Socialvårdskommitténs betänkande. 16,

\)N(J

r v-

/ot* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

r-x- n

o

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 8 : 3 9 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDS K O M M I T T É N S BETÄNKANDE

XVI:

U T R E D N I N G OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

LAG OM ORLIGATORISK ARRETSLÖSHETSFÖRSÄKRING

S T O C K H O L M 19

4 8

Statens offentliga utredningar 1948 Kronologisk Betankanie med förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. m vid lantmäteristyrelsen och länslantnute.-ikontoreu. Idun. 120 s. Jo. Betänkanle med utredning och förslag rörande organisationel av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering. Idun. 220 s. Jo. Betänkance med förslag till ändrad butikstängningslagstittnhg. Norstedt. 148 B I. Markutrecnirgen. 1. Betänkande med förelag till vissa ändringar! eipropriationslagstiftningen. Marcus. 169 s. Ju. Trädgårdfundervisningen. Norstedt. 200 s. Jo. Elkraftutiedringens redogörelse nr 2:6—7. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnåder ocl priser vid distribution av elektrisk kraft. Jönköpinis lin och Kronobergs län. Beckman. 76 s. K. Parlamenörifka undersökningskommissionen angående flyktingärmden och säkerhetstjänst. 8. Betänkande angående säierletstjänstens verksamhet. Norstedt. 490 s 1 pl. I. ' Betänkance med förslag till ny Kungl. Maj:ts förordning angående ixplosiva varor m. m. Norstedt. 281 s. H. Betänkance rörande Sveriges smalspåriga järnvägar Del 3. Snalspåriga järnvägar i östra Småland och Ostergötlmd. Idun. 243 s K. Betänkance angående skärgårdstraflken m. m. V Petterson. 424 >. K. Komniittcns för partiellt arbetsföra betänkande. 4. Förslag angående partiellt arbetsföras ansiällning i allmän tjins;. Katalog och Tidskriftstryck. 132 s. S 12. Statens tridgårdsförsök. Norstedt. 76 s. Jo. 13. Betänkance »ngående statens järnvägars organisation. Del 1. Dei centrala ledningen. Katalog och Tidskriftstryrk. 66 i. K. 14. Den öppm läkarvården i riket. Idun. 411 s. I. Elkraftutedningens redogörelse nr 2:16. Redogörelse 16. för detaljlietributörerna samt deras råkraftkostnader och prise' v:d distribution av elektrisk kraft. Skaraborgs län. Beckman. 48 s. K. 10. Förslag til äjoarbetstidslag. Hieggström. 101 s. H. 17. Betänkance angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjuivå.-dspersonal. 1. Kihlström. 228 s. I. 18. Betänkance lärande vägnäninderijos och IBnsvägnämndernas arietsuppgifter m. m Beckman. 66 s. K. 19. Den svenika spritfabrikationen och dess avsättningsförhållancen. Marcus. 96 s. Fl. Betänkancb ned förslag till åtgärder för höjande av 20. trafiksäkerheten. Kihlström 413 s. K. Ungdomen och arbetet. Ungdomsvårdskommitténs be21. tänkande. i. Idun. 817 s. Ju.

-sS^ÄiÄe^

förtecknini 22. 1944 års allmänna skattekommitté. 2. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare m. m. Marcus. 227 s. Fl. 29 Betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. Marcus. 33* s., 6 pl. I. •24 Bilagor till medicinalstyrelsens utredning om den öpnna läkarvården i riket. Idun. 398 s. I. 25. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:6. Redogörelse for detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft, östergotlands län. Beckman. 42 s. K. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1989 inträdda krisen. Del 8 Tiden juli 1946—juni 1947. Av K. Åmark. Idun. 394 a. Fo 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling Haaggström. xvi, 561 e. E. | 4 g Betänkande med förslag till nya mellaninstanser för folkskoleväsendet. Katalog och Tidskriftstryck. 129 s. Betänkande rörande vissa utrikeshandelsfrämiande åtgärder. Marcus. 96 s. H. Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 2. Estetiskt folkbildningsarbete. Beckman. 200 s. E. Betänkande med förslag angående isbrytningens ordnande längs Norrlandskusten m. m. Idun 100 s 1 karta. H. Utredning rörande skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m. Kihlström. 200 s. Jo. 1943 års sockersjukutrednings betänkande angående sockersjukvården i riket. Idun. 191 s. I. Betänkande med förslag till vägtrafikförordning m m. Marcus. 328 s. K. Förslag rörande förbättring av statens järnvägars bostadsbestånd. V. Petterson. 100 s. K. Betänkande med förslag angående artificiell inseminationsverksamhet bland nötkreatur. Katalog och Tidskriftstryck. 118 s. Jo. Statens sjnkhusutredaing av år 1943. Betänkande 4. Synpunkter och förslag rörande ainnessjuivården Beckman. 195 s. I. Betänkande med förslag till förordning angående kollekter. Beckman, öl 8. E. 89. Socialvårdskommitténs betänkande. 16. Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Beckman. 682 B. S.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 4 8 : 3 9 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDS K O M M I T T É N S BETÄNKANDE

XVI:

UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

LAG OM OBLIGATORISK ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING

STOCKHOLM 1948 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [283 45]

3 INNEHÅLLSFÖKTECKNING. Sid. Skrivelse till Konungen 5 Förslag till lag om allmiin arbetslöshetsförsäkring, Alternativ I 13 Förslag till lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, Alternativ II 29 Kap. I. Historik 63 Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens tillkomst s. 63. Ändringar i lagstiftningen 1935—1947 s. 73. Kap. I I . Redogörelse för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen i Sverige 79 Kap. III. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens omfattning, utveckling m. m 91 Kap. IV. Den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa 105 Historik s. 105. Gällande bestämmelser s. 107. Kap. V. Allmän motivering 111 Kap. VI. Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet.. 125 Kap. VII. Principerna för understödens avvägning 142 Alternativ I. Kap. VIII. Huvuddragen av den föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen enligt alternativ I 151 Kap- IX. Försäkringens omfattning 158 Kap. X. Organisationen 174 Central organisation s. 174. Länsorganisationen s. 179. Lokal organisation s. 187. Kap. XI. Arbetsvillkoret 189 Kap. XII. Understödsförmånerna och deras storlek 204 Kap. XIII. Korttidsarbete 226 Kap. XIV. Säsongarbetslösheten 237 Gällande bestämmelser för understöd åt säsongarbctslösa s. 237. Utredningsuppdraget s. 244. Verkställda utredningar s. 246. Säsongarbetslöslietons omfattning s. 247. Understödsrätt inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen s. 254. Kap. XV". Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade 263 Gifta kvinnor s. 263. Pensionerade s. 264. Hemarbetare s. 265. Hamn- och stuveriarbetare s. 268. Företagare s. 281. Företagares familjemedlemmar s. 286. Kap. XVI. Kontrollen över arbetslösheten 288 Kap. XVII. Arbetsvägransfallens behandling 297 Kap. XVIII. Försäkringens finansiering 304 Kap. XIX. Uppbörden av arbetsgivarnas avgifter 308 Kap. XX. Sättet för sökande av understöd m. m 315 Kap. XXI. Försäkringens kostnader 323 Försälcringens beräknade omfattning s. 323. Arbetslöshetens storlek s. 325. Försäkringens effektivitet s. 329. Klassfördelningen s. 333. Kostnaderna s. 335.

4 Sid.

Kap. XXII. Specialmotivering 337 Kap. XXIII. Övergångsbestämmelser 369 Tidpunkten för försäkringens ikraftträdande s. 369. Författningar, som upphöra att gälla s. 369. Övriga övergångsbestämmelser s. 370. Alternativ II. Kap. XXIV. Huvuddragen av den föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen enligt alternativ II 375 Kap. XXV. Omfattningen av försäkringen. Medlemskapet i arbetslöshetskassa 379 Kap. XXVI. Organisationen 387 Central organisation s. 387. Organisationen av försäkringens enhetsgren inom länsoch lokalinstanserna s. 390. Arbetslöshetskassornas organisation s. 392. Kap. XXVII. Understödsförmånerna och deras storlek 395 Kap. XXVIII. Säsongarbetslösheten 402 Kap. XXIX. Arbetsvägransfallens behandling 405 Kap. XXX. Försäkringens finansiering 408 Kap. XXXI. Sättet för sökande av understöd, samordningen av de båda försäkringsgrenarna m. m 414 Kap. XXXII. Försäkringens kostnader 419 Kap. XXXIII. Specialmotivering 424 Kap. XXXIV. Övergångsbestämmelser 448 Tidpunkten för försäkringens ikraftträdande s. 44S. Författningar, som upphöra att gälla s. 449. Övriga övergångsbestämmelser s. 449. Särskilda yttranden. 1. Kommitténs ordförande, Bernh. Eriksson, samt ledamöterna Nordgren och Persson 455 2. Ledamoten Bexelius 462 3. » Hagård 465 4. » Höjer 474 5. Sakkunnige Berg 477 6. » Brodén 479 7. » Jerneman 484 8. » Sten 488 Bilagor. 1. De erkända arbetslöshetskassornas medlemmar, fördelade efter storleken av försäkringsavgift och tillförsäkrad daghjälp (exkl. kristillägg) den 31 december 1947 493 2. Variationerna i arbetslöshetens omfattning åren 1935—1947 inom fackförbund med större antal säsongarbetare 496 3. Redogörelse för en inom socialvårdskommittén företagen undersökning av fackförbundens arbetslöshetsstatistik 499 4. Socialvårdskommitténs ursprungliga år 1946 färdigställda förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring 513

TILL

KONUNGEN.

Genom beslut den 17 december 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och framlägga därav betingade förslag. Eikt-

6 linjerna for kommitténs arbete framgå av departementschefen statsrådet Gustav Möllers anförande till statsrådsprotokollet vid föredragningen av detta ärende. Enligt departementschefens uttalande skulle kommittén bland annat verkställa en granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen som socialpolitikens stödåtgärder, framför allt ur synpunkten av dess effektivitet och tillräcklighet. Vidare skulle kommittén söka få till stånd en samordning i görlig mån av socialvårdens olika grenar och verkställa en omprövning av socialvårdsutgifternas fördelning mellan stat och kommun. Med utgångspunkt från dessa direktiv för kommitténs arbete beslöt kommittén i början av år 1941 att till behandling upptaga frågan om införande i vårt land av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som skulle ersätta det nuvarande frivilliga försäkringssystemet, och om den kompletterande kontantunderstödsverksamhet, som kunde bli erforderlig. Arbetet med den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens utformning påbörjades i mars 1941. Det har blivit möjligt för kommittén att först efter omkring 7 år fullborda detta arbete. Anledningarna till denna betydande tidsutdräkt äro i huvudsak följande. Redan tidigt framstod det som naturligt, att den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens organisation borde i någon form samordnas med sjukförsäkringens. Då arbetet inom kommittén med arbetslöshetsförsäkringen påbörjades, hade det samtidigt bedrivna arbetet med en allmän sjukförsäkring icke avancerat så långt, att ställning kunde tagas till vissa för samordningen betydelsefulla frågor. Först sedan detta skett, blev det möjligt att till behandling upptaga de centrala problem, som en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring föranleder. Sedan arbetet med arbetslöshetsförsäkringen i sin helhet kommit i gång, visade det sig, att detta skulle bli väsentligt mera tidsödande än vad kommittén hade räknat med. E t t flertal betydelsefulla problem föranledde ingående utredningar och överväganden. Enligt de erfarenheter kommittén under sin verksamhet gjort, har ingen socialförsäkringsgren givit anledning till så svårbedömbara frågor som just arbetslöshetsförsäkringen. I januari 1946 hade kommittén hunnit så långt i sitt arbete, att den i det närmaste hade ett förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring färdigställt. Detta förslag utgick från förutsättningen, att det av kommittén år 1944 framlagda förslaget till allmän sjukförsäkring i sina huvuddrag bleve realiserat I bilaga 4 återfinnes kommitténs ursprungliga förslag till obligatorisk arbets löshetsförsäkring. Sedan kommittén erhållit kännedom om att man vid det inom socialdepartementet pågående arbetet med sjukförsäkringen ämnade välja andra vägar än de kommittén hade föreslagit, undanrycktes förutsättningarna för ett realiserande av kommitténs planerade arbetslöshetsförsäkring. I denna situation hade kommittén att söka sig fram på nya vägar. I medio av år 1947 hade detta arbete fortskridit så långt, att ett färdigt förslag förelåg.

7 Kommittén hade under sitt arbete med arbetslöshetsförsäkringen dittills utgått ifrån, att en dylik försäkring borde helt uppbäras av samhälleliga myndigheter. Vid denna tid framkom förslag om att söka få till stånd en försäkring, som möjliggjorde bibehållandet av de nuvarande erkända arbetslöshetskassorna, Kassornas verksamhet hade först vid denna tid fått en sådan omfattning, att det kunde bli förenat med fördelar att bygga en obligatorisk försäkring på deras medverkan. Detta förslag fann kommittén vara så betydelsefullt, att den trots den ytterligare försening, som skulle bli en följd härav, beslöt att utarbeta ett alternativt förslag enligt denna linje. Arbetet härmed kom att taga omkring ett år. Till följd härav blev det möjligt att först hösten 1948 framlägga resultaten av kommitténs arbete. Kommitténs förslag från år 1947 motsvaras i betänkandet av alternativ I. Det innevarande år färdigställda alternativet har fått beteckningen I I . Detta alternativ vann anslutning av kommitténs majoritet och blev sålunda kommitténs huvudalternativ. Med hänsyn till att förslag till en försäkring av den typ alternativ I I representerar först på ett sent stadium av kommitténs arbete visade sig innebära en framkomlig väg och då vid denna tid ett redan färdigställt förslag förelåg, återfinnes motiveringen till de delar av alternativen, som äro gemensamma, i alternativ I. En omredigering av betänkandet skulle enligt kommitténs uppfattning medföra onödig tidsutdräkt. Till frågan om erforderlig kompletterande understödsverksamhet för arbetslösa återkommer kommittén i samband med att den framlägger förslag till lag om socialhjälp. Kommitténs förevarande förslag framlägges vid en tid, då större möjligheter än tidigare finnas att överblicka det svenska socialförsäkringssystemet i dess helhet. I enlighet med sina direktiv har kommittén därför även upptagit olika problem, som aktualiseras av angelägenheten att få till stånd en samordning de olika socialförsäkringsgrenarna emellan och en rationalisering av systemet i dess helhet. I fråga om dessa problem framlägger kommittén inga i detalj utformade förslag utan har inskränkt sig till att i korthet ange de riktlinjer, efter vilka man enligt kommitténs uppfattning bör söka sig fram. Det förutsattes, att de härmed sammanhängande frågorna göras till föremål för ytterligare överväganden. Vid tidpunkten för socialvårdskommitténs beslut att upptaga frågan om samhällets hjälpåtgärder för arbetslösa till behandling hade kommittén följande sammansättning. Ordförande för kommittén var landshövding Bernh. Eriksson. Ledamöter av kommittén voro dåvarande byråchefen, numera generaldirektören E. Bexelius, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, lasarettssyssloman A. Hagård, generaldirektören K. J. Höjer, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, stadsfullmäktiges i Malmö ordförande, direktören E. Olsson, hemmansägaren, ledamoten av riksdagens andra kammare J. M. Skoglund, lantbrukaren, dåvarande ledamoten av riksdagens

8 andra kammare O. A. .Wallén, fattigvårdsdirektören i Stockholm O. R. .Wangson och redaktören A. E. I. Österström. I denna sammansättning ha följande ändringar skett. Sedan Österström avlidit den 16 december 1943, utsågs redaktören J. L. Hartmann den 14 juli 1944 att vara ledamot i österströms ställe. P å därom av Olsson gjord framställning entledigades denne den 16 februari 1946 från uppdraget att vara ledamot av kommittén. I dennes ställe tillkallades ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen P. Persson. Kommitténs beslut att till behandling upptaga frågan om samhällets hjälpåtgärder för arbetslösa föranledde denna att den 14 mars 1941 hos chefen för socialdepartementet anhålla om tillkallande av särskilda sakkunniga och av sekreterare. I anledning av denna framställning tillkallades den 18 mars 1941 följande personer att såsom sakkunniga biträda kommittén vid verkställande av den av kommittén beslutade utredningen rörande arbetslöshetsförsäkring och kontant understödsverksamhet för arbetslösa, nämligen byråchefen T. Jerneman, ordföranden i svenska beklädnadsarbetareförbundet I. Larsson, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören H. Sten, direktören i svenska arbetsgivareföreningen F. Söderbäck och advokaten A. Sölvén. Tillika tillkallades sekreteraren T. Hessler att såsom sekreterare biträda de sakkunniga. På därom gjord framställning entledigades Söderbäck den 7 april 1941 från sakkunniguppdraget. I Söderbäcks ställe utsågs direktören i svenska arbetsgivareföreningen E. Brodén. På av Sölvén gjord framställning entledigades denne den 1 december 1947 från uppdraget att såsom sakkunnig biträda kommittén. Sölvén efterträddes av ombudsmannen i svenska gjutareförbundet O. Berg, vilken den 12 februari 1948 tillkallades såsom sakkunnig. Som redan nämnts har arbetet med arbetslöshetsförsäkringen föranlett ett flertal utredningar. Dessa ha i regel utförts inom kommitténs kansli. Av de utförda utredningarna må följande nämnas. I samband med utförandet av beräkningar rörande kostnaderna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, visade sig behov föreligga att utreda vissa med den nuvarande arbetslöshetsstatistiken sammanhängande spörsmål. För att såsom sakkunnig biträda kommittén i detta arbete tillkallade departementschefen den 22 augusti 1941 numera länsarbetsdirektören Helge Peterson. En redogörelse för resultaten av denna utredning återfinnes i bilaga 3 till kommitténs betänkande. Likaledes i syfte att erhålla material till kalkylerna rörande kostnaderna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring utverkade kommittén den 17 oktober 1941 Kungl. Maj:ts bemyndigande att utföra en inkomststatistisk utredning. Samtidigt ställde Kungl. Maj:t ett belopp av 15 000 kronor till förfogande. Undersökningen, som utfördes åren 1941—1942, avsåg inkomstläget år 1937. Resultaten lades till grund för beräknandet av kostnaderna för en för-

9 säkring enligt kommitténs ursprungliga riktlinjer, vilka av anledningar, som terörts i det föregående, kommittén sedermera måst frångå. Resultaten av denna utredning ha numera blivit föråldrade. Anledning föreligger därför rike att framlägga dessa. I underdånig skrivelse den 14 mars 1942 hade svenska målareförbundet anhållit, att utredning måtte verkställas rörande åtgärder för åstadkommande av sådana ändrade villkor för erkända arbetslöshetskassor inom säsongfacken, att sådana kunde komma till stånd och i skälig utsträckning lämna understöd vid säsongarbetslöshet. Vidare hemställde svenska transportanbetareförbundet och transportarbetarnas erkända arbetslöshetskassa i underdånig skrivelse den 14 april 1942, att sådana ändringar måtte vidtagas i gällande författning för de erkända arbetslöshetskassorna, att även de vid hamn- och stuveriarbete anställda arbetarna erhölle möjlighet att vid iråkad arbetslöshet få hjälp från de erkända arbetslöshetskassorna, I frågan rörande de säsongarbetslösas rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen gjordes den 30 juni 1942 framställning från riksdagen, som anhöll, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande sociala hjälpåtgärder för de arbetslösa inom säsongyrkena. I anledning av de senast nämnda trenne framställningarna anbefallde Kungl. Maj:t den 6 november 1942 socialvårdskommittén att verkställa en förutsättningslös utredning rörande sociala hjälpåtgärder för de arbetslösa inom säsongyrkena samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning. För utförande av vissa erforderliga undersökningar ställde Kungl. Maj:t den 14 januari 1943 ett belopp av 5 000 kronor till kommitténs förfogande. I anledning av detta utredningsuppdrag har kommittén haft överläggningar med representanter främst för de fackliga organisationer, som representera ett mera betydande antal säsongarbetare. Vidare har den från följande fackliga organisationer inhämtat statistiskt material rörande karaktären av säsongarbetslösheten, nämligen bleck- och plåtslagareförbundet, byggnadsträarbetareförbundet, grov- och fabriksarbetareförbundet, murareförbundet, målareförbundet, sågverksindustriarbetareförbundet, transportarbetareiorbundet samt väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet. Beträffande säsongförhållandena i hamnarna har statistiskt material erhållits från södra Sveriges stuvareförbund och Norrlands stufvareförbund. Vidare ha representanter för kommittén besökt ett antal större hamnar i södra Sverige och hamnar i Norrland. Vid besöken i de först nämnda hamnarna representerades kommittén av de sakkunniga Brodén och Jerneman samt av kommitténs sekreterare Hessler. I dessa resor deltogo även representanter för södra Sveriges stuvareförbund och svenska transportarbetareförbundet. Resorna till de norrländska hamnarna företogos av sekreterare Hessler. I fråga om resultaten av de utförda utredningarna hänvisas till kapitel XIV, avd. c) och d) och till kapitel XV, avd. d), i förevarande betänkande. Kommitténs förslag till understöd åt säsongarbetslösa återfinnas beträffande

10 hamn- och stuveriarbetare i kapitel XV, avd. d) och beträffande övriga av undersökningen omfattade i kapitel XIV, avd. e) och i kapitel X X V I I I . Då frågan om hemarbetares samt skogs- och flottningsarbetares införande under arbetslöshetsförsäkringen visade sig föranleda särskilda problem, erhöll kommittén på därom gjord framställning medgivande, att representanter för kommittén finge företaga resor dels till Malung, Borås och någon ort i Borås' omgivning i och för studier av hemarbetarnas speciella förhållanden, dels ock till Gävle för överläggningar med representanter för skogs- och flottningsarbetareförbundet i samma angelägenhet. I nämnda resor och överläggningar deltogo från kommitténs sida ledamoten Hagård och sakkunnige Larsson samt sekreterare Hessler. Resultaten av kommitténs utredningar rörande hemarbetarnas ställning inom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring återgivas i kapitel IX. Inom kommittén har under åren 1944—1945 utarbetats en redogörelse för arbetslöshetsförsäkringen i vissa främmande länder. Arbetet härmed utfördes, under medverkan av d:r pol. O. Friedländer, av kommitténs sekreterare Hessler. Denna redogörelse grundades helt på under kriget tillgängligt material, vilket av naturliga skäl i många avseenden var ofullständigt. Enär kommittén icke ansett, att arbetet borde fördröjas av en komplettering och aktualisering av redogörelsen, har kommittén beslutat att icke framlägga denna. För kommitténs arbete hade det varit av betydelse att företaga studieresor till vissa främmande länder med obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De rådande krigsförhållandena lade emellertid hinder i vägen härför. Sedan kriget upphört och administreringen av socialförsäkringarna hunnit i någon mån återtaga fredsmässiga former, erhöll socialvårdskommittén den 1 mars 1946 medgivande av Kungl. Maj:t att låta representanter för kommittén besöka Storbritannien i och för studier av arbetslöshetsförsäkringen och den då föreslagna nyordningen av försäkringen. En redogörelse för erfarenheterna från kommitténs resa har ingivits till socialdepartementet den 11 september 1946. Vid denna resa företräddes kommittén av ledamoten Bexelius, sakkunnige Jerneman och kommitténs sekreterare Hessler. Kommittén har avgivit utlåtanden över de förslag till ändringar i lagstiftningen rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring, som framlagts sedan arbetet med den obligatoriska försäkringen påbörjades. Kommitténs förslag, att obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör införas i vårt land, är enhälligt. Till förslaget ansluta sig de sakkunniga Jerneman, Larsson och Sten. Av övriga sakkunniga vill Berg icke motsätta sig förslagets realiserande. Brodén anser sig icke kunna tillstyrka förslaget. Alternativ I förordas av ledamöterna Bexelius och Wangson. Ledamoten Hagård, som icke ansluter sig till något av de framlagda alternativen, har förklarat, att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i fråga om organisation m. m. bör bygga på de principer alternativ I företräder, men

11 att försäkringen i fråga om flera avgörande punkter bör erhålla en annan utformning än vad alternativ I erhållit. Huvudalternativet (alternativ II) förordas av kommitténs majoritet, som utgöres av kommitténs ordförande, Bernh. Eriksson, och ledamöterna Hartmann, Höjer, Nordgren, Persson och Wallén. Till denna ståndpunkt ansluta sig de sakkunniga Jerneman, Larsson och Sten. Sakkunnige Berg har förklarat, att därest obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skall införas, denna bör utformas i enlighet med huvudalternativets principer. I kommitténs arbete med detta betänkande ha med undantag av ledamoten Skoglund deltagit samtliga ledamöter och sakkunniga. Särskilda yttranden ha avgivits av undertecknade Bernh. Eriksson, kommitténs ordförande, Bexelius, Hagård, Höjer, Nordgren och Persson. Särskilda ytranden ha även avgivits av sakkunniga Berg, Brodén, Jerneman och Sten. Stockholm i september 1948. Underdånigst BERNH. ERIKSSON ERNST BEXELIUS

ALARIK HAGÅRD

LENNART HARTMANN

KARL J. HÖJER

OLIVIA NORDGREN

FRITZ PERSSON

OTTO WALLÉN

OTTO WANGSON / Tore

Hessler

13 ALTERNATIV

I.

Förslag till

Lag om allmän arbetslöshetsförsäkring. Inledande bestämmelser.

1§. Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan närmare angives, lämna understöd vid arbetslöshet med ett för dag beräknat belopp. 2§Försäkringen är obligatorisk och omfattar alla i Sverige bosatta svenska och utländska medborgare, vilka fyllt 16 men ej 67 år, ävensom å svenskt fartyg anställd svensk arbetstagare i samma ålder. Försäkringen omfattar dock icke den som uppbär folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag. Konungen äger från försäkringen undantaga utländsk medborgare, som i sitt hemland är försäkrad mot arbetslöshet jämväl under den tid han vistas i Sverige. 3§Avgifter till arbetslöshetsförsäkringen jämte annan socialförsäkring erläggas av de försäkrade i form av en allmän socialförsäkringsavgift. Härom är särskilt stadgat. Arbetsgivare, som mot avlöning använder annan person till arbete, är skyldig att erlägga avgift till försäkringen i den utsträckning och på det sätt därom är särskilt stadgat. De kostnader för understöd, som icke täckas genom avgifterna, bestridas av statsmedel. Om understödsrätt.

Understöd från försäkringen må endast utgå till den, som 1) är oförvållat arbetslös; 2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning; 3) sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen; 4) uppfyller det i 12 § omförmälda arbetsvillkoret; 5) genomgått den i 17 § omnämnda karenstiden; samt i övrigt uppfyller i denna lag omförmälda villkor.

5 §• Understöd må, utom i fall som omförmäles i 6 §, utgivas endas,st för dag, under vilken den försäkrade varit utan förvärvsarbete (arbetslös dag). Såsom arbetslös dag skall även anses dag, varunder försäkrad för amnans räkning utfört arbete under högst två timmar. Vid prövning av fråga om viss dag skall anses som arbetslös dag skall hänsyn icke tagas till sådana uppdrag av förtroendekaraktär, som äro avgsedda att utföras pä fritid och alltså ej lägga hinder i vägen för utförande aiv anvisat arbete. Har den försäkrade arbetat såsom självständig företagare å dag, variunder han sökt men ej kunnat erhålla arbete för annans räkning, må dagen llikväl betraktas som arbetslös, därest det utförda arbetet skulle ha kunnat uttföras samtidigt med heldagsarbete för annans räkning. Tid, varunder försäkrad bevistat kurs, må anses såsom arbetslös tidl allenast efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen beträffande varje3 särskild kurs. Dag, för vilken den försäkrade ägt uppbära moderskapspenning jäimlikt förordningen om moderskapsbidrag, må icke anses som arbetslös dag. 6§Har försäkrad på grund av driftinskränkning vid det företag, där htan är fortlöpande anställd, arbete ett mindre antal dagar i veckan än vied full drift är vanligt, må understöd utgå för de arbetslösa dagarna. Undorstöd må dock icke utgå, om arbetstiden uppgår till fem dagar i veckan. H a r under de senast förflutna fyra månaderna korttidsarbete varat i två månader, må länsarbetsnämnden föreskriva, att det antal dagar under varje vecka, för vilka den försäkrade eljest varit berättigad till understöd, skall minskas med en eller två. Har på grund av driftinskränkning den dagliga arbetstiden nedskiurits, må understöd likväl utgå, därest den sammanlagda arbetstiden vid det företag, där den försäkrade är fortlöpande anställd, ökad med arbetstidem för annan tillfällig anställning, uppgår till högst trettiotvå timmar för veickan. Den på sådant sätt fastställda sammanlagda arbetstiden för veckan skall .delas med åtta och avrundas till närmaste hela tal. Resultatet skall vid beräkning av understödsrätten enligt bestämmelserna i första och andra stycikena anses motsvara det antal dagar i veckan, under vilka arbete utförts. Arbetsmarknadsstyrelsen må, när med hänsyn till arbetslöshetens matur skäl därtill föreligga, förordna, att vad i tredje stycket stadgats skall gälla beträffande viss yrkesgrupp eller arbetsplats även om den dagliga arbetstiden icke nedskurits. ?§• Beträffande arbetstagare, som utföra arbetet i sitt hem, skall iakttsagas, att allenast en hemarbetande medlem av varje hushåll må uppbära umcerstöd, såvida icke länsarbetsnämnden efter verkställd utredning annorlunda medgiver.

15 Har länsarbetsnämnden medgivit, att flera i samma hushåll ingående hemarbetare må uppbära understöd, må ej någon av dessa hemarbetare anses som arbetslös, såframt ej alla samtidigt äro arbetslösa. 8§Försäkrad, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, avvisat erbjudet lämpligt arbete eller under åberopande av orsak, som icke skäligen kan godkännas, vägrat deltaga i kurs för fortsatt utbildning inom det egna yrket eller för omskolning till annat yrke, skall anses vara självförvållat arbetslös under en tid av fyra veckor från det sådant förhållande inträffat. 9§. Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning, a) att det motsvarar vederbörandes krafter och färdigheter, b) att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, c) att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt d) att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden eller arbetets natur. Har försäkrad erbjudits beredskapsarbete eller annat arbete, som av staten eller av kommun med statsbidrag anordnats till avhjälpande av arbetslöshet, må vid prövning av fråga om det erbjudna arbetets lämplighet hänsyn endast tagas till vad i första stycket stadgas under a) och d). Erbjudet arbete, som är av tillfällig art, skall icke anses lämpligt för försäkrad, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är fortlöpande anställd, har arbete ett mindre antal timmar per dag än vid full drift är vanligt, såframt icke det erbjudna arbetet kan utföras under den del av dagen, då den försäkrade ändock är ledig. Vad i första stycket stadgas angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal eller av arbetsmarknadsstyrelsen förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat, dock att inom område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten. 10 §. Efter arbetslöshetens inträdande må för erhållande av understödsrätt försäkrad icke tillgodoräknas någon dag, innan han hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete. Sådan ansökan skall göras personligen, dock att länsarbetsnämnden må, då större arbetslöshet förekommer inom orten eller då naturhinder eller annat hinder av motsvarande art före-

16 ligger, medgiva, att ansökan får göras skriftligen. Länsarbetsnämnden äger lämna närmare föreskrifter härom. Efter det den första ansökningen om arbete gjorts hos arbetsförmedlingen, skall den försäkrade, för erhållande av understödsrätt, under två av förmedlingsorganet bestämda dagar varje vecka personligen söka arbete hos förmedlingen. Han skall därvid uppgiva, huruvida han utfört arbete under någon av de dagar, som han önskar tillgodoräkna sig för understöd, eller huruvida han å sådan dag varit förhindrad taga arbete. Länsarbetsnämnden äger, när skäl därtill äro, föreskriva tätare besök hos förmedlingen än nu sagts eller nedsätta antalet besök till ett för varje vecka. Är den försäkrade avlägset boende eller förekommer större arbetslöshet eller föreligger naturhinder eller kan så eljest av särskilt skäl anses påkallat, må länsarbetsnämnden medgiva befrielse från inställelse hos förmedlingen för längre tid än en vecka. I dylikt fall må nämnden, på sätt i första stycket stadgas, föreskriva, att skriftlig ansökan om arbete skall göras. Försäkrad, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är fortlöpande anställd, har arbete ett mindre antal timmar per dag än vid full drift är vanligt, skall anses uppfylla villkoret att hava sökt arbete hos arbetsförmedlingen, därest han personligen eller, om detta på grund av avståndet till arbetsförmedlingsorganet eller annat hinder icke låter sig göra, skriftligen sökt arbete hos arbetsförmedlingen samt därefter på tider och sätt, som bestämmas av förmedlingsorganet, fortlöpande anmäler sig hos arbetsförmedlingen. Över fullgjord arbetsansökan utfärdar förmedlingsorganet bevis i form av stämpel å karens- eller kvittokort. 11 §• Självständig företagare må icke uppbära understöd enligt denna lag med mindre han styrker, att rörelsen helt nedlagts eller att hans befattning med rörelsen helt upphört. Den som äger eller driver jordbruk eller eljest driver verksamhet, vilken regelbundet är nedlagd viss del av året, må dock vid arbetslöshet uppbära understöd, därest han kan styrka, att han tidigare plägat utföra lönarbete under motsvarande del av året. Vad sålunda stadgas om självständig företagare skall jämväl gälla den, som är anställd hos make, föräldrar eller adoptivföräldrar, barn eller adoptivbarn, såframt icke länsarbetsnämnden finner arbetsvillkoren motsvara de inom yrket sedvanliga. 12 §. Understöd må utgivas till försäkrad endast därest han under de närmast före arbetslöshetens inträdande senast förflutna tolv m a n i e r n a i Sverige utfört förvärvsarbete såsom avlönad arbetstagare eller självständig företagare under minst tjugu veckor. Efter arbetsmarknadsstyrelsens beprövande och på de villkor styrelsen föreskriver må i utlandet utfört arbete såsom avlönad arbetstagare jämväl kvalificera till understöd. Vid prövningen av arbetsvillkoret må för den, som utfört förvärvsarbete

17 såsom arbetstagare, icke medräknas annan vecka än den, varunder han för annans räkning utfört lönarbete under sammanlagt minst fjorton timmar eller med minst halv avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, militärtjänstgöring eller barnsbörd. Beträffande försäkrad, som äger eller driver jordbruk eller eljest driver verksamhet, vilken regelbundet är nedlagd viss del av året, skall vid prövningen av arbetsvillkoret särskilt tillses, att han utfört avlönat arbete såsom arbetstagare under minst tio veckor av de närmast före arbetslöshetens inträdande senast förflutna tolv månaderna. Om den försäkrade utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, eller om av annan orsak uppgift ej kan erhållas om den tid, under vilken arbete utförts, skall denna tid bestämmas genom att arbetsförtjänsten delas med den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar. 13 §. Med vecka varunder förvärvsarbete utförts skall vid tillämpningen av 12 § jämställas vecka, varunder försäkrad a) uppburit antingen sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller sjukpenning enligt lagen om obligatorisk olycksfallsförsäkring eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, dock att därvid två sjukveckor skola jämställas med en vecka, varunder förvärvsarbete utförts; b) uppburit moderskapspenning jämlikt förordningen om moderskapsbidrag; c) fullgjort militärtjänstgöring; eller d) bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten eller landsting, eller kurs, vilken arbetsmarknadsstyrelsen förklarat skola jämställas med kurs som nu nämnts, dock att vad sålunda stadgats ej skall gälla, om kurstiden jämlikt medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen må anses som arbetslös tid. Vid tillämpning av de i första stycket givna bestämmelserna skall särskilt iakttagas dels att endast sådan vecka må tillgodoräknas, som infaller efter det den försäkrade första gången utförde förvärvsarbete och som därjämte infaller under tid av året, då han eljest brukat utföra sådant arbete; dels att högst femton arbetsveckor må tillgodoräknas med stöd av föreskrifterna under a) och d), dock att i fall som avses i 12 § tredje stycket ej mer än högst fem arbetsveckor må tillgodoräknas; dels och att den under c) stadgade förmånen endast må tillgodokomma försäkrad, som under cle närmast före militärtjänstgöringens början förflutna tolv månaderna utfört förvärvsarbete under minst åtta veckor. 14 §. Arbetsvillkoret skall ej omprövas efter det en eljest understödsberättigad försäkrad a) erhållit arbete för högst fyra veckor eller ock av annan orsak än nedan 2 — 2 3 3 45

18 under b)—d) sägs varit förhindrad att under högst samma tid söka arbete; dock att arbetsvillkoret skall omprövas även i de nu avsedda fallen, därest den försäkrade under loppet av fem på varandra följande kalenderveckor ej haft understöd minst två dagar; b) varit sjuk, såvida han under sjukdomen uppburit sjukpenning eller hempenning; c) genomgått barnsbörd; d) fullgjort militärtjänstgöring; eller e) bevistat kurs, varom i 13 § d) sägs; allt såframt den försäkrade omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo söker arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Med avseende å arbetsvillkoret skall vidare iakttagas, att arbetslösheten, då försäkrad frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet och till följd härav på grund av bestämmelserna i 8 § skall betraktas som självförvållat arbetslös under en tid av fyra veckor, anses hava inträtt först vid utgången av denna tid. 15 §. Under tiden för arbetskonflikt må understöd icke utgivas: 1) till den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i eller är föremål för strejk eller lockout); 2) till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas i förekommande fall av arbetsmarknadsstyrelsen. 16 §. Gift kvinna, som blir arbetslös innan hon efter äktenskapets ingående utfört förvärvsarbete under femton veckor, må uppbära understöd endast därest hon skriftligen på heder och samvete försäkrat, att hon fortfarande är oförhindrad och beredd att utföra förvärvsarbete. I denna försäkran skall arten av arbetet angivas. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande arbetstagare, som pensionerats och i pension från sin arbetsgivare eller från pensionsanstalt uppbär mer än 400 kronor om året, ävensom beträffande försäkrad, som efter barnsbörd söker understöd från denna försäkring, innan hon utfört förvärvsarbete under minst fem veckor. 17 §. Understöd må icke utgå till försäkrad, förrän han under de senast förflutna tre veckorna varit arbetslös under sex dagar (karensdagar) och för dessa dagar uppfyllt villkoret att hava sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl beträffande varje efterföljande understödsdag, dock ej i de fall då arbetsvillkoret jämlikt bestämmelserna i 14 § ej skall omprövas.

Ii) Där försäkrad, som är berättigad till understöd, av annan anledning än i 13 § sägs icke för någon av sju på varandra följande dagar, söndagar oräknade, uppfyller villkoret att hava sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen, skall ny karenstid börja löpa. Försäkrad, som under flera än fyra på varandra följande kalenderveckor har arbete under minst fem dagar per vecka, skall vara skyldig genomgå ny karenstid. Har den försäkrade på grund av driftinskränkning arbete ett mindre antal timmar per dag än vid full drift är vanligt, skall han anses uppfylla karensvillkoret, därest han under de nästföregående tre veckorna på grund av driftinskränkningen haft arbete högst nittiosex timmar och fullgjort vad som stadgas i 10 § fjärde stycket. Vid tillämpning av karensvillkoret må hänsyn ej tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak än i denna paragraf sägs understöd ej kunnat utgå. Har försäkrad på grund av sjukdom varit arbetsoförmögen, skall med en karensdag jämställas en karensdag inom sjukförsäkringen eller en dag, för vilken han uppburit sjukpenning eller hempenning. Likaledes skall med en karensdag jämställas varje dag, för vilken den försäkrade uppburit moderskapspenning jämlikt förordningen om moderskapsbidrag. 18 §. Understöd må icke utgivas till försäkrad för söndag. Ej heller må understöd utgivas för annan helgdag, med mindre den försäkrade var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag, eller för dag, då han åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning, och därunder uppbär minst halv lön. 19 §. Understöd må icke utgå till försäkrad för mer än sammanlagt etthundrafemtiosex dagar under loppet av tolv på varandra följande månader eller under ett och samma arbetslöshetsfall. Har försäkrad under tolv på varandra följande månader åtnjutit understöd under sammanlagt etthundrafemtiosex dagar, skall ytterligare gälla, att understöd icke ånyo må utgivas till honom, förrän han utfört förvärvsarbete under minst två veckor. Vad sålunda stadgats skall tillämpas jämväl för det fall, då försäkrad genom att vidtaga eller underlåta att vidtaga viss åtgärd avstått från att uttaga understöd för dag, för vilken han eljest skulle hava varit berättigad att uppbära understöd, och därigenom orsakat, att understödstiden förlängts med flera dagar än dem, för vilka han underlåtit att uttaga understöd. 20 §. Har arbetsmarknadsstyrelsen jämlikt 12 § medgivit, att försäkrad må tillgodoräknas tid, varunder han i utlandet utfört förvärvsarbete såsom avlönad arbetstagare, skall understöd, som i vederbörande land uppburits från statserkänd arbetslöshetskassa eller obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, likställas med understöd enligt denna lag.

20 21 §. Understöd enligt denna lag utgår i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, ett för make utgående tillägg till daghjälp, benämnt maketillägg, ett för husföreståndarinna utgående tillägg till daghjälp, benämnt husföreståndarinnetillägg, samt ett för barn utgående tillägg till daghjälp, benämnt barntillägg. Maketillägg, husföreståndarinnetillägg och barntillägg benämnas gemensamt familjetillägg. Understöd må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas i naturaförmåuer. 22 §. Allt efter storleken av den försäkrades årliga inkomst av förvärvsarbete utgår understöd enligt olika daghjälpsklasser, på sätt framgår av efterföljande tabell. Den försäkrades ärliga inkomst av förvärvsarbete uppgår

ej till 2 400 kronor till 2 400 kronor m e n ej till 3 200 kronor . . .

Daghjälpsklnss

Daghjälp kronor

1 2

4: — 5: —

» 3 200

»

»

<

•

4 000

6: —

» 4 000

»

»

»

•

5 000

7:50

»

»

•

6 200

9: —

eller högre belopp

11: —

» 5 000

»

» 6 200

»

Har försäkrad, som äger rätt att uppbära understöd enligt daghjälpsklass 1, före arbetslöshetens inträdande regelmässigt ställt sin arbetskraft till förfogande under kortare tid än sex timmar per dag, skall daghjälpen reduceras i samma proportion som antalet arbetstimmar per dag förhåller sig till sex. 23 §. Maketillägg utgår med två kronor om dagen till försäkrad för make eller den, med vilken den försäkrade varit gift och beträffande vilken på av arbetsmarknadsstyrelsen föreskrivet sätt styrkes, att han fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Maketillägg skall dock icke utgå för make, som har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller fullgör militärtjänstgöring eller själv uppbär daghjälp från denna försäkring eller såsom självständigt sjukförsäkrad uppbär sjukpenning eller hempenning från allmänna sjukförsäkringen eller moderskapspenning jämlikt förordningen om moderskapsbidrag eller ock uppbär folkpension. 24 §. Husföreståndarinnetillägg utgår med två kronor om dagen till försäkrad, vilken icke är gift och ej heller uppbär maketillägg, för

21 a) den försäkrades moder, därest hon sammanbor med den försäkrade och hon ej uppbär folkpension; eller b) annan husföreståndarinna, som sammanbor med den försäkrade och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå hans hushåll, såframt den försäkrade har barn eller adoptivbarn under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos den försäkrade. Husföreståndarinnetillägg skall dock icke utgå där den, för vilken sådant tillägg eljest skolat utgå, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från denna försäkring eller sjukpenning eller hempenning från allmänna sjukförsäkringen. Hushållsarbete i den försäkrades hem skall därvid icke räknas som förvärvsarbete. 25 §. Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest på av arbetsmarknadsstyrelsen föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barntillägg utgivas till gift försäkrad, för andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn. I intet fall må dock barntillägg för ett och samma barn utgå till mera än en person. Äro flera personer enligt vad ovan stadgats berättigade till barntillägg för samma barn, skall tilllägget utgå till den, som huvudsakligen försörjer barnet. Barntillägget utgör 60 öre om dagen för varje barn, för vilket sådant tillägg skall utgå. 26 §. Sammanlagda beloppet av daghjälp och familjetillägg må i daghjälpsklasserna 2—6 icke överstiga 90 procent av en trehundradel av den för den försäkrade fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete; dock att den försäkrade utan hinder härav äger uppbära vad som skulle hava tillkommit honom om han tillhört daghjälpsklass 1. Vid bedömandet av understödets storlek skall hänsyn jämväl tagas till lön, som försäkrad uppburit under ledighet från arbete för annans räkning eller för arbete å dag, för vilken han är understödsberättigad. På enahanda sätt skall för försäkrad, som i anledning av arbetslöshet är berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än socialhjälp, medräknas sådant understöd. Om försäkringens organisation. 27 §. Arbetsmarknadsstyrelsen är chefsmyndighet för försäkringen samt har att utöva tillsyn över tillämpningen av denna lag och i övrigt för försäkringen givna föreskrifter. Styrelsen äger att i sådant avseende meddela nödiga råd och anvisningar.

•22 28 §. Länsarbetsnämnden skall i varje län handlägga ärenden enligt denna lag på sätt nedan närmare stadgas. 29 §. I varje kommun handläggas ärenden enligt denna lag av den i lagen om socialförsäkringsnämnd omförmälda socialförsäkringsnämnden. 30 §. Socialförsäkringsnämnden skall handlägga löpande ärenden rörande försäkringen och sålunda bland annat a) med undantag för det fall, som omnämnes i 31 §, pröva gjorda ansökningar om understöd; b) fastställa årsinkomsten av förvärvsarbete för den understödssökande; c) utbetala beviljat understöd; samt d) enligt av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär föra ett register över de understödssökande och däri göra anteckning om uppburet understöd. Nämnden skall till länsarbetsnämnden anmäla varje fall, dä under de senast förflutna fyra månaderna korttidsarbete varat längre tid än två månader. 31 §. Uppkommer fråga om försäkrad med hänsyn till bestämmelserna i 8 § kan anses vara oförvållat arbetslös, skall socialförsäkringsnämnden skyndsamt verkställa utredning angående de omständigheter, som kunna vara avbetydelse för bedömande av understödsrätten. Nämnden skall därefter med eget yttrande överlämna ärendet till länsarbetsnämnden i länet. Avser frågan understödsrätt till försäkrad, som frivilligt lämnat sitt arbete eller som av arbetsgivaren under påstående av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller som avvisat erbjudet arbete, skall länsarbetsnämnden med eget yttrande överlämna ärendet för avgörande till länsarbetsnämnden i det län, där arbetsplatsen är belägen. Före ärendets avgörande bör, då så finnes lämpligt, yttrande inhämtas från vederbörande arbetsgivare ävensom från den fackliga organisation, som den försäkrade tillhör. Sedan fråga om tillämpning av bestämmelserna i 8 § uppkommit, må understöd icke utbetalas till den försäkrade, förrän länsarbetsnämnden slutligt avgjort ärendet; dock att länsarbetsnämnden, då omständigheterna därtill föranleda, må medgiva, att understöd provisoriskt skall utgå i avbidan på slutligt beslut i ärendet. 32 §. Besvär över socialförsäkringsnämnds beslut må av försäkrad eller den beslutet eljest angår inom tjugu dagar från delfåendet anföras hos länsarbetsnämnden. 33 §. Länsarbetsnämnden skall handleda socialförsäkringsnämnderna och övervaka deras verksamhet i vad densamma berör frågor enligt denna lag. Läns-

arbetsnämnden skall på tider, som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer samt eljest då anledning därtill föreligger, till styrelsen rapportera gjorda iakttagelser angående försäkringens handhavande. Särskilt åligger det länsarbetsnämnden att a) pröva och avgöra besvär över beslut, som enligt denna lag meddelats av socialförsäkringsnämnd i länet; b) på sätt i 31 § stadgas pröva ärenden om försäkrad med hänsyn till bestämmelserna i 8 § kan anses vara oförvållat arbetslös; c) meddela föreskrift jämlikt bestämmelserna i 6 § andra stycket om inskränkning i understödsrätten vid längre tids korttidsarbete; samt d) på sätt i 7 § sägs pröva fråga om understödsrätt för flera hemarbetande medlemmar av ett hushåll ävensom att vid tillämpningen av 12 § sista stycket fastställa den normala dagsinkomsten på orten för den försäkrades yrke. Om skäl därtill föranleda, må länsarbetsnämnden till omprövning upptaga av socialförsäkringsnämnd avgjort ärende utan att besvär anförts över beslutet. Länsarbetsnämnden må till arbetsmarknadsstyrelsen för avgörande hanskjuta ärende av principiell innebörd. 34 §. Besvär över länsarbetsnämndens beslut må av försäkrad eller den beslutet eljest angår inom tjugu dagar från delfåendet anföras hos arbetsmarknadsstyrelsen. Om skäl därtill föranleda, må arbetsmarknadsstyrelsen till omprövning upptaga av länsarbetsnämnd avgjort ärende utan att besvär anförts över beslutet. Över arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende, som rör enskild part, må talan fullföljas allenast såframt styrelsen lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas, där någon av dem, som inom styrelsen deltagit i behandlingen av ärendet, uttalat avvikande mening, så ock där styrelsen finner utgången av ärendet vara av synnerlig betydelse för part. Klagan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola inlämnas eller insändas med posten till socialdepartementet. Besvären skola hava inkommit till departementet senast inom en månad efter det klaganden erhållit del av styrelsens beslut. Klagan må icke föras över beslut, som av styrelsen meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller. Utan hinder av anförda besvär skall arbetsmarknadsstyrelsens beslut gå i verkställighet, där ej styrelsen annorlunda förordnar. Om sökande av understöd och beslut därom m. m. 35 §. Ansökan om understöd göres skriftligen å av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär hos socialförsäkringsnämnden i den ort, där den försäk-

24 rade vistas. Därvid skall den försäkrade legitimera sig genom uppvisande av medborgarkort eller, om hinder härför möter, på annat av nämnden föreskrivet sätt. Den försäkrade skall vidare till nämnden ingiva &) av organ för den offentliga arbetsförmedlingen erhållet karens- och kvittokort; b) av arbetsgivare jämlikt 42 § utfärdade intyg; c) den senast för honom utfärdade debetsedeln, såframt icke nämnden redan tagit del av densamma; samt d) därest han önskar erhålla familjetillägg, skriftlig försäkran å av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär angående de omständigheter, som äro av betydelse för bedömande av rätten till sådant understöd. I ansökningen skall bland annat uppgivas den kommun, i vilken den försäkrade är kyrkoskriven, samt huruvida han tidigare uppburit understöd från denna försäkring eller från den allmänna sjukförsäkringen. Vidare skall i ansökningen erforderliga uppgifter lämnas till ledning för fastställande jämlikt bestämmelserna i 38 § av den försäkrades årsinkomst eller för bedömande av frågan om ändring bör ske i tidigare fastställd årsinkomst. Sökes understöd av den, som tidigare varit eller fortfarande är självständig företagare, skall i ansökningen uppgift lämnas om verksamhetens art och huruvida den är helt nedlagd eller ej samt huruvida sökandens befattning med rörelsen helt upphört. Socialförsäkringsnämnden äger lämna föreskrift om det sätt, på vilket den försäkrade skall styrka olika på understödsrätten inverkande omständigheter. Nämnden äger, då så finnes påkallat, meddela befrielse från skyldigheten att göra skriftlig ansökan om understöd. 36 §. Beslut i fråga om understöd fattas av socialförsäkringsnämnden i den försäkrades kyrkobokföringskommun, såvida icke bestämmelserna i 31 § till annat föranleda. Göres ansökan om understöd hos annan .socialförsäkringsnämnd än i kyrkobokföringskommun en, skall nämnden efter verkställd utredning med eget yttrande översända ansöluing-slläildlmgarna till Söcialförsäkringsnämnden i sagda kommun. 37 §. Om rätt att söka och uppbära understöd i utlandet gäller vad arbetsmarknadsstyrelsen därom särskilt föreskriver. 38 §. Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tillsvidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet, räknas ej såsom förvärvsarbete. Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa upp-

25 skattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest äro kända för socialförsäkringsnämnden, grundas på de upplysningar som nämnden kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna framgå av den uppskattning, som vid senaste taxering gjordes av den försäkrades inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. 39 §. Sedan socialförsäkringsnämnd fastställt den årliga inkomsten av förvärvsarbete för försäkrad, gäller detta beslut intill dess arbetsvillkoret, efter det ny taxering ägt rum, första gången skall omprövas för den försäkrade. Har till socialförsäkringsnämndens kännedom kommit, att sådan ändring inträtt i fråga om försäkrads inkomstförhållanden, som kan antagas vara av betydelse för bestämmande av den daghjälpsklass enligt vilken han må uppbära understöd, skall nämnden, då den försäkrade gör ansökan om understöd, besluta angående den ändring med avseende å årsinkomsten av förvärvsarbete, som finnes påkallad. Under tid, för vilken den försäkrade löpande uppbär understöd, må ändring icke ske i fråga om hans tillhörighet till daghjälpsklass. 40 §. Sedan socialförsäkringsnämnd erhållit meddelande om att en hos nämnden registrerad försäkrad kyrkoskrivits i annan kommun, skall nämnden skyndsamt till socialförsäkringsnämnden i sagda kommun översända det för den försäkrade upprättade registerkortet ävensom inneliggande handlingar rörande honom. 41 §. Understödet utbetalas i regel veckovis. Socialförsäkringsnämnd må, där skäl därtill äro, utbetala viss del av understödet till sådan underhållsberättigad anhörig, för vilken familjetillägg enligt denna lag utgår. Försäkrad, som icke före utgången av åttonde veckan efter den tid, då understöd förfallit till betalning, utkvitterat understödet, vare sin rätt förlustig, såvida icke socialförsäkringsnämnden på grund av särskilda skäl medgiver, att utbetalning må ske. 42 §. Arbetsgivare vare skyldig att på framställning av försäkrad eller socialförsäkringsnämnd till den försäkrade eller nämnden överlämna intyg, utvisande den tid under de senast förflutna tolv månaderna, som den försäkrade utfört arbete åt honom, och orsaken till anställningens eller arbetets

26 upphörande. Har arbetet utförts i den försäkrades hem, skall detta särskilt angivas. H a r arbetsgivare på grund av driftinskränkning nedsatt antalet arbetsdagar per vecka eller den dagliga arbetstiden, skall intyget utvisa antalet arbetsdagar per vecka respektive antalet arbetstimmar per dag. 43 §. Det åligger arbetsgivare att på begäran låta tjänsteman hos arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnd eller socialförsäkringsnämnd taga del av avlöningslistor och andra förteckningar över arbetstagare ävensom att lämna myndighet eller tjänsteman, som nu sagts, sådana uppgifter angående arbetstagares anställnings- och arbetstid samt arbetsförtjänst, som kunna erfordras med hänsyn till bestämmelserna i denna lag. 44 §. Fordran å understöd, som innestår hos försäkringsorgan, må ej för gäld tagas i mät. Rätt till ej förfallet understöd må ej överlåtas. Särskilda bestämmelser. 45 §. Har försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna uppgift om ändring av familjens sammansättning eller av sin arbetsinkomst eller annorledes förorsakat, att daghjälp eller familjetillägg till honom obehörigen utgått eller utgått med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit understöd enligt denna lag och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning är att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet. I fall, som i denna paragraf avses, må i avräkning å vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp av försäkrad tillkommande understöd, som därefter förfaller. 46 §. Den som på grund av tjänsteåligganden tager befattning med handling eller uppgift, som i 43 § sägs, må ej röja, vad han erfarit rörande driftanordning eller affärsförhållanden. Ej heller må någon yppa, vad han sålunda eller eljest erfarit angående försäkrads arbetsförhållanden och avlöningsförmåner. 47 §. Beslut av myndighet enligt denna lag meddelas kostnadsfritt. 48 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av arbetsmarknadsstyrelsen.

27 Straffbestämmelser. 49 §. Underlåter arbetsgivare att utställa intyg, som omförmäles i 42 §, och efterkommer han icke inom viss förelagd tid av socialförsäkringsnämnden given anmaning att utställa dylikt intyg eller vägrar han att jämlikt 43 § låta tjänsteman hos arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnd eller socialförsäkringsnämnd taga del av handling som i sistnämnda paragraf sägs eller att lämna uppgift som där avses, straffes med dagsböter. 50 §. Lämnar försäkrad eller arbetsgivare medvetet falska uppgifter enligt denna lag till organ för försäkringen eller den offentliga arbetsförmedlingen, straffes med dagsböter, ej under tio, där ej handlingen är i annan lag med strängare straff belagd. 51 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 19..., då förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor, förordningen samma dag om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen den 23 november 1934 angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor och kungörelsen den 20 februari 1948 angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor upphöra att gälla. Vad nu sagts skall dock icke utgöra hinder för att efter nämnda författningars upphörande till de erkända arbetslöshetskassorna utbetalas statsbidrag efter förut gällande grunder, belöpande å tiden före den 1 juli 19 . I avseende å lagens ikraftträdande skall vidare gälla: 1. Vid bedömande av fråga om rätt till understöd må hänsyn jämväl tagas till arbete, som utförts före lagens ikraftträdande. Söker försäkrad, som är arbetslös vid lagens ikraftträdande, understöd, innan han efter sagda dag utfört förvärvsarbete, skall vid prövning av arbetsvillkoret hänsyn tagas endast till arbete, som utförts under de före ansökningens ingivande senast förflutna tolv månaderna. 2. Hänsyn skall vid prövning av understödsrätt tagas till understöd, som före lagens ikraftträdande uppburits från erkänd arbetslöshetskassa eller annan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp. 3. I fråga om understödets storlek skall beträffande försäkrad, som vid lagens ikraftträdande var medlem av erkänd arbetslöshetskassa, gälla, att försäkrad, som efter nämnda dag utfört förvärvsarbete under minst en vecka, äger uppbära understöd enligt bestämmelserna i denna lag.

28 Försäkrad, som efter lagens ikraftträdande icke utfört förvärvsarbete av sålunda angiven längd, må uppbära understöd med samma belopp, vartill han varit berättigad enligt stadgarna för den erkända arbetslöshetskassa eller den sammanslutning för beredande av arbetslöshetshjälp, som han tidigare tillhört, dock att han äger uppbära daghjälp med lägst fyra kronor samt familjetillägg i enlighet med vad därom i denna lag stadgas. Vad i 22 och 26 §§ stadgas skall därvid tillämpas.

29 ALTERIS ATIV II. HUV UDAL TERN ATI V. Förslag till

Lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Inledande bestämmelser. 1§Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan närmare angives, lämna understöd vid arbetslöshet med ett för dag beräknat belopp.

2§Försäkringen är obligatorisk och omfattar alla i Sverige bosatta svenska och utländska medborgare, vilka fyllt 16 men ej 67 år, ävensom å svenskt fartyg anställd svensk arbetstagare i samma ålder. Försäkringen omfattar dock icke den som uppbär folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag. Konungen äger från försäkringen undantaga utländsk medborgare, som i sitt hemland är försäkrad mot arbetslöshet jämväl under den tid han vistas i Sverige. 3§Försäkring enligt lagen må äga rum i arbetslöshetskassa, som av arbetsmarknadsstyrelsen registrerats enligt vad nedan sägs och antagits till erkänd arbetslöshetskassa. Försäkring i arbetslöshetskassa kallas i denna lag kasseförsäkring. Beträffande de försäkrade, som icke äro medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa, handläggas ärenden enligt denna lag av den i lagen om socialförsäkringsnämnd omförmälda socialförsäkringsnämnden. Sådan försäkring kallas i lagen den allmänna försäkringen. 4§- . Arbetsmarknadsstyrelsen är chefsmyndighet för försäkringen samt har att utöva tillsyn över tillämpningen av denna lag och i övrigt för försäkringen givna föreskrifter. Styrelsen äger att i sådant avseende meddela nödiga råd och anvisningar. Om medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa.

5§. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem skall uteslutas 1) den som icke omfattas av denna lag; 2) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa.

6§Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem må utöver de i 5 § avsedda personer allenast kunna uteslutas 1) den som ej uppfyller och ej heller under minst sex av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt vad i kassans stadgar må vara föreskrivet om ställning som löntagare eller självständig företagare eller om arbete inom visst yrke eller viss verksamhetsgren; 2) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet är för handen; 3) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd; 4) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter. Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem förvägras någon av anledning, som under 2) omförmäles, skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för arbetsmarknadsstyrelsen. Beträffande rätten för utländsk medborgare att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa äger arbetsmarknadsstyrelsen, där så befinnes påkallat, föreskriva särskilda begränsningar utöver dem, varom eljest stadgas i denna lag. 8§. Finnes beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet hava inträffat, som kan föranleda hans uteslutande, skall det åligga kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens senast kända adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid skall föreskrivas för avgivande av förklaring. 9

§-

Är medlem, som uteslutes ur kassan av annan orsak än i 6 § 3) omförmäles, på grund av redan inträffad arbetslöshet då berättigad till understöd, skall uteslutningen anses hava skett först då löpande understödstid gått till ända. 10 §. Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som icke senast vid utgången av tionde veckan eller, för kassa med månadsavgifter, andra månaden efter den tid, å vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgift eller belopp som nu sagts eller anmält förhållande, vara befrielse från betalningsskyldigheten kan grundas, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt; dock att kassans styrelse äger med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet pröva, huruvida den, som underlåtit att inom angiven tid anmäla omständighet, vara avgiftsbefrielse kan grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap.

31 Arbetsmarknadsstyrelsen äger, därest särskilda omständigheter därtill föranleda, beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva, att den tidpunkt, då sådan påföljd som i första stycket sägs skall inträda, bestämmes senast till utgången av tjugosjätte veckan eller, för kassa med månadsavgifter, sjätte månaden. Arbetsmarknadsstyrelsen må ock medgiva, att i stadgarna för viss kassa bestämmelse intages, att kassans styrelse beträffande medlem, vilken på grund av förhinder icke erlagt avgift före den i stadgarna eljest angivna senaste tidpunkten, må besluta, att han likväl icke skall anses hava utträtt ur kassan. Sådant beslut skall för att bliva gällande hava godkänts av arbetsmarknadsstyrelsen. 11 §• I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej vara föreskriven i kassans stadgar. 12 §. Erkänd arbetslöshetskassa skall på begäran skyndsamt till den, som utträtt ur kassan, under hans senast kända adress översända bevis om utträdet. 13 §. Erkänd arbetslöshetskassa skall till varje medlem överlämna medlemsbok eller medlemsbevis. 14 §. Då medlem avgått ur erkänd arbetslöshetskassa, äge han eller hans rättsinnehavare icke rätt att utfå någon del av kassans tillgångar. Om understödsrätt. Gemensamma bestämmelser. 15 §. Understöd från försäkringen må endast utgå till den, som 1) är oförvållat arbetslös; 2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning; 3) sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen; 4) uppfyller det i 23 § omförmälda arbetsvillkoret; 5) genomgått den i 28 § omnämnda karenstiden; samt i övrigt uppfyller i denna lag omförmälda villkor. 16 §. Understöd må, utom i fall som omförmäles i 17 §, utgivas endast för dag, under vilken den försäkrade varit utan förvärvsarbete (arbetslös dag). Såsom arbetslös dag skall även anses dag, varunder försäkrad för annans räkning utfört arbete under högst två timmar. Vid prövning av fråga om viss dag skall anses som arbetslös dag skall hänsyn icke tagas till sådana uppdrag av förtroendekaraktär, som äro av-

32 sedda att utföras på fritid och alltså ej lägga hinder i vägen för utförande av anvisat arbete. Har den försäkrade arbetat såsom självständig företagare å dag, varunder han sökt men ej kunnat erhålla arbete för annans räkning, må dagen likväl betraktas som arbetslös, därest det utförda arbetet skulle ha kunnat utföras samtidigt med heldagsarbete för annans räkning. Tid, varunder försäkrad bevistat kurs, må anses såsom arbetslös tid allenast efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen beträffande varje särskild kurs. Dag, för vilken den försäkrade ägt uppbära moderskapspenning jämlikt förordningen om moderskapsbidrag, må icke anses som arbetslös dag. 17 §. Har försäkrad på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är fortlöpande anställd, arbete ett mindre antal dagar i veckan än vid full drift är vanligt, må understöd utgå för de arbetslösa dagarna. Understöd må dock icke utgå, om arbetstiden uppgår till fem dagar i veckan. Har under de senast förflutna fyra månaderna korttidsarbete varat i två månader, må beträffande kasseförsäkringen kassans styrelse och beträffande den allmänna försäkringen länsarbetsnämnden föreskriva, att det antal dagar under varje vecka, för vilka den försäkrade eljest varit berättigad till understöd, skall minskas med en eller två. Har på grund av driftinskränkning den dagliga arbetstiden nedskurits, må understöd likväl utgå, därest den sammanlagda arbetstiden vid det företag, där den försäkrade är fortlöpande anställd, ökad med arbetstiden för annan tillfällig anställning uppgår till högst trettiotvå timmar för veckan.Den på sådant sätt fastställda sammanlagda arbetstiden för veckan skall delas med åtta och avrundas till närmaste hela tal. Resultatet skall vid beräkning av understödsrätten enligt bestämmelserna i första och andra styckena anses motsvara det antal dagar i veckan, under vilka arbete utförts. Arbetsmarknadsstyrelsen må, när med hänsyn till arbetslöshetens natur skäl därtill föreligga, förordna, att vad i tredje stycket stadgats skall gälla beträffande viss yrkesgrupp eller arbetsplats även om den dagliga arbetstiden icke nedskurits. 18 §. Beträffande arbetstagare, som utföra arbetet i sitt hem, skall iakttagas, att allenast en hemarbetande medlem av varje hushåll må uppbära understöd, såvida icke beträffande kasseförsäkringen kassans styrelse och beträf fande den allmänna försäkringen länsarbetsnämnden efter verkställd utredning annorlunda medgiver. Har medgivande jämlikt första stycket lämnats, att flera i samma hushåll ingående hemarbetare må uppbära understöd, må ej någon av dessa hemarbetare anses som arbetslös, såframt ej alla samtidigt äro arbetslösa.

33 19 §. Försäkrad, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, avvisat erbjudet lämpligt arbete eller under åberopande av orsak, som icke skäligen kan godkännas, vägrat deltaga i kurs för fortsatt utbildning inom det egna yrket eller för omskolning till annat yrke, skall anses vara självförvållat arbetslös under en tid av fyra veckor från det sådant förhållande inträffat. 20 §. Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning, a) att det motsvarar vederbörandes krafter och färdigheter, b) att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, c) att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt d) att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden eller arbetets natur. Har försäkrad erbjudits beredskapsarbete eller annat arbete, som av staten eller av kommun med statsbidrag anordnats till avhjälpande av arbetslöshet, må vid prövning av fråga om det erbjudna arbetets lämplighet hänsyn endast tagas till vad i första stycket stadgas under a) och d). Erbjudet arbete, som är av tillfällig art, skall icke anses lämpligt för försäkrad, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är fortlöpande anställd, har arbete ett mindre antal timmar per dag än vid full drift är vanligt, såframt icke det erbjudna arbetet kan utföras under den del av dagen, då den försäkrade ändock är ledig. Vad i första stycket stadgas angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal eller av arbetsmarknadsstyrelsen förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat, dock att inom område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten. 21 §. Efter arbetslöshetens inträdande må för erhållande av understödsrätt försäkrad icke tillgodoräknas någon dag, innan han hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete. Sådan ansökan skall göras personligen, dock att länsarbetsnämnden må, då större arbetslöshet förekommer inom orten eller då naturhinder eller annat hinder av motsvarande art föreligger, medgiva, att ansökan får göras skriftligen. Länsarbetsnämnden äger lämna närmare föreskrifter härom. Efter det den första ansökningen om arbete gjorts hos arbetsförmedlingen, 3—233 45

34 skall den försäkrade, för erhållande av understödsrätt, under två av förmedlingsorganet bestämda dagar varje vecka personligen söka arbete hos förmedlingen. Han skall därvid uppgiva, huruvida han utfört arbete under någon av de dagar, som han önskar tillgodoräkna sig för understöd, eller huruvida han å sådan dag varit förhindrad taga arbete. Länsarbetsnämnden äger, när skäl därtill äro, föreskriva tätare besök hos förmedlingen än nu sagts eller nedsätta antalet besök till ett för varje vecka. Är den försäkrade avlägset boende eller förekommer större arbetslöshet eller föreligger naturhinder eller kan så eljest av särskilt skäl anses påkallat, må länsarbetsnämnden medgiva befrielse från inställelse hos förmedlingen för längre tid än en vecka. I dylikt fall må nämnden, på sätt i första stycket stadgas, föreskriva, att skriftlig ansökan om arbete skall göras. Försäkrad, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är fortlöpande anställd, har arbete ett mindre antal timmar per dag än vid full drift är vanligt, skall anses uppfylla villkoret att hava sökt arbete hos arbetsförmedlingen, därest han personligen eller, om detta på grund av avståndet till arbetsförmedlingsorganet eller annat hinder icke låter sig göra, skriftligen sökt arbete hos arbetsförmedlingen samt därefter på tider och sätt, som bestämmas av förmedlingsorganet, fortlöpande anmäler sig hos arbetsförmedlingen. över fullgjord arbetsansökan utfärdar förmedlingsorganet bevis i form av stämpel å karens- eller kvittokort. Söker försäkrad arbete hos annat arbetsförmedlingsorgan än i kyrkobokföringsorten, må bevis om arbetsansökningen icke utfärdas utan att den försäkrade företer ett av arbetsförmedlingen i kyrkobokföringsorten utfärdat resekort. Detta kort skall jämväl förses med bevis om arbetsansökningen. 22 §. Självständig företagare må icke uppbära understöd enligt denna lag med mindre han styrker, att rörelsen helt nedlagts eller att hans befattning med rörelsen helt upphört. Den som äger eller driver jordbruk eller eljest driver verksamhet, vilken regelbundet är nedlagd viss del av året, må dock vid arbetslöshet uppbära understöd, därest han kan styrka, att han tidigare plägat utföra lönarbete under motsvarande del av året. Vad sålunda stadgas om självständig företagare skall jämväl gälla den, som är anetälld hos make, föräldrar eller adoptivföräldrar, barn eller adoptivbarn, såframt icke länsarbetsnämnden finner arbetsvillkoren motsvara de inom yrket sedvanliga. 23 §. Understöd må utgivas till försäkrad endast därest han under de närmast före arbetslöshetens inträdande senast förflutna tolv månaderna i Sverige utfört förvärvsarbete såsom avlönad arbetstagare eller självständig företagare under minst tjugu veckor. Efter arbetsmarknadsstyrelsens beprövande och

35 på de villkor styrelsen föreskriver må i utlandet utfört arbete såsom avlönad arbetstagare jämväl kvalificera till understöd. Vid prövningen av arbetsvillkoret må för den, som utfört förvärvsarbete såsom arbetstagare, icke medräknas annan vecka än den, varunder han för annans räkning utfört lönarbete under sammanlagt minst fjorton timmar eller med minst halv avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, militärtjänstgöring eller barnsbörd. Beträffande försäkrad, som äger eller driver jordbruk eller eljest driver verksamhet, vilken regelbundet är nedlagd viss del av året, skall vid prövningen av arbetsvillkoret särskilt tillses, att han utfört avlönat arbete såsom arbetstagare under minst tio veckor av de närmast före arbetslöshetens inträdande senast förflutna tolv månaderna. Om den försäkrade utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, eller om av annan orsak uppgift ej kan erhållas om den tid, under vilken arbete utförts, skall denna tid bestämmas genom att arbetsförtjänsten delas med den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar. 24 §. Med vecka varunder förvärvsarbete utförts skall vid tillämpningen av 23 § jämställas vecka, varunder försäkrad a) uppburit antingen sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller sjukpenning enligt lagen om obligatorisk olycksfallsförsäkring eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, dock att därvid två sjukveckor skola jämställas med en vecka, varunder förvärvsarbete utförts; b) uppburit moderskapspenning jämlikt förordningen om moderskapsbidrag; c) fullgjort militärtjänstgöring; eller d) bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten eller landsting, eller kurs, vilken arbetsmarknadsstyrelsen förklarat skola jämställas med kurs som nu nämnts, dock att vad sålunda stadgats ej skall gälla, om kurstiden jämlikt medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen må anses som arbetslös tid. Vid tillämpning av de i första stycket givna bestämmelserna skall särskilt iakttagas dels att endast sådan vecka må tillgodoräknas, som infaller efter det den försäkrade första gången utförde förvärvsarbete och som därjämte infaller under tid av året, då han eljest brukat utföra sådant arbete; dels att högst femton arbetsveckor må tillgodoräknas med stöd av föreskrifterna under a) och d), dock att i fall som avses i 12 § tredje stycket ej mer än högst fem arbetsveckor må tillgodoräknas; dels ock att den under c) stadgade förmånen endast må tillgodokomma försäkrad, som under de närmast före militärtjänstgöringens början förflutna tolv månaderna utfört förvärvsarbete under minst åtta veckor.

36 25 §. Arbetsvillkoret skall ej omprövas efter det en eljest understödsberättigad försäkrad a) erhållit arbete för högst fyra veckor eller ock av annan orsak än nedan under b)—d) sägs varit förhindrad att under högst samma tid söka arbete; dock att arbetsvillkoret skall omprövas även i de nu avsedda fallen, därest den försäkrade under loppet av fem på varandra följande kalenderveckor ej haft understöd minst två dagar; b) varit sjuk, såvida han under sjukdomen uppburit sjukpenning eller hempenning; c) genomgått barnsbörd; d) fullgjort militärtjänstgöring; eller e) bevistat kurs, varom i 24 § d) sägs; allt såframt den försäkrade omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo söker arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Med avseende å arbetsvillkoret skall vidare iakttagas, att arbetslösheten, då försäkrad frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet och till följd härav på grund av bestämmelserna i 19 § skall betraktas som självförvållat arbetslös under en tid av fyra veckor, anses hava inträtt först vid utgången av denna tid. 26 §. Under tiden för arbetskonflikt må understöd icke utgivas: 1) till den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i eller är föremål för strejk eller lockout); 2) till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas i förekommande fall av arbetsmarknadsstyrelsen. 27 §. Gift kvinna, som blir arbetslös innan hon efter äktenskapets ingående utfört förvärvsarbete under femton veckor, må uppbära understöd endast därest hon skriftligen på heder och samvete försäkrat, att hon fortfarande är oförhindrad och beredd att utföra förvärvsarbete. I denna försäkran skall arten av arbetet angivas. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande arbetstagare, som pensionerats och i pension från sin arbetsgivare eller från pensionsanstalt uppbär mer än 400 kronor om året, ävensom beträffande försäkrad, som efter barnsbörd söker understöd från denna försäkring, innan hon utfört förvärvsarbete under minst fem veckor.

37 28 §. Understöd må icke utgå till försäkrad, förrän han under de senast förflutna tre veckorna varit arbetslös under sex dagar (karensdagar) och för dessa dagar uppfyllt villkoret att hava sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl beträffande varje efterföljande understödsdag, dock ej i de fall då arbetsvillkoret jämlikt bestämmelserna i 25 § ej skall omprövas. Där försäkrad, som är berättigad till understöd, av annan anledning än i 24 § sägs icke för någon av sju på varandra följande dagar, söndagar oräknade, uppfyller villkoret att hava sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen, skall ny karenstid börja löpa. Försäkrad, som under flera än fyra på varandra följande kalenderveckor har arbete under minst fem dagar per vecka, skall vara skyldig genomgå ny karenstid. Har den försäkrade på grund av driftinskränkning arbete ett mindre antal timmar per dag än vid full drift är vanligt, skall han anses uppfylla karensvillkoret, därest han under de nästföregående tre veckorna på grund av driftinskränkningen haft arbete högst nittiosex timmar och fullgjort vad som stadgas i 21 § fjärde stycket. Vid tillämpningen av karensvillkoret må hänsyn ej tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak än i denna paragraf sägs understöd ej kunnat utgå. Har försäkrad på grund av sjukdom varit arbetsoförmögen, skall med en karensdag jämställas en karensdag inom sjukförsäkringen eller en dag, för vilken han uppburit sjukpenning eller hempenning. Likaledes skall med en karensdag jämställas varje dag, för vilka den försäkrade uppburit moderskapspenning jämlikt förordningen om moderskapsbidrag. 29 §. Understöd må icke utgivas till försäkrad för söndag. Ej heller må understöd utgivas för annan helgdag, med mindre den försäkrade var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag, eller för dag, då han åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning, och därunder uppbär minst halv lön. 30 §. Understöd må icke utgå till försäkrad för mer än sammanlagt etthundrafemtiosex dagar under loppet av tolv på varandra följande månader eller under ett och samma arbetslöshetsfall. Har försäkrad under tolv på varandra följande månader åtnjutit understöd under sammanlagt etthundrafemtiosex dagar, skall ytterligare gälla, att understöd icke ånyo må utgivas till honom, förrän han utfört förvärvsarbete under minst två veckor. Vad sålunda stadgats skall tillämpas jämväl för det fall, då försäkrad genom att vidtaga eller underlåta att vidtaga viss åtgärd avstått från att uttaga understöd för dag, för vilken han eljest skulle hava varit berättigad att uppbära understöd, och därigenom orsakat, att under-

38 stödstiden förlängts med flera dagar än dem, för vilka han underlåtit att uttaga understöd. 31 §. H a r arbetsmarknadsstyrelsen jämlikt 23 § medgivit, att försäkrad må tillgodoräknas tid, varunder han i utlandet utfört förvärvsarbete såsom avlönad arbetstagare, skall understöd, som i vederbörande land uppburits från statserkänd arbetslöshetskassa eller obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, likställas med understöd enligt denna lag. 32 §. Understöd enligt denna lag utgår i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, ett för make utgående tillägg till daghjälp, benämnt maketillägg, ett för husföreståndarinna utgående tillägg till daghjälp, benämnt husföreståndarinnetillägg, samt ett för barn utgående tillägg till daghjälp, benämnt barntillägg. Maketillägg, husföreståndarinnetillägg och barntillägg benämnas gemensamt familjetillägg. Understöd må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas i naturaförmåner. 33 §. Maketillägg utgår med två kronor om dagen till försäkrad för make eller den, med vilken den försäkrade varit gift och beträffande vilken på av arbetsmarknadsstyrelsen föreskrivet sätt styrkes, att han fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Maketillägg skall dock icke utgå för make, som har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller fullgör militärtjänstgöring eller själv uppbär daghjälp från denna försäkring eller såsom självständigt sjukförsäkrad uppbär sjukpenning eller hempenning från allmänna sjukförsäkringen eller moderskapspenning jämlikt förordningen om moderskapsbidrag eller ock uppbär folkpension. 34 §. Husföreståndarinnetillägg utgår med två kronor om dagen till försäkrad, vilken icke är gift och ej heller uppbär maketillägg, för a) den försäkrades moder, därest hon sammanbor med den försäkrade och hon ej uppbär folkpension; eller b) annan husföreståndarinna, som sammanbor med den försäkrade och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå hans hushåll, såframt den försäkrade har barn eller adoptivbarn under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos den försäkrade. Husföreståndarinnetillägg skall dock icke utgå där den, för vilken sådant tillägg eljest skolat utgå, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från denna försäkring eller sjukpenning eller hempenning från allmänna sjukförsäkringen. Hushållsarbete i den försäkrades hem skall därvid icke räknas som förvärvsarbete.

39 35 §. Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest på av arbetsmarknadsstyrelsen föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barntilllägg utgivas till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn. I intet fall må dock barntillägg för ett och samma barn utgå till mera än en person. Äro flera personer enligt vad ovan stadgats berättigade till barntillägg för samma barn, skall tillägget utgå till den, som huvudsakligen försörjer barnet. Barntillägg utgör 60 öre om dagen för varje barn, för vilket sådant tillägg skall utgå. Särskilda bestämmelser för allmänna försälcringen. 36 §. Daghjälp utgår med fyra kronor. Har försäkrad före arbetslöshetens inträdande regelmässigt ställt sin arbetskraft till förfogande under kortare tid än sex timmar per dag, skall daghjälpen reduceras i samma proportion som antalet arbetstimmar per dag förhåller sig till sex. Särskilda

bestämmelser

för

kasseförsäkringen.

37 §. Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må icke utgivas till medlem för dag, för vilken han icke skulle hava varit berättigad till understöd från den allmänna försäkringen. 38 §. Daghjälp skall utgöra minst fyra och högst elva kronor. 39 §. Erkänd arbetslöshetskassa, vars stadgar upptaga särskilda klasser med olika daghjälp, skall tillika i stadgarna intaga bestämmelser angående fördelning av medlemmarna på klasserna efter storleken av deras inkomster. 40 §. Har medlem, som äger rätt att uppbära daghjälp enligt klass med daghjälp av fyra kronor, före arbetslöshetens inträdande regelmässigt ställt sin arbetskraft till förfogande under kortare tid än sex timmar per dag, skall daghjälpen reduceras i samma proportion som antalet arbetstimmar per dag förhåller sig till sex. 41 §. Sammanlagda beloppet av daghjälp och familjetillägg må icke överstiga nio tiondelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbets-

40 lose; dock att understöd utan hinder härav alltid skall utgå med minst det belopp, som den arbetslöse ägt uppbära om han tillhört den allmänna försäkringen. Vid bedömandet av understödets storlek skall hänsyn jämväl tagas till lön, som försäkrad uppburit under ledighet från arbete för annans räkning eller för arbete å dag, för vilken han är understödsberättigad. På enahanda sätt skall för försäkrad, som i anledning av arbetslöshet är berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än socialhjälp, medräknas sådant understöd. 42 §. Efter inträde i kassa må daghjälp icke utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått enligt den allmänna försäkringen, förrän medlemmen erlagt minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter i klass med högre daghjälp. Därest medlem i samband med övergång från en erkänd arbetslöshetskassa till annan eller på grund av ändrade inkomstförhållanden placeras i klass med högre daghjälp eller eljest större försäkringsförmåner än vad som gäller i den klass han tidigare tillhörde, må den högre daghjälpen eller de vidsträcktare försäkringsförmånerna icke tillgodonjutas, förrän han i den nya klassen erlagt minst åtta veckoavgifter eller två månadsavgifter. Övergår medlem däremot till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringsförmåner, skola bestämmelserna i denna klass omedelbart tillämpas å honom. Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf må i kassa för självständiga företagare hänsyn icke tagas till avgifter, som belöpa å tid, för vilken understöd uppbäres. 43 §. Vid tillämpning av vad som stadgas i 42 § skola avgifter, som erlagts till annan erkänd arbetslöshetskassa eller sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, räknas medlemmen till godo. H a r arbetsmarknadsstyrelsen jämlikt bestämmelserna i 23 § medgivit, att i utlandet utfört arbete må kvalificera till understöd, må medlem vid prövning jämlikt 42 § av fråga om understödets storlek tillgodoräknas avgifter, som erlagts till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring eller statserkänd arbetslöshetskassa i vederbörande land. Beträffande medlem, som med mellantider tillhört kassan eller i första och andra styckena i denna paragraf avsedd kassa eller försäkring, må allenast tagas i betraktande avgifter, som belöpa å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden. 44 §. Erkänd arbetslöshetskassa må i sina stadgar för rätt till högre understöd än vad i allmänna försäkringen sägs föreskriva viss längre karenstid än vad i 28 § stadgas, därvid tiden dock ej må bestämmas längre än till tre månader samt den tid, inom vilken karenstiden må beräknas, ej må bestämmas längre än till sex månader.

41 45 §. Innesluter erkänd arbetslöshetskassa medlemmar, vilka tillhöra yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger arbetsmarknadsstyrelsen beträffande vissa medlemmar föreskriva, att understöd, överstigande vad som utgår från allmänna försäkringen, ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än i 28 § sägs, därvid de i 44 § omnämnda tider ej må överskridas, eller att för viss bestämd tid av året högre understöd än enligt allmänna försäkringen ej alls må utgå eller ock utgå för högst ett angivet antal dagar. 46 §. Erkänd arbetslöshetskassa må i sina stadgar föreskriva, att understöd med högre belopp än enligt allmänna försäkringen skall utgå under kortare tid än vad i 30 § sägs. 47 §. Då någon i 75 § 9) avsedd förutsättning föreligger, må kassans styrelse efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen besluta nedsätta understödets storlek eller minska understödstidens längd, dock att understöd alltid skall utgå minst med belopp och för tid, som föreskrives för den allmänna försäkringen. Beslut, varom nu nämnts, skall avse jämväl dem, som vid beslutets fattande på grund av redan inträffad arbetslöshet äro berättigade till understöd, samt må gälla intill dess arbetsmarknadsstyrelsen annorlunda förordnar. Om sökande av understöd och beslut därom ni. m. Gemensamma bestämmelser. 48 §. Vid sökande av understöd skall den försäkrade ingiva a) av organ för den offentliga arbetsförmedlingen erhållet karens- och kvittokort, b) av arbetsgivare jämlikt 51 § utfärdade intyg, samt c) därest han önskar erhålla familjetillägg, skriftlig försäkran å av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär angående de omständigheter, som äro av betydelse för bedömande av rätten till sådant understöd. Sökes understöd av den, som tidigare varit eller fortfarande är självständig företagare, skall i ansökningen uppgift lämnas om verksamhetens art och huruvida den är helt nedlagd eller ej samt huruvida sökandens befattning med rörelsen helt upphört. Försäkringsorganet äger lämna föreskrift om det sätt, på vilket den försäkrade skall styrka olika på understödsrätten inverkande omständigheter. 49 §. Om rätt att söka och uppbära understöd i utlandet gäller vad arbetsmarknadsstyrelsen därom särskilt föreskriver.

42 50 §. Understödet utbetalas i regel veckovis. Försäkringsorganet må, där skäl därtill äro, utbetala viss del av understödet till sådan underhållsberättigad anhörig, för vilken familjetillägg enligt denna lag utgår. Försäkrad, som icke före utgången av åttonde veckan efter den tid, då understöd förfallit till betalning, utkvitterat understödet, vare sin rätt förlustig, såvida icke försäkringsorganet på grund av särskilda skäl medgiver, att utbetalning må ske. 51 §. Arbetsgivare vare skyldig att på framställning av försäkrad eller försäkringsorgan till den försäkrade eller organet överlämna intyg, utvisande den tid under de senast förflutna tolv månaderna, som den försäkrade utfört arbete åt honom, och orsaken till anställningens eller arbetets upphörande. Har arbetet utförts i den försäkrades hem, skall detta särskilt angivas. H a r arbetsgivare på grund av driftinskränkning nedsatt antalet arbetsdagar per vecka eller den dagliga arbetstiden, skall intyget utvisa antalet arbetsdagar per vecka respektive antalet arbetstimmar per dag. 52 §. Det åligger arbetsgivare att på begäran låta tjänsteman hos arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnd eller socialförsäkringsnämnd taga del av avlöningslistor och andra förteckningar över arbetstagare ävensom att lämna myndighet eller tjänsteman, som nu sagts, sådana uppgifter angående arbetstagares anställnings- och arbetstid samt arbetsförtjänst, som kunna erfordras med hänsyn till bestämmelserna i denna lag. 53 §. Fordran å understöd, som innestår hos försäkringsorgan, må ej för gäld tagas i mät. Rätt till ej förfallet understöd må ej överlåtas. Särskilda

bestämmelser

för allmänna

försäkringen.

54 §. Ansökan om understöd göres skriftligen å av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär hos socialförsäkringsnämnden i den ort, där den försäkrade vistas. Därvid skall den försäkrade legitimera sig genom uppvisande av medborgarkort eller, om hinder härför möter, på annat av nämnden föreskrivet sätt. I ansökningen skall bland annat uppgivas den kommun, i vilken den försäkrade är kyrkoskriven, samt huruvida han tidigare uppburit understöd från arbetslöshetsförsäkringen eller från den allmänna sjukförsäkringen. Ansökan skall innehålla försäkran om att den understödssökande icke är medlem av erkänd arbetslöshetskassa.

43 Nämnden äger, då så finnes påkallat, meddela befrielse från skyldigheten att göra skriftlig ansökan om understöd. 55 §. Beslut i fråga om understöd fattas av socialförsäkringsnämnden i den försäkrades kyrkobokföringskommun, såvida icke bestämmelserna i 57 § till annat föranleda. Göres ansökan om understöd hos annan socialförsäkringsnämnd än i kyrkobokföringskommunen, skall nämnden efter verkställd utredning med eget yttrande översända ansökningshandlingarna till socialförsäkringsnämnden i sagda kommun. 56 §. Sedan socialförsäkringsnämnd erhållit meddelande om att en hos nämnden registrerad försäkrad kyrkoskrivits i annan kommun, skall nämnden skyndsamt till socialförsäkringsnämnden i sagda kommun översända det för den försäkrade upprättade registerkortet ävensom inneliggande handlingar rörande honom. Erhåller socialförsäkringsnämnd kännedom om att försäkrad inträtt som medlem i erkänd arbetslöshetskassa, skall nämnden skyndsamt till kassans styrelse översända ovan omförmälda handlingar. 57 §. Uppkommer fråga om försäkrad med hänsyn till bestämmelserna i 19 § kan anses vara oförvållat arbetslös, skall socialförsäkringsnämnden skyndsamt verkställa utredning angående de omständigheter, som kunna vara av betydelse för bedömandet av understödsrätten. Nämnden skall därefter med eget yttrande överlämna ärendet till länsarbetsnämnden i länet. Avser frågan understödsrätt till försäkrad, som frivilligt lämnat sitt arbete eller som av arbetsgivaren under påstående av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller som avvisat erbjudet arbete, skall länsarbetsnämnden med eget yttrande överlämna ärendet för avgörande till länsarbetsnämnden i det län där arbetsplatsen är belägen. Före ärendets avgörande bör, då så finnes lämpligt, yttrande inhämtas från vederbörande arbetsgivare ävensom från den fackliga organisation, som den försäkrade tillhör. Sedan fråga om tillämpning av bestämmelserna i 19 § uppkommit, må understöd icke utbetalas till den försäkrade, förrän länsarbetsnämnden slutligt avgjort ärendet; dock att länsarbetsnämnden, då omständigheterna därtill föranleda, må medgiva, att understöd provisoriskt skall utgå i avbidan på slutligt beslut i ärendet. Länsarbetsnämnden skall omedelbart till arbetsmarknadsstyrelsen översända utdrag ur nämndens protokoll beträffande beslut om understödsrätt enligt denna paragraf; arbetsmarknadsstyrelsen dock obetaget att i den mån så prövas utan olägenhet kunna ske medgiva länsarbetsnämnd befrielse från denna skyldighet.

44 Särskilda

bestämmelser för

kasseförsäkringen.

58 §. Medlem av erkänd arbetslöshetskassa skall skyndsamt lämna kassan uppgift om sådan förändring av sina inkomster, som enligt stadgarna skall föranleda placering i annan daghjälpsklass än tidigare. 59 §. Arbetslöshetskassa må föreskriva, att ansökan om understöd skall göras skriftligen. Vid sökande av understöd skall medlem, därest kassan så påfordrar, styrka sitt medlemskap genom att uppvisa medlemsbok eller medlemsbevis, som utfärdats för honom. Söker medlem understöd från kassan, innan ett halvt år förflutit från det han inträdde som medlem i erkänd arbetslöshetskassa, skall han vid ansökningen foga uppgift om den kommun, inom vilken han är kyrkobokförd, samt om det understöd, som han under de senast förflutna tolv månaderna må hava uppburit jämlikt denna lag. 60 §. Arbetslöshetskassa skall omedelbart till arbetsmarknadsstyrelsen översända utdrag ur kassans protokoll beträffande beslut om understödsrätt i de fall, som avses i 19 §; arbetsmarknadsstyrelsen dock obetaget att i den mån så prövas utan olägenhet kunna ske medgiva kassa befrielse från denna skyldighet. 61 §. Avgår medlem ur kassan utan att överflytta till annan erkänd arbetslöshetskassa, skall kassan på begäran av socialförsäkringsnämnden i den kommun, där han är kyrkobokförd, till nämnden överlämna de handlingar och uppgifter, som erfordras för bedömande av understödsrätten enligt denna lag.

Om försäkringens finansiering. Gemensamma

bestämmelser.

62 §. Avgifter till arbetslöshetsförsäkringen jämte annan socialförsäkring erläggas av de försäkrade i form av en allmän socialförsäkringsavgift. Härom är särskilt stadgat. Arbetsgivare, som mot avlöning använder annan person till arbete, är skyldig att erlägga avgift till försäkringen i den utsträckning och på det sätt därom är särskilt stadgat. Staten bidrager till kostnaderna på sätt nedan sägs.

45 Särskilda

bestämmelser

för allmänna

försäkringen.

63 §. De kostnader för understöd, som icke täckas genom avgifter från de försäkrade och arbetsgivarna, bestridas av statsmedel. Särskilda bestämmelser

för

kasseförsäkringen.

64 §. Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta avgifter av samtliga medlemmar. Avgifterna skola i kassa, vars medlemmar äro löntagare, upptagas antingen för varje vecka, varunder den försäkrade utfört förvärvsarbete under sammanlagt minst fjorton timmar, eller för varje månad, varunder han utfört förvärvsarbete under sammanlagt minst åtta dagar. Avgifter skola därjämte upptagas för vecka eller månad, varunder den försäkrade med minst halv avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, militärtjänstgöring eller barnsbörd. För självständiga företagare skall avgift upptagas för samtliga veckor under året. Avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga utgifter ävensom till föreskriven fondbildning. Avgifterna må icke utgå med olika belopp för olika grupper av kassans medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende å arbetslöshetsrisk eller å understödslätt. Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som enligt arbetsmarknadsstyrelsens prövning kan anses skäligt. Skall enligt kassans stadgar uttaxering å medlemmarna kunna äga rum, må sådan beslutas allenast i den händelse kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande. 65 §. Till de erkända arbetslöshetskassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag i form av daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag. Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den ordning Konungen bestämmer. 66 §. Daghjälpsbidrag utgår med a) fyra kronor för varje utgivet daghjälpsbelopp; samt b) med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för daghjälp åt medlemmarna, sedan avdrag gjorts för vad kassan uppburit enligt

46 bestämmelserna ovan under a). Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet understödda dagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna lag som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser. För kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser, beräknas daghjälpsbidraget särskilt för varje klass. 67 §. Familjetilläggsbidrag utgår med hela kostnaden för make- och husföreståndarinnetillägg samt barntillägg. 68 §. Förvaltningsbidrag utgår dels med ett i förhållande till antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag), dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till sådan ledamot av kassans styrelse, som jämlikt bestämmelserna i 86 § utsetts av arbetsmarknadsstyrelsen. Medlemsbidrag utgår med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke överstiger 3 000, med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 3 000 men icke 25 000, och med två kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000. Om den allmänna försäkringens organisation. 69 §. Socialförsäkringsnämnden skall handlägga löpande ärenden rörande allmänna försäkringen i kommunen och sålunda bland annat a) med undantag för det fall, som omnämnes i 57 §, pröva ansökningar om understöd; b) utbetala beviljat understöd; samt c) enligt av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär föra ett register över de understödssökande och däri göra anteckningar om uppburet understöd. Nämnden skall till länsarbetsnämnden anmäla, då under de senast förflutna fyra månaderna korttidsarbete varat längre tid än två månader, därest korttidsarbetet berör person, som uppbär understöd från nämnden. 70 §. Besvär över socialförsäkringsnämnds beslut må av försäkrad eller den beslutet eljest angår inom tjugu dagar från delfåendet anföras hos länsarbetsnämnden. 71 §. Länsarbetsnämnden skall handleda socialförsäkringsnämnderna och övervaka deras verksamhet i vad densamma berör frågor enligt denna lag. Länsarbetsnämnden skall på tider, som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer, samt

47 eljest då anledning därtill föreligger till styrelsen rapportera gjorda iakttagelser angående försäkringens handhavande. Särskilt åligger det länsarbetsnämnden att a) pröva och avgöra besvär över beslut, som enligt denna lag meddelats av socialförsäkringsnämnd i länet; b) på sätt i 57 § stadgas pröva ärenden om försäkrad med hänsyn till bestämmelserna i 19 § kan anses vara oförvållat arbetslös; c) meddela föreskrift jämlikt 17 § andra stycket om inskränkning i understödsrätten vid längre tids korttidsarbete; samt d) på sätt i 18 § sägs pröva fråga om understödsrätt för flera hemarbetande medlemmar av ett hushåll ävensom att vid tillämpningen av 23 § sista stycket fastställa den normala dagsinkomsten på orten för den försäkrades yrke. Om skäl därtill föranleda, må länsarbetsnämnden till omprövning upptaga av socialförsäkringsnämnd avgjort ärende utan att besvär anförts över beslutet. Länsarbetsnämnden må till arbetsmarknadsstyrelsen för avgörande hänskjuta ärende av principiell innebörd. 72 §. Besvär över länsarbetsnämndens beslut må av försäkrad eller den beslutet eljest angår inom tjugu dagar från delfåendet anföras hos arbetsmarknadsstyrelsen. Om skäl därtill föranleda, må arbetsmarknadsstyrelsen till omprövning upptaga av länsarbetsnämnd avgjort ärende utan att besvär anförts över beslutet. Om erkända arbetslöshetskassor. Organisation och verksamhet. 73 §. Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla beteckning, som anknyter till kassans verksamhetsområde. Den skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa». Ej må annan än erkänd arbetslöshetskassa i sin firma eller eljest vid beteckning av rörelsen använda ordet »arbetslöshetskassa» i samband med ordet »erkänd». 74 §. Arbetslöshetskassa skall för att kunna registreras som erkänd kassa bestå av minst 500 medlemmar. Såvida särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl kassa med mindre medlemsantal än nyss nämnts registreras. Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för kassan helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa, må registrering vägras. 75 §. För erkänd arbetslöshetskassa skola finnas stadgar avfattade enligt formulär, fastställt av arbetsmarknadsstyrelsen.

48 Stadgarna skola angiva 1) kassans firma; 2) kassans verksamhetsområde; 3) den ort, där kassans styrelse skall hava sitt säte; 4) de villkor, som skola gälla för inträde i kassan och för uteslutning av medlem; 5) storleken av de understöd kassan bereder arbetslösa medlemmar; 6) beloppen av de fasta avgifter, som skola erläggas till kassan och den ordning i vilken de skola inbetalas; 7) vad som skall gälla jämlikt 39 och 45 §§; 8) under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas; 9) under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning understödens storlek må i den i 47 § stadgade ordningen ändras; 10) påföljden av försummelse att till kassan erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp; 11) grunderna för fondbildning; 12) huru medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter, skola göras fruktbärande och säkerhetshandlingar förvaras; 13) huru styrelsen skall sammansättas; 14) huru revision av styrelsens förvaltning skall ske; 15) ordningen för utbetalning av understöd; 16) antalet ombud, som i 79 § avses, samt grunderna för utseendet av sådana ombud; 17) det sätt, varpå kallelse till ombudsval och ombudsmöte skall ske och andra meddelanden skola bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom, ävensom den tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; 18) huru i händelse av kassans upplösning med behållna tillgångar skall förfaras. Utöver vad ovan sägs eller eljest i denna lag angives må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida ej arbetsmarknadsstyrelsen för särskilt fall så medgiver. Erkänd arbetslöshetskassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av arbetsmarknadsstyrelsen. Beslut om ändring av stadgarna må ej gå i verkställighet, innan ändringen blivit fastställd och registrerad av arbetsmarknadsstyrelsen. 76 §. För erkänd arbetslöshetskassas förbindelser häfta endast kassans tillgångar. Utan arbetsmarknadsstyrelsens medgivande må erkänd arbetslöshetskassa ej upptaga, övertaga eller ikläda sig ansvar för lån, ej heller åtaga sig annan

41) förpliktelse, såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet. 77 §. Erkänd arbetslöshetskassa må ej driva annan verksamhet än sådan, som avser att bereda understöd vid arbetslöshet enligt denna lag, eller använda medel för ändamål, som är främmande för dylik understödsverksamhet. Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att tillhandagå länsarbetsnämnd och socialförsäkringsnämnd med uppgifter, som av dessa myndigheter påfordras. 78 §. Erkänd arbetslöshetskassas angelägenheter handhavas i enlighet med vad i denna lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse. Ombudsmöte. 79 §. Ombud till ombudsmöte väljas av kassans medlemmar i den ordning kassans stadgar föreskriva. Antalet ombud skall vara minst femton. Ombud skall vara svensk medborgare, myndig och medlem i kassan. Val av ombud skall avse två kalenderår, räknade från och med året näst efter det, då valet sker. 80 §. Ombud må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot, må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor. 81 §. Före den 1 augusti varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid vilket styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse framläggas. Ä detta möte skola följande ärenden företagas till avgörande: a) frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas berättelse omfattar; b) val av de styrelseledamöter, som kassan skall tillsätta, och revisorer samt suppleanter för dem. Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande vid nytt ombudsmöte. Arbetsmarknadsstyrelsen må i fråga om viss kassa medgiva, att sådant ombudsmöte, som i första stycket sägs, hålles allenast vartannat eller vart tredje år, och meddela i anledning därav erforderliga bestämmelser om av4 — 2 3 3 45

50 givande av styrelsens och revisorernas berättelser samt om de i 108 § omförmälda handlingarnas ingivande till arbetsmarknadsstyrelsen. 82 §. Styrelsen för erkänd arbetslöshetskassa äger, när den finner lämpligt, kalla ombuden till extra ombudsmöte. Enahanda rätt tillkommer arbetsmarknadsstyrelsen. Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra ombudsmöte att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Har sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen underrätta arbetsmarknadsstyrelsen därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka revisorernas påfordran, äga revisorerna själva utlysa ombudsmöte. Äro icke samtliga revisorer ense om ombudsmötes utlysande, gäller den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening, som anse extra ombudsmöte ej böra hållas. Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud. 83 §. Ombudsmöte tillkommer, utöver vad i 81 § sägs, a) att fastställa kassans förvaltningsstat för nästföljande kalenderår; b) att besluta angående överlåtelse av fast egendom eller belastande av sådan egendom med inteckning för gäld; c) att besluta angående ändring av kassans stadgar; d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller arbetsmarknadsstyrelsen hänskjutas till ombudsmöte. 84 §. Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet å kallelsen till mötet, icke företagas till avgörande, om det ej enligt 81 § skall förekomma å mötet eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras, eller av arbetsmarknadsstyrelsen hänskjutits till ombudsmötet. Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å ombudsmöte, blivit ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före mötet, som i stadgarna angives beträffande kallelse till ombudsmöte, skall anses, som om ärendena varit upptagna i kallelsen till mötet. De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola, där ej fråga är om val, förut vara vederbörligen beredda av kassans styrelse. Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad nu sagts om val gäller även ärende, som av arbetsmarknadsstyrelsen hänskjutits till ombudsmötet. 85 §. Varje ombud äger en röst. Ombud må ej låta rösträtten utövas av annan. Ombudsmöte är beslutfört, då mer än halva antalet ombud är närvarande. Begäres omröstning, skall sådan verkställas och utom vid val ske öppet. Såsom

51 mötets beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning. Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna. Under dennes överinseende skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som skall till riktigheten vitsordas av två i mötet deltagande ombud. Senast fyra veckor efter mötet skall protokollet vara tillgängligt för kassans medlemmar. Styrelse och firmateckning. 86 §. Styrelsen för kassan tillkommer att besluta i kassans angelägenheter, i den mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt föreskriven ordning. Styrelsen skall bestå av minst fem ledamöter. För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten för honom utses av arbetsmarknadsstyrelsen. Är styrelseledamot förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första hand inkallas den för honom utsedde suppleanten. Styrelseledamot, som utsetts av arbetsmarknadsstyrelsen, äger för uppdragets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som bestämmes av arbetsmarknadsstyrelsen. 87 §. Styrelseledamot må ej utses för längre tid än fem år. Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Avgår styrelseledamot, som valts av ombudsmöte, innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända och är styrelsen ej beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter, åligger det dessa att ofördröjligen föranstalta om fyllnadsval. 88 §. Ledamot av styrelsen skall vara svensk medborgare. Ledamot, som utses av ombudsmötet, skall vara medlem i kassan. Den som ej råder över sig och sitt gods må ej vara styrelseledamot. 89 §. Styrelsen väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig till styrelsesammanträde, äger styrelsen utse en ledamot att för tillfället föra ordet. Vid styrelsens sammanträden skola under ordförandens överinseende föras protokoll, vilka skola till riktigheten bestyrkas av ordföranden och ytterligare en vid sammanträdet närvarande. Styrelsen är beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande. Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter kallas. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

52 Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och kassan eller rörande hans försäkring i kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man. Minst sex veckor före det ombudsmöte, där revisorernas berättelse skall framläggas, skall styrelsen till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det senast förflutna kalenderåret. Styrelsen skall varje kalenderår upprätta förslag till förvaltningsstat för nästföljande år. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna minst två veckor före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall behandlas. 90 §. Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att teckna kassans firma (firmatecknare) samt uppdraga åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägnar fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske. Styrelsen äger handla å kassans vägnar i förhållande till tredje man samt företräda kassan inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet tillkommer firmatecknare. Inskränkning i befogenhet som nu sagts äi, i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom om inskränkningen. Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej registreras. Har styrelsen bestämt, att rätten till firmateckning må av firmatecknare utövas allenast i förening med annan, skall det lända till efterrättelse. 91 §. Skriftlig handling, som utfärdas för kassan, bör undertecknas med kassans firma. Vid firmateckning skola de som teckna firman även underskriva sina namn. Har handlingen ej undertecknats med kassans firma och framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar, svara de, som underskrivit handlingen, för vad genom denna må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för kassan, samt den till vilken handlingen ställts av kassan erhåller behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna. 92 §. Angående behörighet att för kassas räkning mottaga delgivning i rättegång är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga motsvarande tillämpning, då annat meddelande skall delgivas kassan.

53 Vill styrelsen väcka talan mot kassan, skall styrelsen utlysa ombudsmöte för val av ställföreträdare att föra kassans talan i tvisten. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å mötet. 93 §. Styrelsen och firmatecknare skola i sin förvaltning av kassans angelägenheter ställa sig till efterrättelse denna lag och andra för kassans verksamhet gällande författningar samt kassans stadgar, så ock de föreskrifter, som av ombudsmöte eller, såvitt rör firmatecknare, av styrelsen meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller annan författning. 94 §. Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant. Har suppleant företrätt kassa, är den omständigheten, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan mot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande. Räkenskaper,

fondbildning

och revision.

95 §. I avseende å förandet av erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper må särskilda föreskrifter meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen att gälla utöver dem, som kassa jämlikt bokföringslagen har att iakttaga. Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår. I balansräkning skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet. 96 §. Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per medlem räknat i fråga om kassor med 10 000 medlemmar eller däröver minst två gånger genomsnittliga beloppet per medlem av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och sådant statsbidrag, som kassan erhållit jämlikt bestämmelserna i 66 § b) och 68 §, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar minst det belopp, som arbetsmarknadsstyrelsen med ledning av här angivna siffror bestämmer. Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt därtill lämnat medgivande. Överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande utgifter.

54 Fondens tillgångar skola redovisas: a) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; b) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer; c) i fordringsbevis, utfärdade i riksbanken, postverket, svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit; d) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av kommuner, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; e) med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verksamhet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket. 97 §. Styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola granskas av minst två revisorer. Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelseledamots tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot. Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie ombudsmöte och ej omfatta längre tid än fyra år. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av ombudsmötet. Avgår av kassan vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. 98 §. Revisor äger när som helst inventera kassans medel och övriga tillgångar samt granska dess böcker, räkenskaper och andra handlingar. Styrelsen må ej vägra att lämna av revisor begärd upplysning angående förvaltningen. Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som arbetsmarknadsstyrelsen meddelar, så ock de särskilda föreskrifter, som meddelas av ombudsmöte och ej innefatta inskränkning i revisorernas i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot kassans stadgar. Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före det ordinarie ombudsmötet. Talan mot styrelse och revisorer. 99 §. Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid revisorernas berättelse omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å ombudsmöte, skall anses, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

55 Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen, som grundas på att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda handling. _. -, Talan för erkänd arbetslöshetskassa om skadestånd mot revisor på grund av hans uppdrag må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse framlades å ombudsmöte, såvida icke talan grundas på att revisor begått brottslig handling. 100 §. Avträdes erkänd arbetslöshetskassas egendom till konkurs efter ansökning, som gjorts inom två år från det revisorernas berättelse framlades å ombudsmöte äge konkursboet att anställa klander å förvaltningen för den tid, berättelsen avser, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad, ävensom att mot revisorerna anställa sådan talan, som omförmäles i 114 §. Talan, som ovan i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras mom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid eller, dar tiden för talans anställande av föreningen då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Om likvidation

och

upplösning.

101 §. I fråga om erkänd arbetslöshetskassas upplösning och likvidation skall i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen om understödsföreningar, därvid dock skall iakttagas, att i nämnda lag beträffande likvidator förekommande hänvisning till stadgande angående styrelse eller styrelseledamot skall avse bestämmelse härom i denna lag. Registrering

och tillsyn samt

besvär.

102 §. I denna lag föreskriven registrering av och tillsyn å erkända arbetslöshetskassor handhaves av arbetsmarknadsstyrelsen. Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över erkända arbetsloshetskassor (arbetslöshetskasseregister) för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet. 103 §. Anmälan till arbetslöshetskasseregistret skall göras skriftligen. Vid anmälan om beslut angående antagande av stadgar eller ändring av stadgarna skola fogas, där anmälningen avser antagande av stadgar, två exemplar av stadgarna jämte avskrift av protokoll vid ombudsmöte, utvisande att stadgarna blivit antagna, samt, där anmälningen avser ändring av stadgarna, i två exemplar avskrift av protokoll som förts i ärendet. Nu nämnda handlingar

56 skola vara till riktigheten styrkta av notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga bevittnade namnteckningar. Har ej, då registrering av erkänd arbetslöshetskassa sökes, varje styrelseledamot och styrelsesuppleant så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna kassans firma, å ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då anmälan sker att styrelseledamot eller suppleant blivit utsedd eller att eljest någon, ensam eller i förening med annan, blivit berättigad att teckna firman. 104 §. Vid registrering av erkänd arbetslöshetskassa skall arbetsmarknadsstyrelsen låta i registret införa a ) dagen för stadgarnas antagande; b) kassans firma; c) den ort, där styrelsen har sitt säte; d) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam eller i förening med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes fullständiga namn och hemvist; e) av vilka och huru kassans firma skall tecknas, där den ej tecknas allenast av styrelsen. Det ena av de till arbetsmarknadsstyrelsen ingivna exemplaren av stadgarna skall förses med bevis om antagandet till erkänd arbetslöshetskassa samt återställas till sökanden. 105 §. Anmales ändring i förhållande, varom inskrivning skett i registret, skall, där registrering beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Registreras ändring i erkänd arbetslöshetskassas stadgar, skall ena exemplaret av det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, återställas till sökanden, försett med bevis om registreringen. 106 §. Anmalmngsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje erkänd arbetslöshetskassa, förvaras såsom bilagor till registret. 107 §. Mot den som inhämtat kännedom om vad registret beträffande visst förhållande innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i samma förhållande ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas hava ägt vetskap om ändringen. 108 §. Det åligger erkänd arbetslöshetskassas styrelse att för varje räkenskapsår inom två månader från det revisorernas berättelse framlades å ombudsmöte till arbetsmarknadsstyrelsen ingiva:

57 1) styrkt avskrift av styrelsens och revisorernas berättelser samt av protokoll, upptagande de å ombudsmöte i anledning av nämnda berättelser fattade beslut; 2) en i enlighet med fastställt formulär upprättad och av styrelsen underskriven statistisk redogörelse rörande kassan och dess verksamhet under året. Finner arbetsmarknadsstyrelsen nödigt att infordra ytterligare upplysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas av kassans styrelse. Styrelsen vare pliktig ej mindre att när som helst bereda arbetsmarknadsstyrelsen eller dess ombud tillfälle att inventera kassans medel samt att granska kassans räkenskaper och övriga handlingar än även att lämna dem tillträde till sammanträden med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till arbetsmarknadsstyrelsen insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas. 109 §. Arbetsmarknadsstyrelsen skall övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa bedriver sin verksamhet i enlighet med denna lag, kassans stadgar och andra rörande verksamheten utfärdade författningar och föreskrifter samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt. Arbetsmarknadsstyrelsen äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga formulär; och kassa är pliktig att i föreskriven ordning begagna formulären. 110 §. Finner arbetsmarknadsstyrelsen att avvikelse från denna lag förekommer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas verksamhet föreligger, äger arbetsmarknadsstyrelsen meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av verksamheten som prövas erforderlig. Befinnes erkänd arbetslöshetskassa oförmögen att efter oförändrade grunder fullgöra sina utfästelser eller befinnas stadgarna icke längre vara betryggande för medlemmarna, skall arbetsmarknadsstyrelsen meddela kassan anvisning att inom viss tid hava vidtagit sådan åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Meddelas anvisning, som i första eller andra stycket sägs, skall arbetsmarknadsstyrelsen bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall vara vidtagen. Finnes erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig enligt första stycket meddelad anvisning till efterrättelse, må registreringen upphävas eller kassan förklaras rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig. H a r anvisning meddelats enligt andra stycket och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, äger arbetsmarknadsstyrelsen hos rätten eller domaren göra ansökning om åläggande för kassan att träda i likvidation. Har sådan ansökning gjorts, skall rörande kungörelse om ansökningen och förordnande av sysslomän samt angående underrättelse om sådant

58 förordnande för registrering gälla vad i 46 § lagen om understödsföreningar är stadgat. Styrker ej kassan å den utsatta tiden, att meddelad anvisning behörigen efterkommits, förklare rätten, att kassan skall träda i likvidation. Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassans ombudsmöte att fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

H l §• Närmare föreskrifter om arbetslöshetskasseregistrets förande meddelas av Konungen. 112 §. över erkänd arbetslöshetskassas beslut i ärende angående försäkring enligt denna lag må klagan föras hos arbetsmarknadsstyrelsen genom besvär, vilka skola inlämnas till kassan eller dit insändas med posten. Besvären skola hava kommit kassan tillhanda senast inom tjugu dagar efter det klaganden erhållit kännedom om beslutet. Kassan har att inom två veckor därefter med eget yttrande översända besvären till arbetsmarknadsstyrelsen. Den omständigheten, att besvären av klaganden ingivits eller insänts direkt till arbetsmarknadsstyrelsen, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit till arbetsmarknadsstyrelsen före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skall arbetsmarknadsstyrelsen omedelbart överlämna besvären till kassan för behandling som ovan sagts. Arbetsmarknadsstyrelsen äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga ärende som i första stycket avses.

Om besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut. 113 §. över arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende, som rör enskild part, må talan fullföljas allenast såframt styrelsen lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas, där någon av dem, som inom styrelsen deltagit i behandlingen av ärendet, uttalat avvikande mening, så ock där styrelsen finner utgången av ärendet vara av synnerlig betydelse för part. Klagan över arbetsmarknadsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär, vilka skola inlämnas eller insändas med posten till socialdepartementet. Besvären skola ha inkommit till departementet senast inom en månad efter det klaganden erhållit del av styrelsens beslut. Klagan må icke föras över beslut, som av styrelsen meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller. Utan hinder av anförda besvär skall arbetsmarknadsstyrelsens beslut gå i verkställighet, där ej styrelsen annorlunda förordnar. Fråga, som i 112 § åsyftas, må ej prövas i annan ordning än här ovan sagts.

59 Särskilda bestämmelser. 114 §. Styrelseledamot eller revisor i erkänd arbetslöshetskassa, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat kassan skada, är pliktig att till kassan utgiva ersättning för skadan. Äro flera ersättningsskyldiga skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt-. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där styrelseledamot eller revisor genom att överträda denna lag. eller föreskrift, som meddelats med stöd av densamma, eller kassans stadgar uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada. 115 §. Har försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna uppgift om ändring av familjens sammansättning eller av sin arbetsinkomst eller annorledes förorsakat, att daghjälp eller familjetillägg till honom obehörigen utgått eller utgått med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit understöd enligt denna lag och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning är att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet. I fall, som i denna paragraf avses, må i avräkning å vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp av försäkrad tillkommande understöd, som därefter förfaller. 116 §. Den som på grund av tjänsteåligganden tager befattning med handling eller uppgift, som i 52 § sägs, må ej röja vad han erfarit rörande driftanordning eller affärsförhållanden. Ej heller må någon yppa, vad han sålunda eller eljest erfarit angående försäkrads arbetsförhållanden och avlöningsförmåner. 117 §. Beslut av myndighet enligt denna lag meddelas kostnadsfritt. 118 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av arbetsmarknadsstyrelsen. Straffbestämmelser. 119 §. Underlåter arbetsgivare att utställa intyg, som omförmäles i 51 §, och efterkommer han icke inom viss förelagd tid av socialförsäkringsnämnden given

60 anmaning att utställa dylikt intyg eller vägrar han att jämlikt 52 § låta tjänsteman hos arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnd eller socialförsäkringsnämnd taga del av handling som i sistnämnda paragraf sägs eller att lämna uppgift som där avses, straffes med dagsböter. 120 §. Lämnar försäkrad eller arbetsgivare medvetet falska uppgifter enligt denna lag till organ för försäkringen eller den offentliga arbetsförmedlingen, straffes med dagsböter, ej under tio, där ej handlingen är i annan lag med strängare straff belagd. 121 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 19..., då förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor, förordningen samma dag om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen den 23 november 1934 angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor och kungörelsen den 20 februari 1948 angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor upphöra att gälla. Vad nu sagts skall dock icke utgöra hinder för att efter nämnda författningars upphörande till de erkända arbetslöshetskassorna utbetalas statsbidrag efter förut gällande grunder, belöpande å tiden före den 1 juli 19.... I avseende å lagens ikraftträdande skall vidare gälla: 1. Arbetsmarknadsstyrelsen må redan före lagens ikraftträdande upptaga och avgöra fråga om registrering av erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen. 2. Vid bedömande av fråga om rätt till understöd må hänsyn jämväl tagas till arbete, som utförts före lagens ikraftträdande. Söker försäkrad, som är arbetslös vid lagens ikraftträdande, understöd, innan han efter sagda dag utfört förvärvsarbete, skall vid prövning av arbetsvillkoret hänsyn tagas endast till arbete, som utförts under de före ansökningens ingivande senast förflutna tolv månaderna. 3. Hänsyn skall vid prövning av understödsrätt tagas till understöd, som före lagens ikraftträdande uppburits från erkänd arbetslöshetskassa eller annan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp. Försäkrad, som under tiden före den (ett år efter lagens ikraftträdande) söker understöd från den allmänna försäkringen, skall första gången sådan ansökan göres skriftligen på heder och samvete lämna uppgift om antalet dagar under de senast förflutna tolv månaderna, för vilka han uppburit understöd från nyss nämnd kassa eller sammanslutning, ävensom angiva den kassa eller sammanslutning, från vilken understödet uppburits. 4. I fråga om understödets storlek skall gälla, att medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som vid lagens ikraftträdande var medlem av sådan kassa och

61 som efter nämnda dag utfört förvärvsarbete under minst en vecka, äger uppbära understöd i enlighet med bestämmelserna i denna lag och med belopp, som svarar mot den daghjälpsklass han enligt kassans stadgar skall tillhöra. Vad sålunda stadgats skall jämväl gälla i fråga om medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som vid lagens ikraftträdande tillhörde sammanslutning för beredande av arbetslöshetshjälp. Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som efter lagens ikraftträdande icke utfört förvärvsarbete av sålunda angiven längd, må uppbära understöd med samma belopp, vartill han varit berättigad enligt stadgarna för den erkända arbetslöshetskassa eller sammanslutning för beredande av arbetslöshetshjälp, som han tidigare tillhört. Utan hänsyn till vad sålunda stadgats skall försäkrad dock alltid äga uppbära daghjälp med belopp, som föreskrives i 36 §, samt familjetillägg i enlighet med vad därom i denna lag stadgas.

62 Bilaga till lagen den Antal understödda dagar per medlem 0—3 3,26 3,60 3,76 4 4,25 4,50 4,75

5 5,2 5 5,5 0 6 7 8 9 10

om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Storleken ay daghjälpsbidraget till arbetslöshetskassa jämlikt 66 § b)

Antal understödda dagar per medlem

Storleken ay daghjälpsbidraget till arbetslöshets kassa jämlikt 66 § b)

0,0 3,o 6,o 8,9 11,9 14,4 16,9 19,4 21,9 24,0 26,1 30,3 37,6 43,6 48,7 53,1

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 och d ä r u t ö v e r

56,8 60,0 62,7 65,0 67,0 68,7 70,1 71,8 72,2 73,0 73,7 74,2 74,6 74,8 74,9 75,0

Särskilda

bestämmelser:

Vid annat antal understödda dagar per medlem än sådant, som direkt framgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd sker avrundning uppåt.

63 KAP. I. Historik. A. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens tillkomst. Frågan om arbetslöshetsförsäkring var i vårt land föremål för offentlig prövning första gången vid 1908 års riksdag, då frågan framfördes genom en av herr Wavrinsky väckt motion i andra kammaren, vari hemställdes, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående arbetslösheten i landet samt angående försäkring mot dess ekonomiska följder och till riksdagen inkomma med de förslag, vartill en dylik utredning kunde föranleda. Motionen tillstyrktes av tillfälligt utskott men avslogs av kammaren. Samme motionär förnyade sin framställning åren 1909 och 1910. Dessa motioner tillstyrktes av vederbörande utskott och biföllos av andra kammaren men avslogos av första kammaren. Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialförsäkringskommittén att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag, som kunde av den verkställda utredningen föranledas. Den 30 december 1922 avgav kommittén betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor. Sedan kommittén redogjort för de båda system för arbetslöshetsförsäkring, som kommit till användning inom olika länder, nämligen obligatorisk och frivillig arbetslöshetsförsäkring, förordade kommittén införande av ett system med bidrag av allmänna medel till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet bildade av arbetarna själva. Understöd från arbetslöshetskassa skulle ej få utgå i annan form än såsom ett för dag räknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader. Daghjälp skulle ej utgivas för söndag men eljest för varje dag i veckan, i vissa fall även för helgdag. Daghjälp skulle icke utgå till arbetslös, med mindre han varit medlem av kassan under minst 12 på varandra följande månader och för denna tid erlagt föreskrivna avgifter. Daghjälp skulle under 12 på varandra följande månader ej för någon få utgivas för sammanlagt mer än 70 dagar eller det större antal dagar, som stadgarna kunde bestämma, samt under 48 på varandra följande månader för sammanlagt mer än tre gånger nämnda antal dagar. Medlem, som önskade erhålla daghjälp, hade att söka arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Han skulle ej under någon dag anses såsom arbetslös, om han ej erhållit intyg om att han den dagen ej kunnat erhålla arbete.

64 Beträffande medlemmarnas avgifter betecknades de belopp, vilka erfordrades för bestridande av arbetslöshetshjälp, nödig fondbildning, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande utgifter, såsom fasta avgifter. Därjämte kunde i stadgarna bestämmas, att kassan för utgivande av vissa fyllnadsunderstöd under tider av extraordinär arbetslöshet kunde ålägga medlemmarna att betala särskilda avgifter. Enligt förslaget skulle staten till bestridande av kassans utgifter lämna bidrag motsvarande av medlemmarna erlagda fasta avgifter, dock skulle ej för någon beräknas högre bidrag än femton kronor per år. Statsbidrag kunde dessutom utgå även för särskilda avgifter. För ett närmare övervakande av kassornas verksamhet ansåg sig kommittén böra föreslå, att en av styrelseledamöterna skulle representera det allmänna. Denna representant, som skulle vara ordförande i styrelsen, skulle utses av socialstyrelsen. För att bereda ordföranden tillfälle att noggrant följa kassans verksamhet föreslogs, att styrelsen ej skulle vara beslutför, med mindre ordföranden deltoge i beslutet. Förmenade ordföranden, att styrelsen beslutat utbetala för stort understöd, skulle han genast föra klagan hos socialstyrelsen, och gällde i sådant fall hans mening tills vidare. I övrigt ålåg socialstyrelsen att övervaka kassornas verksamhet. Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring, ordnad efter dessa grunder, för den närmaste framtiden skulle medföra en sammanlagd maximikostnad för staten av 3 å 4 miljoner kronor om året. Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första och av herr Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner med hemställan, att riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak till det av socialförsäkringskommittén utarbetade förslaget i ämnet. Sammansatta stats- och andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över motionerna bland annat, att utskottet icke fann det tillrådligt, att riksdagen skulle fatta beslut i en mycket ömtålig, svårlöst och omfattande lagstiftningsfråga, innan utredningen i ärendet hos regeringen blivit slutförd och de inkomna yttrandena över socialförsäkringskommitténs förslag prövats av Kungl. Maj:t och granskats av lagrådet. I samband med utskottets yrkande om avslag å motionerna, vilket yrkande blev av riksdagen bifallet, uttalade utskottet den förhoppningen, att arbetet å lösningen av den för samhället i dess helhet utomordentligt viktiga frågan om ordnade och planmässiga åtgärder från det allmännas sida gentemot arbetslösheten icke måtte få avstanna utan föras vidare, så att en tillfredsställande ordning i detta hänseende så snart som möjligt kunde ernås. Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdepartementet åt fem personer att inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Den 24 juli 1925 avgåvo de sålunda tillkallade sakkunniga betänkande med förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. De sakkunnigas för-

65 slag gick ut på att staten tills vidare skulle fortsätta att bedriva en verksamhet till bekämpande av arbetslöshetens verkningar genom anordnande av allmänna arbeten i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som dittills tillämpats vid anordnandet av nödhjälpsarbetena. Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet dåvarande revisionssekreteraren R. Eklund och dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, byråassistenten O. Hagman att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av frågan om arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Denna utredning inriktades i främsta rummet på att söka lösa den föreliggande frågan genom en tillämpning av båda de system för mildrande av arbetslöshetens verkningar — arbetslöshetsförsäkring och anordnande av offentliga arbeten för de arbetslösa •— som kommit till uttryck i de här förut omförmälda förslagen. En dylik anordning ansågs erbjuda betydande, fördelar framför en lösning, som uteslutande toge sikte på endera av de båda linjerna, försäkringslinjen eller arbetslinjen. De båda sakkunniga funno det lämpligt att uppdela bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring på två särskilda författningsutkast, nämligen ett utkast till lag om arbetslöshetskassor och ett utkast till förordning angående statsbidrag till arbetslöshetskassor. Enligt det förstnämnda lagutkastet skulle bestämmelserna i lagen om understödsföreningar med vissa närmare angivna avvikelser äga tillämpning å arbetslöshetskassor. De i det ovan omnämnda betänkandet av den 24 juli 1925 föreslagna grunderna för en fortsatt verksamhet efter arbetslinjen sammanfördes i ett utkast till förordning angående anordnande av reservarbeten till motverkande av arbetslöshet. Den viktigaste skillnaden mellan de båda sakkunnigas och socialförsäkringskommitténs förslag framträdde i de olika system, som tillämpats för beräkning av statsbidraget. Enligt kommittéförslaget skulle statens bidrag utgå i viss proportion till medlemsavgifterna, I anslutning till vad socialstyrelsen härutinnan hemställt innehöll däremot de båda sakkunnigas förslag, att statsbidraget icke skulle tillföras en arbetslöshetskassas kapitaltillgångar utan utgivas såsom ersättning för viss del av utbetalad arbetslöshetshjälp. Med denna ståndpunkt blev det möjligt att inskränka statens ingripande till sådana åtgärder, som erfordrades för att trygga statsbidragets rätta användning. Att såsom skett i kommitténs förslag genom tvingande lagbud ingripa i det privaträttsliga förhållandet mellan en arbetslöshetskassa och dess medlemmar blev icke erforderligt. Det kunde överlämnas åt kontrahenterna själva att genom avtal ordna rättsförhållandet sig emellan. De villkor för försäkringen, som upptagits i stadgarna eller i försäkringsavtalet, skulle sålunda äga giltighet mellan kassan och dess medlemmar, oberoende av huruvida de överensstämde med de grunder för verksamheten, vilkas iakttagande utgjorde förutsättning för rätt till statsbidrag. Enda påföljden av bristande överensstämmelse härutinnan skulle vara, att statens bidrag till kassan bleve helt eller delvis indraget. 5— 233 45

66 För att få uppbära understöd måste den arbetslöse hava varit medlem av kassan under minst 12 på varandra följande månader och för hela denna tid erlagt på honom belöpande avgifter. Dessutom föreskrevs iakttagande av en 6 dagars karenstid. Under därefter följande 12 dagar skulle kassan vara skyldig att av egna medel utbetala understöd. Först sedan arbetslösheten varat minst 18 arbetsdagar, utgick statsbidrag till understöd, som därefter utbetalades. Daghjälpen skulle ej heller i något fall få överstiga för medlem, som vore familjeförsörjare, fem kronor och för annan medlem tre kronor om dagen. Statsbidraget skulle utgå med hälften av det belopp kassan utbetalat såsom daghjälp och skulle under ett år ej få åtnjutas för mer än sammanlagt 78 dagar. Ifrågavarande bestämmelser voro väsentligen avsedda att tillämpas under normala förhållanden på arbetsmarknaden. Vid extraordinär arbetslöshet skulle socialstyrelsen äga att såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag uppställa, att understöd från arbetslöshetskassa ej finge utbetalas till medlem, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit att åtaga sig arbete vid arbetsföretag, som till motverkande av arbetslöshet igångsatts enligt den föreslagna förordningen angående anordnande av reservarbeten. De sålunda av de sakkunniga utarbetade utkasten ansågos därefter böra underkastas granskning av en större grupp inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, representerande olika verksamhetsfält och åskådningar. Den 11 december 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet sexton sakkunniga, i det följande benämnda granskningsnämnden, vilka den 30 januari 1926 inkommo med utlåtande i ärendet, Flertalet inom granskningsnämnden anslöt sig till den uppfattningen, att samhällets åtgärder till motverkande av oförvållad arbetslöshet och dess följder borde i enlighet med de inom departementet utarbetade utkasten inriktas på tvenne linjer, nämligen dels en arbetslinje, som komme att få sin största betydelse vid tillfällen av mera omfattande arbetslöshet, och dels en försäkringslinje, vars huvudsakliga uppgift bleve att komplettera arbetslinjen under tider av normal arbetslöshet. I granskningsnämndens utlåtande uttalades vidare, att nämnden icke haft något att erinra mot att i en särskild författning upptagits vissa normativa bestämmelser avseende samtliga arbetslöshetskassor, medan i en annan författning sammanförts de ytterligare bestämmelser, som ansetts erforderliga beträffande kassor, vilka hade för avsikt att erhålla bidrag av statsmedel för verksamhetens bedrivande. Två av granskningsnämndens ledamöter förklarade, att hela läggningen av det föreslagna systemet för statlig understödsverksamhet i realiteten komme att begränsa de »försäkrades» antal till ett mindretal bland de av sin arbetskraft beroende, varigenom flertalet kroppsarbetare, och därtill i stor utsträckning de ingalunda bäst ställda, befarades sakna utsikter att komma i åtnjutande av de med förslaget avsedda fördelarna. Vidare påpekades, att, därest det skulle anses ändamålsenligt genomföra en arbetslöshetsförsäkring företrä-

67 desvis för industriens organiserade arbetare, den frågan inställde sig, huruvida icke industrien och eventuellt även kommunerna borde bidraga. I ett annat yttrande avstyrktes införandet av en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring bland annat under hänvisning till att i praktiken jord- och skogsbrukets arbetare skulle komma att stå utanför försäkringen. Uti avgivna yttranden över de sakkunnigas förslag och granskningsnämndens utlåtande framhöllo såväl socialstyrelsen som statens arbetslöshetskommission, att den arbetslöshetshjälp, som staten enligt nämnda förslag skulle lämna, sannolikt icke skulle tillgodokomma vissa arbetargrupper, däribland de ekonomiskt svagast ställda arbetarna inom jordbruket och skogshushållningen. Med anledning av de sålunda och inom granskningsnämnden framkomna anmärkningarna fann sig chefen för socialdepartementet böra hänskjuta frågan till förnyad utredning, vid vilken särskilt borde beaktas frågan om utsträckande av försäkringen till arbetarna inom jordbruket och skogshushållningen ävensom frågan om bidrag från industriens arbetsgivare till kostnaderna för försäkringen. Den 13 april 1926 tillkallade chefen för socialdepartementet nio sakkunniga för att inom departementet biträda med verkställande av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Enligt det av chefen för socialdepartementet till statsrådsprotokollet gjorda yttrandet skulle under den anbefallda utredningen prövas frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring liksom även möjligheten att inom ramen av systemet för frivillig arbetslöshetsförsäkring tillgodose de framställda önskemålen om försäkringens utsträckande till de arbetargrupper, som ej skulle hava berörts av tidigare förslag till försäkring, och om införande av bidragsskyldighet för arbetsgivarna, Vidare skulle utredningen även avse spörsmålet, i vilken mån och på vad sätt försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen lämpligen borde bringas att samverka med varandra. De sakkunniga, vilka antogo benämningen »1926 års arbetslöshetssakkunniga», överlämnade den 25 april 1928 sitt betänkande. Med hänsyn till de givna anvisningarna utarbetade de sakkunniga två alternativa förslag, avseende det ena ett obligatoriskt och det andra ett frivilligt försäkringssystem. I utarbetandet av förslagen deltogo samtliga sakkunniga, oberoende av sin ståndpunkt till spörsmålen, huruvida en arbetslöshetsförsäkring över huvud borde komma till stånd i vårt land och vilket försäkringssystem som i så fall lämpligen borde komma till användning. De sakkunniga utarbetade vidare förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen samt angående anordnande av allmänna arbeten för beredande av sysselsättning åt de arbetslösa. Beträffande dessa frågor framlades alternativa förslag i anslutning till de olika försäkringssystemen. Enligt förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle försäkringen med vissa undantag omfatta envar arbetare mellan 16 och 67 år, som mot avlöning användes till arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller

68 annan rörelse. De viktigare undantagen utgjordes av kontors- och butikspersonal samt länt- och skogsarbetare, varjämte personer med ordinarie anställning i statens tjänst voro uteslutna. Enligt verkställd beräkning angavs försäkringens klientel komma att utgöras av cirka 625 000 årsarbetare. De svårigheter, som voro förenade med länt- och skogsarbetarnas införande under en arbetslöshetsförsäkring, voro enligt flertalet av de sakkunniga av den art, att det icke kunde anses tillrådligt att omedelbart utsträcka försäkringen till dessa grupper. De sakkunnigas flertal ansåg vidare, att bärande skäl för kontors- och butikspersonalens medtagande i en arbetslöshetsförsäkring icke förelåge. Samtliga sakkunniga förordade, att kontors- och butikspersonalens samt länt- och skogsarbetarnas ställning till försäkringen skulle upptagas till förnyad prövning, så snart någon erfarenhet vunnits från den föreslagna försäkringen och i varje fall inom fem år efter försäkringens ikraftträdande. Kostnaderna för försäkringen skulle enligt förslaget bestridas genom försäkringsavgifter av arbetare och arbetsgivare med bidrag av statsmedel. Såsom grundläggande villkor för rätt till ersättning föreskrevs, att minst 26 veckoavgifter skulle vara erlagda under de fyra nästföregående kalenderkvartalen. Härigenom komme kroniskt arbetslösa personer att utskiljas från försäkringen. Den arbetslöse skulle vara skyldig att i regel varje dag anmäla sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Endast under förutsättning att han icke kunde erhålla lämpligt arbete, vore han berättigad till ersättning. Av de sakkunniga förordade flertalet en maximal understödstid av 15 veckor per år, medan de övriga sakkunniga förordade 20 veckor (en veckas karenstid förutsattes). Beträffande yrken med mera utpräglad säsongkaraktär föreslogo de sakkunniga, att socialstyrelsen i enlighet med vissa angivna riktlinjer rörande karenstidens längd m. m. skulle bestämma de närmare villkoren. Ersättning på grund av erlagda försäkringsavgifter skulle utgå för sex dagar i veckan med ett för dag beräknat belopp, kallat daghjälp. Kostnaderna för denna skulle bestridas av försäkringsavgifterna. Till vissa familjeförsörjare skulle utgå s. k. fainiljetillägg, vilka skulle bestridas av statsmedel. Såväl daghjälpen som familjctilläggen sattes i relation till arbetsförtjänsten. För ändamålet hade de försäkrade indelats i sex löneklasser. I lägsta löneklassen skulle daghjälpen utgå med 1 krona 25 öre per dag, i högsta löneklassen, som omfattade personer med en dagsinkomst av 6 kronor 50 öre eller därutöver, föreslogs understödet till 3 kronor 25 öre. Familjetilläggen utgingo inom varje klass med 20, 40 eller 60 % av daghjälpen, beroende på huruvida den arbetslöse hade en eller två, tre eller fyra respektive fem eller flera personer att försörja. Försäkringsavgiften, av vilken arbetaren och arbetsgivaren skulle betala hälften vardera, fastställdes till visst belopp för varje särskild löneklass. Uppbörden av försäkringsavgifterna skulle verkställas medelst ett märkessystem på följande sätt. Varje försäkrad skulle erhålla ett s. k. försäkringskort,

69 gällande för ett visst försäkringsår. Å kortet, som skulle förvaras hos vederbörande arbetsgivare, hade denne att varje vecka anbringa ett märke, vars valör motsvarade arbetarens och arbetsgivarens sammanlagda avgift per vecka inom den löneklass arbetaren tillhörde. Hälften av kostnaden för märket skulle avdragas å arbetarens avlöning. Försäkringsmärkena voro avsedda att tillhandahållas genom postverket. Försäkringen organiserades i omedelbar anslutning till den offentliga arbetsförmedlingen, som sålunda skulle komma att tjänstgöra som försäkringens kontrollorgan. För ändamålet föreslogs en väsentlig utbyggnad av förmedlingen. Den centrala ledningen av försäkringen förlades till socialstyrelsen, inom vilket verk borde upprättas en särskild byrå för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. Då det ansågs erforderligt, att alla de statliga hjälpåtgärderna på arbetslöshetens område samordnades med varandra i en enhetlig organisation, föreslogs, att även ledningen av reservarbetena, som åvilade statens arbetslöshetskommission, skulle förläggas till socialstyrelsen och där omhänderhavas av en särskild byrå för reservarbeten. Den sammanlagda kostnaden för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt de sakkunnigas förslag uppskattades för en maximal understödstid av 15 veckor, som förordats av de sakkunnigas flertal, till 24,3 miljoner kronor. Skulle den maximala understödstiden utsträckas till 20 veckor, beräknades kostnaderna komma att ökas till sammanlagt 28,4 miljoner kronor. Förslaget rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring, som sammanförts i en förordning om erkända arbetslöshetskassor, gick ut på att det allmänna skulle lämna bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fyllde vissa i lagen angivna villkor rörande medlemsantal m. m. och bedreve sin verksamhet i enlighet med givna föreskrifter. Villkoren för rätt till ersättning vid inträdande arbetslöshet voro med vissa undantag desamma som enligt förslaget till obligatorisk försäkring. Arbetslöshetskassa skulle sålunda ej få utgiva understöd för någon dag till annan än den, som varit medlem av kassan under nästföregående tolv månader och erlagt avgifter för minst halva denna tid. Rörande understödets storlek föreskrevs, att daghjälp ej finge överstiga för familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem hälften av clen i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. I intet fall finge daghjälpen för dessa båda grupper överstiga 5 respektive 3 kronor. De sakkunnigas flertal förordade, att det allmännas bidrag till arbetslöshetskassorna skulle bäras av staten ensam och bestämmas till ett belopp motsvarande medlemmarnas sammanlagda avgifter. Det är emellertid att märka, att detta statsbidrag, som för varje månad skulle gottskrivas kassan, skulle utbetalas allenast i den mån det erfordrades för bestridande av kassans utgifter. Det allmännas bidrag skulle alltså icke förvaltas av kassorna. Oavsett huruvida obligatorisk eller statsunderstödd frivillig försäkring komme att genomföras, krävdes enligt de sakkunnigas mening en viss utbygg-

70 nad och effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingen. I en särskild förordning meddelades bestämmelser angående anordnandet av reservarbeten. I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse framhöllo 1926 års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat sig önskvärt, att, utöver den utredning som innefattades i de sakkunnigas uppdrag, en särskild undersökning komme till stånd rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande. Med anledning härav tillsatte Kungl. Maj: t den 11 mars 1927 en kommitté på sex personer med uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. De sakkunniga, som antogo benämningen »arbetslöshetsutredningen», avgåvo den 11 juni 1931 ett betänkande om arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker och den 30 november 1934 betänkande om åtgärder mot arbetslöshet. Vid 1928, 1929, 1930, 1931 och 1932 års riksdagar väcktes ett flertal motioner med förslag om införande av arbetslöshetsförsäkring. Under hänvisning i allmänhet till arbetslöshetsutredningens pågående arbete eller till att initiativ till införande av arbetslöshetsförsäkring skulle med all den skyndsamhet förhållandena medgåve tagas av Kungl. Maj:t blevo samtliga motioner av riksdagen avslagna. Den 15 oktober 1932 tillkallade chefen för socialdepartementet fem sakkunniga att inom departementet och i närmaste förbindelse med detta biträda med den fortsatta behandlingen av frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring. I direktiven för de sakkunnigas arbete uttalades, att för frågans närmare övervägande vissa kompletterande utredningar fordrades, bland annat rörande spörsmålet på vilket sätt det skulle visa sig möjligt att under försäkringen inbegripa sådana kategorier av arbetare som länt- och skogsarbetare samt affärsanställda. Utredningen skulle taga sikte på att försäkringen borde inbegripa största möjliga antal arbetargrupper. De sakkunniga avgåvo i januari 1933 en PM rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m. (bil. G till proposition 209/1933). Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen skulle bygga på ett system av statsunderstödda arbetslöshetskassor. I föreningsrättsligt hänseende skulle arbetslöshetskassorna vara registrerade som understödsföreningar enligt lagen om dylika föreningar. För att komma i åtnjutande av statsbidrag skulle kassorna antagas till erkända arbetslöshetskassor. I fråga om kassornas verksamhetsområde hade någon annan begränsning icke gjorts än att medlemmarna i kassorna skulle ha ställning som lönarbetare. Den av de erkända arbetslöshetskassorna bedrivna understödsverksamheten skulle närmare regleras genom en förordning om erkända arbetslöshetskassor. Statens bidrag skulle utgå i enlighet med en förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. För att bli berättigad till understöd från erkänd arbetslöshetskassa skulle fordras, att medlem under det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året erlagt 26 avgifter. Medlem, som icke tidigare uppburit understöd, skulle härjämte fylla kravet att under de senast förflutna två åren till kassan

71 ha erlagt avgifter för minst 52 veckor. Understöd skulle utgå med ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp. Varje kassa ägde att själv inrätta erforderligt antal daghjälpsklasser. Daghjälpen fick högst uppgå till 6 kronor och i regel ej understiga 2 kronor. Medlemmarna skulle äga att själva välja den daghjälpsklass de önskade tillhöra. Understödstiden fick av kassorna bestämmas till högst 120 dagar under 52 på varandra följande veckor och till lägst 90 dagar under samma tid. Kassorna skulle sortera under en tillsynsmyndighet, socialstj^relsen, som skulle äga att utse en ledamot i varje kassas styrelse ävensom en revisor. Statens bidrag till de erkända arbetslöshetskassorna föreslogs utgå dels som bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd (daghjälpsbidrag), dels som bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning (förvaltningsbidrag). Daghjälpsbidraget var i princip avvägt så, att de försäkrade själva helt skulle finansiera understödsverksamheten vid ringa omfattning av arbetslösheten. Daghjälpsbidraget, uttryckt i procent av kostnaden för utgivet understöd, skulle vidare i enlighet med en till statsbidragsförordningen fogad tabell stiga i visst förhållande till understödsverksamhetens omfattning; denna mättes härvid i antalet understödda dagar per år och medlem. Nådde understödsverksamheten en sådan omfattning, att antalet understödda dagar per år och medlem översteg 21, skulle dock intet understöd utgå för den överskjutande delen av den understödda arbetslösheten. Vidare var statsbidraget så avpassat, att det utgick med förhållandevis stor andel vid det regelmässigt lägsta förekommande daghjälpsbeloppet 2 kronor; för högre daghjälpsbelopp sjönk statsbidragsandelen successivt. För att täcka en del av de av försäkringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassornas förvaltningskostnader skulle införas ett system av arbetsgivarbidrag (2 kronor per årsarbetare) . Som komplettering till dels den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, dels den av regeringen förberedda utvidgade arbetslinjen framlades av de sakkunniga förslag till kommunala understöd med statsbidrag. Dessa understöd skulle i huvudsak utgå i enlighet med då gällande ordning för kontantunderstöd. De sakkunniga föreslogo vidare en betydande utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen. Ärenden rörande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, de kommunala understöden med statsbidrag och den offentliga arbetsförmedlingen skulle handläggas av socialstyrelsen, å vilken för ändamålet skulle inrättas en ny byrå. Kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen och arbetsförmedlingen beräknades till 30,9 miljoner kronor, varav 14,1 miljoner skulle bestridas av staten, 14,1 miljoner av de försäkrade och 1,8 miljoner av arbetsgivarna. 0,9 miljoner skulle utgöra landstingens och vissa kommuners andel av kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen. I propositioner till 1933 års riksdag framlades förslag om en genomgripande

72 omläggning av åtgärderna till arbetslöshetens bekämpande. I proposition 211/1933 framlades förslag till en omfattande arbetsanskaffning. Denna skulle möjliggöras dels genom anordnande av arbeten i den öppna marknaden på initiativ av staten eller av kommuner eller enskilda, dels ock genom särskilda med hänsyn till arbetslösheten anordnade och under vissa speciella former bedrivna s. k. beredskapsarbeten. Arbetslöshetskommissionens verksamhet skulle successivt avvecklas. I huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda sakkunnigförslaget framlades i proposition 209/1933 förslag om införande av frivillig arbetslöshetsförsäkring. Avgiftsvillkoret föreslogs dock till 26 avgifter under senast förflutna 18 månader; icke tidigare understödda skulle härjämte under de senaste 36 månaderna ha erlagt 52 avgifter. Arbetsgivarbidraget föreslogs höjt till 3 kronor per år och arbetare. Kostnaderna för försäkringen och förmedlingen beräknades till 37,6 miljoner kronor, varav 16,3 miljoner skulle bestridas av staten, 17,7 miljoner av de försäkrade, 2,7 miljoner av arbetsgivarna och 0,9 miljoner av landsting m. fl. Enär det måste förlöpa viss tid innan försäkringen skulle hinna byggas ut till avsedd omfattning, föreslogs i proposition 216/1933, att de hittills gällande grunderna för kontantunderstöd vid arbetslöshet i huvudsak skulle tills vidare äga fortsatt tillämpning. Särskilda utskottet framlade i utlåtande nr 17 ett förslag till en sådan utvidgning av arbetslinjen, vartill proposition 211 syftat, men med utgångspunkt från det då gällande systemet med reservarbeten under arbetslöshetskommissionen. Samtidigt föreslogs en förbättring av reservarbetarnas förmåner. I utskottets utlåtande nr 18 tillstyrktes i huvudsak det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring. Dock förordades avgiftsvillkoret erhålla den av de sakkunniga föreslagna utformningen. Arbetsgivarbidragen avstyrktes. Vid behandling av riksdagen blev utskottets utlåtande nr 17 godkänt. Förslaget om frivillig arbetslöshetsförsäkring föll genom att kamrarna stannade i olika beslut. Medan andra kammaren antog utskottsförslaget, antog första kammaren en reservation med hemställan om avslag under motivering, att vissa frågor icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Sedan inom socialdepartementet verkställts förnyade utredningar till ytterligare belysande av vissa av de punkter i förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, beträffande vilka delade meningar kommit till uttryck i utskottsutlåtandet, framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 38 till 1934 års riksdag förslag om frivillig arbetslöshetsförsäkring. I huvudsak anslöt sig detta förslag till det av Kungl. Maj:t föregående år framlagda. Avgiftsvillkoret föreslogs dock till 20 avgifter under 12 månader, respektive 40 avgifter under 24 månader. Sedan andra lagutskottet i utlåtande nr 37 tillstyrkt införande av frivillig arbetslöshetsförsäkring med i huvudsak de modifikationer, som gjorts i före-

73 gående års utskottsutlåtande, biföll riksdagen förslaget med de av utskottet förordade jämkningarna. B.

Ändringar i lagstiftningen 1935—1947.

Sedan frivillig arbetslöshetsförsäkring genom statsmakternas beslut år 1934 införts från den 1 januari 1935, ha de ursprungliga bestämmelserna ändrats genom beslut vid riksdagarna åren 1936, 1937, 1938, 1941, 1943, 1944, 1946 och 1947. Om man bortser från besluten vid 1941, 1944 och 1946 års riksdagar, ha ändringarna väsentligen avsett detaljspörsmål såsom avgiftsvillkorens utformning, den maximala understödstiden m. m. Vad beträffar de vid 1941 års riksdag genomförda ändringarna må följande framhållas. Den konstruktion, som statsbidraget erhållit, kom att medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. Enär statsbidraget utgick med procentuellt större andel för lägre daghjälpsbelopp än för högre, kommo avgifterna i de högre daglijälpsklasserna för de försäkrade att framstå som så betungande, att de försäkrade i stor utsträckning valde låga daghjälpsbelopp. Försäkringen kom härigenom icke att skänka ett tillräckligt skydd för de försäkrade. Bland annat med hänsyn härtill erhöll socialstyrelsen, som under den tid förevarande redogörelse avser var tillsynsmyndighet för arbetslöshetskassorna, den 5 maj 1939 uppdrag att verkställa utredning angående de ändringar, som kunde anses erforderliga och lämpliga i fråga om bestämmelserna rörande statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Försäkringens allt för ringa effektivitet accentuerades under de följande krisåren. Den inträffade prisstegringen minskade sålunda värdet av de redan förut små understöden. Försäkringens ställning kom vidare att försvåras genom de från den 1 januari 1941 tillämpade nya grunderna för den av arbetslöshetskommittéerna bedrivna kontantunderstödsverksamheten. Dessa nya grunder medförde nämligen, att understöden från försäkringen kommo att ligga väsentligt lägre än de understöd, som utbetalades från arbetslöshetskommittéerna. Den här berörda utvecklingen föranledde riksdagen att i samband med behandlingen av anslag å tilläggsstat I I för budgetåret 1940/1941 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering betona angelägenheten av att en förbättring av arbetslöshetsförsäkringen komme till stånd. I januari 1941 överlämnade socialstyrelsen resultaten av sin ovan nämnda utredning. 1 anslutning till detta framlade Kungl. Maj:t i proposition 214/1941 förslag till vissa förbättringar i förmånerna från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. I stort sett anslöto sig de i propositionen upptagna förslagen till socialstyrelsens, men de gingo i vissa hänseenden längre, såsom i fråga om statsbidragets avvägning och de nedan berörda kompletteringsbidragen, vilka icke föreslagits av socialstyrelsen. Det framhölls i propositionen, att det måste vara ett statsintresse av vikt att tillse, att arbetslöshetsförsäkringen, till vars kostnader arbetstagarna

enligt gällande bestämmelser själva bidroge med avsevärda belopp, så ordnades, att den icke bleve satt ur spel på den grund, att den erbjöde avsevärt sämre förmåner än sådana hjälpåtgärder, vilka helt bekostades av stat och kommun. För att få till stånd en höjning av understödsförmånerna från arbetslöshetsförsäkringen föreslog departementschefen en sådan ändring av statsbidragsgrunderna, att de procentsatser, som förut gällt för daghjälpsbelopp om 2 kronor, nu skulle gälla för daghjälpsbelopp upp till och med 4 kronor, att de grunder som tidigare gällt för 3 kronor skulle gälla för 5 kronors daghjälp etc. Vidare föreslogs införande av barntillägg med 60 öre per barn och dag. Kostnaderna för barntillägg skulle till 75 % bestridas med statsmedel. För att få till stånd en allmän höjning av daghjälpsbeloppen och förhindra, att personer med liten arbetslöshetsrisk företrädesvis valde daghjälpsklasser med låga daghjälpsbelopp, föreslogs att tillsynsmyndigheten skulle erhålla befogenhet att medgiva föreskrifter om bunden klasstillhörighet. Departementschefen ansåg emellertid, att de förbättringar, som genom dessa åtgärder skulle komma till stånd, icke vore tillräckliga. I propositionen föreslogs med hänsyn härtill, att de försäkrade skulle äga rätt att från arbetslöshetskommittéerna erhålla kompletterande understöd vid sidan av vad som erhölles från arbetslöshetskassan. Samtidigt härmed föreslogs en mängd detaljändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor, av vilka må nämnas, att det tidsbestämda avgiftsvillkoret förordades sänkt till 20 avgifter under de senaste 12 månaderna. Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 33 det angelägna i att de försäkrades förmåner förbättrades. Utskottet tillstyrkte förslaget om införande av barn tillägg, regleringen av rätten att välja daghjälpsklass samt sänkningen av antalet avgifter i tidsbestämda avgiftsvillkoret. Utskottet ansåg sig däremot icke kunna biträda propositionens förslag om kompletteringsunderstöd från arbetslöshetskommittéerna. Med hänsyn härtill hade utskottet undersökt, huruvida icke sådana ytterligare förbättringar i understödsförmånerna från försäkringen kunde genomföras, att det för arbetstagarna skulle framstå såsom förmånligare att betala avgifter till försäkringen för att vid arbetslöshet utfå bidrag utan behovsprövning än att vara hänvisade till att efter sådan prövning utfå hjälp från arbetslöshetskommittén eller från fattigvården. I detta syfte föreslog utskottet en komplettering av understödsförmånerna genom införande av rätt för arbetslöshetskassorna att, därest de så önskade, utge hustrutillägg om 1 krona per dag, varav 75 % skulle bestridas med statsmedel. Vidare föreslogs statsbidraget till daghjälpen höjt utöver vad i propositionen föreslagits. Härmed åsyftade utskottet att i huvudsak uppnå samma resultat, vartill propositionen syftat med förslaget om kompletteringsunderstöd. Enligt utskottet borde de procentsatser, som gällde för 2 kronors daghjälp och som i propositionen föreslagits skola gälla till och med 4 kronors daghjälp, avse samtliga daghjälpsklasser. Statsbidraget skulle alltså icke längre göras förmånligare för de lägre daghjälpsklasserna än för de högre. Till sist föreslog utskottet en

75 sådan ändring i statsbidragsbestämmelserna, att statsbidragets maximigräns höjdes från 26 till 35 understödda dagar per år och medlem. Vad utskottet föreslagit vann riksdagens bifall. Av stor räckvidd voro de frågor, som förelades 1944 års höstriksdag. I framställningar av den 17 mars och 30 september 1944 framhöll socialstyrelsen betydelsen av att de från arbetslöshetskassorna utgående understöden höjdes. Vid arbetslöshetsförsäkringens tillkomst åsyftades, framhöll socialstyrelsen, att dagunderstödsbeloppen skulle vid en mera omfattande anslutning till försäkringen anpassas till en nivå, som skulle understiga kassornas normalt förekommande understödsbelopp. Utvecklingen hade emellertid gått i annan riktning, vilket haft till följd att de gång efter annan förhöjda kontantunderstöden numera i ett stort antal fall låge över kassornas understödsbelopp. Dessutom erinrades om att kassornas medlemmar hade avsevärt mindre möjligheter att erhålla hyreshjälp än de som åtnjöto dagunderstöd. Som målsättning för en förbättring av de försäkringsmässiga förmånerna hade styrelsen ansett sig böra räkna med understödsbelopp, som i allmänhet lågo ungefär 25 % över de nuvarande dagunderstöden. I syfte att få till stånd en sådan förbättring av understöden från försäkringen föreslogs en förhöjning av hustrutilläggen från 1 krona till 1 krona 25 öre och av barntilläggen från 60 öre till 1 krona per dag. Dessa förbättringar vore dock icke tillräckliga för att uppnå vad man åsyftade, nämligen att kassornas förmåner i allmänhet skulle med 25 % överstiga arbetslöshetsnämndernas. Det föreslogs införandet av ett graderat kristillägg till daghjälpen om 25, 50 resp. 75 öre per dag helt bekostat av statsmedel. Storleken av det kristillägg en viss kassa skulle äga att utgiva skulle vara beroende av medelavgiften per daghjälpskrona inom kassan. Vidare föreslogs en höjning av de maximala understödsbelopp, som finge utgå till familjeförsörjare med mer än 2 barn, samt vissa lättnader i bestämmelserna för medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna i fråga om hyreshjälp från arbetslöshetsnämnderna. I proposition 301/1944 vitsordades, att en höjning av de från de erkända arbetslöshetskassorna utgående understödsbeloppen vore påkallad. Dessa förbättringar borde icke medföra ökade kostnader för kassamedlemmarna. I detta syfte förordades socialstyrelsens förslag om höjning av hustru- och barntilläggen. Vidare föreslogs ett med statsmedel helt bekostat kristillägg till daghjälpen, vilket dock borde utgå med 75 öre för alla kassor utan hänsyn till avgiftsstorleken. Dessutom tillstyrktes socialstyrelsens övriga ovan nämnda förslag. Andra lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 71 de i propositionen framlagda förslagen. Utskottet underströk emellertid att kristillägget vore att betrakta som ett provisorium och att det därför snarast borde avvecklas. Utskottets tillstyrkan blev av riksdagen bifallen. År 1946 genomfördes ändringar i lagstiftningen vid såväl vår- som höstriksdagen. Endast de under hösten beslutade ändringarna hade större räckvidd. I skrivelse till Konungen den 18 december 1945 framlade delegerade för de

7(1 erkända arbetslöshetskassorna, förslag om vissa ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. I skrivelsen framhölls bland annat, att en förstärkning av försäkringsskyddet vore påkallad. Kassamedlemmarna borde sålunda tillförsäkras ett mera allsidigt familjetillägg än vad de dåvarande barn- och hustrutilläggen erbjödo. Med hänsyn till den försörjningsplikt, som åvilade hustrun gentemot mannen, borde hustrutillägget ombildas till ett maketillägg, vilket såväl manlig som kvinnlig medlem skulle kunna komma i åtnjutande av. Manlig ogift kassamedlem, som varaktigt sammanbodde med kvinna, borde för henne kunna komma i åtnjutande av ett husföreståndarinnetillägg. Vidare borde medlem, som levde i gemensamt bo med fader eller moder och som bidroge till föräldrarnas försörjning, erhålla föräldratillägg. 1 fråga om korttidsbestämmelserna föreslogs att tvånget för kassorna att vid driftinskränkning med en dag minska det antal dagar under varje vecka, för vilka medlem eljest skulle varit berättigad till daghjälp, borde avskaffas. 1 stället borde kassa äga rätt att i stadgarna frivilligt införa bestämmelser om begränsning i understödsrätten vid korttidsarbete. En kassa skulle alltså medges rätt att understödja korttidsarbete i samma utsträckning som enligt vanliga regler. I fråga om karensbestämmelserna anförde de delegerade att ändringar vore önskvärda för att få till stånd överensstämmelse med korttidsreglerna, Dessa medgåve understöd för en dag vid en till fyra dagar förkortad arbetsvecka. Karensreglerna förhindrade emellertid förvärv av understödsrätt i detta fall. Det föreslogs med hänsyn härtill, att karenstiden skulle få fullgöras under 21 dagar i stället för under 14 dagar. Genom att statsbidraget till daghjälpen var maximerat till en understödd arbetslöshet motsvarande högst 35 understödda dagar per år och medlem i varje daghjälpsklass, kunde svårigheter uppkomma för kassorna vid arbetslöshetskriser. Den gällande maximeringen av statsbidraget borde avskaffas. I samband härmed hemställdes om en utredning om möjligheterna att vid tillfällig, omfattande arbetslöshet lämna kassa extraordinärt ekonomiskt stöd. I prorjosition 326/194(1 anslöt sig föredragande statsrådet i väsentliga hänseenden till de delegerades förslag. Det tidigare hustrutilläggets förändring till ett maketillägg tillstyrktes liksom införandet av ett husföreståndarinnetillägg. Dock borde även kvinnlig medlem kunna erhålla dylikt tillägg för i sitt hem anställd husföreståndarinna. Däremot ansåg föredraganden sig icke kunna tillmötesgå de delegerades förslag om föräldratillägg. I avgivet yttrande över de delegerades förslag hade socialstyrelsen avstyrkt det framförda ändringsförslaget i fråga om korttidsreglerna, Styrelsen föreslog i stället, att det i förordningen skulle införas en tilläggsbestämmelse, som gav styrelsen rätt att i den omfattning och för den tid, som styrelsen bestämde, medge kassa befrielse från skyldigheten att tillämpa begränsningen i understödsrätten vid korttidsarbete. Till detta förslag anslöt sig föredraganden. De delegerades förslag i fråga om karensvillkoret biträddes i propositionen endast delvis. 1 överensstämmelse med ett av socialstyrelsen framlagt förslag skulle karensvillkoret visserligen anses fyllt, om 6 arbetslösa dagar låge inom en tid av 21

77 dagar. Härjämte föreslogs emellertid, att ett nytt villkor skulle införas av innebörd, att under sju på varandra följande dagar, söndagar oräknade, alltid skulle ligga minst en dag, för vilken medlemmen kunde styrka att han hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt men icke erhållit arbete. Genom att uppfylla detta nya villkor visade medlemmen, att han alltjämt uppehöll kontakt med arbetsmarknaden. Kunde han icke fylla villkoret, skulle han "enomgå ny karenstid. Upphävandet av bestämmelsen om statsbidragets maximering biträddes icke av föredraganden, som även ansåg tillräckliga skäl saknas för en utredning om extraordinärt ekonomiskt stöd till arbetslöshetskassa i vissa särskilda situationer. Andra lagutskottet anslöt sig i utlåtande nr 43 till de i propositionen framförda förslagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Genom beslut vid 1947 års riksdag ändrades utlänningarnas ställning inom den frivilliga försäkringen. Enligt dittills gällande bestämmelser voro utländska medborgare uteslutna från rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå, som medlem. Från denna regel medgav lagstiftningen dock tvenne undantag. Det ena avsåg utlänning i stat, med vilken på ömsesidighet grundad överenskommelse träffats att medborgare i den främmande staten vid tillämpningen av förordningen om erkända arbetslöshetskassor skulle likställas med svensk medborgare. Det andra undantaget avsåg utlänning tillhörande stat, beträffande vilken Konungen särskilt förordnat att medborgare i staten kunde erhålla medlemskap i arbetslöshetskassa. I senare fallet var utlänningen icke likställd med svensk medborgare i förevarande hänseende. Hans rätt att vinna inträde i kassa var beroende av om denna beslutat att intaga medlemmar av hans nationalitet. I skrivelse den 13 november 1946 anförde de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, att ehuru majoriteten av de utlänningar, som vistades i landet, kunde tillhöra svensk arbetslöshetskassa, det dock ingalunda vore ovanligt, att utlänningar icke kunde intagas i kassorna. De hade emellertid en större arbetslöshetsrisk än vad i allmänhet vore fallet med svenska arbetstagare inom samma verksamhetsområde. Vidare erinrades om det nära sambandet mellan medlemskapet i kassan och i vederbörande fackförbund. Till sist anfördes att bestämmelserna rörande medlemskap för utländska medborgare torde ha utformats i syfte att underlätta möjligheterna för svenska medborgare i utlandet att åtnjuta förmånerna av där förekommande arbetslöshetsförsäkring. De eftersträvade förmånerna för svenska medborgare kunde emellertid uppnås genom samarbete inom Förenta Nationerna. Samorganisationen föreslog, att en sådan ändring av lagstiftningen måtte komma till stånd, att de gällande inskränkningarna för utländsk medborgare att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa helt bortfölle. I proposition 200 till 1947 års riksdag anslöt sig föredragande statsrådet i stort sett till det framförda förslaget. I likhet med vad socialstyrelsen i skrivelse till Konungen anfört borde dock vissa möjligheter bibehållas till inskränkningar i utlännings rätt att vinna inträde i arbetslöshetskassa och att

78 uppbära understöd från kassan. Behörighet att meddela dylika inskränkningar borde tillkomma tillsynsmyndigheten. Andra lagutskottet anslöt sig i utlåtande nr 33 till de i propositionen framförda förslagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Allt sedan lagstiftningens ikraftträdande var socialstyrelsen tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna. I samband med förslaget till inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse föreslogs i proposition 239/1947 att tillsynen över kassorna skulle överflyttas från socialstyrelsen till det nya verket. Inom arbetsmarknadsstyrelsen skulle ärenden av utpräglat försäkringsmässig karaktär handläggas av en särskild delegation i syfte att bereda arbetslöshetskassorna större självstyrelse. Frågor rörande anslag, viktigare lagstiftningsfrågor och andra ärenden av större betydelse för den allmänna arbetsmarknadspolitiken skulle dock handläggas av arbetsmarknadsstyrelsen i dess ordinarie sammansättning. I utlåtande nr 227 tillstyrkte statsutskottet det i propositionen framförda förslaget, som även vann riksdagens bifall. De av statsmakterna beslutade ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1948.

79 K A P . II.

Redogörelse för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen i Sverige. Gällande bestämmelser angående den statsunderstödda, frivilliga arbetslöshetsförsäkringen i Sverige återfinnas främst i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor och lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar. Förordningen om erkända arbetslöshetskassor har sedermera ändrats genom förordningarna n:ris 151/1936, 227/1937, 99/1938, 494/1941, 185/1943, 405/1944, 777/1944, 332/1946, 712/1946, 245/1947 och 368/1947. Bestämmelserna angående statsbidrag meddelas i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Denna förordning har sedermera ändrats genom förordningarna n:ris 555/1934, 228/1937, 495/1941, 186/1943, 713/1946 och 43/1948. Förordningen den 15 december 1944 (nr 779), ändrad genom förordningen nr 714/1946, innehåller bestämmelser angående kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. Härjämte må nämnas kungörelsen den 23 november 1934 (nr 554), som meddelar regler för övervakandet av erkända arbetslöshetskassor och förordningen den 20 februari 1948 angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Kungörelsen 554/1934 har sedermera ändrats genom kungörelsen nr 30/1936. Den i Sverige införda arbetslöshetsförsäkringen vilar på frivillighetens grund. Försäkringssystemet innebär, att staten lämnar bidrag till av löntagare själva bildade arbetslöshetskassor, som fylla vissa villkor och som bedriva sin verksamhet i enlighet med givna föreskrifter. De erkända arbetslöshetskassorna utgöra parallellföreteelser till de statsunderstödda sjukkassorna inom den frivilliga sjukförsäkringen. Detta gäller såväl i rättsligt hänseende som beträffande den praktiska utformningen av kassornas organisation. Den skilladen föreligger dock, att sjukkassorna enligt sjukkasseförordningens huvudbestämmelser skola vara lokalt avgränsade. Samtliga existerande arbetslöshetskassor åter äro rikskassor. Formellt hinder för bildandet av lokala arbetslöshetskassor finnes dock icke. Arbetslöshetskassorna skola vara registrerade såsom understödsföreningar enligt 1938 års understödsföreningslag. För att komma i åtnjutande av statsbidrag skall en på dylikt sätt registrerad arbetslöshetskassa dessutom antagas till erkänd arbetslöshetskassa, Ansökan om antagande göres hos arbetsmarknadsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna. För antagande fordras, att kassans stadgar stå i överensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningen. Kassornas stadgar kunna dock i vissa hänseenden innehålla strängare bestämmelser än förordningen.

80 För att antagas till erkänd arbetslöshetskassa skall kassan ha minst 500 medlemmar. Såvida särskilda omständigheter därtill föranleda, må dock tillsynsmyndigheten antaga förening med mindre medlemsantal. Arbetsmarknadsstyrelsen äger rätt vägra antaga kassa, om det avsedda verksamhetsområdet helt eller till huvudsaklig del sammanfaller med verksamhetsområde för redan erkänd arbetslöshetskassa. Kassa äger icke utöva annan verksamhet än sådan, som avser att bereda understöd vid arbetslöshet. Ej heller må den använda medel för ändamål, som äro främmande för dylik understödsverksamhet. I förordningen finnes ingen annan begränsning gjord med avseende å kassornas verksamhetsområde än att medlemmarna skola vara löntagare i förordningens mening. Enligt förordningen kan en erkänd arbetslöshetskassas verksamhetsområde avse hela landet, ett visst område, ett visst arbetsföretag eller ock ett visst yrke eller en verksamhetsgren. Som redan nämnts äro samtliga existerande arbetslöshetskassor rikskassor. De erkända arbetslöshetskassorna skola med de undantag, som angivas i förordningen, vara öppna för alla löntagare inom kassans verksamhetsområde. Sålunda får som villkor till medlemskap icke uppställas, att vederbörande skall vara ansluten till viss organisation eller sammanslutning. Förordningen upptager vissa omständigheter, som obligatoriskt skola utgöra hinder mot medlemskap. Härjämte kunna kassorna i vissa särskilt angivna fall vägra medlemskap eller utesluta en medlem ur kassan. Bland de obligatoriska fordringarna för rätt till medlemskap upptages främst kravet på att vederbörande skall vara löntagare. Begreppet löntagare har ej positivt definierats i förordningen. I stället har det bestämts negativt på så sätt, att den som är självständig företagare skall uteslutas från medlemskap. Prövningen härav knytes till förhållandena under de senast förflutna tolv månaderna. För att rätt skall föreligga att vinna inträde i eller kvarstå som medlem i en kassa, får vederbörande under nämnda tid av tolv månader ej ha haft ställning som självständig företagare mer än fem månader utan att samtidigt mot avlöning ha använts till arbete för annans räkning. Tillsynsmyndigheten äger dock beträffande viss kassa medgiva, att personer, som under längre tid än fem månader haft ställning som självständiga företagare, må kunna vinna inträde i kassan eller där kvarstå såsom medlemmar. Denna undantagsbestämmelse har tillkommit främst med tanke på hantverksfacken. De obligatoriska uteslutningsgrunderna avse vidare personer, som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn. Även i detta fall äger emellertid tillsynsmyndigheten medgiva undantag. Från medlemskap skola därjämte uteslutas personer understigande viss i kassans stadgar angiven ålder. Denna bestämmelse sammanhänger med att understöd från erkänd kassa endast kan utgå till den som fyllt 16 år. Vidare får ingen samtidigt vara medlem i mer än en erkänd arbetslöshetskassa. Utländska medborgare äga samma rätt till inträde i arbetslöshetskassa som svenska medborgare. Dock äger tillsynsmyndigheten, där så finnes piåkallat, föreskriva begränsningar i denna rätt. Några dylika begränsningar ha icke utfärdats.

81 Kassorna äga rätt att i stadgarna införa bestämmelser, enligt vilka vissa andra kategorier kunna uteslutas, därest kassans styrelse i varje särskilt fall så beslutar. Kassa, vars verksamhetsområde är på särskilt i stadgarna angivet sätt begränsat, har medgivits rätt att under vissa i kassaförordningen angivna förutsättningar från medlemskap utesluta personer, som icke tillhöra kassans verksamhetsområde. I fråga om samtliga existerande kassor gäller, att kassans styrelse äger rätt vägra inträde för person, som ej tillhör och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna har tillhört verksamhetsområdet, Medlem, som icke uppfyller nämnda villkor, kan av kassan uteslutas. Kassa kan i stadgarna införa bestämmelser om att den skall äga rätt utesluta personer, för vilka synnerlig risk för arbetslöshet är förhanden på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning; beslut om uteslutning från kassa eller från rätt att vinna inträde i kassa skola dock i dessa fall av kassans styrelse anmälas till tillsynsmyndigheten. Vidare kunna personer, som svikligen lämnat oriktiga uppgifter eller icke ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller av styrelsen i behörig ordning utfärdade föreskrifter, uteslutas ur kassan. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem äger kassan vidare utesluta, den, vars ålder överstiger viss gräns. Kassorna äro — oberoende av vad ovan anförts — förhindrade att utesluta någon under tid, då han på grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad till understöd från kassan; grundar sig uteslutningsbeslutet på svikligt förfarande, må dock uteslutning kunna ske omedelbart. Enligt förordningen äger kassa icke begränsa rätten för medlem att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa. Såsom villkor för medlemskap i en fackorganisation kan emellertid organisationen föreskriva skyldighet tillhöra viss erkänd arbetslöshetskassa. Härav ha ett flertal organisationer begagnat sig. I dylikt fall medför utträde ur kassan i allmänhet även utträde ur organisationen. Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som senast vid utgången av åttonde veckan efter den tid å vilken stadgad avgift belöper icke erlagt förfallen avgift, uteslutes automatiskt ur kassan. Beslut härom skall således icke fattas i varje särskilt fall av kassans styrelse. För kassor med månadsavgifter har motsvarande tid satts till två månader. Medlem, vilken på grund av särskilda skäl icke erlagt avgifter före den i stadgarna angivna tidpunkten, må dock, efter beslut härom av kassans styrelse, kunna anses icke hava utträtt ur kassan. Sådant beslut skall för att bliva gällande ha godkänts av tillsynsmyndigheten. Denna äger rätt att beträffande viss kassa medgiva, att den förutnämnda respittiden må bestämmas till utgången av tjugusjätte veckan respektive sjätte månaden. Bestämmelsen i fråga har tillkommit med särskild tanke på sjöfolket. Vad ovan sagts beträffande skyldighet att erlägga avgifter gäller jämväl i fråga om anmälan av förhållande, vara befrielse från betalningsskyldighet kan grundas. Dylikt förhållande skall alltså hava anmälts inom åttonde veckan 6—233 45

82 respektive andra månaden. I detta fall har dock kassans styrelse medgivits rätt att utan särskilt medgivande med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet pröva, huruvida den, som inom föreskriven tid underlåtit att anhålla om avgiftsbefrielse, ändock må behålla medlemskapet. För att bliva berättigad till understöd från en erkänd arbetslöshetskassa skall medlem hava erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller tolv månadsavgifter. Detta villkor skall anses vara fyllt om minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgifter erlagts och därefter värnpliktstjänstgöring fullgjorts under så lång tid, att denna jämte den tid för vilken avgifter erlagts till kassan mot svarar minst femtiotvå veckor eller tolv månader. Här förevarande bestämmelse benämnes det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. De avgifter det här är fråga om skola nämligen, som framgått av det ovanstående, icke vara erlagda under särskilt angiven tid. Om avbrott i medlemstiden förekommit, må hänsyn dock icke tagas till avgifter erlagda före det senaste avbrottet (se vidare nedan). För att komma i åtnjutande av understöd fordras härjämte att ha uppfyllt det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Detta är uppfyllt, om den försäkrade för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna erlagt minst tjugu veckoavgifter eller fem månadsavgifter. Vissa kassor ha begagnat sig av rätten att fastställa ett något högre avgiftsantal. Därest kassan omfattar säsongarbetare och med hänsyn härtill inskränkningar föreskrivits i understödsrätten under viss del av året, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att avgiftsantalet i clet tidsbestämda avgiftsvillkoret sättes till lägst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter. Vid prövning av avgiftsvillkoren må allenast tillgodoräknas avgift, som erlagts antingen för tid, då medlemmen för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid r då han med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnplikt eller barnsbörd. I princip skall det tidsbestämda avgiftsvillkoret prövas vid början av varje ny arbetslöshetsperiod. Undantag härifrån gäller i fråga om unclerstödsberättigad medlem, som erhåller arbete för högst tjugufyra dagar, under förutsättning att han omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Genom denna bestämmelse undvikes att en person, som tagit ett kortvarigt arbetstillfälle, vid omprövning av avgiftsvillkoret skall kunna förlora understödsrätten. Har medlem frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet och på grund härav avstängts från understöd under viss tid, skall arbetslösheten anses ha tagit sin början först vid avstängningstidens slut. Detta innebär, att avgiftsvillkoret skall nyprövas vid utgången av sagda tid. Däremot föranleder avstängning från understödsrätt efter avvisande av ett såsom lämpligt ansett arbete icke nyprövning av avgiftsvillkoret.

83 Särskilda bestämmelser ha införts för att värnpliktstjänstgöring, sjukdom, barnsbörd och bevistande av vissa kurser icke skola försvåra uppfyllandet av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Avbrott i en understödsperiod av nämnda anledningar betraktas icke som nytt arbetslöshetsfall; nyprövning av avgiftsvillkoret sker alltså icke i dessa fall. Vidare stadgas att i den tid om tolv månader, den s. k. prövningstiden, inom vilken det i avgiftsvillkoret föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, icke skall inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring eller på grund av sjukdom varit förhindrad utföra arbete. Sjukdomstiden skall i allmänhet vara styrkt genom intyg av legitimerad läkare. Prövningstiden må vidare kunna förlängas med tid av högst sex veckor före och sex veckor efter barnsbörd, under vilken medlemmen avhållit sig från förvärvsarbete. Förlängning av prövningstiden kan även äga rum i det fall, då en person avhållit sig från arbete i anledning av deltagande i kurs, vartill bidrag utgått från staten, landsting eller kommun, eller kurs, vilken tillsynsmyndigheten förklarat skola jämställas med kurs som nyss nämnts; högst sex månader må dock härvid avräknas. Om medlem övergått från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp, måste först sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter i den högre klassen ha erlagts, innan den högre daghjälpen kan utgå. Övergång till lägre daghjälpsklass medför emellertid omedelbart en sänkning av daghjälpen. Efter överenskommelse mellan kassorna, vilken av tillsynsmyndigheten godkänts, får medlem helt eller delvis tillgodräknas avgifter, som han erlagt såsom medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa, vilken han omedelbart före inträdet tillhört. Vidare kan tillsynsmyndigheten medgiva, att medlem må tillgodoräknas avgift, som erlagts till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, vilken icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa. Denna bestämmelse innebär möjlighet för medlemmarna att vid ombildning av en av ett fackförbund driven enskild arbetslöshetskassa till erkänd dylik få tillgodoräkna sig till den förra kassan erlagda avgifter. Härigenom undvikes avbrott i understödsrätten. Avgifter, som omedelbart före inträdet i erkänd arbetslöshetskassa erlagts till viss annan sammanslutning än erkänd eller enskild arbetslöshetskassa, t. ex. en facklig organisation, må vidare efter särskilt, medgivande av tillsynsmyndigheten kunna tillgodoräknas vid prövning av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Dylika avgifter få däremot icke tillgodoräknas vid prövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Erkänd arbetslöshetskassa kan överenskomma med statserkänd arbetslöshetskassa i främmande stat, att i den främmande kassan erlagda avgifter helt eller delvis må tillgodoräknas vid avgiftsvillkorens prövning. En sådan överenskommelse om avgifts tillgodoräknande skall för att bli gällande godkännas av tillsynsmyndigheten. Finnes i främmande stat obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och äga de däri försäkrade räkna sig till godo avgifter erlagda till svensk erkänd arbetslöshetskassa, må dylik kassa med tillsynsmyndighetens godkännade medgiva, att i den främmande staten erlagda avgifter helt eller delvis räknas medlemmen till godo vid prövningen av avgiftsvillkoren.

84 Har medlem endast med mellantider tillhört en kassa, må vid bedömandet av medlemmens understödsrätt allenast tagas i betraktande avgifter och understöd, som avse tid efter senaste avbrottet i medlemstiden. Understöd från erkänd arbetslöshetskassa utgår endast till arbetslös medlem, som fyllt 16 år, är arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande. Sådan anmälan skall enligt förordningen ske varje dag, men arbetsförmedlingsanstalt äger för visst antal dagar i varje vecka befria den arbetslöse härifrån. Denna rätt ha arbetsförmedlingsanstalterna begagnat sig av. För avlägset boende eller andra, för vilka skyldigheten att personligen inställa sig är synnerligen betungande, må anmälningsskyldigheten kunna minskas. Arbetsförmedlingsanstalt äger härvid rätt att medgiva dispens för högst fem dagar i veckan. Dispens för längre tid meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen. Medlem, som direkt deltager i strejk eller som är föremål för lockout, erhåller icke understöd från försäkringen. Detsamma gäller den som blivit arbetslös i anledning av konflikt och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Om en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, utgår icke understöd till honom för de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträffat, Särskilda bestämmelser reglera förutsättningarna för att ett erbjudet arbete skall anses lämpligt. Prövningen härav tillkommer i första hand kassan. Enligt förordningen skall erbjudet arbete anses lämpligt, under förutsättning att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, att det icke hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder, samt att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller till arbetets natur. Från bestämmelsen att arbetet icke får hänföra sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, har undantag gjorts för det fall att konflikten befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal. Tillsynsmyndigheten har därjämte medgivits rätt att avgiva förklaring, att en konflikt eljest är av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område där kollektivavtal råder skall sådan förklaring äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvister må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten. Kassans styrelse har att pröva varje särskilt fall av inträffad arbetsvägran och avgöra, huruvida understöd må utgå eller icke. Kassans beslut i ärendet skall härefter underställas tillsynsmyndighetens prövning. Godkännes icke ett av kassan fattat beslut att trots arbetsvägran tillerkänna medlemmen understöd, kan kassan förklaras rätten till statsbidrag förlustig för till medlemmen utgivet understöd. Tillsynsmyndigheten äger ock vidtaga annan åtgärd, som beröres i det följande i samband med tillsynen över erkända arbetslöshetskassor.

Hö

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, och dels i form av familjetillägg till daghjälpen. Familjetillägg utgöres av barntillägg samt, i den mån kassa så beslutat, av maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Husföreståndarinnetillägg må endast utgivas av kassa, som medger maketillägg. Understöd må härjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort. Daghjälp och familjetillägg må kunna helt eller delvis utgå i naturaförmåner. Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn under 16 år, vilket antingen är kyrkoskrivet hos den försäkrade eller beträffande vilket det styrkes, att den försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Även i vissa andra fall kan barntillägg utgå. Äro både man och hustru arbetslösa, må barntillägg för ett och samma barn icke utgå till mer än en person. Äro flera personer berättigade till barntillägg för samma barn, skall tillägget utgå till fadern, om han är en av de berättigade, eljest till modern. Maketillägg utgår till medlem för make eller den, med vilken medlemmen varit gift och beträffande vilken den försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Maketillägg skall dock icke utgå för den, som har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjäljD från erkänd arbetslöshetskassa. Till medlem, vilken icke är gift och ej heller uppbär maketillägg, utgår husföreståndarinnetillägg för kvinna, som varaktigt har gemensam bostad med medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll. Tillägg skall dock icke utgå för husföreståndarinna, vilken utanför medlemmens hem utför förvärvsarbete i tre dagar eller därutöver i veckan. Ej heller utgår dylikt tillägg för husföreståndarinna, som själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, Daghjälp utgår allenast för vardag. Dock må daghjälp utgå även för helgdag, som icke är söndag, därest medlemmen varit arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Daghjälp utgår ej lör dag, då medlemmen med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbetet. Denna senare bestämmelse syftar främst på semesterledighet. Kassorna äga själva bestämma daghjälpens storlek. Betydelsefulla inskränkningar i kassornas självbestämningsrätt härvidlag förekomma dock. Daghjälpen får sålunda icke överstiga 7 och i regel ej understiga 2 kronor. Den får vidare för familjeförsörjare icke överstiga 4/s och för övriga 3/s av den i orten vanliga arbetsförtjänsten per arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. En erkänd arbetslöshetskassa har vidare, därest flera daghjälpsklasser äro införda, skyldighet att i sina stadgar intaga bestämmelser rörande medlemmarnas klassval i syfte att förhindra uppkomsten av ett för kassan ur ekonomisk synpunkt olämpligt klassval. För kvinnliga medlemmar och medlemmar, vilka ännu icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder, kan särskild understödsklass inrättas med daghjälp

86 understigande två kronor; dock må daghjälpen ej bestämmas lägre än till en krona. Såsom familjeförsörjare skall anses medlem, som har försörjningsskyldighet gentemot make eller frånskild make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år. Som familjeförsörjare anses även medlem, som lever i gemensamt bo med eller huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant ävensom den som jämlikt i det föregående angivna bestämmelser äger uppbära husföre ståndarinne tillägg. Barntillägg utgår med 1 krona per dag. Maketillägg och husföreståndarinnetillägg utgör vartdera 1: 25 kronor. I daghjälp och familjetillägg må icke tillhopa utbetalas högre belopp för dag än som svarar mot 4/s av den ovan nämnda arbetsförtjänsten för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. För familjeförsörjare med flera barn än två må dock det sammanlagda understödsbeloppet uppgå till högst 9 /io av sagda arbetsförtjänst. Måste understödet med hänsyn till dessa bestämmelser minskas, skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget samt därefter, om så erfordras, barntillägget nedsättas eller helt innehållas. Dock må familjetillägg utgå, även om summan av daghjälp och tillägg över stiger 7 kronor om dagen. Med hänsyn till av kristiden betingade förhållanden har införts ett särskilt kristillägg om 75 öre för varje dag för vilken daghjälp utgår. Daghjälp och kristillägg få tillsammans icke överstiga 7 kronor. Vad ovan sagts rörande understödens maximering i förhållande till arbetsförtjänsten äger jämväl tillämpning å kristillägget. Den omständigheten, att en medlem för sig eller sin familj åtnjuter fattigvård, inverkar ej på daghjälpens storlek. Om emellertid medlem i anledning av arbetslöshet är lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annat slag än fattigvård, må daghjälp och familjetillägg utgivas allenast i den mån det nyss nämnda understödet icke uppgår till för familjeiörsörjaro 4 /s resp. Vio och för övriga 3h av den ovan angivna arbetsförtjänsten. Kassorna äga rätt att i sina stadgar föreskriva, att medlem, som uppbär sådant under stöd varom nyss sagts, må uppbära daghjälp allenast i den mån understödet icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen. Kassorna äga rätt att bestämma, att daghjälp icke får utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag där han fortlöpande är anställd har arbete mindre antal dagar än vid full drift är vanligt. Bestämmelser av detta slag ha emellertid i allmänhet icke införts i kassornas stadgar. I förordningen har föreskrivits, att, om bestämmelser av ovan nämnt slag icke intagas i stadgarna, vid driftinskränkningar det antal dagar under varje vecka, för vilka medlemmen eljest varit berättigad till daghjälp, skall minskas med en. Då skäl härtill föreligga, äger tillsynsmyndigheten i den omfattning och för den tid denna bestämmer medgiva viss kassa befrielse från skyldigheten att tillämpa den nämnda begränsningen i understödsrätten. Ej heller skall begränsning i understödsrätten ske efter arbetsperiod, som överstiger tjugufyra

87 dagar. Som framgår av det följande skall nämligen i detta fall ny karenstid räknas. Daghjälp må icke utgå till medlem, förrän han under en tid av högst tjuguen dagar varit arbetslös under sex dagar, karenstid, och för dessa dagar företett intyg om att han hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt men icke erhållit arbete. Vid tillämpning av denna bestämmelse må hänsyn icke tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat utgå. För dagar, som utgöra karenstid, utgår icke daghjälp. Kassorna äga rätt att i stadgarna föreskriva längre karenstid, dock högst tre månader. Har så skett skall emellertid det först nämnda karensvillkoret jämväl vara uppfyllt. Vad föreskrivits om karenstid skall icke iakttagas, då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst tjugufyra dagar eller på grund av sjukdom, barnsbörd eller värnpliktstjänstgöring ej kan erhålla daghjälp. Samma bestämmelser gälla för bevistande under högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, eller kurs, vilken tillsynsmyndigheten förklarat skola jämställas med nyss nämnd kurs. Ej heller skola föreskrifterna om karenstid iakttagas, om en medlem på grund av säsonginskränkningar förlorat understödsrätten. Medlem, som avvisat erbjudet lämpligt arbete och till följd härav avstängts från understöd under fyra veckor, behöver vid avstängningstidens slut icke genomgå ny karenstid. En förutsättning för att karensvillkoret i ovan angivna fall icke skall prövas är, att medlemmen omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Om daghjälpsberättigad medlem icke kan för någon av sju på varandra följande dagar, söndagar oräknade, förete intyg från arbetsförmedlingen att han där sökt men icke erhållit arbete, skall ny karenstid fullgöras, innan han ånyo äger uppbära daghjälp. Från denna bestämmelse gäller samma undantag som ovan angivits i fråga om karensvillkoret. För kassor med medlemmar inom säsongbetonat yrke eller eljest, då särskilda omständigheter föreligga, har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att beträffande vissa medlemmar föreskriva längre karenstid än eljest, dock ej över tre månader. Andra vägar för understödsrättens begränsning äro förbud för utbetalande av understöd under viss del av året eller föreskrift om uppdelande av längsta understödstiden under tolv på varandra följande månader i två perioder, varvid ena perioden skall omfatta den tid under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer. Understödstiden har bestämts till högst 156 dagar under tolv på varandra följande månader. Kassorna äga bestämma kortare understödstid, dock ej under 90 dagar. Flertalet kassor har en understödstid av mellan 120 och 138 dagar. Har på grund av bestämmelserna om understödstidens maximering rätten till daghjälp upphört, må daghjälp icke ånyo utgivas, förrän medlemmen till kassan erlagt minst två veckoavgifter. Vid tillämpningen av bestämmelserna rörande understödstidens maximering må i den tid, inom vilken den längsta understödstiden skall beräknas, icke in-

88 räknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring eller på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig förvärvsarbete. Detsamma gäller vid barnsbörd för tid intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter förlossningen ävensom för högst sex månader, varunder medlemmen bevistat kurs av det slag, som i det föregående närmare berörts. Denna bestämmelse sammanhänger med den som gäller för det tidsbestämda avgiftsvillkorets juövning. Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos sin arbetsgivare anhålla om intyg, utvisande den tid under vilken medlemmen utfört arbete och orsaken till anställningens upphörande. Vid driftinskränkning skall arbetsgivaren härvid angiva antalet arbetsdagar varje vecka. Erhållet intyg skall, då ansökan om understöd göres, överlämnas till kassan. Skyldighet för arbetsgivaren att utfärda dylikt intyg föreligger icke. Erkänd arbetslöshetskassa skall av sina medlemmar upptaga fasta avgifter. Dessa avgifter skola utgå för tid, då medlem för annans räkning mot avlöning användes till arbete, som ej utföres i medlemmens hem, ävensom för tid, då han med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd. Enligt understödsföreningslagen skola avgifterna vara så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande utgifter ävensom till föreskriven fondbildning. Avgifterna må icke utgå med olika belopp för olika grupper av föreningens medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikheter medlemmarna emellan i avseende å försäkringsrisk eller understödsrätt. Kassorna äga härjämte rätt att upptaga inträdesavgift och avgift för övergång till högre understödsklass samt särskilda avgifter för underlåtenhet att erlägga avgifter inom föreskriven tid. Försäkringsavgifterna beräknas i flertalet kassor per vecka. I några kassor förekomma dock månadsavgifter. Avgift skall i regel erläggas, då en medlem arbetat minst sexton timmar under en vecka. Flertalet kassor kräva emellertid^ att medlem arbetat något längre tid. Kassa har rätt att stadga kortare arbetstid än sexton timmar. I dylikt fall får emellertid avgiftsantalet i det tidsbestämda avgiftsvillkoret icke sättas lägre än tjugusex. I kassor med månadsavgifter motsvaras sextontimmars villkoret av ett krav på minst tio dagars arbete. Med arbetad tid likställes här tid, varunder medlemmen uppburit avlöning. Erkänd arbetslöshetskassa skall som fond avsätta tillgångar av viss i förordningen med hänsyn till kassans medlemsantal och inkomster angiven storlek. Denna fond, till vilken överskott å verksamheten alltid skall avsättas, får tagas i anspråk endast i den mån inkomsterna ej förslå till täckande av löpande utgifter. Fondens tillgångar skola redovisas på i förordningen angivet sätt. 1 balansräkningen skall alltid som skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande det föreskrivna lägsta fondbeloppet. Utbetalning av understöd får ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande därtill. Om kassans inkomster icke förslå till att täcka utgifterna, får som nyss. nämnts fonden tagas i anspråk. Därest så med hänsyn till kassans ekonomiska

89 ställning eller arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna erfordras, må kassans styrelse i enlighet med vissa bestämmelser, som alltid skola finnas i kassans stadgar, nedsätta daghjälpens storlek eller minska understödstidens längd. Medgivande härtill fordras av tillsynsmyndigheten. Härvid må det eljest föreskrivna minimibeloppet av daghjälpen, i regel 2 kronor, och kortaste understödstid, 90 dagar, underskridas. Visar det sig nödvändigt, skall särskild uttaxering å medlemmarna tillgripas. Begränsas medlemmarnas understödsförmåner på ovan angivet sätt, skall denna begränsning även avse dem, som vid beslutets fattande redan voro understödsberättigade. Tillsynsmyndigheten utser efter förslag av arbetslöshetskassa en ledamot av kassans styrelse jämte suppleant för honom. Dylik styrelseledamot äger för uppdragets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som bestäms av tillsynsmyndigheten. Om en kassa har lokala avdelningar å olika orter, något som är fallet med samtliga erkända arbetslöshetskassor, skola de befogenheter, som enligt understödsföreningslagen tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda ombud. Arbetsmarknadsstyrelsen är tillsynsmyndighet och har att i denna egenskap övervaka kassornas verksamhet. För detta ändamål är varje kassa skyldig att bereda styrelsen eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kassan och dess styrelse. Arbetsmarknadsstyrelsen följer vidare kassornas verksamhet med stöd av de rapporter, som månatligen skola insändas. Till arbetsmarknadsstyrelsen skola insändas avskrifter av vid kassastyrelsens sammanträden förda protokoll. Revision av kassornas verksamhet utövas — förutom av revisorer, utsedda av kassorna själva — av särskild tjänsteman hos arbetsmarknadsstyrelsen. Om arbetsmarknadsstyrelsen finner anledning till anmärkning, skall den meddela kassan anvisning att inom viss tid vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Styrelsen skall härvid bestämma viss skälig tid, inom vilken på dylikt sätt meddelad anvisning skall vara efterkommen. Ställer sig kassan icke meddelad anvisning till efterrättelse, kan styrelsen återkalla antagandet eller förklara kassan vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig. Om den meddelade anvisningen skett i enlighet med 78 § lagen om understödsföreningar och har kassan icke ställt sig anvisningen till efterrättelse kan styrelsen på sätt i nämnda lag finnes stadgat hos rätten eller domaren göra ansökning om åläggande för kassan att träda i likvidation. Antagande må icke återkallas utan att tillfälle lämnas kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning. Om en kassas medlemsantal nedgått under 500 eller i fråga om kassa, som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, under det tal, som tillsynsmyndigheten kan hava bestämt, åligger det kassans styrelse vid straffansvar att därom ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten. Denna har därvid att meddela beslut, huruvida kassan skall få fortsätta sin verksamhet, och i så fall fastställa ett nytt lägsta medlemsantal för kassan. Lämnas

90 ej sådant medgivande eller underskrides det fastställda nya talet och uppnås ej detta åter inom tre månader, är kassan skyldig att träda i likvidation. Besvär över beslut, som meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen, an föres hos regeringsrätten. Med antagande till erkänd arbetslöshetskassa följer rätt till statsbidrag. Bestämmelserna härom äro icke intagna i förordningen om erkända arbetslös hetskassor utan ha sammanfattats i en särskild författning, förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Statsbidrag utgår i form av förvaltningsbidrag, daghjälpsbidrag ocli lämiljetilläggsbidrag. Förvaltningsbidraget utgår i form av dels arvodesbidrag, dels medlemsbidrag. Arvodesbidraget motsvarar arvodet till den av tillsynsmyndigheten utsedde styrelseledamoten. Medlemsbidraget utgives i förhållande till antalet årsmedlemmar i kassan. Det är icke avsett att täcka kassornas totala förvaltningskostnader utan, som framgår av namnet, allenast att vara ett bidrag till dessa. För de första 3 000 årsmedlemmarna motsvarar medlemsbidraget fyra kronor per årsmedlem. För det antal, som överstiger 3 000 men icke 25 000, utgör medlemsbidraget tre kronor per årsmedlem och för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000, två kronor. Kassa, som upptager månadsavgifter, åtnjuter medlemsbidrag med 2/s av nu angivna belopp. Konungen äger dock på framställning av dylik kassa medgiva, att medlemsbidraget må höjas intill de ovan förut angivna beloppen. Daghjälpsbidraget utgår med en med ledning av en bilaga till statsbidragsförordningen bestämd procentsats av kassans sammanlagda kostnader för utgiven daghjälp. Statsbidragsprocentens storlek bestämmes särskilt för varje daghjälpsklass. Den avväges med hänsyn till antalet understödda dagar i förhållande till klassens genomsnittliga medlemsantal under året. Statsbidragsprocenten stiger, om det nyss berörda relationstalet växer. Högsta procentsats är 75, som uppnås, då antalet understödda dagar per årsmedlem uppgår till 26. Skulle understödsrörelsen nå en sådan omfattning, att antalet understödda dagar per årsmedlem överstiger 35, utgår intet statsbidrag för överskjutande del av den understödda arbetslösheten. Kostnaderna för denna få då helt täckas av kassans egna medel. Nämnas må att denna gräns är så pass högt satt, att en kassa endast i undantagsfall kan tänkas komma att överskrida densamma. Familjetilläggsbidrag utgår med belopp motsvarande 75 % av kassans sammanlagda utgifter för utgivna familjetillägg. Det särskilda kristillägget bestrides helt av statsmedel. Statsbidrag fastställas och utbetalas årsvis i efterskott med rätt för kassa att efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill 3/i av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet. Vid särskilda förhållanden äger tillsynsmyndigheten utbetala hela det familj etilläggsbidrag, som belöper å tiden från årets början till utbetalningsdagen, och intill 9/io av de medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kunna antagas belöpa å samma tid.

91 KAP. I I I .

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens omfattning, utveckling m. m. Den 1 januari 1935, då förordningen om erkända arbetslöshetskassor trädde i kraft, hade förarbetena avancerat så långt, att redan under årets första månader flera erkända arbetslöshetskassor kunde bildas. Den första var beklädnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa, vilken redan från den 2 januari 1935 fick socialstyrelsens medgivande att påbörja understödsutbetalning. Den 1 februari erkändes en kassa för sadelmakare, tapetserare och reseffektarbetare samt den 23 i samma månad en kassa för stenindustriens arbetare. Av efterföljande tabell 1 framgår dels antalet arbetslöshetskassor, dels ock antalet medlemmar under vart och ett av åren 1935—1947. Tab. 1. Arbetslöshetsförsäkringens omfattning. Antal medlemmar och kassor, årligen 1935—1947 per 31 december. Antal medlemmar i 1 000-tal

År

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

Antal kassor

5 9 11 13 13 14 17 25 29 30 33 35 36

Män

Kvinnor

Summa

28 52 90 114 122 130 200 431 560 608 670 713 787

26 31 62 68 74 80 91 131 143 144 149 159 169

54 83 152 182 196 210 291 562 703 752 819 872 956

Ehuru under försäkringens första år ett flertal kassor tillkommo, visade det sig emellertid snart, att försäkringen icke utvecklades med den takt, som man hade väntat. År 1938 hade antalet erkända arbetslöshetskassor stigit till 13 med något över 180 000 medlemmar. Av de då verksamma kassorna hade alla utom en startats på initiativ av till landsorganisationen anslutna fackorganisationer. Efter 4 års verksamhet, 1935—1938, tillhörde emellertid endast omkring 20 % av landsorganisationens medlemmar fackorganisationer, som bildat erkända arbetslöshetskassor. År 1940 tillkom den första egentliga tjänstemannakassan, bildad på initiativ av handelstjänstemannaförbundet.

92 Åren 1938—1940 beteckna en påtaglig stagnation i försäkringens utveckling; medlemsantalet ökades dock något på grund av att de förefintliga kassornas medlemsantal växte genom nyrekrytering. Orsakerna till denna för försäkringen ogynnsamma utveckling ha i det föregående berörts (se kapitel I, Historik). Vidare må nämnas, att åren 1935—1939 kännetecknades av stigande konjunkturer med ett allmänt sett förbättrat läge på arbetsmarknaden. Intresset för bildandet av arbetslöshetskassor synes med hänsyn härtill ha avTab. 12. Verksamma erkända arbetslöshetskassor år 1947. Medlemsantal.

Erkänd arbetslöshetskassa

Tillkomna och avgångna medlemmar.

Medlemmar Vi 1947

Tillkomna medlemmar

Avgångna medlemmar

Medlemmar S1 /i2 1947

Antal

%

Antal

%

30 586 4 774 4163 47 712 10 371 39 498 7 652 45821 4 090 33 893 41753 10 869 9 024 9159

11156 1489 579 16 343 3 070 9 331 2 429 7 539 920 7 599 11096 3 121 923 3 372

36 5 31 2 13 9 34 8 29 6 23 6 31 7 16 5 22 5 22 4 26 6 28 7 10 2 36 8

8 343 1154 670 11886 2138 7 456 2 600 8 603 1016 6 533 10 218 2 462 1083 1879

27-3 24-2 16'l 24-9 20-6 18-9 34-0 18-8 24-8 19-8 24-5 22-7 12o 20-5

33 399 5109 4 072 52 169 11303 41373 7 481 44 757 3 994 34 959 42 631 11528 8 864 10 652

14 322 3 080

4 624 606

32 3 19 7

4 287 517

29-9 16-8

14 659 3169

19 982 6 418 8 343 198 421 11218

2 765 1482 6 620 48 341 3 272

13 8 23 1 79 3 24 4 29 2

3 971 1035 2 663 39 050 3 402

19'9 16-1 31-9 19-7 303

18 776 6 865 12 300 207 712 11088

18 888 513 43 322 18 800 106 107 14 580 15 774 15 670

7 524 59 11562 2 295 25 454 3193 9 912 2 253

39 8 11 5 26 7 12 2 24 0 21 9 62 8 14 4

7 083 27 5 583

37'5 5-3 12-9

24 310 1838 8 628 1917

22-9 12-6 54p7 12-2

19 329 545 49 301 21 095 107 251 15 935 17 058 16 006

16 2 25 5 22 5 16 4 24 1 79 —

2 540 5 691 197 2 472 38 633 2 677

Samtliga kassor

914 795

3 204 6 676 471 2 718 70 913 2 687 225668

12'9 21-8 9-4 14-9 13l 5-0

Byggnadsträarbetarnas . . . .

19 742 26142 2 091 16 600 291 12 626 1 42 500

25 6

184600 Beklädnadsarbetarnas . . . . Sadelmakarnas Stenindustriarbetarnas : . . . Handelsanställdas m. fl. Sko- och l ä d e r a r b e t a r n a s . . Träindustriarbetarnas . . . . Musikernas m. fl Livsmedelsarbetarnas .... Textilarbetarnas Gjuteriarbetarnas Gruvindustriarbetarnas.... Handelstjänstemännens . . De kemisk-tekniska industriarbetarnas m. fl Bleck- och plåtslagarnas . . Försvarsverkens civila personals Bryggeriarbetarnas Transportarbetarnas Metallindustriarbetarnas . . Bokbinderiarbetarnas .... Hotell-,kafé-och restauranganställdas Handelsresandenas Industritjänstemännens. . . . Grov- och fabriksarbetarnas Siöfolkets Väg- och vattenbyggnadsJärnvägsmännens Sågverksindustriarbetarnas Teateranställdas

1 a

Erkänd den 1 juli 1947. Exklusive byggnadsträarbetarnas kassa.

20 9

20 406 27 127 2 365 16 846 323 12 906 42 510 955 863

93 tagit. Den av statsmakterna drivna arbetsmarknadspolitiken, som syftade till åstadkommandet av en allmän ökning i sysselsättningen, ingav många en känsla av trygghet, varigenom de faktiska arbetslöshetsriskerna undervärderades. Den särskilt i början av andra världskriget inträffade starka prisstegringen höjde levnadskostnaderna och minskade därmed försäkringsförmånernas värde. Visserligen hade kassorna möjligheter att själva höja understödsbeloppen, men detta försvårades av det sätt varpå statsbidragsbestämmelserna utformats. En höjning av de försäkringsmässiga understöden medförde nämligen ökningar i försäkringsavgifterna, som proportionellt sett voro väsentligt kraftigare än de avsedda höjningarna i understödsförmånerna. Samtidigt genomfördes avsevärda ökningar i arbetslöshetskommittéernas understödssatser, varigenom dessa kommo att uppgå till och även överstiga de förmåner, som medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna hade tillförsäkrat sig. De mot bakgrunden av denna utveckling år 1941 beslutade ändringarna i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen med väsentligt förbättrade understödsförmåner gåvo försäkringen en kraftig stöt framåt. Under den senare delen av 1941 påbörjades förarbeten för startandet av ett flertal nya kassor; under 1942 tillkommo icke mindre än 8 kassor Kassornas medlemsantal undergick i det närmaste en fördubbling. Till den hastiga medlemsökningen bidrog givetvis i första hand tillkomsten av metallindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa, som trädde i funktion- den 1 juni 1942. Den förhållandevis kraftiga nybildningsverksamheten fortsatte även 1943—1947 om än icke i samma takt som tidigare. Vid utgången av 1947 hade den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen ett medlemsantal om 956 000. I tabell 2 redovisas de vid utgången av år 1947 verksamma arbetslöshetskassorna och dessas medlemsantal. Metallindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa hade vid utgången av år 1947 omkring 208 000 medlemmar och var den med hänsyn till medlemsantalet största kassan. Den omfattade sålunda omkring Vs av samtliga medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna. Den näst största, grov- och fabriksarbetarnas erkända arbetslöshetskassa, hade 107 000 medlemmar, medan handelsanställdas m. fl. med 52 000 medlemmar kom på tredje plats. Flera kassor hade ett förhållandevis ringa medlemsantal. Kassornas fördelning efter storleksordning vid utgången av 1947 framgår av följande sammanställning. Medlemsantal

Antal kassor

50 000— 25 000—50 000 15 000—25 000 10 000—15 000 5 000—10 000 2 000— 5 000 — 2 000

3 8 8 7 4 4 2 36

Summa

94 I tabell 2 ha även uppgifter lämnats rörande medlemsomsättningen. Det framgår, att denna varit förhållandevis stark. För samtliga kassor i genomsnitt motsvarar antalet under året tillkomna medlemmar 25,6 % av medlemsantalet vid årets början, medan antalet avgångna utgör 20,9 %. Icke mindre än '/* av medlemmarna lämnade sålunda under år 1947 den kassa, som de vid årets början hade tillhört. Detta innebär icke, att de härmed lämnade försäkringen, då en betydande del av de avgångna medlemmarna inträdde som medlemmar i annan erkänd arbetslöshetskassa. Siffrorna kunna emellertid i viss mån vara belysande för storleken av omsättningen på arbetsmarknaden. Emellertid torde siffrorna dock något övervärdera omsättningen, i det att ett utträde ur en kassa icke behöver innebära övergång till ett annat verksamhetsområde. Tillhörigheten till kassorna sammanhänger nämligen i praktiken ofta med medlemskapet i vederbörande fackliga organisation. Kassastatistiken återspeglar sålunda även omsättningen inom organisationerna. Å andra sidan är emellertid att märka, att övergång till annat, inom kassans verksamhetsområde fallande yrke icke belyses av förevarande uppgifter. Arbetslöshetens och understödsrörelsens omfattning framgår av tabell 3. Vid bedömandet av arbetslöshetsprocentens variationer måste hänsyn tagas till att denna uteslutande hänför sig till kassamedlemmarna och att sålunda sänkningar respektive höjningar i arbetslöshetens storlek från det ena året till det andra beror icke endast av läget på arbetsmarknaden utan även av nyrekryteringen till försäkringen. Detsamma gäller om understödsprocenten. Försäkringens effektivitet var under de första åren mycket låg. Detta torde till en del sammanhänga med det då rådande förhållandevis gynnsamma läget på arbetsmarknaden. Sannolikt torde emellertid många medlemmar även ha underlåtit att uttaga understöd. Under åren före och under kriget steg understödsprocenten. År 1945 nådde understödsrörelsen absolut sett sin största omfattning. Antalet understödda Tab. 3. Arbetslöshetens och understödsrörelseus omfattning inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen 1935—1947.

Å r

Arbetslöshetsprocent

Understödsprocent

Antal daghjälpsbelopp

Anta! make- och husföreståndarinnetOIägg

Antal barn tillägg

1 000-tal 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

9-0 11-4 8-9 7-9 6'4 7-9 8-6 5-2 4-<i

5i 5-1 4o 3-9

13-6 14'7 18-7 22-5 21-2 29-5 27-9 30-0 17-9 17-1 18-9 15-4 14-2

158 400 624 988 806 1502 2 027 2169 1851 1995 2 423 1639 1588

121 522 683 926 1237 909 931

223 741 790 1056 1455 1095 1079

95 detta år motsvarade 8 000 årsarbetare. De senaste åren ha medfört en ny nedgång i effektiviteten. Denna är att tillskriva den dessa år sjunkande arbetslösheten, varigenom de individuella arbetslöshetsfallen blivit kortvarigare. Karensbestämmelserna ha förhållandevis kraftigt minskat den understödsberättigade delen av arbetslöshetstiden. Tabell 4 belyser understödsverksamhetens omfattning under 1947 inom var och en av de då verksamma erkända arbetslöshetskassorna. Av visst intresse i denna tabell torde vara antalet familjetillägg i relation till antalet utgivna daghjälpsbelopp. Detta relationstal varierar nämligen kraftigt i de olika kassorna, sammanhängande med betydande strukturella olikheter dem emellan.

Tab. 4. Understödsyerksainhetens omfattning inom varje erkänd arbetslöshetskassa. Understödda dagar, make- respektive husföreståndarinnetillägg och barntillägg.

Erkänd arbetslöshetskassa

Understödda dagar

Make- och huslorcståndarinnetillägtf Antal

År 1947.

Barn tillag Antal

Beklädnadsarbetarnas Sadelmakarnas Stenindastriarbetarnas Handelsanställdas m. fl Sko- och läderarbetarnas Träindustriarbetarnas Musikernas m. fl Lantarbetarnas Frisörernas Livsmedelsarbetarnas Textilarbetarnas Gjuteriarbetarnas Gruvindustriarbetarnas Handelstjänstemännens De kemisk-tekniska industriarbetarnas Bleck- och plåtslagarnas Försvarsverkens civila personals Bryggeriarbotarnas Transportarbetarnas Metallindustriarbetarnas Bokbinderiarbetarnas Hotell-, kafé- och restauranganställdas Handelsresandenas Industritjänsternännens Arbetsledarnas Grov- och fabriksarbetarnas Elektrikernas Sjöfolkets Målarnas Väg- och vattenbyggnadsarbetarnas . . Järnvägsmännens Maskinbefälets Sågverksindustriarbetarnas Teateranställdas Typografernas Byggnadsträarbetarnas

18 819 6 143 39 741 31581 6 861 139 800 29 236 70 433 1223 98 931 33 489 17 017 21 207 4 428 19160 9 735 26 231 6 375 14 144 168 143 1671 16 540 378 7 592 2116 465 484 8 209 20 927 167 031 40 722 28113 239 40 314 1363 9 101 15 678

2 254 2 251 29 985 15168 3 652 85 453 10 668 29 050 138 33 140 8 301 11 039 16 724 2 766 9 107 4 829 17 670 2 651 9 626 101 447 452 2194 52 3158 1599 308 332 5 031 7 437 110 817 32 453 18 351 239 28 438 276 3 689 12 938

12-o 36-6 75'5 48-o 53-2 61-1 36-ö 41-2 11-8 33-5 24-8 64-9 78-9 62-5 47-5 49-6 67-4 41-6 68i 60-3 27-0 133 13-8 41'6 75-6 66-2 61-3 35-5 66-3 79-7 65-3 100-0 70-5 20-2 40-5 82-5

Samtliga kassor

931 375

58-6

3 440 2 282 31971 15 852 2 570 90 299 11107 63 610 618 31 771 7 589 6101 4 813 3 893 9 268 6 014 21687 1374 13 763 69 600 717 5 934 156 4 908 1412 397 353 6 320 8 418 128 429 42 683 30 047 306 35 090 317 3 962 15 053 1 078 727

183 37i 80-4 50-2 375 64 6 38o 90-3 50-5 32i 22 7 35-9 22-7 87-9 48-4 61-8 82-7 21-6 97-3 41-4 42-9 35-9 41-s 64-6 66-7 85-4 77-0 40-2 76-9 104-8 106-9 128-0 87o 233 43-5 96-0 67-9

96 Den frivilliga försäkringens ekonomi har enligt vad som framgår av tabell 5 varit god. Att märka är emellertid, att avgifterna till försäkringen varit avvägda med tanke på att få till stånd en fondökning. En omfattande dylik har även ägt rum; omkring 28 miljoner kronor ha dock tillförts kassorna i form av fondanslag från de fackorganisationer, som stått som initiativtagare till bildandet av erkända arbetslöshetskassor. Tab. 5. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens inkomster, utgifter och fonder, för varje enskilt år 1935—1947. (1 000-tal kr.) Inkomster

Fonder

Statsbidrag

År

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

Utgifter

Avgifter

FörRäntor Summa Understöd valtning Under- Förm. ni. inkomster m. m. stöd valtning

Summa utgifter

Totalt

Per medlem kr.

536 1350 2 241 3187 3 424 3 320 4 508 9 516 15 564 17 406 18 761 21 625 22 848

130 400 653 1001 727 1848 3 364 5 234 3 075 2 862 6 524 4 171 4 315

619 1473 2 342 3 620 3190 5178 7 892 11729 11864 13 312 18 804 14 904 15 583

1187 2 215 4 086 5 959 7 353 8 356 10192 28 175 43 428 53 999 65 867 81484 102 188

22 27 27 33 38 40 35 50 62 72 80 93 107

83 156 246 553 586 631 827 1253 1835 1994 2150 2 286 2 471

124 41 159 197 130 197 221 556 1350 1324 1560 1674 2132

873 1947 3 299 4 938 4 867 5 996 8 920 16 559 21824 23 586 28 995 29 756 31 766

372 1081 1808 2 864 2 391 4 320 6 597 9 506 8 669 9 902 15 006 10 863 11116

247 392 534 756 799 858 1295 2 223 3195 3 410 3 798 4 041 4 467

I de i denna tabell angivna uppgifterna över inkomster och utgifter ingå i allmänhet ej anslag av engångskaraktär. Tabellens uppgifter beträffande inkomster och utgifter avse sålunda den egentliga understödsrörelsen. I uppgifterna beträffande fonder ha givetvis samtliga nyssnämnda belopp medräknats. Direkt överensstämmelse förefinnes sålunda ej mellan ackumulerad vinst — enligt uppgifterna över inkomster och utgifter — och redovisad fond. Av intresse är det sätt, varpå kassornas inkomster fördela sig på de tre inkomstkällorna, avgifter, statsbidrag och räntor m. m. Detta framgår av följande sammanställning. Vid bedömandet av uppgifterna i sammanställningen bör ihågkommas, att statens bidrag är avvägt i relation till utgifterna. En stegrad arbetslöshet medför sålunda automatiskt en höjning av statsbidraget, medan en nedgång inträder i fråga om avgifterna. Under åren fram till och med 1938 motsvarade avgifterna omkring -1% av kassornas inkomster. Då arbetslösheten 1940 steg, sjönk avgifternas andel, medan en motsvarande stegring ägde rum i fråga om statsbidragsandelen. Under senare år, då understödsrörelsen relativt sett varit av endast ringa omfattning, har avgiftsandelen åter stigit. Den har motsvarat omkring 70 % av de sammanlagda inkomsterna. Den år 1945 inträffade steg-

97 Inkomsternas fördelning på Summa

År avgifter

statsbidrag

räntor m. m.

%

%

%

%

61-4 69-3 67-9 64-5 70s 55'4 50 5 57-5 71-3 73-8 64-7 72-7 71-9

24-4 28-6 27-3 31-5 27-0 41-3 47-0 39-2 22-5 20-6 29-9 21-7 21-4

14-2 2-1 4-8 4-0 2'7 3-3 2-5 3-3 6-2 5-6 5-4 5-6 6-7

lOOo lOOo 100-0 lOO-o lOOo lOO-o 100-0 lOOo lOOo 100-0 lOO-o 100-0 lOOo

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

ringen i statsbidragets andel sammanhänger med det ifrågavarande år införda kristillägget, som helt bestrides av statsmedel. Det framgår vidare, att andra inkomstkällor än avgifter och statsbidrag spelat en helt underordnad roll. Då statens bidrag bland annat utgår med viss del av kassornas utgifter för understödsverksamheten, är det av intresse att se, vilken andel av utgifterna som härigenom kommit att täckas med statsmedel. Detta framgår av följande sammanställning.

Ar

Statsbidraget i % av summa utgifter

Daghjälpsbidrag ' och familjetilläggsbidrag i % av utgifter för understöd

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

34-4 37-7 38-4 42-9 41-2 47-9 53i 55-3 41-4 36-5 46i 43-3 43-5

34-9 37-o 36i 35o 30-4 42-8 51-0 55-1 35-5 28-9 43- 6 38-4 38-8

1 Från och med år 1945 ingå tostnaderna för kristilläggen, som h( It bestridas av stat ämedel.

Av särskilt intresse torde det vara att i detta sammanhang närmare belysa förvaltningskostnadernas storlek. I följande sammanställning ha dessa jämförts med 1) utgifterna, 2) avgifterna och 3) medelantalet försäkrade under respektive år. 7—233 45

98 Förvaltningskostnader År

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

kronor 1 000-tal

i % av samtliga utgifter

i % av influtna avgifter

kronor per medlem

247 392 534 756 799 858 1295 2 223 3195 3 410 3 798 4 041 4 467

399 26-o 22-8 20-9 23-s 16-6 16-4 19-0 26-9 25-6 20-2 27-1 28-7

46-i 29-o 23-8 23-7 23-s 25-8 28-7 23-4 20-5 19-6 20-2 18-7 19-6

4:80 5:01 3:74 4:32 4:23 4:18 4:87 4:02 4:67 4:63 4:74 4:74 4:78

Att förvaltningskostnaderna under försäkringens båda första år skulle vara relativt höga får anses vara naturligt. Vid jämförelse mellan förvaltningskostnaderna och samtliga utgifter bör ihågkommas, att de förra under tider med liten arbetslöshet relativt sett böra bli höga. Under år med liten arbetslöshet motsvara förvaltningskostnaderna mellan 20—30 % av de totala utgifterna. 1940—1941, då arbetslösheten visade en stigande tendens sjönk andelen till 15—20 %. Staten lämnar kassorna särskilt bidrag till förvaltningskostnaderna, s. k. förvaltningsbidrag. Som framgår av namnet är detta avsett icke att täcka kostnaderna för förvaltningen utan blott att vara ett bidrag till dessa. Förvaltningsbidragets andel av de totala förvaltningskostnaderna belyses av följande sammanställning. År

Förvaltningsbidrag i % av förvaltningskostnaderna

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

336 39-8 46-1 73-1 73-3 73-5 63-9 56-4 57-4 58-5 566 566 55-3

Den hastiga stegringen i förvaltningsbidragets andel år 1938 sammanhänger med de detta år införda gynnsammare bidragsbestämmelserna. Att förvaltningsbidragets andel av de sammanlagda kostnaderna från och med

99 år 1942 varit lägre än tidigare beror på tillkomsten av en del större kassor, för vilka förvaltningsbidraget genomsnittligt sett är lägre än för de mindre kassorna. Vad fondmedlen beträffar visa dessa en markerad stegring av orsaker, som nyss angivits. Vid utgången av 1947 uppgingo fonderna i genomsnitt för samtliga kassor till icke mindre än 107 kronor per medlem. Tab. 6. De erkända arbetslöshetskassornas inkomster och utgifter 1947. Inkomster, 1 000-tal kronor Erkänd arbetslöshetskassa Avgifter

Utgifter

Stats- Räntor Summa Underbidrag m. m. inkomster stöd

1 00 0-tal kronor

Statsbidrag \% av FörvaltSumma summa ning utgifter utgifter m. m.

817 191 144 777 310 1266 155 437 78 1181 1228 311 222 123

111 27 180 177 47 429 154 328 17 231 151 64 69 43

74 19 4 89 23 76 4 40 10 66 96 38 27 5

1002 237 328 1043 380 1771 313 805 105 1478 1475 413 318 171

110 42 246 216 41 1067 189 407 7 661 225 134 138 36

172 37 28 244 69 165 75 214 35 169 217 80 33 53

282 79 274 460 110 1232 264 621 42 830 442 214 171 89

39-4 34-2 65-7 38-5 42-7 34-8 58-8 52-8 40-5 27-8 34-2 29-9 40-4 48-3

429 144

76 37

31 9

536 190

124 71

89 30

213 101

35-7 36-6

288 188 385 5 425 191

114 31 61 710 38

14 15 38 918 34

416 234 484 7 053 263

190 37 108 1256 10

107 44 98 748 56

297 81 206 2 004 66

38-4 38-s 29-6 35-4 57-6

363 9 279 120 2 908 423 302 999

78 3 134 68 1710 64 79 932

29 1 18 11 172 39 19 29

470 13 431 199 4 790 526 400 1960

103 3 59 17 3118 54 112 1382

93 6 165

196 9 224 17 3 670 129 183 1499

39-8 33-3 59-8

19 173 74 142 1 9 137 1544 Sågverksindustriarbetarnas 1 5 30 55 37 102 Byggnadsträarbetarnas ' . . . . Samtliga kassor 22 848 6 786 3654

566 982 37 2188 12 491 1208

109 251 142 213 12 1 80 275 2 8 53 68 227 137 1 4467 11116

360 355 13 355 10 121 364

48-1 40o 69-2 38-6 50-0 45-5 28-0

15 583

43 5

Stenindustriarbetarnas . . . . Handelsanställdas m. fl Sko- och läderarbetarnas . . Träindustriarbetarnas Lantarbetarnas Livsmedelsarbetarnas Gruvindustriarbetarnas . . . . Handelstjänstemännens . . . . De kemisk-tekniska industriarbetarnas m. fl Bleck- och plåtslagarnas . . Försvarsverkens civila perBryggeriarbetarnas Transportarbetarnas Metallindustriarbetarnas.... Bokbinderiurbetarnas Hotell-, kafé- och r e s t a u r a n g Handelsresandenas Industritjänstemännens

....

Grov- och fabriksarbetarnas Sjöfolkets Väg-

och

vattenbyggnads374 766 27 507 6 406 1069

552 75 71 117

46-6 49-6 43-2 62-2

Erkänd den 1 juli 1947. Kassans förvaltningskostnader bestridas av arbetslcdarcförbundet. Till följd härav kan statsbidraget icke jämföras med kassans sammanlagda utgifter. 2

100 De erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska ställning under år 1947 framgår av tabell 6. Tabellen åskådliggör bland annat att statens bidrag varierar förhållandevis kraftigt. Medan statsbidraget procentuellt sett endast uppgår till omkring 30 % i livsmedelsarbetarnas kassa, stiger det till inemot 66 % i stenindustriarbetarnas kassa. Genomsnittet för samtliga kassor uppgår till 44 %. Proportionen mellan förvaltningskostnader och totala utgifter är mycket varierande (se tabell 7). Det bör beaktas att tabellen hänför sig till ett år med förhållandevis liten understödsrörelse, varför det är naturligt att förTab. 7. Förvaltningskostnaderna år 1947 inom varje erkänd arbetslöshetskassa i relation till utgifter, avgifter och antal medlemmar.

Erkänd

arbetslöshetskassa

Beklädnadsarbetarnas Sadelm åkarnas Stenindustriarbetarnas Handelsanställdas m. fl Sko- och läderarbetarnas Träindustriarbetarnas Musikernas m. fl Lantarbetarnas Frisörernas Livsmedelsarbetarnas Textilarbetarnas Gjuteriarbetarnas Gruvindustriarbetarnas Handelstjänstemännens De kemisk-tekniska industriarbetarnas m. fl. Bleck- och plåtslagarnas Försvarsverkens civila personals Bryggeriarbetarnas Transportarbetarnas Metallindustriarbetarnas Bokbinderiarbetarnas Hotell-, kafé- och restauranganställdas Handelsresandenas Industritjänstemännens Arbetsledarnas Grov- och fabriksarbetarnas Elektrikernas Sjöfolkets Målarnas Väg- och vattenbyggnadsarbetarnas Järnvägsmännens Maskinbefälets Sågverksindustriarbetarnas Teateranställdas Typografernas Byggnadsträarbetarnas ' Samtliga kassor 1 8

Förvaltnings- Förvaltnings- Förvaltningskostnader i % kostnader i % kostnader per av summa av influtna årsmedlem utgifter avgifter kr. 61-0 46-8 10-2 53o 62-7 13-4 28-4 34-5 83-3 20-4 49-1 37-4 19-3 59o 41-8 29-7 36-0 54-3 47-6 37-s 84-8 47-4 66-7 73-7 3

21-1 19-4 19-4 31-4 22-3 13-0 48-4 49-o 44-9 14-3 17-7 25-7 14-9 43-1 20-7 20-8 37-2 23-4 25-5 13-8 29-3 25-6 66-7 59-1

>

5:37 7:47 6:79 4:93 6:33 4:05 9:83 4:75 8:73 4:93 5:14 7:15 3:70 5:19 6:17 9:67 5:53 6:62 10:44 3:67 5:11 4:96 11:19 3:52 3

15-0 58-1 38-8 7-8 30-s 40-o 92-3 22-5 20-0 43-8 62-4

19-0 17-7 23-5 11-7 29-i 18-5 44-4 15-8 33-3 13-1 21-2

5:16 4:95 4:50 7:42 5:45 5:34 5:36 4:78 6:31 4:14 10:66

28-7

489 Erkänd den 1 juli 1947. Kassans förvaltningskostnader bestridas av arbetsledareförbundet.

101 valtningskostnaderna bli en jämförelsevis stor del av utgifterna. Förvaltningskostnadernas storlek under ett sådant år som 1947 mätes därför bäst genom en jämförelse med influtna avgifter eller med medlemsantalet. De höga utgifterna för transportarbetarnas kassa torde väsentligen sammanhänga med att kassan under år 1947 stod under ombildning i det att anslutning förbereddes för ett stort antal medlemmar i transportarbetareförbundet, vilka icke tillhörde kassan. Det bör hållas i minnet, att kassornas centrala och lokala organ i regel äro gemensamma med den organisation, vilken varit initiativtagare till kassan. Vilka kostnader som komma att belasta den erkända arbetslöshetskassan blir därför beroende av den uppgörelse, som är träffad mellan denna och vederbörande organisation. Det här berörda förhållandet har betydelse vid jämförelser de olika kassorna emellan, i det att på vissa håll vederbörande organisation kan tänkas bära en större andel av en del gemensamma förvaltningsutgifter än vad fallet är inom andra kassor. Vidare torde kunna sägas, att de verkliga kostnaderna för förvaltningen i vissa fall äro något större än som direkt framgår av de i tabellmaterialet återgivna uppgifterna. De utgivna understödens storlek framgår av följande sammanställning.

Å r

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 194R 1947

Daghjälp (inkl. kristillägg) kr.

2:35 2:70 2:90 2:90 2:97 2:88 3:13 3:93 4:06 4:18 5:03 5:27 5:58

Barntillägg

Make- och husföreständarinnetillägg

per utgivet daghjälpsbelopp, kr.

0:07 0:21 0:25 0:32 0:55 0:67 0:68

0:06 0:24 0:37 0:46 0:61 0:69 0:73

Totalt kr.

index

2:35 2:70 2:90 2:90 2:97 2:88 3:26 4:38 4:68 4:96 6:19 6:63 6:99

100 115 123 123 126 123 139 186 199 211 263 282 297

Stegringen i de genomsnittliga daghjälpsbeloppen åren 1935—1937 beror till stor del på att nytillträdande kassor hade högre daghjälpsbelopp än de först bildade. Under försäkringens stagnationsår, 1938—1940, ligger daghjälpsbeloppet i stort sett oförändrat. I samband med att nya regler för klasstillhörigheten infördes 1941, förekom en höjning av beloppen, vilken fortsatte de påföljande åren. De 1945 inträffade stegringarna av barntilläggen och hustrutilläggen per utgivet daghjälpsbelopp bero på de detta år genomförda förbättringarna av familjetilläggen. De för de senaste åren noterade höjningarna i understöden bero väsentligen på att kassorna successivt höjt daghjälpsbeloppen. Den föregående tabellen åskådliggör allenast medeltalet av de utbetalade

102 daghjälpsbeloppen. Däremot ger den icke någon bild av de verkligen tillförsäkrade understödsbeloppen. I följande sammanställning återfinnes en fördelning av medlemmarna efter klasstillhörighet per den 31 december 1947. Daghjälpsbelopp (inkl. kristillägg)

Antal

Procent

2:25 2:75 3: — 3:25 3:50 3:75 4: — 4:25 4:50 4:75 5: —

259 4199 5 205 4 233 44 240 106 487 10 364 10 672 60 458 27 061 46 912

0-4 0-5 0-4 4-6 11-2 1-1 1-1 6'3 2-8 4-9

Daghjälpsbelopp (inkl. kristillägg)

Antal

Procent

5:25 5:50 5:75 6: — 6:25 6:50 6:75 7: —

16168 79 088 56 070 46 400 16 765 241 684 144 372 35 226

1-7 8-3 5- 9 4-9 1*8 25-3 15-1 3-7

955 803

lOOo

Summa

Omkring 2h av samtliga medlemmar hade den 31 december 1947 försäkrat sig för ett daghjälpsbelopp överstigande 5 kronor. Det genomsnittliga tillförsäkrade understödsbeloppet för samtliga medlemmar utgjorde 5 kronor 58 öre. De erkända arbetslöshetskassorna äga själva bestämma daghjälpens storlek. En följd härav är även, att daghjälpsbeloppen kraftigt variera de olika kassorna emellan. På grund av att varje kassa i regel inrättat flera daghjälpsklasser med speciella klasstillhörighetsregler är det förenat med vissa svårigheter att verkställa jämförelser mellan kassorna. I efterföljande tabell 8 har emellertid gjorts en beräkning av de olika kassornas medeldaghjälpsbelopp, d. v. s. den genomsnittliga storleken av den tillförsäkrade daghjälpen inom kassorna. Vid medeltalets beräknande har givetvis hänsyn tagits till medlemsantalet i de olika klasserna. I bilaga 1 återfinnas uppgifter angående medlemsantal, avgifter och daghfälp för varje enskild klass inom de olika kassorna. Bortses från en mindre kassa, återfinnas de lägsta daghjälpsbeloppen i lantarbetarnas och väg- och vattenbyggnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassor. Låga daghjälpsbelopp noteras även för stenindustriarbetarnas, sjöfolkets och grov- och fabriksarbetarnas erkända arbetslöshetskassor. Det låga beloppet för musikernas kassa torde man här kunna bortse ifrån, då detta icke är jämförbart med de övriga kassornas. En betydande del av denna kassas medlemmar utgöres nämligen av personer, som ingått i kassan i huvudsakligt syfte att stödja densamma. De ur understödshänseende högst liggande kassorna äro arbetsledarnas, byggnadsträarbetarnas och transportarbetarnas erkända arbetslöshetskassor. I efterföljande tablå återges den genomsnittliga storleken per år och medlem räknat av de under tiden 1935—1945 inbetalade avgifterna. Det bör erinras om att förändringarna i genomsnittsavgifternas storlek från det ena året till det andra påverkas av att nya kassor tillkommit. Det genom-

103 År

Årlig avgift per åi smedlem index kr.

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

13: 14 17:70 18:61 18:10 18:05 16:08 16:48 21:78 23: 01 23:58 23:41 25:35 25:01

100 135 142 138 137 122 125 166 175 179 178 193 190

Tab. 8. De erkända arbetslöshetskassornas medlemmar, fördelade efter storleken av tillförsäkrad daghjälp den 31 december 1947. Medelavgift per vecka, kronor Erkänd

arbetslöshetskassa

Beklädnadsarbetarnas Sadelmakarnas Stenindustriarbetarnas Handelsanställdas m. fl Sko- och läderarbetarnas Träindustriarbetarnas Musikernas m. fl Lantarbetarnas Frisörernas Livsmedelsarbetarnas Textilarbetarnas Gjuteriarbetarnas Gruvindustriarbetarnas Handelstjänstemännens De kemisk-tekniska industriarbetarnas m. fl. Bleck- och plåtslagarnas Försvarsverkens civila personals Bryggeriarbetarnas Transportarbetarnas Metallindustriarbetarnas Bokbinderiarbetarnas Hotell-, kafé- och restauranganställdas Handelsresandenas Grov- och fabriksarbetarnas Industritjänstemännens Eiektrikernas Arbetsledarnas Målarnas Sjöfolkets Väg- och vattenbyggnadsarbetarnas Järnvägsmännens Maskinbefälets Sågverksindustriarbetarnas Teateranställdas Typografernas Byggnadsträarbetarnas

Hela avgiften

Per daghjälpskrona

0:65 0:88

0:15 0:17 0:24 0:08 0:14 0:14 0:15 0:07 0:13 0:15 0:13 0:11 0:13 0:05 0:15 0:21 0:07 0:13 0:15 0:11 0:09 0:10 0:06 0:17 0:02 0:14 0:02 0:25 0:15 0:16 0:14 0:12 0:16 0:08 0:12 0:21

0:84 0:34 0:63 0:73 0:53 0:22 0:51 0:81 0:70 0:63 0:56 0:25 0:66 1:04 0:32 0:61 0:89 0:60 0:36 0:46 0:32 0:66 0:12 0:62 0:11 1:48 0:55 0:52 0:62 0:23 0:70 0:45 0:65 1:23

Medellaghjälps belopp, kr.

4:43 5:16 3:46 4:11 4:52 5:30 3:50 :07 :96 :29 :52 27 5:34 4:26 4:94 4:80 4:69 5:91 5:38 3:91 4:73 5: — 3:96 5:69 4:36 6: — 5:90 3:75 3:26 4:53 2: — 4:51 5:53 5:54 5:94

104 snittliga avgiftsbeloppet hänför sig till antalet faktiskt erlagda avgifter. Det framgår av tabellen bland annat, att avgifterna sedan 1940 stigit från omkring 16 kronor till ungefär 25 kronor per år. Nedgången 1947 sammanhänger med tillkomsten av ett par nya kassor med låga avgiftsbelopp. Olikheterna i medeldaghjälpen medföra givetvis skillnader i avgifternas storlek. Enligt tabell 8, i vilken återgivits medelavgiftsbeloppet för de olika kassorna, återfinnas de lägsta avgifterna för tjänstemannakassorna, för arbetsledarna och för lantarbetarna, ett naturligt förhållande med hänsyn till den låga arbetslöshetsrisken för dessa yrkesgrupper. Den högsta avgiften erlägges i målarnas erkända arbetslöshetskassa med icke mindre än 1 krona 48 öre per vecka. Det stora flertalet kassor ha avgifter varierande mellan 40 och 90 öre per vecka. Olikheterna i avgifterna äro beroende icke allenast av daghjälpens storlek, utan de återspegla självfallet även den olika arbetslöshetsrisken inom kassornas verksamhetsområden. Ehuru statsbidraget är konstruerat på sådant sätt, att det utgår med betydligt större andel av totalkostnaderna för kassor med stor än för kassor med liten arbetslöshet, äro dock skillnaderna i avgiftstrycket betydande. De kassor, som ha de lägsta avgifterna i relation till daghjälpens storlek, äro arbetsledarnas och industri tjänstemännens erkända arbetslöshetskassor, där avgiften allenast uppgår till 2 öre per vecka och daghjälpskrona. Den högsta avgiften erlägges inom målarnas och stenindustriarbetarnas kassor med 25 respektive 24 öre per daghjälpskrona. För flertalet industriarbetare variera avgifterna mellan 11 och 17 öre per daghjälpskrona,

105 KAP. IV. Den s t a t s u n d e r s t ö d d a k o n t a n t u n d e r s t ö d s v e r k s a m h e t e n för arbetslösa. A. Historik. Såsom framgår av rubriken omfattar denna redogörelse allenast den del av de samhälleliga åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande, som består av kontanta understöd från arbetslöshetsnämnderna. Kommittén har icke ansett det motiverat att lämna en fullständig redogörelse för samtliga åtgärder på detta område, enär kommitténs utredningsuppdrag är begränsat till att utarbeta förslag rörande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och kontanta understöd åt arbetslösa. Inför den arbetslöshet, som man befarade skulle uppkomma vid första världskrigets utbrott 1914, beslöto statsmakterna att införa en särskild form för understöd åt arbetslösa. Syftet härmed var, att de arbetslösa icke skulle komma att belasta fattigvården. Den nya hjälpformen handhades av kommunerna, som själva ägde att bestämma, huruvida kontant understödsverksamhet skulle igångsättas ävensom huru många och vilka av de anmälda arbetslösa, som skulle komma i åtnjutande av hjälp. Kommunerna ägde vidare att själva fastställa understödsbeloppens storlek. Statsmakternas beslut innebar, att statsbidrag skulle utgå med hälften av de utgivna understöden, dock högst med vissa maximibelopp. Ansökan om understöd skulle ställas till den för varje kommun särskilt tillsatta s. k. arbetslöshets- och hjälpkommittén, sedermera kallad arbetslöshetskommittén. Utgivet arbetslöshetsunderstöd skulle icke ha karaktär av fattigvård. Den samma år för motverkande av den väntade arbetslösbeten och för mildrande av densammas verkningar tillsatta kommissionen, sedermera kallad statens arbetslöshetskommission, hade från början ingen kontrollerande befogenhet över kommunernas understödsverksamhet för de arbetslösa. Den någon tid efter krigets slut stegrade arbetslösheten medförde en kraftig ökning av kontantunderstödsverksamheten. Med hänsyn till vissa förekommande missbruk infördes 1921 skyldighet för kommunerna att inhämta kommissionens medgivande att utge understöd med statsbidrag. Härvid hade kommissionen även att bestämma det antal understödstagare, för vilka statsbidrag högst skulle kunna utgå. Enligt en småningom utbildad praxis fastställde kommissionen vidare de understödsbelopp, som varje enskild kommun högst finge utgiva. Kontantunderstödet förekom ursprungligen allenast som ett per dag utgående belopp, arbetslöshetsunderstöd. Statsbidraget till detta var graderat med hänsyn till försörjningsskyldigheten. Bidraget åt man och hustru var

106 sålunda högre än åt ensamstående. Vidare kunde statsbidrag utgå till utgivet barntillägg. Med hänsyn härtill torde arbetslöshetsunderstödet även tidigt ha graderats på ett motsvarande sätt. År 1921 kompletterades arbetslöshetsunderstödet med hyreshjälp genom att statsbidrag skulle kunna utgå till åt arbetslös utdelad dylik hjälp. Denna skulle ursprungligen få förekomma endast i särskilt ömmande fall och till familjeförsörjare, som eljest kunde erhålla arbetslöshetsunderstöd. Hyreshjälpen var att börja med en arbetslöshetsunderstödet sidoordnad hjälp, som kunde utgå utan kombination med annan hjälpform. I syfte att begränsa hyreshjälpens omfattning inskränktes denna senare till personer, som uppburo arbetslöshetsunderstöd. Den fick därmed karaktär uteslutande av en kompletterande hjälpform. Understödens maximala belopp bestämdes av kommissionen för varje särskild kommun enligt följande system. Då en kommun erhöll medgivande att utge arbetslöshetshjälp i någon form (d. v. s. erhöll rätt att hänvisa arbetslösa till statligt reservarbete eller utge arbetslöshetsunderstöd med statsbidrag), hade kommissionen att utröna den öppna marknadens gängse grovarbetarlöner inom kommunen och därvid att konstatera den lön, för vilken arbete i avsevärd omfattning kunde beredas. Med ledning härav fastställdes kommunens s. k. grovarbetarlön. (I något fall kunde en kommun delas upp i olika områden med olika grovarbetarlöner.) För varje grovarbetarlön var sedan enligt en härför utarbetad skala fastställda motsvarande understödssatser. I allmänhet gällde, att understödet för man och hustru utgick med ett belopp lika med IV* gång det, som en icke familjeförsörjare över 18 år kunde erhålla. Ensamstående person under 18 år erhöll i allmänhet 60 % av det understöd, som utgick till den som fyllt 18 år. Barntilläggen motsvarade i genomsnitt 30 % av den fullvuxne ensamståendes understöd. Statens bidrag utgick i allmänhet med 50 % av understödet. Kommuner med stor arbetslöshet kunde dock tillerkännas förhöjt statsbidrag. Den kontanta understödslinjens utformning blev i stort sett oförändrad fram till 1940. I samband med vissa justeringar av löneskalan ägde dock mindre ändringar i understödsbeloppen rum. De genomgripande förändringar, som år 1933 genomfördes i fråga om vår arbetslöshetspolitik, berörde sålunda egentligen icke denna sida av hjälpverksamheten för arbetslösa. Nämnas må dock, att det kontanta per dag avvägda understödet, som tidigare kallats arbetslöshetsunderstöd, omdöptes till dagunderstöd. Detta skedde i syfte att skilja denna gren av den kontanta understödsverksamheten från arbetslöshetsförsäkringens daghjälp. På grund av beslut vid 1940 års lagtima riksdag genomfördes vissa betydelsefulla förändringar. Organisatoriskt sett skedde den ändringen, att arbetslöshetskommissionens befogenheter överfördes på statens arbetsmarknadskommission. Keservarbetena inskränktes avsevärt och ersattes med ett system av beredskapsarbeten. Enär lönerna vid dessa motsvarade de kollektivavtalsenligt fastställda, kom reservarbetslönen att förlora huvudparten av sin dittillsvarande

107 betydelse. Med hänsyn härtill ansågs det även motiverat att frångå det tidigare, ofta tidsödande arbetet med undersökning av löneläget för grovarbetare. Som en följd av de vidtagna ändringarna genomfördes sedermera den omläggningen att ett enhetligt dagunderstödsbelopp med likaledes enhetliga familjetilllägg fastställdes för var och en av de inom folkpensioneringen vid denna tid begagnade ortsgrupperna. Då emellertid skillnaderna i fråga om löneläge och levnadskostnad mellan ytterlighetskommunerna inom varje ortsgrupp kunde bli betydande, fastställdes understödssatserna så att de närmast motsvarade behovet inom de kommuner i varje grupp, som hade de lägsta levnadskostnaderna. Den höjning av understödet, som borde ske för kommuner inom samma ortsgrupp med högre levnadskostnader, ernåddes genom en differentiering av hyreshjälpen. I detta syfte indelades varje ortsgrupp i undergrupper med ett för varje undergrupp fixerat hyreshjälpsbelopp. Vidare utsträcktes hyreshjälpen att omfatta även icke familjeförsörjare, vilka skulle kunna få dylik hjälp med hälften av det, som utgick till familjeförsörjarna. Den vid denna tid införda understödsskalan återges i följande tabell. D a g u n d e r s t ö d ,

Hyreshjälp, kronor

k r o n o r

Per mån. högst

Barn under 16 år

Ortsgrupp

Man och hustru

Ensam person över 18 år

Ensam person 16-17 år

1—3 barn

4—6 barn

I

3: —

1:85

1:10

0:60

0:30

Man, Man, hustru hustru o. 3 barn o. 6 barn

Ortsgrupp

5:70

I a b c d

20:30: — 40: —

15: — 20:-

4:80

familjc- ensamförsörj. stående

io! —

II

3:25

2:10

1:25

0:80

0:30

5:65

6:55

Ila b c d

20: — 30: — 40: — 50: —

10: — 15: — 20:25: —

III

3:50

2:50

1:50

1: —

0:30

6:50

7:40

III a b c d

30: — 40: — 50: — 70:-

15: — 20: — 25: — 35: —

I samband med kontantunderstödsverksamhetens omläggning genomfördes ändrade grunder för statsbidragen. För de nu gällande bestämmelserna på hithörande områden ävensom för understödssatsernas nuvarande storlek redogöres i det följande avsnittet. Nämnas må vidare, att benämningen arbetslöshetskommitté från den 1 juli 1944 ändrades till arbetslöshetsnämnd; länsarbetsnämnden fick befogenhet att öva viss tillsyn över den av arbetslöshetsnämnderna bedrivna statsunderstödda verksamheten.

B. Gällande bestämmelser. Den centrala ledningen av den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa handhaves av arbetsmarknadsstyrelsen. På denna

108 ankommer att meddela de kommunala hjälporganen råd och anvisningar rörande deras verksamhet. Styrelsen bestämmer den omfattning som understödsverksamheten vid varje tidpunkt högst må äga i de olika kommunerna. Detta sker under hänsynstagande till storleken av övriga tillgängliga hjälpresurser, främst arbetslinjen. Inom kommunerna handläggas ärenden rörande den kontanta understödsverksamheten av arbetslöshetsnämnden. Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd den 30 juni 1944 (nr 475) äger Konungen förordna, att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavande av lokala åtgärder i fråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet för arbetslösa. Konungen kan härvid förordna, att särskild arbetslöshetsnämnd skall tillsättas. Har så icke skett och beslutar icke kommunen tillsätta särskild arbetslöshetsnämnd, skall i stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden vara arbetslöshetsnämnd. Nämnas må vidare, att arbetslöshetsnämnd kan vara gemensam för flera kommuner. Särskild arbetslöshetsnämnd skall bestå av ordförande samt minst 4 högst 10 ledamöter. Den skall vara sammansatt så att den inrymmer representanter dels för de kommunala myndigheter, vilka äga särskild sakkunskap på ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen. Arbetslöshetsnämnderna sortera såsom framgått av det föregående under arbetsmarknadsstyrelsen. Emellertid ha numera jämväl länsarbetsnämnderna att utöva viss tillsyn över de kommunala hjälporganens verksamhet. Länsarbetsnämnd skall sålunda, efter arbetsmarknadsstyrelsens bestämmande, verkställa inspektion av den verksamhet, som bedrives av arbetslöshetsnämnderna, Den skall för den skull av arbetslöshetsnämnderna beredas tillfälle att taga del av nämndernas handlingar och närvara vid deras sammanträden. Framställningar till arbetsmarknadsstyrelsen skola vidare i regel göras via länsarbetsnämnden. Som redan nämnts avgör arbetsmarknadsstyrelsen på framställning av vederbörande arbetslöshetsnämnd, huruvida kontant understöd med statsbidrag må utgivas inom kommunen. Härvid bestämmer styrelsen den omfattning, som understödsverksamheten högst må erhålla. Dagunderstöd kan endast utgå till person, som på grund av arbetslöshet, vilken varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp gjorts, befunnits vara i behov därav. Medlem av erkänd arbetslöshetskassa kan dock utan hinder av denna karensbestämmelse erhålla dagunderstöd från och med den dag, då daghjälp från kassan upphört att utgå. Dagunderstöd får icke utgivas för mer än sex dagar per vecka. Regeln är vidare den, att dagunderstöd i allmänhet icke utgår till den som åtnjuter fattigvård. Undantag gäller dock för vissa angivna slag av fattigvård, liksom då den lämnade fattigvården varit tillfällig och utgått i synnerligen trängande fall. Med hänsyn till dagunderstödets storlek äro landets kommuner indelade i tre ortsgrupper, anslutande sig till ortsindelningen enligt lagen om folk-

109 pensionering sådan denna gällde före den 1 januari 1948. De numera gällande högsta understödsbeloppen framgå av följande tabell. Hyreshjälp, Ortsgrupp

I

Dagunderstöd, kronor

3:50

kronor

Per mån. högst Ortsgrupp

familjeförsörjare

ensamstående

_:_

la b c d

20: — 30:40:-

II

3:75

Ila b c d e

20:30: — 40: — 50:60: —

10: — 15: — 20: — 10: — 15:20:25: — 30: —

III

4: —

lila b c d e f

40: — 50: — 60: — 70: — 90: — 100: —

20: — 25:30: — 35:45: — 50:-

Till dagunderstödet utgå följande tillägg: för make kronor 1: 25 per dag; för barn kronor 1:— per dag och barn. I Stockholm utgör högsta hyreshjälpsbelopp 150 kronor för familjeförsörjare och 75 kronor för ensamstående. I Göteborg äro motsvarande belopp 120 respektive 60 kronor.

Storleken av dagunderstödet inom varje ortsgrupp är så avvägd, att den närmast motsvarar behovet inom de kommuner i varje grupp som ha de lägsta levnadskostnaderna. För att åstadkomma en gradering av understödet inom kommuner, hänförda till samma ortsgrupp, ha hyreshjälpsbeloppen differentierats på sätt, som framgår av tabellen. Vidare må nämnas att familjetillläggen avvägts till samma belopp, som inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Förutom ovan återgivna maxima för understödssatserna gäller, att det totala understödet icke får uppgå till den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft eller de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning. Som framgått av redogörelsen i annat sammanhang må medlem av erkänd arbetslöshetskassa icke åtnjuta dagunderstöd för den tid han uppbär hjälp från den erkända kassan. Undantag gäller dock för hyreshjälp i det han under vissa villkor kan, i ömmande fall och efter sorgfällig prövning av hjälpbehovet, tillerkännas hyreshjälp från arbetslöshetsnämnden. I likhet med vad som gäller inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen skola understödstagare inneha kontrollkort, som stämplas vid besök hos arbetsförmedlingen. Reglerna för antalet besök hos denna äro i praktiken i stort sett överensstämmande med dem, som gälla för de försäkrade.

110 För att åvägabringa effektivare kontroll av de understödda och för att vidmakthålla deras arbetsförmåga och tillförsäkra kommunen viss gottgörelse kan som villkor för åtnjutande av dagunderstöd föreskrivas motprestationsarbete under tid motsvarande högst två dagar per vecka. Motprestationen skall vara lika för alla och får icke avpassas efter storleken av dagunderstödet. Under senare år ha dessa föreskrifter dock icke tillämpats. Befinnes person, som uppbär dagunderstöd, icke föra ett ordentligt och nyktert levnadssätt, skall arbetslöshetsnämnden indraga understödet. Detta kan ske helt eller delvis, tills vidare eller för viss tid. Statsbidrag till kontantunderstödsverksamheten utgår enligt det år 1941 försöksvis införda och år 1946 i viss mån modifierade systemet för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader över huvud taget. Enligt detta system utgår statsbidrag i två former, nämligen allmänt årskostnadsbidrag och särskilt arbetsbidrag. Från denna senare bidragsform kan i förevarande sammanhang bortses. Systemet med årskostnadsbidrag är avsett att medföra en utjämning kommunerna emellan av genom arbetslöshet åsamkade kostnader. För att en sådan effekt skall kunna åstadkommas, regleras statsbidraget slutgiltigt först då man har möjlighet att överblicka arbetslöshetskostnadernas verkliga omfattning, d. v. s. efter ett verksamhetsårs utgång, och vidare beräknas statsbidraget på de totala arbetslöshetskostnaderna under året. I samband med månatlig redovisning för understödsverksamheten utanordnas emellertid förskott under det löpande året. En grundläggande regel för årskostnadsbidraget, som i princip utgår på en kommuns alla av arbetsmarknadsstyrelsen på förhand godkända arbetslöshetskostnader under året, den s. k. årskostnaden, är att kommunen ej skall behöva vidkännas utgifter för bekämpande av arbetslöshet utöver en viss gräns. Vad kommunen ytterligare nödgas utgiva ersattes således helt av statsmedel. Motivet för en sådan begränsning är bland annat, att en uppbloinstring av det enskilda näringslivet efter en arbetslöshetskris kan äga rum, endast därest det kommunala skattetrycket icke är för högt. En övre gräns för kommunernas egna arbetslöshetskostnader är således fastställd. Denna är emellertid ej generell utan differentierad med hänsyn till kommunernas finansiella ställning. Anledning saknas att i detta sammanhang närmare ingå på detaljerna i statsbidragets konstruktion. Nämnas må endast att bidraget är så konstruerat att den del av årskostnaden, som överstiger kronor 2: 50 per skattekrona, helt ersattes av statsmedel. I det belopp på vilket statsbidraget skall beräknas äger kommun inräkna vissa administrationskostnader. I samband med att socialvårdskommittén framlägger sitt bebådade förslag till socialhjälpslag kommer kommittén att till ingående diskussion upptaga frågan om den kontanta understödsverksamheten till arbetslösa vid sidan av försäkringen. Såvitt kommittén nu kan bedöma, synes det icke vara nödvändigt eller lämpligt att upprätthålla en särskild sådan verksamhet, utan nödigt understöd torde kunna lämnas i form av socialhjälp.

Ill

KAP. V. A l l m ä n motivering. I vårt land har arbetslöshetspolitiken sedan länge förts efter i stort sett två samordnade linjer, nämligen en arbetslinje och en understödslinje. Ehuru arbetslöshetspolitiken från tid till annan undergått långt gående förändringar i olika avseenden, har dock tyngdpunkten alltid legat å arbetslinjen. Vi ha städse oberoende av läget å arbetsmarknaden strävat efter att bereda arbete åt så många arbetslösa som möjligt och, så långt detta låtit sig göra, inskränkt de kontanta understöden. Dessa ha alltid haft karaktär av en arbetslinjen kompletterande hjälpform. I detta avseende har den svenska arbetslöshetspolitiken på ett markerat sätt skilt sig från den politik, som bedrivits i många främmande länder. Allt sedan början av första världskriget har funnits en för arbetslösa särskilt inrättad form för kontanta understöd, den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa, Understöden ha utgivits av kommunerna efter tillstånd från den centrala statliga myndigheten, som även bestämt högsta antalet understödsrum för varje kommun. Understöden ha utgivits efter behovsprövning. Återbetalningsskyldighet har icke förelegat. Arbetslösa, som icke kunnat beredas hjälp vare sig genom arbete eller genom kontantunderstöd med statsbidrag, ha kunnat erhålla fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen. I likhet med all annan fattigvård har sådan hjälp utgivits efter behovsprövning. Till skillnad från den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa har återbetalningsskyldighet förelegat för erhållen fattigvård. På vissa håll, detta gäller särskilt större städer, har dock återbetalningsskyldigheten varit en tom bokstav i det att utgiven fattigvård genomgående efterskänkts. På många håll har dock fattigvård återkrävts, sedan den arbetslöse erhållit arbete. I detta system avsåg man att genomföra en omläggning i samband med att frivillig arbetslöshetsförsäkring infördes år 1934. Till följd av utvecklingen kom emellertid införandet av frivillig försäkring i realiteten endast att innebära, att det tillskapades en ny hjälpform vid sidan av de två föregående. Bärare av försäkringen äro av arbetstagarna själva genom deras fackliga organisationer bildade erkända arbetslöshetskassor. Var och en omfattar arbetstagare inom ett visst yrkesområde; samtliga äro rikskassor. De erkända arbetslöshetskassorna åtnjuta statsbidrag efter i författningsväg angivna grunder. Statens bidrag till understödsverksamheten är avgränsat bland annat på så sätt, att intet statsbidrag utgår för den understödsverksamhet, som överstiger en viss gräns. Införandet i vårt land av en arbetslöshetsförsäkring hade motsetts med stora förväntningar särskilt inom den organiserade arbetarvärlden. Valet av ett frivilligt system hade i allmänhet stark anslutning från de fackliga organi-

112 sationerna. Under de första åren utvecklade sig dock försäkringen ganska långsamt. Härtill bidrogo flera omständigheter. Åren närmast efter försäkringens införande kännetecknades av en mycket gynnsam utveckling på arbetsmarknaden med sjunkande arbetslöshet och stigande löner. Mot denna bakgrund framstod behovet av försäkringsmässig arbetslöshetshjälp icke på ett lika markant sätt som tidigare, I någon mån bidrog härtill även den omläggning som arbetslinjen undergick genom statsmakternas beslut vid 1933 års riksdag. Försäkringens svaga utveckling under de första åren berodde emellertid även på vissa konstitutiva drag i det system som införts. Det sätt, varpå statsbidragsgrunderna utformats, medförde nämligen att försäkring för högre understödsbelopp föranledde jämförelsevis höga avgifter. Den nyinförda arbetslöshetsförsäkringen med dess statliga kontroll framstod med hänsyn härtill som mindre lockande. År 1941 genomfördes stora förändringar i försäkringen. Statsbidragsgrunderna gjordes fördelaktigare, så att större möjligheter öppnades för medlemmarna att tillförsäkra sig högre understödsbelopp. Såsom nya förmåner infördes hustrutillägg och barntillägg, vilka till större delen skulle täckas med statsbidrag. Under de år, som förflutit efter statsmakternas beslut år 1941, har den frivilliga försäkringen utvecklat sig mycket raskt. Härtill har också bidragit tid efter annan genomförda ytterligare ändringar i lagstiftningen, vilka i regel tagit sikte på att förbättra understödsförmånerna och avpassa dem efter föreliggande understödsbehov. Antalet kassamedlemmar uppgick vid ingången av år 1948 till omkring 1 miljon personer, fördelade på 37 kassor. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har sålunda numera en betydande omfattning. Då frågan om frivillig eller obligatorisk arbetslöshetsförsäkring upptages till diskussion, är det givetvis av avgörande betydelse att först undersöka vilken omfattning försäkringen inom de närmaste åren sannolikt kan komma att erhålla och i vilken utsträckning förvärvsarbetare i händelse av arbetslöshet komma att vara hänvisade till icke försäkringsmässigt understöd på grund av att de ej tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa. Skulle det visa sig, att ett betydande antal förvärvsarbetare av olika anledningar icke kunna väntas bli tillförsäkrade det skydd, som medlemskapet i en arbetslöshetskassa skänker, är detta nämligen ett starkt, ja, avgörande skäl för övergång till ett obligatoriskt system. Vid denna frågas bedömande måste hänsyn naturligen tagas till det förhållandet, att inom stora grupper förvärvsarbetare något egentligt behov av försäkring i anledning av arbetslöshet icke ger sig till känna. E t t exempel härpå erbjuda vissa statliga och kommunala befattningshavare. E t t förhållandevis ringa behov av försäkringsskydd föreligger även för många äldre löntagare. Ringa arbetslöshetsrisk möter man även bland fast anställda bank- och försäkringstjänstemän med flera befattningshavare i enskild tjänst. E n arbetsgivares i den egna rörelsen anställda familjemedlemmar anse sig sannolikt ha en så liten risk för arbetslöshet, att de icke i större omfattning kunna väntas ansluta sig till en frivillig försäkring.

113 Det är givetvis icke möjligt att mera exakt angiva i vilken utsträckning en frivillig försäkring kan komma att tillgodose det understödsbehov, som föranledes av arbetslöshet. Genom vissa uppskattningar är det emellertid möjligt att erhålla någon uppfattning om den ungefärliga storleken av det antal, som — under förutsättning att den frivilliga försäkringens utbyggnad fortsätter i ungefär samma takt som hittills — kommer att tillhöra de erkända arbetslöshetskassorna, och av det antal, som kommer att stå utanför kassorna men som dock ha en sådan ställning på arbetsmarknaden att behov av försäkringsskydd föreligger. Den i det följande återgivna undersökningen är avsedd att belysa de sannolika förhållandena år 1950. Såväl antalet försäkrade som antalet förvärvsarbetare ha med hänsyn härtill f ramskri vits. Enär den frivilliga försäkringen endast är öppen för löntagare, har undersökningen begränsats till dessa. År 1948 hade de erkända arbetslöshetskassorna såsom redan nämnts omkring 1 000 000 medlemmar. Detta antal kan genom nyrekrytering väntas växa till omkring 1 090 000 år 1950. Det har härvid antagits att den årliga relativa ökningen varit lika stor som under tiden 1945—1948. Vidare torde kunna förutses att några nya kassor tillkomma. Med stöd av en inom tillsynsmyndigheten för den frivilliga försäkringen utförd undersökning kan det antagas, att förutsättningar skola finnas för bildandet av kassor för murare och för arbetare inom pappersmasseindustrien. Dessa arbetargrupper torde år 1950 representera 54 000 personer. Antager man att kassor bildas för dessa båda grupper, skulle den frivilliga försäkringens omfattning år 1950 uppgå till 1144 000 eller i avrundat tal till 1 150 000 personer. Enligt en för kommitténs räkning utförd undersökning kan man beräkna antalet löntagare år 1950 till 2 450 000. Utanför försäkringen skulle år 1950 sålunda stå 1 306 000 eller avrundat 1 300 000 löntagare. I detta antal ingå emellertid som ovan nämndes ett flertal grupper, som sakna egentligt behov av försäkring i anledning av arbetslöshet. Storleken av dessa framgår av följande tabell, som återger resultaten av en verkställd uppskattning. Enligt sakens natur har denna kunnat ske endast helt grovt. Sannolikt äro vissa uppskattningar något för höga men å andra sidan har det icke varit möjligt att taga hänsyn till en del mindre grupper, som sakna behov av försäkringsskydd. Antal löntagare utan egentligt behov av försäkringsskydd 1 000-tal

Befattningshavare hos staten, inkl. affärsdrivande verk ... Kommunala befattningshavare Högre, fast anställda befattningshavare hos banker, försäkringsbolag och i annan enskild tjänst Husligt arbete Medhjälpande familjemedlemmar Äldre löntagare (över 67 år)

8—233 45

200 120 40 80 150 15 Summa 605

114 För underlättande av tabellens bedömning må följande framhållas. Totala antalet tjänstemän och arbetare hos staten beräknas 1950 uppgå till 270 000 personer, varav 130 000 ordinarie och extra ordinarie befattningshavare. Sammanlagda antalet kommunalt anställda (likaledes tjänstemän och arbetare) beräknas vid samma tidpunkt uppgå till 170 000. Inom husligt arbete beräknas år 1950 komma att vara sysselsatta 90 000 personer. Antalet inedhjälpande familjemedlemmar beräknas till 150 000, cl. v. s. det antal som upptagits i tabellen. Antalet löntagare över 67 år kan beräknas till omkring 30 000, av vilka som av tabellen framgår hälften förts till den kategori, som beräknas komma att vara utan egentligt behov av arbetslöshetsförsäkring. Det antal högre, fast anställda befattningshavare i enskild tjänst, som kunna beräknas sakna behov av försäkringsskydd, grundar sig delvis på uppgifter rörande storleken av hos banker, försäkringsbolag och vissa andra företag anställda. Delvis har det dock varit nödvändigt att gissningsvis sluta sig till den sannolika storleken av denna grupp. Enär emellertid denna måste vara förhållandevis liten, kan det fel som härvid möjligen har gjorts icke utöva något större inflytande på resultaten av undersökningen. Med ledning av tabellen kan man uppskatta sannolika antalet personer, som år 1950 komma att stå utanför arbetslöshetskassorna men som dock ha behov av försäkring i anledning av arbetslöshet, till omkring 700 000 (2 450 000 — 1 144 000 — 605 000 = 701 000). Efterföljande tabell belyser närmare den omfattning i vilken det kan antagas, att den frivilliga försäkringen kan tänkas tillgodose behovet av försäkringsskydd.

Totala antalet löntagare

N ä r i n g s gren

1 000-tal Jordbruk med binäringar Industri och hantverk Samfärdsel Handel Allmän statlig och kommunal valtningstjänst, fria yrken Husligt arbete Ospecificerad verksamhet

Antal löntagare utanför arbetslöshetskassorna Medlemmar i arbetslöshets- utan egentligt i behov av kassorna behov av för- försäkringssäkringsskydd skydd 1 000-tal 1 000-tal 1 000-tal

303 1084 234 365

70 866 86

115 30 80 50

118 188 68 227

338 90 36 2 450

250 80

54 10 36

för-

Summa

Antager man att samtliga medlemmar av arbetslöshetskassorna äro i behov av försäkring för arbetslöshet, skulle totala antalet löntagare med behov av försäkringsskydd uppgå till 1 845 000 personer. Av dessa skulle omkring 62 % täckas av de erkända arbetslöshetskassorna. Inemot 4/io av löntagare i behov av försäkringsskydd komma sålunda att stå utanför den frivilliga försäkringen. Härvid har bortsetts från arbetsgivarnas i den egna rörelsen anställda an-

115 höriga, Helt utan försäkringsskydd skulle vidare stå samtliga företagare, vilka år 1950 torde uppgå till mellan 550 000 och 600 000. Påpekas må att icke heller en obligatorisk försäkring kan beräknas omfatta samtliga av dem som ovan angivits såsom i behov av försäkringsskydd. Det är emellertid uppenbart att den obligatoriska försäkringen kommer att täcka en betydligt större del av dem, som äro i behov av försäkringsskydd, än en frivillig försäkring gör. Betydelsen av den frivilliga försäkringen är dock och kan även väntas bli större än vad som direkt framgår av de föregående uppgifterna. De kategorier, som tillhöra kassorna, ha sålunda i regel en- högre arbetslöshetsrisk än de utanför stående, även om man bortser från sådana grupper löntagare som ovan skett. Detta förhållande har till följd av det under senare år rådande gynnsamma läget på arbetsmarknaden medfört, att den frivilliga försäkringen framstått som den dominerande kontanta understödsformen för arbetslösa. De i det föregående återgivna uppgifterna ange emellertid, att den frivilliga försäkringens betydelse under mindre gynnsamma arbetsmarknadsförhållanden med all sannolikhet blir väsentligt mindre än vad den varit under senare år. Vidare får icke förbises de allvarliga olägenheter, som under senare år ha gjort sig gällande på grund av den kontanta understödslinjens tredelning. Det har visat sig förenat med betydande svårigheter att få till stånd en rationell avvägning av understödsbeloppen de olika kontanta hjälpformerna emellan. Dessa avvägningssvårigheter ha tid efter annan framtvingat ändringar inom försäkringen, vilka i större eller mindre utsträckning haft karaktär av improvisationer. Särskilt må här nämnas kristillägget till daghjälpen. Innan kommittén emellertid närmare ingår på dessa frågor och främst på den frivilliga försäkringens möjligheter att tillgodose hjälpbehovet vid mera omfattande arbetslöshet, är det dock nödvändigt att först upptaga ett annat spörsmål till behandling. Frågan om obligatorisk eller frivillig arbetslöshetsförsäkring varken kan eller får bedömas isolerad. Tvärtom måste detta spörsmål ses som ett led i det pågående arbetet med reformering av samhällets olika former av hjälp och understöd åt medborgarna. Det är i detta sammanhang som ställning till frågan om arbetslöshetsförsäkringens karaktär som frivillig eller obligatorisk bör tagas. Kommittén förutsätter, att den kontanta understödslinjen för arbetslösa för framtiden skall behålla sin hittillsvarande funktion, nämligen att vara ett komplement till arbetslinjen. Vad den icke försäkringsmässiga delen av kontantlinjen beträffar utgår kommittén från att den kommer att undergå betydelsefulla förändringar. Enligt nu gällande regler föreligger laglig rätt till understöd vid arbetslöshet endast för sådana medlemmar av de erkända arbetslöshetskassorna, vilka uppfylla försäkringsvillkoren. Andra arbetslösa ha att vid behov av understöd vända sig till arbetslöshetsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen. Huruvida den arbetslöse kan få understöd blir beroende av vederbörande kommunala myn-

116 dighet. Därest understödsansökan avslås, har han ingen möjlighet att genom överklagande vinna rättelse. En annan sak är att minderåriga barn ha författningsenlig rätt att få erforderligt understöd i form av fattigvård även om deras nödläge vållats av försörjarens arbetslöshet. Detta förhållande utgör enligt kommitténs uppfattning en allvarlig brist i den nuvarande lagstiftningen. Kommittén avser att framlägga förslag till lag om socialhjälp, som ger medborgare rätt till understöd efter behovsprövning vid varje nödtillstånd och sålunda även vid arbetslöshet. Samtidigt ämnar kommittén föreslå statsbidrag till denna nya hjälpform. Införes laglig rätt till understöd för arbetslösa från socialhjälpen, uppkommer frågan om den kontanta understödsverksamheten från arbetslöshetsnämnderna kan bibehållas. Sker detta skulle den situationen inträffa, att vi sida vid sida komme att få två kontanta understödsformer för arbetslösa, båda med statsbidrag och med behovsprövning och båda med skyldighet att antaga erbjudet lämpligt arbete. Bibehållas de nuvarande principerna för statsbidrag till kontantunderstödsverksamheten, enligt vilka statens bidrag avvägas bland annat i förhållande till arbetslöshetens omfattning, kan man förutse, att de arbetslösa bli hänvisade till den hjälpform, som åsamkar kommunen de lägsta kostnaderna. Härigenom skulle det förhållandet inträffa, att i vissa delar av landet socialhjälpen, i andra delar kontantunderstödsverksamheten från arbetslöshetsnämnderna skulle bli den kompletterande kontantlinjen för icke försäkrade. En dylik ordning kan givetvis icke vara ändamålsenlig. Kommittén kommer med hänsyn till det anförda att i samband med den förestående fattigvårdsreformen föreslå, att den kontanta understödsverksamheten från arbetslöshetsnämnderna upphör. Det bör särskilt understrykas, att den kontanta understödsverksamheten för arbetslösa torde få en mycket ringa omfattning, för den händelse en obligatorisk försäkring införes. Ur kvantitativ synpunkt behöver man därför icke tveka att anförtro uppgiften åt socialnämnderna. Bibehålies däremot den frivilliga försäkringen, kan man räkna med att ett icke obetydligt klientel skulle söka sig till socialhjälpen. Det är mot den nu skildrade bakgrunden, som frågan om obligatorisk eller frivillig arbetslöshetsförsäkring bör ses. Mellan 1,2 och 1,3 miljoner förvärvsarbetare, löntagare och företagare, komma att stå utanför kassorna. Dessa bli vid arbetslöshet hänvisade till socialhjälpen, därest det nuvarande frivilliga försäkringssystemet bibehålles. Orsakerna till att ett så stort antal personer icke kommer att omfattas av den frivilliga försäkringen äro att söka i flera samverkande omständigheter. För att en arbetslöshetskassa skall kunna bildas fordras, att det finnes en organisation, som kan taga initiativet till kassabildningen och som kan tvångsansluta medlemmarna till kassan. Man måste trots den utbredning organisationstanken vunnit räkna med att alla yrkesområden icke komma att företrädas av till kassabildning tillräckligt fast utbyggda organisationer. Inom yrkesområden med ett förhållandevis litet antal förvärvsarbetare kommer det, även om fasta organisationer finnas, att föreligga stora svårigheter att få till stånd arbetslöshetskassor.

117 Att personer i företagarställning stå utanför den frivilliga försäkringen beror på den gällande lagstiftningen. Visserligen kan man överväga att ändra lagstiftningen på denna punkt. Även om så skulle ske, talar emellertid allt för att effekten härav bleve ringa, Ehuru organisationsväsendet inom företagarvärlden är väl utbyggt, har det dock knappast den inriktningen att man kan förvänta att initiativ i större utsträckning tages till bildandet av erkända arbetslöshetskassor. Däremot möter enligt vad kommittén funnit intet hinder att låta företagare omfattas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det kan icke undvikas, att införandet av rätt till socialhjälp vid arbetslöshet kommer att påverka den frivilliga försäkringens ställning. Behovet av försäkringsmässig hjälp framträder i ett dylikt läge icke lika markerat som hittills. Visserligen ger socialhjälpen understöd först efter behovsprövning, men särskilt under tider med större arbetslöshet blir det säkerligen icke möjligt att differentiera understödsbeloppen med hänsyn till det föreliggande hjälpbehovet, Man kan antaga, att understödsbeloppen i en dylik situation i praktiken komma, att bli normerade. Ehuru någon rätt till understöd av viss storlek icke föreligger, finnes det dock viss grund för antagandet, att man kommer att bedöma den genom socialhjälpen tillskapade understödsrätten såsom stående den försäkringsmässiga ganska nära. Det är ovisst på vad sätt det här påpekade kommer att inverka på den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Införes en laglig rätt till arbetslöshetsunderstöd i form av socialhjälp, måste detta, emellertid komma att utöva inflytande på villigheten att ikläda sig de med medlemskapet i en arbetslöshetskassa förenade ekonomiska förpliktelserna. Det torde vara uppenbart, att en dylik rätt kommer att medföra en stagnation för den frivilliga försäkringen. En betydande del av medborgarna bli alltså vid arbetslöshet beroende av socialhjälpen. Detta behöver sannolikt icke medföra allt för stora svårigheter under tider av liten arbetslöshet, ehuru avvägningen av understödsbeloppen de båda kontantlinjerna emellan kan väntas föranleda problem av liknande natur som de vilka i det föregående berörts. Under tider av minskad sysselsättning gestalta sig dock förhållandena annorlunda. Visserligen får man räkna med att samhällets sysselsättningspolitik bereder arbete åt förhållandevis många, men trots detta måste det bli en starkt ökad belastning på kontantlinjen. Det förtjänar att hållas i minnet, att det är angeläget att de arbetslösa alternera mellan arbete och understöd. Endast härigenom blir det för mången möjligt att upprätthålla kontakten med hemortens arbetsmarknad. Skulle vi behålla den frivilliga försäkringen, som endast täcker en del av arbetsmarknaden, och få vi en arbetslöshetskris, torde belastningen på den icke försäkringsmässiga kontantlinjen avsevärt öka. Enär en betydande del av socialhjälpens kostnader skola täckas med kommunala medel, innebär detta ökade utgifter för kommunerna. Med hänsyn till att dessa även skola deltaga i kostnaderna för den jämförelsevis dyrare arbetslinjen har man anledning frukta, att de ekonomiska påfrestningarna i synnerhet för kommuner med svagt ekonomiskt underlag kunna bli mycket kännbara. Risk finnes för att kommuner bli tvungna att vid

118 utdelandet av socialhjälp till arbetslösa göra behovsprövningen strängare än som är önskvärt ur sociala synpunkter. Över huvud taget är det otillfredsställande, att en grupp arbetslösa först efter behovsprövning erhålla sitt understöd. Hela det system för ekonomisk trygghet åt medborgarna, som är under uppbyggnad, karakteriseras av att dylik trygghet skall skapas i första hand genom försäkringsbetonade hjälpformer, för vilka normaliserade förmåner utgå utan hänsyn till vederbörandes ekonomiska läge eller ock efter inkomstprövning. För alla mera väsentliga risker böra dylika hjälpformer skapas. I övrigt är man nödsakad lita till en hjälpform, vilken såsom fattigvården nu och socialhjälpen framdeles karakteriseras av fri, individuell behovsprövning. Införes icke obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, kommer uppenbarligen en icke obetydlig del av hjälpuppgifterna vid arbetslöshet att vila på socialhjälpen och trygghetssystemet i detta avseende att få en efter kommitténs mening olycklig utformning. Härjämte bör uppmärksammas, att socialhjälpen för hela hjälpområdet har supplerande karaktär, enär de normaliserade belopp, som utgå från de särskilda socialförsäkringsgrenarna, i de individuella fallen kunna visa sig otillräckliga. Det kan befaras, att om socialhjälpen i större omfattning engageras som arbetslöshetshjälp, detta kommer att förrycka dess karaktär av supplerande hjälpform till skada för dess uppgifter på andra hjälpområden än arbetslöshetens. Till förmån för den frivilliga försäkringen brukar anföras, att denna i flera avseenden är den obligatoriska överlägsen. Den frivilliga försäkringen möjliggör sålunda, har det sagts, en smidigare organisation. Vidare öppnar det frivilliga systemet större möjligheter att taga den inom de fackliga organisationerna samlade arbetsmarknadskunskapen i anspråk än vad fallet är med den obligatoriska. Denna invändning kan icke rikta sig mot den obligatoriska försäkringstanken i och för sig. Såsom framgår av det efterföljande är det nämligen möjligt att genomföra en obligatorisk försäkring, som bygger på ett system av självständiga arbetslöshetskassor, inom vilka den inom de fackliga organisationerna samlade sakkunskapen kan tagas i anspråk. Man torde med de framförda invändningarna därför främst rikta sig mot en av samhället helt administrerad försäkring. Det blir såsom närmare framgår av den efterföljande redogörelsen icke nödvändigt att — även om man ej väljer alternativet med självständiga kassor — bygga upp en helt ny samhällelig organisation för den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Inom den lokala instansen kan sålunda en organisatorisk samordning ske med sjukförsäkringen, varigenom organisationsapparaten blir i hög grad förenklad. Även på länsstadiet är en anknytning till redan förefintlig organisation möjlig. Den omständigheten, att det i fråga om detta alternativ visat sig möjligt avstå från registrering av erlagda avgifter, medför en förenkling av organisationen i förhållande till den frivilliga försäkringen. Man kan sålunda mot den obligatoriska försäkringen icke göra gällande att den skulle fordra en mera omfattande och dyrbar organisation än den nuvarande frivilliga försäkringen.

119 Enligt vad kommittén funnit, tala de avgjort starkaste skälen till förmån för övergång till en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. En obligatorisk försäkring skänker vid arbetslöshet alla förvärvsarbetare en känsla av ekonomisk trygghet och säkerhet. Detta måste vara en utomordentlig tillgång för samhället. Det obligatoriska systemet är icke förenat med större påvisbara nackdelar. Kostnaderna bli sannolikt icke nämnvärt större än vid ett system med frivillig försäkring, kompletterat med socialhjälp. Under åberopande av det anförda föreslår kommittén, att i vårt land införes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Kommitténs förslag i denna principfråga är enhälligt. Till denna ståndpunkt ha anslutit sig de sakkunniga Jerneman, Larsson och Sten. Sakkunnige Berg har förklarat, att han icke vill motsätta sig förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Sakkunnige Brodén har icke ansett sig kunna tillstyrka en obligatorisk försäkring. Skälen till de båda senast nämnda sakkunnigas ståndpunkter utvecklas i särskilda yttranden. Då kommittén förordar, att man övergår till ett obligatoriskt försäkringssystem, innebär detta icke någon kritik mot de erkända arbetslöshetskassorna. Detta framgår för övrigt av att det ena av de försäkringsaltemativ, som framlägges, nämligen kommitténs huvudalternativ, bygger på ett system av fristående arbetslöshetskassor av samma karaktär som de nuvarande kassorna. Att kommittén ansett sig kunna framlägga ett dylikt förslag beror bland annat på erfarenheterna från de erkända arbetslöshetskassornas hittillsvarande verksamhet, Det sätt, varpå denna handhafts, har praktiskt taget genomgående varit föredömligt. Härtill har icke minst den starka anknytningen till de fackliga organisationerna bidragit. För administrationen har inom kassornas såväl lokala som centrala instanser kunnat tagas i anspråk personer med god insikt i de olika yrkenas speciella arbetsförhållanden. Genom att organisationerna tvångsanslutit sina medlemmar till kassorna har den frivilliga försäkringen erhållit en stabilitet, som eljest icke varit möjlig att uppnå. Lämnar man även på detta område den frivilliga försäkringsformen, innebär det att samtliga våra stora socialförsäkringar bli obligatoriska. Då reformarbetet nått detta stadium, framstår det som en angelägen uppgift att så långt detta är möjligt sammanföra likartade arbetsuppgifter, främst avgiftsuppbörden, och få till stånd en enhetlig organisation. Till dessa betydelsefulla frågor återkommer kommittén i efterföljande kapitel. Först bör till behandling upptagas det sätt, varpå den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen i vårt land bör utformas. Ur organisatorisk synpunkt kan en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring tänkas uppbyggd efter olika huvudlinjer. E n första (A) innebär, att försäkringens organisation helt handhaves av samhälleliga myndigheter. Ansökan om understöd göres hos ett lokalt organ, som prövar och avgör frågor rörande rätt till understöd samt handhar understödsutbetalningen. De lokala organen ha intet eget ekonomiskt själv-

120 ansvar. Såsom bidrag till finansieringen införes en avgift, vilken uppbäres samtidigt med skatten. En central statlig försäkringsmyndighet handhar administrationen i stort av försäkringen. En andra väg (B) innebär, att statsmakterna inskränka sig till att införa försäkringsplikt. Denna kan den enskilde fullgöra genom medlemskap i en arbetslöshetskassa. Enär det med hänsyn till i Sverige rådande förhållanden icke torde vara tänkbart med andra kassor än sådana som ansluta sig till yrkesområden, innebär denna väg att man erhåller ett system av yrkeskassor, var och en med sitt bestämda arbetsområde. Det torde dock icke vara tänkbart att uteslutande genom yrkeskassor öppna möjligheter för alla att fullgöra försäkringsplikten. För personer, arbetande inom sådana områden, där yrkeskassor icke äro verksamma, får man anordna en särskild kassa, en s. k. restkassa. Varje kassa får i likhet med vad fallet är inom den nuvarande försäkringen sin lokala självrepresentation i form av redogörare. En kassa skall vara en självständig ekonomisk enhet, som får vissa bestämda inkomster i form av avgifter från medlemmarna och ett efter fixerade grunder avvägt statsbidrag. En tredje möjlighet (C) finnes, nämligen en kombination av de båda ovan nämnda organisationsformerna. I överensstämmelse med A-linjen införes en alla förvärvsarbetare omfattande rätt till understöd vid arbetslöshet. Storleken av detta understöd, som bör vara lika för alla, sättes lämpligen till samma belopp som sjukpenningen inom den obligatoriska sjukförsäkringen. Möjlighet öppnas för förvärvsarbetare att tillhöra särskilda arbetslöshetskassor, vilkas funktion är att bereda högre understöd än det nyss nämnda. Kassorna utbetala hela understödet till arbetslösa medlemmar, sålunda icke endast ett tillägg utöver det som är tillförsäkrat samtliga förvärvsarbetare. I överensstämmelse med B-linjen göras dessa kassor var och en till självständiga ekonomiska organ, vilka äga rätt att uppbära medlemsavgifter och åtnjuta statsbidrag. De utanför kassorna stående erhålla vid arbetslöshet sitt understöd från en kommunal myndighet. Denna gren av försäkringen, som i det följande benämnes allmänna försäkringen eller ock — till följd av att understödet utgår med samma belopp åt alla — enhetsgrenen, administreras sålunda av samhälleliga organ. Inom den centrala instansen sortera kassorna och försäkringens enhetsgren under samma statliga myndighet. I utlandet har man i allmänhet följt den först nämnda vägen. Ett exempel erbjuder England. Försäkringen administreras helt av statliga myndigheter. Norge erbjuder ett annat exempel, ehuru det kommunala inflvtandet ar starkare. Kommunerna bidraga där till finansieringen. I Schweiz, där man valt ett system som närmare ansluter sig till de båda senare linjerna, uppbäres administrationen av tre olika system av arbetslöshetskassor. A-linjen har stora företräden, framför allt i fråga om organisationen. Inom varje kommun kommer att finnas endast ett understödsutbetalande organ. Det blir möjligt genomföra förenklingar av organisationen inom den lokala instansen genom inrättande av gemensamma organ för arbetslöshets- och

121 sjukförsäkringarna samt folkpensioneringen. Det administrativa arbetet kan i vissa hänseenden göras mycket enkelt till följd av att, såsom framgår av det följande, registrering av erlagda avgifter icke blir nödvändig. Understöden kunna vidare graderas och erhålla en rationell avvägning i förhållande till de understödssökandes inkomstnivå. Det blir möjligt att uppnå att alla med samma inkomstläge och försörjningsbörda få samma grad av kompensation för den bortfallna arbetsinkomsten. Avgifterna kunna vidare avvägas efter enhetliga linjer för alla förvärvsarbetare. Man kan undvika andra olikheter i avgiftstryck än sådana, som svara mot högre understödsförmåner. Den tyngst vägande invändningen mot detta alternativ har gjorts gentemot administrationen. Det är visserligen sant, att det administrativa arbetet i olika hänseenden kan förenklas, men i ett avseende kommer en rent samhällelig administration att medföra avsevärda nackdelar. Inom en av samhället helt administrerad försäkring komma understödsansökningarna inom det kommunala organet att prövas av en eller ett fåtal tjänstemän, som icke kunna besitta närmare sakkunskap rörande de många yrkenas speciella förhållanden. Liknande blir fallet med handläggningen av inträffade arbetsvägransfall. Det blir icke möjligt att, såsom fallet är inom den nuvarande försäkringen, taga i anspråk den fond av erfarenhet som finnes samlad inom fackföreningsrörelsen. Man kan vidare icke avpassa försäkringen med hänsyn till olika yrkesområdens speciella förhållanden. Sålunda blir det exempelvis icke möjligt att avväga understödsförmånerna för säsongarbetarna med hänsyn till det förhållandet att de under högsäsongen uppbära inkomster, som äro avsedda att täcka försörjningen för större del av året än den, som motsvarar den egentliga arbetssäsongen. Flertalet av de nackdelar, som sägas vara förenade med A-linjen, bortfalla i fråga om B-linjen. Beträffande denna göra sig emellertid andra allvarliga olägenheter ooh svårigheter gällande. Restkassan, som skall omsluta alla, vilka icke äro medlemmar i en yrkeskassa, får ett i avseende på arbetslöshetsrisken mycket heterogent klientel. Det måste därför bli svårt att kunna bestämma avgifterna, och denna kassas ekonomi torde bli synnerligen oberäknelig. Dess administration blir även ett besvärligt problem. De nuvarande kassorna lösa sina administrationsproblem enkelt och smidigt genom samordningen med de fackliga organisationerna. För restkassan erbjuder sig ingen dylik möjlighet. Den måste helt nyskapa sina såväl lokala organ som riksorgan. Även om detta problem kan lösas, måste stora svårigheter uppstå att hålla kontakt med de över många yrkesområden och arbetsplatser utspridda medlemmarna. Det måste bli förenat med hart när olösliga problem att övervaka att alla de, som icke äro medlemmar av yrkeskassorna, fullgöra skyldigheten att erlägga avgifter till restkassan. Man behöver här endast peka på de svårigheter, som föranledas av dem, vilka på grund av bristande avgiftsbetalning till en yrkeskassa lämna denna kassa. Dylika medlemmar skola ju ha skyldighet att inträda i restkassan. Enbart uppgiften att komma i kontakt med dessa personer måste komma att föranleda ett omfattande administrativt arbete.

122 I restkassan komma företrädesvis de att samlas, vilka av olika anledningar icke själva önska erlägga avgifter till en arbetslöshetsförsäkring. Detta medför, att problemet med avgiftsuppbörden sannolikt icke kan lösas utan medverkan från arbetsgivarnas sida. Arbetsgivarna finge åläggas att utreda, vilka av de anställda som icke tillhöra någon av yrkeskassorna, och åläggas skyldighet att avdraga och till restkassan insända förfallna försäkringsavgifter. En dylik utväg måste medföra mycket stora praktiska svårigheter. Dessutom skulle det innebära att arbetsgivarna ålades en ny uppbördsskyldighet vid sidan av skatteuppbörden. Den med C betecknade linjen representerar en betydligt lättframkomligare väg. Här förekommer ingen restkassa, utan alla som icke äro medlemmar i arbetslöshetskassor erhålla understöd vid arbetslöshet 'från ett samhälleligt organ. Uppbörden av avgifterna vållar intet problem. Samma system, som nämndes i fråga om A-linjen, kan införas; för kassornas vidkommande sker uppbörden på samma sätt som för närvarande. För administrering av kassornas verksamhet kommer den inom fackorganisationerna samlade erfarenheten att kunna tagas i anspråk. Det blir vidare möjligt att på sätt ovan utvecklats avpassa försäkringens utformning med hänsyn till de olika yrkenas speciella förhållanden. Inom säsongfack kan man, i den mån man så önskar, genomföra en sänkning av understödsnivån under den normala arbetslöshetstiden. Understöden kunna vidare avvägas på det sätt, som bäst svarar mot önskemålen bland kassornas medlemmar. Dessa komma i åtnjutande av förmånen att vid arbetslöshet få vända sig till organ för kassorna, inom vilka man är väl förtrogen med den understödssökandes arbetsförhållanden. Särskilt för bedömning av arbetsvägransfallen måste detta vara av betydelse. Gentemot denna linje kunna invändningar göras framför allt i fråga om organisationens utformning. Enär alla arbetslöshetskassor komma att vara rikskassor, komma i varje fall de större kassorna att ha lokala representanter på alla mera betydande platser. Vidare måste försäkringen för de personer, som icke äro medlemmar av kassorna, ha ett särskilt lokalt organ. Den administrativa apparaten kommer att bli väsentligt större än i fråga om det första alternativet. Detta kommer att bli fallet även av den anledningen, att det, såsom framgår av det följande, icke blir möjligt att i samma omfattning som i första alternativet åstadkomma en organisatorisk samordning med sjukförsäkringen. Vid bedömandet av frågan om administrationens utformning måste dock hänsyn tagas till följande förhållanden. De lokala redogörarna komma i stor utsträckning att utgöras av fackföreningsfunktionärer. Oberoende av försäkringens utformning kommer denna organisation att finnas. Förslaget innebär med hänsyn härtill i huvudsak endast, att en redan förefintlig organisation tages i anspråk för den obligatoriska försäkringens administrering. Det kan visserligen vara sant, att det inom vissa orter kan bli fråga om en utvidgning av denna organisation, men denna utvidgning blir sannolikt icke

123 mera betydande. Även om den administrativa apparaten trots detta skulle bli mera omfattande än enligt den första linjen, får man dock taga hänsyn till det smidigare behandlingssätt som blir möjligt till följd av att understödsansökningar och arbetsvägransfall behandlas av personer väl förtrogna med yrkets förhållanden. Mot C-linjen har även en annan invändning riktats. Delar man försäkringen i två grenar, d. v. s. den av kassorna och den av samhället administrerade försäkringen, måste det bli nödvändigt med särskild kontroll, så att ingen samtidigt kan uppbära understöd både från kassan och från det samhälleliga organet, Vidare måste -förhindras, att någon först uttager maximalt understöd från ett håll och sedan fortsätter att erhålla understöd från ett annat håll. Det blir med andra ord nödvändigt skapa en kommunikation mellan dessa båda grenar. Allt arbete av detta slag bortfaller om A-linjen väljes. Då kommittén prövat de här framlagda tre linjerna, har den funnit att Blinjen representerar en utväg, som icke är framkomlig. Den har med hänsyn härtill funnit sig sakna anledning att utarbeta förslag, byggt på denna linje. Däremot har kommittén ansett, att såväl A-linjen som C-linjen representerar framkomliga vägar. Med hänsyn härtill har kommittén utarbetat fullständiga förslag enligt båda dessa linjer för att i detalj belysa deras förtjänster och nackdelar. Det alternativ, som ansluter sig till den i det föregående som A-linjen angivna försäkringsformen, har härvid benämnts alternativ I. Det förslag, som bygger på C-linjen, har kallats alternativ II. Vid valet mellan dessa båda alternativ ha för alternativ I röstat ledamöterna Bexelius och Wangson. Alternativ I I åter har biträtts av kommitténs majoritet, bestående av kommitténs ordförande, Bernhard Eriksson, samt ledamöterna Hartmann, Höjer, Nordgren, Persson och Wallén. Alternativ I I är alltså kommitténs huvudalternativ. Till detta alternativ ha vidare anslutit sig de sakkunniga Jerneman, Larsson och Sten. För dem, som biträtt alternativ I, ha följande skäl varit de i huvudsak avgörande. Alternativet utmärkes av klarhet och enkelhet ur organisatorisk synpunkt. Inom varje kommun finnes endast ett understödsutbetalande organ, vilket förenklar och underlättar försäkringens administration och kontrollen över lokalorganens understödsrörelse. En betydande fördel med alternativet är, att ingen individuell redovisning av avgifter behöver äga rum inom försäkringsorganen. Såsom framgår av det efterföljande möjliggöres en mycket långt gående samordning med andra socialförsäkringar. Införandet av rätt till understöd åt säsongarbetare i samma utsträckning och på samma villkor som andra förvärvsarbetare medför, att de säsongarbetslösa anmäla sig som arbetssökande hos de offentliga arbetsförmedlingarna. Härigenom ställes arbetskraft till förfogande för samhällsnyttig produktion. Strävandena att utjämna säsongvariationerna underlättas. Ledamoten Bexelius har närmare utvecklat sin uppfattning i ett till betänkandet fogat särskilt yttrande.

124 Ledamoten Hagård har ansett, att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i fråga om organisation m. m. bör bygga på de principer, som företrädas av alternativ I. De omständigheter, som föranlett att denne ledamot dock icke kunnat ansluta sig till alternativ I, utvecklas närmare i ett särskilt yttrande. De ledamöter och sakkunniga, som biträtt alternativ I I , ha särskilt understrukit följande synpunkter. En stor förtjänst hos alternativ I I är, att de nuvarande arbetslöshetskassorna kunna bibehållas. Hela den [fond av sakkunskap, som samlats under försäkringens tidigare verksamhet, kommer att stå till den obligatoriska försäkringens förfogande. Anknytningen till de fackliga organisationerna medför att understödsfallen bli handlagda av personer, väl förtrogna med de olika yrkesområdenas speciella problem. Den individuella registrering av försäkringsavgifter som äger rum medför intet merarbete, enär uppbörden av dessa avgifter sker gemensamt med uppbörden av avgifterna till de fackliga organisationerna. En väsentlig fördel är att hänsyn kan tagas till säsongvariationerna. Landets klimatiska förhållanden medföra att man, trots samhällets strävanden att utjämna säsongvariationerna på arbetsmarknaden, måste räkna med en betydande säsongarbetslöshet under överskådlig tid. I den mån dessa säsongvariationer anses böra föranleda härav betingade avvägningar av understödsförmånerna från försäkringen, kunna dylika utan svårigheter genomföras. Detta är icke möjligt enligt alternativ I. Icke minst betydelsefulla äro de möjligheter alternativet öppnar att avpassa försäkringens förmåner med hänsyn till varje särskilt yrkesområdes speciella förhållanden. Kommitténs sakkunnige Berg, som anser att en obligatorisk försäkring bör bygga på ett system med erkända arbetslöshetskassor, har uttalat att han vid valet mellan de båda alternativen förordar alternativ I I under förutsättning att vad han anfört i sitt särskilda yttrande vinner beaktande.

125 KAP. VI.

Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet. I föregående kapitel har kommittén framhållit ett problem, till vilket det i förevarande sammanhang gäller att taga ställning, nämligen samordningen mellan våra stora socialförsäkringar. Kommittén syftar här närmast på arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, folkpensioneringen och en eventuell hjälpform för blivande och nyblivna mödrar. Denna senare understödsform, vartill kommittén år 1946 framlagt förslag, kallas i det följande moderskapsförsäkringen. Det har tidigare under kommitténs arbete icke varit möjligt att till närmare behandling upptaga denna fråga, enär socialförsäkringssystemet då till allt för ringa del kunnat överblickas. Vad man i detta avseende bör sträva efter är en samordning såvitt möjligt på det organisatoriska planet samt i fråga om sådana punkter som medelsanskaffning och registrering av de försäkrade. Det är uppenbart att frågan om samordning mellan de fyra socialförsäkringarna ställer sig annorlunda vid alternativ I än vid alternativ I I . Med hänsyn härtill upptagas i det följande de båda alternativen till behandling var för sig. Alternativ I. Utgår man från att arbetslöshetsförsäkringen helt skall uppbäras av samhälleliga organ, är det uppenbart, att man bör söka få till stånd en gemensamhet på det lokala planet mellan arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Skapar man ett dylikt socialförsäkringsorgan, torde det ligga i sakens natur, att detta organ även får handlägga folkpensioneringsfrågor och frågor rörande moderskapsförsäkringen. I regel har det sätt, varpå avgifterna till en socialförsäkring uppbäras, ingen betydelse för själva försäkringsverksamheten. Så är emellertid fallet med arbetslöshetsförsäkringen. Innan kommittén ingår på möjligheterna att få till stånd en samordning på detta område, är det nödvändigt att beröra den speciella funktion, som avgifterna ha inom denna försäkring. Arbetslöshetsförsäkringens ändamål är att under en begränsad tid bereda understöd utan behovsprövning åt personer, som under en given tidrymd före arbetslöshetens inträde genom utförande av förvärvsarbete visat sig tillhöra arbetsmarknaden. Till följd av denna begränsning av försäkringen kommer det att finnas kategorier, som äro i behov av understöd på grund av att de icke kunna erhålla arbete men som bli ställda utanför rätten till försäkringsmässigt understöd. H a de icke brukat vara knutna till arbetsmarknaden eller

126 ha de uttömt sin försäkringsmässiga rätt, bör det understöd, varav de kunna vara i behov, beredas dem i andra former och efter prövning i varje särskilt fall genom en samhällelig myndighet. Som villkor för rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen bör sålunda gälla, att den försäkrade under viss given tid före arbetslöshetsfallets inträffande utfört förvärvsarbete. Det utförda arbetets omfattning kan mätas på två olika sätt. Det första innebär, att avgiftsskyldigheten till försäkringen knytes till tid, då arbete utförts. Antalet erlagda avgifter tages sedan som mått på omfattningen av det utförda arbetet. Det andra sättet att styrka omfattningen av utfört arbete är genom intyg om arbetstidens längd. I utlandet har man på många håll valt den först nämnda av de bägge vägarna. Understödsrätten har sålunda gjorts beroende av huruvida under senare tid — fråga är i allmänhet om 1 å 2 år — ett visst minsta antal avgifter erlagts. Denna väg har man valt även inom den i vårt land införda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Skall ett avgiftsvillkor finnas inom en arbetslöshetsförsäkring, förutsätter detta, att avgifter skola erläggas för all arbetad tid och att avgifter icke få erläggas för annan tid. En annan förutsättning är, att erlagda avgifter bli individuellt registrerade. Detta innebär, att för varje försäkrad uppgifter skola finnas om icke endast hur inånga avgifter som erlagts utan även vilka tider dessa avgifter hänföra sig till. De avgifter, som få tillgodoräknas vid ett understödsfall, skola nämligen ligga inom ett visst begränsat tidsavsnitt. Ett avgiftsvillkor medför sålunda med nödvändighet ett icke 'obetydligt administrativt arbete, men det är det bästa sättet att begränsa de försäkringsmässiga förmånerna till just de kategorier förvärvsarbetare, som äro mera fast knutna till arbetsmarknaden och som till följd härav böra understödjas utan behovsprövning. Finnes åter i en försäkring intet avgiftsvillkor utan skall tillhörigheten till arbetsmarknaden i stället styrkas genom intyg, är det ur här ifrågavarande synpunkt icke längre nödvändigt att individuellt registrera avgifterna. Tillhörigheten till arbetsmarknaden bedömes i detta fall genom uppgifterna om arbetad tid. Då kommittén i början av sitt arbete hade att taga ställning till utformningen av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, ansåg kommittén det naturligt och ändamålsenligt att beträda liknande vägar, som kommit i fråga i länder, där man haft tillfälle att utveckla uppbördssystem, vilka prövats och befunnits fungera väl. Kommittén hade vid denna tidpunkt till behandling även frågan om allmän sjukförsäkring. Beträffande avgiftsuppbörden intog kommittén härvid den ståndpunkten, att arbetsgivarna borde anförtros arbetet med uppbörden av avgifterna för hos dem anställda. Arbetsgivarna skulle äga rätt att verkställa avdrag å lönerna med belopp motsvarande avgiften till sjukförsäkringen. Det framstod i denna situation såsom naturligt, att avgiftsuppbörden till sjuk-

127 och arbetslöshetsförsäkringarna ordnades gemensamt med redovisningsskyldighet för arbetsgivaren direkt till respektive försäkringsorgan. Med hänsyn härtill uppdrogos inom kommittén riktlinjer för ett dylikt uppbördssystem, och kommittén utgick i sitt fortsatta arbete från att möjligheter skulle föreligga för ett realiserande av kommitténs förslag på denna punkt. Emellertid ha statsmakterna sedermera vid antagandet av lagen om allmän sjukförsäkring utgått från att avgiftsuppbörden och redovisningen skola äga rum samtidigt med skatten. Till följd härav är det icke längre möjligt att beträda den av kommittén tänkta vägen. Då kommittén i denna situation hade att till förnyad prövning upptaga frågan rörande sättet för avgiftsuppbörden inom en arbetslöshetsförsäkring, utformad enligt alternativ I, uppkom först spörsmålet, huruvida det vore möjligt att ordna ett självständigt uppbördssystem för arbetslöshetsförsäkringen efter samma principer som tidigare tänkts, d. v. s. med avgifter för arbetad tid och individuell registrering av erlagda avgifter. Ett självständigt uppbördssystem skulle för arbetslöshetsförsäkringens del medföra vissa påtagliga fördelar. Man kan genomföra ett avgiftsvillkor, vilket enligt vad erfarenheterna givit vid handen skapar det bästa sättet för bedömandet av en persons anknytning till arbetsmarknaden. Man har möjlighet att ge försäkringen exakt den omfattning som man önskar. Om man vill genomföra en inskränkning i understödsrätten under dödsäsongen för säsongarbetslösa är ett självständigt uppbördssystem med individuell registrering av avgifterna av betydelse, enär möjligheter skapas att mäta omfattningen av det under dödsäsongen utförda arbetet och därmed försäkringsbarheten ävensom att i gränsfallen bedöma yrkestillhörigheten. Detta spörsmål utvecklas närmare under alternativ I i kapitel XIV, Säsongarbetslösheten. Frågan om ett självständigt uppbördssystem för arbetslöshetsförsäkringen måste emellertid ses i samband med den genomförda uppbördsreformen. Genom denna ha arbetsgivarna skyldighet att verkställa avdrag å lön för tid, varunder någon för arbetsgivarens räkning utfört arbete, och med belopp motsvarande preliminärskatten. Vidare måste man taga hänsyn till att arbetsgivarna enligt lagen om allmän sjukförsäkring komma att verkställa avdrag för avgifterna till denna försäkring i och med att de göra föreskrivna löneavdrag. De för skatten och för försäkringsavgifterna avdragna beloppen komma på detta sätt att inlevereras till en och samma myndighet. Att vid sidan av ett sådant system införa ett separat uppbördssystem med avdragsskyldighet för arbetsgivarna och redovisning till annat håll kan icke vara tänkbart. Ett självständigt uppbördssystem skulle för övrigt kräva en förhållandevis omfattande statlig administration. Detta föranledes främst av den inspektions- och kontrollverksamhet, som systemet torde kräva för att förhindra missbruk av försäkringen. Det anförda ger vid handen, att ett självständigt uppbördssystem för arbetslöshetsförsäkringen icke lämpligen kan realiseras. Vill man bibehålla ett avgiftsvillkor och samtidigt inordna avgiftsuppbörden i ett redan förefintligt uppbördssystem, finnes intet annat att välja

128 än uppbörden av preliminär skatt. Rent tekniskt skulle ett sådant uppbördssystem kunna ordnas på följande sätt. De till debetsedlarna fogade skatteanvisningarna ges den utformningen att arbetsgivarna kunna anteckna uppgift om tid, varunder vederbörande arbetat hos honom, och om försäkringsavgifternas storlek. Sannolikt måste även namn, försäkringsnummer och någon annan uppgift antecknas. Emellertid är det att märka, att löneavdrag icke skall ske om arbetsanställning varat kortare tid än en vecka. Detta innebär, att avgifter till arbetslöshetsförsäkringen icke skulle komma att bli erlagda för arbetstillfällen, som varat högst fem dagar. Enär understödsrätten skulle vara beroende av antalet erlagda avgifter, skulle härigenom i realiteten en betydande del av tillfällighetsarbetarna bli utestängd från den socialt värdefulla hjälpform, som arbetslöshetsförsäkringen utgör. Redan detta finner kommittén vara betänkligt. Härtill kommer att i enlighet med anvisningarna till uppbördsförordningens 3 § vissa ganska betydande grupper arbetstagare torde komma att i stället för preliminär A-skatt få erlägga preliminär B-skatt. För personer tillhörande dessa kategorier kan den lokala skattemyndigheten föreskriva, att preliminärskatten icke skall erläggas genom avdrag å lön. För sådana löntagare komma avgifter icke att bli erlagda till arbetslöshetsförsäkringen, såvida icke ett särskilt uppbördssystem skulle införas. E t t sådant skulle emellertid föranleda stora administrativa svårigheter. Av det anförda framgår, att det senast diskuterade uppbördssystemet skulle medföra, att betydande grupper, vilka äro i stort behov av arbetslöshetsförsäkring, uteslötes från denna. Denna begränsning av försäkringens omfattning är av så pass allvarlig karaktär, att försäkringen icke skulle komma att fylla avsedd funktion. Det kan för övrigt icke vara rationellt att bestämma en socialförsäkrings omfattning efter regler, som gälla för erläggande av viss skatt. Realiserandet av ett dylikt alternativ möter därjämte praktiska svårigheter. Det kommer oundvikligen att förflyta en ingalunda obetydlig tid från det att en avgift blir erlagd till dess den hinner registreras inom det lokala försäkringsorganet. Detta skulle innebära, att erlagda avgifter stundom först efter ett par månaders förlopp skulle komma att räknas en understödssökande tillgodo. För att undvika att personer förlora sin understödsrätt allenast på grund av den omgång, varmed avgiftsregistreringen är förenad, torde man bli tvungen medge, att en försäkrad skulle få styrka avgiftsbetalningen genom särskilt intyg från arbetsgivaren. Det anförda visar, att det icke är möjligt att anordna ett tillfredsställande uppbördssystem, som medger individuell registrering av avgifter erlagda för arbetad tid. Detta innebär i sin tur, att omfattningen av tidigare utfört arbete icke kan mätas genom antalet erlagda avgifter utan att detta får ske genom intyg. Detta förhållande är utan tvivel en nackdel. Av skäl som kommittén närmare utvecklar i kapitel XI, Arbetsvillkoret, synas dock möjligheter föreligga att låta ett arbetsgivarintyg bli bestämmande för tillhörigheten till

129 arbetsmarknaden och därmed i sista hand för avgörandet av den försäkrades understödsrätt. De i det följande behandlade alternativa förslagen bygga även på denna förutsättning. På skäl, som kommittén utvecklar under alternativ I i kapitel XVIII, Försäkringens finansiering, skola kostnaderna för försäkringen bestridas med bland annat avgifter från arbetsgivare och försäkrade. De i det föregående diskuterade alternativen ha inneburit att hela försäkringsavgiften, d. v. s. både arbetsgivarens och den försäkrades andelar, skulle uppbäras på en gång. En dylik ordning torde knappast bli möjlig att bibehålla, därest man väljer andra vägar för uppbörden än de förut berörda. Då kommittén haft att överväga olika lämpliga utvägar, har det framstått som naturligt att undersöka, huruvida ett uppbördssystem, analogt med det, som skall tillämpas inom den allmänna sjukförsäkringen, skulle vad de försäkrades andel beträffar kunna komma i fråga jämväl inom arbetslöshetsförsäkringen. För arbetsgivarandelen ligger det närmast till hands att överväga uppbörd samtidigt med avgifterna till den sociala olycksfallsförsäkringen. Kommittén upptar till behandling först uppbörden av de försäkrades avgiftsandel. Enligt sjukförsäkringslagen skola avgifterna erläggas samtidigt med skatten och utgå oberoende av om den försäkrade varit frisk eller sjuk, i arbete eller arbetslös. Avgifterna i sjukförsäkringen beräknas för år uppgå till omkring 24 kronor för medlem, som äger uppbära en sjukpenning av kronor 3: 50, till omkring 16 kronor för medlem med en sjukpenning av 2 kronor samt till 4 kronor för enbart sjukvårdsförsäkrade. Med hänsyn till att olika avgifter förekomma måste sjukkassan individuellt bestämma den avgift, som skall debiteras. Detta skall ske på så sätt, att kassan upprättar en förteckning över avgiftspliktiga medlemmar med angivande av den avgift var och en skall betala. Denna förteckning överlämnas till vederbörande debiteringsmyndighet, som å debetsedlarna för den slutliga skatten uppför den av sjukkassan angivna avgiften. I de för erläggande av preliminär A-skatt upprättade skattetabellerna skall inarbetas ett belopp, motsvarande en genomsnittlig sjukförsäkringsavgift. För B-skattebetalare kan preliminärskatten direkt avvägas så, att den motsvarar den debiterade avgiften. E t t dylikt system för uppbördens ordnande bör emellertid icke i oförändrat skick komma till användning inom arbetslöshetsförsäkringen. Att det varit nödvändigt ordna så, att sjukkassan skall upprätta en särskild debiteringslista, beror på att avgifterna till sjukförsäkringen äro olika för olika kategorier medborgare. Vad arbetslöshetsförsäkringen beträffar synes hinder icke föreligga att genomföra den förenklingen, att avgiftsdebiteringen sker direkt av debiteringsförrättaren med ledning av de taxerade beloppen, på sätt närmare utvecklas i det följande. I skattetabellerna inarbetas liksom för sjukförsäkringen ett belopp motsvarande den försäkrades avgift till arbetslöshetsförsäkringen. Det torde icke bli möjligt att avväga avgifterna i förhållande till den arbe9—23 3 45

130 tade tidens längd. Taxeringsnämnderna äga visserligen tillgång till en del uppgifter härom. Å arbetsgivarnas uppgifter till taxeringsmyndigheten rörande utbetalade löner skall nämligen den arbetade tidens längd anges, därest arbetet utförts allenast under en del av året. Jämväl å deklarationerna skola dylika uppgifter lämnas. Emellertid synes man icke kunna utgå från att uppgifter av dylikt slag skola finnas beträffande samtliga löntagare. I stället för att avväga avgifterna i relation till den arbetade tidens längd får man såsom stadgats beträffande den allmänna sjukförsäkringen bestämma en viss årsavgift att utgå oberoende av om den försäkrade har arbete eller är arbetslös. Man kan då välja mellan att införa avgifter lika för alla eller att gradera avgiften i förhållande till inkomstens storlek. Att avgiftsbelägga samtliga förvärvsarbetare med samma avgift, utan hänsyn till den inkomst som förvärvats, är tänkbart men blott om man även inom arbetslöshetsförsäkringen accepterar systemet med enhetsunderstöd. Om man såsom föreslås i fråga om alternativ I vill inkomstgradera understödet, kan man beräkna avgiften i proportion till storleken av det för inkomst av tjänst taxerade beloppet. Härvid får dock uppburna pensioner och understöd fråndragas. Vidare bör avgiften maximeras, så att samtliga personer över en viss inkomstgräns betala lika avgifter. Detta svarar mot konstruktionen av det föreslagna understödet. Erinras må att ett dylikt avgiftssystem enligt sakens natur och såsom för övrigt i det föregående redan påpekats icke medger ett avgiftsvillkor. Understödsrätten får alltså grundas på intyg avseende omfattningen av tidigare utfört arbete. Vad härefter beträffar försäkringsavgiftens arbetsgivarandel skulle denna som nämnts uppbäras samtidigt med avgiften till den sociala olycksfallsförsäkringen. Större tekniska svårigheter torde detta icke komma att erbjuda. Möjligheter finnas att avväga arbetsgivaravgiften i relation antingen till utgiven lönesumma eller till antalet sysselsatta årsarbetare. Det senast skisserade uppbördssystemet, innebärande att de försäkrades andel av avgifterna uppbäres samtidigt med den preliminära skatten samt uppföres å debetsedeln för den slutliga skatten och att arbetsgivarandelen uttages samtidigt med avgifterna till olycksfallsförsäkringen, erbjuder avsevärda administrativa förenklingar i jämförelse med tidigare diskuterade uppbördssystem. Uppbördssystemet har nämligen konstruerats med utgångspunkt från att individuell registrering av avgifterna icke skall äga rum. Vilken administrativ lättnad detta skulle innebära framgår av att antalet veckoavgifter, som enligt föregående uppbördssystem skulle individuellt registreras, beräknats uppgå till omkring 90 miljoner per år. Vidare blir avgiftsbestämningen väsentligt enklare. U r psykologiska synpunkter skulle det vara av värde att upprätthålla ett samband mellan erläggandet av avgift till försäkringen och rätten till understöd. Detta synes dock icke bli möjligt. E t t dylikt samband saknas även inom den allmänna sjukförsäkringen, där underlåten avgiftsbetalning icke inverkar på rätten till understöd.

131 I de i det föregående diskuterade uppbördssystemen har avgiftsskyldigheten knutits — förutom till arbetsgivarna — till de förvärvsarbetande personer, som skulle omfattas av försäkringen. Härvid har man i större eller mindre utsträckning följt de linjer, som tidigare utbildats inom socialförsäkringarna. Släpper man kravet på att endast förvärvsarbetare skola avgiftsbeläggas, finns intet som hindrar, att man väljer helt andra vägar. En till synes nära till hands liggande utväg vore att välja ett finansieringssystem, som ansluter sig till den ordning, som avses i lagen •om allmän sjukförsäkring, ehuru avgifter skulle debiteras utan hänsyn till om vederbörande vid arbetslöshet kunde bli berättigad till hjälp från kassan eller icke. De allmänna sjukkassorna skulle i så fall få en motsvarighet i allmänna arbetslöshetskassor och avgifterna till dessa kassor fylla samma uppgift som i sjukkassorna, d. v. s. fungera som täckning för marginalkostnaderna inom ett lokalt begränsat område i syfte att därmed skapa garanti för en sund hushållning. Emellertid är det med hänsyn såväl till de stora skiftningarna i arbetslöshetsrisken mellan kommuner av olika struktur som riskens på grund av klientelets heterogenitet oberäkneliga karaktär otänkbart att konstruera finansieringssystemet såsom skett i sjukförsäkringen, alltså att ge vissa, bestämda statsbidrag och sedan låta en kommun eller en lokalt begränsad kassa för kommunområdet täcka återstoden med avgifter. Dessa måste bli starkt skiftande från kommun till annan och omöjliga att beräkna med någon grad av säkerhet. Man måste alltså avstå från att använda avgifterna som ekonomisk regulator för mindre områden så som skett i sjukförsäkringen. Avgifterna inom arbetslöshetsförsäkringen måste göras enhetliga för hela riket, Det förtjänar emellertid att undersökas, huruvida icke en sådan regulator för arbetslöshetsförsäkringen kunde skapas i annan form. När kommunala organ få uppgift att handha statsmedel, är det alltid angeläget att överväga, huruvida uppgiftens art är sådan att man kan befara ett alltför rundhänt handhavande av medlen. I så fall kan man vara nödsakad låta kommunen bära någon del av kostnaderna. Är uppgiften av mera expeditionell art såsom i fråga om allmänna barnbidragen föreligger intet behov av en dylik belastning av kommunen. Är det åter fråga om en rent behovsprövad hjälpform som för närvarande fattigvården och framdeles socialhjälpen, är detta däremot ofrånkomligt. Så har även ansetts nödvändigt, när en förmån utgår efter inkomstprövning, t. ex. i fråga om vissa slag av folkpension. Beträffande arbetslöshetsförsäkringen ligger saken mera invecklat till. Här skall ju varken behovsprövning eller inkomstprövning förekomma. Emellertid är prövningen av att den sökande verkligen är arbetslös i försäkringslagens mening en svår fråga och mycket kommer här an på tillämpningen. Det kan av dessa skäl ifrågasättas, huruvida icke en viss kommunal ansvarighet för försäkringens utgifter vore önskvärd. Mot en sådan talar, att kommunen därigenom belastas hårdast just när dess bärkraft är sämst och när dess utgifter för arbeten till

132 motverkande av arbetslösheten äro som störst. Detta gör det nödvändigt att avväga belastningen å kommunen med försiktighet. Härigenom kan emellertid anordningen förlora sin effektivitet. Till frågan om en tänkbar utformningav en sådan ansvarighet återkommer kommittén i det följande. Om man stannar för att avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen skola vara lika för hela riket samt att de skola uppföras å debetsedeln för slutlig och kvarstående skatt och uppbäras gemensamt med preliminärskatten, har man i själva verket fått likartade uppbördssystem för folkpensioneringen, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Det ligger härvid nära till hands att betrakta dessa olika avgifter som en enda. Om man utvidgade denna kollektiva avgift att gälla även moderskapsförsäkringen, skulle man erhålla en socialförsäkringsavgift, utgörande medborgarens bidrag till sagda fyra socialförsäkringsgrenar. Emellertid bleve denna avgift icke enhetlig, enär avgiften till sjukförsäkringen icke är enhetlig utan skall kunna växla från kassa till kassa. Då det skulle vara förenat med stora fördelar att få en enhetlig socialförsäkringsavgift, förtjänar det övervägas, om det verkligen är skäl fasthålla vid den organisatoriska utformning sjukförsäkringen genom sagda lag fått. Även med hänsyn till behovet av en samordning mellan arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen är det angeläget att undersöka, om icke sjukförsäkringens organisation kan anpassas efter den som arbetslöshetsförsäkringen enligt förevarande alternativ måste erhålla. Den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen uppbäres av ett system av erkända sjukkassor (lokala och centrala), vilka icke ha något annat gemensamt med kommunen respektive landstinget än att verksamhetsområdet i regel är lokalt begränsat och följer kommungränser respektive landstingsgränser. Kassorna äro ekonomiska föreningar och meddela var för sitt område försäkring i egentlig mening. Avgifterna äro alltså riskpremier, vilka kunna växla från kassa till kassa. Betalning av förfallna avgifter är ett villkor för upprätthållandet av rätten till bidrag från försäkringen. Medlemmarna ha rösträtt på årsmötet. I sista hand ligger sålunda bestämmanderätten över kassornas angelägenheter hos medlemmarna. Formellt är detta system en direkt fortsättning på det gamla systemet av sjukkassor. I dessa, i allmänhet ganska små kassor, kände sig varje medlem verkligen som en föreningsmedlem med ansvar för föreningens verksamhet och där förefanns i regel en betydande personkännedom. I och med kassornas starka tillväxt i storlek har en djupgående förändring i detta förhållande inträtt. Antalet medlemmar är numera i allmänhet så stort, att dessa känna sig som objekt för en viss försäkringsverksamhet från ledningens sida, icke som subjekt eller delar i subjektet. Årsmötena bli fåtaligt besökta; om flertalet medlemmar i en kassa skulle vilja besöka ett årsmöte, skulle detta rent praktiskt möta oöverstigliga svårigheter. Redan den faktiska utvecklingen har sålunda i hög grad avlägsnat oss från de gamla hävdvunna sjukkassorna och deras organisatoriska former. Lagen om allmän sjukförsäkring konfirmerar denna utveckling och det är

133 ingen överdrift att påstå, att därefter icke finnes mycket annat kvar av det gamla sjukkassesystemet än namnet. »Medlemskap» i en sjukkassa ger ingen som helst rättighet att öva inflytande på kassans skötsel. Kommunen (fullmäktige) utser lokalkassans styrelse genom en form av indirekta val. Avgifternas erläggande har individuellt intet samband med förmånerna men de skola alltjämt utgöra täckning av marginalkostnaderna. Man skulle rakt på sak kunna uttrycka den blivande ordningen i avseende på lokalsjukkassornas verksamhet på följande sätt. Kommunerna ha ålagts att tillhandahålla det stora flertalet i kommunen mantalsskrivna medborgare vissa förmåner vid sjukdom. För detta ändamål erhåller kommunen statsbidrag. Återstående utgifter få ej täckas med kommunalskattemedel utan endast med personliga avgifter. Det verkställande organet utses i regel icke direkt av fullmäktige utan av elektorer (ombuden), utsedda av fullmäktige. Centralkassorna kunna sägas vara en påbyggnad på denna kommunala organisation. Det säregna i denna ordning är väsentligen att kommunalskattemedel icke få användas utan endast personliga avgifter, och frågan är då, vilket värde man bör tillmäta detta förhållande. Därvid bör uppmärksammas, att statsbidraget är mycket stort och att avgifterna för normalfallen i den obligatoriska försäkringen (sjukpenning kronor 3: 50) därför beräknats till endast omkring 24 kronor per år och person. Eftersom avgifterna äro så små, äro även de tänkbara variationerna i dessa avgifter små. Även om avgifterna skulle behöva höjas med t. ex. 25 % betyder det för den enskilde avgiftsbetalaren en ökad utgift av endast 50 öre per månad. Man kan med skäl betvivla att sådana variationer i avgifterna utgöra någon hämsko på de försäkrade i fråga om benägenheten att missbruka försäkringen. Större värde kan anordningen möjligen ha gentemot ledningen, som väl alltid kan antagas vara obenägen att föreslå en avgiftshöjning; med så små belopp det här rör sig om kan man dock även i detta avseende betvivla att anordningen får någon större effekt. Avstår man från självförvaltningen inom såväl lokal- som centralkassor är emellertid vägen fri till en enhetlig sjukförsäkringsavgift för hela riket och därmed till en enhetlig socialförsäkringsavgift. Detta innebär att staten övertager hela ansvaret för finansieringen. Därmed bortfaller också varje skäl för att bibehålla sjukkassebenämningen och den särskilda ordningen för utseende av verkställande organ. Det lokala sjukförsäkringsorganets uppgift blir enbart att utge understöd och öva kontroll över försäkringstagarna. Denna uppgift bör ankomma på ett i vanlig ordning utsett kommunalt organ, socialförsäkringsnämnden, som då samtidigt kan ha enahanda uppgifter för arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen. Till denna, nämnd torde böra överlämnas även det lokala handhavandet av folkpensioneringen. Med en sådan ordning bortfaller centralsjukkassornas karaktär av självförvaltande organ. Alltjämt kommer det dock att föreligga behov av en myndighet, som kan tillhandagå med råd och upplysningar och som även stundom direkt kan ingripa vid behandlingen av svårare understödsfrågor. Ett dylikt

134 organ skall dock självfallet icke ha karaktär av kassa, enär det icke kommer att bedriva försäkringsmässig verksamhet i någon form. På länsstadiet böra därför de nuvarande centrala sjukkassorna förändras till ett administrativt organ för sjukförsäkringen. Kommittén har icke ansett sig böra i detalj ingå på frågan om på vilket sätt en dylik omläggning av den allmänna sjukförsäkringen lämpligen bör genomföras. Klart är emellertid att ingen av de nu berörda frågorna är av natur att lägga hinder i vägen för reformens realiserande. Det här framförda förslaget innebär i stället en kraftig rationalisering av sjukförsäkringens organisation. Vidare är att märka att man vinner den mycket stora administrativa fördelen, att avgifterna icke längre behöva debiteras individuellt av lokalorganet. Denna omprövning av den allmänna sjukförsäkringens utformning, som kommittén föreslår, synes utan svårighet kunna medhinnas, innan försäkringen träder i kraft. Till följd av att det blivit nödvändigt skjuta på tiden för den nya kommunindelningens ikraftträdande torde nämligen även dagen för sjukförsäkringslagens ikraftträdande bli framflyttad. Hittills har endast den obligatoriska sjukförsäkringen berörts. De framlagda förslagen återverka emellertid även på den frivilliga delen av sjukförsäkringen. Enär man ej kan ålägga kommunerna att tillhandahålla dylik försäkring och bära riskerna blir det nödvändigt, att staten får taga ansvaret även för denna försäkringsgren. Därmed skulle dock följa vissa komplikationer genom svårigheterna att vid avgiftsuppbörden hålla reda på vilka som tillhöra denna försäkring m. m. Alla dessa svårigheter skulle försvinna, om man för sjukförsäkringens del lämnade den obligatoriska försäkringens begränsning till vissa standardbelopp och i stället avvägde sjukpenningens storlek i relation till de försäkrades inkomster, d. v. s. efter inkomstbortfallsprincipen. Socialvårdskommittén vill för sin del tillstyrka att så sker. Kommittén vill i förtydligande syfte tillägga, att det framförda förslaget om sjukpenningens gradering i förhållande till den bortfallna inkomsten icke innebär att samtliga sjukpenningsförsäkrade varje år skola fördelas på sjukpenningklasser. Detta blir icke nödvändigt, enär inga särskilda avgifter skola erläggas till sjukförsäkringen. De försäkrade erlägga ju i stället socialförsäkringsavgift. Man behöver icke bestämma klasstillhörigheten för andra än dem, som ansöka om sjukpenning. Självfallet kan det övervägas, huruvida man skall överge den lokala självförvaltning, som sjukförsäkringslagen innebär, utan att sätta någon annan form av lokal ansvarighet i stället. Här liksom i fråga om arbetslöshetsförsäkringen finnes en möjlighet att ersätta en på avgifter fotad ansvarighet med en viss ansvarighet genom kommunalskattemedel. Kommittén återkommer därmed till frågan om utformningen av en dylik ansvarighet. Utgångspunkten är sålunda, att de beräknade normalavgifterna fastlåsas till enhetliga belopp för hela riket och ingå i socialförsäkringsavgiften. Den hämningsfaktor, som ligger i att en kassa vid ökade utgifter måste höja sina

135 avgifter, försvinner alltså. I stället tillgripes samma form av lokal ansvarighet som tillämpas inom folkpensioneringen m. fl. områden, d. v. s. att kommunen får betala en viss andel av kostnaderna. Vad först angår sjukförsäkringen gäller enligt sjukförsäkringslagen, att statsbidrag utgår med 50 % för läkarvård, resor och sjukpenning (hempenning) och med 100% för make-och barntillägg. Därjämte utgår särskilt medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag. Man kan här tänka sig att staten visserligen övertager samtliga dessa kostnader att täckas dels med skattemedel, dels med socialförsäkringsavgifter, men att staten av kommunerna uttager en viss del av de ovan nämnda kostnaderna för läkarvård, resor och sjukpenning. Dessa kostnader ha år 1950 beräknats till omkring 175 miljoner kronor. Kommunandelens storlek bör härvid liksom i andra sammanhang varieras efter antalet skattekronor per invånare. Inom folkpensioneringen utgår kommunandelen efter följande skala. Skattekronor per inv.

Kommunandel 1 %

5 10 15 20 25 30 3373 40

7Vi 15 22V« 30 B7Vi 45 50 50

Procenttalet för kommunandelen erhålles alltså genom att multiplicera antalet skattekronor med talet l1/*; procenttalet överstiger dock aldrig 50. Enligt taxeringarna åren 1944—1947 har antalet skattekronor per invånare i hela riket varit respektive 15,2, 16,1, 17,5 och 21,5. I detta sammanhang vore det emellertid av större värde att ha medeltalet för alla kommuners relativa skattekrontal. Någon sådan siffra är emellertid icke tillgänglig. Än mindre kan man erhålla någon mera preciserad uppfattning hur denna siffra skulle te sig, därest den ändrade kommunindelningen varit förverkligad. Med hänsyn till det relativt höga skattekrontalet i Stockholm och andra större städer kan man dock räkna med att sagda medeltal ligger avsevärt under 21,5, förmodligen omkring 15. Man tar därför med all sannolikhet icke alltför mycket fel, om man säger, att kommunerna i genomsnitt få bidraga till de inkomstprövade delarna av folkpensioneringen med 20 å 25 %. Att lägga en så avsevärd del av sjukförsäkringskostnaderna på kommunerna torde icke kunna ifrågakomma. Det skulle betyda att av för år 1950 beräknade kostnader (175 miljoner kronor) .omkring 40 miljoner skulle uttagas av kommunerna. Om man bestämmer förut berörda faktor till 3A i stället för till IV2 och utgår från 15 kronor per invånare som medeltal, skulle alltså procenttalet för kommunandelen av sjukförsäkringsutgifterna i medeltal bli något mer än

136 11 %. Sammanlagt skulle sålunda på kommunerna komma att vila omkring 19 miljoner kronor. Det kan vara av intresse att jämföra en sådan siffra med de ökade kostnader, som vid en stegring av utgifterna skulle komma på kommunernas invånare i form av höjning av avgiften enligt de regler som fastställts för den allmänna sjukförsäkringen. Om man antager att kostnaderna, för år 1950 skulle komma att överstiga de beräknade med 20 % eller med 35 miljoner kronor, täckes hälften härav med statsbidrag och återstoden eller 17,5 miljoner kronor måste täckas genom höjning av avgifterna. Dessa ha beräknats till sammanlagt 72 miljoner och skulle alltså ökas med 25 %. Detta innebär, att normalavgiften kronor 2 per månad skulle höjas till kronor 2: 50. Att tillämpa ett liknande förfaringssätt på arbetslöshetsförsäkringen är som förut berörts ägnat att inge betänkligheter av särskild art, Enligt beräkningar i kapitel XXI komma emellertid daghjälpskostnaderna (familjetilläggen böra ej heller här medräknas) vid en arbetslöshetsprocent av 3,o att uppgå till 69 miljoner kronor. Med nyss berörda bidragsprocent betyder detta, att på kommunerna skulle komma omkring 7V2 miljoner kronor. Då kommittén föreslår, att det icke skall föreligga någon lokal ekonomisk ansvarighet i form av avgifter, avvägda efter utgifterna inom ett lokalt begränsat område, har kommittén icke velat underlåta att framlägga sina överväganden hur man skulle kunna söka en annan form av dylik ansvarighet. Kommittén har emellertid funnit de förslag, vilka enligt ovan kunna tänkas utan allvarligare olägenheter förverkligade, föga ägnade att skapa några egentliga garantier för en bättre skötsel av försäkringen. Införandet av kommunandel skulle därför endast betyda en komplikation och därjämte en i och för sig icke önskvärd belastning av kommunerna. Kommittén föreslår därför icke någon sådan ordning. E n socialförsäkringsavgift, sådan den ovan skisserats, pålägges medborgarna för de förmåner i form av understöd vid arbetslöshet, sjukdom, ålderdom, invaliditet och barnsbörd, vilka samhället garanterar. Samhällets motprestation är visserligen icke lika stor i fråga om samtliga medborgare. Understöd vid arbetslöshet tillkommer allenast dem, som normalt äro förvärvsarbetande, utan att detta likväl medför någon sänkning av socialförsäkringsavgiftens storlek för övriga personer. Detta kan naturligen ge anledning till vissa erinringar. Arbetslöshetsförsäkringens kostnader äro emellertid förhållandevis små i jämförelse med folkpensioneringens och sjukförsäkringens. Därest man skulle göra en uppdelning av socialförsäkringsavgiften på de olika socialförsäkringarna, komme till följd härav clen på arbetslöshetsförsäkringen belöpande delen att bli förhållandevis obetydlig. Som framgått av det föregående är det uppbörden av de försäkrades andel av avgiften till arbetslöshetsförsäkringen, som vållar de stora svårigheterna. I det sist diskuterade uppbördssystemet har man undvikit dessa svårigheter genom att avgiftsbelägga samtliga medborgare utan hänsyn till deras ställ-

137 ning. En anuan nära till hands liggande utväg är att icke pålägga de försäkrade särskilda avgifter. Detta alternativ innebär, att försäkringskostnaderna delas mellan arbetsgivarna och staten eller eventuellt att de helt läggas på staten. Avgiftsbeläggas allenast arbetsgivarna, bli avgifterna för dem — vid oförändrad andel av de totala kostnaderna för staten — fördubblade mot vad som skulle uttagas av dem enligt det föregående alternativet. Förslaget innebär alltså en skärpning av produktionskostnaderna. Detta är onekligen en allvarlig olägenhet. Emellertid får man icke glömma det ekonomiska sammanhanget mellan produktionskostnader, lönenivå och storleken av sociala förmåner. Därest samhället pålägger produktionen vissa kostnader såsom i det här tänkta fallet för att öka de sociala förmånerna, måste detta i det långa loppet komma att påverka lönenivån. Varje ny belastning av produktionen kommer att minska de löneförhöjningar, som produktionen för framtiden kan bära. Efter en viss övergångstid skulle med all sannolikhet de ekonomiska verkningarna av en avgiftsbeläggning av arbetsgivarna vara fördelade även på löntagarna eller på konsumenterna. I den mån så blir fallet kommer detta alternativ att i fråga om kostnadernas fördelning icke skilja sig mycket från det föregående i vilket förutsatts att jämväl de försäkrade skulle direkt deltaga i kostnadernas bestridande. Kommittén är angelägen framhålla, att det förda resonemanget givetvis är ytterst schematiskt och att den är medveten om att det i vissa fall icke kommer att bli möjligt att få till stånd en dylik överföring av kostnaderna. Det är vidare ingen tvekan om att övergångstiden kan komma att bjuda på allvarliga svårigheter. Att helt lägga kostnaderna på staten är givetvis den enklaste utvägen. Härvid bortfaller även arbetet inom uppbördsmyndigheterna med påförande av särskilda försäkringsavgifter. Olikheterna mellan detta system och ett avgiftsbeläggande av samtliga medborgare med en socialförsäkringsavgift äro huvudsakligen av skatteteknisk och psykologisk karaktär. De kostnader det här är fråga om att uttaga äro av väsentlig storlek. Detta förhållande liksom hänsyn till de psykologiska faktorerna är ägnat att väcka betänkligheter att välja den här antydda utvägen. De senast nämnda sätten för försäkringens finansiering, nämligen genom avgifter från samtliga medborgare eller blott arbetsgivarna eller genom skattemedel, erbjuda ett gemensamt problem, nämligen på vad sätt försäkringens omfattning skall bestämmas. Försäkringen kommer över huvud icke att erhålla någon viss begränsning på så sätt att man kan angiva det antal personer, som omfattas av densamma. Emellertid är det uppenbart, att det understödsbehov, som skall tillgodoses från försäkringen, måste begränsas. Bestämmandet av om en person tillhör försäkringsområdet får i dessa fall ske i samband med försäkringsfallet. E n av utgångspunkterna för kommitténs ställningstagande har varit, att avgifter till försäkringen böra erläggas av alla dem, som kunna komma i åt-

138 njutande av försäkringens förmåner. Erläggandet av avgifter har ett stort psykologiskt värde och är ett uttryck för att medborgarna själva bidraga till att skapa det skydd försäkringen skänker. Detta är fallet även om avgifterna täcka endast en del av försäkringens totalkostnader. Denna åsikt har kommittén tidigare i olika sammanhang framfört, Senast skedde detta i betänkandet med förslag till lag om folkpensionering. Kommitténs åsikt godtogs även av statsmakterna. Med hänsyn till det anförda kan kommittén för sin del icke förorda här berörda utvägar av vilka den förra förutsätter avgifter allenast från arbetsgivarna, den senare inga avgifter alls. Efter dessa överväganden har kommittén sålunda stannat för att föreslå införandet av en för berörda fyra försäkringsgrenar gemensam socialförsäkringsavgift, vilken uppbäres samtidigt med skatten. Arbetsgivarna skola påföras en särskild avgift till arbetslöshetsförsäkringen; den uppbäres gemensamt med olycksfallsförsäkringsavgiften. Kommittén kan vid val av alternativ I i fråga om den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen sammanfatta sina ovan i förevarande kapitel framförda förslag på följande sätt. En sådan samordning inom den lokala instansen bör komma till stånd att arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och en eventuell moderskapsförsäkring i allmänhet erhålla ett gemensamt kommunalt organ, socialförsäkringsnämnden, vilken även bör bli organ för folkpensioneringen. Kommittén kommer själv att närmare utforma detta förslag vid den överarbetning av det tidigare av kommittén framlagda förslaget om socialnämnd m. m., som kommittén har för avsikt att snarast företaga. Inom allmänna sjukförsäkringen genomföres den ändringen att de lokala organens ekonomiska självansvar upphör. Centralsjukkassorna avskaffas och ersättas med länsorgan med uppgift att inspektera och biträda de lokala organen i deras verksamhet. Sjukförsäkringen administreras lokalt av en socialförsäkringsnämnd. Beträffande sjukförsäkringens innehåll vidtages den ändringen att sjukpenningens storlek avväges i förhållande till försäkrades inkomster, d. v. s. efter inkomstbortfallsprincipen. Kommittén föreslår, att den närmare utformningen av dessa förslag angående den allmänna sjukförsäkringen verkställes, sedan ståndpunkt tagits till principfrågan. Som bidrag till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen, folkpensioneringen, sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen införes en socialförsäkringsavgift. Arbetsgivarna påföras en särskild avgift som bidrag till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. Alternativ II. Som framgått av det föregående möjliggör realiserandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I en långtgående rationalisering av

139 socialförsäkringssystemet. Det är utan vidare uppenbart, att man vid val av alternativ I I icke kan få till stånd en sådan enhetlighet i organisatoriskt avseende som den vilken behandlats i det föregående avsnittet av detta kapitel. Kommittén övergår i det följande att undersöka vilken grad av samordning, som är möjlig uppnå, därest alternativ I I väljes. Den under alternativ I föreslagna samordningen mellan olika socialförsäkringar kan enligt vad kommittén funnit vid ett realiserande av alternativ I I genomföras i fråga om folkpensioneringen, sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen och den gren av arbetslöshetsförsäkringen som är avsedd att handhavas av samhälleliga organ, d. v. s. allmänna försäkringen eller enhetsförsäkringen. En dylik lösning skulle innebära att socialförsäkringssystemet skulle få i stort sett följande utformning. Inom den lokala instansen handläggas ärenden rörande folkpensionering, sjukförsäkring, moderskapsförsäkring och arbetslöshetsförsäkringens enhetsgren av kommunala socialförsäkringsnämnder. På länsstadiet finnas för sjukoch moderskapsförsäkringarnas vidkommande länsorgan med i huvudsak rådgivande och inspekterande befogenheter, vilka ersätta de nuvarande centralsjukkassorna. För arbetslöshetsförsäkringens allmänna gren finnes ett motsvarande organ. Vid sidan av den nämnda organisationen finnes ett antal fristående arbetslöshetskassor, var och en med egen lokal representation, de lokala redogörarna. Centralt sortera folkpensioneringen, sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen under pensionsstyrelsen och arbetslöshetsförsäkringens båda grenar under arbetsmarknadsstyrelsen. Alla medborgare i åldern 16—67 år erlägga samtidigt med skatten en socialförsäkringsavgift som bidrag till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen, folkpensioneringen, sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen. Dessa avgifter skola sålunda även erläggas av arbetslöshetskassornas medlemmar. Statsbidraget till kassorna utformas så, att de bland annat erhålla full täckning för den del av understödsförmånerna, som motsvarar vad som skulle ha utgivits från enhetsförsäkringen. Vid sidan av denna socialförsäkringsavgift erlägga arbetslöshetskassornas medlemmar avgifter till kassorna för de högre förmåner, som medlemskapet tillförsäkrar dem. Till frågan om den frivilliga sjukförsäkringen återkommer kommittén i det följande. En dylik utformning av socialförsäkringssystemet vid val av alternativ I I är som kommittén redan framhållit möjlig att realisera. Mot förslaget kunna invändningar göras. De viktigaste torde vara följande. Man kan utgå från att den största delen av understödsrörelsen inom arbetslöshetsförsäkringen kommer att handhavas av arbetslöshetskassorna. Socialförsäkringsnämnderna komma alltså endast att handlägga en mindre del av understödsfallen inom denna försäkring. Ombildningen av lokalsjukkassorna till socialförsäkringsnämnder innebär emellertid för sjukförsäkringens vidkommande ett långt gående ingrepp. De lokala kassornas ekonomiska självansvar upphör och centralsjukkassorna avskaffas såsom återförsäkringsorgan. Dessa åtgärder kunna visserligen i och för sig sägas utgöra en rationalisering

140 av sjukförsäkringens administration men å andra sidan ha statsmakterna tämligen nyligen fattat beslut i administrationsfrågan och erinringar kunna självfallet resas mot att ändringar göras, innan den beslutade ordningen blivit prövad i praktiken. Man kan med hänsyn till den mindre framträdande roll, som socialförsäkringsnämnderna komma att spela inom arbetslöshetsförsäkringen, fråga sig, om det vid införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I I verkligen är nödvändigt med ett så radikalt ingrepp i fråga om sjukförsäkringens administration som ovan angivits. Det kan — i varje fall i avvaktan på närmare erfarenheter från sjukförsäkringen — förtjäna att övervägas om icke en eventuell omläggning av sjukförsäkringen tills vidare bör anstå och om man icke i stället bör försöka få till stånd en sådan organisation inom socialförsäkringssystemet som bibehåller de lokala sjukkassorna i den form de erhålla genom den antagna lagen om allmän sjukförsäkring. Man kan härvid förfara så, att man avstår från strävandena att få till stånd större organisatorisk enhetlighet inom den lokala instansen än vad för närvarande finnes. Detta innebär emellertid att man avstår från tanken att införa en för arbetslöshetsförsäkringen, folkpensioneringen, sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen gemensam socialförsäkringsavgift. Lämnar man den nuvarande organisationen oförändrad, innebär detta, att man vad enhetsförsäkringen beträffar antingen inrättar ett nytt kommunalt organ eller ock anförtror administrationen åt ett redan befintligt. Att vid sidan av de inom socialförsäkringssystemet redan förefintliga lokalorganen inrätta ett helt nytt kan knappast betraktas som en lämplig lösning. Ej heller kan man lägga arbetslöshetsförsäkringens administration på ett förefintligt kommunalorgan utan att företaga en omorganisation av detta. Denna lösning lämnar sålunda icke den nuvarande organisationen oförändrad. Kommittén återkommer emellertid i det följande till innebörden av ett dylikt förslag. En annan lösning, som även innebär att den nuvarande organisationen lämnas oförändrad, är att man låter sjukkassorna tjänstgöra som utbetalande organ, medan beslutanderätten i understödsfrågor anförtros en förefintlig myndighet inom länsinstansen, förslagsvis länsarbetsnämnden. En dylik ordning skulle dock i hög grad tynga administrationen av försäkringen. Det är vidare uppenbart olämpligt att införa en sådan ordning, att varje understödsansökan skulle översändas till en länsmyndighet. En tredje lösning är till sist att göra administrationen av enhetsförsäkringen statlig. Detta innebär, att man i varje kommun anförtror prövningen av understödsansökningarna åt en försäkringstjänsteman. Bortsett från att denna utväg sannolikt skulle medföra jämförelsevis höga administrationskostnader är förslaget enligt kommitténs uppfattning olämpligt ur den synpunkten, att man riskerar att försäkringen icke skulle mötas med det förtroende, som är en oundgänglig förutsättning för genomförandet av en så svåradministrerad försäkring som den förevarande.

141 De i det föregående diskuterade utvägarna representera enligt kommitténs uppfattning icke lämpliga lösningar av organisationen inom den lokala instansen. Kommittén har därför övervägt den utsträckning i vilken det skulle vara möjligt att — utan att sjukkassornas karaktär av självständiga ekonomiska enheter ändras — få till stånd en samordning inom lokala instansen. Utan tvivel skulle i varje fall i mindre och medelstora kommuner en del vara att vinna, om man kunde inrätta ett gemensamt kansli för de fyra socialförsäkringarna. Organisatoriskt sett skulle denna idé kunna utformas på följande vis. Inom varje kommun inrättas ett socialförsäkringsorgan, arbetande på tre avdelningar. Den ena avdelningen har samma ställning som allmänna sjukförsäkringens lokalsjukkassor. Den arbetar sålunda under ekonomiskt självansvar och är med andra ord en självständig ekonomisk enhet. Den handlägger ärenden rörande sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen. F ö r förvaltningen svarar en styrelse, vald och sammansatt på samma sätt som föreskrives enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Den andra avdelningen tjänstgör som lokalorgan för arbetslöshetsförsäkringens enhetsgren och den tredje som lokalorgan för folkpensioneringen. Inom dessa avdelningar handhavas ärendena av styrelser, utsedda av kommunen på sedvanligt sätt. F ö r försäkringsorganet finnes en ansvarig ledande tjänsteman, gemensam för de tre avdelningarna. Vidare göres kansliet gemensamt. Av det framförda framgår att bibehållandet av sjukkassorna såsom självständiga ekonomiska enheter medför, att socialförsäkringarnas lokala organisation, vilken av de ovan berörda vägarna man än väljer, får en icke tillfredsställande utformning. Kommittén har med hänsyn härtill funnit, att man även vid val av alternativ I I bör genomföra samma omläggning av sjukförsäkringen som föreslagits i alternativ I. Vad till sist den frivilliga sjukförsäkringen beträffar tala samma skäl som ovan under alternativ I framförts för att denna omlägges så att förmånerna graderas i enlighet med inkomstbortfallsprincipen. Kommittén föreslår sålunda även i fråga om alternativ I I att sjukpenningens storlek avväges i förhållande till storleken av den bortfallna inkomsten. Kommittén kan vid val av alternativ I I i fråga om den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen sammanfatta sina ovan i förevarande kapitel framförda förslag på följande sätt. E n sådan samordning inom den lokala instansen bör komma till stånd att folkpensioneringen, sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringens enhetsgren i allmänhet erhålla ett gemensamt kommunalt organ, socialförsäkringsnämnden. I övrigt föranleder alternativ I I samma förslag och utredningar som ovan anförts i fråga om alternativ I. Även vid val av alternativ I I föreslås sålunda att sjukpenningen inom den allmänna sjukförsäkringen graderas efter inkomstbortfallsprincipen.

142 KAP. VII. Principerna för understödens avvägning. Då kommittén i det följande till behandling upptar frågan om de principer, efter vilka understödens storlek bör avvägas, har den såsom en förutsättning utgått från att en viss gradering skall äga rum med hänsyn till försörjningsbördan. Kommittén vill endast erinra om att den tidigare i flera sammanhang uttalat, att förmåner inom en socialförsäkring böra differentieras på nämnda sätt. Erinras må vidare, att denna princip införts inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen liksom även inom den allmänna sjukförsäkringen. Några invändningar häremot ha icke rests, utan tvärtom har denna gradering betraktats som särskilt betydelsefull. Med hänsyn till det anförda bar kommittén konstruerat förmånerna från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen så, att till alla arbetslösa skall utgå ett visst grundunderstöd, i det följande kallat daghjälp. Denna daghjälp skall för familjeförsörjarnas del kompletteras med ett system av familjetilllägg. Den närmare utformningen av detta system behandlas vad beträffar alternativ I i kapitel XII, och vad beträffar alternativ I I i kapitel X X V I I . Nämnas må endast, att kommittén tänkt sig ett tillägg för make eller husföreståndarinna och ett tillägg för varje barn. Utformningen av systemet med familjetillägg kan diskuteras med tanke på de allmänna barnbidragen. Detta gäller särskilt försäkringens barntillägg. Den omständigheten att ett allmänt barnbidrag utgår till en familjeförsörjare medför icke, att han i händelse av arbetslöshet kan reda sig med det förhållandevis låga understöd som daghjälpen utgör. Endast under förutsättning, att det allmänna barnbidraget förslår till att helt täcka kostnaderna för barnen, skulle man kunna avstå från att utge särskilda barntillägg inom försäkringen. Så är emellertid icke fallet. Vid avvägningen av barntilläggens storlek bör emellertid hänsyn tagas till det allmänna barnbidragets belopp. Det problem, som i förevarande sammanhang upptages till diskussion, är grunderna för daghjälpens avvägning. Inom arbetslöshetsförsäkringen liksom inom andra socialförsäkringar har man härvid att överväga två olika huvudprinciper, nämligen inkomstbortfaHsprincipen och minimistandardsprincipen. Antingen kan daghjälpens storlek avvägas i viss relation till den inkomst den försäkrade tidigare uppburit, inkomstgraderat understöd, eller ock kan daghjälpen bestämmas till ett för alla försäkrade lika belopp, enhetsunderstöd. E n gradering av understödet efter inkomsten innebär icke, att daghjälpen skall utgå med en viss andel av vederbörandes inkomst utan hänsyn till dennas storlek. Såsom det inkomstgraderade understödet hittills utformats i praktiken innebär det, att de försäkrade fördelas på ett antal klasser med

143 hänsyn till inkomstens storlek och att understödet för varje inkomstklass sättes i viss relation till det belopp, som motsvarar klassmitten. Gradering av understödet bör dock förekomma endast för försäkrade med inkomster, understigande ett visst icke allt för lågt belopp. Att understödet icke graderas för högre inkomsttagare sammanhänger med att anledning icke föreligger för samhället att bereda hjälp, överstigande en viss gräns. Vid ett inkomstbortfall föreligga naturligen vissa möjligheter att nedskära utgifterna, men detta låter sig icke utan stora svårigheter göra annat än inom vissa gränser. En mera avsevärd nedskärning kan ofta ske först successivt. Många av utgifterna äro nämligen fasta. Erinras må exempelvis om bostadskostnaderna, vilka i allmänhet stå i viss relation till storleken av de normala inkomsterna. Men även eljest kan den högre inkomsttagaren ha bundit sig vid utgifter, som blott successivt kunna skäras ned, exempelvis i fråga om avbetalningsköp o. d. Om man avväger understödet i förhållande till storleken av tidigare nppburen inkomst, utgår man från förutsättningen att behovet av hjälp står i viss relation till den inkomst vederbörande tidigare uppburit. Huruvida denna princip bör accepteras beror givetvis på vilket ändamål understödssystemet skall tillgodose. Är det fråga om att tillgodose hjälpbehov, som uppkommit genom ett tillfälligt inkomstbortfall, och försäkringen sålunda blott avser att fylla ett under en kortare tid föreliggande hjälpbehov, tala starka skäl för det inkomstgraderade understödet. Annorlunda ligga förhållandena till, om det gäller att tillgodose ett mera permanent hjälpbehov, något som emellertid icke kommer i fråga för arbetslöshetsförsäkringens del. Enligt principen för enhetsunderstödet skall var och en, som träffas av ett inkomstbortfall, erhålla ett och samma understödsbelopp. Principen kan modifieras genom att låta understödet för personer under en viss åldersgräns utgå med lägre belopp. E n annan modifikation av enhetsunderstödet är möjlig, nämligen genom att dyrortsgradera det. I stället för att över hela landet lämna understöd med ett och samma belopp begränsar man i detta fall enhetligheten till varje dyrortsområde. Avsikten med enhetsunderstödet är att tillförsäkra alla en viss lägsta levnadsstandard, som brukar benämnas minimistandard. I den mån den enskilde anser, att han vid ett inkomstbortfall är i behov av understöd utöver det, som enhetsunderstödet tillförsäkrar honom, blir det hans ensak att själv sörja härför. Eventuellt kan samhället i form av en frivillig socialförsäkring öppna möjligheter till ytterligare hjälp. Så har skett inom den allmänna sjukförsäkringen. Inom denna försäkring har man infört ett enhetsunderstöd uppgående till kronor 3: 50 för alla med undantag för personer under 18 år och över 67 år samt övriga personer med folkpension, för vilka understödet är kronor 2: — per dag. Genom en frivillig tilläggsförsäkring ha möjligheter öppnats för den enskilde att avväga storleken av den försäkringsmässiga hjälpen i relation till hjälpbehovet. Medelst den frivilliga tilläggsförsäkringen hoppas man bland annat att få till stånd en avvägning av understödsförmånerna med hänsyn till dyrortsförhållandena.

144 Sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen ha såtillvida samma syften, som båda avse att bereda de av försäkringarna omfattade viss inkomst under den tid arbetsinkomst saknas. Emellertid föreligga även olikheter mellan försäkringarna. Den enskilde har lättare att bedöma sin egen arbetslöshetsrisk än sin sjukrisk. Många förvärvsarbetare ha en sådan ställning, att de veta med sig att risken att bli arbetslös är helt obetydlig; risken att bli sjuk saknar den enskilde möjlighet att bedöma. Med hänsyn till särskilt det senast anförda föreligga icke samma förutsättningar att inom arbetslöshetsförsäkringen genomföra ett system, som är analogt med sjukförsäkringen, d. v. s. med en obligatorisk bottenförsäkring och en helt frivillig tilläggsförsäkring. Belägg härför kan man erhålla från erfarenheterna inom den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen. Det skulle i vårt land icke ha varit möjligt att införa frivillig arbetslöshetsförsäkring, om man icke kunnat bygga på medverkan från fackorganisationernas sida, varigenom dessas medlemmar i allmänhet tvångsanslutits. Det har varit risken att bli ställd utanför den fackliga organisationen, som gjort att arbetstagare även med jämförelsevis säkra anställningsförhållanden ingått i kassorna. Därmed ha förutsättningar skapats för tillkomsten av ekonomiskt bärkraftiga försäkringsorgan. Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är ur den enskilde individens synpunkt i realiteten icke en frivillig försäkring. Skall det vara möjligt att införa en kompletterande, frivillig försäkring till en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med ett enhetligt understöd, kan det icke överlåtas åt den enskilde att avgöra, huruvida han önskar tillhöra den frivilliga försäkringen eller icke. I så fall skulle nämligen endast de, som på förhand kunna bedöma att de äro utsatta för större arbetslöshetsrisk, ansluta sig till försäkringen. På grund härav finge avgifterna sättas så höga, att de bleve rent prohibitiva. Detta innebär, att förutsättningen för att man skall kunna välja en liknande väg som för sjukförsäkringen är, att de fackliga organisationerna lämna sin medverkan genom tvångsanslutning av sina medlemmar. Under förutsättning att en dylik medverkan lämnas kan en lämplig gradering av understödsförmånerna inom arbetslöshetsförsäkringen genomföras medelst systemet med en bottenförsäkring och en försäkring med högre förmåner. Fasthåller man vid tanken att inom arbetslöshetsförsäkringen införa ett enhetsunderstöd och vill man icke komplettera detta med en tilläggsförsäkring, byggd P å medverkan från de fackliga organisationernas sida, måste daghjälpen sättas så pass högt, att den bereder skäligt uppehälle åt ensamstående även i de högsta dyrorterna. Sker avvägningen av daghjälpen på detta sätt, är det emellertid uppenbart, att man måste genomföra en maximering av understödet i förhållande till inkomsten. Inom sjukförsäkringen kan man möjligen bortse från vissa fall av överförsäkring, enär understödet satts relativt lågt och man dessutom har en sjukkontroll att lita till. I fråga om arbetslöshetsförsäkringen äro förhållandena annorlunda. Dels böra understödsbeloppen bli högre än i den beslutade obligatoriska sjukförsäkringen,

145 dels kan kontrollen av arbetslösheten i vissa arbetsmarknadslägen icke bli effektiv. Det enda sättet att kontrollera arbetsvilligheten är nämligen att erbjuda vederbörande arbete. Under tider av lågkonjunktur komma arbetsförmedlingarna ofta att sakna möjligheter att anvisa arbete. Att i en dylik situation låta arbetslöshetsförsäkringen bjuda högre understöd än sedvanliga arbetsförtjänster måste vara otänkbart. Uppgår daghjälpen exempelvis till kronor 5: — eller 6: —, komma dessa belopp att överstiga vad vissa kategorier arbetstagare, nämligen många deltidsarbetare, uppbära i lön. Till grundunderstödet komma dessutom familjetilläggen. Då man inom en arbetslöshetsförsäkring med relativt hög daghjälp måste ha särskilda maximeringsregler rörande understödens storlek i de individuella fallen, kommer systemet med enhetsunderstöd att förlora en av sina största fördelar, nämligen sin enkelhet. Avsikten med enhetsunderstödet är ju bland annat att undvika en bestämning av inkomstnivån till följd av det administrativa arbete detta förorsakar. Omfattningen av detta administrativa arbete blir beroende dels av understödets storlek, dels ock av den omfattning försäkringen kommer att erhålla. J u högre understödet sättes, ju oftare kommer det att inträffa, att understödet får skäras ned. I samma mån som man söker få in så stora kategorier arbetstagare som möjligt i arbetslöshetsförsäkringen och denna till följd härav kommer att omfatta även sådana kategorier, som blott i begränsad utsträckning ställa sin arbetskraft till förfogande, kommer det att bli allt vanligare att hela daghjälpen icke kan utgå. Vad de heltidsanställda beträffar torde man med vissa undantag kunna förutsätta, att någon reduktion av daghjälpen icke behöver förekomma. Detta torde gälla även om enhetsunderstödet skulle sättas så högt som till kronor 6: — per dag. Av det anförda framgår, att ett enhetsunderstöd icke är en lämplig utväg för understödsförmånernas avvägning. Vissa av de i det föregående berörda olägenheterna skulle kunna i varje fall delvis övervinnas genom en gradering av enhetsunderstödet efter dyrortsförhållandena. Det torde förtjäna påpekas, att understödssatserna inom den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa äro avvägda på ett dylikt sätt. Uppenbart är att man icke kan reflektera på att genomföra en speciell dyrortsgradering för arbetslöshetsförsäkringen. Det blir därför nödvändigt att använda någon av de redan förefintliga dyrortsgraderingarna. Man har här att välja mellan den allmänna dyrortsgraderingen och folkpensioneringens bostadskostnadsgruppering. Att gradera understödet endast efter olikheter i bostadskostnaderna kan enligt kommitténs uppfattning icke vara rationellt. Vill man dyrortsgradera daghjälpen bör därför detta ske efter den allmänna dyrortsgraderingen. Även vid en dyrortsgradering av enhetsunderstödet kommer dock behov att föreligga av regler rörande understödets maximering för att undvika överförsäkring. Det torde vara tillräckligt erinra om deltidsarbetarna. Ett 10—233 45

146 dyrortsgraderat understöd möjliggör en viss om än ofullständig anpassning av understödsnivån efter arbetsförtjänstens storlek. Däremot sker ingen anpassning med hänsyn till individuella löneolikheter inom en och samma ort. Av det föregående framgår att man inom en arbetslöshetsförsäkring kan välja mellan följande sätt för understödsförmånernas avvägning: a) Inkomstgraderat understöd. Storleken av understödet bestämmes för alla försäkrade med ledning av en och samma inkomstskala efter liknande principer som inom sociala olycksfallsförsäkringen. b) Dyrortsgraderat enhetsunderstöd. Inom varje dyrortsgrupp utgår daghjälpen med ett och samma belopp för alla försäkrade. c) Enhetsunderstöd åt alla genom en bottenförsäkring. E n särskild försäkring genom erkända arbetslöshetskassor öppnar möjlighet till högre understöd. Fackliga organisationer medverka genom tvångsanslutning. Såsom framgått av det föregående (kapitel V, Allmän motivering) har kommittén beslutat framlägga tvenne alternativa förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Alternativ I utgår från en av samhälleliga myndigheter administrerad försäkring med förmåner, som för alla försäkrade avvägts efter enhetliga grunder. Inom detta alternativ kan man välja mellan de ovan under a) och b) skisserade sätten för bestämmandet av understödsförmånernas storlek. Att välja c) vore knappast tänkbart, då det skulle strida mot alternativets konstruktion. Väljer man alternativ I I , är sättet för understödsförmånernas avvägning utan vidare bestämt. Detta alternativ har byggts upp med tanke på att det skall finnas en bottenförsäkring, kompletterad med en av särskilda arbetslöshetskassor administrerad försäkring. Det återstår att avgöra dels på vad sätt understödsförmånerna böra avvägas inom en arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I, dels efter vilka grunder arbetslöshetskassornas understöd böra avvägas inom alternativ I I . En dyrortsgradering av daghjälpen innebär i realiteten en klassfördelning av liknande karaktär som vid ett inkomstgraderat understöd. Skillnaden är härvid att vid en inkomstgradering hänsyn jämväl tages till andra inkomstolikheter än sådana, som hänga samman med olikheter i dyrortsförhållandena. Personer med högre inkomster komma att få vidkännas en förhållandevis stark nedskärning av levnadsstandarden, något som kan bli synnerligen kännbart i de fall, då en försäkrad iklätt sig större, fasta utgifter. Icke heller ett dyrortsgraderat enhetsunderstöd kan sålunda tillförsäkra samtliga försäkrade samma minimistandard. Tvärtom kommer enhetsunderstödet att i realiteten bereda en hjälp, vars storlek icke avvägts efter rationella grunder. Ett dyrortsgraderat enhetsunderstöd inom en socialförsäkring av arbetslöshetsförsäkringens natur måste föra med sig en betydande ökning av det administrativa arbetet genom de i sådant fall nödvändiga reglerna om ortstillhörigheten. Förhållandena bli här helt andra än inom den behovsprövade arbetslöshetshjälpen eller inom folkpensioneringen.

147 Sammanfattningsvis kan anföras, att det ur praktiskt taget alla synpunkter, som måste anläggas vid utformningen av förmånerna från en arbetslöshetsförsäkring, blir otillfredsställande med ett dyrortsgraderat enhetsunderstöd. Vissa grupper förvärvsarbetare skulle erhålla en allt för liten hjälp från försäkringen. Härigenom skulle en tendens skapas till sammanblandning mellan den försäkringsmässiga hjälpen och socialhjälpen. Försäkringen skulle härigenom icke fylla avsedd funktion. Den administrativa apparaten skulle vidare bli förhållandevis omfattande. En inkomstgradering av understödet åter möjliggör, att daghjälpen hålles på en sådan nivå, att den arbetslöse icke behöver vidkännas allt för stark sänkning av levnadsstandarden. Daghjälpen skänker med andra ord ekonomisk trygghet. På detta sätt kan arbetslöshetsförsäkringen verkligen fylla avsedd funktion. En eventuell sänkning av penningvärdet till följd av allmän prisstegring kommer, i den mån lönerna i samband härmed höjas, att medföra en automatisk stegring av understödssatserna med undantag dock foldern, som tillhöra den högsta inkomstklassen. Förvärvsarbetarna bli vidare inom vissa gränser tillförsäkrade en sådan förbättring i understödsförmånernas storlek, som svarar mot en eventuell levnadsstandardshöjning. Man kan mot det inkomstgraderade understödet icke med fog göra gällande, att det skulle medföra ett omfattande administrativt arbete. Bestämning av en försäkrads inkomst äger rum endast i fråga om dem, som ansöka om understöd. Ofta kan inkomstbestämningen för övrigt ske helt grovt, nämligen då det endast gäller att avgöra mellan vilka klassgränser den understödssökandes inkomster ligga. Inom en försäkring enligt alternativ I bör med hänsyn till det anförda daghjälpen avvägas i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten,

Alternativ I I har framlagts i syfte bland annat att bibehålla de nuvarande arbetslöshetskassorna. Till följd härav bör med några ord erinras om på vad sätt daghjälpens storlek avvägts inom dessa kassor. Enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor skall i kassornas stadgar finnas erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Detta stadgande i förordningen har tillagts för att förhindra att medlemmar med förhållandevis höga inkomster och säkra anställningar skola — i syfte att få erlägga så låg avgift som möjligt — inträda i de lägsta klasserna i kassan. Med anledning av denna bestämmelse har flertalet kassor infört vissa klasstillhörighetsregler, som fördela medlemmarna på olika klasser med hänsyn till deras sedvanliga arbetsinkomst. Emellertid finnas även kassor med andra klasstillhörighetsregler. En kassa har således infört en dyrortsgradering av understödet. I det föregående har utvecklats betydelsen inom en arbetslöshetsförsäkring av en gradering av understödet i förhållande till inkomsten. Endast om understödet sättes i relation till inkomsten, kommer en arbetslöshets-

148 försäkring att fylla avsedd funktion. Med hänsyn härtill bör, därest inom en arbetslöshetskassa finnas flera dagbjälpsklasser, klasstillhörigheten bestämmas med ledning av medlemmarnas arbetsinkomster. Dock bör en kassa icke ha skyldighet att inrätta flera dagbjälpsklasser. (Se härom utförligare under alternativ II, kapitel XXVII, Understödsförmånerna och deras storlek).

ALTERNATIV I

r

151 Alternativ

I.

KAP. VHI. Huvuddragen av den föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen enligt alternativ I. Kommitténs förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring innebär att personer, som i viss minsta omfattning brukat utföra förvärvsarbete, beredas rätt till understöd vid arbetslöshet. Understödsrätten skall omfatta förvärvsarbetande personer i såväl företagar- som arbetstagarställning. I detta avseende skiljer sig förslaget från lagstiftningen både i andra länder och i vårt land; arbetslöshetsförsäkringen har nämligen hittills begränsats till löntagarna. Även i ett annat avseende föreligger en betydelsefull skillnad i förhållande till utländsk lagstiftning. Den föreslagna försäkringen omfattar alla yrkesområden utan undantag. I detta avseende är förslaget ingen nyhet för vårt land. Den frivilliga försäkringen står nämligen öppen för alla arbetstagare. Rätt till understöd skall kunna förvärvas av utländska medborgare under samma förutsättningar som svenska. Rätten till understöd har begränsats till personer i åldern 16—67 år. Från rätt till understöd ha undantagits de, som uppbära invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen. Det kan beräknas, att omkring 2,7 miljoner personer komma att tillförsäkras rätt till understöd vid arbetslöshet genom den föreslagna lagstiftningen. Som jämförelse kan nämnas, att antalet medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna uppgår till omkring 1 miljon. Staten skall svara för försäkringens finansiering. Som ett bidrag till försäkringens kostnader skola arbetsgivarna påföras avgifter, vilka till sin storlek ungefär skola motsvara en tredjedel av vad försäkringen kostar i genomsnitt under år med ringa och år mer mera omfattande arbetslöshet. Arbetsgivaravgifterna skola erläggas samtidigt med avgifterna till den sociala olycksfallsförsäkringen. Kommittén föreslår såsom närmare behandlats i kapitel VI, Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet, införandet av en socialförsäkringsavgift, gemensam för arbetslöshetsförsäkringen, folkpensioneringen, sjukförsäkringen och en eventuell moderskapsförsäkring. Denna avgift skall påföras alla medborgare såsom en motprestation för den säkerhet samhället bereder vid inkomstbortfall på grund av arbetslöshet, ålderdom, invaliditet, sjukdom och barnsbörd. Det är icke tänkt att någon bestämd andel av socialförsäkringsavgiften skall belöpa på en viss försäkring utan avgiften skall i sin helhet inflyta till statskassan. Kommittén framlägger med hänsyn härtill intet förslag om särskilda avgifter från de försäkrade till arbetslöshetsförsäk-

152 ringen. Socialförsäkringsavgiften skall icke individuellt registreras hos något försäkringsorgan. I fråga om försäkringens organisation innebär förslaget följande. Arbetsmarknadsstyrelsen skall vara försäkringens chefsmyndighet. Inom styrelsen upprättas två byråer för försäkringen. Detta innebär en ökning av antalet byråer med en i jämförelse med vad som kräves för den frivilliga försäkringen. Vissa ärenden skola anförtros särskilda länsorgan. För detta ändamål skola de nuvarande länsarbetsnämnderna omorganiseras och uppdelas på två avdelningar, den ena för frågor rörande arbetsförmedling och olika arbetsmarknadsreglerande åtgärder m. m., den andra för frågor rörande arbetslöshetsförsäkringen. Den nuvarande länsarbetsnämnden motsvarar närmast den först nämnda avdelningen. Inom var och en av de i samband med kommunreformen förstorade kommunerna skall finnas en socialförsäkringsnämnd. Denna skall vara gemensam för arbetslöshetsförsäkringen, folkpensioneringen, sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen. Den nya nämnden skall ersätta de lokala sjukkassorna, pensionsnämnderna och arbetslöshetsförsäkringens lokala redogörare. Nämnden skall besluta i understödsfrågor, handha utbetalningar och erforderligt registre ringsarbete. Inom samtliga tre instanser, arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och socialförsäkringsnämnderna, skola arbetsmarknadens parter vara företrädda. Besvär över beslut av socialförsäkringsnämnd avseende understöd från arbetslöshetsförsäkringen skall anföras hos vederbörande länsarbetsnämnd. Dennas beslut skall i sin tur kunna överklagas hos arbetsmarknadsstyrelsen. Ämbetsverkets beslut skall i vissa fall kunna överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet. För att erhålla understöd från arbetslöshetsförsäkringen skall den understödssökande vara oförvållat arbetslös, arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning. Han skall hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen ha sökt men icke erhållit arbete. Dessa villkor återfinnas inom den frivilliga försäkringen. Slutar en person frivilligt utan giltig anledning sitt arbete eller avvisar han ett erbjudet lämpligt arbete, skall han för en tid av fyra veckor förlora rätten till understöd. Samma regel skall gälla för dem, som avskedats på grund av otillbörligt uppförande eller som av icke godtagbar anledning vägrat deltaga i kurs för fortsatt utbildning eller omskolning. Beslut om avstängning från understöd fattas av länsarbetsnämnden efter yttrande av socialförsäkringsnämnden. E t t arbete skall anses som lämpligt om det motsvarar vederbörandes krafter och färdigheter och är förenat med avlöning, som är skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning. Med den senare bestämmelsen avses att lönen icke skall understiga den genom kollektivt avtal bestämda, därest

153 sådant avtal finnes. Arbetet skall icke hänföra sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder. Även vissa personliga förhållanden skola kunna inverka på arbetets karaktär som lämpligt. Ej heller dessa bestämmelser innebära någon nyhet utan gälla för närvarande. Person, som uppbär understöd, skall ha skyldighet att i regel två gånger i veckan besöka arbetsförmedlingen och där ansöka om arbete. Antalet besök skall särskilt för avlägset boende kunna nedsättas. Understöd från försäkringen skall icke utgå under de första sex dagarna av ett arbetslöshetsfall (karensvillkoret). Villkoret har i överensstämmelse med vad som gäller inom den frivilliga försäkringen utformats så, att rätt till understöd skall inträda då vederbörande under de senaste tre veckorna varit arbetslös i sex dagar. Särskilda bestämmelser föreslås i avsikt att förhindra, att avbrott i en arbetslöshetsperiod på grund av tillfälliga arbeten skola medföra genomgång av ny karenstid. Få samma sätt skall genomgång av karenstid icke förekomma om arbetslösheten avbrytes på grund av sjukdom, barnsbörd, militärtjänstgöring eller på grund av deltagande i vissa kurser. Reglerna överensstämma i huvudsak med dem, som gälla inom den frivilliga försäkringen. En nyhet är att tid, varunder en person uppburit sjukpenning från allmänna sjukförsäkringen eller genomgått föreskriven karenstid inom denna, skall få tillgodoräknas såsom karenstid inom arbetslöshetsförsäkringen. Härigenom kan en person, som på grund av sjukdom förlorat sin anställning, omedelbart efter tillfrisknandet erhålla understöd från arbetslöshetsförsäkringen utan att först behöva vänta de eljest erforderliga sex karensdagarna. För att endast egentliga förvärvsarbetare skola kunna erhålla understöd från arbetslöshetsförsäkringen föreslås — i viss överensstämmelse med vad som gäller i den frivilliga försäkringen — såsom villkor för understödsrätt, att den försäkrade under de tolv månaderna före arbetslöshetens inträde utfört arbete under minst tjugu veckor (arbetsvillkoret). Utfört arbete skall styrkas medelst intyg. I samband härmed föreslås laglig skyldighet för arbetsgivare att på begäran utfärda intyg rörande omfattningen av utfört arbete och om orsaken till anställnings upphörande. Vad understödssökande företagare beträffar skall vederbörande socialförsäkringsnämnd i varje särskilt fall föreskriva på vad sätt omfattningen av det utförda arbetet skall styrkas. Inom den frivilliga försäkringen gäller vidare, att understöd från en arbetslöshetskassa kan uppbäras först sedan 52 veckoavgifter inbetalats. I motsats till det föregående avgiftsvillkoret är detta icke tidsbestämt. Något motsvarande villkor återfinnes icke i den obligatoriska försäkringen. För att undvika att sjukdom skall vara ett hinder för uppfyllandet av arbetsvillkoret föreslås, att sjuktid på så sätt skall få tillgodoräknas såsom tid, varunder arbete utförts, att två veckor varunder sjukpenning uppburits vid arbetsvillkorets prövning skall räknas som en veckas arbetad tid. I intet fall skall dock mer än trettio veckors sjuktid, motsvarande femton veckors arbetad tid, få tillgodoräknas. Samma bestämmelse föreslås i fråga om tid, under vilken den försäkrade genomgått vissa kurser.

154 Tid, varunder kvinna uppburit moderskapspenning enligt den föreslagna förordningen om moderskapsbidrag, skall helt likställas med arbetad tid. Här skall sålunda ingen reduktionsregel förekomma. Tid under vilken militärtjänstgöring fullgjorts skall utan någon begränsning likställas med tid, varunder arbete utförts. Det har dock varit nödvändigt att föreskriva, att den försäkrade under året före militärtjänstgöringens början skall ha utfört arbete under minst åtta veckor. De ovan återgivna reglerna för prövningen av arbetsvillkoret avvika väsentligt från vad som gäller inom den frivilliga försäkringen. Inom den frivilliga försäkringen gälla vissa inskränkningar i rätten till understöd för dem som på grund av driftinskränkning utföra arbete i mindre omfattning än vanligt (korttidsarbetare). Har sålunda en kassamedlem fått den dagliga arbetstiden nedskuren, kan i regel intet understöd utgå. Kommittén föreslår den utvidgningen av understödsrätten, att den under veckan arbetslösa tiden skall evalveras till dagar, för vilka understöd skall kunna utgå. Härigenom möjliggöres understöd vid denna form av korttidsarbete. Vid driftinskränkningar, som taga sig uttryck i en minskning i antalet arbetsdagar per vecka, föreslås i visst avseende avvikande regler mot den frivilliga försäkringen. Understöd skall sålunda i princip utgå för varje arbetslös dag; endast om arbetstiden uppgår till fem dagar per vecka, får understöd icke utgå för den sjätte dagen i veckan. Om korttidsarbete vid ett arbetsställe varat i två månader, skola dock vissa inskränkningar i understödsrätten kunna göras. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen intaga säsongarbetarna en särställning i understödshänseende. Fråga är närmast om de grupper säsongarbetare, vilkas löneförmåner säsongkompenserats, så att de åtnjuta högre avlöning än vad som är vanligt inom jämförbara fack med jämn sysselsättning under hela året. Inom den frivilliga försäkringen har man för dessa arbetare föreskrivit vissa begränsningar i understödsrätten. Några inskränkningar i understödsrätten för säsongarbetarna förekomma icke enligt förslaget till obligatorisk försäkring. I fråga om rätten till understöd under arbetskonflikt föreslås ingen annan ändring än den, som betingas av att företagare omfattas av försäkringen. Det nämndes, att intet yrkesområde ställts utanför rätten till understöd i händelse av arbetslöshet. För några grupper försäkrade har det dock varit nödvändigt att föreslå vissa särskilda försäkringsvillkor. Dessa innebära ingen inskränkning i principen, att alla förvärvsarbetare skola omfattas av försäkringen, utan ha tillkommit i syfte att få understödsrätten begränsad till personer, som verkligen söka erhålla förvärvsarbete. För arbetslösa företagare har sålunda som villkor för rätt till understöd föreslagits, att den egna verksamheten nedlagts eller att befattningen med rörelsen helt upphört, För gifta kvinnor, som bli arbetslösa kort tid efter äktenskapets ingående, gäller, att de skola styrka att de äro oförhindrade och beredda att utföra förvärvsarbete. I viss mån liknande bestämmelser föreslås för nyblivna mödrar. För hemarbe-

155 tärna föreslås särskilda bestämmelser, vilka äro betingade av de speciella förhållanden, varunder de utföra sitt arbete. Understöd skall utgå med ett för varje arbetslös dag bestämt belopp, benämnt daghjälp. Som arbetslös dag skall även anses dag, varunder avlönat arbete utförts under högst två timmar. Understöd skall icke utgå för söndag. För helgdag, som icke inträffar å söndag, utgår understöd, därest vederbörande varit arbetslös antingen nästföregående eller efterföljande vardag. Understöd utgår ej för tid, varunder den försäkrade åtnjuter ledighet men uppbär minst halv avlöning. Denna bestämmelse syftar närmast på semestertid. Daghjälp skall kunna uppbäras under högst 156 dagar under tolv på varandra följande månader. Den maximala understödstiden föreslås bli lika lång som den inom den frivilliga försäkringen maximalt medgivna. De erkända arbetslöshetskassorna ha i allmänhet icke utnyttjat den i kasseförordningen medgivna maximala understödstiden, varför kommitténs förslag i realiteten innebär en förbättring, Daghjälpens storlek har avvägts i förhållande till inkomsten. Familjeförsörjare skola jämte daghjälp erhålla familjetillägg. Daghjälpens lägsta belopp föreslås sammanfalla med den obligatoriska sjukförsäkringens sjukpenning om kronor 3: 50. Detta motsvarar inom arbetslöshetsförsäkringen med dess sex dagars understödsvecka en daghjälp om 4 kronor. Högsta daghjälpen föreslås till 11 kronor. Den föreslagna understödsskalan framgår av följande tablå. Den försäkrades årliga inkomst av förvärvsarbete uppgår

Daghjälpsklass

Daghjälp kronor

ej till 2 400 kronor till 2 400 kronor men ej till 3 200 kronor. . » 3 200 » » » » 4 000 » 4 000 » » » i 5 000 » » 5 000 » » » 6 200 » 6 200 » eller högre belopp

1 2 3 4 5 6

4 5 6 7 50 9 11

Med årsinkomst skall förstås den inkomst, som vederbörande kan antagas komma att åtnjuta på grund av utfört förvärvsarbete. För företagare må inkomsten icke beräknas högre än som svarar mot skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Gift man eller kvinna skall erhålla maketillägg om 2 kronor per dag. Detta belopp överensstämmer med allmänna sjukförsäkringens maketillägg och utgör en förbättring i förhållande till den frivilliga försäkringen, där beloppet är kronor 1: 25. Maketillägg skall icke utgå för make, som utanför hemmet utför förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller som själv uppbär daghjälp. Maketillägg skall kunna utgå även till frånskild. Person, som icke är gift och ej heller uppbär maketillägg, skall under vissa förutsättningar kunna erhålla familjetillägg för i hemmet anställd husföre-

156 ståndarinna. I fråga om moder, som har ställning som den försäkrades husföreståndarinna, skall husföreståndarinnetillägg utgå, därest modern icke uppbär folkpension. För annan husföreståndarinna än moder gäller, att tillägg utgår i de fall, då den försäkrade har barn under 16 år. Däremot skall den omständigheten, att dylik husföreståndarinna uppbär folkpension, icke inverka på rätten för den försäkrade att erhålla husföreståndarinnetillägg såsom fallet var i fråga om moder. Husföreståndarinnetillägget föreslås liksom maketilllägget till 2 kronor per dag. För varje barn skall utgå ett barn tillägg om 60 öre per dag, ett belopp som motsvarar sjukförsäkringens barntillägg om 50 öre. Det föreslagna beloppet innebär en sänkning i jämförelse med den frivilliga försäkringen. Sänkningen har motiverats av tillkomsten av de allmänna barnbidragen. Överförsäkringsreglerna har kommittén utformat i nära anslutning till dem som gälla inom den allmänna sjukförsäkringen. Enligt kommitténs förslag skall en understödstagare, oavsett den inkomst han tidigare uppburit, alltid kunna erhålla det understöd, som skulle ha tillkommit honom, därest han hade tillhört lägsta daghjälpsklassen. I denna klass skola sålunda inga överförsäkringsregler gälla, Inom de högre daghjälpsklasserna skall gälla, att de sammanlagda understödsbeloppen icke få överstiga 90 % av den försäkrades dagsinkomst, beräknad som V300 av den fastställda årsinkomsten. I fråga om deltidsarbetare föreslås vissa särskilda överförsäkringsregler. Understöd skall kunna sökas hos varje socialförsäkringsnämnd i riket. Uppburet understöd skall registreras. Ansvaret för registreringen skall åvila socialförsäkringsnämnden i den försäkrades kyrkobokföringskommun. Vänder sig en understödssökande till annan nämnd än den i kyrkobokföringskommunen, översändes understödsansökan till denna nämnd, som antingen per post utbetalar understödet eller ock bemyndigar socialförsäkringsnämnden i vistelsekommunen att handha utbetalningen. Det är enligt sakens natur förenat med stora svårigheter att beräkna de sannolika kostnaderna för den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen. Det stora osäkerhetsmomentet härvid är arbetslöshetens framtida omfattning. Med hänsyn härtill har kommittén förfarit så, att den utfört beräkningar rörande kostnaderna för försäkringen vid olika omfattning av arbetslösheten. Kommittén har ansett det ligga utanför dess uppgift att bedöma vilken storlek arbetslösheten sannolikt kommer att uppgå till. Om man utgår från ett läge med något större genomsnittlig arbetslöshet än år 1937, torde försäkringens årliga kostnader sannolikt uppgå till omkring 115 miljoner kronor. Vid ett läge motsvarande det år 1945 rådande skulle kostnaderna motsvara omkring 35 miljoner kronor. I de nämnda summorna ingå icke kostnaderna för administration. Vid bedömandet av de nämnda beloppen bör beaktas, att därest obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införes statens bidrag till den frivilliga försäkringen bortfaller. Vidare bortfaller helt samhällets kostnader i form av kontanta understöd från arbetslöshetsnämnderna. Viss avlastning äger rum i fråga om fattigvården.

157 Bland annat på grund av att den föreslagna formen för arbetslöshetsförsäkringen förutsätter en betydande omläggning av den allmänna sjukförsäkringen har kommittén icke framlagt förslag rörande tidpunkten för lagens ikraftträdande. Då den obligatoriska försäkringen träder i kraft, skall de erkända arbetslöshetskassornas verksamhet upphöra. De personer, som vid tiden för ikraftträdandet uppbära understöd från den frivilliga försäkringen, skola tills vidare uppbära samma understöd, intill dess vederbörande åter erhållit arbete. Understödet skall dock minst uppgå till 4 kronor jämte familjetillägg. Vid arbetslöshet, som inträffar efter lagens ikraftträdande, skola understöden utgå efter de för den obligatoriska försäkringen föreslagna bestämmelserna. Vid bedömandet av en persons rätt till understöd skall arbete utfört före den nya lagens ikraftträdande få tillgodoräknas.

158 Alternativ

I.

KAP. IX. F ö r s ä k r i n g e n s omfattning. I den allmänna motiveringen har närmare redogjorts för den funktion, som bör tillkomma den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén uttalade i detta sammanhang, att försäkringen borde ges vidast möjliga omfattning. Det framstode såsom betydelsefullt att det hjälpbehov, som föranleddes av arbetslöshet, i största möjliga utsträckning täcktes av en försäkring. Härigenom kunde den försäkringen supplerande hjälpformen, socialhjälpen, erhålla minsta möjliga omfattning vad de arbetslösa beträffade. Kommittén går nu att närmare precisera den omfattning försäkringen bör erhålla. E t t grundläggande drag i kommitténs förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är, att rätt till understöd skall föreligga för personer, som tidigare i viss utsträckning utfört förvärvsarbete. Det är det inkomstbortfall, som inträffar i samband med ett förvärvsarbetes upphörande, som skall ersättas genom understöd från arbetslöshetsförsäkringen. Bestämmandet av försäkringens omfattning blir till följd härav detsamma som att bestämma de grupper medborgare, vilka skola kunna åtnjuta försäkringsmässigt understöd vid arbetslöshet. Det är att börja med klart, att arbetstagarna i princip skola omfattas av försäkringen. Vad beträffar arbetstagarbegreppet är det inom arbetslöshetsförsäkringen icke möjligt att tillämpa samma tolkning som inom den sociala olycksfallsförsäkringen. Kommittén har i stället utgått frän att detta begrepp bör tolkas på samma sätt som enligt lagen om semester. Detta innebär, att frågan om vem som skall betraktas som arbetstagare skall bedömas med utgångspunkt från vem som slutit arbetsavtalet, d. v. s. efter civilrättsliga regler. Med hänsyn till att begreppet arbetstagare i semesterlagens mening får anses vara till sin innebörd klart, torde särskilda kommentarer rörande detta icke erfordras. Man frågar sig härefter, huruvida försäkringen bör begränsas till arbetstagarna eller om den icke bör inbegripa jämväl vissa andra medborgargrupper. I utlandet har man i allmänhet ansett sig böra begränsa omfattningen av en arbetslöshetsförsäkring just till arbetstagarna. Anledningarna härtill torde vara flera, Det är utan tvivel lättast att på ett dylikt sätt få en klar avgränsning av försäkringen. Vidare torde begränsningen vara historiskt betingad; det var arbetstagarnas hjälpbehov vid arbetslöshet, vilket först framträdde. Då vi i vårt land gå att överväga den omfattning, som en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skall erhålla, bör man emellertid även undersöka, huruvida icke ett fullt jämförbart hjälpbehov finnes även inom andra medborgargrupper än arbetstagarna,

159 Don kategori, som härvid närmast kommer i fråga, är företagarna. De liksom andra ha vid arbetslöshet behov av understöd. Kommittén har ingående övervägt lämpligheten av att bereda dessa försäkringsmässigt understöd vid arbetslöshet. Dä en arbetstagare blir arbetslös, har han i allmänhet behov av understöd för sitt uppehälle. Storleken av detta understöd kan i regel bestämmas i förväg. Det föreligger icke större svårigheter att avväga understödssatserna för arbetstagarna på ett sådant sätt, att de täcka de nödvändiga behoven i varje fall för det stora flertalet. Vid arbetslöshet är det personliga hjälpbehovet det mest framträdande för arbetstagarnas vidkommande. Förhållandena äro i viss mån annorlunda i fråga om företagarna. Då det i regel är bäst, att en arbetslös beredes möjlighet att fortsätta inom sitt tidigare verksamhetsområde, kan man i fråga om en företagare, som hotas av arbetslöshet, ha anledning att först pröva, huruvida icke hjälp i form av lån eller annan bisträckning till rörelsen vore det bästa sättet att bringa hjälp. Kanske kan han härigenom erhålla möjlighet att i mera ekonomiska former fortsätta sin verksamhet. Emellertid är det som redan nämnts uppenbart, att det i ett avseende föreligger en likhet mellan företagare och arbetstagare. Båda ha i allmänhet behov av hjälp till uppehället vid arbetslöshet. Därest en arbetslös företagare härjämte skulle vara i behov av hjälp exempelvis i form av ett lån för att bli i tillfälle att återupptaga den nedlagda verksamheten, bör denna beredas i annan ordning. Att anpassa en försäkring så, att denna ger understöd till en rörelse synes icke vara lämpligt. Införandet av försäkringsmässig hjälp åt arbetslösa företagare skapar såsom framgår av det följande problem, som stundom medföra administrativa svårigheter. Kommittén har med hänsyn härtill varit tveksam om lämpligheten av den här diskuterade utvidgningen av understödsrätten från arbetslöshetsförsäkringen. Två. omständigheter ha varit bestämmande för kommitténs ståndpunktstagande i denna fråga. Företagarna komma att påföras socialförsäkringsavgift och deltaga därmed i kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Det skulle under sådana förhållanden framstå som orättvist att ställa dem utanför försäkringen. Vidare kommer understödsverksamheten för arbetslösa företagare att med all sannolikhet få en blygsam omfattning. Det synes med hänsyn härtill vara möjligt att bemästra de svårigheter, som kunna uppkomma vid bedömandet av understödsrätten åt arbetslösa företagare. En förutsättning för att arbetslösa företagare skola kunna beredas rätt till understöd från en arbetslöshetsförsäkring är, att de ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande. Detta villkor måste självfallet upprätthållas i fråga om alla, som skola erhålla understöd vid arbetslöshet. För att samhället skall erhålla garanti härför måste emellertid fordras, att ansökan om arbete gjorts hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Detta innebär i sin tur, att man som villkor för att en arbetslös företagare skall kunna erhåiia understöd från försäkringen måste uppställa, att han söker arbete såsom arbets-

160 tagare. En understödssökande företagare skall lika litet som andra, vilka uppbära understöd från försäkringen, äga att själv bestämma vad slags arbete han uteslutande vill utföra. Vill han göra detta, måste han finna sig i att förlora sin rätt till understöd. Kommittén vill framhålla att, då den anser sig kunna föreslå, att företagare skola omfattas av försäkringen, detta sker under den uttryckliga förutsättningen, att ansökan om arbete i egenskap av arbetstagare vid arbetslöshet göres hos den offentliga arbetsförmedlingen. Det är som nämnts naturligt, att tillskapandet av understödsrätt från arbetslöshetsförsäkringen måste ge upphov till vissa speciella problem. Dessa behandlas närmare i andra sammanhang. I förevarande kapitel torde det vara erforderligt att allenast erinra om ett par, vilka ha betydelse för den följande framställningen. Dessa problem avse närmast i vad mån arbete, utfört som företagare och som arbetstagare, skall vara fullt likvärdigt vid bedömandet av vederbörandes rätt till understöd, d. v. s. vid arbetsvillkorets prövning. E t t för en företagare inträffat arbetslöshetsfall kan innebära, att den tidigare drivna verksamheten nedlagts. I ett dylikt fall bör vederbörande kunna få understöd, därest han under de senaste tolv månaderna utfört förvärvsarbete under minst tjugu veckor. I detta fall föreligga möjligheter att ur försäkringens synpunkter betrakta företagararbete som likställt med arbete, utfört i egenskap av arbetstagare. Detsamma bör gälla om befattningen med rörelsen helt upphört. Tillskapandet av understödsrätt för arbetslösa företagare tar av naturliga skäl i första hand sikte på det nu nämnda fallet. Emellertid förekommer att personer bedriva förvärvsarbete i egenskap av företagare endast under en del av året. Det vanligaste fallet torde vara småbrukare, vilkas arbete vid den egna gården ger sysselsättning i huvudsak endast under den varmare delen av året. För sitt uppehälle äro dessa i allmänhet hänvisade till att under andra delar av året i större eller mindre utsträckning utföra arbete som arbetstagare. Om en dylik person icke kan erhålla arbete under den tid han normalt brukat utföra lönarbete, uppkommer ett hjälpbehov, som är fullt likartat med det som föreligger, då en arbetstagare förlorar en anställning. Kommittén har icke ansett de kategorier det här är fråga om böra ställas utanför understödsrätten från försäkringen. Det är emellertid uppenbart, att understöd i dylika fall endast skall kunna utgå under tid, då vederbörande förr om åren brukat utföra lönarbete. Har en företagare endast tillfälligt nedlagt sin verksamhet och söker han understöd för tid då han icke arbetar som företagare, bör det alltså ankomma på honom att på sätt det lokala försäkringsorganet föreskriver styrka den omfattning, i vilken han utfört arbete vid sidan av sin företagarverksamhet. I detta fall synes det icke vara möjligt att helt jämställa företagararbete med arbete i egenskap av arbetstagare. De speciella problem, som uppkomma i detta sammanhang, behandlas utförligare i kapitel XI, Arbetsvillkoret. I kapitel XV, avd. e) ges en sammanfattning av de för företagare av kommittén föreslagna särskilda försäkringsvillkoren. Kommittén har i det föregående föreslagit, att försäkringsmässig under-

161 stödsrätt skall tillskapas för arbetstagare och sådana arbetslösa företagare, vilka söka arbetsanställning. Båda dessa grupper ha det gemensamt att de äro förvärvsarbetande. De äro knutna till arbetsmarknaden och ha genom sin föregående verksamhet visat, att de vilja erhålla arbete. Icke endast arbetsviljan utan även arbetsförmågan är på detta sätt i varje fall i viss utsträckning dokumenterad. Man frågar sig härvid, om möjligheter föreligga och om det kan anses lämpligt att än ytterligare utsträcka understödsrätten, så att även personer, som tidigare icke uppträtt på arbetsmarknaden, skulle kunna erhålla hjälp från arbetslöshetsförsäkringen. Det är självklart, att det här är fråga allenast om personer, som önska att erhålla arbete av något slag. Exempel på dylika erbjuda änkor, vilka tidigare icke varit förvärvsarbetande men som till följd av mannens död måste söka arbete. Utan tvivel kunna skäl anföras till förmån för tanken att även föra dessa grupper in under försäkringen. Även om de tidigare icke uppträtt på arbetsmarknaden, ha dock i varje fall en del, främst hustrurna, utfört arbete. Det finnes icke anledning att i förevarande sammanhang bedöma exempelvis det husliga arbetet efter andra normer än vanligt förvärvsarbete. Då kommittén emellertid stannat för att dessa grupper, dvs. personer som tidigare varken utfört avlönat arbete å öppna arbetsmarknaden eller bedrivit egen verksamhet, icke skola tillförsäkras understödsrätt från arbetslöshetsförsäkringen, har detta berott på de synpunkter, som nedan redovisas. De personer det här är fråga om utgöra en synnerligen heterogen grupp. Det har redan nämnts, att man här finner i hemmet arbetande hustrur, som av någon anledning måste söka arbete på öppna arbetsmarknaden, men gruppen omfattar även sådana, som över huvud taget tidigare icke utfört arbete. Dessa senare vålla ur kontrollsynpunkt särskilda svårigheter. Under tider av god arbetstillgång skulle visserligen arbetsförmedlingen ha goda möjligheter att kontrollera arbetsvilligheten. Då tillgången på arbete är begränsad och möjligheter icke föreligga att inom förhållandevis kort tid lämna arbetserbjudanden, skulle emellertid allvarliga risker uppkomma för missbruk av försäkringen. Till denna skulle under dylika tider komma att dragas grupper, som icke önska erhålla arbete utan endast vilja utnyttja försäkringens understödsmöjligheter. Kommittén finner det icke tänkbart att utsträcka understödsrätten även till personer, som tidigare icke i någon form utfört arbete. Arbetslöshetsförsäkringens syfte är, som kommittén i flera sammanhang framhållit, att genom understöd ersätta ett i anledning av arbetslöshet inträffat inkomstbortfall. För ifrågavarande grupp har intet dylikt inkomstbortfall ägt rum. Vad åter beträffar i hemmet tidigare verksamma hustrur ligga förhållandena något annorlunda till. Även om man ej kan tala om att de direkt drabbats av ett inkomstbortfall, ha de dock utfört produktivt arbete. Emellertid skulle det, enligt vad kommittén förmenar, komma att bli förenat med olösliga svårigheter att bedöma den arbetsprestation, som utförts, och avgöra om den bör berättiga till försäkringsmässigt understöd. Det är med hänsyn härtill och till de faror 1 1 — 2 3 3 45

162 för ett missbruk av försäkringen, vilka nyss berörts, som kommittén funnit sig icke kunna föreslå en utsträckning av understödsrätten till senast nämnda medborgargrupper. Då kommittén föreslår denna begränsning, vill den erinra om de hjälpmöjligheter, som den nya folkpensionslagen öppnar för dem, som blivit änkor efter fyllda 55 år. Enligt kommitténs förslag skall arbetslöshetsförsäkringen sålunda i princip omfatta alla personer, som brukat utföra förvärvsarbete. På grund av en del för arbetslöshetsförsäkringen karakteristiska särdrag är det dock nödvändigt att genomföra vissa om än mindre begränsningar. Härför redogör kommittén i det följande. I samband härmed har det ansetts lämpligt att till behandling jämväl upptaga några spörsmål, sammanhängande med de grupper, vilka i 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring icke ansågos böra omfattas av försäkringen. Vad att börja med utländska medborgare beträffar äro dessa inom den frivilliga försäkringen numera likställda med svenska medborgare. Dock äger tillsynsmyndigheten, där så befinnes påkallat, föreskriva särskilda begränsningar i denna rätt. Några föreskrifter härom ha icke utfärdats. Anledning saknas att inom en obligatorisk försäkring ge de utländska medborgarna en annan ställning än vad de för närvarande ha inom den frivilliga. Liksom i den frivilliga försäkringen bör försäkringens chefsmyndighet äga befogenhet att föreskriva sådana inskränkningar, som kunna vara påkallade. Även om skillnader icke böra förefinnas mellan svenska och utländska medborgare synes man dock böra kräva att någon fastare anknytning förefinnes mellan vederbörande förvärvsarbetare och det svenska samhället. Detta spörsmål har givetvis aktualitet främst i fråga om utländska medborgare men bör gälla jämväl svenska medborgare. För att bli delaktig av de förmåner arbetslöshetsförsäkringen erbjuder bör vederbörande med hänsyn härtill vara bosatt i landet. Vid prövningen av frågan om var en försäkrad skall anses vara bosatt torde man böra följa samma praxis som vid tillämpningen av andra författningar, där bosättningsbegreppet är av betydelse, t. ex. folkbokföringsförordningen. Även om det i regel är möjligt att låta bosättningsbegreppet bli avgörande för understödsrätten, torde dock så alla gånger icke bli fallet. Detta är exempelvis förhållandet i fråga om svenska medborgare ombord på svenska fartyg. Dylika personer böra oberoende av bosättningsförhållandena kunna erhålla understöd från försäkringen. Från rätt att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen brukar i utländsk lagstiftning emellanåt uteslutas personer med inkomster understigande eller överstigande vissa i lagen angivna belopp. Sålunda förekommer såväl en högsta som en lägsta inkomstgräns. Som skäl för att från understödsrätt utesluta personer med inkomster understigande en viss lägsta inkomstgräns har bland annat anförts, att fråga här

163 vore om personer, som åtminstone delvis erhålla sin försörjning genom bidrag från anhöriga eller det allmänna. Anledning att i den föreslagna obligatoriska försäkringen av denna grund införa en lägsta inkomstgräns för rätten att erhålla understöd synes dock icke föreligga. Erinras må nämligen att som villkor för understöd skall gälla, att vederbörande under de närmast före arbetslöshetens inträde förflutna tolv månaderna utfört arbete i minst tjugu veckor. Härigenom torde sådana kategorier som ovan nämnts automatiskt komma att uteslutas. En annan sak däremot är, att en viss lägsta inkomstgräns kan synas motiverad i fråga om skyldigheten att erlägga avgift. Denna fråga får emellertid lösas i samband med utformningen av reglerna för socialförsäkringsavgiften. Ej heller i fråga om elever och lärlingar, vilka i regel arbeta mot jämförelsevis låg lön eller undantagsvis kanske utan lön, torde särskilda bestämmelser erfordras. Det är visserligen sant, att en persons understödsrätt alltid skall byggas på tidigare utfört förvärvsarbete. Det bör emellertid erinras om att understödets storlek kommer att avvägas i förhållande till inkomstens storlek. För det fall, att det utförda arbetet icke varit förenat med några ekonomiska förmåner kan det icke betraktas som förvärvsarbete, varför understöd icke kan utgå. Kommittén har även diskuterat lämpligheten att införa en högsta inkomstgräns, dvs. att utesluta personer med inkomster överstigande ett visst belopp. Ett uteslutande av de höga inkomsttagarna från arbetslöshetsförsäkringen skulle kunna motiveras av att något behov av understöd från försäkringen i recel icke torde förefinnas. Vidare kan motiv knappast anses föreligga för att det allmänna skulle bidraga till en arbetslöshetsförsäkring av högre inkomsttagare, enär dessa borde ha möjligheter att själva träffa anstalter för sin försörjning i händelse av arbetslöshet. Enär emellertid alla komma att erlägga avgifter till försäkringen, skulle det framstå som föga förenligt med rimliga rättvisekrav att utesluta de högre inkomsttagarna från det skydd försäkringen kommer att erbjuda. Ofta är arbetslöshetsrisken för övrigt obetydlig eller ingen. Några nämnvärda kostnader för dessa personer torde samhället därför knappast komma att vidkännas. Införandet av en inkomstgräns medför dessutom alltid stora administrativa svårigheter. Ett dylikt system är för övrigt principiellt icke förenligt med den läggning av försäkringen, som kommittén föreslår. Med hänsyn till det anförda har kommittén stannat för att icke föreslå någon högsta inkomstgräns. Det är olämpligt, att unga personer själva uppbära understöd. I understödshänseende bruka dessa ha ställning av bipersoner, för vilka understöd kan utgå till föräldrar eller till annan, som har underhållsskyldighet gentemot dem. Inom den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen • gäller, att understöd från erkänd arbetslöshetskassa endast må utgå till arbetslös medlem, som fyllt 16 år. Anledning saknas att inom den obligatoriska arbetslös-

164 hetsförsäkringen införa annan åldersgräns än den nämnda. Bestämmelsen bör utformas så, att rätt att uppbära understöd inträder omedelbart efter det nämnda ålder uppnåtts. Som närmare utvecklas i kapitel XI, Arbetsvillkoret, föreslår kommittén, att endast de må komma i åtnjutande av understöd, som under de före arbetslöshetens inträde senast förflutna tolv månaderna utfört arbete under tid motsvarande minst tjugu veckor. Inom flertalet näringsområden finnas förvärvsarbetande personer, som endast under en begränsad del av året utföra arbete. De komma sålunda icke att fylla arbetsvillkoret. Det torde böra understrykas, att det här gäller endast sådana personer, som icke önska erhålla arbete annat än i begränsad omfattning. Fråga är sålunda icke om personer, som på grund av arbetslöshet eller sjukdom få sin arbetstid nedsatt, utan om sådana som regelbundet årligen ha arbete under mindre än 20 veckor. De här ovan berörda grupperna medborgare komma att sannolikt i stor utsträckning erlägga avgifter till samhället. Man får nämligen utgå från att en betydande del kommer att uppnå så pass höga inkomster att de komma att påföras socialförsäkringsavgift. De kunna emellertid i regel icke åtnjuta understöd från försäkringen. I kommitténs ursprungliga förslag, där det gällde att bedöma frågan, huruvida dessa personer skulle göras avgiftspliktiga till försäkringen, intog kommittén den ståndpunkten, att de, enär de i regel icke skulle komma att erhålla någon fördel av försäkringen, icke heller borde belastas med avgifter. Denna utväg står emellertid icke öppen med den utformning försäkringen nu erhållit. Att tänka sig att införa en lägre socialförsäkringsavgift för dem, enär de icke kunna erhålla understöd från arbetslöshetsförsäkringen, skulle medföra omfattande administrativa anordningar. Det skulle vidare helt strida mot den princip, efter vilken försäkringen uppbyggts. Skulle man för övrigt undantaga denna grupp, skulle liknande anspråk komma att resas från ett flertal andra grupper inom samhället, vilka med lika stor rätt kunde göra gällande, att de borde erhålla sänkt socialförsäkringsavgift, enär de icke kunde erhålla understöd från arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén har med hänsyn härtill ansett, att några särbestämmelser för denna grupp icke böra införas i försäkringen. Härefter uppkommer frågan, huruvida en högsta åldersgräns bör finnas, vid vilken rätten till understöd från arbetslöshetsförsäkringen upphör. I samband härmed upptages lämpligen till behandling frågan om understödsrätten för personer, vilka på grund av fullständig eller partiell arbetsoförmåga åtnjuta understöd från annan socialförsäkring. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen ha kassorna medgivits rätt att vägra inträde för respektive från fortsatt medlemskap utesluta personer, som uppnått viss bestämd ålder eller som drabbats av varaktig nedsättning i arbetsförmågan. Av denna rätt ha flera kassor begagnat sig.

165 Vid bedömningen av frågan om sättet för understöd åt här förevarande kategorier har man att beakta följande synpunkt. Det är alltid angeläget att — i den utsträckning detta är möjligt — undvika en sammanblandning av hjälpformer, dvs. att en person samtidigt uppbär hjälp från två eller flera håll. Därest intet undantag från rätten till understöd från arbetslöshetsförsäkringen införes, skulle det ofta inträffa, att hjälp samtidigt utginge från såväl folkpensioneringen som arbetslöshetsförsäkringen. I synnerhet efter den senaste folkpensioneringsreformen är detta icke lämpligt. Anledningen till att äldre personer böra uteslutas från rätten till understöd från försäkringen är att söka i deras minskade arbetsförmåga och den ändring, som föranledes i den enskilde individens ställning på arbetsmarknaden. Bedömningen av om till högre ålder komna personer ha kvar sin arbetsförmåga är en så vansklig sak, att det icke kan vara lämpligt att för deras del införa en understödsrätt, som är beroende på prövningen av ett sådant villkor. Den allmänna sjukförsäkringen omfattar jämväl personer över 67 år. Detta förhållande kan dock enligt kommitténs uppfattning icke motivera, att de jämväl böra omfattas av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Förhållandena äro icke jämförbara i detta avseende. En äldre person är på samma sätt som andra i behov av bidrag till sjukvårdskostnader. Vidare föranleder sjukdomen stundom extra kostnader, såsom för dietmat, hjälp i hemmet osv. Något analogt understödsbehov uppkommer icke vid arbetslöshet. Många personer bevara utan tvivel ännu i ganska hög ålder sin arbetsförmåga i det närmaste oförändrad. Det kan icke gärna göras gällande, att de komme att bli mindre villiga att ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande, om de ställdes utanför arbetslöshetsförsäkringen. De ha ofta icke regelbundna, längre anställningar utan taga i stället tillfälliga arbeten för att förbättra sin ekonomi. Därest folkpensionärer genom eget arbete kunna höja sin standard, är detta att betrakta som enbart förmånligt såväl för den enskilde som för samhället. Däremot finnes enligt kommitténs åsikt intet motiv att tillförsäkra dem ett särskilt understöd, för det fall att de icke lyckas att erhålla ett lämpligt arbete. Kommittén anser därför att från rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen bör uteslutas var och en, som förvärvat rätt till ålderspension från folkpensioneringen. Detta innebär, att understödsrätten från arbetslöshetsförsäkringen skall upphöra vid 67 års ålder. Kommittén utgår från att socialförsäkringsavgift icke påföres personer, som uppnått denna ålder. Kommittén övergår härefter till dem, som uppbära invalidpension eller sjukbidrag. En förutsättning för att folkpension i dylik form skall utgå är, att vederbörande på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Invalidpension och sjukbidrag förekomma sålunda endast vid fall av höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Med hänsyn härtill synes man kunna utgå från att innehavare av invalidpension eller sjukbidrag drabbats av sådan nedsättning i arbetsförmågan, att de

166 icke kunna bli berättigade till understöd från arbetslöshetsförsäkringen. Ett villkor härför är nämligen att vederbörande är arbetsför. Kommittén föreslår under sådana förhållanden och för att uppdraga en klar gränslinje mellan här förevarande slag av samhällets understödsverksamhet, att innehavare av dessa slag av folkpension icke skola äga rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen. I fråga om personer, som uppbära invalidränta från den sociala olycksfallsförsäkringen, kunna generella regler icke införas. En invalidränta kan åtnjutas även om den inträffade sänkningen av arbetsförmågan är förhållandevis obetydlig. Sålunda utges invalidränta även vid en endast med 10 % nedsatt arbetsförmåga. Att utestänga personer med så ringa invaliditet från rätten till understöd från arbetslöshetsförsäkringen kan icke gärna komma i fråga. Att ange någon viss bestämd invaliditetsgrad, då rätten till understöd vid arbetslöshet automatiskt skall upphöra, synes av olika skäl icke vara lämpligt. Kommittén föreslår i stället, att frågan om rätten för invalider att uppbära understöd från arbetslöshetsförsäkringen får bli föremål för prövning i varje särskilt fall av försäkringsmyndigheterna. Vid denna prövning bör som riktpunkt lämpligen den regeln uppställas, att från rätten till understöd skola uteslutas invalider, vilkas arbetsförmåga nedsatts med omkring -Ii. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen tillämpas en liknande praxis. (Se vidare under alternativ I, kapitel XXII, Specialmotivering, 4 §.) Genom den nya lagen om folkpension har tillskapats en ny kategori understödstagare, nämligen änkepensionärer. För dessa ligga förhållandena något annorlunda till än vad fallet är med t. ex. invalidpensionärerna. Innehavare av änkepension torde ofta fylla kravet på arbetsförhet. Tillförsäkrandet av folkpension i denna form åt vissa kategorier änkor motiveras med svårigheterna att som änka erhålla bärgning genom arbete. Flertalet änkor torde under lång tid ha stått vid sidan av förvärvslivet, varför deras möjligheter att erhålla arbete ofta äro små. Emellertid finnas även änkor, som sedan lång tid utfört förvärvsarbete. Att under sådana förhållanden generellt utesluta dem från rätten till understöd från arbetslöshetsförsäkringen har kommittén icke ansett befogat. Kommittén är emellertid angelägen framhålla, att det för försäkringsmyndigheterna i varje särskilt understödsfall gäller att bedöma, om vederbörande verkligen står till arbetsmarknadens förfogande. Denna fråga behandlas även i specialmotiveringen, 4 §, till alternativ I. I detta sammanhang bör även beröras frågan om den ställning, som innehavare av tjänste- och arbetsgivarpensioner böra intaga. Påpekas må att det här icke är fråga om någon större grupp medborgare, eftersom rätten till understöd från arbetslöshetsförsäkringen skall upphöra vid 67 års ålder. Om man till att börja med uteslutande ser till pensionernas storlek äro förhållandena mycket skiftande. Vissa pensionärer — detta gäller särskilt statens och kommunens tjänstemän men även många anställda i privat tjänst

167 _ äro tillförsäkrade pensioner, som ge full försörjning. Beträffande dessa kan utan tvivel göras gällande, att anledning saknas att bereda dem ett särskilt ekonomiskt skydd vid arbetslöshet. Deras bärgning är ju redan tryggad. För andra arbetstagare åter äro pensionerna helt små. Detta gäller särskilt innehavare av arbetsgivarpensioner, vilka i regel knappast uppgå till högre belopp per år än 400—500 kronor. En så liten pension är att anse endast som ett bidrag till försörjningen. Det förutsattes härvid, att arbetstagaren antingen själv bekostar sin pensionering eller ock att han genom fortsatt arbete forskaffar sig medel till sin försörjning, intill dess rätten till folkpension inträder. Att utesluta dessa från rätten till understöd från arbetslöshetsförsäkringen kan gärna icke ifrågakomma. Det i det föregående behandlade problemet skulle kunna lösas genom att man fastställer en viss gräns för pensionens storlek. Överstiga pensionsförmånerna denna gräns skall rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen icke föreligga. Emellertid synes förevarande spörsmål knappast kunna bedomas uteslutande med ledning av pensionernas storlek. Ur vissa synpunkter kan man göra gällande, att det föreligger en betydelsefull skillnad mellan dem, som åtnjuta pension på grund av innehavd tjänst, och andra, som själva helt av egna medel förskaffat sig en pensionsrätt, exempelvis i form av en livränta eller pension från pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Att ställa de senare utanför arbetslöshetsförsäkringen kan icke komma i°fråga. Däremot kunna skäl anföras för att de förra — i varje fall om pensionen överstiger en viss storlek — icke böra beredas rätt till understöd vid arbetslöshet. De åtnjuta en pensionsrätt, som de förvärvat ofta genom bidrag från arbetsgivaren. Emellertid skulle det i praktiken sannolikt visa sig svårt att alla gånger avgöra, huruvida en pension är att anse som ren tjänstepension eller som förvärvad genom egna insatser. Förhållandena äro härvid ytterligt varierande. I ju större utsträckning en arbetstagares pensionsrätt grundar sig på egna avgifter, desto närmare egenpensionen kommer hans pension att stå. Man kan emellertid även anlägga en annan synpunkt. Denna innebar, att det egentligen icke föreligger någon skillnad mellan tjänstepensionen och egenpensionen. Den förra har förvärvats genom att arbetstagaren uppburit en med hänsyn till pensionsrätten avvägd nettolön. Egenpensionen åter förvärvas genom att arbetstagaren uppbär en bruttolön och hänvisas till att själv ordna sin pensionering. Detta sätt att betrakta pensionsrätten har emellertid knappast slagit igenom hos den stora mängden medborgare. För många skulle det komma att framstå som stötande, att en genom sparsamhet och förtanke förvärvad egenpension utesluter dem från de förmåner, som arbetslöshetsförsäkringen bereder. Vid den prövning, som kommittén företagit, har den utgått från att personer, som av egna medel själva pensionera sig, icke böra utestängas från försäkringen. Vidare har kommittén tagit fasta på de svårigheter, som i många fall skulle uppstå att avgöra, när en pension till huvudsaklig del förvärvats

168 på grund av innehavd tjänst eller när den är att betrakta som en egenpension. Med hänsyn härtill har kommittén funnit sig böra föreslå, att hänsyn till innehav av pension icke skall tagas vid prövningen av rätten till understöd från försäkringen. Då kommittén föreslår detta, utgår den från att arbetsvilligheten hos dessa pensionärer noga prövas såväl av arbetsförmedlingarna genom anvisning av arbete som av försäkringsorganen genom en noggrann kontroll av tidigare arbetsförhållanden. I detta sammanhang må erinras om ett speciellt understödsvillkor, som kommittén föreslår för denna kategori försäkrade. Den som i pension uppbär mer än 400 kronor om året och som blir arbetslös innan han efter pensioneringen utfört förvärvsarbete under minst femton veckor, skall för att förvärva rätt till understöd skriftligen på heder och samvete försäkra, att han fortfarande är oförhindrad och beredd att utföra förvärvsarbete. (Se kapitel XV, avd. b.) Inom sociallagstiftningen intaga i regel medlemmarna av arbetsgivarnas familj en särställning. De falla sålunda icke under arbetstidslagarna och ej heller under semesterlagen. De, som under viss angiven del av senaste år använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn, kunna icke vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller där kvarstå, såvida icke tillsynsmyndigheten för viss kassa medger undantag. Att dessa kategorier i regel undantagits från sociallagstiftningen sammanhänger med att denna, i varje fall i fråga om de ovan nämnda lagarna, närmast tager sikte på arbetstagarna. Enär det mellan en arbetsgivare och i hans tjänst anställda familjemedlemmar i regel icke kan anses föreligga ett anställningsförhållande, har det framstått som naturligt att undantaga dessa från lagstiftningen. För den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen ligger frågan annorlunda till, enär även andra än de, som tidigare varit arbetstagare, komma att omfattas av den föreslagna lagstiftningen. En arbetsgivares i rörelsen anställda familjemedlemmar intaga ofta en särställning i förhållande till andra anställda. Ofta utgår sålunda ingen lön, utan arbetsgivaren och dennes familjemedlemmar leva av vad rörelsen avkastar. Inom vissa områden av näringslivet — detta gäller särskilt småindustrien och hantverket — torde det dock numera icke vara ovanligt, att söner och döttrar till arbetsgivaren avlönas efter samma normer som andra anställda. Förhållandena äro av mycket skiftande art. Kommittén har prövat, huruvida möjligheter skulle föreligga att jämställa familjemedlemmar, sysselsatta i arbetsgivarens rörelse, med andra anställda. Detta har dock icke ansetts lämpligt. Å andra sidan har det icke heller befunnits rimligt att förfara så restriktivt som att helt ställa denna grupp utanför försäkringen. Med hänsyn till den i ekonomiskt hänseende starka samhörighet, som förefinnes mellan arbetsgivaren och de olika familjemedlemmarna, har det ansetts motiverat att i understödshänseende principiellt likställa familjemedlemmar med företagare. Detta innebär att understöd från

169 försäkringen skall kunna utgå till ovan nämnda grupper familjemedlemmar i huvudsak endast därest rörelsen helt nedlagts. Är det fråga om en verksamhet, som blott drives en viss del av året, skall på sätt ovan föreslagits understöd under andra delar av året kunna utgå endast i den mån vederbörande familjemedlem brukat utföra annat avlönat arbete. En dylik begränsning av understödsrätten synes emellertid i vissa fall vara omotiverat sträng. Detta gäller om sådana familjemedlemmar, vilka i avlöningshänseende varit likställda med andra inom yrket anställda. Därest exempelvis en son arbetat i faderns företag och härvid uppburit lön i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser som tillämpats för andra anställda eller som överensstämma med de i gällande kollektivavtal föreskrivna, synes sonens understödsrätt böra bestämmas på samma sätt som då fråga är om en vanlig arbetstagare. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att understödsrätt från försäkringen skall föreligga för nu omnämnd familjemedlem, därest han kan styrka att han tidigare haft samma anställnings- och avlöningsförhållanden, som varit vanliga inom yrket på orten. Det är självklart, att det härvid måste klarläggas att dylika förhållanden varit rådande under mera avsevärd tid före understödsfallets inträffande. Försäkringsorganet har därjämte anledning att noga övertyga sig om att vederbörande verkligen står till arbetsmarknadens förfogande och att det ej är fråga om ett försök att oberättigat förskaffa sig understöd. (Se kapitel XV, avd. f.) Inom i utlandet införda obligatoriska arbetslöshetsförsäkringar förekommer, att vissa yrkesgrupper uteslutits från försäkringen. En liknande ståndpunkt intogs i 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Sålunda föreslogs att följande yrkesgrupper skulle ställas utanför försäkringen, nämligen 1) ordinarie befattningshavare i statens tjänst, 2) länt- och skogsarbetare, 3) kontors- och affärsanställda, 4) hushållspersonal, 5) hemarbetare. Härjämte föreslogs, att Konungen skulle från försäkringsplikt äga undantaga arbetare, som användas till arbete för statens, kommuns, järnvägsbolags eller spårvägsbolags räkning och vilkas anställningsförhållanden äro sådana, att försäkring mot arbetslöshet icke vore erforderlig. Att ordinarie befattningshavare i statens tjänst och vissa med dem i anställningshänseende likställda föreslogs icke skola omfattas av försäkringen sammanhänger med konstruktionen av det då framlagda försäkringsförslaget. Försäkringsmässig rätt till hjälp i händelse av arbetslöshet skulle nämligen medföra en motsvarande avgiftsplikt. Enär här nämnda arbetstagare ha mycket ringa arbetslöshetsrisk, ansåg man, att det för dessa befattningshavare komme att framstå såsom svårförståeligt, om de gjordes pliktiga att erlägga avgifter till en försäkring, som för deras vidkommande saknade aktualitet.

170 Ett annat skäl var, att det skulle ha medfört onödigt administrativt arbete att låta dessa omfattas av försäkringen; registrerandet av avgifterna skulle i realiteten icke ha haft någon praktisk betydelse. Lantarbetare samt kontors- och affärsanställda ansågos komma att få endast obetydlig nytta av en försäkring. De borde i varje fall att börja med uteslutas från försäkringsplikten. Med den konstruktion, som den av kommittén föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att erhålla, bortfalla de återgivna skälen för att utesluta ifrågavarande grupper från försäkringen. Avgiftsplikten är avsedd att bli allmän och något samband mellan avgiftsplikt och understödsrätt kominer icke att föreligga. De böra sålunda enligt kommitténs uppfattning omfattas av den föreslagna försäkringen. Något annorlunda ligga förhållandena till med övriga ovan nämnda yrkesgrupper, nämligen skogsarbetare, hushållspersonal och hemarbetare. Som skäl åberopades i 1928 års förslag bland annat, att arbetsförmedlingen icke var så utbyggd, att möjligheter förelågo att vinna kontroll över deras arbetslöshet. Detta skäl har bortfallit. Nämnas må sålunda att beslut fattats om bildandet av en erkänd arbetslöshetskassa för skogs- och flottningsarbetare. Att hushållspersonal skulle ställas utanför försäkringen sammanhängde — förutom med vad ovan anförts — med den omständigheten, att jordbrukets arbetstagare icke skulle omfattas av försäkringen. Det skulle ha blivit förenat med stora svårigheter att särskilja dessa från den inom jordbruket sysselsatta hushållspersonalen. Den nu föreslagna försäkringen omfattar även jordbrukets arbetstagare, varför dylika svårigheter icke uppkomma. Kommittén föreslår att hushållspersonalen skall äga rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen. Vad åter hemarbetarna beträffar ligga förhållandena annorlunda till. Om de uteslutande eller till huvudsaklig del äro sysselsatta med hemarbete sakna de för närvarande rätt till understöd från den frivilliga försäkringen. Orsaken till att denna grupp placerats i en särställning är, att det ansetts vara förenat med allt för stora svårigheter att ordna erforderlig kontroll över deras arbetsförhållanden samt att kontrollera deras arbetslöshet. Vid behandlingen i riksdagen åren 1933 och 1934 av frågan om införande av frivillig arbetslöshetsförsäkring föranledde emellertid hemarbetarnas uteslutning reservationer i utskottet med yrkanden, att de skulle likställas med andra arbetare. Statistiska uppgifter rörande det totala antalet hemarbetare saknas. I kommerskollegii industriberättelse återfinnas dock uppgifter rörande hemarbetare vid industriföretag, vilka ha den storlek att de omfattas av industristatistiken. Uppgifter om hemarbetare, vilka erhålla sitt arbete exempelvis från mellanman, ingå i regel icke i denna statistik. Detsamma gäller personer, sysselsatta vid mindre industriföretag. Ehuru industristatistiken icke anger totala antalet hemarbetare, torde den dock i stort återspegla variationerna i deras antal från tid till annan. I efterföljande tabell ha rörande hemarbetarantalet.

sammanställts

industristatistikens

uppgifter

171 Antalet hemarbetare enligt iudustristatistiken. Industrigrupper

1925 Guld- och silverfabrikerm.m. Trikåfabriker

1090 1644 4 291 249 522 1393

Päls- och skiimvarufabriker Övriga industrigrupper Summa

163 157 159 168 159 179 353 4 870 5 261 4 562 2 852 3 548 3887 4 154 8 734 8 019 6 894 6 311 6 681 6 890 7 323 1763 1980 2 144 1807 1810 1785 2 261 541 359 404 492 543 490 486 2176 2 157 2 772 3 348 3 765 4 959 5 490 9189 15 446 18 386 18 082 17 074 14 915 16 367 17 319 19 932 393 3 234 8 332 1768 475 1244

Under tiden fram till och med 1939 befann sig antalet hemarbetare i tillväxt. Åren 1941 och 1942 visade enligt tabellen en tillbakagång, sannolikt betingad av de under de första krigsåren rådande förhållandena. 1943 medförde en viss återhämtning med stigande sysselsättning inom flertalet här aktuella näringsområden. De senare åren ange en fortsatt stegring av antalet hemarbetare. Representanter för kommittén besökte i oktober 1942 vissa orter med förhållandevis stort antal hemarbetare. Härvid fördes överläggningar med företrädare för arbetsgivare och arbetstagare. Enligt de uppgifter, som kommittén erhållit dels genom detta besök dels ock genom olika material som stått till kommitténs förfogande, synas arbetsförhållandena för hemarbetarna vid tiden för det nämnda besöket ha gestaltat sig i stort sett på följande vis. Under de första åren av kriget har hemarbetet i viss mån varit på retur. Denna utvecklingstendens har gjort sig olika starkt gällande inom olika områden. Inom sömnadsindustrien har hemarbetet gått tillbaka. E n liknande men icke lika markerad tendens har gjort sig gällande vid päls- och skinnvarufabrikerna. Tillbakagången under kriget av antalet hemarbetare vid sömnadsfabriker sammanhänger sannolikt med de omfattande beställningarna för militära ändamål. Dessa arbeten lämpa sig särskilt för verkstadsdrift. Konfektionens tillväxt har i viss mån ogynnsamt påverkat hemarbetet genom att den befordrat uppkomsten av på landsbygden belägna småindustriella verkstäder. Denna företeelse sammanhänger närmast med att såsom konkurrenter till de stora industriföretagen i ökad utsträckning uppträtt grossister och efterkravsfirmor, vilka själva icke inneha egna verkstäder. Även denna omständighet gynnar verkstadsdriften. Jordbrukarnas barn, vilka tidigare i hemmen varit föräldrarna behjälpliga med utförande av hemarbete, ha i ökad utsträckning vunnit anställning vid dylika småföretag. Denna utveckling har befordrats genom att arbetsförtjänsterna vid dessa företag blivit högre än i hemmen. Hemarbete drives i förhållandevis stor utsträckning i kombination med jordbruk. I vissa fall får hemarbetet uteslutande karaktär av bisysselsättning, som skänker jordbrukaren och hans familj vissa extrainkomster. I andra fall framstår hemarbetet som den huvudsakliga förvärvskällan. För ett icke obetydligt antal utgör hemarbetet den enda inkomstkällan av betydelse. Hemarbetet bedrives i regel familjekooperativt, i det att man, hustru och

172 barn arbeta gemensamt. En viss arbetsfördelning är stundom rådande, varvid varje familjemedlem specialiserar sig på vissa arbetstempon. Ofta tages barnens arbetskraft mera regelbundet och i större utsträckning i anspråk för hemarbete än föräldrarnas. Detta gäller naturligen särskilt, då jordbruket icke är så stort, att det kan ge sysselsättning även åt barnen. Hemarbetet bedrives under ganska skiftande former. Hemarbetaren, i den bemärkelse man vanligen tänker sig honom, erhåller materialet fullt färdigt för vissa arbetsoperationer. Han har allenast att utföra arbetet efter arbetsgivarens direktiv. I vissa fall åter får hemarbetaren en ställning som närmar honom företagarens. Detta gäller exempelvis i sådana fall, då ett företag beställer ett visst antal färdiga plagg och blott tillhandahåller erforderligt tyg. Arbetaren har då att själv tillskära plagget och utföra arbetet med varans färdigställande. Han ikläder sig visserligen icke någon företagarrisk, men han erhåller på sätt och vis en självständig ställning. I detta fall intar arbetaren en mellanställning mellan den nyss nämnda typen av hemarbetare och den vanliga formen av företagare, som arbetar på lager och säljer direkt till detaljhandlare. Stundom betecknas en självständig företagare som hemarbetare, ett förhållande som torde sammanhänga med att arbetet utföres i hemmet. I viss mån förekomma årliga variationer i hemarbetets omfattning, något som är fallet med delar av sömnadsindustrien. Det mesta av hemarbetet avser emellertid enklare former av konfektion, såsom sport- och arbetskläder, beträffande vilka säsongvariationerna icke äro lika kraftiga som exempelvis i fråga om damkonfektionen. En betydande del av hemarbetarna kunna sålunda påräkna arbete under hela året. Att säsong-variationer förekomma för hemarbetarna sammanhänger emellertid kanske främst med att de realiter utgöra en reservarbetskraft, vilken tillgripes för att möta spetsbelastningar. Därjämte bör det observeras, att en tydlig rytm förefinnes beträffande hemarbetet med hänsyn till att arbetarna inom detta näringsområde även ha andra sysselsättningar, såsom jordbruks- eller skogsarbeten. Hemarbetet är utan tvivel en förvärvskälla, som ger befolkningen förbättrade försörjningsmöjligheter. Skulle hemarbetet mera väsentligt nedgå, uppkomme sannolikt stora ekonomiska svårigheter. Ur försäkringens synpunkter erbjuda hemarbetarna speciella problem av två anledningar, nämligen svårigheterna att kontrollera omfattningen av den arbetade tiden och att övervaka den arbetslösa tiden. Kommittén redogör i annat sammanhang (kapitel XV, avd. c) för utformningen av det kontrollsystem, som befunnits erforderligt för hemarbetarnas del. Här må blott i korthet följande antydas. Arbetets omfattning beräknas med utgångspunkt från uppgifter om av arbetsgivarna utgivna ersättningar för utfört arbete. Bätt till understöd från försäkringen inträder, då arbetet minst motsvarar tjugu veckor per år. Kontroll över den utsträckning i vilken en person utför hemarbete vinnes genom vissa uppgifter från arbetsgivaren. Hemarbetare, som samtidigt inneha jordbruk, avstängas från understöd under den tid detta bereder dem arbete.

173 Genom dylika bestämmelser utgallras de för vilka hemarbetet allenast är en bisysselsättning. Den kontroll, som försäkringsmyndigheten härjämte behöver utföra, synes vara av i stort sett samma slag, som måste förekomma för alla försäkrade. Kommittén har efter en ingående prövning av förevarande problem ansett det möjligt att låta hemarbetarna omfattas av försäkringen. Visserligen kan den för hemarbetarna ökade kontrollen komma att medföra extra kostnader, men dessa behöva sannolikt icke bli särskilt omfattande. Hemarbetarna äro nämligen företrädesvis att söka inom förhållandevis begränsade delar av landet. Härigenom kommer det att bli möjligt att uppträna ett antal tjänstemän, väl insatta i detta yrkesområdes speciella problem. Kommittén är visserligen väl medveten om att en utsträckning av den försäkringsmässiga understödsrätten till hemarbetarna kan medföra svårigheter av olika slag. Det skulle dock innebära en orättvisa att utesluta denna grupp, vilken på samma sätt som andra medborgare kommer att påföras socialförsäkringsavgift. Antalet personer, som komma att vara tillförsäkrade rätt till understöd från den föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, beräknar kommittén till omkring 2,7 miljoner.

174 Alternativ

I.

KAP. X. Organisationen. A. Central organisation. Då kommittén till övervägande upptagit frågan om den centrala organisationen, har den haft att beakta den samordning i organisatoriskt hänseende, som måste förefinnas mellan arbetslöshetsförsäkringen å ena och vissa andra samhälleliga verksamhetsgrenar å andra sidan. Så är att börja med förhållandet i fråga om arbetsförmedlingen. I det löpande arbetet uppstå ofta frågor, som kräva samråd mellan försäkrings- och förmedlingsmyndigheterna. Ett dylikt samarbete underlättas, om clet finnes en fast organisatorisk anknytning. Resultaten av arbetsförmedlingarnas verksamhet återspeglas i understödsrörelsens omfattning. Även med hänsyn till arbetsförmedlingarnas arbete är en fast anknytning önskvärd. Arbetslöshetsförsäkringen har emellertid organisatoriska anknytningar även till andra delar av förvaltningen. Så är fallet med administreringen av arbeten för arbetslöshetens bekämpande. Man måste i tid, innan de arbetslösa uttömt den försäkringsmässiga hjälpen, kunna vidtaga åtgärder i syfte att tillvarataga den friställda arbetskraften för samhällsnyttig produktion. För detta ändamål fordras, att den centrala myndigheten får uppgifter rörande arbetslöshetens omfattning och struktur. Detta kan visserligen delvis uppnås genom en anknytning mellan arbetsförmedlingen och arbetslinjen. Man bör emellertid icke bortse från den erfarenhet och den kännedom om arbetsmarknaden, som finnas inom centralmyndigheten för försäkringen. All erfarenhet visar, att arbetslöshetsförsäkringen icke ensam kan tillgodose behovet av kontanta understöd vid arbetslöshet, Försäkringen måste suppleras med en understödslinje för utförsäkrade och för andra, som icke kunna erhålla försäkringsmässig hjälp. Mellan dessa båda hjälpformer föreligga beröringspunkter, som motivera en organisatorisk anknytning inom den centrala instansen. Socialstyrelsen kunde från sin tillkomst betraktas som ett arbetsmarknadsverk vid sidan av sin andra huvuduppgift, socialstatistiken. Under styrelsen sorterade arbetsförmedlingen och från 1934 den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Socialstyrelsen hade vidare att handlägga ärenden rörande arbetsmarknadsfrågor i allmänhet. Fram till år 1940 vilade på statens arbetslöshetskommission i huvudsak ärenden rörande hjälp åt de arbetslösa i form av reservarbeten och kontanta understöd. Socialstyrelsens chef var tidvis kommissionens ordförande och vissa av styrelsens tjänstemän voro därjämte ledamöter av kommissionen,

175 varför socialstyrelsen kunde tillgodogöra sig erfarenheterna från kommissionens arbete. I samband med krigsutbrottet år 1939 tillsattes ett särskilt organ, statens arbetsmarknadskommission, för handläggning av vissa närmast med krisen sammanhängande arbetsmarknadsfrågor. Kommissionen erhöll att börja med uteslutande rådgivande befogenheter. Då verkningarna av världskriget började göra sig gällande, framstod det som nödvändigt att göra organisationen mera enhetlig. Behov förelåg även av att tillskapa en beredskapsorganisation för ett mera skärpt läge, framför allt för den händelse vissa delar av tjänstepliktslagen skulle sättas i kraft. I denna situation överfördes arbetslöshetskommissionen till arbetsmarknadskommissionen, som samtidigt gjordes till ett verkställande organ med omfattande administrativa befogenheter. Den nya arbetsmarknadskommissionens viktigaste arbetsuppgifter skulle bli att genomföra olika arbetsmarknadsreglerande åtgärder i syfte att tillförsäkra näringslivet erforderlig arbetskraft på sätt som bäst främjade rikets säkerhet och folkförsörjningen. För dessa åtgärders genomförande krävdes en effektiv arbetsförmedling. Det fordrades även, att kommissionen skulle mera direkt än tidigare kunna ge arbetsförmedlingarna direktiv rörande verksamheten. Till följd härav överfördes ledningen av arbetsförmedlingen från socialstyrelsen till arbetsmarknadskomissionen. Vidare ägde ett provisoriskt förstatligande rum. Ärenden rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring och privat arbetsförmedling kvarlågo dock under socialstyrelsen. Inrättandet av statens arbetsmarknadskommission och överförandet till denna av arbetsförmedlingen åstadkom en organisatorisk splittring, som gjorde sig särskilt kännbar sedan den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen fått ökad anslutning. Angelägenheten att få till stånd en större enhetlighet medförde, att arbetslöshetsförsäkringen i samband med arbetsmarknadskommissionens ombildning till ett centralt ämbetsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, överflyttades till det nya verket. Under detta samlades, förutom frågor rörande arbetsmarknaden i allmänhet, ärenden rörande offentlig och privat arbetsförmedling och rörande anordnande av arbeten och andra arbetsmarknadsreglerande åtgärder. Arbetsmarknadsstyrelsen handhar vidare den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa och såsom redan nämnts den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Till arbetsmarknadsstyrelsen är knuten en försäkringsdelegation, som närmast tjänstgör som tillsynsmyndighet för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen; frågor rörande ändringar i lagstiftningen och dylikt handläggas dock av styrelsen i dess ordinarie sammansättning. Under arbetsmarknadsstyrelsen falla vidare en grupp andra ärenden, från vilka dock här kan bortses. Efter denna organisatoriska omläggning kvarligga hos socialstyrelsen följande grupper arbetsmarknadsärenden, nämligen frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare ävensom, i avbidan på ytterligare utredningar, statistiken rörande arbetsmarknaden.

176 Under socialstyrelsens inspektion falla frågor rörande fattigvård. Så länge arbetslösa erhålla hjälp i form av fattigvård, föreligger alltså icke en fullständig koncentration under arbetsmarknadsstyrelsen av alla frågor om hjälp åt arbetslösa. Det kan tyckas som om denna uppdelning i praktiken icke numera skulle spela så stor roll. Man har nämligen anledning vänta, att kommunerna såsom fallet varit under kristiden komma att erhålla rätt att i större utsträckning än tidigare bereda de arbetslösa hjälp genom kontanta understöd med statsbidrag. Härigenom kommer fattigvård icke lika ofta som tidigare att utgå i hjälpfall, som förorsakats av arbetslöshet, Fattigvårdens understödsbelopp komma emellertid liksom hittills att påverka storleken av understöden från den kontanta understödsverksamheten och arbetslöshetsförsäkringen. I samband med behandlingen av den framtida organisationen på förevarande område bör man beakta följande från kommitténs sida förebådade förslag. I betänkandet rörande socialvårdens framtida organisation har kommittén framfört tanken på införandet av en ny hjälpform, socialhjälp. Det är avsett att denna nya hjälpform skall ersätta den nuvarande fattigvården och den kontanta understödsverksamheten för arbetslösa från arbetslöshetsnämnderna. Realiseras ett dylikt förslag, sammanföras båda dessa hjälpformer till en enda, till vilken statsbidrag skall utgå. Vidare är det kommitténs avsikt att föreslå införande av rätt till socialhjälp vid arbetslöshet, såframt ej behovet på annat sätt avhjälpes. (Se härom vidare kapitel V, Allmän motivering.) Den centrala handläggningen av ärenden rörande socialhjälpen kan självfallet icke anförtros annan myndighet än socialstyrelsen. En följd av den av kommittén föreslagna reformen på detta område blir att frågor rörande kontanta understöd åt arbetslösa i icke försäkringsmässig form komma att sortera under socialstyrelsen, medan andra åtgärder för bekämpande av arbetslöshetens ekonomiska verkningar falla under arbetsmarknadsstyrelsen. Det är icke tänkbart att sammanföra dessa ämbetsverk till ett enda. Kommittén har med hänsyn till det anförda övervägt, huruvida det skulle vara lämpligt att låta socialhjälpen endast ersätta fattigvården och bibehålla den nuvarande kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa. Åtskilliga starka skäl tala emellertid emot en sådan ordning. Det kan icke anses vara en organisatoriskt rimlig lösning, att man skulle ha två särskilda hjälpformer med individuell behovsprövning, till vilka båda skulle utgå statsbidrag och av vilka den ena skulle användas i de fall, då nödtillståndet uppkommit genom arbetslöshet, och den andra i övriga fall. Erfarenheterna ha givit vid handen, att det ofta är förenat med betydande svårigheter att avgöra, huruvida ett hjälpbehov i sin helhet är föranlett av arbetslöshet eller icke. Beträffande de partiellt arbetsföra skulle man sannolikt ofta ej kunna avgöra, till vilken understödsform de borde hänvisas. Vidare torde den centrala bestämmanderätten över antalet personer, till vilka kommunerna skola ha rätt utge kontantunderstöd, komma att upphöra. Vid sådant förhållande synes det icke

177 vara möjligt att upprätthålla en skillnad mellan de båda hjälp formerna. Det skulle i så fall endast bli en skillnad i fråga om namn men likväl säkerligen åstadkomma besvärligheter i organisatoriskt hänseende. På socialvårdens område måste man alltid sträva efter enhetlighet. Av dessa anledningar har kommittén icke ansett sig böra förorda en dylik lösning av problemet. Kommittén återkommer emellertid till dessa frågor i sitt blivande betänkande om en ny socialhjälpslag. Kommittén har vid fortsatta överväganden utgått från följande läge. Under arbetsmarknadsstyrelsen sortera såsom för närvarande är fallet praktiskt taget alla arbetsmarknadsfrågor, däribland den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Socialstyrelsen förblir ett socialvårdsorgan, under vars ämbetsområde falla bland annat frågor rörande fattigvården. Därest fattigvården ersattes med en ny hjälpform, socialhjälp, kommer socialstyrelsen att inom den centrala instansen handha dess administrering. Socialhjälp kommer att utgå till arbetslösa, som icke på annat sätt kunna få sitt hjälpbehov tillgodosett. I samband härmed upphör den nuvarande kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa. Den nära anknytningen mellan arbetslöshetsförsäkringen å ena sidan samt arbetsförmedlingen och övriga arbetsmarknadsfrågor å den andra talar för att arbetsmarknadsstyrelsen göres till chefsmyndighet för den obligatoriska försäkringen. Visserligen uppkommer härigenom det icke önskvärda förhållandet, att socialhjälpen kommer att sortera under annan myndighet, socialstyrelsen. De ölägenheter, som kunna bli en följd härav, måste dock komma att få förhållandevis små dimensioner. Man synes nämligen kunna räkna med, att den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen skall kunna tillgodose den största delen av det hjälpbehov, som föranledes av arbetslöshet. Kommittén räknar vidare med att samhällets sysselsättningspolitik skall medföra, att större arbetslöshet icke kommer att uppträda. Skulle dock detta bli förhållandet torde socialhjälpens organisation temporärt få utbyggas, så att den blir avpassad med hänsyn till ökningen i hjälpbehovet. Kommittén förutsätter, att ett samarbete kommer till stånd mellan arbetsmarknadsstyrelsen och det centrala organet för socialhjälpen, socialstyrelsen. Under hänvisning till det anförda föreslår kommittén, att den centrala ledningen av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen skall handhavas av arbetsmarknadsstyrelsen. Ärenden avseende tillsynen av de erkända arbetslöshetskassorna handhavas inom arbetsmarknadsstyrelsen av en särskild delegation, bestående av ordförande och fyra ledamöter. Ordförande är styrelsens generaldirektör. Ledamöterna utgöras av överdirektören och tre representanter för de erkända kassorna. Denna ordning har träffats för att bereda kassorna viss självstyrelse och för att utestänga arbetsgivarna, vilka icke deltaga i den frivilliga försäkringens finansiering, från att genom sina representanter i styrelsen utöva inflytande på administrationen. De skäl, som vad den frivilliga försäkringen beträffar anfördes till förmån 12—233 45

178 för en särskild försäkringsdelegation, kunna icke åberopas i fråga om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I. Kommittén föreslår sålunda att försäkringens chefsmyndighet skall vara arbetsmarknadsstyrelsen i dess allmänna sammansättning. I egenskap av försäkringens chefsmyndighet skall arbetsmarknadsstyrelsen äga att ge läns- och lokalorganen direktiv rörande tolkningen av gällande lagstiftning. Den skall tillhandagå med råd och upplysningar och på olika sätt vara behjälplig med handläggande av försäkringsfrågor. Å chefsmyndigheten skall ansvaret vila för försäkringens ekonomiska förvaltning. Den skall till de understödsutgivande organens förfogande ställa erforderliga medel och öva kontroll över och revision av deras medelsförvaltning. Arbetsmarknadsstyrelsen skall vidare vara besvärsinstans, hos vilken klagan skall kunna föras över beslut, som i understödsfrågor fattats av länsorganen. Även om besvär icke anförts i ett ärende, skall chefsmyndigheten äga att till prövning upptaga av länsarbetsnämnd avgjort ärende. (Se 27 §.) Skäl skulle kunna anföras för att göra arbetsmarknadsstyrelsen till högsta instans i ärenden rörande försäkring enligt lagen om allmän arbetslöshetsförsäkring. Inom allmänna sjukförsäkringen har emellertid införts rätt att i vissa fall hos Kungl. Maj:t i statsrådet överklaga av pensionsstyrelsen fattat beslut. Skulle möjlighet icke föreligga att överklaga arbetsmarknadsstyrelsens beslut skulle vidare det förhållandet inträffa, att vissa ärenden kunde prövas endast i en instans. Så skulle fallet bli med beslut jämlikt 6 § sista stycket, som ger arbetsmarknadsstyrelsen befogenhet besluta, att de i paragrafen givna bestämmelserna rörande understöd vid korttidsarbete även skola tillämpas för annan yrkesgrupp eller för viss arbetsplats. Med hänsyn härtill synes det kommittén motiverat att även inom arbetslöshetsförsäkringen för enskild part införa en liknande ordning (34 §). Kommittén föreslår sålunda, att besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut skall kunna anföras i ärenden, då styrelsen härtill lämnat sitt medgivande. Sådant medgivande skall lämnas, där någon av dem, som inom styrelsen deltagit i behandlingen av ärendet, uttalat avvikande mening eller där styrelsen finner utgången av ett ärende vara av synnerlig vikt för part. Klagan över arbetsmarknadsstyrelsens beslut skall ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Den ovan berörda förutsättningen för att överklagande skall få ske — nämligen att arbetsmarknadsstyrelsen lämnar medgivande härtill — avser understödsfrågor berörande enskild part. Kommittén vill understryka att inskränkningen i fråga icke rubbar den allmänna rätten att anföra besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut i övriga här ej berörda ärenden t, ex. utfärdandet av allmänna anvisningar. Från rätten att anföra besvär över chefsmyndighetens beslut bör dock i dybka fall en kategori ärenden undantagas. Enligt lagförslaget skall arbetsmarknadsstyrelsen i vissa fall avge förklaring rörande arbetskonflikt, som strider mot kollektivavtal. Dylik förklaring skall gälla endast temporärt intill dess arbetsdomstolen eller eventuella skiljemän fattat beslut rörande konflikten (se 9 § fjärde stycket). Det är uppenbart att arbets-

179 marknadsstyrelsens beslut i frågor av denna natur icke skola kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. Kommittén övergår härefter till den utvidgning, som blir erforderlig inom arbetsmarknadsstyrelsen i samband med införandet av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. För den frivilliga försäkringen finnes endast en byrå. Den obligatoriska försäkringen kommer att omfatta mer än dubbelt så många försäkrade som den frivilliga för närvarande har. Till den centrala myndigheten komma vidare att överföras arbetsuppgifter, vilka nu vila på de olika arbetslöshetskassornas huvudkontor. Utan tvivel kräver en obligatorisk försäkring inom den centrala instansen en mera omfattande administration än en frivillig. Till följd härav räknar kommittén med att det blir erforderligt att inrätta två byråer. Att kommittén ansett sig kunna stanna vid detta antal har berott på att en viss decentralisering av ärendenas behandling föreslagits. Länsorganen skola nämligen i viss utsträckning handlägga uppgifter, vilka inom den nuvarande försäkringen åvila den centrala myndigheten. Vad härefter beträffar fördelningen av ärendena de båda byråerna emellan föreslår kommittén, att å den första byrån skall handläggas frågor rörande understödsrätten. H i t böra räknas frågor angående tolkning av gällande bestämmelser, arbetsvägransfall, konfliktdirektiv och dylikt. Å denna byrå bör det även ankomma att meddela råd och anvisningar till underordnade försäkringsmyndigheter rörande frågor av här nämnd natur. Den andra byrån bör handlägga frågor företrädesvis av ekonomisk natur. Denna byrå skall sålunda handha kontrollen av de underordnade myndigheternas ekonomiska förvaltning samt sköta revision, utgiftsgranskning etc. B.

Länsorganisationen.

Innan kommittén ingår på frågan om arbetslöshetsförsäkringens länsorganisation, torde böra erinras om de allmänna riktlinjer för socialvårdens länsorgan, vilka kommittén utvecklat i sitt år 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens organisation m. m. (S.O.U. 1942:56). Vad kommittén i detta sammanhang anförde rörande länsorganisationen utgjorde emellertid allenast vissa preliminära överväganden, icke kommitténs slutgiltiga ståndpunktstagande. Påpekas må vidare, att övervägandena närmast avsågo blott vissa grenar av socialvården, nämligen socialhjälp, barnavård och alkoholistvård. Kommittén framhöll i betänkandet, att länsstyrelsernas nuvarande uppgifter inom förevarande grenar av socialvården vore mycket betydelsefulla. Dessa uppgifter inginge som ett naturligt led i den statliga uppsikten över kommunernas verksamhet och länsstyrelsernas allmänna skyldighet att i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa. Ingen tvekan kunde råda om värdet av denna länsstyrelsernas insats. Det stode klart, att behov förelåge av en till länet knuten allmän ledning och uppsikt över den kommunala socialvårdens verksamhet. Detta behov komme att öka, om kommitténs förslag om betydligt ökat statsbidrag till kommunernas hjälpverksamhet frenomfördes.

180 De grundprinciper, varpå länsstyrelsernas befattning med förevarande socialvårdsangelägenheter vilade, syntes kommittén icke föranleda erinran. Behov förelåge sålunda icke att föreslå ett utvidgat behörighetsområde i materiellt avseende. Detta innebure dock icke att kommittén vore av den uppfattningen, att nuvarande ordning borde bestå oförändrad. Trots det nit och det intresse, som länsstyrelserna obestridligt nedlagt, vore det önskvärt att få till stånd en mera effektiv ledning av denna verksamhet, De judiciella funktionerna på socialvårdsområdet hade kommit att överskugga den kontinuerliga statsuppsikten. Denna utveckling bottnade delvis i länsstyrelsernas inre organisation. Socialvårdsärendenas handläggning vore övervägande tjänstemannabetonad. Den nuvarande länsstyrelseorganisationen vore vidare icke lämpad för uppgiften att följa och övervaka hjälparbetet inom kommunerna och att uppdraga riktlinjer för utvecklingen av socialvården inom länet. Det skulle lända socialvården till stor skada, därest den uppfattningen skulle vinna insteg, att den statliga uppsikten över samhällets hjälpverksamhet helt låge i händerna på tjänstemän, hos vilka de så att säga fiskaliska intressena lätt kunde misstänkas komma att dominera. Genom förevarande ärendens handläggning av länsstyrelsen erhölles naturligen en garanti för en riktig behandling ur rättslig synpunkt. Beträffande stora grupper ärenden förelåge emellertid behov av person- och ortskännedom, livserfarenhet och erfarenhet i praktiskt socialvårdsarbete m. m. framför speciell juridisk sakkunskap. Vid en rent tjänstemannabetonad handläggning komme det personliga momentet lätt i bakgrunden. Samtidigt gåve erfarenheten vid handen, att det utredningsmaterial, som stode länsstyrelsen till buds, allt för ofta vore bristfälligt. Det anförda utvisade, att behov förelåge att bereda utrymme åt lekmannainflytande inom socialvårdens länsorganisation. Redan med nuvarande funktioner på socialvårdens område räckte förefintliga arbetskrafter icke till för att effektivt utöva den rådgivande och kontrollerande verksamhet, som vore förutsatt i lagstiftningen. Detta gällde särskilt fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna, vilka hade distrikt som omfattade flera län. Länsorganets arbetskraft borde förstärkas genom att i ökad utsträckning biträde erhölles av särskilt utbildade befattningshavare. I detta sammanhang borde enligt kommittén även beaktas länsstyrelsernas och socialstyrelsens inbördes ställning. Hos socialstyrelsen skulle komma att samlas den centrala ledningen av socialhjälp, barnavård och alkoholistvärd. Socialstyrelsen vore emellertid icke att anse som en överordnad myndighet i förhållande till länsstyrelserna. Detta förhållande jämte vad ovan berörts talade mot att bibehålla länsstyrelserna som länsorgan inom socialvården. Sedan kommittén övervägt olika alternativ för att få ovan anförda synpunkter tillgodosedda, stannade kommittén preliminärt för inrättandet i varje län av en s. k. länssocialnämnd. Till denna skulle huvudparten av socialhjälps-, barnavårds- och alkoholistvårdsärendena överföras. Landshövdingen och vid förfall för honom landssekreteraren skulle vara nämndens ordförande.

181 De av kommittén särskilt föreslagna befattningshavarna skulle vara tjänstemän hos länsstyrelsen men biträda länssocialnämnden. Länssocialnämnden borde bestå förutom av ordföranden och dennes suppleant av tre ledamöter jämte tre suppleanter, av vilka två ledamöter och två suppleanter skulle förordnas av Kungl. Maj:t samt en ledamot och en suppleant av landstinget. Härjämte skulle Kungl. Maj:t utse en ledamot och en suppleant att deltaga i länssocialnämndens handläggning av ärenden rörande behandling av alkoholister ävensom en läkare jämte suppleant för honom att i egenskap av ledamot deltaga i handläggning av ärenden rörande omhändertagande av barn och ungdom ävensom av vissa alkoholistärenden. Länssocialnämnden skulle utöva ledningen av socialvården inom länet och ombesörja huvudparten av de angelägenheter, som nu handlades av länsstyrelsen samt av länsnykterhetsnämnden. Länsstyrelsernas arbetskrafter borde i möjligaste mån tagas i anspråk för nämndens räkning. I syfte att begränsa nämndens arbetsbörda så att dess karaktär av lekmannaråd bibehölles, borde avgörandet i vissa frågor delegeras på ordföranden eller den föredragande landsstatsjuristen. I de av länsstyrelserna över socialvårdskommitténs betänkande avgivna utlåtandena betonades från flera håll svårigheten att taga ställning till organisationsfrågorna, innan den blivande lagstiftningens materiella innehåll vore känt. Erinras må att kommitténs förslag på denna punkt, bland annat just med hänsyn till nämnda skäl, hade karaktär allenast av preliminära överväganden. Över kommitténs förslag ansåg överståthållareämbetet sig icke böra avgiva särskilt utlåtande, då den föreslagna organisationen icke vore avsedd att beröra Stockholms stad. Tjugutvå länsstyrelser avstyrkte i mer eller mindre bestämd form förslaget om inrättande av länssocialnämnd. Nämnas må, att en av dessa länsstyrelser förklarade sig icke kunna uttala något bestämt omdöme om den lämpliga länsorganisationen särskilt på grund av det oklara läge, i vilket frågan om arbetslöshetshjälpens inordnande i organisationen befunne sig; i avvaktan på denna frågas lösning borde den nuvarande organisationen bestå. De återstående tvenne länsstyrelserna tillstyrkte förslaget med iäussocialnämnd. I allmänhet vitsordades i länsstyrelsernas utlåtanden, att brist förelåge å erforderlig arbetskraft för handläggning av de olika på länsstyrelserna för närvarande vilande socialvårdsuppgifterna. Särskilt påpekades önskvärdheten av att fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas arbetsområden begränsades på så sätt, att de allenast omfattade ett län. Flertalet länsstyrelser ansågo, att socialvårdskommittén övervärderat lekmannaelementets betydelse. Redan för närvarande vore orts- och personkännedomen representerad i länsstyrelserna. En ökning av antalet konsulenter komme att förstärka denna kännedom. Genomgående ansågo de tjugutvå länsstyrelserna, vilka avstyrkte eller ställde sig tveksamma till kommitténs förslag, att deltagande av lekmän icke vore av behovet påkallat vid fattande av beslut i socialvårdsärenden. På något håll ansågs, att lekmannainflytandet borde begränsas till den lägre instansen. På

182 vissa håll medgavs emellertid, att tillgång till lekmän skulle kunna vara av betydelse för länsstyrelsen, men då borde lekmannainflytandet allenast få rådgivande karaktär. För att detta skulle bliva av betydelse, borde dock lekmannainslaget få en mera allsidig sammansättning än vad fallet skulle bli med den av kommittén föreslagna länssocialnämnden. Från flera länsstyrelsers sida framhölls det vidare, att gränsdragningen mellan länsstyrelsens och länssocialnämndens framtida befogenheter komme att bli oklar. Det av kommittén framförda argumentet för inrättandet av en särskild länssocialnämnd, nämligen att länsorganet skulle komma att underordnas de centrala ämbetsverken, upptogs i allmänhet icke till mera utförlig behandling i utlåtandena. Från ett håll framhölls emellertid att den omständigheten, att socialstyrelsen skulle utöva inseende över och ledningen av socialvårdens verksamhet med befogenhet att meddela anvisningar, icke vore något hinder för socialvårdsärendenas bibehållande hos länsstyrelsen. Från annat håll betonades, att svårigheterna med gränsdragningen mellan länsstyrelsens och socialstyrelsens kompetens icke torde bliva av den art, att de icke jämförelsevis lätt skulle kunna övervinnas; under kristiden hade anvisningar till lokala myndigheter centralt utfärdats utan att kompetenskonflikter förekommit, Mot dessa åsikter anfördes emellertid, att den centrala ledning, som man avsåg att tilldela socialstyrelsen, gjorde andra länsorgan än länsstyrelserna erforderliga. Den åsikten framfördes även, att för socialvårdsorganen bindande, av socialstyrelsen utfärdade anvisningar borde underställas Kungl. Maj:t. E t t flertal länsstyrelser förmenade vidare, att länssocialnämnden skulle komma att bli tungrodd. Det uttalades, att någon större skillnad mellan socialvårdsärendenas nuvarande behandling och deras behandling av en eventuell länssocialnämnd knappast skulle uppkomma. Kommittén har i det föregående redogjort för förslaget om inrättandet av en länssocialnämnd. Det sätt, varpå frågan om ett länsorgan löses för de ovan nämnda socialvårdande uppgifterna, utövar nämligen ett starkt inflytande på den organisation, som lämpligen bör komma i fråga för arbetslöshetsförsäkringen. I detta sammanhang vill kommittén även erinra om det i kapitel VI, Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet, framförda förslaget rörande sjukförsäkringens organisation. Detta innebär bland annat att de nuvarande centralsjukkassorna skola ombildas till inspekterande och rådgivande länsorgan. Då kommittén framlade förslaget angående socialvårdens organisation, vilket innebar att ärenden rörande socialhjälp, barnavård och alkoholistvård skulle överföras från länsstyrelserna till länssocialnämnden, skedde detta väsentligen av två skäl. Det ansågs för det första angeläget att få till stånd ett ökat lekmannainflytande inom länsorganet på socialvårdsärendenas handläggning. Den ställning, som förslaget avsåg att tilldela socialstyrelsen, medförde för det andra, att länsmyndigheten skulle bli ett underordnat organ. Båda dessa skäl ansågos motivera, att ett i förhållande till länsstyrelsen fri-

183 stående organ inrättades. Kommittén upptager till behandling först det senast anförda motivet. I länsstyrelsernas remissvar har från några håll framhållits, att den ställning, som föreslagits tillkomma socialstyrelsen inom den framtida socialvården, icke förhindrade, att länsstyrelserna bibehöllos vid sina nuvarande befogenheter. Kommittén vill i detta sammanhang vidare erinra om att länsstyrelserna i fråga om civilförsvaret kommit att bli underordnade myndigheter till civilförsvarsstyrelsen. I fråga om de allmänna barnbidragen ha länsstyrelserna placerats som en instans under socialstyrelsen. En utveckling i samma riktning synes vara oundviklig även på andra områden. Man måste emellertid härvid tillse, att icke en olämplig centralisering av beslutanderätten i enskilda ärenden äger rum. Däremot synes det vara möjligt att införa den ordningen, att länsstyrelserna erhålla skyldighet att handla efter vissa allmänna, av ett centralt ämbetsverk utfärdade föreskrifter, liksom även att länsstyrelsernas beslut i vissa fall kunna efter besvär ändras av det centrala verket. I sistnämnda avseende är det för socialvårdens del i själva verket endast fråga om en överflyttning av kammarrättens nuvarande arbetsuppgifter på detta område till socialstyrelsen. Beträffande betydelsen av ett lekmannainflytande inom länsorganet uttalades från länsstyrelserna sida ganska olika uppfattningar. Från en del håll framhölls, att ett vidgat lekmannainflytande vore av betydelse. Det borde dock begränsas till att vara av rådgivande karaktär. Möjligheter ansågos alltså föreligga att med bibehållande av den nuvarande organisationen på förevarande område tillföra länsstyrelserna den sakkunskap, som lekmännen kunde representera. Av det anförda framgår sålunda, att länsstyrelserna väl kunna tänkas erhålla ställning som i vissa hänseenden underordnade myndigheter till ett centralt ämbetsverk. Det bör likaledes vara möjligt att inom länsstyrelserna införa ett lekmannainflytande. Med hänsyn härtill skulle man sålunda icke på länsstadiet behöva tillskapa ett särskilt organ för socialhjälp, barnavård och alkoholistvård. Dessa ärenden böra sålunda sortera under länsstyrelsen. Kommittén återkommer nu till frågan om arbetslöshetsförsäkringens organisation på länsstadiet. Enär kommittén föreslagit att denna försäkring centralt skall handläggas av arbetsmarknadsstyrelsen, tala skäl för att försäkringen även på länsstadiet anförtros verkets länsorgan. Den frågan uppkommer emellertid, om de nuvarande länsorganen under arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna, böra bibehållas som självständiga organ — varvid arbetslöshetsförsäkringen förlägges till dessa — eller om nämnderna kunna föras in under länsstyrelserna. I senare fallet skulle länsstyrelsen komma att fungera som länsorgan även för arbetslöshetsförsäkringen. På detta sätt skulle man på länsstadiet uppnå en enhetlig organisation. Detta är av särskild vikt, enär man inom den centrala instansen ansett det nödvändigt att förlägga ärenden rörande socialhjälp till ett verk och arbetslöshetsförsäkringen till ett annat.

184 Innan kommittén ingår på en närmare diskussion av denna fråga, torde med några ord böra beröras den nuvarande organisationen av länsstyrelserna och länsarbetsnämnderna. Inom länsstyrelserna fattas för närvarande besluten av landshövdingen eller i hans frånvaro av landssekreteraren och landskamreraren gemensamt. Beträffande vissa grupper ärenden kan landshövdingen delegera beslutanderätten på en särskild tjänsteman. Denna organisation kan icke bibehållas, därest ett lekmannainflytande skall införas inom länsstyrelserna vid behandling av vissa frågor. Frågan om länsstyrelsernas organisation är emellertid aktuell. Härvid torde komma att övervägas att införa en uppdelning av länsstyrelserna på byråer eller sektioner samt att införa ett lekmannainflytande i fråga om de grupper av ärenden, varom ovan nämnts. Sker en uppdelning på byråer, synes man kunna förfara så, att landshövdingen fungerar som ordförande och besluten fattas genom omröstning i de ärenden, vilka skola avgöras i närvaro av lekmannarepresentanter, varvid landshövdingen, var och en av lekmannarepresentanterna och vederbörande byråchef äger en röst. Landshövdingen bör härjämte äga utslagsrösten. Är fråga om mindre viktiga ärenden, kan vederbörande byråchef fungera som ordförande och besluten fattas av denne och lekmannarepresentanterna med utslagsröst för byråchefen. Om man väljer alternativet att förlägga ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen till länsstyrelserna, är det nödvändigt, att representanter för arbetsmarknadens parter beredas inflytande på ärendenas avgörande. Endast om så sker, kommer denna hjälpform att tillvinna sig det förtroende och den uppskattning, som äro nödvändiga för att försäkringen skall kunna fylla sin betydelsefulla funktion. Länsarbetsnämnderna bestå för närvarande av en ordförande och minst åtta ledamöter (i Stockholms stad minst sju). Av ledamöterna är en vice ordförande. Ordföranden och ledamöterna utses av Kungl. Maj: t. Förslag till ordförande, vice ordförande och en ledamot skall avgivas av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen. Beträffande sex — i Stockholms stad fem — ledamöter skola avgivas förslag, avseende i varje särskilt fall en ledamot, av landstingens förvaltningsutskott, stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg och Gävle, hushållningssällskapens förvaltningsutskott (utom i Stockholms stad), svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. ^ Till ordförande i länsarbetsnämnderna har i allmänhet utsetts landshövdingen. Tjänstgör landshövdingen icke som ordförande, skall han dock kallas till länsarbetsnämndens sammanträden. Landshövdingen äger vidare alltid själv, oberoende av om han är nämndens ordförande, påkalla sammanträde med nämnden, deltaga i dess överläggningar och väcka förslag i frågor, som

185 tillhöra nämndens verksamhetsområde. Dessutom äger landshövdingen vissa andra befogenheter, vilka dock här kunna förbigås. I händelse av förfall för landshövdingen äger landssekreteraren utöva de befogenheter, som tillkomma landshövdingen. Vad som stadgats beträffande landshövding och landssekreterare skall rörande Stockholm gälla överståthållaren respektive underståthållaren. Därest länsarbetsnämnden, förutom nuvarande arbetsuppgifter, skall anförtros ärenden rörande den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, böra grunderna för ledamöternas utväljande ändras på sådant sätt, att arbetsmarknadens parter få en starkare och helst paritetisk representation. Antalet partrepresentanter bör sättas till lägst fyra högst åtta. Ledamöterna böra väljas så att näringslivet inom länet blir så vitt möjligt allsidigt företrätt. Bland arbetstagarrepresentanterna bör i regel minst en företräda tjänstemännen. Det är angeläget, att landshövdingen är ordförande i länsarbetsnämnden. Då så icke är fallet, böra dock de rättigheter kvarstå, som för närvarande tillkomma en landshövding, vilken icke är ordförande. Som chef för länsarbetsnämndens kansli bör fungera en direktör. Under gig bör denne ha en tjänsteman för arbetslöshetsförsäkringen och en för de arbetsuppgifter, vilka motsvara de nuvarande länsarbetsnämndernas åligganden. Detta innebär, att länsarbetsnämnderna bli delade på två sektioner. Kommittén vill ge sin principiella anslutning till att länsstyrelsen göres till bärare på länsstadiet av arbetslöshetsförsäkringen. Detta innebär, att de nuvarande länsarbetsnämnderna inflyttas i länsstyrelserna som en byrå. Härvid uppnås inom länsmyndigheten en enhetlighet, som måste bli av betydelse för alla de olika former av samhällets verksamhet, det här är fråga om. Såväl arbetsförmedling, arbetslöshetsförsäkring och den supplerande socialhjälpen som arbetslinjen kommer på detta sätt att kunna effektivt samordnas på länsstadiet. E n förutsättning för förslaget är, att länsstyrelserna utrustas med lekmannarepresentanter på sätt nyss förordats. Frågan om tidpunkten för arbetslöshetsförsäkringslagens ikraftträdande bör icke bli beroende av frågan, när länsstyrelserna kunna erhålla sin nya organisation. Kommittén föreslår därför, att länsarbetsnämnderna, organiserade på sätt ovan berörts, göras till organ även för arbetslöshetsförsäkringen, så länge frågan om länsstyrelsernas organisation icke är löst. Till sist återstår i detta sammanhang att beröra de befogenheter, som böra tillkomma de nya länsarbetsnämnderna i deras egenskap av länsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen (se 33 §). Nämnderna skola allmänt sett följa de lokala organens verksamhet och tillhandagå dem med råd och anvisningar. Det är angeläget, att det kommer till stånd ett förtroendefullt samarbete mellan länsorganet och de lokala myndigheterna, Dessa måste känna med sig, att de alltid kunna vända sig till länsmyndigheten för att få ledning vid behandling av olika försäkringsfrågor. Länsarbetsnämnden skall genom inspektioner och rapporter följa de

186 lokala organens verksamhet. Det är angeläget, att nämnden ständigt har uppgifter tillgängliga rörande understödsverksamhetens omfattning i de olika kommunerna inom länet. Inträffar på någon ort större arbetslöshet, skall länsarbetsnämnden se det som sin uppgift att på allt sätt vara kommunen behjälplig med åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. Nämnden bör fortlöpande hålla arbetsmarknadsstyrelsen underrättad om gjorda iakttagelser rörande sättet för försäkringens handhavande. Å länsarbetsnämnden skall ankomma att pröva rätten till understöd vid fall av arbetsvägran. Dessa ärenden skola av det lokala organet med eget yttrande och efter verkställd utredning överlämnas till länsarbetsnämnden. Frågor rörande understöd vid korttidsarbete skola i vissa fall hänskjutas till nämnden. Därest en försäkrad icke är nöjd med beslut, som en lokal myndighet träffat i anledning av en ansökan om understöd, skall beslutet kunna överklagas hos nämnden. Länsarbetsnämnden skall avgöra frågor rörande understöd på en gång åt flera hemarbetande medlemmar av en och samma familj. Utför försäkrad arbete i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det icke kan tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, eller om av annan orsak uppgift ej kan erhållas om den tid, under vilken arbete utförts, skall denna tid bestämmas på så sätt, att länsarbetsnämnden fastställer en genomsnittlig dagsförtjänst å orten för arbete av den art, varom fråga är. Den arbetade tidens längd bestämmes sedan genom att arbetsförtjänsten divideras med den av nämnden fastställda genomsnittsförtjänsten. De frågor, som komma att prövas av en länsarbetsnämnd, bli emellanåt av principiell natur, som kunna få långt gående verkningar. Det kan i dylika fall vara fördelaktigt att nämnden överlämnar ärendet till chefsmyndigheten för avgörande. Härigenom uppnås ett enklare förfaringssätt än det, som innebär att ett ärende besvärsvägen underställes chefsmyndigheten. Försäkringen kräver oundgängligen en viss kontrollorganisation. Som kontrollerande myndigheter skola tjänstgöra den statliga chefsmyndigheten och de olika länsorganen. Kommittén har icke ansett det nödvändigt att mera i detalj draga upp gränslinjerna mellan länsorganens verksamhet och den centrala myndighetens. Mera allmänt vill kommittén endast framhålla följande. En länsmyndighet har i regel större förutsättningar än ett centralt ämbetsverk att fortlöpande följa de lokala organens verksamhet. Den kontroll av mera kontinuerlig natur, som måste bedrivas, bör därför väsentligen åvila länsarbetsnämnden. De lokala myndigheterna skola regelbundet avlämna redogörelser över understödsrörelsens omfattning och storleken av gjorda utbetalningar. Dessa redogörelser granskas av länsarbetsnämnden. Härvid bör en verklig revision av fortlöpande karaktär äga rum. Sedan rapporterna granskats, insändas de till arbetsmarknadsstyrelsen, där de böra bli föremål för en viss bearbetning. Den centrala revisionen synes kunna begränsas till mera stickprovsvis gjorda utförligare undersökningar. Härvid böra verkets inspektörer anlitas.

187 Länsarbetsnämnd skall till avgörande kunna upptaga av försäkringens lokala organ avgjort ärende utan att besvär anförts över beslutet.

C. Lokal organisation. Vid utformningen av organisationen inom den lokala instansen torde till övervägande först böra upptagas frågan, huruvida handhavandet av ärendena skulle kunna anförtros det organ, som inom kommunen kommer att handlägga frågor rörande socialhjälp. Med hänsyn till önskvärdheten att så vitt möjligt uppnå en enhetlig organisation tala vissa skäl för att åt socialnämnden anförtro administrationen av försäkringen inom den lokala instansen. Mot denna utväg tala emellertid andra skäl. Arbetslöshetsförsäkringens kostnader äro avsedda att helt bestridas av avgifter och statsmedel. Bidrag skall icke lämnas av kommunerna. Dessa komma emellertid att ha ansvar för utgivandet av understöd till arbetslösa i form av socialhjälp. Ehuru statsbidrag kommer att utgå till täckande av socialhjälpens kostnader, kommer dock en stor del av dessa att vila på kommunerna. Det måste under sådana förhållanden anses mindre lämpligt att låta ett och samma kommunala organ handha dels en försäkringsmässig understödsverksamhet för arbetslösa, vilken helt bestrides av andra medel än kommunala, dels ock en hjälpverksamhet för arbetslösa, vars kostnader kommunen till relativt betydande del själv bestrider. Det skulle uppkomma ett kommunalt intresse att söka på arbetslöshetsförsäkringen överföra hjälpfall, vilka rätteligen borde tillgodoses i annan ordning. Häremot kan invändas, att rätten till understöd från en socialförsäkring kommer att bliva noga reglerad och att det är förutsatt att, om understödsrätt föreligger, hjälp i annan form samtidigt kan utgå endast i den mån den försäkringsmässiga hjälpen icke är tillräcklig. Emellertid torde det trots detta föreligga möjligheter att i begränsad omfattning överföra hjälpfall på försäkringen. Så kan exempelvis ske, då det gäller att bedöma en persons arbetsförhet. Tilläggas må även, att det ur principiella synpunkter kan ifrågasättas, om det är lämpligt att till socialnämnden förlägga en arbetsuppgift av från nämndens övriga uppgifter så artskild karaktär som en socialförsäkring. Omfattningen av arbetsuppgifterna motiverar även att de icke läggas å socialnämnden. Av skäl, för vilka redogjorts i kapitel VI, Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet, bör det lokala organet för arbetslöshetsförsäkringen göras gemensamt med sjukförsäkringen och sålunda övertaga de nuvarande lokalsjukkassornas verksamhet. Detta lokalorgan bör vidare lämpligen även anförtros de å pensionsnämnderna för närvarande vilande arbetsuppgifterna. Skulle moderskapsförsäkring införas, bör det nämnda socialförsäkringsorganet även kunna handlägga de med denna socialförsäkring sammanhängande uppgifterna. Kommittén har förslagsvis kallat det nya organet för socialförsäkrings-

188 nämnden. Förslaget innebär, att antalet lokala organ kommer att minskas. Med hänsyn till att nämnden blir gemensam för flera socialförsäkringar, har det ansetts, att de närmare bestämmelserna icke böra införas i lagen om arbetslöshetsförsäkring utan i en blivande lag om socialförsäkringsnämnd. Kommittén har med hänsyn härtill i detta sammanhang icke ansett sig böra närmare ingå på nämndens organisation utan inskränker sig till att blott antyda följande. Ordföranden i socialförsäkringsnämnden och suppleanten för honom, vilka varken få företräda arbetsgivarnas eller arbetstagarnas intressen, böra utses av länsstyrelsen. De övriga ledamöterna böra väljas av kommunalfullmäktige. Möjlighet bör föreligga för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer att ingiva förslag till partrepresentanter. Det kan övervägas att uppdela nämnden i sektioner, en för varje försäkring. Väljer man en dylik lösning bör ordföranden och en eller flera ledamöter vara gemensamma för de olika sektionerna. För var och en dessa utses i detta fall särskilda med respektive försäkring väl förtrogna ledamöter. Socialförsäkringsnämndens uppgift (30 §) skall vara att mottaga ansökningar om understöd, att pröva dessa och fatta beslut rörande rätten till understöd. Uppkommer fråga om försäkrad, som uppbär eller ansöker om understöd, är att anse som oförvållat arbetslös, skall socialförsäkringsnämnden dock överlämna avgörandet till länsarbetsnämnden. Lokalorganet skall härvid verkställa erforderliga utredningar för understödsrättens bedömning. För var och en, som tillerkännes understöd, skall fastställas en årsinkomst, vilken skall tjäna till ledning för bestämmandet av vederbörandes daghjälpsklass. Socialförsäkringsnämnden skall utbetala beviljat understöd och föra register över understödstagarna samt i detta register anteckna utgivet understöd. Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna rörande understöd vid korttidsarbete (se kapitel X I I I , Korttidsarbete) skall socialförsäkringsnämnden till länsarbetsnämnden meddela varje fall, då under de senaste fyra månaderna korttidsarbete varat längre tid än två månader. Göres av arbetstagare, som utför arbete i sitt hem, framställning om att mer än en medlem av hushållet må uppbära understöd (7§), skall socialförsäkringsnämnden, sedan den inhämtat erforderliga upplysningar, överlämna ärendet till länsarbetsnämnden för avgörande. Socialförsäkringsnämnden skall vara de försäkrade behjälplig med råd och upplysningar rörande understödsrätten. Den skall noga följa understödsrörelsen och övervaka att endast därtill berättigade försäkrade uppbära understöd. Nämnden skall fullgöra föreskriven rapportskyldighet och i övrigt tillhandagå länsarbetsnämnden och arbetsmarknadsstyrelsen med alla upplysningar rörande försäkringen, varav dessa kunna vara i behov. Med olika kommunala organ, främst socialnämnden, bör den upprätthålla fortlöpande kontakt,

189 Alternativ

I.

KAP. XL Arbetsvillkoret. Understödet från arbetslöshetsförsäkringen är avsett att utgöra en ersättning för ett i anledning av arbetslöshet inträffat inkomstbortfall. Till följd härav måste försäkringen, på sätt närmare utvecklats i kapitel IX, begränsas till personer, vilka regelmässigt bruka skaffa sig sin bärgning av förvärvsarbete. Understödsrätten skall med andra ord begränsas till dem, som bruka ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande. I detta kapitel upptar kommittén till behandling frågan på vad sätt en person skall styrka tillhörigheten till arbetsmarknaden och i vilken omfattning han minst skall ha utfört förvärvsarbete för att dylik understödsrätt skall inträda. I det föregående (se kapitel VI, Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet) har kommittén utvecklat skälen, varför styrkandet av tidigare utfört arbete icke kan ske på samma sätt som för närvarande. Det låter sig icke göra att i den av kommittén föreslagna försäkringen införa ett avgiftsvillkor. Omfattningen av tidigare utfört arbete måste i stället styrkas genom ett intyg. Intygssystemets utformning blir enligt sakens natur olika för arbetstagare och företagare. Det gäller att börja med att pröva, huruvida ett system med arbetsgivarintyg för styrkandet av arbetstagares tidigare arbetsanställningar kan bli tillfredsställande. Det kan ifrågasättas, om arbetsgivarna alltid äro i stånd att lämna så pass säkra uppgifter som erfordras. Enligt gällande bestämmelser äro medlemmarna av de erkända arbetslöshetskassorna skyldiga att av arbetsgivarna begära intyg rörande den tid arbete utförts för arbetsgivares räkning. Endast sådana avgifter få nämligen räknas medlemmen tillgodo vid avgiftsvillkorets prövning, vilka erlagts för tid, då han utfört avlönat arbete. De tidigare erfarenheterna från den frivilliga försäkringen voro icke i alla avseenden gynnsamma. I regel ha intyg, utfärdade av större och medelstora arbetsgivare, varit tillförlitliga. Däremot ha stundom svårigheter uppkommit i fråga om de mindre arbetsgivarna. Detta innebär icke, att dessa avsiktligt lämnat vilseledande uppgifter. De ha däremot icke alltid varit i stånd att närmare ange den tid vederbörande varit anställd. Särskilt har det visat sig, att de icke alltid med säkerhet kunnat uppge de tider, då den anställde tillfälligt varit frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom, permittering eller dylikt. Kommittén är väl medveten om den fara, som ligger i att bygga en understödsrätt på arbetsgivarintyg, därest man icke har grundad anledning antaga, att intygen i allmänhet komma att innehålla riktiga uppgifter. Försäkringen

190 kan missbrukas, därest försäkringsmyndigheterna icke ha möjlighet att kontrollera riktigheten av arbetsgivarintygens uppgifter. Det nya uppbördssystemet har gjort det nödvändigt för arbetsgivarna att föra anteckningar rörande utbetalade arbetslöner och verkställda skatteavdrag. Arbetsgivarna ha numera säkrare uppgifter än tidigare rörande de anställdas, arbetsförhållanden. Man kan med anledning härav utgå från att arbetsgivarna äro i besittning av de uppgifter rörande anställda, som erfordras för bedömning av omfattningen av utfört arbete. I arbetsgivarintyget skola finnas uppgifter om den försäkrades namn och om dag för anställningens början och slut. Härvid skall även angivas de tider den försäkrade varit frånvarande från sitt arbete, exempelvis på grund av sjukdom. Uppgifterna behöva icke sträcka sig längre tillbaka i tiden än ett år och icke heller längre än att det framgår, att arbete utförts under minst tjugu kalenderveckor före anställningens upphörande (se härom i det följande). För tillfällighetsarbetare torde ett förenklat arbetsgivarintyg kunna användas. (Se vidare i specialmotiveringen, kapitel X X I I 42 §.) Styrkandet av omfattningen av utfört arbete skall kunna ske även på annat sätt än genom intyg från arbetsgivare. Föreligga särskilda skäl — intyget har exempelvis gått förlorat — skall intyg, utfärdat av trovärdiga personer, kunna godtagas. E t t dylikt intyg skall innehålla samma uppgifter som ovan nämnts. Med hänsyn till den betydelse för understödsrätten som anledningen till den senaste anställningens upphörande äger, bör dock i regel fordras intyg från den senaste arbetsgivaren, såvida detta över huvud taget är möjligt. Endast undantagsvis bör i fråga om sista anställningen godtagas intyg, utfärdat av annan än arbetsgivaren. Det synes vara nödvändigt, att försäkringsmyndigheten på något sätt löpande kontrollerar åberopade intyg. Detta innebär icke, att alla intyg skola undersökas. Kommittén räknar tvärtom med att uppgifterna på ett intyg i regel skola godtagas, om de förefalla sannolika. Kontrollsystemet kommer därför att erhålla en förhållandevis begränsad omfattning. Man kan inskränka sig till att stickprovsvis utvälja en viss del av inlämnade intyg och genom hänvändelse till vederbörande arbetsgivare kontrollera riktigheten av de lämnade uppgifterna. Detta system tillämpas i Storbritannien. Vid det besök, som representanter för kommittén avlade i detta land, ägnades särskild uppmärksamhet åt sättet för kontrollen av tidigare utfört arbete. Den engelska arbetslöshetsförsäkringen bygger visserligen på ett avgiftsvillkor, men under kriget var det icke möjligt att upprätthålla bestämmelserna på denna punkt. Man hade i realiteten blivit tvingad att övergå till ett system, som delvis påminner om det kommittén föreslår för den svenska arbetslöshetsförsäkringens vidkommande. De engelska erfarenheterna voro gynnsamma. Endast undantagsvis hade oegentligheter förekommit. Det är naturligt, att man vid denna kontroll får ägna särskild uppmärksamhet åt intyg, utfärdade av sådana mindre arbetsgivare, som den lokala försäkringsmyndigheten icke äger närmare kännedom om. Det torde vidare vara

191 nödvändigt att särskilt kontrollera de intyg, som utfärdats av andra än arbetsgivare. Angeläget är, att man under försäkringens första år gör kontrollen förhållandevis ingående. Sedermera, då de lokala myndigheternas erfarenheter ökats, torde den kunna erhålla en avsevärt mindre omfattning. Kommittén övergår härefter till det sätt varpå arbetslösa företagare skola styrka omfattningen av tidigare utfört förvärvsarbete. Det bör hållas i minnet, att omfattningen av understödsverksamheten för denna grupp kommer att bli ringa. Därest den lokala försäkringsmyndigheten icke själv äger kännedom om den verksamhet en understödssökande företagare bedrivit — skulle detta vara förhållandet, är särskilt intyg överflödigt — får den understödssökande genom intyg från någon kommunal förtroendeman eller annan i orten väl känd person styrka, att han tidigare bedrivit egen verksamhet. Särskilt på landsbygden och i mindre orter torde detta icke komina att förorsaka svårigheter. Något annorlunda ligga förhållandena till i medelstora och större städer. Även där lära emellertid alltid finnas personer, som kunna intyga att han utövat egen verksamhet. Det är naturligt, att endast sådana personer skola få understöd från försäkringen, som verkligen utfört förvärvsarbete. Enbart innehav av ett företag får sålunda icke grundlägga understödsrätt. Uppgifter måste därför lämnas rörande den omfattning, i vilken den understödssökande tidigare deltagit i arbetet inom företaget. Först om hans arbetstid ungefär motsvarar, vad en arbetstagare brukar prestera, skall understödsrätt föreligga. Att kunna erhålla intyg härom kan givetvis stundom medföra svårigheter. Det är dock icke nödvändigt att alltid kräva fullt bindande bevisning. Är det sannolikt att den understödssökande lämnat riktiga uppgifter, böra de i allmänhet godtagas. Kan han icke på ett tillfredsställande sätt styrka omfattningen av utfört arbete, kan den lokala försäkringsmyndigheten få viss ledning genom att taga del av hans deklaration. Denna utväg bör anlitas i sista hand och blott om anledning föreligger till misstanke, att de lämnade uppgifterna varit oriktiga. Inom den frivilliga försäkringen har avgiftsskyldigheten knutits till kalenderveckan. Har en medlem under en kalendervecka arbetat ett visst minsta, i stadgarna angivet antal timmar, skall avgift för denna vecka erläggas. Detta timantal får i regel icke understiga 16. I allmänhet ha kassorna föreskrivit ett något högre timantal, nämligen 20—24. För avgiftspliktiga veckor erlagda avgifter tillgodoräknas vid avgiftsvillkorets prövning. Inom den frivilliga försäkringen blir sålunda kalenderveckan den enhet, med vilken den arbetade tidens längd mates. I vissa kassor användes dock månaden som enhet. Kommittén har ansett, att man för den obligatoriska försäkringen bör mäta den arbetade tiden genom att använda veckan som enhet. Detta är nödvändigt särskilt med tanke på alla tillfällighetsarbetare. I övrigt bör ett liknande förfaringssätt komma till användning som det inom den frivilliga försäkringen tillämpade. Därest en person sålunda utfört arbete i viss minsta omfattning

192 under en kalendervecka, bör denna vecka räknas som arbetad tid. Kommittén föreslår, att denna tid bestämmes till 14 timmar. (Se härom alternativ I, kapitel XXII, Specialmotivering 12 §.) Kommittén övergår härefter till frågan, huru lång tid en person minst skall ha utfört förvärvsarbete, för att rätt till understöd skall inträda. Inom den frivilliga försäkringen gäller för närvarande följande huvudbestämmelser. För att en medlem skall uppnå rätt till understöd kräves, att han under de senaste 12 månaderna före arbetslöshetens inträde erlagt 20 veckoavgifter eller 5 månadsavgifter, det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Ursprungligen krävdes 26 veckoavgifter; detta antal sänktes sedermera i avsikt att öka försäkringens effektivitet. För säsongarbetare kan avgiftsantalet sättas lägre än 20. Härjämte tillkommer ett flertal bestämmelser rörande värnpliktstid, sjuktid m. m. Till dessa återkommer kommittén i det följande. Dessutom fordras, att den försäkrade över huvud taget erlagt 52 veckoavgifter (12 månadsavgifter), det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Vid prövningen av detta avgiftsvillkor kan värnpliktstid i vissa fall få tillgodoräknas som arbetad tid. Det tidsbestämda avgiftsvillkorets funktion är att från understödsrätt utesluta dem, som icke längre ha kontakt med arbetsmarknaden och som till följd härav icke heller böra erhålla understöd från en arbetslöshetsförsäkring. Det icke tidsbestämda villkoret har vissa speciella funktioner, till vilka kommittén återkommer i det följande. Kommittén har icke ansett det nödvändigt att nu verkställa en särskild undersökning rörande verkningarna av ändringar i villkoret om den arbetade tidens längd. 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring utförde nämligen på sin tid vissa statistiska undersökningar av verkningarna av successiva sänkningar i kravet på den arbetade tidens längd. Erfarenheterna ha sedermera visserligen givit vid handen, att försäkringens effektivitet då något överskattades, men detta förhållande torde dock ej inverka på uppgifternas värde i förevarande sammanhang. Här gäller det endast att få en bild av den stegring effektiviteten undergår vid ändringar i kravet på den arbetade tidens längd. De i tabellen återgivna uppgifterna ange en arbetslöshetsfölsäkrings effektivitet (d. v. s. understödda veckor i procent av arbetslösa veckor) under antagande av 20 veckors maximal understödstid. Uppgifterna hänföra sig till första kvartalet 1930. Arbetad tid i veckor

26 25 24 23 22 21 20

GroY- och fabriksarbetareförbundet

Metall i nd ustriarbetarefdrbundet

effektivitet

index

effektivitet

index

30-9 33-2 35 4 37-3 39-1 41-2 433

100 107 115 121 127 133 140

33-0 33-8 36-3 37-5 38-6 39-7 407

100 102 110 114 117 120 123

193 Varken grov- och fabriksarbetareförbundet eller metallindustriarbetareförbundet torde vara direkt representativt för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det första förbundet representerar yrkesgrupper med starka säsongvariationer i sysselsättningsförhållandena, medan det andra förbundet företräder arbetare med i stort sett fasta anställningar. Generellt kan sägas, att ju kortare den arbetade tidens längd göres, desto flera personer bli understödsberättigade, för vilka inkomsten av förvärvsarbete endast utgör en mindre del av den sammanlagda inkomsten. Man kan med hänsyn härtill vid små värden av arbetstiden icke längre presumera, att ett hjälpbehov föreligger, som bör tillgodoses i försäkringsmässig form. Härvid ökas riskerna att i försäkringens understödsverksamhet få med arbetsovilliga och andra grupper, vilka lämpligen böra av samhället hjälpas i annan ordning. Erfarenheterna av avgiftsvillkoret ha varit gynnsamma inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Gränsen 20 erlagda avgifter betraktas bland kassorna i stort sett som lyckligt vald. Kommittén föreslår med hänsyn härtill, att den arbetade tidens längd i arbetsvillkoret sättes till 20 veckor. Vid prövning av arbetsvillkoret (12 §) bör allt inom Sverige utfört förvärvsarbete få tillgodoräknas en understödssökande, under förutsättning givetvis att icke i lagen eller eljest särskilt angivits att så icke skall ske; med tid varunder förvärvsarbete utföres skall jämställas semestertid (se alternativ I, kapitel XXII, Specialmotivering 12 §). Principiellt bör vidare gälla, att arbete utfört i utlandet icke skall få tillgodoräknas. Chefsmyndigheten bör dock äga medge, att i utlandet utfört arbete såsom arbetstagare skall kvalificera till understöd. Då det gäller att pröva arbetsvillkoret, bör arbete som arbetstagare och som företagare principiellt bedömas lika. Det har emellertid icke varit möjligt att genomföra denna princip utan undantag. Ovan har ett undantag berörts. Arbete utfört i utlandet i egenskap av företagare skall icke tillgodoräknas en understödssökande vid arbetsvillkorets prövning. Denna inskränkning har varit nödvändig på grund av svårigheten att i ett dylikt fall kontrollera omfattningen av det arbete, som utförts i företagarställning. Kommittén har jämväl i ett annat hänseende ansett speciella bestämmelser nödvändiga. I kapitel IX, Försäkringens omfattning (alternativ I ) , anfördes, att rätt till understöd åt arbetslösa företagare skulle kunna inträda även för det fall, att den tidigare verksamheten icke definitivt nedlagts utan endast tillfälligt upphört. Det gäller här personer, som vissa delar av året utföra arbete som företagare och andra delar av året ha ställning som arbetstagare. För det fall att avlönat arbete icke erhålles under den tid vederbörande brukat utföra arbete i egenskap av arbetstagare, bör rätt till understöd från försäkringen föreligga. Det gäller här emellertid att få en regel, varigenom understödsrätten begränsas till dem, som verkligen bruka 13—233 45

194 ha denna dubbla ställning. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig böra föreslå, att det vid prövningen av arbetsvillkoret skall fordras, att av de 20 veckor arbetad tid, som måste ligga inom de sista 12 månaderna före arbetslöshetsfallets inträdande, åtminstone 10 hänföra sig till tid, då vederbörande haft ställning som arbetstagare. Kommittén har i kapitel IX, Försäkringens omfattning (alternativ I), föreslagit, att understödsrätt skall kunna förvärvas av den, som fyllt 16 år. Hinder bör icke möta att vid arbetsvillkorets prövning tillgodoräkna även sådant arbete, som utförts före uppnådda 16 år. Säsongarbetarna ha inom den frivilliga försäkringen en viss särställning, då det gällt avgiftsvillkorets utformning. Därest inskränkningar i understödsrätten föreskrivits under viss del av året, kan nämligen tillsynsmyndigheten medge, att avgiftsantalet i avgiftsvillkoret sänkes från 20 till lägst 16. Denna bestämmelse är motiverad av de speciella arbetsförhållandena inom säsongyrkena. P å grund av att säsongarbetare utföra arbete endast under en del av året ha de större svårigheter att erlägga 20 avgifter under en tolvmånadersperiod än arbetstagare, som ha något så när jämna sysselsättningsförhållanden. De med säsongarbetslösheten förenade speciella problemen har kommittén upptagit i kapitel XIV, Säsongarbetslösheten (alternativ I), till vilket hänvisas. Här må endast nämnas, att kommittén icke ansett skäl föreligga att inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen föreslå en motsvarande jämkning i arbetsvillkoret. Det i det föregående omnämnda icke tidsbestämda avgiftsvillkoret har införts av två skäl. Det har med hänsyn till kassornas fondbildning ansetts erforderligt, att en försäkrad, innan han förvärvar understödsrätt, skall ha inbetalat ett visst fondbelopp, som avvägts till 52 gånger veckoavgiften. Vidare har det i en frivillig försäkring ansetts nödvändigt att gardera sig mot att personer under tider med stigande arbetslöshet inträda i försäkringen i avsikt att göra sig understödsberättigade och sedan lämna denna under gynnsammare sysselsättningsförhållanden. Intet av här berörda skäl har emellertid aktualitet inom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Med hänsyn härtill anser kommittén, att något arbetsvillkor utöver det ovan nämnda icke bör förekomma i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. E t t arbetsvillkor, uppbyggt på sätt här föreslagits, måste med nödvändighet kompletteras med bestämmelser rörande sjukdom, militärtjänstgöring m. m. Skulle nämligen inga undantagsregler finnas, komme exempelvis en längre tids sjukdom att beröva en person understödsrätten från arbetslöshetsförsäkringen. I den frivilliga försäkringen har man i syfte att eliminera inflytandet av sjukdom, barnsbörd, militärtjänstgöring och kurstid föreskrivit, att man vid prövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret helt eller delvis skall bortse från dylik tid. Detta sker på så sätt, att prövningstiden förlänges med högst det antal veckor sjukdom etc., som faller inom prövningstiden. Härigenom har

195 man utan tvivel uppnått syftet, nämligen att praktiskt taget helt eliminera inflytandet på understödsrätten av här berörda orsaker. Emellertid har förfaringssättet i praktiken visat sig vara tidskrävande och även ställa stora krav på de personer, som närmast handha administreringen av försäkringen. Med hänsyn härtill har kommittén sökt konstruera ett enklare system. (Föreslagna villkor återfinnas i 13 §.) Vad att börja med sjuktid beträffar vore den enklaste vägen utan tvivel att icke taga någon hänsyn till dylik tid. Detta skulle emellertid komma att medföra uppenbara orättvisor mot de personer, som drabbats av mera långvariga sjukdomsfall. Med hänsyn härtill har kommittén funnit sig icke kunna förorda en dylik regel. En annan utväg vore att personer, som icke uppfylla arbetsvillkoret, skulle äga rätt att i viss utsträckning räkna sig tillgodo arbete före prövningsårets början. E t t analogt system finnes i Storbritannien. Under vissa förutsättningar kan en försäkrad i den engelska försäkringen få tillgodoräkna sig avgifter, erlagda under de senaste fem åren. Härigenom kan han bli berättigad till understöd för vissa s. k. tilläggsdagar utöver den till 156 dagar maximerade ordinarie understödstiden. Avsikten med en dylik anordning är, att personer, som tidigare under många år utfört arbete i förhållandevis stor omfattning men som uttagit understöd blott för ett ringa antal dagar, skola äga rätt till en viss längre understödstid än den sedvanliga. E t t dylikt sparvillkor är till fördel för personer, som tidigare utfört arbete i jämförelsevis stor omfattning. Emellertid skulle personer, som tidigare drabbats av arbetslöshet i förhållandevis stor utsträckning, icke kunna erhålla understödsrätt efter en eventuell längre sjukdom. Enär just dessa äro i största behov av hjälp, har kommittén ansett denna utväg ej vara lämplig. E n enkel och även framkomlig väg är att låta den försäkrade vid arbetsvillkorets prövning få sjuktid på visst sätt räknad som arbetad tid. Dock har sjuktid icke ansetts kunna helt likställas med arbetad tid. Däremot har kommittén funnit sig kunna föreslå, att sjuktid vid arbetsvillkorets prövning bör på så sätt få tillgodoräknas, att två sjukveckor jämställas med en arbetad vecka. Det kan icke vara lämpligt att låta sjuktid utan varje begränsning tillgodoräknas som arbetad tid. Skulle så vara förhållandet, skulle nämligen en försäkrad kunna kvalificera sig till understöd från arbetslöshetsförsäkringen allenast genom sjukdom. Härigenom skulle personer, som före insjuknandet lämnat arbetsmarknaden eller aldrig utfört förvärvsarbete, kunna bli berättigade till understöd från arbetslöshetsförsäkringen, därest sjukdomen varat minst 40 veckor. Med hänsyn härtill föreslår kommittén den begränsningen, att vid arbetsvillkorets prövning högst 30 sjukveckor skola få tillgodoräknas, motsvarande alltså 15 arbetade veckor. Detta innebär, att en försäkrad, som på grund av sjukdom icke fyller villkoret att under de senaste 12 månaderna före arbetslöshetens inträde ha utfört arbete i minst 20 veckor, dock alltid skall ha minst 5 arbetade veckor under prövningstiden för att understödsrätt

196 skall föreligga. Är fråga om sådan företagare, vars verksamhet blott temporärt nedlagts (se ovan), bör ytterligare gälla, att de nämnda 5 veckorna skola hänföra sig till tid, då denne haft ställning som arbetstagare. Den frågan uppkommer härefter, på vad sätt sjukdomen bör vara styrkt för att ett dylikt tillgodoräknande skall få ske. Den enklaste utvägen är att sådan sjuktid tillgodoräknas, under vilken sjukpennig eller hempenning utgått från den allmänna sjukförsäkringen. Detsamma bör gälla tid, varunder sjukbidrag utgått från folkpensioneringen, ävensom tid, då hel eller nedsatt sjukpenning uppburits från försäkringen för olycksfall i arbete. Däremot skall givetvis icke tillgodoräknas tid, varunder livränta uppburits från sistnämnda försäkring. Fjorton dagar, under vilka sjukpenning (hempenning, sjukbidrag) utgått, skola enligt ovan föreslagna regel räknas som en vecka, under vilken förvärvsarbete utförts. Härvid bör en sjuktid av 7—20 dagar anses motsvara en arbetad vecka, 21—34 dagar 2 arbetade veckor etc. Tid för havandeskap och barnsbörd torde i detta sammanhang icke böra likställas med sjuktid. Det synes i stället vara motiverat att på sätt framgår av det följande låta dylik tid utan reduktion räknas som arbetad tid, vilken vid arbetsvillkorets prövning må räknas vederbörande till godo. Vid bedömandet av sättet för tillgodoräknandet av tid för havandeskap och barnsbörd har kommittén utgått ifrån att moderskapsbidrag i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag till förordning om moderskapsbidrag kommer att genomföras. Enligt detta förslag skall envar svensk kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket, äga att vid havandeskap och barnsbörd erhålla moderskapsbidrag. Detta skall utgå i form av grundbidrag, hemvårdspenning och moderskapspenning. Från grundbidraget kan i detta sammanhang bortses. Hemvårdspenning är avsedd att utgå till envar barnaföderska, som icke är berättigad till moderskapspenning. Denna skall utgå till förvärvsarbetande barnaföderska för förlust av arbetsinkomst under tid, då hon i anledning av havandeskap och barnsbörd åtnjuter ledighet från förvärvsarbete. Som förvärvsarbete skall vid tillämpning av förordningen om moderskapsbidrag anses arbete, som barnaföderska mot avlöning utför för annans räkning. Begreppet förvärvsarbete har alltså i förslaget till moderskapsbidrag en annan bemärkelse än den kommittén använt i förevarande sammanhang. Kommittén föreslår att tid, varunder kvinna uppburit moderskapspenning enligt förordningen om moderskapsbidrag, d. v. s. från en eventuell moderskapsförsäkring, skall betraktas som tid, varunder arbete utförts. Någon reduktion på sätt föreslagits i fråga om sjuktid bör här ej ifrågakomma. Fråga är emellertid om tid, varunder moderskapspenning utgått, skall få räknas vederbörande till godo utan sådan inskränkning till motsvarande 15 arbetsveckor, som ovan föreslagits i fråga om sjuktid. Göres inga inskränkningar, skulle en kvinna kunna kvalificera sig till understöd från arbetslöshetsförsäkringen enbart genom att uppbära moderskapspenning i

197 minst 20 veckor. Kommittén har trots viss tveksamhet funnit skäl tala härför. Moderskapspenning skall nämligen endast utgå till den, som under de 8 månaderna, vilka föregått barnsbörden, utfört avlönat arbete i minst 120 dagar, d. v. s. 20 veckor. Berättigade till moderskapspenning komma sålunda endast de att bli, vilka på angivet sätt visat sig tillhöra arbetsmarknaden. Det torde emellertid stundom bli nödvändigt med vissa kontrollåtgärder. Detta gäller särskilt kvinnor, som omedelbart efter det att moderskapspenning upphört att utgå, vända sig till arbetslöshetsförsäkringen med begäran om understöd. (Se härom alternativ I, kapitel XXII, Specialmotivering 16 §.) Fall kunna inträffa, då en kvinna, som uppburit moderskapspenning, vid ansökan om understöd från försäkringen måste åberopa jämväl sjuktid eller annan tid, som enligt vad i det följande beröres må kunna räknas som arbetad tid. Detta synes kunna medgivas men icke utan varje inskränkning, enär eljest garantier icke vinnas, att hon verkligen alltjämt tillhör arbetsmarknaden. Därest inom prövningstiden icke falla 20 men väl 15 veckor, varunder moderskapspenning utgått, bör alltid fordras, att det felande antalet veckor avser tid varunder arbete verkligen utförts. Understiger tid, varunder moderskapspenning utgått, 15 veckor, må hon kunna tillgodoräknas såväl sjuktid som tid för bevistande av kurs på sätt framgår av det följande; dock skall härvid alltid minst 5 veckor motsvaras av tid, då arbete utförts. Såsom ovan nämndes skall varje kvinna, som icke är berättigad till moderskapspenning, erhålla hemvårdspenning. Dylik kommer sålunda att utgå även till kvinnor, som icke uppträda å arbetsmarknaden. Det följer härav, att tid varunder hemvårdspenning åtnjutes icke i förevarande hänseende kan likställas med tid varunder arbete utförts. Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda icke någon tillgodoräknanderätt för kvinnor, som uppbära hemvårdspenning. En särställning intager i detta sammanhang militärtjänstgöring. Den omständigheten, att en person inkallas till dylik tjänstgöring, bör icke påverka understödsrätten från arbetslöshetsförsäkringen. Emellertid torde skäl föreligga att gå ännu ett steg längre. Militärtjänstgöring bör ur försäkringens synpunkt betraktas som ett för samhällets räkning utfört arbete och således vid arbetsvillkorets prövning tillgodoräknas som arbetad tid. E n dylik regel torde dock ej kunna tillämpas utan vissa inskränkningar, enär eljest praktiskt taget varje man en gång i livet, nämligen efter avslutad värnpliktstjänstgöring, komme att stå som understödsberättigad från arbetslöshetsförsäkringen även därest vederbörande aldrig tidigare uppträtt på arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill bör det, för att här berörda tid skall få tillgodoräknas som arbetad tid, fordras att vederbörande före inkallelsen utfört arbete i viss minsta omfattning. Kommittén föreslår, att den försäkrade vid militärtjänstgöringens början skall ha utfört förvärvsarbete i minst 8 veckor under de senaste 12 månaderna före tjänstgöringens början. Uppfylles detta villkor, bör i enlighet med vad ovan anförts varje vecka under militärtjänstgöringen vid prövningen av arbetsvillkoret betraktas som vecka, under vilken arbete utförts.

198 Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen finnas bestämmelser, som innebära att man vid prövningen av avgiftsvillkoret skall bortse från genomgången kurstid. Härigenom har man velat undvika, att en medlem av den anledningen att han genomgått kurs skall kunna bli diskvalificerad från understöd. E n begränsning har dock vidtagits i den frivilliga försäkringen, i det att lättnader allenast medges för sådana kurser, till vilka bidrag utgår av staten, landsting eller kommun, eller ock sådana, som av tillsynsmyndigheten förklarats skola jämställas med sådan kurs som nyss sagts. Vidare må hänsyn tagas till högst ett halvt års kurstid. Inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen böra i stort sett samma kurser få tillgodoräknas, som inom den frivilliga försäkringen satts i särställning genom att prövningstiden må förlängas. Emellertid synes på en punkt en avvikelse vara motiverad. Kommittén finner, att av staten eller landsting understödda kurser böra få betraktas som arbetad tid. Likaledes bör chefsmyndigheten äga medge, att annan kurs har den karaktär att den må tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning. Däremot torde av kommun understödda kurser icke obetingat böra givas denna privilegierade ställning. Det understöd det härvid kan vara fråga om är stundom mycket obetydligt, varför kommunanslaget icke under alla förhållanden skänker garanti för att kursen har den karaktär, att den bör sättas i särställning. Med hänsyn härtill synes frågan om de kommunalt understödda kurserna böra lösas på så sätt, att chefsmyndigheten får i varje särskilt fall pröva i vad mån kurstiden skall få tillgodoräknas. Med kurs bör inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen förstås en undervisningsverksamhet, som sträcker sig över en kortare tid och som har viss extraordinär karaktär. Som kurs skall alltså icke betraktas sådan utbildning, som faller inom ramen för samhällets ordinarie skol- eller yrkesutbildning. Fasta skolor med längre utbildningstid böra sålunda icke räknas som kurs. Härav följer, att exempelvis genomgång av folkskoleseminarium, folkhögskola eller verkstadsskola icke i detta sammanhang kan betraktas soni deltagande i kurs. Däremot bör en vid en folkhögskola anordnad begränsad undervisning inom ett speciellt fackområde kunna betraktas som kurs. Kommittén finner vidare, att allenast sådana kurser böra få tillgodoräknas, som befordra antingen yrkesskickligheten inom det egna yrkesområdet eller ock övergång till annat yrkesområde, d. v. s. avse omskolning. Det bör med andra ord ur arbetsmarknadens synpunkt föreligga ett intresse att befrämja deltagande i kursen. Däremot böra i huvudsak allmänbildande kurser icke få tillgodoräknas. Detsamma bör gälla deltagande i matlagningskurser, barnavårdskurser och dylikt, därest icke kursens syfte är att öka yrkesskickligheten hos inom detta fack verksamma personer eller avse att förbereda övergång till facket. Det bör ankomma på chefsmyndigheten att eventuellt efter yttrande av länsarbetsnämnden avgöra, vad som bör förstås med kurs och om kurstid med hänsyn till det anförda skall få tillgodoräknas. Frågan om tillgodoräknandet av kurstid som arbetad tid ställer sig olika

199 för ungdomar, som komma direkt från skolan, och för personer, som redan tidigare utfört förvärvsarbete. Om de förra finge tillgodoräkna kurstid, skulle detta innebära, att de komme att bygga upp en understödsrätt från försäkringen enbart genom deltagande i kurs. Detta är emellertid icke avsikten med förevarande undantagsbestämmelser. Dessa böra tydligen begränsas till den senare av de ovan nämnda grupperna, nämligen dem som redan uppträda på arbetsmarknaden. Dessa personer ha på grund av sitt arbete förvärvat sig en understödsrätt, som de — om inga undantagsbestämmelser funnes — med sannolikhet skulle förlora, därest de bevistade längre kurser. Med hänsyn härtill och till nödvändigheten att begränsa längden av den kurstid, som skall få räknas som arbetad tid, föreslår kommittén, att, i likhet med vad ovan i annat sammanhang anförts, högst 15 veckors kurstid må kunna tillgodoräknas som tid varunder arbete utförts. Såsom i annat sammanhang namnes, alternativ I, kapitel XXII, Specialmotivering 5 §, må i vissa speciella fall kurstid betraktas som arbetslös tid. Till följd härav kan understöd från arbetslöshetsförsäkringen utgå under denna tid. Det är uppenbart, att dylika kurser, som i allmänhet torde komma att omfatta blott en eller annan vecka, icke skola tillgodoräknas på sätt här föreslagits. I det föregående har berörts, under vilka förutsättningar sjuktid, barnsbördstid, tid för militärtjänstgöring och kurstid skola få tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning. Utöver de i det föregående berörda begränsningarna i denna tillgodoräknanderätt bör gälla, att allenast sådan tid, som infaller efter av den understödssökande första gången utfört förvärvsarbete, bör kunna tillgodoräknas. Det är nämligen självklart, att de i det föregående berörda undantagsreglerna, vilka äro avsedda att förhindra att förvärvsarbetande av vissa orsaker gå sin understödsrätt förlustig, endast böra tillämpas för tid efter inträdet å arbetsmarknaden. I fråga om personer, som endast under en del av året utföra förvärvsarbete, bör vidare gälla att de skola få tillgodoräkna blott sådan sjuktid, barnsbördstid, tid för militärtjänstgöring och kurstid, som infaller under den del av året de brukat utföra arbete. Syftet med tillgodoräknandereglerna är nämligen som nämnts endast att förhindra, att en person i understödshänseende kommer i en sämre ställning än den han skulle ha haft, därest han utfört arbete. D e ovan angivna reglerna kunna i korthet sammanfattas på följande sätt. Vid arbetsvillkorets prövning skall tid för havandeskap och barnsbörd likställas med tid, under vilken arbete utförts. P å samma sätt skall tid för militärtjänstgöring betraktas. E n förutsättning för att tid som nu sagts skall få räknas som arbetad tid är att förvärvsarbete i viss minsta omfattning utförts före nedkomsten, respektive militärtjänstgöringens början. Kurstid skall i allmänhet räknas som arbetad tid. Vad sjuktid beträffar skola två sjukveckor räknas som en vecka under vilken arbete utförts. I fråga om kurstid och sjuktid skall dock gälla att högst 15 veckor tillsammans skola få tillgodoräknas.

200 Intet hinder skall föreligga att kombinera de olika grunderna för tillgodoläknande av tid för havandeskap, militärtjänstgöring, sjukdom etc. Har en person under senaste 12 månader före arbetslöshetens inträde exempelvis utfört arbete under 7 veckor, haft 4 veckors militärtjänstgöring, genomgått en 5 veckors kurs och varit sjuk under 8 veckor (== 4 arbetade veckor) skall han anses uppfylla arbetsvillkoret (7 + 4 + 5 + 4 = 20). Det problem det härefter gäller att behandla är, när arbetsvillkoret skall nyprövas (14 §). Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen gäller regeln, att avgiftsvillkoret skall prövas, då arbetslöshet inträder. Från denna huvudregel förekommer i förordningen endast ett undantag. Detta avser det fall, då en person, som är berättigad till understöd, erhåller arbete av högst 24 dagars längd och efter arbetets upphörande ånyo omedelbart ansöker om daghjälp. Däremot finnas inga undantag för de fall, då en person blir sjuk eller havande, fullgör militärtjänstgöring eller genomgår kurs. Att inga undantag i dylika fall finnas beror emellertid på att man vid tolkningen av förordningen icke ansett, att ny arbetslöshet inträtt efter sjukdomens, militärtjänstgöringens etc. upphörande. Det har tvärtom ansetts som om samma arbetslöshetsfall fortsatt, varför ny prövning av avgiftsvillkoret icke skall ifrågakomma. Det inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen tillämpade systemet synes icke i oförändrad form böra överföras till den obligatoriska försäkringen. Regeln att arbetsvillkoret, som inom den obligatoriska försäkringen motsvarar avgiftsvillkoret inom den frivilliga, skall nyprövas vid inträde av ny arbetslöshet skall vara grundläggande, men i fråga om några detaljbestämmelser synas vissa ändringar böra vidtagas. Huvudregeln bör vara, att arbetsvillkoret skall nyprövas vid alla avbrott i arbetslösheten. Efter varje avbrott skall sålunda ett nytt arbetslöshetsfall anses uppkomma. Denna regel har betydelse icke endast i detta sammanhang utan även för karensbestämmelserna. Denna huvudregel kan emellertid icke tillämpas utan vissa undantagsbestämmelser. Man skiljer i detta sammanhang lämpligen mellan understödsberättigade och arbetslösa utan understödsrätt. Med understödsberättigad förstås här försäkrad, som uppfyller samtliga försäkringsvillkor för rätt till understöd. Han skall sålunda även ha helt genomgått föreskriven karenstid. Vad att börja med beträffar de u n d e r s t ö d s b e r ä t t i g a d e , är det av vikt, att utförandet särskilt av tillfälliga arbeten icke medför nyprövning av arbetsvillkoret, då eljest en obenägenhet att antaga tillgängligt arbete skulle uppkomma, därest understödsrätten kunde gå förlorad därigenom. I likhet med vad för närvarande gäller, bör avbrott i en understödsperiod på grund av arbete icke medföra nyprövning, under förutsättning att arbetet omfattar högst fyra veckor. Av detta undantag följer, att arbetsvillkoret för en försäkrad, som utför korttidsarbete, icke skall nyprövas varje gång arbetet avbrytes av någon eller några dagars arbetslöshet, trots att varje ny arbetslöshetsperiod principiellt bör anses som ett nytt arbetslöshetsfall.

201 Här föreslagna bestämmelser skulle, därest inga ytterligare villkor funnes,. kunna utnyttjas för att under mycket lång tid undgå nyprövning av arbetsvillkoret. Detta skulle exempelvis kunna ske vid en till fem dagar per vecka förkortad arbetstid. Om en person härvid regelbundet den sjätte dagen ansöker om understöd, erhåller han visserligen för denna dag intet understöd men undgår att vid senare inträffad arbetslöshet av längre omfattning få arbetsvillkoret nyprövat. I och för, sig skulle detta icke ha större betydelse, men då karensvillkoret i princip skall prövas allenast i de fall då nyprövning av arbetsvillkoret sker, skulle en försäkrad härigenom kunna undandraga sig genomgång av sedvanlig karenstid. För att förhindra detta föreslår kommittén, att understöd alltid skall ha uttagits för minst två dagar under en tid av fem veckor för att undantaget om att arbetsvillkoret icke skall nyprövas skall vara tilllämpligt. Med vecka skall här avses kalendervecka. Från den ovannämnda huvudprincipen, att varje avbrott i arbetslösheten skall medföra nyprövning av arbetsvillkoret, kräves undantag även för vissa andra fall. En försäkrad kan under någon eller några dagar vara förhindrad att söka arbete, exempelvis på grund av nödvändigheten att vårda en sjuk eller dylikt. Detta skulle enligt huvudregeln medföra att understödsrätten under återstoden av arbetslöshetsperioden skulle kunna gå förlorad. Därest ett verkligt hinder föreligger och detta icke är av allt för lång varaktighet, bör tydligen nyprövning av arbetsvillkoret icke äga rum. Hindret bör dock icke föranleda längre avbrott än fyra veckor. Därest hindret inträffar i anslutning till ett arbete, som ej föranleder nyprövning av arbetsvillkoret, bör den sammanlagda tiden av arbetet och hindret ej omfatta längre tid än fyra veckor. Avbrott i understödstiden, vilket uppkommer på grund av sjukdom, barnsbörd, värnplikt eller kurs, inverkar i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen icke på understödsrätten, enär ny arbetslöshet icke anses ha inträtt efter hindrets upphörande. Detsamma gäller sådant avbrott i understödstid, som föranledes av säsongmässiga inskränkningar i understödsrätten under viss del av året. Med de bestämmelser, som ovan föreslagits för den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, skulle nyprövning av arbetsvillkoret emellertid ske vid avbrott i understödstiden. Nu likställas emellertid i den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen dessa tider i viss utsträckning med arbetad tid, varför det för den försäkrade i allmänhet torde bli likgiltigt, huruvida nyprövning äger rum eller ej. Fall kunna emellertid inträffa, då nyprövning av arbetsvillkoret trots vad nyss anförts skulle komma att medföra förlust av understödsrätten. Detta förhållande sammanhänger med det sätt, varpå arbetsvillkoret konstruerats, nämligen med att ett visst antal veckor, varunder arbete utförts, eller ock tid, som får likställas med arbetad tid, skall ligga inom de senaste före arbetslöshetens inträde förflutna 12 månaderna. Det vore emellertid orimligt om avbrott i en understödsperiod av här nämnda anledningar skulle medföra risk för att en upparbetad understödsrätt förlorades. Med hänsyn till det anförda bör undantag från huvudregeln om nyprövning

202 vid avbrott i arbetslösheten stadgas i följande fall, nämligen då avbrott uppkommer i en understödsperiod och anledningen härtill är 1) kortvariga arbeten eller hinder att söka arbete, 2) sjukdom, 3) barnsbörd, 4) militärtjänst eller 5) kurs. Som villkor för att nyprövning icke skall äga rum i dessa fall bör gälla att ansökan om understöd göres omedelbart efter arbetets respektive hindrets upphörande. Motsvarande bestämmelse finnes inom den frivilliga försäkringen. Vad beträffar sjukdom och kurs avses här allenast sådan sjukdom och kurs, som enligt det föregående i viss utsträckning får tillgodoräknas som arbetad tid. Dock har här icke ansetts böra medtagas sådan sjuktid, varunder sjukbidrag uppbäres från folkpensioneringen. Dylikt sjukbidrag utgår nämligen i regel för sjukdomar av förhållandevis lång varaktighet. E t t villkor för erhållande av sjukbidrag är nämligen att sjukdomen varat minst ett år och att sjukdomen kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid. Det kan icke vara lämpligt att i ett dylikt fall stadga att nyprövning av arbetsvillkoret icke skall äga rum. I detta fall har ju den försäkrade för avsevärd tid lämnat arbetsmarknaden. Vad barnsbörd beträffar skall från nyprövning undantagas all barnsbörd, oavsett om moderskapspenning eller hemvårdspenning utgått. Skulle den försäkrade vid barnsbörd avhålla sig från att ansöka om arbete under längre tid än den, varunder hon uppbär moderskapspenning eller hemvårdspenning, bör nyprövning ske av arbetsvillkoret, såvid icke modern kan åberopa det ovan nämnda undantaget för försäkrade, som under högst fyra veckor äro förhindrade att söka arbete. Härvid bör vårdnaden om det nyfödda barnet kunna betraktas som hinder att söka arbete. Vad tid för militärtjänstgöring beträffar må anmärkas, att det för den försäkrade i regel kommer att sakna betydelse, huruvida arbetsvillkoret för honom kommer att nyprövas eller icke. All militärtjänstgöring skall nämligen utan sådant undantag, som här är av betydelse, räknas som arbete. Dock har det med hänsyn till karensreglerna betydelse i det att, om undantag göres för prövning av arbetsvillkoret, genomgång av ny karenstid ej kommer att fordras efter militärtjänstgöringens slut. Med hänsyn härtill föreslås att avbrott i en understödsperiod, föranlett av militärtjänstgöring, ej skall föranleda ny prövning av arbetsvillkoret och därmed ej heller av karensvillkoret. Enligt gällande bestämmelser inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen skall arbetslösheten för en försäkrad, som avstängts från understöd under fyra veckor på grund av att han frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller till följd av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, anses ha inträtt vid avstängningstidens slut. Att märka är att, om avstängning skett på grund av att den försäkrade vägrat antaga erbjudet lämpligt arbete, ny arbetslöshet ej skall anses ha inträtt vid avstängningstidens slut. Denna form av självförvållad arbetslöshet har ansetts böra bedömas mindre hårt än sådan arbetslöshet, som föranledes av frivilligt slutande utan giltig anledning eller avsked på grund av otillbörligt uppförande. Vidare förelåg arbetslöshet vid den tid-

203 punkt, då arbetsvägran skedde, vilket icke var fallet i de båda andra exemplen. Dessa bestämmelser böra gälla även för den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. F ö r a r b e t s l ö s u t a n u n d e r s t ö d s r ä t t bör gälla, att nyprövning av arbetsvillkoret skall ske efter varje avbrott i arbetslösheten. Detta är av betydelse, enär den arbetslöse eljest icke skulle få möjlighet att exempelvis tillgodoräkna sig tillfälliga arbeten. E t t icke ovanligt fall är, att arbetslösheten börjar omedelbart efter en period av sjukdom eller barnsbörd eller efter slutad militärtjänstgöring eller kurs. H ä r föreligger intet avbrott i en arbetslöshetsperiod. Arbetslösheten inträder i det tänkta fallet först sedan sjukdomen, militärtjänstgöringen etc. upphört. Prövningen skall då avse den första dagen i arbetslöshetsperioden.

204 Alternativ

I.

KAP. XII.

Understödsförmånerna och deras storlek. I kapitel V I I har kommittén behandlat principerna för understödsförmånernas utformning. Enligt kommitténs förslag böra alla understödsberättigade erhålla ett grundunderstöd, kallat daghjälp. Detta understöds storlek skall avvägas med hänsyn till den försäkrades tidigare inkomster. Familjeförsörjare skola härjämte erhålla familjetillägg. Kommittén upptar i förevarande kapitel till närmare behandling dessa förmåner och deras storlek. Början göres härvid med sättet för inkomstbestämningen (se 38 §). Enligt den av statsmakterna år 1946 antagna lagen om allmän sjukförsäkring skall med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet, skall ej räknas som förvärvsarbete. Naturaförmåner skola uppskattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest äro kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare. Årsinkomst må kunna beräknas på grundval av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av den försäkrades inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Det är angeläget, att man inom arbetslöshetsförsäkringen tillämpar samma regler för inkomstbestämningen som inom sjukförsäkringen. Det kommer enligt kommitténs förslag att bli samma lokala organ, som skall handha de båda försäkringarnas administration. För de försäkrade skulle vidare ett annat förfaringssätt framstå såsom omotiverat och svårförklarligt. Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda, att de i sjukförsäkringslagen angivna reglerna för inkomstbestämningen även införas i lagen om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det kan emellertid icke undvikas att, då det gäller utförandet av en inkomstbestämning i det enskilda fallet, förfaringssättet icke kan bli helt likartat. Inom sjukförsäkringen gäller det i allmänhet endast att avgöra, huruvida en persons inkomster överstiga en viss gräns. För män och för ogifta kvinnor gäller det sålunda ofta endast att bestämma, om vederbörandes årsinkomst överstiger 600 kronor, för gifta, förvärvsarbetande kvinnor, om årsinkomsten överstiger 1 000 kronor. Med hänsyn härtill blir det endast undantagsvis erforderligt att utföra en verklig

205 beräkning av årsinkomsten. Här bortses från den inkomstbestämning, som kan bli erforderlig för den frivilliga tilläggsförsäkringen. Inom arbetslöshetsförsäkringen komma förhållandena att ligga något annorlunda till. För varje understödssökande måste inkomstbestämningen ske på sådant sätt, att möjligheter föreligga att bestämma den inkomstklass han skall tillhöra. Emellanåt kommer det även till följd av de i arbetslöshetsförsäkringen ingående överförsäkringsreglerna att bU erforderligt med en mera exakt bestämning av en understödssökandes inkomst. Enär reglerna för inkomstbestämningen sålunda få väsentligt större betydelse inom arbetslöshetsförsäkringen än inom sjukförsäkringen har kommittén ansett det motiverat att i det följande till något utförligare behandling upptaga 'förevarande problem. Inom sjukförsäkringen har man anvisat väsentligen tre vägar för erhållande av material till inkomstbestämningen. Man kan inhämta uppgifter från den försäkrade själv, från dennes arbetsgivare i de fall då fråga är om en arbetstagare och ur taxeringslängderna. Att man härvid i första hand pekat på vägen att inhämta uppgifter från den försäkrade själv eller dennes arbetsgivare är naturligt. Ofta torde det nämligen inom sjukförsäkringen komma att räcka med en uppgift om vederbörandes yrke och årliga arbetstid för att man skall ha erhållit tillräckliga upplysningar. Det blir sannolikt nödvändigt att anlita den tredje utvägen endast i de jämförelsevis få fall, då man är tvungen att göra en verklig inkomstbestämning, exempelvis om vederbörandes årsinkomst ligger i närheten av de ovan angivna inkomstgränserna. P å anförda skäl torde det inom arbetslöshetsförsäkringen jämförelsevis ofta bli lämpligt att i den mån så är möjligt bestämma inkomsten med ledning av taxeringslängdernas uppgifter rörande den försäkrades inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Kommittén behandlar först arbetstagarna. Härvid beröras även vissa problem, som äro gemensamma för arbetstagare och företagare. Detta har ansetts motiverat, enär det stora flertalet understödssökande komma att ha uppburit inkomst endast från tjänst. De speciella problemen för företagarna behandlas längre fram i förevarande kapitel. Vid bestämmandet av inkomsterna för en understödssökande skall man sikta på att få fram det belopp, som vederbörande sannolikt kan komma att tills vidare förtjäna genom förvärvsarbete. Även om de uppgifter, varpå inkomstbestämningen grundar sig, hänföra sig till förfluten tid, skall målet vara att bestämma den sannolika inkomstnivån vid tiden för understödsansökans ingivande och under den närmaste framtiden. E n tillfällig, högt avlönad arbetsanställning skall icke vara avgörande för klassplaceringen utan hänsyn måste tagas till de under en längre tid rådande sannolika inkomstförhållandena. På samma sätt som inom allmänna sjukförsäkringen skall inkomst av förvärvsarbete, som make utfört i hemmet, icke medräknas i förevarande sammanhang. Påpekas må att dylikt arbete ej heller tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning.

206 Då det gällde att bedöma omfattningen av tidigare utfört arbete, framhöll kommittén, att arbetstagares och företagares arbete principiellt skulle vara likvärdiga. Vare sig arbete utförts i löntagarställning eller som självständig företagare skulle detta utöva samma inflytande på bedömningen av tillhörigheten till arbetsmarknaden. Att det varit nödvändigt att föreslå vissa avvikelser från denna huvudregel förändrar icke nämnda förhållande. Med hänsyn härtill framstår det som naturligt, att man, då det gäller att bedöma en understödssökandes tidigare inkomstförhållanden, utgår från en liknande princip. Huvudregeln bör sålunda i förevarande sammanhang vara, att inkomst avtjänst och inkomst av rörelse skola betraktas som likvärdiga. Detsamma bör av lätt insedda skäl gälla inkomst av jordbruksfastighet. Som inkomst av tjänst räknas även pension, periodiskt understöd och livränta. Uppenbart är att dylika inkomster dock måste frånskiljas. För att så skall kunna ske fordras att i taxeringslängden insattes en ny kolumn i vilken dessa inkomster redovisas. Kommittén föreslår sålunda, att till grund för inkomstbestämningen skall läggas det belopp, som motsvarar samtliga inkomster under den nuvarande rubriken inkomst av tjänst, med frånskiljande av inkomster av pension, periodiskt understöd och livränta. Uppgift om det vid taxeringen fastställda inkomstbeloppets storlek erhåller försäkringsorganet lämpligen genom remiss till vederbörande lokala skattemyndighet, som å ett särskilt formulär lämnar de erforderliga uppgifterna. Härigenom uppkommer visserligen någon omgång i arbetet. Redan i detta sammanhang må dock framhållas, att varje understödsansökan icke kommer att kräva dylik remiss, i det att en en gång gjord inkomstbestämning i regel skall gälla till dess resultatet av nästa taxering föreligger. I vissa fall blir det nödvändigt att vid klassplacering verkställa omräkning av det ovan angivna beloppet eller ock lägga annan inkomst än detta till grund för daghjälpens bestämmande. Orsakerna härtill kunna vara flera. Sjukdom, arbetslöshet eller annan bortovaro från arbetet sänker inkomsten. Det är emellertid givet, att den omständigheten att en person varit sjuk icke skall föranleda minskning av understödet från arbetslöshetsförsäkringen. Vidare kunna taxeringsuppgifterna vara föråldrade såsom mätare på en persons inkomstläge. En ytterligare orsak till att taxeringsuppgifterna i ett visst fall icke kunna, läggas till grund för inkomstbestämningen är, att en understödssökande arbetstagare under inkomståret haft ställning som företagare. Därest ändringar i inkomstförhållandena inträffat efter utgången av det inkomstår, vartill taxeringen hänför sig, bör hänsyn tagas härtill vid placeringen i daghjälpsklass. Såsom förut antytts bör uppgift härom lämnas av den försäkrade. I samband med inkomstbestämningen bör denne regelmässigt tillfrågas, huruvida sådana ändrade förhållanden inträtt, som enligt vad i det följande anges föranleda, att annan uppgift än det vid taxeringen fastställda beloppet lägges till grund för inkomstbestämningen. På samma sätt bör han angiva, huruvida anledning föreligger att omräkna taxeringssiffrorna på grund av särskilda under inkomståret rådande förhållanden.

207 Kommittén upptager först den inverkan, som sjukdom, arbetslöshet eller annan bortovaro från arbetet under inkomståret bör utöva på klassplaceringen. Vad att börja med sjukdom beträffar bör i princip gälla, att man skall verkställa omräkning av det vid taxeringen fastställda inkomstbeloppet med hänsyn till all inkomstminskning föranledd av sjuktid, därest denna kan styrkas. Tid under vilken sjukpenning eller hempenning utgått från den allmänna sjukförsäkringen bör således borträknas. Detta tillgår lämpligen på följande sätt. Har en understödssökande under inkomståret uppburit sjukpenning under exempelvis 4 månader och utfört arbete under 8 månader, skall ifrågavarande belopp höjas med 50 procent. Hänsyn till uppburen sjukpenning behöver icke tagas, då dylik icke är skattepliktig inkomst. Vad här sagts om sjukdom bör även gälla för tid varunder militärtjänstgöring fullgjorts och för tid, då kvinna uppburit moderskapspenning eller hemvårdspenning enligt den föreslagna förordningen om moderskapsbidrag. På samma sätt bör betraktas kurstid och tid, varunder den försäkrade uppburit sjukpenning från sociala olycksfallsförsäkringen. Uppenbart är att omräkning icke skall verkställas i de fall, då inkomstminskningen är bagatellartad. Har frånvaron varat mycket lång tid, torde det vid taxeringen fastställda inkomstbeloppet i allmänhet icke böra läggas till grund för placeringen i daghjälpsklass. I fall av detta slag synes nämligen en rättvisare inkomstbestämning ske genom infordrande av särskilda uppgifter angående uppburen avlöning. Härtill återkommer kommittén i det följande. Ovan nämndes att det av praktiska skäl icke är möjbgt eller lämpligt att taga hänsyn till inkomstbortfall, som varat blott helt kort tid. Detta skulle nämligen förorsaka ett omfattande administrativt arbete, som i regel knappast skulle vara av någon betydelse. Kommittén har övervägt lämpligheten av att uppdraga en bestämd regel för de inkomstbortfall, vilka skulle föranleda en inkomstomräkning. Det har dock icke ansetts lämpligt att binda försäkringsmyndigheterna på ett dylikt sätt. Det får alltså i varje särskilt fall bedömas, huruvida ett inkomstbortfall skall anses vara så omfattande, att detta skall medföra en omräkning. Vad härefter beträffar inkomstbortfall, förorsakat av arbetslöshet eller annan sysslolöshet, skiljer man lämpligen på verkningarna av oregelbundet inträffade arbetslöshetsfall, å ena, och regelbundet återkommande arbetslöshetsperioder å andra sidan. Har inkomstbortfall ägt rum på grund av oregelbundet återkommande arbetslöshetsperioder, är det uppenbart att omräkning bör äga rum på sätt ovan berörts i fråga om sjuktid. Ej heller i detta fall bör hänsyn tagas till kortare arbetslöshetsfall liksom ej heller till sådan arbetslös tid, som den försäkrade icke kan styrka. Har vederbörande varit arbetslös mycket lång tid, torde dock en omräkning av årsinkomsten icke vara den lämpligaste utvägen. I dylika fall får man bestämma inkomsten på annat sätt. Det är en grupp, som i detta sammanhang torde förtjäna att observeras, nämligen tillfällighetsarbetarna. Dessa söka i allmänhet arbete under hela

208 året, men de få på grund av omöjligheten att passa ihop de olika arbetstillfällena vidkännas kortare eller längre, intermittent inträffande arbetslöshetsperioder. Denna kategori arbetstagare måste sålunda normalt räkna med viss arbetslöshet. För tillfällighetsarbetarna kommer en arbetslöshetsförsäkring a t t medföra ett inkomsttillägg genom att de erhålla understöd för tid, som de normalt gå arbetslösa. Utan tvivel tala vissa skäl för att man i fråga om denna grupp icke skall företaga en omräkning med hänsyn till arbetslös tid. Av praktiska skäl låter det sig dock icke göra att behandla tillfällighetsarbetarna på annat sätt än andra arbetare. Till följd härav komma de med ovan återgivna regler för inkomstbestämningen att erhålla ett förhållandevis högt understöd. Kommittén har dock icke funnit det anförda innebära hinder för att en inkomstbestämning för tillfällighetsarbetarna sker på sätt föreslagits för övriga försäkrade. Det är här fråga om förhållandevis lågt avlönade arbetstagare, som ofta äro arbetslösa i större utsträckning än andra arbetstagargrupper. Kommittén övergår härefter till att behandla frågan, hur inkomstbestämningen skall ske i fråga om personer med regelbundet återkommande arbetslöshet. De kategorier det här är fråga om äro deltidsarbetare och säsongarbetare. Arbetsförhållandena för deltidsarbetarna kunna gestalta sig olika. Till följd härav kommer sättet för inkomstbestämningen att ge olika resultat för olika kategorier deltidsarbetare. Det gemensamma för samtliga personer tillhörande denna grupp är, att de ställa sin -arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande i mindre utsträckning än vad normalt brukar vara förhållandet. Emellanåt tar sig detta uttryck i att personer blott arbeta vissa timmar men dock alla dagar i veckan. Exempel härpå erbjuda tidningsbud, kontorsstäderskor och viss korttidshjälp i hemmen. I andra fall utföres arbete endast vissa dagar i veckan. Exempel härpå erbjuder restaurantnäringen. Liknande förhållanden råda inom bageriyrket, inom vissa affärer etc. I en del fall förekomma kombinationer av de här nämnda exemplen. Det gäller att bedöma, huruvida årsinkomsten för en deltidsarbetare bör uppräknas på sätt ovan föreslagits i fråga om personer, som drabbas av intermittent återkommande arbetslöshet, eller om man vid daghjälpens bestämmande bör utgå från inkomsten i fråga utan omräkning. Schematiskt sett kunna deltidsarbetarna delas i två grupper, nämligen de som arbeta alla dagar i veckan och de som blott ställa sin arbetskraft till förfogande under vissa av veckans dagar. Vad den första gruppen beträffar är det naturligt, att den bör komma i åtnjutande av understöd under veckans alla dagar. De böra emellertid då erhålla ett understöd, som till sin storlek är avvägt i förhållande till den jämförelsevis låga inkomst de uppbära. I detta fall är det tydligt, att ingen uppräkning av inkomsten med hänsyn till ej arbetad tid skall förekomma. (Jämför dock vad som anföres i slutet av förevarande kapitel rörande deltidsarbetares rätt till understöd i lägsta daghjälpsklass.)

209 För den andra gruppen ligga förhållande annorlunda till. För den händelse dessa deltidsarbetare erhålla rätt till understöd endast för de dagar i veckan, då de normalt brukat utföra arbete, bör tydligen en uppräkning av inkomsten ske. Understödet skulle eljest icke komma att stå i avsedd proportion till dagsförtjänsten. Det skulle emellertid bli en administrativt sett otillfredsställande och tyngande ordning att behandla olika grupper deltidsarbetare på olika sätt. Det kan övervägas, om icke deltidsarbetare, som arbeta blott vissa dagar i veckan, böra erhålla rätt till understöd för samtliga dagar i veckan under förutsättning, att någon uppräkning av inkomsten med hänsyn till arbetslös tid icke äger rum. På detta sätt uppnår man, att understödet per vecka erhåller avsedd storlek i förhållande till arbetsinkomsten. Väljer man den senare vägen, måste man förutsätta, att arbetsförmedlingen skall skaffa sig kännedom om det antal dagar per vecka en deltidsarbetare söker erhålla arbete och att förmedlingen vid erbjudande av arbete även beaktar den arbetssökandes önskemål. En dylik ordning synes möjlig att genomföra. Skulle en arbetsförmedling anvisa en heltidsanställning åt en dylik deltidsarbetare och denne avvisar erbjudandet, är det troligt, att han kan åberopa något hinder för åtagande av arbete i den utsträckning arbetserbjudandet avser. I ett dylikt fall skall avstängning i regel icke ske för tid av fyra veckor, utan understödet indrages blott för den eller de dagar hindret varar. Då kommittén föreslår, att man vid bestämmandet av daghjälpsklass för deltidsarbetare skall utgå från den verkliga årsinkomsten och sålunda icke taga hänsyn till tid, då vederbörande icke utför arbete, har detta skett under förutsättning, att deltidsarbetarnas speciella problem beaktas av arbetsförmedlingen. Man uppnår på detta sätt ett administrativt enkelt förfaringssätt, som i det avgjort största antalet fall kommer att på ett tillfredsställande sätt avväga understödet i förhållande till inkomsten. Vid bedömandet av sättet för bestämningen av säsongarbetarnas inkomster torde hänsyn böra tagas till den ställning, som dessa erhållit i understödshänseende. Härför redogöres i kapitel XIV, Säsongarbetslösheten (alternativ I). I detta sammanhang torde i korthet endast böra anföras följande. I diskussionen om säsongarbetarnas understödsrätt skiljer kommittén mellan säsongkompenserade och icke säsongkompenserade arbetstagare. Vid bedömandet av understödsrätten anser kommittén att de icke säsongkompenserade utan vidare böra jämställas med andra arbetstagare. Några inskränkningar i understödsrätten skola alltså icke förekomma under lågsäsongtiden. Vad de säsongkompenserade beträffar gäller, att det ur olika synpunkter kan anföras motiv för att inskränka understödsrätten under den del av året, då arbetslöshet normalt förekommer. På skäl, som närmare utvecklas i det nämnda kapitlet, föreslår kommittén emellertid, att icke heller de säsongkompenserade skola vidkännas särskilda inskränkningar i understödsrätten under dödsäsongen. I fråga om säsongarbetarna innebär kommitténs förslag sålunda, att de skola erhålla understöd enligt samma grunder som övriga försäkrade. 1 4 — 2 3 3 45

210 Vad till att börja med beträffar de icke säsongkompenserade är det uppenbart, att deras daghjälp bör avvägas i förhållande till avlöningen under den tid de arbeta. Även i detta fall bör alltså en uppräkning av årsinkomsten äga rum. Förhållandena ligga däremot annorlunda till för övriga säsongarbetare, d. v. s. de vilkas löner kompenserats med hänsyn till att de normalt äro arbetslösa under viss del av året. I fråga om dessa kunna utan tvivel skäl anföras för att uppräkning icke skall komma i fråga, enär risk kunde föreligga för överförsäkring under den del av året, då det ordinarie yrket icke bereder full sysselsättning; under denna tid utföres ofta arbete inom andra, lägre avlönade verksamhetsområden. Med den utformning, som arbetslöshetsförsäkringen erhållit enligt alternativ I — säsongarbetarna likställas i understödshänseende med andra förvärvsarbetare — framstår det som naturligt att vid inkomstbestämningen tilllämpa samma regler för alla försäkrade. Alternativet utgår från förutsättningen, att säsongvariationerna för framtiden komma att göra sig väsentligt mindre gällande än tidigare. Är denna förutsättning riktig, kan det knappast bli tal om några risker för överförsäkring. De säsongkompenserade förvärvsarbetarna komma för övrigt i allmänhet — oberoende av om uppräkning av inkomsten äger rum eller ej — att bli placerade i de högsta daghjälpsklasserna. I dessa är skillnaden mellan arbetsinkomst och daghjälp så stor att familjetillägg kunna utgå med förhållandevis stora belopp utan att överförsäkring uppkommer. Kommitténs förslag innebär, att man vid bestämningen av en försäkrads årsinkomst skall verkställa uppräkning på samma sätt som ovan föreslagits i fråga om sjuktid för all arbetslös tid, som den försäkrade kan styrka. Dock skall dylik uppräkning icke ske i fråga om deltidsarbetare och ej heller i de fall, då den arbetslösa tiden endast varit helt kort. I det föregående har behandlats vissa fall, då uppgifterna i taxeringslängden kräva viss omräkning innan de kunna användas för här förevarande syfte. Försäkringsorganet bör emellertid även i andra fall äga befogenhet att verkställa sådana mindre justeringar, som kunna befinnas lämpliga. Om exempelvis löneläget för en grupp arbetstagare, vilka i stort sett ha samma inkomster, befinner sig i närheten av en klassgräns, kan det tänkas, att en del arbetare bli placerade i en daghjälpsklass och andra i en annan. Detta bör givetvis undvikas. Man bör i ett dylikt fall söka få samtliga placerade i en och samma klass. Kommittén har i det föregående nämnt, att det stundom är lämpligare att bestämma inkomsten på annat sätt än med utgångspunkt från uppgifterna i taxeringslängderna. I dylika fall bör det åligga den understödssökande att lämna erforderliga uppgifter. Han skall sålunda ha skyldighet styrka, hur stor den avlöning — inklusive naturaförmåner — varit, som utgått under tid han utfört arbete. Detta kan ske genom intyg från arbetsgivare men bör givetvis även kunna äga rum på annat sätt, exempelvis genom uppvisande av avlöningskuvert e. d. Det bör ankomma på för-

211 säkringsorganet att i varje särskilt fall bestämma den tid, för vilken uppgift om uppburen avlöning skall lämnas. Tiden bör avvägas så, att uppgifterna komma att ge en bild av vederbörandes inkomstläge under hans senaste sysselsättningstid av någon längre varaktighet. Underlåter en understödssökande att anskaffa material för sin placering i daghjälpsklass, bör understöd utgå enligt lägsta klass. Kommittén övergår härefter till inkomstbestämningen för företagare, vilka söka understöd från arbetslöshetsförsäkringen. Företagares inkomster variera ofta kraftigare än vad fallet är med arbetstagares. Lönesatserna äro i regel avtalsenligt bundna, medan däremot vinsterna av rörelse mera direkt påverkas av ändringar i de ekonomiska förhållandena. Detsamma gäller för jordbrukare. För dessa tillkomma även olikheter i skördeutfall. Den omständigheten att försäljning av skog skett kan även inverka på inkomstens höjd. Vid fastställande av daghjälpsklass för företagare, synes man med hänsyn till det anförda i regel böra utgå från uppgifter för längre tid än ett år, förslagsvis en treårsperiod. Då det gällde arbetstagarna förutsatte kommittén, att regeln skulle vara, att taxeringsuppgifterna togos som utgångspunkt vid inkomstbestämningen. Då det gäller företagares inkomster, tillkomma emellertid så många andra moment, att det måste bli nödvändigt för försäkringsorganen att från fall till fall pröva, huruvida förhållandena varit sådana, att taxeringsuppgifterna verkligen kunna tjäna här förevarande syfte. Detta beror på olika omständigheter. Som inkomst av rörelse räknas ett flertal delvis olikartade förvärvskällor. Storleken av avkastningen avspeglar på mycket olika sätt den insats företagaren själv gjort. Det bör dock hållas i minnet, att de personer det här är fråga om nästan undantagslöst tidigare varit innehavare av förhållandevis små företag, något som underlättar inkomstbedömningen. En rörelseidkares eller en jordbrukares inkomster påverkas vidare av storleken av det insatta egna kapitalet. Personer, som varit tvungna att för driften upplåna kapital, komma med hänsyn härtill att få lägre taxerade inkomster än andra, trots att avkastningen av det egna arbetet kanske varit lika stor. Särskilt i mindre företag bruka familjemedlemmar deltaga i arbetet utan att härför erhålla särskild avlöning. Inkomsten av rörelsen kan i ett dylikt fall icke sägas ha uppkommit endast genom arbete av den person, vilken står som företagare. Även ett flertal andra omständigheter kunna medföra, att den verkliga årsinkomsten icke blir en mätare på storleken av den inkomst företagaren tidigare åtnjutit såsom ett resultat av den egna arbetsinsatsen. Kommittén har med hänsyn till det anförda övervägt andra utvägar för att bestämma vederbörandes placering i daghjälpsklass. E n väg, som synes möjlig att beträda, är att söka i inkomsthänseende likställa en viss företagargrupp med en i inkomsthänseende jämförbar arbetstagargrupp. Detta torde i allmänhet vara möjligt inom hantverket och småindustrien men kan erbjuda svårigheter inom andra näringsområden. Föreligga möjlig-

212 heter att i inkomsthänseende jämföra en viss företagargrupp med en grupp löntagare, bör på samma sätt som inom den allmänna sjukförsäkringen gälla, att inkomsten för en företagare icke skall fastställas till högre belopp än för arbetstagare i jämförbar ställning. Beträffande arbetet med inkomstbestämningen må vidare följande framhållas. Oftast kan denna ske endast helt grovt. Inkomstbestämningen behöves i regel blott för klassplaceringen; de fall då de sammanlagda understödsbeloppen närma sig den tidigare inkomstnivån och överförsäkringsreglerna behöva tillämpas bli nämligen jämförelsevis få. Där fråga är om inkomster, som ligga nära en klassgräns, kan stundom en exaktare beräkning erfordras. Emellertid synes man i dessa fall ofta kunna få ledning av vederbörandes yrkestillhörighet. En tränad tjänsteman äger i regel kännedom om den klass, som olika yrkesutövare i allmänhet tillhöra. Nämnas må vidare, att klassgränserna äro förhållandevis vida och att klassantalet är litet. Detta kommer att i hög grad underlätta de understödssökandes klassplacering. Vid inkomstbestämningen bör så vitt möjligt aktuella taxeringsuppgifter användas. En inkomstbestämning bör alltså i regel gälla för tiden intill dess ny taxeringslängd blivit fastställd. Uppbär en försäkrad understöd vid den tidpunkt de nya taxeringarna skola tillämpas, bör omprövning av inkomsten icke äga rum. Anledning härtill saknas, enär den försäkrade vid understödsansökans inlämnande hade tillfälle att göra framställning om avvikelse från taxeringen. Enär en ändring av daghjälpsklass icke skall komma i fråga under löpande understödsperiod, fordras regler för bestämmandet av den tidpunkt, då de nya taxeringsbeloppen skola läggas till grund för bestämmandet av en försäkrads daghjälp. En lämplig utväg synes härvid vara, att ny bestämning av klasstillhörigheten skall ske första gången en person ansöker om understöd efter det ny taxering ägt rum och arbetsvillkoret skall nyprövas. Denna regel innebär, att klassplaceringen bibehålles för sådana understödstagare, som vid ovan nämnda datum icke uppburo understöd men som någon tid senare åter erhåller understöd utan prövning av arbetsvillkoret, allt givetvis under förutsättning att nämnden icke äger kännedom om sådan ändring av inkomstförhållandena, som bör föranleda överflyttning till annan daghjälpsklass. Framställningar om ändringar under ett löpande år av en verkställd inkomstbestämning torde nästan undantagslöst komma att avse höjningar i inkomstbeloppen. Försäkringsorganen böra emellertid ha sin uppmärksamhet riktad på frågan, om anledning föreligger att i visst fall verkställa sänkningar i klassplaceringen. Även i detta fall bör dock fråga vara om större ändringar. H a r en person under sin arbetslösa tid tillfälligt övergått till ett lägre betalt yrkesområde, bör detta icke föranleda en nedflyttning. Försäkringsorganen böra ägna särskild uppmärksamhet åt tvenne grupper försäkrade, nämligen gifta kvinnor och personer som inträda i pensionsåldern. Beträffande dessa har kommittén föreslagit (se kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade), att deras arbetsvillighet skall

213 prövas särskilt noga. Frågan om deras inkomstläge blir i samband därmed automatiskt aktuell. Personer, tillhörande här förevarande kategorier, böra uppge den ändring, som deras inkomstläge undergått i anledning av giftermålet respektive inträdet i pensionsåldern. De erkända arbetslöshetskassorna ha rätt att med egna medel utge reseoch flyttningsbidrag för tillträdande av arbete å annan ort. Kommittén har övervägt, huruvida en liknande understödsförmån borde införas inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. För närvarande har arbetsförmedlingen rätt att i vissa fall utge bidrag till arbetssökande för att tillträda arbete å annan ort. Här föreligger alltså möjlighet att för samma ändamål erhålla understöd från två olika håll. En dylik ordning kan icke vara lämplig. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att rese- och flyttningsbidrag icke skola utgå från försäkringen utan endast från arbetsförmedlingen. Denna synes vara den myndighet, som bäst kan bedöma, huruvida anledning finnes att utgiva hjälp i denna form. Det torde dock böra övervägas, huruvida icke arbetsförmedlingen borde erhålla ökade möjligheter att lämna arbetssökande bidrag till resekostnader. Enär den nuvarande kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa enligt kommitténs förslag skall upphöra, komma möjligheter icke att finnas att, såsom för närvarande någon gång sker, komplettera de försäkrades understöd med hyreshjälp från arbetslöshetsnämnden. Något behov av att för framtiden komplettera det försäkringsmässiga understödet torde i allmänhet icke föreligga. På grund av att daghjälpen avvägts i förhållande till den tidigare inkomsten ha nämligen understödsbeloppen kunnat göras förhållandevis höga. Dessutom föreslår kommittén ett system med familjetillägg, varigenom understödsbeloppen på ett enligt kommitténs förmenande effektivt sätt komma att avpassas till det föreliggande hjälpbehovet. Om i något fall de från försäkringen utgående förmånerna trots detta icke skulle bli tillräckliga, kan den försäkrade erhålla bidrag i form av socialhjälp. Kommittén har i det föregående behandlat grunderna för daghjälpens avvägning och har vidare avvisat tanken på att i den obligatoriska försäkringen införa ett system med rese- och flyttningsbidrag. Innan frågan om understödens storlek upptages till behandling, böra först beröras de fall, då familjetillägg skall utgå. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen ha de erkända arbetslöshetskassorna skyldighet att utge familjetillägg i form av barntillägg. I den mån en kassa så beslutar, äger den vidare rätt att utge maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Den senare formen av familjetillägg må dock utgå endast i sådan kassa, som utger maketillägg. År 1944 infördes ett kristillägg, som utgår som ett tillägg till daghjälpen. Kassorna ha icke rätt att utgiva understöd i annan form, dock med undantag för de i det föregående behandlade rese- och flyttningsbidragen.

214 Kassorna åtnjuta statsbidrag till det understöd, som utgives i form av daghjälp och familjetillägg. Kristillägget bekostas helt av statsmedel. Vad beträffar reglerna för de olika familjetilläggen inom den frivilliga försäkringen må följande framhållas. Maketillägg utgår till medlem för make eller den, med vilken medlemmen varit gift och beträffande vilken på av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att medlemmen fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Maketillägg utgår sålunda även för frånskild man eller hustru, därest föreskriven underhållsskyldighet fullgöres. Maketillägg utgår dock icke, om maken utför förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Husföreståndarinnetillägg utgår till ogift medlem, som icke uppbär maketillägg, för kvinna, som varaktigt har gemensam bostad med medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå dennes hushåll. Tilllägg må dock icke utgå för husföreståndarinna, därest denna utanför medlemmens hem utför förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar per vecka eller själv uppbär daghjälp. Barntillägg utgår till försäkrad, som bar barn eller adoptivbarn under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket den försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Tillsynsmyndigheten skall föreskriva på vad sätt medlemmen skall styrka, att underhållsskyldigheten verkligen fullgöres. Vidare utgår barntillägg till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap. För ett och samma barn må endast ett barntillägg utgå. Äro flera personer berättigade till barntillägg för ett och samma barn, skall tillägget utgå till fadern, om han är en av de berättigade, eljest till modern. Maketillägget tillkom vid 1946 års höstriksdag genom en ombildning av det tidigare hustrutillägget. Enligt de äldre bestämmelserna kunde endast gift man erhålla tillägg till daghjälpen för hustru. Genom riksdagsbeslutet genomfördes i princip likställighet mellan gift man och gift kvinna, respektive frånskild man och frånskild kvinna. Även inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen bör finnas ett maketillägg, som utgår efter väsentligen samma regler, som numera gälla för den frivilliga försäkringen. På en punkt har kommittén funnit anledning föreligga till ändring. Enligt gällande regler skall som nämnts maketillägg utgå till frånskild make, som fullgör honom åvilande underhållsskyldighet, därest den andra maken icke utför förvärvsarbete mer än högst tre dagar per vecka eller själv uppbär daghjälp. I detta avseende gälla samma bestämmelser i fråga om gifta och frånskilda. Svårigheter att tillämpa dessa inskränkningar i fråga om rätten till maketillägg föreligga icke i fråga om de gifta. Däremot synas möjligheter icke finnas att avgöra, huruvida den frånskilda maken verkligen utför förvärvsarbete i större utsträckning än vad sagts. Dessutom synes denna omständighet ovidkommande i detta sammanhang. Så länge underhållsskyldighet åvilar den ena maken och denna skyldighet fullgöres, har han

215 samma behov av tillägg till daghjälpen. Kommittén föreslår sålunda i fråga om frånskild man och kvinna, att maketillägg skall utgå så länge underhållsskyldighet föreligger och fullgöres. I detta sammanhang har ett annat problem aktualiserats, som även varit föremål för överväganden vid förarbetena till de nu gällande bestämmelserna. Denna fråga avser rätten för daghjälpsberättigad make att erhålla tillägg för den andra maken i de fall, då denne helt eller delvis underhålles av samhället. Under förarbetena till hustrutilläggets ombildning till ett maketillägg påpekades av vissa remissmyndigheter, att reformen krävde ökad hänsyn till andra grenar av socialförsäkringen. Sålunda anförde socialstyrelsen, att det så länge tillägg för make endast utginge till manlig försäkrad kunde anses försvarbart att bortse från de fall, då hustrun uppbure ersättning från annan gren av socialförsäkringen, enär dessa fall vore så fåtaliga. Förhållandet bleve emellertid ett annat, därest tillägget komme att utgå till kvinnlig försäkrad för hennes make. De fall vore nämligen väsentligt vanligare, då mannen uppbure ersättning från annan socialförsäkring. Med hänsyn härtill föreslog socialstyrelsen för att förebygga att de olika grenarna av socialförsäkringen komme att gripa in i varandra, att maketillägg icke borde utgå för make, som uppbure visst minsta understöd från sjukförsäkringen eller sjukpenning eller invaliditetsränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Jämväl vissa andra undantag föreslogos härjämte, som dock i detta sammanhang kunna förbigås. Liknande förslag framförde socialvårdskommittén i sitt utlåtande. I proposition nr 326/1946 med förslag till ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor uttalade föredragande statsrådet i denna fråga bland annat följande. Otvivelaktigt talade vissa skäl för de av socialstyrelsen och socialvårdskommittén ifrågasatta inskränkningarna i rätten till maketilllägg. Samma skäl kunde emellertid åberopas till stöd för att understöd från annan socialförsäkringsgren borde inverka på daghjälpen, något som icke vore fallet. Dessa frågor borde prövas samtidigt. Spörsmålen vore av den art, att de icke lämpligen kunde lösas i då föreliggande sammanhang utan borde upptagas av socialvårdskommittén vid dess fortsatta utredningsarbete. I avbidan på resultatet härav borde maketillägget — i likhet med vad som gällde beträffande hustrutillägget — utgå även i de fall, då maken till en del eller, undantagsvis, helt vore tillgodosedd genom andra samhälleliga understödsformer. I detta sammanhang erinrades om att för arbetslöshetsförsäkringen gällde överförsäkringsregler, enligt vilka summan av daghjälp och tilllägg alltid komme att understiga medlemmens normala inkomst. Frågan om rätten att erhålla daghjälp samtidigt som understöd utgår från andra grenar av socialförsäkringen har kommittén behandlat i andra sammanhang i förevarande betänkande. Nämnas må endast, att kommittén strävat efter att få klara gränslinjer mellan arbetslöshetsförsäkringen å ena sidan och andra socialförsäkringsgrenar å den andra. I vissa fall har det dock varit nödvändigt att föreslå, att rätten till daghjälp för person, som samtidigt uppbär understöd från annan gren av socialförsäkringen, bör göras till föremål

216 för prövning från fall till fall. Detta gäller, då understöden från annat håll äro av jämförelsevis liten storlek. Huvudregeln skall dock enligt kommitténs förslag vara, att daghjälp endast må utgå till försäkrad, som icke samtidigt uppbär understöd från annan socialförsäkringsgren. Denna huvudregel har föreslagits, enär personer, som uppbära dylikt understöd, i allmänhet icke äro arbetsföra eller icke stå till arbetsmarknadens förfogande. Förhållandena äro emellertid icke jämförbara, då det gäller att bedöma rätten för daghjälpsberättigad person att erhålla tillägg för make, som uppbär understöd från annan socialförsäkringsgren. Då kommittén övervägt reglerna för maketillägg, har den beaktat den ändring, som bestämmelserna inom den frivilliga försäkringen undergått på denna punkt. Vid frågans bedömande måste vidare hänsyn tagas till storleken av den förmån, som utgår till den make, för vilken tillägg ifrågasattes. Det har även ansetts nödvändigt att få så enkla regler som möjligt, så att försäkringsmyndigheterna icke bli belastade med omfattande utredningar i de olika understödsfallen. Inom den allmänna sjukförsäkringen gäller, att sjukpenningförsäkrad medlem, som är gift och sammanlever med sin make, skall erhålla maketillägg. Maketillägg utgår dock icke för den, som uppbär ålderspension eller annan form av folkpension. Det behov, som maketillägget avser att täcka, skall nämligen enligt departementschefens uttalande i propositionen om allmän sjukförsäkring anses fyllt genom folkpensionen. Äro båda makarna sjukpenningförsäkrade, något som är fallet om mannen har en inkomst av minst 600 kronor och hustrun en inkomst av minst 1 000 kronor om året, utgår maketillägg endast till mannens sjukpenning. Sjukkassa kan dock på framställning av makarna medge, att maketillägget i stället skall utges till hustruns sjukpenning. Inom arbetslöshetsförsäkringen bör på samma sätt som inom sjukförsäkringen maketillägg icke utgå för make, som uppbär folkpension. Vad härefter beträffar avgränsningen mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna föreslår kommittén följande regler. Att börja med behandlas de fall, då mannen drabbas av arbetslöshet och hustrun av sjukdom. I det ojämförligt största antalet fall kommer maketillägg inom sjukförsäkringen att utgå till mannens sjukpenning. Inom sjukförsäkringen kan hustrun härvid ha ställning antingen som familj ef örsäkrad eller som självständigt försäkrad. Är hustrun familjeförsäkrad inom sjukförsäkringen, torde mannen i allmänhet äga rätt till maketillägg för henne inom arbetslöshetsförsäkringen; man synes nämligen ha anledning utgå från att hon i detta fall icke har förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar per vecka. Uppbär mannen daghjälp och hustrun sjukpenning som familjeförsäkrad, anser kommittén att maketilllägg för hustrun ändock skall utgå till mannens daghjälp. Skulle maketillägg icke utgå, bleve nämligen familjens sammanlagda understöd lägre då hustrun är sjuk än då hon är frisk, vilket skulle vara orimligt. Skulle hustrun ha arbete minst tre dagar per vecka men trots detta vara

217 familjeförsäkrad i sjukförsäkringen, skall mannen ändock erhålla maketillägg för henne från arbetslöshetsförsäkringen under tid då hon är sjuk. Är hustrun självständigt försäkrad inom sjukförsäkringen, bli förhållandena annorlunda, I detta fall har hustrun som nämnts en årlig inkomst om minst 1 000 kronor. Mannen skall då icke bli berättigad till maketillägg för henne inom arbetslöshetsförsäkringen, därest hon uppbär sjukpenning som självständigt sjukförsäkrad. Var och en av makarna erhåller det understöd, som han skulle fått, därest han varit ensamstående. Hänsyn får dessutom tagas till att hustrun kan uppbära sjukpenningtillägg från den frivilliga sjukförsäkringen. Som framgått av det ovanstående kan sjukkassa i vissa fall besluta, att maketillägg inom sjukförsäkringen skall utgå till hustruns sjukpenning, icke till mannens. Av vad som anförts i det föregående framgår, att mannen icke har rätt till maketillägg för hustrun i händelse av arbetslöshet, därest hustrun uppbär sjukpenning. Icke heller hustrun bör i så fall uppbära maketillägg inom sjukförsäkringen. På denna punkt kräves sålunda en ändring i sjukförsäkringslagen. Detta blir erforderligt även med hänsyn till angelägenheten av att understödsförmånerna bli utformade på analogt sätt, därest det i stället är mannen som är sjuk och hustrun arbetslös. Självklart är nämligen, att familjetilläggen böra bli desamma oberoende av vem det är som är arbetslös och vem som är sjuk. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén den ändringen i sjukförsäkringslagen, att gift man ävensom hustru, som är självständigt sjukförsäkrad och förklarad för huvudsaklig försörjare, icke skola äga rätt uppbära maketillägg inom sjukförsäkringen, därest hustrun respektive mannen uppbär daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén har funnit att maketillägg icke skall utgå för kvinna, som jämlikt den föreslagna förordningen om moderskapsbidrag uppbär moderskapspenning. Däremot bör maketillägg utgå för det fall hon uppbär hemvårdspenning. För tid, då mannen fullgör militärtjänst, skall vidare hustru icke äga uppbära maketillägg för honom. I fråga om inverkan på maketillägget av understöd enligt olycksfallsförsäkringslagen gäller inom sjukförsäkringen, att varken sjukpenning eller livränta, som uppbäres av make, påverkar rätten för den andra maken att erhålla maketillägg. Denna regel bör gälla även för arbetslöshetsförsäkringen. Vid 1946 års riksdag genomfördes en utvidgning av familjetilläggen i det att i vissa fall, under förutsättning att maketillägg icke utgår, ett särskilt husföreståndarinnetillägg skall utgå till ogift försäkrad. Som villkor för att medlem av arbetslöshetskassa skall bli berättigad till husföreståndarinnetilllägg gäller dock, att husföreståndarinnan skall ha gemensam bostad med medlemmen och att hon skall ha sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll. E t t villkor för att husföreståndarinnetillägg skall utgå är vidare, att husföreståndarinnan icke utför förvärvsarbete i tre dagar eller mer per vecka utanför medlemmens hem. Husföreståndarinnetillägg kan utgå till såväl manlig som kvinnlig medlem.

218 I fråga om de kategorier husföreståndarinnor, för vilka familjetillägg skall kunna utgå, föreslår kommittén vissa ändringar i gällande lagstiftning. Anledning finnes att skilja mellan husföreståndarinna, som är moder till den försäkrade, och annan husföreståndarinna. Därest den försäkrade sammanbor med sin moder, kan man presumera att hon i regel erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå den försäkrades hushåll. Detta skall alltså icke särskilt behöva styrkas av den försäkrade. För moder bör i dylikt fall utgå husföreståndarinnetillägg. Från denna regel bör dock samma undantag gälla som i fråga om maketilläggen. Uppbär modern folkpension, kan man utgå från att pensionen kommer det gemensamma hushållet till del. I dessa fall skall husföreståndarinnetillägg alltså icke utgå. Vad härefter beträffar annan husföreståndarinna, bör liksom i fråga om moder fordras, att hon sammanbor med den försäkrade. För att rätt till husföreståndarinnetillägg skall föreligga i ett dylikt fall skall emellertid härjämte gälla, att kvinnan verkligen erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå den försäkrades hushåll. Vidare synes anledning icke föreligga att i fråga om husföreståndarinna, som icke är moder till den försäkrade, medge tillägg i andra fall än då den försäkrade har barn eller adoptivbarn under 16 år, som är kyrkoskrivet hos honom. Finnes icke barn och är den försäkrade arbetslös, har husföreståndarinnan möjlighet att genom förvärvsarbete själv skaffa sig sin försörjning. Erhåller hon icke arbete, har hon möjlighet erhålla daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen; det i den försäkrades hem utförda arbetet skall nämligen vid arbetsvillkorets prövning betraktas som förvärvsarbete. Jämväl i ett annat hänseende torde skäl föreligga att skilja mellan husföreståndarinna, som är moder till den försäkrade, och annan husföreståndarinna, I fråga om den senare kategorien kan man utgå från att de i flertalet fall, då tillägg enligt ovan angivna regler kan ifrågakomma — nämligen då barn finnes — äro avlönade. Den omständigheten att en dylik husföreståndarinna får folkpension bör med hänsyn härtill icke inverka på den försäkrades rätt att erhålla familjetillägg för henne. I övrigt böra reglerna för maketillägg gälla. Uppbär husföreståndarinna sjukpenning från allmänna sjukförsäkringen såsom självständigt sjukförsäkrad, skall husföreståndarinnetillägg icke utgå. Ej heller skall dylikt tillägg utgå, om kvinnan utanför hemmet utför förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver eller uppbär daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen. Liksom inom den frivilliga försäkringen skall såväl manlig som kvinnlig försäkrad kunna erhålla husföreståndarinnetillägg. Beträffande make- och husföreståndarinnetilläggen må ytterligare framhållas följande. Erhåller någon maketillägg, skall husföreståndarinnetillägg icke utgå. Har en frånskild underhållsskyldighet gentemot den andra maken och har han i sitt hem anställt husföreståndarinna, skall blott ett tillägg utgå. Detsamma gäller i fråga om frånskild, som ingått nytt äktenskap. Även om

219 underhållsskyldighet härvid föreligger gentemot den frånskilda parten, får endast ett tillägg ifrågakomma. Reglerna för barntilläggen föreslår kommittén i stort sett oförändrade. Försäkringens chefsmyndighet skall föreskriva på vad sätt den understödssökande skall styrka, att han fullgör underhållsskyldigheten. Endast på en punkt synes skäl för avvikelse från nu gällande regler föreligga. Liksom för närvarande bör i intet fall förekomma, att barntillägg för ett och samma barn utgår till mer än en person även om flera enligt huvudbestämmelserna skulle bli berättigade därtill. Det gäller härvid att bestämma, vilken av de understödsberättigade, som skall äga uppbära barntillägget. Enligt nu gällande regler skall barntillägget utgå till fadern, om han är en av de understödsberättigade, samt eljest till modern. Kommittén finner det angeläget, att barntillägget utgår på sådant sätt, att största möjliga garantier vinnas för att detsamma främjar barnets underhåll. Till följd härav föreslås, att barntillägget, om flera personer äro berättigade till sådant tillägg, skall utbetalas till den, som huvudsakligen försörjer barnet. I något fall kan inträffa, att två män ha försörjningsskylclighet gentemot ett och samma barn. Äro båda männen understödsberättigade, bör barntillägget utbetalas till den, som har barnet i sitt hem. De föreslagna reglerna för barntilläggen, vilka i huvudsak överensstämma med den frivilliga försäkringens, avvika från motsvarande bestämmelser inom den allmänna sjukförsäkringen. Inom denna är rätten till barntillägg i regel knuten till mannens sjukpenning. Endast för det fall att hustrun av sjukkassa förklarats vara den huvudsakliga försörjaren, har självständigt sjukförsäkrad hustru rätt till barntillägg; i detta fall utgår barntillägg ej till mannens sjukpenning. Familjeförsäkrad hustru med barn under tio år äger —• oavsett barnantalet — rätt till ett barntillägg om en krona till sin till en krona 50 öre uppgående sjukpenning. Det är angeläget att få till stånd en sådan samordning mellan arbetslöshets- och sjukförsäkringarna, att för ett och samma barn icke samtidigt utgår barntillägg till mer än en person. Med hänsyn härtill föreslår kommittén en sådan ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, att självständigt sjukförsäkrad hustru, som förklarats vara den huvudsakliga försörjaren, icke må uppbära barntillägg under tid, då mannen är arbetslös och till följd härav uppbär daghjälp jämte barntillägg från arbetslöshetsförsäkringen. E t t motsvarande undantag synes däremot ej böra ifrågakomma beträffande familjeförsäkrad hustru. Hennes sammanlagda förmåner från sjukpenningförsäkringen äro nämligen begränsade till två kronor 50 öre per dag. I fråga om manlig sjukförsäkrads rätt till barntillägg föreslås vidare den begränsningen, att barntillägg icke utgår, då hustrun från arbetslöshetsförsäkringen uppbär barntilllägg till daghjälpen. I detta sammanhang torde även böra beröras frågan om lämpligheten att införa ett särskilt föräldratillägg. Tanken härpå har i olika sammanhang framförts. Den diskuterades senast i samband med de 1946 genomförda änd-

220 ringarna i lagstiftningen rörande erkända arbetslöshetskassor. Emellertid torde numera några, bärande skäl icke kunna anföras för ett föräldratillägg. Den senaste folkjDensionsreformen har i så stor utsträckning avlyft barnens försörjningsbörda, att ett dylikt tillägg icke kan vara motiverat. Uppbär en fader eller moder icke folkpension, kan man utgå från att han eller hon har möjligheter att försörja sig själv. De av kommittén föreslagna reglerna rörande familjetillägg återfinnas i 21, 23, 24 och 25 §§. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen kan understöd stundom utgå in natura. Härför fordras, att vederbörande kassastyrelse fattar beslut i varje särskilt fall. Denna bestämmelse, som tillkommit för att förhindra, att mindre skötsamma familjeförsörjare använda understödet helt för egen räkning, har tillämpats i mycket få fall. Kommittén är av den uppfattningen, att en dylik bestämmelse, även om den mycket sällan tillämpas, kan vara till fördel. Den torde för övrigt göra sin största nytta endast genom att finnas till. Försäkringens lokala organ bör sålunda, då den finner grundad anledning härtill föreligga, kunna besluta, att understöd helt eller delvis skall utgå i form av naturaförmåner. Kommittén förutsätter, att en dylik inskränkning i den fria dispositionsrätten över understödet endast användes i undantagsfall och då starka skäl härtill föreligga (se 21 §). I föregående kapitel har kommittén uppdragit principerna för utformningen av understödsförmånerna. Dessa skola utgöras av ett grundunderstöd, daghjälpen, kompletterat med familjetillägg. Daghjälpen, som skall utgå till alla understödsberättigade, skall ersätta en del av det inträffade inkomstbortfallet. Familjetilläggen skola gradera understöden med hänsyn till försörjningsbördan. Kommittén upptar i det följande frågan om understödsförmånernas storlek. Avvägningen av förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen måste ske under beaktande av de understöd, som andra närstående socialförsäkringar bereda. Det är sålunda naturligt, att förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen icke mer än vad som är motiverat av försäkringens speciella funktion böra avvika från dem, som exempelvis sjuk- och olycksfallsförsäkringarna bereda. Framför allt synes det motiverat att härvid taga hänsyn till förmånerna från den i den allmänna sjukförsäkringen ingående sjukpenningförsäkringen. Genom antagandet av den nya sjukförsäkringslagen ha statsmakterna angivit den nivå, varpå understöden till sjuka personer skola ligga. D å det gäller avvägningen av understöden för arbetslösa, måste givetvis hänsyn tagas till de arbetslösas speciella hjälpbehov. Sjukförsäkringens understödssatser kunna icke utan vidare anses vara normgivande för arbetslöshetsförsäkringens vidkommande. Enligt kommitténs uppfattning föranleda emellertid inkomstbortfall till följd av arbetslöshet ett hjälpbehov, som är jämförbart med det som uppstår vid sjukdom, förutsatt givetvis att de sjuka såsom fallet är be-

221 redas skälig hjälp för sjukvårdskostnader. Kommittén har till följd härav funnit, att sjukpenning — inklusive sjukpenningtillägg — och daghjälp böra i varje fall i stort sett ligga på samma nivå. För den enskilde skulle det sannolikt bli svårförståeligt, om man från den ena försäkringen skulle erhålla förmåner, som mera väsentligt avveke från vad den andra beredde. Större olikheter i förmåner skulle vidare ge upphov till en tendens att överföra understödsfall på den av försäkringarna, som gåve de högsta förmånerna. I detta sammanhang måste dock beaktas, att sjukförsäkringens understödssatser avvägdes år 1946 och att sedermera en sänkning av penningvärdet inträffat, För att arbetslöshetsförsäkringen skall ge samma reella understöd, som det var avsikten att år 1946 tillförsäkra de sjuka, blir det därför nödvändigt sikta på ett med hänsyn till prisstegringen motiverat högre understödsbelopp. Kommittén har med hänsyn till det anförda ansett sig icke behöva till en principdiskussion upptaga frågan om avvägningen mellan daghjälpen och familjetilläggen. Den avvägning, som inom sjukförsäkringen skett mellan sjukpenningen jämte sjukpenningtillägget å ena och familjetilläggen å andra sidan, bör enligt kommitténs uppfattning vara normgivande även för arbetslöshetsförsäkringens vidkommande. Inom sjukförsäkringen utgör sjukpenningen för försäkrade i åldern 18—67 år tre kronor 50 öre. Detta understöd utgår under sju dagar per vecka. Motsvarande belopp blir för arbetslöshetsförsäkringens vidkommande, där understödsveckan är sex dagar, fyra kronor. Med de i det föregående angivna utgångspunkterna har kommittén funnit, att daghjälpen inom arbetslöshetsförsäkringen bör utgöra lägst fyra kronor. Det högsta understödet inom sjukförsäkringen, inklusive sjukpenningtillägget, är åtta kronor per dag, vilket belopp motsvarar nio kronor vid sex dagars understödsvecka. Med hänsyn till det sänkta penningvärdet bör emellertid det högsta understödet inom arbetslöshetsförsäkringen bestämmas till ett högre belopp. Kommittén föreslår detta till elva kronor. Inom sjukförsäkringen har understödet för personer under 18 år och över 67 år bestämts till två kronor. Från den senare kategorien kan bortses i förevarande sammanhang, enär den kommer att sakna understödsrätt inom arbetslöshetsförsäkringen. Den lägre sjukpenningen för de unga har motiverats av deras i allmänhet lägre inkomstnivå. De ha dock samma rättighet som äldre att frivilligt försäkra sig för ett sjukpenningtillägg. Inom arbetslöshetsförsäkringen, där understödstagarna placeras i daghjälpsklass med hänsyn till inkomstens storlek, synes en analog begränsning av daghjälpen icke lämplig. Begränsningen skulle nämligen innebära, att daghjälpen i lägsta klassen skulle sättas till ungefär två kronor. I de högre klasserna vore det emellertid icke rättvist med en liknande nedskärning; risk att daghjälpen skall överstiga inkomsten förefinnes icke här. Nedskäres understödet endast i lägsta klassen skulle ett hopp i daghjälpsskalan uppkomma, som skulle framstå som klart olämpligt. Kommittén föreslår sålunda, att någon gradering av daghjälpen med hänsyn till ålder icke skall ske inom arbetslöshetsförsäkringen.

222 Genom kommitténs förslag uppkommer på denna punkt en olikhet mellan de båda försäkringarna, i det att personer i åldern 16—18 år från arbetslöshetsförsäkringen bli berättigade till ett understöd om minst fyra kronor per dag, medan understödet från sjukförsäkringen blir två kronor. Kommittén har i detta sammanhang icke velat taga upp frågan, huruvida det skulle kunna anses motiverat att ändra sjukförsäkringen genom att höja understödet för personer under 18 år till samma belopp som för de äldre. I just de åldrar, varom här är fråga, föreligga nämligen stora olikheter i fråga om försäkringsklientelet. Medan understödsrätten från arbetslöshetsförsäkringen kommer att vara begränsad till dem, som verkligen ha ställning som förvärvsarbetare, kommer understödsrätten från sjukförsäkringen att ha väsentligt vidare omfattning; sjukpenningförsäkringen omfattar nämligen samtliga med en årsinkomst av minst 600 kronor. Skulle kommitténs förslag om en omläggning av sjukförsäkringen och införandet av en inkomstgraderad sjukpenning vinna bifall, torde man vid prövningen av sjukpenningens storlek för de minderåriga böra beakta den lösning frågan fått inom arbetslöshetsförsäkringen. En avvägning av daghjälpen mellan de ovan angivna beloppen, fyra respektive elva kronor, kommer att medföra en viss höjning i jämförelse med den frivilliga försäkringen. I denna uppgår daghjälpen (inklusive kristillägget) i intet fall till högre belopp än sju kronor per dag. Kommittén finner en dylik höjning motiverad. Vad familjetilläggen beträffar har maketillägget i sjukförsäkringen bestämts till två kronor och barntillägget till 50 öre per dag. För maketillägget inom arbetslöshetsförsäkringen föreslår kommittén samma belopp. Skäl skulle visserligen kunna anföras för en mindre höjning av detta på grund av att understödsveckan endast omfattar sex dagar. Kommittén har emellertid stannat för att föreslå samma belopp. Att bamtillägget inom sjukförsäkringen satts till ett så lågt belopp som 50 öre sammanhänger framför allt med att överförsäkringsregler icke förekomma inom sjukförsäkringen. För att undvika att de sammanlagda understödsförmånerna för en familj med många barn skola överstiga den sedvanliga arbetsinkomsten har en dylik begränsning blivit nödvändig. Vidare har hänsyn tagits till de allmänna barnbidragen. Till följd av att överförsäkringsregler vad arbetslöshetsförsäkringen beträffar blott skola förekomma i begränsad omfattning blir det som närmare utvecklas i det följande även i denna försäkring nödvändigt att hålla barntillägget på en låg nivå, Anledning har icke förelegat att välja annat belopp än sjukförsäkringens. Dock har det befunnits lämpligt att med hänsyn till understödsveckans längd i detta fall höja tillägget till 60 öre per dag, vilket i det närmaste motsvarar sjukförsäkringens 50 öre för sju dagars understödsvecka. Nämnas må att barntillägget, då det infördes i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, uppgick till detta belopp. Inom en försäkring av här förevarande slag är det givetvis angeläget att undvika, att de sammanlagda understödsförmånerna överstiga storleken av

den bortfallna inkomsten. Den personbga arbetsvilligheten spelar en mycket stor roll inom arbetslöshetsförsäkringen för det enskilda understödsfallets längd. Skulle förmånerna från försäkringen komma att uppgå till eller överstiga vad den enskilde brukar uppbära i lön, måste detta komma att motverka villigheten att taga arbete. Det har för kommittén framstått som angeläget att undvika något dylikt. Mellan inkomstnivå och understödsnivå måste med hänsyn härtill en så stor differens föreligga, att det för den enskilde alltid framstår som ett ekonomiskt intresse att erhålla arbete. På samma sätt, som då det gällde avvägandet av understödsnivån, har kommittén ansett det angeläget att i fråga om överförsäkringsreglerna uppnå överensstämmelse mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Inom sjukförsäkringen gäller, att enhetssjukpenningen utgår utan överförsäkringsregler. Vad åter sjukpenningtilläggen beträffar skola dessa på visst sätt avpassas med hänsyn till den försäkrades inkomst av förvärvsarbete. Sålunda må ej någon vara frivilligt försäkrad i högre sjukpenningklass än att sjukpenningtillägget tillsammans med enhetssjukpenningen och den lön han må vara berättigad uppbära under sjukdom ej överstiga Vseo av årsinkomsten av förvärvsarbete. Dessa regler innebära, att var och en utan hänsyn till tidigare inkomst skall från sjukförsäkringen äga uppbära ett understöd motsvarande enhetssjukpenningen jämte förekommande familjetillägg under förutsättning att årsinkomsten av arbete överstiger 600 kronor (för förvärvsarbetande hustru 1 000 kronor). Genom dessa regler har man vunnit en administrativ förenkling av arbetet. Det kommer att bli erforderligt att verkställa en mera noggrann bestämning av den försäkrades årsinkomst i huvudsak endast i de fall, då vederbörande är frivilligt försäkrad för högre belopp än enhetssjukpenningen. Kommittén föreslår för arbetslöshetsförsäkringens vidkommande en liknande ordning. Inom den lägsta daghjälpsklassen skola sålunda överförsäkringsregler icke tillämpas, utan en daghjälp om fyra kronor jämte eventuella familjetillägg skall utgå till alla, som tillhöra klassen, oberoende av inkomstens storlek. Däremot har det synts erforderligt att införa vissa särskilda bestämmelser för deltidsarbetare. Frågan om understödets avvägning för personer, som normalt icke utföra arbete full tid, upptages i slutet av förevarande kapitel. Vad de högre daghjälpsklasserna åter beträffar synes det motiverat med vissa överförsäkringsregler. Man uppnår då samma utformning av bestämmelserna som inom sjukförsäkringen. Kommittén föreslår sålunda, att daghjälp inklusive familjetillägg inom daghjälpsklasserna 2—6 icke skall överstiga viss del av den för den försäkrade beräknade dagsinkomsten. Dock skall en försäkrad — oberoende av överförsäkringsreglerna — alltid äga uppbära i understöd ett belopp, som motsvarar understödet i lägsta daghjälpsklass. Kommittén övergår härefter till överförsäkringsreglemas utformning. I den frivilliga försäkringen gäller, att daghjälpen till ensamstående icke får överstiga 60 och till familjeförsörjare 80 % av arbetsinkomsten. Några mot-

svarande regler bli icke erforderliga inom den obligatoriska försäkringen. Daghjälpen har genomgående avvägts så, att den understiger vederbörandes dagsinkomst. I fråga om storleken av daghjälp och utgående familjetillägg gäller inom den frivilliga försäkringen, att dessa för familjeförsörjare med högst två barn icke få överstiga 80 % av arbetsförtjänsten. För familjeförsörjare med flera barn än två har gränsen satts till 90 %. Kommittén kan icke finna anledning att upprätthålla en dylik differentiering av överförsäkringsreglerna, vilken för övrigt endast måste medföra ett ökat administrativt arbete. Skäl tala för att som högsta gräns för de sammanlagda förmånerna från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen föreslå 100 % av dagsinkomsten. Härigenom skulle överenstämmelse även på denna punkt uppnås med sjukförsäkringen. Emellertid gäller såsom redan påpekats att inom arbetslöshetsförsäkringen upprätthålla en viss differens mellan inkomstnivå och understödsnivå. Till följd härav har kommittén stannat för att föreslå, att daghjälp jämte familjetillägg icke skola få överstiga 90 % av dagsinkomsten. Denna bör be-1 stämmas som Vsoo av den för den försäkrade bestämda årsinkomsten. Att härvid valts Vsoo, ej V3eo, beror på att understöd endast utgår för vardagar och för helgdagar, vilka icke äro söndagar. Med utgångspunkt från den ovan angivna nivå, å vilken understöden inom försäkringen böra ligga har kommittén utarbetat följande klassfördelning och understödsskala (se 22 §). Daghjälpsklass, nr

Årsinkomst, kronor

Daf. hjälp kronor

i 2 3 4 5 6

understigande 2 400 2 400 men ej över 3 200 3 200 » » » 4 000 4 000 » » » 5 000 5 000 » » » 6 200 6 200 och därutöver

4 — 5 — 6 — 7 50 9 — 11 —

I efterföljande tabell har återgivits bland annat storleken av de marginaler, som komma att föreligga mellan dagsinkomst och daghjälpsbelopp. Dessa uppgifter ange den storlek familjetilläggen skola ha, för att de sammanlagda understödsförmånerna skola motsvara 90 % av den tidigare inkomsten. I Lägsta klassgräns

Årsinkomst

— 2 400 2 4 0 0 — 3 200 3 2 0 0 - 4 000 4 0 0 0 - 5 000 5 0 0 0 — 6 200 6 200Anm.

Som

Klassmitt

Hög äta klassgräns

A

B

c

A

B

C

8,00 10,70 13,30 16,70 20,70

2,20 3,70 4,50 6,00 7,60

63% 56%, 56% 54% 53%

9,30 12,00 15.00 18,70 22,70

3,40 4,80 6,00 7,80 9,40

54% 50% 50% 48% 48%

k l a s s ra i t t i h ö g s t a

daghjälpsl dassen

A

B

C

8,00 10,70 13,30 16,70 20,70

4,00 4,70

50% 47% 45% 45% 43%

—

—

6,oo 7,50 9,60

l a r t a g i t s k r o n e r 6 800: —.

225 lägsta klass, där överförsäkringsregler icke skola tillämpas, avser uppgiften den storlek familjetilläggen ha, då överförsäkring inträder. I tabellen ange de med A rubricerade kolumnerna den beräknade dagsinkomsten i kronor, B differensen i kronor mellan 90 % av beräknad dagsinkomst och daghjälp samt C daghjälpen i procent av dagsinkomsten. De i tabellen återgivna dagsinkomsterna ha beräknats såsom en trehundradedel av årsinkomsten. Anmärkas må, att de försäkrade skola fördelas på klasser med ledning företrädesvis av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av vederbörandes inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Detta belopp torde i regel understiga de uppburna inkomsterna. I verkligheten torde differenserna mellan uppburna inkomster och understödsbelopp bli något större än de i tabellen angivna. Det framgår av tabellen, att differenserna mellan beräknad inkomst och daghjälpsbelopp äro så stora att det endast mindre ofta torde inträffa, att de sammanlagda understödsförmånerna komma att närma sig de försäkrades normala inkomstnivå. Överförsäkringsreglerna torde sålunda endast mera sällan behöva tillämpas, något som ur administrativ synpunkt är en avgjord fördel. I det föregående nämndes, att särskilda bestämmelser erfordras för deltidsarbetarna. Detta är nödvändigt, enär uppenbar risk eljest skulle föreligga, att de komme att bli berättigade till understöd, som väsentligt kunde överstiga arbetsinkomsterna. Kommittén föreslår med hänsyn härtill det villkoret för rätt till helt understöd i lägsta daghjälpsklass, att den försäkrade brukat utföra arbete under i genomsnitt minst 6 timmar per dag. Hänsyn skall härvid givetvis icke tagas till sådana inskränkningar i arbetstiden, som föranledas av att en person icke kunnat erhålla annat än deltidssysselsättning. Fråga skall sålunda endast vara om personer, som önskat arbeta mindre än 6 timmar om dagen. Är detta förhållandet föreslår kommittén, att understödet nedsättes i proportion till den arbetade tidens längd. Har en understödssökande exempelvis brukat arbeta 24 timmar i veckan, motsvarande 4 timmar om dagen, bör understödet utgå med 2/s av fyra kronor. Har arbetstiden varit endast 3 timmar bör halvt understöd utgå (se 22 §). Kommittén vill till sist framhålla, att den, när det gällt utformningen såväl av understödsbelopp som överförsäkringsregler, utgått från att understöden från arbetslöshetsförsäkringen skola vara skattefria på samma sätt som för närvarande är fallet.

15—233 45

226 Alternativ

I.

KAP. XIII Korttidsarbete. För att undvika avskedanden i samband med främst tillfälliga minskningar i arbetstillgången bruka arbetsgivare emellanåt tillgripa korttidsarbete, d. v. s. minskning av arbetstiden per arbetare. Korttidsarbete förekommer även vid mera långvariga minskningar i arbetstillgången, ehuru detta dock är mindre vanligt. Genom att ordna korttidsarbete vinna företagarna, att arbetsstyrkan hålles samlad, varigenom större möjligheter skapas att vid behov åter lätt utvidga produktionen. För arbetsgivarna får det anses vara en fördel att på detta sätt ha arbetstagare till disposition, vilka känna företagets speciella produktionsmetoder och förhållandena i allmänhet å arbetsplatsen. Även för arbetstagarna har korttidsarbetet vissa fördelar. De vid företaget anställda få i allmänhet behålla sitt arbete, även om inkomsterna bli nedskurna med hänsyn till arbetstidens minskning. Sträcker sig korttidsarbetet över längre tid och är inskränkningen mera omfattande, torde det dock ur arbetstagarnas synpunkt vara fördelaktigare, att antalet anställda minskas och de permitterade beredas arbetslöshetshjälp, såvida arbete på annat håll icke förefinnes. Ur samhällets synpunkt får korttidsarbetet bedömas med hänsyn till läget å arbetsmarknaden. Kader vid en viss tidpunkt arbetslöshet av icke allt för ringa omfattning, får användandet av korttidsarbete för att möta tillfälliga variationer i sysselsättningen anses som en smidig form att hålla arbetstagarna kvar i produktionen. Råder åter brist på arbetskraft, måste det ur samhällets synpunkt vara angeläget att de, som icke kunna helt sysselsättas vid ett företag, efter icke allt för lång tid överföras till annat företag, som har möjligheter att på ett effektivare sätt utnyttja deras arbetskraft. Vad beträffar korttidsarbete, som sträcker sig över en längre tid, får det i regel anses bäst ur samhällets synpunkt att arbetsstyrkan minskas, så att alla kunna helt sysselsättas. Fråga torde då ofta vara om en bestående nedgång i sysselsättningen. Är ett visst näringsområde på tillbakagång, är det angeläget, att arbetskraft icke onödigtvis kvarhålles där. Friställande av arbetskraft inom ett tillbakagående näringsområde kan möjliggöra expansion inom ett annat genom att arbetskraft ställes till förfogande, som eljest icke skulle ha stått till buds. I regel torde det ur drifttekniska synpunkter vara möjligt för företagarna att välja mellan korttidsarbete för hela arbetsstyrkan eller full arbetstid för blott en del av arbetarna. Emellanåt kunna företagarna, dock icke välja annan väg än korttidsarbete. E t t dylikt fall inträffar exempelvis, då tillverkningen ordnats enligt löpandebandsprincipen, varvid hela den vid bandet sysselsatta arbetsstyrkan på en gång måste vara i arbete. Vid mindre företag kan det

227 stundom vara svårt att skära ned arbetsstyrkan. För produktionens upprätthållande kan fordras, att vissa slag av yrkesskicklighet alltid skola vara företrädda. Med korttidsarbete förstås i regel en företeelse som har avseende å löntagare. Det är emellertid naturligt att jämväl företagare kunna sakna sysselsättning viss del av arbetstiden. Även om de ekonomiska följderna av korttidsarbete äro jämförelsevis likartade för företagare och löntagare, föreligga emellertid i detta sammanhang betydelsefulla olikheter, som medföra att dessa båda grupper förvärvsarbetande i understödshänseende icke kunna erhålla, samma ställning. En korttidsarbetare i löntagarställning har i regel sin arbetstid noga bestämd. Försäkringsorganet kan lätt avgöra, i vilken omfattning arbetstiden blivit nedskuren. 1 fråga om företagarna äro förhållandena helt annorlunda. Inom ett företag handlägger företagaren själv många gånger endast vissa begränsade arbetsuppgifter, i regel av administrativ natur. Det är visserligen ingalunda ovanligt, att han själv deltager i arbetet, men han handhar även då vanligen blott en del avgränsade arbetsuppgifter. Inträffar i dylika fall en minskning i arbetet, kan den situationen väl uppstå, att han själv icke har full sysselsättning, medan driften vid företaget alltjämt fortgår, om än i något begränsad omfattning. Det ligger i sakens natur, att en dylik företagare ur understödssynpunkt intager en annan ställning än en korttidsarbetande löntagare. Man kan i fråga om företagaren icke på förhand presumera, att behov av understöd föreligger. Företaget kan trots den minskning produktionen undergått dock lämna god avkastning. I andra fall kan för ett företag en minskning av ordervolymen medföra, att de anställda successivt avskedas och att företagaren själv till sist icke har full sysselsättning. För en företagare, som normalt icke har några anställda, är det självklart, att sedvanliga variationer i arbetstillgången kunna återverka på den utsträckning, i vilken hans arbetskraft blir tagen i anspråk. I dessa fall kan man visserligen i regel presumera, att ett understödsbehov på grund av otillräcklig sysselsättning föreligger. Ur denna synpunkt kan sålunda företagaren likställas med en löntagare, som på grund av driftinskränkning fått sin arbetstid nedskuren. Det är emellertid som nämnts förenat med synnerliga svårigheter att avgöra den omfattning, i vilken arbetslöshet verkligen föreligger. Ur försäkringsmässiga synpunkter äro sålunda även i detta fall olikheterna betydande. På sätt framgår av det efterföljande medger lagstiftningen om den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som endast omfattar löntagare, att understöd utgår till korttidsarbetslösa. Då kommittén haft att taga ställning till frågan om så bör vara förhållandet även inom en obligatorisk försäkring, har det skett med de ovan angivna utgångspunkterna. Enär det ur samhällets synpunkt i vissa situationer är ändamålsenligt med korttidsarbete, bör man i dylika fall icke ställa hinder i vägen härför. Det är uppenbart, att arbets-

228 tagare, som på detta sätt få sin arbetsinkomst mera avsevärt nedskuren, ha behov av understöd. Principiellt finner kommittén sålunda, att korttidsarbetslösa böra få understöd från arbetslöshetsförsäkringen. En annan fråga är, om särskilda inskränkningar skola förekomma i understödsrätten för korttidsarbetslösa. Till denna fråga återkommer kommittén i det följande. Mot förslaget att understödja korttidsarbetslösa kan invändas, att det skulle stimulera arbetsgivarna och arbetstagarna till att i omotiverat stor utsträckning använda förkortad arbetstid. Kommittén finner dylika farhågor överdrivna. Redan för närvarande meddelas som nämnts understöd åt korttidsarbetslösa från de erkända arbetslöshetskassorna. 1 den mån olämpliga verkningar härav skulle framträda, kunna dessa, såsom erfarenheterna från den frivilliga försäkringen givit vid handen, i det väsentliga mötas genom förhandlingar om en rationellare ordning av arbetstiden. Vidare kan som motiv för att ställa en grupp arbetslösa utan understöd icke godtagas en befarad tendens till ökad användning av korttidsarbete. Skulle en följd av att korttidsarbetare understödjas från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen bli, att korttidsarbete användes i omotiverat stor utsträckning, få särskilda åtgärder vidtagas, som motverka ett ineffektivt utnyttjande av arbetskraften. Kommittén föreslår bestämmelser, som ge försäkringsmyndigheterna möjligheter härtill. Vad åter beträffar företagare, som icke ha full sysselsättning med arbetet inom det egna företaget, har kommittén icke ansett det vara möjligt att bereda dem en analog ställning med löntagarna. Skall understöd utgå till korttidsarbetare, måste man kunna bestämma den arbetslösa tidens längd. Så är icke möjligt i fråga om företagarna. Kommittén finner med hänsyn till det anförda, att företagare, som på grund av driftinskränkning fått omfattningen av rörelsen nedskuren, icke skola kunna förvärva rätt till understöd från försäkringen. För att företagare skola erhålla understöd måste den tidigare verksamheten helt ha upphört. E n nedskärning av den sedvanliga arbetstiden sker antingen genom en minskning i antalet arbetsdagar per tidsenhet eller ock genom en minskning i den dagliga arbetstiden. Emellanåt förekomma olika kombinationer av dessa båda sätt. Vid bedömandet av understödsrätt vid korttidsarbete är det en betydelsefull skillnad mellan dessa båda sätt att genomföra en minskning i arbetstiden. Minskas antalet arbetsdagar, bli de anställda helt arbetslösa vissa dagar och kunna då stå till arbetsmarknadens förfogande för tillfälliga arbeten. Minskas åter den dagliga arbetstiden, bli de anställda alla dagar bundna vid arbetsplatsen. Möjligheterna inskränkas därigenom att vid sidan av den fasta anställningen utföra annat arbete. Denna olikhet återspeglas även i de bestämmelser, som gälla inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Innan kommittén behandlar de korttidsarbetslösas ställning i understödshänseende inom den obligatoriska försäkringen, torde en redogörelse böra lämnas för de nuvarande reglerna.

229 Vad beträffar arbetstidsförkortning i form av en per dag nedskuren arbetstid gäller generellt, att understöd inom den frivilliga försäkringen icke utgår, såvida den dagliga arbetstiden inom det ordinarie yrkesområdet överstiger 75 minuter. Med hänsyn till att så omfattande arbetstidsförkortningar knappast förekomma, kan understöd vid en per dag nedskuren arbetstid endast undantagsvis utges inom den frivilliga försäkringen. Icke heller regeln, att understöd kan utgå om arbete utförts under högst två timmar per dag inom annat yrkesområde, torde medge understöd vid korttidsarbete med en per dag nedskuren arbetstid i annat än ett fåtal fall. Reglerna för understöd vid korttidsarbete i form av minskning i antalet arbetsdagar återfinnas i 20 § 4 mom. av förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Enligt första stycket i detta moment äger kassa i sina stadgar föreskriva, att daghjälp icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är fortlöpande anställd, har arbete ett mindre antal dagar än vanligt. Denna bestämmelse öppnar möjlighet för en kassa att från understödsrätt helt utesluta medlemmar, som utföra korttidsarbete i form av inskränkning i det sedvanliga antalet arbetsdagar. Detta har dock i allmänhet icke skett. Kassorna, ha i stället utnyttjat förordningens möjligheter att utge understöd till korttidsarbetslösa. I momentets andra stycke föreskrives att, om sådan föreskrift som nyss nämnts icke införts i stadgarna för en arbetslöshetskassa, vid driftinskränkning det antal dagar under varje vecka, för vilket medlem eljest varit berättigad till daghjälp, skall minskas med en. Vid en till fyra dagar begränsad arbetsvecka utgår alltså understöd för en dag; omfattar arbetsveckan fem dagar, utgår intet understöd. Till denna regel gjordes ett betydelsefullt tillägg genom beslut vid 1946 års höstriksdag. De nya bestämmelserna föranleddes av en framställning från delegerade för de erkända arbetslöshetskassorna. I framställningen anfördes, att tillämpningen av korttidsbestämmelserna medförde stora praktiska svårigheter. Vidare framhölls att, då understödet från försäkringen var avsett att utgöra en kompensation för inkomstbortfall vid arbetslöshet, principiellt sett varje arbetslös dag borde understödjas, oavsett om arbetslösheten vore sammanhängande eller intermittent. Med hänsyn härtill hemställdes, att en kassa icke skulle vara skyldig att tillämpa avdrag vid korttidsarbetslöshet utan att det skulle överlämnas åt kassorna att själva avgöra, om de ville införa begränsningar i nnderstödsrätten vid korttidsarbetslöshet, Det kunde tänkas, att en kassa av ekonomiska skäl vore tvingad att begränsa understödsverksamheten. Socialstyrelsen vitsordade i sitt utlåtande över framställningen, att de gällande bestämmelserna vore svårtolkade och ohanterliga i den praktiska tillSämpningen. För den enskilde medlemmen framstode korttidsavdraget ofta som en orättvis och obegriplig inskränkning i understödsrätten. Styrelsen erinrade om att under förarbetena till försäkringen som motiv för införandet av korttidsavdrag anfördes, att en person vid korttidsarbete vore i mindre

230 behov av understöd än då han vore helt sysselsatt. Det vore emellertid en inkonsekvens att med denna motivering tillämpa korttidsavdrag blott i fråga om dem, som arbetade hos sin ordinarie arbetsgivare. En försäkrad, som arbetade periodvis hos olika arbetsgivare, vore icke underkastad inskränkningar i understödsrätten. Då emellertid behovsprincipen vore främmande för arbetslöshetsförsäkringen, fann styrelsen att de nuvarande inskränkningarna i understödsrätten borde bibehållas endast då de vore nödvändiga av andra skäl. Detta kunde bli fallet, om korttidsarbete ledde till en icke rationell fördelning av den tillgängliga arbetskraften eller till en understödsutgivning, som överstege en kassas ekonomiska resurser. Styrelsen föreslog, att tillsynsmyndigheten skulle erhålla befogenhet att meddela dispens från bestämmelserna om korttidsavdrag. Styrelsens förslag lades till grund för statsmakternas beslut. I förordningen om erkända arbetslöshetskassor infördes ett tillägg till de i det föregående angivna reglerna för understöd vid korttidsarbete. Tillsynsmyndigheten äger sålunda rätt att i den omfattning och för den tid myndigheten bestämmer medge befrielse från skyldigheten att tillämpa de i förordningen angivna begränsningarna i understödsrätten vid korttidsarbete. I den mån de erkända arbetslöshetskassorna medgivas rätt att utge understöd vid korttidsarbete utan iakttagande av avdragsreglerna, kommer understöd att utges på följande sätt. Arbetslöshet, föranledd av korttidsarbete i form av en minskning i antalet arbetade dagar, skall understödjas enligt samma regler som gälla för annan arbetslöshet. Uppgår den arbetade tiden till fem dagar per vecka skall dock understöd för den sjätte dagen i regel icke utgå. Tillsynsmyndigheten har befogenhet att, då förhållandena så påfordra, indraga meddelad dispens och föreskriva, att understöd vid korttidsarbetslöshet må utges endast med de i förordningen angivna begränsningarna. Som motiv för en dylik åtgärd kan tänkas en kassas ekonomiska ställning eller en mera allmän tendens till konservering av sådant korttidsarbete, som av ekonomiska, arbetsmarknadstekniska eller sociala skäl måste betraktas såsom icke önskvärt. Några erfarenheter av de gällande bestämmelserna föreligga ännu icke. Läget på arbetsmarknaden har, sedan de nya bestämmelserna trädde i kraft, varit sådant att korttidsarbete knappast alls förekommit. Nämnas må att under tiden fram till den 29 februari 1948 16 kassor med sammanlagt omkring 570 000 medlemmar erhållit dispens av tillsynsmyndigheten att tills vidare tillämpa bestämmelsen om avdrag med en dag vid korttidsarbete. Inom vissa kassor finnas speciella bestämmelser för understöd it medlemmar, som icke uppnå full sysselsättning. Arbetsförhållandena för hamnoch stuveriarbetare karakteriseras av korta, intermittenta arbetstillfällen. Ehuru de icke i egentlig mening kunna sägas vara korttidsarbetare stå de dock dessa mycket nära i understödshänseende. (Se närmare kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. d), Hamn- och stuveriarbetare.) För medlemmar av transportarbetarnas erkända arbetslöshetskassa gäller med hänsyn till de påpekade arbetsförhållandena följande särskilda

231 understödsvillkor. Har en medlem under en vecka, för vilken fråga om understöd blir aktuell, haft arbetsinkomst, skall denna för understödsrättens bestämmande divideras med en fastställd normalinkomst. Kvoten anger det antal dagar under vilket han skall anses ha haft arbete och under vilket understöd alltså icke skall utgå. I viss mån liknande regler gälla inom musikernas erkända arbetslöshetskassa och Sveriges teateranställdas kassa. Kommittén övergår nu till behandlingen av korttidsreglerna inom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Början göres härmed med korttidsarbetslöshet, som föranledes av en inskränkning i antalet arbetade dagar. De föreslagna understödsreglerna återfinnas i 6 §. För tydlighetens skull, må här understrykas, att i förevarande kapitel fråga endast är om personer, som på grund av driftinskränkning fått sin arbetstid nedskuren. De av kommittén i det följande föreslagna understödsreglerna avse sålunda icke personer, som normalt ha en kortare arbetstid per vecka än sex arbetsdagar. En person exempelvis, som brukar arbeta tre dagar per vecka och icke heller önskar erhålla ytterligare förvärvsarbete, är icke att anse som korttidsarbetare. För denne skola i stället gälla de för deltidsarbetare föreslagna bestämmelserna. (Se under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek.) Ej heller ha de i detta sammanhang föreslagna reglerna avseende å ett sådant fall, som inträffar då arbetstiden begränsats exempelvis till fem dagar per vecka genom en mellan parterna träffad överenskommelse om normal arbetstid. Detsamma är förhållandet, då arbetstagarna bruka inarbeta vanlig veckoarbetstid genom längre arbetstid under fem dagar för att erhålla den sjätte dagen fri. Omfattar i dessa fall arbetsveckan normalt fem dagar, är den sjätte vardagen icke att anse som arbetslös. Fråga är här i stället om ledig dag, för vilken understöd från försäkringen icke kan komma i fråga. Kommittén har i kapitel VII, Principerna för understödsförmånernas avvägning, framhållit, att arbetslöshetsförsäkringens funktion bör vara att ersätta ett i anledning av arbetslöshet inträffat inkomstbortfall. Det föreligger, såsom för övrigt socialstyrelsen framhållit i sitt ovan refererade utlåtande, härvid ingen principiell skillnad mellan inkomstbortfall, orsakat av nedskärning i antalet arbetsdagar per vecka och av ett arbetes upphörande. Tidigare betraktade man detta problem på ett annat sätt. Vad korttidsarbetaren beträffade menade man, att han hade en fast, i förväg känd inkomst. För tillfällighetsarbetaren åter kunde den arbetade tiden den ena veckan motsvara full sysselsättning, medan han en annan kunde gå i det närmaste helt arbetslös. Orsaken till att man i lagstiftningen införde begränsningar i understödsrätten torde bland annat sammanhänga med att man jämförde en korttidsarbetare med den helt arbetslöse. Den senare saknade arbetsinkomster, medan den förre åter hade vissa om än minskade inkomster. Det förelåg med hänsyn härtill en olikhet i understödsbehov. Vad här anförts är visserligen i och för sig sant. Man torde emellertid icke komma ifrån att det bortfall i

232 inkomster, som korttidsarbetet medför, skapar ett understödsbehov, som rent principiellt sett är fullt analogt med det, som uppkommer, då en arbetare går en eljest påräknad inkomst förlustig. De viktigaste orsakerna till att man vid de olika tillfällen tidigare, då en uppmjukning av korttidsreglerna varit på tal, motsatt sig en dylik, torde därför ha legat på ett annat plan. Inledningsvis i detta kapitel framhölls, att det många gånger är ett gemensamt intresse för arbetsgivare och arbetstagare att undvika avskedanden genom att införa korttid. Redan detta förhållande skapar en tendens till konservering av en en gång uppkommen förkortning av arbetstiden. Denna tendens skulle i hög grad förstärkas, därest de anställda erhölle understöd från försäkringen enligt samma grunder som andra arbetslösa, Med den höjning, som understöden från försäkringen under senare tid undergått, skulle man vid borttagande av alla inskränkningar i understödsrätten lätt komma i den situationen, att arbetstagarnas sammanlagda inkomster i form av arbetslön och understöd endast obetydligt skulle understiga vad som motsvarar lön vid full sysselsättning. Detta skulle avtrubba motviljan hos arbetstagarna mot korttidsarbete. Man menade, att allvarlig fara skulle föreligga för konservering av korttidsarbetslöshet. Kommittén har som redan nämnts icke velat göra en sådan skillnad mellan korttidsarbetslöshet och annan arbetslöshet, att särskilda begränsningar i understödsrätten vore motiverade. Kommittén har därvid även beaktat statsmakternas beslut år 1946 om ändring av korttidsreglerna i lagstiftningen rörande den frivilliga försäkringen. Utformningen av reglerna för understöd vid korttidsarbetslöshet bör emellertid naturligen ske på sådant sätt, att de icke ge anledning till en förlängning av korttidsarbetets varaktighet. Det skulle vara en i hög grad menlig verkan av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, om arbetskraften skulle bli ofullständigt utnyttjad. Kommittén föreslår, att inga allmängiltiga begränsningar i understödsrätten vid korttidsarbete skola förekomma. Personer, som på grund av driftinskränkningar ha arbete ett mindre antal dagar än vad eljest är vanligt, skola sålunda erhålla understöd enligt samma villkor som gälla för andra arbetslösa. Den enda inskränkning i denna regel, som kommittén anser vara nödvändig, är att vid fem dagars arbetsvecka understöd icke skall utgå för den sjätte dagen i veckan. En arbetslöshet av så ringa omfattning kan enligt kommitténs uppfattning icke medföra ekonomiska återverkningar av den storlek, att de motivera understöd från en socialförsäkring. I regel torde karensbestämmeiserna för övrigt förhindra, att rätt till understöd förvärvas i ett dylikt fall. Arbetslösheten uppgår nämligen blott till tre dagar under en treveckorsperiod. Kommittén har i det föregående understrukit vikten av att arbetslöshetsförsäkringen icke får en sådan utformning, att den medverkar till att korttidsarbete konserveras. Kommittén har övervägt olika sätt, varpå riskerna för en dylik utveckling skulle kunna förhindras. Utan tvivel skulle man kunna uppnå syftet genom en regel, att understöd vid korttidsarbete aldrig finge utgå under längre tid än exempelvis två månader; sträckte sig korttidsarbetet över längre tid, skulle understöd utgå endast med vissa begränsningar. Kom-

233 mitten har emellertid funnit sig böra avvisa en dylik automatiskt verkande regel. Ej heller har det varit möjligt att beträda liknande vägar som inom den frivilliga försäkringen. En differentiering av bestämmelserna olika yrkesområden emellan är icke möjlig i den föreslagna obligatoriska försäkringen på grund av att regler icke kunna införas för bestämning av yrkestillhörigheten. Det har icke synts möjligt att lösa denna fråga annat än genom att ge försäkringsmyndigheterna en viss möjlighet till prövning av den karaktär mera långvarigt korttidsarbete har. Enligt kommitténs uppfattning böra bestämmelserna om understöd vid korttidsarbete syfta till att medge fullt understöd under de två första månader, som en driftinskränkning varar. Under denna tid bör någon prövning från försäkringsmyndigheternas sida av korttidsarbetets karaktär icke förekomma. Det är dock icke lämpligt att formulera en bestämmelse just på dylikt sätt, enär den lätt skulle kunna kringgås genom att återinföra normal arbetstid under någon tid. Med hänsyn härtill föreslår kommittén i stället, att obetingad rätt till fullt understöd skall föreligga så länge korttidsarbetet vid ett företag icke varat längre tid än två månader under en period av fyra månader. Blir korttidsarbetet av längre varaktighet, skall lokala försäkringsorganet anmäla förhållandet till länsmyndigheten. Denna skall härvid träda i förhandling med vederbörande arbetsgivare och anställda och efterhöra huru lång driftinskränkningen kan komma att bli och undersöka vilka åtgärder som kunna vidtagas för en sådan omläggning av driften att i varje fall viss del av arbetsstyrkan får full sysselsättning. Är det sannolikt att driftinskränkningen snart skall upphöra, bör länsmyndigheten medge understödsrätt under ytterligare någon tid. Anser åter länsmyndigheten att driftinskränkningen är av det slag att den lämpligen skulle kunna hävas, bör länsorganet ange den dag, då rätten till understöd utan inskränkningar skall upphöra. Länsorganet skall härvid kunna föreskriva, att understöd efter viss angiven dag skall utgå med frånräknande varje vecka av en eller två dagar. Inskränkningens omfattning bör avvägas under hänsynstagande till angelägenheten att få ett snart slut på korttidsarbetet och arbetarnas möjligheter att erhålla annat arbete. H a r korttidsarbetet varat så lång tid som sex månader, bör daghjälp utan begränsning i antalet understödsdagar per vecka medges, endast därest särskilda skäl härtill föreligga. Tillämpningen av korttidsreglerna fordrar närmare föreskrifter. Dylika finnas icke upptagna i lagförslaget. Länsmyndigheten bör — i samband med att den fattar beslut om att avdrag skall förekomma vid fortsatt korttidsarbete — utforma erforderliga föreskrifter. Dessa böra ange, när avdrag första gången skall ske, på vad vis avdrag skall äga rum vid olika placering av arbetsperioderna etc. De för den frivilliga försäkringen för närvarande gällande reglerna kunna härvid vara vägledande. Som kommittén i det föregående anfört, utgår understöd inom den frivilliga försäkringen icke vid sådant korttidsarbete, som har formen av en per dag nedskuren arbetstid. Kommittén övergår nu till frågan, huruvida

234 möjligheter föreligga att i understödshänseende likställa denna form av korttidsarbete med den i det föregående behandlade. För en försäkrad, som arbetar exempelvis fyra timmar per dag, måste det framstå såsom svårförklarligt, om han icke skulle erhålla rätt till understöd, medan den som fått sin arbetstid begränsad till tre dagar per vecka skulle kunna erhålla daghjälp för samtliga arbetslösa dagar. Ett av grundvillkoren för understöd från arbetslöshetsförsäkringen är, att den understödde skall vara oförhindrad att åtaga sig arbete. E n sådan princip får emellertid icke drivas så långt, att man kräver, att en arbetslös skall kunna åtaga sig vilket arbete som helst. I sådant fall skulle understöd vid korttidsarbete aldrig kunna medges. Man får i stället söka göra en skälig avvägning. E n arbetstagare, som fått den dagliga arbetstiden mera avsevärt inskränkt, t. ex. till två eller tre timmar per dag, kan sålunda väl uppträda som arbetssökande och även ha möjligheter att åtaga sig vissa arbeten. Kommittén har icke ansett sig kunna föreslå, att korttidsarbete, som tar sig uttryck i en per dag nedskuren arbetstid, skall i understödshänseende helt likställas med annat korttidsarbete. Emellertid tala starka skäl för att medge understöd, då arbetstiden nedskurits mera avsevärt, så att möjligheter föreligga för den understödde att verkligen antaga ett erbjudet arbete vid sidan av det ordinarie. Kommittén föreslår under åberopande av det anförda, att rätt till understöd vid korttidsarbete, som har formen av en per dag nedskuren arbetstid, skall föreligga, därest den sammanlagda arbetade tiden under en vecka icke överstiger 32 timmar. Att kommittén föreslagit detta timantal, sammanhänger med karensreglernas utformning. Enligt dessa skall karensvillkoret vara uppfyllt, om sex arbetslösa dagar ligga inom en treveckorsperiod. Karensvillkoret kan uppfyllas, därest inom varje vecka i genomsnitt ligga högst 32 arbetstimmar. Skulle man välja ett lägre timantal, kunde det förhållandet inträffa, att en korttidsarbetare skulle kunna fullgöra karensvillkoret men förlora understödsrätten på grund av förevarande specialbestämmelse. Kommittén har prövat olika vägar för att avväga storleken av understödet vid en arbetstidsförkortning, som har formen av en per dag nedskuren arbetstid. En väg syntes vara att sätta understödets storlek i viss relation till arbetsinkomsten per vecka. Antalet understödsdagar per vecka skulle bestämmas med ledning av den minskning arbetsinkomsten undergått. Utan tvivel skulle en dylik väg vara framkomlig. Ur principiella synpunkter kan den dock icke anses vara lämplig. Det framstår som ett önskemål att avväga understödet efter såvitt möjligt samma regler för båda formerna av korttidsarbete. Kommittén föreslår med hänsyn härtill, att understödet beräknas så, att den under en kalendervecka arbetade tiden omräknas till hela arbetsdagar. Skillnaden mellan antalet högsta möjliga arbetsdagar i veckan och det på nämnda sätt beräknade antalet arbetsdagar betraktas som arbetslös tid, som understödjes efter de för annat korttidsarbete angivna regierna. Beräknandet av antalet arbetsdagar bör lämpligen ske genom att antalet under

235 veckan utförda arbetstimmar divideras med 8. Då understödet blott utgår för hela dagar, bör kvoten avrundas till närmaste hela tal. I allmänhet torde några svårigheter icke uppkomma vid tillämpningen av de föreslagna, jämförelsevis enkla reglerna. Någon gång kunna komplikationer dock inträda. Så är förhållandet om arbetstiden nedskurits såväl med ett visst antal dagar per vecka som genom en nedskärning av den dagliga arbetstiden. Antag att en person fått arbetstiden nedskuren så, att han arbetar sex timmar om dagen under fyra dagar per vecka. Skulle man beräkna antalet understödsdagar per vecka efter de regler, som skola användas vid en minskning av an talet arbetsdagar, skulle understöd utgå för två dagar. Begagnar man åter den andra regeln skulle antalet understödsdagar utgöra tre. Utan att detta särskilt angives i lagtexten, bör i ett dylikt fall gälla, att den vägen skall användas, som ger det högsta understödet. Det gäller härefter att bestämma det sätt, på vilket den sammanlagda arbetstiden skall beräknas. Att börja med är uppenbart, att allt hos den ordinarie arbetsgivaren utfört arbete skall medräknas. Vidare skola alla tillfälliga arbeten, som utförts under sedvanlig arbetstid, medräknas. Det i 5 § medgivna undantaget, att en dag skall anses vara arbetslös även om två timmars arbete utförts, gäller alltså icke vid korttidsarbete. Beträffande understödsrätten skola i övrigt gälla de inskränkningar som ovan berörts. För korttidsarbetare med en per dag nedskuren arbetstid blir en speciell bestämmelse erforderlig för att de skola kunna uppfylla karensvillkoret. En person med 24 timmars arbetsvecka utför arbete varje dag under fyra timmar. Enligt de föreslagna bestämmelserna (se 5 §) skall dylik dag icke anses som arbetslös. Karensvillkoret skulle därför icke kunna uppfyllas, enär ingen dag finge betraktas som arbetslös. Kommittén föreslår med hänsyn härtill ett tillägg i 17 § av innebörd, att försäkrad, som arbetar ett mindre antal timmar per dag än vad vid full drift är vanligt, skall anses ha fullgjort karensvillkoret, om han under de senaste tre veckorna haft arbete i högst 96 ( = 3 X 32) timmar. I detta sammanhang må jämväl erinras om den speciella bestämmelse, som i 10 § föreslagits för korttidsarbetare med en per dag nedskuren arbetstid i fråga om skyldigheten att hos arbetsförmedlingen ansöka om arbete. Denna fråga behandlas närmare i kapitel XVI, Kontrollen över arbetslösheten. En korttidsarbetare bör i princip äga skyldighet att antaga varje erbjudet arbete. Särskilda bestämmelser för korttidsarbetare fordras till följd härav icke, dock med ett undantag. Bestämmelserna om skyldighet för den, som uppbär daghjälp, att antaga varje erbjudet lämpligt arbete böra i fråga om korttidsarbetare tolkas på följande sätt. Erbjudes en korttidsarbetare ett lämpligt stadigvarande arbete med full sysselsättning, bör han ha skyldighet att antaga detta arbete vid

236 risk att eljest förlora understödsrätten. Undantag från denna regel synes endast böra ifrågakomma, om man vet, att full arbetstid vid hans ordinarie arbetsplats inom kort tid, exempelvis en månad eller däromkring, åter kommer att införas. Däremot synes man icke kunna fordra, att han skall antaga ett annat stadigvarande korttidsarbete, såvida det icke är fråga om en mera betydande ökning i arbetstiden. Tillfälliga lämpliga arbeten skola antagas, därest de kunna utföras vid sidan av vederbörandes ordinarie korttidsarbete. Skulle vid nedskärning av den dagliga arbetstiden ett erbjudet, tillfälligt arbete delvis sammanfalla med tiden för korttidsarbete, skall skyldighet icke föreligga att antaga det erbjudna arbetet. Den försäkrade skall med bibehållen understödsrätt kunna avvisa det. I 9 § har en särskild bestämmelse härom tillagts.

237 Alternativ

I.

KAP. XIV. Säsongarbetslösheten. A. Gällande bestämmelser för understöd åt säsougarbetslösa. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. I förarbetena (prop. 209/1933) till den nuvarande lagstiftningen anfördes, att säsongarbetslösheten vore- ett allvarligt problem, vars behandling vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring krävde noggrant övervägande. Inom vissa säsongfack vore lönenivån så hög, att den uppenbarligen vore avsedd att bereda uppehälle under en säsongarbetslöshet av normal längd. Det vore då icke rimligt, uttalades det, att statsbidrag skulle utgå till understöd åt dessa arbetare under den tid, då de normalt vore arbetslösa. Det vore emellertid icke inom alla yrken med utpräglad säsongkaraktär, som lönerna vore så avpassade, att de skäligen kunde förslå till livsuppehället under dödsäsongen. Exempel härpå erbjöde sockerfabrikernas kampanjarbetare, beträffande vilka det förutsattes att de under den tid fabrikerna vore stängda funne sysselsättning inom andra verksamhetsområden. Misslyckades de häri borde de vara berättigade till understöd från försäkringen. Enligt propositionen kunde säsongarbetslösheten icke skäras över en kam utan måste behandlas från fall till fall. Det vore därför klart, att man icke i själva författningen i detalj kunde föreskriva särskilda regler rörande säsongarbetarnas rätt till understöd. I stället borde tillsynsmyndigheten lämnas vidsträckt befogenhet att för varje särskilt yrke meddela inskränkande bestämmelser angående understödsrätten. Det kunde förväntas, att ett handläggande av dessa frågor på nämnda sätt komme att medföra rättvisast möjliga resultat. Av det anförda framgår, att man i förarbetena utgick från att inskränkningar i understödsrätten under lågsäsongen icke skulle vidtagas i fråga om sådana yrken, där lönenivån icke avpassats med hänsyn till förekomsten av normal säsongarbetslöshet. Inom andra säsongyrken åter, d. v. s. sådana fack där lönenivån vore så hög att den uppenbarligen avsåge att bereda uppehälle under lågsäsongen, skulle understöd från försäkringen icke utgå. Statsmakterna angåvo inga särskilda normer för den omfattning i vilken inskränkningar i understödstiden skulle vidtagas. De inskränkte sig på denna punkt till att ange, vilka olika vägar tillsynsmyndigheten härvid skulle beträda. Enligt 22 § sista stycket förordningen om erkända arbetslöshetskassor äger tillsynsmyndigheten sålunda lämna föreskrift om förlängd karenstid, dock högst tre månader, om total avstängning från rätt till understöd från försäkringen under

238 viss bestämd tid av året eller om en uppdelning av den längsta medgivna understödstiden på två perioder, varvid den ena skall omfatta den tid under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer. Dylika inskränkningar i understödsrätten kunna begränsas att gälla allenast vissa av en kassas medlemmar. I detta sammanhang bör även nämnas, att antalet avgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret för sådan grupp personer, för vilken inskränkningar i understödsrätten föreskrivits, må kunna sänkas till lägst sexton. I korthet kan sägas, att statsmakterna i huvudsak anvisat två vägar för åstadkommande av en inskränkning i understödsrätten under lågsäsongen för säsongarbetarna, nämligen 1) förlängd karenstid och 2) begränsning (eventuellt ned till noll) av antalet understödsdagar. Den först nämnda vägen, förlängning av karenstiden, har kommit till användning för att begränsa understödsrätten i sådana fall, då fråga varit om kortare lågsäsongperioder. I de fall, då denna väg för understödstidens begränsning valts, ha säsongvariationerna i allmänhet icke haft direkt samband med klimatiska förhållanden utan med traditionella inskränkningar i driften under någon kortare tid. I regel är säsongen härvid mycket markerad; arbetslösheten stiger sålunda hastigt inom en kort tidrymd för att på samma sätt mycket snabbt åter upphöra. Det är säsongvariationernas speciella karaktär, som gjort att en förlängning av karenstiden i dessa fall befunnits vara den lämpligaste vägen för att eliminera säsongarbetslösheten från understödsrätt. I allmänhet har man valt den andra av de ovan nämnda vägarna, då det gällt att åstadkomma den avsedda nedskärningen i understödsrätten för de stora arbetargrupper, som på grund av klimatiska förhållanden vidkännas variationer i sysselsättningsmöjligheterna. Viktigare begränsningar i understödsrätten i kassor med säsongarbetare framgå av efterföljande tabell. Endast i en arbetslöshetskassa har man från understödsrätt under lågsäsongen helt avstängt vissa kategorier medlemmar. Regeln är eljest att antalet understödsdagar under lågsäsongen maximerats. E t t exempel härpå erbjuder bleck- och plåtslagarnas erkända arbetslöshetskassa. Från inskränkningar i understödsrätten har man dock undantagit sådana medlemmar, vilka under de tre senaste lågsäsongerna brukat ha full eller i det närmaste full sysselsättning. E t t annat, mera individuellt system för understödsrättens begränsning möter man hos transportarbetarnas kassa. Inom denna har för hamn- och stuveriarbetare antalet understödsdagar satts i relation till omfattningen av det arbete, som den enskilde medlemmen utfört under de tre senaste lågsäsongerna. J u större omfattning det utförda arbetet haft, desto större antal understödsdagar medges under lågsäsongen. Liknande sätt för understödstidens begränsning återfinnes inom flera andra kassor.

239 Tab. J). Viktigare säsonginskränkningar i de erkända arbetslöshetskassorna. Arbetslöshetskassa

Klass

Beklädnadsarbetaruas

Samtliga

Anställda vid andra nojesetablissement än nöjesfält Anställda vid nöjesfält Sko- och läderarbe- Samtliga tarnas

Handelsanställdas m. fl.

Begränsningstid 16

I5

Va — 3 7s

>/ii—15/s

/ l 2 — <Vl

Samtliga

Transport arbetar- Hamn- och. stuveriarbetare nas m. fl.

Vu—«%

Vl2-81/3

Förlängning av karenstiden m. m Då karenstid helt eller delvis infaller under denna tid, förlänges den eljest fastställda karenstiden (6 dagar) med det antal karensdagar, som infaller inom nu angivna tidsrum. K arenstiden må icke överstiga 12 dagar.

/l2—15/l

/e - I 5 / 7

Musikernas m. fl. * (Se sista kolumnen)

Bleck- och plåtslagarnas

Antal understödsdagar under begränsningstiden

—

Se beklädnadsarbetarnas kassa.

—

Medlem, som är skådespelare eller annan scenisk artisk, äger icke uppbära understöd för annan dag än som ligger i månad, under vilken han föregående år haft arbete minst två veckor och därunder erlagt avgift.

50 Därest 51 avgifter erlagts för veckorna 49 — 17 under de senaste 36 månaderna före arbetslösheten, ingen begränsning.

Antal erlagda avgifter för veckorna 1—13, 49—52 (52 a) under de senast före arbetslöshetens inträde förflutna 36 månaderna: 0 -12 12 13—24 18 25—30 24 31 — 36 30 37—42 ingen begräns43 — ning

Därest 38 avgifter erlagts 36 Vi — S0 /4 för veckorna 1 — 17 under rörarbetare de senaste 36 månaderna inom husbyggföre arbetslösheten, nadsindustrien 30 ingen begränsning. IV och IV A rörarbetare inom husbyggnadsindustrien 1 Understöd till medlem i klass 1 utgår först sec an medlemmen sty rkt, att han varit arbetslös i en sammanhängande period av 60 arbetsdagar, varun ler karenstiden ick e må infalla.

Metallindustriarbetarnas

III

240 Arbetslöshetskassa

Klass

Begränsningstid

Grov- och fabriks- B y g g n a d s ä m arbetarnas nesind.-arbetar e ( u t o m cementfabriksarb e t a r e ) o. t o r v industriarbetare

Vu-»Va

Byggnadsgrovarbetare

Va—»Vt

Sjöfolkets

Samtliga

i , _»o/4

Målarnas

Samtliga

V«—»V»

Antal understödsdagar under begränsningstiden

Förlängning av karenstiden m. m.

42 D ä r e s t 40 v e c k o a v g i f t e r ( ä r s y s s e l s ä t t n . - e r l a g t s f ö r v e c k o r n a 1— g r a d e n f ö r h å l - 13 o c h 4 9 - 5 2 (52 a) u n d e r landevis hög, de n ä r m a s t f ö r e a r b e t s må u n d e r s t ö d l ö s h e t e n s i n t r ä d e förflutu t g å för 48 d a - n a 36 m å n a d e r n a , i n g e n gar efter med- b e g r ä n s n i n g . g i v a n d e a v tillsvnsmynd.) 24

0 20 30

Antal erlagda vinteravgifter (avgifter u n d e r beg r ä n s n i n g s t i d ) u n d e r de s e n a s t e 36 månaderna före a r b e t s l ö s h e t e n s inträde: h ö g s t 10 a v g i f t e r 11-15 16— »

Väg- och v a t t e n - A n d r a än vissa byggnadsarbefast a n s t ä l l d a tarnas

». 1 2 — 8 1 / 3

30 Se g r o v - o c h f a b r i k s a r b e tarnas.

Järnvägsmännens

Vis—'Vt

36 Därest 6 månadsavgifter e r l a g t s för dec.—mars u n d e r de n ä r m a s t före arbetslöshetens inträde f ö r f l u t n a 36 m å n a d e r n a , u n d e r s t ö d f ö r h ö g s t 50 d a g a r . D ä r e s t 10 m å n a d s avgifter erlagts enligt ovan, ingen begränsning.

Vi —MU

30 Vi»—» 0 /!

33 Maskinbefälets

Banarbetare

. . Samtliga

Sågverksindustriarbetarnas

Samtliga

T e a t e r a n s t ä l l d a s . . (Se s i s t a

k o l u m aen)

D ä r e s t 50 a v g i f t e r e r l a g t s f ö r v e c k o r n a 1—17 o c h 49—52 (52 a) u n d e r d e n ä r m a s t före a r b e t s l ö s h e t e n s inträde förflutna 36 m å n a d e r , i n g e n b e gränsning. Medlem, som är scenisk artist, äger u p p b ä r a und e r s t ö d e n d a s t för d a g . som ligger i månad, varu n d e r h a n m i n s t e t t av de t v å n ä r m a s t föregående åren haft arbete i s å d a n o m f a t t n i n g , a t t avgift m e d t i l l g o d o r ä k n a n derätt erlagts.

241 Antal understöds-

Arbetslöshetskassa

Klass

Byggnadsträarbetarnas

Andra än glasmästeriarbetare och arbetare med ringa arbetslöshetsrisk

Skogs- och flottniugsarbetarnas

Samtliga

Begränsningsdagar under tid begränsningstiden

Vw—»Va

\ Vit— 31 /l2

Förlängning av karenstiden m. m.

Antal erlagda avgifter för veckorna 1-13 och 49-52 (52 a) under de senaste 36 månaderna före arbetslöshetens i n t r ä d e : högst 10 avgifter 0 11-22 18 23—28 24 29—34 30 36 35—39 ingen begränsn. 40 eller mera 18 18

Därest 40 veckoavgifter erlagts för veckorna 14— 22 och 44—52 (52 a) under de närmast före arbetslöshetens inträde förflutna 36 månaderna, ingen begränsning.

Annan kontant understödsverksamhet för arbetslösa. En av grundprinciperna inom den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa har varit, att den skulle begränsas till av konjunkturarbetslöshet drabbade arbetare. Säsongarbetslösa skulle sålunda, enligt uttalande av riksdagen år 1922, vara avstängda från statlig arbetslöshetshjälp. Denna skulle nämligen icke få givas karaktär av lönefyllnad. Den kontanta understödsverksamheten var sålunda i princip begränsad till andra yrkesområden än de egentliga säsongyrkena, som hänfördes till de s. k. avstängda yrkena. Utanför dessa yrken ägde varje arbetslöshetskommitté att inom den av arbetslöshetskommissionen bestämda ramen medge hjälpsökande arbetslösa kontant understöd. I fråga om säsongyrkena åter kunde understöd förekomma allenast efter av kommissionen särskilt meddelad dispens. Dessa regler gällde oförändrade under lång tid, men på grund av de ändringar, som läget på arbetsmarknaden undergick, ändrades tid efter annan de yrkesgrupper, som voro avstängda från arbetslöshetshjälp. Då arbetslösheten inom ett säsongyrke steg på grund av ett försämrat konjunkturelit läge, betraktade man icke längre arbetslösheten inom detta säsongyrke som säsongarbetslöshet utan den likställdes med konjunkturarbetslöshet. Såsom exempel härpå kan nämnas att, då i slutet av 1930 och i början av 1931 en väsentlig stegring av arbetslösheten gav sig till känna inom skogsbruket, avstängningen för skogsoch flottningsarbetare upphörde, sedan dispenser under en tid beviljats efter frikostigare grunder än tidigare. På liknande sätt blevo lantarbetare under någon tid undantagna från den principiella avstängningen. Sedan 16—233 45

läget å arbetsmarknaden efter den stora krisen i början av 1930-talet förbättrats, ökades åter antalet avstängda yrken, så att i medio av 1935 till kate- i gorien avstängda yrken hänfördes följande yrkesområden, nämligen lantr, skogs-, flottnings-, byggnads-, tegelbruks-, hamn- och stuveriarbetare samt personer sysselsatta inom husligt arbete. Från den senare gruppen kan dock i detta sammanhang bortses, då denna avstängning betingades av andra än säsongmässiga förhållanden. Fram till det andra världskrigets utbrott undergick antalet avstängda yrken ingen ändring. Utvecklingen å arbetsmarknaden var denna tid även förhållandevis gynnsam. Under kriget upphävdes avstängningen för byggnadsarbetare samt för hamn- och stuveriarbetare. Vid bedömandet av det sätt, varpå samhällets hjälpverksamhet för de säsongarbetslösa gestaltat sig under skilda tider, är det nödvändigt att även beakta den utsträckning, i vilken fattigvårdsmyndigheterna lämnat arbetslösa hjälp. Sedan lång tid tillbaka har inom den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten den principen tillämpats, att den statliga centralmyndigheten bestämt det högsta antal arbetslösa, som en arbetslöshetsnämnd på en gång ägde understödja. Tidigare förde härvid den statliga centralmyndigheten en förhållandevis restriktiv politik på så sätt, att antalet understödsrum i regel sattes lägre än det faktiska behovet. Härigenom blev det icke möjligt att inom ramen för den statsunderstödda hjälpverksamheten bereda de arbetslösa hjälp i den omfattning som ansågs önskvärd. Till följd härav kom under vissa tider ett förhållandevis stort antal arbetslösa att bli hänvisade till fattigvården. Med hänsyn till att i varje fall före det andra världskrigets utbrott praktiskt taget samtliga mera betydande säsongyrken voro avstängda från statlig arbetslöshetshjälp och då dispenser beviljades efter restriktiva grunder, kommo de säsongarbetslösa att bli hänvisade till fattigvården i kanske större utsträckning än vad fallet var med arbetslösa inom andra yrkesområden. Under senare år har centralmyndighetens politik på detta område ändrats. Numera erhåller en kommun i allmänhet- rätt att utge arbetslöshetsunderstöd med statsbidrag till det antal arbetslösa, som kommunen begär. Utvecklingen har sålunda medfört, att i stort sett samma regler gälla för säsongarbetslösa som för andra arbetslösa. För att bedöma innebörden av denna utveckling måste hänsyn även tagas till det sätt, varpå man inom arbetslöshetsnämnderna prövar de understödssökandes hjälpbehov. Det är naturligt, att betydande skillnader förekomma mellan de olika kommunerna. I stora drag torde man kunna ge följande bild av nu rådande förhållanden. Olikheterna kommunerna emellan betingas delvis av den olika uppfattning som råder rörande samhällets skyldigheter att meddela hjälp vid arbetslöshet. Inom ett stort antal kommuner har man kunnat förmärka en tydlig tendens bland de säsongarbetslösa att, i den mån det är möjligt, själva och utan samhällets hjälp försörja sig under dödsäsongtiden. Det finnes på dessa håll en klar obenägenhet att anlita de samhälleliga hjälpresurserna, därest j den senaste högsäsongen varit gynnsam i inkomsthänseende. På några håll,

243 detta gäller särskilt några större städer, har man i motsats härtill kunnat notera en benägenhet hos de säsongarbetslösa att redan kort tid efter arbetssiisongens slut vända sig till de kommunala myndigheterna med begäran om hjälp till följd av arbetslöshet. Då såsom i det föregående nämnts någon skillnad i understödshänseende numera knappast föreligger mellan säsongarbetslösa och andra arbetslösa, har säsongarbetslösheten på dessa håll kommit att i stor utsträckning bliva understödd av samhället. I den mån de säsongarbetslösa vända sig till arbetslöshetsnämnderna med begäran om hjälp, erhålla de dylik efter samma regler som andra arbetslösa, Endast i undantagsfall synas nämnderna bedöma en säsongarbetares understödsansökan efter mera restriktiva grunder än andras. Så kan stundom vara förhållandet om en arbetstagare, vilken under högsäsongen haft mycket goda inkomster, omedelbart efter arbetssäsongens slut vänder sig till nämnden med begäran om hjälp. I allmänhet torde härvid nämnden anse sig förhindrad att omedelbart lämna den begärda hjälpen, varför i dylika fall den understödssökande hänvisas till fattigvården. Fattigvårdsstyrelsen brukar härvid medge understöd endast till den understödssökandes familj. Har familjen ett verkligt behov av hjälp, har fattigvårdsstyrelsen nämligen skyldighet att tillgodose de minderårigas hjälpbehov. Detsamma är fallet, därest hustrun är sjuklig. Man söker på detta sätt få till stånd en viss längre karenstid för dylika understödssökande utan att samtidigt eftersätta förefintligt legitimt understödsbehov. Kommunerna ha numera i regel möjligheter att praktiskt taget helt inom den statsunderstödda, arbetslöshetshjälpens ram bereda de arbetslösa erforderlig hjälp. Det är endast i särskilda fall som fattigvård tillgripes. Så är exempelvis förhållandet, om en helt blottställd arbetslös vänder sig till arbetslöshetsnämnden, varvid omedelbar hjälp är av nöden. Enär arbetslöshetsnämnden icke har möjlighet att bevilja statlig arbetslöshetshjälp förrän efter en karenstid av en vecka, räknat från dagen för hans hänvändelse till nämnden, har fattigvård stundom måst tillgripas för att tillgodose hjälpbehovet under den första veckan. Speciella förhållanden kunna vidare ibland medföra, att man måste komplettera den statliga arbetslöshetshjälpen med fattigvård. Så kan vara fallet om ett tillfälligt behov av hjälp föreligger, som icke kan tillgodoses med de belopp, som arbetslöshetsnämnden kan utge. I andra fall åter kan en arbetslös persons hjälpbehov på grund av tidigare sjukdom eller dylikt vara så stort, att dagunderstödet med barntillägg är uppenbart otillräckligt, I dylika fall kan inträffa, att den arbetslöse helt överföres till fattigvården, som då lämnar erforderlig hjälp. På flera håll startades förhållandevis tidigt en understödsverksamhet inom de fackliga organisationerna till förmån för arbetslösa medlemmar. Inom de egentliga säsongfacken förekom dylik hjälpverksamhet endast i fråga om bleck- och plåtslagare samt måleriarbetare. Den omfattande arbetslösheten gjorde det nämligen i allmänhet omöjligt för flertalet säsongfack att själva finansiera en arbetslöshetshjälp. Även om för de här nämnda grupperna de

244 av fackförbunden drivna arbetslöshetskassorna haft stor betydelse, har dock den avgjort största delen av de organiserade säsongarbetarna stått utan facklig hjälp vid arbetslöshet och sålunda helt varit hänvisad till den samhälleliga hjälpverksamheten. Frånvaron av enskilda kassor inom säsongyrkena har utan tvivel varit en bidragande orsak till att erkända arbetslöshetskassor först förhållandevis sent kommit till stånd inom denna del av näringslivet.

B. Utredningsuppdraget. De inskränkningar i understödsrätten, som tillsynsmyndigheten i enlighet med statsmakternas direktiv föreskrivit för erkända kassor med säsongarbetslösa, och det sätt, varpå inskränkningarna utformats, ha föranlett kritik från olika håll. Särskilt ha från svenska målareförbundet vid olika tillfällen påyrkats ändringar i sättet för understödsförmånernas avvägning för säsongarbetare. Den 14 mars 1942 ingick målareförbundet med en skrivelse till chefen för socialdepartementet med begäran om närmare utredning och om åtgärder i syfte att åstadkomma sådana ändrade villkor för erkända arbetslöshetskassor inom säsongfacken, att de i skälig utsträckning finge lämna understöd även vid säsongarbetslöshet. I skrivelsen anförde målareförbundet bland annat följande. Genom att tillsynsmyndigheten förklarat, att intet understöd skulle få utbetalas under månaderna december—mars, skulle 60 % av målarnas årliga arbetslöshet bli betecknad som säsongarbetslöshet. Bestämmelser av detta slag skulle i hög grad komma att ställa målarna i en särklass i jämförelse med andra arbetargrupper. Följden av de av tillsynsmyndigheten föreskrivna bestämmelserna skulle bli, att arbetslösa målare i ökad utsträckning komme att vända sig till arbetslöshetskommittéerna. Det skulle emellertid icke bli någon allt för stor merkostnad för staten, därest kommittéernas kontantunderstödsverksamhet för säsongarbetarna överflyttades till de erkända kassorna. En sådan överflyttning nödvändiggjorde dock ett ökat statsbidrag. — Tillsynsmyndighetens avstängningsvillkor medförde vidare orättvisa verkningar medlemmarna sinsemellan. En stor del av säsongarbetslösheten låge nämligen utanför de avstängda månaderna, enär säsongerna infölle på olika tider inom olika delar av landet. Enligt en verkställd utredning skulle under 1940 26 % av säsongarbetslösheten inom yrket ha fallit på månaderna april— november. E t t generellt system för utestängande av säsongarbetslösheten från understöd förfelade sålunda sin uppgift. Säsongarbetslösheten borde med hänsyn härtill mera smidigt avskiljas efter ortens eller den enskilde medlemmens arbetsförhållanden. Skulle detta möta svårigheter, borde inom säsongtiden ett skäligt understöd utgå även under den som dödsäsong fastställda tiden varje år. Dessa facks arbetare borde kunna i egna erkända arbetslöshetskassor erhålla behövligt arbetslöshetsunderstöd utan att under viss del av året vara tvungna att gå till annan statlig eller kommunal myndighet.

245 I likalydande motioner (I: 160 och I I : 183) till 1942 års riksdag erinrades om att ett stort antal arbetare i vårt land vore utsatta för en årligen återkommande omfattande säsongarbetslöshet. Endast ett fåtal av dessa åtnjöte kompensation för denna säsongarbetslöshet genom ett högre löneläge. I de fall, då kompensation förekomme, vore den varken tillräcklig eller ägnad att på ett tillfredsställande sätt utjämna inkomsterna mellan arbets- och arbetslöshetsperioderna. Samhället hade ägnat dessa problem uppmärksamhet, men hittills hade diskussionerna huvudsakligen rört möjligheten att tienom produktionstekniska åtgärder förlänga arbetssäsongerna eller att genom växling mellan yrken med olika tider för högsäsongen avhjälpa svårigheterna. Då det vore att vänta, att det ännu skulle dröja länge, innan praktiska resultat komme till synes, borde statsmakterna i avvaktan på dessa vidtaga åtgärder för att bereda ökad hjälp åt de arbetslösa säsongarbetarna. Samhällets hjälpåtgärder hade emellertid vad beträffade såväl arbetslöshetskommittéerna som arbetslöshetskassorna icke omfattat säsongarbetslösheten. Inom försäkringen markerades detta förhållande med att understödsverksamheten helt eller delvis måste upphöra under lågsäsongen. De sociala hjälpåtgärderna för säsongarbetarna borde med hänsyn härtill bli föremål för en ingående utredning. Detta vore desto angelägnare som många arbetare inom säsongfacken varit utsatta för en omfattande krisarbetslöshet, som undergrävt deras ekonomi. Utredningen borde omfatta såväl den under arbetsmarknadskommissionen bedrivna hjälpverksamheten som den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Beträffande försäkringen borde undersökas, huruvida icke extra ordinära statsbidrag kunde lämnas arbetslöshetskassor, inom vilkas verksamhetsområden krisen drabbat särskilt hårt. Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om skyndsam utredning angående sociala hjälpåtgärder för de säsongarbetslösa och för av krisen hårt drabbade yrkesgrupper. I utlåtande nr 222 uttalade statsutskottet, att den med säsongvariationerna på arbetsmarknaden sammanhängande arbetslösheten utan tvivel utgjorde ett problem,' vars lösande finge anses vara en angelägenhet av stor betydelse. Utskottet hade icke funnit sig kunna lämna någon anvisning om de riktlinjer, efter vilka en lösning av problemet borde sökas. Utskottet förordade, med anslutning till vad i motionerna anförts, att en förutsättningslös utredning i frågan komme till stånd. Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj: t måtte anhålla, att utredning verkställdes rörande sociala hjälpåtgärder för de arbetslösa inom säsongyrkena. Utskottets hemställan vann riksdagens bifall. I underdånig skrivelse den 14 april 1942 anförde vidare svenska transportarbetareförbundet och transportarbetarnas erkända arbetslöshetskassa att vissa bestämmelser i föreskrifterna för de erkända arbetslöshetskassorna utestängde hamn- och stuveriarbetare från möjligheten att erhålla understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Skrivelsen utmynnade i en hemställan om sådana ändringar i gällande författning, att även de med hamn- och stuveri-

246 arbete sysselsatta arbetarna kunde erhålla möjlighet att vid arbetslöshet få hjälp från de erkända arbetslöshetskassorna. Genom remiss den 16 april 1942 anbefalldes socialstyrelsen att avgiva utlåtande över den av transportarbetareförbundet och transportarbetarnas erkända arbetslöshetskassa ingivna framställningen. I skrivelse den 27 oktober 1942 anförde socialstyrelsen, att de förhållanden som berördes i den remitterade framställningen i stor utsträckning hade sin grund i hamnarbetets säsongkaraktär. Med hänsyn härtill borde de i skrivelsen berörda spörsmålen lämpligen prövas i samband med den av riksdagen begärda utredningen rörande sociala hjälpåtgärder för de arbetslösa inom säsongyrkena. Styrelsen hemställde under hänvisning härtill om befrielse från uppdraget att avgiva utlåtande i ärendet. Under åberopande av riksdagens, målareförbundets och transportarbetarnas skrivelser anbefallde Kungl. Maj:t den 6 november 1942 socialvårdskommittén att verkställa en förutsättningslös utredning rörande sociala hjälpåtgärder för de arbetslösa inom säsongyrkena samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, till vilka utredningen kunde ge anledning. Sedan nämnda utredningsuppdrag gavs åt kommittén har en erkänd arbetslöshetskassa tillkommit för målarna. Vidare har transportarbetarnas arbetslöshetskassa utvidgats till att omfatta även hamn- och stuveriarbetare. Det har sålunda visat sig, att den frivilliga försäkringen kunnat öppna möjligheter för understöd åt här berörda arbetstagargrupper. Inom båda kassorna föreskrivas förhållandevis starka inskränkningar i rätten till understöd under lågsäsongen. (Se föregående tabell i detta kapitel). Frågan om säsongarbetarnas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen är dock ingalunda löst med att arbetslöshetskassor bildats för de nyss nämnda arbetstagargrupperna. Det uppdrag, som kommittén erhållit den 6 november 1942, har sålunda alltjämt aktualitet och upptages till behandling i det följande. De speciella frågor, som berörts i skrivelsen från svenska transportarbetareförbundet och transportarbetarnas erkända arbetslöshetskassa rörande hamn- och stuveriarbetare, behandlas under alternativ I, kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. d) Hamn- och stuveriarbetare. C.

Verkställda utredningar.

Sedan kommittén erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa en utredning rörande sociala hjälpåtgärder för de arbetslösa inom säsongyrkena, igångsatte kommittén olika undersökningar för att få material för belysning av säsongarbetslöshetens omfattning och främst dess karaktär. Som ett led i detta arbete riktade kommittén en enquéte till samtliga fackorganisationer med ett mera betydande antal säsongarbetare. Härigenom erhöll kommittén del av fackföreningsfunktionärernas allmänna erfarenheter rörande säsongproblemen. Vidare inhämtades vissa uppgifter rörande enskilda medlemmars arbetslöshetsförhållanden. Detta skedde på så sätt att fackorganisationerna slumpvis

247 utvalde ett begränsat antal medlemmar och tillställde kommittén individuella uppgifter rörande deras arbets- och arbetslöshetsförhållanden. Vidare utfördes en del bearbetningar av förefintligt material rörande omfattningen av säsongarbetslösheten inom sådana områden, där den från fackorganisationerna rapporterade arbetslösheten icke kunde läggas till grund för en bedömning av säsongarbetslöshetens omfattning och natur. Detta gällde främst skogs- och flottningsarbetare. De utförda undersökningarna avsågo närmast tiden före det andra världskrigets utbrott. Förhållandena under kriget ansågos nämligen vara så speciella, att de icke borde läggas till grund för en bedömning av säsongproblemens natur under mera normala förhållanden. Det räcker här att peka på de ändringar, som arbetsförhållandena sedan krigets utbrott undergått i våra skogar. Av anledningar, för vilka redogöres i annat sammanhang, har kommitténs arbete blivit avsevärt fördröjt. Det har till följd härav icke blivit möjligt för kommittén att förrän omkring tre år efter krigets slut framlägga förevarande betänkande. Såsom framgår av den efterföljande redogörelsen har säsongarbetslösheten icke endast under kriget utan även efter detta undergått betydande ändringar. Säsongvariationernas storlek har minskat högst avsevärt. Även på annat sätt ha arbetsförhållandena inom säsongyrkena undergått betydande förändringar. Det av kommittén insamlade materialet, vilket utan tvivel på ett mycket värdefullt sätt återgav de före kriget rådande förhållandena, kan med hänsyn härtill icke tagas till utgångspunkt för en bedömning av de aktuella säsongförhållandena. Äv denna anledning har kommittén ansett sig icke böra framlägga resultaten av de ovan nämnda undersökningarna. För kommittén framstod det i denna situation som angeläget att få statistiskt belyst omfattningen av den nedgång i säsongarbetslöshetens omfattning, som ägt rum under och efter kriget. Då denna nedgång varit mycket betydande och arbetslöshetsförhållandena inom säsongyrkena — även om de alltjämt i många avseenden avvika från de inom andra områden av näringslivet rådande — närmat sig de, som råda inom icke säsongbetonade fack, har kommittén emellertid icke ansett anledning föreligga att verkställa nya undersökningar av liknande beskaffenhet som de, för vilka redogjorts i det föregående. Enligt kommitténs uppfattning skulle nämligen dylika undersökningar knappast kunna lämna några bidrag till kännedomen om säsongarbetslösheten utöver vad som framgår av förefintligt officiellt material. D.

Säsongarbetslöshetens omfattniug.

E t t utmärkande drag för arbetsmarknaden i vårt land äro de årliga variationerna i sysselsättningens omfattning, föranledda huvudsakligen av de klimatiska växlingarna. Dessa variationer göra sig främst gällande inom fack, vilka direkt påverkas av temperatur- och väderleksförhållanden. Inom näringslivet ge sig dock även säsongliknande variationer tillkänna, som äro att tillskriva andra omständigheter än de klimatiska. Sålunda in-

248 träder en sedvanlig stegring av sysselsättningen inom handeln under tiden före jul, varpå efter jul ofta följer en tillfällig nedgång, vilket indirekt påverkar främst konsumtionsvaruindustrierna. Liknande företeelser förekomma även under andra delar av året. Variationer i sysselsättningen av här nämnda anledningar äro emellertid i regel varken av längre varaktighet eller av mera betydande omfattning och torde i huvudsak i detta sammanhang kunna förbigås. De egentliga säsongfacken karakteriseras av en vanligen under den kallare delen av året stigande arbetslöshet. Det enda mera betydande undantaget utgöra skogsarbetarna, för vilka arbetssäsongen är förlagd till vintern. Sedan krigsutbrottet har på grund av de ökade vedavverkningarna ständig knapphet rått på arbetskraft till skogen, vilket medfört full sysselsättning även under sommarmånaderna. Med undantag för mindre yrkesgrupper tillhörande vissa konsumtionsvaruindustrier är säsongarbetslösheten eljest under sommaren så gott som obefintlig, även om en obetydlig stegring kan förmärkas i samband med semesterstängningarna, För att underlätta bedömningen av säsongrörelsernas styrka har man sökt uttrycka denna i ett enda tal. Olika metoder kunna här ifrågakomma. I förevarande sammanhang har följande förfaringssätt kommit till användning. Arbetslöshetens storlek återges grafiskt. Genom den punkt, som representerar medelarbetslösheten för det år säsongtalet skall beräknas, dragés en rät linje, parallell med den räta linje, som förenar de båda punkter, vilka representera medelarbetslösheten för de kringliggande åren. Säsongtalet är detsamma som medelvärdet av avstånden för varje månad mellan den kurva, som arbetslöshetstalen bilda, och den först nämnda räta linjen. Under tider med förhållandevis jämn konjunkturutveckling torde säsongtalet vara en i stort sett god mätare av säsongvariationernas styrka. Det kan emellertid ge missvisande värden vid hastiga ändringar i konjunkturutvecklingen ävensom vid passerandet av en konjunkturcykels maximum och minimum. Säsongtalen ha beräknats på den inom arbetsmarknadsstyrelsen på grundval av fackorganisationernas arbetslöshetsrapporter uppgjorda statistiken. Dessa tal, som omfatta de nio mest utpräglade säsongfacken, återfinnas i följande tabell. Vid undersökningen av säsongarbetslösheten har det icke ansetts lämpligt att gå längre tillbaka i tiden än till år 1935. Härigenom har undvikits, att lågkonjunkturen i början av 1930-talet kommit med, något som skulle ha givit missvisande resultat. Säsongtal ha, som nämnts, uträknats endast beträffande fackorganisationer, inom vilka särskilt starka fluktuationer ge sig tillkänna, d. v. s. främst sådana tillhörande byggnadsindustrien, i statistiken representerade av bleckoch plåtslagareförbundet, byggnadsträarbetareförbundet, elektriska arbetareförbundet, murareförbundet, målareförbundet samt gruppen byggnadsindustriarbetare inom grov- och fabriksarbetareförbundet. I detta sammanhang

249 Tab. 10. Säsongftal för åren 1035-1947. Fö r bun d

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

Bleck- och. plåtslagare12-62 11-24 7-36 6 2 9 6-48 6-33 7-41 5'68 3-39 0'56 3-16 2-28 1-28 förbundet Byggnads träarbetare11-42 9-80 8-93 9-2 9 9-81 9-64 9-98 11-47 6'55 7-44 4'99 4-7 7 5'03 förbundet Elektriska arbetareför2 9 3 2-67 2-96 1-58 1-58 1-39 1-22 0-37 5-21 4-80 3-09 2-88 bundet Grov- och fabriksarbetareförbundet Byggnadsindustri ar9-oo 9-51 9-34 7-51 7 3 6 9-oc 9-13 10-88 6-00 6-19 3-71 3-88 4-13 betare Byggnadsämnesindustriarbetare 11-31 10-09 11-73 9-62 9 76 9-67 8-9 2 8-98 4-44 3 5 3 2-88 1'99 2-1 7-90 9-37 10-84 11-57 10-44 1 3 l 3 15-62 l O i l 1 0 4 5 7-0 2 6' 13-10 11-8 Murareförbundet 12-64 11-29 9-68 18-12 16-68 13-7 5 12-94 13-78 12-88 12-75 12-76 Målareförbundet 8-50 9-38 Sågverksindustriarbe4'80 4'96 3-73 12-io 12-02 13-58 10-54 10-69 9-08 7-41 7-5 9 tareförbundet 208 5'88 Väg- o vattenbyggnads4-36 4-28 4-08 arbetareförbundet 9 3 9 8-45 9oo 6 6 9 7-45 5'79 6-58 5'50 2-47 3-14 Anm. Säsongtalen för år 1947 ha beräknats med ledning av vissa antaganden rörande den konjunkturcila utvecklingen under påföljande år. Säsongtalen för Sr 1947 få med hänsyn härtill betraktas såsom osäkra och kunna icke tillmätas samnia värde som talen för övriga år.

om än så i regel icke brukar ske — torde till byggnadsindustrien kunna räknas byggnadsämnesindustriens arbetare, en undergrupp med samma namn inom grov- och fabriksarbetareförbundet, Även väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet samt sågverksindustriarbetareförbundet uppvisade under lång tid förhållandevis höga säsongtal och ha därför medtagits i bearbetningen. Organisationsfrekvensen är i allmänhet ganska hög inom byggnadsindustrien i synnerhet inom städer och tätorter. Däremot torde clen vara sämre på landsbygden, även om man kan räkna med en icke obetydlig stegring under senare år, delvis till följd av byggnadsregleringen. Häri ligger möjligen en anledning till att arbetslösheten på mindre orter något ökat i förhållande till större orter. Att märka är emellertid, att byggnadsindustriens arbetare här ofta utföra arbete jämväl av annat slag, varför de i större utsträckning än arbetarna i städer och tätorter ha tillgång till jämn sysselsättning året om. Arbetslösheten torde därför i detta fall till stor del vara endast skenbar. De organiserade arbetarna inom byggnadsindustrien representera alltså förhållandevis väl (enligt beräkning mellan 80 och 85 %) säsongarbetarna inom facket, Enär vidare fackförbundens avdelningar i mycket stor utsträckning deltaga i rapporteringen av arbetslösheten, har man anledning utgå från att fackföreningsstatistiken inom detta näringsområde på ett tillfredsställande sätt återger säsongvariationernas styrka. Säsongtalen kunna givetvis endast ge en bild av de stora dragen i utvecklingen. Gäller det såsom här är fallet endast en översiktlig framställning av förändringarna, torde de väl fylla sin uppgift. Av tabellen framgår, att en mycket betydande nedgång i säsongarbetslös-

250 hetens storlek ägt rum under de 13 år den omspänner. Denna nedgång har varit förhållandevis jämn. Piedan före det andra världskriget kunde en markerad minskning i säsongvariationernas storlek förmärkas. Nedgången denna tid torde dock till huvudsaklig del stå i samband med det- under tiden 1935— 1939 allmänt förbättrade konjunkturella läget. Den stigande efterfrågan på arbetskraft gjorde att högsäsongerna förlängdes och att en motsvarande förkortning av lågsäsongerna inträdde. Medan arbetslösheten inom de fackliga organisationerna år 1935 uppgick till 15,o %, hade den år 1939 sjunkit till 9,2 %. Under de två åren 1940—1941 inträdde en stegring i arbetslöshetens omfattning. Denna uppgick i genomsnitt för denna tid till omkring 11,5 %. I stort sett kan sägas, att man denna tid kan förmärka en stagnation i fråga om den tidigare konstaterade successiva minskningen i säsongvariationernas styrka. Inom vissa fack inträffade till och med vissa stegringar men dessa synas i det stora hela motvägas av minskningar inom andra fack. År 1942 företer en i viss mån oenhetlig utveckling. Inom flera fack uppvisa säsongtalen stegringar, inom andra förbli de i stort sett oförändrade. Arbetslösheten visade detta år genomgående en tendens till minskning. Under åren 1943—1947 uppvisa säsongtalen förhållandevis jämnt fallande serier. I viss grad sammanhänger naturligen minskningen i säsongvariationernas styrka med den starka nedgången i arbetslösheten. Det nära samspelet mellan arbetslöshetens omfattning och säsongvariationernas styrka kan belysas med ett par exempel. Inom bleck- och plåtslagareförbundet inträffade år 1944 en uppgång i arbetslöshetens storlek. Säsongtalet steg detta år till 5,5 6 mot 3,3 9 föregående är. Inom väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet medförde år 1944 en mindre uppgång i arbetslöshetens storlek, nämligen från 13,2 till 13.7 %. Säsongtalet ökade till 4,3 6 mot 3 , n föregående år. A andra sidan saknas icke exempel på att en stegring i arbetslösheten icke medfört en ökning av säsongarbetslösheten utan att den successiva sänkningen fortgått, År 1945 inträffade mom elektriska arbetareförbundet en ökning i arbetslösheten; säsongtalet fortsatte dock att sjunka, nämligen från 1,58 för år 1944 till 1,39 påföljande år. Ätt en nedgång i säsongvariationernas styrka inträffat, som är oberoende av minskningen i arbetslöshetens omfattning, är enligt kommitténs uppfattning mycket sannolikt. De omfattande åtgärder, som från samhällets sida under senare år vidtagits i syfte att utjämna sysselsättningen inom byggnadsindustrien, ha, även om de kanske alla gånger icke medfört åsyftat resultat, verkat i samma riktning. En närmare granskning av varje säsongfack må tjäna att ytterligare belysa de rådande förhållandena. Elektriska arbetareförbundet företer, som framgår av tabellen, endast små säsongvariationer. Säsongtalen, som åren 1935—36 uppgingo till omkring 5 enheter, ha senare successivt sjunkit och lågo från och med 1943 under 2 enheter. För 1946 var säsongtalet 1,22. Enär de i tabellen återgivna säsongtalen

251 för år 1947 beräknats på grundval av vissa antaganden rörande arbetslöshetens storlek år 1948 och sålunda måste betraktas såsom osäkra, bortses i det följande från säsongtalen sistnämnda år. De låga säsongtalen för detta förbund ange, att det knappast torde finnas anledning att längre betrakta denna del av byggnadsindustrien som ett säsongfack. En liknande utveckling uppvisar bleck- och plåtslagareförbundet, där säsongtalen nedgått från 12,c 2 år 1935 till 2,2 8 år 1946. Ej heller detta område torde numera böra räknas till de egentliga säsongfacken. Vida större säsongvariationer förekomma i regel inom de förbund, som mera direkt beröras av förhållandena på byggnadsmarknaden, nämligen målareförbundet, murareförbundet, byggnadsträarbetareförbundet och gruppen byggnadsindustriarbetare inom grov- och fabriksarbetareförbundet. De starkaste säsongvariationerna förete härvid murare- och målareförbunden. Detta förhållande sammanhänger sannolikt i viss utsträckning med att båda dessa förbund under högsäsongen uppvisa nästan full sysselsättning, medan arbetslösheten under dödsäsongen är förhållandevis stor. De kraftiga säsongvariationerna inom målareförbundet torde även sammanhänga med att medlemmarna i icke oväsentlig grad sysselsättas vid reparationsarbeten (enligt uppgift till cirka 60%), för vilka säsongen normalt är betydligt kortare än för andra arbeten. Inom såväl murare- som målareförbundet ha säsongvariationerna gått starkt tillbaka. Eelativt sett har dock denna nedgång varit mindre kraftig än inom övriga i tabellen upptagna förbund. De båda förbunden äro alltså alltjämt de, som förete de största säsongvariationerna. E n såväl absolut som relativt sett anmärkningsvärd nedgång uppvisar byggnadsämnesindustriens arbetare, tidigare en grupp med utpräglade säsongvariationer. Under åren 1935—1940 uppgick säsongtalet till omkring 10. Numera äro säsongvariationerna så små (säsongtal år 1946: 1,99), att man knappast kan göra gällande att fråga är om ett egentligt säsongfack. Sysselsättningsförhållandena karakteriseras med andra ord av stor jämnhet. Såväl byggnadsträarbetarna som byggnadsindustriens grovarbetare förete starka minskningar i säsongvariationernas styrka och uppvisa vida jämnare sysselsättning än exempelvis murare och målare. Trots den angivna utvecklingen äro dock säsongvariationer alltjämt ett karakteristiskt drag. Det senast anförda gäller även sågverksindustriens arbetare och arbetarna vid väg- och vattenbyggnader. Säsongtalen kunna givetvis icke ge en tillräckligt belysande bild av de olikheter i arbetslöshetshänseende, som föreligga mellan hög- och lågsäsong, då de ju äro medeltal, varigenom kontrasterna delvis försvinna. Framställningen kompletteras därför i det följande med en jämförelse mellan arbetslöshetens största och minsta omfattning under två tidsperioder, dels före, dels efter kriget. Den följande tabellen återger hur säsongvågornas styrka minskats sedan

252 Tab. 11. Nedgången i säsongvariationernas styrka sedan tiden före andra vfirldskriget. 1938—1939 F ö r b u n d

Bleck- och plåtslagareförbundet . . Byggnadsträarbetareförbundet . . . . Elektriska arbetareförbundet Grov- och fabriksarbetareförbundet Byggnadsindustriarbetare Byggnadsämnesindustriarbetare Sågverksindustriarbetareförbundet Väg- o. vattenbyggnadsarbetareförb.

Högsta

Lägsta

%

%

21-9 39-3 9-8

2i 8-9 1-2

44-7 39-7 43o 49-5 60-1 41-s

14-8 6-4 1-7 1-2 159 15-0

1946—1947 Högsta

Lägsta

%

%

19-8 30-4 8-6

5-8 21-7 1-9

0-4 5-2 0-5

5-4 16-5 1-4

29-9 33-3 41-3 48-3 44-2 26-8

15-1 7-5 25-s 30-8 7-1 12-9

2o

13i

Differens

1-2 1-7

l-o 1-1 3-4

Differens

(V 3

22-f, 29-2 6-0 9-5

liden före kriget. I tabellen jämföras de två tvåårsperioderna 1938—1939 och 1946—1947. De lägsta arbetslöshetstal, som numera noteras under högsäsongerna, äro i allmänhet men ej undantagslöst lägre än före kriget. Utvecklingen kan i stort sett sägas ha inneburit, att arbetslösheten främst under lågsäsongerna minskats, varigenom medelnivån på arbetslöshetens omfattning sjunkit. Här ha förändringarna varit synnerligen markerade. Det mest i ögonen fallande exemplet erbjuder sågverksindustriarbetareförbundet, där maximala arbetslösheten nedgått från 60 till 7 %. Inom övriga förbund är arbetslösheten vintertid numera i regel omkring eller under hälften av vad fallet var före kriget. De största skillnaderna mellan högsta och lägsta arbetslöshet- uppvisa målarna och murarna, vilka som nämnts representera de mest utpräglade .säsongfacken. Påpekas må att en del av minskningen i arbetslöshetssiffrorna för dödsäsongen måste tillskrivas förbättringar i statistiken, varigenom personer, vilka i egentlig mening icke varit arbetslösa rensats ut ur statistiken. Vad beträffar förhållandena inom sågverksindustrien torde följande förtjäna särskilt framhållas vid bedömandet av den ovan angivna betydande nedgången i arbetslöshetens omfattning under lågsäsongen. Under 1930-talet ägde inom sågverksindustrien rum en omfattande rationaliseringsrirocess, som tog sig uttryck bland annat i nedläggande av äldre sågverk. Avdelningarna på platser, där driften upphört, kommo dock ofta att fortbestå. Härvid rapporterades medlemmarna i regel arbetslösa, trots att de i viss utsträckning torde ha skaffat sig annat arbete. Från förbundets sida har man successivt sökt komma till rätta härmed genom att upplösa sådana avdelningar. Den starka nedgången i maximala arbetslösheten under lågsäsongen synes 'vad detta förbund beträffar till en del få förklaras genom att avdelningar på dylika platser upplösts, varigenom ur det statistiska materialet utgått avdelningar med mycket omfattande arbetslöshet. Säsongvariationernas styrka och längd belysas av bilaga 2. Talen avse

253 avvikelserna från årsmedeltalet. En följande tabell utgör en sammanfattning av de i bilagan återgivna uppgifterna för byggnadsindustriens arbetare. Det framgår av tabellen, att den lägsta arbetslösheten förekommer under juni—september, något varierande för de olika förbunden. Tabellen visar en allmän tendens till förlängning av högsäsongen, särskilt framträdande för målareförbundet. Arbetslösheten, som åren 1938—39 redan i november steg över årsgenomsnittet för att först i april åter understiga detta, höll sig åren 1946—47 sålunda även i november under detta. Maximiarbetslösheten, som tidigare vanligen inträffade i december, synes ha undergått en förskjutning mot januari—februari. Hururvida detta motsvarar det verkliga förhållandet är emellertid ovisst; vissa i det föregående omnämnda förbättringar i statistiken ha nämligen medfört, att särskilt de tidigare höga arbetslöshetssiffrorna kring årsskiftet blivit decimerade. Tab. 12. Säsongrörelsens styrka under årets olika månader före och efter kriget. Anm. Talen ange arbetslöshetsprocentens avvikelser frän årsmedeltalet. Plustecken anger att arbetslösheten överstiger, minustecken att den understiger medeltalet. Grov

Månad

Januari Februari . . . Mars April Maj Juni Juli Augusti September . Oktober November. . . December . . .

Block- och plåtslagareförbundet

Byggnadsträarbetareförbundet

och fabriksarbetareförbundet

byggnadsindustriarbetare

byggnadsämnesindustri arbetare

1 9 4 6 - 1938- 1946- 1 9 3 8 - 1 9 4 6 - 1 9 3 8 - 194647 39 47 39 39 47 47

4- 9-o 4-11-9 4-10-9 2-9 4-0 6-6 7-4 7'6 7-2 4-4 0l 3-7

4- 2-9 + 154- 2-9 4- 74- 1-3 4- 74-0-7 - o-

— 1-4

— 1-3 - 8— 1-3 — 1 3 ' — 1-5 - 1 3 ' — 1-7 - 1 0 ' — 1-3 - 1 — 1-1 4- 6' 4- 2-2 4-16'

4- 6'5 4-14 4-10'8 4-10 + 8-i 4- 4 1-6 — 2 - 2-9 — 8 - 3-1 — 6 - 5-6 - 1 1 56 - 1 0 - 5-5 — 7 - 4-9 — 2 2 4 4- 3 4- 2-4 4-18

4- 5-9 4-14 + 9-3 4-12 4- 4-0 4- 6 — 1-2 - 2 - 3 - 8 —10 - 3 - 7 —11 — 3-8 - 1 2 -34 -11 -3-5 - 7 — 2-6 - 2 — 1-4 4- 4 4- 4-6 + 20

Murareförbundet

Målareförbundet

1938- 194647 39

1938- 1946 47 39

34 4-15'5 4-11-1 4-30

+ 169

4-i 4-10-8 4-15-5 + 18 3 i 4- 3-7 4- 7-4 + 9 0-2 - 7-1 — 3 + 2 1-9 - 1 2 - 6 — 6-5 — 8 2 i - 1 4 1 — 7-1 — 9 3-o - 1 4 - 7 — 7-0 -16 S-2 - 1 1 - 6 — 7-0 —17 2-o - 4-9 — 6-7 —17 1-6 4- 2-1 — 5-0 — 9 0-4 4- 9-0 — I-o + 4 2-0 4-26-6 4- 9-1 + 13

+ 11-4 + 5-7 — 1-7 — 7-4

— 8-1 — 9-i — 9-5

— 8 — 6-i — 2-6

+ 198

Säsongrörelsernas styrka under olika delar av året inom de två återstående av de i det föregående behandlade fackförbunden, väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet och sågverksindustriarbetareförbundet, framgår av följande tablå, i vilken talen ange arbetslöshetsprocentens avvikelser från årsmedeltalet (se anm. till tab. 12). Av tablån framgår tydligt, något som för övrigt redan omnämnts i det föregående, vilken stark utjämning säsongrörelserna undergått inom de områden, som representeras av dessa förbund. Säsongvariationerna äro numera så svaga, att det knappast är möjligt att avgöra, huruvida någon ändring skett i högsäsongens längd.

254 Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet 1938 — 39 + Februari Mars Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

— 7o + 4-3 — 0-1 — 38 — 6-1 — 13'5 — 10-0 — 8-6

— 5i + 4-5 + 16-3

Sågverksindustriarbetareförbundet

1946 — 47

1938 — 39

1946—47

+ 2-6 + 3-2 + 24 + 0-8 — o-i -24

+ 14-7 + 8-4 + 92 + IT.

+ 2-5 + 2-1 + 2-1 + 0-2

— 11-6 — 16 -5 — 17-0 — 11-2 — 6-5

— 1-5 — 2-3 — 2-3 — 1-9 — 1-6 — 1-3 + Öl + 3-5

— 2-4 — 3-0

— 3'5 — 2-1 + 0-2 + G-o

— 24 + 4-2 + 27-2

E. Understödsrätt inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Då kommittén i början av sitt arbete hade att bedöma frågan om säsongarbetarnas rätt till understöd inom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, anslöt den sig i princip till samma system, som utbildats inom den frivilliga försäkringen. Försäkrade, tillhörande icke säsongkompenserade yrkesområden, skulle sålunda i understödshänseende likställas med andra förvärvsarbetare. I den mån löneläget inom ett yrkesområde avvägts med hänsyn till den årliga arbetslösheten under lågsäsongen, skulle vissa inskränkningar i understödsrätten göras. Detta skulle ske efter ett individuellt system, som i sina grunddrag påminde om det, vilket vid denna tid började vinna insteg i den frivilliga försäkringen. (Se bilaga 4 i vilken kommitténs ursprungliga lagförslag återgives; 17 §.) Kommittén lämnar senare i detta kapitel en redogörelse för de stora dragen av begränsningarna i understödsrätten för säsongarbetarna efter kommitténs ursprungliga riktlinjer. Att kommittén till en början ansåg sig böra fasthålla vid en begränsning av de säsongarbetslösas understödsrätt sammanhängde med flera omständigheter. Den grupp arbetare inom säsongfacken, vilken regelmässigt gick utan sysselsättning, representerade, såsom framgått av den föregående redogörelsen, vid denna tid en betydande arbetslöshet beträffande vilken man icke utan vidare kunde presumera att den hade ett understödsbehov, som borde tillgodoses från en socialförsäkring. Visserligen kan beträffande varje obligatorisk försäkring göras gällande, att den i enskilda fall tillskapar en understödsrätt, som icke svarar mot ett föreliggande hjälpbehov. I detta fall var emellertid fråga om arbetstagargrupper av en sådan storlek, att man icke kunde låta det berörda förhållandet bli utan återverkan på understödsreglernas utformning. Arbetsförmedlingen hade vidare tidigare icke den effektivitet, att man kunde räkna med att de säsongarbetslösa, även om de anmälde sig som arbetssökande, i full utsträckning komme att ställas till arbetsmarknadens förfogande.

255 Statsmakternas beslut rörande den allmänna sjukförsäkringen medförde av skäl som utvecklats i annat sammanhang, att kommittén måste i väsentliga delar omarbeta det tidigare förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I samband härmed blev det nödvändigt att till förnyad prövning upptaga även frågan om de säsongarbetslösas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen och på vad sätt deras rätt till understöd skulle utformas. Till grund för de tidigare övervägandena hade legat förhållandena under tiden före det andra världskrigets utbrott. Under och efter kriget ha förhållandena ändrat sig i så många betydelsefulla hänseenden, att kommittén snart fann att säsongarbetarnas rätt till understöd vid arbetslöshet måste bedömas på ett annat sätt än tidigare. Under och efter det andra världskriget har säsongvariationernas styrka på ett markerat sätt gått tillbaka. Till stor del får denna utveckling tillskrivas den under denna tid rådande högkonjunkturen. Emellertid har den minskade säsongarbetslösheten under senare år även sin förklaring i att en verklig utjämning i sysselsättningen inträtt. Kommittén hänvisar här till den föregående utredningen. Den del av näringslivet, som i detta sammanhang framför allt har aktualitet, är byggnadsfacken. Visserligen förekomma säsongvariationer även inom andra betydande yrkesområden. Inom dessa synes emellertid löneläget i allmänhet vara sådant, att några inskränkningar i understödsrätten under lågsäsongen icke skulle ha förekommit enligt kommitténs ursprungliga förslag. Nämnas kan exempelvis skogsbruket och sågverksindustrien. Inom båda dessa fack äro lönerna icke säsongkompenserade. Betydelsen för samhällets del av en minskning av säsongvariationerna inom byggnadsindustrien har sedan länge stått klar. Genom sin subventionsverksamhet och genom systemet med byggnadstillstånd ha förutsättningar skapats för samhälleliga organ att genomföra en rationell fördelning av byggnadsverksam| heten, så att denna även förlägges till den kallare delen av året. Sedan både | arbetsgivare och arbetare inom byggnadsindustrien blivit invanda vid att byggnadsverksamheten hålles i gång även under vintermånaderna, torde man näppeligen, även efter det att systemet med byggnadstillstånd upphört, behöva räkna med en återgång till de före det andra världskriget rådande förhållandena med omfattande, varje vinter återkommande säsongarbetslöshet. Även om sysselsättningsförhållandena i en framtid skulle bli ogynnsammare än vad de varit under de senaste åren, torde man kunna räkna med att den egentliga säsongarbetslösheten blir mindre. Man bör även särskilt beakta, att statsmakterna, så länge ett ekonomiskt stöd lämnas till byggnadsverksamheten, häri ha ett instrument, som är ägnat att påverka förläggningen under året av byggnadsverksamheten. I detta sammanhang må erinras om de grunder, varpå samhällets sysselsättningspolitik för framtiden kommer att bygga. Arbetskraften kommer att betraktas som en av samhällets betydelsefullaste tillgångar, vilken det gäller att sysselsätta på bästa sätt. Arbetslöshet kommer att betraktas som ett samhälleligt slöseri, vilket såvitt möjligt måste undvikas. Kan en person icke

256 utnyttjas inom sitt ordinarie yrke, är det under alla förhållanden bäst, att hans arbetskraft på något annat sätt tages i anspråk under den påtvungna ledigheten. Vad här sagts gäller även de säsongarbetslösa. Det är ett samhällsintresse att även denna arbetskraft utnyttjas inom produktionen på ett bättre sätt än vad tidigare varit fallet. Kommittén har med hänsyn härtill ansett sig kunna utgå från att samhällets politik för framtiden kommer att syfta till ett ökat ianspråktagande av all arbetskraft. De inom säsongfacken arbetslösa måste i möjligaste mån sysselsättas inom andra yrkesområden, samtidigt som man inom säsongfacken söker få till stånd en utjämning, påminnande om den vartill samhällets ingripanden inom byggnadsindustrien syftat. Bedriver samhället en sysselsättningspolitik, som tar sikte på full sysselsättning åt säsongarbetarna, och blir denna politik framgångsrik, saknas anledning upprätthålla systemet med avstängningar från eller inskränkningar i under stödsrätten under viss del av året. Frågan om de säsongarbetslösas rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen kan även ses ur en annan synpunkt. Skall samhället kunna taga ledig arbetskraft i anspråk, fordras i regel att de ej sysselsatta äro anmälda hos arbetsförmedlingen. Detta är nämligen förutsättningen för att man skall komma i kontakt med tillgänglig, ej ianspråktagen arbetskraft. Personer, som under en viss del av året normalt äro lediga från sin ordinarie verksamhet, underlåta ofta att vända sig till förmedlingen. Detta kan bero på att de icke tro att lämpliga arbetstillfällen finnas eller att de önska vara lediga under någon tid. Ofta kan ren oföretagsamhet föreligga. Införes emellertid rätt till understöd för de säsongarbetslösa, kommer det att vara ett ekonomiskt intresse för dem att göra ansökan om arbete hos arbetsförmedlingen. En förutsättning för att samhället skall kunna åstadkomma en eliminering av säsongvariationerna är, att de säsongarbetslösa verkligen anmäla sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingarna. Införandet av en allmän understödsrätt från försäkringen för alla säsongarbetslösa kommer givetvis att befordra villigheten att hänvända sig till förmedlingarna. En säsongutjämnande sysselsättningspolitik kominer till följd härav att befrämjas och dess genomförande att underlättas av att säsongarbetarna i understödshänseende likställas med andra förvärvsarbetare. Mot det anförda betraktelsesättet kan göras gällande, att enbart den omständigheten att förmedlingarna kunna erbjuda arbetstillfällen kommer att ha samma effekt. Detta gäller i varje fall de arbetstagare, som verkligen önska erhålla arbete under den eljest sysslolösa delen av året. För det fall vidare att strävandena att utjämna säsongvariationerna icke skulle få avsedd effekt kan den invändningen resas, att likställandet av säsongarbetarna med andra förvärvsarbetare skulle få stora ekonomiska konsekvenser. Understödsrörelsen kommer att betydligt ökas utan att ett föreliggande understödsbehov blir tillgodosett. Frågan vilken hänsyn man bör taga till det här anförda blir givetvis beroende av det sätt, varpå man bedömer samhällets möjligheter att åstadkomma en verklig säsongutjämning.

257 En annan fråga, vartill hänsyn måste tagas vid bedömandet av säsongarbetarnas rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen, är återverkan på den försäkringen kompletterande hjälpformen, socialhjälpen. Det har visat sig att säsongarbetare under senare tid ådagalagt en ökad benägenhet att under dödsäsongen vända sig till samhälleliga myndigheter med begäran om understöd även i de fall då förtjänsterna under arbetssäsongen varit förhållandevis goda. Därest säsongarbetarna icke skulle beredas rätt till understöd från försäkringen under lågsäsongen eller i varje fall rätt till hjälp blott i begränsad utsträckning, torde man kunna räkna med att en ökad belastning kommer att göra sig gällande å socialhjälpen. Utvecklingen skulle sålunda komma att innebära, att de säsongarbetslösa — trots säsongbegränsningar i arbetslöshetsförsäkringen — i realiteten skulle få samma möjligheter till understöd som andra arbetstagare. Den enda skillnaden skulle bli, att understödet under dödsäsongen skulle komma att utgå efter behovsprövning och från andra samhällsorgan än försäkringsmyndigheterna. Detta skulle givetvis icke vara en önskvärd utveckling. Ett belägg för dessa farhågor kunna erfarenheterna från England sägas utgöra. De representanter för kommittén, som besökte detta land, hade tillfälle att iakttaga på vad sätt säsongbegränsningarna inom den engelska arbetslöshetsförsäkringen verkade. Det syntes vara en vanlig företeelse att personer, som på grund av säsonginskränkningarna saknade understödsrätt under dödsäsongen, vände sig till den försäkringen kompletterande hjälpformen under Assistance Board. Från denna erhöllo de ett understöd, som till sin storlek i det närmaste motsvarande det som försäkringen gav; i vissa fall kunde till och med understödssatserna från Assistance Board överstiga arbetslöshetsförsäkringens. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla att säsongbegränsningar av understödsrätten inom en försäkring enligt förevarande alternativ, alternativ I, möta stora administrativa svårigheter. Dessa äro av sådan art att det av praktiska skäl får anses icke möjligt att inom en försäkring av den typ alternativ I representerar införa säsongbegränsningar av något slag. Kommittén utvecklar orsakerna härtill närmare i slutet av detta kapitel. I det föregående ha anförts skäl såväl för som emot ett slopande av inskränkningarna i rätten till understöd under dödsäsongen. De skäl, som tala för ett slopande av alla säsongbegränsningar — d. v. s. för ett system i vilket säsongarbetarna i understödshänseende äro likställda med andra förvärvsarbetare — kunna sammanfattas sålunda. Erfarenheterna av utvecklingen under senare tid ge vid handen, att säsongvariationer i sysselsättningens omfattning icke göra sig lika starkt gällande som tidigare; inom vissa fack ha de till och med helt försvunnit. Från samhällets sida komma stora ansträngningar att göras för att ytterligare förminska de alltjämt förekommande variationerna. Anledning finnes att utgå från, att 17—233 45

258 samhällets möjligheter att komma till rätta med dessa problem äro stora. Även om man naturligen ingalunda i vårt land kan fullständigt eliminera säsongvariationerna, kan man dock för framtiden utgå från att dessa komma att bli av betydligt mindre omfattning än tidigare. I varje fall kan man ha rätt att göra ett dylikt antagande, om arbetsförmedlingarna ytterligare utbyggas och effektiviseras. För samhället kommer det att vara ett starkt intresse att i största möjliga utsträckning taga i anspråk all tillgänglig arbetskraft. Eealiserandet av de samhälleliga åtgärderna kommer att i hög grad underlättas, därest rätt till understöd införes för säsongarbetare även under lågsäsongen. Med hänsyn till de möjligheter, som samhället besitter att komma till rätta med säsongproblemen, innebär det ingen fara att utsträcka understödsrätten till säsongarbetarna. Visserligen kan det tänkas, att det under en övergångstid kan komma att uppstå svårigheter med säsongarbetskraftens i anspråktagande i avsedd omfattning men dessa svårigheter komma dock att kunna övervinnas utan att allvarligare ekonomiska konsekvenser göra sig gällande. över huvud taget är det felaktigt att tro, att det är utsträckandet av den försäkringsmässiga understödsrätten, som kommer att öka antalet understödstagare under den kalla delen av året. Utvecklingen går mot ett likställande i understödshänseende mellan säsongarbetare och andra arbetstagare. Öppnar icke försäkringen de erforderliga understödsmöjligheterna, blir följden endast en ökad belastning på socialhjälpen. Ur denna synpunkt spelar det sålunda ingen roll, om man inför säsongbegränsningar eller icke, enär de säsongarbetslösa i alla fall komma att erhålla understöd under dödsäsongen. Det är emellertid önskvärt, att de arbetslösas understödsbehov så vitt möjligt tillgodoses från försäkringen. De skäl, som tala för säsongmässiga begränsningar i säsongarbetarnas rätt till understöd under dödsäsongen, kunna sammanfattas sålunda. Det- är visserligen sant, att säsongvariationerna i sysselsättningsförhållandena under senare tid gått tillbaka. De senare åren ha emellertid karakteriserats av ovanligt hög sysselsättning med låg arbetslöshet. Det är under dylika tider en normal företeelse att säsongarbetslösheten går tillbaka. Bristen på arbetskraft medför, att arbetena måste startas tidigare och avslutas senare under året, ja till och med att de stundom måste bedrivas under hela året. Man har med hänsyn härtill icke rätt att av säsongarbetslöshetens tillbakagång under senare år draga den slutsatsen, att den även för framtiden kommer att ligga på en så låg nivå, som under senare år varit fallet. Att samhället har möjligheter att minska säsongvariationerna är uppenbart. Man måste emellertid hålla i minnet, att variationerna i sysselsättningens storlek inom sådana områden som byggnadsindustrien, anläggningsbranschen m. fl. andra näringsområden ytterst äro betingade av de klimatiska förhållandena, Under vintern hindrar kölden driften vid många arbeten. Att finna sysselsättning för de säsongarbetslösa under den kallare delen av året måste till följd härav komma att stöta på många svårigheter, som knappast kunna bemästras genom samhälleliga ingripanden. Man får med hänsyn härtill icke övervärdera

259 de resultat, som den samhälleliga sysselsättningspolitiken kan uppnå, när det gäller säsongarbetarna. Det är riktigt, att utvecklingen sannolikt går mot en ökad benägenhet från de säsongarbetslösas sida att vända sig till samhälleliga organ med begäran om understöd. Man saknar dock ingalunda möjligheter att hålla denna understödsverksamhet inom en sådan begränsad omfattning, att icke andra än de, beträffande vilka ett verkligt hjälpbehov föreligger, erhålla understöd. Vidare får man icke generalisera tendenserna på detta område. Den ökade benägenheten från säsongarbetarnas sida att söka samhällelig hjälp är en företeelse, som företrädesvis ger sig till känna inom vissa större städer. Icke ens inom alla dessa har denna företeelse blivit mera allmän. Inom det förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som representeras av alternativ I, förordas att säsongarbetarna även under normal dödsäsong skola vara berättigade till daghjälp utan några inskränkningar. Detta alternativ innehåller alltså inga särskilda bestämmelser rörande säsongarbetarnas understödsrätt. I fråga om deras understödsrätt inom en försäkring enligt alternativ I I hänvisas till kapitel XXVIII. I det föregående har berörts säsongarbetarnas unclerstödsrätt under de årligen återkommande dödsäsongtiderna av i allmänhet längre varaktighet. Emellertid förekommer i en del fack även andra variationer i sysselsättningens omfattning. Dessa säsongvariationer äro i viss mån av annan natur än de senast behandlade. Variationerna hänga samnian med en sedvänja att helt eller i betydande omfattning nedlägga en verksamhet. Emellanåt kan det för företagsledningen vara en fördel att driften helt inställes i stället för att uppehållas endast i begränsad omfattning. I andra fall har man från arbetarsidan tagit initiativ, som lett till överenskommelser med företagaren om ett tillfälligt driftstopp. Det är sålunda icke ovanligt att företag helt nedlägga verksamheten mellan jul och nyår inom områden av näringslivet, där sysselsättningen denna del av året är mindre än normal. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har man från understödsrätt i viss omfattning utestängt arbetslöshet av förevarande natur genom att man i stadgarna i några kassor infört bestämmelser om förlängd karenstid under viss del av året. I den mån en inom ett yrkesområde uppkommen arbetslöshet är förorsakad av regelbundet återkommande minskningar i ordertillgången eller dylikt får frågan om rätten till understöd bedömas på samma sätt som beträffande den egentliga säsongarbetslösheten. Till följd härav föreslås i fråga om alternativ I inga särskilda regler rörande förlängd karenstid i vissa fall. Kommittén har i det föregående redan nämnt att alternativ I icke öppnar möjligheter för inskränkningar i understödsrätten för säsongarbetare. I det följande redogöres för orsakerna till att så är förhållandet. Vill man införa inskränkningar i säsongarbetarnas understödsrätt, har man i huvudsak att välja mellan tre olika alternativ. Enligt det första, i fortsätt-

260 ningen kallat alternativ A., bestämmas inskränkningarna i understödsrätten vrkesvis. För varje säsongyrke fastställes en viss begränsningstid och det högsta antal dagar, under vilka understödet utgår till var och en inom yrket. För alla personer tillhörande ett och samma yrkesområde äro samma regler gällande. De inom den frivilliga försäkringen från början införda begränsningarna i understödsrätten inom kassor med säsongarbetare utformades enligt detta alternativ. Alternativ A gör understödstidens längd under begränsningstiden beroende av yrkestillhörigheten. Om en person tillhör ett visst yrke, får han under begränsningstiden vidkännas inskränkningar i understödsrätten även om han normalt har full sysselsättning under hela året. Alternativ B avväger, i motsats till alternativ A, understödstidens längd under dödsäsongen helt med hänsyn till den enskildes tidigare arbetsförhållanden. Enligt detta alternativ komma alla personer, som icke bruka ha full sysselsättning under dödsäsongen, att utan hänsyn till yrkestillhörighet vidkännas vissa inskränkningar i understödsrätten. Alternativet innebär sålunda även inskränkningar i understödsrätten för personer, vilka icke tillhöra ett egentligt säsongyrke men vilkas individuella arbetsförhållanden äro säsongbetonade. Det måste bli en administrativt tyngande anordning att i fråga om alla under dödsäsongen understödssökande pröva den omfattning, i vilken förvärvsarbete under föregående dödsäsonger brukat utföras. För att undvika detta kan man på så sätt kombinera de båda alternativen, att man fastställer de yrkesområden, inom vilka säsonginskränkningar i understödsrätten skola förekomma, och sedan bestämmer understödstidens längd individuellt med hänsyn till under tidigare dödsäsonger utfört arbete. Det är denna väg, alternativ C, som man på senare tid börjat beträda inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. E t t exempel erbjuder målarnas erkända arbetslöshetskassa. Alternativ A förutsätter att möjligheter finnas att bestämma en understödssökandes yrkestillhörighet. Detta är i allmänhet enkelt, om de försäkrade äro uppdelade på olika kassor med hänsyn till yrke men ställer sig avsevärt svårare i en obligatorisk försäkring, inom vilken särskilda arbetslöshetskassor icke finnas. För genomförandet av begränsningar i enlighet med alternativ B fordras uppgifter rörande omfattningen av det arbete en understödssökande utfört under vissa tidigare dödsäsonger. Alternativ C till sist förutsätter kännedom om såväl yrkestillhörighet som tidigare utfört arbete. I det ursprungliga förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring hade kommittén i fråga om sättet för begränsningen av säsongarbetarnas understödsrätt valt alternativ C. Yrkesbestämningen skulle ske med ledning av de under det senaste året erlagda avgifterna, Därest flertalet erlagda avgifter hänförde sig till ett säsongfack, skulle längden av den försäkrades maximala understödstid under dödsäsongen avvägas i förhållande till antalet under de senaste tre dödsäsongerna erlagda avgifter. Detta antal skulle sålunda tjäna som mätare på omfattningen av utfört arbete. Att det inom kommitténs ursprungliga förslag ansågs möjligt att genom-

261 föra ett system med säsongbegränsningar berodde på att det fanns ett enkelt sätt att mäta såväl yrkestillhörighet som omfattningen av tidigare inom olika yrken utfört arbete. Enligt kommitténs dåvarande förslag skulle nämligen avgifter till försäkringen erläggas för varje vecka arbete utförts. Dessa avgifter skulle sedan individuellt registereras. Sedan statsmakterna i fråga om den allmänna sjukförsäkringen valt att uppbära avgifterna till denna försäkring i samband med skatten, står det ovan skisserade sättet för mätande av yrkestillhörighet och utfört arbete icke längre öppet. Det är nämligen knappast möjligt att genomföra ett fristående uppbördssystem med betalning av avgifter från arbetsgivare direkt till ett lokalt försäkringsorgan. (Se härom kapitel VI, Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet.) Omfattningen av tidigare utfört arbete kan sålunda icke mätas genom antalet erlagda avgifter. Då det gäller prövningen av arbetsvillkoret, föreslår kommittén, att omfattningen av tidigare utfört arbete skall mätas med ledning av intyg. Man måste med hänsyn härtill pröva, om det är möjligt att bestämma yrkestillhörighet och under tidigare dödsäsonger utfört arbete med ledning av intyg. Det föreligger en betydelsefull skillnad mellan mätandet av utfört arbete genom erlagda avgifter och genom intyg. De erlagda avgifterna registreras successivt allt efter det att de inkomma till försäkringsorganet, Då en person ansöker om understöd, finnas alla erforderliga uppgifter hos lokalorganet. Förhållandena ligga annorlunda till då den arbetade tiden mätes genom intyg. Då en person i ett dylikt fall söker understöd, behöver intyg endast inlämnas för så lång tid att härav framgår, att han fyller arbetsvillkoret, d. v. s. att arbete utförts under tjugu veckor under de senaste tolv månaderna. Om sjukdom, militärtjänstgöring eller dylikt förekommer, behöva intygen icke ens ha denna omfattning. Intyg om arbetad tid komma sålunda att inlämnas endast i de fall, då understöd sökes, och då blott i den omfattning, som blir erforderlig med hänsyn till understödsrättens prövning. Skulle man inom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, inom vilken särskilda försäkringsavgifter och individuell registrering av dessa icke förekomma, vilja införa inskränkningar i understödsrätten för säsongarbetare och väljer man härvid det ovan under alternativ A skisserade sättet, skulle detta innebära att yrkestillhörigheten komme att få bestämmas med ledning av intyg om utfört arbete. Detta måste emellertid medföra betydande svårigheter. Man skulle i efterhand bli tvungen att bestämma, om ett företag är att anse som säsongföretag eller icke. Särskilt intyg från mindre, för lokalorganet okända företag eller från företag inom andra delar av riket skulle föranleda betydande administrativt arbete. Dessutom skulle en understödssökande genom att undanhålla intyg från säsongarbetsgivare kunna få sin ställning i understödshänseende bedömd som icke säsongarbetare. Väljer man ett system i enlighet med alternativ B, skulle det fordras, att varje understödssökande skulle inlämna intyg om allt under de senaste tre lågsäsongerna utfört arbete. Kedan detta måste väcka betänkligheter. Man

262 kan nämligen icke räkna med att dylika intyg alltid bevaras så lång tid. Vidare är det sannolikt, att försäkrade komma att begära intyg om utfört arbete främst då avsikt föreligger att söka understöd. Det skulle medföra ett betydande administrativt arbete att i efterhand söka bedöma den omfattning i vilken en person, som saknar fullständiga arbetsgivarintyg, utfört arbete liggande två eller tre år tillbaka i tiden. Till det anförda kommer härjämte ett annat förhållande, som än ytterligare skulle tynga administrationen. Då en person uppbär understöd och som stöd åberopat arbetsgivarintyg, måste intygen kvarligga hos försäkringsorganet, då eljest kontroll över understödsprövningen icke bleve möjlig. För försäkrad, som uttagit understöd från försäkringen, kominer alltså det förhållandet att råda, att vissa intyg förvaras hos försäkringsorganet, andra åter hos den försäkrade. Försäkringsmyndigheten bleve tvungen förvara ingivna arbetsgivarintyg på ett sådant sätt, att ett intyg lätt kunde framtagas, därest vederbörande skulle komina att söka understöd på nytt. Vidare måste intygen förvaras icke mindre än tre år. Detta gäller icke endast de, som tidigare varit säsongarbetare, utan alla understödda. Dessa förhållanden föra i sin tur med sig, att vid flyttningar från en kommun till en annan samtliga under de tre senaste åren ingivna arbetsgivarintyg måste framtagas och översändas till det nya försäkringsorganet. Av det anförda framgår att bestämmandet av en persons yrkestillhörighet med ledning av arbetsgivarintyg möter stora praktiska svårigheter. Detta är även fallet med bestämmandet av omfattningen av tidigare utfört arbete. Detta förhållande och vad ovan anförts medför, att inskränkningar i säsongarbetares understödsrätt under dödsäsongen av praktiska skäl icke kunna genomföras inom en försäkring av den typ alternativ I representerar.

263 Alternativ

I.

KAP. XV.

Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade. A. Gifta kvinnor. Inom all arbetslöshetsförsäkring bereda de gifta kvinnornas ställning speciella problem på grund av svårigheterna att avgöra, om de över huvud taget önska erhålla avlönat arbete. Ofta händer, att en gift kvinna endast i begränsad utsträckning ställer sin arbetskraft till förfogande. Detta kan ske genom att hon kvarstår i sitt gamla företag såsom reservarbetskraft, vilken tages i anspråk endast i tider med mera omfattande arbetsuppgifter. Stundom är hon villig utföra lönarbete blott vissa timmar per dag, vissa dagar i veckan eller viss del av året. De frågor, som uppkomma i samband med prövningen av understödsrätt åt personer, vilka blott i begränsad utsträckning ställa sin arbetskraft till förfogande, behandlas i annat sammanhang (alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek). Detta spörsmål är nämligen icke specifikt för den gifta kvinnliga arbetskraften. Här behandlas närmast spörsmålet, på vad sätt man lämpligen skall avgöra, huruvida en gift kvinna tillhör arbetsmarknaden eller icke. Kontrollen över att de gifta kvinnor, som göra anspråk på understöd vid arbetslöshet, verkligen ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande, ankommer i första hand på arbetsförmedlingen. Genom att erbjuda arbete böra förmedlingarna förvissa sig om att en understödssökande gift kvinna verkligen tillhör arbetsmarknaden. Emellertid torde det i praktiken stundom vara förenat med svårigheter för förmedlingen att verkställa dylika prov. Brist på lämpligt arbete kan omöjliggöra arbetserbjudanden. Erfarenheterna från den frivilliga försäkringen ge även vid handen, att kontrollen över de gifta kvinnornas arbetslöshet skapat vissa svårigheter. Detta har föranlett tillsynsmyndigheten att införa en särskild kontrollanordning. En gift kvinna har sålunda att på anmodan avgiva en särskild förklaring, att hon alltjämt önskar erhålla arbete. I lagstiftningen ha däremot några särbestämmelser för gift kvinna icke införts. I Storbritannien gäller, att gift kvinna kan erhålla understöd från arbetslöshetsförsäkringen först om femton veckoavgifter erlagts för tid efter giftermålets ingående eller, därest mer än sex månader förflutit efter giftermålet, om åtta veckoavgifter belöpa sig på de tre månader som föregå början av hennes s. k. understödskvartal. Uppfyller hon icke dessa villkor, skall hon på särskilt i lagstiftningen angivet sätt styrka, att hon normalt brukar inneha försäkringspliktigt arbete, att hon även söker erhålla dylikt samt att hon har grundad

264 anledning antaga, att hon kan erhålla arbete eller att giftermålet icke minskat hennes möjligheter till arbete. Svårigheterna att avgöra, huruvida en gift kvinna verkligen söker erhålla arbete, synas vara störst omedelbart efter giftermålet. Har någon längre tid förflutit efter dettas ingående, föreligga i allmänhet större möjligheter att med ledning av uppgifter om utfört arbete bedöma hennes ställning å arbetsmarknaden. Kommittén har med hänsyn härtill ansett det vara ett rimligt villkor, att gift kvinna, som blir arbetslös innan hon utfört arbete under minst femton veckor efter äktenskapets ingående, må uppbära understöd endast därest hon på heder och samvete försäkrat, att hon är både beredd och villig mottaga lönarbete. I denna försäkran bör även angivas det slag av arbete, som i första hand sökes, och huruvida heltidsarbete önskas eller ej. (Se 16 §.) Vid prövning av arbetsvillkoret få i vissa fall sjukdom, barnsbörd och kurs likställas med tid, för vilken avgifter erlagts. Dylikt tillgodoräknande bör ej få äga rum i fråga om den nu föreslagna bestämmelsen. Det är angeläget framhålla, att de gifta kvinnorna på sätt som för närvarande tillämpas i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen böra göras till föremål för en noggrann kontroll särskilt från socialförsäkringsnämndens sida. Denna bör sålunda ha skyldighet att, därest anledning finnes antaga, att en gift kvinna verkligen icke söker erhålla arbete eller att hon är förhindrad antaga avlönat arbete, avfordra henne en sådan försäkran, som ovan nämnts, oavsett den tid under vilken hon utfört arbete efter äktenskapets ingående. Denna, fråga behandlas i kapitel XVI, Kontrollen över arbetslösheten.

B. Pensionerade. Från rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen skola vara uteslutna personer, vilka uppbära folkpension i form av ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag. Däremot skola andra pensionärer, exempelvis de, som uppbära pension från en pensionsstiftelse, omfattas av försäkringen under förutsättning givetvis att de icke uppbära folkpension i någon av de former nyss nämndes. (Se under alternativ I, kapitel IX, Försäkringens omfattning.) Det är uppenbart att pensionärer, vilka ansöka om understöd från försäkringen, stundom komma att föranleda vissa svårbedömbara problem. Det gäller nämligen för försäkringsorganet att avgöra, huruvida de alltjämt uppträda på arbetsmarknaden, d. v. s. verkligen söka erhålla arbetsanställning. För att en pensionär skall kunna få understöd från arbetslöshetsförsäkringen bör han under normala förhållanden inneha förvärvsarbete. Av särskild vikt är att det undvikes, att en person omedelbart efter pensionstillfället från arbetslöshetsförsäkringen uttager understöd under förebärande att han söker arbete. För att bli understödsberättigad bör han därför kunna styrka, att han även efter uppnådd pensionsålder uppträder på arbetsmarknaden. Endast i detta fall kommer arbetslöshet för honom att medföra ett inkomstbortfall. Förhållandena för de pensionerade påminna i vissa avseenden om de för

265 de gifta kvinnorna. Kommittén föreslår därför, att det även för pensionstagare, som icke efter pensioneringen utfört arbete under minst femton veckor, skall gälla, att understöd må utgivas endast därest de avge sådan försäkran som ovan berörts i fråga om gifta kvinnor. Även i detta fall skall angivas det arbete vederbörande söker erhålla. Det gäller härvid för socialförsäkringsnämnden att pröva, om pensionären alltjämt har krafter att utföra det arbete han uppger sig vilja erhålla. Finnes det sökta arbetet icke å orten har nämnden att avgöra, huruvida pensionären kan antagas vara villig att flytta till annan ort. (Se 16 §.) Undantagsbestämmelser för sjukdom och kurs synas liksom i fråga om gifta kvinnor icke böra förekomma. I princip bör ovan nämnda speciella villkor gälla för samtliga pensionsinnehavare. Emellertid torde skäl kunna anföras för att göra undantag för dem, som blott uppbära helt små pensioner. Fråga är här främst om innehavare av arbetsgivarpensioner om blott några hundra kronor per år. En pensionstagare, som icke uppbär folkpension, kan under inga förhållanden leva på en dylik inkomst utan han är hänvisad till att skaffa sig kompletterande inkomster genom arbete. Kommittén föreslår att personer, som uppbära en årlig pension av högst 400 kronor, icke skola fälla under de bestämmelser, som ovan föreslagits i fråga om pensionärer i övrigt.

C. Hemarbetare. Kommittén har av skäl, som närmare utvecklas under alternativ I, kapitel IX, Försäkringens omfattning, föreslagit, att hemarbetarna skola tillhöra den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Då hemarbetarnas arbetsförhållanden emellertid i flera hänseenden avvika från sådana arbetstagare, som utföra sitt arbete direkt under arbetsgivarens tillsyn, blir det nödvändigt att för denna grupp införa speciella kontrollanordningar. Enär hemarbetarna icke äga rätt att tillhöra den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, har kommittén i detta fall icke haft ledning av redan prövade bestämmelser. De speciella problem, som uppkomma för hemarbetarna, äro i huvudsak följande. Enär arbetsgivaren icke kan lämna uppgift om den arbetade tidens längd, erfordras särskilda regler för att avgöra, om arbete ntföres i den omfattning att understödsrätt förvärvas. Hemarbetarnas mindre fasta arbetsförhållanden göra det vidare nödvändigt att införa speciella bestämmelser rörande arbetslöshetskontrollen. Beglerna för bestämmandet av vilka hemarbetare som skola kunna förvärva understödsrätt, skola i princip sammanfalla med dem, som gälla för andra arbetstagare. Hemarbetare, som under en period av tolv månader utföra arbete i minst tjugu veckor och därmed fylla arbetsvillkoret, skola sålunda kunna, erhålla understöd från försäkringen. Härvid uppkommer spörsmålet på vad sätt man skall kunna mäta den tid en hemarbetare utför arbete. I vissa avseenden föreligga här samma svårigheter som exempelvis beträf-

266 fande en del ackordsarbetare. Uppgift om antalet arbetstimmar föreligger sålunda ofta icke, utan arbetstidens längd får beräknas med utgångspunkt från den utbetalade ersättningens storlek. På samma sätt som för nämnda ackordsarbetare bör längden av den arbetade tiden bestämmas genom att den utbetalade ersättningen divideras med en för orten och yrket fastställd medeldagsförtjänst. Denna bestämmes av försäkringens länsorgan med ledning av utredningar, som utföras av socialförsäkringsnämnden. (Se 12 och 33 §§.) Hemarbetet beclrives ofta familjekooperativt, ehuru i regel allenast en person i familjen står såsom arbetstagare gentemot arbetsgivaren. Inom familjen delas sedan arbetsuppgifterna upp på de olika familjemedlemmarna. 1 stor utsträckning förhåller det sig så, att hemarbetet endast delvis sysselsätter de olika familjemedlemmarna, enär dessa samtidigt ha andra arbeten att utföra, i regel jordbruksarbete eller skogsarbete. Denna hemarbetets speciella karaktär av kompletterande förvärvskälla synes icke göra det möjligt, att var och en av de enskilda familjemedlemmarna skall kunna förvärva understödsrätt. Kontrollen över arbetslösheten skulle nämligen bli omöjlig att genomföra, om det förekomme, att vissa medlemmar av en familj utförde hemarbete, medan andra samtidigt uppbure understöd från försäkringen. Med hänsyn härtill torde den begränsningen få genomföras, att inom varje familj i regel allenast en person i egenskap av hemarbetare skall kunna förvärva rätt till understöd. Familjens gemensamma arbete får bygga upp denne familjemedlems understödsrätt. Han får sålunda tillgodoräkna sig det arbete som andra medlemmar av samma familj utföra. Skulle det härvid visa sig, att familjen utför arbete som mera avsevärt överstiger 52 arbetsveckor per år, bör vid inträffad arbetslöshet för samtliga familjemedlemmar ytterligare en av dessa göras understödsberättigad. I de fall då fråga är allenast om mindre differenser — arbetstiden motsvarar exempelvis 54—56 arbetsveckor per år — torde med hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen få avgöras, huruvida en eller två familjemedlemmar skola kunna erhålla understöd. (Se 7 §.) Vad härefter beträffar kontrollen över den arbetslösa tiden böra hemarbetarna i likhet med varje annan understödstagare ha skyldighet att besöka arbetsförmedlingen och hos denna ansöka om arbete. Hemarbetarna böra ha skyldighet att antaga varje slag av lämpligt arbete som erbjudes dem. Några särskilda undantag för hemarbetarna finner sig kommittén icke böra föreslå. E n hemarbetare, som anvisas annat lämpligt arbete än hemarbete, bör sålunda icke ha rätt att avvisa detta. Därest den försäkrade anger, att han icke har möjlighet att taga annat arbete än i hemmet, bör detta betraktas som arbetsvägran. H a n bör sålunda avstängas från understöd under fyra veckor. Det torde böra påpekas, att arbetsförmedlingen i första hand skall söka finna sådant arbete, som bäst passar hemarbetaren. Dylikt arbete är i förevarande fall hemarbete. Så länge hemarbete finnes anmält å arbetsförmedlingen, bör hemarbetare erbjudas detta, och först då dylika arbeten icke finnas, böra arbeten inom andra näringsområden komma i fråga, men då endast om lämpliga arbetssökande inom dessa områden icke finnas. Arbetsförmed-

267 lingen bör beakta att det är ett intresse för såväl arbetsgivaren som hemarbetaren, att denne kvarstår inom sitt yrke. Detta intresse bör om möjligt tillgodoses, om icke härigenom brist på arbetskraft uppkommer inom andra näringsområden. Det är angeläget, att arbetsförmedlingen nära samarbetar med arbetsgivarna särskilt å de orter, där hemarbetare finnas i större omfattning. För närvarande torde i regel arbeten åt hemarbetare icke utbjudas genom arbetsförmedlingen. Vanligtvis har nämligen en arbetsgivare en fast krets hemarbetare. Förmedlingen bör söka uppehålla en sådan kontakt med arbetsgivarna, att förmedlingen städse känner till, huruvida arbeten lämpade för hemarbetare över huvud taget finnas. Det är uppenbart, att de former av kontroll över arbetslösheten, vilka förekomma beträffande övriga understödstagare, icke äro tillräckliga för hemarbetarna. Ett besök hos arbetsförmedlingen ådagalägger på intet sätt, att en hemarbetare saknar arbete. Det blir nödvändigt, att försäkringsorganet med hänsyn härtill noga prövar ansökningar om understöd från hemarbetare. Utan tvivel kan detta stundom medföra svårigheter. I sitt ursprungliga förslag till arbetslöshetsförsäkring, i vilket kommittén utgick från att det lokala försäkringsorganet skulle i varje särskilt fall bestämma de personer, som skulle omfattas av försäkringsplikten och därmed ha skyldighet att erlägga avgifter, hade kommittén tänkt sig att till varje hemarbetare skulle utdelas ett arbetskort. Skyldighet skulle föreligga att överlämna detta till arbetsgivaren vid erhållande av arbete. Arbetsgivaren skulle förvara kortet så länge hemarbetaren utförde arbete för arbetsgivarens räkning. Understöd skulle kunna erhållas först genom uppvisande av arbetskortet, Å det särskilda försäkringsbevis, som föreslogs skola finnas, skulle vara antecknat om arbetskort utfärdats. Hinder skulle icke föreligga att åt en och samma person utfärda flera arbetskort. Understöd skulle ej kunna erhållas i detta fall, om icke samtliga kort uppvisades. E t t dylikt system kan icke lämpligen införas inom arbetslöshetsförsäkringen med den utformning försäkringen är avsedd att erhålla enligt förevarande förslag. Genom att avgifter från arbetsgivaren icke inflyta till försäkringsorganet och där individuellt antecknas har detta nämligen ingen kontroll över en hemarbetares uppgifter om arbetsförhållandena under den tid, för vilken han önskar uppbära understöd. Det har sålunda gällt att söka finna andra vägar för arbetslöshetskontrollen. Å arbetsgivarintyget skall finnas antecknat, om fråga är om arbete i egenskap av hemarbetare, önskar en person som stöd för sin understödsrätt åberopa arbete utfört som hemarbetare, bör försäkringsorganet förfara på följande sätt. Den sökande får i understödsansökan ange de arbetsgivare, för vilkas räkning han brukat utföra arbete, ävensom i förekommande fall namnet på medlemmarna i familjen. Befinnes det att den sökande kan förvärva understödsrätt endast därest det av honom i egenskap av hemarbetare utförda arbetet medräknas, underrättas de i ansökan angivna arbetsgivarna. Dessa uppmanas

268 att vid utdelande av arbete åt den understödssökande eller hans familjemedlemmar underrätta försäkringsorganet härom. Det bör även åvila arbetsgivaren att meddela, huruvida någon av familjemedlemmarna vid denna tid är sysselsatt med arbete för arbetsgivarens räkning. Erhåller försäkringsorganet meddelande om att den sökande själv eller hans familjemedlemmar erhållit arbete eller att någon av medlemmarna utför arbete, skall understödsrätten omedelbart upphöra. Kommittén är medveten om att ett dylikt kontrollsystem icke är fullt effektivt. En understödstagare kan nämligen tänkas vända, sig till annan arbetsgivare än den, som angivits i understödsansökan. Emellertid torde man här få lita på att understödstagarna lämna riktiga uppgifter. Så måste man i betydande utsträckning göra i fråga om alla understödstagare. Det går nämligen över huvud taget knappast att kontrollera, i vilken omfattning en understödstagare — han må vara hemarbetare eller icke — i sitt hem utför förvärvsarbete. Inom den frivilliga försäkringen ha några nämnvärda försök till missbruk av försäkringen av här angiven art knappast förekommit. Anledning föreligger icke att tro, att förhållandena skola gestalta sig väsentligt annorlunda inom den obligatoriska försäkringen.

D. Hamn- och stuveriarbetare. Inom den frivilliga försäkringen gäller, att var och en som uppbär daghjälp har skyldighet att ansöka om arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen och att antaga anvisat lämpligt arbete. Med lämpligt arbete förstås, oavsett den arbetssökandes tidigare sysselsättning, bland annat allt arbete som motsvarar dennes krafter och färdigheter. Ifrågavarande bestämmelse medförde, innan särskilda föranstaltningar härom träffades, att transportarbetarnas erkända arbetslöshetskassa, som omfattar arbetare inom transportverksamhet, ansåg sig tvungen att utesluta hamn- och stuveriarbetare till följd av de för denna yrkesgrupp rådande speciella arbetsförhållandena. De på sin tid föreliggande hindren för en allmän anslutning av ordinarie stuveriarbetare till den frivilliga försäkringen föranledde svenska, transportarbetareförbundet och transportarbetarnas erkända arbetslöshetskassa att den 14 april 1942 till Konungen ingå med framställning om sådana ändringar i förordningen angående erkända arbetslöshetskassor, att även hamn- och stuveriarbetare kunde erhålla möjligheter att vid arbetslöshet erhålla hjälp från försäkringen. Orsaken till att detta icke vore möjligt var enligt skrivelsen, att nämnda kategori arbetare vid arbetslöshet icke kunde, på sätt föreskrives i förordningen om erkända arbetslöshetskassor, antaga annat arbete än det, som erbjudes genom vederbörande stuveriföretag. Arbetslösa ordinarie hamnoch stuveriarbetare hade nämligen avtalsenlig skyldighet att närvara vid den nttagning av arbetskraft, som flera gånger dagligen göres i hamnarna. De hade sålunda skyldighet att även vid arbetslöshet stå till arbetsgivarens förfogande. Sedan socialstyrelsen anbefallts att avgiva utlåtande över ifrågavarande

269 framställning, framhöll styrelsen i skrivelse den 27 oktober 1942, att de förhållanden, som berördes i framställningen, i stor utsträckning hade sin grund i hamnarbetets säsongkaraktär. Med hänsyn härtill borde framställningen prövas i samband med den av riksdagen samma år begärda utredningen beträffande sociala hjälpåtgärder åt de arbetslösa inom säsongyrkena. Under hänvisning härtill hemställde styrelsen om befrielse från uppdraget att avgiva utlåtande. Genom kungl. brev den 6 november 1942 anbefalldes socialvårdskommittén att verkställa en förutsättningslös utredning rörande sociala hjälpåtgärder för de arbetslösa inom säsongyrkena samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning. I brevet erinrades inledningsvis icke endast om den av riksdagen begärda utredningen rörande sociala hjälpåtgärder för de säsongarbetslösa utan jämväl om transportarbetareförbundets och den erkända arbetslöshetskassans gemensamma skrivelse den 14 april 1942. För kommitténs utredningsuppdrag om sociala hjälpåtgärder åt de säsongarbetslösa redogöres under alternativ I, kapitel XIV, Säsongarbetslösheten. Med hänsyn till att de problem, som beröras i transportarbetarnas framställning, i varje fall delvis icke sammanhänga med yrkets säsongkaraktär, har kommittén i detta sammanhang och icke gemensamt med säsongarbetsfrågorna upptagit utredningen rörande transportarbetarnas ställning till arbetslöshetsförsäkringen. Vid utförandet av kommitténs uppdrag har viss ledning erhållits av en inom statens arbetsmarknadskommission verkställd undersökning av stuveriarbetarnas sysselsättningsförhållanden under krigsåren. Emellertid har det icke varit möjligt att lägga de inom kommissionen framkomna resultaten till grund för ett förslag rörande transportarbetarnas ställning till arbetslöshetsförsäkringen. Kommissionens utredning är nämligen begränsad till de speciella förhållandena under kriget, medan försäkringens utformning måste taga sikte på de mera normala lägena å arbetsmarknaden. Med anledning av utredningsuppdraget ha representanter för socialvårdskommittén haft överläggningar med transportarbetareförbundet och transportarbetarnas erkända arbetslöshetskassa. Vidare ha representanter för kommittén genom besök i olika hamnar undersökt arbetsförhållandena inom detta yrkesområde och med arbetsgivare och arbetare diskuterat stuveriarbetarnas försäkringsbarhet. Vid besöken i de större hamnarna ha även deltagit företrädare för södra Sveriges stuvareförbund och svenska transportarbetareförbundet. Den i det följande återgivna redogörelsen för hamn- och stuveriarbetarnas arbetsförhållanden är till väsentliga delar grundad på de uppgifter, som inhämtats under resorna. Arbetsförhållandena i hamnarna karakteriseras av arbetstillfällenas kortvarighet. Medan de inom flertalet arbetsområden anställda arbetarna ha jämn

270 sysselsättning under förhållandevis stora delar av året, är det i hamnarna förekommande stuveri- och speditionsarbetet av intermittent natur. Arbetet i hamnarna har i betydande utsträckning grovarbetes karaktär. Visserligen fordras för att arbetet skall bli fort och väl utfört en viss kunnighet ävensom vana vid de arbetsmetoder som tillämpas vid lastnings- och lossningsarbete, men dylik erfarenhet är icke obetingat erforderlig för samtliga arbetare. Möjlighet att utföra stuveriarbete föreligger för praktiskt taget alla arbetare, som besitta erforderliga kroppskrafter, under förutsättning endast att några yrkesvana arbetare finnas att tillgå. Vad här påpekats medförde tidigare, innan arbetsförhållandena närmare organiserats, att till hamnarna drogos en stor mängd grovarbetare, vilka uppehöllo sig i hamnarna i väntan på arbete. Då någon egentlig begränsning av de arbetssökandes antal icke förekom och hamnarbetet av olika anledningar framstod som attraktivt, kom en förhållandevis stor arbetsstyrka att knytas till hamnarna. Ur sociala synpunkter var detta uppenbart olämpligt, då de årliga förtjänsterna härigenom blevo små. Vid organiserandet av arbetsförhållandena i hamnarna gällde det att tillgodose tvenne motsatta intressen. Det första var att tillförsäkra hamnarna en sådan arbetsstyrka, att onödiga dröjsmål med fartygens lastning och lossning icke skulle uppkomma. Det andra var att begränsa arbetsstyrkan i syfte att bereda varje arbetare så full sysselsättning som förhållandena niedgåvo. Ifrågavarande mål har man sökt uppnå genom att förbehålla arbetet i hamnarna en viss begränsad arbetsstyrka. I gengäld för den företrädesrätt, som arbetsstyrkan erhåller, har denna fått avtalsenligt förplikta sig att alltid stå till arbetsgivarnas disposition. Båda här nämnda förhållanden, nämligen upprättandet av en begränsad kår med företrädesrätt till i hamnarna förekommande arbeten och skyldigheten för denna kår att alltid stå till förfogande, måste städse ses i samband med varandra. Då det gällt att realisera en organisation av hamnarbetet i antydd riktning, hade det givetvis varit önskvärt, att allt arbete, som förekommer i en viss hamn, förmedlades genom en enda central och att allt hamnarbete tillkomme en enda i hamnen arbetande stuveriarbetarkår. Detta mål har icke helt uppnåtts. Uppdragsgivare till i en hamn förekommande arbeten, dels ombord å fartygen, dels ock i land, äro vederbörande rederier ävensom de industri- och handelsföretag, som mottaga ankommande gods (emottagare) respektive utlasta avgående gods (avlastare). Det i en hamn tidigare ofta förekommande flertalet stuveriföretag har visserligen efter hand minskats så att, numera i de avgjort flesta hamnarna antalet begränsats till ett enda, men i några hamnar finnas dock alltjämt mer än ett stuveriföretag. I en del norrländska hamnar finnes jämte stuveriföretaget stundom en kooperativ sammanslutning av arbetare, som avtalsvägen eller på annat sätt tillförsäkrat sig företrädesrätt till vissa speciella slag av i hamnen förekommande arbeten. Emellanåt kan ett dylikt kooperativt lag ha företrädesrätt till

271 lastning och lossning av styckegods, i andra fall till vissa andra arbeten. Dessa kooperativa lag få anses ha ställning som entreprenörer, vilka intaga en i vissa hänseenden med stuveriföretagen jämförlig ställning. Någon konkurrens med stuveriföretagen förekommer dock icke, enär i regel klara gränslinjer uppdragits mellan företagens och de kooperativa lagens arbetsområden. Vidare förekommer på en del håll, att ett visst handels- eller industriföretag anställt en särskild kår arbetare för sådant arbete, exempelvis i kolgårdar, som i hamnen utföres för dess räkning. Dylika arbetare anses dock icke som stuveriarbetare i egentlig mening utan som lager- och magasinsarbetare, vilka merendels ha full sysselsättning även då de icke tagas i anspråk för stuveriarbete. Betvdelsen av här berörda förhållanden får icke överdrivas. I regel — om än icke alltid — är det en förhållandevis liten del av det i hamnarna förekommande arbetet, som på detta sätt utföres vid sidan av stuveriföretagen. Ser man saken i stort, kan man sålunda säga, att arbetet i hamnarna utföres genom stuveriföretagens försorg. Stuveriföretagets arbetsområde är i allmänhet begränsat till hamnen. 1 vissa delar av Norrland arbetar ett och samma stuveriföretag inom ett vidsträckt distrikt med ett flertal lastageplatser utom den egentliga huvudhamnen. I kollektivavtalet mellan stuveriföretaget och vederbörande fackförening regleras storleken av den arbetsstyrka, vilken skall äga företrädesrätt till allt i hamnen förekommande arbete, som anförtros stuveriföretaget. I gengäld ha arbetarna i avtalet förbundit sig att stå till stuveriföretagets förfogande. Dessa företrädesberättigade arbetare benämnas i allmänhet ordinariekåren eller emellanåt A-kåren. Kårens storlek är i första hand beroende på arbetets omfattning, men emellanåt kunna vissa speciella förhållanden spela in. Därest exempelvis ordinariekåren, som fallet är i vissa mindre hamnar i Norrland, består av i orten bosatta självständiga jordbrukare, måste kårens storlek påverkas av att dess medlemmar ha andra arbetsuppgifter vid sidan av arbetet i hamnen. Dylika kombinationer av arbeten äro emellertid icke mera vanligt förekommande. I några hamnar förekommer en uppdelning av ordinariekåren på delkårer, varvid varje kår utför allenast ett slags arbete. I ett fall förekom sålunda, att en del av ordinariekåren blott utförde det ombord på fartygen förekommande arbetet, medan tvenne andra kårer utförde arbetet i land. Härvid lossade en kår företrädesvis industrivaror, medan den andra lossade styckegods. Kårerna arbetade utan närmare kontakt med varandra. Om samtliga arbetare inom en viss delkår sålunda voro ute i arbete och ytterligare behov av arbetskraft förelåg, ställde sig arbetare inom de andra ordinariekårerna icke till förfogande. Genomgående gäller, att den ordinarie kårens medlemmar ha företrädesrätt till allt arbete, som utföres av stuveriföretaget. Så länge det finnes tillgång på arbetslösa medlemmar av ordinariekåren, har företaget sålunda skyldighet att erbjuda dessa arbete. Först då samtliga ordinarie arbetare äro uttagna, har företaget rätt att anlita andra arbetare.

272 I allmänhet har man sökt avväga ordinariekårens storlek så, att den motsvarar den arbetsstyrka, som kan påräkna jämn sysselsättning. Möjligheten att anpassa ordinariekåren är i viss mån beroende på hamnens storlek. I de stora hamnarna är det nämligen lättare att verkställa en lämplig avvägning än i de små. För att möta det behov av arbetskraft, som uppkommer då ordinariekåren är helt tagen i anspråk, finnes i regel en extra ordinariekår eller B-kår. Dess storlek, som alltid betydligt understiger A-kårens, är i några fall bestämd genom avtal mellan företaget och vederbörande fackorganisation. Kårens medlemmar erhålla arbete i hamnen, då ordinariekåren är helt tagen i anspråk. Medlemmarna av B-kåren ha i regel icke behövt ikläda sig samma passningsskyldighet, som åligger de ordinarie arbetarna. De ha sålunda möjligheter att själva avgöra, huruvida de skola söka arbete i hamnen eller annorstädes. 1 den mån de infinna sig vid uttagningen av arbetskraft till i hamnen förekommande arbeten och arbetslediga ordinarie stuveriarbetare icke finnas, ha de dock företrädesrätt till dylikt arbete framför andra arbetssökande. I regel torde ordinariekåren och extra ordinariekåren tillsammans något så när motsvara storleken av den arbetsstyrka, som mera regelmässigt behöves i hamnen. Det är emellertid uppenbart, att det vid en anhopning av fartyg uppkommer behov av en större arbetsstyrka än den de båda kårerna representera. Inträffar detta, ha stuveriföretagen rätt att anlita andra arbetare. De, som i detta fall anlitas, benämnas extra arbetare, någon gång C-kåren, ehuru den — till skillnad från A- och B-kårerna — icke utgör en till antalet begränsad arbetarstyrka. Denna C-kår utgöres nämligen av grov- och diversearbetare, som utföra mycket skiftande slag av arbeten. De arbeta sålunda ingalunda alltid i hamnarna, även om de gärna söka sig dit på grund av de stundom höga förtjänster stuveriarbetet ger. I vissa hamnar i Norrland förekommer, att- stuveriföretagen ha ombud i kringliggande byar. Därest man från företagets sida förutser en anhopning av arbete, som kommer att ge sysselsättning åt en större arbetsstyrka än vad som med säkerhet kan antagas stå till förfogande, bruka dessa ombud anmodas att söka uppbringa jordbrukare för att deltaga i arbetet i hamnen. Under sådd och skörd är det dock svårt att få hjälp från detta håll. Som framgått av det föregående skötes uttagningen av arbetskraft genom stuveriföretagen. Detta sker i regel genom s. k. utrop i de särskilda väntsalar, där lediga stuveriarbetare uppehålla sig. Kostnaderna för arbetet med arbetskraftens uttagande bestridas av stuveriföretagen. Sättet för uttagningen av arbetskraft är betingat av stuveriarbetets speciella karaktär. Uttagningen sker i större och medelstora hamnar så, att vid vissa bestämda klockslag, till antalet i regel fyra, utrop äga rum, varvid numren på de arbetare ropas upp, vilka uttagas till arbete. I andra fall förekommer, att en lista på bestämda klockslag anslås över dem, som uttagits till arbete. De ordinarie stuveriarbetarnas skyldighet att ständigt ställa sin arbetskraft till förfogande tar sig uttryck i bestämmelsen, att arbetslediga medlemmar dag-

273 ligen skola passa antingen samtliga utrop eller i varje fall alla utrop med undantag av ett. Frånvaro från utrop medför i regel viss påföljd. Skyldigheten att passa utropen är olika sträng i olika hamnar. Ofta är den obetingad. Visserligen sker uttagningen av arbetskraft alltid i viss ordning, vilken är känd för de enskilda arbetarna, varför de kunna bedöma chanserna att erhålla arbete vid ett kommande utrop. Emellertid föreligger alltid en möjlighet, att två eller flera båtar på en gång kunna komma in, varvid ett förhållandevis stort antal arbetare kan komma att bli uttaget. I stor utsträckning bli de arbetslediga sålunda tvungna att i dessa hamnar alltid infinna sig till utropen. I vissa hamnar har man något mildrat denna skyldighet, Sålunda förekommer, att stuveriföretaget en timme före utropet uppsätter anslag om det antal man, som kommer att uttagas vid det påföljande utropet. En person har då möjlighet att genom telefon eller genom kamrater göra sig underrättad om detta antal, varvid han själv kan avgöra, huruvida han behöver infinna sig. Å andra sidan förekommer även i något fall, att uttagning av arbetskraft sker under hela dagen och sålunda icke endast vid ett visst klockslag. I dylika fall måste samtliga arbetare, som ha skyldighet passa uttagningen, uppehålla sig i uttagningsplatsens närhet. Då man i en hamn givit en viss grupp arbetare företrädesrätt till stuveriarbete, har det även gällt att fastställa den ordning, i vilken arbete skall erbjudas de enskilda medlemmarna. Härvid ha olika system kommit till användning. Enligt det enklaste systemet uttagas arbetarna i den ordning de blivit arbetslediga. Detta system, som kallas rundgång eller enkel turgång, tillgår på följande sätt. Då en arbetare avslutat ett arbete, anmäler han detta till stuveriföretaget. Hans nummer uppföres då sist å den förteckning, som föres över arbetslediga medlemmar av ordinariekåren respektive extra ordinariekåren. Allteftersom nya arbetare bli arbetslediga, föras dessa sedan upp i den tur de anmäla sig. Från listan uttagas arbetarna så, att de som stå överst på listan, först komma i fråga. H a samtliga arbetare å listan över ordinariekåren uttagits, övergår man till extraordinariekåren, beträffande vilken förfares på analogt sätt. Detta system syftar till att såvitt möjligt lika fördela arbetserbjudandena inom hamnen. För de extra arbetarna föras i allmänhet inga särskilda listor. Dessa arbetare uttagas sålunda icke efter särskilt system, ehuru det väl kan förekomma, att de sinsemellan söka tilllämpa en viss ordning. E t t mer komplicerat system för arbetskraftens uttagning innebär den s. k. statistiska turgången. Detta system syftar till att såvitt möjligt lika fördela arbetsinkomsterna de olika medlemmarna emellan. Uttagning enligt detta system tillgår på följande vis. Medlemmar av en kår äro uppförda på ett kortregister. Korten ordnas med hänsyn till arbetsinkomstens storlek. Uttagningen sker i den ordning korten ligga, så att i första hand de uttagas, vilka haft de lägsta inkomsterna. Då en arbetare slutat ett arbete, påföres hans kort den uppburna arbetsförtjänsten och kortet införes på den plats, som bestämmes av storleken av hans nu uppnådda sammanlagda arbets18 — 233 45

274 inkomst. Detta medför, att personer, som råkat få höga ackordsförtjänster, erhålla arbete mindre ofta än andra. En variation av det senaste förfaringssättet förekommer, då arbetarna inom kårerna äro sammanförda i s. k. gäng. Detta är fallet, då stuveriarbetarna utgöras av jordbrukare och stuveriföretaget arbetar inom ett vidsträckt distrikt. Gängen sammansättas härvid med hänsyn till arbetarnas boningsort. I detta fall sker uttagning efter gängens genomsnittliga arbetsinkomst. Systemet modifieras dock något av hänsyn till distriktets utsträckning. Man måste nämligen undvika att skicka arbetare allt för långa vägar. Inom gängen förekommer vanlig statistisk turgång. Om ett helt gäng icke behöver uttagas, äga de företräde, som haft de lägsta inkomsterna. Ordningen vid uttagningen bestämmes härvid av statistikföraren, en av gängets medlemmar. Ovan nämndes, att frånvaro från utrop utan medgivande från stuveriföretagets sida medför viss påföljd. Denna är olika utformad i olika hamnar. Det kan förekomma, att den försumlige avstänges från arbete vissa dagar eller att han sättes sist i tur till att erhålla arbete. Då statistisk turgång förekommer, är det vanligt, att den försumlige påföres en s. k. blindförtjänst, som bestämmes efter vissa mellan stuveriföretaget och fackföreningen överenskomna normer. Härvid kan förekomma, att en person, som icke passat ett utrop, påföres den högsta förtjänst, som uppnåddes vid det arbete han försummat. Stuveriföretagens uttagning av arbetskraft sker nästan undantagslöst utan samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen. I varje fall var detta förhållandet vid tidpunkten för de av kommittérepresentanterna företagna studieresorna. I Malmö hade dock vid nämnda tid utvecklats ett nära samarbete med förmedlingen. I kontakt med hamnarbetskontoret hade sålunda upprättats en avdelning av den offentliga arbetsförmedlingen, den s. k. stuveriarbetsförmedlingen. Extra arbetare anmäla sig till denna avdelning, som meddelar de anmäldas namn och nummer till stuveriföretaget. Föreligger behov av extra arbetare, tagas dessa bland de arbetare, som anmält sig till arbetsförmedlingen. Denna stuveriarbetsförmedling förmedlar även annat arbete än för stuveriföretagets räkning. Företrädesvis är dock fråga om lagerarbete och annat dylikt arbete, som utföres i eller i närheten av hamnen. Stuveriarbetsförmedlingen samarbetar intimt med huvudkontoret, som hålles underrättat om antalet arbetssökande hos avdelningen. Senare har även på andra håll ett visst samarbete kommit till stånd. Till följd av ordinariekårens företrädesrätt till arbete i hamnen ha medlemmarna av denna kår i allmänhet arbete i större omfattning än andra hamnarbetare. Emellertid förekommer det arbetslöshet även bland de ordinarie arbetarna. Detta gäller kanske icke så mycket de stora hamnarna i Stockholm, Göteborg och Malmö som småhamnarna. Orsakerna härtill sammanhänga med de relativt kraftiga variationer, som sysselsättningen där undergår. I dessa mindre hamnar är det sålunda icke ovanligt, att Vs eller mera av arbetstiden icke utnyttjas.

275 Arbetslöshetens struktur är varierande. Det förekommer ofta och får anses vara normalt, att en eller annan arbetsledig dag ligger instängd mellan arbetsperioder på en vecka eller tio dagar, men ovanligt är ej heller med arbetslöshetsperioder på en ä två veckor. Varken långa sammanhängande tider av arbete eller arbetslöshet äro särskilt vanliga, om man bortser från extrema förhållanden. I allmänhet förekommer det icke, att medlemmar av den ordinarie kåren ha andra arbetsförtjänster än från stuveriarbete. Bedan skyldigheten att passa utropen förhindrar varje regelmässigt arbete på annat håll. Ett undantag utgöra de arbetare, som samtidigt inneha jordbruk. Emellertid förekommer det, att en arbetare under en längre sysslolöshet kan taga arbeten på annat håll, därest han erhåller permission härför från företagets sida.. Under andra världskriget, då tillgången på arbete i hamnarna kraftigt nedgick, utvidgades permissionerna väsentligt. Det förekom då, att en betydande del av de ordinarie arbetarna under långa tider voro permitterade. Under normala förhållanden äro permissioner emellertid mindre vanliga. Stuveriföretagen äro nämligen med hänsyn till sjöfartens behov av snabb expedition angelägna om att ha erforderlig arbetsstyrka till sitt förfogande. Även om företagen ha vissa möjligheter att i förväg bedöma det sannolika behovet av arbetskraft i hamnen, inträffar det dock emellanåt, att i förväg aviserade fartyg icke anlända på beräknad tid. Vidare inkommer alltid då och då fartyg utan föregående anmälan. Detta är särskilt fallet med skutor och andra mindre farkoster. Det är med hänsyn härtill angeläget, att tillgång finnes till en viss reservarbetskraft. Under krigsåren inträffade, ehuru icke särskilt ofta, att stuveriarbetare fingo medgivande att taga arbete utanför hamnen, under uttrycklig förutsättning att stuveriföretaget skulle ha rättighet att omedelbart återfå dem, därest behov härav skulle föreligga. Detta sammanhänger med att det bland arbetarna gör sig gällande en tydlig tendens att i första hand söka erhålla arbete i hamnen. De föredraga icke sällan att avvakta ett dylikt arbete framför att antaga ett erbjudet arbetstillfälle på annat håll. I stor utsträckning kunna stuveriföretagen som nämnts något så när bedöma behovet av arbetskraft under de närmaste dagarna. Det ligger emellertid i sakens natur, att det alltid är förenat med en viss osäkerhet att bedöma tidpunkten för ett fartygs ankomst. Särskilt i de små hamnarna bli därför möjligheterna att i förväg bedöma sysselsättningen mera begränsade än i de stora hamnarna. Frågan om möjligheterna att i förväg bedöma arbetstillgången har särskild betydelse för det i det följande diskuterade förslaget att under tider av mindre god tillgång på arbete i hamnarna taga arbetslösa stuveriarbetare i anspråk för annat arbete. Arbetet i hamnarna påverkas givetvis av de klimatiska förhållandena i vårt land. Sålunda är praktiskt taget samtliga hamnar i Norrland ävensom inlandshamnarna stängda av is under en tidrymd, som varierar från en eller

276 annan vecka upp till fem månader. I de sydligare belägna hamnarna förekommer endast undantagsvis, att isen bereder svårigheter, så att sjöfarten helt måste nedläggas eller i mera väsentlig grad inskränkas. Under särskilt stränga vintrar har dock förekommit, att trafiken varit inställd även i våra sydligare hamnar. I stort sett kan sägas, att arbetet i hamnarna längs den norrländska kusten är starkt säsongbetonat. Detsamma gäller inlandshamnarna. I övriga hamnar åter fortgår arbetet under hela året. Under den tid hamnarna äro stängda bli stuveriarbetarna ofta om än icke alltid utan arbete inom sitt ordinarie fack. En del av dem söker erhålla annat arbete, medan många gå arbetslösa. I viss utsträckning bli arbetsförtjänsterna i hamnen utslagsgivande för villigheten att under dödsäsongen taga annat arbete. Efter denna redogörelse för stuveriarbetarnas arbetsförhållanden övergår kommittén till frågan om deras försäkringsbarhet. Härvid må framhållas, att några svårigheter ej föreligga att låta de kategorier omfattas av försäkringen, vilka icke ha skyldighet att närvara vid utropen. Det är sålunda endast stuveriarbetare i de ordinarie och i de passningsskyldiga extra ordinariekårerna, som detta problem gäller. I vissa hänseenden äro stuveriarbetarna fullt jämförbara med andra förvärvsarbetare, vilka ansetts böra beredas understödsrätt från en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. En jämförbar grupp är tillfällighetsarbetarna. Dessa erhålla sin försörjning på samma sätt som stuveriarbetarna, nämligen genom kortvariga arbetstillfällen avlösta av någon eller några dagars arbetslöshet. I fråga om de ordinarie stuveriarbetarna föreligger den skillnaden, att de ha viss företrädesrätt till arbete. Detta till trots förekommer dock, som framgått av det föregående, viss arbetslöshet bland de ordinarie stuveriarbetarna särskilt i de mindre hamnarna. Den påpekade företrädesrätten skapar sålunda ingen faktisk olikhet ur här förevarande synpunkter mellan tillfällighetsarbetarna och de ordinarie stuveriarbetarna. Samma motiv, som kan anföras för att försäkringen skall omfatta tillfällighetsarbetarna, kan sålunda göras gällande även i fråga om stuveriarbetarna. Gentemot stuveriarbetarnas införande under arbetslöshetsförsäkringen har gjorts gällande, att deras löner avpassats med tanke på att de dels ha skyldighet passa utropen, dels till följd av anställningarnas kortvarighet icke ha möjlighet erhålla lika jämn sysselsättning som exempelvis industriens arbetare. Det har sålunda anförts, att stuveriarbetarna blivit kompenserade för den inom facket rådande arbetslösheten även om detta icke är förhållandet med de mera långvariga arbetslöshetsfallen. Vad denna invändning beträffar må först framhållas, att det är synnerligen svårt att avgöra, i vilken omfattning en dylik kompensation föreligger. Att lönerna avpassats så, att stuveriarbetarna kompenserats för en viss arbetslöshet, torde vara uppenbart. Emellertid är den omständigheten, att lönerna avvägts på ett sådant sätt, att de ge viss ersättning för normal arbetslöshet.

277 intet motiv för att utesluta stuveriarbetarna ur arbetslöshetsförsäkringen. Kvar står nämligen behovet av understöd vid ett inkomstbortfall, som icke täckes av de högre lönerna. Ur här berörda synpunkter finnes sålunda ingen anledning att bedöma stuveriarbetarnas understödsbehov på annat sätt än andra arbetares. Emellertid har det även ifrågasatts om stuveriarbetarna till följd av de säregna anställningsförhållandena kunna anses vara försäkringsbara, d. v. s. om möjligheter föreligga att bereda dem understöd vid arbetslöshet från en obligatorisk försäkring. Deras avtalsenliga skyldighet att stå till stuveriföretagets förfogande förhindrar dem att uppfylla villkoret att antaga varje anvisat lämpligt arbete. Vad här anförts är ur principiella, försäkringsmässiga synpunkter ett hinder för att stuveriarbetarna omfattas av en arbetslöshetsförsäkring. De stå nämligen icke till den allmänna arbetsmarknadens förfogande, enär de utbjuda sin arbetskraft endast inom en del av denna. Innan kommittén närmare ingår på att motivera sin ståndpunkt i denna fråga, torde följande omständigheter böra bringas i erinran. De offentliga arbetsförmedlingarna skola bedriva sitt arbete på sådant sätt, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Arbetssökande personer skola sålunda anvisas arbete i första hand inom det egna yrket. Arbetsförmedlingen vänder sig därför till arbetare från andra yrkesområden endast för det fall att lämpliga arbetssökande icke finnas inom det ifrågavarande yrkesområdet. Stuveriarbetet är till sin natur ett grovarbete. För dess utförande fordras dock viss yrkesvana, vilket särskilt är fallet då det gäller lastning av fartyg. Denna yrkesvana är emellertid av ett sådant speciellt slag, att den icke kan göra sig gällande inom andra yrkesområden. Skall en stuveriarbetare uppträda som arbetssökande inom andra yrkesområden än det, som representeras av hamnen, måste han sålunda uppträda såsom grovarbetare. Emellertid föreligger ofta arbetslöshet inom grovarbetaryrkena även under de delar av året, då arbetstillgången är störst. I praktiken torde behov av att taga stuveriarbetarnas arbetskraft i anspråk inom andra yrkesområden förekomma ganska sällan. Man har nämligen anledning utgå från att efterfrågan på grovarbetare i varje fall under mera normala lägen å arbetsmarknaden i allmänhet kommer att tillgodoses utan att det skall bli aktuellt att efterfråga arbetslösa stuveriarbetare. Emellertid kan man icke bortse från att de ordinarie stuveriarbetarna och de passningsskyldiga extra ordinarie arbetarna — de övriga vålla i detta sammanhang inga principiella betänkligheter — faktiskt äro bundna vid ett visst företag och att de söka arbete blott inom en helt liten del av arbetsmarknaden. Även om som nämnts det icke allt för ofta kommer att inträffa, att behov av deras arbetskraft skall föreligga inom andra verksamhetsområden, uppkommer dock frågan om deras understödsbehov vid arbetslöshet kan tillgodoses från en arbetslöshetsförsäkring.

278 Det är enligt kommitténs uppfattning mycket angeläget att understöds villkoren erhålla en sådan utformning, att ingen yrkesgrupp ställes utanför det försäkringsmässiga skyddet. Arbetslöshetsförsäkringen bör vara den hjälpform, varigenom förvärvsarbetare tillförsäkras understöd under viss begränsad tid. Med hänsyn härtill har problemet för kommittén varit att undersöka, om det — trots bundenheten till ett visst arbetsområde — är möjligt att träffa föranstaltningar av sådant slag, att denna bundenhet icke föranleder missbruk av försäkringen. Därest det är möjligt att undvika, att arbetslösa stuveriarbetare uppbära understöd samtidigt som brist på grovarbetare föreligger på annat håll, synas betänkligheter icke böra föreligga att tillförsäkra här berörda grupper stuveriarbetare understödsrätt från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Omfattningen av den arbetslöshet, som kan uppkomma inom de ordinarie stuveriarbetarkårerna, är ytterst beroende av dessas storlek i förhållande till efterfrågan på arbetskraft. Antalet ordinarie stuveriarbetare fastställes genom avtal mellan stuveriföretaget och vederbörande fackförening. Fall kunna givetvis förekomma, då parterna träffat en uppgörelse, varigenom ett allt för stort antal arbetare knutits till en ordinarie kår. Härigenom skulle den situationen kunna uppkomma, att medlemmarna av denna kår skulle vara bundna vid en otillräcklig tillgång av arbete och därför komma att fortlöpande utnyttja försäkringen, medan arbetslöshet inom andra grovarbetaryrken icke förekommer. I dylika fall skulle försäkringen komma att bidraga till ett konserverande av arbetslösheten. Därest stuveriarbetarna beredas rätt till understöd från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, måste försäkringsmyndigheterna noga ha sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden. Det blir försäkringsmyndigheternas sak att i här ovan tänkta fall söka få till stånd en ändring i uppgörelsen angående ordinariekårens storlek i syfte att minska denna. Kommittén utgår från att svårigheter icke komma att föreligga att få till stånd förhandlingar i dylika spörsmål och att parterna även bli villiga att taga erforderlig hänsyn till försäkringsmyndigheternas önskemål. Emellertid kan en sådan situation uppkomma, att försäkringsmyndigheterna icke lyckas få till stånd en på viss ort önskvärd nedskärning av den ordinarie stuveriarbetarkåren. I dylika situationer måste det finnas möjligheter att förhindra, att understöd utgives från försäkringen. Vad beträffar sättet för erbjudande av arbete åt arbetslösa stuveriarbetare efter införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring må följande framhållas. De nuvarande anordningarna med stuveriföretagens uttagning av arbetskraft bibehållas i huvudsak. I de större hamnarna anordnar arbetsförmedlingen en särskild förmedlingsavdelning i nära anslutning till stuveriföretagets uttagningsexpedition. Själva uttagningen av arbetskraft kan ske antingen genom arbetsförmedlingen eller av en tjänsteman hos företaget. I senare fallet får till arbetsförmedlingsavdelningen rapporteras, vilka arbetare som uttagits till arbete och vilka som äro anmälda som arbetssökande. Ä mindre orter bör

279 en av stuveriföretagets tjänstemän få ställning såsom ombud för arbetsförmedlingen. Huvudorganet för arbetsförmedlingen å orten erhåller sedan kontinuerliga uppgifter rörande antalet uttagna och antalet arbetslösa. Härvid böra uppgifter även lämnas om i vad mån sysselsättning kunnat beredas de ordinarie stuveriarbetarna. Ansökan om arbete har en arbetslös ordinarie stuveriarbetare att göra på samma sätt som övriga försäkrade. Bevis om arbetslöshet genom stämpling av kvittokort lämnas av organet för den offentliga arbetsförmedlingen, d. v. s. antingen förmedlingsavdelningen eller förmedlingens representant. På detta sätt skapas erforderlig kontakt mellan hamnens arbetsmarknad och det övriga näringslivet. Arbetsförmedlingens huvudkontor kommer alltid att ha kännedom om den omfattning, i vilken arbetslöshet föreligger bland stuveriarbetare. Det kommer såväl för huvudkontoret som för arbetsförmedlingen å orten att vara möjligt att bedöma, huruvida anledning föreligger att söka taga stuveriarbetarnas arbetskraft i anspråk för arbetsuppgifter, till vilka annan lämplig arbetskraft icke finnes. Ger sig en mera omfattande arbetslöshet till känna bland stuveriarbetarna, medan brist på arbetskraft samtidigt föreligger på andra håll, skall arbetsförmedlingen ha skyldighet att erbjuda arbetslösa stuveriarbetare arbete utanför det egentliga stuverifacket. Tillvägagångssättet för en dylik uttagning av stuveriarbetare till annat arbete bör i stora drag vara följande. Huvudkontoret eller arbetsförmedlingen å orten söker kontakt med vederbörande stuveriföretag eller, där flera stuveriföretag finnas och dessa upprättat ett gemensamt hamnarbetskontor, med detta kontor. Arbetsförmedlingen skall härvid undersöka anledningarna till arbetslösheten bland de ordinarie stuveriarbetarna samt om och i vad mån permittering av arbetare kan ske. Enär det är angeläget, att ett visst antal stuveriarbetare alltid finnes att tillgå i hamnen, kan fråga givetvis endast vara om att permittera en del av de arbetslösa. För att icke bryta turordningen synes det vidare vara lämpligt att till arbete utanför det egentliga stuverifacket uttaga de arbetare, vilka stå sist i tur att erhålla airbete i hamnen. I regel torde det bli fråga om att erbjuda de arbetslösa stuveriarbetarna kortvariga arbetstillfällen, så att möjligheter föreligga för dem att vid behov återvända till hamnen. De stuveriarbetare, som uttagas till annat arbete än stuveriarbete, böra emellertid vidare anvisas vederbörande arbetsgivare under det uttryckliga villkoret, att arbetarna skola ha rättighet att med kort varsel återvända till stuveriarbetet. Det bör härvid ankomma på arbetsförmedlingen att tillse, att ett dylikt återkallande kommer till stånd. Stuveriföretaget har sålunda endast att anhålla om arbetarnas återkallande. Det kan synas, som om man på detta sätt införde en speciell anordning till förmån just för hamnens arbetare. Så är emellertid icke fallet. Att arbetslösa, som beretts tillfälliga sysselsättningar utanför det egentliga yrkesområdet, erhålla förtursrätt vid återanställning hos sin föregående arbetsgivare är tvärtom en vanlig företeelse. Även ur samhällets synpunkt är det angeläget, att var och en främst utnyttjas inom det område, där han kan göra sin arbetskraft bäst gällande.

280 Som i det föregående nämnts förutsätter kommittén, att anvisning av arbetslösa stuveriarbetare till annat arbete skall förekomma främst då mera omfattande arbetslöshet råder i hamnen. I dylika situationer bör det föreligga möjligheter att få till stånd en uppgörelse om permission för viss del av ordinariekåren. Dylik permission ha stuveriföretagen brukat bevilja, och det finnes ingen anledning antaga, att svårigheter härutinnan skola uppkomma för framtiden. Kommittén förutsätter vidare, att stuveriföretagen skola inhämta så noggranna upplysningar som möjligt rörande väntade fartyg för att erhålla ökade möjligheter att i förväg bedöma behovet av arbetskraft. Skulle i något fall inträffa, att arbetarna vägras permission i en situation, då arbetsförmedlingen anser, att den har anledning taga stuveriarbetarnas arbetskraft i anspråk utanför hamnen, får detta ur försäkringens synpunkt betraktas som om arbetarna äro förhindrade åtaga sig arbete; de bli alltså icke understödsberättigade med hänsyn till bestämmelserna i 4 §. Inträffar detta, torde det få förutsättas, att frågan blir föremål för förhandlingar mellan arbetsgivaren och vederbörande fackförening. Understödsrätt inträder åter först då arbetsförmedlingen icke anser anledning föreligga att anvisa annat arbete eller permissionsförbudet upphör. Skulle en enskild stuveriarbetare vägra att antaga ett av arbetsförmedlingen anvisat arbete och har han erhållit permission från stuveriföretaget, måste avböjandet betraktas som en arbetsvägran och behandlas i vanlig ordning. Därest en sådan anknytning ordnas mellan hamnens arbetsmarknad och arbetsmarknaden i övrigt, som i det föregående i stora drag angivits, synas möjligheter föreligga att bereda de ordinarie stuveriarbetarna understödsrätt från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Visserligen kan naturligen trots detta i enskilda fall inträffa, att brist på grovarbetare föreligger, medan samtidigt arbetslösa stuveriarbetare uppbära understöd. Skötes emellertid kontakten mellan arbetsförmedlingen och stuveriföretagen på ett lämpligt sätt, synas dessa fall komma att sakna större betydelse. I ett avseende synes en modifiering av understödsvillkoren böra äga rum för stuveriarbetarna, enär eljest risk för missbruk av försäkringen skulle uppkomma. Enligt de föreslagna bestämmelserna skall karensvillkoret i fråga om en understödsberättigad prövas, endast då ett avbrott i arbetslösheten omfattat mer än fyra veckor. Enär det sällan torde inträffa, att en stuveriarbetare utför arbete utan avbrott under denna tid, skulle en arbetare, som en gång fullgjort karensvillkoret, komma att bli understödsberättigad för varje enstaka arbetslöshetsdag, som därefter inträffar. Detta kan emellertid icke anses lämpligt, enär lönerna för stuveriarbetarna, enligt vad ovan nämnts, få anses vara avvägda med hänsyn till dylika kortare arbetslöshetsperioder. En modifikation av försäkringsvillkoren blir med hänsyn härtill nödvändig på denna punkt. I vissa hänseenden påminna stuveriarbetarens arbetsförhållanden om korttidsarbetarens. De äro båda fortlöpande anställda hos en och samma arbets-

281 givare, som kan bereda dem endast partiell sysselsättning. Båda ha dessutom företrädesrätt till arbete, även om denna rätt vad korttidsarbetarna beträffar icke grundar sig på avtal. Det har på skäl, som närmare utvecklas i kapitel X I I I , Korttidsarbete, ansetts motiverat att i viss utsträckning begränsa korttidsarbetarens understödsrätt. I detta kapitel redogöres även för det sätt varpå stuveriarbetarnas understödsrätt begränsats inom den frivilliga försäkringen. Den påpekade likheten i understödshänseende med korttidsarbetarna medför enligt kommitténs uppfattning, att stuveriarbetarna lämpligen böra ges samma ställning i understödshänseende som föreslagits i fråga om personer, vilka på grund av driftinskränkning fått sin arbetstid nedskuren. Såsom i det föregående berörts ligga stuveriarbetarnas tim- och dagsförtjänster jämförelsevis högt. Det föreligger sålunda icke anledning att utge understöd, därest arbete innehafts under en mera betydande del av en vecka. Till följd härav synes den i fråga om korttidsarbetare med en per dag nedskuren arbetstid föreslagna bestämmelsen böra tillämpas, nämligen att understöd skall utgå, endast därest den arbetade tiden högst uppgår till 32 timmar under kalenderveckan. Någon svårighet att bestämma den arbetade tidens längd föreligger icke, enär uppgifter härom finnas hos stuveriföretagen. Det föreligger däremot icke anledning att för stuveriarbetare tillämpa de karensbestämmelser, som föreslagits för korttidsarbetare med en per dag nedskuren arbetstid. Särskilda bestämmelser om vilka som i understödshänseende skola vara att betrakta som stuveriarbetare fordras icke. H a r en försäkrad under en vecka utfört stuveriarbete — detta framgår av arbetsgivarintyget — skola de för korttidsarbetare med en per dag nedskuren arbetstid föreslagna understödsreglerna tillämpas. Under åberopande av det anförda föreslår kommittén, att stuveriarbetarna i understödshänseende skola likställas med korttidsarbetare med en per dag nedskuren arbetstid. I 6 § har med hänsyn härtill inryckts en bestämmelse av innebörd, att arbetsmarknadsstyrelsen må i fråga om visst slag av arbete bestämma, att de för korttidsarbetare gällande reglerna skola tillämpas. E. Företagare. Företagare skola enligt kommitténs förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring principiellt sett ha samma ställning i understödshänseende som arbetstagare. Som framgår av den tidigare framställningen skapar dock företagarnas införande under försäkringen vissa problem, sammanhängande med att deras ställning på arbetsmarknaden i en del avseenden är en annan än löntagarnas. Till följd härav har kommittén i olika sammanhang föreslagit vissa särbestämmelser för understödssökande arbetslösa företagare. I det följande ger kommittén en sammanfattning av de viktigare bestämmelser, som föreslagits i fråga om företagare och som sålunda icke gälla arbetstagare. Samtidigt göras vissa förtydliganden rörande företagarnas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen.

282 För att bedöma om en försäkrad är understödsberättigad fordras bland annat uppgift angående omfattningen av tidigare utfört arbete. E n arbetstagares arbetstid är i allmänhet — i motsats till företagarens — fast reglerad. Oftast finnes för arbetstagaren en tid angiven för det dagliga arbetets början och slut. Den tid en arbetstagare utfört arbete kan således förhållandevis lätt bestämmas. Det följer härav, att större svårigheter i regel icke föreligga att avgöra, huruvida en arbetstagare utfört arbete i sådan omfattning att han fyller arbetsvillkoret och därmed kan förvärva rätt till understöd. Förhållandena ligga annorlunda till för företagarna. I många fall är arbetstiden för dem längre, i andra fall kortare än för arbetstagare inom samma verksamhetsområde. Stundom kan det vara svårt att avgöra, när över huvud taget en företagare varit i arbete. Den omfattning, i vilken en företagare tidigare utfört arbete, kan mätas endast under förutsättning att arbetet bedrivits i något så när ordnade former. Först om så är förhållandet intaga företagarna en ställning på arbetsmarknaden, som ur här förevarande synpunkter är jämförbar med arbetstagarnas. Vad här sagts bör vara ett villkor för att en företagare skall kunna erhålla understöd från försäkringen. Att uppställa detaljerade regler efter vilka det av en arbetslös företagare tidigare utförda arbetet skall bedömas torde varken vara möjligt eller nödvändigt. Bedömningen får ske från fall till fall i anslutning till de vanliga reglerna för arbetes tillgodoräknande. Härvid torde lämpligen följande allmänna normer för bedömandet av arbete, utfört av företagare, böra tillämpas. En lämplig utgångspunkt för bedömande av det sätt, varpå en företagare bedrivit sin verksamhet är, om han haft eget arbetsställe. Detta kan vara en verkstad, ett jordbruk, en affär, ett kontor eller liknande. Självfallet bör det icke krävas, att vederbörande disponerar särskild arbetslokal, utan arbetsstället kan vara förlagt till bostaden. Det synes icke heller under alla förhållande vara nödvändigt att fordra ett eget arbetsställe. Det utförda arbetet kan nämligen ha varit sådant, att härför icke krävts särskilt arbetsställe. I dessa fall måste emellertid försäkringsorganet särskilt noga pröva omfattningen av det utförda arbetet. Äro i ett visst fall förhållandena sådana, att det med hänsyn till det sätt varpå arbetet bedrivits icke föreligger möjlighet att med någon grad av säkerhet bedöma omfattningen av det utförda arbetet, skall understödsrätt icke kunna förvärvas. En annan fordran, som måste uppställas, är att den understödssökande själv deltagit i arbetet. Det finnes personer, som äga ett företag men som antingen icke alls eller blott i obetydlig omfattning utföra arbete inom detsamma. Ofta leva de på avkastningen av kapital, av vilket en del kan vara investerat i företaget. Dessa företagare äro icke förvärvsarbetare i egentlig mening och skola icke heller kunna förvärva understödsrätt från försäkringen. Av en försäkringstagare bör, för att han skall kunna förvärva rätt till understöd, fordras, att hans arbetstid under normala förhållanden i stort sett motsvarat vad en arbetstagare inom yrket brukar prestera.

283 Vid prövningen av arbetsvillkoret skall allt i Sverige tidigare utfört arbete räknas en understödssökande till godo. Kommittén har vad arbetstagarna beträffar härjämte föreslagit, att även i utlandet utfört arbete skall kunna tillgodoräknas. Att kommittén ansett sig kunna föreslå denna regel beror på att man i arbetsgivarintyget har ett jämförelsevis säkert medel att mäta omfattningen av det utförda arbetet. För att få dylikt arbete tillgodoräknat skall dock fordras godkännande av arbetsmarknadsstyrelsen. I regel torde det icke bli förenat med större svårigheter att pröva det värde, som kan tillmätas ett inlämnat arbetsgivarintyg, även om arbetsgivaren varit bosatt i utlandet. Har en person utfört arbete i egenskap av företagare, skall omfattningen av arbetet styrkas på sätt försäkringsorganet i varje särskilt fall föreskriver. Det måste emellertid alltid vara svårt att tillförlitligt kunna styrka omfattningen av utfört arbete då det gäller företagare, som bedrivit verksamhet i utlandet. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att vid åberopande av i utlandet utfört arbete endast sådant skall få tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning, vilket utförts i egenskap av arbetstagare. (Se 12 §.) En företagare, som ansöker om eller uppbär understöd, skall icke sättas i särställning av den anledningen att han tidigare drivit egen verksamhet. Han skall ha skyldighet att antaga allt honom anvisat lämpligt arbete. I regel kommer det att bli fråga om arbete i löntagarställning. Arbetslöshetsbegreppet är vad arbetstagarna beträffar i de flesta fall mera lättbedömt än i fråga om företagarna. För en arbetstagare inträder arbetslösheten oftast vid en viss, i regel lätt bestämbar tidpunkt. För företagarna åter inträder det arbetslösa tillståndet ofta successivt. Från att ett företag tidigare har berett sin innehavare full sysselsättning kan arbetstillgången successivt ha minskats, till dess verksamheten vid företaget praktiskt taget helt upphört. Under en mer eller mindre lång övergångsperiod har innehavaren varit partiellt arbetslös. För att en företagare skall kunna betraktas som arbetslös och därmed berättigad till understöd från arbetslöshetsförsäkringen bör fordras att han helt upphört med verksamheten. Det är icke rimligt, att utge understöd till exempelvis en affärsinnehavare, vars rörelse nedgått. Så länge affären är öppen, blir företagaren bunden av denna och står icke till arbetsmarknadens förfogande. En följd av det föreslagna villkoret för arbetslösa företagares rätt till understöd blir, att korttidsarbete i företagarställning icke kan understödjas från försäkringen. Kommittén har övervägt, huruvida det icke skulle vara möjligt att medge understöd i varje fall åt korttidsarbetande företagare med egen verkstad. Det skulle emellertid bli omöjligt för försäkringsmyndigheterna att utöva kontroll över den omfattning i vilken arbete utföres och med ledning härav bestämma den arbetslösa tidens längd. Till följd härav finner kommittén det icke möjligt att på här anförda skäl föreslå något undantag från regeln, att han helt skall ha upphört med verksamheten. Anmärkas må för

284 tydlighetens skull, att det givetvis icke möter hinder för en arbetslös företagare att i egenskap av arbetstagare utföra korttidsarbete och som sådan erhålla understöd. Villkoret att den försäkrade upphört med verksamheten innebär icke, att denna skall ha avvecklats eller att företaget försålts. Det betydelsefulla är endast, att den försäkrade icke driver verksamhet under den tid understöd uppbäres. E n företagare, som under viss tid nedlagt sin verksamhet, kan därför erhålla understöd, även om han avser och har möjligheter att vid en senare tidpunkt åter upptaga verksamheten. Denna regel har särskild betydelse för säsongföretagare. Det vanligaste exemplet på dylika torde vara mindre jordbrukare, vilka vintertid endast ha obetydliga arbetsuppgifter å den egna gården. Ett annat exempel är småhandlande å sport- och rekreationsorter; de driva verksamhet ofta endast under en del av året. Det har emellertid icke ansetts möjligt att utan alla inskränkningar tillförsäkra dem rätt till understöd från försäkringen. Skulle detta ske kunde nämligen understödet komma att bli en form av subventionering av sådan företagarverksamhet. som endast drives under delar av året. Detta är emellertid icke syftet med arbetslöshetsförsäkringen. Som villkor för att en företagare, som regelbundet utför arbete endast under en viss del av året, skall kunna erhålla understöd från försäkringen bör fordras, att han kan visa, att han brukat utföra arbete som arbetstagare under den del av året, då han icke arbetar som företagare. Endast om så är förhållandet föreligger nämligen ett inkomstbortfall av den natur, att det bör ersättas från arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn härtill föreslår kommittén följande särskilda villkor för företagare, som utföra arbete endast under viss del av året. En arbetslös företagare, vars verksamhet endast temporärt nedlagts och som brukar driva denna blott viss del av året, skall styrka, att han under de senaste tolv månaderna före arbetslöshetens inträde utfört arbete som arbetstagare under minst tio veckor. Vid prövning av detta villkor bör den försäkrade äga rätt att i viss omfattning som arbetad tid tillgodoräkna sjuktid, havandeskaps- och barnsbördstid, tid för militärtjänstgöring och kurstid. Dock skola alltid fem veckor hänföra sig till tid, då arbete verkligen utförts. Som framgått gäller villkoret om de tio veckorna endast jordbrukare och säsongföretagare. Är ett temporärt upphörande av en verksamhet av engångsnatur skall naturligen sist nämnda villkor icke gälla. (Villkoren rörande rörelses nedläggande som villkor för understödsrätt återfinnas i 11 §.) Ovan har anförts att ett villkor för att understöd skall utgå till en arbetslös företagare är, att den bedrivna verksamheten helt nedlagts. Är nedläggandet av temporär natur, uppkommer frågan, hur man skall förfara, om företagaren i viss om än mycket begränsad omfattning utför arbete inom denna. Det ligger i sakens natur att, även om en jordbrukare vintertid icke har full sysselsättning å den egna gården, det dock alltid finnes arbetsuppgifter, som behöva utföras. Försäkringen skulle bli illusorisk för denna kate-

285 gori företagare, om som villkor för understödsrätt uppställdes, att intet arbete över huvud taget skulle få förekomma inom den egna verksamheten. Understöd från arbetslöshetsförsäkringen skall enligt kommitténs förslag utgå för arbetslös dag. Som arbetslös skall även betraktas dag, under vilken försäkrad för annans räkning utfört arbete under högst två timmar. Denna regel kan icke tillämpas i fråga om företagare, enär som tidigare berörts omfattningen av dessas arbetsprestationer i regel icke kan mätas genom angivande av viss arbetstid. I fråga om understödstagare i företagarställning föreslår kommittén i stället, att understöd skall kunna utgå om det inom den egna verksamheten utförda arbetet icke varit av större omfattning än att det skulle ha kunnat utföras samtidigt med heldagsarbete för annans räkning (se 5 §). Den här föreslagna regeln finner kommittén böra komma till användning även i ett annat fall. En försäkrad — fråga kan vara om en arbetslös företagare eller arbetare — kan tänkas utföra visst arbete såsom företagare samtidigt med att han uppbär understöd. Även i ett dylikt fall låter det sig knappast göra att mäta arbetstidens längd. Har i detta fall det som företagare utförda arbetet icke större omfattning än att det skulle ha kunnat utföras, om vederbörande innehaft avlönad arbetsanställning, skall understöd kunna utgå. E t t annat villkor för rätt till understöd är, att arbetslösheten varit oförvållad. H a r en försäkrad frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, skall arbetslösheten under en tid av fyra veckor anses som självf örvållad. Under denna tid skall understöd sålunda icke utgå. Dessa bestämmelser torde i allmänhet icke vara tillämpliga på företagare. I regel synas försäkringsorganen kunna presumera, att en företagare, som nedlagt verksamheten, är oförvållat arbetslös. Bestämningen av en understödstagares inkomst har kommittén funnit lättast kunna ske med ledning av senaste taxering. Detta torde dock icke bli fallet med företagarna i tillnärmelsevis samma utsträckning som arbetstagarna. Företagarnas inkomster variera ofta betydligt mer från det ena året till det andra än vad fallet är med arbetstagarnas. Avkastningens storlek är vidare beroende av det i rörelsen investerade egna kapitalet. Avkastningen av en rörelse avspeglar på mycket olika sätt den insats företagaren själv gjort, Det gäller med hänsyn till det anförda för försäkringsorganet att i varje särskilt fall noga pröva, på vilket sätt bestämmandet av inkomsten för en företagare bör ske. Finner försäkringsorganet att det deklarerade beloppet på ett tillfredsställande sätt avspeglar den arbetsprestation företagaren utfört, bör denna väg beträdas. Eljest torde det vara lämpligt att med ledning av uppgifter om inkomstnivån inom jämförbara arbetstagargrupper sluta sig till en sannolik inkomst. Den omständigheten att en företagare i den egna verksamheten kunnat insätta förhållandevis mycket eget kapital och till följd härav erhållit en hög rörelseinkomst bör icke medföra, att han för den skull erhåller ett understöd, som avvägts i förhållande till hans inkomst. Det är som i flera sammanhang

286 framhållits bortfallet av den inkomst, som uppkommit genom det utförda arbetet, vilket skall ersättas från arbetslöshetsförsäkringen. Det är emellertid enligt sakens natur icke möjligt att i ett fall som det här anförda avgöra, hur stor del av rörelseinkomsten som härleder från det utförda arbetet och hur stor del som motsvarar avkastning på det investerade kapitalet. Med liänsyn härtill föreslår kommittén den regeln, att understödet till en arbetslös företagare icke skall sättas högre än för arbetstagare i jämförbar ställning. Det är naturligt, att det i vissa fall kan inträffa, att det icke finnes någon jämförbar arbetstagargrupp inom samma yrkesområde. I detta fall får försäiringsorganet bestämma den högsta gränsen för understödet med ledning r-.v den allmänna understödsnivån i orten. (Se 38 §.) E t t av villkoren för rätt till understöd är, att den försäkrade under de senaste tolv månaderna före arbetslöshetens början utfört förvärvsarbete under minst tjugu veckor. En understödssökande skall ha skyldighet att styrka omfattningen av det av honom utförda arbetet. Vad arbetstagarna beträffar sker detta i regel bäst genom intyg från de arbetsgivare, hos vilka de arbetat. I fråga om företagare är det icke ändamålsenligt att föreskriva ett visst sätt för styrkandet av de lämnade uppgifterna rörande omfattningen av utfört arbete. Är företagaren känd av försäkringsorganet — detta torde ofta, vara fallet på mindre orter — synes särskilt intyg vara överflödigt. En förutsättning för att intyg i ett dylikt fall icke skall avfordras skall dock va-a, att inom försäkringsmyndigheten föreligga så pass noggranna uppgifter, att den kan bedöma omfattningen av det utförda arbetet. Äger försäkringsorganet icke tillräcklig kännedom om en understödssökande företagares tidigare arbetsförhållanden, får myndigheten i varje särskilt fall föreskriva, på vad sätt vederbörande skall styrka omfattningen av tidigare utfört arbete. Härvid kan tänkas intyg från person, som tidigare varit anställd hos företagaren, som haft affärsförbindelser med honom eller som ägt kännedom om den försäkrades arbete. Av betydelse är att intyget utiormas så att av detsamma framgår den omfattning, i vilken företagaren sjä.v deltagit i arbetet. (Se 35 §.) F.

Företagares familjemedlemmar.

Medlemmar av en arbetsgivares familj, vilka ha anställning vid dennes företag, intaga ofta en ställning, som medför att de i understödshänseende icke kunna likställas med andra arbetstagare. Med familjemedlem avses här företagarens make, föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn. Arbetsoch avlöningsförhållandena för dessa äro nämligen i regel så avvikance från andra anställdas, att man icke alltid kan avgöra, om de äro anställda vid företaget eller om de äro delägare i det. Inom sociallagstiftningen intaga familjemedlemmar även i regel en särställning. De problem, som uppkomma i fråga om familjemedlemmarna, sammanhänga även med svårigheterna att utöva kontroll över arbetslösheten. Man

287 har nämligen anledning antaga, att, om exempelvis en son avskedas från sin faders företag, sonen även i framtiden — i varje fall så länge han icke erhållit ny arbetsanställning — kommer att i större eller mindre utsträckning biträda inom företaget. Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda, att familjemedlemmar skola erhålla rätt till understöd på samma villkor, som gälla för företagaren själv. En förutsättning för att medlem av företagarens familj skall erhålla understöd skall alltså vara, att företaget helt nedlagts. Vid korttidsarbete vid ett företag skola sålunda familjemedlemmar icke kunna erhålla understöd. Vad kommittén föreslagit i fråga om den som äger eller driver jordbruk eller driver verksamhet, som regelbundet är nedlagd viss del av året, skall jämväl gälla i fråga om familjemedlemmar. Under senare tid ha förhållandena på detta område börjat att i viss mån ändras. Det har sålunda blivit mera vanligt, att familjemedlemmar intaga en ställning, som påminner om eller sammanfaller med andra anställdas. Särskilt gäller detta barn, som anställts i ett föräldrarna tillhörigt företag. För barnen tillämpas härvid samma anställnings- och lönevillkor som för andra anställda. Är så förhållandet finnes icke anledning att ställa en familjemedlem i särställning endast av den anledningen, att vederbörande tillhör företagarens familj. Kommittén föreslår, att försäkringsorganet i dylika fall skall äga rätt att efter undersökning av de tidigare arbetsförhållandena medge understöd till arbetslös familjemedlem. Försäkringsmyndigheten bör härvid undersöka, huru lång tid vederbörande varit anställd och huruvida sedvanliga anställnings- och löneförhållanden tillämpats under mera avsevärd tid. (Se 11 §.)

288 Alternativ

I.

KAP. XVI. K o n t r o l l e n över arbetslösheten. Det torde icke närmare behöva motiveras, att arbetslösheten hos personer, som uppbära understöd från försäkringen, måste kontrolleras av en offentlig myndighet. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen vilar denna kontroll å arbetsförmedlingen och vederbörande redogörare. Förmedlingens kontroll fullgöres genom att den försäkrade avlägger föreskrivet besök i avsikt att söka arbete. Vid den försäkrades besök hos redogöraren i samband med att understödet uppbäres har denne att framställa de frågor, som kunna vara erforderliga för att bedöma, om den försäkrade är understödsberättigad. Bedogöraren har självfallet härjämte att kontinuerligt följa understödsklientelet för att förvissa sig om, att förutsättningar för understöd alltjämt föreligga. Med hänsyn till arbetsförmedlingens stora arbetsbörda har kommittén övervägt, huruvida kontrollen över arbetslösheten kunde anförtros åt annat offentligt organ än arbetsförmedlingen. Detta synes emellertid icke vara möjligt. En understödstagare måste under alla förhållanden besöka arbetsförmedlingen för att där söka arbete. Det finnes ingen effektivare metod att kontrollera arbetslösheten än att erbjuda den understödde ett arbete. Först då en person står inför ett arbetserbjudande framgår det, huruvida han är arbetslös och om han i verkligheten söker erhålla arbete. Med hänsyn härtill är det nödvändigt att även inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen kräva medverkan från arbetsförmedlingens sida i och för kontroll över de understöddas arbetslöshet. Arbetslöshetskontrollen inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen bör sålunda åvila arbetsförmedlingen och försäkringens lokala organ gemensamt. Dessa måste känna sitt ansvar för understödsrörelsens rätta handhavande och i möjligaste mån kontrollera, att arbetslöshet verkligen föreligger i de fall, då understöd utgår. Syftet med arbetslöshetskontrollen är att klarlägga, att en understödssökande fyller följande tre villkor: 1) att han är arbetsför, 2) att han är oförhindrad att åtaga sig arbete, 3) att han är utan förvärvsarbete. Beträffande innebörden av dessa begrepp hänvisas till kapitel XXII, Specialmotivering 4 och 5 §§ (alternativ I). I det följande upptagas först till behandling arbetsförmedlingens kontrollåtgärder, varefter framställningen övergår till de uppgifter, som i detta sammanhang böra åvila försäkringsorganen. Konstaterandet, huruvida en person skall vara att anse såsom arbetsför eller icke, tillkommer närmast försäkringens lokala organ. Arbetsförmed-

289 lingen kan emellertid genom direkta arbetserbjudanden pröva arbetsförheten hos en person. Även om möjlighet icke finnes att erbjuda vederbörande arbete, kan förmedlingsorganet med sin omfattande erfarenhet ha möjligheter att under samtal med den försäkrade bilda sig en god uppfattning om denne i föievarande hänseende. Vad arbetsförmedlingen på detta sätt kan inhämta, bör den givetvis delge försäkringens lokalorgan. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har detta problem lösts så, att arbetsförmedlingen, därest den ifrågasätter, huruvida en person har tillräcklig arbetsförmåga för att över huvud taget stå till arbetsmarknadens förfogande, avsänder rapport härom till iassaredogöraren. Denna rapport innebär endast, att förmedlingsorganet velat fästa redogörarens uppmärksamhet på ifrågavarande person och att redogöraren vid nästa understödsutbetalning särskilt bör undersöka den försäkrades möjligheter att över huvud vinna anställning på den öppna arbetsmarknaden. Det sätt varpå denna fråga lösts inom den frivilliga försäkringen bör komma till användning jämväl inom den obligatoriska försäkringen. Förmedlingsorganet bör alltså, då skäl härtill föreligger, genom ett skriftligt meddelande fästa uppmärksamheten på att viss försäkrad eventuellt icke är arbetsför. Förmedlingen bör delges det beslut, som ett dylikt meddelande föranleder. Arbetsförmedlingens uppgift i detta sammanhang är främst att kontrollera, huruvida vederbörande är oförhindrad att åtaga sig arbete. Vidare skall arbetsförmedlingen i den utsträckning möjlighet härtill föreligger kontrollera om den understödssökande saknar förvärvsarbete, d. v. s. är arbetslös. Med hänsyn till den betydelse, som dessa sidor av arbetsförmedlingens verksamhet ha, anser sig kommittén först böra lämna en redogörelse för de bestämmelser, som gälla inom den frivilliga försäkringen. Enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor skall medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen samma dag personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synnerligen betungande, kan dispens från dagliga besök hos arbetsförmedlingen medgivas. Beslut härom meddelas, därest dispensen avser en viss dag eller visst antal dagar i varje vecka, av vederbörande arbetsförmedlingsanstalt och eljest av tillsynsmyndigheten. I princip gäller sålunda enligt kasseförordningen, att de understödda dagligen skola besöka arbetsförmedlingen. Av flera anledningar har det emellertid ansetts olämpligt att kräva dagliga besök. I praktiken bruka sålunda de försäkrade i regel åläggas två besök per vecka För avlägset boende brukar anmälningsskyldigheten nedsättas till en gång i veckan. Därest särskilda omständigheter så påfordra, såsom vid naturhinder, brukar tillsynsmyndigheten medgiva, att besöken må göras mindre täta än en gång i veckan. Detta hör dock till undantagen. Då en arbetslös medlem i en erkänd arbetslöshetskassa medgivits dispens 19 — 233 45

290 från besök hos arbetsförmedling under ett visst antal dagar, har han att å efterföljande besöksdag redogöra för huruvida han varit arbetslös under dispensdagarna. Den uppgift, som den försäkrade härvid lämnar, brukar arbetsförmedlingen i regel godtaga. Arbetsförmedlingarna bruka dock : vissa fall stickprovsvis undersöka, huruvida dylika självdeklarationer äro liktiga. Undersökning verkställes i övrigt så snart arbetsförmedlingen har säiskilda skäl att antaga, att den försäkrade lämnat icke sanningsenliga upplysningar. Vid sitt besök hos arbetsförmedlingen har medlem av arbetslöshetekassa att uppvisa ett s. k. kvittokort, vara arbetsförmedlingen genom anbringande av vissa stämplar bestyrker, att medlemmen sökt men icke erhållit arbete. För dag, då medlemmen personligen besökt arbetsförmedlingen och sökt men icke erhållit arbete, erhålles en stämpel angivande ort och datum för besöket. För dagar då personliga besök icke gjorts hos arbetsförmedlingen erhålles d.spensstämpel. Dylik dispensstämpling får icke annat än undantagsvis ske i förskott. Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som blivit arbetslös och som söker understöd från kassan, skall redan första dagen av sin arbetslöshet personligen ansöka om arbete hos arbetsförmedlingen. Inträffar ett avbrott i en arbetslöshetsperiod, exempelvis genom att den försäkrade erhåller ett tillfälligt arbete eller av någon anledning blir förhindrad att taga arbete, skdl han likaledes omedelbart efter det tillfälliga arbetets slut eller hindrets lpphörande anmäla sig hos arbetsförmedlingen. Från denna skyldighet meddelas icke dispens annat än i de speciella fall, som beröras i det efterföljande. För arbetslösa dagar före det första besöket hos arbetsförmedlingen kar nämligen understöd icke utgå. Nämnas må dock att en person, som under en dispensdag utfört arbete eller varit förhindrad taga arbete, icke behö/er infinna sig hos arbetsförmedlingen tidigare än som av förmedlingen bestämts. Från de ovan anförda huvudreglerna medgives av praktiska skäl stmdom undantag. Vid på en gång förekommande större permitteringar eller avskedanden har det sålunda icke ansetts lämpligt att uppehålla kravet på att de arbetslösa redan den första dagen efter avskedandet skola infinna sig på arbetsförmedlingen. För att bereda arbetsförmedlingens tjänstemän tillfälle att mera noggrant undersöka varje enskilds kvalifikationer och andra pi hans anställningsmöjligheter inverkande förhållanden har det medgivits, att den arbetslöse i dylika fall får göra skriftlig arbetsansökan. Han erhåller från arbetsförmedlingen meddelande om vilken dag som det personliga besöket på arbetsförmedlingen skall äga rum. Vid de omkring ett årsskifte förekommande regelbundna permitteringarna av större omfattning tillämpas vidare ett system med skriftlig självdeklaration rörande innehaft arbete, sjukdon eller annat hinder från möjligheten att antaga arbete. Med hänsyn till den i illmänhet begränsade arbetstillgången under denna tid av året har det icke insetts nödvändigt att kräva personlig inställelse på arbetsförmedlingen, vars irbetsbörda för övrigt skulle komma att orimligt stegras, om alla de kring ett årsskifte permitterade skulle infinna sig hos arbetsförmedlingsorganet. Jämväl vid korttidsarbete gälla vissa lättnader i kravet på personlig in-

291 ställelse hos arbetsförmedlingen. Därest arbetslösheten per vecka omfattar högst tre dagar, kan den arbetslöse befrias från att besöka arbetsförmedlingen intill en gång under en fyraveckorsperiod. Jämväl i detta fall har vederbörande att avgiva en skriftlig självdeklaration. Kommittén kan i stort sett godtaga de tillämpade reglerna för arbetslöshetskontrollen. Vad ovan berörts rörande kontrollen över att de understödda verkligen söka arbete, att de äro arbetslösa och oförhindrade att antaga arbete bör sålunda i tillämjbliga delar även gälla den obligatoriska försäkringen. Vad särskilt berör frågan om antalet besök hos arbetsförmedlingen må följande anföras. Ehuru besöket på arbetsförmedlingen även avser att bereda en offentlig myndighet tillfälle att kontrollera den försäkrades arbetslöshet, får man hålla i minnet, att den understöddes viktigaste ärende hos arbetsförmedlingen skall vara att söka arbete. För att arbetsförmedlingen skall kunna fylla sin funktion att i största möjliga utsträckning skaffa de arbetssökande lämpliga arbeten, måste tjänstemännen beredas tillfälle icke endast att undersöka den arbetssökandes kvalifikationer utan även att på olika sätt söka uppspåra lämpliga arbetstillfällen. Arbetsförmedlingstjänstemännen måste sålunda beredas tid att handlägga varje enskild arbetsansökan så ingående som möjligt. Detta låter sig emellertid icke göra, om tjänstemännen i allt för hög grad belastas med sådana rutinmässiga arbetsuppgifter som anbringande av stämpel på en stor mängd besökandes kvittokort. För att arbetsförmedlingen skall kunna arbeta effektivt, är det sålunda angeläget, att antalet besök hos denna begränsas. Frågan är då, huruvida detta kan ske utan att kontrollen över arbetslösheten åsidosattes. Denna fråga kan icke bedömas generellt, utan hänsyn måste tagas till det vid olika tidpunkter rådande arbetsmarknadsläget. Båder å arbetsmarknaden stark efterfrågan på arbetskraft, bör antalet besök på arbetsförmedlingen göras större än under tider med ringa arbetstillgång. Det är med hänsyn härtill uppenbart, att i lagstiftningen icke bör fixeras ett visst antal besök per tidsenhet, vilka under alla förhållanden skola avläggas. Man synes i stället böra gå den vägen, att det fastställes en huvudregel rörande antalet besök för tider, då arbetstillgången varken är särskilt- stor eller särskilt liten, d. v. s. då ett genomsnittsläge å arbetsmarknaden är rådande. Detta antal bör, efter beslut härom av länsarbetsnämnden, ökas eller minskas allt efter lägets förändringar å arbetsmarknaden. Gentemot denna uppfattning har gjorts gällande, att den i lagstiftningen inskrivna regeln bör stadga det antal besök, som under förhållandevis riklig tillgång på arbetstillfällen bör komma i fråga, d. v. s. högsta antal som i regel bör fordras, och att länsarbetsnämnden sedan må kunna nedsätta detta antal. Man har förmenat, att nämnderna skulle tveka att kräva tätare besök än de lagens huvudbestämmelser föreskriva. Kommittén har emellertid icke ansett risk föreligga härför. Begeln bör därför bli den, att lagen ger en anvisning

292 vad som bör krävas under något så när normala förhållanden på arbetsmarknaden. För andra tillfällen böra länsarbetsnämnderna anpassa besöksantalet med hänsyn till då rådande förhållanden. Påpekas må vidare, att det i sista hand är den statliga chefsmyndigheten för arbetsförmedlingen, som kommer att giva direktiv rörande besöksantalet. Besöken på arbetsförmedlingen få i flertalet fall anses som en förhållandevis god kontroll över den understöddes arbetslöshet. Detta gäller i varje fall, om besöken å arbetsförmedlingen förläggas till tider på dagen, då arbete normalt utföres. I detta sammanhang vill kommittén framhålla betydelsen av att tiderna för besöken avpassas med hänsyn till de inom yrket rådande arbetsförhållandena. Personer, som normalt utföra arbete på kvällen, vilket exempelvis ofta är fallet med musiker, böra sålunda om möjligt under någon av kvällens timmar besöka arbetsförmedlingen, då besöket eljest icke möjliggör någon kontroll över arbetslösheten. Besöket å arbetsförmedlingen får dock icke tillmätas allt för stor betydelse såsom kontrollmedel över arbetslösheten. Oavsett vilken tid besöket äger rum, måste arbetsförmedlingen i stor utsträckning bli beroende av den arbetssökandes egna uppgifter rörande sina arbetsförhållanden. Arbetsförmedlingen har i regel icke möjligheter att utan särskilda undersökningar kontrollera riktigheten av erhållna uppgifter. Därför bör också, som förut nämnts, socialförsäkringsnämnden söka kontrollera arbetslösheten och icke blott godtaga förmedlingens stämpel. Kommittén anser sålunda, att man principiellt icke bör fordra dagliga besök hos den offentliga arbetsförmedlingen. Huvudregeln bör vara, att den arbetssökande två gånger i veckan personligen skall infinna sig hos arbetsförmedlingen; för övriga arbetsdagar i veckan bör i regel dispens medgivas. Han bör vid varje besök avgiva en muntlig självdeklaration rörande innehaft arbete, sjukdom m. m. under de dagar, som förflutit sedan föregående besök. Då kommittén ansett sig böra förorda, att ett visst antal besök angives i lagstiftningen och att detta antal fastställes till två, har kommittén velat understryka, att länsarbetsnämnderna skola ha att efter omsorgsfullt övervägande fastställa besöksantalet med hänsyn till de inom yrket och orten rådande förhållandena. Hänsyn bör även tagas till den arbetssökandes egna personliga förhållanden. Av avlägset boende bör sålunda i regel icke fordras besök hos arbetsförmedlingen mer än en gång i veckan. Även färre besök böra, om så kan anses motiverat, komma i fråga. Det i lagen angivna antalet besök skall allenast vara en riktpunkt, som skall vara vägledande, då det gäller att bestämma antalet besök för de enskilda arbetssökandena. Bestämmelserna måste göras så smidiga som möjligt och vara noga avvägda. Antalet besök bör icke göras onödigt betungande, liksom det självfallet icke heller får komma i fråga, att kontrollen över arbetslösheten eftersattes genom att besöken bli allt för fåtaliga. Kommittén vill särskilt understryka angelägenheten av att antalet besöksdagar bestämmes med hänsyn till behovet ur förmedlingssynpunkt och att det vid större arbetslöshet undvikes, att besöket hos förmedlingen får karaktär av ren stämpling.

293 Besöksdagarna kunna av arbetsförmedlingen bestämmas antingen för längre tid i förväg till vissa angivna veckodagar eller ock från gång till gång, varvid förmedlingen bestämmer datum för allenast nästa besök. Särskilt vid större arbetslöshet kan det av praktiska hänsyn visa sig nödvändigt att välja den första vägen. Har så skett, bör förmedlingen emellertid från tid till annan växla besöksdag. Den senare vägen bör emellertid i allmänhet väljas. Kommittén vill i detta sammanhang även framhålla, att besöken på arbetsförmedlingen icke böra vara det enda sätt, varpå förmedlingen uppehåller kontakten med de arbetslösa. En förmedling bör ha möjlighet att genom telefonsamtal eller genom bud kalla arbetssökande till förmedlingen, om lämpligt arbetserbjudande föreligger. Dispensen ges sålunda under den förutsättningen, att lämpliga arbetserbjudanden under dispensdagarna icke inkomma till arbetsförmedlingen. Besöket hos arbetsförmedlingen skall som nämnts jämväl vara kontroll över att vederbörande icke samtidigt utför annat arbete antingen för egen räkning eller ock såsom anställd i annans tjänst. Denna sida av kontrollverksamheten har arbetsförmedlingen icke samma förutsättningar att utföra som den att kontrollera, att den understödde verkligen söker arbete. Den bör därför i stället åvila försäkringsmyndigheten, främst lokalorganet. Emellertid bör det givetvis ankomma på arbetsförmedlingen att underrätta, om förmedlingen erhåller kännedom om att en understödd utför arbete. Från försäkringens sida får man kontrollera riktigheten av det av arbetsförmedlingen lämnade meddelandet och besluta, huruvida understöd skall utgå eller icke. I det föregående har redogjorts för vissa undantag från nu gällande huvudregler rörande skyldigheten att besöka arbetsförmedlingen. Kommittén föreslår, att liksom nu vissa lindringar i besöksskyldigheten införas vid större permitteringar och vid arbetslöshet kring årsskiftena, därest arbetslösheten i senare fallet har tillfällig karaktär. Jämväl de nu gällande reglerna beträffande korttidsarbetare böra tillämpas inom den obligatoriska försäkringen. Emellertid torde det vara nödvändigt att komplettera dessa bestämmelser med hänsyn till att kommittén föreslagit, att understöd vid korttidsarbete skall kunna utgå även vid nedskärning av den dagliga arbetstiden. En försäkrad, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är fortlöpande anställd, har arbete ett mindre antal timmar än vid full drift är vanligt, skall enligt förslaget ha rätt till understöd från försäkringen under förutsättning att arbetstiden per vecka uppgår till högst 32 timmar. Möjligheten för honom att omedelbart vid korttidsarbetets början besöka arbetsförmedlingen blir beroende av den tid på dagen, till vilken arbetet är förlagt. Därest han denna dag har möjligheter att infinna sig å arbetsförmedlingen, trots att han viss del av dagen är upptagen av arbete, skall han givetvis göra detta. Emellertid bör han ha rätt att, om hinder för dylikt besök föreligger, göra skriftlig arbetsansökan, vilket lämpligen sker på därför av chefsmyndigheten föreskrivet formulär. I ansökningen skall lämnas uppgift om det sätt, varpå arbetstiden är nedskuren. Arbetsförmedlingen bör härefter lämna skriftligt besked om datum för hans första besök, varvid förmedlingen givetvis bör

294 taga hänsyn till arbetstidens förläggning. Arbetsförmedlingen bör vid varje personligt besök meddela dag, då han nästa gång skall infinna sig. En mera vidsträckt dispens än vid fullständig arbetslöshet bör härvid kunna medgivas. Vid besöken å arbetsförmedlingen bör den försäkrade avgiva en skriftlig deklaration rörande innehaft arbete, sjukdom och andra hinder att antaga £rbete. Skulle arbetsförmedlingen icke vara öppen under den tid den försäkrade är ledig från arbetet, bör förmedlingen sörja för att han trots detta med regelbundna mellanrum, exempelvis var fjärde vecka, beredes tillfälle att personligen sammanträffa med tjänsteman hos arbetsförmedlingen. Bestämmelser rörande arbetsförmedlingens kontrollerande verksamhet återfinnas i 10 §. Kommittén övergår härefter till den kontroll över arbetslösheten som försäkringens lokala organ skall utöva. Detta skall, i varje fall i första instans, avgöra, huruvida en person skall vara understödsberättigad (30 §). Det ä: med hänsyn härtill naturligt, att det även skall pröva, huruvida den försäkrade är arbetslös i lagens mening. Kommittén vill understryka, att lokalorganerj i sin verksamhet icke få förbise denna mycket betydelsefulla arbetsuppgift. Lokalorganet får med hänsyn härtill icke känna sig bundet av cet av arbetsförmedlingen utfärdade intyget om att vederbörande sökt mei icke erhållit arbete. Uppgifterna å kvittokortet skola visserligen självfallet vara till ledning för bestämmandet av de dagar, för vilka understöd skall utfå. En av arbetsförmedlingen såsom arbetslös stämplad dag skapar dock icke under alla förhållanden rätt till understöd för den dagen. Det skall vara vederbörande försäkringsmyndighet, icke arbetsförmedlingen, som bestämmer för vilka dagar understöd skall utgå. Det första ledet i lokalorganets kontrollarbete bör vara att bedöma, huruvida den understödssökande är arbetsför. Prövningen av en persons arbetsförhet kan stundom bli svår att utföra. Råder tvivel om vederbörandes arbetsförhet, bör detta i första hand prövas genom att erbjuda den försäkrade ett arbete. Låter sig detta icke göra och anses tvekan föreligga rörande arbetsförheten, bör tjänstemannen rådgöra med representant för sjukförsäkringen. I särskilda fall kan det tänkas, att läkarundersökning bör komma i fråga. Den andra fråga, som försäkringens lokala organ i detta sammanhang bör ägna särskild uppmärksamhet, är, huruvida den försäkrade verkligen är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande. Lokalorganet har härvid givetvis god ledning av den kontroll arbetsförmedlingen utövat. Denna onständighet får emellertid icke föranleda att försäkringsmyndigheterna eftersätta denna viktiga sida av kontrollverksamheten. Här kommer den inom lokalorganet förefintliga kännedomen om de enskilda understödstagarna alt äga stor betydelse. Vissa kategorier försäkrade torde böra ägnas särskild uppmärksamhet. En inom all arbetslöshetsförsäkring svåradministrerad grupp är de gifta kvinnorna, vilka av naturliga skäl alltid — även om de normalt . stor

295 Utsträckning inneha avlönat arbete komma att mer eller mindre vara bundna av arbete i hemmet. Det är en naturlig företelse, om en gift kvinna under den tid hon saknar arbete utanför hemmet utför allehanda sysslor inom detta. Detta bör hon givetvis även kunna göra med bibehållen understödsrätt, därest fråga icke är om arbete av sådan omfattning, att det bör diskvalificera henne från understöd. Försäkringen får självfallet icke döma henne till overksamhet. Uppgiften blir att bedöma, om den gifta kvinnan alltjämt önskar erhålla arbete och om det arbete hon utför i hemmet hindrar henne från att antaga avlönat arbete på den öppna arbetsmarknaden. Är så fallet, kan hon icke anses fylla försäkringsvillkoren och därmed icke hava rätt till understöd. Kontrollverksamheten måste stundom bli av ömtålig natur. De av kommittén föreslagna särskilda bestämmelserna för gifta kvinnor komma dock att 1'ranskilja en del av dem, beträffande vilka eljest särskilda undersökningar måste ha verkställts. Inom den frivilliga försäkringen tillämpas stundom, att en gift kvinnlig medlem avfordras en skriftlig försäkran, att hon söker erhålla arbetsanställning. Ett dylikt förfaringssätt finner kommittén ändamålsenligt. Även i fråga om sådana andra försäkrade än gifta kvinnor, beträffande vilka det kan råda tvivel rörande deras önskan att antaga avlönat arbete, bör ett dylikt system användas. Frågan kan här vara om äldre personer, barn boende i "hemmet m. fl. Lokalorganet bör för den understödssökande klargöra vikten av att riktiga upplysningar lämnas. En annan grupp, som kommer att föranleda stundom svårbedömbara problem, äro understödssökande företagare. Det blir oundgängligen nödvändigt, att man från försäkringsmyndigheternas sida ägnar stor uppmärksamhet åt dessa understödsfall. Ett spörsmål, som stundom kan föranleda svårigheter, är om den av den understödssökande tidigare bedrivna verksamheten verkligen nedlagts. Antalet understödda företagare blir emellertid sannolikt så litet, att man kan förutsätta att administrationen icke nämnvärt kommer att tyngas genom att en dylik arbetsuppgift blir lagd på försäkringsmyndigheterna. Andra kategorier, som kräva särskild uppmärksamhet, äro de personer, som regelmässigt driva egen verksamhet samtidigt som de uppträda som arbetssökande. Kommittén tänker här närmast på innehavare av mindre jordbruk. Liknande problem uppkomma även för vissa småhantverkare. Beträffande innehavare av jordbruk torde i regel årstiden få bli avgörande för ett bedömande av understödsrätten. Hänsyn bör emellertid även tagas till den omfattning, i vilken den försäkrade i övrigt arbetar på gården. I tveksamma fall bör även här en skriftlig försäkran komma i fråga. Arbetsförmedlingen och försäkringens olika organ skola på sätt i det föregående utvecklats gemensamt handha kontrollen över arbetslösheten. Det är med hänsyn härtill av synnerlig betydelse, att ett intimt och förtroendefullt samarbete kommer till stånd. Betydelsen av ett dylikt samarbete har framgått

296 av erfarenheterna från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Redogöraren har visat sig ofta besitta uppgifter av värde för arbetsförmedlingen, som icke alltid kan förvärva den personkännedom, som redogöraren har. Inom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kunna tjänstemännen hos det lokala organet sannolikt i regel icke äga samma ingående personkännedom som redogörarna inom den frivilliga försäkringen. Organets verksamhetsområde blir nämligen i regel väsentligt större än de nuvarande redogörarnas. Trots detta torde man emellertid särskilt på icke alltför stora orter kunna förvänta, att tjänstemännen förhållandevis väl skola lära känna de försäkrade och deras problem. Kommittén har övervägt, huruvida man borde fastställa bestämda former för samarbetet. Förhållandena i olika delar av landet komma emellertid att bli så olikartade, att detta icke befunnits lämpligt. Regelbundna sammanträden böra emellertid äga rum mellan arbetsförmedlingens och försäkringens tjänstemän. Särskilt är detta angeläget, om arbetslösheten vid någon tidpunkt har större omfattning. Vid dessa sammanträden böra förutom formerna för arbetslöshetskontrollen även diskuteras enskilda arbetslöshetsfall, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas dem, som under längre tid eller vid upprepade tillfällen uppburit understöd från försäkringen.

297 Alternativ

I.

KAP. XVII. Arbetsvägransfallens behandling. I 8 § angivas de fall, då en person enligt lagen om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skall anses som självförvållat arbetslös och med hänsyn härtill vara avstängd från understöd under en tid av fyra veckor. Detta skall vara fallet med försäkrad som 1) frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, 2) på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, 3) avvisat erbjudet lämpligt arbete eller 4) vägrat deltaga i vissa i paragrafen närmare angivna kurser. Dessa bestämmelser överensstämma med de för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen gällande med undantag allenast för fjärde punkten, som utgör ett tillägg. Enär den utan tvekan vanligaste orsaken till självförvållad arbetslöshet är avvisande av ett erbjudet lämpligt arbete, har i det följande, om än något oegentligt, som arbetsvägran betecknats samtliga i 8 § angivna orsaker till självförvållad arbetslöshet. I specialmotiveringen till 8 och 9 §§ utvecklas närmare under vilka förutsättningar självförvållad arbetslöshet skall anses föreligga. Förevarande kapitel behandlar det sätt, varpå en uppkommen självförvållad arbetslöshet, d. v. s. ett arbetsvägransfall, skall behandlas. Innan kommittén ingår på de töreslaLgna reglerna, som i huvudsak återfinnas i 31 §, torde en redogörelse böra lämnas för arbetsvägransfallens behandling inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. E t t arbetsvägransfall inträffar i allmänhet genom att en försäkrad hos arbetsförmedlingen avvisar ett av förmedlingen erbjudet arbete. Har så skett skall förmedlingen jämlikt lagen om offentlig arbetsförmedling insända rapport härom till försäkringens tillsynsmyndighet och till kassans styrelse. Den senare rapporten går först till redogöraren, som omedelbart verkställer utredning i ärendet och därefter insänder de erhållna uppgifterna till kassans styrelse. D å tillsynsmyndigheten erhållit meddelande om att en medlem av erkänd arbetslöshetskassa avvisat ett erbjudet arbete, anmodar myndigheten kassan att skyndsamt företaga erforderlig utredning i ärendet och att avgöra, huruvida vederbörande skall erhålla understöd eller icke. Dylikt beslut skall i regel fattas inom en vecka. Föreligger icke möjlighet härtill, har dock kassan skyldighet att fatta provisoriskt beslut för att sedermera definitivt avgöra ärendet. Kassan har i samband härmed skyldighet att lämna tillsynsmyndigheten vissa uppgifter rörande medlemmen och det arbete, som erbjudits honomi. Dessa uppgifter skola i första hand lämnas av vederbörande redo-

298 görare, men kassans styrelse har att yttra sig över dem. Vidare skall kassan meddela, huruvida den beslutat godkänna arbetsvägran eller icke, ävensom angiva motiven till beslutet. Tillsynsmyndigheten prövar sedermera varje särskild arbetsvägran och avgör härvid, huruvida den kan godkänna kassans beslut eller icke. Har kassan beslutat att icke godkänna en arbetsvägran och därmed avstänga en medlem från understöd under fyra veckor, brukar tillsynsmyndigheten i flertalet fall godtaga kassans beslut utan ytterligare undersökningar, ehuru det givetvis inträffar att även i dessa fall speciella utredningar verkställas. Är förhållandet åter det, att kassan ansett att medlemmen trots arbetsvägran bör bibehålla sin understödsrätt — d. v. s. kassan har förklarat att det medlemmen erbjudna arbetet icke är att anse såsom lämpligt enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor — verkställer tillsynsmyndigheten de ytterligare undersökningar, som i det särskilda fallet kunna vara erforderliga. Sålunda förekommer, att vederbörande arbetsgivare beredes tillfälle att inkomma med upplysningar. Har orsaken till arbetsvägran varit den erbjudna lönens storlek, inhämtas i de fall, då lönerna inom yrket och orten äro kollektivavtalsreglerade, uppgifter rörande det avtalsenliga löneläget. I andra fall verkställes undersökning rörande de i arbetsorten förekommande avlöningarna för sådant arbete varom fråga är. Även eljest föreligger ofta anledning att verkställa kompletterande utredningar rörande de med det erbjudna arbetet förenade löneförmånerna, förhållandena å arbetsplatsen m. m. Härefter fattar tillsynsmyndigheten sitt beslut, som meddelas kassan. Enligt vad kommittén inhämtat har tillsynsmyndigheten kunnat i det avgjort största antalet fall godkänna kassornas beslut. Detta beror till stor del på att man inom kassastyrelserna numera är väl förtrogen med gällande regler för arbetsvägransfallens bedömning, men förklaringen torde även vara att söka däri, att det mellan kassornas ledning och tillsynsmyndigheten förekommer ett nära samarbete. Föreligger tveksamhet, brukar man sålunda från kassans sida sätta sig i förbindelse med vederbörande tjänsteman å försäkringsbyrån för att med denne närmare diskutera fallet. Det är med hänsyn härtill förklarligt, att de gånger då tillsynsmyndigheten ansett sig vara tvungen att underkänna en kassas beslut i ett arbetsvägransfall varit förhållandevis fåtaliga. Redogöraren har skyldighet att underrätta kassans styrelse, om en medlem frivilligt utan giltig anledning slutat sitt arbete eller avskedats på grund av otillbörligt uppförande. I regel kommer detta till redogörarens kännedom, då den understödssökande uppvisar arbetsgivarintyget, I de fall då arbetsförmedlingen känner till förhållandet underrättar förmedlingen både redogöraren och tillsynsmyndigheten om vad som förevarit. Denna erhåller eljest kännedom om fallet genom att särskilt meddelande härom insändes från kassans styrelse. Sker icke detta, ingår meddelande om här berörda fall genom de avskrifter av vid kassastyrelsens sammanträden förda protokoll, vilka skola insändas till tillsynsmyndigheten enligt kungörelsen om övervakandet av

299 erkända arbetslöshetskassor. Behandlingen av dessa slag av arbetsvägransfall är i övrigt lika med den, för vilken ovan redogjorts, då orsaken är avvisande av ett erbjudet arbete. Då ett arbetsvägransfall inträffat, innestår medlemmens understöd, intill dess kassans styrelse hunnit behandla ärendet. Innebär kassans beslut ett underkännande av medlemmens arbetsvägran, går han sin rätt till understöd förlustig för en tid av fyra veckor räknat från arbetsvägransdagen. Godkännes åter arbetsvägran, erhåller han omedelbart sitt innestående understöd utbetalat. Har tillsynsmyndigheten icke godkänt en kassastyrelses beslut, medför detta för kassan den konsekvensen, att statsbidraget för det utbetalade understödet indrages. Däremot ålägges icke kassan att från medlemmen återkräva det till honom utbetalade understödet, Inträffar ett flertal arbetsvägransfall, som tillsynsmyndigheten icke kan godkänna, och är orsaken härtill att söka i att kassan icke iakttagit gällande bestämmelser, äger tillsynmyndigheten att meddela kassan anvisning att vidtaga viss åtgärd eller förändring av kassans verksamhet. Ställer sig arbetslöshetskassan icke sålunda meddelad anvisning till efterrättelse, äger tillsynsmyndigheten återkalla antagandet till erkänd arbetslöshetskassa eller ock förklara kassan rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig. Tillsynsmyndigheten har icke haft anledning att under sin verksamhet meddela någon erkänd kassa sådan anvisning varom ovan sagts. Härav följer, att fråga om återkallande av antagande eller indragning av statsbidraget icke heller varit aktuell. Kommittén övergår härefter till sättet för arbetsvägransfallens behandlinginom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Med några ord torde dock först böra beröras frågan, under vilka förutsättningar det skall anses att en försäkrad avböjt ett honom erbjudet arbete. Då den försäkrade besöker arbetsförmedlingen, sker detta i syfte att ansöka om arbete. Han har härvid tillfälle att inför arbetsförmedlingen framföra sina önskemål rörande det sökta arbetet. I den mån möjlighet härtill föreligger, tar förmedlingen hänsyn till dessa önskemål. Det kan härvid tänkas, att förmedlingen i detta syfte hör sig för huruvida ett visst slag av arbete kan utföras aiv den försäkrade. Ett nekande svar på en dylik förfrågan tolkas av förmedlingen icke som en arbetsvägran. En dylik föreligger först då ett klart arbetserbjudande rörande ett visst bestämt arbete gjorts den arbetssökande men avvisats av denne. Endast då så är förhållandet, kan nämligen avgöras, huruvida arbetet varit av den karaktär, att det skall betraktas som lämpligt. I detta sammanhang vill kommittén understryka det självklara förhållandet, att det är den försäkrades rätt att själv fritt avgöra, vilka arbeten han önskar antaga. Vad som skall prövas är endast, huruvida en arbetsvägran skall medföra förlust av understödsrätt eller icke. Arbetsvägransfallens "behandling kräver gott omdöme och ingående arbetsmarknadskännedom. Ett felaktigt eller ensidigt betraktelsesätt kan medföra,

300 att försäkringen blir bedömd på ett sätt, som i hög grad kommer att skada förtroendet för densamma. Skulle oriktiga och med lagstiftningens anda icke förenliga principer utvecklas, kan detta leda till att försäkringen icke kommer att fylla den funktion som avsetts. Kommittén har velat särskilt framhålla det ovanstående i avsikt att understryka vikten av att arbetsvägransärendena handläggas med nödig omsorg och att kvalificerade tjänstemän tagas i anspråk härför. Det gäller att börja med att avgöra, vilken myndighet som inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen skall pröva arbetsvägransfallen. Tre alternativ föreligga, nämligen försäkringens 1) chefsmyndighet, 2) länsmyndighet eller 3) lokalmyndighet. Kommittén anser sig böra avvisa det tredje alternativet, att arbetsvägransfallen skulle handhavas av en lokal myndighet. Det är viktigt, att reglerna för arbetsvägransfallens behandling bli likartat tolkade över hela landet. Detta torde icke kunna bli fallet, därest prövningen skulle anförtros en lokal myndighet, Till förmån för alternativ 1) talar det nyss anförda skälet, nämligen nödvändigheten att få till stånd en likartad behandling av arbetsvägransiallen. En dylik ordning skulle vidare överensstämma med den som tillämpas inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Emellertid komme ett dylikt sätt för arbetsvägransfallens behandling med nödvändighet att medföra en avsevärd belastning av den centrala myndigheten. Om samtliga arbetsvägransfall skulle hänskjutas till den centrala myndigheten, kunde handläggningen av dessa lätt bli alltför schematisk, något som uppenbart skulle vara till skada för försäkringen. Det anförda har fört tanken till att i jämförelse med nu gällande ordning decentralisera förfarandet genom att anförtro avgörandet av arbetsvägransfallen åt försäkringens länsmyndighet. En dylik fördelning av arbetsuppgifterna skulle stå i överensstämmelse med det sätt, varpå kommittén även i andra hänseenden sökt att från den centrala myndigheten till länsorganen överföra arbetsuppgifter, vilka till följd av sin natur icke nödvändigtvis måste handläggas centralt. En länsmyndighet kan förväntas besitta större lokalkännedom än den centrala myndigheten, som i regel helt blir hänvisad till rapporter från underlydande myndigheter och till infordrade utlåtanden. Visserligen kan man genom en dylik organisation riskera att arbetsvägransfallen icke bli likartat behandlade inom alla län. Kommittén förutsätter dock, att chefsmyndighetens inspektörer skola ha sin uppmärksamhet riktad på sättet för arbetsvägransfallens behandling. Det bör åvila inspektörerna att meddela råd och upplysningar och även delge erfarenheter från andra lin. Härefter uppkommer frågan, vilken länsmyndighet som skall behandla ett arbetsvägransärende. Av tänkbara alternativ torde två förtjäna att näimare

301 övervägas. Enligt det första skulle arbetsvägransfallen handläggas av försäkringens länsmyndighet i det län, inom vilket den försäkrades kyrkobokföringskommin ligger; lokalorganet i denna skall nämligen inom den lokala instansen handlägga alla understödsfrågor rörande den försäkrade. Det andra alternative: innebar, att fallet skall avgöras av länsmyndigheten i det län, i vilket arbetsplatsen är belägen. I flertalet fall torde de båda alternativen ge samma resultat. Frågan får betydelse för försäkrade, som äro bosatta inom annat län än det, inom vilket arbetsplatsen är belägen. Det första alternativet innebär, att en och samma länsmyndighet alltid kommer att pröva de i fråga om en viss försäkrad inträffade arbetsvägranställen, så länge denne kvarbor inom länet, Detta är av betydelse särskilt i fråga om mindre arbetsvilliga. Emellertid skulle detta alternativ även innebära, att en länsmyndighet skulle ha att pröva arbetsvägransfall, som inträffat utanför länet, I och för sig finnes intet att erinra häremot. Emellertid kan nämnden i fråga om dylika fall icke besitta tillräcklig kännedom om förhållandena på arbetsplatsen. Den största nackdelen med alternativet är, att olika myndigheter kunna avgöra ärenden om arbetsvägransfall vid en och samma arbetsplats. Detta medför en risk för att fallen kunna bli bedömda på olika sätt, trots att exakt samma omständigheter förelegat. Visserligen måste man förutsätta,, att kontakt kommer att upprätthållas mellan de olika länsorganen, men därest enighet icke kan uppnås, torde möjlighet icke föreligga att förhindra skiljaktiga beslut. Det finnes vidare icke någon garanti för att en länsmyndighet erhåller kännedom om att vid samma arbetsplats arbetsvägransfall inträffat, som berör försäkrad, bosatt inom annat län. Kommittén har funnit övervägande skäl tala för det andra alternativet. Avgörande för ställningstagandet har varit önskvärdheten, att alla vid en och samma arbetsplats inträffade arbetsvägransfall bli likartat behandlade. Då länsmyndigheten prövar ett arbetsvägransfall, skall den givetvis ha tillgång till erforderliga uppgifter rörande den försäkrade, så att den kan avgöra, huruvida avböjandet av ett erbjudet arbete är att hänföra till arbetsovilja eller ej. Dylika uppgifter finnas hos lokalorganet i den kommun, där vederbörande är kyrkobokförd. Oberoende av om denna kommun ligger inom eller utom länet, skall länsmyndigheten vid ärendets prövning tillse, att yttrande föreligger från vederbörande lokala myndighet. Dylikt yttrande skall, som närmare beröres i det följande, tillställas länsorganet så snart erforderlig utredning hunnit verkställas. Äir fråga om vägran att deltaga i kurs för fortsatt utbildning inom det egna yrkelt eller för omskolning till annat yrke, kan man icke tala om att arbetsvägran hänför sig till viss arbetsplats. Fallet bör därför, oberoende av var denn.a kurs skall äga rum, prövas av den länsmyndighet, inom vars verksamhetsområde den försäkrades kyrkobokföringskommun är belägen. P ä samma sätt som för närvarande tillämpas i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen bör en försäkrad, som avvisat ett erbjudet arbete, provisoriskt avstäingas från understöd. Detta kan visserligen synas strängt men torde vara

nödvändigt, Behandlingen av ett arbetsvägransärende kräver nämligen, hur snabbt det än sker, viss tid — ofta 10—14 dagar — från det arbetsvägransfallet inträffat. Äger icke en provisorisk avstängning rum, skulle de försäkrade kunna tro, att man utan risk kunde vägra antaga erbjudna arbeten, on man bara hade möjlighet att inom de närmaste två veckorna erhålla annat arbete. Det torde nämligen i regel icke vara lämpligt att av den försäkrade kräva, a:t han skall återbetala uppburet understöd, för den händelse hans arbetsvägran icke godkännes. Emellertid komma givetvis fall att inträffa, då det redan från bör;an är uppenbart, att en arbetsvägran varit motiverad. Därest så är förhållandet, bör länsorganet äga medgiva, att understöd trots arbetsvägran skall utgå. Det är bland annat för att beslut härom skall kunna fattas med minsta möjliga tidsutdräkt som kommittén föreslagit, att i m p o r t från arbetsförmedlingen om avvisande av ett erbjudet arbete skall tillställas länsorganet direkt. Detta skall omedelbart efter det meddelande om en arbetsvägran inkommit undersöka, huruvida omständigheterna äro sådana, att understöd tills vidare skal utgå trots att ett arbetserbjudande avvisats. Om beslut fattats härom och det vid fallets slutliga prövning befinnes att understöd icke hade bort utgå, bör skyldighet för den försäkrade att återbetala, vad han uppburit intill dess definitivt beslut fattats, icke föreligga, såvida icke det preliminära beslutet förailetts av medvetet oriktiga eller bedrägliga uppgifter av den försäkrade. Har en försäkrad frivilligt lämnat sin anställning eller avskedats på grund av otillbörligt uppförande, skall lokalorganet meddela länsmyndigheten härom. Ett dylikt meddelande skall redan innan utredningen färdigställts omedelbart insändas, då den försäkrade gjort anspråk på understöd eller då lokalorganet självt anser skäl föreligga, att understöd utgår utan att man av-aktar resultatet av utredningen. Behandlingen av ett arbetsvägransfall blir med hänsyn till det anförca följande. Först upptages det vanligaste fallet, nämligen att den försäkrade har sökt arbete vid en arbetsförmedling, belägen inom den försäkrades kyrlobokföringskommun, och att arbetsplatsen är belägen inom samma kommun. Inträffar en arbetsvägran på grund av att en försäkrad avvisat ett erljudet arbete, sänder arbetsförmedlingen meddelande härom dels till försäkringens lokalorgan i kommunen, dels till länsmyndigheten. Detsamma blir fallet, därest förmedlingen erbjudit den försäkrade att deltaga i kurs av sådant slag som omnämnes i 8 §. Sedan lokalorganet erhållit meddelandet, har det att verkställa en utredning, som i stort sett bör äga samma karaktär som den, rilken en erkänd arbetslöshetskassa för närvarande verkställer. Lokalorganet bör senast inom en vecka tillställa länsmyndigheten begärda upplysningar och även avge yttrande, huruvida arbetsvägransfallet enligt dess mening böj godkännas eller icke. Redan innan detta yttrande inkommit till länsmyndigheten, nämligen så fort meddelandet om arbetsvägransfallet anlänt, har länsorganet att fata be-

slut, om understöd skall utgå oberoende av att undersökningarna icke slutförts. Sedan lokalorganets yttrande inkommit, avgör länsmyndigheten, huruvida ytterligare utredning erfordras. Härvid kan det tänkas vara lämpligt, att ärendet remitteras till arbetsgivaren och till vederbörande lokala arbetstagarorganisation. Detta synes i regel böra ske, därest den försäkrade som stöd för sin arbetsvägran har åberopat vissa å arbetsplatsen rådande förhållanden. Har den försäkrade uppgivit sig icke kunna godtaga erbjuden lön, bör gällande kollektivavtal infordras. Skulle lönerna icke vara reglerade i kollektivavtal, skola upplysningar om de å orten förekommande avlöningarna för sådant arbete, varom fråga är, infordras från vederbörande kommunala myndigheter eller ock från annat lämpligt håll. Sedan undersökningarna slutförts, beslutar länsorganet, huruvida arbetsvägran skall godkännas eller icke. Beslutet tillställes lokalorganet i kyrkobokföringskommunen. Är orsaken till att en försäkrad blivit arbetslös antingen frivilligt slutande av arbetsanställning eller avsked på grund av otillbörligt uppförande, kommer detta till lokalorganets kännedom i varje fall vid uppvisandet av arbetsgivarintyget. Vad arbetslösa företagare beträffar torde man i regel kunna förutsätta, att arbetslösheten icke varit självförvållad. Då lokalorganet fått meddelande av nyss angivet slag, verkställas erforderliga undersökningar, varefter ärendet med yttrande översändes till länsorganet. Påpekas må att i alla fall av iörevarande slag, då ärendet avser en arbetstagare, remiss bör äga rum till arbetsgivaren och eventuellt även till vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Befinner sig den försäkrade icke i kyrkobokföringskommunen utan inom annan kommun, bör försäkringens lokalorgan i vistelsekommunen underrättas och avge yttrande i två exemplar. Det ena går till vederbörande länsorgan och det andra till försäkringsmyndigheten i den försäkrades kyrkobokföringskomkommun. Denna senare myndighet meddelar härefter länsorganet de uppgifter rörande riten försäkrade, som må finnas tillgängliga i understödsregistret och som kiunna vara av betydelse för fallets bedömning. Sedan länsmyndigheten fattat sitt beslut, underrättas försäkringens organ i kyrkobokföringskommunen om detta. Även om arbetsplatsen är belägen inom annan kommun än vistelsekommunen, torde arbetsförmedlingen alltid böra underrätta lokalorganet i vistelsekommunen om arbetsvägransfallet. Sedan vederbörande länsorgan — och i förekommande fall försäkringsmyndigheten i kyrkobokföringskommunen — erhållit yttrande, torde i flertalet fall remiss till såväl försäkringens lokalorgan som arbetsförmedlingen i den kommun, där arbetsplatsen är belägen, vara erforderlig. Härefter förfares på samma sätt som i det föregående berörts. I detta sammanhang må erinras om att länsmyndigheten enligt 33 § äger att till chefsmyndigheten för avgörande hänskjuta ärenden av principiell innebörd. Kommittén vill understryka, att länsorganen icke böra underlåta att begagna sig av denna möjlighet i arbetsvägransfrågor, som kunna få mera långtgående verkningar.

304 Alternativ

I.

KAP. XVIII.

Försäkringens

finansiering.

Kostnaden för den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen måste liksom alla andra socialpolitiska åtgärder i sista hand bestridas ur nationalinkomsten. Införandet av en arbetslöshetsförsäkring innebär ytterst en viss omfördelning av nationalinkomsten enskilda medborgare emellan. Med hänsyn närtill torde det sätt, varpå medel för försäkringens finansiering uppbringas, icke spela så stor roll som man kan ha anledning tro. Därest exempelvis försäkringen skulle helt finansieras med avgifter, lagda på arbetsgivarna, skulle detta komma att medföra en höjning av produktionskostnaderna, som i s:n tur skulle medföra minskade möjligheter för arbetstagarna att genomdriva förhöjningar av lönerna. Härigenom skulle kostnaderna för försäkringen även komma att läggas på dem. Genom att produktionskostnaderna ökades skulle vidare en tendens till stegrade produktpriser göra sig gällande, varigenom samtliga medborgare i sista hand skulle få dela försäkringens kostnader Betydelsen av sättet för försäkringens finansiering får dock ej underskattas. I det nyss valda exemplet skulle det kunna tänkas, att arbetsgivare incm ett visst fack icke hade möjligheter att avlasta kostnaderna på löntagare och på andra medborgare. Härigenom skulle en viss näringsgren kunna på ett förhållandevis hårt sätt drabbas av arbetsgivaravgifterna. Särskilt med hänsyn härtill framstår det som önskvärt, att man avväger kostnadsfördelningen så, att denna redan från början blir så jämn som möjligt. Det är för övrigt jfrånkomligt, att det kommer att förflyta viss tid, innan kostnaderna mera slutgiltigt fördelats. Det är med hänsyn till det anförda uppenbart, att sättet för kostnadernas fördelning får stor betydelse i varje fall under en övergångstid. Att resultatet även i det långa lojipet blir något olika i olika branscher torde icke heller kunna undvikas. Innan kommittén ingår på en diskussion av förevarande problem, torde i detta sammanhang böra erinras om att daghjälpskostnaderna enligt 1918 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle bestridas genon försäkringsavgifter, vilka skulle till lika delar falla å arbetsgivaren och i den försäkrade. Kostnaderna för familjetilläggen åter skulle helt bestridas av statsmedel. Av de beräknade totala kostnaderna för försäkringen skulle omkring 40 % vila på arbetsgivarna, 40 % på arbetstagarna och 20 % på staten. Vid den frivilliga försäkringens genomförande övervägdes att inföia ett system med arbetsgivarbidrag. Det ansågs icke möjligt att i ett fririlligt system ålägga arbetsgivarna att betala en mera väsentlig del av försäkdngskostnaderna. I stället föreslogs, att arbetsgivarna skulle åläggas betala en fast årlig avgift uppgående till tre kronor per årsarbetare. Detta förslag vann

305 dock icke riksdagens bifall. Som skäl härför anförde riksdagen, att det vid en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring visserligen i princip vore riktigt, att arbetsgivaren direkt deltoge i kostnaden för försäkringen men att denna princip icke kunde överflyttas till en frivillig försäkring. Det vore nämligen olämpligt att avfordra bidrag till en sådan försäkring från arbetsgivare, som endast i viss utsträckning eller ej alls hade några försäkrade arbetare anställda. Riksdagens avvisande hållning i denna fråga betingades sålunda av försäkringens frivilliga karaktär. I den nu gällande arbetslöshetsförsäkringen vila kostnaderna å de försäkrade och staten. Den andel, som faller å de försäkrade, varierar avsevärt från det ena året till det andra. Under tider med liten arbetslöshet är cle försäkrades andel stor, men den sjunker med stigande arbetslöshet. Då gällande statsbidragsgrunder icke varit i kraft längre tid, är det icke möjligt att ange statsbidragets genomsnittliga storlek för en period, i vilken ingå år med såväl hög som låg arbetslöshet. Reglerna för statens bidrag till den frivilliga försäkringen och statsbidragets storlek under de år försäkringen varit i kraft behandlas närmare i kapitel I I , Redogörelse för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen i Sverige, och kapitel I I I , Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens omfattning, utveckling m. m. I sitt ursprungliga förslag till obligatorisk försäkring hade kommittén förordat, att kostnaderna i stort sett skulle delas lika mellan arbetsgivarna, de försäkrade och staten. Försäkringsavgifterna skulle vara så avvägda, att de på lån" sikt täckte -h av totalkostnaderna för understödsverksamheten. Av avgifterna skulle hälften komma på arbetsgivarna och hälften på de försäkrade. Staten skulle bestrida återstoden ävensom förvaltningskostnaderna. Att dessa senare utbrutits ur fördelningen hängde samman med rent praktiska omständigheter. Det skulle icke ha varit möjligt att särskilja de kostnader, som försäkringen föranledde, från kostnaderna för sjukförsäkringen och arbetsförmedlingeen. Genom den föreslagna tredelningen syftade kommittén till att redan från början få en så jämn fördelning av kostnaderna som möjligt. E n analog fördelningsgrund är icke möjlig att genomföra i det förslag kommittén nu framlägger. Socialförsäkringsavgiften skall vara gemensam för fyra socialförsäkringsgrenar. Det är icke tänkt att en viss del av denna skall utgå som bidrag till arbetslöshetsförsäkringens finansiering. Socialförsäkringsavgiftcn har föreslagits huvudsakligen på grund av psykologiska skäl. Den skall vara medborgarens motprestation för den ekonomiska trygghet, som arbetslöshets-, sjuk- och moderskapsförsäkringarna samt folkpensioneringen bereda. Via socialförsäkringsavgiften flyter alltså de försäkrades bidrag till arbetslöshetsförsäkringens finansiering in till statskassan. Den fråga, som det i förevarande sammanhang främst gäller att behandla, är huruvida arbetsgivaravgifter skola förekomma inom det nu föreslagna försäkringssystemet och i så fall vilken andel av totalkostnaderna dessa skola motsvara. E t t annat problem är, huruvida kommunerna skola bidraga till försäkringens finansiering. 20—2 33 45

306 Då samhället inför en avgiftsskyldighet för medborgarna tala psykologiska motiv för att låta produktionen deltaga i kostnaderna. I främmande linder, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är införd, baseras försäkringens ekonomi bland annat på ett system av arbetsgivaravgifter. Underhållet av dem, som icke kunna utnyttjas inom produktionsprocessen, bör betraktas san en kostnad för produktionen, vilken denna, i varje fall till en del, skall bestrida. Kommittén har funnit, att arbetsgivarna böra deltaga i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén har övervägt olika alternativ för bestämmandet av arbetsgivarnas andel av kostnaderna. Man kan tänka sig att sätta arbetsgivaravgifterna till hälften eller till tredjedelen av totalkostnaderna. För att redan från början få en så jämn fördelning av kostnaderna som möjligt har komnittén stannat för att föreslå en tredjedel. Liksom i kommitténs tidigare förslag böra arbetsgivaravgifterna beräknas såsom en del av kostnaderna för understödsrörelsen. Administrationslostnaderna böra sålunda icke medräknas. Arbetsgivarnas avgifter böra lämpligen uppbäras i samband med avgifterna till den sociala olycksfallsförsäkr.ngen. Sättet för uppbörden behandlas närmare i kapitel XIX, Uppbörden av arbetsgivarnas avgifter. Vid beräknandet av storleken av arbetsgivaravgifterna skall utgångspunkten vara den genomsnittliga kostnaden under en förhållandevis lång period, så att inom denna rymmas såväl år med gynnsamt läge på arbetsmarkiaden som år med mera omfattande arbetslöshet. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att följa utvecklingen av försäkringens kostnader för mderstödsrörelsen och aktge på om de sammanlagda arbetsgivaravgifterna motsvara den angivna proportionen. Minst en gång vart tionde år bör görrs en undersökning av kostnadsfördelningen för att få belyst, vilken del av totalkostnaderna som blivit täckt genom avgifter från arbetsgivarna. Skulb det härvid visa sig, att arbetsgivarnas andel kommit att mera avsevärt avviki från den angivna proportionen, bör arbetsmarknadsstyrelsen föreslå en sådär ändring av arbetsgivaravgifterna, att den föreslagna proportionen återsälles. Föreligger anledning till en justering av avgifterna, skall denna taga sil-te på att för framtiden återföra dessa till den avsedda tredjedelen, icke att i efterhand rätta till vad som i det föregående kan ha tagits ut för mycket elbr för litet. Dylika undersökningar rörande kostnadsfördelningen böra uföras oftare än vart tionde år, därest anledning härtill föreligger. Anse exempelvis arbetsgivarna, att deras avgifter blivit för högt beräknade, skall framstälning kunna göras om en undersökning även vid andra tillfällen. Genom sina :epresentanter inom arbetsmarknadsstyrelsen ha arbetsgivarna möjligheter att följa kostnadsutvecklingen i här förevarande hänseende. I 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring diskuterades, huruvida även kommunerna borde deltaga i försäkringens finansiering. I dei mån de arbetslösa tidigare erhållit fattigvård komma kommunerna att efter fd-säkringens genomförande i det närmaste helt befrias från kostnaelerna för leras

307 understödjande. Även bortfallet av den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten kommer att medföra en avlastning för kommunerna. Dessa omständigheter tala för ett system av kommunbidrag till försäkringen. Denna fråga torde emellertid svårligen kunna bedömas utan hänsyn till de övriga kostnader för arbetslöshetens bekämpande, som för framtiden komma att vila å kommunerna. E t t bortfall av en viss del av de kommunala utgifterna för kontanta understöd åt de arbetslösa behöver ingalunda innebära, att kommunernas totala utgifter för arbetslösheten komma att nedgå. För framtiden komma sannolikt arbeten i ännu större utsträckning än tidigare att anordnas i syfte att bekämpa arbetslösheten. En mera betydande ökning av arbetslinjen kan komma att ställa stora ekonomiska krav på kommunerna. Fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun i fråga om åtgärder i anledning av arbetslöshet torde därför böra behandlas i annat sammanhang. Det synes kommittén vara lämpligare, att den kommunala insatsen kopplas in på arbetslinjen än att den utnyttjas för en riksförsäkring, enligt vilken understöd principiellt skall kunna sökas var som helst i hela riket, oberoende av kommuntillhörigheten. E t t viktigt skäl mot införande av kommunala försäkringsbidrag är därför just, att de skulle föranleda ett betydande administrativt arbete genom ofrånkomliga regler för bestämmandet av kommuntillhörigheten. Vidare kan man icke komma ifrån, att kommunandelen måste, för att den skall ha någon inverkan på den kommunala socialförsäkringsnämndens sätt att handha försäkringen, vara så stor, att det får anses helt uteslutet att belasta kommunerna därmed i synnerhet som arbetslösheten oftast är lokalt betonad. (Detta problem behandlas utförligare i kapitel VI, Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet.) Kommittén har på anförda skäl ansett sig böra avstyrka kommunala bidrag till arbetslöshetsförsäkringen. Sammanfattningsvis må följande nämnas om sättet för arbetslöshetsförsäkringens finansiering. Genom arbetsgivaravgifter tillföres försäkringen medel, som i genomsnitt för en längre period uppgå till 7» av försäkringens kostnader för understöden. Samtliga skattepliktiga medborgare i försäkringspliktig ålder bidraga till finansieringen genom erläggandet av en socialförsäkringsavgift. Staten bestrider återstående kostnader för understödsverksamheten och samtliga administrationskostnader. Den svarar för att försäkringen kan fullgöra sina förpliktelser. Det är icke kommitténs uppgift att närmare utforma den budgettekniska redovisningen. Kommittén inskränker sig till att endast anföra följande. I riksstaten skola socialförsäkringsavgifterna uppföras som en statens inkomst, Detsamma gäller arbetsgivarnas avgifter till arbetslöshetsförsäkringen. Som inkomst synes härvid böra upptagas det debiterade beloppet. I den mån arbetsgivarna påförda avgifter icke erlagts, får staten tillskjuta återstoden. Denna fråga blir av betydelse för beräkningen av storleken av de enskilda arbetsgivarnas avgifter. Kommittén har icke ansett det lämpligt, att den omständigheten, att vissa arbetsgivare kunna komma att undandraga sig erläggandet av avgifter, skall medföra en höjning av avgiften för dem, som lojalt iakttaga avgiftsplikten.

308 Alternativ

I.

KAP. XIX. Uppbörden av arbetsgivarnas avgifter. Kommittén har i annat sammanhang föreslagit, att arbetsgivarna skola bidraga till försäkringens finansiering genom erläggande av särskilda avgifter. I förevarande kapitel upptages till närmare behandling sättet för uppbörden av dessa arbetsgivaravgifter. En förutsättning för att arbetsgivarna skola påföras särskilda avgifter för arbetslöshetsförsäkringens finansiering är, att man kan finna ett uppbördssystem, som icke föranleder större administrativt arbete. Detta krav tillgodoses om uppbörden till arbetslöshetsförsäkringen sker gemensamt med uppbörden till den sociala olycksfallsförsäkringen. Under förarbetena till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen framlades förslag om införande av särskilda avgifter från arbetsgivarna som bidrag till statens kostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Detta förslag vann icke riksdagens bifall. Riksdagen ansåg nämligen, att arbetsgivaravgifter icke borde förekomma inom en frivillig försäkring. Då emellertid ett detaljerat förslag till arbetsgivaravgifter utarbetats och även varit föremål för remissmyndigheternas kritik, synes det motiverat att först erinra om det förslag, som framlades vid 1934 års riksdag. Motiven till förslaget om arbetsgivaravgifter till den frivilliga försäkringen kunna här förbigås, då i detta sammanhang fråga är om sättet för arbetsgivarbidragens utformning. I proposition nr 38/1934 framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens kostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Enligt lagförslaget skulle arbetsgivare, som i genomsnitt använde minst tio årsarbetare, erlägga en årlig avgift av tre kronor per årsarbetare. Med arbetsgivare och arbetare borde förstås de, som enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete ansåges såsom arbetsgivare och arbetare. Avgiftsplikt skulle dock icke åvila staten eller kommun och ej heller innehavare av anstalt för yrkesutbildning, såvitt anginge dem, som vid anstalten åtnjöte undervisning och enligt Konungens förordnande vore att anse såsom arbetare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Uppbörden av avgifterna skulle ombesörjas av den försäkringsinrättning, i vilken arbetarna voro försäkrade jämlikt olycksfallsförsäkringslagen. Försäkringsinrättningen hade att besluta, huruvida en arbetsgivare skulle vara avgiftspliktig, och även bestämma avgiftens belopp. Avgifter till riksförsäkringsanstalten borde erläggas på tid och sätt Konung och riksdag be-

309 stämde; icke erlagda avgifter skulle indrivas i den ordning, som vore föreskriven för indrivning av resterande kronoutskylder. Riksförsäkringsanstalten skulle till statskontoret inbetala de avgifter, som uppburits av anstalten. Sådant bolag, som avsåges i 4 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skulle inbetala ett belopp, motsvarande de avgifter, vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Till bestridande av kostnad lör uppbörd av avgifterna samt för täckande av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning ägde försäkringsbolag av de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort belopp, som skäligen kunde anses belöpa å envar av dem. Pen olikheten skulle sålunda föreligga mellan riksförsäkringsanstalten och försäkringsbolagen, att anstalten endast hade att inbetala verkligen uppburna avgifter, medan bolagen skulle inleverera ett belopp, motsvarande det som påförts delägarna i bolaget. Varje försäkringsbolag skulle ha skyldighet att till riksförsäkringsanstalten skriftligen uppgiva beloppet av den avgift, som inbetalats för varje arbetsgivare. F ö r varje budgetår skulle i riksstaten upptagas de avgifter, som beräknades inflyta. Dessa medel skulle sedan fördelas på ett särskilt sätt mellan arbetsförmedlingen och de erkända kassorna. Denna fråga kan i förevarande sammanhang förbigås. Beslut av försäkringsinrättning angående påförda avgifter kunde överklagas hos försäkringsrådet, som även skulle äga upptaga sådant ärende ändock att klagan icke förts. Försäkringsrådets beslut skulle icke kunna överklagas. I det år 1934 framlagda förslaget om arbetsgivaravgifter till arbetslöshetsförsäkringen hade avgifterna avvägts i förhållande till antalet årsarbetare. Detta innebär, att alla arbetsgivare skulle betala samma avgift för varje under ett helt år s}Tsselsatt arbetare. Mot denna princip kunna utan tvivel invändningar resas. Daghjälpsbeloppen inom arbetslöshetsförsäkringen äro avvägda i förhållande till storleken av den försäkrades inkomst av arbete. Sociadförsäkringsavgiften, som skall utgöra de försäkrades bidrag till kostnaderna bland annat för det skydd arbetslöshetsförsäkringen bereder, har tänkts utgå i viss relation till vederbörandes inkomst. Starka skäl tala med hänsyn härtill för en motsvarande avvägning av arbetsgivarnas avgifter. Imom sociala olycksfallsförsäkringen gäller beträffande större arbetsgivare, varmeed i detta sammanhang förstås arbetsgivare med i regel minst fem årsarbetare, att avgiften beräknas i förhållande till utbetald lönesumma, varvid ingen årslön dock räknas högre än 7 200 kronor. Mindre arbetsgivare ha i allmänhet sina arbetstagare försäkrade hos riksförsäkringsanstalten. För dessa bestämmas avgifterna för varje yrkesgrupp till visst belopp per årsarbetare, varvid hänsyn tages till storleken av inom yrkesgruppen utbetalade ersättningar. Härvid har alltså en viss hänsyn tagits till löneläget. Någon närmare bestämning av lönernas storlek äger dock icke rum.

310 Den omständigheten att inkomstuppgifter icke föreligga beträffande samtliga anställda, är enligt kommitténs uppfattning ingen anledning att ,'rångå den princip, som i förevarande sammanhang måste vara den riktiga, nämligen att avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen böra avvägas i förhållanle till utbetalade arbetslöner. Kommittén föreslår att i de fall, då uppgifter om utbetalade löner föreligga •— d. v. s. i regel i fråga om de större arbetgivarnas arbetare — avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen bestämmas s>m en viss andel av lönesumman. Denna andel skall vara lika stor för santliga arbetsgivare. Den lönesumma, på vilken avgiften till arbetslöshets örsäkringen beräknas, skall vara densamma som inom olycksfallsförsäkingen lägges till grund för bestämmandet av avgifterna till denna försäkring. Detta innebär alltså, att samma maximeringsregel i fråga om lönesumman skall tillämpas inom båda försäkringsgrenarna. I fråga om arbetsgivare för vilka uppgift om lönesumma icke fördigger bestämmes en viss årlig avgift per årsarbetare. Antalet årsarbetare fasfetälles i enlighet med de inom olycksfallsförsäkringen tillämpade reglerna. 3enna årsarbetaravgift, som skall vara lika stor för alla arbetsgivare, förusätter kommittén, skall motsvara vad en arbetsgivare, beträffande vilken uppgft om lönesumma föreligger, får erlägga för en jämförelsevis lågt avlönad arietare. Storleken av de båda avgifterna, d. v. s. premiesatserna, bestämnes av arbetsmarknadsstyrelsen. Härvid bör samråd äga rum med riksförsälringsanstalten, som även får ställa tillgängligt statistiskt material till arbetimarknadsstyrelsens förfogande. De individuella arbetsgivaravgifterna bestämmas på sätt framgår av det följande. I princip skall gälla, att avgiftsskyldighet till arbetslöshetsförsäkingen •skall föreligga i fråga om samtliga arbetsgivare, vilka erlägga avgift till dycksfallsförsäkringen. I 1934 års förslag gjordes undantag från denna regel ifråga om arbetsgivare med mindre än tio årsarbetare. Vidare undantogos statm och kommunerna. Förslaget att från avgiftsplikt utesluta arbetsgivare med mindre än to årsarbetare betingades av flera omständigheter. E t t avgiftsbeläggande av arbetsgivare med ett förhållandevis ringa antal anställda ansågs medföra alt för höga administrationskostnader. Avsikten var vidare att från avgiftsplkt befria jordbrukets arbetsgivare. Arbetslösheten kunde förväntas bli helt ringa inom jordbruket, varför man ville undvika att kräva avgifter från arbetsgivare inom detta näringsområde. Den år 1934 föreslagna gränsdragningen innebär att flertalet arbetsgivare skulle bli befriade från avgift till arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att den i föregående kapitel uttalade att a-betsgivarnas avgifter skulle avvägas på sådant sätt, att de täckte en viss tel av försäkringens totala kostnader. Man bör enligt kommitténs mening göa antalet avgiftspliktiga arbetsgivare så stort, att avgiften för den enskilde adnetsgivaren blir så litet kännbar som möjligt. Till följd härav bör ej inföas en

311 gräns, som från avgiftsplikt utesluter arbetsgivare, representerande en mera betydande del av antalet anställda. Förslaget att från avgiftsplikt befria arbetsgivare med färre anställda än tio arbetare motiverades även av önskan att från avgiftsskyldighet befria jordbrukets arbetsgivare. Detta syfte skulle kunna nås även om gränsen sattes betydligt lägre, exempelvis vid 2 a 3 årsarbetare, i vilket fall man skulle undvika, att från avgiftsplikt undantaga ett allt för stort antal arbetsgivare. Arbetskraften inom jordbruket utgöres i jämförelsevis stor omfattning av sådana anhöriga till arbetsgivaren, för vilka avgifter icke erläggas till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. För arbetare beträffande vilka avgiftsplikt icke föreligger till olycksfallsförsäkringen, skall emellertid enligt kommitténs förslag avgiftsplikt ej heller föreligga till arbetslöshetsförsäkringen. Godtager man såsom motiv för avgiftsbefrielse för jordbrukets arbetsgivare, att ringa eller ingen arbetslöshetsrisk föreligger, skulle även andra arbetsgivargrupper kunna göra gällande, att också de borde befrias från avgifter. E t t beträdande av en dylik väg skulle alltså kunna få långtgående konsekvenser. E n följd kunde bli, att krav restes på en differentiering av arbetsgivaravgiften med hänsyn till arbetslöshetsrisken. En dylik ordning skulle medföra omfattande administrativt arbete. Ur administrativa synpunkter innebär i regel varje gränsdragning en belastning för försäkringsinrättningarna. En administrativt enkel gränsdragning synes möjlig, endast om man låter avgiftspliktiga arbetsgivare sammanfalla med riksförsäkringsanstaltens begrepp »större arbetsgivare». Att märka är att frågan om en arbetsgivare skall räknas som större eller ej av riksförsäkringsanstalten avgöres icke uteslutande med ledning av antalet sysselsatta årsarbetare. Därest en arbetsgivare en gång blivit förd till gruppen större arbetsgivare, kvarstår han ofta under ett antal år i denna grupp, även om arbetarantalet sjunkit så att han rätteligen hade bort räknas till de mindre. Väljer niaia en dylik gränsdragning, som administrativt sett skulle vara lätt att genomföra, skulle följden emellertid bli att avgiftsplikten till arbetslöshetsförsäkringen skulle bli beroende av förfaringssättet i förevarande hänseende. Enligt kommitténs uppfattning skulle detta bli en otillfredsställande anordning. Mot förslaget att från avgiftsplikt befria arbetsgivare med årsarbetare, understigande ett visst bestämt antal, talar även den omständigheten att för den enskilde avgiftsbetalaren svårförståeliga gränsfall skulle inträffa. E n arbetsgivare, som det ena året icke är avgiftspliktig, kan genom endast en obetydlig ökning av antalet sysselsatta årsarbetare bli belastad med avgifter för samtliga arbetare. Att från avgiftsplikt befria samtliga arbetsgivare för ett visst antal årsarbetare — varigenom dylika ojämnheter skulle undvikas — kan icke gärna komma i fråga, då härigenom ett allt för stort antal arbetare skulle bli undantagna. Kommittén finner sig med hänsyn till det anförda icke kunna tillstyrka,

312 att arbetsgivare med anställda, understigande ett visst antal, skola befrias från avgiftsplikt till arbetslöshetsförsäkringen. Att kommunerna i 1934 års förslag undantogos från avgiftsskyldighe som arbetsgivare torde ha sammanhängt med följande omständigheter. Arbetsgivaravgifterna skulle utgöra ett bidrag bland annat till bestridande av kstnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen. Vid denna tid lämnade emelertid kommunerna i stor utsträckning direkta anslag till förmedlingarna. Vad täten beträffar lämnade den bidrag till arbetsförmedlingarna och föreslogs ävenskola lämna bidrag till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. De av kommittén nu föreslagna arbetsgivaravgifterna skola tjäna ett mnat syfte än det nyss berörda. De skola utgöra ett bidrag till kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringens understödsverksamhet. Det föreslås icke, att kommunerna skola lämna särskilda bidrag till försäkringen. Anledning s.knas med hänsyn härtill att fritaga kommunerna från skjddighet att i egenskp av arbetsgivare erlägga samma avgifter som enskilda arbetsgivare. Komrittén föreslår sålunda, att intet undantag skall gälla för kommuner. Vad härefter beträffar staten synes samma ordning böra tillämpas son vid debiteringen av avgifterna till olycksfallsförsäkringen. Bolag, som ägs av staten, skola sålunda erlägga avgifter på samma sätt som andra arbetsgvare. F ö r i annan form driven statlig verksamhet böra avgifter däremot icke lomma i fråga. Detta innebär icke att staten skulle bli befriad från avgiftsskylughet för dessa eller att andra arbetsgivare bli ekonomiskt belastade härav. Förslaget är betingat uteslutande av praktiska hänsyn. Vid beräknandet av storleken av arbetsgivaravgiften skola nämligen även hos staten anställa inräknas i det antal, på vilket arbetsgivarnas andel av totalkostnaderna sis ut. Förslaget att statlig verksamhet icke skall påföras avgifter kan dock :ågon gång komma att, bokföringsmässigt sett, ställa denna i något gynnsammare ställning än privat verksamhet, som drivs i konkurrens med den statliga Med hänsyn till de små belopp det här är fråga om har kommittén ansett, att lenna fråga saknar betydelse. Arbetsgivare, som stå hel självrisk, erlägga icke avgift till själva oycksfallsförsäkringen. Däremot åvilar det dem skyldighet att som bidrag til försäkringens administrationskostnader erlägga ett belopp, motsvarande h% av vad avgifterna skulle ha uppgått till, därest vederbörande icke hade stått .jälvrisk. Försäkringsinrättningen måste alltså även i dessa fall inhämta uvpgift om storleken av utbetalade löner, varefter avgiften till arbetslöshetsförsäkringen kan uträknas. Det har icke ansetts motiverat att närmare ingå på sättet för avgiftsdbitering och avgiftsuppbörd. Kommittén förutsätter i stället, att såväl (enna som andra hithörande frågor bli föremål för behandling i cle remissutlåtaiden, som i anledning av betänkandet infordras närmast från riksförsäkringsa.stalten och de ömsesidiga bolagen. I korthet vill kommittén i dessa frågor endast anföra följande.

313 Kommittén förutsätter, att man för de små arbetsgivarna kommer att räkna med bråkdelar av avgifter. Om en person under ett år i sin tjänst haft anställda, som sammanlagt utfört exempelvis 450 dagsverken, bör han debiteras IV2 arbetsgivaravgift etc. Inom riksförsäkringsanstalten äro debiterings- och uppbördsförfarandena olika för mindre arbetsgivare och för övriga. I fråga om de förra tillställer riksförsäkringsanstalten vederbörande skattemyndighet en uppgift om det belopp, som skall påföras vederbörande som avgift till olycksfallsförsäkringen. Från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten äger anstalten sedan att förfoga över ett belopp, som motsvarar summan av de debiterade avgifterna. Staten bestrider på detta sätt de avgifter, som icke bli erlagda. Större arbetsgivare erhålla var och en från anstalten en räkning på förfallna avgifter. Om arbetsgivare icke erlägger i dylik ordning påförda avgifter, underrättas vederbörande länsstyrelse härom. Ur vederbörlig inkomsttitel å riksstaten äger riksförsäkringsanstalten tillgodogöra sig ett belopp, lika med storleken av påförda icke erlagda avgifter från de större arbetsgivarna. Skola arbetsgivaravgifter till arbetslöshetsförsäkringen uppbäras gemensamt med avgifterna till olycksfallsförsäkringen, får skyldighet införas för riksförsäkringsanstalten att till arbetsmarknadsstyrelsen meddela sammanlagda storleken av de belopp, som påförts var och en av de båda arbetsgivargrupperna. Däremot behöver arbetsmarknadsstyrelsen icke erhålla uppgift om de avgifter, som påförts varje enskild arbetsgivare, liksom ej heller 0111 de belopp, som verkligen inflyta. Enär storleken av arbetsgivaravgifterna kommer att beräknas med utgångspunkt från antagandet att påförda avgifter även bli erlagda, kommer staten i realiteten att svara för kostnaderna för debiterade, icke erlagda avgifter. Själva uppbördsförfarandet i fråga om avgifterna från de större arbetsgivarna synes böra ske på samma sätt som för närvarande. Först bör alltså ske en provisorisk debitering av avgifterna för det löpande kalenderåret, varefter följande år sker en avräkning på grundval av uppgifter rörande storleken av veerkligen utbetalade löner. Vad beträffar avgifterna från de större arbetsgivarna får riksförsäkringsanstalten till statskontoret inleverera de belopp, som verkligen inflyta. För arbetslöshetsförsäkringens vidkommande blir det icke nödvändigt infora en sådan ordning att försäkringsmyndigheten skall äga att tillgodogöra sig påförda, icke erlagda avgifter från vederbörande inkomsttitel å riksstaten. Arbetsmarknadsstyrelsen kommer i sin egenskap av försäkringens chefsmyndighet icke att vara en självständig ekonomisk enhet på samma sätt som fallet är med riksförsäkringsanstalten. Kostnaderna för uppbörden av arbetsgivarnas avgifter till arbetslöshetsförsäkringen bli sannolikt förhållandevis låga. Det är emellertid uppenbart att riksförsäkringsanstalten får sina arbetsuppgifter vidgade. Kommittén

314 utgår från att riksförsäkringsanstalten får en mot de ökade arbetsuppgifterna svarande förstärkning av löneanslagen. Att ordna uppbörden av avgifterna från de i de ömsesidiga bolagen försäkrade arbetsgivarna på ett analogt sätt med det ovan angivna skulle icke vara ändamålsenligt. Kommittén har övervägt två vägar för lösandet av denna uppbördsfråga. Enligt den första skulle bolagen åläggas att till statsverket inleverera ett belopp, lika med det bolaget haft skyldighet debitera sina delägare. För att täcka administrationskostnader och förlust på grund av underlåten avgiftsbetalning skulle bolagen medges rätt att påföra en något högre avgift än den som motsvarar avgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Den andra vägen innebär, att bolagen endast påföra delägarna de föreskrivna avgiftsbeloppen. De bli emellertid skyldiga att inleverera endast en viss del av summan av de påförda avgifterna. Storleken av det avdrag, vartill bolagen skulle bli berättigade, får göras till föremål för särskild utredning. Härvid får hänsyn tagas till det administrativa arbete, som avgiftsuppbörden till arbetslöshetsförsäkringen föranleder, och till storleken av förluster på grund av underlåten avgiftsbetalning. Kommittén har icke ansett anledning föreligga att taga ställning till frågan vilken av dessa vägar som är den lämpligaste. Kontrollen över bolagens uppbördsverksamhet synes kunna anförtros statskontoret, till vilket bolagen skola ha att inbetala uppburna avgifter till arbetslöshetsförsäkringen. Vad i övrigt beträffar sättet för bestämningen av avgiftspliktiga arbetsgivare etc. kan kommittén i tillämpliga delar ansluta sig till det i korthet återgivna, under förarbetena till den frivilliga försäkringen utarbetade förslaget. Det skall åvila vederbörande försäkringsinrättning att bestämma de arbetsgivare, vilka skola erlägga avgifter till arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringsinrättningen skall vidare fastställa de avgifter, som de enskilda arbetsgivarna skola erlägga. Beslut av försäkringsinrättning angående påförande av avgift skall kunna överklagas hos försäkringsrådet, som även skall äga att upptaga dylika ärenden ändock att klagan icke förts.

315 Alternativ

I.

KAP. XX. Sättet för s ö k a n d e av understöd m. m . Innan kommittén ingår på de regler, som skola gälla i fråga om sättet för sökande av understöd, registrering av utbetalat understöd etc, torde böra erinras om vissa grunddrag i förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I. Rätt till understöd från försäkringen skall tillkomma envar, som kan styrka att han under de senaste tolv månaderna har utfört arbete i minst tjugu veckor. Någon registrering av de försäkrade med ledning av erlagda avgifter kommer icke att ske. Tillhörigheten till försäkringen kommer i stället att bedömas med hänsyn till det utförda arbetets omfattning. Detta förhållande är betydelsefullt, då det gäller att utforma ieglerna för det sätt, varpå understöd skall sökas, och efter vilka linjer arbetet i försäkringsorganen skall läggas upp. Understödsrätten kommer att vara begränsad till 156 dagar under en period av tolv månader. För att genomföra denna begränsning fordras, att utgivet understöd skall individuellt registreras. Inom försäkringen måste alltså föras ett understödsregister. Varje person, som anhåller om understöd, måste kunna legitimera sig. Särskild av försäkringsmyndighet utfärdad legitimationshandling, jämförlig med den frivilliga försäkringens medlemsbok, bör av flera skäl icke införas inom den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen. Legitimation kan lämpligen ske genom uppvisande av det medborgarkort, som varje svensk medborgare skall inneha. Saknas medborgarkort skall legitimation kunna ske genom uppvisande av sådant flyttningsbetyg, som i 22 § folkbokföringsförordningen sägs. Utländsk medborgare bör förete främlingskort. Möter av någon anledning hinder för en försäkrad att legitimera sig på nyss angivet sätt, skall socialförsäkringsnämnden i varje särskilt fall föreskriva på vad sätt legitimation skall ske. Medborgarkort, respektive främlingskort, skall innehålla följande uppgifter, nämligen vederbörandes namn, födelsetid, födelsenummer, födelsehemort och kyrkobokföringsort. Dessa uppgifter skola avtryckas från vederbörandes plåt i det s. k. tryckande registret. Härmed förstås ett hos länsbyrå för folkbokföringen fört, av tryckplåtar för adresseringsmaskiner bestående register över fastigheter och personer. Ä medborgarkortet (främlingskortet) kommer härjämte att anbringas ett årtal. Detta skall beteckna det år, från och med vilket medborgaren blir skriven i vederbörande mantalsskrivningsdistrikt. Ändras kyrkobokföringsorten skall uppgift härom införas men den äldre uppgiften ändock kvarstå. Av kortet kommer alltså att framgå såväl den aktuella som den föregående kyrkobokföringsorten. Å.tt dessa uppgifter komma att finnas är i förevarande sammanhang av be-

316 tydelse. Detta förhållande medför icke endast, att medborgarkorht för arbetslöshetsförsäkringen är en lämplig legitimationshandling, utan även att det skapar möjligheter för att på ett något så när enkelt sätt följa den omfattning, i vilken enskilda understödstagare erhållit daghjälp från firsäknngen. Som framgår av det följande kan nämligen i vissa fall behov föreligga att känna icke endast den aktuella utan även den föregående lyikobokföringsorten. Kommittén övergår härefter till understödsregistret. Den första :råga, som det gäller att lösa, är om registret skall föras centralt eller lokdt. 1 England har man valt systemet med central registrering. Detta medier, att de lokala försäkringsmyndigheterna i fråga om varje person, som .ansöker om understöd från försäkringen, måste vända sig till centralregistret för att erhålla uppgift om den omfattning, i vilken understöd tidigare uppburits. Detta är inom den engelska arbetslöshetsförsäkringen nödvändigt även av den anledningen, att understödsrätten gjorts beroende av ett avgiftsvillkor odi att jämväl avgifterna registreras centralt. Då representanter för kommittén besökte England för studium a^ den engelska arbetslöshetsförsäkringen ägnades stor uppmärksamhet åt denna fråga. Man erkände från engelskt håll, att registreringssättet medförde viss omgång i behandlingen av understödsansökningarna. Man var emellertd av den uppfattningen, att den centrala registreringen hade fördelar framfö: den lokala. Detta var särskilt förhållandet, om medborgarna flyttade i stöne utsträckning. Skulle avgifter och understöd registreras lokalt, måste särskilda regler finnas, som bestämde vilket lokalorgan som i det enskilda fallet skulle ansvara för att vederbörliga uppgifter verkligen blevo registrerade. Det måste med andra ord finnas bestämmelser, som angåve under vilket .okalorgan en viss person skulle anses sortera i registreringshänseende. lakttrgandet av sådana bestämmelser ansågs skapa ett avsevärt administrativt a/bete vid större omflyttningar. Trots de engelska erfarenheterna på detta område anser kommittéi, att en central registrering för vårt lands vidkommande icke bör genomföras. Central registrering av uttaget understöd måste föranleda en omfattande korrespondens mellan de olika lokala myndigheterna och chefsmyndigheten. Varje understödsansökan kommer sålunda att medföra dels en förfrågan från lokalorganet rörande omfattningen av den föreliggande understödsrätten, dels ock ett svar härpå från chefsmyndigheten. Vidare kommer en fortlöpande rapportering att bli nödvändig rörande utbetalat understöd. Sant är visserligen, att det lokala registreringssystemet kan föranleda en viss omgånr vid stark flyttning från en kommun till en annan. Ehuru omflyttningen på arbetsmarknaden varit av icke obetydlig omfattning under senare år, är dock flyttning mellan olika kommuner väsentligt mindre. Den beslutade nyindelniagen av rikets kommuner kommer i en framtid att minska de fall, då en flyttning även medför byte av kommuntillkörighet. Kommittén har med hänsyr till det anförda funnit sig böra föreslå, att understödsregistret skall föras lokalt.

317 Innan kommittén ingår på reglerna för registreringen torde först böra beröras, vilka uppgifter som understödsregistret skall innehålla. Unelerstöelsregistret skall vara gemensamt för arbetslöshets- och sjukförsäkringarna. I registret skall var och en, som erhållit understöd från någon av dessa försäkringar, ha ett registerkort. H a r han aldrig erhållit understöd, är han okänd i registret. Då ett registerkort upplägges för en person, skall på kortet anteckning göras om vederbörandes namn och födelsenummer, d. v. s. det å medborgarkortet angivna numret-, samt kyrkobokföringskommun. Vidare skall antecknas den daghjälpsklass vederbörande tillhör och den tid för vilken understöd utgått, Här skall förutom daghjälp och sjukpenning även uppburet familjetillägg markeras. Inträffade arbetsvägransfall böra jämväl antecknas. Då en ansökan om understöd göres, måste man alltid kunna konstatera, huruvida understödskort finnes eller icke. Såsom ovan nämnts förutsätter systemet med lokala register, att regler finnas, som ange vilket lokalorgan, som skall handha registerkortet, Med hänsyn till uppgifterna å den understödssökandes legitimationshanclling, medborgarkortet, synes man ha att välja mellan försäkringens lokalorgan i kyrkobokförings- och i mantalsskrivningskommunen. Enär kyrkobokföringsorten närmare ansluter sig till vederbörandes verkliga boningsort än vad fallet är med mantalsskrivningsorten har kommittén ansett, att man bör välja lokalorganet i kyrkobokföringsorten. Detta organ skall även avgöra, om unederstödskort över huvud blivit utskrivet för en understödssökande. Vid sökande av understöd bör i korthet förfaras på följande sätt. Den understödssökande skall uppge, om han tidigare uppburit understöd från arbetslöshets- eller sjukförsäkringen. Är så fallet skall han ange kyrkobokförings.orten. I detta fall torde i regel särskild legitimation icke fordras, såvida detta icke blir nödvändigt med hänsyn till önskvärdheten att erhålla kännedom om vederbörandes födelsenummer. Uppiger den sökande åter, att han tidigare icke uppburit understöd, innebär detta att intet registerkort finnes upplagt, under förutsättning givetvis att de lämnade uppgifterna äro riktiga. I detta fäll är det ur kontrollsynpunkt nödvändigt, att den sökande styrker uppgiften om kyrkobokföringsort. Detta sker lämpligen genom framvisande av medborgarkortet av vilket kyrkobokförings kommunen framgår. Av det anförda framgår att det är av betydelse, att vederbörandes registerkort alltid befinner sig hos lokalorganet i kyrkobokföringskommunen. Med hänsyn härtill får vederbörande pastorsämbete åläggas att till försäkringens lokalorgan meddela varje anmäld inflyttning. Denna anmälningsskyldighet bör lämpligen ordnas så, att pastorsämbetet underrättar socialförsäkringsnämnden i avflyttningskommunen om sådana ändringar i kyrkobokföringen, som beröra denna kommun. Nämnden i avflyttningskommunen översänder härefter registerkort och övriga handlingar till socialförsäkringsnämnden i den nya kyrkobokföringskommunen.

318 I flertalet fall torde de försäkrade vistas i kyrkobokföringskommunen. Det blir alltså i denna som de vid arbetslöshet ansöka om understöd. E n person skall emellertid kunna söka understöd icke endast i den kommun, där han är kyrkoskriven, utan var som helst i riket. Söker någon understöd genom hänvändelse till socialförsäkringsnämnd i annan kommun än kyrkobokföringskommunen måste denna nämnd sätta sig i förbindelse med den socialförsäkringsnämnd, som förvarar den försäkrades understödskort, d. v. s. med nämnden i kyrkobokföringskommunen. Vad beträffar understödets utbetalning i detta fall böra olika sätt kunna förekomma, Ett sätt är, att nämnden i vistelsekommunen översänder ansökningshandlingarna till nämnden i kyrkobokföringskommunen. Bifaller denna nämnd ansökningen tillställer den härefter den försäkrade understödet per post. Detta sätt för utbetalande av understöd synes lämpligen komma ifråga, om den försäkrade beräknas uppehålla sig på den ort han vistas vid ansökningstillfället under endast någon kortare tid, men kan givetvis komma ifråga även i andra fall. Ett annat sätt är, att nämnden i kyrkobokföringskommunen ger nämnden i vistelsekommunen bemyndigande att utge understöd under viss tid. E t t dylikt förfarande kan vara lämpligt om den försäkrade är på resa och väntas uppehålla sig på olika orter under kortare tid. I båda här berörda fall kvarligger registerkortet hos kyrkobokföringskommunen, vars socialförsäkringsnämnd ansvarar för registreringen av utgivet understöd. Avser den försäkrade att under någon längre tid uppehålla sig i samma kommun men utanför kyrkobokföringskommunen kunna de här skisserade sätten för understödets utbetalning innebära en onödig omgång. I detta fall bör nämnden i kyrkobokföringskommunen lämpligen översända registerkortet jämte erforderliga handlingar till nämnden i vistelsekommunen. Härefter prövar denna understödsrätten under den fortsatta arbetslösheten och ansvarar även för registreringen av utgivet understöd. I detta fall bör nämnden i kyrkobokföringskommunen i sitt understödsregister införa ett ersättningskort för den försäkrade med uppgift om den nämnd, till vilken registerkortet blivit översänt. Översändande av registerkort från en nämnd till annan bör komma i fråga endast då arbetslösheten kan beräknas bli av längre varaktighet. Registerkortet är nämligen en betydelsefull handling, som icke i allt för stor utsträckning bör skickas nämnderna emellan. Då en person första gången under en arbetslöshetsperiod ansöker om understöd, skall han avlämna en skriftlig ansökan därom. I den frivilliga försäkringen är muntlig ansökan i regel tillräcklig. Inom den obligatoriska försäkringen torde däremot skriftlig ansökan böra fordras på grund av att försäkringsorganet ofta icke har tidigare kännedom om den understödssökande. Skriftlig ansökan bör givetvis icke fordras efter varje avbrott i en understödsperiod. Regeln bör vara, att ny skriftlig ansökan skall inlämnas, om avbrottet

319 varit av den längd eller haft den karaktär, att nyprövning av arbetsvillkoret skall ske. Skriftlig ansökan skall innehålla uppgift om namn, bostadsadress, kyrkobokföringskommun, födelsenummer, yrke och det företag, hos vilket vederbörande senast varit anställd; den sista uppgiften gäller personer, som tidigare haft anställning som arbetstagare. I ansökan skall vidare angivas, huruvida understöd tidigare uppburits från sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring, samt omfattningen av det arbete, som skall läggas till grund för bedömningen av understödsrätten, eller uppgift om sådan omständighet, som enligt lagen gör att den understödssökande ändock får åberopa viss tid för uppfyllandet av arbetsvillkoret. Den understödssökande har att på sätt närmare beröres i det följande med intyg styrka, att han verkligen utfört arbete under i ansökan angiven tid. Erforderliga handlingar, som i övrigt styrka riktigheten av lämnade uppgifter, böra bifogas i den mån lokalmyndigheten så föreskriver. I ansökningen skall var och en uppge omfattningen av bisyssla eller egen verksamhet vid sidan av det ordinarie arbetet. Är fråga om en företagare, bör särskilt angivas den verksamhet sökanden tidigare utövat, var denna varit belägen och av vad slag verksamheten varit. Det skall angivas, huruvida verksamheten numera är helt nedlagd eller icke samt huruvida de sökandes befattning med rörelsen helt upphört. Även i detta fall kan lokalorganet föreskriva, att bestyrkande intyg skola lämnas. Söker vederbörande familjetillägg, skall han ange de personer, för vilka dylikt tillägg önskas. Härvid skall anges, om dessa personer åtnjuta sådant understöd, som kan utöva inflytande på rätten till familjetillägg (se under alternativ I, kapitel XII, IJnderstödsförmånerna och deras storlek). Sökande skall ange, om skäl föreligger för att lägga annan inkomst än senaste taxeringsuppgift till grund för inkomstbestämningen. Regeln bör vara, att den arbetslöse skall personligen inlämna ansökan om understöd. I vissa fall bör av praktiska skäl undantag göras från denna regel, nämligen främst vid massarbetslöshet. Om driften vid ett företag nedlägges för lämgre eller kortare tid, böra de anställda någon tid före driftens inställande erhålla ansökningsformulär, som sedan överlämnas av representant för de anställda. I detta fall bör försäkringsorganet bestämma lämplig tidpunkt för personlig inställelse. F ö r s t a ansökan om understöd bör i regel inlämnas minst en vecka, innan understödet förfaller till betalning, d. v. s. ungefär vid karenstidens slut. Detta- erfordras för att bereda försäkringsorganet tid till nödvändiga undersökningar. Till understödsansökan skall alltid fogas intyg, varigenom styrkes att arbete utförts i minst tjugu veckor nnder de senaste tolv månaderna. Kommittén har i annat sammanhang föreslagit, att med vecka här skall avses kalenideTvecka. Därest under någon kalendervecka arbete utförts under mindre än fjorton timmar, bör detta anges. I detta fall får nämligen veckan icke tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning. Vidare skall anges datum för och

320 orsaken till arbetsanställningens upphörande. Är fråga om anställning, som varat kortare tid än ett år, skall härjämte anges datum för arbetets påbörjande. För tillfällighetsarbetare torde det av praktiska -skäl bli nödvändigt att införa ett formulär för arbetsgivarintyget, å vilket möjligheter skall finnas att anteckna ett flertal arbetsanställningar. Det är här fråga om pe:soner, som utföra arbeten av i regel blott några få dagars längd. Vid driftinskränkning har arbetsgivare för närvarande att avge särskilt arbetsgivarintyg, varav utom omfattningen av det utförda arbetet äver: framgår det sätt, varpå arbetstiden begränsats. Någon utökning av arbetsgivarintyget i detta hänseende erfordras icke. Intyget måste dock ges den iitformning, att man vid en per dag företagen nedskärning i arbetstiden får uppgift om det antal timmar per dag, under vilket arbete bedrives. Kommittén har föreslagit, att lagen skall föreskriva skyldighet för li-betsgivare att på begäran utfärda intyg om utfört arbete och om orsaken till anställningens upphörande. Det torde med hänsyn härtill bli regel att de försäkrade styrka omfattningen av utfört arbete genom arbetsgivarintyg. Hinder bör dock icke föreligga att styrka detta även på annat sätt, exenpelvis genom intyg från trovärdiga personer. Den försäkrade kan nämligen la förlorat arbetsgivarintyget eller underlåtit att begära dylikt, I regel böi dock alltid fordras, att intyg från den sista arbetsgivaren inlämnas. Försälringsorganet måste nämligen erhålla kännedom om orsaken till den senaste anställningens upphörande. Styrkandet av det arbete en företagare utfört får ske på sätt försälringsorganet från fall till fall avgör. Denna fråga har berörts i kapitel XI, Arbetsvillkoret. Till den lokala försäkringsmyntligheten skall vidare ingivas karens- och kvittokort (se härom i det följande). Skyldighet skall föreligga att uppvisa utfärdad debetsedel första gången någon under en arbetslöshetsperitel ansöker om understöd. Ansöker den försäkrade om tillägg för barn, make eller husföreståndarinna, bör rätten till dylikt tillägg 'styrkas. Enär kommittén i fråga om dessa tillägg föreslagit i stort sett samma regler, som gälla inom den frivilliga försäkrmgen, och anledning icke ansetts föreligga till ändringar i sättet för styrkandet av rätten till dessa tillägg, har kommittén icke närmare ingått på dessa frågor. Nämnas må endast i korthet-, att rätten till barntillägg och maketillägg för icke frånskild make bör styrkas genom prästbevis. Är fråga om barn som icke är kyrkoskrivet hos den sökande, fordras intyg från barnets förmyndare, vilket- skall bestyrkas av barnavårdsnämndens ordförande. Till det lokala försäkringsorganet ingivna intyg om utfört arbete böra kvarligga hos detta för att möjliggöra revision och granskning av försäkringsmyndighetens verksamhet. Stundom kan även inträffa, att en understödssökande önskar åberopa ett tidigare ingivet intyg för styrkande av sin mderstödsrätt. Då den understödssökande ingivit samtliga handlingar, har försäkrings-

321 organet att fatta beslut om understödsrätten. Försäkringsorganet skall härvid konstatera, om vederbörande fyller försäkrings villkoren. Härjämte skall åtminstone stickprovsvis undersökas, att de av den understödssökande åberopade uppgifterna äro riktiga. Främst gäller detta intygen om tidigare utfört förvärvsarbete. Detta beröres i kapitel XI, Arbetsvillkoret. Den lokala försäkringsmyndigheten har även att pröva, att den understödde verkligen är arbetslös. Vad försäkringsorganet härvid har att iakttaga, framgår av kapitel XVI, Kontrollen över arbetslösheten. Bestämmelserna rörande sättet för sökande av understöd och beslut om dylikt återfinnas i 35 och 36 §§. För att understöd skall utgå för viss dag erfordras att den sökande styrker, att han denna dag varit arbetslös. Detta sker bland annat genom intyg från arbetsförmedlingen, att den försäkrade sökt men icke kunnat erhålla arbete. Det nuvarande systemet för markering av arbetslösa dagar har icke givit anledning till erinringar. I korthet är förfarandet utformat på följande sätt. Första gången en person söker arbete under en arbetslöshetsperiod, erhåller han ett karens- och kvittokort. Detta är avsett för karenstiden och första understödsveckan. För följande understödsveckor erhålles kvittokort. Ä korten äro anbringade rutor, en för varje vardag. För varje dag den understödssökande besökt arbetsförmedlingen och sökt men icke erhållit arbete förses den ruta som svarar mot veckodagen med en besöksdatumstämpel. Av stämpeln framgår den arbetsförmedling som besökts och datum för besöket. För dagar, då vederbörande åtnjutit dispens från personligt besök, erhålles dispensstämpel under förutsättning att vederbörande på sätt som godkännes av arbetsförmedlingen kan göra sannolikt, att han varit arbetslös och oförhindrad till arbete. Korten tjäna vidare som kvitto på erhållet understöd. Kommittén föreslår ingen ändring i detta system. Kommittén vill erinra om vad den i annat sammanhang anfört (kapitel XVI, Kontrollen över arbetslösheten), att en av arbetsförmedlingen given stämpel icke i och för sig skall konstituera rätt till understöd för den dagen. Det är alltid försäkringsorganet, som avgör vilka dagar som skola berättiga till understöd. Även om naturlagen regeln kommer att bli, att understöd utgår för dagar, som av arbetsförmedlingen markerats som arbetslösa, skall försäkringsorganet dock alltid ha fri prövningsrätt. Vad beträffar sättet för understödets utbetalande äger inom den frivilliga försäkringen varje kassa, att själv bestämma härom. I regel betalas understöd en gång i veckan eller emellanåt en gång var fjortonde dag. Emellertid finnes möjlighet att utfå understöd för kortare tidsperioder än en vecka. Detta inträffar, då en understödstagare fått arbete. Det synes varken möjligt eller lämpligt att införa bindande regler för understödens utbetalning inom en obligatorisk försäkring. Det lämpligaste sättet härför kan variera från tid till annan. Är antalet understödstagare litet, kan 2 1 — 2 8 3 45

322 det vara lämpligt att koncentrera utbetalningarna till en viss dag i veckan, med rätt givetvis för en understödsberättigad att även annan dag erhålla understödet utbetalat, därest särskilda skäl härtill föreligga. Är åter arbetslösheten omfattande och antalet understödstagare stort, är det icke lämpligt att förlägga utbetalningen till endast en veckodag. I dylika fall bör man söka sprida ut besöken hos försäkringsorganet på lämpligt antal veckodagar. Det bör tillkomma varje försäkringsorgan att eventuellt efter samråd med länsmyndigheten eller den centrala chefsmyndigheten besluta om sättet för understödens utbetalning.

323 Alternativ

I.

KAP. XXI. F ö r s ä k r i n g e n s kostnader. Kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring äro beroende av följande faktorer, nämligen försäkringens omfattning, arbetslöshetens storlek, försäkringens effektivitet och understödsförmånernas storlek. Försäkringens omfattning kan beräknas med en viss grad av säkerhet. Ehuru understödsförmånernas storlek äro givna och sålunda icke föranleda någon osäkerhet, komma dock kalkylerna rörande den sannolika fördelningen av de försäkrade på dagbjälpsklasser att innebära ett betydande osäkerhetsmoment. Detsamma är fallet med försäkringens effektivitet och framför allt med arbetslöshetens beräknade omfattning. Någon möjlighet att i förväg bedöma det kommande läget på arbetsmarknaden föreligger icke. Man måste uppenbarligen på denna punkt komma att röra sig med antaganden. Man kan i fråga om arbetslöshetens storlek gå två vägar. Man kan göra antagandet att arbetslösheten i en framtid kommer att utveckla sig på ungefär samma sätt som skett under en förfluten konjunkturcykel, i detta fall exempelvis åren 1930—39. Beräkningarna skulle då komma att hänföra sig till en period med såväl liten som stor arbetslöshet. Med den sysselsättningspolitik, som samhället kan beräknas komma att föra under tider av mindre god sysselsättning å arbetsmarknaden, skulle emellertid ett dylikt antagande komma att ge för höga värden på försäkringens sannolika kostnader. Givetvis är det möjligt att utgå från en lägre genomsnittlig arbetslöshet. I ett dylikt fall skulle beräkningarna emellertid vila på en ren konstruktion. Den andra vägen innebär att man inskränker sig till att beräkna de årliga genomsnittliga kostnaderna för olika värden på medelarbetslöshetens storlek under en konjunkturcykel. Gör man detta, kunna beräkningarna tjäna att belysa försäkringens kostnader vid olika målsättning för sysselsättningspolitiken. Om man sålunda som mål för sysselsättningspolitiken uppställer, att arbetslösheten icke skall tillåtas överstiga en viss gräns, vet man vad arbetslöshetsförsäkringen maximalt kan antagas kosta, under förutsättning givetvis att målsättningen kan hållas. I det följande har det senare sättet valts. Var och en av de fyra faktorer av vilka en arbetslöshetsförsäkrings kostnader äro beroende behandlas utförligare i det följande. A.

Försäkringens beräknade omfattning.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget skall försäkringen omfatta samtliga förvärvsarbetare i åldern 16—67 år. Den skall omfatta såväl företagare som arbetstagare.

324 Med hänsyn till den stora grad av osäkerhet, varmed flertalet beräkningar rörande de framtida kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring äro behäftade, har det ansetts lämpligast att förfara så, att man låter beräkningarna hänföra sig till ett jämförelsevis närbeläget år. Härvid har valts år 1950. Anmärkas må dock att valet av årtal icke utövar större inflytande på försäkringens sannolika kostnader inom den närmaste framtiden. Antalet försäkrade kommer nämligen att växa blott obetydligt fram till år 1955. Först senare inträffar en mera markerad stegring i antalet förvärvsarbetare i åldern 16—67 år. Det totala antalet förvärvsarbetande beräknas enligt uppgifter från statistiska centralbyrån år 1950 uppgå till omkring 3 miljoner personer. Frånräknas förvärvsarbetare i åldern under 16 och och över 67 år, vilka icke skola omfattas av försäkringen, beräknar kommittén återstoden till 2 843 000. Härifrån böra emellertid även borträknas de arbetstagare, vilka ha ställning som medhjälpande familjemedlemmar, vilka sannolikt icke i nämnvärd utsträckning komma att täokas av försäkringen. Det antal personer, som kan beräknas komma att omfattas av försäkringen, framgår av följande tablå.

Företagare Arbetstagare

a ooo-tal 575 2 125 Summa 2 700

Den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens sannolika omfattning år 1950 kommer sålunda att uppgå till omkring 2 700 000 personer. Med hänsyn till de föreslagna familjetilläggen erfordras uppgift om antalet hustrur och husföreståndarinnor samt om barn i åldern 0—16 år. Totala antalet icke förvärvsarbetande hustrur till personer i förvärvsarbetarställning utgjorde år 1945 1 216 000. Antar man att samma relationstal råder mellan totala antalet idke förvärvsarbetande hustrur och totala antalet förvärvsarbetande personer som inom de av försäkringen täckta grupperna —• något som icke kan vara alldeles riktigt men som dock torde kunna försvaras på grund av att fråga endast kan vara om mindre avvikelser •— skulle antalet icke förvärvsarbetande hustrur till av försäkringen omfattade män uppgå till 1156 000. Det har icke ansetts motiverat att taga hänsyn till det sannolikt ringa antal män, för vilka förvärvsarbetande hustrur bli berättigade till maketillägg. Möjligheter ha icke förelegat att utföra några beräkningar rörande det antal husföreståndarinnor, som komma att omfattas av försäkringen. Vid bedömandet av dessas antal må hållas i minnet att kommittén har föreslagit, att dylikt tillägg må, då fråga är om annan husföreståndarinna än moder, utgå endast om barn finnes i hushållet. Att märka är vidare att tillägg icke utgår om husföreståndarinnan har arbete utanför hemmet. Dessa begräns-

325 ningar ha medfört att antalet, som kunnat bestämmas endast gissningsvis, ansetts böra sättas förhållandevis lågt, nämligen till 35 000. Hela antalet personer, som i händelse av arbetslöshet kunna komma att bli berättigade till make- eller busföreståndarinnetirlägg, har på detta sätt beräknats till 1191 000. Antalet barn år 1950 i åldern 0—16 år har med ledning av uppgifter ur 1945 års folkräkning rörande antalet barn hos förvärvsarbetande beräknats till 1 499 000.

B. Arbetslöshetens storlek. Såsom inledningsvis anfördes har det ansetts lämpligt att icke utgå från några bestämda antaganden rörande arbetslöshetens framtida omfattning utan från vissa alternativ rörande arbetslöshetens genomsnittliga storlek under en konjunkturcykel. Den vanligaste mätaren på arbetslöshetens storlek är det procentuella antalet arbetslösa inom de fackliga organisationerna. Denna statistik hänför sig endast till omkring 880 000 arbetstagare (enligt uppgift per den 31 december 1947). Som ovan nämnts kommer den obligatoriska försäkringen emellertid att omfatta omkring 2,7 miljoner företagare och arbetstagare. I fackföreningsstatistiken har man sålunda uppgifter rörande arbetslösheten endast för omkring Vs av sammanlagda antalet försäkrade. Trots att fackföreningsstatistiken endast omfattar en mindre del av samtliga förvärvsarbetare, är den emellertid utan tvivel mycket representativ för det allmänna läget å arbetsmarknaden. Den återspeglar nämligen på ett verklighetstroget sätt läget i stort. Med kännedom om arbetslösheten inom fackorganisationerna föreligga möjligheter att bedöma det allmänna arbetsmarknadsläget. Skall man r>å ett rationellt sätt kunna välja lämpliga alternativ för arbetslöshetens sannolika omfattning inom försäkringen, måste man med ledning av föreliggande uppgifter söka sbata sig till vad en viss fackföreningsprocent betyder i fråga om arbetslösheten bland de försäkrade. Arbetslösheten inom de yrkeskategorier, som icke omfattas av statistiken, är nämligen i regel lägre än inom de i statistiken ingående organisationerna. Det är här tillräckligt att peka på företagarna och tjänstemännen. D e t har gjorts gällande, att fackföreningsstatistiken vore behäftad med vissa felaktigheter. Den viktigaste anmärkningen har inneburit, att medlemmar fristämplats för arbetslöshet, ehuru de varit arbetsoförmögna på grund av sjukdom, ålderdom etc. Med hänsyn till den betydelse som fackföreningsstatistiken har för bedömande av läget å arbetsmarknaden har kommittén efter bemyndigande av chefen för socialdepartementet verkställt en särskild undersökning av denna statistik. En redogörelse återfinnes i bilaga 3 till kommitténs betänkande. De viktigaste resultaten kunna sammanfattas sålunda.

326 I stort sett är fackföreningsstatistiken en god mätare på den verkliga arbetslöshetens storlek, men vissa felkällor ha gjort sig gällande, från vilka man icke kan bortse. De största felkällorna innebära, att arbetslösheten framträder som något större än vad den i verkligheten är. Detta beror framför allt på att i statistiken förekomma personer, som fristämplats för arbetslöshet trots att den egentliga anledningen till fristämplingen borde ha varit en annan. Denna felkälla varierar väsentligt inom de olika fackorganisationerna. Inom vissa kan antalet på detta sätt felrapporterade motsvara över 7 % av det totala medlemsantalet. Inom andra organisationer åter är de felrapporterades antal obetydligt, Utredningen kom till det resultatet, att man i genomsnitt för samtliga fackorganisationer kunde räkna med att felkällan motsvarade minst 1,6 % av medlemsantalet. Det verkliga felet är sannolikt något större. Detta innebär, att om fackföreningsprocenten en viss månad uppgår exempelvis till 7,5 %, arbetslösheten med sannolikhet understiger 5,9 %. Undersökningen hänförde sig till förhållandena före det andra världskriget. Man kan räkna med att felkällorna numera äro icke obetydligt mindre än tidigare. Bland annat såsom en följd av utredningens resultat har man nämligen inom fackorganisationerna sökt komma till rätta med de fel, varmed statistiken visat sig vara behäftad. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens ökade omfattning har även verkat i samma riktning. Det saknas material för bedömande av hur pass stora felkällorna numera kunna vara. Sannolikheten talar för att de mera påtagliga felen blivit avhjälpta. Om felprocenten tidigare med all sannolikhet var större än 1,6 % av medlemsantalet, synas skäl numera tala för en betydligt lägre procentsats, som uppskattningsvis valts till hälften eller 0,8 %. En eventuell felaktighet har betydelse närmast vid bestämmandet av arbetsgivaravgiftens storlek. Beräknandet av sambandet mellan försäkringens arbetslöshetsprocent och fackföreningsprocenten har tillgått på följande sätt. Först beräknades arbetslösheten bland de arbetstagare, som skulle komina att omfattas av försäkringen. Denna undersökning hänfördes till åren 1930— 1939. Denna tid valdes med hänsyn till att den omfattar år med såväl gott som ogynnsamt läge å arbetsmarknaden. Det ansågs motiverat att undvika krigsåren, enär särskilda förhållanden då kunde tänkas inverka på undersökningens resultat. För varje enskilt yrkesområde beräknades arbetslöshetens sannolika omfattning. I en del fall blev det nödvändigt att verkställa vissa konstruktioner på grund av brist på material. Uppgifterna rörande arbetslöshetens storlek äro nämligen mycket osäkra och sparsamma i fråga om vissa områden; så är exempelvis fallet med förvaltningspersonalen. Inom sådana yrkesområden som jord- och skogsbruk är materialet vidare behäftat med betydande brister. Resultaten av denna utredning ha icke direkt lagts till grund för de fortsatta kalkylerna rörande försäkringens sannolika kostnader, utan de l a haft

327 ett mera begränsat syfte. Det har därför icke ansetts motiverat att här närmare redovisa på vad sätt detta arbete utfördes. I följande tablå sammanställas resultaten av de gjorda beräkningarna rörande den verkliga arbetslöshetens sannolika omfattning bland personer i arbetstagarställning. Beräknad arbetslöshet bland samtliga arbetstagare % 53 9-3 12'5 13-2 9-6 7-3 5-9 4-8 5-0 4'8

Ar 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

Alla hållpunkter saknas för bedömande av den sannolika storleken av arbetslösheten bland företagare. Det enda man kan utgå från är att arbetslösheten bland dessa är vida lägre än bland arbetstagarna. Det har alltså blivit nödvändigt att här göra en ren uppskattning. Det är uppenbart att arbetslösheten bland dem som under hela året ha ställning som företagare är ytterligt liten. Däremot förekommer arbetslöshet i viss utsträckning bland sådana kategorier företagare, som under en del av året ha ställning som arbetstagare. Det har antagits, att arbetslösheten för samtliga företagare i genomsnitt kan sättas till Vio av den för arbetstagare beräknade. I följande tablå återgivas resultaten av de gjorda beräkningarna rörande arbetslöshetens sannolika storlek bland samtliga förvärvsarbetare och den samtidigt rapporterade arbetslösheten inom fackorganisationerna. Arbetslöshoten {%) Å r

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

i fackorganisationerna (a)

bland samtliga förrärYsarbetande (b)

12-2 17-2 22-8 23-8 18-0 15o 127 10-8 10-9 9-2

4-3 7'5 10-1 10-7 7-8 5-9 4-8 3-9 4-0 3-5

(a) i % ar (b)

284 229 226 218 231 254 265 277 273 263

Yid lägre värden å arbetslöshetsprocenten (åren 1936—1939) är fackföreningsprocenten ungefär 2,7 gånger större än arbetslösheten bland samtliga förvärvsarbetare. Vid högre värden är relationen lägre och sjunker till omkring 2,2.

328 Med ledning av de erhållna resultaten har en beräkning gjorts av det samband, som under de närmaste åren kan komma att föreligga mellan arbetslösheten inom fackorganisationerna och bland dem, som komma att omfattas av den av kommittén föreslagna försäkringen. Vid utförandet av denna beräkning har hänsyn tagits till att felprocenten inom fackföreningsstatistiken numera är lägre än tidigare. Försäkringens arbetslöshetsprocent

Fackorgan isation crn as arbetslöshetsprocent

15 20 3o 4o 5o 6-o 7-0 8-0 9-0 100

38 46 73 10-o 12-2 14-2 160 17-6 190 21-2

En procentuell arbetslöshet inom försäkringen av 2,o skulle sålunda motsvara ett läge å arbetsmarknaden påminnande om det som rådde under 1945. Denna procentsats anger sålunda ett mycket gynnsamt läge. En arbetslöshet av 4 % anger ett läge, som är något bättre än det år 1937 rådande. 5 % motsvarar ungefär förhållandena under 1936. En arbetslöshet inom en kommande obligatorisk försäkring av 10 % skulle innebära en mycket omfattande arbetslöshet med ett läge i det närmaste lika allvarligt som det år 1932 rådande. De i ovanstående tablå angivna högsta värdena på arbetslösheten äro extrema. Beaktas bör att fråga här är om att välja sannolika värden på arbetslöshetens genomsnittliga storlek under en konjunkturcykel. I de efterföljande kalkylerna har räknats med följande genomsnittliga arbetslöshetsprocent, nämligen 1-5 %, 2-0 %, 3-0 %, 4-0 %, 5-o %. Dessa värden på arbetslöshetens procentuella storlek ha sedan lagts till grund för beräknandet av antalet arbetslösa dagar. De erhållna resultaten återgivas nedan. Arbetslösa dagar i 1 000-tal för Arbetslöshetsprocent

1-6 2o 3o 4o 5-0

samtliga försäkrade

12150 16 200 24 300 32 400 40 500

försäkrade med försäkrade med hustru eller hus- barn, multiplicerade föreståndarinna med barnantalet

5 360 7146 10 719 14 292 17 865

6 746 8 994 13 491 17 988 22 485

329 C. Försäkringens effektivitet. Mel försäkringens effektivitet förstås ett tal, som anger hur stor del av den arbetslösa tiden, som understödjes från försäkringen. I detta sammanhang mätes effektiviteten genom antalet understödda dagar uttryckt i procent av antalet arbetslösa dagar. Detta relationstal kallas även för understödsprocenten. Föisäkringens effektivitet är ytterst beroende av försäkringsvillkoren. De av kommittén föreslagna äro i korthet följande. För rätt till understöd fordras att under de senaste tolv före arbetslöshetens inträde förflutna månaderna ha utfört arbete under minst tjugu veckor (arbetsvillkoret). Understöd utgår under tolv på varandra följande månader för högst 156 dagar. Under de första sex dagarna av ett arbetslöshetsfall utgår icke understöd (karensvillkoret). Erfarenheterna från den frivilliga försäkringen ge vid handen, att verkningarna av försäkringsvillkoren ofta kunna vara komplicerade. Låg arbetslöshet kan tyckas skapa förutsättningar för hög effektivitet på grund av att arbetsvillkoret då i regel är uppfyllt. Låg arbetslöshet innebär emellertid även att de enskilda arbetslöshetsfallen ha kort varaktighet. Med hänsyn härtill verkar karensvillkoret kraftigt minskande på effektiviteten. Påtagligt är vidare, att arbetslöshetens struktur utövar inflytande på effektivitetens höjd. I allmänhet har man anledning utgå från att låga värden på arbetslöshetsprocenten motsvaras av låga effektivitetstal för försäkringen. Omvänt medför i regel hög arbetslöshet, i varje fall om denna icke varat längre tid, en hög effektivitet. Arbetslöshetsfallens längd gör att karensvillkoret minskar understödstiden förhållandevis litet. Sambandet mellan arbetslöshetens struktur och försäkringens effektivitet, gör vidare, att man måste räkna med olika hög effektivitet inom olika yrkesområden. Sådana kategorier som företagare och tjänstemän komma sannolikt att uppvisa högre effektivitetstal än i varje fall grovarbetare. Arbetslöshetsfallen äro oftast mera långvariga för de förstnämnda kategorierna. Av denna anledning inverkar karensvillkoret förhållandevis litet; ofta innebär karenstiden endast att understödsperioden blir förskjuten. Bli arbetslöshetsfallen åter mycket långa, så att de överstiga den maximala understödstiden, kunna även företagare och tjänstemän väntas uppvisa låga effektivitetstal. Starkare förändringar i läget å arbetsmarknaden utöva regelmässigt långt gående inflytande på effektivitetens storlek. Utgår man från ett gynnsamt arbetsmarknadsläge och antager att sysselsättningen minskar, komma de som förlora sitt förvärvsarbete i regel att ha uppfyllt arbetsvillkoret. Då de bli arbetslösa ha de sålunda full understödsrätt, De tilltagande svårigheterna att erhålla arbete göra, att arbetslöshetsfallen bli långvariga. Detta medför, att effektiviteten i början av en kris blir hög. Krisen medför kraftig stegring av effektiviteten, som under de föregående gynnsamma åren varit låg.

330 Allt efter krisen fortsätter, sjunker åter effektiviteten genom tilltagande utförsäkringar. Särskilt slutet av en kris kan väntas uppvisa låga effektivitetstal. Av det anförda framgår, att det ioke finnes något entydigt samband mellan arbetslöshetens storlek och försäkringens effektivitet. Ehuru en hög arbetslöshet i regel medför hög effektivitet, är detta dock icke alltid fallet. Beräknandet av försäkringens sannolika effektivitet måste sålunda vara förenat med en icke obetydlig grad av osäkerhet. Effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring kan beräknas på så sätt, att uppgifter inhämtas från fackorganisationerna rörande de enskilda medlemmarnas innehav av arbete och om deras arbetslösa tid. Härigenom skulle man kunna individuellt bestämma den omfattning, i vilken de olika medlemmarna skulle ha uppburit understöd, därest försäkring hade varit införd. E n dylik undersökning utfördes år 1932 i samband med beräknandet av kostnaderna för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Det visade sig emellertid, att denna undersökning gav för höga värden på försäkringens effektivitet. Detta sammanhängde med flera omständigheter. E n p å grund av arbetslöshet medgiven fristämpling innebär icke alla gånger, att fråga är om arbetslöshet, som föranleder understöd från försäkringen. E n medlem kan exempelvis frivilligt ha slutat arbetet. Upplysningar härom föreligga emellertid icke i fackföreningarnas register. I andra fall torde orsaken till de missvisande resultaten ha varit, att man frivilligt avstått från att uttaga understöd. Därjämte hänför sig en dylik undersökning till förhållanden under förfluten tid, och dessa förhållanden kunna icke förväntas upprepa sig. Det har såväl med hänsyn till det anförda som till de stora kostnader en dylik undersökning skulle föranleda icke ansetts rationellt att söka sig fram efter en dylik väg. Det material, som lagts till grund för de följande kalkylerna, har i huvudsak utgjorts av uppgifter rörande de erkända arbetslöshetskassornas understödsrörelse. Värdet av detta material är begränsat. Den frivilliga försäkringen har först under de senaste sex till sju åren haft större omfattning. Under denna tid ha exceptionella förhållanden varit rådande, som stundom utövat inflytande på försäkringens effektivitet. Tillgodogörandet av erfarenheterna från den (frivilliga försäkringen har vidare försvårats av de ändringar, som understödsvillkoren vid några tillfällen undergått. Då det gällt att med ledning av uppgifterna rörande den frivilliga försäkringen sluta sig till den obligatoriska försäkringens effektivitet, har hänsyn även måst tagas till att försäkringsvillkoren i vissa hänseenden äro gynnsammare än i den frivilliga försäkringen. Detta är främst fallet i fråga om understödsrätten för säsongarbetare. Den längre understödstiden och de förmånligare 'understödsvillkoren vid korttidsarbete verka i samma riktning. Vidare kommer i den obligatoriska försäkringen icke att finnas ett s. k. icke tidsbestämt avgiftsvillkor, vilket, enligt vad erfarenheterna givit vid handen, stundom verkat relativt kraftigt diskvalificerande i fråga om personer, som haft mera tillfälliga arbeten.

331 Den frivilliga försäkringens effektivitet under åren 1935—1947 framgår av följande tablå. År

Understödsprocent

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

136 14-7 18-7 22-5 21-2 29-5 27-9 30-0 17-9 17-1 18-9 15'4 14-2

Från försäkringens första år kan man här bortse. Försäkringen hade då så ringa omfattning, att några slutsatser i detta sammanhang knappast kunna dragas. Under de första tre åren av kriget fram till och med 1942 ligger understödsprooenten strax under eller vid 30. Detta är den högsta effektivitet som försäkringen någon gång visat. I samband med arbetslöshetens nedgång under de följande åren visade även effektiviteten en minskning. År 1947 understeg effektiviteten 15 %. Såsom framgått av det föregående är försäkringens effektivitet olika stor inom olika yrkesområden. För grov- ooh 'diversearbetare, vilkas arbetslöshetsperioder ofta ha förhållandevis kort varaktighet, får man räkna med en lägre effektivitet än för yrkesarbetare och tjänstemän. Säsongarbetaama torde med hänsyn till de speciella arbetsförhållandena uppvisa en i jämförelse med andra 'arbetargrupper hög understödsprocent. Gäller det att beräkna en försäkrings genomsnittliga effektivitet, får man alltså dels beakta 1 konjunkturernas inflytande dels ock taga hänsyn till de försäkrades strukturella sammansättning ur nyss anförda synpunkter. Utgår man från en förhållandevis hög genomsnittlig arbetslöshet — exempelvis den som var rådande i medio av 1930-talet — torde anledning föreligga att räkna med att försäkringens effektivitet iför grov- ooh diversearbetare kommer att uppgå till ungefär 35 %, för yrkesarbetare till 35—40 % och för förvaltningspersonal, säsongarbetare och företagare till omkring 45 %. Utgår man åter från ett lägre genomsnittsvärde på arbetslösheten — något som skett i de följande kalkylerna — komma effektivitetstalen att ligga lägre för var och en av de olika grupperna. Man måste emellertid alltid räkna med att grupperna sinsemellan skola förete olikheter i effektivitetshänseende. För att erhålla en uppfattning om sambandet mellan arbetslöshetens och effektivitetens storlek under en tid med varierande lägen å arbetsmarknaden har en undersökning gjorts av den genomsnittliga, effektivitet, som en försäkring sannolikt skulle ha haft under åren 1930—1939, därest en obliga-

332 torisk försäkring av här föreslagen natur då varit införd. Resultatet blev att försäkringen skulle ha haft en effektivitet om 42,7 %. Den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten för försäkringen var denna tid 7,7 %; detta tal motsvarar en arbetslöshet inom de fackliga organisationerna av ungefär 17 %. Det har härefter gällt att få en utgångspunkt för bedömande av effektiviteten under år med låg arbetslöshet. Med hänsyn till att den frivilliga försäkringen under de senaste åren, vilka kännetecknats av mycket god sysselsättning, har haft en betydande omfattning, har det ansetts möjligt att utgå från den frivilliga försäkringens effektivitet med justering endast för den obligatoriska försäkringens bättre villkor. Understödsprocenten låg åren 1944—1947 mellan 14 och 19. Arbetslösheten inom faökorganisationerna utgjorde samma tid 2,8—4,9 %. En fackföreningsprocent av denna storlek motsvarar, enligt vad i det föregående utförligare berörts, en genomsnittlig arbetslöshet för samtliga förvärvsarbetare av 1,3—2,1 %. De gynnsammare försäkringsvillkoren i den obligatoriska försäkringen bland annat för säsongarbetarna medföra dock, att man måste räkna. med en högre effektivitet än i den frivilliga försäkringen. Det bör beaktas, att talen endast hänföra sig till en viss del av en konj>unkturcykel. Med utgångspunkt från dessa överväganden har kommittén beräknat försäkringens sannolika effektivitet vid de i det föregående angivna värdena på arbetslöshetsprocenten på sätt framgår av följande tablå. „ .,,,. Genornsn, tl,g arbetslöshet

Försäkringens beräknade effektivitet

1'5 20 3-0 40 5-0

20 25 32 36 38

Det bör understrykas att dessa effektivitetstal icke kunna vara annat än ungefärliga. Det är vidare att märka, att de icke äga giltighet för ett enstaka år, utan att de hänföra sig till genomsnittet för ett flertal år med i tablån angiven medelstorlek på arbetslösheten. Härefter har beräknats sannolika antalet understödda dagar ooh familjetillägg. Antalet familjetillägg har beräknats utan hänsyn till överförsäkringsbestämmelserna. Resultaten återfinnas i följande tablå. 1 0 0 0-tal Arbetslöshetsprocent

1-5 2-0 3-0 4-0 5'0

familjetillägg daghjälpsbelopp

2 430 4 050 7 776 11664 15 390

make- och husföreståndarinnetillägg 1072 1787 3 430 5145 6 789

barntillägg

1349 2 249 4 317 6 476 8 544

333 D.

Klassfördelningen.

Kommittén föreslår, att daghjälpen skall vara avvägd i förhållande till inkomstens storlek. Sex daghjälpsklasser skola finnas med följande daghjälpsbelopp, nämligen kronor 4:—, 5:—, 6:—, 7:50, 9:— och 1 1 : — . Det gäller att beräkna de försäkrades sannolika fördelning på de olika daghjälpsklasserna. Till grund för denna beräkning ha legat uppgifter, sammanställda av statistiska centralbyrån, rörande inkomstfördelningen inom olika näringsgrenar och socialklasser. Uppgifterna hänföra sig till år 1946. Med ledning av dessa uppgifter har följande fördelning på de olika daghjälpsklasserna beräknats. Årsinkomst, kr.

—2 400 2 400—3 200

3 200-4 000 4 000—5 000 5 000—6 200 6 200—

Daghjälp, kr. 4 5 6 7 50 9 11

Procent företagare

anställda

26-4 14-3 12-9 12-4 9-8 24-2

29-3 12-5 12-6 15-2 12-i 18-8

lOOo

lOOo

Medelstorleken av den tillförsäkrade daghjälpen enligt ovanstående uppgifter utgör för företagare kronor 7: 02 och för de anställda kronor 6: 80. Ovanstående medeltal ange såsom nämnts storleken av den tillförsäkrade daghjälpen. Av betydelse i detta sammanhang är emellertid att få ett uttryck för värdet av den daghjälp, som verkligen kommer att utbetalas. Enlagt vad erfarenheterna från den frivilliga försäkringen givit vid handen avvaka dessa värden numera icke från varandra. Någon justering med hänsyn härtill erfordras alltså icke i fråga om de beräknade medeltalen. F ö r de fortsatta beräkningarna är det av betydelse att få ett uttryck för det genomsnittliga värdet av daghjälpen för samtliga försäkrade, d. v. s. både företagare och arbetstagare. Vid beräknandet av denna medeldaghjälp måste hänsyn tagas till att arbetslöshetsrisken för företagarna uppskattas till endast Vio av den för de anställda. Antalet anställda är vidare väsentligt större än antalet företagare. Medelvärdet för samtliga försäkrade blir med hänsyn härtill kronor 6: 80. Uppgifterna i ovanstående tablå avse samtliga förvärvsarbetare, sålunda även personer i åldrarna över 67 år. Den beräknade procentuella fördelningen hänför sig huvudsakligen på grund härav till ett antal, som med omkring 200 000 överstiger det beräknade antalet försäkrade. Enär inkomsten av arlbete brukar sjunka med stigande ålder, innebär detta, att de lägre daghjälpsklasserna blivit något talrikare företrädda än som kan antagas bli fallet inom försäkringen. De ovan nämnda medeldaghjälpsbeloppen äro därför med

334 sannolikhet något för låga. Med hänsyn till de i det följande anförda omständigheterna, som påverkat daghjälpsbeloppen i motsatt riktning, har det icke ansetts motiverat att verkställa en justering av beloppen av nu nämnd anledning. E n dylik omräkning måste för övrigt komma att ge synnerligen osäkra resultat. De inkomstuppgifter, vilka använts för denna beräkning, omfatta alla slag av inkomster, d. v. s. även sådana inkomster, vilka enligt kommitténs förslag skola borträknas från det taxerade beloppet vid klassbestämningen. För de anställdas vidkommande torde dock dessa andra inkomstkällor vara förhållandevis små. Med hänsyn härtill och till det ovan anförda har det ansetts möjligt att bortse från detta förhållande. I fråga om företagarna ingå i inkomstuppgifterna avkastning av kapital m. m. Dessa belopp kunna stundom utgöra en icke obetydlig del av de sammanlagda inkomsterna. Med hänsyn emellertid till att inkomsterna för företagarna icke påverka värdet av medeldaghjälpen för samtliga försäkrade har det ansetts motiverat att bortse även härifrån. Det material, på grundval av vilket de återgivna medeltalen beräknats, hänför sig till år 1946. Sedan dess ha såväl företagarnas som arbetstagarnas inkomster stigit. I detta sammanhang kan man dock på skäl som ovan berörts bortse från ändringarna i företagarnas inkomster. Enligt kalkyler, som utförts i samband med uppgörandet av nationalbudgeten, har stegringen i inkomstnivån för arbetstagare beräknats till omkring 13 % från år 1946 till år 1947. Det har beräknats, att inkomstnivån än ytterligare kommer att stiga under år 1948. Från dessa stegringar bortses emellertid i det följande. Beräkningarna rörande kostnaderna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring utgå alltså från det inkomstläge, som var rådande år 1947. Då det gäller att beräkna, vilket inflytande denna inkomststegring kan utöva p å medeldaghjälpen, får hänsyn tagas till att inemot Ht av samtliga försäkrade beräknas komma att tillhöra högsta daghjälpsklass, där stegringar i inkomstnivån icke återverka på daghjälpens storlek. Vidare bör beaktas att en stegring i inkomstnivån med en viss procent även av andra anledningar medför en höjning av daghjälpsnivån med en något lägre procentsats. Under beaktande av det anförda har det antagits, att den inkomststegring, som ägt rum från år 1946 till påföljande år, skulle h a medfört en höjning av daghjälpsnivån med 10 %. Medeldaghjälpen skulle sålunda år 1947 ha uppgått till kronor 7: 48. I detta medeltal måste ytterligare en justering göras. Enligt kommitténs förslag skola de årliga inkomstbeloppen höjas, därest vederbörande under året icke utfört arbete, exempelvis på grund av sjukdom, arbetslöshet eller militärtjänstgöring. Enligt föreliggande material uppgår det genomsnittliga antalet sjukdagar till omkring 10 per år och person. Antalet arbetslöshetsdagar har beräknats till 12. Att märka är att det här är fråga om all bortovaro från arbete, icke endast arbetslöshet i ordets egentliga bemärkelse. Militärtjänstgöringstid har uppskattats till i genomsnitt 2 dagar per år och försäkrad. Från-

335 varo av nämnda anledningar uppgår sålunda till 24 dagar per år och försäkrad. Avsikten är emellertid icke att omräkning av taxerade belopp skall ske för all frånvaro. Uppgår sjuktiden eller den arbetslösa tiden blott till så kort tid, att inverkan på inkomsten är obetydlig, skall hänsyn icke tagas till bortovaron. Detta undantag har gjorts av praktiska skäl. Då ett mycket stort antal sjukdoms- och arbetslöshetsfall äro av helt kort varaktighet, behöver i förevarande fall hänsyn blott tagas till en del av antalet sjuk- och arbetslöshetslagar. Det har ansetts motiverat att till följd härav reducera det antal dagar, med hänsyn till vilka omräkning av medeldaghjälpen måste ske, till 12. Härigenom erhålles kronor 7:73 som medelvärde på daghjälpen. Vad maketillägget beträffar har det antagits, att detta skall kunna utgå utan reduktion med hänsyn till överförsäkringsreglerna. Detsaanma gäller husföreståndarinnetillägget. Vart och ett av dessa familj e tillägg har alltså beräknats komma att utgå med 2 kronor. Barntilläggen — 60 öre — åter ha antagits komma att reduceras med 10 %.

E. Kostnaderna. Med stöd av de ovan gjorda kalkylerna ha försäkringens kostnader, vid olika storlek på den genomsnittliga arbetslösheten under en följd av år, bea-äknats uppgå till följande årliga belopp. Vid bedömandet av de i tabellen angivna kostnadssummorna må beaktas den osäkerhet, varmed alla kalkyler av förevarande karaktär äro behäftade. Kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring under enskilda år äro vidare avhängiga av årens läge inom en konjunkturcykel. Även i fråga om de genomsnittliga kostnaderna för en hel konjunkturperiod bli de beroende av det sätt, varpå arbetslösheten utvecklar sig. Eesultaten av de utförda beräkningarna äro sålunda t>ch kunna icke heller bli annat än ytterst approximativa.

Arbotslöshet inom försäkringen i procent

Ungefärlig motsvarande arbetslöshetsprocent inom fackorganisationerna

1-5 2-0 3-0 4-0 5-0

3-3 4'6 7-3 lOo 12-2

Miljoner

kronor

Familjetillägg Daghjälp

18-8 31-3 60l 90-2 119o

Make- och husföreståndarinnetillägg

Barntillägg

2-1 3-6 6-9 10-8 13-6

0-7 1-2 2-8 3-5 4-6

Summa

21-6 36i 69-3 104-0 137-2

Kommittén har icke sökt bedöma storleken av den arbetslöshet, varmed vi för framtiden med sannolikhet böra räkna. Till följd härav gör kommittén icke något uttalande om de sannolika kostnaderna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Framhållas må endast att de i ovanstående tabell angivna

336 värdena på arbetslösheten ange de gränser, inom vilka man har anledning tro att arbetslösheten kommer att ligga. Härvid representera yttervärdena lägen å arbetsmarknaden, som få anses mindre sannolika. I efterföljande tablå anges till sist de belopp, som skola täckas genom avgifter från arbetsgivarna. De motsvara en tredjedel av försäkringens beräknade totalkostnader. Arbetslöshetsprocent

Miljoner kronor

1-6 20 30 40 5-0

7-2 12'0 231 347 45-7

På frågan om de belopp, som böra tagas ut i form av socialförsäkringsavgift, har kommittén icke ansett sig böra ingå. Socialförsäkringsavgiften skall vara gemensam för flera socialförsäkringar ooh storleken av denna får med hänsyn härtill behandlas i annat sammanhang. Vad administrationskostnaderna beträffar föreligga inga möjligheter att utföra ens mycket grova kalkyler. Från den frivilliga försäkringen finnas visserligen detaljerade uppgifter rörande de belopp, vartill kostnaderna för förvaltningen uppgått. Dessa uppgifter äro emellertid icke användbara för beräknande av motsvarande kostnader för den obligatoriska försäkringen. Inom denna föranleda nämligen sådana försäkrade, vilka icke uppbära understöd, inga administrationskostnader av någon storleksordning. Dessa komma att avse understödstagarna. Några möjligheter att kalkylera dessa kostnader finnas ej. Vidare skola de lokala organen vara gemensamma för flera socialförsäkringar. Det låter sig icke göra att särskilja, hur stor del av dessa kostnader som falla på arbetslöshetsförsäkringen. E t t liknande förhållande gäller i fråga om länsorganen. Försäkringen kommer icke att ha ett särskilt länskansli, utan detta är avsett att vara gemensamt för hela länsarbetsnämnden.

337 Alternativ

I.

KAP. XXII. Specialmotivering;. Inledande bestämmelser. 1 §I denna paragraf anges syftet med den föreslagna försäkringen. Detta skall vara att bereda understöd såsom ersättning för ett i samband med arbetslöshet inträffat inkomstbortfall. Med hänsyn härtill utgå understöden från försäkringen med ett för dag beräknat belopp. Understöd i andra former skola icke förekomma. 2§Se alternativ I, kapitel IX, Försäkringens omfattning. 3§Se alternativ I, kapitel XVIII, Försäkringens finansiering. I fråga om andra stycket se även kapitel XIX, Uppbörden av arbetsgivarnas avgifter. Om understödsrätt. 4§Förevarande paragraf innehåller de grundläggande förutsättningarna för understödsrätt från arbetslöshetsförsäkringen. I paragrafen angivas sålunda de viktigaste av de villkor en försäkrad skall uppfylla för att dylik rätt skall föreligga. Då uppräkningen icke är fullständig, har i slutet av paragrafen gjorts en allmän hänvisning till i övrigt gällande men i paragrafen icke särskilt angivna villkor. Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma i huvudsak med de nu gällande. På grund av deras betydelse och den erfarenhet, som man numera vunnit inom den frivilliga försäkringen, har det ansetts lämpligt att något utförligare kommentera dem. Huvudförutsättningen för rätt till understöd skall vara, att den försäkrade är arbetslös. I förarbetena till den frivilliga försäkringen uttalades, att arbetslöshet i den mening, som begreppet borde ha i arbetslöshetsförsäkringen, icke närmare behövde definieras. Det har emellertid visat sig nödvändigt att genom direktiv från tillsynsmyndigheten närmare bestämma vad som i försäkringsförordningeiis mening skall vara att anse som arbetslös dag. En dylik ordning finner kommittén icke lämplig. Innebörden av begreppet arbetslös dag är så betydelsefull att den bör anges i lagen. Definitionen återfinnes i 5 §. Under 4 § 1) utsäges, att arbetslösheten skall vara oförvållad. I lagen har icke särskilt angivits, under vilka förhållanden detta skall anses vara fallet. 2 2 — 2 3 3 45

338 Kommittén har i stället valt att ange, under vilka förutsättningar arbetslösheten skall betraktas såsom självförvållad och understödsrätt sålunda icke föreligga. Dessa förutsättningar återfinnas i 8 §. Därest arbetslösheten med hänsyn till bestämmelserna i denna paragraf icke är självförvållad, skall den anses vara oförvållad. I fråga om företagare skall arbetslösheten i regel betraktas som oförvållad (se kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. e) Företagare). En viktig förutsättning för understödsrätt är, att vederbörande är arbetsför. E n person, som helt saknar arbetsförmåga, skall icke understödjas från arbetslöshetsförsäkringen. Han bör i stället hjälpas genom andra för arbetsoförmögna avpassade hjälpformer. I detta samband bör erinras om den funktion, som arbetsvillkoret fyller. Såsom villkor för understödsrätt skall enligt 12 § gälla, att den försäkrade under de närmast före arbetslöshetens inträde senast förflutna tolv månaderna utfört arbete under minst tjugu veckor. Personer, som fått sin arbetsförhet nedsatt och som till följd härav ha svårt att erhålla arbete, bli därför i regel icke understödsberättigade. Emellertid är det uppenbart, att ingalunda alla i lagens mening arbetsoföra på detta sätt komma att automatiskt sorteras ut. Redan med hänsyn härtill är det nödvändigt för försäkringsmyndigheten att pröva arbetsförheten hos de understödssökande. Därtill kommer att eljest arbetsföra personer tillfälligtvis kunna vara arbetsoförmögna. I många fall är det för den lokala försäkringsmyndigheten icke nödvändigt att för bedömande av understödsrätten verkställa en särskild prövning av arbetsförmågan, enär vederbörandes arbetsförhet kan ha prövats i annan ordning. Så är t. ex. fallet med dem, som uppbära sjukpenning eller hempenning från sjukförsäkringen eller sjukpenning från olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringarna. De skola icke äga rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen, så länge sjuk- eller hempenning utgår. Detta skall gälla äver. i de fall då jämlikt sjukförsäkringslagens 29 § sjukpenning nedsatts eller förvägrats. Däremot bör intet principiellt hinder föreligga för en person, som uppbär livränta från olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringarna, att i händelse av arbetslöshet erhålla understöd från arbetslöshetsförsäkringen. I dylika fall gäller det att avgöra om den understödssökande skall anses arbetsför enligt arbetslöshetsförsäkringslagen. Prövningen måste i dessa fall vara särskilt noggrann. Detsamma gäller sådana personer, som samtidigt med att de inneha folkpension dock ha rätt att enligt 2 § tillhöra försäkringen, ävensom personer, vilka uppbära pension från annat håll än folkpensioneringen. Kommittén behandlar dessa kategorier något utförligare i det följande. Ej sällan inträffar, att en person är arbetsför endast inom visst eller vissa yrken, medan han är helt arbetsoförmögen inom andra. Så länge han emellertid är arbetsför inom i varje fall ett yrke, skall han anses uppfylla bestämmelserna i förevarande punkt. Detta bör betraktas som huvudregeln. Det är självklart, att man får taga hänsyn allenast till mera vanligt förekommande yrkesområden.

339 I allmänhet bör man sträva efter en sådan bedömning av arbetsförmågan att de, som icke kunna erhålla sjukpenning från olycksfallsförsäkringen, yrkessjukdomsförsäkringen eller sjukförsäkringen och ej heller kunna erhålla invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen, skola betraktas såsom arbetsföra inom arbetslöshetsförsäkringen. Det är dock sannolikt att en dylik regel icke alltid kan genomföras, ehuru försäkringsmyndigheterna böra söka uppnå största möjliga enhetlighet i bedömningsgrunderna. Ett par kategorier försäkrade torde kräva något utförligare behandling. Den första är innehavare av änkepension, vilka jämlikt 2 § skola omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Den andra utgöres av personer under 67 år, vilka utan att samtidigt uppbära invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen — erhålla pension från sina forna arbetsgivare eller från pensionsanstalt. Antalet försäkrade med änkepension torde bli förhållandevis ringa. Därest en änka utför arbete i så stor omfattning att understödsrätt från arbetslöshetsförsäkringen föreligger vid arbetslöshet, torde inkomsten i de flesta fall vara så pass hög, att änkepension icke kan utgå. Dock kunna vissa änkor med deltidsarbete omfattas av försäkringen. Innehavare av änkepension befinna sig i åldern 55—67 år. Vad de lokala försäkringsmyndigheterna ha att särskilt pröva i fråga om denna kategori är, huruvida de stå till arbetsmarknadens förfogande. Vidare bör uppmärksamhet ägnas åt orsaken till att arbetsinkomsten icke är högre än att pension kan utgå. Även den andra av de ovan nämnda grupperna — de som utan att uppbära invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen erhålla pension från sina forna arbetsgivare eller från pensionsanstalt — befinner sig i åldern under 67 år. Försäkringsorganet bör ha uppmärksamheten riktad på huruvida orsaken till avskedandet från den tidigare arbetsgivaren har varit att den försäkrade uppnått viss ålder, som av arbetsgivaren betraktas som normal pensionsålder, eller om orsaken varit nedsatt arbetsförmåga. I senare fallet tala vissa skäl för att den försäkrade skall vara att betrakta som arbetsoförmögen. Även i fråga om den andra kategorien gäller det att pröva, huruvida vederbörande verkligen står till arbetsmarknadens förfogande. (Se kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. b) Pensionerade.) En annan kategori som kräver särskild uppmärksamhet är gravida kvinnor. Beträffande dessa gäller, att de under tid då de ägt uppbära moderskapspenning jämlikt en eventuell förordning om moderskapsbidrag icke äga rätt till daghjälp (se 5 § femte stycket). Under den tid, då graviditeten utgör det största hindret för antagande av arbete, äro de till följd härav icke understödsberättigade inom arbetslöshetsförsäkringen. Emellertid torde ofta inträffa, att graviditeten påverkar arbetsförheten redan så tidigt före den väntade nedkomsten att moderskapspenning då icke utgår. I fråga om dessa personer skall iakttagas, att understödsrätt enligt de ovan angivna reglerna skall föreligga, så länge en gravid kvinna är arbetsför inom något yrke. En gravid

340 kvinna kan därför med bibehållen understödsrätt avvisa ett erbjudet arbete, därest hon med hänsyn till graviditeten icke kan betraktas som arbetsför inom ifrågavarande yrkesområde, allt under förutsättning att hon är att anse som arbetsför inom något annat vanligt förekommande yrke. Vad här sagts gäller i tillämpliga avseenden även beträffande tid, som följer efter den tidpunkt, då moderskapspenning upphört att utgå. Härvid gäller det i flertalet fall att bedöma vederbörandes hälsotillstånd eller att avgöra, huruvida den nyblivna modern kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande. (Se härom 16 § andra stycket.) E t t annat villkor för understödsrätt är, att den försäkrade är oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning. Detta innebär, att understöd ej kan utgå under tid, då någon är förhindrad eller icke önskar antaga avlönat arbete. Detta villkor gäller alla försäkrade, sålunda även företagare. E t t villkor för att en arbetslös företagare skall kunna erhålla understöd från försäkringen är att han förklarat sig villig taga avlönad arbetsanställning. (Se alternativ I kapitel IX, Försäkringens omfattning, och kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. e) Företagare.) Avböjer en person ett erbjudet arbete under åberopande av visst hinder, skall understödslätt endast förloras under den tid hindret varar, såvida hindret är av den karaktär, som i det följande beröres. Han skall alltså i dessa fall icke avstängas under fyra veckor under åberopande av bestämmelsen i 8 §. Såsom hinder av här förevarande slag skall i första hand anses sådana av tvingande natur, såsom militärtjänstgöring, intagning å fattigvårdsanstalt, alkoholistanstalt eller dylikt. Som hinder bör emellertid även godkännas i förväg avtalat sjukhusbesök för erhållande av viss behandling liksom även vård av i hemmet boende sjuk eller dylikt. Gifta kvinnor torde emellanåt komina att åberopa, att de på grund av arbete i hemmet äro förhindrade att viss eller vissa dagar under en vecka taga arbete. Hinder av dylikt slag böra prövas med största noggrannhet och godkännas endast då vederbörande i förväg träffat föranstaltning, som verkligen förhindrar henne att taga arbetsanställning, exempelvis förhyrning av tvättstuga eller dylikt. Generellt bör gälla, att hindret skall vara av sådan natur, att det skulle medföra avsevärda olägenheter för den försäkrade att taga ett arbete. Av vikt är, att en försäkrad icke genom att åberopa ett fiktivt hinder skall kunna vägra att antaga ett eljest lämpligt arbete och på dylikt sätt undgå den i 8 § angivna avstängningen från understöd. Deltidsarbetare kunna emellertid tänkas åberopa hinder för antagande av arbete annat än i viss begränsad utsträckning. Dessa frågor behandlas under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek. Beträffande hinder i form av bevistande av kurs hänvisas till 5 §. Under 3) stadgas, att den försäkrade skall ha sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Genom hänvändelsen till arbetsförmedlingen

341 ställer den försäkrade sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande. (Se härom vidare under 10 §.) Besöket skall även tjäna som kontroll över den försäkrades arbetslöshet. (Se kapitel XVI, Kontrollen över arbetslösheten.) I paragrafen stadgas till sist att den försäkrade skall ha uppfyllt arbetsvillkoret, (se kapitel XI, Arbetsvillkoret), genomgått vederbörlig karenstid (se förevarande kapitel, 17 §) och i övrigt uppfyllt i denna lag omförmälda villkor. Orsaken till att arbetsvillkoret och karensvillkoret särskilt angivits är, att dessa båda ha ansetts vara särskilt betydelsefulla. 5§Som under 4 § omnämnts har kommittén ansett det vara nödvändigt att i lagen definiera vad som avses med arbetslös dag. Till att börja med gäller, att dag under vilken försäkrad icke alls utfört arbete för egen eller för annans räkning skall anses såsom arbetslös dag. Det har emellertid icke ansetts vare sig lämpligt eller möjligt att betrakta varje annan dag som arbetsdag, för vilken understöd icke utgår. Särskilt inom vissa delar av näringslivet förekomma ofta tillfälliga, helt kortvariga arbetstillfällen. Det är icke rimligt att från understödsrätt utesluta försäkrad, som under en dag arbetat kanske endast en del av en timme. Kommittén har övei'vägt, huruvida man som villkor för understödsrätt borde uppställa, att arbetsförtjänsten icke finge överstiga visst belopp, avvägt i relation till det understöd, vartill den försäkrade är berättigad i händelse av arbetslöshet. Denna utväg skulle emellertid föranleda betydande administrativa svårigheter. Vidare skulle det kunna medföra, att en person, som utfört arbete under kanske en avsevärd del av dagen, trots detta kunde erhålla understöd, under förutsättning att lönen varit låg. Han kan emellertid i ett dylikt fall icke anses ha stått till arbetsmarknadens förfogande. Kommittén har därför icke funnit denna utväg lämplig. Det synes icke möjligt att införa samma bestämmelser i fråga om arbete, utfört som löntagare och som företagare. Omfattningen av utfört lönarbete är i regel vida lättare att bestämma än omfattningen av en företagares arbete. För den frivilliga försäkringen, som endast omfattar löntagare, gäller enligt av tillsynsmyndigheten utfärdade föreskrifter, att understödsrätt för medlem föreligger, därest han under en dag arbetat högst 75 minuter inom eget yrke eller högst två timmar inom annat yrke eller om han under högst tre timmar haft en bisysselsättning, som utförts utom den ordinarie arbetstiden. Sakligt sett tala vissa skäl för en dylik differentiering av reglerna. De förorsaka emellertid de lokala försäkringsmyndigheterna ett avsevärt arbete. Särskilt blir detta fallet, då en person utfört flera olika slag av de ovan angivna arbetena. Kommittén finner det vara motiverat med en förenkling av bestämmelserna och föreslår, att den för annans räkning utförda arbetstiden, utan hänsyn till det slag arbete, varom fråga är, sättes till två timmar per dag. I egenskap av företagare utfört arbete behandlas i det följande.

342 E t t förtroendeupppdrag bör principiellt icke inverka på bedömandet av vederbörandes understödsrätt. Med förtroendeuppdrag avses här helt eller i det närmaste oavlönade uppdrag i samhällets tjänst såsom ledamotskap av landsting, hushållningssällskap, kommunalfullmäktige, fastighetsnämnd eller styrelse för av kommun helt eller delvis ägda allmännyttiga företag, såsom spårvägsbolag, elektricitetsverk etc. Som förtroendeuppdrag bör även betraktas ordförandeskap eller annat liknande uppdrag inom exempelvis en fackförening, likaledes under förutsättning att uppdraget är helt eller i det närmaste oavlönat. Förekommer ersättning, bör denna, för att uppdraget skall anses ha karaktär av förtroendeuppdrag, vara avpassad närmast med tanke på att täcka de kostnader, som uppdraget föranleder. Skulle förtroendeuppdraget vara förenat med förmåner av sådan storlek, att dessa måste betraktas såsom avlöning, får det i anledning av uppdraget utförda arbetet bedömas som vanligt lönarbete. En annan förutsättning för att hänsyn icke skall tagas till ett förtroendeuppdrag skall vara, att uppdraget kan utföras helt å fritid. Det får sålunda icke hindra antagandet av anvisat arbete. I allmänhet bör ett förtroendeuppdrag ej heller få tagas till intäkt för avvisande av arbete å annan ort. Undantag härifrån torde dock emellanåt böra medgivas. För att personer, som inneha statligt eller kommunalt förtroendeuppdrag, icke skola bli förhindrade att utföra dessa, böra de i allmänhet icke erbjudas sådana kortvariga arbeten utanför hemorten, som skulle medföra svårigheter att sköta uppdraget. Skyldighet bör emellertid föreligga att antaga fasta eller eljest mera långvariga anställningar å annan ort. En kategori, vars understödsrätt med hänsyn till arbetsförhållandena kan föranleda vissa svårigheter, är de självständiga företagarna. 111 § anges de särskilda villkor, som en arbetslös företagare skall fylla för att understödsrätt över huvud taget skall föreligga. Där behandlas alltså vissa förhållanden, vilka i tiden ligga före det aktuella arbetslöshetsfallets inträde. I förevarande paragraf behandlas inverkan på undea-stödsrätten av sådant arbete, som någon i egenskap av företagare utför efter det att arbetslösheten inträtt. Kommittén har i ett sammanhang (kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. e) Företagare) behandlat de speciella problem, som företagarnas införande under en arbetslöshetsförsäkring föranleda. I fråga om kommentarer till tredje stycket hänvisas till nämnda del av betänkandet. Ett i viss mån närbesläktat problem avser understödsrätten för personer, som blott vissa dagar i veckan bruka inneha avlönat arbete och under veckans övriga dagar äro upptagna av annat, i regel arbete i hemmet. Understödsfrågan för dessa sammanhänger emellertid med vissa andra problem, bland annat inplacering i daghjälpsklass, som behandlas under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånernas storlek, till vilket hänvisas. Enligt 4 § skall understöd från arbetslöshetsförsäkringen utgå endast för tid, då den försäkrade är oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning. Härav följer, att deltagare i kurs i regel icke är understödsberättigad, enär

343 han icke gärna kan avbryta kursen, därest ett lämpligt arbete föreligger. Visserligen är det angeläget att på allt sätt stimulera arbetslösa att begagna den ofrivilliga sysslolösheten till ytterligare förkovran på olika områden. Detta bör emellertid icke ske genom understöd från arbetslöshetsförsäkringen utan genom stipendier eller understöd i annan ordning. Påpekas må dock, att kommittén sökt att så vitt möjligt beakta kursverksamhetens betydelse. Detta har skett på så sätt, att en kursdeltagare vid arbetsvillkorets prövning må kunna erhålla viss kurstid tillgodoräknad såsom arbetad tid (13 §). I kapitel XI, Arbetsvillkoret, anges vad som i detta sammanhang bör förstås med kurs. Av det ovan anförda framgår att deltagande i kurs, som är förlagd till annan tid än den ordinarie arbetstiden, icke skall föranleda förlust av understödsrätt. Deltagandet inverkar ju icke på möjligheterna att antaga erbjudet arbete. Det är likaledes uppenbart, att bevistandet av enskilda föreläsningar även om detta sker under normal arbetstid icke bör föranleda förlust av understödsrätt. Dylika tillfälliga föredrag kunna överhuvud knappast benämnas kurs i egentlig mening. Vissa undantag synas motiverade från den ovan återgivna generella regeln, att kursdeltagare icke skola äga uppbära understöd från försäkringen. Är fråga om kortare kurs och hindras deltagarna icke att besöka arbetsförmedlingen, bör sålunda understöd under vissa förutsättningar kunna utgå. Inom den frivilliga försäkringen medges understöd, därest kursen icke omfattar mer än tre timmar av den ordinarie arbetstiden. Det har icke ansetts lämpligt att i lagtexten ange de närmare bestämmelser, exempelvis beträffande kurstidens längd etc, som böra gälla för att understödsrätten skall kunna bibehållas, utan kommittén föreslår, att det överlåtes åt arbetsmarknadsstyrelsen att efter prövning av varje särskilt fall avgöra denna fråga. Härvid böra erfarenheterna från den frivilliga försäkringen vara vägledande. Att dylika frågor böra avgöras centralt av arbetsmarknadsstyrelsen är önskvärt med hänsyn till behovet av enhetlighet i tillämpningen. Det må understrykas, att det icke innebär, att man centralt skall avgöra de särskilda understödsärendena utan blott karaktären av varje förekommande kurs. Av paragrafens sista stycke framgår att daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen icke må utgå under tid, då rätt till understöd föreligger från moderskapsförsäkringen. Påpekas må att bestämmelsen formulerats så, att ingen skall kunna välja mellan de båda socialförsäkringarna. Föreligger rätt till understöd från moderskapsförsäkringen, är det denna hjälpform som skall utnyttjas, ej arbetslöshetsförsäkringen. I fråga om rätt att vid arbetsvillkorets prövning såsom arbetslös tid räkna tid, varunder understöd från moderskapsförsäkringen utgår, se kapitel XI, Arbetsvillkoret. 6§; I paragrafens första, andra och tredje stycken återfinnas de för korttidsarbetare föreslagna särskilda försäkringsvillkoren. Dessa behandlas närmare i kapitel XIII, Korttidsarbete, till vilket hänvisas.

344 De speciella förhållanden, varunder lastnings- och lossningsarbete bedrives i hamnarna, ha medfört att kommittén föreslagit att hamn- och stuveriarbetarna i understödshänseende skola likställas med korttidsarbetare. (Se härom kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. d) Hamn- och stuveriarbetare.) Paragrafens fjärde stycke avser att ge arbetsmarknadsstyrelsen rätt att förordna härom. Att i lagtexten icke uttryckligen angivits att detta skall gälla hamn- och stuveriarbetarna sammanhänger med att kommittén velat hålla möjligheterna öppna att i fall, då så kan anses motiverat, meddela undantag härifrån. Vidare kan det tänkas, att även andra yrkesgrupper kunna uppvisa arbetsförhållanden, som motivera att de i understödshänseende böra likställas med korttidsarbetarna.

7§Se kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier avd. c) Hemarbetare.

försäkrade,

8§. Bestämmelserna i 8 §, som avhandla begreppet självförvållad arbetslöshet, motsvara i stort sett 15 § första stycket i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Självförvållad arbetslöshet skall anses föreligga, då den försäkrade frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller då han skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande. Särskilda kommentarer rörande dessa bestämmelser torde icke erfordras. Samma regler skola tillämpas som inom den frivilliga försäkringen. Såsom självförvållat arbetslös skall även anses den, som avvisat erbjudet lämpligt arbete. Begreppet lämpligt arbete behandlas närmare under 9 §. Till sist föreslås att en försäkrad skall anses som självförvållat arbetslös, därest han under åberopande av orsak, som icke skäligen kunnat godkännas, vägrat deltaga i kurs för fortsatt utbildning inom det egna yrket eller för omskolning till annat yrke. Denna bestämmelse återfinnes icke i nuvarande förordning. De försäkrade böra ha skyldighet att begagna arbetslöshetstiden till yrkesutbildning. Generellt bör sålunda gälla, att de försäkrade vid risk att förlora understödsrätten från försäkringen skola ha skyldighet att deltaga i kurs, som i yrkesutbildande syfte anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen (länsarbetsnämnden) eller överstyrelsen för yrkesutbildning. En förutsättning bör dock vara, att deltagarna komma i åtnjutande av stipendium, understöd eller ersättning i någon form, så att de under kurstiden få skäligt uppehälle och kunna fullgöra eventuell försörjningsplikt. Den omständigheten, att de under kurstiden kunna erhålla lägre inkomster än vad det försäkringsmässiga understödet skulle ha givit, får icke inverka på frågan om deras skyldighet att antaga hänvisning till kursen. Kommittén förutsätter dock, att den som anordnar

345 kursen tillser, att de ekonomiska förmånerna under kursen icke allt för mycket avvika från vad deltagarna eljest genomsnittligt skulle ha erhållit i understöd från arbetslöshetsförsäkringen. En orsak, som bör godkännas vid vägran att deltaga i kurs, är att den försäkrade kan styrka, att han redan besitter den yrkeskunskap kursen är avsedd bibringa. Vad beträffar deltagande i kurs för omskolning till annat yrke förutsätter kommittén, att hänvisning, som sker mot den försäkrades önskan, allenast förekommer i sådana fall, då grundad anledning finnes att antaga, att den försäkrade icke kan erhålla anställning inom det egna yrket eller att i varje fall mera avsevärd tid kommer att förflyta, innan så kan beräknas ske. Vägran att deltaga i kurs skall givetvis godkännas, om den försäkrade kan visa, att arbetet inom det avsedda yrket icke motsvarar hans krafter, eller om han saknar förmåga tillgodogöra sig ifrågasatt utbildning. Äger kursen rum å annan ort, bör vägran att deltaga i kursen bedömas efter samma regler, som då fråga är om hänvisning till arbete beläget å annan ort. Vad ovan anförts tager sikte på yrkesutbildande kurser eller kurser i vilka yrkesutbildningsmomentet är dominerande. Den omständigheten att det i mindre omfattning förekommer undervisning i exempelvis modersmålet eller dylikt skall icke förta en kurs dess yrkesutbildande karaktär. Allmänbildande kurser böra icke behandlas efter förevarande lagrum. Skyldighet att deltaga i dylika bör sålunda icke föreligga. De föreslagna bestämmelserna äro, med undantag av skyldigheten att deltaga i vissa kurser, hämtade ur gällande lagstiftning rörande den frivilliga försäkringen. De ha till följd härav blivit utformade närmast med tanke på arbetstagare. Kommittén förutsätter nämligen att arbetslösheten för företagare i regel skall betraktas som oförvållad (se 4 §). Finnes anledning förmoda att en företagare upphört med verksamheten på grund av bristande arbetsvilja eller dylikt, skall försäkringsorganet givetvis undersöka orsakerna till verksamhetens nedläggande och avgöra, huruvida arbetslösheten skall anses som självförvållad eller ej. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen gäller en avstängningstid av fyra veckor för den, som är självförvållat arbetslös. Någon gradering av avstängningstiden har icke skett. Kommittén har icke funnit anledning föreslå någon ändring på förevarande punkt utan förordar, att en självförvållat arbetslös skall vara avstängd från understöd under en tid av fyra veckor. Denna bestämmelse innebär, att en person, som av någon av de i 8 § angivna anledningarna blivit självförvållat arbetslös, efter fyra veckors avstängningstid skall betraktas såsom oförvållat arbetslös. Sättet för prövningen av hithörande spörsmål regleras genom 31 §, som närmare kommenteras under alternativ I, kapitel XVII, Arbetsvägransfallens behandling. I fråga om avstängningens inverkan på sättet för arbetsvillkorets prövning hänvisas till 14 § och till kapitel XI; de fall då avstängning skall föranleda genomgång av ny karenstid regleras genom 17 §. Avstängningstiden skall räknas från och med den dag, då den försäkrade

346 blivit självförvållat arbetslös. Dagen för avstängningstidens början skall alltså vara första arbetslösa dag för den, som frivilligt lämnat sitt arbete eller på här angiven anledning skilts från sitt arbete, samt arbetsvägransdagen för den, som avvisat erbjudet lämpligt arbete eller deltagande i kurs som i paragrafen angives. Avstängningstiden skall däremot icke räknas från den dag, då vederbörande försäkringsorgan beslutat, att den försäkrade skall anses såsom självförvållat arbetslös. Under avstängningstiden bör den försäkrade besöka arbetsförmedlingen för att erhålla arbete. Skyldighet härtill skall emellertid ej föreligga. Skulle den försäkrade under avstängningstiden göra sig skyldig till en arbetsvägran, medför detta icke att ny avstängningstid skall räknas. Han är nämligen under denna tid icke understödsberättigad och har ingen skyldighet att antaga anvisat arbete. Har någon på grund av bestämmelserna i 8 § blivit avstängd från understöd och erhåller han under avstängningstiden arbete samt blir han på nytt arbetslös, innan de fyra veckorna gått till ända, bör han genom antagandet av det nya arbetet anses ha bevisat sin arbetsvillighet. Då den nya arbetslösheten inträder, skall alltså understödsrätt föreligga, därest försäkringsvillkoren i övrigt äro uppfyllda. Antagandet av ett nytt arbete upphäver sålunda avstängningen. Emellertid bör försäkringsorganet, därest anledning härtill föreligger, särskilt pröva, att det varit fråga om en verklig arbetsanställning. Arbetet bör icke heller ha haft alltför kort varaktighet. Det torde böra påpekas, att antagandet av ett arbete under avstängningstiden endast medför, att avstängningen upphör att gälla från och med den dag arbetet påbörjas. Några retroaktiva verkningar har sålunda icke antagandet av en ny arbetsanställning. 9§En av förutsättningarna för rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen är, att den arbetslöse antager varje honom anvisat lämpligt arbete. I förevarande paragrafs första stycke anges under vilka förutsättningar ett å den öppna marknaden erbjudet arbete skall betraktas såsom lämpligt; de sammanfalla med de inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen gällande. Då dessa bestämmelser ha grundläggande betydelse för bedömande av de försäkrades skyldigheter, har det, trots att endast på en punkt ett tillägg föreslås, ansetts motiverat att lämna vissa kortare kommentarer rörande bestämmelsernas innebörd. En bidragande orsak härtill har även varit, att viss praxis rörande tolkningen av bestämmelserna successivt utbildats. Därest ett anvisat arbete uppfyller samtliga de i paragrafen angivna förutsättningarna, skall den försäkrade ha skyldighet att antaga arbetet. Vägrar han, förlorar han sin understödsrätt under den i 8 § angivna tiden om fyra veckor. Uppfyller ett arbete åter icke samtliga förutsättningar, har den försäkrade rätt att vägra antaga arbetet utan förlust av understödsrätten. Den första förutsättningen för att ett arbete skall anses lämpligt är, att det motsvarar den försäkrades krafter och färdigheter. Med denna bestäm-

347 melse utsäges, att en arbetslös, som uppbär understöd från försäkringen, är skyldig att antaga varje erbjudet arbete, som han har förmåga att utföra. Den omständigheten att arbetet ligger inom ett annat yrke än det den försäkrade tillhör är härvid betydelselöst. Lika litet som den frivilliga försäkringen får den obligatoriska bli en yrkesförsäkring, d. v. s. en försäkring mot risken att nödgas antaga arbete inom ett för den försäkrade nytt yrke. Kommittén vill framhålla att, ehuru generell skyldighet skall föreligga att antaga arbete utan hänsyn till föregående yrkestillhörighet, onödig yrkesväxling skall undvikas. Därest arbetslösa finnas inom ett yrke, böra i första hand dessa anvisas ett ledigt arbete, om de i övrigt kunna anses lämpliga. Endast i den mån lämpliga arbetssökande inom yrket icke finnas, böra arbetslösa från andra yrkesområden komma i fråga. Det är såväl ur samhällets som ur den enskildes synpunkt önskvärt, att arbetskraften så vitt möjligt utnyttjas inom det egna yrkesområdet. Vid hänvisning av arbetskraft till ett nytt yrkesområde skall arbetsförmedlingen tillse, att arbetsgivarens berättigade intressen bli på tillbörligt sätt tillgodosedda. Därest fråga är om ett mera stadigvarande arbete och om det för arbetets utförande kräves utbildning, som arbetsgivaren måste meddela, har arbetsgivaren rätt att räkna med att den anvisade skall stanna längre tid. Har en försäkrad utsikter att snart åter erhålla arbete inom sitt eget yrke, bör man icke ovillkorligen kräva, att han skall antaga ett arbete inom annat yrkesområde. Detta bör i varje fall icke krävas, därest den försäkrade förklarar, att han ämnar söka sig tillbaka till sitt gamla yrkesområde och möjligheter till anställning inom detta föreligga. Är det åter fråga om tillfälliga anställningar, behöver hänsyn av förevarande slag icke tagas. Det är självklart, att ett erbjudet arbete för att anses lämpligt måste motsvara den försäkrades k r a f t e r . I allmänhet erhåller denna fråga aktualitet för äldre personer eller personer med svag kroppskonstitution, vilka erbjudas arbete av för dem ovant slag. Härvid kunna inga generella regler uppställas, utan prövning får utföras från fall till fall. Rent allmänt kan sägas att, därest en person under längre tid icke varit sysselsatt med arbetsuppgifter, som krävt större kroppsansträngning, man särskilt noga bör pröva, huruvida han har möjlighet att utföra ett för honom ovant, jämförelsevis tungt arbete. Särskild uppmärksamhet bör vidare ägnas de fall, då utförandet av ett arbete kan äventyra yrkesskickligheten inom det egna yrket. För en finmekaniker kan sålunda tungt kroppsarbete i regel icke anses som lämpligt. Hänsyn måste tagas till den försäkrades hälsotillstånd. Många arbeten äro sålunda olämpliga för astmasjuka och reumatiker. Vad beträffar lungsjuka har man att överväga icke endast arbetets lämplighet utan även smittorisken för arbetskamraterna. En försäkrad bör i allmänhet icke ha rätt att utan vidare och enbart under hänvisning till att han saknar f ä r d i g h e t e r för utförande av ett visst arbete avvisa detsamma. Det är arbetsgivarens sak att avgöra, huruvida han vill anställa den av arbetsförmedlingen anvisade trots att färdigheter saknas.

348 Frågan kommer dock i annat läge om arbetet avlönas mot ackord. E n person, som saknar erforderliga färdigheter, skulle i dylikt fall kanske först efter lång tid komma upp i sådana förtjänster, att de motsvara de inom yrket vanliga. I dylikt fall får frågan bedömas under hänsynstagande till tiden för uppnående av erforderlig färdighet och därmed skälig arbetsförtjänst. Kan detta ske efter en i förhållande till anställningens beräknade varaktighet kort tid, så att den genomsnittliga förtjänsten i alla fall något så när kan komma att uppgå till den inom yrket vanliga, bör arbetet betraktas som lämpligt, eljest icke. Det andra villkoret för att ett arbete skall anses som lämpligt är, att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till å arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete. Denna bestämmelse sammanfaller helt med nu gällande. På denna punkt anser kommittén sig böra läanna endast följande förtydligande anmärkningar. Lönens skälighet skall bedömas uteslutande med hänsyn till förhållandena inom det yrkesområde, till vilket den försäkrade hänvisas. Att löneläget inom detta är lägre än inom det yrkesområde den försäkrade tidigare tillhört medför icke, att det nya arbetet skall betraktas såsom icke lämpligt. En försäkrad har skyldighet att taga hänvisning jämväl till ett lägre betalat arbete inom det egna yrkesområdet, därest lönen med hänsyn till vad nedan anföres är skälig. En arbetstagare, som innehaft ett mera kvalificerat arbete och med hänsyn härtill åtnjutit en förhållandevis hög lön, har sålunda skyldighet att antaga ett enklare arbete med en i förhållande härtill lägre lön. Däremot bör en yrkesutbildad arbetare icke ha skyldighet att antaga anställning som lärling inom det egna yrket. Liksom inom den frivilliga försäkringen skola, därest kollektivavtal finnes, de kollektivavtalsenligt bestämda lönerna anses såsom skäliga. Skyldighet att antaga arbete mot lägre lön än dessa skall icke föreligga. Äro de kollektivavtalsenliga lönerna minimilöner, bör den erbjudna lönen jämföras med i orten förekommande gängse avlöning för sådant arbete, som den försäkrade anvisats. I sådant fall bör alltså den i avtalet angivna lönen icke utan vidare anses skälig. Föreligger å orten inom yrket intet kollektivavtal eller äro de arbetare, som ha sina avlöningar kollektivavtalsenligt bestämda, så pass fåtaliga, att avtalets lönesatser icke kunna anses normerande för det allmänna löneläget inom yrket på orten, får en skälighetsprövning av den erbjudna lönen äga rum. Avser under samma förutsättningar det erbjudna arbetet en arbetsgavare, som för sin del ingått kollektivavtal, kunna endast de avtalsenliga lönesatserna anses såsom skäliga. Den tredje förutsättningen för att ett arbete skall anses som lämpligt är, att det icke hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder. Bestämmelsen under c) bör läsas gemensamt med paragrafens sista stycke, som innehåller vissa undantag. Dessa äro liksom huvudregeln identiska, med de inom den frivilliga försäkringen gällande. Särskild kommentar till dessa konfliktdirektiv torde icke erfordras.

349 Enligt d) skall, för att ett arbete skall anses vara lämpligt, gälla att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden eller arbetets natur. Innebörden av denna bestämmelse är, att man i vissa situationer skall taga hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet, vilka medföra, att en försäkrad icke kan eller bör betraktas som arbetssökande annat än inom en begränsad del av arbetsmarknaden. Vissa kategorier försäkrade böra sålunda icke utan vidare betraktas som arbetssökande annat än inom den ort, där vederbörande är bosatt. Detta gäller främst sådana fall, där familjeförhållanden göra det olämpligt att fordra, att den försäkrade skall antaga arbete på annan ort. Gift kvinna, som lever tillsammans med sin man, bör icke under alla omständigheter vara skyldig taga arbete å annan ort, enär familjen härigenom skulle splittras. Vid bedömandet av denna fråga bör hänsyn tagas till om i hemmet finnas barn, som fordra moderns omvårdnad, och till de ökade utgifter, som föranledas av att en familj tvingas leva på två skilda platser. En gift man bör i regel ha skyldighet att antaga tillfälliga arbeten å annan ort. Något annorlunda ställer sig förhållandet om fråga är om stadigvarande arbete. Härvid får hänsyn tagas till om hustrun har arbete, till barnens skolgång etc. I dylika fall är det svårt att uppdraga generella riktlinjer för bestämmelsernas tolkning, utan frågan om arbetets lämplighet får prövas från fall till fall. Då det här kan gälla åtgärder, som djupt ingripa i den enskildes liv, bör hänsyn även tagas till frågan, hur pass angeläget det ur samhällets synpunkt kan anses vara, att arbetet blir utfört, och till förefintligheten av andra arbetssökande. Skyldighet att antaga ett stadigvarande arbete på annan ort måste särskilt föreligga, om förhållandena bedömas vara sådana, att utsikten att inom överskådlig tid erhålla arbete på den egna orten är mycket liten. Vid bedömandet av tillfälliga arbetens lämplighet bör hänsyn tagas till de utgifter vederbörande får vidkännas för resor. Man bör tillse att nettoinkomsten icke blir oskäligt låg. Hänvisas den försäkrade till arbete på mera avlägset belägen ort, bör hänsyn även tagas till de i olika landsändar rådande speciella arbetsförhållandena och vederbörandes förmåga att anpassa sig efter dessa. Vid hänvisning av person till arbete å annan ort bör vidare hänsyn tagas till förhållanden, som sammanhänga med att den försäkrade handhar vården av sjuk person eller av åldring. Fråga kan här endast vara om sådan omvårdnad, som innebär tillsyn under den försäkrades fritid. Dylika fall få bedömas under beaktande av vårdfallets natur och av spörsmålet om annan person finnes, som kan handha den erforderliga vården. Hänsyn bör även tagas till sådana personliga förhållanden, som avse innehav av förtroendeuppdrag. De därmed sammanhängande spörsmålen ha behandlats under 5 §. Paragrafens andra stycke saknar motsvarighet i gällande förordning om erkända arbetslöshetskassor. I förarbetena till den frivilliga försäkringen ut-

350 talade andra lagutskottet i utlåtande 37/1934, att någon bestämmelse om försäkringens förhållande till reservarbetslinjen icke borde intagas i försäkringsförordningen. Utskottet förutsatte emellertid att, så länge då gällande bestämmelser angående reservarbetslönens fastställande i sina huvuddrag tillämpades, vägran att antaga hänvisning till reservarbete skulle, oavsett reservarbetslönens storlek, medföra indragning av understödet från kassan. Vid statsmakternas behandling av detta spörsmål berördes endast förhållandet till reservarbetena. Det förutsattes tydligen, att de vid denna tid nystartade beredskapsarbetena skulle betraktas som arbeten å öppna marknaden och sålunda prövas på samma sätt som andra å öppna arbetsmarknaden drivna arbeten. Kommittén har vid prövning av denna fråga förutsatt att, därest samhället anordnar arbeten till förmån för de arbetslösa med arbetsvillkor, som fastställts av statsmakterna, dessa arbeten i princip skola anses lämpliga. Med hänsyn härtill föreslår kommittén även att, då det gäller beredskapsarbeten eller andra till förmån för de arbetslösa anordnade arbeten, någon prövning av lönens skälighet icke skall ske. Löner, som fastställas i enlighet med statsmakternas direktiv, skola alltså i förevarande sammanhang betraktas såsom skäliga. Man har anledning antaga, att frågor av här berört slag endast mera sällan uppkomma, enär kollektivavtalsenliga löner tillämpas vid beredskapsarbeten och andra till förmån för de arbetslösa anordnade arbeten. I den mån reservarbeten förekomma — dessa ha numera endast helt ringa omfattning — böra lönerna med nu angivna utgångspunkter betraktas såsom skäliga. Observeras må emellertid, att hänvisning till reservarbete icke kan förekomma annat än beträffande hjälpsökande arbetslösa personer. Den som är understödsberättigad från arbetslöshetsförsäkringen lär icke anmäla sig som hjälpsökande. Anordnar en kommun helt med egna medel arbeten för de arbetslösa, bör skälighetsprövning äga rum. Härvid bör hänsyn tagas till löneläget vid andra å orten av staten eller med statsbidrag drivna arbeten för arbetslöshetens bekämpande och vid å den öppna arbetsmarknaden förekommande jämförbara arbeten. Av samma anledningar, som ovan berörts, skola bestämmelserna i första stycket c) förevarande paragraf ej heller tillämpas vid beredskapsarbeten eller andra till förmån för arbetslösa av staten eller med statsbidrag anordnade arbeten. Då det gäller att avgöra, huruvida ett beredskapsarbete eller annat av staten eller av kommun med statsbidrag anordnat arbete till motverkan av arbetslöshet skall betraktas som lämpligt, skall såbanda hänsyn tagas endast till bestämmelserna i första stycket a) och d). Vad beträffar tredje stycket förevarande paragraf hänvisas till kapitel X I I I , Korttidsarbete. Fjärde stycket har behandlats ovan i samband med kommentaren till paragrafens första stycke.

351 10 §. I första stycket fastslås huvudregeln, att ingen försäkrad vid prövningen av understödsrätten må tillgodoräknas dag före det första besöket hos arbetsförmedlingen. Detta innebär att arbetslös dag, som i tiden ligger före den första ansökan om arbete hos arbetsförmedling, icke får inräknas i karenstiden; för det fall en försäkrad uppfyller karensvillkoret får understöd ej utgå för dylik dag. Besöket hos arbetsförmedlingen skall ske personligt, Stadgandena överensstämma med vad som gäller inom den frivilliga försäkringen. Från dessa huvudregler ha inom den frivilliga försäkringen medgivits vissa undantag såsom vid massavskedanden eller tillfälliga driftstopp. Dessa frågor behandlas närmare i kapitel XVI, Kontrollen över arbetslösheten. I detta kapitel behandlas även de regler kommittén föreslår i fråga om den obligatoriska försäkringen. I korthet må nämnas, att en försäkrad, som erhållit medgivande att avlägga det första personliga besöket hos arbetsförmedlingen senare än nyss angivits, må tillgodoräkna de före besöket liggande arbetslösa dagarna. I dylika, fall skall arbetsansökning ske skriftligt å arbetslöshetens första dag. I andra stycket avhandlas den kontakt, som en försäkrad under en fortlöpande understödsperiod skall upprätthålla med arbetsförmedlingen. Tredje stycket anger de undantag, som medges från den i andra stycket angivna huvudregeln rörande besök hos arbetsförmedlingen. Även dessa frågor avhandlas närmare i kapitel XVI, Kontrollen över arbetslösheten. Försäkrade, vilka utföra korttidsarbete i form av en per dag nedsatt arbetstid, föranleda vissa särskilda problem. Dessa behandlas i kapitel XVI, Kontrollen över arbetslösheten. I nu gällande lagstiftning saknas föreskrift om att förmedlingsorganet skall ha skyldighet att utfärda bevis om fullgjord besöksskyldighet hos förmedlingen. Kommittén har funnit det lämpligt att lagfästa den ordning, som utbildats på detta område. Bestämmelser härom återfinnas i paragrafens sista stycke. (Se under alternativ I, kapitel XX, Sättet för sökande av understöd m. ni.)

H §• Se kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. e) Företagare. 12 §. I första stycket stadgas, att en försäkrad under senast förflutna tolv månader skall ha utfört förvärvsarbete under minst tjugu veckor för att rätt till understöd vid arbetslöshet skall föreligga. Se härom kapitel XI, Arbetsvillkoret. Enligt första stycket skall omfattningen av utfört arbete mätas i veckor. Såsom enhet skall härvid kalenderveckan användas. De förutsättningar, under vilka en arbetstagare vid arbetsvillkorets prövning skall få tillgodoräkna en kalendervecka såsom arbetad tid, behandlas i paragrafens andra stycke. För

352 hemarbetare skola dock särskilda bestämmelser gälla; se härom paragrafens fjärde stycke. Förordningen om erkända arbetslöshetskassor saknar bestämmelser i förevarande hänseende. Omfattningen av det arbete, som minst skall ha utförts under en vecka för att denna skall räknas medlem till godo vid avgiftsvillkorets prövning, regleras i stället genom bestämmelser i kassornas stadgar. (I den frivilliga försäkringen är avgiftsvillkoret motsvarigheten till den obligatoriska försäkringens arbetsvillkor.) Statsmakterna ha genom vissa uttalanden angivit de grunder, efter vilka stadgandena på denna punkt skola utformas. (Se proposition 66/1943 och andra lagutskottets utlåtande 21/1943.) Reglerna äro i korthet följande. Någon bestämd lägsta gräns för omfattningen av det arbete, som skall kvalificera en vecka att bli tillgodoräknad vid avgiftsvillkorets prövning, finnes icke. Tillsynsmyndigheten har emellertid med ledning av förarbetena till lagstiftningen icke ansett sig kunna godkänna kortare tid än en dag, d. v. s. åtta timmar. Vill en kassa att sådan vecka skall tillgodoräknas, varunder arbete utförts under kortare tid än sexton timmar, får kassan icke bestämma antalet veckor i avgiftsvillkoret lägre än till tjugusex. Skall åter enligt kassans stadgar den under en vecka arbetade tiden minst uppgå till sexton timmar, kan veckoantalet i avgiftsvillkoret sättas lägre än tjugusex, dock ej lägre än tjugu. Kravet på ett högre antal arbetade timmar under en vecka vid lägre veckoantal i avgiftsvillkoret än tjugusex motiveras av hänsyn till kassornas ekonomi. I en obligatorisk försäkring måste man i lagtexten reglera förutsättningarna för att en vecka skall få tillgodoräknas vid prövningen av arbetsvillkoret. Härvid måste till en början ett visst lägsta timantal för utfört lönarbete bestämmas. E n alltför kort kvalificerande arbetstid under en vecka underlättar i hög grad uppfyllandet av arbetsvillkoret. Härmed ökas riskerna för att personer, vilka i egentlig mening icke äro förvärvsarbetande, bli berättigade till understöd från försäkringen. Detta måste undvikas, då arbetsvillkoret eljest icke skulle fylla sin funktion. (Se kapitel XI, Arbetsvillkoret.) Med hänsyn härtill synes den under en vecka arbetade tiden åtminstone böra motsvara två arbetsdagar, för att veckan skall få tillgodoräknas som arbetad vecka vid arbetsvillkorets prövning. Skäl tala emellertid för att något sänka det inom den frivilliga försäkringen tillämpade timantalet. En person, som arbetar två av någon av dagarna måndag—fredag, uppfyller lätt kravet på sexton arbetade timmar. Det synes dock motiverat att bestämma timantalet så, att exempelvis under fredag och lördag utfört arbete av normal omfattning skall medföra att veckan blir tillgodoräknad. Till följd härav föreslår kommittén, att den kvalificerande tiden bestämmes till fjorton timmar. Jämlikt 18 § kan understöd icke utgå för dag, då någon åtnjuter ledighet från arbetet och därunder minst uppbär halv lön. Med hänsyn härtill synes dylik dag böra räknas som dag, varunder arbete utförts, och alltså inräknas

353 i den kvalificerande tiden. Här avses främst semestertid. Vad beträffar sjukdom, militärtjänstgöring eller barnsbörd regleras förutsättningarna för att få tillgodoräkna sådan tid i 13 §. I egenskap av företagare utfört arbete går i allmänhet icke att bestämma på samma exakta sätt som i fråga om arbetstagare. Det får bli försäkringsorganets uppgift att i varje särskilt understödsfall avgöra, huruvida en företagare under en vecka utfört arbete i sådan omfattning att veckan skall få tillgodoräknas. Såsom norm för prövningen bör härvid gälla, att den arbetade tiden minst motsvarar två normala arbetsdagar. Bestämmelser härom ha icke intagits i lagen. Beträffande paragrafens tredje stycke hänvisas till kapitel XI, Arbetsvillkoret, och kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. e) Företagare. Kommentarer till paragrafems fjärde stycke återfinnas i kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. c) Hemarbetare. 1 3 - 1 4 §§. Se kapitel XI, Arbetsvillkoret. 15 §. Denna paragraf, som inskränker understödsrätten under tid då arbetskonflikt råder, överensstämmer helt med gällande lagstiftning. Kommittén har icke funnit anledning föreslå några ändringar utan hänvisar till förarbetena till den frivilliga försäkringen. 16 §. Första stycket innehåller vissa särskilda bestämmelser rörande understödsrätten för gift kvinna, som bbr arbetslös efter äktenskapets ingående. Det föreslås, att kvinna, som efter giftermålet icke utfört förvärvsarbete under minst femton veckor, skriftligen skall försäkra att hon önskar erhålla förvärvsarbete. De föreslagna bestämmelserna utvecklas närmare i kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. a) Gifta kvinnor. I paragrafens andra stycke föreslås liknande bestämmelser för vissa pensionärer. Se härom nyssnämnda kapitel XV, avd. b) Pensionerade. Det är en vanlig företeelse, att kvinnor efter barnsbörd lämna sitt förvärvsarbete för att åtminstone under någon tid helt ägna sig åt barnets och hemmets vård. I fråga om denna kategori försäkrade föreligga likartade problem som i fråga om nygifta kvinnor och nyligen pensionerade, nämligen svårigheten att avgöra om de alltjämt önska erhålla förvärvsarbete. Med hänsyn härtill föreslår kommittén i fråga om mödrarna liknande specialbestämmelser för rätt till understöd som i fråga om de båda andra nämnda kategorierna försäkrade. Dock har kommittén satt kravet på efter barnsbörden utfört arbete lägre än i de förut berörda fallen. Har en moder efter barnets födelse utfört arbete under en tid av fem veckor, synes hon ha tillräckligt dokumenterat önskan att fortsätta sitt tidigare förvärvsarbete varför någon skriftlig försäkran om tillhörighet till arbetsmarknaden icke erfordras. 2 3 — 2 3 3 45

354 17 §. De första dagarna av ett arbetslöshetsfall understödjas i allmänhet icke försäkringsmässigt. De försäkrade böra i regel kunna göra sådana besparingar, att de utan understöd kunna reda sig i varje fall under någon kortare tid. E t t understödjande i försäkringsmässiga former av dessa kortare arbetslöshetsfall skulle för övrigt föranleda stora administrativa kostnader. Genom att i en försäkring införa ett karens villkor frånskiljer man flertalet av dessa kortare arbetslöshetsfall. I en arbetslöshetsförsäkring har karensvillkoret emellertid även en annan funktion att fylla. Understödstiden är begränsad till visst antal dagar under en tolvmånadersperiod. Genom att tidvis icke begära understöd skulle det vara möjligt att sprida ut understödsdagarna på sådant sätt att det maximala antalet understödsdagar skulle kunna uttagas under flera år utan att karensvillkoret, sedan det en gång uppfyllts, behövde nyprövas. Understödsrätten skulle härigenom kunna få den verkan, att ledig arbetskraft undandroges arbetsmarknaden. Karensvillkorets funktion skall jämväl vara att tvinga de försäkrade att upprätthålla kontakten med arbetsmarknaden. Inom den frivilliga försäkringen har karens villkoret fått följande utformning. För rätt till understöd från försäkringen erfordras att under en tid av tjuguen dagar ha varit arbetslös under sex dagar. Arbetslösheten under de sex dagarna skall styrkas genom bevis från arbetsförmedlingen. Understöd utgår icke för karensdagar. Vid tillämpningen av karensvillkoret må hänsyn ej tagas till arbetslöshet under tid då av annan orsak än karensbestämmelsen understöd ej kunnat utgå. Kassa kan införa längre karenstid än nyss sagts. Karensvillkoret skall vara uppfyllt varje dag för vilken understöd utgår. Enligt denna regel medför längre uppehåll i en understödsperiod än femton dagar, söndagar inräknade, att ny karenstid skall genomgås. Detta skulle emellertid ge upphov till icke önskvärda följdverkningar. Till följd härav finnas följande undantag från nämnda regel. Föreskrifterna om karenstid skola icke tillämpas, då en understödstagare erhåller arbete under högst tjugufyra dagar eller under nämnda tid varit förhindrad söka arbete. Ej heller skola karensbestämmelserna tillämpas då någon på grund av sjukdom, barnsbörd, militärtjänstgöring eller bevistande av vissa särskilt angivna kurser ej kunnat erhålla understöd från försäkringen. Den omständigheten, att en understödstagare avvisar ett erbjudet lämpligt arbete och till följd härav blir avstängd från understöd under fyra veckor, skall ej heller medföra att vederbörande skall genomgå ny karenstid. E t t villkor för att de nämnda undantagen skola tillämpas är, att den försäkrade omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Om en understödstagare av andra anledningar än i föregående stycke angivits icke kan för sju på varandra följande dagar, söndagar oräknade, förete intyg från arbetsförmedlingen om att han sökt men icke erhållit arbete, skall ny karenstid börja löpa. Detta senast nämnda villkor, som utgör en integre-

355 rande del av karensbestämmelserna, kallas någon gång kontaktvillkoret, enär dess funktion är att förhindra sådana avbrott i förbindelsen mellan den understödde och arbetsmarknaden som ovan anfördes. Härjämte förekomma vissa speciella bestämmelser. Till dessa återkommer kommittén i det följande. De ovan återgivna huvudbestämmelserna ha av statsmakterna prövats och godkänts så sent som vid höstriksdagen år 1946. Enär det icke finnes anledning till erinringar mot de nuvarande bestämmelserna, har kommittén ansett sig böra föreslå samma karensbestämmelser för den obligatoriska försäkringen. De föreslagna huvudreglerna återfinnas i paragrafens första och andra stycken och i femte styckets första punkt. Kommitténs förslag innebär vissa formella och redaktionella ändringar. Lagtexten har sålunda utformats på ett sådant sätt att härav framgår, att samma regler skola gälla för karensvillkorets prövning som för arbetsvillkorets. Det sakliga innehållet i kommitténs förslag är dock som ovan nämnts detsamma som i nuvarande bestämmelser. I gällande lagstiftning finnas utöver ovan behandlade huvudregler vissa speciella bestämmelser avseende karensvillkorets prövning i de fall, då understödsrätten till följd av säsonginskränkande bestämmelser antingen icke alls eller blott i begränsad utsträckning förekommer. Enär kommittén föreslår att understöd till säsongarbetare skall utgå utan inskränkningar, bortfalla de här berörda speciella bestämmelserna. Av samma anledning saknas alla regler rörande längre karenstid än den ovan angivna. I fråga om korttidsarbetare, d. v. s. arbetare som på grund av driftinskränkning vid det företag, där vederbörande är anställd, arbeta kortare tid än vad vid full drift är vanligt, skall understöd enligt kommitténs förslag utgå efter i stort sett samma regler som gälla. för andra arbetslösa. Uppgår den arbetade tiden till fem dagar per vecka, skall understödsrätt dock ej föreligga för veckans sjätte dag. I detta fall är driftinskränkningen så pass obetydlig, att anledning icke föreligger att medge understöd. Detta undantag från huvudregeln överensstämmer för övrigt med karensvillkorets konstruktion. En försäkrad som är arbetslös endast en dag per vecka kommer i regel icke att kunna fylla detta villkor. (Se kapitel XIII, Korttidsarbete.) För det fall emellertid att försäkrad som nyss nämnts genomgått karenstiden — arbetslösheten har under någon eller några veckor tillfälligtvis haft större omfattning — skulle han, genom att under den arbetslösa dagen anmäla sig hos arbetsförmedlingen, icke behöva genomgå ny karenstid vid ett senare inträffande arbetslöshetsfall. Detta bör undvikas. I den frivilliga försäkringen har med hänsyn härtill i kassornas stadgar intagits en särskild bestämmelse härom. Paragrafens tredje stycke innehåller ett stadgande i samma syfte. Enligt detta skall försäkrad, som under flera än fyra på varandra följande kalenderveckor har arbete under minst fem dagar per vecka, vara skyldig genomgå ny karenstid. Stadgandet i tredje stycket har även avseende på andra grupper förvärvsarbetare än korttidsarbetare. Personer, som normalt arbeta fem dagar i

356 veckan — arbetstiden är sålunda icke nedskuren på grund av driftinskränkning — skulle, efter det de fullgjort karensvillkoret en gång, kunna erhålla understöd för den sjätte dagen i veckan under praktiskt taget obegränsad tid. Detta bör förhindras. Så sker genom stadgandet i nämnda stycke. För korttidsarbetare, som på grund av driftinskränkning arbeta ett mindre antal timmar per dag än vad vid full drift är vanligt, fordras särskilda regler för sättet för karenstidens beräkning. De av kommittén föreslagna bestämmelserna återfinnas i fjärde stycket. (Se kapitel X I I I , Korttidsarbete.) I paragrafens femte stycke återfinnas till sist regler för samordningen av karensbestämmelserna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Det torde knappast behöva utvecklas, att starka skäl tala för att inom en av de båda försäkringarna fullgjord karenstid bör få tillgodoräknas inom den andra försäkringen. Till följd av att karenstiderna i de båda försäkringarna icke äro lika långa — karenstiden i sjukförsäkringen är tre dagar — räcker det emellertid icke med att i fråga om arbetslöshetsförsäkringen föreslå, att inom sjukförsäkringen fullgjord karens får tillgodoräknas inom arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén föreslår, att vid prövningen av karensvillkoret såväl karensdag inom sjukförsäkringen som dag för vilken sjukpenning eller hempenning utgått skall kunna betraktas som karensdag inom arbetslöshetsförsäkringen. Genom en dylik bestämmelse kommer en försäkrad i regel att omedelbart efter det sjuk- eller hempenning upphört kunna erhålla daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen. Endast i fråga om helt korta sjukdomsfall kommer ett mindre avbrott att inträffa. Från dessa kan man emellertid bortse, då de sakna betydelse. Kommittén föreslår vidare att den ändringen genomföres i lagen om allmän sjukförsäkring, att inom arbetslöshetsförsäkringen fullgjord karenstid skall få räknas som karenstid inom sjukförsäkringen. Jämlikt den planerade moderskapsförsäkringen skall förvärvsarbetande kvinna erhålla moderskapspenning under tid — högst 180 dagar — då hon i samband med havandeskap och barnsbörd åtnjuter ledighet från förvärvsarbete. Av liknande skäl som ovan berörts bör kvinna såsom karenstid få räkna tid för vilken moderskapspenning uppburits. Då moderskapspenningen upphört att utgå, skall sålunda en arbetslös förvärvsarbetande kvinna kunna vända sig till arbetslöshetsförsäkringen och från denna utan avbrott erhålla fortsatt hjälp. 18 §. Paragrafen överensstämmer i stort sett med motsvarande bestämmelser i den frivilliga försäkringen. Den omständigheten att hemarbetare skola onafattas av den obligatoriska försäkringen — de kunna ej förvärva understödsrätt i de nuvarande arbetslöshetskassorna — har dock medfört viss jämkning i lagtexten. I paragrafen stadgas principiellt, att understöd från försäkringen endast må utgivas för vardag. Påpekas må, att understödsveckan inom sjukförsäkringen omfattar sju dagar. Det är utan tvivel ett önskemål, om överensstämmelse kiande åstadkommas på denna puaakt mellan de båda försäkringarna.

357 Det är dock icke möjligt att inom arbetslöshetsförsäkringen införa sju dagars understödsvecka. Denna försäkring skall nämligen icke lämna understöd för andra än arbetslösa dagar. I paragrafen medges dock av billighetsskäl ett undantag från denna regel. Liksom för närvarande bör nämligen understöd kunna utgå för helgdag, som icke samtidigt är söndag, därest den försäkrade varit arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Vissa grupper arbetstagare utföra arbete regelmässigt under söndagar och åtnjuta i stället ledighet från arbetet under annan av veckans dagar. Så är t. ex. fallet med arbetstagare inom kommunikationsväsendet, hotell- och restaurangnäringen ni. fl. områden. Det är naturligt, att en försäkrad, tillhörande ett dylikt näringsområde, vid total arbetslöshet skall kunna erhålla understöd för sex dagar per vecka. Kommittén har övervägt, huruvida man för dylika yrken borde införa särbestämmelser, som medgåve understöd för söndag men i stället uteslöte den sedvanliga ledighetsdagen. Det har emellertid icke ansetts lämpligt att beträda denna väg. Det skulle för övrigt möta praktiska svårigheter att medge understöd för söndag, då arbetsförmedlingarna i allmänhet äro stängda. Gäller det en försäkrad, som regelmässigt arbetar sex dagar per vecka och åtnjuter sedvanlig veckoledighet å annan dag än söndag, skola bestämmelserna tolkas så, att han vid total arbetslöshet erhåller understöd för samtliga vardagar, d. v. s. även för den dag han eljest är ledig. För söndagar skall liksom i fråga om andra försäkrade understöd ej utgå. Är fråga om en kortare arbetslöshetsperiod, exempelvis fredag, lördag och söndag, bör understöd medges för fredag, lördag och nästföljande fridag. Försäkringsorganet måste dock beakta, att en försäkrad, som normalt utför arbete under söndagarna, vid arbetslöshet under exempelvis två av veckans vardagar icke får uppbära understöd för mer än dessa två dagar och alltså icke även för den mot söndagen utbytta fridagen. Liknande regler böra gälla för deltidsarbetare, exempelvis för försäkrade, som bruka ha avlönat arbete fredag, lördag och söndag men icke under veckans övriga dagar. Är vederbörande dock oförhindrad taga arbete under sex dagar per vecka, bör vid hel arbetslöshet understöd utgå för måndag—lördag under förutsättning att han verkligen söker och är beredd mottaga arbete under sex av veckans dagar. Frågan oan understödsrätten för deltidsarbetare behandlas utförligare under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek. Vad i det föregående sagts om understödsdag gäller även i fråga om rätt att inräkna dag i karenstid. Bestämmelsen att understöd icke må utgå för dag, då den försäkrade åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning, och därunder uppbär minst halv lön, syftar i första hand på semesterledighet. Det är uppenbart, att en person, som har semester och uppbär lön, icke skall komma i åtnjutande av understöd från försäkringen. H a r en anställning upphört och har i saanband härmed till en försäkrad utbetalats ersättning för icke uttagen semestertid, bör rätten till understöd bedömas med ledning av uppgifterna från arbetsgivaren rörande dagen för anställningens upphörande. Slutar en

358 person att arbeta en viss dag och är denna dag anställningens sista, skall första arbetslösa dag räknas som understöds- respektive karensdag obmoende av eventuellt utgiven semesterersättning. Förevarande bestämmelse syftar även på det förhållandet, att en arbetsgivare på grund av lag eller fri vilja utbetalar lön till den försäkrade efter avskedet. Därest en person, som har sig tillförsäkrad viss uppsägningstid, ålägges upphöra med arbetet före den avtalade tidens utgång, må understöd icke åtnjutas för tid då avlöning utgår. I detta sammanhang har det gällt att taga ställning till frågan, hur man bör förfara, därest den försäkrade åtnjuter reducerad lön från sin arbetsgivare. Fråga torde här vara främst om sådana grupper arbetstagare som sjöfolk, vilka under vissa förhållanden ha rätt till nedsatt lön även efter seglationstidens slut. Inom den frivilliga försäkringen stadgas, att daghjälp ej må utgå för dag, då vederbörande med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbetet. Härvid har med »delvis bibehållen avlöning» förståtts en avlöning som minst uppgått till 45 % av den vanliga lönen. Tolkningen av förordningens bestämmelser synes i stort sett vara lämplig. Emellertid bör lagtexten enligt kommitténs uppfattning tydligare än vad för närvarande är fallet ange storleken av den lön en försäkrad må, kunna uppbära med bibehållen understödsrätt. Med hänsyn härtill har i lagtexten införts bestämmelsen, att försäkrad, som under ledighet från arbetat äger uppbära minst halva den lön han tidigare åtnjutit, icke skall ha rätt till understöd för sådan tid. I avlöningsförmånerna skola härvid inräknas navuraförmåner. Den föreslagna höjningen från 45 till 50 % är betingad av önskvärdheten att få ett enklare beräkningssätt. Fråga har uppkommit, huruvida man bör gradera daghjälpsbeloppets storlek med hänsyn till storleken av den arbetslön vederbörande uppbär samtidigt med att understöd utgår. Detta har kommittén dock aaisett vara en omotiverad inskränkning i understödsrätten. Svårigheter skulle även uppkomma att genomföra bestämmelsen i praktiken. Däremot har det ansetts motiverat att i vissa fall medräkna en persons inkomster vid bestämmandet av det högsta understöd han med hänsyn till överförsäkringsreglerna må kunna uppbära från försäkringen. Se härom 26 §. 19 §. I paragrafens första stycke angives den maximala understödstidens längd. Denna föreslås av kommittén till 156 dagar under tolv på varandra följande månader. Då understöd utgår blott för vardagar jämte extra helgdagar, innebär detta i realiteten en understödstid om ett halvt år. Den av kommittén föreslagna tiden motsvarar den högsta understödstid, som erkänd arbetslöshetskassa äger rätt att införa. Flertalet arbetslöshetskassor ha dock hittills icke haft ekonomiska möjligheter att medge understöd under så pass lång tid. Kommitténs förslag överensstämmer med den minimitid, som upptagits i den av internationella arbetsorganisationen år 1934 antagna konventionen om till-

359 försäkrande åt ofrivilligt arbetslösa av ersättning eller understöd (»arbetslöshetskonvention, 1934»). En kortare understödstid än den nu föreslagna vill kommittén bestämt motsätta sig. Försäkringen skulle icke komma att fylla avsett syfte, om icke de arbetslösa tillförsäkras en så lång understödstid, att de i allmänhet kunna räkna med att hinna skaffa nytt arbete. Kommittén har även övervägt, huruvida den maximala understödstiden bör göras längre än den föreslagna. Längden av understödstiden är givetvis en avvägningsfråga. E n arbetslöshetsförsäkring har alltid ett begränsat syfte. Längre arbetslöshetsfall böra tillgodoses i annan ordning än genom försäkringen. Råder en mera omfattande konjunkturarbetslöshet, är försäkringens roll att bereda hjälp under den tid, som måste förflyta, innan samhället i tillräcklig omfattning hinner igångsätta arbeten till förmån för de arbetslösa. Bestämmandet av understödstiden till ett halvt år har skett under hänsynstagande till dessa synpunkter. Kommittén vill understryka, att det vid en understödstid om ett halvt år finnes möjlighet att under en långvarig kris låta de arbetslösa skifta halvårsvis mellan beredskapsarbete och understöd från försäkringen. Själva sättet för understödstidens maximering avviker enligt det framlagda förslaget från det som tillämpas inom den frivilliga försäkringen. Den ändrade konstruktionen sammanhänger med den utformning, som föreslagits i fråga om arbetsvillkoret. Inom den frivilliga försäkringen tillämpas vid prövningen av omfattningen av tidigare utfört arbete ett invecklat system med förlängningar av den s. k. prövningstiden för under denna inträffad värnplikt, sjukdom etc. Samma förfaringssätt ifrågakommer vid prövningen av maximala understödstiden. Detta har kommittén velat komma ifrån och i fråga om arbetsvillkoret föreslagit en fast prövningstid på tolv månader. En analog förenkling bör göras i fråga om sättet för beräknandet av maximala antalet understödsdagar. Denna förändring av sättet för understödstidens begränsning innebär i realiteten en förbättring av understödsvillkoren. Det nu föreslagna sättet för understödstidens begränsning medför nämligen, att en person mindre lätt blir utförsäkrad, d. v. s. uppnår maximal understödstid, än då perioden i vissa fall skall förlängas. I första stycket har i jämförelse med gällande lagstiftning tillagts en bestämmelse, enligt vilken understöd under ett och samma arbetslöshetsfall aldrig må utgå för mer än 156 dagar. Detta tillägg har närmast avseende på sådana fall som då en person, vilken åtnjutit understöd från arbetslöshetsförsäkringen under förhållandevis lång tid, blir sjuk och efter sjukdomens upphörande ånyo ansöker om understöd från arbetslöshetsförsäkringen. H a r sjukdomen härvid varat sex månader eller mer, skulle nämligen, därest intet stadgande funnes rörande antalet understödsdagar per arbetslöshetsfall, en försäkrad kunna uppbära understöd från arbetslöshetsförsäkringen under två eller till och med flera perioder om vardera inemot ett halvt år utan att under denna tid ha haft en enda dags arbete. Det är visserligen sant, att ett arbete

360 om en dag skulle komma att medföra ett avbrott, varigenom ett nytt arbetslöshetsfall skulle anses ha inträffat. Emellertid har det dock betraktats såsom angeläget att genom nämnda tillägg, som för övrigt är hämtat ur de erkända arbetslöshetskassornas stadgar, sätta en spärr för understödsutbetalning från arbetslöshetsförsäkringen under så lång tid som ovan berörts. I paragrafens andra stycke, första punkten, stadgas att en person, soaai under tolv på varandra följande månader åtnjutit understöd under sammanlagt 156 dagar, icke må erhålla randerstöd på nytt, förrän han utfört förvärvsarbete under minst två veckor. Denna bestämmelse, som hämtats ur förordningen om eakända arbetslöshetskassor, har tillkommit för att förhindra, att understödstiden under ett och samma arbetslöshetsfall kan bli uppdelad i perioder, avbrutna av dagar utan understödsrätt. Detta skulle kunna bli fallet, om en person under föregående år åtnjutit understöd från försäkringen i flera olika repriser. Funnes icke nämnda bestämmelse, skulle tidigare unclerstödsperioder komma att så att säga avspeglas i den löpande understödsrätten, varvid upprepade avbrott i denna skulle kunna förekomma. Dylika avbrott måste för den försäkrade komma att framträda såsom svårförklarliga. Med förevarande bestämmelser kommer detta icke att ske. Enär understödsrätten upphört, skall arbetsvillkoret nyprövas på grund av avbrottet i arbetslösheten. Sista punkten i andra stycket innehåller ett tillägg till gällande regler. Bestämmelsen, som hämtats ur en av de erkända arbetslöshetskassornas stadgar, har föreslagits i syfte att hindra en person från att, genom avsiktlig Underlätelse att uttaga understöd för vissa arbetslöshetsdagar, kunna undgå utförsäkring och därmed falla under bestämmelserna i andra styckets första punkt, Den föreslagna bestämmelsen torde komma att bli förhållandevis lätt att tilllämpa. De fall, som behöva undersökas äro nämligen endast de, då en försäkrad med ett under senaste tolvmånadersperioden högt antal understödsdagar uppvisar avbrott i understödsperioden utan att under avbrottstiderna ha haft arbete eller varit sjuk. 20 §. Denna paragraf torde icke kräva särskild motivering. 21 §. Se kapitel VII, Principerna för understödens avvägning och under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek. 22—25 §§. Se under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek. 26 §. I paragrafens första stycke återfinnas de allmänna överförsäkringsreglerna. Dessa skola i korthet vara följande. I lägsta daghjälpsklass skall daghjälp jämte familjetillägg utgå oberoende av vederbörandes inkomster. I övriga daghjälpsklasser skola de sammanlagda understödsförmånerna icke överstiga 90

361 % av en dagsinkomst, d. v. s. V300 av den försäkrades årsinkomst, dock att utan hänsyn härtill den försäkrade alltid skall äga uppbära, vad som skialle ha tillkommit honom, därest han tillhört lägsta daghjälpsklass. (Beträffande motiveringen se under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek.) Stundom kan en understödsberättigad vara i besittning av vissa arbetsinkomster. Detta inträffar om han viss dag utfört arbete, men omfattningen av detta uppgår till högst två timmar; dylik dag skall jämlikt 5 § första stycket anses såsom arbetslös dag. En person, som åtnjuter ledighet från en anställning, uppbär stundom lön under ledigheten; understiger lönen hälften av den tidigare arbetslönen, föreligger rätt till understöd från försäkringen (se 18 §). Den ovan nämnda överförsäkringsregeln bör tillämpas även i ett dylikt fall. Kommittén föreslår med hänsyn härtill, att vid bestämmandet av maximala understödsbeloppet för viss dag inkomster av under dylik dag utfört arbete eller inkomster från anställning från vilken ledighet åtnjutes skola medräknas. Detta innebär alltså, att understöden från försäkringen jämte nyss nämnda inkomster ingen understödsdag få överstiga nittio procent av V300 av den för den försäkrade fastställda årsinkomsten. (Beträffande begreppet årsinkomst se 38 §.) Stundom inträffar, att en försäkrad, samtidigt som han uppbär understöd från arbetslöshetsförsäkringen, åtnjuter understöd från annat håll. Inverkan på rätten till daghjälp av understöd, som utgår av andra anledningar än arbetslöshet, har behandlats under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek, och i specialmotiveringen till 4 §. I förevarande lagrum avhandlas inverkan av sådant understöd, som en försäkrad i anledning av arbetslöshet uppbär från annat håll än från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Det vanligaste fallet torde vara understöd i form av socialhjälp. Utgår socialhjälp till en person, som uppbär understöd från arbetslöshetsförsäkringen, innebär detta, att den försäkringsmässiga hjälpen icke är tillräcklig med hänsyn till vederbörandes hjälpbehov. Socialhjälpen skall i ett dylikt fall komplettera vad försäkringen ger. Det följer härav, att storleken av understödet från arbetslöshetsförsäkringen icke skall påverkas av erhållen socialhjälp. Erhåller en försäkrad i anledning av arbetslöshet understöd från annat håll än socialhjälpen samtidigt med att daghjälp utgår från arbetslöshetsförsäkringen, ligga förhållandena annorlunda till. Är en försäkrad samtidigt medlem i en enskild arbetslöshetskassa, skulle lätt kunna inträffa att de sammanlagda understödsförmånerna komme att överstiga den sedvanliga arbetsinkomsten. Detta måste undvikas. Kommittén föreslår till följd härav att sådant understöd skall inräknas i det belopp, vartill understöden högst må uppgå. Detta skall ske även om fråga är om annat regelbundet, i anledning av arbetslöshet utgående understöd. Vad i föregående stycke sagts om understöd från annat håll än arbetslöshetsförsäkringen avser regelbundet utgående understöd. Därest en arbetslös exempelvis till jul erhåller ett engångsbelopp, skall detta givetvis icke påverka understödet från försäkringen.

362 Om försäkringens organisation. 2 7 - 2 9 §§. Se alternativ I, kapitel X, Organisationen. 30 §. Paragrafen avhandlar de arbetsuppgifter, som skola åvila försäkringens lokala organ, socialförsäkringsnämnden. De beröras i korthet i kapitel X. Med hänsyn till att nämndens befogenheter direkt sammanhänga med reglerna för understödsrörelsen har det ansetts lämpligt att i betänkandet utförligare behandla dessa befogenheter i de kapitel, som behandla de olika försäkringsbestämmelserna. Socialförsäkringsnämndens första uppgift skall vara att pröva ansökningar om understöd. Se härom alternativ I, kapitel XX, Sättet för sökande av understöd m. m. Fråga om försäkrad skall vara att anse som oförvållat arbetslös skall hänskjutas till länsarbetsnämnden; se alternativ I, kapitel XVII, Arbetsvägransfallens behandling. Lokalorganet skall fastställa årsinkomsten av förvärvsarbete för understödssökande. Se härom alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek. Vad nämnden har att iakttaga i samband med utbetalandet av understöd beröres under alternativ I, kapitel XX, Sättet för sökande av understöd m. m., där jämväl registreringen av utgivet understöd behandlas. Korttidsarbetares rätt till understöd påverkas stundom av korttidsarbetets varaktighet, Det skall åligga socialförsäkringsnämnderna att till länsarbetsnämnden anmäla sådana fall av korttidsarbete, som under de senast förflutna fyra månaderna varat längre tid än två månader. Se härom kapitel X I I I , Korttidsarbete. I fråga om länsarbetsnämnden föreslår kommittén (se 33 §) att den skall äga att för avgörande överlämna ärende till arbetsmarknadsstyrelsen. Kommittén har icke ansett skäl föreligga att föreslå en motsvarande ordning i fråga om socialförsäkringsnämnden. Emellertid förutsätter kommittén att en socialförsäkringsnämnd i tveksamma understödsfall under hand rådgör med länsarbetsnämnden. 31 §. Se alternativ I, kapitel XVII, Arbetsvägransfallens behandling. 32 §. Se alternativ I, kapitel X, Organisationen. 33 §. Se under alternativ I, kapitlen X, Organisationen, X I I I , Korttidsarbete, XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. c) Hemarbetare, och XVII, Arbetsvägransfallens behandling.

363 34 §. Se under alternativ I, kapitel X, Organisationen. Om sökande av understöd och beslut därom m. m. 35 §. Se under alternativ I, kapitel XX, Sättet för sökande av understöd m. m., och i fråga om tredje stycket även kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. e) Företagare. 36 §. Se under alternativ I, kapitel XX, Sättet för sökande av understöd m. m. 37 §. Försäkrad, som uppehåller sig utomlands, bör vid arbetslöshet kunna erhålla understöd från den svenska försäkringen, därest han uppfyller stadgade försäkringsvillkor. En förutsättning skall dock vara, att han icke är understödsberättigad från arbetslöshetsförsäkringen i det främmande landet. Försäkrade, som vistas utomlands, kunna icke fullgöra den i 10 § stadgade skyldigheten att söka arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen. Försäkringens chefsmyndighet bör emellertid ha möjlighet att medge dispens från denna skyldighet. Arbetslös, som uppehåller sig utomlands, bör härjämte ha möjlighet att i utlandet uppbära understöd. Inom den frivilliga försäkringen fordras härför inga särskilda bestämmelser, utan kassorna kunna själva träffa föranstaltning rörande sättet att söka och uppbära understöd i utlandet. I en försäkring, som helt administreras av samhälleliga organ, torde det få ankomma på chefsmyndigheten att meddela erforderliga föreskrifter. Förevarande paragraf ger arbetsmarknadsstyrelsen befogenhet härtill. 38 §. Se under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och deras storlek, och i fråga om tredje stycket även kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. e) Företagare. 39 §. Se under alternativ I, kapitel XII, Understödsförmånerna och dea'as storlek. 40 §. Se under alternativ I, kapitel XX, Sättet för sökande av understöd m. m. 41 §. Beträffande första stycket se under alternativ I, kapitel XX, Sättet för sökande av understöd m. m. Daghjälp jämte familjetillägg skall regelmässigt utbetalas kontant till den försäkrade. I 21 § har dock stadgats ett undantag från denna regel. Därest en

364 försäkrad använder understödet helt för egna behov och underlåter att sörja för sin familj, skall soicalförsäkringsnämnden kunna besluta att understödet helt eller delvis skall utgivas i naturaförmåner. Det förutsattes dock att detta skall förekomma endast i undantagsfall. För att tillförsäkra främst hustru och barn skälig andel av understödet är bestämmelsen i 21 § alla gånger icke tillräcklig. Fall förekomma, då den försäkrade vistas på annan ort än familjen. Visar det sig att en försäkrad icke fullgör sin underhållningsskyldighet, bör socialförsäkringsnämnden kunna föreskriva att viss del av understödet skall utbetalas till underhållsberättigad anhörig, d. v. s. i regel till hustrun. Dylik delning av understödet bör ifrågakomma, endast då fråga är om sådan underhållsberättigad anhörig, för vilken familjetillägg utgår. De föreslagna stadganelena återfinnas i paragrafens andra stycke. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har det ansetts nödvändigt föreskriva, att understöd skall vara utkvitterat inom viss förhållandevis kort tid efter det att det förfallit till betalning. Prövningen av rätten till understöd kräver nämligen stundom undersökningar rörande arbetad tid och andra arbetsförhållanden, soan kunna föranleda avsevärda svårigheter, därest längre tid förflutit efter anställningens upphörande. Det avgörande är emellertid kontrollen över att den understödssökande verkligen varit arbetslös. I icke ringa omfattning grundas denna kontrollverksamhet på vederbörande tjänstemäns personliga kännedom om den sökande. Den omständigheten att en försäkrad kan uppvisa ett av arbetsförmedlingen stämplat kvittokort skapar nämligen i och för sig ingen rätt till understöd från försäkringen. (Se kapitel XVI, Kontrollen över arbetslösheten.) Det är först efter prövning av försäkringsorganet, som på förekommen anledning kan verkställa undersökning rörande den understödssökande för att konstatera att han varit arbetslös i försäkringslagens mening, som understöd utgår. Det ligger i sakens natur att dylika undersökningar icke kunna ge resultat, om de avse sedan länge förfluten tid. Mecl hänsyn härtill har man inom den frivilliga försäkringen genom en bestämmelse i stadgarna föreskrivit, att understöd skall vara utkvitterat före utgången av åttonde veckan efter den tid, då det förfallit till betalning. Har detta icke skett, går medlemmen sin rätt till understödet förlustig, såvida icke kassans styrelse på grund av särskilda skäl medgiver, att utbetalning må ske. Kommittén föreslår, att en motsvarande regel införes i den obligatoriska försäkringen. Bestämmelser härom återfinnas i paragrafens tredje stycke. 42 §. Understöd från arbetslöshetsförsäkringen utgår endast till den, som brukat vara förvärvsarbetande och som är ofrivilligt arbetslös. För att en försäkrads understödsrätt skall klarläggas fordras med hänsyn härtill, att han kan styrka, dels att han utfört förvärvsarbete i viss minsta omfattning, dels att han icke själv vållat arbetslösheten. Inom den frivilliga försäkringen styrkes tillhörigheten till arbetsmarknaden med ledning av uppgift om antalet erlagda av-

365 gifter. Orsaken till arbetslösheten åter styrkes genom intyg fa-ån senaste arbetsgivare. Kommittén har i kapitel VI, Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet, utvecklat skälen, varför i en obligatorisk försäkring av den typ, som alternativ I representerar, tillhörigheten till arbetsmarknaden måste styrkas genom intyg. För närvarande finnes ingen skyldighet för arbetsgivare att utfärda intyg som nyss sagts. Någon obenägenhet från arbetsgivarnas sida att utfärda arbetsgivarintyg har emellertid icke givit sig tillkänna, varför fråga om införande av skyldighet härtill icke blivit aktuell. I en obligatorisk försäkring kommer intyget om utfört arbete att spela en väsentligt större roll än inom nuvarande försäkring. Det måste vidare ställas större krav på intyget i fråga om uppgifternas exakthet. Vidare måste uppgifterna bli mera detaljerade. Till följd härav föreslår kommittén att skyldighet införes för arbetsgivare att på begäran utfärda dylikt intyg. Begäran om intyg skall kunna framställas såväl av den försäkrade som av den understödsprövande försäkringsmyndigheten, socialförsäkringsnämnden. I intyget skall angivas den tid under de senast förflutna tolv månaderna, som den försäkrade utfört arbete åt arbetsgivaren, och orsaken till anställningens eller arbetets upphörande. Enligt ordalydelsen i paragrafen skall intyget omfatta de senast förflutna tolv månaderna. I vissa fall kan det bli erforderligt att intyget omfattar denna tid. Vid arbetsvillkorets prövning skall nämligen understödsrätten grundas på det under denna period utförda arbetet. Med hänsyn till arbetsvillkorets konstruktion är det emellertid icke nödvändigt att av intyget framgår mer än att den försäkrade utfört arbete under minst tjugu veckor under nämnda tolv månader. Även om ett arbetsgivarintyg är ofullständigt i det avseendet att det ej omspänner en hel tolvmånadersperiod, bör det dock godtagas av socialförsäkringsnämnden, därest det innehåller tillräckliga uppgifter för understödsrättens prövning. För att arbetsgivarintyget skall fylla avsedd funktion skall det vara avfattat på sådant sätt, att därav framgår att under varje kalendervecka, för vilken arbetsgivaren uppger att den försäkrade varit i hans tjänst, den arbetade tiden uppgått till minst fjorton timmar. Detta är den tid arbetet minst måste omfatta för att kalenderveckan skall få tillgodoräknas som arbetad vecka vid arbetsvillkorets prövning. (Se förevarande kapitel, 12 §.) Med hänsyn till de särskilda kontrollåtgärder, som äro erforderliga i fråga om hemarbetare (se kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. c) Hemarbetare), skall arbetsgivaren i intyget ange, om fråga är om sådant arbete, som utförts i den försäkrades hem. Den försäkrade skall ha rätt att styrka omfattningen av utfört arbete även på annat sätt än genom intyg från arbetsgivaren, nämligen genom intyg från trovärdiga personer. Från den senaste anställningen bör dock i regel arbetsgivarintyg föreligga. Endast därest särskilda förhållanden motiverar detta —

366 arbetsgivaren är exempelvis icke anträffbar — bör, då det gäller styrkandet av orsaken till arbetslösheten, intyg från annan än arbetsgivaren godtagas av försäkringsorganet. H a r på grund av driftinskränkning antingen antalet arbetsdagar per vecka eller den dagliga arbetstiden minskats, skall arbetsgivaren ha skyldighet att i intyget ange omfattningen av det arbete, som den försäkrade utför. Korttidsarbetare, som arbeta ett mindre antal dagar varje vecka än vanligt, kunna nämligen erhålla understöd endast om den arbetade tiden är mindre än fem dagar per vecka. I fråga om dem, som fått vidkännas minskning i den dagliga arbetstidens längd, gäller jämväl ett villkor att arbetstidsförkortningen skall ha haft viss minsta storlek. Vidare är uppgift rörande omfattningen av den arbetade tiden nödvändig för att bestämana det antal dagar, för vilka understöd skall utgå. Se härom utförligare i kapitel XIII, Korttidsarbete. Personer som åberopa arbete, utfört i egenskap av företagare, skola jämväl styrka det utförda arbetet genom intyg. Kommittén föreslår, att det skall tillkomma lokala försäkringsorganet att i varje särskilt fall föreskriva på vad sätt omfattningen av arbetet skall styrkas och vilka uppgifter, som skall lämnas rörande den av den försäkrade bedrivna verksamheten. Någon föreskrift i lagtexten härom erfordras icke. I fråga om arbetslösa företagare kan man i allmänhet anse arbetslösheten vara oförvållad. Se vidare kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade avd. e) Företagare, och förevarande kapitel 8 §. 43 §. I kapitel XI, Arbetsvillkoret, har framhållits att det — med hänsyn till att understödsrätten i stor utsträckning kommer att vila på arbetsgivarintygets uppgifter — blir nödvändigt att kontrollera riktigheten av ingivna intyg. För att en dylik kontrollverksamhet skall kunna utföras måste skyldighet föreligga för arbetsgivarna att låta representanter för försäkringsmyndigheterna taga del av avlöningslistor och andra förteckningar, som innehålla uppgifter rörande omfattningen av utfört arbete. Denna rätt bör tillkomma representanter för arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnden och socialförsäkringsnämnden. Med hänsyn till att understödstagarnas fördelning på daghjälpsklasser skall bestämmas efter arbetsinkomstens storlek och att de sammanlagda understödsförmånerna skola vara beroende av vederbörandes inkoanst bör rätt jämväl föreligga att taga del av alla sådana handlingar, varav storleken av utbetalade arbetsförtjänster framgår. Kontrollen av uppgifter, på vilka en försäkrad grundar sin understödsrätt, skall givetvis även kunna äga rum på sådant sätt, att en försäkringsmyndighet eller tjänsteman hos denna från arbetsgivare inhämtar skriftliga eller muntliga uppgifter, som äro av betydelse för understödsrättens bedömning. Nämnas må vidare, att klasstillhörigheten kan bestämmas med ledning av uppgifter från arbetsgivare rörande arbetsförtjänstens storlek. Arbetsgivarna skola ha skyldighet tillhandagå med upplysningar i här nämnda hänseende.

367 44 §. Denna paragraf stadgar att fordran å understöd, som innestår hos försäkringsorgan, ej må tagas i mät och att rätt till ej förfallet understöd ej må överlåtas. E n bestämmelse av i stort sett samma lydelse återfinnes i såväl lagen om folkpensionering (40 §) som lagen om allmän sjukförsäkring (105 §). Särskilda bestämmelser. 45 §. I första stycket stadgas återbetalningsskyldighet för försäkrad, som genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna uppgift om ändring av familjens sammansättning eller av sin arbetsinkomst eller annorledes förorsakat, att daghjälp eller familjetillägg obehörigen utgått eller utgått med för högt belopp. Återbetalningsskyldighet skall jämväl föreligga, därest någon obehörigen eller med för högt belopp uppburit understöd, därest han skäligen hade bort inse detta. Återbetalningsskyldighet skall icke föreligga, därest av en försäkrad åberopade omständigheter för understödsrätt varit sanningsenliga men vid den slutliga prövningen icke tillerkänts vitsord. Detta kan inträffa exempelvis vid arbetsvägransfall. (Se alternativ I, kapitel XVII, Arbetsvägransfallens behandling.) I första stycket stadgas till sist rätt för försäkringsorganet att medge eftergift helt eller delvis av belopp, som jämlikt det föregående rätteligen borde återbetalas. De oriktiga uppgifterna kunna ha lämnats av oförstånd. Vidare kan det tänkas, att återbetalningen kan komma att föranleda familjen avsevärt ekonomiskt avbräck. I dylika fall bör återbetalning eftergivas, såvida icke försäkringsorganet finner skäl föreligga att med stöd av paragrafens andra stycke föreskriva om avräkning. Avräkning av för mycket erhållet understöd å den försäkrade senare tillkommande understöd bör tillämpas företrädesvis under en fortlöpande understödsperiod. Vid beslut om avräkning måste försäkringsorganet beakta, att understödet till den försäkrade och hans familj blir så stort att behov icke uppkommer av socialhjälp. Paragrafen överensstämmer i stort sett med 106 § sjukförsäkringslagen. I nämnda lagrum finnes tillagt en bestämmelse om att, då försäkrad, till vilken sjukhjälp felaktigt utbetalats, övergått till annan sjukkassa, avräkning må ske även å den sjukhjälp, vartill han blir berättigad i den nya kassan. En analog bestämmelse i arbetslöshetsförsäkringen erfordras icke. Flyttar någon under en arbetslöshetsperiod till annan kommun och blir han där kyrkobokförd, skall givetvis socialförsäkringsnämnden i den nya kommunen ha skyldighet verkställa tidigare beslutad avräkning. 46 §. Det kan icke undvikas att tjänstemän hos arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnd eller socialförsäkringsnämnd, vilka med stöd av 43 § taga del

368 av vissa handlingar hos arbetsgivare, kunna erhålla kännedom om olika driftanordningar och affärsförhållanden. I förevarande paragraf stadgas tystnadsplikt för dessa tjänstemän. Tystnadsplikt skall jämväl föreligga rörande vad som yppats i fråga om försäkrads arbetsförhållanden och avlöningsförmåner. En i viss mån liknande bestämmelse återfinnes i lagen om allmän sjukförsäkring, 109 §. 47 §. Denna paragraf torde icke kräva särskild motivering. 48 §. På vissa ställen i lagen har angivits fall, där särskilda föreskrifter kunna bli erforderliga för lagens tillämpning. Det kan icke undgås att en lagstiftning av den invecklade och genomgripande natur som den nu föreslagna kommer att kräva kompletterande bestämmelser även i åtskilliga andra hänseenden. Så torde bli fråga om pastorsämbetes skyldighet meddela uppgift om flyttning. Det föreslagna stadgandet ger Kungl. Maj:t möjlighet att meddela erforderliga bestämmelser härom. Straffbestämmelser. 4 9 - 5 1 §§. Bestämmelserna i förevarande paragrafer torde icke erfordra närmare motivering. Övergångsbestämmelser. Se under alternativ I, kapitel XXIII, Övergångsbestämmelser.

369 Alternativ

I.

KAP. XXIII. övergångsbestämmelser. A. Tidpunkten för försäkringens ikraftträdande. Av förarbetena till lagens ikraftträdande torde utarbetande av erforderligt arbetsmaterial, såsom handledningai-, blanketter o. d., bli det mest omfattande och tidskrävande. Viss tid kommer också att krävas för instruktionskurser och utbildning av tjänstemän. Av betydelse är vidare, att den kontorstekniska sidan av arbetet inom försäkringsorganen ägnas uppmärksamhet under förberedelsetiden, så att man redan från början undviker ett onödigt betungande arbetssätt. Det är givetvis svårt att närmare bedöma, huru lång tid dessa förarbeten kunna taga. Kommittén anser sig dock kunna uppskattningsvis ange tiden till mellan 1 ooh D/2 år. Vad organisationsapparaten beträffar må följande framhållas. I fråga om arbetsmarknadsstyrelsen erfordras utredning rörande den nuvarande försäkringsbyråns omorganisering på de två för den obligatoriska försäkringen föreslagna byråerna. På länsstadiet gäller det att omorganisera de nuvarande länsarbetsnämnderna. Dessa arbetsuppgifter kunna beräknas bli slutförda inom den ovan angivna tiden. Vad den lokala organisationen beträffar må nämnas att lagen om allmän sjukförsäkring träder i kraft den 1 juli 1950, såframt icke beslut om uppskov härmed kommer att fattas. Vid bifall till kommitténs förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring fordras en omläggning av sjukförsäkringen. När detta arbete kan beräknas ha slutförts, undandrar sig kommitténs bedömande. Kommittén framlägger därför intet förslag till dag för ikraftträdandet. Vid prövning av frågan om tidpunkten för försäkringens ikraftträdande bör hänsyn tagas även till följande omständigheter. Kommittén kommer att framlägga förslag om den nuvarande fattigvårdslagens ersättande med en lag om socialhjälp. Förslaget torde komma att innebära att den kontanta understödsverksamheten för arbetslösa från arbetslöshetsnämnderna skall upphöra. Tidpunkten för den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens ikraftträdande bör icke sättas senare än dagen för socialhjälpslagens trädande i kraft, enär eljest socialhjälpen skulle komma att belastas med understöd åt arbetslösa, som stå utanför de erkända arbetslöshetskassorna. B. Författningar, som upphöra att gälla. I och med att lagen om allmän arbetslöshetsförsäkring träder i kraft, upphör lagstiftningen rörande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Från och med ikraftträdandet skola sålunda följande förordningar och kungörelser upphöra att gälla: 24 — 233 42

370 förordningen den 15 juni 1934 angående erkända arbetslöshetskassor, förordningen den 15 juni 1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen den 23 november 1934 angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor samt kungörelsen den 20 februari 1948 angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Förordniaagen om kristillägg å daghjälp har tidsbegränsad giltighet. Den har därför icke upptagits bland de författningar, som skola upphöra att gälla. Den omständigheten, att lagstiftningen rörande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen upphör att gälla viss dag, skall icke utgöra hinder för att även efter samma dag statsbidrag i enlighet med nuvarande lagstiftning utbetalas för tidigare understödsverksamhet. Det bör tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet över de erkända arbetslöshetskassorna att beräkna och även verkställa utbetalningar av sådant statsbidrag.

C. Övriga övergångsbestämmelser. Såsom villkor för rätt till understöd från försäkringen skall bland annat gälla, att den understödssökande under de före arbetslöshetens inträde senast förflutna tolv månaderna utfört förvärvsarbete under minst tjugu veckor. Vid bedömandet av de frågor, som uppkomma i anslutning till lagens ikraftträdande, gäller det att avgöra, om arbete som utförts före ikraftträdandet skall få tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning eller icke. Anser man, att rätt till tillgodoräknande icke skall föreligga, innebär detta, att understöd från försäkringen kan uppbäras tidigast tjugu veckor efter det att lagen trätt i kraft. Införas övergångsbestämmelser av denna innebörd, fordras särskilda regler för medlemmarna av de erkända arbetslöshetskassorna. Man måste nämligen öppna möjligheter för kassamedlemmarna att utan avbrott åtnjuta rätt till understöd i händelse av arbetslöshet. Tillförsäkras medlemmarna av kassorna dessa förmåner, böra kassorna till försäkringen överföra viss andel av fonderna. Denna utväg innebär nämligen, att den obligatoriska försäkringen övertager kassornas ekonomiska förpliktelser gentemot med- : lemmarna. Föreskriver man åter att arbete, utfört före lagens ikraftträdande må tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning, kunna alla omedelbart bli understodsberättigade. Enär kassamedlemmarna i detta fall icke tillförsäkras någon fördel framför övriga, bör överföring av viss del av kassornas fonder icke komma i fråga. Denna utväg har den fördelen, att försäkringen redan från och med dagen för ikraftträdandet kan tillgodose de arbetslösas hjälpbehov. Den tidigare diskuterade utvägen skulle innebära, att försäkringen först successivt under loppet av ett år skulle uppfylla sin funktion. Den senare vägen för lösandet av övergångsproblemen aktualiserar frågan, vilken ställning i understödshänseende de medlemmar skola intaga, vilka

371 under de tolv månaderna före ikraftträdandet uppburit daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. E t t inräknande i understödstiden av från kassa uppburen daghjälp får någon egentlig betydelse, endast om arbetslösheten under året före lagens ikraftträdande varit av större omfattning; under mera normala lägen å arbetsmarknaden understiger nämligen daghjälpstiden i regel avsevärt den stadgade maximitiden. I detta sammanhang torde böra erinras om det sätt, varpå motsvarande problem lösts inom den allmänna sjukförsäkringen. Enligt övergångsbestämmelserna för andra än medlemmar i erkända sjukkassor stadgas följande. För sjuk person, som den 30 juni 1950 icke är medlem av erkänd sjukkassa, skall vid beräkning av sjukhjälpstiden medräknas den tid, varunder sjuklighetstillståndet eller tidigare sådant tillstånd, med vilket den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger, varat före lagens ikraftträdande. En bestämmelse av analog innebörd är vad arbetslöshetsförsäkringen beträffar icke genomförbar. Att i efterhand fastställa den tid under vilken en person varit arbetslös i arbetslöshetsförsäkringslagens mening är icke möjligt. Från denna utväg måste man sålunda bortse. Mot ett inräknande i den maximala understödstiden av från kassan uppburen daghjälp tala vissa skäl av praktisk natur. Inräknandet förutsätter nämligen, att socialförsäkringsnämnderna under den första tiden efter försäkringens ikraftträdande i vissa fäll få inhämta uppgifter från arbetslöshetskassornas medlemsmatriklar. Dessa olägenheter få dock icke överdrivas. I de fall, då anledning föreligger att tro att en person under längre tid varit arbetslös, får remiss ske till vederbörande fackförbund, som torde komma att övertaga kassornas medlemsmatriklar. I allmänhet synes man dock kunna utgå från att den understödssökandes uppgifter rörande omfattningen av tidigare uppburet understöd äro riktiga, varför regeln torde kunna bli att understöd beviljas utan särskild kontroll av tidigare understöd. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att arbete utfört före lagens ikraftträdande skall få tillgodoräknas för understödisrättens bedömande. Dock synes detta icke böra ske utan alla begränsningar. Arbetsvillkoret skall prövas vid tidpunkten för arbetslöshetsfallets början. En person, som under lång tid icke haft någon sysselsättning, skulle härigenom kunna förvärva understödsrätt genom åberopande av arbete, som ligger kanske flera år tillbaka i tiden. Detta bör givetvis icke komma ifråga. Med hänsyn härtill föreslår kommittén den inskränkningen att, om en person är arbetslös vid lagens ikraftträdande och om han söker understöd, innan han utfört förvärvsarbete efter nämnda dag, hänsyn vid arbetsvillkorets prövning endast må tagas till arbete, som utförts under de före ansökningens ingivande senast förflutna tolv månaderna, (Se punkt 1.)' Vidare föreslår kommittén, att understöd, som medlem av arbetslöshetskassa uppburit före dagen för försäkringens ikraftträdande, skall inräknas i det antal dagar, under vilka försäkrad högst må uppbära understöd från den obligatoriska arbetslöshetsföi-säkringen. (Se punkt 2.)

372 Det återstår härefter att fastställa regler för storleken av den daghjälp, som från den obligatoriska försäkringen skall utgå till personer, vilka vid tidpunkten för lagens ikraftträdande uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Det framstår som angeläget, att de för den obligatoriska försäkringen föreslagna beloppen tillämpas så snart detta är möjligt. Emeller tid bör det om möjligt undvikas, att daghjälpen ändras under en pågående understödsperiod. Kassamedlemmar, vilka vid ikraftträelandet uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, föreslås skola uppbära understöd av samma storlek från den obligatoriska försäkringen som tidigare utgått från kassan. Inträffar emellertid efter lagens ikraftträdande ett sådant avbrott i understödsperioden, som motsvarar minst en veckas förvärvsarbete, bör därefter daghjälpens storlek bestämmas efter de för den obligatoriska försäkringen föreslagna reglerna. Från denna huvudregel bör man göra ett undantag. Enligt förslaget skola alla understödstagare vara tillförsäkrade en daghjälp av minst fyra kronor. Överförsäkringsreglerna ha utformats så, att denna daghjälp tillförsäkrats alla, som brukat utföra arbete i viss minsta omfattning. Med hänsyn härtill föreslås, att ingen försäkrad skall från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen erhålla lägre daghjälp än fyra kronor. För deltidsarbetare skola dock föreslagna reduktionsregler gälla. Det ovan anförda har avsett daghjälpen. I fråga om familjetilläggen synes det av liknande skäl som nyss anförts böra gälla, att de inom den obligatoriska försäkringen föreslagna beloppen omedelbart skola tillämpas från lagens ikraftträdande. De senast föreslagna bestämmelserna återfinnas i punkt 3.

A L T E R N A T I V II

375 Alternativ

II.

KAP. XXIV.

Huvuddragen av den föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen enligt alternativ II. Den av kommittén såsom alternativ I I föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, som är kommitténs huvudalternativ, kan i korthet framställas på följande sätt. De nuvarande erkända arbetslöshetskassorna bibehållas och deras verksamhet fortsätter i praktiskt taget oförändrade former. Personer, som icke äro medlemmar av erkända arbetslöshetskassor, tillförsäkras rätt till försäkringsmässigt understöd vid arbetslöshet, utformat i princip såsom enhetsunderstöd och sålunda icke graderat efter inkomst, I jämförelse med nu gällande bestämmelser är detta senare förslag det principiellt viktigaste i alternativ II. I många avseenden företer alternativ I I likheter med alternativ I. Så är fallet i fråga om försäkringens omfattning. Även alternativ I I tillförsäkrar sålunda alla förvärvsarbetare rätt till understöd vid arbetslöshet. De villkor, under vilka understöd skall utgå, äro vidare i stort sett desamma. Samma villkor gälla i fråga om karenstid, maximal understödstid o. d. Däremot blir försäkringens organisation en annan. Ej heller kunna understödsförmånernas storlek bli avvägda på samma sätt. Sättet för försäkringens finansiering företer vissa olikheter. I den följande redogörelsen för försäkringens huvuddrag avhandlas väsentligen endast punkter, i vilka alternativ I I skiljer sig från det föregående alternativet, såvida icke annat med hänsyn till sammanhanget är nödvändigt. Sålunda lämnas ingen redogörelse för försäkringsvillkoren. En sammanfattande redogörelse för dessa återfinnes i kapitel V I I I under alternativ I. Alla förvärvsarbetare, d. v. s. såväl företagare som arbetstagare, tillförsäkras vid arbetslöshet ett understöd om 4 kronor per dag jämte familjetillägg. Detta belopp har valts så, att understödsförmånerna bli av samma storlek som den allmänna sjukförsäkringens. En sjukpenning om kronor 3: 50 ger nämligen vid en understödsvecka om sju dagar ungefär samma belopp som 4 kronor under sex dagar, vilken tid utgör arbetslöshetsförsäkringens understödsvecka. För make eller husföreståndarinna utgår ett tillägg till daghjälpen om 2 kronor; för varje barn lämnas ett barn tillägg om 60 öre. Denna understödsrätt förvärvas utan erläggande av annan avgift än den föreslagna socialförsäkringsavgiften (se härom i det följande). Genom att inträda som medlem i en av försäkringens chefsmyndighet såsom erkänd registrerad arbetslöshetskassa kunna förvärvsarbetare tillförsäkra

376 sig högre understöd än 4 kronor om dagen. Alla grupper förvärvsarbetare. d. v. s. både arbetstagare och företagare, äga möjlighet bilda dylika kassor. Den enda inskränkningen i denna rätt är den som ligger däri, att en kassa för att antagas till erkänd dylik i regel skall ha minst 500 medlemmar. De inom den frivilliga försäkringen arbetande kassorna skola inom den obliga toriska försäkringens ram fortsätta sin verksamhet efter i stort sett samma riktlinjer som för närvarande, endast med sådana mindre ändringar, som betingas av övergången till ett obligatoriskt försäkiungssystem. Förslaget innebär, att försäkringen blir delad på två grenar. Den gren, som handhaves av arbetslöshetskassorna, kallas för kasseförsäkringen; den andra benämnes allmänna försäkringen eller enhetsförsäkringen. Kassornas huvudsakliga uppgift skall vara att bereda högre understöd än den daghjälp om 4 kronor, som är tillförsäkrad alla förvärvsarbetare. En kassa bestämmer själv de daghjälpsklasser den vill inrätta. Daghjälpen må dock icke överstiga 11 kronor per dag. Familjetilläggen skola vara av samma storlek som inom den allmänna försäkringen. Man kan utgå från att varje kassa inrättar åtminstone två, i regel flera daghjälpsklasser. Medlemanarna skola fördelas på de olika klasserna med hänsyn till storleken av sedvanlig arbetsinkomst. Vill en kassa inrätta endast en daghjälpsklass, skall intet hinder härför föreligga. E n kassamedlem erhåller från kassan hela det tillförsäkrade understödet. Kassan utbetalar alltså såväl det belopp om 4 kronor, vilket är tillförsäkrat alla förvärvsarbetare, som det belopp varmed daghjälpen i hans understödsklass överstiger de 4 kronorna. Daghjälp om 4 kronor jämte familjetillägg utgår utan hänsyn till vederbörandes inkomster. Inga överförsäkringsregler föreslås alltså i fråga om grundunderstödet jämte familjetilläggen. I detta avseende överensstämmer förslaget såväl med den allmänna sjukförsäkringen som med alternativ I. Kassamedlemmars rätt till högre daghjälp än 4 kronor begränsas — på samma sätt för närvarande sker inom den frivilliga försäkringen — med hänsyn till arbetsinkomsten. Det högsta sammanlagda understödsbelopp en kassamedlem skall kunna uppbära föreslås till 90 % av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. I detta avseende avviker försäkringsförslaget såväl från den nuvarande försäkringen som från alternativ I. I den frivilliga försäkringen äro olika överförsäkringsregler gällande för familjeförsörjare och för andra. I alternativ I har understödet avvägts i förhållande till den arbetslöses egen tidigare arbetsinkomst. Oberoende av de föreslagna överförsäkringsreglerna är en medlem av en arbetslöshetskassa alltid tillförsäkrad ett understödsbelopp, som motsvarar det han skulle ha erhållit inom den allmänna försäkringen. I och med att en person inträder i en arbetslöshetskassa, är det denna, som utbetalar understöd till honom. Härför erfordras ingen minsta medlemstid. Däremot fordras det, att medlemmen efter inträdet erlagt minst sexton vecko-

377 avgifter eller fyra månadsavgifter till kassan, för att han skall äga rätt till högre understöd än 4 kronor om dagen. För att förhindra att någon på en gång uppbär understöd från försäkringens båda grenar eller att någon först uppbär maximalt understöd från den ena grenen och sedan erhåller fortsatt understöd fa*ån den andra försäkringsgrenen inrättas ett särskilt kontrollsystem inom arbetsförmedlingarna. En kassa, inom vars verksamhetsområde förekomma regelbundna variationer i arbetslöshetens storlek, d. v. s. en säsongkassa, skall införa begränsningar av understöden under normal dödsäsong. De begränsningar som föreslås äro utformade på ett annat sätt än inom den frivilliga försäkringen. I fråga om understöd under normal dödsäsongtid skall en kassa kunna införa den begränsningen, att understödet för dem, som tillhöra daghjälpsklasser med högre understöd än 4 kronor, sänkes till detta belopp. De föreslagna säsongrestriktionerna innebära sålunda endast sänkningar av understöden. I fråga om rätten till understöd om 4 kronor om dagen jämte familjetillägg skola inga begränsningar förekomma. Försäkringens chefsmyndighet skall vara arbetsmarknadsstyrelsen, under vilken försäkringens båda grenar, den allmänna försäkringen och kasseförsäkringen, sortera. Inom chefsmyndigheten handläggas de försäkringsmässiga ärendena av en särskild delegation. Administreringen av den allmänna försäkringen anförtros inom den lokala instansen åt socialförsäkringsnämnden. En dylik nämnd skall finnas inom var och en av våra förstorade kommuner. Den skall vara ett gemensamt organ för folkpensioneringen, sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringens enhetsgren. Den, som icke är medlem i arbetslöshetskassa, ansöker om understöd hos socialförsäkringsnämnden, vilken även utbetalar understödet. Socialföi-säkringsnämnderna skola vara underordnade länsarbetsnämnderna, som även skola tillhandagå med råd och upplysningar. Förhållandet mellan länsarbetsnämnd och socialförsäkringsnämnd skall vara detsamma som i den under alternativ I föreslagna försäkringen, dock med det undantaget att länsarbetsnämnderna icke skola ha några befogenheter i fråga om kasseförsäkringen. Länsarbetsnämnden handlägger frågor om understödsrätt vid fall av arbetsvägran m. m. I olikhet mot alternativ I föreslås icke någon omorganisation av länsarbetsnämnden. Kasseförsäkringen administreras av ett system med erkända arbetslöshetskassor. I fråga om dessas organisation föreslås ingen ändring av betydelse. I likhet med vad för närvarande är fallet skall kassornas lokala representation utgöras av redogörare, som mottaga ansökningar om understöd och verkställa utbetalning av dessa. En kassas verksamhet handhaves av ombudsmötet och av styrelsen, sammansatt på samma sätt som för närvarande. Försäkringens chefsmyndighet

378 har gentemot kassoana i stort sett samma befogenheter, som för närvarande tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Arbetslöshetskassorna skola i likhet med vad för närvarande är fallet ha ställning som understödsföreningar. Av praktiska hänsyn föreslås emellertid att lagen om understödsföreningar icke skall gälla för arbetslöshetskassorna. De erhålla i stället samma ställning som de allmänna sjukkassorna, vilkas verksamhet regleras genom sjukföa-säkringslagen. Till följd härav ha i förslaget till lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring intagits erforderliga bestämmelser i detta avseende. Någon ändring i sak vad beträffar kassornas verksamhet innebär icke detta förslag. Följande grundprinciper för försäkringens finansiering föreslås. De kostnader, som föranledas av den alla förvärvsarbetare tillförsäkrade rätten till en daghjälp om 4 kronor jämte familjetillägg, täckas till en tredjedel genom avgifter från arbetsgivarna. Dessa avgifter erläggas samtidigt med avgifterna till sociala olycksfallsförsäkringen. För övriga kostnader, som föranledas av den alla tillförsäkrade rätten till understöd om 4 kronor jämte familjetillägg, svarar staten, som även garanterar att försäkringen kan uppfylla dessa förpliktelser. Som bidrag till täckande av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen, folkpensioneringen, moderskapsförsäkringen och sjukförsäkringen införes en socialförsäkringsavgift. Arbetslöshetskassorna åtnjuta statsbidrag avvägt på följande sätt. För varje utgivet daghjälpsbelopp erhåller en kassa ett bidrag med 4 kronor. Kostnaderna för familjetilläggen täckas helt av statsbidrag. Härigenom förorsakas kassorna inga utgifter för den del av utgiven daghjälp, som svarar mot enhetsunderstödet inom den allmänna försäkringen. För de kostnader, vilka föranledas av daghjälp, överstigande 4 kronor per dag, erhåller kassan ett procentuellt bidrag enligt i huvudsak samma grunder som de, vilka gälla för närvarande. Detta innebär att statsbidraget, procentuellt sett, blir större ju större understödsverksamheten är i förhållande till medlemsantalet. Härjämte skola kassorna åtnjuta bidrag för täckande av en del av administrationskostnaderna. De kostnader, som icke täckas genom bidrag från staten, bestridas genom medlemsavgifter. Dessa erläggas i kassor för löntagare för tid, då vederbörande utför förvärvsarbete. Avgifter erläggas, allt efter varje kassas beslut härom, antingen per vecka eller månad. Kostnaderna för en försäkring enligt alternativ I I bli sannolikt- något lägre än enligt alternativ I. Vid ett läge på arbetsmarknaden, som i genomsnitt motsvarar det år 1937 rådande, beräknas kostnaderna för understödsrörelsen uppgå till omkring 110 miljoner kronor per år. En genomsnittlig arbetslöshet av samma storlek som år 1945 skulle föranleda en kostnad för försäkringen, som något understiger 35 miljoner kronor per år. I de nämnda beloppen ingå icke administrationskostnader. De inkomster en kassa icke behöver för de löpande utgifterna skola fonderas. I fråga om fondmedlens placering gälla i huvudsak samma bestämmel ser som inom den frivilliga försäkringen.

379 Alternativ

II.

KAP. XXV.

Omfattningen av försäkringen. Medlemskapet i arbetslöshetskassa. I kapitel I X har kommittén i fråga om alternativ I diskuterat den omfattning, som en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör äga. Kommittén föreslog härvid, att försäkringen borde omfatta alla i Sverige bosatta svenska och utländska medborgare, vilka fyllt 16 men ej 67 år, ävensom å svenska fartyg anställda svenska arbetstagare i samma ålder. Från försäkringen skulle vara undantagna personer, som uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag. Det föreligger inga skäl att ge en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I I en annan omfattning än den, som föreslagits i fråga om alternativ I. Vad i kapitel I X i detta hänseende anförts skall sålunda även avse alternativ II. E t t av de konstitutiva dragen i en försäkring enligt förevarande alternativ är, att alla förvärvsarbetare tillförsäkras ett förhållandevis lågt enhetsunderstöd genom socialförsäkringsnämnderna; arbetslöshetskassornas uppgift är i huvudsak att tillförsäkra medlemmarna bättre förmåner än vad socialförsäkringsnämnderna ge. För alla förvärvsarbetare, som icke tillhöra en arbetslöshetskassa, blir sålunda socialförsäkringsnämnden det understödsutgivande organet. Kassamedlemmarna åter ha endast sin kassa och dess lokalorgan att vända sig till. En för detta alternativ betydelsefull fråga blir på vad sätt kasseförsäkringens omfattning skall regleras. Det bör enligt kommitténs uppfattning icke göras någon principiell inskränkning i fråga om förvärvsarbetares rätt att bilda arbetslöshetskassor. Detta innebär med andra ord, att alla som omfattas av den obligatoriska försäkringen, skola kunna bilda arbetslöshetskassor eller ansluta sig till dylika En dylik rättighet kan dock icke vara obetingad. En första förutsättning bör vara, att en kassa erhåller en sådan ekonomisk grundval, att garantier vinnas för att kassan kan infria sina förpliktelser mot medlemmarna. En av förutsättningarna för att en arbetslöshetskassa skall erhålla rimlig stabilitet är, att den får en viss minsta storlek. Enligt de för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen gällande bestämmelserna skall en erkänd arbetslöshetskassa ha minst 500 medlemmar. Emellertid finnas undantagsbestämmelser från denna regel, innebärande att även en förening med mindre medlemsantal må, när särskilda skäl därtill föranleda, kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa. Likaledes kan en kassa, vars medlemsantal tidigare varit större men som nedgått under nämnda gräns, under vissa förutsättningar få fortsätta verksamheten. Inom den frivilliga försäkringen har endast i fråga

380 om två kassor förekommit, att tillstånd medgivits att träda i verksamhet, trots att medlemsantalet understigit 500. De medgivna undantagsreglerna ha sålunda endast haft ringa betydelse. Ur synpunkten att kassorna skola erhålla ekonomisk stabilitet är det givetvis önskvärt att medlemsantalet icke blir för litet. Med hänsyn härtill skulle man för den obligatoriska försäkringens vidkommande kunna överväga en höjning av den nuvarande gränsen, 500 medlemmar. Å andra sidan är det emellertid ett önskemål att icke försvåra bildandet av kassor för mindre grupper förvärvsarbetare. Till följd härav föreslår kommittén ingen ändring i ovan återgivna bestämmelser (se 74 §). Vid utfoininingen av de nuvarande arbetslöshetskassornas verksamhetsområden har man sökt undvika, att mer än en kassa blir verksam inom något område av näringslivet. Det är naturligt, att man icke genom i stadgarna angivna bestämmelser helt kan undvika, att ett mindre antal förvärvsarbetare kan välja mellan flera kassor. Man har emellertid förhindrat uppkomsten av dubbelförsäkring genom en föreskrift, att ingen kan samtidigt tillhöra mer än en kassa, En motsvarande bestämmelse föreslår kommittén för den obligatoriska försäkringen. Denna bestämmelse har för övrigt avseende även å det fall, att en medlem övergår från ett verksamhetsområde till ett annat (se 5 §). Strävandet inom den frivilliga försäkringen att hålla de olika kassornas verksamhetsområden i sär tar sig även uttryck i bestämmelsen, att antagande till eakänd kassa må kunna vägras om det tillämnade verksamhetsområdet helt eller till huvudsaklig del sammanfaller med verksamhetsområde för redan erkänd arbetslöshetskassa. Denna bestämmelse har utan tvivel haft stor betydelse för att den frivilliga försäkringen erhållit en så pass rationell utformning som fallet blivit. En liknande begränsning i rätten att bliva antagen till arbetslöshetskassa enligt det förevarande alternativet till obligatorisk försäkring finner kommittén nödvändig (se 74 §). I detta sammanhang vill kommittén vidare erinra om, vad som närmare utvecklas under alternativ I I , kapitel XXXIV, Övergångsbestämmelser, att man vid antagande till arbetslöshetskassa enligt den föreslagna lagen skall lämna företräde åt de redan existerande erkända arbetslöshetskassorna, Enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor kan en kassas verksamhetsområde utan begränsningar till visst yrke omfatta hela landet. Någon dylik kassa har emellertid icke kommit till stånd. Med den utformning, som de nuvarande arbetslöshetskassornas verksamhetsområden erhållit, och med hänsyn till att dessa skola ha företräde då det gäller antagande såsom dylik kassa enligt den föreslagna lagen, kan man utgå från att någon hela landet omfattande allmän kassa icke skall komma till stånd. Enligt de nuvarande reglerna kan en kassas verksamhetsområde begränsas till personer arbetande inom visst yrke eller viss verksamhetsgren, till personer bosatta inom ett visst område eller till personer anställda vid ett visst

381 arbetsföretag. Samtliga existerande erkända kassor ha sina verksamhetsområden bestämda till vissa yrken eller verksamhetsgrenar. Man torde ha anledning utgå från att, därest nya kassor bildas enligt den förevarande lagen, dessa i regel bli yrkeskassor. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att en kassa på samma sätt som för närvarande skall kunna begränsa sitt verksamhetsområde till visst yrke eller viss verksamhetsgren. Däremot har kommittén icke funnit anledning bibehålla de nuvarande möjligheterna att avgränsa en kassas verksamhetsområde till visst geografiskt område eller till personer, sysselsatta vid ett visst företag. Som framgått av det föregående har det nämligen visat sig att dessa begränsningsgrunder sakna praktisk betydelse. Till skillnad från den frivilliga försäkringen kommer den obligatoriska att omfatta icke endast löntagare utan även företagare. Man kan utgå från att initiativ till bildandet av arbetslöshetskassor kommer att tagas av organisationer, som företräda medlemmarnas intressen å arbetsmarknaden. De organisationer, som här kunna komma i fråga, bestå antingen av företagare eller löntagare. Det är naturligt, om det med hänsyn härtill från medlemmarnas sida framstår som ett önskemål att begränsa arbetslöshetskassans verksamhetsområde på ett mot organisationens utformning svarande sätt. Enligt kommitténs uppfattning bör hinder härför icke föreligga. En kassa bör sålunda kunna föreskriva i sina stadgar, att medlemmarna skola vara löntagare och att övergång till företagarställning skall kunna föranleda uteslutning. Intet hinder bör föreligga att bilda en kassa, öppen både för företagare och löntagare. Uppehållandet av begränsningen i en erkänd kassas verksamhetsområde tillkommer i den frivilliga försäkringen arbetslöshetskassan själv. Den har ingen skyldighet att vägra inträde åt förvärvsarbetare, som tillhör annat verksamhetsområde, eller att utesluta en person, som övergått till annat område, under förutsättning att vederbörande alltjämt är försäkringsbar, d. v. s. har ställning som löntagare. Kassorna ha endast givits en rätt härtill. Av denna ha kassorna i allmänhet begagnat sig. Att införa skyldighet för arbetslöshetskassorna i det här diskuterade alternativet att begränsa medlemsstocken till endast dem, som arbeta inom det angivna verksamhetsområdet, kan icke gärna komma i fråga. Liksom hittills bör detta vara en kassornas egen angelägenhet. Däremot synes i ett annat hänseende en ändring av nu gällande regler motiverad. Till följd av den frivilliga försäkringens begränsning till att avse endast löntagare ha kassorna skyldighet att utesluta medlem, som blir företagare. På samma sätt skall kassa vägra inträde åt person i företagarställning. En analog skyldighet föreligger i fråga om dem, som använts till arbete av make eller föräldrar. Då de här nämnda kategorierna förvärvsarbetare omfattas av den obligatoriska försäkringen, överensstämmer det ej med försäkringens konstruktion att bibehålla denna skyldighet, På samma sätt som i fråga om andra personer, som icke tillhöra kassans verksamhetsområde, bör även i

382 detta fall kassan ha rätt men ej skyldighet att utesluta eller att vägra inträde i kassan. De regler, som för närvarande bestämma, när en kassa skall ha rätt att utesluta en medlem respektive vägra fortsatt medlemskap, äro icke enhetliga. Gäller det en medlem som fått ställning som företagare, skall det anses att han icke längre tillhör kassans verksamhetsområde, då han under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft denna ställning, såvida han icke samtidigt utfört lönarbete. En i tillämpliga delar analog bestämmelse finnes i fråga om dem, som använts till arbete hos make, föräldrar etc. Gäller det åter en lönarbetare, som byter sysselsättning, ha motsvarande regler en annan utformning. I fråga om kassa, som har sitt verksamhetsområde begränsat till visst yrke eller viss verksamhetsgren, inträder denna rätt, då en medlem ej uppfyller och ej heller under tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt villkoret att tillhöra verksamhetsområdet. För en kassamedlem innebär detta, att han, om han tar anställning utanför verksamhetsområdet, riskerar uteslutning nio månader efter den nya anställningens början. Är det åter fråga om en kassa, som har sitt verksamhetsområde begränsat till visst företag eller visst område, kan uteslutning ske den dag, då vederbörande ej uppfyller och ej heller under en av de senaste sex månaderna uppfyllt villkoret att ha haft anställning inom verksamhetsområdet. I detta fall kan uteslutning ske fem månader efter det att en medlem tagit anställning utanför verksamhetsområdet. Inom den frivilliga försäkringen har man alltså tre olika sätt för bestämmande av kassas rätt att verkställa uteslutning av personer som lämnat verksamhetsområdet. Nämnas må dock, att det i realiteten endast är två eftersom det icke finnes kassor med verksamhetsområden, begränsade till visst företag eller område. Vad här nämnts om uteslutning, gäller även i fråga om rätten att vägra en person medlemskap i en kassa. En dylik differentiering av reglerna kan kommittén icke finna ändamålsenlig. Även av en annan anledning är det emellertid motiverat att föreslå ändring av de nuvarande reglerna. Det är naturligt, att antagande av en rent tillfällig sysselsättning utanför en arbetslöshetskassas verksamhetsområde icke skall få föranleda uteslutning. En dylik regel skulle i hög grad motverka medlemmarnas villighet att taga lediga arbetsanställningar. Det måste emellertid vara ett intresse för en kassa, att dess medlemmar icke i för stor omfattning sysselsättas utanför kassans verksamhetsområde. Skulle medlemmarna erhålla en dylik rätt, komme redogörarna att få brottas med understödsproblem i fråga om personer, vilka i realiteten redan lämnat det gamla yrkesområdet. Vidare riskerar man, att avgiftsberäkningarna komma att lida av osäkerhet. Den nuvarande, ovan återgivna niomånadersregeln är icke väl avvägd i detta hänseende. Tiden måste anses vara väl lång. Att man inom den frivilliga försäkringen valt en jämförelsevis lång tid sammanhänger med de allvarliga

383 konsekvenser, som en uteslutning från en kassa för närvarande medför för den enskilde individen. Han förlorar rätten över huvud taget till försäkringsmässig hjälp och kan tidigast efter ett år, räknat efter inträdet i en kassa, åter kvalificera sig till understöd. Inom den obligatoriska försäkringen ligga förhållandena annorlunda till. Även om en person uteslutits ur en kassa, kommer han alltjämt att äga rätt till understöd i försäkringsmässiga former, nämligen från socialförsäkringsnämnden. Vill han återvända till det ursprungliga yrkesområdet och därmed på nytt inträda i kassan, kan han återvinna sina gamla understödsrättigheter från kassan redan efter loppet av sexton veckor. Dessa omständigheter möjliggöra enligt kommitténs uppfattning en förkortning av den nämnda tiden.

Vid övervägandet av detta spörsmål har kommittén funnit att en tid av sex månader skulle vara bättre avvägd än de nuvarande nio månaderna. Med hänsyn härtill föreslås, att en kassa skall äga rätt utesluta medlem, som icke uppfyller villkoret att tillhöra kassans verksamhetsområde och som icke hellsr under minst sex av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt detsamma. Vad här sagts om rätt för kassa att utesluta medlem skall gälla även i fråga om rätten att vägra medlemskap i kassa. Kommitténs förslag innebär en ändring även på en annan punkt. I fråga om personer, som ha eller ha haft ställning som företagare, inträder för närvarande rätten till uteslutning, då vederbörande under fem av de senaste tolvmånaderna haft denna ställning. Vederbörande kan alltså vid uteslutningstillfället ha återgått till sin ställning som löntagare. Ehuru detta förhållande utan tvivel har mindre betydelse, har det dock ansetts ändamålsenligt att få till stånd enhetliga regler på detta område. Jämväl i fråga om denna kategori bör alltså gälla att vederbörande vid uteslutningstillfället står utanför verksamhetsområdet. Kommitténs förslag innebär vidare i fråga exempelvis om en företagare, som övergår till att bli löntagare och söker inträde i en löntagarkassa, att han omedelbart efter övergången skall kunna vinna inträde i kassan. Ovan senast behandlade regler återfinnas i 6 §. Beträffande sådana subjektiva uteslutningsgrunder som lättja, dryckenskap och dylikt hänvisas till kapitel XXXIII, Specialmotivering (alternativ I I ) , i vilket även behandlas vad kassa har att iakttaga vid uteslutning av medlem. De i det föregående behandlade uteslutningsgrunderna ha alla sammanhängt med de nödvändiga begränsningar, som måste finnas för att en kassa skall få ett fixerat verksamhetsområde. Den frågan uppkommer härefter, huruvida en kassa bör erhålla rätt att även i annat avseende än ovan berörts begränsa medlemsanslutningen. En fråga gäller utländska medborgares rätt att vinna inträde i arbetslöshetskassorna. Ett annat problem är om kassa skall kunna införa snävare åldersgränser än de, som gälla försäkringen i dess helhet. E t t tredje spörsmål är hemarbetarnas ställning till kasseförsäkringen. Som inledningsvis i detta kapitel nämndes skola utländska medborgare,

384 bosatta i vårt land, erhålla rätt till understöd från den föreslagna försäkringen. Det spörsmål det här gäller är, huruvida de även skola erhålla samma rätt som svenska medborgare att genom inträde i en arbetslöshetskassa tillförsäkra sig ett högre understöd än det enhetsförsäkringen ger. Inom den frivilliga försäkringen ha numera alla bestämmelser borttagits, som reglera rätten för utlänning att vinna inträde i en erkänd arbetslöshetskassa. I förordningen finnes endast en bestämmelse av innebörd, att försäkringens tillsynsmyndighet äger föreskriva särskilda begränsningar i rätten för utländska medborgare att vinna inträde i arbetslöshetskassa. Vid införandet i förordningen av denna möjlighet till inskränkningar i utländska medborgares rätt att inträda i svensk arbetslöshetskassa synes man närmast ha tänkt på eventualiteten att som villkor för inträde uppställa krav om innehavav arbetsanställning. Några begränsningar i utlänningars rätt till inträde i kassa ha emellertid hittills icke utfärdats av tillsynsmyndigheten. De nuvarande kassorna äro alltså öppna för utlänningar på samma villkor som försvenska medborgare. Det saknas anledning att i förevarande sammanhang överväga några särskilda inskränkningar i utlänningars rätt att inträda i en svensk arbetslöshetskassa. Emellertid kan det vara lämpligt, att samma bestämmelse införes i lagen om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som för närvarande återfinnes i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Detta innebär, att en kassa icke kan utan medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen införa särskilda villkor för utländska medborgare, då det gäller rätten till att inträda i kassan eller att där kvarstå. (Se 7 §.) I förbigående bör påpekas, att vad här föreslagits icke avser rätten för utländsk medborgare att vid prövningen av arbetsvillkoret få i utlandet utfört arbete tillgodoräknat. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till kapitel XI, Arbetsvillkoret, Enligt kommitténs förslag skall den obligatoriska försäkringen omfatta personer i åldern 16—67 år. Inom den frivilliga försäkringen äga kassorna själva rätt att bestämma lägsta respektive högsta åldersgräns. Anmärkas må dock i fråga om den lägre åldersgränsen, att kassornas frihet är på så sätt begränsad, att understöd från försäkringen icke må utgivas till personer under 16 år. Medlemskap kan dock förvärvas redan före denna ålder. Denna utväg ha kassorna även begagnat sig av för att möjliggöra, att en medlem omedelbart efter fyllda 16 år skall bli berättigad till understöd. Till följd av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret skulle nämligen eljest den lägsta åldern för understödsräft i realiteten bli 17 år. Att införa rätt för kassorna att sätta den undre åldersgränsen högre än 16 år kan icke komma i fråga. Det måste tvärtom vara ett önskemål, att medborgarna så snart detta är möjligt inträda i kassorna. Frågan om åldersgränsen skall kunna sättas lägre än 16 år ligger annorlunda till. Som villkor för rätt till understöd från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen gäller

385 även i alternativ II, att vederbörande skall ha uppnått 16 år. Vid prövning av arbetsvillkoret skall arbete utfört före 16 års ålder kunna tillgodoräknas. Detta innebär att en person skall kunna erhålla understöd hos en socialförsäkringsnäonnd omedelbart efter uppnådda 16 år. För att erhålla understöd från en kassa, med belopp överstigande det enhetsgrenen ger, fordras att vedea-börancle efter inträdet i daghjälpsklassen erlagt sexton veckoavgifter. Skall rätten att tillhöra en arbetslöshetskassa inta-äda först vid uppnådda 16 år, kommer detta i realiteten att innebära, att det högre kasseunderstödet kan förvärvas tidigast sexton veckor efter det att 16 års ålder uppnåtts. Kommittén har icke funnit anledning att genom särskilda bestämmelser om lägre inträdesålder öppna möjligheter erhålla det högre understödet omedelbart vid fyllda 16 år. Att märka är, att kassamedlem alltid skall i understöd från kassan äga uppbära vad han skulle ha erhållit, därest han vänt sig till socialförsäkringsnämnden. Vad härefter beträffar den högre åldersgränsen skall först med några ord beröras på vad sätt de erkända arbetslöshetskassorna löst denna fråga. Endast 11 kassor ha i sina stadgar bestämmelser, som ge kassornas styrelse rätt att utesluta en medlem vid viss uppnådd ålder. I 3 kassor har åldersgränsen satts till 60—65 år. I övriga 8 kassor är åldersgränsen 67—70 år. I en av dessa kassor har bestämmelsen utformats så, att medlemskapet automatiskt upphör vid 67 års ålder. Med hänsyn till vad kommittén i det föregående anfört är det uppenbart, att en kassa icke skall kunna sätta högre åldersgräns än 67 år. I en arbetslöshetskassa måste medlemskapet upphöra vid denna ålder. Ett annat problem är, om en kassa skall äga rätt att utesluta medlem vid lägre ålder än 67 år. Såsom motiv för införandet av en lägre uteslutningsålder än 67 år skulle kunna anföras, att medlemmarna med hänsyn till förhållandena inom yrket normalt upphöra att arbeta redan före 67 års ålder. Att märka är emellertid att, även om en kassa medgives rätt att utesluta medlem före nämnda ålder, vederbörande alltid kan erhålla försäkringsmässigt understöd från socialförsäka-ingsnämnden. Det skulle vara en mindre tilltalande anordning, om en medlem, som under ett helt liv varit van att till sin redogörare erlägga avgifter och från honom erhålla understöd vid arbetslöshet, under något eller några få år, innan han skall lämna arbetslöshetsförsäkringen, hänvisas till en annan myndighet. Kommittén har med hänsyn härtill funnit, att kassa icke bör få utesluta medlem före 67 års ålder. Vad ovan anförts har gällt rätten att utesluta en medlem från fortsatt medlemskap. Bestämmelserna om rätten att vinna inträde äro i flea'talet kassor utformade på ett annat sätt än rätten att utesluta. Dock saknas i icke mindre än 14 kassor bestämmelser av förevarande slag. Inom dessa kassor kan sålunda ingen vägras inträde under hänvisning till åldern. I flertalet övriga kassor upphör rätten att vinna inträde vid 55—60 år. Att märka är dock, att kassa är oförhindrad medge inträde även efter nämnda åldersgräns. 2 5 — 2 3 3 45

386 Det är endast i en kassa, som gränsen obetingat satts till en viss ålder. I 5 kassor har gränsen för rätten att vinna inträde satts så högt som 67 år. Kommittén har vid bedömande av denna fråga icke ansett det nödvändigt att medge kassorna rätt att utestänga någon av åldersskäl. Hemarbetarna äro uteslutna ur den frivilliga försäkringen. Avgift, som erlagts för tid, då medlemmen utfört arbete i det egna hemmet, får sålunda icke tillgodoräknas vid avgiftsvillkorets prövning. I alternativ I har kommittén angivit skälen till att denna grupp bör omfattas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Vad i nämnda sammanhang anförts gäller även en försäkring av den typ alternativ I I företräder. Däremot finnes anledning överväga, om hemarbetare skola få inträda i en arbetslöshetskassa. Om möjligt bör man undvika att ställa någon viss grupp utanför kasseförsäkringen. Har det ansetts möjligt att bereda denna grupp understöd i försäkringsmässig form, bör denna, hjälp kunna lämnas lika bra från en kassa som från en socialförsäkringsnämnd. Det kan till och med vara en fördel, om prövningen av understödsrätten ifråga om en så heterogen grupp som hemarbetarna anförtros åt lokala redogörare, vilka i regel äro mera förtrogna med yrkets arbetsförhållanden än socialförsäkringsnämnden. Mot tanken att ställa hemarbetarna utanför kasseförsäkringen kunna även praktiska skäl anföras. Det skulle sannolikt uppkomma svårbedömda understödsfall, då en medlem haft ställning såväl som hemarbetare som vanlig löntagare. Härvid bleve särskilda regler erforderliga för arbetsvillkorets prövning. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att kassorna skola vara öppna för hemarbetare på samma sätt som för andra förvärvsarbetare.

387 Alternativ

II.

KAP. XXVI. Organisationen. A. Central organisation. Av skäl för vilka redogjorts i kapitel X under alternativ I föreslår kommittén, att försäkringens administration inom den centrala instansen skall handhavas av arbetsmarknadsstyrelsen. Kommittén föreslog i fråga om alternativ I vidare, att arbetsmarknadsstyrelsen, då den fungerar som försäkringens chefsmyndighet, skall ha sin allmänna sammansättning. I detta avseende innebär kommitténs förslag en ändring i jämförelse med den frivilliga försäkringen. Tillsynsmyndighet är nämligen nu arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation. Endast frågor rörande lagstiftningen på förevarande område jämte vissa andra ärenden, som icke äro av försäkringsmässig natur, handläggas för närvarande av arbetsmarknadsstyrelsen i dess allmänna samamansättning. För motiven till den nuvarande ordningen redogöres i det följande. Här må endast framhållas, att den sammanhänger med att man velat bereda representanter för arbetslöshetskassorna ett särskilt mått av inflytande på försäkringens administration. Enligt alternativ I finnas inga särskilda arbetslöshetskassor. Någon anledning att i fråga om detta alternativ välja en speciell sammansättning av chefsmyndigheten föreligger till följd härav icke. Det förslag till arbetslöshetsförsäkring, som benämnes alternativ I I , har framlagts bland annat med tanke på att bevara den nuvarande kasseorganisationen och att utnyttja denna inom ett obligatoriskt försäkringssystem. I fråga om detta alternativ kan därför skäl anföras för ett bibehållande av chefsmyndigheten i sin nuvarande form. Innan kommittén närmare ingår på denna fråga, bör den funktion beröras, som chefsmyndigheten skall ha inom en försäkring enligt alternativ II. Med hänsyn till den uppdelning av försäkringen i två grenar, som förslaget innebär, blir det av betydelse att få till stånd en samordning mellan dessa, så att olika praxis icke utveckla sig inom de olika understödsutgivande organen. Kommittén kan härvid peka på en så viktig detalj som sättet för prövning av arbetsvägransfallen. Inom alternativ I skulle samordningen mellan de understödsutgivande organen, socialförsäkringsnämnderna, i första hand ske genom länsarbetsnämnderna. På detta sätt skulle socialförsäkringsnämndernas verksamhet komma att länsvis utformas efter enhetliga riktlinjer. Arbetsmarknadsst3Trelsen skulle sedan genom direktiv och genom inspektion övervaka länsorganens verksamhet och få till stånd en samordning inom hela riket. Inom alternativ I I går det knappast att tilldela länsarbetsnämnderna en liknande funktion. Länsarbetsnämnderna böra lämpligen icke erhålla rätt

388 att utdela direktiv till och verkställa inspektion av arbetslöshetskassornas lokala organ. Tilldelas de en dylik rätt, riskerar man nämligen att en och samma arbetslöshetskassa får olika direktiv från olika länsarbetsnämnder. En dylik ordning komme sannolikt att ge anledniaag till tvister mellan kassorna och länsarbetsnämnderna och skulle över huvud taget innebära ett allvarligt avsteg från den nuvarande ordningen, enligt vilken kassorna självständigt handha understödsrörelsen under endast ett mera allmänt inseende från tillsynsmyndigheten. Inom alternativ I I komma länsorganens befogenheter att bli begränsade till försäkringens enhetsgren. Länsorganen få med hänsyn härtill en vida mera begränsad funktion än i alternativ I. Härav följer emellertid att försäkringens chefsmyndighet kommer att intaga en annan och mera central ställning än inom alternativ I. I fråga om alternativ I I aaaåste uppgiften att samordna de understödsutgivande organens verksamhet i större utsträckning vila på arbetsmarknadsstyrelsen än vad som blir fallet inom alternativ I. Med hänsyn till den funktion, som chefsmyndigheten måste tilldelas inom en försäkring enligt alternativ II, är det uppenbart, att en sådan lösning är otänkbar, som innebär att enhetsgrenen sorterar under arbetsmarknadsstyrelsen i dess allmänna sammansättning och kasseförsäkringen under en särskild delegation inom styrelseaa. Chefsmyndigheten måste i fråga om sin samanaaasättning vara en och densamaiaa för de båda försäkringsgrenarna. Det finnes eaaligt kommitténs uppfattning endast två lösningar av frågan om chefsmyndighetens utformning, som förtjäna att närmare övervägas. De båda försäkringsgrenarna kunna antingen sortera under arbetsmarknadsstyrelsen i dess allmäaana sammansättning eller också under en delegation på samma sätt som i fråga om den frivilliga försäkringen. Flera omständigheter ha medverkat till att ärenden rörande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen blivit anförtrodda åt en särskild delegation. Till förmån för denna lösning av oa-ganisationsfrågan anfördes bland annat följande motiv. Inom arbetsmarknadsstyrelsen komme representanter att finnas för arbetsmarknadens parter, sålunda även för arbetsgivarna. Dessa bestrede emellertid icke någon del av kostnaderna för den frivilliga försäkringen. Med hänsyn härtill borde representanter för arbetsgivarna icke heller deltaga i handläggningen av ärenden rörande försäkringen. Man borde ge försäkringens chefsmyndighet en sådan sammansättning, att kassorna tillförsäkrades ett så stort mått av självstyrelse, som vore möjligt inom ramen för de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för deras verksamhet. Något starkare statligt grepp över kassornas verksamhet vore icke erforderligt. Med hänsyn härtill borde inom arbetsmarknadsstyrelsen försäkringsärenden anförtros en delegation, inom vilken representanter för kassorna hade majoritet. Kommitténs förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring innebär ett avgiftsbeläggande även av arbetsgivarna. Ett av skälen för tillskapandet av en särskild försäkringsdelegation har därmed bortfallit. Att arbetsgivarna skola betala avgifter till försäkringen är ett starkt motiv till förmån för tanken att bereda dem representation inom chefsmyndigheten.

389 Vid bedömandet av frågan om chefsmyndighetens organisation vid handläggning av försäkringsärenden, är det en annan omständighet, som bör beaktas. Chefsmyndigheten skall på ovan anförda skäl i en och saanma sammansättning administrera icke endast kasseförsäkringen utan även försäkringens enhetagren. De, som uppbära understöd från socialförsäkringsnämnderna, stå utanför arbetslöshetskassorna. Väljer man lösningen med en särskild delegation måste detta förhållande beaktas vid bestämmandet av den sammansättning delegationen skall erhålla. Det är till följd härav tydligt, att en delegation av den typ, som för närvarande finnes inom den centrala instansen, icke motsvarar de krav, som måste ställas på densamma. Uppenbart är att kassornas representanter icke böra erhålla majoritet inom en försäkringsdelegation. Kommittén har vid prövningen av spörsmålet, vilken utformning som bör ges åt chefsmyndigheten, stannat för att denna lämpligen icke utgöres av arbetsmarknadsstyrelsen i dess allmänna sammansättning. Arbetsmarknadsstyrelsen i sin allmänna sammansättning skulle nämligen helt ställa arbetslöshetskassorna utan direkt representation. Vidare har kommittén funnit att representationen för aabetsgivarintressena icke bör göras så stark som falletär med styrelsen i dess allmänna sammansättning. Med dessa utgångspunkter föreslår kommittén, att försäkringens chefsmyndighet skall utgöras av en arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation. Denna bör utgöras av ordförande och fem ledamöter. Ordförande skall vara arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör. Ledamot av delegationen skall vidare vara styrelsens överdirektör. Av de övriga fyra ledamöterna skola tre representera arbetslöshetskassorna. Vid utseendet av dessa trenne ledamöter bör iakttagas, att en företräder de egentliga tjänstemannakassorna. Den återstående ledamoten skall representera arbetsgivarnas intressen. Ordföranden skall vid lika röstetal äga utslagsröst. De ledamöter, som representera kassornas och arbetsgivarnas intressen, skola utses av Kungl. Maj:t, som jämväl skall utse ersättare efter samma grunder som ovan angivits i fråga om de ordinarie ledamöterna, Ea-sättare för generaldirektören skall vara styrelsens överdirektör. Vid förfall för antingen generaldirektören eller överdirektören skall inträda den byråchef för de båda i det följande föreslagna försäkringsbyråerna, vilken till tjänsteåren är äldst. Vid förfall för denne skall den andre byråchefen inträda. Avgränsningen av den nuvarande försäkringsdelegationens befogenheter gentemot styrelsen i dess allmänna sammansättning har inom den frivilliga försäkringen skett på följande sätt. Ärenden av mera utpräglat försäkringsmässig karaktär handläggas av delegationen, medan ärenden, i vilka det rent administrativa elementet överväger, handläggas av styrelsen i dess allmänna sammansättning. Till den senare kategorien ärenden höra lagstiftningsfrågor av större vikt ävensom personalärenden å försäkringsbyrån. Denna uppdelning har motiverats av nödvändigheten att få till stånd en samordning av de olika grenarna av styrelsens verksamhet.

390 Kommittén har icke funnit anledning att närmare ingå på den lämpliga uppdelningen av ärendena vid en övergång till ett obligatoriskt försäkringssystem. Innan ståndpunkt tages härtill, torde erfarenheterna från den nuvarande ordningen böra avvaktas. En detaljreglering synes därför böra genomföras i samband med de omedelbara förarbetena till lagstiftningens ikraftträdande. I fråga om rätten att överklaga arbetsmarknadsstyrelsens beslut föreslås samma regler som i alternativ I. (Se alternativ I, kapitel X.) En utvidgning av arbetsmarknadsstyrelsens organisation synes enligt kommitténs uppfattning bli nödvändig. Även i fråga om alternativ I I torde man böra räkna med två försäkringsbyråer. Fördelningen av ärendena de båda försäkringsbyråerna emellan bör icke ske så, att den ena byrån handlägger ärenden rörande kasseförsäkringen och den andra ärenden rörande enhetsgrenen av försäkringen. En dylik lösning skulle nämligen icke åstadkoanma den önskvärda samordningen av försäkringens båda grenar. Arbetsuppgifternas uppdelning synes kunna ske efter samma linje, som föreslagits i alternativ I. Å den första byrån böra sålunda handläggas ärenden rörande understödsrätten, såsom tolkning av gällande bestämmelser, arbetsvägransfall, konfliktdirektiv och dylikt. Denna byrå bör även anförtros ärenden rörande registrering av arbetslöshetskassor, spörsmål sammanhängande med utformningen av kassornas stadgar, medlemskap i arbetslöshetskassa och dylikt. Den andra byrån bör handlägga frågor företrädesvis av ekonomisk natur. Denna byrå skall sålunda handha kontrollen av kassornas och socialförsäkringsnäanndernas ekonomiska förvaltning, sköta revision, utgiftsgranskning och dylikt ävensom frågor om statsbidrag till kassorna.

B. Organisationen av försäkringens enhetsgren inom läns- och lokalinstanserna. Kommittén föreslår i alternativ I, att de nuvarande länsarbetsnämnderna ombildas på sådant sätt, att de även kunna tjänstgöra som försäkringsorgan. De nya länsarbetsnämnderna skulle delas på två avdelningar, en avdelning för försäkringsfrågor och en för de ärenden, som handläggas av de nuvarande länsarbetsnämnderna. I fråga om arbetslöshetsförsäkringen föreslås, att länsarbetsnämnden i huvudsak anförtros handläggningen av följande ärenden. Nämnden fattar beslut i arbetsvägransfall och i understödsfall, som hänskjutas till nämnden för avgörande, samt tjänstgör som besvärsinstans i fråga om beslut, som meddelats av socialförsäkringsnämnden. Nämnden avgör vissa särskilda frågor rörande hemarbetares understödsrätt. Den fattar beslut rörande inskränkningar i understödsrätten vid fall av långvarigare arbetstidsförkoa-tningar. Nämndeama skola vidare följa socialförsäkringsnämndernas

391 verksamhet och tillhandagå dem med råd och upplysningar. I vissa frågor skall länsarbetsnämnden alltså vara ett beslutande organ, i andra åter ett inspekterande och rådgivande organ. Inledningsvis i detta kapitel ha berörts anledningarna till att länsarbetsnämndernas befogenheter böra begränsas till försäkringens enhetsgren. I många avseenden erinrar denna om den av alternativ I företrädda försäkringen. Det ligger med hänsyn härtill nära till hands att inom enhetsgrenen ge länsarbetsnämnderna en analog ställning med den, som föreslagits i nämnda alternativ. Så bör även enligt kommitténs uppfattning bli fallet. Med hänsyn härtill saknar kommittén anledning att i detta sammanhang närmare ingå på länsarbetsnämndernas befogenheter utan hänvisar dels till den föregående redogörelsen, dels till motsvarande kapitel i alternativ I. Inom en arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I I kommer länsarbetsnämndernas verksamhet att bli väsentligt mera begränsad än inom en försäkring enligt alternativ I. Nämndernas verksamhet skall ju endast omfatta dem, som stå utanför arbetslöshetskassorna. Det synes till följd härav icke erforderligt att vid en försäkring enligt alternativ I I vidtaga en sådan omorganisation av länsarbetsnämnderna, som föreslagits i fråga om alternativ I. Kommitténs förslag innebär sålunda, att försäkringsärendena inom länsinstansen anförtros länsarbetsnämnderna i deras nuvarande sammansättning. Länsarbetsnämnderna skola bland annat handleda socialförsäkringsnämnderna och övervaka deras verksamhet. För detta ändamål fordras särskilda försäkringsinspektörer. Skola dessa vara till avsedd nytta böra de helt ägna sig åt denna verksamhet och åt andra med försäkringen sammanhängande frågor. Med sannolikhet kommer emellertid ett län icke alltid att bereda tillräckligt omfattande arbetsuppgifter för en för ändamålet anställd inspektör. Blir så icke fallet, få flera län sammanföras till ett distrikt, I detta fall får det övervägas, huruvida försäkringsinspektören bör vara en hos en länsarbetsnämnd anställd tjänsteman eller en tjänsteman hos arbetsmarknadsstyrelsen. Kommittén har icke ansett anledning föreligga att närmare ingå på detta och vissa andra med länsorganisationen sammanhängande detaljspörsmål. Vad härefter beträffar organisationen inom den lokala instansen får kommittén hänvisa till vad den anfört i kapitel VI, Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet. Kommittén tillåter sig att i förevarande sammanhang endast i korthet återge det förslag, som kommittén där framlade. I nämnda kapitel diskuterades — närmast med utgångspunkt från möjliga organisatoriska förenklingar inom folkpensionea-ingen, sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen — den utformning, som dessa försäkringars lokala organ borde få. Kommittén kom härvid till det resultatet, att det inom var och en av våra förstorade kommuner borde finnas en socialförsäkringsnämnd, gemensam för folkpensioneringen, sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringens enhetsgren.

392 Socialförsäkringsnämnden skäll mottaga ansökningar oaaa understöd från arbetslösa förvärvsarbetare, vilka icke tillhöra arbetslöshetskassa. Den prövar och avgör ingivna understödsansökningar samt utbetalar understöd. Nämnden för register över understödstagarna och antecknar till dem utgivet understöd. Är fråga om understöd på en gång åt mer än en hemarbetare inoaai en och samma familj, skall nämnden underställa ärendet länsarbetsnämnden, som fastställer det högsta antalet familjemedlemmar, till vilka understöd må utgå. Socialförsäkringsnämnden skall vidare till länsorganet anmäla fall, då under de senast förflutna fyra månaderna korttidsarbete varat längre tid än två månader, därest korttidsarbetet berör person, som uppbär understöd från nämnden. Arbetsvägransfall skola efter av socialförsäkringsnämnden verkställd utredning överlämnas till länsarbetsnämnden för avgörande. Av socialförsäkringsnämnden fattat- beslut skall kunna överklagas hos länsarbetsnämnden senast inom tjugu dagar. Bestämmelserna rörande den allmänna försäkringens organisation inom läns- och lokalinstanserna återfinnas i 69—72 §§.

C. Arbetslöshetskassornas organisation. De föreslagna arbetslöshetskassorna skola i likhet med de nuvarande erkända kassorna vara självständiga juridiska personer. De nuvarande kassorna äro understödsföreningar. De äro underkastade understödsföreningslagens bestämmelser. De nj'a kassornas karaktär av understödsföreningar skall vara oförändrad. Däremot föreslår kommittén en ändring i det avseendet, att de icke underställas understödsföreningslagen. Det finnes ingen anledning att i detta hänseende ge dem en annan ställning än de allmänna sjukkassorna, vilkas föreningsrättsliga ställning regleras genom lagen om allmän sjukförsäkring. Med hänsyn härtill har kommittén i förslaget till lag orn arbetslöshetsförsäkring intagit erforderliga bestämmelser härom. I den mån det varit möjligt har kommittén härvid sökt uppnå överensstämmelse med sjukförsäkringslagen. I fråga om utformningen i detalj av bestämmelserna om arbetslöshetskassorna hänvisas till kapitel XXXIII, Specialmotivering (alternativ I I ) , i vilket angives innebörden av de ändringar, som föreslås i jämförelse med nu gällande regler. Den betydelsefullaste förändring som kommittén föreslår i här förevarande hänseende är följande. I de nuvarande kassornas stadgar upptagas gällande försäkringsvillkor. En följd härav är att, då statsmakterna genomföra en ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor i fråga om dessa villkor, samtliga kassor i regel måste vidtaga härav betingade ändringar i stadgarna, varefter ändringarna skola registreras inom tillsynsmyndigheten. Detta har visat sig vara ett omständligt förfaringssätt, bland annat till följd av understödsföreningslagens föreskrifter rörande stadgeändringar. Kommittén föreslår den ändringen, att alla bestämmelser i fråga

393 om understödsvillkoren utgå ur stadgarna och ersättas med en föreskrift, att kassa ej må bedriva annan verksamhet än sådan, som avser att bereda understöd vid arbetslöshet enligt lagen om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Härmed nås även i detta avseende likhet med sjukkassorna, Enär kassornas ställning i allt väsentligt skall vara oförändrad och de olika detaljbestämmelserna närmare behandlas i specialmotiveringen, har kommittén icke ansett sig här böra närmare ingå på kassornas organisation. I förevarande samananhang beröras endast några av huvuddragen. En arbetslöshetskassas angelägenheter skola handläggas av ombudsmötet och styrelsen. Ombuden väljas av medlemmarna. Styrelsen utses av ombudsmötet, dock aned det undantaget att en ledamot och en suppleant för honom utses av arbetsmarknadsstyrelsen. En dylik bestämmelse finnes redan i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Det är givet att det med hänsyn till de stora statsbidrag, som komma att utgå till kassorna, är angeläget att en representant för det allmänna beredes tillfälle att närmare följa verksamheten inom kassorna. Kommittén vill i detta sammanhang understryka det angelägna i att den av arbetsmarknadsstyrelsen utsedde ledamoten jämte suppleanten för honom verkligen företräder och i sitt arbete känner sig representera det allmänna. Han bör ha en gentemot kassan självständig ställning, så att han städse kan göra sin mening gällande. Med tjänstemännen på försäkringsbyråerna inom arbetsmarknadsstyrelsen bör en intim kontakt upprätthållas. Endast härigenom blir det möjligt för chefsmyndigheten att följa verksamheten och de principer, efter vilka man arbetar inom kassorna. Det är självklart att en dylik kontakt även bör upprätthållas med ordföranden eller den befattningshavare inom kassan, som sköter det dagliga arbetet, men kontakten aned företrädaren för det allmänna får icke förbises. Klander av arbetslöshetskassas beslut anföres för närvarande hos domstol. ^ asserligen har en enskild medlem möjlighet att underställa tillsynsmyndigheten ett ärende, i vilket han förmenar sig icke fått sin rätt tillgodosedd, men tillsynsmyndigheten kan icke göra ändring i kassastyrelsens beslut. Den kan endast meddela anvisning till kassan att vidtaga viss ändring i kassans verksamhet och exeanpelvis föreskriva, vad kassan för framtiden skall iakttaga. Att inom en socialförsäkring av den natur här föreslås hänskjuta prövningen av understödsfrågor till domstol kan icke vara lämpligt eller rationellt. Kommittén föreslår i stället, att beslut av arbetslöshetskassa, som avser försäkring enligt lagen om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skall kunna överklagas hos arbetsmarknadsstyrelsen. En analog ordning finnes mom allmänna sjukförsäkringen. Däremot böra givetvis sådana beslut av kassastyrelse, som avse anställning och avskedande av befattningshavare, dessas avlöning etc, icke kunna överklagas hos försäkringens chefsmyndighet. Det skall åvila kassans styrelse att svara för att den lokala representationen får lämplig utformning. Det är enligt kommitténs uppfattning icke nödvändigt att i lagen närmare reglera denna fråga.

394 Beslut om understöd skall fattas av kassans styrelse. Det kan emellertid icke vara rationellt att låta alla understödsansökningar gå upp till styrelsen. Denna bör därför äga delegera beslutanderätten på redogörare. En dylik delegering skall av kassastyrelsen kunna återkallas, när den finner anledning härtill. Kassans styrelse skall svara för registreringen av utgivet understöd. Detta sker lämpligen på samma sätt som för närvarande, nämligen genom anteckningar i medlemsregistret. Vid kassastyrelsens sammanträden skall på samma sätt som för närvarande sker föras protokoll. Avskrift av protokollet skall tillställas arbetsmarknadsstyrelsen. Vid fall av arbetsvägran skall redogöraren överlämna prövningen av understödsrätten till kassans styrelse. Redogöraren skall härvid inkomma med de uppgifter i ärendet, som erfordras för frågans avgörande. Sedan kassans styrelse avgjort ärendet skall den genom utdrag ur protokoll omedelbart underrätta arbetsmarknadsstyrelsen om beslutet. (Se i övrigt kapitel XXIX, Arbetsvägransfallens behandling, alternativ II.) Särskilt tvenne kategorier ärenden, som komma att handläggas av kassorna, torde här böra beröras, nämligen understöd i vissa fall till hemarbetare och korttidsarbetare. Enligt kommitténs förslag skall i fråga om hemarbetare iakttagas, att understöd i regel blott utgives till en familjemedlem. Därest det inom en familj utförda arbetet haft sådan omfattning, att det motsvarar flera personers arbete, kan understöd dock under vissa förutsättningar utgå till mer än en familjemedlem. Det ligger i sakens natur, att prövningen av dylika ärenden måste ske med omsorg och efter noggranna utredningar. Beslutanderätten i dylika frågor skall icke kunna delegeras på redogörarna utan åvila kassans styrelse. En liknande ordning synes lämplig i fråga om understöd i vissa fall åt korttidsarbetare.. Enligt kommitténs förslag utgår understöd åt korttidsarbetare i allmänhet efter samma normer som åt andra, nämligen för all arbetslös tid. Därest arbetstidsförkortningen emellertid under en tid av fyra månader varat mer än två månader, skall om anledning härtill föreligger en inskränkning ske i understödstiden. Även dessa frågor äro av den natur, att de böra avgöras av kassastyrelsen. Kommittén föreslår alltså beträffande denna kategori understödsärenden, att det ålägges redogörarna att till kassastyrelsen rapportera varje fall av arbetstidsförkortning, som varat längre tid än den nyss angivna.

395 Alternativ

II.

KAP. XXVII. Understödsförmånerna och deras storlek. Understödsförmånerna i en försäkring enligt alternativ I I böra självfallet vara av samma slag som i alternativ I. Understödsberättigade skola alltså från försäkringen kunna erhålla understöd med ett per dag beräknat belopp, daghjälp, ävensom med vissa familjetillägg till daghjälpen. Dessa lämiljetilllägg böra vara maketillägg, husföreståndarinnetillägg och barntillägg. I fråga om reglerna för dessa förmåner hänvisas till motsvarande kapitel i alternativ I. Det skulle kunna övervägas att inom kasseförsäkringen bibehålla den inom de nuvarande arbetslöshetskassorna förekommande rätten att utge rese- och flyttningsbidrag. Kommittén har dock .funnit de skäl (se kapitel XII), som j anförts för att bortflytta denna form av arbetslöshetshjälp från försäkringen, så tungt vägande, att den stannat för att ioke föreslå några särskilda bestämmelser för kassorna på denna punkt. De nuvarande rese- och flyttningsbidragen från kassorna föreslås sålunda skola upphöra. Då det i alternativ I gällde att bestämma storleken av understödsförmånerna, utgick kommittén från att daghjälpen från arbetslöshetsförsäkringen borde ligga på i stort sett samma nivå som sjukpenningen jämte sjukpenningstillägget inom den allmänna sjukförsäkringen. Viss hänsyn borde dock tagas till den sänkning penningvärdet undergått sedan statsmakterna fattade beslut om införandet av allmän sjukförsäkring. Kommittén uttalade vidare, att den avvägning, som inom sjukförsäkringen skett mellan sjukpenningen jämte sjukpenningtillägget å ena och familjetilläggen å andra sidan borde vara normgivande även för arbetslöshetsförsäkringens vidkommande. Vad kommittén i nyss nämnt sammanhang anfört gäller enligt kommitténs uppfattning även i fråga om understödsnivån vid en enligt alternativ I I utformad försäkring. Att olikheter dock måste uppkomma mellan de båda alternativen är ofrånkomligt. Dessa sammanhänga med olikheter i fråga om försäkringens konstruktion. Vad att börja med beträffar daghjälpen inom försäkringens enhetsgren synes denna böra sättas till samma belopp som sjukpenningen (exklusive sjukpenningtillägget) inom sjukförsäkringen. Med hänsyn till att understödsveckan i sjukförsäkringen omfattar sju dagar men i arbetslöshetsförsäkringen endast sex, synes daghjälpsbeloppet böra sättas till fyra kronor, d. v. s. till samma belopp som understödet i lägsta daghjälpsklass i alternativ I. Alla arbetslösa skola sålunda ha en obetingad rätt till understöd om fyra kronor per dag. (Se 36 §.) Undantag från denna regel bör förekomma endast i fråga om deltidsarbetare; se härom i det följande. Kommitténs förslag innebär

396 även att i enlighet med alternativ I lägre understöd än fyra kronor icke skall förekomma för personer under 18 år. Den allmänna sjukförsäkringens nuvarande bestämmelser på denna punkt böra sålunda även vid val av alternativ I I ändras i enlighet aned de föreslagna reglerna för arbetslöshetsförsäkringen. Inom försäkringens enhetsgren skall högre daghjälp än fyra kronor icke förekomma. Personer, som vilja tillförsäkra sig ett högre understöd än nämnda belopp, hänvisas till att inträda i en arbetslöshetskassa. Inom en kassa skola finnas minst en, i regel flera daghjälpsklasser. Den lägre gränsen för daghjälpen är utan vidare given. Det är självklart, att lägre understöd än fyra kronor icke bör förekomma. I alternativ I har det högsta daghjälpsbeloppet föreslagits till elva kronor. Kommittén föreslår samma norm för alternativ II. Daghjälpsnivån inoan kassorna bör alltså ligga mellan fyra och elva kronor (38 §). Skall en arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I I fylla sin funktion, d. v. s. tillgodose ett i anledning av arbetslöshet uppkommande hjälpbehov, bör den genomsnittliga daghjälpsnivån ligga icke obetydligt över fyra kronor. Vid utformandet av understöden inom alternativ I var detta även en a-iktpunkt för kommittén. Av betydelse blir sålunda att understöden från kassorna i allmänhet ligga högre än enhetsunderstödet, d. v. s. fyra kronor per dag. Med hänsyn härtill aktualiseras frågan, huruvida man i någon mån bör inskränka på kassornas rätt att inrätta daghjälpsklasser med så lågt understödsbelopp som fyra kronor. Endast för vissa särskilda grupper och efter medgivande av den statliga chefsmyndigheten skulle en kassa enligt denna tanke äga rätt att. inrätta en daghjälpsklass oan fyra kronor. Härigenom skulle den erforderliga spänningen mellan understödsnivån inoan kassorna och inom försäkringens enhetsgren uppnås. Detta problem aktualiserar den vida större frågan, vilken frihet kassorna skola ha vid bestämmandet av understöden åt sina medlemmar. Det måste vara en betydelsefull tillgång för försäkringen, om kassorna i detta avseende beredas största möjliga frihet. Härigenom kan man uppnå, att understödsnivån inom kassorna blir avvägd på ett sätt, som svarar mot medlemmarnas kollektiva uppfattning om vad som är lämplig kompensationsgrad för de arbetslösa. Kommittén har därför utgått från att man i detta avseende i minsta möjliga grad bör binda kassorna. Under hänvisning till det anförda har kommittén funnit sig icke böra föreslå sådana inskränkningar i kassornas frihet som nyss nämndes. Inom den frivilliga försäkringen hade de enskilda medlemmarna från början full frihet vid valet av daghjälpsklass. Denna frihet medförde emellertid ett ur ekonomiska synpunkter mindre tillfredsställande resultat. Personer, som visste med sig att de hade liten arbetslöshetsrisk, valde — utan hänsyn till storleken av den egna arbetsinkomsten — oftast en klass med lågt daghjälpsbelopp för att uppnå att avgiften till kassan skulle bli så låg som möjligt. Detta medförde, att de höga arbetslöshetsriskerna företrädesvis samlades i klasser aned hög daghjälp. Enär avgifterna skola vara så avvägda, att de i

397 förening med statsbidraget skola vad varje särskild klass beträffar täcka utgifterna, framtvingades stundom i de högre klasserna avgiftsförhöjningar, vilka skapade en tendens till överflyttning till lägre klasser. Understödsnivån inom kassorna blev till följd härav otillfredsställande. För att komma till rätta med detta problem infördes i förordningen om erkända arbetslöshetskassor en föreskrift av innebörd, att en kassa i sina stadgar skall ha skyldighet intaga bestämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Den på detta sätt genomförda begränsningen i medlemmarnas klassval har tagit sig uttryck i att kassorna infört vissa regler för klassvalet. Stundom loar dock en viss frihet i fråga om klassvalet bevarats, nämligen i de fall då reglerna endast ange den lägsta klass en medlem med hänsyn till arbetsinkomsten måste välja. Vidare förekommer, att klasstillhörigheten bestämts icke med utgångspunkt från arbetsinkomsten utan aned ledning av den dyrortsgrupp medlemmen tillhör. Även andra exempel på klasstillhörighetsregler förekomma. Bestämmelserna äro sålunda föga enhetliga. Detta är en följd av att i förordningen om erkända arbetslöshetskassor icke angivits på vad sätt klasstillhörighetsreglema skola utformas utan endast att regler skola finnas, vilka förhindra ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Särskilt inom en obligatorisk försäkring måste det framstå som ett önskemål, att understödsnivån avväges efter något så när enhetliga principer. Den nuvarande ordningen är icke tillfredsställande. Den enda rationella avvägningsgrunden för daghjälpen är enligt kommitténs uppfattning arbetsinkomstens storlek. (Se härom utförligare kapitel VII, Principerna för understödens avvägning.) Kommittén föreslår med hänsyn härtill, att kassor, vilka ha mer än en daghjälpsklass, skola införa regler för medlemmarnas klasstillhörighet med hänsyn till deras arbetsinkomst. Detta innebär, att i en kassa med två eller flera daghjälpsklasser medlemmarna skola automatiskt fördelas på de olika klasserna. Den enskilde medlemmen skall icke äga rätt att välja daghjälpsklass. (Se 39 §.) En arbetslöshetskassa skall icke vara tvungen att införa flera daghjälpsklasser. Vill en kassa bereda sina medlemmar understöd med samma belopp för alla medlemmar, skall den äga rätt härtill. Kommittén utgår dock från att kassorna i allmänhet skola finna det vara rationellt med åtminstone två, oftast flera daghjälpsklasser. Vad beträffar utformningen av klasstillhörighetsreglerna anser kommittén detta vara en fråga, som bör överlämnas åt kassorna själva att avgöra. Det är självklart att arbetsmarknadsstyrelsen bör vara kassorna behjälplig vid reglernas avvägning, så att förhållandet mellan daghjälpsbeloppets storlek och den sedvanliga dagsförtjänsten icke blir allt för olika i de olika kassorna. Då en person inträder i en arbetslöshetskassa, skall kassans styrelse med ledning av de uppgifter, som den inträdessökande lämnar rörande sina inkomster, bestämma vederbörandes klasstillhörighet. I regel kommer inträdet i en arbetslöshetskassa att innebära, att en person tillförsäkrar sig ett högre

398 understöd än det han skulle fått, därest han stått utanför kasseförsäkringen och sålunda måst vända sig till socialförsäkringsnämnden. Med hänsyn till kassornas ekonomi måste man undvika att nytillta-ädande medlemmar omedelbart förvärva rätt till det högre understödet från kasseförsäkringen. Skulle en dylik ordning förekomma, bleve medlemmarna, frestade att under tider med gynnsamt läge på arbetsmarknaden lämna kassorna, såframt icke den bakom kassan stående fackliga organisationen genom föreskrift i sina stadgar förhindrade detta. Medlemmarna visste ju eljest, att de genom ett återinträde omedelbart skulle kunna erhålla det högre kasseunderstödet. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att en nytillträdande medlem först efter det han till kassan erlagt sexton veckoavgifter skall äga rätt att erhålla det mot klasstillhörigheten svarande understödet. I kassor med månadsavgifter föreslås motsvarande avgiftsantal till fyra. (Se 42 §.) Blir en person arbetslös, innan det föreskrivna antalet avgifter erlagts, skall han vara berättigad till samma understöd som han skulle ha fått, därest han vänt sig till socialförsäkringsnämnden. I och med att en person blir medlem av en kassa, skall alltså denna utbetala understödet till honom. Erinras må i detta sammanhang att arbete, utfört före inträdet i kassan, skall tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning. Det är endast rätten till kasseförsäkringens högre understöd, som skall vara beroende av att ett visst antal avgifter erlagts till kassan. Det bör åvila kassans styrelse att med uppmärksamhet följa förskjartningar i arbetsinkomsternas storlek och företaga därav betingade ändringar i klasstillhörigheten. Särskilt blir detta fallet i samband med sådana ändringar i kollektivavtalen, vilka utöva större inflytande på löneläget, Det är emellertid uppenbart, att en kassa, icke utan uppgifter från medlemmarna själva kan genomföra en dylik ai^etsuppgift. Kommittén föreslår därför skyldighet för varje medlem av en arbetslöshetskassa att till kassan meddela sådana ändringar i arbetsinkomsterna, som kunna utöva inflytande på klasstillhörigheten (58 §). Det är naturligt, att hänsyn härvid icke skall tagas till tillfälliga variationer i arbetsinkomsteima. Övergår emellertid en medlem till ett bättre avlönat arbete eller vinner han befordran, skall varje dylik ändring anmälas till kassan. Frånvaro från arbetet på grund av sjukdom, militärtjänstgöring eller annan anledning skall självfallet icke påverka klasstillhörigheten. Det skall vara inkomstnivån under den tid vederbörande står i aa-bete, som skall vara bestämmande för klasstillhörigheten. Kassans styrelse bör regelbundet och i allmänhet en gång om året anmoda medlemmarna att övertyga sig om att de tillhöra den daghjälpsklass, som svarar mot deras sedvanliga arbetsinkomst. Underlåter en medlem att till kassan anmäla en sänkning av arbetsinkomsten och kommer han till följd härav att tillhöra högre daghjälpsklass än den som svarar mot inkomsten, skall han icke äga rätt till högre daghjälp än den som skulle ha ifrågakommit, därest han fullgjort- sin anmälningsskyldig-

399 het. Har underlåtenheten härvid berott på förbiseende och icke varit avsiktlig, bör kassan kunna medge återbetalning av vad medlemmen för mycket erlagt i avgifter. Återbetalning bör dock endast komma i fråga, därest ändringen i medlemmens arbetsinkomster inträffat efter det- att den senaste anmaningen utgick till medlemmarna att förvissa sig om att klasstillhörigheten varit den riktiga. Har underlåtenheten åter varit avsiktlig bör kassastyrelsen taga under övervägande att utesluta medlemmen ur kassan. För närvarande gäller inom den frivilliga försäkringen, att en övergång från klass med lägre daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med större förmåner — även om ändringen av klasstillhörigheten berott på stadgarnas bestämmelser och sålunda icke varit frivillig — medfört rätt till de högre förmåner, som svara mot den nya klassen, först sedan sexton veckoavgifter erlagts. Inom den obligatoriska försäkringen kommer övergång från en daghjälpsklass till annan att äga rum i samband antingen med inträde i ny arbetslöshetskassa eller med ändring i arbetsinkomsten. Dessa övergångar komma icke att vara frivilliga, varför det enligt kommitténs uppfattning icke finnes anledning att bibehålla en dylik lång tid mellan övergångstillfället och tiden för förvärvet av större förmåner än de tidigare. Skäl tala till och med för att låta medlemmen omedelbart bli berättigad till de högre eller vidgade förmånerna. Så långt har kommittén dock icke ansett sig kunna gå. Detta skulle nämligen medföra, att medlemmarna icke skulle anse anledning föreligga att anmäla ändringar i arbetsinkomsterna annat än inför ett förestående avsked. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att övergång från en daghjälpsklass till klass med högre understöd eller större förmåner skall medföra rätt till det högre understödet eller de större förmånerna först sedan åtta veckoavgifter erlagts inom den nya klassen. För kassor med månadsavgifter föreslås motsvarande avgiftsantal till två. Vid övergång till daghjälpsklass med lägre understöd eller med mera begränsade förmåner böra bestämmelserna inom den nya klassen omedelbart tillämpas. (Se 42 §.) I alternativ I ha make- och husföreståndarinnetilläggen föreslagits till två kronor Och barntillägget till 60 öre per dag. Dessa belopp sammanfalla ungefär med motsvarande förmåner inom den allmänna sjukförsäkringen. Anledning finnes icke att föreslå andra belopp i fråga om försäkringens enhetsgren. Denna är avsedd att till sin konstruktion så nära detta är möjligt sammanfalla med sjukförsäkringens. (Se 33—35 §§.) Realiseras alternativ I I kan man utgå från att de nuvarande erkända arbetslöshetskassorna i regel komma att omändras till kassor enligt den nya lagen och sålunda fortsätta sin verksamhet. Inom nuvarande försäkring äro make- och husföreståndarinnetilläggen en krona 25 öre och barntilläggen en krona. Det torde icke behöva motiveras, att kasseförsäkringen icke bör ge lägre make- och husföreståndarinnetillägg än försäkringens enhetsgren. Kommittén föreslår sålunda, att de båda nämnda familjetilläggen även inom

400 kasseförsäkringen sättas till två kronor. Även barntillägget föreslår kommittén till motsvarande belopp som inom allmänna sjukförsäkringen, d. v. s. 60 öre om dagen. Detta avvägdes under hänsynstagande till att rätt till allmänt barnbidrag skulle införas. Det finnes icke anledning att bestämma barntillägget inom arbetslöshetsförsäkringen på annat sätt än inom sjukförsäkringen. Vad härefter beträffar överförsäkringsreglerna vill kommittén erinra om att den i alternativ I föreslagit att i fråga om daghjälpsklasserna 2—6 understöden skola maximeras till 90 % av den försäkrades inkomst. Från denna regel skall dock det undantaget gälla att understöd i klass 1 skall utgå utan hänsyn till den nyss nämnda överförsäkringsregeln. Denna konstruktion överensstämmer med den allmänna sjukförsäkringens. Kommittén har i fråga om alternativ I I funnit anledning att på ett parpunkter föreslå en ändring av de nämnda överförsäkringsreglerna. Inom arbetslöshetsförsäkringens enhetsgren böra i enlighet med alternativ I inga överförsäkringsregler förekomma. Utan hänsyn till vederbörandes tidigare inkomstläge bör fullt understöd utgå med i det föregående angivna belopp. Inom kasseförsäkringen föreslås i överensstämmelse häramed att en kassamedlem i understöd alltid skall kunna uppbära, vad han skulle erhållit från socialförsäkringsnämnd, därest han i stället vänt sig till denna med begäran om oandea-stöd. Inom klasser med högre daghjälp än fyra kronor synes det på samma sätt som i alternativ I nödvändigt med vissa särskilda överförsäkringsregler för att undvika, att understöden överstiga de tidigare arbetsinkomsterna. Som ovan nämndes skola i alternativ I understöden avvägas i förhållande till den försäkrades egen tidigare arbetsinkomst. Detta förutsätter en individuell inkomstbestämning. En dylik kan naturligen utan större svårigheter utföras inom en kommunal myndighet, som har tillgång till taxeringslängderna. Att ålägga kassornas redogörare att verkställa en inkomstbestämning efter dylika regler torde dock knappast vara möjligt. Även om det i många fall icke är särskilt svårt att ange en persons sammanlagda arbetsförtjänster, uppkomma dock stundom svårigheter såsom då det gäller att bortse från sjuktid och dylikt. Inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen ha de sammanlagda understödsförmånerna avvägts i förhållande till den i orten vanliga förtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Enligt vad kommittén erfarit har det i allmänhet icke varit svårt för redogörarna att tillämpa en dylik bestämmelse. Ehuru det enligt kommitténs uppfattning är riktigare att avväga understödets maximala storlek i förhållande till den inkomst understödstagaren själv tidigare uppburit, finner sig kommittén med hänsyn till det anförda böra i fråga om alternativ I I föreslå, att samma regler tillämpas som inom den nuvarande försäkringen.

401 Inom den nuvarande försäkringen finnas särskilda överförsäkringsregler för daghjälpen och särskilda för de sammanlagda understödsförmånerna, nämligen daghjälp jämte familjetillägg. För ensamstående får daghjälpen icke överstiga 60 och för familjeförsörjare 80 % av den ovan nämnda arbetsinkomsten. Daghjälp jämte familjetillägg få tillsammans icke överstiga 80 % av arbetsinkomsten, dock att i fråga om familjeförsörjare med mer än två barn gränsen satts till 90 %. Anledning saknas enligt kommitténs uppfattning att bibehålla en dylik differentiering av överförsäkringsreglerna, vilken för övrigt måste medföra ett ökat administrativt arbete. Man bör i stället välja ett enda relationstal, tillämpligt för alla medlemmar utan hänsyn till civilstånd och barnantal. Kommittén har vid valet av relationstal stannat vid att föreslå 90 %. Vid tillämpning av överförsäkringsreglerna skall, såsom närmare utvecklats i alternativ I, hänsyn tagas till lön, som medlem uppburit under ledighet från arbete för annans räkning. Har en person under dag, för vilken han är berättigad till daghjälp, utfört förvärvsarbete som berett honom inkomst, skall på liknande sätt denna inkomst inräknas i det belopp, han högst må (kunna uppbära i understöd från försäkringen. Detta skall även iakttagas i fråga om annat understöd i anledning av arbetslöshet än från denna försäkring och i fråga om regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än socialhjälp. Kommitténs förslag innebär, att en medlems sammanlagda understödsförmåner, inklusive nämnda arbetsinkomster och ovan angivna under arbetslöshetstiden uppburna understöd, icke skola överstiga 90 % av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Dock skall, oberoende av detta stadgande, en arbetslös kassamedlem i understöd från kassan alltid kunna erhålla vad han skulle ha uppburit, därest han i stället vänt sig till socialförsäkringsnämnden och av denna tillerkänts understöd. För att undvika överförsäkring för deltidsarbetare har i alternativ I föreslagits att personer, tillhörande lägsta daghjälpsklass, vilka regelmässigt ställt sin arbetskraft till förfogande under kortare tid än sex timmar per dag, skola få daghjälpen reducerad i samma proportion som antalet arbetstimmar per dag förhåller sig till sex. För högre klasser är en motsvarande begränsning överflödig, enär där särskilda överförsäkringsregler gälla. Av samma skäl som ovan anförts fordras en liknande bestämmelse inom alternativ I I i fråga om försäkringens enhetsgren. Inom kasseförsäkringen åter är en motsvarande bestämmelse icke nödvändig i fråga om sådana medlemmar, vilkas understödsförmåner begränsas av den ovan föreslagna bestämmelsen om att understöden högst må uppgå till 90 % av arbetsinkomsten. Gäller det åter en medlem med ett understöd ej överstigande vad som skulle utgå inom försäkringens enhétsgren, bör självfallet den nämnda inskränkningen i fråga om deltidsarbetare även gälla. Överförsäkringsreglerna återfinnas i 36 och 41 §§.

26—233 45

402 Alternativ

II.

KAP. XXVIII. Säsongarbetslösheten. Under alternativ I, kapitel XIV, har kommittén lämnat en redogöre.se för die skäl, som tala för och emot begränsningar i säsongarbetslösas ritt till understöd under sedvanlig dödsäsong. Vidare har redogjorts för anledningen till att en arbetslöshetsförsäkring med den konstruktion, som alternativ I företräder, knappast möjliggör inskränkningar i understödsrätten under dödsäsongen. I fråga om alternativ I föreslogs, att inga begränsningar i understödsrätten för säsongarbetslösa skulle förekomma. Inom en arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I I finnas möjligheter att på ett administrativt enkelt sätt införa säsongbegränsningar inom kasseförsäkringen. Här komma de försäkrade att vara uppdelade på kassor och daghjälpsklasser, vilket underlättar yrkesbestämningen. Medlemmarna skola vidare till kassorna erlägga avgifter för tid de utfört arbete. Dessa avgifter skola individuellt registreras på samma sätt som för närvarande. Detta öppnar möjligheter för bestämmande av den omfattning i vilken de enskilda försäkrade under tidigare dödsäsonger utfört arbete, och därmed för en bedömning av huruvida vederbörande skall anses ha ställning som säsongarbetare eller icke. Det är möjligt att avväga understödstidens längd under dödsäsongen i förhållande till det arbete, som brukat utföras under tidigare dödsäsonger. Inom den allmänna försäkringen åter föranleda säsonginskränkningar samma problem som i alternativ I. Enär såsom framgår av det följande kommittén beträffande alternativ I I föreslår vissa begränsningar i säsongarbetarnas rätt till understöd under dödsäsongen, torde det vara motiverat att i korthet erinra om de skäl, som kommittén funnit tala härför. En fullständigare redogörelse återfinnes i kapitel XIV. Storleken av de årliga variationerna i sysselsättningsföa-hållandena har under senare år gått tillbaka. Denna företeelse står emellertid i betydande utsträckning i samband med det gynnsamma läget på arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill är man icke berättigad att antaga, att säsongvariationerna även för framtiden komma att ligga på en så låg nivå, som under senare år varit fallet. Samhällets möjligheter att utjämna säsongvariationerna äro begränsade. Detta gäller särskilt det största säsongfacket, byggnadsindustrien. Under vintern hindrar kölden ofta driften vid många arbeten. Att under denna del av året finna sysselsättning vid andra arbeten för de många säsongarbetslösa måste stöta på stora svårigheter, som knappast kunna bemästras genoaia samhälleliga ingripanden. De resultat, som den samhälleliga sysselsättningspolitiken kan uppnå, få därför icke övervärderas. Trots alla samhälleliga åtgärder

403 måste man alltså räkna med att utjämningen av säsongvariationerna kommer att bli ofullständig. De skäl, för vilka redogjorts i det föregående, ligga på det principiella planet. Inom en försäkring av den typ alternativ I I företräder med ekonomiskt självständiga arbetslöshetskassor tillkomma emellertid andra omständigheter. En arbetslöshetskassa kommer att vara tillförsäkrad vissa bestämda inkomster, avgifter och statsbidrag. Försäkringen är så konstruerad att staten endast garanterar, att en kassa alltid skall kunna utgiva understöd med de belopp, som utgå inom den allmänna försäkringen. Med hänsyn till att den statliga garantien endast är partiell måste en kassa möta tillfälliga variationer i understödsrörelsens omfattning genom fondbildning. Skulle inga inskränkningar i säsongarbetares rätt till understöd föreligga, måste kraven på fondbildning komma att bli mycket stora i fråga om kassor, som äro verksamma inom de egentliga säsongfacken. Vidare skulle avgifterna kunna bli så höga, i att de förhindrade anslutningen till kasseförsäkringen. Man riskerade till följd härav att säsongfackens arbetare bleve ställda utanför denna, för den händelse kassorna under dödsäsongen icke inskränkte sina ekonomiska förpliktelser gentemot medlemmarna. Vad ovan anförts gäller icke den allmänna försäkringen. För dess ekono| miska förpliktelser svarar staten. Kommittén har på i det föregående angivna skäl funnit, att säsongmässiga inskränkningar böra förekomma inom kasseförsäkringen. Då det är uppenbart, att utvecklingen inneburit en faktisk minskning av säsongvariationernas styrka och då man har all anledning att antaga att säsongvariationerna i en framtid — även om de bli väsentligt större än vad de varit efter kriget — icke komma att bli lika starka som tidigare varit fallet, har kommittén icke ansett det | motiverat att föreslå lika omfattande säsongbegränsningar, som förekomma inom den frivilliga försäkringen. Kommittén har ansett, att inga begränsningar . skola göras i rätten till ett understöd om fyra kronor jämte familjetillägg. Med all sannolikhet kommer säsongarbetslösheten icke att bli större än att ett så pass lågt understöd utan större risk skall kunna utges. Vad åter gäller i ratten till högre understöd än det allmänna försäkringen ger, böra av säsongvarratronerna betingade inskränkningar göras. De begränsningar, som kommrttén föreslår, innebära sålunda endast en sänkning av understöden till samma j nrvå som inom allmänna försäkringen. Inom denna skola inga säsongbegränsjningar förekomma. Då det gäller rätten till högre understöd, skall en kassa ha skyldighet att införa de inskränkningar, som försäkringens chefsmyndighet föreskriver. De förutsättningar, under vilka säsonginskränkningar skola förekomma, skola enligt kommitténs uppfattning vara desamma som inom den frivilliga försäkringen. Säsongbegränsningar skola sålunda obligatoriskt endast förekomma, om lönenivån inom kassans verksamhetsområde är så pass hög, att den uppenbarligen är avsedd att bereda uppehälle under en säsongarbetslöshet av normal längd. Inom sådana områden av näringslivet, där lönerna icke

404 äro säsongkompenserade, skola säsonginskränkningar icke förekomma, såvida icke en kassa själv av någon anledning önskar, att så skall vara förhållandet. På samma sätt som för närvarande skall det vara chefsmyndigheten, som efter samråd med kassans ledning avgör, huruvida säsonginskränkningar skola förekomma och vilken omfattning de skola ha. Avgörandet skall sålunda icke ligga hos kassan. E n kassa skall dock självfallet alltid äga att införa längre gående säsonginskränkningar än dem arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver. Såsom framgått av den i kapitel XIV lämnade redogörelsen för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen äro reglerna för säsongbegränsningarna mycket skiftande inom de olika kassorna. Inom en del kassor förekommer, att understödstiden generellt nedskäres till ett visst antal dagar under dödsäsongen. Inom andra kassor har man åter infört ett individuellt begränsningssystem, så att understödstiden under dödsäsongen avväges i förhållande till omfattningen av det arbete medlemmen under de senaste tre dödsäsongerna brukat utföra. Kommittén har ansett sig sakna anledning att föreslå någon ändring på detta område. Chefsmyndigheten får för varje särskild kassa under beaktande av kassans önskemål, löneläget inom yrket och kassans ekonomiska tillgångar utforma detaljerna i begränsningssystemet. Inom en del kassor förekommer förlängd karenstid under viss del av året. Denna förlängning av karenstiden har genomförts för att begränsa understödsrätten under vissa i regel helt kortvariga perioder, då det med hänsyn till inom yrket rådande arbetsförhållanden brukar förekomma mera betydande inskränkningar i sysselsättningen. Ej heller på denna punkt föreslår kommittén några ändringar i jämförelse med vad nu är fallet. Beträffande några detaljändringar hänvisas till alternativ I I , kapitel XXXIII, Specialmotivering. Kommittén vill för tydlighetens skull upprepa, vad som redan anförts i det föregående, att i de fall då inskränkningar i understödsrätten göras — i detta fall i form av förlängd karenstid — inga särskilda av säsongförhållandena betingade inskränkningar i rätten till daghjälp om fyra kronor jämte familjetillägg skola föreskrivas. Såsom kommittén i annat sammanhang föreslagit skall antalet understödsdagar vara begränsat till 156 under tolv på varandra följande månader. Vid tillämpning av denna regel skall dag för vilken medlem uppburit lägre understöd än det, som svarar mot hans klasstillhörighet, räknas lika med dag för vilken fullt understöd utgått. De av kommittén föreslagna bestämmelserna återfinnas i 44 och 45 §§. I fråga om övriga kommentarer hänvisas till specialmotiveringen i alternativ I I (kapitel XXXIII).

405 Alternativ

II.

KAP. XXIX. Arbetsvägransfallens

behandling.

Enligt föreslagna bestämmelser, vilka återfinnas i båda de framlagda alternativen till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, skall person, vars arbetslöshet är självförvållad, vara avstängd från undea-stöd under en tid av fyra veckor. Självförvållad arbetslöshet skall anses föreligga, då försäkrad 1) frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, 2) på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, 3) avvisat erbjudet lämpligt arbete eller 4) vägrat deltaga i vissa kurser. Ärenden, som avse frågor rörande självförvållad arbetslöshet, benämnas samtliga, ehuni kanske något oegentligt, arbetsvägransfall. Den utan tvekan vanligaste orsaken till självförvållad arbetslöshet är nämligen enligt erfarenheterna från den frivilliga försäkringen vägran att antaga ett anvisat arbete. De regler, efter vilka arbetsvägransfallens inverkan på understödsrätten skall bedömas, utvecklas närmare under alternativ I i kapitel XXII, Specialmotivering 8 §. Vad under detta alternativ anförts skall gälla även alternativ I I . Den ordning däremot, i vilken arbetsvägransfallen skola handläggas, måste bli annorlunda i alternativ I I än i alternativ I; alternativen förete nämligen betydande olikheter i fråga om organisationens utformning. Prövningen av arbetsvägranställen utgör utan tvivel en av de svåraste arbetsuppgifter, som försäkringsmyndigheterna komma att ställas inför. Handläggningen av dessa ärenden måste därför anförtros kvalificerade tjänstemän med gott omdöme och god arbetsmarknadskännedom. Den skiftande karaktär, som arbetsvägransfallen ha, gör det omöjligt att genom detaljerade föreskrifter reglera deras inverkan på understödsrätten. I stor utsträckning blir det nödvändigt att pröva dessa ärenden med ledning endast av vissa allmänna föreskrifter. Den centrala myndigheten måste därför ges ett förhållandevis stort inflytande på dessa ärendens handläggning, enär eljest risk föreligger för att olika principer för fallens bedömning utvecklas inom olika försäkringsmymdigheters verksamhetsområden. Det har varit angelägenheten att undvika en dylik utveckling, som varit bestämmande för den nuvarande lagstiftningens utformning. Prövningen av inträffade arbetsvägransfall har sålunda anförtrotts kassornas styrelser; rätten att pröva dessa ärenden delegeras icke på kassornas redogörare såsom fallet är med frågor i allmänhet rörande understöd. En redogörelse, i allmänhet på av tillsynsmyndigheten fastställt formulär, översändes till tillsynsmyndigheten, som samtidigt delges kassans beslut. Detta prövas sedermera inom tillsynsmyndigheten. Den nu gällande ordningen för arbetsvägransfallens handläggning har utan

406 tvivel väl fyllt sitt syfte. Man har enligt kommitténs uppfattning uppnått, att prövningen av dessa frågor skett på ett sätt som överensstämmer med lagstiftningens anda. En bidragande orsak härtill har varit det nära samarbete, som utvecklat sig mellan kassornas ledning och tillsynsmyndigheten. Denna kontakt har motverkat att inom kassorna utvecklats ensidiga, allt för fackbetonade synpunkter på arbetsvägransfallens behandling. Inom kasseförsäkringen bör avgörandet av arbetsvägransfallen liksom hittills tillkomma kassornas styrelser. Däremot synes det icke nödvändigt att bibehålla det nuvarande förfaa-ingssättet med insändande av detaljerade redogörelser för varje arbetsvägransfall. Kommittén föreslår i stället följande förenklade ordning. I det protokoll, som föres vid sammanträdet med en arbetslöshetskassas styrelse, skall finnas en kortfattad redogörelse för varje behandlat ärende av förevarande slag och skälen till det beslut kassastyrelsen fattar. Omedelbart efter ett arbetsvägransfalls behandling bör kassastyrelsen till aa-betsmarknadsstyrelsen översända utdrag ur detta protokoll. Från arbetsmarknadsstyrelsens sida synes man härvid kunna inskränka sig till att i stort följa det sätt, varpå ärendena behandlas och de principer, som kassorna tillämpa. Från denna skyldighet att omedelbart insända protokollsutdrag bör arbetsmarknadsstyrelsen, i den må så prövas utan olägenhet kunna ske, meddela befrielse. I de fall då anledning härtill föreligger bör kassa åläggas att inkomma med den särskilda utredning, som kan befinnas motiverad. Finner arbetsmarknadsstyrelsen anledning till erinran mot av kassans styrelse fattat beslut skall kassan underrättas härom, varvid chefsmyndigheten i förekommande fall bör utfärda ea-forderliga direktiv. (Se 60 §.) Av det anförda framgår, att inom den allmänna försäkringen prövningen av ett arbetsvägransfall icke kan anförtros försäkringens lokalorgan, socialförsäkringsnämnden. Inom alternativ I', vilket företräder en försäkring, som i många hänseenden påminner om den allmänna försäkringen inom föa-evarande alternativ, föreslog kommittén även, att arbetsvägransfallen skulle prövas och avgöras av länsorganen, ej av lokalorganen. Man kunde icke utgå från att det inom dessa senare i allmänhet skulle samlas den fond av kunskap rörande lagstiftningen, som är en oundviklig förutsättning för en tillfredsställande behandling av dessa många gånger svårlösta problem. Denna ordning, nämligen att arbetsvägransiällen avgöras av länsorganen, finner komamittén skall ifrågakomma inom den allmänna försäkringen. Behandlingen av arbetsvägransfallen måste ske på sådant sätt och i sådan ordning, att säkerhet vinnes för utveckling av en enhetlig praxis. Det gäller här närmast att få till stånd en koordination mellan allmänna försäkringen och kasseförsäkiingen. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt, att arbetsmarknadsstyrelsen blir i tillfälle att följa det sätt, varpå länsarbetsnämnderna behandla arbetsvägransfallen. Dessa böra sålunda åläggas att under-

407 rätta arbetsmarknadsstyrelsen om avgjorda arbetsvägransfall och skälen till de fattade besluten. Detta synes kunna ske så att länsarbetsnämnden omedelbart insänder utdrag ur protokoll från de sammanträden, då arbetsvägransfall behandlats. I den mån så prövas utan olägenhet kunna ske bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna meddela befrielse från skyldigheten för länsarbetsnämnd att insända dylika protokollsutdrag. (Se 57 §.) Vad de olika myndigheterna härjämte skola iakttaga vid handläggningen av dessa ärenden har kommittén icke funnit anledning att här upptaga till behandling. Samma regler skola nämligen gälla, vilka föreslagits under alternativ I, till vilket sålunda hänvisas.

408 Alternativ

II.

KAP. XXX.

Försäkringens finansiering.

I fråga om alternativ I har kommittén föreslagit, att kostnaderna för understödsrörelsen, d. v. s. för den alla förvärvsarbetare tillförsäkrade understödsrätten vid arbetslöshet, skola fördelas så, att en tredjedel bestrides genom avgifter, lagda å arbetsgivarna. Dessa avgifter skola uppbäras sam tidigt med avgifterna till sociala olycksfallsförsäkringen. En viss icke närmare angiven del av övriga kostnader skola täckas av en socialförsäkringsavgift, gemensam för folkpensioneringen, sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Övriga kostnader täckas av statsverket, som även svarar för försäkringens ekonomiska förpliktelser. Kostnaderna för försäkringens administration bestridas helt av staten. Dessa huvudprinciper för försäkringens finansiering finner kommittén i tillämpliga delar böra gälla även alternativ I I . Mellan alternativen föreligga emellertid betydelsefulla olikheter, varigenom sättet för finansieringen i vissa hänseenden måste modifieras. Inom alternativ I I föreligger sålunda möjlighet att genom frivilliga åtgärder erhålla högre understöd än det lagen tillförsäkrar alla enskilda förvärvsarbetare. Detta förhållande medför, att ett system med särskilda försäkringsavgifter måste införas inom kasseförsäkringen. Förekomsten inom alternativ I I av ekonomiskt självständiga arbetslöshetskassor med egen förvaltning måste även inverka på finansieringssättet. Av kommitténs ovan angivna utgångspunkter följer, att det i alternativ I föreslagna sättet för kostnadernas fördelning bör tillämpas i fråga om de kostnader, som inom alternativ I I föranledas av den alla förvärvsarbetare tillförsäkrade rätten till ett enhetligt understöd. Uttryckt på annat sätt innebär denna princip för försäkringens finansiering, att kostnaderna för den generella rätten till daghjälp om fyra kronor jämte familjetillägg böra bestridas genom bidrag från arbetsgivarna, genom en socialförsäkringsavgift och genom direkta anslag från staten. Denna skall även svara för att alla erhålla detta i lag tillförsäkrade understöd. I fråga om den allmänna försäkringen innebär kommitténs förslag, att kostnaderna för understödsverksamheten skola täckas på samma sätt som föreslagits i alternativ I. Några speciella, med förevarande alternativ sammanhängande problem, som fordra särskild behandling, uppkomma icke i fråga om denna försäkringsgren. Kommittén saknar med hänsyn härtill anledning att i detta sammanhang närmare ingå på finansieringssättet utan hänvisar till kapitel X V I I I . Arbetslöshetskassornas medlemmar komma att vara tillförsäkrade en daghjälp, som till sin storlek minst uppgår till vad den allmänna försäkringen

409 ger. Flertalet medlemmar erhålla högre daghjälp, d. v. s. kassorna komma att till dessa medlemmar utbetala ett understöd, överstigande det den allmänna försäkringen ger. Den del av kassornas utgifter, som föranledes av understöd uppgående till enhetsunderstödets storlek, skall icke förorsaka medlemmarna särskilda utgifter i form av avgifter till kassorna. Till detta understöd ha de samma lagliga rätt som andra, utanför kassorna stående förvärvsarbetare. Kassorna böra till följd härav tillförsäkras ett bidrag med fyra kronor för varje utgivet daghjälpsbelopp. Kommittén har ovan anfört, att de kostnader, som föranledas av att förvärvsarbetare vid arbetslöshet tillförsäkras en rätt till understöd om fyra kronor per dag, till en tredjedel bör bestridas med bidrag från arbetsgivarna, I det belopp, som skall påföras arbetsgivarna, bör självfallet ingå kassornas utgifter för enhetsunderstödet. Skulle arbetsgivarna icke deltaga i dessa kostnader, komme varje utvidgning av kasseförsäkringen att medföra sänkningar av arbetsgivaravgiften. Dennas storlek skulle med andra ord bli beroende av kasseförsäkringens omfattning. Det sätt, varpå arbetsgivaravgifterna skola tillföras kassorna, föranleder inga problem. Arbetsgivaravgifterna skola inflyta till staten, som utbetalar bidraget till kassorna. Någon särskild bestämning av storleken av det belopp, som skall tillföras en kassa såsom bidrag från arbetsgivarna, behöver icke äga rum. Genom att en arbetslöshetskassa från staten erhåller ett bidrag, lika med fyra kronor för varje utgivet daghjälpsbelopp, erhåller kassan automatiskt del av arbetsgivarbidraget till försäkringen. Kommittén övergår härefter till frågan, huruvida bidrag i någon form skall utgivas för de kostnader, som föranledas av att kassorna lämna högre daghjälp än den allmänna försäkringen ger. Väljer man alternativ I I , är det angeläget att kasseförsäkringen erhåller en sådan omfattning, att en mera betydande del av understödsrörelsen faller under denna försäkringsgren. Detta är förutsättningen för att understödsnivån blir avpassad efter behovet av hjälp vid arbetslöshet. Det blir sålunda ett samhälleligt intresse, att förvärvsarbetare ansluta sig till arbetslöshetskassorna. Man riskerar eljest, att de arbetslösa bli tvungna att vända sig till socialnämnderna med begäran om hjälp utöver den som arbetslöshetsförsäkringen ger. Härigenom skulle det uppkomma en sammanblandning av hjälpformer, en företeelse som icke är önskvärd. Vidare skulle kommunerna få ökade utgifter för hjälpen åt de arbetslösa. Av det anförda framgår angelägenheten av dels att anslutningen till arbetslöshetskassorna blir så stor som möjligt, dels att understödsnivån inom kassorna blir så avvägd att kompletterande hjälp i regel icke behöver förekomma. Dessa mål kunna icke uppnås, om ej kasseförsäkringen i erforderlig utsträckning ekonomiskt stödjes av staten. Kommittén utgår från att bidrag skall utgå till kassornas kostnader för det högre understöd de utbetala. E t t karakteristiskt drag för arbetslöshetsförsäkringen är, att understödsrörelsens omfattning kan undergå betydande variationer inom loppet av för-

410 hållandevis korta tidrymder. De starka stegringar, som kunna förekomma, medföra krav på betydande fondbildning, om en effektiv återförsäkring saknas. Inom den frivilliga försäkringen har detta problem lösts genom att statsbidraget utformats så, att det samtidigt tjänstgör som en återförsäkring för kassorna. Vid stigande omfattning av understödsrörelsen ökas statsbidraget icke endast absolut utan även relativt sett. Detta innebär, att de i samband med en stegring i arbetslösheten ökade kostnaderna i allt större utsträckning bäras av staten. Vid sjunkande understödsrörelse åter minskas statens andel. Detta sätt att avpassa statsbidraget till arbetslöshetskassorna måste utan tvekan anses som rationellt. Fondbildningen inom kassorna behöver vid en dylik utformning av statsbidraget icke bli så omfattande som eljest skulle ha blivit fallet, något som ur samhällsekonomiska synpunkter endast kan vara en fördel. Kommittén har icke funnit anledning att föreslå någon ändring i principerna för statsbidragets utformning. Enligt de för den frivilliga försäkringen gällande bestäanmelserna på detta område utgår intet statsbidrag till daghjälpskostnaderna, så länge understödsrörelsen ej har större omfattning än tre understödda dagar per år och kassamedlem. Vid högre omfattning av understödsrörelsen än den nu nämnda utgår statsbidrag med en viss procent av kostnaderna för utgiven daghjälp. Statsbidragsprocenten är helt låg vid en understödsrörelse, som blott något överstiger tre understödda dagar per år och medlem men stiger sedan förhållandevis jämnt samt når sitt maximum vid 26 understödda dagar per år och medlem. Bidraget uppgår då till 75 % av kostnaderna. Samma bidragsprocent tillämpas om understödsrörelsen överstiger 26 med ej 35 understöda dagar. Skulle understödsrörelsen stiga över sist nämnda tal, utgår intet statsbidrag för de kostnader, som föranledas av den överskjutande delen av understödsverksamheten. Statsbidraget beräknas särskilt för varje daghjälpsklass. De nuvarande bestämmelserna rörande statens bidrag till daghjälpskostnaderna ha ännu icke prövats under någon allmän krissituation av större omfattning. Inom några kassor ha dock inträffat temporära stegringar i arbetslöshetens omfattning, som under någon tid kraftigt ökat understödsrörelsen. Enligt gjorda erfarenheter ha statsbidragsbestämmelserna härvid befunnits fungera på avsett vis. Kassornas ekonomiska ställning har icke påverkats i nämnvärd mån av de stegrade utbetalningarna, enär dessa i betydande utsträckning täckts genom bidrag från staten. De hittills föreliggande erfarenheterna kunna visserligen icke sägas utgöra bevis för att bidragsgrunderna i alla avseenden fått rationellast möjliga avvägning. Det saknas emellertid anledning att antaga annat än att de i varje fall i stort sett fylla avsedd funktion. Det anförda ger vid handen, att statsbidragets progression med all sannolikhet är väl avvägd. Kommittén har övervägt, huruvida man icke utan att ändra själva stegringsgraden dock borde sänka bidraget. Kassorna komma ju enligt kommitténs ovan återgivna förslag i åtnjutande av ett bidrag om fyra kronor för varje utgivet daghjälpsbelopp. En minskning av bidraget skulle kunna ske genom att man låter statsbidraget börja utgå, först sedan under-

411 stödsrörelsen nått en större omfattning än vad för närvarande är fallet. Kommittén har emellertid ansett det angeläget att undvika åtgärder, som kunna vara ägnade att motverka bildandet av kassor inom den obligatoriska försäkringen. Med hänsyn härtill har kommittén stannat för att icke föreslå någon ändring i de nuvarande statsbidragsgrunderna i här nämnt hänseende. Enligt de nu gällande bestämmelserna är bidraget som ovan nämndes maximerat på så sätt, att intet bidrag utgår för den del av understödsrörelsens omfattning, som överstiger 35 understödda dagar per år och medlem. Detta innebär, att en kassa själv får bära hela kostnaden för denna del av daghjälpen. En understödsrörelse av nu nämnd omfattning måste anses såsom mycket betydande. Under mera vanligt förekommande lägen å arbetsmarknaden spelar denna maximeringsregel därför föga roll. Enär statsbidraget skall bestämmas för varje enskild daghjälpsklass, kan det dock utan att en mera allmän försämring av läget å arbetsmarknaden föreligger inträffa, att statsbidraget blir beskuret. Detta måste dock avse speciella fall och saknar större betydelse. Den ovan berörda begränsningen av statens bidrag finner kommittén i och för sig mindre lämplig. Inom ett frivilligt försäkringssystem kunna skäl anföras till förmån för en dylik utformning av det statliga bidraget, Inom en obligatorisk försäkring åter ligga förhållandena annorlunda till. Statens bidrag får här icke vara så utformat, att det i en viss situation kan komma att försvåra för kassorna att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot medlemmarna. Det statliga bidraget bör tvärtom utformas så, att det under tider då understödsrörelsen når mera betydande omfattning avlastar det ekonomiska trycket på kassorna. Kommittén föreslår, att statens bidrag skall, även sedan understödsrörelsens omfattning överstigit 35 understödda dagar per år och medlem, fortsätta att utgå med samma bidragsprocent som för närvarande gäller för en understödsrörelse motsvarande 35 dagar, nämligen med 75 % av kostnaderna för daghjälpen. Kommitténs förslag rörande statsbidrag till daghjälpskostnaderna kan sammanfattas sålunda. För varje utgivet daghjälpsbelopp skall utgå ett statsbidrag med fyra kronor. Å kassans sammanlagda daghjälpskostnader, minskade med vad den i statsbidrag uppburit enligt vad nyss sagts, utgår ett procentuellt bidrag i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande regler. Nuvarande maximering av statsbidraget till att omfatta högst 35 understödda dagar per år och medlem upphör dock. I likhet med vad för närvarande är fallet skall statsbidraget bestämmas per kalenderår och för varje särskild daghjälpsklass. I förtydligande syfte må härjämte följande påpekas. Bidraget till den del av daghjälpen, som överstiger fyra kronor, skall som nämnts bestämmas med ledning av antalet understödsdagar per år och medlem. Om i en viss daghjälpsklass med exempelvis åtta kronors daghjälp daghjälpen under viss tid I— fråga kan vara om en säsongkassa — utgått med endast fyra kronor, skola de dagar, under vilka understödet blott utgått med detta lägre belopp, icke 'inräknas i det antal, vilket skall läggas till grund för bestämmandet av stats-

412 bidragets procentuella storlek. (Beträffande statsbidraget till daghjälpskostnaderna se 66 §.) Enligt kommitténs förslag skola familjetilläggen inom kasseförsäkringen utgå med samma belopp som inom allmänna försäkringen. Av samma skäl som ovan anförts böra dessa tillägg icke förorsaka kassorna särskilda utgifter. Kommittén föreslår alltså att utgivna familjetillägg inom kasseförsäkringen helt ersättas genom bidrag från staten (se 67 §). Av det anförda följer, att totalkostnaderna för familjetilläggen skola inräknas i det belopp, som skall läggas till grund för beräkningen av arbetsgivaravgifterna. De kostnader, som den allmänna försäkringens administration föranleder, böra av samma orsaker som berördes under alternativ I bestridas av staten. Arbetslöshetskassornas förvaltningsutgifter måste bäras av kassorna själva. De böra dock i överensstämmelse med vad för närvarande gäller i fråga om den frivilliga försäkringen få bidrag härtill från staten. Enligt nu gällande bestämmelser utgår förvaltningsbidrag till kassorna i form av arvodesbidrag och medlemsbidrag. Det förra motsvarar storleken av det belopp, som i ersättning utgivits till styrelseledamot, utsedd av tillsynsmyndigheten. Även inom den obligatoriska försäkringen skall en ledamot av kassastyrelsen vara utsedd på analogt sätt. Dennes arvode bör helt bestridas av statsmedel. Vid avvägningen av medlemsbidraget har man utgått från att i en kassa med litet medlemsantal förvaltningskostnaderna relativt sett äro större än i en kassa med stort antal medlemmar. Storleken av det statliga bidraget har vidare avvägts så, att det endast täcker en del av de totala förvaltningskostnaderna. Statsbidraget utgår med större belopp i kassor med veckoavgifter än i kassor, som uppbära månadsavgifter. Det har ansetts att förvaltningskostnaderna i de senare kassorna genomsnittligt sett äro lägre än i de förra. Medlemsbidraget har med ovan angivna utgångspunkter utformats på följande sätt. I kassor, som uppbära veckoavgifter, utgår bidraget med fyra kronor per årsmedlem för det antal, som icke överstiger 3 000, med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 3 000 men icke 25 000, och med två kronor för det antal medlemmar, som överstiger 25 000. Till kassa, som uppbär månadsavgifter, utgår statsbidraget med två tredjedelar av nyss nämnda belopp. Konungen äger dock att på framställning höja medlemsbidraget intill de belopp som nyss nämnts. Så har skett beträffande flertalet av kassor, som ha månadsavgifter. Nämnas må att frågan rörande utformningen av medlemsbidraget till kassor med månadsavgifter eventuellt kommer att upptagas till omprövning inom tillsynsmyndigheten. Under senare år har förvaltningsbidragets sammanlagda storlek i genomsnitt motsvarat något under 60 % av förvaltningskostnaderna. Utan tvivel skulle skäl kunna anföras för en sådan ändring av bidragsgrunderna vid en övergång till obligatorisk försäkring, att det statliga tillskottet täckte en större del

413 av de totala förvaltningskostnaderna än vad för närvarande är fallet. Arbetslöshetskassorna komma nämligen att utöva en verksamhet, som eljest skulle ha vilat å samhälleliga myndigheter. Kommittén har dock icke ansett sig kunna tillstyrka en ändring på denna punkt. De sammanlagda statsbidragen till kassornas understödsrörelse komma att bli avsevärda, väsentligt högre än vad för närvarande är fallet. Med hänsyn härtill komma utgifterna för förvaltningsändamål att bli lättare att bära än vad nu är fallet. Man kan vidare ha anledning frukta, att om bidraget till förvaltningskostnaderna ökades utöver nuvarande nivå, intresset för förenklingar av administrationen skulle bortfalla. Kommittén har med hänsyn till det anförda funnit, att medlemsbidraget bör utgå efter samma grunder som för närvarande gälla. På en punkt vill kommittén dock föreslå en ändring. Såsom framgått utgår medlemsbidraget med lägre belopp till kassor, som upptaga månadsavgifter. Orsaken härtill är, att man ansett det administrativa arbetet vara av mindre omfattning i dylika kassor än i andra. Enligt kommitténs uppfattning är emellertid dessa olikheter icke så stora, att de motivera en differentiering av medlemsbidraget. Detta framgår för övrigt av det stora antal kassor, som av Konungen beviljats medlemsbidrag efter samma grunder som kassor med veckoavgifter. Kommittén föreslår sålunda, att medlemsbidraget till kassor med månadsavgifter utgår efter samma grunder som till andra kassor. (Se 68 §.) Inom en försäkring enligt alternativ I, där staten svarar för försäkringens ekonomiska förpliktelser, föreligger ingen anledning att fondera inflytande, för verksamheten icke erforderliga medel. Detta blir ej heller nödvändigt i fråga om enhetsgrenen av en försäkring enligt alternativ I I . Det skulle för övrigt ur tekniska synpunkter vara förenat med betydande svårigheter att införa fcmdbestämmelser för denna del av försäkringen. I fråga om kasseförsäkringen ligga förhållandena annorlunda till. Denna del av försäkringen kommer att administreras av ekonomiskt självständiga organ. Dessa komma att vara anvisade två inkomstkällor, nämligen försäkringnavgifter och statsbidrag. Storleken av statens bidrag kommer att vara i lag bestämt. Bidraget skall som framgått av det föregående täcka en del av en kassas utgifter. Det blir emellertid kassan, icke staten, som skall svara för fullgörandet av de ekonomiska förpliktelserna. Med hänsyn härtill blir det nödvändigt för kassorna att beräkna avgifterna på sådant sätt, att de i genomsnitt för år med låg och med hög arbetslöshet komma att täcka vad som icke ersattes genom statsbidragen. För kassorna måste därför finnas bestämmelser rörande fondering av för understödsrörelsens icke erforderliga inkomster, rörande fondens storlek och sättet för fondmedlens placering. Enär kommittén icke har funnit anledning att i dessa hänseenden föreslå viktigare ändringar av gällande regler, har kommittén icke ansett det motiverat att upptaga dessa spörsmål i förevarande sammanhang. I fråga om kommentarer till de föreslagna bestämmelserna (96 §) hänvisas till kapitel X X X I I I , Specialmotivering (alternativ I I ) .

414 Alternativ

II.

KAP. XXXI. Sättet för sökande av understöd, samordningen av de båda försäkringsgrenarna m. m. Arbetet inom de båda försäkringsgrenarnas administrativa organ måste enligt sakens natur bli utformat på väsentligt olika sätt. Med hänsyn härtill behandlas de båda grenarna lämpligen var för sig. Början göres med enhetsförsäkringen. Den av socialförsäkringsnämnderna handhavda försäkringsgrenen påminner i allt väsentligt om alternativ I. Den enda olikheten av betydenhet i detta sammanhang är, att daghjälpsbeloppet är lika för alla. Enär några överförsäkringsregler icke föreslås, kommer arbetet med bestämmande av de understödssökandes inkomster att bortfalla. Härigenom uppkommer en administrativ lättnad. De i alternativ I föreslagna reglerna för sökande av understöd m. m. kunna i huvudsak tillämpas inom försäkringens enhetsgren. Kommittén tillåter sig till följd härav att hänvisa till det kapitel i alternativ I, i vilket förevarande problem behandlas. I det följande återges en sammanfattning av de föreslagna bestämmelserna. En person, som vänder sig till en socialförsäkringsnämnd med begäram om understöd, måste legitimera sig. Legitimationen sker lämpligen genom iframvisande av medborgarkort eller, i fråga om utländsk medborgare, av jfrämlingskort. Legitimation skall även kunna ske genom sådant flyttningsbietyg, som omförmäles i 22 § folkbokföringsförordningen. Kan en understödssökande av någon anledning icke legitimera sig på något av nyss angivna sätt,, bör socialförsäkringsnämnden föreskriva det sätt, varpå legitimationen skalll ske. Utgivet understöd skall individuellt registreras. Denna registrering skall genom socialförsäkringsnämndens försorg äga rum i ett understödsregdster, som lämpligen är gemensamt för arbetslöshets- och sjukförsäkringarma. Å registerkortet skall antecknas vederbörandes namn, födelsenummer- och kyrkobokföringskommun. Vidare skola antecknas de dagar för vilka dagdijälp respektive sjukpenning jämte förekommande familjetillägg uppburits. Imträffade arbetsvägransfall skola jämväl antecknas. Ansvaret för understödsregistrets förande skall åvila socialförsäkrringsnämnden i kyrkobokföringskommunen. Detta innebär bland annat, att diet är hos denna nämnd som vederbörandes registerkort skall förvaras. Sker' ändring i fråga om kyrkobokföringskommun, skall understödskortet på sättt närmare beskrivits i alternativ I översändas till nämnden i den nya kyrkcobokföringskommunen. Känner man alltså en persons kyrkobokföringsort, vett man

415 därmed var dennes registerkort finnes, därest ett kort över huvud upplagts för honom. Ansökan om understöd skall göras hos socialförsäkringsnämnden i den ort, där den försäkrade vistas. Tillhör den sökande i kyrkobokföringshänseende annan kommun, sänder socialförsäkringsnämnden i vistelsekommunen understödsansökan till nämnden i kyrkobokföringskommunen. Har nämnden i kyrkobokföringskommunen tillerkänt den försäkrade understöd, bestämmer den samtidigt om sättet för understödets utbetalande. Nämnden kan själv översända understödet per post till den försäkrade. Nämnden i kyrkobokföi-ingskommunen skall emellertid, om den så finner lämpligt, kunna bemyndiga nämnden i vistelsekommunen att verkställa utbetalningen. Det ovan angivna förfaringssättet avser det fall, då en person söker understöd i annan kommun än kyrkobokföringskommunen. Det ojämförligt vanligaste blir emellertid, att ansökan ingives direkt hos socialförsäkringsnämnden i kyrkobokföringskommunen; vederbörande uppehåller sig i regel i denna kommun. Härvid sker utbetalning av understöd direkt till den sökande vid besök hos nämnden. Då ansökan om understöd sker första gången under en understödsperiod, skall ansökan ske skriftligt, såvida icke socialförsäkringsnämnden medger muntlig ansökan. I ansökan skall lämnas samma uppgifter som berörts i alternativ I, dock med den skillnaden att särskilda inkomstuppgifter icke erfordras. Sökanden måste i ansökningshandlingen försäkra, att han icke är medlem av arbetslöshetskassa. Under en fortlöpande understödsperiod bör det i allmänhet räcka med muntliga ansökningar, men nämnden skall, därest anledning härtill föreligger, kunna fordra skriftlig ansökan. Till ansökan skola fogas de handlingar, varpå den sökande grundar sin understödsrätt. Sålunda skall den sökandes arbetslöshet styrkas genom karens- och kvittokort från arbetsförmedlingen. Vidare skall bifogas intyg om utfört arbete och — därest ansökan även avser familjetillägg — de handlingar, som av nämnden fordras för att rätten till familjetillägg skall anses styrkt. I allmänhet torde detta bli intyg från pastorsämbete. Är den sökande endast partiellt arbetslös — d. v. s. arbetstiden vid det företag, där den sökande är fortlöpande anställd, är tillfälligt nedskuren — skall intyg lämnas, varav omfattningen av den arbetade tiden fraangår. Till det lokala försäkringsoa-ganet ingivna handlingar skola kvarligga hos detta. Sedan samtliga handlingar ingivits till socialförsäkringsnämnden, prövar denna ansökan. Nämnden skall stickprovsvis undersöka, huruvida lämnade uppgifter varit riktiga. Inom kasseförsäkringen får man tänka sig helt andra lösningar av förevarande problem. Arbetslöshetskassorna inom en arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I I komma att arbeta på. samma vis som de nuvarande erkända arbetslöshetskassorna. Enligt kommitténs uppfattning bör understöd sökas och avgifter och uppburet understöd registreras på väsentligt samma sätt som nu.

416 E n medlem av en erkänd arbetslöshetskassa skall enligt nuvarancb bestämmelser inneha medlemsbok. I denna skall uppgift om uppburet understöd antecknas. Erlagda avgifter antecknas i regel icke i medlemsboken utan i fackföreningsboken. Endast i de fall då av någon anledning avgift blett erlägges till arbetslöshetskassan, ej till fackföreningen, sker avgiftskvittering i den av kassan utfärdade medlemsboken. Detta är även fallet i fråga an de medlemmar av arbetslöshetskassorna, som icke samtidigt tillhöra vederbö.-ande fackliga organisation. Redogöraren för i en journal fortlöpande anteckningar om erlagda avgifter och utgivet understöd. Dessa översändas sedermera till kassans huvudkontor. Hos detta finnes ett register över kassans samtliga medlemmar, varvid varje medlem har ett kort. I detta register antecknas med ledning av de insända journalerna uppgift om erlagda avgifter och uppburet understöd. En medlems understödsrätt kan alltså bedömas med ledning dels av de båda meclemsböckerna, dels av huvudkontorets medlemsregister. Det ovan anförda är det vanligast förekommande sättet för registrering av avgifter och understöd. I vissa fall förekomma avvikelser, varifrån dock i detta sammanhang kan bortses. Kommittén har icke ansett anledning föreligga att ingå på frågan, huruvida förenklingar i det administrativa förfaringssättet äro möjliga att vidtaga. Denna fråga synes nämligen vara föremål för uppmärksamhet inom tillsynsmyndigheten och styrelserna för de erkända kassorna. Skulle det visa sig möjligt uppnå förenklingar på förevarande område inom den frivilliga försäkringen, synas dessa utan svårigheter kunna beaktas även inom en obligatorisk försäkring enligt förevarande alternativ. E n ansökan om understöd från en kassa bör i allmänhet kunna göras muntligt. Dock skall kassan givetvis ha befogenhet att föreskriva skriftlig ansökan, därest anledning härtill föreligger. Samtidigt med ansökan skola de handlingar ingivas, vilka berörts i det föregående, d. v. s. kvittokort, arbetsgivarintyg etc. Består kassan av företagare, får kassan i varje särskilt fall föreskriva på vad sätt omfattningen av det utförda arbetet skall styrkas (se härom kapitel XI, Arbetsvillkoret). Medlem av erkänd arbetslöshetskassa bör inneha en särskild legitimationshandling, som styrker tillhörigheten till kassan (13 §). Denna legitimationshandling bör kunna ha formen av en medlemsbok, motsvarande den som de nuvarande kassorna utfärda för sina medlemmar. För det fall att de ovan berörda förenklingarna låta sig genomföra synes det eventuellt möjligt att låta legitimationshandlingen få formen av ett medlemsbevis, som endast innehåller sådana uppgifter som äro av betydelse för identifiering av en understödssökande och för bestämmande av vederbörandes klasstillhörighet. Då ansökan om understöd göres skall medlemmen, därest så påfordras av redogöraren, framvisa medlemsboken eller medlemsbeviset. I regel kommer en kassa att vara i besittning av alla uppgifter, som erfordras för bedömande av understödsrätten. Såväl erlagda avgifter som tidi-

417 gare uppburet understöd komma nämligen att vara fortlöpande registrerade. I fråga om nytillträdande medlemmar blir detta emellertid icke alltid fallet. Medlem, som söker understöd från kassan innan ett halvt år förflutit efter inträdet i kassan, kan tidigare ha uppburit understöd från socialförsäkringsnämnd, vilket inverkar på hans understödsrätt från kassan. Med hänsyn härtill måste i ett dylikt fall en medlem uppge och eventuellt även kunna styrka sin tillhörighet i kyrkobokföringshänseende, för att kassan skall kunna infordra uppgifter från vederbörande lokala försäkringsorgan inom den allmänna försäkringen rörande tidigare uppburet understöd. Detta bör ske genom framvisande av medborgarkort på samma sätt som ovan berörts i fråga om legitimation inom den allmänna försäkringen. (Se 59 §.) Alternativ I I innebär, att man kommer att få två system av understödsutbetalande organ, nämligen socialförsäkringsnämnderna och arbetslöshetskassorna. De kontrollåtgärder, som i det föregående berörts, kunna icke förhindra vissa slag av missbruk av försäkringen. En medlem av en arbetslöshetskassa skulle således, efter att ha uttagit maximalt understöd från kassan, kunna vända sig till en socialförsäkringsnämnd och från denna uppbära fortsatt understöd. Medlemmen kan ju inför nämnden förneka, att han tillhör en kassa. Visserligen skall han i ansökan om understöd försäkra, att han icke är medlem av en arbetslöshetskassa, men enbart denna försäkran kan icke vara tillräcklig. Vidare skulle en medlem av en kassa på en gång kunna uppbära understöd både från kassan och från en nämnd, därest han lyckas erhålla två kvittokort stämplade hos olika organ för arbetsförmedlingen. Det måste med andra ord tillskapas en gemensam kontrollanordning, som förhindrar missbruk av ovan antydd art. Kommittén har undersökt olika tänkbara lösningar. En väg är att kassorna åläggas att till viss kommunal myndighet rapportera allt utgivet understöd med angivande av vederbörandes namn, födelsenummer och datum för utgivet understöd. Såsom registreringsmyndighet kan ifrågakomma antingen socialnämnden eller socialförsäkringsnämnden. En dylik utväg förutsätter uppenbarligen ett så omfattande rapportsystem, att den redan av denna anledning icke kan accepteras. Kommittén har i stället valt en annan väg. Den har utgått ifrån det förhållandet att varje understödstagare, han må tillhöra försäkringens enhetsgren eller kasseförsäkringen, skall besöka arbetsförmedlingen. Inom denna föres redan ett register över arbetssökande. Detta register bör kunna tjäna även förevarande ändamål. Kontrollsystemet skulle härvid i stora drag få följande utformning. Då en person första gången vänder sig till ett arbetsförmedlingsorgan med begäran om att erhålla ett karens- och kvittokort stämplat, skall vederbörande tillfrågas, om han tillhör någon erkänd arbetslöshetskassa och vid jakande svar, vilken. Den uppgift han lämnar antecknas dels i förmedlingens register, dels å den understödssökandes kvittokort. Det bör nämnas, att förmedlingen 27—233 45

418 icke behöver företaga någon undersökning rörande riktigheten av den av den understödssökande lämnade uppgiften. Kontrollanordningen kommer nämligen att verka så, att sökanden, i och med att anteckning om hans försäkringstillhörighet skett i förmedlingens register, blir förhindrad att uppbära understöd från annan försäkringsgren. När understödstagaren under löpande understödsperiod vänder sig till arbetsförmedlingen, skall denna varje gång ett kvittokort första gången stämplas med den sedvanliga ortsdatumstämpeln framtaga sökandens registerkort och förvissa sig om att å kvittokortet finnes antecknat samma försäkringstillhörighet som registerkortet visar. Detta kort förses samtidigt med en stämpel utvisande datum för besöket. Genom denna anordning förhindras, att en person först från en försäkringsgren uttager maximalt understöd och sedan vänder sig till en annan för att erhålla fortsatt understöd. Skulle det fallet inträffa att en kassamedlem, sedan å registerkortet anteckning om kassatillhörigheten gjorts, utträtt ur kassan — varvid det i fortsättningen blir socialförsäkringsnämnden ej kassan som skall utge understöd — får vederbörande hos arbetslöshetskassan begära ett intyg om utträdet. Detta överlämnas till arbetsförmedlingen, som verkställer erforderlig ändring i fråga om försäkringstillhörigheten. Uppbärandet av understöd samtidigt från en arbetslöshetskassa och en socialförsäkringsnämnd genom besök hos två olika förmedlingsorgan förhindras genom följande anordning. Då en försäkrad första gången under en arbetslöshetsperiod ansöker om arbete, skall han framvisa sitt medborgarkort, varav tillhörigheten i kyrkobokföringshänseende framgår. Det vanligaste fallet är, att den understödssökande vistas i kyrkobokföringskommunen. Är såi förhållandet, införes han i förmedlingsorganets register över de arbetssökande, varvid å hans kort sker de anteckningar, varom ovan nämnts, önskar em försäkrad söka arbete i annan kommun än kyrkobokföringskommunen skall han meddela detta till förmedlingsorganet i denna kommun. Detta utställer då ett resekoa't. Å kortet antecknas uppgift om vederbörandes naamn, födelsenummer, försäkringstillhörighet och tillhörighet i kyrkobokföring;shänseende. Å förmedlingens registerkort antecknas, att resekort utställts. Vid besök sedermera hos organ för arbetsförmedlingen skall den försäkrade uppvisa detta resekort. Varje gång hans kvittokort stämplas, förses resekortett med samma stämpel. Med ett dylikt resekort kan en understödstagare besöka vilken arbetsförmedling han vill, men han kan till följd av markeringen å resekortet icke erhålla mer än ett kvittokort samtidigt stämplat. Vistas en försäkrad, då han första gången vänder sig till ett orgam för arbetsförmedlingen, utanför kyrkobokföringskommunen, bör detta föirmedlingsorgan hänvända sig till förmedlingsorganet i kyrkobokföringsortem och anhålla att detta utställer ett resekort. Detta tillställes sedan förmedliingen i vistelsekommunen. Hos förmedlingsorganet i kyrkobokföringskommrunen sker anteckning om att resekort utställts på sätt ovan nämnts. Bestämmelserna rörande den föreslagna kontrollanordningen återfrinnas i 21 § sista stycket.

419 Alternativ

II.

KAP. XXXII. F ö r s ä k r i n g e n s kostnader. Kommittén har i kapitel XXI under alternativ I redogjort för det sätt, varpå kostnaderna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring beräknats. Det framhölls, att följande fyra faktorer vore bestämmande för en arbetslöshetsförsäkrings kostnader, nämligen försäkringens omfattning, arbetslöshetens storlek, försäkringens effektivitet och understödsförmånernas storlek. Tillvägagångssättet vid utförandet av dessa kalkyler var i korthet följande. Först beräknades försäkringens sannolika omfattning, d. v. s. det antal personer som skulle komma att tillförsäkras rätt till understöd i händelse av arbetslöshet. Härefter gjordes vissa antaganden rörande storleken av den sannolika arbetslösheten. Med ledning härav beräknades det antal arbetslösa dagar, som motsvarade de olika antagandena rörande arbetslöshetens storlek. Försäkringens effektivitet är väsentligen beroende av försäkringsvillkorens utformning. Efter verkställda undersökningar beräknades det sannolika antal understödsdagar, som motsvarade de olika antagandena rörande arbetslöshetens storlek. Till sist beräknades — med utgångspunkt från en sannolik fördelning av de försäkrade å olika daghjälpsklasser — storleken av den genomsnittliga daghjälpen och övriga undea-stödsförmåner. Med ledning av uppgifterna rörande antalet understödsdagar erhöllos härefter försäkringens beräknade totala kostnader. En arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I I föreslås skola erhålla samma omfattning som enligt alternativ I. Några ändringar i försäkringsvillkoren av betydelse för kostnadskalkylerna föreslås icke. Då man vidare givetvis skall räkna med samma antaganden rörande arbetslöshetens storlek, följer härav att man i förevarande sammanhang kan utgå från att antalet understödda dagar kommer att bli detsamma i båda försäkringsalternativen. Däremot kan man icke utgå från att daghjälpens genomsnittliga storlek skall bli densamma. Det gäller sålunda att kalkylera, vilka understödsbelopp man i alternativ I I kan ha anledning räkna med. Vid beräknandet av kostnadernas fördelning är det vidare att beakta, att arbetsgivarna skola bestrida en tredjedel, icke av totalkostnaderna för understödsrörelsen utan endast av de kostnader, som föranledas av ett daghjälpsbelopp uppgående till fyra kronor jämte familjetillägg. Vidare komma medlemmarna i arbetslöshetskassorna att bestrida viss del av försäkringskostnaderna, Kommittén har beräknat att iförsäkringens sannolika omfattning år 1950 skulle uppgå till omkring 2 700 000 personer. Med omfattning förstås här att nämnda antal förvärvsarbetare är berättigat till försäkringsmässigt under-

420 stöd i händelse av arbetslöshet. För beräknandet av kostnaderna för en försäkring enligt alternativ I I fordras härjämte uppgift om sannolika antalet medlemmar i arbetslöshetskassorna. Det ligger i sakens natur att det här kan bli fråga om endast en mycket grov uppskattning. Medlemsantalet i de nuvarande kassorna utgjorde vid ingången av åi 1948 omkring 1 000 000. Kassornas medlemsantal har under senare år varit i stark stegring dels på grund av nybildning av kassor, dels till följd av ökad anslutning till redan existerande kassor. Kommittén har i kapitel V, Allmän motivering, uttalat att det sannolika antalet medlemmar i kassorna vid ingången av år 1950 torde uppgå till 1 144 000. Detta antal avrundas lämpligen till 1150 000. Detta innebär att 1550 000 förvärvsarbetare skulle omfattas av den allmänna försäkringen och sålunda vara tillförsäkrade en daghjälp om fyra kronor, medan kassornas medlemmar komma att äga rätt till ett understöd, som i flertalet fall överstiger detta belopp. Det gäller härefter att uppskatta den nivå, på vilken understöden sannolikt komma att ligga inom arbetslöshetskassorna. Inom den frivilliga försäkringen utgjorde år 1947 det genomsnittliga daghjälpsbeloppet, inklusive kristillägg, kronor 5: 58. Det bör härvid beaktas, att en mindre del av medlemmarna i de nuvarande kassorna äro tillförsäkrade lägre understöd än 4 kronor om dagen. Omräknas det angivna genomsnittet under antagande att intet daghjälpsbelopp är lägre än 4 kronor, skulle genomsnittsbeloppet uppgå till kronor 5: 65. I en obligatorisk försäkring måste man emellertid räkna med ett högre genomsnittsvär-de på daghjälpen. Erinras må att det högsta daghjälpsbeloppet inom den frivilliga försäkringen endast är 7 kronor, medan motsvarande belopp iför den i alternativ I I föreslagna är 11 kronor. Den höjning, som statsbidragen komma att undergå i samband med en övergång till obligatorisk försäkring, kommer även att verka i samma riktning. Inom en försäkring enligt alternativ I har kommittén i kostnadskalkylerna räknat med ett genomsnittsvärde på daghjälpen uppgående till kronor 7: 73. Det är emellertid att märka, att detta värde hänför sig till samtliga försäkrade. Inom kasseförsäkringen, som väsentligen kommer att omfatta industriens ooh handelns arbetare ävensom privatanställda tjänstemän, är det sannolikt att genomsnittsvärdet med hänsyn härtill kommer att ligga högre. I den mån som kassorna införa säsongbegränsningar i rätten till högre understöd än 4 kronor, kommer detta åter att veaka sänkande på genomsnittsvärdet, Det sannolika är dock, att detta förhållande icke kommer att helt uppväga de omständigheter, som tala för en högre understödsnivå inom kasseförsäkringen än inom försäkringen enligt alternativ I. Den enda något så när säkra utgångspunkten för en bedömning av den sannolika genomsnittsnivån för daghjälpen inom de blivande arbetslöshetskassorna är sålunda att daghjälpen torde komina att överstiga kronor 7: 73. Vid den uppskattning, som ägt rum, har det ansetts sannolikt att det sökta genomsnittet kommer att ligga mellan kronor 8 och 8: 50. Härvid har hänsyn tagits

421 till att säsongkassor såsom ovan nämnts under dödsäsongtid komma att i viss utsträckning endast ge understöd med belopp, som svarar mot enhetsförsäkringens. Nästa steg i kostnadsberäkningarna blir att söka sig fram till ett sannolikt medelvärde på daghjälpen för samtliga försäkrade. Det är härvid icke möjligt att förfara så enkelt som att taga ett ovägt medeltal mellan den allmänna föl-säkringens understöd om 4 kannor och det ovan nämnda uppskattade daghjälpsgenomsnittet för kasseförsäki-ingen. Inom allmänna försäkringen komma nämligen att rymmas stora grupper förvärvsarbetare med mycket låg arbetslöshetsrisk. Enligt utförda beräkningar kommer en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring att omfatta följande grupper förvärvsarbetare. 1 000-tal

Företagare Arbetstagare

575 2125 Summa 2 700 För företagarna, som beräknas komma att stå utanför kasseförsäkringen, blir den genomsnittliga arbetslöshetsrisken obetydlig i jämförelse med flertalet andra, iförvärvsarbetares. Erinras må att det i kostnadskalkylerna för alternativ I räknades med en genomsnittlig arbetslöshetsrisk för denna grupp om endast Vio av den för övriga förvärvsarbetare beräknade. Allmänna försäkringen kommer vidare att omfatta ett stort antal tjänstemän med så ringa arbetslöshetsrisk, att den i detta sammanhang kan betraktas såsom obefintlig. Detta gäller även ett antal arbetare. Med hänsyn till anförda omständigheter har kommittén beräknat det sannolika genomsnittsbeloppet för daghjälpen till kronor 7: 32. Enär den genomsnittliga daghjälpen för en försäkring enligt alternativ I beräkiaats till kronor 7: 73 och familjetilläggen föreslagits till samma belopp i båda alternativen, innebär detta att kostnaderna för alternativ I I sannolikt komaiaa att bli lägre än för alternativ I. I efterföljande tabell återfinnas resultaten av de gjorda beräkningarna rörande kostnader för en arbetslöshetsförsäkring enligt alteamativ I I under de antaganden för vilka redogjorts i det föregående. Arbetslöshet inom försäkringen i procent

Ungefärlig motsvarande arbetslöshetsprocent inom fackorganisationerna

1-5 2'u 3-0 4-0 5-0

3'3 4-6 7-3 lOo 12-2

Miljoner

kronor

Familjetillägg Daghjälp

Make- o. husföreståndarinnetillägg

Barntillägg

Summa

17-8 29-6 56-9 85'4 112'7

2-1 36 6-9 10-3 13-6

0'7 1-2 2-3 3-5 4-6

20-6 34'4 66-r 99'2 130-9

Kommittén vill erinra om vad den i kostnadsberäkningarna aörande en försäkring enligt alternativ I anfört, nämligen att den icke sökt bedöma stor-

422 leken av den arbetslöshet, varmed vi för framtiden med sannolikhet böra räkna. Till följd härav gör kommittén icke heller något uttalande om de sannolika kostnaderna för en obligatorisk försäkring. Framhållas må endast att de i ovanstående tabell angivna värdena på arbetslösheten ange de gränser, inom vilka man har anledning tro att arbetslösheten kommer att ligga. Härvid representera yttervärdena lägen å arbetsmarknaden, som få anses mindre sannolika. Kostnaderna för en försäkring enligt alternativ I I skola fördelas mellan arbetsgivarna, de försäkrade och staten. På samma sätt som i alternativ I skall arbetsgivarnas andel av kostnaderna beräknas till en tredjedel av kostnaderna för understödsrörelsen. Härvid skall arbetsgivarandelen emellertid icke beräknas å den totala kostnaden utan å den kostnad, som försäkringen skulle ha föranlett, därest understödsförmånerna uppgått till daghjälp om 4 kronor jämte familjetillägg. De kostnader, som föranledas av skillnaden mellan understödsnivån inom kasseförsäkringen och allmänna försäkringen åter, sikola fördelas mellan kassamedlemmarna ooh staten. I efterföljande tabell ha resultaten av de gjorda beräkningarna rörande kostnadsfördelningen sammanställts. Vad härvid beträffar kalkylerna rörande det belopp, som skall bäras av kassamedlemimarna, må följande framhållas. Arbetslöshetskassorna komma att uppbära följande bidrag till kostnaderna för understödsverksamheten. För varje utgivet daghjälpsbelopp erhålles ett bidrag med 4 kronor. För de kostnader, som föranledas av den högre understödsnivån inom kassorna, skall bidrag utgå efter samma grunder, som gälla inom den frivilliga försäkringen; staten bidrager alltså med en viss del till dessa kostnader (se lagens 66 § b)). Kostnaderna för familjetilläggen täckas helt med statsbidrag. Övriga kostnader bäras av kassorna. Att beräkna den andel av de senast nämnda kostnaderna, som skall täckas av statsmedel, är förenat med vissa svårigheter, enär bidragets procentuella storlek är beroende av understödsrörelsens omfattning. Då det, enligt vad erfarenheterna från den frivilliga försäkringen ge vid handen, visat sig, att statsbidraget är relativt litet vid liten omfattning av understödsrörelsen och att det procentuellt sett växer vid en stegring av denna, har det antagits, att statsbidraget vid en arbetslöshet av endast 1,5 % uppgår till i genomsnitt 30 %. Vid större omfattning av understödsrörelsen har man utgåfrt från högre statsbidragsprocent. De antaganden som gjorts framgå av följande tabell. Ungefärlig Arbetslöshet motsvarande inom forsäk- arbetslöshetsringen i procent inom procent fackorganisationerna 1-5 2-0 3o 4-o 5'0

3'3 4-6 7-3 10-o 12-2

Kostnader för understödsrörelsen i milj. kr. att bestridas av

arbetsgivarna

staten (inkl. socialförsäkringsavgifter)

4'2 7-0 134 20'2 26-6

10-7 19-4 39-8 61'6 83-9

Summa

liera, knad statsbiidragsprocemt till daghjjälpen jämlikt 66 § b

20-6 34-4 66-1 99-2 130-9

3(0 410 5«0 5)5 6(0

kassamedlemmarna

5-7

8o 129 17-4 20'4

423 Det bör vid bedömandet av ovanstående tabell hållas i minnet, att en viss, icke närmare bestämd del av kostnaden skall täckas genom den föreslagna socialförsäkringsavgiften. Denna skall erläggas av samtliga medborgare enligt liknande regler, som gälla för avgifterna till folkpensioneringen. Den andel av totalkostnaderna, som kommer att bäras av de försäkrade, blir alltså större än vad som framgår av tabellen. Enär det icke fixerats hur stor del av socialförsäkringsavgiften, som skall anses belöpa på arbetslöshetsförsäkringen, är det emellertid icke möjligt att närmare beräkna hur stort belopp de försäkrade i verkligheten komma att betala för det skydd försäkringen skänker. Av anledningar, för vilka redogjorts i kap. XXI under alternativ I, är det icke möjligt att beräkna de kostnader, som administrationen av försäkringens enhetsgren föranleder. Utgår man från att kasseförsäkringen omfattas av 1150 000 personer och antar man att förvaltningskostnaden per medlem uppgår till kronor 4: 75, d. v. s. till ungefär samma belopp som i den frivilliga försäkringen, skulle denna gren av försäkringen föranleda administrationskostnader, uppgående till 5,5 miljoner kronor per år. I ovanstående tabell ha några kostnader för administrationen icke inräknats.

424 Alternativ

II.

KAP. XXXIII. Specialmotivering. Lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I rubriken användes benämningen obligatorisk. Den av statsmakterna år 1946 antagna sjukförsäkringslagen har kallats allmän. Det skulle givetvis vara önskvärt, att dessa båda lagar erhölle analoga benämningar. Att kommittén i fråga om alternativ I I av arbetslöshetsförsäkringen använt annan rubricering än den inom sjukförsäkringen sammanhänger med att »allmän» använts såsom benämning på den gren av försäkringen, vilken icke handiaves av de erkända kassorna (se 3 §). Inledande bestämmelser. 1 §• Paragrafen är lika med 1 §, alternativ I. 2§Paragrafen avhandlar försäkringens omfattning. Koanmittén föreslår (alternativ I I , kapitel XXV, Omfattningen av försäkringen. Medlemskapet i arbetslöshetskassa), att försäkringen enligt alternativ I I skall ha samma omfattning som enligt alternativ I. Med hänsyn härtill överensstämmer paragrafen med motsvarande paragraf (2 §) i alternativ I. 3§Paragrafen anger huvuddragen av försäkringens konstruktion och organisation. Försäkringens konstruktion behandlas, förutom i kapitel V, Allmän motivering, i kapitel XXV, Omfattningen av försäkringen. Medlemskapet i aa-betslöshetskassa. I fråga om organisationen hänvisas till kapitlet härom, kapitel XXVI. 4§Paragrafen är lika med 27 §, alternativ I. Om medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Alternativ I I har utarbetats bland amaat i syfte att bevara de nuvarande arbetslöshetskassorna. Förslaget har till följd härav utformats så, att de nu verksamma kassorna skola kunna fortsätta sin verksamhet under i stort sett oförändrade former. I förevarande lagförslag ingå i stor utsträckning samma

425 bestämmelser som i gällande lagstiftning. I de fall, då kommitténs förslag icke innebär ändringar av vad för närvarande gäller, har det i regel icke ansetts erforderligt att närmare kommentera förslagen. När sålunda angives, att en viss bestämmelse återfinnes i förordningen om erkända arbetslöshetskassor eller i lagen om understödsföreningar, har särskild motivering icke ansetts erforderlig. 5 §. Se kapitel XXV, Omfattningen av försäkringen. Medlemskapet i arbetslöshetskassa. 6§Föregående paragraf (5 §) behandlar de fall, dels då arbetslöshetskassa icke h a r rätt att bevilja inträde i kassan dels då skyldighet föreligger att utesluta medlem. Förevarande paragraf hänför sig till de fall, då en kassa skall äga rätt men ej skyldighet att vägra inträde, respektive utesluta från fortsatt medlemskap. Den i förevarande sammanhang betydelsefullaste bestämmelsen återfinnes i första stycket, punkt 1). Denna skapar möjlighet att ge en kassas verksamhetsområde en bestämd avgränsning. Kommitténs förslag behandlas i kapitel XXV, Omfattningen av försäkringen. Medlemskapet i arbetslöshetskassa. Enligt punkt 2) stadgas, att rätt att vägra inträde, respektive verkställa uteslutning skall föreligga i fråga om personer, för vilka på grund av nedsatt arbetsförmåga, lättja, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet är för handen. De angivna orsakerna till den höga arbetslöshetsrisken återfinnas i nuvarande lagstiftning; i punkten har dock icke medtagits osedlig vandel, vilken återfinnes i gällande lagstiftning. Punkterna 3) och 4) liksom sista stycket, som stadgar viss anmälningsskyldighet, då någon med stöd av bestämmelserna i punkt 2) vägrats inträde, respektive uteslutits, överensstämma med nuvarande lagstiftning (kasseförordningen 8 §). I övrigt hänvisas till kapitel XXV, Försäkringens omfattning. Medleonskap i arbetslöshetskassa.

7§Paragrafen är lika med 13 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor allenast med ett par formella ändringar.

8§. Paragrafen överensstämmer med aandantag för en redaktionell ändring med 9 § kasseförordningen. 9§Paragrafen överensstämmer med 10 § kasseförordningen med undantag även formell ändring.

10 §. I paragrafen angivas reglerna för den tid, inom vilken avgift till kassa skall vara erlagd. I fråga om kassa med ve ek o avgifter är huvudregeln enligt nuvarande lagstiftning, att avgift skall vara erlagd senast vid utgången av åttonde veckan efter den tid å vilken avgiften belöper. Med hänsyn till att redogörarnas redovisning sker månadsvis har ifrågavarande respittid föreslagits förlängd till tio veckor. I övrigt överensstämmer paragrafen med 11 § kasseförordningen. Dock har i stället för uttrycket »tillsynsmyndigheten» angivits myndighetens namn, arbetsmarknadsstyrelsen. Denna ändring, som vidtagits även i fråga om flera andra paragrafer, har betingats därav att kassorna icke skola sortera under understödsföreningslagen. 11 §Paragrafen överensstämmer med 12 § kasseförordningen. 12 §. Person, som varit medlem av arbetslöshetskassa ooh som önskar erhålla understöd från socialförsäkringsnämnd, måste kunna styrka att medlemskapet upphört. Nämnden kan eljest icke medge understöd. Med hänsyn till denna regel, som erfordras för förhindrande av dubbelunderstöd, stadgas i denna paragraf skyldighet för kassa att på begäran till den som utträtt ur kassan översända bevis om utträdet. Beviset skall översändas under medlemmens senast kända adress. (Se vidare kapitel XXXI.) 13 §. I kapitel XXXI, Sättet för sökande av understöd, samordningen av de båda försäkringsgrenarna m. m., har kommittén diskuterat sättet för kassamedlems legitimation vid sökande av understöd. Härvid har kommittén föreslagit, att detta skall ske på samma sätt som för närvarande, nämligen genom bevis om medlemskap i kassan. I nuvarande lagstiftning saknas uttryckliga föreskrifter om kassas skyldighet att utfärda dylikt bevis. I stället har i kassornas stadgar intagits föreskrift härom. Med hänsyn till den viktiga funktion, som ett dylikt bevis har för den enskilde medlemmen, har kommittén ansett motiverat att i lagstiftningen inrycka bestämmelse om kassornas skyldighet i detta hänseende. 14 §. Paragrafen är hämtad ur understödsföreningslagen 12 § andra stycket med viss jämkning. Enligt understödsföreningslagen äger medlem eller hans rättsinnehavare icke, med mindre annorlunda är bestämt i stadgarna, rätt att utfå någon del av föreningens tillgångar. Enär bestämmelser i angivet syfte saknas i kassornas stadgar, föreligger inom de erkända kassorna icke någon dylik rätt. Kommitténs förslag innebär sålunda endast ett stadfästande av nuvarande ordning.

427 Om understödsrätt. Gemensamma

bestämmelser.

15 §. Paragrafen är lika med 4 §, alternativ I. 16 §. Paragrafen är lika med 5 §, alternativ I. 17 §. Paragrafen avhandlar korttidsarbetares rätt till understöd. Första stycket är lika med 6 § första stycket, alternativ I. I andra stycket stadgas inskränkningar i understödsrätten vid korttidsarbete, som varar viss längre tid. Vidare anges den myndighet, som skall besluta om korttidsarbetares understödsrätt. I fråga om inskränkningarnas omfattning överensstämmer förslaget med alternativ I. Kommittén föreslår att beslut rörande understödsrätten vid längre tids korttidsarbete skall, vad beträffar kasseförsäkringen, fattas av kassans styrelse och eljest av länsarbetsnämnden. Olikheterna i jämförelse med alternativ I betingas av den avvikande organisationen. Se härom alternativ II, kapitel XXVI, Organisationen. Tredje och fjärde styckena överensstämma med motsvarande stycken i 6 §, alternativ I. 18 §. Paragrafen överensstämmer med 7 §, alternativ I, dock att i första stycket vidtagits av hänsyn till organisatoriska olikheter betingade ändringar av samma natur som i föregående paragraf. Se vidare alternativ I I , kapitel XXVI, Oa-ganisationen. 19 §. Paragrafen är lika med 8 §, alternativ I. 20 §. Paragrafen är lika med 9 §, alternativ I. 21 §. Första, andra, tredje och fjärde styckena äro lika med samma stycken i 10 §, alternativ I. Första punkten i femte stycket är lika med 10 § femte stycket, alternativ I. Återstoden av femte stycket, som saknar motsvarighet i alternativ I, behandlar den särskilda kontrollanordning, som i alternativ I I erfordras med hänsyn till att försäkringen är uppdelad på två grenar. Se härom kapitel XXXI, Sättet för sökande av understöd, samordningen av de båda försäkringsgrenama m. m. (alternativ II).

428 2 2 - 3 5 §§. Dessa paragrafer motsvaras av likalydande lagrum i alternativ I pä sätt framgår av följande sammanställning. Alternativ II.

Alternativ I.

Alternativ II.

Alternativ I.

22 § 23 § 24 § 25 § 26 § 27 § 28 §

11 § 12 § 13 § 14 § 15 § 16 § 17 §

29 § 30 § 31 § 32 § 33 § 34 § 35 §

18 § 19 § 20 § 21 § 23 § 24 § 25 §

Särskilda bestämmelser

för allmänna

försäkringen.

36 §. Se kapitel XXVII, Understödsförmånerna och deras storlek (alternativ II). Särskilda

bestämmelser

för

kasseförsäkringen.

37 §. Villkoren för rätt till understöd äro desamma i kasseförsäkringen som i allmänna försäkringen. Till följd härav kan kassamedlem icke förvärva understöd för annan dag än den för vilken understöd skulle ha utgått från allmänna försäkringen, därest hänvändelse i stället skett till denna. Denna likhet i understödshänseende följer för övrigt av försäkringens konstruktion. Kommittén har emellertid ansett det motiverat, att i lagtexten särskilt utsäges att en dylik överensstämmelse skall råda. 38—11 §§. Se kapitel XXVII, Understödsförmånerna och deras storlek (alternativ II). 42 §. Beträffande första och andra styckena se kapitel XXVII, Understödsförmånerna och deras storlek (alternativ I I ) . Tredje stycket innehåller en specialbestämmelse för kassor med självständiga företagare. Jämlikt 64 § skall arbetslöshetskassa, vars medlemmar äro löntagare, upptaga avgifter för tid varunder den försäkrade utfört förvärvsarbete eller uppburit lön, medan i kassa för självständiga företagare avgift skall upptagas för samtliga veckor av året. Till följd av denna olikhet är det nödvändigt med en bestämmelse av innebörd, att vid tillämpningen av reglerna i första och andra styckena för självständiga företagare hänsyn icke skall tagas till avgifter, som belöpa å tid för vilken understöd uppbäres.

429 Eljest skulle nämligen kunna inträffa, att en arbetslös företagare genom anmälan om inträde i högre daghjälpsklass efter viss tid automatiskt skulle kunna göra sig berättigad till det högre understödet. 43 §. Inom kasseförsäkringen skall varje medlem, utan hänsyn till det antal avgifter han erlagt till kassan, äga rätt till minst det understöd han skulle ha ägt uppbära, därest han i stället sökt understöd inom den allmänna försäkringen. Rätten till högre understöd blir beroende av antalet erlagda avgifter (se 42 §). Inom den frivilliga försäkringen har rätten att tillgodoräkna avgifter, erlagda till annan erkänd arbetslöshetskassa, gjorts beroende av om överenskommelser härom träffats mellan berörda kassor. Inom en obligatorisk försäkring kan en dylik ordning icke vara rationell. Med hänsyn härtill föreslår kommittén (paragrafens första stycke) att avgifter, som erlagts till annan kassa, skola tillgodoräknas vederbörande. En förutsättning för att tillgodoräknande skall få ske bör dock vara att medlemmen direkt övergått från den ena kassan till den andra och att någon mellantid mellan medlemskapet i de båda kassorna icke förelegat. Detta överensstämmer med stadgandena rörande avbrott i medlemstid (paragrafens tredje stycke). Enligt gällande bestämmelser kan efter tillsynsmyndighetens medgivande avgift, som omedelbart före inträdet i erkänd arbetslöshetskassa erlagts till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp — d. v. s. till icke erkänd arbetslöshetskassa — få tillgodoräknas vid avgiftsvillkorets prövning. Kommittén föreslår att dylik avgift inom den obligatoriska försäkringen skall likställas med avgift, erlagd till erkänd arbetslöshetskassa. Den skall alltså tillgodoräknas utan att särskilt medgivande erfordras (paragrafens första stycke). Andra stycket reglerar rätten att vid prövningen av villkoret i 42 § få tillgodoräkna avgifter, erlagda till arbetslöshetsförsäkring i främmande land. Inom den frivilliga försäkringen gäller även i detta fall, att denna rätt är beroende av särskild överenskommelse mellan berörda försäkringar. I fråga om den obligatoriska försäkringen bör följande beaktas. Frågan, huruvida en kassamedlem över huvud taget skall äga rätt till understöd från försäkringen, skall vara beroende av omfattningen av tidigare utfört arbete. Härvid skall i utlandet utfört arbete tillgodoräknas i de fall och i den utsträckning arbetsmarknadsstyrelsen föreskrivit (23 §). Kassamedlems rätt till högre understöd än det enhets försäkringen ger skall prövas jämlikt bestämmelserna i 42 §, som föreskriver att visst minsta antal avgifter erlagts till kassan. Det bör enligt kommitténs uppfattning råda överensstämmelse mellan reglerna för tillgodoräknandet av utfört arbete och erlagda avgifter. Kommittén föreslår under åberopande av det anförda, att i utlandet till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring eller statserkänd arbetslöshetskassa erlagda avgifter skola tillgodoräknas i de fall, då i utlandet utfört arbete må kvalificera till understöd. De föreslagna bestämmelserna återfinnas i paragrafens andra stycke.

430 Tredje stycket innehåller bestämmelser, enligt vilka endast sådana avgifter må räknas medlem till godo, som belöpa å tid efter senaste avbrott i medlemstiden. De ha sålunda avseende uteslutande å medlemmar, som med mellantider tillhört en kassa. Syftet är att motverka benägenheten att vid god arbetstillgång tillfälligt utträda ur kassan. Förslaget överensstämmer med nu gällande bestämmelser (kasseförordningen 21 § 4 mom.). 44 §. Har en medlem av en kassa uppfyllt de i 28 § intagna karensbestämmelserna skall han — under förutsättning givetvis att även övriga försäkringsvillkor äro uppfyllda — äga rätt till understöd från kassan. I denna a'ätt skall en kassa icke kunna göra inskränkningar. Annorlunda förhåller sig med rätten till högre understöd än vad allmänna försäkringen ger. I kapitel XXVIII, Säsongarbetslösheten (alternativ II), har kommittén redogjort för skälen, varför i en säsongkassa bör kunna förekomma längre karenstid än den i 28 § angivna för rätt till högre understöd än enhetsförsäkringens. Även i andra fall kan det inträffa, att en kassa önskar längre kvalifikationstid för det högre understödet. Så kan förhållandet vara i fråga om kassor med medlemmar, vilkas avlöningar utbetalas månadsvis. Under åberopande av det anförda föreslår kommittén att kassa i sina stadgar må för rätt till högre understöd än det allmänna försäkringen ger kunna föreskriva längre karenstid än vad i 28 § stadgas. Dock skall karenstiden icke kunna sättas längre än till tre månader och den tid, inom vilken karenstiden må beräknas, ej till längre tid än sex månader. Har en kassa infört dylik förlängd karenstid, skall detta villkor vara uppfyllt för varje dag för vilken daghjälp med högre belopp än fyra kronor utgår. Inträffar härvid för någon dag, att villkoret för den längre karenstiden icke är uppfyllt men väl karensvillkoret enligt 28 §, skall rätt endast föreligga till understöd med belopp, som allmänna försäkringen ger. Vidare skall i fråga om karens villkoret jämlikt förevarande paragraf gälla, att det icke skall prövas i de fall, då arbetsvillkoret jämlikt bestämmelserna i 25 § ej skall omprövas. I övrigt hänvisas till kommentaren i alternativ I, 17 § (kapitel XXII). De föreslagna reglerna i fråga om förlängd karenstid avvika något från de inom den frivilliga försäkringen gällande. Avvikelserna betingas av den obligatoriska försäkringens avvikande konstruktion och torde ej erfordra särskilda kommentarer. 45 §. Se kapitel XXVIII, Säsongarbetslösheten (alternativ I I ) . 46 §. Understöd från försäkringen skall kunna utgå under högst 156 dagar under tolv på varandra följande månader (30§). Denna understödstid skall gälla alla kassor och skall icke kunna förkortas. Även i detta fall bör dock gälla,

431 att en kassa skall ha frihet att stadga kortare understödstid för det högre understödet. Kassornas ekonomi eller förhållandena inom kassans verksamhetsområde kunna motivera detta. H a r en kassa i stadgarna föreskrivit, att högre understöd än det allmänna försäkringen ger må utgå under ett antal dagar, som understiger 156, skall vidare gälla följande. Har maximal understödstid för det högre understödet uppnåtts, skall det högre understödet ånyo kunna utgå först sedan medlemmen utfört förvärvsarbete under minst två veckor. Om motiven härför se alternativ I, 19 § (kapitel XXII). I fråga om kassor med tvenne maximala understödstider vill kommittén i förtydligande syfte tillägga följande. Den i 30 § angivna maximala understödstiden skall vara huvudregeln. Denna tid får aldrig överskridas. Inträffar det förhållandet, att medlem under tolv månader fått understöd — ; här bortses från daghjälpsbeloppets storlek — under 156 dagar, men uppgår I understödstiden för det högre understödet icke till det antal dagar som i stadgarna är föreskrivet, skall trots detta understöd icke kunna utgå. 47 §. Paragrafen, som utarbetats i nära överensstämmelse med gällande bestämmelser, ger styrelsen för kassa rätt att under vissa angivna förutsättningar inskränka understödstiden eller nedsätta understödsbeloppets storlek. Har en kassas understödsrörelse vid något tillfälle nått sådan omfattning, att den överstiger vad kassan har möjligheter att i fortsättningen fullgöra, måste självfallet kassastyrelsen kunna vidtaga härav betingade inskränkningar i förmånerna från kassan. Dock skola dessa inskränkningar icke kunna göras mera omfattande än att en medlem från kassan erhåller vad den allmänna försäkringen ger. Längre gående inskränkningar skulle för övrigt vara meningslösa, I enär statsbidraget till kassorna konstruerats på sådant sätt, att understödsförmåner, som äro lika med den allmänna försäkringens, icke föranleda några nettoutgifter för kassan. Paragrafen överensstämmer i övrigt med 24 § kasseförordningen. Om sökande av understöd och beslut därom m. in. Gemensamma

bestämmelser.

48 §. Se kapitel XXXI, Sättet för sökande av understöd, samordningen av de båda försäkringsgrenarna m. in., samt i fråga om andra stycket jämväl kapitel XV, Särskilda förhållanden för vissa kategorier försäkrade, avd. e) Företagare. 49 §. Paragrafen är lika med 37 §, alternativ I.

432 50 §. Paragrafen är lika med 41 §, alternativ I, så när som på en formell avvikelse, betingad av den olika organisationen.

51 §. Lika med 42 §, alternativ- I, så när som på en avvikelse, betingad iv denj olika organisationen. 52—53 §§. Paragraferna äro lika med 43—44 §§, alternativ I. Särskilda

bestämmelser

för allmänna

försäkringen.

54 §. Se kapitel XXXI, Sättet för sökande av understöd, samordningen av de båda försäkringsgrenarna m. m. 55 §. Paragrafen är lika med 36 §, alternativ I.

56 §. Paragrafens första stycke är lika med 40 §, alternativ I. I fråga om nytillträdande kassamedlemmar är kassa, då medlemmen gör framställning om understöd, i behov av vissa uppgifter rörande den försäkrade, såsom omfattningen av tidigare utfört arbete och uppburet understöd. I andra stycket stadgas skyldighet för socialförsäkringsnämnd att tillhandahålla vederbörande kassa de handlingar, som med hänsyn härtill äro av betydelse, såsom registerkort m. m.

57 §. Paragrafen behandlar sättet för prövning av understödsrätten i de fall, då fråga uppkommit om försäkrad med hänsyn till bestämmelserna i 19 § kan anses som oförvållat arbetslös. Första och andra styckena överensstämma med 31 § i alternativ I. Beträffande tredje stycket hänvisas till kap. XXIX, Arbetsvägransfallens behandling, (alternativ II). Särskilda bestämmelser

för

kasseförsäkringen.

58 §. Se kapitel XXVII, Understödsförmånerna och deras storlek (alternativ II). 59 §.

Se kapitel XXXI, Sättet för sökande av understöd, samordningen av de båda försäkringsgrenarna m. m.

433 60 §. Se kapitel XXIX, Arbetsvägransfallens behandling. 61 §. Särskilda kommentarer till denna paragraf torde icke erfordras. Om försäkringens finansiering. Gemensamma

bestämmelser.

62 §. Första och andra styckena i paragrafen äro lika med motsvarande stycken i 3 §, alternativ I. Beträffande paragrafen i dess helhet hänvisas till kapitel XXX, Försäkringens finansiering (alternativ I I ) . Särskilda

bestämmelser

för allmänna

försäkringen.

63 §. Se kapitel XXX, Försäkringens finansiering (alternativ I I ) . Särskilda bestämmelser

rörande

kasseförsäkringen.

64 §. I paragrafen ha sammanförts bestämmelserna rörande medlemsavgifter till arbetslöshetskassa. I sina huvuddrag äro de av kommittén föreslagna bestämmelserna överensstämmande med de för den frivilliga försäkringen gällande, vilka återfinnas dels i understödsföreningslagen, dels i kasseförordningen. Ehuru syftet med kasseförsäkringen är att bereda högre understödsförmåner än vad den allmänna försäkringen ger, kommer det inom kassor, som inrättat daghjälpsklass om fyra kronor, att finnas medlemmar med samma förmåner som enhetsgrenens. Enligt de föreslagna statsbidragsbestämmelserna komma kostnaderna för till dessa utgivet understöd att helt ersättas av statsmedel. För dessa medlemmar komma kassorna endast att vidkännas utgifter för administrationen. Med hänsyn till förvaltningsbidraget bli kassornas nettoutgifter för ifrågavarande medlemmar helt små. Kommittén har övervägt, huruvida man kunde medge dessa medlemmar befrielse från skyldigheten att erlägga avgift. Detta skulle emellertid medföra att kassorna komme att sakna en fast medlemsstock, vilket i sin tur måste återverka på sättet för statsbidragets konstruktion. Vidare skulle det göra särskilda regler nödvändiga för bestämmande av tidpunkten, då en icke betalande medlem skall anses ha lämnat verksamhetsområdet, varefter det är socialförsäkringsnämnden, som skall utge understöd. 28—233 45

434 Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att kassa skall upptaga fasta medlemsavgifter av samtliga medlemmar. Vad härefter beträffar reglerna för avgiftsskyldigheten torde man böra skilja mellan arbetstagare ooh företagare. I fråga om de först nämnda föreslår kommittén i stort sett samma regler som gälla inom den frivilliga försäkringen, dock med vissa undantag. Enligt kommitténs förslag skall skyldighet att erlägga avgift föreligga för varje vecka, vilken jämlikt 23 § får tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning. Detta innebär, att avgift skall uppbäras för varje vecka, varunder den försäkrade utfört förvärvsarbete under sammanlagt minst fjorton timmar eller åtnjutit ledighet med minst halv lön av annan anledning än sjukdom, militärtjänstgöring eller barnsbörd. I nuvarande lagstiftning saknas föreskrift rörande omfattningen av den tid, under vilken arbete skall ha utförts för att avgiftsplikt skall föreligga för veckan. Detta regleras i stället genom kassans stadgar. När det gäller prövningen av arbetsvillkoret skall den arbetade tidens längd mätas i veckor. Det skulle emellea-tid vara opraktiskt att neka kassa uppbära månadsavgift. I fråga om kassor med månadsavgifter föreslår kommittén avgiftsskyldighet, då det utförda arbetet uppgått till åtta dagar. I fråga om företagare föreligger det av lätt insedda skäl icke möjlighet att knyta avgiftsskyldigheten till arbetad tid. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att företagare skola erlägga avgift för samtliga veckor under året. Huruvida avgiften bör avse vecka, månad, kvartal eller år har kassan själv att avgöra. Till följd av att avgift skall erläggas även för annan tid än då arbete utförts, fordras särskilda bestämmelser i fråga om rätten till högre understöd än vad den allmänna försäkringen ger och för understödsrättens bestämning vid klass växling. Se härom under 42 §. Med hänsyn till att hemarbetare, vilka äro uteslutna från den frivilliga försäkringen, skola kunna inträda i kassa inom den obligatoriska försäkringen, har ur den nuvarande lagtexten uteslutits den bestämmelse, som stadgar att avgiftsskyldighet icke skall föreligga för tid, varunder arbete utförts i medlemmens hem. Andra stycket är hämtat ur gällande lagstiftning och återfinnes i under stödsföreningslagen 13 §, första stycket. En vidtagen mindre ändring torde icke kräva särskilda kommentarer. Paragrafens tredje stycke överensstämmer med kasseförordningen 26 § tredje stycket så när som på en formell ändring. Fjärde stycket är hämtat ur understödsföreningslagen 13 § andra stycket 6 5 - 6 8 §§. Se kapitel XXX, Försäkringens finansiering. Om den allmänna försäkringens organisation. 6 9 - 7 2 §§. Se kapitel XXVI, Organisationen (alternativ I I ) .

435 Om erkända arbetslöshetskassor. Enligt kommitténs förslag skola arbetslöshetskassorna icke vara underkastade understödsföreningslagens bestämmelser (alternativ I I , kapitel XXVI, Organisationen). I förevarande avsnitt av lagen återfinnas de för kassorna erforderliga föreningsrättsliga stadgandena. De ha hämtats ur understödsföreningslagen men modifierats med hänsyn till de speciella förhållandena för arbetslöshetskassorna. Kommittén har vidare strävat efter att uppnå överensstämmelse med sjukförsäkringslagens stadganden rörande allmänna sjukkassor. Organisation och

verksamhet.

73 §. Paragrafen motsvarar 9 § understödsföreningslagen och 55 § sjukförsäkringslagen. Kommittén föreslår, att i lagstiftningen skall stadfästas den praxis, som utbildats inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, nämligen att kassas firma skall innehålla beteckning, som anknyter till verksamhetsområdet. 74 §. Se kapitel XXV, Omfattningen av försäkringen. Medlemskapet i arbetslöshetskassa. 75 §. Paragrafen anger vad en kassas stadgar skola innehålla. Andra bestämmelser än de i paragrafen angivna skola ej intagas i stadgarna, såvida arbetsmarknadsstyrelsen ej lämnar medgivande härtill. Härigenom uppnås att bestämmelser, som återfinnas i lagen, icke skola upptagas i stadgarna. Ändringar i lagstiftningen komma därför icke annat än undantagsvis att föranleda ändringar i stadgarna. Denna ordning är införd i sjukförsäkringen (56 § fjärde stycket). Enligt paragrafens första stycke skola kassas stadgar vara avfattade enligt formulär, fastställt av arbetsmarknadsstyrelsen. Detta stadgande, som har föranletts av önskan att få till stånd största möjliga enhetlighet, överensstämmer med den praxis som utbildats inom frivilliga försäkringen. De i paragrafens andra stycke angivna punkterna torde i allmänhet icke kräva särskild motivering. Flertalet äro hämtade ur understödsföreningslagen 8 §. Kommittén inskränker sig till att framhålla följande. Punkt 8) är hämtad ur kasseförordningen 5 §. Det synes nödvändigt, att det i en försäkring av förevarande slag finnes regler, som angiva under vilka förutsättningar en kassa skall kunna ooh när den skall ha skyldighet att vidtaga extra uttaxering i syfte att stabilisera kassans ekonomi. Punkt 16). Antal ombud och sättet för val av ombud äro icke reglerade genom bestämmelser i de nuvai*ande kassornas stadgar. Inom en obligatorisk försäkring synes det vara angeläget att få till stånd en mera fast ordning.

436 Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att bestämmelser härom skola intagas i stadgarna. Härigenom uppnås en liknande ordning som inom allmänna sjukförsäkringen. Beträffande tredje stycket hänvisas till vad ovan anförts. De i fjärde stycket intagna bestämmelserna överensstämma med nu gällande (se bland annat 44 § understödsföreningslagen) och återfinnas i 56 § sista stycket sjukförsäkringslagen. 76 §. Första stycket överensstämmer med viss jämkning med 4 § understödsföreningslagen och sammanfaller med 57 § första stycket sjukförsäkringslagen. Andra stycket överensstämmer med 57 § andra stycket sjukförsäkringslagen. De föreslagna bestämmelserna torde icke erfordra särskilda kommen tärer. 77 §. Paragrafens första stycke överensstämmer med endast ett par mindre jämkningar med 6 § kasseförordningen. Andra stycket saknar motsvarighet inom gällande lagstiftning för arbetslöshetskassorna. Med den konstruktion försäkringen erhållit är det emellertid uppenbart att de organ, vilka handha den allmänna försäkringen, måste äga rätt att från kassorna erhålla uppgifter, som äro nödvändiga för administrationen av denna försäkringsgren. Jämväl då det gäller annan socialförsäka-ing bör en dylik skyldighet föreligga. 78 §. Paragrafen överensstämmer med gällande lagstiftning för de erkända arbetslöshetskassorna; se 20 och 39 §§ understödsföreningslagen och 29 § kasseförordningen. Ombudsmöte. Bestämmelserna rörande ombudsmöte motsvaras i understödsföreningslagen av föreskrifterna angående föreningssammanträde. Enligt nämnda lag är detta den regelrätta form, under vilken medlem äger deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter. Jämlikt 39 § må dock föreningssammanträdes befogenheter helt eller delvis utövas av därtill utsedda personer. Förordningen om erkända arbetslöshetskassor stadgar i 29 §, att i kassa, som har lokalavdelningar å olika orter, den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt skall utövas av valda ombud. Till följd härav finnes ombudsförsamling inom alla existerande kassor. De av kommittén i förevarande avsnitt föreslagna bestämmelserna innebära i stort sett ett stadfästande av gällande regler. 79 §. Paragrafen ansluter sig till 61 § sjukförsäkringslagen. Föreliggande avvikelser betingas av olikheter i de båda socialförsäkringarnas organisation.

437 Nuvarande lagstiftning rörande den frivilliga försäkringen saknar motsvarande bestämmelse. Jämför vad som anförts under 75 § punkt 16). Enligt paragrafen skall antalet ombud vara minst 15. Ombudstiden skall vara två kalenderår. I sistnämnda avseende innebär förslaget en avvikelse från vad som i allmänhet gäller inom de nuvarande kassorna. Ombudstiden är nämligen ofta längre. I 63 § sjukförsäkringslagen stadgas att till ombud ej må utgivas arvode. Inom centralsjukkassa må dock enligt i paragrafen angivna grunder utges dagtraktamente. Kommittén föreslår för arbetslöshetsförsäkringens del inga dylika regler. Detta innebär att arbetslöshetskassa skall kunna utge arvode till ombud. 80 §. Paragrafen överensstämmer aned 62 § sjukförsäkringslagen och 33 § andra stycket understödsföreningslagen. Vad i sist nämnda lag stadgas om gåva har dock — i likhet med vad fallet är inom sjukförsäkringslagen — icke medtagits. Arbetslöshetskassa bör icke äga befogenhet utdela gåvor till enskilda personer. 81 §. I första stycket, första punkten, stadgas att ordinarie ombudsmöte skall hållas årligen (jämför dock nedan) före 1 augusti. Å mötet skola styrelsens och revisorernas berättelser framläggas. Lagrummet överensstämmer med 36 § första stycket understödsföreningslagen; i fråga om styrelseberättelses framläggande stadgas i 31 §. Att senaste tidpunkt för ombudsmötes hållande satts så sent som till 1 augusti — i sjukförsäkringslagen (64 §) stadgas 1 juli — beror på att många kassor komma att ha ett stort antal lokalavdelningar, varför räkenskapernas avslutande stundom kan bli tidskrävande. Andra punkten, första stycket, avhandlar de ärenden, som obligatoriskt I skola förekomma å ordinarie ombudsmöte. I fråga om ombudsmötes övriga befogenheter stadgas i 83 §. Förslaget, som överensstämmer med 64 § sjuk; försäkringslagen, innebär ett stadfästande av gällande regler inom frivilliga försäkringen. Andra stycket överensstämmer med 36 § tredje stycket understödsföreningslagen och 64 § sista stycket sjukförsäkringslagen. I sista stycket stadgas rätt för arbetsmarknadsstyrelsen att meddela dispens från skyldigheten att årligen hålla ordinarie ombudsmöte. De föreslagna ! stadgandena överensstämma med nu gällande (36 § fjärde stycket understödsI föreningslagen) med den avvikelsen dock att rätten att medge dispens föreJ slagits skola tillkomma försäkringens chefsmyndighet, ej som för närvarande | Konungen. Enligt kommitténs uppfattning äro ärenden av förevarande slag icke av den vikt, att de behöva underställas Konungens prövning. 82 §. Paragrafen överensstämmer med 65 § sjukförsäkringslagen. Motsvarande bestämmelser i understödsföreningslagen återfinnas i 37 § första, andra och

438 tredje styckena; angående tillsynsmyndighets rätt att utlysa föreningssammanträde stadgas i 38 § andra stycket. I jämförelse med nu gällande regler föreslår kommittén den ändringen, att då yrkande om extra ombudsmöte framställes från ombuden, kravet skall stödjas av minst en tredjedel av samtliga ombud, för att skyldighet skall föreligga för styrelsen att utfärda kadelse. Gällande lagstiftning stadgar Vio av de röstberättigade. 83 §. Förevarande paragraf jämte 81 § anger ombudsmötets befogenheter Den överensstämmer med 66 § sjukförsäkringslagen. Motsvarande bestämmelser saknas inom nuvarande lagstiftning. De föreslagna bestämmelserna innebära emellertid i vad gäller ombudsmötes kompetensområde ett stadfästande av den praxis, som utbildats inom de erkända kassorna. I ett annat hänseende innebär det av kommittén framlagda förslaget en ändring i jämförelse med vad gäller för de nuvarande kassorna. Enligt nuvarande bestämmelser (understödsföreningslagen 42 §) behöver fråga om ändring av kassas stadgar icke behandlas å ombudsmöte. Biträda samtliga röstberättigade ombud ett förslag till stadgeändring är det giltigt. Biträda icke alla röstberättigade ombud ett stadgeändringsförslag, är det ej giltigt med mindre beslut härom fattats av två på varandra följande ombudsmöten, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som hålles sist, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Är fråga om sådan ändring avkassas stadgar, som fordras för erkännandets bibehållande, är det dock giltigt, om det å ett sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande. Förevarande särskilda bestämmelser rörande stadgeändringar, innebärande starka garantier mot förhastade beslut, äro enligt kommitténs uppfattning icke behövliga inom arbetslöshetsförsäkringen. Enligt 75 § kan sålunda ingen stadgeändring träda i verkställighet innan den fastställts och registrerats av arbetsmarknadsstyrelsen. En kassa kan exempelvis icke utan chefsmyndighetens medgivande höja understödsbeloppen. De flesta försäkringsvillkoren komma icke att återfinnas i stadgarna. Kommittén anser med hänsyn härtill, att i fråga om stadgeändringar samma regler skola gälla som i fråga om andra beslut, d. v. s. att enkel majoritet skall räcka. Inga särskilda lagbestämmelser föreslås därför angående stadgeändringar. 84 §. Första och andra styckena motsvara 34 § första ooh andra styckena understödsföreningslagen och 67 § första och andra styckena sjukförsäkringslagen. Tredje stycket stadgar att ärenden, som skola avgöras av ombudsmöte, förut skola vara beredda av kassans styrelse. Frågor avseende val eller ärenden, som hänskjutits till ombudsmötet av arbetsmarknadsstyrelsen, må dock kunna beredas i annan ordning. De föreslagna reglerna, som överensstämma med vad som stadgas i 67 § fjärde stycket sjukförsäkringslagen, sammanfalla med den praxis som utvecklats inom de erkända kassorna.

I

439 85 §. Paragrafen överensstämmer med 68 § sjukförsäkringslagen och motsvaras delvis av 34, 35 och 39 §§ understödsföreningslagen. De nya bestämmelser, som föreslås för arbetslöshetsförsäkringen, torde icke kräva särskilda kommentarer. Styrelse

och firmateckning. 86 §. Se kapitel XXVI, Organisationen. Paragrafen ansluter sig till 69 § sjukförsäkringslagen. En del av de föreslagna bestämmelserna återfinnas i 20 § understödsföreningslagen. Stadgandena att arbetsmarknadsstyrelsen skall utse en ledamot jämte suppleant och att dessa skola uppbära arvode av statsmedel äro hämtade ur kasseförordningen 28 §. Av kommittén föreslagna bestämmelser innebära ändringar i följande hänseenden. Lägsta antal styrelseledamöter bestämmes till fem. Inom nuvarande lagstiftning är lägsta antal ledamöter en; kassastyrelserna ha dock alla flera ledamöter. Det har ansetts onödigt att bibehålla det nuvarande stadgandet att från vederbörande kassa förslag skall inhämtas angående den ledamot och suppleant, som skola utses av arbetsmarknadsstyrelsen. 87 §. Bestämmelserna i första punkten första stycket i denna paragraf ha hämtats ur 20 § understödsföreningslagen. Återstoden av paragrafen överensstämmer med motsvarande lagrum i understödsföreningslagen (20 §) och sjukförsäkringslagen (70 §). 88& Arbetslöshetsförsäkringen skall stå öppen även för utländska medborgare. Lika litet som inom sjukförsäkringen bör dock till ledamot av kassastyrelse kunna utses annan än svensk medborgare. Innehållet i paragrafen har väsentligen hämtats ur sjukförsäkringslagens 71 §. Med hänsyn till att sjukförsäkringen har en från arbetslöshetsförsäkringen avvikande konstruktion ha dock bestämmelserna i två avseenden utformats olika. Samtliga styrelseledamöter, vilka utses av arbetslöshetskassas ombudsmöte, skola sålunda vara medlemmar av kassan. Beträffande den av styrelseledamöterna, som icke väljes av ombudsmötet, skall icke fordras medlemskap i kassan. 89 §. Paragrafen överensstämmer med 72 § sjukförsäkringslagen. Första och sista styckena sakna motsvarighet i understödsföreningslagen. De innehålla emellertid inga nyheter för arbetslöshetsförsäkringens vidkommande. Andra och tredje styckena ansluta sig till understödsföreningslagen 23 §. Fjärde stycket till sist återfinnes i understödsföreningslagen 27. §; att annan tids-

440 frist föreslagits än som stadgas i sist nämnda lag betingas av strävan a:t uppnå likhet med sjukförsäkringslagen. 90 §. Paragrafen överensstämmer med 73 § sjukförsäkringslagen. Motsvarande stadganden i understödsföreningslagen återfinnas i 20 § andra stycket och 21 §. Den viktigaste olikheten mellan föreslagna och nu gällande bestämmelser är att valet av firmatecknare begränsats till styrelseledamöter cch befattningshavare hos kassan. 91 §. Paragrafen överenstämmer med 74 § sjukförsäkringslagen. I understödsföreningslagen, där motsvarande bestämmelser återfinnas i 25 §, finnes icke sista punkten. Vid det förberedande arbetet med förslaget- till lag om sjukförsäkring, proposition 312/1946, sid. 390, tillades denna punkt i syfte att uppnå överensstämmelse med nya aktiebolagslagen. Vad härvid anfördes rörande sjukförsäkringen gäller även arbetslöshetsförsäkringen. 92 §. Paragrafen överensstämmer med 75 § sjukförsäkringslagen. Skiljaktigheterna mellan denna och understödsföreningslagen 26 §, där motsvarande bestämmelser finnas, äro betingade av en önskan att inom sjukförsäkringen nå överensstämmelse med nya aktiebolagslagen. Liksom i fråga om 91 § föreslår kommittén att förevarande lag utformas i anslutning till sjukförsäkringslagen. 93 §. Paragrafen överensstämmer med 76 § sjukförsäkringslagen och så när som på en mindre avvikelse med 22 § understödsföreningslagen. 94 §. Paragrafen överensstämmer med 77 § sjukförsäkringslagen. Skiljaktigheterna mellan denna och understödsföreningslagen (29 §), där motsvarande bestämmelser finnas, äro betingade av önskan att inom sjukförsäkringen nå överensstämmelse med nya aktiebolagslagen. Liksom i fråga om 91 och 92 §§ föreslår kommittén, att förevarande lag utformas i anslutning till sjukförsäkringslagen. Räkenskaper,

fondbildning

och

revision.

95 §. Första och andra styckena överensstämma vad det sakliga innehållet beträffar med vad som är stadgat för den frivilliga försäkringeia (kasseförordningen 31 § första stycket). Stadgandena ha emellertid utfornaats i anslutning till sjukförsäkringslagen (78 §).

441 Tredje stycket överensstämmer med 31 § andra stycket kasseförordningen. I fråga om förande av kassas räkenskaper föreslås sålunda inga ändringar i jämförelse med vad för närvarande gäller. 96 §. Se kapitel XXX, Försäkringens finansiering. Paragrafens första stycke innehåller reglerna för bestämmande av storleken av arbetslöshetskassas fond. De föreslagna bestämmelserna ha utformats i nära anslutning till vad som gäller inom den frivilliga försäkringen (27 § första stycket kasseförordningen). I ett avseende föreslår kommittén en något ändrad beräkningsgrund. Inom den frivilliga försäkringen gäller att fondens storlek skall bestämmas såsom en viss multipel av genomsnittliga beloppet av de tio sistförflutna årens inkomster. Denna bestämmelse medför, att fondens storlek i kassor med starkt växande medlemsantal kan bli otillräcklig. Enligt kommitténs uppfattning bör man för att uppnå betryggande säkerhet avväga fondens förhållande till det aktuella medlemsantalet. Med hänsyn härtill föreslås, att fondens storlek, beräknad per medlem, skall vara lika med en multipel av kassans genomsnittliga inkomster per medlem under ovan angiven tid. I första stycket har vidare vidtagits en ändring, vilken emellertid betingas av sättet för bestämmande av statsbidraget till kassorna inom den obligatoriska försäkringen. Enär kassorna helt skola ersättas för de utgifter, som föranledas av understöd med belopp motsvarande vad den allmänna försäkringen ger, böra bidrag, som till följd härav tillföras en kassa, icke inräknas i de inkomster, som läggas till grund för beräkning av kassans fond. Kassan tjänstgör ju här endast som ett utbetalande understödsorgan; någon försäkringsmässig risk ikläder den sig icke. Paragrafens andra, tredje och fjärde stycken överensstämma med motsvaa-ande stycken i 27 § kasseförordningen. Femte stycket innehåller bestämmelser angående det sätt, varpå fondens tillgångar skola redovisas. I jämförelse med vad som gäller inom den frivilliga försäkringen föreslås inga andra ändringar än följande. Under punkt c) har gjorts ett tillägg, innebärande att tillgångarna jämväl må kunna redovisas i fordringsbevis, utfärdade av postverket och av centralkassa för jordbrukskredit. Vidare har den nuvarande bestämmelsen om fordringsbevis, utfärdade av bankbolag, ersatts med fordringsbevis utfärdade av svenskt bankaktiebolag. Till sist har i förtydligande syfte framför ordet sparbank inskjutits »svensk». Genom dessa ändringar i nu gällande regler når man överensstämmelse med sjukförsäkringslagen (79 §). Däremot har kommittén icke ansett sig böra utsträcka placeringsrätten till att, såsom gäller i fråga om sjukförsäkringen, även omfatta inteckningar i vissa fastigheter (se sjukförsäkringslagen 79 § 5)). I fråga om arbetslöshetskassas fonder måste gälla att de skola vara lätt realiserbara. Detta skulle icke bli fallet, om kassorna i större utsträckning placerade fondmedlen i fastigheter som nyss sagts. Däremot före-

442 slår kommittén ingen ändring i fråga om den redan förefintliga möjligheten att placera fondmedel i fastighet, avsedd för kassans verksamhet. 97 §. Paragrafen innehåller bestämmelser rörande den revision, som skall verkställas av de av kassan själv valda revisorerna. Börande den statliga, av arbetsmarknadsstyrelsen utövade revisionen stadgas i 108 §. I första stycket stadgas att styrelsens förvaltning ooh kassans räkenskaper skola granskas av minst två revisorer. Denna bestämmelse återfinnes i understödsföreningslagen 30 § första stycket och sjukförsäkringslagen 81 §. Angående sättet för val av revisorer (understödsföreningslagen 30 § andra stycket) stadgas i förevarande lag 81 §. I undeo-stödsföreningslagen finnas inga andra kvalifikationsbestämmelser än att till revisor ej må utses den, som är i föreningens eller styrelseledamots tjänst. Under förarbetena till sjukförsäkringslagen anfördes av departementschefen, att kravet på kunnighet hos revisor borde komma till uttryck i lagtexten. Kiksdagen beslöt även i enlighet härmed. Som motiv anfördes följande. I likhet med vad stadgas i nya aktiebolagslagen borde föreskrivas att revisor skall ha den erfarenhet i bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet fordras för uppdraget. Ej heller borde till revisor ifrågakomma nära anhörig till styrelseledamot. Med nära anhörig borde härvid anses den som med styrelseledamot är i rätt upp- och nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är syskon med styrelseledamot eller med styrelseledamot är i sådant svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon. Vad som i detta sammanhang anförts beträffande revision i sjukkassa gäller enligt kommitténs uppfattning även arbetslöshetskassa. Många arbetslöshetskassor torde för övrigt komma att ha större omslutning än i varje fall en del lokala sjukkassor. Erforderliga bestämmelser i angivet hänseende, vilka hämtats ur sjukförsäkringslagen 81 § fjärde stycket, återfinnas i paragrafens andra stycke. Tredje och fjärde styckena äro hämtade ur understödsföreningslagen 30 § fjärde och femte styckena. 98 §. I denna paragraf återfinnas bestämmelser rörande de viktigaste av revisorernas skyldigheter och befogenheter. Paragrafen överensstämmer med 82 § sjukförsäkringslagen ooh ansluter sig nära till 31 § understödsföreningslagen första, andra och tredje styckena. Det har icke ansetts nödvändigt att i paragrafen införa en hänvisning till revisorernas rätt att inkalla extra ombudsmöte, vilket skett i understödsföreningslagen. Om revisorernas rätt i angivet hänseende stadgas i förevarande lag 82 §.

443 Talan mot styrelse

och

revisorer.

99 §. Paragrafen överensstämmer med 83 § sjukförsäkringslagen och med 40 § unders tödsföreningslagen. 100 §. Paragrafen överensstämmer med 41 § understödsföreningslagen. Inom sjukförsäkringslagen saknas motsvarande bestämmelser; att i fråga om allmän sjukkassa den situationen skulle inträffa, att den försätts i konkurs, är nämligen knappast tänkbart, då det skulle innebära att lagstiftningen skulle försättas ur kraft vad beträffar kassans verksamhetsområde. Om likvidation

och

upplösning.

101 §. Det har icke ansetts nödvändigt att i förevarande lagstiftning införa särskilda föreskrifter rörande förfarandet vid kassas trädande i likvidation och vid dess upplösning. I stället föreslår kommittén samma förfarande som inom sjukförsäkringen. I denna lag har man stadgat, att understödsföreningslagens bestämmelser i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse. Paragrafen överensstämmer med sjukförsäkringslagen 104 § tredje stycket. Registrering

och tillsyn samt

besvär.

102 §. I fa-åga om arbetsmarknadsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet för arbetslöshetskassorna hänvisas till alternativ I I , kapitel XXVI, Organisationen. Paragrafen överensstämmer med 91 § sjukförsäkringslagen och ansluter sig till 67 och 68 §§ understödsföreningslagen. De föreslagna bestämmelserna överensstämma med nu gällande. I paragrafen har det register, som skall föras över erkända arbetslöshetskassor, benämnts arbetslöshetskasseregister. Detta skall omfatta kassor, som registreras enligt förevarande lag. Enskilda arbetslöshetskassor skola registreras i ett särskilt register enligt vad som gäller jämlikt understödsföreningslagen. 103 §. Paragrafen behandlar vad som skall iakttagas, då anmälan sker till arbetslöshetskasseregistret och vilka handlingar som skola insändas. Vad det sakliga beträffar överensstämmer innehållet i paragrafen med vad som för närvarande gäller jämlikt 7, 44 och 69 §§ understödsföreningslagen. Utformningen har emellertid skett i anslutning till sjukförsäkringslagen (92 §). 104 §. Paragrafen överensstämmer med 93 § sjukförsäkringslagen och 71 § understödsföreningslagen.

444 105 §. Paragrafen överensstämmer med 94 § sjukförsäkringslagen, dock att i förevarande paragraf saknas de särskilda bestämanelserna rörande administratörer. Dessa bestämmelser äro icke tillämpliga inom arbetslöshetsförsäkringen. I understödsförsäkringslagen återfinnas här behandlade bestämmelser i 72 § första och andra styckena. I tredje stycket nämnda lagrum stadgas, att vid ändring i förenings firma ny fullständig registrering skall ske. En dylik föreskrift synes icke erforderlig. 106 §. Paragrafen överensstämmer med 95 § sjukförsäkringslagen och 73 § understödsföreningslagen. 107 §. Paragrafen överensstämmer med 96 § sjukförsäkringslagen och 76 § understödsföreningslagen. 108 §. Paragrafens första och andra stycken äro hämtade ur understödsföreningslagen 77 § första och andra styckena. Tredje stycket är hämtat ur kasseförordningen 32 § andra stycket. Enär inga ändringar föreslås i fråga om vad gäller för den frivilliga försäkringen saknar kommittén anledning att närmare kommentera denna för övervakningen av kassornas verksamhet grundläggande paragraf. 109 §. Första stycket överensstämmer med vad som gäller för den frivilliga försäkringen (kasseförordningen 32 § första stycket). Vad i kasseförordningen stadgas om att tillsynsmyndigheten skall tillhanclagå med råd och upplysningar m. m. har dock icke medtagits. Föreskrift härom återfinnes i 4 § förevarande lag. Andra stycket, som stadgar att arbetsmarknadsstyrelsen äger fastställa erforderliga formulär och att kassorna skola ha skyldighet att begagna dessa, är hämtat ur sjukförsäkringslagen 98 § andra stycket. Införandet i lagen av dessa bestämmelser innebär ett stadfästande av de för den frivilliga försäkringen gällande reglerna. Bestämmelser om skyldighet för kassorna att i vissa fall använda av tillsynsmyndigheten fastställt formulär finnas redan i förordningen om övervakandet av erkända arbetslöshetskassor. 110 §. Paragrafen behandlar de åtgärder, som arbetsmarknadsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet för kasseförsäkringerr skall äga vidtaga gentemot arbetslöshetskassa i vissa särskilda fall. Kommittén föreslår i stort sett ingeia ändring på denna punkt. Kassorna skola alltså på samma sätt som för närvarande självständigt handha understödsverksamheten. Försäkringens chefs-

445 myndighet skall följa kassornas verksamhet och bistå dem med råd och anvisningar. Endast därest vissa i lagstiftningen särskilt angivna situationer inträffa, skall chefsmyndigheten äga att på annat sätt ingripa och då i enlighet med vad som stadgas i lagen. För den frivilliga försäkringen gällande bestämmelser återfinnas dels i understödsföreningslagen 78 §, dels i kasseförordningen 34 §. Dessa bestämaaaelser ha här sammanförts i en paragraf, nämligen den förevarande. Samtidigt som vissa formella omarbetningar gjoa-ts har kommittén sökt göra bestämmelserna klarare än vad för närvarande är fallet. För närvarande gäller enligt understödsföreningslagen att, om tillsynsmyndigheten finner att avvikelse från lag eller författning eller kassans stadgar förekommer eller om det visar sig att kassa är oförmögen att efter oförändrade grunder 'fullgöra sina utfästelser eller om stadgarna eljest befinnas icke längre vara betryggande för medlemmarna, tillsynsmyndigheten skall meddela kassan anvisning att vidtaga sådan åtgäi*d, eller förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Ställer sig kassa anvisningen icke till efterrättelse, äger tillsynsmyndigheten hos rätten eller domaren göra ansökning om åläggande för kassan att träda i likvidation. Enligt kasseförordningen gäller samtidigt att, om tillsynsmyndigheten finner, att avvikelse från förordningen förekommer eller att eljest anledning till anmärkning mot kassas verksamhet föreligger, tillsynsmyndigheten äger meddela anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Befinnes kassa icke ställa sig sådan med stöd av kasseförordningen meddelad anvisning till efterrättelse, äger tillsynsmyndigheten återkalla antagandet eller förklara kassan vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig. Såsom framgår av det föregående täcka understödsföreningslagens och kasseförordningens bestämmelser varandra delvis. Om en kassa exempelvis icke iakttager förordningens bestämmelser, kan tillsynsanyndigheten ingripa med stöd av antingen understödsföreningslagen eller kasseförordningen. I förra fallet kan följden bli att kassan ålägges träda i likvidation, i senare att den förlorar ställningen som erkänd kassa eller rätten till statsbidrag. Denna ordning finner kommittén icke lämplig. Kommittén har med hänsyn till det anförda delat upp anmärkningsgrunderna i två grupper. Den första omfattar sådana anmärkningar, som grunda sig på att en kassa icke iakttager gällande föreskrifter (se paragrafens första stycke). I detta fall skall arbetsmarknadsstyrelsen äga meddela sådan anvisning varom ovan sagts. Det synes härvid icke nödvändigt att stadga så sträng påföljd som trädande i likvidation. Det torde räcka att stadga upphävande av registreringen eller förlust, helt eller delvis för viss tid, av statsbidraget (se paragrafens fjärde stycke). Den andra anmärkningsgruppen omfattar de fall, då en kassa befinnes vara oförmögen att fullgöra sina utfästelser eller då stadgarna icke längre äro betryggande för medlemmarna. Kommittén föreslår skyldighet för arbetsmark-

446 nadsstyrelsen att meddela anvisning åt kassan att vidtaga sådan åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Underlåtenhet från kassans sida att iakttaga en av dessa anledningar meddelad anvisning bör medföra jämförelsevis sträng påföljd. I dessa fall skall arbetsmarknadsstyrelsen äga hos rätten eller domaren ansöka om åläggande för kassan att träda i likvidation. (Se paragrafens femte stycke.) Är en kassa oförmögen att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser och icke villig vidtaga erforderliga saneringsåtgärder, är det för medlemmarna ett intresse att kassan upphör med verksamheten. Att som påföljd stadga förlust av ställning som erkänd kassa eller rätt till statsbidrag skulle icke fylla avsedd funktion. Förlusten av statsbidraget skulle för övrigt blott göra kassans ställning ännu svårare. I övrigt torde paragrafen icke föranleda särskilda kommentarer.

111 §. Paragrafen ansluter sig till sjukförsäkringslagen 100 § och understödsföreningslagen 80 §. 112 §. Beti-äffande paragrafens första stycke hänvisas till kapitel XXVI, Organisationen (alternativ I I ) . Stycket överensstämmer med 101 § första stycket sjukförsäkringslagen. I paragrafens andra stycke stadgas, att arbetsmarknadsstyrelsen äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga ärende som i första stycket avses. Detta stadgande, som icke återfinnes inom nuvarande lagstiftning, är motiverat av lagstiftningens obligatoriska natur och motsvaras av en analog bestämmelse i 72 § för arbetslöshetsförsäkringens allmänna gren. Samma bestämmelse återfinnes i sjukförsäkringslagen 101 § andra stycket.

Om besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut. 113 §. I fråga om kommentarer hänvisas till kapitel XXVI, Organisationen (alternativ I I ) . De föreslagna reglerna överensstämma med alternativ I. Vad särskilt beträffar alternativ I I må framhållas att med enskild part även skall förstås erkänd arbetslöshetskassa. Har sålunda arbetsmarknadsstyrelsen exempelvis gjort ändring i av erkänd arbetslöshetskassa fattat beslut, skall kassan kunna hos Kungl. Maj:t överklaga styrelsens beslut. Paragrafen överensstämmer med 103 § sjukförsäkringslagen. Dock har det tillägget gjorts, att klagan icke må föras över beslut, som av styrelsen meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller. Dylikt beslut skall nämligen äga giltighet endast till dess aa-betsdomstolen prövat frågan.

447 Särskilda bestämmelser. 114 §. Stadgandena i paragrafen ha hämtats ur 108 § sjukförsäkringslagen. I första stycket återfinnas stadganden rörande skadeståndsskyldighet gentemot kassan. Det motsvaras av 28 och 32 §§ understödsföreningslagen. Sista punkten, som stadgar vissa grunder för fördelning av ersättning, återfinnes dock ej i gällande lagstiftning rörande understödsföreningar. Punkten, som hämtats ur sjukförsäkringslagen, torde icke kräva särskilda kommentarer. Andra stycket motsvarar 82 § understödsföreningslagen. Det innehåller stadganden rörande skadeståndsskyldighet i förhållande till tredje man. 115-118 §§. Paragraferna äro lika med 45—48 §§ i alternativ I. Straffbestämmelser. 119 §. I paragrafen, som överensstämmer med 49 § i alternativ I, stadgas straff bland annat för den arbetsgivare, vilken efter av socialförsäkringsnämnd gjord anmaning underlåter att utställa arbetsgivarintyg. Därest medlen av arbetslöshetskassa icke erhåller begärt intyg från sin tidigare arbetsgivare, bör han eller kassans styrelse hänvända sig till vederbörande socialförsäkringsnämnd och begära, att denna skall anmana arbetsgivaren utställa intyget. Underlåter aa-betsgivaren att efterkomma en dylik anmaning, straffes han på sätt i paragrafen stadgas. 120—121 §§. Paragraferna motsvaras av 50—51 §§ i alternativ I. övergångsbestämmelser. Se kapitel XXXIV, övergångsbestämmelser (alternativ II).

Bilaga till lagen den

om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Se kapitel XXX, Försäkringens finansiering (alternativ I I ) .

448 Alternativ

II.

KAP. XXXIV. övergångsbestämmelser. A.

Tidpunkten för försäkringens ikraftträdande.

En arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ I I bygger till stora delar på en organisation, som redan finnes. Detta kommer att underlätta förberedelserna till försäkringen. Man får dock beräkna viss tid för upplysningsverksamhet inom kassorna rörande den obligatoriska försäkringen. Vidare kommer den önskvärda ökningen av antalet kassor att medföra ett visst organisationsarbete. Uppbyggandet av den allmänna försäkringens lokalorganisation torde kräva ett omfattande arbete. Det måste utbildas tjänstemän för försäkringens länsinspektion. Inom såväl länsarbetsnämnderna som särskilt socialförsäkringsnämnderna måste bedrivas upplysnings- och instruktionsverksamhet. Med hänsyn till det förhållandevis stora antalet socialförsäkringsnämnder kan denna del av förarbetena komma att kräva icke obetydlig tid. Samtidigt måste organisationen inom den centrala instansen utvidgas. I förarbetena ingår även utarbetande av erforderligt arbetsmaterial såsom handledningar, blanketter och dylikt. De förarbeten som ovan påpekats äro i viss mån likartade för de båda försäkringsalternativen. I fråga om alternativ I I tillkommer emellertid arbetet med förberedande av den särskilda kontrollanordning inom arbetsförmedlingarna, som blir nödvändig för att samordna de båda försäkringsgrenarnas understödsrörelse. Det är svårt att närmare angiva den tid, som kan åtgå för dessa förarbeten. Kommittén anser dock, att man kan räkna med att förarbetena för en försäkring enligt alternativ I I icke behöva taga längre tid än den som beräknats i fråga om alternativ I; sannolikheten talar i stället närmast för en något kortare förberedelsetid. Kommittén uppskattar denna till omkring l1/* år. Det är emellertid icke endast omfattningen av de med arbetslöshetsförsäkringen direkt sammanhängande förarbetena, vartill hänsyn måste tagas. Även en försäkring av den typ alternativ I I företräder förutsätter en långtgående omgestaltning av sjukförsäkringen. De lokala sjukkassornas ekonomiska självansvar skall enligt förslaget upphöra; understödsverksamheten skall i stället inom den lokala instansen anförtros socialförsäkringsnämnderna. Förslaget innebär vidare, att centralsjukkassornas försäkringsmässiga verksamhet skall upphöra; de skola ersättas av inspekterande och rådgivande länsorgan. Med hänsyn till det anförda har kommittén ansett sig böra lämna frågan om försäkringens ikraftträdande öppen. Kommittén vill endast framhålla, att

I

449 ikraftträdandet icke bör sättas senare än dagen för den nya socialhjälpslagens ikraftträdande. Vidare synes det önskvärt att försäkringen träder i kraft under den delen av året, då arbetslösheten normalt är som lägst. Kommittén föreslår därför datum för ikraftträdandet till den 1 juli. B.

Förlattningar, som upphöra att gälla.

Ehuru de nuvarande arbetslöshetskassornas verksamhet är avsedd att fortsättas, måste dock den nuvarande lagstiftningen till alla delar ersättas med nya lagbestämmelser. I fråga om författningar, vilka föreslås skola upphöra att gälla vid den nya lagstiftningens ikraftträdande, hänvisas till motsvarande avsnitt i kapitel XXIII, Övergångsbestämmelser, (alternativ I). Kommitténs förslag innebär, att erkänd arbetslöshetskassa, som icke hemställer om registrering enligt den nya lagstiftningen, från och med dagen för dennas ikraftträdande förlorar sin ställning som erkänd kassa och därmed rätten till statsbidrag.

C. Övriga övergångsbestämmelser. En arbetslöshetsförsäkring enligt den typ, som företrädes av alternativ II, bygger på ett system av arbetslöshetskassor. Man har vid förslagets utarbetande räknat med att de nuvarande kassorna i allmänhet skola fortsätta sin verksamhet och att nya kassor skola tillkomma inom några av de områden, där arbetslöshetskassor för närvarande saknas. Kommittéia vill framhålla, att det för försäkringens rationella utformning framstår som angeläget att kassesystemet utbygges, så att det blir fullständigare än vad för närvarande är förhållandet. Genomförandet av en ny lagstiftning på detta område skall icke ha till syfte att omreglera de nuvarande kassornas verksamhetsområden. Med hänsyn till den nära anslutning, som föreligger mellan en kassa och den initiativtagande organisationen, skulle detta möta mycket stora praktiska svårigheter. Avsikten med framläggandet av ett förslag till försäkring av den typ alternativ I I företräder har varit att inom en obligatorisk försäkring taga i anspråk den fond av sakkunskap, som samlats inom de nuvarande kassorna. Det följer härav och av det tidigare anförda, att de nuvarande kassorna böra tillerkännas företrädesrätt till registrering såsom erkänd arbetslöshetskassa enligt den föreslagna lagen om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Ehuru det knappast är sannolikt, att initiativ till startandet av konkurrerande arbetslöshetskassor komma att tagas, har kommittén dock velat genom detta påpekande förhindra, att missförstånd uppkommer på denna punkt. Ehuru omorganisationen av kassorna enligt den nya lagstiftningen icke blir mera genomgripande, kommer övergången till det nya systemet att i vissa hänseenden medföra nyheter. Nämnas må sålunda, att de nuvarande stadgarna måste omarbetas, varför det är nödvändigt, att ledningen för kassorna får tid att informera medlemmarna och särskilt redogörarna om innc2 9 — 2 3 3 45

450 börden av den nya lagstiftningen. Arbetslöshetskassorna måste vara ombildade enligt den nya lagen den dag denna träder i kraft, så att intet avbrott i understödsverksamheten inträder. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att arbetsmarknadsstyrelsen erhåller befogenhet att redan före lagstiftningens ikraftträdande upptaga och avgöra ärenden rörande registrering av erkänd arbetslöshetskassa. H a r en redan befintlig kassa erhållit registrering enligt den nya lagen, bör medlemskapet i den gamla kassan automatiskt överflyttas på den nya kassan. Särskilt ansökningsförfarande skall icke vara nödvändigt. Vill någon i samband med övergången till den nya ordningen icke tillhöra arbetslöshetskassan, står det honom fritt att i enlighet antingen med de nu gällande eller med de föreslagna bestämmelserna anmäla sitt utträde ur kassan. I fråga åter om en nyinrättad kassa böra i likhet med vad hittills varit fallet personliga medlemsansökningar göras. Det får ankomma på chefsmyndigheten att utfärda närmare föreskrifter härom. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen icke åsyftar någon mera omfattande ombildning av de existerande kassorna, synes övergången till den nya ordningen icke kräva särskilda överväganden annat än i ett par hänseenden. Så är fallet i fråga om de nuvarande kassornas fonder, om inverkan på understödsrätten av tidigare uppburet understöd och om klasstillhörigheten under den första tiden efter lagens ikraftträdande. Den nya lagstiftningen innebär ändrade och förmånligare bestämmelser rörande statsbidraget till kassorna. Till följd härav torde de nya kassornas fonder komma att bestämmas till lägre belopp än vad för närvarande är fallet. Detta behöver dock icke alltid inträffa. Därest en kassa i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande väsentligt höjer understödsförmånerna eller om en kassa tidigare medgivits att driva understödsrörelse trots att fonden icke nått upp till avsedd storlek, kan det inträffa att fondbeloppet för den nya kassan överstiger, vad kassan före ombildningen ägde i tillgångar. Inträffar detta bör som ett villkor för erhållande av registrering enligt den nya lagstiftningen gälla, att hela fondbeloppet överföres till den nya kassan. Vid övergången till den nya ordningen torde det vanligaste fallet emellertid bli, att det av chefsmyndigheten för den nya kassan fastställda fondbeloppet understiger kassans nuvarande tillgångar. I detta fall synes man icke kunna fordra, att större del av den nuvarande fonden skall överföras än vad som motsvarar fonden i den nya kassan. Den del av fonden, som icke skall överföras på den nya kassan, bör disponeras i enlighet med föreskriften i de nuvarande kassornas stadgar rörande behållna tillgångar vid kassans upplösning. Kommittén vill i anledning av detta förslag framhålla följande. I största möjliga utsträckning böra de fonder, som hittills uppsamlats inom de erkända kassorna, användas till att göra förmånerna inom de nya kassorna så stora. att de verkligen tillgodose det föreliggande understödsbehovet vid arbetslöshet. Endast därest understödsförmånerna givits denna omfattning och det

451 häremot svarande fondbeloppet understiger vad kassan före den nya lagstiftningens ikraftträdande disponerar, bör det komma i fråga att någon del av fonden överföres till annan än den nya kassan. Såsom villkor för rätt till understöd från försäkringen skall bland annat gälla, att försäkrad under de före arbetslöshetens inträdande senast förflutna tolv månaderna utfört arbete under minst tjugu veckor. För att arbetslöshetskassornas verksamhet skall fortgå utan avbrott föreslår kommittén, att arbete utfört före lagens ikraftträdande skall få tillgodoräknas vid arbetsvillkorets prövning. Vad kommittén här föreslagit bör även gälla i fråga om personer, som icke äro medlemmar i arbetslöshetskassor. En annan regel skulle endast innebära, att rätten till försäkringsmässigt understöd först successivt skulle inträda. En dylik ordning är icke rationell. Tillgodoräknande av arbete, utfört före den nya lagens ikraftträdande, kan dock icke få ske utan inskränkningar. Det bör givetvis undvikas, att personer, som för lång tid sedan lämnat arbetsmarknaden och som sålunda sedan länge saknat sysselsättning, bli berättigade till understöd från arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén föreslår med hänsyn härtill att personer, vilka efter lagens ikraftträdande icke utfört förvärvsarbete, vid prövningen av arbetsvillkoret endast skola få tillgodoräknas arbete, som utförts under de före lagens ikraftträdande senast förflutna tolv månaderna. Kommittén övergår härefter till frågan om den inverkan på understödsrätten, som tidigare uppburet understöd bör utöva. Det förtjänar erinras om, att kommittén under alternativ I, kapitel XXIII, föreslog att av kassamedlemmar tidigare uppburet understöd skulle inräknas i den maximala understödstiden. Denna regel bör tillämpas även i fråga om alternativ I I . De nya kassorna skola fortsätta de gamlas verksamhet, varför en annan regel icke ; är tänkbar. Vad här anförts bör gälla samtliga, som inom den frivilliga försäkringen tillhört en arbetslöshetskassa. Personer, som efter den nya lagens ikraftI trädande anhålla om understöd från den allmänna försäkringen, d. v. s. vända sig till en socialförsäkringsnämnd, böra alltså inför nämnden deklarera, huruvida de under det senaste året före lagens ikraftträdande varit medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa, och i detta fall angiva den omfattning i vilken understöd uppburits från kassan. Vad ovan anförts har avsett understöd från de nuvarande erkända arbetslöshetskassorna, Samma bestämmelser böra gälla i fråga om medlemmar, vilka tidigare tillhört sådan enskild sammanslutning för beredande av understöd vid arbetslöshet, vilken vunnit registrering såsom erkänd arbetslöshetskassa enligt den nya lagen. Man torde ha anledning räkna med att klassindelningen inom de nya kassorna kommer att bli en helt annan än den, som råder före lagens ikraft-

452 trädande. Kommittén vill erinra om att den föreslagit, att det i fråga om kassor, vilkas stadgar upptaga klasser med olika daghjälpsbelopp, skall ske en fördelning av medlemmarna på de olika klasserna med hänsyn till deras inkomster. Detta innebär att kassor, där medlemmarna för närvarande äro fördelade efter andra grunder än nu nämnda, måste genomföra en ändring av klassfördelningen. Vidare torde man kunna räkna med att kassorna komma att genomföra höjningar av daghjälpsbeloppen. Enligt de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande daghjälpens storlek i samband med ändring av klasstillhörighet skall vid övergång till klass med högre understöd eller mera omfattande förmåner rätten till det högre understödet inträda först sedan åtta veckoavgifter eller två månadsavgifter erlagts inom den nya klassen. Denna regel bör icke tillämpas, då det i samband med den nya lagens ikraftträdande gäller att bestämma klasstillhörigheten och därmed daghjälpens storlek. Kommittén har icke ansett sig kunna gå så långt som att föreslå, att de nya daghjälpsbeloppen omedelbart skola tillämpas från och med dagen för lagens ikraftträdande. Innan en medlem erhåller rätt till understöd enligt den nya lagen, bör han på något sätt styrka sin tillhörighet till klassen. Kommittén föreslår på denna punkt, i viss analogi med alternativ I, att rätt till understöd med belopp motsvarande klassens daghjälp skall inträda, då vederbörande efter lagens ikraftträdande utfört minst en veckas arbete. Gör en medlem i en kassa anspråk på understöd innan en veckas arbete utförts — fråga torde här i regel vara om personer som vid lagens ikraftträdande uppbära understöd från den gamla kassan — bör understöd utgå med oförändrat belopp. Medlemmen bör med andra ord erhålla vad han skulle ha ägt uppbära, därest kassans verksamhet fortsatt. Anledning föreligger icke att under en pågående understödsperiod ändra daghjälpen. Härvid skall dock iakttagas att, om han inom den frivilliga försäkringen tillhört klass med lägre daghjälp än fyra kronor, understödet från den obligatoriska försäkringen skall utgå med detta belopp. Vad här föreslagits skall även gälla familjetillägg. Enär barntilläggen inom den obligatoriska försäkringen äro lägre än inom den frivilliga, kan härvid, trots att maketillägget är högre inom den obligatoriska försäkringen, undantagsvis inträffa att det totala uttderstödsbeloppet blir mindre än från den frivilliga försäkringen. Från dessa fall. som måstte bli mycket få, torde kunna bortses. Inträffar i fråga om medlem som ovan nämnts sedermera ett avbrott i arbetslösheten och utför medlemmen arbete i minst den omfattning nyss angivits, bör han, därest han ånyo ansöker om understöd, erhålla daghjälp enligt bestämmelserna i lagen, d. v. s. med belopp som svarar mot klasstillhörigheten.

SÄRSKILDA YTTRANDEN

455 Särskilda yttranden. / . Kommitténs ordförande, Nordgren och Persson.

Bernh.

Eriksson,

samt

ledamöterna

Vi ansluta oss till förslaget att i vårt land införa obligatorisk arbetslöshetsförsäkring huvudsakligen i enlighet med alternativ I I . Kommitténs majoritet har ansett, att införandet av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör medföra långtgående ändringar i fråga om organisation, finansieringssätt m. m. av den allmänna sjukförsäkringen. Till denna åsikt kunna vi icke ansluta oss. Vidare bör enligt vår mening den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen i vissa avseenden få en annan utformning än som av majoriteten föreslagits. Kommittémajoritetens förslag i fråga om sjukförsäkringen innebär, att de lokala sjukkassorna icke skola ha en självständig ekonomisk ställning utan ombildas till kommunala organ, socialförsäkringsnämnder, vilka skola handha understödsutbetalningen såväl för sjuk- som för arbetslöshetsförsäkringen. Jämväl centralsjukkassorna skola undergå en liknande ombildning och förvandlas till inspekterande länsorgan. För finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, en eventuell moderskapsförsäkring och folkpensioneringen föreslås införandet av en gemensam socialförsäkringsavgift, som skall inflyta till statskassan och användas till täckning av socialförsäkringskostnaderna. Det hittills vedertagna systemet med särskilda avgifter till varje försäkring föreslås sålunda skola upphöra. Det förhållandet att sjukförsäkringen, organisatoriskt sett, byggt på ekonomiskt självständiga organ har enligt vår mening varit den viktigaste orsaken till att sjukförsäkringen blivit administrerad på ett så förtjänstfullt sätt som fallet varit. De personer, som ute i de olika kassorna handhaft understödsutbetalningen, ha gjort detta under starkt ansvar inför kassans ledning och inför medlemmarna. Det ekonomiska självansvaret har skapat en känsla av solidaritet medlemmarna emellan, som i hög grad motverkat och förhindrat missbruk av försäkringen. Det må vara sant, att denna känsla av samhörighet sjukkassemedlemmarna emellan icke varit lika stark inom alla kassor. Vi tänka härvid närmast på kassorna i de större städerna. Men här har dock just det ekonomiska självansvaret tvingat ledningen för kassan till en aktsamhet och en varsamhet i understödsutgivningen, vilken icke skulle ha förefunnits, om de ekonomiska resurserna icke varit begränsade. Den nuvarande ordningen har vidare befordrat förenklingar och rationaliseringar i sjukkassornas administration. Den omsorg, varmed sjukkassorna för närvarande överväga varje ny utgiftspost, är sund och riktig. Den måste bevaras, om icke utgifterna ohämmat skola få svälla. Inom den obligatoriska sjukförsäkringen kommer givetvis sjukkassornas ställning att bli en annan än den de intaga inom den nuvarande sjukförsäkringen. Den mycket betydelsefulla grund — det ekonomiska självansvaret —

456 varpå den nuvarande sjukförsäkringen uppbyggts, kommer dock enligt vår mening att i väsentlig mån bibehållas även efter övergång till ett obligatoriskt försäkringssystem. Kommittémajoriteten hävdar i detta avseende en annan uppfattning, i det den anser att det ekonomiska självansvaret praktiskt taget kommer att upphöra. Detta är en av anledningarna till att kommitténs majoritet ansett, att sjukkassorna böra ombildas till kommunala understödsutgivande organ. De kostnader, som den allmänna sjukförsäkringens obligatoriska del föranleder, skola visserligen endast till en mindre del — omkring en tredjedel — täckas genom avgifter. Omfattningen och innebörden av sjukkassornas ekonomiska självansvar kan emellertid icke bedömas enbart med ledning av detta förhållande. Vad som är det betydelsefulla är i stället, hur stor del av marginalkostnaderna främst för sjukpenningförsäkringen, som täckes av avgifter. Enär statsbidraget till sjukpenningen är 50 %, koanmer återverkan på en kassas ekonomi av en släpphänt understödsutgivning att bli betydligt större än den kommittémajoriteten gör gällande. Vidare får man icke förbise följande be tydelsefulla omständighet. En sjukpenning om kronor 3: 50 åt en fullvuxen man eller kvinna är uppenbart alldeles otillräcklig. Beloppet står icke i någon proportion till de verkliga levnadskostnaderna, särskilt om man beaktar, att en sjuk person ofta är i behöv av någon hjälp i hemmet. För att den allmänna sjukförsäkringen skall kunna fylla avsedd funktion, måste sålunda den frivilliga sjukförsäkringen få en betydande omfattning. Denna gren av sjukförsäkringen finansieras emellertid till stor del genom avgifter. Statsbidraget utgör nämligen endast 20 %. Statsanakterna ha utgått från, att det skall lyckas för sjukkassorna att vinna nöjaktig anslutning till denna kompletterande försäkring främst i städer och industrisamhällen, där levnadskostnaderna, särskilt kostnaderna för bostäder, äro höga. Blir detta fallet — och detta är enligt vår mening en nödvändig förutsättning för att vi skola kunna bibehålla en sjukförsäkring av den konstruktion statsmakterna antagit — blir betydelsen av kassornas ekonomiska självansvar en helt annan än den kommittémajoriteten räknat med. Det är sålunda enligt vår mening alldeles felaktigt att tro, att det ekonomiska själv ansvaret kommer att sakna betydelse. Även om man emellertid anlägger kommittémajoritetens betraktelsesätt, får man icke förbise betydelsen av självansvaret i och för sig. Enbart den omständigheten, att en kassastyrelse är medveten om att den självständigt handhar och ansvarar för en viss verksamhet, har mycket stor psykologisk betydelse. Den kommer att utgöra en sporre till att försöka åstadkomma det bästa möjliga. Härtill kommer, att inom en lokalsjukkassa de personer, som närmast handha själva verksamheten, befinna sig i mycket nära kontakt med kassans styrelse, d. v. s. med den som bär ansvaret för kassan. Så är icke fallet i en försäkring, där ansvaret vilar hos en central, statlig myndighet, medan de kommunala organen endast ha att verkställa utbetalningar av understöd.

457 Det av kommitténs majoritet framlagda förslaget innebär, att ett kommunalt organ, socialförsäkringsnämnden, skall besluta om utdelandet av understöd — sjukpenning och bidrag till sjukvårdskostnader —, som helt finansieras av andra medel än kommunala. E t t realiserande av detta förslag skulle enligt vår mening vai*a synnerligen olyckligt för sjukförsäkringen. Vi vilja erinra om att statsmakterna, då det gällt exempelvis mödrahjälpen, som ej heller till någon del finansieras med kommunala medel, icke ansett sig böra anförtro beslutanderätten åt ett kommunalt organ. Vi ha ingalunda den uppfattningen, att några kommunala organ avsiktligt skulle missbruka sin ställning och utge understöd i fall, då rätt härtill icke skulle föreligga. Det måste emellertid uppkomma en naturlig och lätt förklarlig tendens att på sjukförsäkringen överföra understödsfall, som rätteligen borde avhjälpas i annan ordning, främst via fattigvården eller den blivande socialhjälpen, varigenom kommunens egna utgifter minskas. Detta kan icke vara en önskvärd utveckling. Att våra farhågor icke äro ogrundade, ha vi belägg för från nu rådande förhållanden. Särskilt i mindre kommuner har det förelegat en tendens att söka på folkpensioneringen, som endast till en mindre del finansieras med kommunala medel, överföra rena fattigvårdsfall. Man kan allvarligen befara, att samma tendens skulle komma att göra sig gällande vid ett realiserande av kommittémajoritetens förslag. Vi yrka sålunda på, att systemet med självständiga lokala sjukkassor bibehålles i den form det erhållit genom statsmakternas beslut vid 1946 års riksdag. Av det anförda följer, att vi icke heller biträda den föreslagna omläggningen av centralsjukkassornas ställning. I fråga om betydelsen av ett bevarande av centralsjukkassorna vilja vi härjämte anföra följande. Så länge det nuvarande systemet förefinnes på detta område, ha centralsjukkassorna själva ett ekonomiskt intresse av att lokalsjukkassornas verksamhet handhaves med aktsamhet. Den inspektion och övervakning, som en centralsjukkassa utövar, måste med hänsyn härtill bli betydligt effektivare än den en allmänt inspekterande länsmyndighet presterar, vilken icke har ett dylikt direkt ekonomiskt intresse. Även ur denna synpunkt skulle det vara olyckligt, om det nuvarande kassesystemet slopades. Komniittémajoriteten föreslår vidare, att man inom allmänna sjukförsäkringen överger det av statsmakterna beslutade systemet i fråga om understödsförmånernas avvägning. Enligt den antagna lagen om sjukförsäkring skall ett enhetligt sjukpenningbelopp om kronor 3: 50 utgå till alla försäkrade i åldern 18—67 år. Medborgare, som omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, skola äga möjlighet att frivilligt försäkra sig för ett sjukpenningtillägg om kronor 1:50, 3 : — respektive 4:50. Majoritetens förslag innebär, att understödsförmånerna i stället avvägas efter inkomstbortfallspriaacipen på samma sätt som socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande angående allmän sjukförsäkring. Vi dela den meningen, att starka skäl tala för en avvägning av sjukpenningbeloppen i förhållande till den inkomst, som faller bort i samband med sjukdomen. Emellertid ha statsmakterna så sent

458 som år 1946 fattat beslut rörande sjukpenningförmånernas avvägning. Denna ordning har ännu icke prövats i praktiken. Inom sjukkassorna, pågår vidare för närvarande arbetet med omläggning från frivillig till obligatorisk försäkring i enlighet med statsmakternas beslut. Enligt vår mening föreligger det icke anledning att göra ändring i detta beslut, innan den beslutade ordningen prövats och erfarenheter föreligga, hur den verkar i praktiken. Särskilt viktigt synes det oss härvid vara att avvakta och se, vilken omfattning den frivilliga sjukförsäkringen kan komma att erhålla. Avgörande för om den av statsmakterna beslutade allmänna sjukförsäkringen skall fylla avsedd funktion är enligt vår mening den omfattning, som den frivilliga försäkringen får. Det blir med hänsyn härtill angeläget, att anslutningen till denna underlättas. Framför allt är det av betydelse, att avgifterna till denna icke bli så höga, att de förhindra en allmän anslutning. Bli avgifterna för höga, komma huvudsakligen de att ansluta sig, vilka veta med sig, att de ha hög sjukrisk. Höga avgifter torde företrädesvis komma att utestänga de unga, vilka regelmässigt ha liten sjukrisk. För att den frivilliga försäkringen skall få avsedd ekonomisk balans, är det av betydelse, att den kommer att omfattas av alla, sålunda även av personer med ringa sjukrisk. Statsbidragen till den frivilbga sjukförsäkringen ha emellertid enligt vår mening icke utformats på ett sätt, som tillgodoser de av oss i det föregående framförda synpunkterna, önskvärdheten att underlätta anslutningen till den frivilliga sjukförsäkringen bör medföra en höjning av statsbidraget, som enligt statsmakternas beslut endast skall utgöra 20 %. Detta bidrag bör enligt vår mening höjas till 40 %. En sådan ändring av statsbidragsgrunderna till den frivilliga sjukförsäkringen skulle medföra en ökning av statsbidraget från 6 miljoner till 12 miljoner kronor per år enligt de i propositionen framlagda kostnadsberäkningarna. Angelägenheten, att den frivilliga försäkringen verkligen får avsedd omfattning, är så stor, att en dylik utgiftsökning måste anses såsom mycket väl motiverad. Skulle det emellertid anses önskvärt, att statens totala bidrag icke ökas utöver den omfattning, som det är avsett att bidraget skall få enligt 1946 års beslut, kan det övervägas att något öka avgifterna till den obligatoriska delen av den allmänna sjukförsäkringen. Vi vilja dock icke förorda den senare utvägen. Även i ett annat avseende vilja vi yrka på en ändring i den antagna sjuk försäkringslagen. Det är angeläget, att understödsnivån inom sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen är ungefär densamma. Inom arbetslöshetsförsäkringen skall enligt kommitténs förslag daghjälpen högst uppgå till 11 kronor eller 66 kronor per vecka. Till följd härav synes det motiverat, att det inom den frivilliga sjukförsäkringen införes ytterligare en klass för sjukpenningtilläggen, nämligen om 6 kronor. Härigenom skulle det maximala understödet per dag från sjukpenningförsäkringen komma att uppgå till kronor 9:50, vilket med sju dagars understödsvecka ger kronor 66: 50, d. v. s. praktiskt taget samma belopp, som föreslås i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. Kommittémajoritetens förslag till den i det föregående behandlade, av oss

459 avstyrkta omläggningen av sjukförsäkringen har gjorts med tanke på att få en enhetlig avgift till våra socialförsäkringar. Bibehålles den nuvarande organisationen, låter det sig emellertid knappast göra att släppa systemet med särskilda sjukförsäkringsavgifter och övergå till ett system med gemensam socialförsäkringsavgift. Med hänsyn härtill avstyrka vi det framlagda förslaget angående socialförsäkringsavgift. Vi övergå så till frågan om den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens organisation sådan denna bör utformas enligt vår uppfattning. Någon ändring i fråga om den gren av arbetslöshetsförsäkringen, som skall handhavas av arbetslöshetskassorna, föreslå vi icke. Vårt förslag avser sålunda uteslutande den allmänna försäkringen eller försäkringens enketsgren. Vi utgå från, att kasseförsäkringen minst får den omfattning, varmed kommittén räknar. Då kassorna komma att omfatta dem, som ha de största arbetslöshetsriskea-na, kommer understödsverksamheten inom den allmänna försäkringen att blott få mindre omfattning. Med hänsyn härtill synes organisationen inom den lokala instansen kunna göras förhållandevis enkel. Om vi att börja med bortse från de större städerna, kommer verksamheten inom varje kommun icke att bli av sådan omfattning, att det är nödvändigt att för försäkringen inrätta ett särskilt organ. Verksamheten kommer med all sannolikhet icke att få större omfattning än att understödsfallens prövning bör kunna anförtros ledningen för den lokala sjukkassan. Häremot kan invändas, att denna icke besitter den erforderliga arbetsmarknadskännedomen. Flertalet av de understödsfall, som uppkomma, äro emellertid — det visa erfarenheterna från den frivilliga försäkringen — av mycket enkel beskaffenhet. Avgörandet av dessa enkla mera rutinmässiga ärenden synes kunna anförtros sjukkassans verkställande tjänsteman. Skulle det anses önskvärt att med hänsyn till denna nya arbetsuppgift tillföra sjukkassorna en ökad kännedom om arbetsmarknaden, kunde detta ske genom att kassans styrelse förstärktes med en ledamot, som är förtrogen särskilt med de lokala arbetsmarknadsförhållandena, Denne ledamot skulle icke deltaga i behandlingen av ärenden rörande sjukförsäkringen. Vid avgörandet av frågor rörande daghjälp åt arbetslösa skulle den verkställande tjänstemannen ha att rådgöra med denne ledamot. Vid mei-a komplicerade understödsfrågor och vid inträffade arbetsvägransfall bör avgörandet överlämnas till länsarbetsnämnden. Sjukkassan bör handha understödsutbetalningen och registreringen av utgivet understöd. I de större städerna torde denna utväg knappast vara lämplig, då den skulle innebära en allt för stor belastning av sjukkassorna. I dessa fall synes ett särskilt kommunalt organ böra inrättas, en arbetslöshetsförsäkringsnämnd. Någon ökning av den kommunala organisationen i jämförelse med vad kommittémajoriteten föreslår innebär i realiteten icke detta förslag. I dessa städer har nämligen sjukkasseverksamheten redan en sådan omfattning, att inrättandet — såsom föreslagits i såväl alternativ I som I I — av ett gemensamt socialförsäkringsorgan ur organisatoriska synpunkter icke är möjligt annat

460 än till namnet. I realiteten måste varje försäkring komma att ha sitt särskilda organ. Vad beträffar sättet för finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen föreslå vi, att de av arbetslöshetsförsäkringen omfattade påföras en särskild avgift, vars storlek skall vara så avvägd, att den täcker Vs av kostnaderna för det understöd om 4 kronor jäante familjetillägg, som tillförsäkras alla medborgare. På saamma sätt som föreslås i betänkandet skola medlemmarna av arbetslöshetskassorna sedan betala en särskild kasseavgift, som skall täcka en del av kostnaderna för det högre understöd kasseförsäkringen ger. Denna särskilda avgift, lämpligen kallad arbetslöshetsförsäkringens grundavgift, skall betalas av alla, som ha viss minsta inkomst av förvärvsarbete. Bestämmandet av de avgiftspliktiga medborgarna torde kunna ske på ett mycket enkelt sätt. Man synes härvid kunna välja den linjen, att avgiftspliktiga till arbetslöshetsförsäkringen bli alla medborgare, vilka erlägga avgift till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Från skyldighet att erlägga grundavgift till arbetslöshetsförsäkringen böra undantagas personer, som uppnått 67 års ålder, då rätten till understöd från enhetsförsäkringen upphör. Då en sjukkassa bestämmer vilka av dess medlemmar, som skola erlägga sjukpenningavgift, påför den samtidigt en avgift till arbetslöshetsförsäkringen. Denna avgift antecknas i de debiteringslistor, som av kassan överlämnas till skattemyndigheterna. Till sjukkassorna inbetalas ett belopp lika med de debiterade avgifterna, minskade med avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Någon särskild redovisning av till arbetslöshetsförsäkringen erlagda avgifter är icke nödvändig. De inbetalda beloppen inflyta till statskassan. Den av oss föreslagna grundavgiften skall vara lika stor för alla förvärvsarbetare. Detta svarar mot konstruktionen av förmånerna inom försäkringen. Understödsbeloppet är ju lika för alla, nämligen 4 kronor jämte familjetillägg. Jämväl i ett annat avseende yrka vi på en annan utformning av alternativ I I än det kommittémajoriteten föreslår. Enligt detta alternativ skall rätten till understöd upphöra vid uppnådda 67 år. Detta förslag innebär en ändring av de för närvarande gällande bestämmelserna, enligt vilka kassorna själva bestämma den åldersgräns, då den obetingade rätten att tillhöra försäkringen upphör. Enligt vad vi inhämtat, har detta system fungerat tillfredsställande. Redogörarna följa noga den omfattning i vilken de enskilda medlemmarna uttaga understöd. För övrigt reglera dessa förhållanden i stor utsträckning sig själva. För rätt till understöd från försäkringen fordras nämligen att under de senaste tolv månaderna ha utfört arbete under minst tjugu veckor. Det har visat sig, att äldre medlemmar med stor arbetslöshetsrisk i regel falla för detta försäkringsvillkor. Enligt vår uppfattning ligger det något stötande i, att en person, som under ett långt liv betalat avgifter till sin arbetslöshetskassa, skall vara tvungen att vid högre ålder, då han kanske som bäst behöver försäkringsskyddet, tvingas att lämna kassan. Vi föreslå, att denna fråga löses på följande sätt. Genom en allmän bestämmelse stadgas, att rätten till understöd från för-

461 säkringen — detta gäller såväl kasseförsäkringen som den allmänna försäkringen — upphör vid 67 års ålder. Kassastyrelserna böra emellertid erhålla befogenhet medge fortsatt medlemskap åt personer, som uppnå 67 år. Dylikt fortsatt medlemskap beviljas tills vidare och skall upphöra, då kassastyrelsen finner anledning därtill. Vi förutsätta, att kassastyrelserna och främst redogörarna komma att ha sin uppmärksamhet riktad på de medlemmar, som medges fortsatt medlemskap, och även utesluta sådana, som visa sig vilja missbruka försäkringen. Mot förslaget att låta arbetslöshetsförsäkringen omfatta personer över 67 års ålder kan göras gällande, att de från samhället redan åtnjuta understöd i form av folkpension. De äro sålunda tillförsäkrade en viss inkomst och därmed icke på samma sätt som andra i behov av understöd vid arbetslöshet. Vill man tillgodose denna synpunkt, kan detta ske genom att medge äldre ett lägre understöd. En lämplig utväg synes oss härvid vara, att claghjälpen från kassan minskas med 4 kronor vid uppnådda 67 år. De skulle då bli berättigade till ett understöd, som i väsentlig grad finansieras med de egna avgifterna. Vidare skulle härvid i viss mån en likställighet nås i förhållande till de utanför kassorna stående, vilkas rätt till understöd upphör vid 67 års ålder. Till sist vilja vi på följande sätt sammanfatta de förslag, vilka beröra socialförsäkringarnas utformning i stort. Det införes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som bygger på samma grundprinciper som kommitténs huvudalternativ, d. v. s. alternativ II. Till skillnad från kommittémajoriteten föreslå vi, att den obligatoriska försäkringens allmänna gren inom den lokala instansen administreras av sjukkassorna; i störr« städer inrättas lokala organ för arbetslöshetsförsäkringen. Särskilda socialforsäkringsnämndcr inrättas icke. Arbetslöshetsförsäkringens kostnader skola bestridas av de försäkrade, arbetsgivarna och staten. De försäkrade och arbetsgivarna skola var och en L-rlägga avgifter, som täcka Va av de kostnader, som föranledas av den alla medborgare tillförsäkrade rätten till daghjälp om 4 kronor jämte familjetillägg. Detta sker, genom att de försäkrade erlägga en arbetslöshetsförsäkringens grundavgift, som uppbäres samtidigt med avgifterna till den obligatoriska sjukförsäkringen. Arbetsgivarnas avgifter uppbäras samtidigt med olycksfallsförsäkringsavgiftema. Staten svarar för de övriga kostnader, som föranledas av rätten till daghjälp om 4 kronor jämte familjetillägg. En arbetslöshetskassa tillföres de belopp, som svara mot arbetsgivarnas avgifter och medlemmarnas egna erlagda grundavgifter till arbetslöshetsförsäkringen, genom att den i bidrag erhåller ett belopp om 4 kronor för varje utgivet daghjälpsbelopp jämte full ersättning för utgivna familjetillägg. I detta kassorna tillförsäkrade bidrag ingår jämväl det bidrag från staten, som utgives för den alla loiedborgare tillförsäkrade rätten till daghjälp om 4 kronor jämte familjetillägg. Kostnaderna för de högre understöd, som en kassa utger, täckas dels genom särskilda kasseavgifter, dels genom bidrag

462 från staten. Bidrag utgår härjämte för täckande av viss del av administrationskostnaderna. Vi föreslå på denna punkt samma statsbidragsgrunder som kommittéma j oriteten. Den allmänna sjukförsäkringen bibehålles i den form statsmakterna beslöto vid 1946 års riksdag. Dock höjes statsbidraget till den frivilliga sjukförsäkringen; högsta sjukpenningtillägget blir 6 kronor. De lokala sjukkassorna och centralsjukkassorna bibehållas som självständiga ekonomiska enheter.

2. Ledamoten

Bexelius.

Vid bedömandet av frågan om utformningen av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen måste man enligt min uppfattning fästa avgörande betydelse vid att det nu gäller att för avsevärd tid framåt fastlägga formerna för våra stora socialförsäkringsgrenar. Det är då nödvändigt att söka få organisationen så rationell som möjligt, bland annat för att minska administrationskostnaderna och för att söka få den stab av tjänstemän, i allmän eller enskild tjänst, som skall handha försäkringarna, så liten som möjligt. Jag tillåter mig att i detta sammanhang erinra om befolkningsutvecklingen, som medfört, att man snart inte vet, hur man skall få fram tillräckligt antal akademiskt utbildad personal, folkskollärare, sjuksköterskor, biträdespersonal etc. Då socialvårdskommittén nu i ett sammanhang till prövning upptagit frågan om organisationen av de olika socialförsäkringarna, har det visat sig, att man genom att lämna de traditionella hittills beträdda vägarna kan nå fram till en rationalisering, som går så långt att det väl knappast är möjligt att komma längre. E t t fullgott försäkringsskydd kan enligt kommitténs alternativ I beredas hela det svenska folket. Några olägenheter av saklig art med att välja denna väg uppkomma enligt min uppfattning icke. Anhängarna av alternativ I I peka emellertid på två särskilda omständigheter. Dels anse de, att möjligheterna till hänsynstagande till säsongvariationerna utgöra en stor fördel i alternativ I I . I detta hänseende vill jag för min del understryka den motivering för ett borttagande av dessa särskilda inskränkningar, som anföres i betänkandet. Jag förmenar, att man först genom att i understödshänseendc likställa säsongarbetaama med övriga arbetare får en möjlighet att rationellt utnyttja dem för andra arbetsuppgifter under dödsäsongen. Stora möjligheter härtill uppkomma genom samhällets sysselsättningspolitik. Vidaa-e blir borttagandet av säsonginskränkningarna uppenbarligen en faktor att beakta vid löneförhandlingarna. Slutligen får man ej förglömma, att säsonginskränkningarna i icke obetydlig utsträckning bli verkningslösa genom att hjälp lämnas på annat sätt. Jag kan därför icke finna annat än att borttagandet av säsonginskränkningarna i alternativ I så långt ifrån att utgöra en svaghet i stället måste betecknas som ett av de positiva framstegen. Anhängarna av alternativ I I beteckna det vidare som en stor förtjänst för

463 alternativet — och alltså som en nackdel för alternativ I — att hela den fond av sakkunskap, som samlats inom de nuvarande arbetslöshetskassorna, kommer att stå till förfogande. Då jag i likhet med kommitténs övriga ledamöter har en mycket hög uppskattning av de erkända arbetslöshetskassornas skötsel, vill jag ingalunda förringa detta argument. Det är dock uppenbart, att denna sak får betydelse blott under en övergångsperiod. Relativt snart torde det bli möjligt att få fram en skicklig och tränad tjänstemannastab hos socialförsäkringsnämnderna. Bland de förtroendevalda ledamöterna av dessa nämnderskola för övrigt finnas representanter för både arbetsgivare och arbetare. Det blir sålunda möjligt att i arbetet få med åtskilliga av de personer, som nu handha kassornas angelägenheter. Därjämte måste man för att rätt bedöma detta argument också taga hänsyn till att inkopplingen av arbetslöshetskassorna i det obligatoriska systemet medför ett betydande merarbete. Majoritetens påstående, att den individuella registreringen av försäkringsavgifterna i alternativ I I icke medför något merarbete, enär den sker samtidigt med uppbörden av de fackliga avgifterna, kan helt enkelt icke vara riktigt. E t t visst merarbete måste alltid uppkomma. Och i varje fall måste prövningen av ansökningarna om understöd och registreringen härav inom kassorna representera ett betydande merarbete mot om detta finge ske av den apparat, som ändock måste finnas för enhetsförsäkringen, nämligen socialförsäkringsnämnderna. Ej heller har man ansett lämpligt att i detta sammanhang tala något om det mycket stora arbete, såväl för kassorna som för tillsynsmyndigheten, som ligger i sammanställningen och prövningen av alla de uppgifter, vilka erfordras för utbetalning av statsbidragen till kassorna. Överhuvud måste tillsynsmyndighetens arbetsbörda, och därmed antalet kvalificerade tjänstemän, i mycket hög grad öka genom att den obligatoriska försäkringen skall delas på två principiellt skilda linjer. Jag har hittills icke nämnt den omständighet, som medför det kanske största administrativa merarbetet enligt alternativ I I , nämligen den nödvändiga kontrollapparaten hos arbetsföimiedlingen för att förhindra dubbelunderstöd. I betänkandet har man tagit mycket lätt på denna obestridliga nackdel av att koppla in arbetslöshetskassorna i det obligatoriska systemet. I själva verket måste denna kontrollapparat i mycket hög grad betunga arbetet för arbetsförmedlingen samtidigt som den blir mycket besvärlig för de försäkrade. Enbart nödvändigheten av denna kontrollapparat utgör enligt min mening ett tillräckligt skäl för att man ej borde reflektera på alternativ I I . En mycket viktig omständighet vid valet mellan de båda alternativen är, att man vid alternativ I I icke kan få ett tillfredsställande försäkringsskydd för alla dem, som av olika skäl bli hänvisade till enhetsförsäkringen. I den mån de äro bosatta på dyrare ort måste de med säkerhet i stor utsträckning komma att falla socialhjälpen till last. Detta kan icke vara en rationell utformning av socialförsäkringen. I den av statsmakterna beslutade allmänna sjukförsäkringen har dock var och en som så önskar möjlighet att skaffa sig en tilläggsförsäkring för att få det behövliga försäkringsskyddet. Detta är

464 icke möjligt för kanske de allra flesta, som komma att tillhöra enhetsgrenen i arbetslöshetsförsäkringen. J a g erinrar här om det numera allmänt erkända förhållandet, som i annat sammanhang också framhålles i betänkandet, att det icke är möjligt att kunna få fram i verklig mening frivilliga arbetslöshetskassor. Man måste lita till tvångsmakt från någon facklig organisation. I den mån en sådan icke finnes eller den ej önskar bilda en arbetslöshetskassa, stå de inom yrkesområdet arbetande utan varje möjlighet att få ett bättre försäkringsskydd än vad enhetsgrenen av försäkringen kan ge. Och att detta icke är tillräckligt på dyrare orter vid i varje fall längre arbetslöshet är tydligt. Även detta förhållande talar alltså starkt emot alternativ I I och för att man skall välja alternativ I. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att peka på det onekligen ganska märkliga förhållandet, att majoriteten av kommittén föreslår att man skall slå sönder den av riksdagen beslutade allmänna sjukförsäkringen med dess enhetliga sjukpenningbelopp och möjlighet till frivillig påbyggnad och utbyta detta mot en inkomst-graderad sjukförsäkring genom särskilda socialförsäk ringsnämnder samtidigt som man föreslår att man för arbetslöshetsförsäkringens del skall införa ett enhetligt understödsbelopp med påbyggnad genom särskilda kassor. Vad man kan säga om dessa båda förslag, inte rimma de bra med varandra. Det säges, att alternativ I I innebär ett inkopplande av de nuvarande arbetslöshetskassorna i det obligatoriska försäkringssystemet. Uttrycket kan måhända vara riktigt. Om man emellertid betänker, att man nu tillskapar en obligatorisk försäkring, innebär systemet enligt alternativ I I i själva verket att man gör en försäkring med understödsförmåner, som anan från början vet vara otillräckliga, varför man kopplar in de fackliga organisationerna för att de skola tvinga sina medlemmar att vara försäkrade till tillfredsställande belopp. Detta är icke en rationell uppläggning av en av våra viktigaste socialförsäkringar, så mycket mindre som i alla fall blott en del av de försäkrade få tillräckligt skydd. Varför har då tanken på systemet enligt alternativ I I kommit fram? Såvitt jag förstår därför att de ledande representanterna för de nuvarande arbetslöshetskassorna och därmed för de stora fackliga organisationerna förklarat sig önska behålla sina kassor. Det är självfallet att man i en fråga som denna måste ta stor hänsyn till opinionen inom fackorganisationerna. Man måste dock betänka, att bibehållandet av de nuvarande kassorna på intet sätt kan vara ett livsvillkor för organisationerna. De ha numera alla ett sådant säkert grepp över sina medlemmar, att anslutningen näppeligen är beroende av att just de kunna bereda medlemmarna ett tillfredsställande skydd vid arbetslöshet. Vidare är att märka, att de fackliga organisationerna även vid en försäkring enligt alternativ I skulle få inflytande på försäkringens skötsel. Vid beaktande av alla dessa synpunkter har jag för min del icke kunnat finna annat än att alternativ I med sin enkla, rationella uppläggning vida är att föredraga framför den nr principiella synpunkter olämpliga konstruktio-

465 nen enligt alternativ I I , som dessutom medför att stora grupper av vårt folk icke kunna få ett tillräckligt skydd vid arbetslöshet utan måste samtidigt lita till socialhjälpen.

3. Ledamoten

Hagård.

Jag delar socialvårdskommitténs principiella uppfattning, att vi i vårt land böra införa obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I denna fråga föreligga alltså inga meningsskiljaktigheter mellan mig och kommittén i övrigt, Jag kan emellertid icke ansluta mig till något av de båda alternativ till obligatorisk försäkring, som kommittén framlägger. Kommittén har beträtt vägar, vilka enligt min uppfattning delvis äro främmande för svensk socialförsäkring. Vidare innebär kommitténs förslag, enligt mitt sätt att se dessa spörsmål, i vissa hänseenden mindre väl avvägda lösningar. Man kritik riktar sig främst mot kommitténs huvudalternativ, i betänkandet betecknat med alternativ II. Även alternativ I ger emellertid anledning till allvarliga erinringar från min sida, även om jag kan ansluta mig till vissa av de principer, varpå detta alternativ uppbyggts. Jag återkommer härtill utförligare i det följande. Kommitténs huvudalternativ har framlagts i syfte bland annat att bevara de nuvarande erkända arbetslöshetskassorna. Dessas verksamhet skulle fortsätta i stort sett i oförändrade former. För alla dem, som komma att stå utanför kassorna, föreslås införandet av en allmän rätt till ett visst lågt understödsbelopp, lika för alla. Till denna uppläggning av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan jag icke ansluta mig. Det är enligt min uppfattning principiellt felaktigt att bygga en så svåradministrerad försäkring som denna på ett system av självstäaicliga kassor, vilka skola arbeta endast under ett mera allmänt hållet överinseende från den statliga chefsmyndigheten. Kommittén föreslår ingen ändring i fråga om det statliga inflytandet på de erkända arbetslöshetskassornas nuvarande admamstration. I likhet med vad för närvarande är fallet skall alltså en av ledamöterna a varje kassastyrelse utses av chefsmyndigheten. Det inflytande, som på detta sätt den statliga chefsmyndigheten kan utöva, är enligt min mening otillräckligt. Jag kan i detta sammanhang icke undgå att framhålla, att de av den statliga chefsmyndigheten utsedda ledamöterna i allmänhet icke ha lätt att i sin verksamhet, isolerade som de äro, känna sig som representanter for det allmänna gentemot kassan. Även om den nuvarande ordningen möjligen kan accepteras inom en frivillig försäkring, kan detta dock icke bli fallet inom en obligatorisk försäkring av den utformning kommittén framlagt. I fråga om den centrala tillsynsmyndigheten har visserligen i jämförelse med nuvarande ordning kommittén föreslagit den ändringen, att arbetsgivarna erhållit en representant, medan staten fått två och kassorna tre representanter. Med hänsyn till den betydande del av kostnaderna, som skall falla å arbets-30—233 45

466 givarna, böra de tillförsäkras en starkare representation, som enligt min mening'bör göras likvärdig med kassamedlemmarnas. Statsbidraget till arbetslöshetskassorna inom den föreslagna obligatoriska försäkringen kommer att bli mycket rikligt. Enligt vad det vill synas mig skulle kassamedlemmarnas egna avgifter sannolikt icke täcka mer an omkring 90—30 % av kassornas totala utgifter för understödsverksamheten. Kassorna komma sålunda att utge understöd, som till övervägande del bestridas av andra än egna medel. Det kan icke vara försvarbart, att en pä dylikt sätt finansierad understödsverksamhet låt vara att den nar försäkringens form skall handhas av fristående kassastyrelser, som i realiteten äro desamma som ledningen för vederbörande fackorganisation. Denna min uppfattning ändras icke, även om jag tar hänsyn till forslaget om införande av en socialförsäkringsavgift, av vilken en av kommittén icke preciserad del skall tillfalla, arbetslöshetsförsäkringen. Varje samband mellan socialförsäkringsavgiftens storlek och sättet för kassaverksamhetens hanclhavande saknas nämligen. Allt talar för övrigt för att en eventuell socialforsäkringsavgift av den vanliga medborgaren kommer att uppfattas som en specialskatt, vars samband med arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetskassor blir svårt för den enskilde medborgaren att inse och urskilja, Kommitténs huvudalternativ är vidare så konstruerat, att man icke kan fa en rationell avvägning av understödsnivån inom försäkringen. Visserligen finnes anledning att tro att understöden från kassorna komma att bereda skälig ersättning för ett i anledning av arbetslöshet inträffat inkomstbortfall. Har har man°snarast att frukta, att understöden komma att ligga väl högt. Jag kan därför icke ansluta mig till kommitténs förslag att sätta det maximala understödsbeloppet till 90 % av arbetsförtjänsten. Tar man hansyn till att understöden från försäkringen äro skattefria och att en arbetslos särskilt i tider av ej alltför utpräglad lågkonjunktur i regel alltid kan förskaffa sig några om än små inkomster, kommer kommitténs förslag i verkligheten att annebara en överförsäkring. Inom hela socialförsäkringen torde ingen gren av densamma vara så känslig och riskfylld, då det gäller överförsäkring, som just arbetsloshetsförsäkringen. Jag förordar alltså på denna punkt en ändring till 80 % såsom högsta gräns för understöden. Om sålunda anledning finnes att antaga att arbetslöshetskassorna skola bereda sina medlemmar en förhållandevis god ersättning för bortfallen inkomst kan detta emellertid icke sägas bli fallet med den allmänna försäkringen. E t t belopp om fyra kronor per dag jämte familjetillägg kan visserligen vara tillräckligt inom vissa delar av landet men är alldeles otillräckligt a de större städerna och industrisamhällena. Möjligheter att frivilligt teckna sag för ett betryggande försäkringsskydd föreligga endast för det fall att det- anom yrkesområdet finnes en arbetslöshetskassa. Så kommer anånga gånger icke att vara fallet. En följd av att understödet från arbetslöshetsförsäkringen sättes till ett otillräckligt belopp och att möjligheter till frivillig tilläggsförsäkring ofta komma att saknas blir, att de utanför kassorna stående i stor utstrack-

ning komma att ansöka om kompletterande hjälp från fattigvården eller den hjälpform, som kan komma att ersätta denna. Detta är omöjligen en önskvärd utveckling. Det är vidare att observera, att den allmänna understödsnivåns avvägning kommer att bli beroende av den utsträckning, i vilken det kommer att finnas arbetslöshetskassor. Härom vet man emellertid intet. Endast om det förhållandet skulle inträffa — något som dock knappast är sannolikt — att arbetslöshetskassor skulle kunna inrättas och omfatta praktiskt taget alla medborgare, som ha arbetslöshetsrisk av någon betydenhet, komma understöden från försäkringen att motsvara behoven. Skulle detta bli fallet — något som jag personligen icke tror på — är emellertid behovet av övergång till en obligatorisk försäkring obefintligt. Detta bevisar enligt min mening på ett slående sätt hur otillfredsställande kommitténs förslag i detta hänseende är. Även i ett annat avseende vill jag starkt kritisera kommitténs alternativ I I , nämligen i fråga om det sätt, varpå frågan om understöd åt säsongarbetarna lösts. I det följande kommer jag att utförligare motivera min uppfattning angående arbetslöshetsförsäkringens roll inom de egentliga säsongfacken. Här vill jag endast framhålla, att förslaget att under dödsäsongen i viss utsträckning sänka det understöd, som utgår från kassan, till samma nivå som inoan den allmänna försäkringen enligt min mening måste betraktas som en halvmesyr. Löneläget inom vissa av våra säsongfack är utan tvivel så högt, att det för många kommer att framstå såsom stötande att en av samhället införd socialförsäkring omedelbart efter ett välbetalt arbetes upphörande medger understöd såsom en laglig rätt. Såsom särskilt anmärkningsvärd framstår denna understödsrätt om man tar hänsyn till att detta understöd knappast i någon mån kan sägas betalas av den understödssökande själv. Förhållandena hade legat något annorlunda till om det från kommitténs sida sagts ut hur stor del av den föreslagna socialförsäkringsavgiften, som skall belöpa på arbetslöshetsförsäkringen. Detta har man som jag redan nämnt emellertid icke velat göra. Alternativ I har enligt min mening betydande förtjänster framför alternativ II. Organisationen är klar och enkel. Den möjliggör att en samordning kommer tall stånd med andra socialförsäkringsgrenar. Den bygger vidare helt på statliga och kommunala organ. Organisationen tillgodoser de krav, som jag anser, att man måste uppställa. Understödsförmånerna ha vidare fått en rationell avvägning. För alla försäkrade komma daghjälpsbeloppen att utgå i relation till vederbörandes tidigare inkomst, en princip som enligt min uppfattning är den enda riktiga inom en socialförsäkring av förevarande slag. I likhet med vad jag ovan yrkat vill jag dock foreslå att daghjälp jämte familjetillägg sammanlagt högst må uppgå til] 80 % av den tidigare arbetsinkomsten. Vid utformningen av alternativ I har man gjort ett avsteg från de vägar som hittills beträtts inom arbetslöshetsförsäkringen. Man har lämnat syste-

468 met med avgifter för arbetad tid. Till följd härav har det blivit nödvändigt avstå från att mäta omfattningen av utfört arbete i antalet erlagda avgifter och i stället föreslagit, att detta skall ske genom intyg om arbetad tid. Det inom den frivilliga försäkringen förekommande avgiftsvillkoret har darfor foreslagits skola ersättas med ett arbetsvillkor. Detta kan ytligt sett tyckas vara av underordnad betydelse. Så ar emellertid ingalunda fallet. Vi ha här tvärtom att göra med en av de viktigaste fra gorna. Det sätt varpå denna löses blir avgörande för försäkringens funktionsduglighet. . „ För att kunna bestämma om en person är berättigad till understöd trän arbetslöshetsförsäkringen måste man med säkerhet kunna avgöra, huruvida han tillhör arbetsmarknaden, d. v. s. regelmässigt brukar utföra förvärvsarbete Detta innebär, att man skall kunna bestämma den omfattning i vilken han under senare tid har utfört arbete. Det gäller att få en säker metod härför Detta blir enligt min mening möjligt, endast om man har ett system med avgifter som anknyter till den arbetade tiden. Erlägges avgift for tid då arbete 'utföres och redovisas erlagda avgifter successivt till forsäkringsorganet, sker inom detta en kontinuerlig registrering av det arbete varje forsäkrad har utfört. Det utförda arbetets omfattning kan i detta fall omedelbart bestämmas, då ett understödsfall inträffar. De erforderliga uppgifterna finnas inom ett offentligt organ, försäkringens lokala myndighet, Bestämning av det utförda arbetets omfattning med ledning av intyg kommer icke att erbjuda tillnärmelsevis samma säkerhet. Vidare kommer det att direkt, inbjuda till oegentligheter. Det måste komma att föranleda omfattande administrativt arbete att på ett tillräckligt ingående sätt granska riktigheten av de många arbetsintyg, som komma att inlämnas. Utan tvivel komma våra större och medelstora arbetsgivare att på ett tillfredsställande sätt utfärda de intyg, varom här är fråga. Dessa intyg komma icke att föranleda några större svårigheter. Helt annorlunda ställer det sig med den mängd små arbetsgivare, som vi ha i vårt land. Jag tänker härvid främst pa de många, som endast temporärt anlita anställd arbetskraft och icke driva regelbunden verksamhet. Dessa torde i allmänhet sakna de erforderliga forutsättningarna för utfärdandet av ett arbetsintyg. Här föras icke anteckningarom anställningstidens längd och man antecknar icke heller frånvaro frän arbetet, exempelvis på grund av sjukdom. Det kommer att föreligga mycket stora svårigheter för försäkringsmyndigheterna att kontrollera dylika arbetsintyg. Bara arbetet med att identifiera en intygsutställare måste många gånger föranleda avsevärd omgång. Systemet med intyg kan dessutom inbjuda till att en person infor en hotande arbetslöshetsperiod frestas att missbruka försäkringen genom att fingera en anställning. Det torde vara uppenbart, att det särskilt för myndagheterna i de större städerna kommer att bli omöjligt att komma till ratta med dylika missbruk av försäkringen. Systemet med intyg är vidare opraktiskt särskilt för arbetare, som utföra

469 tillfälliga arbeten; det är emellertid dessa, som särskilt ofta komma att vända sig till försäkringen med begäran om understöd. De komma många gånger att vara utrustade med ett stort antal intyg. Att med ledning av dessa avgöra, huruvida understödsrätt föreligger eller ej, kommer att föranleda en avsevärt större omgång än vad fallet skulle bli om man endast med ledning av ett registerkort, å vilket erlagda avgifter uppförts, räknar samman de erlagda avgifternas antal. Jag fruktar att det föreslagna systemet för bestämmandet av omfattningen av utfört arbete kommer att misskreditera hela försäkringen. Systemet erbjuder icke den grad av säkerhet för understödsbedömningen, som måste anses oundgängligen nödvändig inom en socialförsäkring. Då man avstått från att föreslå särskilda avgifter för arbetad tid har man vidare måst göra ett annat viktigt avsteg från hittills inom arbetslöshetsförsäkringen tillämpade principer. Jag syftar på, att man varit tvungen att föreslå, att säsongarbetare skola erhålla understöd utan varje begränsning även under normal dödsäsong. Det låter sig nämligen knappast göra att vid ett system med arbetsintyg ha några särskilda säsongbegränsningar. Kommitténs förslag är alltså en nödvändig följd av att man icke föreslagit ett särskilt avgiftssystem inom försäkringen. Kommittén har emellertid motiverat sitt förslag att i understödshänseende likställa säsongarbetare med andra förvärvsai-betare med den utjämning, som säsongvariationerna särskilt efter kriget undergått. Kommittén synes vara av den uppfattningen att säsongvariationerna sannolikt icke komma att bli mycket större än vad för närvarande är fallet. Skulle ökningar i säsongarbetslöshetens storlek dock inträda, menar man, att dessa skola kunna utjämnas genom samhälleliga ingripanden av olika slag. Det synes mig uppenbart att så icke kan bli fallet. Säsongvariationerna äro till allt väsentligt betingade av de klimatiska förhållandena. Under hård kyla går det icke att utföra vissa slag av arbeten; eventuellt föranleda de mycket höga kostnader. De arbeten, som samhället kan tänkas sätta igång för säsongarbetslöshetens bekämpande, äro företrädesvis anläggningsarbeten. Det är emellertid just dessa, som de klimatiska förhållandena vintertid i så hög grad försvåra eller helt förhindra, Att samhällets åtgärder skola få den effekt, varmed kommittén räknar, är tyvärr icke troligt. De inom säsongfacken för närvarande rådande förhållandena äro exceptionella och sammanhänga med högkonjunkturen. Då denna går tillbaka, kommer enligt min mening säsongarbetslöshet av kanske i stort sett samma omfattning som tidigare att göra sig gällande även om variationernas styrka dock något kan dämpas genom samhälleliga åtgärder. Det står för mig klart, att vi för framtiden måste räkna med att säsongarbetslöshet av ganska betydande omfattning i varje fall tidvis kommer att råda. Den frågan uppkommer då, om dessa säsongarbetslösa skola understödjas enligt samma grunder som andra arbetslösa, Så är enligt min mening

470 fallet endast under den uttryckliga förutsättningen, att löneläget inom yrket icke avpassats med hänsyn till att regelbundet återkommande arbetslöshet gör sig gällande. Med andra ord: under dödsäsongen böra endast de säsongarbetslösa erhålla understöd utan särskilda inskränkningar, vilkas löneläge icke säsongkompenserats. Det kan enligt min mening icke vara försvarbart att med samhälleliga medel tillförsäkra sådana arbetstagargrupper rätt till understöd, vilkas avlöningsförmåner avvägts med hänsyn till att viss arbetslöshet för gruppen kommer att råda. De ha ju redan erhållit lön för arbetslöshetstiden. Att lägga ett samhälleligt understöd till denna lön är något jag icke kan biträda. Skall en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införas i vårt land, måste denna konstrueras så, att den möjliggör begränsningar i understödsrätten för säsongarbetare under normal dödsäsongtid. Då detta icke är möjligt annat än om ett särskilt avgiftssystem till försäkringen bibehålies i ungefärlig överensstämmelse med vad fallet är inom den frivilliga försäkringen, är det enligt min mening felaktigt att lämna systemet med avgifter. Det tillämpas inom andra länder och synes väl kunna komma i fråga även i vårt land. I det följande tillåter jag mig att i stora drag skissera hur en arbetslöshetsförsäkring enligt min mening bör vara uppbyggd. Det är naturligt, att jag härvidlag måste förbigå alla detaljer. Vad att börja med försäkringens omfattning beträffar måste denna erhålla en fast avgränsning, vilket icke är fallet i kommittéförslaget. Detta sker genom en bestämning av vilka grupper, som skola omfattas av försäkringen. Denna bör principiellt omfatta samtliga löntagare med undantag dock för sådana grupper, som ha ingen eller endast helt betydelselös arbetslöshetsrisk. Det bör tillkomma Konungen att i detalj fastställa försäkringsområdet och ange vilka grupper, som skola stå utanför försäkringen och därmed vara befriade från avgiftsplikt. Det måste nämligen för de löntagare, varom här är fråga, framstå såsom orättvist, att de skola ha skyldighet att erlägga avgift till arbetslöshetsförsäkringen trots att de icke ha någon arbetslöshetsrisk. Någon hänsyn härtill har icke tagits i de båda av kommittén framlagda alternativa försäkringsförslagen. Från försäkringen böra även uteslutas vissa grupper, vilkas arbetsförhållanden äro sådana, att de icke lämpligen böra beredas understöd vid arbetslöshet i försäkringsmässiga former. Detta synes vara fallet med sådana ur här förevarande synpunkter svåradministrerade grupper som vissa fiskare, provisionsagenter m. fl. Jag tillåter mig härvid att hänvisa till förhållandena i Norge. Med det system för avgiftsuppbörd, som jag i det följande framlägger, blir det icke möjligt att låta försäkringen omfatta företagare. Dessa ha emellertid såsom även kommittén i flera sammanhang framhåller mycket liten arbetslöshetsrisk. Till detta kommer det enligt mitt förmenande viktiga förhållandet, att en arbetslös företagare i understödshänseende icke är likställd med en arbetslös löntagare. Den förre kan ofta behöva hjälp i mera individuellt

471 avpassade former. Han kan behöva understöd för verksamhetens igångsättande eller dess eventuella avveckling. Han företer icke såsom fallet är med den senare ett normaliserat understödsbehov, som kan tillgodoses från en försäkring. För företagare är sålunda socialhjälpen många gånger väsentligt bättre avpassad än vad fallet är med löntagare-. Särskilt gäller detta, sedan i förslaget till socialhjälpslag den förebyggande socialhjälpens betydelse skjutits i förgrunden. Vad jag här anfört rörande företagares behov av understöd vid arbetslöshet gäller givetvis icke alla företagare. För att tillgodose dessa, synas möjligheter föreligga att tillskapa en särskild företagarförsäkring med frivillig anslutning från dem, som känna sig vara i behov av ett försäkringsskydd. En dylik försäkring torde kunna anordnas i mycket enkla foa-mer och kommer knappast att föranleda större administrativt arbete, då man i alla fall har en särskild organisation uppbyggd för arbetslöshetsförsäkringen. För varje vecka en arbetstagare utfört arbete för annans räkning skall arbetsgivaren vara skyldig att till försäkringsorganet, socialförsäkringsnämnden, erlägga en viss försäki-ingsavgift. Hälften av den erlagda avgiften skall han ha rättighet avdraga å den försäkrades lön. Det är min tanke att försäkringsavgifterna skola täcka omkring 2ls av försäkringens beräknade totala kostnader. Härigenom komma arbetsgivarna och de försäkrade att vardera bestrida Vs av försäkringskostnaderna. Återstoden utgör statens bidrag till försäkringen. Mot detta av mig skisserade försäkringssystem har kommittén i betänkandet anfört, att det skulle föranleda ett omfattande administrativt arbete, varför det icke gärna kan komma i fråga. Man har härvid samtidigt erinrat om det nya uppbördssystemet, som pålagt arbetsgivarna viss uppbördsskyldighet. Enligt min mening har emellertid just det nya uppbördssystemet underlättat möjligheterna att införa ett dylikt avgiftssystem. Det måste bli en förhållandevis enkel sak att, samtidigt med att gjorda löneavdrag för preliminär skatt insändas till skattemyndigheten, även göra avdrag för avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. De till försäkringen inflytande avgifterna skola individuellt registreras. I försäkringsorganet skall varje försäkrad ha ett registea-kort på vilket anteckning sker om det antal avgifter, som erlagts, och om den tid på vilken avgifterna belöpa. Mot detta system kan riktas den anmärkningen, att kravet på fortlöpande anteckningar hos det lokala försäkringsorganet kan bli administrativt tyngande. Det är emellertid icke möjligt att undvika detta, därest man vill uppehålla det även ur psykologiska synpunkter värdefulla sambandet mellan erläggande av avgift till försäkringen och rätten till understöd. Det innebär dock ingen ändring i den ordning, som gäller för vår nuvarande frivilliga försäkring och i ett flertal andra länder med ordnad arbetslöshetsförsäkring. Det merarbete, som själva registreringsförfarandet kan medföra, måste

472 emellertid vägas mot de betydande arbetsbesparingar, som föranledas av att man får ett enkelt sätt, på vilket understödsrätten kan bestämmas. Fördelarna av detta komma särskilt att ge sig tillkänna under tider med omfattande arbetslöshet. Det blir enligt min uppfattning en ofantlig arbetsbörda, som under tider av mera omfattande arbetslöshet blir lagd på försäkringsmyndigheterna för kontroll av inlämnade arbetsintyg. Det är att märka, att det just under dessa tider är av betydelse med en effektiv kontroll, enär bland understödsklientelet då uppträda så många, om vilka försäkringsmyndigheten äger föga eller ingen kännedom. Enligt mitt förslag kommer det att skapas förutsättningar för att försäkringen kommer att fungera på ett smidigare sätt just under de tider, då den fyller sin viktigaste funktion. Införes det av mig skisserade avgiftssystemet och sker en fortlöpande, individuell registrering av avgifterna, föreligga också förutsättningar för be gränsningar i säsongarbetarnas rätt till understöd från försäkringen under normal dödsäsong. Dessa säsongbegränsningar böra utformas i enlighet med följande riktlinjer. Begränsningar i understödsrätten skola förekomma inom de delar avnäringslivet, där årliga variationer i sysselsättningsförhållandena göra sig gällande. Undantagna skola dock de områden vara inom vilka lönerna icke säsongkompenserats, d. v. s. där veckolönerna äro i stort desamma sorn inom andra jämförbara områden med jämn sysselsättning under hela året. Försäkringens chefsmyndighet bestämmer de yrkesområden inom vilka säsongbegränsningar skola förekomma. Så sker redan för närvarande inom den frivilliga försäkringen. Även inom säsongfacken finnas personer med jämn sysselsättning under hela året. Dessa skola givetvis undantagas från säsongavstängningen. Personer, som åter regelmässigt gå helt arbetslösa under dödsäsongen, böra icke alls understödjas. E t t understöd från försäkringen skulle för dem endast innebära ett lönetillägg. De åter, som under dödsäsongen bruka ha arbete om än i mindre omfattning än under högsäsongen, skola erhålla understöd i en omfattning, som svarar mot det arbete de bruka utföra. Detta system har införts i flera av de erkända arbetslöshetskassorna och har enligt vad jag funnit fungerat väl. Den omfattning i vilken arbete under tidigare dödsäsonger utförts mätes genom antalet erlagda avgifter under motsvarande tid. Jag har tänkt mig, att understödstidens längd skulle bestämmas i enlighet med en tabell, som återges i det följande. Jag vill nämna, att denna utarbetats inom kommittén då den på ett tidigare skede av sitt arbete förberedde ett förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med avgiftsbetalning och individuell avgiftsregistrering i enlighet med de riktlinjer jag i det föregående uppdragit. Detta förslag till utformning av en arbetslöshetsförsäkring, som återfinnes i bilaga 4, frångick emellertid kommittén på ett senare stadium, när den övergick till systemet med socialförsäkringsavgift. Det återstår att beröra frågan på vad sätt man skall bestämma om en per-

473 Antal änder de senaste tre dödsäsongerna erlagda veckoavgifter

Högsta understödstid i dagar under dödsäsongen

0—11 12 — 14 15—17 18—20 21—23 24—26 27—29 30—32 33—35 36—38 39—41 42 43 eller flera

0 12 21 30 39 48 57 65 74 83 92 101 104

Anm. Med dödsäsong avses tiden 1 december—31 mars.

son skall vara att anse som säsongarbetare eller icke. I regel torde detta icke medföra några svårigheter. Yrkestillhörigheten framgår av den organisation den sökande tillhör. Är fråga om oorganiserade torde ofta arbetsförmedlingen lätt kunna ange vederbörandes yrkestillhörighet. För det fall det skulle anses nödvändigt — vilket jag för min del knappast tror — att införa särskilda regler för yrkesbestämningen, möter detta inga svårigheter, ehuru det torde bli förenat med vasst administrativt arbete. Därest man vid registreringen av erlagda avgifter noterar, huruvida en avgift insänts från en arbetsgivare, vars verksamhet tillhör en säsongindustri, erhåller man en fortlöpande registrering av vederbörandes säsongtillhörighet. En lämplig regel skulle härvid vara att såsom säsongarbetare betrakta den, som har mer än halva antalet av de under de senaste tolv månaderna erlagda avgifterna registrerade såsom avgifter hänförande sig till arbete inom säsongbetonat yrke. ^ Om arbetslöshetsförsäkringens lokala administration såsom i det föregående föreslagits förlägges till socialförsäkringsnämnden, som dessutom skulle handlägga frågor rörande folkpensionering samt sjuk- och moderskapsförsäkring, uppkommer frågan om kommunens deltagande i kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Kommunerna bära en del av kostnaderna för folkpensioneringen. Den motivering, som förebragts härför, kan i stort sett anbringas även på spörsmålet om arbetslöshetsförsäkringen och dess kostnader. En parallell anordning ligger nära till hands. Kommittén har tagit denna fråga under övervägande men har huvudsakligen av administrativa skäl avstått från att framlägga förslag härom. Med den tankegång, som jag i det foregående har följt, synes mig emellertid en kommunal medansvarighet även beträffande försäkringens kostnader vara genomförbar och bli av betydelse för verksamhetens handhavande.

4.

Ledamoten

Höjer.

I kapitel VI, Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet, har kommittén föreslagit, att den lokala självförvaltning, som de allmänna sjukkassorna enligt 1947 års sjukförsäkringslag skola utöva och vilken kommer till uttryck i de för varje kassa bestämda avgifterna, skall upphävas. Någon dylik på lokalt bestämda avgifter grundad självförvaltning föreslås ej heller för arbetslöshetsförsäkringens del. Härigenom beredes väg för införandet av en enhetlig socialförsäkringsavgift. I dessa delar är jag helt ense med kommittén. Emellertid framhåller kommittén, att det självfallet kan övervägas, huruvida man skall överge den lokala självförvaltningen genom avgifter utan att sätta någon annan form av lokal ansvarighet i stället. En möjlighet finnes att ersätta en på avgifter fotad ansvarighet med en viss ansvarighet genom kommunalskattemedel. Kommittén kommer likväl till det resultatet, att den ansvarighet, man visserligen kan tänka sig att i dylik form lägga på kommunerna, är föga ägnad att skapa några egentliga garantier för en bättre skötsel av försäkringen, och föreslår därför ingen sådan ordning. I detta avseende har jag en från kommitténs majoritet avvikande mening. Det är en gammal, god princip i svensk förvaltning, att ett kommunalt eller annat lokalt organ icke bör tilläggas beslutanderätten beträffande en bidragsverksamhet som bekostas helt av statsmedel, såvida verksamheten är av sådan art att sagda organ kan utöva något mera avsevärt inflytande på dess omfattning. När så icke är fallet, låter det sig väl göra att överlämna rätten att besluta om bidrag i det enskilda fallet åt ett dylikt organ. Så har också skett t, ex. i fråga om de allmänna barnbidragen. När rätten till badraget däremot beror av en prövning, där det personliga bedömandet, kontrollen över den bidragssökandes förhållanden m. m. dylikt spelar en avsevärd roll, har man hållit på att makten att besluta skall vara förenad åtminstone med något ekonomiskt ansvar för den samfälhghet som det beslutande organet företräder. Sålunda få kommunerna gälda viss andel i de inkomstprövade delarna av folkpension, och sålunda ha sjukkassor och arbetslöshetskassor hittills haft att själva bära vissa kostnader för sin verksamhet. Enligt min mening ligger det helt i linje med denna hittills intagna ståndpunkt, om man vid frångåendet av de lokalt bestämda avgifterna sätter en viss ansvarighet för kommunen som sådan i stället. Jag skall gärna erkänna, att denna ansvarighet med hänsyn till angelägenheten av att undgå mera avsevärd belastning på kommunerna ej kan göras omfattande. Likväl finner jag, att kommittén underskattat även en skäligen begränsad ansvarighets betydelse för verksamhetens skötsel. Klok försiktighet synes mig bjuda att någon del av kostnaderna för såväl sjukförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen bäres av en mindre enhet än riket i dess helhet, Då jag anslutit mig till kommitténs majoritet, som förordat alternativ I I ,

inskränker jag mig till att skissera på vad sätt en dylik ansvarighet bör tilllämpas inom detta alternativ. Sjukförsäkringen. Staten bör i enlighet med kommitténs förslag tillhandahålla erforderliga medel till kommunerna men uttager årsvis av varje kommun på liknande sätt som sker inom folkpensioneringen en viss andel av de kostnader för läkarvård, resor och sjukpenning (men icke iämiljetillägg), som utgivits av kommunen under året. Kommunandelen beräknas på summan av ifrågavarande utgifter och förfaringssättet blir därför mycket enkelt. Debitering per individ behöver icke ifrågakomma. Andelen bestämmes till åtta hundradels procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, dock högst 25 % (kommunandelen i folkpension är tre tjugondels eller femton hundradels procent, dock högst 50 %). Kommunandelen i sagda sjukförsäkringskostnader kommer sålunda att utgå enligt följande skala. Skattekronor per inv.

Konimunandel i %

5 10 15 20 25 30 30 1 ; 8 35

4 8 12 16 20 24 25 25

_ Kommittén har föreslagit, att den ändringen skall företagas i den allmänna sjukförsäkringen, att sjukpenningens storlek skall avvägas i förhållande till den försäkrades inkomster. Vad ovan anförts avser en sålunda utvidgad obligatorask sjukpenning, varvid kostnaderna för sjukpenningbelopp utöver den nuvarande enhetssjukpenningen förutsättas i väsentlig grad täckas av den efter inkomsten graderade socialförsäkringsavgiften. Det här framförda förslaget skiljer sig från majoritetens enbart på så sätt, att de kostnader, som — sedan en del täckts genom socialförsäkringsavgifterna — skulle bestridas helt av statsmedel, i stället i angiven utsträckning täckas av kommunala skattemedel, under det att staten står för återstoden. Arbetslöshetsförsäkringen (alt. II). Vad först beträffar den av kommunerna omhänderhavda enhetsförsäkringen bör kommunandel utgå efter enahanda grunder som nyss föreslagits för sjukförsäkringen och beräknas på kommunens utgifter för daghjälp (men icke på familjetilläggen). Denna andel kan sålunda uppgå till högst 25 96, och detta endast när kommunen har ett synnerligen gott skatteunderlag. Mot belastning av kommunerna med utgifter för arbetslöshet anföres ofta, att detta är olämpligt, enär därigenom kommunerna pressas ekonomiskt särskilt hårt just när deras förmåga att bära utgifter under en svår arbetslöshetsperiod kanske avsevärt minskats. Det må erinras om att statens bidrag till kommunernas kostnader för arbetslöshetshjälp inkl. kontantunderstöd

enligt hjälpkungörelsen så avvägts att dessa kostnader aldrig komana att överstiga kronor 1: 50 per skattekrona; vid en kostnad av kronor 2: 50 per skattekrona utgår statsbidrag med 1 krona och för kostnad över kronor 2: 50 utgår statsbidrag med 100 %. Därest man överhuvud taget skall tänka sig en liknande anordning i fråga om kommunernas kostnader för daghjälp, bör denna förslagsvis ges den formen, att nyssnämnda gräns kronor 2: 50 för varje kommun minskas med dess utgifter per skattekrona för andel i daghjälpskostnaderna. Emellertid förefaller mig en dylik komplikation icke nödvändig. Såsom i betänkandet fraanhållits bör man kunna räkna med att genom det allmännas arbetsmarknadspolitik man lyckas förebygga mera långvariga och omfattande behov av kontanthjälp. Vidare är det att märka, att de grupper, vilka framförallt äro utsatta för dylik risk, inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen enligt alternativ I I komma att tillhöra icke den av kommunerna omhänderhavda enhetsförsäkringen utan kasseförsäkringen, till vilkens kostnader enligt det följande kommunbidrag ej bör utgå. Jag har sålunda icke funnit skäl föreslå andra regler för kommunernas bidrag till av dem utgivna daghjälpskostnader än som ovan föreslagits för deras bidrag till vissa kostnader för sjukförsäkringen. Enligt kommitténs förslag skall inom kasseförsäkringen varje kassa omhänderha hela försäkringen för sina medlemmar, såhanda även enhetsgrenen, vilken utgör en bottenförsäkring till den påbyggnad som kan erhållas endast om man är ansluten till kassa. För bottenförsäkringen skall staten år för år betala samtliga faktiska kostnader, och kassorna ha sålunda i denna del intet självansvar. Eftersom kommunerna icke ha något inflytande på verksamhetens skötsel saknas motivering för att lägga en del av kostnaderna på dessa. Det är för kassornas del som ett visst självansvar bör övervägas för bottenförsäkringen liksom kommunerna enligt vad ovan föreslagits få ett visst ansvar för den av dem omhänderhavda enhetsförsäkringen. Arbetslöshetskassorna komma liksom hittills att bli renodlade yrkeskassor. Erfarenheterna hittills ha visat, att det låter sig väl göra att för dylika med deras homogena klientel beräkna arbetslöshetsrisken och sålunda omkostnader och erforderliga avgifter med tillfredsställande säkerhet. Kommittén har även antagit, att så skall kunna ske i kassegrenen av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen enligt alternativ I I , näanligen för dess påbyggnadsdel. Detsamma låter sig då självfallet även göra för bottenförsäkringen. Ett självansvar för kassorna för bottenförsäkringen (daghjälp men icke familjetillägg) skapas enklast så att staten, i stället för att bestrida de faktiska utgifterna, för en längre period beräknar de genomsnittliga kostnaderna för bottenförsäkringens daghjälp inom varje kassa och årsvis utbetalar dessa beräknade kostnader i deras helhet. Det blir sedan kassornas sak att sköta bottenförsäkringen med dessa medel. I den mån en kassa misslyckas därmed skall den ha rätt och skyldighet att även för bottenförsäkringen uttaga avgifter av sina medlemmar, men i regel skall detta sålunda icke behöva ifrågakomma.

477 Statens bidrag till bottenförsäkringen måste beräknas så att en viss fondbildning möjliggöres. Beroende på förhållandena på arbetsmarknaden under försäkringens första tid får man räkna med att det kan bli nödvändigt, att statsbidragen i begynnelsen ökas kanske avsevärt utöver vad som sedan genomsnittligt blir erforderligt för att möjliggöra för kassorna att snarast möjligt lägga upp vissa fonder för bottenförsäkringen. Denna ökning av bidragen kan kanske ges formen av att en del av kommande års statsbidrag ut/ betalas redan vid försäkringens start. Det framlagda förslaget syftar icke till någon ändring beträffande arbetsgivarnas bidrag. Vad beträffar enhetsförsäkringen anser jag alltså i likhet med majoriteten, att kostnaderna delvis skola täckas av socialförsäkringsavgifterna och arbetsgivarbidragen, men i motsats till majoriteten finner jag, att återstoden ej bör täckas helt av statsmedel utan på föreslaget sätt delvis falla på kommunerna.

5. Sakkunnige

Berg.

Då den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen genomfördes vid 1934 års riksdag realiseamdes ett gammalt önskemål från arbetarnas sida. Anslutningen till försäkringen har också efter hand blivit allt större. Medlemsantalet i de erkända arbetslöshetskassorna uppgick sålunda vid årsskiftet 1947—1948 till omkring en miljon. Med all sannolikhet kommer också återstoden av de fackligt organiserade arbetarna att ansluta sig till försäkringen, varigenom medlemsantalet troligen kominer upp till i runt tal IV4 miljon. Då socialvårdskommittén föreslår att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring genomföres inom en nära liggande framtid, må i anslutning härtill vissa erinringar göras. Även om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring principiellt sett omfattar alla, som mer eller mindre kunna beräknas ha behov av arbetslöshetsförsäkring, kan det ifrågasättas om inte samma resultat på ett ändamålsenligare sätt kan ernås genom ett bibehållande och en effektivisering av den frivilliga försäkringen. Härför talar bland annat, att, förutom en väntad ökning av de fackligt 'organiserade arbetarnas anslutning till försäkringen, stora grupper av statstjänare och förvaltningspersonal anslutna till tjänstemännens centralorganisation i en ökad omfattning torde kunna inrymmas i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Vidare finns det i vårt organisationsSverige sammanslutningar av andra löntagare än arbetare samt företagare, som fullt ut täcker hithörande område och som kunna bilda frivilliga arbetslöshetskassor i den mån försäkringsbehov anses föreligga. Härigenom komme den frivilliga försäkringen att omfatta hela det klientel, som ur samhällssynpunkt bör arbetslöshetsförsäkras. Det förtjänar även framhållas, att de erkända arbetslöshetskassorna med sin administrativa och praktiska erfarenhet, exempelvis beträffande handläggningen av arbetsvägransfall, utgöra den billigaste och effektivaste orga-

478 nisationen för handhavande av denna understödsverksamhet. Ätt i vissa avseenden avstå från de ideella och praktiska värden den nuvarande formen av arbetslöshetsförsäkring inrymmer genom att övergå till en obligatorisk försäkring synes därför för närvarande ioke lämpligt eller påkallat. Därest de beslutande myndigheterna anse att den nuvarande formen av arbetslöshetsförsäkring ej bör bibehållas utan stanna för den organisation av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som socialvårdskommittén i alternativ I I förordar, kan jag ansluta mig till en anordning av arbetslöshetsförsäkring efter vissa av de riktlinjer, som finnas i alternativ I I , dock under förutsättning att de frivilliga kassorna samtidigt givas möjligheter till en fortsatt utveckling. Socialvårdskommitténs förslag bör sålunda utformas i anslutning till ett sådant syfte. Exempelvis böra bland annat följande erinringar beaktas. Med hänsyn till att de daghjälpsbelopp som ma tillämpas inom de erkändaarbetslöshetskassorna enligt deras erfarenhet visat sig för låga, torde den i förslaget angivna maximigränsen för daghjälpsbeloppen vara för låg. En höjning borde här vara motiverad för att ernå en önskvärd likställighet med vad som gäller angående ersättningarna inom exempelvis olycksfallsförsäkringen. Bestämmelsen i 34 § att försäkrad, som har husföreståndarinna, kan få husföreståndarinnetillägg endast om han har barn eller adoptivbarn under 16 år, kan ej anses rimlig. Det synes ej motiverat att ifrågavarande tillägg göres avlrängigt av huruvida barn finnas eller icke. Enligt socialvårdskommitténs förslag skall försäkringen omfatta personer som fyllt 16 men ej 67 år. Den övre åldersgränsen torde komma att te sig i hög grad stötande för rättsuppfattningen hos flertalet av de medborgare, som försäkringen beräknas omfatta. En stor del av de försäkrade torde nämligen efter 67 års ålder stå kvar i produktionen, för vilka det skulle synas orättvist att vid tillfällig, periodisk eller bestående arbetslöshet icke erhålla ett välbehövligt understöd utan få lita sig till folkpensionen, medan andra ekonomiskt bättre ställda grupper åtnjuta folkpensionen utan avdrag för inkomster av måhända avsevärt högre belopp än daghjälpsbeloppen för den förstnämnda kategorien utgöra. Starka skäl tala sålunda för slopandet av åldersgränsen 67 år. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens tillsynsmyndighet utgöres av arbetsmarknadsstyrelsens försäikringsdelegatioaa. Inom denna äa-o de erkända arbetslöshetskassorna representerade av tre ledamöter mot två statliga. I det av soeialvåndskommittén förordade alternativ I I föreslås ändring av kassornas ställning såtillvida, att de fortfarande medgivas tre representanter, medan staten får två och arbetsgivarna en. Då det förut befunnits skäligt att ge kassorna majoritetsställning i föamtnämnda försäkringsdelegation och inga skäl förebragts för en ändring i detta hänseende, anser jag det rimligt att kassornas majoritetsställning bibehålles. För detta talar det förhållandet, att även enligt det föreslagna alternativ I I torde det bli — liksom i den frivilliga försäkringen — de försäkrade, som komma att få svara för den större delen av försäkringens kostnadsbörda.

6.

Sakkunnige

Brodén.

Jag anser mig på nedan anförda grunder icke kunna biträda något av de två alternativa förslag kommittén i detta betänkande framlägger. Inom all arbetslöshetsförsäkring har det hittills ansetts vara ett huvudvillkor att genom registrering av erlagda avgifter utöva kontroll över att den som vill taga i anspråk rätten till understöd dels tillhör arbetsmarknaden (arbetsvillkoret) och dels fullgjort sina skyldigheter enligt försäkringens föreskrifter (avgiftsvillkoren). I syfte att vinna största möjliga enkelhet i försäkringens administration har kommittén frångått kravet på registrering av erlagda avgifter och därmed förenad kontroll vad gäller arbetsvillkoret. I förstnämnda hänseende presumerar man, att avgifter erlagts respektive komma att erläggas i form av s. k. socialförsäkringsavgift. Rätten till understöd göres sålunda helt oberoende av huruvida avgifter erlagts eller icke. Vad gäller arbetsvillkoret nöjer man sig med intyg avgivet av arbetsgivare eller andra personer, att den understödssökande tidigare utfört förvärvsarbete och sålunda tillhör de kategorier av medborgare, vilka försäkringen är avsedd att omfatta. Det är uppenbart, att den kontroll, som måste utövas över de understödssökandes behörighet att utnyttja försäkringen, blir vanskligare och osäkrare inom en efter dylika grunder lagd försäkring än med ett system, där kontrollen grundar sig på fortlöpande avgiftsbetalning. De svårigheter, som här möta, kunna så mycket mindre lämnas obeaktade, som gränserna för försäkringens omfattning enligt de framlagda förslagen äro mycket vida och i vissa hänseenden relativt obestämda, vilket ställer så mycket större krav på den praktiska tillämpningen. Försäkringen är sålunda avsedd att omfatta icke blott alla kategorier av arbetstagare, alltså även alla sådana, som tidigare såväl teoretiskt som praktiskt icke ansetts försäkringsbara inom den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, utan även företagare. Nu gällande frivilliga försäkring omfattar för närvarande i runt tal 1 000 000 arbetstagare, medan den föreslagna obligatoriska försäkringen beräknas komma att bli tillämplig på 2 700 000 personer, av vilka arbetstagarna utgöra i runt tal 2 100 000 och företagarna 600 000. Även om det övervägande flertalet av de 1 700 000, som sålunda skulle tillföras försäkringens område, äro sådana personer, för vilka ett utnyttjande av försäkringen aldrig blir aktuellt, finner man här å andra sidan stora grupper av medborgare, beträffande vilka en riktig tillämpning av försäkringen erbjuder stora vanskligheter. Till dessa grupper höra exempelvis alla tillfällighetsarbetare, däribland de gifta kvinnor, som mer eller mindre oregelbundet utföra arbete utom hemmet, hushållspersonal, hemarbetare, partiellt arbetsföra samt medlemmar av en arbetsgivares familj, som ha anställning i dennes företag. En annan svårbedömbar och till storleken betydande grupp bilda de jordbrukaa-e och andra mindre företagare, vilka endast under en del av året ägna sig åt sina jordbruk respektive företag och i övrigt vid behov uppträda som arbetstagare.

480 De erfarenheter, som föreligga från den med ett avgiftsregistrerande system arbetande frivilliga försäkringen, kunna icke åberopas, när det gäller att bedöma svårigheterna för en i statlig regi arbetande försäkringsorganisation att på grundval av enbart arbetsgivarintyg på ett nöjaktigt sätt administrera en så mycket större och vad beträffar tillämpningen i flera avseenden mera krävande verksamhet. Kommittén åberopar till stöd för ett på arbetsgivarintyg grundat system, att detta i England under det senaste kriget, då där gällande regler för avgiftsregistrering icke kunde helt tillämpas, givit gynnsamma erfarenheter, i det att oegentligheter endast undantagsvis förekommit. Det torde emellertid vara uppenbart, att erfarenheter under krigstid, då ett lands arbetskraft helt tages i anspråk och följaktligen någon nämnvärd arbetslöshet icke rimligen borde förekomma, icke utgöra någon garanti för hur ett visst system fungerar under normala förhållanden och ännu mindre under en av lågkonjunktur framkallad omfattande arbetslöshet, när påfrestningen på en arbetslöshetsförsäkring blir som störst. Särskilt vad gäller de redan under normala förhållanden svårbedömliga kategorier av personer, som kunna tänkas resa anspråk på rätten till understöd, måste riskerna för missbruk av försäkringen bli avsevärda under en arbetslöshetskris, då möjligheterna till prövning av arbetsvillkoren äro mycket små. De betänkligheter jag här anfört mot det av kommittén föreslagna systemet få en avgörande betydelse i fråga om min ställning till alternativ I. Detta ger icke möjlighet till införande av särskilda understödsregler för personer, som utföra förvärvsarbete inom sådana områden av arbetsmarknaden, vilka präglas av säsongväxlingar. På grund av vårt lands klimat äro dessa i stor utsträckning kännetecknande för vår arbetsmarknad och det är enligt min mening icke möjligt att härvidlag åstadkomma mer än en ganska begränsad utjämning. Inom den frivilliga försäkringen ha för sådana grupper av säsongarbetare, vilkas löner äro säsongkompenserade, d. v. s. ligga högre än vad som är vanligt inom jämförbara fack med jämn sysselsättning under hela året, införts särbestämmelser. Enligt dessa utgår daghjälp icke alls eller i starkt begränsad omfattning under den årstid, som inom respektive fack utgör den s. k. dödsäsongen. Därest dylika inskränkningar icke införts, skulle den ekonomiska påfrestningen på de kassor, inom vilkas klientel säsongarbetare förekomma i nämnvärd utsträckning, ha blivit alltför stor och avgifterna sålunda ha måst bliva mycket höga. Det torde också vara en allmänt utbredd mening, att det icke kan vara rimligt att säsongarbetare, vilka under exempelvis åtta månaders säsong intjäna en lika hög, respektive i många fall en väsentligt högre arbetsinkomst än den icke-säsongarbetare uppnå under hela året, skola tillerkännas laglig rätt till penningunderstöd från det allmänna under dödsäsongen. En arbetslöshetsförsäkring, som tillerkände alla säsongarbetare utan åtskillnad en dylik rätt, skulle icke vinna gehör i det allmänna rättsmedvetandet och följaktligen inbjuda till missbruk.

481 En mot vad här sagts eventuell anförd invändning, att den som gör anspråk på sin rätt till understöd får vara beredd att taga det arbete arbetsförmedlingen anvisar, faller på det kända förhållandet, att lämpligt arbete i mycket ringa utsträckning står till buds under dödsäsongen, vilken för flertalet säsongfack sammanfaller med vintermånaderna. Det har också invänts, att tvånget för säsongarbetare att för utbekommande av daghjälp anmäla sig på arbetsförmedlingen skulle underlätta denna institutions strävanden att utjämna säsongvariationerna i den allmänna sysselsättningen. Enligt min uppfattning har denna invändning giltighet endast i den begränsade omfattning som lämpligt arbete kan erbjudas, medan i övrigt rätten till understöd snarare torde bli ett bidrag till de faktorer, som skapa och konservera säsongföreteelserna på arbetsmarknaden. Jag har en från kommittéförslagen avvikande mening också vad angår överförsäkringsreglerna. Enligt förslagen skall en daghjälp av 4 kronor per dag jämte i förekommande fall det make- eller husföreståndarinnetillägg på 2 kronor per dag respektive det barntillägg å kronor 0: 60 per barn och dag, som gäller för familjeförsörjare, utgå oavkortade även för det fall, att daghjälpen eller dessa belopp tillsammantagna överstiga den försäkrades normala inkomst. För övriga daghjälpsklasser föreslås den regeln, att de sammanlagda understödsförmålaerna skola bli föremål för begränsning endast i den mån de överstiga 90 % av den försäkrades tidigare inkomst. Kommittén framhåller, att differenserna mellan beräknad inkomst och föreslagna daghjälpsbelopp äro så stora, att det endast undantagsvis torde inträffa, att de sammanlagda understödsförmånerna komma att närma sig de försäkrades noranala inkomstnivå. Kommittén synes härvid utgå från, att den för varje understödstagare utförda inkomstberäkningen alltid måste träffa rätt eller, i den mån misstag här göras, dessa alltid resultera i lägre beräknad inkomst än den för vederbörande normala. Kommittén synes också förbise, att arbetsinkomsterna i stor utsträckning äro mycket varierande och i synnerhet för tillfällighetsarbetare och andra ur försäkringens synpunkt svårbedömbara grupper kunna vara starkt intermittenta och tillfällighetsbetonade, medan understödsförmånerna utöver sin storlek i och för sig äga den fördelen, att de utfalla med kalendarisk regelbundenhet. Härtill kommer att åtkomsten icke i högre grad inkräktar på en tid, som kan utnyttjas för att uppnå mindre tillfällighetsinkomster eller vinna andra fördelar, som icke gå att förena med ett normalt arbete. En viktig omständighet i detta sammanhang är också, att understödsföraaaånerna äro skattefria. Detta innebär med nu rådande skatteläge, att maxianeringen till 90 % av den beräknade normala inkomsten i realiteten icke utgör hinder för att understödsförmånerna kunna även i de fall, där inkomstberäkningen varit riktig, överstiga den normala arbetsinkomsten. Även om sådana fall på grund av den relativt grova indelningen i daghjälpsklasser icke torde bli särskilt talrika under ett normalt arbetsmarknadsläge är det dock enligt 31—233 45

482 min uppfattning principiellt förkastligt att i försäkringen införa regler, som ge rum för en dylik orimlighet; under en arbetslöshetskris blir detta förhållande av stor betydelse och leder oundvikligen till ökade svårigheter, när det gäller att sanera arbetsmarknaden. De praktiska konsekvenserna av att i understödsreglerna för en arbetslöshetsförsäkring fastslå den princip, som här kommit till uttryck, bliva visserligen mindre framträdande, om man resignerar inför tendensen till en ständigt fortgående inflation med förändringar av löneinkomsterna merendels uppåt, men det synes mig att detta icke bör vara vägledande vid lagstiftningen. Vad gäller finansieringen av försäkringen innebär kommitténs förslag, att avgiftsskyldighet till försäkringen skall i form av en socialförsäkringsavgift, d. v. s. i realiteten en socialskatt, åläggas varje skattskyldig medborgare. Detta innebär, att stora grupper av medborgare, vilka icke kunna bliva delaktiga av försäkringens förmåner och av vilka många trots hårt arbete icke nå högre ekonomisk standard än många av de försäkrade, ändock åläggas att direkt bidraga till kostnaderna för densamma. Huru stor del av kostnaderna de på detta sätt uttagna försäkringsavgiftelma skola beräknas täcka har kommittén icke ingått på. Kombinationen med avgifterna till andra socialförsäkringsgrenar innebär, att denna betydelsefulla fråga i detta sammanhang lämnas helt å sido. Beträffande arbetsgivarna däremot föreslås, att dessa genom direkta arbetsgivaravgifter skola bidraga till täckande av en tredjedel, medan återstående kostnader jämte administrationskostnaderna föreslås skola bäras av statsverket. Om särskilt bidrag till en arbetslöshetsförsäkring ålägges arbetsgivarna böra enligt min mening de försäkrade själva genom direkta avgifter bidraga till minst samma andel av kostnaderna. I förslagen förutsattes sålunda icke, att kommunerna skola bära någon del av kostnaderna. Enligt den föreslagna organisationen av försäkringen skall emellertid på det lokala planet försäkringsverksamheten handhavas av en kommunal myndighet, som härför får disponera penningmedel tillhandahållna av statsverket. Även om verksamheten kommer att stå under överinseende och inspektion av en länsmyndighet och en central tillsynsmyndighet ligger det ändock i sakens natur, att det i väsentlig utsträckning kommer att bero av den kommunala myndigheten, hur försäkringens tillämpning i praktiken kommer att gestalta sig och vilka kostnader den alltså kommer att medföra. Med hänsyn härtill och med beaktande dessutom av de betänkligheter, som avsaknaden av en avgiftsregistrering ger anledning till, borde enligt min uppfattning försälmngen ha tillförts den stadga, som en kommunal ansvarighet i försäkringskostnaderna skulle medföra. För det absoluta flertalet av dem, som bli delaktiga av försäkringens förmåner, kommer den föreslagna finansieringen att innebära väsentligt lägre avgifter än avgifterna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Den föreslagna formen för uttagningen av dessa avgifter kommer ytterligare att minska känslan hos de försäkrade av sambandet mellan erlagd avgift och rätten till understöd. Vid behandlingen av dessa frågor har kommittén varit inne på

483 även andra alternativ, bland annat en ur administrativ synpunkt ännu längre gående förenkling, innebärande, att kostnaderna skulle helt bäras av statsverket. Olikheterna mellan detta system och att avgiftsbelägga samtliga medborgare med en socialförsäkringsavgift äro enligt betänkamdet huvudsakligen av skatteteknisk och psykologisk karaktär. De kostnader det här är fråga om att uttaga, anses emellertid bli av väsentlig storlek. Detta förhållande liksom hänsynen till de psykologiska faktorerna har bidraget till att man icke valt det allra enklaste alternativet. Den föreslagna finansieringen är sålunda att betrakta såsom en särskild form av beskattning i inkomstutjämnande syfte vid sidan av övriga direkta skatter av samtliga medborgare och av företagen. Om man mot bakgrunden härav konstaterar, att den föreslagna försäkringen i många hänseenden medför större förmåner än de som utgå inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, vars villkor dock varit föremål för en under årens lopp fortgående uppmjukning till förmån för de försäkrade, ligger det omdömet nära till hands, att föreliggande förslag i mycket ringa grad bära spår av försäkring i detta begrepps egentliga bemärkelse. Förslagens innebörd är att för vissa medborgare lagfästa en rätt till understöd utan behovsprövning; kostnaderna härför, som till större delen bäras av staten och arbetsgivarna, komma icke att åvila dessa medborgare i högre grad än andra, som icke bli delaktiga av samma förmån. De erinringar jag här ovan anfört avse i första hand alternativ I men gälla också i stor utsträckning för alternativ II. De tidigare framförda betänkligheterna beträffande ett system utan avgiftsregistrering bortfalla visserligen här i fråga om den del av försäkringen, som skulle komma att administreras av de frivilliga kassorna men de kvarstå alltjämt för den del, som komme att drivas i statlig regi. Det är också att märka, att man inom denna del får räkna med grupper av medborgare, vilkas behörighet att utnyttja försäkringen det blir svårast att bedöma. I fråga om säsongarbetarna och säsongföretagarna innebär alternativ I I , att deras rätt till understöd från försäkringen efter samma grunder som övriga försäkrade gäller utan förbehåll i vad avser enhetsunderstödet samt familjetillägg. I fråga om daghjälp utöver 4 kronor ankommer det på chefsmyndigheten att lämna föreskrifter om i vad mån begränsning häri må ske med hänsyn till säsongvariationer i sysselsättningen. De båda alternativen skilja sig alltså i detta hänseende icke på något avgörande sätt från varandra. Det enligt min mening mest anmärkningsvärda i alternativ I I är emellertid, att där på fullt allvar föreslås, att statsmakterna skola till de frivilliga arbetslöshetskassorna överlämna administrationen av hela den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen i vad gäller kassornas medlemmar. Det är obestridligt, att dessa kassor leva i ett siamesiskt tvillingskap med arbetstagarnas fackliga organisationer eller med andra ord med den ena av parterna å arbetsmarknaden. Om man icke avser att lämna bakom sig som en relikt från gångna tiders uppfattning den principen, att statsmakten bör förbehålla sig en neutral inställ-

484 ning till arbetsmarknadens parter, är det icke rimligt att till den ena av dessa parter överlämna skötseln av en social statlig verksamhet, byggd på de grunder för finansieringen, som här föreslås. Det torde nämligen icke kunna bestridas, att det är av utomordentligt stor betydelse ej blott för det allmänna utan också för båda parterna på arbetsmarknaden, hur en allmän arbetslöshetsförsäkring administreras. Den med statsbidrag understödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen handhaves enligt kommitténs egen karakteristik självständigt av kassorna »endast under ett mera allmänt inseende från tillsynsmyndigheten». Denna högsta myndighet utövas av en delegation inom arbetsmarknadsstyrelsen, i vilken delegation kassorna med tre representanter mot två statliga ha majoritet. Om redan detta är anmärkningsvärt, så kan för denna ordning dock anföras den omständigheten, att kassornas medlemmar själva bära den del av kostnaderna, som icke tillskjutes av allmänna medel, och sålunda härigenom ha ett visst ekonomiskt självansvar. Enligt kommitténs förslag kommer denna avgiftsbörda vad gäller enhetsförsäkringen att dels till väsentlig del överflyttas å arbetsgivarna, dels i övrigt genom en särskild skatt åläggas alla medborgare, oavsett om de äro medlemmer av en arbetslöshetskassa eller icke eller över huvud taget kunna bli delaktiga av försäkringens förmåner. Denna ur finansierings- och ekonomisk ansvarssynpunkt betydelsefulla omläggning har i förslagets alteamativ I I icke föranlett annan ändring i fråga om kassornas självständiga ställning än att antalet ledamöter i den statliga tillsynsmyndigheten ökats från fem till sex, av vilka två företräda det statliga intresset och en arbetsgivarintresset, medan de återstående tre representera kassorna, d. v. s. arbetstagarintresset. Ställningen som ordförande respektive dennes ställföreträdare förbehålles de statliga representanterna inom sektionen. Vid lika röstetal skall ordföranden äga utslagsröst. Med hänsyn till de föreslagna grunderna för finansieringen av försäkringen synes det mig vara naturligt att de bidragande parterna bliva likvärdigt företrädda inom delegationen; i varje fall bör antalet representanter för arbetsgivarintresset fastställas till minst två; det totala antalet ledamöter skulle då bliva sju, vilket synes ägnat att minska antalet fall, då ordföranden skulle behöva utnyttja sin utslagsröst.

7. Sakkunnige

Jerneman. Obligatorisk

eller frivillig

försäkring.

Såsom angives i det föreliggande betänkandet har jag anslutit mig till tanken att i Sverige införa obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Denna anslutning är emellertid icke reservationslös. Enligt min uppfattning kan en efter rationella linjer uppbyggd frivillig försäkring ge ett tillfredsställande skydd mot huvudparten av den arbetslöshet, som förekommer i vårt land. Att märka är nämligen att majoriteten av

485 de samhällsmedborgare, som kommittén redovisat såsom stående utanför en frivillig arbetslöshetsförsäkring, har en mycket liten arbetslöshetsfrekvens. I själva verket omfattas redan den avgjort största delen av den arbetslöshet, som lämpligen bör avhjälpas genom en socialförsäkring och icke genom annan socialvård eller beredskapsarbeten, av den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringens förmåga att ge skydd bör självfallet mätas i antalet dagar, för vilka den ger försäkringsunderstöd, icke i antalet försäkrade personer. Mäter man den frivilliga försäkringens kapacitet efter denna grund finner man att den, särskilt efter den utvidgning som kan påräknas i framtiden, kan anses fylla även relativt högt ställda fordringar i detta avseende. Det bör nämligen ihågkommas, att intet principiellt hinder föreligger mot en utvidgning av den frivilliga försäkringen att omfatta även företagare, enkannerligen småföretagare. Hantverkets organisationer av dylika skulle mycket väl kunna tänkas bilda arbetslöshetskassor. Såvitt man nu kan bedöma, komma stora svårigheter att möta att få en till den obligatoriska sjukförsäkringen på ett eller annat sätt knuten obligatoa-isk arbetslöshetsförsäkring i funktion inom en snar framtid. Kommunsammanslagning, brist på sjukvårdspersonal och sjukhusutrymmen, de omläggningar av sjukförsäkringen, som kommittén föreslår i detta betänkande, m. m. komma nämligen med all sannolikhet att verka fördröjande på sjukförsäkringens start. Man torde näppeligen kunna räkna med att den obligatoriska sjukförsäkringens organ redan från början skall kunna åtaga sig de lokala förvaltningsbestyren för den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen (enligt alternativ I) eller för en viss del av denna (enligt alternativ I I ) . Under den avsevärda tid som med all sannolikhet kommer att förflyta innan den obligatoriska försäkringen kan börja sin verksamhet, måste den frivilliga ha sig pålagd uppgiften och vara kapabel att prestera det försäkringsmässiga skyddet mot arbetslösheten. Skall den lyckas med detta, fordras det, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen får ohämmat fortsätta sin utveckling och icke får arbeta under villkor, som medför risk att den går tillbaka i fråga om omfattning och försäkringsförmånernas effektivitet. För att en socialförsäkringsman skall kunna ansluta sig till tanken på obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i dagens läge, måste alltså ställas det villkoret, att den obligatoriska försäkringen planlägges och införes på ett sådant sätt att möjlighet gives den frivilliga försäkringen att fortleva, förbättras och slutligen kompletteras med anordningar, som ger försäkringen en obligatorisk karaktär. Det inses lätt att endast alternativ I I fyller detta villkor. Min anslutning till tanken på en obligatorisk försäkring sker sålunda i dagens situation helt under reservationen att denna försäkringsform införes genom att nuvarande frivilliga försäkring utvidgas och förbättras samt vid lämplig tidpunkt får såsom komplement en anordning som gör hela systemet till en obligatorisk försäkring. Det kan möjligen synas ologiskt att jag efter vad jag anfört i det ovanstående överhuvudtaget ansluter mig till tanken på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Förklaringen är emellertid den att jag mer än väl inser att

486 det för ernående av en tillräckligt hög standard på hela vår socialförsäkring vad administration, finansiering och framför allt effektivitet angår kan vara nödvändigt med en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring om detta är en av förutsättningarna för att man skall nå fram till en social en/ie£sförsäkring. Vid den slutliga omprövning av hela vårt socialförsäkrings- och övriga socialvårdssystem, som nu säkerligen förestår, kan det nämligen visa sig vara nödvändigt av systematiserings- och rationaliseringsskäl att ha tillgång till en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Alternativ I eller alternativ II. Av det ovanstående framgår att jag förenar mig med kommittémajoriteten i ett förord för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring efter grundlinjer, som äro karakteristiska för alternativ I I . Alternativ I måste enligt, min erfarenhet leda till en administration, som kommer att vara onödigt omfattande och kostnadskrävande beroende därpå att högbelastningen på såväl sjukförsäkringen som arbetslöshetsföa-säkringen kommer att inträffa på samma tid liksom också lågbelastningen. Såsom framgår av nedanstående tablå är antalet understödsdagar inom arbetslöshetsförsäkringen högst under vintermånaderna och lägst under eftersommaren och föa-hösten. Antalet understödsdagar i de erkända arbetslöshetskassorna under varje månad åren 1945, 1946 och 1947. Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December Summa

Ar 1945

A r 1946

Ar 1947

379 887 257 725 281958 270 087 237 782 187 129 151313 112 694 82 807 103 699 151766 249 054

427 702 238 078 204 624 156 824 89 040 59 117 61 579 44 481 50 862 52 895 83 249 156 358

400 139 255 062 244 684 174 446 78 885 33 485 38 426 32 433 28 013 39 370 70 007 197125

2 465 901

1 624 809

1 592 075

Antalet anmälda sjukdomsfall är, såsom efterföljande bilaga ger vid handen, under vissa vintermånader nära dubbelt så stort som under vissa sommarmånader. Den kombinerade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen enligt alternativ I måste givetvis arbeta med en pea-sonal, som är tillräcklig för vintermånadernas svåra påfrestningar. Denna måste dock bliva mycket för stor och därmed dåligt utnyttjad vissa månader av året. Det bör observeras att alternativ I bygger på ett oinskränkt utgivande av understöd för säsongarbetslöshet, medan man i arbetslöshetskassorna arbetar med betydande säsongrestriktioner. Här påpekade svårigheter bli därför i själva verket större än vad siffrorna i tablån ge vid handen.

487 Genom att man i alternativ I I delar upp toppbelastningen under vintern på ett stort antal fackliga förtroendemän ge säsongvariationerna i understödsansökningarna och understödsdagarna i detta alternativ icke samma svårigheter som i alternativ I. I själva verket ger denna i förstone till synes betydelselösa detalj alternativ I I ett avgjort försteg framför alternativ I. Inkomstbortfallseller minimistandardförsäkring. Det inses lätt att arbetslinjen är ett ganska svårhanterligt vapen i kampen mot en inbrytande arbetslöshetskris. Råvarubrist, omarbetning och aktualisering av beredskapsarbetsplaner, de arbetslösas lokalisering, svårigheterna att bedöma huruvida en lokalt uppträdande arbetslöshet blir av längre eller kortare varaktighet m. m. kan medverka till att i början av en krisarbetslöshet de arbetslösa måste hjälpas huvudsakligen genom understöd från arbetslöshetsförsäkringen. Lämnar denna ett understöd, som betydligt understiger den bortfallna arbetsinkomsten, få de arbetslösa, vilkas förmåga att köpa varor minskats genom att de varit inkomstlösa under de sex karensdagarna, en så pass låg kapacitet att köpa varor att den därav uppkomna minskningen i konsumtionen i vissa ekonomiska situationer kan leda till uppkomsten av ytterligare arbetslöshet. Därest försäkringsunderstödet nära ansluter sig till inkomsten skulle denna risk för följdarbetslöshet väsentligen reduceras. Detta är ett förhållande, som principiellt skiljer arbetslöshetsförsäkringen från sjukförsäkringen och som gör att man måste varna för eventuella tankar att inom den förra försäkringen tillämpa ett system med minimistandardförsäkring. önskvärdheten av en effektiv inkomstbortfallsförsäkring inom arbetslöshetsförsäkringen gör det angeläget med goda villkor för den tilläggsförsäkring, som kasseförsäkringen är avsedd att utgöra. Ur denna synpunkt kan det visa sig nödvändigt med generösare regler för t. ex. statsbidragen till kasseförsäkringen och för maximigränsen för daghjälpen, vilken bör kunna jämkas efter levnadskostnadernas och lönernas allmänna förändringar. Dessa problem synas böra göras till föremål för ytterligare överväganden. Av nu angivna skäl och andra anser jag mig vidare böra förorda att barntillägget även i fortsättningen utgår med en krona per dag. Jag kan icke förorda en inskränkning i förhållande till det nuvarande i rätten att erhålla husföreståndarinnetillägg, såsom kommittén nu föreslår. Arbetsgivaravgifter eller icke. Kommittén föreslår i båda alternativen arbetsgivaravgifter täckande i princip en tredjedel av försäkringskostnaderna. Kommittén säger i kap. X V I I I inledningsvis och med all rätt, att avgifter lagda på arbetsgivarna i allmänhet antingen medför en höjning av produktionskostnaderna eller en minskning av möjligheterna för arbetstagarna att genomdriva förhöjningar av arbetslönerna. Det medgives alltså, att de s. k. arbetsgivaravgifterna i stort sett avlastas antingen på löntagarna eller på konsumenterna. Kommittén finner emellertid att under en viss övergångstid en dylik avlastning kan ske endast

488 i begränsad omfattning och förordar därefter införandet av arbetsgivaravgifter inom arbetslöshetsförsäkringen. Då det i det långa loppet och i allnaänhet icke blir arbetsgivarna, som belastas med de s. k. arbetsgivaravgifterna, och då dylika avgifter, som icke differentieras efter olika företags eller näringars mer eller mindre rationella sysselsättningsstruktur, icke ha någon reell uppgift att fylla inom en arbetslöshetsförsäkring utan endast krångla till förvaltningen, laaåste jag avstyrka kommitténs förslag till finansieringsgrunder. Arbetstagarna böra i princip bära en tredjedel och staten två tredjedelar av försäkringskostnaderna. Arbetsgivarnas, näringslivets eller produktionens (eller, om man så vill, konsumenternas) del av kostnaderna bör uttagas genom olika beskattningsåtgärder.

I likhet med herr Berg anser jag att understödet bör utgå även till 67åringar och äldre om de uppfylla understödsvillkoren. En kategoriklyvning i fråga om understödsrätten efter en övre åldersgräns kommer snart att visa sig olycklig. Däremot kan avgiftsuttagandet väl sluta vid 67 års ålder, men fråga är huruvida man, för att underlätta arbetet med preliminärskattens beräknande vid en enhetlig socialförsäkringsavgift, bör undersöka, huruvida icke skäl finnas att även för avgifterna borttaga 67-årsgränsen. I vad sakkunnige Berg uttalar om sammansättningen av chefs- och tillsynsmyndighetens försäkringsdelegation kan jag instämma. I detta sammanhang vill jag framhålla, att sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen givetvis böra ha en och samma chefs- och tillsynsmyndighet. Frågan om överflyttandet av denna myndighet till det ämbetsverk, som får omhändertaga ledningen av sjukförsäkringens lokala administration, bör därför utredas. Då jag håller före, att arbetsgivaravgifter ej böra uttagas, anser jag, att arbetsgivarna ej böra ha en representant i delegationen. Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke en representant för försäkrade företagare bör vara med.

8. Sakkunnige

Sten.

Jag instämmer i vad sakkunnige Jerneman anfört i sitt särskilda yttrande. På en punkt har jag dock en mot Jerneman avvikande uppfattning, nämligen i fråga om arbetsgivaravgifterna. Jag yrkar på denna punkt bifall till kommitténs förslag, nämligen att arbetsgivarna skola deltaga i försäkringens finansiering genom att till denna erlägga avgifter enligt de riktlinjer kommittén föreslagit,

489 Bilaga till särskilt yttrande av sakkunnige Jerneman. Uppgrift på antalet anmälda sjukdomsfall i Stockholms erkända centralsjukkassa aren 1944 1946. År 1944 M å u a (1

Mars April Maj Juni Juli Oktober

Antal medlemmar 31 dec.

År 1946

År 1946 I % av antal medlemmar 31 dec.

Antal

I % av antal medlemmar 31 dec.

Antal

10 352 10 228 9 892 8 731 7 897 7125 6 400 7 330 8 693 9192 8 733 7 828

4-1 4-0 3-9 35 3l 2'8 2'5 2'9 3-4 3-6 3-5 3-r

11093 10 340 9 386 9 031 8 253 7 901 6 939 7 645 8 823 9 844 9 226 8141

4-0 38 3-4

102 401

40'5

106 652

252 648

274 561

Antal

I % »T antal medlemmar 31 dec.

2-9 2-5 28 3-2 3-6 3-4 3-0

11926 11193 15 417 10 774 9 979 7 417 7 463 8 087 9 351 10 653 10 810 9 209

4-1 3-8 53 37 34 2-5 2-6 2-8

38 a

122 279

42-1

8-a 3-o

290 525

3a

3-7 8-7 32

BILAGOR

493 Bilaga 1. I)c erkända arbetslöshetskassornas medlemmar, fördelade efter storleken av försäkringsavgift och tillförsäkrad daghjälp (exkl. krislillägg) den 31 december 1947. Anm.

Avgifterna äro om intet särskilt angives veckoavgifter. beloppet anger månadsavgift.

»m» efter avgifts-

K a s s a

Klass

Medlemsantal

Avgift kr.

])at;l)jälp (exkl. kristillägg) kr.

Beklädnadsarbetarnas

III IV V VI

1073 9 305 18 994 4 027

0:30 0:45 0:70 1: —

2:25 3:25 4:75 6:25

I II III

257 1501 3 351

0:35 0:70 1: —

2:75 4:25 5:75

I II III

117 1965 1990

0:35 0:70 1: —

2: — 3: — 4: —

I II III IV

234 18107 17 775 16 053

0:10 (1:20 0:35 0:50

2: — 3: — 4: — 5:50

I II

764 3 930 6 609

0:25 0:50 0:75

3: — 4: — 5: —

i II

3 545 7 004 30 824

0:25 0:65 0:80

2:50 4:75 5:75

i II

2 749 3 034 700 998

0:15 0:40 0:80 1:75

3: — 3: — 3:75 6:25

i

42 627 906 1224

0:20 0:45 0:65

3: — 4: — 5:-

i n ni IV

435 1555 1292 712

0:25 0:45 0:55 0:70

2:25 3:50 4:25 5:50

II III IV

1732 7 358 25 869

0:30 0:60 0:90

2: 75 4:25

II

504 1281 15 403 25 443

0:25 0:40 0:65 0:75

Stenindustriarbetamas

Sko- och läderarbetarnas

m Träindustriarbetarnas

in

ni

IV Lantarbetarnas

Frisörernas

Livsmedelsarbetarnas

n in

in IV v

5:75 2:25 3:50 5: — 6: —

494 Klass

Medlemsantal

Avgift kr.

Daghjälp (exkl. kristillägg! kr.

G-juteriarbetarnas

I II

565 10 963

0:30 0:65

3:50 6: —

Gruvindustriarbetarnas

I II III

266 3 603 4 995

0:30 0:45 0:65

2:25 3:75 4:75

Handelstjänstemännens

I II

392 1584 2 682 5 994

0:50 m 0 75 m 1 —m 1 25 m

3:4: — 5:6: —

2 747 4 210 7 702

0:30 0:55 0:85

2:25 3:75 5:25

0:40 0:90 1:25

2:75 4:25 5:75

K a s s a

ni

IV

De kemisk-tekniska nas m. fl.

industriarbetar-

i ii

ni Bleck- och. plåtslagarnas

i II

ni

379 948 1842

Försvarsverkens civila personals

0 I II III

503 2 290 1836 14147

0:25 m 0:50 m 1:05 m 1:60 m

5: 25 2: 75 3:75 5:25

Bryggeriarbetarnas

I II

1433 5 432

0:45 0:65

3:50 5: —

Transportarbetarnas

I II III IV

167 328 10 217 1588

0:35 0:65 0:90 0:90

2:50 4:25 6: — 6: —

Metallindustriarbetarnas

I II Ila III IV IV a

26 693 168 035

—

0:30 0:65 0:75 0:30 0:65 0:75

3: — 5:75 6:25 3: — 5:75 6:25

Bokbinderiarbetarnas

I II III

4126 5 838 1124

0:50 0:30 0:20

5: — 3:50 2: —

Hotell-,kafé-och restauranganställdas

I II III

10 296 7 974 1059

2:50 m 1 50 m 0 75 m

5:25 4:25 3:25

Handelsresandenas

I II

— 545

0:50 m 1:40 m

2:5: —

I

15 466 16 052 13 460 4 841 4 882 2 841 5 798 12117 31794

0:30 0:50 0:70 0:30 0:50 0:70 0:45 0:70 1 —

2:75 3:75 4:75 2:75 3:75 4:75 2:75 3:75 4:75

Grov- och fabriksarbetarnas

n ni

IV

v

VI VII VIII IX

—

1221 11763

495 Kassa

Slåss

Medlemsantal

Daghjälp (exkl. kristillägg)

Avgift kr.

kr.

Industritjänstemännens

I II III IV

521 6 999 11580 30 201

Elektrikernas .

I II III

180 13 583 2172

0:30 0:60 0:75

2:25 4:25 5:25

Arbetsledarnas

I II

1587 19 508

1:10 m 0: 45 m

6: — 6: —

II III IV VI

v

27 220 175 465 15119

0:50 0:75 1: — 1:25 1:50

2: — 3: — 4: — 5: — 6: —

Sjöfolkets

—

17 058

0:55

3:75

Väg- och vattenbyggnadsarbetarnas

I II

13 477 3 427 3 502

0:50 0:85 0:30

2:75 4:25 4:25

Målarnas

ni

2:50 4:25 5:25 6:25

259 6 384 9 296 10 288 472 428

90 ] 80i

n

30 70 10

ni

304 16168 374

Maskinbefälets

—

2 365

1: — m

2-.—

Teateranställdas

i II

in

128 51 144

— m 50 m

6: — 3-.— 6:-

i ii

1976 10 930

0:S5 0:70

3: — 6: —

i

332 619 40 766 82 711

0:40 0:80 1:25 0:40 0:65

2: — 4: — 6: — 4: — 6: —

Järnvägsmännens.

i

15 m 30 m 45 m 60 m

II

m IV v VI Sågverksindustriarbetarnas

Typografernas Byggnadsträarbetarnas . . .

i

n

ra

IV

v

•

50 m

m

60:

496 Bilaga 2. Variationerna i arbetslöshetens omfattning åren 1935—1947 inom fackförbund med större antal säsongarbetare. Anm. Tabellen anger avvikelserna från årsmedeltalen. + anger att arbetslösheten överstiger, — att den understiger årsmedeltalet. Förbund/ År

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Bleck- och plåtslagareförbundet 1935 1936 1937 1938 1939 1910 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

+ 23-3 + 21-1 + 16'9 + 6-5 + 19-2 + 19'6 + 15-1 + 9 6 + 17-6 + 12'8 + 1 1 - 1 + 5 5 — + 12o + 13-2 -r-10-6 + 2-6 + 5-9 + 1 0 ö -r-11-2 + 3-2 — + 4-2 + 10-6 + 12-3 + 4-6 + 12-4 + 8'9 + 12'9 + 3'9 — + 9-2 + 3-7 + 6-7 + 1-7 — 0'4 + 3-9 t- 2-9 + 1-8 — + 8-3 + 10-9 + 9-2 + 2-9 — + 1-1 + 3-6 + 6-8 + 3-9 + + 4-4 + 3-1 + 2-2 + 1-4 — + 1-3 + 2-6 + 0-4 — 0'l -

6-0 —12-2 - 1 4 - 4 —15'3 —14-5 - 1 0 - 3 — 2-6 + 8'6 6-9 —11-8 —13-9 —13-8 — 1 3 2 — 9o — 0c + 6-9 0-7 - 4-9 — 10-6 — 11-5 —10-6 — 7-0 - 0 3 + 0 3 4-1 — 6-2 - 7-0 — ra — 7-1 5-5 — 2-i + 2-2 3'9 — 7'0 — 7-7 - 7-8 - 7-2 — 3'2 + 2-0 + 5-2 3'8 — 5-8 0-9 7 3 - 9'2 — 6-8 - 2 - 1 + 2-7 2-i — 5'0 — 9-1 —10-3 - l l - o — 7-9 — 2-0 + 7'6 1-7 — 4 ' l - 4'5 — 5-6 - 5'2 4'6 — 1-2 + 4-8 1-7 — 2-3 - 4-0 — 4-4 - 4-5 — 2-3 + 3-5 + 7'9 3 3 — 4-8 — 5'7 - 5-8 - 5-7 4-9 — 2-5 + 1-9 1-7 — 0-8 — 3.2 - 3-9 — 4 ' i — 3'3 — 2-0 + 1-8 1-7 — 1-7 — 1-7 1-9 - 2-o — 1-8 — 1-2 + 1-3 I-o — 0-8 - 0'9 - 1-1 — 1-3 - 0'8 — l-o + 3-0

Byggnads träarbetare förbundet 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

+ 16-3 + 14-0 + 11-8 + 5 2 — 7'9 - 1 2 - 4 - 1 7 - 0 —16-7 - 1 2 - 6 + 0-7 + 6-c + 16-7 + 14'8 + 17-1 + 11-0 + 1 7 - 8-0 - 5-7 - 1 5 - 7 —15-3 - 1 0 - 1 — 3'2 + 2-7 + 11-3 + 9'6 + 7'6 + 9-5 + 3 7 - 5'5 - 4-0 — 1 5 2 —15-6 - 1 0 - 2 3-8 + 3-4 + 20-2 + 16-6 + 14-3 + 7-9 — 0 1 — 6-8 — 8-3 —13'3 —13-5 - 1 0 - 6 — 3-3 + 3-5 + 15'o + 14-9 + 10-6 + 6 2 — 1 6 - 8-4 8-9 - 1 3 - 4 - 1 3 - 4 —10-4 — 0-3 + 8-6 + 17'2 + 9-8 + 11-4 + 17-9 — 7 1 - 1 0 - 8 — 8'9 — 10-7 —ll-o — 8-0 — 0-6 + 3-9 + 11-9 -t-19'4 + 18-3 + 14-7 + 8 6 — 2-2 — 5'2 - 1 3 - 7 —15-1 - 1 4 - 3 - 1 0 - 4 — 4-9 + 2-7 + 23-0 + 20-1 + 15-2 + 3 8 — 4'8 — 7'2 — 1 3 i —14-4 — 1 3 l 9-7 - 6 ' 3 + 6-9 + 9 6 + 8-3 + 5'4 + 3 8 - 3.5 — 5-4 - 9-5 —10-8 - 8-5 4'4 + 0 l + 13-8 + 13'9 + 14-6 + 12-4 + 4 1 — 2'8 — 6-2 - 8-8 — 9-7 - 9-0 — 6-3 — 3-5 + 2-6 + 7-r- + 9 5 + 7'3 + 1 2 — 1-8 — 3-6 — 5'5 - 6-4 — 6-8 — 4 7 — 1-3 + 4'0 + 8-9 + 9-5 + 7-1 + 1 3 — 3-4 — 3-8 - 4-9 — 5'2 — 4-7 — 4-0 - 2 - 1 + 2-4 + 4-o + 12-1 + 9-1 + 1 8 - 2-4 — 2-4 — 6'2 - 6-0 - 6'3 — 5'7 - 2 - 7 + 2-3

Elektriska arbetareförbundet 1935 + 7-9 + 8-6 + 5-7 + 4-3 1936 + 4 i + 7-8 + 8-6 + 5-5 + 1937 + 0-8 + 3 8 + 4-1 + 3-8 + 1938 + 5-0 + 5-5 + 4-2 + 3-0 + 1939 + 3-7 + 4-4 + 3-2 + 1-6 1940 + 1-6 + 5-1 + 7'7 + 0-7 1941 + 2-5 + 5-2 + 5'0 + 4-o + 1942 + 5-1 5-7 + 4-1 + 1-5 + + 0'8 1943 + 0'6 + 0-8 + l-o + + 1944 + 0-6 2-2 + 2'8 + 1-6 + + 1945 — 1-1 0-6 + 2-1 + 2-2 + 1946 + 0-8 + 4- 0-9 + I l + 0-5 + 1947 + 0-2 + 0-7 + 0-7 + 0'4 +

0-4 3-9 0-9 — 2-2 — 6'4 + 1-8 — 0-3 — 1-1 0-5 — 1-7 0-7 - 2'2 1-2 + 0-3 — 0-2 - 0-5 0-2 + 0-3 — 0'5 — 0'5 — 2 2 + 1-7 + 0-1 - 0-4 — 0-9 — 0-3 —

6'7 — 5'6 3-4 — 3'3 — 2-7 — 2-8 2-9 2-8 — 0'8 1-1 0 50-4 — 0'4 —

7-9 - 8-o 6-6 — 7-1 — 4-9 — 5-3 — 3 9 — 4-1 — 3 i - 3-3 — 3-4 — 2-9 — 3-4 - 3-6 — 2-8 3-8 — 1-1 — l-o 1-5 — 1-4 — 0-9 — 1-4 — 0'5 0'7 0-4 - 0-4 —

6-5 — 2-6 + 9-6 6-4 — 4-3 + 1-9 4-8 — 2'6 - 0-4 3-4 — 2-8 + 1-1 2-8 - 0 - 9 + 2 5 2-6 — 1-4 + Oo 3-8 — 3-s — 2-1 3-1 — 3-1 — 2-e 0'8 - 0 - 5 + 0-8 1-3 — 1-2 — 0-3 2-0 - 2 - 1 — 1-4 0-6 — 0-5 + 0-o 0-4 — 0 4 + 0's

497 Förhund/ Åi-

Jan.

B'ebr.

Mars April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Åramedeltal

Grov- och fabriksarbetareförbundet: Arbetare inom byggnadsindustrien 1935 + 12-4 + 11'9 + 6-7 + 0-o —lO-o — 12-0 -15-7 - 1 2 - 7 - 8-7 — 2-3 + 3-3 + 14-9 1936 + 15-6 + 18'7 + 1 0 l -t- 2-9 - 8-4 — 11-5 —12-7 —13-4 — 9-6 - 3-7 — 0"7 + 12-2 1937 + 13-6 + 12-6 + 9-9 — 2'7 — 8-8 — 8-3 - 1 2 - 1 —12-0 — 9-3 — 4o + 1-9 + 19-0 1938 + 13'4 + 11-0 + 3 i — 2-0 - 7-4 - 5-3 —10-6 — 9 9 - 7-6 - 3-3 + 1-1 + 17-7 1939 + 15-4 + 9 4 + 5-1 - 3 - 1 — 8-7 - 8-4 — 11-7 - 1 1 - 5 - 7-9 — 1-4 + 5 6 + 19'8 1940 + 11-9 + 14-4 + 16-8 - 4 - 2 — I l s —12-5 —11-8 — 8'9 — 5-2 — 2'6 + 1-2 + 11-4 1941 + 14'i + 15-7 + 11'8 + 5-5 — I l — 8-8 —11-9 - 1 2 - 2 - 1 2 - 1 - 7'7 - 1-4 + 6-2 1942 + 19-4 + 18-7 + 12-2 + 0-8 - 6-0 - 9-9 - l l - o —10-2 — 9-2 - 8-i - 5-4 + 9-7 1943 + 6'3 + 4'5 + 1-8 + 0 i — 2'3 — 3-9 - 4-0 - 5 7 - 5'7 — 3-6 + Oo + 12-7 1944 + 11-5 + 10-8 + 8-5 - o - i - 4-0 — 6-1 — 6-6 - 5-9 - 4-9 — 4-6 — 3'3 + 5-6 1945 + 5'2 + 4-o + 3-5 - 0 - 2 - 2'i — 2-3 — 4-2 — 4-8 - 3-9 - 2-5 — l-o + 8-2 1946 + 7-1 + 7-8 + 3-5 — 1-2 — 3-7 - 36 — 3 6 — 2-8 - 3-0 - 2-5 — 1-4 + 4-5 1947 + 4-6 + 10-8 + 4-4 — 1-1 - 3-8 - 3-8 — 4.0 - 3-9 — 4-0 - 3-3 — 1-3 + 4-6

38-6 34-8 30-6 28-3 23-6 29-3 30-0 18-1 13'5 10-3 9-s 5-9 5-7

Grov- och fabriksarbetareförbundet: Arbetare inom byggnadsämnesindustrien 1935 + 24-3 +16-2 + 7-3 - 2 - 8 —12-1 - 1 4 - 7 —16-1 - 1 3 - 8 - 6-« - 1-7 + 3-2 + 18-7 1936 + 16-7 + 16-5 + 9-4 + 1-3 —10-3 —12-8 —14-6 —12-3 — 8-6 - 3-0 + 1-2 + 16-1 1937 + 16-3 + 15-0 + 10-3 - 2 - 7 — 11-6 - 1 1 - 8 —13-4 —15-0 - 1 0 - 1 — 4-9 + 4-1 + 26-3 1938 + 13-3 + 12-3 + 6-3 — 1'5 —103 — 11-4 — 13o — 11 7— 8-e — 2-8 + 4-1 + 22-0 1939 + 15'8 + 12-9 + 5-6 - 2 - 8 — 9-e -11-6 - 1 2 - 8 —11-4 - 7-o — 2-8 + 4-1 + 18-9 1940 + 9-7 + 13-1 + 15-5 + 1-4 — 8-6 —13-9 - 1 3 - 8 —11-8 - 6-9 - 3-1 + 2-6 + 14-1 1941 + 18-0 + 16-5 + 11-9 + 5'0 — 5-7 — 8'9 —10-3 - 1 0 c — 9-5 - 6-5 - 3-5 + 3'4 1942 + 16 o + 15'0 + 12-3 + 1-8 - 7-i - 8-2 — 8'8 - 8-4 — 6-8 — 5-2 - 3-6 + 4-1 1943 + 6-e + 4-6 + 1-4 — 0-6 — 3-3 - 3-2 - 3 i - 3'8 — 2-8 — 2-1 - 0-7 + 6-6 1944 + 4-7 + 5-8 + 3-7 — l-o - 2'4 — 3-4 — 3-8 - 3-7 - 3 4 - 2-8 - 0-9 + 6'6 1945 + 4-6 + 3-8 + 2-6 — 1-2 — 2-6 - 3-o — 3 i — 2-7 - 24 — 1-5 - 0'D + 5"2 1946 + 3-6 + 4 8 + 2-9 + 0 i - 1 6 - 2-2 — 1-9 — 2-0 - 1-7 - 1-4 — 0-4 + 1-4 1947 + 3'i + 3 9 + 3-3 - 0-5 - 2-2 - 1-9 - 2-1 — 2-3 — 2-2 — 1-7 — 0-4 + 2-6

25-5 22-7 22-i 20-4 18-1 25-9 22-1 12-3 5-3 5-6 4-8 3-5 3-3

Murareförbundet 1935 + 20-4 + 15-2 + 9'9 — 3-7 —14-2 —16-7 —18-0 —16-7 - 8-0 + 4-2 + 11-1 + 1 9 i 1936 + 20-1 + 18-0 + 10-8 — 3-4 —13-3 —14-2 - 1 6 - 7 —14-9 - 8-5 + 3-i + 5-7 + 13-5 1937 + 11-1 + 9'7 + 4-4 + 3 l — 4-5 — 13-5 — 16'4 —14-0 — 7'2 + l-o + 9-i + 18-7 1938 + 18-9 + 15'2 + 5-o — 5-4 —12-0 - 1 4 - 1 —15-1 —11-5 - 5-1 + 1-6 + 6-e + 19-6 1939 +ia-o + 6-s + 2-s — 8-8 -13-2 - 1 4 - 0 —14-3 - 1 1 - 6 - 4-7 + 2-6 + 11-4 + 33-5 1940 + 10o + 12(i + 14-1 — 2 4 - 9 3 —14-0 —13-8 - 1 3 - 5 — 6-7 + 1-5 + 4-4 + 17-5 1941 + 23'i + 20-5 + 19-5 + 8 o - 0-4 —13-5 —19-7 —21 4 - 1 6 - 9 — 9-4 - 2-8 + 7-1 1942 + 28-2 + 26-6 + 24-0 + 6-6 — 8-3 - 1 6 - 8 —19-4 - 1 9 - 2 —16-2 - l l - o — 5 4 + 7-6 1943 + 16-1 + 10-5 + 5 o - 1 ' 9 — 8-2 — 9-8 —13-2 —12-8 - 9-2 - 1-8 + 7'2 + 17-5 1944 + 18'5 + 19 o + 14-5 — 1-4 — 8-4 —10-4 - 1 1 - 6 —11-4 - 9-2 — 66 - 1-9 + 8-8 1945 + 13-8 + 9 2 + 4'4 — 3 o - 5 7 — 6-4 - 7-0 — 7'5 — 6-7 - 4-s + 2-2 + 11-4 1946 + 11-6 + 12-8 + 6-2 - 3 - 8 - 5'7 - 6-4 — 6-4 - 6-s — 5-8 — 4-8 — 0-8 + 8-3 1947 + 10'6 + 18-2 + 8-6 - 3 - 6 — 7-2 — 7-7 — 7'5 — 7'7 - 7-e 5 7 - 1-2 + 9-9

20-2 18-6 19-4 16-9 15-9 44-7 39-0 24-3 18-1 15-2 11-2 9-2 10 3

Målareförbundet 1935 + 39-5 + 29-3 + 18-0 + 9-4 - 9-o —15'2 —15-2 -23-6 - 2 3 - 5 - 1 6 - 2 + 3-4 + 14-7 1936 + 37-4 + 28-4 + 13-1 + 5-0 - 9-9 - 1 5 ' l — 19'6 —20-9 —21-0 —12 7 + 3-o + 14-1 1937 + 28-2 + 15'9 + 15-8 + 1'4 — 7'8 — l l o —17-3 - 1 9 - 1 -18-9 —10-0 + 3-o + 17-9 1938 + 30-9 + 18-9 + 8-7 + 1-8 - 6-9 — 8-7 — 16-e - 1 8 - 1 —18-1 —ll-o + 2-4 + 14-2 1939 + 30-4 + 18-6 + 9-8 + 2-2 - 9-4 - l l - l —16-s - 1 7 - 3 —17-1 - 8'2 + 6-2 + 12-7 1940 + 1 6 i + 16-9 + 17-0 + 4-8 - 5-4 - 9-9 —15-9 -17-8 — 192 — 8-7 + 5'8 + 11-3 1941 + 25'2 + 23-9 + 12-7 + 5-7 - 6-6 — 9'2 —15'4 -17-0 —21-2 - 1 3 - 5 + 3-2 + 7-9 1942 + 28-9 + 23'4 + 14-0 + 1-5 — 7-4 - 9-9 —13o —15-6 —18-3 — 10-2 — l-o + 5 o 1943 + 21-2 + 14'9 + 0-2 + 3-5 — 8-4 — 8-5 — 9-2 — 11-4 —10-5 — 8-1 — 3-0 + 9-7 1944 + 15-6 + 11-3 + 7'i + 2'5 — 7-8 - 9 i —10-0 — 10-7 —104 - 5'5 — 2-1 + 18-8 1945 + 17-4 + 15'3 + 10-2 — 0-8 - 9'6 —10-7 - 1 2 - 3 - 1 2 - 0 — 11-6 — 6-ä — 2-4 + 23-8 1946 + 1 9 i + 11-0 + 3-6 — 2'5 - 7-2 — 8-8 — 9'4 — 9-8 - 8-8 - 5-9 — 3 o + 22-5 1947 + 14-7 + 11-7 + 77 - 0 ' 9 - 7-6 - 7 4 — 8-8 — 9-i - 8'6 — 6-3 - 2-1 + 17-1

24-4 21-9 20-7 19-2 18-5 32-4 29-9 24-2 15'3 11-8 16i 11-2 10-8

32 — 233 45

498 Förbund/ År

Jan.

Febr.

Mars April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Sågverksindustriarbetareförbundet 1935 + 13-7 + 7-9 + 7-5 + 5-4 - 1 3 - 1 —18-2 - 1 9 - 9 - 1 4 - 4 - 4-9 — 1'9 + 4-5 + 35-4 1936 + 12'8 + 7-o + 9-o + 7-o —12-0 —20-2 —17-9 - 1 3 - 2 - 6'4 — 1-4 + 5-2 + 35-2 1937 + 15-7 + 10'4 + 14 o + 5-3 - 1 3 ' 8 —18-0 —17-e —15-9 - 9o — 6-s + 5'6 + 32o 1938 + 11-2 + 7'i + 7'8 + 0-4 — 136 - 1 4 - 6 - 1 5 ' 5 —10-5 — 6-4 — 2-4 + 4-8 + 329 1939 + 18-1 + 9 6 + 10-6 + 2'7 — 9'6 —18-4 -18-6 - 1 1 - 8 — 6-5 — 2-3 + 3-5 + 21-5 1940 + 10'7 + 6-8 + 14-S + 3-6 - 7-0 —13-4 —14-3 - 1 0 9 — 6-9 — 3 l + 2-1 + 19'2 1941 + 13-5 + 9'5 + 7-1 + 4'5 — 2-6 — 9-7 - 1 3 - 6 - 1 0 - 8 - 7-6 — 3-6 — 0-8 + 11-6 1942 + 12-8 + 7-9 + 7-2 + 3-2 - 3-4 — 8-6 —111 - 9-0 — 7-2 - 3 - 9 — OS + 12-1 1943 + 7-8 + 3-5 + 2 i + 1 - 1 — 4-9 - 7-1 — 8-3 — 7-8 — 5-9 — 0-6 + 4-4 + 17-0 1944 + 8-5 + 5 2 + 5-4 + 3-6 — 1-2 — 5-2 — 7-3 — 7-1 — 6-7 - 4 - 3 + 0-3 + 7-7 1945 + 4-7 + 3 6 + 5-8 + 1-6 — 1-5 - 5 i — 5-8 — 2-9 - 3-s — 2-7 — 2-0 + 4-6 1946 + 2-5 + 2-9 + 3-9 + l-o — 2-0 - 3 i — 3-3 — 2-6 — 2-0 — 1-6 + 0-8 + 3-7 1947 + 2-4 + 1-2 + 0-2 - 0 - 6 — l-o - 1-4 - 1-8 — 1-3 — 1-2 — l-o + Oo + 3-8

Årsraedeltal

38-6 35-6 32-4 34-5 31-2 24 8 23 5 16-7 13-2 12-9 8-2 4-9 2o

Väg- oc i vattenbyggnadsarbetareförbundet 1935 + 21-1 + 13-0 + 8-3 + 2-1 - 6-4 - 9-7 - 1 2 o —11-5 - 9 6 — 7-s + 0-o + 14'8 3 5 i 1936 + 13-2 + 14-5 + 10-4 + 0-4 — 4-9 — 6 4 —11-6 ll-o —12-8 — 7-2 — 0-2 + 12'6 31-5 1937 + 12-6 + 10-5 + 14-7 - 0 - 4 - 5-4 - 7-8 —10-4 —12-4 - 9-8 — 9-1 + 1-1 + 16-3 27-4 1938 + 9-4 + 7-9 + 4"5 — 0-8 — 2-6 — 3-8 - 7-5 - 9-4 — 9 2 — 7 5 + 2-4 + 16 2 24-0 1939 + 9-7 + 6-1 + 4-i + 0-1 - 4-9 — 8-8 - 1 9 - 6 —10-6 — 7"9 - 2 - e + 6-e + 16'4 25-9 1940 + 5-1 + 6-1 + 9-2 — 1-2 — 1-9 - 5-7 — 6-9 — 7o — 6-8 — 5-8 + 4-1 + 12o 27-0 1941 + 8-2 + 7-9 + 7-5 + 4-1 — 1-4 — 2-1 — 5-4 — 8-1 — 7-6 — 6-0 + 0-6 + 3-3 2 2 i 1942 + 6'9 + 6-7 + 6-6 + 0-2 — 2'4 — 3 8 — 4-8 — 5-6 — 5-6 — 5-0 + 2-5 + 4-9 14-8 1943 + 3-1 + 2-5 + 1-7 — 2-2 — 2-5 - 1-1 - 3-0 - 3-4 - 3-2 — 2-8 + 3-7 + 8-6 13-2 1944 + 3-5 + 6-9 + 3-2 + 1-4 — 1-9 - 5-i — 4-9 — 4-8 - 5-1 — 4-8 + 0-8 + 11'9 13-7 1945 + 3-5 + 2 6 + 2-9 — 0-8 — 2-3 — 2-9 - 3-1 — 3-0 - 3-5 — 2.4 + 1-8 + 8-5 11-8 1946 + 3-7 + 3-7 + 2-7 + 1-6 + 1-6 — 2-6 — 2-9 - 3-4 — 4-1 — 2'3 — 0-6 + 5-7 8 i 1947 + 1-5 + 2-6 + 2-1 - O - i — 1-8 — 2 2 - 1-9 - 2-5 — 2-9 — 1-9 + 0-9 + 6'3 5 o

499 Bilaga

3.

Redogörelse for en inom socialyårdskommitten företagen undersökning ar fackförbundens arbetslöshetsstatistik. F ö r e v a r a n d e u n d e r s ö k n i n g r ö r a n d e fackförbundens s t a t i s t i k utfördes u n d e r s e n a r e delen av 1941 och b ö r j a n av 1942. D e n avser s å l u n d a de vid d e n n a tid rådaiade förhållandena. S e d a n u n d e r s ö k n i n g e n verkställdes, h a å t g ä r d e r vidtagits inom fackförbunden i syfte a t t få till s t å n d f ö r b ä t t r i n g a r i statistiken. M a n h a r s å l u n d a a n l e d n i n g antaga, a t t felkällorna inom fackförbundens a r b e t s l ö s h e t s s t a t i s t i k noinaera äro m i n d r e än vad framgår av förevarande redogörelse. D e t t o r d e vidare förtjäna p å p e k a s , a t t de felkällor, s o m a v h a n d l a s i redogörelsen, u t e s l u t a n d e h ä n f ö r a sdg till a r b e t s l ö s h e t s s t a t i s t i k e n , icke till den inom den frivilliga a r b e t s l ö s h e t s f ö r s ä k r i n g e n b e d r i v n a u n d e r s t ö d s v e r k s a m heten. Utredningsuppdraget. Inom socialvårdskommittén har utförts en undersökning angående fackförbundens arbetslöshetsstatistik. För att biträda kommittén tillkallades för detta ändamål som sakkunnig länsarbetsdirektören Helge Peterson, som i en den 28 april 1942 daterad promemoria redogjorde för undersökningens resultat. I det följande lämnas en sammanfattande redogörelse för denna undersökning. Till ledning för undersökningen hade socialvårdskommittén utarbetat följande riktlinjer. En förutsättning för a t t m a n skulle kunna erhålla en inblick i fackföreningsstatistiken och dess värde såsom mätare av arbetslöshetens storlek vore, a t t uppgifter förelåge rörande reglerna för fristämpling från avgiftsbetalning vid arbetslöshet. Av betydelse vore, a t t m a n erhölle en uppfattning om dels i vad mån arbetslöshet bland medlemmarna icke återspeglades i fackföreningsstatistiken, dels ock i vad mån det kunde antagas, a t t gällande bestämmelser verkade så, att den verkliga arbetslösheten bleve förstorad i statistiken. Beaktas borde även hur arbetslösheten bland sådana äldre redovisades, vilkas arbetsförmåga blivit så nedsatt, a t t möjligheterna för dem att erhålla arbetsanställning vore små eller obefintliga. E t t annat spörsmål vore, huruvida arbete inom a n n a t fack medförde avgiftsplikt eller om befrielse härvid meddelades på grund av arbetslöshet, då sysselsättning ej kunde beredas inom det egna facket. Framför allt vore av betydelse, a t t man erhölle en uppfattning om huruvida fristämplingsförfarandet begagnades för a t t från avgift befria sådana medlemmar, vilka tillfälligt eller för längre tid lämnat arbetsmarknaden. En viktig kategori utgjorde här de gifta kvinnor, vilka efter äktenskapets ingående ofta ville kvarstå inom organisationen, för det fall de senare skulle bli tvungna att åter söka anställning. Undersökningen skulle i huvudsak vara av beskrivande natur. Emellertid torde det finnas möjligheter a t t inom avdelningar, där arbetslöshetsregister förefunnes, göra en undersökning beträffande sådana medlemmar, som under någon längre tid varit oavbrutet eller nästan oavbrutet arbetslösa. Detta gällde främst sådana fack, inom vilka arbetstillgången vore god och där man hade anledning antaga, a t t mera långvariga arbetslöshetsfall normalt icke förekomme. Här borde en kontrollundersökning göras av orsakerna till a t t dessa långvarigt arbetslösa icke erhållit arbete. Resultatet av en dylik stickprovsundersökning finge icke generaliseras, men det kunde givetvis bli av betydelse för bedömande av arbetslöshetssiffrornas värde.

500 B e s t ä m m e l s e r rörande fristämpling vid arbetslöshet. Sedan år 1911 utarbetas på grundval av från fackföreningarna frivillig! lämnade uppgifter en fortlöpande statistik rörande arbetslösheten bland° fackföreningarnas medlemmar. Uppgörandet av denna statistik tillgår så, a t t de i rapporteringen deltagande avdelningarna månatligen till förbundsexpeditionen överlämna uppgifter rörande arbetslöshetens storlek i enlighet med ett fastställt formulär. Å formuläret lämnar varje lokalavdelning uppgift om antalet medlemmar samt om antalet arbetslösa. Vidare redovisas antalet arbetslösa å månadens sista dag eller, om detta ej kan angivas, antalet arbetslösa under månadens sista vecka samt slutligen antalet under månaden fristämplade arbetslöshetsveckor. Uppgifterna granskas och sammanställas inom arbetsmarknadsstyrelsen (tidigare socialstvrelsen, 1940—1947 statens arbetsmarknadskommission). Å rapporterna upptagas i stort sett de, vilka enligt av förbundet tillämpade fristämplingsregler äro att betrakta som arbetslösa med undantag dock för medlemmar, vilka tillfälligtvis på grund av förkortad arbetstid medgivits fristämpling en eller annan vecka under månaden. Avgifterna äro i allmänhet veckoavgifter och skola enligt stadgarna vara betalda inom en viss angiven tid, i regel G—8 veckor. I praktiken utnyttjas denna respittid så, a t t avgifterna vanligen betalas i slutet av varje månad. Emellanåt sker uppbörden veckovis eller var fjortonde dag. Såsom allmän regel gäller, att medlem vid arbetslöshet, konflikt, sjukdom, värnplikt och i en del andra fall befrias från erläggandet av avgift genom s. k. fristämpling för de veckor, varunder dylikt förfall förelegat. Uppbörden av avgifterna försiggår i regel så, att vederbörandes medlemsnummer och n a m n jämte uppgift om erlagt avgiftsbelopp antecknas i en uppbördsbok eller på en uppbördslista. Ävenledes antecknas numren på de veckor, för vilka avgift erlagts eller för vilka fristämpling skett, i senare fallet med angivande av orsaken. F r å n uppbördsboken eller uppbördslistan överföras sedermera uppgifterna till avdelningens medlemsmatrikel. Samtliga förbund föreskriva a t t de lokala fackföreningarna skola insända en s. k. redovisningslista, som vecka för vecka utvisar erlagda avgifter, respektive meddelade avgiftsbefrielser. För flertalet större avdelningar utgöra uppbördslistorna eller redovisningslistorna — för mindre avdelningar däremot medlemsmatrikeln — den källa, varur arbetslöshetsuppgifterna hämtas. Eftersom en medlem vid arbetslöshet befrias från stadgeenliga avgifter, ligger det i vederbörandes intresse att bringa sin arbetslöshet till organisationens kännedom. Då arbetslösa medlemmar inom flertalet fackförbund erhålla understöd från enskild eller erkänd arbetslöshetskassa, förstärkes ytterligare medlemmens intresse av a t t anmäla sin arbetslöshet. Enär fackföreningsavdelningen i sin tur till sitt fackförbund skall erlägga viss avgift per vecka för den tid en kontingentbetalande medlem varit i arbete, är det av vikt, a t t fristämpling, som medgivits medlem, blir rapporterad till förbundet. Förbund, som äro anslutna till landsorganisationen, ha att betala viss avgift, vilken beräknas med utgångspunkt från hela antalet medlemmar, sålunda såväl betalande som fristämplade. Då varje arbetslös medlem för förbundet betyder icke allenast en utebliven inkomst utan även en direkt utgift, kan man ha anledning förmoda, a t t ett intresse för kontroll av fristämplingsreglernas efterlevnad föreligger från förbundets sida. Fackförbundens arbetslöshetsstatistik ger ett uttryck åt den av organisationerna godtagna arbetslösheten. Denna omfattar arbetslöshetsfall av såväl ofrivillig som frivillig natur. Fackförbundens arbetslöshetssiffror representera sålunda en arbetslöshet ur organisationens synpunkt.

501 Då det gäller att erhålla en närmare uppfattning om innebörden av begreppet ~>fristämplad för arbetslöshet» torde hänsyn böra tagas även till de a n d r a anledningar än arbetslöshet-, för vilka fristämpling meddelas. Ett par fackförbund medgiva fristämpling på grund av nedsatt arbetsförmåga och ålderdomssvaghet i förening med oföi-måga a t t erlägga medlemsavgift, medan detta ej är förhållandet inom övriga förbund. Det ligger nära till hands a t t tänka sig, att fackförbund av den senare typen fristämpla personer med nedsatt arbetsförmåga och ålderdomssvaghet under annan beteckning, exempelvis arbetslöshet. På liknande sätt förhåller det sig med de förbund, som ej medgiva fristämpling vid skolgång, bevistande av studiekurser o. s. v. Av det anförda framgår, a t t frivilligt avstående från avlönad anställning icke särskiljes bland fristämplingsanledningarna. Att märka är, att frivillig arbetslöshet, i den bemärkelse denna företeelse här tages, icke behöver vara liktydig med sysslolöshet utan kan innebära, att vederbörande exempelvis bedriver egen verksamhet, som förhindrar honom a t t uppträda såsom arbetssökande. Fristämpling på grund av arbetslöshet för en viss vecka behöver ej innebära, att vederbörande varit arbetslös veckans samtliga dagar. Avgiftsbefrielse meddelas nämligen enligt för varje förbund fastställda regler, jämväl om allenast en del av veckan varit arbetslös. Å andra sidan innebära dessa regler, att en medlem kan vara arbetslös en viss tid under veckan utan att avgiftsbefrielse medges. En person kan sålunda vara arbetslös utan a t t ingå i arbetslöshetsstatistiken. Dylika regler måste finnas, då den kortaste arbetslöshet, som redovisas, är en vecka. Man torde, med hänsyn till det sätt varpå reglerna utformats, i allmänhet ha anledning antaga, a t t de tendenser till övervärdering respektive undervärdering av arbetslösheten, som härigenom kunna uppkomma, i det stora hela skola utjämna varandra. E t t par förhållanden torde emellertid i detta sammanhang böra påpekas. Fristämpling för arbetslöshet sker i regel först om 2—3 dagar varit arbetslösa i veckan. *En till 5 eller 4 dagar förkortad arbetsvecka medför i allmänhet ej avgiftsbefrielse. Dock brukar man vid längre och mera omfattande arbetstidsinskränkningar i dylika fall medge avgiftsbefrielse för vissa veckor, som då betraktas som helt arbetslösa. I den mån emellertid detta icke sker, kommer dylik arbetslöshet ej a t t återspeglas i den redovisade arbetslösheten. Stundom — och detta är vanligt i ett par speciella fack — ske arbetsinskränkningar genom förkortning av den dagliga arbetstiden. Dylik arbetslöshet blir icke redovisad i fackföreningsstatistiken. Undersökningens uppläggning. Den här företagna undersökningen har bland annat avsett a t t belysa, i vad mån den på nyss n ä m n t sätt rapporterade arbetslösheten ger ett uttryck för den vid varje tidpunkt verkligen rådande arbetslösheten. Syftet har således varit att ge en skildring av de eventuella felkällor som förefinnas och — i den mån detta är möjligt — bedöma dessa felkällors betydelse. Undersökningen har utförts så, att man i olika fackorganisationer utvalt ett antal som arbetslösa rapporterade medlemmar och prövat arten av arbetslösheten. Det är uppenbart, a t t en dylik tidskrävande undersökning måst begränsas till allenast en liten del av de vid eii viss tidpunkt arbetslöshetsrapporterade. Som lämplig tidpunkt har härvid valts den del av året då arbetslösheten varit som lägst. Härigenom har undersökningen inriktats på ett restklientel, bland vilket man haft utsikter a t t lättast finna dem, vilka blivit arbetslöshetsstämplade utan a t t i verkligheten ha varit arbetslösa. Undersökningen omfattar samtliga i statistiken deltagande förbund dock med undantag för skogs- och flottningsarbetareförbundet, vars statistik karakteriseras av de speciella arbetsförhållandena i detta yrke, samt lantarbetareförbundet, vars statistik endast sträcker sig tillbaka till år 1938.

502 Undersökningen har lagts så, a t t för varje förbund utvalts den månad under tidsperioden 1931—1940, då arbetslösheten enligt rapporterna varit lägst. Flertalet fackförbund hade ett absolut arbetslöshetsminimum åren 1937—1939, och till följd härav blev undersökningen begränsad till något av dessa år. F r å n varje förbund ha utvalts avdelningar representerande cirka 10 % av totala medlemsantalet. De undersökta och sålunda besökta avdelningarna utgöra till antalet 104 och representera cirka 106 000 medlemmar. Flertalet avdelningar voro i den situationen, a t t de med ledning av uppbördslistorna respektive redovisningslistorna kunde rekonstruera underlaget för den rapport, som de en gång hade inskickat. Härigenom erhölls möjlighet att utröna, huruvida rapportsiffrorna ägde motsvarighet i det ekonomiska bokföringsunderlaget eller lämnats på ett ungefär. Sedan nummer och n a m n erhållits på de medlemmar, som fristämplats som arbetslösa, framtogos vederbörandes kort ur avdelningens medlemsmatrikel. Matrikelkortet för varje medlem, som den utvalda månaden rapporterats arbetslös, underkastades härefter en detaljerad granskning. Härvid kunde ofta förmärkas tydliga växlingar mellan perioder av betalda och icke betalda medlemsavgifter. Funnos långa arbetslöshetsperioder, som fristämplats på grund av arbetslöshet enbart eller i kombination med andra orsaker, upptogs till diskussion frågan om vederbörande medlems anknytning till arbetsmarknaden. I vissa fall kompletterades de erhållna uppgifterna med upplysningar från arbetsförmedlingen, arbetslöshetskommittén eller hjälporganen. Genom att på detta sätt fall för fall skaffa upplysningar om de rapporterade arbetslösa kunde en ganska tydlig bild av värdet av avdelningens arbetslöshetsstatistik erhållas. Det tekniska f ö r f a r i n g s s ä t t e t vid arbetslöshetsrapporternas uppgörande. Såsom framhållits i det föregående, är underlaget för fackföreningsavdelningarnas arbetslöshetsuppgifter i allmänhet uppbördslistan, eventuellt ^ e d o v i s ningsjournalen till förbundet eller i vissa fall medlemsmatrikeln. Det visade sig, att ett mindre antal av de undersökta avdelningarna ej hade begagnat sig av det ovan berörda förfaringssättet. Hos några avdelningar hade man sålunda erhållit de lämnade uppgifterna endast genom uppskattning, och uppgifterna visade sig vid en jämförelse med uppbördslistorna vara för högt tilltagna. Dessa avdelningar voro emellertid små och fåtaliga. Med häaasyn härtill ha de härigenom uppkomna felaktigheterna ej kunnat utöva något större inflytande på resultaten. Ett något större antal avdelningar lämnade i enlighet med den ekonomiska redovisningen korrekta uppgifter angående totala antalet under månaden arbetslösa men uppgav exakt samma siffra för antalet arbetslösa vid månadens slut, vilken senare siffra ju är den, som hela arbetslöshetsstatistiken för närvarande bygger på. Dessa siffror kunna dock i regel ej överensstämma, utan antalet arbetslösa vid månadens slut är i allmänhet lägre än antalet arbetslösa under hela månaden. Med hjälp av uppbördslistorna kunde man fastställa denna felkällas storlek, och den visade sig vara ganska betydande. Vid uppgifternas granskning inom den centrala statliga myndigheten upptäckes givetvis ett sådant förhållande, och man har även sökt att i görligaste mån korrigera de lämnade siffrorna. Emellertid torde vissa rapporter inkomma så sent, att en fullständig korrigering ej kan företagas. Några avdelningar, som tillämpat ovannämnda förfaringssätt, ha uppmärksammat, att antalet arbetslösa vid månadens slut bör vara lägre än totala antalet arbetslösa under månaden och ha därför även gjort det förra lägre, men utan att denna reducering motsvarats av faktiska förhållanden. Antalet avdelningar, där det här berörda tillvägagångssättet praktiserades, var dock ej särskilt stort.

503 Hos ett antal undersökta avdelningar med mycket stort medlemsantal visade det sig, a t t uppbördsjournaler eller redovisningslistor ej tjänat som underlag för arbetslöshetsuppgifterna. Till följd av det stora antalet medlemmar och uppbördsmän skedde redovisningen hos avdelningen nämligen successivt, och uppbördslistorna kommo sålunda ej a t t avse samma tidpunkt för samtliga medlemmar. Dessa stora avdelningar tvingades därför att tillgripa andra förfaringssätt för att lämna önskade uppgifter. I ett och annat fall visade det sig, att den tillämpade metoden ej gav önskat resultat och att de lämnade uppgifterna voro felaktiga. En metod, som kom till användning, var följande. För att få möjlighet a t t lämna begärda uppgifter och i övrigt följa stadgarna hade avdelningen föreskrivit, att samtliga arbetslösa medlemmar, som önskade fristämpling, omedelbart måste anmäla sin arbetslöshet på avdelningsexpeditionen och därefter minst en gång i veckan, så länge arbetslösheten varade, förnya denna anmälan. Vid uppgörandet av rapporten utgick man från uppgiften över antalet arbetslösa vid föregående månads slut och till denna siffra lades antalet nyanmälda arbetslösa under den aktuella rapportmånaden samt fråndrogs antalet, som anmält erhållen anställning. Detta tillvägagångssätt skulle giva en korrekt siffra i fråga om åratalet arbetslösa vid månadens slut, under förutsättning a t t noteringarna i liggaren sköttes omsorgsfullt och att expeditionen verkligen bleve underrättad om alla förändringar i medlemmarnas arbetsförhållanden. Tydligt är emellertid, att om genom vissa omständigheter en felaktig siffra angivits för en månad, denna felaktighet släpar med ända tills en ny och korrekt utgångssiffra erhålles. I allmänhet synes man kuniaa utgå från a t t alla verkliga arbetslöshetsfall bliva noterade. Däremot har det hos medlemmarna ej alltid funnits anledning anmäla erhållen arbetsanställuing, avresa från orten m. m. Det föreligger följaktligen ganska stora möjligheter för a t t en såsom arbetslös anmäld medlem kommer a t t längre eller kortare tid kvarstå i liggaren såsom arbetslös även efter erhållen anställning. Det kan i detta sammanhang nämnas, att uteslutning av medlemmar, som underlåtit a t t erlägga sin kontingent, icke alltid verkställes inom föreskriven tid. Följden blir, att dessa personer under emellanåt lång tid ingå i statistiken såsom arbetslösa. Fel kan även uppkomma, då det här berörda sättet för uträknandet av antalet arbetslösa tillämpas, om medlemmarna under sin arbetslöshetstid inkallas till värnpliktstjänstgöring eller bli sjuka och till följd härav förhindrade a t t omedelbart anmäla detta. Under sjukdomstiden respektive värnpliktstjänstgöringen kunna dessa alltså ingå i antalet från avdelningen rapporterade arbetslösa. I en avdelning, som tillämpat här senast omnämnda system, undersöktes för en tremånadersperiod, hur många personer, som fristämplats på grund av arbetslöshet sista veckan i en månad. Detta antal jämfördes med det av avdelningen rapporterade. I detta fall visade det sig, att den rapporterade arbetslösheten var ungefär dubbelt så stor som den faktiska. En stor avdelning hade, likaledes till följd av medlemmarnas och uppbördsmännens stora antal, uppbörd successivt. När avdelningen vid månadens slut skulle avgiva rapport till förbundet, kom denna i regel a t t avse första hälften av den aktuella månaden och senare hälften av föregående månad, ibland även längre tillbaka i tiden liggande perioder. Avdelningen praktiserade därvid den metoden, a t t antalet redovisade, fristämplade arbetslöshetsveckor dividerades med i rapportmånaden ingående veckoantal, d. v. s. 4 eller 5. Detta tillvägagångssätt ger stundom missvisande resultat. Andra avdelningar med stort medlemsantal, vilka till följd härav ej kunnat färdigställa uppbördslistorna i sådan tid, a t t de kunnat läggas till grund för arbetslöshetsrapporteringen, använde föregående månads siffror. Felaktigheter av i det föregående belyst natur förefunnos i omkring xh av an-

504 talet besökta avdelningar. Där de förekommo, gåvo de i vissa fall upphov till avsevärda felaktigheter i statistiken. De kontrollundersökningar, som företogos för a t t konstatera, i vilken riktning felaktigheterna gingo, gåvo till resultat, att antalet uppgivna arbetslöshetsfall var större än det verkliga. Erfarenheterna ge således vid handen, a t t de felaktiga förfaringssätten i övervägande grad ge för höga värden av antalet arbetslösa. I allmänhet få fackförbundsavdelningarna anses förfara på ett riktigt sätt vid rapporternas sammanställande. Inom ett mindre antal avdelningar, som dock stundom ha ett betydande antal medlemmar, användas emellertid metoder, vilka medföra, a t t den rapporterade arbetslösheten blir större än den verkliga. Karaktären av de fristämplades arbetslöshet. Nästa fråga var, huruvida själva utgångsmaterialet är riktigt eller icke, d. v. s. i vad mån de såsom arbetslösa fristämplade även äro a t t beteckna som i' verkligheten arbetslösa. I förbundens stadgar återfinnas inga bestämmelser, som definiera begreppet »arbetslöshet». I undersökningen ha som arbetslösa betecknats endast de personer, som varit arbetsföra och i övrigt oförhindrade a t t åtaga sig arbete men som på grund av arbetsbrist ofrivilligt nödgats gå sysslolösa. I vissa fall har det varit svårt att avgöra, huruvida en medlem som fristämplats arbetslös varit att hänföra till denna kategori eller inte, då gränsfall alltid uppkomma. Osäkra fall eller fall, där fullt uttömmande uppgifter ej kunnat erhållas, ha behandlats såsom verkliga arbetslöshetsfall, d. v. s. som om fristämpling skett i vederbörlig ordning. De fall, som i det följande behandlas, kunna alltså med full visshet stämplas som felaktiga från de utgångspunkter för arbetslöshetens bedömande, vilka här anläggas. Hög

ålder.

Flertalet förbund ha som allmän regel, att hög ålder i förening med långvarigt fackföreningsmedlemskap berättigar till fristämpling från avgift genom val till s. k. hedersmedlem. Sådana personer fristämplas under särskild beteckning och ingå sålunda icke bland de som arbetslösa fristämplade. Bortser man från dessa hedersmedlemmar, gäller att de äldres arbetslöshet icke behandlas på annat sätt än de yngres. Någon åldersgräns är således icke införd. Självklart är, a t t någon skillnad ur organisationens synpunkt ej kan göras mellan äldre och yngre medlemmar. Emellertid förekommer ej heller vid arbetslöshetsrapporternas uppgörande, att sådana medlemmar frånskiljas, som praktiskt taget lämnat arbetsmarknaden. Att äldre, ej arbetsföra personer i mer eller mindre stort antal rapporterades som arbetslösa, var regel i flertalet fackförbund. Det fanns t. ex. avdelningar, vilka såsom arbetslösa rapporterade medlemmar, som uppnått 80 års ålder. Så gott som samtliga besökta avdelningar hade en eller flera sådana åldriga medlemmar, som inte kunde tänkas åter komma in i produktionen. Vissa avdelningar hade uppmärksammat det oriktiga i att rubricera dessa personer som arbetslösa och i stället fristämplat dem som sjuka. E t t dylikt förfaringssätt hörde dock till undantagen. Ofta visade sig därför dylika äldre medlemmar vara under en lång följd av år upptagna såsom arbetslösa. Flera av de som arbetslösa fristämplade äldre personerna voro även intagna på ålderdomshem eller åtnjöto pension. I realiteten torde flertalet av de här berörda, ganska talrika åldringarna utgöra ett gränsskikt mellan friska och sjuka, mellan arbetsföra och helt arbetsoförmögna. Det måste naturligen vara en mycket svår uppgift a t t klassificera dylika äldre medlemmar som arbetsföra eller som icke arbetsföra. Det bör emellertid framhållas, att enbart hög ålder ej behöver vara kriterium på arbetsoförmåga. En hel del äldre medlemmar visade sig ha arbetat så gott som oavbrutet.

505 Bedömandet av arbetslöshetsklientelets arbetsförhet har varit utredningens svåraste uppgift. Själva uttrycket »arbetsförhet» är i hög grad svävande och mångtydigt. Även en person med lyte kan vara kapabel a t t lösa vissa arbetsuppgifter, och en människa, vars krafter blivit nedsatta av sjukdom, kan understundom prestera ett fullgott arbete. Arbetsvilja, initiativkraft och förmåga att planlägga arbetet kunna uppväga de hinder, som en svag fysik uppställer. I undersökningen har frågan begränsats till a t t gälla den arbetslöses rent fysiska förutsättningar a t t taga mera allmänt förekommande arbetsuppgifter. Orsakerna till a t t äldre medlemmar stundom önska kvarstå i organisationen, även sedan de i verkligheten lämnat arbetsmarknaden, äro dels av ideell, dels av ekonomisk art. Flera av dessa äldre vilja nämligen ej släppa kontakten med avdelningen som de tillhört lång tid. Vidare bruka de fackliga organisationerna bereda sina medlemmar vissa förmåner, något som bidrager till önskan att icke släppa kontakten med fackföreningen. Förväxling av fristämplingsorsak. Vid de företagna nominativa undersökningarna hos avdelningarna kunde det konstateras, a t t viss förväxling av fristämplingsreglerna stundom ägde rum. E t t ganska betydande antal medlemmar hade fristämplats som arbetslösa, fastän arbetslösheten ej berodde på arbetsbrist utan hade andra orsaker, främst sjukdom. Det förekom sålunda flera fall, där medlemmarna voro obotligt sjuka. De voro någon gång partiellt arbetsföra, men deras arbetsförmåga sträckte sig över mycket starkt begränsade arbetsområden. De kunde emellanåt fristämplas som arbetslösa under långa tider utan avbrott för en enda veckas kontingenterläggande. Några av dessa personer hade intagits på ålderdomshem eller försörjningsinrättningar eller åtnjöt-o sjukpension. Man fann bland arbetslöshetsfallen sådana, där medlemmen led av exempelvis mer eller mindre utvecklad nervsjukdom, starkt hjärtfel, högt blodtryck, sockersjuka, kräfta, mindre tillräknelighet, magsår, reumatisk värk, nedsatt hörsel eller syn, följdsjukdomar efter olycksfall m. m. I många fall lät det sig inte direkt avgöra, huruvida arbetslösheten berodde på dessa sjukdomar, men i flertalet fall kunde fackföreningsfunktionären giva klart besked om att anledningen till arbetslösheten just var den till följd av sjukdomen nedsatta arbetsförmågan. Arbete i hemmet. En annan, mera allmänt förekommande felkälla förefanns inom fackförbundsavdelningar med starkt kvinnligt inslag i medlemsklientelet. Det visade sig, att under högkonjunkturer inom avdelningsmedlemmarnas yrkesområde ett stort antal kvinnor i sina bästa arbetsår återfunnos bland de för arbetslöshet fristämplade. Många ogifta kvinnor, som ha förvärvsarbete och äro fackföreningsmcdlemmai-, säga vid giftermål på egen begäran upp sin plats. Emellertid vilja sådana medlemmar ofta kvarstå inom organisationen, för den händelse de senare skulle önska eller bli tvungna att åter söka anställning. Särskilt inom fackförbund med arbetslöshetskassor av enskild eller statserkänd karaktär är denna företeelse vanlig, enär en person, som en gång lämnat organisationen och arbetslöshetskassan, behöver väsentligt längre tid för att efter ett återinträde i kassan upparbeta rätt till understöd, än om medlemmen kvarstår såsom fristämplad. Det visade sig höra till regeln, att dessa, kvinnliga medlemmar fristämplades arbetslösa men att de ej önskade förvärvsarbete utom hemmet. Att arbetslösheten ej berodde på arbetsbrist framgick även ofta därav, a t t rätten till arbetslöshetsunderstöd ej hade utnyttjats. I andra fall förekom det, a t t redan gifta kvinnor, som hade förvärvsarbete, till följd av barnsbörd hade slutat sin anställning. Under tiden före och efter

506 nedkomsten (i regel 6 veckor) fristämplades dessa medlemmar som sjuka eller i någon avdelning under beteckningen barnsbörd, sedan däremot som arbetslösa. Det visade sig mycket ofta, a t t även om en återgång till tidigare anställning erbjöds medlemmen, denna icke kunde acceptera detta erbjudande, emedan hennes närvaro i hemmet fordrades för barnets vård. Likartade fristämplingsförfaranden användas även för kvinnor, som slutat sin anställning för a t t sköta hushållsarbete i föräldrars eller släktingars he.m. I ett fall förekom att en gift kvinna slutat sin anställning på egen begäran, emedan arbetet var av mindre trivsam natur. Hon ägnade sig åt hemmets skötsel men fristämplades arbetslös. Medlemmen var sålunda i den situationen, att hon på grund av sin ändrade ekonomiska ställning hade erhållit möjlighet att mera kritiskt välja bland förefintliga arbetstillfällen. Dylika fall torde icke vara ovanliga, även om de ofta icke framträda på så markant sätt som här. Tydligt är, att dylika medlemmar i allmänhet icke äro att betrakta som arbetslösa ur samhällets synpunkt. Bristande kontroll. Då de rapporterande fackförbunden sedan rapporteringens tillkomst mångdubblat sitt medlemsantal, torde anledning föreligga att undersöka, hur organisationernas snabba tillväxt inverkat på arbetslöshetsstatistikens korrekthet. Det finns skäl att antaga, a t t möjligheterna till kontroll av de särskilda arbetslöshetsfallen försvåras i samma mån som organisationerna tillväxa. I samtliga fackförbunds stadgar föreskrives, a t t arbetslöshetsfall omedelbart skola anmälas och a t t arbetslös medlem varje vecka skall förnya sin anmälan. Till följd av organisationernas kraftiga tillväxt fanns emellertid för flertalet framför allt medelstora avdelningar ej möjlighet a t t tillämpa dessa bestämmelser, och anmälan varje vecka hörde sålunda till undantagen. Endast större avdelningar med regelbunden expeditionstid kunde tillämpa föreskrifterna om omedelbar och varje vecka återkommande arbetslöshetsanmälan. Fristämplingen ägde i flertalet mindre och medelstora avdelningar rum vid uppbörden, som i regel skedde i slutet av varje månad. Deaana försiggick ofta på arbetsplatsen genom särskilda uppbördsmän, vilkas tillämpning av reglerna för fristämpling ej alltid var enhetlig. I flera fackförbund var en medlem så att säga skriven hos en viss uppbördsman, som hade samtliga fackföreningsmedlemmar i exempelvis en fabriksavdelning om hand. Så länge en medlems arbete pågick normalt, inkasserade uppbördsmannen kontingenterna. Upphörde däremot anställningen, kunde det emellanåt hända, att uppbördsmannen anmälde honom arbetslös trots att han ej var säker på a t t arbetslöshet verkligen förelåg Det förekom fall, då uppbördsmannen, sedan han kommit i kontakt med medlemmen, måste återtaga medgiven fristämpling. Inom förbund med arbetslöshetskassa torde alltid uppsikten över arbetslöshetsfallen vara större än på andra håll. Men kontrollen är noggrann endast under den tid understöd utgår och blir mindre sträng, så snart understödsrätten uttömts. Sålunda förekommo fall då som arbetslösa fristämplade innehaft anställningar, ofta utanför vederbörandes hemtrakt. Av förklarliga skäl var det omöjligt a t t exakt utröna, hur stora felaktigheter dylika förhållanden medförde i arbetslöshetsstatistiken. Det visade sig, a t t i de avdelningar, som voro för små för att ha heltidsanställd funktionär men samtidigt för stora för a t t avdelningskassören skulle kunna i tillräcklig grad ägna sig åt sin kontrollerande uppgift, svårigheterna vid kontrollen av fristämpling för arbetslöshet voro betydande. Arbete i annat fack. Fackförbundens stadgar göra i regel ingen åtskillnad mellan arbete i och utom facket, men tolkningen av stadgarna torde av allt a t t döma variera mycket

507 inom olika förbund. F r å g a n är av betydelse främst inom förbund, som i större utsträckning beröras av säsongarbetslöshet. Inom några fackförbund ha medlemmarna i relativt stor utsträckning bisysslor bredvid det yrke, som utgör grunden för deras organisationstillhörighet. Det förekommer även, a t t detta yrke, organisationsyrket, endast är ett biyrke. Så är fallet särskilt på landsbygden. Många fackföreningsmedlemmar ha med organisationsyrket sålunda kombinerat arbete inom exempelvis jord- och skogsbruk. Enligt fackförbundens stadgar skall avgiftsbefrielse i allmänhet meddelas, om den erhållna avlöningen icke uppgått till vad arbete i organisationsyrket skulle ha givit under det antal dagar i veckan han högst må arbeta utan att bli skyldig erlägga kontingent. Tolkningen av dessa bestämmelser är emellertid mycket varierande. Bland de undersökta avdelningarna var det regel, a t t sysselsättning i eget eller föräldrars jordbruk medförde fristämpling på grund av arbetslöshet, Tillfälligt skogs- och jordbruksarbete torde vidare oftast medföra fristämpling. Inom några avdelningar medförde tillfällig övergång till skogsarbete, a t t viss nedsättning i medlemsavgifterna beviljades, varför ren fristämpling och arbetslöshetsrapportering ej företogs. Andra avdelningar hade samma principer rörande lättnader vid avgifternas erläggande men omsatte dem i praktiken så, att medlemmen fick betala varannan vecka och bli fristämplad som arbetslös varannan. Flera fackföreningsavdelningar ansågo, a t t tillfälligt jord- och skogsbruksarbete endast accepterades av medlemmen, när ekonomiskt nödläge tvingade vederbörande därtill, och m a n ansåg det vara för hårt a t t föreskriva avgiftserläggande. I vissa fall kunde konstateras, a t t gemenskapen med det yrkesområde avdelningen omfattade allenast var av sekundär art. Detta var fallet, då medlemmarna hade eget eller arbetade på föräldrars eller släktingars jordbruk. Detta utgjorde deras egentliga verksamhetsområde, medan de allenast tidvis och ofta endast under en mindre del av året sysslade med byggnadsarbete, vägarbete m. m. Det var emellertid för denna deras senare sysselsättning de voro fackligt organiserade. Tydligt är, a t t inom vissa fackförbund med säsongarbete medlemmarna i stor utsträckning rapporterades som arbetslösa under den tid de hade arbete i a n n a t fack. De hade sålunda fristämplats, trots a t t de ingalunda varit arbetslösa på grund av arbetsbrist. I andra likartade fall förekom, a t t kvinnliga medlemmar under tider med dålig arbetstillgång inom deras fack ägnade sig åt hembiträdesarbete, eller att medlemmar under sådana perioder drevo egen rörelse, utförde vedsågning eller dylikt. I samtliga dessa fall hade medlemmarna full sysselsättning och försörjning men rapporterades arbetslösa. Hos avdelningarna kunde konstateras en benägenhet a t t som arbetslösa rapportera sådana medlemmar, som icke hade arbete inom organisationsyrket, sålunda jämväl dem, som arbetade utanför detta, såvida ej arbetsinkomsten av detta arbete utanför organisationsyrket vore förhållandevis stor. Sekunda arbetskraft. Till »sekunda arbetskraft» hänföras flera olikartade element, vilka alla torde ha det gemensamt, a t t de i konkurrensen med andra på arbetsmarknaden h a mera avsevärda svårigheter a t t vinna anställning eller a t t de själva söka undvika ordnat arbete. Det är emellertid enligt sakens natur svårt a t t klart avgränsa en så svårbestämbar grupp som denna. F r å n fackföreningshåll har man sökt hålla dylika element borta från organisationerna, ehuru det naturligen icke kunnat undvikas, a t t här liksom annorstädes element av dylikt slag emellanåt förekommit. I den mån som sekunda arbetskraft, tagen i ovan angiven betydelse, funnits i de undersökta avdelningarna, har det visat sig, a t t personer av denna kategori ofta stått redovisade som arbetslösa. Andra tillämpliga grunder för fristämpling ha nämligen icke förelegat.

508 Den inverkan,'som här berörda företeelse kan utöva på arbetslöshetsstatistiken. är givetvis genomsnittligt sett ringa, även om det i någon avdelning med större medlemsantal visade sig, att ett absolut sett större antal av här berörda kategori var a t t finna. Andra

orsaker.

Undersökningen visade även, att annan sysslolöshet, som ej berodde på arbetsbrist, fristämplades och rapporterades som arbetslöshet. Sålunda kaoi i detta sammanhang nämnas den sysslolöshet, som hade sin grund i att medlemmarna på egen begäran sade upp sin anställning och sedan ej försökte att skaffa sig nytt förvärvsarbete. Anledningarna därtill voro flera. Följande exempel härpå kunna anföras. En medlem hade slutat sin anställning för att göra en längre utlandsresa, en annan på grund av arv, flera personer hade tillfälligt slutat sin anställning för a t t bevista kurser på folkhögskola, yrkesskola, verkmästarskola o. s. v. Gemensamt för dem alla var, att de frivilligt avstodo från att söka avlönad arbetsanställning. Utöver ovan relaterade fall, som menligt inverkade på korrektheten i fackorganisationernas arbetslöshetsstatistik gavs det även eia del tveksamma sådana, där det var omöjligt att med bestämdhet säga, huruvida arbetslösheten berodd»' på arbetsbrist eller hade andra orsaker. I den efterföljande statistiska redogörelsen ha dessa räknats som korrekt rapporterade arbetslösa, ehuru anledning finnes a t t antaga, a t t i varje fall en stor del sannolikt icke uppträdde på arbetsmarknaden och sålunda ej heller vore a t t anse som arbetslösa ur samhällets synpunkt. Sammanfattning. De framkomna felkällorna, ha till övervägande del inneburit, a t t arbetslösheten i fackföreningsstatistiken framträder som större än den i verkligheten är. Emellertid h a r undersökningen även visat, att felkällor finnas, vilka medföra att arbetslöshet icke blir registrerad i densamma. Detta gäller vissa former av förkortad arbetstid. Innan undersökningens resultat upptages till n ä r m a r e behandling, torde betydelsen av detta förhållande böra beröras. Bestämmelserna i stadgarna äro visserligen så utformade, a t t mindre långt gående inskränkningar i antalet arbetsdagar per vecka icke skola medföra fristämpling. I praktiken h a r emellertid det förfaringssättet tillämpats, a t t vissa veckor helt fristämplats för a t t kompensera medlemmarna. Detta torde särskilt ha varit vanligt, därest den förkortade arbetstiden kommit att sträcka sig över längre tider. Med sannolikhet kommer en betydande del av korttidsarbetslösheten på detta sätt med i statistiken. Nämnas må även, att då nedskärningen i antalet arbetsdagar är omfattande, de gällande reglerna automatiskt registrera korttidsarbetslösheten och kanske i viss m å n även övervärdera- den. Sannolikt betyder den i viss mån ofullständiga registreringen av denna form av arbetslöshet förhållandevis litet under tider med mera normalt läge å arbetsmarknaden. Under lågkonjunkturer torde m a n emellertid icke kunna undgå att taga viss h ä n s y n till här berörda förhållanden. Det vill vidare synas, som om ett betydande antal kortare arbetstillfällen icke bli registrerade. Härpå tyda bland annat de stundom långa perioder, under vilka friska personer med god arbetsförmåga kunde vara fristämplade för arbetslöshet. Att de ofta haft kortvarigare arbete under denna tid torde vara utom all fråga. H ä r föreligger alltså en företeelse, som verkar i motsatt riktning m o t den mindre fullständiga registreringen av den förkortade arbetstiden. De k u n n a naturligen icke vägas mot varandra. Men vad senast påpekats torde dock kunna medföra, a t t det är möjligt, om icke alltid så dock under mera normala tider, bortse från ofullständigheten i korttidsarbetslöshetens registrering.

509 Den företagna undersökningen har vidare givit vid handen, a t t startandet av 011 erkänd arbetslöshetskassa medfört att- man även inom fackföreningsstatistiken börjat anlägga de strängare normer för fristämpling vid arbetslöshet, som enligt lagstiftningen tillämpas inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Allteftersom försäkringen vinner i omfattning kommer härigenom fackföreningsstatistiken att, på ett riktigare sätt än tidigare återspegla den verkliga arbetslösheten. Statistisk redogörelse för undersökningens resultat. Huvudresultaten av de utförda statistiska undersökningarna sammanfattas i följande tablå. Antal undersökta avdelningar Avdelningarnas medlemsantal Rapporterat antal arbetslösa Därav: R ä t t rapporterade Fel rapporterade Antal felrapporterade fall i procent av medlemsantalet Antal felrapporterade fall i procent av antalet arbetslöshetsrapporterade

104 106 420 4 557 2 820 1 737 1,C3% 38,1 %

Vid värdesättandet av resultaten av den bedrivna undersökningen, vilka i koncentrerad form återgivas i ovanstående sammanställning, är det nödvändigt a t t hålla följande i minnet. Den företagna undersökningen har till sin k a r a k t ä r varit en stickprovsundersökning. Undersökningen har vidare ej kommit a t t för varje enskilt fackförbund omfatta ett ur statistisk synpunkt tillräckligt representativt urval. Utredningens resultat bygger på fackföreningsfunktionärernas personliga omdömen, som av lättförståeliga skäl ej kunnat bliva av enhetlig natur. Man kunde sålunda någon gång hos vederbörande befattningshavare inom organisationen förmärka en tendens till att låta de metoder, som tillämpats vid arbetslöshetsrapporteringen framstå såsom mera exakta än de i verkligheten äro. Samverkande orsaker kunde giva anledning till a t t i en avdelning vissa problem aldrig blivit tillräckligt framhävda, medan de i en annan blivit belysta med konkreta exempel. De statistiska resultaten framläggas sålunda med dessa reservationer och den efterföljande uttolkningen av statistikmaterialets innebörd måste värdesättas därefter. Som framgår av sammanställningen, är antalet felrapporterade arbetslöshetsfall förhållandevis stort. Med felrapporterade fall avses då sådana, där medlemmar upptagits som arbetslösa antingen genom ett felaktigt förfarande vid uträkningen av siffrorna eller på grund av att den innebörd, som organisationerna lagt i begreppet »arbetslöshet», varit mer vidsträckt än den, som vid undersökningen använts. Det framgår, a t t av 4 557 undersökta arbetslöshetsfall icke mindre än 1 737 eller 38,1 % voro felaktigt rapporterade. Då de undersökta avdelningarnas medlemsaiatal utgör 106 420, motsvarar antalet felrapporterade 1,63% av medlemsantalet. Det totala medlemsantalet i de rapporterande avdelningarna i samtliga av undersökningen berörda 28 förbund uppgick till omkring 680 000. De avdelningar, som undersökts, ha alltså ett medlemsantal, som utgör cirka 16 % av totala antalet. Samtliga rapporterande avdelningar utgöra emellertid cirka 4 500, varav endast 104 eller något över 2 % ingå i undersökningen. Denna berör sålunda företrädesvis större avdelningar. Detta har emellertid varit ur praktiska synpunkter nödvändigt, dä undersökningen eljest skulle ha blivit synnerligen tidskrävande.

510 Den frågaaa uppkommer, vilken inverkan på undersökaaingens resultat, som de större avdelningarnas överrepresentation kan tänkas utöva. Erfarenheterna från besöken vid de små avdelningar, som ingå i undersökningen, ge vid handen, att felaktigheterna i de små avdelningarna äro lika vanliga som i de stora. Visserligen har fackföreningsfunktionären i en liten avdelning en bättre överblick över medlemmarna, men han besitter icke samma träning och säkerhet som funktionärerna i de avdelningar, som ha avlönade tjänstemän. Om med småavdelning förstås en avdelning med mindre än 200 medlemmar, utgjorde antalet i dessa avdelningar felrapporterade arbetslöshetsfall 83 eller 3,3 % av medlemsantalet-. Siffrorna äro visserligen små, men de torde dock kunna sägas bestyrka vad nyss sagts, nämligen att rapporteringen från småavdelningarna icke är bättre än från de större avdelningarna. I efterföljande tablå lämnas en fördelning av de felrapporterade arbetslöshetsfallen med hänsyn till vissa större felkällor, om vilka redogörelse lämnats i det föregående. Antal avdelningar i Tilka felrapportering förekommit

Felrapporteringens orsak

I

II III IV V VI VII VIII

16 53 37 19 13 19 28 27

Tekniska framräkningsmetoden

Hög ålder Förväxling av fristämplingsorsak Arbete i hemmet Bristande kontroll Arbete i annat fack Sekunda arbetskraft Andra anledningar Summa

Felrapporterade arbetslöshetsfall Antal

Procent

336 780 92 122 55 88 203 61 1737

19'3 44-9 5s 7-o 3-2 6i 11-7 35 100-0

I tablån är angivet det antal avdelningar, inom vilka var och en av de olika felrapporteringsorsakerna förekommit. Enär självfallet flera olika orsaker till felrapportering kunnat förekomma i en och samma avdelning, kunna dessa uppgifter ej nedsummeras. Grupperna II, III, IV, VII och VIII avse till övervägande del sådana, som definitivt eller för längre tid lämnat arbetsmarknaden. De utgöra sammanlagt 72,4 % av samtliga felrapporterade arbetslöshetsfall. Vs eller 19,3 % av felen äro av teknisk natur, medan antalet arbetslöshetsrapporterade personer, som verkligen voro i arbete, blott utgjorde 5,1 %. Vid bedömandet av den ovan återgivna felprocenten (1,6 3 %) och särskilt vid försök att draga mera allmängiltiga slutsatser av undersökningens resultat är det ett förhållande, som måste hållas i minnet. Materialet hänför sig i regel till den månad, som under en ganska lång tidsperiod uppvisat den lägsta arbetslösheten. Visserligen har i några fall en annan tid valts, men detta förhållande torde här knappast ha någon betydelse. Däremot gäller det att klargöra vad procentuella antalet felrapporterade innebär, i de fall det hänför sig till en tidpunkt, då arbetslösheten passerar ett minimum. Undersökningen har inriktats på de personer, som, även då läget å arbetsmarkaaaden varit som gynnsammast, blivit rapporterade som arbetslösa. Vidare ha alla de, som haft arbetsanställningar i nämnvärd omfattning tiden före eller efter tidpunkten för undersökningen, förutsatts vara rätt arbetslöshetsrapporterade. Möjligheterna att även bland dessa förekommit felrapporteringar äro uppenbara, men med hänsyn till nödvändigheten a t t begränsa undersökningens omfattning ha dessas arbetslöshet icke särskilt prövats.

511 Det här anförda medför uppenbart, att det verkliga antalet felrapporteringar kan väntas vara större än det undersökningen utvisar. Detta innebär med andra ord a t t det i det föregående omnämnda procenttalet 38,1 är för lågt. Hade undersökningen utsträckts att omfatta arbetsförhållandena för samtliga arbetslöshetsrapporterade vid den utvalda tidpunkten, hade med säkerhet det procentuella antalet felrapporterade blivit större. Valet av tidpunkt — den då arbetslösheten varit som lägst — har medfört, a t t säsongarbetslösa personer med mer eller mindre regelbundna arbetsperioder antagits vara riktigt rapporterade. Erfarenheterna ge emellertid vid handen, a t t man kan ha skäl antaga, a t t antalet felrapporterade bland de säsongarbetslösa skall, relativt sett, vara mindre än bland det klientel, som gjorts till föremål för den mera i detalj gående undersökningen, även om för de säsongarbetslösa förefinnes den anledningen till felrapportering, a t t de i verkligheten kunnat ha arbete i annat fack. Det anförda torde kunna sägas ge vid handen, att den del av de arbetslöshetsrapporterade, som i verkligheten ej varit arbetslös, skall i genomsnitt för längre tidsperioder vara lägre än vad framgår av undersökningen. Det bör här understrykas, att undersökningen ej kan ge någon ledning till a t t på denna väg beräkna ett tal, som skulle kunna användas för a t t reducera den rapporterade arbetslösheten i syfte att nå fram till den verkliga. Det ovan n ä m n d a procenttalet 38,1 kan alltså icke direkt användas för a t t reducera den rapporterade arbetslösheten även vid andra tidpunkter. Däremot kan man gå en annan väg för a t t erhålla ett uttryck för storleken av den arbetslöshet, vilken i regel kan betraktas som felrapporterad. De felrapporterade kunna delas i tre huvudgrupper: 1) långvarigt arbetslösa personer, som i realiteten lämnat arbetsmarknaden, 2) personer, som av tillfälliga anledningar lämnat arbetsmarknaden, 3) personer, som normalt uppträda på arbetsmarknaden men som huvudsakligen på grund av felaktigt rapporteringsförfarande blivit rapporterade arbetslösa. Den först nämnda gruppen kan med säkerhet väntas återkomma bland de rapporterade under hela året. De utgöra, med andra ord, ett bottenskikt, som alltid belastar statistiken och vars storlek sannolikt är förhållandevis konstant. Den andra gruppen utgöres av arbetsföra personer, vilka vid tiden för undersökningen av olika anledningar tillfälligtvis lämnat arbetsmarknaden för a t t exempelvis genomgå en kurs, för a t t sköta hemmet eller dylikt. Det torde vara antagligt, att ett ungefär lika stort antal av dessa alltid ingår i statistiken, oberoende av vilken tidpunkt som väljes. Ett förhållande bör dock påpekas. Antalet gifta kvinnor, som lämna arbetsmarknaden för att ägna sig åt arbete i hemmet, är sannolikt något större under ekonomiskt gynnsammare tider än under andra. Uiadersökuhigen hänför sig till en tid med uppåtgående konjunkturer. Av denna anledning kan man vänta, att ett något större antal gifta kvinnor skall ingå i förevarande undersökning än vad fallet skulle varit, om den förlagts till en annan tid. Emellertid utgör trots detta antalet felaktigt rapporterade gifta kvinnor allenast 7,o % av samtliga fall. De betyda som felkälla sålunda förhållandevis litet. Den tredje gruppen utgöres ävenledes i huvudsak av arbetsföra personer. Man torde med säkerhet kunna antaga, att denna senare kategori är minst, när arbetslösheten är som lägst. Med hänsyn till vad som anförts rörande samtliga tre grupper, torde man kunna säga, att antalet felaktigt rapporterade arbetslöshetsfall, m ä t t i förhållande till totala medlemsantalet, med sannolikhet är större än vad undersökningen givit vid handen. Sätter man alltså antalet felrapporterade i relation till medlemsantalet, får man ett relationstal, som anger det minimum, under vilket det relativa antalet felrapporterade ej kan antagas sjunka. Detta relationstal har den fördelen,

512 a t t det är direkt jämförbart med den vanliga arbetslöshetsprocenten. Man synes med hänsyn till det anförda och det sätt, varpå detta relationstal beräknats, bli berättigad minska det procentuella antalet rapporterade arbetslösa, d. v. s. arbetslöshetsprocenten, med den i det föregående beräknade felprocenten. Därest exempelvis för en viss månad den rapporterade arbetslösheten för samtliga fackförbund är 7,G %, skulle m a n vara berättigad att antaga, a t t den verkliga arbetslösheten ej är större än 7,6—1,6 = 6 , 0 %.

513 Bilaga 4. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s ursprnngliga år 1946 färdigställda förslag till Lag om arbetslöshetsförsäkring. Lagens omfattning. 1 §Envar i Sverige bosatt arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är, där ej nedan annorlunda stadgas, pliktig att från och med ingången av kalendermånaden efter den lander vilken han fyllt sexton år vara försäkrad till erhållande av understöd vid arbetslöshet samt erlägga avgifter därför, allt i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Försäkringsplikt som nu sagts åligger jämväl å svenskt fartyg anställd svensk arbetstagare, som ej är bosatt i Sverige. Arbetsgivare, som mot avlöning använder försäkrad till arbete, är skyldig att till försäkringen erlägga avgifter jämlikt bestämmelserna i denna lag.

~;§Vad i 1 § stadgas skall icke äga tillämpning å arbetstagare, a) vilkens årsinkomst av förvärvsarbete, beräknad enligt de i 23 § avsedda grunder, ej uppgår till minst 600 kronor; b) som avlönas uteslutande genom andel i vinst; c) som är anställd hos make, föräldrar eller adoptivföräldrar, barn eller adoptivbarn, dock att länsarbetsnämnden på därom gjord framställning må, såframt nämnden finner anställningsvillkoren motsvara de inom yrket sedvanliga, förordna, att den som är anställd hos föräldrar eller adoptivföräldrar, barn eller adoptivbarn skall vara försäkrad; d) som uppbär tilläggspension enligt lagen om folkpensionering eller invalidunderstöd enligt förordningen om invalidunderstöd; eller e) som pensionerats och, utan samband med olycksfall i arbete, i pension eller understöd från sin forna arbetsgivare eller från pensionsanstalt uppbär mer än 200 gånger den daghjälp, som han omedelbart före pensionstidens hörjan skulle hava ägt uppbära vid arbetslöshet. Beträffande arbetstagare, som utföra arbetet i sitt hem, skall iakttagas, att allenast en hemarbetande medlem av varje hushåll skall vara försäkrad, såvida icke länsarbetsnämnden efter verkställd utredning annorlunda medgiver.

s§. Konungen äger från försäkringsplikt undantaga utländsk medborgare, som i sitt hemland är försäkrad mot arbetslöshet jämväl under den tid han vistas i Sverige. 3 3 — 233 45

4§Länsarbetsnämnden må från försäkringsplikt befria den, som av annan orsak än arbetslöshet kan antagas komma att ha anställning som arbetstagare under kortare tid än tjugu veckor om året. Länsarbetsnämnden skall årligen inom utgången av mars månad ompröva, huruvida förutsättningarna för befrielse från försäkringsplikt fortfarande äro för handen. Om understödsrätt.

5§. Understöd från försäkringen må endast utgå till den, som 1) är oförvållat arbetslös; 2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning; 3) sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen; 4) uppfyller det i 10 § omförmälda avgiftsvillkoret; 5) genomgått den i 16 § omnämnda karenstiden; samt i övrigt uppfyller i denna lag omförmälda villkor. 6§Understöd må, utom i fall som omförmäles i 28 § tredje stycket, utgivas endast för dag, under vilken den försäkrade varit utan föi'värvsarbete (arbetslös dag). Såsom arbetslös dag skall även anses dag, varunder försäkrad för annans räkning utfört arbete under högst en timme i sitt eget yrke eller högst två timmar i annat yrke. Utgör arbetet en bisyssla, som är förlagd till annan tid av dygnet än den ordinarie arbetstiden, må dagen anses som arbetslös, såframt icke arbetsförtjänsten å bisysslan, jämte vad den försäkrade under samma dag kan hava erhållit i lön för annat arbete, överstiger den sedvanliga inkomsten under tre timmars arbete i hans ordinarie anställning. Vid prövning av fråga om viss dag skall anses som arbetslös dag skall hänsyn icke tagas till sådana uppdrag av förtroendekaraktär, som äro avsedda att utföras på fritid och alltså ej lägga hinder i vägen för utförande av anvisat arbete. Har den försäkrade arbetat såsom självständig företagare å dag, varunder han sökt men ej kunnat erhålla arbete för annans räkning, må dagen likväl behandlas som arbetslös, därest det utförda arbetet ej kan anses vara i högre grad värdeskapande än det arbete, som han skulle ha kunnat utföra såsom självständig företagare samma dag, som han arbetat för annans räkning. Tid, varunder försäkrad bevistat kurs, må anses såsom arbetslös tid allenast efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen beträffande varje särskild kurs. Dag, för vilken den försäkrade ägt uppbära moderskapspenning jämlikt lagen om moderskapsförsäkring, må icke anses som arbetslös dag.

515 Har länsarbetsnämnden jämlikt bestämmelserna i 2 § andra stycket medgivit, att flera i samma hushåll ingående hemarbetare skola vara försäkrade, må ej någon av dessa hemarbetare anses som arbetslös, såframt ej alla samtidigt äro arbetslösa.

7§Försäkrad, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, avvisat erbjudet lämpligt arbete eller under åberopande av orsak, som icke skäligen kan godkännas, vägrat deltaga i kurs för fortsatt utbildning inom det egna yrket eller för omskolning till annat yrke, skall anses vara självförvållat arbetslös under en tid av fyra veckor från det sådant förhållande inträffat. 8§Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning, a) att det motsvarar vederbörandes krafter och färdigheter, b) att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, c) att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt d) att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden eller arbetets natur. Har försäkrad erbjudits beredskapsarbete eller annat arbete, som av staten eller av kommun med statsbidrag anordnats till avhjälpande av arbetslöshet, må vid prövning av fråga om det erbjudna arbetets lämplighet hänsyn endast tagas till vad i första stycket stadgas under a) och d). Erbjudet arbete, som är av tillfällig art, skall icke anses lämpligt för försäkrad, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal timmar per dag än vid full drift är vanligt, såframt icke det erbjudna arbetet kan utföras under den del av dagen, clå den försäkrade ändock är ledig. Vad i första stycket stadgas angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal eller av arbetsmarknadsstyrelsen förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten. 9§Efter arbetslöshetens inträdande må för erhållande av understödsrätt försäkrad icke tillgodoräknas någon dag, innan han hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete. Sådan ansökan skall göras personligen, dock att länsarbetsnämnden må, då större arbetslöshet förekommer

516 inom orten eller då naturhinder eller annat hinder av motsvarande art föreligger, medgiva, att ansökan får göras skriftligen. Länsarbetsnämnden äger lämna närmare föreskrifter härom. Efter det den första ansökningen om arbete gjorts hos arbetsförmedlingen, skall den försäkrade, för erhållande av understödsrätt, under två av förmedlingsorganet bestämda dagar varje vecka personligen söka arbete hos förmedlingen. Han skall därvid uppgiva, huruvida han utfört arbete under någon av de dagar, som han önskar tillgodoräkna sig för understöd, eller huruvida han å sådan dag varit förhindrad taga arbete. Länsarbetsnämnden äger, när skäl därtill äro, föreskriva tätare besök hos förmedlingen än nu sagts eller nedsätta antalet besök till ett för varje vecka. Är den försäkrade avlägset boende eller förekommer större arbetslöshet eller föreligger naturhinder eller kan så eljest av särskilt skäl anses riåkallat, må länsarbetsnämnden medgiva befrielse från inställelse hos förmedlingen för längre tid än en vecka. I dylikt fall må nämnden, på sätt i första stycket stadgas, föreskriva, att skriftlig ansökan skall göras. Försäkrad, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal timmar per dag än vid full drift är vanligt, skall anses uppfylla villkoi-et att hava sökt arbete hos arbetsförmedlingen, därest han personligen eller, om detta på grund av avståndet till arbetsförmedlingsorganet icke låter sig göra, skriftligen sökt arbete hos arbetsförmedlingen samt därefter på tider och sätt, som bestämmas av förmedlingsorganet, fortlöpande anmäler sig hos arbetsförmedlingen. Över fullgjord arbetsansökan utfärdar förmedlingsorganet bevis i form av stämpel å karens- eller kvittokort. 10 §. Understöd må utgivas till försäkrad endast därest för honom erlagts minst tjugu veckoavgifter eller fem månadsavgifter, belöpande å tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande senast förflutna tolv månaderna. 11 §Vid prövning av avgiftsvillkoret skall så anses, som om avgifter erlagts för tid, varunder försäkrad a) varit sjuk samt uppburit i 18 § lagen om allmän sjukförsäkring omnämnd sjukpenning eller hempenning, dock att därvid två sjukveckor skola jämställas med en vecka, för vilken avgift erlagts enligt denna lag; b) uppburit moderskapspenning jämlikt lagen om moderskapsförsäkring; c) fullgjort i 27 och 28 §§ värnpliktslagen omnämnd militärtjänstgöring; eller d) bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten eller landsting, eller kurs, vilken arbetsmarknadsstyrelsen förklarat skola jämställas med kurs som nu nämnts; dock att vad sålunda stadgats ej skall gälla, om kurstiden jämlikt medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen må anses som arbetslös tid. Vid tillämpning av i första stycket givna bestämmelser skall särskilt iakttagas

517 dels att högst femton avgiftsveckor må tillgodoräknas med stöd av föreskrifterna under a), b) och d); dels ock att den under c) stadgade förmånen endast må tillgodokomma försäkrad, som under de närmast före militärtjänstgöringens början förflutna tolv månaderna erlagt åtta veckoavgifter. 12 §. Avgiftsvillkoret skall ej omprövas efter det en eljest understödsberättigad försäkrad a) erhållit arbete för högst fyra veckor eller ock av annan orsak än nedan under b)—e) sägs varit förhindrad att under högst samma tid söka arbete; dock att avgiftsvillkoret skall omprövas även i de nu avsedda fallen, därest den försäkrade under loppet av fem på varandra följande veckor ej haft understöd minst två dagar; b) varit sjuk, såvida han under sjukdomen uppburit sjukpenning eller hempenning; c) genomgått barnsbörd; d) bevistat kurs, varom i 11 § d) sägs; eller e) till följd av bestämmelserna i 17 § varit avstängd från understöd, såvida han under dödsäsongen ej utfört arbete för annans räkning under liingre tid i en följd än fyra veckor; allt såframt den försäkrade omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo söker arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Med avseende å avgiftsvillkoret skall vidare iakttagas, att arbetslösheten, då försäkrad frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet och till följd härav på grund av bestämmelserna i 7 § varit avstängd från understöd, skall anses hava inträtt först vid avstängningstidens slut. 13 §. Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet medgiva, att den, som omedelbart innan hon blivit försäkrad enligt denna lag tillhört statsea*känd arbetslöshetskassa i annat land eller därstädes varit underkastad bestämmelserna för obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, må vid tillämpningen av 10 § tillgodoräknas avgifter, vilka han erlagt till sådan kassa eller försäkring, dock att han för vinnande av understödsrätt måste hava erlagt minst två veckoavgifter till den svenska försäkringen. 14 §. Under tiden för arbetskonflikt må understöd icke utgivas: 1) till den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout); 2) till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas i förekommande fall av arbetsmarknadsstyrelsen.

518 15 §. Gift kvinna, som blir arbetslös innan hon efter äktenskapets ingående erlagt femton veckoavgifter, må uppbära understöd endast därest hon skriftligen på heder och samvete försäkrat, att hon fortfarande är oförhindrad och beredd att mottaga lönarbete. I denna försäkran skall arten av det sökta lönarbetet angivas. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande arbetstagare, som pensionerats och i pension från sin arbetsgivare eller från pensionsanstalt uppbär mer än 400 kronor om året. 16 §. Understöd må icke utgå till försäkrad, förrän han under de senast förflutna två veckorna varit arbetslös under sex dagar (karensdagar) och för dessa dagar uppfyllt villkoret att hava sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl beträffande varje efterföljande understödsdag, dock ej i de fall då avgiftsvillkoret jämlikt bestämmelserna i 12 § ej skall omprövas. För försäkrad, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är fortlöpande anställd, har arbete allenast fyra dagar i veckan, må karensdagarna fördela sig under de nästföregående tre veckorna. Har den försäkrade på grund av da-iftinskränkningen arbete ett mindre antal timmar per dag än vid full drift är vanligt, skall han anses uppfylla karensvillkoret, därest han under de nästföregående två veckorna på grund av driftinskränkningeaa haft arbete högst 52 timmar och fullgjort vad som stadgas i 9 § fjärde stycket. Vid tillämpning av karensvillkoret må hänsyn ej tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak än i 17 § sägs understöd ej kunnat utgå. Har försäkrad på grund av sjukdom varit arbetsoförmögen, skall med en karensdag jämställas en karensdag inom sjukförsäkringen eller två dagar, för vilka han uppburit sjukpenning eller hempenning. Likaledes skall med en karensdag jämställas två dagar, för vilka den försäkrade uppburit moderskapspenning jämlikt lagen om moderskapsförsäkring. 17 §1 mom. Försäkrad, som tillhör yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer varje vinter (säsongarbetare), skall, därest den inom yrket utgående avlöningen blivit på ett skäligt sätt förhöjd i förhållande till vad som utgår inom jämförbara, icke säsongbetonade yrken, underkastas viss inskränkning i understödsrätten under den regelbundet återkommande arbetslöshetstiden. Denna tid (dödsäsong) skall anses utgöra tiden från och med den 1 januari till och med den 31 mars samt från och med den 1 till och med den 31 december varje år. 2 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer de yrken, beträffande vilka den säsongmässiga inskränkningen i understödsrätten skall gälla. Härefter fastställer varje socialförsäkringsnämnd de arbetsgivare inom nämndens verk-

519 samhetsområde, beträffande vilkas arbetare dylik inskränkning skall gälla. Nämnden må därvid föreskriva, att arbetare endast vid viss avdelning hos en arbetsgivare skola vara underkastade säsongmässig inskränkning i understödsrätten. 3 mom. Då försäkrad gör framställning om understöd under dödsäsongen, skall socialförsäkringsnämnden fastställa, huraavida och i så fall vilken inskränkning i understödsrätten som skall tillämpas gentemot den försäkrade. Försäkrad skall vid denna prövning anses tillhöra yrke beträffande vilket säsongmässig inskränkning i understödsrätten skall tillämpas, därest minst hälften av de under tolvmånadersperioden närmast före dödsäsongens början för honom erlagda avgifterna influtit från arbetsgivare, för vilkens arbetare socialförsäkringsnämnd enligt 2 mom. förklarat, att de säsongmässiga inskränkningarna skola gälla. Den högsta understödstiden under dödsiisongen fastställes, under beaktande av de i 19 § givna bestämmelserna, med hänsyn till de av säsongarbetaren under de tre senast förflutna dödsäsongerna erlagda avgifterna i enlighet med följande tabell. Antal under de senaste tre dödsäsongerna erlagda veckoavgifter

Högsta understödstid i dagar under dödsäsongen

0-11 12—14 15-17 18—20 21-23 24—26 27—29 30—32 33-35 36-38 39—41 42

0 12 21 30 39 48 57 65 74 83 92 101

43 eller

flera

104 Vid beräkningen av antalet under föregående dödsäsonger erlagda avgifter skall beträffande tid, varunder den försäkrade varit sjuk, på grund av barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete eller fullgjort militärtjänstgöring, gälla vad i 11 § stadgas. H a r säsongarbetaren icke tillhört försäkringen under tre år, fastställes den högsta understödstiden under dödsäsongen med ledning av antalet erlagda avgifter under den eller de föregående dödsäsonger, som han varit försäkrad. Har han ej tillhört försäkringen någon föregående dödsäsong, är han icke understödsberättigad under den löpande dödsäsongen. 4 mom. Förekommer inom något yrke årligen regelbundet återkommande arbetslöshet i samband med helg eller under annan tid än i 1 mom. sägs,

520 må arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva, att försäkrade, som tillhöra detta yrke, skola under viss angiven tid genomgå längre karenstid än vad i 16 § stadgas. Styrelsen skall därvid föreskriva, att deia förlängda karenstiden må ligga inom en dubbelt så lång tid samt att vad i 16 § sägs alltid skall gälla. Har arbetsmarknadsstyrelsen meddelat föreskrift jämlikt första stycket i detta mom., skall varje socialförsäkringsnämnd fastställa de arbetsgivare inom nämndens verksamhetsområde, beträffande vilkas arbetare dylik inskränkning i understödsrätten skall gälla. Vad i 2 och 3 mom. sägs skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 18 §. Understöd må icke utgivas till försäkrad för söndag. Ej heller må understöd utgivas för annan helgdag, med mindre den försäkrade var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag, eller för dag, då han åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning, och därunder uppbär minst halv lön. 19 §. Understöd må icke utgå till försäkrad för mer än sammanlagt etthundrafemtiosex dagar under loppet av tolv på varandra följande månader eller under ett och samma arbetslöshetsfall. Har försäkrad under tolv på varandra följande månader åtnjutit understöd under sammanlagt etthundrafemtiosex dagar, skall ytterligare gälla, att understöd icke ånyo må utgivas till honom, förrän han erlagt minst två veckoavgifter eller en månadsavgift. Vad sålunda stadgats skall tillämpas jämväl för det fall, då försäkrad genom att vidtaga eller underlåta att vidtaga viss åtgärd avstått från att uttaga undea-stöd för dag, för vilken han eljest skulle hava varit berättigad att uppbära understöd, och därigenom orsakat, att understödstiden förlängts med flera dagar än dem, för vilka han underlåtit att uttaga understöd. 20 §. Har Konungen jämlikt 13 § medgivit, att försäkrad må tillgodoräknas avgifter, vilka erlagts till statserkänd arbetslöshetskassa i utlandet eller till annan obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, skall understöd, som uppburits från sådan kassa eller försäkring, likställas med understöd enligt denna lag. 21 §. Understöd enligt denna lag utgår i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, ett för hustru aatgående tillägg till daghjälp, benämnt hustrutillägg, ett för hemvårdarinna utgående tillägg till daghjälp, benämnt hemvårdarinnetillägg samt ett för barn utgående tillägg till daghjälp, benämnt barntillägg. Hustrutillägg, hemvårdarinnetillägg och barntillägg benämnas gemensamt familjetillägg. Understöd må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas i naturaförmåner.

521 22 §. För bestämmande av avgifternas och daghjälpens storlek hänföras de försäkrade till olika daghjälpsklasser allt efter den årliga inkomsten av förvärvsarbete, på sätt framgår av efterföljande tabell. Den försäkrades årliga inkomst nr förvärvs- Daghjälpklass arbete uppgår ej till 1 000 kronor till 1 000 kTonor men ej till 1 600 kronor » 1 600 » » » » 2 200 » » 2 200 » » » » 3 000 » » 3 000 > » » » 4 000 » » 4 000 » eller högre belopp

1 2 3 4 5 H

Daghjälp kronor 2:50 3:50 4:50 (i: — 7: — 8: —

23 §. Den försäkrades årliga inkomst av förvärvsarbete skall bestämmas enligt de grunder, som omförmälas i 15—17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring. 24 §. Hustrutillägg utgår till försäkrad med 1 krona 25 öre om dagen för äkta maka eller frånskild hustru. Hemvårdarinnetillägg utgår till försäkrad med enahanda belopp för a) den försäkrades moder, därest hon sammanbor med den försäkrade och hon ej uppbär folkpension, eller b) annan hemvårdarinna, såframt den försäkrade har barn eller adoptivbarn under sexton år, vilket är kyrkoskrivet hos den försäkrade. Hustrutillägg eller hemvårdarinnetillägg skall dock icke utgå där makan, den frånskilda hustrun eller hemvårdarinnan har förvärvsarbete, motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan, eller själv uppbär daghjälp. Ej heller skall hustrutillägg utgå, därest det finnes uppenbart, att den försäkrade ej fullgör sin försörjningsskyldighet mot hustru, med vilken han ej sammanbor, eller mot frånskild hustru. Ej må mer än ett tillägg för hustru eller hemvårdarinna utgå till försäkrad. 25 §. Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn under sexton år, vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest på av arbetsmarknadsstyrelsen föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barntillägg utgivas till försäkrad som är eller varit gift, för andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap. I intet fall må dock barntillägg för ett och samma barn utgå till mera än en person. Äro flera personer enligt vad ovan stadgats berättigade till barntillägg för samma barn skall tillägget utgå till den, som huvudsakligen försörjer barnet. Barntillägget utgör en krona om dagen för varje barn, för vilket sådant tillägg skall utgå.

522 26 §. Sammanlagda beloppet av daghjälp och familjetillägg må ej överstiga nittio procent av det belopp, som motsvarar en trehundradel av den för den försäkrade fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete. 27 §. Är försäkrad i anledning av arbetslöshet berättigad till regelbundet utgående understöd eller åtnjuter han eljest under arbetslösheten understöd med bidrag av allmänna medel av annan beskaffenhet än socialhjälp eller äger han under ledighet från arbete för annans räkning uppbära viss lön, må daghjälp och familjetillägg till honom utgivas allenast i den mån understödet eller lönen icke uppgår till den andel av arbetsförtjänsten, som i 26 § sägs. 28 §. Har försäkrad på grund av driftinskränkning arbete vid det företag, där han fortlöpande är anställd, ett mindre antal dagar i veckan än vid full drift är vanligt, skall det antal dagar under varje vecka, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en. Avdrag skall dock icke göras beträffande sådana arbetslösa dagar, som ligga i omedelbar anslutning till sista karensdagen. Den sålunda föreskrivna begränsningen av understödsrä.tten skall icke ske efter arbetsperiod, som överstiger tjugufyra dagar. Vid korttidsarbete på grund av driftinskränkning utgår understöd jämväl i det fall, att den dagliga arbetstiden nedskurits, dock endast under förutsättning att den sammanlagda arbetstiden vid det företag, där den försäkrade är fortlöpande anställd, ökad med arbetstiden dels för annan tillfällig anställning under den ordinarie arbetstiden dels ock för sådan bisyssla, som enligt bestämmelserna i 6 § medför att dagen ej kan betraktas som arbetslös, uppgår till högst tjugusex timmar för veckan. Den på sådant sätt fastställda sammanlagda arbetstiden för veckan skall delas med åtta och avrundas till närmaste hela tal. Resultatet skall vid beriikning av understödsrätten enligt bestämmelserna i första stycket av denna paragraf anses motsvara det antal dagar i veckan, under vilka arbete utförts. Om försäkringens finansiering. 29 §. Kostnaderna för understöd åt de försäkrade bestridas genom lika stora avgifter av de försäkrade och deras arbetsgivare samt genom bidrag av statsmedel. Kostnaderna för försäkringens administration bestridas av statsmedel. 30 §. Avgifterna till försäkringen skola vara så avvägda, att de skola tillhopa täcka två tredjedelar av kostnaderna för understöd till de försäkrade, räknat i genomsnitt för år med både ringa och stor arbetslöshet.

523 De kostnader för understöd, som icke täckas genom avgifterna, bestridas av statsmedel. 31 §. Då så prövas erforderligt och minst en gång vart tionde år, skall genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg verkställas en undersökning av om kostnaderna för understöd åt de försäkrade under de förflutna åren genomsnittligt fördelat sig på sätt i 30 § sägs. Arbetsmarknadsstyrelsen skall hos Konungen anmäla resultatet av denna undersökning. Skulle fördelningen av kostnaderna mera avsevärt avvika från vad i nämnda paragraf stadgas, skall arbetsmarknadsstyrelsen framlägga förslag om sådan ändring av avgifternas eller understödens storlek, att den avsedda proportionen för framtiden ernås. 32 §. Avgifter och statsbidrag ingå till en för hela riket gemensam fond för arbetslöshetsförsäkringen. Fonden förvaltas av riksgäldsfullmäktige. Arbetsmarknadsstyrelsen äger från fonden rekvirera för försäkringens bedrivande erforderliga medel. Om avgifterna och deras erläggande. 33 §. Avgifter till försäkringen erläggas för tid, varunder den försäkrade för annans räkning mot avlöning använts till arbete, samt för tid, då han med rätt att uppbära minst halv avlöning åtnjuter ledighet av annan anledning iin sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd. 34 §. Avgift erlägges för vecka. Utgår avlöningen för månad, erlägges avgiften för månad. Av försäkrad erlagda månadsavgifter skola vid tillämpningen av lagen omräknas till veckoavgifter enligt tabell, som fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen. 35 §. Vid avgiftsbetalning för vecka erlägges avgift, då den tid som omförmäles i 33 § under veckan uppgår till sammanlagt minst fjorton timmar hos samma arbetsgivare. Skall avgift erläggas för månad, inträder avgiftsplikt, då berörda tid under månaden hos samma arbetsgivare uppgår till sammanlagt minst sex dagar. Användes den försäkrade under samma vecka eller, vid månadsbetalning, under samma månad till arbete av flera arbetsgivare, erlägges avgiften endast av den arbetsgivare, hos vilken den försäkrade under veckan eller månaden tidigast arbetat det antal timmar eller dagar, som i första stycket sägs. H a r försäkrad samtidigt fortlöpande anställning hos flera arbetsgivare, åvilar avgiftsplikten den arbetsgivare, hos vilken den försäkrade genomsnittligt arbetat den längsta tiden.

524 36 §. Om den försäkrade utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, eller om av annan orsak uppgift ej kan erhållas om den tid, under vilken arbete utförts, skall denna tid bestämmas genom att arbetsförtjänsten delas med den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar. 37 §. Har försäkringsbevis ej utfärdats för arbetstagare, som fyllt sexton år och som ej enligt bestämmelserna i 2—4 §§ är befriad från försäkringsplikt, skall arbetsgivaren erlägga avgift enligt daghjälpsklass 1, intill dess sådant bevis företetts för honom. 38 §. Avgift förfaller vid utgången av den tid, vara avgiften belöper. Senast den 7 i varje månad skola de under föregående månad förfallna avgifterna erläggas. Då anställning upphör, skall avgiften omedelbart erläggas. 39 §. Arbetsgivaren eller, där avlöningen utbetalas av annan än arbetsgivaren, denne skall vara skyldig inbetala ej blott den på honom utan även den på arbetstagaren belöpande avgiften. Arbetstagarens avgift äger arbetsgivaren avdraga å arbetstagarens kontanta lön i samband med lönens utbetalande. Har avdrag ej verkställts inom tre månader från avgifts förfallodag, må arbetsgivaren ej vidare utan arbetstagarens medgivande uttaga avgiften av arbetstagaren genom löneavdrag. Arbetsgivaren vare skyldig att på anfordran lämna arbetstagaren kvitto på avdraget belopp. 40 §. Belopp, som av arbetsgivare jämlikt bestämmelserna i 39 § avdragits från arbetstagares lön, skall hållas avskilt från andra medel. Sådant belopp må ej annat än i fall, som omförmäles i 42 §, för gäld tagas i mät; ej heller må införsel däri meddelas. 41 §• Avgifterna inbetalas till den socialförsäkringsnämnd, hos vilken den försäkrade är registrerad. För arbetstagare, för vilken försäkringsbevis ännu ej utfärdats, inbetalas avgiften till socialförsäkringsnämnden i den ort, där han har fast bostad. Socialförsäkringsnämnden äger, då skäl därtill äro, bevilja uppskov med inbetalningen av förfallna avgifter utöver den i 38 § angivna tid. 42 §. Har arbetsgivare ej inom föreskriven tid till socialförsäkringsnämnden inbetalat avgift, för vars erläggande han är ansvarig, skall nämnden förelägga

525 honom att inom viss tid verkställa sådan inbetalning. Därest inbetalning ändock underlåtes, är arbetsgivaren pliktig att förutom avgiften erlägga ränta å densamma efter sex procent för år räknat från den dag inbetalning enligt 38 § senast skolat ske till och med dagen för avgiftens inbetalning. För vad arbetsgivaren sålunda har att erlägga må utmätning ske utan föregående dom eller utslag. 43 §. Om arbetsgivare på grund av vad i 39 § sägs avdragit avgift eller del därav å arbetstagares lön, skall gentemot arbetstagaren så anses som om beloppet erlagts å avgiftens förfallodag och skall arbetstagaren ej vara pliktig att erlägga det avdragna beloppet, ändå att detta ej kunnat uttagas hos arbetsgivaren. Har arbetsgivaren däremot icke å arbetstagarens lön gjort avdrag för belopp, för vilket arbetstagaren skall slutligen svara, och har beloppet icke kunnat uttagas hos arbetsgivaren, skall socialförsäkringsnämnden förelägga arbetstagaren viss tid, inom vilken han skall till kassan inbetala beloppet. Underlåter arbetstagaren ändock att gälda beloppet, må detta genom utmätning utan föregående dom eller utslag uttagas hos arbetstagaren. Införsel för beloppet må jämväl beviljas i arbetstagaren tillkommande lön hos annan arbetsgivare. Arbetstagare är icke pliktig att gälda ränta å förfallen men icke gulden avgift. 44 §. Inbetalning av förfallna avgifter skall ske kontant eller över postgiro. Är arbetsgivaren avlägset boende från postanstalt eller avser inbetalningen endast ett ringa antal försäkrade, må han verkställa inbetalningen genom att å särskilt betalningskort anbringa ett försäkringsmärke, motsvarande arbetsgivarens och den försäkrades sammanlagda avgift, och därefter insända kortet till socialförsäkringsnämnden eller dess ombud. Betalningskort och försäkringsmärken tillhandahållas arbetsgivaren genom postverkets försorg. Socialförsäkringsnämnden skall tillställa arbetsgivaren kvitto å den verkställda inbetalningen. Har socialförsäkringsnämnd jämlikt 17 § 1 mom. beträffande någon arbetsgivare föreskrivit, att arbetare endast vid viss avdelning hos arbetsgivaren skola vara underkastade säsongmässig inskränkning i understödsrätten, åligger det arbetsgivaren att vid inbetalning av avgifter särskilt angiva, huruvida avgiften belöper å försäkrad, som arbetar å denna avdelning. 45 §. Uppkommer fråga om avgiftsplikt föreligger för viss försäkrad, om vilken arbetsgivare som är avgiftspliktig eller eljest om något som sammanhänger med erläggandet av avgift, meddelas erforderliga föreskrifter av socialförsäkringsnämnden.

526 Om försäkringens organisation. 46 §. Arbetsmarknadsstyrelsen har att utöva tillsyn över tillämpningen av denna lag och i övrigt för försäkringen givna föreskrifter samt äger att i sådant avseende meddela nödiga råd och anvisningar. 47 §. Länsarbetsnämnden skall i varje län handlägga ärenden enligt denna lag på sätt nedan närmare stadgas. 48 §. I varje kommun handläggas ärenden enligt denna lag av den i lagen om socialförsäkringsnämnd omförmälda socialförsäkringsnämnden. Socialförsäkringsnämnd äger antaga särskilda lokala ombud. 49 §. Socialförsäkringsnämnden skall handlägga löpande ärenden rörande försäkringen och sålunda bland annat a) övervaka att försäkringsplikten fullgöres och avgifter erläggas i föreskriven ordning; b) verkställa registrering av de jämlikt denna lag försäkringspliktiga, som enligt lagen om allmän sjukförsäkring skola såsom sjukförsäkrade vara registrerade hos nämnden; c) fastställa årsinkomst för varje försäkrad; d) fastställa de arbetsgivare inom nämndens verksamhetsområde, beträffande vilkas arbetare inskränkning i understödsrätten jämlikt bestämmelserna i 17 § skall gälla; e) med undantag för det fall, som omnämnes i 50 §, pröva gjorda ansökningar om understöd; f) utbetala beviljat understöd; g) enligt av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär föra ett register över de försäkrade och däri göra anteckning om erlagda avgifter och uppburet understöd; samt h) i överensstämmelse med de föreskrifter arbetsmarknadsstyrelsen lämnar å styrelsens postgirokonto för försäkringen insätta uppkommet överskott å understödsrörelsen eller från styrelsen rekvirera erforderliga medel. Ärenden enligt 2 och 4 §§ skall socialförsäkringsnämnden med eget yttrande överlämna till länsarbetsnämnden för avgörande. 50 §. Upjakonimer fråga om försäkrad med hänsyn till bestämmelserna i 7 § kan anses vara oförvållat arbetslös, skall socialförsäkringsnämnden skyndsamt verkställa utredning angående de omständigheter, som kunna vara av betydelse för bedömande av understödsrätten. Nämnden skall därefter med eget yttrande överlämna ärendet till länsarbetsnämnden i länet. Avser

527 frågan understödsrätt till försäkrad, som frivilligt lämnat sitt arbete eller som av arbetsgivaren under påstående av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller som avvisat erbjudet arbete, skall länsarbetsnämnden med eget yttrande överlämna ärendet för avgörande till länsarbetsnämnden i det län, där arbetsplatsen är belägen. Före ärendets avgörande bör, då så finnes lämpligt, yttrande inhämtas från vederbörande arbetsgivare ävensom från den fackliga organisation, som den försäkrade tillhör. Sedan fråga om tillämpning av bestämmelserna i 7 § uppkommit, må understöd icke utbetalas till den försäkrade, förrän länsarbetsnämnden slutligt avgjort ärendet; dock att länsarbetsnämnden, då omständigheterna därtill föranleda, må medgiva, att understöd provisoriskt skall utgå i avbidan på slutligt beslut i ärendet. 51 §. Besvär över socialförsäkringsnämnds beslut må av försäkrad, hans arbetsgivare eller den beslutet eljest angår inom tjugu dagar från delfåendet anföras hos länsarbetsnämnden. 52 §. Länsarbetsnämnden skall handleda socialförsäkringsnämnderna och övervaka deras verksamhet i vad densamma berör frågor enligt denna lag. Särskilt åligger det länsarbetsnämnden att a) pröva och avgöra besvär över beslut, som enligt denna lag meddelats av socialförsäkringsnämnd i länet; b) avgöra ärenden om försäkringsplikt enligt 2 och 4 §§; samt c) på sätt i 50 § stadgas pröva ärenden om försäkrad med hänsyn till bestämmelserna i 7 § kan anses vara oförvållat arbetslös. Om skäl därtill föreligga, må länsarbetsnämnden till omprövning upptaga av socialförsäkringsnämnd avgjort ärende utan att besvär anförts över beslutet. Länsarbetsnämnden må till arbetsmarknadsstyrelsen för avgörande hänskjuta ärende av principiell innebörd. 53 §. Besvär över länsarbetsnämndens beslut må av försäkrad, hans arbetsgivare eller den beslutet eljest angår inom tjugu dagar från delfåendet anföras hos arbetsmarknadsstyrelsen. Om skäl därtill föreligga må arbetsmarknadsstyrelsen till omprövning upptaga av länsarbetsnämnd avgjort ärende utan att besvär anförts över beslutet. Over arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende enligt denna lag må besvär icke anföras. Om registrering av de försäkrade samt om uppgiftsskyldighet och sökande av understöd m. m. 54 §. Försäkrad registreras hos den socialförsäkringsnämnd, där han är sjukförsäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

528 55 §. Den som utför avlönat arbete för annans räkning, då han fyller sexton år, skall inom fjorton dagar därefter anmäla sig till inträde i försäkringen hos den socialförsäkringsnämnd, hos vilken han skall registreras enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Dylik anmälan skall av den, som ej är arbetstagare då han fyller sexton år, göras inom fjorton dagar från det han första gången därefter antager arbetsanställning. I sådan anmälan, som skall göras å av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär, skall den försäkringspliktige angiva a) fullständigt namn och adress; b) huruvida han är gift, i vilket fall hustruns namn skall angivas, eller han eller hans maka har barn eller adoptivbarn; c) det yrke han tillhör; samt d) namn och adress å den arbetsgivare, hos vilken han fått anställning. Den, som jämlikt bestämmelserna i 4 § önskar erhålla befrielse från försäkringsplikten, skall härom med angivande av skälen göra särskild framställning å formulär, som fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen. Förmyndare är ansvarig för att på omyndig ankommande anmälan enligt denna paragraf verkställes. 56 §. För den som inträtt i försäkringen utställer socialförsäkringsnämnden försäkringsbevis enligt av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär. Då socialförsäkringsnämnd verkställt registrering av försäkrad, skall nämnden låta göra anteckning härom å dennes försäkringsbevis. Har försäkrad jämlikt bestämmelserna i 2, 3 eller 4 § undantagits från försäkringsplikt, skall socialförsäkringsnämnden låta infordra tidigare utfärdat försäkringsbevis. Nämnden skall därjämte utställa särskilt bevis om att försäkringsplikt ej föreligger. 57 §. På begäran av socialförsäkringsnämnden åligger det försäkrad att lämna nämnden uppgift angående uppkommen anledning till att avgiftsplikt för viss tid ej föreligger. J 58 §. Då försäkrad påbörjar anställning hos arbetsgivare, skall han för denne uppvisa försäkringsbeviset eller, om han icke tidigare varit försäkrad, meddela honom sitt fullständiga namn och födelsedatum ävensom lämna uppgift om bostadsadress. Han skall därjämte meddela arbetsgivaren nödiga uppgifter angående tidigare arbetsanställning och erlagda avgifter till bedömande av den tidpunkt, vid vilken arbetsgivarens avgiftsplikt inträder. 59 §. Då arbete, som medför försäkringsplikt enligt denna lag, upphör, skall arbetsgivaren till den försäkrade överlämna intyg, utvisande den tid under de senast förflutna tolv månaderna, som den försäkrade utfört arbete åt honom, och orsaken till anställningens eller arbetets upphörande.

529 Har arbetsgivare till följd av driftinskränkning genomfört korttidsarbete, skall han beträffande de anställda, som på grund härav kunna bliva berättigade till understöd från försäkringen, utfärda intyg, utvisande antalet arbetsdagar per vecka eller, vid minskning av den dagliga arbetstiden, antalet arbetstimmar per dag. 60 §. Till den, som för annans räkning utför arbete i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, utlämnar socialförsäkringsnämnden erforderligt antal arbetskort. Då sådan försäkrad som nu sagts erhåller arbete av arbetsgivare, skall den försäkrade till arbetsgivaren överlämna ett arbetskort. Detta kort skall kvarligga hos arbetsgivaren, intill dess arbetet utförts och nytt arbete ej utlämnas. Därefter återställes arbetskortet till den försäkrade, försett med anteckning om dagen för det sista arbetets färdigställande. Understöd må icke utgivas till försäkrad som nu sagts utan att denne för försäkringsorganet företett samtliga arbetskort, som utlämnats till honom. 61 §. Då arbetsgivare inbetalar avgift för försäkrad, som omförmäles i 60 §, skall han samtidigt till socialförsäkringsnämnden översända uppgift om storleken av den avlöning, som den försäkrade lyft under den period den erlagda avgiften avser. Arbetsgivaren skall tillika uppgiva tidpunkten för arbetets utlämnande till den försäkrade och dess färdigställande. 62 §. Ansökan om understöd göres hos socialförsäkringsnämnden i den ort, där den försäkrade vistas. Därvid skall den försäkrade för nämnden uppvisa försäkringsbeviset ävensom till nämnden ingiva a) av organ för den offentliga arbetsförmedlingen erhållet kareus- och kvittokort; b) av arbetsgivaren jämlikt 59 § utfärdat intyg; samt c) därest han önskar erhålla familjetillägg, skriftlig försäkran å av arbetsmarknadsstyrelsen fastställt formulär angående de omständigheter, som äro av betydelse till bedömande av rätten till sådant understöd. Socialförsäkringsnämnden äger påfordra, att skriftlig ansökan om understöd skall göras av den försäkrade och att han därvid skall lämna de särskilda uppgifter, som nämnden finner påkallade. 63 §. Beslut i fråga om understöd fattas av det försäkringsorgan, hos vilket den föl-säkrade är registrerad, såvida icke bestämmelserna i 50 § till annat föranleda. Ar den försäkrade ej registrerad hos den socialförsäkringsnämnd, där an-

530 sökan om understöd gjorts, skall nämnden översända ansökningshandlingarna till den socialförsäkringsnämnd, hos vilken den försäkrade är registrerad. 64 §. Understödet utbetalas veckovis. Försäkrad, som icke före utgången av åttonde veckan efter den tid, då understöd förfallit till betalning, utkvitterat understödet, vare sin rätt förlustig, såvida icke socialförsäkringsnämnden på grund av särskilda skäl medgiver, att utbetalning må ske. 65 §. Fordran å understöd enligt denna lag, som innestår hos försäkringsorgan, må ej för gäld tagas i mät. Rätt till ej förfallet understöd må ej överlåtas. 66 §. Det åligger arbetsgivare att på begäran låta tjänsteman hos arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnd eller socialförsäkringsnämnd taga del av avlöningslistor och andra förteckningar över anställda arbetstagare ävensom att lämna myndighet eller tjänsteman, som nu sagts, sådana uppgifter angående arbetstagares anställnings- och arbetstid samt arbetsförtjänst, som kunna erfordras med hänsyn till bestämmelserna i denna lag. 67 §. Den som på grund av tjänsteåligganden tager befattning med handling eller uppgift, som i 66 § sägs, må ej röja vad han erfarit rörande driftanordning eller affärsförhållanden. Ej heller må någon yppa vad han sålunda eller eljest erfarit angående försäkrads arbetsförhållanden och avlöningsförmåner. 68 §. Beslut av myndighet enligt denna lag meddelas kostnadsfritt. 69 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen. Straffbestämmelser. 70 §. Försummas anmälan, som är föreskriven i 55 §, eller försummar arbetsgivare att vid inbetalande av avgifter till försäkringsorganet översända de i 44 och 61 §§ föreskrivna handlingar eller lämna de uppgifter som där avses och efterkommer han icke inom viss förelagd tid av nämnden given anmaning att fullgöra vad han sålunda brustit, straffes den försumlige med böter, högst 100 kronor. Till enahanda straff vare den försäkrade förfallen, som icke fullgör vad i 57 eller 58 § stadgas.

531 71 §• Underlåter arbetsgivare att utställa intyg, som omförmäles i 59 §, och efterkommer han icke inom viss förelagd tid av socialförsäkringsnämnden given anmaning att utställa dylikt intyg eller vägrar han att jämlikt 66 § låta tjänsteman hos arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnd eller socialförsäkringsnämnd taga del av handling som i sistnämnda paragraf sägs eller att lämna uppgift som där avses, straffes med dagsböter. 72 §. Lämuar försäkrad eller arbetsgivare medvetet falska uppgifter enligt denna lag till organ för försäkringen eller den offentliga arbetsförmedlingen eller gör arbetsgivare mot bättre vetande större avdrag å arbetstagares lön än vad i 39 § medgives, straffes med dagsböter, ej under tio, där ej handlingen är i annan lag med strängare straff belagd. 73 §. Förseelse enligt 70 och 71 §§ åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. 74 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Denna lag träder i kraft den 1 juli 19 .., då förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor, förordningen samma dag om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen den 23 november 1934 angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen samma dag angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, förordningen den 15 december 1944 angående beloppet av barntillägg och hustrutillägg enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor samt kungörelsen den 15 december 1944 om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor upphöra att gälla. Vad nu sagts skall dock icke utgöra hinder för att efter nämnda författningars upphörande till de erkända arbetslöshetskassorna utbetalas statsbidrag efter förut gällande grunder, belöpande å tiden före den 1 juli 19 ... I avseende å lagens ikraftträdande skall vidare gälla: 1. Senast den 1 augusti 19 .. skall varje arbetsgivare till socialförsäkringsnämnden i orten lämna uppgift om fullständigt namn och födelsetid för samtliga hos honom den 1 juli samma år anställda arbetstagare. Arbetsgivaren skall därvid jämväl angiva, huruvida och i så fall vilka säsongmässiga variationer i sysselsättningen som förekomma vid företaget. Försummar arbetsgivaren sådan anmälan, vare straffet böter, högst 100 kronor. 2. Under förutsättning att erkänd arbetslöshetskassa till den i 32 § omnämnda försäkringsfonden överlämnar kassans fonderade medel intill ett

532 belopp av kronor öre ( = 20 gånger en veckoavgift i klass 4 från både arbetsgivare och försäkrad) för varje medlem i kassan må försäkrad, som omedelbart före lagens ikraftträdande varit medlem av kassan, vid tillämpning av det i 10 § omförmälda avgiftsvillkoret tillgodoräknas avgifter, vilka han erlagt till kassan. Arbetsmarknadsstyrelsen må under enahanda förutsättning, som i första stycket av denna punkt sägs, medgiva, att samma rätt att tillgodoräkna avgifter skall gälla i fråga om avgifter, som erlagts till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, vilken icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa. 3. Understöd, som uppburits från erkänd arbetslöshetskassa eller sådan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, beträffande vilken arbetsmarknadsstyrelsen jämlikt punkt 2 andra stycket medgivit, att försäkrad må tillgodoräknas till sammaaaslutningen erlagda avgifter, skall likställas med understöd från försäkringen. 4. Beträffande försäkrad, som jämlikt punkt 2 äger tillgodoräkna sig avgifter, vilka erlagts till erkänd arbetslöshetskassa eller sammanslutning för beredande av arbetslöshetshjälp, vilken icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, skall i fråga om understödets stoadek gälla följande. Har för den försäkrade före arbetslöshetens inträdande erlagts minst en avgift enligt bestämmelserna i denna lag, skall understödets storlek bestämmas med ledning endast av de jämlikt denna lag erlagda avgifterna. Försäkrad, för vilken före arbetslöshetens inträdande ännu icke eidagts någon avgift jämlikt denna lag, äger uppbära samma daghjälp, vartill han varit berättigad enligt bestämmelserna i den erkända arbetslöshetskassan eller sammanslutningen för beredande av arbetslöshetshjälp, dock lägst två kronor, varjämte han äger uppbära familjetillägg i enlighet med vad därom i denna lag stadgas. Vad i 26 § stadgas skall däo-vid tillämpas. 5. Då socialförsäkringsnämnd för bedömande av försäkrads understödsrätt under den första dödsäsongen efter lagens ikraftträdande skall fastställa hans yrkestillhörighet, skall nämnden utan att vara bunden av vad i 17 § 3 mom. andra stycket sägs utgå från sysselsättningsförhållandena under den senaste dödsäsongen vid det företag, där den försäkrade är eller under det senaste året huvudsakligen varit anställd, ävensom i övrigt taga hänsyn till vilken facklig organisation han tillhör samt övriga tillgängliga uppgifter.

Statens offentliga utredningar 1948 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)!

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag till ändrad butikstängningBlagstiftning. [31 Markutredningen. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. [4]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbrnk. Utredning rörande skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m. [32]

Industri. Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas flnansväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 2. Betänkande med förslag till Undrade bestämmelser ang. beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare m. m. [22]

Politi. Parlamentariska undersökningskommissionen ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst. 3. Betänkande ang. säkerhetstjänstens verksamhet. [7J Nationalekonomi och socialpolitik. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 4. förslag ang. partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst. [11] Förslag till sjöarbetstidslag. [16] Betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m.[28] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 8. Tiden Juli 1946-juni 1947. [26] Socialvårdskommitténs betänkande. 16. Utredning och förslag ang. lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. [39] Hälso- och sjukvård. Den öppna läkarvården i riket. [14] Bilagor. [24] 1943 års sockersjukutrednings betänkande ang. sockersjukvården i riket. [33] Statens sjukhusutredning av år 1943. 4. Synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården. [87] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 6—7. Redogörelse fdr detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Jönköpings län och Kronobergs län. [6] 2:16. Skaraborgs län. [15] 2:6. Östergötlands län. [26] Den svenska spritfabrikationen och dess avsättningsförhållanden. [19]

Handel och sjöfart. Betänkande med förslag till ny Kungl. Maj :ts förordning ang. explosiva varor m. m. [8] Betänkande rörande vissa utrikeshandelsfrämjande åtgärder. [29] Betänkande med förslag ang. isbrytningens ordnande längs Norrlandskusten m. m. [81]

Kommunikationsväsen. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 3. Smalspåriga järnvägar i Östra Småland och Östergötland. [»] Betänkande ang. skärgårdstrafiken m. m. [10] Betänkande ang, statens järnvägars organisation. Del 1. Den centrala ledningen. [13] Betänkande rörande vägnämndernas och länsvägnämndernas arbetsuppgifter m. m. [18] Betänkande med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten. [20] Betänkande med förslag till vägtrafikförordning m. m. [84] Förslag rörande förbättring av statens järnvägars bostadsbestånd. [35] Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig o<Hlng i övrigt. Trädgårdsundervisningen. [5] Statens trUdgårdsförsök. [12] Betänkande ang. utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. [17] Ungdomen och arbetat. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 6. [21] 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. [27] Betänkande med förslag till nya mellaninstanser för folkskoleväsendet. [28] Betänkande och förslag ang. det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 2. Estetiskt folkbildningsarbete. [30] Betänkande med förslag till förordning ang. kollekter. [38]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. m. vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren. [1] Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering. [2] Betänkande med förslag ang. artificiell inseminationsverksamhet bland nötkreatur. [36]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden.

Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri. 283 45

Internationell r ä t t .