Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades pa Kungl. biblioteket ar 2012

^

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1950:28 INRIKESDEPARTEMENTET

LÄNSSTYRELSERNAS ORGANISATION OCH STÄLLNING INOM LÄNSFÖRVALTNINGEN BETÄNKANDE avgivet

1 9 4 8 ÅRS

av

LÄNSSTYRELSEUTREDNING

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1950 Kronologisk

1. Elkraftutrdningens redogörelse nr 2:18. Redogörelse förrétaljdistributörerna samt deras räkraftkostnader >ch priser vid distribution av elektrisk kraft, örelro län. Beckman. 44 s. K. 2. Betänkan* angående tyskgruvorna och centralorgan för ;ruvärenden. Victor Petterson. 157 s. H. 3. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmede m. m. Kihlström. 137 s. E. 4. Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskäming av timplarama vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalttr. Statens Reproduktionsanstalt. 105 s. E. 5. Ortsavdragkommittén. Betänkande med förslag till ändrace kommunala ortsavdrag m. m. Beckman. 199 .. Fi. 6. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbanken rörelse till en statlig affärsbank m. m. Marcus. 6- s. Fl. 7. 1949 års u>pt>ördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag til' vissa ändringar i uppbördsförfarandet. Marcus. 12 s. Fl. 8. Betänkand? angående rationaliseringsverksamheten inom den iffentliga förvaltningen. Beckman. 155 s. Ju. 9. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m.n. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i let svenska avtalssystemet. Katalog och Tidskriftstyci. 74 s. H. 10. Den svensa elbranschens kapacitet och konkurrensförhålanden. Marcus. 175 s., 1 pl. H. 11. Socialvårdkommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. Beckman. 64» s., 515 s. S. 12. Handelsut)ildningskommitténs betänkande och förslag. 1. Hincelsgymnasierna. Marcus. 445 s. E. 13. Skyddsrun för civilbefolkningen. Nordisk Rotogravyr. IM £., 1 pl. I. 14. Betänkante rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4 De smalspåriga västgötabanorna. Gummesson. 9! s. K. 15. 1948 års jjnaruksutredning. Betänkande angående järnbrukeis arbetskraftsförsörjning och därmed sammanhaigEnde problem. Kihlström. 55 s. S.

förteckning

16. Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. Av I. Strahl. Victor Petterson. 168 s. Ju. 17. Betänkande med förslag rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket m. m. Victor Petterson. 151 s. K. 18. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:19. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Västmanlands län. Beckman. 37 s. K. 19. Betänkande med utredning och förslag angående fordringar på synförmågan för anställning i allmän och enskild tjänst m. m. Kihlström. 235 s. S. 20. Undersökning rörande brukningskostnadernas samband med åkerfältens storlek, form och beskaffenhet. Gernandt. 276 s. Jo. 21. 1944 års allmänna skattekommitté. 4. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd m. m. samt av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall, ni. m. Marcus. 170 s. Fi. 22. Statsbidrag för ålderdomshem. Beckman. 61 s. S. 23. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 5 angående verksamheten vid sjukhustvätteriema och möjligheterna att rationalisera densamma. Kihlström. 201 s. I. 24. Betänkande med förslag till det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. Norstedt. 62 s. Ju. 25. Det statliga utredningstrycket. Trycksakskommitténs betänkande. Idun. 43 s. Fi. 26. Kommittésvenska. En undersökning och ett försök till riktlinjer av E. Wellander. Bilaga till trycksakskommitténs betänkande. Idun. 88 s. Fi. 27. Betänkande med förslag till ny lag om flottning 1 allmän flottled, m. m. Beckman. 220 s. Ju. 28. Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen. Idun. 686 s. I.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna ill det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATEXS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1950:28 INRIKESDEPARTEMENTET

LÄNSSTYRELSERNAS ORGANISATION OCH STÄLLNING INOM LÄNSFÖRVALTNINGEN BETÄNKANDE avgivet av

1948 ÅRS LÄNSSTYRELSEUTREDNING

STOCKHOLM 1950 I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G , E S S L T E AB

<Ä

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet.

Genom beslut den 5 mars 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t Herr Statsrådet att tillkalla högst fem sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande länsstyrelsernas organisation och ställning inom den lokala förvaltningen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades därefter såsom sakkunniga landshövdingen A. N. Thomson, tillika ordförande, landshövdingen Th. Bergquist, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren B. S. B:son Norup, ledamoten av riksdagens första kammare, numera kommunaldirektören E. E. Näsström samt avdelningschefen i inrikesdepartementet, kanslirådet A. V. R. Tottie. Med stöd av Kungl Maj :ts beslut den 30 juni 1948 tillkallades samma dag jämväl numera skattedirektören vid överståthållarämbetet S. E. Jarnerup att såsom sakkunnig deltaga i ifrågavarande utredning. För att såsom experter biträda de sakkunniga med vissa organisationsspörsmål ha sedermera tillkallats, den 1 november 1948 landssekreteraren i Stockholms län N. O. Åkesson samt den 18 april 1949 taxeringsintendenten i Kristianstads län K. S. Edström. Den 30 april 1948 uppdrogs åt länsassessorn å landskansliet i Hallands län Å. H:son Sylwan att från och med den 18 maj 1948 vara sekreterare åt de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1948 års länsstyrelseutredning. Den 13 november 1948 uppdrogs åt förste kanslisekreteraren i inrikesdepartementet G. Lundborg, e. o. länsbokhållaren vid länsstyrelsen i Stockholms län G. Andersson samt numera t. f. förste byråsekreteraren hos justitiekanslersämbetet E. Brolinson att, räknat från den 1 november 1948, vara biträdande sekreterare åt utredningen. Under utredningsarbetet har utredningen samrått med andra sakkunniga och kommittéer, särskilt fastighetsbildningssakkunniga, socialvårds-

IV kommittén, 1946 års vatten- och avloppssakkunniga, kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation, utredningen rörande löneställningen lör byråchefer in. fl. högre tjänstemän, 1944 års nykterhetskommitté, 1947 års biträdesutredning, 1949 års tjänsteförteckningskommitté, utredningen angående de juridiska och statsvetenskapliga examina m. m. samt 1948 irs polisutredning. Utredningens sekreterare har därjämte i särskilda frågoi överlagt med motsvarande befattningshavare eller vissa ledamöter i bl. a. utredningen för översyn av arbetsmarknadsstyrelsens och den offentliga arbetsförmedlingens organisation, elkraftutredningen av år 1943, 1945 trs folkskolesakkunniga, 1949 års folkbokföringssakkunniga, utredningen angående näringslivels lokalisering, besvärssakkunniga samt 1948 års hälsovårdsstadgekommitté. Än vidare har utredningen samrått med vissa ämbetsverk, nämligen socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen. civilförsvarsstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, lantbruksstyrelsen samt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Utredningen har därjämte besökt ett antal länsstyrelser och därvid överlagt med vederbörande landshövdingar samt vissa länsstyrelsens och andra länsorgans befattningshavare. Till utredningen ha överlämnats vissa framställningar att tagas i beaktande vid fullgörande av utredningsuppdraget. Därjämte ha till utredningen inkommit ett flertal framställningar från personalorganisationer m. fl. Dessa framställningar överlämnas jämte betänkandet. Utredningen, som avgivit infordrade utlåtanden i vissa till utredningen remitterade ärenden, har den 6 mars 1950 överlämnat en promemoria med förslag till riktlinjer för provisorisk krigsorganisation för länsstyrelserna. Efter att ha avslutat sitt arbete får utredningen härmed överlämna betänkande med förslag angående länsstyrelsernas organisation och ställning i länsförvaltningen. I betänkandet har endast undantagsvis hänsyn kunnat lagas till förändringar i gällande ordning, som skett efter den 15 april 1950. Till betänkandet äro som bilagor fogade utkast till lag om särskilda bisittare i länsstyrelserna, till instruktion för länsstyrelserna samt till anvisningar rörande tillämpningen av bestämmelserna om särskilda bisittare i länsstyrelserna ävensom till ändringar av följande författningar, nämligen 1) lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar, 2) lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder, 3) lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, 4) förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp, 5) lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, 6) lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen), 7) lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlagen),

v 8) förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker samt 9) lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete. Särskilt yttrande av ledamoten Bergquist och experten Åkesson bifogas. Stockholm i juli 1950. A. THOMSON. THORWALD BERGQUIST. E. NÄSSTRÖM.

STURE JARNERUP.

SAM. B.

NORUP.

ANDERS TOTTIE.

/ Åke

Sylwan.

AVDELNING

I

INLEDNING

KAPITEL

1 Direktiv och sammanfattning I. LÄNSSTYRELSEUTREDNINGENS

DIREKTIV

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 5 mars 1948 i samband med utverkande av Kungl. Maj:ts bemyndigande för chefen för inrikesdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning om länsstyrelsernas organisation och ställning inom den lokala förvaltningen yttrade departementschefen, statsrådet Mossberg, följande. Den 1 januari 1938 genomfördes åtskilliga förändringar i fråga om länsstyrelsernas arbetsformer och personalförhållanden. Den ordning, som då tillkom, måste emellertid redan anses vara otidsenlig. Sedan dess har nämligen en kraftig utveckling ägt rum på ett flertal områden, där länsstyrelserna ha uppgifter att fylla. Ärendenas antal har ökat betydligt och nya verksamhetsområden ha tillkommit. Sålunda har landskansliernas verksamhetsområde vidgats särskilt beträffande byggnadsväsendet, socialvården, trafikväsendet och civilförsvaret. Ej minst har den år 1947 antagna nya byggnadslagstiftningen lagt nya och betydelsefulla uppgifter på länsstyrelserna. På landskontorssidan är det framför allt taxeringsväsendets utveckling samt folkbokförings- och uppbördsreformerna, som medfört en avsevärd ökning av arbetsuppgifterna. Den alltjämt fortgående utvecklingen har medfört en kraftig utbyggnad av de inom länsförvaltningen sysselsatta statsorganen. Jag nämner länsarkitektkontoren, vägförvaltningarna samt landsfiskals- och häradsskrivarorganisationerna Även för länsstyrelsernas vidkommande har expansionen medfört en mycket krattig ansvällning av personalplanerna. Trots den avsevärda utökningen av lansstyrelsernas arbetsuppgifter och av antalet befattningshavare vid länsstyrelserna och av hela länsförvaltningen äro länsstyrelserna organisatoriskt sett i stort sett oförändrade. Vardera huvudavdelningen, landskansliet och landskontoret, ar fortfarande i huvudsak organiserad som en enda byrå under chefskap av landssekreteraren respektive landskamreraren med biträde av ett växlande antal foredragande och andra medhjälpare. I syfte att rationalisera arbetet på länsstyrelserna genomfördes år 1943 ett system med arbetsdetaljer med landskanslister respektive landskontoris er som detaljföreståndare och biträdespersonal av olika grader. Den juridiskt utbildade personalen berördes ej av denna partiella reform. På landskontoren har utvecklingen medfört en viss sektionsbildmng med särskild föredragande närmast ansvarig för arbetet på sin sektion; jag syftar därvid på taxeringsavdelningarna samt de nyinrättade uppbörds- och folkbokföringsavdelningarna ävensom det under länsbokhållaren av l:a klass sammanförda anordningsväsendet. Någon motsvarande sektionsbildning inom landskanslierna

2 förekommer endast i begränsad omfattning; hit kan i viss mån hänföras civilförirsvarsavdelmngarna under civilförsvarsdirektören samt sammanförandet av trafilikarendena till en särskild trafikföredragande. Föredragandena äro vanligen ej knutna till något visst verksamhetsområde utaan handlägga ofta ärenden från flera arbetsdetaljer, liksom dessa hava att göra meed flera olika föredragande. Denna anordning innebär en viss organisatorisk svaghaet och är särskilt i fråga om landskanslierna ej ägnad att befrämja den uppsikt occh ledning, som länsstyrelserna hava att utöva t. ex. beträffande socialvården. Jämväl avdelningschefernas ställning synes mindre tillfredsställande. Genornn mängden av olika slag av ärenden samt bristen på kvalificerade arbetskraftcer nodgas landssekreteraren påtaga sig en betungande föredragningsskvldighet ti ill men för de egentliga avdelningschefsuppgifterna. Detta gäller i viss mån äveen landskamreraren, även om han torde ha möjlighet att i större utsträckning äan landssekreteraren ägna sig åt sina uppgifter som avdelningschef. Den utökning, som skett av länsstyrelsernas personalplaner, h a r huvudsakligeBn kommit till synes i fråga om den lägre personalen samt beträffande landskonntoren genom inrättandet av vissa nya föredragandetjänster (taxeringsintendenteer och länsassessorer). För landskansliernas del har — bortsett från civilförsvars-sdirektörstjänsterna — praktiskt taget inga tjänster av högre grad tillkommit, vililket bl. a. medfört avsevärda rekryteringssvårigheter. Mindre tillfredsställande förhållanden äro rådande även för landskanslisternaas del. Då landskanslistbefattningarna numera äro sluttjänster, torde många länssstyrelser ha svårt att förvärva och behålla lämpliga aspiranter på dessa tjänsterr. För landskontoristernas del äro utsikterna något ljusare, eftersom dessa genonm den nuvarande häradsskrivarorganisationen ha vissa möjligheter att vinna beefordran till en jämförelsevis väl avlönad sluttjänst. Nu angivna förhållanden, som vid skilda tillfällen påtalats av olika länssstyrelser och som varit föremål för överläggningar vid landshövdingmöteet hösten 1947, göra en snar översyn av länsstyrelseorganisationen nödvändig. Enn utredning i sådant syfte har också tidigare förebådats. I 1947 års statsverkssproposition (V huvudtiteln sid. 327) uttalade jag med anledning av länsstyreMsernas framställningar om utökning av antalet ordinarie och högre extraordiiinarie tjänster vid länsstyrelserna, att de utvidgningar, som kunde vara erforderrliga, borde genomföras först efter en grundligare översyn av länsstyrelsernass, främst landskansliernas, personal- och arbetsförhållanden. Jag framhöll, att skääl talade för att inom en nära framtid en dylik översyn verkställdes. I det vid proopositionen nr 243 till samma riksdag angående grunder för ålderdomshemsvårrdens ordnande och utbyggnad m. m. fogade statsrådsprotokollet uttalade chefecn för socialdepartementet, statsrådet Möller, att vid denna översyn särskilt beaktandde borde skänkas länsstyrelseorganisationens utformning ur socialvårdssynpunktt. Organisationfrågans lösning är emellertid beroende av att länsstyrelsernaas kompetensområde och ställning i lokalförvaltningen närmare klarlägges. O r g a n i sationen måste ju anpassas efter de arbetsuppgifter, som länsstyrelserna skoida fullgöra. 1 detta sammanhang bör uppmärksammas en fortgående tendens att skapoa särskilda länsorgan vid sidan av länsstyrelserna för fullgörande av viktiga a d m i i nistrativa uppgifter. Så har skett bl. a. inom vägväsendet, för vilket tillskapatts under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen stående vägförvaltningar. Vidare måå nämnas länsarbetsnämnderna, som sortera under arbetsmarknadsstyrelsen, länssnykterhetsnämnderna och mödrahjälpsnämnderna, vilka inordnats under sociallstyrelsen, och de nya lantbruksnämnderna, som skola lyda under lantbruksstyv-

3 relsen. F ö r närvarande föreligger ett kommittéförslag om inrättande av särskilda länsbostadsnämnder, som skola underställas en bostadsstyrelse. Fortsätter denna utveckling — socialvårdskommittén föreslog på sin tid inrättande av länssocialnämnder, till vilka vissa socialvårdsärenden skulle överflyttas från länsstyrelserna — föreligger fara, att länsstyrelsernas centrala ställning i länen försvagas, att länsstyrelserna komma att syssla med ärenden, som visserligen i och för sig äro viktiga men ej ha någon väsentlig betydelse för länens utveckling, och att de för länen verkligt centrala problemen handhavas av andra organ. Genom den personalunion, som ofta förekommer genom landshövdingarnas ordförandeskap i en del av dessa sidoordnade länsorgan, och genom den auktoritativa ställning, som landshövdingen intager, torde i allmänhet en relativt tillfredsställande samordning mellan de olika organen kunna komma till stånd. Denna är emellertid knuten till landshövdingen personligen, icke till länsstyrelsen, vilket är en organisatorisk svaghet. På grund av den mängd av skiftande uppgifter, som ankomma på landshövdingen, torde han ofta ha svårt att närmare följa arbetet inom de olika organen. Med nuvarande ordning har han i dessa ställföreträdare, som stå utan kontakt med länsstyrelsen och utan samordnande möjligheter med övriga organ. Om man skulle söka avbryta den antydda utvecklingen och stärka länsstyrelsernas ställning och göra dem till den myndighet i länen, till vilken de speciella länsförvaltningarna i stort sett anknytas, uppstå åtskilliga problem. Man måste se till att länsstyrelserna bliva rustade att ombesörja de nya uppgifterna. Vill man anknyta några av de nu självständiga lokala organen till"länsstyrelsen, måste man taga ställning till hur denna anknytning skall ske, hur samarbetet med de centrala specialmyndigheterna skall ordnas etc. Man torde också komma in på frågan om medverkan inom länsstyrelsen av ett lekmannaelement, kanske i form av särskilda råd eller nämnder men kanske också genom att lekmän sitta med och besluta i vissa ärendesgrupper i länsstyrelserna. En tämligen grundlig omstöpning av den nuvarande länsstyrelseorganisationen skulle bli följden. Ett stärkande av länsstyrelsernas ställning i länen skulle sannolikt underlätta strävandena att decentralisera ärenden till dem från Kungl. Maj.-t och de centrala organen i Stockholm. Också denna fråga berördes på visst sätt i statsrådsprotokollet vid framläggandet av nämnda proposition om ålderdomshemmen. Statsrådet Möller framhöll i fråga om godkännande av ritningar till ålderdomshem m. m., att han för sin del ansåge, att man borde sträva efter att i möjligaste mån lägga statens gransknings- och beslutanderätt i här avsedda ärenden liksom överhuvud i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna. Riksdagen anslöt sig till detta uttalande och framhöll, att detta önskemål borde vid den blivande översynen av länsstyrelsernas organisation vara en utgångspunkt för organisationens utformning ur socialvårdssynpunkt. Av vad jag i det föregående anfört torde framgå, att den nuvarande organisationen av länsstyrelserna och den lokala statsförvaltningen i länen i åtskilliga avseenden icke är tillfredsställande. I betraktande av det på olika håll pågående utredningsarbetet — bland annat beträffande socialvården, stadsplaneväsendet och näringslivets lokalisering — där vissa delar av länsadministrationens organisatoriska problem äro föremål för uppmärksamhet, är erforderligt, att hithörande frågor upptagas till övervägande i ett sammanhang och att utredningen härom nu kommer till stånd.

4 Vid utredningsarbetet bör till behandling upptagas spörsmålet om lämjliga anordningar för avhjälpande av de av mig i det föregående antydda bristerm. Vid utredningsarbetet bör jämväl beaktas frågan om s. k. länsstyrelseexpe-ternas ställning. Med länsstyrelseexperter menar jag då bl. a. länsarkitekt, vägdireitör, distriktsingenjör för vatten och avlopp, överlantmätare, förste provinsialläkare, länsveterinär, länsbrandinspektör, fattigvårds- och barnavårdskonsilent och landsfogde. Av dessa är vägdirektören tillika föredragande vid länsstyresen. Frågan är huruvida och i vilken utsträckning även de övriga skola inpassas i länsstyrelseorganisationen samt den ställning de skola erhålla inom densanma. Avdelningschefernas ställning inom länsstyrelsen bör omprövas. Det bör (vervägas, om dessa böra även utanför länsstyrelsen vara ställföreträdare för landshövdingen. Härvid böra särskilt uppmärksammas de funktioner, som skola fullgöras av landskansliets chef. I fråga om länsstyrelsens inre organisation bör undersökas lämpligheten av att genomföra en uppdelning av länsstyrelsen på sektioner med en sektionschef, som i första h a n d är ansvarig för de på sektionen ankommande arbetsuppgifterna. Det är ock tänkbart, att smärre jämkningar i ärendesfördelningen mellan huvudavdelningarna kunna vara lämpliga. Vid utredningsarbetet bör jämväl organisationen av länsstyrelsernas förs/arsavdelningar bliva föremål för prövning liksom ock länsstyrelsernas beredstapsoch krigsorganisation överhuvud. Personal- och rekryteringsfrågorna böra ägnas stor uppmärksamhet. Eftersträvas bör, att länsstyrelserna förses med tjänstemän i tillräckligt antal och med nödiga kvalifikationer för de skiftande arbetsuppgifterna och att rimliga be:'ordringsmöjligheter ordnas för olika kategorier befattningshavare. Landskanslisternas och landskontoristernas ställning bör omprövas med hänsyn till att en sektionsindelning på sätt och vis undanrycker en del av grunden för deras nuvar a n d e ställning. Det kan också diskuteras att i större utsträckning än hittills skett överflytta kvalificerade arbetsuppgifter till befattningshavare i landskanslist- och landskontoristkarriären, samtidigt som dessa i viss omfattning beredas en högre tjänsteställning än för närvarande, överhuvud bör eftersträvas att i görligaste mån differentiera göromålen mellan olika slag av tjänstemän efter graden av deras kvalifikationer. Utredningen bör även upptaga frågan om kompetensvillkoren beträffande teoretiska och praktiska kunskaper för innehavare av högre tjänst vid länsstyrelsen. I den mån speciella arbetsuppgifter tillföras länsstyrelserna, torde också krav uppstå, att man låter dessa uppgifter handhavas av för ändamålet särskilt utbildade personer. Även om man för innehavare av högre tjänst bör kräva viss examen, bör särskilt beaktas de speciella fordringar på insikter i sociala frågor, som i varje fall måste ställas på de tjänstemän, som hava att handlägga socialvårdsärendena inom länsstyrelsen. Enbart juridiska kunskaper synas icke h ä r vara tillräckliga. II.

VISSA

ALLMÄNNA

SYNPUNKTER

PÅ

UTREDNINGSARBETET

F r å g a n om länsstyrelsens kompetensområde. Såsom i direktiven framh å l l i t s ä r o r g a n i s a t i o n s p r o b l e m e t s l ö s n i n g b e r o e n d e av a t t l ä n s s t y r e l s e n s k o m p e t e n s o m r å d e och ställning i lokalförvaltningen n ä r m a r e klarlägges. B e s t ä m m a n d e av k o m p e t e n s o m r å d e t i n n e f a t t a r i f ö r s t a h a n d f r å g a n i vilk e n u t s t r ä c k n i n g n u befintliga, u t a n f ö r l ä n s s t y r e l s e n l i g g a n d e u p p g i f t e r

5 i länsinstansen böra inordnas i länsstyrelsen. En fullständig genomgång av alla regionala statsuppgifter i nämnda syfte torde emellertid vara en synnerligen omfattande och dessutom knappast behövlig åtgärd. Ehuru några generella riktlinjer för begränsningen av utredningsarbetet i detta avseende icke lätteligen torde kunna uppdragas, synas såsom i kap. 2 närmare utvecklas undersökningarna bl. a. med ledning av de i direktiven nämnda exemplen kunna begränsas till vissa mera betydelsefulla områden. Utredningen har icke ansett att direktiven innebära något uppdrag att undersöka, vare sig huruvida uppgifter, som nu ankomma på centrala myndigheter, böra överflyttas till länsstyrelsen eller huruvida några länsstyrelseuppgifter kunna läggas på andra myndigheter. Dylika problem ha emellertid behandlats av andra utredningar, bland vilka i detta sammanhang särskilt torde böra nämnas decentraliseringsutredningen, som enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6 juni 1947 tillkallades för att utreda möjligheterna av en ytterligare decentralisering inom statsförvaltningen jämte därmed sammanhängande frågor. Decentraliseringsutredningen, som numera slutfört sitt arbete, har avgivit olika förslag — vilka delvis redan genomförts — avseende överflyttning av vissa ärenden såväl från centrala myndigheter till länsstyrelserna som ock från dessa till lokala myndigheter. I flera av de av nämnda utredning avlämnade särskilda promemoriorna har emellertid framhållits att ytterligare och ganska vittgående decentraliseringsåtgärder på många områden vore möjliga, därest länsstyrelsernas kompetens i olika avseenden förstärktes. Liksom vissa av decentraliseringsutredningens förslag, vilka ännu icke varit föremål för statsmakternas behandling, kunna inverka på bestämmandet av länsstyrelsens kompetensområde, ha också andra framlagda betänkanden betydelse i detta avseende. Här kunna särskilt nämnas alkoholistvårdsutredningens förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), 1948 års lösdriveriutrednings förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. (SOU 1949:4) och medicinalstyrelsens förslag om den öppna läkarvården i riket (SOU 1948: 14). För länsförvaltningen i stort och därmed också indirekt för frågan om länsstyrelsens kompetensområde äro även vissa andra kommittéförslag i detta sammanhang av betydelse, nämligen socialvårdskommitténs betänkanden XII angående moderskapsbidrag (SOU 1946:23), XVI med förslag till lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring SOU 1948: 39) samt XVII med förslag till lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950: 11) ävensom 1945 års folkskolesakkunnigas förslag angående nya mellaninstanser för folkskoleväsendet (SOU 1948: 28) samt angående förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet (SOU 1949:40). Jämsides med länsstyrelseutredningens undersökningar pågå andra utredningsarbeten, vilka kunna få betydelse för bestämmande av länsstyrel-

6 sens kompetensområde eller i vart fall för organisationsfrågan. Bland didessa utredningar kunna särskilt nämnas de som utföras av kommittén för stetadsplaneväsendets omorganisation, vilken enligt bemyndigande den 14 febriruari 1947 tillkallats för att biträda med utredning rörande det statliga ststadsplaneväsendets arbetsuppgifter och organisation, av den enligt bemyiyndigande samma dag tillsatta utredningen angående näringslivets lokaliseiiring, av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga, som enligt bemyndigande i den 1 november 1946 tillkallats med uppdrag att verkställa utredning rörarande anläggnings- och bidragsverksamheten i fråga om vattenförsörjning ;" och avlopp, av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen gemensisamt beträffande vissa frågor rörande den enskilda väghållningen m. m.,i., av 1944 års nykterhetskommitté, som enligt bemyndigande den 17 novenmber 1944 tillkallats för utredning rörande nykterhetslagstiftningens framntida innehåll och utformning samt av 1948 års polisutredning, som enligt benmyndigande den 30 juni 1948 tillkallats med uppdrag att verkställa utredilning rörande polisväsendets organisation. För att undersöka i vad mån hänsyn borde tagas till de ännu icke fr ramlagda förslagen har utredningen tagit kontakt med ifrågavarande sakkkunniga och i vissa fall också haft ingående överläggningar med dem. Ef te er de synpunkter, som därvid framkommit, har utredningen sökt anpassa i den organisationsform för länsstyrelserna, som utredningen med stöd av v allmänna resonemang och med hänsyn till de befintliga arbetsuppgifterna ansett lämplig. Av naturliga skäl har utredningen icke kunnat taga nåågon hänsyn till de personalbehov, som med förslagens genomförande skkulle uppstå för länsstyrelserna. Vidare må i detta sammanhang nämnas att länsstyrelseutredningenn bedrivit sina undersökningar i intimt samarbete med statens organisati'ionsnämnd. Till detta samarbete och resultaten därav återkommer utredniiingen i det följande i olika sammanhang. Organisationsnämndens i samråd med utredningen bedrivna undersökningar ha även såtillvida berört frågann om kompetensområdet, att vid undersökningarna i vissa fall påvisats lämipligheten av decentraliseringsåtgärder. En del promemorior över u n d e r s ö k ningsresultaten ha framlagts av nämnden, vars arbete på detta omiråde emellertid fortgår och väntas resultera i mera definitiva förslag i dee avseenden, som undersökningarna omfatta. De förslag, som sålunda t torde vara att vänta, synas att döma av vad som hittills framkommit knajppast komma att påverka organisationsfrågan i stort. Utredningen har därför - icke ansett sig ha anledning avvakta förslagen, vilka lämpligen kunna görais till föremål för departementsbehandling jämsides med utredningens förrslag. Överståthållarämbetets kompetensområde är i allt väsentligt detsaimma som länsstyrelsernas och dess organisation är även i vissa delar av saimma typ som länsstyrelsernas. Utredningens uppdrag omfattar einelllertid allenast frågan om länsstyrelsernas organisation och ställning i loksdför-

7 valtoingen. Särskilt med hänsyn till att överensstämmelsen i kompetenshänsieende bör bibehållas, synes en motsvarande undersökning böra göras beträffande överståthållarämbetet. Utredningens överväganden beträffande länsstyrelserna äro i många delar icke tillämpliga på överståthållarämbetet. Dess; förhållande till Stockholms stads kommunala förvaltning ävensom möjligheterna för de centrala verken att hålla en nära kontakt med de lokaila problemen i Stockholm kunna bl. a. föranleda att andra synpunkter böra läggas på frågan om överståthållarämbetets kompetensområde än på motsvarande problem beträffande länsstyrelserna. Länsstyrelseutredningen vill därför förorda att frågan om överståthållarämbetets kompetensområde och organisation göres till föremål för särskild undersökning i anslutning till de av utredningen med avseende på länsstyrelserna i det följande framlagda förslagen. Länsstyrelsernas inre organisation. De spörsmål, som utredningen enligt direktiven har att lösa, röra huvudsakligen landskanslierna. För landskontorens del uppstå visserligen även en del frågor i samband med regleringen av kompetensområdet, men dessa frågor ha icke samma väsentliga innebörd som motsvarande problem rörande landskanslierna. F ö r u t o m det yttre kompetensområdet inverka emellertid på organisationsfrågan även sådana förändringar i arten och innebörden av de nuvarande länsstyrelseuppgifterna, som kunna ha inträtt sedan organisationsfrågan senast prövades. I detta avseende märkas särskilt de förändringar, som den nya byggnadslagstiftningen medfört. Av beskaffenhet att på liknande sätt inverka på organisationsfrågan äro nya uppgifter, som på senare tid tillförts länsstyrelsen utan att nämnda fråga därvid särskilt övervägts, t. ex. rörande de allmänna barnbidragen, statsbidragsverksamheten för vattenförsörjning och avlopp m. m. Slutligen är organisationsfrågans lösning beroende av den relativa omfattningen av länsstyrelsens hittillsvarande arbetsuppgifter och den ökning eller minskning i arbetsbelastningen på olika områden, som inträtt eller kan bedömas omedelbart förestående. Även om arbetsbördan på många områden otvivelaktigt ökat, har å andra sidan vissa arbetsuppgifter bortfallit. Den samlade ökningen av arbetsbördan, som har skett sedan senaste omorganisation, täckes säkerligen icke av den relativt blygsamma personalökning, som — bortsett från ansvällningen av organisationen för vissa speciella ändamål (civilförsvar, taxering, folkbokföring, uppbörd) — ägt rum under det senaste decenniet. I någon mån ha arbetsuppgifternas ökning kompenserats genom omfördelningar och rationaliseringar och på sistnämnda område torde ännu finnas plats för ytterligare åtgärder. Till följd av Kungl. Maj:ts särskilda uppdrag den 4 oktober 1940 har landssekreteraren O. Åkesson, vilken jämväl som expert biträtt länsstyrelseutredningen, den 9 mars 1946 avgivit betänkande med förslag till rationa-

8 lisering av länsstyrelsernas arbetssätt m. m. (stencilerat). Åkesson litar : även under åren 1941—1946 avgivit ett flertal andra förslag till partiellai rreformer, vilka i olika avseenden föranlett åtgärder i rationaliseringssyfhe. Genom vad som framkommit vid de av statens organisationsnäimnnd samråd med utredningen företagna organisationsundersökningar-naa vid vissa länsstyrelser har utredningen bibragts den uppfattningen attt eltt i mera konsekvent genomförande av de i nyssnämnda betänkande framllag;daa förslagen och rekommendationerna skulle leda till en viss lättnad i dera t totala arbetsbelastningen. Även ytterligare åtgärder i samma riktning torde: kvunna tänkas. Av länsstyrelserna ha under senare år anmälts behov av vissa perssonalförstärkningar. I regel synes det ha rört sig om juristpersonal e d e r aannan personal över biträdesgraderna (jfr kap. 24, II C). E h u r u u t r e d n i n g e m kan förstå att med hänsyn till länsstyrelsens nuvarande organisation sformi och arbetssätt personaltillgången på sina håll k u n n a t framstå som i viiss; mån otillräcklig, anser utredningen likväl att personalen i länsförvaltmimgen i stort bör kunna nedbringas till antalet. Att utredningen sålunda amseer sig kunna föreslå en minskning, totalt sett, av personalen i länsförvalttniingen, beror dels på de ännu outnyttjade rationaliseringsmöjligheterna inom ramen för nuvarande länsstyrelseorganisation, dels på de ökade möj ligdieter till rationalisering, som erbjudas i och med inordnandet i länsstyr«ls>en av vissa nu fristående länsorgan, samt dels och icke minst på den m i n s k a d e belastning på många punkter, som en fortgående decentralisering samt kommunindelningsreformens genomförande kommer att innebära. Ävem om kommunsammanslagningen under en övergångsperiod kommer att medföra ett icke obetydligt merarbete, kommer den på längre sikt att innebäira en avsevärd minskning i arbetsbördan. Ett färre antal kommuner betydler att åtskilliga beslut, kungörelser m. m. expedieras till färre adressater, at t uppgifter skola inhämtas från färre håll, att förordnanden av ledamöter i olika kommunala organ bli färre samt att ledningen och tillsynen av den kommunala verksamheten förenklas. De nya större kommunerna k u n n a även väntas prestera bättre utredning i sina ärenden än vad många av de nuvarande småkommunerna varit i stånd att åstadkomma. I I I . SAMMANFATTNING AV UTREDNINGENS FÖRSLAG Bland huvudprinciperna i utredningens förslag må framhållas, att utredningen funnit den nuvarande uppdelningen av länsförvaltningen på ett flertal sinsemellan fristående länsorgan ha medfört ganska allvarliga olägenheter. Det har för utredningen framstått som synnerligen angeläget att länsförvaltningen organiseras på sådant sätt, att erforderliga garantier skapas för en verklig samordning mellan de olika verksamhetsgrenarnaSamtidigt har det varit ett önskemål att förenkla metoderna för samarbetet. En organisatorisk samordning inom länsförvaltningen, innebärande en

konicentration till länsstyrelsen som det centrala länsorganet av flertalet uppjgifter i länsförvaltningen, har utredningen ansett eftersträvansvärd aärsskilt med hänsyn till därav följande möjligheter att båttre betjäna allmamheten och även de kommunala organ, som för sin verksamhet äro beroemde av kontakter med olika statliga länsmyndigheter. En dylik koncenltration av länsförvaltningen är även en förutsättning för att ytterligare deceentraliseringar skola kunna genomföras. Imordnandet av vissa fristående länsorgan i lånsstyrelsen skulle medföra öka<d elasticitet och bättre möjligheter till rationellt utnyttjande av personalem i länsförvaltningen. Vissa omedelbara besparingar i personal kunna görais, varjämte den ökade elasticiteten betyder att ökade arbetsuppgifter lättcnre kunna bemästras utan nyanställningar. Samtidigt får m a n genom förämdring av länsstyrelsens organisationsform med oförändrat eller mintskat antal befattningshavare en smidigare och effektivare organisation än ölen nuvarande. ^ Ultredningen föreslår att de uppgifter, som nu ankomma på de fristående lansiorganen länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd, sköka överflyttas på länsstyrelsen, i vilken dessa nämnder inordnas. Utredningen förordar vidare att länsnykterhetsnämndens och länsvägnämndens uppgifter sammanarbetas med länsstyrelsens motsvarande uppgifter och att dessa nämnder till följd därav skola upphöra. Hiuvuddelen av de nya uppgifterna skola ankomma på landskansliet. Uppgifter av huvudsakligen kameral art skola dock handläggas på landskontoret. Dä länsstyrelsen beslutar i ärenden, som länsstyrelsen övertager från nämnderna i fråga och som icke äro av rent kameral natur, skall länsstyrelsen bestå av landshövdingen (eller vid förfall för honom landssekreteraren) som ordförande samt särskilt utsedda lekmän som bisittare. Besluten fattas efter omröstning med utslagsröst för landshövdingen. I vissa ärenden skola beslut emellertid kunna meddelas av länsstyrelsen utan medverkan av bisittare, varom mera nedan. De lekmän, som skola deltaga i besluten på det arbetsmarknadspolitiska området, böra tills vidare utses enligt i huvudsak nu gällande regler beträffande länsarbetsnämnd, d. v. s. av Kungl. Maj:t efter förslag av vissa myndigheter eller organisationer. För utseende av lekmän på bostadspolitikens, nykterhetsvårdens och mödrahjalpens samt vägväsendets områden skola gälla nedan angivna regler. Utredningen förordar att medverkan av lekmän i länsstyrelsens beslut på ovan antytt sätt skall äga rum — förutom i arbetsmarknadsfrågor — i bostadspolitiska frågor ävensom i socialvårdsfrågor (däri inbegripet nykterhetsvård, mödrahjälp samt på socialvårdsområdet förekommande administrativa frihetsberövanden) samt på bebyggelseplaneringens, vägväsendets och trafikväsendets områden. Lekmännen på bostadspolitikens liksom på socialvårdens, bebyggelsepla-

10 neringens samt väg- och trafikväsendets områden utses särskilt för vairje sådant område (alltså fem olika lekmannakollegier inklusive lekmännen i arbetsmarknadsfrågor) av Kungl. Maj:t, landsting samt stadsfullmäktige i städer, som icke deltaga i landsting. Regelmässigt skola i besluten deltaga tre lekmän, en utsedd av Kungl. Maj :t och två av landstinget resp. stadsfullmäktige. I län, som omfattar två landstingsområden, samt i län, inom villket finnes stad utanför landsting, skola vissa särskilda regler gälla. Länsstyrelsen skall fördela tjänstgöringen mellan de olika lekmännen. Förekomma ärenden, som beröra två eller flera olika lekmannakollegier, slås kollegierna samman och beslut fattas av det utökade lekmannakollegiet. Befattningshavarna hos länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd överföras i huvudsak till länsstyrelsernas stat. Vissa befattningshavare hos Länsarbetsnämnderna överflyttas emellertid till arbetsförmedlingens huvudkontor i respektive län. Mödrahjälpsnämndens, länsnykterhetsnämndens och länsvägnämndens kansliarbete avses skola fullgöras av jämväl för a n d r a uppgifter i länsstyrelsen ämnad personal. Detsamma gäller om de arbetsuppgifter, som nu ankomma på vissa befattningshavare hos de övriga nämnderna, nämligen länsarbetsnämndens kansliassistent och dess redogörare samt länsbostadsnämndens kassör. Vad angår lantbruksnämnden föreslår utredningen allenast vissa mindre förändringar, som avse att stärka garantierna för samordning. Landshövdingen bör vara självskriven ledamot och ordförande i nämnden med landssekreteraren som suppleant för honom i egenskap av ledamot. Därjämte föreslås bl. a. att uppgörandet av regionalplaner och vissa individualplaner alltid skall ske i samråd med länsstyrelsen. Lånsstyrelsens experter böra knytas fastare till länsstyrelsen och deras ställning i viss mån förändras. Bl. a. i syfte att begränsa remissväsendet inom länsförvaltningen föreslår utredningen att de skola vara skyldiga att såsom föredragande i länsstyrelsen handlägga dem berörande ärenden eller att eljest närvara vid handläggningen i länsstyrelsen av dylika ärenden. Såsom föredragande eller eljest närvarande skola de ha rätt och skyldighet att vid avvikande mening avgiva reservation. Efter nu angivna regler avses vägdirektörens medverkan i länsstyrelsearbetet skola utökas dels så, att hans föredragningsskyldighet skall kunna omfatta även andra ärenden än dem som nu ankomma på honom i egenskap av föredragande, och dels därutinnan, att hans nuvarande skyldighet att närvara vid handläggningen även av andra ärenden än dem som tillhöra hans föredragning kompletteras med reservationsrätt och -skyldighet. Skyldighet att åtaga sig föredragningsuppgifter eller att eljest närvara föreslås skola åläggas länsarkitekt, förste provinsialläkare, länsveterinär samt distriktsingenjör för vattenförsörjning och avlopp. Samma skyldighet bör åläggas landsfogde och biträdande landsfogde samt lappfogde och lappfogdeassistent. Samtidigt förordas att nämnda befattningshavare vid

11 iapppväsendet skola inordnas i länsstyrelsen såsom dennas tjänstemän. Även lämsbrandinspektören bör k u n n a anlitas som föredragande och ha skyldigbett att även eljest närvara vid handläggningen av brandväsendet berörande fråigor. Vidare föreslås att överlantmätaren, som icke avses skola ianspråktaggas som föredragande, skall ha skyldighet att närvara vid handläggning i liänsstyrelsen av honom berörande ärenden. Detsamma bör gälla om lantbruiksdirektör eller annan befattningshavare hos lantbruksnämnden, som näimnden utser. Samtliga nu nämnda befattningshavare skola som föred r a g a n d e eller eljest närvarande ha rätt och plikt att vid avvikande mening avgnva reservation. Wad angår socialvårdsområdet och där befintliga experter föreslår utredn i n g e n att — samtidigt som länsnykterhetsnämnderna skola upphöra och der-as nuvarande uppgifter handläggas av länsstyrelsen under medverkan av lekmän — fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas samt länsnykterhefsnämndernas ombudsmäns uppgifter övertagas av en särskild tjänsteman! hos varje länsstyrelse i lönegrad Ce 26, benämnd socialkonsulent. De nuvarande barnavårdsassistenterna i lönegrad Ce 21 föreslås skola benaminas socialassistenter och det föreslås att den formella begränsningen av deras verksamhetsområde till barnavården upphäves, varigenom en smiidigare arbetsfördelning mellan socialkonsulenten och socialassistenten kam ske. Socialkonsulent och socialassistent skola vara föredragande och avem eljest h a skyldighet att vara närvarande. Även för dem skall föreligga reservationsrätt och -plikt. Länsstyrelsens ställning i instansordningen bör i vissa avseenden undergå en förskjutning. Den rätt att utfärda tillämpningsföreskrifter samt råd och anvisningar, som nu tillkommer arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen och socialstyrelsen på respektive länsarbetsnämndens, länsbostadsnämndens samt länsnykterhetsnämndens och mödrahjälpsnämndens områden, bör efter omorganisationen gälla länsstyrelsens verksamhet på sagda områden. Likaledes böra dessa centrala verk i samma omfattning som nu vara besvär smyndigheter. Vad angår länsstyrelsens inre organisation har utredningen sökt utforma en organisationstyp, som enligt utredningens mening i olika avseenden bor bidraga till att avlägsna vissa med den nuvarande organisationen sammanhangande olägenheter. Särskilt har det framstått som önskvärt att åstadkomma möjligheter för en ökad decentralisering av beslutanderätten mom lansstyrelsen samt att stärka garantierna för samordning såväl på ettvart verksamhetsområde för sig som ock mellan de olika områdena. Samtidigt har utredningen funnit att en förändring av organisationsformen i viss mån är en förutsättning för att de förut berörda fristående organen skola på ett lämpligt sätt kunna inorganiseras i länsstyrelsen. Utredningen föreslår därför att envar av länsstyrelsens huvudavdelningar, vilka anses böra bibehållas, skall indelas i ett antal sektioner. På flertalet 2—018428

12 landskanslier föreslås skola finnas fem sektioner, nämligen planeringssektionen för ärenden, som angå bebyggelseplaneringen, byggnadsväsendet, den bostadspolitiska verksamheten, vägväsendet samt trafikväsendet m. in., arbetsmarknadssektionen för ärenden, som angå den arbetsmarknadspolitiska verksamheten, socialsektionen för socialvårdsfrågor samt ärenden angående hälso- och sjukvård m. m., försvarssektionen för ärenden, som angå civilförsvaret och brandväsendet, samt allmänna sektionen för övriga på landskansliet ankommande ärenden, exempelvis personalärenden (med vissa undantag), överexekutorsgöromål ävensom ärenden angående allmän ordning och säkerhet samt polisväsendet, allmänna val, sparbanksväsendet, kommunala besvär m. m. Planeringssektionen tankes bestå av tre i viss mån särskilda underavdelningar, en för bebyggelseplanering, byggnadsväsende, vägväsende m. m., en för den bostadspolitiska verksamheten samt en för trafikväsendet. På landskanslierna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands och Västmanlands län föreslås socialsektionen och allmänna sektionen skola sammanslås. Landskansliet i Gotlands län bör vara indelat i arbetsmarknadssektion, försvarssektion och en allmän sektion, omfattande de ärendegrupper, som i flertalet län höra under planeringssektionen, socialsektionen och allmänna sektionen. Landskontoren föreslås samtliga uppdelade på tre sektioner, nämligen taxeringssektionen för taxeringsfrågor, folkbokförings- och uppbördssektionen för ärenden, som höra till folkbokföringen och uppbördsväsendel, samt en allmänt ekonomisk sektion för övriga till landskontorets verksamhetsområde hörande ärenden. Som en underavdelning ingår i sistnämnda sektion anordnings- och bokföringsavdelningen. Länsstyrelsens huvudavdelningar, landskansli och landskontor, skola liksom nu lyda under landssekreteraren respektive landskamreraren, vilka föreslås placerade i lönegrad Co 14. Avdelningscheferna, som avses bli befriade från egen föredragningsskyldighet (utom i Gotlands län), föreslås skola i vidgad omfattning kunna i stället för landshövdingen avgöra vissa ärenden samt efter landshövdingens bestämmande även leda länsstyrelsens allmänna verksamhet och på vissa områden övertaga landshövdingens uppgifter härutinnan. För att de skola bli i stånd att svara för samordning och kontinuitet förordar utredningen att de skola deltaga i handläggningen av alla ärenden, som avgöras av landshövdingen (med eller utan biträde av lekmän). Avdelningscheferna skola liksom nu vid förfall för landshövdingen var för sin avdelning träda i hans ställe. Varje sektion skall stå under ledning av en sektionschef. Chefen för allmänna sektionen på landskansliet (i Uppsala m. fl. län sammanslagna allmänna och socialsektionen), som avses skola benämnas byråchef, bör liksom taxeringsintendenten såsom chef för taxeringssektionen placeras i lönegrad Ca 33. Övriga sektionschefer föreslås placerade i lönegrad Ca 31 ined undantag för cheferna för arbetsmarknadssektionen i Gotlands, Malmöhus

13 sannt Göteborgs och Bohus län, vilka sistnämnda böra bibehållas i nuvarande lönegrader, d. v. s. Ca 29 i Gotlands län samt Ca 33 i de båda övriga länen. Chefen för arbetsmarknadssektionen avses skola benämnas länsarbetsdirektör, chefen för försvarssektionen civilförsvarsdirektör och chefen för taxeringssektionen taxeringsintendent. Cheferna för övriga sektioner böra benämnas byrådirektörer. I Gotlands län avses landssekreteraren skola utöva chefskapet för allmänna sektionen på landskansliet och landskamreraren för allmänt ekonomiska sektionen på landskontoret. Sektionschefen skall dels vara främste föredragande på sektionen, dels inom sektionen svara för samordning, kontinuitet och enhetlighet och dels leda och övervaka den honom underställda personalens arbete. De nuvarande länsassessorsbefattningarna indragas. På två landskanslier och fyra landskontor inrättas i stället för en av de indragna länsassessorsbefattningarna en tjänst som förste byråsekreterare i Ca 29. En dylik befattning inrättas jämväl på ytterligare ett landskansli. Den underlydande personalen fördelas av länsstyrelsen på de olika sektionerna, varvid en viss rörlighet förutsattes skola finnas dels för att möta tillfälliga ökningar i arbetet på någon sektion och dels för att möjliggöra en allsidig utbildning. Vissa befattningshavare skola dock vara mera fast k n u t n a till sina sektioner. Länsbostadsnämndens nuvarande chefstjänsteman, länsbostadsdirektören, avses skola tillhöra planeringssektionen såsom särskild föredragande i bostadspolitiska ärenden och närmaste chef för den i planeringssektionen inordnade personalen hos länsbostadsnämnden. Till arbetsmarknadssektionen skall höra en förste byråinspektör eller byråinspektör (nuvarande förste inspektör resp. inspektör för arbetsförmedlingsärenden), ytterligare en byråinspektör (nuvarande inspektören för socialhjälpsärenden) samt en byråassistent (konsulenten för det kvinnliga arbetsförmedlingsområdet). Sistnämnda två befattningar vakantsättas i ett antal län i enlighet med nu gällande ordning. Till socialsektionen knytas socialkonsulenten och socialassistenten och till försvarssektionen militärassistenten. I de tre nordligaste länen böra de i länsstyrelsen inflyttade befattningshavarna vid lappväsendet inordnas i landskansliets allmänna sektion. övriga befattningshavare på landskansliet i föredragandeställning benämnas förste byråsekreterare (nuvarande länsnotarie av l:a klass), byråsekreterare (länsnotarie av 2:a klass) respektive amanuens (icke-ordinarie länsnotarie) och placeras i samma lönegrader som för närvarande. En av dessa befattningshavare skall av länsstyrelsen förordnas att som trafikföredragande handlägga trafikärenden. Trafikföredraganden tillhör planeringssektionen. På landskontoren föreslår utredningen förstärkning av taxeringssektionen i fem län med en biträdande taxeringsintendent i Ce 32. På taxeringssektionen äro, förutom taxeringsrevisorn, placerade förste byråsekreterare (nuvarande taxeringsinspektör i Ce 27), byråsekreterare (taxeringsinspek-

14 tör i Ce 24) samt amanuenser (taxeringsassistenter). Befattningarna som taxeringsinspektör i Ce 27 föreslås skola bli ordinarie i Ca 27. Länsbokhållaren av 1 :a klass föreslås skola benämnas förste byråsekreterare och avses skola tillhöra landskontorets allmänt ekonomiska sektion, övriga länsbokhållare avses skola benämnas byråsekreterare resp. amanuenser. För samtliga befattningshavare, som motsvara de nuvarande länsbokhållarna, föreslår utredningen oförändrad löneställning. På varje sektion skall av länsstyrelsen utses en, undantagsvis två arbetsledare, som i regel bör vara ordinarie landskanslist resp. landskontorist. På samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Gotlands län inrättas enligt utredningens förslag en eller i vissa fall flera tjänster som förste landskanslist resp. förste landskontorist (i Ca 24) som arbetsledare på större sektioner. En motsvarande minskning av övriga landskanslist- och landskontoristbefattningar föreslås. Landskanslist och landskontorist skall också kunna förordnas att vara föredragande. Utredningen föreslår slutligen att ett antal landskontoristbefattningar i den reglerade befordringsgången inrättas, avsedda för de nuvarande taxeringskontrollanterna. Vad angår biträdespersonalen föreslår utredningen ökning av antalet tjänster som kansliskrivare, kontorist och kanslibiträde på landskontoren, varigenom den nuvarande disproportionen på detta område mellan landskansli och landskontor i huvudsak utjämnas. En motsvarande minskning av den lägre biträdespersonalen avses skola äga rum. En viss ökning av biträdespersonalen i länsstyrelsen äger r u m genom inflyttandet av en del av de fristående nämndernas personal. Vissa biträdesbefattningar bli dock överflödiga och totalt sett sker en minskning av biträdespersonalen i länsförvaltningen. Kompetensfordringarna för länsstyrelsens föredragande anser utredningen i vissa avseenden böra revideras. Särskilt på landskansliet finner utredningen önskvärt att jämsides med den juridiska sakkunskapen även sakkunskap på andra samhällsvetenskapliga områden är företrädd. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att med nuvarande examensordning finna någon examensform, som kan anses särskilt lämpad, föreslår utredningen att de formella kompetenskraven för landskansliets föredragande med vissa undantag avskaffas. För att säkerställa tillgången på juridiskt utbildade befattningshavare på landskansliet böra krav på avlagd juris kandidatexamen fortfarande ställas på landssekreteraren samt på chefen för landskansliets allmänna sektion och en förste byråsekreterare eller byråsekreterare på landskansliet. Då landssekreteraren ävensom n ä m n d a sektionschef såsom ersättare för landssekreteraren i stor omfattning torde få att leda förhandlingar av domstolskaraktär har utredningen ansett att jämväl krav på tingsutbildning bör ställas på sistnämnda två befattningshavare. Beträffande landskontoret har utredningen funnit att de nuvarande

15 kompetenskraven på landskamrerarna med hänsyn till ordförandeskapet i prövningsnämnden böra skärpas. Utredningen förordar därför att av landskamreraren bör krävas juris kandidatexamen och genomgången tingsutbildning. Detsamma bör gälla chefen för landskontorets allmänt ekonomiska sektion, vilken i regel torde komma att fungera som ersättare för landskamreraren. Dessutom bör minst en byråsekreterare ha avlagt juris kandidatexamen. I övrigt föreslår utredningen ingen ändring av betydelse beträffande landskontoret. Utredningen förutsätter såväl i fråga om landskansli som landskontor att dispenser i särskilda fall skola kunna meddelas. Länsstyrelsens beslut fattas dels av länsstyrelsen i dess förut berörda särskilda sammansättning och dels av landshövding, avdelningschef eller sektionschef efter föredragning av annan befattningshavare. I vissa fall kan även en sektionschefen underställd befattningshavare på motsvarande sätt fatta beslut, exempelvis länsbostadsdirektören och trafikföredraganden. I många ärenden torde beslut komma att fattas av en befattningshavare efter samråd med annan befattningshavare, därvid samrådet ersätter föredragning. Så blir fallet då exempelvis länsarkitekt eller annan jämställd expert har att fatta beslut efter samråd med sektionschefen (och vice versa). Denna beslutsordning bör regelmässigt komma till användning då två eller flera jämställda befattningshavare deltaga i handläggningen och beslut fattas av en av dem. Förekomma skiljaktiga meningar i dylika fall skall avgörandet hänskjulas till avdelningschef eller landshövding. Det nuvarande systemet med enmansärenden bör även bibehållas. Utredningens förslag innebär en minskning av antalet befattningshavare i länsförvaltningen med 79 samt en kostnadsbesparing om cirka 300 000 kronor.

AVDELMiniU

II

ALLMÄNNA SYNPUNKTER OCH MOTIV M. M.

KAPITEL

2 Länsstyrelsens ställning i länsförvaltningen Allmänna drag i utvecklingen. Under tidigare epoker har länsstyrelsen intagit ställningen som en verklig lantregering inom länet. Under 1600-talet avsågs sålunda landshövdingen inom länet skola i stort sett representera konungamakten, och dennas befogenheter voro mer eller mindre fullständigt delegerade till landshövdingen, då det gällde länets inre angelägenheter. Ehuru begreppet länsstyrelse stammar från senare tid, äro de båda begreppen landshövding och länsstyrelse identiska såtillvida, att landshövdingen fortfarande i princip har beslutanderätten i alla ärenden i länsstyrelsen. Att regeringsmaktens organ i landets olika delar under dessa tidigare tidsskeden måste vara utrustade med vidsträckta maktbefogenheter faller egentligen av sig själv. Avstånden voro stora och kommunikationsmöjligheterna dåliga, tillgången på administrativ personal var liten och samhällsförhållandena över huvud sådana att en central ledning i detalj icke kunde ske. Ehuru under följande tider regeringsmaktens ställning stärktes och även andra förutsättningar för en starkare central ledning av de lokala organens verksamhet skapades, synes länsstyrelsen ännu i början av 1800-talet ha innehaft i stort sett samma ställning som verklig lantregering. Under sistnämnda sekel och särskilt dess senare del samt under 1900-talet har emellertid utvecklingen gått i riktning mot minskat inflytande för länsstyrelsen. Det ena förvaltningsområdet efter det andra har utsöndrats från länsstyrelsen och lagts direkt under vederbörande centrala myndighet, i allmänhet dock med en chefstjänsteman för den regionala verksamheten inom varje område (län eller motsvarande). Här kan t. ex. nämnas skogsoch domänväsendet, lantmäteriväsendet och det ecklesiastika boställsväsendet, alla på sin tid omfattande och betydelsefulla länsstyrelseuppgifter, vilka i etapper frångått länsstyrelserna. Senare ha också nya statliga verksamhetsgrenar tillkommit, för vilka i stor utsträckning tillskapats speciella länsorgan vid sidan av länsstyrelsen. Särskilt märkbar har den sistnämnda utvecklingslinjen blivit under de senaste decennierna.

17 Orsakerna till den här antydda utvecklingsgången ha i någon mån varierat beträffande olika förvaltningsområden. I stort sett torde man dock kunna peka på vissa mera allmängiltiga orsakssammanhang. En av de mera framträdande orsakerna till den starka centralisering, som sålunda samtidigt med en differentiering på länsstadiet ägt rum, torde ha varit de förbättrade kommunikationerna, som under 1800-talets senare del möjliggjorde en snabb och kontinuerlig kontakt mellan de centrala myndigheterna och dem underställda lokala organ. Samtidigt nyinrättades också en del centrala specialorgan för vissa uppgifter. Länsstyrelsens ställning som mellanhand blev av dessa skäl icke längre som förut motiverad med hänsyn till önskvärdheten av en kvalificerad ledning av den lokala verksamheten. Tillgången på kvalificerad personal för handhavande av de speciella lokala förvaltningsuppgifterna förbättrades också, vilket i sin mån bidragit till att någon särskild mellaninstans icke längre ansetts erforderlig mellan de centrala myndigheterna och deras speciella lokala organ. Medan nu nämnda förhållanden så att säga utgjort förutsättningar för centraliseringen, har å ena sidan en alltmer ökande arbetsbörda för länsstyrelsen medfört svårigheter för denna att med hittillsvarande organisation ägna tillräcklig tid och omsorg åt varje gren av sin verksamhet, och å andra sidan envar central fackmyndighet rest starka anspråk på sakkunnig och — kanske framför allt — enhetlig handläggning av de under densamma hörande frågorna. Till detta har kommit att man vid organiserandet av nya verksamhetsgrenar ofta ansett ofrånkomligt att i den regionala organisationen inkoppla lekmän eller ock att binda lokalorganen genom ett subordinationsförhållande till något centralt verk. Båda dessa ting ha ansetts oförenliga med länsstyrelsens hittillsvarande organisationsform och dess traditionella ställning i förvaltningen. Det har för den skull, då varje förvaltningsområde setts särskilt, för sig, framstått som mest ändamålsenligt att de till området hörande uppgifterna i länsinstansen handhades av speciella organ, direkt underställda vederbörande centrala verk. Länsstyrelsens organisationsform har också — såsom närmare utvecklas i kapitlet om länsstyrelsens inre organisation — på det sättet varit en bidragande orsak till utvecklingens inriktning, att organisationsformen ansetts utgöra hinder för att nya, mera omfattande förvaltningsuppgifter skulle kunna läggas på länsstyrelsen. Den enskilda länsstyrelsens storlek eller omfattningen i och för sig av de förutvarande uppgifterna torde ha varit av mera sekundär betydelse. Utvecklingens följder. Den nu antydda utvecklingen har för länsstyrelsens del inneburit, att länsstyrelsen från att ha varit en lantregering övergått till att bli ett förvaltningsorgan i länet vid sidan av flera andra dylika. Visserligen är länsstyrelsen fortfarande det centrala av dessa organ och utrustad med mera allmän befogenhet än de övriga. Men om utvecklingen tillätes fortskrida med tillskapande av än flera sidoordnade organ och

18 utbrytning av ytterligare verksamhetsområden från länsstyrelsens ämbetsbefattning, kan denna centrala ställning äventyras, vilket enligt vad i det följande framhålles skulle vara till förfång icke minst för allmänheten. Även om vissa begränsade fördelar i några fall kunnat vinnas genom den skedda specialiseringen och uppdelningen, synas olägenheterna därav överväga. En fortskridande förminskning av länsstyrelsens kompetensområde och uttunning av dess uppgifter skulle bland annat medföra att länsstyrelsens betydelse som remissmyndighet och allmänt utredande organ avsevärt minskades. För närvarande förutsattes dock hos länsstyrelsen bland annat i dess verksamhet som remissmyndighet ett betydande mått av kunnighet och erfarenhet i allmänna ting liksom en mångsidig kännedom om samhällslivets olika sidor. En begränsning av länsstyrelsens kapacitet på denna punkt kan knappast vara betydelselös, särskilt med hänsyn till beredningen av hos Kungl. Maj :t anhängiga ärenden. Men även i övrigt måste ur det allmännas synpunkt och med hänsyn till statens intressen splittringen i länsförvaltningen framstå som i hög grad irrationell. För länsstyrelsens egen del skulle vidare en sådan utveckling ha den faran med sig, att frånvaron av kontakt med ett förvaltningsområde skulle minska möjligheterna för ett fullgott handhavande av uppgifterna på andra områden. Länsstyrelsens verksamhetsgrenar äro i stor utsträckning av den karaktär att en tillfredsställande handläggning inom en av dem förutsätter kännedom om och levande kontakt med andra grenar av förvaltningen och samhällslivet. Om än denna kunskap och kontakt i vissa fall kan ernås jämväl utanför länsstyrelsen är det givet, att vederbörliga synpunkter mycket lättare komina till sin rätt, om de äro representerade inom länsstyrelsen, kanske hos en och samma befattningshavare. Ett snävare verksamhetsfält skulle minska utblicken och vidsynen. Även om några ytterligare statliga uppgifter vid sidan av länsstyrelsen icke skulle tillkomma, innebär redan den nuvarande ordningen "en reducering av länsstyrelsens andel i hela det statliga lokala förvaltningsmaskineriet. Länsstyrelsens förmåga att överblicka verkningarna av en viss åtgärd eller ett visst beslut är därigenom redan de facto begränsad. Med den hittillsvarande samhällsutvecklingen har som nyss antytts länsstyrelsens centrala ställning i länet i viss mån förskjutits. Länsstyrelsen har dock alltfort ganska vidsträckta allmänna befogenheter, medan de nya länsorganen var på sitt område framstå såsom specialorgan och befattningshavarna därstädes såsom specialister. I och för sig kan detta innebära en fördel om man på annat sätt kan skapa garantier för att också andra än specialsynpunkterna bli vederbörligen beaktade. Såsom organisationen nu är beskaffad och fungerar brister det dock åtskilligt häruti. Vissa länsorgan ha konstruerats som lokalorgan åt vederbörande centrala verk med samtidig uppgift att biträda länsstyrelsen i dess verksamhet. Andra länsorgan åter äro helt fristående och deras speciella verksamhet är oftast icke

19 närmare reglerad i förhållande till länsstyrelsens. Gemensamt för de flesta av dem är dels att de syssla med uppgifter, som äro av vital betydelse för länet och ofta ha nära samband med särskilda länsstyrelseuppgifter, och dels att de ha att handlägga dessa sina uppgifter ur de mera snäva specialsynpunkterna. Det ligger i sakens natur att tekniska eller andra specialister icke regelmässigt kunna antagas ha den erforderliga kunnigheten och erfarenheten i allmänt ekonomiska och administrativa ting. En samverkan mellan företrädare för de olika speciella och mera allmänna kunskaps- och erfarenhetsområdena är därför nödvändig. Även om den administrativa rutinen så småningom mer eller mindre fullständigt kan inläras och även om erforderlig juridisk sakkunskap i viss mån kan utifrån ställas till förfogande, förefaller det föga rationellt att på dessa förutsättningar bygga upp en organisation. Ytterst måste detta innebära slöseri med arbetskraft och därav följande fördyring av särskilt kansli- och kameralarbetet. Det nuvarande systemet. Dettas olägenheter bottna främst i frånvaron av allmänna regler för ett samordnande av de olika organens arbete. För närvarande föreligga otvivelaktigt stora brister i fråga om den lokala enhetligheten och samordningen på viktiga områden. Olägenheterna framträda dock med mycket olika styrka på skilda områden. Från att tidigare ha varit av relativt mindre betydelse — behovet av samordning och samarbete var icke särskilt framträdande (sålunda berördes exempelvis denna fråga överhuvud icke av 1935 års länsstyrelseutredning) — ha olägenheterna framför allt på senare tid starkt accentuerats. Främsta anledningen härtill är att söka i den ständigt ökande omfattningen av den statliga verksamheten och tillkomsten av allt flera självständiga organ. De olika krisregleringarna ha bidragit till att framhäva systemets brister. I den mån de fristående organen handlägga frågor av allmän och för länet i dess helhet vital betydelse uppstår i varje särskilt fall fråga om koordinering såväl av organens arbete inbördes som också i förhållande till länsstyrelsen. Speciellt framträder behovet av samarbete i fråga om den planeringsverksamhet på många viktiga områden, som nu bedrives dels för att åstadkomma beredskap för extraordinära förhållanden som krig, avspärrning och ekonomiska kriser och dels för att skapa grundvalar för en mer eller mindre direkt statlig ledning av utvecklingen på skilda områden. Sådan planeringsverksamhet berör i regel ett flertal frågor, av vilka en del ligga utom och andra inom länsstyrelsens nuvarande kompetensområde. I avsikt bland annat att befordra den samordning av de olika statliga uppgifterna på länsstadiet, varav ett starkt behov uppenbarligen ansetts föreligga, har man anförtrott landshövdingarna att såsom ordförande leda flera av de fristående länsorganens verksamhet. Landshövdingen har därigenom kommit att personligen få befattning med vissa statliga verksamhetsområden, som äro undantagna från länsstyrelsen. Även om man genom denna personal-

20 union sökt ernå en viss garanti för samordning och samarbete, är det givet att landshövdingen icke har möjlighet att i varje dylikt organ — ja knappast i något av dem — följa det löpande arbetet och svara för kontinuitet och samordning. Landshövdingens ämbetsuppgifter i övrigt och andra honom i regel åvilande allmänna uppdrag äro av den natur och omfattning, att han omöjligen kan följa arbetet i de honom underställda organen dag från dag. Detta kommer därför faktiskt att vila på andra befattningshavare, som emellertid var och en är knuten allenast till ett visst av de särskilda organen. Vissa begränsade föreskrifter om samordning och samarbete inom länsförvaltningen finnas emellertid på en del områden. I gällande instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna är sålunda föreskrivet, bland annat, att landshövdingen i länet eller, vid förfall för honom, landssekreteraren eller landskamreraren äger rätt att närvara vid sammanträde med lantbruksnämnden. Vidare skall vid handläggning inom lantbruksnämnd av fråga av större vikt, som berör annan länsmyndighets arbetsområde, representant för sagda myndighet beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar. Dylik representant har då också reservationsrätt. I ärenden rörande fastighetsbildning skall lantbruksnämnden samråda med överlantmätaren. Slutligen skall vid handläggning i lantbruksnämnd av ärende angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. eller upplåtelse av norrländska fjällägenheter m. m. vederbörande lappfogde kallas att deltaga i överläggningen. Är därvid fråga om rätt för lägenhetsinnehavare till skogsförnödenheter, kreatursbete, jakt eller fiske å kronojord, som står under domänstyrelsens förvaltning, skall även överjägmästaren eller annan tjänsteman hos domänverket, som domänstyrelsen bestämmer, kallas. I instruktionen för länsarbetsnämnderna är stadgat, bland annat, att, därest landshövdingen i länet (i Stockholm överståthållaren) icke är ordförande i länsarbetsnämnden, han skall kallas till nämndens sammanträden. Han äger också själv påkalla sammanträde med nämnden, deltaga i dess överläggningar och väcka förslag i de frågor, som tillhöra nämndens verksamhetsområde. Är landshövdingen närvarande vid sammanträde med nämnden, äger han leda förhandlingarna. Därest nämndens beslut icke överensstämmer med landshövdingens mening, äger han mot beslutet göra erinringar hos arbetsmarknadsstyrelsen. I händelse landshövdingen har förfall eller ämbetet är ledigt, äger landssekreteraren (i Stockholm underståthållaren) utöva de befogenheter, som sålunda tillkomma landshövdingen. Beträffande länsarbetsnämnd gäller vidare att nämnden enligt föreskrifter, som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen, vid behandling av visst ärende eller visst slag av ärenden må anlita särskilda sakkunniga eller representanter för speciella intressegrupper, vilka då ha reservationsrätt.

21 Slutligen är föreskrivet att länsstyrelsen i länet skall underrättas om nämndens beslut i ärende av större vikt. På bostadspolitikens område är föreskrivet i kungörelsen den 30 december 1947 (nr 1011) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande att vid upprättandet av bostadsförsörjningsplan samordning skall eftersträvas med den samhällsplanering, som föreskrives i byggnadslagen, samt i förekommande fall med utvecklingsplanering i fråga om jordbruket. I den utsträckning så kan ske skall för bostadsförsörjningsplans upprättande utnyttjas utredningsmaterial, som lägges till grund för sådan annan planeringsverksamhet. Vidare stadgas i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån att de lånebeviljande organen (bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna) i låneärenden rörande bostäder å jordbruksfastigheter skola samråda med lantbruksnämnderna. Jämlikt instruktionen för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna äger landshövdingen i länet eller, vid förfall för honom, landssekreteraren eller landskamreraren rätt att närvara vid länsbostadsnämnds sammanträden. Dessutom gäller att vid handläggning inom länsbostadsnämnd av fråga av större vikt, som berör annan länsmyndighets arbetsområde, representant för denna myndighet skall beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar. Sådan representant har därvid reservationsrätt. Enligt lantmäteriinstruktionen skall överlantmätaren bland annat verka för samordning av fastighetsbildningen med de åtgärder, som på angränsande områden planläggas och utföras genom andra myndigheter och organ. — Beträffande förrättning eller åtgärd, som ur jordpolitisk synpunkt kan antagas vara av intresse för lantbruksnämnd i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering, må överlantmätaren icke meddela fastställelsebeslut eller avgiva yttrande rörande fastighetsbildningen utan att nämnden lämnats tillfälle att giva sin mening till känna. Det åligger överlantmätaren att ofördröjligen underrätta lantbruksnämnd om beslut rörande fastställelse å förrättning eller tillstånd till jorddelning eller beslut om sammanläggning av intresse för nämndens verksamhet. — Det åligger vidare överlantmätaren att på anmodan av, bland annat, länsstyrelsen, lantbruksnämnd eller ägodelningsdomare verkställa utredningar och avgiva utlåtanden i ärenden, som äro föremål för handläggning hos dessa myndigheter. Överlantmätaren skall dessutom på kallelse deltaga i sammanträde med lantbruksnämnd samt i övrigt medverka i arbetet för jordbrukets rationalisering. Att de rådande förhållandena trots de försök till garantier för samordning, som inrymmas i landshövdingens ordförandeskap i vissa länsorgan samt de ovan berörda särskilda bestämmelserna om samarbete m. m., icke

äro tillfredsställande, torde med all önskvärd tydlighet framgå bland annat därav att man redan inom åtskilliga län sett sig nödsakad att tillskapa ett särskilt samarbetsorgan med speciell uppgift att främja den nödvändiga samordningen. Tillkomsten av dessa organ bestyrker enligt utredningens mening just hur svårt, ja omöjligt det är för landshövdingen att personligen ensam dirigera det erforderliga samarbetet. I dessa samarbetsorgan, på sina håll kallade länsråd, ingå under landshövdingens ordförandeskap vissa befattningshavare hos länsstyrelsen samt chefstjänstemännen hos de viktigare av de mer eller mindre fristående länsorganen. I allmänhet deltaga sålunda landssekreteraren, vägdirektören, överlantmätaren, länsarkitekten, förste provinsialläkaren, distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp, lantbruksdirektören, länsarbetsdirektören samt länsbostadsdirektören. Syftet med ett dylikt organ är dels att bereda deltagarna möjlighet att informera sig om pågående arbeten och aktuella problem på andra närgränsande områden och dels att organet skall vara ett forum för dryftande av särskilda ärenden eller andra enskilda frågor, vilkas bedömanden äro beroende av de olika synpunkter, som finnas företrädda i samarbetsorganet. Att dessa samarbetsorgan fylla ett klart känt behov torde icke kunna bestridas. Därmed anmäler sig den frågan, huruvida icke den sålunda av det rådande tillståndet framkallade idén i huvudsak bör läggas till grund för organisationsarbetet på området, samtidigt som de olika myndigheterna i största möjliga utsträckning sammanföras i gemensamma lokaler. En dylik tanke ter sig naturligen ur vissa synpunkter lockande, särskilt för dem som i det nuvarande systemet med ett flertal sinsemellan självständiga specialorgan se den bästa vägen att tillgodose de olika förvaltningsändamålen ocli som följaktligen tillerkänna samordningsfrågorna allenast sekundär betydelse. Om man emellertid såsom utredningen håller före att en väsentlig förutsättning för att varje verksamhetsgren skall fungera tillfredsställande är att den bringas till samstämmighet med andra verksamhetsgrenar, framstår det klart att dessa samarbetsorgan äro behäftade med vissa icke oväsentliga olägenheter. Även om den nu i huvudsak frivilliga medverkan i organet skulle lagfästas, kan organet likväl knappast utrustas med makt att skilja i kompetenskonflikter eller eljest vid åsiktsdivergenser. I dylika fall måste konflikterna lösas på annat håll, stundom centralt. I detta sammanhang synes särskilt böra uppmärksammas faran för konkurrens mellan jordbruksplaneringen och bebyggelseplaneringen. Det är utan tvivel önskvärt att i länsinstansen ha ett organ som kan slita prioritetstvister av bland annat detta slag. De enskilda ärendena kunna heller aldrig få ett definitivt avgörande i samarbetsorganet utan måste slutbehandlas hos respektive länsorgan. Ofta kunna icke ens formliga remisser länsrådets olika ledamöter emellan undvikas.

23 Avigsidorna med länsförvaltningens nuvarande organisationssystem ha på senare tid i olika sammanhang påtalats. Här må sålunda exempelvis erinras om vad landssekreteraren Åkesson anfört i sitt förenämnda (sid. 8 f.) belänkande med förslag till rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt. Åkesson framhöll bl. a. att länsstyrelserna till följd av den under senare år starkt utvidgade och till sin natur delvis förändrade statliga verksamheten med därav följande nya och ökade uppgifter för länsorganen befunne sig nära nog i ett jäsningstillstånd, organisatoriskt sett. Sedan Åkesson förklarat att det till följd därav torde bli nödvändigt att upptaga frågan om länsstyrelsernas och länsförvaltningens organisation i stort till närmare, förutsättningslös prövning, anförde Åkesson bland annat följande. Det mest karakteristiska och samtidigt, enligt vad den genom tiderna vunna erfarenheten torde få anses ha givit vid handen, värdefullaste och mest bärande tios länsstyrelseorganisationen vore länsstyrelsernas egenskap av samlande länscentrala organ med väsentliga arbetsuppgifter inom flertalet mera betydelsefulla grenar av statsförvaltningen. Detta förhållande — ävensom den omständigheten, att länsstyrelsernas arbetsuppgifter i stor utsträckning sammanhängde med och grepe in i varandra — syntes vid en kommande utredning böra skänkas det största beaktande. Utifrån denna synpunkt borde det blivande organisationsarbetet snarare inriktas på att söka hålla åtminstone huvudparten av länsförvaltningen i vidsträckt bemärkelse samlad hos ett enda länsorgan än på att fördela nuvarande — och eventuella nya — allmänna förvaltningsuppgifter å från varandra skilda specialmyndigheter. En dylik uppdelning av hithörande arbetsuppgifter komme av allt att döma att medföra ogynnsamma konsekvenser i olika avseenden. Sålunda skulle till exempel tillskapandet, på sätt i allt fall tidigare ifrågasatts, av fristående länsorgan för socialvården, vilka skulle övertaga huvudparten av länsstyrelsernas socialvårdsuppgifter, uppenbarligen bland annat föra med sig synnerligen svårlösta gränsdragningsproblem samt på ett irrationellt sätt splittra den till länen knutna statsuppsikten över kommunalförvaltningen. Andra särskilda olägenheter, som äro förbundna med den nuvarande splittringen och förgreningen av den statliga lokala förvaltningen, ha påtalats av riksdagens år 1948 församlade revisorer. I § 17 av deras berättelse lämnades en redogörelse för den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten. Där påpekades sålunda, bland annat, att inom hälso- och sjukvården utövades inspektionsbefogenheter av förste provinsialläkaren, provinsialläkare samt länsveterinären ävensom från centralt håll av särskilda inspektörer för sinnessjukvården, sinnesslövården, sjuksköterskeväsendet och apoteksväsendet. Inom fattigvården och barnavården utövades och leddes den centrala inspektionens verksamhet av socialstyrelsen med biträde av statens inspektörer för fattigvård respektive barnavård. Dessutom funnes till styrelsen knutna hemhjälpskonsulent, konsulent för den halvöppna barnavården och inspektör för statsunderstödda förskoleseminarier ävensom inspektör för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården samt eftervårdskonsulenter. Den lokala statsuppsikten över fattigvården och barnavården vore förlagd till länsstyrelserna och särskilt till fattigvårds- och

barnavårdskonsulenterna och barnavårdsassistenterna ävensom de i vissa län befintliga barnavårdsombuden. För övervakning m. m. beträffande särskilt villkorligt frigivna funnes skyddskonsulcnlcr och skyddsassistenter. Över pensionsnämndernas verksamhet utövades tillsyn av pensionsstyrelsens ombud. Inom undervisningsväsendet funnes för olika ändamål konsulenter och inspektörer hos skolöverstyrelsen samt hos överstyrelsen för yrkesutbildning, varjämte för lokal tillsyn funnes folkskoleinspektörer. Inom byggnadsväsendet utövades tillsynsbefogenheter av länsarkitekterna ävensom av tjänstemän hos de bostadspolitiska organen bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna och de kommunala förmedlingsorganen liksom ock i vissa avseenden av länsarbetsnämndernas byggnadskontrollanter. Inom lantbruksväsendet utövades inspektions- och konsulentverksamhet genom lantbruksstyrelsen (mejeriinspektörer, statskonsulenter för får- och getskötseln, boskapsskötseln, svinskötseln samt mejerihushållningen, inspektör för köttklassificeringen, inspektris för lanthushållningen samt byråinspektör för lantbruksundervisningen), lantbruksnämnderna (lantbrukskonsulenter, byggnadskonsulenter och ortsombud) samt hushållningssällskapen (jordbrukskonsulenter, husdjurskonsulenter, hemkonsulenter, trädgårdskonsulenter, fiskerikonsulenter, maskinkonsulenter m. fl.) Beträffande inspektions- och tillsynsverksamheten anförde revisorerna vidare bland annat följande. Såsom den lämnade redogörelsen gåve vid handen, kännetecknades det statliga inspektions- och tillsynssystemet av en stundom mycket långt gående splittring och förgrening. Härtill torde understundom ha medverkat, att vid tillskapandet av nya inspektionsorgan icke tillräckligt beaktats möjligheten att anknyta de nytillkomna inspektionsbefogenheterna till redan befintliga organ. Inom vissa områden hade vidare en stark specialisering av arbetsuppgifterna inom ett i och för sig naturligt avgränsat fält genomförts. Exempelvis inom barnavården förrättades inspektion av statens inspektör för barnavård, barnavårdskonsulenter, barnavårdsassistenter, barnavårdsombud, konsulenten för den halvöppna barnavården och eftervårdskonsulenter samt dessutom av provinsialläkare och förste provinsialläkare. Inom livsmedelskontrollen utövades inspektion, förutom av kommunala hälsovårdstillsyningsmän, av förste provinsialläkaren, provinsialläkare samt länsveterinär. Även på andra områden förekomme likartade förhållanden. Ifrågavarande långt gående uppdelning av inspektionsuppgifterna vore i många fall organisatoriskt sett mindre tillfredsställande. Även där de olika tillsynsorganens kompetensområden i princip preciserats, vore gränserna dem emellan i den praktiska tillämpningen ofta flytande, vilket i större eller mindre utsträckning visat sig medföra viss dubbelkontroll. Olägenheterna härav vore särskilt påtagliga i sådana fall, då uppsiktsorgan inom varandra närgränsande områden organisatoriskt anknutits till skilda centrala fackorgan. De sålunda påtalade olägenheterna kunde självfallet komma att bli än mera framträdande i den mån en ytterligare utbyggnad av den statliga inspektionsverksamheten komme att beslutas. Det torde vidare kunna antagas att effektiviteten i den statliga tillsynen på visst område kunde komma att minskas genom att inspektionsobjekten beträffande ett och samma eller nära nog samma sakförhållande ofta måste taga hänsyn till

25 divergerande uppfattningar från olika funktionärers sida. Härtill komme att lådande splittring på förevarande område måste verka fördyrande på statens utgifter för resor samt medföra extra besvär och tidsspillan för de inspekterade kommunerna och allmänheten. Med hänsyn till nu antydda förhållanden syntes det revisorerna, att frågan om ett mera rationellt och planmässigt ordnande av den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten borde ägnas ökad uppmärksamhet. Strävandena borde självfallet härvid inriktas på åtgärder, vilka utan eftersättande av effektiviteten kunde medföra största möjliga förenkling av tillsynsapparaten. Särskilt för undvikande av dubbelinspektioner syntes en ökad samordning mellan de olika tillsynsorganen samt ett intimare samarbete dem emellan böra eftersträvas. På lång sikt torde härvid kunna övervägas en allmän översyn av formerna för och organisationen av den statliga tillsynsverksamheten, vilket måhända främst torde bli nödvändigt inom socialvården med hänsyn till en blivande omgestaltning av den kommunala sociala förvaltningsorganisationen. I statsutskottets utlåtande (nr 143) i anledning av berättelsen anförde utskottet i förevarande fråga, bl. a., att utskottet bibragts den uppfattningen, att den stundom mycket långtgående splittringen och förgreningen, som kännetecknade den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten, vore förenad med påtagliga ölägenheter i olika avseenden. Frågan om ett mera rationellt och planmässigt ordnande av denna verksamhet borde ägnas ökad uppmärksamhet. Vissa skäl talade för att de påtalade förhållandena gjordes till föremål för en allmän översyn. Vissa nu verksamma kommittéer, såsom socialvårdskommittén och länsstyrelseutredningen, torde icke kunna undgå att vid behandlingen av olika specialfrågor även taga ställning till det av revisorerna aktualiserade principspörsmålet. Det borde i sista hand ankomma på Kungl. Maj:t att närmare pröva under vilka former en utredning av förevarande problem lämpligen borde bedrivas. Utskottet hemställde därför att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande åtgärder i av utskottet angivet syfte. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 262). Genom beslut den 27 maj 1949 har Kungl. Maj:t anbefallt länsstyrelseutredningen att vid fullgörande av utredningsuppdraget beakta vad statsutskottet i sitt förenämnda utlåtande anfört. I § 20 av berättelsen behandlade revisorerna frågor om samordning av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan i residensstäderna. Efter att ha erinrat om att den avsevärda utökningen under senare år av den statliga förvaltningsapparaten resulterat bland annat i tillskapandet av ett flertal nya lokalförvaltningar, bland vilka särskilt nämndes vägförvaltningar, länsarbetsnämnder, lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder, konstaterade revisorerna att genom tillkomsten av de nya självständiga förvaltningarna och organen länsstyrelserna i viss mån förlorat sin ställning som samordnande lokal representant för staten. Revisorerna påpekade vidare att förutom nyssnämnda myndigheter i residensstäderna funnes ett flertal mer eller mindre självständiga statliga institutio-

26 n e r och o r g a n , s å s o m l ä n s a r k i t e k t k o n t o r , l a n t m ä t e r i o r g a n i s a t i o n e n , s t a t e n s b i l i n s p e k t i o n , f a t t i g v å r d s - och b a r n a v å r d s k o n s u l e n t e r n a , y r k e s i n s p e k t i o n e n , s k y d d s k o n s u l e n t o r g a n i s a t i o n e n ni. m . ä v e n s o m de a f f ä r s d r i v a n d e v e r k e n s distriktsorganisation. R e v i s o r e r n a a n f ö r d e i d e n n a fråga v i d a r e b l a n d a n n a t följande. De statliga och statsunderstödda myndigheterna och institutionerna i residensstäderna hade under senaste år undergått en stark expansion. En fortgående utökning torde inom den närmaste tiden vara att emotse, särskilt såvitt anginge nytillkomna myndigheter. Den redan tidigare relativt omfattande statliga förvaltningsapparaten i dessa städer kunde därför beräknas komma att svälla ut än ytterligare. Det framstode då som naturligt att söka tillvarataga alla möjligheter att genom effektivisering av arbetet nå besparingar. Sådana besparingar vore påkallade ej enbart för nedbringande av statsutgifterna utan kanske framför allt ur synpunkten av att tillgången till arbetskraft i den direkta produktionen icke skulle ytterligare nedgå genom ökat behov av personal för förvaltningstjänst och därmed jämförligt arbete. Effektiviseringen borde givetvis i första hand inriktas på varje myndighets och institutions interna organisation. Det låge emellertid nära till hands att eftersträva en inbördes rationalisering även i fråga om handläggningen av arbetsuppgifter, som vore av i huvudsak likartad karaktär hos flera myndigheter. Sådana arbetsuppgifter vore främst allmänt administrativa och kamerala göromål ävensom biträdesarbete av olika slag. Den härmed sysselsatta personalen utgjorde en mycket betydande andel av den totala förvaltningspersonalen. Den undersökning, som stickprovsvis företagits hos vissa lokala förvaltningar i residensstäderna, gåve vid handen att någon samordning mellan olika myndigheter vid handläggningen av dessa arbetsuppgifter praktiskt taget icke förekomme. Strävandena syntes i stället ofta gå ut på att i möjlig mån göra sig oberoende av andra myndigheter och självförsörjande i fråga om arbetskraft, maskinell utrustning o. d. Enligt revisorernas mening borde emellertid besparingar vara att vinna såväl genom utförande i gemensam regi av vissa arbetsuppgifter hos de olika myndigheterna som genom utbyte och utlåning av personal vid ledigheter, tillfälligt behov av arbetskraft m. m. Såsom exempel å arbetsuppgifter, som i större eller mindre utsträckning skulle kunna utföras gemensamt eller anförtros åt viss myndighet, anförde revisorerna skriv- och ritarbete, avlöningsuträkning, källskattefrågor, rekvisition och upphandling av viss materiel, avlönings- och andra personalfrågor, siffermässig granskning, statistisk bearbetning, budskickning m. m. Nuvarande förhållanden innebure att inom flertalet mer eller mindre självständiga myndigheter och institutioner personal måste finnas anställd för ifrågavarande arbetsuppgifter, vilka delvis förutsätta relativt stor sakkunskap. Vad särskilt beträffar skrivhjälp, förelåge behov därav även vid de minsta institutionerna, men detta behov kunde ofta icke tillgodoses på ett rationellt och kostnadsbesparande sätt. En centralisering av dessa arbetsuppgifter skulle skapa möjlighet till ökad.specialisering och ett effektivare utnyttjande av arbetskraften, varjämte arbetsbesparande maskiner och tekniska hjälpmedel i större utsträckning än för närvarande skulle kunna komma till användning. Det vore även att märka, att toppbelastningen i fråga om arbete av detta slag ofta inträffade vid olika tidpunkter inom de olika myndigheterna, och en sammanslagning skulle därför bidraga till att åstadkomma jämnare arbetsbörda. Revisorerna ville i sammanhang därmed framhålla, att det praktiska genomförandet av den sålunda åsyftade samordningen av arbetsuppgifterna icke borde få h i n d r a s

27 av formella krav och synpunkter i fråga om fördelning och utkrävande av redogöraransvar. Den berörda frågan om effektivisering i vissa hänseenden av den statliga förvaltningen vore självfallet i hög grad beroende av tjänstelokalernas lämplighet och belägenhet, och revisorerna vore väl medvetna om att de nuvarande förhållandena på detta område i många fall lade hinder i vägen härför. Den inskränkta byggnadsverksamheten torde jämväl medföra, att under lång tid framåt lokalfrågorna för myndigheterna i residensstäderna i viss utsträckning komme att vara provisoriskt ordnade. Vid uppförandet av ämbetsbyggnader borde emellertid ur flera synpunkter en större koncentration än vad som för närvarande vore fallet eftersträvas. Förutom att detta skulle underlätta en effektivisering av myndigheternas arbete, borde besparingar i vissa fall kunna vinnas genom för myndigheterna gemensamma anläggningar för exempelvis telefon, arkiv, maskinell utrustning o. d. Även ur den besökande allmänhetens synpunkt erbjöde en sådan koncentration avgjorda fördelar. Enligt nuvarande ordning löstes ofta byggnadsfrågorna för varje myndighet för sig. Det måste enligt revisorernas mening betecknas som en brist, att planer icke utarbetades för lösning på längre sikt av lokalbehovet för de statliga myndigheterna och institutionerna i residensstäderna — en brist som för övrigt gjorde sig starkt gällande även i fråga om tillgodoseendet av statens lokalbehov i huvudstaden. Vad revisorerna anfört toge endast sikte på ett begränsat område av den statliga förvaltningen i residensstäderna. Sannolikt skulle även på andra områden därav — exempelvis i fråga om reseverksamheten, genom gemensam handläggning och föredragning av ärenden, som beröra flera myndigheter o. s. v. åtskilligt kunna vinnas genom effektivisering och samordning de olika myndigheterna emellan. Uppenbarligen kunde icke några generella riktlinjer härvidlag uppställas, utan förhållandena finge bedömas från fall till fall. — I övertygelse om att betydande besparingar kunde ernås och att den tänkta samordningen borde kunna ske utan tillskapande av tungrodda förvaltningsorgan och utan eftersättande av allmänhetens krav på snabb och smidig handläggning inom de olika myndigheterna hade revisorerna emellertid velat rikta uppmärksamheten på ifrågavarande spörsmål. I förenämnda av riksdagen godkända utlåtande nr 143 förklarade statsutskottet att starka skäl syntes tala för att ifrågavarande spörsmål underkastades en omsorgsfull prövning. Det hade emellertid upplysts att de av revisorerna påtalade förhållandena vore föremål för länsstyrelseutredningens uppmärksamhet samt att nämnda utredning i bland annat dessa frågor hölle nära kontakt med statens organisationsnämnd. Då det sålunda kunde förväntas, att de av revisorerna i förevarande sammanhang aktualiserade spörsmålen komme att närmare prövas, ansåg sig utskottet kunna begränsa sig till att för riksdagen omförmäla vad som i ärendet förevarit. (Se vidare sid. 48 ff. samt kap. 20, IV.) I första delen av sitt den 11 december 1948 avgivna principbetänkande (SOU 1949:1) har Norrlandskommittén påpekat betydelsen för Norrlands del av en effektivisering av länsadministrationen. Sedan kommittén framhållit, att en lokal självverksamhet från de olika länens sida vore oumbärlig redan ur den synpunkten att förhållandena i många hänseenden vore 3—016428

28 olika de skilda länen emellan och att många frågor vore rent länsbetonade, anförde kommittén i huvudsak följande. De långa avstånden i Norrland samt de mycket skiftande förhållanden, som rådde i olika delar av denna landsända, medförde att det ur arbetssynpuukt vore ändamålsenligt med en tämligen långtgående decentralisation vid handläggning av sådana ärenden, som ankomme på allmänna organ. Även psykologiska skäl talade för en sådan anordning. Ju mer isolerat ett område vore från landet i övrigt, desto starkare framträdde behovet för befolkningen att inom området äga tillgång till handlingskraftiga lokala myndigheter. Länens självverksamhet borde icke minst ta sig uttryck i initiativ till åtgärder, som kunde komma till stånd genom länsbornas egen försorg eller genom de lokala myndigheterna. Det syntes ur effektivitetssynpunkt önskvärt, att de olika länsorganen samverkade sinsemellan. Bland mängden av länsorgan kunde nämnas — bortsett från de kommunala organen — hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna, lantbruksnämnderna, lantmäteriets, domänverkets, vägväsendets och de övriga kommunikationsverkens lokalorgan, företagarföreningarna, handelskamrarna, länsbostadsnämnderna, länsarkitekterna, förste provinsialläkarna m. fl. samt naturligtvis i första hand länsstyrelserna. Att dessa olika organ samverkade sinsemellan vore naturligtvis ett önskemål, som icke allenast gällde Norrland. Särskilt vissa delar av Norrland karakteriserades emellertid på ett helt annat sätt än andra landsdelar av att nybildning och uppbyggnad av näringslivet — både jordbruket och industrien — ännu påginge. Det vore då särskilt ansvarsfullt för det allmänna att, i den mån åtgärder ankomme på dess försorg, åtgärderna komme att samverka till den eftertraktade utvecklingen och icke motverkade varandra. Ett samarbete mellan de olika länsorganen syntes sålunda böra organiseras. Norrlandskommittén förklarade i fortsättningen att med hänsyn till de krav på effektiva åtgärder för utveckling av näringslivet och höjning av den sociala standarden, som med speciell styrka gjorde sig gällande för norrlandslänens del, man i vart fall inom dessa län borde komplettera länsadministrationen med en särskild funktionär, vilken kunde biträda landshövdingen i dennes arbete på att sammanhålla olika ekonomiska och sociala verksamheter. I vad mån denna fråga borde anses som aktuell för hela landets del, finge bli beroende av överväganden vid pågående utredningar rörande näringslivets lokalisering samt om länsstyrelsernas organisation och ställning inom den lokala förvaltningen. Frågan om samordning av biträdesarbetet och de kamerala uppgifterna i länsorganen har jämväl i andra sammanhang uppmärksammats. Den elasticitet, som nu otvivelaktigt finnes hos länsstyrelsens kontorsorganisation, påpekas av statens organisationsnåmnd i en promemoria den 7 februari 1947, vilken på sin tid överlämnades till 1946 års alkoholistvårdsutredning. Nämnden uttalade sig där för att sådana statliga länsorgan, vilkas kontorsorganisation vore av mindre omfattning, för bestridande av kontorsgöromålen borde anlita de andra statliga regionala myndigheter, vilka för sitt behov vore utrustade med större permanent sådan organisation, därvid i första hand länsstyrelserna kunde komma i fråga. — I kungl. brev den 28

29 april 1949 har vidare föreskrivits, bland annat, att i de fall, där befattningshavare vid länsstyrelserna tjänstgöra såsom sekreterare åt mödrahjälpsnämnderna, det skall åligga länsstyrelserna att, där så kan ske utan anställande av ny personal eller anlitande av befintlig personal å övertid, ställa erforderlig skrivhjälp till förfogande åt nämnderna. I en den 23 november 1948 avlämnad promemoria, nr 21, angående decentraliseringsfrågor inom arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområde har decentraliseringsutredningen till behandling upptagit bland annat arbetsmarknadsstyrelsens kamerala verksamhet. Sedan nämnda utredning erinrat om att arbetsmarknadsstyrelsen i underdånig skrivelse den 18 november 1948 angående medelsbehovet för styrelsen och dess verksamhet under budgetåret 1949/50 föreslagit viss decentralisering av kamerala uppgifter, anförde utredningen, att arbetsmarknadsstyrelsen som en förutsättning för decentralisering av vissa mera kvalificerade kamerala uppgifter uppställt kravet, att länsarbetsnämnderna skulle beredas tillgång till i kameralt avseende bättre skolad och utbildad personal. Om detta måste ske genom nyanställning kunde en uppkommande kostnadsökning vara ett skäl mot decentralisering. En annan möjlighet vore emellertid enligt decentraliseringsutredningen, att den inom den statliga länsförvaltningen i övrigt tillgängliga kameralt utbildade personalen kunde utnyttjas så, att decentraliseringen icke medförde kostnadsökning. Frågan om en samordning av den kamerala verksamheten inom vissa länsorgan vore sålunda föremål för överväganden inom 1948 års länsstyrelseutredning. Frågan om partiella reformer. Vad ovan anförts rörande det särskilda samarbetsorganet (länsrådet) ävensom beträffande inspektionsverksamheten, biträdesarbetet och de kamerala göromålen i länsinstansen visar enligt länsstyrelseutredningens mening tydligt att allvarliga organisatoriska brister äro för handen. Det är väl i och för sig möjligt att utvidga det samarbete, som nu på många håll sker i länsrådets form, till att även avse en planering för inspektionsverksamheten samt ett i viss mån gemensamt utnyttjande av biträdespersonal och personal för kamerala göromål. Som utredningen redan förut beträffande länsråden anmärkt, k a n man denna väg dock ej komma längre än till utanverkan. Lika litet som vid avgörande av andra frågor samarbetsorganet kan besluta på de fristående organens områden, kan ett samarbetsorgan gärna betros med att fritt disponera över ettvart av de fristående länsorganens personal för något av de andras behov. En sådan anordning skulle i själva verket innebära, att man berövar de fristående organen en del av det för deras funktion erforderliga maskineriet. Det förhållandet att länsstyrelsen ostridigt är det största och särskilt vad biträdespersonalen angår mest elastiska av länsorganen, har som ovan antytts föranlett den tanken, att länsstyrelsen borde tillhandahålla kontorsorganisation åt de mindre länsorganen. Det synes emellertid utredningen uppenbart, att en dylik ställning som skrivbyrå åt andra myndigheter

30 näppeligen kan väntas medföra någon större entusiasm för uppgiften. Det föreligger därför fara för att uppdragen från dessa myndigheter få stå tillbaka för det egentliga länsstyrelsearbetet. Då ansvaret för ett beslut eller annan åtgärd icke vilar på länsstyrelsen, är det knappast rimligt att begära att man inom länsstyrelsen skall angelägenhetsgradera ett dylikt uppdrag från en utomstående myndighet på ett rätt sätt i förhållande till de egentliga länsstyrelseuppgifterna. För övrigt torde man i regel inom länsstyrelsen komma att sakna förutsättningar härför, då man icke är insatt i de arbetsuppgifter, som ankomma på varje särskild sådan uppdragsgivare. Vad angår frågan om en separat samordning av de kamerala uppgifterna torde få hänvisas till vad utredningen anför i kap. 20 (avsnitt IV). Här torde blott få framhållas att denna fråga, bl. a. med hänsyn till redogöraransvaret, är av ganska komplicerat slag. Även om vissa eller alla kamerala uppgifter skulle kunna överföras från något eller några fristående länsorgan till landskontoret, skulle detta visserligen innebära en rationalisering men i regel knappast av den omfattning, man gärna vill föreställa sig. Å andra sidan innebär det nuvarande systemet med åtminstone en högre kvalificerad kameral tjänsteman inom varje länsorgan ett uppenbart slöseri med arbetskraft. De brister, som sålunda äro förenade med ett mera formlöst — om än lagfäst — samarbete mellan sinsemellan fristående organ, torde visa att det måste vara oriktigt att bygga upp en så rikt förgrenad men ändå med så starkt inre samband förenad verksamhet som länsförvaltningens på en så föga pålitlig grund som det spontana samarbetet. Även om man torde kunna förutsätta en lojal samarbetsvilja på alla händer, är var och en dock bunden inom sin sfär av föreskrifter, centrala direktiv och sitt eget kunskapsstoff m. m. Ehuru man näppeligen i allmänhet kan bygga upp en civil organisation med uteslutande eller ens huvudsaklig hänsyn till vad som kan krävas i ett krigs- eller annat krisläge, så kan man å andra sidan icke lämna dylika synpunkter helt å sido. Erfarenheterna från de båda senaste krigen torde tala sitt tydliga språk. Dessutom gäller att starka extraordinära belastningar av civila statsorgan ingalunda äro begränsade till inträffande allmänna kriser. Det är därför ett vitalt statsintresse att ett snabbt och effektivt statsingripande i krislägen eller eljest plötsligt aktualiserade kritiska situationer icke äventyras genom att behövliga organisatoriska åtgärder icke vidtagits i tid. I dylika lägen blir ändå alltid landshövdingen den för verksamheten i länet ytterst ansvarige och den, på vars initiativ och ledning de statliga åtgärdernas effektivitet till stor del kommer att bero. Det måste då framstå som oförsvarligt att icke i tid ha utrustat honom med de befogenheter eller hjälpmedel, förutan vilka han faktiskt måste vara ur stånd att fylla sin

31 uppgift. Att bygga beredskapen på att kritiska situationer skola redas upp genom improvisationer lärer icke kunna försvaras. Länsstyrelsen som gemensamt länsorgan. En allmän analys av ovan antydda problem synes onekligen leda därhän att problemets lösning bör ligga i ett sammanförande av de olika organen till en gemensam myndighet. Att detta bör ske i den formen att de fristående organen inordnas i länsstyrelsen förefaller också naturligt med hänsyn till länsstyrelsens allmänna ställning och uppgifter på skilda områden. Länsstyrelsens uppgifter äro mer vidsträckta än vad som direkt följer av de i gällande lagar och författningar angivna gränserna. Det ankommer nämligen också på länsstyrelsen att »giva noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa». Det faller av sig självt att verksamheten för lösande av denna uppgift icke rimligen kan inskränkas till de områden, där länsstyrelsens vanliga arbetsuppgifter äro till finnandes. För detta ändamål torde det tvärtom vara nödvändigt att tillse att från länsstyrelsens kontroll och ledning icke undantagas sådana uppgifter, som utgöra en integrerande del av denna allmänna verksamhet, eller sådana områden av samhällslivet, vilka bilda naturliga föremål för en dylik verksamhet. Bland de fördelar, som skulle ernås genom inordning av de fristående länsorganen i länsstyrelsen, kunna först framhållas de därmed skapade bättre förutsättningarna för samordning och enhetlighet. Det måste alltid vara lättare att få till stånd och vidmakthålla ett kontinuerligt samråd och samarbete inom ett organ än mellan olika organ. Samarbetet inom ett organ kan också göras mera formlöst samt mindre vidlyftigt och tidskrävande. Det blir över huvud mera naturligt och självfallet än då kontakt skall sökas med utomstående organ. Genom att sammanslå de skilda länsorganen kan man sålunda ersätta de för närvarande synnerligen rikliga remisserna de olika länsorganen emellan med ett formlöst samråd. Endast i ett begränsat antal fall torde då erfordras att någon utförligare uppteckning sker av därvid framkomna synpunkter. Dessutom kan en ofta flerdubbel diarieföring slopas. Mycket arbete och omgång kan undvikas. Först genom en sådan samorganisation kan man vidare skapa en verklig förutsättning för genomförande av de krav i fråga om samordning, som ställas på landshövdingen. Det blir nämligen då möjligt att hålla befattningshavare närmast under landshövdingen med huvudsaklig uppgift att befordra samordningen och den ändamålsenligaste fördelningen av det dagliga arbetet. Dessa befattningshavare kunna representera kontinuiteten och svara för erforderlig samstämmighet olika verksamhetsområden emellan. Det synes i varje fall högst otillfredsställande att som nu är fallet ansvaret för samordning skall vila på en enda person ( landshövdingen). Den uppdelning av uppgifterna, som centralt är gjord på olika verk, innebär en fara för att de erforderliga kontakterna där förbises och under-

32 låtas och att därför de utgående direktiven icke alltid komma att kugga i varandra. Härav följande olägenheter k u n n a emellertid i stort sett undgås om dessa olika direktiv träffa ett och samma organ, som kan vidtaga åtgärder för att få dem att stämma samman. Fördelarna med ett gemensamt länsorgan visar sig icke minst beträffande den ovan berörda frågan h u r samordningen av den statliga inspektionsverksamheten på olika områden skall ske. En sådan samordning blir i ett dylikt organ självfallen, då olika inspekterande befattningshavare knytas närmare samman under en gemensam ledning. I förhållandet till de centrala myndigheterna framträder också en annan fördel med ett koncentrerat regionalt organ. De remisser, som nu var och en utgå till flera eller samtliga länsorgan, skulle då komma att tillställas en enda adressat. Efter överläggningar inom det sammanslagna organet, varvid samtidigt alla olika synpunkter komma fram och läggas till grund för övervägandena, kan ett svar avgivas, som innefattar hänsynstagande till samtliga berörda intresseriktningar och facksynpunkter i länsinstansen. Eventuellt avvikande meningar redovisas genom reservationer. Med nuvarande ordning har landshövdingen ofta att taga ställning till samma remissärende eller annan fråga dels i länsstyrelsen och dels som ordförande i ett eller flera fristående organ. Då behandlingen icke kan ske gemensamt, blir följden den att landshövdingen som regel blir nödsakad att avstå från att deltaga i besluten på ett eller flera håll. Å andra sidan får denna sammanslagning av organen icke medföra ett medvetet utsuddande av gränslinjerna mellan de olika uppgifterna. En kompetensfördelning även inom det utvidgade verket måste ske för att säkerställa arbetets behöriga gång. Men möjligen uppkommande kompetenskonflikter kunna lösas enklare och snabbare till båtnad för det hela. Prestigesynpunkter torde därvidlag få mindre spelrum. I fråga om det inre arbetet medför inpassandet av de fristående organen i länsstyrelsen andra påtagliga fördelar, vilka särskilt betingas av möjligheterna att gemensamt utnyttja förefintliga resurser såväl på det maskinella området och beträffande biträdespersonal som i fråga om vissa slag av specialutbildad personal. Att härigenom betydande rationaliseringsmöjligheter öppnas står utom allt tvivel. Sammanförandet av de olika organens tekniska personal skulle otvivelaktigt innebära bättre möjligheter att åstadkomma en rationell fördelning av dithörande arbetsuppgifter och större möjligheter att på lämpligaste sätt utnyttja personalens olika art eller grad av sakkunskap. Speciellt framträda fördelarna om man tänker på den nuvarande uppdelningen på de olika organen av den byggnadstekniska sakkunskapen. Sådan finnes nämligen förutom på länsarkitektkontoret hos länsbostadsnämnden, länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden och representeras i vissa avseenden även av distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp. Ett gemensamt

33 utnyttjande av denna sakkunskap för de olika ändamålen skulle innebära stora fördelar. Dubbeltjänster skulle kunna undvikas och utnyttjandet av personalen bli effektivare. Icke minst skulle rese- och kontrollverksamheten kunna rationaliseras. Framträdande bli också de fördelar, som rationaliseringsmöjligheterna medföra i fråga om biträdespersonalen. Även om genom sammanslagningen personalbesparingar kunna göras, blir den samlade biträdespersonalen dock större än vid den nuvarande länsstyrelsen. Under sådana omständigheter blir det relativa avbräck i arbetet, som vållas av sjukdom eller andra förfall, betydligt mindre. Det blir också lättare att utan nyanställning av tillfällig arbetskraft möta temporära toppbelastningar. Större möjligheter finnas vidare att placera envar på den plats, för vilken vederbörande är bäst skickad eller som med hänsyn till personliga förhållanden eller dylikt eljest kan vara lämplig. Rationaliseringsmöjligheterna i fråga om det inre arbetet torde vara särskilt påtagliga beträffande de kamerala uppgifterna. En större organisation skapar möjligheter för stordrift, varigenom många nu manuella arbetsmoment kunna ersättas av maskinarbete. Av detta skäl bli personalbesparingar i de lägre graderna möjliga. Men även behovet av personal i mellangraderna liksom också av mera kvalificerad personal blir relativt sett mindre. Den kamerala chefspersonalen kan avsevärt inskränkas. Personalen på en större kameral organisation blir betydligt mer rutinerad och organisationen mäktar med betydligt större uppgifter. Härigenom och därför att den större organisationen nödvändiggör en relativt väl kvalificerad chefstjänsteman blir det möjligt att decentralisera stora avsnitt av de kamerala uppgifterna från respektive centrala verk, som på så sätt kunna beredas en lättnad i arbetsbördan. Åtminstone i vissa fall torde man kunna räkna med en nettovinst i arbetskraft även på centralt håll. I arbetsmarknadsstyrelsens ovan berörda petita för budgetåret 1949/50 framhölls sålunda hurusom en förstärkning av länsarbetsnämndernas kamerala organisation skulle skapa förutsättningar för minskning av styrelsens egen personal. För allmänhetens vidkommande är det utan minsta tvekan besvärligt med den nuvarande differentieringen av närbesläktade ärenden på olika länsorgan. Ej sällan äro de sökande villrådiga om vilket organ de rätteligen böra vända sig till. Oftast uppsökes då länsstyrelsen eller insändas handlingarna dit. Ej sällan inträffar emellertid i dylika fall att något annat organ är rätt adressat och ärendet blir följaktligen försenat. Om vederbörande i länsstyrelsen icke alltid vid direkta hänvändelser kan lämna fullständiga eller definitiva upplysningar om vilken myndighet som rätteligen bör uppsökas, uppstår lätt irritation. Alla dessa olägenheter kunna i huvudsak neutraliseras vid en sammanslagning av de skilda organen. Att man på vart och ett område inom ett verk i stora drag måste känna till arbetsuppgifterna på de andra områdena är givet. Det blir en naturlig sak att

34 lotsa en sökande genom irrgångarna och se till att han kommer till rätt avdelning och person. För allmänhetens del kan emellertid också en annan och än mera väsentlig fördel vinnas. Mest framträder väl denna i fråga om byggnadsväsendet och vad därmed sammanhänger. Frågor om tillstånd eller statlig medverkan i olika avseenden till ett byggnadsföretag handläggas och beslutas nu i länsinstansen av bland annat länsstyrelsen, länsbostadsnämnden, lantbruksnämnden (och jämlikt byggnadsregleringen länsarbetsnämnden). Av länsstyrelsen torde ett dylikt ärende regelmässigt remitteras till länsarkitekten, stundom också till överlantmätaren. Ofta torde det även erfordras att vägdirektören — ensam eller jämte de sistnämnda experterna — får granska ett dylikt ärende. Dessutom kan det ifrågakomma att ärendet skall behandlas ur vissa försvarssynpunkter, varför länsstyrelsens försvarsavdelning behöver inkopplas. Särskilt må här framhållas frågor om anordnande av skyddsrum. Den interna länsstyrelsebehandlingen av ett ärende kan ske genom mera formlösa samråd. Betydligt besvärligare och för allmänheten synnerligen betungande är den behandling, som ett byggnadsärende måste genomgå, om såväl länsstyrelsen som kanske alla tre nämnderna behöva anlitas. Var och en av nämnderna är då i allmänhet nödsakad att efter mer eller mindre formliga remisser till de båda övriga avvakta deras yttranden. Dessutom skola ärenden rörande bostäder på landsbygden remitteras till distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp. Därest man kunde sammanföra länsstyrelsen och de tre berörda nämnderna i ett verk och däri också införa länsarkitekten samt distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp, skulle detta för allmänhetens del innebära att man skapat möjligheter för en sökande att få hela sitt byggnadsföretag behandlat i länsinstansen på ett enda ställe och där få ett beslut med besked på en gång i alla de olika avseendena. Härigenom torde också en bättre samordning av byggnadsfrågorna i den kommunala instansen underlättas. Vissa av de antydda rationaliseringsvinsterna kunna icke tillfullo inhöstas, förrän de olika organen få såväl enhetlig ledning som gemensamma lokaler. Särskilt det gemensamma utnyttjandet av viss personal (t. ex. i form av skrivcentraler) är i stor utsträckning beroende av att lokalfrågorna ha fått en ändamålsenlig lösning. Ur denna synpunkt synes det på längre sikt ha varit en fördel att så många planerade och beslutade landsstatsbyggnader på grund av tidsläget ännu icke blivit utförda. Frågan om deras utformning synes böra göras till föremål för förnyade överväganden ur här antydda synpunkter. Utredningen hänvisar i detta sammanhang till en i slutet av detta kapitel intagen redogörelse för länsstyrelsernas lokalfrågor. Slutligen får man icke förgäta de inånga ovägbara men därför icke mindre reella kreditposter, som samarbetet inom en gemensam organisation

35 kan uppvisa och som samverka till ett bättre resultat. Vetskapen om att den egna meningen alltid kalfatras ur många synpunkter samt nödvändigheten att visa samförståndsvilja för att ernå resultat uppfostrar till större vidsyn. Känslan av gemensamt ansvar dämpar prestigehänsynen och föder hjälpsamhet. Den av arbetsgemenskapen frambragta samhörighetskänslan och lojaliteten bidrager till att skapa laganda. Att vissa mer eller mindre välgrundade erinringar mot länsförvaltningens koncentration till länsstyrelsen även kunna göras har utredningen dock ingalunda förbisett. Sådana invändningar k u n n a vara av mera allmän art eller hänföra sig till den ena eller andra speciella förvaltningsgrenen. Sålunda torde farhågor förefinnas, att särskilt de fristående länsorgan, i vilka landshövdingen nu icke är ordförande, skulle förlora på en inordning i länsstyrelsen. Man gör gärna gällande att landshövdingarna kunna befaras icke få tid att tillfredsställande leda arbetet, att utforma handläggningen så att lekmännen kunna bilda sig ett fylligt omdöme om varje ärende. Lekmännens inflytande skulle därigenom i realiteten begränsas. Härtill kan för det första anföras att de av de fristående länsorganens ordförande, som icke äro landshövdingar, i de flesta fall icke äro bosatta i residensstäderna. De kunna därför svårligen leda det dagliga arbetet. I många fall äro de riksdagsledamöter och följaktligen borta från länet stora delar av året. Samtliga ordförandeuppdrag äro vidare bisysslor och torde oftast handhas av i allmänna värv även eljest strängt upptagna personer. Vid ett inordnande av dessa organ i länsstyrelsen skulle ledningsuppgifterna kunna fördelas mellan landshövdingen och vederbörande avdelningschef. Effektiviteten skulle säkerligen vinna därpå. Och den på landshövdingen ytterst beroende samordningen skulle främjas bättre. Det förtjänar dessutom här att anmärkas att i några fall landssekreterare nu äro ordförande eller vice ordförande i fristående länsorgan. I nedan intagna tabell angives i vilka län landshövdingen vid årsskiftet 1949/50 var ordförande i vissa nämnder. Län Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs

Lantbruksnämnd

Länsarbetsnämnd

Länsbostadsnämnd

Mödrahjälpsnämnd

36 Län Skaraborgs . . . . Värmlands . . . . Örebro Västmanlands Kopparbergs . . Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens . .

Lantbruksnämnd 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Länsarbetsnämnd

Länsbostadsnämnd

Mödra hjälpsnämnd 1

1 1 1

1 Från skilda håll göres gällande att tillskapandet av de nya kollektiva länsorganen ined deras starka lekmannainflytande — samtidigt som därmed i främsta rummet avsetts att åstadkomma former för ett fritt samråd — också kommit att innebära ett led i statsförvaltningens demokratisering och att det kan vara ett medel för dess popularisering. Enligt denna uppfattning befaras ett inordnande av de fristående kollektiva organen i länsstyrelsen komma att medföra att lekmannainflytandet förkväves och tjänstemannaelementet kominer att överväga. Som i annat sammanhang närmare utvecklas är utredningen av den meningen, att lekmannaelementets medverkan i statliga organ är av stor betydelse. Det vidgade erkännande, som denna tanke fått, och dess alltmer.ökande praktiska tillämpning är utredningen över huvud benägen att främja. Utredningen är för sin del övertygad om att den organisationsform för länsstyrelsen, som utredningen föreslår, i själva verket är ägnad både att bibehålla de vinster, som redan gjorts i antydda hänseenden, och att ytterligare utvidga dem till vidare områden. Att i de fristående länsorganen lekmän från orten få deltaga i avgörandet av förekommande ärenden är en stor fördel. Denna fördel kommer emellertid icke fullt till sin rätt på grund av den arbetsfördelning mellan de centrala verken och dessa länsorgan, som med hänsyn till de sistnämndas allmänna kompetens ofta är rådande. En förstärkning av de fristående länsorganens allmänt administrativa kompetens genom deras inordnande i länsstyrelsen skulle väl medföra, att avgöranden i detalj ärenden i vidare utsträckning skulle kunna ske i länsinstansen. En sådan vidgad decentralisering är i och för sig önskvärd och innebär ej att de centrala myndigheternas möjligheter att i erforderlig omfattning leda verksamheten kringskäras. I ett centralt verk, som sysslar med mängder av lokala detaljfrågor, bli dessa uppdelade på ett så stort antal — ofta lägre — tjänstemän, att sammanhållningen och enhetligheten äventyras. Det blir helt enkelt omöjligt för en eller ett fåtal högre tjänstemän att hålla kontakt med alla ärenden och sammanhålla det hela under enhetliga normer. Skiljaktigheterna i detaljavgörandena bli då icke ens motiverade av olika lokala förhållanden. Motsvarande olägenheter torde knappast be-

37 höva befaras för länsstyrelsernas del, då det ju här är fråga om redan befintliga verksamhetsgrenar, som nu administreras av olika organ. En koncentration — även om den skulle medföra en tämligen avsevärd utökning av länsstyrelsen — måste alltid innebära en förbättring i jämförelse med bestående förhållanden. Därtill kommer att länsstyrelsens arbetsuppgifter äro fördelade på så många olika områden, att det blir möjligt att lägga en stor del av ansvaret för enhetligheten inom varje ämnesområde på en särskilt härför avsedd befattningshavare (sektionschef eller motsvarande), medan den högre ledningen mera ägnar sig åt samordningen mellan de olika ämnesområdena. De principer för arbetsfördelningen mellan centrala och lokala organ, efter vilka förvaltningsorganisationen i stort sett bör uppbyggas, synas enligt utredningens mening böra taga sikte på att endast i undantagsfall enskilda ärenden skola avgöras centralt i första instans. Den centrala myndigheten bör i stället i princip genom råd och anvisningar samt besvärsprövning leda verksamheten och verka för enhetlighet i stort. En sådan arbetsfördelning förutsätter emellertid väl kvalificerade lokalorgan, som kunna betros med vidgade befogenheter. En organisation i länsinstansen enligt de antydda linjerna skulle väl på längre sikt kunna innebära att man får möjligheter till en verkligt rationell arbetsfördelning med de centrala verken som allmänt och i stora drag planerande, ledande och övervakande myndigheter samt länsorganen som verkställande, beslutande i enskilda ärenden och furnerande de centrala organen med material och lokala uppslag. En annan invändning från centralt håll, som ligger nära till hands, är att de speciella synpunkter, som ett nu fristående organ har att tillgodose, skulle så att säga komma bort eller eftersättas i det större konglomeratet eller att behovet av personal skulle bli sämre tillgodosett för det speciella ändamålet. Utredningen kan för sin del knappast finna dylika farhågor befogade. För övrigt torde vederbörande centrala verk kunna med utnyttjande av sin direktivrätt komma till rätta med dylika situationer. Ytterst återstår ju att påkalla åtgärder av Kungl. Maj:t. Stundom pekar man på att de fristående organen medgiva en smidig handläggning och ett effektivt tillvägagångssätt. Dessa synpunkter äro emellertid ingalunda främmande för förfarandet hos länsstyrelsen, där i många fall just snabbheten och effektiviteten måste vara dominerande. F r å n åtskilliga länsstyrelser har för utredningen uttalats en bestämd farhåga, att den medverkan av lekmän i länsstyrelsen, som ett inordnande i densamma av de olika nämnderna måste medföra, skulle göra länsstyrelsearbetet tyngre samt inverka menligt på dess snabbhet och effektivitet. Den starka känsla för dessa faktorers betydelse i länsstyrelsearbetet, som sålunda kommit till uttryck, synes i och för sig utgöra en borgen för att en syntes mellan det byråkratiska och det kollegiala systemet icke skall leda till att kraven

:w på snabbhet och effektivitet eftersättas. Även om stundom inom större organ tendenser till en viss omständlighet kunna framträda, torde detta icke vara något för de större organen särskilt utmärkande. Dylika ting bero ytterst på vederbörande tjänstemäns personliga läggning. Många gånger torde därför skulden utan fog läggas på organisationsformen. Om länsstyrelserna organiseras på sådant sätt att den högre ledningen beredes större möjligheter till övervakning, kunna härigenom vissa garantier skapas mot sådana olägenheter. Den förändring i ställning och uppgifter för länsstyrelsens avdelningschefer, som utredningen föreslår, är bl. a. avsedd och synes väl ägnad att innebära en dylik garanti. Det må också framhållas att även med den av utredningen föreslagna organisationen länsstyrelserna jämväl de största — fortfarande skulle komina att vara avsevärt mindre än inånga centrala verk. Slutligen torde den invändningen vara att vänta att, medan de nya fristående länsorganen tillkommit och utöva sin verksamhet under beaktande av nutidens krav på en aktivare statlig insats, skulle länsstyrelsen såsom verk fortfarande i många avseenden vara traditionsmässigt bunden av tidigare föreställningar om statens uppgifter gentemot medborgarna såsom i gemen av mera passiv karaktär. Det kan icke förnekas att länsstyrelserna fått allt svårare att i tillräcklig mån ägna sig åt den aktiva verksamhet i länets intressen, som sedan gammalt ankommit på landshövdingen och i vilken hans ämbetsbiträden i mån av behov deltogo. Denna aktiva verksamhet har därför säkerligen mer och mer kommit att vila på landshövdingen ensam, då länsstyrelsens befattningshavare i ständigt stegrad omfattning måst tagas i anspråk för den dagliga byråtjänsten. Det föreligger därför en fara för att landshövdingens uppgifter och länsstyrelsens uppgifter så småningom kunna komma att framstå som i viss mån skilda från varandra. Att dylika farhågor icke äro helt obefogade torde framgå av de från olika håll framförda önskemålen att till landshövdingens förfogande skulle kunna ställas ett särskilt, honom direkt underställt kansli för allmänna utredningsuppdrag m. m. Dylika arbetsuppgifter lära emellertid såsom berörande länets allmänna angelägenheter höra hemma inom länsstyrelsen i dess egenskap av det landshövdingen underställda verket. Ehuru man i regel inom länsstyrelserna — om än i växlande grad — sökt anpassa verksamheten efter de nyare kraven och därmed bland annat motverkat en mera uttalad boskillnad mellan landshövdingens och länsstyrelsens uppgifter, ha de personella resurserna varken kvantitativt, kvalitativt eller i fråga om sammansättningen medgivit en tillräcklig aktivisering av verksamheten. Utredningen anser sig emellertid kunna konstatera, att tillräcklig vilja därtill liksom ett starkt intresse förefinnes så att länsstyrelserna, om de organisatoriskt sättas i stånd därtill, skola kunna fylla högt ställda anspråk i förevarande avseende. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens mening så långt ifrån att befara att den äldre läns-

39 styrelsetraditionen på vissa områden skulle utöva någon hämmande inverkan på de nyare organens arbete, alt den närmare samordningen med och kännedomen om dessas verksamhet i stället bör verka som en ytterligare impuls för länsstyrelsen vid lösandel också av andra arbetsuppgifter. I detta sammanhang må emellertid framhållas att det icke minst för de statliga länsorganen är av vikt att de i sin verksamhet icke blott noga beakta gällande regler om funktionsfördelningen mellan statliga och kommunala organ utan även städse vårda sig om att icke genom sina påbud inkräkta på den kommunala självstyrelsen. Därutöver gäller det också för de statliga länsorganen i deras förhållande till kommunerna — liksom motsvarande i vissa avseenden bör gälla för centrala statliga myndigheter i förhållande till lokala — att den verkställighet av olika beslut eller planer, som är anförtrodd kommunerna, icke får bindas på sådant sätt, att det statliga organet självt kan sägas ha övertagit verkställigheten. Slutligen må här framhållas, att dessa utredningens allmänna överväganden icke utan vidare få tagas till intäkt för att förorda inkorporering i länsstyrelsen av vilka organ som helst. Hänsyn måste tagas bland annat till atl länsstyrelsen icke belastas med vidlyftiga uppgifter, vilka ej ha någon nämnvärd betydelse för länsstyrelsens verksamhet i stort och vilkas handläggning i länsstyrelsen ej heller skulle medföra speciella fördelar ur exempelvis arbetsbesparingssynpunkt. Dessa synpunkter få ökad betydelse ju större länsstyrelsen blir. Det gäller att tillse att länsstyrelsens ledning icke betungas ined chefsuppgifter på dylika ur länsstyrelsens synpunkt mindre väsentliga arbetsområden till förfång för mera betydelsefulla uppgifter. De på denna grund fotade betänkligheterna växa med storleken av det organ, vars inordnande i länsstyrelsen ifrågasattes, samtidigt som behovet ur exempelvis allmänna rationaliseringssynpunkter av ett inordnande i samma mån minskas. Instansordning. Landsstatsorganisationen sorterar under inrikesdepartementet och närmast dess landsstatsavdelning, där särskilt landsstatens organisations- och personalfrågor handläggas. En väsentlig del av de ärenden, som tillhöra länsstyrelsens ämbetsbefattning, ligger emellertid inom andra departements befogenhetsområden. Till handläggning i justitiedepartementet höra bland annat frågor om föreningsväsendet och om tillsyn över stiftelser, i försvarsdepartementet värnpliktsärenden, i socialdepartementet olika sociala frågor, i kommunikationsdepartementet bebyggelseplaneringen och byggnadsväsendet, vägväsendet och biltrafiken m. m., i finansdepartementet bland annat skatteväsendet och folkbokföringen, i ecklesiastikdepartementet frågor om statsbidrag till skolväsendet m. m., i jordbruksdepartementet bland annat frågor rörande jakt och jaktvård, husdjurssjukdomar samt tillämpning av vattenlagen ävensom i handelsdepartementet ärenden angående explosiva varor, eldfarliga oljor och lotterier m. m. Utredningens förslag innebär att kretsen av sådana länsstyrelseärenden,

41)

som handläggas inom annat departement än inrikesdepartementet, skulle utökas med vissa viktiga ärendegrupper, främst arbetsförmedlings- och andra arbetsmarknadsfrågor samt bostadspolitiska ärenden. De för nämnda uppgifter avsedda läns- och lokalorganen sortera nu via arbetsmarknadsstyrelse respektive bostadsstyrelse under socialdepartementet, där alltså bl. a. de på Kungl. Maj :ts prövning beroende personalärendena berörande nämnda organ handläggas. Enligt utredningens förslag skulle den för ifrågavarande ärenden särskilt avsedda personalen inom länsstyrelserna liksom personalen vid arbetsförmedlingens lokala organ komina att i överensstämmelse med vad som gäller för landsstaten i övrigt sortera under inrikesdepartementet. Utredningen förutsätter att den speciella bedömningen i personalärenden av vederbörandes mera fackligt betonade meriter skall ske hos vederbörande centrala verk, innan ärendena slutligen handläggas i inrikesdepartementet. Det torde emellertid i dessa liksom i vissa andra personalärenden, som bli föremål för liknande förändringar (socialkonsulenterna, lappfogdarna), vara önskvärt att fackdepartementen beredas medinflytande vid ärendenas handläggning. I sådana fall förutsätter utredningen att — såsom nu sker beträffande personal vid länsstyrelsernas taxeringsavdelningar — ärendena beredas gemensamt av inrikesdepartementet och vederbörande fackdepartement. Särskilt lärer detta bli nödvändigt om länsstyrelsen och det centrala verket äro av skilda meningar. Vid inordnande av de fristående organen i länsstyrelsen uppkomma emellertid särskilda problem även med avseende å frågan om förhållandet mellan vederbörande centrala verk och den utökade länsstyrelsen. Båda lyda nu direkt under Kungl. Maj:t. Det är emellertid tydligt att de fristående organens bundenhet vid vederbörande centrala verk i viss utsträckning måste överflyttas på länsstyrelsen. Visserligen bör som ovan antytts den förstärkning av länsorganets allmänna kompetens, som uppkommer genom de fristående organens inordnande i länsstyrelsen, kunna medföra att beslutanderätten i enskilda ärenden eller eljest i fråga om lokala åtgärders utformning i betydligt vidgad omfattning anförtros länsorganet. Men å andra sidan begränsas möjligheterna till en sådan decentralisering i någon mån därav, att den verksamhet det gäller många gånger är av den art, att det icke är till fyllest med allmänna råd och anvisningar. Detaljavgöranden måste ibland träffas på grunder, som de lokala organen av naturliga skäl icke behärska. Vissa frågor måste stundom bedömas ur mera interlokala behovs- eller lämplighetssynpunkter eller kräva för sin lösning kännedom om förhållandena på andra orter. För bedömanden, som grunda sig på finans- och försörjningspolitiska eller eljest allmänna ekonomiska grunder, erfordras oftast en sådan allmän överblick, som i regel endast kan vinnas i den centrala instansen. Även om alltså en friare ställning bör kunna beredas länsorganen, är det

41 likväl nödvändigt att i princip tillerkänna de centrala verken, var på sitt område, en överordnad ställning i vissa avseenden. En sådan anordning strider uppenbarligen mot den ställning, som länsstyrelsen enligt traditionellt betraktelsesätt för närvarande intager såsom direkt underställd Kungl. Maj:t. Det må dock framhållas att denna ställning tidigare icke torde ha varit lika utpräglad. Särskilt kammarkollegium torde ha haft viss myndighet över länsstyrelserna. Kammarkollegium var i vart fall under 1800-talet besvärsinstans över länsstyrelserna bl. a. i vägfrågor och frågor om åborätt. Även för närvarande äro länsstyrelserna ålagda att i olika avseenden följa centrala ämbetsverks föreskrifter. Vissa på länsstyrelsen enligt epizootilagen ankommande åtgärder skola vidtagas enligt veterinärstyrelsens anvisningar och föreskrifter. För tillämpningen av lagen om allmänna barnbidrag, enligt vilken vissa uppgifter ankomma på länsstyrelsen, äger socialstyrelsen efter Kungl. Maj :ts bemyndigande utfärda föreskrifter. Tillsynsmyndigheten enligt familjebidragsförordningen äger utfärda anvisningar rörande tillämpningen av nämnda förordning och familjebidragskungörelsen. Riksbrandinspektören äger meddela föreskrifter rörande tilllämpningen av kungörelsen om ersättning för verksamhet vid brandsläckning m. m. Vidare må nämnas att på krisförvaltningens område länsstyrelsen i olika avseenden underställts centrala krismyndigheter. Mest uppmärksammad i detta hänseende torde dock länsstyrelsens ställning på civilförsvarsområdet ha blivit. Enligt 10 § civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646) har länsstyrelsen att vid utövandet av ledningen av civilförsvaret ställa sig till efterrättelse de förskrifter, som civilförsvarsstyrelsen meddelar. Då statsmakterna vid civilförsvarets organiserande i princip tagit ställning till frågan om möjligheten att underordna länsstyrelsen under centrala verk, torde det vara av intresse att här något mera ingående beröra de synpunkter, som lågo till grund för bestämmelserna om länsstyrelsens ställning inom civilförsvaret. I 1941 års hemortsförsvarssakkunnigas förslag (SOU 1943: 27) till organisation av folkskyddet hade länsstyrelserna icke inrangerats bland de myndigheter, som hade att taga befattning med ledningen av folkskyddet. De sakkunniga avsågo att folkskyddet skulle vara en verklig, fast uppbyggd organisation med en central chefsmyndighet för hela landet, vilkens befogenheter ej vore inskränkta till inspektion, råd och anvisningar utan som hade bestämmanderätt. Detta vore enligt de sakkunnigas mening nödvändigt för att folkskyddet skulle kunna utöva sin verksamhet med tillräcklig effektivitet i såväl fred som krig. Det syntes enligt de sakkunniga knappast förenligt med länsstyrelsernas allmänna administrativa ställning att inordna dem som organ, formligen underställda en dylik riksmyndighet. Sedan en överarbetning av hemortsförsvarssakkunnigas förslag befunnits erforderlig, tillkallades särskilda sakkunniga, 1943 års civilförsvarsutred-

42 ning, att verkställa fortsatt utredning i frågan. I direktiven för sistnämnda utredning påpekades bland annat att under planläggningsarbetet för de civila myndigheternas verksamhet under krig allt tydligare framträtt hur nära avhängiga av varandra de olika civila förvaltningsgrenarna vore under krig. Allvarliga olägenheter kunde därför följa, om myndigheterna vidtoge sina dispositioner oberoende av varandra. Lokalt sett vore länsstyrelserna de organ, hos vilka utan rubbning av deras allmänna uppgifter kunde koncentreras de befogenheter, som vore erforderliga för att vinna den i ett sådant läge erforderliga överblicken över den samhälleliga verksamheten. Både med hänsyn härtill och till länsstyrelsernas dittillsvarande ställning inom hemortsförsvaret borde en ny hemortsförsvarsorganisation bygga på deras medverkan. I 1943 års civilförsvarsutrednings i februari 1944 avgivna betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU 1944: 5) föreslogs att ledningen av civilförsvaret i mellaninstansen skulle ligga hos länsstyrelserna. I enlighet med direktivens anvisningar byggde utredningens förslag på den uppfattningen, att länsstyrelsen borde vara civilförsvarets organ i mellaninstansen och besitta en sådan ställning i civilförsvarshänseende, att den vid avbrott i förbindelserna med det centrala organet självständigt skulle kunna leda civilförsvaret inom länet. Utredningen ansåg en koncentration till länsstyrelserna av ansvaret för civilförsvarets ledning i mellaninstansen vara en förutsättning av väsentlig betydelse för ett effektivt arbetande civilförsvar. Då civilförsvarsutredningen med denna utgångspunkt beträffande mellaninstansen hade att taga ställning till frågan om den centrala ledningen av civilförsvaret, stannade utredningen efter övervägande av olika möjligheter till inplacering av det centrala organet i statsförvaltningen för att förorda inrättande av en centralmyndighet i form av ett centralt verk. Beträffande förhållandet mellan detta verk och länsstyrelserna anförde civilförsvarsutredningen bl. a. att för att ett effektivt civilförsvar skulle kunna åstadkommas måste oavvisligen i organisationen ingå både en centralmyndighet utrustad med befälsbefogenhet och länsstyrelserna som ledningsorgan med förmåga av självständigt handlande. Då båda dessa instanser vore nödvändiga måste man också acceptera den underordning, som vore erforderlig för att civilförsvarsorganisationen som helhet skulle bli fullt funktionsduglig. I den proposition (268/1944), vari riksdagen förelades förslag till civilförsvarslag m. m., framhöll föredragande statsrådet beträffande ifrågavarande spörsmål, att det materiellt sett framstode som ett önskemål att med civilförsvarsstyrelsens centrala ledning av civilförsvaret skulle följa befogenhet att i alla frågor inom dess verksamhetsområde utfärda bindande direktiv till länsstyrelserna.

43 I andra särskilda utskottets av riksdagen godkända utlåtande (5/1944) i anledning av propositionen lämnades Kungl. Maj:ts förslag i förevarande delar utan erinran. Vad angår frågan om länsstyrelsernas underordning under centrala verk är länsstyrelseutredningen för sin del av den uppfattningen att därav möjligen uppkommande olägenheter äro långt mindre än de vådor, som härröra av de statliga uppgifternas splittring i länsinstansen med därav i sin tur följande risk för dubbelarbete, oklarhet om befogenheter och ansvar samt bristande samordning och överensstämmelse i de olika organens åtgärder. Om därför starka skäl ur dessa och andra synpunkter tala för att nya befogenheter tilläggas länsstyrelserna, bör den omständigheten att detta förutsätter jämkning i ett traditionellt betraktelsesätt icke få utgöra hinder för att en eljest önskvärd och behövlig åtgärd vidtages. Även om alltså i princip hinder icke bör möta mot att underordna länsstyrelsen under vissa centrala verk, måste denna underordning preciseras och fördelningen av befogenheterna närmare angivas. Det torde icke böra ifrågakomma att mera allmänt konstituera länsstyrelsen som vederbörande centrala verks läns- eller lokalorgan. Anledningen härtill är dels länsstyrelsens allmänna ställning i instansordningen som, om den också i viss m å n kan böra förskjutas, likväl i stort sett bör bibehållas, och dels den omständigheten att länsstyrelsen sannolikt skulle samtidigt bli lokalorgan åt flera olika verk. Av allmänna grundsatser för funktionsfördelningen torde följa att särskilda befogenheter, som uti av Kungl. Maj:t och riksdagen eller Kungl. Maj:t ensam meddelad författning tillagts länsstyrelsen, icke kunna röna inskränkning genom direktiv med bindande verkan från andra myndigheter, med mindre bemyndigande härom givits i vederbörande författning eller genom på motsvarande sätt meddelade föreskrifter. Häri ligger också att Kungl. Maj:t icke ensam torde äga att med avseende på befogenheter, som kunna vara tillagda länsstyrelsen genom lag eller författning, stiftad av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, vare sig lämna sådant bemyndigande eller själv meddela bindande direktiv. En allmän direktivrätt med den utformning, som civilförsvarsstyrelsens direktivrätt gentemot länsstyrelsen har och som medför skyldighet för länsstyrelsen att vid utövandet av viss verksamhet ställa sig till efterrättelse av vederbörande verk meddelade föreskrifter, bör i regel taga sig uttryck i meddelande av allmänna föreskrifter. Ingripanden i individuella fall exempelvis i dispens- eller tillståndsärenden kunna enligt vad erfarenheten visat medföra högst olägliga konsekvenser. Att ledningen från centralt håll av en viss på länsstyrelsen ankommande verksamhet bör ske genom bindande allmänna anvisningar kommer tydligare till uttryck i de fall, där direktivrätten grundas på bemyndiganden i specialförfattningar att meddela tillämpningsföreskrifter. Sådana föreskrif4—01642S

44 ter utgöra ett av medlen att leda den allmänna utvecklingen på vederbörande område. Som nyss antytts bör en central ledning endast i undantagsfall utövas genom ingripanden i individuella fall. Om sådana ingripanden likväl på något område anses böra förutsättas, böra de ske på så sätt att den centrala myndigheten övertager handläggningen samt ansvaret för beslutet. Man får med andra ord konstruera ett underställningsförfarande. Som ett ytterligare medel att leda och dirigera verksamheten i länen tjänar den rätt att pröva besvär över länsstyrelsens beslut i olika mål, som tillkommer vissa centrala verk. Besvär över länsstyrelsens beslut gå visserligen i allmänhet direkt till Kungl. Maj:t, men i några fall finnas även andra besvärsinstanser över länsstyrelsen. I utsökningsmål är hovrätten besvärsinstans, i bl. a. ersättningstvister enligt fattigvårdslagen och barnavårdslagen kammarrätten, i ärenden angående allmänna barnbidrag socialstyrelsen samt i ärenden angående vissa tillstånd för utlänningar enligt näringsfrihetsförordningen kommerskollegium. Socialstyrelsens och kommerskollegii beslut i ärenden som nu nämnts få icke överklagas. Rätten att pröva besvär är i vissa fall (t. ex. i fråga om de allmänna barnbidragen) förenad med en direktivrätt men i andra fall icke. På samma sätt kan direktivrätt föreligga utan att rätt att pröva besvär finnes. Även om man godtager att länsstyrelsen i vissa avseenden underställes centrala verk, är det därför icke givet att besvärsprövningen på ifrågavarande områden bör tillkomma vederbörande centrala verk. Det må sålunda framhållas att civilförsvarsstyrelsen icke är besvärsmyndighet över länsstyrelserna. Å andra sidan kan det måhända i vissa fall framstå som mindre lämpligt att Kungl. Maj :t skall pröva besvär över beslut, vilka helt eller delvis grundas på av ett centralt ämbetsverk utfärdade tillämpningsföreskrifter. Frågan huruvida besvär över länsstyrelsens beslut i olika slag av ärenden skola gå direkt till Kungl. Maj:t eller till vederbörande centrala verk torde så långt sig göra låter böra bedömas ur praktiska synpunkter. I sådana ärendegrupper där det anses lämpligt att låta det slutliga avgörandet ankomma på annan myndighet än Kungl. Maj:t men där en central prövning dock anses erforderlig, bör i och för sig hinder icke möta mot att låta besvären gå till ett centralt verk. I vissa slag av ärenden, där fullföljdsrätten icke bör begränsas, kan det m å h ä n d a ligga så till, att besvärsmålen äro eller kunna väntas bli ganska talrika. Om det föreligger anledning antaga att man genom anlitande av en central besvärsinstans under Kungl. Maj:t, där flertalet mål kunde väntas stanna, skulle kunna undvika en ökning i arbetsbördan hos Kungl. Maj :t, torde detta också vara ett skäl, som kan tala för att besvärsprövning bör anförtros ett centralt verk. Förutsättningen härför är dock att verket i fråga normalt har att yttra sig i besvärsmålen. Det må emellertid fram-

45 hållas att ett dylikt inskjutande av en särskild besvärsinstans mellan länsstyrelsen och Kungl. Maj:t kan vålla omgång och att därför en viss försiktighet bör iakttagas. Vederbörande verk har, även utan att själv h a befogenhet att avgöra besvär, möjlighet att remissvägen göra sina synpunkter gällande. I samband med frågan om instansordningen synes även lämpligt att beröra spörsmålet om tillsättandet av vissa tjänster. Länsstyrelsens befattningshavare i 27 och högre lönegrader tillsättas för närvarande av Kungl. Maj :t efter förslag av länsstyrelsen, medan befattningshavare i lägre lönegrader tillsättas av länsstyrelsen. Någon förändring i dessa regler avser utredningen icke att föreslå. Till följd härav böra de befattningshavare vid nu fristående organ, som enligt utredningens olika förslag skola inordnas i länsstyrelsen, tillsättas enligt nämnda regler. Då tillsättningen sker efter förslag bör emellertid samråd om förslaget ske med det centrala verk, som i varje särskilt fall är närmast berört. Särskilt för bedömningen av de sökandes speciella fackliga meriter är det nödvändigt att de olika centrala verken beredas medinflytande i dessa frågor. För att säkerställa detta inflytande även vid sådana tjänstetillsättningar, som ankomma på länsstyrelsen, kan man antingen binda länsstyrelsens ulnämningsrätt inom gränserna för ett förslag eller en kompetensförklaring av det centrala verket eller också stadga att tillsättningen skall ske efter samråd med verket. Då det sistnämnda alternativet synes innebära tillräckliga garantier för att det centrala verkets synpunkter skola bli beaktade, i det att ett frångående av verkets förslag regelmässigt torde föranleda att besvär anföres av den som förbigåtts, förordar utredningen att i nu angivna fall tillsättningen göres av länsstyrelsen efter samråd med verket. Samordningens omfattning (de skilda länsorganen). Såsom sådana särskilda länsorgan, vilkas anknytning till länsstyrelsen särskilt bör utredas, nämnas i direktiven för utredningen vägförvaltningarna, länsarbetsnämnderna, länsnykterhetsnämnderna, mödrahjälpsnämnderna, lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna. Utmärkande för alla dessa organ är att de syssla med mera allmänna förvaltningsuppgifter om än i växlande omfattning. Utöver dylika uppgifter ankomma på vägförvaltningarna de mera speciella som avse byggande och underhåll av vägar. Till de länsorgan i mera vidsträckt bemärkelse, vilka utredningen med det här ovan förda allmänna resonemanget avsett, böra också räknas de s. k. länsstyrelseexperterna. Beträffande dessa bör enligt direktiven utredningen söka ge svar på frågan i vilken utsträckning de skola inpassas i länsstyrelseorganisationen och vilken ställning de skola erhålla inom densamma. Utmärkande för experterna och samtidigt särskiljande dem från de ovan berörda nämnderna är, att de äro enmansmyndigheter och att i deras uppgift ingår som en mer eller mindre väsentlig del att med sin

expertis biträda länsstyrelsen och leverera en del av det material, varpå länsstyrelsens beslut grundas. De olika expertmyndigheternas ställning i förhållande till länsstyrelsen skiftar högst avsevärt. Medan länsbrandinspektören och barnavårdsassistenten helt äro länsstyrelsens tjänstemän, är överlantmätarens enda författningsenliga allmänna beroende av länsstyrelsen den i lantmäteriinstruktionen stadgade skyldigheten för honom alt på anmodan av länsstyrelsen avgiva utlåtanden. Experternas befogenheter att självständigt fatta beslut eller eljest på egen hand vidtaga åtgärder variera också avsevärt. Utöver de i direktiven särskilt nämnda myndigheterna och organen finnas emellertid många andra regionala statsmyndigheter ävensom andra allmänna organ med statlig verksamhet. I den mån dessa myndigheter och organ handha uppgifter av rikskaraktär eller av speciell natur utan allmän lokal förankring falla de utanför utredningens ram. Till dylika myndigheter hänför utredningen främst de affärsdrivande statliga verkens regionala organ samt lokalförvaltningarna för t. ex. bergsstaten, lots- och fyrstaten och tullväsendet ävensom i viss mån yrkesinspektionen. Utredningen vill dock påpeka att av de affärsdrivande verkens uppgifter de som sammanhänga med domänväsendet ingalunda äro utan betydelse för länets utveckling. Detsamma gäller för övrigt också t. ex. sådana frågor som järnvägskommunikationerna och postväsendet. De hithörande spörsmål, som ha betydelse för de enskilda länen, äro emellertid i regel samtidigt riksfrågor och torde därför böra handläggas centralt. De lokala sjmpunkterna inhämtas då ofta från länsstyrelserna. Dessutom äro enligt sakens natur dessa organ konstruerade för sina speciella uppgifter, vilka i regel äro mindre lämpade att handhas av allmänna förvaltningsmyndigheter. Även för yrkesinspektionens del borde kontakter med de allmänna länsorganen vara av värde, exempelvis på det sociala området samt beträffande industrins byggnadsfrågor. Vidare finnas sådana organ som hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser, vilka äro mellanting mellan statliga organ och enskilda sammanslutningar. De handha var på sitt område för länets utveckling viktiga frågor med anknytning till de statliga uppgifter, som ankomma på lantbruksnämnden men även i viss mån på länsstyrelsen. Slutligen äro på några områden lokala organ verksamma, vilkas uppgifter på grund av föreliggande decentraliseringsförslag eller andra reformförslag mer eller mindre befinna sig i stöpsleven. Här kan nämnas den statliga organisationen för den allmänna hälsovården, för socialförsäkringarna samt för skolväsendet. I detta sammanhang må särskilt framhållas att enbart den omständigheten att ett organs uppgifter äro av väsentligt annan art än de nuvarande länsstyrelseuppgifterna icke i och för sig kan få vara avgörande för frågan om organets anknytning till länsstyrelsen. De sedan länge på länsstyrel-

sen vilande uppgifterna äro sinsemellan av ytterligt olika slag. Utredningen kommer emellertid i fortsättningen i huvudsak att uppehålla sig vid de i direktiven särskilt angivna olika länsmyndigheterna och organen. Därmed har dock utredningen icke för sin del tagit ståndpunkt till frågan om icke en närmare samordning även beträffande andra organ bör komma till stånd. Utredningen har emellertid av två skäl ansett sig böra på angivet sätt begränsa sitt arbete. För det första torde utredningsresultatet därigenom komma att omspänna de viktigare områdena och har kunnat redovisas inom rimlig tid. Utredningen finner det sistnämnda icke minst viktigt med hänsyn till önskvärdheten av att snara åtgärder för förbättring av de rådande förhållandena vidtagas. Och för det andra menar utredningen, att den organisationsform, som utredningen föreslår för länsstyrelserna, är särskilt ägnad att göra dem kapabla att mottaga ytterligare nya uppgifter utan mera tidsödande allmänna undersökningar. Ehuru utredningen ställer sig synnerligen tveksam till tanken på att mera allmänt låta allenast vissa separata uppgifter, t. ex. av kameral natur, överföras från de fristående länsorganen till länsstyrelsen, vill utredningen icke utesluta den möjligheten att något dylikt i enstaka fall och i begränsad omfattning k a n visa sig ändamålsenligt, därest vederbörande organs huvudsakliga uppgifter skulle vara av den art att en inordning i länsstyrelsen därav icke skulle låta sig göras. Former för samordningen. De former, under vilka de fristående länsorganen skola anknytas till länsstyrelsen, böra anpassas efter varje organs särart. Denna i sin tur är åtminstone delvis präglad av de uppgifter organet har att fylla och dess nuvarande allmänna ställning. Problemen äro i viss mån av annan art när det gäller de s. k. expertmyndigheterna än beträffande de fristående nämnderna. Särskilt i fråga om de sistnämnda uppkomma spörsmål, som även tarva behandling ur principiell synpunkt. För det första är det — som utredningen jämväl i annat sammanhang framhåller — uppenbart att det lekmannainflytande som där etablerats måste bibehållas. För det andra böra (le olika iirendegrupperna även inom den större länsstyrelsen sammanhållas i stort sett efter samma linjer som för närvarande. Och för det tredje böra reglerna för handläggningen så långt det är möjligt utformas med tanke på att största möjliga enhetlighet vinnes. Samtidigt gäller det att hålla klart vilka de fundamentala syftena med omorganisationen äro. I kapitlet om lekmannamedverkan uppdrager utredningen vissa riktlinjer för hur denna medverkan lämpligen bör anordnas inom länsstyrelsens ram. Utredningen förutsätter därvid att respektive nämnds tjänstemannapersonal ingår i länsstyrelsen, varvid huvuddelen bildar en mer eller mindre självständig organisatorisk enhet för beredning och handläggning av de på den tidigare fristående nämnden ankommande ärendena. I stort sett fyller en dylik organisationsform alla de krav, som enligt utredningens mening böra

48 uppställas med hänsyn såväl till de på nuvarande ordning grundade önskemålen som ock till rationaliseringssträvandena. Framför allt är en sådan organisationsform ägnad att genom möjligheterna till gemensamt utnyttjande av personal för olika ändamål minska personalkostnaderna. Dubbeltjänster liksom också dubbelarbete kunna i största utsträckning undvikas. Denna organisationsform bör därför enligt utredningens mening i allmänhet äga företräde vid tillförande av nya verksamhetsområden till länsstyrelsen. Utredningen har emellertid också övervägt en något annorlunda organisatorisk uppbyggnad. Utredningen har därvid i viss mån tagit som förebild länsprövningsnämnden. Enligt detta alternativ skulle lekmannakollegiet med landshövdingen som ordförande och vederbörande avdelningschef som vice ordförande fungera som självständigt beslutande myndighet. Besluten skulle alltså icke fattas av länsstyrelsen. Skillnaden i jämförelse med nuvarande ordning skulle — bortsett från ordförandeskapets och vice ordförandeskapets obligatoriska anknytning till länsstyrelsen — i huvudsak bli den att som vederbörande länsnämnds kansli skulle fungera länsstyrelsen och speciellt den däri inordnade tjänstemannastaben hos den förut helt fristående nämnden. En sådan organisation skulle emellertid komma att innebära åtskilliga olägenheter. Genom att reglerna för kompetensfördelningen fortfarande måste strikt iakttagas med hänsyn till rättskraftsfrågorna och besvärsförfarandet blir det icke möjligt att mera avsevärt inskränka remissväsendet mellan länsorganen. Ärendena kunna icke bli föremål för gemensam handläggning och gemensamma beslut. Det kan befaras att oklarhet uppstår om ansvaret för och skyldigheten att vidtaga mera allmänna åtgärder, över huvud torde förfarandet bli tyngre än nödvändigt. Slutligen måste frågorna om personaldispositionen bli komplicerade och svåra att lösa. Den sålunda skisserade organisationsformen överensstämmer som antytts i stort sett med länsprövningsnämndens organisation. Prövningsnämnderna äro emellertid skattedomstolar medan de organ, varom här är fråga, äro allmänna förvaltningsmyndigheter. De särskilda komplikationer som uppkomma beträffande de sistnämnda ha därför praktiskt taget icke någon motsvarighet när det gäller prövningsnämnden. Vissa frågor beträffande länsförvaltningens lokalbehov. Tidigare i detta kapitel har utredningen framhållit att frågan om utformningen av planerade nya landsstatsbyggnader bör tagas under omprövning med hänsyn till det alltmer skärpta behovet av samarbete inom länsförvaltningen. Utredningen anser det därför här på sin plats att lämna en kort översikt över de närmast aktuella byggnadsfrågorna. Ur en av byggnadsstyrelsen i ämnet lämnad redogörelse må följande framhållas. Till de nedan angivna anslagen k o m m a i regel vissa av prisstegringar föranledda tilläggskostnader, som

49 hittills b r u k a t t ä c k a s enligt s t a t s m a k t e r n a s b e s l u t a l l t e f t e r s o m v e d e r b ö r a n d e b y g g n a d s f ö r e t a g avses k o m m a till u t f ö r a n d e . S t o c k h o l m . Genom ny- och ombyggnader vid garnisonssjukhuset i Stockholm avses att ställa nya lokaler till överståthållarämbetets förfogande. Ämbetets lokaler vid Beridarebansgatan skulle därefter disponeras av länsstyrelsen. För byggnadsarbetena vid garnisonssjukhuset äro medel anvisade. U p p s a l a . Ytterligare lokaler för länsförvaltningen avses vinnas dels i ett planerat posthus i kvarteret Draken och dels genom inredande av tjänstelokaler i Uppsala slotts södra torn. För posthuset äro medel ännu ej anvisade men däremot för n ä m n d a inredningsarbeten, som kostnadsberäknats till 150 000 kronor. En ansökan om byggnadstillstånd enligt lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete för sistnämnda arbeten har avslagits. N y k ö p i n g . Kungl. Maj:t har den 6 december 1946 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att låta påbörja uppförandet av vissa byggnader inom kvarteret Borgaren. Kungl. Maj :t h a r för ändamålet ställt tillhopa 1 200 000 kronor till byggnadsstyrelsens förfogande. Frågan om byggnadstillstånd är under prövning. L i n k ö p i n g . Fångvårdsanstalten i Linköping är nedlagd från och med den 1 juli 1946. Enligt föreliggande förslag skall fångvårdsanstaltens byggnad rivas och i dess ställe uppföras en byggnad för landskontoret, varigenom landskontorets nuvarande lokaler i slottet skulle ställas till bl. a. landskansliets förfogande. För byggnadsföretaget, som 1948 kostnadsberäknats till 1 200 000 kronor, har riksdagen beviljat sammanlagt 1060 000 kronor, varav Kungl. Maj:t ställt till förfogande 825 000 kronor. Frågan om byggnadstillstånd är under prövning. J ö n k ö p i n g . För uppförande av en landsstatsbyggnad har riksdagen anvisat tillhopa 1 216 000 kronor. Beslut om användningen av detta belopp har ännu icke meddelats. Ansökan om byggnadstillstånd har ingivits av byggnadsstyrelsen. V ä x j ö . Kungl. Maj:t har den 10 maj 1946 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att låta utföra vissa om- och tillbyggnadsarbeten å residenset och bemyndigat byggnadsstyrelsen att för ändamålet ianspråktaga ett av riksdagen beviljat anslag å 225 000 kronor. Frågan om byggnadstillstånd är under prövning. K a l m a r . Ett nybyggnadsprogram på tillhopa 1 800 000 kronor är under ut* förande. Vid årsskiftet 1949/50 var första etappen i det närmaste färdigställd och andra etappen nyligen påbörjad. V i s b y . För uppförande av en särskild byggnad för vissa länsstyrelsen närstående institutioner har till byggnadsstyrelsens förfogande ställts tillhopa 650 000 kronor. Frågan om byggnadstillstånd är under prövning. K a r l s k r o n a . F ö r rivning av nuvarande landsstatshuset samt uppförande å dess plats samt vissa angränsande tomter av ett nytt landsstatshus har Kungl. Maj:t ställt till byggnadsstyrelsens förfogande tillhopa 1800 000 kronor. Frågan om byggnadstillstånd är under prövning. K r i s t i a n s t a d . För om- och tillbyggnad av residenset har riksdagen beviljat tillhopa 1 733 000 kronor. Beloppet har ännu icke av Kungl. Maj :t ställts till byggnadsstyrelsens förfogande. Ansökan om byggnadstillstånd h a r ingivits av byggnadsstyrelsen. M a l m ö . Efter färdigställande 1946 av tillbyggnad till landsstatshuset ha undersökningar upptagits angående anskaffande av erforderlig tomtmark för nybyggnader för vissa länsstyrelsen närstående institutioner. H a l m s t a d . Ett ritningsförslag till nybyggnad föreligger, som i juli 1949 kostnadsberäknats till 2 500 000 kronor. Dess förverkligande är beroende av bl. a. tidpunkten för avveckling av fångvårdsanstalten i staden. G ö t e b o r g . Utredning r ö r a n d e anskaffande av lämplig tomtmark för ytter-

50 ligare lokaler för länsstyrelsen och vissa andra statliga organ pågår. En tillbyggnad till landsstatshuset färdigställdes 1947. V ä n e r s b o r g . En fastighet i kvarteret Poppeln har inköpts för länsstyrelsens räkning. I kvarteret Palmen är en byggnad för länslantmäterikontor och vattendomstolen under uppförande. Byggnadsstyrelsen har därjämte bemyndigats att i anslutning därtill låta uppföra en till 385 000 kronor kostnadsberäknad byggnad för länsarkitektkontor och vägförvaltning. Frågan om byggnadstillstånd för denna byggnad är under prövning. Därjämte har viss mark förvärvats för ytterligare utbyggnad. M a r i e s t a d . Genom avtal med staden h a r kronan tillförsäkrats en tomt för nybyggnad av landsstatshus mot att kronan till staden överlåter det nuvarande landsstatshuset. För nybyggnadsföretaget, som 1948 kostnadsberäknats till 2 050 000 kronor, h a r riksdagen beviljat tillhopa 1 816 000 kronor. Beloppet h a r ännu icke ställts till byggnadsstyrelsens förfogande. Ansökan om byggnadstillstånd är ingiven. K a r l s t a d . Av riksdagen har anvisats tillhopa 1 078 000 kronor för uppförande av en byggnad i första hand för landskontoret. Den nuvarande landsstatshuset skulle då tills vidare disponeras av landskansliet. Medlen ha ännu icke ställts till byggnadsstyrelsens förfogande. Ansökan om byggnadstillstånd är ingiven. Ö r e b r o . Riksdagen har anvisat ett anslag av 250 000 kronor till ökade lokaler för länsstyrelsen, av vilket belopp cirka 50 000 kronor tagits i anspråk för vissa omändringsarbeten inom Örebro slott. På byggnadsstyrelsens hemställan har därutöver 100 000 kronor ställts till förfogande för ytterligare ombyggnadsarbeten inom slottet. Ansökan om byggnadstillstånd för dessa arbeten har gjorts. V ä s t e r å s . Utredning pågår om ianspråktagande av viss statens järnvägar tillhörig mark eller anskaffande av annan lämplig tomt för tillgodoseende av länsstyrelsens behov av ökade lokaler. F a l u n . Om- och tillbyggnadsarbeten beträffande landsstatshuset pågå. Dessa arbeten, som kostnadsberäknats till 650 000 kronor, utgöra en första etapp av ett till omkring 1 000 000 kronor kostnadsberäknat byggnadsföretag. G ä v l e . Kungl. Maj:t har ställt till byggnadsstyrelsens förfogande av riksdagen anvisade tillhopa 1 550 000 kronor för uppförande av nybyggnader för länsstyrelsen och lantmäterikontoret. Ansökan om byggnadstillstånd är föremål för prövning. H ä r n ö s a n d . Av riksdagen har anvisats tillhopa cirka 1 600 000 kronor till nybyggnad för länsstyrelsen. Arbeten avseende en första etapp, kostnadsberäknad till 750 000 kronor, äro under utförande. Ö s t e r s u n d . För nybyggnad för länsstyrelsen har riksdagen beviljat 700 000 kronor. Medlen ha ännu icke ställts till byggnadsstyrelsens förfogande. Ansökan om byggnadstillstånd h a r ingivits. U m e å . Av riksdagen har beviljats tillhopa 2 275 000 kronor till nybyggnad för länsstyrelsen. Kungl. Maj:t har för utförande av en första etapp av byggnadsföretaget ställt 1 325 000 kronor av anslagen till byggnadsstyrelsens förfogande. Denna etapp är under utförande. L u l e å . För uppförande av två flygelbyggnader vid landsstatshuset, den ena för vägförvaltningen och den andra för länsarkitektkontoret, har riksdagen anvisat 850 000 kronor. Kungl. Maj :t har ställt nämnda belopp till byggnadsstyrelsens förfogande. Ansökan om byggnadstillstånd beträffande den för vägförvaltningen avsedda byggnaden är föremål för prövning. Denna byggnad har kostnadsberäknats till 700 000 kronor. Planer äro uppgjorda för ytterligare utbyggnad av anläggningen.

51 Såsom av den lämnade redogörelsen framgår är det avsevärda investeringar det här rör sig om. De aktuella byggnadsföretagen torde röra sig om tillhopa 25—30 miljoner kronor. Av dessa företag är en mindre del påbörjad. Det synes dock sannolikt att lokalbehoven för länsförvaltningen komina att kräva ytterligare investeringar utöver de nu planerade inom en icke alltför avlägsen framtid. Såväl med hänsyn till storleksordningen av de investeringar det här är fråga om som ock för att möjliggöra rationaliseringar och personalbesparingar i länsförvaltningen är det nödvändigt att länsförvaltningens lokalproblem göras till föremål för ett noggrant studium. Länsstyrelseutredningen har icke ansett möjligt att inom ramen för sitt uppdrag gå närmare in på problemen i de särskilda residensstäderna. Utredningen har dock funnit sig böra anföra vissa allmänna synpunkter. Ehuru länsstyrelsen avses skola förbli uppdelad på de båda nuvarande huvudavdelningarna, landskansli och landskontor, samt dessas arbetsuppgifter till väsentliga delar äro av olika natur, torde man böra i möjligaste mån i lokalhänseende söka hålla dem samlade. Det är framför allt av vikt att landshövdingen har möjlighet att lätt få kontakt med avdelningscheferna liksom det är betydelsefullt att dessa sinsemellan upprätthålla nära samband. Enligt utredningens förslag skola länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd infogas i länsstyrelsen och för deras personal torde böra beredas utrymme i anslutning till länsstyrelsens övriga lokaler. För samarbetet inom länsförvaltningen är vidare betydelsefullt att lantbruksnämnd liksom vägdirektör, länsarkitekt samt distriktsingenjör för vattenförsörjning och avlopp ävensom landsfogde kunna beredas lokaler i nära anslutning till länsstyrelsen. Utredningen avser också att förste provinsialläkare och länsveterinär skola beredas tjänstelokaler hos länsstyrelsen. Det är även betydelsefullt att länslantmäterikontoret är beläget i nära anslutning till länsstyrelsen och framför allt till länsarkitektkontoret. Som nyss antytts torde lokaler böra beredas länsarbetsnämndens kanslipersonal i anknytning till länsstyrelsens lokaler. Då denna personal av flera skäl torde böra ha lokaler i anslutning till åtminstone huvudparten av arbetsförmedlingens lokaler, torde även arbetsförmedlingen böra beredas plats i anslutning till länsstyrelsen. Därvid bör om möjligt anordnas särskild ingång för allmänheten till arbetsförmedlingen. I flera län torde emellertid anordnandet av gemensamma lokaler för länsarbetsnämnd och länsstyrelse vara en fråga på relativt lång sikt. På sina håll ha av kommunerna nyligen uppförts och ställts till arbetsförmedlingens förfogande särskilt därför avsedda byggnader. I den mån lokalerna förläggas i olika intill varandra belägna byggnader är det en fördel om inre förbindelse kan anordnas.

52 KAPITEL

3 Länsstyrelsens inre organisation I. GÄLLANDE ORGANISATION Upprinnelsen till länsstyrelsens nuvarande indelning i landskontor och landskansli med deras chefer, landskamreraren och landssekreteraren, torde ha varit den uppdelning i kamerala göromål och övriga göromål, som låg till grund för arbetsfördelningen mellan landshövdingens tidigaste ämbetsbiträden. Så småningom utvidgades kretsen av dessa ämbetsbiträden. Landskontoret kom att bestå av landskamreraren som chef samt länsbokhållare och landskontorister, medan till landskansliet under landssekreteraren hörde länsnotarier och landskanslister. F r å n och med 1918 finnas också på båda avdelningarna, utom på landskansliet i Gotlands län, en eller flera länsassessorer. Länsstyrelsens nuvarande organisation daterar sig huvudsakligen från 1937, då den senaste allmänna omorganisationen beslöts. Emellertid innebar denna omorganisation inga genomgripande förändringar av den förut bestående organisationen. Efter sagda tid ha på vissa områden inom länsstyrelsen ytterligare förändringar, delvis av ganska betydelsefull art, blivit genomförda. Enligt nu gällande ordning är länsstyrelsen fortfarande uppdelad på förenämnda två avdelningar, landskansli och landskontor. Styrelsen inom varje län är anförtrodd åt en landshövding, som utövar densamma med biträde av en landssekreterare och en landskamrerare jämte andra befattningshavare såsom föredragande, lånsstyrelsen (Kungl. Maj:ts befallningshavande). (Landshövdinginstruktionen 1 §.) Landshövdingen äger ensam beslutanderätt i alla de ärenden, som föredragas inför honom. Länsstyrelsen kan dock uppdraga beslutanderätten åt avdelningschef beträffande vissa grupper av ärenden, vilka äro av den art att de icke skäligen böra kräva deltagande av landshövdingen. Föredragande äger dessutom ensam meddela beslut dels i ärenden av expeditioneli natur och dels i vissa av länsstyrelsen särskilt bestämda ärenden, som eljest äro av den art, att i avgörandet icke skäligen bör krävas deltagande av mera än en person. För landskansliet är landssekreteraren chef och tillika den främste av föredragandena. Under honom finnas ytterligare föredragande, en eller flera länsassessorer samt länsnotarier av olika grader (länsnotarie av 1 :a klass, av 2:a klass och icke-ordinarie länsnotarie). I viss begränsad omfattning kan länsstyrelsen också anförtro föredragning åt landskanslister. Länsassessorerna och det övervägande flertalet länsnotarier äro jurister.

53 I ett litet fåtal fall har dispens beviljats några landskanslister för befordran till icke-ordinarie länsnotarie. Härutöver finnas emellertid även vissa andra föredragande, för vilka juridisk kompetens icke är föreskriven. Sedan 1944 ä r på landskansliet inrättad en särskild avdelning, försvarsavdelningen, för handläggning av civilförsvarsärenden och därmed sammanhängande ärenden. Chef för denna avdelning och föredragande är civilförsvarsdirektören. På denna avdelning tjänstgör också militärassistenten, vars huvudsakliga uppgift är att vara sambandsman med de militära myndigheterna. Han har också att bereda vissa ärenden samt kan vid förfall för civilförsvarsdirektören vara föredragande. Slutligen är chefen för vägförvaltningen i länet, vägdirektören, föredragande i länsstyrelsen i flertalet vägärenden. De föredragande ha alla med avseende på sina ärenden i stort sett samma befogenheter och skyldigheter. Dock äger landssekreteraren, när helst han därtill finner anledning, övertaga handläggningen av ärende, som eljest skolat ankomma på annan befattningshavare. Denna regel gäller emellertid ej beträffande vägärenden, som skola föredragas av vägdirektören. I fråga om dylika ärenden ävensom i fråga om ärenden rörande civilförsvaret gäller, att vid föredragning av dem landssekreteraren skall närvara. Landssekreteraren skall ock närvara vid föredragning inför landshövdingen av annat ärende av större vikt i den utsträckning landshövdingen bestämmer. Dessutom skall civilförsvarsdirektören, ändå att han ej är föredragande, närvara vid avgörandet av ärenden rörande civilförsvaret. Närmast under föredragandena finnas landskanslister. De ordinarie landskanslisterna äro i regel föreståndare för de arbetsdetaljer, i vilka landskanslierna skola vara indelade. Dessa arbetsdetaljer skola vara uppbyggda kring ett eller flera diarier. Inom eller vid sidan av dessa arbetsdetaljer finnas en kassa med expedition för lösen av handlingar samt i allmänhet en skrivcentral. Landskanslist, som är detalj föreståndare, skall, bland annat, närmast under landssekreteraren eller, om hela arbetsdetaljen sorterar under viss annan föredragande, under denne leda och övervaka arbetet å detaljen samt biträda med beredning av ärenden. Under detalj föreståndaren sortera för utförande av olika slag av arbete å detaljen övriga biträden i olika grader, icke-ordinarie landskanslister, kansliskrivare, kontorister, kanslibiträden, kontorsbiträden samt biträden för skriv- och kontorsgöromål. Landskontorets chef och främste föredragande är landskamreraren, som i denna sin egenskap jämväl är ordförande i länsprövningsnämnden och länets fastighetsprövningsnämnd. Under landskamreraren finnas likaledes ett antal föredragande i olika grader. Landskamreraren torde i flertalet län som föredragande handlägga i huvudsak endast personalärenden samt remisser rörande vissa betänkanden. Emellertid är landskontoret i mera utpräglad grad än landskansliet uppdelat på vissa avdelningar. Främst kommer härvid i betraktande taxerings-

54 avdelningen under taxeringsintendenten. Denne är underställd landskamreraren såsom personalchef men icke med avseende på sina arbetsuppgifter, nämligen att bevaka det allmännas intresse vid taxering. Taxeringsintendenten lyder ej heller med avseende på taxeringsarbetets ordnande under landskamreraren. På taxeringsavdelningen tjänstgöra taxeringsrevisor, taxeringsinspektörer och taxeringsassistenter såsom föredragande samt biträden åt taxeringsintendenten. På nämnda avdelning finnas jämväl kontrollanter samt landskontorister och biträdespersonal. Å landskontoret är vidare en särskild avdelning organiserad för handläggning av folkbokförings- och uppbördsärenden. Föredragande i dessa ärenden skall vara en länsassessor, som tillika närmast under landskamreraren är chef för avdelningen. I vissa län är också en yngre länsbokhållare placerad på avdelningen som föredragande. Avdelningen är uppdelad i en folkbokförings- och en uppbördsdetalj. Å vardera detaljen finnes som föreståndare en landskontorist och därutöver ytterligare landskontorister ävensom biträdespersonal i olika grader. Som en särskild avdelning fungerar även anordnings- och bokföringsväsendet (länsbokhållaravdelningen) under länsbokhållaren av l : a klass som föredragande och chef närmast under landskamreraren. Där tjänstgöra vidare en eller flera länsbokhållare som föredragande samt landskontorister och biträdespersonal. Landskontorets övriga befattningshavare bilda en allmän avdelning, till vilken i regel höra en länsassessor och stundom någon länsbokhållare som föredragande samt en eller flera landskontorister och biträdespersonal. I några län finnes inrättad ytterligare en länsassessorsbefattning. Härigenom har beretts tillfälle för landskamreraren i dessa län att få biträde av kvalificerad arbetskraft i prövningsnänmdsarbetet. Vid förfall för landskamreraren träder någon av länsassessorerna i dennes ställe. Taxeringsintendenten fungerar i regel icke som landskamrerarens ersättare. Vid föredragning inför landshövdingen av ärenden rörande taxeringsarbetets eller folkbokförings- och uppbördsarbetets ordnande skall landskamreraren närvara. Även i andra frågor av större vikt skall landskamreraren närvara i den utsträckning landshövdingen bestämmer. Taxeringsintendenten ävensom den länsassessor, som förestår folkbokförings- och uppbördsavdelningen, skola ävenledes i vissa fall vara närvarande vid föredragning inför landshövdingen ändå att de icke äro föredragande. Förutom åt de sålunda nämnda befattningshavarna i föredragandeställning k a n länsstyrelsen i begränsad omfattning anförtro föredragning åt landskontorister. Dessutom kan åt landskontorist — utan att han förordnas att uppehålla viss befattning — uppdragas att bestrida med länsbokhållarbefattning förenade göromål.

55 Landskontoret är liksom landskansliet uppdelat i arbetsdetaljer, var och en under ledning av en ordinarie landskontorist. Landskontorets uppdelning i arbetsdetaljer ansluter sig till dess indelning i omnämnda avdelningar. Kassa och expedition samt skrivcentral finnas också. Av de på länsstyrelsens stat uppförda icke-ordinarie landskontoristerna äro vissa avsedda för tjänstgöring vid häradsskrivarekontor. Härutöver finnas biträden i olika grader i överensstämmelse med vad som sagts om landskansliet.

I I . ÖVERSIKT AV FÖREGÅENDE UTVECKLING M. M. A.

Ärendenas

fördelning

mellan

landskansli

och

landskontor

Uppdelning av länsstyrelseärendena å två avdelningar omnämnes första gången i landshövdinginstruktionen av 1687. Enligt instruktionen 1752 skulle på landskontoret handläggas ärenden rörande kronans inkomster och utgifter samt andra ärenden av kameral natur samt på landskansliet övriga i instruktionen angivna ärenden. Även enligt instruktionerna 1855 och 1918 var fördelningen densamma. Några väsentliga förändringar skedde ej heller vid 1937 års omorganisation. Av 1935 års länsstyrelseutredning framhölls att landskontoret borde liksom dittills handha mantalsskrivning och beskattningsväsendet, uppbördsoch indrivningsväsendet, medelsförvaltningen samt kameralförvaltningen i övrigt. Å landskansliet borde handläggas ärenden angående enskildas och kommuners verksamhet i den mån denna vore föremål för administrativt ingripande eller reglering. 1 1937 års landshövdinginstruktion tillämpades ett i viss mån annat sätt än tidigare för angivande av ärendenas fördelning mellan avdelningarna, i det att landskontorets ärenden relativt noggrant specificerades medan övriga ej särskilt angivna ärenden avsågos skola handläggas på landskansliet. Samtidigt stadgades att mindre jämkningar skulle kunna företagas i den sålunda föreskrivna fördelningen. Dylika jämkningar hade tidigare förekommit i ganska avsevärd omfattning vid vissa länsstyrelser, huvudsakligen i syfte att utjämna arbetsbelastningen mellan avdelningarna. B.

Organisationen

enligt

tidigare

landshövdinginstruktioner

m.

m.

I 1855 års landshövdinginstruktion stadgades att styrelsen inom varje län skulle vara anförtrodd åt en landshövding, såsom Kungl. Maj :ts befallningshavande, vilken utövade densamma med biträde av landssekreterare och landskamrerare (§1). De till länsstyrelsens befattning hörande ärendena skulle enligt särskild fördelning handläggas dels i landskansliet och dels i landskontoret, för vilka avdelningar landssekreteraren respektive landskamreraren skulle vara chef och föredragande (§ 2).

56 Landshövdingen hade beslutanderätt i alla mål och ärenden, som ankomnio på länsstyrelsens avgörande, men borde inhämta vederbörande föredragandes mening. Därest denna icke godkändes ägde den föredragande att densamma i protokollet anteckna. Om sådan anteckning icke skedde, ansågs den föredragande ha instämt i landshövdingens beslut ( § 3 ) . I § 4 stadgades att vid landshövdingevakans samt landshövdings frånvaro eller laga förfall skulle länsstyrelsen utövas av landssekreteraren och landskamreraren gemensamt, under benämning av landshövdingeämbete, med samfälld ansvarighet för de beslut och åtgärder, varom de voro ense. Uppstodo dem emellan skiljaktiga meningar, skulle den mening bli gällande, som föredraganden yttrat. . Med avseende på avdelningschefernas chefsuppgifter märkas särskilt § § 5 8 och 59, enligt vilka det ålåg landssekreteraren och landskamreraren, bland annat, att tillse att de å respektive avdelning anställda tjänstemännen behörigen fullgjorde sina skyldigheter samt att alla de till avdelningen hörande göromålen blevo med ordning och skyndsamhet bestridda. Slutligen kan nämnas att i § 44 gåvos bestämmelser om att vissa mål skulle på särskilt angivet sätt handläggas gemensamt av landssekreteraren och landskamreraren (alltså även då landshövdingen sedermera fattade beslutet). Dessa mål voro frågor om uppbördsmans balans, femårsberättelser om tillståndet i länet samt förslag till lanträntmästare-, kronofogdeoch häradsskrivaretjänster ävensom tjänstledighet eller avsked för sådana befattningshavare eller förordnande av vikarier för dem. Några andra föredragande än dessa två, landssekreteraren och landskamreraren, kände icke landshövdinginstruktionen av 1855. Emellertid kunde med den växande arbetsbördan i de flesta län icke all föredragning ombesörjas av landssekreteraren och landskamreraren. På sina håll torde man då till en början ha förfarit så att landssekreterare eller landskamrerare tidvis befriades från handläggningen av de löpande göromålen eller vissa slag därav för att kunna mera odelat ägna sig åt något eller några viktigare eller mera tidskrävande ärenden. Handläggningen av göromålen i övrigt uppdrogs då åt länsnotarie respektive länsbokhållare. I andra fall torde man ha förfarit så att länsnotarie eller länsbokhållare förordnades att bereda och föredraga vissa till vederbörande avdelningschefs handläggning eljest hörande ärenden. Huruvida sistnämnda slag av förordnande kunde anses äga stöd i landshövdinginstruktionen var emellertid tvivelaktigt. Så småningom lämnade emellertid Kungl. Maj:t i något fall tillstånd till att ordinarie länsnotarie förordnades att på eget ansvar bereda, föredraga och expediera de till landssekreterartjänsten hörande ärenden, vilkas handläggning landshövdingen med avseende på ärendenas beskaffenhet kunde finna lämpligt att åt honom överlämna. I propositionen nr 211 till 1917 års riksdag angående omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m.

57 anfördes, bland annat, att göromålens ökning, särskilt och icke minst i avseende å de sociala ärendena, medfört en arbetsbörda för avdelningscheferna i länsstyrelsen så stor, att man måste allvarligen vara betänkt på att i någon mån underlätta densamma för att bereda landssekreteraren och landskamreraren möjlighet att åt mera invecklade eller omfattande frågor, såsom utlåtanden i remitterade ärenden m. m., ägna en mera odelad tid. Det ansågs ådagalagt, att det maktpåliggande arbete inom förvaltningen, vilket påvilade länsstyrelserna i så hög grad, med nödvändighet krävde en anordning, varigenom avdelningschefernas arbetsbörda —• utan eftergift i deras skyldighet att svara för alla göromålens behöriga gång — i någon mån underlättades. Den välbehövliga lättnaden i avdelningschefernas arbetsbörda borde beredas sålunda att förste länsnotarie- och förste länsbokhållarsysslorna ombildades till assessorat, vilkas innehavare skulle ha till åliggande att självständigt på eget ansvar bereda, föredraga och till expedition befordra länsstyrelsens beslut i vissa grupper av mål och ärenden. Därjämte borde de biträda sina avdelningschefer vid övriga göromål samt vid dessas laga förfall, då ej annorlunda förordnades, förrätta deras tjänst. I 1918 års landshövdinginstruktion, som utfärdades i anledning av den på grundval av nyssnämnda proposition beslutade omorganisationen, stadgades i § 1, att styrelsen inom varje län var anförtrodd åt en landshövding, som utövade densamma med biträde av en landssekreterare och en landskamrerare såsom föredragande. Enligt § 2 var landssekreteraren chef för landskansliet och landskamreraren för landskontoret. Enligt § 49 ägde landshövdingen ensam beslutanderätt i alla de ärenden, som föredrogos inför honom. Föredragande var skyldig att uttala sin mening och, därest beslutet blev därifrån avvikande, låta anteckna densamma till protokollet. Då avdelningschef utan att vara föredragande hade att övervara ärendes handläggning (vid föredragning av den andra avdelningens chef) gällde jämväl beträffande honom vad sålunda stadgats om föredragande. Landshövdingen hade att utöva tillsyn över ärendenas jämna gång inom länsstyrelsen samt övervaka att befattningshavarna med noggrannhet och drift fullgjorde sina åligganden (§ 40). Enligt § 50 gällde vidare, att vid ledighet å landshövdingetjänsten eller då landshövdingen var tjänstledig eller frånvarande eller eljest hindrad av andra tjänsteangelägenheter beslutanderätten utövades av landssekreteraren och landskamreraren gemensamt. Uppstode mellan dem skiljaktiga meningar, gällde föredragandens mening såsom länsstyrelsens beslut. Där landssekreterare eller landskamrerare eljest åliggande föredragningsskyldighet fullgjordes av annan befattningshavare, skulle å denne tillämpas vad sålunda sagts om landssekreterare och landskamrerare. Avdelningschefernas åligganden definierades närmare i §§ 42 och 43, enligt vilka de bl. a. hade att söka vinna den förtrogenhet med förhållan-

58 dena inom länet, som erfordrades för ett behörigt fullgörande av deras befattningar, att bereda och föredraga samt till expedition befordra de till respektive avdelning hörande ärenden, vilkas föredragning icke blivit annan anförtrodd, samt att ha tillsyn över göromålen på sin avdelning samt övervaka, att de därstädes tjänstgörande befattningshavarna behörigen fullgjorde sina skyldigheter. Dessutom föreskrevs vissa särskilda skyldigheter, för landssekreteraren beträffande granskningen av utmätningsmännens dagböcker samt för landskamreraren med avseende på räkenskaps- och redovisningsväsendet. Enligt § 44 hade länsassessor att under samma ansvar som vederbörande avdelningschef bereda, föredraga och till expedition befordra de ärenden, som enligt av Kungl. Maj:t för länet fastställd fördelningsplan tillhörde länsassessors föredragning, samt därjämte att biträda avdelningschefen med övriga förekommande göromål och vid avdelningschefens laga förfall, där ej annorlunda förordnades, förrätta dennes tjänst. I §§ 45 och 46 stadgades, bland annat, att länsnotarie respektive länsbokhållare var pliktig att, där Kungl. Maj :t så förordnade, i stället för landssekreteraren eller länsassessor å landskansliet respektive landskamreraren eller länsassessor å landskontoret bereda, föredraga och till expedition befordra vissa grupper av ärenden. I § 55 stadgades vidare att i vissa fall vid ärendes handläggning inför landshövdingen förutom föredraganden jämväl avdelningschefen å den andra avdelningen skulle vara närvarande, nämligen vid ärenden rörande vissa inventeringar, tillsättning av befattningshavare vid landsstaten samt fel och försummelser i tjänsten av sådan befattningshavare, avgivande av arbetsredogörelse, jämkning av ärendesfördelningen mellan landskansli och landskontor samt i övrigt då länsstyrelsen beträffande särskilt ärende så bestämde. Emellertid visade sig så småningom med den även i fortsättningen successivt växande arbetsbördan föredragandenas antal vara för litet. Man tillgrep då ånyo systemet med partiella ledigheter, varigenom föredragandenas antal de facto utökades. Kungl. Maj :t meddelade också i flera fall förordnanden enligt §§ 45 och 46 i 1918 års landshövdinginstruktion. Under tiden fram till 1935 års länsstyrelseutredning hade dylika förordnanden meddelats vid samtliga länsstyrelser utom fem. 1937 års landshövdinginstruktion (SFS 902/1937), som utfärdades med anledning av den av riksdagen samma år godkända omorganisationen av länsstyrelserna på grundval av 1935 års länsstyrelseutrednings förslag, innebar vissa betydelsefulla förändringar bl. a. i fråga om föredragningen samt beslutanderätten vid förfall för landshövdingen. 1937 års omorganisation lämnade emellertid den ursprungliga, för länsstyrelsen i viss mån speciella organisationstypen i stort sett oförändrad. Omorganisationen innebar bl. a. inrättande av ett system med s. k. en-

59 mansärenden, d. v. s. ärenden som kunna avgöras av föredraganden ensam. Vidare infördes för att minska behovet av partiell ledighet för avdelningscheferna s. k. delegation, varigenom handläggningen av vissa ärenden kunde delegeras till underordnad föredragande. Vid ledighet å landshövdingtjänsten samt vid landshövdingens frånvaro eller annat förhinder för honom utövades före 1937 års omorganisation — såsom av det föregående framgått — beslutanderätten av två befattningshavare, en från vardera avdelningen. Då föredraganden var annan än avdelningschef utövades beslutanderätten av föredraganden och avdelningschefen på den andra avdelningen. Vid tillämpningen av regeln om den gemensamma beslutanderätten hade emellertid redan tidigare en del länsstyrelser gått tillväga så, att två befattningshavare på samma avdelning handlagt och beslutat i vissa ärenden; detta för att icke onödigtvis betunga den andra avdelningens chef. Därvid förfors formellt så, att den, som biträtt vid ett ärendes behandling utan att vara föredragande, förordnades att i egenskap av tjänstförrättande avdelningschef å den avdelning, dit ärendet icke hörde, deltaga i handläggningen av detta ärende. I enlighet med 1935 års länsstyrelseutrednings förslag och i överensstämmelse med den praxis, som sålunda utbildat sig, företogs 1937 den ändringen i det dittills gällande systemet, att beslutanderätt i landshövdingens frånvaro skulle utövas av vederbörande föredragande och avdelningschefen på samma avdelning som denne gemensamt. Vid skiljaktiga meningar skulle avdelningschefens mening bli den bestämmande. Endast därest avdelningschef var föredragande skulle tidigare gällande ordning med gemensamt beslut av båda avdelningscheferna iakttagas. 1935 års länsstyrelseutredning framhöll emellertid att det nya systemet skulle innebära att avdelningscheferna i tämligen stor omfattning skulle komma att mottaga föredragning och deras arbetsbörda skulle då ökas genom att förutsättningar på så sätt skapades för en mera ingående saklig prövning av den som mottoge föredragningen. Då dennes mening skulle komma att bli den avgörande måste han grundligare sätta sig in i ärendena. Samtidigt finge man då garanti för att prövningen skulle ske på ett ur rättssäkerhetens synpunkt mera betryggande sätt. Härom anförde 1935 å r s länsstyrelseutredning i huvudsak följande. Att med bibehållande av avdelningschefernas samtliga dittillsvarande arbetsuppgifter införa obligatorisk föredragning inför avdelningscheferna syntes icke låta sig göra. Utredningen erinrade om att inrättandet genom 1917 års reform av länsassessorstjänsterna avsåg att bereda lättnad i arbetsbördan för avdelningscheferna, vilka ditintills instruktionsenligt varit föredragande i samtliga ärenden var för sin avdelning. Genom nämnda reform befriades avdelningscheferna från föredragningsskyldighet i åtskilliga ärenden. Genom att länsassessorerna eller andra föredragande hade övertagit föredragningsskyldigheten beträffande ett flertal grupper av ärenden, hade anledning icke funnits för vederbörande avdel5—016428

GO

ningschef att deltaga i handläggningen av de ärenden, som undantagits från hans foredragmngsskyldighet. Man kunde därför icke alltid förutsätta, att vederbörande avdelningschef i detalj behärskade alla de stora grupper av ärenden, som vore undantagna från hans dagliga handläggning. Föredragning i landshövdingens frånvaro infor avdelningschefen komme uppenbarligen att medföra, att avdelningscheferna finge att handlägga ärenden, som tidigare överflyttats från avdelningscheferna till länsassessorerna och andra föredragande. Det kunde därför antagas, att avdelningschefernas arbetsbörda skulle komma att i icke obetydlig grad öka. Ehuru denna ökning av arbetsbördan komme att bli olika stor vid skilaa länsstyrelser, syntes föredragning i landshövdingens frånvaro inför avdelningschefen å samma avdelning som den föredragande icke kunna genomföras utan att avdelningscheferna samtidigt befriades från åtskilliga av de göromål som dittills ålegat dem. Enligt 1937 års landshövdinginstruktion bibehöllos avdelningscheferna liksom övriga föredragande i huvudsak vid sin förutvarande ställning med de förändringar, som betingades av de ändrade reglerna om beslutanderätten i landshövdingens frånvaro. I detta sammanhang förtjänar emellertid att framhållas, att den nyheten infördes att avdelningschef utan hinder av fastställd arbetsordning skulle äga att, närhelst han därtill fann anledning, övertaga handläggningen av ärende som eljest skolat ankomma på annan befattningshavare inom avdelningen. Förändringar. Ehuru länsstyrelsens nuvarande organisation som nämnts i huvudsak bygger på den 1937 beslutade ordningen, ha sedan sistnämnda år ett antal i olika avseenden betydelsefulla förändringar genomförts. Den i början av detta kapitel lämnade redogörelsen för gällande ordning innefattar sålunda förutom de i 1937 års instruktion ursprungligen upptagna bestämmelserna även de förändringar som därefter skett. Bland dessa förändringar må här nämnas införandet av systemet med arbetsdetaljer. Detta system, som beslöts vid 1943 års riksdag på grundval av ett av särskilda sakkunniga den 25 februari 1943 avgivet betänkande, innebär i huvudsak att vid samtliga landskanslier och landskontor skola vara inrättade arbetsdetaljer, i regel fyra inom vardera avdelningen. Arbetsdetaljerna skola uppbyggas kring en i görligaste m å n homogen och naturligt avgränsad samt tillräckligt stor grupp diarier. För varje arbetsdetalj skall en ordinarie landskanslist respektive landskontorist (med undantag av anordnings- och bokföringsdetaljen å vissa mindre landskontor) vara föreståndare under vederbörande föredragande. Föreståndaren skall leda arbetet inom detaljen, i lämplig utsträckning ombesörja ärendenas beredning, överlägga med föredragandena, länsstyrelsens experter m. fl. angående ärendena samt uppsätta förslag till beslut m. m. i sådana fall, där skrivningen ej bör förbehållas jurist eller kan anförtros detalj föreståndaren underställd personal. I samband med vågväsendets förstatligande blev vägdirektören föredragande i länsstyrelsen i vissa ärenden. Det stadgades då att vid vägdirektörs

61 föredragning inför landshövdingen av sådant ärende landssekreteraren skulle närvara (se SFS 682/1943 samt sid. 255). I samband med taxeringsreformen 1943 infördes beträffande landskontoret den bestämmelsen, att landskamreraren skall vara närvarande vid föredragning inför landshövdingen av ärende rörande taxeringsarbetets ordnande och bedrivande. Samtidigt infördes även den bestämmelsen att landskamreraren icke äger övertaga handläggningen av ärende, som ankommer på taxeringsintendenten. Landskamrerarens avdelningschefsuppgifter inskränktes såtillvida, att det ålades taxeringsintendenten att n ä r mast under landshövdingen ansvara för att taxeringsarbetet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Vid inrättandet från och med år 1944 av länsstyrelsernas försvarsavdelningar infördes beträffande ärenden rörande civilförsvaret motsvarande bestämmelse som gällde i fråga om nyssnämnda vägärenden, nämligen att vid föredragning inför landshövdingen av sådana ärenden landssekreteraren skulle närvara (SFS 651/1944). Den praxis, som tämligen allmänt torde ha utbildat sig, att för beredande av lättnad i landshövdingens arbetsbörda, med tillämpning av reglerna om beslutanderätten i landshövdingens frånvaro, regelmässigt låta avdelningscheferna mottaga föredragning och fatta beslut i vissa ärendegrupper, vann sin första sanktion genom en år 1943 företagen ändring (SFS 949/1943) av 22 § landshövdinginstruktionen. I nämnda paragraf infördes då den föreskriften att ärenden, som angå taxering enligt förordningen om allmän omsättningsskatt eller fastställelse av meddelat föreläggande att inbetala sådan skatt eller föreläggande av vite jämlikt nämnda förordning, skola, där ej landshövdingen påkallar föredragning, föredragas inför landskamreraren och avgöras av honom. Vid den mera genomgripande omarbetning av landshövdinginstruktionen, som företogs år 1947 (SFS 966/1947), utvidgades kretsen av ärenden, som enligt 22 § skulle avgöras av landskamreraren, till att också omfatta vissa ärenden enligt uppbördsförordningen, ärenden angående arvsskatt, gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt samt ärenden angående anordning av medel. Men därutöver togs steget fullt ut på så sätt att i paragrafen infördes en allmän bestämmelse att länsstyrelsen jämväl i övrigt må i arbetsordningen eller eljest uppdraga beslutanderätten åt avdelningschef beträffande vissa grupper av ärenden, vilka äro av den art att de icke skäligen böra kräva deltagande av landshövdingen. Samtidigt infördes i 28 § en allmän bestämmelse av innehåll att vid föredragning inför landshövdingen av annan befattningshavare än avdelningschef denne i fråga om ärenden av större vikt skall vara närvarande i den utsträckning landshövdingen bestämmer. Det må också framhållas, att länsbokhållaren av första klass fick en

62 delvis ändrad ställning på så sätt att anordnings- och bokföringsväsendet mera direkt underställdes honom. Slutligen är här att nämna att 1947 i form av ett tillägg till 19 § infördes skyldighet för landskanslist och landskontorist att efter beslut av länsstyrelsen i varje särskilt fall såsom föredragande handlägga de grupper avärenden som anförtros honom. Sådant beslut må av länsstyrelsen lämnas endast när särskilda skäl därtill äro och avse allenast ärenden av expeditionen natur eller eljest ärenden av enklare beskaffenhet.

C. Frågan

om

byråindelning

Frågan om länsstyrelsens indelning har med organisationens successiva ansvällning vid olika tillfällen aktualiserats, varvid särskilt spörsmålet om en utvidgad tillämpning av byråsystemet vid länsstyrelsen tagits upp till diskussion. Sålunda framkom i samband med 1917 års omorganisation den tanken, att man i länsstyrelserna i större län borde inrätta en helt ny självständig avdelning med en med landssekreteraren och landskamreraren fullt jämställd chef, till vilken avdelning från landskansliet och landskontoret kunde överflyttas vissa mera fristående grupper av ärenden. Jämväl sedermera har från olika håll ifrågasatts, antingen att man borde inrätta ett något större antal, från varandra helt skilda och för varandras arbete icke ansvariga byråer, eller ock att man med bibehållande av indelningen i landskansli och landskontor skulle uppdela vardera av dessa avdelningar i särskilda byråer. Av 1935 års länsstyrelseutredning framhölls, att dessa förslag om ändringar av den dittillsvarande länsstyrelseorganisationen, vilka redan då hade framkommit, uppenbarligen tagit sikte på att vid länsstyrelsen införa samma organisationsform som förekomme vid de centrala ämbetsverken. Nämnda utredning anförde härom vidare bl. a. följande. Emellertid borde i detta sammanhang framhållas den säregna ställning inom statsförvaltningen, som intoges av länsstyrelserna i jämförelse med de centrala ämbetsverken i allmänhet. Vad de senare beträffade, gällde såsom regel att varje särskilt verk fått sig tilldelat allenast en viss gren av statens förvaltande verksamhet. Annorlunda ställde sig förhållandet beträffande länsstyrelserna. Till följd av det mångsidiga sätt, på vilket länsstyrelserna hade att företräda eller tillhandagå statsmakterna, komme under deras handläggning ärenden inom de flesta av förvaltningslivets olika grenar. Arbetet inom det för vederbörande centrala ämbetsverk sålunda begränsade förvaltningsområdet hade allt efter verksamhetens olika sidor eller ärendenas natur utskiftats mellan de i verket tjänstgörande föredragande, benämnda byråchefer eller byrådirektörer, så att ärenden av relativt enhetlig beskaffenhet tilldelats viss föredragande. Föredragandena i de centrala ämbetsverken vore sinsemellan fullt självständiga och hade var och en egen personal och eget kansli. De vore

63 direkt underställda verkets chef. Denne utgjorde det sammanhållande momentet i centrala ämbetsverk, som organiserats enligt byråsystemet. Landshövdingen intoge i förhållande till det löpande arbetet inom lansstyrelsen en- annan ställning än chefen för ett centralt ämbetsverk. Ställningen som landshövding förutsatte alltid ett omfattande arbete utom själva länsstyrelsen. Landshövdingen hade att söka vinna förtrogenhet med förhållandena inom länet och för sådant ändamål genom resor och möten med länets innevånare göra sig underrättad om de olika orternas tillstånd och behov. Landshövdingens tid toges av denna anledning liksom för undersökningar och utredningar i viktigare speciella frågor i stor utsträckning i anspråk för tjänsteresor och förrättningar utom residensorten. Landshövdingen anlitades dessutom ofta under längre eller kortare tid för fullgörande av annat offentligt uppdrag än sådant som direkt kunde anses tillhöra hans ämbetsåligganden och måste på grund därav vistas på annan ort än den, varest länsstyrelsen hade sitt säte. Men även under tiden, då landshövdingen för utövande av sitt ämbete vistades å residensorten, vore han i regel så upptagen av överläggningar eller studier i frågor, som berörde länets allmänna utveckling eller eljest vore av särskild betydelse, att han endast i begränsad omfattning kunde ägna sig åt det mera ämbetsmässiga detaljarbetet inom länsstyrelsen. Möjligheten att fullgöra de chefen för ett centralt ämbetsverk åliggande uppgifter bleve för landshövdingen synnerligen begränsad. Tillsynen över det löpande arbetet och ansvaret för arbetets behöriga gång komme på grund härav att åvila avdelningscheferna. Dessa hade i följd härav, var för sin avdelning, blivit det sammanhållande momentet. Med dem hade övriga föredragande i principiella spörsmål kunnat samråda. Deras yttrande torde landshövdingen i många fall ha inhämtat även då fråga varit om ärende, som tillhört annan föredragande. Den ställning, länsassessorerna i länsstyrelserna intoge, sammanfölle delvis med föredragandenas i de centrala ämbetsverken. Länsassessorerna hade sålunda till åliggande alt självständigt på eget ansvar bereda, föredraga och till expedition befordra länsstyrelsernas beslut och utslag i vissa grupper av mål och ärenden, enligt indelning och plan, som fastställdes av Kungl. Maj:t. Därjämte hade de emellertid enligt instruktionen att biträda sina respektive avdelningschefer vid övriga göromål. Sistnämnda åliggande inginge dock ej till någon väsentlig del i deras arbete, på grund varav de huvudsakligen hade att ägna sig åt handläggningen av de grupper av ärenden, som av dem självständigt föredrogos. Samma ställning tillkomme i huvudsak övriga föredragande. Föredragandena hade dock icke såsom byråchefer i vissa verk haft självständig beslutanderätt. I avseende å ärendenas behandling kunde det sägas, att länsas.sessorerna och föredragandena åv lägre grad, var inom sitt område, hade att fullgöra uppgifter, som i väsentliga delar liknade avdelningschefernas. Detta hade medfört, att arbetet inom länsstyrelsernas båda huvudavdelningar, särskilt inom landskansliet, faktiskt kommit att fördelas å ett flertal underavdelningar eller sektioner, vilka företedde viss likhet med de centrala ämbetsverkens byråer. Endast undantagsvis hade emellertid en sådan uppdelning i underavdelningar skett att under föredragande tjänstgörande personal varit indelad till tjänstgöring under viss föredragande. Gemensam för avdelningschefen och övriga föredragande vore i regel all underordnad personal med juridisk utbildning ävensom skriv- och kontorsbiträden samt i viss omfattning även övrig personal. Enär avdelningschefen hade att bestämma ifrågavarande personals arbetsuppgifter, hade möjlighet funnits att på ett smidigt sätt ordna arbetet, som ofta vore av växlande omfattning å olika detaljer, så att arbetskraft kunnat sättas in där den för tillfället bäst varit behövlig. Uppenbart vore att en stor gemensam avdelning måste giva

64 rum för större rörlighet i avseende å arbetsfördelningen än en indelning i smärre byråer. En dylik indelning komme otvivelaktigt att medföra behov av ökat personalantal och lokalutrymme och därmed högre kostnader. En byråindelnin^ skulle dessutom lätt kunna medföra, att de olika byråerna bleve i olika grad betungade. Överhuvud finge det betraktas som särskilt svårt för att icke säga omöjligt att, huru än en byråindelning anordnades, med jämnhet fördela arbetet nå r olika byråer. Inom de centrala ämbetsverken skedde, som nyss berörts, byråindelningen på det satt, att ärenden av relativt enhetlig beskaffenhet tilldelades en byrå. På Tund av att under länsstyrelsernas handläggning komme ärenden inom de flesta av forvaltmngshvets olika grenar, hade föredragandena i allmänhet att handlada ärenden av mycket olikartad beskaffenhet. Bland de större ärendegrupperna å landskanslierna nämnde 1935 års utredning motorfordonsärendena samt fattigvårds- och barnavårdsärendena. Emellertid hade en undersökning av arbetsstyrkan för handläggning av dessa arbetsdetaljer givit vid handen, att dessa ärenden allenast vid tre, högst fyra länsstyrelser vore av den omfattning, att arbetet skulle kunna organiseras som en byrå. Arbetet å motorfordonsdetaljen, som fordrade relativt stor underordnad personal, vore av den beskaffenhet, att biträde åt föredraganden av juridiskt utbildad arbetskraft endast undantagsvis erfordrades, på grund varav vid ledighet eller förfall för föredraganden såsom vikarie för denne, i händelse av byråindelning, måste anlitas utom byrån tjänstgörande befattningshavare. Liknande förhållanden rådde på landskontoren beträffande taxeringsärendena, uppbördsväsendet samt anordningsoch bokföringsväsendet. Härefter anförde 1935 års utredning följande. Indelning av länsstyrelserna i byråer efter de angivna större arbetsuppgifterna vore således i allmänhet icke genomförbar. Sammanslagning av flera arbetsdetaljer skulle därför bli nödvändig. Därjämte skulle det bli nödvändigt att meddela foreskrift om till vilken eller vilka byråer alla övriga till länsstyrelsernas handläggning hörande ärenden skulle höra. Svårighet skulle alltid uppstå att så sammanföra arbetsuppgifterna, att full sysselsättning städse skulle kunna beredas all å byrån tjänstgörande personal. Sammanförande av särskilda arbetsdetaljer till en byrå skulle med hänsyn till lansstyrelsernas växlande arbetsbörda och speciella ortsförhållanden bli olika för de särskilda länsstyrelserna. Anledning funnes att antaga, att byråindelning skulle medföra, att tjänstemännen bleve insatta allenast i den arbetsuppgift, som ålåge byrån. Då befordran av tjänstemännen ofta skedde icke inom vederbörande länsstyrelse utan genom förflyttning till annan länsstyrelse, måste uppenbarligen av lansstyrelsernas tjänstemän fordras en ingående fackkunskap på vitt skilda områden och förmåga att behärska de mest olikartade uppgifter. Bvråindelning gåve icke samma möjlighet till allsidig utbildning av tjänstemännen som den bestående organisationsformen. Gällande arbetsform för länsstyrelserna gåve även större möjlighet att uppdela arbetet efter vederbörande tjänstemäns läggning vilket torde medföra bättre arbetsresultat än en sträng byråindelning. På grund av angivna förhållanden funne utredningen övervägande skäl tala mot införande av byråsystem vid länsstyrelserna. Detta borde dock naturligtvis icke utesluta, att det befintliga sektionssystemet vidare utbildades, särskilt vid

65 de större länsstyrelserna, så att varje föredragande, så långt görligt vore, finge särskild personal till sin disposition, särskilda diarier, koncept m. m. Därigenom att avdelningschefen hade tillsyn över arbetet inom heta avdelningen och bestämmanderätten över personalen å avdelningen, behövde de olägenheter, som byråindelningen ansåges kunna medföra, ej uppstå. Vissa av de skäl, som anförts emot införande av byråsystemet vid länsstyrelserna, kunde möjligen anses tala för upphävande av indelningen av länsstyrelserna i landskansli och landskontor. De särskilda avdelningarnas arbetsuppgifter vore emellertid och skulle enligt utredningens förslag alltjämt bli av så väsensskild art, att avdelningarna, vilka i detta avseende syntes kunna jämställas med byråer inom ett centralt ämbetsverk, borde lyda under var sin chef. I propositionen nr 178 till 1937 års riksdag angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1937/38 anförde chefen för socialdepartementet i förevarande avseenden i huvudsak följande. , Den dåvarande ordningen (enligt 1917 års organisation) byggde på en stelt utformad arbetsfördelning. Det låge i sakens natur, att den avsevärda arbetsökning, som inträtt, sedan denna organisation tillkom, framtvingat ändrade dispositioner. Det gällde därför att söka uppnå en anpassning av organisationen efter de faktiska förhållandena. Därvid syntes det utan vidare klart, att det låge helt utanför möjligheternas område att i detalj fastställa en enhetlig ordning, som skulle kunna med samma fördel tillämpas i alla länsstyrelser, större och mindre, och under alla delar av året, oberoende av växlingarna i arbetsbelastningen. Ett huvudvillkor för att organisationen skulle visa sig hållbar, låge däri, att man i görligaste mån undveke att binda vissa arbetsuppgifter till viss tjänst. Arbetsbördan ensam borde för fördelningen bli bestämmande. Den växlade väsentligt såväl de olika länsstyrelserna emellan som inom en och samma länsstyrelse under olika årstider. Från denna utgångspunkt hade departementschefen kommit till den uppfattningen, att det borde ankomma på länsstyrelsen själv att fördela arbetet mellan olika befattningshavare. Den enda grundsats, som vid sagda fördelning borde bestämt upprätthållas, vore att de svårare och viktigare ärendena skulle handläggas av de mest kvalificerade arbetskrafterna och att även i övrigt vid ärendenas fördelning å vederbörande befattningshavare hänsyn toges till dessas kvalifikationer. Statsutskottet förklarade i sitt utlåtande (nr 162) i anledning av sagda proposition, att de riktlinjer för omorganisationen, som av departementschefen uppdragits, icke givit utskottet anledning till erinran. Då emellertid åtgärderna i fråga till övervägande delen vore av administrativ natur, hade utskottet ansett sig sakna anledning att upptaga dem till utförligare granskning. Utskottet hade endast velat framhålla angelägenheten av att vid organisationens genomförande tillsåges, att alla berättigade intressen av snabb och säker handläggning av förekommande ärenden tillgodosåges samt att allmänhetens förtroende och tillit för länsstyrelserna vidmakthölles. Riksdagen (skrivelse 389/1937) beslöt i denna del i överensstämmelse ined utskottets utlåtande.

66 III.

UTREDNINGEN

Inledning. Till stor del äro de olägenheter, som från tid till annan påkallat översyn av länsstyrelseorganisationen, av samma slag som de, vilka i allmänhet med olika mellanrum bli aktuella i fråga om allmänna organ. Den ständigt fortgående ökningen av arbetsmängden, till en del beroende på tillväxt av antalet ärenden av förut vanligt slag och till en del hänförlig till samhällslivets utveckling och den statliga verksamhetens utvidgning till nya områden, föder successivt behov av mera arbetskraft. Liksom det för en sund utveckling av den statliga organisationen över huvud är nödvändigt att låta den ständigt om ock i växlande takt fortgående ansvällningen därav löpa jämsides med en successiv överflyttning avuppgifter från högre till lägre och från centrala till lokala organ, är de". inom ett organ naturligt att lägre befattningshavare i växande omfattning få övertaga detalj uppgifter, som förut varit förbehållna mer kvalificerade krafter. En decentralisering, vare sig den sker mellan olika organ eller inom ett organ, möjliggöres bland annat av att allteftersom nya arbetsuppgifter bli gamla och en stadgad praxis utvecklar sig, mogna uppgifterna mer och mer för behandling inom lägre instanser. I regel behöver en sådan decentralisering icke innebära ökat personalbehov för det organ eller inom den personalkategori, som sålunda får beslutanderätt överlåten på sig. Vad som sker är oftast det, att ett underordnat organ eller en lägre befattningshavare, som tidigare endast yttrat sig i eller berett ett visst slag av ärenden, så småningom också får rätt att mer eller mindre självständigt besluta däri. Även om det ligger i sakens natur, att en dylik decentralisering måste vara en ständigt pågående process, påverkas denna dock alltid i de enskilda fallen av många särskilda faktorer, såsom de underlydande organens kompetens och lämpligheten av deras organisation, de lägre befattningshavarnas kvalifikationer eller den ändamålsenligaste fördelningen av arbetsbördan. I stort sett måste alltid kompetens, organisation och kvalifikationer avvägas med hänsyn till de aktuella uppgifterna och de organisatoriska anordningarna släpa därför i regel efter i utvecklingen. Då arbetsuppgifterna inom ett organ genom decentralisering eller eljest ökas i vidare mån än som ovan antytts, kunna de kanske till någon tid bemästras genom omfördelningar, men då och då måste också ny arbetskraft anställas. Utvecklingen kan emellertid stundom leda därhän, att dylika enskilda åtgärder icke längre förslå, så mycket mer som varje åtgärd oftast vidtagits utan att dess inverkan på organisationsproblemet i stort k u n n a t bedömas. I sådana lägen blir i regel nödvändigt att ompröva organets funktionssätt och verksamhetens organisation i stort. Oftast h a r väl resultatet av övervägandena i en sådan situation blivit en uppdelning av verksamheten och tillskapandet av ett eller flera nya organ. Så har exempelvis skett genom

67 inrättandet av veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen m. fl. verk. Men exempel saknas icke på sammanslagning av förut fristående verk, t. ex. vid bildandet av skolöverstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och den nuvarande lantbruksstyrelsen, ehuruväl behovet av sammanslagningar då kanske icke främst aktualiserats av organisationssvårigheter inom de enskilda verken. Länsstyrelseorganisationens utveckling har som naturligt är i sina grunddrag följt de sålunda antydda huvudlinjerna. Den allmänna översyn över länsstyrelseorganisationen, som företogs dels i samband med fögderireformen år 1917 och dels år 1937, byggde i stort sett på en decentralisering inom verket, i det att föredragningsuppgifter överflyttades från avdelningscheferna till lägre befattningshavare. I uppdraget till 1935 års länsstyrelseutredning, vars förslag låg till grund för 1937 års förändringar i organisationen, ingick emellertid även att undersöka om icke vissa arbetsuppgifter kunde avlyftas från länsstyrelserna och handläggas av underordnade organ såsom magistrater, stadsstyrelser och landsfiskaler. Vissa härav föranledda förslag genomfördes också. Även om reformerna 1917 och 1937 medförde beaktansvärda förändringar och förbättringar i samband med en inre decentralisering, inneburo de dock icke — i viss mån till skillnad från senare partiella reformer i samband med t. ex. inrättande av försvarsavdelning, taxeringsavdelning m. m. — någon förändring av själva organisationstypen. Vardera av länsstyrelsens avdelningar, landskansliet och landskontoret, är fortfarande i princip uppbyggd såsom en enda byrå med landssekreteraren respektive landskamreraren som chef och främste föredragande. Medan totala antalet tjänstemän vid länsstyrelserna år 1918 utgjorde 417 ordinarie befattningshavare (därav 12 lanträntmästare på övergångsstat) ävensom 130 ständiga extra länsnotarier, länsbokhållare, landskanslister och landskontorister samt uppskattningsvis ca 200 ständiga extra tjänstemän i lägre grad, eller tillhopa ca 750, hade antalet 1936 stigit till 470 ordinarie, 283 extra ordinarie och 257 extra tjänstemän eller tillhopa 1 010, vartill kom ett mindre antal mera tillfälliga biträden. Budgetåret 1949/50 bestod personalen av 949 ordinarie och 1 660 icke-ordinarie eller tillhopa 2 609 befattningshavare, däri inberäknat 169 tillfälliga biträden å folkbokföringsavdelningarna. Därtill kommer den särskilt för krisuppgifter eller eljest tillfälligt anställda personalen. Den stora personalökningen under de sista 15 åren har i någon mån varit en följd av en successivt fortgående stegring av antalet ärenden inom de tidigare verksamhetsområdena, men till övervägande del har personalökningen betingats av vissa nya eller förändrade arbetsuppgifter. På landskansliet har sålunda tillkommit försvarsavdelningen för civilförsvaret och därmed sammanhängande uppgifter ävensom barnavårdsassistenten. Från att tidigare ha varit mindre än landskansliet har nu landskontoret blivit i genomsnitt nära dubbelt så stort som landskansliet. Anledningen härtill

68 har varit taxeringsreformen 1943, varigenom den särskilda taxeringsavdelningen tillkom inom landskontoret, samt uppbörds- och folkbokföringsreformerna 1945, vilka medförde inrättande av den särskilda avdelningen för sistnämnda båda ändamål. Bland uppgifter, som genom förändringar i arten blivit mer maktpåliggande utan att därför några organisatoriska åtgärder ännu vidtagits, kan för landskansliets del nämnas bebyggelseplaneringen, vilken genom 1947 års byggnadslagstiftning i hög grad ökat i betydelse och omfattning icke minst såvitt angår de på länsstyrelsen ankommande arbetsuppgifterna. Länsstyrelsens föredragande tjänstemän ha intill senaste tid uteslutande varit jurister, om man bortser från att domänintendenten en tid hade vissa föredragningsuppgifter. Numera kunna emellertid även en del befattningshavare, vilka icke behöva vara lagfarna, i speciella frågor vara föredragande, t. ex. vägdirektör, civilförsvarsdirektör, civilekonomer på taxeringsavdelningen samt i begränsad omfattning landskanslister och landskontorister. Oaktat länsstyrelsens uppgifter blivit flera och delvis skiftat karaktär i samband med den allmänna utvidgningen av den statliga verksamheten, har länsstyrelsens personalorganisation endast i ringa mån anpassats efter det förändrade läget. Den mera spontana och aktiva verksamhet, som numera på många områden är den primära, har delvis med hänsyn härtill i flera fall kommit att läggas på speciella från länsstyrelsen mer eller mindre fristående befattningshavare (experter), vilka på länsstyrelsens uppdrag eller eljest på dess vägnar utövat denna verksamhet. Den verksamhet, som fullföljs av framför allt vissa av dessa experter, har sålunda kommit att framstå som en från länsstyrelsen mer eller mindre avskild verksamhet, till vilken länsstyrelsen endast i vissa fall och oftast på ett senare stadium tager ställning. Länsstyrelsens sålunda angivna allmänna karaktär liksom också själva organisationsformen har vidare gjort, att ett flertal nya statliga uppgifter i länsinstansen, som fordrat en från länsstyrelsen avvikande organisationsform eller vilka till huvudsaklig del krävt annan sakkunskap än den juridiska, lagts på nybildade, från länsstyrelsen fristående organ. Väl ha dylika överväganden knappast genomgående redovisats vid tillskapandet av dessa organ, men det är enligt utredningens mening uppenbart, att de om ock i växlande grad haft sin givna betydelse. I vissa sammanhang ha de direkt anförts, såsom exempelvis i den proposition med förslag till vanartslag, som förelades 1931 års riksdag samt i socialvårdskommitténs betänkande angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942:56). Beträffande de där redovisade övervägandena hänvisas till redogörelser i andra sammanhang (sid. 104 och 311 ff.). Olägenheterna med det nuvarande systemet synas i huvudsak yttra sig dels däri, att en enhetlig ledning av verksamheten blir allt svårare att genomföra, dels ock däri att organisationsformen som sådan har visat sig

69 i viss mån hinderlig för en tillräcklig aktivisering och utåtriktning av förvaltningsverksamheten, som påkallas av de förändrade förhållandena. Ansvällningen av arbetsuppgifterna och den därmed följande ökningen av personalen har medfört växande svårigheter för länsstyrelsens ledning att samordna arbetet och bevara kontinuiteten. Liksom beträffande samordningen inom länsförvaltningen i stort gäller i fråga om samordningen av det inre länsstyrelsearbetet att landshövdingen ytterst är den ende, på vilken såväl ansvaret för samordningen som de formella befogenheterna att övervaka densamma vilar. Att han i praktiken ofta har svårt att i tillräcklig grad utöva en verkligt samordnande verksamhet har förut framhållits. Den överblick över och ledning av länsstyrelsens dagliga verksamhet i alla detaljer, som landshövdingen tidigare kunde ha, är icke längre möjlig. Å ena sidan är länsstyrelsens verksamhet för mångskiftande och omfattande, och å andra sidan har landshövdingen även utanför länsstyrelsen alltför många och viktiga uppgifter. Men denna länsstyrelsens mångförgrenade verksamhet kräver i och för sig själv en samordnande och ledande kraft. Det är därför nödvändigt, om man över huvud vill ernå full effektivitet såväl i länsförvaltningen i stort som inom länsstyrelsen, att se till att en verklig samordning och ledning av verksamheten i de stora linjerna ånyo blir möjlig. Förutsättningen härför är först och främst att man skapar möjligheter för landshövdingen att hålla sig underrättad om alla viktigare ärenden och tilldragelser utan att själv behöva i tillnärmelsevis den omfattning, som nu sker, syssla med enskilda detalj ärenden. Emellertid torde särskilt i de större länen icke ens dylika åtgärder förslå för att möjliggöra en fullgod ledning av den totala verksamheten. På något längre sikt torde man också få se till att landshövdingen beredes möjlighet att på kvalificerade medhjälpare överlåta att å hans vägnar och enligt hans direktiv leda verksamheten på vissa områden. En dylik rätt för landshövdingen att i vidgad omfattning delegera vissa uppgifter får emellertid icke undanskymma vikten av att landshövdingen ständigt bibehåller ledningen i stort av länets angelägenheter. Med den av utredningen föreslagna utvidgningen av länsstyrelsens befogenheter framstår det som än mera oundgängligt att landshövdingens huvudsakliga insatser ägnas åt att leda länsstyrelsens verksamhet. I den mera allmänna verksamhet — mer eller mindre vid sidan av de vanliga länsstyrelseuppgifterna — som landshövdingen enligt gammal hävd har att fullgöra och som icke är knuten till något särskilt organ, biträdes landshövdingen icke av eller har som ersättare någon högre kvalificerad befattningshavare. Väl kan landshövdingen i viss mån för detta ändamål utnyttja tjänstemännen hos såväl länsstyrelsen som de andra länsorganen, men det biträde landshövdingen där kan påräkna inskränkes i vart fall till det snävare område, som varje sådant organ representerar. Vad länsstyrelsen beträffar gäller väl att även om dessa allmänna upp-

70 gifter till stor del falla in under länsstyrelsens allmänna skyldighet att giva noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa, torde uppgifterna inånga gånger till sin natur framstå som mer eller mindre skilda från de vanliga länsstyrelseuppgifterna. På grund härav och till följd av den på samtliga länsstyrelsetjänstemän vilande stora mängden av detalj ärenden har det ofta icke varit möjligt att i tillräcklig omfattning inkoppla länsstyrelsetjänstemännen, enkannerligen avdelningscheferna, på dylika uppgifter. Om man kan skapa de organisatoriska förutsättningarna för att begreppen landshövding och länsstyrelse i detta avseende åter skola sammanfalla, torde effektiviteten i länsförvaltningen kunna höjas avsevärt. Främst måste detta innebära att landshövdingens verksamhet skall kunna bedrivas fullt rationellt. Länsstyrelsens avdelningschefer ha alltintill senaste tid i huvudsak jämställts med byråchefer i allmänhet. F r å n början ensamma föredragande var på sin avdelning ha de med den fortskridande utökningen av uppgifterna och den därmed följande expansionen beträffande föredragandepersonalen kommit att intaga platsen som den främste av föredragandena. På landskontoret har dock utvecklingen, som ovan antytts, medfört att landskamreraren fått en något starkare betonad chefsställning. På båda avdelningscheferna ha vilat och vilar fortfarande instruktionsmässigt ansvaret för arbetets behöriga gång på avdelningen i stort. Gemenligen torde i fråga om byråchefer i denna skyldighet inläggas en plikt för chefen att i stort sett följa de olika ärendenas gång och hålla en samlad överblick över hela verksamheten. Denna uppgift torde emellertid avdelningscheferna sedan länge ha kunnat fylla endast i ganska begränsad omfattning. Det torde sålunda vara regel att avdelningscheferna — även efter ändringen år 1947 av 28 § landshövdinginstruktionen (se sid. 61) — allenast ha den mera sporadiska kontakt med stora och betydelsefulla ärendegrupper, som beslår däri, att de vid landshövdingens frånvaro ha att fatta beslut i dylika ärenden. Vad detta betyder, då också föredragandena ofta växla, kan lätt inses. Det är omöjligt att bevara kontinuiteten och praxis blir lätt osäker och vacklande. Redan 1935 års länsstyrelseutredning framhöll att, sedan föredragningsskyldighet ålagts länsassessorer eller andra lägre föredragande beträffande ett flertal grupper av ärenden, anledning icke funnits för vederbörande avdelningschef att deltaga i handläggningen av de ärenden, som undantagits från hans föredragningsskyldighet. Det synes uppenbart att bakom ett sådant uttalande ligger uppfattningen, att avdelningschefens främsta uppgift var föredragningen och följaktligen endast i andra hand att utöva en byråchefs allmänna uppgifter med avseende å ärendena på avdelningen. Det måste emellertid också hållas i minnet att utöver dessa uppgifter länsstyrelsens avdelningschefer skolat fungera som personalchefer i långt vid-

71 sträcktare mening än vad som i regel är fallet med en byråchef. Och personalchefsuppgifterna ha genom den gradvisa ökningen av personal — som bland annat skett för att lätta avdelningschefernas arbetsbörda — blivit i motsvarande mån utvidgade. Trots denna avdelningschefernas ställning och deras befogenheter torde det emellertid vara ett faktum att man i många sammanhang ställer stora anspråk på dem just i fråga om den ledande och samordnande verksamheten. Icke minst tager sig detta uttryck i att avdelningscheferna såväl vid förfall för landshövdingen som i fråga om vissa ärendegrupper även eljest h a att i landshövdingens ställe fatta beslut. Ett uttryck för den rådande uppfattningen om den ställning, som avdelningscheferna böra intaga, torde sålunda riksdagens ställningstagande till frågan om landssekreterarens medverkan vid vägdirektörens föredragning i länsstyrelsen vara. Beträffande detta torde få hänvisas till kapitlet om vägväsendet (sid. 255). Även om en enhetligare ledning genom en partiell reform inom den bestående organisationsformen skulle kunna skapas, torde detta dock vara förenat med vissa svårigheter. Men betänkligare är, att denna organisationsform visat sig olämplig med hänsyn till fordringarna på en aktiv förvaltningsverksamhet. En följd härav har, som ovan antytts, blivit att åtskilliga uppgifter kommit att anförtros andra länsorgan, vilkas organisation kunnat lämpas efter dessa fordringar. Det gäller därför att finna en organisationsform för länsstyrelsen, som ger bättre möjlighet att fullgöra de aktiva förvaltningsuppgifterna. Det utmärkande för länsstyrelsens nuvarande organisationsform torde väl i korthet kunna sägas vara att det inre länsstyrelsearbetet i princip är uppdelat på befattningshavarna icke med hänsyn till ärendenas inre samhörighet utan efter deras svårighetsgrad (jfr departementschefens ovan sid. 65 refererade uttalande). Denna princip för arbetsfördelningen har uppenbarligen sin historiskt betingade bakgrund i det förhållandet att de flesta hittills företagna organisationsförändringar haft till yttersta syfte att avlasta vissa uppgifter från avdelningscheferna. Dessa uppgifter ha då anförtrotts andra befattningshavare, vilka utrustats med samma befogenheter med avseende på ifrågavarande ärendegrupper, som eljest tillkommit avdelningscheferna, dock utan att man samtidigt sökt tillgodose det genom föredragningens uppdelning uppkomna behovet av samordning. Denna har till största delen kommit att vila på landshövdingen ensam. På grund av befattningshavarnas, särskilt föredragandenas, inbördes ställning — i regel en i vardera av fyra eller fem lönegrader — samt gällande vikariatsystem med den stegvisa uppryckningen komma de lägre föredragandena stundom att allenast under en begränsad del av året handlägga de ärenden, som egentligen tillkomma dem, och de olika ärendegrupperna att bli handlagda av än den ene än den andre. Ett sådant system måste tydligtvis i längden

72 bli m e n l i g t för k o n t i n u i t e t e n i ä r e n d e n a s h a n d l ä g g n i n g ä v e n s o m för s a m ordningen. Av d e i f ö r e g å e n d e s t y c k e a n f ö r d a f ö r h å l l a n d e n a b e t r ä f f a n d e f ö r e d r a g n i n g e n h a r o c k s å följt bl. a. a t t ofta icke t i l l r ä c k l i g tillsyn och l e d n i n g k u n n a t b e s t å s n y t i l l k o m n a f ö r e d r a g a n d e . D e t t a h a r icke s a k n a t betydelse u r b l a n d a n n a t r ä t t s s ä k e r h e t s s y n p u n k t . Det k a n h ä r v a r a p å sin p l a t s a t t e r i n r a o m v a d p r o f e s s o r n N. Herlitz i e t t av h o n o m i e g e n s k a p av s ä r s k i l t t i l l k a l l a d s a k k u n n i g avgivet b e t ä n k a n d e a n g å e n d e f ö r v a l t n i n g s f ö r f a r a n d e t (SOU 1946: 69) a n f ö r d e a n g å e n d e l ä n s s t y r e l s e r n a s å s o m b e s v ä r s m y n d i g heter. Kärnan i besvärsmyndigheterna måste alltid utgöras av ämbets- och tjänstemän. Med avseende på dessa syntes fyra omständigheter vara av betydelse ur de synpunkter som bestämde Herlitz utredning. Det borde för det första, allt efter målens beskaffenhet, vara sörjt för att tillräckligt många personer deltaga i deras behandling. För det andra borde den juridiska förfarenheten vara i tillräcklig mån företrädd. För det tredje vore det ur rättssäkerhetssynpunkt av stort värde, att de ämbets- och tjänstemän som hade att handlägga besvärsmål ägde den självständighet som följer med oavsättligheten. I varje fall borde det, för det fjärde, sörjas för erforderlig kontinuitet i den administrativa rättsskipningen. Denna kunde äventyras t. ex. genom täta växlingar i de tjänster, på vilka besvärsprövningen ankomme, och genom att besvärsprövningen i allt för hög grad bleve en — måhända mindre uppmärksammad — bisyssla vid sidan av andra sysslor. Med styrka borde emellertid betonas, att antydda synpunkter icke ensamma kunde fälla utslaget. Extremt tillämpade skulle de leda till att all besvärsprövning koncentrerades hos organ av förvaltningsdomstolens t y p ; med en sådan utveckling äventyrade man emellertid det för förvaltningsrättsskipningens anordning väsentliga strävandet att bibehålla en viss kontakt med förvaltningen. Skärskådade man besvärsmyndigheterna ur nu antydda synpunkter, föranleddes inga reflexioner beträffande de egentliga förvaltningsdomstolarna — regeringsrätten, kammarrätten, försäkringsrådet, patentverkets besvärsavdelning, hyresrådet — och icke heller beträffande de centrala verk som fungerade som besvärsmyndigheter. Vad de sistnämnda anginge borde särskilt framhållas, att de i regel vore kollegialt organiserade, när de hade att avgöra besvärsmål. Med oavsättligheten vore det emellertid mångenstädes illa beställt. Särskild uppmärksamhet påkallade emellertid länsstyrelserna. De vore icke längre vad de fordom varit. Landshövdingen vore oftast icke jurist. Och den väldiga anhopningen av göromål hade framtvungit allt enklare former för besvärsmålens handläggning. Föredragningen ankomme numera sällan, såsom förr, p å landssekreterare eller landskamrerare utan merendels på lägre tjänstemän. Besluten fattades väl ibland av landshövdingen, men ofta antingen av landssekreter a r e och landskamrerare, eller av en lägre föredragande och hans avdelningschef (eller eventuellt annan befattningshavare) eller av »föredraganden» ensam. Denna sistnämnda form — införd 1937 — vore den mest anmärkningsvärda; den innebure bland annat att jämförelsevis unga och oerfarna tjänstemän ensamma kunde få avgöra vissa stundom icke alldeles obetydliga besvärsmål. Det vore överhuvud taget icke tillfredsställande, att det juridiska elementet stundom vore alltför svagt företrätt eller att avgörandet (formellt eller i varje fall reellt) ofta ankomme på personer med alltför ringa erfarenhet och auktoritet. Det vore också uppenbart att

73 den rådande ordningen medförde en äventyrlig splittring med risk för bristande sammanhang och följdriktighet. Även om länsstyrelseutredningen icke till fullo delar de sålunda framförda betänkligheterna är det dock uppenbart att med nuvarande organisation en icke obetydlig splittring med risk för bristande följdriktighet föreligger. Enligt utredningens mening sammanhänger detta kanske främst med att varken landshövdingen eller avdelningschefen med gällande ordning har möjlighet att ägna den tid och omsorg åt varje del av verksamheten, som med hänsyn till dess natur är önskvärt. I detta sammanhang må också framhållas, att inrättandet av arbetsdetaljerna (se sid. 60) väl innebar en rationalisering och medförde vissa möjligheter till koncentrering och differentiering av arbetsuppgifterna på landskanslist- och landskontorist- samt biträdesplanet. Men genom att var och en av arbetsdetaljerna endast i vissa fall underställts en enda föredragande, kan en enhetlig ledning ofta icke åstadkommas. Till belysning av svårigheterna härvidlag må följande schema över ärendenas fördelning på arbetsdetaljer och föredragande vid ett visst landskansli tjäna.

FÖREDRAGANDE

ARBET5DEIAU

Försvarsärenden

Fastighetsärenden

Yrkesmässigbiltrafik

Vägärenden

Trafikärenden

Sociala ärenden

Ekonomiärenden

Allm. brevärenden

Handelsoch fören.register

Passärenden

Anm. Varje linje representerar ett eller flera (högst fem) slag av ärenden.

Vissa synpunkter på organisationen av länsstyrelsen och särskilt dess ledning. Bland annat i avsikt att underlätta för landshövdingarna att befordra samordningen och kontinuiteten samt verka för rationalisering föreslår utredningen att vissa fristående länsorgan skola inordnas i länsstyrelsen. Härigenom blir det möjligt att under landshövdingen lägga ett särskilt ansvar för den inre samordningen och kontinuiteten på kvalificerade befattningshavare. Behovet av befattningshavare med dylika uppgifter har emellertid som förut antytts framträtt redan inom den bestående länsstyrelseorganisationen. På två av de största länsstyrelserna — i Stockholms och Malmöhus län — har utvecklingen framtvingat en provisorisk lösning på så sätt, att

74 en biträdande landssekreterare förordnats med uppgift att efter länsstyrelsens bestämmande handlägga vissa på landssekreteraren eljest ankommande ärenden. Enligt vad utredningen inhämtat har denna anordning visat sig fylla ett påtagligt behov. Därigenom har icke blott beretts större möjligheter för den ordinarie landssekreteraren att få översikt över verksamheten och därmed att mera ägna sig åt de egentliga chefsuppgifterna. Den lättnad som på så sätt kunnat beredas landshövdingen med avseende på skyldigheten att mottaga föredragning i detalj ärenden, vilken uppgift i större omfattning överflyttats till landssekreterarna, torde också ha inneburit att landshövdingen med uppoffrande av mindre tid kunnat hålla sig bättre underrättad om verksamheten på olika områden. Såsom av det föregående torde framgå hänför sig behovet av kvalificerat biträde åt landshövdingen till två olika slag av uppgifter. För att taga en jämförelse från den centrala förvaltningen kan man tala om dels expeditionschefsuppgifter, d. v. s. främst tillsyn över kontinuitet och samordning i verksamheten samt beslutens författningsenlighet ävensom över göromålens behöriga gång (personalchefsuppgifter), och dels överdirektörsuppgifter, d. v. s. uppgifter av mera självständig, ledande karaktär. Det torde svårligen kunna förnekas att länsstyrelserna i gemen med hänsyn till omfattningen av göromålen böra förses med befattningshavare med dylika uppgifter. Att de nuvarande avdelningschefsbefattningarna böra ombildas i överensstämmelse därmed förefaller naturligt, även om givetvis också andra möjligheter kunna diskuteras. Innan definitiv ställning tages till denna fråga, torde emellertid spörsmålet om bibehållandet av den historiskt betingade uppdelningen av lånsstyrelsen i landskansli och landskontor böra övervägas. Särskilt under 1930talet minskades landskontorens arbetsbelastning genom överflyttning av vissa arbetsuppgifter till andra organ. På sina håll vidtog man då den åtgärden att överföra en del ärendegrupper från landskansli till landskontor för att utjämna skillnaden i arbetsmängden. Läget i detta avseende är emellertid nu ett helt annat. Särskilt de nya och utökade uppgifterna på skatteväsendets område ha medfört en betydande ansvällning av landskontoren och en konsolidering av deras ställning. Även folkbokförings- och uppbördsreformerna ha tillfört landskontoren betydande uppgifter. I och för sig äro dessa uppgifter tillsammantagna troligen i allmänhet av den storleksordning, att de skulle kunna utgöra tillräckligt underlag för ett självständigt verk i länsinstansen. Som ytterligare skäl för utbrytande av dessa uppgifter från länsstyrelsen skulle kunna anföras att landshövdingen reellt och i vissa avseenden även formellt icke har stora möjligheter att deltaga i dessa ärenden eller i nämnvärd mån kan utöva inflytande på deras behandling. Å andra sidan skulle inrättande av ett dylikt nytt verk i länsinstansen strida mot de principer, som utredningen anser böra vara bärande vid den statliga länsförvaltningens utformning. Exempelvis skulle tillkoms-

75 ten av ett sådant verk medföra en ofrånkomlig splittring av den kamerala verksamheten, av vilken bl. a. hela den med skatteväsendet sammanhängande skulle ankomma på det nya verket, medan en ganska avsevärd del av återstoden skulle kvarstanna inom länsstyrelsen. Den nuvarande relativt smidiga personaldispositionen för prövningsnämndsarbetet samt för uppbördsorganisationen skulle försvåras, och det torde för övrigt vara osäkert om arbetsuppgifterna för ett sådant verks chef skulle bli tillräckligt stora. Under alla omständigheter lärer en omorganisation i länsinstansen efter dessa linjer draga ökade kostnader och kräva mera personal än den nuvarande ordningen. Då tillskapandet av ett nytt verk knappast heller kan antagas i och för sig medföra ökad effektivitet, har utredningen icke funnit skäl att gå närmare in på denna fråga. Vid sådant förhållande återstår att undersöka om den nuvarande uppdelningen på landskansli och landskontor kan anses vara rationell och böra bibehållas eller om den bör ersättas med en annan indelning. Landskontorets nuvarande uppgifter hänföra sig i huvudsak till de ekonomiska delarna av statsförvaltningen eller äro eljest av kameral eller därmed närbesläktad natur. Därutöver har landskontoret sedan gammalt handlagt frågor rörande befolknings- och fastighetsredovisningen. Landskontorets arbetsuppgifter äro relativt lätta att sammanfatta under ett förhållandevis fåtal sinsemellan ej alltför olikartade rubriker. Medan landskontorets arbetsuppgifter, sådana de för närvarande äro utformade, sålunda synas vara tämligen lätt avgränsbara, spänna landskansliets över stora och små, från varandra inånga gånger vitt skilda områden. Det är knappast möjligt att sammanfatta dem under några tillräckligt klargörande rubriker. Det oaktat består som en följd av utvecklingen en tämligen klar skillnad mellan arten av de båda avdelningarnas uppgifter, även om talrika gränsfall finnas. Enligt utredningens mening tala erfarenheten samt omfattningen av länsslyrelseuppgifterna för att länsstyrelsen bör arbeta på vissa tämligen självständiga avdelningar. I samband med den av utredningen föreslagna uppdelningen av länsstyrelsen i ett antal sektioner skulle väl i och för sig kunna ifrågasättas, om det ändå är lämpligt att samtidigt bibehålla en indelning i större avdelningar. Då utredningen för sin del anser en sådan uppdelning ofrånkomlig, beror detta dels på att de båda nuvarande avdelningarnas uppgifter sinsemellan äro så olikartade samt dels och icke minst på att den nödvändiga decentraliseringen inom verket icke kan genomföras utan att en eller flera högt kvalificerade befattningshavare få övertaga åtskilliga av landshövdingens uppgifter och på många områden utöva länsstyrelsens beslutanderätt. Att fylla dessa uppgifter beträffande hela länsstyrelsen och samtidigt övervaka det inre arbetet samt fylla en personalchefs funktion lärer icke vara möjligt för en befattningshavare. Att denne 6—016428

76 också skulle kunna som ordförande i länsprövningsnämnden leda dess arbete torde icke vara tänkbart. Att länsstyrelsen bör vara uppdelad på vissa större avdelningar står sålunda klart för utredningen. Den tämligen homogena beskaffenheten av flertalet landskontorsärenden gör det likaså naturligt att det nuvarande landskontoret i stort sett bibehålies oförändrat. Visserligen skulle åtminstone i de större länen, där ärendenas mängd otvivelaktigt förorsakar vissa svårigheter för avdelningscheferna att hålla samman det hela, en uppdelning av landskansliet på två avdelningar kunna tänkas. Men då härigenom samordningen skulle försvåras och utredningen för sin del fäster synnerligen stort avseende vid att icke på något sätt de nödvändiga samordningslinjerna avskäras, vill utredningen söka anvisa andra vägar för att i tillräcklig mån avlasta avdelningscheferna vid de största länsstyrelserna framför allt sådana löpande göromål, där samordningsfrågan icke har aktualitet. Med hänsyn särskilt till vad sålunda anförts har utredningen funnit att uppdelningen av länsstyrelsen på landskansli och landskontor bör bibehållas. Ej heller föranleda de för närvarande tillämpade principerna för arbetsfördelningen mellan dessa huvudavdelningar i stort sett någon erinran. Utredningen vill dock i detta avseende förorda den ändringen att sådana ärenden, som bestå av ett ekonomiskt och ett annat, exempelvis socialt, moment icke böra handläggas på landskontoret, om den sakliga prövningen kan anses ha särskild betydelse på sådana ämnesområden, som enligt eljest gällande regler tillhöra landskansliet. Beslutet i sak träffas på landskansliet, medan själva anordningsbeslutet samt utbetalningen och bokföringen ankommer på landskontoret (se kap. 20, IV). Å andra sidan bör till landskontoret icke endast hänföras i inskränkt mening kamerala angelägenheter utan också sådana frågor av allmänt ekonomisk innebörd, som icke kunna anses ha särskilt samband med några av landskansliets arbetsuppgifter. Utredningens ovan åberopade motivering för bibehållande av indelningen i landskansli och landskontor utgör i viss mån ett svar på frågan om hur landshövdingens behov av högre kvalificerade medarbetare bäst skall tillgodoses. Visserligen är det väl tänkbart att m a n — i motsvarighet till vad som skett i Finland — med bibehållande av avdelningscheferna vid i huvudsak nuvarande uppgifter tillskapar en befattning mellan dem och landshövdingen, Men av många skäl synes en sådan lösning mindre tillfredsställande. Om än direkta kompetenskonflikter mellan en dylik befattningshavare och landshövdingen väl icke skulle behöva befaras, blir likväl fördelningen av uppgifterna på dem båda en känslig fråga. Det måste vidare antagas att — även om en sådan »vice landshövding» ovedersägligen skulle öka möjligheterna för den yttre samordningen och verksamt k u n n a bidraga till intensifiering av den allmänna verksamheten — de otvivelaktigt lika viktiga expeditionschefsuppgifterna icke skulle i samma mån kunna till-

77 fredsställande fullgöras av honom utan fortfarande få ankomma på avdelningscheferna. För detta måste nämligen förutsättas en intim kontakt med vederbörande avdelnings dagliga inre arbete. Det är knappast möjligt att tänka sig att den ifrågasatta befattningshavaren skulle kunna upprätthålla denna kontakt beträffande såväl landskansliet som landskontoret. Vad särskilt angår landskontoret med dess i många avseenden särpräglade verksamhet torde detta vara speciellt svårt. Ansvaret för samordning och kontinuitet beträffande varje avdelning skulle därför även i fortsättningen i stor omfattning behöva kvarligga hos vederbörande avdelningschef. Bland annat av nu antydda skäl har utredningen i stället stannat för att förorda att avdelningscheferna åläggas de uppgifter och ges den ställning, som utvecklingen enligt vad förut anförts visat vara önskvärd för att bibehålla effektiviteten i länsförvaltningen. Detta förutsätter först och främst att avdelningscheferna i princip befrias från egen föredragningsskyldighet. Genom att avdelningscheferna på så sätt få möjlighet att mera aktivt leda arbetet och tillvarataga alla möjligheter till rationalisering och förenkling torde merbelastningen på de lägre föredragandena kunna reduceras högst avsevärt. Utredningen anser därför att en dylik åtgärd icke i och för sig behöver föranleda ökat personalbehov. Härtill bidrager också att vissa föredragningsuppgifter kunna anförtros landskanslister och landskontorister. Genom att denna föredragning kommer att omfatta ärenden, som dessa befattningshavare i stor utsträckning nu ha till uppgift att bereda, blir arbetsökningen för deras del mindre betydande. Att riksdagens ovan berörda ställningstagande till frågan om landssekreterarens medverkan vid vägdirektörens föredragning fattats i klar insikt om betydelsen av denna medverkan för bevarande av kontinuiteten framgår av utskottets utlåtande (se sid. 255). För att avdelningschefen skall sättas i stånd alt utöva en verkligt samordnande verksamhet är det nödvändigt alt han pä samma sätt som gäller beträffande bl. a. vägärendena kan följa länsstyrelsens verksamhet på alla till respektive avdelning hörande områden. Utredningen avser sålunda att avdelningschefen — i syfte att främja kontinuiteten, enhetligheten och samordningen — skall deltaga i handläggningen av alla ärenden, som avgöras av landshövdingen (med eller utan biträde av lekmän). Ofta bör detta innebära att avdelningschefen är närvarande vid föredragning men ej sällan kan detta förfaringssätt ersättas av förhandsgranskning med signum på förslag till beslut. Det större ansvar, som genom dessa förändringar i avdelningschefernas uppgifter pålägges dem, gör att det blir nödvändigt att ägna största omsorg åt personvalet. Det kan därvid stundom komma att visa sig erforderligt att gå utanför landsstatens egna led för att finna lämpliga kandidater. Det torde dock rimligtvis kunna antagas att detta behöver ske endast i undantagsfall.

78 Byråsystemet som medel för bristernas avhjälpande. Genomförandet av den av utredningen föreslagna inkorporeringen i länsstyrelsen av vissa nu fristående länsorgan förutsätter i viss mån en annan organisationsform än den länsstyrelsen för närvarande har. Möjligheter måste skapas för att dessa organs nuvarande uppgifter kunna i länsstyrelsen i stort sett bilda en enhet var för sig under ledning av en för det löpande arbetet närmast ansvarig befattningshavare för varje sådant organs verksamhetsområde. En dylik koncentration och differentiering har i fråga om de nuvarande länsstyrelseuppgifterna visat sig behövlig och även i någon mån genomförts bl. a. i och med arbetsdetaljernås inrättande. En verkligt effektiv samordning torde förutsätta att arbetet på varje någorlunda stort verksamhetsområde ledes av en särskild befattningshavare, som å ena sidan kan hålla den högre ledningen underrättad om arbetets gång och å andra sidan kan mottaga och övervaka effektuerandet av ledningens anvisningar. Det är uppenbart att länsstyrelsens organisationsform tillkommit och avpassats efter arbetsuppgifter, som varken till innebörd eller omfattning äro jämförbara med de länsstyrelsen nu åvilande, samt att organisationsformen ej heller är konstruerad med tillräcklig hänsyn till behovet av att på länsstyrelsen kunna lägga nya arbetsuppgifter. Som utredningen ovan antytt ha med olika tidsintervaller iakttagelser i någon mån motsvarande de nu aktuella även förut gjorts och då föranlett vissa organisatoriska åtgärder, vilka emellertid lämnat den ursprungliga, för länsstyrelsen i viss mån speciella organisationstypen i stort sett oförändrad. Då man nu har att med utgångspunkt från de ovan antydda bristerna i den nuvarande organisationen söka finna en bättre ordning, anmäler sig uppenbarligen i första hand frågan om icke en indelning av landskansli och landskontor efter byråsystemets idé vore den bästa lösningen. Som förut antytts har på olika sätt i själva verket denna väg redan beträtts och någon annan möjlighet att komma till botten med problemet att undanröja de med nuvarande organisationsform sammanhängande ölägenheterna synes icke erbjuda sig. Önskvärdheten av ett byråsystem vid länsstyrelserna sammanhänger visserligen delvis med de av utredningen framlagda förslagen om inordnande i länsstyrelsen av ett antal nu fristående länsorgan. Genomförandet av dessa förslag skulle i avsevärd grad underlättas genom införandet av ett byråsystem och förslagen bygga på att ett sådant system kommer till stånd. Men även med avseende på de nuvarande länsstyrelseuppgifterna torde som ovan antytts ett byråsystem vara påkallat. Det må ha varit att vid tidigare översyner av länsstyrelsens organisation verksamheten ännu icke nått den omfattning, att en lösning av organisationsproblemet enligt i huvudsak byråsystemets idé synts ändamålsenlig. Så till vida har ju dock detta system varit rådande, att länsstyrelsens huvudavdelningar, landskansliet och landskontoret, var för sig i stort sett varit och äro formerade som en byrå. Utveck-

79 lingen synes emellertid nu ha nått därhän, att man bör överväga att uppdela dessa avdelningar i ett antal byråer eller sektioner. Denna väg har för övrigt redan i stor utsträckning faktiskt beträtts med upprättande av försvarsavdelningen, taxeringsavdelningen samt uppbörds- och folkbokföringsavdelningen. Även anordnings- och bokföringsväsendets organisation samt skapandet av bilavdelningen äro steg på samma väg. Dessa organisatoriska reformer, i stort sett genomförda var för sig, ha uppenbarligen varit uttryck för systemets nödvändighet på ettvart av de särskilda områdena. Bedan detta utgör ett starkt indicium för att även övriga verksamhetsgrenar med fördel böra kunna inordnas i samma mönster. Ett byråsystem vid länsstyrelserna kan emellertid icke uppbyggas efter någon en gång för alla given schablon. Variationer måste förekomma icke blott de skilda länsstyrelserna emellan. På samma gång som den främsta anledningen till byråsystemets införande — främjandet av kontinuiteten och av samordningen på varje särskilt verksamhetsområde — alltid måste tillmätas en avgörande betydelse, är det nödvändigt att taga hänsyn till den för länsstyrelsen som förvaltningsmyndighet säregna mångskiftande verksamheten med uppgifter från flertalet statliga förvaltningsområden. Samtidigt som byråsystemet i viss mån är en förutsättning för att de fristående länsorganen skola kunna inordnas i länsstyrelsen, innebär det, att vid behov ytterligare verksamhetsgrenar utan rubbning av organisationsformen kunna läggas på länsstyrelsen genom inrättande av nya sektioner. Byråsystemet måste anpassas efter den heterogena sammansättningen av länsstyrelsens uppgifter. Byråsystemet betyder, att en anpassning av länsstyrelsens verksamhet efter den moderna tidens krav på en aktiv förvaltningsverksamhet underlättas genom ett friare samspel mellan de materiella och de formella övervägandena. Utformningen av byråsystemet måste därför innebära att såväl juridiska som speciella fackliga synpunkter jämsides skola kunna göra sig gällande. Slutligen innebär systemet att den inledningsvis berörda inre decentraliseringen i vidgad omfattning kan genomföras med uppdelning av såväl föredragning som beslutanderätt på lägre befattningshavare utan att enhetligheten behöver gå till spillo, då varje verksamhetsområde bildar en organisatorisk enhet under en bl. a. för samordningen särskilt ansvarig chef. Nackdelarna med byråsystemet synas i huvudsak sammanhänga med den strikta uppdelning av personalen på de olika byråerna eller sektionerna som antages skola följa av detta. En sådan uppdelning befaras medföra, att man finge svårt att genom förflyttning av personal eller arbetsuppgifter bemästra säsongmässiga eller eljest tillfälliga toppar i arbetsbelastningen. Det skulle vidare kunna tänkas, att befattningshavare bleve insatta i och behärskade allenast de arbetsuppgifter, som ålåge den byrå på vilken de placerats, samt att följaktligen de nuvarande möjligheterna till allsidig ut-

80 bildning starkt beskures. Slutligen vore det möjligt att den sålunda minskade rörligheten skulle medföra behov av större personal och draga med sig ökade personalkostnader. Det är ett framträdande önskemål, att man icke genom av andra anledningar erforderliga organisatoriska åtgärder äventyrar den otvivelaktigt stora elasticitet, som kännetecknar den nuvarande organisationen med avseende på möjligheterna att disponera personalen på sätt, som vid varje tillfälle är mest lämpligt ur arbetssynpunkt. Och lika angeläget är det ur skilda synpunkter, att den eftersträvade differentieringen och koncentrationen av de olika arbetsuppgifterna icke i högre grad än som är oundgängligt inkräktar på möjligheterna till utbildning. Att dessa möjligheter i största görliga mån bevaras är viktigt, dels med hänsyn till det allmännas intresse av att befattningshavarna utbildas för tjänstgöring inom så många områden som möjligt, så att urvalet vid tjänstetillsättningar kan bli rikhaltigt, samt dels därför, att ett smidigt samarbete inom länsstyrelsen fordrar en viss kunskap hos olika befattningshavare om åtminstone huvuddragen av de andra arbetsuppgifter, som ankomma på länsstyrelsen. Det är också en god princip att tillse att varje befattningshavares uppgifter behärskas icke blott av honom själv utan av ytterligare minst en befattningshavare, Vid utformningen av organisationen torde detta önskemål i möjligaste mån böra tillgodoses. Det är i detta avseende att märka, att de skilda länsstyrelserna för närvarande ha en synnerligen vidsträckt befogenhet att själva fördela arbetsuppgifterna på de olika befattningshavarna. Med den inskränkning som i fortsättningen kan föranledas därav, att omorganisationen som ett huvudsyfte har att åstadkomma större kontinuitet genom ett system med fasta sektionschefer samt att vissa befattningshavare måste utväljas med hänsyn till deras kompetens för särskilda uppgifter, böra länsstyrelserna alltjämt bibehållas vid en så stor rörelsefrihet beträffande arbetsfördelningen som möjligt. Det kommer att ligga stor vikt uppå att avdelningscheferna begagna sina ökade möjligheter att leda det inre arbetet till att låta den allmänna karriärpersonalen under sektionschefsgraderna genom omväxlande tjänstgöring på olika sektioner undergå utbildning och prov på skilda områden. Men även sektionscheferna böra ges möjlighet att bibehålla kontakten med andra områden än sitt eget, t. ex. därigenom att de i viss omfattning åtminstone vid kortare ledigheter få vikariera för varandra. En försöksorganisation har på utredningens initiativ prövats vid länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län sedan dem ljanuari 1949. Utredningens överväganden i samband med anordnandet av denna försöksverksamhet redovisades i en promemoria den 3 december 1948 angående försök med sektionsindelning på vissa länsstyrelser. I denna promemoria uttalade utredningen bl. a., att en försöksverksamhet med sektionsindelning borde äga r u m för att utredningen

81 skulle få bättre möjligheter att bedöma huruvida och i så fall på vad sätt en sektionsindelning inom länsstyrelserna skulle genomföras. I promemorian uppdrog utredningen vissa riktlinjer som kunde antagas bli tilllämpliga vid uppgörande av ett slutligt förslag. Sedan utredningen framhållit, att de bestående lokal- och personalförhållandena under försöksverksamheten måste medföra modifikationer i ett eljest som önskvärt betraktat tillvägagångssätt, anförde utredningen bl. a. följande. Den grund efter vilken sektionsindelningen främst borde göras vore ärendegruppernas art och inbördes samhörighet. En därmed närbesläktad grund vore den omständigheten att vissa olikartade ärendegrupper i en lägre, jämställd eller högre instans handläggas hos en och samma myndighet. Det kunde då vara lämpligt, att dylika ärenden jämväl hos länsstyrelserna behandlades på en och samma sektion. Många av länsstyrelsernas ärendegrupper voro emellertid av den art, att de med ungefär lika rätt kunde hänföras till två eller flera ämnesområden. Där i sådana fall ingen av dessa anknytningar vore avsevärt starkare än den eller de övriga, finge andra synpunkter fälla utslaget, såsom önskemålet om en någorlunda jämn fördelning av arbetet på de olika sektionerna el. dyl. Att indelningen på sektioner komme att ske efter samma linjer på alla länsstyrelser vore ett viktigt önskemål och en förutsättning för att de med en sektionsindelning förbundna fördelarna skulle kunna fullt utnyttjas. För de centrala myndigheterna vore det betydelsefullt att över hela landet ha med en viss sektion på varje länsstyrelse att göra och att veta att där en särskild befattningshavare hade det närmaste ansvaret för hela den centrala myndighetens ämnesområde i länsstyrelsen. Informationer och direktiv kunde då lämnas mera uniformt och med vetskap om att de alltid skulle träffa rätt vederbörande. Motsvarande synpunkter gällde också för länsstyrelsernas samarbete med jämställda och underordnade organ. Det måste vara en fördel särskilt för de nödvändiga samråden mellan länsstyrelser i varandra angränsande län att sektionschefernas ämbetsområden vore kongruenta eller åtminstone icke skure varandra. Även och icke minst för kontakterna med allmänheten hade dessa synpunkter stor betydelse. Emellertid vore det uppenbart att vissa olikheter i sektionsindelningen måste uppkomma vid olika länsstyrelser. Denna olikhet borde dock icke få taga sig det uttrycket att ärendena fördelades efter skilda linjer. I stället borde man söka att på mindre länsstyrelser sammanslå två eller flera sektioner till en. Vad som på en större länsstyrelse utgjorde området för en sektion, borde alltså på en mindre om möjligt icke spaltas upp på de andra sektionerna. Beträffande sektionschefernas och avdelningschefernas ställning och uppgifter anfördes i promemorian i huvudsak följande. Sektionschefen hade att i likhet med vad som vanligen gällde för byråchefer följa och övervaka arbetet på sektionen. Han borde hålla sig underrättad om antalet och arten av oavgjorda ärenden och tillse att av länsstyrelsen infordrade yttranden och utredningar behörigen inkomme ävensom att av annan myndighet begärda utlåtanden el. dyl. avgåves. Han borde genomgå all inkommande post och därvid i de fall så befunnes erforderligt på ärende, som tillhörde annan föredragandes handläggning, göra anteckningar om skyldighet för denne att samråda med honom. Med en sektionsindelning skulle följa att avdelningschefernas ställning och uppgifter kunde och borde förändras. Vid upprepade tillfällen hade framhållits

82 önskvärdheten av att dessa befattningshavare i största möjliga utsträckning befriades från egen föredragningsskyldighet för att kunna på ett effektivt sätt ägna sig åt avdelningschefsuppgifterna. För n ä r v a r a n d e vore avdelningscheferna huvudsakligen blott de främsta av föredragandena. Av de egentliga chefsuppgifterna torde i de flesta fall avdelningscheferna för närvarande på grund av bristande tid i stort sett icke kunna ägna sig åt andra än dem, som sammanhängde med personalfrågorna. Det vore alltså önskvärt, att avdelningscheferna under försöksverksamheten i största möjliga utsträckning befriades från egen föredragningsskyldighet. Även om det i och för sig vore tänkbart att på vissa länsstyrelser avdelningschef samtidigt skulle kunna vara sektionschef — varvid man finge tänka sig särskilt kvalificerade biträdande föredragande på denna sektion för att avlasta chefens egen föredragning — torde en sådan anordning såvitt möjligt böra undvikas. Man skulle eljest icke få någon entydig uppfattning om möjligheten att genom förändring i avdelningschefens ställning rationalisera och effektivisera länsstyrelsearbetet. Detta uteslöte givetvis icke att avdelningschefen stundom kunde övertaga handläggningen av ett eller annat ärende av större vikt eller av mera komplicerat slag. Dessutom borde avdelningschefen i regel särskilt ägna sig åt personalärenden. Disciplinärenden, tjänstetillsättningar, vissa förordnanden och liknande frågor borde han själv föredraga liksom frågor berörande arbetsordning. Det vore emellertid uppenbart att åtminstone landssekreterarnas nuvarande föredragningsskyldighet icke kunde överflyttas på de övriga föredragandena enligt gällande ordning. Det bleve därför nödvändigt att inom ramen för den bestående organisationen i vart fall på landskanslierna anförtro föredragning jämväl åt personal i landskanslistgraderna. Detta syntes emellertid, särskilt med hänsyn till vad som framkommit vid undersökning av denna fråga vid ett par länsstyrelser, icke böra möta några större svårigheter. De ärenden, som på så sätt komme att föredragas av landskanslist i stället för som hittills av jurist, torde som regel vara sådana vilka normalt borde föredragas för avdelningschefen. I många fall torde det också röra sig om ärenden som nu avgöras som enmansärenden. Denna form för beslut torde dock beträffande ärenden, som komme att handläggas av landskanslisler som föredragande, tills vidare böra användas mycket sparsamt. Dels därför att sistnämnda befattningshavare hittills som regel icke förvärvat någon erfarenhet i fråga om att på eget ansvar fatta beslut och dels på grund av ändamålet med försöksverksamheten borde en fortlöpande kontroll ske av dessa lägre befattningshavares självverksamhet. Denna kontroll syntes i varje fall i fråga om de rena rutinärendena, som tidigare varit enmansärenden, kunna läggas på sektionschefen. Mot den förändring av de bestående förhållandena, som detta system i och för sig innebure, kunde givetvis anföras, att en återgång från enmans- till tvåmansärenden beträffande stora ärendegrupper skulle betyda, att man avstode från en vunnen förenkling. Men i själva verket torde i regel härigenom icke någon nämnvärd ändring reellt sett komma att ske i den bestående handläggningsordningen. Oftast torde ärendena förberedas och förslag till expeditioner uppsättas av landkanslist, varefter föredraganden granskade och meddelade beslut. I stället skulle alltså landskanslistens arbete komma att ske under föredragandeansvar, varefter sektionschefen fattade beslutet. Hur ingående sektionschefens granskning behövde vara bleve givetvis beroende av den föredragandes kunnighet och allmänna personliga kvalifikationer. Det sålunda skisserade systemet förutsatte å ena sidan, att avdelningscheferna verkligen utövade en granskande, samordnande och ledande verksamhet samt

83 följde och kontrollerade de underlydandes arbete, men beredde å andra sidan också möjlighet för dem att fullgöra en dylik uppgift. Denna uppgift innefattade bl. a. skyldighet att tillse att länsstyrelsens beslut vore författningsenliga samt överensstämde med länsstyrelsens tidigare beslut och dess allmänna praxis. I detta sammanhang borde särskilt framhållas vikten av att avdelningscheferna aktivt medverkade vid avgivandet av svar på remisser från Kungl. Maj:t eller andra myndigheter. Icke minst borde remissvaren i besvärsärenden göras till föremål för granskning. Avdelningscheferna skulle därjämte i sin egenskap av personalchefer tillse att den underlydande personalen disponerades och arbetsuppgifterna fördelades på det sätt som vid varje tillfälle vore mest rationellt. De nu antydda uppgifterna vore icke minst för landskamrerarnas del av utomordentligt stor betydelse. För att den nya organisationen av landskontoren, som betingats av taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsreformerna och som i sig innebure en viss indelning av landskontoren i sektioner, skulle fungera tillfredsställande, erfordrades oavvisligen en verklig tillsyn och ledning från landskamrerarens sida. På honom ankomme icke blott att tillse att befattningshavarna, särskilt sektionscheferna, utförde dem ålagt arbete utan även och framför allt, att det samarbete mellan de olika arbetsdetaljerna (sektionerna), som för de nya bestämmelsernas riktiga tillämpning vore så viktigt, fungerade oklanderligt. Det vore också betydelsefullt dels att denna ledning utövades av en befattningshavare, som genom sin ställning över sektionerna hade möjlighet att bedöma orsakerna till förekommande bristfätligheter och kunde vidtaga åtgärder för rättelse, samt dels att verksamheten på de nya arbetsområdena leddes på ett sådant sätt att olämplig praxis icke tillätes uppkomma. Det sagda gällde emellertid naturligtvis i tillämpliga delar lika mycket för landssekreterarna med avseende på landskanslierna. Avdelningscheferna skulle vidare vaka över att samråd och samarbete i erforderlig utsträckning etablerades och fortlöpande bedreves med utomstående länsorgan och andra statliga eller kommunala myndigheter. I fall av behov borde de själva taga upp dessa kontakter med ledningen för dylika organ och myndigheter. Slutligen och icke minst borde avdelningscheferna, var på sitt område, biträda landshövdingen med och efter dennes anvisningar själva leda den länsstyrelsens allmänna verksamhet, som i enlighet med landshövdinginstruktionens bestämmelser syftade till att »i allt främja länets utveckling och dess befolknings bästa». Överhuvud skulle de nya uppgifterna av avdelningscheferna kräva en insats av helt annat slag och andra mått än som hittills på många håll varit vanlig och ined hänsyn till bestående organisatoriska förhållanden möjlig. Av redogörelser för erfarenheterna från försöksverksamheten, vilka avutredningen infordrats från de olika försökslänsstyrelserna, synes framgå att redan med hänsyn till bestående arbetsuppgifter byråsystemet visat sig klart överlägset den hittillsvarande ordningen. Alldeles särskilt har detta visat sig vara fallet på landskanslierna. På landskontoren har sektionsindelningen inneburit en förhållandevis mindre betydande utbyggnad av gällande ordning, men även där ha vissa fördelar förmärkts. Länssiyrelsen i Kronobergs lån har framhållit att arbetets uppdelning på fasta sektioner i flera avseenden hade visat sig vara fördelaktig. Ansvaret för handläggningen av ärendena och tillsynen över arbetet hade tilllagts sektionschefen. Tidigare ålåg detta avdelningschefen men verkställdes i regel på sådant sätt, att varje föredragande svarade för sina grupper

84 ärenden. En återgång till förut rådande förhållanden beträffande bagatellärenden syntes utesluten. Juristerna hade nu helt befriats från all föredragning av bagatellärenden och samtliga erhållit högt kvalificerat arbete. Beträffande avdelningschefernas förändrade uppgifter och ställning har nämnda länsstyrelse vidare anfört att de nya arbetsformerna hade medfört obestridliga fördelar. Länsstyrelsens allmänna praxis komme i alla viktigare grupper av ärenden att följas av avdelningschefen. Kontinuiteten i arbetet kunde härigenom förväntas bli större. Avdelningschefens erfarenhet, ej minst beträffande de lokala förhållandena, kunde göra sig gällande jämväl under ärendenas beredning. Avdelningschefen erhölle vidare i betydligt större grad än hittills varit fallet i detalj kännedom om länsstyrelsens beslut. På ett helt annat sätt än tidigare vore det möjligt för avdelningschefen att nära följa och kontrollera föredragandenas och den övriga personalens verksamhet. Länsstyrelsen i Malmöhus lån har beträffande landskansliet anfört att systemet med sektionsindelning ur arbetssynpunkt visat sig vara rationellt främst därigenom att ärendena i stort sett kommit att handläggas av bestämda tjänstemän. Visserligen kunde förskjutning inom en sektion förekomma av föredragningen, då någon av sektionens personal icke vore i tjänst, men verkningarna härav stannade i regel inom sektionen, övriga delar av landskansliet berördes i allmänhet ej, vilket däremot alltid varit fallet enligt förutvarande organisationssystem, då varje frånvaro av föredragande hade medfört en mer eller mindre långt gående förändring av föredragningsskyldigheten. Denna växling på föredragandetjänsterna hade i längden varit irriterande för befattningshavarna och försvårat arbetets j ä m n a gång. För allmänheten hade dessa omkastningar varit besvärande framförallt i alla de grupper av ärenden, där personlig kontakt med vederbörande tjänsteman vore vanlig. — Samma skäl, som sålunda talade för sektionssystemet ur arbetssynpunkt, gåve detsamma ur rättssäkerhetens synpunkt ett avgjort företräde framför det tidigare organisationssystemet å länsstyrelserna. Anordningen att i princip befria landssekreteraren från egen föredragningsskyldighet finge utan tvekan anses vara det prövade systemets viktigaste nyhet. Den hade främst motiverats av intresset att möjliggöra för landssekreteraren att i större utsträckning än förut ägna sig åt de egentliga avdelningschefsuppgifterna. Otvivelaktigt vore det ett starkt önskemål att så skulle kunna ske. Det kunde emellertid ifrågasättas, om befrielsen från föredragningsskyldighet i och för sig vore tillräcklig för att skänka landssekreteraren den eftersträvade möjligheten att ägna sig åt chefsuppgifterna. Den landssekreteraren åvilande skyldigheten att mottaga föredragning och vara närvarande vid all föredragning inför landshövdingen komme nämligen att till stor del konsumera den tid, som vunnes genom befrielsen från egen föredragnings-

85 skyldighet. Fråga vore därför om man ej, för att nå ett effektivt resultat, måste kombinera anordningen med en mer genomgripande decentralisering av beslutanderätten till sektionscheferna än som vid denna länsstyrelse ansetts lämplig att genomföra under försöksstadiet. Om försöket med en sektionsindelning sålunda medfört flera väsentliga fördelar och några allvarliga nackdelar ej visat sig, borde emellertid icke förbises att den nya organisationsformen kunde medföra vissa olägenheter. Det vore här närmast frågan om utbildningen som trädde i förgrunden. Det hade uppenbarligen varit en styrka hos det tidigare tillämpade systemet, att det i princip medförde en allsidig utbildning. Så hade åtminstone varit fallet med juristerna, som tvingats syssla med så gott som alla förekommande ärenden, antingen som föredragande eller vid beredning av ärenden åt äldre kollegor. Med ett genomfört sektionssystem begränsades arbetsområdet för befattningshavarna i stort sett till vissa bestämda grupper av ärenden. Det vore därför av vikt, att garantier skapades för att de yngre föredragandena och biträdande juristerna finge möjlighet att cirkulera mellan sektionerna. I detta sammanhang vore frågan om sektionernas lämpliga storlek avintresse. Uppenbarligen vore risken för bristande utbildning mindre om varje sektion komme att beröra ej alltför få ärendegrupper. Det kunde även befaras att, om sektionerna gjordes för små, systemet skulle bli mer personalkrävande därigenom att varje sektion eller två sektioner gemensamt finge hålla sig med s. k. löparpersonal. Erfarenheterna från försöksverksamheten här visade även att ur nu nämnda synpunkter det från början bestämda antalet sektioner varit för stort, varför två sektioner, som ingendera vore tillräckligt personellt bärkraftig, hade sammanslagits. Beträffande landskontoret framhölls bl. a. att försöksorganisationen medgivit en ökad delegation av beslutanderätten till sektionscheferna, varigenom landskamrerarens och även i någon mån landshövdingens arbetsbörda kunnat reduceras. Avdelningschefen hade fått större möjligheter att överblicka arbetet och kunde bättre följa ärendena. Lånsstyrelsen i Värmlands lån har beträffande landskansliet anfört bl. a. — med reservation för omdömenas slutgiltighet på grund av den korta försökstiden — att den brist på överskådlighet, som sammanhängde med att en föredragandes ärenden tidigare vore spridda på flera arbetsdetaljer, väsentligen eliminerats. Koncentrationen hade befrämjat uppsikten över och ledningen av arbetet och syntes även ha bidragit till en snabbare, säkrare och enhetligare handläggning av ärendena. Avdelningschef och sektionschefer kunde i större utsträckning än tidigare ägna uppmärksamhet åt samordnande uppgifter och erforderlig övervakning. Moderniseringar och förenklingar kunde lättare genomföras. Några olägenheter av systemet hade icke förmärkts men däremot hade vissa icke oväsentliga fördelar vun-

86 nits. Såvitt nu kunde bedömas innebure sektionsindelningen en bättre organisationsform än den hittillsvarande organisationen av landskanslierna. Beträffande landskontoret har samma länsstyrelse anfört att den genomförda sektionsindelningen för landskamrerarens del inneburit en icke oväsentlig förändring i arbetsuppgifterna. Möjligheterna för honom att utöva en samordnande och övervakande uppsikt över hela landskontoret hade i hög grad förbättrats. Han kunde mera ingående följa arbetet på de olika sektionerna och ge impulser till nya initiativ samt vidtaga åtgärder för bemästrande av arbetsbalanser. över huvud finge erfarenheterna betraktas som goda. Länsstyrelsen i Västernorrlands lån har i fråga om landskansliet framhållit, att koncentrationen av vissa sakligt sammanhörande ärenden till fastare organiserade mindre arbetsenheter bidragit till att skapa ordning och reda samt klara befälslinjer rakt igenom hela personalorganisationen. Sektionsindelningen hade gett möjligheter till bättre arbetsledning samt bättre överblick och kontroll. Avdelningschefen hade fått fastare grepp om hela länsstyrelsearbetet samtidigt som han avlastats en del av sitt ansvar på sektionscheferna. De ständiga besvärande variationerna i ansvaret för arbetsuppgifterna hade eliminerats. Det gåve en viss ökad trygghet och arbetsro icke endast för föredragandena utan också för den underlydande personalen, som tidigare kunde få byta förmän var och varannan dag. Sistnämnda länsstyrelse anförde även vissa synpunkter på sektionernas lämpligaste storlek. Härav torde följande resonemang få citeras. De små sektionerna innebure onekligen i vissa avseenden fördelar framför de stora. Den mindre enheten gåve större möjlighet till trivsel. Självständighet och chefsansvar gåve ökad arbetsglädje. Ämnesområdets begränsning gåve koncentration och arbetsro. Ett större verksamhetsområde med större underlydande personal innebure vid hög arbetsbelastning större risker för enerverande splittring och jäkt. Störningsfrekvensen bleve där större. De små sektionernas specialisering medförde å andra sidan risk för ensidighet och isolering med därav följande bristande överblick över samhällsverksamheten i stort samt över de skilda förvaltningsgrenarnas inbördes sammanhang och betydelse. Även andra synpunkter måste emellertid beaktas. Många sektioner måste betyda billiga sektionschefer och därmed försvårades möjligheterna att erhålla en tillfredsställande rekrytering. Om man — för att vinna erforderlig avlastning från landshövding och avdelningschef — ville skapa sektioner, som i större utsträckning skulle slutligt avgöra även relativt betydelsefulla ärenden inom sektionen, måste man se till att sektionschefsbefattningarna rekryterades med kvalificerade krafter. En annan olägenhet med de små sektionerna och den snäva specialiseringen vore, att det bleve svårare att skaffa ersättare för vederbörande vid ledigheter och avgång. De små sektionerna lämnade icke utrymme för befattningshavare i sådan ställning och med sådana kvalifikationer att de kunde till och från träda i sektionschefens ställe. »För arbetets behöriga gång är det betydelsefullt om varje arbetsuppgift behärskas av åtminstone två befattningshavare», hette det i länsstyrelseutredningens promemoria. Denna sanning kunde icke nog kraftigt understrykas. Den besannades dagligen av erfarenheten. Bristen på tillräckligt kvalificerade ersättare vållade avdelningschefen och övriga arbetsledare

87 ständiga bekymmer. En arbetsorganisation, som icke kunde förverkliga det citerade önskemålet, kunde icke godtagas. Specialiseringen vore ett viktigt önskemål men den finge icke drivas längre än att minst två behärskade varje arbetsuppgift. Minst två befattningshavare borde alltså behärska arbetet inom varje sektion så att de kunde såsom sektionschef respektive vikarie för denne svara för arbetet inom sektionen. Båda två borde helst finnas tillgängliga inom sektionen och arbetsfördelningen mellan dem borde åtminstone i viss mån ständigt vara flytande. Om vederbörande icke hade tillfälle att dag för dag följa arbetet inom sektionen, kunde han svårligen behärska uppgifterna på ett sådant sätt som krävdes med hänsyn till den hårt uppdrivna arbetstakten. Detta gällde särskilt vid kortare vikariat å sådana arbetsdetaljer, där varje särskilt ärende måste ses i ett större sammanhang, såsom fallet i regel vore i planeringsfrågor, vägärenden, ärenden om yrkesmässig trafik m. fl. En vikarie utifrån kunde i sådana fall icke prestera ett effektivt arbete. Det vore också föga vunnet, om man genom att taga vikarie från en annan sektion gjorde den sektionen nödlidande. En av de väsentligaste fördelarna med sektionssystemet borde vara att befattningshavarna kunde relativt fast anknytas till sektionens begränsade verksamhetsområde. Detta gällde i alldeles särskild grad sektionschefen. Denne borde helst sitta orubbad år efter år. Skulle han göras ambulerande, vore hela idén med sektionsindelningen förfuskad. Även om en organisation av små sektioner med idel specialister var på sitt område kunde synas mest effektiv, torde med hänsyn till behovet av kompetenta vikarier en bredare organisation med flera blandade arbetsuppgifter och en i viss mån flytande arbetsfördelning mellan chefen och hans närmaste man vara mest rationell, trots att den självfallet medförde ett visst »dubbelarbete» i så måtto att två personer finge anledning att — i större utsträckning än vad arbetsförhållandena för närvarande medgåve — diskutera förekommande mål och ärenden med varandra och att hålla varandra underrättade om de löpande arbetsuppgifterna. Det »dubbelarbete», som här förutsattes, torde ur såväl rättssäkerhets- som utbildningssynpunkt vara väl värt sitt pris. En sålunda förstärkt organisation torde vara en nödvändig förutsättning för att även viktigare ärenden i större utsträckning än nu vore fallet skulle kunna avgöras såsom sektionschefsärenden och avlastas landshövding respektive avdelningschef. Sektioner ined utrymme endast för en jurist (eller likställd) vore enligt ovanstående resonemang olämpliga ur såväl vikarie- som utbildningssynpunkt. En sådan organisation måste — om vikariebehovet skulle kunna täckas och utbildningskravet tillgodoses — leda till tätare förflyttningar mellan sektionerna än om sektionerna gjordes större och i möjligaste mån självförsörjande i avseende å vikarier. För flera sektioner gemensam personal borde i princip undvikas med avseende på ständigt behövlig personal. Gemensam personal innebure i själva verket en uppluckring av sektionssystemet. (Detta uteslöte icke att viss personal kunde tillfälligt förflyttas från en sektion till en annan för att biträda med vissa säsongmässiga eller extraordinära arbetsuppgifter.) Sektionerna borde göras så stora, att sektionschefen alltid hade tillgång till minst en heltidssysselsatt biträdande jurist. Dennes föredragningsskyldighet borde icke fixeras till bestämda ärendegrupper av sådan omfattning att han bleve fullt sysselsatt enbart med denna föredragning. Om så skulle ske, bleve lian i själva verket en specialist på sitt lilla område och fördelen med den bredare organisationen utebleve helt. I sådant fall kunde man lika gärna taga sektionschefens vikarie från en annan sektion. Den biträdande juristen borde till högst halva arbetstiden vara bunden vid i arbetsordningen fixerade ärendegrupper. I övrigt

88 borde han av sektionschefen tilldelas från dag till dag växlande arbetsuppgifter så att han något så när kontinuerligt höJIe kontakt med de inom sektionen förekommande ärendegrupperna. Även sektionschefen finge genom denna direkta arbetsledning närmare kontakt med och grepp om handläggningen av en större del av de till sektionen hörande ärendena. Samma länsstyrelse har, såvitt angår landskontoret, förklarat att även där erfarenheterna finge betraktas som mycket goda. Bl. a. hade landskamreraren beretts tillfälle att ägna mera tid åt prövningsnämndsarbetet. Vad angår sektionsindelningen förklarades, att en sammanslagning av allmänna sektionen samt anordnings- och bokföringssektionen ur vissa synpunkter kunde framstå som lämplig men att det kunde befaras att chefen för en sådan sektion skulle få en alltför stor arbetsbörda. Det framstode i vart fall som önskvärt att länsstyrelsen finge göra de omdispositioner, som med hänsyn till lokala och personella förhållanden kunde te sig önskvärda. Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat att länsstyrelsen icke ansett sig kunna i full utsträckning tillämpa de av utredningen förordade principerna beträffande avdelningschefernas ställning och uppgifter. Däremot hade själva sektionssystemet prövats och erfarenheterna därav överensstämde med dem som härutinnan gjorts i de övriga länen. Sålunda hade enligt länsstyrelsen bl. a. större fasthet i arbetet vunnits, vilket icke minst vore till fördel för allmänheten. Statens organisationsnämnds i samarbete med utredningen företagna preliminära organisationsundersökningar vid vissa länsstyrelser ha förut berörts. Vid dessa undersökningar gjorda iakttagelser ävensom organisationsnämndens på grundval härav lämnade rekommendationer ha jämväl legat till grund för utredningens överväganden med avseende på organisationsfrågan. Från nämndens sida ha principiella ståndpunktstaganden till de frågor, som berörts av dessa överväganden, allenast förekommit i vissa avseenden. Nämnden är sålunda i stort sett av samma mening som utredningen såvitt angår önskvärdheten av en förändring i avdelningschefernas ställning samt av att ett byrå- eller sektionssystem införes. De i och för sig omfattande men i förhållande till hela organisationsproblemet ändå relativt begränsade uppslag, såväl i fråga om arbetsmetoder som organisation, vilka från nämndens sida som ett resultat av de preliminära undersökningarna tillförts utredningsarbetet, ha därför i allmänhet icke inneburit några nyheter men ha visat sig vara av stort värde för bestyrkande av utredningens slutsatser liksom för utredningens ställningstagande i olika detaljfrågor. Utredningens ståndpunkt. De genom försöksverksamheten vunna erfarenheterna synas i huvudsak bestyrka riktigheten av de av utredningen i förenämnda promemoria uppställda principerna. Genom den nya organisationsformen synes icke blott det inre arbetet kunna bedrivas avsevärt mycket mer rationellt utan framför allt torde säkerheten och troligen även snabbheten bli större. Utredningen har kommit till det resultatet att alldeles

89 övervägande skäl måste anses tala för att länsstyrelserna ges en organisationsform av i huvudsak den typ, som i den föregående framställningen berörts. På den närmare utformningen av organisationen kommer utredningen att gå in först i kap. 23 och 24, sedan frågorna om länsstyrelsens yttre organisation och arbetsuppgifter behandlats. Utredningen avslutar denna framställning med en sammanfattning av vissa allmänna synpunkter på frågan. Den av utredningen sålunda i princip förordade byrå- eller sektionsindelningen bygger på den grundtanken att en genomgående och i mån av behov fortskridande inre decentralisering skall kunna genomföras. En sådan decentralisering framstår som särskilt nödvändig med hänsyn till de viktiga och betungande samordnings- och ledningsuppgifter, som åligga och jämväl i fortsättningen i stor omfattning måste åvila landshövdingen. Decentraliseringen innebär att dessa uppgifter underlättas genom att de i viss mån kunna delegeras och landshövdingarna kunna utnyttja sina närmaste medarbetares, avdelningschefernas, kvalificerade arbetskraft för ledningsuppgifter under landshövdingens tillsyn. Därigenom att avdelningscheferna bli befriade från att själva bereda och föredraga enskilda ärenden kunna de icke blott övertaga vissa av landshövdingens uppgifter och lätta hans arbetsbörda särskilt med avseende på mindre viktiga ärenden eller i fråga om genomförandet av hans principbeslut utan också i avsevärt större utsträckning ägna sig åt de egentliga avdelningschefsuppgifterna, d. v. s. att sammanhålla, samordna och leda det inre arbetet samt att verka för modernisering och rationalisering av arbetsformer och organisation. Avdelningschefernas möjligheter att fullgöra dessa uppgifter äro emellertid beroende av att de olika detalj uppgifterna inom vissa mera begränsade områden i sin tur sammanhållas av andra befattningshavare, byrå- eller sektionscheferna. Dessa få övertaga en del av avdelningschefernas nuvarande uppgifter med avseende på ansvaret för ledningen av den dagliga verksamheten p å respektive områden. Decentraliseringstankens konsekventa genomförande inom länsstyrelsen måste vidare uppenbarligen innebära att varken fattande av beslut eller föredragning lägges högre upp än vad varje ärende eller ärendegrupp oundgängligen kräver. Ur denna synpunkt får också frågan om kompetenskraven beträffande de enskilda befattningshavarna omprövas. Uppenbarligen äro många rutin- och bagatellärenden icke av den art att för deras handläggning kräves högre formell kompetens. Å andra sidan måste här som överallt eljest decentraliseringen även avpassas efter de olika befattningshavarnas kompetens och kapacitet. En anpassning efter vid de skilda länsstyrelserna rådande förutsättningar i personellt hänseende måste äga rum. Det bör särskilt åligga avdelningscheferna att ha inseende över att decentraliseringen icke äventyrar säkerheten. Slutligen bör framhållas att sektionsindelningen i sin mån bidrager till

90 att de brännande frågorna om samordning i länsförvaltningen k u n n a få en naturlig lösning samtidigt som den med den yttre decentraliseringen sammanhängande koncentrationen kan tillgodoses. Då utredningen i fortsättningen föredrager att använda beteckningarna sektion och sektionsindelning sammanhänger detta med att utredningen velat använda neutrala begrepp, som icke föregripa bedömningen av lönesättningen. Denna fråga bör lösas under hänsynstagande till många olika synpunkter och behandlas i annat sammanhang (kap. 24). Vid sektionsindelningens genomförande bör enligt utredningens förmenande i första hand iakttagas att ärendegrupperna sammanföras i så homogena ämnesområden som möjligt. I sin förenämnda promemoria angående försöksverksamheten, som ovan delvis citerats, utvecklade utredningen närmare betydelsen härav ävensom av att en så långt möjligt enhetlig indelning komme till stånd. Av försöksverksamheten synes framgå vikten av att sektionerna icke bli för små. Det är bland annat synnerligen önskvärt att sektionerna bli i stort sett självförsörjande i fråga om personal. Som ovan antytts synes försöksverksamheten ge vid handen att säkerheten och troligen även snabbheten vid ärendenas handläggning skulle ökas genom införande av sektionssystemet. Vad snabbheten angår torde emellertid redan nu länsstyrelserna i allmänhet fylla ganska högt ställda anspråk, och det nya systemet kommer kanske därför icke att i detta avseende medföra genomgående eller alltför påtagliga förbättringar.

KAPITEL

4 Länsstyrelseexperterna I. INLEDNING Ehuru de statliga förvaltningsuppgifterna utvidgats till nya områden och samtidigt i viss mån förändrats från att ha varit mera passivt reglerande till att bli aktivt rådgivande och ledande, ha länsstyrelsernas organisationsform och arbetssätt icke i tillräcklig omfattning anpassats efter de sålunda förändrade kraven. Det ofrånkomliga behovet av särskild fackkunskap- i olika avseenden har till följd därav för länsstyrelsernas del kommit att tillgodoses genom inrättande av speciella befattningar eller länsorgan vid sidan av länsstyrelsen eller genom ianspråktagande av redan befintliga för ändamålet lämpliga dylika. Dessa befattningshavare eller organ ha som en mer eller mindre huvudsaklig uppgift att i det ena eller andra avseendet biträda länsstyrelsen och svara för de speciella facksynpunkterna i förekommande ärenden.

91 Även om nu antydda förhållanden utan tvivel haft väsentlig betydelse för utformningen av den anknytning till länsstyrelsen, som varje expert eller expertorgan har, är det uppenbart att också många andra faktorer därjämte spelat en betydande roll. I detta avseende kan väl främst framhållas den omständigheten att flera av de olika experterna ha mer eller mindre omfattande uppgifter vid sidan av länsstyrelsen, vilket för övrigt också gör att det onekligen i ett eller annat fall kan tvistas om huruvida vederbörande verkligen bör karakteriseras som länsstyrelseexpert. Det oaktat torde en viss generalisering icke vara opåkallad. I den mån gemensamma grunddrag kunna påvisas torde det vara möjligt att uppdraga vissa riktlinjer av mera allmän giltighet beträffande de olika experternas lämpligaste ställning i länsförvaltningen.

I I . EXPERTERNAS UPPGIFTER OCH STÄLLNING I själva begreppet länsstyrelseexpert ligger att vederbörande på sitt speciella område ställer sin sakkunskap till länsstyrelsens förfogande vid dess handhavande av olika uppgifter. Denna expertens medverkan i länsstyrelsearbetet sker på flera olika sätt allt efter arten av de uppgifter det gäller. En faktor av väsentlig betydelse för utformningen av denna medverkan är dock den inspekterande och sakligt utredande verksamhet, som enligt sakens natur erfordras för expertens ställningstagande i olika frågor. Inspektionsverksamheten har i första hand det allmänna syftet att vara en del av den tillsynsverksamhet, som länsstyrelsen på skilda områden har att utöva. Expertens inspektionsverksamhet, som visserligen delvis utgör en direkt konsulterande verksamhet, avser dock till ej ringa del att framskaffa och till länsstyrelsens förfogande ställa uppgifter om faktiska förhållanden. Genom denna konsulterande och inspekterande verksamhet fullgöra experterna i stor utsträckning i länsförvaltningen de aktiva insatser på olika områden, som den moderna statliga förvaltningsverksamhetens natur erfordrar. Det av experterna frambragta materialet bildar emellertid också grundval för initiativ från länsstyrelsens sida. Inspektioner utföras vidare beträffande enskilda fall, då fråga i annan ordning uppkommit om vidtagande av åtgärder till avhjälpande eller förhindrande av missförhållanden. Åtskilliga av experterna ha emellertid också en annan, ofta än mer väsentlig uppgift, och det är att utföra eller biträda vid den planläggningsverksamhet, som på olika områden under länsstyrelsens ledning eller tillsyn skall bedrivas. I den mån dylik verksamhet ankommer på och utföres av kommunala organ är expertens uppgift dels av rådgivande och dels av granskande natur. Som förut antytts ha flera av experterna vid sidan av de uppgifter, i fråga om vilka de biträda länsstyrelsen, även sådana utanför länsstyrelsens befo7

92 genhetssfär. Beträffande sistnämnda uppgifter sortera dessa experter i regel mer eller mindre direkt under något centralt ämbetsverk och utgöra dettas länsorgan. Detta förhållande har icke oväsentligt bidragit till att de olika experternas ställning i länsförvaltningen fått en mycket skiftande utformning. Medan vissa av dem uteslutande äro länsstyrelsens tjänstemän eller biträden eller ock äro direkt underordnade länsstyrelsen, äro andra i huvudsak fristående och självständiga och andra åter direkt underordnade vederbörande centrala verk. Trots dessa stora olikheter i organisationsavseende torde formerna för de skilda experternas medverkan i länsstyrelsearbetet vara tämligen likartade. Formellt sett består denna medverkan i huvudsak dels i att de avlämna inspektionsrapporter och göra framställningar om vidtagande av åtgärder och dels i att de avgiva av länsstyrelsen infordrade yttranden. Därjämte deltaga de bland annat i av länsstyrelsen anordnade sammanträden och överläggningar med menigheter och andra för att lämna upplysningar m. m. Experterna äro sålunda var på sitt område rådgivare åt länsstyrelsen och ha icke att deltaga i den interna handläggningen eller vid besluten, med undantag dock för vägdirektören, som är föredragande i länsstyrelsen i vissa ärenden. På senare tid torde emellertid på många håll även flera andra av experterna informellt ha utnyttjats i vissa avseenden vid handläggningen i länsstyrelsen av en del ärenden. I utredningens direktiv nämnas såsom länsstyrelsens experter vägdirektören, som är chef för vägförvaltningen men tillika föredragande i länsstyrelsen, lånsarkitekten, som är byggnadsstyrelsens tjänsteman men tjänstgör hos länsstyrelsen och står till dennas förfogande, distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp, som är anställd hos väg- och vattenbyggnadsverket med placering vid vederbörande vägförvaltning men skall biträda länsstyrelsen m. fl. myndigheter, överlantmätaren, som är chef för länslantmäterikontoret och har till åliggande bl. a. att på anmodan av länsstyrelsen verkställa utredningar och avgiva utlåtanden, förste provinsialläkaren och länsveterinären, vilka äro underställda medicinalstyrelsen respektive veterinärstyrelsen och i rådgivande egenskap skola biträda länsstyrelsen, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent, som är underställd såväl socialstyrelsen som länsstyrelsen och skall tillhandagå båda dessa myndigheter, landsfogden, som i sin egenskap av länspolischef är underställd länsstyrelsen, samt lånsbrandinspektören, som är länsstyrelsens biträde. Utöver de sålunda uppräknade befattningshavarna torde emellertid ytterligare några böra hänföras till länsstyrelsens experter. Detta gäller särskilt barnavårdsassistenten, som är en länsstyrelsens tjänsteman, förste bilinspektör och bilinspektör, vilka äro befattningshavare vid den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen underställda statens bilinspektion och ha till åliggande bl. a. att efter anmodan av länsstyrelsen utreda frågor angående

93 besiktningsverksamheten och trafiken med motorfordon m. m., samt lappfogde, som är underställd länsstyrelsen. Mera tveksamt är om de till statens lokala fiskeriadministration hörande fiskeriiniendenterna skola anses som länsstyrelsens experter. Fiskeriintendenterna lyda under fiskeristyrelsen och äro skyldiga, bl. a., att då de därtill kallas såsom sakkunniga biträda domstolar och andra myndigheter. Visst biträde lämnas också länsstyrelsen av vederbörande folkskolinspektörer, vilka lyda under skolöverstyrelsen och ha till åliggande bl. a. att till länsstyrelsen lämna de upplysningar och avgiva de yttranden, som äskas eller av förhållandena eljest påkallas. Slutligen nyttja länsstyrelserna som experter vissa icke-statliga befattningshavare såsom i elkraftsförsörjningsfrågor de elektriska länsföreningarnas konsulenter samt i vissa vägärenden och andra planärenden vederbörande landsantikvarie, som i regel torde vara anställd hos lokal förening för fornminnesvård eller liknande sammanslutning.

I I I . UTREDNINGEN Inledning. De starka skiftningar med avseende på de organisatoriska dragen, som känneteckna expertväsendet, ha sin grund i att fastställandet av envar experts ställning betraktats som ett särskilt problem, oavhängigt av frågan om länsförvaltningen i stort. Den enda hänsyn härtill, som i regel torde ha spelat in, har väl varit länsstyrelsens faktiska organisationsform och funktionssätt. Till dessa har envar experts ställning anpassats på sätt som vid det särskilda tillfället ansetts mest lämpligt. Redan detta förhållande, att länsstyrelseexperternas ställning i länsförvaltningen i stort sålunda icke torde ha varit föremål för närmare prövning, gör det enligt utredningens mening nödvändigt att nu söka fastslå vissa principer i förevarande avseende. Detta torde vara önskvärt icke blott med hänsyn till de redan befintliga experterna utan även och icke minst därför att en ytterligare utbyggnad av systemet annars kan befaras öka splittringen och förbistringen. De huvudproblem, som i detta avseende torde föreligga till bedömande, äro å ena sidan experternas organisatoriska ställning visavi länsstyrelsen och å andra sidan utformningen av deras medverkan i länsstyrelsearbetet. Experternas ställning. Att experterna som en huvuduppgift eller i vart fall till en väsentlig del av sin verksamhet ha att medverka — för närvarande i regel genom att avgiva yttranden — i det inre länsstyrelsearbetet måste onekligen leda till den frågan varför experterna under sådana omständigheter icke äro länsstyrelsens tjänstemän. Länsstyrelsens organisa-

94 tionsform torde icke i och för sig kunna åberopas som ett bärande skäl mot en inordning av experterna i länsstyrelsen. I inånga och viktiga ärendegrupper sker länsstyrelsens prövning allenast i ringa mån ur juridiska synpunkter. Med hänsyn härtill synes den nuvarande ordningen dels medföra en onödig omgång genom att facksynpunkterna regelmässigt skola presenteras i formliga yttranden och dels innebära ett visst underskattande av expertens insats då denna endast kan ha rådgivande karaktär. Bedan vad sålunda anförts synes tala för att experterna i princip böra ha samma ställning som länsstyrelsens nuvarande befattningshavare med parallella uppgifter. Men därtill kommer att en rationell uppläggning av länsförvaltningen på längre sikt icke är möjlig utan den samordning och koordinering av de olika experternas insatser, som icke torde kunna ernås på annat sätt än genom en fastare anknytning till länsstyrelsen. Sättet för en sådan anknytning kan variera i olika fall men måste betingas av de fördelar man anser sig böra eftersträva såväl allmänt som i det enskilda fallet. I första hand måste det te sig önskvärt att eliminera de rent praktiska olägenheter, som äro förenade med att experterna i princip icke deltaga i ärendenas handläggning i länsstyrelsen utan endast genom skriftliga yttranden skola göra sina synpunkter gällande. Visserligen torde vid särskilt behov vederbörande expert tillkallas för att muntligen kommentera och komplettera ett sådant yttrande, men det primära är dock det skriftliga yttrandet. Även om de obligatoriska yttrandena avskaffas, torde emellertid ofta, bl. a. av skäl som nedan (sid. 100) närmare utvecklas, erfordras en granskningspromemoria från expertens sida. Genom att en sådan kan ersätta en föredragningspromemoria och dessutom göras mera formlös än de nuvarande yttrandena synes likväl vinsten av de obligatoriska yttrandenas avskaffande böra bli beaktansvärd. Och i alla de fall där en granskningspromemoria icke erfordras blir den påtagligen avsevärd. Remissgångens avskaffande skulle vidare innebära lättnader i arbetet åtminstone för de experter, som icke ha tillgång till eget kansli. Även i andra avseenden synes det inre arbetet kunna rationaliseras genom en närmare anknytning av experterna till länsstyrelsen. Experternas egen diarieföring av länsstyrelseärendena skulle försvinna. Rationaliseringar torde vidare kunna genomföras beträffande biträdesarbetet och den kamerala verksamheten. Vissa av experterna ha egen kontorsorganisation men denna torde i några fall vara av så relativt liten omfattning, att den icke medgiver en verkligt rationell arbetsfördelning, varjämte elasticiteten blir mindre tillfredsställande. Flera av experterna ha emellertid ingen kontorsorganisation utan måste själva utföra eller med användande av särskilda expensanslag genom tillfälliga biträden låta utföra kontorsarbetet. I den mån de själva utföra dylikt arbete föreligger uppenbarligen slöseri med kvalificerad arbetskraft.

95 Vidare må i detta sammanhang framhållas den stora betydelsen av att det planläggningsarbete, som på olika områden bedrives inom länsförvaltningen, kan på ett verkligt effektivt sätt samordnas. En sådan samordning måste — såsom i andra sammanhang (bl. a. kapitlen 7 och 9) närmare utvecklas — icke blott innefatta ett planmässigt samarbete mellan alla i planläggningen deltagande. Minst lika viktigt är att t. ex. frågor om företrädesrätt mellan olika slag av planläggningar samt mellan skilda på planeringsåtgärder väntande områden kunna lösas på ett förnuftigt sätt och att den samtidiga planeringen på olika områden kan dirigeras i den lämpligaste riktningen. En ledande synpunkt bör vara att experternas anknytning till länsstyrelsen skall befordra enhetligheten och samordningen i länsförvaltningen. Länsstyrelsen bör ha möjligheter att dirigera experternas insatser till sådana punkter där de vid varje tillfälle äro mest behövliga med hänsyn till de lokala förhållandena. Länsstyrelsen torde i regel ha bättre förutsättningar ä n de centrala verken att avgöra dylika frågor. Ett ur sistnämnda synpunkter synnerligen betydelsefullt område är den inspektionsverksamhet, som är en av experternas mer eller mindre huvudsakliga uppgifter. Organisationen av denna verksamhet är för närvarande ingalunda tillfredsställande (jfr sid. 23—25). Sammanförande i länsinstansen av ansvaret för och tillsynen över denna ur olika synpunkter utövade inspektionsverksamhet torde vara förutsättningen för att en effektivare samordning skall ernås. På länsstyrelsen vilar redan stora delar av den statliga tillsynen över olika kommunala verksamhetsgrenar, och det vore därför naturligt att utbygga denna länsstyrelsens befogenhet att även omfatta ledningen av själva inspektionsverksamheten. Om tillsynen över denna verksamhet i länsinstansen i största möjliga utsträckning sammanföres hos länsstyrelsen, kan denna åstadkomma den i varje särskilt fall erforderliga uppdelningen eller samordningen av inspektionerna (se t. ex. kap. 15, IV). Vissa betänkligheter kunna emellertid även anföras mot den ene eller den andre expertens anknytning till länsstyrelsen. Till stor del hänföra dessa betänkligheter sig till speciella omständigheter, men mera allmängiltiga synpunkter kunna även anläggas. I viss mån äro dessa av samma art som de vilka redovisats i kapitlet om länsstyrelsens ställning i länsförvaltningen (sid. 35 ff), men även andra kunna anföras. Många experter ha sålunda vid sidan av sina länsstyrelseuppgifter andra uppgifter, som ej ligga under länsstyrelsens domvärjo. Denna omständighet — om än i och för sig av betydelse i fråga om detaljerna i sättet för expertens anknytning till länsstyrelsen — torde dock icke böra betraktas som något hinder för att experten knytes till länsstyrelsen i stället för såsom fristående lokalorgan till ett centralt verk. I båda fallen utför experten uppgifter för två olika verk men är det enas tjänsteman. En viss konkurrens om expertens insatser torde

96 bestå oavsett vilket verk han tillhör, men lösningen av sådana konkurrensfrågor synes ej behöva bli svårare om han tillhör det ena verket än det andra. Experternas anknytning till länsstyrelsen får icke ske på sådant sätt att fullgörandet av deras huvudsakliga arbetsuppgifter äventyras. Då dessa till större delen ligga på det yttre området och avse inspektion, rådgivning m. m. åt kommuner och enskilda, får en anknytning icke innebära att tyngdpunkten i deras arbete överflyttas från detta område till det inre länsstyrelsearbetet. Deras anknytning får ej heller innebära att den omedelbara kontakten med vederbörande centrala verk försvåras. Experterna böra tvärtom medverka till ett intimare samarbete mellan de centrala verken och länsstyrelsen. Samtidigt är det av stor betydelse att deras insatser på respektive tekniska eller eljest speciella områden i oförminskad utsträckning kunna granskas och värdesättas av vederbörande centrala fackmyndighet. Ehuru det kan synas som om de centrala verkens intressen skulle kunna trädas för när, om experterna icke längre i samma utsträckning som nu skulle lyda direkt under dessa verk, torde det djupare sett ingalunda förhålla sig så. Tvärtom torde kommunikationerna mellan det centrala verket och länsstyrelsen komma att befrämjas och bli mera omedelbara. I själva verket torde de centrala synpunkterna få minst lika stor möjlighet att göra sig gällande. Det måste också ligga i det centrala verkets intresse att en riktig avvägning av dess speciella synpunkter gentemot andra mera allmänna eller särskilda lokala kommer till stånd. I vart fall på längre sikt måste även vederbörande verks egna intressen vara bäst betjänta härav. Det kan sålunda icke vara någon mening i att genom centrala direktiv påbjuda exempelvis en viss planläggning, om — vilket i regel torde vara fallet — för planens realiserande förutsättas åtgärder på områden, som ligga utanför ifrågavarande verks befogenhet, och verket icke har möjlighet att bedöma huruvida dessa åtgärder kunna antagas vara genomförbara. Instansordningen och de därmed sammanhängande problemen äro i stort sett av samma slag som när det gäller de fristående länsorganen. Dessa frågor har utredningen behandlat i ett föregående kapitel (sid. 39 ff). Här skall blott erinras om att flertalet experter icke ha någon självständig beslutanderätt, vilket i och för sig ur formell synpunkt torde underlätta experternas anknytning till länsstyrelsen. I den mån beslutanderätt kan tillkomma experterna på områden utanför länsstyrelseärendenas krets, behöver den icke beröras av en sådan anknytning. Utredningen ifrågasätter i regel icke att länsstyrelsens befogenheter skola utvidgas till dylika områden. Principer för experternas medverkan i länsstyrelsen. Det torde vara uppenbart att möjligheterna att på ett smidigt sätt organisera experternas medverkan i länsstyrelsearbetet skulle underlättas genom deras inordnande i länsstyrelsen. En sådan lösning av frågan om deras ställning i länsförvaltningen är dock icke någon oeftergivlig förutsättning för att deras

97 medverkan i länsstyrelsen skall kunna ordnas på ett godtagbart sätt. Vissa generella riktlinjer för experternas medverkan i formellt avseende synas kunna uppdragas, vilka i stort sett böra vara tillämpliga vare sig experterna äro länsstyrelsens tjänstemän eller ej. Utredningen har därvid utgått från att denna medverkan i det inre arbetet, byråarbetet, bör utformas på sådant sätt att deras möjligheter att fullgöra sina praktiska arbetsuppgifter ute på fältet icke äventyras. Särskilt är det angeläget att de experter, vilkas huvuduppgifter nu äro av konsulterande och inspekterande art, icke förvandlas till byråtjänstemän till förfång för dessa andra uppgifter. I dessa avseenden förtjänar särskilt den uppfattning att uppmärksammas, som gör gällande att, om experterna i egenskap av föredragande i den inom länsstyrelsen vanliga meningen skulle bereda och föredraga sina ärenden med hänsynstagande till jämväl allmänna ekonomiska, sociala, administrativa och andra synpunkter, så skulle ofta de rena facksynpunkterna icke komma fram på ett tillbörligt sätt. Enligt denna uppfattning fyller experten bäst sin uppgift genom att enbart driva facksynpunkterna och överlåta åt den i allmänt administrativa ting förfarne föredraganden att framlägga dessa andra synpunkter och i sitt förslag till beslut åstadkomma en lämplig syntes. Häremot torde dock kunna anföras att det rimligtvis måste krävas av experten att han icke driver facksynpunkterna in absurdum. En viss avvägning måste han under alla omständigheter företaga. Vid den närmare utformning av de skilda experternas medverkan, som utredningen i olika kapitel i det följande uppdrager riktlinjer för, är det alltså viktigt att beakta dels att experternas möjligheter att vara verkliga företrädare för de fackliga synpunkterna icke inskränkas och dels att de icke onödigtvis betungas med rent administrativa göromål till men för den övriga verksamheten. Den för länsstyrelserna gällande handläggningsordningen, som innebär att fack synpunkterna i ett ärende i princip presenteras i form av ett skriftligt yttrande, varefter avvägningen sker vid den juridisk-administrativa prövningen i länsstyrelsen, torde endast undantagsvis förekomma på andra håll. Särskilt i de centrala verken torde samverkan mellan representanter för olika facksynpunkter å ena sidan och företrädare för den allmänna juridiska och administrativa erfarenheten å den andra regelmässigt äga rum såsom mellan formellt jämställda parter. Vanligen torde det vara så att experten svarar för den övervägande delen av handläggningen, medan juristen tillkallas då så påfordras med hänsyn till behovet av juridisk eller formell sakkunskap och erfarenhet. Enligt utredningens mening finnes ingen anledning att antaga att detta system, som torde ha visat sig tillfredsställande på andra håll, skulle ge sämre resultat om det tillämpades vid länsstyrelsen. Beträffande sättet för experternas medverkan i handläggningen av länsstyrelseärendena synes man kunna bygga på vissa erfarenheter av under

98 senare tider tillämpade anordningar. Som förut antytts torde ofta experten tillkallas för att vid handläggningen av ett ärende muntligen närmare klargöra de av honom i ett skriftligt yttrande framförda synpunkterna. Detta behov av muntliga konferenser har än tydligare manifesterats genom inrättande i ett flertal län av de i kapitel 2 omnämnda länsråden. En framträdande brist hos dem är emellertid att där icke kunna fattas några slutliga beslut, utan dessa äro i princip beroende av särskild handläggning inom ettvart av de i länsrådet deltagande organen. Delta gäller även om den slutliga handläggningen hos ett organ endast avser att fastställa ett utlåtande till ett annat i länsrådet deltagande organ. Ett avsevärt framsteg skulle uppenbarligen göras om de formella förutsättningarna kunde skapas för att länsrådens överläggningar direkt skulle kunna utmynna i beslut. Vad angår på länsstyrelsen ankommande ärenden synes detta kunna ske genom att de olika experterna var för sig åläggas skyldighet att deltaga i handläggningen av inom länsstyrelsen förekommande ärenden med rätt och skyldighet att vid avvikande mening anmäla reservation. En dylik handläggningsordning förutsätter visserligen icke i och för sig att experten skall vara föredragande. Det torde dock böra hävdas, att av praktiska skäl föredragningsskyldighet bör åligga experterna men att där så av särskilda skäl påfordras undantag därifrån skall kunna göras. Denna fråga är dock i förevarande sammanhang av mindre betydelse. Regelmässigt torde huvudföredragningen i ett ärende presteras av den av de i handläggningen deltagande, som bäst behärskar ärendet och eljest har de bästa förutsättningarna för uppgiften. Det primära är skyldigheten för experten att närvara och rätten för honom att reservera sig. Vissa principiella synpunkter synas dock kunna anläggas på frågan om experternas föredragning. De nuvarande experterna torde icke i allmänhet ha någon mer ingående erfarenhet av föredragningsuppgifter. Vissa härav föranledda övergångssvårigheter torde därför vara oundvikliga, vilka få lösas från fall till fall. Men även i fortsättningen kan föredragningsskyldigheten böra begränsas dels för att expertens egentliga åligganden icke skola eftersättas och dels med hänsyn till vederbörandes lämplighet som föredragande. Det är alltid viktigare att tillse att man som experter förvärvar skickliga fackmän än goda föredragande. Samma principer som i fråga om experternas medverkan böra gälla för insatserna från den juridiska och allmänt administrativa erfarenhetens företrädare. Där den ene är föredragande är den andre närvarande och deltager i handläggningen. Det bör emellertid anmärkas att medverkan av de rent administrativa befattningshavarna i regel också bör innefatta biträde vid uppsättande av besluten då experten är föredragande. Även om experten i sin egenskap av föredragande måste vara ansvarig för avfattningen av beslutet med avseende på det sakliga innehållet, bjuder hänsynen till en

99 förnuftig arbetsfördelning att, där formuleringen erbjuder formella svårigheter, det bör ankomma på juristen att medverka till deras bemästrande. Men jämväl i de ärenden där dylika svårigheter icke förekomma och där experten själv eller efter hans anvisningar mindre kvalificerad personal kan avfatta besluten, torde dessa böra granskas av vid beslutet deltagande jurist. Utifrån dessa mera allmänna synpunkter synes man kunna åstadkomma en tämligen allmängiltig konstruktion. Även om vissa avvikelser beträffande några av experterna torde vara erforderliga, synes följande förfarande vid experternas medverkan i länsstyrelsearbetet i stort sett vara användbart, därvid dock frågan om vederbörandes ställning inom länsstyrelsen i varje särskilt fall får övervägas för sig. Anmälnings-, ansöknings- eller besvärsärende, däri expertens medverkan erfordras, överlämnas, sedan det i erforderlig mån är berett genom remisser eller på annat sätt, till experten för studium. Särskild diarieföring av dylika överlämnade respektive mottagna ärenden bör icke ifrågakomma. Det kan dock understundom vara lämpligt att vid förandet av diariet använda ett genomskriftssystem, så att ett genomslag av den första diarieanteckningen kan överlämnas till experten, varigenom han hålles underrättad om alla inkommande ärenden. Stundom kan det vara önskvärt att samråd sker i fråga om vilka remisser som skola företagas eller rörande ifrågasatt komplettering. Om experten är föredragande, beordrar han själv den utredning eller komplettering som är nödvändig. Stundom behöver troligen icke formlig föredragning ske, utan akten studeras av var och en som deltager i beslutet, varefter beslutförslaget signeras. På motsvarande sätt får experten, då han skall deltaga i handläggningen utan att vara föredragande, i fall av behov akten formlöst överlämnad till sig. Där formlig föredragning sker är han närvarande och redogör för sina synpunkter. Därest han finner sig böra anmäla avvikande mening, kan detta ske t. ex. genom en kortfattad reservation med hänvisning i fall av behov till en utförligare redogörelse som bilägges akten. Beträffande förfarandet synes emellertid föreligga anledning att gå närmare in på en särskild punkt, där det kan befaras att det av utredningen förordade systemet kan medföra vissa olägenheter. För närvarande torde ofta, då experten i sitt utlåtande i ett ärende framför erinringar, ärendet utställas för påminnelser för att sökanden skall få tillfälle att bemöta erinringarna eller göra därav föranledda ändringar i sin framställning. Endast om det bedömes uppenbart att en återremiss icke kan förändra läget torde ett dylikt ärende avgöras enbart på expertens utlåtande. Och i händelse avgörandet innebär helt eller delvis avslag å gjord framställning torde expertens utlåtande, om innehållet däri kan tjäna sökanden till ledning vid anförande av besvär eller vid förnyad framställning, jämte beslutet delgivas sökanden.

100 Därest i enlighet med grundtanken i det nya systemet formligt utlåtande från experten icke kommer att föreligga, är det därför fara för att de enskilda sökandenas ställning och möjligheter att utveckla sina synpunkter försämras. För att undvika detta bör sökanden i förekommande fall delgivas en sammanfattning av expertens synpunkter innan ärendet avgöres. Men stundom, särskilt i mera omfattande ärenden, torde det vara värdefullt att bereda sökanden tillfälle att även muntligen framföra sina synpunkter. Förfarandets eljest i regel skriftliga karaktär bör icke avhålla länsstyrelsen från att vid behov och i lämplig utsträckning använda omedelbara, muntliga former. Länsstyrelsens initiativärenden böra — vare sig det verkliga initiativet utgår från länsstyrelsens ledning eller från experten — i huvudsak på sätt som nu sker anhängiggöras genom en skriftlig anmälan, i regel i form även enkel promemoria, från experten. Även här bör dock dubbel diarieföring undvikas. Ärendet blir anhängiggjort av en inom länsstyrelsen tjänstgörande befattningshavare och en dylik bör icke föra särskilda diarier för sina länsstyrelseärenden utöver de diarier, som finnas hos länsstyrelsen. Inspektionsverksamhetens samordning torde, såvitt angår de experter och andra tjänstemän, som äro länsstyrelsens befattningshavare, icke behöva erbjuda särskilda problem. Att samordna dessa befattningshavares verksamhet blir under alla förhållanden en förstahandsuppgift för avdelningschefer och sektionschefer. Beträffande de experter, som även fortsättningsvis komma att stå utanför länsstyrelsen, torde i respektive instruktioner böra inryckas skyldighet att i fråga om tid och sätt för inspektioner av sådan art, att de omfattas av länsstyrelsens tillsynsbefogenheter, ställa sig till efterrättelse av länsstyrelsen meddelade föreskrifter. Å andra sidan höidet även instruktionsmässigt åvila länsstyrelsen att opåmint övervaka samordningen. Vissa centrala myndigheter utöva emellertid direkt genom egna tjänstemän en omfattande inspektionsverksamhet även på områden, som helt eller delvis tillhöra länsstyrelsens ämbetsbefattning. Så är exempelvis fallet på socialvårdens samt vissa delar av hälsovårdens och angränsande områden. I den mån dylik inspektionsverksamhet icke lämpligen kan underställas länsstyrelsen utan av särskilda skäl fortfarande bör primärt åvila vederbörande centrala organ, är det likväl önskvärt att länsstyrelsen beredes möjlighet att vidtaga åtgärder för samordning av sådan inspektion med den av länsorganen bedrivna. I sådant syfte böra inspektioner från centrala myndigheter på nyssnämnda och andra till länsstyrelsens ämbetsbefattning hörande områden av de inspekterande i förväg anmälas till länsstyrelsen.

101 KAPITEL 5

Lekmannamedverkan i länsstyrelsen I. INLEDNING I svenskt förvaltningsväsen har uppfattningen om värdet av samråd mellan flera personer vid träffande av förvaltningsbeslut på olika områden tagit sig uttryck i utformningen av förvaltningsmyndigheternas organisation och handläggningsordningen därstädes. Våra tidigaste centrala ämbetsverk voro kollegier, där besluten fattades efter omröstning. Så småningom blev denna beslutsform med den växande mängden av ärenden alltför tungrodd och man övergick, tydligen främst av praktiska skäl, alltmer till det s. k. enrådighetssystemet eller, som det i vissa fall benämnes, det byråkratiska systemet. Men tanken på samrådets betydelse har därför icke övergivits. Man har i stället infört obligatorisk föredragning inför den beslutande med rätt och plikt för den föredragande att vid avvikande mening anmäla formlig reservation mot beslutet. Men också andra former för samråd ha skapats genom föreskrifter om hörande av särskilda befattningshavare eller att vissa beslut skola fattas i närvaro av ej blott föredraganden utan också andra tjänstemän. En särskild form av samråd inom det statliga förvaltningsarbetet möj liggöres genom att i detsamma deltaga lekmän, varmed då över huvud avses personer utanför de yrkesmässiga befattningshavarnas krets. Denna form för samråd är ingalunda ny. Häradstingen voro till en början ej enbart domstolar. Särskilt på det kyrkliga området har lekmannamedverkan gamla anor, liksom den inom t. ex. taxeringsväsendet går ganska långt tillbaka i tiden. Vid mantalsskrivningen liksom vid militära inskrivningsförrättningar ha lekmän länge medverkat. Under senare tider ha i växande omfattning lekmän tagits i anspråk såsom ledamöter i centrala verk och på senaste tid också i permanenta, rent statliga lokala organ. Anledningarna till att lekmän på detta sätt inkopplats i förvaltningsorganisationen torde i någon mån ha skiftat, men vissa mera genomgående synpunkter kunna dock urskiljas. Sålunda torde stundom ett av skälen för skapandet av lekmannaorgan ha varit att man velat åstadkomma en kollegial beslutsform, men att organets tjänstemannauppsättning icke bildat tillräckligt underlag härför. Vidare kan här pekas på de synpunkter, som sammanhänga med den uppfattningen att i många slag av ärenden jämte den sedvanliga tjänstemannarutinen erfordras inslag även av annan art. Det kan då vara fråga om speciell sakkunskap av visst slag men också den mera allmänna kunskap och förfarenhet i skilda ting, som erfarenhetsmässigt bäst förvärvas inom

102 det praktiska arbets- eller näringslivet. En annan kunskapsfond, som lekmännen ofta få representera, är orts- och personkännedomen. Vidare kan det i vissa organ eller speciella frågor vara önskvärt med särskild partsrepresentation för att säkerställa tillbörligt beaktande av vederbörande parters synpunkter och skapa förtroende hos dessa för organets verksamhet. Dessa synpunkter spela också in, då man anser sig böra bereda rum inom ett organ för det mera allmänna medborgerliga omdömet i förvaltningsfrågor. I vissa fall ha särskilda garantier i form av lekmannamedverkan ansetts nödvändiga för att ernå den rätta avvägningen mellan det allmännas intresse och den enskildes anspråk på skydd för sin intressesfär i fråga om åtgärder, som framstått som ekonomiskt ömtåliga. Särskilt då staten företager kännbara ingrepp i enskild rätt eller där olika samhällsgruppers intressen stå emot varandra, har det kunnat framstå som önskvärt att etablera ett starkt lekmannainflytande vid avgörandena. Av liknande skäl äro också i många frågor om avvägning mellan statens fiskaliskt betonade intressen och enskildas rättigheter lekmän inkopplade. Formerna för liksom omfattningen av lekmännens medverkan i den statliga förvaltningsverksamheten växla på olika områden och med hänsyn till de grunder, som i varje särskilt fall uppbära denna medverkan. Medan i vissa fall det beslutande organet helt består av lekmän, sådant detta begrepp förut definierats, deltaga lekmännen i andra organ såsom bisittare vid sidan av en eller flera av organets tjänstemän. Till vissa myndigheter äro knutna lekmannakollegier med uteslutande rådgivande befogenheter. Inom det speciella område av förvaltningen, som förvaltningsjustisen utgör, kan bakom önskemålen om lekmannamedverkan ligga kravet på rättssäkerhet, d. v. s. säkerhet för den enskilde att i samhället gällande lagar såvitt honom angår av myndigheterna ges en icke blott objektivt riktig och över huvud rimlig tillämpning. Bättssäkerhetsgarantier inrymmas annars i särskilda regler om det processuella förfarandet liksom i besvärsinstitutet samt i överordnade myndigheters och speciella organs kontrollverksamhet. Lekmannamedverkan i ett dömande förvaltningsorgan är som rättssäkerhetsgaranti delvis en ersättning för den offentlighet, som på grund av administrativjuslisens ofta skriftliga karaktär icke i detta avseende har samma betydelse som vid de allmänna domstolarna. Det ligger över huvud nära till hands att draga paralleller med de allmänna underdomstolarna och lekmannainslagen där. Om det berättigade i lekmannamedverkan där lärer tvekan icke råda. I vissa hänseenden borde för önskemål om lekmannamedverkan vid förvaltningsjustisen skäl av samma art som i fråga om underdomstolarna kunna med än större rätt åberopas. Förvaltningsverksamheten — även förvaltningsjustisen — innebär tillämpning av rättsregler, vilka ofta på grund av sin tämligen vaga utformning medgiva stort utrymme för myndigheternas fria skön. Det ligger

103 och måste ligga i förvaltningsverksamhetens natur — vare sig den är förvaltningsjustis eller ren förvaltning — att den i långt mindre grad än t. ex. straffrättsjustisen kan bindas genom noggrant angivande av förutsättningarna för myndigheternas handlande. Icke minst framträder detta inom socialrättens område, där dylika förutsättningar med nödvändighet måste vara mycket allmänt formulerade. Lagtillämpningen blir därför i långt högre grad än vid de allmänna domstolarna beroende av hänsynstagande till det allmänna syfte, som i varje särskilt fall uppbär rättsreglerna.

II. TIDIGARE FÖRSLAG OM LEKMANNAMEDVERKAN I LÄNSSTYRELSEN Den kollegiala beslutsform, som från början kom till användning i de på 1600-talet inrättade centrala ämbetsverken, fick icke någon motsvarighet i länens styrelse, som var anförtrodd vederbörande landshövding ensam. Emellertid uppkom längre fram fråga om införande av kollegiala beslutsformer genom lekmannamedverkan i länsstyrelsen. Under intryck bland annat av liberalismens idéer framkommo under 1800-talet vissa förslag om införande av lekmannarepresentation, som skulle medverka vid länsstyrelsens beslut. Dessa förslag byggde i allmänhet på den uppfattningen, att landshövdingens makt måste anses vara alltför stark och okontrollerad. Förslagen torde också ha influerats av den kommunala självstyrelsetanken i dess moderna form. Det utmärkande för dem kan väl emellertid sägas ha varit, att de icke åsyftade en lekmannamedverkan så mycket med hänsyn till behovet på grund av ärendenas art utan mer i politiskt syfte och ur maktfördelningssynpunkt. I och med tillkomsten av landstingen förlorade de större delen av sin aktualitet. Sedermera ha emellertid ur de synpunkter, som tidigare berörts, vid skilda tillfällen framkommit krav på lekmannainflytande i vissa av de ärenden, som lånsstyrelsen handlägger. Här kan exempelvis nämnas en motion till 1905 års riksdag (II: 126, ändrad genom motion II: 215), däri under intryck av de då påbörjade förarbetena för regeringsrättens tillskapande föreslogs, att riksdagen måtte begära revision av 1855 års landshövdinginstruktion. Motionären ifrågasatte sålunda bland annat, om icke länsstyrelsen borde ha någon uppsättning som motsvarade nämnden i häradsrätterna, och erinrade om den sakkännedom om ortens förhållanden samt den i allmänhet goda karaktär och rättrådighet, som kännetecknat allmogemannens deltagande i domarkallet vid häradsrätten och som, rätt använda, säkert skulle komma även den administrativa lagskipningen till gagn. Andra kammarens femte tillfälliga utskott ansåg sig kunna konstatera (uti. nr 20) att det behov av ökade garantier för administrativjustisens noggranna handhavande efter lag och laga stadgar, som riksdagen vid behand-

104 ling av väckt fråga om inrättande av en administrativ högsta domstol (riksdagens skrivelse den 28 mars 1903) framhållit med avseende på prövningen i högsta instans, även förefunnes med avseende på den domsrätt, som utövades av länsstyrelsen. Utskottet, som fann tanken på lekmannadeltagande i den administrativa lagskipningen ur flera synpunkter tilltalande, ansåg sig dock av vissa anledningar icke böra ingå på närmare skärskådande därav. Utskottet föreslog, att riksdagen måtte besluta hemställa att Kungl. Maj :t täcktes — till vinnande av mera betryggande former för avgörandet av vissa på länsstyrelsens prövning ankommande mål och ärenden — låta företaga revision av landshövdinginstruktionen. Utskottets förslag vann dock icke bifall. På senare tid har frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen särskilt aktualiserats på socialvårdens område. I exempelvis de propositioner med förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (v anar t slag), som förelades 1930 och 1931 års riksdagar (nr 240 resp. 100) men vilka båda avslogos av riksdagen, berördes sålunda denna fråga. I den förstnämnda propositionen anförde föredragande departementschefen härom, bland annat, att han ej funnit skäl att förorda ett under ärendets behandling framkommet förslag att en lekman som bisittare borde deltaga i länsstyrelsens behandling av mål om frihetsberövande enligt den föreslagna lagen. Särskilt med hänsyn därtill alt offentlighetsprincipen vore avsedd att vinna tillämpning syntes behov av en dylik anordning ej föreligga. Däremot kunde det icke förnekas, att en bisittare kunde tänkas med gott resultat biträda länsstyrelsen för att medelst arbetsanskaffning eller eljest bereda hjälp åt en person, som vore under behandling. Men å andra sidan kunde det antagas att länsstyrelserna även utan dylika bisittare på grund av sin stora personkännedom kunde åvägabringa lämpliga hjälpåtgärder. I 1931 års proposition förklarade dåvarande departementschefen, att ej heller han kunde förorda förslaget att i länsstyrelserna inrymma ett lekmannaelement, särskilt med hänsyn till de organisatoriska svårigheter som skulle möta att ge lekmännen verkligt inflytande å frågornas avgörande. Det förtjänar här också att påpekas, att i 1931 års proposition chefen för socialdepartementet stannade för att föreslå ett särskilt länsorgan för frågor enligt den ifrågasatta lagen. Detta organ avsåges benämnas skyddskollegium och skulle bestå av bland annat vissa lekmän. Sedermera anförde socialvårdskommittén i sitt i december 1942 avlämnade betänkande VI angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) åtskilliga skäl, som enligt kommitténs mening gjorde det önskvärt, att utrymme bereddes för lekmannainflytande inom socialvårdens länsorganisation. Till dessa skäl återkommer utredningen utförligare i annat sammanhang (sid. 312 f.). Här må blott framhållas att kommittén i fråga om de faktorer, som motiverade lekmannamedverkan vid de judiciella funktionerna, angav sina synpunkter ligga i linje med nutida strävanden på det

105 processuella området, vilka i viss mån förverkligats i den nya rättegångsbalken. Därutöver talade emellertid enligt kommittén åtskilliga andra skäl till förmån för lekmannamedverkan på länsstadiet inom socialvården. Främst komme därvid önskemålet om en effektiv ledning av hjälpverksamheten inom länen. Med hänsyn emellertid till bland annat svårigheten att ordna lekmannamedverkan inom länsstyrelsen ansåg sig kommittén — ehuru vägande skäl av annan art kunde anföras mot att ställa länsstyrelserna utanför ledningen av och tillsynen över socialvårdsförvaltningen inom länen — preliminärt böra förorda ett särskilt organ med lekmannainslag för socialvården inom länsinstansen. Till detta organ, kallat länssocialnämnd, borde huvudparten av socialhjälps-, barnavårds- och alkoholistvårdsärendena överföras från länsstyrelsen. Frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen har vidare berörts i en proposition till 1947 års riksdag (243/1947) angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad m. m. I denna proposition, för vars innehåll närmare redogöres i annat sammanhang (sid. 309), erinrade föredragande departementschefen — sedan han uttalat som sin åsikt, att man borde sträva efter att i görligaste mån lägga statens gransknings- och beslutanderätt i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna — om att socialstyrelsen i utlåtande över befolkningsutredningens betänkande om befolkningspolitikens organisation bland annat framhållit, att det borde övervägas huruvida och i vilken utsträckning lekmän borde få deltaga i avgörandet av ärenden rörande socialvården. Departementschefen förklarade även, att vid en blivande översyn av länsstyrelsernas organisation särskilt beaktande borde skänkas organisationens utformning ur socialvårdssynpunkt. I sitt den 14 februari 1948 avgivna betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), för vilket närmare redogöres i kapitlet om socialvården (sid. 318 f.), föreslog 1946 års alkoholistvårdsutredning bl. a. att i handläggningen av tvångsbehandlingsärenden utom en representant för länsstyrelsen som ordförande (landshövdingen, landssekreteraren eller länsassessor) skulle deltaga tre, av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år förordnade personer, av vilka en borde vara läkare med lämplig utbildning, en äga förutsättningar att ur nykterhetsvårdens synpunkt bedöma förekommande fall av ifrågasatt omhändertagande för vård och en äga sådan erfarenhet, att han skulle kunna bedöma med dylika fall sammanhängande frågor ur allmänna sociala synpunkter. Såsom länsstyrelsens beslut borde gälla den mening, som flertalet av de närvarande omfattade. Alkoholistvårdsutredningen förklarade vidare att ett dylikt kollegium inom länsstyrelsen borde kunna användas som förebild för det beslutande organets sammansättning vid tillämpning av bestämmelserna om tvångs-

106 behandling i andra vårdlagar av social natur, enligt vilka omhändertagandet ej hade sin grund i ett rent medicinskt bedömande. 1948 års lösdriveriutredning har i ett betänkande den 18 december 1948 (SOU 1949: 4) föreslagit att lösdrivarlagen skulle upphävas och tvångsåtgärderna mot lösdrivare ersättas med andra åtgärder av social eller socialmedicinsk karaktär. Sålunda har bland annat föreslagits en viss utbyggnad av vårdåtgärderna inom barna- och ungdomsvårdens ram. I samband därmed förklarade lösdriveriutredningen att, för att ernå större rättssäkerhet och garantier för att lämpligaste vårdform komme till användning, vissa jämkningar i det gällande förfarandet vid länsstyrelsen borde komma till stånd, varvid alkoholist vårdsutredningens förslag syntes kunna tjäna som förebild. Lösdriveriutredningen föreslog sålunda — i syfte att garantera att erfarenheter från barnavårdande verksamhet samt medicinska synpunkter skulle vinna tillbörligt beaktande — att länsstyrelsen vid avgörande av ärenden av förevarande slag borde ha en speciell sammansättning, nämligen landshövding, landssekreterare eller länsassessor som ordförande jämte tre sakkunniga, av vilka en skulle vara läkare, en äga insikt och erfarenhet rörande barna- eller ungdomsvårdande verksamhet samt en äga insikt och erfarenhet rörande annan social hjälpverksamhet eller liknande arbete. Men även på andra områden än socialvårdens har fråga rests om lekmannamedverkan i länsstyrelsen. Bortsett från de överväganden i denna riktning, som legat bakom besluten om inrättande av ett flertal fristående organ i länsinstansen, kan här framhållas exempelvis vad professor Herlitz i sitt tidigare omnämnda betänkande angående förvaltningsförfarandet anfört i fråga om medverkan av lekmän i besvärsmål. Efter att ha konstaterat att kärnan i besvärsmyndigheterna alltid måste utgöras av ämbetsoch tjänstemän samt att länsstyrelserna såsom besvärsmyndigheter påkallade särskild uppmärksamhet, framhöll Herlitz bland annat, att det vid besvärsprövningen utöver tjänstemannaelementet också kunde bli fråga om medverkan av andra element, dels för att tillföra besvärsmyndigheterna speciell sakkunskap på särskilda områden utöver dem, som tjänstemännen representera, och dels för att utnyttja det allmänna lekmannaomdömet. Sedan han erinrat om, att lekmannaelementet av ålder intoge en framträdande ställning i taxeringsprocessen och något dryftat betydelsen därav, lämnade han en redogörelse för frågan om lekmannainslag hos besvärsmyndigheter i övrigt. Härom anförde han i huvudsak följande. I de senaste årens diskussion hade ifrågasatts att på olika punkter stärka lekmannaelementet. Sålunda hade det föreslagits, att i den tilltänkta lönedomstolen inrymma representanter dels för staten, dels för tjänstemännen. Och då det varit fråga om inrättande av s. k. »länssocialnämnder», »socialdomstolar» och »socialkollegier» för upptagande (i första eller andra instans) av mål om frihetsberövande o. d., hade man särskilt tänkt sig att såsom bisittare i dem skulle ingå lekmän med erfarenhet från socialt arbete, läkare o. s. v.

107 Detta spörsmål förtjänade synnerlig uppmärksamhet vid en lagstiftning om besvär. I samband med den måste emellertid övervägas, huruvida även på andra områden ett lekmannainslag kunde vara av värde. Den medverkan lekmännen av ålder utövat inom rättsskipningen gåve särskild anledning att övertänka vad de kunde betyda inom den administrativa rättsskipningen. Inom rättegångsväsendet hade lekmannaelementen funnit användning blott inom första instansen. Man kunde i anslutning därtill vilja hävda, att det inom förvaltningsrätten vore tillfyllest att de i icke ringa omfattning anlitades på ett tidigare stadium (t. ex. i kommunala nämnder, i nybildade socialdomstolar o. s. v.). Men ett så schematiskt svar vore utan tvivel ohållbart redan av den anledningen, att de förvaltningsrättsliga avgörandena i första instans ingalunda alltid vore likvärdiga med häradsrätters och rådhusrätters beslut; ofta saknades där varje inslag av lekmän, och där det förefunnes, hade organen ofta icke sådana kvalifikationer, att icke en förnyad prövning under medverkan av lekmän kunde framstå som mycket önskvärd. Vid övervägande angående ökat lekmannainslag vid besvärsprövningen måste emellertid noggrant besinnas, vilka fördelar man ansåge sig kunna vinna genom att på olika punkter infoga lekmännen i besvärsapparaten. Därvid återkomme synpunkter som vore välkända från diskussion om lekmännens roll i rättegångsväsendet. Vilket värde borde tillerkännas dem i jämförelse med jurister och andra tjänstemän? Vilket reellt inflytande kunde man förvänta att de skulle utöva? I vad mån kunde deras medverkan skapa ökat förtroende för den administrativa rättsskipningen o. s. v.? Särskilt ömtålig förefölle frågan om införande av lekmannaelement med uppgift att utgöra en sorts partsrepresentation. Bortsett från de principiella invändningar som kunde resas mot sådana anordningar — och som ofta rests i diskussionen om tryckfrihetsjuryn — inställde sig också praktiska svårigheter, välkända från diskussioner om arbetsrådets och försäkringsrådets organisation, särskilt svårigheten att gestalta partsrepresentationen, så att alla olika intressen därigenom funne sig tillfredsställda. Man måste också räkna med att i den mån kravet på partsrepresentation godkändes för vissa intressegrupper (arbetsgivare, arbetare, statstjänstemän), enahanda krav med samma fog kunde resas på många andra områden med den påföljd, att förvaltningsrättsskipningens enhetlighet och objektivitet prisgåves.

I I I . UTREDNINGEN Inledning. Vid bedömande av frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen synas de tidigare aktuella mera allmänna maktfördelnings- och kontrollsynpunkterna icke böra tillmätas större betydelse. De önskemål om kontroll och insyn, som nu kunna åberopas, vila på en annan grund än de tidigare. Ej heller finnes anledning att godtaga någon självstyrelseprincip även om vissa därmed besläktade synpunkter i några fall kunna spela in. Å andra sidan kan den omständigheten icke i och för sig tillerkännas betydelse, att några av det nuvarande systemet föranledda missförhållanden eller mindre nöjaktiga bedömningar icke kunna påvisas. Den allmänna grunden för lekmannamedverkan i länsstyrelsen är enligt utredningens mening, att möjligheterna till samråd och samarbete vidgas och att samrådet blir obligatoriskt och därmed mera likformigt. Detta samråd har i och för sig stor betydelse för belysningen av förekommande problem och bör 8 — 016428

108 skapa bätlre förutsättningar för objektivt riktiga respektive ur skälighetssynpunkt rättvisa avgöranden. Samtidigt kan det emellertid otvivelaktigt bidraga till att befästa ett allmännare förtroende för länsstyrelsen och dess beslut. En omständighet som enligt utredningens mening speciellt aktualiserar kravet på lekmannamedverkan i länsstyrelsen är den statliga förvaltningens utveckling till att omspänna allt större och mera skiftande delar av det samhälleliga livet. Även om för vissa dylika uppgifter tillskapats särskilda organ vid sidan av länsstyrelsen, ha många nya uppgifter av olika storleksordning tillförts länsstyrelsen. Än viktigare synes dock det förhållandet vara, att de alltmera komplicerade samhällsproblemen framtvinga en djupare och mera allsidig bedömning av de flesta frågor, även sådana som tidigare tett sig skäligen enkla. Det blir därför allt svårare för länsstyrelsetjänstemännen att tillfredsställande behärska alla delar av sina respektive områden. Även om man skulle kunna skapa de organisatoriska förutsättningarna för att de enskilda tjänstemännen skulle kunna utbildas till specialister var på sitt område, kan det ur många synpunkter ifrågasättas om det över huvud är önskligt med en mera genomförd specialisering än som redan till följd av kraven på rent teknisk sakkunskap är nödvändig beträffande vissa tjänstemän. För övrigt torde ändå alltid komma att återstå vissa områden, på vilka tjänstemännen aldrig kunna förvärva kunskap eller erfarenhet av rent praktisk art. Dessutom är det i många fall av vikt, att åtminstone vissa tjänstemän representera en mera vidsträckt orientering och förtrogenhet med allmänna förvaltningsfrågor. Skäl för lekmannamedverkan i länsstyrelsen. Som inledningsvis antytts torde önskemålen om lekmannamedverkan i allmänhet syfta till att vederbörande statsorgans kompetens i ett eller annat avseende skall förstärkas. I de flesta fall vill man tillföra organet speciell fackkunskap, orts- och personkännedom eller annan särskild sakkunskap. I andra fall åter kan det vara fråga om att ge rum för partsrepresentanter. Slutligen kan det finnas önskvärt att taga i anspråk det mera allmänna medborgerliga omdömet. Länsstyrelsens behov av att vid behandlingen av en mångfald olika ärenden anlita särskild expertis eller sakkunskap av teknisk eller annan speciell art har på skilda områden vunnit beaktande på så sätt, att till länsstyrelsens förfogande ställts experter av olika slag. Länsstyrelsen har också möjlighet att genom remisser till specialmyndigheter eller andra experter i allmän tjänst inhämta sakkunskapens syn på förekommande frågor. Sakkunskapens möjligheter att göra sig gällande i denna form äro emellertid icke helt tillfredsställande. Avsevärt bättre bli möjligheterna då ett skriftligt yttrande kan kompletteras med direkta muntliga överläggningar. Även denna form för sakkunskapens medverkan har dock sina brister. Särskilt i de fall då ämnet är svårtillgängligt för en icke-fackman blir länsstyrelsens prövning inskränkt till en granskning ur mera allmänt administrativa syn-

109 punkter. Beslutet grundas därför ytterst på expertens uppfattning i sakfrågan. Under sådana omständigheter framstår det stundom som en brist att, ehuru fackmannen har det sakliga avgörandet i sin hand, han likväl icke har något formellt ansvar för beslutet. Dessa synpunkter ha kanske framför allt sin tillämpning på frågan om de s. k. länsstyrelseexperternas ställning, men i den mån expertis utanför dessas krets behöver anlitas gälla de också för denna. Länsstyrelsen kan ju uppenbarligen icke förses med till densamma i tjänstemannaställning knuten expertis på alla de områden, där behov av sådan expertis föreligger. Uppgifterna skulle i de flesta fall icke ge vederbörande full sysselsättning. Därest länsstyrelsen därför, såsom stundom kan vara fallet, anser sig behöva rådfråga expertis, vars utsagor icke avgivas under sedvanligt tjänstemannaansvar, framstår olägenheten i än klarare dager. Med hänsyn till vad sålunda anförts ter det sig önskvärt och lämpligt att öppna möjligheter för lekmannamedverkan i länsstyrelsen för att tillgodose behovet av speciell sakkunskap i vissa fall. Som andra stundom önskvärda tillskott utöver tjänstemannarutinen anfördes inledningsvis dels en allmän kunskap och erfarenhet från det praktiska arbets- och näringslivet och dels orts- och personkännedom. Dessa båda kunskapsfonder torde ha starkare betydelse för länsstyrelsen än för de flesta andra myndigheter bland annat med hänsyn till länsstyrelsens mångskiftande och olikartade uppgifter. Från det förstnämnda kunskapsområdet kan länsstyrelsen behöva tillföras insikter om exempelvis betraktelsesätt och sedvana inom vissa yrkes- eller intressesfärer. Många ärenden skulle få en mångsidigare belysning och materialet för avgörandet te sig rikare och mera fylligt, om dylika synpunkter i större utsträckning finge spela in. Orts- och personkännedom är visserligen i regel tämligen väl företrädd inom länsstyrelsen men kan uppenbarligen icke bli så intim som vid medverkan av representanter för ortsbefolkningen. Om man tillför länsstyrelsen olika slag av fackkunskap och erfarenhet vinner man möjligheter till rikare belysning och mer ingående behandling av ärendena. Därav följer också att man stundom kan spara in remisser och göra den förberedande behandlingen mindre omständlig. Den roll, som de skriftliga utlåtandena spela för behandling av ett ärende i högre instans, kan i sådant fall lika väl fyllas av en mera formlös sammanställning i promemorieform av de särskilda facksynpunkter, som utgjort grundval för övervägandena. Vid avvikande mening hos någon av lekmännen komina de särskilda synpunkterna till synes i den reservation, som vederbörande blir skyldig att avgiva. Genom en på nyssnämnda grunder fotad lekmannamedverkan kan vidare den lokala opinionen direkt göra sig gällande i länsstyrelsen, som på så sätt göres underkunnig om och kan i erforderlig och möjlig grad taga hänsyn till allmänna lokala förutsättningar för genomförande av ett beslut i ena eller andra riktningen. Ett beslut i allmänna frågor, som icke innebär

110 vederbörliga hänsynstaganden till enskildas, gruppers eller orters berättigade intressen, väcker irritation och k a n bli svårt att genomföra. Om i ett sådant beslut intresserade lekmän dellaga, blir det större möjligheter alt undersöka olika utvägar och nå fram till en ur skilda synpunkter godtagbar lösning. F r å g a n om partsrepresentationen åter är av något känsligare natur. Detta spörsmål är visserligen i förevarande sammanhang för länsstyrelsernas del aktuellt endast så vitt angår vissa arbetsmarknadsfrågor men kan tänkas få betydelse med avseende på ämnesområden, som framdeles kunna komma att läggas under länsstyrelsens befogenhet. På områden, där partsbegreppet är lätt definierbart och möjligt att klart avgränsa, synas några större betänkligheter dock icke böra möta. I vissa fall kan en partsrepresentation vara av så stort värde, att man icke bör underlåta att ge rum för densamma. Särskilt när det gäller fast organiserade och starka intressesammanslutningar skulle förtroendet på längre sikt för länsstyrelsens åtgärder i regel k u n n a stärkas genom att representanter för dessa stundom mot varandra stående sammanslutningar själva finge dela ansvaret för åtgärderna. Det måste också vara ur allmän synpunkt betydelsefullt och för den ansvarige länsstyrelsetjänstemannen av stort värde att på så sätt skulle kunna skapas garantier för att parternas synpunkter i full utsträckning finge göra sig gällande. Utformningen av en partsrepresentation måste dock ske ined försiktighet och under iakttagande av att tillräckliga garantier för objektivitet och rättssäkerhet skapas. Behovet av att det mera allmänna medborgerliga omdömet genom lekmän får representeras i länsstyrelsen kan föreligga jämsides med behov av talesmän för särskilda fack- eller intresseområden. Men även i frågor där behov av sistnämnda slag icke förefinnes, k a n med hänsyn till önskemålet att skapa bättre förutsättningar för ett allmännare förtroende en lekmannamedverkan böra konstitueras. Dylika önskemål kunna hänföras icke blott till ärenden, som angå enskilda parter, utan också i lika hög grad till mera allmänna frågor. Lekmannamedverkan av förevarande art är särskilt ägnad att tillgodose önskemålen om insyn och kontroll samt att bevara den goodwill, som länsstyrelsen otvivelaktigt besitter. Ur denna synpunkt torde lekmannamedverkan böra ses som ett led i strävandena efter att hos allmänheten bibehålla förtroendet för länsstyrelsen. Detta förtroende är särskilt betydelsefullt med avseende på sådana områden, där skönsavgörandena intaga en betydande plats. Icke minst i dylika fall framstår det med hänsyn till länsstyrelsens ställning och viktiga uppgifter som angeläget att man skapar verksamma garantier mot obefogade angrepp. Med ett allmänt förtroende för länsstyrelsens åtgärder bör också kunna följa vidgad förståelse för de strävanden, som det på olika områden ankommer på länsstyrelsen att fullfölja. Det är enligt utredningens mening av vikt, att man på allt sätt söker understryka och även hos allmänheten

Ill skapa känsla för att av statsmakterna beslutade åtgärder äro en hela folkets sak, i vars utformning folket själv får deltaga. Över huvud kan väl sägas, att en organiserad lekmannamedverkan i länsstyrelsen bör innebära att former skapas för ett ordnat samarbete mellan länsstyrelsen och för dess uppgifter intresserade lekmän. Lekmannamedverkan bör därför — om den ordnas och begagnas på ett ändamålsenligt sätt — komma att utgöra ett värdefullt stöd för länsstyrelsen i dess verksamhet. Genom att deltaga i och vinna förtrogenhet med länsstyrelsearbetet kunna lekmännen bidraga till att utåt sprida större förståelse för detsamma och att inom länsstyrelsen ställa mindre lämplig praxis eller handläggningsordning under diskussion. Vad slutligen angår utformningen av lekmannamedverkan som en av garantierna för rättssäkerhet vid fullgörandet av länsstyrelsens judiciella uppgifter måste det beaktas, att jämsides med rättssäkerhetskravet står kravet på effektivitet. Dessa båda krav äro visserligen ingalunda oförenliga, men det ligger i deras natur, att ett långt gående tillgodoseende av det ena gärna innebär ett eftersättande av det andra. Det gäller därför att söka finna den rätta avvägningen. Det får emellertid icke förbises att lekmannamedverkan stundom kan komma att såväl utgöra en bättre garanti för rättssäkerhet som också samtidigt medföra en ökad effektivitet. Så torde exempelvis k u n n a bli fallet i fråga om vissa grenar av socialvården och den på länsstyrelsen där ankommande tillsynen och ledningen. Vissa olägenheter följa emellertid också med lekmannamedverkan. Först och främst innebär lekmannamedverkan — i varje fall i form av medbeslutanderätt — en övergång till de kollegiala beslutsformer, som m a n på andra områden tidigare av praktiska skäl sett sig nödsakad att frångå. Det råder ingen tvekan att lekmannamedverkan medför en viss tungroddhet och minskar tempot i ärendenas behandling. Att ordna sammanträden kan ofta visa sig besvärligt, särskilt om lekmännen bo mera avlägset. Av skäl som senare utvecklas böra sammanträdena ej hållas alltför ofta. Det blir nödvändigt att skjuta på behandlingen av vissa ärenden längre än som varit erforderligt, därest lekmännens inställelse ej behövt avvaktas. För att i någon mån motverka dessa olägenheter kan man vidtaga en del åtgärder. I vissa fall är det lämpligt att lekmännen få deltaga vid fastställande av principer och allmänna tillämpningsföreskrifter, varefter de enskilda ärendena avgöras av tjänstemännen i sedvanlig ordning. Med regelbundna sammanträdesdagar böra lekmännen ha lättare att iakttaga inställelse. För vissa brådskande saker får undersökas lämpligheten av en anordning med provisoriska beslut, vilka överprövas i lekmännens närvaro. Slutligen får man undantaga vissa ärenden, däri lekmännens medverkan icke k a n anses erforderlig. En dylik uppdelning motiveras också av andra skäl, för vilka senare redogöres. På sina håll ha inför tanken på lekmannamedverkan i länsstyrelsen

112 yppats farhågor för att därigenom partipolitiken skulle komma att föras in i länsstyrelsen och inverka på besluten. Ehuru dylika farhågor ha framförts i olika sammanhang beträffande andra organ eller myndigheter, har erfarenheten visat att de sällan eller aldrig ha varit befogade. En annan sak är att uppskattningen av skilda för ett ärendes avgörande relevanta omständigheter växlar med den politiska uppfattningen. Dylika skiljaktigheter kunna dock rimligtvis icke betraktas annorlunda än på andra grunder fotade meningsskiljaktigheter. Däremot torde det finnas större skäl att befara att rent lokalpatriotiska synpunkter eller med en snävare grupptillhörighet förbundna intressen i vissa fall kunna komma att i alltför stor utsträckning göra sig gällande. För att hindra uppkomsten av eller motverka dylika tendenser är det av vikt att stor omsorg nedlägges på utväljandet av lekmännen. Bland annat gäller det att tillse, att lekmannakollegiet icke blir ensidigt sammansatt i något avseende. Vissa garantieiför att olägenheter i form av bristande objektivitet el. dyl. icke skola framträda torde även kunna vinnas genom att lekmannakollegierna göras så små som möjligt. Den enskilde ledamotens känsla av ansvar för besluten torde bli i motsvarande mån större. Vidare har det anförts att, om länsstyrelsen förses med ett flertal olika lekmannakollegier för skilda områden, fara skulle föreligga för att länsstyrelsens beslut i de olika ärendegrupperna icke komme att stå i samklang med varandra. Konsekvensen i länsstyrelsens praxis och dess överensstämmelse på olika områden med länsstyrelsens allmänna politik skulle därigenom äventyras. Det kan icke förnekas att en dylik utveckling kan vara tänkbar. Det blir dock landshövdingens och i vissa avseenden särskilt vederbörande avdelningschefs sak att aktgiva på sådana tendenser. Dessa befattningshavares allmänna ställning torde i sig själv utgöra en garanti som, förstärkt av det personliga inflytandet, bör kunna skydda mot icke önskvärda tendenser av antytt slag. Det får heller icke bortses från att praxis eller den allmänna politiken ständigt bör omprövas liksom att avsteg därifrån alltid måste kunna göras. Därest emellertid praxis inom två olika lekmannakollegier tenderar till att i väsentliga ting skilja sig, synas kollegierna böra gemensamt dryfta de tveksamma punkterna. Dylika gemensamma sammanträden kunna även motiveras av andra skäl, varom mera nedan. Utredningens ståndpunkt. Då utredningen för sin del är övertygad om värdet av lekmannamedverkan samt att de därmed förbundna olägenheterna till största delen kunna undanröjas, förordar utredningen att lekmannamedverkan kommer till stånd i länsstyrelsen genom att lekmän som bisittare deltaga i länsstyrelsens beslut på de områden, där detta enligt de förut anförda grunderna kan anses befogat. Utredningen har därvid också beaktat att det av utredningen föreslagna inflyttandet av vissa fristående organ i

113 länsstyrelsen förutsätter att den i dessa organ befintliga lekmannamedverkan bibehålles. Det inflytande, lekmännen komma att utöva, samt värdet av lekmannamedverkan i varje särskilt fall bli emellertid ytterst beroende på den enskilde lekmannens personliga insats. I organisatoriskt avseende kan man icke göra mer än att skapa de former, i vilka lekmannamedverkan bör ske, och uppdraga de riktlinjer, som därvid böra följas för att lekmännens medverkan skall kunna ge det bästa resultatet. Utredningen är för sin del övertygad om att de av utredningen föreslagna formerna för lekmannamedverkan, vilka i stor utsträckning äro hämtade från de på senare tid tillkomna fristående länsorganen, skola lämna tillfälle till ett lika starkt och fruktbringande lekmannainflytande, som varit möjligt i dessa organ. Formen för lekmannamedverkan. Lekmannamedverkan i länsstyrelsen kan tänkas i såväl rådgivande som inedbeslutande form. Och den rådgivande medverkan kan i sin tur konstrueras som obligatorisk eller fakultativ. En endast rådgivande medverkan skulle föga skilja sig från nuvarande ordning. Redan nu torde många länsstyrelser använda sig därav vid olika tillfällen och för skilda ändamål. Det står givetvis varje länsstyrelse fritt att på det sätt den finner mest lämpligt inhämta erforderliga råd och upplysningar. Därest man vid länsstyrelsens sida skulle ställa ett antal lekmannakollegier med uppgift att vid behov lämna råd och upplysningar, torde visserligen kunna förväntas att vederbörande beslutande befattningshavare i länsstyrelsen skulle känna sig förpliktad att i största utsträckning taga hänsyn till åsikterna inom dessa kollegier. Det kan dock befaras, att lekmannakollegierna skulle anlitas i mycket olika omfattning av skilda länsstyrelser. Mången gång skulle lekmännens medverkan säkerligen komma att påkallas allenast i form av enstaka underhandssamråd. I vart fall är det knappast sannolikt att lekmännens inflytande skulle få avgörande betydelse. Ett något starkare inflytande skulle beredas lekmännen, om deras rådgivande medverkan gjordes obligatorisk. Emellertid torde det förhålla sig så, att syftena med lekmannamedverkan skulle bli mindre väl tillgodosedda vid en allenast rådgivande lekmannamedverkan. Bland annat kan det befaras, att lekmännens insats icke skulle bli helhjärtad eller så ansvarsmedveten som önskvärt vore. Det torde också i längden bli svårt att på dylika villkor förvärva tillräckligt kvalificerade lekmän. Utredningen är för sin del av den bestämda uppfattningen, att lekmannamedverkan i länsstyrelsen bör innebära att lekmännen deltaga i besluten. Det kan enligt utredningens mening i vart fall icke ifrågakomma, att den medverkan av lekmän, som nu äger rum i de fristående länsorgan, vilka av utredningen föreslås inordnade i länsstyrelsen, därmed skulle få förändrad karaktär. Under sådana omständigheter saknas anledning att på de övriga områden, där medverkan av lekmän erfordras, ge lekmännen

114 en annan ställning. Det bör då icke heller ifrågakomma att införa annan beslutsordning än enligt majoritetsprincipen med utslagsröst för ordföranden. Någon motsvarighet till den för allmän underrätt gällande ordningen, enligt vilken ordförandens mening blir gällande, därest icke minst visst antal lekmän ena sig om annan mening, synes icke böra ifrågakomma beträffande länsstyrelsen. Sättet för utseende av lekmännen m. m. I länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd utser nu Kungl. Maj:t ledamöterna, såvitt angår den förstnämnda efter förslag av vissa organ och sammanslutningar (se sid. 133). I mödrahjälpsnämnd utser Kungl. Maj:t ordförande och en ledamot, medan landsting, respektive stadsfullmäktige i stad utanför landsting utse en ledamot. Även vid utseendet av ledamöter i länsnykterhetsnämnden medverka landsting och stadsfullmäktige. Liknande inflytande för kommunala och andra lokala organ förekommer beträffande ledamöterna i Iänsvägnämnd, ehuru det kommunala inflytandet där är indirekt. Att landstingen (eller primärkommunernas organ) utse ledamöter i rent statliga organ kan i och för sig icke anses mindre riktigt ur principiell synpunkt än att staten överlåter på kommunala organ att handha statliga uppgifter. Utredningen har för sin del funnit att det ur flera synpunkter vore lämpligt att bereda landstingen ett visst inflytande vid utseendet av de lekmän, som skola medverka i länsstyrelsen. Kontaktmöjligheterna mellan länssstyrelse och landsting skulle ökas och samarbetet dem emellan skulle i hög grad befrämjas. Den ömsesidiga förståelsen för de båda organens arbete skulle ökas. Icke minst därigenom skulle förtroendet för länsstyrelsen och dess beslut säkerligen stärkas. Av dessa och liknande skäl förordar utredningen att vissa av de lekmän, som skola medverka i länsstyrelsen, skola utses av landsting och stadsfullmäktige i städer utanför landsting. Lekmännens antal bör som förut antytts av flera skäl vara tämligen begränsat. Enligt utredningens mening bör i allmänhet lekmännens antal icke sättas högre än tre. Undantag därifrån bör tills vidare göras för lekmannakollegiet i arbetsmarknadsfrågor (jfr sid. 148). Till vissa ytterligare undantag återkommer utredningen nedan. Av de tre lekmän, som sålunda i det enskilda fallet böra tjänstgöra, bör enligt utredningens mening Kungl. Maj:t utse en, medan landsting resp. stadsfullmäktige i stad utanför landsting utse två. En annan fördelning av rätten att utse lekmännen har utredningen icke ansett sig k u n n a acceptera därför att ett verkligt inflytande eljest icke skulle tillkomma landstingen. Utredningen vill emellertid redan här ha sagt klart ifrån, att utredningen vad angår län, som omfattar två landsting eller i vilket finnes en eller flera städer utanför landsting, icke avser att de på olika håll utsedda lekmännen skola betraktas som lokala intresserepresentanter. Samtliga lekmännen skola deltaga i och bära upp arbetet för länet i dess helhet. Någon strängt

115 formell behörighetsbegränsning med hänsyn till landstingsområde eller stad, av vars representation vederbörande utsetts, bör icke förekomma. En annan sak är att av rena lämplighetsskäl i första hand den bör kallas, som är bäst förtrogen med förhållandena på den ort, till vilken de förekommande ärendena främst ha anknytning. Däremot synes en annan behörighetsbegränsning böra företagas. I olika senare avsnitt föreslår utredningen att lekmän skola medverka i l ) arbetsmarknadsfrågor, 2) bostadspolitiska frågor, 3) sociala frågor av olika slag, 4) frågor rörande bebyggelseplaneringen samt 5) väg- och trafikfrågor. Lekmännen i arbetsmarknadsfrågor böra tills vidare utses efter samma regler som ledamöterna i länsarbetsnämnden och utgöra ett särskilt kollegium. Med hänsyn till att utredningen även beträffande de bostadspolitiska ärendena vill söka anknyta så nära som möjligt till de bestående förhållandena, torde även på det området böra utses särskilda lekmän. På det allmänna socialvårdsområdet böra utses personer med erfarenhet av olika verksamhetsgrenar på området. Även på de övriga områdena bör tillses att personer med insikt och erfarenhet på respektive områden utses. Det synes därför åtminstone för närvarande ofrånkomligt att r ä k n a med ett särskilt lekmannakollegium för vart och ett av de nämnda områdena. I och för sig skulle det väl ha varit önskvärt att ha ett färre antal lekmannakollegier. De frågor, i vilka lekmän skola medverka, torde kunna sammanföras till två huvudgrupper, nämligen en, som omfattar socialvården, och en, där frågorna angå samhällsplaneringen i vidsträckt bemärkelse. Till den sistnämnda gruppen skulle då föras arbetsmarknadsfrågor, bostadspolitiska frågor, frågor rörande bebyggelseplaneringen samt väg- och trafikfrågor. Det är möjligt att utvecklingen kommer att visa att det blir lämpligt att på så sätt minska de föreslagna lekmannakollegiernas antal. Då utredningen för närvarande anser sig böra föreslå ett större antal lekmannakollegier, sammanhänger detta i första hand med att utredningen vill anknyta så nära som möjligt till bestående förhållanden. Det är också önskvärt att få fram en viss erfarenhet av systemet med differentierade lekmannakollegier för att det bättre skall kunna bedömas, om några fördelar av större betydelse stå att vinna med ett färre antal kollegier. Det är möjligt att det i praktiken kommer att visa sig att en uppdelning av lekmännen i delegationer ändå måste ske i sådan utsträckning att m a n i realiteten måste arbeta med det av utredningen för närvarande förordade antalet kollegier. Även om lekmännen som ovan anförts i det enskilda fallet böra vara tre till antalet, bör ett större antal lekmän utses. Åtminstone i vissa frågor komma lekmännen att få bevista tämligen täta sammanträden. Man bör därför kunna i sådana fall inkalla olika lekmän växelvis. Utredningen förordar att för ettvart av de nämnda områdena Kungl. Maj :t skall utse tre lekmän, medan landstinget får utse sex. I län, som omfattar två lands-

116 ting, skall vartdera landstinget utse tre. Finnes inom länet stad, som icke deltager i landsting, utser landstinget likaledes tre och stadsfullmäktige tre. Då i länet finnas två sådana städer, utser landstinget två och stadsfullmäktige i vardera staden två. Kungl. Maj:t bör dock kunna förordna att flera lekmän än vad nu sagts i särskilda fall skola utses. Med undantag för arbetsmarknadsområdet avser utredningen ej att några suppleanter för lekmännen skola utses. På de övriga områdena bli därför samtliga lekmän ordinarie. Härigenom erhålles en viss motsvarighet i detta avseende till vad som gäller om nämndemän i allmän domstol. Vid utväljandet av lekmännen bör i första hand iakttagas att sådana personer utses som äro förfarna i allmänna värv. Det bör även tillses att erfarenhet från olika verksamhetsområden blir företrädd. I vissa fall bör även mera speciell sakkunskap representeras. Detta gäller främst på socialvårdsområdet, där den medicinska sakkunskapen bör vara företrädd inom lekmannakollegiet särskilt i frågor rörande administrativa frihetsberövanden. Det förutsattes att Kungl. Maj :t vid det på Kungl. Maj :t ankommande valet av lekmän bl. a. tillser att lekmannakollegierna på erforderligt sätt kompletteras så att en lämplig sammansättning erhålles. I andra ärenden än sådana, som beröra arbetsmarknadsfrågor, skall länsstyrelsen vara beslutför då tre lekmän, en utsedd av Kungl. Maj:t och två utsedda av landsting eller stadsfullmäktige, äro närvarande, medan i arbetsmarknadsfrågor tills vidare nuvarande regler böra gälla, d. v. s. beslutförhet skall föreligga, då minst halva antalet lekmän är närvarande. I åtskilliga frågor kommer emellertid ett större antal lekmän att få närvara. Förut har antytts att behörigheten visserligen formellt icke skall vara lokalt begränsad, men länsstyrelsen bör det oaktat tillse att lokala representanter deltaga i ärenden, som röra det landstingsområde eller den stad, av vars representation de utsetts. En följd härav torde exempelvis bli att i Malmöhus län, där två landstingsfria städer finnas, åtminstone fyra lekmän torde komma att deltaga i vissa ärenden. I ärenden, som beröra mer än ett av de olika verksamhetsområden för vilka de särskilda lekmannakollegierna utsetts, skola lekmän från alla de sålunda berörda områdena samtidigt deltaga. Åtminstone i viktigare frågor torde fulltaliga lekmannakollegier från de olika områdena böra deltaga, men ofta torde det räcka att inkalla en eller två i vederbörande frågor insatta. I dylika fall fattas besluten av de sålunda sammanslagna respektive utökade kollegierna. Separat behandling av samma ärende i skilda kollegier bör icke förekomma. Lekmännen böra utses för begränsad tid, förslagsvis fyra år. För behörighet respektive rätt att avsäga sig uppdraget böra gälla samma bestämmelser som i fråga om kommunala uppdrag. Lekmännen böra vara underkastade ansvar för ämbetsbrott vid utövandet av uppdraget som bisittare i länsstyrelsen. Åtal torde böra ske vid vederbörande hovrätt. Länsstyrelsen

117 bör ha befogenhet att då fråga om åtal uppkommer avstänga vederbörande från tjänstgöring. Ersättning för uppdraget som bisittare bör utgå med förslagsvis 20 kronor för sammanträdesdag. Bese- och traktamentsersättning bör utgå enligt resereglementet såsom för ledamot i ämbetsverk. Det bör åligga lekman, som inkallas till tjänstgöring, att i händelse av förfall omedelbart anmäla detta. Länsstyrelsen torde böra bemyndigas att, om beslutförhet på grund av förfall icke skulle föreligga, utse behörig person att för visst tillfälle tjänstgöra. Lekmännens deltagande i handläggningen bör utformas bl. a. med hänsyn till att de icke skola ianspråktagas i så stor utsträckning att uppdraget blir en börda eller att de kunna sägas förlora karaktären av lekmän. Bestämda sammanträdesdagar böra såvitt möjligt fastställas. Till lekmännen böra icke andra ärenden hänskjutas än sådana, där deras insats kan väntas få någon betydelse. Butinärenden eller eljest ärenden av obetydligare slag böra icke föreläggas dem. I arbetsmarknadsärenden och bostadspolitiska ärenden böra lekmännen deltaga i samma utsträckning som för närvarande. Lekmännen böra vidare framför allt deltaga i ärenden, som angå åtgärder i syfte att beröva någon hans personliga frihet eller att företaga inskränkningar däri, ävensom i ärenden, som eljest äro av större vikt eller principiell betydelse. Lekmännen böra indelas till tjänstgöring dels så, att belastningen blir så jämnt fördelad som möjligt, och dels med hänsynstagande till deras särskilda erfarenhet eller lämplighet. Sålunda bör en läkare tjänstgöra i ärenden angående frihetsberövanden, minst en kvinna i mödrahjälpsärenden o. s. v. Som ordförande i lekmannakollegiet fungerar landshövdingen eller — enligt gällande regler för arbetsfördelningen — avdelningschefen. Landshövdingen är alltid berättigad att, utan hinder av vad om beslutanderättens fördelning må vara stadgat i arbetsordningen, övertaga ordförandeskapet. Som allmän grundsats bör gälla, att om ett ärende eller en grupp av ärenden kan anses ha den vikt, att lekmän böra deltaga i avgörandet, så bör därav också följa, att landshövdingen eller avdelningschefen skall tjänstgöra som ordförande. Landshövdingen skall vidare kunna besluta att ärende, som eljest kunnat avgöras av länsstyrelsen utan medverkan av lekmän, ändå skall hänskjutas till lekmännen. Regeln att avdelningschefen skall deltaga i handläggningen av alla ärenden, som föredragas för landshövdingen, gäller även då föredragningen sker inför landshövdingen jämte lekmännen. Beslut fattas genom omröstning, varvid ordföranden äger utslagsröst. Föredraganden synes icke böra äga deltaga i omröstningen. Enligt utredningens mening böra kollegiala beslutsformer icke komma till användning i länsstyrelsen i annan mån än genom lekmännens deltagande. I de ärenden, som avgöras utan medverkan av lekmän, kommer föredraganden därför icke att

118 deltaga som medbeslutande. Det torde icke vara anledning alt tillämpa en annan ordning, då lekmän medverka. För övrigt torde med allenast ett fåtal lekmän tjänstemannainflytandet vara i erforderlig grad tryggat genom ordförandens röst och föredragandens medverkan. Däremot bör föredraganden liksom envar ledamot av det beslutande kollegiet samt annan i handläggningen deltagande, exempelvis avdelningschefen (då landshövdingen är ordförande), annan sektionschef än föredraganden och länsarkitekten eller annan expert, ha rätt och plikt att vid avvikande mening anmäla formlig reservation. Garantier för lekmannainflytandet. I annat sammanhang har något berörts frågan om den förändring av lekmannainflytandet som kan tänkas ske vid inordnande i länsstyrelsen av vissa nu fristående länsorgan. Speciellt har man härvidlag att tänka på de organ, där annan än landshövdingen för närvarande är ordförande. Men även betydelsen i detta sammanhang för lekmannainflytandet i allmänhet av vice ordförandens verksamhet i dylika organ bör uppmärksammas. Det kan nämligen med visst fog göras gällande, att om ordföranden — då denne nu är annan än landshövdingen — och vice ordföranden ersättas av befattningshavare hos länsstyrelsen, fara kan finnas för att lekmännens nuvarande inflytande i realiteten begränsas. Grunden härtill skulle då vara, att ingen av lekmännen längre får tillfälle att lika grundligt sätta sig in i verksamheten och följa den i alla detaljer. Vissa garantier för att lekmannainflytandet i erforderlig omfattning skall kunna göra sig gällande måste därför skapas. Sålunda bör fastslås som en allmän skyldighet för länsstyrelserna att på lämpligt sätt låta lekmännen följa ärendena och taga del av det för deras ställningstaganden erforderliga materialet. Men några alltför detaljerade regler i detta avseende torde icke böra fastställas utan man torde få pröva sig fram med olika metoder. Stundom kan det vara lämpligt att någon av lekmännen före ett sammanträde får taga del av handlingarna, i andra fall kan det visa sig lämpligare att utsända promemorior eller utförligare föredragningslistor el. dyl. I någon mån torde erfarenheterna från prövningsnämndsarbetet och tillämpningen därvid av 13 och 23 §§ kungörelsen med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet kunna tjäna till ledning. Enligt nämnda författningsrum skola prövningsnämndernas ledamöter på förhand informeras om förekommande ärenden. Om det visar sig erforderligt att i här avsett syfte någon lekman inställer sig hos länsstyrelsen utan alt sammanträde hålles, bör efter länsstyrelsens beprövande ersättning såsom för sammanträde kunna utgå. Lekmännen skola ha samma rätt att få informationer om förekommande ärenden i länsstyrelsen och beredningen av dessa som vilken befattningshavare som helst i länsstyrelsen samt att taga del av diarier, handlingar o. s. v.

119 Som förut antytts torde det på många områden, där enligt utredningens mening lekmän böra medverka, icke vara praktiskt lämpligt att lekmännen dellaga i alla detaljärenden. Det bör ofta vara tillräckligt att allmänna principer fastslås, efter vilka detalj ärendena få avgöras tjänstemannavägen. På vissa områden kunna ärendegrupper förekomma, vilka uppenbarligen icke äro av den vikt att lekmannamedverkan kan anses påkallad. Det torde böra ankomma på de enskilda länsstyrelserna att enligt närmare bestämda allmänna riktlinjer i arbetsordningen fastställa på vad sätt olika slag av ärenden skola handläggas och beslut fattas. Härvid förutsattes att Kungl. Maj :t kommer att utfärda normalarbetsordning (exempel på arbetsordning), varvid de olika centrala verk, som äro berörda, böra medverka med förslag. Det torde icke vara praktiskt möjligt att låta alla de olika lekmannakollegierna deltaga i beslut om fastställelse (eller ändring) av arbetsordning, utan sådana beslut torde böra fattas av länsstyrelsen utan medverkan av lekmännen, som dock torde böra beredas tillfälle att yttra sig före beslutens meddelande. Beslut om fastställelse eller ändring av arbetsordning böra liksom för närvarande anmälas till chefen för inrikesdepartementet. Oavsett vad som i arbetsordning är stadgat om fördelning av beslutanderätten böra ärenden av större vikt underställas lekmännen. Sättet för meddelande av bestämmelser om lekmannamedverkan. De allmänna reglerna om lekmannamedverkan kunna antingen införas i respektive författningar eller också ges i form av en särskild författning. Enligt utredningens mening vore det naturligt att alla bestämmelser om länsstyrelsens organisation sammanfördes i instruktionen för länsstyrelserna. Normalt äro dylika bestämmelser väl av den art att de böra utfärdas i administrativ ordning, låt vara att riksdagen dessförinnan getts tillfälle att taga ställning till dem. Emellertid är utredningen medveten om att också den uppfattningen kan ha fog för sig som gör gällande att, därest en myndighet vid handhavandet av särskilda, av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt fastställda uppgifter skall ha en från den vanliga avvikande sammansättning, detta bör angivas i samband med fastställandet av uppgifterna i fråga. Att huvudreglerna för lekmannamedverkan fastslås av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt kan även påkallas av vissa andra omständigheter. De nuvarande lekmannaorgan, vilka av utredningen föreslås skola inordnas i länsstyrelsen, ha på sin tid beslutats av riksdagen. Och lekmännen avses skola utses ej blott av Kungl. Maj :t utan även av icke-statliga organ. Men oavsett om grundreglerna för lekmannamedverkan anses kunna meddelas i administrativ ordning eller ej tala vissa skäl för att de sammanföras i en författning. Kunna reglerna meddelas i administrativ ordning är det intet som hindrar att de införas i instruktionen för länsstyrelserna. I vart fall torde de icke böra intagas i envar av de olika lagar eller andra författningar vid vilkas tillämpning lekmännen skola medverka. Lekmanna-

120 medverkan kan nämligen stundom böra ske i ärenden, som icke falla inom ramen för någon särskild författning, exempelvis yttranden över remisser, särskilda framställningar till Kungl. Maj :t eller andra centrala myndigheter m. m. Utredningen har med hänsyn till vad sålunda anförts funnit lämpligt att uppgöra förslag dels till lag om särskilda bisittare i länsstyrelserna, dels till vissa tillämpningsbestämmelser inom ramen av instruktionen för länsstyrelserna och dels — för att icke tynga instruktionen — till särskilda anvisningar rörande tillämpningen av bestämmelserna om bisittare i länsstyrelserna.

Ulll

I M M .

Ill

LÄNSFÖRVALTNINGENS A R B E T S U P P G I F T E R OCH YTTRE ORGANISATION

KAPITEL 6

Den arbetsmarknadspolitiska verksamheten I. HISTORISK ÖVERSIKT I början av 1900-talet inrättades de första moderna offentliga arbetsförmedlingsanstalterna i landet. De tidigaste av dessa anstalter anordnades av vissa städer. Genom beslut av riksdagen år 1906 ställdes medel till förfogande för understöd till arbetsförmedlingsanstalter, som anordnades av landsting, hushållningssällskap eller kommun. Den första på huvudkontor och avdelningskontor organiserade arbetsförmedlingen tillskapades av landstinget i Östergötlands län år 1907. Tillsynen över arbetsförmedlingsanstalterna anförtroddes först kommerskollegium men överflyttades 1913 till den då inrättade socialstyrelsen. År 1912 påbörjades ett samarbete mellan de olika länens arbetsförmedlingar genom bildandet av större förmedlingsdistrikt, men redan 1910 hade kommerskollegium börjat utgiva en s. k. riksvakanslista för sådana lediga platser, för vilka lämpliga arbetssökande icke funnos anmälda på de olika kontoren. Under de följande åren utbyggdes statsbidragssystemet. Genom lag om offentlig arbetsförmedling den 15 juni 1934 (nr 267) infördes skyldighet för varje landsting och stad, som icke deltog i landsting, att anordna offentliga arbetsförmedlingsanstalter. Därjämte blevo villkoren för statsbidrag väsentligt gynnsammare än förut. Påkänningarna på arbetsförmedlingsverksamheten ha givetvis skiftat från tid till annan liksom behovet av en aktivare dylik verksamhet. Sistnämnda spörsmål har särskilt aktualiserats icke blott vid större arbetslöshetskriser utan också i lika hög grad då det förelegat brist på arbetskraft. Frågan om arbetskraftens disposition var sålunda särskilt aktuell under de båda världskrigen. Vid 1917 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag om allmän tjänsteplikt, som skulle administreras av särskilda organ, nämligen riksarbetsnämnd, länsarbetsnämnder och kommunala arbetsnämnder. Frågan föll emellertid i riksdagen. År 1938, under trycket av det då försämrade

122 utrikespolitiska läget, upptogs frågan igen. Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap överlämnade till Kungl. Maj:t bland annat utkast till lag om tjänsteplikt m. m. samt förordning med särskilda bestämmelser om arbetsförmedling. Enligt nämnda utkast skulle arbetsförmedling bedrivas endast av kristidsstyrelserna under ledning av ett centralt organ (arbetskommissionen) och med biträde av kristidsnämnderna. De offentliga arbetsförmedlingsanstalterna skulle övergå till att bli organ för kristidsstyrelserna. I ett över utkasten avgivet yttrande ifrågasatte länsstyrelsen i Södermanlands län om icke vissa skäl talade för att anförtro tjänstepliktslagens lokala tillämpning åt länsstyrelserna, detta med hänsyn bland annat till de frågor i övrigt angående disposition vid krig eller krigsfara av vissa kategorier av befattningar, som ankomme på länsstyrelsen. Sedan särskilt tillkallade sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap härefter avlämnat vissa förslag, förelade Kungl. Maj :t i proposition den 1 december 1939 (nr 92) urtima riksdagen ett förslag till lag om tjänsteplikt, m. m. Förslaget godkändes av riksdagen med några smärre ändringar. Nyssnämnda sakkunniga föreslogo att tjänstepliktslagens tillämpning skulle närmast under Kungl. Maj :t ankomma på en riksarbetsstyrelse. Som riksarbetsstyrelse skulle fungera den myndighet, som Kungl. Maj :t därtill förordnade. I länen skulle lagens tillämpning ankomma på de myndigheter (länsarbetsstyrelser), vilka av Kungl. Maj :t erhållit detta uppdrag. I de sakkunnigas förslag förutsattes, att länsstyrelsen skulle fullgöra länsarbetsstyrelsens funktion, där ej Kungl. Maj :t särskilt förordnat annan myndighet därtill. De sakkunniga förutsatte att för ändamålet borde inrättas särskilda provisoriska avdelningar i länsstyrelserna. Då i den ordinära lokalförvaltningen länsstyrelserna intoge en dominerande ställning vore det enligt de sakkunniga naturligt och lämpligt, att desamma även i den extraordinära krisförvaltningen erhölle ett sådant inflytande, som förhållandena kunde medgiva. De sakkunniga ansågo emellertid att med en ökning och intensifiering av den ifrågavarande verksamheten åtminstone i större län kunde förväntas en sådan arbetsbörda av dessa och andra ärenden av krisnatur, att det bleve nödvändigt att bryta ut dylika uppgifter ur länsstyrelsernas ämbetsområde och uppdraga dem ät särskilt förordnade myndigheter för dessa län. I utbyggt skick förordade de sakkunniga slutligen att organisationen på länsstadiet skulle bestå av särskilt förordnade arbetsmarknadsstyrelser med tre medlemmar, nämligen 1) landshövdingen som ordförande, 2) en vice ordförande och verkställande ledamot samt 3) chefen för den för ändamålet omorganiserade arbetsförmedlingsanstalten. I yttrande över förslaget anförde t. ex. länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus och Kopparbergs län betänkligheter mot att länsstyrelse skulle få utöva länsarbetsstyrelses funktion. Man tryckte i huvudsak på länsstyrelsernas redan stora och alltmera växande arbetsbörda. Länsstyrelsen i Kopparbergs län avstyrkte pä dylika grunder uttryckligen att

123 länsstyrelserna skulle åläggas dessa uppgifter. Samma ståndpunkt intog också socialstyrelsen, som menade att man i varje fall kunde utgå från alt landshövdingarna icke skulle kunna ägna erforderlig tid åt dessa ärenden. Därmed bortfölle enligt styrelsens mening varje skäl för länsstyrelsernas inordnande i organisationen. Föredragande departementschefen anförde i ovannämnda proposition nr 92 bl. a., att det med visshet kunde förutsägas, att i de allra flesta län länsstyrelserna icke ens för någon kortare period av den tid, då lagens centrala delar vore i aktuell tillämpning, kunde belastas med uppgiften att fungera som länsarbetsstyrelser. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 34) över propositionen förklarade andra särskilda utskottet bl. a., att länsstyrelserna icke annat än i undantagsfall torde kunna komma att fungera såsom länsarbetsstyrelser. Av vikt vore att de organ, som därför torde k o m m a att tillskapas, sammansattes av på området särskilt kvalificerade m ä n eller kvinnor. Tjänstepliktslagen (SFS 934/1939), som hade fullmaktskaraktär, bragtes genom beslut den 26 april 1940 av Kungl. Maj:t med samtycke av riksdagen i tillämpning, såvitt avsåg lagens andra kapitel, vari stadgas om arbetsförmedling och om arbetsförmedlingsanstalts underställande under länsarbetsstyrelse m. m. Den 7 maj 1940 tillsattes statens arbetsmarknadskommission, vilken ersatte det rådgivande organ med samma namn, som tillkommit den 19 september 1939. Den nya kommissionen fick i uppgift att tjänstgöra som riksarbetsstyrelse enligt tjänstepliktslagen. Som styrelsen underställda länsorgan (länsarbetsstyrelser) tillkommo särskilda länsarbetsnämnder (se SFS 328/1940). Åt arbetsmarknadskommissionen anförtroddes därutöver att leda statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet (SFS 327/1940), vilken dittills åvilat den år 1914 inrättade arbetslöshetskommissionen, samt att tjänstgöra som tillsynsmyndighet enligt krigsfamiljebidragsförordningen m. m. I anslutning till beslutet om tillämpning av 2 kap. tjänstepliktslagen utfärdades kungörelse om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen (SFS 329/1940), vilken bl. a. innefattade ett provisoriskt överflyttande på länsarbetsnämnderna av den ledning för de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, som tidigare tillkommit de kommunala styrelserna. I samband därmed övertog staten ansvaret för kostnaderna för arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet. Arbetsmarknadskommissionen blev tills vidare den offentliga arbetsförmedlingens chefsmyndighet, i samband varmed socialstyrelsens befattning såsom tillsynsmyndighet för arbetsförmedlingen upphörde. Såsom länsorgan för arbetsmarknadskommissionen fungerade som ovan antytts i varje län en länsarbetsnämnd och i Stockholms stad en arbetsnämnd. F r a m till årsskiftet 1944/45 bestod länsarbetsnämnd av en opartisk ordförande samt en representant för vardera arbetsgivar- och arbetstagar9—016428

124 intressen. Genom kungörelser den 20 oktober 1944 (nr 703) samt den 1 juni 1945 (nr 339) föreskrevs en omorganisation av nämnderna. Syftet härmed var alt nämnderna skulle kunna utnyttjas dels såsom samordningsorgan för det planeringsarbete inom respektive län, som för mötande av en sysselsättningskris bedrevs av olika statliga och kommunala organ, dels också såsom tillsynsmyndigheter över de lokala kommunala organen för arbetslöshetshjälp. I samband med omorganisationen av nämnderna utsåg Kungl. Maj :t i samtliga län utom tre vederbörande landshövding till ordförande i nämnden. Numera är i alla län utom Södermanlands län landshövdingen ordförande i länsarbetsnämnden. Det må dock anmärkas, att överståthållaren ej är ordförande i arbetsnämnden i Stockholm. Med anledning av Kungl. Maj :ts proposition 239/1947 beslöt 1947 års riksdag (skrivelse nr 441) inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen. I denna proposition anfördes bl. a. — i anslutning till vissa uttalanden därom i det till grund för propositionen liggande sakkunnigförslaget (SOU 1946:51) — att kärnan i det centrala arbetsmarknadsorganets verksamhet måste vara ledningen av den offentliga arbetsförmedlingen såsom samhällets främsta instrument för utjämning av utbud av och efterfrågan på arbetskraft. Till denna kärna borde ansluta sig ledningen av de särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som betingades å ena sidan av överflöd på arbetskraft och å andra sidan av brist på arbetskraft. Det ma vidare framhållas att i sistnämnda sakkunnigförslag bl. a. hemställdes (sid. 27—29), att den dittillsvarande överensstämmelsen mellan länen och länsarbetsnämndernas verksamhetsområden skulle upphöra beträffande vissa län. Stockholms län borde uppdelas pä Stockholms stad samt Uppsala och Södermanlands län. Stor-Göteborg borde bilda ett eget arbetsmarknadsområde och återstoden av Göteborgs och Bohus län sammanläggas med delar av Älvsborgs län till en särskild enhet med arbetsnämnd i Uddevalla. I de flesta yttranden över förslaget, vilka behandlade nu angivna avsnitt, avstyrktes den föreslagna uppdelningen av länen. Bland de för avstyrkandena åberopade skälen märkas kanske främst de olägenheter, som kunde väntas uppstå genom nödvändigheten för nämnderna i dessa nya områden att samarbeta med andra länsmyndigheter i två olika län. Av särskilt intresse i detta sammanhang torde socialstyrelsens yttrande vara. Nämnda styrelse förklarade sig dela den uppfattningen, att de nuvarande länen i vissa fall icke vore lämpliga som lokala arbetsmarknadsområden. Styrelsen ville dock bestämt avråda från att enbart för detta ändamål rubba de länsadministrativa gränserna. Frågor om arbetsmarknadens reglering och arbetsförmedlingen vore av betydande intresse för landshövdingarna i deras ämbetsutövning. Den föreslagna uppdelningen av vissa län skulle medföra,

125 att landshövdingen i dessa fall skulle undandragas den viktiga del i länets förvaltning, som arbetsmarknadsfrågorna utgjorde. Föredragande statsrådet förklarade i förenämnda propositionen 239/1947 i denna fråga, att han vore av den meningen att vissa olägenheter vore förknippade med den bestående gränsdragningen mellan länsarbetsnämndernas verksamhetsområden. Inrättande av speciella förvaltningsområden, vilkas gränser avveke från länsindelningens, borde emellertid undvikas för verk med mera allmänna förvaltningsuppgifter och därmed även för arbetsförmedlingen. Genom dylik avvikelse skulle det samarbete, som måste äga rum mellan arbetsförmedlingsorganen och olika länsmyndigheter, otvivelaktigt försvåras. Olägenheterna härav skulle med särskild styrka göra sig gällande i en krissituation på arbetsmarknaden. Han ansåge därför övervägande skäl tala för att någon ändring i fråga om länsarbetsnämndernas verksamhetsområden icke genomfördes. Riksdagen beslöt i denna fråga i enlighet med propositionen. Enligt riksdagens beslut i anledning av propositionen inrättades från och med den 1 januari 1948 arbetsmarknadsstyrelsen och förstatligades från och med samma dag den offentliga arbetsförmedlingen. Beslutet innebar i huvudsak att de dittillsvarande provisoriska förhållandena på området med vissa smärre förändringar förlänades definitiv karaktär.

II. GÄLLANDE ORDNING M. M. De arbetsmarknadspolitiska organens uppgifter och organisation äro angivna i instruktionen den 17 juni 1948 (nr 439) för arbetsmarknadsstyrelsen samt instruktionen samma dag (nr 440) för länsarbetsnämnderna.

A.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Uppgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen är under Kungl. Maj:t central myndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor och har i denna egenskap att handlägga ärenden rörande dylika frågor i den mån detta icke ankommer på annan statlig myndighet. Styrelsen är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna. Till styrelsens verksamhetsområde hör att handha ledningen av den offentliga arbetsförmedlingen och den därtill knutna verksamheten för yrkesvägledning samt för arbetsvärd ät partiellt arbetsföra; att utöva tillsyn över annan arbetsförmedling än den offentliga; att handha ledningen av statlig och statsunderstödd planläggningsverksamhet för åtgärder till motverkande av arbetslöshet ävensom ledningen av statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet; att utöva tillsyn över de erkända arbetslöshetskassorna samt över andra understödsföreningar,

126 som uteslutande avse att bereda understöd vid arbetslöshet; att enligt anvisningar av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap planlägga ulnytljandet av landets arbetskraft vid krig eller eljest under utomordentliga av krig eller krigsfara föranledda förhållanden samt i samband därmed handlägga ärenden rörande uppskov och anstånd med inställelse till krigstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap; att vidtaga åtgärder, som betingas av brist på arbetskraft; samt att handlägga vissa ärenden rörande investeringsfonder. I fråga om planläggningsverksamheten för åtgärder i syfte att motverka arbetslöshet åligger det styrelsen bl. a. att årligen upprätta och till Kungl. Maj :t ingiva förslag till reserv av statliga, kommunala och statsunderstödda investeringsobjekt; att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag och i övrigt vidtaga de åtgärder, som må erfordras för att vederbörlig detaljplanering av arbeten, intagna i eller avsedda att intagas i investeringsreserven, skall komina till stånd; samt att föra ett centralt register över tillgängliga investeringsobjekt. Det åligger vidare styrelsen att anskaffa maskiner, redskap och andra inventarier, material och effekter samt förläggningsutrymmen för arbeten, som i arbetslöshetsbekämpande syfte utföras av styrelsen, och för hållande av beredskapslager i viss omfattning. Organisation. Arbetsmarknadsstyrelsen utgöres av en generaldirektör och chef, tillika ordförande i styrelsen, en överdirektör och souschef samt sju av Kungl. Maj :t för högst tre år i sänder särskilt utsedda ledamöter. Vid förfall för generaldirektören tjänstgör överdirektören såsom ordförande. För var och en av de särskilt utsedda ledamöterna skall finnas personlig ersättare. Av de särskilt förordnade ledamöterna skola fem jämte ersättare för dem utses: två efter förslag av svenska arbetsgivareföreningen; två efter förslag av landsorganisationen i Sverige; samt en efter förslag av tjänstemännens centralorganisation. Hos styrelsen skall finnas en särskild arbetslöshetsförsäkringsdelegation, vilken i styrelsens ställe skall handha ärenden rörande erkända arbetslöshetskassor. Delegationen utgöres av generaldirektören, tillika ordförande, överdirektören och tre av Kungl. Maj :t för en tid av högst tre år i sänder särskilt utsedda ledamöter, representerande de erkända arbetslöshetskassorna, för vilka ledamöter ersättare jämväl skola utses av Kungl. Maj :t. Vid förfall för generaldirektören eller överdirektören inträder chefen för försäkringsbyrån som ledamot i delegationen. Delegationen skall biträdas av en befattningshavare med domarbehörighet och en befattningshavare med behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag. Kungl. Maj :t kan förordna att ytterligare delegationer för andra uppgifter skola finnas. Arbetsmarknadsstyrelsen är organiserad på åtta ordinarie byråer. För handläggning av ärenden, som betingas av extraordinära förhållanden inom

127 styrelsens verksamhetsområde, kunna inom styrelsen inrättas tillfälliga byråer. Beslut härom fattas av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. För närvarande finnas enligt kungl. brev den 30 juni 1947 inom arbetsmarknadsstyrelsens krisorganisation tills vidare inrättade två sådana byråer, nämligen dels en byrå för handläggning av ärenden rörande tillämpningen av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock en byrå för vissa utlänningsärenden. Styrelsen äger att till överläggning inför styrelsen inkalla ordförande och ledamöter i länsarbetsnämnderna ävensom befattningshavare hos nämnderna och den offentliga arbetsförmedlingen. Styrelsen kan också beordra befattningshavare vid länsarbetsnämnd eller den offentliga arbetsförmedlingen att tjänstgöra hos styrelsen. B.

Länsarbetsnämnderna

Uppgifter. Såsom lokalmyndighet för frågor tillhörande arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområde skall i varje län å ort, som Kungl. Maj :t bestämmer, finnas en länsarbetsnämnd samt i Stockholms stad en arbetsnämnd. För den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten finnas under varje länsarbetsnämnd ett huvudkontor samt avdelningskontor, expeditioner och ombud. Länsarbetsnämnd åligger att följa utvecklingen på arbetsmarknadsområdet inom länet och hos arbetsmarknadsstyrelsen göra de framställningar och förslag, vartill läget ger anledning, att handha ledningen av den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten inom länet, att i samarbete med skolor och myndigheter planlägga och öva tillsyn över den offentliga yrkesvägledningen i länet, att i den utsträckning Kungl. Maj:t förordnar handha arbetsvärden, att, efter arbetsmarknadsstyrelsens bestämmande, inom länet öva tillsyn över hjälpverksamheten i samband med arbetslöshet samt planläggningen av åtgärder för att motverka arbetslöshet, att enligt arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter och anvisningar planlägga utnyttjandet av den arbetskraft, som under krig och därmed jämförliga förhållanden kan beräknas stå till förfogande inom länet, samt att i övrigt handha de uppgifter, som av Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen åläggas nämnden. Ärende som rör fråga av principiell betydelse och större vikt skall överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen. (Angående vissa ytterligare hithörande bestämmelser se sid. 20.) Länsarbetsnämndernas väsentligaste ordinära uppgifter avse arbetsförmedlingsverksamheten och vad därmed har samband. I envar av nämndernas uppgifter ingår såsom mer eller mindre primär faktor en fråga om arbetskraften och dess användning. Utöver den löpande arbetsförmedlingsverksamheten ankomma emellertid på nämnderna vissa andra uppgifter av huvudsakligen planläggningsnatur eller avseende extraordinära förhållan-

128 den. Nämndernas befogenheter pä dessa senare områden äro skiftande, men i allmänhet tillkommer dem ingen självständig rätt att besluta om verkställighetsåtgärder. De skola i regel upprätta planer eller införskaffa material till dylika samt verkställa arbetsmarknadsstyrelsens beslut. De uppgifter, vilka sålunda förutom arbetsförmedlingsverksamhcten för närvarande ankomma på länsarbetsnämnderna, äro i huvudsak att hänföra till tre på det hela taget skilda områden, nämligen dels sådana som direkt sammanhänga med arbetslöshetsbekämpningen, dels vissa med nuvarande förhållanden sammanhängande mera extraordinära uppgifter, dels ock uppgifter av viss krigsberedskapskaraktär. Till den första gruppen höra uppgifter i samband med arbetslöshetsförsäkringen och arbetslöshetshjälpen. Den andra gruppen omfattar uppgifter, som sammanhänga med den statliga investeringsregleringen, medan den tredje avser sådana områden som arbctsblockorganisationen, beredskapsregistret och beredskapsmönstring ävensom uppskovsväsendet. För de till den andra och tredje gruppen hänförliga uppgifterna lämnas vissa redogörelser i kap. 28. Utöver dessa tre grupper ärenden kunna nämnderna också få handlägga vissa frågor i samband med industrilokaliseringen. Den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten är författningsmässigt reglerad i kungörelsen den 30 december 1947 (nr 983) om den offentliga arbetsförmedlingen och skall enligt kungörelsen, under arbetsmarknadsstyrelsens överinseende, inom varje län stå under ledning av vederbörande länsarbetsnämnd. I varje län skall finnas ett huvudkontor för den offentliga arbetsförmedlingen samt erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor, expeditioner och ombud. Antalet kontor och expeditioner samt dessas förläggning bestämmes av Kungl. Maj :t. Erforderliga bestämmelser om ombuden meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen. Därjämte finnas vissa allmänna bestämmelser för huru verksamheten skall bedrivas m. m. Det är vidare föreskrivet att till den offentliga arbetsförmedlingen skall vara knuten en yrkesvägledande verksamhet med uppgift att stå allmänheten till tjänst med råd och upplysningar i yrkesvals- och utbildningsfrågor samt att på annat sätt genom lämpliga åtgärder främja den enskildes yrkesutbildning och yrkesanpassning. Förutom yrkesvägledningen ha även andra av arbetsförmedlingsverksamhetens grenar en i viss mån särpräglad karaktär. Detta gäller sålunda bland annat arbetsvärden, d. v. s. åtgärderna för inpassande av de partiellt arbetsföra i arbetslivet. En annan dylik uppgift har varit den särskilt sommartid ganska intensiva verksamheten för ungdomsberedskap och arbetsläger för skolungdom, avseende att bereda främst jordbruket ett arbetskraftstillskott. De tidigare omfattande åtgärderna för organiserande av skogshuggningar torde också få föras hit. Vidare kan i sammanhanget nämnas rekryteringen av tjänstemän och arbetare till statens myndigheter och organ samt medverkan vid överflyttning av krispersonal till andra arbetsområden, anskaff-

129 ning av civilanställningar åt avgånget militärmanskap och rekrytering av fast anställda till krigsmakten, medverkan vid utbyte eller överflyttning av arbetskraft de nordiska länderna emellan ävensom utbyte av praktikanter i studiesyfte mellan Sverige och andra länder. Här må också framhållas den verksamhet, som sammanhänger med det stora antalet i landet sysselsatta utländska arbetstagare. Beträffande den närmare innebörden av de olika verksamhetsgrenarna såväl inom den egentliga arbetsförmedlingen som vid sidan därav torde få hänvisas till ett av sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation år 1946 i två delar avgivet betänkande (SOU 1946:44 och 51). Slutligen bör här nämnas att vissa särskilda läger äro anordnade för mottagande av utländska flyktingar. Dessa läger stå under vederbörande länsarbetsnämnds omedelbara ledning. Den privata arbetsförmedlingen är reglerad genom lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Enligt lagen, som äger tillämpning å all slags arbetsförmedling som drives av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd sjuksköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av skrift, vara tryckfrihetsförordningen är tillämplig, må arbetsförmedling icke bedrivas i förvärvssyfte. Vill någon eljest bedriva arbetsförmedling, för vilken uppbäres ersättning, skall tillstånd sökas hos arbetsmarknadsstyrelsen, som också har att utöva tillsyn å efterlevnaden av lagen och i anledning av densamma meddela föreskrifter. Jämlikt övergångsbestämmelser till lagen (se även SFS 722/1948) fär arbetsförmedling i förvärvssyfte, som bedrevs vid lagens ikraftträdande, under vissa villkor fortsättas, f. n. längst till den 1 januari 1955. Arbetslöshetsförsäkringen regleras genom bestämmelser i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor, förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen den 23 november 1934 (nr 554) angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor, lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar, kungörelsen den 8 november 1912 (nr 304) angående tillsyn å understödsföreningar, m. m., kungörelsen den 20 februari 1948 (nr 62) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor samt förordningen den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp frän erkända arbetslöshetskassor. Arbetsmarknadsstyrelsen är tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna och har att i denna egenskap övervaka kassornas verksamhet. För detta ändamål är varje kassa skyldig att bereda styrelsen eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kassan och dess styrelse. Arbetsmarknadsstyrelsen följer vidare kassornas verksamhet med stöd av rapporter, som mänatligen skola insändas. Till arbetsmarknadsstyrelsen skola överlämnas bland annat avskrifter av vid kassastyrelsens

130 sammanträden förda protokoll samt redogörelser för kassans beslut i fråga om understödsrätt vid arbetsvägran. Om arbetsmarknadsstyrelsen finner anledning till anmärkning, skall den meddela kassan anvisning att inom viss tid vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig, vid äventyr att antagandet av kassan som erkänd arbetslöshetskassa återkallas eller att räiten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid upphör. Länsarbetsnämndernas befattning med hithörande ärenden faller huvudsakligen inom ramen för arbetsförmedlingen och nämnderna fungera såsom lokala kontrollorgan. För beräknande av karenstid, konstaterande av arbetsvägran m. m. förutsattes ett intimt samarbete mellan kassorna och arbetsförmedlingsorganen. Detta samarbete får också uttryck däri att en ledamot av varje länsarbetsnämnd utses efter förslag av de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Arbetsförmedlingsorganen skola dels meddela bevis (genom stämpling å s. k. karens- eller kvittokort) att respektive kassamedlemmar sökt arbete och dels på begäran lämna arbetssökande biträde med tolkning av bestämmelserna om arbetsvägran. I den förut berörda kungörelsen om den offentliga arbetsförmedlingen stadgas också att, om arbetssökande, som åtnjuter eller påkallar arbetslöshetshjälp från kommunal arbetslöshetsnämnd eller är understödssökande medlem av erkänd arbetslöshetskassa, vägrar att antaga erbjudet lämpligt arbete, skall anmälan därom omedelbart göras till vederbörande arbetslöshetsnämnd eller arbetslöshetskassa samt till arbetsmarknadsstyrelsen. Numera föreligger ett av socialvårdskommittén avgivet betänkande med förslag till lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39). Kommittén presenterar där två förslag, betecknade alternativ I och alternativ II, av vilka det sistnämnda såsom huvudalternativ förordas av kommittén. I organisationskapitlet till alternativ I förklarar kommittén sig vilja ge sin principiella anslutning till alt länsstyrelsen göres till bärare på länsstadiet av arbetslöshetsförsäkringen. Detta förutsätter emellertid enligt kommittén att de nuvarande länsarbetsnämnderna inflyttas i länsstyrelserna som en byrå. Härvid skulle inom länsmyndigheten uppnås en enhetlighet, som måste bli av betydelse för alla de olika former av samhällets verksamhet, varom i detta sammanhang är fråga. Arbetsförmedling, arbetslöshetsförsäkring och socialhjälp ävensom arbetslinjen skulle på detta sätt kunna effektivt samordnas på länsstadiet. Enligt alternativ I, som åsyftar en enhetlig men inkomslgraderad försäkring, administrerad på lokalstadiet av socialförsäkringsnämnder, pä länsstadiet av länsarbetsnämnd (länsstyrelse) och på centralstadiet av arbetsmarknadsstyrelsen, avses länsarbetsnämnderna skola genom inspektioner och rapporter följa de lokala organens verksamhet och tillhandagå dem med råd och anvisningar samt vara kommunerna behjälpliga med åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. På länsarbetsnämnd skall ankomma att

131 pröva rätten till understöd vid arbetsvägran ävensom vissa andra understödsfrågor, men nämnden skall kunna underställa tveksamma fall centralmyndighetens prövning. Länsarbetsnämnden skall vidare vara besvärsinstans men också spontant äga upptaga till prövning av lokahnyndighet avgjord fråga. För handhavande av uppgifterna enligt alternativ I föreslås länsarbetsnämnderna få en särskild sammansättning med såvitt möjligt paritetisk partsrepresentation. Nämndernas kanslier böra då också organiseras på två avdelningar, en för de nuvarande ärendena och en för försäkringsärenden. Huvudalternativet syftar till att bibehålla den nuvarande kassaförsäkringen. För det klientel, som icke har möjlighet att ingå i någon kassa, skapas en enhetsgren av försäkringen, vilken administreras av socialförsäkringsnämnd, länsarbetsnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt huvudalternativet skola länsarbetsnämnderna handha allenast enhetsgrenen av försäkringen. Någon särskild organisation av dessa nämnder föreslås icke i huvudalternativet, där man dock tänker sig att de beträffande försäkringens enhetsgren skola få samma uppgifter som enligt alternativ I i fråga om hela försäkringen. För arbetslöshetshjälpen gälla bestämmelserna i lagen den 30 juni 1944 (nr 475) om arbetslöshetsnämnd samt kungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet. Beslutanderätt i hithörande frågor tillkommer i allmänhet antingen arbetsmarknadsstyrelsen eller vederbörande kommunala arbetslöshetsnäinnd samt beträffande yrkesutbildningskurser överstyrelsen för yrkesutbildning. Länsarbetsnämnderna ha dock en viss självständig kontroll- och tillsynsverksamhet gentemot arbetslöshetsnämnderna, vilken utövas genom inspektioner m. m. Arbetsmarknadsstyrelsen äger uppdraga åt länsarbetsnämnd att handlägga ärende och utöva styrelsen tillkommande beslutanderätt enligt nyssnämnda kungörelse. I huvudsak tjänstgör dock länsarbetsnämnden endast som mellanhand mellan de kommunala organen och arbetsmarknadsstyrelsen. Ansökningar om beredskapsarbeten, hyreshjälp, dagunderstöd m. m. skola ingivas till vederbörande länsarbetsnämnd, som har att med eget yttrande vidarebefordra dem till arbetsmarknadsstyrelsen. En mycket viktig uppgift på detta område är länsarbetsnämndernas medverkan vid investeringsplaneringen. Förarbetena för de förslag till reservav statliga, kommunala och statsunderstödda investeringsobjekt, vilka det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att ärligen upprätta och ingiva till Kungl. Maj :t, utföras lokalt av nämnderna. Dessa ha att hos de kommunala myndigheterna och andra ifrägakommande organisationer eller enskilda väcka intresse för planering av investeringsobjekt. Särskilt böra nämnderna tillse att detaljplanering bedrives i erforderlig omfattning, sä att arbetena vid behov verkligen kunna komma till utförande.

132 Ifrägakommande särskilda hjälpätgärder utföras i arbetsmarknadsstyrelsens egen regi i den mån de icke handhas av andra statliga organ, t. ex. väg- och vattenbyggnadsverket. Såsom särskilda tillfälliga lokalorgan åt arbetsmarknadsstyrelsen fungera dess arkivarbetsplatser och beredskapsarbetsplatser. Vid den verksamhet för industrilokalisering, som av arbetsmarknadsstyrelsen bedrives i samarbete med bland annat industriens produktionsråd, medverka länsarbetsnämnderna särskilt genom att utföra lokala utredningar och prognoser. Framför allt gäller det att undersöka närings- och sysselsättningsförhållandena inom ifrågakommande kommuner. Men även utredningar beträffande tomtförhållanden, bostäder, kraftförsörjning, vattentillgäng, trafikförhållanden, skatter etc. kunna vara nödvändiga. Frågan om näringslivets lokalisering och vissa därmed sammanhängande spörsmål behandlas något utförligare i kap. 9. Ytterligare ha nämnderna att avgiva vissa rapporter angående sin verksamhet och lämna uppgifter, i regel månadsvis, till arbetsmarknadsstatistiken, som föres i ett antal olika serier. Slutligen ha nämnderna vissa kamerala uppgifter, beträffande vilka redogörelse lämnas i kap. 20. Till en del av kameral natur är även länsarbetsnämndernas förrådsverksamhet, som organiserades 1941—42 i anledning av åtgärderna för att förse skogsbruket med erforderlig arbetskraft. Verksamheten, som huvudsakligen bestätt i utlåning och uthyrning av olika slag av materialier, arbetsredskap, kläder och annan utrustning, har sedermera även tagits i anspråk för flyktingsverksamheten. Förrådsorganisationen har också svarat för utrustningsfrågor i samband med anordnandet av vissa utbildningsläger m. m. Länsarbetsnämndernas förrådsverksamhet är nu under avveckling. Det är meningen att i fortsättningen centralisera densamma till ett begränsat antal centralförråd. Förrådsverksamheten har även svarat för intendenturärenden vid mottagningslägren för flyktingar, vilka läger överförts från utlänningskommissionen till arbetsmarknadsstyrelsen. Här må erinras om att enligt ett av 1948 års kommitté för utlandssvenskar och flyktingar den 22 februari 1949 avgivet betänkande (stencilerat) det skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse att efter Kungl. Maj :ts förordnande upprätta mottagningsläger för illegalt anländande flyktingar. Jämlikt beslut vid 1950 års riksdag (prop. 136/1950; statsutskottets uti. 83/1950; riksd. skriv. 155/1950) skola arbetsmarknadsmyndigheterna emellertid tills vidare fortfarande driva de befintliga lägren, i den mån icke särskilda skäl föranleda ändrat ställningstagande. Vilken myndighet som skall driva eventuellt erforderliga nya läger har ansetts böra avgöras med hänsynstagande till förhållandena när behovet föreligger.

133 Organisationen. Länsarbetsnämnd består av ordförande samt det antal ledamöter Kungl. Maj:t bestämmer, dock minst i Stockholms stad sju och annorstädes åtta. Kungl. Maj :t förordnar, efter förslag avgivna i den ordning nedan sägs, för en tid av högst tre år ordförande, ledamöter och ersättare, därvid tillika en av ledamöterna förordnas att vara vice ordförande. För envar ledamot utom vice ordföranden skall finnas personlig ersättare. Vid förfall för ordförande och vice ordförande äger arbetsmarknadsstyrelsen förordna annan ledamot att tillfälligt fullgöra ordförandens uppgifter. Förslag till ordförande, vice ordförande och ytterligare en ledamot jämte ersättare för denne avgives av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen, såvitt möjligt bland dem, vilka inom länet äro förfarna i allmänna arbetsmarknadsfrågor. Beträffande sex — Stockholms stad fem — ledamöter jämte ersättare för dem skola förslag, i varje särskilt fall avseende en ledamot jämte ersättare, avgivas av a) landstingens förvaltningsutskott, stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg och Gävle, b) hushållningssällskapens förvaltningsutskott (utom i Stockholms stad), c) svenska arbetsgivareföreningen, d) landsorganisationen i Sverige, e) tjänstemännens centralorganisation samt f) de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Antalet ledamöter i nämnderna är nu, bortsett från ordförande och vice ordförande i Stockholms stad sex, i Malmöhus län nio, i ettvart av Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län åtta samt i övriga län sju. Därest med hänsyn till särskilda förhållanden så finnes påkallat kan för viss del av ett län i anknytning till där befintligt arbetsmarknadskontor tillsättas en rådgivande nämnd, bestående av tre ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj:t efter förslag av landstingets förvaltningsutskott, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen. Där sådan rådgivande nämnd blivit tillsatt — och så har hittills skett allenast vid arbetsförmedlingen i Uddevalla - åligger det länsarbetsnämnden att vid handläggning av viktigare ärenden, som beröra ifrågavarande länsdel, före besluts fattande rådgöra med denna nämnd. Länsarbetsnämnd må enligt föreskrifter, som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen, vid behandling av visst ärende eller visst slag av ärenden anlita särskilda sakkunniga eller representanter för speciella intressegrupper. Som verkställande tjänsteman skall hos varje länsarbetsnämnd vara anställd en länsarbetsdirektör (i Stockholms stad benämnd arbetsnämndsdirektör). Därutöver finnes i regel vid varje nämnd förutom länsarbetsdirektören en inspektör för arbetsförmedlingsärenden (i Malmö och Göteborg en förste inspektör för staden och en inspektör för länet), en inspektör för socialhjälpsärenden (f. n. allenast i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands och Norrbottens län; övriga befattningar vakantsatta), en förste

134 assistent (konsulent) för det kvinnliga arbetsförmedlingsområdet (ej i Gotlands län; tjänsten i Kronobergs län disponeras för annat ändamål; vakantsatt i sex län), en förste assistent (kansliassistent), ett kanslibiträde samt en expeditionsvakt (i Malmö två och Göteborg tre) ävensom ett antal kontors- och skrivbiträden. För speciella krisuppgifter, främst byggnadsregleringen samt utlänningsfrågan, finnes särskilt anställd personal, i huvudsak byggnadskontrollanter, förste assistenter, assistenter och biträden. Dessutom finnes för utlänningslägren viss personal, som avlönas från anslaget Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. Länsarbetsnämndernas fast anställda kanslipersonal budgetåret 1949/50 utgöres av i vidstående sammanställning upptagna befattningshavare. Länsarbetsdirektören tillkommer bl. a. att meddela de föreskrifter, som, utöver vad gällande arbetsordning innehåller, erfordras angående sättet och ordningen för göromålens utförande inom länsarbetsnämnden, samt att inom ramen för till nämndens förfogande stående anslag fastställa resplaner för underlydande tjänstemäns tjänsteresor. Vidare åligger länsarbetsdirektören bl. a. att med uppmärksamhet följa arbetsmarknadsläget och skaffa sig noggrann kännedom om inom länet befintliga företag, arbetstillfällen och arbetskraft samt hålla kontakt med arbetsmarknadens organisationer. Inspektör för arbetsförmedlingsärenden (arbetsförmedlingsinspektör) åligger, bl. a., att vara direktörens ställföreträdare och vid förfall för honom fullgöra hans åligganden, att med uppmärksamhet följa arbetsmarknadsläget och skaffa sig noggrann kännedom om inom länet befintliga företag, arbetstillfällen och arbetskraft samt enligt anvisningar från länsarbetsdirektören hålla kontakt med arbetsmarknadens organisationer ävensom att närmast under länsarbetsdirektören utöva tillsyn över förmedlingsverksamheten i länet och därvid bl. a. övervaka, att verksamheten vid samtliga arbetsförmedlingsorgan fortgår utan avbrott eller rubbningar, inspektera verksamheten vid kontor och hos ombud, deltaga i handläggningen av ärenden rörande arbetsförmedlingspersonalen samt handlägga frågor rörande samarbetet med arbetslöshetskassorna. Vidare åligger arbetsförmedlingsinspektören bl. a. att övervaka uppgörandet av arbetsförmedlingsstatistiken samt utarbetandet av översikter över arbetsförmedlingsverksamheten och arbetsmarknadsläget. Inspektör för socialhjälpsårenden (socialhjälpsinspektör) åligger bl. a. alt biträda länsarbetsdirektören vid handläggning av ärenden rörande tillsyn över hjälpverksamheten i samband med arbetslöshet samt planläggning av åtgärder för att motverka arbetslöshet, att handlägga på länsarbetsnämden ankommande uppgifter i samband med uppgörande av investeringsreserv samt att verkställa utredningar i frågor rörande industriernas lokalisering.

135 •3S i S « c -3 c > -a -r- S '~ a

o •o

M ^ C O ^ f l O ^ i O O l W W ^ ^ C O W t O C O N O i n ^ ' - I N M

ICintOt^lO^lfiOllOlOWlO^CDlCCOCOlOlOtOt^lOlOiO

HH •o •gg

il>

K r.

fa

w

O ra

o> tu O

I I

«

P. O •

c .i a —

0) CA

:C0 O Q O.

O U0 T3 o "" " n •=

Illa g S « o £ « to M •a S —

S

"K

-a o S

I *

•a •--, racd

« -o i S •2 S SI'S n c .3 § .fe «-•

o .

w

.3 2 « r-" c 41 -O J5 -5 "O *5

c— W ra

+j i i "K —• d fl

I "3 -2 1 .fe " m ft S B •« ~ ra •£

T3 en C T3

B 00 ra B w w "3 ra 60 gp « fe t» B •B ~ ra 5 B £ ' « » " 3 « » M l . 2 B Ä fl — C i . n i - H ra _ ^B . r !B^ .5 . r :© a . ^ . ^ o « _ o r a og C ^o Ka ihi > a>- v-* 5BB_E« ~*—.id Sws BS .is ' S tpx ju:r au c Bf efl B*J •Q i» p, : « ittl

ra >E 2. £ 2 3o$*:*:offl*SKo:<$£o£* O?»

fl

+J

136 Förste assistenten för det kvinnliga arbetsförmedlingsområdet (konsulenten) åligger bl. a., att skaffa sig noggrann kännedom om kvinnornas arbetsmarknadsförhållanden samt enligt anvisningar av länsarbetsdirektören verkställa utredningar pä detta område, samarbeta med fackliga organisationer och kvinnoföreningar, att biträda arbetsförmedlingsinspektören med tillsynen över förmedlingsverksamheten i länet i fråga om kvinnlig arbetskraft, att ägna särskild uppmärksamhet åt den sociala henihjälpsverksamheten samt att biträda vid lösandet av större arbetsförmedlingsuppgifter i vad avser kvinnlig arbetskraft. Förste assistent på länsarbetsnämndens kansli (kansliassistent) åligger hl. a. att biträda länsarbetsdirektören vid handläggning av personalärenden; att fullgöra vissa uppgifter i samband med organisation och medelsförvaltning, nämligen a) enligt särskilt utfärdade föreskrifter övervaka och leda det kamerala arbetet i nämnden, b) handlägga inköps- och rekvisitionsärenden samt uppgöra förslag angående avskrivning och kassation, samt c) utöva tillsyn över samt handlägga frågor angående lokaler, materiel och inventarier; att fullgöra sekreteraruppgifter i samband med länsarbetsnämndens sammanträden; atjt leda förekommande statistikarbeten; att verkställa utredningar och uppsätta skrivelser i ärenden, som ej tillhöra annan befattningshavares arbetsområde, samt utarbeta kansliorder och cirkulär; att ha överinseende över nämndens bibliotek och därjämte ur dagspressen, facktidskrifter och tillgänglig litteratur utvälja artiklar av betydelse för verksamheten och bringa dem till personalens kännedom; samt att följa utkommande cirkulär, författningar och föreskrifter, som beröra verksamhetens olika grenar, och tillse, att gällande bestämmelser komma till personalens kännedom. Ärendenas handläggning m. m. Länsarbetsnämnden är beslutför, då utom fungerande ordföranden minst halva antalet ledamöter eller ersättare för dem är närvarande. Såsom länsarbetsnämndens beslut gäller den mening, varom flertalet förenat sig, eller, vid lika röstetal för olika meningar, den som ordföranden biträder. Viktigare ärenden skola handläggas av länsarbetsnämnden i dess helhet (pleniärenden). I övriga ärenden äger länsarbetsnämndens ordförande, vice ordförande eller annan ledamot av nämnden (ordförandeärenden) eller länsarbetsdirektören eller annan tjänsteman (kansliärenden) fatta beslut på nämndens vägnar. Såsom pleniärenden skola handläggas bland annat ärenden angående nämndens och arbetsförmedlingens organisation ävensom mera betydelsefulla frågor i vad angår verksamheten, förslag till arbetsmarknadsstyrelsen i frågor av större vikt eller principiell betydelse angående avskrivning, revisionsanmärkningar samt andra ekonomiska frågor, yttranden i ärenden av större vikt eller principiell betydelse rörande besvär över länsarbetsnämndens beslut, andra ärenden av större vikt eller principiell betydelse, i vilka

137 framställning eller utlåtande skall avgivas lill arbetsmarknadsstyrelsen eller annan myndighet, samt ärenden, vilka enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut skola handläggas såsom pleniärenden, vissa personalärenden ävensom frågor, som nämnden eller ordföranden finner böra handläggas i denna ordning. Då ärende föredrages av länsarbetsdirektören eller annan tjänsteman hos länsarbetsnämnden, åligger det föredraganden att låta till protokollet anteckna sin mening, om denna avviker från beslutet. Vid föredragning av annan tjänsteman än länsarbetsdirektören inför nämnden, dess ordförande, vice ordförande eller någon dess ledamot äger direktören deltaga i överläggningen och har då skyldighet att låta anteckna eventuellt avvikande mening. Detsamma gäller annan tjänsteman hos nämnden eller av nämnden anlitad sakkunnig i vad avser ärende, för vars handläggning han på särskild kallelse är närvarande. Andra ärenden än ovannämnda pleniärenden handläggas, där icke nämnden förbehållit sig avgörandet, av ordföranden, därest icke denne för visst fall eller viss grupp av ärenden uppdragit åt vice ordförande, annan nämndsledamot eller länsarbetsdirektör att avgöra sådana ärenden. Länsarbetsdirektören äger att till underlydande tjänsteman överlämna avgörandet av ärende av mindre vikt, vari länsarbetsdirektören äger att själv fatta beslut. Direktören bör dock i regel själv handlägga ärenden, i vilka expedition skall avlåtas till arbetsmarknadsstyrelsen eller annan central statsmyndighet eller länsstyrelse. U n d e r l ä n s a r b e t s n ä m n d e r n a med deras centrala kansli sortera de lokala arbetsförmedlingsinstitutionerna. Dessa utgöras av huvudkontoren, som ansluta sig ett till varje länsarbetsnämnd, samt avdelningskontor, expeditioner, ortsombud och lokalombud. Avdelningskontoren och expeditionerna, som stå under ledning av kontors- respektive expeditionsföreståndare, äro uppdelade i sju olika klasser, nämligen 1 A och 1 B samt 2—6. Föreståndarna för kontoren i klass 1 A äro placerade i lönegrad 25, i klass 1 Ii i lönegrad 24, i klass 2 i lönegrad 22, i klass 3 i lönegrad 19 och i klass 4 i lönegrad 16. Expeditionerna (klass 5 och 6) ha deltidsanställda föreståndare. Ortsombud och lokalombud äro arvodesanställda och förordnas av vederbörande länsarbetsnämnd inom ramen för anslag, som ställas till förfogande av arbetsmarknadsstyrelsen. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 december 1949 har chefen för socialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för översyn av arbetsmarknadsstyrelsens och den offentliga arbetsförmedlingens organisation. Enligt direktiven för de sakkunniga bör översynen i första hand avse den offentliga arbetsförmedlingens kontorsorganisation. Även riktlinjerna för arbetsförmedlingens verksamhet böra upptagas till omprövning. Som

138 ett allmänt önskemål angives i direktiven att arbetsförmedlingens organisation göres så smidig att den kan anpassas efter växlingen i arbetsuppgifternas omfattning inom olika grenar av verksamheten.

III.

UTREDNINGEN

Särskilda skäl för samordning. Att en fastare samordning av länsstyrelsens och länsarbetsnämndens uppgifter under gemensam ledning ur allmänna synpunkter måste vara önskvärd och ägnad att befordra arbetets effektivitet synes uppenbart och skälen härför ha av utredningen i kapitel 2 närmare utvecklats. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå äro länsarbetsnämndens arbetsuppgifter i väsentliga delar av den allmänna förvaltningskaraktär, att de väl lämpa sig för en närmare samordning med länsstyrelsens uppgifter. Men därtill kommer att på flera områden de båda myndigheternas uppgifter gripa in i varandra på ett sådant sätt, att man i själva verket kan tala om en gemensam uppgift. Detta gäller framför allt vissa avsnitt av den mera allmänna planeringsverksamheten. I fråga om användningen av arbetskraft för olika krigsberedskapsändamål ha sålunda länsarbetsnämnd och länsstyrelse (särskilt försvarsavdelningen) delvis samma uppgifter. Länsstyrelsens planering av undanförsel och förstöring är också beroende av viss planering från nämndens sida. Det är vidare troligt att anspråk komma att resas på att länsstyrelserna i en omfattande arbetslöshetskris, oavsett tillvaron av länsarbetsnämnderna, åtminstone i vissa län på ett aktivare sätt än tidigare i regel varit fallet taga befattning med frågor om hjälpåtgärder eller andra åtgärder för motverkande av följderna av en kris. Det torde finnas skäl att antaga att den samlade överblicken över länets tillstånd och behov, som säkerligen främst finnes hos länsstyrelsen, skall kunna väsentligt bidraga till att planerade hjälpåtgärder ges den lämpligaste utformningen icke minst med hänsyn till ett förnuftigt utbyte av arbetena. Väg- och gatuarbeten samt ledningsarbeten bli säkerligen på många platser de mest förekommande beredskapsarbetena. Beträffande dylika arbeten bör länsstyrelsens kännedom om länet och dess behov kunna vara till stor fördel. Vidare torde länsstyrelsen med sin större auktoritet verksamt kunna bidraga till att förmå enskilda eller kommuner att i ett krisläge verkligen låta utföra arbeten av betydelse för krisens lindrande. Slutligen kominer länsstyrelsen att på det sociala området ställas inför särskilda problem, som sammanhänga med en dylik kris och som — t. ex. i fråga om yrkesutbildning, omskolning el. dyl. — äro identiska med dem, som länsarbetsnämnden har att befatta sig med. Länsstyrelsens uppgifter härvidlag bli då att på grundval av den hos länsstyrelsen representerade kunskapen och erfarenheten i socialvårdsfrågor

139 tillse att alla erforderliga initiativ på dessa områden tagas av statliga eller kommunala myndigheter, över huvud torde det svårligen kunna tänkas att vid kriser av olika slag länsstyrelsen skulle ställas utanför den statliga eller allmänt samhälleliga verksamhet av skilda slag, som då bör bedrivas. Men en förutsättning för att länsstyrelsen över huvud skall vara i stånd att fylla de till en sådan verksamhet hörande uppgifterna i länet är att länsstyrelsen på ett intimt sätt blir inkopplad på alla de planeringsarbeten och andra förberedelsearbeten, vilka taga sikte på att i skilda avseenden skapa beredskap för olika eventualiteter. Om allt sådant planeringsarbete k a n utföras inom ett och samma organ undvikes vidare säkerligen mycket och vidlyftigt dubbelarbete. Det sagda gäller emellertid icke blott planeringsarbetet. Även utförandet av planerade åtgärder samt all annan verksamhet, som har samband därmed och ingår i nämndernas normala uppgifter, måste vinna på en samordning inom ett gemensamt större länsorgan. I detta sammanhang vill utredningen erinra om att vid ett sammanträde år 1944 med rikets landshövdingar, där bl. a. frågor rörande arbetsmarknaden voro föremål för överläggning, chefen för socialdepartementet deklarerade som sin uppfattning att lika väl som regeringen måste åtaga sig det slutliga huvudansvaret för att ett nödtillstånd i landet i möjligaste mån sanerades och att det vidtoges alla behövliga åtgärder för att lösa av kriser föranledda svårigheter, lika självklart borde det vara att landshövdingarna måste bli så att säga de främsta välfärdsmännen var och en inom sitt län. Departementschefen förklarade vidare att det för honom framstode som ganska självklart att denna uppgift i ett krisläge ginge före varje annan uppgift. Landshövdingarna måste bli de ledande krafterna, som toge initiativ genom hänvändelser till bland annat alla berörda statliga centrala myndigheter. Men även beträffande enskilda företag hade landshövdingarna en stor uppgift genom att taga upp överläggningar med industrier angående omfattningen av driftsinskränkningar m. m. Landshövdingarna borde — slutade departementschefen — fungera som lantregering eller Konungens befallningshavande då det gällde att se till att de statliga intentionerna vid en krisbekämpning fullföljdes. Vidare kan det pekas på den enhetlighet i den samhälleliga verksamheten för motverkande av arbetslösheten och dess verkningar, som genom sammanslagning av länsarbetsnämnd och länsstyrelse skulle kunna ernås. Socialvårdskommittén framhåller för sin del i betänkandet angående den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen (SOU 1948:39 sid. 185) att såväl arbetsförmedling, arbetslöshetsförsäkring och den supplerande socialhjälpen som arbetslinjen pä så sätt komme att kunna effektivt samordnas pä länsstadiet. För att länsstyrelsen på andra områden skall kunna taga ställning i en rad frågor, exempelvis rörande samhällsbildning, bebyggelseplanering och kommunikationer, kräves att länsstyrelsen besitter en intim kännedom om 10—016428

140 ortens näringsliv och arbetsliv. Genom att syssla med arbetsmarknadens problem skulle länsstyrelsen få en ytterligare och värdefull kunskapskälla på dessa områden. Den fond av erfarenhet på arbetsmarknadsområdet och de kontakter med arbetsmarknadens parter, som finnas hos de statliga arbetsmarknadsorganen, kunna vid en samordning på ett rationellt sätt göras fruktbärande inom andra områden av förvaltningen. Den möjlighet till rationalisering av det inre arbetet, som en anknytning av länsarbetsnämnden till länsstyrelsen innebär, kan visserligen icke till fullo utnyttjas, förrän nämnden k a n beredas lokaler i anslutning till länsstyrelsen. Den omedelbara besparingen av personal synes därför för närvarande bli förhållandevis liten. Men det är under alla förhållanden uppenbart att på längre sikt den större gemensamma personalkadern måste innebära ökad elasticitet och därigenom i framtiden avsevärt minska behovet av nyanställningar. En rationellare arbetsfördelning kan också genomföras. Genom att de kamerala uppgifterna, som icke äro av mera speciell natur, k u n n a övertagas av landskontoret fär man en förhållandevis stor kameral organisation med allt vad detta innebär i fråga om rationaliseringsmöjligheter. Att länsarbetsnämnderna ha vissa uppgifter av mera omedelbart praktisk verkställande natur än som i regel är utmärkande för de nuvarande länsstyrelseuppgifterna synes enligt utredningens mening icke böra föranleda några betänkligheter mot en fastare samordning. Verksamhet av denna art är dock ingalunda okänd inom länsstyrelsearbetet, t. ex. i fråga om civilförsvaret. En annan sak är att den i någon mån särpräglade arten av vissa arbetsmarknadsärenden ständigt måste stå klar för länsstyrelsens ledning. Utredningen syftar härvid på vad föredragande statsrådet i den förut omnämnda propositionen 239/1947 (sid. 36—37) anförde rörande arbetsmarknadsstyrelsens ställning i förhållande till Kungl. Maj :t. Det vore, förklarade statsrådet, enligt hans mening ofrånkomligt, att det centrala arbetsmarknadsorganet måste kunna beredas samma ställning i krissituationer, som de på området dittills verksamma krismyndigheterna erhållit. Arbetsmarknadsstyrelsen borde sålunda ha ett vidsträckt utrymme för självständigt handlande och följaktligen icke bindas av detaljerade föreskrifter, som kunde vara ägnade att försvåra möjligheterna till snabba och effektiva ingripanden från styrelsens sida i de ofta hastigt växlande förhållanden, som föreligga på arbetsmarknadens område. — Även om det blir en viktig uppgift för länsstyrelserna att tillse att länsarbetsnämndernas nuvarande uppgifter länkas in i det allmänna förvaltningssystemet, är det betydelsefullt att detta sker under iakttagande av att en friare verksamhet är nödvändig för arbetsmarknadsorganen. Vad så angår själva det löpande arbetsförmedlingsarbetet utföres detta av under nämnden lydande lokala arbetsförmedlingsorgan. Det i varje län centrala av dessa, huvudkontoret, bedriver sitt arbete i närmaste samband

141 med nämndens kansli. Visst utbyte av personal mellan kansliet och de lokala organen förekommer. Särskilt gäller detta i förhållandet mellan kansliet och huvudkontoret, vilka också ha lokaler i mer eller mindre omedelbart sammanhang med varandra. Dylikt utbyte eller tillfällig överflyttning av personal är emellertid icke heller okända begrepp för länsstyrelserna. Tidigare förekom sådant i fråga om landskanslisterna, som alternerade mellan landskanslierna och landsfiskalskontoren. Numera förstärkas häradsskrivarkontoren vid toppbelastning med landskontorister, som därtill förordnas av länsstyrelsen. Utredningens förslag. Under åberopande av vad utredningen i tidigare avsnitt samt här ovan anfört förordar utredningen att länsarbetsnämnderna organisatoriskt anknytas till respektive länsstyrelser. Med hänsyn till den allmänna arten av landskansliets arbetsuppgifter torde samordningen i huvudsak böra ske inom landskansliets ram. Av skäl som även tidigare (sid. 47—48) antytts torde anknytningen böra ske så, att länsarbetsnämndens uppgifter övertagas av länsstyrelsen, som vid handläggning av arbetsmarknadsärenden förstärkes med vissa lekmän. I samband härmed förordar utredningen att de under länsarbetsnämnden lydande arbetsförmedlingsinstitutionerna underställas länsstyrelsen. Organisationens utformning måste enligt utredningens mening betingas av det nära samband, som nu består mellan nämndens centrala kansli och arbetsförmedlingen (huvudkontoret) och som måste anses vara av sådan betydelse för verksamhetens bedrivande, att det i möjligaste mån bör bevaras. Största hänsyn bör därför tagas till att det interna arbetet på dek centrala kansliet och huvudkontoret flyter in i vartannat, så att beträffande många delar av verksamheten några bestämda skiljelinjer icke k u n n a upprätthållas. Personalen på kansliet och på huvudkontoret bör i stort sett kunna utnyttjas gemensamt. Icke minst för länsarbetsdirektörens del är det betydelsefullt att ha en omedelbar daglig kontakt med arbetsförmedlingsverksamheden. Utan denna kontakt kan han icke få den överblick över de ständigt skiftande problemen, som är en oundgänglig förutsättning för att han skall kunna fylla sin uppgift. Även om det med hänsyn till angivna omständigheter kunde förefalla önskvärt att i länsstyrelsen infoga såväl det centrala kansliet som huvudkontoret, torde vissa skäl tala för att en dylik anordning bör undvikas. Dels skulle länsstyrelseorganisationen bli ganska otymplig och dels torde själva arbetsförmedlingsuppgifterna böra i sin helhet handhas av mera fristående lokala verkställighetsorgan. Den egentliga arbetsförmedlingsverksamheten torde såsom omfattande direkta service- och verkställighetsuppgifter bäst lämpa sig för organ av den typ de nuvarande kontoren, expeditionerna och ombuden representera. Organisationsproblemet blir därför att utan uppgivande av sambandet mellan det centrala kansliet och huvudkontoret finna en form för kansliets-

142 inordnande i länsstyrelsen samt att uppdraga vissa riktlinjer för kompetensfördelningen mellan länsstyrelsen och huvudkontoret. I angivna avseenden torde man till att börja med k u n n a utgå från att sådana uppgifter eller befogenheter, som nu ankomma på länsarbetsnämnden eller å dess vägnar handhas eller utövas av ledamot eller befattningshavare hos nämnden, skola tillföras länsstyrelsen. Men därutöver torde vissa allmänna synpunkter kunna tjäna till ledning. Sålunda torde i länsstyrelsen böra inflyttas sådan personal som är ansvarig för eller eljest huvudsakligen handhar allmänna planeringsuppgifter samt verkställandet i förekommande fall av dylika planer. Detsamma torde böra gälla beträffande sådan personal, som utövar centrala lednings- eller samordningsuppgifter för hela länet. Härvid bör dock märkas att vissa speciella förmedlingsuppgifter, som centralt för hela länet omhänderhas av huvudkontoret, icke kunna hänföras till ledningsuppgifter av nyssnämnd art. F r å n dessa utgångspunkter har utredningen kommit till den uppfattningen att i länsstyrelsen böra inflyttas och till en inom landskansliets ram organiserad särskild sektion, förslagsvis benämnd arbetsmarknadssektionen, knytas länsarbetsdirektören såsom sektionens chef, en inspektör för arbetsförmedlingsärenden såsom direktörens närmaste man och ställföreträdare, inspektören för socialhjälpsärenden, som har hand om bland annat planeringen för arbetslöshet och inventeringen av sysselsättningsmöjligheter m. m., samt förste assistenten (konsulenten) för det kvinnliga arbetsförmedlingsområdet, som bland annat handlägger frågor om nyttiggörande av den kvinnliga arbetskraftsreserven. Förutom dessa befattningar torde från den offentliga arbetsförmedlingens stat till länsstyrelserna böra överföras en kontorsbiträdesbefattning i varje län. De pä länsarbetsnämnden ankommande kamerala uppgifterna (jfr kap. 20) överföras i princip till landskontoret. Pä grund härav och dä de på den s. k. kansliassistenten ankommande övriga allmänt administrativa uppgifterna avses skola handhas av länsstyrelsens juridiska och administrativa personal, varjämte även pä honom ankommande uppgifter med avseende på planläggning av arbetskraftens utnyttjande under krig torde kunna överflyttas på annan personal, kan nämnda assistentbefattning indragas. Detsamma gäller den vid varje nämnd befintliga befattningen som redogörare i lönegrad Ca 11. Vidare har av verkställda undersökningar framgått, att vid varje nämnd i regel även ett kontors- eller skrivbiträde är till ungefär hälften eller mera ianspråktagen för kamerala och därmed sammanhängande göromål. Då motsvarande gäller beträffande ett dylikt biträde vid varje länsbostadsnämnd, vilka nämnder jämväl föreslås skola inordnas i länsstyrelsen, synes i varje län (t. v. med undantag för Gotlands län) en sådan biträdesbefattning kunna indragas. Indragningen bör lämpligen ske på den offentliga arbetsförmedlingens stat. Beträffande personalförändringarna uppstå dock vissa särskilda problem

143 i fråga om några nämnder. Sålunda böra de nuvarande förste inspektörerna för arbetsförmedlingsärenden vid länsarbetsnämnderna i Malmö och Göteborg inflyttas i länsstyrelsen, medan de lägre befattningarna som inspektör för arbetsförmedlingsärenden vid sagda nämnder knytas till huvudkontoren. För Göteborgs del är även att märka att där finnes såväl en kansliinspektör som en kansliassistent. Ehuru ingen av dessa befattningar synes erforderlig med hänsyn till de uppgifter, som skola överflyttas på länsstyrelsen, kan utredningen icke utesluta den möjligheten att endera kan behövas för uppgifter inom huvudkontorets ram. Utredningen anser att denna fråga bör prövas i samband med den pågående översynen av arbetsmarknadsorganen. Om någon av befattningarna finnes böra bibehållas, bör den anknytas till huvudkontoret. En av befattningarna bör i vart fall indragas. Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som enligt utredningens förslag (se sid. 150) skulle komma att råda i Skaraborgs län, synes en något större personaluppsättning böra avses för arbetsmarknadssektionen där än på andra håll. En stor del av kansliassistentens sedvanliga uppgifter kommer att flyttas till landskontoret, men vissa uppgifter inom sektionen skulle kvarstå, vilka emellertid långt ifrån kunna beräknas motsvara en hel arbetskraft. Dessa uppgifter synas i och för sig kunna fullgöras av ett biträde i högre lönegrad (Ca 15 eller Ca 13). Vad angår länsarbetsnämnden i Skövde förhåller det sig emellertid så att kansliassistenten har vissa uppgifter jämväl inom huvudkontoret (som s. k. koordinator). Utredningen har icke ansett sig böra ingå på en bedömning av huruvida dessa uppgifter skulle kunna fyllas av annan befintlig befattningshavare, då denna fråga torde ankomma på de sakkunniga för översyn av arbetsförmedlingsorganisationen. Utredningen har därför stannat för att vid arbetsmarknadssektionen i Skaraborgs län tills vidare bör — till skillnad från vad fallet blir i övriga län — knytas en landskanslistbefattning. Utredningen beräknar för detta ändamål en särskild befattning i den reglerade befordringsgången vid länsstyrelsen i sistnämnda län. Personalen inom nämndernas krisorganisation överföres i sin helhet till länsstyrelsen. Till övervägande del handhar denna personal uppgifter i samband med byggnadsregleringen. Jämväl de på krisorganisationen ankommande utlänningsärendena torde böra handläggas inom länsstyrelsen. Med hänsyn till det nuvarande nära sambandet mellan det centrala kansliet och huvudkontoret synes länsarbetsdirektören — i motsvarighet till vad som nu de facto är förhållandet — böra samtidigt som han är chef för länsstyrelsens arbetsmarknadssektion fungera som huvudkontorets chef. Sambandet mellan centrala kansliet och huvudkontoret synes jämväl motivera en genom organisationsförändringen behövlig föreskrift om skyldighet för personal vid arbetsmarknadssektionen att tjänstgöra vid huvudkontoret

144 och vice versa (se sid. 147). Särskild ersättning härför utöver förekommande vikariatsersättning bör icke utgå. Instansordningen. Även om, såsom tidigare antytts (sid. 43), länsstyrelserna icke på samma sätt som nu länsarbetsnämnderna kunna vara arbetsmarknadsstyrelsens speciella länsorgan, måste arbetsmarknadsstyrelsen på sitt verksamhetsområde ha en tämligen vidsträckt direktivrätt gentemot länsstyrelserna. Detta följer redan av verksamhetens i viss mån särpräglade natur, som betingas av bland annat den stora betydelsen av myndigheternas initiativ och spontana verksamhet samt hithörande frågors rikskaraktär. Den funktionsfördelning, som enligt särskilda författningar nu råder mellan arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna i avseende å speciella uppgifter, exempelvis i fråga om arbetslöshetsförsäkringen, avser utredningen icke att rubba. Emellertid bör den allmänna direktivrätt, som ligger i det nuvarande subordinationsförhållandet mellan nämnda organ, klart avgränsas. Denna allmänna direktivrätt synes sålunda böra gälla beträffande arbetsförmedlingsverksamheten, åtgärder för överflyttning av arbetskraft samt åtgärder för bekämpande och motverkande av arbetslöshet. Att arbetsmarknadsstyrelsen bör vara arbetsförmedlingens centrala chefsmyndighet motiveras även av andra skäl, varom mera nedan. Direktivrätten bör visserligen i regel begränsas till allmänna anvisningar och tilllämpningsföreskrifter, men på förevarande område kan det stundom vara påkallat att arbetsmarknadsstyrelsen lämnar speciella direktiv, exempelvis i fråga om överflyttning av arbetskraft mellan olika delar av landet el. dyl. De lokala arbetsförmedlingsinstitutionerna böra underställas länsstyrelsen på i huvudsak samma sätt som häradsskrivarorganisationen och landsfiskalsorganisationen. Arbetsförmedlingens huvudkontor, avdelningskontor, expeditioner och ombud underställas länsstyrelsen och erhålla regelmässigt sina instruktioner därifrån. I vissa särskilt brådskande fall kan dock en direkt hänvändelse från centralmyndigheten förbi länsstyrelsen vara befogad. En sådan direkt kontakt kan också vara ändamålsenlig t. ex. vid inhämtande av upplysningar i olika avseenden i enskilda ärenden. Direktivgivning förbi länsstyrelsen måste dock karakteriseras som undantagsfall och meddelande om en sådan åtgärd bör alltid så snart ske kan tillställas länsstyrelsen. På samma sätt böra arbetsförmedlingens ortsorgan kommunicera med länsstyrelsen t. ex. vid frågor om tolkning av centrala direktiv el. dyl. Arbetsförmedlingsinstitutionernas ställning fastställes i särskild instruktion, där, bland annat, personalen i disciplinärt avseende torde böra underställas länsstyrelsen. Vad vidare angår de speciella organ, som i form av beredskapsarbetsplatser, utlänningsläger el. dyl. kunna förekomma inom arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområde, torde böra från fall till fall avgöras, huruvida de

böra underställas länsstyrelsen eller sortera direkt under arbetsmarknadsstyrelsen. I vart fall torde vid större arbetslöshet bli erforderligt att låta arbetsmarknadsstyrelsen direkt ha hand om de olika arbeten som k u n n a komma att bedrivas i dess regi. Möjligen kan den därmed förenade kamerala verksamheten böra ankomma på länsstyrelsen. Frågan om förfarandet vid tjänstetillsättningarna tilldrager sig i detta sammanhang särskild uppmärksamhet. Som förut anförts (sid. 45) torde i princip böra gälla likartade regler för tillsättning av alla befattningshavare hos länsstyrelsen. Detsamma synes böra gälla även i fråga om länsstyrelsen underställda organ. Beträffande tjänstetillsättningarna torde emellertid först vissa punkter av den hittillsvarande utvecklingen böra beröras. I den proposition, vari förslag framlades rörande den offentliga arbetsförmedlingens definitiva förstatligande (239/1947) anförde föredragande statsrådet bland annat följande, vilket riksdagen för sin del lämnade utan erinran. Frågan om befogenheten att tillsätta tjänsterna inom arbetsförmedlingen syntes böra prövas av Kungl. Maj:t i samband med utfärdandet av instruktioner för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna. Föredraganden ville dock såsom sin uppfattning uttala, att det syntes honom förefinnas praktiska skäl för att medgiva den centrala arbetsmarknadsmyndigheten rätt att tillsätta samtliga tjänster för förste inspektörer och inspektörer. Befattningarna i lägre lönegrader borde, åtminstone under viss övergångstid, likaledes tillsättas av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten. Biträdes- och motsvarande befattningar syntes dock böra från barjan tillsättas av länsarbetsnämnderna. Då föredraganden fann sig böra föreslå, att även samtliga tjänster för assistenter och motsvarande åtminstone tills vidare skulle tillsättas av centralmyndigheten, ägde detta samband med dels att svårigheter eljest kunde uppstå att vid övergången till den nya organisationen placera den personal, som tidigare varit anställd hos landsting och övriga äldre huvudmän och som nu i vissa fall vore placerade hos annan nämnd än den, där landstingsanställningen innehafts, dels ock att befattningshavarna syntes böra konstitueras och förordnas att vara innehavare av viss tjänst hos den offentliga arbetsförmedlingen med en tills vidare bestämd placering och sålunda icke vid förordnandet bindas vid en viss bestämd nämnd. De övergångssvårigheter som sålunda berörts äro väl icke längre på samma sätt aktuella, men de övriga av statsrådet antydda synpunkterna torde fortfarande vara av betydelse. Emellertid kan i detta sammanhang också erinras om att under tiden närmast före det definitiva förstatligandet samtliga tjänster med undantag av länsarbetsdirektörens tillsattes av respektive länsarbetsnämnder med iakttagande av vad arbetsmarknadskommissionen därutinnan föreskrev. Förfarandet var i korthet det att länsarbetsnämnden efter ledigförklaring uppgjorde ett förslag, som översändes till kommissionen. Denna yttrade sig över vederbörande sökandes kompetens. Eventuellt justerades förslaget av kommissionen, varefter nämnden bemyndigades att utse någon av de på förslaget uppförda. Detta förfarande innebar en viss omgång, som kunde ökas därigenom att såväl förslag som

146 tillsättningsbeslut kunde överklagas hos kommissionen. I normala fall torde denna omgång dock icke ha varit av någon praktisk betydelse. För en central tillsättning av arbetsförmedlingsinstitutionernas personal tala sådana skäl, som att det lokala organet ofta vill föredraga sina egna aspiranter eller av detsamma eljest kända sökande framför andra mera okända, medan det centrala organet genom sin vidare överblick är mindre bundet. Det torde vara obestridligt att i detta fall arbetsmarknadsstyrelsen besitter den bästa överblicken över behoven på olika orter och vid olika tidpunkter av personal av den ena eller andra kategorin eller kvalifikationsgraden. Påkänningen på arbetsförmedlingsorganen kunna växla avsevärt och snabbt. Förflyttning av befattningshavare för längre eller kortare tidrymder var framför allt under uppbyggnadstiden en tämligen vanlig företeelse. Numera förekomma förflyttningar väl i mindre omfattning men äro dock fortfarande icke utan betydelse. Medan de skäl, för vilka utredningen nyss redogjort, tala för en centraliserad utnämningsrätt, kunna andra skäl åberopas för att denna rätt i princip anförtros länsstyrelserna. Länsstyrelserna komma att vara närmast ansvariga för arbetet vid de lokala arbetsförmedlingsinstitutionerna. På länsstyrelserna faller också ytterst ansvaret för den lokala rekryteringen. Under sådana omständigheter synas länsstyrelserna k u n n a resa starkt befogade krav såväl på att i möjligaste mån få utvälja dem, som skola utföra länsstyrelsernas befallningar, som också på att beredas tillfälle att överblicka den närmaste utvecklingen med avseende på befordringsgången för nyrekryterad personal. Ur allmänna decentraliseringssynpunkter synes det också angeläget att förevarande befogenheter icke utan särskilda skäl förläggas centralt. I detta sammanhang torde jämväl frågan om befattningshavarnas förflyttningsskyldighet böra dryftas. Som ovan antytts äro de ordinarie befattningshavarna nu konstituerade och förordnade att vara innehavare av viss tjänst hos den offentliga arbetsförmedlingen med en tills vidare bestämd placering. Avsikten härmed är att arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna förflytta vederbörande, då så kan visa sig erforderligt. Denna rörlighet, som på grund av bestämmelserna i 13 § statens allmänna avlöningsreglemente vid nuvarande organisation består oavsett den nämnda tillsättningsformen, röner genom omorganisationen vissa förändringar. Enligt 13 § avlöningsreglementet är innehavare av ordinarie tjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial, pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där Kungl. Maj :t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, ä vilket avlöningsreglementet är tillämpligt. — Med verk torde här böra förstås de i den särskilda tjänsteförteckningen upptagna verken. Där återfinnas sålunda som särskilda verk bland annat arbetsmarknadsstyrelsen, den offentliga arbetsförmedlingen samt länsstyrelserna.

147 Därest, såsom utredningen avser, vissa befattningar vid de nuvarande nämndernas kanslier komma att tillhöra verket »länsstyrelserna» samt den offentliga arbetsförmedlingen i övrigt underställes länsstyrelserna, torde möjligheterna alt förflytta personal utan Kungl. Maj :ts beslut komma att inskränkas länsvis till de under länsstyrelsen lydande lokala arbetsförmedlingsorganen i varje län. Utredningen utgår då ifrån att Kungl. Maj:ts beslut erfordras för förflyttning mellan olika länsstyrelser samt mellan länsstyrelse och underlydande arbetsförmedlingsanstalter. Arbetsmarknadsstyrelsens befogenhet att förflytta personal mellan de lokala arbetsförmedlingsanstalterna synes bli beroende av om styrelsen konstitueras som arbetsförmedlingens chefsmyndighet. Den frågan reser sig emellertid, huruvida det är av behovet påkallat att bibehålla den nuvarande rörligheten. De skäl för densamma, som betingades av det definitiva förstatligandet och därmed sammanhängande övergångssvårigheter, torde väl nu i det närmaste ha förlorat sin betydelse. För framtiden synes därför enligt utredningens mening behovet av rörlighet huvudsakligen kunna motiveras med önskvärdheten att på ett smidigt sätt kunna disponera personalen för att möta tillfälliga belastningar på särskilda orter eller inom vissa län eller för att företaga justeringar i personaluppsättningarna med hänsyn till mera bestående förändringar i arbetsuppgifternas omfattning. Därtill k a n någon gång komma ett önskemål att på viss plats justera sammansättningen av personalbeståndet för att få allsidigare kompetens el. dyl. Vid övervägande av de sålunda anförda synpunkterna har utredningen funnit att en viss rörlighet otvivelaktigt är önskvärd ävensom att åt arbetsmarknadsstyrelsen bör inrymmas ett visst inflytande vid tillsättning av personal vid läns- och lokalorganen. Organisationsförslaget bör därför uppgöras under hänsynstagande till dessa synpunkter. Innebörden i fråga om förflyttningsinöjligheterna i utredningens förslag är i korthet den att för förflyttning av personal mellan länsstyrelsernas arbetsmarknadssektioner torde krävas beslut av Kungl. Maj:t. Förflyttningsskyldighet mellan länsstyrelsen (arbetsmarknadssektionen) och underlydande arbetsförmedlingsorgan inom länet torde ej föreligga annat än efter Kungl. Maj :ts beslut, men utredningen föreslår viss skyldighet för personal vid länsstyrelsen och för personal vid de lokala arbetsförmedlingsanstalterna att fullgöra tjänstgöring vid vederbörande lokala anstalter respektive länsstyrelsen. För arbetsmarknadsstyrelsen som arbetsförmedlingens centrala chefsmyndighet skulle föreligga oinskränkt möjlighet att företaga omflyttningar mellan de lokala arbetsförmedlingsorganen inom hela riket. Vad härefter angår frågan om ordningen för tillsättningen av personal torde böra tillämpas de av utredningen i kap. 2 (sid. 45) angivna principerna. Beträffande länsstyrelsens personal bör sålunda gälla att den skall utses enligt eljest för länsstyrelsen härutinnan gällande regler. Länsarbets-

148 direktören utnämnes alltså av Kungl. Maj :t efter förslag av länsstyrelsen. Utredningen utgår ifrån att före förslagets uppgörande samråd äger rum mellan vederbörande länsstyrelse och arbetsmarknadsstyrelsen. Då utredningen icke avser att föreslå någon ändring av den bestämmelsen att befattningshavare vid länsstyrelsen i 27 och högre lönegrader skola tillsättas av Kungl. Maj:t, kommer samma förfarande som beträffande länsarbetsdirektörerna att gälla i fråga om förste inspektörerna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Den övriga speciella arbetsmarknadspersonalen på länsstyrelsen (i lönegrader under 27) bör i överensstämmelse med den vanliga ordningen tillsättas av länsstyrelsen. För att emellertid säkerställa det inflytande härvidlag, som enligt vad förut anförts bör tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen, torde dessa utnämningar böra ske efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Tillsättning av personal vid huvudkontoren samt vid övriga avdelningskontor och expeditioner ävensom av orts- och lokalombud torde lämpligen i viss omfattning böra ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen förutsätter dock att dessa uppgifter i minst samma utsträckning som för närvarande skola kunna decentraliseras. Detta skulle innebära att befattningar i 12 och högre lönegrader tillsättas av arbetsmarknadsstyrelsen efter förslag av länsstyrelsen. Befattningarna i 11 och lägre lönegrader skulle tillsättas av länsstyrelsen. Orts- och lokalombuden skulle likaledes tillsättas av länsstyrelsen inom ramen av de anslag som ställas till förfogande och enligt arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar. Vidare bör antagande av aspiranter ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen. Och slutligen torde det vara önskvärt att arbetsmarknadsstyrelsen får fördela de studerande från socialinstituten, vilka pläga fullgöra praktikanttjänstgöring vid arbetsmarknadsorganen. Arbetsmarknadsstyrelsens befogenheter i fråga om tillsättning av befattningshavare vid de lokala arbetsförmedlingsanstalterna ävensom i fråga om förflyttning av dessa befattningshavare synas lämpligen böra grunda sig på att arbetsmarknadsstyrelsen konstitueras såsom den offentliga arbetsförmedlingens chefsmyndighet. Härigenom fastslås också styrelsens direktivrätt — jämväl gentemot länsstyrelserna — på arbetsförmedlingsområdet. Tjänsterna vid de lokala arbetsförmedlingsanstalterna behöva vidare icke bindas till viss anstalt eller visst län utan kunna även fortsättningsvis knytas till den offentliga arbetsförmedlingen. Även om detta med hänsyn till 13 § avlöningsreglementet icke är behövligt för att bibehålla den fulla rörligheten, har utredningen icke ansett sig böra föreslå någon ändring härutinnan. Medverkan av lekmän i länsstyrelsens beslut i arbetsmarknadsfrågor torde böra äga rum i stort sett i samma omfattning som för närvarande sker i länsarbetsnämnden. Utredningen anser visserligen att de olägenheter, som

149 äro förenade med ett alltför talrikt lekmannakollegium, tala för att antalet lekmän kan böra begränsas. Men med hänsyn till att omorganisationen icke bör medföra större förändringar i sak än som är nödvändigt, finner utredningen sig icke böra framlägga något förslag i detta avseende. Nuvarande regler torde därför tills vidare böra gälla oförändrade. Utredningen utgår emellertid från att vid den nu inledda översynen av arbetsförmedlingsorganens personalorganisation även denna fråga kommer att upptagas till prövning. Arbetsmarknadssektionens uppgifter böra i allt väsentligt bli desamma, som nu ankomma på länsarbetsnämnden. Dock böra dit också föras de övriga arbetsmarknadsfrågor som kunna förekomma hos länsstyrelsen. Dessa hänföra sig i huvudsak till den mera allmänna verksamhet, som på grund av länsstyrelsens ställning eller Kungl. Maj :ts särskilda uppdrag speciellt i krislägen ankommer på länsstyrelsen. Men även vissa mera ordinarie uppgifter, vilka nu handhas av länsstyrelsen, böra handläggas på arbetsmarknadssektionen, t. ex. utseende av ordförande, vice ordförande och revisor i kommunal arbetslöshetsnämnd (i den mån dylika befattningshavare även framgent befinnas böra utses av länsstyrelsen; jfr decentraliseringsutredningens PM nr 28). Personalärenden beträffande arbetsmarknadssektionen och arbetsförmedlingsinstitutionerna torde böra handläggas på nämnda sektion och icke tillsammans med övriga personalfrågor på länsstyrelsen. För nödig samordning skall avdelningschefen svara. En annan sak är att det stundom torde förekomma frågor, vilka böra handläggas gemensamt av arbetsmarknadssektionen och annan sektion. Vissa ärenden berörande t. ex. arbetslöshetshjälp och arbetsvärd kunna jämväl ha anknytning till socialsektionen och vissa beredskapsärenden till försvarssektionen. På frågor om beredskapsarbeten eller investeringsplanering bör ofta vägdirektören, distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp eller någon annan av länsstyrelsens tekniska sakkunniga inkopplas. Sålunda är t. ex. redan nu föreskrivet att i ärende rörande statsbidrag till statskominunala beredskapsarbeten i fråga om vägar yttrande skall inhämtas från länsstyrelsen, varvid vägdirektören medverkar. De kamerala ärendena överflyttas till landskontorets anordnings- och bokföringsdetalj. Visserligen torde också i fortsättningen en del beslut om utbetalningar komma att få meddelas på arbetsmarknadssektionen i likhet med vad som nu sker på landskansliet t. ex. i fråga om vissa ensittarmedel, ersättningar för fattigvård m. m. Där en utbetalning eller dess storlek icke uteslutande eller främst Sr beroende av rent kamerala bedömanden, kan ett beslut i saken böra träffas efter behandling av ärendet på arbetsmarknadssektionen. Detta blir i främsta rummet en intern arbetsfördelningsfråga. De närmare föreskrifter rörande den kamerala verksamheten och redovisningen m. m., som komma att bli erforderliga, torde böra ankomma på

150 riksräkenskapsverket att efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen meddela. Vissa särskilda frågor. Länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Älvsborgs och Skaraborgs län äro icke förlagda till residensstäderna utan till respektive Eskilstuna, Borås och Skövde. Att i fortsättningen i dessa län ha arbetsmarknadssektionen pä annan plats än länsstyrelsen i övrigt är naturligtvis icke en tillfredsställande ordning. Enligt utredningens mening bör det därför undersökas om icke huvudkontoren i dessa städer skulle kunna flyttas till respektive residensstäder. Beträffande Södermanlands län synes detta icke behöva möta några större svårigheter. Utredningen vill emellertid fästa uppmärksamheten på den omständigheten att det nuvarande avdelningskontoret i Nyköping är placerat i klass 1 B med föreståndare i lönegrad 24. Även om vid en förflyttning av huvudkontoret från Eskilstuna till Nyköping det kvarvarande avdelningskontoret skulle uppflyttas till klass 1 A, synes den härav föranledda uppflyttningen av en föreslåndarbefattning från lönegrad 24 till lönegrad 25 icke böra vara avskräckande. Den överflyttning av personal mellan kontoren i Eskilstuna och Nyköping, som därutöver blir erforderlig, torde det få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att föranstalta om. Härvid bör iakttagas, alt inrättade länscentraler för exempelvis yrkesvägledning, tjänstemannaförmedling, arbetsvärd m. m. icke behöva flyttas. Dessa länscentraler handha centralt för hela länet vissa arbetsförmedlingsuppgifter. De böra därför oberoende av länsstyrelsens förläggning placeras på den ort där de bäst behövas (jfr sid. 142). Beträffande Skaraborgs län torde emellertid en motsvarande anordning icke vara tänkbar. Avdelningskontoret i Mariestad, som tillhör klass 3 med föreståndare i 19 lönegraden, är av tämligen obetydlig omfattning och torde icke lämpa sig för att upphöjas till huvudkontor. Emellertid synes det förhållandevis ringa avståndet mellan Mariestad och Skövde, cirka fyra mil, möjliggöra att arbetsmarknadssektionen kvarligger i Skövde. Den erforderliga kontakten mellan arbetsmarknadssektionen och länsstyrelsens andra avdelningar synes hjälpligt kunna upprätthållas. Av skäl som förut anförts (sid. 143) bör för arbetsmarknadssektionen i Skövde beräknas en särskild icke-ordinarie landskanslist. För Älvsborgs läns vidkommande slutligen synes frågan något mera svårlöst. Avståndet mellan Vänersborg och Borås är så stort att erforderliga kontakter allenast med stor svårighet kunna upprätthållas mellan en arbetsmarknadssektion på sistnämnda ort och länsstyrelsens huvuddel i Vänersborg. Arbetsförmedlingens avdelningskontor i Vänersborg tillhör klass 3 (föreståndare i lönegrad 19) och är på grund av sin storleksordning mindre lämpat att upphöjas till huvudkontor. Med hänsyn till svårigheterna ur organisatorisk synpunkt vid en splittrad förläggning av länsstyrelsen h a r utredningen dock byggt sitt förslag på att huvudkontoret flyttas till Vänersborg. Då avdelningskontoret i Borås därefter kan böra hänföras till klass

151 1 A uppstår behov av en föreståndare i lönegrad 25 i stället för i lönegrad 19. Arbetsmarknadssektionens och huvudkontorets förläggning till Vänersborg är dock icke något oeftergivligt villkor. Om deras kvarblivande i Borås anses erforderligt ur andra synpunkter, torde härav föranledda organisatoriska svårigheter kunna övervinnas. Vissa speciella organisationsfrågor m. m. Slutligen torde vissa speciella detaljproblem tarva en närmare prövning. Utredningen syftar här närmast på sådana ting som de lokala arbetsförmedlingsanstalternas expenser och andra omkostnader, beräkningar av anslagsbehov, frågan om sättet för tillgodoseende av de lokala organens lokalbehov samt dispositionsrätten till de nuvarande nämndernas tjänstebilar m. m. Beträffande samtliga dessa och liknande frågor torde man i stort sett böra utgå ifrån att den sakliga innebörden i nu gällande ordning hör bibehållas i den mån man icke genom omorganisationen kan anses ha skapat förutsättningar för en mera rationell ordning. Expenser och omkostnader för de under länsstyrelsen lydande lokala organen torde böra bestridas av länsstyrelsen. Den nuvarande starkt centraliserade beslutanderätten torde kunna överföras till länsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsens kännedom om inventariebeständ och maskinella resurser hos samtliga lokalorgan blir i fortsättningen av mindre betydelse med hänsyn till länsstyrelsens möjligheter att förfoga över inventarier och maskiner hos hela den under länsstyrelsen lydande lokalförvaltningen. I stort sett bör den för landsfiskals- och häradsskrivarkontoren gällande ordningen kunna tjäna som förebild beträffande förevarande frågor. Beträffande lokalanskaffningen för arbetsförmedlingsorganen torde lämpligen böra gälla att, i den mån lokaler icke beredas i någon staten tillhörig byggnad, skola länsstyrelserna handlägga lokalanskaffningsfrågorna i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Vad angår beräkningen av sakanslagen synes denna liksom hittills böra verkställas av arbetsmarknadsstyrelsen, lämpligen dock efter förslag från länsstyrelserna. Anslagsberäkningarna beträffande personalen inom länsstyrelsen och vid arbetsförmedlingsorganen samt i fråga om expenser o. dyl. böra uppgöras av vederbörande länsstyrelse. Petita, ställda till Kungl. Maj :t, böra ingivas till arbetsmarknadsstyrelsen för sammanställning och yttrande. I samband därmed — eller i annan ordning — kan arbetsmarknadsstyrelsen hos Kungl. Maj :t anmäla gjorda iakttagelser beträffande tillgång på eller disposition av personalen för arbetsmarknadsuppgifter på länsstyrelserna.

152 KAPITEL

7 Den jordbrukspolitiska verksamheten I. INLEDNING A. 1947 års

beslut

1942 års jordbrukskommitté, som på sin tid tillkallades för att verkställa utredning och avgiva förslag angående grunderna för prissättningen å jordbrukets produkter m. m., avlämnade den 1 juni 1946 sitt betänkande angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken (SOU 1946:42, 46 och 61). Detta betänkande låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition den 21 februari 1947 (nr 75) angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m., vilken proposition efter utskottsbehandling (särskilda utskottets utlåtande nr 2) med vissa ändringar godtogs av riksdagen (skrivelse 424/1947). Riktlinjerna för jordbrukspolitiken. I det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet anförde chefen för jordbruksdepartementet bland annat (sid. 128) att huvudlinjerna för den jordbrukspolitik, som statsmakterna under den tid som kunde överblickas borde föra, sammanfattningsvis syntes kunna angivas på följande sätt. Det närmaste målet borde vara att bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och bevara jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper. För att detta skulle bli möjligt borde staten lämna jordbruksproduktionen ett gränsskydd gentemot utlandet. Vidare borde staten medverka till en omfattande rationalisering inom jordbruket i syfte att nedbringa jordbrukets produktionskostnader. En dylik rationalisering torde vara en av förutsättningarna för nyssnämnda inkomstförbättring. Särskild uppmärksamhet borde i rationaliseringsarbetet ägnas behovet av en förvandling av sådana brukningsdelar, som med hänsyn till storlek och form icke kunna anses lämpliga under rådande förhållanden. Bland annat på grund av vikten av att nyssnämnda gränsskydd skulle bli fullt effektivt borde man vid utformningen av rationaliseringsåtgärderna utgå från att produktionen ej borde vara större än att den väl låge inom ramen för de inhemska avsättningsmöjligheterna. Då stöd i princip icke borde lämnas för export av jordbruksprodukter, torde den övre gränsen i praktiken tämligen lätt ge sig själv. Denna gräns torde komma att nå upp i närheten av det stöd, som ur beredskapssynpunkt antagits böra upprätthållas. Under sagda gräns borde produktionens storlek få anpassa sig fritt efter de föreliggande förhållandena, såvida ej produktionen skulle visa tendenser att sjunka ned till en nivå, som ingåve mera allvarliga betänkligheter ur beredskapssynpunkt. Departementschefen underströk vidare i olika sammanhang (t. ex. sid. 124, 205), att allt rationaliseringsarbete i första rummet borde vara en jordbrukets egen verksamhet, till vilken statsmakterna lämnade sitt biträde genom ekonomiskt stöd och genom lagstiftningsåtgärder, vilka skulle avse

153 att undanröja eventuella hinder för densamma. Med hänsyn till den vikt det u r det allmännas synpunkt hade att utvecklingen inom jordbruksnäringen ginge i den riktning, som bäst överensstämde med hela samhällets intressen, vore det dock samtidigt nödvändigt, att en planering på detta område komme till stånd under medverkan från det allmännas sida samt att det allmänna skulle följa och leda utvecklingen på området. Kommittén indelade rationaliseringsverksamheten i yttre rationalisering, inre rationalisering och rationalisering av driftsförhållandena. Denna indelning accepterades också av departementschefen. Till åtgärder för yttre rationalisering borde hänföras sådana åtgärder som ginge ut på att få till stånd en utvidgning av arealen eller en förbättring av arronderingen eller ägosammansättningen. Den inre rationaliseringen borde omfatta sådana åtgärder av mera permanent art i fråga om jord eller byggnader, som hade till ändamål att förbättra produktionen och driftsförhållandena å en till storlek och gränser given brukningsdel. Åtgärderna för rationalisering av driftsförhållandena slutligen skulle vara sådana åtgärder för förbättring av driftsresultaten å en till storlek och gränser given brukningsdel, som ej på mera permanent sätt berörde brukningsdelens jord eller byggnader. Rationaliseringsverksamhetens organisation. Efter att ha diskuterat möjligheten att ha ett centralorgan för den yttre och inre rationaliseringen samt ett för rationaliseringen av driftsförhållandena stannade jordbrukskommittén för att förorda ett gemensamt centralorgan, bildat genom sammanslagning av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen. I fråga om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten föreslog jordbrukskommittén, att hushållningssällskapen alltfort skulle med ekonomiskt stöd från staten omhänderha verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden, medan all verksamhet för yttre och inre rationalisering och därmed sammanhängande arbetsuppgifter skulle uppdragas åt nybildade organ, kallade lantbruksnämnder. En dylik lantbruksnämnd borde finnas inom varje hushållningssällskaps område. I dessa lantbruksnämnder borde till en början egnahemsnämnderna uppgå. Vidare borde lantbruksnämnderna övertaga den förmedling av statliga lån och bidrag för inre rationalisering, som hushållningssällskapen förut bedrivit. Även torrläggningsverksamheten borde omhändertas av lantbruksnämnderna. Lantbruksingenjörsorganisationen borde alltså anknytas till lantbruksnämnderna och torrläggningsnämnderna borde upphöra. Lantbruksnämnderna borde enligt kommitténs mening förutom ärenden angående yttre och inre rationalisering handlägga en del närliggande arbetsuppgifter. Bland annat ansåg kommittén lämpligt, att lantbruksnämnderna skulle övertaga de frågor rörande tillämpning av vanhävdslagstiftningen, som handlades av jordbrukskommissionerna i de olika länen. Slutligen borde lantbruksnämnderna övertaga egnahemsnämndernas befattning med den sociala jordbruksegnahemsverksamheten.

154 I förenämnda proposition (75/1947) anförde departementschefen i organisationsfrågan bland annat följande. Såsom tidigare framhållits borde rationaliseringen inom jordbruket i princip framstå som en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna skulle stödja ekonomiskt och söka underlätta genom lagstiftningsåtgärder i syfte att undanröja hinder för densamma. Samtidigt hade emellertid även understrukits, att statsmakterna med hänsyn till den betydelse jordbrukets fortsatta rationalisering hade för hela samhället måste följa och leda detta arbete. Det vore uppenbarligen av vikt, att ett förtroendefullt samarbete härvidlag komme till stånd mellan jordbrukarna och de organ, som skulle omhänderha den statliga verksamheten på detta område. Bationaliseringsåtgärderna borde därför om möjligt planläggas och utföras i samråd med jordbrukarna. För att ett dylikt samarbete skulle kunna genomföras vore det bland annat nödvändigt, att jordbrukarna bleve representerade i organen för den statliga verksamheten på detta område på ett sådant sätt, att de bleve i tillfälle att aktivt deltaga i arbetet och tillika hade garantier för att deras synpunkter bleve tillbörligt beaktade vid de avgöranden, som träffades. Samtidigt syntes det i vart fall i fråga om den statliga verksamheten för yttre och inre rationalisering nödvändigt, att organen för denna verksamhet hade en sådan sammansättning att det allmänna finge ett avgörande inflytande i desamma. Utformningen av de åtgärder, som vidtoges på detta område, bleve nämligen i väsentligt högre grad än vad fallet vore beträffande rationaliseringen av driftsförhållandena avgörande för i vad mån den effektivisering av jordbruket genom bildande av mer ändamålsenliga brukningsdelar, som vore det kanske viktigaste syftet med hela rationaliseringsarbetet, verkligen komme till stånd. Det vore för övrigt uteslutet, att det allmänna skulle ställa så stora belopp som dem om vilka vore fråga till förfogande utan att kunna tillse att medlen användes på ett sätt, som stode i överensstämmelse med riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken. Ett viktigt önskemål i fråga om organisationen vore vidare, att denna skulle bli sådan, att man i erforderlig utsträckning kunde samordna de olika rationaliseringsåtgärder, vilka borde vidtagas beträffande en viss brukningsdel eller inom ett visst område. Särskilt gjorde sig kravet på en dylik samordning gällande beträffande sådana åtgärder, som förutsatte mera betydande kapitalinvesteringar och vilkas värde vore beroende av att en viss indelning av jorden i brukningsdelar bleve bestående. E h u r u redan sammanförandet enligt jordbrukskommitténs förslag av huvudparten av de olika åtgärderna för den yttre och den inre rationaliseringen till ett organ har visat sig medföra betydande framsteg i samordningsavseende, torde ännu åtskilliga problem på detta område återstå. Frågan om en längre gående koncentration av hela rationaliseringsverksamheten behandlades också vid förarbetena till den nuvarande organisationen. Huvudspörsmålet synes därvid ha varit huruvida verksamheten i sin helhet borde anförtros hushållningssällskapen. Denna tanke avvisades emellertid, synbarligen främst av det skälet att hushållningssällskapens organisation ansågs olämplig för ändamålet. Likaså avvisades den tanken att hushållningssällskapens befattningshavare skulle utföra kansliarbetet åt lantbruksnämnden. Departementschefen anförde sålunda i propositionen 75/1947 bland a n n a t följande.

155 Ur synpunkten, att man i det praktiska rationaliseringsarbetet borde söka samordna de olika sidorna av denna verksamhet, syntes måhända den närmast till hands liggande lösningen av det föreliggande organisationsproblemet vara den, att man sammanförde alla tre grenarna av rationaliseringsarbetet till ett och samma verkställighetsorgan. Detta skulle leda till att antingen hela verksamheten lades hos hushållningssällskapen eller ett särskilt organ tillskapades för ändamålet. Att, såsom från vissa håll förordats, förlägga hela verksamheten till hushållningssällskapen syntes ur flera synpunkter mindre lämpligt. Hushållningssällskapen skulle då, förutom sitt dittillsvarande arbete, som omfattade även en betydande undervisnings- och upplysningsverksamhet, få taga hand om alla nya uppgifter, som sammanhängde med jordbrukets rationalisering, och dessutom få övertaga egnahemsnämndernas verksamhet. I vissa yttranden, bland annat i lantbruksstyrelsens, över jordbrukskommitténs förslag hade hävdats, att redan ett organ med de uppgifter, som enligt detta förslag skulle omhänderhas av lantbruksnämnderna, skulle bli alltför stort och få ett alltför vidsträckt arbetsfält. Departementschefen ansåg för sin del visserligen dessa farhågor obefogade, men däremot syntes det honom uppenbart, att desamma med en helt annan styrka skulle göra sig gällande, om man övervägde att hos ett organ sammanföra både nyssnämnda uppgifter och alla de uppgifter, som i övrigt nu åvilade hushållningssällskapen. Departemenschefen förklarade sig vara av den bestämda uppfattningen, att arbetsuppgifterna i så fall skulle bli alltför omfattande för att lämpligen kunna sammanhållas i ett organ med den organisationsform, som sällskapen hade. De anförda ölägenheterna skulle ej nämnvärt minskas, därest man inom hushållningssällskapen inrättade särskilda nämnder med uppgift att fatta beslut i vissa ärenden av mera typiskt statlig karaktär, till exempel inköp och försäljningar av fastigheter samt beviljande av lån och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering. En dylik lösning vore desutom behäftad med den allvarliga olägenheten, att den nämnd, som sålunda skulle handha den statliga verksamheten på ifrågavarande område, ej skulle få tillgång till några egna tjänstemän och bland annat till följd härav i realiteten skulle bli nästan helt avskild från det praktiska rationaliseringsarbetet. Med hänsyn till vad sålunda anförts fann departementschefen sig icke kunna förorda, att ifrågavarande verksamhet i sin helhet uppdroges åt hushållningssällskapen. Att tillskapa ett särskilt organ, som övertoge såväl den yttre och inre rationaliseringen som ock driftsrationaliseringen, skulle å andra sidan leda till att hushållningssällskapens återstående verksamhet bleve av alltför ringa omfattning och framför allt svårligen med framgång skulle kunna utövas av sällskapen, då den kontakt med jordbruket saknades, som just låge i hushållningssällskapens arbete med driftsrationaliseringen. Departementschefen vore för övrigt av den uppfattningen, att hushållningssällskapen vore en sådan betydelsefull tillgång för landets jordbruk, att de borde bibehållas och vidare utvecklas. I särskilda utskottets förenämnda, av riksdagen godkända utlåtande (2/1947) lämnades departementschefens angivna uttalanden i stort sett utan erinran. Utskottet underströk för sin del, bland annat, vikten av att organisationen bleve sådan att garanti funnes för att sambandet mellan de olika grenarna av rationaliseringsverksamheten i erforderlig utsträckning bleve beaktat vid planeringen och verkställigheten av olika rationaliseringsåtgärder. Utskottet framhöll vidare angelägenheten av att organisa11—016428

156 tionen utformades så att den kunde omfattas med förtroende av jordbrukarna. För detta ändamål måste jordbrukarna erhålla en tillfredsställande representation i rationaliseringsorganen. Slutligen måste enligt utskottets uttalande de beslutande organen så sammansättas, att det allmänna hade möjlighet att utöva ett avgörande inflytande beträffande det sätt, på vilket de av det allmänna till förfogande ställda rationaliseringsinstrumenten utnyttjades. B. 1948 års

beslut

Av 1947 års centrala lantbrukskommitté avgavs den 19 december 1947 betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering (SOU 1948: 2), vilket betänkande låg till grund för Kungl. Maj :ts proposition den 27 februari 1948 (nr 149) angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m., som emellertid också i vissa delar behandlade två andra förslag, nämligen ett av 1945 års bankkommitté den 24 november 1947 avgivet betänkande med förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostads- och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning (SOU 1947:86) samt ett av sociala jordbrukskreditutredningen den 16 december 1947 avgivet betänkande med förslag till ordnande av den sociala jordbrukskreditgivningen m. m. (SOU 1947:82). I propositionen anförde chefen för jordbruksdepartementet bland annat att ett av huvudsyftena med den av riksdagen år 1947 i princip beslutade omorganisationen av rationaliseringsverksamheten var att samordna de insatser enligt då gällande ordning, som gjordes av olika organ, och att därigenom skapa garantier för att de medel, som samhället ställde till förfogande för rationaliseringsändamål, utnyttjades på ett lämpligt sätt. På jordbruksutskottets hemställan (utlåtande 27/1948) biföll riksdagen i allt väsentligt sistnämnda proposition (riksdagens skrivelse 233/1948). Den på grund av riksdagsbeslutet tillskapade organisationen framgår av följande redogörelse.

II. GÄLLANDE ORDNING M. M. De sålunda på grund av statsmakternas beslut rörande rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område tillsatta organen, centralt den omorganiserade lantbruksstyrelsen och lokalt de nybildade lantbruksnämnderna och deras ortsombud, ha fått sin ämbetsbefattning och organisation m. m. fastställda i instruktionen den 17 juni 1948 (nr 349) för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.

157 A.

Lantbruksstyrelsen

Ämbetsbefattning. Lantbruksstyrelsen åligger, bland annat, att med uppmärksamhet följa lantbrukets och dess binäringars tillstånd och utveckling såväl inom landet som ock, i den mån så är möjligt, i utlandet samt att efter omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för dessa näringars främjande. Härvid skall styrelsen, bland annat, i den mån sådant ej ankommer på annan myndighet utöva ledningen av och kontrollen över de statliga åtgärderna för att förbättra brukningsdelar i fråga om storlek, ägosammansättning eller ägoanordning (yttre rationalisering), främja mera varaktig förbättring av jord, ekonomibyggnader eller tekniska anordningar å befintliga eller planerade brukningsdelar (inre rationalisering), i samarbete med rikets hushållningssällskap främja övriga åtgärder för förbättring av driftsförhållandena och det ekonomiska utbytet av jordbruket (driftsrationalisering) samt leda och övervaka den sociala jordbruksegnahemsverksamheten ävensom verksamheten för beredande av särskilt stöd åt vissa mindre jordbruk. Under lantbruksstyrelsen lyda, bland annat, lantbruksnämnderna och deras ortsombud. Under styrelsens tillsyn stå därjämte hushållningssällskapen, från vilka styrelsen äger infordra yttranden och upplysningar. Organisation. Lantbruksstyrelsen utgöres av en generaldirektör och chef, två överdirektörer, varav en tillika souschef, och fyra av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år förordnade särskilda ledamöter. överdirektörerna förestå var sin avdelning nämligen rationaliseringsavdelningen och lantbruksavdelningen. Vardera avdelningen är uppdelad på vissa byråer. Inom styrelsen skola finnas en kanslibyrå och en kameralbyrå, vilka skola vara underställda den av överdirektörerna, som generaldirektören bestämmer. Byråchef ingår såsom ledamot av styrelsen vid handläggning av ärende, som tillhör hans byrå. Chefen för kanslibyrån skall härjämte efter generaldirektörens bestämmande ingå såsom ledamot i styrelsen vid handläggning av sådana till andra byråer hörande ärenden, som äro av rättslig natur eller beträffande vilka särskild vikt ligger på deras formella behandling. Annan befattningshavare, som föredrager ärende i styrelsen, ingår, vad sådant ärende beträffar, såsom ledamot av styrelsen.

B. Lantbruksnämnderna

och deras

ortsombud

Ämbetsbefattning och organisation. För varje län skall finnas en lantbruksnämnd. Kalmar och Älvsborgs län skola dock med avseende å här ifrågavarande verksamhet vartdera vara uppdelade på två områden, sammanfallande med hushållningssällskapens verksamhetsområden och med

158 lantbruksnämnderna förlagda å följande orter, nämligen lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område i Västervik, lantbruksnämnden i samma läns södra område i Kalmar, lantbruksnämnden i Älvsborgs läns norra område i Vänersborg och lantbruksnämnden i sistnämnda läns södra område i Borås. Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län skall ha sitt säte i Uddevalla och lantbruksnämnden i Skaraborgs län i Skara, övriga lantbruksnämnder skola vara förlagda i länets residensstad. Verksamhetsområdet för lantbruksnämnden i Stockholms län skall jämväl omfatta Stockholms stad. Lantbruksnämnd utgöres av sju ledamöter. Tre av dem utses av Kungl. Maj :t för en tid av fyra är. Kungl. Maj :t förordnar en av dessa ledamöter att vara ordförande i nämnden samt utser en suppleant för en var av dem. Tvä ledamöter jämte suppleanter utses av hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott för samma tid som de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna. Såsom självskrivna ledamöter i nämnden ingå lantbruksdirektören hos nämnden samt hushållningssällskapets sekreterare. Nämnden utser inom sig vice ordförande. Lantbruksnämnd åligger, bland annat, att a) utse planeringskommittéer för regionalplaneringen inom jordbruket och förrättningsmän för individualplanering samt ha överinseende över sådan planeringsverksamhet; b) i den mån sådant icke ankommer på annan myndighet handha de statliga åtgärderna för jordbrukets yttre rationalisering, däri inbegripet förvärv och försäljning av fast egendom samt utövande av kronans förköpsrätt till jordbruksfastighet; c) verkställa utredning och till lantbruksstyrelsen avgiva yttrande över ansökningar om statsbidrag från statens avdikningsanslag eller statslån från statens avdikningslånefond till utförande av planerat torrläggningsföretag; d) handha det statliga stödet för jordbrukets inre rationalisering i övrigt; e) handha den sociala jordbruksegnahemsverksamheten; f) ha tillsyn över efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen ävensom över att vanhävd ej förekommer å kronan tillhörig jordbruksfastighet; g) fullgöra vad på lantbruksnämnd ankommer enligt lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet; h) handha arrendeegnahemsverksamheten samt vissa uppgifter i samband med upplåtelse av norrländska fjällägenheter och lägenheter åt lappar ävensom rörande statligt stöd åt sambruksföreningar och andelsladugårdsföretag; i) handha det statliga stödet i form av producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk; j) företräda Kungl. Maj:t och kronan gentemot den, som erhållit lån eller bidrag eller eljest är skyldig att erlägga betalning till nämnden; samt k) å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar tala och svara för den egendom, som nämnden förvaltar; sä ock i övrigt såväl vid som utom domstol företräda Kungl. Maj :t och kronan i allt som angår nämndens verksamhet, under förutsättning att lantbruksstyrelsen ej för-

159 behåller sig rätten därtill. En närmare beskrivning av nämndens uppgifter lämnas i ett följande avsnitt (sid. 163 ff). Lantbruksnämnd skall jämväl, då så kan ske utan att nämndens egna arbetsuppgifter eftersättas, på hemställan av hushållningssällskapet i området biträda sällskapet med sådana arbetsuppgifter, som ankomma på detsamma. Inom varje lantbruksnämnd skola finnas två delegationer, en för yttre och en för inre rationalisering. Därjämte äger nämnden befogenhet att för vissa grupper av ärenden inrätta det antal permanenta eller tillfälliga delegationer, som nämnden finner erforderligt för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Delegation tillsättes av nämnden och består av tre ledamöter i nämnden med en suppleant för varje ledamot. Suppleanterna skola vara ledamöter eller suppleanter i nämnden. Lantbruksdirektören skall vara självskriven ledamot i delegationen för yttre rationalisering och hushållningssällskapets sekreterare självskriven ledamot i delegationen för inre rationalisering. Delegation utser inom sig ordförande. Lantbruksdirektören äger närvara vid sammanträde med delegation vilken han ej tillhör. Arbetet inom nämndens kansli fördelas på avdelningar. Därest nämnden ej annorlunda beslutar eller annat följer av bestämmelserna om rikets indelning i lantbruksingenjörsdistrikt skola finnas en avdelning för yttre rationalisering under ledning av lantbruksdirektören, en avdelning för inre rationalisering under ledning av en lantbrukskonsulent, en lantbruksingenjörsavdelning under ledning av en lantbruksingenjör samt en kameral och administrativ avdelning under ledning av en kamrerare. Angående vissa ytterligare föreskrifter i nu angivna hänseenden hänvisas till sid. 20. Befattningshavarnas åligganden. Lantbruksdirektör åligger bl. a. att i egenskap av chefstjänsteman övervaka och leda de arbeten, som utföras av nämndens personal; att skaffa sig noggrann kännedom om de förhållanden, som ha sammanhang med nämndens verksamhet; att taga initiativ till och för nämnden framlägga förslag till sådana åtgärder, som nämnden bör vidtaga till fullgörande av sina uppgifter; att ägna särskild uppmärksamhet åt verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering samt att, i den m å n dylika ärenden ej enligt beslut av nämnden skola handläggas av annan befattningshavare, bereda och föredraga till avdelningen för yttre rationalisering hörande ärenden eller i mån av befogenhet själv avgöra desamma; att företräda nämnden vid domstolar och andra myndigheter, med rätt att sätta annan i sitt ställe; att övervaka att de, som erhållit statligt stöd genom lantbruksnämnden, fullgöra sina skyldigheter mot staten; att ha överinseende över nämndens kassarörelse; samt att tillhandagå lantbruksstyrelsen med utredningar och yttranden och tillse, att vederbörliga berättelser och rapporter insändas till styrelsen.

160 Lantbrukskonsulent, som enligt nämndens förordnande förestår avdelningen för inre rationalisering, åligger att bereda och föredraga eller i mån av befogenhet själv avgöra sådana ärenden, som tillhöra hans avdelning; att själv eller genom annan tjänsteman å avdelningen kontrollera, besiktiga, avsyna och inspektera sådana företag, som åsyfta inre rationalisering och som icke ankomma på lantbruksingenjören, meddela erforderliga anvisningar i fråga om däri ingående arbeten samt utfärda bevis om företags fortgång och fullbordande; samt att övervaka att de, som erhållit lån, lånegaranti eller bidrag till dylika företag, gentemot staten fullgöra sina skyldigheter beträffande företagen. Kamreraren åligger bl. a. att bereda och föredraga eller i mån av befogenhet själv avgöra sådana ärenden, som höra till hans avdelning; att handha lantbruksnämndens kassarörelse, bokföring och revision samt kameralförvaltning i övrigt; att ombesörja indrivning i den mån inbetalning icke sker i behörig tid; att granska skuldebrev och säkerhet, som ställes för lån m. m.; att bevaka nämndens rätt i lagsökningsmål, vid exekutiva försäljningar m. m. i den mån lantbruksdirektören icke förbehållit sig dessa uppgifter eller uppdragit åt annan att fullgöra dessa åligganden; att ombesörja ansökningar om lagfart och andra inskrivningsåtgärder beträffande nämndens fasta egendom; samt att handlägga ärenden rörande producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk i den mån ärendena äro av rutinmässig karaktär. Vid handläggning av ärenden av rättslig natur skall kamreraren i mån av behov erhålla biträde av juridiskt utbildad arbetskraft. I detta sammanhang må erinras om att centrala lantbrukskommittén framhöll (SOU 1948:2 sid. 123—125), att det icke kunde vara lämpligt eller erforderligt att i länen inrätta nya statliga organ för tillhandahållande av juridisk sakkunskap. Behovet därav borde med största fördel kunna tillgodoses av respektive länsstyrelser. I varje fall gällde detta för lantbruksnämnderna. Den tjänstgöring, som föranleddes av att lantbruksnämndernas behov av juridisk sakkunskap skulle tillgodoses inom länsstyrelsernas personalram, borde normalt ingå som ett led i länsstyrelsekarriären. I avvaktan på en blivande omprövning av länsstyrelsernas organisation borde emellertid enligt kommittén behovet av juridisk sakkunskap hos nämnderna tills vidare tillgodoses genom att nämnderna bemyndigades att anlita jurister mot arvode. I förut omnämnda propositionen 149/1948 anförde föredragande departementschefen i denna fråga, att h a n i likhet med kommittén ansåge att lantbruksnämndernas behov av juridisk sakkunskap tills vidare borde tillgodoses genom att nämnderna anlitade utomstående jurister mot arvode. Där länsstyrelsen på grund av arbetets omfattning eller av annan anledning ej lämpligen kunde ställa erforderlig arbetskraft till förfogande funnes möjlighet att på annat sätt tillgodose sagda behov. Det borde för övrigt

161 ej förutsättas, att lantbruksnämnden under alla förhållanden i första hand skulle söka erhålla sådan arbetskraft från länsstyrelsen. Ortsombud slutligen åligger att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar angående lantbruksnämndens verksamhet; att tillhandahålla formulär och blanketter samt lämna biträde vid upprättande av ansökningar och andra handlingar i ärenden, som höra till nämndens verksamhetsområde; att mottaga och granska ansökningar samt, om dessa äro ofullständiga, giva sökanden anvisning om deras komplettering; att skyndsamt till nämnden insända mottagna ansökningshandlingar; att lämna nämnden de upplysningar samt avgiva de yttranden och verkställa de utredningar, som infordras av nämnden; att till nämnden göra anmälan om förhållanden, som kunna föranleda uppsägning av lån eller återkrävande av bidrag eller som eljest k u n n a vara av betydelse för nämnden; att biträda vid förvaltningen av nämndens fasta egendom; att pä anmodan av nämnden verkställa besiktningar; samt att med uppmärksamhet följa utvecklingen på fastighetsmarknaden inom sitt område samt giva nämnden tillkänna sådant, som i detta avseende kan vara av betydelse för nämnden. I fråga om tjänstetillsättning m. m. gäller att lantbruksdirektörerna tillsättas av Kungl. Maj:t efter anmälan av generaldirektören i lantbruksstyrelsen. Övriga befattningshavare i 27 och högre lönegrader tillsättas av Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen. Andra ordinarie och extra ordinarie befattningshavare tillsättas av lantbruksstyrelsen, övrig personal antages av styrelsen. Styrelsen må dock medgiva att annan icke-ordinarie personal än sådan, som skall placeras i 27 eller högre lönegrad med beteckningen Ce, antages av lantbruksnämnderna. På grund härav få nämnderna nu själva tillsätta biträdespersonal i den reglerade befordringsgången. Innan lantbruksstyrelsen tillsätter befattning hos lantbruksnämnd, skall styrelsen, där så lämpligen kan ske, inhämta yttrande från nämnden. Över befattningshavarna hos lantbruksnämnd har lantbruksstyrelsen disciplinär myndighet. Ärendenas handläggning. Följande ärenden skola handläggas i plenum nämligen a) regionalplanering och mera omfattande individualplanering; b) förvärv och försäljning av fast egendom; c) utövande av kronans förköpsrätt; d) framställningar om expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk; e) beslut i anledning av ansökningar enligt lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet; dock att beslut må fattas av delegation, då ansökan avser förvärv för utvidgning av icke bärkraftig brukningsdel; f) framställningar om tvångsinlösen jämlikt lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom; g) låne- och bidragsärenden av större vikt samt viktigare ärenden rörande den sociala jordbruksegnahemsverksamheten; h) ärenden rörande tjänstetillsättningar samt viktigare ärenden i övrigt rörande nämndens personal och organisation; i) andra ärenden av större vikt; samt j) ärenden, vilka

162 av nämndens ordförande eller från delegation inom nämnden hänskjutas till avgörande i plenum. Lantbruksstyrelsen äger meddela närmare anvisningar rörande den utsträckning i vilken under g)—i) avsedda ärenden skola avgöras i plenum. Nämnden är beslutmässig, då ordföranden och minst fyra ledamöter äro närvarande. Beslut bestämmes genom enkel röstövervikt. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst. I ordförandens frånvaro må beslut ej fattas i ärende av större vikt eller i ärenden eller grupp av ärenden, i vilkas handläggning ordföranden förklarat sig vilja deltaga och med vilkas avgörande utan olägenhet kan anstå till hans återkomst. Ej heller må i övrigt i ordförandens frånvaro utan hans medgivande vidtagas sådana åtgärder, som rubba eller förändra av nämnden givna föreskrifter eller förut i nämndens verksamhet följda grunder. Delegation skall, i den mån icke detta ankommer på viss befattningshavare, tillse att ärenden, som skola föredragas i plenum och som tillhöra delegationens arbetsområde, äro nöjaktigt utredda. Vissa ärenden kunna avgöras av delegation. Uppstår i sådant ärende i delegation skiljaktiga meningar skall, därest yrkande därom under överläggningen framställes av ledamot av delegationen eller av lantbruksdirektören, ärendet hänskjutas till avgörande i plenum. Delegation bör ock i övrigt hänskjuta ärende till avgörande i plenum, dä ärendet finnes vara av principiell betydelse eller eljest av större vikt.

C. Särskilda

bestämmelser

rörande

lantbruksingenjörsavdelningen

Riket skall vara indelat i lantbruksingenjörsdistrikt, vilkas omfattning bestämmes av Kungl. Maj :t. Varje distrikt förestås av en lantbruksingenjör. Personalen i respektive lantbruksingenjörsdistrikt ingår som en avdelning i den lantbruksnämnd, vars område sammanfaller med distriktet. Där lantbruksingenjörsdistrikt icke sammanfaller med lantbruksnämnds verksamhetsområde, bestämmer lantbruksstyrelsen, till vilken nämnd personalen skall höra, samt utfärdar de särskilda bestämmelser, som må erfordras för reglering av dess tjänstgöringsförhållanden. Lantbruksingenjören åligger, bl. a., a) att uppgöra planer till och leda utförandet av företag, som avse torrläggning av mark genom vattenreglering, dikning, vattenavledning, invallning eller andra dylika åtgärder, så ock av företag, som avse jords bevattning eller fastighets förseende med vatten och avlopp, i den mån dylik verksamhet ej uppdrages åt annan; b) att företaga uppskattning av nytta eller skada, som kan följa av jords torrläggning eller uppdämning av vatten ävensom av skada till följd av vattenförorening; c) att verkställa andra förrättningar, som enligt vattenlagen eller eljest enligt lag eller särskild författning må åt lantbruksingenjör anförtros; d) att kontrollera, besiktiga, avsyna och inspektera företag,

163 varom ovan förmäles, meddela erforderliga anvisningar i fråga om däri ingående arbeten samt utfärda bevis om företags fortgång och fullbordande ävensom övervaka fullgörandet av underhållsskyldigheten beträffande sådana statsunderstödda torrläggningsföretag, till vilka förslag upprättats i samband med syneförrättning enligt vattenlagen; e) att, när statsunderstöd sokes till utförande av torrläggningsföretag, föredraga ärendet i lantbruksnämnden och därvid framlägga utredning rörande företaget med förslag till det betänkande i understödsfrågan, som nämnden har att avgiva till lantbruksstyrelsen, däri jämväl inbegripet beräkning av statsunderstöds storlek och statslånets fördelning på de i företaget ingående fastigheterna; f) att, där fråga föreligger om beredande av statsunderstöd till annat av honom planlagt företag än nyss nämnts eller om fördelning av understöd till sådant företag, verkställa utredning och avgiva utlåtande i enlighet med föreskrifter, som lantbruksstyrelsen eller lantbruksnämnden meddelar; g) samt att då han därtill kallas, såsom sakkunnig eller förrättningsman biträda domstolar eller andra myndigheter. Lantbruksingenjör äger närvara vid sammanträde i lantbruksnämnden vid handläggning av ärende, som tillhör lantbruksingenjörsavdelningens arbetsområde. Är lantbruksingenjören av avvikande mening från beslut, som fattas i hans närvaro, åligger det honom att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening.

III. LANTBRUKSNÄMNDERNAS ARBETSUPPGIFTER Lantbruksnämndernas organisation och huvudsakliga arbetsuppgifter ha schematiskt åskådliggjorts i centrala lantbrukskommitténs betänkande (SOU 1948: 2 sid. 143), till vilket här torde få hänvisas. Av detta schema framgår med all önskvärd tydlighet de många och invecklade samarbetslinjer, efter vilka lantbruksnämnderna ha att verka. Innan de särskilda samarbetsproblemen undersökas torde dock få lämnas en redogörelse för den huvudsakliga innebörden av lantbruksnämndernas verksamhet. Bestämmelser härom äro givna bl. a. i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m.

A.

Yttre

rationalisering

1. Jordbrukets utvecklingsplanering. Planeringen för utveckling av jordbruket är avsedd att ske i form av regionalplanering eller individualplanering. I enlighet med riksdagens beslut skola lantbruksnämnderna tillsvidare bedriva regional planering endast för typområden, ett åttiotal i hela landet. Regional planering. Arbetsgången vid planeringen är i stora drag följande. Delegationen för yttre rationalisering gör upp ett förslag till indelning av

164 länet (respektive vederbörande länsdel) i regionalplaneområden. Till grund för förslaget läggas uppgifter om näringslivet, befolkningen, naturförutsättningar, kommunikationer m. m. samt administrativa gränser och planområden enligt byggnadslagen. Vid förarbetena härtill medverka förutom nämndens egen personal bl. a. överlantmätaren, länsarkitekten, vägdirektören, hushållningssällskapets sekreterare, länsjägmästaren, länsarbetsdirektören och länsbostadsdirektören. Planen underställes nämnden in pleno, som beslutar om en preliminär områdesindelning för planeringsarbetet. Tgpområdesplanering. Delegationen för yttre rationalisering utväljer vissa kommuner (undantagsvis delar av kommuner) inom regionalplaneområdena till typområden för jordbruksplanering. Härvid medverka jämväl cheferna för ovan angivna länsmyndigheter. Förslaget underställes nämnden in pleno, som beslutar i ärendet. Nämnden tillsätter planeringskommittéer, en för vart typområde, och utser ordförande och verkställande ledamot i kommittén. Även enmansutredning med anlitande av experter k a n ifrågakomma. Verkställande ledamot bör helst väljas bland andra än lantbruksnämndens befattningshavare. I den mån lantbruksnämnd icke innehåller representanter för jordbrukets ekonomiska och fackliga organisationer bör samråd ske med dylika innan områdesindelningen fastställes. Utväljandet av typområden bör även ske i samråd med representanter för vederbörande kommuner. I planarbetet skola gode män, utsedda av kommunalnämnder och hushållningsgillen, medverka. Nämndernas ortsombud k u n n a dessutom i viss utsträckning anlitas för införskaffande av uppgifter. Lantbruksnämnden skall följa planeringskommitténs arbete men ej dirikt leda detsamma. Nämndens personal skall i erforderlig utsträckning biträda kommittén i arbetet. Detta gäller även skriv-, räkne- och ritarbete. Kommittén skall dessutom i stor utsträckning utnyttja personal i andra statliga eller statsunderstödda myndigheter och institutioner samt organisationer av skilda slag. I den mån det visar sig behövligt kan planeringskommittén verkställa intensivundersökningar för insamling av statistiskt material från planeringsområdet. Central bearbetning hos lantbruksstyrelsen av planeringskommittéernas statistiska undersökningar har förutsatts i centralkommitténs betänkande, eftersom kvalificerad personal och lämpliga maskiner icke kunna påräknas hos nämnderna. Lantbruksstyrelsen har tillgång till två vetenskapligt utbildade statistiker för ändamålet. Bearbetning i hålkortsmaskiner k a n vid behov ske efter avtal med andra myndigheter eller företag. Den av kommittén upprättade typområdesplanen överlämnas till lantbruksnämnden. Någon formell fastställelse av planen skall ej ske men densamma tjänar i fortsättningen till ledning för nämndens åtgärder för en förbättrad fastighetsindelning samt det statliga stödet till den yttre rationaliseringen av jordbruket.

165 Individualplanering. Avvägningen av åtgärderna för de olika brukningsenheterna bedöms efter utredning av förhållandena för större eller mindre grupper brukningsenheter, i vissa fall även för enstaka jordbruk, som göras till föremål för en individualplanering. Initiativet till en dylik plans upprättande kan tagas av nämnden eller av en sakägare. Individualplanens geografiska omfattning bestäms från fall till fall. Planen upprättas av lantmätare med biträde av experter (agronomer, jägmästare, byggnadssakkunniga o. s. v.) därest fastighetsbildningsproblemen överväga, eljest av tjänsteman som har lämplig utbildning med hänsyn till de förhärskande problemen. Ofta torde nämndens lantbrukskonsulenter handha ledningen i intimt samarbete med experter. De berörda fastighetsägarnas medverkan är oundgängligen nödvändig. Nämnden kan i plenum besluta rörande godkännandet av upprättad individualplan, därest denna avser flera brukningsenheter eller har vittgående ekonomiska konsekvenser. Verkställigheten av de i individualplanen föreslagna åtgärderna är beroende av de myndigheter, som ha beslutanderätten i förevarande frågor, d. v. s. distriktslantmätare, överlantmätaren och ägodelningsrätterna beträffande fastighetsbildningen, länsstyrelserna och byggnadsnämnderna beträffande ändringar i bebyggelsen, länsstyrelserna, vägförvaltningarna och skogsvårdsmyndigheterna i fråga om vägar, länsstyrelserna och vattendomstolarna i fråga om vissa torrläggningsfrågor och frågor rörande vatten och avlopp, o. s. v. Lantbruksnämndens huvuduppgift beträffande den yttre rationaliseringen är att sörja för, att en allsidig utredning och planering samt medverkan från olika myndigheter kommer till stånd samt att med lånegaranti och statsbidrag undanröja ekonomiska hinder för planens genomförande. 2. Hjälpmedel vid genomförandet av yttre rationalisering. Lånegaranti och statsbidrag för yttre rationalisering. Statlig garanti för lån från enskild kreditinrättning kan beviljas av lantbruksnämnd för att täcka kostnaden för förvärv av tillskottsmark (jord eller skog) till en icke bärkraftig brukningsenhet och härvid få kostnaderna för bl. a. lantmäteriförrättningar, sammanläggningskostnader m. m. inräknas. Lånegaranti k a n dessutom lämnas till andra yttre rationaliseringsåtgärder t. ex. ägoutbyte. Statsbidrag (avskrivningslån) kan beviljas bl. a. för utjämnande av skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdels värde i fria marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål. Beviljande av lånegaranti eller bidrag är beroende av enskild sakägares ansökan därom. Mången gång torde dylik ansökan vara anledning till att en individualplanering igångsattes. Stöd till förvärv av tillskottsmark eller t. ex. ägoutbyte bör nämligen regelmässigt icke lämnas med mindre lantbruksnämnden kan överblicka åtgärdens inverkan på angränsande brukningsenheter eller en större eller mindre grupp av kringliggande brukningsenheter. Stödets storlek och utformning blir också beroende av andra myn-

166 digheters medverkan med lån och bidrag, t. ex. för bostadsändamål, väganläggningar o. d. Efter vederbörlig utredning rörande erforderliga åtgärder och sedan n ä m n den, såvitt angår mera omfattande individualplanering, i plenum godkänt den upprättade individualplanen, föredrages ansökan om lånegaranti eller bidrag inför delegationen för yttre rationalisering, som har att besluta därom därest icke ansökan avser ett företag, som med hänsyn till sin omfattning eller ekonomiska konsekvenser eller frågans principiella natur skall föredragas i plenum. Innan ansökan om lånegaranti beviljas, måste samråd äga rum beträffande bl. a. kreditens storlek, säkerheten för lånet samt amorteringstid och ränta med den kreditinrättning, hos vilken sökanden avser att upptaga lånet. Sedan lånegaranti beviljats och underrättelse härom lämnats sökanden, inskränker sig lantbruksnämndens befattning med lånet i regel till avisering till kreditinrättningen om att eventuellt föreskrivna åtgärder, t. ex. rättslig sammanläggning med viss registerfastighet, genomförts och att sålunda lånet eller del därav kan utlämnas. Därest låntagaren sedermera försummar sina annuiteter underställer kreditinrättningen lantbruksnämnden frågan om eventuella åtgärder mot låntagare, varvid nämnden antingen beslutar att lånet skall uppsägas och indrivas eller medgiver anstånd eller annan eftergift. Om lantbruksnämnden erhåller kännedom om att låntagaren missköter fastigheten eller på annat sätt bryter mot villkoren för lånegarantien, kan nämnden föreskriva att lånet skall uppsägas till återbetalning vid risk att garantien eljest återkallas. Vid exekutiva åtgärder i anledning av låneuppsägning kan lantbruksnämnd nödgas inropa den belånade fastigheten till skyddande av en sådan statens fordran som uppstått på grund av lånegarantiåtagandet gentemot långivaren. Lantbruksnämnden måste föra viss bokföring för att ständigt k u n n a överblicka sina garantiengagement. De garantilånebeviljande kreditinrättningarna ha skyldighet att lämna periodiska rapporter om garantilånens utlämnande, amortering m. ni. Statsbidragen utgå i form av direkt bidrag eller i form av avskrivningslån. För det sistnämnda erfordras i flertalet fall säkerhet, som skall prövas av nämnden. Förvaltningen av dylika säkerheter kan ombesörjas av enskild kreditinrättning, därest bidraget beviljats i samband med en länegaranti, eljest av lantbruksnämnden. För såväl bidrag som avskrivningslån erfordras bokföring hos nämnden. Återkrävande av utbetalt bidrag eller län k a n förekomma därest mottagaren ej fullgör föreskrivna villkor. Aktiv inköps politik. För att möjliggöra en yttre rationalisering av brukningsenheterna är det ofta nödvändigt för lantbruksnämnden att själv ha full dispositionsrätt till mark, som kan användas till förstärkningsändamål

167 eller byte. Den aktiva inköpspolitik som är nödvändig härför skall bedrivas endast i syfte att så snart som möjligt genomföra rationaliseringen, varvid den inköpta marken försäljes till lämpliga köpare. Marken skall sålunda i regel icke förvaltas av nämnden för längre tid. Undantag från denna regel torde dock förekomma av skilda anledningar. Initiativet till ett förvärv kan tagas av enskilda markägare eller av nämnden. Utredningar och förhandlingar måste ofta ske snabbt, då andra spekulanter kunna förefinnas. Besiktningar och värderingar göras av nämndens personal eller särskilt tillkallade sakkunniga. Det sistnämnda blir regel vid förvärv av större skogsarealer, där t. ex. skogsvårdsstyrelsernas tjänstem ä n kunna anlitas för taxering av virkesförrådet, bonitering o. s. v. Även värdering genom domänverkets tjänstemän eller enskilda sakkunniga k a n förekomma i vissa fall. Beslut om markförvärv fattas i plenum, om icke nämnden överflyttat beslutanderätten i viss omfattning till delegationen för yttre rationalisering. Köpeskillingen och kostnaderna för förbättringsarbeten på fastighet täckas av medel ur Jordfonden, vilken förvaltas av lantbruksstyrelsen. Styrelsen anvisar årligen vissa belopp åt nämnderna, för vilka fastighetsförvärv eller investeringar i grundförbättringar få ske. Nämnderna skola ha bokföring beträffande sitt fastighetsinnehav och svara själva för utbetalningar m. m. Tillsynen av nämndens fastigheter utövas av tjänstemännen, ortsombuden eller särskilt anlitade personer i trakten. Som regel utarrenderas fastigheternas inägojord och byggnader, därest försäljning icke kan ske så snabbt, att jordens brukning icke behöver ombesörjas under tiden för innehavet. Skogen ställes i regel under skogsvårdsstyrelsens tillsyn. Vid utgången av 1949 innehade lantbruksnämnderna ca 200 fastigheter med en sammanlagd areal av 24 700 hektar, därav ca 1 300 hektar åker. Kronans förköpsrätt. Sker försäljning av jordbruksfastighet äger lantbruksnämnd, för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsenheter, lösa till sig fastigheten till det pris köparen utfäst sig att betala, därest icke förvärvet skett från vissa nära släktingar. Detta medför att lantbruksnämnd måste pröva varje förvärv av jordbruksfastighet, som kommer till dess kännedom, för att avgöra huruvida förköpsrätten skall utövas eller ej. Under kalenderåret 1949 prövade nämnderna ca 6 700 fastighetsförvärv ur denna synpunkt. Förköpsärenden behandlas i första hand i delegationen för yttre rationalisering men, om delegationen uttalar sig för att förköpsrätten bör användas, skall ärendet avgöras i plenum. Nämnden företrädes inför domstol vid förköpsmålets behandling av särskilt utsett ombud, i regel en advokat. Lantbruksnämnd k a n även förordna att förköpsrätten i visst fall skall tillkomma annan än kronan. Expropriation. Genom är 1947 beslutade ändringar i expropriationslagen har lantbruksnämnd tillagts befogenhet att väcka fråga om att m a r k skall

168 exproprieras för stärkande av ofullständigt jordbruk, därest särskilda svårigheter möta att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Initiativ till väckande av frågan om expropriation kan tagas av enskild person eller av lantbruksnämnd. 3. Ärenden rörande förvärvstillstånd. Jämlikt lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen), som har till syfte att förhindra olämpliga förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter, skall ansökan om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet ingivas till lantbruksnämnd. Nämnden beslutar i regel i ärendet, men under vissa förutsättningar skola dylika ärenden hänskjutas till Kungl. Maj:t. Bolags, förenings eller stiftelses förvärv av jordbruksfastighet prövas dock i annan ordning. I vissa särskilt angivna fall erfordras icke förvärvstillstånd enligt nyssnämnda lag. Tillståndsansökningar föranleda utredning dels om syftet med förvärvet, dels om lämpligheten av att förvärvaren erhåller tillstånd. För en fullständig utredning fordras ofta besiktning av det förvärvade området. Jordförvärvslagen skall icke utnyttjas i rationaliseringssyfte, men då lantbruksnämnden i vissa fall måste taga ställning till frågan huruvida vederbörande persons förvärv av marken är till övervägande gagn för jordbruksnäringen i orten måste stundom utredning göras även angående angränsande fastigheters belägenhet och beskaffenhet. Förvärvstillstånd prövas av nämnden i plenum eller i vissa fall av delegationen för yttre rationalisering. Antalet förvärvsärenden, som under år 1949 prövades av lantbruksnämnderna, utgjorde ca 4 000. Tillståndsansökningar från bolag, föreningar och stiftelser remitteras i regel av länsstyrelsen till lantbruksnämnden för yttrande. Utredning genom lantmätare torde då finnas bifogad akten. Lantbruksnämndens uppgift torde i regel vara att bedöma lämpligheten av förvärvet dels ur jordbruksrationaliseringens och dels ur social synpunkt. 4. Vahhävdsärenden. Sedan jordbrukskommissionerna upphört och uppsikten över jordbruken jämlikt lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk ålagts lantbruksnämnderna, ha dessa att dels mottaga och pröva anmälningar om vanhävd, dels själva övervaka jordbruksfastigheternas hävd i den män dessa falla under lagen. Där lantbruksnämnden på grund av inkommen anmälan eller eljest finner skälig anledning antaga att vanhävd förekommer, skall nämnden företaga besiktning å brukningsdelen. Därest så kan ske träffas avtal med den vanhävdade fastighetens ägare angående erforderliga åtgärder samt om den tid, inom vilken åtgärderna skola vara vidtagna. I överenskommelsen kan stadgas vite, som kan utdömas av länsstyrelsen i samband med föreläggande som nedan sägs. Vid tidsfristens utgång sker ny besiktning och, om bristerna då icke avhjälpts, anmäles förhållandet till länsstyrelsen.

169 Kan avtal som nu sagts ej träffas, skall likaledes anmälan göras till länsstyrelsen. Länsstyrelsen har att i anledning av sådan anmälan, i förekommande fall efter syn av särskilda gode män, fastställa de åtgärder som erfordras för vanhävdens avhjälpande samt den tid inom vilken varje särskild åtgärd skall vara vidtagen. Länsstyrelsen äger därvid förelägga vite för underlåtenhet att vidtaga föreskrivna åtgärder samt fälla till sådant vite. Jämlikt lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom kan Konungen med riksdagens samtycke förordna att egendom, där synnerligen grov vanhävd förekommer och vanhävdens avhjälpande kräver åtgärder i annan ordning än enligt lagen om uppsikt å jordbruk, skall mot lösen avstås till kronan. Fråga om sådan inlösen må väckas av länsstyrelsen eller lantbruksnämnden. 5. Jordpolitisk kontroll. Genom de ändringar av jorddelningslagen som beslutades av 1947 års riksdag ha lantbruksnämnderna beretts tillfälle att medverka vid den jordpolitiska kontrollen. Överlantmätare äger icke fastställa avstyckningar, mot vilka lantbruksnämnden anfört erinringar, och nämnden kan få tillfälle att framföra sina synpunkter vid sammanträde med ägodelningsrätt. Lantbruksnämnd liksom överlantmätare äger rätt att överklaga beslut om fastställelse av avstyckning, som fattats av länsstyrelse eller ägodelningsrätt. Härom hänvisas jämväl till kap. 9. I praktiken torde lantbruksnämnden medverka i den jordpolitiska kontrollen företrädesvis på det sättet, att överlantmätaren vid nämndens sammanträden föredrager sådana avstyckningsärenden, där överlantmätaren anser att tvekan kan föreligga om avstyckningens tillåtlighet och lämplighet. Därest erinringar framställas av nämnden, hänskjuter överlantmätaren ärendet till ägodelningsrätt, varvid nämnden har tillfälle att följa ärendet i dess behandling i rätten. I de fall, där länsstyrelse är fastställelsemyndighet, torde i regel tillgå så att överlantmätaren, då han får ett ärende på remiss, anmäler ärendet i nämnden, om han anser så erforderligt.

B. Inre

rationalisering

Lantbruksnämndernas medverkan vid jordbrukets inre rationalisering omfattar alla åtgärder, som syfta till mera varaktiga förbättringar av jord och driftsbyggnader eller andra fasta tekniska anläggningar. Bostädernas förbättring handhas av länsbostadsnämnderna i samråd med lantbruksnämnderna. Bland åtgärderna märkas särskilt nyodling, stenröjning, jordkörning, täckdikning, avloppsförbättring, betesanläggning, anläggning av skyddsplanteringar, anläggning av ägovägar, torrläggning samt åtgärder till förbättring av ekonomibyggnader, däri inbegripet gödselvårds- och siloanlägg-

170 ningar, ävensom anläggning av skyddsskogar eller skyddshäckar för att motverka sand- eller jordflykt. Beträffande sistnämnda åtgärder meddelar emellertid Kungl. Maj :t beslut om statsbidrag, därest bidraget skall tilldelas a n n a n än enskild person (t. ex. förening som bildats för anordnande av skyddsplantering). Lantbruksnämndernas verksamhet avser dels planläggning och teknisk projektering, dels beviljande av ekonomiskt stöd i form av lånegaranti och statsbidrag (avskrivningslån). 1. Planläggning och projektering. I regional- och individualplaneringen, som förut omnämnts, ingår jordbrukets inre rationalisering såsom ett viktigt avsnitt. I den regionala planeringen torde man i regel inskränka sig till en allmän ätgärdsinventering i stora drag, d. v. s. m a n söker utröna vilka brister av regional omfattning som föreligga, t. ex. i fråga om torrläggningsbehov inom större områden, behov av nybyggnader eller modernisering av driftsbyggnader, betesanläggningar för fredning av skogen o. s. v. Den individuella planeringen för större eller mindre grupper av fastigheter måsle i detalj fastställa omfattningen och beskaffenheten av de behövliga åtgärderna samt investeringsbehovet. Den tekniska projekteringen omfattar upprättandet av ritningar, arbetsbeskrivningar och kostnadsberäkningar. Om initiativet till regional- och individualplanering har förut talats. Ansökan om projektering av förbättringsåtgärder ingives av de enskilda jordbrukare, som beröras av åtgärderna. Projektering i nämndens egen regi torde vara regel utom i fråga om byggnader och i vissa fall ägovägar. För projekteringen finnas konsulenter, assistenter och instruktörer samt beträffande större torrläggningsföretag lantbruksingenjör med assistenter och tekniska biträden. Nämndernas byggnadskonsulenter skola i regel icke projektera byggnader utan endast granska av andra projektorer upprättade ritningar m. m. I projekteringen av driftsbyggnader deltager i hög grad Lantbruksförbundets Byggnadsförening u. p. a. (LBF). Projekteringen av olika förbättringsåtgärder är mycket omfattande (under år 1949 cirka 15 700 företag) och torde i allmänhet taga mer än hälften av den fältarbetande personalens tid i anspråk. Fältarbetena äga rum huvudsakligast under den snöfria delen av året. För all projektering av förbättringsåtgärder skall rekvirenten betala enligt taxa. Debitering och uppbörd härav utföres i huvudsak av nämndens kamerala personal. 2. Lånegaranti och statsbidrag. Planläggning och projektering avser jordbruk i alla storleksgrupper. Lånegaranti k a n också beviljas envar ägare eller brukare av jordbruksfastighet oavsett jordbrukets storlek eller ägarens ekonomiska ställning. Statsbidrag, Ådiket i allmänhet utgår i form av avskrivningslån, lämnas emellertid i regel endast till person, som äger eller b r u k a r jordbruksfastighet om högst 20 hektar åker.

171 För lånegaranti och statsbidrag till inre rationalisering gälla i stort sett samma bestämmelser som i fråga om den yttre rationaliseringen. Arbetsgången vid garantiverksamheten överensstämmer i stort sett med den som förut skildrats under yttre rationalisering ehuru ansökningarna prövas av delegationen för inre rationalisering. Lån och bidrag till den av lantbruksingenjörerna bedrivna torrläggningsverksamheten handhas tills vidare av lantbruksstyrelsen och omfattas sålunda icke av lånegarantiverksamheten. Kungl. Maj:t har 1948 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om torrläggningsverksamhetens decentralisering och omorganisering. 3. Social låne- och bidragsverksamhet. Lantbruksnämnderna ha övertagit den av egnahemsnämnderna tidigare bedrivna jordbruksegnahemsverksamheten. Frågor angående bostadsegnahem handläggas av länsbostadsnämnderna. Låneverksamheten för airbetarsmåbruk har upphört och inordnats i verksamheten för jordbruksegmahem. Arrendeegnahemsverksamheten har överflyttats från egnahemsstyrelsen till lantbruksnämnderna. Länegaranti och statsbidrag till sambruksföreningar och andelsladugårdar ha tillkommit från den 1 juli 1948. Dessuttom har garantigivning för driftslån införts. Ansökan om lånegaranti elle:r bidrag (avskrivningslån) ingives av enskilda personer, och ansökan remitteras regelmässigt till respektive ortsombud för yttrande. Besiktning på platsen företages så gott som alltid. En finansieringsplan samt besiktningsmannens yttrande föredrages inför delegationen för inre rationalisering, som i regel fattar beslut. För registrering av sambruksföreningar och andelsladugårdar skall en ekonomisk plan m. m. underställas lantbruksstyrelsen, som även fattar beslut i fråga om lånegaranti och statsbidrag. Lantbruksnämnderna i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten ha övertagit vissa arbetsuppgifter från egnahemsnämnderna i fråga om de norrländska fjällägenheterna (SFS 267/1947). Det tekniska handhavandet av den socialt inriktade verksamheten i fråga om lånegaranti och statsbidrag skiljer sig icke från motsvarande handläggning av den övriga rationaliseringsverksamheten. Under är 1949 prövades av nämnderna cirka 2 500 ansökningar om jordbruksegnahemslån och cirka 1 400 ansökningar om driftslån. C. Verksamheten

vid

lantbruksingenjörsavdelningen

Lantbruksingenjörernas verksamhet har från och med den 1 juli 1948 inordnats under lantbruksnämnderna. Arbetets art och omfattning har emellertid icke ändrats i samband därmed. Av lantbruksingenjörerna handläggas frågor om vattenreglering, dikning, vattenavledning, bevattning och invallning samt vissa vatten- och avloppsledningar. En särskild grupp av arbetsuppgifter utgöra förrättningarna för laga syn 1 2 — 016428

172 enligt vattenlagen. Sedan ansökan om laga syn inkommit avgiver lantbruksnämndens delegation för torrläggningsärenden, där sådan finnes, förslag till förrättningsman, medan länsstyrelsen utfärdar förordnande för dylik. Förrättningsmannen har sedan att dels verkställa den tekniska och juridiska utredningen, dels uppgöra en plan för företaget, därest detsamma skall komma till stånd. Lantbruksnämnden skall leda och övervaka den av staten understödda torrläggningsverksamheten och bl. a. genom råd och upplysningar till förrättningsmännen och jordbrukarna verka för en ändamålsenlig inriktning. Nämnderna skola också verkställa utredning och till lantbruksstyrelsen avgiva betänkande rörande frågan, huruvida planlagt företag med hänsyn till jordbruksekonomiska och övriga förutsättningar bör understödjas med lån eller bidrag. Den andra huvudgruppen av arbetsuppgifter består av uppdrag, som icke äro beroende av laga syneförrättning. Dessa handläggas i princip pä samma sätt som konsulentärenden för inre rationalisering. Ersättning för förrättningar utförda av lantbruksingenjörsavdelningens personal skall betalas av rekvirenten enligt taxa. Debiteringen granskas av lantbruksstyrelsen som också handhar uppbörd och redovisning. D. Kamerala

och administrativa

avdelningens

verksamhet

1. Producent- och kontantbidrag. Producent- och kontantbidrag till vissa mjölkproducenter beviljas av lantbruksnämnderna. Bidragen avse att utgöra ett socialt betingat stöd till de nuvarande innehavarna av icke bärkraftiga brukningsenheter i avvaktan på att dessa jordbruk skola hinna rationaliseras och uppnå förbättrad bärkraft. Huvuddelen av ifrågavarande mjölkproducenter beviljas bidrag utan särskild ansökan härom. Detta gäller uteslutande leverantörer till mejeri. Lantbruksnämnden eller särskilt utsedd delegation fattar beslut med ledning av mejeriernas leverantörsförteckningar. Ärendena beredas och föredragas av kamreraren, sedan ortsombudet avgivit yttrande i ärendet. Understundom erfordras utredningar rörande leverantörens rätt till bidrag. J ä m förelse måste bl. a. ske med fastighetstaxeringslängderna eller jordregistren för att kontrollera brukningsenhetens areal. För en mindre del mjölkproducenter beviljas bidrag först efter ansökan. Detta gäller sådana, som icke leverera till mejeri under någon del av året, samt dem, som ha lokal mjölkförsäljning och önska bidrag jämväl för den lokalt försålda mjölken. Sedan bidragsprövning under budgetåret 1948/49 skett för alla sådana producenter, som äro berättigade till bidrag, skall bidragsrälten i fortsättningen icke omprövas annat än i de fall, då förändringar i vissa avseenden inträtt eller efter en längre tidsperiods förlopp. I viss utsträckning är så-

173 lunda denna bidragsprövning ett engångsarbete. Utredning har dock genom särskilda sakkunniga inletts rörande ändrade bestämmelser för bidragsgivningen. Lantbruksnämnd meddelar vederbörande mejeri sitt beslut i bidragsfrågan, och bidraget utbetalas av mejerierna till producenterna. Antalet bidragstagare utgör cirka 200 000. 2. Rättsliga åtgärder i anledning av fastighetsbildning och/eller långivning. Kamreraren ombesörjer åtgärder för åstadkommande av sammanläggning av fastigheter samt ärenden angående inteckningar och lagfarter liksom granskning av säkerheter m. ra. Nämnden har biträde av jurist på platsen, som mot fast arvode eller arvode för varje ärende vid behov tjänstgör som rådgivare eller ombud. Biträde lämnas härvid även vid utövande av kronans förköpsrätt samt i lagsökningsmål. 3. Kamerala arbetsuppgifter. Härom hänvisas till kap. 20 (sid. 424). 4. Administrativa arbetsuppgifter. Kamreraren fullgör under direktören en personalchefs åligganden. Hlan svarar även för att diarium, protokoll, arkiv och förråd handhas enligtt instruktion och arbetsordning. Lantbruksnämnd skall uppläigga ett centralregister, som skall omfatta alla jordbruksfastigheter, med vilka nämnden i ett eller annat avseende haft befattning. Centralregistrelt handhas av kamerala och administrativa avdelningen.

IV. LANTBRUKSNÄMNDERNAS SAMARBETE MED ANDRA LÄNSORGAN Då jordbrukets utvecklingsplanering icke kan anses såsom något helt fristående arbetsområde, böra de åtgärder, som vidtagas för att befrämja jordbrukets utveckling, ses mot bakgrunden av näringslivets struktur och utveckling över huvud taget. Detta i sin tur föranleder, att lantbruksnämnden i sitt planeringsarbete måste intimt samverka med de övriga myndigheter och organ, som ha att planera eller på annat sätt befrämja olika grenar av samhällslivet och näringslivet. Bland de områden, där ett sådant samarbete måste etableras, kunna nämnas planeringar enligt byggnadslagen, kommunernas bostadsförsörjningsplanering, vägväsendet, vatten- och avloppsanläggningar, skogsvården, industri och hantverk m. m. På alla dessa områden spela vidare arbetsmarknads- och lokaliseringsfrågor en betydelsefull roll. 1947 års centrala lantbrukskommitté erinrade sålunda beträffande planeringen enligt byggnadslagen, att enligt den av 1947 års riksdag antagna nya byggnadslagen och byggnadsstadgan skall för reglering av tätbebyggelsen genomföras en omfattande planering, dels i större sammanhang genom upprättande av region- och generalplaner, dels i detalj för de egentliga bebyggelseområdena genom upprättande av stadsplaner och byggnadsplaner. Kommittén fortsatte härefter.

174 Vid den översiktliga bebyggelseplaneringen skulle upptas till behandling bl. a. frågorna om grunddragen för markens disposition för olika ändamål, bebyggelsens lokalisering, viktigare trafikleder, anläggning för vatten och avlopp m. m. Genom byggnadslagens definition på tätbebyggelse — »sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov» — fölle åtskillig ren jordbruksbebyggelse under byggnadslagens bestämmelser. Det torde sålunda böra förutsättas, att ett samarbete skulle komma till stånd mellan stadsplanemyndigheterna och lantbruksorganen, framför allt i jordbruksbygder med inslag av tätbebyggelse och industri. Eftersom det i tätorternas region- och generalplaner och jordbrukets regionalplaner i de inledande planmomenten förekomme i stort sett samma problemställningar, borde man kunna räkna med att samarbete skulle medföra besparing av tid och arbetskraft för planeringsorganen i fråga. Kommunernas bostadsförsörjningsplaner. Enligt beslut av statsmakterna hade kommunerna ålagts betydande skyldigheter för befrämjande av bostadsförsörjningen. Bland annat ålåge det dem att upprätta bostadsförsörjningsplaner. Dessa torde väl oftast få karaktären av tämligen kortfristiga investeringsprogram för bostadsbyggandet inom kommunen, utformade mot bakgrund av en social bedömning av behovet av bostadsförbättringsåtgärder. I detta sammanhang uppträdde frågan om bebyggelsens lokalisering, vilken komme att vara en av primärfrågorna i jordbrukets utvecklingsplanering. Anledning funnes sålunda för lantbruksorganen att samarbeta med kommunerna i fråga om bostadsförsörjningsplanerna på den rena landsbygden. Allmänna och enskilda vägar. Vägnätets och kommunikationernas framtida utveckling vore en fråga, som måste kunna överblickas vid en bedömning av jordbrukets produktions- och avsättningsbetingelser. Samråd i hithörande frågor borde därför komma till stånd mellan lantbruksnämnderna och vägförvaltningarna. Planläggningen av de allmänna vägarna torde redan nu ske med beaktande av näringslivets och alltså även jordbrukets krav. Då det gällde att bedöma sträckningen av en allmän väg i detalj, torde emellertid i vissa fall förekomma, att lösningar valdes, som vållade onödig skada å jordbruket. Detta torde framdeles kunna undvikas, om lantbruksnämnderna konsulterades. Om skador trots allt icke kunde undvikas, torde lantbruksnämnden böra ha till uppgift att i samarbete med Jantmäteriorganen åstadkomma en fastighetsindelning, som på bästa sätt anslöte sig till den nya trafikleden. Frågan om de enskilda vägarnas planläggning och byggande vore däremot enligt centralkommitténs uppfattning ingalunda löst på ett tillfredsställande sätt. Härtill bidroge att de statliga åtgärderna för detta ändamål vore splittrade på alltför många organ, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vägförvaltningarna, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna, (egnahemsnämnderna) och faslighetsbildningsorganen. På detta område torde rikligt med exempel på ekonomiskt felaktiga kapitalinvesteringar kunna uppvisas. Önskemålet torde här vara, att frågor rörande planläggning av enskilda vägar samordnades till ett organ, som utrustades med erforderlig expertis. I detta organ, som lämpligen borde få karaktären av en nämnd, skulle de olika myndigheter, som hade intresse av det enskilda vägnätet, vara representerade. Lantbruksnämndernas medverkan i detta sammanhang borde enligt kommitténs uppfattning framför allt inriktas på att de enskilda vägarnas sträckning och tekniska standard anpassades efter jordbruksdriftens krav. Det vore vidare önskvärt, att en bättre anpassning till fastighetsindelningen och fastigheternas indelning i produktionsområden åstadkommes. Den hastigt fortskridande mekaniseringen inom jordbruket och skogsbruket hade

175 visserligen i viss mån minskat avståndsfaktorns betydelse, men samtidigt rest ökade krav på vägarnas tekniska standard. Vägfrågorna i jordbruket borde därför enligt kommitténs uppfattning ägnas betydligt större uppmärksamhet än hittills. Hithörande spörsmål vore emellertid föremål för särskild utredning, i det statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet den 11 maj 1945 uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen att verkställa en översyn av vissa frågor r ö r a n d e den enskilda väghållningen m. m. Departementschefen hade vidare den 23 maj 1947 förordnat särskild utredningsman att biträda förenämnda styrelser vid utredningsuppdraget. Vid gemensamma överläggningar mellan kommittén och utredningsmannen hade full enighet rått om behovet av en samordning av planläggning och byggande av enskilda vägar med jordbrukets utvecklingsplanering, liksom även behovet av enhetligare bidragsgrunder för hithörande ändamål. På grund härav hade kommittén avstått från att för sin del framlägga några konkreta förslag i frågan. Vatten- och avloppsanläggningar. Planeringen av vatten- och avloppsanläggningar stode för närvarande under tillsyn av väg- och vattenbyggnadsverkets vatten- och avloppsorganisation. Med hänsyn till de alltmer ökade arbetsuppgifterna på detta område torde i framtiden en betydande utbyggnad av denna organisation bli erforderlig. Hithörande spörsmål vore för närvarande föremål för utredning inom 194G års vatten- och avloppssakkunniga. Såvitt kommittén erfarit vid samråd med nämnda sakkunniga, torde det kunna förutsättas, att det i varje län i framtiden komme att finnas expertis tillgänglig för vatten- och avloppsfrågor. Då numera även i jordbruket torde vara nödvändigt att genomföra en relativt hög sanitctsteknisk standard och vatten- och avloppsfrågorna även vid jämförelsevis begränsade bebyggelseagglomerationer skulle lösas rationellast genom kollektiva anläggningar, torde det vara av stor betydelse, att samarbete komme till stånd mellan lantbruksnämnderna och den lokala vatten- och avloppsorganisationen. Omvänt t o r d e det vara av värde för vatten- och avloppsorganisationen att vid planläggning av större anläggningar på landsbygden kunna konsultera lantbruksnämnderna rörande traktens utvecklingsbetingelser, vad jordbruket beträffar. Skogsvården. Med h ä n s y n till frekvensen av kombinerade jordbruk i landet torde vara uppenbart, att i regionalplaneringen stor uppmärksamhet måste ägnas åt den verksamhet, som skogsvårdsstyrelserna hade att bedriva för det enskilda skogsbrukets förkovran. Kommittén hade därför förutsatt, att nämnda organ skulle givas tillfälle att göra en betydande insats i planeringsarbetet. Förutom i allmänna skogspolitiska frågor borde samarbete komma till stånd mellan lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser framför allt beträffande betesförbättringsverksamheten och skogsvägsbyggnadsföretag liksom även i fråga om skogsdikningsprojekt, som ägde samband med torrläggning för jordbruksändamål. Industri och hantverk m. m. I regionalplaneringen torde ofta frågan komma upp om möjligheterna att bereda den jordbrukande befolkningen kompletterande sysselsättning utanför jordbruket. I dylika sammanhang vore exempelvis etableringen av nya industrier av största vikt. En annan form av sysselsättning, som ofta med fördel kunde kombineras med arbete på eget jordbruk, vore arbete i skogsbruk eller småindustri, hantverk och hemslöjd. Rörande sysselsättningsmöjligheterna i storskogsbruket torde samarbete böra upptagas med domänverket och skogsindustrierna. Vad industri och hantverk beträffade, torde ett värdefullt samarbete kunna komma till stånd med företagareföreningar och liknande organ. Beträffande arbetsmarknadsfrågor i allmänhet torde länsarbetsnämnderna kunna ställa värdefullt material till lantbruksorganens förfogande.

176 I den tidigare omnämnda (sid. 156) propositionen 149/1948 berördes dessa samarbetsfrågor ganska kortfattat. Där framhölls sålunda i huvudsak endast att behovet av intimt samarbete mellan lantbruksnämnden och andra länsorgan, vilkas verksamhetsfält hade beröring med lantbruksnämndens, kraftigt betonats redan vid fattandet av 1947 års principbeslut. Det kunde icke anses erforderligt att, såsom ifrågasatts i ett par remissyttranden, särskilda föreskrifter meddelades rörande det förfaringssätt, som borde tillämpas, om motsättningar skulle uppkomma mellan länsorganen.

V. HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAP OCH SKOGSVÅRDSSTYRELSER I detta sammanhang synes med hänsyn till den betydelse hushållningssällskapen och skogsvärdsstyrelserna ha i fråga om rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område en redogörelse för dessa organ också böra lämnas. Hushållningssällskapen ha alltsedan de bildades under första hälften av 1800-talet — de flesta enligt en av Kungl. Maj :t genom cirkulär den 7 september 1813 godkänd allmän plan — bedrivit sin verksamhet till främjande av jordbruket och dess binäringar. Genom med tiden utökade statliga åtgärder på hushållningssällskapens verksamhetsområde ha dessa kommit att intaga en ställning i det svenska näringslivet såsom verkställande lokala organ för statsmakternas beslut och i övrigt såsom allmänt forum för främjande av lanthushållningens utveckling. Detta verksamhetsområde har emellertid i viss grad begränsats genom att den yttre och inre rationaliseringen nu handhas av lantbruksnämnderna. Hushållningssällskapen, vilka i samband med inrättandet av lantbruksnämnderna omorganiserades, skola liksom hittills omhänderha verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden, vilken verksamhet omfattar alla de åtgärder för förbättring av driftsresultatet å en till storlek och gränser given brukningsdel, som ej pä ett mera permanent sätt beröra brukningsdelens jord eller byggnader. Till sällskapens arbetsuppgifter inom detta område ha hänförts åtgärder för växtodlingens och husdjursskötselns utveckling, jordbrukets fortsatta mekanisering och ökad gemensam maskinanvändning. Sällskapen skola vidare liksom hittills bedriva undervisnings- och upplys ningsverksamhet på jordbrukets område samt verka för främjande av jordbruket närstående näringar såsom trädgårds- och fiskerinäringarna ävensom hemslöjd och hemvård. Genom lantbruksnämndernas tillkomst har hushållningssällskapens befattning med den statliga låne- och bidragsverksamheten för nyodling, stenröjning, jordkörning samt betes- och avloppsförbättringar upphört. Hushållningssällskap, som åtnjuter statsbidrag till sin verksamhet, skall enligt förordningen den 8 juni 1923 (nr 228) ha av Kungl. Maj:t fastställda stadgar, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med i kungörelsen den

177 10 juli 1947 (nr 394) utfärdade allmänna grunder för sällskapens organisation. Enligt dessa äger envar kommunalt röstberättigad att vinna inträde som ledamot i hushållningssällskap. Beslutanderätt utövas dels av inom särskilda valdistrikt valda lantbruksombud och dels av sällskapens förvaltningsutskott. Självskrivna ledamöter i utskottet äro sällskapets av Kungl. Maj:t utsedde ordförande, dess verkställande tjänsteman (sekreteraren) och lantbruksnämndens verkställande tjänsteman (lantbruksdirektören). — Sekreteraren är som ovan nämnts ledamot även i lantbruksnämnden. — Av utskottets övriga ledamöter utses fyra av sällskapet och fyra av landstinget. För handhavande av skilda grenar av sällskapens verksamhet eller för beredning av vissa ärenden kunna förvaltningsutskotten inrätta särskilda nämnder inom sällskapen. Dessa äro därjämte i sin verksamhet uppdelade i underavdelningar vilka fungera som ortsorgan och omfatta minst en socken. Dessa underavdelningar benämnas hushållningsgillen. Alltsedan 1903 års skogsvårdslags tillkomst, då skogsvårdsstyrelserna tillskapades, ha dessa varit de lokala organ, som handhaft skogsvården och därmed sammanhängande verksamhet. Ät dessa med ortens förhållanden och befolkning förtrogna organ har lämnats en förhållandevis självständig befogenhet att öva tillsyn över efterlevnaden av de skogliga lagarna och att samtidigt verka för skogsvårdsintressets höjande. Denna skogsvårdsstyrelsernas allmänna huvuduppgift har bibehållits oförändrad i de bestämmelser, som för närvarande reglera dessas organisation och verksamhet, nämligen skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) och förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser. I administrativt hänseende intaga skogsvårdsstyrelserna i viss mån en särställning, närbesläktad med hushållningssällskapens. Såsom uttryck för det samlade lokala skogsintresset i länen ha styrelserna ansetts böra äga erforderlig handlingsfrihet och utrymme för egna initiativ. En förändring av styrelserna antingen till kommunala eller halvkonimunala eller till rent statliga organ har varit föremål för övervägande bl. a. av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning, men ansetts icke böra ifrågakomma, då en ändring i deras administrativa ställning kunde befaras minska deras intresse för det skogsvårdande arbetet. Genom 1941 års förordning vidtogs en omredigering av bestämmelserna rörande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, varigenom dessa bestämmelser bringades i närmare överensstämmelse med då tillämpad praxis. Skogsvårdsstyrelserna utgöra sålunda å ena sidan allmänna myndigheter för tillvaratagande av särskilda statsintressen och å andra sidan hjälporgan till den enskilde skogsägarens tjänst med uppgift att stimulera och biträda samt i viss utsträckning även leda skogsägarna och deras organisationer i arbetet för åstadkommande av en förbättrad virkesproduktion. Förutom den förut nämnda tillsynen av skogsvärdslagarnas efterlevnad ankommer

178 det på styrelserna i det förra hänseendet att bl. a. uppgöra planer för och i anslutning därtill leda det statsunderstödda skogsvårdsarbetet inom sina distrikt samt vidtaga åtgärder i syfte att förstärka det gemensamma skyddet mot brand och annan skadegörelse i skogarna. Till styrelsernas uppgifter såsom skogsägarnas hjälporgan hör bedrivande av undervisning och upplysning samt utövande av biträdesverksamhet och bidragsverksamhet. I samband med handhayandet av bidragsverksamheten enligt de s. k. särskilda skogsvårdsanslagen biträda styrelserna med upprättande av planer även för diknings-, väg- och skogsodlingsföretag samt för betesverksamheten. Denna planläggning utföres i enlighet med i respektive bidragsförordningar meddelade bestämmelser samt av skogsstyrelsen utfärdade tilllämpningsföreskrifter. Riket är uppdelat i 25 skogsvårdsstyrelseområden. Ordförande i skogsvårdsstyrelse utses av Kungl. Maj:t. Styrelsernas övriga ledamöter, vilkas antal variera något inom olika områden, utses till halva antalet av landsting och till halva antalet av hushållningssällskap. Hos varje skogsvårdsstyrelse finnes anställd en länsjägmästare med uppgift att utöva den allmänna ledningen av skogsvårdsarbetet samt vara föredragande inför styrelsen och chef för dess övriga personal. Kostnaderna för skogsvårdsverksamheten bestridas i huvudsak av skogsägarna själva genom en årlig skogsvårdsavgift, som enligt förordningen den 28 juni 1946 angående skogsvårdsavgift beräknas efter skogsfastigheternas taxeringsvärden. Vidare utgå betydande statsbidrag till verksamheten, varjämte den delvis även finansieras av styrelsernas »egna» inkomster, d. v. s. inkomster av biträdesverksamheten samt av egna fastigheter och kapital.

VI. UTREDNINGEN Inledning. Lantbruksnämnden är visserligen ett rent statligt organ. Men samtidigt har nämndens verksamhet en särpräglad och från vanliga statliga förvaltningsorgans verksamhet i viss mån skild karaktär, i det att jordbruksrationaliseringen främst skall vara en jordbrukarnas egen angelägenhet, som följes och ledes av det allmänna. Den mest framträdande om också icke den kvantitativt mest betydande av lantbruksnämndens uppgifter är den planering, som nämnden i olika avseenden skall utföra eller medverka till. Större delen av de enskilda förvaltningsåtgärder, vilka ankomma på nämnden, skall också utföras under hänsynstagande till av nämnden uppgjorda planer eller pågående planeringsarbeten. Även om i det aktuella fallet en rationaliseringsåtgärd företages u t a n att en plan föreligger, blir åtgärden att betrakta som ett uttryck för nämndens uppfattning om jordbrukets planmässiga ordnande i det

179 speciella fallet. Det ligger i sakens natur och har i det föregående särskilt illustrerats, att planeringsverksamheten förutsätter samarbete med ett stort antal andra länsorgan. Behovet av ett dylikt samarbete torde också för de i verksamheten sysselsatta oavbrutet hållas aktuellt genom bl. a. de statistiska utredningar samt de undersökningar av kartmaterial, register, längder o. dyl. hos andra länsorgan, som ofta torde visa sig erforderliga. Detta samarbete är nödvändigt icke blott vid själva planläggningsarbetet utan i lika hög grad vid förarbeten därtill såsom insamling och bearbetning av material m. m. Över huvud ha statsmakterna vid behandlingen av frågorna om jordbruk sralionaliseringen synnerligen starkt tryckt på betydelsen av samordning och samarbete vid denna av lantbruksnämnden ledda verksamhet. Länsstyrelseutredningen har i annat sammanhang närmare utvecklat den allmänna betydelsen av samordning och samarbete mellan de olika länsorganen. Utredningen anser sig dock böra komplettera nämnda framställning med en redogörelse för vissa speciella avsnitt, där samordningens betydelse på detta område särskilt klart framträder i de avseenden, som utredningen har alt beakta. Särskilda samordningsfrågor. Som förut antytts intager lantbruksnämndens planeringsverksamhet en framträdande plats bland dess uppgifter. Samtidigt synas på detta område de viktigaste koordineringsfrågorna ligga. Vid varje regionalplanering torde sålunda utan undantag uppkomma frågor om samordning med den under länsstyrelsen sorterande bebyggelseplaneringen och den därmed sammanhängande planläggningen på vägväsendets område ävensom med de under arbetsmarknadsorganen hörande frågorna om sysselsättning, exempelvis för innehavare av ofullständiga jordbruk. Regionalplaneringen måste i många fall baseras på antaganden rörande stadsnäringarnas utvecklingsmöjligheter inom det planerade området. Detta betyder att jordbrukets planering måste ske i kontakt och samråd med de organ, som syssla med eller komma att syssla med allmänna lokaliseringspolitiska frågor (jfr även kap. 9, sid. 236). Samordningen på förevarande områden måste avse såväl det förberedande utredningsarbetet som det direkta planarbetet. Vid insamling och sammanställande av primärmaterial för de olika länsorganens planering måste det ske en arbetsfördelning, så att dubbelarbete undvikes och erforderliga uppgifter insamlas genom det organ, som är bäst lämpat härför. Sakligt sett är det också viktigt att detta material blir entydigt för de olika planeringarna. Det gäller vidare att tillse att de slutsatser, som dragas ur primärmaterialet och som kunna komina till uttryck i de olika planerna, bringas att överensstämma. Viktiga och svårlösta samordningsfrågor komma här att uppstå. Sålunda bli exempelvis möjligheterna att tillgodose de i tätorternas bebyggelseplaner redovisade utvecklingsbehoven och därav betingade behov av mark beroende av de regionala jordbruksplanerna. I den regionala jordbruksplaneringen redovisade åtgärder i syfte att bibehålla och utveckla jordbruket i områden

180 med stödjordbruk genom att till området söka lokalisera småindustri och hantverk måste överensstämma med ett eventuellt länslokaliseringsorgans planer och intentioner. Å andra sidan måste ett länslokaliseringsorgan i stor utsträckning basera sitt arbete på det material och de slutsatser, som framkomma vid jordbruksplaneringen. Det råder sålunda ett ömsesidigt och starkt behov av fortlöpande kontakt mellan de olika organ, som på länsstadiet syssla med planläggningsfrågor. En samordning måste till sist innebära att betydelsefulla frågor om prioritet såväl mellan de olika slagen av planering som ock mellan skilda om planeringsåtgärder konkurrerande områden skola kunna lösas under hänsynstagande till alla relevanta omständigheter. Beträffande individualplaneringen ävensom i fråga om de konkreta stödåtgärderna framträder också på betydelsefulla punkter den stora vikten av samordning och samarbete. Individualplanerna äro ofta till väsentlig del fastighetsbildningsplaner och kunna som sådana stundom beröra andra planfrågor eller vägfrågor. I sådana till den inre rationaliseringen hörande åtgärder, som avse byggnadsarbeten, föreligger behov av samarbete mellan å ena sidan lantbruksnämnden och å andra sidan länsstyrelsen (dispenser från avstyckningsförbud, förbud enligt byggnadslagen, väglagen m. m.), länsbostadsnämnden (jordbrukets bostäder) samt distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp. Emellertid är att märka, att samordningsproblemet här icke är mest brännande med avseende på att materialet för lantbruksnämndens överväganden skall bli så fylligt som möjligt. Att lämpligheten av ett och samma byggnadsföretag behöver prövas ur olika synpunkter, är i och för sig naturligt, men att prövningen skall verkställas inom ett flertal skilda organ medför vissa olägenheter. Redan den omständigheten att frågorna om jordbrukets bostäder till följd av statsmakternas beslut skola behandlas av både lantbruksnämnd och länsbostadsnämnd medför i praktiken en viss omgång. Men olika byggnadsfrågor kunna även behöva ur andra synpunkter behandlas av ytterligare länsmyndigheter, såsom — under nuvarande förhållanden — länsarbetsnämnden ävensom i vissa fall länsstyrelsen, länsarkitekten och distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp. Ofta fordras särskilda ansökningar till de olika myndigheterna. Faran för att någon tillståndsprövning skall förbises av den sökande torde icke vara helt obetydlig. För vissa till den inre rationaliseringen hänförliga vägarbeten beviljar lantbruksnämnden statsbidrag (ägovägar). Beträffande andra slag av vägar kunna bidrag lämnas av andra myndigheter, t. ex. skogsvårdsstyrelsen för skogsvägar, lantmäteristyrelsen för vägar i samband med laga skiften samt länsstyrelsen för enskilda vägar i allmänhet. Därtill kommer den allmänna befattning med vägväsendet, som vilar på länsstyrelsen och vägförvaltningen. All denna verksamhet måste också samordnas. Frågan om samordning och förenkling av själva bidragsreglerna är föremål för utred-

181 ning i andra sammanhang. Enligt vad länsstyrelseutredningen inhämtat är det ifrågasatt att förslag skall framläggas om att såväl lantbruksnämndens som skogsvårdsstyrelsens bidragsgivning skall överflyttas till länsstyrelsen som en följd av att ägovägar och skogsvägar införas under den nuvarande gruppen enskilda vägar. I fråga om rätt att förvärva jordbruksfastighet föreligga vissa inskränkningar. I princip erfordras lantbruksnämndens tillstånd därtill enligt lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, men genom särskilda föreskrifter kommer större delen av förvärven att falla utanför dessa tillståndsbestämmelser. Tillstånd till dylikt förvärv erfordras emellertid också i vissa fall ehuru mera undantagsvis från länsstyrelsens eller Kungl. Maj :ts sida (lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom samt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag). I den mån ärenden enligt sistnämnda lagar avse jordbruksfastigheter torde ett formligt remissförfarande till lantbruksnämnden äga rum. Jämlikt lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk skall lantbruksnämnden, dä fall av vanhävd konstaterats, söka på frivillighetens väg ernå rättelse. Går ej detta eller håller ej ägaren på så sätt träffad överenskommelse om vidtagande av erforderliga åtgärder för vanhävdens hävande, skall nämnden påkalla länsstyrelsens ingripande. Länsstyrelsen äger då genom föreläggande av vite framtvinga vanhävdens avhjälpande. Länsstyrelse eller lantbruksnämnd äger vidare påkalla statsinlösen av vanhävdad egendom. Vid behandlingen av åtskilliga frågor har lantbruksnämnden behov av juridiskt biträde. Framför allt gäller det olika slag av fastighets- och länefrågor men även vissa allmänt administrativa ärenden. Mindre komplicerade sådana frågor avses nämndens kamrerare skola handlägga. Centrala lantbrukskommittén förutsatte att behovet av juridiskt biträde under vissa förutsättningar (se sid. 160) skulle kunna tillgodoses genom anlitande av någon länsstyrelsens jurist. Utredningen anser att genom sin befattning med fastighetsväsendet särskilt inom ramen för överexekutorsgöromålen landskansliets jurister torde få anses lämpade att ianspråktagas. Men även landskontorets jurister torde genom sin befattning med granskning av säkerheten för olika av länsstyrelsen förvaltade län m. m. få anses ha förvärvat erfarenhet i dessa ting. Dylik erfarenhet torde också båda avdelningarnas jurister ha förvärvat i egenskap av allmänna ombud i sparbanker. För närvarande tillgodoses behovet av juridisk sakkunskap i lantbruksnämnderna genom tillfälligt anlitande av utomstående jurister mot särskilt arvode. Av de tjugosex lantbruksnämnderna ha sålunda sexton biträde av länsstyrelsejurist, medan sex anlita advokater eller eljest privatanställda jurister. Två nämnder biträdas av tjänstemän vid stiftsnämnd och två

182 nämnder ha icke något biträde förordnat. I regel beräknas vederbörande behöva ianspråktagas några timmar i veckan. Särskilda synpunkter på organisationen av samarbetet. Den hittills lämnade redogörelsen har främst avsett att framhålla de mest betydelsefulla av de områden, där en samordning måste fungera. Frågan om samordningens organisation åter påverkas av vissa speciella samverkanslinjer, som till stor del gå vid sidan av länsstyrelsen. Den yttre rationaliseringsverksamheten måste sålunda bedrivas i intim samverkan icke blott med länens planmyndigheter utan också med fastighetsbildningsorganen, i första hand distriktslantmätarna samt överlantmätaren men även ägodelningsdomare och ägodelningsrätter. Lantbruksnämnden representerar här de jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska synpunkterna medan fastighetsbildningsorganen svara för de juridiska och fastighetsbildningstekniska. Men den yttre rationaliseringen kan ej heller skiljas från den inre rationaliseringen. Och lika litet kan den sistnämnda bedrivas skild från driftsrationaliseringen, som omhänderhas av hushållningssällskapen. Frågorna om producent- och kontantbidragen äro däremot icke på samma sätt oupplösligt förenade med rationaliseringsverksamheten men ha dock på längre sikt ett visst sammanhang med frågan om de bidragsberättigade jordbrukens rationalisering. Vissa skäl tala för att dessa ärenden böra följa den yttre rationaliseringen. Vad lantbruksnämndens kamerala och i inskränkt bemärkelse administrativa uppgifter angår föreligga med hänsyn till dessa uppgifters natur inga andra skäl alt förbehålla nämnden dem än som kunna grundas på deras samhörighet med nämndens övriga uppgifter. I detta sammanhang må också framhållas att över överlantmätarens beslut jämlikt 21 kap. 43 § jorddelningslagen samt länsstyrelsens beslut jämlikt 21 kap. 66 § samma lag, varigenom fastställelse av viss avstyckning meddelats eller vägrats, äger bland andra lantbruksnämnden anföra besvär. 1 samband med en redogörelse för dessa och andra närstående ändringar i jorddelningslagen påpekade lantbrukskommittén, att om samarbete lantbruksnämnden—överlantmätaren i planeringen icke komme till stånd, kunde det befaras att den jordpolitiska efterprövningen komme att medföra mycket arbete och tidsspillan icke endast för lantbruksnämnden och överlantmätaren utan även för ägodelningsrätterna och för den förrättningssökande allmänheten. Angående vissa ändringar i länsstyrelsens befattning med avstyckningsfrågor hänvisas till kap. 9 (sid. 231). Vissa gällande bestämmelser om samarbete. Betydelsen av en effektiv samordning av lantbruksnämndens verksamhet, särskilt i fråga om planeringsarbetet, med de övriga länsorganens har, som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, från början stått klar och i olika avseenden beaktats vid utformningen av bestämmelserna på området. Här kan t. ex. pekas på bestämmelserna att samråd med överlantmätaren skall ske i ärenden rörande

183 fastighetsbildning, att vid handläggning inom lantbruksnämnd av fråga av större vikt, som berör annan länsmyndighets arbetsområde, representant för denna myndighet skall beredas tillfälle deltaga i nämndens överläggningar samt att dylik representant då också har rätt och plikt att till protokollet anteckna eventuellt avvikande mening. Överlantmätaren torde regelmässigt deltaga i nämndens sammanträden och uppbär särskilt arvode för sitt arbete för nämndens räkning. Här må också erinras om föreskrifterna rörande samarbete med länsbostadsnämnden såvitt angår jordbrukets bostäder. För samordningen betydelsefull är vidare bestämmelsen att landshövdingen i länet eller, vid förfall för honom, landssekreteraren eller landskamreraren äger rätt att närvara vid sammanträde med nämnden. Den tanke om samordningens betydelse, som sålunda kommit till uttryck, har än mera framhävts genom att i samtliga lantbruksnämnder utom en landshövdingen förordnats till ordförande. Härigenom har understrukits, att ansvaret för att samordning kommer till stånd ytterst vilar på landshövdingen. Skälen för en organisatorisk samordning av lantbruksnämnden med länsstyrelsen framgå i huvudsak av vad utredningen ovan anfört. Utredningen hänvisar också i detta sammanhang till de allmänna synpunkter i frågan vilka anförts i kap. 2. För samordningen tala även vissa jämväl förut berörda synpunkter som sammanhänga med rationaliseringsmöjligheterna i avseende pä det inre arbetet. Formliga remisser skulle kunna slopas. Personalen, i vart fall i biträdesgraderna, skulle kunna utnyttjas mera rationellt. Maskinella anordningar för kontorsarbetet skulle kunna användas i större utsträckning. Besparingar i fråga om den kamerala personalen torde vinnas, m. ni. Nämndens behov av administrativ sakkunskap och erfarenhet kunde bli mera rationellt tillgodosedda. Att tillsynen över den nu i stort sett frivilliga samordningen vilar på landshövdingen är visserligen en garanti för att det erforderliga samarbetet icke eftersattes, men denna garanti kan knappast anses tillräckligt effektiv. Dess värde är sålunda icke blott beroende av i vad mån landshövdingen kan följa och övervaka den mera löpande verksamheten utan också avhängig av att han står i ledningen jämväl för de andra länsorgan, med vilka samarbetet skall bedrivas. Då samarbetsfrågor, som beröra lantbruksnämndens verksamhet, lika väl k u n n a aktualiseras inom andra länsorgan, är förutsättningen för att en effektiv samordning skall åstadkommas, att något organ finnes, som ständigt och oberoende av person k a n följa arbetet inom alla de grenar av länsförvaltningen, som syssla med frågor om utvecklingsplaneringen och utvecklingens inriktning. Även om lantbruksnämndens chefstjänsteman får antagas kunna tillse, att det ur nämndens synpunkt erforderliga samarbetet med avseende på inom nämnden aktuella frågor kommer till stånd, kan han näppeligen ha kännedom om alla de problem, som samtidigt föreligga hos andra länsorgan.

184 Det torde icke vara orimligt att antaga, att fall kunna förekomma, då m a n icke heller i dessa organ är klar över att samråd bör sökas. Endast den, som ständigt följer verksamheten på alla de berörda områdena, torde i längden kunna åstadkomma en kontinuerlig och effektiv samordning. Ur allmänhetens synpunkt skulle en väsentlig lättnad ernås, om alla lantbrukets byggnadsfrågor i länsinstansen kunde handläggas inom ett enda organ. Beslut pä en ansökan kunde då i regel innefatta besked i alla de hänseenden, som vore aktuella för det särskilda fallet. En samordning och förenkling av förfarandet vid beviljande av bidrag för andra än allmänna vägar är på grund av splittringen på olika bidragsbeviljande myndigheter för närvarande möjlig endast i begränsad omfattning. Även här föreligger ett starkt behov av samarbete. Detta behov blir icke mindre därest bidragsgivningen för ägovägar och skogsvägar enligt vad ovan antytts kommer att överflyttas på länsstyrelserna. I fråga om behandlingen av ärenden rörande tillstånd att förvärva jordbruksfastigheter skulle i vissa om än relativt fåtaliga fall en organisatorisk samordning innebära att en remissinstans bortfaller då det gäller bolags, förenings eller stiftelses jordförvärv. Att dessa ärenden och andra jordförvärvsärenden såsom nu är fallet i länsinstansen behandlas av olika myndigheter måste anses vara mindre rationellt. Fastighetsbildningsfrågornas behandling hos fastighetsbildningsorganen skulle otvivelaktigt underlättas, om den lantbruksnämnden nu tillkommande jordpolitiska kontrollen på ett tidigt stadium kunde samordnas med övriga planmyndigheters kontrollverksamhet. Härmed sammanhängande spörsmål äro emellertid framför allt aktuella i samband med de i kap. 9 behandlade frågorna. Till dessa mera speciella skäl för en organisatorisk samordning komma emellertid även vissa synpunkter av allmän natur. Det kan enligt utredningens mening ifrågasättas om det är möjligt att länsstyrelsen pä längre sikt med bibehållande av sina nuvarande uppgifter kan avskäras frän förbindelsen med de för länets utveckling i stort oerhört viktiga frågorna om planerna för jordbrukets rationalisering och därmed sammanhängande spörsmål om näringslivets struktur över huvud. Därest länsstyrelsen blir länets organ för en statlig politik för näringslivets lokalisering, är det svårt att inse hur åtminstone vissa delar av jordbruksplaneringen skola kunna undantagas från länsstyrelsens verksamhet. Riktigheten av tanken om länsstyrelsens centrala ställning i dessa ting har uppenbarligen fått ett erkännande i och med att landshövdingarna i gemen förordnats till ordförande i lantbruksnämnderna. Den skillnad, som härigenom gjorts mellan landshövding och länsstyrelse har, som utredningen i andra sammanhang utvecklat, i och för sig själv vissa menliga följder med avseende på landshövdingens möjligheter att fullgöra sina uppgifter. Lånsstyrelsen bör sålunda enligt utredningens mening ha intim kontakt med jordbrukets ut-

185 vecklingsplanering. Samtidigt är det emellertid med hänsyn till det nära sambandet mellan jordbruksplaneringen och den på länsstyrelsen ankommande planeringen av bl. a. bebyggelse och vägar otillfredsställande, att de jordbrukets speciella representanter, som inom lantbruksnämnden dellaga i arbetet för jordbrukets planering, icke ha något inflytande vid avgörande av sådana frågor, tillhörande länsstyrelsens planeringsverksamhet, som även nära beröra jordbrukels intressen. Skälen mot en organisatorisk samordning sammanhänga i huvudsak med det inledningsvis berörda förhällandet, att rationaliseringsverksamheten främst skall betraktas som en jordbrukets egen uppgift. Denna särskilda karaktär hos lantbruksnämndens verksamhet gör det nödvändigt att verksamhetens organ för jordbrukarna framstår som en verklig målsman för deras intressen. Rationaliseringsverksamhetens organ bör därför otvivelaktigt ha en sådan utformning och ställning, att jordbrukets män kunna känna, att organet arbetar i deras intresse och att dess arbete får påverkas av andra däremot stridande inflytelser allenast under kontroll av jordbruksrepresentanterna själva. Det är tänkbart att tilltron till länsstyrelsens förmåga att med framgång handlägga lantbruksärendena icke skulle vara lika stark som till lantbruksnämndens möjligheter på området. En av dessa omständigheter föranledd negativ inställning till rationaliseringsorganet skulle kunna medföra mindre lyckliga verkningar för rationaliseringsverksamheten. Med hänsyn till den allmänna uppläggningen av rationaliseringsverksamheten torde stort avseende böra fästas vid jordbruksnäringens inställning till förevarande problem. Detta framstår som önskvärt särskilt på grund av den grannlaga natur, som i många fall är kännetecknande för lantbruksnämndens uppgifter och som gör att nämndens ingripanden i första hand skola vara inriktade på att på frivillighetens väg uppnå de avsedda resultaten. Det nära sambandet mellan lantbruksnämndens och hushållningssällskapets uppgifter ävensom vad vid förarbetena till gällande ordning anförts i organisationsfrågan, föranleder till det antagandet att det kan bli aktuellt att sammanföra de båda organen. Denna fråga är dock av så vittutseende natur och omspänner så många skilda problem, att utredningen icke ansett möjligt att inom ramen för sitt uppdrag närmare ingå på densamma. Genom att inordna lantbruksnämnden i länsstyrelsen skulle emellertid en framtida lösning av denna fråga kunna föregripas. Även om nu antydda mera allmänna synpunkter äro de mest betydelsefulla av de skäl, som kunna andragas mot en organisatorisk samordning, torde också vissa mera speciella omständigheter kunna åberopas i samma riktning. Det förhållandet, att nämnden vid rationaliseringens genomförande i första hand har att söka uppnå de avsedda resultaten på frivillighetens väg, utesluter icke att tvångsåtgärder (förköpsrätt, expropriation) behöva tillgripas. Tvångsåtgärder förekomma också enligt lagen om upp-

186 sikt å jordbruk. Med nu gällande ordning skall lantbruksnämnden taga initiativet till dylika åtgärder, men deras genomförande är beroende på särskild prövning av andra myndigheter (Kungl. Maj:t, länsstyrelse, allmän domstol). Genom denna sin rätt att taga initiativ till tvångsåtgärder kan lantbruksnämnden komma i ett visst motsatsförhållande till enskilda jordägare eller -brukare. Denna motsatsställning blir icke mindre framträdande därför att nämnden som sådan med sina jordbrukarerepresentanter står bakom åtgärden. Det kan i viss mån vara betänkligt att på detta område ge länsstyrelsen en ställning som åtminstone utåt kan framstå som icke enbart den objektivt prövande. En organisatorisk samordning försvåras vidare i någon om än ingalunda avgörande män av det förhållandet, att lantbruksnämndernas verksamhetsområden sammanfalla med hushållningssällskapens och icke med länen, vilket gör att Kalmar och Älvsborgs län vartdera ha tvä lantbruksnämnder. Dessa äro stationerade en i vardera av vederbörande residensstäder samt en i Västervik respektive Borås. Men även nämnderna i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län äro förlagda utanför residensstäderna, nämligen i Uddevalla respektive Skara. Därtill kommer att lantbruksingenjörsdistrikten icke överallt äro desamma som lantbruksnämndernas områden. Utredningens överväganden av de sålunda anförda skälen för och emot ett inordnande av lantbruksnämnden i länsstyrelsen ha lett fram till den uppfattningen att det ur utredningens synpunkter icke är anledning föreslå några förändringar i grunderna för det gällande organisationssystemet. Allenast i fråga om vissa organisatoriska detaljer anser utredningen en del åtgärder påkallade i syfte att stärka samordningen. Då utredningen sålunda icke ansett sig kunna förorda att lantbruksnämnden inordnas i länsstyrelsen, har utredningen bland annat grundat sitt ställningstagande på de särskilda omständigheter, som äro förknippade med lantbruksnämndens ställning och uppgifter som ett jordbrukets eget organ och som sammanhänga med att verksamheten avser planering fölen av enskilda medborgare bedriven näring. En avsevärd vikt måste fästas vid att de speciella jordbrukssynpunkterna på organisationsfrågan bli tillgodosedda. Vidare har utredningen stannat inför betydelsen av samspelet mellan lantbruksnämnd och hushållningssällskap. Visserligen skulle väl icke i och för sig samarbetet mellan länsstyrelsen som rationaliseringsorgan och hushållningssällskapet behöva bli annorlunda än det nuvarande samarbetet lantbruksnämnd—hushållningssällskap. Men avvägningen mellan dessa båda organs uppgifter kan troligen icke anses slutgiltig. Det ligger dessutom nära till hands att antaga, att frågan om rationaliseringsverksamhetens organisation i sinom tid kan behöva göras till föremål för en särskild översyn, framför allt med hänsyn till samordningsproblemen. En dylik översyn torde komma att framstå som naturlig, då verksamheten pågått

187 en viss tid och erfarenheter hunnit samlas. Vid en sådan översyn torde även frågan om hushållningssällskapens organisation och deras ställning i förhållande till lantbruksnämnderna anmäla sig i första ledet. En bidragande orsak till utredningens ställningstagande har också varit att det på vissa punkter torde bli möjligt att stärka samordningen även utan den mera genomgripande organisationsförändring, som utredningen av ovan anförda skäl icke kan förorda på detta område. Innan utredningen härefter går in på dessa särskilda samordningsåtgärder, vill utredningen framhålla att ej heller det alternativ till en mera fullständig organisatorisk samordning, som utredningen tidigare skisserat (sid. 48), synes böra ifrågakomma. Mot detsamma kunna åberopas i stort sett samma skäl, som ovan anförts i fråga om den fullständiga samordningen. I nyss angivna syfte att förbättra samordningen har utredningen ansett sig böra undersöka möjligheterna för en viss anknytning av planeringsuppgifterna till länsstyrelsen. Som tidigare framhållits utgör särskilt regionalplaneringen en integrerande del av den allmänna utvecklingsplaneringen i länet. Det föreligger därför vissa skäl att regionalplaneringen på något sätt anknytes till länsstyrelsen. Med anledning härav förtjänar den utvägen övervägas, att ansvaret för sagda planering lägges på länsstyrelsen. Ehuru individualplaneringen icke på samma sätt som regionalplaneringen torde kunna brytas loss från sambandet med de enskilda stödåtgärderna av olika slag, torde ej sällan enligt vad de hittillsvarande erfarenheterna utvisat i praktiken vara svårt att göra en klar skillnad mellan de båda typerna av planering. Då det är nödvändigt att tills vidare rationaliseringsverksamheten bedrives även utan att regionalplaner uppgjorts och uppgörandet av dessa planer måhända kan komina att bli fördröjt, får man tills vidare ofta nöja sig med mindre omfattande individualplaner. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas, om icke jämväl individualplaneringen borde inbegripas i här avsedda åtgärder. Denna befogenhet synes kunna läggas på länsstyrelsen efter i huvudsak två olika linjer. Den ena skulle innebära att själva planeringsarbetet utföres i länsstyrelsens regi. Härför skulle erfordras att länsstyrelsen fick medverka vid utseende av planeringskommittéer samt att länsstyrelsen hade viss förfoganderätt över den av nämnden anlitade planeringspersonalen. Den sistnämnda erfordras emellertid stundom också för annan projekterings- och granskningsverksamhet i nämnden och torde därför icke kunna utbrytas ur nämnden, eller ock utgöres den av personal tillhörande exempelvis lantmäteriväsendet. Det synes över huvud svårt att finna några rationella riktlinjer efter vilka arbetsfördelningen mellan länsstyrelse och nämnd beträffande befogenheterna på detta område skulle kunna ske. En allmän oklarhet om kompetensfördelningen med därav följande olägenheter torde uppkomma. 13—016428

188 Det andra alternativet skulle vara att regionalplaner och eventuellt vissa individualplaner skulle underställas länsstyrelsen för godkännande. Regional- och individualplanerna äro icke avsedda att göras till föremål för formlig fastställelse, och de få icke i och för sig några rättsverkningar. Länsstyrelsens godkännande, förutan vilket en plan icke skulle få läggas till grund för särskilda rationaliseringsåtgärder, skulle då innebära, att länsstyrelsen med hänsyn till andra befintliga planer, pågående planläggningsarbeten eller den tänkta allmänna utvecklingen icke hade något att erinra mot att planen lades till grund för konkreta rationaliseringsåtgärder. Även detta alternativ synes innebära vissa olägenheter, i det man genom att inkoppla länsstyrelsen som en ytterligare instans skulle skapa en viss omgång. Alternativet synes även ur praktiska synpunkter betänkligt. Planerna äro till sin natur egentligen icke annat än arbetshypoteser. Huruvida en enskild rationaliseringsåtgärd till fullo överensstämmer med en plan torde stundom vara svårt att exakt avgöra. Rationaliseringsverksamheten är icke och kan ej heller vara på samma sätt strikt bunden till planer som byggnadsverksamheten i samhällen. Av sålunda angivna skäl finner utredningen sig icke kunna förorda en ankytning av planeringsuppgifterna till länsstyrelsen efter något av de ovan angivna alternativen. Utredningen har därför ansett sig böra stanna för att länsstyrelsens ställning i själva samrådet starkes. Att samråd kommer till stånd är för närvarande beroende av att lantbruksnämnden, länsstyrelsen eller annat länsorgan påkallar samråd sedan sådant visat sig önskvärt på grund av någon hos respektive organ anhängig fråga. Det organ, som begär samrådet, är således hänvisat till det hos organet självt befintliga materialet och där kända omständigheter för bedömningen av om samråd skall vara erforderligt eller ej. En annan brist — ehuru kanske av mindre praktisk betydelse — är att fastän en mer eller mindre uttrycklig skyldighet att söka samråd föreligger, så gäller icke motsvarande obetingade skyldighet att på begäran deltaga i samråd. Med hänsyn till de här anförda synpunkterna finner utredningen angeläget, dels att de personliga kontakterna mellan de olika organen förstärkas, så att kontinuiteten i samordningen skall bättre främjas, och dels att den ömsesidiga skyldigheten att ingå i samråd tydligare fastslås. I förstnämnda avseende vill utredningen förorda att landshövdingen skall vara självskriven ledamot och ordförande i lantbruksnämnden. Som personlig suppleant för honom som ledamot bör landssekreteraren fungera. Länsstyrelsen torde emellertid böra bemyndigas att utse någon befattningshavare att, då så är erforderligt, inträda för landssekreteraren. Vice ordförande torde nämnden liksom nu själv böra utse. Landssekreteraren eller a n n a n länsstyrelsens befattningshavare som nyss nämnts bör ha rätt att vara närvarande vid nämndens sammanträden även då landshövdingen tjänstgör som ordförande. Vidare bör landssekreteraren eller annan av läns-

189 styrelsen förordnad befattningshavare ha rätt att närvara vid sammanträde med delegation för yttre rationalisering. Å andra sidan bör lantbruksdirektören eller annan befattningshavare hos nämnden, som nämnden för visst tillfälle eller viss fråga utser, ha rätt och skyldighet att närvara vid handläggningen i länsstyrelsen av ärende, som kan beröra lantbruksnämndens verksamhet. Befattningshavare, som enligt vad som nu sagts är närvarande vid sammanträde i lantbruksnämnden respektive vid handläggning i länsstyrelsen, skall ha rätt och plikt att vid avvikande mening anmäla reservation. För att bättre säkerställa samrådet synes böra fastslås, att de olika organen på begäran skola vara skyldiga att deltaga i erforderliga överläggningar. Som förut framhållits torde de viktigaste samordningsfrågorna på förevarande område vara knutna till planläggningsverksamheten. Det allmänna torde ha ett betydande intresse av att länsstyrelsen som den centrala planmyndigheten i länet får ett visst inflytande även på jordbruksplaneringen. Därest som ovan antytts länsstyrelsen skulle bli det lokaliseringspolitiska länsorganet, torde det i vart fall vara uteslutet att jordbruksplaneringen skulle k u n n a bedrivas helt vid sidan av länsstyrelsen. Utredningen finner därför angeläget att det särskilt fastslås att upprättandet av regionalplaner och sådana individualplaner, som ha karaktär av fastighetsbildningsplaner, skall ske i samråd med länsstyrelsen. Vid dylika samråd bör det ankomma på länsstyrelsen att pröva huruvida ifrågasatta planer låta sig sammanfogas med befintliga planer eller pågående planeringsarbeten på de under länsstyrelsen sorterande planeringsområdena (bebyggelse, vägar, vatten och avlopp, sysselsättning av arbetskraft). Länsstyrelsen bör också uppmärksamma att jordbruksplanerna sammanstämma med den enligt länsstyrelsens mening mest önskvärda inriktningen av utvecklingen, varvid särskilt lokaliseringspolitiska synpunkter komma i betraktande. Däremot bör länsstyrelsen icke ingå på särskild prövning av de jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska faktorerna. Slutligen vill utredningen upptaga centrala lantbrukskommitténs tanke att särskilt lantbruksnämndens men eventuellt även andra fristående länsorgans behov av juridisk sakkunskap bör tillgodoses genom länsstyrelsens försorg på så sätt att länsstyrelsens befattningshavare enligt länsstyrelsens närmare bestämmande skola biträda dessa organ. Den personalorganisation, som utredningen föreslår, är avvägd med hänsyn bl. a. till att dylika uppgifter skola ankomma på länsstyrelsens befattningshavare. Lantbruksnämnd torde dock även fortsättningsvis böra ha möjlighet att som rättegångsombud anlita lämplig advokat. Det oaktat torde en icke oväsentlig besparing uppkomma.

190 KAPITEL

8 Den bostadspolitiska verksamheten I. INLEDNING Sedan riksdagen år 1933 (skrivelse 356/1933) såsom en av åtgärderna för motverkande av den då rådande arbetslösheten anvisat anslag till främjande av bostadsbyggande, inrättades samma år statens byggnadslånebyrå för administrerande av den statliga verksamheten för nämnda ändamål. Redan tidigare hade dock frågor rörande bland annat statliga lån och bidrag för bostadsförsörjningen på landsbygden utbrutits från hushållningssällskapen och anförtrotts den statliga egnahemsorganisationen med egnahemsstyrelsen som centralt organ och egnahemsnämnderna som regionala organ. I och med den offentliga finansieringen av större delen av bostadsbyggandet under det senaste kriget och i synnerhet fr. o. m. år 1942 samt den samtidigt starka tillväxten av egnahemsbyggandet för barnrika familjer och byggandet av pensionärshem utvecklades statens byggnadslånebyrå starkt och kom att omhänderha den dominerande delen av den offentliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. F r å n och med den 1 juli 1948 uppgick statens byggnadslånebyrå i den då nybildade bostadsstyrelsen, som också övertog vissa av egnahemsstyrelsens uppgifter. Samtidigt tillkommo länsbostadsnämnderna som regionala organ. Egnahemsorganisationen upphörde och dess övriga uppgifter övergick på den samtidigt omorganiserade lantbruksstyrelsen och på de nya lantbruksnämnderna. II. DEN BOSTADSPOLITISKA VERKSAMHETEN A. Verksamhetens

mål

I första delen av sitt slutbetänkande (SOU 1945:63) uppdrog bostadssociala utredningen bl. a. vissa allmänna riktlinjer i fråga om den bostadspolitiska målsättningen, vilka enligt utredningens mening borde ligga till grund för den framtida bostadspolitiken. Utredningens ifrågavarande förslag redovisades i proposition nr 279 till 1946 års riksdag och utvecklades närmare i proposition nr 235 till 1947 ärs riksdag. Av dessa bada propositioner framgick, att föredragande departementschefen i allt väsentligt anslöt sig till den av bostadssociala utredningen förordade målsättningen för bostadspolitiken under den närmaste framtiden. Riksdagen uttalade

191 sig också i anledning av propositionen 279/1946 för en bostadspolitik, grundad på denna målsättning. I nämnda betänkande och propositioner behandlades även metoderna för programmets genomförande. I betänkandet framhölls, att de åtgärder, som erfordras för att uppnå en avsevärd förbättring av bostadsförhållandena, syfta till att säkerställa dels att hyrorna hällas på en sådan nivå att hushållen anse sig ha ekonomiska möjligheter att efterfråga de nyproducerade, rymliga och fullgott utrustade bostadslägenheterna, dels att produktionsinitiativ tagas i tillräcklig omfattning, dels att uppförandet av bostadshusen liksom förvaltandet av dessa blir ändamålsenligt (se bl. a. prop. 235/1947 sid. 11). För tillgodoseende av förstnämnda syfte har riksdagen fattat beslut rörande nya former för den statliga låne- och bidragsverksamheten. Dessa låne- och bidragsformer innebära, att den ekonomiska bördan av subventioner och risktagande i huvudsak bäres av staten medan den för kommunernas del är begränsad till det minimum, som är nödvändigt för att säkra en god förvaltning av husen, samt till frivillig komplettering av det statliga stödet. B. Bostadspolitikens

medel

Den statliga verksamheten för främjande av bostadspolitikens syften sker i huvudsak dels i form av låne- och bidragsverksamhet och dels genom att de statliga organen biträda kommunerna med råd och anvisningar. För att underlätta en rationell bostadspolitik har också 1949 års höstriksdag antagit ett förslag (SOU 1948:4; prop. 184/1949) om vissa ändringar av expropriationslagen, varigenom möjligheterna för kommunerna att för bebyggelseändamål expropriera mark utvidgats. De låne- och bidragsformer, som enligt nu gällande bestämmelser stå till förfogande för de bostadspolitiska organen för fullföljande av deras uppgifter, äro främst tertiärlån och tilläggslån, statsbidrag till anordnande av pensionärshem, egnahemslån och förbättringslån, lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag, bidrag för fiskarbostäder inom vissa områden, familjebostadsbidrag och bränslebidrag ävensom den särskilda bostadsrabatten. 1. Enligt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån och tillläggslån för flerfamiljshus kan tertiärlån utgå för ny- eller ombyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus, samt tilläggslån för nybyggnadsföretag, avseende sådant hus. Lån beviljas av bostadsstyrelsen. Tertiärlån skall förräntas och amorteras. Tertiärlån begränsas på visst sätt i förhållande till fastighetens avkastningsvärde. Högst ligger lånegränsen för kommunala och s. k. allmännyttiga bostadsföretag och därnäst komma kooperativa bostadsföretag. För övriga bostadsföretag gälla lägre gränser. '.

192 Låntagaren garanteras under viss tid en högsta ränta på primärlån och sekundärlån. Hyrorna skola med ledning av självkostnadsprincipen fastställas av den myndighet, som beviljar tertiärlånet. Tilläggslänen ha subventionskaraktär. De äro ränte- och amorteringsfria och beräknas i regel skola avskrivas efter 10 är. Tilläggslängivningen har till syfte att motverka en av byggnadskostnadsstegringen föranledd höjning av hyresnivån för nyuppförda bostäder. Denna låneform är avsedd att avvecklas så snart den med hänsyn till nämnda syfte icke är behövlig. Tilläggslän utgår allenast på vissa orter, där hyresläget är lågt och inkomstläget sådant att nyproduktionen av bostäder kan befaras bli hämmad om subventionen ej lämnas. Det förutsattes att kommun på visst sätt skall bidraga till subventionen. 2. Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem utgå dylika statsbidrag till kommun, kommunalförbund eller allmännyttigt bostadsföretag för anordnande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade åldringar och invalider. Hyrorna i pensionärshemmen äro maximerade. Bidrag beviljas av Kungl. Maj:t. 3. Egnahemslån och förbåttringslån utgå enligt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån för nybyggnad eller därmed i fråga om resultatet likvärdig, mera genomgripande ombyggnad av enfamiljshus, som skall bebos av låntagaren, eller av tvåfamiljshus, vars ena lägenhet skall bebos av låntagaren, respektive för förbättring av sådant en- eller tvåfamilj shus. Lån beviljas av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna enligt särskild av Kungl. Maj:t fastställd fördelning dem emellan. Egnahemslån må beviljas endast om bostadshus, som uppföres eller ombygges nied hjälp av lånet, kan beräknas få stadigvarande användning för bostadsändamål. Särskilda villkor äro vidare uppställda med avseende på bostadens storlek och utrustning. Undantag härifrån kan dock beviljas. Vissa bestämmelser om skyldighet för låntagaren att ställa säkerhet, att inom viss tid utföra byggnadsföretaget, att därvid iakttaga meddelade föreskrifter och att underkasta sig teknisk och ekonomisk kontroll över byggnadsföretaget äro också givna. Ytterligare finnas föreskrifter om hur återbetalningsskyldigheten skall bestämmas m. m. Egnahemslån kan i sin helhet vara amorteringslån men består i regel av en räntefri, stående del samt en amorteringsdel. Den förstnämnda delen kan efter viss tid förvandlas till amorteringsdel eller ock avskrivas. Förbättringslän må beviljas beträffande bostadsbyggnadsföretag, som avser anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt elektriska installationer ävensom anordnande av enklare centralvärmeanläggning så ock förbättring av vattentäkt. Dylikt lån kan också beviljas, där fråga är om hus, som visserligen kan förväntas bli bebott under ansenlig tid men som av ekonomiska skäl icke bör underkastas en grundlig ombyggnad, jämväl för annan mindre genomgripande

193 forbättring av bostaden och dess utrustning. Även beträffande dessa lån äro givna bestämmelser om låntagarens skyldigheter av motsvarande innehåll som vid egnahemslån. Förbättringslån kan i sin helhet utgöra räntefritt, stående lån eller bestå av en räntebärande amorteringsdel jämte en räntefri, stående del eller ock i sin helhet utgöra amorteringslån. 4. Lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag kunna enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag utgå för uppförande av nya bostäder för lantarbetare s a m t för ombyggnad av eller annat mera omfattande förbättringsarbete å dylika bostäder. Dylika lån och bidrag utgå till ägare eller brukare av jordbruksfastighet och må beviljas allenast under förutsättning att de bostadsutrymmen, som skola iordningställas, såvitt kan bedömas äro behövliga för framtiden. Lån må utgå endast för iordningställande av lägenhet om minst två rum och kök vilken inrättas så, att den ur hygienisk synpunkt och med hänsyn till möjligheterna att underlätta det husliga arbetets bedrivande utgör en god och ändamålsenlig bostad. Där så kan ordnas inom rimlig kostnad, skall lägenheten förses med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning. Ansökan om lån prövas av bostadsstyrelsen, som skall fastställa plan och ritningar för företaget ävensom meddela bestämmelser angående den tid, inom vilken arbetet skall vara fullbordat, samt rörande lånevillkoren. Bidrag må beviljas endast för lägenhet av ovan avsedd beskaffenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning eller med enbart vatten- och avloppsledningar eller som innehåller minst tre rum och kök. Bidrag som ej avser enbart vatten- och avloppsledningar må utgå allenast i samband med lån. Sedan byggnadsföretag, för vilket lån eller bidrag beviljats, blivit avslutat, skall länsbostadsnämnden efter anmälan av sökanden undersöka om företaget utförts i enlighet med föreskrivna villkor. 5. Statsbidrag för iordningställande inom de norrländska kustlänen samt Uppland av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus utgår i vissa fall enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 472) angående statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden. För iordningställande inom de norrländska kustlänen samt Uppland av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus må, där sådant förbättringslån, som ej i sin helhet utgör amorteringslån, icke kan utgå enligt gällande bestämmelser angående egnahemslån och förbättringslän, utgå bidrag enligt denna kungörelse. Bidrag beviljas av länsbostadsnämnden, som därvid skall taga hänsyn till varje byggnadsföretags angelägenhetsgrad ur hälso- och utrymmessynpunkt och i erforderlig mån bör samråda med provinsialläkaren i orten eller annan sakkunnig på bostadshygienens område. Bidrag må lämnas för reparation av och annat förbättringsarbete å byggnader, däri inbe-

194 gripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt av elektriska installationer, så ock för uppförande av nya byggnader i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt. Då bidrag av länsbostadsnämnd beviljas, skall tillika plan för byggnadsföretaget fastställas samt föreskrift meddelas, bland annat, rörande den tid inom vilken arbetet skall vara fullbordat samt angående tid och ordning för bidragets utbetalande. 6. Familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag kunna enligt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547) om familjebostadsbidrag och bränslebidrag beviljas för att sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer med flera barn samt befordra en förbättring av bostadsstandarden. Familjebostadsbidrag utgår regelmässigt endast för familj med minst tvä minderåriga barn, vilka helt eller delvis försörjas inom familjen. Bidrag må beviljas endast under förutsättning att familjeförsörjarens eller, i förekommande fall, mannens och hustruns sammanlagda till statsskatt beskattningsbara inkomst icke överstiger för familj med två barn 4 000 kronor och för familj med flera barn nämnda belopp ökat med 1 000 kronor för varje barn utöver två. Som villkor för bidraget gäller vidare att familjen bebor lägenhet av viss beskaffenhet. För familj som åtnjuter familjebostadsbidrag utgår också bränslebidrag. 7. Särskild bostadsrabatt (det s. k. trekronorsbidraget) utgår i vissa fall enligt särskilda föreskrifter med syfte att stödja hushall med begränsade inkomster och lägenhet i av kommun eller allmännyttigt företag förvaltade hus, som uppförts efter den 1 juli 1946. Denna bidragsgivning är tills vidare avsedd att bedrivas som försöksverksamhet (prop. 231/1948 sid. 122, statsutsk. uti. 212/1948, riksd. skriv. 411/1948, prop. 153/1949 sid. 32, 37, statsutsk. uti. 171/1949, riksd. skriv. 341/1949, prop. 144/1950, statsutsk. ull. 135/1950 o. memorial 187/1950, riksd. skriv. 342/1950). Genom beslut vid årets riksdag (se bl. a. prop. 144/1950) har en ny form av bostadsrabatt införts, i det att statsbidrag skall kunna utgå för beredande av bostäder åt åldringar i vissa hyreshus. Även denna statsbidragsgivning avses tills vidare skola bedrivas försöksvis. Härtill komma vissa mera speciella understödsformer på det bostadspolitiska området såsom lån för anläggande, inköp, utvidgning eller modernisering av tvätterier enligt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 566) angående statslån till kollektiva tvätterier. Kommunernas medverkan. Enligt bostadssociala utredningen borde de insatser från det allmännas sida, som erfordras för att produktionsinitiativ skola tagas i tillräcklig omfattning samt för att uppförandet och förvallandet av bostadshusen skall bli ändamålsenligt, i huvudsak ankomma på kommunerna, vilka alltså skulle handha de organisatoriska, planläggande och initiativtagande uppgifterna. Denna uppfattning ligger till grund för förslaget i proposition nr 259/1947 till lagstiftning rörande kommunernas bo-

195 stadspolitiska uppgifter (jfr riksdagens skrivelse nr 480/1947). Den i ämnet utfärdade lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande innebär i huvudsak följande. 1. Kommun äger ställa medel till förfogande att användas till åtgärder i syfte att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande eller innehav av en fullvärdig bostad. 2. Kommun är skyldig att förmedla lån och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen, samt även i övrigt biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningsändamål i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer. F r å n denna skyldighet kan Kungl. Maj :t helt eller delvis befria mindre kommun. Någon sådan befrielse har ej medgivits. 3. Kommun med mera än 10 000 invånare samt kommun, beträffande vilken Kungl. Maj:t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling eller andra särskilda omständigheter så föreskrivit, skall till ledning för kommunens framtida åtgärder med avseende å bostadsproduktionen uppgöra bostadsförsörjningsplan efter samråd med vederbörande statliga myndighet. Planen skall i huvudsak ligga till grund för bostadsproduktionen inom kommunen. Ny plan skall upprättas, om mera väsentliga avvikelser erfordras. I fråga om det under 1. givna bemyndigandet må erinras om att genom beslut vid 1950 års riksdag (riksd. skriv. 342/1950) fastställts att kommunerna fr. o. m. den 1 januari 1951 skola bestrida en tredjedel av kostnaderna för trekronorsbidraget. Beträffande kommunernas under 2. nämnda skyldighet att biträda vid den statliga lån- och bidragsgivningen anfördes i propositionen nr 259, att den närmare omfattningen därav torde böra fastställas av Kungl. Maj:t sedan ståndpunkt tagits till organisationsfrågorna. I andra lagutskottets över propositionen avgivna utlåtande, nr 53, som av riksdagen godkändes, framhölls i denna fråga, att kommunerna icke borde belastas med alltför kostnadskrävande och betungande uppgifter, vilket dock icke borde utesluta, att avgörandet av ett stort antal detalj spörsmål skulle kunna avlastas från den centrala myndigheten å kommunerna. Den enligt de förut nämnda läne- och bidragsförfattningarna samt kungörelsen den 30 december 1947 (nr 1011) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av nyssnämnda lagen den 10 juli 1947( nr 523) pä kommun ankommande låne- och bidragsförmedlingen och därmed sammanhängande verksamhet skall utövas av ett särskilt kommunalt organ (förmedlingsorgan). Förmedlingsorgan är i regel i stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden, där ej kommunen beslutat att verksamheten skall handhas av annat lämpligt kommunalt organ. I vissa fall kan särskilt förmedlingsorgan finnas för köping eller municipalsamhälle, som tillhör kommun.

196 III. BOSTADSPOLITIKENS ORGANISATION A.

1947 års

principbeslut

I förutnämnda proposition nr 235/1947 (sid. 22—29) anfördes vissa principiella synpunkter på frågan om den allmänna bostadspolitikens organisation. Dessa torde kunna sammanfattas på följande sätt. Samtliga arbetsuppgifter i fråga om bostadsförsörjningen som ankomme på egnahemsorganisationen — alltså även i vad de avsåge bostäder på jordbruksfastighet — borde överflyttas till den bostadspolitiska organisationen. Byggnadslånebyrån borde omorganiseras och ges formen av ett permanent statligt verk. Handhavandet av de bostadspolitiska arbetsuppgifterna borde i största möjliga utsträckning decentraliseras. Statliga länsorgan borde sålunda inrättas med uppgift att stå kommunerna till tjänst med råd och anvisningar i skilda avseenden, att handha vissa kontrollerande uppgifter samt att i viss omfattning besluta i låne- och bidragsärenden. Det förelåge ett uppenbart behov av bostadspolitiska organ i kommuninstansen, vilka borde ingå i den kommunala administrationen. Det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen borde åligga ett enda organ. Efter utskottsbehandling (statsutsk. uti. nr 244, memorial nr 2541 godkände riksdagen (skrivelse nr 493) dessa riktlinjer för de bostadspolitiska organens uppbyggnad; frågan om vilket organ, lantbruksnämnd eller länsbostadsnämnd, som skulle omhänderha verksamheten beträffande jordbrukets bostäder, borde dock ytterligare övervägas i samband med detaljerade förslag till såväl den bostadspolitiska som den jordbrukspolitiska organisationen. I propositionen nr 75 till 1947 års riksdag angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. föreslogs att egnahemsstyrelsen skulle sammanslås med lantbruksstyrelsen samt att den lokala egnahemsorganisationen skulle slopas och nyinrättade lantbruksnämnder övertaga egnahemsnämndernas arbetsuppgifter. Vad nu sagts skulle dock icke avse den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten, som förutsattes bli övertagen av de bostadspolitiska organen. Förslaget godtogs av riksdagen. B.

1948 års

beslut

I proposition nr 218 till 1948 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. I propositionen, som grundade sig på ett av särskilda sakkunniga den 22 januari 1948 överlämnat betänkande om den allmänna bostadspolitikens organisation (stenciler a t ) , förordades vissa riktlinjer för fördelningen av de bostadspolitiska arbetsuppgifterna under de närmaste åren mellan centralt organ (bostads-

197 styrelsen), länsorgan (länsbostadsnämnder) och kommunala organ (förmedlingsorgan). Beträffande ärendena angående jordbrukets bostäder föreslogs, att granskning ur tekniska, ekonomiska och bostadssociala synpunkter liksom förvaltningen av beviljade lån och bidrag skulle åvila de bostadspolitiska organen medan beslut i dylika ärenden skulle fattas av de jordbrukspolitiska organen. I det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet uttalade föredragande departementschefen beträffande fördelningen av de bostadspolitiska arbetsuppgifterna mellan statliga och kommunala organ, att enligt hans mening åtskilliga skäl talade för att de bostadspolitiska uppgifterna så långt möjligt anförtroddes de kommunala organen. Vad den tekniska granskningen anginge, vore det önskvärt att centralorganets befattning därmed successivt begränsades och i ett tidigt skede av planeringen ersattes av råd, upplysningar och anvisningar till lånesökanden. I fråga om fördelningen av uppgifterna mellan det centrala organet och länsorganen uppdrog departementschefen vissa riktlinjer, som inneburo överflyttning till länsorganen av vissa förut på det centrala organet ankommande uppgifter. Den i propositionen förordade fördelningen förklarades emellertid icke innebära att frågan om en framtida mera genomgripande decentralisering skötes åt sidan. Härom anförde departementschefen följande. Sedan erfarenhet vunnits rörande länsorganens handläggning av ärenden angående lån och bidrag till nybyggnad av enfamiljshus syntes böra upptagas till övervägande, huruvida icke hela långivningen beträffande enfamiljshus — d. v. s. även ärenden beträffande enfamiljshus i städer med minst 10 000 invånare — skulle kunna överföras till dessa organ samt huruvida icke förutsättningar då funnes för överförande till länsorganen av viss del av låneverksamheten i avseende å flerfamiljshus. Vad anginge frågan om en framtida decentralisering av handläggningen av låneverksamheten beträffande flerfamiljshus syntes kunna förutsättas, att ärenden avseende större bostadsbyggnadsprojekt icke med fördel kunde handläggas av länsorganen. Enligt vad departementschefen under hand erfarit av byggnadslånebyrån avsåge omkring hälften av flerfamiljshusärendena hus med högst 10 lägenheter. Med hänsyn till att vissa fördelar syntes vara förbundna med en decentralisering av sistnämnda ärenden, borde sedermera övervägas huvuvida icke förutsättningar förclåge att överföra handläggningen av dessa till länsorganen. Beträffande jordbrukets bostäder anförde departementschefen att det syntes uppenbart, att ärenden rörande lån och bidrag till bostäder ä jordbruksfastighet borde prövas såväl ur bostadspolitisk som ur jordbrukspolitisk synpunkt. En tillfredsställande handläggning av dessa ärenden torde fördenskull förutsätta, att de bostadspolitiska och jordbrukspolitiska organen fortlöpande samarbetade. Departementschefen fann för sin del övervägande skäl tala för att beslut i sagda ärenden fattades av de jordbrukspolitiska organen. Enligt departementschefens uppfattning borde nämligen i

198 fråga om jordbrukets bostäder arten och omfattningen av planerade bostadsförbättringar i sista hand bedömas ur jordbrukspolitiska synpunkter. De borde vidare i görligaste mån samordnas med åtgärder för rationalisering av vederbörande jordbruk. I statsutskottets av riksdagen (skrivelse 336/1948) godkända utlåtande n r 159 hemställde utskottet bl. a. att riksdagen måtte godkänna dels Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av en bostadsstyrelse och därunder lydande länsbostadsnämnder, dels föreslagna former för kommunernas medverkan i bostadspolitiken ävensom den föreslagna fördelningen av arbetsuppgifter på statliga och kommunala organ samt mellan det centrala organet och länsorgan. Beträffande jordbrukets bostäder föreslog utskottet däremot att frågor om lån och bidrag skulle avgöras av länsbostadsnämnd efter samråd med lantbruksnämnd. I sistnämnda fråga anförde utskottet bland annat följande. Utskottet anslöte sig till departementschefens uppfattning, att ärenden rörande lån och bidrag till bostäder å jordbruksfastighet borde komma under bedömande ur såväl bostadspolitisk som jordbrukspolitisk synpunkt. En tillfredsställande handläggning av dessa ärenden förutsatte därför såsom departementschefen uttalat samarbete mellan de bostadspolitiska och jordbrukspolitiska organen. Detta samarbete borde i första hand avse frågan om lämpligheten ur jordbrukspolitiska synpunkter av att planerade bostadsförbättringar komme till stånd samt frågan, huruvida omfattningen av bostadsförbättringen svarade mot jordbruksfastighetens framtida avkastning. Behov av samordning av de bostadspolitiska och jordbrukspolitiska stödåtgärderna förelåge vidare i de fall, då till en och samma fastighet lämnades såväl ett lån till förbättring av jordbruket som ett lån till förbättring av bostaden. Fördelar skulle vinnas, om i dylika fall förvaltningen av lånen åvilade ett enda organ. Med hänsyn till att lån till förbättring av jordbruket i fortsättningen skulle utlämnas av enskilda kreditinstitut, varvid det statliga stödet finge formen av kreditgaranti, medan det förutsattes att statliga lån i varje fall tills vidare skulle lämnas till bostadsförbättringar, borde slutlig ställning icke tagas till formerna för samarbete mellan de bostadspolitiska och jordbrukspolitiska organen. Utskottet, som ansåge att samarbete borde ske i så smidiga former som möjligt, förordade den ordningen att beslut om lån och bidrag till bostäder på jordbruksfastighet liksom lånens förvaltning skulle ankomma på länsbostadsnämnd, varvid utskottet dock förutsatte, att lantbruksnämndens mening skulle vara avgörande i vad det gällde ändamålsenligheten ur jordbrukspolitiska synpunkter av de bostadsförbättringar som ifrågasattes och tidpunkten för deras genomförande. Jämlikt 1948 års beslut äro från och med den 1 juli 1948 inrättade bostadsstyrelsen som centralt organ för bostadspolitiken samt därunder lydande länsbostadsnämnder som länsorgan. I kommunerna skola enligt vad ovan sagts finnas kommunala förmedlingsorgan. I instruktionen den 27 maj 1949 (nr 339) för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna ha närmare bestämmelser givits i fråga om dessa myndigheters ämbetsbefattning och organisation. Bostadsstyrelsen skall under Kungl. Maj :t utöva den centrala ledningen

199 av statens verksamhet till främjande av bostadsförsörjningen. Styrelsen är chefsmyndighet för länsbostadsnämnderna. Utöver uppgiften att enligt gällande bestämmelser handha den statliga låne- och bidragsverksamheten till främjande av bostadsförsörjningen åligger det styrelsen, bland annat, att söka klarlägga förutsättningarna för en fortgående allmän förbättring av bostadsförsörjningen, att föra statistik, avsedd att belysa utvecklingen på bostads- och byggnadsmarknaderna, verkställa undersökningar beträffande denna utveckling och utföra beräkningar rörande det framtida bostadsbehovet, att medverka vid uppgörande av sådana bostadsförsörjningsplaner, som det enligt lag åligger vissa kommuner att upprätta, samt att i mån avbehov biträda övriga kommuner med särskilda undersökningar om bostadsförsörjningsläget och förutsättningarna för en förbättring därav. Bostadsstyrelsen, som är organiserad på fyra byråer och en fristående social sektion, utgöres av en generaldirektör och chef, en av byråcheferna eller chefen för den sociala sektionen som generaldirektörens ställföreträdare samt fem av Kungl. Maj :t för en tid av högst tre är förordnade särskilda ledamöter. Styrelsen äger bl. a. beordra befattningshavare vid länsbostadsnämnd att tjänstgöra hos styrelsen. Länsbostadsnämnd skall finnas en i varje län. Länsbostadsnämnderna äro förlagda till vederbörande residensstäder utom i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, där nämnden är förlagd till respektive Uddevalla, Borås och Skara. Beträffande länsbostadsnämndernas förläggning anfördes i propositionen 218/1948 att länsbostadsnämnderna måste förutsättas ha viss kontakt med länsstyrelserna såsom länens högsta hälsovårds- och byggnadsmyndighet, med länsarkitektkontoren, överlantmätarna, distriktsingenjörerna för vattenförsörjning och avlopp, förste provinsialläkarna ävensom med länsarbetsnämnderna och lantbruksnämnderna. Med hänsyn härtill syntes lämpligt att länsbostadsnämnden i allmänhet förlades till vederbörande residensstad. I statsutskottets förenämnda utlåtande 159/1948 gjordes i denna fråga följande uttalande. Utskottet, som förklarade sig dela departementschefens uppfattning, att det vore lämpligt att länsbostadsnämnd i allmänhet förlades till residensstaden, ville framhålla, att behov komme att föreligga av fortlöpande kontakt mellan länsbostadsnämnderna och lantbruksnämnderna. Det förtjänade därför övervägas, huruvida icke avvikelse från regeln borde göras i fråga om Göteborgs och Bohus län samt Skaraborgs län, där lantbruksnämnd vore avsedd att inrättas i Uddevalla respektive Skara. Utskottet fann vidare starka skäl i och för sig tala för att två länsbostadsnämnder inrättades såväl i Älvsborgs län som i Kalmar län med förläggning i samma städer som lantbruksnämnderna. Med hänsyn till angelägenheten av att organisationen så långt möjligt begränsades syntes dock med en sådan utbyggnad böra anstå till dess viss erfarenhet vunnits rörande de nya länsorganen.

200 Länsbostadsnämnd skall i länet handha den statliga låne- och bidragsverksamheten till främjande av bostadsförsörjningen, i den mån detta ej ankommer på bostadsstyrelsen eller annan statlig myndighet. Härvid åligger det länsbostadsnämnd, bland annat, att verka för en planmässig förbättring av bostadsförsörjningen i länet och för detta ändamål under samråd med bostadsstyrelsen verkställa erforderliga undersökningar rörande bostadsförhållandena och det framtida bostadsbehovet samt att såväl vid som utom domstol företräda Kungl. Maj :t och kronan dels gentemot den, som är skyldig att erlägga betalning till nämnden, dels för den egendom, som nämnden förvaltar, dels ock i övrigt i allt som angår nämndens verksamhet, under förutsättning att bostadsstyrelsen ej förbehållit sig rätten därtill. Länsbostadsnämnd består av fem ledamöter. Fyra av dem utses av Kungl. Maj :t för en tid av tre år. Kungl. Maj :t förordnar en av dessa ledamöter att vara ordförande i nämnden samt utser suppleanter för de övriga tre ledamöterna. Såsom självskriven ledamot i nämnden ingår länsbostadsdirektören. Nämnden utser inom sig vice ordförande. Landshövdingen i länet eller, vid förfall för honom, landssekreteraren eller landskamreraren äger rätt att närvara vid nämndens sammanträden. Ordförande, ledamöter och ersättare i nämnderna ha den 21 juli 1948 av Kungl. Maj:t förordnats för tiden till och med den 30 j u n i 1951. Därvid har i nämnderna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Värmlands, Örebro och Västmanlands län landshövdingen samt i nämnderna i Kalmar, Hallands och Gävleborgs län landssekreteraren förordnats till ordförande. Länsbostadsnämndernas personal den 15 augusti 1949 framgår av vidstående förteckning. I anslutning till den däri angivna lönegradsplaceringen må framhållas att i årets statsverksproposition (bil. 7 sid. 101) föreslagits att direktörstjänsterna vid länsbostadsnämnderna skola extra-ordinariesättas fr. o. m. den 1 juli 1950. Frågan, huruvida samtliga dessa extra ordinarie tjänster borde tillsättas redan då, syntes emellertid enligt departementschefens mening av vissa skäl böra bli föremål för ytterligare överväganden. Samtidigt avses ingenjörs- och biträdespersonalen skola erhålla viss förstärkning. Propositionen har i dessa delar bifallits av riksdagen. Länsbostadsdirektören är i främsta rummet ansvarig för fullgörandet av de arbetsuppgifter, som åligga nämndens personal. Han har därvid, bland annat, att tillse, att föreliggande ärenden utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling och nämndens beslut utan dröjsmål expedieras, att inför nämnden föredraga förekommande ärenden, i den mån föredragningen icke enligt nämndens beslut uppdrages åt annan befattningshavare eller ledamot av nämnden, att taga initiativ till och för nämnden framlägga förslag till åtgärder, som böra vidtagas av nämnden, att upprätthålla för nämndens verksamhet erforderlig förbindelse med vederbörande länsstyrelse, andra statliga länsorgan samt kommunala organ, att ha tillsyn över att skuldför-

201 Länsbostadsdirektör Lan

Cg 31

Cg 29

l:e byråingenjör

Kassör

Ingenjör

Biträdespersonal

Ce 27

Ce 22

högst Cg 21

Ce (Cg) 11 i regi. befordr.-gång

B C D E F G H I K L M N O P R S , T . U . W . X . Y . Z . AC . BD.

1 ll

Summa 1

24 Arvodesanställning.

bindelse för lån och bidrag samt säkerhet, som ställes för sådan förbindelse, bli granskade och förvarade på betryggande sätt. Förste byråingenjören åligger att enligt nämndens bestämmande förbereda och inför nämnden föredraga förekommande låne- och bidragsärenden samt att tillhandagå kommunala förmedlingsorgan och lånesökande med råd och upplysningar. Vid handläggning av ärenden av teknisk natur skall förste byråingenjören i mån av behov erhålla biträde av arkitekt. Kassören åligger att handha länsbostadsnämndens kassarörelse samt bokföring och revision, att svara för utbetalning av löner och reseersättningar till nämndens personal i den mån utbetalning ej ombesörjes av bostadsstyrelsen, att vidtaga åtgärder för debitering och uppbörd av räntor, amorteringar och andra avgifter samt att granska skuldförbindelse och säkerhet, som ställes för lån eller bidrag, ävensom svara för förvaringen av sådana säkerhetshandlingar, som skola omhänderhas av nämnden, och för att desamma bibehållas i gällande kraft. Vid handläggning av ärenden av rättslig natur skall kassören i mån av behov erhålla biträde av juridiskt utbildad arbetskraft.

202 Det erforderliga biträdet av arkitekt respektive jurist lämnas på olika sätt. Medverkan av arkitekt lämnas i alla län utom Stockholms, Gotlands och Skaraborgs län av länsarkitektkontoret. I regel lämnas denna medverkan, som avser bostadsteknisk granskning samt rådgivning åt allmänheten, av biträdande länsarkitekt. Denne tjänstgör i allmänhet hos nämnden några timmar upp till en dag per vecka. Såsom juridiskt biträde åt nämnderna skola i mån av behov mot särskilt arvode vara anställda jurister. Det biträde de lämna nämnderna består främst i juridisk granskning av låneärendena. I en nämnd (Härnösand) är direktören jurist och verkställer själv denna granskning. Särskilda biträden (ombudsmän) hade intill den 30 juni 1950 förordnats vid 23 nämnder. Av dessa ombudsmän äro 14 länsstyrelsejurister. Viktigare ärenden skola handläggas av länsbostadsnämnden i dess helhet (pleniärenden). I övriga ärenden äger nämndens ordförande, vice ordförande, länsbostadsdirektören eller annan tjänsteman fatta beslut på nämndens vägnar enligt i arbetsordning meddelade bestämmelser. Vid avgörande av pleniärenden är nämnden beslutför, då utom ordföranden minst två ledamöter eller ersättare för dem äro närvarande. Är ledamot, ersättare för honom eller föredragande av mening, som avviker från beslut, som i hans närvaro fattas av länsbostadsnämnd, åligger det honom att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Beträffande vissa ytterligare i detta sammanhang aktuella bestämmelser hänvisas till sid. 21. Befattningar vid länsbostadsnämnderna i 27 och högre lönegrader tillsättas av Kungl. Maj :t efter förslag av bostadsstyrelsen. Övriga befattningar tillsättas av bostadsstyrelsen, som ock äger antaga extra personal. Styrelsen må dock medgiva att icke-ordinarie personal i högst lönegrad Ce 24 får antagas av nämnderna. Besvär över länsbostadsnämnds beslut anföres, där ej i särskild ordning annat föreskrivits, hos bostadsstyrelsen. Besvär ingivas till nämnden, som med eget yttrande översänder dem till bostadsstyrelsen. Besvär över bostadsstyrelsens beslut anföres, där ej annat är stadgat, hos Kungl. Maj:t i socialdepartementet. Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan bostadsstyrelsen, länsbostadsn ä m n d e r n a och de kommunala förmedlingsorganen grundar sig jämväl på ovannämnda 1948 års beslut, där fördelningen angivits böra ske efter följande riktlinjer. 1. B o s t a d s s t y r e l s e n s uppgifter skulle sålunda vara följande. / fråga om planering av bostadsförsörjningen: Följande av utvecklingen på bostads- och byggnadsmarknaderna samt klarläggande av förskjutningar i de framtida förutsättningarna för en allmän förbättring av bostadsförsörjningen. Handhavande av löpande statistik avsedd att belysa utvecklingen på bostadsoch byggnadsmarknaderna, verkställande av särskilda undersökningar beträffande

203 denna utveckling samt utförande av beräkningar rörande det framtida bostadsbehovet och den framtida utvecklingen på bostadsmarknaden. Medverkan vid upprättande av bostadsförsörjningsplaner för kommuner med minst 10 000 invånare. Biträde åt mindre kommuner, där behov föreligger av särskilda undersökningar för belysning av bostadsförsörjningsläget och förutsättningarna för en förbättring av detsamma i framtiden. / fråga om förhandsgranskning av projekt för vilka lån och bidrag äro avsedda att sökas: Förhandsgranskning av ritningar och tekniska beskrivningar avseende a) ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus b) nybyggnad, ombyggnad eller förbättringar av enfamiljshus i städer med minst 10 000 invånare c) projekt som länsorganen icke anse sig kunna bedöma. Biträde åt länsorganen och de kommunala organen med råd, upplysningar och anvisningar i tekniska frågor. Biträde i form av konsultationer åt byggnadsföretagare vid planering av bostadsbyggnadsföretag. Granskning och utarbetande av typritningar till enfamiljshus. Projektering av kollektiva tvätterier, för vilka statliga lån och bidrag äro avsedda att sökas. / fråga om beviljande och förvaltning av lån och bidrag: Beslut i låne- och bidragsärenden avseende a) ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus b) nybyggnad, ombyggnad eller förbättring av enfamiljshus i städer med minst 10 000 invånare c) lantarbetarebostäder d) kollektiva tvätterier e) familjebostadsbidrag till familjer i hus till vilka lån och bidrag kunna beviljas av centralorganet f) projekt som länsorganen icke anse sig kunna bedöma g) besvär över länsorganens beslut. Förvaltning av lån och bidrag, beviljade av centralorganet. Granskning av ansökningar angående statsbidrag till pensionärshem och yttrande till Kungl. Maj:t däröver. Förslag till fördelning mellan kommunerna av trekronorsbidrag. Råd och anvisningar till länsorganen rörande den ekonomiska och juridiska granskningen. Inspektion av länsorganens låne- och bidragsverksamhet. Översyn över den byggnadstekniska kontrollen. 2. L ä n s b o s t a d s n ä m n d e r n a skulle ha följande uppgifter. / fråga om planering av bostadsförsörjningen: Verkställande i samråd med centralorganet av undersökningar rörande bostadsförhållandena och bostadsbehovet i de olika länen. / fråga om förhandsgranskning av projekt för vilka lån och bidrag äro avsedda att sökas: Förhandsgranskning av ritningar och tekniska beskrivningar avseende nybyggnad, ombyggnad eller förbättring av enfamiljshus i andra kommuner än städer med minst 10 000 invånare. 14—016428

204 / fråga om beviljande och förvaltning av lån och bidrag: Beslut i låne- och bidragsärenden avseende a) nybyggnad, ombyggnad eller förbättring av enfamiljshus i andra kommuner än städer med minst 10 000 invånare b) familjebostadsbidrag till familjer i hus till vilka lån och bidrag kunna beviljas av länsorganen. Förberedande granskning av ärenden avseende lantarbetarbostäder. Förvaltning av lån och bidrag, beviljade av länsorganen. 3. F ö r m e d l i n g s o r g a n e n slutligen skulle handha nedannämnda uppgifter. / fråga om planering av bostadsförsörjningen: I fråga om kommuner med minst 10 000 invånare, upprättande av bostadsförsörjningsplaner i samråd med centralorganet. Insamling av statistiska primäruppgifter, avsedda att belysa utvecklingen på bostads- och byggnadsmarknaderna. Biträde åt byggnadsföretagare vid planeringen av bostadsbyggnadsföretag. Tillhandahållande av typritningar till enfamiljshus. / fråga om förhandsgranskning av projekt för vilka lån och bidrag äro avsedda att sökas: Förmedling av ansökningar om förhandsgranskning. / fråga om beviljande och förvaltning av lån och bidrag: Förmedling av ansökningar om lån och bidrag. Biträde vid utbetalning av lån och bidrag. Biträde vid förvaltningen av lån och bidrag, beviljade såväl av centralorganet som av länsorganen. Verkställande av byggnadsteknisk kontroll. 4. Utöver ovannämnda uppgifter har l ä n s b o s t a d s n ä m n d att beträffande kommun som befriats från att förmedla lån m. m. handha de eljest på förmedlingsorganet ankommande uppgifterna. Arbetsfördelningen, som till en början i huvudsak grundade sig på ifrågavarande plan, har senare undergått en viss förskjutning. Under budgetåret 1948/49 handlade länsbostadsnämnderna i viss utsträckning ärenden angående förbättringslän, varjämte före den 1 juli 1949 till nämnderna överflyttades ärenden angående egnahemslån beträffande städer med mindre än 10 000 invånare samt alla landskommuner. Fr. o. m. den 1 januari 1950 handha nämnderna även ärenden angående egnahemslån och förbättringslån, avseende samtliga städer utom Stockholm, Göteborg och Malmö, samt handlägga ärenden angående familjebostadsbidrag och bränslebidrag till familjer i enfamiljs- och tvåfamiljshus i samtliga kommuner utom de tre nämnda städerna. Det må anmärkas att vad ovan sagts om enfamiljshus även gäller tvåfamiljshus. IV. UTREDNINGEN Inledning. Länsbostadsnämndens uppgifter ligga visserligen åtminstone tills vidare mindre på planläggningsverksamhetens än på den direkta låneoch bidragsgivningens område. På planeringsområdet har länsbostadsnämn-

205 den som en primär uppgift allenast att i samråd med bostadsstyrelsen verkställa undersökningar rörande bostadsförhållanden och bostadsbehov i länet. Men det ligger dock i sakens natur, att nämnden icke k a n fullgöra sina uppgifter beträffande låne- och bidragsgivningen utan att både vara i kontakt med den planering, som på olika håll sker inom länet, och själv bilda sig en uppfattning om efter vilka linjer nämndens verksamhet med hänsyn till dessa planeringar bör bedrivas. Därtill kommer emellertid även att vid det nödvändiga samarbetet för planeringen på olika områden nämnden måste företräda de bostadspolitiska synpunkterna på förekommande planarbeten. Som framgår av den föregående redogörelsen har också vid tillskapandet av organisationen framhållits, att länsbostadsnämnden måste anses i hög grad beroende av samarbete såväl med länsstyrelsen som med ett flertal andra länsorgan. Detta är för övrigt självklart med den centrala betydelse bostadspolitiken har för planeringsverksamheten över huvud. Redan med hänsjm härtill synes böra övervägas i vad mån en fastare samordning mellan länsbostadsnämnden och övriga länsorgan kan genomföras än den som enligt nu gällande bestämmelser är möjlig. Att denna samordning bör ske i länsstyrelsens regi synes i och för sig naturligt. Man bör komma ihåg att den statliga tillsynen och ledningen av kommunernas verksamhet på flertalet förvaltningsområden ankommer på länsstyrelsen. Den länsstyrelsen åvilande ledningen av bebyggelseplaneringen blir utan tvivel försvårad om bostadsförsörjningsfrågan, som är ett av de viktigaste elementen i denna planering, skall vara undantagen från länsstyrelsens ämbetsbefattning. På längre sikt är det ofrånkomligt att bostadspolitikens lokala inriktning göres beroende av storleken av exploateringskostnaderna, däri inbegripet kostnader för behövliga allmänna nyttigheter, inom olika områden. En samordning av hithörande undersökningar och bedömanden synes bäst kunna ske inom det centrala bebyggelseplaneringsorganet i länet, länsstyrelsen. Bostadspolitiken är vidare en av socialpolitikens grenar. Socialvården och stora delar av socialpolitiken i övrigt är ett av länsstyrelsens betydelsefullaste verksamhetsområden. I detta sammanhang förtjänar framhållas, att i ett den 13 juli 1938 framlagt betänkande med vissa riktlinjer för en fortsatt statsunderstödd bostadsbyggnadsverksamhet, utarbetat av en kommitté representerande byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, egnahemsstyrelsen, byggnadslånebyrån och bostadssociala utredningen, föreslogs att förbindelseorgan eller mellaninstanser mellan kommunerna och ett centralt organ skulle inrättas. Såsom dylika förbindelseorgan skulle enligt nämnda kommitté länsstyrelserna k u n n a tänkas bli anlitade. Dessa syntes ur flera synpunkter vara lämpade därför icke minst med hänsyn till deras tillgång till byggnadsteknisk sakkunskap på länsarkitektkontoren. Då emellertid arbetet kunde väntas bli mycket omfattande och länsstyrelserna redan med dåvarande arbetsupp-

206 gifter vore hårt arbetstyngda, kunde det, anförde kommittén, måhända icke anses lämpligt att belasta länsstyrelserna även med ifrågavarande uppgifter, varför andra utvägar borde sökas. Bostadssociala utredningen synes för sin del icke ha diskuterat att lägga ifrågavarande uppgifter på länsstyrelserna. Något alternativ till inrättande av länsbostadsnämnderna uppställes egentligen ej. Innan länsstyrelseutredningen för sin del går att undersöka möjligheterna för en närmare samordning mellan länsbostadsnämnd och övriga länsorgan, torde det böra påpekas att länsstyrelserna icke kunna anses mindre hårt arbetsbelastade nu än 1938. Att trots detta samordningstanken icke å priori även nu bör avvisas är främst beroende dels av samordningsfrågans utomordentliga och alltmer ökande betydelse och dels av den nya organisationsform för länsstyrelsen, som utredningen föreslår. För en organisatorisk samordning tala här som i fråga om de andra fristående länsorganen de fördelar, som ur allmänt organisatorisk synpunkt skulle vara att vinna med ett gemensamt länsorgan för alla de centrala länsfrågorna. Dessa allmänna skäl har utredningen förut närmare utvecklat. Det torde därför här blott behöva helt kort understrykas, att samordningen och kontinuiteten givetvis skulle i hög grad befordras och det erforderliga samarbetet väsentligt underlättas, om den bostadspolitiska verksamheten kunde förläggas till det organ, länsstyrelsen, som har att svara för eller eljest taga befattning med inånga av de frågor, av vilka bostadspolitikens praktiska utformning är beroende. Å andra sidan skulle det säkerligen för dem, som speciellt ha att syssla med bostadspolitiken, vara värdefullt att komma i närmare kontakt med dessa frågor och kunna utöva inflytande på deras behandling. En enhetlig ledning av bostadspolitiken och annan allmän verksamhet för samhällsutvecklingen i länet skulle vidare innebära stora fördelar med avseende på möjligheter att spara arbetskraft och undvika dubbelarbete. Speciellt i fråga om den administrativa personalen synas betydande rationaliseringar möjliga. Länsbostadsnämnderna äro ännu mycket små organ med en personal på i regel 5 å 6 befattningshavare. Det är under sådana förhållanden svårt att åstadkomma en rationell arbetsfördelning. Särskilt i fråga om de kamerala göromålen torde avsevärda personalbesparingar kunna ernås, om dessa göromål överflyttas till landskontoret. En väntad ansvällning av verksamheten torde framdeles kunna mötas med långt ringare nyanställning av personal, därest nämndernas personal komma att utgöra en del av länsstyrelsepersonalen än om den bildar en fristående enhet i varje län. Planläggningsverksamheten med avseende pä bostadsförsörjningen skall visserligen för närvarande ankomma på kommunerna själva och är obligatorisk endast såvitt angår kommuner med minst 10 000 invånare. Som in-

207 ledningsvis antytts, torde dock nämnderna ofta få taga ställning till olika planfrågor, där bostadspolitiska synpunkter spela in. Särskilt torde detta komma att gälla frågor om planering ur bebyggelsesynpunkt, med hänsyn till vattenförsörjning och avlopp eller i jordbruksrationaliseringsavseende. Det material, som tarvas för en bedömning av bostadsförsörjningsfrågan, är hänförligt å ena sidan till de faktorer som skapa efterfrågan, d. v. s. befolkningsutvecklingen och alla på denna inverkande omständigheter såsom näringslivets inriktning och sannolika utveckling, kommunikationer, utbildningsmöjligheter m. m., och å andra sidan särskilt till möjligheterna att tillgodose en väntad efterfrågan med avseende på för bostadsbebyggelse lämplig mark. Hela denna mekanism är emellertid sä invecklad och i vissa avseenden beroende av faktorer i utvecklingen även utom länet, att man icke rimligen kan förutsätta att nämnden skall kunna behärska densamma med de resurser, som stå till nämndens förfogande. Det torde dock vara möjligt för nämnden att med anlitande av vissa kunskapskällor, bl. a. inom andra länsorgan, bilda sig en någorlunda hållbar uppfattning om den sannolika utvecklingsgången och härav påkallade åtgärder i fråga om bostadsförsörjningen. En på så sätt bildad uppfattning kan därefter ligga till grund för nämndens bedömande av problem av blandad karaktär, däri bostadsförsörjningssynpunkten utgör en del. Frågan om samordning har berörts i tillämpningskungörelsen till lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. Där stadgas sålunda, bl. a., att vid upprättande av bostadsförsörjningsplan skall eftersträvas samordning av planen med den samhällsplanering, som föreskrives i byggnadslagen, samt i förekommande fall utvecklingsplanering i fråga om jordbruket. I den utsträckning så kan ske skall för bostadsförsörjningsplanens upprättande utnyttjas utredningsmaterial, som lägges till grund för planeringsverksamhet av nu nämnt slag. Bostadsförsörjningsplan skall i regel avse en tid av tio år från planens antagande. Det ligger i sakens n a t u r att, ehuru dessa föreskrifter om samordning i första hand ha avseende på de kommunala organen och planförfattarna samt bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna likväl i många fall såsom lokalorgan åt styrelsen och efter dennas uppdrag torde komma att kopplas in på speciella uppgifter beträffande planeringsverksamheten. Lika viktigt som det därvid är att nämnden är informerad om pågående planarbeten på andra områden och de ledande synpunkterna vid dessa planläggningar, lika betydelsefullt är det för planläggningsverksamheten på de andra områdena, att de bostadspolitiska synpunkterna där vederbörligen beaktas. Ehuru ett intimt samarbete i nu nämnda frågor redan torde bedrivas, främst kanske på grundval av de särskilda låne- och bidragsärenden, med vilka länsbostadsnämnden har att taga befattning, torde detta samarbete kunna göras ännu fastare och även mera rationellt, om handläggningen

208 kan ske gemensamt inom ett och samma organ och formliga remisser icke behöva användas. Emellertid är med nu gällande ordning i fråga om bostadsförsörjningsplaneringen länsbostadsnämnden berövad en förutsättning för att kunna överblicka hela länets bostadsförsörjningsfråga. Utredningen syftar härvid på, att de bostadsförsörjningsplaner, som vissa kommuner skola uppgöra, icke författningsenligt skola passera länsbostadsnämnden eller något annat statligt länsorgan. Visserligen ha dylika planer inga direkta rättsverkningar, men då de skola ligga till grund för bostadsproduktionen inom kommunen, äro deras allmänna återverkningar på andra områden betydande. Det ligger dessutom i sakens natur, att vissa statliga länsmyndigheter böra inkopplas i samband med förarbetena för planerna och vid deras uppgörande, så att bostadsförsörjningsplanerna i största möjliga utsträckning koordineras med planer på andra områden. Under sådana omständigheter skulle det uppenbarligen vara värdefullt för centralorganet, bostadsstyrelsen, att få den kontroll på att alla erforderliga åtgärder i fråga om samordning vidtagits, som ett yttrande i saken från ett därför ansvarigt länsorgan innebär. Den omgång, som länsorganens inkopplande här skulle innebära och som ansågs motivera att länsbostadsnämnderna skulle förbigås, torde i själva verket mer än väl uppvägas av fördelama med en effektivare samordning. Enligt utredningens mening äro dessa planer även av största betydelse för länsplaneringen på andra områden och böra i allmänhet ingå som element i denna. Även detta utgör ett motiv för att länsstyrelsen bör inkopplas pä behandlingen av dem. Därest utredningens förslag i organisationsfrågan vinner beaktande, vill utredningen förorda, att länsstyrelsen får befogenhet att granska bostadsförsörjningsplanerna. Motsvarande synpunkter kunna anföras beträffande frågor om statsbidrag till pensionärshem, vilka frågor ej heller handläggas i länsinstansen. Stadsplanesynpunkterna beaktas icke ex officio av de bostadspolitiska organen, med undantag för någon enstaka länsbostadsnämnd, vid behandlingen av byggnadsprojekten, då dessa synpunkter skola komma under beaktande vid behandlingen av motsvarande byggnadsärenden hos stadsplanemyndigheterna. Enär ofta gången av dessa olika ärenden är den, att lån eller bidrag först sökes, kunna lätt komplikationer uppstå med avseende P å byggnads förläggning, utseende m. m. Att lånegranskning och granskning ur stadsplanesynpunkt icke äro samordnade kan även ur allmän synpunkt få menliga följder. Härtill kommer en förklarlig benägenhet hos många byggnadsnämnder att beträffande låneunderstödda hus icke tillräckligt beakta de stadsplanetekniska synpunkterna. Särskilt gäller väl detta mindre samhällen. Det är därför synnerligen viktigt, att länets planmyndigheter beredas tillfälle att på ett tidigt stadium medverka vid granskningen. Icke minst på grund härav har man på länsarkitekthåll hälsat med

209 tillfredsställelse, att länsarkitektkontoren i de flesta län tagas i anspråk för den särskilda bostadstekniska granskningen i låneärenden. Man får då samtidigt möjlighet att granska ärendena ur stadsplanesynpunkt. Att märka är emellertid att denna samverkan icke äger rum i alla län. Den arbetsfördelning, som nämnda praxis innebär, kan väl i och för sig sägas vara rationell och den bygger på ett strikt iakttagande av behörighetsgränserna. Men samtidigt böra såväl med hänsyn till allmänhetens anspråk på fullgod service som också ur allmän bebyggelseplaneringssynpunkt skapas verkliga garantier för att båda leden i samarbetet fungera oklanderligt. En förutsättning härför torde vara att de bostadspolitiska organen kontrollera att stadsplanemyndigheterna granskat fallet innan beslut meddelas. Då så i regel icke torde ske, blir samordningen oftast beroende av planmyndigheternas initiativ. Om de icke genom länsbostadsnämndens åtgärder sättas i tillfälle att taga sådana initiativ kommer följaktligen intet samarbete till stånd. Här som på andra håll inom det område, som berör byggnadsfrågorna, synes en rationell och särskilt ur allmänhetens synpunkt effektiv ordning icke kunna skapas på annat sätt än genom att sammanföra prövningen till ett gemensamt organ. Endast härigenom k a n i vart fall en sökande samtidigt få besked om lån samt klarhet i att byggandet icke hindras av byggnadsförbud eller andra särskilda bestämmelser. Frågan om ordnande av vattenförsörjning och avlopp skall, innan lån beviljas, enligt gällande regler vara tillfredsställande utredd. På grund härav är länsbostadsnämnden beroende av samverkan med distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp ävensom med länsstyrelsen, som granskar och yttrar sig över ansökningar om bidrag till vatten- och avloppsanläggningar. Ett betydande remissväsen existerar därför på detta område. Men härtill kommer att, enligt vad utredningen inhämtat, det icke alltid beaktas att vatten- och avloppsfrågan även sammanhänger med bebyggelseplaneringen i allmänhet. Vatten- och avloppsfrågan blir stundom behandlad som ett fristående element trots denna samhörighet. Erforderliga kontakter i denna fråga med länsarkitekten torde ej sällan ha underlåtits och olägenheter ha till följd härav uppkommit. Även om dessa samarbetslinjer vid oförändrad organisation så småningom skulle k u n n a bringas i bättre ordning, synes det uppenbart, att samarbetet skulle bäst främjas genom att de olika samarbetande parterna inordnas i ett gemensamt organ. Inom ett sådant blir det en av ledningens angelägnaste uppgifter att tillse att vederbörligt samarbete bedrives och att samordning och kontinuitet främjas och bevaras. Lån och bidrag till jordbrukets bostäder beviljas av de bostadspolitiska organen. Större delen av dessa ärenden handläggas av länsbostadsnämnden men vissa av bostadsstyrelsen. I fråga om de jordbrukspolitiska synpunkterna skall dock lantbruksnämndens mening vara avgörande.

210 Slutligen torde särskilt i bidragsfrågor länsbostadsnämnden stundom behöva kontakta länsstyrelsens taxeringsavdelning. Dessutom torde det vara önskvärt att kontakter upprätthållas mellan länsbostadsnämnd och länsstyrelsens socialvårdsdetalj. Det synes uppenbart att en närmare samordning mellan länsbostadsnämnden och de andra här berörda länsorganen skulle medföra stora fördelar. Att denna samordning bör gå via det centrala länsorganet, länsstyrelsen, förefaller som förut nämnts också naturligt. Om alla eller i vart fall flertalet av nämnda länsorgan kunna sammanföras inom länsstyrelsens ram, skulle uppenbarligen samordningen och samarbetet kunna organiseras och bedrivas på ett betydligt mera målmedvetet sätt med påtagliga fördelar icke minst för den sökande allmänheten, som på ett enda ställe skulle kunna få planerade byggnadsföretag granskade ur alla de olika synpunkter, som nu representeras av de skilda länsorganen. Mot de synpunkter, som sålunda tala för en organisatorisk samordning, kunna emellertid ställas vissa svårigheter och ölägenheter. En invändning torde vara den, att bostadspolitikens särskilda syften bäst kunna tillgodoses, om de bostadspolitiska ärendena handläggas inom ett särskilt för ändamålet avsett organ. Denna invändning har utredningen upptagit till behandling i den allmänna delen av betänkandet. Här torde blott behöva tillläggas, att invändningen mister större delen av sin betydelse vid införandet av den av utredningen föreslagna organisationsformen för länsstyrelsen. Därigenom blir det möjligt att inom länsstyrelsens r a m skapa en särskild arbetsdetalj, som under medverkan av lekmän ägnar sig åt de speciella bostadspolitiska problemen. En praktiskt organisatorisk svårighet utgör den omständigheten, att vissa länsbostadsnämnder nu äro förlagda på annan ort än vederbörande residensstad (Uddevalla, Borås och Skara). Även om dessa länsbostadsnämnders stationeringsort ingalunda torde vara avgörande för huruvida de kunna inordnas i länsstyrelsen eller ej, bör dock enligt utredningens mening frågan om deras förläggning kunna omprövas. Utredningen anser sig finna stöd för denna mening i det förhållandet, att departementschefen vid framläggande av organisationsförslaget synes ha utgått från att samtliga länsbostadsnämnder borde förläggas till residensstäderna. Enligt utredningens mening är vikten för länsbostadsnämnden av samarbetet med lantbruksnämnden icke större än den betydelse, som en samverkan mellan länsbostadsnämnden och övriga länsorgan (särskilt länsstyrelsen, länsarkitekten, distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp samt förste provinsialläkaren) har. Genom länsbostadsnämndens förening med länsstyrelsen stå betydande fördelar att vinna. Då länsbostadsnämnd och lantbruksnämnd äro skilda organ och gemensamma beslut icke kunna fattas, måste kommunikationen dem emellan åtminstone såvitt angår besluten i

211 princip vara skriftlig. Olägenheterna av att länsbostadsnämnden är förlagd till annan ort än lantbruksnämnden torde därför bli mindre än de fördelar en förening med länsstyrelsen kan erbjuda. Vad angår särskilt länsbostadsnämnden i Älvsborgs län synes med hänsyn till önskvärdheten av samarbetet med lantbruksnämnden tämligen likgiltigt om länsbostadsnämnden är förlagd till Borås eller Vänersborg. — Länsbostadsnämnden i Uddevalla får nu sitt behov av arkitektexpertis tillgodosett från länsarkitektkontoret i Göteborg, varifrån en tjänsteman i regel en dag i veckan reser till Uddevalla för att biträda nämnden. Då vissa fördelar ur organisatorisk synpunkt skulle följa av att de tre länsbostadsnämnderna flyttas till respektive residensstäder, har utredningen byggt sitt förslag på att en sådan förflyttning kommer till stånd. Som förut framhållits är denna förflyttning dock intet oeftergivligt villkor för en organisatorisk samordning. Utredningens förslag. Enligt utredningens mening tala övervägande skäl för att länsbostadsnämnden inorganiseras i länsstyrelsen. De olägenheter, som skulle följa därav, äro förhållandevis obetydliga. På grund härav förordar utredningen en dylik omorganisation. Visserligen äro nämndens uppgifter i viss utsträckning av kameral natur, men låne- och bidragsgivningen är väsentligen en social- och bostadspolitisk verksamhet. Samtidigt är den nära förbunden med den allmänna planläggningsverksamheten på bostadspolitikens och angränsande områden. Inordnandet av länsbostadsnämnden i länsstyrelsen torde därför böra ske inom landskansliets ram, på vilken sistnämnda avdelning övriga på länsstyrelsen ankommande samhällsplaneringsfrågor och sociala frågor handläggas. Dock torde den del av de kamerala göromålen, som icke innefattar överväganden ur nyssnämnda andra synpunkter, böra läggas på landskontoret. För den närmare utformningen av länsstyrelsens inre organisation för den bostadspolitiska verksamheten lämnas redogörelse i kap. 23. Frågan om de riktlinjer efter vilka organisationen bör uppbyggas kompliceras emellertid av vissa särskilda omständigheter. Nämndens nuvarande personal är ringa. Någon större utökning inom den närmaste framtiden torde icke vara att vänta. Som i propositionen (153/1949) angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen för budgetåret 1949/50 m. m. (sid. 71) anförts, torde vissa allmänna skäl tala för att nämndernas kapacitet redan vid oförändrad personalstyrka kommer att successivt öka. Därest nämnden inordnas i länsstyrelsen, torde enligt utredningens mening en ytterligare kapacitetsökning kunna påräknas. Under sådana förhållanden synes, såsom i propositionen framhållits, även en tänkbar ytterligare decentralisering icke komma att nämnvärt påverka personalbehovet. Under överskådlig tid torde man därför böra räkna med en personalstyrka av i

212 stort sett nuvarande storlek, dock sannolikt med en viss ökning av ingenjör spersonalen. Den särskilda personalen på en speciell bostadspolitisk arbetsdetalj inom landskansliet k a n av nu angivna skäl beräknas bli tämligen fåtalig, 2—3 eller i de största länen 4—5 befattningshavare, biträden icke inräknade. Med hänsyn till det allmänna önskemålet att icke organisera för små sektioner bör övervägas om icke förevarande uppgifter k u n n a sammanslås med vissa andra och sålunda bilda underlag för en större och bärkraftigare enhet. Även om den för de bostadspolitiska uppgifterna avsedda personalen i stort sett bör hållas samman, synes detta icke utesluta, att den — j ä m t e för andra uppgifter avsedd personal — ingår i en sektion, där förutom bostadsärendena också andra uppgifter handläggas. Utredningen har trott sig finna att den för bebyggelseplaneringen och därmed sammanhängande ärenden avsedda sektionen inom landskansliet u r ovan antydda synpunkter skulle vara särskilt lämpad att åtminstone tills vidare omfatta även de bostadspolitiska ärendena. Som ytterligare skäl härför kan anföras att länsstyrelsens kontakter med lantbruksnämnden i planeringsfrågor o. dyl. böra gå över denna sektion. Det bör vara en fördel att samtliga anknytningspunkter mellan länsstyrelsen och lantbruksnämnden äro förenade inom en och samma sektion i länsstyrelsen. Å andra sidan är det med hänsyn till organisationsformen som sådan intet som hindrar att en särskild sektion för bostadsärendena bildas, när helst detta anses erforderligt. Beslutanderätt, lekmannadeltagande, föredragning m. m. ordnas efter samma linjer på detta område som inom övriga områden, och här hänvisas till särskilda redogörelser därför. För tydlighetens skull vill utredningen framhålla, att utredningen avser att lekmannakollegiet på detta område skall bestå av tre ledamöter, en utsedd av Kungl. Maj :t och två av vederbörande landsting resp. stadsfullmäktige i stad utanför landsting. Här torde vidare böra särskilt övervägas frågan om länsbostadsdirektörens ställning. Enligt nuvarande ordning är länsbostadsdirektören självskriven ledamot av nämnden. Anledning torde dock ej finnas att beträffande honom göra något undantag från den av utredningen i andra fall förordade regeln att vederbörande sektionschef eller annan föredragande ej skall deltaga i besluten i annan mån än att han skall ha rätt och plikt att anmäla avvikande mening (jfr även sid. 117). Länsbostadsdirektören bör vara den främste föredraganden i bostadspolitiska ärenden och närmaste chef för den särskilt för dessa ärenden avsedda personalen. Till landskontoret bör flyttas befattningen med de rent kamerala uppgifterna såsom utbetalning och förvaltning av lån m. m. Nämndens nuvarande kassörsbefattning blir överflödig och k a n indragas. Beträffande viss ytterligare för kamerala göromål nu avsedd personal hänvisas till sid. 142 samt i fråga om särskilda övergångsbestämmelser till kap. 24 (avsn.

213 III F ) . Då erforderligt juridiskt biträde i de bostadspolitiska ärendena kommer att lämnas av länsstyrelsens befattningshavare såväl på landskansliet som landskontoret, erfordras icke några särskilda ombudsmän. De nu till dessa utgående arvodena inbesparas. Instansordningen blir jämväl ett särskilt problem. Bostadsstyrelsen torde gentemot länsstyrelsen böra ha i stort sett motsvarande direktivrätt beträffande verksamheten som nu gentemot länsbostadsnämnden (jfr härom även sid. 39 ff.). Besvär över länsbostadsnämnds beslut enligt de särskilda låne- och bidragsförfattningarna anföras nu hos bostadsstyrelsen. Något skäl att göra ändring häri torde icke föreligga. Besvär över länsstyrelsens beslut i dessa frågor torde alltså böra anföras hos bostadsstyrelsen. I den mån enligt låne- och bidragsförfattningarna direktivrätt rörande verksamheten inrymmes åt bostadsstyrelsen, bör länsstyrelsen vara underkastad denna direktivrätt. Länsstyrelsen bör likaledes vara skyldig att i fråga om bostadsförsörjningsplaneringen rätta sig efter bostadsstyrelsens anvisningar. Beträffande vissa tjänstetillsättningar i länsstyrelsen ävensom i fråga om anslagsberäkningar m. m. torde böra gälla i huvudsak samma regler, som föreslagits i fråga om länsarbetsnämnderna (se sid. 148 och 151). Utredningen har för sin del intet att erinra mot en viss rörlighet hos den ingenjörspersonal, som är underställd förste byråingenjören. Då denna ingenjörspersonal nu är så fåtalig att endast ett mindre antal länsstyrelser skulle k u n n a påräkna mer stadigvarande biträde av dylik personal, synes densamma åtminstone i viss utsträckning tills vidare böra direkt underställas bostadsstyrelsen som dennas tjänstemän. Bostadsstyrelsen bör i samråd med länsstyrelserna fördela denna personals tjänstgöring hos länsstyrelserna. Dä befattningshavare som här avses tjänstgör hos länsstyrelse, skall länsstyrelsen äga förfoga över honom som en sin befattningshavare.

KAPITEL

9 Bebyggelseplanering och byggnads väsen m. m. I. INLEDNING Även i ett flertal andra kapitel behandlar utredningen den planläggningsverksamhet, som pä en mångfald områden bedrives inom länsförvaltningen. Planläggningsverksamhet, som till en mer eller mindre väsentlig del syftar till att underlätta en planmässig och ur olika synpunkter ändamålsenlig bebyggelse, försiggår sålunda förutom hos länsstyrelserna och länsarkitektkontoren bl. a. inom organen för bostadspolitiken och lantbrukspolitiken samt lantmäteriväsendet. Verksamhet av denna art hör också hemma inom

214 vägväsendet samt bedrives av distriktsingenjörerna för vattenförsörjning och avlopp ävensom beträffande den av krisförhållandena betingade byggnadsregleringen inom de arbetsmarknadspolitiska organen. Ifrågavarande olika slag av planläggningsverksamhet ävensom annan dylik verksamhet, t. ex. för näringslivets lokalisering, för kommunikationsväsendet i stort, m. m. plägar sammanfattas i det gemensamma begreppet samhällsplanering. Splittringen av planläggningsverksamheten på ett flertal organ i länsinstansen medför bl. a. att konkurrensfrågor och gränsfall uppkomma. Länsstyrelsens befattning med byggnadsfrågor är vidare fördelad på olika områden, nämligen förutom bebyggelseplaneringens även vägväsendets, hälsovårdens, brandväsendets m. fl. områden. Dessa omständigheter medföra att det erbjuder vissa svårigheter att renodla frågan om länsstyrelsens uppgifter med avseende på plan- och byggnadsväsendet i vidsträckt mening. Emellertid torde den egentliga bebyggelseplaneringens dominerande ställning inom samhällsplaneringen tala för att i första hand länsstyrelsens uppgifter med avseende på denna planering läggas till grund för övervägandena angående samhällsplaneringens organisation i länsinstansen. Som en särskild uppgift framstår därvid att finna formerna för samarbete mellan de efter översynen av organisationen ännu fristående organen, så att hela samhällsplaneringsverksamheten på ett rationellt sätt kan samordnas. Förutom den egentliga bebyggelseplaneringen och det därmed sammanhängande byggnadsväsendet torde för det med denna framställning avsedda ändamålet vara lämpligt att även beröra vissa fastighetsbildningsfrågor samt spörsmålen om vattenförsörjning och avlopp. Beträffande jordbruksplaneringen torde även få hänvisas till kap. 7.

II. LÄNSSTYRELSENS UPPGIFTER Enligt byggnadslagen skall marks användning för bebyggelse i den omfattning som stadgas i nämnda lag föregås av planläggning. Grunddragen för m a r k s användning inom kommun eller samhälle skola angivas i generalplan. Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan. Byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, kan regleras genom utomplansbestämmelser. För samordning av flera kommuners eller samhällens planläggning skall upprättas regionplan. Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av byggnadsnämnd. Länsstyrelsen har att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendet inom länet. Den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom riket tillkommer byggnadsstyrelsen. I utövningen av sin allmänna uppsikt över planläggning och byggnads-

215 väsende, som avses i byggnadsstadgan, har byggnadsstyrelsen att meddela för ändamålet erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar. Vid tillsynen över planläggningen och byggnadsväsendet i länet åligger det länsstyrelsen, bl. a., att tillse att stad eller annat samhälle i m å n av behov förses med generalplan, stadsplan, utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för samhället lämplig beskaffenhet, att besörja att område på landet, som är i behov därav, erhåller generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för området lämplig beskaffenhet, att när regionplan finnes erforderlig för visst område vidtaga åtgärder för att sådan plan där kommer till stånd och vidmakthålles, att i den mån så erfordras meddela förordnanden om vissa byggnadsförbud, att då plan, utomplansbestämmelser eller särskilda förordnanden prövas böra ändras eller upphävas, vidtaga de åtgärder som av denna anledning finnas erforderliga, att övervaka att byggnadslagen, byggnadsstadgan, byggnadsordningarna i länet, fastställda generalplaner, stadsplaner, byggnadsplaner, utomplansbestämmelser och regionplaner samt övriga föreskrifter angående planläggningen och byggnadsväsendet vederbörligen iakttagas samt att tillse att byggnadsnämnd har erforderlig tillgång till sakkunnigt biträde. Generalplan skall antagas av kommun och k a n i vissa fall fastställas av Kungl. Maj:t för städer och vissa andra samhällen samt för landet av länsstyrelsen. Mindre ändring i av Kungl. Maj :t fastställd generalplan k a n fastställas av länsstyrelsen. Beträffande stadsplan gälla i huvudsak motsvarande bestämmelser. Byggnadsplan skall länsstyrelsen, i den mån det finnes erforderligt, upprätta och fastställa. Utomplansbestämmelser fastställas av länsstyrelsen, när så erfordras. Kungl. Maj :t bestämmer — efter utredning av länsstyrelsen — huruvida regionplan skall finnas, angående regionplaneområdets omfattning m. m. För handläggning av frågor rörande sådan plan skola vederbörande kommuner och samhällen bilda regionplaneförbund. Regionplan fastställes av Kungl. Maj:t. När fråga väckts om antagande av eller ändring i vissa planer, äger länsstyrelsen utfärda förbud mot nybyggnad inom området för sådan plan. Förbud, som nu sagts, kan också meddelas till förekommande av tätbebyggelse inom område utanför stadsplan eller byggnadsplan ävensom för att skydda områden, som på grund av naturskönhet, historisk bebyggelse, fasta fornlämningar m. m. böra bevaras. Dispens från sådana förbud ävensom ifrån vissa andra dylika förbud kan meddelas av länsstyrelsen. Tomtindelning och ändring däri skall fastställas av länsstyrelsen. För städer och vissa samhällen skall finnas byggnadsordning, som skall uppgöras med ledning av utav byggnadsstyrelsen upprättade normalförslag. För att bli gällande skall byggnadsordning fastställas av länsstyrelsen, som där byggnadsordningen innefattar avvikelse från normalförslaget, har att före prövningen höra byggnadsstyrelsen; avstyrker byggnadsstyrelsen fast-

216 ställande av byggnadsordning, mot vilken länsstyrelsen icke har något att erinra, skall frågan om fastställelse hänskjutas till Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen äger medgiva undantag från bestämmelserna i byggnadsstadgan om byggnads anordnande m. m. inom städer och vissa samhällen. För område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, äger länsstyrelsen, där så finnes erforderligt, utfärda byggnadsordning. Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej fastställts, får nybyggnad av hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning — även om hinder eljest ej möter — dock ej äga rum, med mindre länsstyrelsen prövat att byggnaden eller anläggningen ej är olämplig med hänsyn till områdets naturskönhet, växtlighet el. dyl. eller ock till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse eller på grund av fasta fornlämningar m. m. Om påbörjat byggnadsarbete strider mot fastställd plan eller andra föreskrifter äger länsstyrelsen, såvitt angår område där skyldighet att söka byggnadslov icke föreligger, rätt att förbjuda arbetets fortsättande. Länsstyrelsen äger vidare i vissa fall förordna att utfört byggnadsarbete skall undanröjas eller ändras. Slutligen äger länsstyrelsen i vissa fall förelägga viten eller annat äventyr. Över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadsstadgan eller byggnadsordning anföres besvär hos länsstyrelsen.

III. DEN NYA LAGSTIFTNINGENS INNEBÖRD MED AVSEENDE PÅ VISSA LÄNSSTYRELSENS UPPGIFTER Genom 1947 års byggnadslagstiftning fingo länsstyrelsens uppgifter på förevarande område såväl betydligt större omfattning som ock en i icke ringa grad förändrad karaktär. Detta förhållande får ses som ett av de många uttrycken för förskjutningen i uppfattningen om relationerna mellan det allmänna och den enskilde samt för statens anspråk på att i det allmännas intresse aktivt leda utvecklingen. Till belysning av innebörden av dessa förändringar torde kunna åberopas vissa uttalanden i samband med förarbetena till lagstiftningen. Chefen för justitiedepartementet anförde exempelvis i propositionen den 28 februari 1947 (nr 131) med förslag till byggnadslag m. m., bl. a., att planläggningen av bebyggelsen enligt då gällande lag vilade på den principen, att det allmänna, med respekterande av den enskildes rätt till marken, föreskrev de inskränkningar däri som voro oundgängligen erforderliga från allmän synpunkt. Planläggningen innebar sålunda en avvägning mellan de enskilda markägarnas och det allmännas intressen. De senare företräddes därvid huvudsakligen av kommunala organ. Härefter anförde departementschefen följande.

217 De statliga myndigheternas uppgift borde emellertid icke vara begränsad till att övervaka, att de kommunala organens beslut stode i överensstämmelse med gällande lag. All planläggning måste ske under hänsynstagande till viktiga intressen, som vore gemensamma för hela landet. Från allmän social synpunkt samt på kommunikationernas, bostadspolitikens, hälsovårdens, försvarets, friluftslivets och naturskyddets områden funnes sålunda starka riksintressen att bevaka vid planläggning av bebyggelsen. För staten vore det sålunda ett ekonomiskt intresse att tätbebyggelsen, i den mån så vore möjligt, leddes till sådana platser att kostnaderna för allmänna vägar och för andra av staten helt eller delvis bekostade anläggningar icke bleve större än som vore behövligt. Det vore vidare ett statligt intresse, att sträckningen av allmänna trafikleder vid planläggning skedde under hänsynstagande till det allmänna vägnätet i övrigt samt att trafiksäkerheten icke minskades genom olämplig bebyggelse invid sådana samfärdselleder. De statliga myndigheterna måste därför ha ett betydande inflytande på avgörandet av planläggningsfrågor. Ett sådant inflytande betingades även av de starka intressemotsättningar som kunde uppkomma mellan olika kommuner vid en för flera kommuner gemensam planläggning. Farhågor hade uttalats för att det statliga inflytandet skulle medföra ett åsidosättande av den kommunala självstyrelsen. Det hade därvid framhållits, att de kommunala organen ägde den bästa kännedomen om de lokala förhållandena och att ärendena skulle fördröjas genom handläggningen inom statsförvaltningen. Det syntes emellertid vara möjligt att utforma lagstiftningen så, att den tillförsäkrade de statliga myndigheterna erforderligt inflytande på planläggningsfrågorna utan att beröva kommunerna deras centrala ställning vid dessa frågors avgörande. För att undvika tidsspillan vid de statliga myndigheternas befattning med hithörande ärenden måste erforderliga organisatoriska åtgärder vidtagas. Längre fram gjorde departementschefen följande uttalande. Reglering av bebyggelsen ägde rum främst genom ändamålsenlig planläggning. Enligt gällande lag förutsattes planläggningen skola i huvudsak ske endast för sådana lokalt begränsade delar av en kommun eller ett samhälle, där tätbebyggelse uppstått eller inom relativt kort tid vore att förvänta. För att komma till rätta med hithörande problem vore det numera nödvändigt att de skärskådades under en vidare synvinkel och i ett större sammanhang än som förut i regel skett. De måste ses mot bakgrunden av den ekonomiska och sociala utvecklingen i landet i dess helhet. Härigenom hade ett visst behov uppkommit av en planering i nationell skala av industriens och befolkningens fördelning på olika orter. En planering av denna art hade återverkningar även på den lokala bebyggelseplaneringen. Den föreslagna lagstiftningen komme att i viss utsträckning underlätta en planering ur vidare synpunkter. Beträffande de olika planinstituten gjordes ävenledes under förarbetena vissa uttalanden, som bland annat understryka betydelsen av samordning och samarbete mellan olika myndigheter och intressen vid planeringsarbetena. Sålunda framhölls i fråga om regionplan att behov av interkommunal planläggning särskilt framträtt med avseende å marks användning för tätbebyggelse, viktigare trafikleder och friluftsliv. Regionplanering syntes därjämte ej sällan komma att påkallas rörande förläggningen av flygplatser och industriområden. Även om frågor rörande vattenförsörjning och avlopp

218 i och för sig ej nödvändiggjorde en planreglering i egentlig mening, vore de av så grundläggande betydelse för tätbebyggelse, att de borde kunna ingå i gemensam planläggning. Vidare påpekades att vid utarbetande av generalplan samråd borde äga r u m med bl. a. vederbörande statliga plan-, väg- och civilförsvarsmyndigheter. Generalplan borde dessutom innan den antoges granskas av byggnadsstyrelsen eller, för landskommun, av länsarkitekten. Stadsplaneinstitutet borde i princip oförändrat överföras från den tidigare gällande lagstiftningen. Det syntes dock ligga i sakens natur att stadsplanearbetet komme att i viss mån förändra karaktär. Detta torde följa därav att översiktsplaneringar avsåges skola bli regel och följaktligen komme att underlätta stadsplanearbetet. Därtill komme att stadsplanerna skulle omfatta mindre områden. Byggnadsplaneinstitutet, som jämväl avsågs ersätta avstyckningsplanerna, angavs vidare i stort sett uppbyggt med hänsyn till att de viktigaste spörsmål, som påkallade reglering inom ett byggnadsplaneområde, gällde vägar och andra allmänna platser samt vatten och avlopp. Utomplansbestämmelser angåvos skola kunna fastställas för områden utanför tätbebyggelse i avsikt att reglera användandet av där befintliga fastigheter. Som en principiell nyhet i byggnadslagstiftningen framhölls slutligen den befogenhet, som nu är tillagd länsstyrelsen, att till förekommande av tätbebyggelse inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, meddela antingen förbud mot nybyggnad eller andra särskilda föreskrifter. Fråga huruvida viss mark kunde anses lämpad för tätbebyggelse borde bedömas främst från hygieniska, ekonomiska och sociala synpunkter. Det vore sålunda klart, att samhällsbildningar icke finge tillåtas uppkomma på område, som vore direkt olämpligt därför från sundhetssynpunkt. Tätbebyggelse borde vidare kunna förvägras om kostnaderna för anläggande av vägar samt anordnande av kommunikationer, vattenförsörjning, avlopp, skolor och belysning skulle bli oskäligt stora. Hänsyn borde även tagas till frågan, huruvida invånarna kunde förväntas inom området eller inom rimligt avstånd få tillgång till fritidsanordningar, inköpsmöjligheter och andra för ett fullvärdigt samhällsliv önskvärda inrättningar.

IV. LÄNSSTYRELSENS E X P E R T E R A.

Länsarkitektorganisationen

Tillkomst och gällande organisation. I samband med 1917 års omorganisation av dåvarande överintendentsämbetet, som därvid erhöll namnet byggnadsstyrelsen, beslöts inrättande av länsarkitektstjänster i enlighet med närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t skulle äga meddela. Efter det att förslag till instruktion för länsarkitekterna utarbetats av särskilda

219 sakkunniga, utfärdade Kungl. Maj:t den 28 februari 1919 sådan instruktion (SFS nr 105). Länsarkitektsinstitutionen, som efter ytterligare utredning trädde i verksamhet mot slutet av år 1920, omfattade till en början allenast fem länsarkitekter men utvidgades sedermera successivt, så att den år 1935 omfattade tolv länsarkitekter, envar med sitt distrikt. Länsarkitekt skulle enligt 1919 års instruktion förordnas av byggnadsstyrelsen i samråd med vederbörande länsstyrelse eller länsstyrelser för en tid av tre år. Då förordnandena emellertid voro beroende av storleken av det av riksdagen för varje år beviljade anslaget till länsarkitekterna, meddelades de blott för ett år i sänder. Jämlikt beslut vid 1935 års riksdag genomfördes en omorganisation av länsarkitektsinstitutionen, varigenom, bland annat, institutionen utvidgades samt länsarkitekterna i princip blevo heltidsanställda. Nu gällande instruktion för länsarkitektsorganisationen är utfärdad den 15 juni 1935 (SFS nr 354). Riket skall vara indelat i länsarkitektsdistrikt, vilkas omfattning bestämmes av Kungl. Maj:t. Genom kungl. brev den 29 juni 1945 har förordnats — med tillämpning från och med den 1 juli 1945 tills vidare — att varje län skall utgöra ett länsarkitektsdistrikt samt att en länsarkitekt skall vara stationerad i varje residensstad. Enligt sistnämnda instruktion skola för handhavande av de ämbetsuppgifter, som omförmälas i instruktionen,, hos byggnadsstyrelsen vara anställda länsarkitekter, biträdande länsarkitekter och assistenter samt övrig biträdespersonal i enlighet med vad gällande stat angiver eller eljest särskilt bestämts. Dessa befattningshavare skola tjänstgöra hos länsstyrelserna och vara stationerade i vederbörliga residensstäder enligt fördelning, som bestämmes, beträffande länsarkitekt, biträdande länsarkitekt och assistent av Kungl. Maj:t samt beträffande övrig biträdespersonal av byggnadsstyrelsen. Länsstyrelse, hos vilken befattningshavare vid länsarkitektsorganisationen är stationerad, äger bestämma över dennes tjänstgöring samt i det dagliga arbetet förfoga över honom såsom en länsstyrelsens biträdande tjänsteman, allt med den inskränkning, som föranledes av tjänstemannens ställning såsom befattningshavare hos byggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen skall tillhandahålla lokal för kontorsarbetet. Länsarkitekt åligger bl. a. att i fråga om byggnads- och stadsplaneväsendet tillvarataga det allmännas bästa samt att därvid vaka över att gällande bestämmelser efterlevas och en sund utveckling av byggnadsväsendet befordras; att biträda vid utövandet av byggnadsstyrelsens och länsstyrelsens åligganden jämlikt byggnadsstadgan; att biträda länsstyrelsen med granskning av ärenden rörande byggnads- och stadsplaneväsendet; att närmast handha tillsynen över Kronans under byggnadsstyrelsens förvaltning ställda 15—016428

220 byggnader; att biträda byggnadsstyrelsen i ärenden rörande byggnadsminnesvården samt att för statsverkets räkning utöva arkitektverksamhet. Med avseende å byggnads- och stadsplaneväsendet åligger det länsarkitekt såsom biträde åt länsstyrelse särskilt att, om så finnes nödigt efter iakttagelser på platsen, avgiva yttrande i ärenden angående tillämpningen å nya områden av vissa bestämmelser i byggnadslagen, angående förslag till planer och andra bestämmelser för reglering av bebyggelsen, angående nybyggnad, förbud mot nybyggnad och undantag från sådant förbud samt i besvärsmål rörande byggnadsföretag m. m.; att verka för nödiga förbättringar av gällande planer och andra bestämmelser; att biträda vid handläggning av arkitektoniska och byggnadstekniska frågor i allmänhet samt att, i den män anledning därtill förekommer, hos vederbörande länsstyrelse anmäla behovet av åtgärder i fråga om byggnads- och stadsplaneväsendet samt avgiva förslag härom. Vid granskning av planärenden skall länsarkitekt, därest samråd i ärendet icke ägt r u m med vägförvaltningen, inhämta dennas yttrande. Med avseende å Kronans under byggnadsstyrelsens förvaltning ställda byggnader åligger det länsarkitekt att förrätta eller eljest närvara vid de ärliga synerna å dessa byggnader samt upprätta och inom bestämd tid till byggnadsstyrelsen avlämna förslag rörande nästkommande års reparationsarbeten å sådana byggnader ävensom att förrätta av- och tillträdessyner å boställen inom nämnda byggnader och därvid uppgöra kostnadsberäkningar; att upprätta förslag till entreprenadkontrakt samt arbets- och leveransavtal beträffande förekommande arbeten å ifrågavarande byggnader, leda och övervaka utförandet av dessa arbeten ävensom granska och attestera hithörande räkningar samt att jämväl i övrigt hos byggnadsstyrelsen eller annan vederbörlig myndighet i avseende å ifrågavarande byggnaders vård göra de framställningar, som kunna av omständigheterna påkallas. I den mån tjänsten i övrigt medgiver är länsarkitekt skyldig att för statsverkets räkning åtaga sig uppdrag av statliga, kommunala eller andra myndigheter eller enskilda att uppgöra förslag till planer för skilda slag av samhällelig bebyggelse, utomplansbetämmelser, byggnadsordningar och begravningsplatser, att verkställa utredningar ur planläggningssynpunkt angående ifrågasatta vägar inom områden, där hänsyn skall tagas till markens ändamålsenliga bebyggande, samt att utföra arkitektuppdrag till statliga, kommunala eller med allmänna medel understödda byggnadsföretag ävensom att företaga undersökningar, utöva kontroll samt verkställa besiktningar beträffande sådana byggnadsföretag eller därmed sammanhängande anläggningar. Länsarkitekt skall dessutom tillhandagå myndigheter och enskilda med råd och upplysningar i alla frågor rörande stadsplaneoch byggnadsväsendet. För av länsarkitekt utförda granskningar eller särskilda uppdrag utgå avgifter till statsverket enligt särskilda betämmelser (kung. den 15 j u n i

221 1935, nr 392, angående avgifter för av tjänsteman vid länsarkitektsorganisationen utförd granskning av vissa ärenden; kung. den 20 december 1935, nr 631, angående ersättning till statsverket för vissa uppdrag och förrättningar, som utföras av tjänsteman vid länsarkitektsorganisationen, m. m. samt kungl. brev den 28 februari 1947, nr 56, angående tillägg å vissa ersättningar enligt sistnämnda kungörelse). Länsarkitekt förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av högst sex är efter förslag av chefen för byggnadsstyrelsen. Biträdande länsarkitekt tillsättes av Kungl. Maj :t efter förslag av byggnadsstyrelsen, som före förslagets avgivande har att höra vederbörande länsarkitekt. Övriga icke-ordinarie befattningshavare tillsättas av byggnadsstyrelsen eller, i den mån styrelsen så medgiver, av vederbörande länsarkitekt. Extra ordinarie befattning må icke av styrelsen tillsättas utan länsarkitektens hörande. För länsarkitektsorganisationen finnes av byggnadsstyrelsen den 13 februari 1937 fastställd arbetsordning. I personalförteckning enligt kungl. brev den 23 april 1948 äro upptagna följande befattningar. Tjänstemän å ordinarie stat: 24 länsarkitekter 19 kontorsbiträden

Lönegrad Cp 9 Ca 8

Extra tjänstemän i högre lönegrad ån Ce 24: 24 biträdande länsarkitekter Ce 29 24 assistenter Ce 27 De biträdande länsarkitekterna äro placerade, två i Stockholm samt en i envar av övriga residensstäder med undantag av Visby. Fördelning av personal och anslag å de olika länsarkitektkontoren för budgetaret 1949/50 framgår av följande uppställning (sid. 222). Innebörden av vissa uppgifter m. m. Antalet mottagna arkitektuppdrag varierar högst väsentligt under olika år och inom skilda län. Kontorens möjligheter att åtaga sig dylika uppdrag äro beroende av den arbetsbörda, som i övrigt åvilar dem, särskilt i fråga om granskningsärenden. Arkitektverksamheten har därför kommit att bli en slags arbetsregulator, som möjliggjort att hålla en på det hela taget konstant arbetsvolym. Då uppdragen i regel äro av stor omfattning och måste genomföras i olika etapper, varigenom de k u n n a sträcka sig över flera år — så ofta vid uppgörande av olika planer, vilka arbeten även kräva överläggningar med uppdragsgivaren och fortlöpande samråd med övriga länsorgan — har under vissa tider uppkommit en anhopning av kontorens tjänsteärenden. För att sedermera av-

222 Länsark.

Bitr. länsark.

KonAssist. torsbitr.

Cp 9

Ce 29

Ce 27

Ca 8

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens 1 Vid de ordinarie anslagens fördelning reserverade belopp Av det extra anslaget hittills ej disponerat belopp

Avlöningar t. bitr. ingenjörer och arkitekter m. fl. Expenser

48/49 Ord. + Extra anslag

49/50

40 000 25 000 + 15 600 15 000 + 13 300 20 000 + 24 500 25 000 + 15 760 27 000 + 13 300 30 000 2 000 20 000 30 000 + 24 500 40 000 + 31 500 20 000 40 000 30 000 + 9 100 18 000 20 000 + 3 000 25 000 + 12 700 8 000 20 000 + 3 350 25 000 + 15 000 20 000 + 6 359 25 000 + 29 750 30 000 30 000 + 5 450

40 000 25 000 15 000 20 000 25 000 27 000 30 000 10 000 20 000 30 000 40 000 20 000 40 000 30 000 18 000 20 000 25 000 8 000 20 000 25 000 20 000 25 000 30 000 30 000

73 000

65 000

12 100 4 200 3 100 4 600 6 800 6 200 8 700 1 580 4 050 5 150 7 500 7 000 8 100 6 500 3 020 5 500 6 200

2 150 6 200 6 150 5 400 5 300 6 600 6 900

64 631

Summa anslag kronor 658 000 + 250 000 658 000

189 000

verka en på så sätt uppkommen balans i fråga om granskningsärenden har en del av den med uppdragsarbete eljest sysselsatta personalen tagits i anspråk. Möjligheterna för länsarkitektkontoren att driva arkitektverksamhet ha under senare år blivit allt mindre. Byggnadsstyrelsen har också på grund av den konstaterade ökningen av balanserade granskningsarbeten tillrått en viss återhållsamhet i arkitektverksamheten. Delvis har denna begränsning av arkitektverksamheten berott på personalsvårigheter, men främsta orsaken torde dock ha varit att flertalet av kontorens tjänsteärenden icke blott vuxit i antal utan också blivit mer komplicerade. Länsarkitektkontorens befattning med kronans byggnader innefattar ett flertal olika detaljuppgifter. Vid den ärliga synen å varje byggnad beräknas det anslagsbelopp, som under kommande budgetår kräves för såväl de årliga driftsomkostnaderna (uppvärmning, belysning, renhållning etc.) som kostnader för nödiga reparations- och underhållsarbeten. Med ledning av de sålunda uppgjorda förslagen fastställer byggnadsstyrelsen för varje sär-

223 skild byggnad en generalplan, vari de godkända arbetena angivas och kostnadsbeloppen bestämmas. Med avseende å det fortsatta bestyret med de arbeten, som innefattas i den fastställda generalplanen, har byggnadsstyrelsen med beaktande av en av statens organisationsnämnd gjord utredning lämnat länsarkitekterna en viss rörelsefrihet. Beträffande arbeten, som icke upptagits i generalplanen (icke påsynade ombyggnadsarbeten av större omfattning och dylikt), avgiver länsarkitekten särskilt förslag härom till byggnadsstyrelsen. Utföras för sådant arbete ritningar av vidlyftigare art av länsarkitekten, utgår arvode härför såsom för annat åtaget arkitektuppdrag för statsverkets räkning. Byggnadsstyrelsen uppdrager därefter genom vederbörande länsstyrelse åt länsarkitekten att inom en fastställd kostnadsram ombesörja arbetets utförande genom anbudsförfarande eller på räkning. Här må även erinras, att enligt § 6 byggnadsstyrelsens instruktion (SFS 358/1928) må styrelsen — följaktligen också de tjänstemän, åt vilka styrelsen uppdragit att handlägga ärenden av sådan art — vid verkställande av upphandling eller utförande av arbete för styrelsens räkning utan hinder av gällande förordning om upphandling och arbeten för statens behov m. m. infordra anbud pä sätt som i varje fall befinnes lämpligt ävensom träffa uppgörelse under hand sä ofta sådan finnes vara för ändamålet fördelaktig. De formella bestämmelserna i upphandlingsförordningen, exempelvis beträffande sättet för anbudens öppnande och dylikt, har styrelsen dock ansett böra iakttagas. Länsarkitekten skall till byggnadsstyrelsen översända avskrift av antaget anbud eller attesterad räkning. Likvidering av räkningarna skall verkställas genom länsstyrelsernas försorg. Den dagliga, omedelbara uppsikten och tillsynen av byggnaderna omhänderhas av den myndighet eller institution, som disponerar vederbörande byggnad. Omfattningen av ifrågavarande arbetsuppgifter å de olika länsarkitektkontoren varierar naturligen allt efter byggnadernas förekomst och dessas belägenhet inom länen. I de större länen har en särskild befattningshavare måst avdelas för bestyret med byggnaderna. I Malmöhus län ha hithörande ärenden nödvändiggjort utökning av länsarkitektkontorets personal. Tillsynen av kronans byggnader inom Stockholms län ankommer icke på länsarkitektkontoret utan handhas helt av byggnadsstyrelsen. Ifrågasatta förändringar. I direktiven för kommittén för stadsplanevåsendets omorganisation anfördes bl. a., att de sakkunniga borde söka närmare bestämma det statliga stadsplaneväsendets arbetsuppgifter i det nya läge, som uppkomme, därest en ny byggnadslagstiftning genomfördes. Länsarkilektsorganisationens möjligheter att medverka vid det regionala planarbetet borde ökas. Det borde också undersökas vilka uppgifter som borde tillkomma det statliga stadsplaneväsendet beträffande vägledningen

224 av den lokala planeringen, främst med avseende å upprättandet av general-, stads- och byggnadsplaner, rådgivning i övrigt till lokala planmyndigheter samt granskning av uppgjorda planer. Då stadsplaneringspersonalen på grund av arbetsbördans tillväxt kommit att bli knapp redan för de plangranskande uppgifterna, torde en nyorientering av arbetet med tyngdpunkten lagd på vägledning för planers upprättande och annan upplysning uppenbarligen medföra krav på personalökning. Vid länsarkitektsorganisationen förelåge en betydande balans av ärenden. Det borde övervägas huruvida en förstärkning av länsarkitektsorganisationen borde företagas i syfte att genom decentralisering förebygga en eljest antaglig alltför stor ökning av arbetsbördan hos den centrala stadsplanemyndigheten. De sakkunniga borde utreda huru länsarkitektkontoren skulle organiseras för att kunna fullgöra sina utökade uppgifter. Därvid borde tillses att det nödvändiga samarbetet mellan länsarkitektkontoren och övriga av planfrågorna berörda myndigheter ordnades på ett så smidigt och praktiskt sätt som möjligt. Man borde beakta möjligheterna att genom en samordning av planeringsverksamheten hos olika statliga, kommunala och enskilda organ uppnå besparingar inom de verksamhetsområden, som berördes av bebyggelseplaneringen. Av kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation har gjorts en rundfråga till länsstyrelser och länsarkitekter rörande inställningen till frågan om införande av föredragningsskyldighet för länsarkitekterna. Av svaren därpå framgår, att meningarna äro mycket delade. Bland länsarkitekterna råder uppenbarligen stor tveksamhet. Flertalet förordade visserligen — om än med tvekan — att länsarkitekterna skulle göras till föredragande men ansågo att frågan borde närmare undersökas. De funno i stort sett nuvarande ordning tillfredsställande och framhöllo, att systemet med remisser och skriftliga remissvar innebure, att länsarkitekten hade en garanti för att hans yttrande vore tillgängligt vid ärendets fortsatta handläggning hos högre myndighet. De länsarkitekter som avstyrkte ansågo att det skulle bli svårt att ordna regelbundna föredragningar, då landshövdingar och landssekreterare vore mycket upptagna. Av de särskilda svaren kan nämnas länsarkitektens i Älvsborgs län, som förklarade sig finna fördelarna uppenbara. Argumenteringen kunde bli detaljerad och den beslutande få svar på frågor, alternativ kunde sökas och utvägar anvisas. Den beslutande kunde själv bilda sig ett oförmedlat intryck av länsarkitektens synpunkter och tyngden av hans argument. Den juridiska sidan borde tillgodoses genom att en av länsstyrelsens jurister ackrediterades hos länsarkitekten, varjämte landssekreteraren i regel kunde väntas närvara. Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus lån menade även att påtagliga fördelar kunde vinnas genom att länsarkitekten föredroge sina ärenden och den juridiska sakkunskapen på tillfredsställande sätt kunde göra sig gällande. Behandlingen kunde bli enklare och snabbare genom att

225 skriftligt förfarande undvekes och den beslutande finge direkt kontakt med teknikern. Länsstyrelserna uttalade sig allmänt mot en förändring. Blott lånsstyrelsen i Örebro lån ansåg att det vore fördelaktigt att bereda länsarkitekten föredragandeställning. Länsstyrelsens i Kopparbergs län argument till stöd för att stadsplanefrågor borde föredragas av juridiskt-administrativt skolad ämbetsman äro i stort sett representativa för de länsstyrelser, som hävdade denna mening. Stadsplaneärendena ingrepe ofta högst väsentligt i den enskildes rättssfär och medförde för samhällena icke sällan ersättningsskyldighet till markägarna. Detta komme i allt högre grad att bli fallet sedan nya byggnadslagen trätt i kraft. De rättsliga synpunkterna måste därför beaktas men även de sociala och samhällsekonomiska. En föredragande, som vore obunden av rent tekniska synpunkter, ägde utan tvekan en friare ställning vid bedömandet av de olika problemen än den tekniske experten. Länsarkitektens arbetsuppgifter skulle genom åläggandet av föredragningsskyldighet ytterligare öka och hans arbetstid splittras. Stadsplaneärendena kunde icke jämföras med vägärendena, som vore mera tekniskt betonade. Den mest rationella arbetsformen vore att organisera en byrå för bland annat stadsplane- och byggnadsärenden, vars chef tillika vore föredragande inom ämnesgruppen. I samma fråga har Lånsarkitekternas förening i en skrift den 7 juni 1948 till förenämnda kommitté framfört vissa synpunkter. Föreningen har därvid uppgivit att dessa synpunkter i allt väsentligt delades av de särskilda delegerade, som av Svenska arkitekters riksförbund utsetts att följa organisationsfrågor av betydelse för samhällsbyggandet. I nämnda skrift anfördes bland annat följande. Enligt föreningens mening borde de nu sedan mera än tio år tillbaka förekommande länsarkitektkontoren i varje län alltjämt äga bestånd såsom de statliga företrädarna ute i landet för planerings- och byggnadsväsendet. För de kommunala myndigheterna och för allmänheten torde länsarkitektkontoren numera ha kommit att framstå såsom en realitet. Kontorens möjligheter att prestera en ännu bättre service borde emellertid stärkas. Om så ej skulle ske eller de länsarkitektkontoren hittills åvilande arbetsuppgifterna skulle helt eller delvis övertagas av nya organ, kunde allvarligt befaras, att en god del av det pionjärarbete, som av kontoren utförts — många gånger under svåra förhållanden på grund av otillräcklig personal och en kännbar brist på fackmän utanför kontoren — ginge förlorat, varigenom resultatet av den nya byggnadslagstiftningen skulle kunna förskjutas längre fram i tiden. Föreningen kunde sålunda icke ansluta sig till tanken, att kontoren skulle uppgå i nya länsorgan. Däremot ansåge föreningen, att länsarkitektkontorens ställning till och samordning med den statliga förvaltningsapparat, som redan funnes i länsstyrelserna, borde närmare övervägas. Detta torde lämpligen böra ske i samband med utredningen om länsstyrelsernas omorganisation. Föreningen fann sålunda, att det skulle vara en lämplig anordning, att länsarkitekten jämsides med sin uppgift som chef för länsarkitektkontoret bleve föredragande i ärenden rörande planerings- och byggnadsväsendet inom länsstyrel-

226 sen, där en särskild sektion för handläggning av ifrågavarande ärenden i så fall borde inrättas. Denna sektion borde då även kunna handha sådana frågor i den framtida lokaliseringspolitiken, som lämpligen borde samordnas med den allmänna samhällsplaneringen. För planerings- och byggnadsväsendets anknytning till länsstyrelserna på nu angivet sätt talade bl. a. det förhållandet, att länsstyrelserna hade god kontakt med praktiskt taget alla sidor av samhällslivet. Föreningens medlemmar vore medvetna om att med länsarkitektens nya uppgift som föredragande i länsstyrelsen skulle följa såväl ökat arbete som ökat ansvar, särskilt som föredragningsskyldigheten borde vara förenad med ensambeslutanderätt i vissa enklare ärenden. Medlemmarna vore emellertid beredda att se sina åligganden utökade, då väsentliga fördelar syntes vara att vinna med länsarkitekten som föredragande. Sålunda kunde ärendenas behandling bli snabbare, de tekniska synpunkterna kunde framföras på ett smidigare sätt, större kontinuitet i ett ärendes handläggning från initiativ till det slutliga avgörandet kunde ernås, allmänheten kunde erhålla klarare besked och säkrare rådgivning vid hänvändelse till den beslutande myndigheten. Det förutsattes dock att länsarkitekten för sitt arbete inom länsstyrelsen finge lämplig till länsstyrelsen knuten personal såväl för den juridiska behandlingen av ärendena som för expeditionsgöromålen. Själv har länsstyrelseutredningen vid de besök, som utredningen eller vissa ledamöter därav gjort hos olika länsstyrelser, kunnat konstatera att allmänt råder en viss tveksamhet huruvida och i vad mån länsarkitekterna böra knytas närmare till länsstyrelserna. Speciellt gäller denna tveksamhet den ifrågasatta föredragningsskyldigheten. Man befarar att länsarkitekterna, om de formellt bli föredragande — redan nu förekommer tämligen allmänt att de vid behov tillkallas för att i vissa ärenden lämna muntliga redogörelser — skola förlora sin ställning som experter med huvudsaklig uppgift alt driva de tekniska synpunkterna. Dessa skulle därigenom vid avgörandet få ett relativt mindre beaktande. Samtidigt hyser man farhågor för att länsarkitekterna skola bli mera bundna vid tjänsterummen för att bereda och föredraga sina ärenden, varigenom det viktiga fältarbetet skulle lida avbräck. Från länsstyrelsehåll göres framför allt gällande att — även om föredragning i vissa ärenden av övervägande teknisk natur, t. ex. en del dispensfrågor, skulle kunna anförtros länsarkitekterna — de likväl icke alltid ha den administrativa kunnighet och erfarenhet, som man på länsstyrelsehåll anser sig böra kräva av en föredragande i planärenden.

B.

Distriktsingenjörerna

för

vattenförsörjning

och

avlopp

Grundläggande bestämmelser. Genom kungörelsen den 17 november 1944 (nr 733) angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp har Kungl. Maj:t förordnat, bl. a., att till utförande av anläggning för vattenförsörjning och avlopp, gemensam för minst fem (eller i vissa särskilda fall färre) till bostad avsedda fastigheter, må utgå statsbidrag. Dylikt statsbidrag, som beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, må beviljas allenast under förutsättning att de byggnader, som beröras av an-

227 läggningen, kunna antagas vara behövliga för framtiden, att anläggningen finnes påkallad ur sanitär eller eljest ur social synpunkt och att den beräknade kostnaden ej kan anses oskälig i förhållande till nyttan av anläggningen samt att anläggningen prövas tillfredsställande med hänsyn såväl till befintlig bebyggelse som ock till den bebyggelse, vilken inom rimlig tid kan förväntas inom det av anläggningen berörda området. Ansökan om statsbidrag ingives till kommunalnämnd eller drätselkammare. Efter erforderlig utredning och besiktning i samråd med hälsovårdsnämnden skall kommunalnämnden respektive drätselkammaren med eget yttrande insända ansökningen till vederbörande distriktsingenjör för vattenförsörjning och avlopp. Denne har att i erforderlig utsträckning samråda med förste provinsialläkaren, länsbrandinspektören, länsarkitekten och vägförvaltningen i länet samt skall därefter föredraga ärendet i länsbostadsnämnden. Efter föredragningen skola handlingarna jämte eventuella yttranden från nämnda länsmyndigheter överlämnas till länsstyrelsen. Denna skall med eget utlåtande och förslag överlämna ärendet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då ansökning avser anläggning, som omfattar högst tjugu bostadslägenheter, kan i vissa fall bidrag lämnas enligt de grunder som gälla för bostadsförbättringsbidrag. I sådant fall skall ärendet avgöras av bostadsstyrelsen. Stanna vid statsbidragsfrågas handläggning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelse i olika meningar skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vid meningsskiljaktighet mellan vägoch vattenbyggnadsstyrelsen samt bostadsstyrelsen fäller också Kungl. Maj :t utslaget. Organisationen. Genom beslut den 17 november 1944 bemyndigade Kungl. Maj:t väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att såsom extra tjänstemän eller mot visst högsta arvode anställa distriktsingenjörer till det antal som prövades erforderligt för biträde vid handläggning av frågor om anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, dock högst en för varje län, att med stationering vid vägförvaltning ställas till de länsstyrelsers förfogande, vilka kunde vara i behov därav. Sedermera förordnade Kungl. Maj :t genom beslut den 11 maj 1945 att alla frågor om nyanställning av distriktsingenjörer från och med den 1 juli 1945 skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Enligt av Kungl. Maj :t givna bemyndiganden skola tolv distriktsingenjörer finnas anställda. För närvarande finnas distriktsingenjörer anställda med stationering och distrikt enligt följande. Stationering vid vägförvaltningen i

Stockholm Uppsala Jönköping Karlskrona Malmö

s t r i k t

Stockholms, Södermanlands och Gotlands län Uppsala och Västmanlands län Jönköpings, Östergötlands och Skaraborgs län Blekinge, Kronobergs och Kalmar län Kristianstads och Malmöhus län

228 Stationering vid vägförvaltningen i

Göteborg Göteborg Karlstad Falun Härnösand Umeå Luleå

D i s t r i k t

Hallands samt Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Värmlands och Örebro län Kopparbergs och Gävleborgs län Västernorrlands och Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Distriktsingenjörerna äro placerade i lönegrad Ce 29. För organisationen gällde för budgetåret 1949/50 följande personalstat. I denna redovisas också vissa arvoden för tillfällig arbetsförstärkning.

Distrikt omfattande länen

Distr.ingenjör

Ingenjör

Ce 29 Ce 27 Ce 24 Stockholms, Södermanlands, Gotlands.. Uppsala, Västmanlands Jönköpings, Östergötlands, Skaraborgs Blekinge, Kronobergs, Kalmar Malmöhus, Kristianstads Göteborgs o. Bohus, Hallands Värmlands, Örebro Kopparbergs, Gävleborgs Västernorrlands, Jämtlands

Hela riket

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 12

Tekn. Kont.- Arvodesbelopp för tillfälliga bitr. bitr. arbetsförstärkningar 1948/49 kronor Cg 21 Ce 8

20 000

1 1

18 000

1 1

1 1

1 1

8 000 13 000 14 000 13 000 8 000 6 000 22 000

122 000

1 1 1 3

De angivna årliga arvodesbeloppen avse den tillfälliga förstärkningspersonalens fördelning å distrikten den 1 juni 1949. Då denna personal insattes där tillfälliga arbetsanhopningar uppstå, fluktuerar kostnadernas fördelning å varje distrikt under olika tider. Anslagsbeloppet för budgetåret 1948/49 utgjorde 102 000 kronor och har sålunda överskridits med cirka 20 000 kronor. Någon nedgång i kostnaderna under budgetåret 1949/50 torde icke ha skett. Distriktsingenjörernas arbetsuppgifter äro närmare angivna dels i av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade provisoriska bestämmelser angående distriktsingenjörernas för vattenförsörjning och avlopp tjänstgöring och arbetsuppgifter m. m. dels ock i en av nämnda styrelse utgiven promemoria den 7 juli 1945 med riktlinjer för distriktsingenjörs biträde åt länsstyrelsen. Enligt dessa bestämmelser svarar distriktsingenjör själv för fullgörande av sina arbetsuppgifter och är med avseende å dem icke underställd väg-

229 direktören. På distriktsingenjör ankommer, bl. a., att biträda länsstyrelse och vägförvaltning liksom också, då sådant begäres, länsbostadsnämnd, förste provinsialläkare, hushållningssällskap, hälsovårdsnämnd, landsting, länsarbetsnämnd, länsarkitekt m. fl. myndigheter vid handläggning av ärenden rörande vattenförsörjning och avlopp, att lämna kommuner och enskilda råd och upplysningar rörande projektering och utförande av anläggningar, som kunna få statsbidrag, ävensom att i mån av tid upprätta förslag till smärre sådana anläggningar samt att skaffa sig noggrann kännedom om behovet av anläggningar för vattenförsörjning och avlopp ävensom om befintliga sådana anläggningar. Som ovan antytts äro distriktsingenjörerna knutna till väg- och vattenbyggnadsverket. I ett av särskilda sakkunniga den 3 januari 1946 framlagt betänkande med förslag till omorganisation av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen (SOU 1946: 10) föreslogo de sakkunniga att distriktsingenjörerna och deras biträden skulle inordnas i vägförvaltningarnas organisation. Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen anförde i yttrande över detta förslag, bl. a., att distriktsingenjörernas arbetsuppgifter endast delvis ägde en naturlig anknytning till en vägförvaltnings uppgifter. Först när det gällde att i vägoch vattenbyggnadsstyrelsens egen regi eller under dess kontroll utföra en anläggning förelåge väsentliga skäl för sammanförande av väg- och vattenbyggnadsverkets arbetsuppgifter beträffande vattenförsörjning och avlopp med övriga verksamhetsgrenar. I överensstämmelse härmed föreslog styrelsen att distriktsingenjörerna skulle pä eget ansvar handlägga andra frågor än kontroll över utförande av anläggningar. Att inskjuta vägdirektörerna som en ny mellaninstans vore icke lämpligt. I propositionen nr 286 till 1946 års riksdag, vari bl. a. denna fråga behandlades, anslöt sig föredragande departementschefen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förenämnda förslag. Riksdagen beslöt också i överensstämmelse härmed. Sedermera ha 1946 års vatten- och avloppssakkunniga i en underdånig skrivelse den 19 januari 1948 hemställt bland annat att distriktsingenjörernas antal skulle ökas från tolv till tjugotre. Härigenom skulle samtliga län utom Gotlands län få egen distriktsingenjör. Sistnämnda län borde sammanföras med Stockholms län. De sakkunniga framhöllo därvid särskilt att byggnadslagens ikraftträdande samt de beslutade åtgärderna på bostadspolitikens och jordbruksrationaliseringens områden komme att innebära stora påfrestningar på distriktsingenjörsorganisationen. Det bleve enligt de sakkunnigas mening icke längre möjligt för distriktsingenjörerna att vid nu gällande organisation jämsides med sina övriga uppgifter tillgodose de nya kraven på biträde av teknisk sakkunskap i vatten- och avloppsfrågor från länsstyrelser, länsarkitekter, länsbostadsnämnder och lantbruksnämnder m. fl.

230 V. BEBYGGELSEPLANERINGEN OCH FASTIGHETSBILDNINGEN Länslantmäterikontoren. Enligt instruktionen den 30 juni 1948 (nr 526) för lantmäteristyrelsen, länslantmäterikontoren och lantmäteriets distriktsorganisation (lantmäteriinstruktionen) skall i varje län i residensstaden finnas ett lantmäterikontor, som förestås av en överlantmätare. Denna har att leda och öva tillsyn över länets lantmäteriväsen samt taga initiativ till åtgärder, som äro ägnade att främja en ändamålsenlig fastighetsindelning. Angående vissa ytterligare åligganden för överlantmätaren hänvisas till sid. 21. Avstyckningsväsendet har genom ändringar av jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen i samband med byggnadslagens antagande undergått vissa förändringar. Bl. a. avskaffades sålunda avstyckningsplaneinstitutet. Jämlikt förstnämnda båda lagar gäller i fråga om avstyckningar numera i huvudsak följande i de avseenden, varom här närmast är fråga. Angående vid 1950 års riksdag beslutade ändringar, se nedan. Avstyckning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å markens bebyggande gälla, må ej verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag när särskilda skäl finnas. Inom område för vilket regionplan fastställts skall också denna beaktas. Har inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta inom nära förestående tid eller kan eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles förväntas, må innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, avstyckning icke verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller lämplig planläggning av området eljest motverkas. Bland annat skall iakttagas att vägar och allmänna platser kunna anordnas när behov därav uppkommer. Finnes fast fornlämning skall därtill hörande område såvitt möjligt kunna avsättas till öppen plats. Med avseende ä tillämpningen i övrigt av vad nu sagts äger länsstyrelsen meddela de anvisningar som prövas erforderliga. När fråga väckts om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan för visst område eller om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen i erforderlig utsträckning meddela förbud mot avstyckning inom området utan länsstyrelsens medgivande. I den mån så finnes lämpligt äger länsstyrelsen bestämma, att avstyckning utan hinder av sådant förbud må äga rum därest stadsarkitekten respektive länsarkitekten ej funnit anledning till erinran däremot. Befogenhet att meddela dispens som här avses hade enligt i maj 1950 tillgängliga uppgifter av vederbörande länsstyrelse lämnats länsarkitekterna i tolv län, därav två i viss begränsad omfattning. Avstyckning skall fastställas, i stad och samhälle, för vilket 5 kapitlet

231 fastighetsbildningslagen gäller, av magistrat eller länsstyrelse (eller undantagsvis annan myndighet), i samhälle eller område, där byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning eller stadsplan eller byggnadsplan fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan skall upprättas, av länsstyrelsen samt på landsbygden i övrigt av överlantmätaren eller i vissa fall ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten. Fastighetsbildningssakkunniga, som tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1939, ha i en promemoria den 29 januari 1949 (stencilerad) framlagt förslag bland annat om upphävande av den bestämmelse (21 kap. 66 § jorddelningslagen) enligt vilken den nyssnämnda fastställelseprövningen av vissa avstyckningar ankommer på länsstyrelsen. På grundval av detta fastighetsbildningssakkunnigas förslag har Kungl. Maj:t i en av riksdagen (skrivelse 197/1950; jfr tredje lagutsk. uti. 12/1950) godkänd proposition den 10 mars 1950 (nr 177) föreslagit bl. a., att särbestämmelsen i 21 kap. 66 g jorddelningslagen om länsstyrelsens befattning med avstyckningsmål skall upphöra att gälla; fastställelseprövningen i dessa mål avses skola fr. o. m. den 1 juli 1950 (med vissa undantag) ankomma på fastighetsbildningsorganen. Fastställelseprövningen beträffande avstyckningar skall ankomma på överlantmätaren, såvida avstyckningen icke beror av sammanläggning. Emellertid förutsattes, att samråd kommer att äga r u m mellan jorddelnings- och planmyndigheterna, främst länsarkitekter och länsstyrelser, där omständigheterna äro sådana, att dylikt samråd kan anses påkallat. Om erinran mot förrättningen framställs av länsstyrelsen, överlantmätaren, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden, skall frågan om fastställelse hänskjutas till ägodelningsrätten. Om domstolen därvid anser sig böra frångå vad planmyndigheten yrkat, skall enligt förslaget länsarkitekten äga fullfölja talan mot fastställelsebeslutet. Beträffande det berörda samrådet har departementschefen i propositionen anfört, att samarbetet mellan jorddelnings- och planmyndigheterna borde utformas efter mönster av den samverkan som etablerats med lantbruksnämnderna. Detta samarbete bygger på att det är överlantmätaren som avgör, i vilka ärenden lantbruksnämnden skall höras. Av praktiska skäl borde, enligt departementschefen, även i fråga om den byggnadspolitiska kontrollen i första hand ankomma på förrättningslantmätare och överlantmätare att bedöma när samråd är behövligt och bör äga rum. Departementschefen har vidare understrukit att länsstyrelserna kunna få en viktig uppgift att fylla i fråga om samarbetets uppbyggnad genom att anordna regelbundna sammankomster mellan länets olika planmyndigheter. Betydelsen av att distriklslantmätarna inordnas i samarbetet har även framhållits. Departementschefen har hänvisat till att han i annat sammanhang uttalat att samråd borde äga rum redan under förrättningens gång. Då distriktslantmätaren vore den befattningshavare, som först komme i kontakt med fastighetsbildnings- och bebyggelseutvecklingen i orten, borde

232 han i sin verksamhet stå i nära kontakt med byggnadsnämnd, länsarkitekt och överlantmätare. Därjämte har departementschefen framhållit vikten av att planmyndigheterna hållas å jour med fastighetsbildningar inom samhällen och orter. där tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta, så att dessa myndigheter skola kunna uppbära det ansvar för planväsendets utveckling som åvilar dem enligt byggnadslagstiftningen. Departementschefen har i detta avseende anfört, att det torde böra åligga överlantmätarna att medverka till att länsarkitekternas sammanställnings- och översiktskartor över fastighetsindelningen hållas levande. Slutligen har departementschefen uttalat, att han utginge från att vid fastställelseprövningar den största hänsyn skulle tagas till den mening som länsstyrelsen eller annat planvärdande organ uttalat. Upprättade planer för bebyggelsen liksom andra byggnadsreglerande föreskrifter måste respekteras vid fastighetsbildningen. Det finge icke bli så, att en myndighet medverkade till uppkomsten av en fastighet för bebyggelse medan en annan myndighet ansåge sig icke kunna medgiva att den bebyggdes. Vad planmyndigheterna yrkade borde därför i regel bli avgörande. Även om formellt beslutanderätten tillkomme fastighetsbildningsmyndigheterna, borde således den reella prövningen i dessa ärenden även fortsättningsvis ligga hos planmyndigheterna. I ifrågavarande proposition föreslogs jämväl ändring av 19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen, innebärande att inom område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående tid eller där eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles är att förvänta, avstyckning icke får verkställas så, att olämplig tätbebyggelse kan föranledas. I detta sammanhang må framhållas att länsarkitekternas förening i en skrivelse den 10 september 1949 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet framlagt vissa synpunkter i fråga om den i fastighetsbildningssakkunnigas förenämnda promemoria föreslagna lagändringen. Föreningen anförde i denna skrivelse, bland annat, att fastighetsbildning för andra än jordbrukets, fiskets och skogsskötselns behov i regel åsyftade att tillskapa en fastighet för bebyggande för bostads-, industri- eller annat ändamål eller för beredande av plats för någon varaktig anläggning, vars tillkomst närmast sammanhängde med bebyggelseutvecklingen i allmänhet. Fastighetsbildningen komme därför att mer eller mindre vara en åtgärd i plangenomförande syfte. Detta gällde även områden, för vilka detaljplan icke funnes. Avstyckningar innebure även för sådana områden oftast i själva verket ett led i plangenomförande, som här tillätes komma före planläggningen. När det gällde bebyggelse utanför detaljplanlagda områden, måste det alltid bli förenat med stora svårigheter att enbart på grundval av bebyggelsens omfattning och behovet av särskilda anordningar för gemensamt behov angiva en exakt tidpunkt, då plansynpunkterna borde beaktas. Det-

233 s a m m a m å s t e a n s e s v a r a f ö r h å l l a n d e t m e d d e n för bebyggelsen a v s e d d a fastighetsbildningen. E n s t a k a avstyckningar k u n d e därför lätt k o m m a att skapa k ä r n a n i en framväxande samhällsbildning. F ö r e n i n g e n a n f ö r d e b e t r ä f f a n d e d e olika m y n d i g h e t e r n a s b e f a t t n i n g m e d fastighetsbildningsfrågorna vidare följande. Även om det i de fall, där plansynpunkterna borde tillmätas betydelse, skulle kunna etableras ett lämpligt samarbete icke blott mellan överlantmätare och länsarkitekt utan jämväl mellan förrättningsman och byggnadsnämnd, hyste föreningen dock allvarliga betänkligheter mot att domstolarna skulle tilldelas u p p giften att bli avgörande instans i sådana frågor, som ovedersägligen måste anses tillhöra planmyndigheternas kompetensområde. Vissa av föreningens medlemmar hade fått erfarenhet av att tidigare gällande ordning för fastställelse av avstyckningar utanför plan- eller bebyggelsereglerade områden liksom den nyligen genomförda ändringen i fråga om fastställelsen av avstyckningar inom utomplansområden på landet inneburit, att betydelsefulla plansynpunkter, varom enighet dock rått mellan överlantmätaren och länsarkitekten, lämnats utan avseende av vederbörande ägodelningsrätt. Rätten hade därvid även i något fall — trots överlantmätarens och länsarkitektens samstämmiga uppfattning om behov av detaljplanläggning på grund av förekommande tätbebyggelse — förklarat att dylikt behov icke kunde anses aktuellt för tillfället och fastställt avstyckning, som uppenbarligen vore ägnad att motverka en lämplig planläggning. Lades prövningen av ärenden, där meningsskiljaktighet eller tveksamhet i planfrågor förelåge, till ägodelningsrätt, funnes även en stor risk för bristande enhetlighet i det slutliga bedömandet, då inom varje län alltid funnes ett flertal ägodelningsrätter, som var för sig kunde ge uttryck för andra uppfattningar än den för länet gemensamma planmyndigheten, som länsstyrelsen enligt föreskrifterna i byggnadslagstiftningen utgjorde. Det av fastighetsbildningssakkunniga rekommenderade samrådet mellan överlantmätare och länsarkitekt fann föreningen förtjänstfullt. Om fastighetsbildningsväsendet skulle rationaliseras i syfte att ernå ett enklare och snabbare handläggningsförfarande speciellt beträffande avstyckningar, där plansynpunkterna borde tillgodoses, syntes det föreningen angeläget, att ett gott samarbete mellan jorddelningsmyndigheterna och planmyndigheterna ägde rum redan från och med en förrättnings början. Detta samarbete borde sålunda inledas mellan vederbörande förrättningsman samt bgggnadsnämnden och dess sakkunniga biträde och syntes särskilt viktigt beträffande avstyckningar på landet utanför detaljplanlagt område. Lika angeläget som det vore att byggnadsnämnderna finge kännedom om alla nybyggnadsföretag, som icke endast avsåge jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov, lika angeläget måste det anses vara, att nämnderna crhölle kännedom om den för byggnadsföretagen avsedda fastighetsbildningen för att med anledning härav kunna vidtaga samma åtgärder som ifråga om byggnadsföretagen. I annat fall kunde stor risk föreligga för att en fastighetsbildning komme till stånd utan att fastighetens bebyggande eller användande för avsett ändamål sedermera bleve medgivet. Med hänsyn till föreskrifterna i byggnadslagstiftningen vore det därför naturligt, att alla ansökningar om avstyckningar för annat än jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov gjordes hos byggnadsnämnden, som sedan överlämnade ansökningen med sin utredning till vederbörande förrättningsman för verkställighet.

234 Sedan länsarkitektkontoren successivt efter den 1 mars 1949 blivit granskande organ åt länsbostadsnämnderna ifråga om sådana bostadsbyggnadsföretag, vartill nämnderna hade att bevilja statliga lån och bidrag, hade det visat sig, att i en del fall fastigheter för bostadsändamål bildats, utan att lån kunnat beviljas i enlighet med de principer, som tillämpades vid den statliga låne- och bidragsgivningen. Det hade därvid alltid gällt frågan om byggnadsföretagens belägenhet från allmän plansynpunkt och möjligheten att förse företagen med tillfredsställande anordningar för vattenförsörjning och avlopp, alltså sådana förhållanden, som särskilt borde beaktas av planmyndigheterna. I samma mån som ett vidgat samarbete komme till stånd mellan planmyndigheterna samt de organ, som handhade den statliga låne- och bidragsgivningen, vore det angeläget, att fastighetsbildningen skedde i samförstånd med nämnda myndigheter och organ.

VI. UTREDNINGEN Inledning. I likhet med vad som är fallet på flera andra områden ha länsstyrelsens uppgifter med avseende på byggnadsväsendet och bebyggelseplaneringen skiftat karaktär. De ha nu i långt högre grad än tidigare en aktivt ledande och dirigerande innebörd och fordra framför allt en vid överblick över länets olika problem och behov samt en samordnande verksamhet av förut knappast avsedda mått. Bebyggelseplaneringen och vad därmed har samband har i vart fall tidigare varit den centrala av de olika utvecklingsplaneringarna, i det den sammanfattar och konkretiserar större delen av den planläggning, som från olika synpunkter anses erforderlig på skilda områden, samt utgör det medel, varmed utvecklingen i många avseenden dirigeras. Det ligger därför i sakens natur att det organ, som i länet har hand om bebyggelseplaneringen, måste ha en central ställning i länsförvaltningen. På senaste tid har emellertid jordbruksplaneringen, åtminstone såvitt angår övervägande jordbruksbetonade bygder, fått en motsvarande uppgift. Härav följer att gränsfall kunna uppkomma, som måste lösas genom samordning och samarbete. I stort selt gäller därvid att, även om bebyggelseplaneringen förutsätter hänsynstagande till många och viktiga faktorer på olika områden, bl. a. jordbruksrationaliseringen, så tränger dock den med samhällenas utveckling sammanhängande bebyggelsen undan andfa konkurrerande markanvändningssyften. Å andra sidan kunna de på bebyggelseplaneringens område verksamma myndigheterna genom att förhindra bebyggelse inom därför olämpliga områden i vissa fall bidraga till att ge större stabilitet åt jordbruksplaneringen. Länsstyrelsens uppgifter och ställning. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen äro länsstyrelsens huvuduppgifter på förevarande område i formellt avseende av i stort sett fyra olika slag, nämligen 1) tillsyn och övervakning alt städer och samhällen förses med planer och att föreskrifter iakttagas m. m., 2) skyldighet att besörja att landsbygden förses

235 med behövliga planer och att erforderliga regionpianer upprättas samt 3) granskning och fastställelseprövning. Därtill kommer 4) handläggningen av ett stort antal enskilda ansökningsärenden, t. ex. rörande dispenser, samt besvärsprövning. För fullgörande av dessa uppgifter svara inom länsstyrelsen i första hand vissa av länsstyrelsens befattningshavare såsom föredragande enligt för varje länsstyrelse fastställd arbetsordning. Dessa befattningshavare representera de juridiska samt allmänt administrativa och ekonomiska synpunkterna. För den tekniska sakkunskapen svara främst länsarkitekten samt överlantmätaren och distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp, av vilkas medverkan länsstyrelsen också är beroende för utövande av den viktiga initiativverksamheten. Dessa experter tillhöra dock icke länsstyrelsen utan sortera under andra verk men stå i olika avseenden till länsstyrelsens förfogande. Beträffande övervakningen slutligen har länsstyrelsen jämväl att lita till biträde av byggnadsnämnderna. Länsstyrelsens egen personal är i regel så sammansatt att, medan den juridiska och allmänt administrativa sakkunskapen är väl företrädd, samhällsekonomiska och liknande synpunkter äro svagare representerade. Ej heller länsstyrelsens experter äro med hänsyn till sin utbildning ägnade att i mera avsevärd mån företräda dessa synpunkter. Detta är så mycket mer betänkligt som de ekonomiska synpunkterna i samband med överväganden angående bebyggelsens dirigering med hänsyn till kostnader för allmänna nyttigheter och andra exploateringskostnader fä en alltmer framträdande betydelse. Icke minst ur sistnämnda och andra lokaliseringspolitiska synpunkter måste länsstyrelsens uppgifter på bebyggelseplaneringens och byggnadsväsendets område i långt större utsträckning än tidigare vara av konsulterande, rådgivande och dirigerande innebörd. Såväl bebyggelseplaneringen som övriga delar av samhällsplaneringen förutsätta kännedom om samhällsekonomiska, befolkningspolitiska och sociala förhållanden, på vilka utvecklingsprognoser böra grundas. Om icke hela denna verksamhet inom länet i stort sett samordnas och ledes av ett organ, riskerar man icke endast att praktiska olägenheter i form av dubbelarbete och tidsspillan uppstå. Det föreligger också fara för att de förberedande utredningsresultaten kunna föranleda olika slutsatser och att därigenom planeringsarbetena icke bringas att stämma samman. Av väsentlig betydelse är att de olika planeringsorganen arbeta med samma grunduppfattning om de olika problemens och faktorernas art och innebörd samt att målsättningen samordnas för att delresultaten skola k u n n a sammanjämkas. Såsom den för bebyggelseplaneringen på länsstadiet främst ansvariga myndigheten bör länsstyrelsen ges en sådan ställning, sådana befogenheter och sådan personell utrustning, att den på ett effektivt sätt k a n befordra samordningen och samverkan samt bilda en centralpunkt i samhälls16—016428

236 planeringen i stort inom länet. Vissa sidor av detta spörsmål behandlar utredningen i kapitlen om länsstyrelsens ställning i länsförvaltningen, om de arbetsmarknadspolitiska, bostadspolitiska och jordbrukspolitiska organen, vägväsendet, trafikväsendet och skolväsendet. I det följande behandlas samma spörsmål även beträffande frågorna om vattenförsörjning och avlopp. Som ett nytt och viktigt avsnitt på samhällsplaneringens område k a n också nämnas planeringen för näringslivets lokalisering, vilket spörsmål är föremål för särskild utredning. Oavsett de åtgärder, vartill sistnämnda utredning kan komma att föranleda, synes det uppenbart, att de problem och synpunkter, som ligga bakom begreppet lokaliseringspolitik, i en eller annan form måste beaktas vid den översiktliga samhällsplaneringen. Dessa problem komma därigenom att i vissa delar som element ingå i bebyggelseplaneringen, samtidigt som denna i olika avseenden blir att betrakta som ett av instrumenten för lokaliseringspolitikens genomförande. Frågan om näringslivets lokalisering är på samma sätt en viktig faktor bland annat även i jordbrukets utvecklingsplanering (jfr sid. 179 f.). För den myndighet, som på länsstadiet främst ansvarar för bebyggelseplaneringen, är det nödvändigt att ha grundlig kännedom om de synpunkter, som böra bestämma näringslivets lokalisering. Emellertid äro dessa i viss mån av den mera vittutseende karaktär, att de icke lämpligen böra bli föremål för ett mera slutgiltigt bedömande i länsinstansen. I själva verket äro dessa synpunkter och problem de kanske väsentligaste av de frågor, som påkalla en riksplanering eller i vart fall en planering i större skala än länsvis. Även om de erforderliga utredningarna i regel böra göras lokalt och lokala prognoser i stor utsträckning måste ligga till grund för bedömandena, torde de avgörande besluten och rekommendationerna ej sällan komma att bli en vidare fråga med aspekter i nationell skala. Det är därför troligt alt direktiv och anvisningar i viss omfattning måste bli en central fråga. Men å andra sidan böra de lokaliseringspolitiska synpunkterna alltid ha lokala företrädare eller organ, som kunna fullgöra de lokalt betonade uppgifterna och i planeringsarbetet företräda dessa synpunkter. Även om det icke i första hand ankommer pä länsstyrelseutredningen att uttala sig om den närmare utformningen av den lokaliseringspolitiska länsorganisationen, torde redan den nära anknytning därav till övriga länsplaneringsorgan, som påkallas av lokaliseringspolitikens egenskap av att delvis vara ett element i bebyggelseplaneringen, göra att utredningen måste taga ställning i frågan. Enligt vad utredningen inhämtat avser lokaliseringsutredningen att föreslå ett centralt organ samt särskilda länsorgan. Såsom sådana lärer nämnda utredning vara benägen att förorda länsstyrelserna under förutsättning att dessa ges en för ändamålet lämpad organisation. För länsstyrelseutredningen framstår det i vart fall som en naturlig lösning, att de lokaliseringspolitiska uppgifterna i länsinstansen

skola vila pä länsstyrelserna. Säkerligen skulle det ur många synpunkter vara olyckligt att för detta ändamål tillskapa nya organ. I detta sammanhang torde det även vara skäl att framhålla att — även om framdeles liksom hittills en stor del av den tekniska granskningen av vidlyftigare planförslag kommer att verkställas centralt i byggnadsstyrelsen — det med hänsyn till samordningsfrågorna och ur lokaliseringspolitisk iynpunkt torde bli nödvändigt att göra även dessa planförslag till föremål för noggrannare studium i länsinstansen än som hittills på sina håll torde ha skett. Betydelsen av samordning. Som utredningen antytt måste det länsorgan, som har att svara för bebyggelseplaneringen, ha en central ställning i länsförvaltningen. Att länsstyrelsen är detta organ är därför helt naturligt. Det enda alternativet härtill vore väl att bygga ut länsarkitektkontoret. Redan med hänsyn till att i så fall den hos länsstyrelsen nu befintliga juridiska och allmänt administrativa sakkunskapen i icke obetydlig mån måste dubbleras, synes denna utväg icke böra ifrågakomma. Utredningen har därför som en given förutsättning utgått från att länsstyrelsen alltfort bör vara det centrala länsorganet på detta område. Under sådana förhållanden måste vid utformningen av länsstyrelsens organisation avsevärd vikt fästas vid att länsstyrelsen göres skickad att lösa sina hithörande uppgifter. En betydande del av dessa uppgifter ligger med nödvändighet i att samordna de olika insatserna. Och härvid gäller det icke blott eller kanske icke ens främst att tillse att det erforderliga samarbetet vid planförfattande och plangranskning äger rum mellan alla myndigheter, som kunna ha intressen att bevaka. Det ligger särskild vikt uppå att länsstyrelsen vid alla tillfällen beaktar de större sammanhang, som i fråga om utvecklingen i stort inom länet anmäla sig. Särskilt för de på länsstyrelsen ankommande initiativen till planeringar i större skala erfordras en grundlig kännedom om de allmänna tendenserna inom befolkningsutvecklingen, pä arbets- och näringslivets områden, rörande kommunikationer m. m. En dylik kännedom torde vara förutsättningen för att länsstyrelsen tillräckligt snabbt skall k u n n a ställa in skeende förändringar på dessa områden i deras rätta sammanhang och därav draga konsekvenserna med avseende å sitt handlande. Det är därför nödvändigt att länsstyrelsen har en intim kontakt med alla de myndigheter och organ, som i olika avseenden följa och leda samhällsverksamheten på skilda områden i länet, ävensom med enskilda intressesammanslutningar. Byggnadslagens och byggnadsstadgans bestämmelser bygga i olika avseenden på att i planarbetet deltaga icke blott länsarkitekten utan även bl. a. överlantmätaren, vägdirektören och förste provinsialläkaren samt landsantikvarien. Icke mindre betydelsefull är medverkan från distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp I många fall uppkomma också frågor som beröra civilförsvarsmyndigheter eller militära myndigheter. Vid

238 planeringsarbetet föreligger vidare behov av intima kontakter med lantbruksnämnd, länsbostadsnämnd och länsarbetsnämnd, vilkas planeringsarbeten måste koordineras med bebyggelseplaneringen och vice versa. En fortlöpande kontakt tarvas också med landstingets ävensom med kommunala organ på olika områden. Än vidare böra kontakter upprätthållas med enskilda företag och intressesammanslutningar. Alla dessa kontakter, av vilka de sistnämnda icke äro minst betydelsefulla för en ändamålsenlig lokaliseringspolitik, äro av stor vikt på alla stadier av planarbetet. De ha sin givna betydelse för den granskning, som det ankommer på länsstyrelsen att utöva i samband med fastställelseprövning eller vid avgivande av utlåtande rörande ifrågasatt fastställelse. De äro även nödvändiga för att länsstyrelsen i förut angivna syften skall kunna följa utvecklingen på olika områden. Som i kap. 2 (sid. 21 f.) antytts har behovet av samordning på samhällsplaneringsområdet i länsinstansen framtvingat särskilda åtgärder. För att utvidga och befästa samarbetet har man inom åtskilliga län tillskapat de särskilda allmänna beredningsorgan, pä sina håll kallade länsråd, som förut omtalats. Då vissa av de i planeringsarbetet deltagande länsorganen väl även fortsättningsvis komina att stå utanför länsstyrelsen, torde ett dylikt allmänt beredningsorgan alltid få en uppgift att fylla. Som ett instrument i länsstyrelsens hand torde det vara väl ägnat att underlätta samordningen. Av vad hittills anförts torde framgå att den nuvarande länsorganisationen för samhällsplaneringen är splittrad och att en enhetlig ledning i stort sett saknas. Ehuru länsstyrelsen är ansvarig för planläggningsverksamheten i fråga om bebyggelseplaneringen, har länsstyrelsen endast begränsade befogenheter att förfoga över den härför i främsta rummet avsedda tekniska personalen samt att lämna erforderliga föreskrifter om samarbete, koordinering eller prioritet. Delar av samhällsplaneringen ligga utanför länsstyrelsens domvärjo. Länsstyrelsen har vidare icke tillgång till speciell sakkunskap för utredningar av ekonomisk art. Att icke större olägenheter än som skett uppkommit genom bristen på samordning kan delvis hänföras till det samarbete, som i regel under landshövdingarnas ledning åvägabringats i åtskilliga län. En i samma riktning kraftigt verkande faktor har den av krisförhållandena betingade byggnadsregleringen varit. Då denna upphör torde ölägenheterna komma att framträda med ökad skärpa. Den utredning, som kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation har i uppdrag att verkställa, synes icke i första hand avsedd att behandla förevarande problem om samordning. Enligt vad länsstyrelseutredningen inhämtat torde kommittén i stort sett komma att inskränka sina undersökningar beträffande länsinstansen till länsarkitektkontorens arbetsuppgifter och personalbehov samt vissa mera speciella frågor om samordning. Då det uppenbarligen är nödvändigt att i samband med undersökningen om länsstyrelsens organisation för olika uppgifter också behandlas problemet om

239 dess organisation och ställning med avseende på stadsplaneväsendet, har länsstyrelseutredningen icke kunnat finna att det till kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation lämnade uppdraget bör utgöra något hinder att upptaga problemet ur de särskilda aspekter, som länsstyrelseutredningen har att beakta. Innan utredningen går närmare in på frågan om länsstyrelsens inre organisation för de med planväsendet m. m. sammanhängande frågorna, torde de olika expertmyndigheternas ställning böra preciseras. Länsarkitektens ställning. Enligt gällande bestämmelser äger länsstyrelsen förfoga över länsarkitekten såsom en länsstyrelsens biträdande tjänsteman med den inskränkning, som föranledes av att länsarkitekten är befattningshavare hos byggnadsstyrelsen. Att härigenom länsarkitekten får en dubbelställning är ofrånkomligt. Det är icke helt tillfredsställande att en befattningshavare, vars synpunkter många gånger äro av avgörande betydelse för länsstyrelsens ställningstagande, skall tillhöra ett annat organ och dessutom icke omedelbart medverkar i länsstyrelsens beslut. Med hänsyn till de allmänt organisatoriska synpunkter, som ligga till grund för utredningens överväganden på skilda områden, har utredningen funnit angeläget att undersöka möjligheterna att även på detta område söka åstadkomma större koncentration. En sådan skulle vinnas om länsarkitekten inordnades i länsstyrelsen som en dennas tjänsteman. Förutom de allmänna skäl för en sådan åtgärd, för vilka utredningen i vissa föregående kapitel redogjort, tala härför bland annat de här ovan påtalade förhållandena att den för vissa länsstyrelseuppgifter på förevarande område avsedda personalen icke är länsstyrelsens utan tillhör ett annat verk samt att, ehuru länsstyrelsen är ansvarig för samordning, länsstyrelsens befogenheter att meddela föreskrifter därom äro i viss mån begränsade på grund av länsarkitektpersonalens nämnda dubbelställning. Den nära kontakt med bostadspolitiken, som länsarkitekten i de flesta län har genom sitt samarbete med länsbostadsnämnden, skulle vidare, om länsarkitekten samtidigt med denna nämnd inordnas i länsstyrelsen, avsevärt underlättas. Möjligheter skulle då kunna skapas att sammanföra samtliga tekniska experter inom länsstyrelsen till en organisatorisk enhet till båtnad iför samarbetet såväl dem emellan som utåt. Även om länsbostadsnämnden skulle fortbestå som ett fristående organ, skulle länsarkitektens inordnande i länsstyrelsen få betydelse för en närmare samordning av bostadspolitiken med bebyggelseplaneringen genom den omedelbara kontakt, som då skulle bestå mellan länsstyrelsen och länsbostadsnämnden. Emellertid k a n som skäl mot en sådan förändring av länsarkitektens ställning anföras, att länsarkitekten utöver sitt biträde åt länsstyrelsen dels har tillsyn över kronans byggnader och dels skall utöva uppdragsverksamhet. Även om dessa båda slag av uppgifter kunna fullgöras av länsarkitek-

240 ten oberoende av vilken ställning han intager i förhållande till länsstyrelsen, kan det naturligtvis hävdas att vissa komplikationer kunna uppstå. Särskilt beträffande länsarkitekten har som skäl mot hans inordnande i länsstyrelsen och framför allt mot att ge honom ställning som föredragande anförts, att han då skulle tå att handlägga frågor om fastställelse av planer, som upprättats av honom själv eller under hans ledning. Åtminstone ur strängt formell synpunkt är detta visserligen mindre tillfredsställande, men i sakligt avseende bör ifrågavarande invändning måhända icke tillmätas alltför stor betydelse. Man kan hänvisa till förhållandena på vägväsendets område, där några olägenheter icke veterligen förmärkts av att vägdirektören som föredragande i länsstyrelsen handlägger frågor om fastställelse av planer, som uppgjorts under hans ledning. Utredningen kan därför icke tillerkänna sagda invändning någon större relevans beträffande detta organisatoriska problem. Slutligen vill man från vissa håll göra gällande att länsarkitekterna, därest de bleve länsstyrelsens tjänstemän, skulle förlora den omedelbara kontakten med det centrala planorganet, byggnadsstyrelsen, som därigenom skulle se sina möjligheter att utöva inflytande över planverksamheten avsevärt försämrade. Länsstyrelsen kan endast i begränsad omfattning kontrollera och bedöma den rent tekniska sidan av länsarkitektens verksamhet och tillsynen från länsstyrelsens sida över denna verksamhet kan icke ersätta byggnadsstyrelsens omedelbara tillsyn och ledning. Enligt denna uppfattning skulle avskärandet av den direkta linjen mellan byggnadsstyrelsen och länsarkitekterna innebära faror för bland annat den enhetliga utvecklingen inom de skilda länen. Även om byggnadsstyrelsen skulle få sin dispositionsrätt över ifrågavarande befattningshavare inskränkt, torde dock farhågorna för styrelsens del i förevarande avseende vara överdrivna. Med en direktivrätt gentemot länsstyrelserna av den karaktär, som utredningen på andra områden föreslår, synas berättigade önskemål om inflytande kunna tillgodoses. Ehuru sålunda vissa skäl tala för att länsarkitekten borde inordnas i länsstyrelsen samt hinder ur nyss angivna synpunkter i och för sig icke bör möta däremot, kunna andra omständigheter andragas såsom stöd för att en sådan förändring icke skulle vara påkallad. Länsarkitektens medverkan beträffande länsstyrelseuppgifterna är i allt väsentligt av beredande och utredande karaktär, vartill ansluter sig en rådgivande och upplysande verksamhet gentemot kommuner och allmänhet. Hans uppgifter på länsstyrelseområdet äro i stort sett jämställda med en föredragandes, även om de i allmänhet endast avse de mera tekniska sidorna. Beträffande de ärenden, varom här är fråga, har länsarkitekten i princip icke någon självständig beslutanderätt. I den mån h a n på sistone tillagts en viss sådan, är den endast att betrakta som ett utflöde av länsstyrelsens befogenheter.

241 Behovet av samordning hänför sig sålunda i allt väsentligt till länsarkitektens nämnda uppgifter av beredande och utredande karaktär. Något egentligt behov av att med hänsyn till gällande ordning skapa förutsättningar för gemensamma beslut föreligger ej. Länsstyrelsens möjligheter att åstadkomma erforderlig samordning såvitt angår länsarkitektens verksamhet äro därför beroende av länsstyrelsens befogenheter att dirigera denna utredande verksamhet. Enligt utredningens mening få sådana befogenheter redan med gällande bestämmelser anses tillk o m m a länsstyrelsen, som jämlikt instruktionen för länsarkitektorganisationen äger förfoga över länsarkitekten såsom en länsstyrelsens biträdande tjänsteman. Föreskriften om att denna förfoganderätt gäller med den inskränkning, som föranledes av länsarkitektens ställning som befattningshavare hos byggnadsstyrelsen, torde åtminstone tidigare delvis ha varit grundad på att byggnadsstyrelsen skulle medverka till lämplig fördelning av länsarkitektens insatser på de olika län, i vilka h a n hade att tjänstgöra. Numera, då varje län har egen länsarkitekt, torde däri blott böra inläggas — frånsett de disciplinära befogenheterna — en rätt för byggnadsstyrelsen att lämna vissa direktiv i fråga om den tekniska verksamheten. Ej heller den omständigheten att länsarkitekten i likhet med flertalet av länsstyrelseexperterna på sätt i kap. 4 närmare utvecklats torde böra förlänas ställning som föredragande i länsstyrelsen, synes i och för sig förutsätta att han göres till länsstyrelsens tjänsteman. Vid nu angivna förhållanden skulle en dylik organisationsförändring måhända framstå som tillkommen för förändringens egen skull utan att några sakliga motiv förklara densamma. En sådan uppfattning skulle kunna vinna ytterligare stöd av det förhållandet — vilket nedan (sid. 249) närmare utvecklas — att förutsättningar icke synas föreligga för att inom länsstyrelsens ram bilda en gemensam organisatorisk enhet (sektion) omfattande såväl länsarkitektkontoret som övrig med samhällsplaneringsuppgifter sysselsatt personal inom länsstyrelsen. Under sådana omständigheter har utredningen funnit mest lämpligt att länsarkitekten bibehålies vid sin nuvarande ställning. Innebörden av länsstyrelsens befogenhet att förfoga över befattningshavare vid länsarkitektorganisationen såsom en länsstyrelsens biträdande tjänsteman torde dock böra förtydligas i vissa avseenden. Sålunda böra uttryckliga föreskrifter ges därom att sådan befattningshavare är skyldig att tjänstgöra som föredragande i länsstyrelsen eller att eljest deltaga i handläggningen inom länsstyrelsen av förekommande ärenden. Därest annan befattningshavare vid länsarkitektorganisationen än länsarkitekten är föredragande, bör föredragningen stå under överinseende av länsarkitekten på samma sätt som en lägre föredragande i länsstyrelsen är underställd sektionschefen. Rätt och plikt att vid avvikande mening anmäla reservation bör tillkomma föredragande eller eljest närvarande befattningshavare.

242 Genom att fullt utnyttja sin befogenhet att förfoga över befattningshavare som nu nämnts bör länsstyrelsen kunna åvägabringa det erforderliga samarbetet såväl mellan länsarkitekten och inom länsstyrelsen befintliga tekniker, exempelvis den nuvarande länsbostadsnämndens ingenjörspersonal, som enligt utredningens förslag i vart fall till större delen skall tillhöra länsstyrelsen, som ock mellan länsarkitekten och utanför länsstyrelsen stående organ. Med stöd av nämnda befogenhet bör länsstyrelsen jämväl ägna tillsyn däråt att länsarkitektens inspektionsverksamhet samordnas med annan dylik verksamhet i länet. Med den sålunda förordade organisationen böra sådana oformligheter som den dubbla diarieföringen och de formliga remisserna mellan länsstyrelse och länsarkitekt kunna avskaffas. Då länsarkitekten kommer att deltaga i handläggningen av förekommande ärenden, bli länsstyrelsens ståndpunktstaganden också att betrakta som hans, i den mån han icke reserverar sig. Utredningen utgår därför såsom självfallet från att de centrala myndigheterna under sådana omständigheter i regel icke komma att fordra särskilda yttranden från länsarkitekten. Den närmare utformningen ävensom omfattningen av länsarkitektens föredragningsskyldighet torde böra bestämmas av den enskilda länsstyrelsen. Föredragningsskyldigheten bör kunna omfatta exempelvis ärenden rörande fastställelse av stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser, tomtindelningar m. m. samt dispenser från byggnadsförbud och avstyckningsförbud. Som föredragande bör länsarkitekten i lämplig omfattning kunna anförtros att å länsstyrelsens vägnar ensam meddela beslut i vissa ärenden. Distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp tillkom ursprungligen för att handlägga ärenden angående statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar samt utöva kontroll av de anläggningar som tillkomma med anlitande av statsbidrag. Med hänsyn till vatten- och avloppsfrågornas stora betydelse på många områden inom samhälls- och bebyggelseplaneringen har distriktsingenjören kommit att i största utsträckning ianspråktagas för utredning angående dylika frågor i samband med olika slag av planeringsverksamhet m. m. Den skärpta byggnadslagstiftningen med dess ökade krav beträffande vatten- och avloppsproblemens beaktande vid utarbetande av stads- och byggnadsplaner kräver nära samarbete mellan länsarkitektkontor och distriktsingenjör. Så småningom torde byggnadsplanerna normalt böra innefatta utredning angående vatten- och avloppsförhållandenas ordnande inom de planlagda områdena ävensom angående kostnaderna härför, det senare i viss mån en motsvarighet till städers och större samhällens egna beräkningar rörande exploateringskostnader för mark under planläggning. På grund härav måste ett intimt samarbete etableras mellan distriktsingenjören och länsarkilektkontoret.

243 Med hänsyn till vatten- och avloppsfrågans centrala betydelse inom bostadsförbättringsverksamheten och till att bidrag för vatten- och avloppsanläggningar i vissa fall beviljas av de bostadspolitiska organen arbeta länsbostadsnämnden och distriktsingenjören i nära samverkan med varandra. På motsvarande sätt kunna distriktsingenjörerna i vissa delar av landet få biträda länens jordbruksorgan i rationaliserihgsverksamheten för att komplettera lantbruksingenjörernas expertis. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar (B nr 1 1949) gäller att länsarbetsnämnderna skola inhämta yttranden från vederbörande distriktsingenjör över vissa ansökningar om byggnadstillstånd. I sanitära frågor torde ej sällan behov uppkomma av samarbete mellan förste provinsialläkaren och distriktsingenjören, vilket samarbete utåt i regel tager sig uttryck i inspektioner och undersökningar från bådas sida beträffande samma objekt. Det är då av vikt att dessa inspektioner samordnas. Likaledes erfordras någon gång ett visst samarbete med vägförvaltningen i de fall dä vägfrågor samt vatten- och avloppsfrågor kräva gemensam planläggning. Distriktsingenjörens uppgifter ligga som härav framgår såväl på bebyggelseplaneringens område som inom skilda delar av byggnadsväsendet över huvud. Men de ha också samband med annan samhällsplanerande verksamhet och därmed sammanhängande verkställighetsåtgärder. Det förhållandet exempelvis, att det statliga stödet för bostadsproduktionen i allmänhet utgår endast under förutsättning att vattenförsörjning och avlopp visats kunna ordnas, förlänar distriktsingenjören en central ställning i den bostadspolitiska verksamheten. Detta förhällande inverkar för övrigt också vid tillämpningen av gällande byggnadsreglering så att byggnadstillstånd göres beroende av att sagda förutsättning uppfyllts. Vid genomförande av länsstyrelseutredningens förslag om inordnande i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd och framför allt länsbostadsnämnd skulle antalet av de särskilda statliga länsorgan, som ha att pröva frågor om rätt att exempelvis uppföra ett bostadshus, avsevärt minskas. Det bör då i och för sig ligga nära till hands att, eftersom distriktsingenjörens uppgifter därmed till största delen skulle ligga inom området för länsstyrelsens ämbetsbefattning, jämväl han borde inordnas i länsstyrelsen. Men även om utredningens förslag om inordnande av dessa nämnder i länsstyrelsen icke skulle föranleda någon åtgärd, synes den betydelse, hans medverkan i bebyggelseplaneringen har, tala för att han bör tillhöra länsstyrelsen. Samarbetet mellan honom och andra länsorgan torde därigenom på det mest rationella sättet kunna främjas icke minst därför att länsstyrelsen då skulle kunna dirigera hans verksamhet till de för länets del mest angelägna arbetsuppgifterna. Hans inordnande i länsstyrelsen skulle även ha en viss betydelse i samband med en i och för sig önskvärd decentralisering av beslutande-

244 rätten rörande bidrag till vatten- och avloppsanläggningar till länsstyrelsen i överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga om enskilda vägar. Beträffande distriktsingenjören föreligga ej heller särskilda skäl av den art, som i fråga om länsarkitekten anförts för bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen. Särskilt i fråga om planeringsverksamheten ligga distriktsingenjörens uppgifter nästan helt inom områden som icke sortera under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den nuvarande anknytningen av distriktsingenjören till vägförvaltningen torde mindre böra ses som en ur sakliga synpunkter med hänsyn till arbetsuppgifternas art motiverad ordning än som en rent praktisk åtgärd vid organisationens tillkomst. Frågan om distriktsingenjörens anknytning till länsstyrelsen måste därför bli en betydligt mindre komplicerad fråga än motsvarande spörsmål beträffande länsarkitekten. Det må vidare framhållas, att distriktsingenjörens inordnande i länsstyrelsen eller frågan om hans ställning över huvud icke torde påverkas av att utförandet av vatten- och avloppsanläggningar i framtiden i större utsträckning k a n komma att ske i statlig regi genom vägförvaltningarna. Det synes i vart fall knappast möjligt att tänka sig att distriktsingenjören skulle kunna engageras i själva arbetsföretagen. Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit sig böra i princip förorda att distriktsingenjören inordnas i länsstyrelsen som dennas tjänsteman. Emellertid torde erfarenheterna av den nuvarande ordningen ha gett vid handen att det förhållandet, att varje distriktsingenjör skall biträda länsorganen inom flera län, medfört att hans insatser blivit ojämnt fördelade mellan länen. Denna ojämnhet kan befaras bli än större, därest e n av länsstyrelserna skulle få ensam bestämma över distriktsingenjören. Sä länge inte varje län k a n förses med egen distriktsingenjör, torde därför frågorna om prioriteten mellan de olika länen böra avgöras centralt. Utredningen erinrar emellertid om att 1946 års vatten- och avloppssakkunniga redan framlagt förslag om att varje län utom Gotlands län skulle förses med egen distriktsingenjör. Enligt vad utredningen erfarit torde detta förslag även upptagas i de sakkunnigas slutliga betänkande, som torde vara att vänta inom kort. Den avgörande förändringen i den organisatoriska ställningen torde därför böra tills vidare anstå i avvaktan på en sådan utbyggnad av distriktsingenjörsorganisationen. Under tiden till dess en dylik förändring kan genomföras torde dock böra gälla att, medan företrädesrätten till distriktsingenjörens tjänster bör avgöras centralt, skola för hans anknytning till varje enskild länsstyrelse tilllämpas samma regler som ovan angivits beträffande länsarkitekten. Fastighetsbildningsorganen. Genom 1947 års ändringar i jorddelningslagen överflyttades fastställelseprövningen beträffande vissa avstyckningar från länsstyrelsen till fastighetsbildningsorganen. Jämlikt det på förenämnda propositionen 177/1950 grundade riksdagsbeslutet skall nu jämväl åter-

245 stående på länsstyrelsen ankommande fastställelseprövning enligt jorddelningslagen överflyttas till dessa organ. Denna koncentrering av fastställelsen av alla jorddelningsförrättningar till fastighetsbildningsorganen, överlantmätare, ägodelningsdomare och ägodelningsrätt, har givit frågan om samarbete mellan dessa organ och planmyndigheterna en alldeles särskild betydelse. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla att utredningen för sin del vid samråd med fastighetsbildningssakkunniga förklarat sig icke ha något att erinra mot överflyttandet av fastställelseprövningen beträffande avstyckningar till fastighetsbildningsorganen. Utredningen utgick därvid frän att tillräckliga garantier för plansynpunkternas beaktande skulle ligga i det intima samarbete, som etablerats mellan ä ena sidan länsstyrelsen och länsarkitekten och ä andra sidan lantmäteriorganisationen och främst överlantmätaren. Erfarenheterna frän den tid, som förflutit sedan fastställelseprövningen beträffande avstyckningar inom utomplansområden överförts till fastighetsbildningsorganen, synas bekräfta att detta samarbete i stort sett fungerat väl och att detsamma där så erfordras torde kunna ytterligare utbyggas. Men däremot synas plansynpunkterna i många fall icke ha vunnit tillbörligt beaktande i sådana ärenden, där överlantmätaren ansett hinder mot fastställelse föreligga och som därför överlämnats till ägodelningsrätten. I flera för utredningen relaterade fall har ägodelningsrätten mot överlantmätarens och länsarkitektens avstyrkande fastställt avstyckningar, som av dessa myndigheter ur plansynpunkt ansetts olämpliga. Även om detta måhända delvis kan förklaras av att uttryckliga föreskrifter om plansynpunkternas iakttagande icke funnits, är det likväl anledning antaga att den nuvarande sammansättningen av ägodelningsrätterna gjort att förståelsen för dylika synpunkter icke varit tillräckligt stor. Visserligen kan det sägas, att departementschefens uttryckliga ställningstagande till frågan om verkan av planmyndigheternas yrkanden bör kunna innebära en garanti för att dessa myndigheters synpunkter i fortsättningen mera genomgående skola beaktas. Men å andra sidan är det i propositionen 177/1950 utsagt att planmyndigheternas yrkanden skola k u n n a frängås om särskilda tungt vägande skäl föranleda härtill. Då plansynpunkterna regelmässigt icke äro företrädda i ägodelningsrätterna, kan uppskattningen av de mot varandra stående skälen väl fortfarande stundom tänkas utfalla till plansynpunkternas nackdel. En omständighet, som i detta sammanhang icke är utan sin betydelse, är att varje ägodelningsrätt endast kominer i kontakt med ett fåtal fall. Om ägodelningsrätterna sträckte sig över större områden skulle troligen den oftare återkommande kontakten med avstyckningsfrågorna och deras förhållande till frågan om främjandet av en ändamålsenlig bebyggelse kunna skapa större insikt hos ägodelningsrättens ledamöter. Även andra skäl — såsom önskemål om enhetlighet inom större

246 områden — kunna andragas för förnyat övervägande av tanken på allenast en ägodelningsrätt för varje län. Med hänsyn till nu gällande ordning och den antagliga utvecklingen under den närmaste tiden är det enligt utredningens mening framför allt viktigt att tillse att samarbetet mellan de egentliga planmyndigheterna och lantmäteriorganisationen får fasta former. Det ligger den största vikt uppå att redan på det förberedande stadiet lantmätarna undersöka alla förutsättningar för en avstycknings lämplighet. Häri torde ligga den bästa garantin för att olämpliga avstyckningar eller för den enskilde mindre ändamålsenliga sådana skola kunna undvikas. I sistnämnda avseende tänker utredningen främst pä avstyckningar av sådana tomtplatser där bostadshus avses skola uppföras med stöd av statliga bostadskrediter. Enligt vad utredningen inhämtat äro anvisningar beträffande olika hithörande frågor under utgivande av lantmäteristyrelsen. Anvisningarna ha utarbetats i samråd med bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen. Följderna för allmänhetens del av bristande samarbete kan här som på andra områden i länsförvaltningen bli att medan den ena myndigheten tillåter så förbjuder den andra. Det ligger i länsstyrelsens makt att begränsa verkningarna av en olämplig avstyckning genom att lägga byggnadsförbud på området. Men redan det förhållandet att två myndigheter sålunda kunna meddela mot varandra stridande beslut måste anses högst otillfredsställande. Också torde planmyndigheterna mången gång tveka att begagna den angivna utvägen för att icke enskilda skola åsamkas kännbara förluster, men plansynpunkterna få då stå tillbaka. Visserligen är i propositionen 177/1950 uttalat att det i första hand bör ankomma på förrättningslantmätare och överlantmätare att bedöma, när samråd med planmyndigheterna är behövligt, samt att samrådet icke bör göras obligatoriskt för vissa typfall. Men detta uttalande — särskilt om det sammanställes med vad i propositionen i övrigt anföres om samrådets betydelse — kan icke rimligtvis anses innebära, att det skulle vara planmyndigheterna betaget att påfordra samråd. Med den tänjbara innebörd, som begreppet tätbebyggelse har, är det en viss fara för att fastighetsbildningsorgan och planmyndigheter kunna ha olika uppfattning om begreppets tillämplighet i särskilda fall. Om plansynpunkterna skola kunna tillgodoses, är det nödvändigt att frågan om samråd skall kunna väckas också av planmyndigheterna. Å andra sidan har utredningen icke därmed velat säga att alla avstyckningsärenden skola passera planmyndigheterna. Andra mera praktiska förfaranden torde kunna utformas så att dessa myndigheter hållas vederbörligen underrättade. Det sålunda förefintliga oavvisliga behovet av samordning mellan planväsendet och fastighetsbildningen kan — icke minst med hänsyn till allmänhetens krav — också åberopas som skäl för en närmare organisatorisk anknytning av länslantmäterikontoret till länsstyrelsen. Därtill kommer att

247 distriktslantmätarna skola hålla länsstyrelsen underrättad om tendenser till begynnande tätbebyggelse m. m. Men å andra sidan skulle en sådan organisationsförändring icke råda bot på de ölägenheter, som sammanhänga med ägodelningsrätternas fastställelseprövning. Överlantmätarens arbetsuppgifter äro dessutom till väsentlig del knutna till sådana jorddelnings- och lantmäterifrägor m. ni., vilka icke alls beröra länsstyrelsens verksamhet. Väl har länsstyrelsen tidigare handhaft tillsynen över lantmäteriväsendet och genom fastställelseprövning av avsöndringar enligt äldre bestämmelser utövat en viss kontroll. Även om fastighetsbildningsfrågorna, särskilt inom områden där tätbebyggelse finnes eller kan väntas eller där jordbruksrationaliseringsfrågor spela in, mera än någonsin ha betydelse för utvecklingen i olika avseenden i länet, torde det emellertid icke vara möjligt att lägga dessa frågor i sin helhet under länsstyrelsen. Vad lantmäteriorganisationen angår utgöra emellertid avstyckningsärendena allenast en del av dess arbetsuppgifter. Och beträffande avstyckningsärendena är det åtminstone i inånga län endast ett mindre antal, i vilka länsstyrelsen har ett — visserligen i och för sig starkt — intresse av att utöva inflytande vid avgörande av förekommande ärenden. Bl. a. på grund härav har utredningen icke funnit skälen för länslantmäterikontorets inordnande i länsstyrelsen tillräckligt starka. I fråga om det stora antalet rent tekniska ärenden skulle länsstyrelsens ledning i regel icke kunna utöva något inflytande i sak, utan avgörandet måste i realiteten uteslutande komma att vila på överlantmätaren. Härtill kommer att vinsten ur rationaliseringssynpunkt av lantmäteriväsendets återinförande i länsstyrelsen icke synes bli av någon betydelse bl. a. därför att större delen av personalen är avsedd för ganska speciella tekniska uppgifter. Då utredningen med hänsyn till vad sålunda anförts och i överensstämmelse med sina principiella ståndpunktstaganden (jfr sid. 39) funnit sig icke böra förorda att överlantmätaren och länslantmäterikontoret inordnas i länsstyrelsen, har detta ständpunktstagande gjorts bland annat under den förutsättningen, att det ändå skall vara möjligt att skapa tillfredsställande garantier för att länsstyrelsens synpunkter skola vinna beaktande i fastighetsbildningsärendena. I detta avseende anser sig utredningen — icke minst med hänsyn till de från länsarkitekthäll framförda betänkligheterna mot att fastighetsbildningsorganen skola handha all fastställelseprövning av avstyckningar enligt jorddelningslagen — icke kunna underlåta att trycka på betydelsen dels av att länsarkitekterna i största möjliga omfattning beredas tillfälle att taga ställning till de enskilda avstyckningsfrågorna och dels att länsarkitekterna fortlöpande hållas underrättade om skeende avstyckningar. Denna kännedom om förekomsten av avstyckningar är en av länsarkitekternas förnämsta kunskapskällor i fråga om begynnande tätbebyggelse. Som en sammanfattning av vad förut anförts vill utredningen under-

248 stryka det oavvisliga behovet av ett intimt samarbete redan från en förrättnings början mellan fastighetsbildningsorgan och planmyndigheter samt av att de senare ges ett avgörande inflytande på sådana fastighetsbildningsfrågor, där plansynpunkterna äro av betydelse. Det är på förrättningsstadiet eller i vart fall vid prövningen av förrättningen, som de bästa möjligheterna att ingripa mot olämplig bebyggelse ligga. Har avstyckningen väl en gång skett äro möjligheterna att behärska utvecklingen mindre. Och i vart fall bli svårigheterna och förlustriskerna för de enskilda större. Ett fast organiserat samarbete är också en oeftergivlig förutsättning för att icke syftet med överflyttningen av fastställelseprövningen från länsstyrelsen — nämligen att förkorta fastställelseförfarandet — skall spolieras genom remisser på ett senare stadium mellan fastighetsbildningsorganen och planmyndigheterna. Det bör därför vara en väsentlig uppgift för länsstyrelse och överlantmätare att i samråd organisera ett samarbete mellan alla berörda myndigheter. Även med den ståndpunkt, som utredningen sålunda tagit i fråga om den huvudsakliga organisationsfrågan, har utredningen likväl funnit att vissa smärre förändringar i gällande ordning böra vidtagas. En sådan gäller överlantmätarens ställning i förhållande till länsstyrelsen. I likhet med de egentliga länsstyrelseexperterna bör han vara skyldig att närvara vid avgörande av vissa ärenden i länsstyrelsen med rätt och skyldighet för honom att vid avvikande mening anmäla reservation. Något behov av att ifrågasätta föredragningsskyldighet för överlantmätaren synes knappast föreligga. Om överlantmätaren på angivet sätt beredes möjlighet att deltaga i handläggningen i länsstyrelsen, böra de formliga remisserna komma att försvinna, varjämte den dubbla diarieföringen bortfaller. I stort sett torde överlantmätarens medverkan i fortsättningen komma att äga rum i fråga om planeringsverksamheten samt kanske i särskilda fall beträffande dispenser från avstyckningsförbud och byggnadsförbud. Fördelarna med överlantmätarens direkta medverkan i länsstyrelsen framträda exempelvis då det gäller att fastställa gränserna för ett blivande planområde. I dylika ärenden tarvas i regel besiktning på platsen av bland andra överlantmätare och länsarkitekt samt stundom vägdirektör, lantbruksdirektör m. fl. Om alla dessa äro formellt behöriga att deltaga i länsstyrelsens beslut, torde mången gång omedelbart i samband med besiktningen ett avgörande kunna träffas av länsstyrelsen, utan att i varje särskilt fall var och en av dessa befattningshavare behöver avgiva ett eget skriftligt yttrande. En annan punkt på vilken en förändring synes motiverad är den befogenhet att förordna vissa förrättningsmän, som nu tillkommer länsstyrelsen och där länsstyrelsen utan undantag torde följa överlantmätarens förslag. Denna fråga är emellertid i det avseendet något komplicerad att i vissa fall andra förrättningsmän än distriktslantmätare kunna ifrågakomma. Utredningen har därför avstått från att själv penetrera frågan men förut-

249 sätter att lantmäteristyrelsen kan upptaga densamma, eventuellt i samråd med fastighetsbildningssakkunniga. Länsstyrelsens inre organisation för här ifrågavarande uppgifter lärer böra anpassas särskilt därefter att samordningen såväl inom länsstyrelsen som i förhållande till centrala och utanför länsstyrelsen stående regionala organ på lämpligaste sätt kan befrämjas. Organisationen bör också uppbyggas med tanke på att till länsstyrelsens förfogande bör stå erforderlig expertis i all den omfattning som är möjlig. Utredningen har ovan (sid. 241) berört det förhållandet att förutsättningar icke synas föreligga för att inom länsstyrelsens ram bilda en särskild sektion, omfattande såväl länsarkitektkontoret som övrig med samhällsplaneringsuppgifter sysselsatt personal inom länsstyrelsen. En mera begränsad samordning av till länsstyrelsen knuten teknisk personal, d. v. s. utom länsarkitekten främst ingenjören för bostadsärenden samt distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp ävensom ev. civilförsvarsteknikern, skulle väl erbjuda vissa fördelar. Men även om en sådan samordning skulle kunna på lämpligt sätt ordnas, synas de därmed förenade fördelarna icke i och för sig starka nog att motivera ett annat ställningstagande till frågan om länsarkitektens inordnande i länsstyrelsen än den av utredningen på förut angivna skäl intagna ståndpunkten. Huvudfrågan är dock samordningen av såväl samtliga tekniska som juridiska, allmänt administrativa och ekonomiska synpunkter. När hela denna samordning icke synes kunna ske inom en sektion och frågan därför ändå måste lösas efter andra linjer, böra de särskilda skäl, som ha avseende på länsarkitektens ställning, tillmätas större betydelse än de under nu angivna andra förutsättningar skulle ha haft. Med hänsyn till länsarkitektens allmänna ställning kan h a n icke underordnas en sektionschef. Å andra sidan torde länsarkitekten icke lämpligen böra avses som chef för en sådan sektion. Han skulle därigenom dragas bort från den väsentliga delen av sin nuvarande uppgift. Med hänsyn till sin utbildning torde länsarkitekterna i regel icke i tillräcklig mån behärska de samhällsekonomiska och de administrativa frågekomplexen ävensom de bostadssociala frågorna. I detta sammanhang är utredningen även angelägen att betona att den vanliga arkitektutbildningen måste anses mindre väl upplagd för dem, som få att syssla med samhällsplaneringsfrågor i större omfattning. Särskilt torde det brista beträffande insikterna om de ekonomiska frågornas betydelse i exploateringssammanhangen. Utredningen har alltså vid uppbyggandet av organisationen utgått från att länsarkitekten i stort sett bör bibehålla sin nuvarande ställning i förhållande till länsstyrelsen. Med iakttagande härav bör dock enhetligheten och samordningen så långt det är möjligt kunna säkras genom att alla frågor berörande samhällsplanering och byggnadsväsen sammanföras inom en sektion på landskansliet. Förutom bebyggelseplaneringen och byggnads-

250 väsendet bör dit föras vägväsendet och trafikväsendet, vilka ha intimt samband med samhällsplaneringen, ävensom frågor om vattenförsörjning och avlopp. Till samma område böra också de bostadspolitiska ärendena räknas (jfr sid. 212). Därest frågor om näringslivets lokalisering såsom ett särskilt ämnesområde skulle komma att tillföras länsstyrelsen, böra dylika frågor även handläggas på denna sektion. På detta sätt erhålles en koncentration till ett ställe av större delen av de för samhällsplaneringen betydelsefulla ämnesområdena inom länsstyrelsens befogenhetssfär och den nödvändiga samordningen underlättas. Ifrågavarande sektion bör förslagsvis benämnas planeringssektionen. Visserligen kommer en avsevärd del av ansvaret för kontinuiteten och samordningen i det dagliga byråarbetet att vila på chefen för denna sektion. Men å andra sidan spänna samordningsfrågorna över vida områden och beröra även utanför länsstyrelsen stående organ, varför det såsom en väsentlig uppgift ankommer på landshövdingen och landssekreteraren att följa och leda framför allt de större planeringsfrågorna ävensom samarbetet med de utanför länsstyrelsen stående organen. På landssekreteraren bör därjämte särskilt ankomma att med biträde av sektionschefen svara för samordningen och samarbetet inom länsstyrelsen och med länsstyrelsens experter. Som särskilt forum för samarbetet böra väl fortfarande i mänga fall sammanträden i stil med de nuvarande länsräden (jfr sid. 22) kunna fungera. Dessa sammanträden få dock i och med den förändrade ställning för flertalet experter, som utredningen föreslår, en annan karaktär än för närvarande. Genom att experterna bli behöriga att deltaga i själva handläggningen äro i vart fall de formella förutsättningarna skapade för att ett beslut skall kunna träffas omedelbart utan att särskilda skriftliga yttranden behöva inväntas från experterna. Endast i den mån företrädare för helt fristående organ deltaga och ärenden behandlas, i vilka länsstyrelsen icke har att besluta eller i vilka ett formligt yttrande från ett fristående organ måste inhämtas, bibehåller länsrådet sin nuvarande karaktär. I regel kommer emellertid det nuvarande länsrådet att övergå till att bli ett beredningsorgan inom länsstyrelsen. Beredningsorganet, som bör arbeta under landshövdingens ordförandeskap, har att lita till planeringssektionen som sitt kansli. För samordningen bli i främsta rummet landshövdingen och landssekreteraren ansvariga. Men även sektionschefen bör ha ett visst ansvar för samordning, framför allt såvitt angår verksamheten inom sektionen och beträffande i länsrådet eljest deltagande organ. Sektionschefen bör därjämte övervaka att länsstyrelsens vid sådana sammanträden meddelade beslut expedieras och att länsrådets rekommendationer och anvisningar verkställas. Han fär på så sätt i viss mån en ställning som beredningsorganets huvudsekreterare. Förutom sektionschefen, som i första hand svarar för den inre samord-

251 ningen och själv bör handlägga viktigare frågor rörande bebyggelseplanering och byggnadsväsen samt eventuellt näringslivets lokalisering, komma till sektionen att höra länsbostadsdirektören med dennes tekniska personal samt trafikföredraganden (jfr sid. 212 och 277) ävensom distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp och till honom knuten teknisk personal, i den m å n dessa befattningshavare komma att inordnas i länsstyrelsen. Om distriktsingenjörens allmänna ställning därvid skulle anses medföra att han icke bör underordnas sektionschefen, torde det få övervägas att lata honom sortera direkt under avdelningschefen. I vart fall bör han knytas nära till ifrågavarande sektion. Knutna till sektionen men stående utanför densamma och följaktligen icke underordnade sektionschefen bli vägdirektören, länsarkitekten och överlantmätaren. Genom denna sammansättning av sektionen bli flertalet av de för planeringsverksamheten erforderliga ämnesområdena och specialiteterna företrädda inom sektionen av var sin särskilde talesman, som närmast har ansvaret för sitt område. De olika centrala verken ha därigenom också vart och ett sin särskilde kontaktman. I vissa fall, särskilt i samband med frågor om näringslivets lokalisering, bör samråd ske även med arbetsmarknadssektionen ävensom stundom med försvarssektionen. Inom sektionen böra emellertid om möjligt även kunskap och erfarenhet såväl på det allmänt administrativa och juridiska området som på de samhällsekonomiska, befolkningspolitiska och sociologiska områdena finnas representerade. Vad angår den allmänt administrativa och juridiska kunnigheten avses densamma i viktigare och mera komplicerade frågor skola företrädas av landssekreteraren. De övriga kunskapsområdena äro däremot i vart fall inom den nuvarande landskanslipersonalen svagt företrädda. Sektionschefen bör framför allt vara väl insatt i och intresserad av planeringsverksamhet i vidsträckt mening och ha särskild fallenhet för utredningsarbete på området. Det är emellertid önskvärt, att ifrågavarande befattningshavare eller ev. annan befattningshavare på sektionen därjämte undergått särskild utbildning på de samhällsekonomiska och angränsande områden. I detta sammanhang må erinras om det förut berörda önskemålet att till landshövdingens förfogande skulle stå någon befattningshavare med uppgift att biträda med förekommande utredningsarbeten. Därest detta önskemål skulle kunna tillgodoses, torde det lämpligen böra ske inom planeringssektionens ram. Det kan dock knappast antagas att dylika utredningsuppdrag skulle komma att erfordra en hel arbetskraft. Utredningsuppgifterna böra därför kombineras med andra uppgifter av kontinuerlig natur på de ordinära länsstyrelseärendenas område. Utredningsuppdragen böra fördelas bland ur olika synpunkter därför lämpade befattningshavare. Med hänsyn dels till att sektionschefen såvitt möjligt bör representera de nyssnämnda kunskapsområdena och i vart fall jämte allmänt administra17—016428

252 tiv rutin bör besitta fallenhet för planeringsverksamhet, har utredningen icke kunnat finna att det nuvarande kravet på juridisk kompetens beträffande landskansliets föredragande bör gälla för här ifrågavarande befattningshavare. Av skäl, som närmare utvecklas i kap. 25, anser utredningen att för denna liksom för vissa andra befattningar överhuvud icke böra uppställas några formella kompetenskrav. Till följd härav bör tillträde till amanuensgraden lämnas för personer med för ändamålet lämpad utbildning, vilka efter administrativ skolning i länsstyrelsen kunna avancera till sektionschef på förevarande sektion. Beträffande detta spörsmål hänvisas i övrigt till kap. 25. Lekmannamedverkan torde i viss omfattning böra äga rum i de på planeringssektionen ankommande ärendena. Som tidigare anförts bör i fråga om de bostadspolitiska ärendena lekmannamedverkan äga rum i huvudsak på samma sätt som nu sker i länsbostadsnämnden. Enligt vad utredningen från lokaliseringsutredningen erfarit torde lekmannamedverkan i länsstyrelsen vidare vara en förutsättning för att frågorna om näringslivets lokalisering i länsinstansen anses kunna anförtros länsstyrelsen. Men enligt utredningens mening kunna skäl för lekmannamedverkan anföras beträffande planfrågorna över huvud. Städer och större samhällen ha visserligen tillerkänts ett betydande inflytande på sina egna planfrågor, men såväl beträffande landsbygden som även i viss mån i fråga om den vidsträcktare översiktsplaneringen ha de enskilda bygderna och samhällena mindre möjligheter att göra sina intressen gällande. Det bör därför vara ett allmänt intresse att i dessa frågor tillföra länsstyrelsen representanter för ortskännedomen och kunskapen om de olika bygdernas närings- och arbetsliv. Utredningen förordar därför att i den slutliga handläggningen av viktigare planärenden som bisittare i länsstyrelsen skola deltaga tre särskilt utsedda lekmän, som böra företräda kunskap och erfarenhet om länets näringsliv och framför allt vara insatta i kommunala angelägenheter. Beträffande lekmannamedverkan hänvisas i övrigt till kap. 5. Frågor om vattenförsörjning och avlopp, som ha plankaraktär eller eljest äro av större betydelse, kunna även böra handläggas under medverkan av dessa lekmän. Det kan övervägas att låta lekmännen regelmässigt deltaga även i de enskilda bidragsärendena. Därest bidragsgivningen skulle i mera avsevärd omfattning överflyttas på länsstyrelsen torde i vart fall denna tanke ha visst fog för sig. Länsstyrelseulredningen anser dock att frågan tills vidare bör anstå i avvaktan på de förslag, som kunna komina att framläggas av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga. Utredningen föreslår i andra sammanhang att vissa lekmän skola deltaga i handläggningen av arbetsmarknadsärenden samt frågor angående vägväsendet och trafikväsendet. I åtskilliga planfrågor, framför allt sådana som beröra näringslivets lokalisering, torde förutom de egentliga bebyggelseplaneringssynpunkterna även problem på arbetsmarknadens, bostadsför-

253 sörjningens, vägväsendets och trafikväsendets områden komma att aktualiseras. Där så blir fallet böra de förenämnda tre bisittarna utökas med en eller flera bisittare från vart och ett av de för de senare områdena fungerande lekmannakollegierna och besluten fattas inom det sålunda utökade kollegiet. Sammanfattning. Utredningen föreslår i detta kapitel att länsarkitekten samt distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp skola åläggas skyldighet att mottaga förordnande att vara föredragande i länsstyrelsen och att även eljest deltaga i handläggningen av ärenden i länsstyrelsen. Skyldighet att närvara vid föredragning av visst eller vissa ärenden i länsstyrelsen föreslås även beträffande överlantmätaren. Befattningshavare som sålunda är föredragande eller eljest deltager i handläggningen skall ha reservationsrätt och -plikt. Utredningen framlägger icke förslag om att länsarkitekten skall inordnas i länsstyrelsen som dennas tjänstemän men understryker att länsstyrelsen med användande av sin befogenhet att förfoga över befattningshavare vid länsarkitektorganisalionen såsom en länsstyrelsens biträdande tjänsteman bör kunna åvägabringa erforderligt samarbete och samordning såvitt angåi länsarkitekten. Något behov av att skapa förutsättningar för gemensamma beslut anses här icke föreligga. Beträffande distriktsingenjören anser utredningen i och för sig anledning förefinnas att förorda hans inordnande i länsstyrelsen och tillstyrker i princip en sådan förändring. Genomförandet härav bör dock anstå i avvaktan på sådan utbyggnad av distriktsingenjörsorganisationen, att varje län kan förses med en ingenjör. Överlantmätaren och länslantmäterikontoren böra enligt utredningens mening icke inordnas i länsstyrelsen. Med hänsyn till fastighetsbildningsfrågornas stora betydelse för bebyggelseplaneringen understrykes dock betydelsen av ett intimt samarbete mellan å ena sidan länsstyrelse och länsarkitekt och ä andra sidan överlantmätare och lantmäteriorganisationen. Utredningen påvisar att med nuvarande organisation beträffande ägodelningsrätterna viss fara föreligger för att plansynpunkterna vid fastighetsbildningen icke alltid skola vinna tillräckligt beaktande. I avseende på länsstyrelsens inre organisation föreslås att en särskild planeringssektion bildas inom landskansliet. På denna sektion skola främst handläggas ärenden, som beröra bebyggelseplaneringen, byggnadsväsendet, vägväsendet, trafikväsendet, vattenförsörjning och avlopp, bostadspolitiken samt ev. näringslivets lokalisering. Inom sektionen, till vilken länsstyrelsens experter på nu angivna områden böra knytas, bör även finnas företrädare för det samhällsekonomiska kunskapsområdet. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att det nuvarande kravet på juridisk utbildning för landskansliets föredragande skall slopas i fråga om befattningen som chef för ifrågavarande sektion. Till-

254 trade bör lämnas till amanuensgraden för personer med ekonomisk utbildning, vilka efter administrativ skolning i länsstyrelsen kunna avancera till sektionschefer vid ifrågavarande sektion. Genom att länsstyrelsens experter även formellt kunna deltaga i handläggningen av länsstyrelseärendena kommer det nu i åtskilliga län tillskapade länsrådet att i viss mån skifta karaktär, då beslut i regel k u n n a fattas i omedelbar anslutning till handläggningen i länsrådet utan att formella remisser behöva äga rum till deltagarna däri. Endast i den mån företrädare för helt fristående organ deltaga i länsrådet kunna formella remisser bli nödvändiga. I regel blir dock länsrådet ett beredningsorgan inom länsstyrelsen. Som detta beredningsorgans kansli fungerar planeringssektionen, och dess chef får i viss mån ställningen som beredningsorganets huvudsekreterare. För den yttre samordningen svarar i första hand landshövdingen med biträde av landssekreteraren. Den inre samordningen ledes av den sistnämnde, som i det löpande arbetet därmed biträdes av sektionschefen. Slutligen förordar utredningen att medverkan av lekmän skall äga rum i länsstyrelsens beslut i fråga om viktigare planärenden m. m. ävensom — enligt vad i andra sammanhang närmare utvecklas — i bostadspolitiska ärenden samt i väg- och trafikärenden.

KAPITEL 10

Vägväsendet I. INLEDNING Förstatligandet av vägväsendet från och med den 1 januari 1944 innebar bland annat att länsstyrelsens befogenheter på detta område inskränktes samt att en särskild statlig vägorganisation inrättades för den allmänna väghållningen. Denna vägorganisation består av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som central myndighet samt vägförvaltningarna som länsorgan. I den proposition (122/1942), som låg till grund för riksdagens principbeslut (skrivelse 325/1942) om förstatligandet, framhölls att den allmänna väghållningen kunde sägas innefatta två huvuduppgifter, nämligen 1) ombesörjande av vägunderhåll och vägbyggnad samt 2) planläggning av det allmänna vägnätets utformande. I propositionen anförde chefen för kommunikationsdepartementet, att det utan vidare syntes klart, att vägunderhålls- och vägbyggnadsarbetena, vilka uteslutande vore av tekniskt-ekonomisk natur, skulle ombesörjas av ett helt statligt, tekniskt verk. Något behov av att bereda inflytande åt länsstyrelser och organ för de lokala vägintres-

255 sena på sättet för vägarbetenas utförande kunde icke anses föreligga. Planläggningen av vägnätets utformande åter vore en uppgift, som bland annat förutsatte en ingående kunskap om olika orters ekonomiska och sociala förhållanden. Då det vore uppenbart, att ett centralt tekniskt verk icke kunde i detalj känna dessa förhållanden, måste vid planläggningen samverkan äga r u m mellan det tekniska verket, länsstyrelserna och organ för de lokala vägintressena. Departementschefen framhöll vidare, alt det enligt hans mening vore nödvändigt att lägga det lokala ståndpunktstagandet helt i länsstyrelsernas händer. Endast därigenom vunnes säkerhet för att de lokala synpunkterna bleve vederbörligen beaktade. För det lokala ståndpunktstagandet fordrades emellertid även teknisk sakkunskap och länsstyrelserna behövde därför vid ärendenas beredande biträde av vägförvaltningarna. På grund därav och för att skapa förutsättningar för ett verkligt intimt samråd mellan länsstyrelse och vägförvaltning borde vägdirektören göras till föredragande i länsstyrelsen med avseende å vägärenden. Självfallet skulle vägdirektören äga rätt och skyldighet att låta anteckna eventuellt avvikande mening. Vid förhinder för landshövdingen att besluta i vägärenden, som skulle ankomma på länsstyrelsen, borde landssekreteraren inträda i hans ställe. Departementschefen förutsatte dock, att alla viktigare vägärenden skulle handläggas av landshövdingen. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 2) i anledning av propositionen förklarade andra särskilda utskottet, att den föreslagna anordningen med vägdirektören som föredragande i länsstyrelsen syntes ändamålsenlig. Utskottet anförde vidare att det torde vara nödvändigt att landssekreteraren, som enligt propositionen skulle vid förhinder för landshövdingen inträda i dennes ställe, ständigt följde utvecklingen av vägväsendet inom länet. Då därjämte tillgång till juridisk sakkunskap vid vägärendenas handläggning måste anses önskvärd, förordade utskottet att landssekreteraren skulle närvara vid vägdirektörens föredragningar inför landshövdingen. Landssekreteraren borde därvid, om han vid besluts fattande vore av annan mening än länsstyrelsen, äga rätt och skyldighet att låta till protokollet anteckna avvikande mening. II. VÄGVÄSENDETS ORGAN De regionala organen på vägväsendets område äro vägförvaltningarna, som lyda under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna samt länsvägnämnderna och vägnämnderna. Funktionsfördelningen mellan dessa organ vilar i huvudsak på bestämmelser i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar, stadgan samma dag angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan) samt lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämndér.

256 Vägförvaltningen. I anslutning till innehållet i dessa författningar h a r vägförvaltningens åligganden i instruktionen den 30 augusti 1943 (nr 681) för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar angivits vara, bl. a., att i den utsträckning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer ombesörja projektering, byggande och underhåll av allmän väg, att utöva tillsyn över städers och stadsliknande samhällens allmänna väghållning samt gatuhållning i vad avser för biltrafiken viktiga gator samt att i enlighet med vad därom är särskilt stadgat lämna länsstyrelsen biträde vid handläggningen av vägfrågor ävensom av ärenden angående statsbidrag till enskild väghållning. Chef för vägförvaltning är vägdirektör, som i vissa vägärenden är föredragande hos länsstyrelsen. Men därjämte åligger det vägdirektör dels att på anmodan av länsstyrelsen avgiva yttranden jämväl i andra, kommunikationsväsendet berörande ärenden än sådana, i vilka han är föredragande, dels ock att, i den mån sådant påkallas, närvara i länsstyrelsen vid föredragning av dylika ärenden för att därvid tillhandagå med upplysningar. Vägdirektörens föredragning i länsstyrelsen omfattar — med vissa undantag — dels sådana ärenden, som jämlikt lagen om allmänna vägar, vägstadgan, kungörelsen den 26 juni 1933 (nr 469) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt kungörelsen den 22 januari 1937 (nr 44) angående vägmärken skola handläggas av länsstyrelsen, och dels ärenden rörande statsbidrag till allmän och enskild väghållning samt gatuhållning ävensom frågor om sammankallande av vägnämnd eller länsvägnämnd. I stort sett gälla i fråga om vägdirektörens föredragning i länsstyrelsen samma regler som beträffande annan föredragning. Dock har landssekreteraren icke den avdelningschef eljest i regel tillkommande rätten att övertaga handläggningen av ärende, som ankommer på vägdirektören. Den vid vägförvaltningarna anställda personalen omfattade den 1 januari 1949 något över 850 befattningshavare. Häri är icke inräknad vatten- och avloppsorganisationens personal liksom ej heller vägmästarna. Av en av överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsverket den 27 november 1946 avgiven berättelse framgår att nettopersonalökningen vid vägväsendet i dess helhet (inklusive länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen) från tiden omedelbart före förstatligandet fram till den 1 juli 1946 kunde uppskattas till totalt något över 100 befattningshavare. Därvid är emellertid att m ä r k a att vid sistnämnda tid ungefär 100 tjänstemän voro sysselsatta med investeringsutredningar. Länsstyrelsens befogenheter med avseende på det allmänna vägväsendet omfatta dels den lokala planläggningen och vad därmed sammanhänger och dels vissa judiciella eller allmänt administrativa frågor samt smärre dispensfrågor o. dyl. I fråga om planläggningen gäller i huvudsak, beträffande femårsplaner för huvudvägar, att länsstyrelsen yttrar sig över av

257 väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgjord plan, som därefter prövas och fastställes av Kungl. Maj :t, samt beträffande fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar, att länsstyrelsen upprättar dylik plan, som prövas och fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller, vid skiljaktiga meningar mellan denna och länsstyrelsen, av Kungl. Maj :t. Flerårsplanerna äro avsedda att tjäna till ledning vid fördelningen av de medel, som beviljas för olika vägbyggnadsändamål. Fråga om anläggning av allmän väg anhängiggöres genom ansökan hos länsstyrelsen och prövas efter i huvudsak samma regler som gälla för behandlingen av flerårsplaner. Arbetsplan för vägföretag upprättas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller vägförvaltningens försorg, varjämte länsstyrelsen äger föranstalta om upprättande av alternativt förslag. Arbetsplan skall behandlas av länsstyrelsen, som yttrar sig däröver, samt prövas därefter av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som därest planen icke kan av styrelsen godkännas, skall underställa Kungl. Maj:t densamma. Vid utarbetandet av arbetsplan skall samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med länsstyrelsen och ordföranden i vägnämnden samt i förekommande fall med överlantmätaren, länsarkitekten och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, som ha ett väsentligt intresse av företaget. Bland länsstyrelsens övriga uppgifter på det allmänna vägväsendets område kan nämnas befogenhet att stadga förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad på visst avstånd från planerad väg, att meddela tillstånd till uppförande av byggnad m. m. inom visst avstånd från väg, att förordna om inrättande av arbetslag att vid svåra snöfall biträda med vinterväghållningen, m. m. Beträffande enskilda vägar förordnar länsstyrelsen enligt lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar vissa förrättnings- och tillsynsmän. Länsstyrelsen granskar och fastställer stadgar för vägsamfällighet och för vägförening samt kan i vissa fall förordna om bildande av vägförening. Bland länsstyrelsens övriga befogenheter på detta område kan nämnas, att länsstyrelsen är besvärsmyndighet beträffande beslut av vägförening. Jämlikt kungörelse den 3 december 1943 (nr 800) angående statsbidrag till enskild väghållning äger länsstyrelsen bl. a. bevilja byggnadsbidrag och underhållsbidrag. Då ansökan gjorts om underhållsbidrag, skall utredning verkställas av vägförvaltningen. Sedan bidrag beviljats skall länsstyrelsen sluta kontrakt med väghållarna eller styrelsen för vägföretag om väghållarnas skyldigheter. Innan beviljat byggnadsbidrag utbetalas skall länsstyrelsen ha godkänt plan för företaget. Slutligen torde här böra omnämnas länsstyrelsens uppgifter med avseende på vågtrafiken, vilka huvudsakligen finnas angivna i vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 och främst avse ordningsföreskrifter m. m. beträffande vägtrafiken.

258 Vägnämnder och länsvägnämnder skola enligt lagen den 30 j u n i 1943 i vägfrågor företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare. Vägnämnd har till uppgift att verka för att vägbehoven inom nämndens område på bästa sätt tillgodoses. Länsvägnämnd har till uppgift att verka för att vägfrågor, som äro gemensamma för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla den för hela länet ändamålsenligaste lösningen. I sådant avseende ha nämnderna att avgiva av vederbörande myndigheter infordrade yttranden. Nämnderna äga dessutom anföra besvär hos Kungl. Maj:t över beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse. Vägnämnd äger jämväl i övrigt framställa förslag i frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken inom nämndens område. Syftet med inrättandet av vägnämnder och länsvägnämnder var att skapa organ, som skulle kunna utöva de rådgivande uppgifter, vilka tidigare ankommit på vägstyrelser och vägstämmor. Vägnämnd skall bestå av fem ledamöter. Ledamöterna jämte suppleanter för dem väljas, om vägnämndsomrädet utgöres av endast en kommun, av kommunalfullmäktige och eljest av ombud för de i området ingående kommunerna. Ledamöterna i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelsen (skogsvårdsstyrelserna) och vägnämnderna i länet så, att länsstyrelsen förordnar två ledamöter samt skogsvårdsstyrelsen (envar av skogsvårdsstyrelserna) och varje vägnämnd en ledamot, dock att vägnämnd i Gotlands län utser två ledamöter. För varje ledamot utses i enahanda ordning en suppleant. Av de ledamöter, som förordnas av länsstyrelsen, skall en vara representant för städerna i länet. Länsvägnämnden må ej handlägga ärende såvida icke minst halva antalet ledamöter är tillstädes.

I I I . VISSA ÄNDRINGSFÖRSLAG M. M. I en motion (II: 150) till 1945 års riksdag, som emellertid icke föranledde någon riksdagens åtgärd, föreslogs att vägnämnd skulle beredas tillfälle att yttra sig över vissa framställningar om statsbidrag till enskild väghållning. I tre motioner (11:114 samt 1:180 och 11:279) vid 1946 års riksdag påyrkades även vissa åtgärder för att stärka de lokala intresserepresentanternas ställning. I de två sistnämnda motionerna föreslogs inrättande av en vägombudsstämma, vari skulle deltaga de kommunombud som hade att utse ledamöter i vägnämnd. Dessa vägombud skulle därigenom inom sitt vägnämndsområde på sätt och vis erhålla liknande funktion som sockenombuden vid de tidigare vägstämmorna. Pä grund av sin kännedom om de lokala förhållandena skulle ombuden säkerligen kunna göra en verksam insats för vägväsendets förbättrande.

259 Jordbruksutskottet (uti. 65/1946) förklarade sig vara medvetet om att de lokala intressena efter genomförandet av den nya vägorganisationen stundom haft svårt att göra sig gällande. Vissa skäl syntes därför tala för att frågan om säkerställandet av ett ökat inflytande för dessa intressen upptoges till förnyat övervägande. Möjlighet till initiativ i vägfrågor stode dock ostridigt öppen för vägnämnder och länsvägnämnder. Då väg- och valtenbyggnadsstyrelsen i ärendet förklarat sig beredd att medverka till ett ökat samarbete mellan de lokala vägförvaltningarna samt vägnämnder och länsvägnämnder samt utskottet utgick från att såväl Kungl. Maj :t som nämnda styrelse hade sin uppmärksamhet riktad på dessa frågor, ansåg utskottet sig icke böra föreslå riksdagen att vidtaga några åtgärder. Riksdagen avslog motionerna. Vid 1947 ärs riksdag föreslogs ånyo i två motioner (1:207 och 11:323) att vägombudsstämma skulle inrättas inom varje vägnämndsomräde. Däri framhölls bland annat att det vore omöjligt för den i förhällande till behoven fätaliga vägförvaltningspersonalen att kunna överblicka hela det distrikt, som skulle övervakas. En lokal övervakning genom vägombuden borde därför ha en stor uppgift att fylla. Vidare anfördes alt erfarenheterna sedan vägväsendets förstatligande gåve vid handen att det rådande läget icke motsvarade de krav på möjligheter för självständiga och effektiva insatser från de lokala intresserepresentationernas sida, som vore önskvärda eller nödvändiga och som förutsattes komma till stånd vid stiftandet av 1943 års väglagar. Jordbruksutskottet (uti. 21/1947) förklarade sig icke vilja motsätta sig att frågan gjordes till föremål för närmare överväganden. På utskottets hemställan beslöt riksdagen begära att frågan om på vad sätt och i vilken omfattning önskemålen om ett ökat lokalt inflytande inom vägorganisationen kunde tillgodoses gjordes till föremål för utredning. Vid 1947 års riksdag berörde även statsutskottet frågan om det lokala inflytandet i vägfrågor. I sitt utlåtande nr 6 i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar under sjätte huvudtiteln uttalade utskottet (punkt 7) bl. a. att enligt utskottets mening vägnämndernas och länsvägnämndernas medverkan vid behandling av förekommande vägfrågor icke kommit att motsvara vad som förutsatts vid 1943 års väglagstiftning. En orsak härtill kunde måhända vara den starka centralisering av vägärenden som alltjämt vore förhanden. Spörsmålet om en fortsatt decentralisering vore emellertid föremål för en särskild utredning. Enligt utskottets mening borde därvid jämväl beaktas frågan om beredande för vägnämnderna och länsvägnämnderna av ökade möjligheter att taga aktiv del i vägfrågorna inom länen. Den utredning, som avsågs i statsutskottets utlåtande, är 1947 års utredning rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 februari 1947 tillkallades

260 för att utreda möjligheterna av en decentraliserad handläggning av vissa ärenden inom nämnda verk. Denna utredning, vars arbete fortgår, har i ett särskilt den 23 februari 1948 avgivet betänkande (SOU 1948: 18) behandlat frågan om vägnämndernas och länsvägnämndernas arbetsuppgifter m. m. I detta betänkande anförde sagda utredning bl. a. att genom ett fullt utnyttjande av de möjligheter till samråd och initiativ i vägfrågor, som vägnämnderna redan hade, kunde dessa taga större aktiv del i behandlingen av länets vägfrågor än som dittills i många fall skett. Decentralisering av beslutanderätten till de lokala organen inom väg- och vattenbyggnadsverket kunde även förväntas öka effekten av nämndernas arbete och medverka till att nämnderna komme i intimare kontakt med de lokala önskemålen och med förhållandena i övrigt inom länets vägväsende. En sådan effektivisering av de redan befintliga lokala organen vore enligt utredningens mening till bättre nytta för vägväsendet än inrättande av nya lokala organ i form av vägombudsstämmor. Dessa skulle öka antalet remissinstanser och utgöra en onödig påbyggnad av organisationen. Även den lokala övervakningen syntes kunna ske på ett fullt tillfredsställande sätt utan inrättande av vägombudsstämma. Ifrågavarande utredning, som därför avstyrkte förslaget om inrättande av vägombudsstämma, förordade i stället vissa smärre åtgärder inom ramen för gällande bestämmelser i syfte att stärka det lokala inflytandet och bereda större möjligheter för detsamma att göra sig gällande.

IV. UTREDNINGEN Inledning. Vägväsendets förstatligande innebar icke blott att länsstyrelsernas befogenhet på detta område inskränktes utan även att vägfrågornas behandling blev starkt centraliserad. Sistnämnda förhållande har medfört dubbelarbete i ej ringa omfattning och därmed en ökning av arbetsbördan för organisationen i dess helhet. Den lokala granskningen, som förut resulterade i ett beslut, skall nu utmynna i ett skriftligt yttrande, varefter ärendet ånyo skall granskas i den centrala instansen. Att centraliseringen medfört ökad omgång torde vara klart. Ur synpunkten av en rationell arbetsfördelning torde sålunda centraliseringen vara väl stark och en viss decentralisering därför önskvärd med bl. a. utökad beslutanderätt för länsstyrelserna. Något behov av ytterligare arbetskraft för länsstyrelsernas del k u n n a decentraliseringsåtgärder icke föranleda, då länsstyrelserna nu h a att yttra sig i de ärenden, som kunna tänkas bli överflyttade. Däremot synas decentraliseringsåtgärder kunna få en viss betydelse med hänsyn till behovet av personal i den centrala instansen. I olika sammanhang, bl. a. i motioner (I: 82 och II: 101) vid årets riksdag vilkas behandling uppskjutits till riksdagens höstsession, har på-

261 talats att vägorganisationen efter förstatligandet skulle ha svällt ut och kostnaderna för administrationen ha ökat långt över vad som vid förstatligandet beräknades. I nämnda motioner angives kostnadsökningen till 243 procent eller från av 1942 års vägsakkunniga beräknade cirka 5 345 000 kronor till i statsverkpropositionen för budgetåret 1950/51 äskade 18 335 200 kronor. I ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anledning av dessa motioner till statsutskottet avgivet yttrande anföres emellertid att enligt en av styrelsen verkställd utredning en direkt jämförelse mellan de vägsakkunnigas beräkningar och de senare beslutade anslagen skulle vara missvisande redan av de skälen, att vägsakkunnigas beräkningar icke innefattade kostnader för kristillägg m. m. samt att statsmakterna icke i allo följde förslaget. Om man åter jämförde kostnaderna under den nya organisationens första hela verksamhetsår, budgetåret 1944/45, framginge att ökningen från 1944 till 1950, såvitt angår avlöningsanslagen, vore sammansatt av olika delposter, av vilka många icke hade något samband med den i motionerna påtalade ansvällningen av vägadministrationen. Dessa delposter vore bl. a. löneregleringen år 1947, uppflyftningar i löneklass och i reglerad befordringsgång m. m., överflyttning från andra anslag av personal för den allmänna väghållningen. De i nämnda poster liggande kostnadsökningarna, tillhopa omkring 6 milj. kronor, hade uppkommit utan att någon som helst ökning av personalen ägt rum. Ej heller delposterna personal för vatten- och avloppsanläggningar, för hamnärenden och för flygfältsärenden samt för enskilda vägar borde enligt styrelsens mening rimligen tagas med i beräkningen, ökningen här är cirka 1,3 milj. kronor. I avlöningsanslagen inginge vidare, anförde styrelsen, utgiftskontot för viss förråds- och verkstadspersonal. Förråds- och verkstadsrörelsen vore emellertid upplagd som en friställd affärsrörelse med särskilt redovisade inkomster. Av denna anledning borde från ökningen avdragas cirka 0,25 milj. kronor. Slutligen uppginge kostnaderna för arbete med källskatten till 0,11 milj. kronor. Styrelsen framhöll att en viss personalökning för planläggningsverksamhet (0,42 milj. kronor) och för byggnadsverksamhet (0,74 milj. kronor) hade ägt rum. Personalökningen för planläggningsverksamhet hade föranletts av nytillkomna arbetsuppgifter, dels sådana som övertagits från konsulterande ingenjörer och dels sådana som till stor del sammanhängde med den nya byggnadslagen, ökningen av personalen för byggnadsverksamhet, vilken ökning uttryckligen förutsattes vid omorganisationen, sammanhängde med att personalen till en början beräknats med hänsyn till den då på grund av kriget starkt begränsade byggnadsverksamheten. Frånräknades alla nu nämnda poster återstode såsom reell ökning på avlöningsanslagen för administrationen av det allmänna vägväsendet i runt

tal 1 milj. kronor, motsvarande 18 procents förhöjning från 1944 till 1950. Med den häremot svarande personalökningen skulle emellertid även vissa nya arbetsuppgifter fullgöras, såsom arbetsritningar till vissa broar, kajbyggnader samt garage-, förråds- och verkstadsbyggnader ävensom olika slag av beredskapsuppgifter m. m. Även vad gäller omkostnadsanslagen vore ökningen till stor del att hänföra till delposter, vilka icke borde medräknas vid en jämförelse. Frånräknades dessa delposter återstode en ökning av i runt tal 0,3 milj. kronor motsvarande cirka 45 procent. För att belysa de sålunda redovisade ökningarna framhöll styrelsen, att under motsvarande tid vägunderhällsanslaget ökat med cirka 140 procent. På vägväsendets område torde ur de synpunkter utredningen har att beakta anledning finnas att särskilt uppehålla sig vid två olika organisatoriska problem. Det ena gäller frågan om vägförvaltningens och vägdirektörens ställning i länsförvaltningen och deras förhållande till länsstyrelsen, medan det andra avser spörsmålet om de lokala representanternas inflytande vid vägfrågornas behandling eller med andra ord frågan om särskilt länsvägnämndens ställning i förhällande till länsstyrelsen och vägförvaltningen. Vägförvaltningen. Vägförvaltningens uppgifter äro som ovan antytts i främsta rummet att vara en arbetsorganisation för utförande av vägunderhålls- och vägbyggnadsarbeten ävensom att verkställa planläggningsarbeten samt vissa projekteringsarbeten och utredningar m. m. Länsstyrelsen har emellertid även i det sammanhanget otvivelaktigt vissa intressen att bevaka. Liksom länsstyrelsen vid behandlingen av flerårsplaner deltager i bedömningen av olika vägföretags inbördes angelägenhet, kan det vara befogat att länsstyrelsen ur sina synpunkter får medverka vid angelägenhetsgradering även av vissa reparations- och underhållsarbeten. Vägarbetena ha vidare stor betydelse för den lokala arbetsmarknaden. Som sysselsättningsobjekt vid en arbetslöshetskris äro de av stort värde. Under nu rådande omständigheter och med den av nuvarande krisförhållanden betingade byggnadsregleringen äro länsstyrelsens möjligheter att genom direkta ingripanden på detta område verka i arbetslöshetslindrande syfte beskurna. I allmänhet föreligger väl icke heller behov därav. Det är dock av vikt att för framtiden tillse att en riktig avvägning kan ske mellan behovet av arbetskraft för vägarbeten och t. ex. jordbruksarbetet. Något behovför länsstyrelsen att utöva inflytande beträffande de rent tekniska frågorna vid vägarbetenas bedrivande synes i allmänhet knappast föreligga i vidare mån än att länsstyrelsen bör ha möjlighet att påtala brister i väghållningen. Sådan möjlighet har länsstyrelsen emellertid i det att länsstyrelsen kan göra de framställningar, som i sådant avseende befinnas erforderliga, hos vägorganisationen eller hos Kungl. Maj:t (se prop. 122/1942 sid. 94—95).

263 Planläggnings- samt andra projekterings- och utredningsarbeten utföras av vägförvaltningen huvudsakligen dels efter direktiv från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dels på grund av förordnanden eller uppdrag från länsstyrelsen. I sistnämnda avseende är vägförvaltningen därför att betrakta som en expertmyndighet åt länsstyrelsen, på vilken i sista hand ansvaret för en stor del av planläggningsverksamheten ligger. Sammanfattningsvis synes kunna sägas att vägförvaltningen dels själv utför vägarbeten och bedriver i anslutning därtill erforderlig projekteringsverksamhet och dels biträder länsstyrelsen i på denna ankommande planläggnings- och utredningsarbeten. Vid nu antydda förhållande synes frågan om vägförvaltningens ställning till länsstyrelsen kunna lösas efter endera av fyra alternativa linjer: 1) inordnande av vägförvaltningen i länsstyrelsen, 2) överflyttande av det direkta chefskapet över vägförvaltningen från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelsen, 3) uppdelning av vägförvaltningen på så sätt att de till arbetsorganisationen hörande uppgifterna kvarligga på den fristående vägförvaltningen, medan planläggningsverksamheten helt införes i länsstyrelsen eller 4) bibehållande i huvudsak av vägförvaltningens nuvarande ställning. Med hänsyn till den av utredningen i andra sammanhang ventilerade frågan om en koncentration av det kamerala arbetet i länsinstansen synes dessutom den variationen av alternativ 3 kunna ifrågasättas, att de kamerala göromålen helt eller delvis överflyttas från vägförvaltningen till länsstyrelsen. Visserligen skulle inordnandet av vägförvaltningen i länsstyrelsen (alt. 1) medföra vissa fördelar med avseende pä möjligheterna att rationalisera själva kontorsarbetet. Vad utredningen härutinnan anfört i andra sammanhang är också tillämpligt i detta fall. Men de uppgifter som ankomma på vägförvaltningen i egenskap av arbetsorganisation torde vara av den art, att de lämpligast utföras av speciellt härför avsedda organ. Dessa uppgifter, som i allt väsentligt ha avseende på utförandet av olika slags vägarbeten och sålunda icke innefatta handläggning av administrativa ärenden, äro k n u t n a till respektive arbetsplatser och avse ledning, kontroll el. dyl. av själva arbetena, handhavande av maskiner och förråd eller projektering av särskilda arbeten. Den härför avsedda personalen skulle icke med fördel kunna användas för andra ändamål i länsstyrelsen och något behov att samordna dessa åtgärder med andra länsstyrelseuppgifter föreligger i regel knappast. Det ligger också i sakens natur att handhavandet av vägarbetsfrågorna måste ske efter andra regler och med användande av andra beslutsformer än de vanliga administrativa. Vägarbetena äro dessutom självfallet av sådan rent teknisk natur, att länsstyrelsens ledning icke annat än rent undantagsvis torde kunna taga ställning i sak till de därtill hörande frågorna. Landshövdingens eller avdelningschefens prövning, i den mån sådan över huvud kunde tänkas förekomma, skulle därför regelmässigt bli en formalitet, och på så vis skulle en onödig omgång uppstå. Ehuru läns-

264 styrelsen redan är och vid genomförande av utredningens övriga förslag än mer skulle bli ett i hög grad heterogent verk, synas likväl uppgifter av den direkta verkställighetskaratär det här är fråga om icke böra läggas på länsstyrelsen. Då kraven på samordning och samarbete på de områden där sådant påkallas, d. v. s. främst i fråga om planläggningsverksamheten, i huvudsak kunna tillgodoses på andra vägar, är det icke med hänsyn till dessa krav nödvändigt att påfordra vägförvaltningens inordnande i länsstyrelsen. Ansvaret för det regionala planeringsarbetet ligger på länsstyrelsen, som enligt gällande bestämmelser äger påkalla vägförvaltningens deltagande däri. Vid sådana förhållanden och då det måste te sig angeläget att icke belasta länsstyrelsens ledning med fler uppgifter än som med h ä n syn till länsförvaltningens rationella anordnande är erforderligt, anser sig utredningen icke böra förorda att vägförvaltningen inorganiseras i länsstyrelsen. Vad angår alternativ 2 att lägga vägförvaltningen under länsstyrelsen i stället för under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synas i huvudsak motsvarande betänkligheter kunna anföras. Även om de icke i allo ha samma styrka, som när det gäller frågan om vägförvaltningens direkta inordnande i länsstyrelsen, är det dock att märka att fördelarna av ett underordnande i rationaliseringsavseende ej heller äro lika påtagliga. De skäl, som ha föranlett utredningen att föreslå att de lokala arbetsförmedlingsinstitutionerna skola underställas länsstyrelsen, äro icke tillämpliga på förevarande område. Dels är arbetsförmedlingsverksamheten på ett helt annat sätt en förutsättning för och en integrerande del av länsstyrelsens tilltänkta uppgifter på arbetsmarknadsområdet än vad den konkreta befattningen med utförande av vägarbeten är i förhållande till planeringsverksamheten på vägväsendets område, och dels äro arbetsförmedlingsuppgifterna icke av teknisk utan av administrativ natur. Förhållandena på dessa båda områden äro därför icke jämförbara. Vägförvaltningens underordnande under länsstyrelsen skulle vidare innebära att en ytterligare instans tillskapades, vilket beträffande vägarbetena måste anses icke blott onödigt utan direkt olämpligt, särskilt som denna nya instans — länsstyrelsen — icke skulle kunna prestera någon egentlig sakkunskap på området. Utredningen finner därför ej heller skäl att förorda detta alternativ. Beträffande alternativet 3 torde kunna anföras att dä ansvaret för det lokala ståndpunktstagandet enligt statsmakternas beslut skall vila på länsstyrelsen och planläggningsverksamheten därför i stort sett ankommer på länsstyrelsen, det onekligen skulle te sig naturligt att dithörande praktiska arbetsuppgifter också utfördes så att säga i länsstyrelsens regi och av länsstyrelsens egna tjänstemän. Det borde vara tänkbart att därigenom åstadkomma en ännu bättre samordning och ett än intimare samarbete med a n n a n under länsstyrelsens ledning bedriven planeringsverksamhet. Nu är emellertid att märka å ena sidan, att samarbetet i tillfredsställande grad

265 kan sägas vara säkrat genom att vägförvaltningen redan enligt gällande bestämmelser är skyldig att inom ramen för beviljade anslag på länsstyrelsens uppdrag utföra projekteringar, och å andra sidan, att den personal hos vägförvaltningen, som användes för den på länsstyrelsen ankommande planläggningsverksamheten, också ianspråktages för annan projektering. Denna personal torde också i viss mån vara erforderlig för praktiska inspektions-, kontroll- och arbetsledningsuppgifter. Om denna projekteringspersonal skulle inordnas i länsstyrelsen, måste därför antingen dessa uppgifter följa med eller också måste ny personal anställas. Det sistnämnda alternativet torde icke kunna ifrågakomma. Även om det i och för sig icke skulle vara något hinder att låta ifrågavarande personal, om den införes i länsstyrelsen, ha vissa uppgifter vid sidan av länsstyrelsen, synes en dylik anordning i detta speciella fall mindre lycklig. Till skillnad frän andra områden, på vilka utredningen föreslår något liknande, skulle i detta fall befattningshavarna ha uppgifter inom två olika vid sidan av varandra stående länsorgan. Konkurrensen om vederbörandes prestationer skulle bli mera påtaglig och befattningshavarna skulle otvivelaktigt komma i ett svårare läge. Därtill kommer att länsstyrelsen skulle ha svårt att bedöma omfattningen av arbetsuppgifterna på de olika områdena och därför ha föga möjlighet att avgöra skäligheten i vägförvaltningens anspråk på att disponera vederbörande. Med hänsyn bland annat till denna konkurrens synes den befintliga anordningen, enligt vilken vägförvaltingen såsom sådan är skyldig att lämna länsstyrelsen erforderligt biträde, vara ur organisatorisk synpunkt mer tillfredsställande. Vad slutligen angår de kamerala uppgifterna lämnar utredningen en redogörelse för dessa i kapitlet om kameralväsendet (kap. 20), till vilken redogörelse torde få hänvisas. Vad utredningen sålunda anfört har föranlett utredningen att förorda bibehållande i stort sett av den nuvarande ordningen (alt. 4 ) . Till detta utredningens ställningstagande har också bidragit dels de ovan antydda befintliga garantierna för samordning och dels att ett intimt samarbete kan anses säkrat genom vägdirektörens ställning som föredragande i länsstyrelsen. I fråga om en del detaljer är utredningen emellertid av den uppfattningen, att man genom smärre ändringar bör kunna ernå vissa förbättringar. Vägdirektören. I inledningskapitlet om länsstyrelseexperterna (kap. 4) h a r utredningen uppdragit vissa allmänna riktlinjer för hur m a n bör k u n n a tänka sig medverkan i länsstyrelsen av olika experter. I någon mån har denna skiss byggt på de regler som nu gälla för vägdirektörens medverkan i länsstyrelsen. Vägdirektörens ställning skiljer sig emellertid från den, som enligt utredningens mening experterna i allmänhet böra intaga, däri, att han allenast som föredragande k a n deltaga i länsstyrelsens beslut och utöva sin reservationsrätt. Han skall visserligen även, då så är påkallat, närvara vid föredragning av annan befattningshavare, men i dylika fall äger han icke

266 reservationsrätt. Väl delvis som en följd härav torde den föreskriften ha tillkommit att handläggningen av ärende, som instruktionsmässigt skall föredragas av vägdirektören, icke får övertagas av landssekreteraren. Härigenom har garanti skapats för att vägdirektören alltid även i formellt avseende kommer att deltaga vid fattande av beslut i de i landshövdinginstruktionen särskilt angivna ärendena. Enligt utredningens mening bör emellertid vägdirektören i likhet med vissa övriga experter kunna deltaga vid besluten även i andra ärenden än sådana där han är föredragande. Den nuvarande föreskriften att han skall närvara vid handläggningen av vissa ärenden för att yttra sig, bör därför kompletteras så att han i dylika fall även får reservationsrätt. Därigenom får man också möjlighet att i viss utsträckning avskaffa remisserna till honom och därav beroende dubbel diarieföring. Vidare bör enligt utredningens mening vägdirektörens skyldighet att åtaga sig föredragning utökas. Särskilt beträffande en del ärendegrupper pä vägtrafikområdet m. m. synes föredragningen och i vissa fall även beslutanderätten med fördel kunna anförtros vägdirektören, exempelvis ärenden, som angå tillstånd till ledningsarbeten i väg eller avse verkställighetsåtgärder i följd av beslut om statsbidrag till enskilda vägar. I och för sig skulle det icke vara omotiverat att överväga överflyttning av vissa dylika ärenden från länsstyrelsen till vägförvaltningen. Detta problem torde emellertid komma att övervägas av den förut omnämnda 1947 års utredning rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket, som jämväl enligt vunna upplysningar avser att behandla frågan om bundenheten vid flerårsplanerna. Genom den här föreslagna utvidgningen av vägdirektörens föredragning skulle man i stort sett vinna samma fördelar som dem, vilka skulle följa av en formlig överflyttning av ärendena från länsstyrelsen till vägförvaltningen. Det blir också möjligt att i varje särskilt län taga hänsyn till olika lokala eller personella förhållanden. Länsstyrelseutredningen vill för egen del förorda att den nuvarande bundenheten vid fastställda planer icke oväsentligt uppmjukas. Det medför betydande olägenheter att frågor om ändring i turordningen i de centralt fastställda flerårsplanerna skola behöva behandlas centralt. Denna ordning innebär icke tillräckligt hänsynstagande till behovet av smidig anpassning efter växlande faktiska omständigheter. I detta sammanhang vill utredningen förorda att också annan befattningshavare vid vägförvaltningen än vägdirektören skall kunna anförtros föredragning i länsstyrelsen på det område, varom här är fråga. Dylikt förordnande bör ges av länsstyrelsen. Utredningen utgår från att därvid samråd sker med vägdirektören. Sådan befattningshavares föredragning bör stå under vägdirektörens närmaste överinseende pä samma sätt som en lägre föredragande i länsstyrelsen är underställd sektionschefen. Befattningshavare vid vägförvaltningen, som sålunda förordnas till föredragande,

267 torde icke böra erhålla särskilt arvode härför. Skyldighet för befattningshavare vid vägförvaltningen att åtaga sig sådant förordnande bör stadgas i instruktionen. Länsvägnämnden och vägnämnderna. Dessa nämnder äro avsedda att i den nuvarande vägorganisationen fylla den rådgivande funktion på planläggningens område, som tidigare tillkom vägstyrelser och vägstämmor, varvid särskilt vägnämnderna med områden som i stort sett torde motsvara de förutvarande vägdistrikten skola representera de rent lokala synpunkterna. Nämnderna ha icke någon självständig beslutanderätt i vägfrågorna. Deras inflytande är begränsat till den rådgivande funktionen, varjämte de ha rätt att anföra besvär över länsstyrelsens samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut rörande vägväsendet inom vederbörande nämnds område. I linje med utredningens allmänna överväganden om lekmannamedverkan i länsstyrelsen på skilda områden anmäler sig uppenbarligen här den frågan huruvida icke lekmannainflytandet i vägfrägorna bör äga rum i den för andra ärendegrupper vanliga formen, d. v. s. att lekmännen deltaga som medbeslutande vid ärendenas behandling i länsstyrelsen. Att införa länsvägnämnden med dess nuvarande rådgivande funktioner i länsstyrelsen torde icke böra ifrågakomma. Däremot synes den tanken väl förtjänt att övervägas, att länsvägnämnden som medbeslutande inordnas i länsstyrelsen. De allmänna önskemål om lekmannamedverkan i länsstyrelsen, för vilka utredningen i annat sammanhang redogjort, äga sin givna tillämpning på detta område med dess för ortsbefolkningen ofta synnerligen betydelsefulla frågor. Därtill kommer att med hänsyn till nämndens nuvarande karaktär av ett fristående organ inordnande av densamma i länsstyrelsen skulle inbespara remisser och avskaffa en viss omgång i ärendenas behandling. Emellertid kunna enligt utredningens mening planläggningsfrågorna på detta område icke ses som en isolerad grupp. De utgöra tvärtom allenast en del av den planering för utvecklingen på skilda områden, t. ex. beträffande bebyggelse, bostadsförsörjning, vattenförsörjning och avlopp samt jordbruksrationalisering m. m., som inom varje län äger rum under länsstyrelsens ledning eller med dess medverkan. Till samma kategori av problem höra också trafikfrågorna såsom närmare utvecklas i kap. 11. Det är därför utredningens uppfattning, att den samordning av all utvecklingsplanering som uppenbarligen är så viktig och som utredningen med många andra av sina förslag avser att befrämja i olika avseenden, också bör utsträckas till den lekmannamedverkan som kan anses erforderlig på detta område. Mot tanken på att låta ett lekmannakollegium deltaga i avgörandet av vissa vägfrågor, främst mera betydelsefulla planärenden, synes i huvudsak kunna anföras att en viss risk k a n tänkas uppstå att lekmännen skulle vara benägna att övervärdera var och en sina rent lokala ortsintressen till för18—016428

268 fång för utvecklingen i stort. Denna risk synes emellertid icke böra överdrivas. Den torde för övrigt i viss mån kunna neutraliseras, om lekmännens antal icke blir för stort. Med allenast ett mindre antal lekmän torde det vara anledning antaga, att var och en av dem starkare skall känna ansvaret för en riktig avvägning och därför bli mindre benägen att betrakta sig som en intresserepresentant. Då lekmannainflytandet härigenom skulle bli starkare än vad nu är fallet och länsstyrelsen skulle bli det forum, där de lokala intressena skulle komma att prövas jämväl av personer, hämtade ur de intresserades led, synes länsvägnämnden icke behöva bibehållas. De lokala vägintressena torde få anses ha tillräcklig möjlighet att göra sig hörda genom lekmännens deltagande i länsstyrelsens beslut samt genom vägnämndernas verksamhet. Utredningen förordar därför att, om lekmannamedverkan i länsstyrelsen i dessa ärenden kommer till stånd, länsvägnämnderna skola upphöra. Beträffande den sålunda föreslagna medverkan av lekmän i länsstyrelsen hänvisas vidare till kap. 5. Sammanfattning. Utredningen föreslär ingen förändring beträffande vägförvaltningens ställning. I fråga om vägdirektören föreslås att dennes skyldighet att åtaga sig föredragning i länsstyrelsen i viss mån vidgas samtidigt som den honom åvilande skyldigheten att närvara vid föredragning i länsstyrelsen av annan befattningshavare kompletteras med reservationsrätt och -plikt. Skyldighet att åtaga sig föredragningsuppgifter samt att även eljest deltaga i handläggningen av länsstyrelseärenden föreslås skola kunna åläggas jämväl annan befattningshavare vid vägförvaltningen än vägdirektören. Utredningen förordar vidare att vissa lekmän skola deltaga i länsstyrelsens beslut i vägärenden. Till följd härav föreslås att länsvägnämnderna skola upphöra.

KAPITEL 11

Motorfordons- och trafikväsendet I. INLEDNING Med motorfordonsväsendet har länsstyrelsen att taga befattning i olika avseenden. Hos länsstyrelsen skola motorfordonen registreras och på grundval därav debiteras fordonsskatt, varjämte länsstyrelsen har en viss uppsikt över fordonens användbarhet. Vidare har länsstyrelsen att godkänna förare och kan återkalla dylikt godkännande. Slutligen handhar länsstyrelsen väsentliga uppgifter på den yrkesmässiga trafikens område. Till dessa huvuduppgifter ansluta sig även vissa ytterligare bestyr som emellertid jämväl höra hemma på andra områden och därför huvudsak-

269 ligen behandlas i samband med dessa områden. Bland dessa uppgifter märkas sådana som ha samband med det militära försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen ävensom med vägtrafiken.

I I . GÄLLANDE ORDNING A. Länsstyrelsens

uppgifter

Registrering av fordon m. m. Enligt motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 skola hos länsstyrelsen föras automobilregister och beredskapsförteckning. Hos statistiska centralbyrån skall föras centralt automobilregister. Sedan besiktning verkställts av särskilda besiktningsmän, införas motoroch släpfordon efter vederbörlig ansökan därom i länsstyrelsens register. Förändringar i fråga om äganderätt, hemort, fordonets beskaffenhet m. m. skola jämväl registreras. Om fordon får hemort inom annat län skall det införas i registret hos länsstyrelsen i sistnämnda län. Anmälan om nyregistrering av fordon liksom också om vissa förändringar göres av länsstyrelsen till centrala automobilregistret. Fordon, som icke avses skola utnyttjas viss tid eller tills vidare, kan avföras ur automobilregistret och införas i beredskapsförteckningen. För motorfordon skall, dock med vissa undantag, erläggas automobilskatt enligt förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt. Sådan skatt skall så länge ett fordon är registrerat påföras vederbörande skattskyldige av en särskild av länsstyrelsen förordnad debiteringsförrättare. Anteckning om fullgjord betalningsskyldighet skall verkställas i automobilregistret. Besiktningsman eller därtill särskilt förordnad polisman äger i vissa fall förbjuda användande av bristfälligt fordon. Dylikt förbud skall underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen kan också i annan ordning meddela förbud mot fordons användande. Godkännande av förare m. m. Motorfordon får föras allenast av den, som genom av länsstyrelsen utfärdat tillstånd (körkort) berättigats till förande av fordonet. Körkort utfärdas för körande av automobil, av tyngre motorcykel eller av lättviktsmotorcykel. Körkort för bil gäller också för motorcykel samt körkort för tyngre motorcykel jämväl för lättviktsmotorcykel. Den som önskar erhålla körkort skall undergå förarprov, i regel inför besiktningsman. Ansökan om körkort göres hos vederbörande länsstyrelse och skall vara åtföljd av, bl. a., bevis om undergånget godkänt förarprov samt intyg angående nykterhetsförhållanden m. m. Efter prövning av ansökningen utfärdar länsstyrelsen körkort och kan då meddela vissa villkor t. ex. rörande skyldighet att bära glasögon. Körkort kan av länsstyrelsen under vissa i förordningen angivna förutsättningar återkallas antingen förviss tid, högst fem år, eller vid sjukdom eller skada tills vidare. Då fast-

270 ställd tid gått till ända äger vederbörande påkalla prövning av frågan om rätt för honom att återfå körkortet eller i vissa fall att erhålla nytt körkort. över utfärdade körkort skall länsstyrelsen föra särskilt körkortsregister, som i regel torde bestå av ett kortregister i bokstavsordning efter körkortsinnehavarnas namn. Tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning av förare meddelas vidare av länsstyrelsen, som också har att godkänna lärare vid sålunda upprättad körskola. Motorfordon som användes vid körskola skall vara godkänt av besiktningsman. Tillstånd att bedriva körskola liksom godkännande av lärare vid, sådan skola kan återkallas. Yrkesmässig trafik. Enligt förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. ankommer det på statens biltrafiknämnd samt länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Biltrafiknämnden är en kollegial myndighet, som består av vissa av Kungl. Maj :t förordnade ledamöter (f. n. ordförande och sex ledamöter). Dessa skola äga insikt eller erfarenhet i fråga om de viktigaste trafik-, yrkes- eller näringsintressen, som beröras av den yrkesmässiga trafiken. En av ledamöterna skall vara lagkunnig. Den yrkesmässiga trafiken indelas i linjetrafik och beställningstrafik och må bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd (trafiktillstånd). Tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen i mer än ett län eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstrafik för godsbefordran använda lastautomobil med maximilast överstigande 4 500 kilogram (före den 1 juli 1950 3 500 kilogram) eller att i sådan beställningstrafik använda lastautomobil jämte släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kilogram (före den 1 juli 1950 4 000 kilogram), meddelas av biltrafiknämnden (se bl. a. SFS 54/1950 samt sid. 274 nedan). Tillstånd till beställningstrafik för personbefordran med stationsort i stad meddelas av polismyndigheten i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller stationsort för beställningstrafik skall förläggas. Bestämmelserna angående trafiktillstånd gälla jämväl beträffande tillstånd till ökning av antalet automobiler i viss tillståndshavares trafik eller höjning av lastförmåga vid utbyte av fordon, m. m. I ärenden rörande ansökningar om trafiktillstånd skall företagas ganska vidlyftig utredning. Särskilt skola andra trafikföretag samt sammanslutningar av utövare av yrkesmässig automobiltrafik liksom vissa kommunala myndigheter m. fl. beredas tillfälle att yttra sig. Tillstånd till linjetrafik bör i erforderlig utsträckning upptaga föreskrift om skyldighet att driva samtrafik med anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag samt om sättet för samtrafikens bedrivande. För linjetrafik bör turlista i erforderlig omfattning fastställas av myndighet, som medde-

271 lat tillståndet. Biltrafiknämnden må dock uppdraga åt länsstyrelse att fastställa turlista, som eljest skolat fastställas av nämnden. Vid meddelande av tillstånd till beställningstrafik skall bestämmas stationsort. I fråga om beställningstrafik för godsbefordran skall tillika angivas ett lokalområde för trafiken. Lokalområde skall utgöras av län eller sammanhängande delar av ett eller flera län. Biltrafiknämnden har att efter länsstyrelsernas hörande indela riket i lokalområden. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara godkänd för sådan trafik av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller, i fråga om trafik, vartill tillstånd lämnats av biltrafiknämnden, av länsstyrelse, som nämnden bestämmer. Sådant godkännande kan, när anledning därtill föreligger, återkallas. Hos länsstyrelserna skola föras vissa förteckningar över innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik samt över automobiler och släpfordon, som godkänts för dylik trafik. För förande av automobil i yrkesmässig trafik erfordras särskilt tillstånd (trafikkort), som utfärdas av länsstyrelsen. Beträffande trafikkort gälla i huvudsak samma bestämmelser som i fråga om körkort. Länsstyrelsen meddelar vidare tillstånd till yrkesmässig uthyrning av automobiler (uthyrningsrörelse). Dylikt tillstånd kan när anledning därtill föreligger återkallas eller för viss tid indragas. För användande av automomobil i uthyrningsrörelse erfordras godkännande av länsstyrelsen. Slutligen kan nämnas, att för s. k. transportförmedling, d. v. s. yrkesmässig rörelse för hopsamlande eller mottagande av gods för regelbundna transporter med automobil, erfordras tillstånd av biltrafiknämnden. Beredskapsuppgifter m. m. Uttagning av motorfordon för olika försvarsändamål verkställes av arméförvaltningens tygavdelning såsom biluttagningsmyndighet. Om uttagning göres anteckning i länsstyrelsens bilregister. över fordon, som äro uttagna för civilförsvaret, föres hos länsstyrelsen dessutom särskilt register. Som ett led i den ekonomiska försvarsberedskapen skall länsstyrelsen planlägga regleringen av det civila trafikväsendet i länet vid krig eller krigsfara. Härom ävensom i fråga om övriga försvarsberedskapsuppgifter beträffande motorfordonsväsendet hänvisas till kap. 28. Vägtrafiken. Allmänna bestämmelser om vägtrafiken återfinnas i allt väsentligt i vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936. Enligt denna äger bl. a. länsstyrelsen meddela vissa förbud eller inskränkningar i trafik. För anordnande av tävling med bl. a. motorfordon å väg erfordras vidare länsstyrelsens tillstånd. För framförande av automobil med hjultryck som överstiger viss gräns erfordras i allmänhet tillstånd av länsstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Även vissa andra tillstånd eller dispenser kunna meddelas av länsstyrelsen. Beträffande hithörande frågor hänvisas också till kap. 10.

272 B. Organisation

m. m.

Centrala organ på biltrafikområdet äro väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens biltrafiknämnd. Enligt den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar gällande instruktionen har nämnda styrelse att handlägga bland annat ärenden angående vägtrafiken och bilbesiktningsväsendet. I utövandet av sin ämbetsbefattning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bland annat, att noggrant följa utvecklingen av vägoch vattenbyggnadsväsendet samt kommunikationsväsendet i övrigt, att ägna uppmärksamhet åt de ekonomiska betingelserna för olika slag av kommunikationsmedel och den ändamålsenliga avgränsningen dem emellan samt att verka för en sådan tekniskt och ekonomiskt ändamålsenlig planläggning och utveckling i nämnda hänseenden, som bäst kan främja samhällsintresset. Beträffande vägtrafiken åligger det styrelsen att verka för största möjliga trafiksäkerhet. Jämlikt beslut av 1949 års riksdag (skrivelse nr 6) skall i anslutning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara inrättat ett särskilt expertorgan i form av ett trafiksäkerhetsråd. Detta har som uppgift i första hand att utarbeta förslag till trafiksäkerhetsåtgärder, vilka förslag av rådet skola överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Statens biltrafiknämnd, som är centralorgan såvitt angår den yrkesmässiga automobiltrafiken, har enligt för nämnden gällande instruktion den 14 mars 1941 (nr 160) till uppgift att verka för ett ändamålsenligt ordnande av nämnda trafik. Till fullgörande av denna uppgift åligger det nämnden bland annat att inhämta möjligast fullständiga kännedom angående trafikbehov, fordonsbestånd och transportarbete i vad angår den yrkesmässiga biltrafiken samt att i övrigt med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom trafikväsendet samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t eller vederbörande myndigheter föreslå de åtgärder, som nämnden kan finna påkallade med avseende på den yrkesmässiga biltrafiken. Nämnden är tillståndsmyndighet i den omfattning som framgår av ovan lämnad redogörelse för den yrkesmässiga trafiken. Därutöver kan nämnas att nämnden äger att i vissa fall förordna om begränsning av eljest stadgad maximiarbetstid m. m. för förare i yrkesmässig trafik. Nämnden har att efter länsstyrelsens hörande fastställa allmänna grunder för uppställning av taxor samt att i vissa fall själv fastställa taxor. Slutligen må framhållas att nämnden äger draga länsstyrelses eller polismyndighets beslut i frågor om yrkesmässig trafik under prövning hos vederbörande besvärsinstans. I länsinstansen handläggas de till förevarande område hörande ärendena på sedvanligt sätt i länsstyrelsen. Här må erinras om att enligt vad förut nämnts de till motorfordonsväsendet hörande ärendena i allmänhet till största delen äro sammanförda till en särskild avdelning (bilavdelningen) inom landskansliet.

273 Enligt kungl. brev den 30 januari 1948, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 november 1949 upphört att gälla från och med den 1 januari 1950, skulle vid länsstyrelserna i samtliga län alla de på länsstyrelserna ankommande ärendena rörande regleringen av trafikväsendet i länen och dess samordnande med trafikväsendet i landet i övrigt jämte därmed sammanhängande frågor sammanföras till handläggning av en och samma föredragande (trafikföredragande). Genom beslutet den 18 november 1949 avsågs enligt särskilt utfärdad byråskrivelse icke att göra någon ändring i grundsatsen, att samtliga trafikärenden borde handläggas av en och samma föredragande. Besiktningsmän enligt motorfordonsförordningen äro förste bilinspektör, bilinspektör samt annan befattningshavare vid statens bilinspektion, som inspektionens chefsmyndighet därtill förordnar. Chefsmyndighet är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kungl. Maj :t bestämmer de orter där besiktningsmän skola vara stationerade, medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beslutar å vilken ort befattningshavare vid statens bilinspektion skall tjänstgöra. Styrelsen äger att efter samråd med vederbörande länsstyrelser utfärda erforderliga föreskrifter om landets indelning i tjänstgöringsdistrikt (besiktningsdistrikt). Kontakterna mellan bilinspektionen och länsstyrelserna hänföra sig i allt väsentligt till bilinspektionens befattningshavares verksamhet som besiktningsmän. Utöver vad härom är stadgat i motorfordonsförordningen kan nämnas, att förste bilinspektör och bilinspektör åligger att efter anmodan av chefsmyndigheten eller länsstyrelse utreda frågor angående besiktningsverksamheten och trafiken med motorfordon m. m. samt att yttra sig i sådana frågor. Förste bilinspektör har vidare, bl. a., att hos chefsmyndigheten anmäla eventuella behov av åtgärder i frågor om bilinspektionen samt motorfordonstrafiken och därmed sammanhängande förhållanden, särskilt med hänsyn till den allmänna trafiksäkerhetens tryggande. Han skall dessutom på visst sätt deltaga i och leda polisens flygande besiktning och fordonstillsyn i övrigt. III. KOMPETENSFÖRDELNINGEN BILTRAFIKNÄMND — LÄNSSTYRELSE M. M. Under de senaste åren ha i decentraliseringssyfte förslag framförts i olika sammanhang om höjning av de förut angivna viktgränser, vilka bestämma biltrafiknämndens kompetensområde i fråga om tillståndsgivningen. Förslag av denna innebörd ha sålunda framlagts dels av 1944 års trafikutredning i dess betänkande den 27 november 1947 (SOU 1947: 85), dels av den år 1947 tillkallade biltrafiknåmndsutredningen i dess betänkande den 26 januari 1948 (stencilerat) och dels slutligen av decentraliseringsutredningen, som i ärendet avgivit en promemoria nr 10 den 27 januari 1948.

274 1944 års trafikutredning stannade för sin del inför ett förslag att här ifrågavarande gräns borde höjas till 5 000 kg för enbart lastbil samt till 6 000 kg för lastbil jämte tillkopplad släpvagn. Biltrafiknåmndsutredningen föreslog den ändringen, att biltrafiknämnden skulle meddela trafiktillstånd beträffande lastbilar med en lastförmåga överstigande 4 500 kg. Beträffande lastbilar jämte släpvagnar borde gränsen enligt utredningens mening höjas proportionsvis mera, förslagsvis till 5 500 kg. Decentraliseringsutredningen förordade, att till länsstyrelserna skulle överflyttas biltrafiknämndens befattning med samtliga frågor om tillstånd till beställningstrafik samt med fråga om tillstånd till linjetrafik, som ej berör mer än två län. Hos årets riksdag anhöll Kungl. Maj :t (prop. 26/1950) om yttrande över förslag till höjning av ifrågavarande viktgränser enligt biltrafiknämndsutredningens mening, d. v. s. till 4,5 resp. 5,5 ton. I sitt utlåtande (nr 3) i anledning av propositionen uttalade andra lagutskottet, bl. a., att vissa skäl enligt utskottets uppfattning talade för decentraliseringsutredningens förslag att länsstyrelserna skulle helt handha tillståndsgivningen för beställningstrafik med lastbil samt frågor om tillstånd till linjetrafik, som ej berör mer än två län. Tillståndsprövningen borde emellertid även framdeles i viss, ej alltför obetydlig utsträckning omhänderhas av biltrafiknämnden. Detta framstode som önskvärt främst för att nämnden på ett verksamt sätt skulle kunna fullgöra sin uppgift att jämte länsstyrelserna verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. — Frågan om vilka viktgränser som borde vara avgörande för kompetensfördelningen syntes i viss mån svårbedömlig och tveksam. Utskottet anslöt sig emellertid till förslaget i propositionen. Riksdagen (skrivelse nr 38) fann ej skäl att i anslutning till förslaget göra andra uttalanden än utskottet i sitt utlåtande upptagit.

IV. UTREDNINGEN Den tämligen enhetliga karaktären hos de länsstyrelseärenden, som sammanhänga med motorfordonsväsendet, ävensom bilregistrets centrala betydelse för dessa ärenden har gjort, att de naturligt grupperats kring registret och på så sätt kanske tidigare än andra till omfattningen liknande ärendegrupper kommit att bilda en någorlunda sluten enhet. Denna enhet har ytterligare befästs genom den ovannämnda föreskriften att alla de på länsstyrelserna ankommande ärendena rörande regleringen av trafikväsendet i länen och dess samordnande med trafikväsendet i landet i övrigt jämte därmed sammanhängande frågor skulle sammanföras till handläggning av en trafikföredragande. Ehuru denna anordning framtvungits genom kris-

275 förhållandenas tryck, torde behovet därav ingalunda vara begränsat till sådana förhållanden. På trafikens liksom på så många andra områden har samhällets utveckling och det alltmera komplicerade samhällslivet aktualiserat kraven på samordning i olika avseenden. Här må exempelvis framhållas trafikväsendets beroende av konjunkturutvecklingen och betydelsen av att felaktiga investeringar i trafikväsendet om möjligt undvikas. I detta sammanhang kunna också trafiksäkerhetsfrågor spela in på så sätt att icke räntabla investeringar i fordon kunna medföra att fordonen icke få erforderlig vård till men för trafiksäkerheten. Sambandet mellan dessa frågor kommer till synes även däri, att anskaffning av tyngre vagnar än vägnätet tål bör förhindras. Å andra sidan bör samarbetet mellan trafikmyndigheterna och vägmyndigheterna sikta till att vägnätet anpassas efter trafikmedlens utveckling. I sistnämnda samarbete bör också trafiksäkerhetsfrågan ingå som ett viktigt moment. I samhällsplaneringen i vidsträckt mening ingå kommunikationsproblemen som en betydelsefull del. Samordningen av nya förbindelseleder med befintliga är icke blott ett tekniskt problem utan även ett trafikekonomiskt. En orts eller en bygds utveckling är i viktiga hänseenden beroende av att kommunikationsfrågorna fa en riktig lösning och denna utveckling k a n därför i viss mån dirigeras genom en lämplig politik i sistnämnda avseende. För en ekonomiskt riktig utveckling av trafiken och den rätta fördelningen av olika transporter pä skilda slag av trafikmedel spelar taxepolitiken och i viss mån även tidtabellsfrågorna en stor roll. I olika sammanhang har påtalats behovet av en bättre samordning såväl inom biltransportområdet som ock i fråga om samtrafiken mellan järnvägstrafik, sjötrafik och biltrafik. Trafikproblemen ha även på många andra områden stor betydelse. Genom goda trafikförbindelser kunna arbetskraftsfrågorna lättare lösas och den dolda arbetskraften utnyttjas. Skolfrågorna äro ofta intimt förknippade med trafikproblem. Jämväl ur rent social synpunkt har trafikväsendet en stor uppgift att fylla. Även om de antydda frågorna i viss utsträckning kunna erfordra en central planering och rådgivning, måste de regionala synpunkterna på problemen företrädas av vederbörande länsmyndigheter, främst länsstyrelsen. Det ligger i sakens natur att mycket av det material, som kräves för en central planering, måste sammanbringas av de lokala myndigheterna liksom att initiativ och impulser till samordningsåtgärder på enskilda områden komina från dessa myndigheter. Här som på andra områden synes en dylik verksamhet böra vara intimt förbunden med en lokal detaljplanläggning och ansvar för planernas verkställande. Genom den senast beslutade decentraliseringen av viss tillståndsgivning synes biltrafiknämnden ha beretts en viss lättnad i arbetsbördan utan att

276 motsvarande ökning inträder för länsstyrelsernas del. Härigenom torde nämnden beredas större möjlighet att utöka sin verksamhet på sådana områden, där en central ledning och rådgivning har en viktig uppgift att fylla, exempelvis i fråga om taxepolitiken. Länsstyrelsen å sin sida bör icke blott i sina beslut och yttranden utan även genom initiativ i olika avseenden verka för samordning och rationalisering pä trafikområdet. Trafikfrågornas stora betydelse torde kräva att länsstyrelsen får större möjligheter att intensifiera sin verksamhet i syfte att ernå större planmässighet i trafiken. Utredningen erinrar om att 1944 års trafikutredning framhöll att, med den utomordentliga betydelse som trafikväsendet hade för hela samhällslivet, det vore angeläget att de befattningshavare, som hade att handlägga trafikärendena, verkligen finge tid att ägna sig åt denna uppgift. Trafikutredningen underströk även att en viktig förutsättning för att länsstyrelserna skulle kunna på ett fullgott sätt handlägga trafikärendena vore att vederbörande tjänstemän i större utsträckning bereddes tillfälle att erhålla praktisk kännedom om länets trafik- och näringsförhållanden. Då en dylik kunskap lättast och säkrast kunde inhämtas genom resor i länet, förordade trafikutredningen att särskilda reseanslag beviljades för ifrågavarande ändamål. Även om redan på många håll de olika orternas trafikproblem undersökas genom besök på platsen, vill utredningen för sin del understryka vikten av att denna metod att studera de aktuella problemen praktiseras i vidast möjliga omfattning. Anordningen med en trafikföredragande torde inom den nuvarande organisationen ha visat sig fylla ett faktiskt behov. Om en verklig samordning skall komma till stånd är det oundgängligt att de betydelsefullare trafikfrågorna samlas på en hand. Detta torde i sin tur även vara en betingelse såväl för att initiativverksamheten skall fungera som för att erforderlig kontinuitet skall vinnas. Initiativverksamheten förutsätter en intim kännedom om trafikproblemen, som i regel endast kan förvärvas genom en längre tids handläggning av dithörande frågor, ävensom det särskilda ansvar för trafikens utveckling, som kan åläggas en just för detta ändamål avsedd befattningshavare. Den koncentration av trafikfrågorna inom länsstyrelsen, som sålunda erfordras, kan med fördel vinnas vid tillämpning av det av utredningen föreslagna sektionssystemet. Vid den försöksverksamhet med en sektionsindelning, som nu bedrives på fem länsstyrelser, ha sålunda trafikfrågorna vid från början fyra länsstyrelser sammanförts till en särskild trafiksektion. Vid en av dessa länsstyrelser sammanslogs trafiksektionen efter någon tid med annan sektion. Erfarenheterna från försöksverksamheten synas ha gett vid handen att trafiksektionen i regel icke har ett större kontinuerligt behov av mera kvalificerad arbetskraft än som motsvarar en befatt-

277 ningshavare. Dä härigenom den erforderliga smidigheten i organisationen icke kan erhållas, har utredningen sett sig föranlåten att undersöka möjligheterna för att infoga trafikärendena inom en större ram. Utredningen har därvid funnit att jämväl den sektion, som avses omfatta bebyggelseplaneringen och byggnadsväsendet, för närvarande i allmänhet skulle bli av relativt mindre omfattning. Det samband som trafikfrågorna ha såväl med vägfrågorna, vilka avses skola tillhöra sistnämnda sektion, som med samhällsplaneringen över huvud, talar för att ett intimt samarbete i vart fall måste etableras mellan de befattningshavare, som syssla med dessa olika frågor. Under sådana omständigheter och dä man genom att låta samtliga ifrågavarande områden bilda underlag för en gemensam sektion kan få en större och ur organisatorisk synpunkt bättre avvägd enhet, torde ifrågavarande ämnesområden böra sammanföras under en sektion. Ansvaret bland annat för samordningen och initiativverksamheten skulle därmed i första hand komma att åvila sektionschefen, som emellertid även får andra områden att svara för. Utredningen anser därför att inom denna sektion handläggningen av trafikärendena bör ligga hos en särskild trafikföredragande. På denne skulle ankomma, förutom handläggningen av de enskilda trafikärendena, även att biträda sektionschefen i fråga om de större frågorna samt att själv väcka förslag om åtgärder, som han anser erforderliga. Han bör också under sektionschefen ha tillsyn över den underlydande personal, som inom sektionen skall biträda vid trafikärendenas behandling. Som utredningen i kap. 28 närmare utvecklar bör, som numera är fallet, planläggningen inom länet av den trafikreglering, som erfordras i ett krigs- eller krisläge, åvila länsstyrelsen. Dessa uppgifter bör det närmast ankomma på trafikföredraganden att under tillsyn av sektionschefen fullgöra. De frågor som sammanhänga med verkställigheten av sådana planer behandlas likaledes i sistnämnda kapitel. Det bl. a. på sambandet mellan samhällsplaneringen och trafikfrågorna grundade allmänna intresset av en ändamålsenlig trafikpolitik gör det önskvärt att i dessa frågor icke minst de olika trafikantgruppernas synpunkter i möjligaste mån beaktas. Dessa önskemål ha delvis vunnit beaktande i fråga om biltrafiknämndens sammansättning. Liknande synpunkter kunna även åberopas såvitt angår de trafikfrågor, som handläggas av länsstyrelsen. Emellertid är väl den mera utpräglade partsrepresentation, som präglar biltrafiknämndens sammansättning, enligt utredningens mening knappast lämplig och ej heller erforderlig för länsstyrelsernas del. Beträffande dem föreligger snarare ett behov av att ortsfolkets och de lokala trafikantgruppernas intressen fä komma till tals samt att de lokala synpunkterna överhuvud bli beaktade. På grund härav vill utredningen förorda att i viktigare trafikfrågor i länsstyrelsens beslut skola deltaga vissa lekmän. Med hänsyn till det nära sambandet mellan trafikfrågorna och vägfrågorna finner ut-

278 redningen lämpligt att samma lekmän som deltaga i sistnämnda frågor även skola medverka i handläggningen av trafikfrågorna. En dylik lekmannamedverkan torde jämväl kunna bidraga till en intensifiering av initiativverksamheten genom att lekmännen ofta torde representera en grundligare kännedom om lokala förhållanden. Beträffande den närmare utformningen av lekmannamedverkan hänvisas till kap. 5. Slutligen vill utredningen här anmärka, att utredningen även ägnat uppmärksamhet åt frågan om rationalisering och förenkling av bilregistreringen m. m. Särskilt har utredningen uppmärksammat att förutom det allmänna bilregistret i regel föras två eller flera andra register för olika speciella ändamål, exempelvis för civilförsvaret på försvarsavdelningen och för planläggningen av viss trafik i krig hos länstrafikledaren. Hithörande problem ha visat sig inrymma ett flertal ganska svårbedömbara detaljspörsmål av såväl formell som praktisk art. Frågan om bilregistreringens rationalisering har emellertid i annan ordning väckts i statens organisationsnämnd, som enligt vad utredningen inhämtat avser att efter vissa undersökningar framlägga förslag i ämnet. Sammanfattning. Utredningen förordar att trafikärendena sammanföras inom en särskild underavdelning inom den i kap. 9 föreslagna planeringssektionen. Handläggningen av trafikärendena skall i första hand ankomma pä en särskild trafikföredragande, vartill länsstyrelsen skall äga förordna därför lämplig befattningshavare. Utredningen föreslår ock att i handläggningen av viktigare trafikfrågor skola deltaga särskilt utsedda lekmän, gemensamma för väg- och trafikfrågor.

KAPITEL 12

Elkraftförsörj ningen Till länsstyrelsens åligganden hör att i olika sammanhang taga befattning med kraftförsörjningsfrågor. En betydande del av arbetsuppgifterna på detta område har samband med ansökningar om bidrag från förefintligt anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering samt ärenden, som avse tillstånd enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, att utföra vissa elektriska anläggningsarbeten (koncessionsärenden). Ansökning angående statsbidrag ingives till länsstyrelsen, som vid granskning av ärendet tillser, att av elektrifieringsberedningen fastställda formella villkor för bidragets åtnjutande blivit uppfyllda. Efter verkställd närmare utredning överlämnar länsstyrelsen ärendet med eget yttrande till beredningen, som prövar och avgör detsamma. Sedan statsbidrag beviljats,

279 översändes beslut därom till länsstyrelsen, som har att utbetala bidragsbeloppet på av beredningen för varje särskilt fall angivna villkor. Koncessionsärendena remitteras av kommerskollegium bl. a. till vederbörande länsstyrelse, som svarar för att ärendet delgives av anläggningen berörda menigheter och enskilda. Länsstyrelsen överlämnar därefter ärendet med inkomna förklaringar jämte eget utlåtande till kollegiet. Lagstiftningen om elektriska anläggningar har vidare tilldelat länsstyrelserna en viktig uppgift genom att i deras händer lägga användningen av tvångsmedel gentemot försumliga kraftleverantörer. Enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. har länsstyrelsen befogenhet att, då ägaren till elektrisk anläggning underlåter att fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla kraft, på ansökan förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten. Kan större skada eller olägenhet uppkomma av underlåtenheten och k a n omedelbar rättelse icke väntas genom vitesföreläggandet, äger länsstyrelsen förordna, att anläggning, som utgör fast egendom, skall avträdas till tvångsförvaltning samt utse lämplig person till förvaltare. Även om dessa lagstadganden kanske icke i något fall blivit strikt tillämpade, äro de likväl icke utan betydelse. Det av lagen åsyftade förhållandet torde nämligen icke sällan ha inträffat. Härvid synes emellertid rättelse ha kunnat ernås under hand, sedan vederbörande av länsstyrelsen erinrats om dess möjligheter till ingripanden. Tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar omhänderhas av befattningshavare inom kommerskollegium och den kommerskollegium underställda statens elektriska inspektion. Härför är landet uppdelat i fyra inspektionsdistrikt. De fyra statsinspektörerna äro alla stationerade i Stockholm. Bland andra myndigheter har även länsstyrelsen möjlighet att påkalla, att besiktning av en elektrisk anläggnings utförande och skötsel skall äga rum. Vid arbete med framdragande av starkströmsledningar inom områden för allmän väg har länsstyrelsen att utfärda de föreskrifter för arbetets bedrivande, som erfordras med hänsyn till trafiksäkerheten å vägen. Inom elektrifieringsområdet ha länsstyrelserna i regel bedrivit en omfattande initiativverksamhet, varvid nämnda anslag till främjande av landsbygdens elektrifiering kunnat utnyttjas för utredningar m. m. Av detta anslag äger nämligen Kungl. Maj :t ställa särskilt belopp till viss länsstyrelses förfogande att av denna disponeras för undersökning rörande möjligheten till nyelektrifiering av vissa områden av länet eller en ändamålsenligare planläggning av elektrifieringen inom tidigare elektrifierade områden, allt i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Särskilt under de senaste krigsåren utnyttjades dessa möjligheter till förmån för den intensifiering av landsbygdens elektrifiering, som påkallats av den dåvarande avspärrningen av tillförseln till landet av bensin samt lys- och brännoljor. Även inom andra delar av länsstyrelsens verksamhetsområde har läns-

280 styrelsen att handlägga ärenden, som ofta kräva ett bedömande också ur kraftförsörjningssynpunkt. Här må endast nämnas länsstyrelsernas uppgifter inom stads- och byggnadsplaneväsendet. Problemet om de planlagda områdenas förseende med elektrisk kraft genom bl. a. friläggande från bebyggelse av lämplig mark för kraftledningsgator måste beaktas vid länsstyrelsens prövning av planerna. På länsstyrelsen kan vidare ankomma att upprätta förslag till användning av regleringsavgifter, fastställda enligt 4 kap. vattenlagen. Dessa avgifter kunna efter de närmare bestämmelser, som härutinnan meddelas av Konungen, användas för olika ändamål, bl. a. för beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest till befolkningens behov (se vattenlagen 4 kap. 14—15 §§). Omfattningen av länsstyrelsernas uppgifter på elkraftförsörjningens område är naturligen icke densamma inom alla län. I län med mindre befolkningstäthet men större oelektrifierade områden kräva landsbygdens elkraftfrågor annan uppmärksamhet — i synnerhet i avseende å mera vanlottade trakter, där de allmänna livsbetingelserna äro mindre goda — än i mera välbelägna bygder. I anslutning härtill blir arten av problemet hur elektrifieringen bör ske icke ensartad för samtliga fall. Betingelserna för elektrifiering variera högst väsentligt med hänsyn till respektive bygds utvecklingsmöjligheter samt gårdarnas större eller mindre spridning och storleken av den odlade arealen inom området m. m. Kostnaderna för elektrifieringsförslag bli beroende på anslutningens fullständighet. Andra synpunkter kunna även komma under beaktande. Vid behandlingen av de elkraftfrågor, som i ovan angivna och andra sammanhang komma under länsstyrelsernas bedömande, har det varit erforderligt att i viss utsträckning anlita sakkunnigt biträde. I allmänhet ha länsstyrelserna härvid haft tillgång till en vid vederbörande elektriska länsförening anställd sakkunnig person, länskonsulent. Dylika länsföreningar — vissa gemensamma för flera län — finnas i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Inom andra län har sakkunnigfrågan ordnats på olika sätt. Såsom sakkunniga i Kalmar, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ha anvisats vissa namngivna ingenjörer med egen verksamhet eller knutna till en större teknisk organisation, exempelvis Södra Sveriges ångpanneförening. Inom övriga län torde sakkunnig person ha stått till förfogande genom där verksamma storkraftföretag, i Gotlands län AB Skandinaviska Elverk och i Kopparbergs län Stora Kopparbergs Bergslags AB samt i Östergötlands, Älvsborgs och Västmanlands län någon av Statens vattenfallsverks lokala kraftverksförvaltningar. I vissa delar av Älvsborgs län bedrives konsulteringsverksamhet även genom Värmlands elektricitetsförening.

281 Av de elektriska länsföreningarna, till vilka de flesta distributionsföretagen inom respektive län äro anslutna, åtnjuta numera endast föreningarna för de tre nordligaste länen statsbidrag. Någon skyldighet för länskonsulenterna i vare sig dessa eller övriga länsföreningar eller för andra såsom länsstyrelsernas sakkunniga anlitade personer att utan kostnad för statsverket stå till länsstyrelsernas förfogande föreligger emellertid icke. Behovet av sakkunskap har därför vid länsstyrelserna måst ordnas från fall till fall genom frivilliga åtaganden från de sakkunnigas sida. De sålunda i fråga om tillgången på expertis rådande förhållandena torde i viss mån ha avhållit länsstyrelserna från att anlita sakkunniga och i följd härav ha stundom även ärenden, som innefattat elkraftspörsmål av mera komplicerad natur, icke blivit sakkunnigt belysta inom länsstyrelserna. Huruvida expertis tillkallats torde ofta ha varit mer eller mindre beroende på tillfälligheter. Avsaknaden av en sakkunnig beredning av elkraftsärendena synes mången gång ha medfört, att handläggningen vid länsstyrelserna av statsbidrags- och koncessionsärendena i praktiken kommit att inskränkas till allenast en prövning av de mera formella förutsättningarna för ansökningen och ombesörjandet av handlingarnas delgivning med vederbörande, varefter ärendet redovisats i befintligt skick och utan att länsstyrelsen tagit ställning till eventuella invändningar eller eljest föreliggande tveksamma förhållanden. En på närmare överväganden grundad allsidig prövning med hänsyn till bl. a. faromomenten av anläggningen, huruvida den kan anses förenlig med en planmässig elektrifiering av bygden i övrigt samt de berörda kommunernas och fastighetsägarnas intressen torde ofta icke ha föregått ett sådant yttrande, åtminstone i de fall då invändningar icke framförts från vederbörande kommuner och fastighetsägare. Under det att städer och andra tätorter numera ha tillgång till elektrisk kraft, har elektrifieringen på den egentliga landsbygden på grund av ogynnsammare förutsättningar gått betydligt långsammare. Ännu återstående elkraftförsörjningsproblem, som i detta sammanhang tarva uppmärksamhet, äro därför i huvudsak problem beträffande landsbygden. Genom det allmännas medverkan i form av bl. a. statliga bidrag till och lånefonder för elektrifieringsarbeten har en snabbare utveckling på detta område under de senaste åren ägt rum. Det synes därför vara anledning att räkna med att med nuvarande takt i elektrifieringen tillgången på elektrisk kraft på landsbygden inom överskådlig tid skall kunna sägas vara allmän. Särskilda problem erbjuda emellertid även framgent de områden, vilkas elektrifiering blivit ordnad på ett mindre tillfredsställande sätt. I detta avseende förefintliga brister sammanhänga i regel med att detaljdistributionen av elektrisk kraft i stor utsträckning omhänderhas av lokala mindre distributionsföretag, vilka ofta sakna de tekniska och ekonomiska resurser, som fordras för att tillgodose ett stigande elkraftsbehov. Dessa och andra härmed sammanhängande frågor äro sedan år 1943 föremål för närmare utredning av

282 särskilda sakkunniga, den s. k. elkraftutredningen. Omfattningen av de arbetsuppgifter, som framdeles kunna komma att åvila länsstyrelserna på elkraftförsörjningens område, torde i viss mån bli beroende av de åtgärder, vartill denna utredning kan föranleda. De nuvarande förhållandena på detaljdistributionens område med bl. a. cirka 3 400 distribuerande företag tala för att en reorganisation av distributionen i rationaliserande syfte är erforderlig. Som ett led i strävandena att härunder samordna de skilda intressena kan en vidgad rådgivnings- och kontrollverksamhet komina att visa sig nödvändig, utövad av organ, som stä helt obundna i förhållande till olika gruppintressen. För att detta skall bli möjligt och en reorganisation inom rimlig tid skall kunna genomföras, k a n en konsulent- och inspektionsorganisation med distriktsindelning bli påkallad. Möjligheten att länsstyrelsen härvid kan anses utgöra en lämplig anknytningsmyndighet för de lokala organen kan icke uteslutas. Även bortsett från den framtida utvecklingens inverkan på länsstyrelsernas befattning med elkraftfrägorna torde det vara erforderligt, att länsstyrelsen för fullgörandet av sina nuvarande uppgifter pä området blir i stånd att ägna de spörsmål av allmänt samhällelig betydelse, som bl. a. ärendena om statsbidrag och koncessioner regelmässigt innesluta, en mera ingående behandling än vad som för närvarande är möjligt. Enligt nu gällande ordning torde det nämligen ankomma pä länsstyrelsen att i dessa ärenden bevaka lokala intressen av olika slag. Kraven pä en mera planmässig behovsprövning i vidare sammanhang med hänsyn till lokala förhållanden och utvecklingsmöjligheter synas emellertid — som ovan berörts — med nuvarande tillvägagångssätt vid ärendenas handläggning icke alltid bli i tillräcklig grad beaktade. Härtill bidrager i avgörande grad det förhällandet, att den erforderliga syntesen av tekniska och samhälleliga synpunkter med nuvarande system mera sällan k a n komma till stånd vid remissbehandlingen av ärendena vare sig hos vederbörande kommunala myndigheter eller hos länsstyrelsen. Ett fastare och mera kontinuerligt samarbete mellan länsstyrelserna och särskilda, lokala sakkunnigorgan pä elkraftförsörjningens området skulle därför redan nu vara värdefullt.

283 KAPITEL

13 Kulturminnesvård och naturskydd Den kulturminnesvårdande verksamheten i landet utövas under tillsyn av riksantikvarieämbetet, anknutet till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Vid sidan av de prövande och granskande uppgifter, som åvila riksantikvarieämbetet i egenskap av centralt ämbetsverk, bedriver ämbetet en betydande aktiv verksamhet inom den praktiska kulturminnesvården, innefattande även propaganda- och konsultationsverksamhet. För fullgörandet av dessa arbetsuppgifter har ett livligt samarbete etablerats med landsantikvarierna samt länens eller landskapens hembygds- och fornminnesföreningar och övriga kulturminnesvårdande organisationer. Ämbetet har dessutom ett större antal tillfälligt anställda fackmän för olika undersöknings- och utredningsuppgifter pä området. Som riksantikvarieämbetets lokala organ fungera landsantikvarierna envar inom sitt distrikt, motsvarande ett län eller landskap. Landsantikvarien är anställd vid en distriktet omfattande organisation för kulturminnesvärden, som härför uppbär statsbidrag och vars verksamhet i anledning därav är underkastad riksantikvarieämbetets inspektion. I övrigt torde organisationskostnaderna bestridas genom anslag frän landsting och vissa kommuner m. fl. Inom sitt verksamhetsområde skall landsantikvarien handha de kulturminnesvårdande uppgifterna och tillse, att gällande författningar rörande fornminnes- och kulturminnesvärden efterlevas. Han är skyldig att utföra av ämbetet påkallade utredningar och undersökningar. Tillika torde han i regel vara den lokala organisationens sekreterare och föreståndare för dess museala samlingar och inrättningar. Förutom de läns- eller landskapsombud, som landsantikvarierna självskrivet utgöra, har riksantikvarieämbetet även ett stort antal sockenombud utsedda, varje ombud representerande en eller flera socknar. Dessa ombud äro oavlönade och tjänstgöra endast som ämbetets rapportörer. De erhålla i allmänhet icke uppdrag att utföra sådana fornvårdsuppdrag, som kräva vetenskaplig skolning. Även lånsstyrelsen har att på olika områden taga befattning med fornminnesvården. Särskilda stadganden härom återfinnas främst i lagen om fornminnen den 12 juni 1942. Enligt denna skall till fast fornlämning höra ett visst omkringliggande område på marken. Det ankommer på länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens ägare fastställa gränserna för området. Länsstyrelsen äger även meddela de särskilda föreskrifter, som påkallas för att bevara fornlämningens helgd, och att stadga erforderligt vite. Sädana föreskrifter kunna gälla även ett större område 19—016428

284 än nyss nämnts, om de icke åsamka markägaren eller annan något betydande intrång. Då föremål från äldre tid påträffas, har länsstyrelsen möjlighet att vid vite fridlysa fyndplatsen, intill dess denna kunnat undersökas, såvida ej därigenom uppkommer väsentlig olägenhet. I ärenden, som enligt fornminneslagen ankomma på länsstyrelsens prövning, äger denna meddela provisoriska föreskrifter i avbidan på slutligt avgörande. I avseende å bgggnadsminnesvården ha särskilda uppgifter ålagts länsstyrelsen. Enligt lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader kunna till skydd för sådan byggnad i enskild ägo eller del därav jämte tillhörande område särskilda i lagen angivna föreskrifter, s. k. skyddsföreskrifter, meddelas av vederbörande länsstyrelse. För meddelande av skyddsföreskrifter kräves medgivande av fastighetsägaren samt tillstyrkan av riksantikvarien. Utan fastighetsägarens medverkan kan ett ingripande från det allmännas sida ske, om en kulturhistoriskt värdefull byggnad i privat ägo är hotad av åtgärd, som helt eller delvis skulle spoliera detta värde. I dylikt fall äger länsstyrelsen på ansökan av riksantikvarien meddela förbud vid vite mot åtgärdens vidtagande. Sådant förbud gäller sex månader men kan förlängas lika lång tid. Även inom olika grenar av länsstyrelsens verksamhetsområden i övrigt har länsstyrelsen att i skilda sammanhang tillvarataga och beakta de fornminnesvårdande synpunkterna. Fornminneslagen stadgar allmän skyldighet att vid planerande av väganläggningar eller andra arbetsföretag samråda med riksantikvarien eller dennes ombud, da företaget kan beröra fast fornlämning. Detta stadgande har betydelse för länsstyrelsen vid handläggandet av såväl olika vägfrågor — varom både den allmänna och enskilda väglagen innehålla hänvisning — i avseende å vägens sträckning och ett vägförslags närmare utformning som även skilda ärenden inom stads- och byggnadsplaneväsendet. I fråga om upprättande och antagande av stadsplan eller byggnadsplan föreskrives dessutom i byggnadsstadgan, att särskilt bör tillses att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages. Detsamma gäller vid uppgörande av regionplan. För det fall att kulturminnesmärke förekommer inom område, som icke ingår i stads- eller byggnadsplan, ger byggnadslagen länsstyrelsen befogenhet att förordna, att nybyggnad icke får ske inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Inom stads område äger Kungl. Maj :t förordna härom. Vidare stadgas i jorddelningslagen att vid avstyckning av mark innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd inom område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta, skall förefintlig fast fornlämning om möjligt avsättas till öppen plats. Under det att det administrativa handhavandet av kulturminnesvården i landet huvudsakligen ankommer på riksantikvarieämbetet såsom centralmyndighet, har sålunda även länsstyrelsen betydelsefulla uppgifter att fylla inom området, vilka antingen direkt tilldelats länsstyrelsen eller vilka ankomma på länsstyrelsen i dess egenskap av granskande och fastställande

285 myndighet inom bland annat planerings- och byggnadsväsendet. För att länsstyrelsen tillfredsställande skall kunna fullgöra dessa uppgifter har det visat sig erforderligt att ge länsstyrelsen möjlighet att i förekommande ärenden få de olika spörsmålen sakkunnigt belysta. Vad avser tillämpningen av 1942 års lagar har detta behov tillgodosetts därigenom att det sakkunniga bedömandet lagts i riksantikvarieämbetets händer. Även eljest då länsstyrelsen har att taga befattning med ärenden, som beröra kulturminnesvårdens angelägenheter, torde emellertid ett ställningstagande från länsstyrelsens sida regelmässigt icke ske utan ämbetets hörande eller samråd med någon av dettas fackutbildade medarbetare, främst vederbörande landsantikvarie. Det torde kunna sägas, att om möjligheterna till dylikt samarbete med den förefintliga offentliga minnesvårdande organisationen i landet utnyttjas, de olika länsstyrelsernas behov av experter vid befattningen med fornminnes- och byggnadsminnesvården kan beräknas bli i stort sett väl tillgodosett. I synnerhet synes landsantikvarieinstitutionen härvid kunna vara länsstyrelserna till god hjälp genom denna institutions förbindelse med den centrala myndigheten och samhörighet med bygden och det arbete, som där utföres i kulturminnesvårdens tjänst. I samband härmed må emellertid även erinras om att i årets statsverksproposition (bil. 10 sid. 61) chefen för ecklesiastikdepartementet uttalat att han vore beredd att föranstalta om utredning angående landsantikvarieorganisationen. — Därest en sådan utredning skulle ge till resultat att landsantikvarieorganisationen förstatligas, bör det övervägas att knyta landsantikvarierna till länsstyrelserna. Detta skulle icke förhindra att i den mån så vore önskvärt särskilda styrelser kunna bildas för handhavande av angelägenheter i samband med de museala samlingarna m. m. Den befattning, länsstyrelsen har att taga med naturskyddsväsendet i landet, grundar sig huvudsakligen på bestämmelserna i lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande. Det genom lagen införda institutet fridlysning såsom naturminnesmärke av markområde eller naturföremål, som för framliden bör skyddas, omhänderhas av länsstyrelsen. Sådan fridlysning fordrar fastighetsägarens medgivande och föregås av ett offentligt kungörande samt infordrande av vetenskapsakademiens utlåtande i ärendet. Ansökning om fridlysning får icke mot akademiens avstyrkan bifallas. Kan fridlysning medgivas, underrättas sökanden att så kommer att ske, därest platsen utmärkes och inhägnas enligt de närmare bestämmelser som länsstyrelsen därvid meddelar. Förslag till sädana bestämmelser har i regel lämnats i vetenskapsakademiens utlåtande. Sedan föreskrivna åtgärder vidtagits, förklarar länsstyrelsen naturminnesmärket fridlyst. Hos varje länsstyrelse skall föras register över sådana fridlysningar. Uti vissa i lagen särskilt angivna fall åligger det länsstyrelsen att på ansökan förklara fridlysning upphävd, i andra fall äger länsstyrelsen efter vetenskapsakademiens hörande besluta därom. Ifrågavarande lag ger även möjlighet att på an-

286 nat sätt än genom fullständig fridlysning söka förhindra förstörelse av märkliga företeelser på djur- och växtlivets område. På framställning av akademien äger länsstyrelsen förbjuda, att vissa sällsynta djur eller växter borttagas eller skadas. Sådant förbud gäller icke ägare eller nyttjanderättshavare till det område, varom är fråga. Slutligen ger lagen länsstyrelsen befogenhet alt för ett område förbjuda vanprydande annonsering i det fria på annat sätt än ä bostads- eller affärsbyggnader. Vad i det föregående anförts rörande länsstyrelsens åligganden att inom fastighets- och byggnadsväsendet beakta och tillvarataga de kulturminnesvårdande synpunkterna har giltighet jämväl i avseende å naturskyddsvården och de intressen denna företräder. Vid exempelvis planerande av väganläggningar och upprättande av planer för bebyggelse skall sålunda hänsyn tagas till de bestående naturvärdena. Ett annat område av länsstyrelsens ämbetsbefattning, som någon gång kan kräva bedömanden även ur naturskyddssynpunkt, är jakt- och fiskevården. Bland annat i utövningen av sina befogenheter att medgiva undantag från gällande fridlysningsbestämmelser och genom att taga initiativ till eller själv meddela ytterligare skyddsföreskrifter ha länsstyrelserna möjligheter att verka för den del av naturskyddet, som avser omvårdnaden av ett egenartat djurliv. Det har i det föregående nämnts, att det sakkunniga bedömandet av ärenden enligt 1909 års lag i stor utsträckning ankominer på vetenskapsakademien. För detta ändamål ävensom för de uppgifter, som åvila vetenskapsakademien enligt lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker, har akademien inom sig utsett en särskild naturskyddskommitté med företrädare för de olika naturvetenskaperna. Denna är en ren sakkunnignämnd utan lokal förgrening ute i landet. Den aktiva naturvårdande verksamheten bedrives på frivillig väg av olika enskilda sammanslutningar, främst Svenska naturskyddsföreningen, landets enda riksorganisation för naturskydd med lokala organisationer och ombud. Länsstyrelsernas behov att även i andra ärenden av intresse för naturskyddet än sådana, som röra tillämpningen av lagen om naturminnesmärken, få dessa sakkunnigt belysta har i viss mån kunnat tillgodoses genom inhämtande av yttranden från dylika sammanslutningar. Härvid torde naturskyddsföreningen i främsta rummet ha tagits i anspråk. Den fortgående omdaning av naturen, som den tilltagande bebyggelsen, väganläggningarna samt naturtillgångarnas exploatering medfört, har med tiden gett naturskyddet växande arbetsuppgifter. Behovet av tillgång till en i dessa avseenden fullgod sakkunskap såsom biträde vid olika planeringar torde därmed ha gjort sig alltmer gällande. Hur detta rådgivningsbehov skall kunna tillgodoses är föremål för utredning inom den år 1946 tillsatta naturskyddsutredningen. Denna har dessutom att företaga en översyn av gällande naturskyddslagstiftning och pröva naturskyddets statliga organisering och förvaltning. I direktiven för utredningen uttalas, att det

287 synes nödvändigt, att en särskild organisation tillskapas, som har att handlägga bland annat ovan berörda frågor och även i övrigt bevakar naturskyddsintressena i landet. Tillkomsten av ett statligt organ, varigenom naturskyddsintresset skulle få en företrädare av offentlig natur, med vilken myndigheter och enskilda kunna samråda i de i skilda sammanhang uppkommande naturskyddsfrågorna, skulle komma att i synnerhet för länsstyrelsernas del vara till stort gagn. I avbidan på en sådan utveckling torde behovet av sakkunnigt biträde för fullgörandet av länsstyrelsernas naturskyddsvårdande uppgifter böra i fortsättningen kunna lösas efter i stort sett samma linjer som hitintills.

KAPITEL 14

Socialvården I. INLEDNING Den egentliga socialvården med dess centrala grenar fattigvården och barnavården har väl tidigare mer eller mindre utpräglat tagit sikte på att avhjälpa redan inträdda missförhållanden. Först så småningom har den uppfattning, som kommer till uttryck exempelvis i 37 § fattigvårdslagen och bygger på att socialvårdens uppgift icke minst bör vara av förebyggande art, mera allmänt trängt igenom och medfört en aktiv socialpolitik, vars allmänna syften i stort sett torde kunna sägas vara att genom särskilda åtgärder pä olika områden undanröja de vanliga orsakerna till sociala missförhållanden. Praktiskt tager sig denna politik främst uttryck i att anordningar för förebyggande värd göras allmänt tillgängliga samt att åtgärder vidtagas för att vinna standardhöjningar eller garantier mot standardsänkningar. Socialpolitiska syften komma därför att fullföljas även på många andra områden än den egentliga socialvårdens. Dylika syften äro sålunda i mycket bestämmande inom skattepolitiken, jordbrukspolitiken, där särskilt den sociala jordbrukskreditgivningen kan framhållas, samt bostadspolitiken. Gränserna mellan de olika områdena äro emellertid ur socialpolitisk synpunkt icke sällan flytande. Inom andra områden än den egentliga socialvärden falla också exempelvis sådana företrädesvis till den allmänna hälso- och sjukvården hörande verksamhetsgrenar som den förebyggande mödra- och barnavården, förlossningsvården, dispensärverksamheten, folktandvården samt vården av kroniskt sjuka ävensom de samhälleliga åtgärderna beträffande sterilisering och legala aborter. Vidare märkas vissa socialpedagogiska åtgärder såsom

288 skolhälsovården och skolbarnsbespisningen. Av socialpolitisk karaktär är också skyddskonsulentverksamheten med avseende på villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Mera till den egentliga socialvården höra sådana speciellt familjevårdande socialpolitiska verksamhetsgrenar som barna- och ungdomsvårdsskoleverksamheten, barnhems- och koloniverksamheten, den halvöppna barnavården, bidragsförskotten och de allmänna barnbidragen. Än tydligare framträder den familjestödjande linjen i fråga om familjebidragen åt värnpliktiga, den sociala hemhjälpsverksamheten, husmoderssemestern, de avgiftsfria resorna för barn och husmödrar m. fl., moderskapshjalpen och mödrahjälpen. Hit hör också i viss mån hjälpverksamheten för arbetslösa. Bland de socialpolitiska verksamhetsgrenarna intaga socialförsäkringarna — folkpensioneringen, olycksfallsförsäkringen, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen — en framträdande plats. De ovan antydda olika socialpolitiska verksamhetsgrenarna handhas av många skilda organ. Det centrala länsorganet när det gäller den egentliga socialvården är väl fortfarande länsstyrelsen men ett stort antal uppgifter äro i länsinstansen också anförtrodda andra organ. Främst bland dessa kan framhållas landstinget och av detta tillsatta organ. Andra särskilda länsorgan äro t. ex. mödrahjälpsnämnden och länsnykterhetsnämnden liksom också lantbruksnämnden, länsbostadsnämnden och länsarbetsnämnden. Vidare kunna här nämnas länens socialvårdsförbund (fattigvårds- och barnavårdsförbund). Den följande redogörelsen för socialvårdens länsorgan kommer i första hand att avse länsstyrelsen. Därutöver komma de organ att beröras, vilkas verksamhet närmare ansluter sig till eller eljest försiggår på samma områden som länsstyrelsens. Till följd härav behandlas sålunda här särskilt bl. a. de speciella organen mödrahjälpsnämnd och länsnykterhetsnämnd, varjämte landstingets verksamhet kommer att något beröras. För de tre övriga berörda länsnämnderna lämnas redogörelser i andra sammanhang.

II. LÄNSSTYRELSEN A.

Inledning

Länsstyrelsens befattning med socialvärdsfrågor är i allt väsentligt förlagd till den egentliga socialvårdens områden. Länsstyrelsen är sålunda mellaninstans på framför allt fattigvårdens samt barna- och ungdomsvårdens områden. Men därjämte har länsstyrelsen betydelsefulla uppgifter beträffande alkoholistvärden och behandlingen av lösdrivare, vilka bada områden enligt nutida betraktelsesätt torde böra hänföras till socialvården. Vidare har länsstyrelsen vissa uppgifter med avseende på familjebidragen

289 åt värnpliktiga. Slutligen har länsstyrelsen viss kontakt med hjälpverksamheten för arbetslösa. Däremot har länsstyrelsen i fråga om den främst ur befolkningspolitiska synpunkter bedrivna familjeunderstödjande socialvården inga andra väsentliga uppgifter än dem, som sammanhänga med dess befattning med barnavården i allmänhet samt familjebidragen, bidragsförskotten och allmänna barnbidragen samt i någon mån mödrahjälpen. På socialförsäkringarnas — folkpensioneringens, olycksfallsförsäkringens, sjukförsäkringens och arbetslöshetsförsäkringens — områden har länsstyrelsen endast vissa mera periferiska befogenheter. B. Länsstyrelsens

uppgifter

Uppgifternas art. Länsstyrelsens uppgifter med avseende på fattigvården samt på barna- och ungdomsvårdens områden äro dels av judiciell karaktär, dels av ledande, rådgivande och kontrollerande art och dels av kameral natur. De grundläggande bestämmelserna därom återfinnas i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården och lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen). De judiciella befogenheterna enligt fattigvårdslagen avse först och främst vissa tvångsåtgärder. Enligt 75 § nämnda lag kan länsstyrelsen på framställning av fattigvårdsstyrelse eller anstaltsstyrelse döma till tvångsarbete eller meddela varning. Såsom besvärsinstans kan länsstyrelsen pröva frågor om kvarhållande på fattigvårdsanstalt enligt 71 och 73 §§ fattigvårdslagen eller om verkställighet av arbetsföreläggande enligt 71 och 72 §§ samma lag. Till de judiciella befogenheterna höra också frågor om hemsändning enligt 57 § samt hemortsrättsfrågor och därav beroende frågor om ersättning till kommun för fattigvård av annan kommun, landsting, staten eller enligt nordiska fattigvårdskonventionen. Vidare böra hit hänföras frågor om åläggande för vårdtagare eller försörjningsskyldig att ersätta utgiven vård (67 §). Den allmänna föreskriften om länsstyrelsens ledning och tillsyn av fattigvården återfinnes i 43 § fattigvårdslagen, som stadgar att länsstyrelsen har att vaka över att fattigvården i länet i enlighet med gällande bestämmelser ändamålsenligt ordnas och handhas, så att de behövande komma i åtnjutande av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla. I allt vad som rör länsstyrelsens befattning med fattigvårdsförvaltningen inom länet skall länsstyrelsen ha biträde av fattigvårdskonsulent, som jämväl har till uppgift alt tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården. Enligt 78 § fattigvårdslagen har länsstyrelsen, oavsett huruvida besvär anförts, ej blott att tillhälla fattigvårdssamhälle, som underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 § lagen erfordras, att fullgöra sin skyldighet, utan även att, där eljest missförhållande i vissa avseenden

290 föreligger, förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande. Till länsstyrelsens uppsiktsbefogenheter hör vidare befattningen med frågor om anstalter (ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem). Länsstyrelsen skall sålunda pröva frågor om flera fattigvårdssamhällens förening om gemensam anstalt samt om reglemente för sådan anstalt (31 §). Länsstyrelsen skall vidare pröva plan för uppförande av fattigvårdsanstalt med undantag av arbetshem (34 §). Länsstyrelsen har ock att pröva frågor om fastställande av reglemente för fattigvården (8 §). De på länsstyrelsen ankommande judiciella befogenheterna enligt barnavårdslagen äro beträffande tvångsarbete, varning, kvarhållande på fattigvårdsanstalt och verkställighet av arbetsföreläggande (72 §) parallella med motsvarande befogenheter enligt fattigvårdslagen. Detsamma gäller om hemsändning (62 §) samt om ersättning för utgift för omhändertaget barn av annan kommun eller landsting eller av staten (62 och 63 §§). Även i fråga om ersättning av enskilda har länsstyrelsen motsvarande uppgifter som i fråga om fattigvården (70 §). Av speciell karaktär är pä barnavärdens område länsstyrelsens befattning med frågor om barns och ungdoms omhändertagande enligt 3 kap. barnavårdslagen. Beslut av barnavårdsnämnd om omhändertagande för skyddsuppfostran skall i vissa fall underställas länsstyrelsen. Länsstyrelsen är vidare besvärsmyndighet i frågor rörande, bland annat, vägrad samhällsvård, vägrad slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagen samt rörande fosterbarnsvården. Enligt 20 § barnavårdslagen har länsstyrelsen att vaka över att den barnavårdsverksamhet, varom förmäles i lagen, ändamålsenligt ordnas och handhas, så att de, som äro i behov därav, bli föremål för de åtgärder, vilka av omständigheterna påkallas. Vid sin befattning med kommunernas barnavård skall länsstyrelsen ha biträde av barnavärdskonsulent och barnavårdsassistent, vilka jämväl skola ha till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande barnavården. Befattningen som barnavårdskonsulent skall innehas av fattigvårdskonsulent. Där så prövas påkallat, må länsstyrelsen förordna vederbörande tjänsteläkare att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende å barns och ungdoms vård. Oavsett huruvida besvär anförts har länsstyrelsen att, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt barnavårdslagen ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd. För länsstyrelsens tillsynsbefattning beträffande barnavårdsanstalterna, d. v. s. barnhem (spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård), barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård, äro vissa särskilda bestämmelser givna. Sålunda äger länsstyrelsen, där det med hänsyn till barnets bästa finnes erforderligt, förordna att barn, som intagits i visst barnhem, icke må vårdas därstädes (41 a § 3 m o m . ) .

291 Finner länsstyrelsen i anledning av anmälan (jfr 42 § och 42 a § 1 mom.) eller eljest, att missförhållande av visst slag föreligger vid barnavårdsanstalt, h a r länsstyrelsen att ålägga anstaltens styrelse eller innehavare att vidtaga tjänliga åtgärder för missförhållandets avhjälpande. På alkoholistvårdens område regleras länsstyrelsens befogenheter i lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlagen). Länsstyrelsen har att efter särskild framställning besluta om tvångsintagning å alkoholistanstalt samt kan likaledes i anledning av sådan framställning förordna om hjälpåtgärder med avseende å alkoholmissbrukare eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom. Länsstyrelsen är också på detta område besvärsinstans. Däremot utövar länsstyrelsen icke någon uppsikt över nykterhetsvården. Denna uppgift ankommer i stället på länsnykterhetsnämnden, som står under tillsyn av socialstyrelsen. Ehuru behandlingen av lösdrivare i rättssystematiken närmast hänföres till politirätten torde den enligt rådande uppfattning mera höra samman med socialvården. Enligt lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling har länsstyrelsen att pröva frågor om fastställande av varning, som meddelats av polismyndighet, och äger ådöma tvångsarbete. Länsstyrelsen kan vidare i vissa fall förordna om frigivning av den, som undergår tvångsarbete (13 §). I stad, där poliskammare finnes, utövar poliskammaren i fråga om lösdrivares behandling den myndighet, som enligt lösdrivarlagen tillkommer länsstyrelsen, dock med undantag för frigivning enligt 13 §. (Jfr vidare sid. 324 f.) Inom den familjeunder stödjande socialvården regleras länsstyrelsens befattning med barnhems- och koloniverksamheten i huvudsak i barnavärdslagen, medan för de övriga verksamhetsgrenarna inom detta område, med vilka länsstyrelsen har att taga befattning, speciella bestämmelser gälla. Jämlikt lagen den 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslagen) kan länsstyrelsen besluta om eftergift av återkravsrätt beträffande utgivet bidragsförskott. Länsstyrelsen beviljar och utbetalar statsbidrag till barnavårdsnämnderna för bidragsförskottsverksamheten, därvid länsstyrelsen bland annat skall granska att barnavårdsnämnderna skäligen få anses ha fullgjort vad desamma ålegat i fråga om åtgärder för förskottens återkrävande. Länsstyrelsen är vidare besvärsinstans i ärenden rörande beviljande eller indragning av bidragsförskott. Enligt lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag har socialstyrelsen att öva tillsyn över tillämpningen av lagen och äger i sådant avseende till ledning för barnavårdsnämnderna meddela råd och anvisningar, över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag kan klagan föras hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens befattning med familjebidragen åt värnpliktiga regleras i förordningen den 29 mars 1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. ni. (familjebidragsförordning), kungörelsen sistnämnda dag (nr 100)

292 om ikraftträdande av sagda förordning samt kungörelsen samma dag (nr 101) med närmare bestämmelser angående tillämpning av familjebidragsförordningen. Familjebidragen beslutas och utbetalas av kommunala familjebidragsnämnder. Länsstyrelsen är besvärsinstans men har därjämte, bland annat, att inom länet utöva tillsyn över familjebidragsnämndernas verksamhet och främja en enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser, att pröva ansökningar från familjebidragsnämnder om statsbidrag och förskott, att verkställa utbetalningar därav, alt utöva medelskontroll samt att verkställa fortlöpande revision av familjebidragsnämndernas verksamhet. Här må även nämnas att länsstyrelsen under statskontorets överinseende handhar förvaltningen av värnpliktslån. Dessa lån beviljas enligt särskilda bestämmelser av försvarets socialbyrå. Den sociala hemhjälpsverksamheten står under socialstyrelsens tillsyn. Jämlikt 22 § kungörelsen den 31 december 1943 (nr 947) om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet har länsstyrelsen att granska rekvisitioner å statsbidrag och därvid tillse att av socialstyrelsen i samband med beviljande av statsbidrag föreskrivna villkor uppfyllts. Länsstyrelsen skall därefter utanordna till betalning godkänt belopp. Länsstyrelsen har därjämte att utbetala på visst sätt bestämt förskott till verksamheten. Länsstyrelsen skall årligen underrätta socialstyrelsen om utbetalda belopp. På husmoderssemesterverksamhetens område har länsstyrelsen icke några uppgifter. Jämlikt kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 234) angående avgiftsfria resor för barn och husmödrar m. fl. är socialstyrelsen centralmyndighet för samt skall ha tillsyn och utöva kontroll över de avgiftsfria resorna. Härutinnan har länsstyrelsen inga andra uppgifter än att vara besvärsinstans. Beträffande övriga socialpolitiska verksamhetsgrenar lämnas, i den mån de beröra länsstyrelsen, vissa redogörelser i andra sammanhang. Här skall blott erinras om att t. ex. hjälpverksamhet för arbetslösa stundom sker inom fattigvårdens eller barnavårdens ram. I fråga om socialförsäkringarna gäller att länsstyrelsens befattning med folkpensioneringen och olycksfallsförsäkringen inskränker sig till vissa uppgifter i samband med uppbörd av avgifter. Därjämte skall länsstyrelsen förordna ordförande och suppleant i pensionsnämnd. Med avseende på sjukförsäkringen har länsstyrelsen icke avsetts skola få några uppgifter. Vad slutligen arbetslöshetsförsäkringen angår torde här få hänvisas till en i kap. 6 lämnad redogörelse. Uppgifternas innebörd m. m. Länsstyrelsens allmänna tillsynsuppgifter enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna äro vidsträckta och innefatta många skiftande moment. Dessa uppgifter äro i 6 § 1 mom. 4 landshövdinginstruktionen angivna så att det tillkommer länsstyrelsen att, på sätt särskilt är stadgat, taga befattning med socialvärden inom länet samt övervaka, att de förpliktelser, vilka enligt lag eller författning åligga fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna, bli behörigen fullgjorda. En full-

293 ständig redogörelse för tillsynsverksamhetens innebörd och natur torde vara omöjligt att lämna, men en viss uppfattning därom torde man kunna få genom att studera dels de uppgifter som i främsta rummet skola fyllas av de kommunala socialvårdsorganen och dels de åligganden som — delvis för länsstyrelsens räkning — ankomma på, bland annat, fattigvårds- och barnavårdskonsulenten samt barnavårdsassistenten. Jämlikt 10 § fattigvårdslagen har fattigvårdsstgrelse att ombesörja alla de angelägenheter inom samhällets fattigvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet. I sådant hänseende åligger det fattigvårdsstyrelse särskilt, bland annat, att bestämma, i vilka fall och under vilka former fattigvård skall meddelas, att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel, fastigheter och annan egendom samt att hos fattigvårdssamhället göra framställningar rörande de på samhällets beslut ankommande åtgärder, som fattigvårdsstyrelsen finner böra vidtagas för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande. Vid fattigvårdens handhavande bör fattigvårdsstyrelsen låta sig angeläget vara att lämna understöd pä sådant sätt att den behövande såvitt möjligt må bli i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina. Fördenskull bör fattigvårdsstyrelsen särskilt göra sig noga underrättad om de arbetstillfällen, som givas, för att kunna anvisa arbete åt hjälpsökande, vilken är arbetsför och, om arbetsförmedlingsanstalt finnes i orten, i sådant syfte samarbeta med denna (26 §). Fattigvård skall i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller värd å anstalt (27 §). Särskilda regler äro givna om vad som bör iakttagas vid lämnande av värd av olika slag och om tillsyn av att vården kommer till nytta (28—30 §§). Fattigvårdsstyrelsen skall vidare verka därför, att samhällets innevånare genom försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga, sjukdom eller andra olyckor; den bör ock i övrigt söka att genom tjänliga åtgärder förebygga framtida fattigvårdsbehov (37 §). Fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete såväl med myndigheter och institutioner, vilkas verksamhet berör fattigvården, som ock med föreningar och enskilda, vilka utöva understödsverksamhet eller annan social verksamhet inom samhället (38 §). Vidare skall av fattigvårdsstyrelsen (eller annat kommunalt organ, som kommunen därtill utser) föras ett register (socialregister) över hjälpverksamheten inom k o m m u n e n (lagen den 20 mars 1936 om socialregister). Barnavårdsnämnden har enligt 2 § barnavårdslagen att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande förhållandena i avseende å barns och ungdoms vård och uppfostran samt noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom kommunen och äro i den belägenhet, att det enligt barnavårdslagen ankommer på nämnden att ingripa, bli föremål för dess

294 åtgärder. Särskilt åligger det nämnden, bland annat, att i vissa fall taga befattning med misshandlade, vanvårdade eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade eller i fara att bli vanartade, ävensom ungdom, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart, att omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa barn, att övervaka de inom kommunen förefintliga barnavårdsanstalternas verksamhet samt att öva kontroll över fosterbarnsvården. Därjämte har barnavårdsnämnd motsvarande uppgifter som enligt 10 § fattigvårdslagen ankomma på fattigvårdsstyrelse. Barnavårdsnämnden bör också verka för förbättrad barn- och ungdomsvård och i sådant syfte söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd. Barnavårdsnämnden har vidare betydelsefulla uppgifter med avseende på tillämpningen av bestämmelser om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption, om barn utom äktenskap, om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, om förmynderskap, om förskottering av underhållsbidrag till barn, om allmänna barnbidrag, om socialregister samt om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa ävensom av vissa bestämmelser i strafflagen, lagarna om särskild förundersökning i brottmål och om eftergift av åtal mot vissa underåriga samt av förordningarna om moderskapspenning och om mödrahjälp. Det skulle föra för långt att här gå in på en detaljerad redogörelse för innebörden av alla dessa uppgifter. Det må endast framhållas att de i största utsträckning få ses som uttryck för den allt klarare uppfattningen om betydelsen för barns och ungdoms fostran till samhällsdugliga medborgare av en synnerligen vidsträckt såväl allmän som individuell profylaktisk verksamhet sida vid sida med den mera terapeutiskt betonade. Särskilt under det senaste decenniet har, bland annat i samband med de kriminalpolitiska reformerna, denna verksamhet kommit att träda i förgrunden. Den är till sin natur av känslig art och erbjuder betydande svårigheter för oskolade krafter. De lokala socialvårdsorganen ha därför ett starkt behov av ledning och upplysning på området. En dylik ledning är åtminstone ännu sä länge oftast icke möjlig att effektivt anordna annat än i samband med personliga kontakter i anledning av aktuella fall. De uppgifter, som sålunda åvila de kommunala socialvårdsorganen, äro som synes betydande och maktpåliggande. Den tillsynsverksamhet, som det åligger länsstyrelsen att utöva, är därför i motsvarande mån ansvarsfull, om man vill ha en verklig garanti för att intentionerna i fråga om socialvården skola uppnås. För att ytterligare utveckla innebörden av denna tillsynsverksamhet och samtidigt belysa de huvudsakliga möjligheterna att fullgöra densamma lämnas här en redogörelse för de befattningshavare, som å länsstyrelsens vägnar närmast handha tillsynsverksamheten, samt de uppgifter, som ankomma på dem.

295 De experter, vilka stå till länsstyrelsernas förfogande i socialvårdsarbetet och vilkas verksamhet skall ledas av länsstyrelserna, äro statens fattigvårdsoch barnavårdskonsulent och barnavårdsassistenten. I de tre nordligaste länen biträdes länsstyrelsen också av lappfogdar i socialvårdsarbetet bland lappar. Dessutom pläga stundom länsnykterhetsnämndernas ombudsmän räknas som länsstyrelseexperter såvitt angår länsstyrelsernas befattning med alkoholistvärden. Statens fattigvårdsoch barnavårdskonsulenter skola dels tillhandagå länsstyrelserna och dels i vissa hänseenden företräda socialstyrelsen. Konsulenterna äro emellertid ej anställda som tjänstemän hos vare sig länsstyrelsen eller socialstyrelsen utan ha en i stort sett självständig om än underordnad ställning i förhållande till båda dessa myndigheter. Organisatoriskt äro de dock närmast anknutna till socialstyrelsen, som har att vidtaga åtgärder för tillsättande av ledig konsulenttjänst och som beslutar om tjänstledighet samt förordnar vikarie. Socialstyrelsen har även viss disciplinär myndighet över dem. Enligt kungörelsen den 22 juni 1945 (nr 510) om rikets indelning i fattigvårds- och barnavårdskonsulentdistrikt, ni. m. äro distrikten till antalet tretton och omfatta följande områden, nämligen första distriktet Stockholms stad samt Stockholms och Uppsala län, andra distriktet Södermanlands och Västmanlands län, tredje distriktet Östergötlands och Kalmar län, fjärde distriktet Jönköpings och Kronobergs län, femte distriktet Blekinge och Kristianstads län, sjätte distriktet Malmöhus län, sjunde distriktet Hallands samt Göteborgs och Bohus län, åttonde distriktet Älvsborgs län, nionde distriktet Skaraborgs län, tionde distriktet Värmlands och Örebro län, elfte distriktet Kopparbergs och Gävleborgs län, tolfte distriktet Västernorrlands och Jämtlands län samt trettonde distriktet Västerbottens och Norrbottens län. Beträffande Gotlands län omhänderhas de på fattigvårdsoch barnavårdskonsulent ankommande åliggandena och befogenheterna av förste byråsekreteraren på socialstyrelsens socialvårdsbyrå. Konsulenterna skola ha sin stationeringsort, i första distriktet i Stockholm, i andra i Västerås, i tredje i Linköping, i fjärde i Växjö, i femte i Kristianstad, i sjätte i Malmö, i sjunde i Göteborg, i åttonde i Vänersborg, i nionde i Mariestad, i tionde i Karlstad, i elfte i Falun, i tolfte i Östersund och i trettonde distriktet i Luleå. Konsulenternas åligganden äro angivna i instruktionen den 8 maj 1925 (nr 134) för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. Konsulent har sålunda, bland annat, att tillhandagå länsstyrelse inom konsulentens distrikt i allt vad som rör länsstyrelsens befattning med fattigvård, barnavård och ungdomsskydd inom distriktets kommuner. Härvid åligger det konsulent särskilt att å länsstyrelsens vägnar utöva sådan uppsikt över kommunernas fattigvård, barnavård och ungdomsskydd, som avses i 43 § fattigvårdslagen och 20 § barnavårdslagen. I sådant hänseende har konsu-

296 lent jämväl att övervaka, att de förpliktelser, som enligt bestämmelserna om barn utom äktenskap åligga barnavårdsnämnderna, varda behörigen fullgjorda. Vidare åligger det konsulent att å socialstyrelsens vägnar och under dess ledning utöva tillsyn över tillämpningen av förordningen om mödrahjälp, såvitt angår på barnavårdsnämnderna ankommande åtgärder. Konsulent är skyldig att avgiva yttrande i de frågor rörande fattigvård, barnavård, ungdomsskydd och mödrahjälp, vilka av länsstyrelserna, socialstyrelsen eller statens inspektör för fattigvård och barnavård hänskjutas till honom. (Inspektörskapet är numera uppdelat på en inspektör för fattigvården och en för barnavården.) Konsulent har att lämna fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder inom sitt distrikt upplysningar och råd i allt vad som rör kommunernas fattigvård och barnavård. Härjämte ankommer det å konsulenten att tillhandagå barnavårdsnämnderna beträffande de förpliktelser, som åligga dem enligt bestämmelserna om barn utom äktenskap, förordningen om mödrahjälp och lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn. Vid utövande av sin upplysande och rådgivande verksamhet har konsulent att följa de anvisningar, som meddelas av socialstyrelsen eller statens inspektör för fattigvård och statens inspektör för barnavård. Konsulent har att genom resor inom distriktet göra sig underrättad om förhållandena på det område, som är föremål för hans verksamhet. Under sina resor skall han vidare utöva en allmänt inspekterande och kontrollerande verksamhet såväl gentemot vederbörande kommunala myndigheter som beträffande fattigvårds- och barnavårdsanstalter. Konsulent skall vidare på begäran tillhandagå föreningar och enskilda, vilka utöva frivilligt understöds- eller barnavårdsarbete, med upplysningar och råd. Konsulenterna, som tillsättas av Kungl. Maj:t sedan vederbörande länsstyrelser och socialstyrelsen avgivit yttranden, äro placerade i lönegrad Ce 26. Konsulent, åt vilken icke kan beredas arbetsrum med telefon i av staten upplåten lokal, äger åtnjuta viss expensersättning. Barnavärdsassistent, som är länsstyrelsens tjänsteman och placerad i lönegrad Ce 21, finnes en i vart län. Med avseende å barnavårdsassistenten gäller landshövdinginstruktionen i tillämpliga delar ävensom kungörelsen den 19 oktober 1945 (nr 679) med närmare bestämmelser angående barnavårdsassistenterna vid länsstyrelserna. Förslag om inrättande av särskilda barnavårdsassistentbefattningar vid länsstyrelserna framlades av socialvårdskommittén i dess år 1944 avlämnade betänkande (SOU 1944:34) med förslag angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Assistenternas arbetsuppgifter borde enligt kommittén i huvudsak vara desamma, som då omhänderhades av barnavårdsförbundens barnavårdsombud, framför allt

297 ombudens verksamhet på fosterbarnsförmedlingens och fosterbarnskontrollens område. Då tillsynen över barnavårdsanstalterna ägde nära samband med nämnda verksamhet, syntes det naturligt att samma befattningshavare finge hand om samtliga nu nämnda uppgifter. Kommitténs förslag i denna del innebar, att till varje länsstyrelse skulle knytas en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att dels biträda länsstyrelsen vid dess uppsikt över barnavårdsanstalterna och dels omhänderha fosterbarnsförmedlingen och deltaga i fosterbarnskontrollen inom länet. I den mån tiden medgåve skulle det härutöver åligga denna befattningshavare (barnavårdsassistenten) att verkställa utredningar i barnavårdsärenden, företaga inspektioner o. s. v. Visst biträde borde också kunna lämnas mödrahjälpsnämnden vid dess utredningsarbete. I anslutning härtill anförde kommittén bland annat följande. Barnavårdsassistenten skulle i viss mån komma att fullgöra uppgifter, som åvilade barnavårdskonsulenten. I den mån så vore fallet borde assistenten givetvis vara underordnad denne. Detsamma borde tydligen vara fallet vid den rent inspektionsbetonade verksamheten, då ju förslaget i denna del ingalunda avsåge, att konsulenten skulle helt befrias från de skyldigheter som i detta hänseende åvilade honom. Den närmare arbetsfördelningen mellan konsulenten och assistenten borde verkställas av länsstyrelsen efter hörande av socialstyrelsen. Assistentens ställning i förhållande till socialstyrelsen borde tydligen vara densamma som konsulentens. Vid framläggandet av socialvårdskommitténs förslag för riksdagen föreslog föredragande departementschefen (prop. 227/1945 sid. 165—166) såvitt angår assistenternas ställning i förhållande till konsulenterna, till skillnad från vad kommittén förordat, att assistenterna ej skulle vara underställda fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. De borde placeras å landskansliet och närmast underställas föredraganden i barnavårdsärenden därstädes. Med avseende å barnavårdsassistenternas arbetsuppgifter framhöll departementschefen, att assistenterna skulle ha till uppgift främst att biträda vid den på länsstyrelsen ankommande tillsynen över barnavårdsanstalterna och över barnavårdsnämndernas verksamhet på fosterbarnsvårdens område samt handha förmedling av fosterhem. Måhända kunde det befinnas lämpligt att dessutom ge länsstyrelserna befogenhet att i viss utsträckning anlita assistenterna jämväl för andra uppgifter inom barnavården. Vad departementschefen sålunda anfört föranledde ingen erinran från sammansatta stats- och andra lagutskottet (uti. 4/1945) och godtogs jämväl av riksdagen (skrivelse 445/1945). Enligt ovannämnda kungörelse den 19 oktober 1945 (nr 679) åligger det barnavårdsassistent vid länsstyrelse att närmast under länsstyrelsens föredragande i barnavårdsärenden handha den tillsyn över barnavårdsanstalterna och fosterbarnsvården i länet, som ankommer på länsstyrelsen, att i enlighet med 41 a § barnavårdslagen medverka vid intagning av barn i barnhem, att taga sådan befattning med förmedling och undersökning av

298 fosterhem, som omförmäles i 4—6 §§ stadgan om fosterbarnskontroll, att tillhandagå myndigheter och enskilda med råd och upplysningar i barnavårdsfrågor, särskilt rörande barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård, samt att, i den mån så kan ske utan eftersättande av nu nämnda åligganden, biträda länsstyrelsen vid handläggningen jämväl av andra ärenden rörande barnavård. Barnavårdsassistent har också viss tillsyn över enskilda förlossningshem. Barnavårdsassistent skall genom resor, inspektioner och på annat sätt hålla sig noggrant underrättad om förhållandena vid barnavårdsanstalterna och på fosterbarnsvårdens område inom länet. Assistenten skall därvid tillse att givna föreskrifter efterlevas, föreslå förbättringar och i vissa fall påkalla länsstyrelsens ingripande. I fråga om fosterbarnsvården skall assistenten vidare ägna särskild uppmärksamhet åt de kommunala fosterbarnsinspektörernas verksamhet. Barnavårdsassistent skall fortlöpande samarbeta med statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent samt vid behov också med andra myndigheter, institutioner och sammanslutningar med uppgifter på barnavårdens område. Socialstyrelsen samt statens inspektör för fattigvård och statens inspektör för barnavård äga att hos länsstyrelsen påkalla biträde av barnavårdsassistenten för utförande av särskild inspektion eller utredning eller för annan angelägenhet på barnavårdens område. Numera ha i ett flertal län ånyo anställts barnavårdsombud hos barnavårdsförbunden (eller motsvarande) för fosterhemsförmedlingen, vilka avlönas bl. a. med bidrag från allmänna barnhuset. Lappfogde finnes en i ettvart av Jämtlands och Västerbottens län samt tre i Norrbottens län. Beträffande lappfogdarna hänvisas till kap. 18. Lappfogdens uppgifter ligga allenast delvis på socialvårdsområdet. I fråga om fattigvård och barnavård för lappar har lappfogde i huvudsak samma uppgifter, som ankomma på statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent, med vilken lappfogden bör uppehålla samarbete. Ombudsmännen hos lånsnykterhetsnämnderna behandlas i ett senare avsnitt av detta kapitel. C. Nuvarande

handläggningsordning

Frågor berörande skilda sociala spörsmål kunna komma under länsstyrelsens prövning pä flera olika sätt. Den vanligaste formen för anhängiggörande av ett ärende är ansökningen. I regel innebär ansökningsförfarandet liksom besvärsförfarandet att en process konstitueras mellan två parter, den enskilde och vederbörande kommun eller kommunala myndighet eller ock två kommuner sinsemellan. I vissa fall är det dock fråga om ett statligt godkännande av särskilda anordningar för meddelande av vård åt därtill berättigade el. dyl.

299 Särskilda frågor kunna emellertid bringas under länsstyrelsens prövning även genom anmälningar om iakttagna förhållanden, antingen från utomstående enskilda personer eller av andra myndigheter, exempelvis polismyndigheter eller tjänsteläkare m. fl. Dessutom skall länsstyrelsen även upptaga frågor som den i sin verksamhet på annat sätt får kännedom om. Största betydelsen i fråga om att bibringa länsstyrelsen dylik kännedom ha de ovan nämnda till länsstyrelsens förfogande stående särskilda socialvårdstjänstemännen, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent samt barnavårdsassistenten. Den formella handläggningen inom länsstyrelsen sker efter samma normer, som gälla för handläggningen av länsstyrelseärenden över huvud. Föredraganden ombesörjer själv eller genom honom underordnad tjänsteman att ärendet blir tillfredsställande berett genom att infordra förklaringar och påminnelser från parterna, upplysningar och yttranden från underlydande eller andra myndigheter samt genom att anbefalla utredningar, främst genom försorg av polismyndighet eller någon av de förut nämnda socialvårdstjänstemännen. Ärendet föredrages därefter i vanlig ordning i länsstyrelsen. I vissa ärenden äger föredraganden i den utsträckning länsstyrelsen bestämmer ensam besluta. Till dylika ärenden mä hänföras bland annat sädana som angå dels ersättningstvist och ersättning av staten enligt 8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. barnavårdslagen ävensom tillämpning av bestämmelserna i nordiska fattigvårdskonventionen samt rörande nödställda sjömän och nödställda svenska undersåtar, dels ock förskottering av underhållsbidrag för barn, dock ej besvär över barnavårdsnämnds beslut, och mödrahjälp. Socialvårdsärendena handläggas till övervägande delen å landskansliet. I regel handläggas dock å landskontoret ärenden som angå förskottering av underhållsbidrag åt barn samt mödrahjälp och familjebidrag. I I I . LANDSTINGET Landstingets uppgifter på den socialpolitiska verksamhetens områden äro — förutom huvudmannaskapet för barnhemsverksamheten — i huvudsak att hänföra till den allmänna hälso- och sjukvården. Beträffande barnhemsverksamheten gäller bl. a. att Kungl. Maj: t efter förslag av landstinget skall fastställa plan för barnhemsvårdens ordnande inom landstingsområdet. I den mån annan icke drager försorg därom, åligger det landsting att anordna och driva barnhem, som finns upptaget i sådan plan. Då barnhem skall upprättas, skall plan för hemmet och dess verksamhet fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, av socialstyrelsen. På socialvårdsområdet märkas för landstingets del vidare hemhjälpsverksamheten och husmoderssemesterverksamheten. 2 0 — 016428

300 Den statliga kontrollen på de till hälso- och sjukvårdsområdet hörande socialpolitiska verksamhetsområdena utövas i huvudsak av medicinalstyrelsen. I vissa särskilda fall är länsstyrelsen inkopplad, särskilt såvitt angår utbetalning och redovisning av en del statsbidrag. Då utredningen icke har för avsikt att härvidlag föreslå några förändringar och det allmänna sambandet mellan dessa verksamhetsgrenar och socialvården torde ligga klart, avstår utredningen från att lämna någon detaljerad redogörelse i ämnet. Däremot torde de mera specifikt socialvårdsbetonade verksamhetsgrenarna den sociala hemhjälpsverksamheten och husmoderssemesterverksamheten böra något närmare belysas. För den sociala hemhjälpsverksamheten, som står under socialstyrelsens tillsyn och i kommuninstansen vilar på kommunala hemhjälpsnämnder, handhas de regionala uppgifterna av landstingets hemhjälpsstyrelse. Denna skall enligt kungörelsen den 31 december 1943 (nr 947) om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet utgöras av landstingets hälsovårdsberedning eller annat landstingets organ eller ock av särskild hemhjälpsstyrelse. Huvudman för social hemhjälpsverksamhet kan vara kommun eller enskild sammanslutning. Hemhjälpsstyrelsens uppgifter äro bl. a. att på förslag av hemhjälpsnämnd fastställa instruktion för hemvårdarinnor samt grunder för uttagande av ersättning för lämnad hemhjälp, att efter granskning till landstinget (länsstyrelsen) överlämna ansökningar om (rekvisitioner av) statsbidrag samt att verka för hemhjälpsverksamhetens ändamålsenliga utveckling inom landstingsområdet och för största möjliga enhetlighet vid verksamhetens utövande. I stad, som ej deltager i landsting, skall heinhjälpsnämnden jämväl fullgöra de uppgifter, som eljest åvila hemhjälpsstyrelse. Hemhjälpsverksamheten understödes genom landstingsbidrag och statsbidrag. För att aktgiva på husmoderssemesterverksamhetens tillstånd och behov samt vidtaga åtgärder, som befinnas lämpliga för denna verksamhets vidare utveckling, skall för varje landsting och landstingsfri stad finnas en husmoderssemesternämnd. Denna nämnd har enligt kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 232) angående husmoderssemesternämnder vissa tillsynsbefogenheter. Statsbidrag till driften av semesterhem för husmödrar, som drives av organisation, förening eller annan, kan under vissa förutsättningar utgå. Dylikt statsbidrag beviljas och utbetalas av socialstyrelsen enligt kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 233) angående statsbidrag till driften av semesterhem för husmödrar m. m. Nämnden har att utbetala statsbidrag, som av socialstyrelsen översänts till nämnden, m. m. ävensom att pröva och avgöra sådana ansökningar om avgiftsfria resor till semesterhem, som av barnavårdsnämnd överlämnats till nämnden.

301 Husmoderssemesternämnden prövar också vissa frågor enligt kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 234) angående avgiftsfria resor för barn och husmödrar m. fl. Denna kungörelse avser andra resor än till de särskilda semesterhemmen. Nämndens uppgift är även här i huvudsak att pröva vissa ansökningar, som överlämnats av barnavårdsnämnd.

IV. LÄNSNYKTERHETSNÄMNDEN Länsnykterhetsnämnd har till uppgift att övervaka nykterhetstillståndet samt att i enlighet med givna stadganden vidtaga för dess höjande erforderliga åtgärder. Det åligger därvid länsnykterhetsnämnd — liksom kommunal nykterhetsnämnd — att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel därför samt genom åtgärder mot olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel, att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden till vederbörande myndigheter samt att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar, som äga samband med nämndens uppgifter. Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning och bistånd. Länsnykterhetsnämnd står som antytts under tillsyn av socialstyrelsen samt har att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelar. Finner länsnykterhetsnämnden, att fråga om hjälpåtgärd enligt alkoholistlagen av kommunal nykterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse. Vinnes ej rättelse härigenom äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest skolat tillkomma den kommunala nämnden. Underlåter kommunal, nykterhetsnämnd att, då så bör ske, till länsstyrelsen ingiva ansökan om förordnande att viss person må intagas å allmän alkoholistanstalt, må sådan ansökning göras av länsnykterhetsnämnden. Länsnykterhetsnämnderna inrättades efter beslut av 1938 års riksdag. I, den proposition (nr 207), som låg till grund för beslutet, omtalades som alternativa kontrollorgan de befintliga sammanslutningarna av nykterhetsnämnder eller också särskilda nykterhetskonsulenter (eventuellt fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna med utvidgat uppdrag). Däremot synes över huvud icke den tanken ha övervägts att lägga kontroll- och tillsynsuppgifterna på länsstyrelsen. Införandet av denna kontroll och tillsyn, som icke tidigare hade någon motsvarighet, betraktades för övrigt på sina håll som ett otillbörligt ingrepp i den kommunala självstyrelserätten.

302 Ombudsmän hos länsnykterhetsnämnderna må enligt kungl. brev den 6 maj 1949 tills vidare finnas högst tio heltidsanställda i lönegrad Ce 23 och högst tre heltidsanställda i lönegrad Cg 21. I övriga län finnas mera tillfälligt anställda befattningshavare ined ombudsmannauppgifter. Ombudsmännen äro länsnykterhetsnämndernas verkställande tjänstemän och ha såsom sådana att fullgöra de uppdrag, som nämnderna inom ramen för sina uppgifter ålägga dem.

V. MÖDRAHJÄLPSNÄMNDEN A.

Inledning

Från och med år 1913 utgick statsbidrag till sjukkassor, som meddelade moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar. Genom reformen år 1931 av sjukkasseväsendet infördes vissa nya bestämmelser även beträffande denna kassornas verksamhet. Enligt 32 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skulle centralsjukkassa vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp åt kvinnlig medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjalpen omfattade dels ersättning för barnmorskevård och dels moderskapspenning enligt viss beräkningsgrund. Till moderskapspenningen utgick statsbidrag liksom också till barnmorskevården. Direkt av statsmedel utgick det offentliga moderskapsunderstödet enligt förordningen den 26 juni 1931 om moderskapsunderstöd till varje kvinna — med visst oväsentligt undantag — som var i behov därav och vilken icke såsom medlem av erkänd sjukkassa var berättigad till moderskapshjälp från denna. Behovsprövningen, som var av summarisk natur och skedde enligt vissa fastställda grunder, handhades av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan var bosatt. Befolkningskommissionen avgav den 9 januari 1936 betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp (SOU 1936: 15). Kommissionen föreslog där dels moderskapsunderstödets ersättande med en utan behovsprövning utgående moderskapspenning och dels införande av särskild hjälp åt nödställda mödrar, mödrahjälp. Ärendena om moderskapspenning föreslogs skola överflyttas från sjukkassorna till barnavårdsnämnderna. Frågor om "mödrahjälp skulle enligt förslaget handläggas av en för ändamålet särskilt organiserad fristående central nämnd. Som utredande och förberedande lokalorgan skulle barnavårdsnämnderna med viss särskild förstärkning fungera. Barnavärdsombuden i länen borde också på visst sätt inkopplas. I den proposition (38/1937) i ämnet, som på grundval av betänkandet förelades 1937 års riksdag, följde Kungl. Maj:t i fråga om mödrahjalpen — vartill redogörelsen i det följande begränsas — med vissa ändringar det i betänkandet framlagda förslaget. Beträffande organisationen för verksam-

303 heten förordades dock i propositionen en decentraliserad handläggning, i det att inrättandet av särskilda mödrahjälpsnämnder, en för varje landstingsområde samt stad utanför landsting, föreslogs. I propositionen anförde föredragande departementschefen i denna fråga i huvudsak följande. Kommissionens förslag att uppdraga beslutanderätten i mödrahjälpsärendena åt en för hela riket gemensam nämnd, statens familje- och barnanämnd, hade i flertalet remissyttranden avstyrkts. Även departementschefen delade den uppfattningen, att en dylik nämnd icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla de uppgifter, den enligt förslaget skulle få sig förelagda. Rent principiellt måste det möta synnerliga svårigheter för ett centralt organ att omhänderhava en ingående realprövning av förhållandena av den personliga natur, varom vore fråga. Och uppenbart syntes också vara, att den kvantitativa arbetsprestationen skulle bli så avsevärd, att farhågor för en ur saksynpunkt hinderlig långsamhet i handläggningen icke kunde avvisas. Det faktiska avgörandet skulle säkerligen som regel komma att träffas av de beredande organen, d. v. s. barnavårdsnämnderna och deras föredragande. Obestridligen borde decentralisation jämväl vara ägnad att avsevärt påskynda ärendenas behandling. Enligt departementschefens mening skulle den bästa lösningen av organisationsfrågan vinnas, om för ändamålet inrättades särskilda nämnder, en för varje landstingsområde eller för varje stad, som ej deltoge i landsting. Dylika nämnder skulle kunna ingå i en verklig prövning av ärendena och dock tillgodose det grundläggande kravet på ett snabbt avgörande. De kunde vidare förutsättas besitta någon kännedom om de lokala förhållandena och vid behov lätt inhämta nödiga kompletterande upplysningar. Det kan här anmärkas att i remissyttranden över befolkningskommissionens betänkande tre länsstyrelser, ett barnavårdsförbund samt svensk sjuksköterskeförening föreslogo att länsstyrelserna skulle bli beslutande organ i mödrahjälpsärendena. I propositionen föreslogs bland annat att de ifrågasatta nämnderna, kallade mödrahjälpsnämnder, skulle bestå av ordförande och två ledamöter jämte suppleanter. Av dessa skulle ordföranden och dennes suppleant utses av Kungl. Maj :t medan en ledamot jämte suppleant skulle utses av vederbörande landsting respektive stadsfullmäktige samt en ledamot och suppleant för honom av vederbörande barnavårdsförbund (eventuellt i vissa fall Kungl. Maj:t). Vid riksdagsbehandlingen framfördes motionsvis (1:203 och 11:406) den tanken att antingen länsstyrelserna eller barnavårdsnämnderna borde vara beslutande organ i mödrahjälpsärenden. Andra lagutskottet (utlåtande 38/1937) biträdde i princip Kungl. Maj:ts förslag beträffande organisa.ionen av hjälpverksamheten men förordade vissa jämkningar däri. Enligt utskottet borde sålunda icke barnavårdsförbunden, vilka utgöra helt trivilliga sammanslutningar, beredas rätt att utse ledamot i mödrahjälpsnämnderna. Utskottet föreslog i stället att denne ledamot skulle utses av landstinget respektive stadsfullmäktige. Riksdagen (skrivelse 262/1937) godkände för sin del utskottets förslag med den ändring att riksdagen i enlighet med ett i utskottet reservationsvis framfört yrkande beslöt att den ledamot av

304 nämnden, som enligt propositionen borde utses av barnavårdsförbund, stället skulle förordnas av Kungl. Maj:t. Som motivering för nämnda yrkande åberopades att, då mödrahjälpen helt skulle utgå av statsmedel, majoriteten av nämndens medlemmar borde förordnas av Kungl. Maj :t.

B. Gällande

bestämmelser

m.

m.

De bestämmelser, som med anledning av riksdagens beslut i frågan utfärdades, återfinnas i förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp, kungörelsen den 22 oktober 1937 (nr 848) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning samt instruktionen den 22 oktober 1937 (nr 847) för mödrahjälpsnämnderna. Av innehållet i dessa författningar må här framhållas följande. I förordningen om mödrahjälp stadgas, att kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd må — med vissa undantag — tillerkännas mödrahjälp av statsmedel. Mödrahjälp skall lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett sammanlagt värde av högst fyrahundra eller, vid flerbörd, högst femhundra kronor. Mödrahjälp må, där ej särskilda skäl till annat föranleda, icke avse tid, som infaller senare än sex månader eller, såvitt fråga är om hjälp till tandvård, nio månader efter nedkomsten. Mödrahjälp får endast lämnas till kvinna som författningsenligt skall vara mantalsskriven här i riket. Fr. o. m. den 1 juli 1950 gäller ej längre som förut det villkoret för erhållande av mödrahjälp att kvinnan är svensk medborgare. Mödrahjälp kan också lämnas make till kvinna som avlidit i samband med förlossning. För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en nämnd (mödrahjälpsnämnd), bestående av en ordförande och två ledamöter, utsedda på sätt ovan sagts. Ansökan om mödrahjälp skall ingivas till barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Är kvinnan ogift, må ansökan göras av barnavårdsmannen. Mödrahjälp skall, där det kan ske, sökas i god tid före den väntade nedkomsten. Ingives ansökan senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, må den icke upptagas till prövning med mindre sökanden finnes ha anfört giltigt skäl för att ansökan ej ingivits inom nämnda tid. Barnavårdsnämnden skall med eget yttrande översända ärendet till mödrahjälpsnämnden. Tillstyrkan av mödrahjälp skall också innefatta förslag till lämpliga hjälpåtgärder. Mödrahjälpsnämndens beslut, vari skall angivas vilka huvudsakliga behov beviljad hjälp avser att täcka, skall i två exemplar översändas till barna-

305 vårdsnämndens ordförande, som har att tillställa sökanden det ena exemplaret. Barnavårdsnämnden skall verkställa beslut, varigenom mödrahjälp beviljats, ävensom vaka över att hjälpen kommer till användning enligt givna föreskrifter. Mödrahjälp kunde tidigare lämnas jämväl som lån. För utlämnade dylika lån gälla vissa övergångsbestämmelser. Socialstyrelsen har att med biträde av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter utöva tillsyn över tillämpningen av förordningen om mödrahjälp och med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt äger att i sådant avseende till ledning för vederbörande mödrahjälps- och barnavårdsnämnder meddela nödiga råd och anvisningar. Klagan över mödrahjälpsnämnds beslut i ärende enligt sistnämnda förordning föres hos socialstyrelsen, över socialstyrelsens beslut på sålunda anförda besvär får klagan icke föras. Enligt förenämnda tillämpningskungörelse skall beslut, varigenom mödrahjälp beviljats, av mödrahjälpsnämnden delgivas länsstyrelsen, som har att till den barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att verkställa beslut, utanordna det belopp, vartill kostnaderna för hjälpen enligt beslutet högst må uppgå. Inträffa sådana omständigheter, att mödrahjälp, varom beslut meddelats, enligt barnavårdsnämndens mening ej bör vidare utgå eller bör lämnas i annan form eller på andra villkor än i beslutet föreskrivits, åligger det barnavårdsnämnden att därom lämna meddelande till mödrahjälpsnämnden för den åtgärd mödrahjälpsnämnden finner påkallad. Barnavårdsnämnd skall årligen avgiva redovisning till länsstyrelsen ävensom lämna vissa uppgifter till mödrahjälpsnämnden. Jämlikt instruktionen för mödrahjålpsnåmnderna åligger det mödrahjälpsnämnd bl. a. att lämna barnavårdsnämnderna råd och anvisningar i avseende å spörsmål, som sammanhänga med mödrahjälpsverksamheten, att bidraga till spridande av kännedom om förordningens bestämmelser samt att i övrigt inom nämndens verksamhetsområde övervaka efterlevnaden av förordningen. Mödrahjälpsnämnd skall sammanträda å bestämd veckodag minst en gång varje månad. Mödrahjälpsnämnd får efter medgivande av socialstyrelsen antaga sekreterare. Förutom de vanliga okomplicerade ärendena angående ansökningar om mödrahjälp k u n n a under mödrahjälpsnämndens bedömande komma frågor avseende t. ex. omprövning av tidigare icke bifallna ansökningar, i regel sedan barnavårdsnämnd anfört ytterligare omständigheter, samt framställningar om ökat bidrag på grund av försvårade ekonomiska förhållanden eller att beviljat bidrag måtte avse ett tidigare ej uppgivet behov. Nämnden yttrar sig vidare över besvär. Dessutom har nämnden understundom att avgiva utlåtanden över remisser. Slutligen kunna också förekomma anmälningar om missförhållanden, t. ex. rörande underhållspliktigas underlåten-

306 het att fullgöra sina skyldigheter. Dylika anmälningar överlämnas till vederbörande myndighet för på denna ankommande åtgärd. Sakprövningen av ärendena sker vid nämndens sammanträden och syftar till en värdesättning i det enskilda fallet av vederbörandes ekonomiska ställning och det därav föranledda hjälpbehovet. Till ledning vid prövningen tjäna riktlinjer, som av socialstyrelsen uppdragits dels i en inom styrelsen utarbetad handbok för mödrahjälpsverksamheten, dels i publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor och dels — delvis i tabellarisk form — i särskilda cirkulärskrivelser. Härigenom ha mödrahjälpsnämnderna fått vissa normer för storleken av bidragen vid en given inkomst och ett visst barnantal. Vid sidan därav prövas dock i vad m å n andra omständigheter skola påverka bidragens storlek. Ordförande och suppleant för honom ävensom ledamot och suppleant för ledamot äger att för varje dag, han deltager i sammanträde med nämnden, åtnjuta dagarvode som skall utgå med 25 kronor till ordföranden och suppleant för denne samt 15 kronor till ledamot och suppleant för ledamot. Ersättning till sekreterare i mödrahjälpsnämnd skall utgå med, beträffande mödrahjälpsnämnd i landstingsområde, 20 kronor för varje sammanträdesdag och 1 krona för varje behandlad ansökning samt, beträffande mödrahjälpsnämnd i stad, som ej deltager i landsting, 20 kronor för varje sammanträdesdag och 50 öre för varje behandlad ansökning. Mödrahjälpsområden

Stockholms stad Stockholms läns l.o. . Uppsala läns l.o Södermanlands läns l.o Östergötlands läns l.o. Norrköpings stad . . . . Jönköpings läns l.o. . Kronobergs läns l.o. . Kalmar läns norra l.o. Kalmar läns södra l.o. Gotlands läns l.o Blekinge läns l.o Kristianstads läns l.o. Malmöhus läns l.o. . . Malmö stad Hälsingborgs s t a d . . . .

Antal Antal handlagda samansökman ningar träden 4 610 3 395 1806 1416 2 474 683 2 659 1 409 1 014 1463 669 1736 2 627 3 030 1390 753

50 23 24 24 26 14 57 43 24 24 19 40 30 48 27 23

Mödrahj älpsområden

Hallands läns l.o . . . . Göteborgs och Bohus läns Göteborgs stad Älvsborgs läns l.o Skaraborgs läns l.o Värmlands läns l.o Örebro läns l.o Västmanlands läns l.o. . . Kopparbergs läns l.o. . . . Gävleborgs läns l.o Gävle stad Västernorrlands läns l.o. . Jämtlands läns l.o Västerbottens läns l.o. . . Norrbottens läns l.o Summa

Antal Antal handlagda samansökmanningar träden 1220 1844 3 555 3 129 2 490 2 861 2140 1 818 2 607 3 465 406 3 814 2 184 4 029 4 901 71 597

20 25 45 35 24 35 24 24 38 19 12 45 30 41 24 937

I ovanstående tabell lämnas vissa uppgifter om de olika nämndernas arbetsbelastning m. m. Uppgifterna om antalet handlagda ansökningar avse kalenderåret 1948 och de övriga uppgifterna budgetåret 1948/49. I åtta mödrahjälpsnämnder är vederbörande landshövding ordförande, nämligen i nämnderna för Uppsala, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden.

307 Nämnderna i Gävleborgs läns landstingsområde och Gävle stad ha samma ordförande. I elva nämnder är länsstyrelsetjänsteman förordnad till sekreterare, nämligen i nämnderna för Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden.

VI. SKYDDSKONSULENTORGANISATIONEN Jämlikt kungörelsen den 1 oktober 1943 (nr 731) är riket indelat i tretton skyddskonsulentdistrikt, vilka omfatta, det första Stockholms stad, det andra Stockholms och Uppsala län, det tredje Södermanlands och Östergötlands län, det fjärde Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län, det femte Gotlands län, det sjätte Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, det sjunde Göteborgs och Bohus samt Hallands län, det åttonde Älvsborgs och Skaraborgs län, det nionde Värmlands och Örebro län, det tionde Västmanlands och Kopparbergs län, det elfte Gävleborgs län, det tolfte Västernorrlands och Jämtlands län samt det trettonde Västerbottens och Norrbottens län. Skyddskonsulenterna ha sin stationeringsort i residensstad med undantag för konsulenterna i tredje, åttonde och tolfte distrikten, som äro stationerade i respektive Norrköping, Borås och Sundsvall. I första distriktet äro två skyddsassistenter anställda och i vart och ett av sjätte, tolfte och trettonde distrikten en assistent. Assistenterna i ettvart av de tre sistnämnda distrikten äro stationerade i annan stad än vederbörande konsulent. Skyddskonsulent är placerad i lönegrad Ce 24 och tillsättes av Kungk Maj :t. Skyddsassistent, som är placerad i lönegrad Ce 20, förordnas av fångvårdsstyrelsen. Enligt instruktionen den 1 oktober 1943 (nr 732) för statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter har skyddskonsulent till uppgift att taga befattning med övervakning, tillsyn och annan verksamhet beträffande villkorligt dömda och villkorligt frigivna samt att biträda vid särskild förundersökning i brottmål. Då konsulent därtill anlitas skall h a n jämväl ägna sig åt eftervård av andra från fångvårdsanstalt frigivna än villkorligt frigivna ävensom av personer, som utskrivits från anstalt för verkställighet av tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring eller internering. Skyddskonsulent skall vid utövande av sin verksamhet följa de anvisningar och föreskrifter som meddelas av fångvårdsstyrelsen. Skyddskonsulent bör skaffa sig ingående kännedom om arbetsförhållanden och vårdmöjligheter inom sitt distrikt. Han har ock att söka samarbeta med myndigheter och föreningar, som kunna bereda villkorligt dömda och frigivna arbetsanställning eller eljest på lämpligt sätt hjälpa och stödja dem.

308 Skyddskonsulent skall vidare, bland annat, tillhandagå domstolarna med upplysningar och åtgärder, som kunna vara av betydelse för tillämpningen av lagen om villkorlig dom, särskilt i fråga om utbildning, arbetsanställning, bostad och fritidssysselsättning för villkorligt dömda samt vårdmöjligheter för dem å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt eller inom den till sinnessjukvården anknutna hjälpverksamheten. Konsulent skall öva uppsikt över de övervakningar, som stå under tillsyn av domstol inom hans distrikt, samt å ena sidan bistå förundersökare, övervakare och tillsynsman med räd och upplysningar och å andra sidan lämna villkorligt dömda och frigivna hjälp och stöd. Han skall tillse att de villkorligt dömda fullgöra vad dem åligger till följd av domen. Konsulent är skyldig att i den män det kan ske utan eftersättande av övriga tjänsteåligganden utan särskild ersättning mottaga uppdrag såsom övervakare eller tillsynsman eller förundersökare. Skyddsassistent har att biträda skyddskonsulent i hans arbete och i konsulentens ställe fullgöra vissa på denne ankommande uppgifter. För skrivhjälp och expenser beräknas till skyddskonsulentorganisationen årligen åtgå 50—60 000 kronor. Jämlikt beslut vid årets riksdag skall en viss förstärkning ske av skyddskonsulentorganisationen. För ändamålet ha särskilda medel ställts till förfogande för mera tillfällig arbetshjälp till de hårdast belastade konsulentdistrikten, varjämte visst belopp anvisats för ökade omkostnader. I statsverkspropositionen (bil. 4 sid. 70) anfördes att en utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen framstode som synnerligen angelägen. Av praktiska skäl borde detta ske etappvis. I nuvarande statsfinansiella läge borde några nya fasta tjänster icke inrättas. Statsutskottet (uti. nr 2 sid. 19) framhöll,att ett senare ställningstagande till en utökning av den fasta organisationen borde kunna grundas på viss erfarenhet rörande effekten av den provisoriska personalförstärkningen.

VII. BESLUTADE REFORMER SAMT VISSA REFORMFÖRSLAG Vissa på olika områden beslutade eller under förberedande varande reformer torde komma att i olika avseenden förändra länsorganens, enkannerligen länsstyrelsens, uppgifter inom socialvården såväl till innebörd som omfattning. I allmänhet blir det väl fråga om att uppgifterna ökas eller bli mera maktpåliggande men i något fall k a n även en motsatt utveckling skönjas. Verkningar med avseende på länsstyrelsens uppgifter ha sålunda bland annat ålderdomshemsreformen och kommunindelningsreformen. Sådana verkningar skulle också genomförande av exempelvis alkoholistvårdsutredningens och lösdriveriutredningens förslag samt icke minst förslaget om socialhjälpen få. Med hänsyn till de olika frågornas betydelse

309 i dylikt avseende och för att belysa i samband därmed framförda tankar beträffande länsstyrelsens organisation lämnas här en redogörelse för vissa reformer och reformförslag m. m. Ålderdomshemsreformen — som i anledning av Kungl. Maj :ts proposition den 18 april 1947 (nr 243) angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad m. m. i princip beslöts av 1947 års riksdag (skrivelse nr 361) — torde komma att påkalla en ökad aktivitet på området från länsstyrelsens sida. Reformen är avsedd att träda i kraft i samband med reformen av fattigvården. Omdaningen av ålderdomshemmen i överensstämmelse med riktlinjerna i principbeslutet torde dock böra ske redan nu i den mån de reala resurserna medgiva. Ifrågavarande reform, som grundar sig på ett av socialvårdskommittén i juli 1946 avlämnat betänkande med förslag angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946: 52), bygger på den tanken att ålderdomshemmen böra få karaktären av kommunala inackorderingshem för åldringar och invalider, som äro i behov av omvårdnad och tillsyn. Ålderdomshemmen komma härigenom att förlora sin fattigvårdskaraktär. En nödvändig förutsättning för reformen är dock att ålderdomshemmen befrias från de olika kategorier av sjuka och lytesbehäftade personer, som för närvarande utgöra en betydande del av deras klientel. Huvuddelen av de vårdbehövande personer, som nu vistas å ålderdomshemmen men som icke lämpligen böra vårdas därstädes, utgöres av sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka personer. Därtill komma vissa ytterligare grupper, nämligen andra specialvårdbehövande såsom epileptiker, tuberkulossjuka m. fl., vissa obotligt sjuka, vilka dock ej tillhöra gruppen kroniskt sjuka, och konvalescenter, vidare svårhanterliga eller för omgivningen störande ävensom vissa åldringar, behäftade med olika lyten, t. ex. dövstumma, samt slutligen de s. k. försörjningsfallen, d. v. s. yngre och medelålders tämligen arbetsföra men ej försörjningsdugliga personer. Beträffande ålderdomshemmens standard innebar principbeslutet bland annat att fordringarna på denna standard ej böra sättas lägre än dem som i allmänhet anses böra gälla i fråga om en god vård på inrättning, som drives av det allmänna, samt att man i möjligaste mån bör sträva efter att undvika anstaltprägeln och i stället få fram en trivsam hemmiljö. Principbeslutet, vari hänvisades till att med standarden sammanhängande spörsmål vore föremål för prövning av 1945 års vårdhemssakkunniga, berörde allenast två särskilda frågor rörande standarden, nämligen lämpligaste antalet enpersonsrum samt hemmens storlek. Beslutet innebar vidare att den nuvarande ordningen för handläggning av ärenden rörande godkännande av ålderdomshemsbyggnader tills vidare skulle bibehållas. Länsstyrelsens uppgifter med avseende på ålderdomshemsreformens genomförande hänföra sig dels till frågan om klientelet och dels till prövningen av standarden. I fråga om klientelet ankommer det på länsstyrelsen

310 att ha tillsyn över att de personer, som enligt vad ovan sagts icke böra vårdas å ålderdomshem, överföras till annan lämplig vårdanstalt. Länsstyrelsen bör också verka för att dylika vårdanstalter i mån av behov komma till stånd och i sådant syfte hålla sig underrättad om antalet och arten av dylika särskilda vårdbehövande för att kunna med vederbörande statliga myndigheter eller andra huvudmän för olika värdgrenar taga upp frågan om omhändertagande av dessa vårdbehövande. I detta sammanhang aktualiseras särskilt behovet av samråd med landstinget rörande värdmöjligheterna för kroniskt sjuka samt vissa sinnessjuka och sinnesslöa. Vidare bör länsstyrelsen utöva kontroll på att ålderdomshemmen icke i onödan utnyttjas som upptagningsanstalter samt att de tillfälligt intagna icke kvarstanna där längre tid än som kan anses erforderlig. Länsstyrelsen har vidare att som hittills pröva frågor om godkännande av ålderdomshem och därvid granska att dessa anordnas i enlighet med de nyare kraven med avseende på standard. I fråga om godkännande av tomt för ifrågasatta ålderdomshem bör då alllid undersökas hur saken ligger till ur bebyggelseplaneringssynpunkt. I samband med ålderdomshemsreformen togo emellertid statsmakterna också i vissa avseenden principiell ståndpunkt till frågan om socialvårdens organ i länsinstansen. Socialvårdskommittén föreslog nämligen i sitt ovannämnda betänkande med förslag angående ålderdomshem m. m., bland annat, att Konungen eller efter Konungens bestämmande socialstyrelsen skulle godkänna såväl den för ålderdomshem avsedda tomten som ritningar till hemmet. I förenämnda propositionen 243/1947 anförde föredragande departementschefen i förevarande avseende i huvudsak följande. För egen del ansåge departementschefen att man borde sträva efter att i möjligaste mån lägga statens gransknings- och beslutanderätt i ifrågavarande ärenden liksom överhuvud i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna. En förutsättning för att detta skulle kunna ske vore emellertid att länsstyrelserna hade tillgång till kvalificerade tjänstemän med särskild kompetens för handläggning av olika sociala frågor. Detta torde som regel för närvarande icke vara fallet. Med den fortgående snabba utbyggnaden av socialvården hade bristen i detta hänseende gjort sig alltmer kännbar. Bland annat hade de centrala ämbetsverk, som vore tillsynsmyndigheter för de särskilda sociala verksamhetsgrenarna, kommit att belastas med detaljfrågor, som med fördel borde kunna handläggas av det lokala länsorganet. Socialstyrelsen hade i utlåtande över befolkningsutredningcns betänkande om befolkningspolitikens organisation framhållit, att länsstyrelsernas organisation ur socialvårdssynpunkt redan då framstode som mindre ändamålsenlig samt att man borde eftersträva en organisation med byråindelning, varvid en särskild byrå för socialvården i vidsträckt bemärkelse borde komma till stånd. Enligt styrelsens mening borde övervägas, huruvida och i vilken utsträckning lekmän borde få deltaga i avgörandet av ärenden rörande socialvården. I anledning härav ville departementschefen framhålla, att vid den översyn av länsstyrelsens organisation, vilken, såsom i 1947 års statsverksproposition (V ht, p. 211) angivits, borde verkställas inom en nära framtid, särskilt beaktande borde skänkas organisationens utformning ur socialvårdssynpunkt.

311 I statsutskottets utlåtande (nr 184) liksom också i riksdagens skrivelse <nr 361) i anledning av sagda proposition uttalades, att man såsom departementschefen framhållit borde sträva efter att i möjligaste mån lägga statens gransknings- och beslutanderätt beträffande ålderdomshemsbyggnader liksom över huvud i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna. Vid den blivande översynen av länsstyrelsernas organisation borde detta vara en utgångspunkt för organisationens utformning ur socialvårdssynpunkt. Även om kommunindelningsreformen, när den genomförts, kommer att medföra lättnad såväl i fråga om länsstyrelsens expeditionsarbete som beträffande tillsynsverksamheten, erbjuder den säkerligen vanskligheter under en icke alltför obetydlig övergångsperiod (jfr sid. 8). Det är angeläget att länsstyrelsen så fort som möjligt träder i kontakt med kommunerna och tillser att planer för socialvårdsverksamheten i god tid uppgöras och att alla erforderliga förberedande åtgärder träffas. Den lättnad, som det i framtiden kommer att innebära att ha med färre kommuner att göra, bör då i stället tillåta en högst önskvärd intensifiering av tillsynsarbetet. Socialvårdskommittén uppdrog i sitt betänkande VI angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) vissa principer för organisationen av socialvårdens länsinstans, sådana de då varit föremål för preliminära överväganden inom kommittén. I betänkandet framhölls dock att det sålunda framlagda organisationsutkastet icke finge betraktas som ett definitivt förslag i ämnet från kommitténs sida. Ett slutligt och detaljerat förslag kunde icke utarbetas förrän då pågående och planerade utredningar angående socialvårdssystemets materiella innehåll fortskridit. Sedan kommittén redogjort för sin uppfattning att socialvården krävde en enhetlig central ledning, anförde kommittén, bland annat, att länsstyrelsen hade betydelsefulla uppgifter med avseende pä ett flertal socialvårdsgrenar, uppgifter vilka inginge som ett naturligt led i den statliga uppsikten över kommunernas verksamhet och länsstyrelsens allmänna skyldighet att i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa. Ingen tvekan kunde rada om värdet av denna länsstyrelsens insats. Den omständigheten att kommittén förutsatte, att hos socialstyrelsen samlades den centrala statliga ledningen av vissa socialvärdsgrenar, förminskade icke behovet av länsorgan. En konsekvent genomförd centralisation av tillsynsverksamheten vore icke eftersträvansvärd. De grundprinciper, vara länsstyrelsens befattning med socialvårdsangelägenheterna vilade, syntes kommittén icke kunna föranleda erinran. Detta innebure dock ej, att nuvarande ordning borde bestå oförändrad. Trots det nit och intresse, som de olika länsstyrelserna obestridligen nedlagt i egenskap av länsorgan för viktiga delar av socialvården, syntes det kommittén önskvärt, att man finge till stånd en mera effektiv ledning av denna verksamhet. I länsstyrelsens verksamhet på socialvårdsområdet hade — icke minst till följd av mångfalden av andra betydelsefulla arbetsuppgifter

312 — tyngdpunkten kommit att ligga på rättandet av felaktigheter i de enskilda bjälpfallens behandling, på vilka uppmärksamheten riktats genom anmälningar eller besvär, samt på en inspektionsbetonad verksamhet genom fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. Denna vore dock på grund av konsulentdistriktens storlek ej så effektiv som önskvärt vore. Konsulenternas arbetsbörda i förening med distriktens storlek tilläte icke en intim och kontinuerlig kontakt med den lokala hjälpverksamheten. De judiciella funktionerna på socialvårdsområdet hade emellertid kommit att överskugga den kontinuerliga statsuppsikten. Denna utveckling bottnade delvis i länsstyrelsens inre organisation. Socialvårdsärendena behandlades som övriga administrativa ärenden och deras handläggning vore övervägande tjänstemannabetonad. Genom att socialvårdsärendena handlades av länsstyrelsen erhölles naturligen en garanti för en riktig behandling av ärenden där i främsta rummet vore fråga om lagtolkning eller spörsmål i övrigt av övervägande rättslig natur. Sedan kommittén härefter erinrat om att under länsstyrelsens kompetens fölle en mångfald socialvårdsärenden, där det icke så mycket gällde att avgöra rent rättsliga frågor som att bedöma fallen ur social synpunkt, att pröva sakägares personliga förhållanden och andra liknande omständigheter och dessas inverkan på ärendets avgörande, utvecklade kommittén sin ståndpunkt närmare på följande sätt. I stora grupper mål och ärenden funnes sålunda i högre grad behov av personoch ortskännedom, livserfarenhet och erfarenhet av praktiskt socialvårdsarbete m. m. än speciell juridisk sakkunskap. Exempel på ärenden, i vilka förstnämnda egenskaper vore av särskild betydelse för ett rätt avgörande, vore sådana, där fråga vore om prövning i visst fall av fattigvårdsbehovet, understödets storlek och i vilken form understödet skulle utgå, hemsändning, utkrävande av försörjningsplikt, omhändertagande av barn och ungdom för skyddsuppfostran o. s. v. Vid en rent ämbets- eller tjänstemannabetonad handläggning av sådana ärenden kunde det personliga momentet lätt komma i bakgrunden, synnerligen inom ett förvaltningsorgan, vars verksamhetsområde geografiskt sett vore omfattande, vars arbetsbörda vore stor och vars arbetsformer i princip förutsatte ett skriftligt förfarande. Samtidigt gåve erfarenheten vid handen, att det utredningsmaterial, som stode länsstyrelsen till buds, alltför ofta vore bristfälligt; i den mån det icke kunde kompletteras genom parternas egen medverkan eller utredning genom länsstyrelsens försorg vore myndigheten ofta beroende av den person- och ortskännedom, som den under sin ämbetsförvaltning kunde ha förvärvat. Kommittén förklarade härefter att den funnit önskvärt att utrymme kunde beredas för lekmannainflytande inom socialvårdens länsorganisation. Till förmån för en lekmannamedverkan på länsstadiet inom socialvården talade emellertid också andra skäl än de förut anförda. Främst komme härvid önskemålet om en effektiv ledning av hjälpverksamheten inom länet. Trots den i hög grad förtjänstfulla verksamhet, som från länsstyrelsernas sida bedrivits, kunde det svårligen förnekas, att den nuvarande länsstyrelseorganisationen icke vore lämpad för uppgiften att följa den allmänna gången av hjälparbetet inom kommunerna, att övervaka dess enhetliga och ratio-

313 nella skötsel samt att uppdraga riktlinjerna för utvecklingen av socialvården inom länet. Härvid hade enligt kommitténs mening erfarna och sakkunniga lekmän en stor uppgift att fylla. Icke minst torde det vara ett intresse för de lokala socialvårdsmyndigheterna, att även på länsstadiet lekmän bereddes tillfälle medverka vid den allmänna statstillsynen och vid fattandet av sådana beslut, som vore utflöden därutav, så att icke byråkratiska eller formella synpunkter finge taga alltför stort utrymme. Det skulle utan tvivel lända socialvården till stor skada, därest den uppfattningen skulle vinna insteg bland allmänheten och de kommunala förtroendemännen, att den statliga uppsikten över samhällets hjälpverksamhet helt låge i händerna på tjänstemän, hos vilka de så att säga fiskaliska intressena lätt kunde misstänkas komma att dominera. Farhågor av dylik art skulle undanröjas, därest även länsorganet hade lekmannarepresentation, och ökade förutsättningar skapas för att organets verksamhet skulle vinna gehör och ingiva förtroende hos kommunala myndigheter och bland allmänheten. Härigenom skulle också organisationen på länsstadiet komma närmare den, som råder inom primärkommunerna, och socialvårdens karaktär av det svenska folkstyrets angelägenhet starkare poängteras. Kommittén förklarade vidare att tillräckliga arbetskrafter ej stode till länsstyrelsens förfogande för fullgörande av de uppgifter, som efter en socialvårdsreform borde tillkomma ett länsorgan för socialvården, samt anförde slutligen, att av kommittén förutsatt fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för kommunernas socialvård måste få till konsekvens en viss statlig kontroll över den ekonomiska sidan av hjälpverksamheten inom kommunerna. Denna kontroll borde enligt kommitténs mening i första hand utövas genom särskilt anställda befattningshavare, förslagsvis benämnda socialvärdsrevisorer. I fråga om länsorganets organisation förklarade kommittén att den största svårigheten låge i att tillgodose önskemålet om lekmannamedverkan vid länsorganets verksamhet. Två huvudalternativ hade dryftats. För det första att med bibehållande av länsstyrelsens nuvarande funktioner på socialvårdens område infoga lekmän i länsstyrelsen med uppgift att deltaga i handläggningen av socialvårdsärenden. Enligt det andra alternativet skulle skapas ett fristående länsorgan för socialvården, vilket skulle övertaga huvudparten av länsstyrelsens socialvårdsuppgifter och i vilket lekmannaintresset skulle vara representerat. Det kunde emellertid anföras vägande skäl mot att ställa länsstyrelsen utanför ledningen av och tillsynen över socialvårdsförvaltningen i länet. Dessa skäl kunde sammanfattningsvis angivas så att vägande invändningar över huvud kunde resas mot ett system, som innebure en splittring av den till länen knutna statsuppsikten över det kommunala livet; socialvården vore endast en yttring därav, och den borde kunna ses och bedömas mot bakgrunden av de kommunala funktionerna i övrigt. Även ekonomiska skäl kunde anföras mot en fullständig utbrytning av socialvårdsangelägenheterna från länsstyrelsen. Administrationskostnaderna för ett fristående länsorgan måste bli ganska betydande. Mot ett system, som innebure att länsstyrelsen skulle bibehållas vid sin

314 befattning med socialvårdsangelägenheterna men därvid kompletteras med lekmän, kunde också invändningar framställas. Anordningen innebure ett markant avsteg från traditionella principer för länsförvaltningen, vilken städse kännetecknats av ämbetsmannastyre genom landshövdingen. Den tvåspårighet, som skulle bli utmärkande för länsstyrelsens organisation, kunde också befaras bli administrativt tyngande. I viss mån skulle de erinringar, som kunde framställas mot ett system av sålunda antydd innebörd, förlora sin betydelse, därest lekmännen tillerkändes allenast rådgivande befogenhet, men detta vore å andra sidan ägnat att starkt förringa värdet av lekmannaelementets medverkan. Kommittén erinrade vidare om länsstyrelsens och socialstyrelsens inbördes ställning. Hos socialstyrelsen skulle enligt kommitténs mening samlas den centrala ledningen av socialhjälp, barnavård och alkoholistvård. Socialstyrelsen vore emellertid icke att anse som överordnad myndighet i förhållande till länsstyrelsen. Gränsdragningen mellan kompetensområdena skulle erbjuda stora svårigheter. Ur de synpunkter, för vilka sålunda redogjorts, stannade kommittén preliminärt vid att förorda en länsorganisation, som i viss mån skulle utgöra ett mellanting mellan de båda huvudalternativen. Kommittén tänkte sig sålunda, att huvudparten av socialhjälps-, barnavårds- och alkoholistvårdsärendena skulle överföras från länsstyrelsens direkta handläggning till ett särskilt länsorgan med lekmannainslag, förslagsvis benämnt länssocialnämnd, vilket skulle vara nära knutet till länsstyrelsen, att landshövdingen obligatoriskt skulle vara ordförande i denna nämnd med landssekreteraren som suppleant samt att socialvårdskonsulenter, barnavårdskonsulenter och socialvårdsrevisorer skulle vara befattningshavare hos länsstyrelsen men biträda länssocialnämnden vid dess verksamhet. Kommittén förutsatte vidare — av såväl praktiska som ekonomiska skäl — att kretsen av ledamöter i nämnden borde vara tämligen snäv. Förutom ordföranden och dennes suppleant borde nämnden bestå av tre ledamöter och tre suppleanter, av vilka Kungl. Maj :t skulle utse två ledamöter med suppleanter samt landstinget en ledamot jämte suppleant. Emellertid förutsatte kommittén att i vissa fall en utvidgning av nämnden skulle kunna ske dels för att erhålla garantier för en riktig handläggning av alkoholistvårdsärendena och dels för att tillförsäkra nämnden läkares medverkan. Vad angår alkoholistvården anförde kommittén, att de nykterhetsvårdande uppgifterna hade ett så intimt samband med socialhjälp, fattigvård och barnavård att vägande skäl talade för att det länsorgan, som hade ledningen av denna verksamhet, även omhänderhade nykterhetsvården. — Befattningar, motsvarande länsnykterhetsnämndernas ombudsmän, borde alltjämt finnas; dessa befattningshavare borde, lämpligen benämnda m'kterhetskonsulenter, anknytas till länsstyrelsen. Kommittén framhöll vidare betydelsen av läkares medverkan i social-

315 vårdsarbetet. Kommittén tänkte sig därför att Kungl. Maj :t skulle utse en läkare som ledamot och en som suppleant att deltaga vid nämndens behandling av vissa ärenden, särskilt sådana, som avsåge omhändertagande av barn och ungdom, samt vissa alkoholistärenden. Av nämnden borde i huvudsak följande ärenden behandlas, nämligen angående upprättande av ålderdomshem och barnhem på konsulentens föredragning, angående ersättningstvister mellan kommuner på föredragning av lagfaren befattningshavare (dock endast där denne och konsulenten ej vore eniga; förelåge enighet borde ärendet kunna avgöras utan att hänskjutas till nämnden), angående hemsändning på föredragning av konsulenten, besvärsärenden på föredragning av lagfaren befattningshavare samt ärenden angående omhändertagande för skyddsuppfostran på föredragning av lagfaren befattningshavare. Socialvårdskommitténs förslag om länssocialnämnder avstyrktes av flertalet remissinstanser. Av länsstyrelserna tillstyrkte dock en (Örebro län) förslaget och en (Kopparbergs län) lämnade det utan erinran, medan övriga länsstyrelser — flertalet i mycket bestämd form — framförde invändningar mot förslaget. Även i övriga yttranden övervägde de kritiska synpunkterna. E n utbyggnad av konsulentorganisationen hos länsstyrelserna förordades däremot tämligen allmänt. Genom en dylik utbyggnad ansåges bland annat ett ökat lekmannainflytande k u n n a vinnas. I åtskilliga yttranden underströks önskvärdheten av att en enhetlig bedömning av ärendena tryggades genom att de fingo handläggas av tjänstemän med den formella kompetens, som vore att finna inom länsstyrelserna. I sitt i februari 1946 avlämnade betänkande XII angående moderskapsbidrag (SOU 1946:23) föreslog socialvårdskommittén att de nuvarande stödformerna moderskapshjälp och moderskapspenning samt mödrahjälp skulle upphöra och ersättas av moderskapsbidrag. Sådana bidrag skulle utgå i form av dels fasta engångsbidrag, förslagsvis betecknade grundbidrag, dels löpande bidrag till mödrar, vilka icke ägnade sig åt förvärvsarbete utanför hemmet (hemvårdspenning), och dels löpande bidrag till förvärvsarbetande mödrar såsom gottgörelse för inkomstbortfall under ledighet i anledning av havandeskap och barnsbörd (moderskapspenning). Moderskapsbidragen skulle vara på visst sätt differentierade men de olika formerna skulle äga det gemensamt, att de skulle utgå med i förväg bestämda, standardiserade belopp utan behovs- eller inkomstprövning. Enligt förslaget skulle bidragsverksamheten handhas av sjukkassorna. Kommittén framlade emellertid också ett alternativförslag, som uppgjorts under förutsättning att man av statsfinansiella skäl funne sig böra begränsa det ekonomiska stödet till blivande och nyblivna mödrar inom en trängre kostnadsram. Enligt detta förslag skulle de på generella grunder vilande bidragen, i förslaget benämnda moderskapshjälp och moderskapspenning, motsvara huvudförslagets grundbidrag respektive moderskapspenning. Be21—016428

316 hovet av samhällelig hjälp utöver dessa generella moderskapsbidrag skulle tillgodoses genom en på individuell behovsprövning baserad mödrahjälp. För dennas handhavande skulle nuvarande mödrahjälpsadministration bibehållas. Slutligen har socialvårdskommittén i april 1950 framlagt betänkande XVII med förslag till lag om socialhjälp m. m. Kommittén uttalar i betänkandet bl. a. att socialvården inom sin ram borde rymma en generell, behovsprövad hjälpform, vilken för varje medborgare i ett faktiskt nödläge — oberoende av dettas orsak och omfattning — borde vara en rättighet. För denna hjälpform, som av kommittén benämnes socialhjälp, avses kommunerna skola vara huvudmän men staten lämna väsentliga bidrag. Socialhjälpen avses skola bilda komplement till socialförsäkringen, de familjesociala förmånerna m. m. Enligt kommitténs mening borde de särskilda behovsprövade hjälpformerna för speciella delar av socialvårdens område försvinna, bl. a. mödrahjalpen samt arbetslöshetsunderstöden enligt hjälpkungörelsen. Beträffande kommuninstansen erinrar kommittén om att den i ett tidigare förslag till lag om socialnämnd m. m. (SOU 1942: 56) framfört tanken på en koncentrering av socialvårdsarbetet till en enda nämnd i kommunen, socialnämnden. I sitt förevarande betänkande intager kommittén i huvudsak samma ståndpunkt som 1942, dock med vissa modifikationer beträffande möjligheterna för de enskilda kommunerna att tillsätta en del speciella socialvårdsorgan. övervakandet över socialhjälpsverksamheten avses skola ankomma närmast på länsstyrelserna. Kommittén (sid. 265) ansluter sig för sin del till tanken på en koncentration till länsstyrelsen av samtliga eller åtminstone vissa administrativa socialvårdsuppgifter i länsinstansen, vilka nu äro uppdelade på flera organ. Kommittén, med vilken länsstyrelseutredningen samrått i organisationsfrågan, biträder vad angår socialvården tanken på byråindelning i länsstyrelsen samt förordar att till en blivande byrå eller avdelning för socialvården i varje län knytes bl. a. en befattning motsvarande de nuvarande befattningarna som statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent. Jämsides med denna ökning (från 13 till 25) av konsulentbefattningarna förordar kommittén inrättande av en befattning som socialläkare vid varje länsstyrelse, i de mindre länen ev. som deltidstjänst. Högsta tillsynen över socialhjälpsverksamheten skall enligt förslaget utövas av socialstyrelsen, dit också den högsta dömande instansen, socialöverdomstolen, avses bli förlagd. Socialöverdomstolen föreslås skola bli sista instans i socialvårdsmål, bl. a. sådana vilka nu handläggas i kammarrätten eller regeringsrätten. I detta sammanhang torde också något böra beröras ett av 1941 års befolkningsutredning avgivet betänkande om befolkningspolitikens organisation m. m. (SOU 1946:53). Sedan i betänkandet erinrats om att skilda

317 uppgifter, som nära berörde den familjevårdande politiken, på länsstadiet handhades av flera olika organ (länsstyrelser, mödrahjälpsnämnder, landsting, egnahemsnämnder och länsarbetsnämnder), uttalade nämnda utredning bland annat följande. Som framginge av vad utredningen förut anfört vore verksamheten på länsstadiet splittrad på ett flertal olika organ. Utredningen ville i det sammanhanget fästa uppmärksamheten vid det förhållandet, att länsadministrationen syntes undergå en utveckling, som torde vara förtjänt av att uppmärksammas. I samband med en fortgående ökning av arbetsuppgifterna för länsadministrationen gjorde sig därvid en tendens gällande att flytta ut betydande sakliga arbetsuppgifter från länsstyrelserna. En sådan utveckling hade redan ägt rum i fråga om bland annat vägväsendet och egnahemsverksamheten. Socialvårdskommitténs förslag om inrättandet av länssocialnämnder innebure även partiell avlastning av socialvårdsärenden från länsstyrelserna. Skulle man välja att fortsätta på den inslagna vägen att avlasta länsstyrelserna ett flertal betydelsefulla sakliga arbetsuppgifter, riskerade man att länsstyrelserna bleve formalistiska ämbetsverk, som i viss utsträckning skulle förlora kontakten med den allmänna utvecklingen i sina områden. Viktiga problem om den nödvändiga samordningen av åtgärder på olika fält måste även uppstå. Skulle man åter välja att öka länsstyrelsernas arbetsbörda, riskerade man å andra sidan att dessa komme att svälla ut till ämbetsverk av sådan omfattning, att betydande svårigheter torde uppstå för deras chefer att överblicka och leda verksamheten. Problemen syntes i det sammanhanget gälla icke endast frågan, hur'mycket som skulle ligga inom eller utom länsstyrelserna. En annan fråga avsåge den lämpligaste avvägningen mellan centralisering och decentralisering, mellan vad som skulle ankomma på staten, på landstingen och kommunerna. En fråga vore också formerna för åstadkommande av lekmannainflytande på ärendenas behandling. Riksdagens år 1947 församlade revisorer upptogo i sin berättelse under socialdepartementet, § 11, till granskning frågan i vilken utsträckning de av barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskotten ersättas av de underhållsskyldiga. Av den av revisorerna verkställda utredningen framgick att under perioden 1944—1946 de underhållsskyldiga i genomsnitt ersatt, allenast ca 41 procent av de utgivna förskotten. De ersatta beloppen varierade mellan högst 46,8 procent i Stockholms stad och lägst 34,8 procent i Stockholms län. Av beräkningarna framgick vidare att staten under perioden fått slutligt bestrida ca 44 procent och kommunerna ca 15 procent av förskotten. Revisorerna, som förklarade att det icke varit möjligt att i detalj utröna orsakerna till det mindre goda indrivningsresultatet, påpekade bland annat bristen på klargörande anvisningar och direktiv för barnavårdsnämndernas återkravsverksamhet. Revisorerna hade också fått den uppfattningen att länsstyrelserna i vissa fall underkastat ansökningarna en prövning mer ur formella och expeditionella än materiella synpunkter. Reviso-: rerna uttalade slutligen önskvärdheten av att vederbörande myndigheter hade sin uppmärksamhet riktad på att de underhållsskyldiga i skälig utsträckning fullgjorde sin underhållsskyldighet samt att, därest så ansåges

318 påkallat, åtgärder vidtoges i syfte att ernå ett bättre indrivningsresultat. I yttrande över revisorernas berättelse framhöll socialstyrelsen, bland annat, att socialstyrelsen ämnade lämna anvisningar rörande de åtgärder, som vid återkravsverksamheten i olika fall borde komma till stånd, men att effektiviteten av en dylik verksamhet skulle bli betydligt större, därest styrelsen, som helt saknade instruktionsenliga befogenheter beträffande bidragsförskottsverksamheten, vore tillsynsmyndighet över barnavårdsmannainstitutionen och bidragsförskottsverksamheten och därigenom hade större befogenheter på detta område. I sitt utlåtande (153/1948) i anledning av revisorernas berättelse anförde statsutskottet, bland annat, att därest socialstyrelsens beramade verksamhet beträffande råd och anvisningar skulle leda till önskat resultat, samtidigt en effektivisering av själva införselinstitutet vore erforderlig. Det kunde enligt utskottet vidare ifrågasättas, huruvida icke kontrollen över barnavårdsmäns och barnavårdsnämnders befattning med dessa ärenden skulle genom att underställas socialstyrelsen kunna ytterligare förbättras. De bestämmelser som reglerade den ifrågavarande verksamheten syntes böra göras till föremål för särskild översyn. I samband därmed borde enligt utskottets uppfattning av revisorerna jämväl berörd möjlighet att ersätta viss grupp av bidragsförskotten med särskilda barnbidrag närmare undersökas. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av utskottet angivna syfte. Riksdagen (skrivelse 332/1948) beslöt i överensstämmelse med vad utskottet sålunda föreslagit. Socialstyrelsen har numera utfärdat särskilda anvisningar rörande återkravsverksamheten. I sitt den 14 februari 1948 avgivna betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23) har 1946 års alkoholistvårdsutredning redogjort för vissa på senare tid framkomna anmärkningar mot interneringsprocessen såsom typ för processen vid s. k. administrativa frihetsberövanden. Nämnda utredning framhöll att processens huvudsakliga brist enligt kritikernas mening bestode i att den som hotas av frihetsberövande ej finge tillfälle att i tillfredsställande ordning framföra sina synpunkter, enär det endast i undantagsfall förekomme muntligt förhör inför det beslutande organet. Vidare hade man påpekat, att processen i allmänhet icke vore förbunden med domstolsförhandlingens rättsgarantier i övrigt (offentlighet, vittnesförhör, biträde på det allmännas bekostnad). Alkoholistvårdsutredningen anförde vidare att även om man icke kunde hänvisa till konkreta exempel på opåkallade, i administrativ ordning beslutade frihetsberövanden i fall av alkoholmissbruk, utgjorde likväl enligt utredningens mening det förhållandet, att på vissa håll misstro förefunnes mot den nuvarande ordningen tillräcklig anledning för en omprövning av det processuella förfarandet vid dylika frihetsberövanden. Denna misstro syntes huvudsakligen bottna däri, att alkoholmissbrukaren med nuvarande

319 ordning icke hade tillfälle att, om han så önskade, muntligen inför det beslutande organet själv eller med biträde av rättshildad person (eventuellt på det allmännas bekostnad) framlägga sin mening rörande föreliggande omständigheter. Om alkoholmissbrukare erhölle starkare rättsskydd genom åtgärder för ökad muntlighet vid handläggningen av ärenden angående omhändertagande och vård genom tvång, funnes anledning att antaga att den kverulans, som ofta utmärkte sådana personer, i viss mån skulle kunna elimineras och deras inställning till vården bli mindre negativ. Även åtgärder för att öka allmänhetens förtroende för handläggningen av dessa ärenden syntes vara ägnade alt främja en mera positiv inställning till nykterhetsvården och förståelse för nödvändigheten i vissa fall av omhändertagande genom tvång. Beträffande organet för beslut om alkoholmissbrukares omhändertagande för vård förklarade alkoholistvårdsutredningen att den anslöte sig till ett av andra lagutskottet (uti. 16/1947) gjort uttalande, att avgörandet av ifrågavarande slag av ärenden icke borde överflyttas till allmän domstol, vilket kunde ge allmänheten och klientelet intryck av att dylika ärenden jämställdes med brottmål. Därtill komme att domstolarna med sin nuvarande sammansättning icke syntes besitta för sådana ärenden lämplig kompetens och erfarenhet. Då länsstyrelserna, som nu hade att handlägga dessa ärenden, förvärvat omfattande erfarenhet av och kunskap om de sociala förhållandena i allmänhet inom respektive län, syntes det enligt utredningens mening opåkallat, att så socialt betonade mål som de ifrågavarande överflyttades till organ utanför länsstyrelsen, t. ex. särskilt inrättade socialdomstolar. Dylika specialorgans inrättande skulle också säkerligen bli kostsamt. Enligt alkoholistvårdsutredningens mening borde länsstyrelsen alltfort fungera som nykterhetsvårdens organ för beslut om omhändertagande. Nämnda utredning föreslog emellertid att länsstyrelsen vid handläggningen av tvångsbehandlingsärenden skulle ha den särskilda sammansättning, för vilken tidigare redogjorts (sid. 105). Alkoholistvårdsutredningen föreslog vidare bibehållande av länsnykterhetsnämnderna med i stort sett samma uppgifter som hittills. Viss utbyggnad av nämndernas personalbestånd ansågs dock böra ske. I sina under år 1948 avlämnade promemorior nr 17 angående decentraliseringsfrågor inom socialstyrelsens verksamhetsområde och nr 18 angående decentraliseringsfrågor inom socialförsäkringens område (stencilerade) har decentraliseringsutredningen framlagt åtskilliga förslag, vilkas genomförande skulle ha betydelse för frågan om länsstyrelsens uppgifter på socialvårdens område. I förenämnda promemorian nr 17 anförde decentraliseringsutredningen inledningsvis, att utredningen i fråga om vissa mera omfattande decentraliseringsförslag beträffande socialvården funnit, att deras genomförande förutsatte en väsentlig kvalitativ och kvantitativ utbyggnad av socialvårds-

320 organen, speciellt i länsinstansen. Sedan decentraliseringsutredningen erinrat om socialvårdskommitténs förslag om länssocialnämnder, anförde utredningen att det med hänsyn till innehållet i direktiven för länsstyrelseutredningen syntes sannolikt att man kunde räkna med att länsstyrelserna jämväl i fortsättningen komme att fungera som socialvårdsorgan i länsinstansen. Decentraliseringsutredningen förklarade sig slutligen vilja framhålla, att även om vissa i promemorian framförda förslag förutsatte genomförd förstärkning av länsstyrelsernas organisation för socialvårdsärendenas handläggning, syntes det dock vara av betydelse för organisationsarbetet att beslut om decentralisering meddelades, även om ikraftträdande av beslutet måste göras beroende av omorganisationens genomförande. Decentraliseringsutredningen framlade i promemorian nr 17 särskilda förslag på nio olika områden av socialvården i vidsträckt mening, nämligen i fråga om barnavård i allmänhet, statsbidrag till barnhem och institutioner inom den halvöppna barnavården, mödrahjälp, allmänna barnbidrag, social hemhjälpsverksamhet, husmoderssemester, avgiftsfria resor för barn och husmödrar m. fl., barna- och ungdomsvårdsskolor samt fattigvård i allmänhet. Länsstyrelseutredningen lämnar här endast en kortfattad översikt över förslägen. I fråga om motiveringen för desamma torde få hänvisas till promemorian. Beträffande barnavård i allmänhet föreslogs att fastställande av särskild plan för barnhem och dess verksamhet, tillstånd till upprättande av barnhem av annan än kommun eller landsting samt fastställande av reglemente för barnhem skulle anförtros länsstyrelserna, medan ä socialstyrelsen skulle ankomma att utöva tillsyn över verksamheten samt ledningen av densamma genom utfärdande av råd och anvisningar. Anmälningsskyldigheten rörande öppnande av barnkoloni eller anstalt för halvöppen barnavård borde fullgöras till barnavårdsnämnden och länsstyrelsen. Pä länsstyrelsen borde ankomma att underrätta socialstyrelsen om anmälan. Befogenhet att befria barnavårdsanstalt från tillsyn av barnavårdsnämnd borde — om sådan befrielse över huvud skulle få ifrågakomma — tillkomma länsstyrelserna. Länsstyrelserna borde vidare såsom en konsekvens av den föreslagna befogenheten att meddela tillstånd till upprättande av barnhem ges behörighet ätt återkalla lämnat tillstånd eller meddela förbud mot barns mottagande å dylik anstalt. Socialstyrelsen borde dock ha befogenhet att hemställa hos vederbörande länsstyrelse om sådan åtgärd. Om länsstyrelsen funne sig icke kunna bifalla framställningen, borde länsstyrelsen vara skyldig att överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. Ansökningar om statsbidrag till barnhem och institutioner inom den halvöppna barnavården borde lämpligen ingivas till länsstyrelserna, som skulle ha att före bestämd tid varje år till Kungl. Maj :t inkomma med beräkning av det enligt länsstyrelsens bedömande erforderliga anslagsbeloppet för statsbidrag till anordnande och till drift av barnhem inom länet under näst-

321 följande budgetår. Beräkningarna borde avse såväl barnhem, som upptagits i fastställd plan för barnhemsvårdens ordnande, som i förekommande fall andra barnhem. Länsstyrelsen borde i petitaframställning även upptaga frågor om ändring i sådan plan. Då bestämmandet av vårdplatsernas antal vid barnhem borde ske i samband med prövningen av fråga, huruvida statsbidrag skulle utgå, syntes det lämpligt att i petitaframställningen också framlades förslag rörande vårdplatsantal vid barnhem, där prövning därav skulle ske. Avsyning och godkännande av barnhem såsom förutsättning för statsbidrag borde ankomma pä länsstyrelsen. Omprövning av frågor om statsbidrag på grund av ändrade förhållanden borde ske i samma ordning som i fråga om beviljande av statsbidrag. Till länsstyrelserna kunde utan olägenhet överflyttas uppgiften att granska räkenskaper över anskaffningskostnaderna för barnhem samt att uträkna och utbetala Statsbidrag till anordnande och drift av barnhem. I fråga om mödrahjälp framlade utredningen vissa förslag, som numera i huvudsak genomförts. Vidkommande allmänna barnbidragen föreslog decentraliseringsutredningen allenast, såvitt här är i fråga, att ärenden om eftergift av återbetalningsskyldighet enligt 12 § allmänna barnbidragslagen skulle handläggas av länsstyrelserna. Beträffande statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet föreslogs, att länsstyrelserna skulle åläggas att årligen före viss dag till socialstyrelsen ingiva till Kungl. Maj :t ställda beräkningar av det antal hemvårdarinnor inom varje län, för vilka statsbidrag för nästfoljande budgetär borde utgå. Särskilt skulle därvid angivas, huruvida i något fall statsbidrag ansåges böra utgå till avlönande av flera hemvårdarinnor i en kommun, än vad som kunde komma att föreskrivas angående högsta antalet, räknat i förhällande till kommunens folkmängd. I anslutning härtill borde tillika angivas det anslagsbelopp, som skulle erfordras till statsbidrag till avlönande av det beräknade sammanlagda antalet hemvårdarinnor i länet. Sedan anslagsfrågan avgjorts av riksdagen, borde Kungl. Maj :t, i samband med att anslaget ställdes till länsstyrelsernas disposition, angiva det högsta antal hemvårdarinnor i de olika länen, för vilka statsbidrag finge utgivas, samt huruvida i särskilt fall maximitalet hemvårdarinnor per folkmängdsenhet i kommun, till vilkas avlönande statsbidrag skulle få utgivas, finge överskridas. Prövningen av statsbidragsansökningarna borde i övrigt helt ankomma å länsstyrelserna liksom, såsom för närvarande, utbetalningen av de beviljade bidragen. Uppgiften att pröva statsbidragsansökningarna om driftsbidrag till semesterhem för husmödrar samt att utbetala bidragsbeloppen borde enligt decentraliseringsutredningen med fördel kunna decentraliseras till länsstyrelserna. Däremot syntes det fortfarande böra ankomma på socialstyrelsen att avgöra för vilka semesterhem driftbidrag skulle få utgå. Denna senare

322 prövning borde emellertid kunna förenklas därigenom att länsstyrelserna ålades att årligen till socialstyrelsen inkomma med förslag å de semesterhem inom varje län, till vilka driftbidrag av statsmedel under nästföljande budgetår ansåges böra utgå, samt med beräkning av driftbidragets storlek. I fråga om avgiftsfria resor för barn och husmödrar m. fl. syntes enligt decentraliseringsutredningen prövningen av ansökningar om ersättning för utlägg för resor till barnkolonier utan olägenhet kunna decentraliseras till länsstyrelserna. Därest emellertid redovisningssystemet kunde omläggas på visst sätt, torde erforderlig förenkling av förfarandet k u n n a vinnas utan decentraliseringsåtgärder. Beträffande barna- och ungdomsvårdsskolor föreslogs, att förordnande av ledamöter i styrelse för dylik skola skulle uppdragas ät länsstyrelserna. Ordförande i skolstyrelse syntes alltjämt böra utses av Kungl. Maj :t. Dessutom föreslogos vissa decentraliseringsätgärder, vilka icke beröra länsstyrelserna. Under rubriken fattigvård i allmänhet anförde decentraliseringsutredningen, att utredningen förutsatte att frågan om statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenters inordnande under länsstyrelserna i samband med dessas utbyggnad för socialvårdsärendenas handläggning komme att upptagas till prövning av länsstyrelseutredningen. Decentraliseringsutredningen förordade dock vissa provisoriska åtgärder. Slutligen föreslog decentraliseringsutredningen, att ansökan om statsbidrag till drift av arbetshem skulle av arbetshemmets styrelse ingivas till länsstyrelsen, som borde tillerkännas prövningsrätten i dylika ärenden. Över de i förevarande promemorian nr 17 framlagda förslagen avgåvos efter remiss yttranden av ett flertal myndigheter. Av dessa utlåtanden torde här följande böra beröras. Socialstyrelsen ansåg sig böra mycket starkt understryka det i promemorian gjorda uttalandet, att en mera omfattande decentralisering beträffande socialvården förutsatte en väsentlig kvalitativ och kvantitativ utbyggnad av socialvårdsorganen, speciellt i länsinstansen. Så länge det nuvarande systemet med en föredragande i socialvårdsärenden, som växlade med några års mellanrum, tillämpades vid länsstyrelserna, vore det icke möjligt att få fram den djupa förtrogenhet med socialvården, som måste vara en oundgänglig förutsättning för att länsstyrelserna skulle kunna övertaga några av de nu på den centrala myndigheten ankommande uppgifterna. Socialstyrelsen anförde vidare bland annat följande. Även om länsstyrelserna från och med år 1946 förstärkts med en speciell barnavårdstjänsteman, syntes organisationen icke vara sådan, att ytterligare socialvårdsuppgifter med fördel borde påläggas länsstyrelserna. Det kunde i samband därmed erinras om att det, redan knappt två år efter barnavårdsassistenternas tillsättande, visat sig att assistenterna pålagts alltför stora arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill hade i flertalet län genom allmänna barnhusets försorg medel ställts till barnavårdsförbundens förfogande för anställande av en tjänsteman, som skulle

323 vara barnavårdsnämnderna behjälplig med anskaffande av fosterhem. — Socialstyrelsen hade vidare i olika sammanhang kunnat förstå, att länsstyrelserna själva ansåge, att de med tillgängliga resurser icke kunde åtaga sig ytterligare uppgifter på socialvårdens område. Detta hade särskilt framgått i samband med socialstyrelsens förfrågan våren 1948 hos samtliga länsstyrelser om möjligheterna att få inhämta yttrande över nämnda års ansökningar om statliga driftsbidrag till barnkolonier från länsstyrelserna i stället för såsom tidigare skett från respektive provinsialläkare. Beträffande barnavården samt statsbidrag till barnhem m. m. erinrade socialstyrelsen om att frågan om decentraliserad eller centraliserad handläggning ingående dryftats vid förarbetena till de lagändringar, varigenom nu gällande ordning införts (jfr SOU 1944:34, prop. 227/1945, sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande 4/1945 samt riksdagens skrivelse 445/1945). Frågan hade slutligen avgjorts till centraliseringens förmån. Socialstyrelsen avstyrkte för sin del i det väsentliga decentraliseringsutredr ningens förslag i nu nämnda avseenden och åberopade därvid huvudsakligen två skäl. Då huvudmännen, d. v. s. landstingen och de landstingsfria städerna, icke kunde avkopplas skulle man genom att införa länsstyrelsen på dessa ärenden få ytterligare en instans. Socialstyrelsen plägade dock, ehuru föreskrift därom saknades, regelmässigt inhämta länsstyrelsernas yttranden över huvudmännens förslag. Vidare skulle socialstyrelsens uppgift att utfärda råd och anvisningar i dessa frågor bli svårlöst, om styrelsen lämnades utanför de speciella ärendenas behandling. Styrelsen skulle komma att arbeta i lufttomt r u m vid utgivande av sina råd och kunde icke följa med utvecklingen i önskvärd grad. Socialstyrelsen avstyrkte jämväl i allt väsentligt de övriga förslagen. Beträffande fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna anförde styrelsen bl. a. att planläggningen av konsulenternas verksamhet måste underställas socialstyrelsen så länge ej varje län erhållit egen konsulent. Statskontoret tillstyrkte med vissa mindre modifikationer förslagen, dock endast i den mån de föreslagna åtgärderna ej orsakade ett ökat personalbehov hos länsstyrelserna. Av länsstyrelserna tillstyrkte samtliga utom en i huvudsak förslagen. Därvid framställdes dock vissa detaljanmärkningar av åtta länsstyrelser, varjämte nio länsstyrelser särskilt framhöllo, att de icke med nuvarande organisation eller personaltillgångar kunde svara för fullgörande av de ifrågasatta uppgifterna. Slutligen k a n nämnas att svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska socialvårdsförbundet i allt väsentligt tillstyrkte förslagen. Det sistnämnda förbundet framhöll särskilt, bland annat, att de föreslagna ändringarna framför allt syntes innebära den betydelsefulla förenklingen, att länsstyrelserna skulle bli det organ, till vilket berörda parter hade att vända sig och till vilket olika framställningar skulle ingivas. Svenska landstingsförbundet slutligen påpekade, att decentraliseringsutred-

324 ningen icke undersökt, i vad mån uppgifter, som nu ankomme på statliga myndigheter, kunde överflyttas på landstingsorganen. Det förefölle som om denna väg skulle erbjuda större möjligheter till förenkling och rationalisering samt därför i första hand bort beträdas. I decentraliseringsutredningens promemoria nr 18 angående decentraliringsfrågor inom socialförsäkringens område behandlades arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, folkpensioneringen och olycksfallsförsäkringen. Beträffande sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen anfördes, att verksamheten enligt gällande författningar vore decentraliserad så långt det syntes möjligt. Därtill komme att socialvårdskommittén i det betänkande angående obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som kommittén hade under behandling, väntades komma alt upptaga frågorna om organisationen av dessa båda försäkringsgrenar. Decentraliseringsutredningen hade därför icke funnit anledning att i dessa avseenden framlägga några särskilda förslag. Länsstyrelseutredningen vill erinra om att socialvårdskommittén numera framlagt förslag rörande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. För dess innehåll i vad det berör frågan om länsstyrelsernas organisation redogöres i annat sammanhang (kap. 6). I fråga om folkpensioneringen framförde decentraliseringsutredningen vissa synpunkter, som enligt dess mening borde beaktas i samband med de förslag rörande folkpensioneringen, som socialvårdskommittén kunde komma att framlägga. Enligt decentraliseringsutredningen borde man sträva efter att ernå en samordning av pensionsstyrelsens ortsombuds och sjukkassornas verksamhet. Ortsombuden borde göras till heltidsanställda tjänstemän i samband varmed distriktens antal skulle kunna nedbringas från cirka 80 till omkring 30. För olycksfallsförsäkringen föreslog decentraliseringsutredningen förenkling av premietarifferna, premiebefrielse i vissa fall samt befrielse för de lokala skattemyndigheterna från skyldighet att till riksförsäkringsanstalten lämna uppgift om arbetsgivare med allenast en anställd. Därutöver hänvisades till särskilda i annat sammanhang aktuella överväganden om förenklingar på området. Här må också erinras om att Kungl. Maj :t i proposition 169/1950 framlagt förslag till vissa omläggningar i förenklingssyfte inom riksförsäkringsanstalten. I propositionen, som grundar sig pä ett inom anstalten uppgjort förslag, beräknas anstaltens personal kunna minskas med 92 befattningshavare. Propositionen har efter utskottsbehandling (statsutsk. uti. 123/1950) godkänts av riksdagen. Vidare må erinras om 1948 års lösdriveriutrednings förut (sid. 106) berörda förslag om upphävande av lösdrivarlagen, varvid tvångsåtgärderna mot lösdrivare skulle ersättas med andra åtgärder av social eller socialmedicinsk karaktär. Enligt förslaget skulle länsstyrelsen vid behandlingen

325 av vissa ärenden h a en särskild sammansättning i huvudsak överensstämmande med den, som föreslagits av 1946 års alkoholistvårdsutredning. Sedan lösdriveriutredningens förslag varit föremål för remissbehandling, upprättades inom inrikesdepartementet en särskild promemoria i ärendet, som jämväl remissbehandlades. På grundval av vad sålunda förekommit har Kungl. Maj :t i proposition nr 90 till årets riksdag framlagt förslag om vissa ändringar i lösdrivarlagen och fattigvårdslagen. I propositionen uttalas, att lösdrivarlagen borde upphävas så snart omständigheterna det medgåve men att det icke vore möjligt att med omedelbar verkan göra det nu. Då en stor del av lösdrivarna måste betraktas som psykopater och vårdmöjligheterna för dessa vore mycket begränsade, vore det nödvändigt att, innan tidpunkten för upphävandet kunde fastställas, avvakta det förslag till förbättring av psykopatvården, som vore att vänta från 1947 års psykopatvårdsutredning. Det framhölls, att den möjlighet till direkt ingripande mot vissa grovt asociala element, som lagen gåve polisen, icke helt kunde undvaras och att en förutsättning för lagens upphävande därför vore att en lagstiftning av motsvarande innebörd komme till stånd. Frågan härom övervägdes av psykopatvårdsutredningen enligt ett i december 1949 lämnat uppdrag. I propositionen föreslås bl. a. att permission skall kunna medgivas den som undergår tvångsarbete samt att förtida frigivning skall kunna ske. Polisuppsikten över frigivna tvångsarbetare föreslås skola avskaffas och viss eftervård anordnas. Slutligen föreslås att poliskammare skall utöva vissa länsstyrelsen eljest tillkommande befogenheter allenast såvitt stadsfiskal icke är ledamot av poliskammaren (se sid. 291). Riksdagsbehandlingen av propositionen har uppskjutits till höstsessionen med riksdagen (andra lagutsk. mem. 47/1950). Förslag till kontrollåtgärder beträffande de allmänna barnbidragen överlämnades av socialstyrelsen den 20 december 1948 till Kungl. Maj:t. Förslaget, som till sina grundvalar utarbetats av riksräkenskapsverket, tog sikte på den gentemot de kommunala organen erforderliga kontrollen. Denna kontroll föreslogs bli förlagd till länsstyrelserna av i huvudsak tre skäl. Länsstyrelserna hade genom sin befattning med fattigvårds- och barnavårdsärendena vunnit en viss kännedom om barnavårdsnämnderna och deras verksamhet. Länsstyrelserna hade vidare redan att granska den del av barnavårdsnämndernas förvaltningsverksamhet, som avser mödrahjälp, varjämte länsstyrelserna handhade den statliga kontrollen av familjebidragsverksamheten. Slutligen måste folkbokföringsregistret utgöra grundvalen för kontrollen i fråga. Förslaget utgick från att kontrollverksamheten borde uppdelas i kontroll ur socialvårdssynpunkt samt kollationerande kontroll. Kontrollen ur socialvårdssynpunkt föreslogs bli ålagd barnavårdskonsulenterna och barnavårdsassistenterna och genomförd vid besök hos barna-

326 vårdsnämnderna. Denna kontroll avsågs ingå som ett led i den allmänna kontroll ur socialvårdssynpunkt, som under tillsyn av socialstyrelsen utövas över barnavårdsnämndernas verksamhet. Kontrollen skulle innebära inspektion av att nämnderna handha verksamheten i enlighet med gällande bestämmelser och borde speciellt avse nämndernas beslut om bidragsmottagare och om omhändertagande av barnbidrag jämlikt 5 § barnbidragslagen ävensom kontroll av att anteckningar och register fördes i enlighet med givna anvisningar. Inspektionen beräknades bli kombinerad med rådgivande verksamhet. Den kollationerande kontrollen skulle närmast vara att betrakta som en kameral revisionsuppgift, i huvudsak innebärande en stickprovsvis utförd avstämning av barnavårdsnämndernas handlingar angående verkställda utbetalningar mot folkbokföringsregistret. Denna kontroll kunde i huvudsak verkställas hos länsstyrelsen. Besök hos barnavårdsnämnd (platskontroll) skulle erfordras endast undantagsvis, nämligen i sådana fall där genom avstämningen eller på annat sätt framkommit felaktigheter av större omfattning eller av särskild beskaffenhet. Emellertid kunde den kollationerande kontrollen exempelvis i de större städerna i viss utsträckning även normalt ske genom platskontroll.

VIII. UTREDNINGEN A.

Inledning

Till utgångspunkt för sina överväganden angående socialvårdens länsorgan har utredningen uppenbarligen att taga statsmakternas uttalande, att man bör sträva efter att i möjligaste mån lägga statens granskningsoch beslutanderätt i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna. Utredningen utgår därför i första hand från att länsstyrelsen kommer att bibehållas vid sina nuvarande uppgifter och befogenheter. Det ankommer emellertid även på utredningen att undersöka om ur organisatoriska eller liknande synpunkter skäl kunna föreligga att utvidga länsstyrelsens befogenheter pä vissa punkter. Särskilt torde böra undersökas i vad män socialvårdsuppgifterna i länsinstansen kunna koncentreras till länsstyrelsen. I detta avseende anmäler sig främst frågan om de uppgifter som nu ankomma på landstingen, länsnykterhetsnämnderna och mödrahjälpsnämnderna. B. Landstingets

uppgifter

Landstingets uppgifter pä förevarande område sammanhänga huvudsakligen med landstingets huvudmannaskap beträffande vissa vårdformer, av vilka flera endast mera periferiskt tillhöra socialvården. I den mån det överhuvud kan bli tal om en särskild lokal statlig ledning av några till

327 socialvården hörande landstingsuppgifter, finner utredningen naturligt att länsstyrelsen kopplas in. Uti en stor del av här ifrågavarande landstingsuppgifter intaga emellertid de medicinska synpunkterna i allmänhet en dominerande plats. Frågan om dessa uppgifters ställning i förhållande till de regionala statliga organen är därför intimt förbunden med spörsmålet om statliga mellaninstanser på medicinalväsendets område. Detta problem behandlar utredningen i kap. 15. I vart fall under nuvarande förhållanden torde frågorna om samordning mellan landstingets och länsstyrelsens uppgifter framför allt beträffande de mera medicinskt betonade spörsmålen böra lösas genom ett intimt samarbete, som även bör få komma till uttryck i själva organisationen genom att landstinget beredes medinflytande vid utseende av de lekmän, som böra deltaga i länsstyrelsens beslut. Även i den mån länsstyrelsen har eller kan få sig anförtrodda statliga lednings- eller tillsynsuppgifter beträffande vissa socialvårdsfrågor, som ankomma på landstinget — här erinras bl. a. om vissa delar av barnavården samt decentraliseringsutredningens förslag på detta område — lärer det i allt väsentligt bli en fråga om samarbete. Denna uppfattning synes också bäst rimma med de båda organens allmänna ställning ävensom önskemålet att undvika tillskapande av flera instanser än nödvändigt. Ä andra sidan är det viktigt att länsstyrelsen får tillfälle att följa landstingets socialvårdande verksamhet och därmed möjlighet att medverka vid dess koordinering med annan sådan verksamhet. I detta sammanhang synes det böra framhållas som önskvärt att verksamhetsgrenar av mera väsentlig socialvårdskaraktär icke inom landstinget splittras på för många organ. Sådana verksamhetsgrenar torde även i denna instans i görligaste mån böra koncentreras för att icke samordningen skall äventyras.

C.

Skyddskonsulentverksamheten

Skyddskonsulentorganisationens uppgifter sammanhänga särskilt såvitt angår ungdomsvården med de egentliga socialvårdsorganens verksamhet och ett intimt samarbete är därför oundgängligt. Några bestämda gränser torde icke kunna upprätthållas. Liksom alkoholistvård och annan socialvård ofta måste insättas jämsides beträffande olika medlemmar av en familj, kan kriminalvården behöva stödjas eller kompletteras av socialvård. En förundersökning för ett straffrättsligt förfarande torde stundom blotta förhållanden av beskaffenhet att påkalla socialvårdsmyndigheternas ingripanden. Överhuvud torde kriminalvårdens och socialvårdens i mycket sammanfallande syften ofta påkalla gemensamma eller samordnade insatser. Såsom av redogörelsen för skyddskonsulentorganisationen torde ha framgått, äro konsulenterna beroende av kännedom om och samarbete med många olika vårdmyndigheter både på det sociala området och på andra

328 områden för att kunna fullgöra sina uppgifter, å ena sidan att leda övervaknings- och tillsynsarbetet och å andra sidan att förse domstolarna med upplysningar. Konsulenterna äro vidare i många fall hänvisade till samarbete med arbetsförmedlingsorganen. Nu nämnda förhållanden ävensom den omständigheten att skyddskonsulentorganisationen icke har anknytning till någon annan regional organisation tala i och för sig för att skyddskonsulenternas närmare anslutning till vederbörande länsstyrelse borde övervägas. I samma riktning peka sådana omständigheter som att länsstyrelsen tidigare haft ingående befattning med fångvården ävensom att länsstyrelsen nu äger besluta i frågor om anstånd med verkställighet av frihetsstraff. Det torde i själva verket, sett på litet längre sikt, icke vara försvarligt att underlåta sådana åtgärder, som kunna medverka till en även på detta område nödvändig samordning. Med hänsyn till arten av skyddskonsulenternas uppgifter och deras förhållande till länsstyrelseuppgifterna kan det dock här mindre bli fråga om dessa konsulenters direkta medverkan i länsstyrelsearbetet än att ordna en central länsmyndighet med befogenhet och förutsättningar att vid behov samordna de olika organens insatser. Tillvaron av en dylik gemensam länsmyndighet skulle även kunna bidraga till att i de enskilda fallen åstadkomma ett samspel mellan de båda centralmyndigheternas, fångvårdsstyrelsens och socialstyrelsens, intentioner. Även om nu antydda skäl i och för sig tala för att skyddskonsulentorganisationen borde anknytas till länsstyrelserna på i huvudsak samma sätt som av utredningen föreslås beträffande statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter — och en sådan organisation torde enligt utredningens mening så småningom bli ofrånkomlig — kunna vissa särskilda skäl tala för att det definitiva avgörandet härom något uppskjutes. Visserligen äro skyddskonsulentdistrikten anknutna till länen, men i flera fall omfatta dessa distrikt mer än ett län. Man torde så långt möjligt böra undvika att direkt till länsstyrelseorganisationen knyta tjänstemän med ämbetsområden omfattande flera län. Vid den fortgående utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen, som enligt vad förut nämnts är avsedd att äga rum, bör det därför undersökas, huruvida organisationen kan anknytas till länen med åtminstone en befattningshavare i varje län. Om så sker, synas dessa befattningshavare böra anknytas till länsstyrelsen. I avvaktan på en dylik omorganisation bör i skyddskonsulenternas instruktion inryckas bestämmelse om skyldighet för dem att efter länsstyrelsens bestämmande samarbeta med socialvårdsmyndigheterna. För länsstyrelsens del bör gälla att länsstyrelsen skall vidtaga åtgärder för att ur dess synpunkt erforderligt samarbete kommer till stånd.

329 D.

Nykterhetsvården

Medan länsstyrelsen på det nykterhetspolitiska området handhar frågor om omhändertagande av alkoholmissbrukare samt frågor om utskänkningstillstånd och vissa därmed sammanhängande ordningsfrågor, utövar länsnykterhetsnämnden under socialstyrelsen den allmänna tillsynen över nykterhetsvården. Dessutom åligger det statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent att med upplysningar och råd tillhandagå nykterhetsnämnderna i fråga om deras åligganden enligt lagen om behandling av alkoholister. Utredningen vill här inledningsvis erinra om att socialvårdskommittén (SOU 1942:56 sid. 181) gett uttryck åt den uppfattningen, att de nykterhetsvårdande uppgifterna ha ett så intimt samband med socialhjälp och barnavård att vägande skäl tala för att det länsorgan, som har ledningen av denna verksamhet, även omhänderhar nykterhetsvården. Utredningen vill för sin del understryka att ett sådant samband föreligger. Särskilt kommer detta till synes därigenom, att ingripanden med stöd av alkoholistlagen mycket ofta blotta förhållanden, som påkalla även andra socialvårdsåtgärder, liksom behovet av dylika åtgärder kan visa sig bottna i alkoholmissbruk. Med nu gällande ordning är det i vart fall nödvändigt med ett nära samarbete i första hand i den kommunala instansen. För närvarande torde emellertid på sina håll brista i detta samarbete. Nykterhetsnämnd och övriga sociala nämnder arbeta stundom var för sig utan nämnvärt hänsynstagande till varandras verksamhet. Delvis sammanhänger väl detta med en i och för sig naturlig benägenhet att begränsa intresset och den egna verksamheten till de mest närliggande uppgifterna, medan intresset för och kanske till och med kännedomen om andra verksamhetsgrenar är mera ytlig. Till en del kan det måhända också förklaras av önskemål att icke överskrida gränserna för den egna befogenheten, vare sig dessa önskemål betingas av sidoblickar på anslagsredovisningen eller hänsyn till att icke träda andra myndigheters intressen för nära. I vart fall torde det k u n n a konstateras att den nuvarande ordningen icke är tillfredsställande. Även om man först så småningom kan realisera tanken på en gemensam kommunal socialnämnd, vilken tanke i flera olika sammanhang framförts, bland annat i socialvårdskommitténs förslag rörande inrättande av socialnämnd samt i vissa yttranden (t. ex. av Svenska landskommunernas förbund) över alkoholistvårdsutredningens förslag, torde man icke kunna undgå att vidtaga kraftiga åtgärder för att en mera effektiv samordning skall vinnas (se även sid. 337). Den allmänna effektivisering av den kommunala verksamheten, som torde kunna väntas till följd av kommunindelningsreformen, k a n kanske på en del håll även inverka fördelaktigt på detta område. Förhoppningarna i sådant avseende torde dock icke böra ställas för högt. I många fall råda i mindre kommuner personalunioner, som äro väl ägnade att befrämja ett samarbete. J u större en

330 kommun blir desto mera är att befara att både nämndsledamöter och tjänstemän äro knutna till allenast ett organ med ty åtföljande svårigheter att få fram ett spontant och kontinuerligt samarbete samt med ökade möjligheter till kompetenskonflikter. Vad sålunda anförts har föranlett utredningen att överväga, om icke på detta som på andra områden en koncentration i länsinstansen bör kunna underlätta samordningen även i kommuninstansen. Utredningen har därvid bibringats den uppfattningen att, om tillsynsuppgifterna såväl på det allmänna socialvårdsområdet som beträffande nykterhetsvården koncentreras hos länsstyrelsen, måste detta innebära betydligt ökade möjligheter att befrämja det erforderliga samarbetet. Enligt utredningens mening bör denna koncentration i så fall utsträckas till att på sätt som senare närmare angives omfatta även de befattningshavare, som i första hand omhänderha den lokala kontrollen, nämligen fattigvärds- och barnavårdskonsulenterna samt länsnykterhetsnämndernas ombudsmän. Länsstyrelseutredningen är vidare medveten om att en blivande revision av reglerna om rusdrycksförsäljningen kan medföra krav på att vissa av de nuvarande systembolagens nykterhetspolitiska uppgifter skola övertagas av ett administrativt statligt organ. Med nuvarande ordning synes måhända länsnykterhetsnämnden ligga närmast till att övertaga dessa uppgifter. I sådant fall måste dock nämnden utbyggas och ett fast kansli skapas. Bortsett från att detta — såsom utredningens undersökningar och förslag på andra områden tydligt visa — kommer att innebära dålig ekonomi både i fråga om arbetskraft och kostnader, måste varje tillskapande av nya organ i länsinstansen väcka betänkligheter. Lika väl som det på andra områden är högst otillfredsställande att länsstyrelsen ställes utanför viktiga delar av samhällslivet i länet, skulle det vid en utökning av de rent statliga uppgifterna på nykterhetsvårdens område te sig olyckligt om dessa uppgifter skulle handläggas vid sidan av länsstyrelsen. Av dessa skäl hävdar utredningen principiellt att här som på andra områden nya allmänna förvaltningsuppgifter endast då alldeles speciella skäl därtill föranleda böra anförtros andra länsorgan ån länsstgrelsen. Enligt utredningens mening föreligga icke sådana skäl i detta fall. Utredningen är vidare angelägen att framhålla att med den organisation av länsstyrelsen, som utredningen förordar, finnas alla möjligheter att under tillgodoseende av kraven på lekmannainflytande och central ledning i länsstyrelsen skapa en administrativ apparat av fullt ut samma värde som den nuvarande länsnykterhetsnämnden. Det är utredningens avsikt att de nykterhetspolitiska ärendena skola handläggas inom samma sektion på landskansliet dit alla övriga socialvårdsfrågor skola koncentreras. I den mån de nykterhetspolitiska uppgifterna framdeles öka i omfattning kan till denna sektion knytas en särskild föredragande i nykterhetsfrågor. Utredningen är dock medveten om att mot den sålunda antydda genom-

331 gående koncentrationen i länsinstansen erinringar komma att göras, såväl av den mera allmänna art som de, vilka utredningen behandlat i kap. 2 (sid. 36 ff.), som ock av mera speciell natur. Utredningen vill bl. a. erinra om att ett tidigare framfört förslag om viss samordning av särskilda länsorgans kontorsorganisation mött betänkligheter särskilt med avseende på länsnykterhetsnämnderna. I yttranden över den i annat sammanhang (sid. 28) berörda promemorian den 7 februari 1947 från statens organisationsnämnd ifrågasatte sålunda socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen av principiella skäl lämpligheten av att låta länsnykterhetsnämnden utnyttja länsstyrelsens eller länsarbetsnämndens kontorsorganisation. Socialstyrelsen framhöll, att länsnykterhetsnämndens arbete vore av mycket grannlaga natur. Vad som förekomme hos länsnykterhetsnämnd rörande personer, som vore föremål för nämndens behandling, finge ej yppas för obehöriga. Nämndens handlingar vore underkastade sekretesslagen. Det vore därför icke lämpligt att låta personal med övervägande andra arbetsuppgifter syssla med länsnykterhetsnämndens arbetsmaterial, överhuvud måste enligt socialstyrelsens mening vid prövning av frågan om en anknytning av länsnykterhetsnämndens kontorsorganisation till annat organ övervägas, om diskretionen ej äventyrades genom en sådan anknytning. Socialstyrelsen påpekade dessutom att åtskilliga länsnykterhetsnämnders expeditioner (i 15 av de 24 länen) vore förlagda till de hel- eller halvtidsanställda tjänstemännens privatbostäder. En dylik expeditionsförläggning vore i många fall till fördel, då länsnykterhetsnämnden borde fungera så diskret som möjligt och kontakt med nämndens tjänstemän ofta måste sökas även på kvällarna. Länsstyrelseutredningen är för sin del ingalunda oförstående för de särskilda krav på diskretion, smidighet och förståelse, som måste ställas på tillsynsmyndigheten på nykterhetsvårdens område. Utredningen kan emellertid icke inse att dessa krav icke lika väl skulle kunna fyllas av länsstyrelsen, om tillsynsbefogenheterna ges en sådan innebörd att de låta sig inordnas i länsstyrelsen. Denna har på andra områden hand om ärenden vilka fordra iakttagande av sekretess och diskretion. Här kan erinras om försvarsärenden, en mångfald ärenden om enskildas ekonomiska angelägenheter såsom taxeringsfrågor m. m. ävensom ärenden enligt lex veneris m. m. Det bör sålunda icke vara vederbörande tjänstemän främmande att i vissa fall den största tystlåtenhet och finkänslighet måste iakttagas. Utredningen har emellertid även för egen del oaktat de förut anförda, enligt utredningens mening synnerligen starka skälen för samordning känt en viss tvekan inför tanken pä den skisserade koncentrationen i länsinstansen. Denna utredningens tvekan sammanhänger främst med vissa allmänna drag i den nuvarande nykterhetsvården, vilka avvika från socialvården i övrigt. Medan den sistnämnda till stor del tager sikte på att genom åtgärder av ekonomisk art förebygga eller undanröja ekonomisk misär, varvid 22—016428

332 endast i undantagsfall tvångsåtgärder k u n n a ifrågakomma, bygger nykterhetsvården i princip på tvånget även i de fall där rättelse erhålles genom frivilliga åtgärder. Även om sålunda tvångsåtgärder kunna förekomma på båda områdena, föreligger en väsentlig skillnad med avseende på tillsynsmyndigheternas befogenheter i fråga om tvångsåtgärderna. Väl förutsätta länsstyrelsens ingripanden med tvångsåtgärder på båda områdena ett initiativ av kommunal eller annan lokal myndighet. Men medan detta initiativ på det allm ä n n a socialvårdsområdet icke förutsattes skola behöva framtvingas av tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen), ingår som en väsentlig del av befogenheterna hos nykterhetsvårdens tillsynsorgan en makt att framtvinga eller själva taga dylika initiativ. Det är å andra sidan sant att på fattigvårdens och barnavårdens områden respektive i fråga om behandlingen av lösdrivare på grund av den allmänna tillsynsbefogenheten eller, i vissa fall, med stöd av länsstyrelsens ställning som överordnad polismyndighet måhända föreligger rätt för länsstyrelsen att i vissa fall framtvinga initiativ till eller ex officio själv besluta om tvångsågärder. Beträffande skyddsuppfostran föreligger med nuvarande bestämmelser knappast denna möjlighet och några fall på andra områden, i vilka ett sådant initiativ skulle ha tagits, äro icke för utredningen kända, men möjligheterna för att denna väg kan behöva beträdas ökas givetvis med den aktivisering av socialvårdsarbetet som utredningens förslag syftar till. Att länsstyrelsen som tillsynsmyndighet bör ha befogenhet att föranstalta om utredning, huruvida ett frihetsberövande bör företagas, synes naturligt. Om en sådan utredning visar sannolika skäl för att frihetsberövandet bör äga r u m men vederbörligt formellt initiativ underlåtes av de lokala myndigheterna, skulle det framstå som en betänklig brist att frågan om frihetsberövandet icke skulle kunna prövas enbart på grund av denna underlåtenhet. E n annan sak är att faran för att de lokala initiativen framdeles k o m m a att underlåtas torde bli mindre bl. a. på grund av kommunindelningsreformens verkningar. Därtill kommer att genom en aktiv inspektionsverksamhet vederbörliga lokala initiativ torde kunna framkallas. För närvarande intager länsstyrelsen i fråga om tvångsåtgärder på de allmänna socialvårdsområdena i stort sett en objektivt dömande ställning eller fungerar med andra ord som förvaltningsdomstol, och dess tillsynsbefogenheter på samma områden ha icke någon åklagarmässig karaktär. På nykterhetsvårdens område åter fungerar länsstyrelsen enbart som domstol, medan tillsynsbefogenheterna ankomma på länsnykterhetsnämnden och i vissa avseenden ha en åklagarmässig karaktär. Att hos samma myndighet (länsstyrelsen) förena tillsynsbefogenheterna, sådana dessa nu äro utformade, samt den dömande funktionen skulle onekligen i och för sig framstå som mindre förenligt med rättssäkerhetskravet. Det mindre lämpliga i en dylik anordning framträder särskilt mot bak-

333 grunden av den ännu ganska vanliga uppfattningen om alkoholistens möjligheter att utan hjälp råda bot för det onda. Om tillsynsbefogenheterna skola kunna läggas på länsstyrelsen samtidigt som denna är beslutande myndighet rörande tvångsåtgärderna, måste tillsynsbefogenheterna och organisationen utformas på sådant sätt, att det enligt utredningens mening oeftergivliga kravet på att den förundersökande och den beslutande myndigheten icke få utövas av samma personer k a n tillgodoses. En motsatt ordning skulle säkerligen ofördelaktigt påverka alkoholmissbrukarens inställning till den följande vården och kan även väntas minska allmänhetens respekt för det offentliga nykterhetsvårdsarbetet. Dylika enligt utredningens mening ganska självklara reaktioner hos vederbörande undvikas, om förundersökning och plädering inför länsstyrelsen som dömande myndighet ankomma på den lokala nykterhetsnämnden. Därest även de nykterhetsvårdande tillsynsuppgifterna skulle ankomma på länsstyrelsen och ett initiativ till en förundersökning och en domsförhandling utgår från länsstyrelsen som tillsynsmyndighet, k u n n a kraven på uppdelning av de nämnda befogenheterna tillgodoses genom att de allmänna vårdsynpunkterna företrädas av en särskild tjänsteman (konsulent), som utåt och för den berörda alkoholmissbrukaren framträder som självständigt agerande. Denne tjänsteman bör — i viss mån i motsvarighet till vad som gäller beträffande taxeringsintendenten — ha en från länsstyrelsen fristående befogenhet och plikt att, då behov av tvångsåtgärder anses föreligga men frågan icke i annan ordning (av nykterhetsnämnd eller polismyndighet) bringas under länsstyrelsens prövning, själv genom en anmälan hos länsstyrelsen anhängiggöra frågan. Vid utövande av en allmän tillsynsbefogenhet skulle länsstyrelsen även kunna anmoda denne tjänsteman att bringa en viss fråga under länsstyrelsens prövning. Genom en sådan anmodan kan länsstyrelsen knappast anses ha föregripit ärendets slutliga behandling. Vid övervägande av de sålunda anförda synpunkterna har utredningen kommit till den slutsatsen att en rationell samordning inom de delar av socialvården, varom här är fråga, icke kan ernås på annat sätt än genom att överföra länsnykterhetsnämndens uppgifter på länsstyrelsen, som därvid förutsattes skola i dylika ärenden förstärkas med vissa lekmän. Anledning att bibehålla den länsnykterhetsnämnden nu tillkommande befogenheten att utse särskilt ombud i kommunal nykterhetsnämnd föreligger enligt utredningens mening ej. Länsstyrelsens allmänna tillsynsbefogenheter torde utgöra tillräckliga garantier för att de statliga intressena skola beaktas. Utredningen förutsätter vidare att den länsnykterhetsnämnden nu tillkommande befogenheten att väcka frågor om omhändertagande skall ersättas av länsstyrelsens allmänna tillsynsbefogenheter och vederbörande konsulenters därav härflytande befogenheter, innefattande bl. a. skyldighet att föra under länsstyrelsens prövning frågor om tvångsåtgärder på nyk-

334 terhetsvårdsområdet. Utredningen förordar till följd härav att länsnykterhetsnämnderna avskaffas. E.

Mödrahjälpen

Mödrahjälpsnämndens befogenheter äro inskränkta till mödrahjalpens område och nämnden är alltså ett utpräglat specialorgan. Med hänsyn till de allmänna och vidsträckta uppgifter på socialvårdens område, som tillkomma länsstyrelsen, synes det numera föga rationellt att den speciella vårdform, som mödrahjälpen utgör, skall vara undantagen från länsstyrelsens ämbetsbefattning. Anledningen härtill är visserligen icke uttryckligen angiven i förarbetena till de gällande bestämmelserna om mödrahjälp. Det torde dock vara berättigat att av de i samband därmed gjorda uttalandena draga den slutsatsen att anledningen varit svårigheten att ordna lekmannadeltagande i länsstyrelsens beslut samt nödvändigheten att åstadkomma en viss subordination av lokalorganen under socialstyrelsen. Möjligen synes också den tanken ha förekommit att mödrahjälpsärendena i de fristående små organen skulle få en snabbare och smidigare handläggning. Av socialvårdskommittén har i olika sammanhang betonats vikten av att allt socialvårdsarbete bedrives efter enhetliga principer samt att de olika socialvårdsgrenarna samordnas och bringas att verka var efter sin art i överensstämmelse med varandra. Nyligen har kommittén i sitt betänkande XVI med förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring påpekat vikten av att denna försäkringsverksamhet samordnas med socialhjälpens olika former. Kommittén har också framhållit önskvärdheten av att de olika socialvårdsformerna i de skilda instanserna såvitt möjligt handhas av gemensamma organ. Socialvårdskommitténs sålunda tillkännagivna uppfattning delas helt av länsstyrelseutredningen. Samtidigt som mödrahj alpens inflyttande i länsstyrelsen skulle innebära att barnavårdsnämnderna finge ett organ mindre i länsinstansen att kommunicera med, skulle därmed länsstyrelserna tillföras en värdefull kunskapskälla rörande de olika kommunernas sätt att handha sina uppgifter på barnavårdsområdet. Det är enligt länsstyrelseutredningens mening uppenbart att mödrahjälpsärendena icke till sin art sä skilja sig från andra socialvårdsfrågor, att de därför skulle för sin handläggning kräva särskilda organ. Kravet på lekmannamedverkan kan med samma rätt som ifråga om mödrahjälpsärendena resas beträffande andra understöds- och liknande sociala ärenden. Då utredningen bland annat i medvetande om detta för sin del i princip förordar lekmannamedverkan i länsstyrelsens beslut på vissa områden samt anvisar en allmän form för denna, bortfaller ett skäl för bibehållande av den nuvarande ordningen.

335 Såsom senare närmare utvecklas är utredningen likaledes beredd att förorda att socialstyrelsen bl. a. i fråga om mödrahjälpsärenden får samma ställning i förhållande till länsstyrelserna, som den nu har i förhållande till mödrahjälpsnämnderna. Vad slutligen angår frågan huruvida mödrahjälpsärendenas förläggande till länsstyrelsen skulle kunna befaras medföra en mindre snabb och smidig handläggning än för närvarande, vill utredningen inskränka sig till att påpeka vissa omständigheter. Kansliarbetet för nämnderna utföres nu helt såsom bisysslor, i en del fall av länsstyrelsetjänstemän. Åtminstone i dessa fall bör rimligen icke någon försämring av effektiviteten i kansliarbetet inträda, då det kan utföras på ordinarie tjänstetid. I de län, där annan än länsstyrelsetjänstemän nu är sekreterare åt nämnden, kan visserligen under en kortare övergångstid den förberedande handläggningen väntas bli något tyngre, tills rutinen behärskas. Ärendena äro emellertid i regel föga komplicerade och utredningen oftast från början ganska god. Fördelningen av de olika momenten i beredningen på befattningshavare i olika grader kan i länsstyrelsen ske på ett rationellt sätt till förmån för en snabb och smidig handläggning. Vidare vill utredningen peka på att inom länsstyrelsearbetet på många områden just kravet på snabbhet och effektivitet är ganska framträdande. Bland de ärenden, där sä är fallet, kunna nämnas åtskilliga ärenden rörande sociala frågor t. ex. frågor om internering av alkoholister. Beträffande arbetets omfattning har utredningen inhämtat att för sekreteraregöromålen, bortsett från föredragningen, erfordras i de medelstora mödrahjälpsområdena 1/3—1 timme per dag. Skrivgöromålen kunna överslagsvis beräknas taga cirka 5—7 minuter per ärende eller 100—500 timmar per år i de olika nämnderna. Då sekreterargöromålen som antytts k u n n a uppdelas i olika moment, vilka anförtros befattningshavare i skilda grader, kommer en inflyttning av mödrahjälpsärendena icke i och för sig att motivera utökning av förevarande personalkategorier. Men ej heller skrivgöromålen äro av den omfattning att för deras fullgörande kommer att erfordras särskild personal. Av det hittills anförda finner utredningen framgå icke blott att mödrahjälpsärendena äro väl lämpade att handläggas av länsstyrelsen, såvida denna förstärkes med vissa lekmannarepresentanter, utan också att dessa ärenden såsom en integrerande del av socialvården icke böra vara undantagna från länsstyrelsens befogenheter. Utredningen finner vidare klarlagt att vissa organisatoriska fördelar kunna ernås. Därjämte är det uppenbart att kostnadsbesparingar komina att uppstå. Härom hänvisas till kapitel 27. Utredningen finner med hänsyn till vad ovan anförts i och för sig övervägande skäl tala för att mödrahjälpsärendena anförtros länsstyrelsen och att mödrahjälpsnämnderna upphöra. Därest socialvårdskommitténs tidigare omnämnda förslag om bl. a. mödrahjälpens ersättande med moderskaps-

336 bidrag eller kommitténs förslag rörande mödrahjälpens uppgående i socialhjälpen skulle genomföras, blir visserligen en dylik organisationsförändring ej aktuell. För det fall emellertid att mödrahjälpen, om också blott för kortare tid, skulle komma att bestå som särskild hjälpform, vill utredningen för sin del förorda att administreringen av densamma överflyttas pä länsstyrelserna i samband med de övriga organisationsförändringar, vartill utredningens förslag kunna föranleda. Utredningen framlägger i annat sammanhang (kap. 5) sin allmänna syn pä frågan om organisationen av den beslutande instansen i länsstyrelsen i de fall, då lekmannamedverkan skall äga rum.

F.

Socialförsäkringarna

Då utredningen sökt bedöma frågan om länsstyrelsens uppgifter i socialvärdshänseende, har utredningen icke ansett sig helt kunna förbigå socialförsäkringarnas mellaninstansproblem. På detta område råder uppenbarligen en svår förbistring. Försäkringarna äro centralt uppdelade på pensionsstyrelsen (folkpensioneringen och sjukförsäkringen), arbetsmarknadsstyrelsen (arbetslöshetsförsäkringen) och riksförsäkringsanstalten (olycksfallsförsäkringen). Beträffande folkpensioneringen fungera pensionsstyrelsens ortsombud som mellaninstanser. I fråga om sjukförsäkringen äro centralsjukkassorna mellaninstanser och avses skola bibehålla denna ställning även efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande. På den befintliga frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringens område tjänstgöra länsarbetsnämnderna som lokala kontrollorgan m. m. Härom hänvisas till kap. 6 (sid. 130). Slutligen har riksförsäkringsanstalten å olika orter anställda ombud, som ha att biträda anstalten i dess försäkringsverksamhet samt närvara vid mantalsskrivningar och vid polisundersökningar om olycksfall. Den sålunda mycket heterogena utformningen av de olika socialförsäkringarnas organisation botlnar synbarligen i det förhållandet att försäkringarna uppbyggts var för sig, i vissa fall pä en bestående, genom frivillig verksamhet utformad grund. Även om man icke blundat för önskvärdheten av en framtida närmare samordning, har vid gestaltandet av varje enskild gren de faktiska möjligheterna att beakta samordningstanken varit små. Uti betänkandet angående den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen gör emellertid socialvårdskommittén ett försök till en dylik samordning. Några mer genomgripande resultat av sina överväganden härutinnan redovisar kommittén icke annat än såvitt angår den lägsta instansen. Kommittén föreslår sålunda att ett gemensamt kommunalt organ, kallat socialförsäkringsnämnd, skall handha folkpensioneringen, sjukförsäkringen och den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen (ev. endast en del därav). Som mellaninstanser avses pensionsstyrelsens ortsombud, centralsjukkassorna och

337 länsarbetsnämnderna. Vid genomförande av socialvärdskommitténs förslag förutsättas dock centralsjukkassorna få ändrad karaktär eller ev. ersättas av rent administrativa regionala organ (länsstyrelserna?). Ehuru länsstyrelseutredningen icke anser sig böra närmare ingå på frågan om h u r socialförsäkringarnas organisation med hänsyn till varje särskild försäkringsgrens materiella innehåll lämpligast bör gestaltas, har utredningen med hänsyn till det framträdande behovet av samordning på detta område icke ansett sig kunna underlåta att upptaga problemet till behandling ur mera allmänna synpunkter. Utredningen är för sin del av den bestämda uppfattningen att frågan om samordning i själva verket är av primär betydelse såväl med hänsyn till allmänhetens krav på snabb och smidig handläggning av försäkringsfrågorna som på grund av dess inverkan på behovet av personal för försäkringarnas administrering. Behovet av samordning framträder med särskild styrka vid de icke ovanliga gränsfallen mellan olika försäkringar eller mellan försäkringarna och socialvården. Bristen på samordning är i sådana fall icke blott av försvårande inverkan på de lokala organens handlande, den fördröjer också hjälpen åt den enskilde hjälpbehövande. Utformningen av försäkringarnas botteninstans måste alltid bli i viss m å n bestämmande även för hur mellaninstanserna skola byggas upp. Det borde icke vara omöjligt och är i och för sig önskvärt att sammanföra socialförsäkringarna och socialhjälpen i ett gemensamt kommunalt organ (jfr betr. nykterhetsvården sid. 329). Visserligen finge detta åtminstone i de större kommunerna arbeta på avdelningar. Då efter kommunindelningsreformens genomförande det torde bli möjligt att mera allmänt anlita heltidsanställd personal, synes samordningen likväl k u n n a säkras på tjänstemannastadiet. Många svårigheter, som bero på den nuvarande differentieringen i kommuninstansen, skulle bortfalla om man kunde sammanföra socialförsäkringarna och socialhjälpen. Detta förutsätter dock att man accepterar den enligt utredningens mening ganska naturliga tanken att varje oförvållat bortfall av möjligheten till försörjning skall medföra rätt till visst understöd. Det bleve dä möjligt att konstruera ett enhetligt statsbidragssystem, varigenom kontrollen i hög grad skulle underlättas. En dylik koncentration i den lägsta instansen icke blott möjliggör utan förutsätter en koncentration också i länsinstansen. I sistnämnda instans skulle säkerligen, bland annat på grund av den förenklade kontrollen, personalbehovet bli avsevärt reducerat. Utan att här närmare ingå på frågan huruvida vid en sådan utveckling länsstyrelsen bör bli ett gemensamt länsorgan för försäkringarna, vill utredningen dock ytterligare understryka vikten av att den egentliga socialvärden och socialförsäkringarna i länsinstansen samordnas. En av socialvårdsorganens uppgifter i det enskilda vårdfallet är att tillse att de möjlig-

338 heter försäkringarna erbjuda till fullo utnyttjas ävensom att, där försäkringarna icke medgiva tillräckliga understödsmöjligheter, annan socialvård får supplera. Socialvårdsorganen måste därför under alla omständigheter besitta en ingående kännedom om försäkringarna. Det förefaller uppenbart att denna kännedom icke på bättre sätt kan förvärvas än just genom att försäkringsfrågorna få handläggas av socialvårdsorganen. Ehuru utredningen sålunda icke är främmande för tanken att länsstyrelsen i framtiden kan böra betros med betydligt vidgade uppgifter på socialförsäkringarnas område, har utredningen icke ansett sig kunna taga särskild hänsyn därtill vid utformningen av en organisation av länsstyrelsen för socialvårdsändamål. För övrigt är utredningen av den uppfattningen, att med den organisationsform utredningen föreslår det icke skall möta större svårigheter att utvidga länsstyrelsens uppgifter. I varje fall bli de erforderliga övervägandena då sannolikt av helt annan och mindre komplicerad art än vad nu är fallet. G. Länsstyrelsens

uppgifter

Med avseende på frågan om länsstyrelsens uppgifter på socialvårdsområdet har utredningen övervägt den inverkan härpå som skulle bli följden av ett genomförande av alkoholistvårdsutredningens och lösdriveriutredningens förslag rörande processen i tvångsintagningsärenden. Som utredningen i remissyttrande över förstnämnda förslag anfört är det sannolikt att förslagets genomförande åtminstone på de största länsstyrelserna kommer att påkalla någon förstärkning av arbetskrafterna. Detta behov av förstärkning blir starkare om även det senare förslaget går igenom. Det må emellertid anmärkas att vissa länsstyrelser redan i ganska avsevärd omfattning anställa muntliga förhör, som nu äro fakultativa men som enligt förslagen skola bli obligatoriska i de fall, då förhör påkallas av den som ifrågasattes skola tvångsintagas. Utredningen har vidare funnit sannolika skäl tala för att länsstyrelsens befattning med de allmänna barnbidragen inom en snar framtid kommer att få större omfattning än nu. Utredningen syftar härvid i första hand på det förslag till kontrollåtgärder beträffande de allmänna barnbidragen, som i det föregående berörts. Behovet av personal för de sålunda ifrågasatta åtgärderna är emellertid uppenbarligen beroende av den omfattning, i vilken statsmakterna anse kontroll påkallad. Därutöver anser utredningen sannolikt, att en effektivare tillämpning av de sociala synpunkterna i bidragsverksamheten med en mera ingående prövning av frågorna om till vem bidrag skall utbetalas kommer att medföra en ökning av besvärsärendena hos länsstyrelsen. Med hänsyn bland annat till vissa av de synpunkter, som framkommit i 1947 års statsrevisorers förut refererade uttalande, finner utredningen

339 skäl tala för att några av de ärendegrupper på socialvårdsområdet, vilka nu handläggas på landskontoret, överflyttas till den av utredningen i det följande föreslagna socialsektionen på landskansliet. Det gäller här närmast ärenden rörande förskottering av underhållsbidrag åt barn, granskning av barnavårdsnämndernas redovisning av mödrahjälp samt familjebidragen åt värnpliktiga. Det är enligt utredningens mening anledning antaga att syftena med länsstyrelsens granskning skulle kunna bli bättre tillgodosedda om granskningen förlades till den sektion, där de sociala frågorna i gemen höra hemma. Socialsektionen skulle därigenom även tillföras en kunskapskälla av betydelse för att följa och bedöma de kommunala organens verksamhet på ifrågavarande områden. Utredningen förordar därför att dessa ärendegrupper i fortsättningen skola handläggas på landskansliets socialsektion. Samtidigt böra även vissa ärenden rörande folkpensioneringen, vilka nu i regel torde handläggas på landskontoret, överföras till landskansliet och dess socialsektion, nämligen sådana ärenden, som ej avse debitering eller uppbörd av folkpensionsavgifter. Utredningen har vid sina överväganden angående utformningen av länsstyrelsens organisation för socialvårdsändamål ansett sig böra först och främst utgå från länsstyrelsens nuvarande uppgifter. Utredningen har emellertid också sökt anpassa personalorganisationen med hänsynstagande dels till att samtliga mödrahjälpsärenden i länsinstansen i enlighet med utredningens förslag komma att handläggas av länsstyrelsen, dels till att länsnykterhetsnämndens tillsynsuppgifter komma att övertagas av länsstyrelsen och dels till att ovannämnda ärendegrupper överflyttas från landskontoret till landskansliet. Däremot har utredningen icke vid beräkningen av personalbehoven tagit hänsyn till de övriga nya eller utökade arbetsuppgifter, som enligt vad ovan anförts kunna tänkas tillföras länsstyrelsen. Särskilt den föreslagna socialhjälpsreformens betydelse i detta avseende är svår att bedöma. Vissa av de förslag, som utredningen — främst med hänsyn redan till nuvarande socialvårdsuppgifter — framlägger, överensstämma i stort sett med socialvårdskommitténs intentioner i fråga om organisationen. Beträffande åter somliga av nämnda kommittés organisationsutkast, exempelvis rörande inrättande av socialläkartjänster, har utredningen icke för sin del ansett sig kunna taga ställning. Vad angår den decentralisering, delvis av statliga uppgifter i samband med landstingens socialvårdande verksamhet, som decentraliseringsutredningen föreslagit, kan den knappast tänkas påverka behovet av personal annat än möjligen i biträdesgraderna eller eljest i mera underordnad ställning. Även vid en för socialstyrelsens vidkommande avsevärd decentralisering blir merbelastningen för varje länsstyrelse förhållandevis ringa. Även om alltså utredningen icke vid sin beräkning av personalbehovet tagit hänsyn till större delen av de nya eller ökade uppgifter, som kunna

340 tänkas tillföras länsstyrelsen, har utredningen dock i så mån beaktat dem, att utredningen sökt anpassa organisationsformen med hänsyn till att nya uppgifter skola kunna läggas på länsstyrelsen utan att behöva draga med sig några förändringar av själva organisationen. På grund av vad sålunda anförts har utredningen sett som sin uppgift särskilt att undersöka, vilka organisatoriska åtgärder som äro nödvändiga för att med minsta möjliga personalåtgång bereda länsstyrelserna den tillgång till kvalificerade tjänstemän med särskild kompetens för handläggning av olika sociala frågor, som är en förutsättning för att länsstyrelserna på ett tillfredsställande sätt skola kunna fullgöra de uppgifter, som ingå i statens gransknings- och beslutanderätt i de sociala ärendena. Det är då enligt utredningens mening tydligt, att den nuvarande ordningen lämnar åtskilligt övrigt att önska såväl i fråga om tillgången på dylik personal som ock beträffande själva den organisatoriska utformningen och den interna handläggningsordningen. Vidare kan med visst fog här nämnas länsstyrelsens och socialstyrelsens inbördes ställning, i vilket sistnämnda avseende råder en viss oklarhet och oenhetlighet på skilda områden. Utredningen vill i detta sammanhang även erinra om att den centralisering av ärenden rörande barnhem m. m., som genom 1945 års reform på området ägde rum, till icke oväsentlig grad torde ha berott på den mindre tillfredsställande kompetens rörande dessa frågor, som länsstyrelserna i gemen torde ha ansetts besitta. Utredningen kan ävenledes för sin del ansluta sig till socialstyrelsens uttalande i det tidigare refererade remissyttrandet över decentraliseringsutredningens promemoria angående decentraliseringsfrågor inom socialstyrelsens verksamhetsområde, att under det nuvarande systemet med föredragande i socialvårdsärenden i länsstyrelsen, vilka växla med några års mellanrum, det icke är möjligt att få fram den djupa förtrogenhet med socialvården, som måste vara en oundgänglig förutsättning för att länsstyrelserna skola kunna övertaga några av de nu på den centrala myndigheten ankommande uppgifterna. Utredningen har vid sina undersökningar över huvud kommit till det resultatet, att länsstyrelsen redan med hänsyn till sina nuvarande uppgifter är behäftad med så tydliga brister i organisatoriskt avseende, att ganska omfattande åtgärder äro nödvändiga om icke förverkligandet av redan beslutade och väntade stora reformer på det sociala området skall försvåras. Som inledningsvis antydes äro de rådande bristfälligheterna i länsstyrelsens organisation för socialvårdsändamål avhängiga främst av bristen på kompetent personal samt av den gällande organisatoriska utformningen och den interna handläggningsordningen. I sistnämnda avseende aktualiseras särskilt frågan om sektionsindelningen samt spörsmålet om lekmannamedverkan. Frågan om sektionsindelningen behandlas i hela sin vidd i annat sammanhang (kap. 23) och kommer h ä r blott att beröras i den mån den är av speciellt intresse ur socialvårdssynpunkt. Vissa allmänna

341 synpunkter på lekmannamedverkan och dess utformning ha också anförts på annat ställe (kap. 5 ) . Sistnämnda spörsmål erbjuder emellertid ur socialvårdssynpunkt och med hänsyn till de nykterhetspolitiska ärendenas och mödrahjälpsärendenas handläggning i länsstyrelsen vissa särskilda aspekter, för vilka här torde böra närmare redogöras. II.

Lekmannamedverkan

Av statsmakternas uttalanden i samband med antagandet av principerna för ålderdomshemsreformen måste enligt utredningens mening anses framgå att statsmakterna i princip tagit ställning för lekmannamedverkan i länsstyrelsen beträffande socialvårdsfrågor. Länsstyrelseutredningen vill för sin del deklarera att utredningen i stort sett kan ansluta sig till socialvårdskommitténs uttalande om önskvärdheten av lekmannainflytande inom socialvårdens länsorgan. Det kan dessutom uppenbarligen icke ifrågakomma att borttaga eller minska lekmannainflytandet beträffande den allmänna tillsynen över nykterhetsvården eller i mödrahjälpsärendena. Enligt utredningens mening är det särskilt i två avseenden, som lekmannainflytandet i fråga om socialvården har stor betydelse. Samtidigt som det framstår som en garanti för sakligt riktiga beslut, tjänar det bland annat också till att öka de enskildas förtroende för sådana avgöranden som beröra för den enskilde livsviktiga frågor. Särskilda garantier i nämnda avseenden äro redan i och för sig eftersträvansvärda med hänsyn till såväl klientelets särskilda art som det processuella förfarandets än så länge i regel skriftliga karaktär, som försvårar för vederbörande att göra sina synpunkter gällande. Lekmannamedverkan bör vidare kunna utgöra ett stöd för den statliga ledningen och tillsynen av socialvårdsarbetet i kommunerna och bidraga till att denna ledning och tillsyn effektiviseras icke minst därigenom att möjligheterna till ett mera intimt och förtroendefullt samarbete mellan länsstyrelsen och kommunernas socialvårdsorgan ökas. Länsstyrelseutredningen vill därför förorda införandet av lekmannamedverkan i länsstyrelsen vid avgörandet av socialvårdsärenden. Som utredningen i annat sammanhang framhållit bör det icke ifrågakomma att denna medverkan får annan form än deltagande i besluten. Med den ståndpunkt, som utredningen sålunda intager i lekmannafrågan, förfaller tydligen den mest vägande av tidigare anförda invändningar mot att bibehålla länsstyrelserna som mellaninstans i socialvårdsfrågorna. Vad angår frågan om den närmare utformningen av lekmännens medverkan uppstå emellertid särskilda problem. Ur vissa synpunkter vore det önskvärt att variera lekmannakollegiernas sammansättning för olika slag av ärenden. Det k a n sålunda med hänsyn till ärendenas olika art vara önskvärt att ha särskilda lekmannakollegier för ärenden rörande respektive alkoholistvård, barnavård (skyddsuppfostran), tvångsarbete, mödrahjälp samt all-

342 m a n n a socialvårdsfrågor. I vart fall blir behovet av särskild sakkunskap olika i de nämnda ärendegrupperna. E n differentiering kan vidare vara önskvärd med hänsyn till att lekmännen icke böra betungas med alltför täta sammanträden. Å andra sidan förlorar lekmannamedverkan en del av sin betydelse om de olika lekmännen icke få en någorlunda god möjlighet att kontinuerligt följa arbetet och såmedelst påverka utvecklingen. En alltför stark variation av lekmannakollegierna kan också lätt leda till att enhetligheten i praxis äventyras. Den relativa betydelsen av dessa särskilda synpunkter torde emellertid starkt växla inom skilda län av olika storleksordning och struktur. I övrigt hänvisas här till kap. 5, där redogörelse lämnas för hur lekmännen (bisittarna) böra utses m. m. Här må blott framhållas att vid utväljandet av bisittarna hänsyn bör tagas till behovet av medverkan av särskilda slag av medicinsk expertis i olika socialvårdsmål (alkoholistvårdsmål, barnavårdsmål m. m.). På socialvårdens område torde lekmännens medverkan komma att påfordras i relativt större utsträckning än pä andra områden, där utredningen föreslår lekmannamedverkan. Detta sammanhänger framförallt med att ärenden av vanlig rutinmässig karaktär endast sparsamt förekomma inom socialvården. Med vissa undantag förekomma ej heller ärenden, som regelmässigt kunna avgöras enligt strikta riktlinjer och principer. Med hänsyn till de två ovan antydda huvudskälen för lekmannamedverkan i socialvårdsärenden, nämligen dels ökade garantier för sakligt riktiga beslut och för rättssäkerhet och dels effektiviteten av den statliga ledningen av kommunernas socialvårdsarbete, böra framför allt ärenden, där någon av dessa båda synpunkter är relevant, avgöras under medverkan av lekmännen. De ärenden, där rättssäkerhets- och liknande synpunkter dominera, äro framför allt sådana som avse frihetsberövanden eller andra inskränkningar i den personliga friheten. Förutom tvångsintagning eller annan frihetsinskränkande åtgärd beträffande alkoholister ifrågakomma här tvångsarbete enligt lösdrivarlagen, enligt 75 § fattigvårdslagen och 72 § barnavårdslagen, kvarhållande på fattigvårdsanstalt enligt fattigvårdslagen och barnavårdslagen, omhändertagande för skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen samt hemsändning enligt fattigvårdslagen. Dessutom kan arbetsföreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen och 72 § barnavårdslagen förekomma fristående utan samband med kvarhållande på anstalt. Men även i frågor om den enskildes rätt till eller förpliktelser i samband med understöd har rättssäkerhetssynpunkten en framträdande ställning. Av sådant slag äro exempelvis ärenden rörande besvär över kommunala organs beslut på framställningar om understöd, ökat understöd eller ändrade grunder för understödets beräknande ävensom ärenden enligt 62, 63 och 66 §§ fattigvårdslagen samt 68 och 71 §§ barnavårdslagen. Hit höra också ärenden rörande på annat sätt än genom besvär väckta frågor om

343 ålägganden för kommun att utgiva understöd eller vidtaga annan vårdåtgärd. E n viss ehuru indirekt betydelse för de enskilda vårdfallen ha också ersättningstvisterna kommunerna emellan. I den mån nämligen som dessa tvister röra vårdkostnadernas storlek påverka besluten kommunernas understödspolitik i allmänhet. Dock synes ej erforderligt att i alla sådana mål påfordra lekmannamedverkan. Det borde räcka att föreskriva sådan vid mål av principiell innebörd eller eljest av särskild betydelse. Därigenom blir det möjligt att under medverkan av lekmän uppdraga de principer som skola följas. Då ändring i eller avsteg från principerna ifrågasättas, böra lekmännen jämväl inträda. Länsstyrelsens tillsyn och ledning av kommunernas socialvård kommer bland annat till uttryck i besluten i sådana ärenden om understödens storlek m. m. som nyss sagts. Jämväl av denna anledning är därför lekmannamedverkan i dessa ärenden påkallad. En mera allmän tillsyn innebär sådana frågor som angå t. ex. fastställelse av fattigvårdsreglemente (8 § fattigvårdslagen), reglemente för fattigvårdsanstalt (31 § fattigvårdslagen) samt plan för sådan anstalt (34 § fattigvårdslagen). Under tillsynsverksamheten hör också exempelvis länsstyrelsens befattning med frågor om rättelse av missförhållanden vid barnavårdsanstalter (42 a § barnavårdslagen). Till ifrågavarande verksamhet hör vidare länsstyrelsens behandling av de berättelser, som fattigvårds- och barnavårdskonsulenten samt barnavårdsassistenten årligen h a att avgiva, ävensom de åtgärder vartill dessa berättelser kunna föranleda. Slutligen hör också hit den tillsynsverksamhet på nykterhetsvårdsområdet, som enligt utredningens förslag skall ankomma på länsstyrelsen. Som av den tidigare lämnade redogörelsen torde framgå, är den otillräckliga ledning och tillsyn av det praktiska socialvårdsarbetet, som bland annat bottnar i den nuvarande organisationsformen och den mindre tillfredsställande tillgången på kompetent personal, en av de för närvarande kanske största bristerna. Det är enligt utredningens mening av stor betydelse att nämnda verksamhet intensifieras och planer för sådant ändamål uppgöras. Det synes angeläget att under medverkan av lekmän det pågående socialvårdsarbetet kartlägges och behövliga förbättringar diskuteras. I samband härmed erforderliga uppgifter böra i den mån så k a n ske inhämtas vid inspektioner eller eljest genom muntliga förfrågningar. I någon mån k u n n a lekmännen tänkas medverka härvid. I vart fall torde deras orts- och personkännedom icke sällan vara av värde för bedömande av erhållna upplysningar. över huvud torde »fältarbetet» böra ges ökad tyngd och lekmännen böra fortlöpande hållas underrättade om dess resultat liksom de böra deltaga i planläggningen därav. Sammanträden med lekmännen k u n n a stundom lämpligen avhållas på andra platser än i residensstaden. Att lekmän böra deltaga i besluten rörande mödrahjälp i samma utsträckning som hittills är självfallet. Det är i dessa ärenden fråga om enskildas

344 rätt till understöd. Av samma anledning synas besvärsärenden rörande bidragsförskott böra handläggas under medverkan av lekmän. I frågor om eftergivande av återkravsrätt är visserligen icke lekmannamedverkan motiverad av samma skäl. Med hänsyn emellertid till den stundom känsliga avvägningen mellan statens fiskaliska intresse och den enskildes betalningsförmåga synes lekmannamedverkan även här stundom motiverad. Frågor om statsbidrag till bidragsförskott i samband varmed fråga uppkommer huruvida kommun fullgjort vad densamma ålegat i fråga om åtgärder för förskottens återkrävande, torde böra handläggas under medverkan av lekmän. Beträffande de allmänna barnbidragen förekomma sädana avgöranden, i vilka lekmän lämpligen böra deltaga, i huvudsak endast då det gäller till vem visst bidrag skall utbetalas. Därest en decentralisering av ärenden enligt 12 § barnbidragslagen (frågor om eftergift av återbetalningsskyldighet för oriktigt utbekomna barnbidrag) kommer till stånd, k a n lekmän också böra deltaga i dessa ärenden. Något behov av att inkoppla lekmän i de socialförsäkringsfrågor, som enligt nu gällande regler kunna komma under länsstyrelsens bedömande, torde icke föreligga. Annorlunda blir förhållandet om socialförsäkringarnas mellaninstansuppgifter skulle koncentreras till länsstyrelsen. Beträffande arbetslöshetsförsäkringen aktualiseras frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen i samband med utredningens förslag om inlemmande av länsarbetsnämnden i länsstyrelsen. Därest en sådan inordning kommer till stånd, förbättras möjligheterna för samordning av arbetslöshetsförsäkringsfrågorna med socialvården i övrigt. Lekmannamedverkan kommer i vissa fall att innebära en något tyngre och mer utdragen handläggning än den som med nuvarande system tilllämpas. Till följd härav skulle erforderliga ingripanden kunna försenas och effektiviteten däri minskas. Det torde därför vara erforderligt att komplettera bestämmelserna om lekmannamedverkan med en rättighet för länsstyrelsen att utan deltagande av lekmännen meddela provisoriska beslut. Det kan i detta sammanhang framhållas att man för närvarande, då frågor om skyldighet att lämna vård uppkomma, ofta vid remiss av framställning, anmälan eller besvär angående visst ifrågasatt vårdbehov torde bemyndiga vederbörande lokala polismyndighet att provisoriskt ålägga kommun (fattigvårdssamhälle) att avhjälpa ett konstaterat vårdbehov. Utan att här ingå på frågan om ett sådant bemyndigandes natur och verkan därav eller exegibiliteten av ett på grund därav meddelat förständigande vill utredningen blott framhålla, att den sålunda tillämpade ordningen visar nödvändigheten av att interimistiska beslut kunna meddelas. Det torde icke vara möjligt att fullständigt angiva alla de slag av ärenden, där sådana beslut må vara erforderliga. Ej heller torde detta vara nödvändigt. Utredningen finner för sin del jämväl lämplighetsskäl tala för att man nöjer sig med en allmän bestämmelse av innehåll att provisoriska åtgärder,

345 som icke på ett definitivt sätt föregripa det slutliga ställningstagandet, må kunna beslutas av länsstyrelsen ändå att lekmän icke deltaga. Utredningen har i det föregående föreslagit att lekmän skola deltaga i länsstyrelsen vid handläggning av frågor om ådömande av tvångsarbete för lösdriveri. Då upphävandet av lösdrivarlagen och lösdrivarklientelets omhändertagande i annan ordning har uppskjutits i avvaktan på utbyggandet av den särskilda psykopatvården, synes det önskvärt att lösdriveriets karaktär av socialvårdsfall ändå på lämpligt sätt understrykes. För behandlingen av lösdriverifallen torde det innebära en vinst om socialvårdsmyndigheterna regelbundet inkopplas på fallen på samma sätt som i andra socialvärdsfall. Emellertid är det att märka att länsstyrelsens befattning med lösdrivarärendena — med visst här ej aktuellt undantag — i stad, där poliskammare finnes, utövas av denna. Det vore naturligtvis icke tillfredsställande om häktningsorten skulle bli avgörande för frågan huruvida den häktade skall fä sin sak bedömd jämväl av lekmän eller ej. Med anledning härav bör övervägas att upphäva poliskamrarnas befattning med frågor om ådömande av tvångsarbete. Å andra sidan förutsätta de särskilda socialt betonade åtgärder, som av lösdriveriutredningen rekommenderas i avvaktan på lösdrivarlagens upphävande, en nära kontakt mellan den dömande myndigheten samt ortens socialvårds- och arbetsmarknadsmyndigheter. Emellertid är betydelsen av kontakter emellan polismyndigheter och socialvårdsmyndigheter väl störst beträffande de lösdrivarfall som icke föranleda häktning. I själva verket torde, därest lösdriveriutredningens intentioner förverkligas, häktning icke böra ske förrän andra möjligheter undersökts men befunnits icke ändamålsenliga. Därtill kommer att antalet städer med poliskammare, vilka icke tillika äro residensstäder, är mycket ringa. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till att tvångsarbetsdomar för lösdriveri numera endast förekomma i relativt obetydlig utsträckning — år 1946 avseende 22 män och 15 kvinnor, år 1947 sammanlagt omkring 20 personer — vill utredningen förorda, att frågor om ådömande av tvångsarbete skola förbehållas länsstyrelsens avgörande. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att i det förslag till vanartslag, som förelades 1931 års riksdag, förutsattes att poliskamrarnas liksom länsstyrelsernas befattning med vanartsfallen skulle överföras till särskilt utsedda skyddskollegier, ett för varje län. — Däremot synes icke nu erforderligt att ärenden rörande fastställande av varningar också överflyttas till länsstyrelsen. Därest för den, som erhållit varning, sedermera ifrågasattes tvångsarbete, kan frågan om den tidigare varningens berättigande komma upp till bedömande i samband med den nya prövningen.

346 I.

Organisationen

Organisationen och tjänstemännen. På de tjänstemän inom länsstyrelsen, vilka ha att handlägga socialvårdsärenden, ställas för närvarande formellt inga krav på speciell utbildning eller erfarenhet i sociala frågor. I praktiken torde dock vissa krav i detta avseende ställas pä barnavårdsassistenten. I övrigt företrädes den speciella erfarenheten i sociala frågor av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten, som emellertid i regel skall biträda flera länsstyrelser. Varken assistenten eller konsulenten är föredragande i länsstyrelsen. Att nu angivna förhållanden lämna rum för anmärkningar torde icke kunna förnekas. Visserligen har icke annat gjorts gällande än att länsstyrelserna i allmänhet inom ramen för de personella resurserna ägna all möjlig omsorg åt handläggningen av de sociala frågorna och det kan än mindre bestridas, att många föredragande hos de olika länsstyrelserna förvärvat betydande mått av kunnighet och erfarenhet i dessa ting samt nedlägga ett intresserat och fruktbringande arbete även i fråga om den aktiva ledningen och tillsynen. Men å andra sidan kan en ringare aktivitet från somliga länsstyrelsers sida icke i och för sig anses innebära ett verkligt eftersättande av någon skyldighet. Förhållandet torde helt enkelt vara det, att man i allmänhet icke har tid och tillfälle att tränga djupare in i problemen. Det måste emellertid starkt understrykas, att detta förhållande icke kan tagas till intäkt för att allt skulle vara gott och väl, om man blott tillsåge att socialvårdsföredragandena på alla håll utsåges med särskild hänsyn till förmågan av inlevelse i de sociala frågorna. Just från de länsstyrelser, där dessa frågor ägnas en relativt större uppmärksamhet än på andra, framhålles med skärpa att den tid och de resurser, som stå föredraganden till buds, icke på långt när medgiva de prestationer, som kunna anses motsvara även ganska blygsamt ställda krav. Utredningen kan för sin del i huvudsak instämma i socialvårdskommitténs uttalande, att de judiciella funktionerna på socialvårdsområdet inom länsstyrelsen kommit att överskugga den kontinuerliga statsuppsikten. Detta bottnar utan tvivel delvis i länsstyrelsens inre organisation. Men delvis torde det också sammanhänga med den här och var ännu kvardröjande uppfattningen om den statliga administrativa verksamhetens rätta innebörd. Man torde stundom icke med tillräckligt klar blick för utvecklingen ha vidtagit eller påfordrat åtgärder, som k u n n a t bringa socialvårdens länsorganisation i nivå med utvecklingen. Bristerna härutinnan framträda kanske tydligast i det förhållandet att socialvården som sådan saknar en särskild målsman inom länsstyrelsen. De olika uppgifterna äro i regel uppdelade på flera befattningshavare och en samlande och samordnande hand saknas. Av detta skäl är det heller oftast ingen som känner sig ansvarig för och manad att göra ens de mera blygsamma aktiva insatser, som

347 vederbörandes tid och krafter kunna medgiva. Det är ju nämligen att märka, att de olika föredragandena i socialvårdsärenden i regel därjämte ha att svara för ett större eller mindre antal andra ärendegrupper. Nu nämnda brister avser utredningen skola i stort sett elimineras genom det förslag till sektionsindelning, som utredningen framlägger, samt genom en riktig avvägning av personalen på socialsektionen. Därmed torde också de av nuvarande handläggningsordning förorsakade olägenheterna komma att försvinna. Utredningens i ett senare kapitel redovisade organisationsförslag innebär bland annat, att socialvårdsärendena och vissa närbesläktade ärendegrupper samt hälso- och sjukvårdsärendena skola sammanföras till handläggning inom en särskild för ändamålet bildad sektion inom landskansliet, förslagsvis benämnd socialsektionen. På de mindre länsstyrelserna torde emellertid de sociala ärendena böra sammanföras med vissa ytterligare ärendegrupper för att man skall kunna få en funktionsduglig arbetsenhet. Vad angår de personella resurserna är det visserligen möjligt att i huvudsak inom ramen för de förefintliga personaltillgångarna genom en omorganisation vinna vissa förbättringar, som skulle innebära att för socialvårdsuppgifterna i större utsträckning än nu särskild personal avdelas. Utan en viss personalförstärkning för socialvårdsuppgifterna torde det dock vara svårt att vinna huvudsyftet, nämligen att säkerställa en fullgod och självständig ledning av socialvården i länet och den betydelsefulla initiativverksamheten härvidlag. En sådan personalförstärkning kan till en del men icke uteslutande vinnas genom omfördelningar av arbetsuppgifter inom länsstyrelserna. Utredningen är av den uppfattningen att de möjligheter till aktivisering av den statliga ledningen av olika samhälleliga verksamhetsgrenar, som under senaste årtionden skapats, icke mycket längre kunna undanhållas socialvårdens länsinstans. På lång sikt kan den blygsamma investering, varom här är fråga, även rent ekonomiskt ur samhällets synpunkt ge en god avkastning i form av ökade arbetsinsatser av dem, som genom socialvårdens försorg kunna se sin arbetsförmåga förbättrad. De nya uppgifter, som enligt vad ovan föreslagits avses skola tillföras landskansliets socialsektion, kräva också viss personal. Än vidare må framhållas, att den ökade omfattning, i vilken länsstyrelserna på senare tid funnit sig böra begagna möjligheten att i skyddsuppfostrings- och alkoholistärenden hålla muntliga förhör, visat sig kräva ökade personella resurser. På detta område torde rationaliseringsåtgärder därför icke vara till fyllest för att det eftersträvade syftet skall uppnås. Av nu angivna skäl torde såväl kvantitativt som icke minst kvalitativt en viss förstärkning av personalen för socialvårdsarbetet i länsstyrelsen i allmänhet böra beräknas. Utredningen har heller icke ansett sig kunna underlåta att framlägga ett förslag, som totalt sett innebär en viss mindre utökning av personalen för socialvårdsärendena, utan vilken förstärkning enligt utredningens mening en under 23—016428

348 nuvarande förhållanden tillfredsställande administration av socialvården knappast är möjlig. Utredningen vill vidare understryka att man bör sörja för att länsstyrelsens socialvårdsarbete kommer att få ledas av befattningshavare med ett levande intresse för socialvården och med lämpliga förutsättningar i fråga om utbildning och erfarenhet. Att uppställa krav på särskilda examensmeriter i sådant avseende eller åtminstone längre praktisk erfarenhet skulle måhända åtminstone ur snävare socialvårdssynpunkter vara önskvärt. Det vill dock synas som om man härigenom onödigtvis skulle inskränka urvalsmöjligheterna. Juridisk och allmänt administrativ kunnighet och erfarenhet ha väl också många gånger lika stor betydelse som den speciella socialvårdskunskapen. I vilket fall som helst innefatta många av de hos länsstyrelsen förekommande sociala ärendena ett större eller mindre juridiskt moment. Det är under sådana omständigheter angeläget att tillse att också den juridiska sakkunskapen blir företrädd på lämpligt sätt. Utredningen har efter övervägande av olika möjligheter stannat för att förorda att några formella kompetenskrav beträffande befattningen som chef för länsstyrelsens socialsektion icke böra uppställas. Utslagsgivande bör endast vara vederbörandes kunskaper och erfarenhet samt hans allmänna lämplighet. Därvid bör stort avseende fästas vid omdöme samt initiativförmåga. Det måste emellertid beaktas att frånvaron av juridisk sakkunskap hos socialsektionens chef kommer att medföra en hårdare belastning av den juridiska fackpersonalen på landskansliet i övrigt. Det kan därför i framtiden bli nödvändigt att vid beräkningen av behovet av amanuenspersonal vid åtskilliga länsstyrelser taga särskild hänsyn till om socialsektionens chef är lagfaren eller ej. Det måste emellertid också beaktas, att den medverkan av lagfarna befattningshavare, som i många socialvårdsmål kräves, långt ifrån regelmässigt kan tänkas presteras av amanuenspersonal. Särskilt gäller detta målen om frihetsberövanden av olika slag. Garantier måste skapas för att i handläggningen av dylika mål alltid kommer att deltaga en erfaren, högre kvalificerad jurist, helst med tingsutbildning. Dylika mål skola regelmässigt avgöras under medverkan av lekmän. Redan härav följer att handläggningen i regel kommer att ledas av landshövdingen eller landssekreteraren. Om landshövdingen leder handläggningen kommer enligt de allmänna reglerna alltid landssekreteraren (eller hans ersättare byråchefen) att deltaga i handläggningen. I flera län torde emellertid den stora frekvensen av mål om frihetsberövanden utgöra hinder för att landshövding eller landssekreterare regelmässigt skall kunna handlägga alla dylika mål. I dessa län torde därför ofta landssekreterarens ersättare komma att få leda handläggningen av sådana mål. Antingen landssekreteraren eller byråchefen kommer således alltid att deltaga i handläggningen av här avsedda mål; såsom i kap. 25 närmare utvecklas böra krav på jur. kand. examen samt tingsutbildning ställas på båda dessa

349 befattningshavare. I allmänhet synes jämväl böra krävas att föredraganden i mål om frihetsberövanden har juridisk utbildning ävensom god erfarenhet. Nu angivna regler — vilka för övrigt böra i tillämpliga delar följas även vid avgöranden av andra viktigare mål av juridisk innebörd — synas i och för sig innebära tillfredsställande garantier för att den ur rättssäkerhetssynpunkt påkallade medverkan av juridisk sakkunskap skall komma till stånd i mål om frihetsberövanden. Samtidigt må framhållas att det självfallet är länsstyrelsens skyldighet att fördela de särskilt utsedda lekmännens tjänstgöringsskyldighet så, att det vid varje tillfälle tjänstgörande lekmannakollegiet har en ur olika synpunkter lämplig sammansättning, som ock att länsstyrelsens egna speciella socialvårdstjänstemän i erforderlig omfattning få deltaga i handläggningen. Slutligen bör framhållas att, om av särskild anledning handläggningen av mål av ifrågavarande slag kominer att ledas av landshövding, som ej är lagfaren, hinder icke bör möta mot att däri förekommande förhör ledas av lagfaren befattningshavare. Att annan än ordföranden leder förhör inför kollegiala domstolar förekommer på flera håll, t. ex. vid hovrätter och fältkrigsrätter. Utredningens förslag innebär tillskapande av en ny tjänst (som socialsektionschef) på åtskilliga länsstyrelser, medan i fråga om andra länsstyrelser utredningen anser att genom omfördelningar och utnyttjande av rationaliseringsmöjligheter en personalökning kan undvikas. För närvarande torde på flertalet medelstora länsstyrelser för föredragning av socialvårdsärendena i genomsnitt disponeras icke fullt en arbetskraft. Utredningens förslag innebär dels att vissa nya uppgifter skola tillföras socialvårdsdetaljen i länsstyrelsen och dels att i stort sett minst en föredragande på envar av de större och medelstora länsstyrelserna skall vara helt sysselsatt med socialvården. Därjämte bör viss föredragning, som i det följande angives, kunna omhänderhas av konsulenter och barnavårdsassistenter ävensom av landskanslister. På socialsektionen bör placeras en landskanslist som arbetsledare för den lägre personalen med huvudsaklig uppgift att svara för tillsyn över diarieföringen och expeditionen ävensom att biträda med beredningen av förekommande ärenden samt verkställa eller ha tillsyn över förberedande granskningar av vissa redovisningar m. m. Denne landskanslist bör kunna föredraga vissa ärenden för sektionschefen. Med hänsyn till att landskanslisten bör besitta en intim förtrogenhet med sociala frågor, kan det visa sig önskvärt att öppna tillträde till befattningen för exempelvis kommunala socialvårdstjänstemän. Man skulle på så sätt få tillfälle till ett befruktande utbyte av erfarenheter och synpunkter de olika instanserna emellan. Ehuru enligt vad nedan anföres speciella befattningshavare böra finnas för den regelbundna inspektionsverksamheten, böra även — förutom sektionschefen — övriga befattningshavare över biträdesgraderna på social-

350 sektionen genom besök i kommunerna träda i kontakt med de lokala organen och sätta sig in i det praktiska arbetet. Detta gäller icke blott jurister eller andra föredragande i lägre befattningar utan också landskanslistpersonalen, vars arbete med granskning av redovisningar t. ex. rörande bidragsförskott, mödrahjälp, familjebidrag och eventuellt allmänna barnbidrag därigenom bör underlättas och kan göras mera effektivt. Länsstyrelsens experter. Oaktat sektionschefen avses skola ägna stor tid och uppmärksamhet åt inspektionsverksamheten, torde det även fortsättningsvis på det allmänna socialvårdsområdet finnas behov av den speciella sakkunskap och erfarenhet på fältarbetets område, som de nuvarande konsulenterna och barnavårdsassistenterna representera. Sektionschefens tid torde till stor del tagas i anspråk för det interna arbetet, även om han i görligaste mån bör deltaga i eller själv förrätta inspektioner m. m. För hans initiativverksamhet är en intim kontakt med de kommunala socialvårdsmyndigheterna en oundgänglig förutsättning. Men även för att bedöma och handleda den underordnade personalens inspektionsverksamhet bör sektionschefen deltaga i inspektioner. Därest sektionschefen icke har någon tidigare mer omfattande erfarenhet av sådant arbete, är det också oundgängligt att sektionen tillföres befattningshavare med den mera speciella kompetens, som konsulent och barnavårdsassistent besitta. Att dylika befattningshavare knytas till sektionen torde överhuvud vara nödvändigt för att sektionen skall fä den styrka och allsidiga sammansättning, som måste vara en förutsättning för att länsstyrelsen skall kunna betros med de vidgade uppgifter på socialvårdsområdet, varom ovan varit tal. Konsulentens och assistentens uppgifter bli i första hand att förrätta inspektioner och utöva rådgivningsverksamhet. Vad angår konsulenterna vill utredningen erinra om att utredningen i det föregående förordat att länsstyrelsen skall övertaga länsnykterhetsnämndens tillsynsuppgifter. Till följd härav böra de båda myndigheternas tillsynsorgan sammanslås, så att i varje län kommer att finnas minst en tjänsteman med de befogenheter och skyldigheter, som nu ankomma på fattigvårds- och barnavårdskonsulenten samt länsnykterhetsnämndens ombudsman. I överensstämmelse med vad som förut anförts bör denne befattningshavare jämväl tilläggas befogenhet att väcka frågor om omhändertagande av alkoholmissbrukare. Genom en dylik omorganisation skulle man få 24 socialkonsulenter i stället för nu 26 heltidsanställda fattigvårds- och barnavårdskonsulenter och ombudsmän hos länsnykterhetsnämnder (13 av vartdera slaget) samt 11 deltidsanställda sädana ombudsmän. Minskningen av antalet torde emellertid icke behöva föranleda minskad effektivitet. Vid alla inspektioner kunna både de allmänna socialvårdsfrågorna och nykterhetsvården samtidigt genomgås. Kommunernas antal och därmed inspektionsobjektens minskas genom kommunsammanslagningen. Denna kommer säkerligen

351 även att på det sättet minska konsulenternas arbete, att en högre standard i den kommunala verksamheten över huvud kan förväntas. Vidare torde länsstyrelsens nya organisationsform innebära att länsstyrelsens eget arbete k a n effektiviseras och medföra ökat stöd åt konsulenterna. Sålunda må bl. a. framhållas att på de största länsstyrelsernas socialsektioner utom sektionschefen ytterligare minst en föredragande (utöver konsulent och assistent) beräknas bli stadigvarande placerad. Om sektionschefen ej är jurist bör minst en av de underordnade föredragandena på sektionen vara jurist. I vissa län kan det vara lämpligt att denne jurist samtidigt biträder även på annan sektion. Samtidigt kunna konsulenterna avlastas mindre kvalificerade arbetsuppgifter, som övertagas av länsstyrelsens befattningshavare i lägre grader, varigenom ökat utrymme beredes för fältarbetet. Slutligen torde de sociala reformerna med ökade förmåner och standardhöjningar medföra att konsulenternas arbetsuppgifter åtminstone på vissa områden komma att i någon mån begränsas. Utredningen är emellertid medveten om att i de län, som nu bilda egna konsulentdistrikt (Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs l ä n ) , arbetet likväl, åtminstone under en övergångsperiod, k a n tänkas bli av den omfattning, att det kan erfordras någon ytterligare konsulentpersonal. Då emellertid detta behov kommer att bli avsevärt förminskat efter kommunindelningsreformens genomförande och det dessutom är ovisst, hur den kommande socialhjälpsreformen kommer att påverka konsulenternas arbetsuppgifter, synes stor försiktighet härvidlag böra iakttagas. Behov av ytterligare arbetskraft bör därför tillsvidare tillgodoses genom anlitande' av tillfällig arbetshjälp (ev. deltidsanställd). I detta sammanhang torde även vissa smärre detaljproblem böra beröras. I Gotlands län torde konsulentens och barnavärdsassistentens uppgifter böra sammanföras till en befattning som konsulent. I avvaktan på en särskild översyn av överståthållarämbetets organisation bland annat för socialvårdsfrågor synes provisoriskt konsulenten för Stockholms län också kunna tjänstgöra för Stockholms stad såvitt angår de allmänna socialvårdsfrågorna. Vad härefter angår konsulentens och barnavårdsassistentens ställning så intager för närvarande konsulenten en självständig men i stort sett underordnad ställning i förhållande till länsstyrelsen medan barnavårdsassistenten är en länsstyrelsens tjänsteman. Enligt utredningens mening böra emellertid båda dessa befattningshavare intaga samma ställning i förhållande till länsstyrelsen. Utredningen förordar därför att jämväl konsulenten knytes till länsstyrelsen som en dennas tjänsteman. Icke minst sambandet mellan konsulentens och assistentens verksamhetsområden talar därför. Den tveksamhet i fråga om fördelarna med en närmare anknytning av konsulenten till länsstyrelsen, som utredningen funnit hos vissa konsulenter, synes knappast vara motiverad. Sålunda torde det icke kunna bestridas att

352 möjligheterna att utnyttja länsstyrelsens biträdespersonal måste innebära en lättnad. Därjämte kunna under konsulentens resor frågor från allmänheten liksom tidigare infordrade upplysningar mottagas av annan tjänsteman och i vissa fall också besked lämnas. Att konsulenten i fortsättningen liksom nu bör vara skyldig att även utom den sedvanliga tjänstetiden i sin bostad stå till förfogande för besvarande av telefonförfrågningar o. dyl. finner utredningen uppenbart. Konsulentens tjänstgöring hos länsstyrelsen och ianspråktagandet av hans tid för det interna länsstyrelsearbetet måste avvägas med beaktande av att tyngdpunkten allt fortfarande bör ligga på det yttre arbetsområdet. I allmänhet synas arbetsformerna för barnavårdsassistenten, sådana de i praxis utformats sedan institutionens tillkomst, kunna tagas till utgångspunkt för ordnandet också av konsulentens tjänstgöring. Därvid är dock att märka att de båda i viss utsträckning torde böra tagas i anspråk för föredragning i länsstyrelsen. I vart fall böra de närvara vid föredragningar dä sä påfordras med hänsyn till arten av förekommande ärenden. Länsstyrelseutredningen har vidare övervägt lämpligheten av en förändring av konsulentens och barnavårdsassistentens uppgifter efter vissa linjer som antytts av socialvårdskommittén och befolkningsutredningen. Länsstyrelseutredningen har därvid funnit att barnavårdsassistenten icke k a n påläggas ökade uppgifter, tagna från konsulentens arbetsområde, utan att assistentens nuvarande huvudsakliga arbetsuppgifter bli åsidosatta. E t t belägg härför finner utredningen bland annat i det förhållandet, att inom de flesta län återinförts ett barnavårdsombud, vilken organisation med inrättandet av barnavårdsassistenterna ansågs skola bli överflödig. Den fara för dubbelarbete, som med nuvarande ordning förefinnes, bör emellertid kunna elimineras, då både konsulenten och barnavårdsassistenten komma att tillhöra länsstyrelsen. Samarbetet och samordningen bör då kunna ordnas i önskvärd omfattning såväl dem emellan som i förhållande till förste provinsialläkaren. Det ingår i sektionschefens uppgifter att vaka häröver. Ehuru som nyss sagts barnavårdsassistentens arbetsuppgifter icke torde kunna ökas, böra assistentens befogenheter ej vara så begränsade att hon ej kan t. ex. vid en inspektion granska även andra socialvärdsfrågor än sädana som i första hand falla inom hennes befogenhetsområde. En utvidgning av assistentens formella befogenheter skulle därför icke innebära någon nämnvärd ändring i sak men väl medgiva en bättre samordning och en smidigare fördelning av vissa inspektionsuppgifter. Även om utredningen självfallet icke avser annat än att barnavården även fortsättningsvis skall vara assistentens utan gensägelse främsta uppgift, synes det av praktiska skäl önskvärt att ur arbetsfördelningssynpunkt och för att dubbelinspektioner skola kunna undvikas de formella kompetensreglerna justeras. Utredningen utgår från att detta skall kunna instruktionsvägen lösas på ett tillfredsställande sätt.

353 På grund av vad sålunda anförts vill utredningen förorda att i varje län skola finnas två (i Gotlands län en) befattningshavare med uppgifter i huvudsak motsvarande fattigvårds- och barnavårdskonsulentens, länsnykterhetsnämndens ombudsmans samt barnavårdsassistentens uppgifter med de ändringar som ovan angivits. Dessa befattningshavare skola tillhöra länsstyrelsen och vara placerade på socialsektionen (eller motsvarande) och böra förslagsvis benämnas socialkonsulent respektive socialassistent. För deras yttre verksamhet böra fastställas särskilda bestämmelser. De nya barnavårdsombuden böra åtminstone tills vidare icke inflyttas i länsstyrelsen. Genom deras tillkomst ha vissa arbetsuppgifter avlyftats från barnavårdsassistenten, som därmed fått större möjligheter att ägna sig åt allmän tillsyn och egentlig konsulentverksamhet. Det ligger dock stor vikt uppå att ett intimt samarbete upprättas mellan barnavårdsassistenten och barnavårdsombudet. Länsstyrelsen bör ha tillsyn över att sådant samarbete sker och på allt sätt befrämja detsamma. Länsstyrelsen torde dessutom såvitt möjligt böra upplåta lokal åt barnavårdsombudet. Om ombudet har lokal i anslutning till länsstyrelsens lokaler torde samarbetet kunna underlättas. Instansordningen har ur principiella synpunkter behandlats i kap. 2 (sid. 39 ff.). Såvitt särskilt angår socialvårdsärendena må här erinras om att i yttrandena över socialvårdskommitténs förut berörda förslag angående socialvårdens organisation m. m. från något håll framhölls hurusom den omständigheten, att socialstyrelsen enligt nämnda förslag skulle utöva inseendet över och ledningen av socialvårdens verksamhet med befogenhet att meddela anvisningar, icke vore något hinder för att socialvårdsärendena bibehölles hos länsstyrelsen. F r å n annat håll betonades att svårigheterna med gränsdragningen mellan länsstyrelsens och socialstyrelsens kompetens icke torde bli av den art, att de icke jämförelsevis lätt skulle kunna övervinnas; under kristiden utfärdades anvisningar från centrala verk till lokala myndigheter utan att egentliga kompetenskonflikter förekommit. Utredningen vill vidare erinra om att socialvårdskommittén i sitt nyssn ä m n d a förslag ävensom i det nu framlagda förslaget rörande socialhjälp förordat att besvär över länsorganets (länssocialnämnds resp. länsstyrelses) beslut i bl. a. sådana socialmål, som nu gå från länsstyrelsen till kammarrätten, skulle behandlas av en särskild inom socialstyrelsen inrättad domstolsavdelning. Socialvårdskommittén framhöll i sitt betänkande angående obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, att länsstyrelserna i fråga om de allmänna barnbidragen placerats som en instans under socialstyrelsen. En utveckling i samma riktning syntes vara oundviklig även på andra områden. Kommittén underströk emellertid att man därvid måste tillse, att icke en olämplig centralisering av beslutanderätten i enskilda ärenden ägde rum. Som utredningen tidigare framhållit är utredningen beredd att i princip godtaga en lagfäst skyldighet för länsstyrelsen att i vissa avseenden följa

354 direktiv från centrala verk. Utredningen hyser icke några betänkligheter mot att länsstyrelsen ålägges att vid utövande av sin verksamhet beträffande ledningen och tillsynen av socialvården ställa sig till efterrättelse av socialstyrelsen utfärdade anvisningar. Beträffande socialvårdsarbetet gäller att, ehuru tyngdpunkten i verksamheten enligt sakens natur måste ligga i periferin och grunda sig på kontakten med de enskilda fallen, detta lokala arbete måste bedrivas efter någorlunda enhetliga linjer och med beaktande av den speciella expertisens erfarenheter. En direktivrätt för socialstyrelsen gentemot länsstyrelsen är visserligen i första hand betingad av de av utredningen föreslagna förändringarna beträffande nykterhetsvården, mödrahjälpen samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas ställning och uppgifter. Men utredningen har i princip intet att erinra mot att direktivrätten utsträckes till andra områden, där den kan anses sakligt motiverad. Handläggningen. Utredningen behandlar i andra sammanhang mera ingående tillvägagångssättet vid ärendenas handläggning inom sektionerna i allmänhet ävensom formerna för lekmännens medverkan därvid. Utredningen inskränker sig därför här till att i korthet antyda hur systemet bör k u n n a fungera i fråga om socialvårdsärendena. Sektionens personal kommer i regel att bestå av sektionschefen, i vissa fall ytterligare en eller flera på sektionen helt eller delvis tjänstgörande föredragande, socialkonsulenten, socialassistenten samt en landskanslist ävensom viss biträdespersonal. Föredragningen fördelas av sektionschefen, i regel efter vissa i arbetsordning fastställda riktlinjer. Därvid bör bland annat hänsyn tagas till å ena sidan nödvändigheten av att i vissa fall föredragningen måste ombesörjas av lagfaren befattningshavare och å andra sidan de särskilda socialvärdstjänstemännens och landskanslistpersonalens olika lämplighet och fallenhet för föredragningsuppgifter. I fråga om föredragningen torde särskilt böra beaktas att vid inspektioner gjorda iakttagelser i regel skola föredragas av den inspekterande. I den mån rättelse på under hand gjorda påstötningar icke erhålles, upprättas en promemoria av den inspekterande, vilken promemoria lägges till grund för länsstyrelsens vidare åtgärder. Föredragning kommer regelmässigt att ske inför landshövdingen eller — i dennes frånvaro eller på grund av särskild arbetsfördelning — inför avdelningschefen. I vissa ärenden bör länsstyrelsen emellertid kunna uppdraga beslutanderätten åt sektionschefen eller eventuellt åt annan föredragande. I förekommande fall deltaga lekmän i besluten under ordförandeskap av den som sålunda eljest är beslutande. I regel måste emellertid de ärenden, där lekmän skola medverka, anses vara av den vikt att landshövdingen eller avdelningschefen bör deltaga i besluten och sålunda leda sammanträdet med lekmännen. Bland ärenden där beslutanderätten bör kunna utövas av sektionschefen kunna nämnas ärenden rörande ersättningstvister

355 och ersättning av staten enligt 8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. barnavårdslagen, tillämpning av bestämmelserna i nordiska fattigvårdskonventionen, nödställda sjömän och nödställda svenska undersåtar, vissa ärenden rörande förskottering av underhållsbidrag för barn och vissa mödrahjälpsärenden. I en del av dessa och liknande fall torde beslutanderätten kunna uppdragas även åt annan befattningshavare på sektionen än dess chef. I de ärenden där landshövdingen utövar beslutanderätten kominer regelmässigt också avdelningschefen att deltaga i den slutliga handläggningen (ehuru ej som medbeslutande).

/.

Sammanfattning

De överväganden och förslag beträffande länsstyrelsens uppgifter och organisation för socialvårdsändamål, vilka utredningen här ovan framlagt, synas i huvudsak kunna sammanfattas på följande sätt. I. Utredningen utgår från att organisationen skall vara sådan att man i möjligaste mån kan lägga statens gransknings- och beslutanderätt i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna samt betonar behovet av samarbete med andra organ för socialpolitiken. II. Utredningen utgår vidare vid utformningen av organisationen i stort sett från länsstyrelsens nuvarande uppgifter med de ändringar som föranledas av a) länsstyrelsens övertagande av tillsynsuppgifterna i fråga om nykterhetsvården samt av mödrahjälpsärendena, b) utredningens förslag om lekmannamedverkan i länsstyrelsen, c) ålderdomshemsreformen, d) utredningens förslag om överflyttning av vissa uppgifter från landskontoret till landskansliet, e) utredningens överväganden om behovet av en effektivare ledning och tillsyn av det lokala socialvårdsarbetet, f) kommunindelningsreformens verkningar. På socialvårdssektionen skola, i vart fall tillsvidare, även handläggas hälso- och sjukvårdsfrågor. Utredningen fäster också uppmärksamheten på vissa önskemål och förslag om ytterligare utvidgning av länsstyrelsens uppgifter och effektivisering av dess arbete men tager icke annan hänsyn härtill än att organisationen utformas så att för nämnda ändamål erforderlig personal utan större svårigheter skall k u n n a inpassas i organisationen. De förslag m. m. som här särskilt komma i fråga äro a) behov av utökat samarbete särskilt med landstinget på vissa till socialvården hörande eller därtill angränsande områden,

356 b) en eventuell framtida utökning av de nykterhetspolitiska uppgifterna i länsinstansen, c) alkoholistvårdsutredningens förslag om processen i alkoholistärendlena, d) lösdriveriutredningens förslag, e) socialförsäkringarnas mellaninstansproblem, f) decentraliseringsutredningens förslag, g) kontrollen av verksamheten med de allmänna barnbidragen samt h) den väntade socialhjälpsreformen. III. Utredningen föreslår att samtliga socialvårdsärenden och därmed närbesläktade frågor skola handläggas på en särskild inom landskansliet tillskapad socialsektion. Särskilda formella kompetensvillkor torde icke böra föreskrivas beträffande chefen för denna sektion. För tjänstgöring på sektionen placeras av länsstyrelsen därutöver erforderligt antal andra befattningshavare, bl. a. någon landskanslist. Därvid bör iakttagas, att, om sektionschefen icke är lagfaren, i handläggningen av vissa ärenden bör deltaga en lagfaren befattningshavare. Där sådan icke kan tilldelas sektionen, lämnas den erforderliga medverkan av utom sektionen stående befattningshavare. I vissa fall innefattas det juridiska momentet i handläggningen i avdelningschefens granskning. På socialsektionen placeras vidare nuvarande fattigvårds- och barnavårdskonsulenten, som jämväl övertager de på länsnykterhetsnämndens ombudsman ankommande tillsynsuppgifterna, samt barnavårdsassistenten. Nämnda befattningshavare benämnas socialkonsulent respektive socialassistent. I samband därmed upphäves begränsningen av den sistnämndas uppgifter formellt. Länsstyrelsen bör kunna förfoga över dessa befattningshavare på sätt som i varje särskilt fall är lämpligt. IV. Sektionschefens huvudsakliga uppgifter utom att leda och fördela det interna arbetet avses skola omfatta ledningen av den synnerligen viktiga initiativverksamheten, vidare föredragningsskyldighet, samordning av inspektionsverksamheten (bl. a. konsulentens, assistentens, förste provinsialläkarens och länsveterinärens), utövande av egen inspektionsverksamhet ävensom samarbete med landstinget. På sektionschefen vilar också i första hand ansvaret för att erforderligt samarbete äger r u m såväl med övriga sektioner inom länsstyrelsen som ock med andra myndigheter. Han svarar därvid jämväl för att kontinuerlig kontakt hålles med socialstyrelsen och att dess anvisningar beaktas. Bland de ärenden, som sektionschefen i regel själv torde böra föredraga, märkas frågor om tvångsåtgärder med avseende pä alkoholmissbrukare, understödstagare, försörjningspliktiga och lösdrivare, omhändertagande av barn, besvärsmål och andra ärenden angående utgivande av understöd m. m., frågor om rättelser av missförhållanden i fråga om anstalter av olika slag ävensom om ålägganden för kommuner att vidtaga vissa åtgärder,

357 frågor om godkännande av plan för ålderdomshem, besvärsmål rörande allmänna barnbidrag, frågor om åtgärder i anledning av redovisningar rörande bidragsförskott, mödrahjälp och familjebidrag åt värnpliktiga samt slutligen vissa hälsovårdsärenden. Då sektionschefen icke är lagfaren torde föredragningen i vissa av dessa ärenden få omhänderhas av annan, lagfaren befattningshavare. Bland ärenden, som k u n n a fördelas till föredragning av annan befattningshavare (ev. landskanslist), märkas i första hand vissa ersättningstvister, vissa ärenden rörande nordiska fattigvårdskonventionen samt vissa statsbidragsärenden. Konsulenterna och assistenterna avses i första hand skola föredraga frågor som uppkommit med anledning av deras inspektionsverksamhet, i den mån föredragningen icke bör övertagas av sektionschefen, men kunna också i vissa fall utnyttjas även för annan föredragning. Landskanslistens huvudsakliga uppgifter böra vara, utom att svara för diarier och register samt expeditionen, att bereda ärenden som överlämnas till honom ävensom att utföra eller ha tillsyn över granskningen av redovisningar rörande bidragsförskott, mödrahjälp och familjebidrag. Han bör också som nämnts kunna åläggas viss föredragningsskyldighet.

KAPITEL

15 Den allmänna hälso- och sjukvården I. INLEDNING Jämlikt landshövdinginstruktionen har länsstyrelsen bland annat att taga befattning med den allmänna hälso- och sjukvården. Denna del av sina ämbetsåligganden fullgör länsstyrelsen på skilda vägar. Enligt olika lagar och författningar åligger det länsstyrelsen att utöva kontroll och tillsyn över att vederbörande myndigheter och tjänstemän fullgöra sina åligganden i avseende å allmän sundhet och sjukvård och att gällande bestämmelser därom efterlevas. Såsom besvärsinstans över hälsovårdsnämnderna och vissa andra lokala hälso- och sjukvårdande myndigheter prövar länsstyrelsen för hälso- och sjukvården i länet betydelsefulla frågor. Vidare ankommer det på länsstyrelsen i vissa fall, exempelvis i samband med epidemier och epizootier, att utfärda de föreskrifter, som ur hälso- och sjukvårdssynpunkt k u n n a anses erforderliga. Vid en närmare redogörelse för de uppgifter, som sålunda ankomma på länsstyrelsen, synes en viss överskådlighet k u n n a vinnas genom uppdelning

358 av uppgifterna i dels sådana som sammanhänga med hälsovård i allmänhet (allmän sundhet, sanitära förhållanden, livsmedelskontroll e t c ) , dels ock sådana som ha avseende å den egentliga sjukvården, inklusive sinnessjukvården. Vidare synes av lämplighetsskäl i detta sammanhang också böra behandlas länsstyrelsens befattning med djursjukvården och veterinärväsendet över huvud. Slutligen bör nämnas att länsstyrelsen på dessa områden även har vissa uppgifter i samband med statsbidragsgivning och en del kamerala frågor.

II. GÄLLANDE ORDNING A.

Allmänna

hälsovården

Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer enligt 55 § 1 mom. hälsovårdsstadgan medicinalstyrelsen, som har att i sådant avseende till ledning för vederbörande hälsovårdsnämnder meddela nödiga råd och anvisningar. Den grundläggande bestämmelsen för länsstyrelsens befattning med den allmänna hälsovården är given i 2 mom. av samma paragraf, där det stadgas att länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver, att kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården, för vilket ändamål länsstyrelsen äger att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten. När genom vederbörande läkares eller nämnds anmälan eller på annat sätt till länsstyrelsens kunskap kommer, att i stad eller på landet förefinnas missförhållanden i avseende på allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas. Bland de allmänna tillsynsbefogenheterna enligt nämnda stadga kan vidare nämnas, att länsstyrelsen enligt 30 och 30a §§ har att pröva kommunala beslut om antagande av ny eller ytterligare föreskrift utöver vad stadgan innehåller eller om upphävande eller ändring av sådan föreskrift samt i vissa fall själv kan — med skyldighet dock att i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning — meddela dylika föreskrifter, att hälsovårdsnämnd enligt 3 och 38 §§ är skyldig att på anmodan av länsstyrelsen skyndsamt sammanträda samt att länsstyrelsen enligt 60 § är besvärsmyndighet. Till den allmänna sundhetskontrollen torde även böra hänföras länsstyrelsens befogenheter enligt kungörelsen den 26 november 1943 (nr 124) angående flyttning av gravsatt lik m. m. att pröva och avgöra frågor om upptagande av gravsatt lik för flyttning till annan grav eller undergående av eldbegängelse. I länsstyrelsens befogenheter på hälsovårdens område ingår också viss kontroll och tillsyn över vatten och vattendrag. Enligt förordningen den

359 19 juli 1941 (nr 654) om kontroll av vattenledningsvatten har länsstyrelsen såvitt angår kontrollen av vattenledningsvatten i stort sett samma befogenheter och skyldigheter som enligt hälsovårdsstadgan och andra författningar ankomma på länsstyrelsen i frågor, som äga samband med den allmänna hälsovården. Jämlikt lagen den 20 juni 1941 (nr 615) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden kan länsstyrelsen meddela förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig rening eller föreskriva åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav. Länsstyrelsen kan också i vissa fall förordna särskilda tillsyningsmän. Med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen har vidare Kungl. Maj :t genom kungörelse den 17 oktober 1941 (nr 843) om meddelande av bestämmelser mot förorening genom fast avfall eller genom avfall från fartyg förordnat, att erforderliga föreskrifter till förebyggande av att vatten förorenas genom utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet eller genom avfall från fartyg må utfärdas av vederbörande länsstyrelse. I fråga om livsmedelskontrollen har länsstyrelsen vissa åligganden, som avse tillsyn över saluhållandet av köttvaror samt tillverkningen av och handeln med vissa andra livsmedel. Enligt lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus äger sålunda länsstyrelse på framställning av den kommunala representationen och efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott stadga köttbesiktningstväng för stad, kommun eller samhälle av mindre storleksordning eller område därav. Beträffande kringföringshandel med kött och charkuterivaror skall hälsovårdsnämnd enligt kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror till länsstyrelsen insända uppgift om lämnat eller återkallat godkännande av förvaringslokal eller fordon, som begagnas i dylik handel. För besiktning av sådana fordon förordnar länsstyrelsen särskild veterinär. Vederbörande länsstyrelse fungerar även som besvärsinstans ifråga om besiktnings- respektive kontrollveterinärs beslut eller åtgärd enligt förenämnda lag om köttbesiktning m. m., enligt kungörelserna den 30 november 1934 angående kontrollslakterier (nr 559), angående under offentlig kontroll ställda charkuterifabriker (nr 560) och angående kontroll vid utförsel av kött (nr 563) samt förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid införseln till riket av köttvaror och djurfett. Länsstyrelsens befattning med livsmedelstillverkningen avser främst kontroll av beredningen av mjölk och matfett. Den som till avsalu vill tillverka margarin, margarinost, fettemulsion och konstister skall enligt förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. göra skriftlig anmälan därom till länsstyrelsen. Tillverkningen skall stå under tillsyn av en av länsstyrelsen förordnad tillsyningsmän. Om till-

360 verkningen ej sker på tillfredsställande sätt, kan länsstyrelsen förbjuda fortsatt tillverkning till dess rättelse skett. — Om tillsyn över mejerier ges bestämmelser i mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174). Den omedelbara tillsynen utövas av hos lantbruksstyrelsen anställda mejeriinspektörer. Länsstyrelsen kan i vissa fall förordna om stängning av mejeri tills vidare eller på viss tid. — Beträffande pastörisering av mjölk och grädde mi. m. föreskrives i förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m., att talan mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende angående dispens från pastöriseringstvång skall föras hos länsstyrelsen.

B. Egentliga

sjukvården

Länsstyrelsens uppgifter på den egentliga sjukvårdens område äro i huvudsak begränsade till åtgärder, som ha till syfte att motverka spridning av vissa sjukdomar, varjämte länsstyrelsen på sinnessjukvårdens område har vissa speciella uppgifter. Länsstyrelsens uppgifter i förstnämnda avseende finnas främst angivna i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443), karantänskungörelsen den 4 maj 1934 (nr 142), lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning, tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113) och lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Allmänt åvilar det länsstyrelsen att övervaka, att vederbörande lokala myndigheter och läkare fullgöra sina åligganden enligt epidemilagen. För detta ändamål kan länsstyrelsen förelägga lämpligt vite. Länsstyrelsen skall i vissa fall förordna tjänsteläkare att besöka ort, där smittsam sjukdom förekommer eller misstankes. Uppträder smittsam sjukdom av svårare art, synnerligen elakartat eller med större utbredning, skall länsstyrelsen hållas underrättad om sjukdomens fortgång och vidtagna åtgärder samt i vissa fall göra anmälan till chefen för inrikesdepartementet och medicinalstyrelsen. Länsstyrelsen äger i dylika fall även förordna, att epidemilagens stadganden om epidemisk sjukdom skall för viss tid äga tilllämpning. För skydd mot införande genom landtrafik av pest, kolera, fläckfeber eller smittkoppor från finskt eller norskt område, som förklarats smittat av sådan sjukdom, åligger det länsstyrelsen i gränslän att vid behov anordna bevakning vid de allmänna trafiklederna över gränsen. Anser länsstyrelse, att trafik över gränsen bör förbjudas, skall den anmäla detta till Kungl. Maj:t (49 § karantänskungörelsen). Även med avseende på skyddskoppympningen har länsstyrelsen att övervaka hälsovårdsnämndernas fullgörande av deras åligganden och kan härför förelägga viten. På framställning av hälsovårdsnämnd eller tjänsteläkare må länsstyrelsen vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi påbjuda

361 ympningsplikt i den omfattning som erfordras. Tredskas den som är ansvarig för ympningspliktens fullgörande efter vitesföreläggande av hälsovårdsnämnd att fullgöra sin skyldighet och anmäles förhållandet till länsstyrelsen, äger denna ge nytt föreläggande vid förhöjt vite. Vid överträdelse av vad i tuberkulosförordningen stadgas om förbud att i viss rörelse sysselsätta person, som icke styrkt sig vara fri från smittsam tuberkulos, må länsstyrelsen pä framställning av hälsovårdsnämnd vid vite förbjuda, att rörelsen fortsattes. I egenskap av hälsovårdsmyndighet enligt lex veneris har länsstyrelsen inseendet över befattningen med de åtgärder, som avse att förekomma könssjukdomarnas utbredning. Till länsstyrelsens närmare åligganden hör att vid sjukdoms förekomst å mera avlägsen ort förordna läkare att besöka platsen. Om vidare någon underlåter att efterkomma sundhetsinspektörs anmaning att inställa sig hos läkare för undersökning eller sjukbehandling eller att låta intaga sig till sjukhusvård, hänskjutes ärendet till hälsovårdsmyndigheten (i regel länsstyrelsen), som äger förordna härom. Föreligger fall av uppenbar tredska, k a n dylikt förordnande ges utan föregående varning och i brådskande fall må sundhetsinspektören meddela interimistiskt förordnande. Detta skall dock omedelbart underställas hälsovårdsmyndighetens prövning. Över hälsovårdsnämnds beslut eller åtgärd enligt de nu berörda sjukvårdsförfattningarna ävensom enligt kungörelsen den 31 augusti 1938 (nr 563) om sanitär kontroll över luftfarten kunna besvär anföras hos länsstyrelsen. Enligt sinnessjuklagen den 19 september 1929 åligger det länsstyrelsen att, då någon för brott tilltalad, som icke är häktad, genom domstols utslag förklarats på grund av sinnesbeskaffenhet från ansvar fri och han är i behov av vård å sinnessjukhus, förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus för vård. Övriga bestämmelser om länsstyrelsens ämbetsuppgifter på sinnessjukvårdens område äga huvudsakligen samband med kontroll enligt 5 kap. stadgan angående sinnessjukvården i riket över vård av sinnessjuka och sinnesslöa, som icke äro intagna å sinnessjukhus eller vårdhem, ävensom med kontroll enligt kungörelsen den 9 december 1927 (nr 484) angående kontroll i vissa fall över enskild vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilka förklarats berättigade till inträde å staten tillhörig vårdanstalt. Sedan hjälpverksamhet blivit anordnad vid samtliga statens sinnessjukhus, har emellertid denna kontrollerande verksamhet överlåtits på vederbörande hjälpverksamhetsläkare, varför bestämmelserna om länsstyrelsernas befogenheter och åligganden härutinnan numera torde sakna praktisk betydelse.

362 C.

Djursjukvården

I sammanhang med redogörelsen för länsstyrelsens befattning med hälsovården synas också böra behandlas länsstyrelsens uppgifter på djursjukvårdens och veterinärväsendets område. Bestämmelserna härom återfinnas i allt väsentligt i epizootilagen den 12 april 1935 och epizootikungörelsen samma dag (nr 106). Det åligger sålunda länsstyrelsen att vaka över att nämnda lag och enligt densamma meddelade bestämmelser noggrant iakttagas. Länsstyrelsen äger hos Kungl. Maj:t göra framställning om lagens tillämpning även å andra djursjukdomar än däri särskilt angivna. Genom skilda kungörelser har en sådan utsträckning av lagens tillämpningsområde också genomförts beträffande ett flertal smittsamma husdjurssjukdomar. Dä sjukdom som här avses inträffat eller kan antagas förefinnas, gäller i stort sett att länsstyrelsen skall förklara område för smittat eller misstänkt för smitta och, delvis i samråd med veterinärstyrelsen, utfärda de bestämmelser som erfordras. Pä länsstyrelsen ankommer även att förklara ett vidare omkringliggande område för skyddsområde och i samband därmed utfärda bestämmelser. I epizootikungörelsen lämnas närmare stadganden om vad länsstyrelsens föreskrifter i olika fall böra innehålla, jämväl ur hälsovårds- och ordningssynpunkt. Därest någon underlåter att fullgöra anbefalld åtgärd, skall den genom länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad. För fall av mul- och klövsjuka finnas särskilda bestämmelser i epizootikungörelsen samt i vissa avseenden i kungörelsen den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid utbrott av mul- och klövsjuka m. m. Kan sjukdomen befaras utbryta skall länsstyrelsen från kommunerna infordra uppgift å personer lämpliga att utföra arbete såsom desinfektörer, slaktare ni. m., samt upprätta och till vederbörande chefsveterinär översända förteckning å sådan personal. Med vägförvaltningsmyndigheten skall överenskommelse träffas om eventuellt anlitande av dess arbetskraft och materiel för gravgrävning. För länsstyrelsernas befattning med bekämpandet av boskapspest och elakartad lungsjuka samt svinpest gälla enligt epizootikungörelsen i huvudsak samma bestämmelser som ifråga om mul- och klövsjuka. Beträffande sjukdomarna rots, vattuskräck, koppor hos får, mjältbrand och frasbrand, skabb hos får och häst, hönspest och hönskolera samt smittsam kastning hos häst finnas särskilda föreskrifter om länsstyrelsens utfärdande av smitt- eller misstänktförklaring, förordnande av tjänsteveterinär för undersökningar, anställande av jakt å vissa djur, påbud att hålla hund i band eller om dödande av kattor m. fl. åtgärder. För bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur åligger det länsstyrelsen enligt kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur — förutom att utfärda smittförklaring — att övervaka tillämp-

363 ningen av de bestämmelser, som avse att förhindra, att sjuka kreatur införas till kastsjukefritt eller kastsjukeskyddat område. En allmänt övervakande uppgift åvilar länsstyrelsen även ifråga om tillämpningen av förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. Till djursjukvårdens område torde även böra hänföras länsstyrelsernas befattning med kontroll ur smittoskyddssynpunkt av in- och utförsel av levande djur. Vissa föreskrifter härom ha redan nämnts vara angivna i kungörelsen om bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur. Grundläggande skyddsbestämmelser beträffande införsel återfinnas i kungörelsen den 9 december 1948 (nr 127) angående vad iakttagas bör till förekommande av smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket. Enligt denna åligger det länsstyrelsen, om smittsam sjukdom utbrutit å närbelägen utrikes ort, att i brådskande fall utan att avvakta kommerskollegii förordnande påbjuda, att de i kungörelsen angivna bestämmelserna skola iakttagas. över varje besiktning å införda djur, som veterinär verkställt enligt författningen, skall denne avgiva berättelse till länsstyrelsen, som därefter förordnar om vidtagande av erforderliga åtgärder. Länsstyrelse förordnar vidare särskild kontrollant å lossningsort för tillsyn över reningsbehandling i vissa fall av införda djurdelar. Införsel av nötkreatur, får, get eller svin må enligt kungörelsen den 13 september 1928 (nr 352) angående införsel till riket av idisslande djur och svin ske endast till vissa orter och icke av annan än den, som anmält sig som importör av sådana djur hos länsstyrelsen i det län, där importorten är belägen. Genom kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 436) om införsel av nötkreatur till de sex nordligaste länen och Gotlands län är därjämte föreskrivet, att nötkreatur icke få införas till de nämnda länen med mindre länsstyrelsen i införsellänet därtill lämnat tillstånd. — Utförsel av klövbärande djur och hästar till av mul- och klövsjuka smittat land får enligt kungörelsen den 3 januari 1931 (nr 1) med vissa bestämmelser rörande utförsel av klövbärande djur och hästar till av mul- och klövsjuka smittat land — med visst undantag — äga rum allenast efter tillstånd av länsstyrelsen. D.

Länsstyrelsens

experter

I sin verksamhet på förevarande områden biträdes länsstyrelsen av vissa experter, nämligen dels förste provinsialläkaren med de honom underställda tjänsteläkarna (i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg fyller förste stadsläkaren de uppgifter som eljest ankomma på förste provinsialläkaren) och dels länsveterinären med distriktsveterinärerna. Förste provinsialläkaren. Enligt allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442) skall för varje län finnas en i länets residensstad 24—016428

364 stationerad förste provinsialläkare ävensom en biträdande förste provinsialläkare. Förste provinsialläkaren åligger, bland annat, att utöva tillsyn över den allmänna hälso- och sjukvården inom länet, att verkställa de inspektioner, undersökningar och andra tjänsteförrättningar, som enligt instruktionen ankomma på honom eller vilkas utförande av myndighet uppdrages åt honom, samt att tillhandagå länsstyrelsen och menigheter inom länet med räd och anvisningar rörande allmänna hälso- och sjukvården. Han är också skyldig att mottaga förordnande å byråchefsbefattning i medicinalstyrelsen. Förste provinsialläkaren har att i frågor angående allmän hälso- och sjukvård till medicinalstyrelsen avgiva infordrade förslag och utlåtanden samt, om anledning därtill förekommer, jämväl själv göra framställning samt att fullgöra vad medicinalstyrelsen i övrigt uppdrager åt honom i tjänsten. Förste provinsialläkare skall i rådgivande egenskap biträda länsstyrelsen vid handläggning av länets hälsovårdsangelägenheter och i sådant avseende dels på anmodan avgiva yttranden i mål och ärenden, som angå hälsovårdsförhållandena inom länet, dels ock bringa till länsstyrelsens kännedom sanitära missförhållanden, varom han erhållit vetskap, samt föreslå åtgärder för deras avhjälpande. I övrigt åligger det honom att övervaka iakttagandet av vad länsstyrelsen föreskriver i avseende å hälsovården samt att utan dröjsmål verkställa de förrättningar, vartill förordnande av länsstyrelsen meddelats honom. Förste provinsialläkaren har vidare inseende över tjänsteläkarna i länet och skall ägna tillsyn åt tandläkare, apoteksföreståndare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor, fältskärer m. m. Han har vidare vissa befogenheter gent emot hälsovårdsnämnderna. Han skall också utöva tillsyn över sjukhus, sjuk- och vilohem, förlossningshem, dispensärer, brunnsoch badanstalter, institut för ljusbehandling, medicinska och hygieniska institut samt anstalter för blinda och dövstumma — allt dock med vissa undantag, bl. a. för inrättningar och anstalter som drivas av staten. Han är jämväl skyldig att utöva tillsyn över fattigvårdsanstalter, anstalter för vård och uppfostran av barn samt skolor samt har närmaste överinseendet över viss vård av sinnessjuka m. fl. samt över anstalter för kroniskt sjuka. Förste provinsialläkaren har vidare vissa speciella åligganden med avseende på motverkande av epidemier samt könssjukdomar, på skyddskoppympningen samt beträffande barnmorskeväsendet. En viktig och tidskrävande uppgift är den honom ålagda skyldigheten att en gång årligen visitera varje apoteksinrättning inom länet. Förste provinsialläkare tillsättes av Kungl. Maj:t på förslag av medicinalstyrelsen. Biträdande förste provinsialläkare förordnas av medicinalstyrelsen. Biträdande förste provinsialläkare, som skall vara en i länets residens-

365 stad eller dess omedelbara närhet boende läkare, åligger att då förste provinsialläkaren är i tjänsteärende frånvarande från residensstaden under mer än ett dygn, handlägga denne åliggande löpande ärenden, vilka icke tåla uppskov. Länsveterinären. Jämlikt allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr 616) skall för varje län finnas en i länets residensstad stationerad länsveterinär. Länsveterinär utnämnes av Kungl. Maj :t på förslag av veterinär styrelsen. Länsveterinären åligger, bland annat, att utöva tillsyn över den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren ävensom över den animala födoämneskontrollen inom länet, att verkställa de inspektioner, undersökningar och andra tjänsteförrättningar, som enligt instruktionen ankomma på honom eller vilkas utförande av myndighet uppdrages åt honom, samt att tillhandagå länsstyrelsen, hushållningssällskap och kommunala myndigheter inom länet med räd och anvisningar rörande den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren samt den animala födoämneskontrollen. Länsveterinär har att i frågor angående allmän hälso- och sjukvård bland husdjuren samt animal födoämneskontroll till veterinärstyrelsen avgiva infordrade förslag och utlåtanden samt jämväl själv göra erforderliga framställningar ävensom att fullgöra vad veterinärstyrelsen i övrigt uppdrager åt honom i tjänsten. Länsveterinär skall i rådgivande egenskap biträda länsstyrelsen vid handläggning av ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren ävensom den animala födoämneskontrollen inom länet och i sådant avseende dels på anmodan avgiva yttrande i dylika ärenden, dels ock bringa till länsstyrelsens kännedom missförhållanden, varom han erhållit vetskap, samt föreslå åtgärder för deras avhjälpande. I övrigt åligger det honom att övervaka iakttagandet av vad länsstyrelsen föreskriver i dylika ärenden samt att utan dröjsmål verkställa de förrättningar, vartill förordnande av länsstyrelsen meddelats honom. Länsveterinär har vidare inseende över tjänsteveterinärer vid det civila veterinärväsendet i länet samt är skyldig att samarbeta med vissa kommunala myndigheter m. fl. Länsstyrelsen granskar och godkänner av förste provinsialläkaren och länsveterinären föreslagna resplaner, upptagande erforderliga inspektionsoch andra tjänsteresor för året. Vid uppgörande av sin resplan skall länsveterinären i vissa avseenden samråda med förste provinsialläkaren enligt medicinalstyrelsens cirkulärskrivelse den 24 januari 1934. Sedan tjänsteförrättningarna enligt planen avslutats skola rapporter och protokoll däröver avlämnas till länsstyrelsen. Av de ärligen avgivna redogörelserna för vederbörandes tjänsteverksamhet och tillståndet i länet pä respektive verksamhetsområden skall ett exemplar tillställas länsstyrelsen.

366 Provinsialläkare och distriktsveterinär åligger enligt förenämnda instruktioner att ställa sig till noggrann efterrättelse av länsstyrelsen meddelade förordnanden och ålägganden. De äga till länsstyrelsen ingiva framställningar eller förslag rörande hälso- och sjukvården inom distrikten. I sin tillsynsverksamhet skall provinsialläkare för främjande av allmän sundhet söka medverkan av länsstyrelsen. Denna fastställer av honom vart tredje år ingiven plan för kontroll- och inspektionsresor inom distriktet. Rapporter över företagna resor skola avgivas till länsstyrelsen. För ordnande av provinsialläkares mottagning i en avlägset belägen kommun har kommunen möjlighet att, om överenskommelse icke kan uppnås med läkaren, göra framställning i ämnet hos länsstyrelsen, som äger besluta i ärendet. Enligt kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar åligger det veterinär att ställa sig till noggrann efterrättelse av länsstyrelsen meddelade föreskrifter i fråga om bekämpande av smittosamma husdjurssjukdomar. Vad här anförts om länsstyrelsens förhällande till provinsialläkare och distriktsveterinärer har i tillämpliga delar avseende även ä stads- och stadsdistriktsläkare samt köpings- och municipalläkare, resp. stadsveterinärer. III.

REFORMFÖRSLAG

Frågan om hälso- och sjukvårdens framtida organisation och huvudmannaskap, administration, ekonomi och finansiering behandlas i medicinalstyrelsens betänkande om den öppna läkarvården i riket (SOU 1948: 14). Här skall blott i korthet beröras styrelsens förslag såvitt det angår den statliga regionala organisationen. För motiveringen till förslagen torde få hänvisas till betänkandet (särskilt sid. 266—284). I betänkandet skisseras en regional organisation efter två olika alternativa linjer för den enligt i betänkandet angivna principer reformerade hälso- och sjukvården. Enligt den ena borde den regionala organisationen bygga på förste provinsialläkarna, vilka skulle tilläggas vidgade befogenheter och ingå i länsstyrelserna som en särskild avdelning. På sådana länsstyrelsernas hälsovårdsavdelningar borde då förutom förste provinsialläkaren finnas anställda 1—4 biträdande provinsialläkare, en administrativ chefstjänsteman, en byggnadsinspektör samt erforderlig biträdespersonal. På avdelningarna borde till en början ankomma de uppgifter, som nu tillkomma förste provinsialläkare. Beträffande tjänsteläkarväsendet borde hälsovårdsavdelningarna härutöver svara för vissa nya statliga uppgifter på området, t. ex. beträffande bostäder, mottagningslokaler, inventarier och biträdespersonal åt tjänsteläkarna m. m. Hälsovårdsavdelningarna borde hålla sin uppmärksamhet på frågan om distriktsindelning och allmänt taget vara tjänsteläkarnas förmän.

367 Enligt detta alternativ borde förste provinsialläkaren föredraga större ärenden och ärenden av principiell betydelse för landshövdingen men i övrigt besluta på föredragning av vederbörande byråchef för hälsovården. Omfattningen av hans byråmässiga arbete skulle göra det uteslutet att han kunde biträda landstinget; däremot borde han själv eller representant för honom deltaga i hälso- och sjukvårdsberedningarnas sammanträden med rätt att få skiljaktig mening antecknad till protokollet. Därest en dylik lösning ifrågakomme, borde den emellertid enligt medicinalstyrelsens mening endast få provisorisk karaktär. Åtskilliga anmärkningar kunde nämligen göras däremot. Allmänt känt vore, att länsstyrelsernas arbetsbörda vore stor nog, trots att den hittills i fråga om hälsooch sjukvård i huvudsak endast omfattat sanitära frågor, och att man tvärtemot att söka tillföra länsstyrelserna nya arbetsuppgifter på senare tid sökt avlasta dem. Förste provinsialläkarna skulle förvandlas från flygande inspektörer till byråtjänstemän. Den avgörande anmärkningen vore dock den, att anordningen skulle bidraga till att konservera den olämpliga uppdelningen av uppgifterna på ett antal delvis små sjukvårdsområden. Av vissa i betänkandet närmare angivna skäl borde enligt medicinalstyrelsen de regionala ställiga uppgifterna beträffande hälso- och sjukvården anknytas till områden med befolkningssiffror mellan 600 000 och 1,5 milj. Såsom centrum i ett sådant område borde finnas ett undervisningssjukhus. I anslutning till dessa, för närvarande fyra och enligt förslaget så småningom sex, borde inrättas statskommunala hälsovårdsstyrelser, vilka borde från medicinalstyrelsen övertaga provinsialläkarfrågorna, allmänna och speciella hjälpåtgärder vid epidemier samt åtgärder enligt karantänsföreskrifterna, enligt bestämmelserna om sanitär kontroll över luftfarten, om skyddskoppympning och om difterivaccination ävensom vissa frågor rörande förvaltningen och driften av sinnessjukhusen. Hälsovårdsstyrelserna skulle allenast i vissa frågor vara underställda medicinalstyrelsen. Hälsovärdsstyrelserna borde bestå av förslagsvis tio av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter under ordförandeskap av en hälsovärdschef, som skulle vara ensam beslutande i ärenden av mindre vikt. Under honom borde finnas två byråchefer, den ene för medicinska och den andre för administrativa ärenden. I den administrativa byrån borde ingå ett byggnadskontor under närmaste ledning av en byggnadsinspektör. Vid hälsovårdsstyrelsens sammanträden borde beslut fattas genom omröstning, varvid såsom styrelsens mening borde gälla majoritetens, där denna översteg tre fjärdedelar av det fastställda antalet ledamöter. I andra fall borde som styrelsens mening gälla den, som omfattades av hälsovårdschefen. Vid ett genomförande av detta förslag borde förste provinsialläkarna bibehållas vid i stort sett nuvarande arbetsuppgifter. I stad, där statlig hälsovårdsstyrelse funnes, vore det önskvärt, att expeditionslokal och skrivhjälp tillhandahölles förste provinsialläkarna av hälsovårdsstyrelsen, varigenom

368 nu utgående expensersättningar till dessa förste provinsialläkare skulle bortfalla. Dessutom borde biträdande förste provinsialläkareinstitutionen på visst sätt utvidgas m. m. I två särskilda den 10 maj 1949 avlämnade promemorior, nr 25 och 26 (stencilerade), angående decentraliseringsfrågor inom medicinalstyrelsens respektive veterinärstyrelsens verksamhetsområde framlade decentraliseringsutredningen vissa decentraliseringsförslag. I den förstnämnda promemorian framhöll sagda utredning inledningsvis, bland annat, att de statliga lokala organ, till vilka decentralisering av medicinalärenden i allmänhet torde kunna tänkas ske i större omfattning, vore länsstyrelserna och förste provinsialläkarna. Dessa organ vore emellertid icke i allt rustade för att övertaga ett större antal ärenden från medicinalstyrelsen. Länsstyrelserna saknade sålunda medicinsk kompetens och förste provinsialläkarna torde icke alltid kunna förutsättas ha tillräcklig administrativ förfarenhet. Därtill komme att förste provinsialläkarna i regel saknade expeditionshjälp för handhavandet av ett ökat antal ärenden. En förutsättning för att decentralisering till de statliga länsorganen på hälsooch sjukvårdsområdet skulle kunna ske i större omfattning vore därför, att den i denna instans tillgängliga kompetensen i administrativt och medicinskt avseende närmare samordnades i någon form. Därvid åsyftades i första hand ökad samverkan mellan länsstyrelserna och förste provinsialläkarna. För att ytterligare förstärka länsorganen i medicinskt avseende skulle man kunna tänka sig utnyttjande i någon form, t. ex. såsom konsulterande läkarnämnder, av den medicinska expertis, som i övrigt kunde vara tillgänglig inom länen. Decentraliseringsutredningen hade icke funnit sig ha anledning att närmare ingå på de sålunda berörda spörsmålen i vad mån ett samordnande lämpligen borde ske av de statliga länsorganen för hälso- och sjukvården utan förutsatte att denna fråga komme att upptagas av länsstyrelseutredningen. Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåg sig decentraliseringsutredningen kunna föreslå överflyttande av beslutanderätt till länsstyrelserna allenast i ett fåtal ärendegrupper. Beviljande av semester och annan ledighet samt förordnande av vikarie för tjänsteläkare ansågs k u n n a handhas av länsstyrelsen, men denna decentralisering borde icke ske förrän läkarbristen hävts i sådan omfattning, att det kunde antagas att länsstyrelserna i de flesta fall skulle kunna anskaffa lämpliga vikarier utan att vända sig till centralt organ. Motsvarande borde gälla beträffande förordnande av vikarier å distriktstandläkartjänster. Frågor om befrielse från skyddskoppympning borde avgöras av länsstyrelsen med biträde av förste provinsialläkaren. Samma ordning borde kunna gälla i fråga om ärenden rörande inskränkning i apoteks öppethållande, men med hänsyn till det ringa antalet dylika ärenden samt till att medicinalstyrelsen utfärdat normerande

369 bestämmelser härom fann utredningen icke anledning att i fråga om dessa ärenden framlägga något förslag. I samma promemoria behandlades vidare bland annat frågan om forum för godkännande av upprättade planer för den förebyggande mödra- och barnavården, för folktandvårdens ordnande och för distriktsvård. Decentraliseringsutredningen hänvisade därutinnan till sin promemoria nr 17, för vars innehåll delvis redogjorts i kap. 14, samt förklarade att vad i sistnämnda promemoria anförts beträffande den statliga ledningen av barnhemsvården i viss mån vore tillämpligt även i fråga om den förebyggande mödra- och barnavården, folktandvården och distriktsvården. Utredningen anförde i denna fråga att länsstyrelserna icke vore så organiserade, att de kunde antagas vara i stånd att beträffande sistnämnda värdområden fullgöra de uppgifter, som enligt utredningens förslag skulle ankomma på dem beträffande barnhemsvården, nämligen fastställande av plan för barnhem och dess verksamhet, tillstånd till upprättande av vissa barnhem, fastställande av reglemente för barnhem samt behandling av vissa framställningar om statsbidrag. Av denna anledning förklarade sig utredningen icke vilja framlägga något decentraliseringsförslag i dessa avseenden. En förstärkning av länsstyrelsernas organisation kunde framdeles bringa frågan i annat läge. Slutligen berördes i promemorian nr 25 ärenden angående kastrering, sterilisering och avbrytande av havandeskap samt granskning av rapporter rörande verkställda kastreringar, steriliseringar och aborter. På grund av att befattningen med dessa ärenden innebure en avsevärd arbetsbelastning vore en decentralisering önskvärd. Därvid syntes ligga närmast till hands att anförtro beslutanderätten åt länsstyrelserna med biträde av förste provinsialläkaren och något slag av konsulterande läkarråd, sammansatt av den inom länet tillgängliga medicinska expertisen på olika områden. Det kunde emellertid antagas att svårigheter åtminstone för närvarande skulle föreligga att alltid vinna tillgång till erforderlig expertis i länen. Med hänsyn till denna och vissa andra omständigheter ville utredningen icke föreslå någon decentralisering. Skulle framdeles visa sig att medicinsk expertis bleve tillgänglig inom de skilda länen, borde emellertid frågan upptagas till förnyat övervägande. I promemorian nr 26 föreslog decentraliseringsutredningen att beslutanderätten skulle överflyttas till länsstyrelserna dels — med biträde av länsveterinären — i ärenden rörande befrielse från skyldighet att hålla köttbesiktningsbyrå, dels ock i fråga om bestämmande i vissa fall av stationsort för distriktsveterinär. Därjämte anförde utredningen, bland annat, att hinder icke syntes föreligga att överflytta den pä veterinärstyrelsen ankommande tillsynen över efterlevnaden av pastöriseringsförfattningarna t. ex. å länsveterinärerna om dessa i någon form kunde få expeditionshjälp

370 från länsstyrelserna. Frågan härom övervägdes enligt vad decentraliserinigsutredningen inhämtat av länsstyrelseutredningen. I ett den 26 september 1949 avgivet betänkande med förslag till liivsmedelsstadga m. m. (SOU 1949: 43) ha 1948 års livsmedelssakkunniga framlagt vissa förslag bl. a. angående livsmedelskontrollens organisation. Dessa förslag bygga i stort sett på gällande ordning. Centralmyndighet för kontrollen skulle enligt förslaget, vad angår framställning och beskaffenhet av animala livsmedel, vara veterinärstyrelsen samt i övrigt (alltså även beträffande försäljningslokaler för animala livsmedel) medicinalstyrelsen. Centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen skulle statens institut för folkhälsan vara. Länsstyrelserna avses skola med biträde av förste provinsialläkaren och länsveterinären vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder samt vissa befattningshavare fullgöra sina åligganden beträffande den föreslagna livsmedelskontrollen. Hälsovårdsnämnderna skulle vara lokala organ för denna kontroll. Tjänsteläkare och tjänsteveterinärer skulle också medverka vid kontrollen. Gränsdragningen mellan läkares och veterinärers befattning med kontrollen anges böra ske efter i huvudsak samma grunder som skola gälla vid fördelningen mellan medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen. Länsstyrelsen skulle dock beträffande den lokala kontrollen vidtaga den jämkning i fördelningen, som kan vara betingad av förhållandena i orten. Slutligen avses även polismyndigheterna skola biträda vid kontrollen enligt vissa särskilda regler. Beträffande livsmedelskontrollen på landsbygden ha de sakkunniga haft under övervägande ett förslag om tillsättande av särskilda hälsovårdstillsyningsmän för landstingsområden. Något positivt förslag ha de sakkunniga icke framställt i frågan. De sakkunniga ha framhållit, att denna fråga gällde icke blott livsmedelskontrollen utan hälsovården i allmänhet och att hälsovårdsstadgan vore föremål för översyn av särskilda sakkunniga. Den föreslagna livsmedelsstadgan avses skola kompletteras genom lokala föreskrifter (matvarustadgor). Förslag till normalstadga har bifogats förslaget. Om förslag till lokal stadga innebär väsentlig avvikelse från normalstadgan, avses skola gälla att hälsovårdsnämnden, innan förslaget antages, skall inhämta yttrande av ett till statens institut för folkhälsan anslutet samarbetsråd för livsmedelshygien. IV.

UTREDNINGEN

Inledning. Då statsmakterna ännu icke tagit ställning till medicinalstyrelsens ovan refererade förslag samt de närmast aktuella decentraliseringsfrågorna knappast synas vara av någon större omfattning, har länsstyrelseutredningen vid sina överväganden av de till hälso- och sjukvården hörande organisationsspörsmålen i fråga om länsstyrelserna funnit sig böra i stort

371 sett utgå från nu gällande materiella bestämmelser. Samtidigt har emellertid utredningen sett som ett väsentligt önskemål att organisationen blir sådan att den i fall av behov utan större svårigheter eller återverkningar på andra håll skall kunna svälla ut och överta avsevärt vidgade uppgifter. I huvuddelen av de på förevarande område på länsstyrelsen ankommande uppgifterna har länsstyrelsen i fråga om den medicinska (respektive veterinärmedicinska) faktorn i förekommande ärenden att lita till förste provinsialläkarens och länsveterinärens expertis. I regel torde också länsstyrelsen, framför allt i ärenden där ekonomiska eller andra icke-medicinska synpunkter ej spela in och några avvägningsfrågor därför icke uppstå, vara hänvisad till att följa experternas mening. I stort sett torde man kunna säga att åtminstone vad de nuvarande länsstyrelseuppgifterna angår frågan om länsstyrelsens organisation på förevarande område är en fråga om förste provinsialläkarens och länsveterinärens ställning i förhållande till länsstyrelsen. De nuvarande länsstyrelseuppgifterna på själva hälso- och sjukvårdsområdet äro nämligen av en förhållandevis måttlig omfattning i förhållande till hela länsstyrelseverksamheten och kunna därför än så länge icke bilda grundvalen för en självständig sektion utan måste sammanföras med andra ärendegrupper. En annan sak är att särskilt förste provinsialläkarens medverkan i länsstyrelsen påkallas även vid många ärenden, där hälsovårdssynpunkterna icke äro de primära och som därför på grund av sin huvudsakliga art handläggas på annat håll i länsstyrelsen. På grund härav är det med avseende på frågan om länsstyrelsens inre organisation av relativt mindre betydelse, på vilken arbetsdetalj eller sektion hälsovårdsärendena handläggas. I och för sig skulle kanske anledning finnas att undersöka, huruvida icke vissa av länsstyrelsens nuvarande uppgifter kunde överlåtas på förste provinsialläkaren eller länsveterinären ensam. Utredningen har emellertid trott sig finna att samma resultat skulle kunna vinnas på en annan väg, som dessutom medgiver större variationer med hänsyn till olika lokala eller personella förhållanden. Sammanfattning av gällande ordning. Tyngdpunkten i såväl förste provinsialläkarens som länsveterinärens verksamhet ligger för närvarande på inspektions- och tillsynsuppgifterna samt den fackmässiga rådgivningen åt länsstyrelsen och andra myndigheter. Någon självständig beslutanderätt i administrativa frågor i samband med länsstyrelsernas uppgifter ha de i stort sett icke. Och där så är fallet är länsstyrelsen i regel besvärs- eller underställningsmyndighet. Därjämte äro de vederbörande centrala verks regionala ombud och förmän för tjänsteläkarna och tjänsteveterinärerna. I sin egenskap av de centrala verkens regionala organ utöva de kontroll och tillsyn jämväl på områden, vilka icke ligga inom länsstyrelsens verksamhetssfär. Därtill kommer att vissa förste provinsialläkare och länsveterinärer

372 utöva praktik. Detta gäller särskilt sådan länsveterinär, som samtidigt är distriktsveterinär. Slutligen må här också framhållas den konsulentverksamhet på sjukvårdsområdet, som vissa förste provinsialläkare utöva visavi landstingen. Enligt hos svenska landstingsförbundet i maj 1950 tillgängliga uppgifter voro i 17 landstingsområden vederbörande förste provinsialläkare knutna till landstingen för att på skilda sätt biträda som konsulter. Sammanfattningsvis torde kunna sägas att förevarande experter på många områden och beträffande en stor del av sin verksamhet fylla uppgifter, vilka icke ligga under länsstyrelsens domvärjo. Även om en undersökning i och för sig skulle vara motiverad, huruvida icke åtskilliga av dessa uppgifter med fördel kunde anförtros länsstyrelsen att med biträde av respektive expert utföra, har utredningen ansett sig böra avstå därifrån. En dylik undersökning torde kräva tid och skulle kunna försena framläggandet av utredningens förslag utan att mera avsevärda fördelar torde kunna förväntas. Utredningen inskränker sig därför att i detta avseende hänvisa till decentraliseringsutredningens ovan omtalade förslag. Länsstyrelseutredningen har således ansett sig böra koncentrera sina överväganden till det rent organisatoriska spörsmålet om vilken ställning förste provinsialläkaren och länsveterinären böra intaga i förhällande till länsstyrelsen för att med länsstyrelsens nuvarande uppgifter största möjliga samordning och de mest praktiska arbetsmetoderna skola ernås. Samordningsproblemen, som delvis också behandlas i andra sammanhang, bl. a. i kap. 2, ha särskilt avseende på vissa inspektions- och tillsynsuppgifter. Sålunda ha både förste provinsialläkaren och länsveterinären dylika uppgifter med avseende på livsmedelshandeln och födoämneskontrollen. Förste provinsialläkaren har vidare inspektionsskyldighet beträffande olika socialvårdsanstalter, vilka även skola inspekteras av bland andra statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent samt barnavårdsassistenten. Dessutom kan för förste provinsialläkarens del nämnas tillsynsverksamheten med avseende på vatten och vattendrag, där också tillsynen från fiskevårdsmyndigheterna kan komma in, samt den bostadshygieniska tillsynen, som kan beröra byggnadsmyndigheternas verksamhet. På senare tid har behovet av läkarmedverkan i socialvården allt klarare insetts. I regel lämnas dylik medverkan av tjänsteläkare, som efter undersökning av förekommande fall avgiva sina yttranden, men det skulle säkerligen vara av särskilt värde för länsstyrelsen om vid behandlingen av dylika ärenden inom länsstyrelsen läkarexpertis kunde deltaga. För vissa fall avser utredningen att läkare inom ramen för den allmänna lekmannamedverkan skall deltaga i handläggningen (se kap. 14). Även om behovet av dylik expertis ej sällan hänför sig till vissa specialiteter, t. ex. den psykiatriska, som förste provinsialläkaren väl i regel ej behärskar och som därför kanske bäst tillgodoses på sätt nyss antytts, torde likväl i regel även en allmän

373 socialmedicinsk erfarenhet vara betydelsefull, särskilt på ett mera förberedande utredningsstadium. Vidare uppkommer ofta vid den under länsstyrelsens ledning stående bebyggelseplaneringen behov av sanitetsteknisk sakkunskap. Denna representeras i viss mån av distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp men behöver ej sällan kompletteras med medicinska synpunkter. Som nämnts inskränker sig länsveterinärens medverkan i de uppgifter som nu berörts i huvudsak till födoämneskontrollen, medan förste provinsialläkarens insatser erfordras över betydligt vidare områden. Emellertid torde allmänt kunna sägas att omfattningen och intensiteten i förste provinsialläkarnas insatser på dessa olika områden variera betydligt, såväl inom skilda län som mellan de särskilda ämnesområdena. Till stor del beror detta otvivelaktigt på att med den relativt fria ställning dessa tjänsteläkare intaga de ofta inrikta sin verksamhet på de områden, där deras erfarenhet är rikast och för vilka deras intressen äro starkast. Härav följer väl gärna att den avvägning av prioriteten mellan olika uppgifter, som de sålunda själva göra, kanske icke alltid blir den ur allmänna synpunkter riktigaste. Frågan om prioriteten mellan olika arbetsuppgifter har emellertid ingalunda betydelse endast för inspektions- och tillsynsverksamheten utan också i kanske än högre grad för deras övriga verksamhet som länsstyrelsens experter, när det gäller att granska förslag och planer, verkställa utredningar och avgiva olika slag av yttranden. Vad slutligen angår arbetsmetoderna gäller beträffande dessa experter liksom i fråga om flertalet andra länsstyrelseexperter, att den ställning de ha i förhållande till länsstyrelsen föranlett tillkomsten av ett alltför omständligt remissväsen. Synpunkter på organisationsfrågan. Syftena med en organisationsförändring böra med hänsyn till vad sålunda anförts vara dels att förbättra samordningen i fråga om inspektions- och tillsynsverksamheten och dels att över huvud införa rationellare former för experternas medverkan i länsstyrelsearbetet. Under alla omständigheter lärer ett fastare organiserat samarbete än det som för närvarande på många håll bedrives böra åstadkommas. Om inspektionsverksamheten i länsinstansen kunde samordnas av en gemensam myndighet, skulle detta säkerligen innebära stora fördelar. Dubbelinspektioner skulle kunna undvikas. De inspekterande skulle pä platsen kunna jämföra sina iakttagelser och j ä m k a sina olika krav efter varandra, de inspekterade skulle besparas pä varandra följande inspektioner med kanske motstridiga anvisningar och dessutom behöva sätta till mindre tid och slutligen skulle den myndighet, i regel länsstyrelsen, som i sista hand skall taga ställning till de inspekterandes yrkanden, kunna få frågorna belysta från olika synpunkter på en gång. De långtidsplaner för inspektionsverksamheten, som länsstyrelsen nu har att granska, kunna icke uppgöras så specificerat, att det på grundval av dem är möjligt att åstadkomma någon

374 koordinering. En sådan synes möjlig att ernå endast om de olika inspektörernas verksamhet kan ställas under gemensam tillsyn och ledning. I det ovan berörda förslaget till livsmedelsstadga ha dessa synpunkter i någon m å n beaktats, men principfrågan kan därmed icke anses löst. I ärenden av olika slag, som nu remitteras till länsveterinären samt förste provinsialläkaren, förefaller den nuvarande ordningen med diarieföring på två ställen och med skriftliga yttranden i varje ärende innebära en ganska onödig omgång. Detsamma gäller beträffande gången av dessa experters initiativärenden, d. v. s. deras framställningar till länsstyrelsen om vidtagande av åtgärder i anledning av gjorda iakttagelser el. dyl. För att vinna de sålunda angivna syftena lära fastare former för dessa experters samarbete med länsstyrelsen böra konstrueras. Det ligger därvid nära till hands att låta ifrågavarande experter ingå i länsstyrelsen som dennas tjänstemän, varigenom på enklaste sätt den erforderliga samordningen skulle vinnas. Att man emellertid tvekar inför denna tanke sammanhänger med vissa särskilda omständigheter. Frågan om medicinalväsendets mellaninstansproblem måste inom en ganska snar framtid upptagas till prövning i hela sin vidd. Även om den nyss antydda förändringen icke i och för sig skulle föregripa en tänkbar lösning, kan det ur praktiska synpunkter och för att undvika flera förändringar än nödvändigt vara klokt att tills vidare föredraga en mera provisorisk lösning på den bestående ordningens grund. Vissa särskilda synpunkter på detta mellaninstansproblem redovisar utredningen längre fram i kapitlet. Båda experterna ha vid sidan av länsstyrelseuppgifterna andra statliga uppgifter, och det synes för närvarande knappast vara anledning att flytta in dessa uppgifter i länsstyrelsen. Experterna ifråga ha om än i olika omfattning på flera håll enskild praktik vid sidan av sin tjänst. De äro vidare förmän för tjänsteläkare respektive tjänsteveterinärer. Att för närvarande i större utsträckning än som nu är fallet underställa dessa länsstyrelsen synes varken erforderligt eller lämpligt. Även om man kan hävda att dessa vid sidan av länsstyrelsen liggande uppgifter icke utgöra något absolut hinder för att inordna experterna i länsstyrelsen — vilken myndighet de tillhöra eller sortera under torde icke i och för sig ha någon betydelse för deras fullgörande av uppgifter, som ligga utanför respektive myndighets område — torde praktiska synpunkter tala för att en viss försiktighet iakttages. De sålunda anförda synpunkterna ha visserligen något mindre relevans då det gäller länsveterinären än förste provinsialläkaren. Även om det såväl på grund härav som ock för att vinna erfarenhet av följderna av en organisationsförändring av antytt slag skulle finnas anledning att lösa denna fråga på ett annat sätt beträffande länsveterinären än förste pravin-

375 sialläkaren, tala enligt utredningens mening starkare skäl för att de båda i organisatoriskt avseende behandlas lika. Utredningens förslag. Ehuru stora fördelar onekligen ur många synpunkter skulle vara förenade med förste provinsialläkarens och länsveterinärens inordnande i länsstyrelsen, har utredningen med hänsyn till vad ovan anförts stannat vid att förorda vissa partiella reformer, genom vilka utredningen tror sig vinna de syften, som utredningen anser oeftergivliga för en bättre ordning. Beträffande inspektions- och tillsynsverksamheten ifråga om sådana objekt, som i ett eller annat avseende ligga under länsstyrelsens kontroll, böra större befogenheter ges länsstyrelsen att dirigera denna verksamhet. Ett steg i rätt riktning synes den i förslaget till livsmedelsstadga intagna bestämmelsen vara, att länsstyrelsen skall äga företaga jämkningar i fördelningen av inspektionsskyldigheten mellan läkare och veterinär. Utredningen finner emellertid påkallat att inspektioner icke blott såsom nu skola verkställas efter en allmän, av länsstyrelsen fastställd plan. Inspektionerna böra i princip i största möjliga utsträckning i enskilda fall utföras i samråd med länsstyrelsen och efter dennas anvisningar. Anvisningarna böra visserligen icke avse själva sättet för inspektionernas utförande men väl tiden och omfattningen för desamma. Med stöd av sådan rätt att utfärda anvisningar bör länsstyrelsen kunna samordna och fördela inspektionsverksamheten på lämpligt sätt. För att länsstyrelsen skall kunna bättre samordna dessa experters verksamhet med olika länsstyrelseuppgifter även på andra områden och för att ge länsstyrelsen större möjligheter att avgöra prioritetsspörsmål synes man böra instruktionsmässigt fastslå ett närmare samband mellan länsstyrelsen och dessa experter. Utredningen förordar därför att det — i viss mån i analogi med vad som gäller beträffande länsarkitekt — föreskrives att förste provinsialläkare och länsveterinär vid utförande av dem åliggande uppgifter inom området för länsstyrelsens ämbetsbefattning skola vara skyldiga att följa länsstyrelsens anvisningar samt att länsstyrelsen inom dessa gränser skall äga påkalla deras medverkan i länsstyrelsearbetet. I sistnämnda föreskrift bör också innefattas skyldighet för förste provinsialläkare och länsveterinär att åtaga sig föredragningsuppgifter i länsstyrelsen samt att, då länsstyrelsen sä bestämmer, vara närvarande vid föredragning av annan befattningshavare. Såsom föredragande eller eljest närvarande skola de ha reservationsrätt. Genom en dylik ordning vinnes möjligheter att förenkla formerna för experternas medverkan i länsstyrelsearbetet, då remissväsendet kan avsevärt begränsas. Utredningen finner vidare självfallet att förste provinsialläkaren och länsveterinären böra beredas expeditionslokal och biträdeshjälp hos länsstyrelsen. Biträdeshjälpen bör avse alla vederbörandes tjänsteuppgifter, icke endast dem som ligga inom länsstyrelsens ämbetsområde. Härigenom skulle

376 experterna beredas lättnad i sitt expeditionsarbete och en intensifiering av deras egentliga uppgifter borde på så sätt bli möjlig. Mot att förlägga förste provinsialläkarens expeditionslokal till länsstyrelsen kan visserligen anföras att han stundom får mottaga besök, vilka av humanitära skäl böra omgivas av viss diskretion. Om det i några fall så kan finnas önskvärt, är det givetvis intet som hindrar att dylika besök efter överenskommelse få avläggas hos honom i hans bostad eller i hans mottagningslokal, om han driver praktik. I regel torde emellertid dylika undantagsåtgärder icke vara av behovet påkallade. Utredningen anser sig så mycket mindre böra tillmäta dylika eller andra liknande skäl någon avgörande betydelse som medicinalstyrelsen i sitt förslag om den öppna läkarvården själv förordat, att förste provinsialläkare i samma städer som de statskommunala hälsovårdsstyrelserna skulle ha tjänstelokaler hos dessa styrelser. Den närmare utformningen av de båda experternas medverkan i länsstyrelsearbetet torde böra ske i huvudsak efter de riktlinjer, som utredningen skisserat i kap. 4. Härvid böra emellertid vissa särskilda synpunkter beaktas. Deras ianspråktagande för det interna länsstyrelsearbetet får icke medföra, att deras möjligheter att utöva verksamhet även vid sidan av de rena länsstyrelseuppgifterna försvåras. Utredningen har härvid särskilt tänkt på förste provinsialläkarnas verksamhet som experter eller konsulter åt landstingen. Det framstår för utredningen såsom synnerligen värdefullt att en kontakt på detta sätt skapats mellan den statliga hälsovårdsadministrationen och landstingens hälso- och sjukvårdsförvaltning. Utredningen är för sin del ingalunda benägen att föreslå en anordning, som skulle inkräkta på detta samarbete. Experternas fältarbete, deras inspektions- och tillsynsverksamhet i orterna, är en huvuduppgift, som i vart fall vid nu gällande ordning icke får försvåras. De båda experternas nuvarande karaktär av flygande experter bör icke genom de av utredningen föreslagna anordningarna förändras. De farhågor för en dylik utveckling, som utredningen vid sina undersökningar av dessa spörsmål trott sig finna hos åtskilliga av de nuvarande förste provinsialläkarna, synas i hög grad överdrivna. Möjligen kunna de återföras på det förslag till framtida hälsovårdsorganisation i länsstyrelsen, som framlagts i medicinalstyrelsens förenämnda utredning. Det är dock att märka att denna organisation avses för helt andra och betydligt mer omfattande uppgifter än de nuvarande. Därest uppgifter av den sålunda tänkta omfattningen skulle åläggas länsstyrelsen och förste provin- I sialläkaren, förefaller det visst troligt att förste provinsialläkaren vtrken skulle kunna bibehållas vid sin egenskap av flygande inspektör eller tjänstgöra som biträde åt landstinget. Under nu rådande och med utredningens förslag avsedda förhållanden torde sådana följder av den av utredningen tänkta organisationsförändringen ingalunda behöva befaras.

377 Då ifrågavarande experter icke skulle bli länsstyrelsens tjänstemän, bli de heller icke underkastade sedvanliga subordinationsregler inom länsstyrelsen. På grund härav men också med hänsyn till deras allmänna ställning kan det icke ifrågakomma att ställa dem under förmanskap av en sektionschef. Även om de såsom föredragande i och för sin föredragning äro skyldiga att efterkomma avdelningschefens anvisningar, är det i stort sett länsstyrelsen, som meddelar de erforderliga föreskrifterna om deras deltagande i länsstyrelsearbetet. Vederbörande byrå- eller sektionschef är icke behörig att genom tjänsteföreskrifter bestämma om handläggningen av ärenden, för vilka dessa experter äro närmast ansvariga, eller eljest ålägga dem särskilda uppgifter. I den mån icke överenskommelser om dessa och liknande ting kan träffas, får frågan hänskjutas till avdelningschefen eller landshövdingen. Motsvarande blir för övrigt fallet om förste provinsialläkaren eller länsveterinären anser sig bli förvägrad erforderligt biträde av byrå- eller sektionschef eller annan befattningshavare. Med avseende på vikariatväsendet torde vissa särskilda regler böra gälla vid förfall för endera av experterna. Det torde sålunda i regel icke vara möjligt att påfordra en lika omfattande medverkan av vikarien som av den ordinarie experten. Särskilt gäller väl detta biträdande förste provinsialläkarens tjänstgöring för förste provinsialläkaren vid kortare förfall. I regel torde därför vikarien på samma sätt som nu främst böra handha löpande och mera brådskande fall. I princip böra dock samma regler i formellt avseende gälla för den ordinarie och vikarien. Med hänsyn till den vikt, som ligger uppå att förste provinsialläkarbefattningarna rekryteras med goda krafter, är det nödvändigt att tillse att de med befattningarna förenade ekonomiska villkoren äro någorlunda tillfredsställande i jämförelse med vad annan läkarverksamhet kan erbjuda. På grund av det statliga lönesystemets uppbyggnad torde det icke vara möjligt att utforma själva löneförmånerna ur denna synpunkt. Under sådana förhållanden torde ur det allmännas synpunkt vara önskvärt att man lämnar möjlighet öppen för dessa befattningshavare att på lämpligt sätt utöka sina inkomster. I detta avseende förefaller just anknytningen till landstingen mycket acceptabel, då den måste anses innebära icke oväsentliga fördelar för samordningen av hälsovårdsarbetet i länen. Det är emellertid uppenbart att dessa icke-statliga uppdrag kunna komma att bereda ett visst besvär vid utformningen av förste provinsialläkarens och länsveterinärens skyldighet att tjänstgöra inom länsstyrelsen. Att sådan skyldighet icke skall föreligga, då han är hindrad av tjänsteresor eller andra tjänsteförrättningar utom länsstyrelsen är klart. I den mån konsultarbetet åt landstinget eller annan icke-statlig verksamhet kan utföras i samband med expeditionstjänsten hos länsstyrelsen torde hinder därför icke böra möta. I övrigt torde frågan få lösas genom direkta förhandlingar mellan länsstyrelsen och vederbörande utomstående huvudman. I den mån exper-

378 terna förutsättas skola eller eljest äro berättigade driva privatpraktik måste även viss hänsyn härtill tagas vid bestämmande av tjänstgöringen i länsstyrelsen. Vissa förste stadsläkare. Ett särskilt problem utgör till sist frågan om de förste stadsläkare (i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg), vilka ha att fullgöra de uppgifter, som eljest ankomma på förste provinsialläkaren. Det torde knappast böra ifrågakomma att ansluta dem till länsstyrelsen på samma sätt som förste provinsialläkarna. Såsom kommunala tjänstemän kunna de icke lämpligen infogas i ett statligt verk. De torde icke heller böra i vidsträcktare mån än vad nu är fallet ställas under länsstyrelsen. Det bör undvikas att på det sättet återinföra förste provinsialläkarens befattning med städer som en gång undantagits från hans tillsyn. Praktiska skäl tala dock för att man bör på förste stadsläkare, som här avses, kunna tillämpa den ordningen att han skall vara skyldig att närvara vid avgörande av honom berörande ärenden i länsstyrelsen med rätt att därvid anmäla reservation. Mot en dylik anordning synas några principiella invändningar icke kunna göras, och utredningen förordar den för sin del, varvid utredningen förutsätter att för inställelse i länsstyrelsen skall utgå ersättning för resa och traktamente. För övrigt torde remisserna till sådan förste stadsläkare kunna inskränkas i någon mån och ersättas av ett mera formlöst samråd mellan honom och förste provinsialläkaren. Särskilt bör detta kunna ske i vissa mera allmänna frågor av medicinsk karaktär, där den ortsbundna sakkunskapen icke är huvudsaken. Riktlinjer för en framtida utbyggnad av organisationen. Ehuru utredningen inser att vissa fördelar kunna vara förenade med en regional hälsooch sjukvårdsorganisation av den typ med särskilda statskommunala hälsovårdsstyrelser, som medicinalstyrelsen föreslagit, finner utredningen högst betänkligt om särskilda administrativa områden skulle tillskapas vid sidan av länen. Då emellertid uppenbarligen anledning finnes att antaga att de regionala statliga hälso- och sjukvårdsorganen i en kanske nära framtid böra förstärkas för att övertaga vidgade uppgifter, synas i detta sammanhang vissa riktlinjer böra anvisas, efter vilka en sådan förstärkning torde kunna ske. Önskvärdheten av att en dylik skiss presenteras här understrykes bland annat av decentraliseringsutredningens ovan redovisade överväganden. Som förut antytts äro länsstyrelsens uppgifter på här ifrågavarande område för närvarande icke av den omfattning, att de kunna utgöra grundvalen för en självständig sektion. Att så blir fallet synes vara den första förutsättningen för att en arbetsduglig och i olika avseenden kompetent organisation skall kunna byggas upp. I överensstämmelse med vad utredningen beträffande andra speciella områden inom länsförvaltningen föreslår, torde när tiden är inne organisationen för hälso- och sjukvården inom

379 länsstyrelsen böra byggas upp som en dylik särskild sektion. På grund av ärendenas art synes denna sektion böra inordnas i landskansliet. Som chef för densamma bör kunna placeras en läkare. Därest särskild läkarexpertis för socialvärden skall finnas inom länsstyrelsen, synas vissa skäl tala för att sådan knytes till hälso- och sjukvårdssektionen och därifrån ställes till socialsektionens förfogande. Den erforderliga juridiska och allmänt administrativa medverkan insattes alltefter behov i form av expeditionschef sgranskning av landssekreteraren eller genom deltagande i besluten från annan jurists sida. Erforderlig biträdespersonal avdelas av länsstyrelsen eller ställes tillfälligt till förfogande av avdelningschefen. Biträde av annan specialutbildad personal än läkare, t. ex. byggnadssakkunniga, lämnas av befattningshavare, som knytes vid sektionen eller ställes till förfogande från annan sektion. Byggnadsexpertisen synes med fördel kunna ställas till förfogande från länsarkitektkontoret eller från den för bostadspolitiska uppgifter avsedda ingenjörspersonalen. Ärendena torde böra avgöras i överensstämmelse med eljest för länsstyrelsen gällande regler, d. v. s. av landshövdingen, landssekreteraren eller chefen för hälsovårdssektionen efter föredragning och med den fördelning dem emellan, som kan vara stadgad i arbetsordning. Vissa ärenden böra kunna utan föredragning avgöras av chefen för sektionen eller eventuellt annan på sektionen tjänstgörande befattningshavare. Emellertid torde i vissa ärenden uppkomma behov av särskild medicinsk sakkunskap utöver den som finnes representerad i länsstyrelsen. I sådana fall kan det vara lämpligt att ärendena avgöras av ett läkarkollegium under ordförandeskap av den eljest beslutande. Till ledamöter i detta kollegium böra förordnas representanter för erforderliga specialiteter, t. ex. psykiatri, gynekologi och pediatrik, hämtade från den på vårdanstalter eller annorstädes i länet eller dess närhet verksamma läkarkåren. Därest så finnes erforderligt beträffande vissa ärendegrupper k a n också ett sådant medbeslutande kollegium bildas av lekmän som representanter för ortsintressen el. dyl. Den sålunda skisserade organisationen ansluter sig till utredningens förslag på andra områden och torde utan några organisatoriska svårigheter eller konsekvenser vid behov kunna genomföras, därest den av utredningen förordade organisationstypen för länsstyrelserna kommer till stånd. Sammanfattning. I avsikt bl. a. att förbättra möjligheterna till samordning och för att begränsa remissväsendet föreslås att förste provinsialläkare och länsveterinär skola vara skyldiga att åtaga sig uppgifter som föredragande i länsstyrelsen ävensom att eljest närvara vid handläggningen av visst ärende eller vissa slag av ärenden i länsstyrelsen. Som föredragande eller eljest närvarande skola de ha reservationsrätt och -plikt. Ifråga om inspektionsverksamheten avses länsstyrelsen instruktiönsvägen skola få ökade möjligheter att samordna dessa befattningshavares inspektioner såväl dem 25—016428

380 emellan som i förhållande till andra befattningshavares inspektionsverksamhet. Utredningen förordar även att vissa förste stadsläkare skola vara skyldiga att på kallelse närvara vid handläggningen i länsstyrelsen av dem berörande ärenden. Slutligen uppdrager utredningen vissa riktlinjer för en framtida utbyggnad av länsstyrelsens organisation för hälso- och sjukvården.

KAPITEL

16 Polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet I.

INLEDNING

Kungl. Maj :t är högsta polismyndighet i riket såväl i adminstrativt hänseende som vad angår polismaktens handhavande. Polismyndighet för hela riket utövas i vissa avseenden jämväl av cheferna för inrikes- och justitiedepartementen (den senare enligt tryckfrihetsförordningen). Inom länen intaga länsstyrelserna ställningen av högsta lokala polismyndighet. Motsvarande ställning tillkommer i Stockholm överståthållarämbetet. Under länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet har landsfogden i egenskap av länspolischef ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom länet, med undantag dock för Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, som äro undantagna från området för landsfogdens polisverksamhet. Närmast under landsfogden eller, vad angår stad som nyss nämnts, under länsstyrelsen har polischefen ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom distriktet. Polischef är i regel i stad med polismästare denne och i annat polisdistrikt distriktsåklagaren. Den administrativa polismyndigheten utövas såvitt angår landsbygden och flertalet städer av vederbörande polischefer, men i städer med poliskammare ankommer den administrativa polismyndigheten icke på polischefen utan på poliskammaren. Till myndighetsorganisationen inom polisväsendet höra även de myndigheter som handha den disciplinära bestraffningsrätten över polispersonalen. Härutinnan gäller att jämte polischeferna, vilka utöva den disciplinära bestraffningsrätten såvitt angår förseelser av ringare beskaffenhet, finnas inrättade särskilda disciplindomstolar, poliskollegier, för handhavandet av den disciplinära bestraffningsrätten i övrigt. Dessa poliskollegier äro även besvärsinstanser i förhållande till polischeferna. Den högsta besvärsinstansen utgöres av Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

381 II.

LÄNSSTYRELSEN

Länsstyrelsen intager i administrativt hänseende ställningen av besvärsinstans i förhållande till underlydande polismyndigheter. I vissa avseenden utövar länsstyrelsen dock omedelbart den administrativa beslutanderätten. Enligt lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket ha vissa befogenheter tillagts länsstyrelsen. Denna beslutar om indelning i polisdistrikt samt äger tillsätta ordinarie befattningshavare vid polisväsendet. Innehavare av fjärdingsmansbefattning utses genom val, som skall underställas länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger ock i vissa fall skilja befattningshavare vid polisväsendet från tjänsten. Länsstyrelsen prövar vidare av polisdistrikt fattade beslut angående avlöning, pensionering m. m. i avseende å befattningshavare vid polisväsendet. Om avlöning, pension m. m. av polisdistriktet bestämts till belopp, som uppenbarligen ej är skäligt eller om polisdistrikt eljest uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt polislagen äger länsstyrelsen, såvida erforderliga åtgärder på länsstyrelsens framställning icke vidtagas, förordna därom samt i fall av behov förelägga vite och fälla till sådant vite. Länsstyrelsen äger vidare förordna om bildande av kommunalförbund mellan kommuner, som ingå i ett polisdistrikt, samt har vissa befogenheter beträffande fastställande och ändring av förbundsordning för sådant kommunalförbund. Slutligen är länsstyrelsen besvärsinstans beträffande av polischef meddelat beslut enligt polislagen. Rörande länsstyrelsens allmänna uppgifter i övrigt i avseende å polisväsendet stadgas i 6 § landshövdinginstruktionen, att det tillkommer länsstyrelsen att såsom länets högsta polismyndighet ha ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt övervaka, att allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthållas och att, i händelse något däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder varda vidtagna. Vidare ankommer det pä länsstyrelsen att tillse, att polisdistrikten fullgöra vad dem i avseende å polisväsendet åligger, varjämte länsstyrelsen äger att, där ansvar icke är i lag bestämt, meddela erforderliga vitesbestämmelser för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Länsstyrelsen äger ock, där så befinnes nödvändigt, på statens bekostnad anställa extra polismän. Landshövdinginstruktionen innehåller därjämte stadgande om det subordinationsförhållande, vari de lokala polismyndigheterna och befattningshavarna vid polisväsendet stä till länsstyrelsen. I detta hänseende föreskrives, att under länsstyrelsen lyda, pä sätt särskilda författningar och instruktioner närmare bestämma, landsfogdarna i deras egenskap av länspolischefer samt länens magistrater, kommunalborgmästare, poliskammare, landsfiskaler och andra polischefer ävensom i övrigt till polisväsendet i länet hörande befattningshavare. Som ovan antytts är från länsstyrelsens befogenheter som länets högsta polismyndighet undantagen viss del av den disciplinära bestraffningsrätten.

382 III.

LANDSFOGDEORGANISATIONEN

Landsfogdeorganisationen infördes genom den vid 1917 års riksdag genomförda omorganisationen av fögderiförvaltningen. I den proposition, som låg till grund för omorganisationen, föreslogs bland annat, att de i fögderiförvaltningen dittills ingående kronofogdetjänsterna skulle indragas samt att befattningshavarna inom fögderiförvaltningen skulle utgöras av häradsskrivare och landsfiskaler ävensom en kategori nya tjänstemän, benämnda länspolismästare. Beträffande de sistnämnda föreslogs, att en länspolismästare skulle finnas i varje län utom såvitt anginge de tre nordligaste kustlänen, där antalet länspolismästare skulle vara tvä i vart län. Länspolismästaren skulle intaga en mellanställning mellan länsstyrelsen och landsfiskalerna samt närmast under länsstyrelsen vara polischef inom sitt distrikt. Vidare skulle länspolismästaren tjänstgöra såsom åklagare, då länsstyrelsen uppdroge visst ätal åt honom, samt i varje fall utöva tillsyn över landsfiskalernas åklagarverksamhet. Därjämte skulle han närmast under länsstyrelsen öva inseende över landsfiskalernas befattning med exekutionsväsendet, inventera deras medelsförvaltning och inspektera deras allmänna tjänsteverksamhet. Slutligen skulle länspolismästaren, vilken skulle inordnas såsom tjänsteman hos länsstyrelsen, k u n n a av densamma användas för hållande av sammanträden med menighet inom länet m. m. samt för att biträda med beredning av vissa ärenden. I anledning av propositionen anförde riksdagen rörande förslaget om inrättande av länspolismästare, att riksdagen funne den för dessa befattningshavare föreslagna benämningen mindre tillfredsställande samt att titeln landsfogde vore lämpligare. I övrigt biföll riksdagen propositionen i den del varom här är fråga dock med den inskränkningen att landsfogdarnas antal bestämdes till en i varje län eller således 24 i hela riket. Den landsfogdeorganisation som sålunda kom till stånd visade sig behäftad med vissa brister. På landsfogdarna hade lagts alltför många och alltför olikartade arbetsuppgifter, vilket medförde en splittring i landsfogdarnas verksamhet. Med anledning härav genomfördes år 1936 en reform av organisationen. Huvudsyftemålet med denna reform var att stärka landsfogdarnas ställning i åklagar- och polishänseende. Detta skedde dels därigenom att landsfogdarna befriades från dem åliggande kamerala uppgifter, främst skyldigheten att förrätta inventeringar hos olika medelsförvaltare, och dels därigenom att deras verksamhet som åklagare och polismän gjordes mera kvalificerad än tidigare, samtidigt som de i denna sin verksamhet erhöllo en mera markerad chefsställning än de förut intagit. Åklagarväsendet omorganiserades på det sätt, att länsstyrelsernas befattning därmed upphörde. Landsfogdarna blevo överåklagare i länen och ställdes i denna sin egenskap omedelbart under justitiekanslersämbetets inseende. Genom en år 1948 ikraftträdd omorganisation avlyftes de allmänna

383 åklagaruppgifterna från justitiekanslersämbetet och lades pä en nyinrättad myndighet, riksåklagarämbetet, under vilken myndighet landsfogdarna såsom åklagare sortera. I länsstyrelsernas ställning i förhållande till polisväsendet inträdde däremot ingen ändring i samband med 1936 års reform. Såsom länspolischefer äro landsfogdarna sålunda fortfarande underställda länsstyrelserna. De tidigare bestämmelserna rörande landsfogdeorganisationen voro meddelade i en instruktion av den 14 december 1917. I samband med nämnda reform ersattes denna instruktion av den nu gällande instruktionen av den 24 april 1936. Vad angår landsfogdens ställning såsom länspolischef har på sätt tidigare anmärkts organisationen icke enhetligt utformats, enär vissa städer undantagits från området för landsfogdens polisverksamhet. Enligt instruktionen ankommer det på Kungl. Maj:t att förordna om sådant undantagande. Av praktiska hänsyn ha de i inledningen omnämnda fyra städerna, där polisorganisationen är mera omfattande och står under kvalificerad ledning, undantagits. Det har befunnits lämpligt att polischeferna i dessa städer äro direkt underställda länsstyrelsen. Att märka är, att då i detta sammanhang talas om landsfogdens polisverksamhet avses därmed icke den befattning med förundersökning angående brott som landsfogden i egenskap av åklagare är skyldig att taga. I vad angår denna verksamhet liksom vad gäller landsfogdens åklagarverksamhet överhuvud omfattar landsfogdens verksamhetsområde vederbörande län i dess helhet. Beträffande Göteborg och Malmö gälla dock särskilda bestämmelser, i det att dessa städers åklagarmyndigheter lyda direkt under riksåklagarämbetet. Rörande landsfogdens uppgifter såsom länspolischef stadgas i instruktionen i huvudsak följande. Under länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet har landsfogden i egenskap av länspolischef ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom området för hans polisverksamhet. I första hand åligger det honom att vaka över att allmän ordning och säkerhet upprätthållas. Vidare skall landsfogden ha en allmän översyn av polisväsendet samt tillse att effektiviteten uppehälles. Sålunda skall han tillse, att gällande polisinstruktioner eller eljest för polispersonalen meddelade föreskrifter äro lämpade efter förhållandena samt att polisväsendet tillhörande befattningshavare på lämpligaste sätt utnyttjas för sina uppgifter och vederbörligen fullgöra sina åligganden, Särskild uppmärksamhet skall landsfogden ägna åt att de olika polisdistrikten fullgöra vad på dem ankommer till polisväsendets behöriga upprätthållande. Där i nu nämnda avseenden länsstyrelsens medverkan erfordras, har landsfogden att hos länsstyrelsen göra de framställningar vartill omständigheterna kunna föranleda. Även eljest då landsfogden under sin verksamhet som länspolischef iakttager förhållanden, som finnas böra komma till länsstyrelsens kännedom, skall han göra anmälan därom till länsstyrelsen. Landsfogden skall med uppmärksamhet

384 följa den underlydande polispersonalens verksamhet och såsom personalchef göra sig underrättad om de olika befattningshavarnas duglighet, nit och uppförande såväl i som utom tjänsten. I alla frågor rörande polisväsendet inom området för landsfogdens polisverksamhet, i vilka beslutanderätten tillkommer länsstyrelsen, skall länsstyrelsen inhämta landsfogdens yttrande. Denna anordning har införts till befästande av landsfogdens ställning som länspolischef och till befordrande av enhetlighet inom polisväsendet. För att landsfogden skall komma i så nära kontakt som möjligt med de underlydande polischeferna har skyldighet införts för dessa att kvartalsvis till landsfogden avgiva rapporter angående polisväsendet, s. k. polischefsrapporter. I dessa rapporter, vilka skola granskas av landsfogden, skola förändringar inom de lokala polisorganisationerna ävensom polischefernas verksamhet under det senast förflutna kvartalet i stora drag komina till synes. Å andra sidan åligger det landsfogden att årligen före den 1 februari till länsstyrelsen avgiva en summarisk berättelse angående sin polisverksamhet under det senast förflutna kalenderåret med uppgift om polisväsendets tillstånd och behov. Berättelsen skall tillika innehålla förslag till de åtgärder, som kunna finnas påkallade för avhjälpande av anmärkta brister. Av redogörelsen torde framgå, att länspolischefskapet främst har karaktären av en tillsynsmyndighet. Landsfogden har emellertid jämväl tillagts uppgifter som mera omedelbart sammanhänga med ledningen av polisväsendet. Sålunda tillkommer det landsfogden att närmast under länsstyrelsen svara för tillkallande av polisförstärkning, då behov därav uppkommer inom området för hans polisverksamhet. Vidare har landsfogden ålagts åtskilliga uppgifter med avseende å ledningen av statspolisens verksamhet. En uppgift, som i förevarande sammanhang torde böra framhållas, är att landsfogden för visst fall utövar chefskap över polispersonalen. Detta är förhållandet om en polisstyrka sammandrages å ort inom länet. För landsfogden föreligger därvid skyldighet att, efter länsstyrelsens förordnande, övertaga chefskapet över styrkan. Sammandrages styrkan ä ort inom området för landsfogdens polisverksamhet har landsfogden befogenhet att utan dylikt förordnande utöva chefskapet över styrkan. Slutligen gäller att, om landsfogden i visst län åvilande göromål äro av mindre omfattning, det åligger honom att efter förordnande av Kungl. Maj :t även utöva verksamhet inom länsstyrelsen. Landsfogdarna äro placerade i lönegrad Ca 32 och tillsättas av Kungl. Maj :t. I fem län (Stockholms, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län) finnas jämväl biträdande landsfogdar, en i varje län. Vad ovan sagts om landsfogde gäller i tillämpliga delar även för biträdande landsfogde. Särskilda bestämmelser om arbetsfördelningen mellan lands-

385 fogden och biträdande landsfogden äro meddelade. Biträdande landsfogdarna, som äro placerade i lönegrad Ce 30, tillsättas av Kungl. Maj :t. Hos vissa landsfogdar tjänstgöra rättsbildade biträden, landsfogdeassistenter. För dessa gäller en kungörelse den 24 april 1936. Landsfogdeassistent är pliktig att under landsfogdens ledning biträda denne i göromålen och har enligt kungörelsen vissa självständiga åligganden, främst av expeditioneli natur. Landsfogdeassistent, som fullgjort viss i kungörelsen närmare angiven praktisk tjänstgöring inom polis- och åklagarväsendet, kan dessutom förordnas att på eget ansvar fullgöra på landsfogde ankommande uppgifter. Enligt gällande personalförteckning skola finnas fyra landsfogdeassistenter med fast placering vid länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län ävensom åtta ambulerande landsfogdeassistenter. Dessa sistnämndas placering bestämmes av riksåklagarämbetet. Landsfogdeassistenterna, som äro placerade i lönegrad Ce 25, antagas av riksåklagarämbetet. Viss reglerad befordringsgång är fastställd för dem. Särskilda bestämmelser äro ock meddelade rörande aspiranter ä landsfogdeassistenttjänst. Sådana aspiranter antagas av riksåklagarämbetet.

IV.

POLISKOLLEGIET

Jämlikt 12 § lagen om polisväsendet i riket skall i varje landstingsområde och i stad, som ej deltager i landsting, finnas poliskollegium för behandling av dit hänskjutna frågor om disciplinär bestraffning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. Fråga om disciplinär bestraffning skall hänskjutas till poliskollegiet, så snart vederbörande polischef anser strängare straff än varning, förlust av löneförmåner i sju dagar eller mistning av tjänsten under samma tid böra tillämpas. Annan fråga om disciplinär bestraffning kan efter besvär komma under behandling i poliskollegiet. Poliskollegium skall bestå av fyra ledamöter, av vilka ordföranden tillsättes av Konungen och de övriga av landstinget respektive stadsfullmäktige. Samtliga ledamöter utses för fyra år. Till ordförande m å förordnas allenast borgmästare, lagfaren rådman eller häradshövding. Poliskollegium är beslutfört, då ordföranden och två av ledamöterna äro närvarande. Beslut fattas genom omröstning enligt rättegångsbalkens regler för annan domstol än häradsrätt. Enligt gällande landshövdinginstruktion är länsnotarie skyldig att ombesörja protokollföring vid poliskollegium.

386 V. 1939 ÅRS POLISUTREDNING I ett den 14 november 1944 avgivet betänkande (SOU 1944: 53 och 54) föreslog 1939 års polisutredning att polisväsendet skulle förstatligas. I organisatoriskt avseende förordade nämnda utredning att ledningen av polisväsendet närmast under Kungl. Maj:t skulle handhas av en polisstyrelse. För polisväsendets ledning närmast under polisstyrelsen skulle riket indelas i polismästardistrikt med en polismästare som chef för polisen i varje sådant distrikt. De lokala organisationsenheterna skulle utgöras av åklagardistrikten, d. v. s. av landsfiskalsdistrikten samt de städer som skulle bilda egna åklagardistrikt. I avseende å länsstyrelsernas ställning till organisationen skulle gälla, att länsstyrelserna skulle äga utöva en allmän tillsyn över polisväsendet inom vederbörande län med rätt för länsstyrelserna att påtala befunna brister och föreslå åtgärder till förbättring. Länsstyrelserna skulle även äga att på ett mera omedelbart sätt deltaga i själva polisarbetet. För detta ändamål skulle länsstyrelserna tillerkännas direktivrätt i förhållande till organisationen, innebärande att länsstyrelserna skulle äga meddela föreskrift om att en viss polisåtgärd skulle vidtagas. Direktivrätten skulle i avseende å uppgiftens beskaffenhet icke vara på annat sätt begränsad än att den skulle avse åtgärd för ordningens och säkerhetens upprätthållande. I övrigt skulle polismästaren i kritiska situationer söka samråd med vederbörande länsstyrelse rörande de åtgärder som borde vidtagas. Länsstyrelserna skulle bibehållas vid rätten att meddela vitesbestämmelser för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. I länsstyrelsernas ställning såsom administrativa myndigheter skulle ändring icke föranledas av förslaget. Vidare må nämnas, att landsfiskalsorganisationen icke skulle inordnas i polisorganisationen i annan bemärkelse än att landsfiskalerna i sin verksamhet såsom polischefer skulle lyda under myndigheterna inom denna organisation. Landsfiskalerna skulle sålunda fortfarande vara befattningshavare vid landsstaten.

VI. 1948 ÅRS POLISUTREDNING Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1948 ha särskilda sikkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande polisväsendets organisation och framlägga därav föranledda förslag. I direktiven för utredningen anförde statsrådet och chefen för inrikesdepartementet, bland anr.at, att om utredningen skulle ge till resultat, att polisväsendet helt eller deivis borde övertagas av staten, borde vid utredningsarbetet eftersträvas, att let lokala inflytandet fortfarande finge möjlighet att göra sig gällande i erforderlig utsträckning. Då länsstyrelserna för närvarande hade och ä'en vid ett förstatligande av polisväsendet alltjämt torde böra bibehålla ansvaret

387 för den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande i länem borde utredningen i första hand utgå från att ledningen av polisväsendet i länen skulle utövas av länsstyrelserna. Utredningen borde härvid beakta frågan, om särskilda åtgärder vore behövliga för att länsstyrelserna på ett rationellt sätt skulle kunna fullgöra sina polisiära åligganden. I samband därmed borde undersökas, huruvida de pä landsfogdarna ankommande överåklagar- och polisuppgifterna i vissa län kunde uppdelas på olika befattningshavare eller om denna verksamhet borde sammanföras för flera län. I dessa frågor borde samråd sökas med länsstyrelseutredningen. Skulle polisutredningen förorda ett bibehållande av den kommunala organisationsformen, borde bland annat statens bidrag till kostnaderna för polisväsendet upptagas till allsidig prövning. Det borde också undersökas om icke staten borde förbehållas större befogenheter vid fastställande av distriktsindelningen för att man skulle kunna fä större och mera enhetliga polisdistrikt. VII.

UTREDNINGEN

Inledning. Den omständigheten att länsstyrelsen samtidigt som den ä r länets högsta polismyndighet också är en allmän förvaltningsmyndighet komplicerar i viss mån frågan om länsstyrelsens organisation och formerna för utövningen av dess befogenheter beträffande allmän ordning och säkerhet. Med avseende på de administrativa ärendena på detta område torde några olägenheter icke behöva befaras. Annorlunda torde det emellertid ligga till beträffande den egentliga polisverksamheten. Med den nuvarande organisationen, då polisväsendet i länet ledes av en särskild befattningshavare, landsfogden, som är fristående från länsstyrelsen ehuru underställd densamma, torde emellertid funktionsfördelningen ha kommit att utbildas efter tämligen enhetliga linjer och med hänsyn till de praktiska behoven. Ehuru lösningen av frågan om länsstyrelsens organisation för uppgifterna på förevarande område måste röna inverkan av de åtgärder, vartill polisutredningens blivande förslag k a n föranleda, synes det för länsstyrelseutredningens del icke möjligt att avvakta statsmakternas beslut härom. Länsstyrelseutredningen har därför vid sina överväganden utgått från nuvarande ordning. Samtidigt har emellertid utredningen funnit angeläget att söka ge vissa anvisningar rörande den organisation, som torde bli erforderlig, därest polisväsendet förstatligas. Enligt polisutredningens direktiv synes det kunna förväntas att ledningen av polisväsendet alltfort skall komma att ligga hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens huvudsakliga uppgifter på förevarande område torde kunna uppdelas i dels sådana som ha avseende på förebyggande åtgärder vid tillsynen över allmän ordning och säkerhet och innefatta befogenheter att meddela generella ordningsföreskrifter m. m. eller särskilda dispenser, till-

388 stånd och föreskrifter, dels de med ställningen som högsta polismyndighet förenade befogenheterna att leda polisverksamheten samt dels slutligen sädana som avse administreringen av polisväsendet. För handhavandet av dessa uppgifter är länsstyrelsen pä olika sätt beroende av landsfogden samt de lokala polismyndigheterna. I de bada förstnämnda grupperna medverka de underlydande polismyndigheterna genom att taga initiativ, avgiva förslag och yttranden samt genom att handha den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av utfärdade bestämmelser och verkställa länsstyrelsens beslut. I den sistnämnda gruppen, som huvudsakligen innefattar frågor om polisväsendets organisation samt personalfrågor, avgiva de underlydande polismyndigheterna förslag och yttranden. Frågor berörande allmän ordning och säkerhet samt polisväsendet handläggas sålunda i länet i, bortsett från poliskollegiet, tre olika instanser, nämligen hos länsstyrelsen, landsfogden samt de lokala polismyndigheterna. Beslutanderätt i olika frågor tillkommer i allmänhet endast länsstyrelsen samt de lokala polismyndigheterna. Landsfogdens uppgift består i huvudsak i tillsynsverksamhet. Men därjämte utövar han befälet över polisen och kan därvid i vissa fall meddela order om särskilda polisåtgärder och sättet för deras utförande. Gentemot länsstyrelsen fungerar landsfogden i huvudsak som remissmyndighet och i vissa fall som verkställare eller förmedlare av länsstyrelsens befallningar. Länsstyrelsens ställning på polisväsendets område bestämmes i stort sett därav att länsstyrelsen är högsta polismyndighet i länet. Då tillsynen över allmän ordning och säkerhet är en länsstyrelsens fundamentala uppgift måste länsstyrelsen ha en omedelbar och ovillkorlig dispositionsrätt över polisorganisationen. På polisväsendets liksom på andra områden handhas emellertid de konkreta arbetsuppgifterna i denna övervakning av länsstyrelsen underordnade myndigheter. Länsstyrelsen biträdes på detta område vid tillsynsverksamheten — förutom av de lokala polismyndigheterna — av landsfogden såsom länspolischef och länsstyrelsens expert på polisväsendets område samt beträffande allmän ordning och säkerhet. Som ovan antytts kan landsfogden i vissa fall närmast under länsstyrelsen utöva befäl över polisen. Med hänsyn till den centrala ställning, som frågorna rörande allmän ordning och säkerhet samt polisväsendet sålunda intaga inom området för länsstyrelsens ämbetsbefattning, vore det i och för sig befogat att den befattningshavare, landsfogden, som särskilt svarar för effektiviteten hos polisväsendet, skulle tillhöra länsstyrelsens personal. Denna tanke vinner även i någon mån stöd av vissa olägenheter, som äro förenade med nuvarande ordning med två myndigheter i länsinstansen, önskvärdheten av en närmare organisatorisk samordning mellan länsstyrelsen och landsfogden understrykes sålunda bl. a. av det remissväsen, som nu karakteriserar dessa myndigheters förhållande till varandra, då landsfogden har att

389 avgiva yttrande till länsstyrelsen i alla på länsstyrelsen ankommande frågor rörande polisväsendet. Det kan också framhållas att åtminstone på sina håll vissa ordningsfrågor för närvarande över huvud icke komma under landsfogdens bedömande och stundom kanske icke ens bringas till hans kännedom. Flertalet till den första gruppen av länsstyrelsens uppgifter hörande ärenden torde sålunda ofta — i vart fall då det gäller rutinärenden eller eljest mindre viktiga frågor — avgöras efter direkt kommunikation mellan länsstyrelsen och vederbörande lokala polismyndighet. Vissa med den nuvarande ordningen sammanhängande olägenheter skulle väl kunna elimineras genom en översyn av funktionsfördelningen mellan länsstyrelse och landsfogde i syfte att ernå en rationellare arbetsfördelning med en viss självständig beslutanderätt för landsfogden. Dylika ändringar erbjuda emellertid vissa svårigheter bland annat med hänsyn till olika förhållanden inom skilda län. De torde dessutom många gånger icke kunna göras mera definitiva och omprövningar kunna bli nödvändiga, liksom behov av ny fördelning på förut icke berörda områden kan uppstå. Med hänsyn härtill synes en sådan organisatorisk samordning i första hand böra eftersträvas, som skulle kunna reducera dessa fördelningsproblem till en inre arbetsordningsfråga. Landsfogdens ställning karakteriseras av att han dels är länsstyrelsens expert såvitt angår polisväsendet samt den allmänna ordningen och säkerheten, dels länspolischef och dels överåklagare. I förstnämnda två egenskaper sorterar han under länsstyrelsen, i den sistnämnda icke. Då utredningen ur de synpunkter utredningen företräder icke anser någon förändring av landsfogdens nämnda befogenheter påkallad, har utredningen att anpassa sitt organisationsförslag med hänsyn till landsfogdens sålunda angivna allmänna ställning. För avgörandet av frågan huruvida landsfogden bör knytas närmare till länsstyrelsen och på vad sätt detta i så fall bör ske torde erfordras, att innebörden i hans allmänna ställning närmare klarlägges. Till en början torde då böra konstateras att landsfogdens polischefsuppgifter ligga utanför länsstyrelsen och sålunda, därest landsfogden som föredragande knytes till länsstyrelsen, icke falla under avdelningschefens befogenhet att meddela föreskrifter med avseende på det inre länsstyrelsearbete. Medan landsfogden såsom föredragande i vissa avseenden i det inre länsstyrelsearbetet skulle vara underställd avdelningschefen, har han i egenskap av länspolischef allenast att taga order av länsstyrelsen. Det må erinras om att landsfogden i Gotlands län tjänstgör som föredragande i länsstyrelsen i vissa ärenden. Ehuru denna distinktion i förstone kan synas bereda vissa svårigheter, torde den särskilda karaktären av polischefsuppgifterna i och för sig underlätta särskiljandet såväl mellan landsfogdens inre och yttre uppgifter som ock mellan länsstyrelsens och landsfogdens befogenheter.

390 Vad då först angår de uppgifter, som skulle tillkomma landsfogden inom länsstyrelsen, ligga dessa på det administrativa området. Det blir här fråga om polisväsendets organisations- och personalfrågor samt allmänna föreskrifter för polisverksamheten. Vidare kan landsfogdens medverkan påfordras i sådana tillstånds- eller dispensärenden eller förbudsärenden, som falla inom området för allmän ordning och säkerhet. Slutligen må framhållas att vissa på länsstyrelsen ankommande socialvårdsärenden kunna ha anknytning till landsfogdens uppgifter, exempelvis då det gäller ungdomsbrottsligheten eller eftervård åt straffade. Utanför länsstyrelsen åter faller den konkreta polisverksamheten. Landsfogdens tillsynsverksamhet kan tillhöra såväl den ena som den andra gruppen alltefter det aktuella objektet för tillsynen. För att belysa den skillnad, som enligt utredningens mening bör finnas mellan länsstyrelsens befogenheter och landsfogdens i fråga om den egentliga polisverksamheten, må det vara tillåtet att låna vissa uttryck från det militära området. Medan länsstyrelsens uppgifter böra ligga på det strategiska planet skola landsfogdens uppgifter vara av taktisk art. Länsstyrelsen skall — eventuellt på landsfogdens föredragning — besluta om och var sådan mera extraordinär polisverksamhet skall utövas, som i regel är förutsättningen för att landsfogden skall inträda i sitt befäl. Länsstyrelsen bör också ha befogenhet att i stora drag angiva hur den aktuella uppgiften skall lösas, men de praktiska modaliteterna därvid bör det ankomma på landsfogden att avgöra. Landsfogden bör emellertid även vara behörig att på eget initiativ ingripa och taga befäl över den ordinarie polisstyrkan på viss plats om omständigheterna kunna anses påfordra det. Då landsfogden är särskilt utbildad för handhavande av polischefsuppgifter bör det gälla som regel att länsstyrelsen, hos vilken eljest denna sakkunskap icke kan antagas vara företrädd, bör undvika att ingripa i fråga om utformandet av sådana praktiska åtgärder, för vilka denna utbildning är särskilt avsedd. Enligt utredningens mening synes sålunda möjligt att, även om landsfogden knytes närmare till länsstyrelsen, upprätthålla en tillräckligt markerad skillnad mellan hans uppgifter inom länsstyrelsen och hans uppgifter med avseende på den egentliga polisverksamheten. Landsfogdens ställning som länspolischef torde därför kunna bibehållas orubbad. Det måste emellertid här framhållas att landsfogdens uppgifter inom länsstyrelsen icke kunna tillåtas inkräkta vare sig på hans tillsynsuppgifter och övriga yttre verksamhet eller på hans uppgifter som överåklagare. I sistnämnda egenskap lyder han dessutom icke under länsstyrelsen. Genom de ofta tidskrävande brottsundersökningarna och uppvaktningarna i underoch överrätter i brottmål tages landsfogdens tid synnerligen hårt i anspråk. Det kan därför komma att visa sig ur praktisk synpunkt mycket svårt att regelmässigt av honom kräva någon mera betydande insats som föredra-

391 gande i länsstyrelsen. Redan härav följer att det är uteslutet att landsfogden skulle k u n n a vara ensam föredragande i några slag av ärenden. Fördelningen av föredragningen blir därför alltid en lämplighetsfråga. Vissa särskilda omständigheter utöver dem som här anförts påfordra emellertid även uppmärksamhet i fråga om landsfogdens anknytning till länsstyrelsen. Såsom överåklagare lyder landsfogden direkt under riksåklagarämbetet och personalfrågorna vid det kommunala åklagarväsendet gå delvis utanför länsstyrelsen. Såsom föredragande i länsstyrelsen skulle landsfogden kunna komma att intaga en mellanställning vid meningsskiljaktigheter mellan länsstyrelsen och riksåklagarämbetet i sädana personalfrågor, som samtidigt beröra polisväsendet och åklagarväsendet. Därtill kommer att vissa landsfogdeassistenter äro rörliga och stå till riksåklagarämbetets förfogande. Dessa assislenter ställas av ämbetet till förfogande för de landsfogdar, som visa sig i särskilt behov av sådant biträde. I fråga om de större städer, som nu med hänsyn till befintlig mera kvalificerad ledning äro undantagna från området för landsfogdens polisverksamhet, skulle man genom att göra landsfogden till föredragande i länsstyrelsen i viss mån ändå ställa landsfogden över polischeferna i dessa städer. Även om landsfogden som föredragande i princip icke blir överordnad dessa polischefer, kan det framstå som mindre lämpligt att han som föredragande fär taga ställning till ärenden, vilka han i egenskap av länspolischef icke får taga befattning med. Det olämpliga häri skulle än mer framhävas, om landsfogden bleve inordnad i länsstyrelsen som dennas tjänsteman, medan sådan annan polischef som här avses endast vore underordnad länsstyrelsen. Utredningens förslag. Visserligen skall länsstyrelsen enligt gällande ordning tillhandahålla landsfogden lokal och skrivbiträde, varför det i dessa avseenden är bättre ordnat i fråga om landsfogden än beträffande andra länsstyrelsens experter. Lokal torde på åtskilliga håll vara beredd landsfogden i anslutning till länsstyrelsens övriga lokaler. Men utredningen har likväl vid övervägande av de ovan anförda synpunkterna funnit önskvärt att landsfogden i vissa avseenden knytes närmare till länsstyrelsen än vad nu är fallet. Liksom vad angår länsstyrelsens övriga experter är det även i fråga om landsfogden önskvärt att former skapas för ett smidigare samarbete och en begränsning av remissväsendet, den dubbla diarieföringen m. m. Utredningen finner därför önskvärt och lämpligt att landsfogden ålägges skyldighet att åtaga sig föredragningsuppgifter i länsstyrelsen ävensom att eljest närvara vid handläggning i länsstyrelsen av ärenden berörande polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet. Som föredragande eller eljest närvarande skall landsfogden ha reservationsrätt och -plikt. Den sålunda föreslagna skyldigheten för landsfogden att vara föredragande m. m. skulle visserligen formellt bli vidsträcktare än den för honom nu gällande skyldigheten att under vissa förutsättningar utöva verksamhet

392 inom länsstyrelsen. Men därigenom skulle likväl ej grunderna för bestämmelsen angående sistnämnda skyldighet rubbas, då föredragningen i princip endast skall avse ärenden, i vilka han eljest skolat avgiva yttrande till länsstyrelsen. Genom en dylik anordning undanröjas i allt väsentligt de olägenheter, som sammanhänga med att landsfogden nu formellt icke äger deltaga i handläggningen inom länsstyrelsen. Det må också framhållas att landsfogden i egenskap av föredragande efter länsstyrelsens förordnande kan som ensam beslutande få avgöra vissa ärenden. Då sålunda de eftersträvade förbättringarna i huvudsak synas kunna ernås utan den mera genomgripande förändring, som landsfogdens inordnande i länsstyrelsen skulle innebära, har utredningen icke funnit skäl att föreslå en dylik åtgärd. Denna utredningens ståndpunkt grundar sig bl. a. på de svårigheter, vilka med hänsyn till landsfogdens ställning som överåklagare skulle vara förenade med hans inordnande i länsstyrelsen. F r å g a n om de ambulerande landsfogdeassistenternas ställning skulle även bli i viss mån komplicerad. Men särskilt har utredningen funnit att slutlig ställning till frågan om landsfogdens inordnande i länsstyrelsen icke bör tagas förrän i samband med prövningen av polisutredningens blivande förslag. Om det därvid blir fråga om polisväsendets förstatligande kan utan större svårigheter med den av länsstyrelseutredningen förordade organisationsformen, om så är lämpligt, i länsstyrelsen bildas en särskild polissektion under landsfogdens chefskap. Vid tillämpningen av den av utredningen beträffande landsfogden förordade ordningen böra emellertid vissa särskilda synpunkter beaktas. Landsfogdens föredragningsskyldighet måste avpassas så att hans uppgifter som länspolischef och som överåklagare icke eftersättas. Föredragningen får ej heller inkräkta på hans inspektionsverksamhet. Särskilt måste emellertid beaktas att landsfogdens ställning som föredragande icke innebär att han blir att anse som överordnad polischeferna i de städer, som äro undantagna från landsfogdens polisverksamhet. Då det med hänsyn till vad utredningen därom ovan anfört torde vara mindre lämpligt, att landsfogden som föredragande handlägger ärenden, som beröra polisväsendet i sådana städer, böra därför dylika ärenden föredragas av någon länsstyrelsens egen befattningshavare och ej av landsfogden. Att det ej sällan kan finnas skäl att påfordra landsfogdens närvaro vid föredragning av dylika ärenden — ev. jämte polischefen i vederbörande stad (se nedan) — är en annan sak. De landsfogden berörande ärendena torde regelmässigt k o m m a att handläggas inom landskansliets allmänna sektion. Som föredragande blir landsfogden dock ej underställd sektionschefen. I fråga om biträdande landsfogdarna torde böra gälla samma regler som beträffande landsfogdarna. Även landsfogdeassistenterna torde böra åläggas skyldighet att i den mån övriga göromål det medgiva åtaga sig före-

393 dragningsuppgifter inom den länsstyrelse, där de tjänstgöra. Biträdande landsfogdes och landsfogdeassistents föredragning bör stå under landsfogdens överinseende på samma sätt som en lägre föredragande i länsstyrelsen är underställd sektionschefen. Landsfogdarna och polischeferna i vissa städer. Som förut antytts får landsfogdens föredragning i länsstyrelsen icke utformas så att han därigenom får sken av att vara överordnad polischeferna i de städer, som äro undantagna från landsfogdens polisverksamhet (Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg). Någon anledning att föreskriva att dessa polischefer skola vara föredragande i länsstyrelsen såvitt angår ärenden från respektive stad synes icke föreligga, utan dylika ärenden torde som nämnts böra föredragas av någon befattningshavare i länsstyrelsen. Däremot torde det vara skäl att stadga skyldighet för polischeferna i fråga att närvara och deltaga i handläggningen i länsstyrelsen av dem berörande ärenden. Självfallet skola de därvid ha reservationsrätt och -plikt. Polischef i stad som icke är residensstad förutsattes också skola ha rätt att av statsmedel uppbära ersättning för resa och traktamente vid inställelse i länsstyrelsen. Poliskollegiet. Bland de skäl, som på sin tid androgos för inrättande av särskilda disciplindomstolar vid polisväsendet, kan nämnas polispersonalens vanskliga ställning, som ansågs lätt kunna utsätta denna personal för klander och misstankar för felaktigt förfarande i tjänsten. Man borde därför, anfördes det, låta den allmänna medborgerliga uppfattningen medverka vid bedömandet och därigenom avlägsna varje fruktan för godtycke, för slapphet eller för alltför stor stränghet. Man kunde också på så sätt vinna samverkan mellan det statliga och det kommunala inflytandet. Som särskilt skäl för att en ordinarie lagfaren underrättsdomare borde vara ledamot i domstolen anfördes att disciplinfrågorna inför domstolen skulle företagas till muntlig handläggning. Å andra sidan anfördes att den disciplinära myndigheten borde överlämnas åt länsstyrelsen, vilken hade inseende över personalens tjänstgöring och ailsvar för göromålens handhavande. Inrättande av särskilda disciplindomstolar måste, förklarades det, medföra ett försvagande av länsstyrelsens ställning som högsta polismyndighet samt i viss män rubba sammanhanget i polisorganisationen. Länsstyrelseutredningen anser för sin del att — oavsett huruvida de för den ena eller andra ståndpunkten på sin tid åberopade skälen må anses ha varit bärande eller ej — med den organisation av länsstyrelsen, som utredningen föreslår, starka skäl tala för att överlämna den disciplinära bestraffningsrätten till länsstyrelsen. I dylika mål böra i så fall i länsstyrelsens beslut deltaga lekmän på motsvarande sätt som nu i poliskollegiet. Med denna anordning kan det önskemålet tillgodoses, att här som på andra områden den disciplinära bestraffningsrätten skall ligga hos vederbörande administrativa chefsmyndighet. Länsstyrelsens ställning som länets

394 högsta polismyndighet skulle stärkas. Länsstyrelsen torde ock på griund av sin allmänna ställning kunna utöva bestraffningsrätten med minst Mka stor auktoritet som poliskollegiet. Vid flera av sina judiciella och även andra funktioner använda länsstyrelserna i ökande omfattning den muntliga förhandlingsordningen och någon anledning att ur denna synpunkt påfordra medverkan av underräittsdomare synes numera knappast föreligga. Ehuru utredningen sålunda anser starka skäl tala för att poliskollegierna skola upphöra och deras befogenheter överflyttas på den på antytt sätt förstärkta länsstyrelsen, har utredningen icke ansett sig böra för egen del framlägga ett definitivt förslag i ämnet. Frågan torde vara föremål för polisutredningens överväganden och torde i vart fall böra bedömas i samband med de förslag, som sistnämnda utredning i övrigt kommer att framlägga.

KAPITEL

17 Brandväsendet I.

INLEDNING

Det allmänna brandförsvaret under fred är en kommunal angelägenhet och kommunernas skyldighet i detta avseende äro reglerade i brandlagen den 15 juli 1944 och brandstadgan samma dag. De statliga myndigheternas befattning med det allmänna brandväsendet avser väsentligen tillsyn över den kommunala verksamheten på området. II. GÄLLANDE ORDNING A.

Riksbrandinspektören

Den centrala ledningen av brandväsendet i fred handhas direkt under Kungl. Maj :t av riksbrandinspektören. Frågor rörande brandförsvaret under krig handlägger riksbrandinspektören såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen. Enligt instruktionen den 10 november 1944 (nr 722) för riksbrandinspektören åligger det denne, bl. a., att verka för enhetlighet i fråga om brandförsvarets organisation i olika delar av landet, att yttra sig över de förslag till brandordningar eller ändringar däri, som överlämnas till hans granskning (riksbrandinspektörens hörande är i vissa fall obligatoriskt; se 2 § 1 mom. brandstadgan) samt att, därest inom visst län åtgärder erfordras för brandförsvarets stärkande, göra framställning därom hos länsstyrelsen. Riksbrandinspektörens uppgifter såvitt angår fredsbrandväsendet äro i

395 huvudsak av rådgivande och vägledande natur (jfr dock sid. 41). Under hans bedömande komma därför i regel icke andra enskilda frågor än sådana som uppkomma i samband med hans inspektionsverksamhet eller vilka remitteras till honom i hans egenskap av högsta sakkunniga myndighet på området. B.

Länsstyrelsen

Medan riksbrandsinspektören enligt brandlagen skall utöva tillsyn över brandförsvaret inom riket, skall länsstyrelsen tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande ordnat. Länsstyrelsen skall sålunda, om kommun åsidosätter sina skyldigheter enligt brandlagen, förordna om rättelse samt, där förordnandet ej efterkommes, förelägga lämpligt vite. Länsstyrelsen har vidare vissa särskilda befogenheter med avseende på kommunernas verksamhet på detta område. Länsstyrelsen kan förordna att särskilt brandförsvar för skydd mot skogsbrand skall ordnas inom visst område. Länsstyrelsen kan i vissa fall befria kommun från skyldighet att hålla brandkår. Brandchefs och vissa andra befattningshavares lämplighet prövas av länsstyrelsen, som även äger skilja dylik befattningshavare från hans tjänst. Länsstyrelsen beslutar vidare om fastställelse av brandordning. Länsstyrelsen äger förordna särskild brandbefälhavare, om brand har tagit eller hotar alt taga större omfattning. Länsstyrelsen kan också i vissa fall begära handräckning av militärmanskap för släckning av brand. Ytterligare skall länsstyrelsen vid tvist mellan kommuner fastställa ersättning för kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning från annan kommun om släckningshjälp. Dessutom skall länsstyrelsen avgöra ersättningsärenden enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 343) om ersättning för verksamhet vid brandsläckning m. m. Denna kungörelse avser ersättning för sakskada, för utfört arbete samt för nyttjande av transportmedel m. m. Klagan över länsstyrelsens beslut i dessa ersättningsärenden må icke föras. Frågor om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning, avgöras av riksförsäkringsanstalten. Länsstyrelsen är slutligen besvärsinstans i vissa ärenden. 1 frågor rörande länets brandförsvar har länsstyrelsen till sitt biträde länsbrandinspektör. Enligt instruktionen den 10 november 1944 (nr 723) för länsbrandinspektörerna åligger det länsbrandinspektör, bl. a., att medverka vid planläggningen och genomförandet av civilförsvaret i länet, särskilt i vad angår brandtjänsten, att bistå kommunerna med råd i frågor rörande brandförsvaret, att organisera samverkan mellan länets brandkårer samt förvissa sig om att utbildningen vid kårerna är tillfredsställande ordnad samt att med hänsyn till nya brandrisker föreslå erforderliga förändringar i brandförsvaret. 26—016428

396 I vissa län är särskild länsinspektör för skogsbrandförsvaret utsedd. Finnes icke sådan (Iänsskogsbrandinspektör), skall länsbrandinspektör ägna uppmärksamhet jämväl åt skogsbrandväsendet. Länsbrandinspektör (och länsskogsbrandiiispektör) tillsättes av länsstyrelsen genom förordnande tills vidare. Innan tillsättning sker skall riksbrandinspektörens yttrande inhämtas. Ifrågavarande befattningar äro arvodesbefattningar. III.

UTREDNINGEN

På brandväsendets område är det särskilt två spörsmål, som varit föremål för utredningens uppmärksamhet, nämligen frågan om länsbrandinspektörens ställning och frågan om varest brandärendena böra handläggas inom länsstyrelsen. Vad angår länsbrandinspektören är han visserligen i sådan egenskap att anse som en länsstyrelsens tjänsteman, ehuru denna hans anställning endast är en deltidstjänst. I alla län utom ett är länsbrandinspektören samtidigt befattningshavare vid kommunal brandkår. I Malmöhus län är konsulenten hos Skånska brandkårsförbundet länsbrandinspektör. Men länsbrandinspektörens ställning beträffande det inre länsstyrelsearbetet är närmast att jämföra med exempelvis länsarkitektens och han tjänstgör som länsstyrelsens expert på här ifrågavarande område. Av samma skäl som beträffande övriga experter — begränsning av remissväsendet m. m. — bör även länsbrandinspektören kunna åläggas föredragningsskyldighet och skyldighet att eljest närvara vid handläggningen av vissa ärenden i länsstyrelsen. Samtidigt bör han ha rätt och plikt att vid avvikande mening anmäla reservation. Brandförsvarsfrågorna ha i vissa avseenden ett intimt samband med civilförsvaret. Brandtjänsten inom civilförsvaret är uppbyggd på fredsbrandväsendet. Särskilt planläggnings-, organisations- och utbildningsfrågor äro ofta gemensamma för båda områdena. Som förut nämnts har länsbrandinspektören särskild skyldighet att medverka vid planläggning och genomförande av civilförsvaret. Med hänsyn härtill tala starka skäl för att brandärendena böra handläggas inom försvarssektionen på landskansliet. Å andra sidan kan den omständigheten, att någon lagfaren befattningshavare i regel icke kan beräknas stadigvarande tillhöra denna sektion, tala för att brandärendena, av vilka åtskilliga äro av rättslig eller formell natur, böra handläggas på landskansliets allmänna sektion. Enligt utredningens mening överväga dock de förstnämnda skälen. Det är angeläget att tillse att från civilförsvarsdirektörens ledning och tillsyn icke undantagas frågor, vilka utgöra en så betydelsefull del av civilförsvaret som brandförsvarsfrågorna. Behovet av juridisk sakkunskap i vissa ärenden får därför tillgodoses genom att någon

397 jurist från annan sektion avdelas att medverka vid handläggning av ärenden, där sådan sakkunskap erfordras. Vissa av länsstyrelseärendena på brandväsendets område äro som framgår av den förut lämnade redogörelsen av kameral natur. I regel synas dessa ärenden böra handläggas på landskontorets allmänt ekonomiska sektion. Särskilda skäl att ärendena skulle handläggas på landskansliet torde icke föreligga. I den mån så erfordras bör samråd ske mellan avdelningarna.

KAPITEL

18 Lappväsendet I. GÄLLANDE ORDNING Lappfogdar skola — enligt instruktionen den 31 augusti 1938 (nr 592) för lappfogdarna — finnas anställda i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i enlighet med gällande personalförteckning. Lappfogde lyder under länsstyrelsen och har att fullgöra vad honom av länsstyrelsen i och för tjänsten anbefalles. Lappfogden skall ha sin tjänstelokal hos länsstyrelsen. Lappfogden skall göra sig förtrogen med lapparnas ekonomiska och sociala förhållanden samt bistå dem med erforderliga upplysningar och råd. Han skall verka för ett gott förhållande mellan de bofasta och lapparna samt för sådant ändamål göra sig förtrogen jämväl med de bofastas förhållanden och söka ej mindre bibringa båda befolkningsgrupperna kännedom om deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter än även förekomma övergrepp härutinnan. Lappfogden är förman för honom underställda tillsynsmän vid lappväsendet och äger anlita dem till biträde vid tjänstegöromålens utförande på sätt som särskilt föreskrivits eller av länsstyrelsen närmare beslutas. Lappfogden skall även tillse, att underlydande tillsynsmän och ordningsmän fullgöra sina skyldigheter. Lappfogden har vidare vissa åligganden med avseende på renskötseln och förhållandet därvid till Norge och Finland, beträffande fattigvård, barnavård och nykterhetsvård för lappar, i fråga om nomadskoleväsendet, rörande beskattning av lappar samt beträffande vissa ordningsfrågor. I vartdera av Jämtlands och Västerbottens län finnes en lappfogde och i Norrbottens län tre lappfogdar. Samtliga lappfogdar utom en i Norrbottens län äro placerade i lönegrad Ca 27. Den sistnämnde är extra ordinarie tjänsteman i lönegrad Ce 27. Lappfogde tillsättes av Kungl. Maj :t efter förslag av länsstyrelsen.

398 Lappväsendet sorterar under jordbruksdepartementet. För lappfogdarna finnas under nionde huvudtiteln uppförda särskilda anslag för skrivhjälp, expenser m. m. I ettvart av Västerbottens och Norrbottens län finnes sålunda anställt ett kontorsbiträde och i Jämtlands län har Kungl. Maj:t medgivit att, under förutsättning att lappfogdeassistent icke finnes anställd hos länsstyrelsen, å länets lappfogdekontor får anställas ett skrivbiträde. Anslagen till lappväsendet överfördes fr. o. m. budgetåret 1941/42 från femte huvudtiteln till nionde huvudtiteln. Något särskilt skäl angavs icke för denna åtgärd (prop. 1/1941, nionde huvudtiteln sid. 244). Inom länsstyrelserna äro lappärendena fördelade efter delvis olika regler. Medan dessa ärenden i Jämtlands län samtliga handläggas på landskontoret, äro de i Västerbottens och Norrbottens län fördelade på landskansli och landskontor efter eljest gällande principer. II.

UTREDNINGEN

Lappfogde intager i formellt avseende i stort sett samma ställning till länsstyrelsen som landsfogden i dennes egenskap av länspolischef, d. v. s. han är fristående från länsstyrelsen men underordnad denna. Vissa olikheter föreligga dock, bland annat däri att landsfogden såsom överåklagare icke lyder under länsstyrelsen, medan lappfogden icke har några funktioner av betydelse utanför länsstyrelseområdet. Om de landsfogden åvilande göromålen i visst län äro av mindre omfattning, åligger det landsfogden att efter förordnande av Kungl. Maj :t även utöva verksamhet inom länsstyrelsen. Motsvarande skyldighet finnes ej för lappfogdarna. Vad utredningen tidigare anfört om önskvärdheten av att länsstyrelsens experter knytas närmare till länsstyrelsen gäller icke minst beträffande lappfogdarna. Om lappfogde vore föredragande eller eljest ägde rätt att närvara vid handläggning av ärende i länsstyrelsen, skulle remissväsendet på detta område kunna inskränkas och dubbel diarieföring undvikas. Några hinder mot en sådan ordning med hänsyn till lappfogdens ställning i förhållande till andra myndigheter synes ej heller föreligga. Den nuvarande ordningen med särskilda anslag till lappfogdarna för expenser och skrivhjälp m. m. synes icke så smidig som önskvärt vore. Här som på andra områden torde bättre resultat kunna nås om förefintliga resurser få utnyttjas gemensamt utan hinder av speciella anslagsredovisningar. Även om ett sådant gemensamt utnyttjande i ej ringa utsträckning torde förekomma lärer en vidare utveckling därav ej böra hämmas genom formella hinder. Å andra sidan kan det ligga ett visst berättigande i att de anslag, i vilka verksamhetens omfattning mera direkt kommer till uttryck, såsom reseanslag o. dyl., kontrolleras av det departement under vilket verksamheten lyder. Vad angår själva avlöningsanslagen synas dock dylika synpunkter

399 icke relevanta. Att de synpunkter, som jordbruksdepartementet företräder, böra ha ett avgörande inflytande på personalfrågorna och spörsmålen om verksamhetens omfattning och inriktning är i och för sig naturligt. Men detta torde lika litet på förevarande som på andra områden förutsätta att organisationsanslagen skola redovisas under vederbörande fackdepartement. De särskilda synpunkterna torde kunna beredas nödigt beaktande genom anordnande av gemensamma beredningar. Dock må erinras om att anslagsfrågorna beträffande viss tillfällig personal på länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar handläggas inom finansdepartementet. Med hänsyn till vad sålunda anförts synes hinder icke böra möta mot att till landsstatsanslagen återföra i vart fall den del av avlönings- och omkostnadsanslagen, som ha avseende på den redan nu mera direkt till länsstyrelsen knutna delen av lappfogdeorganisationen. Däremot kunna, då verksamheten alltjämt torde böra lyda under jordbruksdepartementet, vissa skäl tala för att kostnaderna för den underlydande organisationen fortfarande redovisas under detta departement. I och för sig skulle väl ej heller hinder möta mot att reseanslaget behandlas på motsvarande sätt. Lappväsendet sorterar icke under något centralt ämbetsverk utan lyder direkt under Kungl. Maj :t. Någon skillnad i förhållandet mellan de centrala och regionala myndigheterna skulle ej behöva uppkomma därest lappfogdarna inflyttades i länsstyrelserna. I realiteten torde de för övrigt betraktas som länsstyrelsens tjänstemän. Som belysande härför kan exempelvis nämnas att Kungl. Maj:t i vissa brev till vederbörande länsstyrelser talar om lappfogdeassistenter såsom anställda hos respektive länsstyrelse. Då någon reell förändring i lappfogdarnas ställning eller möjligheter att fylla sina uppgifter icke skulle inträda genom den ifrågasatta organisatoriska förändringen, men ökade möjligheter till rationalisering av arbetet skulle vinnas, förordar utredningen att lappfogdar och lappfogdeassistenter inordnas i länsstyrelsen såsom dess tjänstemän. De under lappfogdarna lydande lapptillsynsmännen och lappordningsmännen synas böra sortera under länsstyrelsen på samma sätt som exempelvis befattningshavare vid polisväsendet. Hinder bör icke möta mot att lappfogde liksom nu konstitueras som tillsynsmännens och ordningsmannens direkta förman. Frågan om länsstyrelsens inre organisation vad angår lappväsendet synes i så måtto erbjuda ett särskilt problem, att lappärendena i två av länen äro fördelade på landskansli och landskontor, medan de i ett län helt handläggas på landskontoret. Det synes emellertid önskvärt med en enhetlig ordning i detta avseende liksom i övrigt beträffande sektionsindelningen och ärendesfördelningen. Fördelningen av lappärendena mellan landskansli och landskontor bör ske enligt de för arbetsfördelningen mellan avdelningarna eljest gällande reglerna. Att inordna de till landskansliet hörande lappärendena i någon av de föreslagna sektionerna på landskansliet är

400 emellertid icke så alldeles lätt, då anknytningar till flera sektioner föreligga. Emellertid vill det synas som om allmänna sektionen skulle vara närmast till hands att välja. Utredningen har därvid särskilt tänkt på att ordningsfrågor av olika slag intaga en framskjuten plats bland de förekommande ärendena. Samråd med andra sektioner bli emellertid ofta erforderliga. I något fall kan måhända den expertis och erfarenhet, som någon befattningshavare kan ha förvärvat beträffande lappärenden, tagas i anspråk, ändå att han icke blir placerad på sistnämnda sektion. Detta synes i så fall kunna ske på så sätt att länsstyrelsen tills vidare förordnar vederbörande att inom allmänna sektionen biträda vid handläggningen av dessa ärenden.

KAPITEL

19 Skolväsendet I. GÄLLANDE ORDNING De regionala statliga organen på skolväsendets område äro domkapitel, länsstyrelse och folkskolinspektion. Beträffande dessa olika myndigheter torde här få lämnas följande redogörelse, som i huvudsak är hämtad ur 1945 ärs folkskolesakkunnigas den 16 juni 1948 avgivna betänkande angående nya mellaninstanser för folkskoleväsendet (SOU 1948:28). Domkapitlen. Då den svenska folkskolan i modern mening skapades genom 1842 års folkskolestadga erhöllo domkapitlen betydelsefulla uppgifter i fråga om folkskoleväsendet. Sålunda ålades biskopen och domkapitlet att i förening med den dem i allmänhet anförtrodda vården om undervisningsverken föra en sorgfällig uppsikt över anstalterna för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och utveckling till uppnående av deras viktiga bestämmelse. Vid sidan av denna allmänt hållna föreskrift om uppsikt över folkundervisningen — vilken föreskrift alltjämt finnes kvar i folkskolestadgan — ålades domkapitlen flera närmare specificerade uppgifter i förhållande till folkskoleväsendet. Sålunda skulle domkapitlen pröva och godkänna reglementen samt öva tillsyn över deras tillämpning, anordna seminarier för utbildande av folkskollärare, pröva och avgöra besvär över lärares tillsättande o. s. v. Dessa bestämmelser i 1842 års folkskolestadga inneburo, att domkapitlen fingo en central ställning som mellaninstanser för folkskoleväsendet. Efter 1842 har utvecklingen medfört, att domkapitlen fått befattning med åtskilliga nya folkskoleärenden, exempelvis frågor om förening av lärartjänst med organist- eller klockarsyssla, fastställande av instruktion för kommunal folkskolinspektör och överlärare, förflyttning av lärare inom

401 skoldistrikt vid omorganisation av skolväsendet o. s. v. Å andra sidan ha också vissa ärenden överflyttats från domkapitlen till andra myndigheter, främst skolöverstyrelsen. Genom lagen om domkapitel den 13 november 1936 ha domkapitlen tillförts särskild sakkunskap på folkskoleväsendets område, i det att lagen föreskriver, att en av ledamöterna i domkapitlet skall representera detta område. Enligt nu gällande bestämmelser, vilka huvudsakligen återfinnas i folkskolestadgan, ha domkapitlen — förutom den allmänna skyldigheten att utöva uppsikt över anstalterna för folkundervisningen — vissa uppgifter i fråga om folkskoleväsendet, dels såsom beslutande i första instans, dels som besvärsmyndighet och dels som remissmyndighet. Bland de frågor, i vilka domkapitlen själva ha att i första hand fatta beslut, märkas vissa tjänsteföreningsärenden, nämligen rörande förening av lärartjänst med prästerlig befattning eller med organist- eller klockarsyssla, vissa förflyttningsärenden, vissa organisationsplaneärenden samt i vissa fall uppgörande av förslag till val av lärare. Bland frågor, som besvärsvägen komma under domkapitlens prövning, kunna som exempel nämnas sådana som röra folk- och fortsättningsskolundervisningen samt dithörande anstalter, val av ledamöter i skolråd och fortsättningsskolstyrelse, tillsättande och avskedande av lärare vid folkoch fortsättningsskolor, val av lärarkårens representant i skolråd och skolstyrelse samt val av revisorer och beslut om ansvarsfrihet i fråga om skolornas och de under den kyrkliga kommunen lydande bibliotekens räkenskaper. Yttranden skola slutligen avgivas av domkapitlen exempelvis i vissa organisationsplaneärenden, i frågor om avvikelser från tim- och kursplaner, om förflyttning av lärare på landsbygden (i vissa fall) samt om centralisering av fortsättningsskolväsendet. Länsstyrelserna. Redan vid den obligatoriska folkskolans införande synas länsstyrelserna ha fått viss befattning med folkskoleväsendet. Sålunda bestämdes i en kungörelse av 1846 angående folkundervisningsavgiftens inlevererande till lantränterierna, bland annat, att denna avgift skulle av ränterierna efter rekvisition avlämnas till vederbörande skolstyrelse. I en kungörelse av 1871 stadgades vidare, att skoldistrikten tillkommande statsanslag skulle på rekvisition, som av vederbörande skolråd borde för varje år göras senast innan december månads utgång, av länsstyrelsen utbetalas. I fråga om statsbidragen gällde vidare, att de fingo utbetalas först sedan folkskolinspektören vitsordat att de för statsbidragens erhållande stadgade villkor blivit fullgjorda. Dessa bestämmelser gälla i huvudsak ännu och återfinnas dels i landshövdinginstruktionen, dels i de särskilda statsbidragskungörelserna. I fråga om länsstyrelserna såsom besvärsinstans stadgades i 1855 års landshövdinginstruktion, att det tillhörde länsstyrelsen att pröva och avgöra besvär i sådana ekonomiska mål, som vid sockenstämma upptogos och

402 behandlades och icke därifrån skulle annorstädes fullföljas. I landshövdinginstruktionerna av 1918 och 1937 föreskrevs, att det ålåg länsstyrelsen att pröva och avgöra bland annat tvister om lärares lönerättigheter. Folkskolinspektionen inrättades genom beslut av 1859—60 ärs riksdag. De första folkskolinspektörerna, 20 till antalet, förordnades av Kungl. Maj:t för åren 1861—63. Av dessa inspektörer var det endast en, för vilken uppdraget som inspektör var huvudsyssla. Av de övriga 19 voro 8 präster, 6 läroverkslärare, 2 seminarielärare, 1 konsistorienotarie, 1 militär och 1 folkskollärare. Instruktion för inspektörerna utfärdades den 15 juli 1861. Enligt denna skulle det åligga varje folkskolinspektör att inom det honom anvisade området med noggrann uppmärksamhet följa folkundervisningens gång, personligen besöka de inom området befintliga folkskolorna, inhämta kännedom om deras tillstånd och behov samt därom avgiva berättelse dels till domkapitlet, dels till ecklesiastikdepartementet. Folkskolinspektörerna voro direkt underställda Kungl. Maj :t och förordnade på viss tid. Förordnandena under tiden 1861—1914 voro i regel av kortare varaktighet, varierande mellan två och sex år. Det stora flertalet av folk skolinspektörerna innehade sitt ämbete såsom bisyssla. Först från och med den inspektionsperiod, som tog sin början 1905, innehade ett något större antal inspektörer sin tjänst som huvudsyssla. Vid 1914 års lagtima riksdag beslöts, att antalet inspektionsområden skulle bestämmas till 34 samt att samtliga inspektörer skulle vara heltidstjänstgörande. Den 15 december 1914 utfärdades ny instruktion för folkskolinspektörerna — vilken instruktion med få ändringar ännu gäller — och den 1 januari 1915 trädde den nya organisationen i kraft. Genom beslut vid 1919 års riksdag utökades antalet inspektionsområden till 52. Någon ändring häri har sedermera icke skett. För ledningen av nomadskolväsendet finns dessutom en statens nomadskolinspektör. Folkskolinspektörerna äro direkt underställda skolöverstyrelsen. Folk skolinspektörernas arbetsuppgifter äro angivna i deras instruktion. Enligt denna åligger det folkskolinspektör att, under inseende av skolöverstyrelsen, inom det honom anvisade inspektionsområdet ha tillsyn över folkskoleväsendet samt främja dess utveckling. För sådant ändamål har han att förskaffa sig noggrann kännedom om skolväsendets tillstånd och behov, övervaka att gällande författningar efterlevas, befordra åtgärder för skolväsendets ändamålsenliga anordning inom de särskilda skoldistrikten samt genom upplysningar och råd understödja det vid skolorna bedrivna arbetet. Vid sin verksamhet har folkskolinspektör att aktgiva på nödvändigheten av folkskoleväsendets anordning med hänsyn till olika orters växlande förhållanden. Ej mindre har han att beakta den enskilda lärarpersonlighetens betydelse för framgången i skolarbetet och dess rätt att inom vissa gränser låta sina särdrag göra sig gällande. Hans verksamhet må alltså icke avse

403 att åstadkomma en likformighet, som ej betingas av sakliga hänsyn eller som kan bliva hinderlig för arbetets anpassning efter förhandenvarande förhållanden. Inspektör bör låta sig angeläget vara att träda i samarbete med de myndigheter och personer, som med avseende pä hans inspektionsområde och de särskilda skoldistrikten ha sig anförtrodda ledningen av och inseendet över skolväsendet. Folkskolinspektören har att öva tillsyn icke blott över folk- och småskolor utan även över fortsättningsskolor, högre folkskolor (efter bestämmande av skolöverstyrelsen), vissa enskilda skolor och skolhem samt enligt särskilda föreskrifter även över skolverksamheten vid sjukvårdsanstalter och barnhem. Vidare skall han över undervisningen i slöjd och huslig ekonomi utöva den tillsyn, som ingår i den honom åliggande inspektionen över folkskoleväsendet i allmänhet. Den tillsyn över skolväsendet, som åligger folkskolinspektören, utövas främst genom besök i de olika skoldistrikten. Härom heter det i instruktionen. Vid dessa besök har han särskilt att, i den mån förhållandena sådant påkalla och medgiva, göra sig underrättad om huruvida föreskrivna reglementen, ordningsstadgar, läroplaner och arbetsordningar finnas och blivit i behörig ordning uppgjorda och fastställda ävensom huru desamma tillämpas, åhöra undervisningen, taga kännedom om av barnen utförda skriftliga arbeten, teckningar med mera, granska skolornas anteckningsböcker samt besiktiga skollokaler med tillhörande materiel och inredning, uthus, skolgårdar och lekplatser, skolträdgårdar och för skolornas personal upplåtna bostäder ined tillhörande ekonomibyggnader. Inspektören bör söka åstadkomma ett gott samarbete med skolornas lärare. För ett riktigt bedömande av lärarnas arbete bör inspektören, bland annat genom överläggningar med lärarna angående skolarbetet samt skolans tillstånd och behov, söka skaffa sig så noggrann kännedom som möjligt om de särskilda omständigheter, under vilka lärarna ha att utöva sin verksamhet. När inspektören finner anledning därtill föreligga, bör h a n till lärarna på lämpligt sätt framställa erinringar, råd och anvisningar. Instruktionen innehåller vidare föreskrifter om folkskolinspektörens administrativa åligganden. Sålunda har han att, om skäl till anmärkning rörande skolväsendet i något distrikt föreligger, tillställa skolstyrelsen eller skolrådet skriftligt meddelande i ärendet. Därjämte finnes föreskrift om hur han skall förfara, om rättelse icke sker. Folkskolinspektören är också skyldig att till statsmyndigheterna lämna de upplysningar och avgiva de yttranden, som infordras. Han skall gå de kommunala skolmyndigheterna, lärare och målsmän till hända med upplysningar, som falla inom hans verksamhetsområde, granska ansökningar om statsbidrag till bestridande av kostnader för folkskoleväsendet och se till, att de lämnade skolstatistiska

404 uppgifterna äro med verkligheten överensstämmande. Han skall avgiva yttrande över skoltomts läge, dä fråga är om uppförande av nytt skolhus, och granska ritningar till skolbyggnader m. m.

II. 1945 ÅRS FOLKSKOLESAKKUNNIGA I sitt betänkande angående nya mellaninstanser för folkskoleväsendet föreslogo 1945 års folkskolesakkunniga att för folkskoleväsendet skulle inrättas nya mellaninstanser, benämnda skoldirektioner, vilkas verksamhetsområden skulle bli i huvudsak de nuvarande inspektionsområdena. Skoldirektion skulle enligt förslaget i regel komma att bestå av fem ledamöter, nämligen direktionens chefstjänsteman folkskolinspektören, som avsåges benämnas skoldirektör, ävensom en av Kungl. Maj :t till ordförande utsedd lekman, två av skolstyrelserna inom direktionsområdet genom indirekta val utsedda lekmän och en av lärarkårerna inom direktionsområdet likaledes genom indirekta val utsedd lärare. Vid behandlingen av vissa ärenden avsågs skola som ledamot ingå lagfaren person. Skoldirektionernas arbetsuppgifter skulle enligt förslaget i första hand omfatta de nu på domkapitlen ankommande skolärendena med undantag av vissa tjänsteföreningsärenden samt besvärsmål. Besvärsmål, som avsåge s. k. oreglerad förvaltning eller kommunalbesvär, borde gå till länsstyrelsen, samt besvär i mål inom reglerad förvaltning, d. v. s. förvaltningsbesvär, avsåges skola gå till skolöverstyrelsen. De sakkunniga föreslogo att till skoldirektionerna skulle överflyttas vissa ärenden frän skolöverstyrelsen, nämligen organisationsplane- och skolskjutsärenden, frågor om uppskov med inrättande av distriktsöverlärartjänster, förordnanden av semestervikarier för distriktsöverlärare, ärenden rörande fastställande av instruktion för överlärare, frågor om bestämmande av antalet icke-ordinarie lärartjänster, vissa frågor rörande prövning av antalet erforderliga ordinarie lärartjänster, frågor om befrielse från skyldighet att inrätta fortsättningsskola m. m., ärenden rörande fastställande av reglemente för fortsättningsskola, frågor om avvikelse från fördelningen av undervisningstiden i fortsättningsskola, ärenden angående befrielse från fortsättningsskolplikt, ärenden rörande statsbidrag till undervisningsavdelning i fortsättningsskola, frågor om förening av lärartjänst med viss tjänstebefattning eller visst uppdrag ävensom ärenden rörande undantag från vissa villkor för beredande av ordinarie eller extra ordinarie anställning. Därest vid behandling av någon av här berörda frågor skoldirektionen och skoldistriktet vore av olika meningar, borde ärendet överlämnas till skolöverstyrelsen för avgörande. De sakkunniga framhöllo vidare att en decentralisering av åtskilliga statsbidragsärenden vore önskvärd. De sakkunniga hade för avsikt att under-

405 söka möjligheterna för en förenkling av bland annat det nuvarande statsbidragssystemet och förfarandet vid rekvisition av statsbidrag. Om ett förenklat statsbidragssystem kunde åstadkommas, borde detta kunna medföra decentralisering i viss utsträckning. Skoldirektionen skulle enligt förslaget vara huvudman för vissa slag av lärare, särskilt övningslärare som anställts för tjänstgöring inom två eller flera skoldistrikt, ävensom t. ex. skolkuratorer och gymnastikinstruktörer samt reservvikarier. Skoldirektionen avsågs dessutom få på sig överflyttad den disciplinära myndigheten över folkskolans och fortsättningsskolans lärare. Skoldirektionen skulle slutligen enligt förslaget fungera som distriktsstyrelse och i denna egenskap främja samarbetet mellan hem och skola, anordna upplysningskurser för föräldrar och fortbildningskurser för lärare från flera skoldistrikt ävensom verka för användning av film och radio i undervisningen m. m. Länsstyrelsen förutsattes i huvudsak skola bibehållas vid sin nuvarande befattning med skolärenden, dock med den ändringen att länsstyrelsen skulle handlägga alla mål rörande kommunalbesvär (besvär över beslut inom oreglerad förvaltning). Huvuddelen av de på länsstyrelsen ankommande ärendena rör dock statsbidragsfrågor. Sedermera ha 1945 års folkskolesakkunniga i ett den 10 juni 1949 avgivet betänkande angående förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet (SOU 1949:40) bland annat redogjort för undersökningar rörande den tid, som länsstyrelserna ägnade åt granskning av statsbidragsrekvisitioner beträffande skolväsendet. De sakkunniga erinrade om att en tidigare (år 1938) i annat sammanhang verkställd undersökning givit vid handen att den årliga arbetstiden inom länsstyrelserna för granskning, föredragning och redovisning m. m. beträffande rekvisitioner av statsbidrag från åttonde huvudtitelns anslag till skoländamål utgjorde i medeltal inemot fem månader per länsstyrelse, varav omkring två månader fölle på länsbokhållarpersonal. En av de sakkunniga själva verkställd undersökning beträffande allenast rekvisitioner av statsbidrag till avlöning ät lärare vid folk- och småskolor hade givit vid handen att granskningen av dessa rekvisitioner årligen i medeltal ianspråktoge en tid av 2,65 månader per länsstyrelse. De sakkunniga erinrade vidare om att den regionala kontrollen av statsbidragsrekvisitionernas riktighet vore uppdelad på folkskolinspektörerna och länsstyrelserna så, att de förra hade att tillse att de uppgifter, vara rekvisitionerna grundade sig, vore riktiga och att föreskrivna villkor för statsbidrags erhållande vore uppfyllda. Länsstyrelserna å sin sida hade att granska rekvisitionernas författningsenlighet, kontrollera sifferuppgifterna och rätta eventuella felaktigbeter. De sakkunniga uppgåvo vidare att flertalet folkskolinspektörer utan att detta ålåge dem i varje fall i viss omfatt-

406 ning även granskade rekvisitionerna i de avseenden, som egentligen ankomme på länsstyrelserna. De sakkunnigas betänkande utmynnade i vissa förslag beträffande förenklade rekvisitions- och kontrollförfaranden rörande olika statsbidragsformer. I fråga om dessa förslag hänvisas till betänkandet. Såvitt angår granskningen av rekvisitionerna byggde förslagen i stort sett på att granskningen i sin helhet med vissa mindre betydelsefulla undantag skulle läggas på folkskolinspektörerna, medan länsstyrelserna endast skulle ha hand om själva utanordningen av godkända belopp. I samband därmed föreslogs att det särskilda redogöraransvaret skulle avskaffas i dessa utanordningsärenden. De sakkunniga ansågo sig emellertid vara nödsakade att konstatera att folkskolinspektörerna icke för närvarande kunde påläggas de ytterligare uppgifter, som de sakkunnigas förslag avsåge. En förutsättning för att så skulle kunna ske vore, att kvalificerad arbetshjälp ställdes till folkskolinspektörernas förfogande i den omfattning, som angivits i de sakkunnigas betänkande angående nya mellaninstanser för folkskoleväsendet.

I I I . 1946 ÅRS SKOLKOMMISSION I sitt den 4 juni 1948 avlämnade betänkande (SOU 1948:27) med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling förordade 1P46 års skolkommission att skolväsendet skulle bli en övervägande kommunal angelägenhet och att i överensstämmelse härmed huvudansvaret för skolväsendet skulle överlämnas till de enskilda skoldistrikten. Kostnaderna för skolväsendet borde dock så långt som möjligt överflyttas på statsverket. Statsbidragssystemet borde enligt kommissionen kunna utformas så att bidragen utginge automatiskt; bestämmanderätten borde ligga hos kommunerna. Det allmänna skolväsendet borde dock, liksom nu är fallet med dess kommunala sektor, vara underkastat statlig inspektion, vars art dock komme att bli en annan än den nuvarande. Kommissionen framhöll vidare att i det framtida skolväsende, som kommissionen tänkt sig, mellaninstanserna måste få en annan ställning än i det nuvarande. Den nu befintliga folkskoleinspektionen vore inte avsedd för inspektion av realskolan och gymnasiet, medan framtidens regionala inspektion måste ha kompetens för det allmänna skolväsendet i dess helhet. Regionsinspektörernas verksamhet måste så till vida omläggas, att cen också bleve ett instrument för det pedagogiska framstegsarbetet och i detta avseende samordnad både med den centrala instansen och de lokala skolledningarnas verksamhet. Vidare borde behovet av lekmannainslag i mellaninstansen beaktas. Slutligen föreslog kommissionen att till mellaninstansen skulle knytas en skolpsykolog för att leda psykologiska under-

407 sökningar av skolbarn och samordna dessa undersökningar med uppgifter som tillhörde medicinsk rådgivning, socialvård och yrkesvägledning. IV.

UTREDNINGEN

I underdånigt utlåtande över folkskolesakkunnigas förut refererade förslag angående nya mellaninstanser uttalade länsstyrelseulredningen, bland annat, att frågan om mellaninstansens organisation borde anstå till dess klarhet vunnits om skolväsendets framtida gestaltning samt att utredningen komme att undersöka de organisatoriska möjligheterna för att anförtro skolärendena åt länsstyrelserna som huvudsakliga mellaninstanser. Jämlikt beslut av riksdagen (prop. 7/1950, särsk. utsk. uti. 1/1950, riksd. skriv. 341/1950) är beträffande skolväsendets utveckling numera fastslaget, bl. a., att åtgärder skola vidtagas för genomförande inom tid, som framdeles bstämmes, av en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola avsedd att, i den mån en tillämnad försöksverksamhet ådagalägger lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan. Utöver handledning i praktiska ämnen på enhetsskolans olika stadier är det avsett att i klasserna 7 och 8 inrymma yrkesorientering och att senast i klass 9 anordna, i nära kontakt med yrkeslivet, en förberedande yrkesutbildning eller, där förhållandena motivera detta, en allmänpraktisk utbildning. Vissa reformer avseende gymnasiet skola även företagas. För den närmaste tiden avses huvudsakligen försöksverksamhet skola äga rum. Chefen för ecklesiastikdepartementet har i en särskild proposition (133/1950) angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation, bl. a., förklarat att ovanberörda förslag till nya mellaninstanser ansetts böra vila i avbidan på slutförandet av länsstyrelseutredningens arbete. Departementschefen framhåller vidare, att, om mellaninstanserna i enlighet med skolkommissionens förslag böra avses även för realskolan och gymnasiet, erfordras en annan sammansättning av dem än den folkskolesakkunniga förordat. Frågan om skolans framtida regionala inspektion och ledning bör sålunda enligt departementschefens mening göras till föremål för ytterligare överväganden. — Riksdagsbehandlingen av denna proposition har uppskjutits till riksdagens höstsession. Knligt utredningens mening måste övervägandena angående organsationen till en väsentlig del laga sikte på att lösa samordningsproblemen. I stor utsträckning kan det vara fråga om samordning av den pedagogiska verksamheten med exempelvis den psykologiska forskningen eller den sociala barna- och ungdomsvårdande verksamheten, men icke minst ligga samordningsproblemen på själva undervisningens område. I sistnämnda avseende framträder bland annat frågan om yrkesundervisningen, som nu saknar mellaninstanser. Enligt utredningens mening torde

408 frågan om yrkesundervisningen i framtiden få en utomordentligt stor betydelse även vid utformandet av den allmänna undervisningen. Behov av särskilda yrkesskolor kan icke tänkas föreligga i alla kommuner. Yrkesundervisning bedrives i ej ringa omfattning även i landstingens samt hushållningssällskapens och stundom i industriföretagens regi. Dessa omständigheter påkalla å ena sidan ett intimt samarbete mellan kommunerna och övriga huvudmän, men å andra sidan måste detta samarbete ledas och dirigeras av organ med vidare utblick och möjligheter att bedöma undervisningsbehoven i större sammanhang. Uppläggningen av yrkesundervisningen lärer också böra ske med hänsyn till olika orters mera varaktiga behov av arbetskraft och härför kräves kunskap bl. a. om de faktorer som påverka industriens lokalisering. Om handhavandet av den statliga lokaliseringspolitiken i länen skall ankomma på länsstyrelserna, komma viktiga samarbetslinjer därför att gå över länsstyrelserna. I den mån de allmänna skolorna skulle komma att i vidare omfattning meddela en åtminstone förberedande yrkesundervisning uppkommer för deras del också ett samarbetsbehov på detta område. Ett dylikt behov torde för övrigt få anses föreligga redan nu med hänsyn till yrkesvägledningen. Om skolväsendet i sin helhet skulle bli en kommunal angelägenhet, torde det med hänsyn till kraven på samordning och enhetlighet bli lämpligt att låta den statliga tillsynen utövas av organ, som omspänna områden av icke alltför ringa omfattning. Utredningen är för sin del övertygad om att med den fortskridande utvecklingen kravet på ett gemensamt länsorgan för alla skolfrågor kommer att växa sig allt starkare. Det förhållandet att den statliga tillsynen av andra betydelsefulla kommunala förvaltningsuppgifter ligger hos länsstyrelserna, låter det framstå som naturligt att även skolväsendet skulle inordnas under samma tillsynsmyndighet. Vad angår länsstyrelsernas befattning med skolväsendet berörande frågor kan vidare framhållas sambandet mellan skolans organisationsfrågor och den utvecklingsplanering, som på olika områden bedrives i länsinstansen. Även om samordningssynpunkterna på detta område icke ha samma betydelse som då det gäller undervisningsproblemen, torde dock skolformsfrågorna och spörsmålen om skolornas centralisering skänka en betydande vikt åt organisationsfrågorna över huvud. E n lösning på längre sikt av dem kan icke åstadkommas på ett rationellt sätt, om icke sambandet med utvecklingsplaneringen i stort hålles klart. I detta avseende kommer särskilt i fråga den under länsstyrelsens ledning bedrivna bebyggelseplaneringen. I region- och generalplaneringen ingår som ett viktigt moment frågan om behovet av allmänna nyttigheter, bl. a. undervisningsanstalter. Det framtida skolbehovet inom ett visst område k a n uppenbarligen icke bedömas enbart med ledning av statistiska beräkningar över befolkningsutvecklingen. Därför erfordras också kunskap om samhällenas faktiska utvecklingsmöjligheter samt planmyndigheternas avsikter med avseende på ut-

409 vecklingens inriktning. Vid detaljplanering uppkomma frågor om avsättande av tillräckligt stora och lämpligt belägna områden för skolandamål. I samband med planfrågor eller såsom fristående ärenden har länsstyrelsen att handlägga åtskilliga kommunikalionsspörsmål. Även dessa ha ofta intimt samband med skolorganisationsfrågor. De skolärenden vilka sålunda ha nära samhörighet med vissa länsstyrelseuppgifter, torde främst vara organisationsärenden, skolbyggnadsfrågor samt frågor om skolskjutsar och inackorderingsanordningar. För att tillföra de ifrågasatta mellaninstanserna (direktionerna) den juridiska sakkunskap, som särskilt vid handläggningen av disciplinmål är erforderlig, föreslogo folkskolesakkunniga att i dylika mäl skulle som ledamot i direktionen inträda en av länsstyrelsen särskilt förordnad jurist. Om skolärendena handläggas inom länsstyrelsen, blir behovet av medverkan av juridisk sakkunskap lätt alt tillgodose, samtidigt som den inom länsstyrelsen representerade allmänt administrativa erfarenheten kan komma också andra skolärendens behandling till godo. Med avseende på möjligheterna att insätta länsstyrelserna som skolväsendets mellaninstanser ha 1945 års folkskolesakkunniga anfört vissa betänkligheter. I detta sammanhang synes det därför föreligga anledning att upptaga de av de sakkunniga framförda synpunkterna till närmare granskning. Sålunda förklarade de sakkunniga, som i korthet avvisade tanken på att göra länsstyrelserna till mellaninstanser, bl. a., att länsstyrelserna med sin nuvarande sammansättning och organisation saknade förutsättningar att handlägga frågor av pedagogisk natur. Det skulle enligt de sakkunniga möta stora svårigheter att genom en omorganisation göra länsstyrelserna lämpade att fullgöra de åligganden, som skulle komma att åvila mellaninstanserna. Visserligen är det riktigt att länsstyrelsen med nuvarande organisationsform icke är lämpad att handha ifrågavarande skolärenden. Annorlunda torde saken emellertid komma att ligga till, därest länsstyrelsen får en organisation av den typ, som utredningen föreslår. Den av skolkommissionen påfordrade och av folkskolesakkunniga föreslagna lekmannamedverkan kan då lätt ordnas. Det blir vidare möjligt att inom länsstyrelsen organisera en särskild skolsektion med de speciella befattningshavare som kunna erfordras. Som chef för denna sektion kan en skolman placeras. Inspektörer kunna knytas till sektionen eller om så anses lämpligare placeras ute i särskilda inspektionsområden. Stora fördelar skulle dock vinnas genom att knyta dem till skolsektionen. Allmänheten och kommunerna hade då endast ett ställe att vända sig till. Även om vederbörande inspektör vore frånvarande, skulle åtminstone i många fall besked på förfrågningar kunna lämnas. Expeditionsarbetet skulle avsevärt underlättas. Oavsett vilket av dessa alternativ beträffande inspektörerna som väljes, bör hinder icke möta att de i länsstyrelsen få föredraga vissa ärenden, som beröra deras områden.

410 Även om de icke själva föredraga dylika ärenden, böra de i erforderlig omfattning närvara vid sådan föredragning. Folkskolesakkunniga övervägde jämväl tanken att inrätta etl särskilt länsorgan som mellaninstans. De sakkunniga framhöllo i samband därmed att, även om länen ur vissa synpunkter skulle vara lämpliga som administrativ enhet för folkskoleväsendet, så tedde sig tanken på lånen som områden för mellaninstansen ur pedagogiska synpunkter mindre tilltalande. De sakkunniga anförde vidare i denna fråga bland annat att, om folkskolinspektörerna skulle knytas till länsorganet, många inspektörer komme att deltaga i två eller i vissa fall tre länsorgans arbete, beroende på att inspektionsområdenas gränser icke sammanfölle med länsgränserna. Även om inspektionsområdena genom vissa justeringar i större utsträckning k u n d e bringas att sammanfalla med länen, skulle antalet inspektörer i varje länsorgan dock icke understiga i medeltal tre. Om till varje länsorgan endast knötes en inspektör medan de övriga stode utanför länsorganet, skulle detta innebära en icke önskvärd uppdelning av inspektörerna i olika kategorier med delvis skiftande arbetsuppgifter. Många inspektörer skulle i så fall endast genom skriftliga yttranden kunna delgiva länsorganet sina synpunkter och man skulle icke få en behandling av ärendena, som grundade sig på länsorganets egen kännedom om förhållandena. Länens storlek skulle också i och för sig försvåra för länsorganet att skaffa sig den kännedom om skolväsendet, som vore en nödvändig förutsättning för mellaninstansens verksamhet. Länsstyrelseutredningen kan för sin del icke ansluta sig till detta de sakkunnigas resonemang. Sålunda torde det icke möta alltför stora svårigheter att sammanjämka inspektionsområdenas gränser med länens. Utredningen stöder denna sin uppfattning bland annat på det förhållandet att antalet läraravdelningar är mycket olika i skilda områden redan nu. Om man bortser från områden i vilka ingå större städer, varierar antalet mellan 300 och 650. Utredningen kan vidare icke finna att den differentiering i arbetsuppgifter, som skulle uppkomma genom att en av inspektörerna knytes till länsorganet, behöver innebära några olägenheter. Utredningen ser i stället saken så att en facklig chefstjänsteman och huvudföredragande i länsorganet (eller vilken mellaninstans som helst) alltid är nödvändig. Om de med denna ställning förenade arbetsuppgifterna medgiva att vederbörande dessutom ägnar sig åt speciell inspektionsverksamhet bör detta endast vara en fördel. För övrigt torde inrättandet av en mellaninstans, omfattande flera inspektionsområden, innebära att inspektörerna kunna avlastas åtskilligt flera expeditionsgöromål än om varje inspektionsområde skall bilda underlag för en mellaninstans. Därest mellaninstanserna knytas till inspektionsområdena, skulle varje inspektör samtidigt bli administrativ chefstjänsteman. Även om han därvid

411 skulle förses med biträden för de administrativa och expeditionella göromålen, synes det utredningen troligt att den rent inspekterande verksamheten icke skulle kunna tillgodoses i fullt ut samma omfattning som om han icke hade ansvaret också för dessa andra ting. Utredningen är därför benägen att tro att mellaninstansens anknytning till de nuvarande inspektionsområdena även ur denna synpunkt skulle vara mindre lycklig. Vad därefter angår frågan om den inverkan, som storleken av mellaninstansens område kan ha på möjligheterna för mellaninstansen att fylla de på densamma ankommande uppgifterna, är det uppenbarligen knappast möjligt för utredningen att fälla några bestämda omdömen på denna punkt. Den rätta avvägningen mellan intensiv och extensiv inspektion även vid nuvarande förhållanden torde över huvud vara svår att göra. Utredningen vill därför för sin del inskränka sig till några allmänna anmärkningar i denna fråga. Det är visserligen klart att ju mindre mellaninstansens område är dess större bli möjligheterna för mellaninstansen alt skaffa sig detaljerad kännedom om alla förhållanden inom området. Mot denna fördel måste emellertid vägas de uppenbara olägenheter som ur organisatorisk synpunkt äro förenade med ett litet organ. I sitt tidigare omförmälda utlåtande över folkskolesakkunnigas förslag påtalade utredningen sålunda att genom mellaninstansernas anknytning till inspektionsområdena skulle organen bli så små och personalen vid ettvart av dem så liten, att en rationell arbetsfördelning icke kunde genomföras. Hos så små organ blir elasticiteten liten och möjligheten att utjämna tillfälliga höga arbetsbelastningar ringa. Risk föreligger för att personalen blir större än vad som på längre sikt motsvarar behovet. Ett relativt stort antal mellaninstanser kommer också att försvåra genomförandet av enhetlighet i verksamhetens handhavande. Samtidigt skapas en i nuvarande läge föga önskvärd efterfrågan på relativt kvalificerad arbetskraft. Mellaninstansens kännedom om förhållandena inom området måste uppenbarligen grundas på dels den inspektionsverksamhet, som utövas av till mellaninstansen hörande eller under densamma lydande tjänstemän, och dels ledamöternas genom självsyn eller vid behandlingen av förekommande ärenden förvärvade kunskap. Det synes därför icke orimligt att antaga att, om en direkt medverkan i mellaninstansen av de inspekterande säkras samt ledamöterna utväljas från olika delar av området, detta kan göras tämligen vidsträckt utan att mellaninstansens möjlighet att noggrant följa verksamheten skall behöva lida förfång. I detta avseende vill utredningen icke underlåta att framhålla att just länsstyrelsen på många områden torde besitta en ganska ingående kännedom om olika förhållanden inom länet. Detta förhållande torde borga för att motsvarande skulle kunna påräknas även på skolväsendets område. 27—016428

412 Av vad sålunda anförts lärer framgå att starka skäl måste anses tala för att man vid lösningen av skolans mellaninstansproblem tillser att de pedagogiska syftena samordnas med andra synpunkter. Med hänsyn härtill och då utredningen anser sig ha påvisat, att det ur organisatoriska synpunkter bör vara möjligt att förlägga skolärendenas handläggning till länsstyrelsen, därest den av utredningen föreslagna omorganisationen kommer till stånd, förutsätter utredningen att vid skolorganisationens slutliga utformande även detta alternativ kommer under bedömande. I avvaktan härpå böra enligt utredningens mening de nuvarande bristfälligheterna i fråga om folkskoleinspektionen provisoriskt avhjälpas genom att ökad biträdeshjälp mera tillfälligt ställes till inspektörernas förfogande. Den av folkskolesakkunniga föreslagna genomgripande omorganisationen av mellaninstanserna anser utredningen icke böra komma till stånd. Om emellertid folkskoleväsendets mellaninstansproblem skulle anses påkalla ytterligare åtgärder innan skolproblemen i stort vinna sin lösning, böra ävenledes möjligheterna för att anlita länsstyrelserna som mellaninstanser ytterligare undersökas. Och om länsstyrelserna bli mellaninstanser torde en decentralisering kunna genomföras i minst samma omfattning som folkskolesakkunniga föreslagit.

KAPITEL

20 Kameralväsendet I.

INLEDNING

I denna framställning förstås med kameralväsende anordnings- och bokföringsverksamheten samt den egentliga kassarörelsen. Med denna begreppsbestämning sammanfaller kameralväsendet i stort sett med begreppet medelsförvaltning. Därav följer emellertid också att vissa delar av uppbördsväsendet, som närmare behandlas i kap. 22, böra räknas till kameralväsendet i vidsträckt mening. II. REDOGÖRARANSVAR OCH BESLUTSORDNING Jämlikt 33 § kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396; omtryckt 899/ 1946) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen må utbetalning av medel för länsstyrelsens räkning ske endast efter av länsstyrelsen meddelat särskilt anordningsbeslut. Dylika beslut skilja sig med hänsyn till verkningarna i vissa avseenden från andra beslut, som länsstyrelsen träffar, och huvudanledningen härtill är förefintligheten av det med de

413 förra besluten förenade särskilda redogöraransvaret. Detta ansvar, som drabbar envar i ett anordningsbeslut deltagande, anses enligt praxis kunna utkrävas oavsett om vårdslöshet eller annan försummelse förekommit eller ej. Den eller de för ett beslut ansvariga bli ersättningsskyldiga gentemot staten redan i och med beslutets felaktighet. Frågan om redogöraransvaret har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för behandling. Här kan sålunda bl. a. hänvisas till riksräkenskapsverkets revisionsberättelse för år 1922. Vidare kan nämnas att militieombudsmannen i sina ämbetsberättelser till 1932 och 1942 års riksdagar berört frågan, som också varit föremål för interpellationer vid 1939 och 1949 års riksdagar. Spörsmålet har även behandlats bl. a. av militära expeditionstjänstkommittén i dess år 1944 avlämnade förslag angående förenkling och modernisering av den militära expeditionstjänsten samt av 1945 års folkskolesakkunniga i dess år 1949 avgivna betänkande (SOU 1949: 40) med förslag angående förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. I detta sammanhang må också erinras om att 1945 års riksdag i anledning av i ämnet väckta motioner anhållit om utredning rörande redogöraransvaret. Någon sådan utredning har dock ännu icke kommit till stånd. Redogöraransvaret innebär som ovan antytts att vederbörande tjänstemän kunna ådömas ersättningsskyldighet oavsett om de vid sin granskning av ett ärende haft möjlighet eller ej att upptäcka felaktigheterna i en medelsrekvisition. Regeln är att revisionsorganet icke riktar sitt krav mot den, som mottagit ett felaktigt utbetalt belopp, utan mot de befattningshavare, som deltagit i beslutet om utanordning. Enligt praxis likställes därvid med deltagande i beslutet även tillstyrkande av utanordning. De sålunda ersättnings skyldiga kunna sedan i mån av befogenhet söka sitt åter hos vederbörande. Besvär över revisionsorganets beslut om ersättningsskyldighet kan anföras hos kammarrätten; över dennas beslut må i vissa fall klagan föras hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Länsstyrelsens beslut i anordningsärenden skola enligt 22 § landshövdinginstruktionen efter föredragning fattas av avdelningschefen, där ej landshövdingen påkallar föredragning. Föredragande i dessa ärenden är på landskontoret enligt det inom inrikesdepartementet senast utarbetade exemplet på arbetsordning för länsstyrelserna länsbokhållaren av första klass. Enligt 33 § medelsförvaltningskungörelsen skall länsbokhållare (ä landskansliet den tjänsteman som därtill förordnas) bereda förekommande anordningsärenden samt därvid avgiva skriftligt yttrande i vad mån anordningen till- eller avstyrkes. Anordningsbeslut skall undertecknas på sätt om länsstyrelses utgående expedition är stadgat och kontrasigneras av den som berett ärendet. Beträffande beslutanderätten i anordningsärenden gällde före 1937 års landshövdinginstruktion, att ärendena skulle avgöras på föredragning av

414 landskamreraren respektive landssekreteraren (den senare beträffande utbetalning från landskansliets expedilionsmedel). Genom 1937 års landshövdinginstruktion vidlogos sådana ändringar i beslutanderätten, att ärendena hänfördes till s. k. enmansärenden, d. v. s. föredraganden ägde ensam meddela beslut i ärendena. Genom en i samband därmed vidtagen ändring i medelsförvaltningskungörelsen infördes ovannämnda bestämmelse, att anordningsbeslutet skall kontrasigneras av den länsbokhållare, som berett och granskat ärendet. Den sålunda genomförda reformen visade sig emellertid vara behäftad med vissa nackdelar. Den med ansvällningen av länsstyrelsens arbetsuppgifter ökade arbetsbördan för landskamrerarna medförde emellanåt svårigheter för dessa att utöva tillräcklig kontroll över anordningsväsendet. Då därjämte ett flertal länsbokhällare sysslade med beredning av anordningsärenden, förelåg risk för att enhetligheten i länsstyrelsens beslut skulle bli lidande. Under sådana förhållanden framstod såsom önskvärt, att förste länsbokhållaren gjordes till föredragande i dessa ärenden. Härigenom skulle uppnås den fördelen, att föredragningen koncentrerades till den befattningshavare som bäst behärskade anordningsväsendets alla författningar och föreskrifter. Föredragningen skulle ske inför avdelningschefen, enär det icke ansågs riktigt, att med så stora ekonomiska risker förenade ärenden helt överlätos på underordnad personal. Dessa önskemål vunno beaktande vid de ändringar som vidtogos av landshövdinginstruktionen genom kungörelsen den 12 december 1947 (nr 966) samt av medelsförvaltningskungörelsen genom kungörelsen den 9 januari 1948 (nr 15). Beredning av anordningsärenden å landskontoret åvilar i princip länsbokhållarna och innefattar dels sakgranskning och dels siffergranskning av verifikationsmaterialet. Beredningen är vanligen uppdelad mellan länsbokhållarna, så att varje länsbokhållare har sina bestämda grupper av ärenden att granska. Vid det enklare granskningsarbetet biträder i stor utsträckning landskonlorist- och biträdespersonal under kontroll av vederbörande länsbokhållare. Framförallt gäller detta beträffande granskning av reseräkningar, expensräkningar och enklare statsbidragsrekvisitioner samt i fråga om löneuträkningar. Beredningen skall som förut nämnts utmynna i ett skriftligt yttrande av länsbokhållaren i vad mån anordningen till- eller avstyrkes. Sådant yttrande tecknas i allmänhet å själva verifikationshandlingen och innehåller uppgift om från vilken anslagstitel utbetalningen skall avföras. Sedan utanordning tillstyrkts av länsbokhållare, utskrives anordningsbeslutet å särskild blankett. Utskriften verkställes av biträdespersonalen pä bokföringsdetaljen. Å anordningsblanketten angives från vilket anslag utbetalningen skall avföras, det utanordnade beloppets storlek eller i förekommande fall det belopp, som skall omföras. Vidare angives till vem utbetalningen skall ske, vad utbetalningen avser ävensom på vilket sätt utbe-

415 lalningcn skall äga rum. Om möjligt sammanföras flera räkningar eller rekvisitioner, som skola avföras från samma titel, till en gemensam anordning, s. k. samlingsanordning. Då på så sätt samma anordning upptager flera betalningsmottagare, angives på anordningsblankettens framsida endast en av dem med tillägg av »ni. fl.», medan å blankettens baksida belalningsmottagarna specificeras med angivande av hur mycket som skall utbetalas till var och en. De till anordningen hörande verifikationerna häftas fast vid anordningen och handlingarna överlämnas därefter till föredraganden. Denne granskar handlingarna samt undertecknar anordningsbeslutet, varefter handlingarna överlämnas till avdelningschefen. Någon formlig föredragning förekommer mera sällan. I tveksamma fall brukar den beredande länsbokhållaren redan innan anordning utskrivits rådgöra med föredraganden, vilken, därest omständigheterna därtill föranleda, föredrar ärendet för avdelningschefen, varvid beslut fattas. Sedan jämväl avdelningschefen undertecknat anordningsbesluten överlämnas anordningarna till bokföringsdetaljen för bokföring och expedition.

III. FÖRFARANDET INOM OLIKA LÄNSORGAN Inom länsstyrelsen, som är huvudförvaltning med dispositionsrätt över åtskilliga riksstatsanslag, är kameralväsendet i huvudsak koncentrerat till landskontoret, men även på landskansliet förekommer en icke obetydlig kameral verksamhet. Bestämmelser angående länsstyrelsernas medelsförvaltning återfinnas, förutom i medelsförvaltningskungörelsen, bl. a. i följande författningar, nämligen kungörelsen den 10 november 1933 (nr 613) angående sättet för vissa utbetalningar till kommuner m. fl., kungörelsen den 17 december 1937 (nr 974) om länsstyrelses anlitande av postgirorörelsen, kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 695) med vissa bestämmelser angående bokföring av utgifter å riksstatsanslag, kungörelsen den 30 maj 1941 (nr 535) med vissa föreskrifter angående bokföring och redovisning av utgifter från omkostnadsanslag för statliga verk och myndigheter m. m., kungörelsen den 2 november 1945 (nr 699) angående statsverkets räkenskapsår samt avlämnande till riksräkenskapsverket av årsräkenskaper m. m., förordningen den 14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter, förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt ävensom uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896). Dessutom innehåller landshövdinginstruktionen åtskilliga bestämmelser av kameral natur. Vidare har riksräkenskapsverket meddelat anvisningar av olika slag — ofta i samband med fastställande av formulär m. in. — för räkenskapernas förande och för redovisningen. Enligt 13 § medelsförvaltningskungörelsen skall å landskontoret föras

416 räkenskaper och avgivas redovisning över länets uppbörd och länsstyrelsens medelsförvaltning. Den till landskontoren centraliserade bokföringen utgöres av dels en fortlöpande kassabokföring, dels en periodvis utförd debiteringsbokföring. Kassabokföringen återspeglar varje in- och utbetalning, som kommer till stånd, och sker omedelbart i samband med dessa transaktioner. Debiteringsbokföringen sker däremot en gång i månaden med ledning av uppgifter från uppbördsavdelningen och avser debiterade uppbördsmedel, böter och övriga medel, vilka enligt av riksräkenskapsverket meddelade bestämmelser skola redovisas i månadsräkning. De räkenskapsböcker och redogörelser, som det enligt medelsförvaltningskungörelsen åligger landskontoret att föra eller upprätta, äro i huvudsak följande: journaler över inkomster och utgifter, inkomstbok, utgiftsbok, huvudbok, kassarapport, debiteringsrapport, uppbördsredogörelse, bötesredogörelse samt liggare över deponerade värde- och säkerhetshandlingar. Härjämte åligger det landskontoret att i egenskap av redogörare upprätta månadsräkning. Vid sidan av här nämnda handlingar föras vanligen åtskilliga hjälphandlingar. Sålunda brukar bl. a. på en del landskontor förekomma förskottsliggare, där anteckning sker om utlämnande och redovisning av förskott. För uträkning av löner föras löneliggare och skattekort, eventuellt lönekort där jämväl skatteavdragen antecknas. Vidare föres som regel en särskild liggare över deponerade medel. För redovisning av de lån, som handläggas å landskontoret, finnas i allmänhet kortregister upprättade, där anteckning om amorteringar och ränteinbetalningar sker. Debiteringsrapport, uppbördsredogörelse och bötesredogörelse upprättas å uppbördsavdelningen, medan återstående räkenskaper och redogörelser i regel torde föras och upprättas å den s. k. bokföringsdetaljen. Länsstyrelsens kassarörelse ombesörjes av riksbanken. Som regel skola inbetalningar till länsstyrelsen ske på så sätt, att medlen insättas antingen å statsverkets checkräkning i riksbanken eller på länsstyrelsens postgirokonto. I det senare fallet överföras medlen genom postens försorg till statsverkets checkräkning. Det ojämförligt största antalet inbetalningar till länsstyrelsen sker numera genom anlitande av postgirorörelsen. Av praktiska skäl har medgivits, att inbetalning i vissa fall må ske jämväl direkt hos länsstyrelsen eller till någon länsstyrelsens befattningshavare. Sålunda skola medel, vilka erläggas vid auktion eller annan förrättning, inbetalas till vederbörande förrättningsman. Vidare må hos länsstyrelsen kontant inbetalas bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, avgifter för registrering av motorfordon eller annan anmälan till automobilregistret samt automobilskatt, som i samband därmed erlägges, betalning för enkla beläggningsstämplar, avgifter för registrering och anmälan till föreningsoch handelsregistren, förskott å kostnader för utmätt egendoms försäljning, ersättning för tillkännagivande i länskungörelserna eller i ortstidningar samt granskningsavgifter vid länsarkitektorganisationen. Efter med-

417 givande av vederbörande avdelningschef kunna medel även i andra än här angivna fall inbetalas kontant till länsstyrelsen. För mottagande av kontantinbetalningar finnes å varje avdelning förordnad en eller flera kassörer. Varje vecka eller eljest, när inneliggande medel överstiga trehundra kronor, skall kassören insätta medlen i riksbanken eller pä länsstyrelsens postgirokonto. Insättning torde vid de flesta länsstyrelser ske varje dag. Mottagna belopp skola bokföras i en särskild kassabok. Medel som uppburits vid auktion eller annan förrättning skola sä snart ske kan av förrättningsmannen insättas i riksbanken eller pä länsstyrelsens postgirokonto. Bokföring av länsstyrelsens inkomster sker med ledning av dels frän riksbanken mottagna reversal avseende samtliga för länsstyrelsens räkning gjorda insättningar under föregående dag, dels till länsstyrelsen inkomna övriga inkomstverifikationer, huvudsakligen postgirotalonger. Sedan posterna införts i inkomstjournalen sker bokföring i inkomstboken å respektive konto efter inkomstjournalens uppgifter. Som inkomst bokföras även de belopp, som enligt omföringsanordning skola uppdebiteras i bokföringen. De belopp, vilka äro av sådan natur att de skola redovisas i uppbördsredogörares månadsräkning, bokföras under månaden å ett samlingskonto benämnt »uppbördsredogörare». Dessa medel bokföras sedan vid månadens slut i klumpsummor på vederbörande inkomsttitel med ledning av de vid debiteringsrapporten fogade omföringsanordningarna. Vad härefter angår utgiftsbokföringen sker denna i princip på samma sätt som inkomstbokföringen. Sedan anordningsbeslut fattats på sätt som förut närmare angivits, bokföras anordningarna först i utgiftsjournal, varefter överföring sker till vederbörande konto i utgiftsboken. I utgiftsjournalen redovisas även utställda checker och uttagningar av hos enskilda banker insatta medel. Journalen nedsummeras varje dag. Utbetalning av medel kan ske antingen genom postgiro, med postanvisning, genom check eller kontant. Utbetalning över postgiro är vanligast förekommande. Beträffande utbetalning till kommunal förvaltningsmyndighet är direkt föreskrivet, att utbetalning skall ske genom girering till myndighetens postgirokonto. Utbetalning över postgiro sker med anlitande av länsstyrelsens expeditionspostgirokonto. Detta konto gottskrives endast sådana inbetalningar som länsstyrelsen själv verkställer. Med ledning av anordningarna utskrivas girokort respektive utbetalningskort, vilka därefter uppföras å särskild postgiroförteckning. Inbetalningskort till tjänstepostgirokontot utskrivas å belopp motsvarande de Iikvider, som skola utbetalas över postgiro. Slutligen utskrives check å samma belopp. Giro- och utbetalningskort, två exemplar av postgiroförteckningen, inbetalningskort till tjänstepostgirokontot samt checken expedieras därefter till postkontoret. Utbetalning med postanvisning eller check sker mera sällan och huvudsakligen vid brådskande fall. Kontantutbetalning förekommer huvudsakligen vid utbetalning av avlöningar.

418 För möjliggörande av den kontroll av länsstyrelsens medelsförvaltning, som åligger riksräkenskapsverket och andra myndigheter, har länsstyrelsen att till dessa myndigheter lämna rapporter och avskrifter av räkenskapshandlingar. Sålunda skall landskontoret varje dag till statskontorets kassabyrå insända specifik uppgift å alla under nästföregående dag av riksbanken anmälda, för länsstyrelsens räkning verkställda insättningar å statsverkets checkräkning. Vidare åligger det landskontoret att, då check å statsverkets checkräkning utfärdats, påföljande dag till statskontorets kassabyrå och till riksbankens huvudkontor insända uppgift om checkens nummer och belopp. Före den 16 i varje manad skall landskontoret till riksräkenskapsverket avlämna kassarapport för föregående månad, I kassarapporten redovisas samtliga inkomster och utgifter under månaden specificerade å särskilda bilagor. Kassarapporten upprättas å bokföringsdetaljen. Debiteringsrapport samt uppbörds- och bötesredogörelserna skola för varje månad insändas till riksräkenskapsverket före utgången av nästföljande månad. I debiteringsrapporten, som är en sammanställning av uppbörds- och bötesredogörelserna, redovisas under månaden uppdebiterade, avkortade, avskrivna och influtna statsmedel samt fond- och diversemedel ävensom utbetalda enskildas bötesandelar. Som verifikation till uppbördsoch bötesredogörelserna insändas de av vederbörande uppbördsredogörare avgivna månadsräkningarna jämte därtill hörande handlingar. Avskrift av inkomst- och utgiftsjournalerna samt inkomst- och utgiftsböckerna jämte tillhörande inkomst- och utgiftsverifikationer insändas kvartalsvis till riksräkenskapsverket. Huvudboken jämte därvid fogade specifikationer och bilagor insändes till riksräkenskapsverket senast den 15 augusti efter budgetårets slut. Redovisningsräkning över kommun eller annan kommunal samfällighet tillkommande medel, vilka ingå i eller enligt föreskrift av Kungl. Maj:l uppbäras i samband med den allmänna uppbörden eller i särskild ordning, ävensom redovisningsräkning över enskilda fonder och inrättningar tillhörande medel, vilka förvaltas av länsstyrelsen, skola upprättas för kalenderår i två exemplar samt avlämnas till vederbörande senast den 15 februari påföljande år. Vid flertalet länsstyrelser utgöras inkomst- och utgiftsböckerna av bundna böcker med ett uppslag för varje konto. Inkomst- och utgiftsjournalerna föras däremot genomgående enligt lösbladssystem. Överföring från journalerna, vilka i allmänhet torde utskrivas på maskin med en genomslagskopia, sker för hand. Det är ofrånkomligt, att ett dylikt system medför ett omfattande och tidsödande arbete med kollationering och avstämning av böckerna mot journalerna. Därtill kommer det kvartalsvis skeende arbetet med atl verkställa avskrift av samtliga konton i böckerna för redovisningen till riksräkenskapsverket.

419 Vid länsstyrelsen i Stockholms län har från den 1 juli 1948 samt vid länsstyrelsen i Malmöhus län från den 1 januari 1949 bokföringen skett med anlitande av textskrivande bokföringsmaskiner. Systemets princip är att journalföring och bokföring ske samtidigt. Härigenom bortfaller det tidsödande överförandet för hand av posterna från journalerna till böckerna jämte därmed förenat kollationeringsarbete. Inkomst- och utgiftsböckerna föras enligt lösbladssystem med ett blad för varje konto. Även journalerna föras enligt lösbladssystem. Journal- och kontobladen äro dubbla, varigenom vid utskrift erhålles en kopia avsedd att användas vid redovisningen till riksräkenskapsverket. Vid bokföringsarbetet insattes först journalbladet i maskinen. Det kontoblad, på vilket bokföring skall ske, införes i maskinen framför journalbladet, varefter erforderlig text och siffror skrivas. Kontobladet täcker drygt halva journalens bredd. Å den återstående delen av journalen skrives kontots beteckning jämte övriga uppgifter, som endast skola inflyta i journalen. Därefter borttages kontobladet och nästa kontoblad införes i maskinen och inpassas i journalens nästa textrad. Maskinen är försedd med ackumulerande räkneverk så att samtidigt med bokföringen journalen erhålles summerad. Maskinen användes även för samtidig utskrift av postgiroförteckning och girokort eller utbetalningskort, varvid summan av utbetalningarna över postgiro erhålles i räkneverket och snabbt kan avstämmas mot motsvarande belopp i utgiftsjournalen. Omläggning av bokföringen till maskinell drift skall enligt Kungl. Maj :ts beslut den 3 juni 1949 försöksvis genomföras jämväl vid länsstyrelserna i Gotlands, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län. Där användas emellertid tills vidare enklare maskiner utan räkneverk. Länsstyrelsen i Jämtlands län beräknas emellertid snarast få till sitt förfogande en maskin av samma typ som länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län ha. Vidare är en maskin av annan typ med salderande räkneverk avsedd att enligt Kungl. Maj:ts medgivande ställas till förfogande för länsstyrelsen i Östergötlands län. Vid flertalet länsstyrelser torde för avlöningsredovisningen användas särskilda löneliggare med ett uppslag för varje befattningshavare. Före eller i samband med löneuträkningen införas i liggaren samtliga förändringar i tjänstgöringsförhållandena med ledning av till landskontoret inkomna tjänstgöringsuppgifter. Därefter uträknas i liggaren avlöningsbelopp och skatteavdrag. De senare bokföras dessutom i en del län å särskilda skattekort. Löneliggarens uppgifter överföras därefter till lönelistor varpå anordning utskrives. Vid länsstyrelsen i Stockholms län har sedan år 1949 tillämpats ett redovisningssystem för löner enligt genomskriftsmetoden. För varje befattningshavare finnes upplagt ett statistikkort, som innehåller alla för avlöningsuträkningen och skatteredovisningen erforderliga grunduppgifter. Kortet är

420 horisontellt indelat i tolv rum, ett för varje manad, samt vertikalt i 22 kolumner för anteckning om tjänstgöringsförhållanden, lönebelopp, skatteavdrag och övriga förhållanden av betydelse för löneuträkningen. Vid uträknandet av lönebeloppen placeras statistikkortet över avlöningslistor i två exemplar med motsvarande kolumnindelning som å kortet. Kortet och listorna hållas fast av en särskild fästanordning. Erforderliga uppgifter införas därefter på kortet varvid genoinskrift samtidigt erhålles å avlöningslistorna. Statistikkortet utbytes därefter mot ett annat, som inpassas å avlöningslistorna medelst fästanordningen. Ett exemplar av avlöningslistorna utgör verifikation till anordningen. Det andra exemplaret är perforerat så att samtliga uppgifter beträffande envar befattningshavare kan avskiljas och tillställas honom i avlöningskuvertet. Genom användande av detta system ha skattekorten kunnat slopas, varjämte man slipper arbetet med att avskriva lönelistorna från löneliggaren och därmed förenad kollationering. Å landskansliet är befattningen med medelsförvaltningen i huvudsak inskränkt till automobilskatten, olika slag av registreringsavgifter ävensom bevillningsavgifter samt granskningsavgifter vid länsarkitektorganisationen. Därtill kommer stämpelförsäljningen samt likvider vid exekutiva auktioner. Den kontanta kassarörelsen vid landskanslierna är förhållandevis omfattande. Den oinhänderhas av en kassör, i regel med biträde av ytterligare någon befattningshavare. Som kassör tjänstgör i allmänhet en landskanslist eller ett biträde i någon av lönegraderna Ca 15, Ca 13 eller Ca 11. I kassaexpeditionens arbete ingår som en väsentlig del utsändande mot postförskott av avgiftsbelagda expeditioner. Kassabok samt förteckning över postförskottsförsändelser föras ävensom vissa andra förteckningar. På landskansliet träffas även vissa anordningsbeslut nämligen såvitt angår titeln Landskansliets expeditionsinedel. På denna titel insättas medel som åter skola utbetalas eller inkomna medel, vilkas slutliga disposition icke genast kan avgöras. Omföringar över denna titel äro ganska talrika. Över landskansliets medelsförvaltning uppgöres månadsräkning, som överlämnas till landskontoret och där inarbetas i uppbördsredogörelsen och debiteringsrapporten. För beslutanderätten i fråga om landskansliets medelsförvaltning gälla motsvarande regler som i fråga om landskontorets. Länsarbetsnämnderna äro icke som länsstyrelserna huvudförvaltningar utan lyda under arbetsmarknadsstyrelsen, vilken är huvudförvaltning. För att innebörden av nämndernas kamerala verksamhet skall tydligare framträda torde därför erfordras en kortfattad redogörelse för arbetsmarknadsstyrelsens medelsförvaltning. Dåvarande statens arbetsmarknadskommissions bokföring hade ursprungligen upplagts för dess föregångare, arbetslöshetskommissionen, och utformningen hade därför kommit att ske efter de ringare anspråk,

421 som betingades av en relativt enhetlig kameral verksamhet. Under arbetsmarknadskommissionens tid kom emellertid läget att starkt och hastigt förändras. Nya omfattande arbetsuppgifter tillkommo i forcerad takt och därmed följde en alltmer differentierad ekonomisk förvaltning. Bokföringssystemet var emellertid icke tillräckligt bärkraftigt för en vidare differentiering. De ekonomiska sammanställningar av olika slag i såväl utredningssom redovisningssyfte, i vilka bokföringen skulle utmynna, blevo alltmer fördröjda. Vid kommissionens ombildning till ett ordinarie verk förändrades dess ställning också i kameralt hänseende. Medan kommissionen haft karaktär av underförvaltning under statskontoret blev arbetsmarknadsstyrelsen huvudförvaltning. På grund härav måste bokföringssystemet omläggas efter de för huvudförvaltning gällande bestämmelserna. Denna omläggning, som även på motsvarande sätt skedde beträffande länsarbetsnämnderna, genomfördes i samråd med riksräkenskapsverket. För arbetsmarknadsstyrelsens kassarörelse m. m. gälla nu vissa särskilda av Kungl. Maj:t den 30 december 1947 fastställda föreskrifter. Vid den nya bokföringen användes en särskild littereringstabell, som framför allt avser att underlätta överblicken över anslagsbelastningen. Littereringstabellen är upprättad enligt decimal systemet, som möjliggör en praktiskt taget obegränsad utvidgning av littereringen samtidigt som upplagda underkonton lätt kunna sammanföras till samlingskonton. Tabellen ansluter vidare till de riksstatsanslag, som stå till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande, på sådant sätt, att varje anslag betecknats med en eller två siffror, utgörande en första siffergrupp i kontobeteckningen. De därpå följande siffergrupperna användas för specificering i olika avseenden av skilda anslagsposter inom respektive anslag. Regeln att första siffergruppen avser vederbörande huvudanslag gäller emellertid endast i begränsad omfattning. Första siffergruppen kan också i vissa fall avse de s. k. balanskontona, nämligen kontona för levereringar, förskott, avräkningar samt fonder och diverse medel. I beteckningarna för dessa konton representera efterföljande siffergrupper arbetsmarknadsstyrelsen och dess lokalorgan, de anslag, till vilka tillgångarna respektive skulderna hänföra sig, samt de olika detaljändamålen. Littereringstabellen har tillskapats för att bokföringen alltid skall kunna lämna de upplysningar, som påfordras dels av riksräkenskapsverket och dels av arbetsmarknadsstyrelsens ledning eller dess skilda fackbyråer. Riksräkenskapsverkets önskemål torde i första hand avse ren anslagsredovisning, d. v. s. främst kontroll av att inkomster och utgifter redovisas under vederbörliga titlar och anslag (anslagsposter) samt att tillgångar och skulder bokföras på därför fastställda balanskonton. För arbetsmarknadsstyrelsens egen del erfordras specificerade uppgifter dels för att anslagsbelastningarna skola kunna kontrolleras men dels och kanske framför

422 allt därför att styrelsen måste kunna följa kostnaderna för de olika verksamhetsgrenarna. På vetskapen om dessa kostnader grunda sig ofta överväganden om olika åtgärders lämplighet och ändamålsenlighet. De utgöra också stundom grund för bedömanden av kostnader för nya åtgärder, som kunna vara ifrågasatta. Av de anslag, som arbetsmarknadsstyrelsen för sin verksamhet disponerar över, ställer styrelsen efter rekvisition nödiga belopp till länsarbetsnämndernas förfogande. Dessa besluta och verkställa därefter individuella utbetalningar enligt särskilda för varje verksamhetsgren meddelade föreskrifter. Större delen av löneutbetalningarna är dock centraliserad till arbetsmarknadsstyrelsen. Vissa utbetalningar, som ske lokalt, gå emellertid vid sidan av länsarbetsnämnderna. Så är förhållandet t. ex. i fråga om beredskapsarbetsplatserna och arkivarbetena. För dessa finnas särskilda redogörare som redovisa direkt till arbetsmarknadsstyrelsen. För länsarbetsnämndernas medelsförvaltning gälla särskilda av arbetsmarknadsstyrelsen den 8 april 1949 fastställda föreskrifter och anvisningar. Medelsförvaltningen handhas av en därtill förordnad redogörare, som under överinseende av länsarbetsdirektören eller i vissa avseenden kansliassistenten (i förekommande fall inspektören för kansliärenden) har att föra nämndens räkenskapsböcker och i övrigt ombesörja till kassa- och redovisningsarbetet hänförliga arbetsuppgifter. Anordningsbeslut — med vilket följer redogöraransvar — träffas dock av länsarbetsdirektören och underskrives av honom med kontrasignation av kansliassistenten (inspektören för kansliärenden). Länsarbetsnämnden har att själv beräkna sitt medelsbehov för den närmaste tiden samt, om disponibla medel och beräknade inkomster icke väntas förslå, rekvirera erforderligt belopp hos arbetsmarknadsstyrelsen, som insätter beloppet å nämndens postgirokonto. För nödvändiga kontanta utbetalningar disponerar redogöraren ett förskott, övriga utbetalningar ske över postgiro medelst giro- eller utbetalningskort. Hos nämnden föras utgifts- och inkomstjournal, anslagsliggare (dispositionsbok) ävensom avräkningsregister och redovisningskort för arbetare med särskilda förmåner (överflyttningsbidrag m. m . ) . Månadsvis upprättas kassarapport, som jämte bilagor översändes till arbetsmarknadsstyrelsen. Från nämnderna utbetalas bl. a. avlöningar till ortsombud. Vidare utbetalas avlöningar till ledare för jordbruksläger, ungdomsläger m. fl. läger samt till kockor. Nämnderna bestrida förutom vissa egna omkostnader jämväl omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen. En mindre grupp av ärenden avser sådana bidrag med vilka icke följer återbetalningsskyldighet, t. ex. vissa bidrag till arbetstagares resor m. m. I betydande omfattning ha nämnderna att verkställa utbetalningar i form av förskott. I den mån de förskotterade kostnaderna skola slutligt avföras från riksstatstitlar, synas dessa ärenden icke bereda några problem i bok-

423 föringstekniskt avseende. Så t. ex. förekommer i viss utsträckning reseförskolt till nämndernas tjänstemän. Ett lämpligt avvägt stående förskott torde i dylika fall vara ägnat att väsentligt nedbringa antalet förskottsanordningar. För bestridande av vissa kostnader för driften av läger tilldelas lägerledare förskott. I dessa fall har man möjlighet att innehålla hälften av lägerledarens avlöning i avvaktan på redovisning av uppburet förskott. I de fall åter då den förskotterade kostnaden icke skall avföras från riksstatstitel utan skall återbetalas till nämnden av den, som uppburit förskottet, möta två grupper av ärenden som synas förorsaka nämnderna ett visst besvär. Den ena gruppen utgöres av sådana förskott, som utbetalas till utländsk arbetskraft vid ankomsten till riket och avse hjälp till bestridande av kostnader för anskaffande av kläder, verktyg, husgeråd o. dyl. Utlänningen har att avge en förbindelse, enligt vilken det uppburna förskottet skall ersättas genom löneavdrag, som verkställas av arbetsgivaren. Flyttar sådan utlänning från ett län till ett annat, skall ärendet överflyttas till länsarbetsnämnden i det sistnämnda länet, som har att söka kontakt med den nye arbetsgivaren och bevaka att inbetalning av utestående belopp sker i behörig ordning. Den andra gruppen av hithörande förskottsärenden utgör förskott till kostnader för arbetstagares resor. Då en arbetstagare saknar medel att inställa sig på anvisad arbetsplats, kan han genom nämnderna och deras underlydande organ få en biljettrekvisition, som han sedermera skall ersätta genom att inbetala resekostnaden till nämnden. Rekvisitionen utskrives i tre exemplar varav utfärdaren behåller ett, påstigningsstationen ett och det tredje gäller som färdbiljett. Trafikföretagen söka ofta betalning för ett stort antal rekvisitioner samtidigt, varvid räkningen endast upptar en klumpsumma, och som verifikationer härtill bifogas de av påstigningsstationerna behållna exemplaren av biljettrekvisitionerna. Då sålunda utbetalning i regel sker innan ersättning för samtliga kostnader influtit till nämnderna får man utanordna beloppet å förskottstitel samt ersätta förskottet, allteftersom arbetstagarna inbetala ersättning för resekostnaderna. För redovisning av förskotten föras hos nämnderna avräkningskort för varje arbetstagare, som erhållit förskott (biljettrekvisition). Dessa avräkningskort k u n n a uppgå till betydande antal och registrets handhavande är arbetskrävande. Till de kamerala uppgifterna torde också i viss mån få räknas länsarbetsnämndernas förrådsverksamhet, för vilken lämnats redogörelse i kap. 6. I fråga om revisionen gäller att arbetsmarknadsstyrelsen är underställd riksräkenskapsverkets och statens sakrevisions granskning. Dessutom finnas särskilda överrevisorer för en mera kontinuerlig saklig granskning av verksamheten ur ändamålsenlighetssynpunkter. Den kamerala gransk-

424 ningen av samtliga de underlydande lokala organens verksamhet ankommer dock i första hand på en inom arbetsmarknadsstyrelsen organiserad specialrevision i form av en revisionssektion inom styrelsens kamerala byrå, till vilken länsarbetsnämndernas räkenskapshandlingar månadsvis insändas för granskning. Denna specialrevision utövar även viss sakgranskning. Länsbostadsnämndernas kamerala uppgifter äro begränsade och ha h u vudsakligen samband med nämndernas låne- och bidragsverksamhet. Utbetalning av lån och bidrag sker genom de lokala förmedlingsorganen, vilka jämväl ombesörja uppbörd av annuiteter å utlämnade lån. Utbetalning av löner samt ersättningar för resor och kontorskostnader sker i stor utsträckning centralt genom bostadsstyrelsen. Förekommande in- och utbetalningar ske över postgiro. Nämnderna äro icke huvudförvaltningar. Erforderliga medel för utbetalningar erhållas från bostadsstyrelsen. Hos nämnderna föras i två exemplar inkomst- och utgiftsjournaler samt titelbok. Kassarapporter samt ena exemplaret av inkomstoch utgiftsjournalerna insändas till bostadsstyrelsen för varje månad. Ena exemplaret av titelboken insändes till styrelsen halvårsvis. över utlämnade lån föras särskilda lånekort, vara fortlöpande anteckningar införas om utbetalningar, förfallotider, inbetalningar m. m. De kamerala göromålen hos länsbostadsnämnderna ankomma på en kassör i lönegrad Ce 22 vid varje nämnd. Lantbruksnämnderna, som ej heller äro huvudförvaltningar, ha för sin kamerala verksamhet en särskild kameral och administrativ avdelning inrättad under en kamrerare. En närmare redogörelse för vissa dithörande uppgifter återfinnes i kap. 7 (sid. 172 f.). Lantbruksnämndens kamerala avdelning handhar nämndens räkenskaper och ombesörjer debitering, uppbörd och redovisning av bl. a. annuiteter, ersättningar enligt taxa m. m. Avdelningen svarar för utanordnande av medel, såsom löner samt reseersättningar till befattningshavarna, ävensom för alla åtgärder, som föranledas av kreditgarantigivningen, såsom korrespondens med de enskilda kreditinrättningarna m. m. Vägförvaltningens kamerala uppgifter avse i huvudsak av vägförvaltningen bedrivna vägarbeten. Vägförvaltningen utbetalar löner till tjänstemän och arbetare samt likviderar till vägarbetena hänförliga fakturor. Vägförvaltningen handhar likaså bokföring dels av nämnda utbetalningar och dels beträffande maskinanvändningen och förrådshållningen. I viss mån särpräglad är den av vägförvaltningarna omhänderhavda s. k. kalkylalionsbokföringen, som är en statistisk bearbetning av vissa utgiftsposter. Till denna återkommer utredningen i det följande. Länslantmäterikontorens kamerala verksamhet är av ringa omfattning. För lantmäteriväsendets del är den kamerala verksamheten så gott som helt centraliserad till lantmäteristyrelsen. På länslantmäterikontoren ligga alle-

425 nast stämpelredovisning samt sakgranskning av förrättningslantmätares och deras biträdens rese- och förrättningsräkningar. Siffergranskning samt utbetalning in. ni. handhas av lantmäteristyrelsen, där för närvarande 10 å 15 befattningshavare äro sysselsatta med kamerala uppgifter.

IV.

UTREDNINGEN

Inledning. Liksom den statliga verksamheten på andra områden är även kameralväsendet i länsinstansen splittrat på ett flertal organ. Medan länsstyrelsen i egenskap av huvudförvaltning i kameralt hänseende lyder direkt under Kungl. Maj:t, sortera övriga berörda länsorgan vart och ett under sitt centrala ämbetsverk, som är huvudförvaltning och enligt vars direktiv vederbörande länsorgan har att bedriva sin kamerala verksamhet. Men även inom länsstyrelsen är den kamerala verksamheten i viss mån splittrad. Medan den allmänna delen därav ligger inom anordnings- och bokföringsväsendets område, handläggas betydande delar av samma verksamhet på uppbördsavdelningen och även på landskansliet. Frågan om länsstyrelsens organisation för kameralväsendet är sålunda dels ett problem om de kamerala uppgifternas hemvist över huvud i länsförvaltningen och dels en fråga om den inre arbetsfördelningen inom länsstyrelsen. De fristående länsorganen, vilka enligt utredningens förut redovisade förslag skola inordnas i länsstyrelsen, skulle enligt dessa förslag få sin kamerala verksamhet förlagd till landskontorets anordnings- och bokföringsdetalj. Varken länsarbetsnämndens eller länsbostadsnämndens kamerala verksamhet skiljer sig i princip från den, som nu ankommer eller tidigare på olika områden ankommit på länsstyrelsen. Liksom fallet är på många andra områden komma emellertid åtskilliga hithörande ärenden, som endast delvis äro av kameral natur, att handläggas inom annan sektion, närmast då på landskansliet, medan verkställigheten m. m. ankommer på anordnings- och bokföringsdetaljen på landskontoret. På grund av länsstyrelsernas karaktär av huvudförvaltningar torde dispositionsrätten till de sakanslag, med vilka respektive nämnder nu arbeta, böra utsträckas till länsstyrelserna. Fördelningen mellan länsstyrelserna av dessa anslag kan ske genom beslut av Kungl. Maj :t i regleringsbreven. I vissa fall kan det tänkas att ett förskottssystem med efterhandstäckning från vederbörande riksstatsanslag bör användas. Utredningen har efter företagna undersökningar kommit till det resultatet att överförandet av länsarbetsnämndens och länsbostadsnämndens kamerala uppgifter i stort sett icke skall behöva föranleda personalökning på landskontoret. Beträffande den kvalificerade personalen råder ingen tvekan härom. Men även i fråga om biträdespersonalen torde den förhållandevis moderata utökning av landskontorets arbetsuppgifter, som här-

426 igenom inträder, kunna ske inom den bestående personalramen. Utrymme bör t. o. m. finnas för ytterligare decentralisering till länsstyrelsen av kamerala arbetsuppgifter på förevarande områden. Jämlikt utredningens förslag skola vissa ärendegrupper överflyttas från landskontor till landskansli, varigenom viss arbetskraft på landskontoret kan disponeras för de nya uppgifterna. Enligt vad som framkommit vid organisationsnämndens hittills gjorda undersökningar torde det dessutom vara möjligt att genom rationaliseringsåtgärder minska behovet särskilt av biträdespersonal. I detta sammanhang kan också framhållas att den planerade successiva övergången till maskinell bokföring hos länsstyrelserna kommer att minska belastningen pä biträdespersonalen. Länsarbetsnämndens och länsbostadsnämndens inordnande i länsstyrelsen medför att samtliga arbetsuppgifter, som nu ankomma pä länsbostadsnämndens kassör och länsarbetsnämndens redogörare, samt ungefär hälften av länsarbetsnämndens kansliassistents arbetsuppgifter komma att utföras av landskontorets nuvarande personal. Med hänsyn till att kansliassistentens återstående arbetsuppgifter avses skola överflyttas på annan personal kunna dessa tre befattningar indragas. Därjämte kan en biträdesbefattning indragas. Detta innebär en personalbesparing (brutto) av cirka 95 befattningshavare i länen. Därutöver torde anledning vara att antaga att genom sådana decentraliseringar och förenklingar hos de centrala myndigheterna (arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen), som böra bli möjliga genom omorganisationen, även där skall kunna inbesparas viss personal. Den kamerala verksamheten hos sådana av de även fortsättningsvis fristående lånsorganen, vilka över huvud ha någon egen sådan verksamhet, är väl i stort sett ej heller med vissa undantag av annan natur än den sedvanliga. Mera speciella äro dock som i det följande visas vissa delar av vägförvaltningens kamerala verksamhet. I fråga om denna gäller i än mera utpräglad grad än beträffande de övriga organens kamerala verksamhet att den är intimt förknippad med den huvudsakliga verksamheten. Där framträda särskilt de omständigheter, som i fråga om de kvarvarande fristående länsorganen i allmänhet försvåra ett fullständigt överförande av de kamerala uppgifterna från vederbörande organ till länsstyrelsen. I den mån sakgranskning i någon mera väsentlig mån ingår i prövningen av de kamerala ärendena, är det rationellt att denna granskning ligger hos de organ, där den speciella sakkunskapen är till finnandes. Det kan icke vara lämpligt att låta befattningshavare inom ett annat organ — i detta fall länsstyrelsen — sätta sig in i de speciella ämnesområden det här är fråga om, när denna kunskap redan är representerad på andra håll. Man finge därför tänka sig en uppdelning så, att sakgranskningen verkställdes inom det särskilda länsorganet, medan siffergranskning, utbetalning och bokföring skulle ankomma på länsstyrelsen. Bortsett från att man i så fall finge förutsätta en revidering av begreppet redogöraran-

427 svar, torde denna uppdelning av de kamerala funktionerna i allmänhet komina att medföra ett visst dubbelarbete i fråga om granskningen — sakgranskning och siffergranskning gå ej alltid att särskilja — samt en omgång genom att ärendena måste behandlas på två håll. Även om man låter siffergranskningen ligga på samma ställe som sakgranskningen, d. v. s. hos det särskilda länsorganet, undgår man icke den omgång, som betingas av att två olika organ skola i tur och ordning handlägga ärendena. Dessutom kan man icke komma ifrån att en viss formell granskning, avseende bl. a. att rätt anslag blir belastat, måste utövas av den utbetalande myndigheten, även om det sakliga beslutet träffats på annat håll. Utbetalningsbeslutet och ansvaret därför skulle dock ankomma på länsstyrelsen. Här må emellertid framhållas, att den sålunda skisserade arbetsfördelningen med det sakliga beslutet på ett håll och verkställigheten på ett annat redan nu i stor utsträckning förekommer inom länsstyrelsen och enligt utredningens i det följande framlagda förslag hädanefter i än mera utpräglad grad bör användas därstädes. I dessa fall träffas dock besluten av en och samma myndighet. Därest emellertid redogöraransvaret reformeras så att ansvaret för en utbetalningsåtgärd kan begränsas till den myndighet som träffar det sakliga avgörandet, äro ur förevarande synpunkter betänkligheterna mindre mot att överföra de kamerala verkställighetsåtgärderna från de fristående länsorganen till länsstyrelsen. Då emellertid dessa uppgifter äro av tämligen okomplicerad beskaffenhet, synas de i allmänhet för sitt utförande allenast kräva relativt okvalificerad personal. Den mera kvalificerade granskningspersonalen beröres i regel icke av en sådan sammanslagning. Även om någon gång särskilt bokföringen kan erbjuda vissa svårigheter, då det gäller att avgöra t. ex. vilket anslag som skall belastas, torde detta dock bli undantagsfall, som icke i och för sig eller ens tillsammans med andra sporadiskt förekommande mera kvalificerade fall kunna antagas motivera en minskning av den kvalificerade granskningspersonalen hos de fristående organen. Som förut antytts skulle överförandet av ifrågavarande arbetsuppgifter från de fristående länsorganen till länsstyrelsen alltid innebära att en viss omgång uppstår. En förutsättning för att överförandet det oaktat skulle ske måste därför vara att fördelar vinnas i andra avseenden, t. ex. personaleller kostnadsbesparingar. I regel kan som nyss nämnts en besparing väntas ske endast beträffande den lägre personalen. En sådan besparing torde vidare vara tänkbar allenast under förutsättning att den nuvarande biträdespersonalen hos det fristående organet icke kan utnyttjas på ett rationellt sätt, t. ex. till följd av att den är liten till antalet eller att den icke kan samtidigt utnyttjas för andra ändamål. Även om länsstyrelsen med hänsyn till den relativt talrika personalen måste antagas besitta en förhållandevis stor elasticitet, synas vad de större av de kvarvarande fristående läns28—016428

428 organen angår de kamerala uppgifterna i allmänhet vara av den omfattning, att de icke utan personalförstärkning i biträdesgraderna kunna övertagas av länsstyrelsen. Det finnes anledning att antaga att denna förstärkning icke fullt ut skulle kompenseras av en motsvarande minskning hos de fristående länsorganen, som dock skulle ha kvar en stor del av de kamerala uppgifterna och där ifrågavarande personal jämväl sysselsattes med andra göromål. Annorlunda ligger emellertid saken till om länsorganets kamerala verksamhet är av relativt ringa omfattning. Under sådana omständigheter blir gärna dess personal för kamerala uppgifter överdimensionerad och det är dä lättare för länsstyrelsen att utan personalförstärkning övertaga en sådan verksamhet. För att kunna bedöma frågan om den kamerala verksamhetens organisation bör utöver vad nu anförts också hänsyn tagas till de speciella omständigheter, som i varje särskilt fall kunna vara förknippade därmed. Vad då först vägförvaltningen angår måste dess kamerala verksamhet sägas vara i vissa avseenden särpräglad. Här märkes särskilt den s. k. kalkylationsbokföringen som avser att genom en statistisk bearbetning av räkningsmaterialet snabbt få fram fortlöpande uppgifter i olika hänseenden. F r ä m s t gäller det att kunna följa kostnaderna för skilda arbeten samt olika slag av arbeten. Avsikten därmed är främst att man skall få ett begrepp om kostnaderna för olika arbetsmetoder eller materialslag för att på så sätt få hållpunkter för bedömande av lämpligaste sätten att utföra olika underhållsarbeten. I viss mån tjänar kalkylationsbokföringen också som ett register över belastningen på olika anslagsposter. Kalkylationsbokföringen måste ständigt hållas aktuell och dessutom vara lättillgänglig särskilt för proj ekteringspersonalen. Inkommande fakturor ävensom uppgifter om arbetstid m. m. från arbetsplatserna granskas successivt av skilda befattningshavare ur olika synpunkter. Främst gäller det sakgranskning och prisgranskning, vartill kräves särskild sakkunnig personal, samt siffergranskning. För granskning särskilt av uppgifter rörande arbetarnas ackordslöner kräves också sakkunnig personal. Beträffande fakturorna gäller vidare att de böra granskas och behandlas så snabbt att likvid kan ske med utnyttjande av t. ex. 30-dagarsrabatten. Visserligen torde hinder icke i och för sig möta mot att själva utbetalningsförfarandet överflyttas till länsstyrelsen. Däremot förefaller i vart fall sakgranskningen av arbetslöneuppgifterna och fakturorna icke kunna handhas av annan än vägförvaltningens personal. Om allenast utbetalningen överflyttas skulle ett omfattande altesterings- och rapportsystem erfordras. Ett tämligen omfattande dubbelarbete skulle icke kunna undvikas. Expedieringen skulle bli försenad. Därtill kominer att den för verksamheten i övrigt viktiga kalkylationsbokföringen skulle komma att släpa efter. De

429 med stordrift på det kamerala området förenade fördelarna av förevarande uppgifters överflyttning till länsstyrelsen synas därför motvägas av åtskilliga olägenheter. För övrigt torde vägförvaltningens rörelse i allmänhet vara av den omfattning — på de större vägförvaltningarna torde upp mot 20 befattningshavare vara helt eller till övervägande del sysselsatta med i huvudsak kamerala och därmed sammanhängande göromål — att den redan på grund härav kan erbjuda underlag för användande av arbetsbesparande maskinella hjälpmedel. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen att vägförvaltningens kamerala uppgifter icke böra överflyttas till länsstyrelsen. Hos lantbruksnämnden är inrättad en särskild kameral avdelning under chefskap av en kamrerare. På denna avdelning handläggas också ärenden av allmänt administrativ natur samt frågor rörande producentbidragsverksamheten. Kamreraren fullgör dessutom under lantbruksdirektören en personalchefs åligganden. Med hänsyn till dessa omständigheter synes en överflyttning i förut antydd omfattning av de kamerala göromålen från lantbruksnämnden till länsstyrelsen icke komma att medföra någon personalbesparing totalt sett. Däremot skulle en minskning av lantbruksnämndens för dessa ändamål avsedda personal — troligen motsvarande den erforderliga ökningen på landskontoret — innebära en reducering av elasticiteten i nämndens personalorganisation. Under sådana omständigheter har utredningen kommit till den uppfattningen att ej heller lantbruksnämndens kamerala uppgifter böra överflyttas till länsstyrelsen. Vad härefter angår övriga länsorgan (länslantmäterikontor, länsarkitektkontor, förste provinsialläkare m. fl. expertorgan), beträffande vilka utredningen behandlat frågan om en anknytning till länsstyrelsen, synas deras kamerala uppgifter i de fall de över huvud ha sådana vara av den obetydliga omfattning att det knappast föreligger anledning att överväga någon separat överflyttning därav till länsstyrelsen. I sin berättelse till 1949 ärs riksdag anförde statsrevisorerna, som tidigare omtalats (sid. 25 ff.), vissa synpunkter bl. a. på frågan om samordning av det kamerala arbetet samt biträdesarbetet över huvud i länsförvaltningen. Statsrevisorerna anförde sålunda att en effektivisering på detta område borde kunna ske genom samordning av arbetsuppgifter, vilka vore av i huvudsak likartad karaktär hos flera myndigheter (såsom skriv- och ritarbete, avlöningsuträkning, källskattefrågor, rekvisition och upphandling av viss materiel, siffermässig granskning, statistisk bearbetning, budskickning m. ni.). Den personal, som vore sysselsatt med dylika arbetsuppgifter, utgjorde en mycket betydande andel av den totala förvaltningspersonalen och uppginge enbart inom vägförvaltningarna, lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna och länsarbetsnämnderna till sammanlagt inemot 1 400 personer. Besparingar borde stå att vinna såväl genom centralisering av arbetsuppgifterna i fråga som genom

430 utbyte och utlåning av personal vid ledigheter, tillfälligt behov av arbetskraft m. m. De nuvarande lokalförhållandena syntes emellertid i viss utsträckning lägga hinder i vägen för sådana åtgärder. Det måste betecknas som en brist att planer icke utarbetats för lösning på längre sikt av lokalbehovet för de statliga myndigheterna och institutionerna i residensstäderna — en brist som för övrigt gjorde sig starkt gällande även i fråga om tillgodoseendet av statens lokalbehov i huvudstaden. Statsrevisorerna framhöllo slutligen, att även på andra områden av den statliga förvaltningen i residensstäderna åtskilligt torde kunna vinnas genom rationalisering, och föreslogo, att statens organisationsnämnd skulle få i uppdrag att göra en allsidig undersökning av förhållandena. I yttrande över statsrevisorernas berättelse framhöll länsstyrelseutredningen bl. a. att utredningen kommit till den slutsatsen, att den av riksdagens revisorer efterlysta samordningen med därav följande rationaliseringsvinster icke kunde i någon nämnvärd omfattning vinnas på annat sätt än genom skapande av en koncentrerad länsförvaltning, omfattande så många som möjligt av de nuvarande fristående länsorganen. Därigenom skulle ernås fasta och enkla former för ett samarbete och en samordning utan kompetenskonflikter. Utredningen fann det naturligt att organisationsnämndens uppdrag att i vissa hänseenden biträda utredningen vidgades till att avse även de av riksdagsrevisorerna berörda spörsmålen (jfr härom sid. 27). Riksräkenskapsverket, som jämväl yttrade sig över berättelsen, framhöll att den väckta frågan vore av så komplicerad och vittutseende karaktär, att den knappast kunde lösas utan ingående organisationsundersökningar. Ämbetsverket vore i likhet med revisorerna av den uppfattningen, att en närmare utredning borde anförtros åt organisationsnämnden. Därvid borde även övervägas, huruvida icke den av revisorerna åsyftade rationaliseringen i vissa fall skulle kunna ernås genom en utsträckt centralisering av speciellt de kamerala göromålen till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter. Länsstyrelseutredningen har för sin del ovan redovisat sin syn på möjligheterna att närmare samordna den kamerala verksamheten mellan länsstyrelsen och vissa andra länsorgan. Enligt utredningens mening torde i allmänhet några nämnvärda rationaliseringar och besparingar icke kunna vinnas genom en separat samordning på detta område. Utredningen anser det dock önskvärt att frågan, som riksräkenskapsverket föreslagit, göres till föremål för särskilda mera ingående organisationsundersökningar. Utredningen vill i det sammanhanget gentemot riksräkenskapsverket framhålla, att i vart fall sådan kameral verksamhet i länen som erfarenhetsmässigt förutsätter mera omedelbara kommunikationer med allmänhet, kommuner eller underlydande tjänstemän icke bör centraliseras till något

431 ämbetsverk i Stockholm. Dylik kameral verksamhet bör i så fall koncentreras till länsstyrelsen eller annat länsorgan. Utredningen övergår härefter till frågan om länsstyrelsens inre organisation för de kamerala uppgifterna. I detta avseende har utredningen särskilt funnit sig böra uppmärksamma det förhållandet att länsstyrelsernas kassarörelse är splittrad på flera håll. På alla länsstyrelser finnes sålunda kassaexpedition med kassör både på landskansli och landskontor. På vissa landskanslier finnas även i realiteten två eller flera kassaexpeditioner, även om endast en kassör förordnats. Denna anordning synes knappast så rationell som önskvärt vore, men dess förefintlighet är betingad av en önskan att underlätta förfarandet för allmänheten. Man har ansett att allmänheten skall kunna på den expedition, där sakupplysningar i ett ärende lämnas, också få erlägga förekommande avgifter. Emellertid har åtminstone på vissa landskanslier kassarörelsen koncentrerats, varvid den anordningen praktiserats att en sökande först får sitt ärende summariskt granskat på vederbörande expedition. Sedan ärendet där försetts med anteckning om den avgift som skall erläggas, inlämnar han handlingarna och avgifterna på kassaexpeditionen. Enligt uppgift har detta system visat sig fungera fullt tillfredsställande. Ett villkor härför är dock att lokalförhållandena medgiva en någorlunda koncentrerad förläggning av de olika expeditionerna. Av de sålunda gjorda erfarenheterna föranledes utredningen till den slutsatsen att en koncentrering av hela länsstyrelsens kassarörelse bör vara möjlig. Visserligen förefaller det naturligt att denna koncentration sker inom landskontorets ram, men det bör dock beaktas att den till antalet större delen av de kontanta inbetalningarna gäller ärenden, som handläggas på landskansliet. Då här i stor utsträckning måste gälla att allmänhetens kommunikation med länsstyrelsen icke försvåras, torde under alla omständigheter kassaexpeditionen böra förläggas inom landskansliets lokaler eller så nära desamma som möjligt. Emellertid synes detta icke i och för sig hindra att kassaexpeditionen organisatoriskt knytes till landskontoret. Bland annat ur redovisningssynpunkt torde starka skäl tala för att kassaexpeditionen inordnas inom anordnings- och bokföringsväsendet och ägnas tillsyn av samma befattningshavare som svara för sistnämnda verksamhetsområde. Då genom en koncentration av här antytt slag en viss besparing synes kunna vinnas — det erfordras endast en i stället för nu tvä eller flera kassörer och endast en stämpelförsäljare — samt ölägenheterna för allmänheten synas vara av mindre betydelse, vill utredningen förorda en dylik organisation. Någon skillnad i sak i fråga om exempelvis landskansliets expeditionshavandes möjligheter att kontrollera stämpelbeläggning och expediering synes icke behöva inträda. Av praktiska skäl — särskilt ur lokalsynpunkt — kan det åtminstone

432 under en övergångsperiod på vissa håll visa sig lämpligt att anordna någon expedition för mottagande av medel även utanför den egentliga kassaexpeditionen. En sådan filialkassa bör dock ges enklast möjliga utformning. Någon egentlig bokföring bör icke förekomma där. Mottagna medel böra dagligen i enlighet med kvittoförteckningar (genomskriftssystem) inlevereras till kassaexpeditionen, där all bokföring bör ske. Tidigare har nämnts, att betydande delar av den kamerala verksamheten handläggas på uppbördsavdelningen. Något överförande av dessa arbetsuppgifter på bokföringsdetaljen torde icke kunna komina i fråga. Arbetsuppgifterna ha närmast samband med den s. k. debiteringsbokföringen och de åtgärder, som här ankomma pä uppbördsavdelningen, äro till sin natur att likställa med de beslut av ekonomisk art, som fattas på andra sektioner men beträffande vilka verkställigheten sker genom bokföringsdetaljens försorg. Som tidigare antytts har utvecklingen lett till att landskontoret i större utsträckning än landskansliet faktiskt uppdelats i underavdelningar. En av dessa omfattar anordnings- och bokföringsväsendet och en annan olika allmänt ekonomiska ärenden m. m. Vissa av dessa sistnämnda ärenden innefatta ett större eller mindre kameralt moment i det att de antingen utmynna i ett utbetalningsbeslut eller avse att utkräva betalning eller ock innefatta revisionsmässig granskning. På de landskontor, där ett sektionssystem försöksvis tillämpas, bilda vardera av dessa underavdelningar en särskild sektion. På landskontoret i Malmö äro dock de allmänt ekonomiska ärendena uppdelade på två sektioner. Emellertid synas de sålunda på försökslänsstyrelserna konstruerade sektionerna åtminstone i vissa fall icke ha blivit så stora som önskvärt vore. En viss stelhet i personalens användning på sektionerna synes också kunna befaras. Utredningen har därför för sin del funnit sig böra förorda att de allmänt ekonomiska ärendena samt anordnings- och bokföringsväsendet tills vidare få bilda underlag för en gemensam sektion. Detta kan också motiveras med att de ärenden, som handläggas på anordnings- och bokföringssektionen, äga nära samband med vissa av ärendena på allmänna sektionen. En sådan större enhet torde medföra den önskade ökade smidigheten i fråga om disposition av personal. En omständighet, som understryker betydelsen av sistnämnda synpunkt, är att personalen på dessa sektioner även i viss utsträckning måste kunna tagas i anspråk för prövningsnämndsarbetet. Sektionerna måste därför besitta en hög grad av elasticitet. Utredningen återkommer emellertid till detta problem såvitt angår de största länsstyrelserna i samband med de slutliga övervägandena angående sektionssystemets utformning i kap. 23. Den enligt utredningens förslag sålunda bildade sektionen skulle bli ganska omfattande. Förutom sektionschefen skulle där tjänstgöra en förste byråsekreterare (nuvarande länsbokhållaren av l:a klass) jämte ett varierande antal byråsekreterare eller amanuenser (länsbokhållare i lägre grad).

433 Även landskontorist- och biträdespersonalen torde bli tämligen omfattande. Enligt vad förut anförts bör till denna sektion också höra den för landskansliet och landskontoret gemensamma kassaexpeditionen. Som förut antytts har länsbokhållaren av l:a klass nu den närmaste tillsynen över anordnings- och bokföringsväsendet. Han är också i regel föredragande i flertalet anordningsärenden. Det vill emellertid synas som om för de löpande tillsynsuppgifterna beträffande bokföringsarbetet icke skulle behöva ianspråktagas en så relativt kvalificerad befattningshavare. Härför krävs framförallt erfarenhet och sinne för praktiskt bokföringsarbete. På de flesta länsstyrelser torde väl också redan nu en stor del av dessa uppgifter i realiteten ankomma på en erfaren landskontorist, som kan sägas fullgöra de åligganden som pläga ankomma pä en kamrer. Särskilt ansvar beträffande tillsynen och ledningen av anordningsoch bokföringsväsendet bör ankomma på sektionschefen och dennes närmaste man. Den dagliga tillsynen över bokföringsarbetet synes däremot som ovan framhållits kunna med fördel åläggas en befattningshavare med lägre formell kompetens. En sådan tjänsteman, hämtad ur landskontoristkarriären men med något högre löneställning än de nuvarande landskontoristerna, skulle kunna beräknas för längre tid stanna i en dylik befattning till båtnad för kontinuiteten på detta viktiga område. En sådan befattningshavare bör vidare i ej ringa omfattning kunna granska och föredraga enklare anordningsärenden. Därjämte bör han vara arbetsledare för den underordnade biträdespersonalen på sektionen. Förefintligheten av det särskilda redogöraransvaret synes såvitt angår länsstyrelserna medföra att handläggningen av vissa ärenden stundom ankommer på högre kvalificerade befattningshavare än som mången gång i och för sig kan anses nödvändigt. Frågan om en reformering av redogöraransvaret är emellertid av betydelse för statsförvaltningen i dess helhet och bör göras till föremal för särskild utredning. Länsstyrelseutredningen har därför för sin del att anpassa organisationen efter de bestående förhållandena. Under sådana omständigheter har utredningen icke funnit skäl att föreslå några förändringar i de på detta område gällande principerna i annan mån än att de med sektionssystemet förenade decentraliseringsmöjligheterna böra utnyttjas på så sätt, att beslutanderätten i anordningsärendena i regel bör utövas av sektionschefen. Landskamreraren bör sålunda befrias från deltagandet i det löpande arbetet, men i tveksamma fall och i viktigare frågor torde föredragning böra ske för honom. Han bör också övervaka utvecklingen av praxis ändå att han icke regelbundet deltager i besluten. Om förste byråsekreteraren icke själv föredrager anordningsärenden, som avgöras av överordnade befattningshavare, bör han ändå i regel närvara för att representera kontinuiteten och enhetligheten. Sammanfattning. I detta kapitel förordar utredningen att den kamerala

434 verksamheten hos länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd, vilka organ i annat sammanhang föreslås inordnade i länsstyrelsen, skall överföras till landskontoret. Beträffande de även fortsättningsvis fristående länsorganen har utredningen av olika skäl ej funnit anledning att föreslå någon motsvarande åtgärd. Utredningen understryker bl. a. det särskilda redogöraransvarets betydelse i detta sammanhang. I fråga om länsstyrelsens inre organisation förordar utredningen inrättandet av en allmänt ekonomisk sektion på landskontoret, vilken sektion skall omfatta bl. a. den nuvarande anordnings- och bokföringsavdelningen. Utredningen föreslår vidare att länsstyrelsens kassarörelse koncentreras till landskontoret. Slutligen föreslår utredningen inrättandet av en särskild tjänst för befattningshavare ur landskontoristkarriären i något högre lönegrad än de nuvarande ordinarie landskontoristerna. Denne befattningshavare skall ha till uppgift att ägna särskild tillsyn åt bokföringen samt att vara arbetsledare för biträdespersonalen. Utredningen angiver till sist vissa riktlinjer för beslutsordningen i anordningsärenden.

KAPITEL

21 Taxeringsväsendet I. GÄLLANDE ORDNING A.

Beskattningsnämnder

m.

m.

Taxering enligt kommunal skattelagen samt enligt förordningarna om statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt skall enligt taxeringsförordningen den 28 september 1928 verkställas av beskattningsnämnder. Dessa äro i första instans, dels för allmän fastighetstaxering, som normalt äger rum vart femte år, å landet beredningsnämnder och fastighetstaxeringsnämnder samt i städerna fastighetstaxeringsnänmder och dels för årlig taxering taxeringsnämnder. Taxeringsnämnderna äro dels lokala, dels särskilda. De särskilda taxeringsnämnderna verkställa taxering för inkomstskatt och förmögenhetsskatt av skattskyldiga, som icke äro fysiska personer, oskifta dödsbon eller familjestiftelser, de lokala taxeringsnämnderna av övriga skattskyldiga. Över dessa nämnder är i varje län en fastighetsprövningsnämnd respektive en länsprövningsnämnd (i Stockholm: Stockholms stads prövningsnämnd). Därjämte finns en för hela riket gemensam prövningsnämnd, den mellankommunala prövningsnämnden. Länsstyrelsen bestämmer indelningen i taxeringsdistrikt och förordnar

435 ordförande i nämnderna i första instans ävensom kronoombud i taxeringsnämnderna. I övrigt utses ledamöter av vederbörande kommuner samt beträffande fastighetstaxeringsnämnd jämväl av länsstyrelse och landsting. Länsstyrelsen skall vidare årligen förordna taxeringskonsulent som för ett visst antal lokala laxeringsdistrikt skall granska i huvudsak deklarationer, avgivna av rörelseidkare, som äro fysiska personer, oskifta dödsbon eller familjestiftelser. Länsprövningsnämnd består av landskamreraren som ordförande samt minst fyra högst åtta av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter jämte suppleanter för ledamöterna. Fastighetsprövningsnämnden utgöres av landskamreraren som ordförande samt länsprövningsnämndens ledamöter ävensom ytterligare nio av länsstyrelsen utsedda ledamöter jämte sex suppleanter för de sistnämnda. Den mellankommunala prövningsnämnden består av ordförande och sju ledamöter jämte suppleanter för ledamöterna. En av ledamöterna är vice ordförande. Ordförande och ledamöter förordnas av Kungl. Maj :t. Besvär över prövningsnämnds beslut anföres i kammarrätten. Över kammarrättens beslut i taxeringsmål må med vissa undantag klagan föras hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. B.

Länsstyrelsen

Länsstyrelsen har enligt taxeringsförordningen att vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives ändamålsenligt, men beslutanderätten i taxeringsfrågorna ligger, vad länsinstansen angår, hos fastighetsprövningsnämnd respektive länsprövningsnämnd. Beredningsarbetet samt övrigt kansliarbete i dessa frågor åvilar dels i viss del landskamreraren som ordförande i sagda nämnder jämte till hans förfogande för detta ändamål stående personal och dels särskild för taxeringsarbetet avsedd personal, som är sammanförd i en taxeringsavdelning under ledning av en taxeringsintendent. Taxeringsavdelningarna erhöllo sin nuvarande utformning genom 1943 års taxeringsreform, varigenom bl. a. även prövningsnämndsorganisationen i olika avseenden förstärktes. Samtidigt gjordes landskamreraren till ordförande i prövningsnämnderna. De på honom förut ankommande uppgifterna som ledare av taxeringsarbetet och bevakare av det allmännas intresse anförtroddes ät taxeringsintendenten; denna befattning nyinrättades i samband med ifrågavarande reform. Taxeringsintendentens arbetsuppgifter finnas närmare angivna i taxeringsförordningen och i kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet (taxeringskungörelsen) ävensom i landshövdinginstruktionen. Taxeringsintendenten åligger främst att dels övervaka taxeringsarbetet i första instans genom att meddela råd och an-

436 Tablå, utvisande i vissa avseenden t a x e r i n g s I inkomstlängden uppförda skattskyldiga

I fastighetslängd upptagna enheter

142 978 64 651 88 579 141 966 105 485 57 061 90 652 22 225 55 235 104 961 270 010 67 047 244 391 153 415 103 775 105 640 106 990 77 078 104 989 111 582 103 627 50 927 75 466 64 360

195 348 81 421 110 326 183 760 139 796 77 592 113 883 29 898 71 500 136 987 346 234 87 408 312 527 198 809 128 059 144 285 130 490 101 577 137 779 139 911 138 438 71 370 104 627 102 024

206 241 85 661 116 229 191 434 144 882 81 518 118 410 31 518 73 701 141 875 361 156 91 822 322 766 209 311 134 289 155 657 135 062 108 970 143 109 145 462 144 424 72 506 113 308 104 055

93 663 22 947 30 840 49 445 49 591 36 518 49 004 17 245 31 115 76 912 100 175 36 846 80 611 72 713 52 128 62 237 49 335 28 158 69 356 56 448 57 026 34 712 50 404 49 294

116 086 25 736 37 775 57 341 57 210 39 921 54 520 17 344 34 049 77 177 106 589 44 900 97 181 84 013 57 886 68 186 52 225 32 691 74 020 64 375 66 120 36 550 59 840 60 635

117 549 26 666 38 940 58 962 58 030 40 450 56 180 17 629 35 375 77 521 107 800 47 469 98 858 86 238 58 845 70 440 52 958 33134 76 424 65 679 66 106 36 779 60 609 59 492

L ä n

Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

2 513 090 3 284 049 3 433 546 1 256 723 1 422 370 1 448 133

Anm.: 1. Som jämförelse vid kol. 2 och 5 må nämnas, a t t motsvarande antal i Stockholms Anm.: 2. I kol. 11 redovisas antal deklarationer, som granskats av särskilda taxeringsoch av taxeringskonsulenter. Anm.: 3. I kol. 16 och 17 redovisat antal bilagor för Kalmar län grundar sig på uppskatt-

visningar åt ordförandena i taxeringsnämnderna såväl före taxeringsarbetets början som under detsamma, i senare fallet stundom i samband med besök hos taxeringsnämnderna, ävensom att därefter kontrollera hur arbetet utförts, dels avgiva yttranden till prövningsnämnden, kammarrätten och Kungl. Maj :t i samtliga besvärsmål, framställa yrkanden hos prövningsnämnden om rättelse av felaktiga taxeringar samt anföra besvär hos kammarrätten och Kungl. Maj :t över utslag av prövningsnämnden och kammarrätten, dels ock leda och öva tillsyn över den honom underställda personalens arbete. För fullgörandet av dessa uppgifter har taxeringsintendenten till sitt förfogande befattningshavarna å taxeringsavdelningen: taxeringsrevisor, taxeringsinspektörer, taxeringsassistenter, landskontorister och biträdesperso-

437 materialets omfattning åren 1940, 1948 och 1949. Bilagor till inkomstdeklarationer

Inkomstdeklarationer

1949 1940

Totalt

Av kvalificerad svårighetsgrad

388 168 141 952 64 671 90 697 145 047 107 093 51 938 81 555 18 000 46 182 101 060 288 711 62 595 260 150 125 180 103 116 107 889 103 357 75 026 109 099 100 285 106 852 34 840 68 468 49 558

191 255 81 935 112 643 188 267 140 861 75 477 109 262 29 218 65 700 135 104 347 124 84 948 325 482 181 239 128 775 140 303 127 878 97 496 135 472 130 585 132 751 62 779 99 586 87 918

488 366 201 171 85 653 116 969 193 640 147 207 80 115 115 376 30 888 70 299 140 112 363 744 88 028 341 084 198 240 133 475 150 031 133 867 104 671 142 181 138 337 141 534 68 136 108 366 97 284

1940 Därav bilagor mg.

1948 Totalt

84 203 17 691 83 601 119 812 125 560 11 799 29 371 40 351 42 426 9 206 35 247 50 517 52 124 14 566 61 667 83 625 86 470 13 332 54 436 73 168 76 085 7 991 30 724 42 262 45 427 6 232 46 003 63 321 66 201 11 778 17 068 17 823 2 306 5 575 25 999 35 367 36 426 12 100 59 788 80 050 83 435 30 721 126 513 154 055 158 550 5 912 33 023 46 034 48 506 40 751 96 896 126 797 132 891 17 105 60 175 88 878 94 964 9 277 53 582 67 965 69 287 10114 54 712 71 239 73 626 7 884 45 730 57 710 61 074 7 460 29 251 39 231 41 765 11 050 52 106 67 729 68 973 9 607 45 415 62 922 65 571 10 690 51 942 64 223 69 155 5 441 20 343 32 570 34 449 6 772 40 421 55 966 58 600 7 421 27 396 44 114 46 965

jordbr. rör. enl.rör. enl. fast. f. 7 a o. bf.8ao. 9

_

9 799 6 643 4 679 2 468 5 813 3 970 10 712 6 571 8 966 6 575 5 392 2 711 8 900 4 600 2 121 1 060 4 982 2 254 12 407 5 308 20 628 13 790 4 853 2 959 17 381 11 626 8 219 7 308 6 822 4 571 7 287 4 448 6 503 4 442 3 696 2 970 7 150 5 092 9 630 4 239 8 894 3 682 3 784 1 724 7 809 2 809 5 824 2 540 2 831 4893 212 0583 878 774 365 206 1176 119 1 584 9741 656 353 483 238 192 132114 360 13 817 9 950 11295 22 470 24 559 19 826 20 041 7 151 7 561 23 500 27 025 15 022 16 719 31714 30 494 32 102 16 249 10 228 27 192 18 885 26 521 19 031 30 880 21 034

stad utgör 390 500 resp. 30 334. nämnder för aktiebolag och ekonomiska föreningar, av taxeringsnämnder för rörelsedistrikt ning.

nal. Vid taxeringsavdelningarna ha därjämte — närmast för att biträda vid fullgörandet av ä länsstyrelserna tidigare ankommande arbetsuppgifter beträffande den allmänna omsättningsskatten — varit anställda taxeringskontrollanter, av vilka fortfarande efter beslut av Kungl. Maj:t åtskilliga (budgetåret 1949/50 42) finnas kvar i tjänst och biträda vid taxeringsarbetet. Utredningen har låtit införskaffa statistiska uppgifter från länsstyrelserna angående taxeringsmaterialets omfattning och arbetsbördan på taxeringsavdelningarna. Dessa uppgifter ha sammanställts i vidstående tablåer, som beträffande taxeringsmaterialets omfattning under år 1948 och 1949 utvisa en avsevärd ökning jämfört med taxeringsmaterialet år 1940, d. v. s. det år, beträffande vilket motsvarande uppgifter redovisats i beskattnings-

438 Vissa uppgifter

angående

Antal till länsstyrelserna inkomna taxerings besvär till

Antal av taxerings intendenten avgivna yttranden över an förda besvär till

regeringsrätten

regerings rätten

L ä n

kammarrätten

kammarrätten

1947 1948 1947 194: in

Stockholms 69 Uppsala 10 Södermanlands . . . 40 Östergötlands 24 Jönköpings 23 Kronobergs 27 Kalmar 18 8 Gotland 8 Blekinge 14 Kristianstads 79 Malmöhus 61 Hallands Göteborgs o. Bohus 138 Älvsborgs 47 Skaraborgs 24 33 Värmlands 35 Örebro Västmanlands. . . . 30 20 Kopparbergs 27 Gävleborgs Västernorrlands... 140 22 Jämtlands V ä s t e r b o t t e n s . . . . 31 26 Norrbottens

65 (1) 23 (0) 27 (1) 44 (1) 24 (4) 54 (1) 22 (4) 3 (3) 19 (1) 30 (1) 84 (15) 42 (1) 145 (16) 46 (1) 39 (0) 38 (x) 34 (0) 16 (1) 49 (10) 3 (3) 53 (4) 27 (0) 24 (0) 36 (x)

90 (2) 258 332 (6) 312 (23) 64 69 313 138 34 (0) 112 151 (1) 92 (0) 3 4 32 311 92 37 (1) 136 265 (2) 243 (5) 25 39 308 136 45 (4) 121 300 (11) 207 (6) 70 56 421 219 47 (19) 133 200 (2) 196 (5) 23 39 187 154 56 (3) 141 172 (3) 146 (6) 46 44 212 68 35 (6) 219 187 (5) 176 (3) 22 16 206 159 41 51 (7) 8 51 44 8 (0) 47 (3) 3 21 (5) 116 244 (15) 210 (8) 12 22 296 132 46 (0) 121 204 (10) 200 (17) 38 39 297 228 112 (6) 210 518 (40) 417 (44) 84 97 752 593 31 (0) 120 182 (3) 260 (2) 15 51 254 238 171 (11) 328 863 (25) 1006 (17) 175 140 720 325 69 (12) 293 409 (15) 367 (2) 35 52 250 385 42 (3) 215 287 (0) 247 (20) 33 39 277 227 43 (x) 238 207 (x) 201 (x) 11 40 242 134 33 (0) 180 118 (6) 207 (20) 56 25 187 100 30 (3) 245 162 (0) 146 (3) 17 24 174 83 43 (3) 267 190 (7) 376 (4) 5 1 44 223 131 175 141 (1) 235 (1) 33 26 156 215 1 (1) 631 254 (1) 418 (4) 58 24 396 131 45 (1) 224 102 (0) 9 130 257 304 (2) 2 G 26 (0) 266 180 (5) 21 15 127 34 259 (0) 20 (1) 226 165 (x) 176 (x) 54 16 345 82 20 (x) Anm. 1. I kol. 3, 4, 6 och 7 har inom parentes angivits antalet av taxeringsintendenten Anm. 2. I kol. 23 har inom parentes angivits antalet resdagar. Anm. 3. x = uppgift ej lämnad. Anm. 4. TO = taxeringsnämndsordförande.

organisationssakkunnigas år 1942 framlagda betänkande (som låg till grund för 1943 års taxeringsreform). Sålunda må bl. a. framhållas, att antalet inkomstdeklarationer i hela riket stigit från 2 831489 år 1940 till 3 878 774 år 1949. Antalet i inkomstlängden uppförda skattskyldiga utgjorde för länen (exkl. Stockholm) motsvarande år 2 513 090 resp. 3 433 546.

I I . VISSA ÄNDRINGSFÖRSLAG M. M. Föreningen Sveriges taxeringsintendenter har i en till utredningen ingiven promemoria framhållit, att taxeringsavdelningarna under tiden från

439 taxeringsavdelningarnas arbetsbörda. Antal taxeringsbesvär Antal av taxeringssamt ansökningar om Under tiden l /j 1948—3»/6 1949 antal intendenten framAntal taxe- skattebefrielse för ställda och fullföljda ringsbesvär dödsbon, preliminär yrkanden till 1948 och ansök- fast.-taxering m. m. års prövningsnämnd 1 3 ningar till j, 1948— °/6 1949 efter i samprövningsframband efterverknämnd och därav därav ställbesökmed gransställda särskild ning hos »källpä kade bokföprövningstaxe30/ grund rings- skatte- taxe- av TO nämnd totalt totalt ringsla av gransk- kontroll» rings- verkformell enklare 1939 ställda nämnder 1949 granskarättelse »källbesvär ningar de taxe- distrikt utredej avskattegjorda ningar ringar kontr.» 12

1 749 860 768 1 178 1 105 745 1 472 344 727 819 1 902 616 2 308 1750 1 128 1501 992 972 1 536 1 415 2 134 1 073 2 258 1 244

5 522 1 735 2 470 2 766 2 230 1 343 1 826 605 1 911 2 400 5 778 1 637 7 931 3 811 2 600 2 588 2 150 1 677 2 761 2 575 3 715 2 606 2 965 3 032

1 392 280 x 1 700

588 18 4 137 132 X 1 100 578 X 0 75 90 1 000 1 170 91 X 1 404 10 200 740 293 688 1 200 X 46 12 500 37 X 130 X 520 350 400 530 500 668 300 32 X 204 X 565

IG

4 141 1 063 1 867 550 1 738 •208 2 798 1450 1 132 234 1 700 150 225 944 50 879 200 1 068 540 1 874 375 4 291 200 2 006 900 3 200 200 3 324 1 106 X 1 803 250 820 2 178 576 1 290 400 1 707 900 2 147 150 2 641 200 1 284 388 2 444 3 200 1 000

2 150 750 1200 810 480 700 400 200 800 740 1 172 1 500 1 330 1 650 700 750 600 600 775 1 100 1 500 600 1 200 600

400 287 201 120 314 185 151 110 52 186 592 124 449 204 201 289 81 58 36 206 412 214 222 329

7 000 0 3 000 18 6 1 850 3 000 14 0 3 700 5 000 25 4 998 10 2 000 47 2 3 000 2 700 5 9 700 20 10 000 59 2 500 161 18 000 16 10 000 3 3 000 12 9 4 700 2 000 5 4 377 0 1 500 0 4 500 0 X 19 7 15 000 1 000 15

22 S3 X

20 65 25 47 50 20 0 21 650 41 300 200 50 50 45 5 25 0 267 400 25 45

5 (5) 14 (5) 17 (15) 1 (1) 15 (7) 6 (6) 0 15 (13) 3 (3) 0 6 (6) 31 (22) 44 (12) 16 (9) 0 26 (12) 23 (4) 21 (15) 0 12 (10) 6 (3) 20 (15) 18 (12) 57 (45)

anförda be ivär.

den nya taxeringsreformens införande t. o. m. arbetsåret 1947/48 varit synnerligen arbetstyngda på grund av de extra arbetsuppgifter, som de haft att fullgöra, dels i samband med taxeringen till krigskonjunkturskatt, dels ock med påföring av skatt enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen under arbetsåret 1947/48. Under hösten 1948 hade därefter den första avräkningen enligt uppbördsförordningen av preliminär skatt mot slutlig skatt medfört ett osedvanligt stort antal taxeringsbesvär och nödvändiggjort en omfattande eftergranskning till förhindrande av felaktig restitution av preliminärskatt på grund av utebliven eller för låg taxering. Detta granskningsarbete hade medfört, att ett stort antal yrkan-

440 den om rättelse av taxeringarna måst framställas hos prövningsnämnderna. Den ansvällning av arbetsuppgifterna, som följt i den nya uppbördsreformens spär, hade medfört att prövningsnämndsarbetet i det närmaste fördubblats. Den med uppbördsreformen sammanhängande ökningen av taxeringsavdelningarnas arbetsbörda kunde väntas bli bestående, även om man hade anledning räkna med att antalet besvär skulle minska. Taxeringsintendenten hade därigenom fatt ett väsentligt tillskott till sin i övrigt stora arbetsbörda. Under framhållande av dessa omständigheter har föreningen betonat, att det vore av vikt att taxeringsintendenten såsom representant för det allmännas intresse bereddes en väl skyddad ställning och att den nu ganska laga löneställningen väsentligen förbättrades. I anslutning härtill har föreningen, som hos Kungl. Maj :t gjort framställning om taxeringsintendenttjänstens uppflyttande i 35 lönegraden, ifrågasatt huruvida icke sådana åtgärder borde övervägas, att taxeringsintendenten efter en viss tids tjänstgöring skulle kunna beredas möjlighet att övergå till länsassessorstjänst eller annan befattning inom statsförvaltningen utan att därvid behöva underkasta sig någon minskning i sin rätt till tjänste- och familjepension såsom taxeringsintendent. Sveriges juristförbund har i en till utredningen ingiven promemoria, såvitt gäller landskontoret, framhållit, att landskamrerarnas för närvarande orimligt stora arbetsbörda med behandling av skatteärenden borde minskas genom inrättandet av särskilda tjänster som föredragande i prövningsnämnderna. Den hittills tillämpade anordningen för beredande av lättnader åt taxeringsintendenten i hans arbetsbörda genom förordnande av biträdande intendent har förbundet ansett böra ersättas med inrättandet av ytterligare taxeringsintendenttjänster i de län, där arbetsbelastningen motiverade detta. Vidare har förbundet berört den konkurrens, som framträtt mellan jurister och civilekonomer på taxeringsavdelningen och som där enligt förbundet skapat en viss irritation, samt framhållit såsom önskvärt, att skilda befordringslinjer tillskapas för jurister och civilekonomer. Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer har inför utredningen framhållit dels angelägenheten av att åtgärder vidtagas för beredande av lättnader i taxeringsintendentens arbetsbörda, vilket torde böra ske genom förordnande av biträdande intendenter, dels ock önskvärdheten av att i de län där biträdande intendent funnes, antingen denne eller taxeringsintendenten vore civilekonom. Taxeringskontrollanterna vid länsstyrelsen i Malmöhus län ha i en skrivelse till utredningens ordförande framhållit angelägenheten av att frågan om deras anställningsförhållanden bringas till lösning.

441 III.

UTREDNINGEN

Vid 1943 ärs taxeringsreform erhöllo taxeringsavdelningarna en omfattning, som då bedömdes vara tillräcklig för fullgörande av arbetsuppgifterna under normala förhållanden. Under de gångna åren ha taxeringsavdelningarna haft att fullgöra flera extraordinära arbetsuppgifter beträffande krigskonjunkturskatt, omsättningsskatt och skatt för inkomstökning enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen. Det av dessa skatter föranledda arbetet var i stort sett slutfört den 30 juni 1948. Under hösten 1948 inföll den första avräkningen enligt uppbördsförordningen av preliminär skatt mot slutlig skatt. Denna avräkning ledde till upptäckt av ett stort antal felaktiga taxeringar och härav föranleddes motsvarande antal taxeringsbesvär. Avräkningen nödvändiggjorde vidare en omfattande eftergranskning till förhindrande av felaktig restitution av preliminärskatt på grund av utebliven eller för låg taxering. Dessa arbetsuppgifter återkomma visserligen varje år, men m a n torde ha anledning antaga, att omfattningen härav skall minska. Under sådana omständigheter har man ännu ej kunnat slutgiltigt bedöma, om personalen på taxeringsavdelningarna är tillräcklig för att pä ett effektivt sätt fullgöra pä länsstyrelsen under normala förhållanden ankommande arbetsuppgifter i fråga om taxeringsväsendet. De av utredningen införskaffade statistiska uppgifterna visa emellertid, att taxeringsmaterialet vuxit avsevärt under de senaste åren. önskemålen om förstärkning av arbetskraften kunna därför synas befogade. Framhållas bör emellertid, att taxeringsavdelningarna ingå som ett led i hela taxeringsorganisationen och omfattningen av deras arbetsuppgifter är i väsentlig mån beroende av hur arbetet i taxeringsorganisationens första instans, d. v. s. i taxeringsnämnderna, organiseras. Det är i dessa nämnder det grundläggande taxeringsarbetet utföres, och det är därför av utomordentlig betydelse, att största möjliga noggrannhet och omsorg nedläggas icke blott på den sakliga granskningen av taxeringsmaterialet utan även på den rent tekniska behandlingen av detsamma. Ett omsorgsfullt utfört arbete i taxeringsnämnderna är i hög grad ägnat att nedbringa antalet besvär till prövningsnämnden och underlätta taxeringsintendentens eftergranskning av taxeringarna. Såväl i beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande som i en stor del av de däröver avgivna yttrandena framhölls också, att en tillfredsställande organisation av beskattningsnämnderna i första instans utgjorde en förutsättning för en förbättrad taxering. Den genom 1943 års beslut genomförda omorganisationen av taxeringsväsendet medförde betydelsefulla förbättringar i fråga om taxeringsväsendet i såväl första som andra instans, d. v. s. på taxeringsnämnds- och prövningsnämndsstadierna. Beträffande taxeringsnämndsarbetet må sålunda

442 framhållas tillskapandet av särskilda taxeringsnämnder för taxering av juridiska personer med undantag av oskifta dödsbon och familjestiftelser. Vidare ställdes till de lokala taxeringsnämndernas förfogande sakkunnig hjälp — taxeringskonsulenter — för granskning av deklarationer, huvudsakligen avgivna av rörelseidkare. I landsbygdsdistrikten överflyttades dessutom en del av längdföringsarbetet, den s. k. bankningen, på häradsskrivarna, vilka jämväl ålades tillhandahålla ordförandena stommar till taxeringslängd. Efter införandet av folkbokföringsreformen upprätta numera länsstyrelserna stommar till såväl inkomstlängd som fastighetslängd för både landsbygden och städerna. Dessa reformer ha givetvis varit av stor betydelse för underlättande av taxeringsnämndernas arbete, men de torde icke kunna anses innebära en slutgiltig och tillfredsställande lösning av organisationsproblemet. Enligt gällande bestämmelser i taxeringsförordningen ankommer å taxeringsnämndsordföranden en mångfald rent tekniska arbetsuppgifter av i allmänhet enkel men dock tidskrävande beskaffenhet. Till de mest betungande av dessa göromål kunna hänföras dels mottagande och sortering av deklarationer och uppgifter, dels kontrollsummering av deklarationerna, dels ock införande i vederbörliga längder av de åsatta taxeringarna samt summering av dessa längder, på landet dock endast i viss utsträckning. Fullgörandet av dessa till viss del rent manuella arbetsuppgifter inkräktar i alltför stor utsträckning pä den korta tid, som står till buds för den kvalificerade taxeringskontrollen, med påföljd, att denna ofta blir bristfälligt utförd. Sålunda händer stundom, att taxeringsnämnden på grund av bristande tid icke hinner verkställa nöjaktig utredning utan nödgas åsätta skönsmässigt bestämda taxeringar. Felaktigt uträknade taxeringar förekomma också i icke ringa utsträckning. Otvivelaktigt skulle en stor del av dessa felaktigheter kunna undvikas, om ordförandena bereddes möjlighet att mera odelat ägna sig åt den kvalificerade taxeringskontrollen. I detta syfte få också taxeringsnämndsordförandena i vissa städer biträde vid mottagandet och sorteringen av deklarationer och vid längdföringen. Enighet torde råda därom, att det föreligger ett starkt behov att bereda ordförandena lättnader i fråga om det tekniska taxeringsarbetet. Vid skilda tillfällen har frågan varit föremål för diskussion, varvid bl. a. övervägts möjligheten att ä länsstyrelserna eller de lokala skattemyndigheterna överflytta sorterings- och längdföringsarbetet. Denna utväg har emellertid icke ansetts framkomlig främst pä grund av brist på erforderlig personal och behövliga lokalutrymmen. Innan man helt kan överblicka verkningarna av uppbörds- och folkbokföringsreformerna torde det knappast vara möjligt att pålägga de lokala skattemyndigheterna ytterligare arbetsuppgifter. Som en annan utväg att bereda ordförandena en välbehövlig lindring i deras arbetsbörda har även diskuterats möjligheten att stimulera kommunerna att i större utsträckning än för närvarande biträda vid taxeringsarbelet.

443 Detta skulle kunna ske genom att kommunerna i vidgad omfattning beredas möjlighet att få statsbidrag till kostnaderna för sitt biträde. I en av numera landskamreraren H. Whitefield den 31 januari 1949 avlämnad utredning angående rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet har bl. a. föreslagits, att ökade statsbidrag skola ställas till förfogande i syfte att åstadkomma ökat frivilligt deltagande från kommunernas sida. Till de förenämnda bristerna i taxeringsväsendet kommer, att det under de senaste aren visat sig allt svårare för länsstyrelserna att utanför länsstyrelsetjänstemännens krets finna tillräckligt kvalificerade personer, som kunna och vilja åtaga sig uppdraget att vara ordförande i taxeringsnämnd. Detta är också naturligt med hänsyn till de stora krav, som på grund av den alltmer komplicerade lagstiftningen på taxeringsväsendets område måste ställas på ordförandena. Såsom av det anförda framgår, föreligga vissa brister i taxeringsnämndsarbetet. Det finnes anledning antaga, att om berörda brister avhjälpas, detta tillika kommer att medföra lättnad i arbetet för prövningsnämnderna och taxeringsavdelningarna. Det torde ligga utanför länsstyrelseutredningens uppdrag att framlägga förslag till avhjälpande av dessa brister. Med hänsyn härtill torde det icke heller föreligga anledning att nu föreslå några större förändringar i taxeringsavdelningarnas organisation. Frågan härom äger nära samband med en ändamålsenlig organisation av taxeringsarbetet i första instans, och dessa spörsmål synas därför böra utredas i ett sammanhang. Innevarande års riksdag har beslutat hemställa hos Kungl. Maj :t om utredning angående taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen. Chefen för finansdepartementet har jämväl förebådat en sådan utredning. Såsom framhållits av bl. a. föreningen Sveriges taxeringsintendenter äro emellertid taxeringsintendenterna mycket arbetstyngda. Detta sammanhänger till stor del med att praktiskt taget alla ärenden ä taxeringsavdelningarna skola passera taxeringsintendenten. Med hänsyn till den ansvarsfulla ställning denne intager i taxeringsorganisationen och angelägenheten av att han skall kunna ägna erforderlig tid ät ledningen av taxeringsarbetet i länet torde det vara ofrånkomligt att på något sätt lätta hans arbetsbörda. I detta avseende har hitintills viss avlastning kunnat genomföras genom att länsstyrelserna i olika utsträckning efter av Kungl. Maj :t jämlikt 16 § taxeringsförordningen lämnat medgivande förordnat annan befattningshavare ä landskontoret än taxeringsintendenten (biträdande taxeringsintendent) att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa grupper av sädana ärenden fullgöra de uppgifter, som åvila taxeringsintendenten. Framför allt vid de största landskontoren har denna anordning blivit mer eller mindre permanent. Vid vissa landskontor ha under åtskillig tid flera biträdande taxeringsintendenter varit förordnade. Det är utredningens 29—016428

444 uppfattning att det föreligger ett stadigvarande behov av en eller flera biträdande taxeringsintendenter vid åtminstone de fem största landskontoren. Som jämförelse må framhållas att vid överståthållarämbetets skatteavdelning finnas en förste taxeringsintendent, en revisionsintendent och sex taxeringsintendenter. Med hänsyn till arbetsbördans omfattning samt den utsträckning, i vilken biträdande taxeringsintendenter för närvarande regelbundet förordnas, skulle i de två största länen behövas två dylika befattningar och i åtminstone tre ytterligare län en sådan befattning. Utredningen har emellertid ansett sig böra begränsa sitt förslag till att avse en befattning vid envar av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Västernorrlands län. Av de ovan intagna statistiska redogörelserna framgår att i de fyra förstnämnda länen såväl omfattningen av taxeringsmaterialet i länen som antalet av de vid taxeringsavdelningarna handlagda ärendena betydligt överstiger vad som i dessa avseenden redovisas för övriga län. Beträffande Västernorrlands län är visserligen taxeringsmaterialets omfattning ej anmärkningsvärt stort i förhållande till vad som gäller för vissa andra län, men svårighetsgraden är erfarenhetsmässigt större. Detta sammanhänger med det stora antalet industrier och framförallt med det omfattande skogsbruket. Anmärkningsvärt är även det stora antalet besvärsmål i sistnämnda län. Av dessa skäl har utredningen ansett att en befattning som biträdande taxeringsintendent erfordras även i Västernorrlands län. — Frågan om löneställningen för de sålunda föreslagna befattningarna behandlas i kap. 24. Som nyss antytts torde åtminstone för några av de nu nämnda länsstyrelserna behovet av dylika befattningshavare därmed icke vara fyllt. Vid dessa länsstyrelser liksom vid flertalet övriga länsstyrelser torde därför även fortsättningsvis biträdande taxeringsintendenter få förordnas under kortare eller längre perioder, då arbetets omfattning det påfordrar. En förutsättning för att sådant förordnande skall medföra verklig avlastning av taxeringsintendentens arbetsbörda är emellertid, att den befattningshavare, som förordnas till biträdande intendent, frigöres frän eljest å honom ankommande arbetsuppgifter. Detta förutsätter antingen att biträdande intendenten hämtas utifrån, från annan länsstyrelse eller från kammarrätten, eller ock att — då någon länsstyrelsens egen befattningshavare tages i anspråk — förordnanden i succession meddelas, stundom ända ner till botten i karriären, så att länsstyrelsen för motsvarande tid anställer en befattningshavare motsvarande icke-ordinarie länsbokhållare respektive taxeringsassistent. Taxeringskontrollanterna anställdes ursprungligen för att medverka vid kontrollen av omsättningsskatteförordningens efterlevnad. Efter det omsättningsskatten bortfallit, ha kontrollanterna tagits i anspråk för löpande arbetsuppgifter å taxeringsavdelningarna. De ha vidare i viss utsträckning

445 biträtt ä uppbördsavdelningarna vid kontrollen av att arbetsgivarna fullgöra sin skatteavdragsskyldighet. I den mån kontrollanterna avgått ur tjänst ha länsstyrelserna bemyndigats att i stället anställa extra arbetskraft. De arbetsuppgifter, som fullgjorts av kontrollanterna, motsvara närmast vad som ankommer ä landskontoristerna å taxeringsavdelningarna. Med hänsyn till att de motsvara ett faktiskt arbetskraftsbehov, vill utredningen förorda, att antalet icke-ordinarie landskontoristtjänster å taxeringsavdelningarna utökas i samma omfattning som länsstyrelserna för närvarande äga ha kontrollanter eller ersättare härför anställda. Sammanfattning. Då frågan om taxeringsavdelningarnas organisation äger nära samband med spörsmålet om en rationalisering av taxeringsorganisationen i första instans böra dessa båda problem utredas i ett sammanhang. Med hänsyn till att det icke ankommer på utredningen att förestå några åtgärder beträffande taxeringsnämnderna har utredningen ej heller ansett sig böra — med vissa undantag — framlägga några definitiva förslag i fråga om länsstyrelsernas taxeringsavdelningar. Utredningen har emellertid funnit att ett visst stadigvarande behov av biträdande taxeringsintendenter föreligger och föreslår inrättande av en sådan befattning vid envar av fem länsstyrelser. Utredningen föreslår därjämte, att de nuvarande befattningarna som taxeringskontrollant, vilka ävenledes motsvara ett stadigvarande behov av arbetskraft, ersättas med befattningar som icke-ordinarie landskontorist.

KAPITEL

22 Folkbokförings- och uppbördsväsendet I.

INLEDNING

De för några år sedan genomförda folkbokförings- och uppbördsreformerna medförde en avsevärd utvidgning av landskontorens arbetsuppgifter och tillika av personalstyrkorna. På samma sätt som ett par år tidigare den med taxeringsarbetet sysselsatta personalen sammanförts till en särskild underavdelning inom landskontoret med en taxeringsintendent som chef, organiserades nu inom landskontoret under en gemensam chef, en länsassessor, ytterligare två underavdelningar, en folkbokföringsavdelning ^och en uppbördsavdelning. II.

FOLKBOKFÖRINGSVÄSENDET

Den lokala löpande folkbokföringen ombesörjdes tidigare helt av prästerskapet. Årligen förrättades mantalsskrivning, pä landet och i städer

446 utan magistrat av häradsskrivare samt i städer med magistrat under magistratens inseende och ansvar av särskilda tjänstemän, kronouppbördskassörer eller kronokamrerare. Besvär över kyrkoskrivning och mantalsskrivning anfördes hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen hade därjämte bl. a. att förordna om tid och ställe för mantalsskrivningens förrättande inom de olika kommunerna. Sedan folkbokföringskommittén år 1944 framlagt betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU 1944: 52) och riksdagen år 1945 (riksd.skriv, nr 446) godkänt ett av Kungl. Maj:t i proposition 282/1945 framlagt förslag angående huvudgrunderna för en sådan omorganisation samt frågan varit föremål för ytterligare beredning inom finansdepartementet (prop. 255/1946) och handläggning i riksdagen (riksd.skriv. 447/1946), utfärdades den 28 juni 1946 (SFS 469/1946) den folkbokföringsförordning, som nu reglerar ordningen för folkbokföringen i riket. Folkbokföringen är numera organiserad i stort sett pä följande sätt. Den lokala löpande folkbokföringen ankommer alltjämt på prästerskapet. Mantalsskrivningen har bibehållits som en särskild förrättning och ombesörjes av de lokala skattemyndigheterna (se nedan sid. 448 f.). Adressmaskinanläggningar, »tryckande register», med registerplätar över bl. a. alla fysiska personer ha införts för folkbokföringen. Anläggningarna handhas av länsstyrelserna i egenskap av länsbyråer för folkbokföringen med undantag dock beträffande städerna Stockholm, Malmö och Göteborg, där den lokala skattemyndigheten fungerar som länsbyrå. Registren hållas ständigt aktuella med stöd av fortlöpande avisering från pastorsämbetena. Med hjälp av de tryckande registren tryckas stommar till mantalslängder och, efter mantalsskrivningsförrättningarna, färdiga mantalslängder samt vidare stommar till taxeringslängder, debiteringslängder, debetsedlar av olika slag och röstlängder m. m. ävensom flera olika adressregister. Statistiska centralbyrån utövar i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen. Liksom tidigare är länsstyrelsen besvärsinstans beträffande besvär över kyrkoskrivning och mantalsskrivning. Länsstyrelsen förordnar alltjämt om tider och ställen för mantalsskrivningarnas förrättande och har därjämte — utöver funktionen som länsbyrå för folkbokföringen — tillförts ytterligare en del arbetsuppgifter. Samtliga med folkbokföringen sammanhängande, länsstyrelsen åvilande arbetsuppgifter fullgöras av de i samband med reformen inrättade folkbokföringsavdelningarna inom landskontoren. Som föreståndare och arbetsledare för avdelningen under den tidigare omnämnde länsassessorn som gemensam chef för denna avdelning och uppbördsavdelningen tjänstgör en ordinarie landskontorist. Den övriga personalen består av en e. o. kansliskrivare med funktion som biträdande arbetsledare samt ett flertal befattningshavare i lägre tjänstegrader.

447 Statsmakterna voro redan från början medvetna om att det nya folkbokföringssystemet kunde vara behäftat med vissa ofullkomligheter och det var därför förutsatt, att systemet skulle bli föremål för en allsidig översyn, sedan de nya bestämmelserna tillämpats någon tid. Denna översyn verkställes för närvarande av särskilda sakkunniga, 1949 års folkbokföringssakkunniga, tillkallade av chefen för finansdepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 februari 1949. III.

UPPBÖRDSVÄSENDET

Uppbörd i vidsträckt bemärkelse omfattar i stort sett debitering och uppbörd av skatt samt indrivning av skatt, som icke erlagts inom behörig tid, ävensom redovisning av den influtna skatten. Ärenden rörande skatteuppbörden handläggas ä landskontorens uppbördsavdelningar. Utöver vad som sammanhänger med den allmänna skatteuppbörden handläggas pä dessa avdelningar åtskilliga andra ärendegrupper, t. ex. kontroll av bötesindrivningen samt av uppbörden och indrivningen av ett flertal speciella skatter och avgifter ävensom inspektioner och inventeringar hos lokala skattemyndigheter och utmätningsman. Tidigare debiterades och uppbars all skatt i efterskott, d. v. s. först efter verkställd taxering. Statsskatterna debiterades, på landet och i städer utan magistrat av häradsskrivarna och i magistratsstäder av de tidigare omnämnda kronouppbördskassörerna eller kronokamrerarna under vederbörande magistraters inseende och ansvar. Med ledning av debiteringen utfärdades kronodebetsedlar till de skattskyldiga. Uppbörden skedde i magistratsstäderna pä särskilda uppbördsstämmor och i övrigt genom postverket. Skatt, som ej erlagts i behörig ordning, uppfördes i restlängd genom länsstyrelsernas (magistraternas) försorg och indrevs därefter genom utmätningsmannen. Influten skatt redovisades av utmätningsmannen till länsstyrelserna (i magistratsstäderna genom magistraten). Kommunala skatter debiterades och uppburos genom de kommunala myndigheterna. Restindrivningen ombesörjdes av utmätningsmannen, som redovisade den indrivna skatten direkt till kommunerna. Det tidigare uppbördssystemet var behäftat med åtskilliga allvarliga brister och under en följd av år hade yrkanden framställts om en reformering av detsamma. Efter ett flertal offentliga utredningar framlades slutligen år 1945 av 1944 års uppbördsberedning betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet (SOU 1945: 27). Pä grundval härav framlade Kungl. Maj:t i proposition 370/1945 till riksdagen förslag till ny uppbördsförordning. Propositionen godkändes med smärre ändringar av riksdagen (riksd.skriv. nr 609), varefter utfärdades uppbördsförordningen den 31 december 1945, nr 896.

448 Det nya uppbördssystemet innebär att under löpande inkomstår av de skattskyldiga uttages en preliminär skatt, varefter under nästfoljande är följer taxering i vanlig ordning samt debitering av slutlig skatt. Vid debiteringen verkställes avräkning av den preliminära skatten, varefter sker antingen uppbörd av kvarstående skatt eller återbetalning av för mycket erlagd preliminär skatt. De kommunala skatterna uppbäras samtidigt med de statliga. Kommunerna erhålla från länsstyrelserna de debiterade kommunala skatterna oavkortade. Arbetsgivarna äro skyldiga att verkställa löneavdrag för arbetstagarnas preliminära och kvarstående skatter. Beträffande den preliminära skatten upprätta de lokala skattemyndigheterna uppbördskort över de skattskyldiga, vilka därefter tillställas särskilda debetsedlar å preliminär skatt. Uppbörden av den preliminära skatten sker under löpande inkomstår under särskilda uppbördsterminer, vilka infalla varannan manad. Såväl den egentliga skatteuppbörden som kreditering pä de skattskyldigas uppbördskort av den influtna skatten och upprättande av särskilda restförteckningar och restlängder ombesörjes i regel av postverket, som för att underlätta arbetet begagnar sig av moderna hälkortsmaskiner. Redovisning sker till länsstyrelserna (i städer med egen uppbördsförvaltning till kronokamreraren; se nedan sid. 449). Efter inkomstårets slut införes preliminärskatten av länsstyrelserna (kronokamrerarna) i särskilda debiteringslängder, i vilka därefter med ledning av taxeringslängderna debitering av den slutliga skatten samt avräkning av den preliminära skatten verkställas av de lokala skattemyndigheterna. Samma myndigheter upprätta därefter särskilda uppbördskort och utfärda debetsedlar ä slutlig skatt, varav tillika framgår om de skattskyldiga ha att erlägga ytterligare skatt (kvarstående skatt) eller om återbetalning skall ske av för mycket erlagd preliminär skatt. Sagda återbetalning ombesörjes av länsstyrelserna (även beträffande städer med egen uppbördsförvaltning). Den kvarstående skatten erlägges under två uppbördsterminer under året näst efter taxeringsåret. Beträffande uppbörd m. m. av den kvarstående skatten gäller detsamma som i fråga om den preliminära skatten. Fastighetsskatt debiteras och uppbäres för sig under tre uppbördsterminer. För kontroll att arbetsgivarna verkställa löneavdrag i behörig ordning utföras undersökningar av de lokala skattemyndigheterna med hjälp av exekutionsbiträdena. Pä länsstyrelserna ankomma olika arbetsuppgifter i samband med uppbörden: kontroll av de lokala skattemyndigheternas arbete och prövning av besvär över beslut av dessa myndigheter, undersökningar angående influtna skattebelopp, som icke kunnat identifieras, kontroll av restindrivningen, redovisning till kommunerna av dem tillkommande skatt, upprättande av sammandrag och redovisningar i olika avseenden m. m. I samband med uppbördsreformen skedde avsevärda förändringar i uppbördsorganisationen. Som första instans organiserades lokala skattemyndig-

449 heter, häradsskrivare i fögderierna och kronokamrerare i städer med egen uppbördsförvaltning. Fögderiindelningen ändrades i grunden och antalet fögderier utökades från 119 till 156. Till fögderierna hänfördes alla mindre magistratsstäder. I övriga magistratsstäder — ca 30 till antalet — befriades magistraterna från ansvaret för uppbörden, som i stället lades direkt på det verkställande organet, kronokamreraren. Häradsskrivartjänsterna, som tidigare stått på s. k. oreglerad stat, lönereglerades med placering i nuvarande lönegraden Ca 27. Samtidigt övertogs häradsskrivarnas biträdespersonal av statsverket. För att svara för de på länsstyrelserna ankommande nya arbetsuppgifterna har på varje landskontor inrättats en ny länsassessorstjänst, i 7 län pä extra ordinarie och i övriga län på ordinarie stat. Denne länsassessor är föredragande i ärenden rörande folkbokföring och uppbörd samt chef för folkbokförings- och uppbördsavdelningarna. För att förstärka föredragandepersonalen har också i åtskilliga län nyinrättats en icke-ordinarie länsbokhållartjänst. Vidare har anställts ett större antal icke-ordinarie landskontorister och biträden. Av landskontoristerna skola 75 stadigvarande tjänstgöra inom fögderierna såsom kvalificerade biträden åt häradsskrivarna. Liksom beträffande folkbokföringssystemet förutsatte statsmakterna vid tillkomsten av det nya uppbördssystemet att det efter viss tids tillämpning skulle bli föremål för översyn. Denna översyn har uppdragits åt särskilda sakkunniga, 1949 års uppbördssakkunniga, tillkallade av chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 25 februari 1949. Utredningsarbetet pågår.

IV.

UTREDNINGEN

Folkbokförings- och uppbördsavdelningarna fungera redan nu som en inom varje landskontor självständig sektion med en länsassessor som närmaste chef. Med hänsyn till pågående utredningar angående folkbokföringsoch uppbördssystemen synes anledning icke föreligga att i förevarande sammanhang framlägga närmare förslag angående sektionernas arbetskraftsbehov och därmed sammanhängande spörsmål. Sektionschefens tjänste- och löneställning bör dock omprövas i samband med övervägandet av denna fråga beträffande övriga sektionschefer. Motsvarande gäller lönesättningen för landskontorist- och biträdespersonalen. Till dessa frågor återkommer utredningen i kap. 24.

AVDELNING

IV

LÄNSSTYRELSENS INRE ORGANISATION M. M.

KAPITEL

23 Indelning i avdelningar och sektioner m. m. I.

INLEDNING

Länsstyrelseutredningen har i kap. 3 redovisat sin allmänna ståndpunkt beträffande länsstyrelsens inre organisation och angivit motiveringen härför. Utredningen förordar där dels att länsstyrelsen fortfarande skall vara indelad i de nuvarande båda huvudavdelningarna, landskansli och landskontor, dels ock att envar av dessa avdelningar skall uppdelas i ett antal underavdelningar (sektioner). Utredningen fastslår vidare att gällande regler för arbetsfördelningen mellan landskansli och landskontor i huvudsak böra bestå, varvid dock bör iakttagas, å ena sidan att sådana ärenden, i vilka sakprövningen väsentligen sker ur synpunkter, som tillhöra landskansliets ämnesområden, böra handläggas ä landskansliet, även om desamma leda till ett beslut om utbetalning av medel, och å andra sidan att frågor av allmänt ekonomisk natur, vilka icke huvudsakligen skola bedömas ur nyssnämnda synpunkter, böra tillhöra landskontorets handläggning. Därtill kan fogas att, även om ett ärende enligt vad nu sagts finnes böra behandlas pä landskansliet, så kan det med hänsyn till förefintligheten av allmänt ekonomiska moment vara påkallat att landskontoret deltager i handläggningen, liksom i landskontorsärenden stundom vissa synpunkter kunna motivera samråd med landskansliet. Lika väl som ett ärende kan böra handläggas på flera sektioner inom en avdelning, bör det vara naturligt att i mån av behov etablera samråd och samarbete mellan de båda huvudavdelningarna. I samband med den i kap. 6—22 redovisade genomgången av länsförvaltningens yttre organisation och arbetsuppgifter har utredningen sökt bedöma, först hur frågan om den yttre organisationen av länsförvaltningen bör lösas och därefter hur länsstyrelsens inre organisation bör vara beskaffad för att på varje särskilt område kraven på effektivitet, säkerhet och samordning bäst skola kunna tillgodoses. I förevarande kapitel är det utredningens avsikt att lämna en sammanfattande redogörelse för de sär-

451 skilda förslagen med avseende på länsstyrelsens inre organisation och att därvid belysa vissa problem, som uppkomma vid sammanfogning av de olika arbetsdetaljerna och avdelningarna. Här må erinras om att såväl landskansli som landskontor nu äro indelade i vissa underavdelningar eller arbetsdetaljer. I fråga om några av dessa gälla i praktiken till stor del de grundsatser, som utredningen avser skola tillämpas vid sektionsindelningen. Särskilt må nämnas försvarsavdelningen och bilavdelningen pä landskansliet samt taxeringsavdelningen, folkbokförings- och uppbördsavdelningen samt anordnings- och bokföringsavdelningen på landskontoret. I det förslag, som låg till grund för beslutet om inrättandet av vissa särskilda arbetsdetaljer (jfr sid. 60 och 482 ff.), framlades exempel på hur med dåvarande arbetsuppgifter en indelning i detaljer lämpligen kunde tänkas ske. Ett landskansli ansågs kunna indelas i fyra arbetsdetaljer: 1) brevdiariet (inklusive länskungörelserna, frihetsstraffdiariet e t c ) ; 2) exekutiv- och socialdiarierna, handels- och föreningsregistren; 3) ekonomidiariet (inklusive stadsplane- och vapenärenden m. m.) samt 4) bilavdelningen. Vid sidan av dessa fyra arbetsdetaljer i egentlig mening upptogs dels en självständig skrivcentral, dels kansliets kassör, dels försvarsassistentens expedition. Å ett mindre landskansli syntes detaljernas antal genom lämplig omgruppering av ärendegrupperna med fördel kunna nedbringas till tre. Kansliet i ett större län åter borde normalt — förslagsvis efter uppdelning av ekonomidetaljen — indelas i fem självständiga arbetsenheter. — Å ett landskontor av medelstorlek borde likaledes finnas fyra arbetsdetaljer, nämligen: 1) brev- och ekonomidiarierna m. m.; 2) anordnings- och bokföringsavdelningen; 3) uppbördsavdelningen samt 4) taxeringsavdelningen (inklusive omsättningsskatteavdelningen).

II. FÖRSÖKSVERKSAMHETENS SEKTIONSINDELNING Som utredningen tidigare anfört bör i regel sektionsindelningen i första hand bygga pä att närbesläktade ärendegrupper sammanföras för att därmed så homogena ämnesområden som möjligt skola bildas. Det i och för sig naturliga önskemålet att åstadkomma en någorlunda j ä m n arbetsfördelning mellan sektionerna får därför en i viss mån sekundär betydelse och bör i egentlig mening bli utslagsgivande endast vid tveksamhet om en ärendegrupps rätta hemvist ur saklig synpunkt. Utgångspunkt för den av utredningen för försöksverksamheten rekommenderade sektionsindelningen utgjorde förhållandena vid en medelstor länsstyrelse. Beträffande landskanslierna ansåg sig utredningen med hänsyn till ärendegruppernas art böra rekommendera en uppdelning i fem verksamhetsområden, nämligen: 1) civilförsvaret, 2) samhällsplanerings-

452 och b y g g n a d s v ä s e n d e t s a m t d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e frågor, 3) s o c i a l v å r d e n , 4) t r a f i k v ä s e n d e t s a m t 5) diverse a l l m ä n n a ä r e n d e n . P ä landskontoren a n s å g sig u t r e d n i n g e n k u n n a k o n s t a t e r a a t t d e n r e d a n delvis g e n o m f ö r d a d i f f e r e n t i e r i n g e n t a l a d e för e n u p p d e l n i n g i 1) t a x e r i n g s ä r e n d e n , 2) u p p b ö r d s - och f o l k b o k f ö r i n g s ä r e n d e n , 3) a n o r d n i n g s - och b o k f ö r i n g s ä r e n d e n s a m t 4) d i v e r s e a l l m ä n n a ä r e n d e n . Med f ö r a n l e d a n d e h ä r a v föreslog u t r e d n i n g e n a t t i de av f ö r s ö k s l ä n e n , s o m k u n d e b e t r a k t a s s o m m e d e l s t o r a , f ö r d e l n i n g e n av ä r e n d e n a p ä de olika s e k t i o n e r n a skulle ske p å i h u v u d s a k f ö l j a n d e s ä t t . Landskansliet. I. Försvarssektionen. Ärenden som anginge 1) granskning och fastställelse av planer för civilförsvarets organisation, 2) utseende och entledigande av befattningshavare inom civilförsvaret, 3) utbildnings- och övningsverksamhet, avseende civilförsvaret, 4) användning av civilförsvarsstyrkor utanför de områden, för vilka de närmast vore avsedda, 5) statsbidrag till samt fördelning av kostnader för civilförsvarsåtgärder, 6) anordnande av skyddsrum och därmed sammanhängande frågor, 7) andra civilförsvarsfrågor, 8) brandförsvaret, 9) förfogande- och rekvisitionsförfarandet, 10) mobilisering (förstärkt försvarsberedskap), värnplikt samt militära frågor i övrigt, 11) undanförsel och förstöring. II. Planerings-

och

byggnadssektionen.

Ärenden som anginge 1) planläggningen enligt byggnadslagen och byggnadsväsendet i övrigt, däri inbegripet fastighetsbildning i stad, fastighetsregister för stad, fastställelse av avstyckning, tillstånd till avstyckning, tomtindelning samt tillstånd till nybyggnad, 2) bidrag och lån av statsmedel för anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, 3) den administrativa, judiciella, kommunala eller kyrkliga indelningen, 4) arbetsmarknadsfrågor, 5) tillämpning av ensittarlagen, 6) fornminnen och naturminnesmärken, 7) fastighetsförvärv, bulvanförhållande i fråga om fast egendom och vanhävd, 8) vägväsendet och föreskrifter om vägtrafik. III. Socialvårdssektionen. Ärenden som anginge 1) hälso- och sjukvård, 2) flyttning av lik eller aska efter eldbegängelse, 3) fattigvård, samhällets barnavård och ungdomsskydd samt allmänna barnbidrag,

453 4) arbetarskydd, användande av barn vid offentliga förevisningar och vid viss försäljning, 5) fullgörande av skolplikt, 6) understöd ur allmänna arvsfonden, 7) nödställda sjömän och nödställda svenska undersåtar, 8) behandling av alkoholister och lösdrivare, 9) för brott anhållna och häktade personer, villkorligt frigivna, straffriförklarade samt förminskat tillräkneliga, 10) uppskov med verkställighet av frihetsstraff, 11) tillsyn över stads- och häradsfängelser ävensom fångvård i övrigt, 12) dispenser från äktenskapshinder, 13) bidrag och lån av statsmedel för anordnande av offentliga samlingslokaler. IV. Trafiksektionen. Ärenden som anginge motorfordonstrafiken och därmed sammanhängande frågor, däri inbegripet a) trafikförsäkring å motorfordon, b) utfärdande och indragning av körkort och trafikkort, c) registrering av motorfordon och släpvagnar, d) automobilskatt, e) bensinransonering. V. Allmänna sektionen. Ärenden som anginge 1) tillsättning av befattningshavare och personalfrågor i övrigt — med undantag av ärenden vilka skulle handläggas på försvarsavdelningen — samt arbetsordning, 2) polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet, 3) rättsmedicinsk obduktion, 4) rusdrycker och pilsnerdricka samt alkoholfria och därmed jämförliga drycker, 5) övervakning av utlänningar, utlännings rätt att giva eller medverka vid offentlig föreställning, 6) skjutvapen och ammunition, 7) lotterier, 8) eldfarliga oljor, explosiva varor och giftiga ämnen, 9) utfärdande av pass för resa utom riket och legitimationskort enligt legitimationskungörelsen, 10) husdjurssjukdomar och djurskydd, 11) frågor enligt vattenlagen samt flottning, 12) allmänna val, 13) enligt kommunallagarna förekommande frågor, däri inbegripet kommunala besvärsmål samt frågor om arvoden åt kommunala befattningshavare, kommunala lån och kommunal fondbildning, 14) jakt och fiske, 15) hotell- och pensionatrörelse, 16) biografer och filmförevisning samt film, 17) sparbanker, däri inbegripet förordnande av allmänt ombud, 18) idkande av handel, 19) närings-, handels-, förenings- och försäkringsregistren, 20) jordbrukets kreditkassor, 21) överexekutorsgöromål, däri inbegripet utseende av skiljemän, 22) fördelning av medel, som nedsatts enligt expropriationslagen m. fl. lagar.

454 Landskontoret. I.

Taxeringsavdelningen. Ärenden som anginge 1) övervakning av taxeringsarbetet och därmed sammanhängande frågor, 2) allmän omsättningsskatt, 3) åsättande av särskilt värde å fast egendom enligt 22 § 2 mom. förordningen om arvsskatt och gåvoskatt samt 4) vederhäftighetsbevis. II. Folkbokförings-

och

uppbördssektionen.

Ärenden som anginge 1) folkbokförings- och uppbördsväsendet, 2) inventering hos annan överexekutor än länsstyrelsen, hos häradshövding och vattenrättsdomare, hos medelsförvaltare vid domstol ävensom hos häradsskrivare och kronokamrerare, landsfiskal, stadsfogde och annan utmätningsman samt exekutionsbiträde, 3) värnpliktsböter, 4) bötesredovisningen i övrigt, 5) nöjesskatt, 6) jaktkort och jaktpass, 7) åligganden för församling att tillhandahålla pastor vad i 30 § folkbokföringsförordningen förmäles samt 8) kontroll å stämpelförsäljning. III. Anordnings-

och

bokföringssektionen.

Ärenden som anginge 1) anordningsväsendet, 2) bokföringen (övervakning och tillsyn), 3) upphandling av sådana förnödenheter för länsstyrelsen samt häradsskrivaroch landsfiskalskontoren, för vilka kostnaderna gäldas från vederbörande expensanslag, 4) ersättning för släckning av skogseld, 5) statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, 6) bidrag från älgskadefonden, 7) familjebidrag åt värnpliktiga, 8) förskottering av underhållsbidrag till barn samt 9) mödrahjälp. IV. Allmänna sektionen. Ärenden som anginge 1) tillsättning av befattningshavare och personalfrågor i övrigt ävensom arbetsordning, 2) länsstyrelsens befattning med beskaltningsväsendet med undantag av frågor, som skulle handläggas å taxeringsavdelningen, 3) medelsförvaltningen, i den mån handläggningen icke skedde på annan sektion, 4) markegångssättning, 5) tillsyn över fast och lös egendom, som tillhörde staten eller varöver staten eljest hade vård och inseende, samt vård av åtkomst- och andra handlingar rörande samma egendom,

455 6) förvärvande åt eller ivhändande från staten eller allmän inrättning av äganderätt till fastighet, 7) allmänna arvsfonden tillkommande rätt, 8) kronans rätt till jordägarandel i gruva samt försvarsavgift för gruva, 9) besvär över kommunala myndigheters beslut, dock ej i ärenden rörande nöjesskatt, 10) tvister om huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens samt folkskollärarnas leningsrättigheter skulle utgöras, 11) kommuns skyldighet att tillhandahålla rektor vid allmänt läroverk bostad eller hyresersättning, 12) tillsyn över stiftelser, 13) jordregister och jordeböcker, 14) åbo- och skattemannarätt samt skattläggning, 15) häradsallmänningar, 16) fördelning av återbetalningsskyldighet för avdikningslån, 17) understöd av skatteutjämningsmedel, 18) understöd åt fiskare, 19) folkpensionering, 20) åtgärd enligt 8 § landshövdinginstruktionen, 21) bevakning av statsverkets fordringar, i den mån dylika ärenden icke skulle handläggas å annan sektion, 22) arvsskatt, gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt med undantag av ärenden enligt 22 § 2 mom. förordningen om arvsskatt och gåvoskatt samt 23) stödlån, ackordslån och värnpliktslån samt vård av säkerheter härför och för andra lån. Dessutom kunde det ifrågasättas att åtminstone på vissa länsstyrelser till denna sektion föra de uppgifter beträffande taxeringsarbetet, vilka ankomme på landskamreraren, d. v. s. prövningsnämndsdetaljen. Denna skulle i så fall utbrytas ur taxeringsavdelningen. Vid försöksverksamheten har den sålunda angivna sektionsindelningen med vissa obetydligare jämkningar tillämpats vid länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län. Vid länsstyrelsen i Kronobergs län ha socialvårdssektionen och trafiksektionen sammanslagits liksom allmänna sektionen på landskansliet samt planerings- och byggnadssektionen. Vid sistnämnda länsstyrelse ha alltså funnits tre sektioner på landskansliet, medan landskontoret varit indelat i fyra sektioner i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Vid länsstyrelsen i Malmöhus län organiserades landskansliet till en början på sex sektioner, i huvudsak på så sätt att allmänna sektionen uppdelades i en ekonomisektion och en allmän sektion. Samtidigt skedde en viss omfördelning av ärendena mellan dessa sektioner samt byggnads- och planeringssektionen, som till följd härav benämndes fastighetssektionen. Sedermera har antalet sektioner minskats till fem därigenom att allmänna sektionen och trafiksektionen sammanslagits. Landskontoret i Malmöhus län har varit organiserat på fem sektioner i det att allmänna sektionen varit uppdelad på två sektioner. I Jämtlands län ha även vissa avvikelser från den av utredningen före-

456 slagna sektionsindelningen skett, delvis av den anledningen att landssekreteraren icke i samma omfattning som vid de andra försökslänsstyrelserna befriats från egen föredragning. F r å n och med den 1 april 1950 h a i sistnämnda län på landskontoret allmänna sektionen samt anordnings- och bokföringssektionen sammanslagits till en sektion. Vissa erfarenheter från sektionsindelningen. Som tidigare antytts har försöksverksamheten gett vid handen alt flera av de sålunda bildade sektionerna varit väl små. Svårigheter ha speciellt framträtt vid inträffade förfall för befattningshavare i högre lönegrader. Även statens organisationsnämnd har vid sina undersökningar vid vissa länsstyrelser kommit till det resultatet att sektionerna icke få göras för små. Som utredningen förut i flera sammanhang anfört torde man böra lägga stor vikt vid att organisationen i alla avseenden har tillräcklig elasticitet. Om man skapar något större sektioner bli dessa otvivelaktigt var för sig mera elastiska, samtidigt som det därmed ges bättre möjligheter att i spetsen för varje sektion ställa en så kvalificerad befattningshavare, att en genomgående inre decentralisering av beslutanderätten kan genomföras. Särskilt på de större länsstyrelserna är en sådan decentralisering oavsett organisationsformen en oeftergivlig förutsättning för att verksamheten överhuvud skall kunna hållas samman. Emellertid kan just detta krav på sammanhållning och samordning i vissa fall föranleda en modifikation i fordringarna på stora sektioner. Särskilt blir detta fallet om alltför heterogena ämnesområden skulle få kombineras inom en sektion. Vissa områden, t. ex. civilförsvaret, bilda naturligt avgränsade verksamhetsfält, där effektiviteten i verksamheten i vissa fall skulle kunna äventyras genom en sammankoppling med andra verksamhetsgrenar. I fråga om den ur olika synpunkter lämpliga storleken av sektionerna har särskilt länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört vissa synpunkter, för vilka tidigare redogjorts (sid. 86 ff). I allt väsentligt sammanfalla dessa synpunkter med utredningens allmänna överväganden. Utöver de sålunda redovisade synpunkterna framträda emellertid även vissa andra särskilda problem, till vilka ställning i detta sammanhang måste tagas. Dessa problem har utredningen icke kunnat tillfredsställande belysa vid granskningen av varje enskild sektions kompetensområde och organisation utan de framträda tydligt först i samband med behandlingen av hela organisationsfrågan. Ett sådant problem är exempelvis frågan hur den ovan antydda inre decentraliseringen skall kunna genomföras utan att samordningen äventyras. I praktiken torde lösningen av detta problem till stor del bli beroende av ledningspersonalens insatser. Då utredningens förslag i stort innebär, att de uppgifter i länsförvaltningen, varom är fråga, av länsstyrelsen skola administreras med ett totalt sett minskat personalantal, k o m m a även pä grund härav ökade krav att ställas pä ledningspersonalen i olika grader.

457 Av dylika skäl är det angeläget att själva organisationen uppbygges sä att ledningens uppgifter i görligaste mån underlättas. Innan utredningen går närmare in pä de särskilda organisationsproblemen torde emellertid frågan om organisationens differentiering med hänsyn till förhållandena vid de särskilda länsstyrelserna böra skärskådas. III. ORGANISATIONSPROBLEMET OCH DE SÄRSKILDA LÄNSSTYRELSERNA Utredningen har i olika sammanhang antytt att det torde bli erforderligt att utforma organisationen något olika vid länsstyrelser av olika storleksordning. Med nuvarande länsindelning föreligger en betydande skillnad mellan de största och de minsta länen och till följd härav också mellan länsstyrelserna i dessa län. Detta medför vissa svårigheter att få till stånd en någotsånär enhetlig organisation. Även om dessa svårigheter icke äro av den storleksordning, att de i och för sig kunna motivera en undersökning rörande en jämnare länsindelning, torde de dock fä betraktas som ett av symtomen på att vissa olägenheter äro förenade med den nuvarande. F r å n tid till annan ha framförts tankar på ändrad länsindelning inom vissa delar av riket. Särskilt har man pekat på förhållandena beträffande Göteborgs och Bohus län med grannlän ävensom länen omkring Stockholm. Även Norrlandslänen ha i vissa sammanhang trätt i förgrunden. Här må sålunda erinras om att Norrlandskommittén i första delen av sitt principbetänkande (SOU 1949: 1 sid. 288—290) framfört tanken på ändrad länsindelning i Norrland. Länsstyrelseutredningen har även för sin del funnit att en översyn av länsindelningen ur vissa synpunkter vore önskvärd. En dylik översyn faller emellertid icke inom ramen för utredningens uppdrag och torde dessutom vara förenad med betydande svårigheter av olika slag. På längre sikt förefaller det emellertid troligt att vissa justeringar bli påkallade. I detta sammanhang torde även frågan om länsstyrelsernas förläggning böra något beröras. Det är i och för sig önskvärt att residensstaden är någorlunda centralt belägen i länet och att kommunikationerna mellan residensstaden och länets olika delar äro goda. Härutinnan äro förhållandena icke överallt de bästa. Samtidigt är det emellertid ett önskemål att residensstaden i länet skall intaga en framträdande plats även som centrum för näringsliv och säte för vetenskapliga, kulturella och andra dylika institutioner, med vilka ett samarbete för länsstyrelsens del kan vara värdefullt, En översyn även av residensstadsfrågan skulle ur olika synpunkter vara önskvärd. E h u r u med hänsyn till länens avsevärt skiftande storlek organisationsproblemen förete olikartade aspekter, torde det vara ett framträdande

458 önskemål att skillnaderna i organisationsavseende så mycket som möjligt begränsas. Fördelarna av en enhetlig organisation äro betydande för kontakterna såväl länsstyrelserna emellan som med andra centrala och lokala myndigheter samt med allmänheten. Visserligen skulle en dylik enhetlighet innebära att belastningen på ledningspersonalen blir olika stark i skilda län, men denna skillnad består redan med gällande ordning. Även om omfattningen av arbetsmängden på ett och samma område växlar inom olika län och fördelningen av detalj uppgifterna måste anpassas efter dessa skiftande förutsättningar, blir det på ledningspersonalen i varje län vilande ansvaret i princip detsamma. Ehuru man vid en uppskattning av de olika länsstyrelsernas framtida relativa arbetsbelastning måste hålla i minnet att denna belastning icke minst efter ett genomförande av utredningens förslag skulle komma att påverkas av många ovägbara faktorer, såsom behovet av intensifierad inspektions- och initiativverksamhet på vissa områden m. m., hade det varit värdefullt att kunna göra en jämförelse mellan de skilda länsstyrelsernas nuvarande arbetsbelastning och dennas utveckling under senare år. Av 1935 års länsstyrelseutredning verkställdes omfattande undersökningar för att belysa ordningsföljden länsstyrelserna emellan efter t. ex. antalet handlagda ärenden, personalantal i förhållande till arbetsmängd m. m. I syfte att åstadkomma en liknande utredning ha också nu införskaffats vissa uppgifter från de olika länsstyrelserna, men det därigenom sammanbragta materialet har visat sig icke kunna för ändamålet bearbetas eller tabellariskt redovisas. Anledningarna härtill äro flera. Främst kan nämnas att länsstyrelserna numera tillämpa sinsemellan ganska olika principer i fråga om diarieföring m. m. Ett försök att utvälja vissa representativa ärendegrupper har även av i huvudsak samma anledning gett dåligt resultat. Under sådana omständigheter har utredningen måst söka andra vägar för att få fram en någotsånär rättvisande jämförelse mellan de olika länsstyrelserna. Utredningen har i sagda syfte tagit fasta på länens storlek och struktur i sädana avseenden, som erfarenhetsmässigt påverka länsstyrelsernas arbetsbörda. Därmed vinnes pä sätt och vis ett mera rättvisande resultat, i det att det relativa behovet av en allmän och aktiv verksamhet från länsstyrelsens sida klarare framträder, medan de enskilda detaljärendenas betydelse i sammanhanget minskas. Svårigheterna att få en på dessa faktorer grundad gradering att motsvara de verkliga förhållandena äro dock betydande, då många ovägbara moment även här spela in. Utredningen vill i det följande redovisa vissa överväganden i nu nämnda hänseenden. Visserligen ha de olika faktorer, som påverka arbetsbördan för de skilda länsstyrelserna, i viss mån olika betydelse i fråga om landskanslierna och landskontoren. Men skillnaden torde icke vara av så väsentlig betydelse,

r a3 a a

* a

3 »

o

O

n

•"

Q.

a-

r

—

g-3-

»J

i D

B •a -1 3" 3

2 £

>:0

<s

» ST 3

2 o aa . -

Stockholms. .. Uppsala Södermanlands Östergötlands. Jönköpings. . . Kronobergs . . Kalmar

— O

-]

Blekinge Kristianstads.

c 2

C: 55 -. < -33 S5- «er

o »' -J «

=

^ c«

fi

r PS)

CO o

sr B en

-* ;.< —

t O M ^ t O W t O H W I O t O Q C n M O i t O i - i to •O CO t O t-k CO COC04i.CoCoaJO*».<lrf^Cn»^cn<ICn^CnCO 35 * . h - en * . m i - * r f i . r - H O * ' W v ] v l t 0 4 i . K 4 i . 0 0 C n C 0 0 i ^.1 S W O K W O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O o o o o o O O O O O O O O O O O O O O O O O O i o o o o c

°3. ? & E a •

af 9

Hk h-k t o >-k h-k h-k h-k h-k H M t O M \3 >-» tO ^ 0 l W C : < I O 0 0 W C 0 t 0 W r v O H r - M r f s . 0 i D Ö O l v l K ^ .

->

tOt01-J.t0IOt0i-lH-it0t0t0M-i-J-t0t0»--*> to C l ^ ^ to w w w c n W i ^ W i ^ i t k ^ N i o i i o o w H u i o J l tO 00 Cn CD O u i i - i t i . v i o i o t D O W v i w - v i o J o y l U i o o o O rf*. t^. CD H* O O O O O O O O O O O O O O O O O O O o o o o o o O O O O O O O O O O O O O O O O O O o o o o o o O O O O O O O O O O O O O O O O O O r> o o o o o

p. M

T

.*

B

to

-i &

§ g S c 5 o g- B S •>

£> CL £

wWr-iuiuiffloifflitksi3)*acnco*kiM-iaitooNi»iOM

CD I-J

B »—

h*» 5 .

t-k

^

£59

^ 0 0 O f f i C l C n O 0 K l r f k 0 i * . 0 ) W < l < l O 0 ' O t 0 * ' W ( 0 H

CO H K H K ^ M W h-kt-k l-k U i H O C l W O O ^ W O K I O M H ^ W N S W W ^ ^ a G t O W

'

s1?

1-* tO h-k h-k h-k N5 K W t O l - 1 -^ I-. I-* f to ( D H i K ^ O O v l c O O O O O i H a i O l O O t O ^ W v l M ^ C n W W

H-k

° ?: "> * 2.

3 1 i/> 3

_

»

>

filBfg 3

'

<3

t

—

2 s o. • sr s h-k

h-k h-k h-k h-k h-k

i-k

h-k h-k

si?

)-A t - * >-* t - *

W W W M O i H ^ O O O i y i t O ^ s l ^ t O C l Q C C - J O r - H O O J O O

" i q o. P. u: 3

^ t-* l-k tO tO M H r-k tOrOUiOi^^OJUiOOOiHiCOOOMWWiOOOOr-'WCOODO

h-k h-k

h-k

h-k

g ? SrET -j

i

S S ?•

h-k

- Kj er <

t-. I - * O Oi en t o h-k co »-kh-k M. O i ' O H i y i ^ o a c D t D O O t C O i i l l i ^ O J W W H C D K M G D l s ] U i i - l N ] s ] < l K v l t 0 l 0 1 & . - 0 M t D C » ^ O H f f l O 0 ' O 0 0 W C J ^ ^ H O O C i i j K W Q W O I M ^ W W ^ I i - ' -»• * » t o t o 00 WCOHWOO*JH051fa.O>00<-'tO<iaiCOtOOi^01Cii-lWCC

B.

sl?

t-k t-k h-i tOtOtOt-ktOtO h-k h-k h-k h-k h-k h-k H M « 0 i 3 i * k ' J W ^ i M » O H M 0 0 * . W t 0 l s 3 O i - k 0 ) ( 0 0 i

h-k

h-k h-k h-k

t o h-k

1-^1-*

CO

t-L

h-k h-k tO h^ i-k Hk h-k h-k h-k tOtOHktO >-" t o O O O W O i W O O ) O O H C D W t O ^ H < l W * k r O H C : * k # k O O i

—

Si?

t-k t - *

O « Q t 0 l v l < l r f k Q W M W i - l O I 0 m 0 0 ( © s ] W C i * . O l 0 0 0

C l Q ^ a ^ ^ v l O C O C W G O Q U l i - k i t k M ^ U i H W C O U I l O 4^^MtOr0C0H*k-*<IOC0i--kCiCnOC0C0**-ClOC0C0<100 i-kh-k4^h-kOiO<lrf^.<|i--kCiooi--ktO^COOasOtOCnrf^.CO»Ck ( C M ^ I O ^ Q O O i t O O O K ^ C J i O O l O i t k f f l s U D h k O C s l

>

g O3 3

^O^CDsjvloWlCrfktOWiJiOOKlOJOi-i-tDcDOJtOO [Oh-k)-kh-kh-k|-*l-kh-kl-k

i

PT B

"

3 CD i ? P

sl? p . VI

460 att den behöver föranleda användande av olika måttstockar, även om resultatet av graderingen på någon punkt kan bli att en länsstyrelse ur landskontorssynpunkt hänföres till annan storleksordning än ur landskanslisynpunkt. Bland de faktorer, som sålunda i främsta rummet böra inverka på graderingen, kunna här nämnas befolkningstalet och dess fördelning på stad och landsbygd, befolkningens rörlighet, näringslivets struktur, utvecklingsgrad och utvecklingstendenser, antalet städer och andra tätorter samt antalet kommuner ävensom länens ytvidd. Här ovan ha länen redovisats i ordning efter några av dessa beräkningsgrunder, varefter utredningen på grundval härav har sammanställt länen i vissa grupper, inom vilka de olika länsstyrelserna kunna anses ha en i stort sett jämförlig arbetsbörda. Befolknings- och arealuppgifterna äro avrundade. Samtliga uppgifter avse början av 1949. Genom den numera beslutade nya kommunindelningen nedbringas från och med den 1 januari 1952 antalet landskommuner på sätt som framgår av följande sammanställning. Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands

Antal egentliga Antal landsköpingar kommuner 38 22 29 30 40 36 41 12 20 45 56 33

5 1 1 4 4 6 3 1 1 9 7 1

Län

Göteborgs och Bohus. .

Kopparbergs Västernorrlands Västerbottens Norrbottens

Antal egentliga Antal landsköpingar kommuner 37 55 45 39 22 21 41 35 36 32 27 24

6 4 8 5 2 3 2 3 2 3 1

Som kommentar till dessa uppgifter torde följande synpunkter få anföras. Befintligheten av större städer inom ett län minskar i viss mån länsstyrelsens arbete, därför att dessa städer i sin förvaltning ha tillgång till kvalificerade befattningshavare. Ärendena därifrån äro i regel beredda på ett grundligare och sakkunnigare sätt än ärenden från andra kommuner. Samtidigt kan emellertid förhandenvaron av dylika städer innebära en merbelastning, för landskontoret genom det större antalet näringsidkare och för landskansliet på grund av de mera komplicerade sociala problemen samt för båda avdelningarna genom befolkningens större rörlighet. I län med större industriområden på landsbygden inverkar befolkningens rörlighet och sociala struktur på samma sätt. Så är exempelvis fallet i vissa mellansvenska län samt i de norrländska kustlänen, framför allt Västernorrlands län. En annan faktor av stor betydelse, som lika litet som den föregående kan uppskattas i siffror, är den allmänna utvecklingsnivån och -tendensen

461 inom länens näringsliv. Ett övervägande jordbrukslän kräver, även om jordbruket som sådant är statt i stark utveckling, i allmänhet icke på långt när samma aktivitet och uppmärksamhet hos länsstyrelsen som ett län, där småindustrin på landsbygden är stadd i stark utveckling. 1 länen av sistnämnda slag aktualiseras särskilt alla de med tätortsbebyggelsen sammanhängande problemen. En viss mätare härpå är antalet municipalsamhällen. Men även denna måttstock måste användas med stor försiktighet. Länsstyrelserna ha tillämpat mycket växlande principer för reglering av de meU samhällsbildningen förenade problemen. Medan på vissa håll municipalsamhällen bildats i ganska stor omfattning, har man på andra håll nöjt sig med byggnadsplaner eller utomplansbestämmelser. Länens ytstorlek, geografiska beskaffenhet och kommunikationer inverka också i någon mån på omfattningen av länsstyrelsernas arbetsbörda. Dessa förhållanden ävensom den omständigheten, att på inånga områden i Norrland den utveckling är i full gång som på andra håll i landet mer eller mindre nått en viss avslutning, göra att åtminstone i vissa av Norrlandslänen länsstyrelserna i allmänhet måste anses ha en relativt tyngre arbetsbörda än länsstyrelserna i många sydsvenska län av motsvarande storleksordning. De resultat, vartill utredningen med nu antydda utgångspunkter kommit ifråga om länsstyrelsernas relativa arbetsbelastning, ha kompletterats genom undersökningar på vissa länsstyrelser av utredningen, vissa dess ledamöter och experter samt sekretariatet. Med stöd jämväl av vad därvid framkommit har utredningen ansett sig kunna konstatera att länsstyrelserna för här ifrågakommande syften torde kunna indelas i grupper på sätt framgår av tablån å sid. 462. Till jämförelse redovisas även de olika länsstyrelsernas stadigvarande anställda befattningshavare enligt gällande personalplaner med därtill anslutande provisoriska föreskrifter. I sammanställningen har icke medtagits den särskilt för folkbokföringen mera tillfälligt anställda personalen, som för samtliga länsstyrelser uppgick till ett antal av 169 enligt den för budgetåret 1949/50 fastställda personalplanen. IV. VISSA SÄRSKILDA SPÖRSMÅL BETRÄFFANDE SEKTIONSINDELNINGEN De största länsstyrelserna ha enligt gällande organisation en personal, som till antalet med 75—100 procent överstiger personalantalet vid de medelstora länsstyrelserna. Som uttryck för skillnaden i arbetsbelastning kan denna omständighet i och för sig tala för att de största länsstyrelserna böra uppdelas i flera sektioner än övriga länsstyrelser. Åtminstone på vissa områden är emellertid det större personalantalet i huvudsak att finna inom de lägre kvalificerade personalkategorierna. På andra områden åter torde det stå klart att även högre kvalificerad personal erfordras till ett antal,

462 Tablå över gruppindelning av länsstyrelserna.

Invånarantal (avrundat)

Län

Antal stadigvarande anställda befattningshavare enligt gällande personalplaner Landskansli

Landskontor

Gemensamt

Summa

Grupp I Stockholms Malmöhus Göteborgs och Bohus

343 000 574 000 544 000

54 74 72

100 119 108

163 200 186

Grupp Älvsborgs Västernorrlands

352 000 281 000

43 50

78 68

128 122

342 000 258 000 277 000 260 000 281 000

36 37 38 37 35

64 68 59 66 63

105 110 102 106 102

231 000 235 000

37 37

61 57

104 97

266 000 235 000

32 35

57 56

93 96

210 000 247 000 243 000 144 000

29 33 31 31

47 55 56 43

81 92 92 77

151 000 157 000 145 000 161 000 194 000

22 27 22 24 29

39 36 42 41 42

65 68 67 69 75

II

Grupp III A. Östergötlands Kristianstads Värmlands Kopparbergs Gävleborgs B. Västerbottens Norrbottens C. Jönköpings Kalmar D. Södermanlands Skaraborgs 1 Örebro 1 Jämtlands Grupp Uppsala Kronobergs Blekinge Hallands Västmanlands

IV 3 4 4

Grupp V Gotlands

58 000

1 448

2 440

1 Ur landskontorssynpunkt äro länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län att hänföra till grupp III C.

som skulle kunna medgiva bildande av en särskild sektion, där eljest förutsättningarna därför äro för handen. önskemålen att i dylika fall bilda särskilda sektioner för att underlätta sektionschefernas sammanhållande uppgifter måste vägas mot betydelsen av ett såvitt möjligt enhetligt sektionssystem samt vikten av att sektionerna bli så elastiska som möjligt. Härvid får också tagas viss hänsyn till att personaldispositionen ordnas smidigare inom en sektion än vid för-

463 flyttning mellan sektionerna. Då utredningen sökt avväga dessa olika synpunkter mot varandra har utredningen ansett sig böra iakttaga en viss försiktighet så att icke fler sektioner bildas än som kan anses nödvändigt. Utredningens förslag är grundat på nuläget och även en måttlig ökning av arbetsuppgifterna kan därför på vissa länsstyrelser påkalla en ökning av antalet sektioner, exempelvis för socialvårdsärenden på landskanslierna i grupp IV eller för anordnings- och bokföringsväsendet på landskontoren i grupp I. Landskansliet. Utredningen har tidigare framhållit önskvärdheten av att en särskild sektion bildas för handläggning av alla frågor, som ha samband med bebyggelseplaneringen och byggnadsväsendet. Utöver de nuvarande länsstyrelseuppgifterna på dessa områden — däri inbegripet vägväsendet — bör till en dylik sektion också hänföras dels den bostadspolitiska verksamheten, dels trafikväsendet och dels de särskilda frågor berörande näringslivets lokalisering, som framdeles kunna komma att anförtros länsstyrelsen att handlägga. Av försöksverksamheten har framgått att länsstyrelsens nuvarande uppgifter på bebyggelseplaneringens och byggnadsväsendets områden i allmänhet icke ensamma bilda underlag för en till storleksordningen lämplig sektion. I regel kan det beräknas att i de medelstora länen för närvarande allenast en mera kvalificerad föredragande (utöver vägdirektören) erfordras för dessa uppgifter. Länsbostadsnämndens personal synes i allmänhet vara så begränsad till antalet, att det får antagas, att den åtminstone tills vidare bör organiseras som en underavdelning av en större sektion. De bostadspolitiska uppgifterna torde — även om de ha en stark social anknytning — i vissa viktiga avseenden få anses ingå i samhällsplaneringen (jfr även sid. 205 ff). Att utredningen funnit att jämväl trafikväsendet bör hänföras till denna sektion sammanhänger i första hand med att försöksverksamheten visat att en särskild trafiksektion icke kan ges erforderlig elasticitet. Ehuru trafikväsendet i sin helhet erfordrar en tämligen talrik personal i länsstyrelsen, kan allenast en mindre del av de visserligen omfattande arbetsuppgifterna anses påkalla ett mera kvalificerat bedömande. Det skulle framstå som oförenligt med en rationell hushållning med arbetskrafterna att i regel avse mer än en mera kvalificerad befattningshavare för en särskild trafiksektion. För att ernå den erforderliga elasticiteten böra därför även dessa uppgifter sammanföras med andra till en större enhet. Det har då tett sig lämpligast att för detta ändamål välja sektionen för planeringsärenden m. m. Trafikväsendet har i inånga avseenden ett nära samband med vägväsendet, som tillhör denna sektion. Trafikfrågorna äro ofta också av betydelse för samhällsplaneringen. Den av utredningen sålunda föreslagna sektionen, förslagsvis benämnd planeringssektionen, kommer att omspänna områden, mellan vilka visserligen ett visst samband består men som dock äro tämligen klart avgränsade från varandra. Dessa olika verksamhetområden böra inom sektionen

464 sammanhållas var för sig på en särskild underavdelning eller arbetsdetalj under närmaste ledning av en särskild befattningshavare för varje avsnitt, sektionschefen för bebyggelseplaneringen m. m., länsbostadsdirektören för den bostadspolitiska verksamheten samt trafikföredraganden för trafikväsendet. Därjämte bör sektionschefen sammanhålla det hela. Sektionschefen samt — beträffande de bostadspolitiska ärendena — länsbostadsdirektören skola vidare verka för erforderlig samordning såväl inåt som i egenskap av biträde åt länsstyrelsens ledning utåt. Sektionen blir så konstruerad att vid eventuell ökning av arbetsuppgifterna den bostadspolitiska verksamheten eller trafikväsendet eller båda kunna utbrytas och bilda särskilda sektioner. Ett annat ganska svårlöst problem är frågan om organisationen för socialvårdsärendena. Här ha såväl försöksverksamheten som statens organisationsnämnds undersökningar utvisat att vid nuvarande sammansättning av arbetsuppgifterna på troligen flertalet länsstyrelser de ärenden, som enligt försöksindelningen skulle tillhöra socialsektionen, icke skulle kräva fullt en befattningshavare i högre föredragandeställning (exempelvis vid länsstyrelse i grupp III B omkring 95 procent). Detta förhållande ändras emellertid om mödrahjälpsärendena samt ärendena angående bidragsförskott och familjebidrag ävensom länsstyrelsens nykterhetspolitiska uppgifter komma att handläggas på socialsektionen. Det måste då antagas att arbetsuppgifterna vid ifrågavarande länsstyrelser genomgående komma att fullt ut kräva en befattningshavare. Men även under sådana omständigheter kan övervägas att sammanslå allmänna sektionen och socialsektionen till en större sektion, varigenom man skulle inbespara en sektionschefsbefattning. I stället finge man inrätta en byråsekreterarebefattning. Därtill kommer att frågan om arten och omfattningen av länsstyrelsens framtida uppgifter på detta område står öppen, ehuru vid utredningens samråd med socialvårdskommittén från dennas sida framhållits att i vart fall någon minskning av dessa uppgifter icke kan tänkas inträda vid ett genomförande av kommitténs förslag om socialhjälp. Vad här anförts angående omfattningen av arbetsuppgifterna fölen socialsektion är icke tillämpligt på de största länsstyrelserna. Här må exempelvis nämnas att blott för förhören enligt alkoholistlagen vid länsstyrelsen i Malmöhus län erfordras 50 a 75 procent av en föredragandes totala arbetstid. Emellertid har utredningen ansett sig böra fästa stort avseende vid statsmakternas anvisningar beträffande länsstyrelsens organisation för socialvården. Det är också enligt utredningens egen mening i hög grad önskvärt att en allmän intensifiering av länsstyrelsernas verksamhet på detta område kommer till stånd. Även om alltså frågan om länsstyrelsens organisation för socialvården kan tänkas röna inverkan av den reformering av fattigvården, som är förestående, har utredningen bibringats den uppfatt-

465 ningen att dessa förändringar icke kunna antagas rubba grunderna för den organisation, som med hänsyn till de aktuella arbetsuppgifterna kan anses erforderlig. Vid nu nämnda förhållanden torde erfordras mycket starka skäl för att man skall frångå tanken på en särskild sektion för socialvårdsfrågorna. Ett sådant skäl vore enligt utredningens mening, om man genom att sammanslå socialsektionen med allmänna sektionen skulle kunna spara någon personal. Emellertid torde det löpande arbetet på allmänna sektionen i regel helt kräva minst två föredragande samtidigt som enligt vad utredningen förut anfört för socialvårdsfrågorna torde komma att erfordras en hel kvalificerad arbetskraft utöver konsulenten och assistenten. Vad de egentliga föredragandena beträffar synes alltså en sammanslagning icke kunna innebära någon personalbesparing. Detsamma synes i stort sett gälla även i fråga om den kvalificerade biträdespersonalen. Även om på någon punkt en lägre löneställning skulle kunna tänkas, är en minskning av själva personalantalet knappast tänkbar. — I detta sammanhang vill utredningen dock framhålla att vid de mindre länsstyrelser, där på grund av arbetsbördans motsvarande mindre omfattning ett lägre personalantal blir möjligt, utredningen anser en sammanslagning av allmänna sektionen och socialsektionen erforderlig. — Med någon tillspetsning av problemställningen synes den kunna angivas sålunda att frågan är, huruvida de sociala ärendena kunna anses ha sådan betydelse att de motivera bildandet av en särskild sektion eller om de kunna anses få en tillfredsställande handläggning inom en större sektion. Denna fråga torde i stort sett kunna besvaras med en hänvisning till vad utredningen anfört i kapitlet om socialvårdens länsorgan rörande behovet av en särskild målsman för socialvården. Då sektionschefen på allmänna sektionen enligt vad nedan (sid. 515 ff.) närmare utvecklas även bör fungera som landssekreterarens ställföreträdare, skulle hans insats på socialvårdsområdet bli splittrad. Att helt överlåta socialvården till en lägre föredragande på sektionen torde icke vara lämpligt dels med hänsyn till ärendenas vikt och dels därför att även dennes insats måste bli splittrad på grund av det biträde han även på andra områden måste lämna sektionschefen. Det tillvägagångssätt som använts vid uppbyggandet av planeringssektionen, där vissa olika men närbesläktade ämnesområden sammanföras under var sin relativt självständiga målsman, kan icke lämpligen användas här dels därför att ämnesområdena icke på samma sätt kunna avgränsas och dels på grund av de skäl som nyss antytts. Slutligen skulle det knappast bli möjligt att vid tillsättande av befattningshavare på en sådan blandad sektion taga särskild hänsyn till meriter på det sociala området. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar utredningen att för handläggning av socialvårdsfrågorna bildas en särskild sektion på varje länsstyrelse, där dessa arbetsuppgifter fullt ut kräva en befattningshavare i sektionschefs ställning. Allenast på sådana länsstyrelser, där denna förut-

466 sättning ej är för handen, böra socialvårdsfrågorna ingå i området för en sektion med vidare verksamhetsområde. Landskontoret. Var och en av landskontorets sektioner under försöksverksamheten har i allmänhet omfattat talrikare personal än landskansliets sektioner. På landskontorets allmänna sektion, respektive i Malmöhus län allmänna sektionen och sektionen för personalärenden m. m., har personalen dock varit ganska fåtalig. Utom i Malmöhus län, där på envar av nyssnämnda sektioner sysselsatts två föredragande inklusive sektionscheferna, har på allmänna sektionen i regel icke tjänstgjort annan föredragande än sektionschefen. Länsstyrelserna — med undantag för länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län — ha också anfört (se sid. 83 ff.) att försöksverksamhetens allmänna sektion varit för liten för att i fortsättningen böra bilda en självständig enhet. Länsstyrelsen i Jämtlands län har anselt sig böra sammanslå allmänna sektionen samt anordnings- och bokföringssektionen. Det är också utredningens mening att i vart fall på länsstyrelserna i grupperna III och IV här ifrågavarande sektioner böra sammanslås till en allmänt ekonomisk sektion (jfr sid. 432 ff.). Till frågan om organisationen i detta avseende på landskontoren tillhörande grupperna I och II återkommer utredningen nedan. Att taxeringsväsendet bör bilda underlag för en särskild sektion kan knappast vara underkastat tvivel. Visserligen skulle taxeringssektionens storlek i och för sig kunna tala för att en uppdelning borde ske, men en sådan torde med hänsyn till bl. a. den hos taxeringsintendenten samlade ledningen av taxeringsväsendet vara utesluten. Prövningsnämndsdetaljen bör dock ev. kunna förläggas till allmänt ekonomiska sektionen. Uppbördsväsendet och folkbokföringen bilda var för sig tämligen klart avgränsade verksamhetsområden, vilka kräva en talrik personal. Men icke ens tillsammantagna bli i regel dessa områdens arbetsuppgifter av mera kvalificerad art så omfattande, att för deras handhavande kräves mer än en eller två befattningshavare i föredragandeställning. Med hänsyn särskilt till den viktiga ledningsuppgiften beträffande häradsskrivarorganisationcn synes sektionen böra avvägas så att sektionschefen i tillräcklig omfattning kan ägna sig däråt. Trots den förhållandevis ringa föredragandepersonalen synas därför några mera betydande arbetsuppgifter utöver dem, som äga samband med uppbörden och folkbokföringen, icke böra föras till denna sektion. Att bryta sönder sektionen och åstadkomma en annan kombination i samband med landskontorets övriga uppgifter synes ej heller böra ifrågakomma med hänsyn till ifrågavarande arbetsuppgifters särskilda karaktär. Som nyss antytts bör i vart fall på länsstyrelserna i grupperna III och IV bildas en allmänt ekonomisk sektion i stället för den för försöksverksamheten föreslagna anordnings- och bokföringssektionen samt allmänna sektionen. Beträffande länsstyrelserna i grupperna I och II är problemet emellertid svårare än i fråga om de övriga länsstyrelserna. Av försökslänen tillhör Malmöhus grupp I och Västernorrlands grupp II. F r å n båda dessa läns-

467 styrelser har, som också förut antytts, framhållits att arbetsbelastningen på chefen för en sektion, bildad genom sammanslagning av anordningsoch bokföringssektionen samt allmänna sektionen, måste antagas bli för stor. Det må här anmärkas att, medan landskontoret i Västernorrlands län uppdelats i huvudsak enligt utredningens förslag, så har i Malmöhus län allmänna sektionen uppdelats på två sektioner. Samtidigt har i sistnämnda län en viss omfördelning av ärenden mellan samtliga sektioner utom taxeringssektionen ägt rum. Såsom av en i följande kapitel (sid. 503) intagen sammanställning framgår äro på anordnings- och bokföringssektionen placerade i Malmöhus län fyra och i Västernorrlands län fem föredragande, inklusive sektionscheferna. På allmänna sektionen i Västernorrlands län finnes utom sektionschefen ingen föredragande. På envar av de båda sektionerna på det allmänna området i Malmöhus län finnes utöver sektionschefen en föredragande. På landskontoret i Göteborgs och Bohus län finnas på anordnings- och bokföringsavdelningen fem föredragande och på allmänna avdelningen en föredragande. I Stockholm äro motsvarande siffror 4 och 2 (se sid. 503). Av den nuvarande personaldispositionen vid ovannämnda landskontor att döma borde sålunda allenast i Malmöhus och möjligen Stockholms län förutsättningar finnas för att organisera den utanför taxeringssektionen samt folkbokförings- och uppbördssektionen befintliga delen av landskontoret på mer än en sektion. Det må dock förutskickas att förhållandena vid landskontoret i Malmö och övriga berörda landskontor icke äro fullt jämförbara i det att ärendegruppernas fördelning mellan de nu organiserade sektionerna icke är likformig. Särskilt gäller att området för anordningsoch bokföringssektionen i Malmöhus län omfattar ett mindre antal ärendegrupper än vad fallet är i de övriga länen. Vid en omfördelning i Malmöhus län efter samma linjer som i de övriga länen skulle sistnämnda sektion ävensom folkbokförings- och uppbördssektionen tillföras vissa grupper från de båda återstående sektionerna på det allmänna området. Vid genomförande av utredningens förslag skulle vidare från landskontoret till landskansliet överflyttas vissa ärendegrupper, för vilka nu i Malmö synes ianspråktagas i det närmaste en föredragande. En renodlad anordnings- och bokföringssektion med en sådans relativt speciella uppgifter skulle kunna tendera till att få en mindre betydelsefull ställning än de övriga sektionerna. För en dylik sektion borde närmast som chef nuvarande förste länsbokhållaren ifrågakomma. Det skulle emellertid i så fall knappast bli möjligt att i samma utsträckning decentralisera beslutanderätten till en sådan sektionschef som till en större sektions chef i högre löneställning. Följden härav skulle bli antingen att landskamreraren finge i ganska stor omfattning besluta i anordningsärenden eller ock att denna beslutanderätt finge läggas på en annan sektionschef. I sistnämnda fall skulle, såvitt angår beslutanderätten, råda

468 samma förhållanden, som om en större sektion bildats, utan att man har de fördelar ifråga om personaldispositionen, som en sådan erbjuder. Av nu angivna skäl och då såsom förut framhållits åtminstone till en början icke fler sektioner böra organiseras än som kan anses absolut nödvändigt, har utredningen stannat vid att på samtliga landskontor anordnings- och bokföringsväsendet samt de allmänt ekonomiska ärendena böra sammanföras inom en gemensam, allmänt ekonomisk sektion. Utvecklingen kan dock inom en tämligen snar framtid påkalla en revidering på de största länsstyrelserna. V. UTREDNINGENS FÖRSLAG TILL SEKTIONSINDELNING Landskanslierna på länsstyrelserna i grupperna l—/// böra enligt utredningens mening indelas i följande sektioner: planeringssektionen, arbelsmarknadssektionen, socialsektionen, försvarssektionen och allmänna sektionen. Sektionsindelningen vid landskanslierna tillhörande grupp IV bör ske med hänsyn till att vid dessa landskanslier den ordinära arbetsbelastningen icke synes uppnå den gräns, som erfordras för att man skall kunna räkna med tillräckligt antal högre föredragande på alla de eljest föreslagna fem sektionerna. Sålunda skulle troligen arbetet på allmänna sektionen vid landkanslierna i grupp IV icke fullt räcka till för två föredragande och det vore vidare att befara att åtminstone tidvis icke heller chefen för socialsektionen skulle kunna beredas full sysselsättning. Under sådana omständigheter bör en annan sektionsindelning tillämpas vid dessa landskanslier. Då såsom förut framhållits i möjligaste mån samma principer för sektionsindelningen böra gälla på alla länsstyrelser, synas vid ifrågavarande landskanslier rådande förhållanden beträffande arbetsuppgifterna böra föranleda en sammanslagning av vissa sektioner och icke en på annat sätt ändrad indelning. Mest lämpligt torde vara att sammanslå allmänna sektionen och socialsektionen till en sektion för sociala och diverse allmänna ärenden. Därmed skulle man vinna en relativt jämnt fördelad arbetsbörda, såvitt angår de större sektionerna. En viss mindre justering av ärendesfördelningen kan dock komma att visa sig önskvärd. Sålunda kunna exempelvis ärenden angående eldfarliga oljor, explosiva varor och giftiga ämnen, husdjurssjukdomar och djurskydd samt frågor enligt vattenlagen och om flottning böra överföras från sammanslagna allmänna och socialsektionen till planeringssektionen. I Gotlands lån torde landskansliet böra organiseras på arbetsmarknadssektion, försvarssektion och en allmän sektion. Som chef för den sistnämnda bör landssekreteraren fungera. Denne torde i Gotlands län jämväl böra vara föredragande i vissa ärendegrupper, främst sådana som avse planeringsverksamheten och därmed sammanhängande frågor.

469 Landskontoren torde i enlighet med vad förut anförts samtliga böra o r g a n i s e r a s på t a x e r i n g s s e k t i o n , f o l k b o k f ö r i n g s - och u p p b ö r d s s e k t i o n s a m t e n a l l m ä n t e k o n o m i s k s e k t i o n . I G o t l a n d s l ä n avses l a n d s k a m r e r a r e n skola utöva c h e f s k a p e t för s i s t n ä m n d a s e k t i o n . Ä r e n d e s f ö r d e l n i n g e n m e l l a n s e k t i o n e r n a t o r d e b ö r a ske i h u v u d s a k enligt u t r e d n i n g e n s förslag b e t r ä f f a n d e f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n . U t r e d n i n g e n h a r dock i olika s a m m a n h a n g f ö r o r d a t vissa m i n d r e j ä m k n i n g a r . D e n p l a n för fördelning, som enligt u t r e d n i n g e n s m e n i n g b ö r gälla, f r a m g å r av följande s a m m a n s t ä l l n i n g . D e n n a f ö r d e l n i n g t o r d e visserligen icke b ö r a i detalj fasts t ä l l a s i i n s t r u k t i o n u t a n i stället a n g i v a s i det n o r m a l f ö r s l a g till a r b e t s o r d ning, s o m f ö r u t s a t t e s l i k s o m h i t t i l l s skola f a s t s t ä l l a s . M e n l ä n s s t y r e l s e r n a b ö r a icke u t a n s ä r s k i l d a s k ä l f r å n g å d e n s a m m a . Landskansliet. I. Planeringssektionen. Ärenden som angå 1) planläggningen enligt byggnadslagen samt byggnadsväsendet i övrigt, däri inbegripet fastighetsbildning i stad, fastighetsregister för stad, fastställelse av avstyckning, tillstånd till avstyckning, tomtindelning samt tillstånd till nybyggnad, 2) vägväsendet och föreskrifter om vägtrafik, 3) bidrag och lån av statsmedel för anläggningar för vattenförsörjning och avlopp samt för elektrifiering, 4) den administrativa, judiciella, kommunala eller kyrkliga indelningen, 5) tillämpning av ensittarlagen, 6) fornminnen och naturminnesmärken, 7) fastighetsförväxv, bulvanförhållande i fråga om fast egendom och vanhävd, 8) hotell- och pensionatrörelse, 9) biografer och filmförevisning samt film, 10) bidrag och lån av statsmedel för uppförande eller förbättring av bostadshus och därmed sammanhängande frågor, 11) särskilda bostadsrabatter, 12) planläggningen för bostadsförsörjningen, 13) motorfordonstrafiken och därmed sammanhängande frågor, 14) planläggningen för reglering av trafiken vid skärpt läge i fråga om trafikförhållandena samt 15) ekonomisk försvarsberedskap i övrigt, i den mån ärendena ej höra till annan sektion. II. Arbetsmarknadssektionen. Ärenden som angå 1) den offentliga arbetsförmedlingen, yrkesvägledning samt arbetsvärd åt partiellt arbetsföra, 2) personalfrågor inom arbetsförmedlingsorganisationen i länet, 3) tillsyn över annan arbetsförmedling än den offentliga, 4) statlig och statsunderstödd planläggningsverksamhet för åtgärder till motverkande av arbetslöshet ävensom statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet,

470 5) tillsyn över erkända arbetslöshetskassor samt andra liknande understödsföreningar, 6) planläggning för utnyttjande av arbetskraften vid krig eller eljest under utomordentliga förhållanden samt i samband därmed uppkommande frågor om uppskov och anstånd med inställelse till krigstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, 7) åtgärder i anledning av brist på arbetskraft samt 8) andra arbetsmarknadsfrågor. III.

Socialsektionen.

Ärenden som angå 1) fattigvård samt samhällets barnavård och ungdomsskydd, 2) allmänna barnbidrag, 3) mödrahjälp, 4) förskottering av underhållsbidrag till barn, 5) familjebidrag till värnpliktiga, 6) behandling av alkoholister och lösdrivare, 7) rusdrycker och pilsnerdricka samt nykterhetsvården i övrigt, 8) alkoholfria och därmed jämförliga drycker, 9) arbetarskydd samt användande av barn vid offentliga förevisningar och vid viss försäljning, 10) understöd ur allmänna arvsfonden, 11) nödställda sjömän och nödställda svenska undersåtar, 12) för brott anhållna och häktade personer, villkorligt frigivna, straffriförklarade samt förminskat tillräkneliga och internerade, 13) anstånd med verkställighet av frihetsstraff, 14) tillsyn över stads- och häradsfängelser ävensom fångvård i övrigt, 15) dispens från äklenskapshinder, 16) fullgörande av skolplikt, 17) bidrag och lån av statsmedel för anordnande av offentliga samlingslokaler, 18) folkpensionering, 19) hälso- och sjukvård, 20) flyttning av lik eller aska efter eldbegängelse samt 21) husdjurssjukdomar och djurskydd. IV.

Försvarssektionen.

Ärenden som angå 1) granskning och fastställelse av planer för civilförsvarets organisation, 2) utseende och entledigande av befattningshavare inom civilförsvaret, 3) utbildnings- och övningsverksamhet, avseende civilförsvaret, 4) användning av civilförsvarsstyrkor utanför de områden, för vilka de närmast äro avsedda, 5) statsbidrag till samt fördelning av kostnader för civilförsvarsåtgärder, 6) anordnande av skyddsrum och därmed sammanhängande frågor, 7) andra civilförsvarsfrågor, 8) brandförsvaret, 9) förfogande- och rekvisitionsförfarandet, 10) mobilisering (förstärkt försvarsberedskap), värnplikt samt militära frågor i övrigt samt 11) undanförsel och förstöring.

471 V. Allmänna sektionen. Ärenden som angå 1) tillsättning av befattningshavare och personalfrågor i övrigt — med undantag av ärenden vilka handläggas på arbetsmarknadssektionen och försvarssektionen — samt arbetsordning, 2) polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet, 3) rättsmedicinsk obduktion, 4) övervakning av utlänningar, utlännings rätt att giva eller medverka vid offentlig föreställning, 5) frågor enligt lagen om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap, (i) utfärdande av pass för resa utom riket och legitimationskort enligt legitimationskungörelsen, 7) skjutvapen och ammunition, 8) lotterier, 9) eldfarliga oljor, explosiva varor och giftiga ämnen, 10) överexekutorsgöromål, 11) fördelning av medel, som nedsatts enligt expropriationslagen m. fl. lagar, 12) allmänna val, 13) enligt kommunallagarna förekommande frågor, däri inbegripet kommunala besvärsmål samt frågor om arvoden åt kommunala befattningshavare, kommunala lån och kommunal fondbildning, 14) jakt och fiske, 15) sparbanker, 16) idkande av handel, 17) närings-, handels- och föreningsregistren, 18) jordbrukets kreditkassor samt 19) frågor enligt vattenlagen samt flottning. Landskontoret. I. Allmänt ekonomiska sektionen. Ärenden som angå 1) tillsättning av befattningshavare och personalfrågor i övrigt ävensom arbetsordning, 2) länsstyrelsens befattning med beskattningsväsendet med undantag av frågor, som handläggas å taxeringsavdelningen, 3) medelsförvaltningen med anordnings- och bokföringsväsendet, i den mån handläggningen icke sker på annan sektion, 4) markegångssättning, 5) tillsyn över fast och lös egendom, som tillhör staten eller varöver staten eljest har vård och inseende, samt vård av åtkomst- och andra handlingar rörande samma egendom, 6) förvärvande åt eller avhändande från staten eller allmän inrättning av äganderätt till fastighet, 7) allmänna arvsfonden tillkommande rätt, 8) kronans rätt till jordägarandel i gruva samt försvarsavgift för gruva, 9) besvär över kommunala myndigheters beslut, dock ej i ärenden rörande nöjesskatt, 10) tvister om huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens samt folkskollärarnas löningsrättigheter skola utgöras, 11) kommuns skyldighet att tillhandahålla rektor vid allmänt läroverk bostad eller hyresersättning, 12) tillsyn över stiftelser,

472 13) jordregister och jordebok, 14) åbo- och skattemannarätt samt skattläggning, 15) häradsallmänningar, 16) fördelning av återbetalningsskyldighet för avdikningslån, 17) understöd av skatteutjämningsmedel, 18) understöd åt fiskare, 19) bidrag från älgskadefonden, 20) åtgärd enligt 4 § länsstyrelseinstruktionen, 21) arvsskatt, gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt med undantag av ärenden enligt 22 § 2 mom. förordningen om arvsskatt och gåvoskatt, 22) stödlån, ackordslån och värnpliktslån samt vård av säkerheter härför och för andra lån, 23) bevakning av statsverkets fordringar, i den mån dylika ärenden icke handläggas å annan sektion, 24) ersättning för verksamhet vid brandsläckning, 25) statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, 26) upphandling av sådana förnödenheter för länsstyrelsen samt häradsskrivaroch landsfiskalskontoren ävensom arbetsförmedlingskontor och -expeditioner, för vilka kostnaderna gäldas från vederbörliga expensanslag, samt 27) ekonomisk försvarsberedskap, i den mån dylika ärenden skola handläggas å landskontoret. II. Taxeringssektionen. Ärenden som angå 1) övervakning av taxeringsarbetet och därmed sammanhängande frågor, 2) åsättande av särskilt värde å fast egendom enligt 22 g 2 mom. förordningen om arvsskatt och gåvoskatt samt 3) vederhäftighetsbevis. III. Folkbokförings-

och

uppbördssektionen.

Ärenden som angå 1) folkbokförings- och uppbördsväsendet, 2) inventering hos annan överexekutor än länsstyrelsen, hos häradshövding och vattenrättsdomare, hos medelsförvaltare vid domstol ävensom hos häradsskrivare och kronokamrerare, landsfiskal, stadsfogde och annan utmätningsman samt exekutionsbiträde, 3) värnpliktsböter, 4) bötesredovisningen i övrigt, 5) nöjesskatt, 6) jaktkort och jaktpass, 7) åligganden för församling att tillhandahålla pastor vad i 30 § folkbokföringsförordningen förmäles samt 8) kontroll å stämpelförsäljning.

473 KAPITEL

24 Personalorganisationen I.

INLEDNING

Den organisation, som utredningen i tidigare kapitel förordat, innebär väsentliga avvikelser från vad som nu gäller. Dessa avvikelser komma till synes icke blott uti inlemmandet i länsstyrelsen av vissa nu fristående organ. Själva organisationstypen är vidare av annan art än den som nu gäller för länsstyrelserna. Förändringarna innebära också genomgripande omgestaltningar av ansvarsfördelningen och äro avsedda att ge uttryck fölen ny syn på innebörden av vissa befattningshavares uppgifter. Vissa nya befattningar avses skola inrättas, medan vissa befintliga indragas inom de delar av länsförvaltningen, som beröras av utredningens förslag. De mest framträdande förändringarna i fråga om de befintliga befattningshavarna inträda för avdelningscheferna och särskilt då för landssekreterarna. Den hittillsvarande utvecklingen med reformerna på taxeringsväsendets område m. m. har lett till att landskamrerarnas uppgifter redan i mycket fått den utformning, som utredningen siktar till som ett mål beträffande båda avdelningarnas chefer. II. ÖVERSIKT AV NUVARANDE PERSONALORGANISATION M. M. Nu gällande personalorganisation finnes angiven i fastställd personalförteckning och plan över vissa icke-ordinarie befattningshavare, till vilka handlingar i första hand torde få hänvisas. I tabellerna å följande sidor redovisar utredningen vissa sammandrag av nämnda förteckning och plan för budgetåret 1949/50. Hänsyn har därvid även tagits till vissa av Kungl. Maj:t medgivna utökningar utöver nämnda plan. Sammandragen äro uppställda enligt den i föregående kapitel företagna gruppindelningen. Den nuvarande personalorganisationen har framgått som resultatet av en utveckling, där det stundom gällt att tillgodose behovet av personal för länsstyrelsens allmänna uppgifter och stundom varit fråga om att öka länsstyrelsens kompetens för vissa särskilda uppgifter. Bortsett från en del speciella reformer, såsom inrättandet av försvarsavdelningarna ävensom taxerings- samt uppbörds- och folkbokföringsavdelningarna, synas vid tidigare företagna ändringar i personalorganisationen den för varje enskild länsstyrelse gällande personalplanen och det på grundval därav beräknade relativa personalbehovet i största utsträckning ha varit vägledande. Även om det varit sakligt berättigat att sålunda taga särskild hänsyn till speciella förhållanden vid envar enskild länsstyrelse, torde detta ha lett till åtskilliga

474 Landskanslicrna. I logic föredragande

L ä n

KonIckc- Ordi- Ickeordi- liarna torsordi- narie Biträde narie värdsBiträde och narie landsCa 15lands- assisCe 11 skrivläns- kanskans- tent Ca 11 bitränotarie list list den

Grupp I Stockholms Malmöhus Göteborgs och Bohus

18 36 34

Grupp II Älvsborgs Västernorrlands

17 24

Grupp

III

A Östergötlands Kristianstads Värmlands Kopparbergs Gävleborgs

5 4 4 4 5

2 2 2 2 2

13 15 16 15 11

B Västerbottens Norrbottens

3 3

1 2

18 17

Jönköpings Kalmar

4 3

1 2

13 16

D Södermanlands Skaraborgs Örebro. Jämtlands

4 3 3 2

2 1 2 2

9 15 12 12

3 2 1 2 3

2 1 2 1 2

5 11 8 8 12

C

Grupp Uppsala Kronobergs Blekinge Hallands Västmanlands

IV

Grupp V Gotlands

3 127

1 60

1<H

ojämnheter i personalramen de olika länsstyrelse na emellan. Dessa ojämnheter återfinnas stundom ganska högt upp på sl alan av befattningshavare utan att man kan antaga att någon däremot svarande skillnad i arbetsbördan verkligen föreligger. Till icke oväsentlig del bero emellertid olikheter i personalorganisationen på speciella orsaker, vilka särskilt framhållits i landssekreteraren Åkessons förut omnämnda betänkande med förslag till rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt m. m. Däri anfördes sålunda bl. a. att ojämnheterna i

475 2

H S " S2 o a ""

C, C -

o

t

^

e

<

s

°o=°

to t> to r-

oo - *

r - ^ T f r t o o

M O S

cocoiocoo

to LO

m i o m n

-+ *

£, g

£=

«>

M «

H . ,_.

-HCNOrH

00 LO

i n r a m f i - ^ t .

^

.<*

o S

£

t^-^CN

( N LO

H

h> LO

^

ZJ, ^J

a 2 o J2 g •=

sä13 xa »» S :2 « SP-s c

LO r^

.i

O

LO

LO LO

LO CO • * CO -tP

- t CO

CO CO CO CO

COCO

CMC-1

W M M

M ^ 1

THTH

cNC^l-HC^l

TH TH

CO

COCa

W

P

n

CflPl

CN CN CN N

T-IT I

,-t rHTHTH T 4

OO CO T H

- * CO

CO

CO • * CO CO

L O L O

-sf T H L O

CO

CM CO

^ ] H

o o o

M

I> OC LO LO CO

CO O

LO r- LO LO

I O ^

CO LO LO tO CN

t C I > C O

LOLO

L O L O L O L O L O

LOLO

I O L O L O I O

L O - *

^ I ^ , ^ , ^ , ^

COj LO t o

CO CO

C, O lO l O l ^

N

W

CarlCNICS

»

H

CNJ - H O l T H CM

• f i o - t

coco

cococococo

ne»

ra-Hoaco

CJ c-i

. H TH ca CN CM

o)

LO 0 0 CO

LOlO

10 I O • * - / - *

- * Tf

• * • *• * - *

C O *

COCOCOCOCO

CM

OS

CO t o O

tOtO

LOLOLOLOLO

LOLO

LO LO • * - * t

Tp ^

H/ *

CO

•.*

C0CNCOO1CO

H

U

M O ,Q

.5 - a> s -* 77

• S "O

OJ

x :c s o c 8

C

°

^

rt

H

'g *

•3

«

OI

s-s 5

3 0 CO

CO"*

i

n

n

•5 i a T .

[ LO

.a c •ä

o

•= £ 6 '• -•

r>

li|3l

.i o i/j o "O 'C "O t i

«

O

l.

S

8 O

O

fi

fi

C3

C

vi

H

'C

a *>

o

:c

•0

O

»

* j O)

Sigill t—1

C

8 e V -~

q

c

•a c 2 B '• _•

a§H V » "d £ o -s 5 5

. * • * - *

•a • *

| ^ : : : : :a

•c w

a. « « « 3 M O Ä fe

00 o ^ n /^

o s ? oo S O 31—016428

C-

«:>

u

J - ö - S Ög> §,«« S a

J« . 5h Ea f ot >a t, 3

C

Q. «

B

•21

-g" 8

:«

13 O

c? 1-c Sl ca

o

•*

A

l/i©

C

Q BC •0 c

—e p

^ —- ax> IS. U.

t«

cd

v

476 G e m e n s a m personal. Expeditionsvakl Telefonist (icke(ordinarie och icke- ordinarie) (ordinarie) ordinarie) Förste expedi-

L ä

Grupp I Stockholms Malmöhus Göteborgs och Bohus .

1 1 1

B

2 C 4

—

Grupp Älvsborgs Västernorrlands

1 1

4 2

2 1

1 1 1 1 1

3 3 3 2 2

1 1 1

1 1

3 2

—

1 1

2 3

1 1

1 1 1 1

3 2 2 2

1 1 2

1 1 1 1 1

2 3 2 2 2

1 II

Grupp III A Östergötlands Kristianstads Värmlands Kopparbergs Gävleborgs B Västerbottens Norrbottens C Jönköpings Kalmar

— 1

2 D Södermanlands Skaraborgs Örebro Jämtlands Grupp

—

IV

Uppsala Kronobergs Blekinge Hallands Västmanlands

1 1

— 1 1

Grupp V Gotlands

anslagsbelastningen för personaländamål skilda län emellan i stor utsträckning betingades av speciella lokala förhållanden. Dessa vore merendels av mer eller mindre bestående natur eller i varje fall av sådan art, att de knappast kunde i någon nämnvärd mån inom den närmast överblickbara framtiden förändras genom några åtgärder från det allmännas sida. Bl. a. vore på några länsstyrelser en förhållandevis hög procent av den fastare anställda personalen av olika psykiska eller fysiska orsaker av lägre effektivitetsgrad. Vidare vore att nämna, hurusom länsbefolkningen inom vissa

477 landsdelar av ålder ställde väsentligt större krav på landshövdingens och länsstyrelsens medverkan och bistånd i olika hänseenden än annorstädes vore fallet. Detta vore särskilt förhållandet i Norrlandslänen. Utöver de befattningshavare, som enligt gällande personalförteckning och personalplan äro tilldelade länsstyrelserna, finnes viss personal på övergångsstat och övertalig personal enligt följande uppställning, som avser förhållandena i november 1949. L ä n

Befattningshavare på övergångsstat m. m.

Vakantsatta befattningar

Stockholms Uppsala

4 landskanslister 1 landskanslist 2 landskontorister Östergötlands 1 landskanslist 1 landskontorist Jönköpings 1 landskanslist (numera e. o. byrådirektör) Malmöhus 3 landskanslister 3 landskontorister (en på övergångsstat och två övertaliga) Hallands landskontorist (övertalig) Göteborgs och Bohus landskanslister Älvsborgs landskanslister Skaraborgs landskontorist (övertalig) Värmlands 1 landskanslist Örebro 2 landskanslister Västmanlands 2 landskanslister (en på övergångsstat och en övertalig) 1 landskontorist (övertalig) Kopparbergs 1 landskontorist Gävleborgs 2 landskanslister Västernorrlands 1 landskanslist Norrbottens 2 landskanslister (varav en är e. o. civilförsvarsdirektör)

1 skrivbiträdesbef.

1 kansliskrivarbef.

1 kansliskrivarbef. 1 kontoristbef.

Slutligen må framhållas att länsstyrelserna för olika ändamål ha behov av tillfälliga förstärkningar av biträdespersonalen. Förutom den tillfälliga personalen på folkbokföringsavdelningarna, vilken förut särskilt redovisats, kan nämnas personal för passgöromål under sommarhalvåret, för automobilskattedebitering, för olika andra uppbördsgöromål, för vissa taxeringsgöromål m. m. Den tillfälliga personal, som länsstyrelserna för dessa och liknande ordinarie arbetsuppgifter haft anställd under budgetåren 1948/49 och 1949/50, har enligt från länsstyrelserna inhämtade uppgifter beräknats motsvara ungefär nedan angivna antal årsarbetskrafter. Häri är icke inräknad den tillfälliga personalen på folkbokföringsavdelningarna liksom ej heller personal för arbetsuppgifter av kriskaraktär eller sådan tillfällig biträdespersonal, som anställes till följd av vakanser eller längre tjänstledigheter el. dyl. bland den stadigvarande anställda personalen. I förteckningen

478 äro länsstyrelserna upptagna i ordning enligt gruppindelningen ur landskanslisynpunkt. Tillfällig biträdcspersonal (årsarbetskrafter).

L ä n

Stockholms... .

Landskansli, budgetår

L ä n

Landskansli, budgetår

Landskontor, budgetår

1948/ 49

1949/ 50

1948/ 49

1949/ 50

1948/ 49

1949/ 50

1948/ 49

1919/ 50

4,8 2,7

4,0 4,2

13,2 2,1

20,1 4,3

18,0 5,3 1,6 3,5

22,0 3,2 3,7 1,6 1,0 3,1 3,0 4,8 0,8 4,6

23,3 11,2 15,0 13,9 5,0 5,6 17,5 6,4 4,8 17,0

23,0 20,2 20,9 15,2 11,4 6,3 13,5 7,2 10,3 19,3

2,2 6,1 2,0 0,7 2.5 1.8 1.6 2,0 2.9 0,5 1,8 0,4

3,0 9,2 1,6 0,6 3,5 2,1 1,6 2,5 4,9 1,8 1,3 1,0

4,2 5,4 4,0 9,0 12,5 4,9 11,0 2,0 5,6 4,6 7,8 1,9

4,0 7,0 4,9 9,0 12,0 5,2 10,0 3,5 5,8 6,7 6,9 2,1

Göteborgs och Älvsborgs Västernorrlands Östergötlands.. Kristianstads. . Värmlands . . . . Kopparbergs . . Gävleborgs.... Västerbottens . Norrbottens . . .

Landskontor, budgetår

4,3 1,5 3,3 0,7 3,7

Södermanlands . Örebro Jämtlands Uppsala Kronobergs . . . . Blekinge Hallands Västmanlands . .

Sum ma för budget år: lai idskans ierna lai idskont Dren

1948/49 73,9 207,9

1949/50 89,1 249,1

Summ a

281,8

338,2

Innan utredningen härefter går in på frågan om personalorganisationen, torde vissa redogörelser böra lämnas för tidigare i andra sammanhang gjorda överväganden beträffande några av de befattningshavargrupper, som återfinnas i utredningens organisationsförslag. A. Avdelningscheferna. Frågan om avdelningschefernas ställning har i vissa avseenden för ej så länge sedan varit föremål för statsmakternas prövning. I propositionen nr 280 till 1946 års riksdag angående anslag till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1946/47 m. m. anmärktes sålunda beträffande anslagsposten till avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie stat, att chefen för finansdepartementet i 1946 års statsverksproposition, bilagan för flera huvudtitlar gemensamma frågor, anmält ett av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga avgivet betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i vad avsåge byråchefs- och rådstjänster m. m. (SOU 1942:30). Chefen för finansdepartementet förordade därvid en evalvering i lönegrad av den till landssekreterarna och landskamrerarna utgående avlöningsförstärkningen, som utgick med 3 500 kronor i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, 1 500 kronor i Gotlands län samt 2 500 kronor i övriga län, samt föreslog att landssekreterar- och landskamrerartjänsterna från och med budgetåret 1946/47 uppflyttades från dåvarande 30 till 34 (nuvarande 37) lönegraden. Evalveringen hade ansetts böra ske efter jämförelse med löneförmånerna i slutlöneläget, varvid en minskning

479 i förhållande till de sammanlagda då utgående förmånerna med 500 kronor befunnits motiverad med hänsyn till den förbättring i pensionshänseende, som skulle bli en följd av evalveringen. På grund härav föreslogs att den då utgående avlöningsförstärkningen till ifrågavarande befattningshavare skulle helt bortfalla, utom såvitt anginge landssekreterarna och landskamrerarna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, vilka alltjämt skulle erhålla en avlöningsförstärkning med 1 000 kronor eller således med samma belopp, varmed den till dem då utgående avlöningsförstärkningen överstege den till befattningshavarna i de övriga länen — utom Gotlands — utgående avlöningsförstärkningen. I propositionen nr 280 anförde härefter chefen för socialdepartementet bland annat följande. Departementschefen ansåge sig böra omnämna, att landshövdingen i Kristianstads län A. E. Rodhe i en den 28 mars 1946 avlämnad promemoria föreslagit, alt här avsedda befattningshavare skulle placeras i lönegrad motsvarande nuvarande Go 14. I promemorian hade anförts, att en placering i lönegrad motsvarande Ca 37 icke syntes böra ifrågakomma med hänsyn till deras allmänna tjänsteuppgifter och därtill att en sådan lönereglering skulle över lag innebära icke en förbättring utan tvärtom en försämring av deras löneförmåner, vilken icke kunde anses kompenserad av den något ökade pensionen. Till avdelningscheferna vid länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, vilka genom en sådan placering skulle vidkännas minskning i löneförmånerna, hade avlöningsförstärkning förordats böra utgå. — Samtliga landshövdingar, med undantag för landshövding A. Westling, hade förklarat sig instämma i här återgivna förslag. Sistnämnde landshövding hade anfört, att han såsom ledamot av 1939 års tjänstcförteckningssakkunniga vore förhindrad att deltaga i en aktion till förmån fölen högre placering, men ville framhålla, att han under de ingående överläggningarna inom tjänsteförteckningssakkunniga bestämt hävdat, att avdelningscheferna icke borde ha en lägre placering än hovrättens divisionsordförande. Därest dessa komme att erhålla en högre placering än i nuvarande Ca 37, förelåge fullgoda skäl för att senare påyrka samma förbättring för avdelningscheferna. Chefen för socialdepartementet förklarade, att han ej ansåge tillräckliga skäl föreligga att med anledning av de framförda yrkandena om högre lönegradsplacering för avdelningscheferna frångå vad chefen för finansdepartementet förordat. Vid riksdagsbehandlingen framfördes motionsvägen yrkanden om avdelningschefernas placering i lönegrad motsvarande nuvarande Co 14 samt att avlöningsförstärkningen till avdelningscheferna vid Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län skulle utgå med 2 000 kronor. I tre i huvudsak likalydande motioner (I: 347, II: 528 och II: 538) åberopades som skäl för dessa yrkanden bland annat de förändringar med avseende å avdelningschefernas ställning och uppgifter, som inträtt sedan tjänsteförteckningssakkunniga år 1942 avgivit sitt förenämnda betänkande. För landssekreterarnas del hänvisades sålunda till den nya ordningen beträffande vägärenden samt civilförsvaret. Beträffande landskamreraroa påpekades

480 1943 års taxeringsreform, varigenom särskilda taxeringsavdelningar inrättats å landskontoren och landskamrerarna inträtt som ordförande i prövningsnämnderna, 1943 års omsättningsskattereform, varigenom påförandet av dylik skatt flyttades från taxeringsorganen och lades å landskontoren, ävensom inrättandet av folkbokföringsavdelningarna samt uppbördsreformen. I motionen II: 538 anfördes dessutom att en lägre placering av avdelningscheferna än av divisionsordförande i hovrätt icke borde ifrågakomma. I motionen åberopades att tjänsteförteckningssakkunniga i sitt ovannämnda betänkande uttryckligen uttalat, att det vid en avveckling av avlöningsförstärkningen genom ny lönegradsplacering ej kunde ifrågakomma, att avdelningscheferna vid länsstyrelserna skulle sättas i sämre ställning än divisionsordförandena. Spörsmålet kunde överhuvud ej betraktas enbart som en evalveringsfråga. Ur alla synpunkter vore det fullt skäligt, att avdelningscheferna placerades i samma lönegrad som häradshövdingarna eller således i lönegrad motsvarande nuvarande Co 14. Statsutskottet gick i sitt utlåtande (nr 225) i anledning av propositionen icke närmare in på här berörda spörsmål. Utskottet inskränkte sig i huvudsak till att med visst förtydligande tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Biksdagen beslöt i enlighet härmed. Genom beslut vid 1947 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 449) inrättades för ordförande å division i hovrätt en ny befattning i lönegrad Co 14. Ordförandena å division hade förut åtnjutit avlöning enligt nuvarande lönegrad Ca 33 samt ett särskilt arvode å 2 500 kronor. De nya befattningarna, vilkas innehavare benämnas lagmän, tillskapades i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. I den proposition (268/1947), som låg till grund för riksdagsbeslutet, anförde chefen för justitiedepartementet i denna fråga bland annat följande. Uppdraget som divisionsordförande i hovrätt hade under senare år erhållit ökad betydelse på grund av den vidgade användningen av muntligt förfarande och de särskilda krav som förhandlingsledningen under sådana förhållanden ställde på den som förde ordet i rätten. Erfarenheten hade emellertid visat att, med den ställning divisionsordförandena dittills intagit, svårigheter kunde möta att till dessa befattningar förvärva de lämpligaste krafterna. På grund härav borde divisionsordförandena erhålla en högre tjänsteställning och en däremot svarande avlöning. I enlighet med av hovrätterna framställda yrkanden borde ordförande-(lagmans-) befattningarna hänföras till chefslöneplanen i avlöningsreglementet. Vid jämförelse med andra statliga chefsämbeten kunde departementschefen emellertid icke tillstyrka, att de sattes i högre lönegrad än Co 14. Vid tillsättande av lagmansbefattningar borde icke i första rummet avseende fästas vid anciennitetssynpunkter utan till dessa tjänster borde utses sådana domare — från hovrätter eller underrätter — vilka kunde antagas i särskild grad skickade att uppfylla de höga krav som måste ställas på hovrätternas avdelningschefer. Det borde också kunna ifrågakomma, att någon framstående advokat eller rättsvetenskapsman utsåges till lagman.

481 Någon erinran mot vad departementschefen sålunda anfört framställdes icke av sammansatta stats- och första lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 3 behandlade propositionen. Enligt nu gällande bestämmelser äro länsstyrelsens avdelningschefer placerade i lönegrad Ca 37. Avdelningscheferna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län uppbära därjämte avlöningsförstärkning med 1 008 kronor. B. Landskanslister och landskontorister. Landskanslist- och landskontoristbefattningarna ha gamla anor. Föregångare till landskanslisterna och landskontoristerna voro ursprungligen biträden åt landssekreteraren och landskamreraren och kallades skrivare. Den landshövdinginstruktion, som första gången uttryckligen omnämner landskanslist och landskontorist, är instruktionen av år 1855. Enligt denna (63 §) skulle landskanslist och landskontorist, den förre å kansliet och den senare å kontoret, biträda vid där förekommande göromål enligt vad av landshövdingen därom stadgades och särskilt kunde bliva dem av vederbörande avdelningschefer anbefallt. I 1918 års landshövdinginstruktion hade motsvarande bestämmelse formulerats så, att landskanslist och landskontorist skulle deltaga i förekommande göromål efter vederbörande avdelningschefs föreskrifter (47 §). Enahanda bestämmelse återfinnes i 19 § i 1937 års landshövdinginstruktion. Landskanslists och landskontorists arbetsuppgifter ha sålunda i ovannämnda instruktioner varit tämligen vagt angivna. Ej heller i de arbetsordningar, som länsstyrelserna tidigare fastställt, torde i regel arbetsuppgifterna ha blivit närmare preciserade. Praxis har här fått ersätta skrivna bestämmelser. Ett närmare fastslående av arbetsuppgifterna kan emellertid sägas ha skett genom 1943 års riksdagsbeslut om inrättande av arbetsdetaljer å länsstyrelserna. Innan en närmare redogörelse lämnas för nu gällande ordning, som grundar sig på sislnumnda beslut, torde det vara på sin plats att något beröra vissa tidigare överväganden och beslut i fråga om landskanslisternas och landskontoristernas ställning. 1902 års löneregleringskommitté föreslog i sitt den 11 maj 1923 avgivna betänkande angående ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna, att landskanslister och landskontorister skulle placeras i lönegrad motsvarande nuvarande Ca 19. Betänkandet överarbetades av 1924 års landsstatslönesakkunniga, vilka ifrågasatte, huruvida icke landskanslistoch landskontoristbefattningarna med hänsyn till rekryteringen borde uppdelas i två till olika lönegrader hänförliga grupper. Därest samtliga befattningar hänfördes till allenast en grupp, borde de enligt de sakkunnigas mening icke placeras i lägre lönegrad än nuvarande Ca 20. I proposition nr 183 till 1925 års riksdag angående ny definitiv lönereglering för landshövdingarna och befattningshavarna vid länsstyrelserna m. m. förklarade

482 emellertid föredragande departementschefen sig icke kunna biträda förslaget om befattningarnas uppdelning samt uttalade vidare, att befattningarna icke syntes böra placeras högre än i nuvarande 19 lönegraden. Häremot framställde riksdagen ingen erinran. I sitt den 17 december 1936 avgivna betänkande med förslag angående länsstyrelsernas organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål framhöll 1935 års länsstyrelseutredning, bland annat, att det visserligen icke utan skäl kunde göras gällande, att en högre löneställning för ifrågavarande befattningshavare kunde vara motiverad med hänsyn till de nya och vidgade arbetsuppgifter som tillförts dem, men att detta spörsmål syntes äga sådant sammanhang med den då under utredning varande frågan om uppbördsväsendet samt ifrågasatt reformering av landsfiskalsinstitutionen och särskilt därav beroende rekryteringsfrågor, att något förslag om löneförbättring icke ansåges böra framläggas. I proposition nr 178 till 1937 års riksdag angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1937/38 framhöll departementschefen, att han fann de av 1935 års länsstyrelseutredning anförda skälen för uppskov med frågans lösande bindande. Departementschefen fann denna ståndpunkt så mycket starkare motiverad som anledning förelåge att allvarligt överväga om icke ett vidsträcktare anlitande av kvalificerade biträdesbefattningar skulle vara sakligt befogat. I anledning av denna proposition uttalade riksdagen, bl. a., att det kunde övervägas, huruvida icke de uppgifter, som åvilade landskanslister och landskontorister, i viss utsträckning kunde överflyttas å befattningar av kansliskrivar- och kontoristgrad. Spörsmålet om lönegradsplaceringen för landskanslister och landskontorister har även under de senaste åren varit föremål för övervägande. Sålunda behandlades spörsmålet av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i deras den 21 maj 1941 avgivna betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i vad avser allmänna civilförvaltningen, del I. De sakkunniga föreslogo därvid — under erinran, att frågan om landsfiskalsorganisationen vunnit sin lösning och att landskanslisttjänsterna blivit sluttjänster, vilket praktiskt taget gällde även landskontoristtjänsterna — att en landskanslisttjänst och en landskontoristtjänst i nuvarande 21 lönegraden skulle inrättas vid varje länsstyrelse, på vilka befattningar de mest kvalificerade arbetsuppgifterna skulle överflyttas. De sakkunniga föreslogo därjämte, att befattningar som kontorist och kansliskrivare inrättades, varvid förutsattes, att antalet landskanslist- och landskontoristtjänster minskades. I 1942 års statsverksproposition uttalades emellertid, att förslagen om ändrad löneställning för personalen vid länsstyrelserna icke borde, i avbidan på resultatet av pågående utredning rörande rationalisering av länsstyrelsernas verksamhet och arbetssätt, för det dåvarande upptagas till prövning. De tidigare (sid. 60) omnämnda särskilda sakkunniga, vilkas förslag låg till grund för inrättandet av arbetsdetaljer vid länsstyrelserna, anförde

483 i sitt betänkande bl. a., att redan vid tiden för avgivandet av 1924 års landsstatslönesakkunnigas utlåtande hade kunnat konstateras en viss tendens hos länsstyrelserna att anförtro landskanslister och landskontorister mera kvalificerade arbetsuppgifter än tidigare. 1935 års länsstyrelseutredning kunde sedermera fastslå, att ifrågavarande tendens blivit alltmera utpräglad och allmän. Denna tendens finge sättas i samband med länsstyrelsernas alltmera svällande arbetsbörda. De rena registratorsgöromålen hade blivit ett allt ringare moment i befattningshavarnas arbetsuppgifter och i stället hade befattningshavarna i betydande utsträckning anförtrotts bestyren med ärendenas beredning samt uppsättande av förslag till beslut. Samtidigt härmed hade mindre kvalificerade arbetsuppgifter överflyttats på tjänstemän av lägre grad. De sakkunniga förklarade vidare bl. a., att en differentiering av landskanslisternas och landskontoristernas arbetsuppgifter syntes böra ske på så sätt, att vissa av de mindre krävande av landskanslisternas och landskontoristernas arbetsuppgifter överflyttades å biträdespersonal i lägre löneställning, samtidigt som en motsvarande reducering skedde av antalet landskanslist- och landskontoristbefattningar. En del arbetsuppgifter, som åvilade jurister, syntes med fördel kunna överflyttas på kvalificerade landskanslister och landskontorister såsom redan skett på en del länsstyrelser. De sakkunniga hade tänkt sig ett utbyte i viss omfattning av ordinarie och icke-ordinarie landskanslister och landskontorister mot befattningshavare i nuvarande lönegraderna Ca 15 och Ca 13 ävensom i någon mån av tjänstemän i nuvarande lönegraden Ca 11. Lösningen av arbetsfördelningsproblemet syntes enligt de sakkunniga bäst kunna vinnas genom inrättande av de tidigare berörda arbetsdetaljerna, som (med visst undantag) skulle förestås av en ordinarie landskanslist resp. landskontorist. Beträffande lönegradsplaceringen anförde de sakkunniga, att en förbättrad löneställning för landskanslister och landskontorister syntes motiverad redan av den omständigheten, att nämnda befattningshavare fått sig anförtrodda alltmera kvalificerade arbetsuppgifter efter det placeringen i lönegrad motsvarande Ca 19 år 1925 tillkom. Härtill komme de försämrade befordringsutsikterna för nu ifrågavarande personal; landskanslist- och landskontoristtjänsterna finge nämligen vara att anse som sluttjänster. Slutligen anförde de sakkunniga såsom ett ytterligare skäl för en förbättrad löneställning för de ordinarie landskanslislerna och landskontoristerna den omständigheten, att dessa i enlighet med de sakkunnigas förslag komme att tjänstgöra som detalj föreståndare med förhållandevis självständigt arbete. De sakkunniga föreslogo, att de ordinarie landskanslisterna och landskontoristerna skulle placeras i lönegrad motsvarande nuvarande Ca 21. I fråga om de icke-ordinarie landskanslislerna och landskontoristerna föreslogs nuvarande lönegraden Ce 19, vilket innebar uppflyttning med en lönegrad. Detta motiverades med de försämrade beford-

484 ringsmöjligheterna för dessa befattningshavare på grund av det minskade antalet ordinarie tjänster. Samtidigt föreslogo de sakkunniga, att vid länsstyrelserna skulle inrättas vissa ordinarie befattningar som kansliskrivare och kontorist med placering i lönegraderna Ca 15 respektive Ca 13. Några formella kompetensföreskrifter för landskanslist- och landskontoristbefattning borde icke uppställas. I en av riksdagen bifallen proposition nr 301 till 1943 års riksdag tillstyrkte departementschefen de sakkunnigas förslag i dess huvuddrag. Departementschefen förordade sålunda, att arbetsdetaljer skulle anordnas inom samtliga länsstyrelser med undantag av överståthållarämbetet, vars statliga avdelningar erhöllo sin nuvarande organisation så sent som den 1 januari 1943, att samtliga de ordinarie landskanslister och landskontorister samt extra ordinarie sådana befattningshavare, som skulle finnas inom den nya organisationen, skulle vara placerade i nuvarande lönegraden Ca 21 respektive Ce 19 samt att ordinarie landskanslister och landskontorister samt befattningshavare i nuvarande lönegraderna Ca 15, Ca 13, Ca 11 och Ca 8 skulle finnas till ett antal av 104 landskanslister, 88 landskontorister, 47 kansliskrivare, därav 23 å landskanslierna och 24 å landskontoren, 53 kontorister, därav 29 å landskanslierna och 24 å landskontoren, 78 kanslibiträden, därav 41 å landskanslierna och 37 å landskontoren, samt 107 kontorsbiträden, varav 48 å landskanslierna och 59 å landskontoren. Å extra ordinarie stat uppfördes 64 landskanslister och 42 landskontorister samt 180 kontorsbiträden, varav 84 å landskanslierna och 96 å landskontoren. I samband med omorganisationen överfördes 26 landskanslister och 12 landskontorister å övergångsstat. Som jämförelse kan här hänvisas till att biträdespersonalen å länsstyrelserna före inrättandet av arbetsdetaljer den 1 januari 1944 hade följande sammansättning. Nuvarande . lönegrad

Landskanslist, landskontorist (ord.) . . . . Landskanslist, landskontorist (e. o.) . . . Kontorist Kanslibiträde Kontorsbiträde Kontorsbiträde (e. o.)

Ca 19 Ce 18 Ca 13 Ca 11 Ca 8 Ce 8

. , ,. Landskansli

. , . Landskontor

130 105 1 22 47 79

100 76

T

34 56 96

För icke-ordinarie landskanslister och landskontorister är fastställd en särskild reglerad befordringsgång, för vilken redogöres på sid. 556. Det har ovan framhållits, att sistnämnda sakkunniga såsom ett skäl fölen förbättrad löneställning för landskanslisterna och landskontoristerna anfört de försämrade befordringsmöjlighelerna för nämnda befattningshavare; landskanslist- och landskonloristbefattningarna kunde nämligen anses såsom sluttjänster. I fråga om landskanslisterna sammanhänger detta med

485 den omorganisation av landsfiskalsbefattningarna, som i princip beslutades av 1940 års riksdag på grundval av proposition nr 219 samma år och som i enlighet med beslut av påföljande års riksdag trädde i kraft den 1 oktober 1941. Denna omorganisation innebar bl. a., att rekryteringen av landsfiskalskåren helt omlades. För behörighet till landsfiskalstjänst fordrades enligt de tidigare bestämmelserna dels att ha avlagt landsfiskalsexamen och dels att minst ett och halvt år ha uppehållit landsfiskals (kronofogdes, länsmans) befattning eller i tjänsten biträtt sådan befattningshavare ävensom att ha tjänstgjort minst ett år å länsstyrelse samt minst ett halvt år vid poliskår i stad (vissa lindrigare bestämmelser gällde för den som avlagt juris kandidatexamen eller kansliexamen). Befordringsgången till landsfiskalsbefattning ställde sig i praktiken ofta på följande sätt: tjänstgöring som biträde hos landsfiskal, tjänstgöring å länsstyrelse och vid poliskår, avläggande av landsfiskalsexamen, fortsatt tjänstgöring å länsstyrelse, befordran till ordinarie landskanslist samt slutligen utnämning till landsfiskal. Numera skall aspirant å landsfiskalstjänst först antagas till landsfiskalselev av en för hela riket gemensam antagningsnämnd samt fullgöra viss tids provtjänstgöring å landsfiskalskontor och länsstyrelse samt hos landsfogde. Om provtjänstgöringen godkännes, antages eleven till landsfiskalsaspirant, varefter följer viss tids praktisk polistjänst samt genomgång av distriktsåklagarkurs och polischefskurs. Efter viss tids tjänstgöring inom landsfiskalsorganisationen antages vederbörande till landsfiskalsassistent. (Även enligt den nya ordningen gälla vissa lindrigare bestämmelser för den som avlagt juris kandidatexamen.) Av det sagda framgår, att landskanslist numera icke har möjlighet att vinna befordran till landsfiskal. Det må här tilläggas, att vid landsfiskalsreformens genomförande övervägande antalet landsfiskalsbefattningar placerades i nuvarande lönegraden Ca 25, medan ett visst antal placerades i lönegraderna Ca 26 och Ca 27. — Frågan om landskontoristernas möjligheter att nå högre befattning sammanhänger med omorganisationen av uppbördsväsendet, varom mera nedan. Från och med budgetåret 1945/46 genomfördes i enlighet med av 1945 års riksdag på grundval av proposition nr 282 fattat beslut en omfattande omorganisation av folkbokföringsväsendet, innebärande för länsstyrelsernas del att å varje länsstyrelse skulle i dess egenskap av länsbyrå för folkbokföringen föras ett s. k. tryckande register över fastigheterna, befolkningen och de juridiska personerna inom länet. Denna nya arbetsuppgift för länsstyrelserna, för vars fullgörande en särskild arbetsdetalj (folkbokföringsdetaljen eller folkbokföringsavdelningen) tillskapades, föranledde nyanställande av viss personal. Varje länsstyrelse erhöll sålunda en befattning som arbetsledare för detaljen och likaledes varje länsstyrelse utom en (Gotlands län) tillika en befattning som biträdande arbetsledare. Dessutom tilldelades varje länsstyrelse visst antal kontors- och skrivbiträden. Samtliga dessa

486 nya befattningshavare anställdes mot arvode. Från och med den 1 juli 1946 överfördes arbetsledarna och kontorsbiträdena å ordinarie stat, varvid arbetsledarbefattningarna gjordes till landskontoristtjänster (prop, nr 280 år 1946). Tjänsterna som biträdande arbetsledare omändrades från och med budgetåret 1947/48 till befattningar som e. o. kansliskrivare med placering i lönegraden Ce 15 (prop. 1/1947 sid. 326 ff). Genom den av 1945 års riksdag på grundval av propositioner nr 370 och 382 beslutade omorganisationen av uppbördsväsendet, innebärande i huvudsak att skatt för inkomst och förmögenhet skulle erläggas i närmare samhand med inkomstförvärvet än vad förut skett, blevo bl. a. landskontorens uppbördsavdelningar och häradsskrivarorganisationen föremål för betydande utbyggnad. Sålunda erhöll varje länsstyrelse en ny befallning som länsassessor (av ordinarie natur på 17 länsstyrelser och av icke-ordinarie natur på 7), vilken skulle vara föredragande i uppbörds- och folkbokföringsärenden. Samtidigt härmed sammanfördes dessa slag av ärenden till en gemensam avdelning under chefskap av nämnde länsassessor. Nu nämnda avdelning kom alltså att bestå av två arbetsdetaljer, uppbördsdetaljen och folkbokföringsdetaljen med var sin ordinarie landskontorist som föreståndare. Dessutom tilldelades varje länsstyrelse visst antal icke-ordinarie landskontoristtjänster samt kontors- och skrivbiträdestjänster. Av de nya landskontoristtjänsterna voro sammanlagt 52 avsedda för tjänstgöring i fögderi. Enligt den av Kungl. Maj:t den 30 juni 1949 fastställda planen över ickeordinarie befattningar vid länsstyrelserna utgör antalet sådana landskontoristtjänster numera 75. — I fråga om häradsskrivarna må nämnas, att dessa befattningshavare inplacerades i lönegrad motsvarande nuvarande Ca 27, varvid häradsskrivarna tidigare tillkommande sportler skulle bortfalla, samt att biträdespersonalen blev statsanställd. Statsverket skulle vidare svara för expeditionslokaler och övriga omkostnader. Beträffande biträdespersonalen har redan nämnts, att visst antal icke-ordinarie Iandskonlorister avdelades för tjänstgöring i fögderi. Härom uttalades i propositionen nr 382 följande. Åtskilliga länsstyrelser ävensom styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening hade ansett det erforderligt, att å häradsskrivarkontoren anställdes assistenter med uppgift att lämna häradsskrivaren kvalificerat biträde i tjänsten, att vid arbetsanhopning på eget ansvar fullgöra vissa arbetsuppgifter samt att vid häradsskrivarens ledighet uppehålla hans tjänst. Den tid, som av beredningen (1944 års uppbördsberedning, vars den 31 maj 1945 avgivna betänkande legat till grund för prop, nr 370) beräknats åtgå för fullgörande av på häradsskrivaren personligen ankommande arbetsuppgifter, syntes vara knappt tilltagen, varför något längre tid borde beräknas härför. Med hänsyn härtill borde i de större fögderierna, d. v. s. i regel i fögderi med högre invånarantal än ca 32 000 eller i fögderi, där särskilda lokala förhållanden så påkallade, till häradsskrivarens förfogande under hela året ställas ett kvalificerat biträde utöver den förut omnämnda personalen. Under de första åren efter den nya organisationens ikraftträdande torde berörda biträde böra utgöras av en icke-ordinarie landskontorist. Dessa landskontorister borde vara anställda vid länsstyrelsen.

487 Beträffande rekryteringsgången till häradsskrivartjänst uttalades i samma proposition, att denna skulle ske över befattning som icke-ordinarie och ordinarie landskontorist och att som behörighetsvillkor till häradsskrivartjänst skulle fordras att ha undergått särskild teoretisk utbildning enligt av Kungl. Maj:t beslutade grunder samt att ha tjänstgjort å landskontor och å häradsskrivarkontor under minst fyra år, därav minst ett år på landskontor och minst samma tid med förordnande på häradsskrivartjänst (med tjänstgöring å landskontor vore likställd tjänstgöring vid uppbördsverk i magistratsstad och med förordnande å häradsskrivartjänst förordnande som kronokamrerare). Från dessa bestämmelser skulle Kungl. Maj :t i förekommande fall kunna meddela dispens. För landskontoristerna finnas sålunda — i motsats till vad som kan sägas gälla om landskanslisterna — vissa möjligheter att avancera till högre befattning. Frågan om lönesättningen för icke-ordinarie landskanslister och landskontorister var föremål för behandling av 1944 års personalutredning i dess den 24 oktober 1947 avgivna betänkande angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen, del II, personal med teknisk utbildning m. fl. Däri föreslog utredningen, att nyantagna icke-ordinarie landskanslister och landskontorister skulle anställas såsom aspiranter i lönegrad Cf 12. Efter ett och ett halvt års aspiranttid skulle befordran ske till lönegrad Ce 15 samt uppflyttning till lönegrad Ce 17 och Ce 19 därefter ske med tvåårsintervaller. Vidare förordade personalutredningen att för tillgodoseende av skäliga anspråk på förbättrade villkor för sådana extra ordinarie landskanslister och landskontorister, som kunde uppvisa en längre tjänstetid i sådan egenskap men för vilkas befordran till ordinarie tjänst antalet befattningar i Ca 21 icke vore tillräckligt, lämpligt antal tjänster i lönegrad Ce 21 inrättades. Personalutredningens ifrågavarande förslag har icke ännu föranlett något beslut från statsmakternas sida. Här må slutligen erinras om den tidigare (sid. 62) berörda ändringen av landshövdinginstruktionen, varigenom viss föredragningsskyldighet ålades landskanslister och landskontorister. Denna ändring lorde böra sättas i samband med det samtidiga upphävandet av tillämpningen av kungörelsen den 24 september 1943 (nr 708) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter. Enligt ifrågavarande kungörelse, beträffande vilken i övrigt hänvisas till sid. 606, kunde länsstyrelserna bl. a. förordna särskilda föredragande. Till länsstyrelseutredningen ha för att av utredningen tagas i övervägande vid fullgörande av det utredningen meddelade uppdraget överlämnats följande skrivelser och framställningar avseende landskanslisternas och landskontoristernas lönefråga. 1) Framställning till Konungen av föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister om placering i nuvarande lönegraden Ca 22 av ordinarie landskanslist och landskontorist, inkommen till socialdepartementet

488 den 26 oktober 1946. I den 18 december 1946 avgivet yttrande över framställningen uttalade allmänna lönenämnden, att den fann vissa skäl tala för att ifrågavarande befattningshavare bereddes en högre lönegradsplacering än den då gällande, men då frågan härom liksom frågan om löneställningen för icke-ordinarie landskanslister och landskontorister enligt lönenämndens mening stode i nära samband med det åt 1944 års personalutredning givna utredningsuppdraget rörande anställningsförhållandena för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst, föreslog lönenämnden, att framställningen skulle överlämnas till personalutredningen att av utredningen tagas i beaktande vid fullgörande av dess uppdrag. 2) Framställning till Konungen av länsstyrelsen i Västmanlands län om införande av viss möjlighet att höja begynnelselönen för den som antages till extra landskanslist eller extra landskontorist, inkommen till socialdepartementet den 16 november 1945. 3) Framställning till Konungen av föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister om förbättrad befordringsgång för icke-ordinarie landskanslister och landskontorister samt tillskapande av möjligheter för landskanslister och landskontorister i lönegraden Ca 19 — befattningshavare å övergångsstat — att avancera till lönegrad Ce 21, inkommen till inrikesdepartementet den 15 oktober 1948. Därjämte har till länsstyrelseutredningen från ovannämnda förening inkommit en den 30 mars 1949 dagtecknad skrift, vari föreningen hemställer om sådan ändring i gällande kompetensföreskrifter för taxeringsassistentoch taxeringsinspektörstjänst, att landskontorist, som genomgått häradsskrivarkurs, må kunna befordras till dylik tjänst. C. Biträdespersonal. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen bestod före 1943 års omorganisation av landskanslist- och landskontoristbefattningarna den ordinarie biträdespersonalen på länsstyrelserna praktiskt taget uteslutande av kanslibiträden samt kontorsbiträden (nuvarande lönegraderna C a l l och Ca 8). Genom sistnämnda omorganisation inrättades ett antal befattningar som kansliskrivare (Ca 15) och som kontorist (Ca 13). Beträffande biträdespersonalens anställningsförhållanden inom civilförvaltningen i allmänhet pågår för närvarande en särskild utredning genom en av chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1947 tillkallad utredningsman (1947 års biträdesutredning). I direktiven för denna utredning framhölls bland annat, att en undersökning borde komma till stånd beträffande biträdespersonalen i syfte att åstadkomma större enhetlighet i lönesättningen ej blott för befattningshavare vid olika verk utan jämväl för olika befattningar i ett och samma verk. En tillfredsställande differentiering mellan olika befattningshavare med hänsyn till kompetens och arbetsuppgifter borde enligt departementschefens mening kunna åstadkommas med anlitande av befatt-

489 ningarna som kanslibiträde, kontorist och kansliskrivare (lönegraderna Ca 11, Ca 13 och Ca 15). Utredningen borde i första hand taga sikte på att klarlägga, vilka förutsättningar i fråga om kompetens och arbetsuppgifter, som borde föreligga tor alt en befattning skulle placeras i någon av nämnda lönegrader. Därefter borde en genomgång i reglerande syfte göras av verkens personalförteckningar, varvid jämväl en sådan sammansättning av personalbeståndet borde eftersträvas, att rimliga befordringsförhållanden uppkomme. Även frågan om befattningshavarnas fördelning på ordinarie och icke-ordinarie tjänster borde bli föremål för övervägande, varvid för varje kategori borde undersökas, huruvida särskild anledning förelåge att endast låta vissa befattningshavare erhålla ordinarie anställning. Därest utredningen gåve vid handen att någon befattning, som tillhörde högst lönegraden Ca 15, borde placeras i högre lönegrad än den nämnda, borde förslag i dylikt hänseende framläggas. För fullgörande av utredningsuppdraget har utredningsmannen från samtliga länsstyrelser infordrat preciserade förslag bl. a. rörande de inom varje länsstyrelse befintliga ordinarie biträdestjänster samt extra ordinarie biträdestjänster i lägst lönegraden Ce 11, vilka med hänsyn till olika förefintliga omständigheter — arbetsuppgifternas kvalitativa beskaffenhet, meddelade kompetensföreskrifter, tjänstinnehavarens ansvarsställning m. m. — ansågos böra erhålla ändrad placering i lönegrad (uppflyttning eller nedflyttning), ävensom rörande överföring av biträdestjänster från extra ordinarie till ordinarie anställning. Med biträdestjänster avsåges härvid tjänster, vilkas innehavare huvudsakligen sysselsättas med kontorsarbete, såsom maskinskrivning, stenografering, diarieföring, registrering, allmänt expeditionsarbete, kassagöromål, bokföring, revisionsgöromål, statistiskt arbete etc. De förslag till ändrad löneställning för biträdespersonalen, som länsstyrelserna i anledning härav — efter det yttrande i ämnet inhämtats från vederbörande personalföreningar — avgivit till biträdesutredningen, ha av denna bragts till länsstyrelseutredningens kännedom. Länsstyrelsen i Stockholms län har emellertid förklarat sig icke kunna innan länsstyrelseutredningens arbete slutförts taga definitiv ställning till behovet av befattningar i 11 eller högre lönegrader. Länsstyrelsen har därför hemställt att biträdesutredningen med ledning av en av vederbörande personalförening lämnad redogörelse för biträdespersonalens arbetsuppgifter måtte föreslå inrättande av det antal biträdestjänster, som biträdesutredningen redan nu kunde anse motiverat. Av de olika allmänna motiv, som länsstyrelserna åberopat till förmån för en förbättrad lönesättning för biträdespersonalen, kan först framhållas den disproportion i antalet mellan kvalificerade och okvalificerade biträdestjänster (tjänster ovan befordringsgången resp. inom denna) samt mellan ordinarie och icke-ordinarie befattningar i samtliga biträdesgrader, som en-

490 ligt länsstyrelsernas mening med nuvarande organisation vore rådande. Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Kronobergs län påtalat de härav föranledda små befordringsmöjlighclerna för personalen och framhållit, alt detta förhållande vore ägnat att medföra en ökad omsättning av biträdespersonalen, vilket i sin lur måste inverka menligt på arbetets behöriga gång. Därest befordringsmöjligheterna förbättrades, skulle nu föreliggande svårigheter att upprätthålla en kvalitativt tillfredsställande och för verket gynnsam rekrytering av biträdespersonalen elimineras, samtidigt som biträdespersonalen genom de ökade befordringsutsikterna skulle uppmuntras till mera målmedvetna arbetsinsatser. Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit önskvärt, att biträdestjänster i lönegrad över 8 inom länsstyrelserna skulle finnas till ett antal av omkring 2/s av samtliga biträdestjänsler å resp. avdelning. Samma relationstal har länsstyrelsen i Kalmar län funnit böra vara vägledande vid avvägningen av antalet befordringsljänster. Länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län ha framhållit vikten av att en viss uniformitet i personalbeståndens sammansättning råder å länsstyrelsens båda avdelningar, enär ett gynnsammare befordringsläge å ena avdelningen föranledde biträdespersonalen att söka sig till denna avdelningtill förfång för den andra avdelningen. Länsstyrelsen i Kristianstads län har till motivering av föreslagna ändringar i gällande lönegradsplacering uttalat bl. a., att den avsett att därigenom kunna behålla de kvalificerade biträdena i länsstyrelsens tjänst och även erhålla sådana från den fria arbetsmarknaden, vilket med nuvarande lönegradsplacering och små utsikter till avancemang hade visat sig mycket svårt. Det förhållandet att konkurrensen med näringslivet, som ofta kan erbjuda bättre lönevillkor, medfört att många och oftast de duktigaste kontorsbiträdena övergått till enskild tjänst, har av länsstyrelsen i Uppsala län framhållits vara det främsta skälet för en ökning av antalet befordringsljänster. En förbättring av biträdespersonalens lönesättning har vidare synts länsstyrelserna i allmänhet påkallad framför allt med hänsyn till den kvalitativa beskaffenheten av de arbetsuppgifter, som av organisatoriska skäl i väsentlig utsträckning måst anförtros biträdespersonalen, och den mera ansvarsfulla ställning, som denna personal på grund härav intoge. Man har sålunda bl. a. framhållit, att ehuru det givetvis bör k u n n a krävas, att de arbetsuppgifter, som anförtros biträdespersonalen, under alla förhållanden fullgöras med nit, noggrannhet och ordning, det likväl synes uppenbart, att detta krav bättre kan upprätthållas, om personalen kan ges en löneställning, som svarar mot arbetsuppgifternas beskaffenhet. Endast länsstyrelsen i Gävleborgs län har i denna del varit av annan mening och uttalat, att antalet biträdestjänster i högre lönegrad än Ca 8 principiellt synes böra bedömas med hänsyn tagen icke till de arbetsuppgifter, som för närvarande faktiskt utföras av vissa befattningshavare, utan till att länssty-

491 relsen kommer att förfoga över ett skäligt antal högre tjänster, vilket skulle utgöra en verksam drivfjäder till erhållande av bästa möjliga arbetsresultat. I anslutning till synpunkterna om arbetsuppgifternas kvalitativa art ha länsstyrelserna i ett flertal län såsom motiv för löneförbättringar även åberopat tillämpningen av vissa kompetenskrav. Exempelvis har länsstyrelsen i Kalmar län erinrat, att då behovet av arbetskraft vid de olika länsstyrelserna numera i betydande utsträckning tillgodoses med befattningar i biträdesgrad, det är av stor betydelse, att dessa befattningar besättas med personal, som innehar bästa möjliga kvalifikationer såväl i fråga om teoretisk utbildning som beträffande personlig läggning för de arbetsuppgifter som förekomma vid länsstyrelserna. I den mån man kunde säkerställa en dylik rekrytering genom förbättrade befordrings- och avlöningsförhållanden, synles det därför vara en angelägenhet av vikt, att så skedde. För sin del hade länsstyrelsen sedan rätt lång tid tillbaka uppställt det krav i fråga om teoretisk utbildning, att den sökande i allmänhet borde ha avlagt realexamen eller förvärvat normalskolekompetens, i båda fallen helst påbyggd med kontorspraktik eller ettårig handelsteknisk utbildning. På annat sätt förvärvad motsvarande utbildning hade också godtagits. Redan med hänsyn till sålunda uppställda kompetenskrav och för att en god rekrytering av biträdesbefattningarna skulle kunna ernås, syntes det påkallat, att bättre möjligheter till befordran och mera tryggade utkomstmöjligheter än vad som för närvarande vore fallet bereddes biträdespersonalen. Vad i dessa sammanhang anförts av länsstyrelserna i de fem län, där arbetets uppdelning på sektioner varit försöksvis anordnad enligt av länsstyrelseutrednintfen uppdragna riktlinjer, förtjänar särskild uppmärksamhet. Dessa länsstyrelser ha framhållit, att en övergång till sektionssystemet väl komme att medföra fördelar i åtskilliga avseenden, bl. a. vore en effektivare kontroll över ärendenas behöriga och riktiga handläggning att vinna. Dessa vinster kunde dock icke uppnås utan en motsvarande skärpning av ansvaret och kravet på kompetens hos varje särskild kategori befattningshavare. För att möjliggöra den lättnad i avdelningschefernas arbetsbörda, som det nya systemet nödvändiggjorde, måste föredragningsskyldigheten avlastas nedåt och även landskanslister och landskontorister anförtros föredragning i vissa ärendegrupper. Det syntes emellertid vara klart, att dessa befattningshavare under fullgörande av sina nya arbetsuppgifter ej i samma omfattning och så omedelbart som tidigare kunde påräknas ägna sig åt diarieföring och tillsynen häröver liksom över ärendenas beredning i övrigt. Ansvaret härför komme i följd härav att i högre grad än tillförne falla å den egentliga biträdespersonalen. Detta förhållande medverkade enligt länsstyrelsernas mening i sin mån till att motivera en förbättrad löneslällning för åtminstone vissa befattningshavare inom denna personalkategori. 32—016428

492 Vidkommande länsstyrelsernas förslag i avseende å sammanlagda antalet bitrådesbefattningar å varje länsstyrelse har man ansett sig icke för närvarande böra gå utöver den personalram, som gällande personalförteckning och personalplan angiva. Ett undantag utgör härvid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som förmenat, att den föreslagna ökningen av de kvalificerade tjänsterna icke för denna länsstyrelse borde föranleda minskning i det blygsamma antal biträdestjänster i lönegraderna Ca 8 och Cf 4— Ce 8, som för närvarande vore uppfört å personalplanerna. Till stöd härför har länsstyrelsen åberopat det förhållandevis stora antal biträdesanställningar vid länsstyrelsen för skriv- och kontorsgöromål, som icke redovisas i planerna. Å andra sidan ha de flesta länsstyrelserna ansett, att i avbidan på resultatet av utredningen om länsstyrelsernas omorganisation ett slutgiltigt ställningstagande icke kunde ske i fråga om vare sig personalbeståndets storlek eller dess sammansättning. Beträffande den av varje länsstyrelse föreslagna fördelningen av biträdestjänsterna på olika lönegrader torde en redogörelse för de av resp. länsstyrelser anförda specialmotiven härför —• vilka arbetsuppgifter som föreslagits böra förenas med varje särskild tjänst etc. — kunna inskränkas till att företrädesvis avse befattningar i 15 lönegraden och däröver. Nämnas bör därvid, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som icke angivit vilket slag av arbete, som borde knytas till begärda tjänster i högre lönegrad än biträdestjänst, förklarat att befordringsmöjlighet till sådana tjänster skäligen borde skapas för den stora biträdespersonalen ävensom att tjänsterna kunde vid länsstyrelsen bli ovanligt väl utnyttjade till arbete, som krävde särskilda kvalifikationer. Vad rör landskansliernas personal har en kontorsskrivarebefattning i lönegrad 19 föreslagits nyinrättad vid envar av länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Älvsborgs län. I Kronobergs län avses befattningen för föreståndaren för allmänna sektionens expedition och registratorskontor, som för närvarande under den pågående försöksverksamheten är kontorist i lönegrad Ca 13. Hit har efter sektionsindelningens införande all diarieföring från de båda förutvarande arbetsdetaljerna brevdiariet med passavdelningen samt ekonomi- och byggnadsdetaljen koncentrerats, varjämte även vapenregistret enligt länsstyrelsens uppgift troligen komme att anknytas till denna avdelning vid en definitiv omorganisation. Kontoristens nuvarande uppgifter — ledningen av registreringsarbetet och ärendenas beredning på det förberedande stadiet, tidigare utövad av en ordinarie landskanslist å vardera arbetsdetaljen — kunde väl jämföras med å registralor ankommande arbetsuppgifter och motiverade därför den föreslagna lönegradsplaceringen. Härutöver har länsstyrelsen anmärkt, att den funne riktigast, att ifrågavarande tjänst inom den nya organisationens ram omreglerades till en icke-ordinarie landskanslistbefattning för att vid förfall för föredragande landskanslisten å allmänna sektionen dennes tjänst skulle

493 k u n n a uppehållas. I Kristianstads och Älvsborgs län föreslås kontorsskrivaretjänsten inrättad åt föreståndaren för kassaexpeditionen, för närvarande kansliskrivare i 15 lönegraden. Förutom samtliga landskansliets kassagöromål omhänderhar denne såsom stämpelredogörare all stämpeldebitering samt — i Älvsborgs län — mottager och granskar inkommande bilregistreringshandlingar. Göromålen som kassör och debiteringsförrättare ha ansetts motivera en i 17 lönegraden placerad kontorsskrivaretjänst av länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län; enbart kassörsgöromålen tillika med göromålen som föreståndare för handelsoch föreningsregistren motivera en dylik tjänst enligt länsstyrelsen i Malmöhus län. övriga av sistnämnda länsstyrelse begärda tjänster i 17 lönegraden ha avsetts för föreståndare för lösenexpeditionen och för detalj föreståndares närmaste medhjälpare och ersättare. Samma lönegradsplacering har länsstyrelsen i Kalmar län ansett böra beredas föreståndaren för ekonomidiariet samt länsstyrelsen i Norrbottens län den befattningshavare, som bl. a. övar tillsyn över och självständigt svarar för arbetet å skrivcentralen samt ombesörjer postbrytningen, inklusive registrering av vårdepost. I fråga om begärda tjänster i kansliskrivaregraden (Ca 15) å landskanslierna torde en redogörelse för motiven vara erforderlig närmast beträffande de länsstyrelser, som föreslagit nyinrättande av sådana tjänster. Till denna lönegrad ha sålunda länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Hallands, Västmanlands och Jämtlands län funnit befattningen som kassör och debiteringsförrättare böra hänföras. Detsamma gäller länsstyrelsen i Norrbottens län, som därför föreslagit, att den för närvarande befintliga men vakantsatta kontoristtjänsten, uppehållen av en ordinarie landskanslist på övergångsstat, skulle omändras till kansliskrivartjänst och att denna skulle hållas vakant, så länge landskanslisten innehar sin tjänst. Den utökning av antalet kansliskrivarbefaltningar, som länsstyrelserna dessutom föreslagit, ha dessa ansett motiverad företrädesvis av angelägenheten av att vinna nödig avlastning av arbetsdetalj föreståndarnas arbetsuppgifter och ansvar. De begärda tjänsterna ha därför regelmässigt avsetts bli inrättade för föreståndare för mindre avdelningar (exempelvis passavdelning eller bilregister) under detalj föreståndarna eller för deras närmaste medhjälpare. Anmärkas bör vidare, att länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslagit, att det nuvarande extra ordinarie kanslibiträdet å landsfogdens expedition skulle befordras till kansliskrivare. Nyinrättade befattningar som kontorist i 13 lönegraden ha ansetts motiverade för kassörsgöromålens handhavande av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar och — såsom biträdande kassör — i Älvsborgs län samt för den eller de befattningshavare, som självständigt handha förandet av olika register eller ombesörja diarieföring och uppsätta förslag till beslut i rutinmässiga ärenden, av länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs, Värm-

494 lands, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. De ökningar av antalet kontoristtjänster, som åtta länsstyrelser härutöver föreslagit, ha avsett uppflyttning av nuvarande kanslibiträdesbefattningar med huvudsaklig tjänstgöring antingen som landshövdingens handsekreterare eller å landsfogdens expedition. Även länsstyrelsen i Kalmar län har begärt sådan uppflyttning för kanslibiträdet å landsfogdeexpeditionen. Vad härefter beträffar landskontoren, ha de begärda förhöjningarna i gällande lönegradsplacering för biträdespersonalen å dess avdelningar utom taxeringsavdelningarna i första rummet gällt befattningarna som biträdande arbetsledare å folkbokföringsavdelningarna, för närvarande placerade i lönegrad Ce 15. För dessa befattningshavare har man sålunda förbehållit antingen de föreslagna nyinrättade tjänsterna som landskontorist i för dem gällande reglerad befordringsgång (vid länsstyrelsen i Skaraborgs län dock endast alternativt) eller som kontorsskrivare i 19 lönegraden (vid länsstyrelsen i Kronobergs län) eller ock som kontorsskrivare i 17 lönegraden (vid envar av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Kopparbergs län samt vid länsstyrelsen i Värmlands län alternativt). Till stöd för biträdande arbetsledaretjänstens ersättande med en landskontoristtjänst har bland annat anförts, att de arbetsuppgifter, som åvila denne befattningshtivarc, äro av så kvalificerad och krävande art, att tjänsten icke rimligen bör betraktas som en tjänst inom biträdeskategorien och att å befattningshavaren i fråga ankommer — utom annat — att efter fördelning fullgöra samma arbetsuppgifter som åvila avdelningsföreståndaren, vilken är ordinarie landskontorist. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som förmodat, att frågan om biträdande arbetsledarnas lönegradsplacering skulle bli föremål för särskild behandling inom en nära framtid, har förutskickat, alt. någon uppflyttning i lönegrad för dessa befattningar torde vara befogad. En placering i 19 lönegraden har lånsstyrelsen i Kronobergs län funnit motiverad även för en å anordnings- och bokföringsavdelningen tjänstgörande befattningshavare, för närvarande kansliskrivare, samt länsstyrelsen i Älvsborgs län för tjänsten som föreståndare för bokföringsavdelningen. Liknande arbetsuppgifter å dessa avdelningar — såsom kassörsgöromål, handhavandet av medelsrekvisitioner samt skatte- och löneärenden eller föreståndarskapet för anordningsavdelningens expedition (den enligt länsstyrelsen i Malmöhus län måhända mest ansvarsfulla biträdesbefattningen å landskontoret) — ha däremot länsstyrelserna funnit böra förenas med en i 17 lönegraden placerad kontorsskrivarbefattning i Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län samt med två dylika befattningar i Västernorrlands län. Samma lönegradsplacering ha länsstyrelserna i de båda sistnämnda länen dessutom ansett skälig för en befattning å dessa länsstyrelsers uppbördsavdelningar samt slutligen länsstyrelsen i Norrbottens län för en tjänst å landskontorets brevavdelning eller allmänna avdelning.

495 En rad länsstyrelser ha föreslagit en utökning av antalet kansliskrivartjänster i 15 lönegraden å landskontoret utom taxeringsavdelningen. Flertalet ha ansett, att dylika kvalificerade befattningar böra tillskapas för att lösa de arbetsuppgifter av mera komplicerad natur, som förefinnas inom uppbördsavdelningarna, såsom självständig granskning av månadsräkningar, balanslängder och nöjesskatteredovisningar, upprättande av restlängder samt uppbörds- och bötesredogörelser, kontroll av jaktkort, allmän övervakning av avdelningens expeditionsarbete e t c ; så i Kalmar, Blekinge, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län ha därutöver liksom även länsstyrelserna i Jönköpings och Värmlands län funnit en kansliskrivartjänst erforderlig å anordnings- och bokföringsavdelningen (-sektionen) med uppgift bland annat att självständigt svara för inkomstoch utgiftsbokföring, upprättande av huvudbok och kassarapporter, löneoch skatteavdragsuträkningar samt förande av tjänstematrikel — i Västerbottens län dessutom en befattning för granskning av mödrahjälpsredovisningar och olika statsbidragsansökningar. Vidare har länsstyrelsen i Älvsborgs län i likhet med länsstyrelsen i Hallands län ansett behov föreligga av en kansliskrivartjänst å landskontorets allmänna avdelning eller brevdiarium. Länsstyrelsen i Malmöhus län, där nuvarande två kansliskrivare å landskontoret äro placerade å taxeringsavdelningen, har föreslagit tillskapandet av ytterligare tre sådana tjänster, placerade en å anordningsoch bokföringssektionen och två å allmänna sektionen, varav den ena såsom föreståndare för en gemensam expedition för sektionens olika avdelningar och den andra huvudsakligen för granskning av värnplikts- och ackordslåneärenden. Beträffande slutligen den för taxeringsavdelningarna begärda personaluppsättningen har av länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagits två befattningar i 17 lönegraden som kontorsskrivare, den ene avsedd att tjänstgöra närmast under föreståndaren för sektionens expedition och den andre att förestå diariet för bokföringsgranskningsärenden. Förslagen om inrättandet av en tjänst i kansliskrivargraden å denna avdelning ha i alla utom ett fall ansetts innebära en skälig lönesättning för den befattningshavare, å vilken ankommer att biträda taxeringsintendenten med bl. a. beredning av mål till länsprövningsnämnden och utredningar till ledning för eftertaxering, att svara för längdföringen i prövningsnämnden, att fullgöra enklare deklarationsgranskning m. m. En uppflyttning till kansliskrivargraden har länsstyrelsen i Malmöhus län däremot funnit böra tillkomma föreståndaren för avdelningens skrivcentral. Arbetsuppgifter av i huvudsak samma innehåll som de för flertalet kansliskrivare sålunda åsyftade motivera enligt länsstyrelsen i Norrbottens län en befattning som kontorist i 13 lönegraden. På innehavarna av övriga begärda kontoristtjänster har man eljest ansett företrädesvis böra ankomma

496 att handha och ansvara för avdelningens diarier, ombesörja remittering, expediering och kommunicering samt att fullgöra andra med en registratorsbefattning förenade göromål. Den organisation i fråga om biträdestjänsterna, som länsstyrelserna sålunda föreslagit, motsvarar ett enligt deras mening klart stadigvarande personalbehov. Man har därför vid valet av anställningsform i nära nog samtliga fall ansett, att befattningshavarna böra beredas ordinarie anställning. De vid landskanslierna upptagna extra ordinarie kanslibiträdena med huvudsaklig tjänstgöring såsom landshövdingens handsekreterare ha föreslagits överförda å ordinarie stat i samma eller högre lönegrad utom i Södermanlands och Kopparbergs län. Under det länsstyrelsen i sistnämnda län ansett en ordinariesättning av denna befattning icke för närvarande vara påkallad, har länsstyrelsen i Södermanlands län funnit det önskvärt att icke binda göromålen som landshövdingens handsekreterare vid en viss befattning i den reguljära befordringsgången utan bereda möjlighet att oavsett tjänstålder och övriga meriter avdela den som är lämpligast för de speciella uppgifter, som komma att åläggas befattningens innehavare. Med avseende på landskansliernas personal är vidare att märka, att en av de begärda nya kanslibiträdestjänsterna i Norrbottens län, avsedd för försvarsavdelningen, av länsstyrelsen föreslagits placerad i lönegrad Ce 11. Något närmare skäl för en icke-ordinarieplacering har icke angivits i detta fall. Beträffande de nuvarande extra ordinarie tjänsterna i 15 lönegraden som biträdande arbetsledare å folkbokföringsavdelningarna må nämnas, att länsstyrelsen i Västernorrlands län upplyst, att man i befattningen som biträdande arbetsledare placerat landskontoristaspiranter, vilka efter någon tid återgått i befordringsgången som landskontorister. Detta system hade visat sig så värdefullt ur utbildningssynpunkt att länsstyrelsen för sin del funne det önskvärt, att befattningen bibehölles som extra ordinarie, vilket underlättade ombytet av innehavare av befattningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län slutligen har förklarat sig icke kunna biträda tanken på en ordinariesättning av tjänsten. I den begärda personalorganisationen för landskontoret utom taxeringsavdelningen i Södermanlands län ingå bland annat tre kanslibiträdestjänster. Av dessa ha två tjänster föreslagits placerade i lönegrad Ce 11, varav en med tjänstgöring å folkbokföringsavdelningen. Innehavaren av den andra befattningen skulle enligt länsstyrelsens förslag däremot icke bindas vid någon viss arbetsdetalj utan få utbildas att stå till förfogande, varhelst en särskild insats av kvalificerad arbetskraft tarvades. Utöver de sålunda nämnda tre tjänsterna har denna länsstyrelse föreslagit tillfälligt inrättande av ytterligare en extra ordinarie kanslibiträdestjänst i ut-

497 byte mot en tjänst i lönegrad Ca 8, avsedd att besättas med en särskilt förtjänt äldre befattningshavare vid länsstyrelsen. Det bör slutligen anmärkas, att vissa länsstyrelser i sina till 1947 års biträdesutredning avgivna yttranden även anfört synpunkter av principiell betydelse på frågan angående tillvägagångssättet vid de begärda tjänsternas ledigförklarande och tillsättande. Länsstyrelsen i Uppsala län har i samband med förslaget om inrättande av två nya kontoristtjänster vid landskontoret förklarat, att vid bifall härtill antalet befattningar inom den reglerade befordringsgången kunde reduceras med två. Därest de båda kontoristtjänsterna skulle tillsättas efter ledigförklarande, kunde dock därvid den komplikationen uppkomma, att tjänsterna måste besättas med sökande utom den egna länsstyrelsen, varigenom entledigande av två befattningshavare inom befordringsgången måste ske. Det hade därför synts länsstyrelsen lämpligt, att ifrågavarande tjänster finge besättas utan ledigförklarande. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har i denna fråga framhållit, att därest de högre biträdesbefattningarna skola kunna besättas med kvalificerade krafter, det torde bli nödvändigt att fästa väl så stort avseende vid sökandenas personliga lämplighet som vid antalet tjanstår. Automatisk uppflyttning över 8 lönegraden borde icke förekomma. Lånsstyrelsen ansåge önskvärt att i brist på lämpliga sökande befattning finge hållas vakant, även om den varit föremål för ansökningsförfarande, med rätt för länsstyrelsen att vid tidpunkt, som länsstyrelsen bestämde, ånyo ledigförklara befattningen. I I I . FÖRSLAG TILL TYPORGANISATION A.

Allmänna

synpunkter

Av vissa undersökningar, som redovisats i ett den 15 oktober 1949 framlagt, av framlidne generaldirektören E. Stridsberg utarbetat betänkande (stencilerat) angående löneställningen för byråchefer m. fl. högre tjänstemän inom statsförvaltningen framgår, att sedan år 1914 reallönenivån förbättrats för de lägst avlönade tjänstemannagrupperna, bibehållits i huvudsak oförändrad för mellangradstjänstemännen och försämrats för byråchefer och högre tjänstemän. För sistnämnda grupp var reallönen 1935 ungefär densamma som år 1914. F r å n 1935 till 1948 sjönk reallönen med cirka 10 procent för byråchefer i lönegrad Ca 33, medan motsvarande procenttal för byråsekreterare i Ca 24 var cirka 4 procent. Realnettolönen (behållen reallön efter avdrag för skatt) sjönk från 1939 till 1948 för byråchef i Ca 33 med över 8 procent samt för byråsekreterare i Ca 24 med icke fullt 3 procent. Ehuru det icke tillkommer länsstyrelseutredningen att påkalla särskilda, av angivna förhållanden betingade åtgärder, har utred-

498 n i n g e n velat f r a m h å l l a dessa o m s t ä n d i g h e t e r som e n b a k g r u n d till vissa s y n p u n k t e r av a l l m ä n b e t y d e l s e för l ö n e s ä t t n i n g e n vid l a n d s s t a t e n . S å s o m S t r i d s b e r g f r a m h å l l i t p å v e r k a s r e k r y t e r i n g e n såväl i b o t t e n s o m till h ö g r e t j ä n s t e r bl. a. av de statliga l ö n e r n a s s t o r l e k i f ö r h å l l a n d e till v a d som b j u d e s av k o m m u n e r och l a n d s t i n g ä v e n s o m av det p r i v a t a n ä r i n g s livet eller vad s o m k a n e r n å s s o m fri f ö r e t a g a r e . F ö r l a n d s s t a t e n s del tillk o m m e r i d e t t a a v s e e n d e ett y t t e r l i g a r e b e k y m m e r , n ä m l i g e n k o n k u r r e n s e n m e d a n d r a g r e n a r av s t a t s f ö r v a l t n i n g e n . U n d e r s e n a r e å r h a ett icke o b e tydligt a n t a l t j ä n s t e m ä n f r å n l a n d s s t a t e n ö v e r g å t t till såväl k o m m u n a l s o m p r i v a t t j ä n s t m e n också till a n n a n statlig f ö r v a l t n i n g , d ä r b ä t t r e e k o n o m i s k a villkor eller g y n n s a m m a r e b e f o r d r i n g s u t s i k t e r e r b j u d i t s . Till b e l y s n i n g av h u r u b e f o r d r i n g s u t s i k t e r n a i n o m l a n d s s t a t e n för n ä r v a r a n d e ges t a l t a sig t o r d e h ä r få r e d o v i s a s följande tabeller. Den g e n o m s n i t t l i g a å l d e r n för b e f a t t n i n g s h a v a r e för den r e g l e r a d e befordringsgången. . ,

Befattningshavare , , ..

Vid

inträde

i

statstjänst

ovan-

Vid utnämning till Den 1 januari innehavd tjänst 1949

A landskansli Landssekreterare Länsassessor Länsnotarie l : a kl Länsnotarie 2:a kl Landskanslist

27,1 28,3 28,7 28,4 21,7

49,i 44,'c 42,2 38,4 36^0

53 9 5o|o 48ö 4L:s 46^1

Å landskontor Landskamrerare Taxeringsintendent Länsassessor Taxeringsrevisor Länsbokhållare l . a kl Länsbokhållare 2:a kl Taxeringsinspektör Ce 27 Taxeringsinspektör Ge 24 Landskontorist

25,2 26,9 28,9 30,o 28,0 31,4 28,9 29,3 24,3

49,3 44,3 42,G 3o!ö 37,2 35,7 36,3 33,'s 36,0

56,9 47,0 46 G 39,3 43,4 3^0 38^2 3s'i 40,5

Befattningshavares i reglerad s n i 111 i g a å l d e r o c h tjänstetid. Befattningshavare . , , , , .

A landskansli Icke-ordinarie länsnotarie Icke-ordinarie landskanslist Ä

befor d rings gång

Alder

den

lai""™

g e n o m-

Tid i landsstatstjänst

36,3 35,7

5,7 13.x

34,G 30,5 31,3

3,s 39 5,6

landskontor

Icke-ordinarie länsbokhållare Taxeringsassistent Icke-ordinarie landskontorist

499 Av tabellerna framgår för det första beträffande de nuvarande befattningshavarna att befordringarna på landskontoren skett vid något lägre ålder än på landskanslierna (med undantag för avdelningscheferna). Detta sammanhänger till största delen med de betydande utvidgningar, som på senare år ägt r u m inom landskontoren. Av tabellerna framgår vidare att befordran till ordinarie tjänst av de nuvarande befattningshavarna genomsnittligen skett, i fråga om juristerna å landskanslierna vid 38,4 års ålder och å landskontoren vid 35,7 års ålder. För landskanslister och landskontorister är motsvarande siffra 36 år. Nu år emellertid att märka att den nämnda befordringsåldern för jurister avser en tjänst som i lönehänseende är jämställd med den högsta lönegraden i den reglerade befordringsgången. Befordran som innebär löneökning utöver denna befordringsgång sker enligt första tabellen i regel först vid 42,2 års ålder å landskansliet och vid 36 å 37 års ålder å landskontoret. Att såsom nu synes vara fallet en jurist på landskansliet i regel skall behöva vänta 14 år på befordran till den första ordinarie tjänst, som innebär en löneökning utöver den reglerade befordringsgången, måste anses vara högst otillfredsställande. Motsvarande väntetider för landskontorsjuristerna ha varit kortare. Det må framhållas att en år 1942 företagen specialundersökning utvisade att genomsnittliga utnämningsåldern för landskamrerarna då var 47,7 år samt för länsassessor å landskontoret 42,7 år. Väntetiden för landskanslisterna synes vara ungefär 15 år. Av det förhållandet, att befordringsmöjligheterna för landskanslisterna på senare år i olika avseenden väsentligt försämrats, torde kunna dragas den slutsatsen att väntetiden torde komma att stiga. För landskontoristernas del synes väntetiden ha varit något över 11 år. Det är som synes inga goda befordringsutsikter, som nu kunna bjudas aspiranter på landsstatsbanan. Rekryteringssvårigheterna ha också varit och äro betydande. Även om hittills vakanserna icke varit av större omfattning eller behövt vara mera långvariga, ha dock urvalsmöjligheterna varit begränsade. F a r a n för en kvalitetsförsämring är överhängande. Det ligger därför vikt uppå att befordringsutsikterna förbättras. På annat sätt torde icke rekryteringen kunna bringas upp på ett såväl kvalitativt som kvantitativt tillfredsställande plan. Nyssnämnda uppgift angående landskamrerarnas utnämningsålder 1942 visar att utnåmningsåldern för dessa befattningshavare då genomsnittligen var lägre än nu. Vad angår befordringsförhållandena inom de högre graderna framträder emellertid särskilt det stora avståndet i lönehänseende mellan landssekreterarna i Ca 37 och länsassessorerna på landskanslierna i Ca 30. På landskontoren äro taxeringsintendenterna, som i lönehänseende stå närmast under landskamrerarna (Ca 37), placerade i Ca 32. Taxeringsintendentstjänsterna äro samtidigt närmaste befordringstjänst (och regelmässigt sluttjänst) för taxeringsrevisorerna (Ca 28). Med hänsyn till proportionen mellan antalet länsassessorsbefattningar

500 (32 å landskanslierna och 51 å landskontoren) samt antalet högre befattningar (en landssekreterare, en landskamrerare och en taxeringsintendent i varje län) ha länsassessorsbefattningarna kommit att bli sluttjänster i betydligt större omfattning än som vid inrättandet av de ursprungliga länsassessorsbefattningarna kunde beräknas. Många förtjänta länsassessorer kunna därför numera aldrig vinna befordran. B.

Metoderna

för

beräkning

av

personalorganisationen

Som utredningen tidigare framhållit har det icke visat sig möjligt att bearbeta det från länsstyrelserna insamlade materialet rörande arbetsbelastningen på sådant sätt, att det kan tabellariskt redovisas. Länsstyrelsernas uppgifter om arbetsbelastningen ha därför icke kunnat läggas till grund för en jämförelse mellan länsstyrelserna då det gäller personalbehovet. Värdet av en jämförelse på denna grund bör för övrigt icke överdrivas. Även om antalet ärenden kan ge en viss uppfattning om arbetsbelastningens storlek, äro andra faktorer oftast mera utslagsgivande. Utredningen hattidigare berört vissa sådana faktorer. Här kunna ytterligare framhållas sådana omständigheter som att det ofta är inom relativt mindre — såvitt angår antal ärenden — ämnesområden, man finner de svåra och arbetskrävande ärendena, och att en stor del av initialivverksamheten överhuvud icke kan fångas inom en arbetsredogörelses ram. Liksom de andra tidigare berörda faktorerna ha åven dessa omständigheter olika vikt och verkan vid skilda länsstyrelser. Något mer påtagligt varde skulle därför en noggrannare jämförelse av länsstyrelsernas arbetsbelastning, mätt i antalet handlagda ärenden, kunna antagas ha allenast beträffande de mera mekaniska arbetsmomenten och den för dessa avsedda lägre biträdespersonalen. Värdet av jämförbara uppgifter om den nuvarande arbetsbelastningen måste vidare bli mindre med hänsyn dels till de nya arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skola ankomma på länsstyrelsen, och dels till den delvis ändrade karaktär, som länsstyrelsens verksamhet bör få. Av nu angivna orsaker har utredningen ansett sig böra vid uppgörande av typorganisationen i första hand bygga på de vid försöksverksamheten vunna erfarenheterna om behovet av personal för uppgifter, som icke kräva allenast lägre biträdespersonal. Vid de härmed sammanhängande bedömandena har utredningen biträtts av statens organisationsnämnd. Vid de länsstyrelser, som bedriva försöksverksamhet, var personalen — med bortseende från biträden i högst 8 lönegraden — vid slutet av 1949 placerad på följande sätt.

501 Landskanslierna. Malmöhus Allmänna sektionen: Allmänna detaljen:

Trafikdetaljen:

Ekonomisektionen:

Fastighetssektionen

:

Socialsektionen:

Försvarssektionen

Övrig

personal:

:

län.

273 jurister 2 landskanslister 3 kval. biträden 1 jurist 5 landskanslister, därav länstrafikledaren 1 kval. biträde 373 jurister 2 landskanslister 2 kval. biträden 2 jurister 2 landskanslister jurister 3 7; 1 barnavårdsassistent 1 landskanslist 1 kval. biträde 1 civilförsvarsdirektör 1 bitr. jurist 1 mil. assistent 2 landskanslister 1 kval. biträde

1 biträde

åt

J ä m t l a n d s län. Allmänna och plansektionen: 2 7 , jurister 3^4 landskanslister 1 kval. biträde Socialsektionen : 1 jurist (ytterligare 1 jurist biträder delvis1) 1 barnavårdsassistent V'4 landskanslist Trafiksektionen (med vägväsendet) : 27ä jurister 3 landskanslister, därav 1 föreståndare för bensindetaljen 1 kval. biträde Försvarssektionen: 1 civilförsvarsdirektör 1 mil.assistent (1 jurist biträder delvis 1 ) Övrig personal: 1 kval. biträde tBiträde lämnas av någon av de övriga redovisade juristerna.

502 Övriga Allmänna sektionen

Plansektionen

A

13 C

•?

0) T3 ed

B

O

*-i

v

— -q

X

•a C

o

Kronobergs 1

|

fi

— .

-*

»5

v-1

"H

^ Värmlands 2 Västernorrlands. . 27,

o

A

in cd

-^

OJ T3 CS

.15

w

^

cd

« ,-;

"cd

CJ t,

•0 B

3 4

1 2 l 2 /7

11 1 iVi

3|

2 | -

-1- 2

ff

«

y

:0

;£

O cd

.-1

1 l1

1 1

2 | - -

-1

1 —

1 1

cd u

J

<3 X

s»

1 1 1 —

O

•0

C

&

1 1

^

x

Ö

fcti

na cd

u -o

cd

e^

*cd

FC

~

;fiC

Wi

3 3 |

£;

c*

Ej cd C

M

T3 cd

o

01 T)

o

ua

_

c

c sO

^ .-,

«C3

•J

CS

«

^fl

Skrivcentral, kassa m. m.

Försvars sekt onen Bl v •a c

T!

gg a ca

o •o

Socialsektionen

c u

*Ö

o

CO fi

Trafiksektionen

a v

cOJ *Ö

jg

1 ä n.

H

i

—

därtill kommer /7-dels jurist.

Beträffande denna tabell erinras om att i Kronobergs län allmänna sektionen och plansektionen sammanslagits till en sektion liksom också trafiksektionen och socialsektionen. För jämförelses skull kan här anföras att på utredningens begäran avlänsstyrelsen i Stockholms län beträffande landskansliet lämnats följande uppgifter angående de nuvarande befattningshavarnas fördelning på verksamhetsområden enligt det av utredningen uppgjorda förslaget till sektionsindelning vid försöksverksamheten. Sektioner

Allmänna sektionen Plansektionen Trafiksektionen Socialsektionen Försvarssektionen Kassa Skrivcentral Expedition m. m

Jurister m. fl.

Landskai sl.

Kval. bitr.

3,7 2 2 1,7 2

6,1

2,23

2,9

0,75

3,8

1 1 1

0,2

Summa

11,4

16,0

7,0

En av juristerna var vid tiden för uppgifternas avgivande delvis ianspråklagen för särskilt uppdrag. Landssekreterarens föredragningsuppgifter äro icke medräknade. Å landskansliet i Göteborgs och Bohus län äro motsvarande siffror.

503 Sektioner

Jurister m. fl.

Landskansl.

Kval. bitr.

Allmänna sektionen Plansektionen Trafiksektionen Socialsektionen .... Försvarssektionen ..

5,0 1,9 1,0 4,3 1,6

7,3 1,9 2,9 1,2 1,2

4,5 1,7

13,8

14,5

Summa

1 Landssekreterarens föredragningsuppgifter ha medtagits. Slutligen må från landskansliet i Älvsborgs län nämnas följande siffror. Sektioner

Jurister m. fl.

Landskansl.

2,3

4,6

1,3

1,4

1,0

0,7

1,0

2,0

1,5

1,6

0,8

Allmänna sektionen Plansektionen Trafiksektionen Socialsektionen Försvarssektionen Diverse uppgifter Summa

Kval. bitr

1,2

2,0

1,0

0,5

0,6

1,5

8,0

11,0

6,0

Även här ha landssekreterarens uppgifter redovisats, delvis under »diverse uppgifter». Landskontoren. Kronobergs län Sektioner

S

£

u tu

•a

1/1

FolkbokföringsAnordnings-

och

och

E u

É

OJ

t/1

•a c

>

"C aa J

Värmlands Västernorr- Jämtlands län län lands län

Malmöhus län

a >

B

Z

to

•o B ca

•T.

"C

3 •3

1-3

s

é

s

u 3

v

in

>

"C

>

-

o

2 10

3 1

4 2

4 1

4 1

2 1

1 1

5 1

2 1

o

1 2

tji

1 1

lån är motsvarande personal fördelad på Jurister m. fl.

Landskont. m. fl.

9 2

6 10

prövningsnämnds-

uppbördsavdelningen

:

•a B 3

3 På landskontoret i Stockholms följande sätt. och

t/i

4 bokföringssek-

Taxeringsavdelningen detaljen Folkbokföringsoch Anordningsavdelningen Allmänna avdelningen

B

!-5

uppbörds-

Sektion för personalärenden m. m. (endast i Malmöhus län)

•o s

B

i

21 Kval. bitr.

504 Placeringen av motsvarande personal på landskontoret i Göteborgs och Bohus län framgår av följande uppställning.

Taxeringsavdelningen och prövningsnämndsdetaljen Folkbokföringsoch uppbördsavdelningen .... Anordningsavdelningen Allmänna avdelningen C. Vissa särskilda

synpunkter

med avseende formning.

Jurister m. fl.

Landskont. m. fl.

Kval. bitr.

16 1 5 1

11 6 2 4

2 2 2 2

på organisationens

ut-

Innan utredningen redogör för sitt förslag till en personalorganisation, som skall svara mot länstyrelsernas behov av personal under de nya förhållandena, torde först böra erinras om att utredningen i andra sammanhang behandlat vissa hithörande frågor. Särskilt gäller detta den personal hos länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd, som enligt utredningens mening skall inordnas i landskansliet. Utredningen har ansett sig böra uppbygga personalorganisationen utan hänsynstagande till den lägre effektivitetsgrad, som enligt vad förut (sid. 474 f.) omnämnts må förefinnas hos vissa vid länsstyrelserna nu anställda befattningshavare. Organisationen bör beräknas så att den skall täcka de normala stadigvarande behoven vid användande av rationella arbetsmetoder. Vissa länsstyrelser taga i förhållande till andra i anspråk proportionsvis onormalt mycket extra arbetskraft. Likväl har allenast från en länsstyrelse (sid. 492) framförts önskemål om utökning av den biträdespersonal, som enligt planerna må stadigvarande anställas. Detta bestyrker utredningens uppfattning, att någon utökning av den stadigvarande anställda bilrädespersonalen icke — med vissa speciella undantag — är motiverad med hänsyn till nuvarande arbetsuppgifter. Ett förhållandevis omfattande — i jämförelse med andra ungefär lika stora länsstyrelser — anlitande av extra arbetskraft torde antingen böra ses som utslag av vid vederbörande länsstyrelse rådande särskilda personella förhållanden eller ock innebära att arbetet där icke kunnat rationaliseras lika långt som på andra håll. I sistnämnda avseende kunna lokalfrågorna spela stor roll. En faktor av stor betydelse för personalorganisationens utformning är det särskilda ansvar såväl i form av större självständig beslutanderätt som ock för bland annat samordning och rationalisering, vilket med den nya organisationsformen kommer att läggas på avdelningschefer och sektionschefer. Detta innebär en decentralisering av ifrågavarande ledningsuppgifter dels från landshövdingen till avdelningscheferna och dels från dessa till sektionscheferna. Samtidigt innebära de nya uppgifter, som enligt ut-

505 redningens förslag skola ankomma på lånsstyrelserna, en ökad belastning särskilt på nämnda chefspersonal. Utredningens förslag går därför bl. a. ut på en viss förstärkning av personalen i högre grader (sektionscheferna). Vad angår övrig personal över landskanslist- och landskontoristgraderna ställer sig behovet av dylik personal olika vid länsstyrelser av olika storleksordning. Skillnaden i behovet kan emellertid icke sägas vara direkt proportionell till länsstyrelsernas olika storlek och skillnaden i arbetsmängd. Vid de största länsstyrelserna torde det nuvarande relativt stora personalantalet medgiva en rationalisering av betydligt större omfattning än vad som är möjligt vid de medelstora och de mindre länsstyrelserna. Vid mindre länsstyrelser, där nu ifrågavarande kategori befattningshavare omfattar ett relativt litet antal, måste större uppmärksamhet ägnas vissa speciella synpunkter på detta problem. Först och främst måste organisationen innehålla en viss marginal, varifrån ersättare för ledningspersonalen kan hämtas och som medgiver, att personal vid behov temporärt kan dirigeras från sina ordinarie uppgifter till hårdare belastade områden utan att därför organisationens funktionsduglighet minskas. Ju högre kvalificerade befattningshavare det gäller, desto svårare är det att snabbt få fram ersättare och därför också så mycket viktigare att tillse att successionen för angivna fall är säkrad. På grund härav kan en fördelning av de ordinära arbetsuppgifterna på personal av olika kvalifikationsgrad icke ske efter fullt enhetliga linjer vid länsstyrelser av olika storleksordning. Kravet på att kvalificerad personal skall finnas i tillräcklig omfattning framhäves, vad angår de större länsstyrelserna, därav att behovet av decentralisering inom verket gör sig starkare gällande ju större länsstyrelsen är. Detta krav måste ofrånkomligen tillgodoses om en effektivt arbetande organisation skall kunna skapas. Vidare förutsätter den av utredningen föreslagna differentieringen av den högre personalen (juristutbildade, socialutbildade, ekonomutbildade) att personalramen icke är för snäv. Först vid ett visst minimiantal befattningshavare kan denna differentiering praktiskt genomföras, då en tillräcklig kader av jurister alltid måste finnas. Utredningen är medveten om att fördelningen av kvalificerade och mindre kvalificerade arbetsuppgifter på olika kategorier befattningshavare måste ske efter i viss mån andra linjer vid mindre länsstyrelser än vid större. Detta är emellertid icke något nytt. Samma förhållande föreligger redan nu och torde i stort sett icke kunna undgås med nuvarande länsindelning. Som förut antytts har utredningen ansett önskvärt att åstadkomma bättre överensstämmelse i personalorganisationen mellan länsstyrelser av ungefär jämförlig storleksordning. Härav föranledda åtgärder ha av olika anledningar främst måst galla landskanslierna. Vad angår föredragandena på landskontoren under sektionschefsgraderna samt landskontoristpersonalen år det särskilt frågan om behovet av dylik personal för prövnings-

506 nämndsarbetet samt — beträffande landskontoristerna — frågan om biträde å t häradsskrivarna, som komplicera problemen om åstadkommande av större likformighet. Härmed sammanhängande önskemål ha därför av utredningen kunnat i någon mån tillgodoses allenast beträffande biträdespersonalen i Ca 15, Ca 13 och Ca 11. Då utredningen icke ansett sig kunna gå närmare in på dessa frågor såvitt angår landskontoren, har utredningen beträffande dem måst utgå från nu gällande personalorganisation. Därest nu berörda frågor bli mera ingående belysta ur de särskilda synpunkter, som i det sammanhanget böra vara bestämmande, föreligger enligt utredningens mening anledning att till förnyat övervägande upptaga problemen om åstadkommande av en med hänsyn till arbetsbelastningen större likformighet även mellan landskontoren. Åstadkommande av bättre överensstämmelse i personalorganisationen mellan jämförliga länsstyrelser förutsätter i princip att arbetsuppgifterna skola kunna fördelas någorlunda efter samma linjer. I praktiken måste emellertid svårigheter i detta avseende uppstå, särskilt med hänsyn till olika personella förhållanden i skilda län men även därför att arbetsuppgifterna äro olikartade. Gränsfall uppkomma även och det kan vara vanskligt att bedöma när skillnaden i arbetsbelastning skall föranleda övergång från en mindre till en större personalorganisation och vice versa. I stort sett har utredningen vid ställningstagandena i dessa och liknande frågor måst bygga dels på erfarenheterna från bestående ordning och dels på den uppfattning om arbetsbelastningen, utredningen genom olika undersökningar av vissa lånsstyrelser fått. Som utredningen tidigare anfört synes icke möjligt att åvägabringa något tillförlitligt statistiskt material som grund för hithörande bedömanden. De riktlinjer efter vilka utredningen ansett sig böra uppbygga personalorganisationen äro vidare som förut antytts icke alldeles desamma beträffande landskontoren som i fråga om landskanslierna. Medan för landskansliernas del organisationsfrågan i stor utsträckning är av nydanande karaktär, har man för landskontorens del i allmänhet att bygga på de nu bestående förhållandena, vilka frambragts av utvecklingen och vissa nyligen genomförda förändringar. I fråga om landskanslierna träder i förgrunden såsom bestämmande för organisationen överförandet av länsarbetsnämndens, länsbostadsnämndens, länsnykterhetsnämndens och mödrahjälpsnämndens uppgifter på länsstyrelsen. Av stor betydelse äro samtidigt de brännande samordningsfrågorna i länsförvaltningen samt den aktivisering av länsstyrelsens verksamhet på skilda områden, som betingas av syftena med den nya byggnadslagstiftningen, samhällets socialvårdande verksamhet, samordningen av trafiken m. m. I personalorganisationen komma emellertid också till uttryck de uppgifter, som enligt utredningens mening böra åvila länsstyrelsen bl. a. på försvarsberedskapens olika områden samt i fråga om tillhandahållande av

507 juridiskt biträde åt fristående länsorgan. Länsstyrelsens betydelse som allmänt utredande organ bör jämväl kunna bättre komma till sin rätt. Sistn ä m n d a synpunkt är av vikt icke endast med avseende på särskilda utredningsuppgifter, som kunna påläggas länsstyrelsen i olika sammanhang. Även för länsstyrelsens egen del är det betydelsefullt och i hög grad ägnat att underlätta länsstyrelsens ställningstaganden att utredningar av olika ekonomiska, sociala eller andra förhållanden kunna verkställas inom länsstyrelsen i större utsträckning än hittills (jfr exempelvis kap. 9). Utredningens förslag till personalorganisation beträffande landskanslierna innebär i fråga om de befattningar i föredragandeställning, vilka motsvara de nuvarande juristbefattningarna, en total ökning med 13 befattningar i jämförelse med nuvarande delvis provisoriska organisation. I sex län blir antalet oförändrat (Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län). I Stockholms län minskas antalet med 2 (i förhållande till gällande provisoriska organisation) och i Malmöhus län med 1 (likaledes i förhållande till den provisoriska organisationen). I ettvart av övriga 16 län sker en ökning med 1 befattning. Vad angår Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län har antalet amanuensbefattningar upptagits till 5. Emellertid kan det anses i viss mån tveksamt om det på längre sikt sett skall behövas mer än 4. Den femte befattningen hänför sig väsentligen till det för socialvårdsärendena beräknade behovet. Det har icke varit möjligt att exakt beräkna, vilken betydelse lekmannamedverkan, de muntliga förhören samt kommunindelningsreformen kunna antagas få med avseende på detta behov. Sedan kommunindelningsreformen genomförts torde därför behovet av den femte amanuensbefattningen vid dessa två landskanslier efter någon tid böra omprövas. Utredningen erinrar i detta sammanhang om att utredningen icke tagit ställning till frågan om det personalbehov, som må föranledas av socialvårdsreformen. Den effekt, som åsyftas med ökningen i de sexton länen, avses i övriga län skola vinnas genom omfördelningar och ökad rationalisering. I några fall (Gotlands, Skaraborgs och Norrbottens lån) har därvid en viss ökning av antalet landskanslist- eller kvalificerade biträdesbefattningar bedömts vara erforderlig. Den omständigheten att i vissa av länen antalet befattningar enligt gällande organisation kan ha avvägts med beaktande av särskilda personella förhållanden har utredningen icke tagit hänsyn till. Det behov av en viss ökning av landskansliernas personal, som utredningen sålunda ansett föreligga, hänför sig i huvudsak till följande arbetsuppgifter, nämligen 1. juridiskt och allmänt administrativt biträde a) i bostadspolitiska ärenden, b) i arbetsmarknadsärenden, c) åt lantbruksnämnden; 3 3 — 016428

508 2. handläggning av mödrahjälpsärenden; 3. intensifiering av socialvården i övrigt (muntliga förhör, lekmannamedverkan m. m . ) ; 4. biträde vid allmän utredningsverksamhet m. m. Beträffande landskontoren är del nya i utredningens förslag mindre framträdande. Det gäller här i stort sett att befästa och ytterligare utbygga den ordning, som redan består. I landskontorens arbetsuppgifter skulle enligt utredningens förslag visserligen inträda en del förskjutningar, men arbetsmängden torde åtminstone på de medelstora och mindre landskontoren icke i någon högre grad påverkas av dessa förslag. Med hänsyn härtill och till de utredningar, som pågå rörande översyn av uppbördsväsendet och folkbokföringsväsendet, har länsstyrelseutredningen ej ansett möjligt att gå in på närmare prövning av personalbehovet på dessa områden, såvitt angår antalet befattningshavare. Vad taxeringsväsendet angår synes med hänsyn till vad utredningen därom tidigare anfört ej heller möjligt att nu företaga en mera ingående bedömning av storleken av den personal, som för framtiden må vara erforderlig för detta ändamål. Allenast såvitt angår taxeringsintendenterna föreslår utredningen en viss förstärkning (jfr kap. 21 samt nedan sid. 519). Den ståndpunkt, som utredningen sålunda ansett sig böra taga i fråga om dessa områden, påverkar som utredningen förut i detta avsnitt antytt i sin tur i viss mån bedömningen av personalbehovet även inom återstående del av landskontoren, då den där sysselsatta personalen till en del måste kunna tagas i anspråk för taxeringsarbetet och för detta ändamål temporärt frigöras från sina ordinarie arbetsuppgifter utanför taxeringssektionen. Beträffande landskontoren innebär förslaget till personalorganisation såvitt angår föredragandena endast de förändringarna, att 5 tjänster som biträdande taxeringsintendent inrättas, att 51 länsassessorsbefattningar ersättas av 47 byrådirektörsbefattningar och 4 befattningar som förste byråsekreterare i Ca 29 samt att antalet föredragandebefattningar i reglerad befordringsgång blir 3 mindre än antalet i gällande planer upptagna ickeordinarie länsbokhållare och taxeringsassistenter. Sistnämnda förhållande är grundat på att vid de tre största länsstyrelserna (grupp 1) genom överflyttningar av vissa ärenden från landskontor till landskansli beräknas kunna lösgöras en befattningshavare vid vart och ett av dessa länsstyrelsers landskontor. Att utredningen sålunda ansett sig böra i huvudsak bygga på den nuvarande personalorganisationen innebär bl. a. att sådana bestämmelser, som nu äro meddelade exempelvis därom att viss i personalplanen upptagen tjänst skall indragas vid den nuvarande innehavarens avgång, även fortsättningsvis böra gälla såvitt angår landskontoren. Beträffande landskanslierna är däremot organisationen beräknad på sådant sätt, att dylika

509 bestämmelser icke böra ifrågakomma för de i utredningens personalplan upptagna befattningarna. Att vissa befattningar vid arbetsmarknadssektionen böra vakantsältas har berörts i annat sammanhang. Vidare bör a n m ä r k a s att vad här anförts icke har avseende på personal på indragningsstat eller övergångsstat eller övertalig personal. Beträffande sådan personal torde nuvarande bestämmelser böra fortfara att gälla. D. Länsstyrelsens indelning och personalorganisationen Principerna för personalorganisationen torde i stort sett framgå av vad förut i olika sammanhang anförts. Det är alltså utredningens mening alt indelningen i landskansli och landskontor skall bibehållas med landssekreteraren respektive landskamreraren som chef för var sin avdelning. Envar av dessa avdelningar uppdelas i sektioner som stå under chefskap av en särskild befattningshavare. Av sektionscheferna kommer taxeringsintendenten att intaga en i viss mån självständigare ställning i förhållande till avdelningschefen än övriga sektionschefer. Samtliga landskanslier vid länsstyrelserna i grupperna I—III skola indelas i fem sektioner, vid övriga länsstyrelser utom vid länsstyrelsen i Gotlands län i fyra sektioner; landskansliet vid sistnämnda länsstyrelse förutsattes indelat i tre sektioner. Samtliga landskontor skola indelas i tre sektioner. Under sektionscheferna tjänstgöra på sektionerna olika befattningshavare i skilda grader. Sättet för deras anknytning till sektionerna torde böra variera, bl. a. med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter, för vilka de äro avsedda. Sådana befattningshavare, som med hänsyn till speciell utbildning eller tidigare tjänstgöring äro avsedda att uteslutande handlägga frågor inom en viss sektion, böra tillhöra sektionens fasta personal, medan övriga befattningshavare temporärt eller tills vidare få tjänstgöra på viss sektion eller eventuellt på flera sektioner samtidigt. I regel bör utom sektionschefen och övrig personal i föredragandeställning för varje sektion avses en landskanslist respektive landskontorist eller undantagsvis ett kvalificerat biträde (kansliskrivare eller kontorist) med huvudsaklig uppgift att bereda förekommande ärenden samt att som arbetsledare övervaka förandet av diarier, register m. m. och ha tillsyn över den lägre biträdespersonal, som är placerad på sektionen (jfr dock sid. 531). Som förut nämnts böra föredragningsuppgifter i lämplig omfattning anförtros landskanslist- och landskontoristpersonalen. Den biträdespersonal, som icke erfordras för det löpande arbetet på sektionerna, bör sammanhållas i en skrivcentral under föreståndarskap av lämplig befattningshavare (i allmänhet kanslibiträde eller kontorist), som leder och fördelar arbetet. Från skrivcentralen bör vid förefallande behov personal dirigeras till sektionerna eller vice versa. De förut berörda principerna för den allmänna rörligheten gälla även här. Utredningen angiver längre fram hur sektionerna på landskanslierna

510 vid de olika länsstyrelserna i regel böra vara uppbyggda i personalavseende. Vad landskontoren angår innebär utredningens förslag icke så framträdande förändringar, att sådana skisser ansetts nödvändiga. E.

Uppgifter

och löneställning

för

vissa kategorier

befattningshavare

Innan utredningen ingår på frågan om löneställningen för olika i det följande avsedda befattningshavargrupper, vill utredningen erinra om att genom 1949 års tjänsteförteckningskommitté för närvarande pågår en allmän översyn av lönegradsplaceringarna inom statsförvaltningen. Utredningen, som överlagt i förevarande frågor med nämnda kommitté, framlägger i det följande sin uppfattning med utgångspunkt från nu gällande lönegradsplaceringar inom statsförvaltningen. Utredningen har redan tidigare i andra sammanhang redogjort för de uppgifter, som böra ankomma på länsstyrelsens avdelningschefer och sektionschefer. Utredningen vill därför här endast sammanfattningsvis anföra, att avdelningscheferna i princip förutsättas skola vara befriade från egen föredragningsskyldighet. Att på länsstyrelsen i Gotlands län undantag måste göras från denna princip har förut berörts. Dessutom torde i praktiken stundom visa sig lämpligt att avdelningschef föredrager vissa viktigare personalärenden, vissa större remisser och andra betydelsefulla frågor. Avdelningschefernas uppgifter skola eljest vara att deltaga i och efter landshövdingens anvisningar leda länsstyrelsens allmänna verksamhet på olika områden, att avgöra sådana ärenden, i vilka icke beslutanderätten utövas av landshövdingen eller kan anförtros personal i lägre grader, att såvitt möjligt deltaga i handläggningen av alla ärenden, som avgöras av landshövdingen (med eller utan biträde av lekmän), att vaka över att länsstyrelsens åtgärder samordnas med andra allmänna organs verksamhet, att de överensstämma med länsstyrelsens allmänna praxis och att erforderliga rationaliseringar i arbetsmetoder m. m. genomföras samt slutligen att i egenskap av personalchefer leda och övervaka personalens fullgörande av arbetsuppgifterna och svara för den lämpliga fördelningen av personalen på olika sektioner. Dessutom skola avdelningscheferna i viss mån fungera som personalchefer för de länsstyrelsen underordnade myndigheterna, särskilt landsfiskals- och arbetsförmedlingsorganisationerna samt häradsskrivarorganisationen. Vad landskamrerarna angår bör också framhållas ordförandeskapet i fastighetsprövningsnåmnden och länsprövningsnämnden. Genom att avdelningscheferna sålunda enligt utredningens mening böra erhålla en mera markerad chefsställning än för närvarande och åläggas ett ökat ansvar för arbetet på sina avdelningar samt i vidgad omfattning torde komma att få biträda landshövdingen i hans allmänna uppgifter som länschef, aktualiseras kravet på en omprövning av deras löneställning. Landskamrerarna ha redan genom utvecklingen de facto kommit att i flertalet

511 av ovan berörda avseenden betros med de göromål, som enligt utredningens mening nu böra fastslås som avdelningschefernas huvudsakliga uppgifter. I vissa avseenden har detta även varit förhållandet beträffande landssekreterarna, men förändringen vid genomförande av utredningens förslag måste likväl för deras del betecknas som avsevärd. Enligt utredningens mening hade det ingalunda varit obefogat att redan tidigare ompröva frågan om avdelningschefernas löneställning med hänsyn till den gradvisa förvandling, som deras uppgifter undergått. I denna fråga vill utredningen hänvisa till att i det ovannämnda, av framlidne generaldirektören Stridsberg utarbetade betänkandet hävdades att tjänsterna såsom bl. a. landskamrerare och landssekreterare vore att jämställa mera med souschefstjänster än med byråchefstjänster och att de under alla förhållanden borde överföras till löneplan 2. Utredningen är för sin del av den bestämda uppfattningen att denna åtgärd oförtövat bör vidtagas. Enligt utredningens mening är redan med hänsyn till avdelningschefernas nuvarande ställning och uppgifter ett uppskov med frågans lösning till genomförandet av den förestående allmänna tjänsteförteckningsrevisionen icke befogat. I det Stridsbergska betänkandet har för tjänstemän i lönegraden Ca 37 räknats med placering i en ny lönegrad Co 15 ( = nuvarande Co 14). Enligt länsstyrelseutredningens mening synes vid jämförelse med andra statliga chefsämbeten en placering i nuvarande lönegrad Co 14 närmast böra komma i fråga för länsstyrelsernas avdelningschefer, varvid utredningen förutsätter att, därest det Stridsbergska förslaget eljest vinner bifall, även avdelningscheferna placeras enligt nämnda förslag. Utredningen har särskilt beaktat den jämförelse med lagmansbefattningarna, som enligt vad ovan anförts i tidigare sammanhang skett. Den nu utgående avlöningsförstårkningen med 1 008 kronor för år till envar av landssekreterarna och landskamrerarna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län bör bibehållas, vilket även Stridsberg i sin förenämnda utredning förutsatt. I samband härmed torde också kunna övervägas, huruvida befattningarna i fråga skola förändras från ansökningstjänster till anmälningstjänster. Man torde böra utgå ifrån att i fortsättningen vid tillsättandet av avdelningschefsbefattningarna anciennitelen kommer att spela en betydligt mindre roll än hittills. En viss svaghet i ansökningsförfarandet ligger däri att länsstyrelsernas förslag kunna befaras komma att alltför mycket taga hänsyn till ancienniteten och mindre till skicklighet och lämplighet. Det kunde därför te sig önskvärt att i stället ha ett anmälningsförfarande av samma art som vid de centrala verken, där utnämning av t. ex. byråchef sker efter anmälan av verkschefen utan föregående ansökningsförfarande. Emellertid torde förhållandena vid lånsstyrelserna i detta avseende knappast vara jämförbara med förhållandena vid de centrala verken. Den krets, inom vilken urvalet till en högre befattning sker vid ett centralt verk, år i regel ganska

512 begränsad och därför väl känd av verkets chef, som har att avgiva förslag. Beträffande länsstyrelserna är förhållandel ett helt annat. Då det är angeläget att så många som möjligt komma under bedömande vid förslagens upprättande, torde ansökningsförfärandet för länsstyrelsernas del vara lämpligare. Enligt utredningens mening bör emellertid det nuvarande systemet beträffande uppgörande av förslag till besättande av såväl avdelningschefstjänsterna som andra tjänster hos länsstyrelsen, till vilka förslag skola uppgöras av länsstyrelsen, såtillvida ändras, att förslaget allenast bör upptaga den av de sökande, som främst anses böra komma ifråga. Den nuvarande ordningen med ett förslag om tre förslagsrum jämte förord synes böra avskaffas. De befattningar som sektionschefer, vilka enligt utredningens förslag böra inrättas, äro till största delen nya tjänster. I fråga om fyra av dem innebär förslaget dock endast vissa förändringar. Detta gäller de redan befintliga befattningarna såsom civilförsvarsdirektör, länsarbetsdirektör, taxeringsintendent och den länsassessor å landskontoret, som förestår folkbokförings- och uppbördsavdelningen. Medan de tre förstnämnda tjänsterna på sätt, som för var och en av dem är särskilt angivet, direkt övergå till att bli sektionschefstjänster (med nedan angiven ändring i löneställningen beträffande taxeringsintendenten), omvandlas nämnda länsassessorsbefattning till sektionschefstjänst. Samtliga övriga länsassessorstjänster avses skola indragas. Grundtanken i sektionssystemet är ju den, att varje större och någorlunda homogent ämnesområde inom länsstyrelsen skall sammanhållas under närmaste ledning av en särskild befattningshavare, sektionschefen, som inom sektionen dels bör ha beslutanderätt i åtskilliga löpande ärenden, dels skall vara den främste föredraganden och dels skall utöva den omedelbara ledningen av det dagliga arbetet. Det bör också särskilt ankomma på sektionschefen att med uppmärksamhet följa sådana frågor och utvecklingen på sådana områden, som falla inom sektionens verksamhetsområde, samt tillse att av förhållandena påkallade åtgärder vidtagas. Som förut i flera olika sammanhang framhållits, är en av de viktigaste förutsättningarna för att avdelningschefen skall kunna fylla sina uppgifter beträffande särskilt samordningen, att beslutanderätten så långt möjligt decentraliseras till sektionschefer eller andra föredragande. Eljest kan m a n befara att avdelningscheferna bli så bundna av expeditionschefsuppgifterna och vid utövandet av dem tillkommande beslutanderätt, att de icke kunna engageras i den yttre verksamheten eller helt fylla sina samordnande funktioner. Befogenheter, som i stort sett motsvara dem som enligt utredningens förslag böra anförtros sektionscheferna, tillkomma nu inom länsstyrelsen framför allt taxeringsintendenten (samt sektionscheferna vid försökslänsstyrelserna). Men även civilförsvarsdirektören och den länsassessor, som

513 är chef för folkbokförings- och uppbördsavdelningen, ha en därmed någorlunda jämförbar ställning. Den ställning, som övriga länsassessorer intaga, är däremot icke på samma sätt jämförlig. De dela i regel med andra föredragande den biträdespersonal i olika grader, som erfordras för ärendenas beredning och expeditionsarbetet. De ha vidare sällan den samlade befattning med ett större ämnesområde, som kan ge dem en överblick över hela området och därmed ett verkligt underlag för en aktiv och samordnande verksamhet. Den nuvarande löneställningen för de befattningshavare, som enligt vad ovan sagts antingen självskrivet böra utöva befattning som sektionschef eller för närvarande intaga den därmed närmast jämförliga ställningen inom länsstyrelsen, skiftar mellan (29) 30 och 33 lönegraderna. Länsassessorerna äro placerade i 30 lönegraden, civilförsvarsdirektörerna i 31 och länsarbetsdirektörerna i 29 i Gotlands län, 31 i övriga län utom Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län samt 33 i sistnämnda två län (samt Stockholms stad). Taxeringsintendenterna äro placerade i lönegrad Ca 32. Vid inrättandet av civilförsvarsdirektörsbefattningarna föreslog 1943 års civilförsvarsutredning, att de skulle placeras i lönegrad motsvarande nuvarande Ce 32, medan föredragande departementschefen (prop. 270/1944) förordade nuvarande lönegrad Ce 30. Biksdagen beslöt att befattningarna skulle placeras i nuvarande lönegrad Ce 31. I sin motivering härför framhöll andra särskilda utskottet, att civilförsvarsdirektörerna enligt utskottets uppfattning komme att få en mycket betydelsefull uppgift inom civilförsvaret. Det vore därför av vikt, förklarade utskottet, att dessa befattningar kunde besättas med lämpliga personer. För att öka utsikten härtill borde de placeras i sistnämnda lönegrad. Visserligen komma de olika sektionerna att variera i storleksordning, men det med sektionschefskapet förbundna ansvaret blir i princip detsamma på alla sektionerna. Utredningen har vidare förut påvisat de olägenheter, som äro förenade med det nuvarande systemet vid länsstyrelserna, att vid förfall för en högre befattningshavare en uppryckning eller överflyttning av arbetsuppgifterna sker stegvis inom hela föredragandekategorin. Om man skulle införa ett system med sektionschefer i olika lönegrader vid samma länsstyrelse, är det att befara att dessa olägenheter i stor utsträckning komme att kvarstå. Det skulle ofta bli svårt att förbigå en lägre placerad sektionschef vid vikariat på en högre sektionschefstjånst. Ur dessa synpunkter bör det såvitt möjligt eftersträvas att, då icke särskilda skäl föranleda till annat, sektionscheferna placeras i samma lönegrad. I och för sig äro de uppgifter, som skola ankomma på sektionscheferna, lika kvalificerade och av samma art som de, vilka i regel åvila en byråchef. Med hånsyn härtill och till den stora betydelsen av att för rekryteringens skull goda befordringsmöjligheter erbjudas inom landsstaten skulle utredningen helst velat förorda, att sektionscheferna över lag placerades i

514 byråchefsgraden. Emellertid torde den med utredningens förslag avsedda förändringen i länsarbetsdirektörernas och civilförsvarsdirektörernas ställning icke i och för sig motivera att dessa befattningar, som nu (med tre undantag) äro placerade i 31 lönegraden, uppflyttas till 33 lönegraden. Alla sektionschefernas placering i byråchefsgraden skulle vidare draga icke oväsentliga kostnader. Efter övervägande av olika möjligheter har utredningen ansett sig böra beträffande flertalet av länsstyrelsernas sektioner godtaga det system med självständiga sektioner under chefskap av en byrådirektör, som på åtskilliga håll användes i centralförvaltningen. Utredningen förutsätter att därvid den för byrådirektörer vanliga lönegraden Ca 31 kommer till användning beträffande länsstyrelsens sektionschefer. Vissa undantag från denna regel synas dock böra göras. Länsarbetsdirektörerna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län böra bibehållas i 33 lönegraden. Utredningen anser sig ur sina utgångspunkter ej heller ha anledning föreslå någon förändring beträffande länsarbetsdirektören i Gotlands län (Ca 29). Vissa ytterligare undantag från den allmänna regeln böra dessutom av i det följande angivna skäl göras. Innan utredningen går in på sistnämnda spörsmål må framhållas, att civilförsvarsdirektörerna äro extra ordinarie tjänstemän (lönegrad Ce 31). Av 1945 års civilförsvarsutredning föreslogs att femton av nämnda befallningar skulle överföras på ordinarie stat. I propositionen 82/1948 angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1948/49 förklarade chefen för inrikesdepartementet att han icke vore beredd att förorda någon ändring av dittills gällande organisation innan resultatet av utredningen angående länsstyrelsernas organisation förelåge. Länsstyrelseutredningen förordar för sin del enligt vad i annat sammanhang anföres (se sid. 612 f.), att den nuvarande organisationen av civilförsvaret i länsinstansen i stort sett bibehålles. Med hänsyn härtill och till vad som gäller beträffande civilförsvarsstyrelsens befattningshavare, av vilka åtskilliga äro placerade på ordinarie stat, förordar utredningen att befattningarna som civilförsvarsdirektör ordinariesättas (i lönegrad Ca 31). För att härefter återgå till frågan om vilka sektionschefsbefattningar utöver de förut nämnda, som böra placeras i annan lönegrad än 31, må följande framhållas. På grund av de uppgifter, som skola åvila avdelningscheferna dels såsom expeditionschefer och dels såsom landshövdingens ställföreträdare, bli de i betydligt större omfattning än för närvarande bundna vid föredragningar eller upptagna av sammanträden med lekmannakollegier samt av yttre förrättningar. Förändringarna härvidlag bli mera påtagliga för landssekreterarna än för landskamrerarna, som redan nu vid sidan av sina avdelningschefsuppgifter ha prövningsnämndsarbetet. Det har vidare förut framhållits att en förutsättning för att avdelningscheferna skola vara i stånd att fylla sina funktioner är att beslutanderätten i löpande

515 ärenden i görligaste mån decentraliseras till sektionscheferna. Detta förfaringssätt måste emellertid användas med en viss försiktighet, åtminstone då det gäller sådana ärenden där samordningen är av betydelse. Särskilt på de större länsstyrelserna kommer att föreligga ett bestämt behov av att kunna företaga ytterligare decentraliseringar av såväl beslutanderätt som vissa andra funktioner utöver den decentralisering, som normalt bör ske till sektionscheferna. Utredningen har i vissa tidigare sammanhang berört nödvändigheten av att den expeditionschefsgranskning, som landssekreteraren regelmässigt skall utöva i alla ärenden, vilka avgöras av landshövdingen (med eller utan biträde av lekmän), skall kunna fördelas mellan landssekreteraren och annan kvalificerad befattningshavare, varvid dock förutsattes att denne ersättare för landssekreteraren kontinuerligt håller den sistnämnde underrättad om alla ärenden, i vilkas handläggning han sålunda i stallet för landssekreteraren deltager. Härom hänvisas i övrigt till kap. 3 (sid. 73 ff). Därjämte har utredningen i kap. 14 (sid. 348) på tal om frihetsberövandena framhållit, hurusom i många län landshövdingen och även landssekreteraren torde vara så belastade med göromål, att de endast i mindre omfattning kunde väntas deltaga i handläggningen av dylika mål. Särskilt vore detta fallet i de län där sådana mål förekomme snart sagt dagligen. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför ett oavvisligt krav att en högre, kvalificerad befattningshavare med juridisk utbildning kan övertaga åtskilliga av landssekreterarens åligganden beträffande dylika mål. Genom att landssekreterarna avses skola i vidgad omfattning få övertaga vissa av landshövdingens uppgifter och med hänsyn till den föreslagna lekmannamedverkan torde landssekreterarna i stor utsträckning få leda eller eljest deltaga i sammanträden av olika slag. Till följd härav måste finnas någon annan befattningshavare, som vid alla sådana tillfällen kan övertaga landssekreterarens uppgifter med avseende på det löpande arbetet, åtminstone såvitt angår ärenden som ej tåla uppskov. Vidare måste även med avseende på den beslutanderätt, som i olika ärendegrupper bör ligga på avdelningschefen, åtgärder kunna vidtagas för att i erforderlig omfattning alltefter förhållandena lättnad skall beredas avdelningschefen i dessa göromål för att han skall kunna ägna sig åt större frågor eller andra uppgifter av samordnande natur, vilka icke lämpligen kunna läggas på annan befattningshavare. Det torde därför böra beredas möjlighet för länsstyrelserna att delegera viss del av den beslutanderätt i ärenden från olika sektioner, som eljest i sin helhet borde tillkomma avdelningschefen, till en avdelningschefen underställd befattningshavare. Då det här ofta torde bli fråga om ärenden, där samordningssynpunkterna ha betydelse, bör delegeringen ske till en och samma befattningshavare, som också i avdelningschefens frånvaro skall kunna fylla dennes samordnande funktion. Även en sådan delegering bör dock förbin-

516 das med en såvitt möjligt daglig redogörelse inför avdelningschefen för avgjorda ärenden och eljest förekommande frågor. Slutligen må framhållas att utredningen avser, att vederbörande avdelningschef i landshövdingens frånvaro skall utöva beslutanderätten i praktiskt taget alla ärenden, som eljest skolat föredragas för landshövdingen (jfr sid. 569). Om i ett sådant läge förekommer ärende av den särskilda vikt att det bort föredragas av avdelningschefen, måste uppenbarligen föredragningen överflyttas på annan, högre kvalificerad befattningshavare. Den delegering av skilda på landssekreteraren ankommande uppgifter, som av nu angivna olika skäl är nödvändig, torde visserligen få olika omfattning i skilda län, men det kominer enligt utredningens mening att vid alla länsstyrelser föreligga ett stadigvarande behov av en befattningshavare med sådana kvalifikationer, att han kan fullgöra här avsedda, från landssekreteraren delegerade uppgifter. Av flera skäl synes härvid chefen för landskansliets allmänna sektion i första hand böra ifrågakomma. Av chefen för denna sektion bör liksom beträffande landssekreteraren krävas juridisk utbildning, medan övriga sektionschefer icke alltid kunna förväntas ha dylik utbildning. Chefen för allmänna sektionen torde därför i allmänhet stå närmast till att vid förfall för landssekreteraren tjänstgöra som vikarie för denne. Under denne sektionschefs omedelbara ledning står ett mera differentierat och till arbetsmängden större verksamhetsfält än vad åtminstone till en början kan beräknas bli förhållandet på någon annan sektion på landskansliet med undantag för planeringssektionen, där emellertid i stor utsträckning i första hand specialföredragande svara för delar av sektionens ämnesområden (vägdirektör, länsbostadsdirektör, trafikföredragande). Av nu angivna skäl vill utredningen förorda att chefen för landskansliets allmänna sektion placeras i 33 lönegraden. Härigenom vinnes också en jämnare befordringsgång, då avståndet mellan sektionschefsgraden och avdelningschefsgraden i lönehänseende icke blir så stort som eljest skulle vara fallet. En rimlig proportion mellan högre och lägre tjänster erhålles vidare, varigenom rekryteringen underlättas. Vad landskontoret angår måste även särskilda åtgärder kunna vidtagas för att underlätta landskamrerarens arbete. Dessa åtgärder böra ha avseende på både avdelningschefsuppgifterna och uppgifterna som ordförande i prövningsnämnden. I sistnämnda hänseende bör av länsstyrelsen kunna avdelas en eller flera kvalificerade tjänstemän att biträda landskamreraren vid föredragningen av prövningsnämndsmålen. Beträffande avdelningschefsuppgifterna må främst möjligheten att anlita partiell tjänstebefrielse framhållas (jfr sid. 540). Behovet av ersättare för landskamreraren är väl lika starkt som då det gäller landssekreteraren, men torde som av det sagda framgår böra tillgodoses efter delvis andra linjer. Särskilda vikariatsförordnanden torde så-

517 lunda här kunna tillgripas som en mera normal utväg. Av sektionscheferna bör taxeringsintendenten icke ifrågakomma som vikarie under andra förutsättningar än de nu gällande, d. v. s. under sådan längre ledighet, då Kungl. Maj:t förordnar vikarie. Vid sådana förfall då länsstyrelsen har att förordna vikarie, kan därför i regel endast någon av de två övriga sektionscheferna ifrågakomma. Av dem bör visserligen med hänsyn bl. a. till sektionens arbetsuppgifter chefen för allmänt ekonomiska sektionen i första hand komma i fråga. Därest chefen för folkbokförings- och uppbördssektionen besitter den formella kompetens, som enligt utredningens förslag bör krävas för innehav av landskamrer artjänst (se kap. 25, sid. 554), och han avsärskild anledning anses i första hand böra ifrågakomma som vikarie, bör länsstyrelsen vara oförhindrad att förordna honom. Vad härefter angår taxeringsintendentens löneställning må framhållas, att beskattningsorganisationssakkunniga i ett den 25 november 1942 avgivet betänkande (SOU 1942:49), som låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition den 8 oktober 1943 (nr 345) om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m., föreslogo att taxeringsintendenterna i samtliga län utom Gotlands län skulle placeras i lönegrad A 30 (nuvarande Ca 33). Allmänna lönenämnden förklarade sig i yttrande över betänkandet icke kunna tillstyrka högre löneställning än 29 lönegraden (motsvarande nuvarande 32 lönegraden) för taxeringsintendenterna med hänsyn till att landskamrerarna, som vore landskontorens chefer, tillhörde 30 lönegraden. Chefen för finansdepartementet anförde i förenämnda proposition, bland annat, att de uppgifter, som avsåges skola åvila taxeringsintendenten, vore av den art att han borde erhålla en jämförelsevis hög löneställning. Med hänsyn till vad allmänna lönenämnden anfört och då landsfogden, som vore lånets högsta åklagarmyndighet, vore placerad i lönegrad A 29 (i Gotlands län A 28), kunde departementschefen icke förorda, att taxeringsintendent placerades i högre lönegrad än 29, i Gotlands län i 27. Propositionen godtogs i förevarande delar oförändrad av riksdagen. Samtliga taxeringsintendenter äro numera ordinarie tjänstemän och placerade i lönegrad Ca 32 ( = förutvarande A 29). — Utredningen har jämväl upptagit till granskning vissa tidigare framkomna förslag beträffande taxeringsintendenternas anställningsform. Utredningen syftar härvid på frågan, huruvida taxeringsintendentsbefattningarna skola vara fullmaktstjänster eller förordnandetjänster. Medan det å ena sidan är viktigt att taxeringsintendenten har en självständig och säker ställning för att han gentemot de skattskyldiga i taxeringsprocessen med erforderlig kraft och initiativrikedom skall kunna driva det allmännas synpunkter, är det å andra sidan betydelsefullt att dessa synpunkter drivas med vederbörlig grannlagenhet. Det må framhållas att taxeringsintendenten icke ensidigt skall iakttaga de fiskaliska intressena. Det åligger honom att verka för att taxeringarna bli likformiga och rättvisa.

518 Vissa skäl kunna därför sägas tala för att taxeringsintendenterna böra tillsättas genom tidsbegränsade förordnanden för att deras lämplighet för uppgiften skulle kunna med j ä m n a mellanrum omprövas. Men å andra sidan torde den säkrare ställning, som en fullmaktstjänst medför, innebära bättre garantier för att de grannlaga och krävande uppgifter, det här gäller, skola bli tillfredsställande fyllda. I sådana undantagsfall, där en befattningshavare skulle visa sig uppenbarligen icke hålla måttet, lärer Kungl. Maj:t kunna begagna sig av rätten att förflytta vederbörande till annan lämpligare eller mindre krävande befattning. Utredningen anser därför att taxeringsintendentsbefattningarna även fortsättningsvis böra vara fullmaktstjänster. Utredningen har funnit att det system för placering i lönegrad av länsstyrelsens befattningshavare, som utredningen tilllämpat, bör medföra att taxeringsintendenten placeras i byråchefsgrad (33 lönegraden). Härför tala otvivelaktigt arten och omfattningen av hans arbetsuppgifter, vilka i dessa avseenden torde vara mer än väl jämförbara med de flesta byråchefers. Det på landskamrerarnas löneställning grundade skälet för en lägre placering har numera bortfallit, sedan landskamrerarna placerats i Ca 37 och av utredningen föreslås placerade i Co 14. Vad åter angår den med landsfogdarna gjorda jämförelsen är denna visserligen i och för sig hållbar men synes icke rimligen kunna åberopas som ett skäl för en lägre löneställning, då en jämförelse med byråchefer i allmänhet leder till att taxeringsintendenterna placeras i 33 lönegraden. Jämförelsen med landsfogdarna torde därför i stället böra medföra den konsekvensen att även landsfogdarnas löneställning bör omprövas. Placeringen av taxeringsintendenten i 33 lönegraden skulle på landskontoret också fylla samma uppgift som motsvarande placering av chefen för allmänna sektionen på landskansliet, nämligen att åstadkomma en mellangrad mellan övriga sektionschefer och avdelningschefen. Beträffande taxeringsintendenterna kommer slutligen ytterligare ett skäl i betraktande, i det att dessa icke såsom andra länsstyrelsens tjänstemän få inneha uppdrag som ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnder med därav följande möjligheter till biinkomster. För att förvärva lämpliga personer till taxeringsintendentsbefattningarna bör därför en förhållandevis hög löneställning användas. Då de befattningar, som sålunda av utredningen föreslås placerade i 33 lönegraden, äro fullt jämförbara med byråchefsbefattningar i gemen, anser utredningen självfallet att de liksom avdelningschefsbefattningarna böra innefattas i de åtgärder med avseende å byråchefernas löneställning, vartill den Stridsbergska utredningen kan komma att föranleda. Beträffande övriga föredragande har utredningen i stort sett utgått från att nuvarande löneställning bör bibehållas med vissa smärre av särskilda orsaker föranledda ändringar. Sålunda finnas nu på länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län på landskansliet närmast under landssekreteraren

S19 en biträdande landssekreterare (Cg 33) och tre länsassessorer (Ca 30). Särskilt på dessa länsstyrelser samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som icke har någon biträdande landssekreterare men väl tre länsassessorer på landskansliet, torde chefen för landskansliets allmänna sektion i stor utsträckning komma att ianspråktagas för uppgifter, som delegeras från landssekreteraren. På dessa länsstyrelser bör därför på allmännasektionen finnas en relativt kvalificerad befattningshavare, som i sin tur k a n övertaga vissa av sektionschefens uppgifter. Vid ifrågavarande tre länsstyrelser bör därför inrättas en befattning som förste byråsekreterare i 29 lönegraden. I Stockholms och Malmöhus län innebär detta i jämförelse med nuvarande provisoriska organisation en nedflyttning en lönegrad av en befattning vid vardera länsstyrelsen. Det befintliga antalet befattningar över 27 lönegraden skulle, såvitt angår området för länsstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter, allenast vid landskansliet i Göteborgs och Bohus län undergå en ökning. Motsvarande problem föreligger beträffande landskontoren i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. På ettvart av dessa landskontor finnas nu tre länsassessorer. Enligt utredningens förslag skulle på dessa som på andra landskontor utom taxeringssektionen under taxeringsintendenten finnas två sektioner. Två av nämnda tre länsassessorsbefattningar skulle då ersättas av sektionschefsbefattningar. Den tredje länsassessorsbefattningen på dessa landskontor bör i överensstämmelse med vad nyss föreslagits beträffande vissa landskanslier utbytas mot en förste byråsekreterarebefattning i lönegrad Ca 29. Denne förste byråsekreterare, som i regel synes böra placeras på allmänt ekonomiska sektionen, skall ha alt biträda landskamreraren i prövningsnämndsarbetet eller — i den mån detta finnes böra ankomma på någon av sektionscheferna (ej taxeringsintendenten) — rycka in för sektionschef, som tages i anspråk för sagda ändamål. I detta sammanhang torde också den förut behandlade frågan om viss förstärkning av taxeringssektionerna böra upptagas till behandling. Av skäl som utredningen i kap. 21 redovisat bör denna fråga i huvudsak anstå lill en kommande översyn av taxeringsorganisationen i dess helhet. På vissa punkter synes emellertid redan nu klart att en förstärkning är ofrånkomlig. Som utredningen i kap. 21 anfört bör en icke-ordinarie tjänst som biträdande taxeringsintendent inrättas vid envar av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Västernorrlands lan. Tjänsterna böra lämpligen i avvaktan på närmare erfarenheter placeras i lönegrad Ce 32. Befattningarna som taxeringsrevisor äro placerade i lönegrad Ca 28. I och för sig och vid jämförelse med den av utredningen för övriga befattningshavare förordade lönesättningen borde dessa tjänster placeras i 29 lönegraden. Frågan härom torde emellertid närmast vara av beskaffenhet att

520 Typpå placering å sektionerna av AdministraAllmänna

Socialsektionen

sektionen te

u a

o

*—i

•

J=

o

cd

u f.

0/ C/3

al

t/1

•o B 3

1 Ej

OQ

Lönegrad

M a l m ö h u s s a m t G ö t e b o r g s o. B o h u s län

1 Co 14

Ca Ca 33 S l

1 1 1 1 1 1

2 1 1 1 1

—

3 4 4 4 3 1

g

11 C

s

Ca 29

— 1

Ca 2*J 1 1

Ca 27

—

1 1 1

tO

E .i

3 o •fl

Si

a H

B

fi

t/i

^i

t/i

J*

>> mtu

1O

Kl

in

c •$ cd

O

rt

öfl

E3 S ja a & H

Ct 17 Cf 17 Ca el. 19 Ca Ce Ce el. 19 24 — C e 2 4 27 2t> 21 -Ce2-1

— •

3 B

o

1 1

— — — —

— — — — — — —

1 1 1 1 1 1

1 1 1 1

— — — — — -

V a k a n t s a t t i vissa l ä n .

böra prövas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté och utredningen avstår därför från att framlägga något förslag i ämnet. De nuvarande taxeringsinspektörerna i Ce 27 äro liksom övriga tjänstemän på taxeringsavdelningarna under 28 lönegraden icke-ordinarie befattningshavare. Något skäl att längre bibehålla detta förhållande synes icke föreligga. Befattningarna som taxeringsinspektör i Ce 27 böra därför göras ordinarie (i lönegrad Ca 27). På taxeringsavdelningarna i samtliga län utom Gotlands län finnas en eller flera icke-ordinarie befattningar som taxeringsinspektör i lönegrad Ce 24. Vissa skäl (se nedan) få anses tala för att dessa taxeringsinspektörsbefattningar utbytas mot befattningar i reglerad befordringsgång. Då det emellertid med hänsyn till uppgifternas art förutsattes att ifrågavarande befattningshavare skola ha god erfarenhet och därför en ej alltför kort tjänstgöringstid erfordras, har utredningen stannat vid att nuvarande förhållanden tills vidare böra bestå. Utredningen har i annat sammanhang förordat att en särskild befattningshavare på landskansliets planeringssektion av länsstyrelsen förordnas att vara trafikföredragande. I personalplanen har utredningen för detta uppdrag närmast avsett en byråsekreterare i lönegrad Ca 24 vid länsstyrelserna i grupp I—III samt en föredragande i reglerad befordringsgång vid länsstyrelserna i grupp IV. Hinder bör dock icke möta mot att annan befattningshavare förordnas till detta uppdrag, om så är lämpligt.

521 exempel viss personal å landskanslierna. tiv personal Planeringssektionen h ••o

fa

3d o g

'c

t/:

V

v a £ 3

cd •Si

c C

"8 o i/1

n 43

Cg Cg (Ce)(Ce) 31 29

Ce 27

1 1 1 1 1 1

1 1 1 1 1 1

a>

3)

— to a °3 3 &C

E i

.a

4/

QJ

O

lä H Ca 24

1 1 1 1

Cf 17 el. 19 —Ce24

a 4/

a « & a

fi •t/1 t/1

i1 a tu

41 •>-

Ci L.

Försvarssektionen

Arbetsmarknadssektionen

41 L. :3 t/1

3 -O

3 »i5 if.

O

u •-o

B U

a 01

—

1 Ca 27

afi

1 1

>

fi

3 t*.

a

B

m Ca 25

Cei 24

Cei 22

1 1 1 1

1 1 1 1 1

1 1 1 1 1

1 :3

t/i t/i i/:

a

>i

4/

a

B M 8

6. t/i

a « tO

fa

c

B 4/

Gemensam personal tö

0)

4/

u 3

yi Ert

•

t/

3 C

B PQ

Ce 19

—

1 1 1 1 1 1

0)

a a .3

41 4/ t/1

E J:

i. B

ii

3 SD 4i

a :S

Ca 24

H Cf 17 el. 19 - C a 24

1 Vad härefter angår länsstyrelsen i Gotlands lån skulle efter inlemmandet av länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd på landskansliet av högre administrativ personal — förutom landssekreteraren — finnas dels en civilförsvarsdirektör (Ca 31), dels en länsarbetsdirektör (Ca 29), dels en länsbostadsdirektör (Cg 29, ev. enligt ovan Ce 29) dels ock en förste byråsekreterare (Ca 27) och en föredragande i reglerad befordringsgång. Därtill kommer att landsfogden har vissa föredragningsuppgifter på landskansliet. På grund av de förut påtalade olägenheterna med den stegvisa uppryckningen samt med hänsyn till alt skillnaden i löneställning mellan avdelningschefen och den närmaste allmänt administrativa befattningshavaren icke bör vara för stor torde förste byråsekreteraretjänsten, som motsvarar den nuvarande länsnotarietjänsten av l:a klass, böra placeras i lönegrad Ca 29. Utredningen har vidare beträffande den här avhandlade personalkategorin uppmärksammat det förut antydda förhållandet att de ordinarie befattningarna som länsnotarie av 2:a klass och länsbokhållare av 2:a klass (i lönegrad Ca 24), ehuru de äro att anse som befordringstjänster, likväl äro placerade i samma lönegrad som den högsta lönegraden i den reglerade befordringsgången för amanuenspersonal. Någon verklig konkurrens om dessa tjänster torde därför aldrig uppstå. Då dessa tjänster till följd härav till väsentlig del få anses ha förlorat karaktären av befordringstjänster, synes skäl föreligga att överväga deras indragande. Möjligen böra de för-

522 vandias till att bli sluttjänster i den reglerade befordringsgången i enlighet med vad som för närvarande i praktiken torde vara fallet. Då denna fråga emellertid berör de flesta delar av statsförvaltningen och förty torde böra prövas i ett större sammanhang, har utredningen icke ansett sig böra upptaga den till särskild behandling endast såvitt angår länsstyrelserna. Frågan torde enligt vad utredningen inhämtat komma att i sitt större sammanhang behandlas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Vid nu angivna förhållande har utredningen icke ansett sig böra föreslå inrättande av några nya befattningar som ordinarie byråsekreterare i Ca 24. Skulle emellertid någon ändring i de nu gällande principerna beträffande dessa tjänster icke komma att ske, torde frågan för länsstyrelsernas del böra upptagas till förnyat övervägande. Särskilt kan det då komma att visa sig erforderligt att inrätta dylika tjänster vid landskanslierna i länsstyrelserna inom grupp IV. Även för landskontorens del torde frågan i så fall böra omprövas. Vilka befattningshavare i föredragande- och därmed jämförlig ställning, som enligt utredningens förslag skulle erfordras på landskanslierna, samt deras placering å sektionerna framgår av uppställningen å sid. 520— 521. I denna ha med hänsyn till utredningens principiella ståndpunktstagande å sid. 244 distriktsingenjörerna för vattenförsörjning och avlopp utelämnats. Vidare må anmärkas dels att befattningshavarna vid lappväsendet i de lie nordligaste länen icke äro medtagna och dels att befattningarna som byråinspektör i Ce 24 och förste byråassistent i Ce 22 vid arbetsmarknadssektionen förutsättas bli vakantsatta i samma mån och enligt samma grunder som nu befattningarna såsom socialhjälpsinspektör resp. konsulent för det kvinnliga arbetsförmedlingsområdet äro vakantsatta. Slutligen påpekas att vid länsstyrelserna i grupp IV allmänna sektionen och socialsektionen avses skola bilda en sektion samt att vid länsstyrelsen i Gotlands län såväl dessa båda sektioner som planeringssektionen skola sammanslås till en sektion. Någon motsvarande uppställning beträffande landskontoren utöver sammanfattningen å sid. 534—535 har utredningen icke ansett erforderligt att redovisa. Landskanslister och landskontorister utgöra en kategori befattningshavare, som är utan egentlig motsvarighet inom den civila statsförvaltningen i övrigt. Ursprungligen ha dessa befattningshavare utgjort länsstyrelsernas bilrädespersonal, men med ökningen av arbetsuppgifterna ha biträden i lägre grader anställts och en differentiering av arbetsuppgifterna genomförts, varvid ifrågavarande befattningshavare erhållit de mera kvalificerade göromålen. I många grupper av länsstyrelseärenden består prövningen regelmässigt allenast i ett enkelt konstaterande av att vissa formella förutsättningar äro uppfyllda. I vissa andra grupper ligger bedömandet på det principiella

523 planet. Sedan principerna fastställts innebär i regel avgörandet en tillämpning av den fastslagna principen. Åtskilliga ärendegrupper ha därför en rutinmässig karaktär och den huvudsakliga handläggningen av sådana ärenden kan med fördel handhas av personal i lägre ställning. Väl har åtminstone tidigare i regel någon högre befattningshavare haft ansvaret för ärendenas föredragning eller avgörande och därför haft att granska ärendena. Men med föranledande av bestämmelserna i den tidigare omnämnda kungörelsen 708/1943 torde vissa länsstyrelser ha uppdragit föredragning i olika slags rutinärenden åt landskanslister och landskontorister. Denna praxis, som sedermera vunnit sanktion i landshövdinginstruktionen, har på utredningens rekommendation i ökad omfattning kommit till användning vid de länsstyrelser, som försöksvis praktisera sektionssystemet. Om den huvudsakliga handläggningen av ifrågavarande ärenden skulle ankomma på juristföredragande, skulle detta innebära användande av överkvalificerad arbetskraft. Ur rationaliseringssynpunkt måste därför den antydda differentieringen av arbetsuppgifterna efter svårighetsgrad vara eftersträvansvärd. Differentieringen förutsätter dock att länsstyrelserna ha till sitt förfogande dugande landskanslister och landskontorister. De uppgifter, vilka enligt nu gällande organisation ankomma på ordinarie landskanslister och landskontorister såsom föreståndare för arbetsdetaljer, komma i vissa avseenden att uttunnas vid ett genomförande av utredningens organisationsförslag. För närvarande ankommer tillsynen över flertalet detaljföreståndare på avdelningschefen, som emellertid med hänsyn till sina andra viktiga uppgifter icke torde medhinna en mera ingående tillsynsverksamhet på detta område. Då avdelningschefens ansvar i detta avseende uppdelas på sektionscheferna kan lättare en effektiv tillsyn utövas över arbetsledarna (enligt nuvarande ordning detaljföreståndarna). Sektionschefen får till följd härav ett mera omedelbart ansvar i fråga om det löpande arbetet på sektionen än vad föredragandena nu ha beträffande arbetsdetaljerna. Det torde emellertid i praktiken visa sig oundgängligt för sektionschefen att i inånga avseenden fortfarande ha det biträde av en landskanslist eller landskontorist, som detaljföreståndaren nu har att lämna de olika föredragandena. Enligt den vid försökslänsstyrelserna nu tillämpade ordningen inrymma vissa sektioner två arbetsdetaljer. Även om en viss fördelning av uppgifterna måste företagas mellan flera på en sektion tjänstgörande landskanslister eller landskontorister bör det dock hävdas, att en dylik befattningshavare skall ha tillsyn över hela biträdespersonalen på sektionen och under sektionschefen leda denna personals arbete. Härigenom kommer dessa befattningshavares ansvar att ökas i jämförelse med de nuvarande detaljföreståndarnas. En viss modifikation i principen att en arbetsledare skall övervälta hela biträdespersonalen på sektionen kan dock visa sig erforder34—016428

524 lig ifråga om planeringssektionen, där flera olika större ämnesområden sammanföras, ävensom beträffande landskontoren. Vad angår landskanslister och landskontorister gäller vidare, att deras mera kvalificerade uppgifter allenast i begränsad omfattning kunna fyllas av personal ur biträdeskategorin. Härtill kommer att det på grund av frånvaron av förutbildning numera måste beräknas åtgå en längre tid, innan en aspirant fått den utbildning och erfarenhet att han kan anses fullt kompetent. Förr hade ofta särskilt nyinlagna landskanslister en viss tids praktik på landsfiskalskontor. Icke minst med hänsyn till att länsstyrelsens olika arbetsuppgifter, av vilka åtskilliga ha en mer rutinmässig karaktär, icke böra handläggas av högre kvalificerad personal än som i varje särskilt fall svarar mot uppgiftens svårighetsgrad samt till den stora betydelsen av personalkategorin ifråga för länsstyrelsens samlade insats bör aspiranlpersonalens storlek avvägas med hänsyn till att återväxten skall vara säkrad. I den av utredningen föreslagna organisationen få visserligen som ovan antytts landsktinslistemas och landskontoristernas uppgifter som detaljföreståndare i vissa fall en relativt mindre självständig karaktär, i det att de blivande arbetsledarna sortera var och en under en sektionschef i stället för som nu ofta är fallet under flera olika föredragande. Men framför allt fördelningen och övervakningen av biträdesarbetet på sektionen samt ansvaret för sektionens expedition komma fortfarande att vara betydelsefulla uppgifter. Därutöver avses emellertid föredragningsuppgifter skola tilldelas landskanslister och landskontorister, som kunna anses lämpliga för dylika uppgifter. Det är uppenbart att de landskanslister och landskontorister, som skola fullgöra uppgifterna både som arbetsledare och som föredragande på de största sektionerna, få en större samt mera ansvarsfull och maktpåliggande uppgift än de nuvarande detalj föreståndarna i gemen ha. Det är därför motiverat att tillerkänna dessa befattningshavare en viss kompensation i lönehänseende. Speciellt med hänsyn till beslående rekryteringssvårigheter torde del vara ofrånkomligt att åtgärder vidtagas för att öka befordringsutsikterna särskilt för landskanslisterna. Beträffande hithörande synpunkter får utredningen hänvisa Ull förut refererade uttalanden i frågan av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga m. fl. Enligt utredningens mening utgör ifrågavarande kategori befattningshavare en för länsstyrelsernas riktiga fungerande så viktig och med hänsyn till en ändamålsenlig arbetsfördelning så betydelsefull personalgrupp, att alla rimliga åtgärder böra vidtagas för att säkra tillgången på dugliga befattningshavare. Att förbättra befordringsutsikterna är som nämnts särskilt viktigt beträffande landsk£inslisterna, vilka nu äro avstängda från den tidigare möjligheten att bli landsfiskaler, medan landskontoristerna ha möjlighet

525 att avancera till häradsskrivare. Det behov av vissa högre tjänster inom dessa personalgrupper, som motiveras av de förut nämnda skälen, framträder därför ur sist angivna synpunkter med mindre styrka på landskontoren än på landskanslierna. Om än med hänsyn till arbetsuppgifternas art behoven av vissa högre befattningar icke äro mindre på landskontoren än på landskanslierna, har utredningen därför ansett sig kunna förorda att behoven ifråga tillgodoses i något större utsträckning vid landskanslierna än vid landskontoren. Utredningens nedan angivna förslag i ämnet är visserligen till ej oväsentlig del betingat av det enligt utredningens mening ur allmänna synpunkter motiverade behovet av befordringstjänster och hade därför måhända rätteligen bort upptagas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Men utredningen har funnit att de andra skäl, som kunna andragas för förslaget, måste anses ha så avsevärd tyngd att utredningen icke kunnat underlåta att själv framlägga förslag i ämnet. Utredningen vill därför förorda att vid envar av länsstyrelserna i grupp I inrättas tre tjänster och i grupp II två tjänster som förste landskanslist i lönegrad Ca 24. Vid varje länsstyrelse i grupperna III och IV bör inrättas en dylik tjänst. Fördelningen på sektioner av dessa befattningshavare framgår av sammanställningen på sid. 531. Vid landskansliet i Gotlands lån torde någon sådan tjänst icke erfordras. I kap. 20 (sid. 433) har utredningen förordat att en arbetsledare på landskontorets allmänt ekonomiska sektion förutom de allmänna uppgifterna som arbetsledare även skall ha särskild daglig tillsyn över bokröringen ävensom över kassagöromålen. Denne arbetsledare bör jämväl kunna anlitas som föredragande i enklare anordningsärenden. Med hänsyn till de maktpåliggande uppgifter, som sålunda ankomma på ifrågavarande arbetsledare, samt till önskvärdheten av att undvika täta ombyten på denna viktiga befattning, synes den — i likhet med vad som föreslås beträffande landskansliet — böra placeras i högre lönegrad än övriga landskontoristtjänster. Utredningen föreslår därför att vid samtliga landskontor utom i Gotlands län inrättas en tjänst som förste landskontorist i lönegrad Ca 24. På de ifrågakominande landskanslierna och landskontoren förutsattes en motsvarande minskning av landskanslist- och Iandskontoristbefattningarna i Ca 21 böra äga rum. I detta sammanhang må jämväl framhållas, att antalet ordinarie tjänster i förhållande till de icke-ordinarie är mindre för landskontoristernas del än för landskanslisternas .Till väsentlig del sammanhänger detta med att ett flertal icke-ordinarie landskontorister, som äro avsedda för tjänstgöring inom uppbördsorganisationen, ha sin anställning knuten till länsstyrelserna. Frågan om denna personals ställning synes emellertid i första hand böra prövas i samband med den pågående utredningen rörande uppbördssys-

526 temet. Framhållas må, att disproportionen ökas ined utredningens förslag att ett antal icke-ordinarie landskontoristtjänster, motsvarande antalet laxeringskontrollanter, skall inrättas (se sid. 445). Frågan om biträdespersonalen har länsstyrelseulredningen behandlat i samråd med utredningsmannen i 1947 års biträdesutredning. Beräkningen av den erforderliga biträdespersonalen i lönegrader över Ca 8 har verkställts i huvudsak enligt grunder, som denne utredningsman ansett böra tillämpas vid länsstyrelserna. Som förut nämnts ha först på senare år vid länsstyrelserna tillskapats högre biträdestjänster än kanslibiträdesbefattningar. Samtidigt härmed indrogos vissa landskanslist- och landskontoristtjänster och dessas innehavare överfördes på övergångsstat, varvid bestämdes att så långe sistnämnda befattningshavare kvarstode i tjänst, motsvarande antal högre biträdestjänster skulle hållas vakanta. Sedermera har emellertid Kungl. Maj:t medgivit att vissa av sistnämnda tjänster finge besättas. Det nuvarande läget beträffande sådan personal på övergångsstat samt vakantsatta befattningar framgår av en förut lämnad översikt (sid. 477). Vid inrättandet år 1943 av de högre biträdestjänsterna (Ca 15, Ca 13 och vissa Ca 11) torde allenast i tämligen ringa mån hänsyn ha tagits till önskvärdheten av en jämnare fördelning av dessa tjänster mellan länsstyrelserna. Som utgångspunkt för den utredning, vars förslag låg till grund för beslutet om tjänsternas inrättande, gällde i första hand, att vissa av de mindre krävande av landskanslisternas och landskontoristernas arbetsuppgifter skulle överflyttas å biträdespersonal i löneställning under sistnämnda befattningshavare, samtidigt som motsvarande reducering av landskanslist- och landskontoristbefattningarna borde ske (jfr sid. 482 f.). Till följd härav blevo möjligheterna att vid den enskilda länsstyrelsen genomföra detta program avgörande, medan frågan om likformighet de olika länsstyrelserna emellan sköts i bakgrunden. Som utredningen förut antytt (sid. 504) bör, icke minst med hänsyn till länsstyrelsernas ställningstagande i anledning av 1947 års biträdesutrednings tidigare omnämnda förfrågan, biträdespersonalen k u n n a beräknas med utgångspunkt från att totala antalet biträdesbefattningar för de nuvarande länsstyrelseuppgifterna icke skall behöva ökas. Den ökning avlänsstyrelsens biträdespersonal, som utredningen föreslår med hänsyn till nya uppgifter, motsvaras av en något större minskning av biträdespersonalen hos andra länsorgan. Inom ramen för denna totalt sett minskade biträdespersonal böra emellertid vissa lägre biträdestjänster utbytas mot tjänster i högre lönegrad. Som av tidigare lämnad redogörelse (sid. 489—497) framgår ha så gott som samtliga länsstyrelser ansett erforderligt att för vissa göromål inrättas ytterligare högre biträdestjänster. Även tjänster i högre lönegrad än den 15 ha föreslagits. Bland de uppgifter, som borde a n k o m m a på biträ-

527 despersonal i högre lönegrader än 11, nämnas av länsstyrelserna kassagöromåU, föreståndarskap för kassaexpedition eller viss underavdelning inom airbetsdetalj (handels- och föreningsregistren, bokföringsavdelningen, anordmingsavdelningens expedition m. m.) eller ock mera omfattande registrahorsdetalj. Vad angår de olika av länsstyrelserna framförda önskemålen har utredningen i samråd med 1947 års biträdesutredning i första hand intagit den ståndpunkten att biträdestjänster över kansliskrivargraden (Ca 15) icke böra i n r ä t t a s vid länsstyrelserna. De uppgifter, som eljest bort ankomma på biträdespersonal över sistnämnda grad, torde på länsstyrelserna böra fullgöras av landskanslist- och landskontoristpersonal. Denna regel synes i vart fall tills vidare (se nedan) böra gälla även beträffande befattningarna som biträdande arbetsledare på folkbokföringsavdelningen, vilka befattningar enligt utredningens mening icke — såsom av vissa länsstyrelser föreslagits — böra överföras till Iandskontoristkarriären. Med den av utredningen förordade organisationen för kassagöromålen bortfalla vidare de särskilda skälen för en högre biträdesbefattning å landskanslierna för dylika göromål. F r å g a n om löneställningen för de biträdande arbetsledarna å folkbokföringsavdelningen, vilka nu äro placerade i lönegrad Ce 15, har utredningen haft under övervägande. Då utredningen emellertid har sig bekant att denna fråga är föremål för prövning inom 1949 års folkbokföringssakkunniga, har utredningen icke ansett sig böra framlägga några förslag i detta avseende. För att få fram en någorlunda enhetlig norm för beräkning av behovet av allmän biträdespersonal i högre grader (Ca 15, Ca 13 och Ca 11) har utredningen i huvudsak utgått från de arbetsuppgifter, vilka böra ankomma på ifrågavarande personal vid de länsstyrelser, som nu försöksvis tillämpa en sektionsindelning. Samtidigt har utredningen sökt klarlägga åtminstone i allmänna drag h u r de arbetsuppgifter böra vara beskaffade, som skola ankomma på bilrädespersonal i olika grader. Utredningen har ansett att för tämligen självständiga uppgifter av större sammanhållande karaktär i regel bör avses en kansliskrivare. En dylik bör dessutom kunna även för något längre tid vikariera på ordinarie landskanslist- eller ländsk ontoristbefattning, om annan lämplig vikarie icke finnes att tillgå (jfr nedan sid. 541). För att exempelvis mera självständigt leda arbetet på automobilregistret, handha handels- och föreningsregistren på de större länsstyrelserna eller uppgöra redovisningar till riksräkenskapsverket kan i regel behöva avses en kansliskrivare. I den mån landskanslisteller landskontoristpersonal kan beräknas mera i detalj leda sistnämnda slag av arbeten, böra de emellertid i regel fullgöras av biträden i lägre grader ä n kansliskrivargraden. F ö r någorlunda självständig granskning (siffergranskning och förberedande sakgranskning) av större redovisningar eller rekvisitioner, t- ex. av

528 bidragsförskott, mödrahjälp, statsbidrag till skolväsendet m. in., bör i regel personal i kontoristgraden anlitas. Även här bör emellertid gälla att mera detaljerad tillsyn från överordnad personal kan motivera användande av biträden i lägre grad. Länsstyrelsernas behov av mellan sektionerna rörlig arbetskraft i de högre biträdesgraderna synes i regel böra tillgodoses genom anlitande av personal i kontoristgraden. För bestridande av göromål som kassör bör, där ej särskilda skäl till annat föranleda, likaledes anlitas personal över kanslibiträdesgraden. Med den av utredningen föreslagna kamerala organisationen blir kassörens uppgift icke i samma utsträckning självständig som för närvarande och en starkare kontroll torde kunna utövas. Det oaktat måste kassörsgöromålen anses så maktpåliggande, att såsom kassör i regel bör anlitas en kansliskrivare eller en kontorist. Visserligen avses regelmässigt i fortsättningen allenast en kassaexpedition skola finnas. I vissa fall (se sid. 431 f.) kunna emellertid åtminstone under en övergångstid flera befattningshavare böra anlitas för kassörsgöromål. I dylika fall bör även kanslibiträdesgraden kunna i viss utsträckning utnyttjas härför. Att göra bestämd skillnad mellan de uppgifter, som kunna handhas av ett rutinerat kontorsbiträde, och dem, för vilka bör beräknas ett kanslibiträde, erbjuder stundom svårigheter. Allmänt kan sägas att, då ett kanslibiträde skall kunna åläggas något mer kvalificerade och ansvarsfulla uppgifter än som i regel böra ankomma på ett kontorsbiträde, så bör man i fråga om ett kanslibiträde kunna ställa och upprätthålla krav på bättre utbildning än då det gäller ett kontorsbiträde. Kanslibiträden böra företrädesvis användas för att någorlunda självständigt föra viktigare diarier och register m. m. Som föreståndare för mindre skrivcentraler böra också i regel kanslibiträden anlitas. På större skrivcentraler kunna kontorister lämpligen ifrågakomma som föreståndare. På vissa landskanslier och landskontor finnas för närvarande ett antal extra ordinarie kanslibiträdesbefatlningar, på kanslierna avsedda för landshövdingarnas handsekreterare samt som biträden åt landsfogden och på kontoren avsedda för taxeringsavdelningarna. Samtliga dessa befattningar böra ordinariesättas. Samtidigt synes den nuvarande bundenheten vid nyss angivna uppgifter böra avskaffas och större frihet lämnas åt länsstyrelserna att laga efter läglighet. Vad särskilt angår landshövdingens handsekreterare bör denna kunna hämtas från landskontoret likaväl som från landskansliet. Med anledning härav bör en befattning som kanslibiträde redovisas som gemensam för båda avdelningarna och innehavaren av denna befattning bör, om hon ej anlitas som landshövdingens handsekreterare, placeras på den avdelning, från vilken handsekreteraren hämtas. Kanslibiträdesbefattningar, avsedda för landshövdingens handsekreterare, finnas nu i 19 län. I den mån så erfordras böra dylika befattningar inrättas även vid återstående länsstyrelser. Huruvida därvid motsvarande minskning av

529 de lägre biträdestjånsterna bör företagas, får bedömas från fall till fall. De för biträde åt landsfogdarna avsedda befallningarna böra inarbetas i landskansliets allmänna personalplan. Vid de länsstyrelser (Kronobergs, Hallands och Gotlands län), där kanslibiträdestjänster för här ifrågavarande ändamål nu icke finnas, böra vid behov dylika inrättas. Även här får i det enskilda fallet övervägas, huruvida motsvarande minskning av de lägre bilrädesljänsterna då bör ske. I allmänhet bör befordran från lägre till högre biträdestjänst innebära alt vederbörande skall åläggas mera kvalificerade göromål. I undantagsfall kan det emellertid länkas att någon mera påtaglig förändring icke behöver uppkomma, exempelvis om vederbörande redan före befordran ianspråktagits för kvalificerade uppgifter. Befordran av landshövdingens handsekreterare till kontorist bör sålunda kunna ifrågakomma utan att en omplacering nödvändigtvis behöver ske. Slutligen vill utredningen i detta sammanhang beröra det förhållandet alt på senare lid i viss omfattning personal från biträdesgraderna lämnats tillträde till landskanslist- och landskontoristkarriärerna. 1 och för sig kan det icke finnas något att erinra mot sådan befordran av därtill lämpliga befattningshavare. Att aspiranter till den högre karriären böra kunna hämtas från biträdespersonalen finner utredningen både naturligt och lämpligt. Det kan dock icke förnekas alt denna befordringsgång bland de icke-ordi-. narie landskanslisterna och landskonloristerna skapat en viss osäkerhetskänsla, som kan bidraga till att försvåra rekryteringen. Det är därför ett önskemål att frågan om övergång från biträdeskarriären till landskanslisteller landskontoristkarriären kan avgöras på ett relativt tidigt stadium, så att övergången kommer att ske så nära botten i sistnämnda karriär som möjligt. Det hör dock icke vara uteslutet att en övergång kan ske även senare; undantagsfall kunna alltid finnas. Dessutom måste under en längre övergångstid de nuvarande förhållandena beräknas bestå. En utväg att undgå de nuvarande ölägenheterna torde emellertid öppnas, därest utredningens förslag om viss teoretisk utbildning som kompetenskrav genomföres. Länsstyrelserna böra då på etl relativt tidigt stadium kunna sovra ut dem bland biträdespersonalen, som kunna anses lämpade att genomgå utbildningen. Vitsorden från denna torde därefter få avgöra, vilken karriär som bör anvisas som den bäst lämpade. Med utgångspunkt från sålunda angivna överväganden har utredningen kommit fram till de nedan redovisade planerna över landskanslist-, landskontorist- och högre biträdespersonal vid de olika länsstyrelserna. Det resultat, vartill utredningen sålunda beträffande bilrädespersonalen i högst 15 lönegraden kommit, synes jämväl godtagbart i avseende på proportionen mellan lägre tjänster och befordringstjänster. Denna proportion är visserligen fortfarande något ogynnsammare för landskontoren än för lands-

530 kanslierna. Till stor del sammanhänger detta med att behovet av relativt okvalificerad arbetskraft särskilt på folkbokföringsdetaljen är förhållandevis stort. Proportionen var tidigare än mera ogynnsam för landskontoret, då befattningarna som särskilt biträde åt landshövdingen respektive landsfogden båda redovisades på landskansliet. Liksom förut skett beträffande föredragandena m. fl. å landskanslierna redovisar utredningen i nedan intagna sammanställning personalen i landskanslist- och biträdesgraderna på landskanslierna i de olika grupperna av län. Fördelningen av personalen på de olika sektionerna bör ses som typexempel. Där särskilda förhållanden till annat föranleda böra länsstyrelserna vara oförhindrade att avvika därifrån. Ej heller beträffande dessa personalkategorier har utredningen ansett erforderligt att uppgöra någon särskild fördelningsplan i fråga om landskontoren utöver den senare redovisade sammanfattningen. I de senare intagna sammanställningarna (personalplanerna) upptages hela den personal, ordinarie och icke-ordinarie, som enligl utredningens förslag skulle stå till länsstyrelsernas förfogande. Av dessa sammanställningar, jämförda med nuvarande personalplaner, framgår bl. a. följande. Det totala antalet befattningar vid länsstyrelserna skulle öka med 268 enligt följande uppställning: länsarbetsnämnderna 114 länsbostadsnämnderna 104 lappfogdeorganisationen •' socialkonsulenterna (nettoökning; en tjänst som barnavårdsassistent ombildas) 23 nuvarande länsstyrelseorganisation 18 Summa 268 ökningen är på landskanslierna 225, varav 209 motsvara befintliga befattningar inom andra länsorgan och 16 belöpa på den nuvarande länsstyrelseorganisationen. Motsvarande siffror för landskontoren äro 43, 41 och 2. Medan alltså den verkliga nettoökningen av befattningar vid länsstyrelserna är 18, avses 97 befattningar (netto) skola indragas, nämligen vid länsarbetsnämnderna 70 vid länsbostadsnämnderna 24 vid länsnykterhetsnämnderna (netto; 10 befattningar motsvara nyinrättade socialkonsulentbefattningar) 3 Summa

97 Härifrån avgår den ovan redovisade nettoökningen

18 Återstår som nettobesparing

32 tf i

c.

41 B i

^

t/i

ia a> a > flö3 -3 "fl q

T 3 3

^

•8 :

a o

M Q

o,-g

•32

a BD

a S3

*=•

fa.

CH O

i .2 S. t«

^

o

tu eu

:9

—

— O

Ti

3 2

as

+J

"- fe

.

c V

—

O.

» O ID a

3 rH

•fl o

g?

P 1 ^

i3

•O J3 3 <"

o, o 3

^

° 3

•O

3 TH U T*

3 iO 0D_

B

(K

VI

—

3 •O

a 3 •2 -ac

a o

v t/t

>

a o-

• . a

O

O

b.

3 C

~H

t/i '=

J A

>

id

C3

3 ^t*

4>

°S

«=5

S3

B

B.

a i

ffl

3 LO

OJ

t/1 .-1

O.

<3 3 H .a

ge3 •»•O t/5 3

3 U

o i, fe f

rt IM

.-

3 O

>

S a "5 S t/1 V

G. t/1

iill c w a •C > * £

cS 0 0 * 0 o) tu c : 3 c •O g S > O

.

t/5

L~

: .2 c : o c•

Cl —J

3 3 *$ 3

"lä

Q,

T2 ™ &0

c u

s c ö ål « g u 2 E£ h B U ä O CO

B > & "2

flUj

"ils •5 C e t/3

c o s "J

8,8

532 Plan över föreslagen ordinarie oeh stadigvarande anställd Arbetsbetsmarknads sektionen Sektionschefer

ES

L ä n 4. i M S « 8 Co 11

Ca 29

A. Östergötlands Kristianstads Värmlands Kopparbergs Gävleborgs

4 4 4 4 4

—

1 1 1 1 1

1 1 1 1 1

B. Västerbottens Norrbottens

4 4

—

1 1

1 1

Grupp

Ca 29

Cf 17 Ca Ca 21 eller 19 Ce 21

Ca 31

Lönegrader

Ca 27

Ca 25

Ce 24

Ce

22 Ce 19

I

Stockholms Malmöhus Göteborgs och B o h u s . . Grupp

II

Älvsborgs Västernorrlands Grupp

III

C. Jönköpings Kalmar

1 1

1 1

1 1

D. Södermanlands Skaraborgs Örebro Jämtlands

1 4 4 1

1 1 1

1 1 1

40 Grupp

3 3 3

Uppsala Kronobergs Blekinge Hallands Västmanlands Grupp

—

IV

—

—

V

Gotlands Summa

1 IKi

\

1 23

2 På landskanslierna avses skola finnas 112 sektionschefsbefattningar. Mot dessa svara i viss mån för närvarande tillhopa 82 befattningar som biträdande landssekreterare, länsarbetsdirektör, civilförsvarsdirektör eller länsassessor. Mot 27 befattningar som förste byråsekreterare (4 i Ca 29 och 23 i Ca 27) svara 24 befattningar som länsnotarie av 1 :a klass i Ca 27. Antalet

533 icke-ordinarie personal å tandskanslicrna. Planeringssektionen

Socialsektionen

Länsbostadsdirektör

u

"3 r j - •-

Cg 31

Cg 29

Ce högst Ce 27 Cg 21 26

— 1

—

1 1 1

—

—

ffl

i

"a 41

J | |

°a o

Ts 4/ O *

— — —1 1

1 1 1

— 1

— 1

— 1

—

—

-— — —

— — — —

1 1 1 1 1

1 17

—

24 O

a

B

a

a o hjj

B

:3 41

Summa

3 3 3

-1 4 1

5 5 5

2 2 2

3 3 3

3 4 4

5 10 14

16 27 22

60 80 79

2 2

4 4

3 3

2 2

2 2

3 3

7 4

11 22

51 60

1 1 1 1 1

4 4 1 4

3 3 3 3 3

1 1 1 1 1

1 1 1 1 1

3 3 3 3 3

4 3 1 1 5

11 13 17 12 8

44 45 48 45 43

1 1

1 1

2 2

1 1

1 1

3 3

(i 1

11 15

49 51

1 1

3 3

2 2

1 1

1 1

3 3

3 5

11 11

41 43

1 1 1 1

3 3 3 3

2 3 2 2

1 1 1 1

1 1 1 1

2 2 2 2

1 4 3 2

10 11 10 13

37 42 39 42

1 1 1 1 1

2 2 2 2 2

2 2 2 2 2

— — 1

1 1 1 1 1

2 1 2 1 2

1 4 3 2 1

7 9 5 8 13

30 35 31 31 38

— — — — —

—

1 G

77 |

(il

— — — ~ — —

— — — —

— — — — —

— — — — — — — — — —

1 1 1 1

•a - ;

Ca C f 4 8 Ce8

— — — _ — — — — — 1

— — —1

41 l

EH

fi

Ca 11

i

1 1 1

fi

50 Ca 13

Arv.

— — — 1

O

tw

t 2

Cg 6 - Ca Ce 19 15

1 2

1 1

fi

41 T3

Ca 21

1 1

—

7 Cc 27

M

'u O

•a Ig

Ca 21

1 1 1 1 1

1 1

—

Ca 27

•fi

•fi

f. 3

Ce 21

1 1

—

1 1 1 1

o°l

Land k anslis ter

9 «

IA

M

1 Lappfogde

. c

-a 4i

1/3

41 L.

— — — — ~ 23

— — — — — — —

i

i

302 1 Olt'.

ordinarie byråsekreterare i Ca 24 är detsamma som antalet länsnotarier av 2:a klass i samma lönegrad. Amanuenser och e. o. byråsekreterare upptagas till ett antal av 40 mot nu 60 icke-ordinarie länsnotarier. Vidare föreslås tillhopa 108 ordinarie landskanslistbefattningar (31 i Ca 24 och 77 i Ca 21) mot nuvarande 104 i Ca 21, medan antalet icke-ordinarie landskanslister

534 Plan över föreslagen ordinarie och stadigvarande anställd Sektionschefer

l:e Byråsekreterare

•^ .2 '.-! f •*

fl

to a

L ä n

Lönegrad

Grupp

1st

al Co 14

Ca 33

Ce 32

Ca 31

Ca 29

Ca 27

Ca 27

I

Stockholms Malmöhus Göteborgs och B o h u s . Grupp

II

Älvsborgs Västernorrlands Grupp

III

A.

2 2 2 2 2

Östergötlands Kristianstads Värmlands Kopparbergs Gävleborgs B.

2 2

Västerbottens Norrbottens

C.

2 2 2 2

Jönköpings . Kalmar Skaraborgs . Örebro D.

2 2

Södermanlands Jämtlands Grupp

IV

Uppsala Kronobergs Blekinge Hallands Västmanlands Grupp

V

Gotlands , Summa

a/.

1 19

minskas från 71 till 64, vilket i några fall kompenseras genom ökning av antalet biträden. Antalet kansliskrivare ökas från 23 till 25 och antalet kontorister frän 29 till 32. Antalet kanslibiträden minskas med 1. Totala an-

535 icke-ordinarie personal å landskontoren.

vid landskontor utom taxeringssektion

Byråsekreterare

Ca 24

A

eka

ta

Landskontorister

Tjänstemän i regi. bef.-gång

icke-ord. _41

t/i

bc

i <= •s s i I c §11

b,

S .2 3 3 2 <• u 2 •H 41 t/1

3Ce 24

t/i ta .5 c fc .2 x ti

3 B

I

o

53 -* 4/ V)

tu

2 Ca 24

Ca 21

t-

3 1

BO o

B

> c •°3 2 •£

41 •O &0

h

f3 .l2

ä

:3

a 3

•a R

t/i t/i

41 t/3 bi

O

+•»

a o

s

> $

Cf 17 Cf 17 eller 19 eller 19 - C e 24 - C e 24

[fl 4-» OJ

Ce 15

Cg 6 - C e 19

•a

•o

i iE •o -• S u m 41

«3 40 i 41

—

3 "fi a

o

itS

a o

n

Ca 15

Ca 13

Ca 11

Ca C f 4 8 Ce8

ma

1 1 1

2 4 2

3 4 3

3 5 6

5 6 5

5 12 9

10 10 10

8 3 1

2 2 2

3 5 5

5 6 6

16 15 10

28 36 38

102 121 110

2 1

2 2

3 O

3 3

4 4

5 4

8 7

4 3

2 1

3 3

3 3

7 6

25 20

81 71

1 1 1 1 1

2 2

3 3 3 3 3

2 2 2 2 2

4 4 4 4 4

4 4 4 4 4

7 8 5 5 6

3 3 4 6 3

2 2 2 2 2

3 3 3 3 3

6 7 7 7 5

19 21 15 20 21

66 70 61 68 65

1 1

2 2

2 2

4 4

3 3

6 6

5 5

2 2

3 3

5 4

19 16

63 59

1 1

— —

2 1 2 3

2 2 2 2

4 4 4 4

4 4 3 4

5 7 5 5

4 1 5 3

1 1 1 1

3 3 3 3

7 5 6 4

15 18 15 18

59 58 57 58

—

2 2

2 1

4 3

2 2

5 4

2 3

1 1

3 2

6 3

12 13

49 45

1 1 2 2 2

2 1 2 1 2

3 3 3 3 3

1 2 2 2 2

3 5 5 6 2

2 1 1

1 1 1 1 1

2 2 2 2 2

2 2 4 2 3

13 9 11 13 11

40 37 43 42 43

— — — —

—

—

—

— 5

4 75

1 491

talet biträden i kansliskrivargraden och därunder ökas med 44. Bruttoökningen är 85, därav 24 från länsarbetsnämnderna, 52 från länsbostadsnämnderna och 3 från lappfogdeorganisationen ävensom 5 på grund av

536 Plan över viss föreslagen

Län Lönegrad

för landskansl] och landskontor gemensam personal.

Förste expeditionsvakt

Kanslibiträde

Hxpeditionsvakt

Ca 11

Ca 11

Ca 9

Stockholms Malmöhus Göteborgs och Bohus Alvsborgs Västernorrlands. . . Östergötlands Kristianstads Värmlands Kopparbergs Gävleborgs Västerbottens Norrbottens Jönköpings Kalmar Södermanlands . . . Skaraborgs Örebro Jämtlands Uppsala Kronobergs Blekinge Hallands Västmanlands . . . . Gotlands

Summa

3 2

Summa Nuvarande organisation

24 Telefonist

Cf 7-Ce 9 3 3 1 2 1 2 2 2 1 1 2 1 1 2 2 1 1 1 1 2 1 1 1 1

Cf 4-Ce 8 2

1 1 1

9 8 7 8 4 (i 6 6 4 5 6 4 4 6 (i 1 t; 4 5 (i 4 5 5 5

— 1 2 1 1 1 1

— 1 2

— 1 1 1 1 2

— 1 1

—

(19)

minskning av antalet landskanslister (Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län) samt 1 (Gotlands län) som motsvarighet till ökningen av viss högre personal i vissa andra län (se sid. 507). Från detta bruttotillskott har dragits 41 befattningar, vilka tillförts landskontoren med anledning av alt hela länsstyrelsens kassarörelse skall förläggas dit. För detta ändamål ha beräknats 2 biträden i ettvart av 18 län (grupperna 1—III) och 1 i ettvart av 5 län (grupp IV). Vissa hos länsnykterhetsnämnderna nu anställda biträden i reglerad befordringsgång synas jämväl böra överföras till vederbörande länsstyrelser. Utredningen har dock icke ansett att dessa biträden redan nu böra föras inom ramen. En viss erfarenhet av behovet torde först böra avvaktas. På landskontoren har den nuvarande personalredovisningen i nedan intagna plan bibehållits oförändrad på så sätt att personalen på taxeringssektionen redovisats skild från personalen på landskontoret i övrigt. Att denna åtskillnad från början varit påkallad med hänsyn till de nya taxeringsavdelningarnas särskilda ställning är klart, men denna ställning torde nu få anses så konsoliderad, att hinder ej bör möta mot att införa en smi-

537 digare personalredovisning. Såsom fasta befattningar på taxeringssektionerna torde sålunda i fortsättningen böra redovisas allenast taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent samt taxeringsrevisor. 1 övrigt torde länsstyrelserna själva böra i viss utsträckning få placera personalen efter lämplighet och med hänsyn till önskvärdheten av allsidig utbildning. Utredningens förslag till personalplaner torde därför i detta avseende böra betraktas som typexempel. Vissa spörsmål rörande kompetensfrågorna, som på grund härav aktualiseras, behandlas närmare i kap. 25. I förenämnda planer ha de ordinarie taxeringsintendenterna upptagits till oförändrat antal, medan 5 biträdande taxeringsintendenter äro nya. Övriga sektionschefer ha upptagits till ett antal av 47 mot nu 51 länsassessorer. Mot denna minskning svara 4 nyinrättade befattningar som förste byråsekreterare i Ca 29. På grund av överflyttningen av vissa ärenden från landskontor till landskansli minskas antalet amanuenser (och e. o. byråsekreterare) jämfört ined antalet icke-ordinarie länsbokhållare med 1 på etlvart av landskontoren i Stockholm, Malmö och Göteborg. Antalet ordinarie landskontorister är oförändrat 116, men av dessa avses 23 skola placeras i 24 lönegraden medan återstoden kvarstår i 21 lönegraden. Antalet icke-ordinarie landskontoristbefattningar (vid taxeringssektionen) ökas med 42 genom omvandling av taxeringskontrollanttjänslerna. Kansliskrivarna ökas från 24 till 27, kontoristerna från 24 till 45 och kanslibiträdena från 51 till 72. Antalet biträdesbefattningar i 15 och lägre lönegrader ökas totalt med 41 enligt vad i fråga om landskanslierna anförts. I övrigt inträda icke några förändringar i personalbeståndet på landskontoren. Som gemensam personal redovisas dels vissa i nu gällande personalplan som gemensamma upptagna icke-ordinarie befattningshavare och dels vissa ordinarie befattningshavare. Utredningen har förut angivit skälen till att den i första hand för landshövdingens sekreterare avsedda befattningen som kanslibiträde redovisas gemensamt. Skäl av samma art gälla beträffande telefonistpersonalen. Enligt utredningens mening bör dylik personal fortsättningsvis redovisas som gemensam personal även då den är ordinarie. En sådan anordning torde underlätta jämförelserna vid beräkningar av anslag till tillfällig personal. Här må emellertid framhållas, att i utredningens förslag till personalplan för gemensam personal allenast äro upptagna de icke-ordinarie telefonisterna. De ordinarie telefonisterna, som ingå i den i övriga personalplaner redovisade personalen, böra därför genom länsstyrelsernas försorg anmälas till överföring till planen över den gemensamma personalen. F. Övergången till den nya organisationen Under en övergångstid kominer personalbeståndet å vissa länsstyrelser att något översliga vad som enligt utredningens förslag till typorganisation

538 skulle komma att erfordras. Utredningen erinrar även om att för närvarande vissa landskanslister och landskontorister äro uppförda å övergångsstat. Några i gällande personalförteckning uppförda biträdesbefattningar hållas jämlikt kungl. brev den 13 september 1946 till följd därav vakanta, dock icke till samma antal som de å övergångsstat uppförda tjänstemännen. De befattningshavare, vilkas tjänster föreslås till indragning och vilka icke omedelbart kunna beredas anställning inom landsstaten eller annorstädes, få under en övergångstid upptagas i länsstyrelsernas personalplaner i avvaktan på att annan anställning kan beredas dem. Samtidigt bör motsvarande vakanssättning ske av jämförliga eller lägre befattningar. Vissa av assistenterna å länsarbetsnämndernas kanslier kunna måhända med hänsyn, till sin utbildning icke tänkas fortsätta inom arbetsförmedlingskarriären. I första hand torde därför beträffande dessa liksom ifråga om länsbostadsnämndernas kassörer böra undersökas, i vad mån anställning inom personalplanernas ram kan beredas dem å landskansli eller landskontor. En central clearing kan härvid komma att visa sig lämplig. Länsarbetsnämndernas redogörare (i Ca 11) liksom de fåtaliga kanslibiträdena vid länsbostadsnämnderna torde så småningom kunna inplaceras i typorganisationens personalplaner. Även härvidlag böra befattningar på såväl landkansli som landskontor ifrågakomma liksom också ev. befattningar inom andra länsorgan. Det torde kunna antagas att vissa länsassessorer eller ordinarie länsnotarier icke vinna befordran till sektionschefer. Länsassessorer, som icke placeras som sektionschefer, böra föras på övergångsstat. I allmänhet bör en därigenom uppkommande ökning av personalen i de högre graderna kompenseras genom vakanssättning av närmast lägre befattning, som blir ledig, eller genom motsvarande minskning av amanuenspersonalen. Denna fråga torde från fall till fall böra prövas av Kungl. Maj :t. G.

Tjänstetitlar

Benämningarna å vissa av länsstyrelsernas befattningshavare ha tidigare varit under debatt. Sålunda har gjorts gällande att titeln landskamrerare ej gåve riktigt uttryck för vederbörandes tjänsteställning och uppgifter och dessutom lätt kunde sammanblandas med andra tjänstetitlar. Ungefär motsvarande resonemang har förts i fråga om titeln länsbokhållare. Bland andra tjänstetitlar, som kanske icke kunna sägas ge ett fullt adekvat uttryck för vederbörandes arbetsuppgifter, kan nämnas titeln taxeringsinspektör. Enligt utredningens mening bör man sträva efter å ena sidan att befattningshavare med någorlunda jämförbara uppgifter och ställning benämnas lika och å andra sidan att befattningshavare med mera speciella uppgifter

539 erhålla en tydligt utmärkande benämning. I den mån detta låter sig förena med ett angivande av att vederbörande är knuten till länsförvaltningen är det önskvärt att så sker. Det må även framhållas att i vissa fall utredningens ställningstagande beträffande kompetensvillkoren torde ha betydelse ifråga om tjänstetitlarna. Sålunda blir på landskanslierna juridisk kompetens direkt föreskriven endast beträffande ett fåtal befattningar. De mera juristbetonade titlarna länsassessor och länsnotarie få anses mindre adekvata och torde i fortsättningen icke lämpligen böra användas. Vad först angår de befattningar, vilka enligt utredningens förslag skola knytas till länsstyrelserna i samband med inordnandet av länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd i länsstyrelsen, torde titlarna länsarbetsdirektör och länsbostadsdirektör böra bibehållas. Länsarbetsnämndens övriga befattningshavare torde böra benämnas (förste) byråinspektör respektive (förste) byråassistent och länsbostadsnämndens ingenjör i Ce 27 förste byråingenjör. Beträffande länsstyrelsens avdelningschefer, landssekreteraren och landskamreraren, ha förslag framförts att båda skulle benämnas lantråd, länsråd eller landsråd. Enligt vad landssekreterarnas förening under hand meddelat utredningen förefinnes från deras sida för närvarande intet önskemål om en förändring av titeln. Landskamrerarna däremot synas vara mera benägna att förorda en förändring men från deras håll har upplysts, att de icke kunnat enas om något förslag. Ur vissa synpunkter skulle en och samma benämning av båda avdelningarnas chefer vara önskvärd i det att på så sätt tydligare skulle framhävas samhörigheten och likställdheten mellan de båda avdelningarna. Genom användande av en ny tjänstetitel skulle också befattningarnas förändrade karaktär understrykas. Å andra sidan har den nuvarande ordningen med skilda titlar också sina fördelar, då därigenom kontakterna med rätta vederbörande inom länsstyrelsen i någon mån kunna underlättas. Utredningen finner för egen del tillräckliga skäl ej föreligga att framlägga förslag till förändring av avdelningschefernas tjänstetitlar. Av sektionscheferna torde — förutom länsarbetsdirektören — taxeringsintendenten och civilförsvarsdirektören böra bibehållas vid nuvarande titlar, övriga sektionschefer torde böra benämnas byråchef respektive byrådirektör alltefter lönegradsplaceringen. Tjänstetiteln taxeringsrevisor bör bibehållas. Innehavarna av de nuvarande befattningarna som länsnotarie, länsbokhållare, taxeringsinspektör och taxeringsassistent böra benämnas byråsekreterare respektive förste byråsekreterare, med iakttagande dock av att de i förekommande fall före slutgraden i den reglerade befordringsgången benämnas amanuenser. Vad angår landskanslister cch landskontorister kan utredningen icke tillstyrka en ifrågasatt förändring av tjänstetiteln till länsassistent. 35—016428

540 H.

Vikariatsförordnanden

m.

m.

För att motverka behovet av partiella ledigheter, särskilt för avdelningscheferna, infördes i samband med 1937 års omorganisation den ordningen att olika arbetsuppgifter då så erfordrades skulle delegeras från högre till lägre befattningshavare. Med den förändrade ställning, som avdelningscheferna enligt utredningens förslag skulle komma att intaga, torde det i fortsättningen vara uteslutet att avdelningscheferna annat än undantagsvis skulle kunna begagna sig av partiell ledighet, om de överhuvud skola kunna fylla sin samordnande och ledande uppgift. Här bortses då från sådana partiella förfall, som uppkomma genom avdelningschefernas deltagande i sammanträden eller yttre förrättningar el. dyl. Ett undantag från regeln att partiella ledigheter ej böra förekomma k a n sägas föreligga beträffande landskamrerarna ävensom beträffande vissa andra landskontorstjänstemän när det gäller prövningsnämnds- och taxeringsarbetet i övrigt. Utredningen har icke anledning föreslå någon ändring av vad som i detta avseende gäller enligt ett kungl. brev den 1 september 1944. Då avdelningschef mera tillfälligt är förhindrad att fullgöra vissa göromål, bör vikarie i allmänhet ej förordnas. I enlighet med vad förut anförts bör det ankomma på viss tjänsteman på vardera avdelningen att i sådana fall i avdelningschefens ställe med bestridande av egen tjänst handlägga jämväl sådana till avdelningschefens handläggning eljest hörande löpande göromål, som icke tåla uppskov. Detta bör emellertid icke betraktas som något vikariat utan som en delegation in casu av vissa typer av göromål. Då avdelningschef är helt förhindrad att förrätta sin tjänst bör vikarie förordnas. Även inom sektionerna bör i möjligaste mån motsvarande ordning gälla. Vid tillfälliga partiella förhinder för sektionschefen böra hans uppgifter i erforderlig mån fullgöras av hans närmaste man eller den som länsstyrelsen eljest förordnat därtill. Detsamma bör gälla med avseende på vissa andra befattningshavare vid sektionerna, vilka i särskilda avseenden intaga en med sektionschef jämförlig ställning, nämligen länsbostadsdirektören och trafikföredraganden. Såväl beträffande sektionschefer som övriga här nämnda befattningshavare kan man liksom beträffande avdelningscheferna i nu avsedda fall tala om delegation av vissa arbetsuppgifter. Emellertid ligger det vikt uppå att denna anordning med delegation av vissa uppgifter användes med stor försiktighet och endast på sådant sätt att den, från vilken delegation sker, icke frånträder möjligheten att ha det hela fortlöpande under kontroll. Kravet på kontinuitet får icke eftersättas. Vid långvariga partiella förfall för sektionscheferna och de nämnda, därmed jämförliga befattningshavarna kunna vikarier böra förordnas. Vikarier böra förordnas vid fullständigt förfall, även om detta blott är kortvarigt.

541 I regel bör man därvid i första hand anlita inom vederbörande sektion tjänstgörande personal, även om detta skulle innebära att någon med högre tjänstegrad på annan sektion förbigås. För andra föredragande än de här nämnda böra vid partiella förfall vikarier icke förordnas, utan en tillfällig omfördelning av föredragningsskyldigheten bör i stället äga rum. Även då det gäller kortare fullständigt förfall — en eller annan vecka — bör i regel vikarie förordnas allenast såvitt vederbörande har särskilda uppgifter som ersättare för sektionschef el. dyl. eller om med befattningen kan vara förenat redogöraransvar. För föredragande, som icke har särskilda uppgifter utöver föredragningen, bör i allmänhet vikarie vid korta förfall icke förordnas. I dylika fall böra föredragningsuppgifterna enligt i arbetsordningen eller från fall till fall givna regler övertagas av lägre befattningshavare eller uppdelas på högre och lägre befattningshavare. Stundom torde man icke kunna undgå att låta vissa göromål temporärt handhas av något mera kvalificerad personal än som med hänsyn till göromålens art kanske är strängt nödvändigt. Det är icke möjligt att förse varje länsstyrelse med så omfattande personal i alla grader, att uppgifterna vid förfall alltid kunna flyttas nedåt. Nu angivna regler böra även gälla vid förfall, partiella eller andra, för den övriga personalen. Vikarier böra sålunda vid kortare ledighet i regel förordnas endast för personal med särskilda ledningsuppgifter o. dyl. I första hand ifrågakomma här de olika sektionernas arbetsledare. I vissa fall kunna emellertid vikarier även böra förordnas för andra befattningshavare med speciella uppgifter, t. ex. såsom föreståndare för bilavdelning eller bilregister m. m. eller såsom kassör. Såsom vikarier för ordinarie landskanslist- och landskontoristpersonal bör i första hand anlitas personal i lägre lönegrader inom karriären. Det bör dock även kunna ifrågakomma att anlita personal i kansliskrivar- eller kontoristgraden eller, om alldeles särskilda skäl äro för handen, även personal i lägre grad. Slutligen bör framhållas att vid förfall av längre varaktighet vikarier böra kunna förordnas även för sådan personal, beträffande vilken eljest enligt vad ovan sagts vikarier icke böra förordnas. Det må framhållas, att förutsättning för att vikariatsförordnande skall kunna meddelas är att vikarien dels i förekommande fall besitter erforderlig formell kompetens och dels bestrider de göromål, som äro förenade med den med vikariatet avsedda befattningen (jfr även 31 § statens allmänna avlöningsreglemente och 18 § tilläggsbestämmelserna till samma reglemente). De regler för vikariatsförordnanden, som enligt utredningens mening böra tillämpas vid den nya organisationen, innebära inga väsentliga avvikelser från de riktlinjer, som i en skrivelse den 31 augusti 1945 av chefen för socialdepartementet angivits skola tillämpas vid länsstvrelserna. I stort

542 sett föreligger ingen annan skillnad än den — av förskjutningen i vissa föredragandes tidigare något mera självständiga ställning betingade — att förordnande av vikarier för föredragande utan andra uppgifter än föredragning böra ske i något mindre omfattning än för närvarande. I övrigt anknyter utredningen mer till arbetsuppgifterna medan de av departementschefen angivna riktlinjerna i första hand basera sig på lönegradsplaceringen. Med få undantag gäller väl emellertid att befattningshavare ovanför reglerad befordringsgång eller de lägre biträdesgraderna (Ca 11 och Ca 8) i regel äro betrodda med sådana särskilda uppgifter, som motivera förordnande av vikarie.

KAPITEL

25 Kompetensfrågor och rekrytering I. GÄLLANDE ORDNING M. M. Enligt kungörelsen den 12 maj 1865 (nr 32) angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar med däri genom kungörelserna den 14 december 1917 (nr 904), den 19 november 1937 (nr 905), den 31 december 1943 (nr 951) och den 19 maj 1944 (nr 247) företagna ändringar gäller såsom villkor för behörighet att erhålla befattning såsom landssekreterare, länsassessor å landskansli eller länsnotarie att ha avlagt examen medförande behörighet till domarbefattning (juris kandidat- eller högre juridisk examen). Villkor för att erhålla befattning som landskamrerare, taxeringsintendent, länsassessor å landskontor, länsbokhållare eller taxeringsinspektör är avlagd sådan examen som nyss nämnts eller statsvetenskaplig-juridisk examen. Befattning som taxeringsintendent eller taxeringsinspektör k a n dock erhållas jämväl av den, som avlagt examen vid handelshögskola. För behörighet att erhålla befattning som taxeringsrevisor eller taxeringsassistent fordras att ha avlagt examen vid handelshögskola. För andra än de här nämnda befattningshavarna finnas inga särskilda behörighetskrav uppställda. Frågan om kompetenskraven för länsstyrelsepersonalen behandlades av 1935 års länsstyrelseutredning och det var på förslag av denna utredning som den statsvetenskaplig-juridiska examen likställdes med juris kandidatexamen beträffande landskontorstjänsterna. Sistnämnda utredning anförde beträffande spörsmålet, vilka kompetenskrav som borde uppställas för länsstyrelsetjänstemän i allmänhet, bland annat följande. Den brokiga mångfalden av länsstyrelsernas arbetsuppgifter, berörande förvaltningsproblem och rättsliga spörsmål på snart sagt alla områden av samhällslivet,

543 krävde med nödvändighet särskilt hos föredragandena icke blott insikter i rättskunskap utan även och i lika hög grad förtrogenhet med sådana ämnen, som hade avseende på samhällets politiska, sociala och ekonomiska struktur (statskunskap, nationalekonomi o. s. v.). Icke utan skäl hade det länge ansetts, att juris kandidatexamen, som närmast vore avsedd för utbildning till domare- och advokatyrket, hade en allför ensidig juridisk inriktning för den administrativa banan och icke nöjaktigt tillgodosåge kravet på insikter i de statsvetenskapliga ämnen, som vore av särskilt värde för förvaltningstjänstemän i allmänhet och icke minst för befattningshavarna vid landsstaten. Sedan 1935 års länsstyrelseutredning härefter redogjort för den år 1935 tillkomna stadgan angående statsvetenskaplig examen, framhöll utredningen att de mera djupgående insikter i allmän samhällskunskap, som studierna för den statsvetenskaplig-juridiska examen vore avsedda att bibringa, måste vara av synnerligen stort värde för landsstatstjänsten i allmänhet och särskilt för de befattningar vid länsstyrelserna, med vilka vore förenad föredragningsskyldighet. Härefter anförde nämnda utredning följande. Utredningen ville erinra om remissväsendet, som gjorde det nödvändigt för länsstyrelserna att taga ställning till ekonomiska, finansiella och sociala spörsmål av vitt skilda slag — spörsmål, vilka ofta vore av sådan beskaffenhet, att de icke utan grundliga teoretiska insikter kunde göras till föremål för en fruktbar diskussion. Då den övervägande delen av remisserna handlades å landskansliet, skulle det ur denna synpunkt vara av särskild betydelse att föredragandena å landskansliet erhållit den teoretiska utbildning, som den statsvetenskapliga examen vore avsedd att garantera. Även för handläggningen av andra ämnesgrupper å landskansliet skulle fördjupade insikter i statsvetenskapliga ämnen otvivelaktigt vara till stor fördel. Detta allt oaktat syntes den statsvetenskapligjuridiska examen i dess dåvarande form icke kunna ersätta juris kandidatexamen som kompetens för landskansliets föredragande. Å landskansliet handlades bl. a. exekutiva ärenden. Härtill komme landskansliets befattning med en mångfald näringslivet berörande frågor. Handläggningen av hithörande ärenden måste anses kräva en grundligare allmän-juridisk skolning och framför allt större insikter i exekutivrätt och speciell privaträtt än som stode att ernå genom statsvetenskaplig-juridisk examen. På grund härav kunde utredningen icke förorda, att denna examen i kompetenshänseende jämställdes med juris kandidatexamen för föredragandebefattningarna å landskansliet. 1935 års länsstyrelseutredning behandlade jämväl frågan om den praktiska utbildningen för aspiranter till länsstyrelsens föredragandetjänster och framhöll därvid att detta spörsmål, vad anginge personal med högre tjänsteställning, kunde anses ha betydligt större räckvidd och i viss mån vara aktuellt för hela statsförvaltningen. Nämnda utredning anförde vidare följande. Liksom flertalet befattningar inom den centrala administrationen hade föredragandetjänsterna vid länsstyrelserna dittills huvudsakligen rekryterats bland personer, vilka efter avlagd juridisk examen fullgjort s. k. tingstjänstgöring. Om-

544 fattningen av denna tjänstgöring hade varit växlande men i allmänhet uppgått till närmare tre år efter avlagd examen. Om värdet även för länsstyrelsetjänsterna, speciellt å landskansliet, av denna praktiska utbildning torde knappast råda delade meningar, även om det måste antagas, att samma tid rationellt utnyttjad för praktisk tjänstgöring vid vederbörande verk, i många fall skulle visat sig minst lika värdefull ur utbildningssynpunkt. De på senare tid genomförda förändringarna i domareutbiklningen, innebärande bl. a. att självständiga förordnanden som domare icke kunde i samma omfattning som tidigare erhållas utan mellankommande långvarig tjänstgöring i hovrätten, finge anses i viss mån ha förminskat värdet av tingstjänstgöringen och även ha fört med sig, att lämpliga aspiranter för de administrativa befattningarna icke i samma utsträckning som hittills bleve att tillgå bland tingsjuristerna. Härtill komme, att tingsutbildningen icke stode öppen för den, som avlagt statsvetenskaplig-juridisk examen. Dessa omständigheter i förening syntes göra det önskvärt, att frågan om en praktisk utbildning inom själva förvaltningen av aspiranter på administrativa tjänster upptoges till närmare övervägande. I ett av socialutbildningssakkunniga den 30 mars 1946 avgivet betänkande rörande statsvetenskapliga examina m. m. (SOU 1946: 30) föreslogs, bland annat, inrättande av en ny examensform, juridisk-politisk kandidatexamen, som var avsedd att ersätta den statsvetenskaplig-juridiska examen. De sakkunniga förklarade att med hänsyn till sitt relativt betydande inslag av juridik syntes juridisk-politisk kandidatexamen böra ge kompetens till bl. a. tjänster vid landskanslierna. Vidare borde för behörighet till befattningar inom landsstaten krävas praktisk tjänstgöring av olika utformning. För juris kandidater borde sålunda fordras tingsmeritering eller särskild praktikanttjänstgöring. För dem, som avlagt juridisk-politisk examen eller — under en övergångstid — statsvetenskaplig-juridisk examen, borde också krävas praktikanttjänstgöring. De sakkunniga förordade att den sålunda föreslagna obligatoriska förvaltningspraktiken skulle omfatta en sammanlagd tid av två år, fördelad med i regel åtta månader på länsstyrelsetjänstgöring, åtta månader på tjänstgöring vid centralt verk och statsdepartement samt återstående åtta månader på tjänstgöring i kommunal förvaltning. Utöver tingsmeritering eller praktikanttjänstgöring borde någon särskild aspiranttjänstgöring icke krävas för erhållande av anställning vid länsstyrelse. I avgivna yttranden över de sakkunnigas förslag avstyrkte elva länsstyrelser förslaget i vad det avsåg ändrade kompetensregler för högre befattningshavare å landskanslierna. Övriga länsstyrelser intogo i denna del en mer eller mindre tveksam ställning. Ett flertal av dem menade att åtminstone vissa befattningar måste förbehållas personer, som avlagt juris kandidatexamen. Åtta länsstyrelser tillstyrkte i stort sett förslaget i här förevarande del med allenast mindre erinringar, såsom t. ex. att viss tids domstolstjänstgöring borde ingå i praktikanttjänstgöringen. Jämlikt 12 § instruktionen den 29 mars 1946 (nr 121) för häradsskrivarna fordras för behörighet att erhålla häradsskrivartjänst bland annat

545 att ha undergått särskild teoretisk utbildning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. I den proposition (382/1945), på grundval av vilken riksdagen (skrivelse 605/1945) fattade beslut angående den nya uppbördsorganisationen, anförde chefen för socialdepartementet, bland annat, att med hänsyn till arten och omfattningen av de uppgifter, som i samband med det föreslagna uppbördsförfarandet ålades häradsskrivarna, dessa borde äga vissa kvalifikationer av dels teoretisk och dels praktisk natur. Vad anginge den teoretiska utbildningen borde icke det tidigare gällande kravet på studentexamen såsom kompetensvillkor för erhållande av häradsskrivartjänst upprätthållas. Studentexamen kunde visserligen vara lämplig såsom förberedande utbildning, men examen från socialinstitut eller handelsgymnasium syntes vara att föredraga framför studentexamen. Däremot borde erfordras, att vederbörande genomgått en kurs med undervisning i ämnena finansrätt (med ingående behandling av folkbokförings-, skatte-, taxerings- och uppbördsförfattningar), förvaltningsrätt (särskilt sociallagstiftningen), privaträtt, processrätt (dess huvudgrunder) samt bokföring. Ifrågavarande kurs syntes böra omfatta en tid av högst två år. Det borde icke krävas, förklarade departementschefen, att person, som avlagt juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen, skulle genomgå kursen ifråga; sådan person borde dock styrka sig äga kunskap i bokföring. Med kursen borde i kompetenshänseende likställas distriktsåklagarexamen eller kansliexamen, kompletterad i den utsträckning som kunde anses erforderlig. Någon sålunda avsedd kurs har ännu icke anordnats. Däremot ha kortare utbildningskurser på cirka tre månader anordnats för vissa landskontorister, som avse att i sinom tid söka sig till häradsskrivarbanan. Undervisningen omfattar i huvudsak skatte- och uppbördsväsendet samt bokföring. Frågan om fastställande av mera definitiva former för utbildningen är fortfarande föremål för överväganden. Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 januari 1949 har chefen för ecklesiastikdepartementet numera tillkallat särskilda sakkunniga för utredning om de juridiska och statsvetenskaptiga examina samt i samband därmed stående utbildningsfrågor. I direktiven för de sakkunniga anfördes, bland annat, att kursfordringarna icke syntes tillräckligt anpassade efter det praktiska livets behov. Utbildningen vore enligt vissa uppfattningar alltför ensidigt inriktad på domare- och advokatkarriären. — — — En anmärkning, som framförts med stor tyngd, vore att de juridiska studierna icke förmedlade tillräckliga insikter i samhällslivets ekonomiska och sociala problem samt att nya områden, främst socialrätten, hade alltför liten plats på undervisningsschemat. Från och med den 15 juni 1944 äger central antagning av aspiranter å föiedragandetjänsterna i länsstyrelserna rum. Jämlikt kungörelsen den

546 19 maj 1944 (nr 246) om antagande av aspiranter å länsnotarie-, länsbokhållar- och taxeringsassistenttjänster m. m. skall för antagande av dylika aspiranter och för prövning av aspirants lämplighet för sådan tjänst finnas en för hela riket gemensam antagningsnämnd, vars ordförande och ledamöter förordnas av Kungl. Maj :t. Av ledamöterna skall en vara landssekreterare och en landskamrerare. Länsstyrelserna skola till nämnden anmäla uppkommande behov av aspiranter. Nämnden uppsätter därvid på förslag fyra sökande, därest så många finnas anmälda, varefter länsstyrelsen antager en av de föreslagna till aspirant. Provtjänstgöring skall fullgöras av aspirant, under tillhopa ett år av aspirant å länsnotarie- eller länsbokhållartjänst och under sex månader av aspirant å taxeringsassistenttjänst. Efter avslutad provtjänstgöring prövas aspirantens behörighet till vederbörande tjänst av antagningsnämnden. II. A.

UTREDNINGEN

Allmänna

synpunkter

De problem, som vid tiden för 1935 års länsstyrelseutredning i förevarande avseenden voro aktuella särskilt beträffande föredragandetjänsterna å landskanslierna, ha genom den senare utvecklingen ytterligare skärpts. Den utökning och differentiering av dessa befattningar, som utredningens organisationsförslag innebär, påfordrar också en revidering av gällande bestämmelser på området. Åtskilliga av dessa befattningar avses att överflyttas från andra, tämligen nyinrättade länsorgan. I överensstämmelse med en alltmera utbredd praxis ha vid inrättandet av dessa befattningar några särskilda kompetenskrav i allmänhet icke uppställts. Av 1935 års länsstyrelseutredning vitsordades behovet för länsstyrelsernas del av befattningshavare med insikter icke blott i rättskunskap utan även i sådana ämnen som statskunskap och nationalekonomi m. m. Nämnda utredning framhöll särskilt remissväsendet som ett område där detta behov gjorde sig starkt kännbart. De sålunda anförda synpunkterna äga alltfort oförminskad aktualitet, men till dem sälla sig numera även andra. För att länsstyrelsen skall kunna fylla sin med tiden säkerligen alltmer maktpåliggande uppgift som det centrala länsorganet på planeringsväsendets område måste länsstyrelsen tillföras sakkunskap på det samhällsekonomiska området. Även för den initiativverksamhet samt den aktiva och ledande uppgift, som på olika områden bör ankomma på länsstyrelsen, torde ökade insikter i ekonomiska och sociala ämnen böra krävas hos vissa av länsstyrelsens befattningshavare som ett komplement till den juridiska sakkunskapen. Sistnämnda slag av sakkunskap torde alltid komma att i avsevärd omfattning erfordras för handläggningen av många olika slag av ärenden av mer eller mindre utpräglat rättslig karaktär, som ankomma på länsstyrelsen.

547 Ofta göres gällande att juridisk utbildning för förvaltningstjänstemän i allmänhet skulle hos dem skapa en tillräckligt mångsidig grund för att göra dem skickade att handlägga olikartade ärenden av såväl juridisk som annan natur. Från andra håll framhålles att juristutbildningen väsentligen måste anses vara tillrättalagd för domarebanan, där huvuduppgifterna mera äro att lösa uppkomna konflikter än att taga initiativ, leda och administrera. Enligt denna senare uppfattning skulle därför i den nuvarande juristutbildningens inriktning ligga en fara för att de unga jurister, som inträda i förvaltningstjänst, mindre skola se som sin uppgift att spontant och på ett aktivt sätt verka för förvaltningens syften än att fälla avgöranden i formligen anhängiggjorda ärenden. En omläggning av juristutbildningen i syfte att skapa större förståelse för betydelsen av att kunna icke blott lösa problem utan även ställa problem kan emellertid icke i och för sig utgöra en borgen för att den moderna andan i förvaltningen överallt skall tränga igenom. Förmågan av självständigt handlande är ytterst en fråga om den personliga läggningen. Att länsstyrelserna tillföras befattningshavare med annan utbildning än den juridiska kan därför ej i och för sig innebära en garanti för aktivisering av förvaltningsverksamheten. Det synes emellertid obestridligt att med den alltmer komplicerade samhällsverksamheten förvaltningens behov av även andra tjänstemän än jurister blivit större än tidigare. En viss differentiering och specialisering tenderar på så sätt att tränga sig fram. Härav kan emellertid lätt följa att personalbehoven bli större. I den mån man kan skapa en utbildning, som kan tillgodose kraven på större mångsidighet, kan behovet av företrädare för särskilda utbildningsgrenar hållas nere. Att finna en examensform, som med rimlig utbildningstid skulle kunna ge tillräckliga kunskaper i alla med hänsyn till länsstyrelsens verksamhet erforderliga ämnen, torde dock vara omöjligt. Man bör därför räkna med att det alltid måste komma att finnas behov av såväl jurister som befattningshavare med annan utbildning. B.

Avdelningschefer

och föredragande

å

landskanslierna

De med kompetensfrågan beträffande landskansliernas avdelningschefstjänster och vissa högre föredragandetjänster förknippade spörsmålen erbjuda icke oväsentliga svårigheter att lösa. Huvuddelen av de nya arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skulle överflyttas från andra länsorgan till länsstyrelserna, kräva icke någon juridisk kompetens utan fastmera särskild kunnighet på ett visst område jämte allmän administrativ erfarenhet och färdighet. Men även för stora delar av de nuvarande länsstyrelseuppgifterna lärer mindre fordras juridisk kompetens än kunnighet i andra samhällsvetenskapliga, särskilt ekonomiska och sociala ämnen. I åtskilliga till antalet ganska betydande ärenden torde behovet av

548 grundligare teoretisk utbildning över huvud taget vara mindre framträdande. Kännedom om vissa specialförfattningar parad med gott omdöme samt ett visst mått av administrativ rutin böra här räcka. Det är emellertid obestridligt att juridiskt kunnande är oeftergivligt såvitt angår sådana ärendegrupper som exempelvis överexekutorsärendena, de administrativa frihetsberövandena och åtskilliga besvärsmål. Juridiska moment äro emellertid kanske mer än på inånga andra håll i förvaltningen insprängda i många av de ärehdegrupper med vilka länsstyrelsen har att taga befattning. Att utredningen det oaktat håller före att de nuvarande behörighetsreglerna såvitt angår landskansliets föredragande behöva omprövas i vidare utsträckning och ur delvis andra synpunkter än dem, som anlades av 1935 års länsstyrelseutredning, sammanhänger särskilt med den förändring av den statliga förvaltningsverksamhetens innebörd, som skett under senaste ett å två decennier och varigenom behovet av annan sakkunskap vid sidan av den juridiska blivit alltmer framträdande. I allmänhet måste det därför framstå som önskvärt att kunna kombinera det inom länsstyrelsen erforderliga måttet av juridiskt kunnande med sakkunskap inom vissa andra samhällsvetenskapliga områden. I någon mån tillgodoser den statsvetenskaplig-juridiska examen detta önskemål. 1948 års länsstyrelseutredning är dock i likhet med 1935 års utredning av den uppfattningen, att denna examen icke för alla inom landskansliet förekommande ärendegrupper ger det erforderliga måttet av juridisk sakkunskap. Till skillnad från sistnämnda utredning håller dock 1948 års länsstyrelseutredning före att behovet av annan sakkunskap icke minst inom landskansliet gör det nödvändigt att där bereda plats för representanter för andra områden än det juridiska. Utvecklingen har framtvingat detta krav och på längre sikt sett är det ett oeftergivligt villkor att detta krav tillgodoses. Med nuvarande ordning är det emellertid mera sällan möjligt att vid rekryteringen tillgodose sådana krav. Ingen av de nuvarande examensformerna synes ha en ämneskombination av i detta sammanhang önskvärt slag, utan flera examina med förlängd studietid som följd skulle erfordras för att åstadkomma en sådan kombination. Då emellertid juristutbildningssakkunniga som ett av sina främsta spörsmål synes ha frågan om införande av en examen med för förvaltningen bättre lämpade ämneskombinationer, kan problemet kanske delvis komma att lösas på denna väg. Att konstruera en examen, som kan tillgodose kraven på utbildning inom alla för länsstyrelsens verksamhet betydelsefulla ämnen torde som förut antytts icke vara möjligt. Inom länsstyrelserna torde under överskådlig tid juristerna komina att utgöra den övervägande delen av ifrågavarande kategori befattningshavare, men antalet befattningar synes i regel vara så stort att där mycket väl k u n n a inrymmas representanter för såväl juridiken som andra ämnesom-

549 råden. Det erforderliga samarbetet mellan jurister och andra befattningshavare torde underlättas av den av utredningen föreslagna organisationsformen för länsstyrelserna. Enligt utredningens mening är det emellertid knappast möjligt att beträffande de olika länsstyrelserna närmare precisera vilka examina, som med nuvarande ordning böra meritera för den ena eller andra befattningen. Helt allmänt kan blott sägas att bland befattningshavarna synas böra finnas representanter för sådana ämnesområden som de ekonomiska och sociala samhällsvetenskaperna. Även om alltså examensmeriter på dessa områden böra väga tungt vid rekryteringen till vissa befattningar, medan de juridiska meriterna böra tillerkännas särskild vikt i fråga om andra, så ankommer det dock till sist minst lika mycket på den personliga lämpligheten och dugligheten. Då alltså enligt utredningens mening icke längre de rent juridiska examina ensamma böra utgöra behörighetsvillkor för tillträde till föredragandebefattningarna inom landskanslierna samt det å ena sidan knappast är möjligt att precisera, vilka andra examina som därjämte böra ifrågakomma, och å andra sidan de personliga kvalifikationerna måste tillmätas största betydelse, har utredningen kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste utvägen vore att avskaffa de formella behörighetskraven beträffande i vart fall sådana föredragandebefattningar å landskanslierna, av vilkas innehavare icke bör fordras juridisk kompetens. Som utredningen tidigare anfört förekomma på vissa områden ej sällan ganska kvalificerade juridiska bedömanden och i detta sammanhang uppstår särskilt frågan om kompetenskraven beträffande landssekreteraretjänsterna. Dessa kompetenskrav få med den av utredningen föreslagna förändringen i avdelningschefernas ställning en annan och i viss mån större betydelse än för närvarande, då deras föredragningsuppgifter nu äro väl så markerade som chefsuppgifterna. Visserligen kan i den nya organisationen på inånga områden den juridiska expertisen utan olägenhet presteras av exempelvis en sektionschef, men i många fall måste en mer auktoritativ granskning kunna sättas in. Vissa sektionschefer komma i inånga fall icke att vara jurister. Flera av länsstyrelsens experter äro icke underställda någon sektionschef. Där granskningen förutsätter en grundlig allmän administrativ kunnighet bör den alltid ankomma på avdelningschefen eller möjligen hans ställföreträdare. Vad särskilt landssekreteraren angår måste förutsättas att han i alla större och mera komplicerade ärenden skall utöva granskning ur rättsliga och formella synpunkter. Även om granskningen ur allmänt administrativa synpunkter icke förutsätter juridisk kompetens, fordras sådan i vart fall beträffande de rättsliga synpunkterna. Utredningen vill här särskilt framhålla de administrativa frihetsberövandena. Mot de sålunda anförda, i och för sig starka skälen för att bibehålla det nuvarande formella kompetenskravet beträffande landssekreterartjänsterna kunna emellertid ställas synpunkter, som tala i annan riktning. För full-

550 görande av vad utredningen betecknat som överdirektörsuppgifter, d. v. s. uppgifter som landshövdingens ställföreträdare beträffande ärenden inom landskansliets område, behöva landssekreterarna icke ha juridisk kompetens. Det kan vidare med samma rätt som när det gäller föredragandena lnävdas, att också landssekreterarna böra ha den förtrogenhet med samhällsekonomiska och sociala problem, som en särskild utbildning förmår ge. Om allenast juristerna i länsstyrelsekarriären kunna uppnå avdelningschefstjänst, måste detta inverka menligt på rekryteringen av föredragande med annan utbildning. För befattningshavare med speciella meriter och karaktär av experter, vilka icke kunna påräkna befordran inom den vanliga befordringsgången upp till de högsta graderna, bör i regel en särskild med hänsyn härtill avvägd lönesättning tillämpas. Menar man att dylika befattningshavare skola avancera över sådana befattningar, vilkas löneställning fastställts med hänsyn till de vanliga befordringsmöjligheterna, innebär en avstängning frän topptjänsterna en tydlig belastning vid rekryteringen. Vid övervägande av de sålunda anförda synpunkterna har utredningen emellertid funnit att krav på juridisk utbildning beträffande landssekreterarna icke kunna frångås. Vid sådant förhållande och då åtskilliga grupper av ärenden, som i regel kunna väntas bli sektionsärenden, d. v. s. få avgöras av vederbörande sektionschef (eller annan föredragande), exempelvis vissa överexekutorsärenden, även kräva juridisk kompelens hos vederbörande befattningshavare, böra samma krav uppställas åtminstone på den sektionschef, på vilkens sektion de utpräglat juridiska ärendena skola handläggas och som dessutom i första hand avses skola tjänstgöra som landssekreterarens ersättare. Motsvarande krav torde emellertid böra uppställas på ytterligare en befattningshavare, som vid förfall för nämnde sektionschef kan övertaga dennes uppgifter. Utredningen kommer följaktligen till den slutsatsen att krav på avlagd juris kandidatexamen böra uppställas beträffande befattningarna som landssekreterare och som chef för allmänna sektionen på landskansliet samt i fråga om en befattning som byråsekreterare på samma sektion. Särskilt med hänsyn till att landssekreteraren och i vissa fall även den förre av de båda övriga nämnda befattningshavarna i ej ringa utsträckning torde komma att få leda förhandlingar av domstolskaraktär, anser utredningen att krav bör ställas på att landssekreteraren och chefen för landskansliets allmänna sektion även skola ha fullgjort tingstjänstgöring. Sådan tjänstgöring torde även underlätta deras befattning med överexekutorsväsendet. Det är emellertid uppenbart att de sålunda uppställda kraven ä r o minimikrav, då det gäller antalet jurister. Framför allt på de större landskanslierna kan antalet jurister icke begränsas till tre utan måste uppenbarligen vara betydligt större (jfr vidare nedan). Som utredningen tidigare antytt torde det icke vara möjligt att uttöm-

551 mande angiva, vilka andra formella kompetensfordringar i form av avlagda examina som äro önskvärda beträffande befattningarna som chefer för övriga sektioner eller rekryteringstjänsterna till dessa befattningar. Det torde under sådana omständigheter te sig mest rationellt att icke uppställa några formella kompetenskrav överhuvud beträffande andra föredragandebefattningar på landskanslierna än de ovan nämnda juristbefattningarna. Här bortses då från sådana föredragande, som främst ha ställning som länsstyrelsens experter och i fråga om vilka därför speciella kompetenskrav böra gälla, exempelvis länsarkitekt, förste provinsialläkare, landsfogde m. fl. Därest de formella kompetenskraven beträffande viss del av landskansliernas föredragande sålunda avskaffas, varigenom en bredare rekryteringsbas erhålles, blir det emellertid nödvändigt att såväl vid rekryteringen i botten som vid utnämningar till mellangrads- och högre tjänster ständigt tillse att en lämplig sammansättning i kompetensavseende av personalen vid varje enskild länsstyrelse är för handen. Det är ofrånkomligt att härigenom vissa avsteg från eljest gällande befordringsprinciper vid länsstyrelserna få göras. Även antagningsnämnden bör i sin verksamhet söka bidraga till att sammansättningen av de olika länsstyrelsernas personal ur nu angivna synpunkter blir lämplig. I detta avseende vill utredningen för sin del framhålla att exempelvis vid ett landskansli inom grupp III det synes önskvärt att — bortsett från personalen på arbetsmarknadsoch försvarssektionerna samt länsbostadsdirektörens detalj — av övriga föredragande en skall vara socialutbildad och en ha samhällsekonomisk utbildning, medan återstoden eller alltså fyra i regel böra vara jurister. Minimiantalet jurister torde följaktligen, inberäknat landssekreteraren, bli fem. På landskanslierna i grupp IV torde det icke bli möjligt att hålla på kravet att alltid en socialutbildad föredragande (utöver socialkonsulent och socialassistent) skall finnas. Det m å erinras om att på dessa landskanslier enligt utredningens förslag allmänna sektionen och socialsektionen skola sammanslås till en sektion. Vidare böra kraven på särskild utbildning, som här avses, icke drivas så långt, att en duglig jurist, som förvärvat erforderliga praktiska erfarenheter på något av berörda områden och eljest är lämplig, skall stå tillbaka för en annan sökande med de speciella formella meriterna men utan ådagalagd administrativ duglighet. Sistnämnda synpunkt torde få särskild betydelse vid övergången till den nya ordningen. Av 1935 års länsstyrelseutredning berördes jämväl frågan om den praktiska utbildningen av länsstyrelse juristerna. Nämnda utredning ansåg sig böra påkalla en allmän översyn av reglerna för den praktiska utbildningen och föreslog i sitt betänkande att i avbidan på en sådan översyn möjligheterna för temporärt utbyte av tjänstemän mellan central- och lokalförvaltning i större utsträckning skulle komma till stånd. 1935 års länsstyrelseutredning liksom socialutbildningssakkunniga framlade senare vissa förslag i ämnet.

552 Ehuru ett sådant utbyte under senare tid i något större utsträckning än tidigare kommit till stånd, är utbytet dock fortfarande av ganska ringa betydelse. Någon tjänstgöring av centralförvaltningens tjänstemän i lokalförvaltningen torde sålunda allenast på vissa speciella områden ha förekommit i nämnvärd omfattning. Däremot är det icke så ovanligt att lokalförvaltningens tjänstemän längre eller kortare tid ianspråktagas för tjänstgöring inom centralförvallningen. Särskilt har detta skett inom den centrala krisförvaltningen. Här kan emellertid också nämnas att sedan några år vissa yngre landskanslijurister successivt fått tjänstgöra inom inrikesdepartementet 3—5 månader var. Det är enligt utredningens mening över huvud en stor brist inom svensk förvaltning att utbytet mellan central och lokal förvaltning är så ringa. Förståelsen för de speciella problemen och arbetsmetoderna är ej tillfredsställande och förmågan att lägga upp en sak på det ur den andra partens synpunkt lämpligaste sättet ej alltid den bästa. Ett smidigare samarbete skulle säkerligen underlättas av bättre personliga kontakter mellan de olika förvaltningsinstanserna. Frågan om en ökad intensitet i utbytet mellan central och lokal förvaltning sammanhänger emellertid med utformningen av den praktiska förvaltningsutbildningen och i vad mån en sådan bör ersätta tingstjänstgöringen. Den slutliga lösningen av dessa spörsmål är i sin tur beroende av examensfrågornas lösning och länsstyrelseutredningen har därför knappast anledning att gå närmare in på dessa problem, vilka torde böra ses i ett större sammanhang. Vad angår landskansliernas föredragande vill utredningen dock förorda att inom Kungl. Maj:ts kansli överväges en utvidgning av möjligheterna för dessa föredragande att någon tid tjänstgöra inom olika departement. Utom inrikesdepartementet komma härvid främst i fråga social- och kommunikationsdepartementen. Men även vissa centrala ämbetsverk, exempelvis socialstyrelsen, böra kunna komma i betraktande.

C. Avdelningschefer

och föredragande

å

landskontoren

För närvarande gälla beträffande landskontorets allmänna del juris kandidatexamen och statsvetenskaplig-juridisk examen som konkurrerande behörighetsvillkor. I fråga om vissa tjänster å taxeringsavdelningen (taxeringsintendent och taxeringsinspektör) tillkommer som ytterligare konkurrerande kompetenskrav examen vid handelshögskola. För vissa tjänster på sistnämnda avdelning (taxeringsrevisor och taxeringsassistent) är examen vid handelshögskola ensamt kompetensvillkor. Genom dessa bestämmelser torde i stort sett för landskontorens del vara tillfredsställande sörjt för att med nuvarande examensordning olika ämnesområden skola bli representerade. Speciell uppmärksamhet kräver dock frågan om tillgodoseende av taxeringsavdelningarnas behov av både juri-

553 disk och ekonomisk-revisionsteknisk sakkunskap. Medan behovet av sistn ä m n d a sakkunskap för närvarande är säkerställt genom att taxeringsrevisor och taxeringsassistenter skola ha sådan kompetens, kunna taxeringsinspektörer vara antingen jurister eller civilekonomer. Det ligger därför vikt på att vid tjänstetillsättningar ägnas uppmärksamhet åt att den civilekonomiska utbildningen icke blir ensidigt företrädd på den enskilda länsstyrelsens taxeringsavdelning. Om blott detta iakttages synes den saxande befordringsgång, som det nuvarande systemet avser skola tillämpas, innebära en ganska god garanti för att de befattningshavare, bland vilka sektionschefer och sedermera landskamrerare skola utses, fått en grundlig erfarenhet av arbetet såväl på taxeringsavdelningen som på övriga landskontoret. Skilda befordringsgångar för jurister och civilekonomer på taxeringsavdelningarna, varom önskemål från vissa håll framförts, skulle lätt leda till att civilekonomerna utslutande bleve revisionstekniker och att deras utbildning i allmän taxering bleve eftersatt. Då utredningen för sin del utgår från att taxeringsorganisationen i sin helhet kommer att bli föremål för särskild översyn, vill utredningen även av detta skäl icke för närvarande förorda några förändringar i sak på denna punkt. På grund av vad sålunda anförts har utredningen funnit att de nuvarande kompetensreglerna beträffande befattningarna som länsbokhållare samt taxeringsinspektör och taxeringsassistent i huvudsak böra bibehållas. I två avseenden synes dock en förändring önskvärd. För att behovet av befattningshavare med den utbildning, som juris kandidatexamen är avsedd innebära, tydligt skall markeras bör det föreskrivas att minst en förste byråsekreterare eller byråsekreterare vid landskontoret skall ha avlagt sådan examen. Tillträde till amanuensbefattningarna vid taxeringssektionen bör lämnas både jurister och civilekonomer. Utredningen förordar alltså att minst en förste byråsekreterare eller byråsekreterare på landskontoret skall ha avlagt juris kandidatexamen, alt nämnda examen samt statsvetenskaplig-juridisk examen skola vara konkurrerande behörighetsvillkor beträffande säiiilliga övriga förste byråsekreterare- och byråsekreterarebefattningar och alla amanuensbefattningar. Beträffande de av nu nämnda befattningar, som äro knutna till taxeringssektionen, bör som konkurrerande behörighetsvillkor tillkomma examen vid handelshögskola. För befattningarna som taxeringsintendent och biträdande taxeringsintendent böra såsom för närvarande de tre ifrågavarande examina vara konkurrerande behörighetsvillkor. Beträffande befattningarna som taxeringsrevisor bör likaledes det nuvarande kompetenskravet, examen vid handelshögskola, bibehållas, Vad angår befattningarna som sektionschef (byrådirektör) vid allmänt ekonomiska sektionen samt folkbokförings- och uppbördssektionen föreligga med hänsyn till sektionernas arbetsuppgifter icke några egentliga skäl att påfordra andra behörighetsvillkor än som nu gälla för motsvarande

554 befattningar (som länsassessor). Emellertid skall endera av dessa befattningshavare tjänstgöra som landskamrerarens ersättare. Enligt utredningens mening (jfr sid. 517) bör chefen för allmänt ekonomiska saktionen i första hand ifrågakomma för denna uppgift. På honom böra då i kompetensavseende ställas samma krav som på landskamreraren, d. v. s. enligt vad nedan anföres juris kandidatexamen jämte tingsutbildning. Beträffande åter chefen för folkbokförings- och uppbördssektionen synas juris kandidatexamen och statsvetenskaplig-juridisk examen böra gälla som konkurrerande behörighetsvillkor. Vad härefter angår frågan om de formella kompetensvillkoren för landskamrerartjänsterna föreligger med gällande ordning det av utredningen i annat sammanhang — såvitt avsåg landssekreterartjänsterna — som otillfredsställande betecknade förhållandet, att behörighet till de närmast lägre befattningarna (som taxeringsintendent) icke alltid medför behörighet också till den högre befattningen. Anledningen härtill är synbarligen den att man såvitt angår landskamrerarna ansett juridisk utbildning nödvändig därför, att en av landskamrerarnas väsentliga uppgifter är ordförandeskapet i fastighetsprövningsnämnden och länsprövningsnämnden. Prövningsnämndernas karaktär av skattedomstolar och taxeringsprocessens stora betydelse ställa krav på särskild förtrogenhet icke blott med skattejuridiken utan även med de rättsprinciper, som reglera förfarandet vid domstolar i allmänhet. Enligt utredningens mening hade det i och för sig varit motiverat att redan i samband med att landskamrerarna ställdes i spetsen för prövningsnämnderna uppställa krav på att landskamrerarna skulle vara tingsutbildade jurister. Då utredningen anser ett sådant krav starkt sakligt grundat och något skäl att uppskjuta genomförandet av en sådan förändring enligt utredningens mening icke föreligger, förordar utredningen att ifrågavarande kompetensregler beträffande landskamreraretjänsterna nu införas. Frågan om utbyte mellan central och lokal förvaltning synes såvitt angår landskontoren ha en något mera begränsad räckvidd än i fråga om landskanslierna. Även om åtminstone vissa av landskontorens föredragande skulle ha nytta av någon tids tjänstgöring inom exempelvis finans- eller inrikesdepartementet, torde största intresset knyta sig till utbytet mellan kammarrätten och landskontoren. För taxeringsväsendet skulle ett mera allmänt sådant utbyte utan tvivel vara av sådant värde, att detta i och för sig kan åberopas som skäl för ett obligatoriskt utbyte. Ett sådant torde emellertid vara förenat med vissa praktiska svårigheter, och utredningen har därför stannat för att förorda att för närvarande ett mera regelbundet men på frivillighetens grund uppbyggt utbytessystem tillskapas. Utredningen tänker sig att kammarrättens befattningshavare efter cirka tre års tjänstgöring skola beredas tillfälle att ett år tjänstgöra på någon länsstyrelse. Under sin tjänstgöring där bör befattningshavaren få syssla

555 med relativt kvalificerade taxeringsuppgifter och någon tid vikariera på befattning motsvarande nuvarande taxeringsinspektörstjänst. Under denna tjänstgöring bör han om möjligt även få någon tids förordnande som taxeringsintendent eller åtminstone som biträdande taxeringsintendent, i den m å n h a n kan anses därtill lämplig. P å motsvarande sätt böra sådana föredragande på landskontoren, som i cirka tre år handlagt taxeringsfrågor på taxeringsavdelningen eller hos prövningsnämnden, beredas tillfälle att tjänstgöra i kammarrätten. Härvid k u n n a dock endast sådana befattningshavare komma ifråga, som avlagt för tjänstgöring i kammarrätten föreskrivna kunskapsprov. Första tiden i k a m m a r r ä t t e n bör landskontorstjänstemannen få biträda med beredning av ärenden, uppsättande av föredragningspromemorior o. dyl. för att så småningom få egen föredragning. Mot slutet av tjänstgöringen bör han, om han befinnes lämplig, kunna få någon tids adjunktion. E h u r u denna tjänstgöring vid annat verk åtminstone för närvarande icke k a n göras obligatorisk och därför icke kan föreskrivas som villkor för vidarebefordran, torde dock väl vitsordad sådan tjänstgöring böra tillmätas avsevärd vikt i merithänseende. Ifrågavarande tjänstgöring kan väl i viss omfattning äga rum som vikariatstjänstgöring på befintliga befattningar men torde även böra ordnas på annat sätt. I vilken omfattning ersättning — utöver lön å egen befattning — bör tillkomma befattningshavare som sålunda tjänstgör utom sitt verk, torde få avgöras i administrativ ordning. D. Landskanslister

och

landskontorister

För innehavarna av landskanslist- och landskontoristbefattningarna gälla inga formella kompetenskrav. Beträffande landskontoristerna ha emellertid i realiteten de för tillträde till häradsskrivartjänst stadgade kraven på viss särskild utbildning medfört att ett stort antal landskontorister undergått för ändamålet anordnade särskilda utbildningskurser. Erfarenheterna härav ha enligt uppgift varit mycket goda. Åtskilliga av landskanslisterna ha avlagt kansli- eller landsfiskalsexamen enligt tidigare gällande ordning. Med hänsyn såväl till att föredragningsuppgifter i viss omfattning i den nya organisationen regelmässigt skola ankomma på landskanslister och landskontorister som ock till de i viss mån ökade kraven på arbetsledarna, åtminstone på vissa sektioner, i jämförelse med fordringarna på de nuvarande detaljföreståndarna vore det önskvärt att kunna kräva även av landskanslisterna ett visst mått av teoretiskt kunnande. Och för landskontoristerna synes den för häradsskrivarebanan avsedda utbildningen böra kompletteras med någon utbildning även på vissa andra områden än dem som utbildningen nu omfattar. Utredningen förordar därför, att en viss utbildningsverksamhet anordnas. Enligt vad utredningen inhämtat har styrelsen 36—016428

556 för den särskilda häradsskrivareutbildningen nyligen framlagt förslag beträffande utbildningen av landskontorister. Det vore önskvärt att frågan om utbildning för landskanslister kunde prövas i samband med prövningen av det sålunda väckta förslaget. För egen del vill utredningen i saken anföra följande allmänna synpunkter. Enligt gällande bestämmelser (kungl. brev den 30 juni och den 12 december 1947) må befattningshavare, som antagits till extra landskanslist eller extra landskontorist placeras högst i lönegrad Cg 6 och efter ett år högst i lönegrad Cg 9. Befattningshavare, som före antagningen under minst två år innehaft likvärdig anställning hos länsstyrelse eller inom fögderiförvaltningen, må placeras högst i lönegrad Cg 9. Befattningshavare, som under ett år tillhört lönegraden Cg 9, må placeras högst i lönegraden Cg 13. Har befattningshavaren under ett år tillhört sistnämnda lönegrad, må han antagas till extra ordinarie landskanslist eller extra ordinarie landskontorist med placering högst i lönegraden Ce 16. Efter ytterligare ett år må han placeras högst i lönegraden Ce 19. Jämlikt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436) angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst gäller att för icke-ordinarie biträden för skriv- och kontorsgöromål, inberäknat telefonister utom vid telegrafverket, skall tillämpas följande befordringsgång, nämligen lönegrad Cf 4 under ett och ett halvt år och lönegrad Ce 6 under ett år, varefter befordran till lönegrad Ce 8 sker. Utredningen har dels för att befordringsutsikterna för biträdespersonalen skola förbättras och dels för att rekryteringsbasen för landskanslist- och landskontoristkarriären skall breddas närmast tänkt sig, att länsstyrelserna redan tämligen tidigt böra pröva huruvida befattningshavare i biträdeskategorin kunna anses lämpliga som aspiranter i landskanslist- och landskontoristkarriären. För att utröna vederbörandes lämplighet böra länsstyrelserna därvid under erforderlig tid pröva vederbörande på mera kvalificerade uppgifter. Denna prövning bör omfatta i vart fall större delen av landskansliets respektive landskontorets arbetsområden och ha samma karaktär som den, vilken en i landskanslist- resp. landskontoristkarriären direkt intagen aspirant får genomgå. Ifrågavarande provtjänstgöring, varunder vederbörande normalt kvarstår i biträdesbefattningen, skall även tjäna som förutbildning för den teoretiska utbildningen. Enligt utredningens mening bör denna äga rum först sedan aspiranterna förvärvat god praktisk kunskap och en viss rutin inom samtliga förekommande större arbetsområden. Ett par tre års handläggning av uppgifter, som skola ankomma på landskanslist- och landskontoristpersonal, torde böra krävas. Vad härefter angår sättet för utbildningens anordnande torde följande få anföras. Vissa skäl — bland annat erfarenheterna från åklagarutbildningen — kunna tala för att nu ifrågavarande utbildning skall ingå i universitetsutbildningen. Å andra sidan torde här förevarande utbildning icke

557 böra uppläggas efter samma principer som i allmänhet gälla för de akademiska studierna. Det bör här vara fråga om en kortare och mera koncentrerad studieverksamhet, som icke lämpligen kan inordnas inom de akademiska studiernas ram. Införandet av en lägre förvaltningsexamen med en så kort studietid, som det här kan bli fråga om, skulle troligen försvåra undervisningsverksamheten i övrigt och dessutom kunna bidraga till uppkomsten av en »klassindelning» av juris studerandena. Utredningen är därför av den uppfattningen, som därjämte torde styrkas av erfarenheterna från häradsskrivarutbildningen, att den ifrågasatta teoretiska undervisningen bör anordnas separat. Det bör emellertid övervägas om den icke lämpligen skulle kunna kombineras med häradsskrivarutbildningen. Enligt utredningens mening synes den avsedda utbildningen böra organiseras som en särskild kurs, omfattande förslagsvis fem ä sex månader. Under en första del, omfattande cirka två månader, bör undervisningen inriktas på att bibringa kunskap om statsförvaltningens uppbyggnad och vissa elementära förvaltningsrättsliga och allmänjuridiska principer ävensom att lämna en kort översikt av den kommunala förvaltningen. Härefter bör — om det över huvud visar sig möjligt att anordna gemensam utbildning — kursen uppdelas på två linjer, en för landskanslister och en för landskontorister, samt omfatta de författningskomplex med vilka var och en av dessa kategorier huvudsakligen kommer i kontakt. Denna speciella del av utbildningen synes icke böra pågå kortare tid än tre, men helst fyra månader. Utbildningen torde böra bekostas av staten. Därjämte torde deltagarna i utbildningen böra erhålla rese- och traktamentsersättning för resor, oavkortad lön samt därutöver, i fråga om familjeförsörjare, viss särskild ersättning. Frågan om häradsskrivarutbildningens slutliga utformning torde ha avgörande betydelse för uppläggningen av den allmänna utbildningen för landskanslister och landskontorister. Denna fråga har emellertid ännu icke fått sin definitiva lösning. Under sådana omständigheter har utredningen icke ansett möjligt att uppgöra ett detaljerat förslag till ordnande av den allmänna utbildningen. Utredningen förutsätter dock att frågan löses i samband med att planen för häradsskrivarutbildningen slutligen fastställes. Då utredningen härefter återgår till frågan om utbildningens inplacering i tjänstgöringen, är väl först att konstatera att denna fråga icke behöver bereda särskilda svårigheter då det gäller aspiranter ur biträdeskategorin. För dem synes som villkor för antagning till extra landskanslist eller extra landskontorist böra gälla genomgången godkänd utbildning av här angivet slag. Vad härefter de särskilda landskanslist- och landskontoristaspiranterna beträffar är att m ä r k a att deras befordringsgång icke är reglerad såvitt angår aspiranttjänstgöring i egentlig mening. Först i och med antagningen

558 till extra landskanslist respektive extra landskontorist komma de in i en speciell befordringsgång, som går genom vissa Cg-lönegrader men icke innefattar någon för aspiranter avsedd Cf-lönegrad. Väl torde i allmänhet länsstyrelserna tillämpa en viss prövotid, innan vederbörande antagas till extra tjänstemän, men tiden härför torde variera. Enligt utredningens mening saknas anledning att beträffande aspiranterna till landskanslist- och landskontoristkarriären bibehålla denna anordning. Utredningen är för sin del benägen att förorda att godkänd aspiranttjänstgöring under viss minimitid skall vara förutsättning för vidarebefordran inom nämnda karriär. Det måste i och för sig anses önskvärt att förutom sådan aspiranttjänstgöring uppställa genomgången godkänd särskild teoretisk utbildning såsom krav för befordran till extra ordinarie befattning inom landskanslist- och landskontoristkarriären. Detta kan emellertid måhända stöta på vissa svårigheter. Det är nämligen som ovan anförts viktigt att den praktiska tjänstgöringen före den teoretiska utbildningen icke blir av för kort varaktighet. Detta kan leda till att aspiranttiden + utbildningstiden skulle komma att överskrida den tid, som en aspiranttjänstgöring enligt vanliga principer bör omfatta. Det är därför tänkbart att man icke kommer att kunna föreskriva genomgången utbildning som villkor för antagning till extra ordinarie landskanslist och extra ordinarie landskontorist. Detta blir helt beroende av hur ofta kurserna anordnas. Med godkända betyg genomgången utbildning bör dock i vart fall stipuleras som villkor för befordran till ordinarie tjänst som landskanslist eller landskontorist. På frågan om den närmare utformningen av landskanslisternas och landskontoristernas befordringsgång — bestämmande av aspirantlönegrad samt lönegrader och tidsintervaller för extra och extra ordinarie anställning, anknytning till biträdespersonalens befordringsgång m. m. — anser sig länsstyrelseutredningen icke böra ingå närmare, enär ifrågavarande spörsmål förutsättas skola upptagas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Den nuvarande befordringsgången för icke-ordinarie landskanslister och landskontorister bör därför i avvaktan på nämnda kommittés arbetsresultat tills vidare bibehållas. Härvid förutsattes, att vid övergång från biträdesbefattning till befattning inom landskanslist- eller landskontoristkarriären tillämpas lägst den närmast över biträdesbefattningen liggande lönegraden inom landskanslisternas och landskontoristernas befordringsgång.

559 KAPITEL

26 Ärendenas handläggning m. m. I.

INLEDNING

I förevarande kapitel avser utredningen dels att anföra vissa synpunkter på länsstyrelsernas arbetsmetoder i allmänhet och dels att avgiva förslag till förfarandet vid ärendenas handläggning inom den nya av utredningen förordade länsstyrelseorganisationen. Beträffande den första frågan vill utredningen dock förutskicka att det icke är dess avsikt att redovisa några detaljerade rekommendationer. Den uppmärksamhet, som ägnats denna fråga i andra sammanhang, torde innebära garantier för att de inledda rationaliseringssträvandena komma att fullföljas. Därest jämväl länsstyrelseutredningen skulle ägna sig åt att i detalj genomgå och själv behandla det rikliga material, som på detta område sammanbragts genom andra utredningar och undersökningar, skulle detta innebära dubbelarbete. Frågan om länsstyrelsernas arbetsmetoder har vid flera tillfällen i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda framlade 1935 års länsstyrelseutredning vissa förslag på området, bl. a. angående länsstyrelsernas diarieföring, därvid nämnda utredning förordade användandet av diarier enligt lösbladssystemet i stället för bundna diarier, i den utsträckning detta utan olägenhet kunde ske. Med föranledande av nyssnämnda förslag anbefallde Kungl. Maj :t länsstyrelserna att, bl. a., iakttaga, att sådana förenklingar i arbetssättet, som kunde finnas erforderliga och ändamålsenliga, vidtoges i den utsträckning detta kunde ske utan åsidosättande av kravet på säkerhet samt att fullgörandet av enklare göromål icke uppdroges åt personal med större kompetens än arbetets beskaffenhet krävde. Sedan landssekreteraren Åkesson avgivit sitt tidigare omnämnda betänkande med förslag till rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt ni. m. samt betänkandet varit föremål för remissbehandling, anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 21 maj 1948 länsstyrelserna att i särskilt angivna avseenden söka beakta de förslag och rekommendationer rörande moderniseringar av verksamhetsformer och förenklingar i arbetssättet, som framlagts i det av Åkesson avgivna betänkandet. I betänkandet hade huvudvikten lagts på dels ett systematiskt utmönstrande av onödiga arbetsmoment, särskilt alltför omfattande textskrivning i expeditioner och eljest, samt dels undvikande i görligaste mån av att överkvalificerad arbetskraft komme till användning vid utförande av de skilda leden i arbetet. Vidare underströks att i största omfattning borde

560 utarbetas och tillhandahållas enskilda personer eller underställda myndigheter särskilda anvisningar till ledning vid anhängiggörande av ärenden av skilda slag. I betänkandet föreslogs ock särskilda anordningar i syfte att säkerställa ett fortlöpande rationaliseringsarbete å länsstyrelserna. De förslag, som länsstyrelserna sålunda enligt Kungl. Maj:ts beslut borde genomföra, avsågo bland annat följande åtgärder. Service- eller biträdescentraler borde inrättas. Särskild uppmärksamhet borde vid fördelningen av arbetsuppgifterna ägnas åt att personalen utnyttjades på mest ändamålsenliga sätt. Länsstyrelserna borde låta sig angeläget vara att ägna arbetskraften en god omvårdnad. Enklare och effektivare former för samarbetet med länsstyrelsens experter borde användas. Diarieföringen borde på åtskilliga områden förenklas och dubbelregistrering undvikas. Förenklat skrivsätt och enklare form för beslut borde i all möjlig utsträckning användas. Samarbetet inom länsstyrelsen bl. a. vid besvarande av remisser borde utvidgas. Vissa rationaliseringar av taxeringsarbetet borde genomföras liksom av länsstyrelsernas inventeringsverksamhet. Blanketter och stämplar samt maskinella hjälpmedel borde användas i största möjliga utsträckning. Sedermera ha av inrikesdepartementet infordrats uppgifter från länsstyrelserna i vilken utsträckning dessa förslag genomförts. Av uppgifterna, vilka överlämnats till utredningen, synes framgå, att man i allmänhet sökt vidtaga de anbefallda åtgärderna i den mån icke särskilda omständigheter lagt hinder i vägen. I vissa avseenden vill det dock synas utredningen som om man bort och kunnat gå längre än som skett. Det är betydelsefullt att det av Åkesson framlagda förslaget om fortlöpande rationalisering av länsstyrelsernas arbetsmetoder i så måtto vunnit beaktande att för närvarande en landskontorsjurist enligt särskilt uppdrag har att under besök vid olika länsstyrelser framlägga förslag till rationaliseringsåtgärder. Denna rationaliseringsverksamhet torde ha en viktig uppgift att fylla. Detta har icke minst framgått vid de av statens organisationsnämnd i samarbete med länsstyrelseutredningen företagna organisationsundersökningarna vid vissa länsstyrelser. Vid dessa undersökningar ha gjorts åtskilliga iakttagelser — delvis av samma beskaffenhet som de i Åkessons betänkande redovisade — vilka iakttagelser styrka behovet av en ständigt fortgående rationaliseringsverksamhet. Sådan verksamhet bör i första hand bedrivas av de enskilda länsstyrelserna, i mån av behov och möjligheter med anlitande av organisationsnämndens eller — om denna kommer att ersättas av annat centralt rationaliseringsorgan — dettas expertis. Rationaliseringsverksamheten är emellertid stundom beroende av ändringar av såväl formella som materiella bestämmelser på olika områden. Verksamheten bör även syfta till att med tillgodogörande av lokala uppslag åstadkomma största möjliga enhetlighet i förfarandet vid de skilda länsstyrelserna.

561 II. ALLMÄNNA SYNPUNKTER Att länsstyrelsernas liksom över huvud statliga myndigheters arbetsmetoder böra vara föremål för fortlöpande revision ur effektivitetssynpunkt är obestridligt. Härom anförde Åkesson i förenämnda betänkande bl. a. följande. Vad beträffar arbetsförhållandena och arbetsformerna inom länsstyrelserna liksom inom statsförvaltningen över huvud taget kunde givetvis olika synpunkter göras gällande och skilda omdömen fällas. Å ena sidan torde man vara nödsakad medgiva, att inom denna förvaltning alltjämt stundom gjorde sig gällande ett visst byråkratiskt formväsen; det insmöge sig — om icke vederbörande verksledning vore på sin vakt —• lätt nog något gravitetiskt i en statlig förvaltningsverksamhet. En del funktioner kunde sålunda tendera att bli självändamål eller komme i allt fall att iklädas former, som framstode såsom oproportionerligt omständliga och tyngande. Påtagliga exempel härå kunde hämtas från olika statliga förvaltningsgrenar. Det ville utifrån dessa utgångspunkter synas som om inom stora delar av statsförvaltningen och bland annat även inom landsstatsorganisationen en modernisering av arbetsformerna efter förebild från affärslivet (och vissa kommunala organ) vore möjlig och önskvärd. Sålunda måste exempelvis den moderna kontorstekniken antagas kunna lämna uppslag till åtskilliga förenklingar och förbättringar av expeditionsarbetet å såväl länsstyrelserna som andra statliga ämbetsverk. I en tid med alltmera omfattande statlig verksamhet framstode det som så mycket mera angeläget, att arbetsformer och arbetsteknik inom förvaltningen ej bleve onödigt tungrodd och invecklad. Vid sidan av de självfallet alltjämt primära kraven å noggrannhet och rättssäkerhet uppställde sig de hittills ofta ej tillräckligt beaktade fordringarna å arbetsekonomi, effektivitet och smidighet. Det vore i själva verket ett mycket starkt önskemål, att länsstyrelsernas och andra statsmyndigheters verksamhetsformer och arbetssätt undan för undan moderniserades och förenklades i den utsträckning, som vore förenligt med rimliga anspråk på säkerhet i förvaltningen, samt att tyngdpunkten i verksamheten alltmera markerat förlades till den praktiska effekten av arbetet samt en tillmötesgående behandling av allmänheten. Å andra sidan vore det uppenbart, att rationaliseringen inom statsförvaltningen av flera skäl aldrig kunde drivas lika långt som inom det enskilda näringslivet. Särskilt kunde framhållas, att långt ifrån alla affärsorganisatoriska principer och kontorstekniska idéer utan vidare kunde överflyttas på statlig förvaltning. Åtskilligt av vad som i sådant hänseende kunde anföras passade i varje fall icke riktigt in på en förhållandevis så invecklad förvaltningsapparat och komplicerad verksamhet som länsstyrelsernas. Att länsstyrelserna på sätt som skett kanske mer än andra verk kommit i blickpunkten då det gäller rationaliseringsåtgärder har sin naturliga förklaring. Kostnaderna för länsstyrelseorganisationen äro betydande. Varje besparingsåtgärd kan i regel få flerdubblad verkan. Länsstyrelserna ha mer än många andra verk en direkt kontakt med allmänheten. Bristfälligheter i organisation eller arbetsmetoder få i regel en omedelbar verkan med avseende på möjligheterna att betjäna allmänheten och utlösa därför kritik.

562 Avsikten med länsstyrelseutredningens studier av rationaliseringsfrågan har i stort sett varit att få fram dels hur organisationen bäst bör byggas upp för att möjliggöra så smidiga arbetsformer som möjligt och dels i vad mån personalbehovet må kunna nedbringas genom rationaliseringsåtgärder. De iakttagelser, som utredningen i dessa avseenden ansett sig kunna göra och beträffande vilka utredningen samrått med statens organisationsnämnd, ha fått ligga till grund bland annat för utredningens förslag till personalorganisation. Dessa iakttagelser ha också på flera punkter bestyrkt de slutsatser i organisationsfrågan och rörande förfarandet, till vilka utredningen från mera allmänna utgångspunkter kommit. Särskilt kan här nämnas att organisationsnämndens undersökningar synas ha gett vid handen att ett sektionssystem skulle medföra större möjligheter till enhetlighet och förenklingar i arbetsmetoderna samt att avdelningschefernas befriande från egen föredragning skulle underlätta rationaliseringssträvandena. Sistnämnda iakttagelser synas även ha gjorts vid de länsstyrelser, som försöksvis tillämpat sektionssystemet. Nedflyttningen av avdelningschefens föredragningsskyldighet har kompenserats dels med rationaliseringsåtgärder, dels med att viss föredragning kunnat anförtros landskanslister och landskontorister och dels därigenom att vissa ärenden enligt decentraliseringsutredningens förslag nedflyttats till länsstyrelsen underlydande myndigheter. Utredningen utgår ifrån att den av statens organisationsnämnd inledda undersökningen av länsstyrelsernas arbetsmetoder kommer att fullföljas. Men även oavsett detta böra länsstyrelserna kontinuerligt samråda med organisationsnämnden. I detta sammanhang må också erinras om att Åkesson i nyssnämnda betänkande föreslog att vid varje länsstyrelse någon av dess befattningshavare skulle få särskilt uppdrag att vara föredragande i rationaliseringsfrågor. I sitt den 4 mars 1950 avlämnade betänkande angående rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen (SOU 1950: 8) har 1949 års rationaliseringsutredning föreslagit, att inom varje statsorgan av icke alltför ringa omfattning en eller flera befattningshavare. skulle tilldelas uppgiften att under ledning av organets chef eller annan högre befattningshavare biträda vid rationaliseringsarbetet inom statsorganet såsom »organisationsföredragande». Som utredningen tidigare antytt har en viss eftersläpning k u n n a t konstateras såvitt angår genomförande av rationaliseringsåtgärder. Även om en avsevärd förbättring i detta avseende är att förvänta, då avdelningscheferna i den nya organisationen sättas i stånd att i högre grad ägna sig åt denna del av verksamheten, torde det böra övervägas att vid konstaterade brister i rationaliseringsverksamheten i mera bindande form utfärda direktiv angående åtgärder som skola vidtagas. För att rationaliseringssträvandena skola kunna drivas med ökad intensitet lära även avdelningscheferna böra ha instruktionsenlig skyldighet att verka i rationaliseringssyfte.

563 En intensifierad upplysnings- och direktivverksamhet är dessutom troligen under en ej alltför begränsad övergångstid nödvändig med hänsyn till de avsevärda förändringar i uppgifternas innebörd, som den nya organisationen innebär. Såväl sektionscheferna som övriga föredragande komma att intaga en ställning, som i vissa avseenden skiljer sig från de nuvarande länsstyrelseföredragandenas. Även samarbetet inom länsstyrelsen samt med länsstyrelsens experter får en delvis annan karaktär än för närvarande. Det är viktigt att vid övergången arbetsmetoderna snabbt anpassas till det nya systemet, så att personalen icke på grund av stela och otympliga arbetsformer får svårt att bemästra uppgifterna. Det torde vara önskvärt att avdelningscheferna mera ingående informeras om förändringarnas innebörd, lämpligen vid en kortare studiekonferens. För att länsstyrelsernas verksamhet enligt den nya ordningen skall k u n n a underlättas genom förenklingar i arbetssätt m. m. torde det vara betydelsefullt att — vilket även förut berörts — de av organisationsnämnden inledda undersökningarna fullföljas. Utredningen har under hand överenskommit med organisationsnämnden att undersökningarna skola fortsättas. De resultat i form av förslag till förenklade arbetsmetoder m. m., som dessa undersökningar leda till, kommer organisationsnämnden att överlämna till Kungl. Maj:t. Utredningen förutsätter att den vidare behandlingen av dessa förslag, i den mån denna ankommer på andra departement, följes av inrikesdepartementet, där landsstatens organisationsfrågor handläggas. Inrikesdepartementet bör även eljest sammanhålla, leda och övervaka rationaliseringsverksamheten beträffande länsstyrelserna. För detta ändamål synes lämpligen den hittillsvarande konsulterande verksamheten beträffande rationaliseringssträvandena böra utbyggas, så att till departementets stadigvarande förfogande ställes en särskild sakkunnig med uppgift att leda ifrågavarande verksamhet och även i övrigt biträda vid handläggningen i departementet av landsstatens organisationsspörsmål. I I I . ÄRENDENAS BEREDNING M. M. Under denna rubrik sammanfattar utredningen sina synpunkter på ärendenas förberedande behandling alltifrån det de inkomma till länsstyrelsen och till dess de äro färdiga till föredragning. I den tidigare berörda promemorian angående försök med sektionsindelning vid vissa länsstyrelser angav utredningen vissa principer, vilka enligt utredningens förmenande borde ligga till grund för en sektionsindelning. Dessa principer ha i huvudsak redovisats i kap. 3. I fråga om tillämpningen i praktiken av sektionsindelningen med avseende på de olika arbetsmomenten påpekade utredningen, att det första momentet, postöppning (och ev. sortering), torde böra ske under i huvudsak samma former som hittills. Utredningen anförde vidare i huvudsak följande.

564 Nästa steg, diarieföringen, kunde visserligen tänkas verkställd centralt på varje avdelning (landskansli och landskontor) för sig. Vissa fördelar vore onekligen förknippade med ett centralt diarium. Dock torde erfarenheterna från andra håll ha visat att ett sådant måste kompletteras med särskilda förteckningar förda sektionsvis. Sektionschefens översikt över ärendenas gång kunde eljest icke utövas på ett tillfredsställande sätt. I den kundtjänst, som allmänheten otvivelaktigt borde kunna vänta av myndigheterna, inginge även, att besked om de olika ärendenas gång skulle kunna ges utan tidsspillan. Detta förutsatte också specialiserade diarier. Diarieföringen syntes därför böra ske sektionsvis. Under sådana omständigheter komme sorteringen alltså att ske i samband med postöppningen. Att den på diarieföringen följande förberedande granskningen, remissbehandlingen och beredningen skulle ske på respektive sektion vore uppenbart. Detsamma gällde uppsättande av förslag till beslut samt föredragning. Slutligen återstode utskrift av beslut samt expediering. De båda sistnämnda momenten vore av den natur, att de i regel lämpade sig för gemensamt utförande för flera sektioner. Man borde alltså inrätta en skrivcentral samt en expedition för utlämnande och utsändande av handlingar. Att t. ex. sistnämnda arbetsmoment utfördes inom en sektion gemensamt för alla vore dock intet som hindrade. Ej heller borde svårigheter att sammanföra skrivbiträdespersonalen i en eller flera sammanhängande lokaler hindra att arbetsfördelningen skedde under skrivcentralens former. Att postöppningen bör ske under i huvudsak samma former som hittills får dock icke innebära att mer kvalificerad personal användes härför än som är strängt nödvändigt. Den inkommande posten bör genomgås antingen av avdelningscheferna och därefter, såvitt angår varje sektion, av sektionschefen eller också endast av respektive sektionschefer, vilka i så fall snarast möjligt böra anmäla till avdelningschefen vad som kan vara av intresse för denne att få veta. I anslutning till sådan genomgång av posten eller i annan om möjligt regelbunden ordning böra avdelningscheferna samla sektionscheferna och vissa andra föredragande, såsom länsbostadsdirektören och trafikföredraganden respektive förste byråsekreteraren på landskontorets allmänt ekonomiska sektion, för att lämna och mottaga redogörelse för aktuella frågor av större allmän vikt. Avdelningscheferna skola i sin tur självfallet fortlöpande lämna landshövdingen erforderliga informationer, i den mån landshövdingen ej själv deltager i genomgången av posten. Inom varje sektion böra föredragningsuppgifterna fördelas mellan sektionschefen, de under honom lydande föredragandena samt de föredragande (länsstyrelsens experter), som eljest må vara k n u t n a till sektionen. Vid fördelningen av föredragningsskyldigheten bör bl. a. iakttagas att mera kvalificerade föredragningsuppgifter icke anförtros amanuenser förrän de förvärvat tillräcklig erfarenhet. Fördelningen av föredragningsskyldigheten kan även böra avvägas så att sektionschefen i viss mån skall kunna utnyttja de underlydande föredragandena till berednings- och utredningsuppgifter ävensom för föredragningsuppgifter i andra ärenden än dem, som enligt arbetsordningen i första hand

565 a n k o m m a på vederbörande. Sektionschefen bör i vart fall ha befogenhet att göra de mindre, tillfälliga ändringar i arbetsfördelningen, som kunna erfordras för att arbetet skall löpa jämnt. Varje mera säsong- eller konjunkturbetonad växling i arbetsuppgifterna skall icke behöva föranleda justering av arbetsordningen. Ur utbildningssynpunkt bör också en viss rörlighet eftersträvas. Ärendena böra vidare fördelas så att jämnast möjliga arbetsbelastning erhålles och med beaktande av vederbörandes lämplighet för uppgiften. I det sistnämnda ligger även att den erfarenhet och rutin som en befattningshavare förvärvat på ett visst område bör utnyttjas. Ärendena få icke fördelas mera slumpvis. Inom sådana ärendegrupper, där enligt arbetsordningen sektionschefen må fördela ärendena till föredragning även av annan befattningshavare, skola alla betydelsefulla och svårare ärenden föredragas av sektionschefen. Även om ett ärende av denne från början överlämnats till annan föredragande, har sektionschefen att återtaga handläggningen av ärendet om så visar sig erforderligt. Den underlydande personalen bör därför fortlöpande samråda med sektionschefen under ärendenas beredning. Även i ärenden, som ankomma på föredragande som ej är direkt underställd sektionschefen, bör samråd äga rum med honom, då han så påfordrar eller det eljest kan anses erforderligt. Vad sålunda sagts om sektionschef bör i tillämpliga delar gälla även länsbostadsdirektör och trafikföredragande. Den beredning av ärenden, som kan ske genom lägre kvalificerad personal, verkställes av eller genom försorg av den landskanslist eller landskontorist, som är arbetsledare för den underordnade personalen. Arbetsledaren har att i dylika ärenden samråda med sektionschefen eller annan föredragande och alltefter ärendenas art själv bereda dem eller överlämna åt underordnad personal att göra det under hans tillsyn. Därvid böra också förslag till beslut uppsättas, såvida icke detta på grund av ärendenas svårighetsgrad bör förbehållas föredraganden. I rutinärenden och andra enklare ärenden bör arbetsledaren själv kunna besluta remisser och låta göra annan utredning. Beredningen av de ärenden, som skola föredragas av de fristående länsstyrelseexperterna, torde böra ske efter i stort sett samma riktlinjer" som ovan angivits. Vissa mindre förändringar kunna dock av praktiska skäl bli erforderliga med hänsyn till att dessa experter för närvarande ofta ha sina lokaler på andra ställen än länsstyrelsen. I allmänhet bör väl beredningen uppdelas så, att experten bereder ärendet ur sina speciella synpunkter medan beredningen i övrigt verkställes på vederbörande sektion under tillsyn av sektionschefen eller annan befattningshavare. I regel böra väl också förslagen till beslut uppsättas inom sektionen i samråd med föredraganden. Härigenom torde den rationellaste arbetsfördelningen vinnas. Det bör emellertid icke vara något hinder för att en annan ordning tillämpas, om så med hänsyn till särskilda omständigheter finnes lämpligt.

566 Vidare bör här framhållas, att de lekmän, som skola deltaga i vissa länsstyrelsens beslut, stundom även torde böra inkopplas på ärendenas beredning. Det kan t. ex. ibland vara önskvärt att sektionschefen rådgör med någon av dessa lekmän om den utredning, som ur dennes synpunkt kan anses erforderlig före ärendenas föredragning. Beträffande lekmännens deltagande i handläggningen torde i övrigt få hänvisas till kap. 5 (särskilt sid. 117—119). I den befogenhet med avseende på ärendenas beredning, som nu tillkommer länsstyrelsens föredragande, ingår rätt att infordra erforderliga förklaringar, upplysningar och yttranden samt att för underlåtenhet att fullgöra i sådant avseende meddelad föreskrift, där viss påföljd ej är i lag stadgad, för enskild part eller länsstyrelsen underordnad tjänsteman förelägga vite från och med fem till och med etthundra kronor eller äventyr, att ärendet ändå företages till avgörande. Vägdirektören har dock icke som föredragande denna befogenhet att förelägga vite. Då en viss försiktighet torde böra iakttagas vid meddelande av dylika vitesförelägganden och en någorlunda enhetlig praxis bör eftersträvas, synes lämpligt att vitesföreläggande, som nu sagts, skall beslutas av länsstyrelsen. Ett föreläggande vid äventyr att ärendet ändå avgöres bör dock varje föredragande k u n n a meddela. IV.

FÖREDRAGNINGEN

Formlig föredragning torde för närvarande förekomma i olika utsträckning vid skilda länsstyrelser. I ej ringa omfattning ersattes den formliga föredragningen på många håll av att landshövdingen respektive avdelningschefen själv genomläser handlingarna, som jämte koncept till beslut och utskrift föreläggas honom. I många fall är detta förfaringssätt minst lika smidigt som en formlig föredragning. Hinder bör ej heller i fortsättningen möta mot att detta förfarande i lämplig omfattning användes. Som i andra sammanhang berörts har föredragandebegreppet inom länsstyrelsen åtminstone tidigare haft en i viss mån annan innebörd än vad som i regel torde vara fallet vid andra ämbetsverk. Denna skillnad utjämnades i huvudsak vid fastställandet av 1937 års landshövdinginstruktion, då det stadgades att avdelningschef utan hinder av fastställd arbetsordning finge övertaga handläggningen av ärende, som eljest skolat ankomma på annan befattningshavare inom avdelningen. I samma riktning verkade den 1943 beträffande vägärenden och 1947 generellt införda bestämmelsen att avdelningschef skall vara närvarande vid föredragning av vissa ärenden inför landshövdingen av annan befattningshavare. Även om härigenom skillnaden formellt försvunnit torde den i realiteten på många håll fortfarande bestå, bl. a. därför att avdelningschefen har svårt att kontrollera och följa verksamheten på alla olika områden. Den eljest på en byråchef ankommande ledande och samordnande verksamheten torde länsstyrelsens

567 avdelningschefer ofta icke i tillräcklig grad kunnat utöva, bl. a. på grund av den arbetskrävande egna föredragningen. Med sektionssystemets införande bör den närmare samordningen av föredragandenas arbete, som bl. a. åsyftats med nämnda bestämmelser, kunna bli en praktisk realitet. Samtidigt blir kretsen av de befattningshavare, som direkt medverka vid ett ärendes slutliga handläggning, genom utredningens förslag beträffande experterna i hög grad utvidgad. Men även om den egentliga föredragningen härigenom kan komma att uppdelas på flera befattningshavare, som få lämna redogörelser för var sina avsnitt, står dock en viss befattningshavare formellt såsom föredragande och har i denna egenskap ansvaret för att ärendet är vederbörligen berett, att alla synpunkter k o m m a fram vid föredragningen och att ärendet blir vederbörligen expedierat m. m. Visserligen böra enligt utredningens förslag avdelningscheferna i princip befrias från egen föredragningsskyldighet (med undantag för Gotlands län). Avdelningscheferna torde dock i allmänhet böra föredraga viktigare personalärenden. Då avdelningschefernas ställning sålunda förändras och de icke bli föredragande, saknas anledning att bibehålla den dem nu tillkommande befogenheten att (med vissa undantag) övertaga handläggningen av ärende, som eljest skulle ankommit på annan befattningshavare. I stället skola de deltaga i handläggningen av alla ärenden, som föredragas för landshövdingen (med eller utan biträde av lekmän) samt böra ha rätt att själva påfordra föredragning av ärenden, som eljest skolat avgöras av dem underställda befattningshavare. De böra dessutom ha viss befogenhet att företaga tillfälliga ändringar i fastställd arbetsfördelning. Som förut i olika sammanhang framhållits bör länsstyrelseexperternas föredragning alltid utformas med hänsyn dels till vederbörande experts lämplighet för uppgiften och dels till att föredragningen icke onödigtvis skall inkräkta på expertens fältarbete. V.

BESLUTSORDNING

Enligt nu gällande ordning äger landshövdingen i princip fatta beslut i alla länsstyrelseärenden. Då det är omöjligt för landshövdingen att medhinna detta h a r länsstyrelsen möjlighet att i vissa ärenden överlämna beslutanderätten dels till avdelningschefen efter föredragning av annan befattningshavare och dels till vederbörande föredragande, som i dylika fall ensam äger fatta beslut. Avdelningschef ävensom föredragande, som sålunda äger ensam avgöra ärenden, skall dock opåmint hålla landshövdingen (respektive i förekommande fall avdelningschefen) underrättad om härvid förekommande viktigare frågor och tillämpad praxis. I fall där beslut kan väntas bli av prejudicerande verkan eller eljest få större räckvidd, skall ärendet underställas landshövdingens bedömande.

568 Vid ledighet å landshövdingtjänsten eller då landshövdingen har förfall utövas beslutanderätten i ärenden, som skola föredragas för landshövdingen: a) där avdelningschef är föredragande av båda avdelningscheferna gemensamt, varvid vid skiljaktiga meningar föredragandens mening skall gälla som länsstyrelsens beslut, samt b) där annan än avdelningschef är föredragande, av avdelningschefen. I vissa fall skola vid handläggningen båda avdelningscheferna närvara. Särskilt gäller detta beträffande viktigare personalärenden och vissa organisationsfrågor m. m. Vid föredragning inför landshövdingen av vissa ärenden (vissa vägärenden, civilförsvarsärenden, ärenden rörande taxeringsarbetets eller folkbokförings- och uppbördsarbetets ordnande och bedrivande) skall vederbörande avdelningschef närvara ändå att han ej är föredragande. Beslutsordningen enligt den föreslagna organisationen blir redan genom de organisatoriska förändringarna i många avseenden skiljaktig från den nuvarande. Men även därutöver synas vissa förändringar önskvärda och möjliga. Ur allmän decentraliseringssynpunkt bör sålunda fördelningen av beslutanderätten ske under hänsynstagande till att för ändamålet icke ianspråktages högre kvalificerad arbetskraft än som med hänsyn till ärendenas art och regelmässiga svårighetsgrad kan anses erforderligt. Den omständigheten att i rena undantagsfall mera svårbedömbara frågor kunna dyka upp inom en ärendegrupp bör icke föranleda att beslutanderätten beträffande ärendegruppen i dess helhet förlägges högre än som med hänsyn till det stora flertalet ärenden kan anses erforderligt. De få svårare ärenden, som kunna förekomma, få handläggas av mera kvalificerade befattningshavare. Det gäller dock för dessa, sektionschefer respektive avdelningschefer, att ha sin uppmärksamhet riktad därpå att en lägre befattningshavare kanske icke alltid har förmåga eller möjlighet att bedöma i vad mån ett ärende verkligen innehåller mera intrikata frågor. Särskilt kan det vara lätt för en befattningshavare, som i regel sysslar med ett mera begränsat område, att förbise anknytningspunkter till andra områden. De högre befattningshavarna torde därför stundom böra låta de underlydande föredraga sådana ärenden, som dessa eljest själva äga avgöra. En dylik tillsyn synes även önskvärd såsom ett medel att kontrollera utvecklingen av praxis. De nya organisatoriska och liknande anordningar, som påkalla eller betinga en ändring i nuvarande förhållanden, äro lekmännens medbeslutanderätt, avdelningschefernas ändrade ställning, sektionssystemet samt skyldigheten för andra befattningshavare än föredraganden att deltaga i handläggningen av vissa ärenden. Den förändrade ställning, som avdelningscheferna skulle få enligt den nya organisationen, är bland annat avsedd att innebära att landshövdingens beslutanderätt i vidgad omfattning skall kunna överflyttas på dem. Enligt

569 nuvarande ordning äga avdelningscheferna beslutanderätt i vissa ärenden, som föredragas för dem i stället för inför landshövdingen. Enligt landshövdinginstruktionen samt det exempel på arbetsordning, som Kungl. Maj :t tillställt länsstyrelserna att tjäna till ledning vid upprättande av arbetsordningar, skola såsom dylika ärenden anses dels å landskansliet sådana som angå allmänna val, överexekutorsgöromål, allmänna barnbidrag, lotterier, hotell- och pensionatrörelse, idkande av handel, giftiga ämnen, rättsmedicinsk obduktion, flyttning av lik eller aska efter eldbegängelse, biografer, filmförevisning och film samt fastighetsregister för stad, dels ock å landskontoret ärenden som angå bl. a. preliminärtaxering, arvsskatt, gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt, anordning av medel, tillsyn över stiftelser, bidrag från älgskadefonden, släckning av skogseld, förskottering av underhållsbidrag till barn, familjebidrag åt värnpliktiga samt vissa ärenden rörande nöjeskatt. Landshövdingarnas allmänna om ock till omfattningen växlande behov av att särskilt i det inre länsstyrelsearbetet anlita avdelningscheferna som ersättare samt den omständigheten att avdelningscheferna redan nu vid förfall för landshövdingen utöva beslutanderätten i länsstyrelsen har föranlett den uppfattningen hos utredningen, att några närmare anvisningar rörande arbetsfördelningen mellan landshövdingen och avdelningscheferna i h ä r berörda avseenden icke böra utfärdas. För landshövdingarna i inånga län torde den av utredningen föreslagna utökningen av länsstyrelsens kompetensområde innebära en merbelastning, som kan antagas behöva kompenseras genom överflyttning av vissa uppgifter till avdelningscheferna. Utredningen håller därför före att det bör ankomma på länsstyrelsen att i arbetsordning besluta om fördelningen i förevarande avseende. Avgörandet i fråga, som rör fastställelse eller ändring av arbetsordning eller av andra föreskrifter om fördelning av föredragningsskyldighet eller därmed jämställda göromål, tillsättande av tjänst, skiljande från tjänst eller ådömande av disciplinär bestraffning, torde dock böra förbehållas landshövdingen. Vid förfall för landshövdingen bör beslutanderätten i ärenden, som eljest skolat avgöras av landshövdingen — med undantag som nyss nämnts — utövas av vederbörande avdelningschef och ej som nu av båda avdelningscheferna gemensamt. Ankommer därvid föredragning av visst ärende på avdelningschef, bör föredragningen överlämnas till annan befattningshavare, lämpligen chefen för landskansliets allmänna sektion resp. chefen för landskontorets allmänt ekonomiska sektion. Vid länsstyrelsen i Gotlands län, där vederbörande avdelningschef avses skola fungera som chef för envar av dessa sektioner, bör länsstyrelsen förordna annan befattningshavare att, då avdelningschef utövar landshövdingen eljest tillkommande befogenheter, fullgöra de på chef för endera av dessa sektioner ankommande göromålen. Denne befattningshavare skall då i första hand föredraga de ärenden, vilka avdelningschefen i sin egenskap av jämväl sektionschef skolat föredraga.

570 Endast undantagsvis torde han böra föredraga ärenden från andra sektioner, utan dessa torde i regel böra föredragas av vederbörande sektionschef. I och med sektionssystemet blir det möjligt att i ej ringa utsträckning överlåta beslutanderätt på sektionscheferna efter föredragning av andra befattningshavare. Såsom förut framhållits torde en dylik decentralisering av beslutanderätten vara en viktig förutsättning för att det nya systemet skall kunna fungera tillfredsställande. Här kan emellertid ifrågasättas att instruktionsvis fastställa en ram inom vilken de skilda länsstyrelserna under hänsynstagande till personella och andra lokala förhållanden få röra sig. Då försöksverksamheten icke kan anses ha gett tillräckligt tydliga utslag på detta område, torde en viss försiktighet till en början böra iakttagas. Åtskilliga av de ärenden, som enligt det omnämnda exemplet på arbetsordning skola kunna avgöras av avdelningscheferna, torde emellertid kunna rymmas inom nämnda ram. Dit kunna stundom också böra hänföras vissa av de ärenden, som nu jämlikt 22 § 3 mom. landshövdinginstruktionen kunna avgöras såsom enmansärenden, ävensom sådana ärenden, som enligt för länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd gällande bestämmelser kunna avgöras av länsarbetsdirektör respektive länsbostadsdirektör. Utredningen förutsätter att i administrativ ordning särskilda föreskrifter i detta avseende utfärdas. Inom sektionerna bör i samma omfattning som för närvarande gäller för länsstyrelserna och de sagda nämnderna såväl sektionschef som annan föredragande kunna anförtros rätt att såsom föredragande ensam besluta. Även de fristående länsstyrelseexperterna böra kunna i lämplig omfattning såsom föredragande anförtros beslutanderätt i vissa ärenden. Länsstyrelseärendena kunna följaktligen med hänsyn till hur besluten fattas indelas i följande grupper. 1. landshövdingärenden, i vilka landshövdingen efter föredragning fattar beslut, 2. pleniärenden (eller bisittarärenden), som efter föredragning avgöras av ett särskilt kollegium, bestående av landshövdingen (eller hans ställföreträdare) som ordförande samt vissa lekmän som bisittare, 3. avdelningschefsärenden, som avgöras av avdelningschefen efter föredragning av annan befattningshavare, 4. sektionsärenden, där beslut fattas av sektionschefen eller a n n a n föredragande likaledes efter föredragning av eller eljest i närvaro av annan befattningshavare, samt 5. enmansärenden, i vilka föredraganden ensam beslutar. För närvarande äro i landshövdinginstruktionen angivna dels vissa av de ärenden, i vilka avdelningschef må besluta, och dels alla sådana ärenden, där länsstyrelsen må uppdraga åt föredragande att ensam besluta. Som förut antytts bör länsstyrelsen i arbetsordning kunna fastställa vilka ärenden som skola vara avdelningschefsärenden. Utredningen finner för

571 sin del ej heller erforderligt att i instruktionen fastslås vilka ärenden, som de olika länsstyrelserna må hänföra till enmansärenden. Även detta bör k u n n a avgöras i arbetsordningen. Utredningen förutsätter dock att i särskild ordning meddelas vissa bestämmelser angående vilka ärenden, som i regel böra vara avdelningschefs-, sektions- resp. enmansärenden. Arbetsordningarna böra insändas till inrikesdepartementet, som torde granska att lämpliga principer tillämpas. Utredningen anser för sin del att den i 22 § 3 mom. landshövdinginstruktionen gjorda uppräkningen i huvudsak kan ligga till grund för utarbetandet av bestämmelser som här avses. En föredragande skall äga sedvanlig rätt att till protokollet få antecknad avvikande mening. Samma rätt skall tillkomma envar annan länsstyrelsens befattningshavare eller fristående länsstyrelseexpert, som instruktionsenligt är närvarande vid föredragning av ett ärende och deltager i dess handläggning. Om så anses önskvärt bör kunna antecknas, att viss befattningshavare deltagit endast beträffande särskild del av ärendet. Om skiljaktig mening icke antecknas, skall vederbörande anses ha instämt i beslutet. Härvid kommer först i betraktande avdelningschefernas tilltänkta skyldighet att i allmänhet deltaga i handläggningen av alla ärenden, som föredragas för landshövdingen (jfr sid. 77). Vidare böra i handläggningen av ärenden, som röra mer än en sektion, deltaga de berörda sektionernas chefer eller undantagsvis andra befattningshavare på vederbörande sektioner. Att de fristående länsstyrelseexperterna på liknande sätt, även om de icke äro föredragande, böra deltaga i handläggningen har närmare utvecklats i kap. 4. Det bör ankomma på föredraganden samt den, som i varje enskilt fall utövar beslutanderätten, att tillse att samtliga vederbörande på detta sätt få tillfälle att deltaga i handläggningen. Åtskilliga sådana ärenden torde förekomma, i vilka beslutanderätten ankommer på sektionschef eller en utanför sektionerna stående länsstyrelseexpert men ett yttrande är erforderligt från den andre av dessa befattningshavare. Därest experten intager en fristående ställning sker överläggningen för beslut såsom ett samråd och icke i form av en föredragning. Vid meningsskiljaktighet mellan i ett dylikt fall i handläggningen deltagande befattningshavare bör ärendet hänskjutas till avgörande av avdelningschefen eller underställas landshövdingens bedömande. Bland ärenden, som här avses, må särskilt framhållas sådana som röra tolkningen av författningar eller andra föreskrifter eller som eljest böra bedömas även ur formell eller rättslig synpunkt. Såväl med hänsyn till den föredragningsskyldighet (samt beslutanderätt i vissa ärenden), som utredningen föreslår skall ankomma på länsstyrelseexperterna, som ock till att även flera av länsstyrelsens egna föredragande icke torde komma att ha juridisk utbildning, torde böra fastslås i instruktion att vid handläggningen av ärenden av rättslig karaktär alltid skall deltaga en jurist. Slutligen är här att nämna att enligt 28 § i landshövdinginstruktionen 37—01642!!

572 gäller att avdelningschefen å den avdelning föredraganden ej tillhör eller, om annan än avdelningschef är föredragande, båda avdelningscheferna skola närvara dels vid avgörandet av vissa särskilt angivna ärenden dels ock då länsstyrelsen eljest beträffande särskilt ärende så bestämmer. Detta stadgande bör jämväl fortsättningsvis gälla och torde böra utsträckas att avse även andra frågor av allmän vikt än de i instruktionen nu särskilt uppräknade. Det må särskilt framhållas att denna bestämmelse om skyldighet för båda avdelningscheferna att närvara gäller vare sig beslutanderätten utövas av landshövdingen eller av vederbörande avdelningschef. VI. UNDERSKRIFTER M. M. Enligt nu för länsstyrelserna gällande ordning skall koncept till expedition förses med anteckning om vilken eller vilka som deltagit i ärendets slutliga handläggning samt påtecknas av föredraganden och den eller dem, som deltagit i handläggningen men icke underskrivit expeditionen. Med den av utredningen föreslagna beslutsordningen — särskilt i de fall då lekmän skola deltaga i besluten — skulle tillämpningen av nämnda regler medföra ganska mycket besvär och förorsaka förseningar i expeditionen. Med hänsyn till den av utredningen förordade ändringen beträffande experternas medverkan i länsstyrelsearbetet synes det emellertid ofrånkomligt att skapa garantier för att deras synpunkter återgivas riktigt. Utredningen är icke beredd att förorda annan ändring av dessa bestämmelser än att i besluten deltagande lekmän icke skola behöva påteckna koncept till utslag o. dyl. Utredningen förutsätter emellertid att för sammanträdena med lekmännen upprättas föredragningslistor, vara i korthet antecknas de fattade besluten. Dessa anteckningar — liksom protokoll då sådant föres — torde böra justeras av landshövdingen och avdelningschefen (resp. vederbörande ställföreträdare). I expedition, som avlåtes till Kungl. Maj:t, chef för statsdepartement eller central ämbetsmyndighet, skall enligt nu gällande bestämmelser angivas vilka som deltagit i ärendets slutliga handläggning. Har i sådant ärende eller vid upprättande av förslag till besättande av tjänst eller vid föredragning av ärende, däri beslut skall underställas högre myndighels prövning, förekommit skiljaktig mening, skall detta anmärkas i den utgående expeditionen med bifogande av protokollsutdrag, utvisande vad vid ärendets behandling förekommit. Någon ändring i vad sålunda gäller synes icke böra företagas.

573 KAPITEL

27 Kostnadsberäkningar I.

LÖNEKOSTNADER

Vid uppgörandet av nedan intagna förslag till avlöningsstat har utredningen beräknat lönerna enligt löneplan 1 efter de för ortsgrupp 4 gällande beloppen. Då tre residensstäder tillhöra ortsgrupp 5 och tre ortsgrupp 4 samt de återstående ortsgrupp 3, bli de beräknade lönekostnaderna sålunda något högre än de verkliga. Skillnaden synes vara 3 å 4 procent. Utredningen har vidare utgått från lönebeloppen i näst högsta löneklassen i respektive lönegrad. I fråga om befattningshavare i reglerad befordringsgång h a lönerna beräknats efter första löneklassen i slutlönegraden. För att få fram en så rättvisande jämförelse som möjligt med nuvarande organisation ha lönekostnaderna för denna omräknats efter samma principer som ovan angivits. Även här ha alltså beräkningarna genomgående avsett ortsgrupp 4. Den nuvarande organisationen omfattar därvid dels de i gällande personalförteckningar och personalplaner upptagna befattningarna och dels vissa ytterligare med Kungl. Maj :ts tillstånd inrättade icke-ordinarie tjänster, dock icke de tillfälliga biträdena på folkbokföringsavdelningen. Även vakantsatta befattningar ha medräknats. Varken ifråga om den föreslagna eller den nuvarande organisationen har hänsyn tagits till tjänstemän på övergångsstat eller indragningsstat eller till övertaliga tjänstemän. Kostnaderna för dylika nu befintliga befattningshavare komma att med samma belopp belasta den föreslagna som den nuvarande organisationen. Ej heller har hänsyn tagits till i vad mån befattningshavare kvarstå på äldre stat (f. n. två landshövdingar). Slutligen falla utanför de här framräknade kostnaderna såväl kostnader för tillfälligt anställd personal (inberäknat de tillfälliga biträdena på folkbokföringsavdelningen) som löner till den för krisuppgifter anställda personalen. De beräknade kostnaderna omfatta ej rörligt tillägg utan avse allenast grundlöner. A.

Föreslagen

organisation

1. Landskanslierna. Ordinarie personal. 24 landssekreterare avlöningsförstärkning 25 sektionschefer (2 länsarbetsdirektörer, 23 byrå chefer) 86 sektionschefer (21 länsarbetsdirektörer, 24 civil försvarsdirektörer, 41 byrådirektörer)

Co 14

475 200 3 024

Ca 33

403 200

Ca 31

1 300 320

574 1 4 23 2 4 21 21 31 77 25 32 01 97

sektionschef (länsarbetsdirektör) 1 :e byråsekreterare » » 1 :e byråinspektörer lappfogdar byråinspektörer byråsekreterare 1 :e landskanslister landskanslister kansliskrivare kontorister kanslibiträden kontorsbiträden

Ca 29 Ca 29 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 25 Ca 24 Ca 24 Ca 21 Ca 15 Ca 13 Ca 11 Ca 8

5 374 908 Icke-ordinarie

7 17 24 1 24 20 22 23 4 1 1 40

14 028 50 112 294 7G8 25 632 51 264 243 180 231) 328 340 008 710 100 171 300 202 752 350 484 491 208

personal.

länsbostadsdirektörer länsbostadsdirektörer 1 :e byråingenjörer lappfogde socialkonsulenter byråinspektörer 1 :e byråassistenter socialassistenter ingenjörer byråassistent lappfogdeassistent amanuenser ocli e. o. bvråsekreterare

Cg (Ce) 31 Cg (Ce) 29 Ce 27 Ce 27 Ce 20 Ce 24 Ce 22 Ce 21 Cg 21 Ce 19 arvode Cf 17 el. 19—Ce 24

G4 landskanslister

Cg 0—Ce 19

302 Cf 4—Ce 8

biträden för skriv- och kontorsgöromål

105 840 238 476 307 584 12 816 292 608 219 360 216 216 213 900 33 120 8 280 8 316 393 120 477 096 1 369 872 3 897 204

2. Landskontoren. 24 24 47 4 24 43 15 23 93 27 45 72 143 584

Ordinarie landskamrerare avlöningsförstärkning taxeringsintendenter byrådirektörer 1 :e byråsekreterare taxeringsrevisorer 1 :e byråsekreterare byråsekreterare 1 :e landskontorister landskontorister kansliskrivare kontorister kanslibiträden kontorsbiträden

personal. Co 14 Ca 33 Ca 31 Ca 29 Ca 28 Ca 27 Ca 24 Ca 24 Ca 21 Ca 15 Ca 13 Ca 11 Ca 8

475 200 3 024 387 072 710 040 50 112 322 500 551 088 164 520 252 264 864 900 185 004 285 120 420 708 724 152 5 402 424

575 Icke-ordinarie

personal.

57 Landskontoren utom taxeringssektionerna. amanuenser och e. o. bvråsekrcterare

144 75 23

landskontorister med tjänstgöring: vid länsstyrelse i fögderi " kansliskrivare (bitr. arbetsledare)

5 32 53 89

Taxeringssektionerna. bitr. taxeringsintendenter . byråsekreterare amanuenser och c. o. byråsekreterare landskontorister. . . . . ' .

Cc 32 Ce 24 Cf 17—Ce 24 Cg 6—Ce 19

78 120 350 976 520 884 664 296

429 Gemensam personal. biträden för skriv- och kontorsgöromål

Cf 4—Ce 8

1 945 944

Cf 17 el, 19—Ce 24 Cg 0—Ce 19

Ce 15

500 196 1 074 816 559 800 157 596

5 912 628 3. G e m e n s a m p e r s o n a l .

19 24 31

Ordinarie personal. kanslibiträden (hos landshövdingen) 1 :e expeditionsvakter expeditionsvakter

Ca 11 Ca 11 Ca 9

~74

416 460 Icke-ordinarie

36 23

111 036 140 256 165108

personal.

expeditionsvakter telefonister

Cf 7—Cc 9 Cf 4—Ce 8

"59

172 368 104 328 276 696

Mot dessa k o s t n a d e r b ö r a så s t ä l l a s k o s t n a d e r n a för n u v a r a n d e , p å v i s s a p u n k t e r p r o v i s o r i s k a o r g a n i s a t i o n . Dessa k o s t n a d e r h a s o m n ä m n t s f r a m r ä k n a t s efter s a m m a g r u n d e r s o m k o s t n a d e r n a för d e n f ö r e s l a g n a slutliga organisationen. B.

Nuvarande

organisation

1. Landskanslierna. 24 32 24 21 104 23 29 41 97 395

Ordinarie landssekretei-are avlöningsförstärkning länsassessorer länsnotarier av 1 :a klass länsnotarier av 2:a klass landskanslister kansliskrivare kontorister kanslibiträden kontorsbiträden

personal. Ca 37 Ca 30 Ca 27 Ca 24 Ca 21 Ca 15 Ca 13 Ca 11 Ca 8

435 456 3 024 467 712 307 584 230 328 967 200 157 596 183 744 239 604 491 208 3 483 456

2 24

Icke-ordinarie Högre lönegrad än 24. bitr. landssekreterare civilförsvarsdirektörer

00 Övriga. länsnotarier

71 24 21 262

personal. Cg 33 Ce 31

32 256 362 880

landskanslister barnavårdsassistenter kanslibiträden (hos landsfogde)

Cf 17 el. 19— Ce 24 Cg 6—Ce 19 Ce 21 Ce 11

589 680 529 944 223 200 122 724

biträden för skriv- och kontorsgöromål

Cf 4—Ce 8

1 188 432 3 049 116

2. Landskontoren. Ordinarie landskamrerare avlöningsförstärkniug 24 taxeringsintendenter 44 länsassessorer 24 taxeringsrevisorer 24 länsbokhållare av 1 :a klass 15 länsbokhållare av 2 :a klass 116 landskontorister 24 kansliskrivare 24 kontorister 37 kanslibiträden 143 kontorsbiträden

personal.

24 Ca 37 Ca 32 Ca 30 Ca 28 Ca 27 Ca 24 Ca 21 Ca 15 Ca 13 Ca 11 Ca 8

7 60

4 586 916 Landskontoren länsassessorer länsbokhållare

Icke-ordinarie personal. utom taxeringsavdelningarna.

landskontorister för tjänstgöring: 144 vid länsstyrelse 75 i fögderi 23 biträdande arbetsledare

Ce 30 Cf 17 el. 19—Ce 24 Cg 6—Ce 19

Ce 15

19 32 53 42

Taxeringsavdelningarna. taxeringsinspektörer » taxeringsassistenter kontrollanter

47 14

landskontorister kanslibiträden

Ce 27 Ce 24 Cf 17—Ce 24 Arvode motsvarande Cg 16—Cg 21 Cg 6—Ce 19 Ce 11

433 Gemensam personal. biträden för skriv- och kontorsgöromål

Cf 4—Ce 8

435 456 3 024 374 976 643 104 322 560 307 584 164 520 1078 800 104 448 152 064 216 228 724 152

102 312 589 080 1 074 816 559 800 157 596 243 504 350 976 520 884

347 760 350 808 81 810 1 964 088 6 344 040

577 3. Gemensam personal. Ordinarie 24 31

personal.

förste expeditionsvakter expeditionsvakter

Ca 11 Ca 9

~~55

305 424 I c k e - o r d i n a r i e

19 36 23

140 256 165168

personal.

kanslibiträden (hos landshövdingen) expeditionsvakter telefonister

Ce 11 Cf 7—Ce 9 Cf 4—Ce 8

~78

111 036 172 368 104 328 387 732

4. Länsarbetsnämnderna. (Av omorganisationen berörd personal) a. Till inflyttning i länsstyrelserna föreslagna: 2 länsarbetsdirektörer 21 » 1 länsarbetsdirektör 2 1 :e inspektörer 21 inspektörer 20 » 22 1 :e assistenter 1 assistent 24 skrivbiträden

Ca 33 Ca 31 Ca 29 Ca 27 Ca 25 Ce 24 Ce 22 Ce 19 Cf 4—Ce 8

liT 23 24 23

32 256 317 520 14 028 25 632 243 180 219 360 216 216 8 280 108 864 1 185 336

b. Till indragning föreslagna: 1 :e assistenter kanslibiträden skrivbiträden

Ce 22 Ca 11 Cf 4—Ce 8

~70

226 044 140 256 104 328 470 628

5. Länsbostadsnämnderna. 7 17 24 4 52

a. Till inflyttning i länsstyrelsen föreslagna: länsbostadsdirektörer » 1 :e byråingenjörer ingenjörer skrivbiträden

Cg 31 Cg 29 Ce 27 Cg 21 Cf 4—Ce 8

iÖi 24 (4)

105 840 238 476 307 584 33120 235 872 921892

b. Till indragning föreslagna: kassörer kanslibiträden (de 52 biträdena under a. ovan innefatta jämväl kanslibiträdena; h ä r utföres därför endast skillnaden mellan 8 och 13 löneklassen)

Ce 22

235 872

5 232 241 104

578 6. Lappfogdeorganisationen. 4 1 1

lappfogdar lappfogde lappfogdeassistent skrivbiträden

3 Ca 27 Ce 27 arvode Cf 4—Ce 8

51 264 12 816 8 316 13 608

86 004 7. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna.

fattigvårds- och barnavårdskonsulenter

10 3

ombudsmän ombudsmän

Ce 26

158 496

Cc 23 Cg 21

103 920 27 900

8. Länsnykterhetsnämnderna.

131 820 9. Deltidsanställd personal.

11 24 24 30

ombudsmän hos länsnykterhetsnämnder » » länsbostadsnämnder » » lantbruksnämnder sekreterare hos mödrahjälpsnämnder skrivhjälp åt mödrahjälpsnämnder » » länsnykterhetsnämnder

33 300 28 800 50 000 76 000 20 000 31 000 239 100

C.

Jämförelser

mellan

föreslagen

och

nuvarande

organisation

Sammanställning av kostnaderna för föreslagen organisation. 24 landshövdingar 534 landskanslierna, ordinarie bef.havare 550 » icke-ordinarie bef.havare 584 landskontoren, ordinarie bef.havare 907 » icke-ordinarie bef.havare 74 gemensam personal, ordinarie bef.havare 59 » » icke-ordinarie bef.havare 2 732

612 000 5 374 908 3 897 204 5 402 424 5 912 628 416 460 276 696 21 892 320

Sammanställning av kostnaderna för nuvarande o r g a n i s a t i o n . 24 395 464 499 949 55 78 184

landshövdingar landskanslierna, ordinarie bef.havare » icke-ordinarie bef.havare landskontoren, ordinarie bef.havare » icke-ordinarie bef.havare gemensam personal, ordinarie bef.havare » » icke-ordinarie bef.havare (114 + 70) bef.havare vid länsarbetsnämnderna (1185 336 + 470 628)

612 000 3 483 456 3 049116 4 586 916 6 344 040 305 424 387 732 1 655 964

(104 + 24) bef.havare vid länsbostadsnämnderna (921892 + 241 104) 9 bef.havare vid lappfogdeorganisationen 13 fattigvårds- och barnavårdskonsulenter 1 3 ombudsmän hos länsnykterhetsnämnderna deltidsanställda sekreterare och ombudsmän samt skrivhjälp

22 203 064

2 811

Nuvarande organisation Föreslagen organisation Nettobesparing

1 162 996 86 004 158 496 131 820 239 100

Personal

Kostnader

2 811 2 732 79

22 203 064 21 892 320 310 744

Det må anmärkas att kostnadsberäkningarna icke avse någon för krisuppgifter eller andra tillfälliga uppgifter avsedd personal utan allenast den för nuvarande ordinarie arbetsuppgifter ständigt behövliga personalen. Utanför beräkningarna falla sålunda först och främst länsarbetsnämndern a s krisorganisation samt länsstyrelsernas personal för priskontrollen och de kvarvarande konsumtionsregleringarna. Utredningen har heller icke tagit hänsyn till ett eventuellt behov av särskild personal för krigsplanering av trafiken. Än vidare har uteslutits den mera tillfälliga personal, som erfordras för folkbokföringen eller eljest för tillfälliga arbetsuppgifter. Lönekostnader för personalbehov av sådan art som här avses påverkas knappast i annan mån av utredningens förslag beträffande den ordinarie organisationen än att den större elasticitet, som den nya organisationen torde få, bör medföra att kostnaderna för tillfällig personal över huvud skola kunna hållas inom snävare gränser än som eljest skulle vara möjligt. Här må också erinras om att länsstyrelserna enligt inhämtade uppgifter (sid. 478) för ordinarie men tillfälliga arbetsuppgifter budgetåret 1948/49 haft anställd tillfällig biträdeshjälp motsvarande 281,8 årsarbetskrafter. I april 1950 gjorda beräkningar avseende hela budgetåret 1949/50 utvisade att behovet för sistnämnda budgetår uppgick till 338,2 arbetskrafter. Vid förut anmärkta förhållande, att samtliga länsstyrelser utom en ansett sig icke behöva påfordra utökning av biträdespersonalen synes jämväl fortsättningsvis detta arbetskraftsbehov böra tillgodoses genom anlitande av tillfällig biträdeshjälp. För detta ändamål synes alltså för närvarande böra beräknas ett belopp motsvarande avlöning till i första hand cirka 340 årsarbetskrafter. I den mån som personal på övergångsstat eller övertalig personal avgår, kan fråga uppstå att företaga en mot avgången svarande ökning av det för tillfällig biträdeshjälp avsedda beloppet, därest icke till följd av avgången någon vakantsatt befattning får besättas. Till ett för tillfällig biträdeshjälp avsett belopp böra tills vidare läggas lönerna till vissa hos länsnykterhetsnämnderna anställda biträden i reglerad befordringsgång ävensom kostnaderna för arbetskraft för krisuppgifter (och den till-

580 fälliga personalen för folkbokföringen). Framhållas må att det ovan redovisade behovet av tillfällig biträdeshjälp ej omfattar personal, som tillfälligt anställes med anledning av vakanser, längre ledigheter (ej semestrar) för stadigvarande anställd personal el. dyl. Det ligger emellertid i sakens natur att med den fortgående ansvällningen av arbetsuppgifterna behovet av tillfällig biträdeshjälp successivt ökas. I samband med prövningen av detta personalbehov bör därför årligen undersökas i vad mån behovet blivit mera permanent så att skäl föreligga att inrätta nya biträdestjänster i stället för att öka anslagen till tillfällig hjälp. För den händelse något belopp bör avses för tillfällig biträdeshjälp inom arbetsmarknadssektionen, bör vid uppdelningen av det nuvarande anslaget iakttagas att motsvarande minskning av det till arbetsförmedlingens huvudkontor för detta ändamål avsedda anslaget sker. Framhållas må vidare att kostnaderna för militärassistenter och länsbrandinspektörer icke äro medräknade. Dessa kostnader påverkas icke av förslaget till omorganisation och inverka därför ej heller på jämförelsen mellan den föreslagna och den nuvarande organisationen. Samma är förhållandet beträffande distriktsingenjörsorganisationen för vattenförsörjning och avlopp, som vid en blivande utbyggnad bör inordnas i länsstyrelsen. Slutligen vill utredningen erinra om att de kostnader, varom hittills varit tal, avse löner för tjänstemannapersonal. Arvoden till ordförande och ledamöter i de olika fristående länsorganen redovisas i ett senare avsnitt. Längre fram redovisas också vissa expenskostnader, av vilka en del emellertid rätteligen bort uppföras bland lönekostnaderna, nämligen ersättning för skrivhjälp till bl. a. förste provinsialläkare samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. Det har emellertid visat sig förenat med stora svårigheter att få en exakt redovisning av delposterna i dessa och vissa andra expensanslag, varför ifrågavarande anslag i sin helhet redovisas som expenser. Nettobesparingen vid till fullo genomförd omorganisation har enligt ovan beräknats till 310 744 kronor. Räknar man med att utredningens beräkningar ligga 4 procent för högt, skulle besparingen sjunka till 298 315 kronor. Inberäknas rörligt tillägg stiger besparingen emellertid till, enligt nu gällande grunder för det rörliga tillägget, cirka 335 000 kronor. Här må framhållas dels att vissa ersättningar till landshövdingarna (se sid. 584) kunna komma att minska besparingen och dels att engångskostnader uppstå för flyttning av vissa nämnder till vederbörande residensstäder. Besparingarna hänföra sig såväl till den yttre organisationen av länsförvaltningen som till länsstyrelsens inre organisation. Mot besparingarna på sistnämnda område stå emellertid vissa ökade kostnader, som överstiga dessa senare besparingar.

581 Beträffande den yttre organisationen jande sätt. länsarbetsnämnderna länsbostadsnämnderna mödrahjälpsnämnderna länsnykterhetsnämnderna m. m lantbruksnämnderna (ombudsmän)

fördela besparingarna sig på föl470 628 269 904 96 000 71 308 50 000 Summa

957 840

Beträffande den inre organisationen är det svårare att exakt redovisa besparingarna av de skälen att de flesta förändringarna på en gång innebära både ökning och minskning av kostnaderna samt att förändringar i ett högre personalskikt i vissa fall medföra verkningar i flera lägre skikt. Vissa poster synas emellertid kunna på ett mera tydligt sätt renodlas. Sålunda må följande poster framhållas. minskning av amanuenspersonalen » » landskanslistpersonalen inrättande av 42 icke-ordinarie landskontoristtjänster i stället för samma antal befattningar som kontrollant

226 044 22 392

Summa

282 708

34 272

Kostnadsökningarna hänföra sig till en obetydlig del till den yttre organisationen. För uppflyttning av befattningarna som föreståndare för arbetsförmedlingens avdelningskontor i Eskilstuna och Borås till 25 lönegraden beräknas sålunda komma att erfordras 3 912 kronor. Beträffande den inre organisationen äro de huvudsakliga kostnadsökningarna att hänföra till följande poster: uppflyttning av avdelningschefsbefattningarna till lönegrad Co 14 inrättande på landskanslierna av 23 nya befattningar i Ca 33, 41 befattningar i Ca 31 och 3 i Ca 29 i stället för 2 i Cg 33 och 32 i Ca 30 uppflyttning av befattningarna som taxeringsintendent till Ca 33 inrättande av 5 befattningar som biträdande taxeringsintendent inrättande på landskontoren av 47 befattningar i Ca 31 och 4 i Ca 29 i stället för 44 i Ca 30 och 7 i Ce 30 uppflyttning av 31 landskanslistbefattningar från Ca 21 till Ca 24 uppflyttning av 23 landskontoristbefattningar från Ca 21 till Ca 24 uppflyttning av 45 biträdesbefattningar på landskontoren från reglerad befordringsgång, 3 till Ca 15, 21 till Ca 13 och 21 till Ca 11 Summa

79 448

532 980 12 096 78 120 21 336 51 708 38 364

72 216 886 268

582 Härtill komma vissa ytterligare kostnadsökningar om cirka 50 000 kronor, vilka hänföra sig till justeringar av antalet biträdesbefattningar på landskanslierna m. m., delvis i samband med minskning av annan personal (jfr sid. 535 f). Vad angår den inre organisationen står mot en kostnadsökning på cirka 950 000 kronor en minskning på cirka 300 000 kronor. Nettoökninger bör sålunda beräknas till cirka 650 000 kronor. Av de redovisade kostnadsökningarna äro knappast några beroence av det föreslagna inlemmandet i länsstyrelsen av vissa fristående länsorgan. Visserligen skulle möjligen en befattning i mellangraderna på vissa länsstyrelser kunna avvaras om detta inlemmande ej kommer till stånd, varigenom kostnadsökningen skulle kunna reduceras något. Men därmed skulle man även vara tvungen att avstå från möjligheterna till partiella reformer av någon betydelse inom ramen för utredningens förslag i dess helhet. Själva den nya organisationsformen, sektionssystemet, bör snarast genomföras vid länsstyrelserna, oavsett om den föreslagna omorganisationen av länsförvaltningen i stort kommer till stånd eller ej, och det är av detta nya organisationssystem, som merkostnaderna i stort sett äro beroende. — Konsekvenserna i kostnadsavseende vid genomförande av allenast viss del eller vissa delar av utredningens förslag torde framgå av den förut lämnade översikten. En mindre del av kostnadsökningarna hänför sig till sådana förändringar som — sedda isolerade — möjligen skulle kunnat anstå till den blivande tjänsteförteckningsrevisionen. Av skäl som utredningen förut anfört har utredningen emellertid funnit att något sådant uppskov i dessa fall icke bör äga rum. Utredningen syftar härvid främst på inrättandet av befattningarna som förste landskanslist resp. förste landskontorist. Merkostnaden här är tillhopa cirka 90 000 kronor. Slutligen kan sägas att inrättandet av de fem tjänsterna som biträdande taxeringsintendent icke har något samband med den stora organisationsfrågan. Dessa tjänster äro dock ofrånkomliga för taxeringsarbetets behöriga bedrivande. Deras inrättande innebär i själva verket blott ett konfirmerande av en ordning, som redan består på vissa länsstyrelser. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att mot en inom nära framtid ofrånkomlig ökning av lönekostnaderna för länsstyrelseorganisationen på i runt tal 650 000 kronor står möjligheten att genom de föreslagna organisationsförändringarna i länsförvaltningen göra en besparing på cirka 950 000 kronor, som alltså mer än väl täcker kostnadsökningen. Därest utredningens förslag beträffande den yttre organisationen icke skulle komma till utförande, skulle emellertid kostnadsökningen bli än större. Kostnaderna för den av utredningen föreslagna lekmannamedverkan i länsstyrelserna synas nämligen kunna rymmas inom vissa i det följande redovisade, nu utgående anslag för olika andra ändamål (se nedan under II

583 odi I I I ) . Därest dessa anslagsbelopp även fortsättningsvis skulle erfordras fö- sina nuvarande ändamål, måste följaktligen nya medel anslås till bfeittarna i socialvårds-, planerings-, väg- och trafikärenden. För detta ärdamål torde, om lekmannamedverkan alltså kommer till stånd endast i IU nämnda ärenden, erfordras uppskattningsvis 200 000 kronor till arvoden ( motsvarande cirka 3 dagar per lekmannakollegium och månad) samt U0 000 kronor till reseersättningar och traktamenten. Som ovan antytts inträda de förut redovisade besparingarna först vid till fulo genomförd omorganisation. Under en övergångstid måste man räkna m-d vissa kostnader för sådan genom omorganisationen övertalig personal, san icke omedelbart kan beredas annan anställning. I regel bör för sagda äidamål icke behöva avses mera avsevärda belopp, då i varje särskilt fall er lägre befattning tills vidare bör hållas vakant. Den redovisade nettobesparingen är i så måtto relativ att utredningen — vilket förut flera gånger framhållits — allenast kunnat taga hänsyn til nuvarande arbetsuppgifter i länsinstansen. Men även om arbetsuppgifterna senare komma att vidgas och personalkostnaderna till följd därav shgras, bör denna stegring rimligtvis alltid bli mindre än om behov av po-sonalökningar successivt måste tillgodoses inom de olika nu fristående organen. Den relativa besparingen bör därför bli bestående. En viss mindre bemaring uppstår också successivt genom bortfallet av löneklassuppflyttniigar för de indragna befattningarna. II. ÖVRIGA KOSTNADER A.

Arvoden

och

särskilda

ersättningar

X u \ ärande anslag

Arvoden till Totalt

ordf. (och v. ordf.)

ledamöter

Beräknade anslag till arvoden åt bisittare Belopp

länsarbetsnämnderna länsbostadsnämnderna länsnykterhetsnämnderna länsvägsnämnderna lödrahjälpsnämnderna lisittare i övriga sociala ärenden lisittare i planeringsärenden.... lisittare i väg- och trafikärenden

215 000 50 000 31 000 14 000 64 000

100 000 33 500 24 000 6 000 30 000

115 000 16 500 7 000 8 000 34 000

115 000 16 500 7 000

— —

— — —

— — —

40 000 75 000 50 000 50 000

Summa

374 000

193 500

180 500

353 500

—

Minskning 100 000 33 500 24 000 14 000 24 000

Ökning

— — — —

— — —

75 000 50 000 50 000

195 500

175 000

\ v de sålunda nu utgående anslagen till arvoden och särskilda ersättniigar, synes, som framgår av de med nödvändighet ganska osäkra beräknhgarna, en mindre besparing (20 500 kronor) kunna vinnas. Emellertid tade detta belopp erfordras för att uppräkna anslaget till reseersättningar

584 för länsstyrelserna. Kostnaderna för reseersättningar och traktamenten till bisittarna torde böra beräknas till förslagsvis minst 100 000 kronor utöver de här nedan under B. upptagna olika posterna till reseersättningar, varmed länsstyrelsernas anslag i första hand böra uppräknas. Vidare bör här framhållas att genom inordnandet av vissa fristående nämnder i länsstyrelserna bortfalla arvodena till landshövdingarna i egenskap av ordförande i dessa organ. Frågan om och i vad mån kompensation härför kan böra utgå torde bli föremål för prövning i annat sammanhang. B.

Omkostnader Beräknade anslag Nuvarande anslag

överföres bibehålles till länsstyrel- utanför länsserna styrelserna

Besparing

Lappfogdeorganisationen Sjukvård m. m Reseersättningar Expenser

300 80 000 10 000

300 80 000 10 000

Förste provinsialläkarna Exp.-lokaler, skrivhjälp m. m.

48 100

9 600

38 500

Fattigvårds- och barnavärdskonsutenterna Sjukvård m. m Reseersättningar Expenser

400 64 000 14 000

400 64 000 2 800

11 200

Länsnykterhetsnämnderna Sjukvård m. m Reseersättningar Expenser

500 40 000 50 000

500 40 000 10 000

40 000

Länsarbetsnämnderna Sjukvård m. m. Reseersättningar. . Tjänstebilar Expenser

44 000 280 000 90 000 1 756 000

4 000 280 000 90 000 210 000

Länsbostadsnämnderna Sjukvård Reseersättningar. . . Expenser

5 000 220 000 230 000

3 600 220 000 230 000

Länsvägnämnderna Reseersättningar (m. m.).

12 500

Mödrahjälpsnämnderna Resekostnads- och t r a k t a m . e r s . . . Expenser

25 000 15 000 2 984 800

37 500

2 500

1 546 000 1 400

12 500

25 000 7 000 1 287 200

8 000 1 583 500

114 100

Såsom utredningen ovan under A. anfört bör länsstyrelsernas anslag till reseersättningar uppräknas med minst 100 000 kronor för reseersättningar

585 och traktamenten åt vissa av bisittarna. Någon slutlig besparing synes därför ej här böra redovisas. Av redovisningen rörande omkostnadsanslagen torde framgå, att utredningen anser att följande anslagsposter till länsstyrelserna böra uppräknas med nedan angivna belopp samtidigt som de ovanberörda särskilda anslagen minskas med samma belopp + de belopp som upptagits under rubriken besparingar: sjukvård m. m. (300 + 400 + 500 + 4 000 + 3 600) 8 800 kronor; reseersättningar (80 000 + 64 000 + 40 000 + 280 000 + 220 000 + 25 000 + 20 500 + 114 100) 843 600 kronor; expenser (10 000 + 9 600 + 2 800 + 10 000 + 210 000 + 230 000 + 7 000) 479 400 kronor; tjänstebilar 90 000 kronor. De belopp, som nu utgå som ersättning till vissa befattningshavare för förhyrda expeditionslokaler, torde åtminstone i viss utsträckning böra beräknas utgå även under en övergångstid. Om länsstyrelserna på olika områden skola intensifiera sin inspektionsverksamhet m. ni. torde kostnaderna för reseersättningar för befattningshavarnas resor komina att stiga. Någon beräkning av behovet av ökade anslag för ändamålet har utredningen dock ej ansett sig kunna göra. Erfarenheterna av den nya organisationens verksamhet torde böra avvaktas. Det är emellertid av vikt att aktiviseringen av verksamheten icke förhindras genom otillräckliga anslag för resor. Enligt utredningens mening bör emellertid även en utökad reseverksamhet av länsstyrelsens egen personal kunna rymmas inom den av utredningen uppräknade anslagsposten till reseersättningar. Vissa belopp bli tillgängliga t. ex. genom att sammanträden stundom hållas i lekmännens hemort och vissa besparingar torde kunna göras genom rationalisering av inspektions- och reseverksamheten över huvud.

A V D E L A IIV ft V

KAPITEL

Länsstyrelsens krigs- och I.

beredskapsorganisation

INLEDNING

Det nutida krigets totala karaktär har bland annat medfört, att hela samhällsorganisationen mer eller mindre fullständigt måste inlemmas i ett försvarsberedskapssystem, som därför kommer att omfatta icke blott frontorganisationen, nämligen det militära försvaret och civilförsvaret, utan även hela den samhällsverksamhet, som avser att på skilda sätt understödja och uppbära frontorganisationen och vidmakthålla försvarsviljan och -förmågan. Större delen av den nuvarande särskilda organisationen för den utanför det militära försvaret liggande försvarsberedskapen har tillskapats under det senaste kriget, delvis på grundval av vissa under tiden närmast före detsamma vidtagna organisatoriska åtgärder. Civilförsvaret bildades vid organisationens genomförande år 1944 till huvudsaklig del genom sammanslagning av den förutvarande luftskyddsorganisationen med organisationen för utrymning och socialtjänst. Till civilförsvaret hänfördes jämväl uppgifter avseende undanförsel och förstöring samt åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage vid vissa anläggningar och byggnader. Den ekonomiska försvarsberedskapen handhades före kriget under Kungl. Maj :t främst av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och sedermera av de olika centrala krisorganen och deras lokala organ. Härtill kommo olika åtgärder beträffande exempelvis utlänningskontroll, informationsverksamhet m. m. samt för uppehållande av den nödvändiga ordinära samhällsverksamheten på skilda områden, vilka åtgärder synas kunna sammanfattas under beteckningen den administrativa försvarsberedskapen. Frågan om länsstyrelsernas krigsorganisation har under det senaste kriget i länsstyrelsernas planläggning lösts på flera olika sätt. Genom skilda författningar och föreskrifter ha länsstyrelserna ålagts särskilda uppgifter i ett krigs- eller skärpt beredskapsläge och länsstyrelserna ha sökt att anpassa sina organisationsplaner efter dessa uppgifter och vad man kunnat antaga i personellt avseende vara erforderligt för att lösa dem. I allmänhet

587 torde m a n därvid ha utgått från att försvarsavdelningen skulle komina att få en central och dominerande ställning i länsstyrelsen. I stort sett torde detta resonemang ha varit riktigt med hänsyn till civilförsvarsuppgifternas betydelse i ett dylikt läge. Emellertid har sedermera den uppfattningen på många håll gjort sig gällande att de egentliga civilförsvarsuppgifterna böra avgränsas i förhållande till försvarsuppgifter av mera ekonomisk eller administrativ natur. Enligt denna uppfattning skulle de egentliga civilförsvarsuppgifterna bli av sådan omfattning att särskilda organ inom eller utom länsstyrelsen böra handha andra förekommande civila försvarsuppgifter.

II. GÄLLANDE ORDNING M. M. A.

Det egentliga

civilförsvaret

Civilförsvarets uppgifter definieras i civilförsvarslagen (1 §) såsom sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar krigsmakten, så ock annan i samhand därmed stående verksamhet. Civilförsvarsuppgifterna äro närmare angivna i 1 § civilförsvarskungörelsen (SFS 646/1944), enligt vilken det tillkommer civilförsvaret a) att planlägga och i enlighet med meddelade föreskrifter verkställa erforderliga åtgärder för civilbefolkningens samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyddande mot fientliga anfall, särskilt flyganfall, ävensom mot spioneri och sabotage, b) att ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig verksamhet, ävensom i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik verksamhet, c) att under krig, och i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar, vid krigsfara ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan, som förorsakas av fientlig verksamhet, d) att planlägga och genomföra undanförsel och förstöring, i den mån sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet, e) att, i den mån Kungl. Maj:t därom särskilt förordnar, vidtaga åtgärder för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström samt f) att i övri gt handhava sådan på det allmänna ankommande civil verksamhet för rilkets försvar, som icke enligt vad därom är eller kan varda föreskrivet avfilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet. Vissa av de :sålunda angivna civilförsvarsuppgifterna äro av förebyggande karaktär. Exempel härå äro skyddsrumsbyggande, alarmeringsanordningar, utrymning av tätorter, undanförsel av viktiga varuförråd samt evakuering av industrier. Andra åtgärder återigen kunna betecknas såsom skadeavhjälpande och förutsätta upprätthållande av en särskild hjälporganisation för bekämpande av uppkomna skador i samband med luftanfall. 3D—01642S

588 Inom civilförsvaret organiseras enligt 3 § civilförsvarskungörelsen (SFS 379/1949) särskilda tjänstegrenar, nämligen ordnings- och bevakningstjänst för upprätthållande av ordning och för bevakning, observations- och förbindelsetjänst för observation och alarmering ävensom befordran av rapporter och order, däri inbegripet erforderlig bemanning av telefonväxelstationer, brandtjänst för bekämpande av brand, teknisk tjänst för röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av dem, som blivit innestängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, ledningar och lindrigt skadade byggnader, uppstöttning av byggnader samt bortsprängning av byggnader till förhindrande av brands spridning ävensom undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber o. d., gasskyddstjänst för ordnande av avgasningsplatser och vidtagande av andra skyddsåtgärder mot gas eller andra kemiska stridsmedel eller radioaktiv strålning, sjukvårdstjänst för omhändertagande av skadade och sjuka samt anordnande av förbandsplatser, utrymnings- och socialtjänst för utrymning, inkvartering och utspisning samt meddelande av understöd och annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga till följd av krigshandlingar, ävensom omhändertagande och begravning av döda samt undanförsel- och förstöringstjänst för undanförsel och förstöring. Tjänstegrenarna äga i vissa fall fredsmässig motsvarighet. Detta gäller framför allt ordningstjänst och brandtjänst, vilka uppbyggas kring befintliga organisationer inom polis- resp. brandväsendet. Civilförsvarets organisation är rent civil. Jämlikt föreskrift i civilförsvarslagen kan emellertid militär myndighet under högsta civilförsvarsberedskap erhålla direktivrätt gentemot civilförsvarsorgan, där för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten så prövas nödigt (9 §). Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Kungl. Maj:t avett centralt ämbetsverk, civilförsvarsstyrelsen. Verket står under ledning av en generaldirektör. Inom länen utövas ledningen av civilförsvaret av länsstyrelserna, vilka för ändamålet erhållit personalförstärkning i form av särskilda försvarsavdelningar under ledning av civilförsvarsdirektörer. Lokalt har en indelning skett i civilförsvarsområden, varvid i princip varje landsfiskalsdistrikt samt stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt, bildar ett civilförsvarsområde. Inom civilförsvarsområdena handhas ledningen av civilförsvaret av civilförsvarschefer, varvid i flertalet fall vederbörande polischef utsetts till civilförsvarschef (3—6 §§).

589 Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar, som k a n sägas ha att fullgöra sådana civilförsvarsåtgärder, vilka äga betydelse för hela området eller i vart fall viktigare delar av detsamma. Till allmänt civilförsvar hänföras bl. a. organiserandet och utrustandet av de förut omförmälda tjänstegrenarna samt anordnande av s. k. allmänna skyddsrum. Särskilt civilförsvar — hemskydd och verkskydd — organiseras i den mån bebyggelsens täthet eller andra på anfallsrisken inverkande förhållanden därtill föranleda. Det särskilda civilförsvaret avser i första hand skyddet av den egna fastigheten eller anläggningen (7 §). De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde skola upptagas i en organisationsplan, som fastställes av länsstyrelsen (10 §). För handläggning av civilförsvarsfrågor finnes som ovan nämnts på varje länsstyrelse en försvarsavdelning under en civilförsvarsdirektör (lönegrad Ce 31). På försvarsavdelningen finnes vidare en militärassistent, vars uppgifter främst äro att vara sambandsnian mellan länsstyrelsen och de militära myndigheterna samt att biträda civilförsvarsdirektören vid fullgörandet av denne åvilande uppgifter. Militärassistenten torde i skiftande omfattning i olika län tagas i anspråk bl. a. för att leda utbildningsverksamheten m. m. och torde ofta fungera som civilförsvarsdirektörens ersättare. På försvarsavdelningen äro placerade ytterligare befattningshavare, till antalet beroende på arbetsuppgifternas storlek och tillgången på personal. Genom beslut vid 1949 års riksdag (skrivelse nr 271) har en ny organisation fastställts för civilförsvarets botteninstans, sedan 1948 års riksdag beslutat att staten fr. o. m. den 1 juli 1949 skulle från kommunerna övertaga det huvudsakliga ansvaret för civilförsvarets lokala administration. Riksdagens beslut i frågan fattades på grundval av Kungl. Maj:ts proposition 154/1949, varöver statsutskottet yttrade sig i sitt utlåtande 140/1949. Enligt beslutet skall organisationen av civilförsvarets botteninstans bygga på indelningen i civilförsvarsområden. Antalet heltidsanställda befattningshavare i organisationen skall — frånsett civilförsvarscheferna — tills vidare vara 175, av vilka 73 äro kontorsbiträden. Förutom dessa biträden skall personalorganisationen omfatta 41 extra ordinarie och 61 extra tjänstemän. Dessutom stå vissa belopp till länsstyrelsernas förfogande för anlitande vid behov av tillfällig biträdeshjälp. Inom varje län står personalen till länsstyrelsens förfogande och skall av denna fördelas på de olika civilförsvarsområdena. Enligt samma riksdagsbeslut ställdes 150 000 kronor till Kungl. Maj :ts förfogande för tillgodoseende av behovet av teknisk expertis. Med anledning härav har Kungl. Maj:t genom beslut den 10 juni 1949 bemyndigat länsstyrelserna i tio angivna län att mot ett årligt arvode av högst 14 000 kronor anställa en tekniker, som skall tjänstgöra inom visst område, bestående av två eller flera län. Länsstyrelsen i Gotlands län har medgivits

590 att för tillgodoseende av behovet av teknisk expertis disponera ett belopp av högst 6 000 kronor. B.

Den ekonomiska

försvarsberedskapen

Inledning. Den ekonomiska försvarsberedskapen handhades som förut antytts före det senaste kriget närmast under Kungl. Maj :t av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, som började sin verksamhet år 1928. Efter krigsutbrottet övertogos rikskommissionens arbetsuppgifter, delvis i överensstämmelse med kommissionens egen planering, successivt av andra organ, i första hand de särskilda krisorganen. Beredskapsfrågorna fingo därigenom i stor utsträckning sitt hemvist i krisorganen. Det är emellertid icke endast krisorganen, förutvarande och ännu befintliga — däribland särskilt arbetsmarknads-, livsmedels-, industri-, bränsle- och trafikkommissionerna samt riksblockmyndigheten — som i sin verksamhet haft och ha att fullgöra försvarsberedskapsuppgifter på det ekonomiska området. Detsamma gäller i stor omfattning även befintliga permanenta statsorgan av olika slag såsom arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden, postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk samt bland militära organ särskilt krigsmateriel verket. Även på civilförsvaret ankomma vissa frågor, som kunna sägas tillhöra den ekonomiska försvarsberedskapen, såsom undanförsel- och utrymningsplanläggningen. Bland övriga under kriget tillskapade, ännu bestående organ med uppgifter på det ekonomiska försvarsberedskapsområdet kunna nämnas centrala driftsledningen sam priskontrollnämnden. Central organisation m. m. I ett den 9 februari 1946 avgivet betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation (SOU 1946: 19) anförde ekonomiska försvarsberedskapsutredningen, att en omfattande militär eller civil försvarsberedskap icke finge göras mer eller mindre värdelös genom att den icke kompletterades med en ekonomisk försvarsberedskap av motsvarande storleksordning. Den grundläggande uppgiften för de organ, som handha den ekonomiska försvarsberedskapen, bleve att skaffa sig ingående kännedom om de anspråk på varor, förnödenheter och tjänster, som försvaret, näringslivet och folkförsörjningen i en krissituation komme att ha, samt rörande de möjligheter som förelåge att tillfredsställa dessa anspråk. En omfattande statistik bleve därvid av väsentlig betydelse. Med ledning av sålunda erhållen kännedom om de aktuella förhållandena bleve det den ekonomiska försvarsberedskapens uppgift att övervaka, att sådana åtgärder bleve vidtagna, som gjorde utgångsläget på försörjningsområdet så gynnsamt som möjligt i ett akut krisläge. Ifrågavarande åtgärder uppdelade förenämnda utredning i verkställande åtgärder och planläggande åtgärder. Bland de förra nämndes lagringsverksamhet, åtgärder för inriktning av den inhemska produktionen samt kon-

591 takter med den vetenskapliga och tekniska forskningen. Planläggningsuppgifterna åter vore dels sådana som avsåge planläggning av erforderliga krisorgan samt förberedandet av lagar och författningar, som skulle utgöra grundvalen för dessa organs verksamhet eller eljest reglera statliga ingripanden, och dels sådana som bestode i utformande av grunddragen till de olika planer, efter vilka krisorganen åtminstone till en början borde utöva sin verksamhet. Enligt samma utrednings mening vore det ofrånkomligt att för den ekonomiska försvarsberedskapen funnes en särskild central myndighet, vilken dels vid krisorganens avveckling kunde träda till och fortsätta dessa organs beredskapsuppgifter och även övertaga sådant av krisorganen insamlat och bearbetat material, som kunde bli av betydelse för det framtida arbetet, dels ock kunde planera den ekonomiska beredskapen i stort, samordna beredskapsåtgärderna på olika områden och tillse, att erforderlig enhetlighet vid frågornas avgörande upprätthölles, samt överhuvud övervaka att beredskapssynpunkterna icke komme i skymundan. En viss uppdelning på olika organ måste dock alltjämt vara för handen. De beredskapsuppgifter, som normalt fullgjordes av redan existerande statliga organ av permanent karaktär, borde alltjämt ankomma på dessa. I fall, där statliga organ visserligen icke hade direkta beredskapsuppgifter men andra uppgifter av närliggande art, kunde det ifrågakomma att till dessa organ lägga beredskapsuppgifter. Den allmänna uppgiften att sammanhålla och övervaka arbetet för ekonomisk försvarsberedskap på olika områden borde emellertid ankomma på det centrala organet. På grundval av förenämnda betänkande förelade Kungl. Maj:t i proposition nr 339 1946 års riksdag vissa förslag angående den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m. I samband med avlåtande av denna proposition uttalade föredragande departementschefen, bl. a., att ett centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen snarast borde inrättas. Organet borde organiseras så, att det omedelbart kunde vara berett att börja sin egentliga planläggande verksamhet och övertaga direkta förvaltningsuppgifter. I och med att krisorganen kunde avveckla sin verksamhet, borde centralorganet för den ekonomiska försvarsberedskapen kunna övertaga dem åvilande uppgifter av beredskapskaraktär. Jämlikt riksdagens beslut (skrivelse nr 511) i anledning av nämnda proposition inrättades från och med den 1 januari 1947 riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, som består av en generaldirektör och chef jämte fyra av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Provisorisk instruktion för nämnden utfärdades den 30 december 1946 (SFS 897/1946). I samband med beslutet om riksnämndens inrättande uppdrog Kungl. Maj:t åt nämnden att — efter överläggningar med ifrågakommande myndigheter rörande den närmare gränsdragningen mellan dessa myndigheter och riksnämnden i fråga om detaljplanläggning på olika områden av den

ekonomiska försvarsberedskapen samt i samband därmed om riksnämndens befogenheter gentemot andra myndigheter och gränsdragningen mellan den militära och den ekonomiska försvarsberedskapen — överväga och till Kungl. Maj:t inkomma ined förslag angående riksnämndens framtida organisation ävensom förslag till slutlig instruktion för nämnden. I enlighet med detta Kungl. Maj:ts uppdrag överlämnade riksnämnden med skrivelse den 20 oktober 1947 till Kungl. Maj:t utlåtande angående ordnandet av den ekonomiska försvarsberedskapen. Sedan riksnämnden i utlåtandet redogjort för tidigare vidtagna åtgärder och den dåvarande organisationen på den ekonomiska försvarsberedskapens område, tog riksnämnden upp frågan om den ekonomiska försvarsberedskapens innebörd samt området för densamma. Nämnden sammanförde de verksamhetsområden, på vilka försvarsförberedelser erfordrades, i fyra huvudgrupper: 1) det militära försvaret, 2) civilförsvaret, 3) den ekonomiska verksamheten samt 4) den administrativa verksamheten. Riksnämnden anförde i fråga om området för den ekonomiska försvarsberedskapen, bland annat, att även om en fullt klar principiell gränsdragning för detta område ej kunde åstadkommas, vore det lämpligt titt statsmakterna uppdroge vissa allmänna riktlinjer härför. Beträffande innebörden av dessa riktlinjer anförde nämnden följande. Till den ekonomiska beredskapsverksantheten vore i första hand att hänföra produktion av och handel med olika förnödenheter, såsom jordbruksprodukter, bränsle, råvaror för den industriella produktionen, färdiga industriprodukter in. m. Med förnödenheter torde i detta sammanhang böra likställas kraft, gas och dylikt. Behoven av förnödenheter kunde emellertid tillgodoses ej endast genom nyproduktion utan även genom reparation. Särskilt i krig torde denna senare verksamhet bliva av mycket stor betydelse. Till den ekonomiska försvarsberedskapen hörde även erforderliga förberedelser för disposition på mest ändamålsenliga sätt av den tillgängliga arbetskraften till olika ekonomiska ändamål. I första hand borde därvid i samråd med den militära försvarsorganisationen och civilförsvarsorganisationen bedömas huru stor arbetsstyrka som i en förutsatt krissituation kunde stå till förfogande för ekonomisk verksamhet. Därefter borde planeras huru denna arbetsstyrka skulle fördelas å olika behovsområden. I förberedelserna på hithörande område inginge vidare bl. a. att vidtaga åtgärder för att i mån av behov erhålla reservarbetskraft lämplig för detta ändamål. Ett viktigt led i den verksamhet, som toge sikte på att söka tillgodose behoven av förnödenheter, utgjorde vidare transportarbetet. Att trafikväsendet i den mån det hade denna syftning borde hänföras till det ekonomiska beredskapsområdet vore därför helt naturligt. Åtskilliga andra transportbehov än dem som avsåge förnödenhetsförsörjningen funnes visserligen, vilka i en situation, varom vore fråga, borde fyllas. Såväl det militära försvaret som civilförsvaret toge landets transportapparat i anspråk i betydande omfattning. Även för uppehållande av samhällslivet i övrigt krävdes, att trafikmedel i viss utsträckning stode till förfogande. I den mån dessa behov ej ansåges böra täckas genom särskild uttagning av trafikmedel eller eljest i särskild ordning, måste de tillgodoses i konkurrens med de transportbehov som komme att framträda vid bl. a. varuförsörjningens

593 ordnande. En enhetlig ledning av det civila trafikväsendet i krig bleve därför ofrånkomlig. Oavsett huru denna ledning organiserades — utredning härom påginge inom riksnämnden i samarbete med bl. a. försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen — torde förberedelserna för trafikväsendets ordnande i krig eller under avspärrning med krigsfara böra anses tillhöra området för den ekonomiska försvarsberedskapen. En verksamhetsgren, som nära sammanhängde med förnödenhetsförsörjningen, vore anskaffning av erforderliga lokalutrymmen. I den mån reservförråd av större omfattning ansåges böra finnas erfordrades härför lagerlokaler. Konkurrens uppstode därvid med bl. a. det militära försvaret, civilförsvaret och sjukvården. Frågan om huru dessa konkurrensspörsmål skulle lösas vore föremål för utredning inom försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen. I visst sammanhang med problemet om anskaffningen av behövliga lagerutrymmen stode även spörsmålet om industriens lokalisering. Uppenbart vore att till den del detta spörsmål borde bedömas under beaktande även av ekonomiska beredskapssynpunkter detta utgjorde en uppgift tillhörande den ekonomiska försvarsberedskapen. Även frågan om ordnandet av en effektiv byggnads- och reparationsberedskap för ekonomiska ändamål torde tillhöra det ekonomiska bcredskapsområdet. Det syntes vidare uppenbart, att till det ekonomiska beredskapsområdet borde hänföras spörsmål, som gällde försäkring av transporter mot krigsrisker. Man torde emellertid ej kunna begränsa sig endast till sådan försäkringsverksamhet. Att staten i händelse av krigiska förvecklingar alldeles oavsett om landet vore indraget i krig eller ej övertoge eller fördelade ansvaret för med kriget förenade risker för ekonomisk verksamhet syntes helt naturligt och torde för övrigt utgöra en nödvändig förutsättning för en förnuftig ordning i fråga om landets ekonomiska verksamhet. I en sådan situation, varom vore fråga, bleve det vidare en viktig uppgift för det allmänna att skydda prisnivån. Härav påkallade förberedelser vore otvivelaktigt att räkna till den ekonomiska försvarsberedskapen. Detsamma torde gälla de förberedelser, som kunde anses erforderliga för att skapa en tillfredsställande ordning på hyresmarknaden. Begreppsmässigt torde även förberedelser på valutaoch kreditområdena liksom även förberedelser på det finansiella och penningpolitiska området böra tillföras området för den ekonomiska försvarsberedskapen. Organisationen för den ekonomiska försvarsberedskapen borde, framhöll riksnämnden, bli i viss mån rörlig och anpassas efter det utrikespolitiska lägets krav. En viss fast grundorganisation vore dock nödvändig, därest ett effektivt beredskapsarbete skulle kunna bedrivas. Den önskvärda rörligheten i beredskapsverksamheten skulle enligt riksnämndens mening underlättas därigenom, att försvarsförberedelserna på det ekonomiska området liksom på andra beredskapsområden handhades av myndigheter, som sysslade med motsvarande fredsproblem. För en dylik anordning talade, framhöll riksnämnden, även det förhållandet, att det torde bli de ordinarie statliga och kommunala myndigheterna, som komme att administrera de statliga åtgärderna vid ett plötsligt inträffande krigsfall. Vid avspärrning kunde det visserligen bli lämpligt att inrätta särskilda krisorgan för handhavande av de regleringsåtgärder, som då torde bii erforderliga. I vad mån det kunde befinnas lämpligt att på dylika organ överflytta även arbetet

594 med försvarsförberedelserna finge enligt nämndens mening bedömas vid en tidpunkt, då en dylik fråga bleve aktuell. Nämnden underströk vidare vikten av det enskilda näringslivets medverkan i försvarsförberedelserna. En dylik medverkan kunde, framhöll nämnden, liksom anknytningen av beredskapsverksamhelen till därför lämpade statliga och kommunala myndigheter bidraga till att göra verksamheten mindre tungrodd. Sedan nämnden härefter uppdragit vissa riktlinjer för den centrala beredskapsorganisationen på livsmedelsförsörjningens, sjukvårdens, veterinärväsendets och kommunikationsväsendets områden, beträffande produktionen och omsättningen av industrivaror samt bränsle- och kraftförsörjningen, på arbetsmarknadens och bankväsendets områden, på penning- och skattepolitikens områden ävensom beträffande statens prisreglerande verksamhet, anförde nämnden även vissa synpunkter på frågan om den ekonomiska beredskapens anknytning till lokala organ. Till riksnämndens uttalanden härom återkommer utredningen i det följande. På grundval av detta riksnämndens utlåtande avlät Kungl. Maj :t till 1948 års riksdag en proposition (nr 100) angående anslag till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap för budgetåret 1948/49, m. m., i vilken proposition föreslogs att riksnäinndens organisation skulle utbyggas. I samband med avlåtandet av propositionen förklarade föredragande departementschefen, bland annat, att de allmänna synpunkter, som riksnämnden anlagt på den ekonomiska försvarsberedskapen och omfattningen av densamma, icke föranledde någon erinran från hans sida. Beredskapsarbetet borde sålunda inriktas dels på en planering av den ekonomiska verksamheten i landet under krig eller avspärrning med åtföljande krigsfara, dels på vissa verkställighetsåtgärder, framför allt uppläggande av reservlager av importerade varor. Med hänsyn till det nära samband, som borde råda mellan dessa båda linjer i beredskapsarbetet, vore det ändamålsenligt, titt även beredskapslagringen i fortsättningen omhänderhades av riksnämnden. Beservförrådsnämnden borde sålunda upphöra med sin verksamhet och uppgå i riksnämnden. Departementschefen förordade vidare den princip för arbetsfördelning, varpå riksnämndens förslag byggde, att försvarsförberedelserna på det ekonomiska området i största möjliga utsträckning skulle handhas av de myndigheter, som sysslade med motsvarande fredsproblem, medan riksnämnden själv övertoge detaljplaneringen på de områden, där lämpliga statliga organ icke funnes. Men samtidigt som arbetsuppgifterna på lämpligt sätt fördelades, måste organisationen ges sådan fasthet och enhetlighet, att garantier vunnes för att beredskapsarbetet på olika områden genomfördes på ett effektivt sätt. Biksnämnden borde därför erhålla en ledande ställning på hela den ekonomiska försvarsberedskapens område. Detta hade i instruktionen för nämnden uttryckts så att nämnden hade att leda, över-

595 vaka och samordna landets försvarsförberedelser på det ekonomiska området. Departementschefen förklarade jämväl att grunderna för arbetsfördelningen mellan riksnämnden å ena sidan och övriga i den ekonomiska försvarsberedskapen deltagande myndigheter å andra sidan sammanfattningsvis k u n d a angivas på följande sätt. Vid sidan av riksnämnden borde vissa myndigheter, såsom exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden (och innan denna komme till stånd livsmedelskommissionen) samt kommunikationsverken under riksnämndens allmänna tillsyn svara för de ekonomiska försvarsförberedelserna på visst eller vissa delområden. Detsamma borde gälla om försvarets förvaltningsmyndigheter och civilförsvarsstyrelsen. Därutöver borde emellertid andra statliga myndigheter, i den mån så befunnes lämpligt, lämna biträde vid den ekonomiska försvarsberedskapens utformning inom deras områden, utan att fördenskull ansvaret för att beredskapen på dessa områden bleve tillfredsställande ordnad skulle åvila dem. Det borde ankomma på Kungl. Maj :t att beträffande de till den förstnämnda kategorien hänförliga myndigheterna besluta om de ändringar i resp. verks instruktioner, som kunde bli påkallade för att säkra ett effektivt samarbete mellan dem och riksnämnden. Spörsmålet om skyldighet för andra myndigheter att biträda vid planeringen av den ekonomiska försvarsberedskapen hade departementschefen för avsikt att upptaga i samband med framläggande av förslag till ny lag om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid rikets ekonomiska försvarsberedskap. Vid sidan om sin uppgift att samordna och leda försvarsförberedelserna på det ekonomiska området borde riksnämnden äga att på de delområden, där lämpliga beredskapsorgan ej funnes, själv taga hand om beredskapsverk samheten. Riksdagen (skrivelse nr 317) beslöt på hemställan av statsutskottet (uti. nr 145) att godkänna de riktlinjer för riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap uppgifter, befogenheter och organisation, som sålunda angivits av departementschefen. Det här ovan omförmälda förslaget till ny lag om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap förelades 1948 års riksdag i Kungl. Maj:ts proposition nr 96. I samband med avlåtandet av denna proposition framhöll föredragande departementschefen att, för att en ändamålsenlig planläggning på det ekonomiska försvarsberedskapsområdet skulle erhållas, erfordrades samverkan mellan å ena sidan de planläggande myndigheterna och å den andra näringslivet samt statliga och kommunala myndigheter. Det vore nödvändigt att de planläggande myndigheterna hade ingående och fortlöpande kännedom om näringslivet, såväl dess förhållanden i allmänhet som förutsättningarna hos olika näringsidkare eller grupper av näringsidkare att i olika hänseenden bidraga till näringslivets upprätthållande under en avspärrnings-

596 eller krigssituation. Myndigheterna borde därför ha författningsmässig befogenhet att infordra uppgifter för och påkalla biträde vid planläggningsarbetet. Efter vederbörlig utskottsbehandling (andra lagutskottets utlåtande nr 25) bifölls propositionen av riksdagen (skrivelse nr 191). Gällande lag i ämnet utfärdades den 26 juni 1948 (SFS nr 390). Till denna ansluter sig en tillämpningskungörelse av samma dag (nr 391). I 1 § av lagen stadgas att det åligger ägare eller innehavare av industriell anläggning ävensom annan näringsidkare att på särskild anfordran av riksnämnden eller annan myndighet, som Konungen förordnar, beträffande anläggningen eller rörelsen lämna de uppgifter om personal, lokalförhållanden, maskinpark och annan utrustning, produktion och produktionsförmåga, förbrukning av elektrisk kraft, bränslen, råvaror eller andra förnödenheter, lagerhållning, inköp, leveranser och dylikt, vilka myndigheten finner erforderliga för planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap, ävensom i övrigt biträda vid nämnda planläggning. Statlig eller kommunal myndighet eller inrättning är jämväl eljest skyldig att inom sitt verksamhetsområde lämna de uppgifter för planläggningen och det biträde vid densamma, som riksnämnden eller annan av Konungen förordnad myndighet påfordrar. Regional organisation m. m. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap förklarade bl. a. i sin förut delvis refererade underdåniga skrivelse den 20 oktober 1947, att den ekonomiska försvarsberedskapen jämväl borde anknytas till lokala organ med hänsyn till behovet av lokal planering inom olika områden. Nämnden anförde härom följande. På åtskilliga områden, såsom i fråga om bl. a. livsmedels- och bränsleförsörjningen samt arbetskraftförhållandena, krävdes planering av den lokala verksamheten i händelse av krig. Härför erfordrades medverkan av lokala beredskapsorgan. Därtill komme, med hänsyn till att i det nutida kriget krigshandlingar i stor omfattning kunde förväntas komma att riktas mot den civila verksamheten, att det framstode som nödvändigt, att i krig lokala organ funnes med överblick över förhållandena inom sina respektive verksamhetsområden, vilka vid behov kunde omedelbart ingripa och leda den ekonomiska verksamheten. Vidare förelåge möjlighet att viss del av landet kort tid efter ett krigsutbrott avspärrades från landet i övrigt. I sådant fall erfordrades att myndigheter funnes inom det avspärrade området, som vore i stånd att fullgöra de uppgifter, vilka eljest skulle ha åvilat de centrala myndigheterna. Nämnden erinrade om att på vissa beredskapsområden en lokal organisation redan funnes. På arbetsmarknadens område funnos sålunda länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingsanstalter. Civilförsvaret hade sin lokala organisation knuten till länsstyrelserna och kommunerna. Även krigsmaterielverket hade en lokal organisation i krigsindustriombuden i de olika länen. På andra viktiga beredskapsområden saknades däremot en liknande organisation. Nämnden ville för sin del framföra tanken på en

597 anknytning av den lokala försvarsberedskapsverksamheten på det ekonomiska området till länsstyrelserna, vilka redan hade att handlägga vissa beredskapsuppgifter, framför allt på civilförsvarets område. Enligt nämndens mening kunde skäl anföras för att länsstyrelsernas försvarsavdelningar omorganiserades så att på dessa jämte därtill knutna sakkunniga kunde ankomma att i enlighet med av central myndighet meddelade anvisningar handha jämväl ekonomiska beredskapsfrågor. Nämnden förordade att hithörande spörsmål bleve föremål för närmare övervägande i samband med en utredning om länsstyrelsernas organisation. I den tidigare omnämnda propositionen 100/1948 anförde departementschefen bl. a., att beredskapsarbetet på det ekonomiska området måste anknytas även till lokala myndigheter. I första hand komme härvid länsstyrelserna i fråga. Lämpligast torde dessas medverkan böra ordnas på så sätt, att länsstyrelsernas försvarsavdelningar finge till uppgift att handha jämväl ekonomiska försvarsberedskapsfrågor. Hithörande spörsmål syntes emellertid böra ytterligare övervägas i samband med den utredning om länsstyrelsernas organisation, som chefen för inrikesdepartementet hade för avsikt att igångsätta. Handhavandet av de lokala beredskapsuppgifterna på arbetsmarknadens område borde enligt departementschefen ankomma på länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna. Likaså borde krigsmaterielombuden få på sitt område lämna erforderlig medverkan. Den regionala organisationen på det ekonomiska försvarsberedskapsområdet har under kriget omfattat ett flertal olika organ. Bland dessa märkas främst de under livsmedelskommissionen sorterande kristidsstyrelserna, som jämväl i vissa avseenden hade att fullgöra uppgifter på bränslekommissionens och industrikommissionens verksamhetsområden. Till kristidsstyrelserna voro anknutna priskontoren, som lydde under priskontrollnämnden. Jämlikt kungörelse den 4 augusti 1949 (nr 470) ha kristidsstyrelserna upphört med utgången av år 1949 och deras återstående uppgifter överflyttats på länsstyrelserna. Genom en kungörelse den 4 november 1949 (nr 586) ha länsstyrelserna ålagts att biträda priskontrollnämnden i dess prisreglerande och prisövervakande verksamhet. För dylika ärenden skall inom landskontoret finnas inrättat ett priskontor. Såvitt angår Stockholms stad och Stockholms län handläggas dessa ärenden dock enligt kungl. brev den 4 november 1949 (SFS nr 587) inom ett vid priskontrollnämnden inrättat särskilt priskontor. Såsom regionala organ för trafikkommissionen ha länstrafikledarna fungerat. Genom kungörelse den 21 januari 1944 (nr 21) angående ändring av instruktionen den 1 augusti 1940 (nr 747) för statens trafikkommission stadgades bl. a., att till biträde åt trafikkommissionen skulle hos kommissionen vara anställda länstrafikiedare, en för varje län. Länstrafikledarna, som skulle vara stationerade hos länsstyrelserna, hade att i enlighet med

598 kommissionens anvisningar handha på kommissionen eljest ankommande ärenden angående regleringen av trafiken i länet. Det ålåg vidare länstrafikledare att planlägga regleringen av trafiken i länet vid av krig eller därmed jämförlig orsak skärpt läge i fråga om transportförhållandena. Länstrafikledare skulle tillsättas av trafikkommissionen i samråd med vederbörande länsstyrelse. I samband med avvecklandet av trafikkommissionen och upphävandet genom kungörelse den 27 januari 1950 (nr 16) av dess instruktion har Kungl. Maj:t genom beslut den 20 januari 1950 med giltighet från den 1 februari 1950 förordnat, bl. a., att länsstyrelserna i enlighet med av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap meddelade anvisningar skola planlägga regleringen av länens civila trafikväsende vid krig eller krigsfara. Samtidigt förordnade Kungl. Maj:t de förutvarande länstrafikledarna att fullgöra dessa planläggningsuppgifter. Vidare bemyndigades länsstyrelserna att utbetala vissa ersättningar till vägtrafikombud, vilka ha till uppgift att biträda vid särskilda lokala beredskapsuppgifter. Genom beslut den 17 mars 1950 föreskrev Kungl. Maj:t, att samtliga länstrafikledare skulle uppsägas från sina befattningar med verkan från och med utgången av juni 1950. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 19 maj 1950 finnes efter den 30 juni 1950 allenast vid överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län en särskild befattningshavare förordnad med uppgift att biträda vid ifrågavarande planläggning. Såsom krigsmaterielverkets regionala organ finnes i varje län ett krigsindustriombud, som vid utövande av sin verksamhet är underställd chefen för krigsmaterielverket. För krigsindustriombuden gäller en av Kungl. Maj :t den 14 december 1945 fastställd instruktion. Krigsindustriombud åligger bl. a. att tillhandagå krigsmaterielverket med sakkunskap i frågor rörande industrins ianspråktagande för försvarets räkning. Ombudet skall lämna råd till vissa militära myndigheter i frågor, som gälla den av ombudets verksamhet berörda industrin. Ombudet skall vidare i rådgivande egenskap tillhandagå länsstyrelsen i dess egenskap av civilförsvarsmyndighet med sakkunskap i industriella frågor. I den utsträckning som särskilt föreskrives skall han som rådgivare biträda länsstyrelsen även i frågor, som avse krigsberedskapsplanering av industri för annat ändamål än försvaret. Under krig eller krigsfara har ombudet dessutom bl. a. att bistå militär myndighet och civilförsvarsmyndighet med industriell sakkunskap vid genomförande av åtgärder med avseende på industrin, vilka föranledas av militära operationer. Ett förslag till ny instruktion är för närvarande föremål för prövning. Enligt detta förslag skulle, bl. a., ombud vid krig eller krigsfara i vissa fall få utöva beslutanderätt på krigsmaterielverkets vägnar. Förslaget avser

599 även en omreglering av ombudens verksamhetsområden till närmare överensstämmelse med den militära territoriella indelningen. Bland de särskilda regionala organen märkas slutligen länsarbetsnämnderna, vilka av utredningen föreslås skola inordnas i länsstyrelserna. På det ekonomiska försvarsberedskapsområdet ha dessa såsom arbetsmarknadsstyrelsen underordnade organ vissa uppgifter. Sålunda ankommer den av de extraordinära ekonomiska förhållandena betingade investeringsregleringen såvitt angår byggnadsverksamheten på de arbetsmarknadspolitiska organen. Nämnda verksamhet regleras med stöd av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete samt kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till samma lag. Enligt lagen, som är av fullmaktskaraktär och har tidsbegränsad giltighet (f. n. till och med den 30 juni 1951), må byggnadsarbete icke bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd). Dylikt tillstånd meddelas av Konungen. I den mån Konungen därom förordnar må tillstånd meddelas jämväl av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen, eller myndighet, som är underordnad tillsynsmyndigheten. Enligt förenämnda kungörelse är statens arbetsmarknadskommission, numera arbetsmarknadsstyrelsen, tillsynsmyndighet. Genom vissa särskilda beslut har Kungl. Maj :t uppdragit åt arbetsmarknadskommissionen (arbetsmarknadsstyrelsen) respektive vederbörande länsarbetsnämnd att meddela byggnadstillstånd i vissa fall. Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1949 har chefen för socialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga, 1949 års investeringskommitté, med uppdrag att undersöka möjligheterna att upprätthålla en effektiv och ur konjunkturutjämningssynpunkt ändamålsenlig investeringspolitik utan detaljreglering av byggnadsverksamheten. 1 direktiven för utredningen har bl. a. framhållits att en investeringspolitik av dylikt slag skulle kunna komma att medföra vissa organisatoriska konsekvenser. En samordning mellan olika myndigheters arbete och ett intimt samarbete med näringslivet kunde komma att visa sig önskvärt som förberedelser till en aktiv konjunkturpolitik. Vissa på länsarbetsnämnderna ankommande uppgifter ha en mera utpräglad karaktär av beredskapsåtgärder för krig eller krigsfara eller därmed jämförlig;! förhållanden. Den till dessa uppgifter hänförliga verksamheten är emellertid nu till största delen förpuppad. Bland nu avsedda uppgifter märkas särskilt de, som ha samband med arbetsblockorganisationen. Bestämmelser Ihärom finnas i kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 639) angående organisation av arbetsblock inom jordbruket, instruktionen den 5 februari 1943 (nr 53) för riksblockmyndigheten samt instruktionen den 5 februari 1943 (nr 54) för länsblockmyndigheterna. Enligt nämnda bestämmelser skall inom rikets jordbruksnäring finnas upprättad en arbetsblockorganisation med syfte att i ett krisläge utnyttja

600 vad som för jordbruksnäringen finnes tillgängligt av arbetskraft, dragare och maskinell utrustning på sådant sätt, att bästa möjliga produktionsresultat erhålles. Den centrala ledningen av arbetsblockorganisationen utövas av riksblockmyndigheten, som består av två ledamöter från arbetsmarknadsstyrelsen och två från statens livsmedelskommission. Riksblockmyndighetens kansli är förlagt till arbetsmarknadsstyrelsen (försvarsbyr å n ) . I varje län skall för handhavande av den lokala ledningen av arbetsblockorganisationen finnas en länsblockmyndighet, som består av en ledamot (i vissa fall två ledamöter) från varje kristidsstyrelse, länsarbetsnämnd och hushållningssällskap inom länet. Som verkställande tjänsteman skall hos varje länsblockmyndighet finnas ;n länsblockledare jämte, där det prövas erforderligt, en biträdande länsblockledare, vilka på förslag av länsblockmyndigheten förordnas av riksblockmyndigheten. Övrig för länsblockmyndighetens verksamhet erforderlig personal tillhandahålles av vederbörande länsarbetsnämnd. Inom varje län äro jordbrukets brukningsdelar indelade i överblock i huvudsak efter kommungränserna. För varje överblock skall finnas en överblockledare, som har att leda verksamheten inom överblocket. Dessutom skall inom överblocket finnas en biträdande kvinnlig överblockledare med uppgift att särskilt ägna sig åt frågor rörande utnyttjande av den kvinnliga arbetskraften inom överblocket. Överblockledare och biträdande kvinnlig överblockledare utses av kristidsnämnden. Överblocken äro i allmänhet fördelade på arbetsblock med en av överblockledaren utsedd blockledare som ansvarig ledare. De arbetsuppgifter, som för närvarande främst ankomma på länsblockmyndigheterna, äro upprättande av mobiliseringsplaner för jordbruket, handläggning av ärenden rörande mobiliseringsuppskov och uppgiftskort för värnpliktiga jordbrukare, kontroll av hästägares fullgörande av anmälningsskyldighet rörande hästar och hästfordon (SFS 25/1943), förande av register över reservarbetskraft för jordbruket, åtgärder för jordbrukets förseende med tillfällig arbetskraft, som kan erfordras för jordbruksproduktionens upprätthållande, ävensom viss kontrollerande och rådgivande verksamhet i jordbrukets arbetsmarknadsfrågor. Frågan om arbetsblockorganisationens framtida utformning har varit föremål för särskild utredning och ett ändringsförslag föreligger men något definitivt avgörande rörande detta är ännu ej träffat. Jämlikt kungörelsen den 30 augusti 1941 (nr 720) om beredskapsregister m. m. åligger det länsarbetsnämnd att föra register över de inom länet (resp. Stockholms stad) bosatta till nämnden anmälda beredskapspliktiga (beredskapsregister). Annan beredskapspersonal skall införas i registret i den utsträckning arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer. Till beredskapspliktiga i kungörelsens mening hänföras icke sådana som med stöd av

601 värnpliktslagen uttagits för beredskapsuppgift och icke heller vid krigsmakten fast anställda. Beredskapsregistret är avsett att under fred utnyttjas som hjälpmedel vid den på länsarbetsnämnderna ankommande planläggningen för tillgodoseende av personalbehovet för olika beredskapsuppgifter. Då registret vid krig också skall kunna begagnas bland annat vid uttagning av beredskapspersonal för olika uppgifter, är det nödvändigt att detsamma medgiver överblick över all inom länet bosatt beredskapspersonal ävensom den utom länet bosatta beredskapspersonal, som är avsedd att tagas i anspråk såsom reservarbetskraft inom länet. Dessutom skall av registret framgå, för vilka olika beredskapsuppgifter registrering skett. För närvarande hålles beredskapsregistret aktuellt endast i viss omfattning, t. ex. i vad det gäller personal för civilförsvaret och hemvärnet ävensom vissa andra särskilda försvarsuppgifter. Beredskapsmönstringen infördes genom kungörelsen den 16 oktober 1942 (nr 819) om beredskapsmönstring för år 1943. Påföljande år utfärdades föreskrifter om årlig beredskapsmönstring genom kungörelsen den 17 december 1943 (nr 928) om skyldighet att lämna mönstringsuppgift. Denna skyldighet ålades enligt sistnämnda kungörelse dels varje svensk medborgare under det år han fyllde femton år dels ock i vissa fall den, som varit men ej längre är värnpliktig eller anställd vid krigsmakten. Mönstringsskyldigheten kompletterades genom kungörelsen den 17 december 1943 (nr 929) med skyldighet för pastor att lämna vissa uppgifter om flyttningar. Enligt kungörelsen den 12 oktober 1945 (nr 695) om viss inskränkning i tillämpningen av kungörelsen den 17 december 1943 (nr 928) skall skyldighet för svensk medborgare att lämna mönstringsuppgift under det år han fyller femton år ej vidare föreligga. Uppgifterna vid 1943 års beredskapsmönstring sammanställdes i särskilda register. Dessa höllos under några år levande men äro nu ej längre aktuella. I samband med folkbokföringsreformens införande var tanken den att man med ledning av uppgifterna till folkbokföringen skulle aktualisera registren för beredskapsändamål. Med den utformning sistnämnda uppgifter för närvarande ha, äro de dock icke lämpade för detta syfte. Frågan om en förändring härvidlag torde fortfarande vara föremål för överväganden. Föreskrifter angående uppskov, anstånd, kollektiv yrkesledighet m. m. beträffande värnpliktstjänstgöring återfinnas i kungörelsen den 18 juni 1949 (nr 350) angående uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen m. m. (uppskovskungörelsen). Enligt denna ankomma inga särskilda uppgifter på länsarbetsnämnderna. Då emellertid arbetsmarknadsstyrelsen har allmän uppsikt över uppskovsväsendet torde länsarbetsnämnderna i vissa fall som lokalorgan inkopplas för utredningar, undersökningar o. dyl. Dessutom samordnas ärenden rörande uppskov för jordbrukare av läns-

602 arbetsnämnden, som med avseende på dessa uppskovsärenden gentemot arbetsmarknadsstyrelsen har ungefär samma ställning som ledningen för ett större enskilt företag beträffande uppskov för hos företaget anställda. Länsstyrelserna ha även på vissa andra än de tidigare berörda områdena fullgjort med den ekonomiska försvarsberedskapen sammanhängande uppgifter. Här må erinras om bensinransoneringen samt regleringen av handeln med och användningen av bilgummi. Beträffande trafikområdet torde också få hänvisas till den förut gällande föreskriften om trafikföredragande vid länsstyrelserna (sid. 273). Jämlikt 1 § civilförsvarskungörelsen ankommer det på civilförsvaret och därmed på länsstyrelsen bl. a. att handha sådan på det allmänna ankommande civil verksamhet för rikets försvar, som icke enligt vad därom är eller kan varda föreskrivet åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet. Någon särskild bestämmelse om skyldighet för länsstyrelsen att fungera som allmänt länsorgan på det ekonomiska försvarsberedskapsområdet finnes icke, men frågan härom har varit föremål för vissa överväganden. I en underdånig skrivelse den 14 januari 1949 har riksnämnden framlagt vissa förslag beträffande den ekonomiska försvarsberedskapens regionala organisation, vilka förslag i en senare underdånig skrivelse den 12 december 1949 i vissa avseenden ändrats. I den förstnämnda skrivelsen, före vars avlåtande riksnämnden samrådde med länsstyrelseutredningen, anförde riksnämnden bl. a. att inom varje län borde finnas en myndighet för samordning och övervakning av de försvarsförberedelser på det ekonomiska området, som icke lämpligen borde åvila de centrala myndigheterna. Denna länsmyndighet borde stå i nära kontakt med riksnämnden och från denna erhålla nödiga informationer och direktiv för sin verksamhet. Bland de olika länsmyndigheterna syntes länsstyrelsen främst böra komma i fråga, då länsstyrelsen hade den auktoritet och de befogenheter, som erfordrades för att få sina synpunkter i erforderlig utsträckning tillgodosedda. Länsstyrelsen handhade redan försvarsberedskapsfrågor, som hade nära samband med den ekonomiska försvarsberedskapen, t. ex. frågor rörande undanförsel, industrievakuering och utrymning in. m. I den mån utanför länsstyrelsen funnes länsorgan, som vore verksamma på det ekonomiska området, borde dessa fortsätta med sin verksamhet, men under krig borde de underställas länsstyrelsen. De arbetsuppgifter, som skulle omhänderhas av beredskapsorganen inom länen under fred, vore t. ex. planläggning av trafikväsendets organisation, medverkande till förberedelser för konsumtionsreglering samt till planering av krigsindustriproduktionen och för utnyttjande av arbetskraften. I den mån särskilda regionala organ för dylika uppgifter saknades, borde länsstyrelsen lämna erforderligt biträde vid planeringen under medverkan av olika sakkunniga. Oavsett om planeringsarbetet sköttes av andra länsorgan eller av sakkunniga, borde dock planläggningen samordnas och sammanhållas av länsstyrelsen. Någon av

603 länsstyrelsens högre befattningshavare borde utses att närmast under landshövdingen ha ansvaret för och handlägga de ekonomiska försvarsberedskapsfrågorna. I skrivelsen den 12 december 1949 har riksnämnden anfört bl. a. följande. För de områden, där fredstida organ saknades inom länen, borde det ankomma på länsstyrelserna att efter anvisningar av de centrala beredskapsmyndigheterna vidtaga förberedelser, så att någon myndighet eller person funnes, som omedelbart vid eller i samband med ett krigsutbrott kunde taga hand om de statliga uppgifter inom länet som då måste fullgöras. En krigsorganisationsplan måste därför uppgöras. I den mån lämpliga tjänstemän icke funnes inom länsstyrelsen, borde utomstående personer knytas till denna såsom sakkunniga. Dessa sakkunniga kunde utgöra kärnan i de avdelningar inom länsstyrelsen eller de särskilda organ, vilka kunde behöva byggas upp i krig. — Antalet sakkunniga syntes böra bestämmas av varje länsstyrelse allt efter förhållandena i varje särskilt fall. — Vad anginge livsmedel och liknande konsumtionsvaror syntes det under de närmaste åren lämpligt att länsstyrelserna efter kristidsstyrelsernas avskaffande använde sig av någon kristidsstyrelseledamot eller -tjänsteman. Motsvarande kunde troligen gälla för bränsleförsörjningen. I sistnämnda skrivelse har riksnämnden beträffande länsstyrelsernas organisation för här ifrågavarande ändamål framfört vissa nya synpunkter. Riksnämnden har sålunda pekat på behovet av en kontaktman mellan militärbefälhavare (resp. kårchef) och de olika länsstyrelserna inom vederbörande område och samtidigt understrukit olägenheterna med en särskild kontaktman hos militärbefälhavaren för varje länsstyrelse. En sådan anordning skulle kunna få till följd att militärbefälhavaren skulle få att lösa eventuella intressekonflikter mellan olika länsstyrelser. Riksnämnden framhöll också att åtskilliga civila verksamheter, som hörde hemma på det ekonomiska försvarsberedskapsområdet, icke anknöte till länen utan till andra och i regel större regioner. En samordning länsstyrelserna emellan bleve därför nödvändig i fråga om dylika verksamheter. Slutligen antydde riksnämnden att det måhända i vissa krigslägen kunde bli erforderligt att inom en del av landet samordna krigsansträngningarna på den civila sidan under en särskild »civilbefälhavare». Dennes verksamhet skulle underlättas om han kunde biträdas av någon som i fred blivit väl insatt i områdets förhållanden och krigsförberedelserna. Riksnämnden föreslog av bl. a. nu antydda skäl att inom ettvart av I—VI militärområdena skulle inrättas en befattning som särskild föredragande i ekonomiska försvarsberedskapsärenden vid länsstyrelserna inom respektive områden. Befattningshavaren borde placeras vid någon av länsstyrelserna. Riksnämnden anförde emellertid att vissa olägenheter också vore förenade med en för flera länsstyrelser gemensam befattningshavare. Då han komme att stationeras vid viss länsstyrelse kunde övriga länsstyrelser befaras få mindre nytta av honom. Detta kunde dock motverkas genom att 3 9 — 016428

604 riksnämnden meddelade bestämmelser om fördelningen av tjänstgöringen. Den omständigheten att den gemensamme föredraganden i krig avsåges skola placeras vid militärbefäls- eller kårstab kunde medföra, att han i mindre utsträckning kunde stå till de enskilda länsstyrelsernas förfogande. Härigenom skulle dessa vid övergången till krigsorganisation icke komma att ha tillgång till den befattningshavare, som framför allt vore insatt i frågorna. Denna olägenhet minskades dock allt eftersom de olika tjänstemännen och sakkunniga vid länsstyrelserna bleve insatta i sina uppgifter. Dessutom borde förutom den gemensamme tjänstemannen någon befattningshavare i högre ställning inom varje länsstyrelse hållas särskilt informerad om planläggningen på ifrågavarande område. C. Den administrativa

försvarsberedskapen

Inledning. Som tidigare framhållits torde vissa civila försvarsberedskapsåtgärder, vilka icke böra inordnas under civilförsvaret eller den ekonomiska försvarsberedskapen, lämpligen kunna sammanfattas under beteckningen den administrativa försvarsberedskapen. Härom anförde riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap i sin ovanberörda underdåniga skrivelse den 20 oktober 1947 följande. Visserligen kunde det förväntas, att den normala samhällsverksamheten i betydande utsträckning komme att ligga nere under krig, men uppenbart vore att den statliga och kommunala administrationen måste i begränsad omfattning fungera även i ett dylikt läge. Vissa verksamhetsgrenar borde utökas, såsom t. ex. hälso- och sjukvården, och andra fortgå i inskränkt omfattning och med delvis ändrad inriktning, såsom socialvården och rättsvården. Även nya verksamhetsområden tillkomme, såsom t. ex. säkerhetstjänsten. Även på dessa verksamhetsområden påkallades därför en viss beredskap. På grund av deras mångskiftande karaktär vore det givetvis svårt att finna någon lämplig benämning som täckte hela detta beredskapsområde. I sin redogörelse använde emellertid riksnämnden härför benämningen administrativ beredskap. Något särskilt organ, som hade att svara för beredskapen på hela denna områdesgrupp, funnes icke. Detta finge därför anses åvila Kungl. Maj:t. Gällande föreskrifter m. m. I syfte bl. a. att bereda möjlighet för olika myndigheter att vid krig eller liknande utomordentliga förhållanden anpassa formerna för sin verksamhet efter lägets krav samt att tillgodose behovet av lokal samordning i vissa lägen ha skilda bestämmelser på förevarande område meddelats. Såvitt angår de administrativa myndigheterna återfinnas dylika bestämmelser främst i lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (administrativa fullmaktslagen), kungörelsen den 2 april 1943 (nr 137) om tillämpningen av nämnda lag, Kungl. Maj:ts brev den 5 mars 1943 (nr 335) till samtliga länsstyrelser angående vissa bestämmelser rörande civila myndigheters

605 verksamhet under krig samt kungörelsen den 24 september 1943 (nr 708) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter. Den administrativa fullmaktslagen har icke såsom vissa andra fullmaktslagar tidsbegränsad giltighet. Den har dock icke bragts i tillämpning. Tilllämpningskungörelsen till nämnda lag är av beredskapskaraktär och skall träda i tillämpning i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar. Dock skola sådana förberedande åtgärder vidtagas, som särskilt angivas i kungörelsen eller som eljest befinnas erforderliga för dess tillämpning. Vissa av bestämmelserna i kungörelsen gälla icke för länsstyrelserna. Beträffande dem gälla i stället föreskrifterna i brevet den 5 mars 1943 och kungörelsen den 24 september 1943. Sistnämnda kungörelse, som likaledes är av beredskapskaraktär, sattes i tillämpning genom en särskild kungörelse den 24 september 1943 (nr 709) och gällde till och med utgången av 1947 (enligt kungörelse den 12 december 1947, nr 967). Av intresse i här förevarande sammanhang äro främst de bestämmelser, som avse att reglera länsstyrelsernas ställning i förhållande till Kungl. Maj :t eller andra statliga myndigheter och formerna för länsstyrelsens verksamhet, ävensom föreskrifterna angående vissa särskilda uppgifter, som skola ankomma på länsstyrelserna. I 2 § lagen den 13 mars 1942 (nr 87) stadgas sålunda bl. a., att Konungen, då det finnes påkallat på grund av krig eller krigsfara eller eljest av utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, äger förordna att uppgift, som tillkommer Konungen, skall i fråga om visst slag av mål eller ärenden övertagas av underordnad myndighet, att uppgifter, som tillkomma viss statsmyndighet, skola helt eller delvis övertagas av annan statsmyndighet eller av kommunalmyndighet, att uppgifter, som tillkomma viss kommunalmyndighet, skola helt eller delvis övertagas av annan kommunalmyndighet i samma kommun, eller, om hinder härför möter, av statsmyndighet eller av kommunalmyndighet i annan kommun, att myndighet må ha sin verksamhet helt eller delvis förlagd till annan ort än den, där verksamheten eljest skall utövas, samt att myndighet må fatta beslut i annan sammansättning eller med mindre antal ledamöter eller i annan ordning än eljest är stadgat. Enligt 11 § må på uppdrag av Konungen vissa av de nämnda befogenheterna utövas av underordnad myndighet. I trängande fall äger länsstyrelse i vad angår länet även utan sådant uppdrag för statsförvaltningens och den kommunala verksamhetens upprätthållande utöva befogenhet, som enligt lagen tillkommer Konungen. Jämlikt förenämnda brevet den 5 mars 1943 ankommer det på länsstyrelserna, bl. a., att vid avbrott i förbindelserna med de centrala förvaltningsorganen med bistånd av underordnade stats- och kommunalmyndigheter och såvitt möjligt i samråd med vederbörande militära chefer själv-

606 ständigt genomföra samtliga de åtgärder, som kunna av civil myndighet vidtagas för att organisera ett så effektivt motstånd som möjligt ävensom för att uppehålla detta motstånd till det yttersta. Vid förbindelseavbrott ankommer det på länsstyrelsen att snarast söka samband med Kungl. Maj:t samt i mån av behov med central förvaltningsmyndighet, länsstyrelse i angränsande län och vederbörande militärbefälhavare. Kungl. Maj :t skall, så långt möjligt, hållas fortlöpande underrättad om läget inom länet. I kungörelsen den 24 september 1943 (nr 708) meddelas jämväl vissa föreskrifter rörande länsstyrelsens befogenheter under sådana extraordinära omständigheter, som i detta sammanhang avses. I 13 § stadgas att, därest förbindelsen mellan någon del av riket och dess övriga delar avbryts, det åligger länsstyrelse inom det avskilda området att vidtaga de åtgärder för den civila statsförvaltningens gång och de militära myndigheternas understödjande, som av förhållandena påkallas. Enligt 15 § böra såvitt möjligt för handläggning av ärenden, som angå eller äga samband med rikets försvar, folkförsörjning eller annat, som under rådande förhållanden är av synnerlig vikt för det allmänna, utses särskilda befattningshavare inom länsstyrelsen. Jämlikt 17 § gäller att erforderligt samarbete med militära myndigheter skall förmedlas genom vederbörande militärassistent. För att underlätta samverkan med de militära myndigheterna, särskilt då fråga är om att tvångsvis taga i anspråk egendom för krigsmakten, sjukvården, den ekonomiska försvarsberedskapen eller annat ändamål av betydelse för det allmänna, åligger det länsstyrelse att på framställning av vissa angivna militära myndigheter förordna särskild tjänsteman att tjänstgöra vid vissa militära staber. Enligt brevet den 5 mars 1943 gäller bl. a., att länsstyrelserna skola med kraft verka för vidtagande av sådana åtgärder, som äro ägnade att befrämja försvarets upprätthållande. Länsstyrelserna skola tillse att inom länet befintliga statliga och kommunala myndigheters verksamhet samordnas så effektivt som möjligt ävensom verka för att erforderligt samband förefinnes mellan dessa myndigheter och de militära organen. Länsstyrelserna skola vidare bl. a. ägna särskild uppmärksamhet åt att livsmedelsförsörjningen samt hälso- och sjukvården på ändamålsenligaste sätt upprätthållas ävensom tillse att sådana sociala åtgärder vidtagas, som äro direkt betingade av krigsförhållandena. Ifrågasatta förändringar. Enligt vad utredningen inhämtat har inom inrikesdepartementet en preliminär översyn ägt rum av de författningar och bestämmelser, som i händelse av krig eller krigsfara avses skola reglera civila myndigheters verksamhet. Syftet med denna översyn har varit att undersöka, huruvida ändringar i gällande bestämmelser k u n n a anses påkallade och vad ändringarna i så fall borde avse, varjämte eftersträvats

607 att i ett så ringa antal författningar som möjligt sammanföra sådana bestämmelser, som i huvudsak reglera ensartade eller likartade förhållanden. Vid den verkställda översynen har en mångfald frågor rörande bl. a. länsstyrelsernas verksamhet i krig aktualiserats. Härvid ha i synnerhet frågor som länsstyrelses handlande och befogenheter vid förbindelseavbrott med centrala förvaltningsorgan, länsstyrelses uppehållsort, länsstyrelses direktivrätt gentemot militära myndigheter och kommunikationsmyndigheter samt exekutiva myndigheters uppträdande vid ockupation visat sig inrymma ett flertal problem av svårlöst natur, som krävt ingående överväganden. Jämväl i fråga om polisens och civilförsvarets ställning, utlänningskontrollen, den inre samfärdseln, sjukvården, informationsverksamheten och kuppberedskapen ha mött ett flertal problem, som kräva sin lösning. Vissa förslag till ändrade bestämmelser i hithörande avseenden ha utarbetats inom departementet, men något slutligt ställningstagande till i samband med den verkställda översynen aktualiserade spörsmål har hittills icke ägt rum. I I I . LÄNSSTYRELSEUTREDNINGENS FÖRSLAG TILL R I K T L I N J E R FÖR PROVISORISK KRIGSORGANISATION FÖR LÄNSSTYRELSERNA Länsstyrelseutredningen har efter samråd med civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap utarbetat en promemoria med förslag till riktlinjer för provisorisk krigsorganisation för länsstyrelserna, vilken promemoria utredningen den 6 mars 1950 överlämnat till chefen för inrikesdepartementet. I promemorian framlade utredningen till en början vissa allmänna synpunkter på förevarande fråga av i huvudsak följande innebörd. I direktiven till 1943 års civilförsvarsutredning hade framhållits hurusom under planläggningsarbetet för de civila myndigheternas verksamhet under krig allt tydligare framträtt hur nära avhängiga av varandra de olika civila förvaltningsgrenarna vore under krig. Allvarliga olägenheter kunde därför följa, om myndigheterna vidtoge sina dispositioner oberoende av varandra. Lokalt sett vore länsstyrelserna det organ, hos vilka utan rubbning av deras allmänna uppgifter kunde koncentreras de befogenheter, som vore erforderliga för att vinna den i ett sådant läge erforderliga överblicken över den samhälleliga verksamheten. Den nuvarande civilförsvarsorganisationen vore i enlighet med det sagda uppbyggd med länsstyrelsen som högsta civilförsvarsmyndighet i länet. Länsstyrelsen vore samtidigt det centrala statliga förvaltningsorganet i länet. Civilförsvaret vore därför allenast en av länsstyrelsens uppgifter. Detta gällde även under krig. I ett dylikt läge komme emellertid åtskilliga ordinära verksamhetsgrenar att helt eller delvis nedläggas, medan civilförsvarsuppgifterna jämsides med andra försvarsuppgifter, ekonomiska eller administrativa, komme att få en dominerande ställning. Kravet på en samordnad ledning av såväl samtliga civila försvarsuppgifter inbördes som ock övriga statliga verksamhetsgrenar i länsinstansen bleve i detta läge särskilt framträdande. Med utgångspunkt från vad sålunda anförts bleve enligt länsstyrelseutredningens

608 mening det centrala problemet på förevarande område frågan om länsstgrelsens organisation, medan spörsmålet om försvarsavdelningens organisation komme först i andra hand. Även om försvarsavdelningen enligt saken natur komme att i detta sammanhang få en central ställning i länsstyrelsen, bleve det dock ej fråga om att låta försvarsavdelningen svälla ut till att omfatta hela länsstyrelsens verksamhet under krig. Bortsett från att försvarsavdelningen under fred hade allenast ringa kontakt med länsstyrelsens övriga verksamhetsgrenar och att därför i stor utsträckning erfarenhet hos avdelningens befattningshavare därom saknades, torde de till det egentliga civilförsvaret hörande uppgifterna under krig komma att kräva en sådan uppmärksamhet och arbetsinsats, att några ytterligare uppgifter icke kunde medhinnas. Därtill komme, att civilförsvarsdirektörerna och militärassistenterna knappast kunde utses med särskilt avseende på deras förmåga att behärska även dessa andra arbetsområden. Länsstyrelsens uppgifter måste komma att te sig ganska olika i ett beredskapsläge och under krig. Även i ett rätt avsevärt skärpt beredskapsläge komme många av de fredsmässiga uppgifterna fortfarande att kräva en uppmärksamhet, som det icke vore möjligt att under krig ägna dem. Olika krigsfall kunde också tänkas, då insatserna på skilda områden måste komma att variera högst avsevärt. Det vore under sådana omständigheter icke möjligt att upprätta en detaljerad organisationsplan, som kunde tillämpas såväl under beredskap som i olika lägen under krig. Ehuru krigsorganisationen så nära som möjligt borde ansluta till fredsorganisationen, bleve dock avsevärda förändringar ofrånkomliga, förändringar som under ett beredskapsläge måste te sig mindre nödvändiga. Redan av detta skäl kunde det ifrågasättas om icke två olika organisationsförslag skulle uppgöras, det ena avsett för ett beredskapsläge och det andra för krigsfall. Om emellertid omständigheterna icke komme att påfordra en direkt förvandling av den o r d i n ä r a fredsorganisationen till krigsorganisation, torde övergången från fredsorganisation till beredskapsorganisation och därifrån till krigsorganisation böra beräknas ske etappvis alltefter situationens krav med hänsyn till de uppgifter som i varje läge skulle ankomma på länsstyrelsen. Vid sådant förhållande torde den lämpligaste lösningen vara att upplägga en plan för krigsorganisationen. Under olika beredskapslägen kunde denna etappvis träda i tillämpning i mån som erfordrades för fullgörande av olika uppgifter, som komme att påläggas länsstyrelsen. Uppgörandet av plan för en krigsorganisation försvårades emellertid avsevärt därav att det vore omöjligt att förutsäga i vad mån de mera fredsmässiga uppgifterna under krig komme att kräva personal. Detta bleve helt beroende p å omfattningen och karaktären av de krigshandlingar, som berörde landet eller vissa delar därav. Många fredsmässiga uppgifter torde vid krig komma att kräva en avsevärd om än till sin innebörd delvis förändrad insats. Detta kunde tänkas gälla t. ex. socialvården för omvårdnad av flyktingar och förflyttade samt de inkallades familjer ävensom taxerings- och uppbördsväsendet. Därest en totalockupation av landet kunde förhindras, komme statens behov av inkomster att nödvändiggöra en betydande insats, kanske efter nya eller förändrade linjer, av taxerings- och uppbördsorganisationen. Av dessa och liknande skäl måste alltid ett visst utrymme, som emellertid till omfattningen svårligen läte sig uppskattas, inom en krigsorganisation även beräknas för mera fredsmässiga uppgifter. Omfattningen av de extraordinära uppgifter, som i olika krigssituationer skulle lösas av länsstyrelsen, vore knappast heller möjlig att med någon grad av sannolikhet beräkna. Endast så mycket torde med tämligen stor säkerhet kunna sägas som att i allmänhet de rena krigsuppgif-

609 terna k o m m e att bli alltmera dominerande ju närmare ett län låge en front eller ett stridsområde. Det egentliga civilförsvarets uppgifter kunde dock oberoende härav på grund av luftanfall få betydande omfattning inom alla delar av landet. Under sådana omständigheter vore det tydligtvis omöjligt att ens tillnärmelsevis beräkna personalbehovet inom en länsstyrelses krigsorganisation. Man torde därför knappast kunna komma längre än att angiva de områden, inom vilka länsstyrelsen torde få betydelsefulla uppgifter att fylla, samt tillse att för varje sådant område någon befattningshavare ålades det närmaste ansvaret för nödiga förberedelseåtgärder och för att verkställigheten av uppgjorda planer omedelbart skulle k u n n a ske. Alltefter lägets krav finge länsstyrelsen tillse att han försåges med för verkställighetsåtgärder erforderliga medhjälpare. Sambandet mellan civila och militära försvarsåtgärder krävde ett intimt samarbete mellan länsstyrelsen och vederbörande högre militära myndighet (militärbefälsstab, kårstab). Behovet av detta samarbete underströks jämväl därav att de militära myndigheterna hade viss direktivrätt gentemot civilförsvaret. Erfarenheterna torde vidare ha visat att de militära myndigheterna för sina åtgärder ständigt hade behov av expertis rörande civila kommersiella, industriella och andra förhållanden av de mest skiftande slag inom sina operationsområden. För militärens del ginge detta samarbetsbehov dock ofta vida utanför det enskilda länets område om det än icke behövde omfatta större delar än det egna militärområdet. Ett sådant samarbete kunde beträffande den enskilda länsstyrelsen underlättas genom att länsstyrelsen och vederbörande stab hade gemensam uppehållsplats, men bortsett från att detta icke i alla lägen syntes böra eftersträvas så löstes icke därigenom frågan för de övriga länsstyrelsers del, vilka ingingo i respektive militärområde eller kårområde. Emellertid kunde olika utvägar tänkas för att skapa åtminstone vissa garantier för en fastare samordning oavsett respektive myndigheters uppehållsplats. Avsikten med ett samarbete vore i första hand att tillse att de militära myndigheterna försåges med alla för deras dispositioner erforderliga upplysningar om förhållandena p å olika orter samt att civila synpunkter bleve beaktade vid militära avgöranden på civila områden. Det gällde också att kunna tillhandagå militären med sådana upplysningar och råd att den med minsta möjliga avbräck för de civila önskemålen vunne så mycket som möjligt av sina syften. F r å n de civila myndigheternas sida måste därför i samarbetet kunna presteras noggranna uppgifter om civila kommunikationsmöjligheter, vägar, försörjnings- och näringsförhållanden, varutillgångar, befolkningsförhållanden m. m. samt planer och anordningar inom civilförsvaret och den civila försvarsverksamheten i övrigt. Samtidigt vore det av vikt att de civila intressena företräddes p å ett auktoritativt sätt, icke minst därför att ur civil synpunkt felaktiga militära avgöranden finge mer eller mindre omedelbara återverkningar även på det militära försvaret. För konstruktionen av ett militärtcivilt regionalt samarbete i nu angivna hänseenden vore emellertid vidare viktigt att beakta att för militärens del samarbetsbehovet i många avseenden ginge utanför de områden, som kunde ligga inom de särskilda länsstyrelsernas kompetens. Så vore t. ex. fallet då det gällde kraftförsörjningen, järnvägs-, telefon- och telegraftrafiken, den större sjötrafiken ävensom behovet i olika lägen av skilda slag av krigsviktig materiel. Det vore vidare nödvändigt att beakta att samarbetet organiserades på sådant sätt att en omedelbar och intim kontakt bestode mellan den militära myndigheten och de civila myndigheterna. Samtidigt måste ett särskilt kontaktorgan, om ett sådant konstruerades, kunna följa den militära staben och finge därför omfatta endast ett minimum av personal. Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes ett eventuellt kontaktorgan böra ha på en gång en stark och

610 auktoritativ sammansättning och ställning samt stor kunskap om de berörda områdenas ekonomiska liv och tekniska resurser m. m. I promemorian anförde utredningen vidare att länsstyrelsens krigsorganisation borde uppbyggas kring vissa mera väsentliga arbetsuppgifter. F r ä m s t bland dem borde framhållas det egentliga civilförsvaret. För handhavande av till detta hörande frågor torde den i fred befintliga försvarsavdelningen böra utbyggas. Till försvarsavdelningen borde knytas, förutom militärassistenten, bl. a. inkvarteringschefen, länsbrandinspektören och länsskogsbrandinspektören ävensom en av vägförvaltningens ingenjörer, en byggnadsteknisk expert — antingen den särskilde civilförsvarsteknikern eller ock en byggnadsingenjör från länsarkitektkontoret eller länsbostadsnämnden — samt länsförbundets chefinstruktör eller annan dugande instruktör. Beträffande de ekonomiska försvarsfrågorna anförde utredningen, att vissa av dem, framför allt priskontrollen, syntes lämpa sig för handläggning på landskontoret. I fråga om huvudparten av dem talade emellertid vissa skäl för att de borde sammanföras inom landskansliets ram, där redan vissa hithörande frågor, t. ex. trafiken, handlades. Ur samordningssynpunkt vore också viktigt att de ekonomiska försvarsfrågorna sorterade under en och samme avdelningschef. — Som ett provisorium förordade utredningen att det tills vidare borde kunna anförtros varje länsstyrelse att själv avgöra om de allmänna ekonomiska försvarsfrågorna skulle handläggas på försvarsavdelningen eller inom en fristående arbetsdetalj. På samma sätt föreslog utredningen att frågor rörande materielanskaffning för civilförsvaret ävensom för det militära försvaret och sjukvården m. m. efter varje länsstyrelses bestämmande skulle kunna handläggas på försvarsavdelningen eller inom en fristående arbetsdetalj. Trafikväsendet borde i enlighet med vad som i princip redan vore gällande sammanföras till en arbetsdetalj. Vidare förordade utredningen att en särskild arbetsdetalj borde bildas för sjukvårdsfrågor. På länsstyrelsen ankomme först och främst civilförsvarets sjukvårdsfrågor, men länsstyrelsen hade även andra uppgifter på sjukvårdsområdet i krig, bl. a. enligt kungörelsen 708/1943 (understöd och biträde åt den militära sjukvårdstjänsten m. m.), vartill komme de fredsmässiga hälso- och sjukvårdsfrågorna i länsinstansen. Sjukvårdsdetaljen borde även fungera som sambands- och samordningsorgan för sjukvårdsfrågorna överhuvud (den statliga militära och civila sjukvården samt landstingens sjukvård). För veterinärväsendet borde avses en särskild arbetsdetalj. Även om den reterinära verksamheten endast på vissa håll och i särskilda lägen, t. ex. för omhändertagande av förflyttad boskap, kunde antagas få större omfattning, borde länsveterinären knytas till länsstyrelsen och tagas i anspråk för detta ändamål.

611 Vissa ärenden rörande allmän ordning och säkerhet samt andra polisfrågor borde sammanföras och handläggas under omedelbar ledning av landsfogden på en särskild arbetsdetalj. Vägfrågor, som normalt skola handläggas av vägförvaltningen direkt under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, syntes vid förbindelseavbrott böra inordnas under länsstyrelsen. I sådant fall borde emellertid dylika frågor likväl handläggas av vägförvaltningen, men en viss direktivrätt borde tillk o m m a länsstyrelsen. Vidare förordade utredningen inrättandet av en särskild detalj för sociala frågor dels för att biträda försvarsavdelningen i sociala frågor i samband med utrymnings- och socialtjänsten, dels för att i vissa lägen k u n n a övertaga en del dylika uppgifter från nämnda avdelning och dels för att handlägga övriga socialvårdsfrågor. Inom landskansliet borde vidare en arbetsdetalj finnas dels för allmänt administrativa försvarsärenden (upplysnings- och propagandaverksamhet, biträde åt kommuner i organisationsfrågor m. m., kontakter i allmänna frågor med högre myndigheter, m. m.) och dels för sådana fredsmässiga uppgifter, vilka även under krig borde fullgöras och som icke lämpligen borde ankomma på annan befattningshavare eller arbetsdetalj. Till ifrågavarande arbetsdetalj kunde böra knytas en eller två i länets kommunala angelägenheter erfarna personer med uppgift att biträda särskilt vid kontakter med kommunerna. Vad anginge landskontorets krigsorganisation syntes den största svårigheten ligga i att bedöma den omfattning, i vilken taxerings- och uppbördsgöromålen kunde kräva personal. Någon förändring i själva organisationsformen torde dock ej behöva vidtagas. Däremot syntes beträffande landskontoret böra uppmärksammas den i samband med olika försvarsåtgärder erforderliga utökningen av den kamerala verksamheten. Särskilda befattningshavare torde sålunda böra utses att svara för utbetalningar avseende civilförsvaret, rekvirerad egendom samt krigsfamiljebidrag m. m. Det borde icke ifrågakomma att för dylika ändamål upprätta någon organisation inom landskansliets ram, då erforderlig kunnighet och erfarenhet främst vore representerad bland landskontorets personal. En annan sak vore att vid spridd förläggning av länsstyrelsen den eller de arbetsdetaljer, som sysslade med dessa ting, lokalt borde knytas närmare till landskansliet än vad som i regel vore nödvändigt beträffande landskontoret i övrigt. Slutligen framlade utredningen vissa förslag till åtgärder för genomförande av den föreslagna organisationen. Bland dessa åtgärder må här framhållas frågan om bemyndigande för länsstyrelsen att träffa avtal med personer utanför de statliga befattningshavarnas krets om skyldighet att tjänstgöra inom länsstyrelsens krigsorganisation, i den mån detta erfordrades för att fylla behovet av personal för särskilda ändamål. I sådant avtal borde inryckas bestämmelse om skyldighet att efter Kungl. Maj :ts förordnande deltaga i viss utbildning eller övning under fredstid.

612 IV.

UTREDNINGEN

Inledning. Liksom på andra områden har utredningen även när det gäller krigs- och beredskapsorganisationen att utgå från de försvarsberedskapsuppgifter, som länsstyrelsen enligt gällande bestämmelser har att fullgöra. Därutöver kan utredningen icke göra mera än att anvisa de linjer, efter vilka organisationsfrågan vid ökade eller förändrade uppgifter lämpligen bör lösas. De allmänna synpunkter på länsstyrelsens krigsorganisation, vilka utredningen framlade i den i föregående avsnitt berörda promemorian, synas i stort sett tillämpliga även efter en förändring av länsstyrelsens fredsorganisation efter de linjer, som utredningen i detta betänkande förordar. Allenast i fråga om vissa detaljer i krigsorganisationen synas några modifikationer bli påkallade. Organisationen för beredskapsändamål bör i allt väsentligt ansluta sig till den ordinära fredsorganisationen. I den mån på grund av särskilda större planeringsuppgifter eller för begränsade verkställighetsåtgärder erfordras, bör organisationen tillfälligt kunna utbyggas eller förstärkas. Någon särskild organisationsplan för olika beredskapslägen torde sålunda icke böra uppgöras. Däremot bör en plan för krigsorganisationen finnas. Beredskapsuppgifter ankomma på länsstyrelsen på olika områden i enlighet med den ovan lämnade redogörelsen. Dessa uppgifter böra så långt möjligt inpassas i fredsorganisationen på sådant vis att deras motsvarigheter under krig på ett ändamålsenligt sätt kunna administreras av länsstyrelsens krigsorganisation. Beträffande det egentliga civilförsvaret synes hittillsvarande ordning i stort sett böra bibehållas oförändrad. Den nuvarande försvarsavdelningen bör organiseras som en särskild sektion på landskansliet under chefskap av civilförsvarsdirektören. På denna sektion bör även fortsättningsvis tjänstgöra en militärassistent. I vart fall under nuvarande förhållanden kan en dylik befattningshavare icke undvaras. I och för sig torde nog arbetsuppgifternas omfattning k u n n a motivera en viss förstärkning av försvarssektionens personal. Utredningen har därvid särskilt uppmärksammat att den nya bottenorganisationen på många håll medfört att länsstyrelserna måste lämna civilförsvarscheferna ökat biträde och hjälp vid uppläggandet av planer m. m. Denna konsekvens av den nya bottenorganisationens genomförande torde emellertid redan vid dess antagande ha stått klar. Utredningen avser icke att någon jurist eller annan föredragande utöver civilförsvarsdirektör och militärassistent skall stadigvarande knytas till sektionen. Däremot bör på sektionen placeras en landskanslist eller ett kvalificerat biträde samt i övrigt erforderlig biträdespersonal. I detta sammanhang vill utredningen jämväl hänvisa till vad utredningen i kap. 17 anfört om handläggningen av ärenden rörande brandförsvaret.

613 Frågan om ersättare för civilförsvarsdirektören vid förfall för denne torde stundom lösas genom att militärassistenten får tjänstgöra som vikarie. P å andra håll ianspråktages någon av landskansliets övriga föredragande. Utredningen anser för egen del att det dessutom bör kunna ifrågakomma att som vikarie förordnas därtill lämpad civilförsvarschef. Därigenom borde i viss omfattning rekryteringsbasen till civilförsvarsdirektörstjänsterna k u n n a vidgas. Slutligen anser utredningen att med den karaktär av ordinarie arbetsuppgift för länsstyrelserna, som civilförsvaret numera fått, bör följa att sistnämnda tjänster uppföras på ordinarie stat (se sid. 514). Den ekonomiska försvarsberedskapen är som förut antytts för närvarande i viss mån splittrad i länsinstansen. Något allmänt länsorgan på området har ännu icke utsetts, men av den tidigare lämnade redogörelsen torde framgå att, om ett sådant organ skall utses, länsstyrelsen främst torde ifrågakomma. Utredningen anser sig till en början böra begränsa sina överväganden till de nuvarande uppgifterna i länsinstansen för att därefter något beröra de organisationsproblem, som komma att uppstå därest länsstyrelsen blir detta organ. Vad först angår frågan om planläggningen för utnyttjandet av arbetskraften samt de övriga uppgifter, som ankomma på länsarbetsnämnden, skulle inordnandet av nämnden i länsstyrelsen i enlighet med utredningens i kap. 6 framlagda förslag medföra ökade möjligheter till samordning. Detta utgör därför i och för sig ett ytterligare skäl utöver de förut anförda för en dylik organisationsförändring. För dessa uppgifter ävensom för vissa med flyktingverksamheten sammanhängande arbetsuppgifter disponera länsarbetsnämnderna över en särskild personalorganisation, omfattande i huvudsak vissa assistenter, byggnadskontrollanter och biträden, vilka i samband med omorganisationen böra överföras till länsstyrelsernas stat. I samband med länsarbetsnämndens inordnande i länsstyrelsen uppkomma emellertid vissa detaljproblem med avseende på byggnadsregleringen, därest denna i sin nuvarande form då fortfarande skulle vara i kraft. Jämlikt gällande bestämmelser kan byggnadstillstånd enligt lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete, i den mån Konungen därom förordnar, meddelas av myndighet åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen eller myndighet, som är underordnad tillsynsmyndigheten. Då länsstyrelsen icke torde kunna betraktas som underordnad arbetsmarknadsstyrelsen, torde bestämmelsen (2 §) böra justeras. Besvär över länsarbetsnämnds beslut angående byggnadstillstånd anföres enligt 15 § i lagen hos arbetsmarknadsstyrelsen. Någon anledning att i sak göra ändring härutinnan synes icke föreligga men en redaktionell ändring av paragrafen synes med hänsyn till vad nyss anförts erforderlig. Därvid bör jämväl beaktas att besvär över länsstyrelses beslut om uttagande av vite skall anföras hos Konungen i socialdepartementet.

614 Slutligen bör beträffande tillsynsverksamheten med avseende på byggnadsregleringen iakttagas bl. a. att kontakt hålles med länsarkitektkontoret och underrättelser lämnas dit om vad byggnadskontrollanterna vid sina resor iakttaga ifråga om nybyggelse utanför samhällen m. m. Beträffande trafikväsendet var enligt utredningens mening den förut gällande ordningen med en särskild vid sidan av länsstyrelsen stående befattningshavare, länstrafikledaren, icke lämplig. De under kriget rådande transportsvårigheterna torde på ett avgörande sätt ha visat nödvändigheten av en enhetlig ledning av transportväsendet inom länet framför allt vid extraordinära förhållanden (jfr sid. 274 och 277). Länsstyrelsen handhar för närvarande praktiskt taget all statlig regional tillsynsverksamhet beträffande den ordinära yrkesmässiga biltrafiken och vad därmed sammanhänger. Länsstyrelsen har också vissa beredskapsuppgifter beträffande motorfordon för det militära försvaret och civilförsvaret. Att under sådana förhållanden från länsstyrelsens befogenheter undantaga av krisförhållanden beroende trafikreglering eller planläggning för sådan reglering synes direkt olämpligt. Oavsett vem som handhar planläggningen torde länsstyrelsen på grund av sina övriga befogenheter alltid bli den som får att verkställa planerna. På grund härav bör planläggningen på detta område liksom på andra, där också verkställigheten i första hand ankommer på länsstyrelsen, utgöra en länsstyrelseuppgift. Den särskilde trafikföredragande, som enligt utredningens förslag skall finnas på varje länsstyrelse, bör i första hand ansvara för att erforderlig planläggning verkställes. I den mån så undantagsvis på grund av större engångsuppgifter erfordras bör trafikföredraganden eller annan lämplig befattningshavare tillfälligt kunna frigöras från övriga göromål för att verkställa en dylik planering. Den fortlöpande revisionen och översynen av uppgjorda planer bör kunna göras inom ramen av den eljest erforderliga personalen. I regel torde även verkställighetsåtgärder böra betraktas som länsstyrelseuppgifter. Något behov av att på detta område organisera särskilda fristående verkställighetsorgan torde icke kunna antagas uppkomma. Däremot k a n det bli erforderligt att inom länsstyrelsen inrätta särskilda arbetsdetaljer el. dyl. för vissa uppgifter, såsom exempelvis skedde för handhavandet av bensinransoneringen. På konsumtionsregleringarnas område har länsstyrelsen numera övertagit kristidsstyrelsernas återstående uppgifter. Dessa uppgifter handläggas på landskansliet. Länsstyrelsen har dessutom bemyndigats att för vissa dylika uppgifter anlita biträde av systembolag. Bland länsstyrelsens uppgifter på förevarande område märkas dels vissa verkställighetsåtgärder med avseende på ännu bestående regleringar och dels beredskapsuppgifter, såsom förberedelser för distribution av ransoneringskort m. m. I fråga om priskontrollen skola länsstyrelserna (med visst undantag)

615 numera biträda priskontrollnämnden. För detta ändamål är inom respektive landskontor inrättat ett särskilt priskontor. F r å g a n om ett allmänt länsorgan på det ekonomiska försvarsberedskapsområdet står ännu öppen. På senare tid har emellertid som ovan framhållits länsstyrelsen fått övertaga vissa uppgifter på detta område, vilka förut administrerats av andra organ. Det förefaller också utredningen naturligt att jämväl återstående uppgifter, som icke ankomma på annan myndighet, skola åvila länsstyrelsen. Länsstyrelsen torde vidare med hänsyn till sin ställning och sina befogenheter vara bäst lämpad att handha samordningen av alla hithörande beredskapsuppgifter i länsinstansen. Innan definitiv ställning tagits till frågan huruvida länsstyrelsen skall fungera som allmänt och samordnande länsorgan på detta område, torde icke heller slutlig ställning kunna tagas till organisationsfrågan såvitt avser beredskapsuppgifterna. När det gäller verkställighetsåtgärder, såsom de nu på länsstyrelsen ankommande konsumtionsreglerings- och prisövervakningsåtgärderna, böra i enlighet med vad förut antytts sådana provisoriska anordningar vidtagas, som vid varje tillfälle bäst tjäna det avsedda ändamålet. Det torde överhuvud icke vara möjligt att för dylika ändamål på förhand uppgöra slutgiltiga planer. Frågan om länsstyrelsens organisation för en mera allmän verksamhet på det ekonomiska försvarsberedskapsområdet är emellertid i hög grad avhängig av vilken ställning man slutligen kan komma att taga till det av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framförda förslaget om tillsättande av vissa för flera länsstyrelser gemensamma föredragande i dylika ärenden. Utredningen vill för sin del framhålla att de ekonomiska försvarsberedskapsärendena inom fredsorganisationen troligen icke kunna väntas få en sådan omfattning att de skulle motivera heltidsanställning vid varje länsstyrelse av en kvalificerad befattningshavare för ändamålet. Å andra sidan torde uppgifterna dock bli så maktpåliggande samt kräva sådan speciell erfarenhet av dylikt arbete, att det kan bli svårt att inom varje länsstyrelses ordinära personalorganisation finna en lämplig befattningshavare, som i tillräcklig grad k a n ägna sig åt dessa frågor. Ett alternativ vore att mot visst arvode deltidsan ställa en för ändamålet lämplig person vid varje länsstyrelse. Utredningen är för sin del icke beredd att taga ståndpunkt till vilket av dessa alternativ som är att förorda. Enligt vad utredningen inhämtat har emellertid en viss försöksverksamhet i enlighet med riksnämndens förslag påbörjats. Erfarenheterna från denna verksamhet torde bäst kunna klargöra hur problemet bör lösas. Oavsett emellertid h u r frågan avgöres är det nödvändigt att fastslå hur länsstyrelsens inre organisation skall vara beskaffad med avseende på den ekonomiska försvarsberedskapen. Först och främst får ställning tagas till om ärendena skola handläggas på landskansli eller landskontor. I detta

616 avseende gäller väl att ekonomiska frågor som exempelvis prisövervakningen samt möjligen hyresregleringen ävensom bank- eller penningpolitiska frågor böra ankomma på landskontoret. Beträffande däremot sådana frågor, där samordningen med andra ärenden, som handläggas på landskansliet, är av särskild vikt, synes med hänsyn till att för närvarande trafikfrågorna och enligt utredningens förslag även arbetskraftsfrågorna skola handläggas på landskansliet övervägande skäl tala för att andra frågor, som kunna ha samband med dessa, handläggas på landskansliet. Ur samordningssynpunkt är det av vikt att alla ärenden, där denna synpunkt har betydelse, sortera under samma avdelningschef. Härefter återstår att taga ställning till huru dessa ärenden lämpligen skola inpassas i sektionssystemet. Vissa skäl kunna tala för att de sammanföras med civilförsvaret. Beredskapsorganisationen bör i möjligaste mån sammanhållas på ett ställe. De industriföretag och andra, vilka beröras av planläggning på såväl civilförsvarets som det ekonomiska försvarets område, böra om möjligt ha en och samma kontaktpunkt i länsstyrelsen. Mot dessa skäl kunna emellertid ställas andra, som tala för en lösning efter andra linjer. De befattningshavare, som skola handha civilförsvaret i länsstyrelsen, komma ofta att utses efter andra grunder än som böra gälla för dem, som skola svara för den ekonomiska försvarsberedskapen. I ett krigsläge torde de egentliga civilförsvarsuppgifterna komma att kräva hel och odelad insats av civilförsvarets ledningspersonal och andra uppgifter torde ej medhinnas av denna personal. I viss mån kommer civilförsvaret jämte det militära försvaret de facto att konkurrera om vissa av de varor och tjänster, vilka det åligger den ekonomiska försvarsberedskapen att söka tillhandahålla. Utredningen har för sin del funnit övervägande skäl tala för att handläggningen av dessa frågor i första hand förläggas till annan sektion än försvarssektionen. Utredningen har därvid funnit att den för samhällsplaneringsfrågor m. m. avsedda sektionen borde kunna lämpa sig för ändamålet. Man vinner då bl. a. en nära anknytning till trafikväsendet. Särskilt om länsstyrelsen kommer att bli länsorgan för en verksamhet beträffande näringslivets lokalisering torde anknytningarna mellan denna sektion samt industrin och näringslivet i övrigt bli värdefulla. Än vidare torde själva planeringsverksamheten på de båda områdena i någon mån komma att bli gemensam. I vart fall skapas vissa garantier för att dubbelarbete icke utföres samt att även försvarssynpunkter få komma till tals vid lokaliseringsverksamheten. Utredningen är emellertid medveten om att personvalet kan komma att få en viss inverkan på frågan om vilken sektion de ekonomiska försvarsärendena böra hänföras till. Där så visar sig lämpligt, bör k u n n a förordnas att dessa ärenden vid viss länsstyrelse skola handläggas på annan sektion än planeringssektionen. Därest ärendena, som förut antytts, komina att handläggas av en eller flera särskilda sakkunniga, som speciellt för ända-

617 målet knytas till länsstyrelsen, bör detta icke i och för sig föranleda att ärendena gå utanför sektionerna. I allmänhet torde det vara lämpligt att någon länsstyrelsens egen befattningshavare får följa planläggningsarbetet. Dessutom torde biträdeshjälp m. m. smidigare ordnas inom en sektion. Utredningens förslag till personalorganisation avser icke att täcka behovet av personal för mera omfattande planeringsåtgärder rörande det ekonomiska försvaret. Däremot böra inom organisationens ram kunna infogas sådana uppgifter som följandet av planläggningen och ansvaret för att erforderliga verkställighetsåtgärder omedelbart kunna vidtagas. Även behovet av biträdespersonal bör kunna tillgodoses inom den av utredningen föreslagna ramen. Slutligen må framhållas att beredskapsorganisationen på det ekonomiska området torde böra uppbyggas så, att vid behov särskilda uppgifter kunna brytas ut ur länsstyrelsen för att handläggas av nybildade fristående eller länsstyrelsen underordnade krisorgan. Om sådana organ skola inrättas av i huvudsak den typ, som kristidsstyrelserna representerat, synes i organen regelmässigt böra ingå en representant för länsstyrelsen, varigenom samordningen skulle underlättas. För att bilda kärnan i dylika organ eller för att — om sådana organ ej komma att inrättas — biträda vid handläggningen inom länsstyrelsen av olika slag av ärenden på det ekonomiska försvarsområdet torde särskilda sakkunniga böra i fredstid knytas till länsstyrelsen genom kontrakt eller på annat lämpligt sätt. Dessa sakkunniga torde i fred böra följa planläggningen och åtminstone genom rådgivning o. dyl. även deltaga i densamma. Då verkställighet enligt planerna ifrågakommer, böra de sakkunniga vara beredda att inom länsstyrelsen eller annat för ändamålet avsett organ övertaga ansvaret för handläggningen. De sakkunniga böra i viss m å n kunna fylla samma funktion som de lekmän, vilka enligt utredningens förslag skola deltaga i länsstyrelsens beslut på vissa områden. De böra därför utses även med tanke på betydelsen av att olika näringsgrenar, befolkningsgrupper m. m. bli representerade. Krigsorganisationen bör även efter en förändring av fredsorganisationen kunna uppbyggas i huvudsak efter de riktlinjer, som utredningen uppdragit i sin tidigare omnämnda promemoria. Krigsorganisationen bör icke vara bunden vid den fredstida sektionsindelningen, även om denna så långt möjligt bör följas. För krigsorganisationen är framför allt betydelsefullt att varje man placeras på den uppgift, som han har de bästa förutsättningarna att lösa. Dessa förutsättningar äro i krig ofta andra än de som i fred kunna göra en person lämpad för en viss uppgift. Beträffande krigsorganisationen är slutligen att nämna att chefen för inrikesdepartementet genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1950 bemyndigats tillkalla dels en utredningsman för att utreda sjukvårdens organisation i krig dels ock särskilda sakkunniga för att utreda vissa frågor rörande länsstyrelsens krigsorganisation m. m.

Särskilt yttrande av herrar Bergquist och Åkesson Utredningen har föreslagit, att länsarbetsnämnderna, länsbostadsnämnderna och mödrahjälpsnämnderna skola inordnas i länsstyrelserna samt att den verksamhet, som nu utövas av länsnykterhetsnämnderna och länsvägnämnderna, skall överflyttas till de med lekmän förstärkta länsstyrelserna. Beträffande en av de nu befintliga länsnämnderna, lantbruksnämnden, har utredningens majoritet däremot funnit övervägande skäl tala mot en inordning i länsstyrelsen. De skäl, som föranlett utredningen att föreslå inflyttning i länsstyrelserna av åtskilliga nu självständigt arbetande länsnämnder, äro huvudsakligen, att den planeringsverksamhet, som på skilda områden åvilar dessa nämnder, icke kan tillfredsställande samordnas inbördes och med den av länsstyrelserna bedrivna planläggningsverksamheten utan att nämnderna sammanföras i det centrala länsorganet samt att genom ett sådant sammanförande avsevärda besparingar skulle ernås i fråga om personalbehovet. Då lantbruksnämnderna ha för hela jordbruksnäringens utveckling ytterst betydelsefulla planeringsuppgifter sig ålagda och dessa uppgifter måste lösas under hänsynstagande till länsstyrelsernas allmänna planläggningsarbete, främst den översiktliga planläggningen enligt byggnadslagstiftningen, tala enligt vår mening de samordningssynpunkter, som utredningen åberopat t. ex. beträffande länsarbetsnämnderna, med minst samma styrka för ett inordnande av lantbruksnämnderna i länsstyrelserna. Rent praktiska fördelar skulle även stå att vinna genom en sådan inordning. Sålunda skulle t. ex. remisser från länsstyrelse till lantbruksnämnd bli överflödiga. Genom inflyttning av lantbruksnämnderna skulle — utöver vad som kunde vinnas enligt majoritetens förslag — i förhållande till nuvarande ordning besparingar uppstå, då det kamerala arbete, som lantbruksnämnderna nu ha att fullgöra, skulle kunna övertagas av landskontoren och där till stor del utföras av mindre kvalificerade befattningshavare än de vid nämnderna anställda kamrerarna. Ehuru utredningens majoritet i viss mån vitsordar, att de angivna skälen tala för lantbruksnämndernas inordning i länsstyrelserna, har majoriteten funnit de omständigheter, som tala emot en inordning, väga över och där-

619 för stannat vid att föreslå mindre genomgripande åtgärder för främjande av samarbetet mellan lantbruksnämnd och länsstyrelse. Ett förhållande, som majoriteten därvid tillmätt avgörande betydelse, är att lantbruksnämnden tillkommit och framstår såsom ett jordbrukets eget organ med uppgift att planera för en av enskilda medborgare bedriven näring och att en inordning av nämnden i länsstyrelsen skulle vara mindre lämplig med hänsyn till återverkningarna på de berörda medborgarnas inställning till rationaliseringsverksamheten. Det är svårt att inse, att ett inflyttande av lantb r u k s n ä m n d e r n a i länsstyrelserna skulle ogynnsamt inverka på rationaliseringsarbetet eller minska den jordbruksidkande befolkningens förtroende för arbetet på detta område. Nu består lantbruksnämnden av sju ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t utser tre ledamöter samt hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott två ledamöter, varjämte den av Kungl. Maj:t utn ä m n d e lantbruksdirektören och hushållningssällskapets sekreterare äro självskrivna ledamöter. Redan nu äga alltså de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna majoritet i nämnden. En inordning av lantbruksnämnderna i länsstyrelserna borde enligt vår mening — i analogi med vad utredningen föreslagit beträffande länsarbetsnämnderna — ske på det sätt att nämndens kansli skulle bilda en särskild sektion inom landskansliet med lantbruksdirektören såsom sektionschef och handläggningen av de ärenden, som nu behandlas i lantbruksnämndens plenum, skulle äga rum i ett kollegium med landshövdingen såsom ordförande och ledamöter med individuell rösträtt, utsedda på samma sätt som nu med den ändring, att Kungl. Maj :t endast skulle utse två ledamöter. Landssekreteraren skulle vara närvarande vid sammanträdena och vid förfall för landshövdingen leda förhandlingarna. Ärenden, som nu avgöras av delegation, skulle kunna handläggas av ett mindre kollegium och vissa avgöranden kunde delegeras till lantbruksdirektören. Skillnaden mellan den nuvarande ordningen och den av oss föreslagna skulle i realiteten bliva, att landssekreteraren träder in såsom ställföreträdande ordförande i stället för att nämnden nu själv utser vice ordförande. En dylik inordning skulle knappast kunna förändra allmänhetens inställning till rationaliseringsverksamheten. Likaväl som lantbruksnämnden bör framstå och framstår såsom en verklig målsman för jordbrukets intressen kan länsstyrelsens lantbrukssektion framträda såsom en dylik målsman, detta så mycket mera som i länsstyrelsens allmänna uppgift ingår att på allt sätt söka främja utvecklingen inom länet. En annan invändning mot tanken att inordna lantbruksnämnderna i länsstyrelserna hänför sig till förhållandet mellan hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna. Ej heller denna invändning finna vi bärande. Vid ett inflyttande av lantbruksnämnderna i länsstyrelserna skulle hushållningssällskapets sekreterare alltjämt vara ledamot av det kollegium, som hade att handlägga lantbruksärenden, och lantbruksdirektören ledamot av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, varför samarbetet mellan läns40—016428

620 styrelsens lantbrukssektion och hushållningssällskapet skulle ske lika friktionsfritt som tidigare mellan hushållningssällskapet och lantbruksnämnden. Den arbetsfördelning mellan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen, som genomfördes vid nämndernas inrättande, torde ha visat sig vara väl avvägd och någon anledning att inom närmaste tiden upptaga densamma till omprövning torde knappast föreligga. Skulle spörsmålet om hushållningssällskapens organisation snart nog komma att omprövas, torde lösningen av detta problem ingalunda försvåras genom att lantbruksnämnden inflyttar i länsstyrelsen som en självständig avdelning, lantbrukssektionen. Den omständigheten att i vartdera av två län finnas två lantbruksnämnder och att i två län lantbruksnämnderna äro förlagda utanför residensstäderna, torde icke utgöra något avgörande hinder mot nämndernas inflyttning i länsstyrelserna, utan dessa svårigheter torde kunna lösas på sätt som skett i fråga om motsvarande problem för länsarbetsnämndernas och länsbostadsnämndernas vidkommande. På grund av vad sålunda anförts och då de av utredningens majoritet framlagda förslagen om samordning av lantbruksnämndernas och länsstyrelsernas arbetsuppgifter enligt vår mening icke äro tillfyllest för att nå en tillfredsställande ordning, förorda vi, att jämväl lantbruksnämnderna skola inordnas i länsstyrelserna och att de på lantbruksnämnderna nu ankommande arbetsuppgifterna skola handläggas å en särskild sektion inom landskansliet, lantbrukssektionen, med lantbruksdirektören såsom sektionschef.

BILAGOR

.

Utkast tin Lag om särskilda bisittare i länsstyrelserna Härigenom förordnas som följer. 1 §• I länsstyrelse skola finnas särskilda bisittare med uppgift att i enlighet med vad som stadgas i denna lag eller i författning, som utfärdats med stöd av densamma, deltaga i handläggningen av ärenden, i vilka länsstyrelsen har att besluta eller att avgiva yttrande eller förslag. 2 §. Bisittare skola, i den utsträckning Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, länsstyrelsen bestämmer, deltaga i handläggningen av ärenden, som angå 1) arbetsmarknadsfrågor, 2) frågor berörande bostadsförsörjnings- och bostadsförbättringsverksamheten ävensom därmed sammanhängande frågor, 3) frågor berörande socialvård, nykterhetsvård och behandling av lösdrivare, 4) frågor r ö r a n d e bebyggelseplanering och därmed sammanhängande frågor samt 5) frågor berörande vägväsendet och trafikväsendet. I handläggningen av ärende, som i denna paragraf avses, skola bisittare alltid deltaga då fråga är om att beröva någon hans personliga frihet eller att företaga inskränkning däri eller då ärendet eljest är av större vikt eller allmän betydelse. Utan hinder härav må dock länsstyrelsen utan medverkan av bisittare meddela provisoriska beslut, vilka icke föregripa det slutliga avgörandet. 3 §•

Bisittare utses för en tid av fyra år särskilt för varje slag av de i 2 § omförmälda ärendena. 4 §. 1 mom. Bisittare, som skola deltaga i handläggning av i 2 § 1) omförmälda frågor, utses till ett antal av minst sju av Konungen efter förslag, avgivna i den ordning nedan sägs. För envar bisittare utses i enahanda ordning en suppleant. Förslag till en biisittare jämte suppleant för denne avgives av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen), såvitt möjligt bland dem vilka inom länet äro förfarna i allmänna arbetsmarknadsfrågor. Beträffande sex bisittare jämte suppleanter för dem skola senast en månad före ingången av den t i d förordnandet avser avgivas förslag, avseende i varje särskilt fall en bisittare jämte suppleant för denne, av

624 a) landstingens förvaltningsutskott, stadskollegiet i Göteborg samt drätselkamr a r n a i Norrköping, Malmö, Hälsingborg och Gävle, b) hushållningssällskapens förvaltningsutskott, c) svenska arbetsgivareföreningen, d) landsorganisationen i Sverige, e) tjänstemännens centralorganisation samt f) de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Skall enligt nästföregående stycke beträffande viss bisittare jämte suppleant avgivas förslag av mer än en kommunalmyndighet eller förvaltningsutskottet i mer än ett hushållningssällskap, skola förslagsställarna samråda om förslaget före dess avgivande. 2 mom. Därest med hänsyn till särskilda förhållanden så befinnes påkallat, kan för viss del av ett län i anknytning till där befintligt arbetsförmedlingskontor tillsättas en rådgivande nämnd, bestående av tre ledamöter, vilka utses av Konungen efter förslag av landstingets förvaltningsutskott, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige. Där sådan rådgivande nämnd blivit tillsatt, åligger det länsstyrelsen att vid handläggningen av viktigare ärenden, som beröra ifrågavarande del av länet, före besluts fattande rådgöra med denna nämnd. 5 §. Bisittare, som skola deltaga i handläggningen av i 2 § 2)—5) omförmälda frågor, utses av Konungen samt av landsting och stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, var för sig till det antal Konungen bestämmer. Äro för viss grupp av ärenden flera bisittare utsedda än som enligt 6 § erfordr a s för beslutförhet, skall länsstyrelsen efter samråd med bisittarna fördela tjänstgöringen dem emellan. Fördelningen skall ske så, att erforderlig ortskännedom och sakkunskap blir företrädd. 6 §. Vid avgörandet av ärenden, i vilkas handläggning bisittare deltaga, må länsstyrelsen ej meddela beslut, såvitt angår i 2 § 1) avsedda frågor, med mindre halva antalet för dylika frågor utsedda bisittare eller suppleanter för dem är närvarande samt, såvitt angår i 2 § 2)—5) avsedda frågor, med mindre en av Konungen samt två av landsting eller stadsfullmäktige utsedda bisittare äro närvarande. Förekommer ärende, som angår mer än ett slag av i 2 § avsedda frågor, skall sådant ärende handläggas gemensamt av de olika grupperna av bisittare; länsstyrelsen dock obetaget att förordna, att i sådant fall allenast en eller två bisittare från annan grupp av bisittare än den, som ärendet huvudsakligen angår, skola deltaga i handläggningen. Länsstyrelsen må, därest beslutförhet på grund av bisittares eller suppleants utevaro icke skulle föreligga, för särskilt tillfälle utse annan behörig person att tjänstgöra som bisittare. "•>' :

7 §.

I fråga om behörighet att vara bisittare samt rätt att avsäga sig sådant u p p d r a g gäller, såvitt angår bisittare som utses av landsting, vad i lagen den 20 juni 1924 om landsting i sådant avseende är stadgat om landstingsman eller suppleant för honom samt, såvitt angår bisittare som utses av stadsfullmäktige, vad i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad i sådant avseende är stadgat om stadsfullmäktig.

625 8 §. Konungen meddelar de n ä r m a r e föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av d e n n a lag. 9 §• Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning å överståthållarämbetet. D e n n a lag träder i kraft den —

Utkast un Instruktion for länsstyrelserna Härigenom förordnas som följer. Länsstyrelsens

ämbetsbefattning

1 §• Länsstyrelsen (Kungl. Maj:ts befallningshavande) utövar styrelsen av länet och h a r därvid att giva noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa. Påkallas åtgärd, som länsstyrelsen icke äger själv omedelbart vidtaga, bör länsstyrelsen hos Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet göra framställning i ämnet. Länsstyrelsen bör hos Kungl. Maj:t anmäla vad som synes vara av vikt för Kungl. Maj:t att erfara r ö r a n d e länet, dess befolkning och inom länet timade tilldragelser. 2 §. 1 mom. Länsstyrelsen tillkommer, 1. att såsom länets högsta polismyndighet hava ansvar för och ledning av polisväsendet i länet, övervaka att allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthållas och att, i händelse något däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder bliva vidtagna samt tillse, att polisdistrikt fullgöra vad dem i avseende å polisväsendet åligger; och äger länsstyrelsen att för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet dels, där ansvar icke är i lag bestämt, stadga erforderliga viten, dels ock, där så befinnes nödvändigt, på statens bekostnad anställa extra polismän, i vilket fall anmälan om beslutet skall göras till chefen för inrikesdepartementet med angivande av skälen till beslutet, 2. att utöva tillsyn över stads- och häradsfängelser inom länet samt att i övrigt fullgöra vad enligt gällande bestämmelser åligger länsstyrelsen i avseende å fångvården inom länet, 3. att fullgöra på länsstyrelsen såsom överexekutor enligt lag ankommande åligganden, 4. att handhava den administrativa rättsskipningen i mål, vilka enligt vad därom är stadgat skola av länsstyrelsen upptagas och avgöras, ävensom i tvister dels om, huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens samt

626 folkskollärarnas löningsrättigheter skola utgöras, dels ock om åboskap eller företrädesrätt därtill, 5. att — i den mån Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar — handhava ledningen av civilförsvaret i länet, att utöva tillsyn över att statliga myndigheter, kommuner och enskilda fullgöra sina åligganden i avseende därå samt att i övrigt taga den befattning därmed, som enligt civilförsvarslagen eller annan författning r ö r a n d e civilförsvaret tillkommer länsstyrelsen, 6. att taga den befattning med brandväsendet, varom är särskilt stadgat, och därvid tillse att brandförsvaret i länet är tillfredsställande ordnat, 7. att pröva och avgöra frågor om skyldighet att på landet anskaffa och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier ävensom sådana allmänna platser, som böra anordnas av menighet, 8. att, på sätt särskilt är stadgat, taga befattning med frågor rörande ändring i länets kommunala eller kyrkliga indelning, samt att, då förändring i den administrativa eller judiciella indelningen kan komma i fråga, därom göra vederbörlig anmälan, 9. att, enligt gällande föreskrifter, taga befattning med planläggningen enligt byggnadslagen och byggnadsväsendet i övrigt, 10. att taga den befattning med vägväsendet och trafikväsendet, varom särskilt stadgas, 11. att inom länet handhava den statliga låne- och bidragsverksamheten till främjande av bostadsförsörjningen och annan i samband därmed stående verksamhet, i den mån detta ej ankommer på bostadsstyrelsen eller annan statlig myndighet, samt att verka för en planmässig förbättring av bostadsförsörjningen i länet, 12. att följa utvecklingen på arbetsmarknadsområdet inom länet, att handhava ledningen av den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten inom länet samt att enligt Kungl. Maj:ts eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsens bestämmande handhava annan i samband därmed stående verksamhet såsom yrkesvägledning, arbetsvärd och arbetslöshetsbekämpande åtgärder, 13. att handhava planläggningen för utnyttjande av den arbetskraft, som under krig eller därmed jämförliga förhållanden kan beräknas stå till förfogande inom länet, 14. att, på sätt särskilt är stadgat, taga befattning med socialvården och nykterhetsvården inom länet samt att övervaka, att de förpliktelser, vilka enligt lag eller författning åligga fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder, bliva behörigen fullgjorda, 15. att, enligt gällande föreskrifter, taga befattning med den allmänna hälsooch sjukvården, 16. att, enligt gällande föreskrifter, taga befattning med folkbokföring samt beskattnings-, uppbörds- och indrivningsväsendet, 17. att ombesörja medelsförvaltningen i länet i enlighet med vad därom särskilt stadgas, 18. att, i den mån detta ej ankommer på annan myndighet, förvalta av statsmedel utlämnade lån och förskott, vaka över att avgivna skuldförbindelser bibehållas i gällande kraft och lämnade säkerheter äro betryggande samt vidtaga vederbörliga åtgärder för utkrävande av kronans rätt, 19. att, i den mån sådant icke närmast ankommer på annan ämbetsmyndighet, tillse, att sådan inom länet befintlig fast egendom, som tillhör staten eller varöver staten eljest har vård och inseende, icke obehörigen disponeras eller vanvårdas,

627 ävensom att medgiva upplåtelse med åborätt av område från kronohemman och kronolägenhet, 20. att vaka över att jordeboken vårdas samt att behöriga anteckningar om förä n d r i n g a r däri verkställas, 21. att pröva och avgöra frågor om åliggande för församling att tillhandahålla pastor vad i 30 § folkbokföringsförordningen förmäles, 22. att vaka över att den statliga inspektionsverksamheten inom sådana områden, med vilka länsstyrelsen h a r att taga befattning, i möjligaste mån samordnas, 23. att ombesörja, att alla till allmän efterrättelse utfärdade föreskrifter och påbud, om vilkas kungörande annan ordning icke finnes stadgad, bliva behörigen kungjorda inom länet, 24. att i övrigt fullgöra de åligganden och utöva de befogenheter, vilka enligt lagar, förordningar och andra stadganden tillkomma länsstyrelsen eller enligt äldre författningar landshövdingen, samt 25. att avgiva de utlåtanden och lämna det ämbetsbiträde, som i vederbörlig ordning äskas eller av förhållandena eljest påkallas. 2 mom. Över lagar, förordningar och andra stadganden, enligt vilka åligganden eller befogenheter tillagts länsstyrelsen, skall länsstyrelsen föra särskild förteckning. 3 §. 1 mom. Om under länsstyrelsens inseende ställd uppbördsman beträdes med tillgrepp, förskingring eller brist vid redovisning av allmänna medel eller annat, som under uppbördsmannaansvar blivit honom anförtrott, eller vid dödsfall sådant förhållande yppas, tillhör det länsstyrelsen att, med iakttagande av vad gällande författningar därom stadga, skyndsamt vidtaga nödiga åtgärder till bevarande av det allmännas rätt samt om förhållandet göra anmälan hos riksräkenskapsverket. 2 mom. Har någon, som äger att med utsökningsmål taga befattning eller som fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indrivning, avlidit eller rymt och h a r , vid inventering eller annorledes, i medel eller annat, som han omhänderhaft, yppats brist, varför ersättning enligt gällande lag skall utgå av allmänna medel, åligger det länsstyrelsen att ofördröjligen om förhållandet utfärda kungörelse, som införes i allmänna tidningarna. 4§. Där stämning i tvistemål skall delgivas kronan, tillhör det länsstyrelsen att å kronans vägnar mottaga stämningen. Skall kronans talan i målet bevakas av annan myndighet än länsstyrelsen, föranstaltar länsstyrelsen därom, att stämningen överlämnas till denna myndighet. I mål, där kronans rätt skall bevakas av länsstyrelsen, har länsstyrelsen att förordna ombud att bevaka kronans rätt eller utföra kronans talan vid underdomstolar och ämbetsmyndigheter så ock vid husesyner och andra förrättningar ävensom att tillse, att erforderliga åtgärder till fullföljd av kronans talan behörigen vidtagas. Länsstyrelsen åligger ock att i mål, där kronans rätt skall bevakas av annan myndighet, på anmodan av denna myndighet förordna sådant ombud, som i nästföregående stycke sägs. 5 I. Angående sin verksamhet h a r länsstyrelsen att varje år före den 1 juni till justitiekanslersämbetet avlämna förteckning över de före utgången av nästföregående kalenderår till länsstyrelsen inkomna mål och aren-

628 den, vilka icke inom fyra månader efter årets utgång blivit slutligen handlagda, samt enligt vad därom är särskilt stadgat lämna uppgifter till rättsstatistiken. Härutöver åligger det länsstyrelsen att årligen dels före den 1 augusti till arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen avgiva förslag till beräknande av de statliga utgifterna för den under vederbörande verk hörande verksamheten i länet under nästföljande budgetår, dels ock inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t avgiva förslag till beräknande av utgifterna i länet för nästföljande budgetår å de i riksstaten upptagna avlönings- och omkostnadsanslagen till länsstyrelserna och landsstaten i övrigt. Därvid skall iakttagas vad i sådant hänseende är särskilt föreskrivet. 6 §. Länsstyrelsen äger att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som för länsstyrelsens verksamhet erfordras och av dessa myndigheter lagligen kunna lämnas. Länsstyrelsens

organisation

7 i. Landshövdingen är länsstyrelsens chef. 8 §. 1 länsstyrelsen skola tjänstgöra bisittare enligt vad därom är stadgat i lagen om särskilda bisittare i länsstyrelserna. 9 §. Till länsstyrelsens ämbetsbefattning hörande ärenden handläggas å två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Chef för landskansliet är landssekreteraren och för landskontoret landskamreraren. Envar av dessa avdelningar skall på sätt i 11 § närmare bestämmes vara uppdelad i sektioner. 10 §. 1 mom. I landskansliet upptagas och avgöras de till länsstyrelsens verksamhetsområde hörande ärenden, vilka icke jämlikt 2 mom. skola handläggas å landskontoret. 2 mom. Å landskontoret handläggas dels de ärenden, som avses i 2 § 1 mom. sextonde, sjuttonde, adertonde, nittonde, tjugonde och tjugoförsta punkterna samt 3 och 4 §§, dels ock ärenden som angå 1. tillsättning av samt tjänstledighet, vikarie och avsked ävensom pension för befattningshavare å landskontoret samt häradsskrivare och å häradsskrivarkontor anställd befattningshavare, utfärdande av förordnande å befattning som kronokamrerare, fel och försummelse i tjänsten av befattningshavare å landskontoret samt av häradsskrivare och å häradsskrivarkontor anställd befattningshavare, töneklass- och lönerumsuppflyttning samt uppflyttning inom reglerad befordringsgång av befattningshavare vid landsstaten, dock icke antagning till extra ordinarie tjänsteman av befattningshavare å landskansliet, inom landsfiskalsorganisationen eller vid den offentliga arbetsförmedlingen, samt förande av Ijänstematrikel för landsstaten,

629 2. statens utlåningsfonder samt övriga bidrag eller understöd av statsmedel, d ä r fråga ej är om beviljande av lån eller bidrag till bostadsförsörjnings- och bostadsförbättringsverksamheten eller annan därmed sammanhängande verksamhet, till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, till planläggning för byggnadsverksamhetens ordnande, till elektrifiering, till kommunikationsväsendet, till arbetsförmedlings-, arbetsanskaffnings- eller arbetslöshetsändamål, till mödrahjälp eller till bidragsförskott eller av ersättning av staten för fattigvård eller barnavård, 3. påförande, befrielse och redovisning av böter enligt värnpliktslagen, 4. granskning av landskontorets underredogörares räkenskaper och medelsförvaltning, 5. inventering hos annan överexekutor än länsstyrelsen av penningar, som jämlikt lagen den 24 mars 1927 nedsatts i allmänt förvar, hos häradshövding och vattenrättsdomare av till deras förfogande ställda expensmedel, hos medelsförvaltare vid domstol enligt kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol ävensom hos häradsskrivare och kronokamrerare, landsfiskal, stadsfogde och annan utmätningsman samt exekutionsbiträde, 6. bevakning av statsverkets fordringar, 7. kontroll å stämpelförsäljning, 8. tillsyn över stiftelser, 9. besvär över kommunal myndighets beslut rörande debitering av nöjesskatt samt befrielse från utgörande av sådan skatt ävensom annat beslut av kommunal myndighet i ämne, som tillhör landskontorets befattning, 10. tillsyn över fast och lös egendom, som tillhör staten eller varöver staten eljest har vård och inseende, samt vård av åtkomst- och andra handlingar r ö r a n d e samma egendom, 11. förvärvande åt eller avhändande från staten eller allmän inrättning av äganderätt till fastighet ävensom åboskap och företrädesrätt därtill, 12. markegångssättning, 13. tvister om huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens samt folkskollärarnas löningsrättigheter skola utgöras, 14. kommuns skyldighet att tillhandahålla rektor vid allmänt läroverk bostad eller hyresersättning, 15. kronans rätt till jordägarandel i gruva samt försvarsavgift för gruva, 16. utfärdande av vederhäftighetsbevis, 17. till landskontorets verksamhetsområde hörande framställningar och utlåtanden samt 18. andra allmänt ekonomiska eller till kameralförvaltningen hörande eller därav direkt härflytande frågor. 3 mom. Förekommer ärende med avseende vara dessa bestämmelser icke tydligt utvisa till vilken avdelning ärendet är att hänföra, äger länsstyrelsen efter ovan angivna grunder förordna å vilken avdelning ärendet skall handläggas. 4 mom. Skulle vid någon länsstyrelse med hänsyn till hos densamma rådande särskilda förhållanden mindre jämkning uti den i 1 och 2 mom. bestämda fördelningen av ärenden undantagsvis befinnas erforderlig, må länsstyrelsen därom forordna. Beslut härom skall ofördröjligen anmälas till chefen för inrikesdepartementet. 11 §. 1 mom. Landskansliet skall, där ej annorlunda nedan stadgas, vara indelat i följande fem sektioner, nämligen planeringssektionen för handläggning av frågor r ö r a n d e kommunal, administrativ, judiciell eller ecklesiastik indelning, bebyggelseplanering, byggnadsväsende

630 och fastighetsbildning, bostadsförsörjning och därmed sammanhängande verksamhet, vägväsende, motorfordons- och trafikväsende samt frågor r ö r a n d e ekonomisk försvarsberedskap, vilka icke tillhöra annan sektion; arbetsmarknadssektionen för handläggning av arbetsmarknadsfrågor; socialsektionen för handläggning av socialvårds-, nykterhetsvårds- samt hälsooch sjukvårdsfrågor ävensom andra därmed sammanhängande frågor; försvarssektionen för handläggning av frågor rörande civilförsvaret och brandväsendet samt frågor om biträde åt de militära myndigheterna i avseende på försvaret; samt allmänna sektionen för handläggning av ärenden, vilka icke höra till någon av övriga sektioner. 2 mom. Landskontoret skall vara indelat i följande tre sektioner, nämligen allmänt ekonomiska sektionen för handläggning av allmänt ekonomiska samt kamerala frågor; taxeringssektionen för handläggning av taxeringsfrågor; folkbokföringsoch uppbördssektionen för handläggning av folkbokförings- och uppbördsfrågor. 3 mom. Länsstyrelsen meddelar efter ovan angivna grunder i arbetsordning närmare bestämmelser om ärendenas fördelning å sektionerna. 12 §. 1 mom. Hos länsstyrelsen äro anställda befattningshavare i enlighet med fastställd personalförteckning samt dessutom, i mån av behov, annan personal till del antal och med den avlöning gällande avlöningsstat och i övrigt meddelade bestämmelser medgiva. 1 länsstyrelsen tjänstgöra i enlighet med vad nedan föreskrives direkt under vederbörande avdelningschef vägdirektör, länsarkitekt, förste provinsialläkare, länsveterinär, distriktsingenjör för vattenförsörjning och avlopp samt landsfogde. Om bilinspektörs biträde åt länsstyrelsen är stadgat i instruktionen för statens bilinspektion. 2 mom. Länsstyrelsen beslutar, där annat ej är särskilt bestämt, om fördelningen av personalen på sektionerna; avdelningschef dock obetaget att häri göra de tillfälliga ändringar, som med hänsyn till arbetets behöriga gång äro erforderliga. 13 §. Under länsstyrelsen lyda, i de avseenden och i den omfattning särskilda författningar och instruktioner närmare bestämma, landsfogden i dennes egenskap av länspolischef samt länets magistrater, kommunalborgmästare och poliskammare, kronokamrerare, häradsskrivare, utmätningsmän, landsfiskaler och andra polischefer samt civilförsvarschefer, övriga till uppbörds- och indrivningsväsendet, polisväsendet och civilförsvaret i länet hörande befattningshavare ävensom för den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten inrättade huvudkontor, avdelningskontor och expeditioner samt ombud för nämnda verksamhet.

631 Arbetsordning 14 §.

Länsstyrelsen har att med iakttagande av de i denna instruktion eller eljest av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter fastställa arbetsordning för länsstyrelsen. I arbetsordning skola bestämmelser meddelas bland annat angående 1. fördelningen av ärendena mellan sektionerna, 2. föredragandenas tjänstgöring å sektionerna samt fördelningen av föredragningsskytdigheten mellan föredragandena, 3. andra befattningshavares tjänstgöring å sektionerna samt deras huvudsakliga arbetsuppgifter, 4. fördelning av beslutanderätten enligt föreskrifterna i 44 § samt 5. huru vid förfall för viss befattningshavare skall förfaras med de denne åliggande arbetsuppgifterna, då särskild vikarie icke förordnas eller eljest särskilda bestämmelser därom icke meddelas. Om antagande eller ändring av arbetsordning skall anmälan ofördröjligen göras till chefen för inrikesdepartementet. Befattningshavarnas

åligganden

15 §. Landshövdingen är Kungl. Maj:t ansvarig för länets styrelse och förvaltning. Honom åligger att söka vinna förtrogenhet med förhållandena inom länet och för sådant ändamål genom resor och möten med länets invånare göra sig underrättad o m de olika orternas tillstånd och behov. Landshövdingen h a r att utöva tillsyn över ärendenas jämna gång inom länsstyrelsen samt övervaka, att befattningshavarna med nit och noggrannhet fullgöra sina åligganden. 16 §. 1 mom. Landshövdingen äger, där annat icke är stadgat, föra ordet vid sådana förhandlingar, i vilka han å ämbetets vägnar deltager, samt vid sådana ämbetsförrättningar inom länet, vilka utföras av honom jämte andra ämbetsmän. 2 mom. Då länets invånare eller menighet inom länet till följd av Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens beslut kallats att i allmänna angelägenheter sammanträda inför länsstyrelsen, men landshövdingen är förhindrad att bevista sammankomsten, skall, där ej länsstyrelsen för särskilt fall annorlunda förordnar, vederbörande avdelningschef föra ordet. 17 | . Landssekreteraren åligger att söka vinna den förtrogenhet med förhållandena inom länet, som erfordras för ett behörigt fullgörande av hans befattning, att biträda landshövdingen vid ledningen av länsstyrelsens verksamhet, till den del den faller inom området för landskansliets ämbetsbefattning, samt, i den mån landshövdingen så bestämmer, efter landshövdingens anvisningar själv leda denna verksamhet, att, såvitt landskansliet angår, övervaka att samarbete och samråd i erforderlig utsträckning äger rum såväl inom länsstyrelsen som med andra statliga myndigheter ävensom med kommunala myndigheter samt företrädare för menigheter och sammanslutningar,

632 att ägna slutlig granskning åt koncepten till utgående expeditioner i ärenden, i vilkas handläggning han deltagit, att övervaka ärendenas behöriga gång samt tillse att följdriktighet och enhetlighet iakttagas, att, såvitt landskansliet angår, jämväl i övrigt hava tillsyn över arbetet inom d e särskilda sektionerna och därvid övervaka att arbetet bedrives på ändamålsenligt sätt, bland annat så att ärendena icke handläggas mera omständligt eller av mera kvalificerad personal än deras beskaffenhet kräver, ävensom att befattningshavarna behörigen fullgöra sina åligganden, att, där särskilda skäl därtill äro, i egenskap av föredragande enligt bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga visst ärende eller vissa slag av ärenden, att utöva tillsyn över att till landskansliet inkommande värde- och säkerhetshandlingar väl förvaras och att anteckningar över dem föras enligt särskilda föreskrifter, att föranstalta om fortlöpande kontroll att till landskansliet inkommande medel bliva i vederbörlig ordning redovisade och levererade samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest meddelade bestämmelser tillhör hans befattning. 18 §. Landskamreraren åligger att söka vinna den förtrogenhet med förhållandena inom länet, som erfordras för ett behörigt fullgörande av hans befattning, att biträda landshövdingen vid ledningen av länsstyrelsens verksamhet, till den del den faller inom området för landskontorets ämbetsbefattning, samt, i den mån landshövdingen så bestämmer, efter landshövdingens anvisningar själv leda denna verksamhet, att i enlighet med vad i taxeringsförordningen finnes stadgat vara ordförande i fastighetsprövningsnämnden och länsprövningsnämnden, att, såvitt landskontoret angår, övervaka att samarbete och samråd i erforderlig utsträckning äger rum såväl inom länsstyrelsen som med andra statliga myndigheter ävensom med kommunala myndigheter samt företrädare för menigheter och sammanslutningar, att ägna slutlig granskning åt koncepten till utgående expeditioner i ärenden, i vilkas handläggning han deltagit, att, med den inskränkning som följer av vad i 19 § stadgas, övervaka ärendenas behöriga gång samt tillse att följdriktighet och enhetlighet iakttagas, att, med inskränkning som sist sagts, jämväl i övrigt, såvitt landskontoret angår, hava tillsyn över arbetet inom de särskilda sektionerna och därvid övervaka att arbetet bedrives på ändamålsenligt sätt, bland annat så att ärendena icke handläggas mera omständligt eller av mera kvalificerad personal än deras beskaffenhet kräver, ävensom att befattningshavarna behörigen fullgöra sina åligganden, att särskilt hålla tillsyn därå, att räkenskaper och redogörelser, som skola upprättas å landskontoret, i behörig ordning färdigställas och avlämnas samt att uppbörd, indrivning och redovisning av skatt, statsverkets övriga inkomster och andra allmänna medel ävensom böter, allt så vitt de tillhöra landskontorets redovisning, i rätt tid och stadgad ordning verkställas, att, där särskilda skäl därtill äro, i egenskap av föredragande enligt bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga visst ärende eller vissa slag av ärenden,

633 att utöva tillsyn över att till landskontoret inkommande värde- och säkerhetshandlingar väl förvaras och att anteckningar över dem föras enligt särskilda föreskrifter, att föranstalta om fortlöpande kontroll att till landskontoret inkommande medel bliva i vederbörlig ordning bokförda och levererade samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest meddelade bestämmelser tillhör hans befattning. 19 §. 1 mom. Taxeringsintendent åligger att i enlighet med vad i skatte- och taxeringsförfattningarna finnes stadgat bevaka det allmännas intresse vid taxering samt att närmast under landshövdingen ansvara för att taxeringsarbetet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt, att i egenskap av chef för taxeringssektionen i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna de ärenden, vilka tillhöra taxeringssektionen och vilkas handläggning icke enligt arbetsordningen eller på g r u n d av särskilt uppdrag tillkommer annan befattningshavare, att leda och fördela arbetet å taxeringssektionen samt närmast under landskamreraren hava tillsyn över göromålen inom sektionen samt att å taxeringssektionen tjänstgörande befattningshavare behörigen fullgöra sina åligganden, att vaka över att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling, att beslut i de å sektionen handlagda ärendena utan dröjsmål expedieras samt att rapporter, uppgifter och andra handlingar, som på bestämda tider skola till länsstyrelsen insändas eller därifrån avsändas, i rätt tid inkomma eller avgå samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest meddelade bestämmelser tillhör hans befattning. 2 mom. Biträdande taxeringsintendent åligger att närmast under taxeringsintendenten enligt länsstyrelsens bestämmande beträffande vissa ärenden eller vissa grupper av ärenden fullgöra vad enligt skatte- och taxeringsförfattningarna eller eljest meddelade bestämmelser ankommer på taxeringsintendent; taxeringsintendenten dock obetaget att, då skäl därtill äro, övertaga handläggningen av ä r e n d e , som eljest skolat ankomma på biträdande taxeringsintendent. 20 §. Annan sektionschef än taxeringsintendenten åligger att genom inspektioner, besiktningar och annorledes söka vinna förtrogenhet med förhållandena inom länet på sektionens verksamhetsområde, att med uppmärksamhet följa sådana frågor och utvecklingen på sådana områden, som falla inom sektionens verksamhetsområde, samt i mån av befogenhet själv vidtaga eller ock föreslå anordningar och åtgärder, som han finner påkallade till främjande av länsstyrelsens uppgifter, att verka för att erforderligt samarbete och samråd kommer till stånd mellan å ena sidan å sektionen tjänstgörande befattningshavare samt å andra sidan a n d r a befattningshavare inom länsstyrelsen, andra statliga myndigheter samt kommunala myndigheter eller företrädare för menigheter och sammanslutningar, att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna de ärenden, vilka tillhöra hans sektion och vilkas handläggning icke enligt denna instruktion eller arbetsordningen eller på grund av särskilt u p p d r a g tillkommer annan befattningshavare,

634 att leda och fördela arbetet å sektionen samt närmast under vederbörande avdelningschef hava tillsyn över göromålen inom sektionen samt att å sektionen tjänstgörande, honom underställda befattningshavare behörigen fullgöra sina åligganden, att vaka över att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling, att beslut i de å sektionen handlagda ärendena utan dröjsmål expedieras och att rapporter, uppgifter och andra handlingar, som på bestämda tider skola till länsstyrelsen insändas eller därifrån avsändas, i rätt tid inkomma eller avgå samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest meddelade bestämmelser tillhör hans befattning. Länsarbetsdirektör, chef för socialsektion samt civilförsvarsdirektör åligger dessutom att vara sambandsman, länsarbetsdirektör mellan länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen, chef för socialsektion mellan länsstyrelsen och socialstyrelsen samt civilförsvarsdirektör mellan länsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen, och att i sådan egenskap tillhandagå vederbörande verk med de upplysningar och besked, som av verket påkallas. Om länsarbetsdirektörs åligganden såsom chef för arbetsförmedlingens huvudkontor är särskilt stadgat. 21 §. Länsbostadsdirektör åligger att genom inspektioner, besiktningar och annorledes söka vinna förtrogenhet med förhållandena inom länet på bostadspolitikens område, att med uppmärksamhet följa utvecklingen av bostadsförsörjningen inom länet samt i mån av befogenhet själv vidtaga eller ock föreslå anordningar och åtgärder, som äro ägnade att främja bostadsförbättringsverksamheten och därmed sammanhängande verksamhet, att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna ärenden r ö r a n d e sagda verksamhet, att hålla sektionschefen fortlöpande underrättad om besluten i viktigare ärenden, som av honom eller honom underställd personal avgöras eller föredragas för annan än sektionschefen utan att denne är närvarande, att närmast under sektionschefen hava tillsyn över att honom underställda befattningshavare behörigen fullgöra sina åligganden, att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling samt att beslut i ärendena uppsättas och utan dröjsmål expedieras, att vara sambandsman mellan länsstyrelsen och bostadsstyrelsen och i sådan egenskap tillhandagå bostadsstyrelsen med de upplysningar och besked, som av styrelsen påkallas, samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest meddelade bestämmelser tillhör hans befattning. 22 §.

Taxeringsrevisor åligger att fullgöra de göromål, som enligt arbetsordning eller eljest av länsstyrelsen meddelade föreskrifter anförtros honom, samt att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande biträda taxeringsintendenten vid fullgörande av denne åvilande uppgifter. 23 §.

Förste byråsekreterare i lönegrad Ca 27 på landskontorets allmänt ekonomiska sektion åligger att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga

635 eller för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna å landskontoret förekommande anordningsärenden, att i enlighet med sagda bestämmelser bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna andra ärenden, som ankomma på hans handläggning, att övervaka arbetet med räkenskapsföringen å landskontoret och därvid tillse, att till länsstyrelsen influtna medel bliva vederbörligen bokförda, att närmast under sektionschefen hava tillsyn över att honom underställda befattningshavare behörigen fullgöra sina åligganden, att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling samt att beslut i ärendena uppsättas och utan dröjsmål expedieras, att vara sambandsman mellan länsstyrelsen och riksräkenskapsverket och i sådan egenskap tillhandagå verket med de upplysningar och besked, som av verket påkallas, samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest meddelade bestämmelser tillhör hans befattning. 24 §.

Förste byråsekreterare, byråsekreterare eller amanuens, som av länsstyrelsen förordnats till trafikföredragande, åligger att genom inspektioner, besiktningar och annorledes söka vinna förtrogenhet med trafikförhållandena inom länet, att med uppmärksamhet följa utvecklingen på trafikväsendets område inom länet samt i mån av befogenhet själv vidtaga eller ock föreslå anordningar och åtgärder, som äro ägnade att främja trafikväsendets utveckling, att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna ärenden rörande biltrafikväsendet, att planlägga regleringen av trafiken i länet vid av krig eller därmed jämförlig orsak skärpt läge i fråga om transportförhållandena, att håtla sektionschefen fortlöpande underrättad om besluten i viktigare ärenden, som av honom eller honom underställd personal avgöras eller föredragas för annan än sektionschefen utan att denne är närvarande, att närmast under sektionschefen hava tillsyn över att honom underställda befattningshavare behörigen fullgöra sina åligganden, att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling samt att beslut i ärendena uppsättas och utan dröjsmål expedieras, att vara sambandsman mellan å ena sidan länsstyrelsen samt å andra sidan statens biltrafiknämnd och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och i sådan egenskap tillhandagå dessa myndigheter med de upplysningar och besked rörande trafikväsendet i länet, som av myndigheterna påkallas, samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest meddelade bestämmelser tillhör hans befattning. 25 §. Mililårassistent åligger att vara sambandsman mellan länsstyrelsen och de militära myndigheterna, att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande biträda civilförsvarsdirektören vid fullgörandet av denne åvilande uppgifter, att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna de ärenden, som ankomma på hans handläggning, samt 41—016428

636 att i övrigt utföra de göromål, som enligt arbetsordningen eller eljest av länsstyrelsen meddelade föreskrifter ankomma på militärassistenten. 26 §. Socialkonsulent och socialassistent åligger att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till u n d e r o r d n a d tjänsteman överlämna de ärenden, som ankomma på hans handläggning, samt att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande i övrigt biträda vid fullgörandet av på länsstyrelsen ankommande •socialvårds- och nykterhetsvårdsuppgifter. Om socialkonsulents och socialassistents övriga åligganden är särskilt stadgat. 27 §. 1 mom. Lappfogde åligger att genom inspektioner, besiktningar och annorledes söka vinna förtrogenhet med lappväsendet, att med uppmärksamhet följa utvecklingen och förhållandena på lappväsendets område inom länet samt i mån av befogenhet själv vidtaga eller ock föreslå anordningar och åtgärder, som han finner påkallade till lappväsendets främjande, att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna de ärenden, som ankomma på hans handläggning, att hålla sektionschefen fortlöpande underrättad om besluten i viktigare ärenden, som av honom eller honom underställd personal avgöras eller föredragas för annan än sektionschefen utan att denne är närvarande, att närmast under sektionschefen hava tillsyn över att honom underställda befattningshavare behörigen fullgöra sina åligganden, att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling samt att beslut i ärendena uppsättas och utan dröjsmål expedieras samt att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande i övrigt biträda vid de till länsstyrelsen hörande göromålen i avseende å lappväsendet. 2 mom. Lappfogdeassistent åligger att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga de ärenden, som till honom överlämnas, samt att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande i övrigt biträda vid de på länsstyrelsen ankommande göromålen i avseende å lappväsendet. 3 mom. Finnas i ett län flera lappfogdar, beslutar länsstyrelsen om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dem. 4 mom. Om lappfogdes och lappfogdeassistents övriga åligganden är särskilt stadgat. 28 §. Länsbrandinspektör och länsskogsbrandinspektör åligger att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till u n d e r o r d n a d tjänsteman överlämna de ärenden, som ankomma på hans handläggning, samt att enligt länsstyrelsens n ä r m a r e bestämmande i övrigt biträda vid fullgörandet av på länsstyrelsen ankommande uppgifter med avseende på brandväsendet och civilförsvaret.

637 29 §. byråsekreterare och amanuens än förut förste byråingenjör, byråinspektör och

Annan förste byråsekreterare, sagts ävensom förste byråinspektör, byråassistent åligger att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna de ärenden, som ankomma på hans handläggning, samt att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande biträda vid de till länsstyrelsen h ö r a n d e göromålen i övrigt. 30 §.

Förste landskanslist och förste landskontorist samt landskanslist och landskontorist åligger att efter länsstyrelsens förordnande närmast under sektionschefen eller annan föredragande leda och fördela arbetet bland biträdespersonalen, att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna de ärenden, som ankomma på hans handläggning, samt att enligt vad som stadgas i arbetsordningen eller efter avdelningschefens eller sektionschefens föreskrifter deltaga i förekommande göromål i övrigt. Förste landskontorist eller annan landskontorist, som därtill av länsstyrelsen förordnas, åligger jämväl att närmast under i 23 § omnämnd befattningshavare övervaka bokföringen av inkomster och utgifter samt hava tillsyn över länsstyrelsens kassarörelse. 31 §. Kansliskrivare, kontorist, kanslibitråde, kontorsbiträde och annat biträde för skriv- och kontorsgöromål hava att enligt vad som stadgas i arbetsordningen eller efter vederbörande förmans föreskrifter deltaga i förekommande göromål. 32 §. 1 mom. Envar befattningshavare, vilken det enligt denna instruktion eller arbetsordningen eller eljest meddelade bestämmelser åligger att såsom föredragande handlägga visst ärende eller vissa slag av ärenden, är pliktig att tillse att sådana ärenden utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling. Han ansvarar jämväl för att beslut i dessa ärenden uppsättas och utan dröjsmål expedieras. 2 mom. Föredragande, som icke är sektionschef, skall i erforderlig omfattning samråda med sektionschefen beträffande ärendenas beredning och föredragning. 33 §. Det åligger envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion innehåller, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse gällande arbetsordning och de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna bliva meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som påkallas av vederbörande förman. Befattningshavare, som därtill förordnas, är pliktig att vara kommissionär, att mottaga och ansvara för medel, som ankomma med posten, eller att i egenskap av kassör mottaga och ansvara för kontant erlagda medel och handhava bokföring av dylika medel. Befattningshavare, som förordnats till kommissionär, må ej vara föredragande i ärenden, med vilka han såsom kommissionär bar att taga befattning.

638 34 §. Befattningshavare, tillhörande den ena av länsstyrelsens avdelningar, är skyldig att, efter särskilt beslut av länsstyrelsen, tillfälligtvis utföra de göromål å den andra avdelningen, som chefen för sistnämnda avdelning anvisar. 35 §.

Sektionschef, förste byråsekreterare, byråsekreterare eller amanuens å landskansliet, som är lagfaren, åligger att om länsstyrelsen så förordnar förrätta sådan auktion å utmätt fast egendom på landet, som hålles på annat ställe än å landskansliet. 36 §. Befattningshavare å landskontoret må icke mot ersättning lämna skattskyldiga inom länet biträde med upprättande av deklarationer eller andra i skatte-, taxerings- eller uppbördsförfattningarna avsedda uppgifter, ej heller annat biträde i skatte- eller uppbördsärenden. Landskamreraren och taxeringsintendenten må icke innehava uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd eller såsom taxeringskonsulent. 37 §. 1 mom. Envar befattningshavare är skyldig att efter förordnande av länsstyrelsen biträda andra statliga myndigheter inom länet. 2 mom. Länsstyrelsens befattningshavare äro skyldiga att efter länsstyrelsens förordnande tjänstgöra inom landsfiskalsorganisationen, arbetsförmedlingsorganisationen och häradsskrivarorganisationen i länet. Ärendenas

handläggning

38 §. Beslut i ärenden, som ankomma på länsstyrelsens handläggning, meddelas 1) av landshövdingen (landshövdingärenden), 2) av landshövdingen eller avdelningschef jämte bisittare enligt vad därom är stadgat i lagen om särskilda bisittare i länsstyrelserna (pleniärenden), 3) av avdelningschef enligt bestämmelserna i 44 § 1 mom. (avdelningschefsärenden), 4) av sektionschef eller annan föredragande enligt bestämmelserna i 44 § 3 mom. (sektionsärenden) eller 5) av föredragande enligt bestämmelserna i 44 § 4 mom. ( e n m a n s ä r e n d e n ) . Före besluts fattande skall föredragandens mening inhämtas. 39 §. Landshövdingen äger med de undantag, som följa av vad i lagen om särskilda bisittare i länsstyrelserna är stadgat, ensam beslutanderätt i alla de ärenden, som föredragas inför honom. 40 §.

I fråga om handläggningen av pleniärenden skall vad enligt denna instruktion gäller om landshövdingärenden äga motsvarande tillämpning, såframt annat ej särskilt stadgas. 41 §. I pleniärende skall som länsstyrelsens beslut gälla den mening, varom flertalet i avgörandet deltagande förena sig eller, vid lika röstetal för olika meningar, den

639 som b i t r ä d e s av ordföranden. Avviker länsstyrelsens beslut från mening, som uttalats av ordföranden eller bisittare, är vederbörande skyldig att låta anteckna sin mening till protokollet. 42 §.

Om beslutförhet i pleniärenden ävensom om rätt för länsstyrelsen att meddela provisoriska beslut samt att för särskilt fall utse bisittare att i stället för i eljest föreskriven ordning utsedd bisittare deltaga i länsstyrelsens beslut är stadgat i lagen om särskilda bisittare i länsstyrelserna. 43 §.

Förekommer ärende, som i C § första stycket andra punkten lagen om särskilda bisittare i länsstyrelserna avses, skall beslut efter gemensam bandläggning fattas genom omröstning enligt vad i 41 § är stadgat. 44 §. 1 mom. Länsstyrelsen må i arbetsordning eller eljest uppdraga beslutanderätten åt avdelningschef beträffande vissa grupper av ärenden, vilka äro av den art att de icke skäligen böra kräva deltagande av landshövdingen (avdelningschefsärenden). 2 mom. Länsstyrelsen må, där så för arbetets behöriga gång prövas oundgängligen erforderligt med hänsyn till avdelningschefen i övrigt åvilande göromål, i arbetsordning eller eljest förordna, att beslutanderätt, som jämlikt 1 mom. skolat utövas av avdelningschefen, i särskilda grupper av ärenden i stället skall utövas av viss sektionschef. Beslutanderätt, som nu sagts, må allenast då särskilda skäl föreligga uppdragas åt vikarie för denne sektionschef. 3 mom. Länsstyrelsen må ock i arbetsordning eller annorledes uppdraga åt sektionschef eller annan föredragande att, på föredragning av eller eljest i närvaro av annan befattningshavare, å länsstyrelsens vägnar utöva beslutanderätten beträffande vissa grupper av ärenden, vilka enligt arbetsordningen skola handläggas å sektionen och som äro av den beskaffenhet, att de icke skäligen böra kräva deltagande av landshövdingen eller avdelningschefen (sektionsärenden). Yppas i ärende, som skall handläggas enligt föreskrifterna i detta moment, olika meningar bland de i handläggningen deltagande eller kan beslut i ärendet väntas medföra verkningar utöver det enskilda fallet, skall ärendet hänskjutas till avgörande av avdelningschefen eller, enligt bestämmelserna i 40 §, underställas landshövdingens bedömande. 4 mom. Sektionschef eller annan föredragande må å länsstyrelsens vägnar ensam meddela beslut dels i ärenden av expeditionen natur, dels ock i sådana i arbetsordningen närmare angivna ärenden, vilka eljest äro av den art, att i avgörandet icke skäligen bör krävas deltagande av mera än en person (enmansärenden). I ärende, som enligt vad sålunda är stadgat må avgöras av annan än sektionschef, skall, om sektionschefen så påfordrar eller om ärendet är av svårare beskaffenhet eller större omfattning, samråd äga rum med sektionschefen. Uppkommer därvid meningsskiljaktighet mellan sektionschefen och föredraganden eller kan beslut i ärendet väntas medföra verkningar utöver det enskilda fallet, skall ärendet hänskjutas till avgörande av avdelningschefen eller, enligt bestämmelserna i 46 §, underställas landshövdingens bedömande. 5 mom. Vad i denna paragraf är stadgat om sektionschef skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande länsbostadsdirektör och trafikföredragande.

640 45 §. Vid ledighet å landshövdingtjänsten eller då landshövdingen är tjänstledig eller frånvarande eller hindrad av andra tjänsteangelägcnheter eller jävig, utövar vederbörande avdelningschef de landshövdingen enligt denna instruktion tillkomm a n d e befogenheter med de undantag, varom förmäles i andra och tredje styckena. Ankommer föredragning av visst ärende på avdelningschef, skall i sådant fall föredragningen övertagas, såvitt angår landskansliet, av chefen för allm ä n n a sektionen samt, såvitt angår landskontoret, av chefen för allmänt ekonomiska sektionen. Förekommer ärende, i vars handläggning båda avdelningscheferna jämlikt 48 § skola deltaga, utövas beslutanderätten i fall som här åsyftas av chefen för den avdelning, inom vilken ärendet handlägges. 1 landshövdingens frånvaro må länsstyrelsen ej, med mindre Kungl. Maj:t särskilt annorlunda förordnat, fastställa eller ändra arbetsordning eller eljest besluta angående fördelning av föredragningsskyldighet eller därmed jämställda göromål, tillsätta tjänst i annan ordning än genom förordnande att den tills vidare förrätta eller vidtaga annan åtgärd i anledning av befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten än anmälan till åtal och avstängning i anledning därav från utövning av tjänsten. Sådant beslut om avstängning skall omedelbart efter landshövdingens återkomst omprövas. Ej heller må ärende, vari landshövdingen förbehållit sig beslutanderätten, avgöras i hans frånvaro, så framt ej sådant påkallas av ärendets synnerligen brådskande beskaffenhet. Landshövdingen skall genast vid återkomst efter frånvaro underrättas om sådant varom han med hänsyn till dess beskaffenhet bör erhålla kännedom. 46 §.

/ mom. Avdelningschef skall beträffande ärenden, i vilka han jämte bisittare eller ensam utövar beslutanderätt, opåmint hålla landshövdingen underrättad om dels viktigare ärenden, som sålunda avgjorts, och dels i olika grupper ärenden tilllämpad praxis. Kan beslut i ärende, som h ä r avses, väntas bliva av prejudicerande verkan eller eljest få större räckvidd, skall frågan underställas landshövdingens bedömande. 2 mom. Sektionschef eller annan föredragande skall beträffande ärenden, i vilka han enligt 44 § 2, 3, 4 eller 5 mom. utövar beslutanderätt, opåmint hålla avdelningschefen underrättad om härvid förekommande viktigare frågor och tillämpad praxis. Vad avdelningschefen i sådant avseende fått kännedom om skall han i erforderlig omfattning meddela landshövdingen. 47 §. 1 mom. Landshövdingen äger att utan hinder av fastställd arbetsordning föro r d n a , att ärende, som eljest skolat handläggas som landshövdingärende, avdelningschefsärende, sektionsärende eller enmansärende, i stället skall handläggas som pleniärende ävensom att påkalla föredragning av ärende, som skolat handläggas som avdelningschefsärende, sektionsärende eller enmansärende. Avdelningschef äger påkalla föredragning av och utöva beslutanderätt i ärende, som eljest skolat handläggas som sektionsärende eller enmansärende. 2 mom. Det åligger sektionschef att, oavsett vad i arbetsordning eller eljest må vara föreskrivet om fördelning av föredragningsskyldighet, föredraga sådana ärenden av svårare beskaffenhet eller större omfattning, vilkas föredragning eljest skolat ankomma på sektionschefen underställd befattningshavare. Avdelningschef eller sektionschef må jämväl i övrigt göra de mindre, tillfälliga ändringar i fast-

641 ställd arbetsfördelning, som påkallas med hänsyn till arbetets behöriga gång; dock ej såvitt angår göromål, som ankomma på vägdirektör, länsarkitekt, förste provinsialläkare, länsveterinär, landsfogde, länsbostadsdirektör eller taxeringsintendent eller, med undantag för i 19 § 2 mom. omförmälda fall, biträdande taxeringsintendent. 3 mom. I vidare mån än som i 44 § 2 mom. avses må länsstyrelsen ej annat än undantagsvis förordna annan befattningshavare att fullgöra landssekreterares eller landskamrerares åligganden jämlikt 44 § 1 mom. eller 45 § första stycket. Beslut h ä r o m skall anmälas till chefen för inrikesdepartementet med angivande avskälen till beslutet. 48 S. I handläggningen av ärende, som föredrages inför landshövdingen, skall avdelningschefen deltaga, där han ej av särskilda skäl är förhindrad. Båda avdelningscheferna skola deltaga i handläggningen dels av ärenden angående 1. åtgärd i anledning av inventering eller inspektion hos utmätningsman samt hos häradsskrivare och kronokamrerare, 2. tillsättning av befattningshavare vid landsstaten, sådan befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten samt utfärdande av tjänstgöringsbetyg för sådan befattningshavare, 3. beviljande av annan tjänstledighet än semester åt landsfiskal under längre sammanhängande tid än en månad och förordnande av vikarie under dylik ledighet, 4. viktigare frågor rörande personalens avlöningsförhållanden, 5. länsstyrelsens expeditionstid och lokaler samt anskaffande i större omfattning av inventarier för länsstyrelsens behov, 6. framställningar eller utlåtanden, som beröra både landskansliets och landskontorets verksamhetsområden, 7. frågor, som avses i 10 § 3 och 4 mom. samt 34 §, 8. fastställelse eller ändring av länsstyrelsens arbetsordning, 9. andra frågor av större allmän betydelse, dels ock då länsstyrelsen eljest beträffande särskilt ärende så bestämmer. 49 §. 1 mom. Envar länsstyrelsens befattningshavare är skyldig att, i den utsträckning landshövdingen bestämmer, närvara vid föredragning eller eljest deltaga i handläggning av ärende, som föredrages av annan befattningshavare. Sker föredragning inför avdelningschef eller inför sektionschef äger sådan befattningshavare bestämma att annan honom underställd befattningshavare än föredraganden jämväl skall närvara eller eljest deltaga i handläggningen. Vid föredragning inför landshövding eller avdelningschef skall sektionschef, ändå att han icke är föredragande, närvara då fråga är om a) tillsättning av befattningshavare, som stadigvarande skall tjänstgöra vid sektionen eller som tillhör under länsstyrelsen lydande, till sektionens verksamhetsområde hörande organisation, sådan befattningshavares fel eller försummelser i tjänsten eller utfärdande av tjänstgöringsbetyg för sådan befattningshavare, b) beviljande av avsked eller entledigande för sådan befattningshavare eller beviljande av annan tjänstledighet än semester åt sådan befattningshavare under längre sammanhängande tid än en månad eller ock förordnande av vikarie under dylik ledighet samt

642 c) annat viktigare ärende, som berör sektionens verksamhetsområde. Vad sålunda stadgats om sektionschef skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande länsbostadsdirektör och trafikföredragande. Taxeringsintendenten skall, ändå att han ej är föredragande, därjämte närvara vid avgörandet av ärenden, vilka enligt gällande taxeringsförfattningar handläggas av länsstyrelsen, med undantag av sådana som avse utseende av ledamöter i fastighetsprövningsnämnd, upprättande av förslag till ledamöter i länsprövningsnämnd eller uttagande av böter eller viten eller vidtagande av annan åtgärd, som påkallas av anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i nämnda författningar stadgas. 2 mom. Om föredraganden icke är lagfaren, må ärende, som är av rättslig natur, icke avgöras, med mindre avdelningschefen eller annan lagfaren befattningshavare, som länsstyrelsen bestämmer, är närvarande. 50 §.

Vid föredragning är föredraganden skyldig att uttala sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande, låta anteckna densamma till protokollet. Där avdelningschef eller annan länsstyrelsens befattningshavare, utan att äga beslutanderätt eller vara föredragande, deltager i ärendes handläggning, gäller jämväl beträffande honom vad i första stycket stadgas om föredragande. 51 §. 1 mom. Föredragande äger att själv eller genom honom underställd tjänsteman meddela sådana detaljbestämmelser, vilka utgöra omedelbar tillämpning av länsstyrelsens beslut eller gällande föreskrifter, ävensom besvara till länsstyrelsen inkomna förfrågningar rörande faktiska förhållanden, varigenom dock föregripande av något länsstyrelsens beslut icke må ske. 2 mom. Föredragande äger att i ärenden, som höra till hans handläggning, till bearbetning, granskning, anteckning, förvaring eller annan behörig åtgärd befordra rapporter och andra inkommande handlingar, som äro av beskaffenhet att icke föranleda till omedelbar eller vidare åtgärd av länsstyrelsen, ävensom att själv eller genom honom underordnad tjänsteman infordra uteblivna berättelser och rapporter. 3 mom. Föredragande äger att själv eller genom honom underställd tjänsteman medelst remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden, som för ärendenas beredande finnas erforderliga. För underlåtenhet att fullgöra i sådant avseende meddelad föreskrift må föredraganden förelägga äventyr att ärendet ändå avgöres. Finnes erforderligt att, där viss påföljd för underlåtenhet som nu sagts ej är i lag stadgad, för enskild part eller länsstyrelsen underordnad tjänsteman förelägga vite, förordnar länsstyrelsen därom. Vite må föreläggas från och med fem till och med etthundra kronor. Försittes sålunda förelagt vite, äger länsstyrelsen utdöma detsamma. Utdömt vite tillfaller kronan. 52 §.

Vad om jäv mot domare är stadgat skall ock gälla den, som deltager i handläggningen av ärende inom länsstyrelsen, där ej ärendet är blott av expeditioneli art. I ekonomi- och politimål av allmän beskaffenhet skall jäv dock icke anses föreligga därför att den, som deltager i handläggningen, såsom samhällsmedlem har del i saken.

643 53 § 1 mom. Finnes för behandling av något hos länsstyrelsen förekommande ärende nödigt höra länets invånare eller menighet inom länet, äger länsstyrelsen, där särskilda bestämmelser icke till annat föranleda, att, efter vad lämpligast finnes, antingen föranstalta om erforderligt sammanträde inför länsstyrelsen eller inför av länsstyrelsen därtill förordnad befattningshavare. 2 mom. F i n n e r länsstyrelsen i något ekonomi- eller politimål, som är beroende på länsstyrelsens eller någon länsstyrelsen underställd myndighets prövning, vittnens h ö r a n d e vara av omständigheterna påkallat, må länsstyrelsen förordna om vittnesförhörs anställande vid den allmänna underrätt, där länsstyrelsen anser förhöret lämpligen böra äga rum. 54 §. Till länsstyrelsen ankommande postförsändelser skola öppnas å tid och i närvaro av den eller de befattningshavare länsstyrelsen bestämmer. Penningar och värdehandlingar, som ankomma till länsstyrelsen, skola genast antecknas i särskild bok och mot däri tecknat kvitto överlämnas till vederbörande tjänsteman. Då värdehandling avsändes med posten, skall försändelsen assureras eller rekommenderas. 55 §. Medel, som å länsstyrelsens ämbetslokal inbetalas, skola mottagas av en därtill förordnad tjänsteman å landskontoret (kassör); dock att medel, vilka erläggas vid av länsstyrelsen hållen förrättning, må uppbäras av vederbörande förrättningsman. Där särskild expedition för motorfordonsärenden eller för andra ärenden är inrättad, må jämväl kunna förordnas en tjänsteman att å denna mottaga medel, som därstädes erläggas. Sålunda mottagna medel skola dag för dag redovisas till kassören. 56 §.

Till länsstyrelsen inkommande handlingar skola, där länsstyrelsen för vissa grupper av ärenden icke annorlunda förordnar, genast registreras i diarium, kortregister, liggare eller på annat betryggande sätt. Därvid skall dock iakttagas att ärenden, som regelmässigt föranleda anteckning i särskilt register, såsom automobilregister, handelsregister, föreningsregister, vapenregister, inkomst- eller utgiftsjournal cl. dyl., icke därjämte skola införas i särskilt diarium i vidare mån än som må erfordras med hänsyn till remissbehandling eller av annan särskild anledning. För varje ärende skall, intill dess detsamma hos länsstyrelsen slutbehandlats, bibehållas den beteckning, varunder det vid registreringen först upptagits. På motsvarande sätt skall registrering äga rum beträffande ärenden, som av länsstyrelsen genom utgående skrivelser anhängiggöras. Vid årligen fört diarium skall fogas förteckning, upptagande ärenden, som från föregående år kvarstå oavgjorda. Särskilda

bestämmelser

angående

handläggningen

av

vissa

ärenden

57 §. Vägdirektören ävensom annan befattningshavare vid vägförvaltningen, som länsstyrelsen förordnar, är föredragande i ärenden, vilka jämlikt lagen om allmänna vägar, vägsladgan, kungörelsen den 26 juni 1933 (nr 469) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan

644 järnväg och väg samt kungörelsen den 22 januari 1937 (nr 44) angående vägmärken skola handläggas av länsstyrelsen, så ock i ärenden rörande statsbidrag till allmän och enskild väghållning samt gatuhållning ävensom i frågor om sammankallande av vägnämnd. Länsstyrelsen må i arbetsordning eller annorledes uppdraga åt vägdirektören eller annan ovan avsedd befattningshavare att bereda och föredraga jämväl andra till vägväsendet hörande ärenden än de i första stycket omförmälda. Från föredragning av befattningshavare, som ovan sagts, äro dock undantagna ärenden, vilka avses i 20, 28, 41—44, 46 och 55—57 §§ lagen om allmänna vägar, ävensom besvär över vägsynenämnds beslut. 58 g. Länsstyrelsen må i arbetsordning eller eljest uppdraga åt länsarkitekten, annan befattningshavare vid länsarkitektkontoret, som länsstyrelsen förordnar, förste provinsialläkaren, länsveterinären samt distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp att bereda ocli föredraga vissa ärenden. Länsstyrelsen må ock förordna att i denna paragraf samt i 57 § avsedd befattningshavare, ändå att han icke är föredragande, skall vara närvarande vid handläggning i länsstyrelsen av visst ärende eller vissa slag av ärenden. Detsamma gäller överlantmätare samt lantbruksdirektör eller annan befattningshavare hos lantbruksnämnd ävensom polischef i stad, som är undantagen från området för landsfogdens polisverksamhet, samt stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare. 59 §. Landsfogden, som i egenskap av länspolischef lyder under länsstyrelsen, ävensom biträdande landsfogde samt landsfogdeassistent är skyldig att, då länsstyrelsen så förordnar, bereda och föredraga de ärenden, som länsstyrelsen bestämmer. Ifrågavarande befattningshavare äro skyldiga att enligt länsstyrelsens bestämmande jämväl eljest närvara vid handläggningen i länsstyrelsen av visst ärende eller vissa slag av ärenden. 60 §.

Vad i denna instruktion i övrigt är stadgat om föredragande och föredragning, skyldighet att anmäla avvikande mening samt beslutanderätt skall jämväl gälla beträffande i 57—59 §§ omförmälda befattningshavare. Vägdirektören, länsarkitekten och landsfogden äga med avseende på föredragning, som jämlikt 57—59 §§ ankommer på dem underställda befattningshavare, samma befogenheter och skyldigheter, som enligt denna instruktion ankomma på sektionschef. 61 §. Det ankommer på sektionschef att tillse att erforderligt biträde av honom underställd personal lämnas i 57—59 §§ omförmälda befattningshavare i deras egenskap av föredragande i länsstyrelsen. Därest sektionschefen finner att i 57—59 §§ omförmäld befattningshavare icke handlägger ärende med tillbörlig skyndsamhet eller att annan anledning till anmärkning föreligger, skall han göra anmälan därom till avdelningschefen. 62 §.

1 mom. Ärende, som rör pastorat, tillhörande flera län, behandlas av länsstyrelsen i det län, där moderförsamlingen är belägen. Innan ärendet avgöres, skall

645 tillfälle att däri yttra sig lämnas länsstyrelserna i övriga län, som saken angår. 2 mom. I ärende, som rör menigheter inom flera län och är av beskaffenhet att böra i ett sammanhang i hela sin omfattning prövas, såsom frågor om gemensamma kommunikationsleder, om gemensamma fiskevatten m. m., tillkommer, där för särskilt fall icke a n n o r l u n d a finnes stadgat, beslutanderätten länsstyrelserna i dessa län gemensamt. Stanna länsstyrelserna vid olika meningar, skall ärendet överlämnas till den ämbetsmyndighet, vilken prövning av besvär över länsstyrelsens beslut i sådant ärende tillkommer, varefter det ankommer på sistnämnda myndighet att bestämma, efter vilken av de uttalade meningarna länsstyrelsernas beslut skall avfattas. 3 mom. E n a s ej länsstyrelse och domkapitel vid prövning av något ärende, som de må hava att behandla gemensamt, skall vad i föregående mom. sägs äga motsvarande tillämpning. Protokoll

och

expeditioner

m.

m.

63 §. 1 mom. Över pleniärenden skall upprättas föredragningslista, vara antecknas de, som deltagit i ärendenas avgörande eller eljest närvarit vid handläggningen, samt besluten i kort sammanfattning. Därest beslutets innehåll framgår av utfärdad expedition i ärendet, må i stället för anteckning om beslutet hänvisning ske till den utfärdade expeditionen. Sådan föredragningslista skall påtecknas av den, som vid handläggningen fört ordet, jämte avdelningschefen eller den, som i hans ställe deltagit i handläggningen. 2 mom. Fullständigt protokoll föres, förutom i ärenden för vilka så finnes särskilt stadgat, jämväl då muntligt förhör eller sammanträde med menighet hålles, då auktion eller annan offentlig förrättning äger rum, då avvikande mening uttalats ävensom eljest då länsstyrelsen därtill finner anledning. Protokollet underskrives av föredraganden samt påtecknas av landshövdingen eller den, som eljest lett handläggningen eller fattat beslutet, jämte, i förekommande fall, avdelningschefen eller den, som i hans ställe deltagit i handläggningen. 64 §.

Koncept till expedition skall, såframt expeditionen ej avser ärende som upptagits å enligt 63 § 1 mom. upprättad föredragningslista, förses med anteckning om vilken eller vilka som deltagit i ärendets slutliga handläggning samt påtecknas av föredraganden och den eller dem, som deltagit i handläggningen men icke underskrivit expeditionen. Koncept till expedition i ärende, som upptagits å föredragningslista enligt vad nyss sagts, skall påtecknas av avdelningschefen eller den, som i h a n s ställe deltagit i handläggningen, och föredraganden. Upprättas icke särskilt koncept, må anteckning och påteckning i fall, som i föregående stycke sägs, ske på akten i ärendet, i register eller diarium eller på annat dylikt sätt. 65 §. 1 mom. Utgående expedition i ärende, där landshövdingen deltagit i avgörandet, underskrives av honom och föredraganden. Har landshövdingen ej deltagit i avgörandet, underskrives expeditionen »På länsstyrelsens vägnar» av den, som fattat beslutet, eller, i pleniärenden, av den, som lett handläggningen, samt av föredraganden. Utgående expedition i ärende, som föredragande ensam handlagt, underskrives av honom, om handläggningen

646 skett med stöd av 44 § 4 mom., »På länsstyrelsens vägnar» och eljest »På tjänstens vägnar». Protokollsutdrag underskrives av föredraganden. Länsstyrelsen må i arbetsordning eller eljest bestämma att vissa expeditioner, som skola utgå i större antal och som enligt vad ovan sagts skolat underskrivas av landshövdingen eller »På länsstyrelsens vägnar», i stället skola underskrivas av föredraganden »På tjänstens vägnar». Telegram ävensom kungörelse, som skall intagas i tidning, må undertecknas »Länsstyrelsen». Remiss ävensom expedition i ärende, som enligt 51 § handlagts av annan än föredraganden, må förses med underskrift »Enligt uppdrag» och vederbörande tjänstemans namnteckning. Om underskrift å anordningsbeslut och check samt förteckning över utfärdade giro- och utbetalningskort ävensom kvitto, som av länsstyrelsen utställes, är särskilt stadgat. 2 mom. I skrivelse eller utlåtande, som avlåtes till Kungl. Maj:t, chef för statsdepartement eller central ämbetsmyndighet, skall angivas vilka som deltagit i ärendets slutliga handläggning. Har i sådant ärende eller vid upprättande av förslag till besättande av tjänst eller i ärende, däri beslut skall underställas annan myndighets prövning, förekommit skiljaktig mening, skall detta anmärkas i den utgående expeditionen med bifogande av protokollsutdrag, utvisande vad vid ärendets behandling förekommit. 66 §.

Diarier, protokoll och koncept ävensom de handlingar, för vilka sådant med hänsyn till deras särskilda betydelse bör ifrågakomma, böra inbindas samt, jämte allt vad till länsstyrelsens arkiv i övrigt hör, väl förvaras. Över arkivhandlingarna skall föras fullständig förteckning.

Arbets-

och mottagningstid

m.

m.

67 | .

Landshövdingen bör, därest hinder av andra ämbetsåligganden icke möter, varje arbetsdag vara tillgänglig i länsstyrelsens ämbetslokal. Genom anslag inom lokalen bör landshövdingen låta tillkännagiva viss tid, då han företrädesvis träffas. 68 §.

1 mom. För ordinarie befattningshavare utom landshövdingen skall, i den mån ej nedan eller eljest annorlunda föreskrives, arbetstiden å tjänsterummet utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar samt förläggas till tider, som bestämmas av landshövdingen med iakttagande av att arbetstiden icke någon arbetsdag må understiga 4>/2 timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. Om och i den mån omständigheterna det tillåta, må landshövdingen för högst tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden på lördagar må begränsas till 3J/_> timmar. Å påskafton, midsommarafton och julafton må arbetet efter landshövdingens bestämmande helt eller delvis inställas. Viss inskränkning i arbetstiden må ock av landshövdingen eller, efter hans bestämmande, av vederbörande avdelningschef kunna medgivas vid särskilda tillfällen.

647 F ö r fullgörande av något av Kungl. Maj:t eller på grund av Kungl. Maj:ts bem y n d i g a n d e meddelat allmänt uppdrag må erforderlig inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet äga rum. Därest i särskilda fall arbete finnes med fördel kunna utföras utom tjänsterummet, må medgivande till därav föranledd inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet lämnas av landshövdingen eller, efter hans bestämmande, av vederbörande avdelningschef. Då göromålens gång det kräver, äger förman påfordra nödig utsträckning av arbetstiden. Expeditionsvakt må åläggas den tjänstgöring nattetid, som för ämbetslokalernas bevakning finnes erforderlig; dock skall den, av vilken sådan nattjänstgöring fullgöres, åtnjuta motsvarande befrielse från dagtjänstgöring. 2 mom. Befattningshavare, som icke är ordinarie, skall utföra sitt arbete å tjänsterummet å tid, varom, där ej annat finnes stadgat, föreskrifter meddelas i arbetsordningen eller av landshövdingen eller, efter dennes bestämmande, av avdelningschef. 3 mom. För avdelningschef och sektionschef samt länsbostadsdirektör, trafikföredragande och förste byråsekreteraren i Ca 27 å landskontorets allmänt ekonomiska sektion skall viss daglig, för allmänhetens mottagande tjänlig tid, ej understigande en timme, vara bestämd. Landskansliet och landskontoret skola hållas öppna för allmänheten minst 5 timmar varje arbetsdag; dock må landshövdingen, där sådant finnes utan olägenhet kunna äga rum, å dag före sön- eller helgdag inskränka tiden för öppethållandet till 3 timmar för högst tre månader under tiden juni—september och till 4 timmar för övriga nio månader av året. Nu omförmälda mottagnings- och expeditionstider skola tillkännagivas genom anslag inom länsstyrelsens ämbetslokal. 69 §. Länsstyrelsen skall tillse att länsstyrelsens lokaler äro ändamålsenliga samt så beskaffade och utrustade och i övrigt i sådant skick, att fara icke föreligger för att där tjänstgörande befattningshavare ådraga sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri. Ko mp ete nsfordri

nga r

70 §. 1 mom. Landssekreterare, landskamrerare, chef för landskansliets allmänna sektion och chef för landskontorets allmänt ekonomiska sektion samt minst en förste byråsekreterare eller byråsekreterare å vardera avdelningen skola hava avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Landssekreterare, landskamrerare samt förenämnda båda sektionschefer skola därjämte under sammanlagt minst två och ett halvt år hava tjänstgjort såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant i domsaga eller såsom avlönad befattningshavare vid rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, och d ä r u n d e r innehaft förordnande, som avses i 18 § andra stycket 1. domsagostadgan, eller såsom ledamot i rådhusrätten. 2 mom. För behörighet att erhålla befattning såsom taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent, chef för landskontorets folkbokförings- och uppbördssektion, förste byråsekreterare eller byråsekreterare å landskontor eller för att kunna antagas såsom amanuens vid landskontor fordras att hava avlagt antingen

648 examen, som medför behörighet till domarbefattning, eller statsvetenskapligjuridisk examen, dock med iakttagande av vad i 1 mom. är stadgat beträffande förste byråsekreterare eller byråsekreterare å landskontor. Befattning såsom taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent, förste byråsekreterare eller byråsekreterare å landskontorets taxeringssektion må dock kunna erhållas jämväl av den, som avlagt examen vid handelshögskola; och må till amanuens vid taxeringssektion antagas jämväl den, som avlagt examen som sist sagts. För behörighet att erhålla befattning såsom taxeringsrevisor fordras att hava avlagt examen vid handelshögskola. 3 mom. För att kunna antagas som amanuens vid länsstyrelse fordras utöver vad sålunda stadgats fullgörande av vad om antagande av aspiranter å vissa tjänster vid länsstyrelserna må vara föreskrivet. 71 | . För behörighet att erhålla befattning som förste landskanslist, förste landskontorist, landskanslist eller landskontorist fordras att hava undergått den utbildning, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Tjänstetillsättning,

semester

och annan ledighet,

vikariat

och

avsked

72 §. Landshövding tillsättes av Kungl. Maj:t. Landssekreterare och landskamrerare samt ordinarie befattningshavare i övrigt i 27 och högre lönegrader ävensom icke-ordinarie befattningshavare i motsvarande lönegrader tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelsen. Vid uppgörande av sådant förslag skall länsstyrelsen samråda, såvitt angår befattning såsom länsarbetsdirektör och förste byråinspektör för arbetsförmedlingsärenden med arbetsmarknadsstyrelsen, såvitt angår länsbostadsdirektör och förste byråingenjör för bostadsärenden med bostadsstyrelsen, såvitt angår chef för socialsektionen med socialstyrelsen samt såvitt angår civilförsvarsdirektör med civilförsvarsstyrelsen. Militärassistent, som är aktiv officer, tillsättes i kommandoväg. Annan militärassistent förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag, som uppgöres av länsstyrelsen efter samråd med civilförsvarsstyrelscn. Länsbrandinspektör och länsskogsbrandinspektör tillsättas av länsstyrelsen genom förordnande tills vidare efter samråd med riksbrandinspektören. Annan ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare tillsättes eller antages av länsstyrelsen, såvitt angår byråinspektör eller byråassistent å arbetsmarknadssektionen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, såvitt angår ingenjör eller annan teknisk personal för bostadsärenden efter samråd med bostadsstyrelscn samt såvitt angår socialkonsulent och socialassistent efter samråd med socialstyrelsen. Av Kungl. Maj:t utnämnda ordinarie befattningshavare tillsättas genom fullmakt. Annan ordinarie befattningshavare tillsättes genom konstitutorial. Militärassistent förordnas för en tid av högst tre år. 73 §.

Då befattning hos länsstyrelsen, som efter förslag av länsstyrelsen skall tillsättas av Kungl. Maj:t, blir ledig, utfärdar länsstyrelsen kungörelse därom i allmänna tidningarna med föreläggande av tjugu dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet sker. Efter denna tids utgång insänder länsstyrelsen ansöknings-

649 handlingarna till Kungl. Maj:t samt föreslår därvid till erhållande av tjänsten den bland de sökande, som anses företrädesvis böra komma i fråga, eller meddelar, att sådant förslag icke kunnat givas; och skall om vad sålunda förekommit tillkännagivande ofördröjligen anslås inom länsstyrelsens lokaler. 74 | .

Ledigbliven ordinarie befattning, som tillsättes av länsstyrelsen, skall kungöras på sätt i 73 § sägs med föreläggande av enahanda ansökningstid. Detsamma gäller ock beträffande extra ordinarie befattning i 21 eller högre lönegrad, vilken tillsättes av länsstyrelsen. Beträffande befordran av befattningshavare, å vilka bestämmelserna om reglerad befordringsgång äro tillämpliga, gäller vad därom är särskilt stadgat. 75 §. Landshövdingen äger utan särskilt tillstånd att årligen under högst trettio dagar, därav dock icke mer än fjorton dagar i följd, för enskilda angelägenheter åtnjuta ledighet. Är landshövdingen härutöver i behov av ledighet, skall ansökning därom göras hos Kungl. Maj:t. Varje gång landshövdingen begagnar sig av rätt till sådan ledighet som i första stycket sägs, liksom ock då han i tjänsteärende eller för allmänt uppdrag vistas utom länet, skall han därom göra anmälan till inrikesdepartementet. 76 §. 1 mom. Fördelningen av semester mellan befattningshavarna uppgöres av länsstyrelsen. 2 mom. Annan ledighet än semester må av länsstyrelsen beviljas landssekreterare, landskamrerare samt sektionschef i 33 lönegraden under högst fyrtiofem dagar samt annan av Kungl. Maj:t tillsatt befattningshavare under högst etthundratjugo dagar årligen. Erfordras sådan ledighet för längre tid än nu är sagt, skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj :ts avgörande. Om dylik ledighet för övrig personal äger länsstyrelsen att efter förekommande omständigheter besluta. 77 §.

Vikarie för befattningshavare hos länsstyrelsen vid semester, annan ledighet, tjänsteresa eller vakans förordnas av länsstyrelsen; dock att, där fråga om ledighet jämlikt 76 § 2 mom. andra stycket hänskjutits till Kungl. Maj:ts avgörande, jämväl förordnande angående vikarie meddelas av Kungl. Maj:t. Vikarie må av länsstyrelsen förordnas endast i fall, då vikarie oundgängligen erfordras för arbetets jämna gång. Till vikarie för befattningshavare må icke utan Kungl. Maj:ts medgivande av länsstyrelsen förordnas annan än den, som innehar sådan kompetens, som är föreskriven för den befattning, varom fråga är. Taxeringsintendent må icke förordnas till vikarie för landskamreraren, där icke fråga är om ledighet som i 76 § 2 mom. andra stycket avses. 78 §.

Ansökan om avsked från befattning vid länsstyrelsen skall, om befattningen är tillsatt av Kungl. Maj:t, av länsstyrelsen överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande men i annat fall prövas av länsstyrelsen.

650 Innan sökt avsked av länsstyrelsen beviljas, skall, då fråga föreligger om den avskedstagandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning. Åtal

och ansvar

för

tjänstefel

79 §. 1 mom. Beträdes landshövdingen eller befattningshavare i 31 eller högre lönegrad eller bisittare i länsstyrelsen med ämbetsbrott, sker åtal därför inför vederbörande hovrätt. Är den felande icke-ordinarie befattningshavare, må ock framställning göras hos Kungl. Maj:t om hans entledigande. 2 mom. Gör annan ordinarie befattningshavare än i 1 mom. sägs sig skyldig till fel eller försummelse i tjänst eller brister han i anständigt uppträdande, äger länsstyrelsen efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar eller suspension i högst tre månader. Har den felande icke låtit sig rätta därav eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, skall han, där befattningen är tillsatt genom fullmakt, ställas under åtal inför vederbörande underrätt samt, där befattningen är tillsatt genom konstitutorial, antingen åtalas som nyss sagts eller, vid fel eller försummelse i tjänsten, av länsstyrelsen skiljas från tjänsten. 3 mom. Ådagalägger annan icke-ordinarie befattningshavare än i 1 mom. sägs försumlighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger länsstyrelsen att tilldela honom varning eller skilja honom från tjänsten eller att, beträffande den som förordnats av Kungl. Maj:t, hos Kungl. Maj:t göra framställning om hans entledigande. Vid svårare tjänstefel sker åtal inför vederbörande domstol. 4 mom. Vidtages åtgärd för anställande av åtal mot befattningshavare eller bisittare, äger länsstyrelsen att avstänga den felande från tjänsten eller uppdragets utövning, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnar. Har länsstyrelsen fattat beslut om befattningshavares suspension eller skiljande från tjänsten, äger länsstyrelsen likaledes att, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga den felande från utövning av tjänsten. 5 mom. Vad i denna paragraf är stadgat om befattningshavare hos länsstyrelsen gäller icke den, vilken i sin tjänst hos länsstyrelsen är underkastad ansvar såsom krigsman. Besvär 80 §. Den, som icke åtnöjes med länsstyrelsens beslut, äger, där ej annorlunda är stadgat, hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till inrikesdepartementet senast å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet; dock skola besvär över beslut om tjänstetillsättning eller förslag därtill hava inkommit till departementet senast å tjugonde dagen efter delfåendet, vilket beträffande beslut, som innefattar förslag till återbesättande av tjänst vid landsstaten, skall anses hava skett, då förslaget tillkännagavs genom anslag inom länsstyrelsens lokaler, samt beträffande beslut om tjänstetillsättning eller förordnande inom landsstaten, varom meddelande införts i allmänna tidningarna, skall anses hava skett den dag, då meddelandet varit där infört. Länsstyrelsens beslut om befattningshavares eller bisittares avstängning från tjänstens eller uppdragets utövning går i verkställighet utan h i n d e r av besvär.

651 81 §. Då beslut, över vilket klagan må föras, expedieras, skall expeditionen innehålla behörig besvärshänvisning, där givna bestämmelser sådant påkalla eller länsstyrelsen eljest finner besvärshänvisning erforderlig eller ock part begär dylik hänvisning.

Särskilda

bestämmelser

rörande

vissa

länsstyrelser

82 §. 1 mom. Vid envar av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands och Västmanlands län skall landskansliet vara indelat i följande fyra sektioner, nämligen plancringssektionen för handläggning av frågor rörande kommunal, administrativ, judiciell eller ecklesiastik indelning, bebyggelseplanering, byggnadsväsende och fastighetsbildning, bostadsförsörjning och därmed sammanhängande verksamhet, vägväsende, motorfordons- och trafikväsende samt frågor rörande ekonomisk försvarsberedskap, vilka icke tillhöra annan sektion; arbetsmarknadssektionen för handläggning av arbetsmarknadsfrågor; försvarssektionen för handläggning av frågor rörande civilförsvaret och brandväsendet samt frågor om biträde åt de militära myndigheterna i avseende på försvaret; samt allmänna sektionen för handläggning av socialvårds-, nykterhetsvårds- samt hälso- och sjukvårdsfrågor ävensom andra frågor, vilka icke höra till någon avövriga sektioner. 2 mom. Vad i 20 § stadgas om chef för socialsektionen skall beträffande de i 1 mom. omförmälda länsstyrelserna hava avseende å den befattningshavare, som är föredragande i de till socialvården hörande ärendena. 83 §. 1 mom. Vid länsstyrelsen i Gotlands län skall landskansliet vara indelat i följande tre sektioner, nämligen arbetsmarknadssektionen för handläggning av arbetsmarknadsfrågor; försvarssektionen för handläggning av frågor rörande civilförsvaret och brandväsendet samt frågor om biträde åt de militära myndigheterna i avseende på försvaret; samt allmänna sektionen för handläggning av ärenden, vilka icke höra till någon av övriga sektioner. 2 mom. Vid länsstyrelsen i Gotlands län utövas chefskapet för allmänna sektionen av landssekreteraren samt för allmänt ekonomiska sektionen av landskamreraren, vilka därvid hava att fullgöra vad enligt 20 § första stycket åligger sektionschef. Den enligt 20 § andra stycket stadgade skyldigheten för chef för socialsektion att vara sambandsman mellan länsstyrelsen och socialstyrelsen skall ankomma på den befattningshavare, som är föredragande i de till socialvården hörande ärendena. Då avdelningschef jämlikt 45 § utövar landshövdingen eljest tillkommande befogenheter, skall länsstyrelsen förordna annan befattningshavare att fullgöra de på chefen för allmänna sektionen respektive chefen för allmänt ekonomiska sektionen ankommande göromålen. 84 §. I Gotlands län skola, å landskansliet förutom landssekreteraren, förste byråsekreteraren samt å landskontoret, förutom landskamreraren, chefen för folkbok42—016428

652 förings- och uppbördssektionen eller förste byråsekreteraren hava avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt under sammanlagt minst två och ett halvt år tjänstgjort såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant i domsaga eller såsom avlönad befattningshavare vid rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, och därunder innehaft förordnande, som avses i 18 § andra stycket 1. domsagostadgan, eller som ledamot i rådhusrätten. 85 §. Vad i denna instruktion är stadgat äger ej tillämpning å överståthållarämbetet.

Övergångsstadganden Denna instruktion träder i kraft den Genom denna instruktion upphävas instruktionen den 10 november 1937 (nr 902) för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda befattningshavarna 1 ävensom punkten 11 :o i kungörelsen den 12 maj 1865 (nr 32, s. 1) angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar. 2 I instruktionen den 10 november 1855 (nr 90) för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän meddelade bestämmelser angående länsstyrelses befattning med ärenden rörande grundskatter och därmed jämförliga skatter samt frågor, som äga samband med indelningsverket, skola, i den mån dylika ärenden ännu kunna förekomma, fortfarande vara gällande.

Utkast tin Lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar. Härigenom förordnas, alt 16 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar skall erhålla följande ändrade lydelse. Gällande lydelse. 16 §. I vägfrågor företrädas de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare, av vägnämnder och länsvägnämnder i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

Föreslagen Igdelse. 16 | . I vägfrågor företrädas de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare, av vägnämnder i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den

1 2

Senaste lydelse, se 1947: 966. Senaste lydelse, se 1944: 247.

653 Utkast tin

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder. Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder samt 1 och 25 §§ i lagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 20—24 §§ i lagen skola upphöra att gälla. Lag Gällande

om

vägnämnder

lydelse.

Föreslagen

1 §. I varje län skola finnas vägnämnder och en lånsvågnåmnd för att i vägfrågor företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare.

lydelse.

1 §. I varje län skola finnas vägnämnder för att i vägfrågor företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare.

25 §. 25 | . Menar någon, att val, som förrättats Menar någon att val, som förrättats av ombud, vägnämnd eller länsvägav ombud eller vägnämnd, eller annat nämnd, eller annat beslut, som medbeslut, som meddelats av vägnämnd, delats av vägnämnd eller lånsvågnåmnd, icke tillkommit i laga ordning eller står icke tillkommit i laga ordning eller Står i strid mot allmän lag eller författning, i strid mot allmän lag eller författning, äger han däröver anföra besvär. äger han däröver anföra besvär. Besvären skola beslutet justerades. Denna lag träder i kraft den

Utkast tin Lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling. Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling 1 skall erhålla följande ändrade lydelse. Gällande lydelse. 16 §. I stad, där poliskammare finnes, utövar poliskammaren i fråga om lösdri1

Senaste lvdelse: se 1894: 14 s. 3.

Föreslagen Igdelse. 16 | . I stad, där poliskammare finnes, utövar poliskammaren i fråga om lösdri-

654 Gällande Igdelse. vares behandling den myndighet, som enligt denna lag tillkommer Konungens Befallningshavande; dock må poliskammare ej förordna om frigivning enligt 13 §• I stad För köping

Föreslagen lydelse. vares behandling den myndighet, som enligt denna lag tillkommer Konungens Befallningshavarc; dock må poliskammare ej besluta i ärende rörande ådömande av tvångsarbete eller rörande frigivning enligt 13 §. åligger stadsfiskal. åligger länsman. Denna lag träder i kraft den

Utkast till

Förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp. Härigenom förordnas, att 3, 5, 6, 10 och 11 §§ förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp 1 skola erhålla ä n d r a d lydelse på sätt nedan angives. Gällande

Igdelse.

Föreslagen

Igdelse.

3 §. För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en nämnd (mödrahjälpsnämnd), bestående av en ordförande och två ledamöter. Ordföranden jämte suppleant för honom samt en ledamot jämte suppleant för denne förordnas av Kungl. Maj:t. En ledamot jämte en suppleant för honom utses för två är i sänder av '.andstinget eller, vad beträffar stad, som !j deltager i landsting, av stadsfullmäktige. Ordföranden och ledamöterna åtnjuta ersättning enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t.

3 §. Frågor rörande mödrahjälp handläggas av länsslgrelsen.

5 §. Det åligger barnavårdsnämnden att snarast möjligt till mödrahjälpsnämnden i orten avgiva yttrande över ansökningen samt därvid översända handlingarna i ärendet och, om skiljaktiga

5 |. Det åligger barnavårdsnämnden att snarast möjligt till länsstyrelsen avgiva yttrande över ansökningen samt därvid översända handlingarna i ärendet och, om skiljaktiga meningar förekommit,

1 Senaste lydelse av 10 § se 1940: 786.

skola

655 Gällande Igdelse. meningar förekommit, utdrag av protokollet. Tillstyrkan av mödrahjälp skall tillika innefatta förslag till lämpliga hjälpåtgärder.

Föreslagen Igdelse. utdrag av protokollet. Tillstyrkan av mödrahjälp skall tillika innefatta förslag till lämpliga hjälpåtgärder.

6 |. Sedan handlingarna inkommit till mödrahjälpsnämnden, beslutar nämnden i ärendet. I beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas vilka huvudsakliga behov hjälpen avser att täcka. Mödrahjålpsnämndens beslut skall, skriftligen avfattat, ofördröjligen i två exemplar översändas till barnavårdsnämndens ordförande, som har att snarast möjligt därefter tillställa sökanden det ena exemplaret.

6 §. Sedan handlingarna inkommit till länsstyrelsen, beslutar länsstyrelsen i ärendet. I beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas vilka huvudsakliga behov hjälpen avser att täcka. Länsstgrelsens beslut skall, skriftligen avfattat, ofördröjligen i två exemplar översändas till barnavårdsnämndens ordförande, som har att snarast möjligt därefter tillställa sökanden det ena exemplaret.

10 §. 10 §. Socialstyrelsen har att med biträde av Socialstyrelsen har att utöva tillsyn statens fattigvärds- och barnavårdskon- över tillämpningen av denna förordsulenter utöva tillsyn över tillämpning och med stöd av densamma medningen av denna förordning och med delade föreskrifter samt äger därvid stöd av densamma meddelade förepåkalla medverkan av vederbörande skrifter samt äger alt i sådant avseende länsstyrelse. Socialstyrelsen äger ock till ledning för vederbörande mödraatt till ledning för länsstyrelser och barhjälps- och b a r n a v å r d s n ä m n d e r mednavårdsnämnder meddela nödiga råd dela nödiga råd och anvisningar. och anvisningar. Klagan över mödrahjälpsnämnds beKlagan över länsstyrelses beslut i slut i ärende enligt denna förordning ärende enligt denna förordning föres föres hos socialstyrelsen genom besvär hos socialstyrelsen genom besvär, som före klockan tolv å trettionde dagen skola hava inkommit till socialstyrelsen efter den, då klaganden erhöll del av senast å trettionde dagen efter den, då beslutet. klaganden erhöll del av beslutet. icke föras. Över socialstyrelsens 11 | . Instruktion för mödrahjälpsnämnderna samt de övriga föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

11 §. De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den I den mån frågor om återbetalningsskyldighet enligt den förut gällande 8 § i förordningen alltjämt kunna förekomma, skall vad i nämnda paragraf sägs om mödrahjälpsnämnd i stället hava avseende å vederbörande länsstyrelse.

656 Utkast mi Lag angående ändrad lydelse av 12 § 1 mom., 43 § samt 78 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården. Härigenom förordnas, att 12 § 1 mom., 43 § samt 78 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Gällande

lydelse.

Föreslagen

lydelse.

12 §.

12 §. 1 mom. Ledamöter och tjugutre år. Ledamot eller sitt gods Hustru vare är fråga. Med hänsyn till ämbets- eller tjänsteMed hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må landshövding, landsmannaställning må landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsasses- sekreterare, landskamrerare, landsfogsor eller landsfogde icke vara ledamot de, socialkonsulent eller annan befatteller suppleant i fattigvårdsstyrelse; ej ningshavare vid länsstyrelse, vilken i heller landsfiskal i fattigvårdsstyrelse sin tjänst har att såsom beslutande eller inom sitt distrikt. Av kommunen avlö- föredragande handlägga till fattigvården nad tjänsteman, som i och för sin behörande frågor, icke vara ledamot eller fattning är redovisningsskyldig inför suppleant i fattigvårdsstyrelse; ej helfattigvårdsstyrelsen, må icke vara leda- ler landsfiskal i fattigvårdsstyrelse inom mot eller suppleant i samma styrelse. sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, må icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse. Beträffande rätt kommunallagarna stadgat. 43 g. Länsstyrelserna hava / allt vad som rör länsstyrelsernas befattning med fattigvårdsförvaltningen inom länen skola länsstyrelserna hava biträde av sårskilt tillsalla tjänstemän, fatligvårdskonsulenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården. Instruktion för fattigvårdskonsulenterna utfärdas av Konungen.

Om skgldighet för fattigvårdskonsulenterna att tjänstgöra jämväl såsom barnavårdskonsulenter är stadgat i lagen om samhällets barnavård. 1

43 §. omständigheterna påkalla. För att biträda vid länsstyrelsernas befattning med fattigvårdsförvaltningen inom länen skola vid lånsstgrelserna finnas anställda särskilda socialkonsulenter och socialassistenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården. Konungen må förordna att i visst län allenast skall finnas socialkonsulent. Särskild instruktion för socialkonsulenterna och socialassistenterna utfärdas av Konungen. Om socialkonsulenternas och socialassistenternas åligganden på barna- och ungdomsvårdens samt ngkterhetsvårdens områden är särskilt stadgat.

Senaste lydelse av 12 § 1 mom. se 1945: 761, av 43 § se 1924: 362.

657 Gällande

Föreslagen

Igdelse.

Igdelse.

78 §. missförhållandets avhjälpande. En var äger rätt att om underlåtenhet eller missförhållande, som nu nämnts, göra anmälan hos Konungens befallningshavande eller hos fattigvårdsinspektören eller socialkonsulent.

78 §. 2 mom. Oavsett huruvida En var äger rätt att om underlåtenhet eller missförhållande, som nu nämnts, göra anmälan hos Konungens befallningshavande eller hos fattigvårdsinspektören eller fattigvårdskonsulent.

Denna lag träder i kraft den

Utkast till

Lag angående ändrad lydelse av 6 § 1 mom. och 20 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen). Härigenom förordnas att 6 § 1 mom. och 20 § lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen) 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Gällande

lydelse.

Föreslagen

Igdelse.

6 §. G §. 1 mom. De i tjugutre år. Ledamot eller sitt gods. Hustru vare är fråga. Med hänsyn till ämbets- eller tjänsteMed hänsyn till ämbets- eller tjänste mannaställning må landshövding, lands- mannaställning må landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsasses- sekreterare, landskamrerare, landsfogde, socialkonsulent eller annan befattsor eller landsfogde icke vara ledamot vid länsslgrelse, vilken i eller suppleant i barnavårdsnämnd; ej ningshavare sin tjänst har att såsom beslutande eller heller landsfiskal i barnavårdsnämnd handlägga till barnavårinom sitt distrikt. Av kommunen avlö- föredragande nad tjänsteman, som i och för sin be- den hörande frågor, icke vara ledamot fattning är redovisningsskyldig inför eller suppleant i barnavårdsnämnd; ej barnavårdsnämnden, må icke vara leda- heller landsfiskal i barnavårdsnämnd inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad mot eller suppleant i samma nämnd. tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, må icke vara ledamot eller suppleant i samma nämnd. Beträffande rätt kommunen godkännes. 1 Senaste lydelse av lagens rubrik se 1934:204, av 6 § 1 mom. se 1945:762, av 20 § se 1945: 503.

658 Gällande

lydelse.

Föreslagen

20 §. Länsstyrelserna hava Vid sin befattning med kommunernas barnavård skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd r ö r a n d e barnavården. Befattningen som barnavårdskonsulent skall innehavas av fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården. Konungen utfärdar instruktion för fattigvårdskonsulenterna i deras egenskap av jämväl barnavärdskonsulenter samt meddelar närmare bestämmelser angående barnavårdsassistenternas verksamhet.

lydelse.

20 §. omständigheterna påkallas. För att biträda vid länsstyrelsernas befattning med kommunernas barnavård skola hos länsstgrelserna finnas anställda socialkonsulenter och socialassistenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande barnavården. Konungen må förordna att i visst län allenast skall finnas socialkonsulent. Särskild instruktion för socialkonsulenterna och socialassistenterna utfärdas av Konungen. Om socialkonsulenternas åligganden på fattigvårdens samt ngkterhetsvårdens områden år särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den

.

Utkast till Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 j u n i 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlagen). Härigenom förordnas, dels att rubriken till 2 kap. samt 2—8, 10 17, 28, 29, 43, 47, 48, 53, 56 och 62 §§ lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlagen) 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 9 § i lagen skall upphöra att gälla. Gällande

Igdelse.

2 kap. Om nykterhetsnämnder. 2 §. I varje kommun skall finnas en kommunal ngkterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhetsnämnd. Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

Föreslagen

Igdelse.

2 kap. Om myndigheter för behandling av ärenden enligt denna lag. 2 §. I varje kommun skall finnas en terhetsnämnd.

ngk-

Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen. Länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att nykterhetsnämnderna fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna ngkterhetsnåmnderna vägledning och bistånd.

1 Senaste lydelse av 2- -6, 8, 10- 17, 28, 29, 43, 47, 48, 53 och 62 §§ se 1938: 215 samt av 7 § se 1940:151.

659 Gällande

Igdelse.

Föreslagen

lydelse.

3 §. 3 §• Nyklerhetsnämnden har till uppgift Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift, att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen samt att i enlighet med vad var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt att i denna lag sägs eller eljest finnes stadi enlighet med vad i denna lag sägs eller gat vidtaga för dess höjande erfordereljest finnes stadgat vidtaga för dess liga åtgärder. höjande erforderliga åtgärder. Det åligger ngkterhetsnåmnden därDet åligger nykterhetsnämnd därvid vid särskilt särskilt att söka nämndens uppgifter. Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hälla sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning och bistånd. Nykterhetsnämnden har att ställa sig Ngkterhelsnämnd h a r att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar till efterrättelse de råd och anvisningar angående verksamheten, som socialsty- angående verksamheten, som socialstymeddelar. relsen meddelar. Kommunal nykter- relsen eller länsstyrelsen hetsnämnd har därjämte att följa dylika råd och anvisningar, som meddelas av länsngklerhetsnämnden. Nykterhetsnämnden skall ärligen före Ärlig berättelse över nykterhetstilloch ståndet inom nykterhets nämnds område den 1 februari till socialstyrelsen länsstyrelsen ävensom i stad till stadssamt angående nämndens verksamhet fullmäktige och på landet till kommuskall avgivas nalfullmäktige eller kommunalstämma av kommunal nykterhetsnämnd till avgiva berättelse över nykterhetstilllänsnykterhetsnämnden ävensom i stad slåndet inom kommunen samt angående till stadsfullmäktige och pä landet till under det förekommunalfullmäktige eller kommunal- nämndens verksamhet gående året. stämma samt av länsnykterhetsnämnd till länsstyrelsen och socialstyrelsen. Angående nykterhetsnämndens åligAngående nykterhetsnämnds åligganganden i övrigt är särskilt stadgat. den i övrigt är särskilt stadgat. 4 §.

4 §.

Kommun må kommunens fattigvårdsstyrelse. Konungen äger på framställning av Konungen äger på framställning av föreskriva, att kommun länsnykterhetsnämnden föreskriva, att länsstyrelsen kommun skall tillsätta särskild nykter- skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd. hetsnämnd. Ledamöter i särskild nykterhetsLedamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till nämnd utses av kommunen till det andet antal, som med hänsyn till folk- tal, som med hänsyn till folkmängden mängden och a n d r a förhållanden er- och andra förhållanden erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem, fordras, dock å landet minst tre och i

660 Gällande

lydelse.

Föreslagen

lydelse.

stad minst fem. Av ledamöterna skall Av ledamöterna skall minst en vara minst en vara kvinna, och bör läkare, kvinna, och bör läkare, om sådan är uni sådan är bosatt inom kommunen, bosatt inom kommunen, vara ledamot vara ledamot av nämnden. av nämnden. Suppleanter för vara kvinna. Beträffande valbarhet motsvarande tillämpning. i fråga stadsfullmäktige meddelar. 5 §. I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna år särskilt tillsatt eller utgöres av fattigvårdsstgrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud. Till ombud må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan lämplig person. Länsnykterhetsnämndens ombud äger i sådan egenskap deltaga i den kommunala nykterhetsnämndens överläggningar men ej i besluten. I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds prövning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till sådan föredragande, ändå att han icke är av kommunen vald ledamot.

5 §.

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds prövning.

6 §.

6 §.

Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse, som utgör nykterhetsnämnd, blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas namn och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden. Då ordförande, föredragande eller länsnykterhetsnämndens ombud utsetts, skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.

Då ledamöter i särskild nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse, som utgör nykterhetsnämnd, blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas namn och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall i länskungörelserna låta meddela underrättelse om ordförandes och föredragandes namn och adress.

7 §.

7 §.

Kommunal nykterhetsnämnd äger uppdraga åt ett inom nämnden valt arbetsutskott eller åt nämndens ordförande att avgiva yttrande till polismyndighet eller systembolag i ärende rörande ansökan om eller innehav av

Nykterhetsnämnden äger uppdraga åt ett inom nämnden valt arbetsutskott eller åt nämndens ordförande att avgiva yttrande till polismyndighet eller systembolag i ärende rörande ansökan om eller innehav av körkort eller mot-

661 Gällande

lydelse.

körkort eller motbok. Av utskottet eller nämndens ordförande vidtagen åtgärd skall anmälas för nämnden vid dess nästa sammanträde. Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd har att handlägga, må i den utsträckning Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott. Närmare föreskrifter

Föreslagen

Igdelse.

bok. Av utskottet eller nämndens ordförande vidtagen åtgärd skall anmälas för nämnden vid dess nästa sammanträde. Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden i övrigt, vilka nykterhetsnämnden har att handlägga, må i den utsträckning Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott.

av Konungen.

8 §. 8 §. I den mån det finnes erforderligt, må I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd titt sitt bi- nykterhetsnämnden till sitt biträde kalla träde kalla därtill skickade män och därtill skickade män och kvinnor. kvinnor. Finnes ersättning bestämma därom. 10 §. 10 §. Polis- och åklagarmyndighet åligger Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom om för- att, när den erhållit kännedom om förhållande, som bör föranleda den kom- hållande, som bör föranleda nykterhetsingripande, ofördröjligen munala nykterhetsnämndens ingripan- nämndens göra anmälan därom hos nämnden. de, ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälnings- Enahanda anmälningsplikt åligger läplikt åligger läkare beträffande dylikt kare beträffande dylikt förhållande, förhållande, varom han i sin verksam- varom han i sin verksamhet erhållit kännedom. het erhållit kännedom. Om skyldighet särsk ilt stadgal. 11 | . Har den kommunala nykterhetsnåmnden genom anmälan eller eljest fått grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkokolmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden skyndsamt föranstalta om undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom om hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter. Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det den kommunala nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader efter det anmälan inkommit lämna

i i g. Har nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden skyndsamt föranstalta om undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom om hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter. Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader efter det anmälan inkommit lämna åklagaren med-

662 Gällande

lydelse.

åklagaren meddelande om de åtgärder, som vidtagits i anledning av anmälan.

Föreslagen

Igdelse.

delande om de åtgärder, som vidtagits i anledning av anmälan.

12 g. 12 §. Där så erfordras, må nykterhetsDär så erfordras, må den kommunala n ä m n d e n kalla den, som är föremål för nykterhetsnämnden kalla den, som är föremål för undersökning, att personli- undersökning, att personligen inställa gen inställa sig inför nämnden eller sär- sig inför nämnden eller särskilt utsett skilt utsett ombud eller av nämnden an- ombud eller av nämnden anvisad läkavisad läkare. Är han bevisligen kallad re. Är han bevisligen kallad minst fyra minst fyra dagar förut, men utebliver dagar förut, men utebliver han utan han utan laga förfall, äger nämnden laga förfall, äger nämnden fälla honom fälla honom att bota tio kronor och geatt bota tio kronor och genom vite, nom vite, högst trettio kronor, tillhålla högst trettio kronor, tillhålla honom att honom att inställa sig. Kommer han inställa sig. Kommer han ändock ej å ändock ej å förelagd tid, äger nämnden förelagd tid, äger nämnden erhålla erhålla h a n d r ä c k n i n g hos polismyndig- h a n d r ä c k n i n g hos polismyndigheten för heten för hans hämtande samt, därest h a n s hämtande samt, därest han ej varhan ej varder samma dag efter hämtder samma dag efter hämtning inställd, ning inställd, fälla honom till vitet. fälla honom till vitet. Då eljest hans hämtande Ordförande i ovan sägs. 13 §. 13 §. Framgår av kommunal ngkterhetsFramgår av nykter hets nämnd ens unnämnds undersökning, att den, om vil- dersökning, att den, om vilken är fråga, ken är fråga, är hemfallen åt alkohol- är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom missbruk såsom i 1 § sägs, skall nämni 1 § sägs, skall nämnden, där ej uppenden, där ej uppenbarligen utsikt saknas barligen utsikt saknas att utan tvång att utan tvång återföra honom till ett återföra honom till ett nyktert och ornyktert och ordentligt liv, vidtaga för dentligt liv, vidtaga för hans rättelse hans rättelse lämpade hjälpåtgärder. lämpade hjälpåtgärder. Nämnden bör •— lämpli ; anstalt. Då omständigheterna - två år. 14 §. 1 mom. Finner länsnykterhetsnämnden att fall, som i detta kapitel avses, av kommunal ngkterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnyklerhetsnämnden genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse. Vinnes ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest skolat tillkomma den kommunala nämnden. Har sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden, må den kommunala nämnden ej taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver.

14 §. 1 mom. Finner länsstyrelsen att fall, som i detta kapitel avses, av nykterhetsnämnden ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsstyrelsen genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse. Vinnes ej rättelse härigenom, äger lånsstyrelsen på anmälan av socialkonsulenten själv föranstalta om de åtgärder i ärendet, som eljest bort ankomma på nykterhetsnämnden. Har länsstyrelsen beslutat föranstalta om sådan åtgärd, må nämnden ej taga befattning med ärendet i vidare mån än länsstyrelsen föreskriver.

663 Gällande

lydelse.

Föreslagen

lydelse.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager åtgärd, varom i första stycket sägs, äger länsnykterhetsnämnden samma befogenheter, som tillkomma kommunal nykterhetsnämnd. 2 mom. Brukar någon, som vistas inom länet, alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden förordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminuteras. Enahanda befogenhet tillkommer kommunal nykterhetsnämnd i fråga om sådan person, vilken vistas inom kommunen. 15 §. Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämndens föranstaltande vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis stores i lovlig verksamhet.

Då länsstyrelsen vidtager åtgärd, varom i första stycket sägs, äger länsstyrelsen samma befogenheter, som tillkomma nykterhetsnämnd.

IG §. 1 mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, såsom i 1 § sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill, äger den kommunala nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt. 2 mom. Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall, som i 1 mom. avses, till länsstyrelsen avgiva ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden.

16 §. / mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, såsom i 1 § sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill, äger nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt. 2 mom. Underlåter nykterhetsnämnden att i fall, som i 1 mom. avses, till länsstyrelsen avgiva ansökning, må fråga om tvångsintagande hos länsstyrelsen väckas genom anmälan av länsstgrelsens socialkonsulent. Vad i denna lag är stadgat om ansökning om intagande å allmän alkoholistanstalt skall äga motsvarande tillämpning å sådan anmälan.

2 mom. Brukar någon, som vistas inom länet, alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, äger länsstyrelsen förordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminuteras. Enahanda befogenhet tillkommer nykterhelsnämnden i fråga om sådan person, vilken vistas inom kommunen.

15 g. Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämndens eller länsstyrelsens föranstaltande vidtages, bör noga tillses, att den som åtgärden avser, icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis stores i lovlig verksamhet. Vad hos nykterhetsnämnd förekomVad hos nykterhetsnämnd eller länsmit rörande personer, som äro föremål styrelse förekommit rörande personer, för nämndens behandling, må ej yppas som äro föremål för nämndens eller för obehöriga. länsstyrelsens behandling, må ej yppas för obehöriga. Alla handlingar av o behöriga.

664 Gällande

Igdelse.

Föreslagen

lydelse.

17 §. 17 §. Är någon hemfallen åt alkoholmissÄr någon hemfallen åt alkoholmissbruk, och finnes han i följd därav vara bruk, och finnes han i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller för han ett kringeller eget liv eller för han ett kringflacflackande liv, äger den kommunala kände liv, äger nykterhetsnämnden, nykterhetsnämnden, ändå att fall, som ändå att fall, som avses i 16 §, ej är för avses i 16 §, ej är för handen, så ock handen, så ock polismyndigheten i orpolismyndigheten i orten hos länsstyten hos länsstyrelsen ansöka om förrelsen ansöka om förordnande, att han ordnande, att han må intagas å allmän må intagas å allmän alkoholistanstalt. alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökÅterkallelse av ansökningen utgör ej ningen utgör ej hinder för länsstyrelsen hinder för länsstyrelsen att fortsätta att fortsätta med ärendets handläggning. med ärendets handläggning. Är faran omhändertaga honom. Varder någon sådan ansökning. Vad i är fråga. 28 §.

28 g.

Sökanden i är stadgat. Varder beslutet ej omedelbart verkVarder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnd, som gjort ställt, äger nykterhetsnämnden ställa ansökning i ärendet, ställa den, som beden, som beslutet avser, under övervakslutet avser, under övervakning på sätt ning på sätt i 61 § sägs. övervakningen i 61 § sägs. Övervakningen må fortgå må fortgå under högst ett år från beunder högst ett år från beslutet därom. skitet därom. Underlåter kommunal ngkterhetsUnderlåter nykterhetsnämnden att nämnd att föranstalta om verkställighet föranstalta om verkställighet av beslut av beslut om intagande å allmän alkoom intagande å allmän alkoholistanstalt, holistanstalt, må länsnykterhetsnämnmå länsstyrelsen föranstalta därom. den föranstalta därom. 29 §. Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 §, har länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet av beslutet. Lag samma Finner länsstyrelsen Föreligga i Vad i

29 §. Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 § eller efter anmälan jämlikt 16 § 2 mom., har länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet av beslutet. andra stycket. Ire månader. anståndet förverkat. två år.

43 §. Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 § sägs

43 §. Där det ej på grund av särskilda omständigbeter finnes obehövligt, skall anstaltens styrelse ställa den permitter a d e under övervakning på sätt i 61 §

665 Gällande

lydelse.

Föreslagen

lydelse.

eller uppdraga åt kommunal nykterhetssägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd nämnd att därom besörja, övervakningatt därom besörja, övervakningen må en må fortgå under permissionstiden. fortgå under permissionstiden. Vare sig hans rättelse. Där så meddelade föreskrifter. Anstaltens styrelse paragraf avses. 47 g. 47 g. Vid utskrivning skall anstaltens styVid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda relse, där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, ställa omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på den utskrivne under övervakning på sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt komsätt i 61 § sägs eller uppdraga åt nykmunal nykterhetsnämnd att därom be- terhetsnämnd att därom besörja. Översörja. Övervakningen må fortgå under vakningen må fortgå under högst ett år högst ett år från beslutet därom. från beslutet därom. Vare sig lians rättelse. Där så meddelade föreskrifter. 48 §. 48 g. Undandrager sig den utskrivne överUndandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot vakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, må kommunal meddelade föreskrifter, må ngkterhetsngkterhetsnämnd, där han ej genom nämnden, där han ej genom hjälpåthjälpåtgärd kunnat återföras till ett gärd kunnat återföras till ett nyktert nyktert och ordentligt liv eller sådan och ordentligt liv eller sådan åtgärd åtgärd prövas vara gagnlös, hos läns- prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen styrelsen ansöka om förordnande, att ansöka om förordnande, att han må han må ånyo intagas å allmän alkohoånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. listanstalt. Har han visat sig farlig för Har han visat sig farlig för annans perannans personliga säkerhet etter eget sonliga säkerhet eller eget liv eller för liv eller för han ett kringflackande liv, han ett kringflackande liv, må jämväl må jämväl polismyndigheten i orten anpolismyndigheten i orten ansöka om såsöka om sådant förordnande; och skall dant förordnande; och skall i sådant i sådant fall vad i 17 § andra och tredje fall vad i 17 § andra och tredje styckestyckena stadgas äga tillämpning. na stadgas äga tillämpning. I ansökningen efter utskrivningen. Vad i är fråga. Länsstyrelsen har denna lag. 53 g. I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt om intagande å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats, svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel; dock alt, om länsngkterhetsnämnd gjort sådan ansökning, ansvarigheten för vårdkostnaden åvilar den kommunala nykterhetsnämnd, i vars ställe länsnyklerhetsnämnden vidtagit åtgärden.

53 §. I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt om intagande å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats, svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel. Där beslut om intagande meddelats på grund av anmälan av länsstyrelsens socialkonsulent, skall ansvarigheten för vårdkostnaden åvila den nykterhetsnämnd, vars underlåtenhet att göra ansökning varit orsak till anmälan.

666 Gällande 56 §. Har länsstyrelse Klagan över

över annat

lydelse.

Föreslagen

Igdelse.

56 §. eget utlåtande. viss tid. Klagan över beslut, varigenom länsstgrelse efter av socialkonsulenten gjord anmälan funnit den, som anmälan avser, icke skola inlagas ä allmän alkoholistanstalt eller medgivit villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om sådant intagande må föras allenast av socialkonsulenten. är sagt.

62 g. Finner nykterhetsnämnd, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan härom hos överförmyndaren.

62 §. F i n n e r nykterhetsnämnd eller länsstyrelse, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden eller länsstyrelsen att göra anmälan härom hos överförmyndaren. Denna lag träder i kraft den

.

Övergångsbestämmelser. 1. Föreligger vid lagens ikraftträdande icke lagakraftvunnet beslut i ärende angående av länsnykterhetsnämnd gjord ansökning om någons intagande å allmän alkoholistanstalt, skall med ärendet vidare förfaras som om ärendet anbängiggjorts genom anmälan av socialkonsulenten. 2. Är vid lagens ikraftträdande fråga om verkställighet av beslut om någons intagande på allmän alkoholistanstalt beroende på länsnykterhetsnämnds prövning, skall denna prövning ankomma på länsstyrelsen. 3. Har länsstyrelsen uppdragit åt länsnykterhetsnämnd att föranstalta om hjälpåtgärd med avseende å någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, skall länsstyrelsen övertaga länsnykterhetsnämndens befattning med ärendet. Länsstyrelsen må därvid uppdraga åt nykterhetsnämnd att föranstalta om hjälpåtgärd.

667 UTKAST till

Förordning angående ändrad lydelse av 4 kap. 10 § förordningen den 18 j u n i 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker. Härigenom förordnas, att 4 kap. 10 § förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker skall erhålla följande ändrade lydelse. Gällande lydelse.

Föreslagen

Igdelse.

10 i. 10 §. Utlämning av rusdrycker må ej ske Utlämning av rusdrycker må ej ske till den som synbarligen är berörd av till den som synbarligen är berörd avstarka drycker eller beträffande vilken starka drycker eller beträffande vilken nykterhetsnämnd efter vad särskilt länsstyrelse eller nykterhetsnämnd efter stadgas meddelat förbud mot utminutevad särskilt stadgas meddelat förbud ring. mot utminutering. Avhämtning må aderton år. Vid utminutering på utminuteringsstället. Denna förordning träder i kraft den

UTKAST till

Lag angående ändrad lydelse av 2 och 15 § § lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. Härigenom förordnas, att 2 och 15 §§ lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Gällande

lydelse.

Föreslagen

Igdelse.

2 §. 2 §. Byggnadsarbete må tillstånd (byggnadstillstånd). Tillstånd meddelas av Konungen. I Tillstånd meddelas av Konungen. I den mån Konungen därom förordnar den mån Konungen därom förordnar må tillstånd meddelas jämväl av mynmå tillstånd meddelas jämväl av mvndighet, åt vilken Konungen uppdrager dighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tillämpningen av att utöva tillsyn över tillämpningen av denna lag, eller mgndighet, som är undenna lag, eller av lånsstyrelse. derordnad tillsynsmyndigheten. 1

Senaste lydelse av 2 och 15 §§, se 1948: 749.

43—016428

668 Gällande

lydelse.

Föreslagen

Igdelse.

15 §. 15 §. Är någon missnöjd med beslut, som Är någon missnöjd med beslut, som tillsynsmyndigheten underordnad mgnlänsstgrelse meddelat enligt annan bedighet meddelat enligt denna lag, må stämmelse i denna lag ån 10 §, må han anföra besvär däröver hos tillsynshan anföra besvär däröver hos tillsynsmyndigheten inom trettio dagar efter myndigheten inom trettio dagar efter den, då han erhöll del av beslutet. den, då han erhöll del av beslutet. Klagan över viss tid. Beslut, som talan däremot. Besvär över länsstyrelses beslut enligt 10 § i lagen anföres hos Konungen i socialdepartementet i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Denna lag träder i kraft den

UTKAST till

Anvisningar rörande tillämpningen av bestämmelserna om särskilda bisittare i länsstyrelserna. 1. Det åligger länsstyrelserna att senast den 1 juli året före ingången av fyraårsperiod, för vilken bisittare skola utses, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag angående det antal bisittare som böra utses. Vid uppgörande av förslag som nu sagts skola länsstyrelserna särskilt beakta följande synpunkter. a) Samtliga bisittare skola indelas till regelbunden tjänstgöring. Detta innebär bland annat att bisittare med huvudsaklig uppgift att tjänstgöra blott vid förfall för andra bisittare icke skola utses. Något krav på att samtliga bisittare för viss ärendegrupp skola tagas i anspråk i ungefär samma omfattning bör icke uppställas. Det kan sålunda ur olika synpunkter vara lämpligt att utse två eller tre eller i vissa län flera bisittargrupper med huvudsaklig uppgift att deltaga i alkoholistärenden. Varje sådan grupp bör då avses att handlägga dylika ärenden från viss stad eller annan del av ett län. För de största städerna kan mer än en sådan bisittargrupp böra beräknas. Då sålunda suppleanter för bisittarna i egentlig mening icke skola förekomma annat än — tills vidare — i fråga om arbetsmarknadsärendena, får vid inträffande förfall bisittare ur annan lämplig grupp inkallas till tjänstgöring. b) Vid bedömningen av behovet av bisittare bör hänsyn tagas till den beräknade sammanträdestätheten. På vissa områden torde med hänsyn till erfarenheterna från nuvarande ordning ett sådant bedömande ganska lätt låta sig göras. Särskilt gäller detta beträffande arbetsmarknadsfrågor, bostadspolitiska frågor

669 och mödrahjälpsärenden. Men även för allmänna nykterhetsvårdsfrågor, vägärenden och trafikfrågor torde en viss ledning vid beräkning av den lämpliga sammanträdesordningen kunna hämtas dels från länsnykterhetsnämndens och länsvägnämndens sammanträdesfrekvens och dels från den nuvarande förekomsten inom länsstyrelsen av ärenden som kunna anses komma att erfordra lekmannamedverkan. Något svårare kan det bli att beräkna behovet av bisittare i socialvårdsfrågor av olika slag ävensom i bebyggelseplaneringsärenden. I sistnämnda avseende kan måhända en viss ledning hämtas från »länsrådens» erfarenheter. På åtskilliga av de olika områdena torde det bli tillräckligt att räkna med normalt ett sammanträde per månad eller i vissa fall två. Behovet av olika bisittargrupper för ett visst slag av ärenden bör beräknas även med hänsyn till att sammanträdena för varje bisittare ej bli alltför täta. Om möjligt synes en bisittare ej böra tagas i anspråk för sammanträden mer än två högst tre dagar per månad. Åtminstone i vissa län kan det emellertid bli nödvändigt att göra undantag från denna regel särskilt såvitt angår alkoholistärenden. I de till ytvidden största länen torde belastningen för bisittarna kunna lättas något genom att sammanträden hållas i orter utanför residensstaden, exempelvis i samband med besiktningar, sammanträden med ortsbefolkningen m. m. c) Ehuru uppdelningen i grupper av de för ett visst slags ärenden utsedda bisittarna i någon mån bör ske med hänsyn till den beräknade belastningen på de enskilda bisittarna, kan denna synpunkt bli den primära allenast då det gäller en dubblering av en viss bisittargrupp. Vid en sådan dubblering, som samtidigt avser en uppdelning av länet i områden med en bisittargrupp för varje område, är det självfallet att bisittarnas hemort blir utslagsgivande för fördelningen av tjänstgöringen. I andra fall, t. ex. såvitt angår olika områden av socialvården, måste fördelningen främst ske med hänsyn till vederbörandes speciella lämplighet ur olika synpunkter. De olika bisittarnas särskilda sakkunskap och erfarenhet böra bliva bestämmande på det sätt alt exempelvis en eller flera kvinnliga bisittare avdelas för tjänstgöring i mödrahjälpsärenden och barnavårdsärenden. I sistnämnda slag av ärenden ävensom i alkoholistärenden och lösdrivarärenden bör vidare deltaga en läkare med lämplig utbildning. 2. Före sammanträde med bisittarna skall, där ej annat av särskilda skäl föranledes, föredragningslista utsändas till de bisittare, som skola deltaga i sammanträdet. Om så anses erforderligt skola jämväl särskilda promemorior utsändas rörande de ärenden, som skola behandlas. Inträffar förfall för bisittare, skall detta omedelbart anmälas till länsstyrelsen. Bisittare, som därtill av länsstyrelsen må utses, skall på anmodan av vederbörande föredragande samråda med denne om ärendenas beredning samt enligt länsstyrelsens bestämmande före sammanträde taga del av handlingarna i visst ärende eller vissa ärenden. Erfordras att bisittare för detta ändamål inställer sig i länsstyrelsen utan att sammanträde hålles, skall efter länsstyrelsens bestämmande ersättning såsom för deltagande i sammanträde utgå. Är bisittare bosatt i residensstaden bör sådan ersättning utgå allenast om särskilda skäl därtill föranleda. Då ärende, enligt vad därom är särskilt stadgat, skall utställas, böra vederbörande bisittare meddelas därom och — om de äro bosatta på platsen för utställandet — anmodas att där taga del av handlingarna. 3. Bisittare skola enligt vad därom är stadgat deltaga i avgörandet av nedan angivna slag av ärenden, nämligen a) såvitt angår arbetsmarknadsfrågor, viktigare ärenden rörande arbetsförmedlingsverksamheten ävensom andra ärenden av större vikt eller principiell betydelse

670 avseende yttrande över besvär eller ock framställning eller utlåtande till Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen eller annan central ämbetsmyndighet; b) såvitt angår bostadspolitiska frågor, ärenden r ö r a n d e beviljande av lån eller bidrag, där ej allenast fråga är om tillämpning av i plenum fastställda regler, ärenden angående bostadsförsörjningsplaner ävensom andra ärenden av större vikt eller principiell betydelse; c) såvitt angår socialvårdsfrågor m. m., ärenden som avse åtgärder i syfte att beröva någon hans personliga frihet eller att företaga inskränkning däri, ärenden angående fastställande av principer för utgivande av understöd eller annan hjälp enligt fattigvårdslagen och barnavårdslagen, ärenden angående annat åläggande för kommun eller för anstalt enligt samma lagar, ärenden angående fastställande av reglemente eller av plan för anstalt enligt nämnda lagar, ärenden angående mödrahjälp, som ej allenast avse granskning av redovisning, ärenden av principiell betydelse rörande bidragsförskott, ärenden rörande tillsyn över nykterhetsvården enligt alkoholistlagen ävensom andra ärenden av större vikt eller principiell betydelse rörande socialvård och nykterhetsvård; d) såvitt angår frågor om bebyggelseplanering, ärenden rörande upprättande av regionplan, ärenden rörande åläggande för kommun att upprätta generalplan, ärenden r ö r a n d e fastställande av regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan samt utomplansbestämmelser, ärenden rörande ändring i plan eller utomplansbestämmelser, där ändringen ej allenast är av ringa betydelse, ävensom a n d r a ärenden av större vikt eller principiell betydelse rörande bebyggelseplaneringen och vad därmed har samband; e) såvitt angår väg- och trafikfrågor, ärenden avseende fastställande av planer enligt väglagen samt av större ändring i sådana planer, viktigare ärenden rörande tillstånd till yrkesmässig biltrafik, särskilt linjetrafik, ävensom a n d r a ärenden av större vikt eller principiell betydelse rörande vägväsendet eller trafikväsendet.

SAKREGISTER

Administrativa frihetsberövanden s. 548 1 Administrativa försvarsberedskapen s. 604 ff, 611 Alkoholistvård s. 5, 6, kap. 14 Allmän ordning och säkerhet s. 380 ff Allmänna sektionen kap. 23—25 Allmänt ekonomiska sektionen kap. 20, 23—25 Amanuensbefattningar s. 432, 507 Anordnings- och bokföringsväsende kap. 3 och 20 Ansvar s. 504, 513 Arbetsblockorganisationen s. 599 ff Arbetsdetalj s. 451, 483, 484, 485, kap. 3 Arbetsföreläggande kap. 14 Arbetslöshetsförsäkring s. 5, 129 Arbetslöshetshjälp s. 131 Arbetslöshetskassa, erkänd s. 129 Arbetsmarknadspolitisk verksamhet s. 40, kap. 6 Arbetsmarknadssektion kap. 6, 23 och 24 Arbetsmarknadsstyrelsen s. 125, 126, 127, 144, 420, 421 Arbetsledare s. 485, 486, 523, 525, 527, 565 Arbetsledare, bitr. s. 485, 486, 494 Arbetsmetoder s. 559 f Arbetsuppgifternas fördelning s. 506 ff Aspiranter s. 545 Automobilregister kap. 11 Automobilskatt kap. 11, s. 420, 477 Avdelningschef s. 413, 473, 479, 481, kap. 3 (se även landssekreterare och landskamrerare) Avdelningschefsärenden s. 570 Avlopp (se vatten och avlopp) Avlöningsförstärkning s. 511 Avstyckning s. 230 ff, 284, 286 Barnavård och ungdomsvård kap. 14 Barnavårdsassistent s. 24, 46, kap. 3, 4 och 14 Barnavårdsnämnd kap. 14 Barnavårdskonsulent kap. 14 Barnavårdsombud s. 24, kap. 14 Barnbidrag, allmänna s. 7, 291 Barnhem kap. 14 Bebyggelseplanering och byggnadsväsende s. 205, 277, 280, 284, 286, 409, 463, kap. 3 och 9 Befordringsgång, reglerad s. 484 Befordringsåldern s. 499 Beredning av ärenden s. 563 ff Beredningsnämnd kap. 21

Beredskapsförteckning kap. 11 Beredskapsmönstring s. 601 Beredskapsregister s. 600 f Beredskapsuppgifter för lsna s. 612 ff Besiktningsman kap. 11 Beskattningsnämnd kap. 21 Beslut, provisoriska kap. 5 Beslutsförfarande kap. 5 och 26 Beslutförhet kap. 5 Beslutanderätt s. 52, 96, 212, 413, 414, 433, 435, kap. 3 Besparingar s. 581. Besvärsinstans över länsstyrelsen i vissa f all s. 44 Besvärsmål s. 548 Bevillningsavgift s. 416 Bidragsförskott s. 339, 464 Bilavdelning s. 451, kap. 11 Bilavdelning och -register, föreståndare för s. 541 Bilinspektör kap. 4 och 11 Bilinspektör, förste kap. 4 och 11 Bilinspektion, statens s. 26, kap. 11 Biltrafiknämnd kap. 11 Biträdespersonal kap. 3, 24 Biträdesutredning, 1947 års s. 526 Blockledare s. 600 Bostadsförsörjningsplan s. 21, 174, kap. 8 Bostadspolitisk verksamhet kap. 8, s. 21, 250, 463 Bostadsrabatt s. 194 Bostadsstyrelse s. 21, kap. 8 Brandväsende kap. 17 Bränslcbidrag s. 194 Ryggnadsförbud kap. 9 Byggnadsföretag kap. 9 Byggnadsminnesvård kap. 13 Byggnadsnämnd kap. 9 Byggnadsordning kap. 9 Byggnadsplan s. 284, 286, kap. 9 Byggnadstillstånd kap. 9 och s. 599 Byråindelning s. 62 ff, 78 ff Byråsekreterare s. 432 och kap. 24 Civilekonom kap. 3, s. 553 Civilförsvar s. 41 ff, 271, 278, kap. 3, s. 587 ff, 612 ff Civilförsvarsavdelning s. 34 Civilförsvarsdirektör kap. 3, s. 512, 589 Civilförsvarsstyrelsen s. 41 ff Civilförsvarsutredning, 1943 års s. 607 ff Decentralisering inom verket s. 505

672 Decentraliseringsutredningen s. 1, 5, 29, 273— 274 Delegering s. 515, 540 Diarieföring s. 559, 564 Differentiering av arbetsuppgifter s. 523 Direktivrätt gentemot länsstyrelsen s. 41 ff, 144 Distriktingenjör för vatten och avlopp s. 22, 226 ff, 242—243, 251, kap. 4 (se även vatten och avlopp) Distriktsveterinär s. 366 Distriktsåklagarkurs s. 485 Djursjukvård s. 362 Domkapitel kap. 19 Domänverket s. 20, 28

Försvarsberedskap, lokal s. 596 Förvärvstillstånd s. 168

Egnahemslån s. 192 Ekonomisk försvarsberedskap s. 271, 590 ff, 610, 613 ff Ekonomiska försvarsberedskapsutredningen s. 590 f Elkraftförsörjning kap. 12 Enmansärenden s. 414, kap. 3, 570 Ersättare för avdelningschef s. 515, 517 Expeditionsmedel, landskansliets s. 420 Expenser s. 584 Expert, länsstyrelses s. 45 ff, kap. 4, 565 Extra arbetskraft s. 504

Indelning av Isna s. 509 ff Indragning s. 533 Initiativärenden s. 100 Inspektionsverksamhet s. 23 ff, 29, 95, 100 Inspektör för arbetsförmedlingsärenden s. 134, 142 för socialhjälpsärenden s. 134, 142 Investeringskommitté, 1949 års s. 599 Investeringsreglering s. 599

Familjebidrag s. 291, 339, 464 Familjebostadsbidrag s. 194 Fastighetsbildning s. 230 ff Fastighetsprövningsnämnd kap. 3 och 21 Fastighetstaxering kap. 21 Fastighetstaxeringsnämnd kap. 21 Fattigvård kap. 14 Fattigvårdskonsulent s. 26, kap. 4 och 14 Fattigvårdskonvention, nordiska kap. 14 Fattigvårdsstyrelse kap. 14 Fiskarbostad, statsbidrag till s. 193 Fiskeriintendent kap. 4 Folkbokföringssakkunniga s. 527 Folkbokföringsväsendet s. 466, 477, 485, kap. 3 och 22 Folkpensionering s. 339 Fordonsskatt kap. 11 Fornminnesförening kap. 13 Fornminnesvård kap. 13 Fridlysning av naturminnesmärke kap. 13 Förbättringslån s. 192 Föredragande s. 507 Föredragning s. 566 ff — fördelning av s. 564 — tillsyn av s. 568 Företagarförening s. 28 Förmedlingsorgan, kommunalt s. 195 Förste byråsekreterare s. 519 och kap. 24—25 Förste provinsialläkare s. 22, 23, 24, 28, 51, 429, kap. 4 och 15 Förste stadsläkare s. 378 Försvarsassistent s. 451

Generalplan s. 214 ff, 408 Granskningsavgift s. 416, 420 Handelskammare s. 28 Handläggning av ärenden kap. 29 Handsekreterare s. 528 Hembygdsförening kap. 13 Hemhjälpsverksamhet s. 292 Hemortsrätt kap. 14 Hemskydd s. 589 Hemsändning kap. 14 Hushållningssällskap s. 28, 46, 176 Hälso- och sjukvård kap. 15 Häradsskrivare s. 442, 446, 447, 449, 486, 487

J a k t - och fiskevård s. 286 Jordbrukspolitisk verksamhet kap. 7 Jordpolitisk kontroll s. 169 Juridisk utbildning s. 547 f Juristutbildningssakkunniga s. 545, 548 Kameralväsende kap. 20 Kammarrätten s. 413, 435 — befattningshavare hos s. 555 Kansliassistent s. 422, 426 Kanslibiträde s. 53, 484, 488, 489, 527 Kansliskrivare s. 53, 446, 484, 486, 488, 489, 493, 495, 527 Kassarörelse kap. 20 Kassör s. 451, kap. 20, 528 Kommerskollegium s. 279 Kompetensfrågor kap. 25 Koncession att utföra vissa elektriska anläggningar kap. 12 Konsulent vid elektrisk länsförening kap. 4 och 12 Kontorist s. 53, 484, 488, 489, 493, 494, 527 Kontorsbiträde s. 53, 484, 488, 527 Kontorsskrivare s. 492, 493, 494, 495 Kontrollant kap. 3 och 21 Kostnadsberäkningar kap. 27 Krigs- och beredskapsorganisation kap. 28 Krigsindustriombud s. 598 Krigsorganisation för lsna s. 607 ff, 618 Kristidsstyrelserna s. 597 Kronokamrerare s. 446, 447, 448, 449 Kronouppbördskassör s. 446, 447 Kulturminnesvård kap. 13 Körkort kap. 11 Körkortsregister kap. 11 Landsantikvarie kap. 4 och 13

673 Landsfiskalsaspirant s. 485 Landsfiskalsassistent s. 485 Landsfiskalsbefattning s. 485 Landsfogde kap. 4 och 16 Landsfogdeassistent (se landsfogde) Landshövdingärenden s. 570 Landskamrerare s. 414, 435, 478, kap. 3 och 24 Landskansli kap. 3, 24 Landskanslist s. 481 ff, 487, kap. 3 — förste s. 525 Landskontorist s. 414, 433, 436, 445, 446, 449, 481 ff, 486, 487, kap. 3 — förste s. 525 Landssekreterare s. 20, 22, 414, 465, 473, 478, kap. 3 Landsting kap. 5, 6, 14, 15 och 19 Lantarbetarbostadsbidrag s. 193 Lantarbetarbostadslån s. 193 Lantbruksnämnd s. 20, 25, 28, 32, 34, 45, 209, 424, 429, kap. 7, 618 ff Lantbruksdirektör s. 22, 159 Lantbruksingenjör s. 159 Lantbrukskonsulent s. 160 Lantbrukssektion s. 620 Lantbruksstyrelsen s. 20, 157 Lantmäteriväsen s. 21, 26, 28, 424, 429 (se även överlantmätare) Lappfogde s. 20, 298, kap. 4 Lappordningsman s. 399 Lapptillsyningsman s. 399 Lappväsende kap. 18 Lekmannamedverkan s. 17, 47 f, 148, 149, 212, 252, 254, 277—278, 341 ff, 404, 406, 409, kap. 5 Lokalbehov s. 48 ff Lokalområde kap. 11 Läkarvård, öppen s. 5 Länsblockmyndighet s. 600 Länsarbetsdirektör s. 22, 142, 422, kap. 6 Länsarbetsnämnd s. 20, 25, 32, 34, 51, 420, 421, 422, 425, 426, knp. 6 Länsarkitekt, länsarkitektorganisation s. 22, 24, 26, 28, 32, 34, 92, 208, 218 ff, 251, 429, kap. 4 och 9

Länsassessor s. 419, 486, kap. 3 Länsbokhållare s. 413, 414, 432, 433, 449, 467, kap. 3 Länsbostadsdirektör s. 22, 251, 464, kap. 8 och s. 512 Länsbostadsnämnd s. 21, 25, 28, 32, 34, 45, 51, 424, 425, 426, 463, kap. 8 Länsbrandinspektör s. 46, 395, 396, kap. 4 Länsförening för elektrisk anläggning kap. 12 Länskonsulent kap. 12 Länsnotarie kap. 3 och 24 Länsnvkterhetsnämnd s. 45, 301, 302, 333, 350 Länsprövningsnämnd s. 48, kap. 3 och 21 Länsråd s. 22, 29, 98 Länstrafikledare kap. 4, 597 Länsveterinär s. 23, 24, 51, 365, 371, 375, kap. 4

Lönekostnader s. 573 Löneställning: Avdelningschefer s. 510 Sektionschefer s. 512 övriga föredragande s. 518 Landskanslister och landskontorister s. 522 Biträdespersonal s. 526 Lösbladssystem s. 559 Lösdrivare s. 5, 291 Mantalsskrivning kap. 22 Medelsförvaltning kap. 20 Mellankommunal prövningsnämnd kap. 21 Militärassistent kap. 3, 589 Moderskapsbidrag s. 5 Motorfordons- och trafikväsende kap. 11 Mödrahjälp, mödrahjälpsnämnd s. 29, 302 ff, 334 ff, 339, 464 Naturskydd kap. 13 Näringslivets lokalisering s. 6, 132, 250, 408, 463 Omkostnader s. 584 Omsättningsskatt kap. 21 Organisationens utformning s. 504 ff Organisationsnämnd, statens s. 6, 8, 28, 88 Passgöromål s. 477 Pensionärshem, statsbidrag till s. 192 Personalförteckning kap. 24 Personalram kap. 24 Personalorganisation, metoder för beräkning av s. 500 ff, 509 ff Pleniärenden s. 570 Polischef i vissa städer s. 393 Polischefskurs s. 485 Poliskollegium s. 385, 393 Polisväsende s. 6, kap. 16 Postgiro kap. 20 Postöppning s. 563 Praktisk utbildning s. 551 Priskontoren s. 597 Provinsialläkare s. 366 Provtjänstgöring s. 556 Prövningsnämnd kap. 21 Rationaliseringsutredning s. 507, 560 ff Rationaliseringsutredning, 1949 års s. 562 Redogöraransvar kap. 20 Rekrytering s. 499, kap. 25 Regeringsrätten s. 413 Regionplan s. 214 ff, 408 Registreringsavgift s. 420 Reseersättningar s. 584 Riksantikvarieämbetet kap. 13 Riksblockmyndigheten s. 600 Riksbrandinspektör s. 41, 394 Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap s. 590 Riksnämnden för d:o s. 591 Riksnämndens utlåtande ang. d:o s. 592 ff

674 Riksräkenskapsverket s. 430 Revisionssektion s. 424 Sektionschef s. 432, 433, kap. 23—26 Sektionsindelning kap. 23 Sektionsärenden s. 570 Sjukvård (se hälso- och sjukvård) Skogsstyrelsen s. 5 Skogsvårdsstyrelse s. 28, 46, 177 Skogsvård s. 175 Skolväsende s. 5, kap. 19 Skrivcentral s. 451, kap. 3, 509 — föreståndare för s. 528 Skyddskonsulent s. 26, 307 ff, 328 Skyddsuppfostran kap. 14 Socialförsäkringar s. 336 ff Socialassistent s. 353, 465 Socialkonsulent s. 351, 353, 465 Socialsektion s. 347, 348, 349, 353, 354 Socialstyrelsen s. 41, 354 Socialutbildningssakkunniga s. 544 Socialvård s. 5, 464, 465, kap. 14 Specialföredragande s. 516 Stadsplan, Stadsplaneväsende s. 5, 208, 214 ff, 284, 286, 409 Statsbidrag till elektrisk anläggning kap. 12 Statsvetenskaplig-juridisk examen s. 542 Stridsbergs betänkande s. 511 Stämpelförsäljning s. 420 Särskilda ersättningar s. 583 Taxeringsförordning kap. 21 Taxeringsassistent kap. 3 och 21 Taxeringsavdelning s. 451, kap. 3 och 21 Taxeringsdistrikt kap. 21 Taxeringsinspektör kap. 3 och 21, s. 520 Taxeringsintendent kap. 3 och 21, s. 512 — löneställning s. 517 Taxeringsintendent, bitr. kap. 21 — löneställning s. 519 Taxeringskungörelse kap. 21 Taxeringskonsulent kap. 21 Taxeringsnämnd kap. 21 Taxeringsreform kap. 3 och 21 Taxeringsrevisor kap. 3 och 21, s. 519 Taxeringsväsende kap. 21 Tertiärlån s. 191 Tingsutbildning 544, 550, 554 Tjänstebilar s. 584 Tjänsteförteckningssakkunniga s. 524 Tjänstetitlar s. 538 Tilläggslån s. 191

Tomtindelning kap. 9 Trafikföredragande s. 251, 464, kap. 11 och s. 538 Trafikkort kap. 11 Trafiksäkerhetsråd s. 272 Trafiktillstånd kap. 11 Trafikväsen s. 249—251, kap. 11 Transportförmedling kap. 11 Tvångsarbete s. 289, 345 Tvångsförvaltning s. 279 Typorganisation s. 500 Underhållsbidrag, förskottering av kap. 14 Underskrifter s. 572 Uppbördsväsende s. 416, 441, 466, 477, 486, kap. 22 Uppskov(-skungörelsen) s. 601 f Utbildning s. 556 Utbyte av tjänstemän s. 552, 554 Uthyrningsrörelse kap. 11 Utmätningsman s. 447 Utomplansbestämmelser kap. 9 Vanhävdsärenden s. 168 Vatten och avlopp (se även distriktingenjör för vatten och avlopp) s. 6, 7, 175, 209, 226, 229, 250 Verkskydd s. 589 Veterinärstyrelsen s. 41 Vikariatsförordnande s. 540 Vägdirektör s. 22, 251, kap. 3, 4 och 10 Vägväsendet s. 6, 25, 28, 45, 174, 250, 284, 286, 424, 428, kap. 10 Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen s. 5, 272 Vägtrafikombud s. 598 Vägtrafikstadga kap. 11 Värnpliktslån s. 292 Yrkesinspektion s. 26, 46 Yrkesmässig automobiltrafik kap. 11 Ålderdomshem kap. 14 överblockledare s. 600 Överexekutorsärenden s. 548 Övergångsstat s. 477, 484, 533 Övertalig personal s. 477 Överlantmätare s. 20, 21, 22, 46, 251 kap. 4 (se även fastighetsbildning och lantmäteriväsen) Överståthållarämbetet s. 6 f

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Inrikesdepartementet

111 AVDELNING I. INLEDNING. Kap.

1.

Direktiv

och sammanfattning

1 I Länsstyrelseutredningens direktiv s. 1. — II Vissa allmänna synpunkter på utredningsarbetet: Frågan om länsstyrelsens kompetensområde s. 4. Överståthållarämbetets kompetensområde s. 6. Länsstyrelsernas inre organisation s. 7. — III Sammanfattning av utredningens jörslag s. 8. AVDELNING II. ALLMÄNNA S Y N P U N K T E R OCH MOTIV M. M. Kap.

2. Länsstyrelsens

ställning

i länsförvaltningen

16 Allmänna drag i utvecklingen s. 16. Utvecklingens följder s. 17. Det nuvarande systemet s. 19. Frågan om partiella reformer s. 29. Länsstyrelsen som gemensamt länsorgan s. 31. Instansordning s. 39. Samordningens omfattning s. 45. Former för samordningen s. 47. Vissa frågor beträffande länsförvaltningens lokalbehov s. 48. Kap.

3. Länsstyrelsens

inre organisation

52 I Gällande organisation s. 52. — II Översikt av föregående utveckling m. m.: A. Ärendenas fördelning mellan landskansli och landskontor s. 55. B. Organisationen enligt tidigare landshövdinginstruktioner m. rn. 1855 års landshövdinginstruktion s. 55. 1918 års landshövdinginstruktion s. 57. 1937 års landshövdinginstruktion s. 58. Förändringar s. 60. C. Frågan om byråindelning s. 62. — III Utredningen: Inledning s. 66. Länsstyrelseorganisationens utveckling s. 67. Olägenheter med nuvarande system s. 68. Vissa synpunkter på organisationen av länsstyrelsen och särskilt dess ledning s. 73. Byråsystemet som medel för bristernas avhjälpande s. 78. önskvärdheten av ett byråsystem s. 78. Nackdelar med byråsystemet s. 79. Försöksorganisationen s. 80. Statens organisationsnämnds undersökningar s. 88. Utredningens ståndpunkt s. 88. Kap.

4. Länsstyrelseexperterna I Inledning s. 90. — II Experternas uppgifter och ställning s. 91. — III Utredningen: Inledning s. 93. Experternas ställning s. 93. Instansordningen s. 96. Principer för experternas medverkan i länsstyrelsen s. 96. Inspektionsverksamhetens samordning s. 100.

676 Kap.

5.

Lekmannamedverkan

i länsstyrelsen

101 I Inledning s. 101. — II Tidigare förslag om lekmannamedverkan i länsstyrelsen s. 103. — III Utredningen: Inledning s. 107. Skäl för lekmannamedverkan i länsstyrelsen s. 108. Vissa olägenheter s. 111. Utredningens ståndpunkt s. 112. Formen för lekmannamedverkan s. 113. Sättet för utseende av lekmännen m. m. s. 114. Lekmännens deltagande i handläggningen s. 117. Garantier för lekmannainflytandet s. 118. Sättet för meddelande av bestämmelser om lekmannamedverkan s. 119. AVDELNING III. LÄNSFÖRVALTNINGENS

ARBETSUPPGIFTER

OCH

YTTRE

O R G A N I S A T I O N M. M. Kap.

G.

Den

arbetsmarknadspolitiska

verksamheten

121 I Historisk översikt s. 121. — II Gällande ordning: A. Arbetsmarknadsstyrelsen. Uppgifter s. 125. Organisation s. 126. B. Länsarbetsnämnderna. Uppgifter s. 127. Organisation s. 133. Ärendenas handläggning s. 136. — III Utredningen: Särskilda skäl för samordning s. 138. Utredningens förslag s. 141. Instansordningen s. 144. Medverkan av lekmän s. 148. Arbetsmarknadssektionens uppgifter s. 149. Vissa särskilda frågor s. 150. Kap.

7.

Den

jordbrukspolitiska

verksamheten

152 I Inledning: A. 1947 års beslut. Riktlinjerna för jordbrukspolitiken s. 152. Rationaliseringsverksamhetens organisation s. 153. B. 1948 års beslut s. 156. — II Gällande ordning: A. Lantbruksstyrelsen. Ämbetsbefattning s. 157. Organisation s. 157. B. Lantbruksnämnderna och deras ortsombud. Ämbetsbefattning och organisation s. 157. Befattningshavarnas åligganden s. 159. Tjänstetillsättning m. m. s. 161. Ärendenas handläggning s. 161. C. Särskilda bestämmelser rörande lantbruksingenjörsavdelningen s. 162. — I I I Lantbruksnämndernas arbetsuppgifter: A. Yttre rationalisering. Jordbrukets utvecklingsplanering s. 163. Hjälpmedel vid genomförandet av yttre rationalisering s. 165. Ärenden rörande förvärvstillstånd s. 168. Vanhävdsärenden s. 168. Jordpolitisk kontroll s. 169. B. Inre rationalisering. Inledning s. 169. Planläggning och projektering s. 170. Lånegaranti och statsbidrag s. 170. Social låne- och bidragsverksamhet s. 171. C. Verksamheten vid lantbruksingenjörsavdelningen s. 171. D. Kamerala och administrativa avdelningens verksamhet. Producent- och kontantbidrag s. 172. Vissa rättsliga åtgärder s. 173. Kamerala arbetsuppgifter s. 173. Administrativa arbetsuppgifter s. 173. — IV Lantbruksnämndernas samarbete med andra länsorgan s. 173. — V Hushållningssällskap och skogsvårdsslyrelser: Hushållningssällskapen s. 176. Skogsvårdsstyrelserna s. 177. — VI Utredningen: Inledning s. 178. Särskilda samordningsfrågor s. 179. Särskilda synpunkter på organisationen av samarbetet s. 182. Vissa gällande bestämmelser om samarbete s. 182. Skälen för en organisatorisk samordning s. 183. Skälen mot en organisatorisk samordning s. 185. Utredningens överväganden s. 186. Kap.

8.

Den

bostadspolitiska

verksamheten

I Inledning s. 190. — II Den bostadspolitiska verksamheten: A. Verksamhetens mål s. 190. B. Bostadspolitikens medel. Låne- och bidragsformer s. 191. Kom-

677 munernas medverkan s. 194. — III Bostadspolitikens organisation: A. 1947 års principbeslut s. 196. B. 1948 års beslut. Inledning s. 196. Bostadsstyrelseu s. 198. Länsbostadsnämnd s. 199. Fördelningen av arbetsuppgifterna s. 202. — IV Utredningen: Inledning s. 204. Skäl för en organisatorisk samordning s. 206. Skäl mot en organisatorisk samordning s. 210. Utredningens förslag s. 211. Kap.

9.

Bebyggelseplanering

och byggnadsväsen

m. m

213 I Inledning s. 213. — II Länsstyrelsens uppgifter s. 214. — I I I Den nya lagstiftningens innebörd med avseende på vissa länsstyrelsens uppgifter s. 216. — IV Länsstyrelsens experter: A. Länsarkitektorganisationen. Tillkomst och gällande organisation s. 218. Innebörden av vissa uppgifter m. m. s. 221. Ifrågasatta förändringar s. 223. B. Distriktsingenjörerna för vattenförsörjning och avlopp. Grundläggande bestämmelser s. 226. Organisationen s. 227. — V Bebyggelseplaneringen och fastighetsbildningen: Länslantmäterikontoren s. 230. Avstyckningsväsendet s. 230. — VI Utredningen: Inledning s. 234. Länsstyrelsens uppgifter och ställning s. 234. Betydelsen av samordning s. 237. Länsarkitektens ställning s. 239. Distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp s. 242. Fastighetsbildningsorganen s. 244. Länsstyrelsens inre organisation s. 249. Sammanfattning s. 253. Kap.

10.

Vägväsendet

254 I Inledning s. 254. — II Vågväsendets organ: Inledning s. 255. Vägförvaltningen s. 256. Länsstyrelsen s. 256. Vägnämnder och länsvägnämnder s. 258. —• III Vissa ändringsförslag m. m. s. 258. — IV Utredningen: Inledning s. 260. Vägförvaltningen s. 262. Vägdirektören s. 265. Länsvägnämnd och vägnämnder s. 267. Sammanfattning s. 268. Kap.

11. Motorfordons-

och trafikväsendet

268 I Inledning s. 268. — II Gällande ordning: A. Länsstyrelsens uppgifter. Begistrering av fordon m. m. s. 269. Godkännande av förare m. m. s. 269. Yrkesmässig trafik s. 270. Beredskapsuppgifter m. m. s. 271. Vägtrafiken s. 271. B. Organisation m. m. Centrala organ s. 272. Länsinstansen s. 272. — - I I I Kompetensfördelningen biltrafiknämnd länsstyrelse m. m. s. 273. — IV Utredningen s. 274. Kap.

12. Elkraftförsörjningen

Kap.

13. Kulturminnesvård

278 och naturskydd

283 Kulturminnesvården s. 283. Naturskyddsväsendet s. 285. Kap.

14. Socialvården I Inledning s. 287. — II Länsstyrelsen: A. Inledning s. 288. B. Länsstyrelsens uppgifter. Uppgifternas art s. 289. Uppgifternas innebörd m. m. s. 292. Länsstyrelsens experter s. 295. C. Nuvarande handläggningsordning s. 298. — III Landstinget s. 299. — IV Länsnykterhetsnämnden s. 301. — V Mödrahjälpsnämnden: A. Inledning s. 302. B. Gällande bestämmelser m. m. s. 304. —• VI Skyddskonsulentorganisationen s. 306. — V I I Beslutade reformer samt vissa reformförslag: Inledning s. 308. Ålderdomshemsreformen s. 309. Kommunindelningsreformen s. 311. Socialvårdskommittén s. 311. 1941 års befolknings-

678 utredning s. 316. Statsrevisorerna s. 317. Alkoholistvårdsutredningen s. 318. Decentraliseringsutredningen s. 319. Lösdriveriutredningen s. 324. Förslag till kontrollåtgärder beträffande allmänna barnbidragen s. 325. — V I I I Utredningen: A. Inledning s. 326. B. Landstingets uppgifter s. 326. C. Skyddskonsulentverksamheten s. 327. D. Nykterhetsvården s. 329. E . Mödrahjälpen s. 334. F. Socialförsäkringarna s. 336. G. Länsstyrelsens uppgifter s. 338. H. Lekmannamedverkan s. 341. I. Organisationen. Organisationen och tjänstemännen s. 346. Länsstyrelsens experter s. 350. Instansordningen s. 353. Handläggningen s. 354. J. Sammanfattning s. 355. Kap.

15. Den

allmänna

hälso-

och sjukvården

357 I Inledning s. 357. — II Gällande ordning: A. Allmänna hälsovården s. 358. B. Egentliga sjukvården s. 360. C. Djursjukvården s. 362. D. Länsstyrelsens experter. Förste provinsialläkaren s. 363. Länsveterinären s. 365. Provinsialläkare och distriktsveterinärer s. 366.— III Reformförslag s. 366. — IV Utredningen: Inledning s. 370. Sammanfattning av gällande ordning s. 371. Synpunkter på organisationsfrågan s. 373. Utredningens förslag s. 375. Vissa förste stadsläkare s. 378. Biktlinjer för en framtida utbyggnad av organisationen s. 378. Sammanfattning s. 379. Kap.

IG. Polisväsendet

samt

allmän

ordning

och säkerhet

380 I Inledning s. 380. — II Länsstyrelsen s. 381. — III Landsfogdeorganisationen s. 382. — IV Potiskollegiet s. 385. — V 1939 års polisutredning s. 386. — VI 1948 års polisutredning s. 386. — VII Utredningen: Inledning s. 387. Länsstyrelsens huvudsakliga uppgifter s. 387. Länsstyrelsens ställning s. 388. Landsfogdens ställning s. 389. Utredningens förslag s. 391. Landsfogdarna och polischeferna i vissa städer s. 393. Poliskollegiet s. 393. Kap.

17. Brandväsendet

394 I Inledning s. 394. — II Gällande ordning: A. Riksbrandinspektören s. 394. B. Länsstyrelsen s. 395. — III Utredningen s. 396. Kap.

18. Lappväsendet

397 I Gällande ordning: Lappfogdarna s. 397. Länsstyrelserna s. 398. — II Utredningen s. 398. Kap.

19. Skolväsendet

400 I Gällande ordning: Domkapitlen s. 400. Länsstyrelserna s. 401. Folkskoleinspektionen s. 402. — II 1945 års Folkskolesakkunniga: Betänkandet angående nya mellaninstanser s. 404. Betänkandet angående förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet s. 405. — III 1940 års skolkommission s. 406. — IV Utredningen s. 407.

Kap. 20. Kameralväsendet I Inledning s. 412. — II Redogöraransvar och beslutsordning s. 412. — I I I Förfarandet inom olika länsorgan: Länsstyrelsen s. 415. Länsarbetsnämnden s. 420. Länsbostadsnämnden s. 424. Vägförvaltningen s. 424. Länslantmäterikontoret s. 424. — IV Utredningen: Inledning s. 425. De fristående länsorganen s. 425. Länsstyrelsens inre organisation s. 431. Sammanfattning s. 433.

679 Kap.

21.

Taxeringsväsendet 434 I Gällande ordning: A. Beskattningsnämnder m. m. s. 434. B. Länsstyrelsen s. 435. — II Vissa ändringsförslag m. m. s. 438. — III Utredningen s. 441.

Kap.

22.

Folkbokföringsoch uppbördsväsendet I Inledning s. 445. — II Folkbokföringsväsendet s. 447. — IV Utredningen s. 449.

445 s. 445. — III

Uppbördsväsendet

A V D E L N I N G IV LÄNSSTYRELSENS

I N R E O R G A N I S A T I O N M. M.

Kap.

23.

Indelning i avdelningar och sektioner m. m 450 I Inledning s. 450. — II Försöksverksamhetens sektionsindelning s. 451. — III Organisationsproblemet och de särskilda länsstyrelserna s. 457. — IV Vissa särskilda spörsmål beträffande sektionsindelningen s. 461. Landskansliet s. 463. Landskontoret s. 466. — V Utredningens förslag till sektionsindelning: Landskanslierna s. 468. Landskontoren s. 469. Ärendesfördelningen mellan sektionerna s. 469.

Kap.

24. Personalorganisationen 473 I Inledning s. 473. — II Översikt av nuvarande personalorganisation m. m. s. 473. A. Avdelningscheferna s. 478. B. Landskanslister och landskontorister s. 481. C. Biträdespersonal s. 488. — III Förslag till typorganisation: A. Allmänna synpunkter s. 497. B. Metoderna för beräkning av personalorganisationen s. 500. C. Vissa särskilda synpunkter med avseende på organisationens utformning s. 504. D. Länsstyrelsens indelning och personalorganisationen s. 509. E. Uppgifter och löneställning för vissa kategorier befattningshavare. Avdelningschefer s. 510. Sektionschefer s. 512. Övriga föredragande s. 518. Landskanslister och landskontorister s. 522. Biträdespersonalen s. 526. Sammanställningar s. 530. F . Övergången till den nya organisationen s. 537. G. Tjänstetitlar s. 538. H. Vikariatsförordnanden s. 540. (Typexempel på placering av viss personal på landskansliets sektioner s. 520—521 och 531. Föreslagna personalplaner s. 532—536.)

Kap.

25. Kompetensfrågor och rekrytering 542 I Gällande ordning m. m. s. 542. — II Utredningen: A. Allmänna synpunkter s. 546. B. Avdelningschefer och föredragande å landskanslierna s. 547. C. Avdelningschefer och föredragande å landskontoren s. 552. D. Landskanslister och landskontorister s. 555.

Kap.

2G. Ärendenas handläggning m. m 559 I Inledning s. 559. — II Allmänna synpunkter s. 561. — III Ärendenas beredning m. m. s. 563. — IV Föredragningen s. 566. — V Beslutsordning: Gällande ordning s. 567. Beslutsordning enligt den föreslagna organisationen s. 568. — VI Underskrifter m. m. s. 572.

Kap.

27. Kostnadsberäkningar 573 I Lönekostnader: A. Föreslagen organisation s. 573. B. Nuvarande organisation s. 575. C. Jämförelser mellan föreslagen och nuvarande organisation s. 578. — II Övriga kostnader: A. Arvoden och särskilda ersättningar s. 583. B. Omkostnader s. 584.

680 AVDELNING V. Kap.

28. Länsstyrelsens

krigs- och beredskapsorganisation

586 I Inledning s. 586. — II Gällande ordning m. m.: A. Det egentliga civilförsvaret. Civilförsvarets uppgifter s. 587. Civilförsvarets organisation s. 588. B. Den ekonomiska försvarsberedskapen. Inledning s. 590. Central organisation m. m. s. 590. Regional organisation m. m. s. 596. C. Den administrativa försvarsberedskapen. Inledning s. 604. Gällande föreskrifter m. m. s. 604. Ifrågasatta förändringar s. 606. — III Länsstyrelseutredningens förslag till riktlinjer för provisorisk krigsorganisation för länsstyrelserna s. 607. — IV Utredningen: Inledning s. 612. Beredskapsuppgifter s. 612. Krigsorganisationen s. 618.

Särskilt

yttrande av herrar Bergquist och Åkesson

618 BILAGOR. Utkast till lag om särskilda bisittare i länsstyrelserna

623 Utkast till instruktion för länsstyrelserna

625 U t k a s t till lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar 652 Utkast till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder 653 Utkast till lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling 653 Utkast till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp 654 Utkast till lag angående ändrad lydelse av 12 § 1 mom., 43 § samt 78 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården 656 Utkast till lag angående ändrad lydelse av 6 § 1 mom. och 20 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen) 657 Utkast till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlagen) 658 U t k a s t till förordning angående ändrad lydelse av 4 kap. 10 § förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker 667 Utkast till lag angående ändrad lydelse av 2 och 15 §§ lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete 667 U t k a s t till anvisningar rörande tillämpningen av bestämmelserna om särskilda bisittare i länsstyrelserna 668

Sakregister

g71

Innehållsförteckning

Statens offentliga utredningar 1950 Systematisk

förteckning

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. [16] Betänkande med förslag till det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. [24] Betänkande med förslag till ny lag om flottnxng i allmän flottled, m. m. [27] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Det statliga utredningstrycket. Trycksakskommitténs betänkande. 1251 Kommittésvenska. En undersökning och ett forsok Ull riktlinjer. Bilaga till trycksakskommitténs betankande. [26] Kommunalförvaltning.

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Ortsavdragskommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. [5] 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med forslag till vissa ändringar 1 uppbördsförfarandet. [7] 1944 års allmänna skattekommitté. 4. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd, m. m. samt av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall, m. m.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. [2]

Industri. 1948 års järnbruksutredning. Betänkande angående järnbrukens arbetskraftsförsörjning och därmed sammanhängande problem. [15]

Handel och sjöfart. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i det svenska -avtalssystemet. [9]

Kommunikationsväsen. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4. De smalspåriga västgötabanorna. [14] Betänkande med förslag rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket m. m. [17]

[21]

Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen. [28] Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande angående rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen. [8] Socialvårdskommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. [11] Statsbidrag för ålderdomshem. [22]

Bank-, kredit- och penningväsen. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m-m. [6]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Hälso- och sjukvård. Betänkande med utredning och förslag angående fordringar på synförmågan för anställning i allmän och enskild tjänst m. m. [19] . Statens sjukhusutredning av år 1943. Betankande 5 angående verksamheten vid sjukhustvätterierna och möjligheterna att rationalisera densamma. [23]

Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m. m. [3] Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. [4] Handelsutbildningskommitténs betänkande och förslag. 1. Handelsgymnasierna. [12]

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:18. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. [1] 2:19. Västmanlands län. [18] Den svenska elbranschens kapacitet och konkurrensförhållanden. [10]

Försvarsväsen. Skyddsrum för civilbefolkningen. [13]

Utrikes ärenden. I n t e r n a t i o n e l l r ä t t .

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Undersökning rörande brukningskostnadernas samband med åkerfältens storlek, form och beskaffenhet. [20] Esselte aktiebolag Stockholm 1930