Socialvårdskommitténs betänkande. 17,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1950: 11 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅR DS KOM M I T T E N S BETÄNKANDE

XVII:

U T R E D N I N G OCH F Ö R S L A G ANGÅENDE

LAG OM SOCIALHJÄLP M. M. (SOCIALHJÄLPSLAG)

S T O C K H O L M 19

5 0

Statens offentliga utredningar 1950 Kronologisk

1. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 18. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. Beckman. 44 s. K. 2. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. Viktor Petterson. 157 s. H. 3. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m. m. Kihlström. 137 s. E. 4. Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. Statens Reproduktionsanstalt. 105 s. E. 5. Ortsavdragskommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. Beckman. 199 s. Fi. 6. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m. m. Marcus. 64 s. F i .

förteckning

7. 1949 års uppbördssakkuimiga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. Marcus. 112. s. FI. 8. Betänkande angående rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen. Beckman. 155 s. J u . 9. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i det svenska avtalssystemet. Katalog- och Tidskriftstryck. 74 s. H. 10. Den svenska elbranschens kapacitet och konkurrensförhållanden. Marcus. 175 s., 1 pl. H. 11. Socialvårdskommitténs betänkande XVII. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. Beckman. 579 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 0 : 1 1 SOOIALDEPABTEMEKTET

SOCIALVÅRDS KOM M I T T E N S BETÄNKANDE

XVII:

U T R E D N I N G OCH F Ö R S L A G ANGÅEN DE

LAG OM SOCIALHJÄLP M. M. (SOCIALHJÄLPSLAG)

STOCKHOLM 1950 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1783 49]

3*

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. •Sid,

(Skrivelse till Konungen 7* »Sammanfattning 11* Lag om socialhjälp m. m. (socialhjälpslag) 21* Lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål 34* Lag om arbetsföreläggande 36* Kungl. kungörelse med föreskrifter enligt 15 § lagen om socialhjälp m. m. 4 3 * Lag om vissa ändringar i lagen om koramuiialstyrelse i stad 44* Lag om vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse på landet 44* Kungl. kungörelse angående ändring i stadgan angående folkundervisningen i riket den 26 september 1921 45* Kungl. kungörelse angående ändring i stadgan för fortsättningsskolan den 16 september 1918 45* Kungl. kungörelse angående ändring i stadgan angående folkundervisningen i Stockholm 45* Lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen 46* Lag om ändring i lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag ) 47* Lag om vissa socialvårdsanstalter 48* Lag om socialnämnd m. m 52* Kungl. kungörelse angående socialregister 63* Del I.

Socialhjälp ni. ni.

Kap.

I. Historik

1 Kap.

II. Utländsk lagstiftning

10 Danmark s. 10, Finland s. 16, Norge s. 19, Storbritannien s. 22.

Kap.

III. Allmänna synpunkter

26 Uppgifter i stort för en hjälpform, grundad p å behovsprövning s. 26, K a n hjälp efter behovsprövning vara en rättighet? s. 29, Behovsprövning enbart inom den generella hjälpformen eller därjämte inom särskilda delar av socialvården? s. 32, (De kontanta arbetslöshetsunderstöden s. 34, De särskilda bostadstilläggen s. 38), Särskild hjälpform för asociala? s. 41, H u v u d m a n n a s k a p och finansiering samt organisation i övrigt s. 42.

Kap.

IV. Personligt bistånd samt andra liknande åtgärder. byggande syfte. Vård genom tvång

Hjälp i före45

Tillgodoseendet av behovet av personligt stöd s. 47, Hjälp i förebyggande syfte s. 50, Socialvården och de missanpassade s. 57, Utformningen av bestämmelser om socialnämndens personligt stödjande verksamhet s. 61, Tvångsåtgärder för att tillgodose u p p e n b a r t vårdbehov samt åtgärder mot parasiterande personer s. 61.

Kap.

V. Socialhjälp

såsom en rättighet.

Förutsättningar för socialhjälp

Fattigvåvdsbegreppet. Historik s. 63, Gränsdragning mellan obligatorisk och frivillig fattigvård enligt gällande r ä t t s. 68, Fattigvård vid arbetslöshet enligt gällande r ä t t s. 71, Socialhjälpen såsom en r ä t t i g h e t för arbetslösa s. 74, Bör socialhjälp för att höja försörjningsförmågan vara

4* Sid.. en rättighet? s. 80, Sammanfattning av hittills berörda anledningar till socialhjälp s. 84, Vad bör rymmas inom socialhjälpen s. 84, (Uppehälle och vård s. 84, Specialvård utanför den allmänna sjukvårdens ram, s. 89, Tandvård s. 89, Reshjälp s. 95), Socialhjälpens n a t u r av supplerande hjälp s. 99, Gränsen mellan fattigvård och barnavård (samhällsvård) s. 102. Gränsen mellan socialhjälpen och samhällsvården s. 104.

Kap.

VI. Hjälptagares egen ersättningsskyldighet

106 Äldre r ä t t s. 106, Fatttigvårdslagstiftningskonimittén s. 106, Gällande r ä t t s. 107, Aterbetalningsskyldighetens praktiska betydelse s. 109, Socialvårdskommitténs ståndpunkt s. 110, Omhändertagande av hjälptagarens egendom s. 114.

Kap.

VII. Försörjningspliktigas

ersättningsskyldighet.

Arbetsföreläggande 1 17

Anhörigas försörjningsplikt. Äldre r ä t t s. 117, Fattigvårdslagstiftningskommittén s. 117, Proposition 1918:135 s. 119, Nuvarande bestämmelser om försörjningsplikt s. 119, Nuvarande bestämmelser om fattigvårdsstyrelses återkravsrätt m o t försörjningspliktiga s. 121, Försörjningsplikt inom socialförsäkringen s. 123, Reformförslag i fråga om försörjningsplikt enligt fattigvårdslagen s. 123, Civilrättens regler om underhållsplikt s. 126, Jämförelse mellan fattigvårdsrättslig och civilrättslig försörjningsplikt s. 128, Försörjningspliktens ekonomiska betydelse s. 129, Återkravsrätt mot anhöriga för socialhjälp s. 129, Mot vilka anhöriga skall återkrav kunna ifrågakomma? s. 131, Ersättningspliktens omfattning s. 139, I vilka fall skall återkravsrätt förbehållas? s. 139, Återkravsbestämmelsernas form s. 140, Arbetsgivares offentligrättsliga försörjningsplikt s. 141, Åtgärder mot försumliga försörjarc s. 142, Gällande bestämmelser s. 142, Socialvårdskommitténs tidigare preliminära överväganden och däröver avgivna remissyttranden s. 143, Arbetshemsklientelets beskaffenhet s. 150, Antalet försumliga försörjare på arbetshem under senare å r s . 154, 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag beträffande processen vid beslut om tvångsintagning på alkoholistanstalt s. 154, 1948 års lösdriveriutrednings reformförslag i fråga om behandlingen av försumliga försörjare m. m. s. 156, Socialvårdskommitténs slutliga förslag s. 159.

Kap. VIII. Sökande och meddelande av socialhjälp.

Socialhjälpens former 170

I vilken kommun skall socialhjälp sökas och meddelas? s. 170, Meddelandet av hjälp åt svensk medborgare, som hemsänts från utlandet, Vissa flyktingsfrågor s. 172, Grundprinciper för hjälpens meddelande, Behovsprövningen s. 175. Protokoll angående utredning s. 178, Socialhjälpens former s. 178, (Borgensteckning s. 183), Vissa särskilda hjälpbehov s. 190, (Beklädnad s. 190, Fickpengar s. 193), Tillsyn m. m. s. 195.!

Kap.

IX. Hemortsrätten samt vissa folkbokföringsfrågor

197 Historik s. 197, Fattigvårdslagstiftningskommittén och hemortsrättens huvudprinciper. Remissyttranden s. 198, Gällande r ä t t s huvudprinciper s. 200, Hemortsrättsbestämmelser inom andra delar av socialvården s. 202, Invändningar mot nuvarande bestämmelser i fattigvårdslagen s. 205, Hemortsrättsreglerna ur den hjälpbehövandes s y n p u n k t s. 211, Allmänna synpunkter i fråga om hemortsrättsregler för socialhjälpen. Förslag till huvudregel s. 212, H e m o r t s r ä t t för utlänningar? s. 229, Socialvården och folkbokföringen s. 230. Åldersgränser för hemortsrättsförvärv s. 242, Härledd hemortsrätt s. 242, H u s t r u s hemortsrätt s. 243, Barns h e m o r t s r ä t t s. 244, Bestämmelser mot obehörigt inverkande j>å hemortsrättsförvärv s. 248, Benämningen h e m o r t s r ä t t s. 252, Sammanfattning s. 253.

Kap.

X. Kommunernas inbördes ersättningsskyldighet.

H e m s ä n d n i n g . . . . 254

Ersättning kommuner emellan s. 254, Gällande bestämmelser och kritik mot desamma s. 255, Ersättning för socialhjälp s. 256, Hemsändning s. 260.

Kap.

XI. Vissa organisatoriska spörsmål.

Besvärsrätt m. m

Socialnämndens sammansättning s. 264, Länsstyrelsens uppgifter. Övervakning av socialnämndernas verksamhet m. m. s. 264, Frågan om under-

Sid. ställning i vissa fall s. 266, Länsstyrelses rätt att ålägga socialnämnd utge socialhjälp. Besvärsmyndighet s. 267, Tvister mellan kommuner 8. 268, Tvister mellan kommun och enskild angående återkiav s. 269, Läkares medverkan. Inrättandet av socialläkartjänster s. 269, Länsstyrelsens organisation i övrigt. Tjänstemännens kvalifikationer s. 271, Den centrala myndigheten s. 273, Socialstj^relsens organisation s. 281, Besvärsprövning av vissa barnavårds- och alkoholistmål samt mål angående arbetsföreläggande s. 285. XII. Andringar i andra socialvårdsförfattningar m. m 288 Barnavårdslagen s, 288, Folkpensioneringslagen s. 289, Lagen om kommunala pensionstillskott na. m. s. 293, Lagen om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka s. 293, Andra bestämmelser angående understöd, vilka böra upphävas eller ändras s. 294, Lagen om kommunalstyrelse på landet. Lagen om kommunalstyrelse i stad s. 296, Folkbokföringsförordningen s. 296. Föreslagen ny hjälpform för alkoholisters familjer s. 297, Begreppen obemedlad och mindre bemedlad s. 299. XIII.

Finansieringen av socialhjälpen och vissa andra socialvårdsgrenar 300 Enhetligt statsbidrag till socialhjälpens olika delar? s. 300, Skall statsbidrag utgå på andra utgifter än dem som bestritts av kommunala skattemedel? s. 303, Bör statsbidraget varieras efter kommunernas bärkraft? s. 305, Andra statsbidrag, graderade efter kommunernas bärkraft s. 308, Begreppet normalskatteunderlag och normalkommun s. 311, Utformningen av statsbidragsbestämmelserna för socialhjälpen s. 313, Barnavården s. 320, Driftkostnader för ålderdomshem s. 322, Bidragsförskott s. 325, Särskilda bostadstillägg inom folkpensioneringen. Ändring av kommunandelarna i folkpension vid förskjutningar i normalskatteunderlaget s. 329, Sammanfattning s. 332.

XIV. Specialmotivering 334 Lagen om socialhjälp m. m. s. 334, Lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål s. 340. XV. Kostnadsberäkningar 342 Kostnader för socialhjälp s. 342, Kostnader för övriga socialvårdsfovmer, vilka beröras av den föreslagna lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål s. 349, Storleken av statens bidrag enligt lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål s. 351, Kostnaderna för särskilda bostadstillägg och för statsbidrag till dessa s. 354, Beräknad kostnadsökning för statsverket s. 355. D e l II. A^issa anstaltsfrågor. I Socialvårdskommitténs principförslag 1946 angående försörjningshem m. m. samt däröver avgivna remissyttranden 357 II.

Undersökningen av klientelet på arbetshemmen 1946, i vad den avsåg personer, intagna såsom störande understödstagare. Utvecklingen under senare år 861 (Manliga understödstagare s. 361, Kvinnliga understödstagare s. 364), Förekomsten av understödstagare på arbetshemmen 1948—-1949 s. 366, Arbetshemmen inför 1949 års riksdag m. m. s. 366.

III. Socialvårdskommitténs slutliga förslag angående försörjningshem ni. fi. anstalter 368 Försörjningshem s. 368, Vårdhem s. 376, Arbetshem s. 380, Den lagtekniska frågan s. 382, Specialmotivering till lagen om vissa socialvårdsanstalter s. 383.

6* Sid. D e l III. Socialvårdens k o m m u n a l a o r g a n i s a t i o n . Kap.

I.

Inledning

387 Kap.

El. Socialvårdskommitténs tidigare förslag till lag om socialnämnd ni. m. samt remissyttranden över detta 390 1942 års förslag s. 390. (Vissa lagtekniska spörsmål s. 394, Om nämnder för handhavande av kommunernas socialvård s. 394, Särskilda föreskrifter angående nämndernas organisation s. 399, Om medelsförvaltning och revision m. m. s. 399, Behörigheten a t t företräda kommunen s. 400, Allmänna bestämmelser angående verksamhetens handhavande s. 400, Särskilt yttrande s. 401), Remissyttrandena över 1942 års förslag till lag om socialnämnd m. m. s. 401.

Kap.

111. Sedan

år

1942 genomförda eller ifrågasatta reformer av lokala

socialvårdsorganisationen

(Reformer och reformförslag inom socialförsäkringen s. 406. Reformer och reformförslag inom den familjevårdande socialpolitiken s. 414, Reformer och reformförslag inom den svenska socialvården i övrigt s. 417,, Lokala socialvårdsorgan i Sverige enligt gällande författningar s. 420. Den kommunala socialvårdsorganisationen i de övriga nordiska länderna s. 421. Kap.

IV.

Kommunernas

egna

åtgärder

för centralisering av socialvärds-

arbetet Kap

V.

424 Socialvårdskommmitténs slutliga förslag angående den kommunala socialvårdsorganisationen

; . . . 428

Allmänna synpunkter s. 428, Garantier för samarbete mellan socialnämnden och övriga nämnder genom gemensamma ledamöter, ledamöternas kvalifikationer och antal m. m. s. 437, Delegationsrätt s. 439. Distriktsindelning av kommun s. 439, By reorganisation s. 440, Tystnadsplikt för de sociala organens ledamöter och tjänstemän s. 442, Ändringar i andra författningar s. 443, Specialmotivering till förslaget till lag om socialnämnd m. m. s. 443. SUrskilda yttranden 449 1. H e r r Bexelius s. 449. 2. H e r r a r Bexelius, H a r t m a n n och Höjer s. 450. 3. H e r r a r Birke, H a g å r d och Pettersson s. 450. 4. H e r r a r Birke och H a g å r d s. 451. 5. Herr H a r t m a n n och fru Nordgren s. 457. 6. H e r r Höjer s. 457. 7. F r u Nordgren s. 458. H e r r P e t t e r s s o n s. 460. 9. Sakkunnige Stern s. 462. Bilaga 1.

Undersökning angående återkrävande av fattigvård från enskilda samt

angående

fattigvårdsstyrelsernas

förebyggande

samhet m. m

verk-

beslut om särskilda bostadstillägg till folkpension

»

2.

Kommunernas

>

3.

Redogörelse för socialstyrelsens organisation

>

4,

Socialvårdens organisation inom vissa k o m m u n e r

TILL

KONUNGEN

Genom beslut den 17 december 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och framlägga därav föranledda förslag. Rikt-

8*

linjerna för kommitténs arbete framgå av departementschefen statsrådet Gustav Möllers anförande till statsrådsprotokollet vid föredragningen av detta ärende. Efter en redogörelse för under senare år företagna utredningar berörande olika delar av den sociala hjälpverksamheten anförde departementschefen bl. a. följande: »Av nu anförda skäl delar jag riksdagens uppfattning, att en allmän översyn av socialvården, däri inräknat fattigvården, bör äga rum. Denna översyn kan emellertid icke begränsas till att avse endast nyssnämnda åtgärder för skapande av enhetlighet. Den bör även upptaga till granskning socialvårdens materiella innehåll. Vid den allmänna översyn, som jag sålunda förordar, möta fyra huvuduppgifter 1) revision av fattigvårdslagen, vilken revision i vissa delar kan antagas komma att beröra även barnavårdslagen, 2) granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska stödåtgärder, framför allt ur synpunkten av dess effektivitet och tillräcklighet, 3) samordnande i görlig mån av socialvårdens olika grenar samt 4) omprövning av social vårdsutgifternas fördelning mellan stat och kommun. Hur socialvården i övrigt än ordnas, komma enligt min uppfattning viktiga uppgifter städse att åvila fattigvården. Med hänsyn härtill lärer det vara angeläget att undersöka, huruvida man genom ändringar i lagstiftningen kan avlägsna bristerna inom den nuvarande fattigvården. Jag har nyss erinrat om den mångfald förslag, som i detta hänseende framkommit. Bland dessa böra särskilt uppmärksammas förslagen om ändring av hemortsrättsbestämmelserna. De såväl för den enskilde som för samhället ofta upprörande följderna av nu gällande ordning med dess långvariga fattigvårdsprocesser påkalla snara åtgärder. I nära sammanhang med liemortsrättsbestämmelserna står hemsäiidningsförfarandet. Till omprövning bör vidare upptagas frågan om återbetalningsskyldigheten för åtnjuten fattigvård. De nuvarande bestämmelserna härutinnan leda understundom till konsekvenser, som förefalla obilliga, särskilt när ersättningskrav riktas mot anhöriga, som själva leva i små villkor. Betydelsefullt vore förvisso, om vägar kunde finnas för skapande av större fattigvardssamhällen. Den nuvarande starka splittringen i små kommunala enheter ter sig i hög grad irrationell. Uppmärksamhet bör även ägnas åt spörsmålet i vad mån förebyggande åtgärder kunna erhålla praktisk betydelse i större utsträckning än f. n.» Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet den 3 januari 1938 såsom ledamöter i kommittén dåvarande landshövdingen Bernh. Eriksson, numera generaldirektören E. Bexelius, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen A. Hagård, numera generaldirektören K. J. Höjer, ledamoten av riksdagens första kammare professorn B. Ohlin, stadsfullmäktiges i Malmö ordförande, direktören E. Olsson, samt ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, lantbrukaren O. Wallén och redaktören I. Österström. Därjämte uppdrogs åt Eriksson att såsom ordförande leda kommitténs arbete. Kommittén antog namnet socialvårdskommittén. I denna sammansättning ha följande ändringar skett. På därom av Ohlin gjord framställning entledigades denne den 3 maj 1938 från uppdraget och tillkallades ledamoten av riksdagens andra kammare M. Skoglund att i Ohlins ställe vara ledamot av kommittén. Sedan Kungl. Maj: t den 4 oktober 1940 bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla ytterligare en ledamot, tillkallades genom beslut samma dag numera barnavårdsdirektören i

9:;; S tockholm O. Wangson att vara ledamot av kommittén. Österström avled den 16 december 1943, varefter redaktören J. L. Hartmann den 14 juli 1944 utsågs att vara ledamot i Österströms ställe. På därom av Olsson gjord framställning entledigades denne den 16 februari 1946 från uppdraget att vara ledamot av kommittén. I dennes ställe tillkallades ledamoten av riksdagens andra kammare ombudsmannen F. Persson. På därom av Skoglund gjord framställning entledigades denne den 12 november 1948 från uppdraget att vara ledamot av kommittén. I Skoglunds ställe tillkallades ledamoten av riksdagens andra kammare, grosshandlaren G. E. Birke. På därom av Wallén gjord framställning entledigades denne den 21 december 1948 och utsågs ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren A. P. Pettersson att i Walléns ställe vara ledamot av kommittén. Den 1 augusti 1945 uppdrogs åt ledamoten K. J. Höjer att såsom sakkunnig beträffande de frågor, som stå i samband med omarbetningen av 1918 års iattigvårdslag, för kommitténs räkning utreda nämnda frågor. Den 1 maj 1949 uppdrogs åt divisionsordföranden i kammarrätten, kammarrättsrådet Erik Stern att såsom sakkunnig biträda kommittén med utarbetandet av lagtext till förslaget till socialhjälpslag. Kommitténs sekreterare vid behandling av de frågor som beröras i förevarande betänkande ha varit t. o. m. den 8 september 194G dåvarande assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge, S. O. Larsson, fr. o. m. den 9 september 1946 t. o. m. mars månads utgång 1947 assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge S. O. Svensson, fr. o. m. den 1 juni 1948 t. o. m. den 30 april 1949 jur. kand. N.Örtegren,varjämte Örtegren från nämnda tidpunkt biträtt kommittén med vissa detaljfrågor, samt fr. o. m. den 6 maj 1949 byråföreståndaren hos centralförbundet för socialt arbete O. A. Melin. E n undersökning angående återkrävande av fattigvård från enskilda samt angående fattigvårdsstyrelsernas förebyggande verksamhet m. m. har för kommittén utförts av ledamoten Höjer och förste aktuarien i socialstyrelsen G. Holmstedt. E n sammanställning av kommunernas beslut om särskilda bostadstillägg till folkpension har utförts av Höjer. Förste byråsekreteraren i socialstyrelsen O. Zachrisson har för kommittén utarbetat en redogörelse för socialstyrelsens organisation. I sitt betänkande VI: Utredning och förslag angående socialvårdens organisation m. m. (iSOU 1942: 56) redogjorde kommittén i kap. I för hur utredningsarbetet dittills bedrivits. För det fortsatta utredningsarbetet redogöres i Del I, Kap. I I I i nu föreliggande betänkande samt i Del I I I , Kap. I. Till kommittén har från socialdepartementet överlämnats för att tagas i övervägande vid utredningen ett större antal framställningar och yttranden, vilka med särskilda skrivelser återlämnats till departementet. Kommittén får härmed överlämna betänkande X V I I med förslag till lagom socialhjälp m. m. Förevarande betänkande har i huvudsak utarbetats av ledamoten Höjer.

10* Särskilda yttranden i vissa frågor ha avgivits av ledamöterna Bexelius, Birke, Hagård, Hartmann, Höjer, Nordgren, Pettersson och Wangson samt av sakkunnige Stern. Kommittén har under arbete tvenne betänkanden avseende dels begravningshjälpsförsäkring, dels översyn av lagstiftningen om försäkring för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Med framläggandet av dessa betänkanden avser kommittén att avsluta sitt arbete. Stockholm i april 1950. Underdånigst BEPvNH. ERIKSSON. ERNST BEXELIUS.

G. E. BIRKE.

ALARIK HAGÅRD.

LENNART HARTMANN.

KARL J. HÖJER.

OLIVIA NORDGREN.

FRITZ PERSSON.

ANDERS PETTERSSON.

OTTO WANGSON. Olle Melin

11* Sammanfattning-. Del I. Socialhjälp m. in. Socialvården måste inom sin ram rymma en generell och behovsprövad hjälpform. Endast en dylik utgör för medborgaren den slutliga garantien för att han i varje nödläge, vad det än må vara förorsakat av och hur omfattande det än må vara, skall få erforderlig hjälp. Den bildar sålunda komplement och supplement till socialförsäkringen, de familjesociala förmånerna m. m. Förmåier från denna hjälpform få icke i något avseende vara nedsättande eller avskräckande för mottagaren; någonting dylikt vore oförenligt såväl med humanitära strävanden som med grundläggande effektivitetskrav. Hjälpi o m e n bör benämnas socialhjälp och denna bör för varje medborgare i ett taktiskt nödläge vara en rättighet. Kommunerna böra vara huvudmän men staben lämna väsentliga bidrag. Inom varje kommun bör socialhjälpen handhavas av en socialnämnd. Med en sådan utformning av den generella hjälplornen böra de särskilda behovsprövade hjälpformerna för speciella delar av socialvårdens område försvinna, bl. a, arbetslöshetsunderstöden enligt hjälpkungörelsen. Inom det sociala reformarbetet ha strävandena att ge möjligheter för ekonomisk hjälp dominerat. Behovet av ett på vederbörandes personliga för» hållanden inriktat hjälparbete har emellertid efter hand blivit alltmera uppmärksammat och inom speciella områden, t. ex. inom sjukhusvården, genom anställandet av kuratorer blivit i viss mån tillgodosett. Det bör emellertid i varje kommun vila på ett bestämt organ att bistå medborgare i personliga angelägenheter, när behov därav föreligger, oavsett om det samtidigt föreligger ett behov av ekonomisk hjälp eller icke. Även denna uppgift bör ankomma på socialnämnden. Angelägenheten av att giva de sociala reformerna en sådan utformning, att det förebyggande syftet blir tillgodosett har vunnit alltmer erkännande. Detta syfte bör i fråga om socialhjälpen tillgodoses på ett helt annat sätt än som varit fallet inom den hittillsvarande generella och behovsprövade hjälpt'ormen, fattigvården. Det är därför av stor vikt, att lagbestämmelser och finansiering så utformas att socialhjälpen blir inriktad ej endast på att ge uppehälle och vård utan även bidrag till förebyggande åtgärder av skilda slag såsom yrkesutbildning, maskinanskaffning, startandet av en mindre verksamhet, iaventarieutrustning m. m. Men det gäller också att ordna så att de missanpassade icke endast erbjudas ett understöd, som för dem lätt blir permanent, utan även få den personligt utformade hjälp som för deras del ofta är en nödvändig förutsättning för att de skola kunna på nytt bli försörjningsdugliga. Tvångsförfarande mot försumliga försörjare (arbetsföreläggande) bör bibel.ållas och handläggas i administrativ ordning. Bestämmelserna härom böra samlas i en särskild lag. • • • ,

12* Socialvårdskommittén framlägger från dessa utgångspunkter tre större lagförslag, nämligen till lag om socialhjälp m. m. (socialhjälpslag), lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål samt lag om arbetsföreläggande. Socialhjälpslage?is första kapitel innehåller främst den bestämmelse som är avsedd att utgöra grunden för socialnämndens ovan berörda verksamhet genom råd och upplysningar samt annat bistånd i personliga angelägenheter. Genom en bestämmelse i lagen om socialnämnd m. m. (se del III) fastslås att socialnämnd skall utse en eller flera personer (förtroendemän eller tjänstemän) att å dess vägnar och under dess tillsyn ombesörja dessa uppgifter. I övrigt avhandlar socialhjälpslagen ekonomiskt bistånd i form av socialhjälp. Lagens 3 § anger under vilka omständigheter en medborgare har rätt att erhålla socialhjälp för sitt livsuppehälle och till erforderlig vård samt såsom reshjälp i dylikt sammanhang (för minderårig, varmed förstås den som är yngre än 16 år, jämväl uppfostran). Paragrafen motsvarar såtillvida 1 § i fattigvårdslagen men täcker ett väsentligt större område. Den obligatoriska fattigvården är nu begränsad till minderåriga och sådana vuxna, vilkas hjälpbehov orsakats av bristande kropps- eller själskrafter. Socialhjälp däremot skall vid hjälpbehov utgå utan villkor i avseende på den behövandes hälsotillstånd och blir sålunda en rättighet även för den arbetslöse. Härigenom fylles en allvarlig lucka i den sociala lagstiftningen. Därjämte skall socialhjälp vara en rättighet för den som visserligen skulle kunna försörja sig genom arbete men som med hänsyn till sitt hälsotillstånd bör avhålla sig från arbete, en viktig bestämmelse med förebyggande syfte. Fattigvårdslagen ger kommunerna fria händer att utöver vad som ålägges dem i 1 § ge fattigvård efter eget avgörande. Av flera skäl är en sådan ståndpunkt numera icke hållbar. I socialhjälpslagen 4 och 5 §§ anges i stället i vilka fall, utöver dem som falla under 3 §, socialhjälp bör eller får meddelas. I första hand bör socialhjälp utgå där detta prövas påkallat för att förbättra en persons förmåga till självförsörjning, ehuru omständigheterna icke äro sådana som anges i 3 § eller när hjälpen bör få en annan form än uppehälle och vård. Här ges alltså grunden för föreliggande åtgärder bl. a. i form av bidrag till yrkesutbildning m. m. Eftersom det avgörande här inåsto bli bedömandet av utsikterna till ett återvinnande av självförsörjningsförmågan och även av andra skäl kan man icke göra socialhjälp av detta slag till en rättighet. Därav behöver emellertid icke följa att den sökande göres helt beroende av den ställning socialnämnden intager till frågan. Med hänsyn till sakens vikt stadgas rätt för denne att kunna få socialnämndens beslut omprövat hos länsstyrelsen. Tandvård i samband med annat sjukvårdsbehov och specialvård inom den allmänna sjukvårdens ram tillhöra vad som i 3 § kallas erforderlig vård. Tandvård och specialvård i andra fall kan utgå och även i sådana fall före finnes möjlighet till klagan hos länsstyrelsen. Dessa fall kunna många gånger vara svåra att skilja från dem som i föregående stycke åsyftas. Socialhjälp enligt, detta och föregående stycke regleras i 4 §.

13* I övrigt kan socialhjälp ifrågakomma endast till reshjälp. Vid resa inom k-onimunen finnes ingen anledning att begränsa kommunens handlingsfrihet, (xäller det åter resa till annan kommun måste man räkna med möjligheten att en kommun för att undgå besvär och kostnader bestrider reskostnaden fölen hjälpbehövande till en annan kommun, ehuru detta på intet sätt förbättrar den behövandes situation. Plätten att bevilja socialhjälp för resa i dylikt fail ä r därför på visst sätt begränsad (5 §). Även om enligt det föregående socialhjälp skulle utgå eller skulle kunna utgå får detta ej ske om behovet sammanhänger med att vederbörande underlåter att söka den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han kan vara berättigad (6 §). Vidare införas här beträffande socialhjälp åt arbetslös samma begränsningar som gälla för den försäkringsmässiga hjälpen och f. n. för arbetslöshetsunderstöden (självförvållad arbetslöshet, arbetslöshet som beror på konflikt). Även i dylika fall kan det dock någon gång framstå som en nödvändighet att ge socialhjälp och paragrafen erbjuder därför en dylik möjlighet. Kommun får rätt att medge socialnämnd att teckna borgen för hjälpbehövande för åtgärder som äro ägnade att förbättra hans förmåga till självförsörjning, (utbildning o. d.), dock att kommunens rätt i detta avseende är begränsad till ett sammanlagt belopp som motsvarar en tiondel av de i staten för året beräknade bruttoutgifterna för socialhjälp. Det ankommer här som i övrigt på socialnämnden att fatta beslut i de särskilda fallen. Socialhjälp är i motsats till fattigvård icke automatiskt och generellt förenad med återbetalningsskyldighet för mottagaren. Tvärtom föreligger i regel icke dylik skyldighet. Med hänsyn till de omständigheter, under vilka socialhjälp emellanåt utgår, är det dock i vissa fall påkallat att stadga ersättningsskyldighet. Dessa omständigheter äro så skiftande att det måste överlämnas till socialnämnden att i varje särskilt fäll bestämma om återbetalningsskyldighet. Har socialnämnden ej fattat beslut därom — detta skall i regel ske i samband med att hjälpen beviljas — är alltså hjälptagaren icke återbetalningsskyldig. Nämnden kan bestämma att återbetalning skall ske, när hjälpen har karaktären av förskott på tillgångar av något slag, vilka hjälptagaren visserligen äger men icke för tillfället disponerar, vidare när nödläget är tillfälligt och vederbörande eljest har en god ekonomisk ställning samt när socialhjälpen utgått till förebyggande åtgärder (4 §). Under vissa omständigheter skall emellertid återbetalningsskyldighet bestämmas, nämligen när hjälpbehovet uppstått på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller en för självförsörjningen skadlig livsföring samt när oriktiga uppgifter lämnats i samband med ansökan om hjälp. Fattigvårdslagens bestämmelser om försörjningsplikt ha endast i begränsad omfattning en motsvarighet i socialhjälpslagen. Vissa personer, vilka enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken äro underhållsskyldiga mot hjälptagaren, kunna genom beslut av socialnämnden göras ersättningsskyldiga för den utgivna hjälpen, i den mån denna utgått enligt 3 §. Här liksom i fråga

14* om hjälptagarens egen återbetalningsskyldighet fordras alltså alltid ett särskilt beslut av socialnämnden. Sådant beslut kan gälla endast föräldrar till minderårig hjälp tagare samt hjälptagares make, under förutsättning att hjälptagaren är arbetsoförmögen. Föräldrar till hjälptagare, som är äldre än 16 år, och barn till hjälptagare kunna alltså icke åläggas ersättningsskyldighet. De omständigheter, vilka kunna föranleda beslut om återbetalningsskyldighet eller skola föranleda dylikt beslut, ansluta sig nära till dem som gälla för hjälptagares egen ersättningsskyldighet. Dessutom tillkommer det fallet att den underhållsskyldiges oförmåga att fullgöra sin underhållsskyldighet beror på att han är berörd av arbetskonflikt. Frågorna om ersättningsskyldighet för underhållsskyldig och om återbetainingsskyldighet för hjälptagaren själv skola prövas helt oberoende av varandra. Socialnämnden kan sedermera eftergiva krav på ersättning. De dömande myndigheterna skola avvisa anspråk på återbetalning under samma omständigheter som nu gälla beträffande fattigvård. Ansvaret för meddelande av socialhjälp enligt det föregående vilar på den kommun där den hjälpbehövande vistas men intet hindrar att annan kommun meddelar dylik hjälp. I avseende på utredning om hjälpbehovet och om lämpligaste sättet för dess avhjälpande åligger det socialnämnden att inhämta läkares yttrande, så snart det finnes anledning att antaga att oförmågan till självförsörjning sammanhänger med kroppslig eller själslig sjukdom, brist eller svaghet. Såväl vid bestämmande av hjälpens omfattning som vid valet av form för hjälpen skall angelägenheten av att väl taga vara på möjligheterna att åter göra den behövande självförsörjande noga beaktas. Socialnämnden har valfrihet beträffande socialhjälpens form. I de flesta fall torde det dock bli fråga om hemunderstöd, vilket i regel skall utgå kontant. Anstaltsvård kommer på grund av de beslutade reformerna om fri sjukhusvård och om ålderdomshemsvård för avgift, som täckes av folkpensionen, i regel att kunna beredas utan att socialhjälp för ändamålet erfordras. Utöver hemunderstöd kommer därför socialhjälp att utgå i huvudsak endast i de skiftande former, vilka äro lämpliga såsom förebyggande åtgärder (bidrag till utbildning, redskap, inventarieanskaffning, starthjälp m. m.). I sistnämnda sammanhang skall socialnämnden samarbeta med andra samhälleliga organ, vilka ha till uppgift att förbättra eller återställa självförsörjningsförmåga. Socialhjälpen kommer enligt det föregående att fungera som kontant hjälpform för arbetslösa, vilka ej omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. På grund härav måste meddelandet av socialhjälp, i den mån den hjälpbehövande är att beteckna som arbetslös, vara förenat med garantier för att tillgängliga arbetstillfällen utnyttjas. För ändamålet skall tillämpas samma system som inom arbetslöshetsförsäkringen och den nuvarande understödsverksamheten för arbetslösa (regelbundna besök hos arbetsförmedlingen, kommunikation mellan förmedlingen och socialnämnden m. m.). Principiellt vore det riktigast om den kommun, som meddelat hjälpen, också finge stå för den del av kostnaden som icke täckes av statsbidrag. Den gamla tanken att den kommun, där den hjälpbehövande »hör hemma», bör i sista

15* hand ansvara för honom, övergives såsom tillhörande en förgången tid, och begreppen hemortsrätt i egentlig mening och hemsändning (från kommun till annan) ha ingen motsvarighet i socialhjälpslagen. Å andra sidan har det av praktiska skäl här som inom socialförsäkringen befunnits olämpligt att lägga kostnaden på vistelsekommunen. I stället vilar det definitiva betalningsansvaret på den kommun, där den hjälpbehövande är för det aktuella året mantalsskriven. Denna regel överensstämmer med bestämmelserna om vilken kommun som skall gälda andel i folkpension. Den sålunda betalningsansvariga kommunen benämnes ersättningskommun. Gift kvinnas egen mantalsskrivning är avgörande, icke mannens. Minderårig har samma ersättningskommun som fadern, om båda föräldrarna ha vårdnaden om barnet, eljest samma ersättningskommun som den som har vårdnaden. Ett ersättningsförfarande kommuner emellan har under dessa omständigheter icke kunnat undvikas men blir av väsentligt mindre omfattning än tidigare. Tvister mellan kommuner i fattigvårdsfrågor är numera långt mindre vanliga än förr och tvister i socialhjälpsfrågor bör bli än färre. Det formella förfaringssättet har reglerats genom bestämmelser som nära ansluta sig till fattigvårdslagens motsvarande bestämmelser. Det är av stor betydelse för socialhjälpens praktiska utformning, att statsbidrag skall utgå icke till vissa slag av dylik hjälp utan till socialhjälpskostnader överhuvud taget samt ej sökas och meddelas på kostnader för de enskilda hjälptagarna utan på kommunens kostnader för ändamålet i deras helhet. Statsbidraget regleras i särskild lag (se nedan). Övervakandet av socialhjälpsverksamheten ankommer närmast på länsstyrelserna. Dessa ha befogenhet att ålägga socialnämnd att utge socialhjälp enligt 3 eller 4 § samt att föreskriva att socialhjälp skall utgå i viss form. Frågan om länsstyrelsemas organisation är föremål för utredning i annan ordning. Socialvårdskommittén inskränker sig därför till vissa uttalanden angående de synpunkter som med hänsyn till socialhjälpsverksamheten samt socialvården i övrigt böra läggas på frågan. Särskilt framhålles att inom varje länsstyrelse bör inrättas en avdelning eller byrå för socialvårdsärendens handläggning samt att lekmän böra vara bisittare i länsstyrelsen vid handläggning av socialhjälpsärenden. Länsstyrelsen skall i själva verket fungera som en socialnämnd för hela länet. Till varje länsstyrelse bör knytas en socialläkare. Högsta tillsynen över socialhjälpsverksamheten utövas av socialstyrelsen. Till socialstyrelsen förlägges också den högsta dömande instansen, socialöverdomstolen, vilken sålunda vid besvär över länsstyrelses beslut i socialhjälpsfrågor, vilka besvär skola anföras hos socialstyrelsen, utövar styrelsens dömande befogenheter. Denna överdomstol blir sista instans även i andra socialvårdsmål, vilka f. n. handläggas dels i kammarrätten, dels i regeringsrätten. I socialstyrelsen inrättas en överdirektörsbefattning, vars innehavare skall vara en högt kvalificerad jurist och vara ordförande i socialöverdomstolen samt administrativ chef för den domstolsavdelning, som skall finnas inom styrelsen för förberedande av målens handläggning i domstolen.

16* Socialhjälpslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1952 och ersätter ett flertal andra författningar om behovsprövad hjälp, främst fattigvårdslagen, lagen om kommunala pensionstillskott m. m. och arbetslöshetskungörelsens bestämmelser om kontantunderstöd. I andra författningar erfordras ändringar. Främst gäller detta barnavårdslagen men även folkpensioneringslagen och folkbokföringsförordningen. Då barnavårdslagen likväl skall ur andra synpunkter bli föremål för en översyn framläggas intet förslag till ny lagtext i detta avseende. Samma gäller folkpensioneringslagen. Lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål avser icke blott socialhjälp utan även kostnaderna för barnavårdsnämndernas omhändertagande verksamhet, för driften av ålderdomshem samt för bidragsförskott. Samtliga dessa kostnader äro av den art att statsbidrag till dem bör utgå efter samma grunder. Bidragsunderlaget utgöres av de faktiska årsutgifterna, minskade med under året influtna ersättningar från annan kommun och från enskilda ersättningsskyldiga, dock att underlaget i avseende på driftkostnader för ålderdomshem alltid är 2 kr. per vårddag. Därest socialhjälp (barnavårdskostnad) avsett person som icke är svensk medborgare eller eljest saknar ersättningskommun (icke någonstäcles mantalsskriven) lämnar staten ersättning med hela bidrags underlaget. Detsamma gäller i fråga om kostnad för utlänningars vård å ålderdomshem. I övrigt utgår statsbidraget med viss procent, vilken är växlande efter antalet skattekronor per invånare såväl i den enskilda kommunen som i hela riket. Bestämmelserna äro grundade på samma tankegång som ligger bakom redan gällande bestämmelser beträffande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun t. ex. för skolmåltider och folkpensioner, d. v. s. att kommunens andel skall vara högre ju högre skatteunderlaget i kommunen är, varigenom i princip uppnås en enhetlig inverkan på utdebiteringen och sålunda en utjämning av det kommunala skattetrycket. Man utgår ifrån ett visst skatteunderlag per invånare såsom »normalt» och varierar därifrån åt båda hållen. 1 motsats till i hittillsvarande bestämmelser av detta slag fastlåses emellertid icke detta normalskatteunderlag i ett visst mer eller mindre godtyckligt bestämt läge utan följer med de faktiska förskjutningarna i kommunernas skatteunderlag. Detta underlag är liktydigt med medeltalet för samtliga kommuner i riket av antalet skattekronor och skatteören per invånare i kommunen. Det skall beräknas för varje år. Av praktiska skäl bindes dock icke statsbidragsprocenten exakt vid detta tal utan samma bidragsprocent gäller så länge skatteunderlaget håller sig inom visst område, nämligen områden med trekronorsbredd (10—12,9 9, 13,o o—15,9 9 o. s. v. skattekronor per invånare). Kommun, vars skatteunderlag per invånare ligger inom samma område som normalskatteunderlaget, erhåller statsbidrag med ungefär hälften eller 50 % av bidragsunderlaget. Med lägre skatteunderlag stiger statsbidragsprocenten till högst 80 och med högre sjunker den till minst 30. Bidrag skall sökas hos länsstyrelsen i efterskott per kalenderår. Detalj-

17* granskning beträffande gjorda utbetalningar skall därvid icke förekomma. Det kan emellertid hända att länsstyrelsen i samband med sin allmänt övervakande verksamhet iakttagit, att kommun icke handhaft här ifrågavarande socialvå.rdsgrenar i enlighet med givna bestämmelser och anvisningar eller underlåtit att uttaga ersättning av enskilda i fall där så bort ske. I dylikt fall kan länsstyrelsen sätta ned bidragsprocenten under vad som eljest skulle ha utgått. Över länsstyrelses beslut om dylik nedsättning kan besvär anföras hos Konungen. En konsekvens av att statsbidrag medgives till socialhjälp m. m. är att dylikt bidrag också måste få utgå för de enligt folkpensioneringslagen efter kommuns bestämmande utgående särskilda bostadstilläggen eller rättare uttryckt att kommun icke skall avkrävas hela kostnaden för dylika tillägg utan endast en del. P å samma gång böra bestämmelserna om kommunernas bidrag till folkpensioneringen ändras även på så sätt att detta bidrag förskjutes med ändringarna i normalskatteunderlaget. För kommun med dylikt underlag utgör kommunandelen i särskilt bostadstillägg enligt förslaget ungefär 33 % och för inkomstprövad folkpension i övrigt ungefär 25 % (omkring samma som 1949). Kommunandelen överstiger dock aldrig respektive 60 % och 50 % (det senare samma gräns som nu). När sålunda väsentliga statsbidrag medgivas för de särskilda bostadstillläggen är det nödvändigt, att kommunernas beslut angående de regler, efter vilka tilläggen utgå, bli föremål för granskning och godkännande av Kungl. Maj:t. E n kommuns beslut om utbetalande av särskilda bostadstillägg gäller därför icke förrän det blivit i angiven ordning fastställt. I detta sammanhang uttalar socialvårdskommittén att det föreligger behov av en översyn av avdragsreglerna beträffande folkpensioneringen i dess helhet. En dylik översyn bör företagas först sedan ett mera omfattande material beträffande de särskilda bostadstilläggen föreligger, förslagsvis fram emot mitten av 1950. Kostnadsberäkningarna utvisa, att statens utgifter för bidrag till socialhjälp, barnavård, driftkostnader för ålderdomshem samt bidragsförskott efter avdrag för de bidrag till dessa ändamål, vilka redan nu utgå, under de första åren kan uppskattas till omkring 30 milj. kr. per år. För de särskilda bostadstilläggen beräknas en kostnad för statsverket av 8 å 9 milj. kr. Sammanlagt uppstår alltså för statsverket en nettoökning av kostnaderna på 38 å 39 milj. kr. per år. Om sjukförsäkringslagen ej skulle träda i kraft tidigare än eller samtidigt med socialhjälpslagen m. m., bli kostnaderna för socialhjälp m. m. högre än som beräknats och sålunda även statsbidragsbeloppet högre. Lagen om arbetsföreläggande. I det år 1946 av socialvårdskommittén avlämnade betänkandet om ålderdomshem m. fl. socialvårdsanstalter, däribland arbetshem, framförde kommittén tanken att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras och sålunda helt utbrytas ur den sociala lagstiftningen. Vid frågans definitiva handläggning har kommittén övergivit denna linje och framlägger ett lagförslag, som innebär att arbetsföreläggande skall meddelas i administrativ ordning. 2*—1783 49

18* Förutsättningarna för att arbetsföreläggande skall kunna ges äro enligt förslaget i sak praktiskt taget desamma som enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna, ehuru vissa mera formella justeringar vidtagits. Det skall sålunda föreligga en försummelse i egentlig mening (lättja o. s. v.) och därjämte skall socialhjälp utgå till arbetsoförmögen make eller minderårigt barn eller bidragsförskott utgå eller ock minderårigt barn vara omhändertaget av barnavårdsnämnd. Vidare förutsattes att den underhållsskyldige underlåter att ersätta socialnämnden (barnavårdsnämnden) för dess kostnader. I motsats till f. n. innebär arbetsföreläggandet skyldighet att inneha viss arbetsanställning och därvid underkasta sig föreskrifter om förfogandet över inkomsterna och även andra föreskrifter såsom angående bostad m. m. Föreläggandet skall avse en tid av två år och meddelas av länsstyrelse på framställning av socialnämnd (i vissa fall barnavårdsnämnd). Länsstyrelsen förordnar övervakare. Beträffande utredningen och processen inför länsstyrelsen och dennas sammansättning i mål av denna art ansluter sig förslaget nära till vad som föreslagits av alkoholistvårdsutredningen i fråga om tvångsintagning av alkoholister. Om den underhållsskyldige icke kan förmås att ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse kan länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden besluta om intagning på arbetshem. Nämnden bestämmer själv om tiden för verkställigheten. På arbetshemmet kan han kvarhållas högst ett år men bör i regel villkorligt utskrivas senast efter sex månader, varefter följer en prövotid på ett år som har ungefär samma innebörd som det ursprungliga föreläggandet, men om han under denna tid ej sköter sig kan han direkt återhämtas till arbetshemmet efter beslut av hemmets styrelse. Arbetshem inrättas av staten genom socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet. Socialöverdomstolen är sista instans i mål angående arbetsföreläggande.

Del II. Vissa anstaltsfrågor. I socialvårdskommitténs år 1946 framlagda betänkande om ålderdomshem m. m. förekom preliminärt förslag om försörjningshem samt om särskilda anstalter för störande vårdtagare (»statens försörjningshem»). Sedan riksdagen numera i princip godkänt förslaget beträffande ålderdomshemmen samt en utredning om det störande klientelet avslutats återkommer kommittén med definitiva förslag beträffande de övriga anstalterna. Kommittén har därvid funnit lämpligt ersätta det 1946 framlagda förslaget till lag om ålderdomshem med ett lagförslag, som avser alla tre slagen av vårdanstalter, och framlägger sålunda förslag till lag om vissa socialvårdsanstalter. I avseende på ålderdomshemmen är detta utformat med hänsyn till riksdagens principbeslut. Anstalterna för det störande klientelet föreslås nu med hänsyn till klientelets dåliga hälsotillstånd få benämningen vårdhem. Försörjningshem skall upprättas av landsting för inom området bosatta yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbetsföra

19* s;akna förmåga att försörja sig samt äro i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt. Självfallet skola de som äro i behov av vård på sjukvårdsanstalt beredas dylik vård. Hinder skall ej resas mot att i begränsad utsträckning diär så kan ske utan olägenhet för åldringarna mottaga dylika försörjningsfall på ålderdomshem. Landsting kunna förena sig till kommunalförbund för atfct anordna försörjningshem och efter överenskommelse mellan landsting o<eh stad inom landstingsområdet kan staden själv anordna försörjningshem. Endast ett fåtal hem beräknas bli erforderliga per landstingsområde. Försörjningshemmen skola liksom ålderdomshemmen vara anordnade som ina<ckorderingshem med låga avgifter och helt ha karaktären av öppna anstalter. Med hänsyn till vårdtagarnas arbetsförmåga skall det där finnas goda arbetsrnöjligheter. Arbetsskyldighet skall åligga vårdtagarna. För omhändertagande av personer, vilka på ålderdomshem eller försörjningshem visat sig vara störande för de övriga vårdtagarna, skall staten upprätta vårdhem. Uppgiften skall närmast vila på socialstyrelsen och endast ett fåtal hem anses erforderliga för hela riket. Om vårdtagares mottagande på vårdhem beslutar socialstyrelsen. Länsstyrelse skall godkänna plan för ålderdomshem och försörjningshem och övervaka verksamheten vid dessa. Högsta tillsynen över här ifrågavarande socialvårdsanstalter utövas av socialstyrelsen. För statsbidrag till landsting för anordnande av försörjningshem skall gälla samma grunder som komma att fastställas för statsbidrag till ålderdomshem. Driftbidrag skall utgå med 1 kr. per vårddag. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1952 men med fullständigt ordnande av anstaltsfrågan kan få anstå till den 1 januari 1962. Intill dess en kommun så gjort skall den upprätthålla det ålderdomshem, som den enligt fattigvårdslagen har, och för detta hem skall den nya lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla (hemmet skall vara ordnat som inackorderingshem m. m.). Del III. Socialvårdens kommunala organisation. Socialvårdskommittén föreslog i ett år 1942 framlagt betänkande att det s. k. småkommunsproblemet skulle för socialvårdens och hälsovårdens del tillsvidare lösas genom bildandet av särskilda enheter, socialvårdskommuner. I anslutning härtill framlades förslag till lag om socialnämnd m. m., genom vilken lag en centralisering av socialvårdsorganisationen i varje kommun skulle åvägabringas. Sedan numera småkommunsproblemet fått sin lösning genom en ändrad kommunal indelning, vilken träder i kraft den 1 januari 1952, har kommittén företagit en översyn beträffande lagen om socialnämnd m. m. och framlägger nytt förslag till dylik lag. Förslaget innebär å ena sidan att kommittén vidhåller 1942 års förslag, att inom varje kommun skall inrättas en socialnämnd med central ställning inom kommunens socialvård, vilket förslag vann stark anslutning bland remissmyndigheterna, å andra sidan att kommittén beaktat erinringarna mot en långt driven centralisering av den kommunala

20* nämndsorganisationen och i detta avseende föreslår, att kommunerna skola i hög grad få fria händer att ordna organisationen efter de lokala och personliga förhållandena. Endast socialnämnden skall vara obligatorisk. Om icke särskilda förhållanden till annat föranleda bör emellertid kommunen tillsätta särskild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och pensionsnämnd. Vid mera omfattande arbetslöshet bör även särskild arbetslöshetsnämnd tillsättas. Särskild familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd kan kommunen tillsätta, när den så finner påkallat. Konungen kan föreskriva, att särskild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall tillsättas i viss kommun. Särskild nämnd har att för sitt område självständigt sköta förvaltning och verkställighet, i regel dock icke i fråga om att företräda kommunen i ekonomiska angelägenheter m. m. (se nedan). Där särskild nämnd icke tillsatts ankommer det på socialnämnden att sköta förvaltning och verkställighet på ifrågavarande område. De nu för vissa nämnder gällande bestämmelserna om specialrepresentation, t. ex. en lärare i barnavårdsnämnden, ha icke fått någon motsvarighet i lagförslaget. Länsstyrelsen utser en ledamot i socialnämnden och denne är i regel ledamot även i pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden. Socialnämnden har dels att sköta de uppgifter som enligt särskilda författningar alltid vila på denna nämnd, främst enligt socialhjälpslagen, dels enligt lagen om socialnämnd att förvalta de till kommunens socialvård anslagna eller eljest hörande medel samt att företräda kommunen och bevaka dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter (undantag härifrån kan i viss utsträckning beslutas av kommunen). Den skall upprätta utgifts- och inkomstförslag, föra räkenskaper över de medel den har om händer, föra socialregistret samt tillsätta de befattningar, vilka kommunen inrättat för socialvårdsarbetet. Har socialnämndens medelsförvaltning sammanförts med annan kommunal myndighets kan dock kommunen besluta att befattningshavare, som anställes i huvudsak för denna verksamhet och därför tillsättes i annan ordning än genom socialnämnden skall biträda vid socialvårdsarbetets handhavande. Så snart en befattning tillsättes i huvudsak för socialvårdens behov skall den dock tillsättas av socialnämnden. Där tjänstemän anställts för socialvårdens behov bör genom lämpliga åtgärder beträffande lokaler m. m. en socialvårdsbyrå anordnas med uppgift att meddela råd och upplysningar, mottaga ansökningar och handha löpande ärenden för socialvårdens område i dess helhet. Där socialvårdsarbetet är mera omfattande bör denna byrå skiljas från det kontor som handhar den kommunala medelsförvaltningen, varvid dock en lokal gemenskap så långt möjligt bör uppehållas. Socialvårdskommittén räknar med att socialvårdsarbetet alltjämt i många kommuner kommer att skötas av enbart förtroendemän, och att sålunda socialvårdsbyrå, vare sig ingående i ett kommunalkontor eller fristående, icke kommer att finnas i på långt när alla kommuner.

21*

Förslag till

Lag- om socialhjälp m. ni. (socialhjälpslag). Kap. I. Om personligt

bistånd.

1§. Envar, som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bliva i tillfälle att behålla eller återvinna förmåga till självförsörjning är i behov av råd och upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, äger att erhålla detta genom socialnämnden. Oavsett om anmälan skett angående behov som i första stycket sägs åligger det socialnämnden att ombesörja, att dylikt behov hos person, som vistas i kommunen, blir tillgodosett. 2§Finner socialnämnd anledning föreligga att person, med vilken nämnden haft att taga befattning, bör förklaras omyndig skall nämnden anmäla förhållandet till vederbörande överförmyndare. Kap. II. Allmänna bestämmelser om socialhjälp. 3§. Envar, som är ur stånd att genom arbete eller annorledes förskaffa sig medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård, skall erhålla socialhjälp under förutsättning att hans behov icke annorledes avhjälpes och stadgandena i 6 § icke utgöra hinder för meddelande av dylik hjälp. I fråga om minderårig skall hjälpen jämväl avse uppfostran. Vad i första stycket sägs gäller jämväl den som med hänsyn till sitt hälsotillstånd bör helt eller delvis avhålla sig från arbete och som till följd därav saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård. Den som saknar medel till kostnad för resa, varigenom livsuppehälle och erforderlig vård för honom möjliggöres, skall erhålla socialhjälp därtill under förutsättning att hans behov icke annorledes avhjälpes. Med minderårig förstås i denna lag den som icke fyllt sexton år.

Förutom under de omständigheter, vilka angivits i 3 §, bör socialhjälp utgå där detta prövas påkallat för att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Därjämte må socialhjälp kunna utgå för beredande av sådan tandvård eller special vård, som är angelägen, ehuru 3 § icke är tillämplig. Socialhjälp får enligt denna paragraf utgå för täckande av reskostnad endast därest denna kostnad står i samband med åtgärd enligt första stycket.

22*

5§Även om fall ej är för handen som i 3 och 4 §§ sägs, må socialhjälp utgå till bestridande av kostnad för resa inom kommunen. Dylik hjälp får ock utgå för resa till annan kommun men endast under förutsättning 1) att den som är i behov av reshjälp kan antagas eljest inom kort tid komma i det läge som i 3 § angives, 2) att sannolika skäl finnas till antagande att han å den ort, dit resan skall anträdas, kan mera varaktigt uppehålla sig utan att komma i behov av socialhjälp samt 3) att den socialnämnd, som meddelar socialhjälp för dylikt ändamål, därom underrättar socialnämnden i den kommun, dit resan skall anträdas. Därest under 1) eller 2) angivna förutsättningar icke äro för handen må dock socialhjälp utgå för resa till annan kommun, om socialnämnden i denna kommun därtill lämnat medgivande. 6 §. Socialhjälp får ej meddelas, om den hjälpbehövande underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma i åtnjutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt socialnämndens uppfattning kan vara berättigad. Till arbetsför person, som genom eget förvållande är arbetslös, får under en tid av fyra veckor från det sådant förhållande inträffat socialhjälp ej meddelas. Ej heller får under tiden för arbetskonflikt socialhjälp utgivas till den som är direkt indragen i konflikten eller som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Arbetslöshet skall anses vara självförvållad under förutsättning att vederbörande frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, avvisat erbjudet lämpligt arbete eller under åberopande av orsak, som icke skäligen kan godkännas, vägrat deltaga i kurs för fortsatt utbildning inom det egna yrket eller för omskolning till annat yrke. Erbjudet arbete skall anses lämpligt under de förutsättningar som angivas i gällande författning rörande försäkring vid arbetslöshet. Vad i denna paragraf stadgas utgör ej hinder för meddelande av socialhjälp, därest den hjälpbehövandes behov och omständigheterna i övrigt göra en dylik åtgärd nödvändig. 7 §. Om åtgärder beträffande minderårig, vilken på grund av nöd eller annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet och för detta ändamål behöver omhändertagas, stadgas i lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd.

23* 8ft Varje kommun ansvarar för meddelande av socialhjälp enligt denna lag. Beträffande verksamhetens organisation stadgas i lagen om socialnämnd m. m. 9 §. Kommun äger medgiva, att socialnämnden, där skäl därtill äro, i stället för att bevilja socialhjälp må teckna borgen för lån till den hjälpbehövande för bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg eller annat dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självförsörjning. Sådan borgensteckning får dock av kommunen för varje kalenderår medgivas högst till ett sammanlagt belopp som motsvarar en tiondel av de i staten för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Belopp, som socialnämnd måste utgiva på grund av i föregående stycke omförmäld borgensteckning, skall i avseende på bestämmelserna i 21 § samt kap. VI och V I I av denna lag anses som vid betalningstillfället utgiven socialhjälp. Kap. III. Sökande och meddelande av socialhjälp. 10 §. Den som vill komma i åtnjutande av socialhjälp äger att därom göra anmälan hos socialnämnden. Anmälan må göras, förutom hos socialnämnd, hos dess ordförande eller annan ledamot av nämnden eller hos den som nämnden kan ha utsett att mottaga sådan anmälan. Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, vare den som mottagit anmälan skyldig att ofördröjligen befordra densamma till socialnämnden eller dess ordförande. Oavsett om anmälan skett åligger det socialnämnden att ombesörja, att den som vistas inom kommunen och finnes vara i sådant behov av socialhjälp, som omförmäles i 3 §, erhåller dylik hjälp. Då anmälan inkommit att person, som vistas i kommunen, är i behov av socialhjälp, som omförmäles i 4 §, skall socialnämnden ofördröjligen upptaga frågan om beviljandet av hjälp till prövning. Därest socialnämnd mottager anmälan om behov av socialhjälp för person, som är mantalsskriven i kommunen samt åtnjuter vård å offentlig anstalt, har nämnden att upptaga frågan om beviljande av hjälp till prövning såsom om personen vistades i kommunen. 11 §• Uppehåller sig hjälpbehövande, då hjälpbehovet uppstår, allenast tillfälligtvis i en kommun, där han icke är mantalsskriven, och är mantalsskrivningskommunen närbelägen, äger den förra kommunens socialnämnd för hjälpens meddelande hänvisa honom till mantalsskrivningskommunen, därest han alltjämt är bosatt i denna och hänvisningen icke länder honom till avsevärd olägenhet.

24* 12 §. Det åligger socialnämnden att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp skall meddelas. Innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall socialnämnden göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden och behov av socialhjälp samt undersöka, huru detta behov må på lämpligaste sätt avhjälpas. Förekommer anledning antaga, att den behövandes oförmåga till självförsörjning är beroende på eller förenad med kroppslig eller själslig sjukdom, brist eller svaghet skall till utrönande av behovet av ingripande och de lämpliga formerna därför läkares yttrande inhämtas. När socialhjälp beviljas arbetslös har socialnämnd att iakttaga de anvisningar som socialstyrelsen kan ha utfärdat beträffande de högsta belopp som i dylika fall i regel må utgå. 13 §. Angående utredning som i 12 § omförmäles skall upprättas protokoll. Dylikt protokoll skall upptaga den hjälpbehövandes namn samt behovet av socialhjälp och anledningen därtill samt därjämte, i den mån enahanda uppgifter icke finnas i tidigare protokoll antecknade, a) ålder, födelseort, medborgarskap och civilstånd, b) socialhjälp eller annan socialvårdsförmån, som han under de tre sista åren åtnjutit eller för det närvarande åtnjuter, c) kommun, inom vilken han blivit för det löpande året mantalsskriven, samt kommun, inom vilken han under det närmast föregående året varit mantalsskriven, d) personer, vilka jämlikt giftermålsbalken eller föräldrabalken äro underhållsskyldiga mot den hjälpbehövande, och deras ekonomiska ställning samt bostadsadress och mantalsskrivningsort. Är den hjälpbehövande gift eller minderårig eller har han minderåriga barn skola uppgifter om makes, föräldrars eller barns namn samt om ålder m. m. enligt a)—c) lämnas. Uppgifter enligt ovan skola inhämtas från den hjälpbehövande eller, i den mån tillförlitliga eller fullständiga uppgifter icke kunna på den vägen vinnas, från vederbörande myndigheter eller annorledes. Protokolls riktighet skall bestyrkas genom underskrift av den som verkställt utredningen samt såvitt möjligt av den hjälpbehövande. 14 §. Socialnämnd bör låta sig angeläget vara att lämna socialhjälp på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt må bli i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina. I sådant syfte bör socialnämnden städse överväga, huruvida den behövande bör erhålla hjälp som i 4 § omförmäles, samt nära samverka med andra samhälleliga organ, vilka ha till uppgift att förbättra eller återställa självförsörjningsförmåga,

25* 15 §. Innan socialhjälp för uppehället tilldelas arbetsför person som fyllt sexton år skall socialnämnden förvissa sig om att den behövande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete utan att kunna erhålla lämpligt sådant. Konungen äger utfärda föreskrifter angående tillämpningen av denna bestämmelse. 16 §. Socialhjälp meddelas i allmänhet genom understöd i hemmet. Där ej särskilda omständigheter eller hjälpbehovets art till annat föranleda bör socialhjälp utgå med kontant belopp. Finnes anledning antaga, att kontant understöd icke skulle komma till behörig användning, skall hjälpen utgå på annat lämpligt sätt. Föreligger behov av vård på anstalt eller behov av annan vård eller bör eljest omhändertagande på anstalt eller hos enskild person äga rum och erfordras för ändamålet socialhjälp, skall hjälpen utgå i den form 'som med hänsyn till behovet finnes påkallad. 17 §. Då socialnämnd enligt denna lag omhändertagit en behövande och avser att ordna dennes vård och försörjning genom inackordering i enskilt hem, åligger det nämnden att förvissa sig om att den behövande kan få en god omvårdnad i hemmet. 18 §. Därest socialnämnd vid prövning av fråga om beviljande av socialhjälp enligt 4 § åt svensk medborgare, som vistas i kommunen men är mantalsskriven i annan kommun, finner dylik hjälp böra utgå äger nämnden att, sedan mantalsskrivningskommunen erhållit tillfälle att yttra sig, underställa sitt beslut länsstyrelsens prövning, innan det verkställes. 19 §. Därest socialhjälp utgivits åt person, som icke blivit för det året mantalsskriven, skall socialnämnden utan oskäligt dröjsmål därom underrätta länsstyrelsen. Detsamma gäller om socialhjälp utgivits till person, som icke är svensk medborgare, och behovet kan antagas bestå en avsevärd tid eller hjälpen utgått enligt 4 § och varit av väsentlig storlek. 20 §. Då socialhjälp meddelats skall socialnämnden väl följa hjälptagarens förhållanden och tillse att han kommer i åtnjutande av erforderligt uppehälle och omvårdnad samt att hjälpen kommer till behörig användning.

26* Socialnämnden skall i enlighet med vad i 14 och 15 §§ anföres fortlöpande tillse att hjälptagaren om möjligt beredes sådant arbete som han må kunna utföra.

Kap. IV. Socialhjälpens finansiering. 21 §. Kostnaderna för socialhjälpen skola i den mån de ej kunna täckas av eljest tillgängliga medel bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Till kostnaderna utgår statsbidrag efter de grunder som stadgas i lagen om statsbidrag till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. 22 §. Kommun, som till svensk medborgare utgivit socialhjälp enligt 3 § eller enligt 4 § på grundval av beslut, som fastställts av länsstyrelsen, är berättigad erhålla ersättning av den kommun, där hjälptagaren vid det tillfället varit mantalsskriven för det år, under vilket hjälpen utgivits (ersättningskommun). Detsamma gäller därest kommun till svensk medborgare utgivit socialhjälp enligt 4 § i överensstämmelse med förslag, som blivit av ersättningskommunen godkänt. Kan det visas att, i huvudsakligt syfte att undgå kostnad för socialhjälp, åtgärd avseende någon av de tre nästföregående mantalsskrivningsförrättningarna vidtagits för att förhindra att person mantalsskrives i viss kommun eller främja att han mantalsskrives i annan kommun, må länsstyrelsen utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas angående kommuns ansvarighet för socialhjälpskostnad, efter yrkande av socialnämnd som saken rör, förordna att kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits, skall under visst år vara skyldig svara för socialhjälpskostnad för ifrågavarande person, ehuru denne icke blivit för det året i kommunen mantalsskriven. Har hjälptagaren icke fyllt sexton år, skall vad här sagts avse ifråga om barn i äktenskap faderns eller om modern har vårdnaden om barnet moderns mantalsskrivningskommun eller om ingen av dem har vårdnaden den kommun, där den som senast hade vårdnaden då var mantalsskriven; ifråga om barn utom äktenskap moderns eller om fadern har vårdnaden om barnet faderns mantalsskrivningskommun eller om ingen av dem har vårdnaden den kommun, där den som senast hade vårdnaden då var mantalsskriven. I fråga om adopterat barn skall vad i föregående stycke sagts om faders eller moders mantalsskrivningskommun gälla adoptants. Är barn adopterat av makar eller har ena maken adopterat den andres barn, skall vad i samma stycke sägs äga motsvarande tillämpning.

27* 23 §. Ersättning som i föregående paragraf sägs utgår med det belopp, vartill kostnaden för hjälpen skäligen kan uppskattas, med avdrag för de hjälptagaren tillkommande förmåner, som socialnämnden ägt uppbära. Kap. V. Sökande av ersättning för socialhjälp från

annan kommun.

24 §. 1 mom. Socialnämnd, som vill att annan kommun skall utgiva ersättning för socialhjälp, skall därom ofördröjligen efter det att den i 13 § föreskrivna utredning ägt rum hos socialnämnden i denna kommun göra skriftlig anmaning. Anmaning skall innehålla en såvitt möjligt specificerad uppgift å socialhjälpskostnaden, i vad den då kan angivas, med upplysning om tiden för utbetalningen och för vård, för vilken ersättning yrkas, samt de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom uppgift, huruvida hjälpen fortfar eller vid tiden för anmaningens tillställande upphört. Vid anmaningen skola i avskrift fogas ej mindre protokoll över utredning enligt 13 § än även de övriga handlingar, på vilka socialnämnden kan vilja stödja sitt krav på ersättning. 2 mom. Socialnämnd, vilken erhållit anmaning, som i 1 mom. avses, har att snarast möjligt efter anmaningens mottagande därå avge skriftligt svar. Därest det framställda kravet icke alls eller icke till alla delar godkännes, skall socialnämnd i svaret fullständigt uppgiva anledning till bestridandet samt i avskrift bifoga de handlingar, som nämnden kan vilja i sådant hänseende åberopa. Medgives kravet delvis, skall i svaret jämväl angivas, efter vilka grunder det godkända beloppet beräknats. 3 mom. Tillställande av anmaning ävensom av svar därå må ske genom allmänna posten, och gäller därvid rekommendationsbevis å försändelsen såsom bevis om tillställandet därav och mottagningsbevis såsom bevis om dagen för försändelsens mottagande. 25 §. 1 mom. Bestrides framställt krav eller har svar icke erhållits inom trettio dagar, äger den socialnämnd, som gjort anmaningen, att hos länsstyrelsen i länet anhängiggöra sin talan. Vid den skrift, varigenom talan anhängiggöres, skola, vid påföljd som i 27 § 1 mom. 2 stycket sägs, fogas ej mindre bevis, att anmaning skett, tillika med avskrifter av anmaningen och erhållet svar därå jämte vidfogade handlingar än även de bevis i övrigt, som socialnämnden vill åberopa. 2 mom. Har anmaning gjorts hos en kommun, men har det sedermera yppats anledning till antagande, att hjälptagaren är mantalsskriven inom annan kommun, må talan föras mot denna kommun, ändå att anmaning hos dess socialnämnd ej föregått. Talan utan föregående anmaning må ock föras,

28* därest vid utredning enligt 13 § eller eljest upplysning icke vunnits, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger. Socialnämnd, som utan föregående anmaning anhängiggör talan, har att vid ansökningen foga de uppgifter, som jämlikt 24 § skola innehållas i anmaning, samt, där så ske kan, de handlingar, som enligt samma paragraf skola medfölja denna. 26 §. Talan, som i 25 § sägs, skall anhängiggöras inom etthundratjugu dagar, efter det socialhjälp, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller gottgörelse för sådan hjälp av den sökande socialnämnden utgivits till annan, som i dess ställe eller mot dess ansvarsförbindelse lämnat hjälpen. Väckes ej talan inom sådan tid, skall rätten till ersättning för socialhjälpskostnad, som utgivits mer än etthundratjugu dagar före det ansökningen hos länsstyrelsen gjordes, anses förfallen. Vad sålunda stadgats gäller ej för det fall, att socialnämnd, hos vilken anmaning gjorts enligt 24 §, förklarat sig till alla delar godkänna kravet, men ersättning sedermera ej lämnats. 27 §. 1 mom. Länsstyrelsen hör över ansökningen socialnämnden i den eller de kommuner, mot vilka kravet riktas eller som eljest kunna antagas vara ersättningsskyldiga, samt införskaffar genom parterna eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning, som må vara behövlig för målets prövning. Har kommun försummat iakttaga vad i 25 § 1 mom. föreskrives angående de handlingar, som skola fogas vid ansökningen, äger länsstyrelsen föreskriva viss tid, inom vilken det försummade skall fullgöras, vid äventyr, om det underlåtes, att ansökningen icke upptages till vidare behandling. Länsstyrelsen äger jämväl förelägga part att inkomma med upplysningar, förklaringar eller yttranden vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick. 2 mom. Finnes anledning till antagande, att den hjälpbehövande är mantalsskriven inom kommun i annat län, överlämnas målet till handläggning av länsstyrelsen därstädes. 3 mom. Kommun, vilken i mål, som i denna paragraf avses förpliktats att utgiva ersättning för socialhjälpskostnad, åligger tillika att gälda ränta å utdömda belopp samt å belopp, varom parterna i utslaget må hava hänvisats att i brist av åsämjande föra särskild talan och som avse vård under tiden till och med dagen för länsstyrelsens utslag. Ränta utgår efter fem för hundra om året från ingången av kalenderkvartalet näst efter det, då kostnaden utgavs, till dess betalning sker, dock att ränta icke i något fall utgår för tiden före ingången av kalenderkvartalet näst efter dagen för delgivning av den till länsstyrelsen i målet ingivna ansökningen.

29* Kap. VI. Enskildas skyldighet att lämna ersättning lör socialhjälp. 28 §. Den som erhållit socialhjälp är skyldig att till socialnämnden återbetala vad som utgivits, i den mån nämnden med stöd av 29 § beslutat att dylik ersättningsskyldighet skall föreligga och sedermera icke funnit skäl till eftergift. När skäl därtill äro må nämnden besluta, i vilken ordning dylik ersättningsskyldighet skall fullgöras. Därest denna ordning icke av den ersättningsskyldige iakttages, skall nämndens fordran i dess helhet anses omedelbart förfallen till betalning. Beslut om ersättningsskyldighet skall fattas i samband med hjälpens beviljande eller så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande eljest erhållits och under hänsynstagande till de omständigheter vilka föreligga vid tiden för hjälpens beviljande. Därest socialnämnd i kommun, i vilken hjälptagaren icke är mantalsskriven, underlåtit att fatta beslut om ersättningsskyldighet och nämnden i mantalsskrivningskommunen i samband med prövning av frågan om betalningsskyldighet gentemot förstnämnda kommuns socialnämnd finner att hjälptagaren bör åläggas ersättningsskyldighet, må nämnden i mantalsskrivningskommunen besluta om dylik skyldighet i vad rör den kostnad som av denna nämnd utgives. Därest det efter hjälpens beviljande eller efter det att frågan om ersättningsskyldighet gentemot annan kommun slutligt prövats kommer till socialnämndens kännedom att hjälptagaren vid utredningen om behovet av socialhjälp lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter och därigenom tillskansat sig socialhjälp som eljest icke bort utgå, åligger det nämnden besluta, att hjälptagaren skall vara ersättningsskyldig. 29 §. Vid tillämpning av i 28 § givna bestämmelser om hjälptagares ersättningsskyldighet skall iakttagas följande. Ersättningsskyldighet må fastställas, när den hjälpbehövande 1) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för det närvarande icke kunna disponeras för uppehälle och vård; 2) synes vara lagligen berättigad till annan förmån, ehuru denna ännu icke är för honom tillgänglig; 3) är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort åter komma i god ekonomisk ställning; 4) har erhållit hjälp enligt 4 §. Ersättningsskyldighet skall fastställas, när den hjälpbehövande 1) uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller en eljest för hans självförsörjning skadlig livsföring; 2) nekats förmån från socialförsäkringen på den grund att han i ansökningen lämnat oriktiga uppgifter eller

30* 3) vid utredningen om behovet av socialhjälp lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter. 30 §. Har socialhjälp enligt 3 § meddelats gift person, som i följd av sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, och gentemot vilken make enligt giftermålsbalken är underhållsskyldig, eller minderårig, gentemot vilken fader eller moder eller den som adopterat den minderårige enligt föräldrabalken är underhållsskyldig, är den underhållsskyldige pliktig att ersätta socialnämnden för vad som utgivits i den mån nämnden beslutat att dylik ersättningsskyldighet skall föreligga och sedermera icke funnit skäl till eftergift . Vid beslut enligt första stycket skall vad i 28 § stadgas angående beslut om hjälptagares ersättningsskyldighet äga motsvarande tillämpning. För socialhjälp som utgått under tid, då den underhållsskyldige undergår frihetsstraff eller eljest i tillrättaförande syfte är underkastad åtgärder, som anbefallts av samhälleligt organ och som utgöra hinder för underhållsskyldighetens fullgörande, är denne icke ersättningsskyldig. 31 §. Vid tillämpning av i 30 § givna bestämmelser om underhålls skyldigs ersättningsskyldighet skall iakttagas följande: Ersättningsskyldighet må fastställas, när den underhållsskyldige 1) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för det närvarande icke kunna disponeras för underhållsskyldighetens fullgörande; 2) är oförmögen att fullgöra sin underhållsskyldighet på grund av tillfälligt nödläge och kan antagas inom en nära framtid komma i god ekonomisk ställning. Ersättningsskyldighet skall fastställas, när den underhållsskyldige 1) uppenbarligen brustit i fullgörande av sin underhållsskyldighet på grund av bristande hushållning, lättja eller liknöjdhet eller ock på grund av att han har en sådan livsföring, att denna omöjliggör eller försvårar underhållsskyldighetens fullgörande; 2) i ansökan om annan social förmån än socialhjälp för barnet lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter, vilka föranlett avslag å ansökan; 3) vid utredning om behovet av socialhjälp för den unclerhållsberättigade lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter eller 4) är oförmögen att fullgöra sin underhållsskyldighet, enär han berörs av konflikt på arbetsmarknaden på sätt i 6 § andra stycket sägs. 32 §. Därest hjälptagare eller underhållsskyldig enligt 28 eller 30 §§ är ersättningsskyldig för utgiven socialhjälp, får dock anspråk på dylik ersättning icke bifallas, där den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden

31* eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. 33 §. Har underhållsskyldig mottagit socialhjälp, för vilken han enligt 30 § är ersättningsskyldig, och finnes behovet av socialhjälp vara stadigvarande må den underhållsskyldige kunna åläggas att till socialnämnden å lämpliga tider, så länge behovet av socialhjälp fortfar, utgiva skäligt bidrag till socialnämndens kostnader för hjälptagarens underhåll. Kommer hjälptagaren eller den underhållsskyldige i förändrade förhållanden, må bidraget utan hinder av förut meddelat beslut jämkas eftersom skäligt finnes. Kap. VII. Sökande av ersättning för socialhjälp från enskild. 34 §. Talan om utbekommande av ersättning enligt 28 och 30 §§ ävensom om utgivandet av bidrag som i 33 § sägs anhängiggöres hos länsstyrelsen i det län där den ersättningsskyldige är mantalsskriven. Vid ansökningen skola fogas de uppgifter, som jämlikt 24 § skola innehållas i anmaning samt där så ske kan de handlingar som enligt samma paragraf skola medfölja denna och gäller om målets behandling i motsvarande tillämpning vad i 27 § 1 och 2 mom. stadgas. 35 §. Om tiden för anhängiggörande av talan enligt 34 § skall vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tillämpning. Kap. VIII. Uppsikten över verksamhet enligt denna lag. Besvär m. m. 36 §. 1 mom. Länsstyrelsen har att vaka över att den i kap. I omförmälda verksamheten samt socialhjälpen ändamålsenligt handhavas inom länet i enlighet med denna lag och i övrigt gällande stadganden, så att de behövande komma i åtnjutande av den omvårdnad och det underhåll, som omständigheterna påkalla, 2 mom. På socialstyrelsen ankommer att utöva tillsyn över den i 1 mom. åsyftade verksamhetens handhavande inom riket och främja dess utveckling, och äger styrelsen att meddela länsstyrelserna och socialnämnderna de anvisningar, som i detta syfte anses påkallade. 37 §. 1 mom. Det åligger länsstyrelsen att så snart det genom klagomål från hjälpbehövande eller annan anmälan kommer till dess kännedom att social

32* nämnd underlåter att lämna sådant bistånd, som angives i 1 §, eller sådan socialhjälp, som jämlikt 3 § skolat utgå, tillhålla socialnämnden att lämna dylikt bistånd eller hjälp. Detsamma gäller, därest länsstyrelsen finner socialhjälp jämlikt 4 § böra utgå men socialnämnden underlåter att bevilja dylik hjälp. Därest det befinnes, att socialhjälp meddelas i annan foim än som enligt denna lag bort ske eller att beslut i avseende på hjälptagarens eller för dylik underhållsskyldigs ersättningsskyldighet ej överensstämmer med gällande bestämmelser eller att det eljest föreligger missförhållanden beträffande socialhjälpens skötsel, har länsstyrelsen att förordna om den åtgärd som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande. Envar äger rätt att om underlåtenhet eller missförhållande som nu nämnts göra anmälan hos länsstyrelsen. 2 mom. Utdrag av socialnämndens protokoll i ärende, som i denna paragraf sägs, skall utan avgift tillhandahållas den som beslutet rörer och som önskar göra anmälan som i föregående stycke sägs. 38 §. 1 mom. Är någon missnöjd med länsstyrelsens beslut i mål som i 25, 34 och 37 §§ avses, må han däröver anföra besvär hos socialstyrelsen; dock må talan hos socialstyrelsen ej föras i mål angående tillämpning av 4 § och ej heller allenast beträffande ränta å socialhjälpskostnad eller kostnaden i målet hos länsstyrelsen. Besvären skola senast å trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet, avlämnas till länsstyrelsen, som över besvären infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit, till socialstyrelsen insänder handlingarna i målet jämte bevis om beslutets delgivning och eget utlåtande. 2 mom. Är beslutet meddelat av länsstyrelsen i annat län än det klaganden tillhör må besvären, om klaganden det föredrager, inom ovan stadgade tid avlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger att översända dem till länsstyrelsen, som meddelat beslutet, för att vidare behandlas i föreskriven ordning. 3 mom. Har mål som rör kommuns anspråk på ersättning från annan kommun för socialhjälp, som tilldelats viss person, förevarit hos länsstyrelsen i särskilda län, och anföres besvär över det i huvudsaken sist meddelade beslutet, då må ock i samband därmed föras klagan över annat dessförinnan i målet meddelat beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhet. å mom. Länsstyrelsens beslut i mål och ärenden som i 1 mom. avses ävensom socialstyrelsens beslut i dylika mål och ärenden skola genom den myndighets försorg som meddelat beslutet skyndsamt delgivas förutom sökande och klagande jämväl förklarande i de fall då antingen ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet av honom såsom sökande först anhängiggjorts; och skall bevis om delgivningen vederbörande vid anfordran tillhandahållas.

33* 39 §. Över socialstyrelsens beslut i mål och ärenden som avses i denna lag och som ej gälla av styrelsen utfärdade anvisningar må klagan icke föras. 40 §. Länsstyrelsens beslut, varigenom förordnats om meddelande av social hjälp åt nödställd person, går i verkställighet utan hinder därav att klagan Förts. 41 §. Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt i fråga om tillämpning av denna lag å dess här i riket bosatta medborgare. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952. Genom denna lag upphävas lagen om fattigvården, kungörelsen angående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar den 27 juni 1927, förordningen om vad iakttagas bör med avseende å nödställda svenska medborgare, vilka från utländsk ort överlämnas till hemlandet av den 14 juni 1918 jämte övriga författningar, vilka utfärdats på grundval av sagda lag; lagen om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnes sjuka, sinnesslöa och fallandesjuka; lagen om kommunala pensionstillskott m. ni.; förordningen om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårds kostnader; dock att beträffande fattigvård samt lindring i vårdkostnad, som utgått före den 1 januari 1952, här angivna författningar i tillämpliga delar alltjämt skola gälla. Vad i lag eller annan författning är stadgat beträffande fattigvårdssamhälles och fattigvårdsstyrelses befogenheter i avseenden som i denna lag icke beröras skall från och med den 1 januari 1952 gälla socialnämnd.

3*—1788 49

34* Förslag till

Lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. 1 §• Kommun äger för varje kalenderår erhålla bidrag av statsmedel till de kostnader, som under året förekommit för socialhjälp, i samband med barnavårdsnämnds verksamhet för omhändertagande av barn, för driften av ålderdomshem och för bidragsförskott. Bidraget beräknas på ett underlag, som erhålles genom att de verkliga kostnaderna minskas med de belopp, som enligt lagen om socialhjälp m. m., lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd samt lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn under året influtit från annan kommun samt från enskilda ersättningsskyldiga, dock att bidraget i avseende på driftkostnaderna vid ålderdomshem alltid beräknas på ett underlag av 2 kr. per person och vårddag. Därest socialhjälp beretts i sådan form, att kommunens kostnad för densamma icke framgår direkt av räkenskaperna, skall såsom kostnad anses det värde i penningar, vartill den meddelade socialhjälpen skäligen kan uppskattas. Socialstyrelsen skall i mån av behov utfärda anvisningar till ledning för dylik uppskattning.

2§. Har socialhjälp utgivits eller barnavårdsnämnd haft kostnad för omhändertagen utan att någon kommun jämlikt 22 § lagen om socialhjälp m. m. eller 62 § lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd är ansvarig därför eller har kommun berett person, som icke är svensk medborgare, vård å ålderdomshem, utgår bidraget med hela det i 1 § angivna bidragsunderlaget. I övriga fall utgår bidraget å nämnt underlag efter det procenttal, som erhålles genom att multiplicera i 3 § angiven procentfaktor med det antal hela tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag per invånare understiger i samma paragraf angivna skattekrontalsgräns, dock att bidraget icke må understiga 30 och icke överstiga 80 %. Om det sålunda beräknade procenttalet innefattar bråkdelar, skall det avrundas till närmast liggande hela tal.

3§För varje år skall i den ordning Konungen bestämmer beräknas medeltalet för samtliga kommuner i riket av antalet skattekronor och skatteören per invånare i kommunen. Detta medeltal benämnes normalskatteunderlag. I 2 § andra stycket angiven procentfaktor samt skattekrontalsgräns bestämmas med utgångspunkt från det för året fastställda normalskatteunderlaget enligt följande tabell:

35* Norm :tl skatteunderlag

10,00 — 13,00 — 16,00 — 19,00 — 22,00 — 25,00 — 28,0 0 —

Procentfaktor tor statsbidrag

0,50 0,4 0 0,30 0,2 5 0,20 0,20 0,15

12,99 15,99 18,99 21,99 24,99 27,99 30,9 9

Skattekronti

21 26 33 40 48 50 63

4§Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kom munalskattelagen påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängd för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg, samt till antalet invånare vid årets ingång.

5§. Bidrag sökes hos och beviljas av länsstyrelsen i den ordning, varom Konungen förordnar. Därest länsstyrelse vid prövning av ansökning om bidrag enligt 2 § första stycket skulle finna, att den i 19 § lagen om socialhjälp m. m. föreskrivna anmälningsskyldigheten icke fullgjorts och detta förhållande i mera väsentlig utsträckning kan giva anledning till omkostnader för statsverket, vilka eljest icke hade bort förekomma, skall länsstyrelsen föreskriva, att bidrag i stället skall utgå enligt 2 § andra stycket. Har socialnämnd eller särskild nämnd icke handhaft i 1 § denna lag angivna socialvårdsgrenar eller någon av dem i enlighet med gällande bestämmelser och givna anvisningar eller har sådan nämnd visat uppenbar underlåtenhet i avseende på uttagande av ersättning av enskilda eller eljest så handhaft verksamheten att det allmänna därigenom vållats utgifter, vilka icke varit i gällande författningar avsedda, äger länsstyrelsen föreskriva, att bidraget till den verksamhetsgren, beträffande vilken så varit fallet, skall utgå med lägre belopp än som eljest skulle ha medgivits. Då åtgärd enligt andra eller tredje stycket kan ifrågasättas, skall länsstyrelsen höra socialstyrelsen. Länsstyrelse skall underrätta socialstyrelsen om beslut på grund av ansökning enligt denna paragraf. 6§Är kommun missnöjd med länsstyrelses beslut om beviljande av statsbidrag, må den däröver anföra besvär hos Konungen. Besvären skola vid talans förlust å trettionde dagen från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, vara inkomna till socialstyrelsen, som med eget } r ttrande insänder desamma till socialdepartementet.

7§. Därest socialstyrelsen skulle anse att länsstyrelses beslut om bidrag icke överensstämmer med föreskrifterna i denna lag, äger socialstyrelsen inom 30 dagar efter det styrelsen erhållit kännedom om beslutet hos Konungen begära prövning av detsamma.

36*

Förslag till

Lag om arbetsföreläggande. 1 §• Åsidosätter någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under sexton år eller mot make, som i följd av sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själs krafter är oförmögen att försörja sig, så att för den underhållsberättigades uppehälle eller uppfostran uppkommer kostnad enligt lagen om socialhjälp, lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd eller lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn, och underlåter den underhållsskyldige att efter anfordran fullgöra honom åvilande skyldighet att återbetala dylikkostnad, äger länsstyrelsen att på ansökan av socialnämnd i den ordning denna lag stadgar meddela den underhållsskyldige arbetsföreläggande. Därest i en kommun särskild barnavårdsnämnd tillsatts och kommunen uppdragit åt denna nämnd att företräda kommunen och bevaka dess rätt inom dylik nämnds förvaltningsområde, må ansökan, som i första stycket avses, göras även av barnavårdsnämnden. Vad i det följande sägs beträffande socialnämnd skall i dylikt fall avse barnavårdsnämnden. Arbetsföreläggande innebär skyldighet för den underhållsskyldige att innehava av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning samt att på tid och sätt som angives av länsstyrelsen fullgöra återbetalningsskyldigheten mot det allmänna. Innan socialnämnd ingiver ansökan enligt 1 §, skall nämnden låta verk ställa undersökning och därvid inhämta noggrann kännedom om den under hållsskyldiges levnadsförhållanden och andra omständigheter av betydelse för fallets bedömande. I samband därmed bör nämnden, om den finner an ledning därtill föreligga, föranstalta om att den underhållsskyldige under sökes av läkare, om möjligt psykiater.

3§. 1 mom. Där så erfordras må socialnämnden kalla den underhällsskyldige att personligen inställa sig för nämnden eller någon dess representant eller av nämnden anvisad läkare. Socialnämnden må ock kalla person, som förväntas kunna meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende enligt denna lag, att inställa sig inför nämnden eller någon dess representant. Kallelse som ovan sagts må ock utfärdas av socialnämndens ordförande. 2 mom. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och utebliver den kallade utan anmält laga förfall, äger nämnden, dess

37* representant eller den anvisade läkaren att hos polismyndigheten påkalla handräckning för hans hämtande. I ansökan enligt 1 § skall uppgivas den underhållsskyldiges namn, ålder, yrke, hemvist, och nationalitet samt den oguldna kostnadens beskaffenhet och belopp, varjämte det skall lämnas fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder som vidtagits ävensom avgivas förslag angående lämplig anställning och övervakare för den underhållsskyldige. Vid ansökningen böra fogas prästbevis samt läkarbetyg, om möjligt utfärdat av psykiater. Formulär för läkarbetyg så ock för redogörelse, som i första stycket sägs, fastställas av socialstyrelsen. Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen annorledes ofullständig, har länsstyrelsen att ombesörja erforderlig komplettering. Vill länsstyrelsen föranstalta om läkarundersökning, äger länsstyrelsen kalla den underhållsskyldige att inställa sig inför anvisad läkare. I sådant fall skall vad i 3 § 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

5§. Har ansökan hos länsstyrelsen gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller ock muntligen i den ordning, som angives i föreläggandet, förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

Arbetsföreläggande skall avse en tid av två år. ?§• I beslut om arbetsföreläggande skall förordnas, att den underhållsskyldige under den med beslutet avsedda tiden skall stå under övervakning, såvida ej av särskilda skäl kan antagas, att han ändock skall ställa sig i beslutet meddelade föreskrifter till efterrättelse. Den som meddelats arbetsföreläggande skall föra ett ordentligt liv samt efter förmåga försörja sig och den mot vilken han är underhållsskyldig.

«§• Där så linnes erforderligt skall i beslut om arbetsföreläggande den underhållsskyldige åläggas att 1. ställa sig till efterrättelse särskilda i beslutet meddelade föreskrifter beträffande vistelseort, bostad eller användande av fritid, 2. avhålla sig från bruk av rusdrycker eller

38* 3. i annat avseende än i 1 § tredje stycket sägs underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. 9§Till övervakare utses därtill lämplig person. Övervakare har att öva tillsyn över den övervakade och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Den övervakade skall städse hålla övervakaren underrättad om sin bo stadsadress samt på kallelse infinna sig hos honom. 10 §. Övervakning skall stå under tillsyn av den socialnämnd, på vars ansökan arbetsföreläggandet meddelats. Tillsynen må, om så finnes lämpligt, av socialnämnden flyttas till annan socialnämnd, Uft Socialnämnd, under vars tillsyn övervakning står, må på ansökan av övervakare entlediga denne och förordna annan i hans ställe. Socialnämnden må ock på ansökan av övervakare eller den underhållsskyldige meddela denne tillstånd att antaga viss annan arbetsanställning ävensom i samband därmed vidtaga den ändring beträffande meddelade föreskrifter som med hänsyn till ombytet av anställning äro påkallade. I övrigt äger länsstyrelsen när skäl därtill äro entlediga övervakare och förordna annan i hans ställe liksom även att meddela nytt beslut om föreskrifter som i 8 § förmälas. 12 §. Därest grundad anledning föreligger att antaga, att den som erhållit arbetsföreläggande skall fullgöra sin underhållsskyldighet och honom åvilande ersättningsskyldighet mot det allmänna, må länsstyrelsen på fram ställning av honom eller av socialnämnden besluta att arbetsföreläggandet skall upphöra före den i 6 § stadgade tidens utgång. 13 §. Har underhållsskyldig åsidosatt honom i beslut om arbetsföreläggande meddelade" föreskrifter må länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden i stället besluta, att den underhållsskyldige skall intagas på arbetshem. 14 §. Föreligger enligt tillgänglig utredning förutsättning för intagning å arbetshem och kan det skäligen befaras att den underhållsskyldige innan länsstyrelsen meddelat slutligt beslut i ärendet avviker från orten och därefter blir svår att anträffa må länsstyrelsen föranstalta om att han i avbidan på slutligt beslut på lämpligt sätt tills vidare omhändertages av polismyndigheten (tillfälligt omhändertagande). Tillfälligt omhändertagande må fortgå under högst två veckor; dock må länsstyrelsen, där särskilda skäl därtill föranleda, besluta om förlängning av tiden för omhändertagandet med ytterligare högst en vecka.

39* 15 §. I ärende enligt denna lag skall länsstyrelsen anordna förhör med den som ansökningen avser, om han i avgiven skriftlig förklaring begärt att bliva muntligen hörd eller länsstyrelsen eljest finner förhör böra äga rum. Länsstyrelsen må ock anordna förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande. Beträffande kallelse till förhör inför länsstyrelsen och hämtning skola bestämmelserna i 3 § 2 mom. äga motsvarande tillämpning. Vid förhöret skola förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen äger dock avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må ej fyllt aderton år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest när länsstyrelsen finner omständigheterna därtill föranleda, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma. Länsstyrelsen må höra person upplysningsvis utan att den som ansökningen avser är närvarande. Representant för den sökande nämnden skall beredas tillfälle att närvara vid förhöret. Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer. 16 §. Finner länsstyrelsen av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol hörd såsom vittne, äger länsstyrelsen förordna, att förhör angående uppgivna omständigheter skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av länsstyrelsen skall rätten låta inkalla dem som skola höras ävensom underrätta sökanden i ärendet och den som ansökningen avser om tid och plats för förhöret. 17 §. Vid förhör enligt 15 och 16 §§ äger den underhållsskyldige, där han så önskar, åtnjuta biträde, som han själv utser. H a r den underhållsskyldige ej utsett biträde eller avvisas av honom utsett biträde och finnes på grund av ärendets beskaffenhet eller eljest hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall länsstyrelsen till biträde förordna därtill lämplig person. Är den underhållsskyldige omhändertagen enligt 14 § skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas. 18 §. I fråga om ersättning till den som enligt förordnande av länsstyrelsen inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras eller som av länsstyrelsen förordnats att biträda någon i ärende angående intagning å arbetshem, skall i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna medel till vittne eller till offentliga försvarare, dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

40* Ersättning till den, vilken höres såsom vittne enligt 16 §, bestämmes av domstolen. I övrigt beslutar länsstyrelsen om ersättning som här avses. 19 §. Om verkställighet av beslut om intagning på arbetshem föranstaltar den socialnämnd på vars ansökan beslutet meddelats. Därest verkställighet av dylikt beslut ej påbörjats inom ett år efter beslutets meddelande vare det förfallet. 20 §. Innan socialnämnd föranstaltar om den underhållsskyldiges inställelse på arbetshem skall nämnden från socialstyrelsen inhämta besked var och när dylik inställelse må ske. 21 §. Om förflyttning från ett arbetshem till ett annat förordnar socialstyrelsen. Vid behandling av å arbetshem intagna skall eftersträvas att hos dem skapa och förbättra arbetsvilja och arbetsförmåga. Envar intagen skall vara pliktig att följa de för arbetshemmet gällande föreskrifterna samt att fullgöra det arbete, som ålägges honom. 23 §. Den som intagits å arbetshem må kvarhållas under en tid av ett år (kvarhållningstid). 24 §. Om utskrivning beslutar arbetshemmets styrelse. 25 §. Så snart grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivning kommer att fullgöra sin underhållsskyldighet samt honom åvilande ersättningsskyldighet mot det allmänna, skall den intagne utskrivas villkorligt, dock att, där icke särskilda skäl till annat föranleda, villkorlig utskrivning skall äga rum senast sex månader efter intagningen å arbetshemmet. 26 §. I beslut om villkorlig utskrivning skall arbetshemmets styrelse fastställa en prövotid av ett år. 27 §. I samband med beslut om villkorlig utskrivning skall arbetshemmets styrelse i fall av behov med anlitande av arbetsförmedling, kommunalt socialvårdsorgan, social hjälporganisation eller enskild person söka i tid bereda den villkorligt utskrivne lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till sysselsättningsorten eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd. Under prövotiden skall den villkorligt utskrivne stå under övervakning och vara underkastad föreskrifter, varom i tillämpliga delar skall gälla vad som stadgas i 7—11 §§, dock att arbetshemmets styrelse äger utöva de befogenheter som enligt nämnda paragrafer ankomma på länsstyrelsen.

41* 28 §. Undandrager sig den villkorligt utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, äger arbetshemmets styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag, föreståndaren för arbetshemmet besluta om hans återhämtande. Om villkorligt utskriven hämtas åter skall den tid, under vilken hau vistats utom arbetshemmet, icke medräknas vid bestämmande av kvarhållningstiden. 29 §. Har ej före prövotidens utgång hos arbetshemmets styrelse eller föreståndare fråga väckts om återhämtande av villkorligt utskriven, skall beslut meddelas om slutlig utskrivning. 30 §. När slutlig utskrivning beslutas, skall vad i 27 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. 31 §. Om inrättandet av arbetshem förordnar Konungen. 32 §. Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt vara försett med av Konungen fastställt reglemente. 33 §. Uppsikten över arbetshem utövas av socialstyrelsen. 34 §. Polismyndighet har att på begäran kostnadsfritt lämna handräckning för dels intagning på arbetshem, sedan den underhållsskyldige underlåtit att efterkomma av socialnämnd enligt 19 § meddelad föreskrift om inställelse på dylikt hem, dels återhämtande till arbetshem av den som avvikit därifrån och av den som villkorligt utskrivits från dylikt hem men som enligt meddelat beslut 3kall hämtas åter till arbetshemmet, dels verkställighet av beslut om å arbetshem intagens överflyttning till annat dylikt hem. 35 §. Socialnämnds beslut enligt 11 § denna lag må överklagas av den som beslutet rörer. Över annat av socialnämnd enligt denna lag meddelat beslut må talan ej föras. Talan föres genom besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det klaganden skriftligen erhöll del av beslutet. 36 §. Beslut av arbetshems styrelse må av den som beslutet rörer överklagas, om det avser fråga om villkorlig eller slutlig utskrivning eller om det innebär meddelande av föreskrift enligt 8 och 27 §§.

42* Talan föres genom besvär hos socialstyrelsen inom trettio dagar från det klaganden skriftligen erhöll del av beslutet. Socialstyrelsen äger ock utan att besvär anförts förordna, att å arbets hem intagen skall utskrivas villkorligt eller slutligt. 37 §. Länsstyrelses beslut må av den som beslutet rörer överklagas, om beslutet avser fråga om arbetsföreläggande eller förordnande om intagning på arbetshem, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats för att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen eller den som förordnats att biträda någon i ärende enligt denna lag. Talan föres genom besvär, som skola ställas till socialstyrelsen och ingivas eller insändas till länsstyrelsen samt vara denna myndighet tillhanda inom trettio dagar från det klaganden skriftligen erhöll del av beslutet. Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning, som kan vara erforderlig, till socialstyrelsen insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget ut låtande. Över annat av länsstyrelsen enligt denna lag meddelat beslut än ovan sägs må klagan icke föras. 38 §. Över socialstyrelsens beslut enligt denna lag får klagan icke föras. 39 §. Därest länsstyrelsen icke annorlunda förordnar må dess beslut enligt denna lag gå i verkställighet utan hinder av att beslutet icke vunnit laga kraft. 40 §. Då i denna lag stadgas, att viss åtgärd skall ankomma på eller fullgöras gentemot länsstyrelse eller socialnämnd, avses därmed, såvida annat ej utsäges, länsstyrelse i det län eller socialnämnden i den kommun, där kostnad som avses i 1 § förekommit. Vistas den underhållsskyldige på avlägsen ort, vare länsstyrelsen i det län och socialnämnden i den kommun, där den underhållsskyldige vistas, pliktiga att på framställning av myndighet som avses i första stycket vid taga åtgärd som eljest skulle bäva ankommit på denna. 41 §. Delgivning av kallelser och meddelanden enligt denna lag skall ske genom posten, där ej särskilda skäl till annat föranleda. Om postdelgivning icke lämpligen kunnat ske, må kostnadsfritt biträde för delgivningen påkallas hos polismyndigheten. I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 33 kap. 5—8, 10, 14, 15, 23, 25 och 26 §§ rättegångsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

43* Förslag till

Kungl. kungörelse med föreskrifter enligt 15 § lagen om socialhjälp m. in. 1§. Därest en hjälpsökandes kroppsliga eller själsliga hälsotillstånd ej utgör hinder för honom att försörja sig genom arbete eller att i mera avsevärd grad genom arbete bidraga till sin försörjning, må socialhjälp icke till honom utgivas, innan han hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete. Sådan ansökan skall göras personligen, dock att ansökan får göras skriftligen, därest länsarbetsnämnden, då större arbetslöshet förekommer inom orten eller då naturhinder eller annat hinder av motsvarande art föreligger, därtill lämnat medgivande. Efter det den första ansökningen om arbete gjorts hos arbetsförmedlingen, skall hjälptagaren under två av förmedlingsorganet bestämda dagar varje vecka personligen söka arbete hos förmedlingen. Han skall därvid uppgiva, huruvida han utfört arbete under någon av de dagar, för vilka han önskar komma i åtnjutande av socialhjälp, eller huruvida han å sådan dag varit förhindrad att taga arbete. Länsarbetsnämnden äger, när skäl därtill äro, föreskriva tätare besök hos förmedlingen än nu sagts eller nedsätta antalet besök till ett för varje vecka. Är den försäkrade avlägset boende eller förekommer större arbetslöshet eller föreligger naturhinder eller kan så eljest av särskilt skäl anses påkallat, må länsarbetsnämnden medgiva befrielse från inställelse hos förmedlingen för längre tid än en vecka. I dylikt fall må nämnden, på sätt i första stycket stadgas, föreskriva, att skriftlig ansökan om arbete skall göras. Över fullgjord arbetsansökan utfärdar förmedlingsorganet bevis i form av stämpel å karens- eller kvittokort.

2§Därest socialnämnd efter samråd ined arbetsförmedlingsorganet i orten skulle finna att hjälptagare, som fullgör i 1 § föreskrivna anmälningar hos arbetsförmedlingen, med hänsyn till sitt hälsotillstånd samt läget på arbetsmarknaden har synnerligen små utsikter att kunna erhålla arbete, må nämnden meddela socialhjälp även om hjälptagaren tillsvidare icke inställer sig hos arbetsförmedlingen. Det åligger dock i dylikt fall nämnden att i fortsättningen hålla kontakt med arbetsförmedlingsorganet samt att, därest en ändrad situation inträffar, såsom villkor för fortsatt socialhjälp föreskriva att hjälptagaren ånyo skall inställa sig hos arbetsförmedlingsorganet. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen att gemensamt utfärda de råd och anvisningar som erfordras för tillämpning av denna kungörelse.

44*

Förslag till

Lag om vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse i stad. Härigenom förordnas, att 13 § och 74 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse i stad den 6 juni 1930 (senast ändrade genom lag respektive den 22 juni 1945, den 29 juni 1946 och den 8 april 1949) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 13 §. Stadsfullmäktige väljas tjugutre års ålder. Stadsfullmäktig kan ej den vara, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Följande personer såsom stadsfullmäktig. 74 §. 2 mom. Stad att upptaga lånet. Konungens fastställelse å borgensbeslut, som avses i 9 § lagen om social hjälp m. m., erfordras icke. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Förslag till

Lag om vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse på landet. Härigenom förordnas, att 15 § och 79 § 2 mom. lagen om kommunal styrelse på landet den 6 juni 1930 (senast ändrade genom lag respektive den 22 juni 1945, den 29 juni 1946 och den 8 april 1949) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 15 §. Kommunalstämma — — i länskungörelserna. Ordförande eller vice ordförande kan ej den vara, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Ej må annan eller vice ordförande. 79 §. 2 mom. Kommun att upptaga lånet. Konungens fastställelse å borgensbeslut, som avses i 9 § lagen om social hjälp m. m., erfordras icke. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

45*

Förslag till

Kungl. kungörelse angående ändring i stadgan angående folkundervisningen i riket den 26 september 1921. Härigenom förordnas att 49 § stadgan angående folkundervisningen i riket den 26 september 1921 (senast ändrad genom kungörelse den 12 juni 1936) skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1952.

Förslag till

Kungl. kungörelse angående ändring i stadgan för fortsättningsskolan den 16 september 1918.' Härigenom förordnas, att 28 § stadgan för fortsättningsskolan den 16 september 1918 skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1952.

Förslag till

Kungl. kungörelse angående ändring i stadgan angående folkundervisningen i Stockholm. Härigenom förordnas att 49 § stadgan angående folkundervisningen i Stockholm den 22 juni 1923 (senast ändrad genom kungörelse den 30 december 1941) skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1952.

46* Förslag till

Lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. 1§Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för pensioner enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering dels med andel av kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner och bostadstillägg, som under året utbetalats till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, dels med andel av kostnaderna för särskilda bostadstillägg, som under året utgått i enlighet med av kommunen fastställda grunder. Kommunens andel för särskilda bostadstillägg och för folkpension i övrigt skall utgå efter procenttal, som erhållas genom att multiplicera i 2 § angivna procentfaktorer med antalet hela tiotal skatteören per invånare i kom munen, dock att andelen icke må överstiga ifråga om särskilda bostadstillägg 60 och ifråga om folkpension i övrigt 50 %. 2§Normalskatteunderlaget bestämmes i den ordning som angives i 3 § lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Procentfaktorn bestämmes med utgångspunkt från det för året fast ställda normal skatteunderlaget enligt följande tabell: Proeentfaktor för kommunandel i Norm al skatteunderlag

1000—1299 13-00-15-99 16-00-18-99 19-00-21-99 2200-24 99 2500-27-99 28 00-3099

särskilt bostadstillägg

folkpension i övrigt

0-30 0-24 019 0-16 014 013 0 11

023 0-18 0-15 0-13 011 010 0-09

3§Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängd för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg, samt till antalet invånare vid årets ingång. 4§Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Därvid skall en tolftedel av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspension, änkepension, bostadstillägg och särskilt bostadstillägg anses belöpa på varje månad. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnar Konungen.

47*

Förslag till

Lag om ändring i lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag). Härigenom förordnas, att 20—26 §§ lagen den 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 20 §. Kostnaderna för bidragsförskott bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade. Till dessa kostnader utgår statsbidrag efter de grunder som stadgas i lagen om statsbidrag till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. 21 §.* Hava makar eller någon av dem adoptivbarn, skall vid tillämpningen av denna lag med barnets fader avses mannen och med barnets moder hustrun. 22§.* Över barnavårdsnämnds beslut i ärende rörande beviljande eller indragning av bidragsförskott må den som beslutet rörer anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del. 23 §.* Klagan över länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen i vederbörande statsdepartement senast å trettionde dagen efter den då klaganden erhöll del av beslutet. 24 §. Länsstyrelsen har att vaka över att bidragsförskottsverksamheten inom länet handhaves i enlighet med denna lag samt meddelade anvisningar. 25 §. P å socialstyrelsen ankommer att utöva tillsyn över bidragsförskottsverksamhetens handhavande inom riket, och äger styrelsen meddela länsstyrelserna, socialnämnderna och barnavårdsnämnderna erforderliga anvisningar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952, dock att beträffande bidragsförskott, som utbetalats före denna dag, 20—22 §§ fortfarande skola gälla i sin dittillsvarande lydelse. *) 21—23 §§ äro likalydande ined de förutvarande §§ 23 — 25.

48*

Förslag till

Lag om vissa socialvårdsanstalter. 1 §• I enlighet med vad i denna lag sägs skola ålderdomshem, försörjningshem och vårdhem upprättas och drivas. Dylika anstalter benämnas i denna lag socialvårdsanstalter. 2§Kommun åligger att, i den mån icke annan drager försorg därom, anordna och driva hem för inom kommunen bosatta åldringar och invalider, vilka äro i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt men för vilka dock icke erfordras vård å sjukvårdsanstalt eller annan därmed jämförlig vårdanstalt. Sådant hem benämnes i denna lag ålderdomshem. Två eller flera kommuner må för anordnande och drift av ålderdomshem jämlikt lagen om kommunalförbund bilda dylikt förbund. Där så för tillgodoseende av kommunens behov av ålderdomshem finnes nödvändigt, må Konungen förordna, att två eller flera kommuner skola för ändamålet bilda kommunalförbund. Sedan kommunalförbund enligt Konungens förordnande kommit till stånd, må Konungen på ansökan av förbundsmedlem förordna om ändring av förbundsordningen. Ej må utan Konungens medgivande kommunalförbund, som nu sagts, upplösas eller förbundsmedlem vinna utträde. 3§Inom varje landstingsområde skall finnas hem för inom området bosatta yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbetsföra sakna förmåga att försörja sig samt äro i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt utan att vård å sjukvårdsanstalt eller annan jämförlig vårdanstalt är påkallad, och vilka ej heller lämpligen böra beredas vård å ålderdomshem. Sådant hem benämnes i denna lag försörjningshem. För varje landstingsområde skall Konungen efter förslag av landstinget fastställa plan för tillgodoseendet av behovet av försörjningshem inom området. I planen skola upptagas försörjningshem till sådant antal och med sådant platsantal, att inom området förefintligt behov av vård å försörjningshem blir på ett ändamålsenligt sätt tillgodosett. Jämväl ändring av planen fastställes av Konungen. Det skall åligga landsting att anordna och driva försörjningshem, som finnas upptagna i den i näst föregående stycke omförmälda planen, i den mån icke kommun efter överenskommelse med landstinget drager försorg därom. Två eller flera landsting må jämlikt lagen om kommunalförbund för anordnande och drift av försörjningshem bilda dylikt förbund.

49* 4§. For omhändertagande av personer, vilka på ålderdomshem eller försörjningshem visat sig vara störande för de övriga vårdtagarna, skola finnas av staten upprättade vårdhem. 5§Socialvårdsanstalt skall vara så inrättad och utrustad, att trevnaden och hygienen befordras samt en lämplig fördelning av de inackorderade främjas. Tillfredsställande anordningar till skydd mot eldfara skola hava vidtagits. Ej må mer än fyra vårdplatser anordnas i samma rum. Av ett ålderdomshems vårdplatser bör minst hälften förläggas till enkelrum. Inom anstalten skola i erforderlig utsträckning finnas anordnade dagrum och andra gemensamhetsutrymmen. * 6§. Eör socialvårdsanstalt skall finnas en styrelse, bestående av minst tre personer, vilken utses för ålderdomshem av kommunens beslutande organ, för försörjningshem av landstinget eller, därest hemmet upprättats av kornmun, av dennas beslutande organ samt för vårdhem av socialstyrelsen. Eör socialvårdsanstalt skall finnas reglemente, som fastställes för ålderdomshem och försörjningshem av länsstyrelsen och för vårdhem av Konungen. Vid socialvårdsanstalt skola finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att de i hemmet inackorderade kunna erhålla en tillfredsställande vård.

7§Inackordering å ålderdomshem och försörjningshem beviljas av hemmets styrelse eller av den som därtill förordnats av styrelsen. Därest styrelsen för ålderdomshem eller försörjningshem finner, att en på hemmet inackorderad person är störande för de övriga vårdtagarna, äger den, sedan socialstyrelsen lämnat sitt medgivande till personens mottagande på vårdhem som i 4 § omförmäles, besluta om personens överförande till vårdhemmet. Om återförande från vårdhem till det ålderdomshem eller försörjningshem, varifrån vårdtagaren kommit, beslutar vårdhemmets styrelse eller, för det fall att vårdtagaren därom gjort framställning till socialstyrelsen, denna myndighet. Socialstyrelsen beslutar om vårdtagares överflyttning från ett vårdhem till annat. 8§Den som erhåller vård å försörjningshem eller vårdhem är skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av hemmets styrelse eller av dess personal å styrelsens vägnar anvisas. Om en vårdtagare på försörjningshem eller vårdhem undandrager sig att fullgöra anvisat arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till allvarlig förseelse mot ordningen å anstalten, må han tillrättavisas genom inskränkning i eljest medgivna friheter eller förmåner i enlighet med vad därom i reglementet för hemmet närmare 4 * —1783 49

50* föreskrives. Tillrättavisning meddelas av hemmets styrelse, dock att denna efter föreskrift i reglementet må kunna överlåta detta på hemmets föreståndare. 9§Innan ålderdomshem eller försörjningshem uppföres, skall länsstyrelsen hava godkänt plan för hemmet och dess verksamhet. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla i avseende å inrättandet av dylikt hem i byggnad, som tidigare uppförts för annat ändamål, så ock ifråga om avsevärd omeller tillbyggnad av förefintligt hem. Länsstyrelse skall inhämta socialstyrelsens yttrande, innan beslut fattas i ärende, som i denna paragraf avses. 10 §. Länsstyrelsen åligger att övervaka verksamheten vid de inom länet befintliga ålderdomshemmen och försörjningshemmen. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet över socialvårdsanstalter enligt denna lag. 11 §• För inackordering å ålderdomshem och försörjningshem må uttagas avgift i enlighet med vad Konungen därom föreskriver. 12 §. Till anordnande samt till om- och tillbyggnad liksom till driften av ålderdomshem och försörjningshem utgår statsbidrag enligt vad därom är särskilt stadgat. 13 §. Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning dels för överförande av vårdtagare från ålderdomshem till försörjningshem, dels för överförande av vårdtagare från ålderdomshem eller försörjningshem till vårdhem, dels för överförande av vårdtagare från ett vårdhem till annat. 14 §. Är någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats enligt 13 §, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från handräckningens fullbordande. 15 §. Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut på grund av i 9 § omförmäld granskning av plan för ålderdomshem eller försörjningshem och dess verksamhet, må han däröver anföra besvär hos Konungen senast å trettionde dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet. 16 §. För klagan över länsstyrelses beslut enligt 14 § angående handräckning gäller vad om besvär över länsstyrelses beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.

51* 17 §. Närmare föreskrifter om tillämpning av denna lag meddelas av Konungen eller efter Konungens bestämmande av socialstyrelsen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952. Med fullständigt ordnande av ålderdomshem enligt denna lag må anstå intill den 1 januari 1962. Intill dess kommun uppfyllt vad i denna lag angående anordnandet av ålderdomshem föreskrives skall kommun upprätthålla den anstalt, som för kommunens del den 31 december 1951 varit enligt 34 § lagen om fattigvården godkänd såsom anstalt enligt 31 § samma lag. På dylik anstalt skola 6, 7, 8, 10 och 11 samt 13—16 §§ denna lag äga tillämpning. Med fullständigt ordnande av försörjningshem enligt denna lag må anstå intill den 1 januari 1962.

52* Förslag till

Lag om socialnämnd m. m. 1. kap. Om nämnder för handhavande av kommuns socialvård m. m. Om socialnämnd ni. m.

1§I varje kommun skall finnas en socialnämnd med uppgift att i enlighet med denna lag samt vad i lag eller författning eljest finnes stadgat ombesörja de angelägenheter inom kommunens socialvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet och ankomma på dylik nämnd. I den mån kommun icke tillsattsärskildbarnavårdsnämnd,nykterhetsnämnd,pensionsnämnd, familjebidragsnämnd eller hemhjälpsnämnd samt arbetslöshetsnämnd, har socialnämnden därjämte att ombesörja motsvarande angelägenheter inom dessa nämnders förvaltningsområden, ifråga om arbetslöshetsnämnd dock endast under förutsättning att kommunen beslutat eller Konungen förordnat att inom kommunen skall finnas dylik nämnd. Socialnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande förhållandena på det sociala området samt i mån av befogenhet vidtaga de åtgärder eller till vederbörande myndigheter rikta de framställningar, som må finnas påkallade. Nämnden skall låta sig angeläget vara att inom kommunen sprida kännedom om offentliga åtgärder på det sociala området.

2§Ledamöter i socialnämnden utses till det antal, som kommunen med hänsyn till dess vidd och folkmängd finner lämpligt, dock minst till ett antal som med två överstiger antalet andra sociala nämnder, vilka tillsatts i kommunen, och alltid minst sex. Suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva antal eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över hälften. En av ledamöterna samt en suppleant för honom förordnas av länsstyrelsen, de övriga utses av kommunen. 3§1 mom. Socialnämnden må, där så finnes vara av omständigheterna påkallat, för socialvårdsändamål indela kommunen i distrikt, vart och ett i avseende på socialnämndens verksamhet stående under närmaste uppsikt av en ledamot i nämnden. För sådant syfte må ock inom kommun genomföras annan efter dess särskilda förhållanden lämpad arbetsfördelning mellan socialnämndens ledamöter. 2 mom. För det ändamål, som i 1 mom. sägs, må av kommunen eller, där denna så medgivit, av socialnämnden till nämndens biträde kunna

53* kallas därför skickade, inom kommunen bosatta män och kvinnor, vilka, om förhållandena så kräva, kunna för socialhjälpsändamål sammanslutas till särskilda styrelser (distriktsstyrelser) eller eljest erhålla uppdrag att handhava viss nämndens angelägenhet. 3 mom. Socialnämnden skall utse en eller flera personer att å nämndens vägnar och under dess tillsyn ombesörja de uppgifter, vilka enligt 1 § lagen om socialhjälp m. m. åligga nämnden.

4§. 1 mom. Då det föreligger ett så trängande behov av socialhjälp eller av omhändertagande för skyddsuppfostran eller samhällsvård eller för barns skiljande från fosterhem att med åtgärds vidtagande ej kan anstå, till dess socialnämnden sammanträder, må ordföranden för tiden till nästa sammanträde bevilja socialhjälp eller i avbidan på nämndens beslut omhändertaga den, varom fråga är, såvida icke dylik åtgärd jämlikt 8 och 9 § § ankommer på ordförande i särskild barnavårdsnämnd. Enahanda befogenhet må med kommunens medgivande av socialnämnden tilldelas annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma, dock ej i avseende på omhändertagande för skyddsuppfostran. Om sålunda vidtagen åtgärd skall anmälan göras vid nämndens nästa sammanträde, då anteckning därom och om dagen för åtgärden skall ske i protokollet. Avser åtgärden omhändertagande av barn, skall den å sådant sammanträde omprövas av nämnden. H a r omhändertagande skett för skyddsuppfostran och under sådana omständigheter, att beslutet skall underställas länsstyrelsen, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. 2 mom. I kommun, där distriktsstyrelser finnas, må kommunen eller där denna så medgivit socialnämnden åt sådan styrelse uppdraga att meddela socialhjälp av visst slag eller i viss omfattning.

B§. Socialnämnden må uppdraga åt en eller flera inom nämnden valda delegationer att å nämndens vägnar vidtaga åtgärder av förberedande eller expeditioneli natur, att till myndigheter avgiva yttranden i ärenden, vilka icke äro av principiell art eller som avse angelägenheter av allenast ringa ekonomisk betydelse för kommunen, att meddela hjälp i mindre omfattning eller att i annat avseende handhava viss nämndens angelägenhet av mindre vikt. Delegationen skall bestå av det antal ledamöter och suppleanter, som nämnden finner lämpligt. I samband med beslut om delegations tillsättande skall nämnden meddela bestämmelser angående dess befogenhet och ledamöternas tjänstgöringstid ävensom i andra avseenden, som finnas erforderliga. 6§Där ej barnavårdsnämnd. eller nykterhetsnämnd, som i 8 § sägs, tillsatts, skall socialnämnden utse en av sina ledamöter med insikt i och intresse för barnavårdsfrågor respektive nykterhetsfrågor att vara föredragande i ärenden, som eljest skolat ankomma på nyssnämnda särskilda nämnder.

54* I övrigt må socialnämnden, där så finnes lämpligt, utse föredragande för andra grenar av sin verksamhet, vilka icke anförtrotts särskilda nämnder, som i 8 § avses. Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare, sjuksköterska eller barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som böra föranleda ingripande av socialnämnden eller annan i 1 § angiven nämnd, ofördröjligen göra anmälan därom. Om särskilda nämnder. 8§1 mom. Därest icke kommunens ringa folkmängd, begränsningen av socialnämndens verksamhet eller andra särskilda förhållanden till annat föranleda bör kommun tillsätta särskild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och pensionsnämnd. Därjämte bör kommun, när så med hänsyn till omfattningen av förefintlig arbetslöshet befinnes påkallat, tillsätta särskild arbetslöshetsnämnd. Särskild familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd må av kommun tillsättas, när kommunen finner detta påkallat. Särskild nämnd har envar på det område, som är i lag eller författning stadgat, att ombesörja de angelägenher, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet utan att enligt vad i denna lag föreskrives ankomma på socialnämnd. Uppgift om beslut att tillsätta särskild nämnd skall omedelbart insändas till länsstyrelsen. 2 mom. Konungen äger på framställning av länsstyrelsen föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd. Framställning om dylik åtgärd må även göras i avseende på nykterhetsnämnd av länsnykterhetsnämnden och i avseende på arbetslöshetsnämnd av länsarbetsnämnden. 3 mom. Barnavårdsnämnd, pensionsnämnd och arbetslöshetsnämnd skall bestå av minst fem ledamöter jämte lämpligt antal suppleanter och annan särskild nämnd, som i denna paragraf avses, av minst tre ledamöter jämte lämpligt antal suppleanter. Den av länsstyrelsen förordnade ledamoten av socialnämnden skall utan val vara ledamot av pensionsnämnd och arbetslöshetsnämnd samt den för honom förordnade suppleanten utan val suppleant i dessa nämnder. Då omständigheterna därtill föranleda, må länsstyrelsen såsom ledamot eller suppleant i pensionsnämnd eller arbetslöshetsnämnd förordna annan än nu sagts. Övriga ledamöter och suppleanter i särskild nämnd skola utses av kommunen. Av dessa ledamöter skall minst en vara ledamot i socialnämnden samt av suppleanterna minst en vara suppleant i samma nämnd. 4 mom. Där så prövas erforderligt för ett ändamålsenligt handhavande av den på pensionsnämnd ankommande verksamheten, må kommun besluta, att den skall fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Fråga härom må även väckas av länsstyrelsen. Kommunens beslut skall underställas länssty-

55* relsen för godkännande. Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse skall skäl därför uppgivas. Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen. H a r kommunen indelats i två eller flera pensionsdistrikt, skall för varje distrikt finnas en pensionsnämnd.

?§' Därest socialnämnd enligt vad i 3 § stadgas indelat kommunen i distrikt, må särskild nämnd i avseende på dess verksamhet ställa vart och ett distrikt under närmaste uppsikt av en ledamot i nämnden. Vad i 3 § 1 och 2 mom. samt i 5 § stadgas angående arbetsfördelning mellan socialnämndens ledamöter, tillkallande av inom kommunen boende män och kvinnor till nämndens biträde samt angående tillsättande av delegationer skall äga motsvarande tillämpning med avseende å särskild nämnd. Vad i 4 § 1 mom. stadgas angående omhändertagande av barn skall, när särskild barnavårdsnämnd tillsatts, avse denna.

2 kap. Särskilda föreskrifter angående nämndernas organisation. Valbarhet m. m. 10 §. Till ledamöter och suppleanter i nämnder som i denna lag avses skola utses socialt intresserade svenska män och kvinnor, vilka äro bosatta inom kommunen och fyllt tjugotre år. I socialnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd samt i regel jämväl i annan särskild nämnd skola finnas både manliga och kvinnliga ledamöter. Ledamot eller suppleant .får ej vara den som icke råder över sig och sitt gods. Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må generaldirektören och chefen för socialstyrelsen, landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde icke vara ledamot eller suppleant i nämnd, som i denna lag avses; ej heller landsfiskal i nämnd inom sitt distrikt. Befattningshavare hos socialstyrelsen eller annan befattningshavare hos länsstyrelsen än ovan sagts, vilken deltager i behandlingen eller avgörandet av ärenden, som handhavas av nämnd som i denna lag förmäles, må icke vara ledamot eller suppleant i sådan nämnd. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför nämnd, må icke vara ledamot eller suppleant i samma nämnd. Generaldirektören och chefen för samt ledamot eller ersättare i arbetsmarknadsstyrelsen, ordförande, vice ordförande, ledamot eller ersättare i länsarbetsnämnd eller befattningshavare hos arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnd eller inom den offentliga arbetsförmedlingen må icke vara ordförande, ledamot eller suppleant i särskild arbetslöshetsnämnd. Beträffande rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i nämnd som i denna lag avses gäller å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat.

56* Tjänstgöringstid. 11 §• Länsstyrelsens förordnande av ledamot i nämnd, som i clenna lag avses, och av suppleant för denne skall avse viss tid, länsstyrelsen obetaget att före denna tids utgång återkalla förordnandet. Val av övriga ledamöter och suppleanter i nämnd skola ske för fyra år, räknade från och med den 1 januari näst efter det, då valet skedde, dock att de ledamöter i särskild nämnd, vilka tillika äro ledamöter i socialnämnd, ävensom suppleanterna för dem, icke utses för längre tid än till utgången av den för dem bestämda tjänstgöringstid i socialnämnden. Då kommun första gången väljer ledamöter och suppleanter i nämnd, skall halva antalet ledamöter och halva antalet suppleanter eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utses för allenast två år, och böra dessa ledamöter och suppleanter samt de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val. Särskilt val av ledamöter och suppleanter i nämnd för kortare tid än fyra år må ock, efter kommunens beslut, ske, där sådant i anledning av beslutad ökning av antalet ledamöter eller suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ifrågavarande ledamöter och suppleanter, eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast över eller under hälften, må kunna utses vartannat år. Avgår ordinarie ledamot av nämnd under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval. Den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne återstått. Val av ordförande m. m. 12 §• Bland nämnds ledamöter skall kommunen välja ordförande och vice ordförande att tjänstgöra under tid, de utsetts till ledamöter. Till ordförande i socialnämnd må ej utses ledamot, som av nämnden förordnats till barnavårdsman. Detsamma gäller, där särskild barnavårdsnämnd tillsatts, ordförande i dylik nämnd. Uppgift å den persons namn och bostad, som utsetts till ordförande, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna. Äro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från sammanträde med nämnden utser denna inom sig ordförande för tillfället. Tid för sammanträde, beslutförhet m. m. 13 §. Ordinarie sammanträden böra av nämnd hållas i mån av behov och på regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden böra till allmänhetens kännedom kungöras. Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller

57* minst halva antalet av nämndens ledamöter gör framställning därom. Sammanträde med socialnämnd samt särskild barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skall ock hållas på begäran av läkare, som enligt vad i 14 § 3 mom. sägs eljest äger rätt närvara vid nämndernas sammanträden. Kallelse till extra sammanträde skall meddelas på sätt nämnd beslutar. Ordförande i nämnd, av länsstyrelsen förordnad ledamot samt läkare, vilka enligt 14 § 1 och 3 mom. äga rätt närvara vid sammanträde med den nämnd, varom fråga är, ehuru de ej tillhöra nämnden, skola underrättas om tid och ställe såväl för ordinarie som för extra sammanträde. 14 §. 1 mom. Befattningshavare hos socialstyrelsen och länsstyrelsen äger rätt att i och för sin tjänst vara tillstädes vid sammanträde med nämnd och delegation, som i denna lag avses, och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Rätt som nu sagts tillkommer ock ordförande i socialnämnd, ändå att han ej är ledamot av nämnd eller delegation, varom fråga är, så ock ordförande i särskild nämnd, såvitt angår sammanträde med delegation inom nämnden eller med socialnämnden. Med avseende å sammanträde med särskild nämnd och av sådan tillsatt delegation skall dylik rätt tillkomma av länsstyrelsen förordnad ledamot i socialnämnden, ändå att han ej är ledamot i den särskilda nämnden eller delegationen. Rätt som i föregående stycke sagts tillkommer ock befattningshavare hos arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen i avseende på nämnd eller delegation, som handlägger ärenden inom respektive styrelses område. 2 mom. Suppleant i nämnd eller delegation äger, ändå att förfall för ledamot ej föreligger, rätt vara tillstädes vid sammanträde med nämnden eller delegationen och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. 3 mom. Stadsläkare, provinsial-, extra provinsial-, köpings- och municipalläkare äger rätt, som i 1 mom. avses, såvitt angår sammanträden med nämnder inom deras ämbetsområde ävensom med delegation inom sådana nämnder. Där socialnämnd, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd eller delegation inom dylik nämnd eller ordförande i nämnd eller delegation som här sägs finner läkarens närvaro erforderlig vid behandlingen av visst ärende, må denne under hänvisning härtill särskilt kallas till sammanträde med nämnden eller delegationen och äger därvid att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, när han så begär, få sin mening antecknad till protokollet. 4 mom. Vid handläggning inför socialnämnd eller särskild barnavårdsnämnd eller delegation av dylik nämnd av ärende angående elev i läroanstalt inom kommunen äger lärare eller lärarinna, av vilken eleven åtnjuter eller senast åtnjutit undervisning, närvara, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, där vederbörande så begär, få sin mening antecknad till protokollet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om rektor eller föreståndare för läroanstalten. 5 mom. Vid handläggning av ärende jämlikt lagen om folkpensionering äger det enligt 32 § samma lag utsedda ombud närvara och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

58*

15 §. 1 mom. Ärende må icke hos nämnd företagas till avgörande, såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes. Beslut i ärende jämlikt lagen om folkpensionering ävensom beslut varigenom arbetslöshetshjälp beviljas må ej av nämnd fattas med mindre en av länsstyrelsen utsedd ledamot eller suppleant deltager i beslutet. För beslut av barnavårdsnämnd angående omhändertagande för skyddsuppfostran erfordras, att flera än hälften av de i beslutet deltagande ledamöterna, dock minst tre, äro ense om beslutet. 2 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje röstande en röst. Vid lika röstetal gäller den mening, ordförande biträder. Val och tillsättande av tjänstebefattning skola, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skall vid lika röstetal avgörandet ske medelst lottning. 3 mom. Rörande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller vad i kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig. 4 mom. Av länsstyrelsen utsedd ledamot och suppleant skola med avseende å rätt till gottgörelse för sitt uppdrag vara likställda med vald ledamot av nämnd. Finnes ersättning åt person, som i 3 § 2 mom. och 9 § sägs, böra utgå, ankommer det på kommunen att efter framställning av vederbörande nämnd bestämma härom. 16 §. Vid nämnds eller delegations sammanträde skall föras protokoll, upptagande besluten och skälen därför. I protokoll, fört vid sammanträde med socialnämnd, som omhänderhar uppgifter, vilka kunna ankomma på särskild nämnd, eller vid sammanträde med delegation inom sådan socialnämnd skall, när hjälp sökts eller beviljats, angivas den lag eller författning, vara beslutet grundats. Protokollet skall justeras antingen genast eller vid nästa sammanträde; dock kan särskilt för varje gång uppdragas åt två eller flera av ledamöterna att jämte ordföranden verkställa justeringen. Ordförandens uppgifter m. m. 17 §. Ordföranden i socialnämnden tillkommer: a) att befordra nämndens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å nämndens vägnar ingå avtal; b) att ombesörja all skriftväxling för nämnden; c) att föra eller låta föra protokoll vid nämndens sammanträden; d) att vårda nämndens handlingar; e) att tillse att räkenskaper föras i enlighet med givna föreskrifter; f) att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden som skola delgivas nämnden; g) att själv eller genom ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda nämnden och föra dess talan; samt

59* h) att övervaka ärendenas behöriga fördelning mellan socialnämnden och övriga nämnder. Ordföranden i särskild nämnd tillkommer att med avseende å vederbörande nämnd fullgöra åligganden motsvarande dem, som enligt a)—d) här ovan tillkomma socialnämndens ordförande. I den mån kommunen beslutat att särskild nämnd skall äga företräda kommunen för sitt förvaltningsområde, tillkommer det ordföranden i dylik nämnd att jämväl fullgöra åliggande, som enligt g) här ovan tillkommer socialnämndens ordförande. Om ordförandes uppgifter i övrigt gäller vad därom i lag eller författning är särskilt stadgat.

3 kap. Om medelsförvaltning och revision. 18 §. Socialnämnden har att förvalta de till kommunens socialvård anslagna eller eljest hörande medel, därför avsedda fastigheter och annan egendom, ävensom att företräda kommunen och bevaka dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter. Kommun må dock, när särskilda omständigheter därtill föranleda, besluta att särskild nämnd i socialnämndens ställe skall äga motsvarande behörighet för sitt förvaltningsområde med den inskränkning att det alltid skall ankomma på socialnämnden att med laga verkan mottaga stämningar, krav och andra meddelanden angående socialvårdens ekonomiska angelägenheter samt att söka statsbidrag enligt lagen om statsbidrag till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Nämnden må, där kommunen sådant medgivit, uppdraga åt särskild styrelse att förvalta anstalt, som upplåtits för socialvårdsändamål. I styrelse för barnavårdsanstalt skall ingå minst en ledamot i barnavårdsnämnden, där särskild dylik tillsatts. Socialnämnden har att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för kommunens socialvård under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel, nämnden har om händer, samt lämna redovisningför sin förvaltning, allt i överensstämmelse med kommunallagarna; dylikt förslag skall åtföljas av i följande stycke omförmälda specialförslag. För upprättandet av förslag till utgifts- och inkomststat skola de särskilda nämnder, som jämlikt denna lag finnas inom kommunen, på landet före den 15 augusti och i stad å tid, som, där magistrat finnes, utsattes av denna och i annan stad av drätselkammaren, till socialnämnden ingiva sina specialförslag över utgifter och inkomster för det nästföljande året. Hurusom den medelsförvaltning, som tillkommer socialnämnd, må sammanföras med medelsförvaltning som åligger kommunalnämnd eller drätselkammare, är stadgat i kommunallagarna. 19 §. Socialnämnden utser inom eller utom sig en kassaförvaltare, därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare onödig.

60* 20 §. I fråga om granskning av socialnämndens räkenskaper och förvaltning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat. Envar ledamot av nämnden ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit godkänd av kommunen eller, om klander anställes, av vederbörande domstol eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att klander blivit i laga ordning anställt.

4 kap. Allmänna bestämmelser angående verksamhetens bedrivande. 21 §. Av socialnämnden skall föras ett socialregister, i vilket enligt av Konungen meddelade närmare föreskrifter skola antecknas de personer, vilka erhålla hjälp genom kommunalt organ, samt inom kommunen boende personer, vilka eljest uppbära förmån, vartill bidrag utgår av allmänna medel, ävensom personer, vilka erhålla hjälp i annan form än ovan sagts i den mån socialnämnden erhåller kännedom därom och finner anteckning om förhållandet böra inflyta i registret. 22 §. 1 mom. Kommunen äger, där så anses påkallat, besluta att särskilda tjänstemän må av socialnämnden anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordförande i nämnd, eller att i andra avseenden biträda vid handhavandet av nämnds verksamhet. Skall tjänsteman till väsentlig del biträda vid göromål, som tillhöra särskild nämnds verksamhetsområde, skall, innan befattningen tillsättes, vederbörande nämnd erhålla tillfälle avgiva yttrande i ärendet. 2 mom. Har, enligt vad därom är särskilt stadgat, socialnämndens medelsförvaltning sammanförts med medelsförvaltning, som tillkommer annan kommunal myndighet, må kommunen utan hinder av vad i 1 mom. stadgas besluta att befattningshavare, som anställes i huvudsak för denna verksamhet, tillika skall biträda vid socialvårdens handhavande. Innan dylik befattning tillsättes, skall socialnämnden beredas tillfälle att yttra sig. Inrättas befattning i huvudsak för socialvårdens behov skall beträffande befattningens tillsättande gälla vad i 1 mom. sagts. 23 §. Där enligt 22 § tjänstemän anställts för socialvårdens behov, bör genom lämpliga åtgärder beträffande lokaler och i avseende på tjänstemännens tjänstgöring m. m. en socialvårdsbyrå anordnas med uppgift att meddela råd och upplysningar i socialvårdsangelägenheter, mottaga framställningar i dylika ärenden samt handhava löpande förvaltningsgöromål för social-

61* vårdens område i dess helhet. Där socialvårdsarbetet är mera omfattande bör denna byrå helt skiljas från det kontor, som handhar den kommunala medelsförvaltningen, varvid dock byråns och kontorets lokaler böra vara belägna i samma byggnad eller så närbelägna som omständigheterna medgiva. 24 §. Ordförande i nämnd, som i denna lag avses, vare skyldig att å bestämda tider samt å angiven plats för hjälpsökande och andra personer hålla mottagning i socialvårdsangelägenheter. Tid och plats för mottagningen skall av socialnämnden kungöras till allmänhetens kännedom. 25 §. Ledamöter och suppleanter i nämnder och delegationer ävensom hos nämnda organ anställda tjänstemän samt andra av dessa förordnade eller anlitade personer få icke till obehöriga lämna upplysningar om enskildas förhållanden, som meddelats vid nämnds eller delegations sammanträde eller eljest i deras arbete. 26 §. F ö r kommuner, vilkas socialvårdsförvaltning icke lämpligen kan i allo ordnas enligt de i denna lag angivna grunder, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat. 27 §. De närmare föreskrifter, som utöver vad denna lag innehåller erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen.

finnas

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952 och skall nämnd, som i denna lag avses, från och med sagda dag allt efter ärendenas beskaffenhet övertaga de ärenden, som då äro föremål för vederbörande socialvårdsorgans prövning. Kommun skall före den 1 november 1951 med iakttagande av bestämmelserna i 8 § 1 mom. pröva, huruvida och i vilken utsträckning särskilda nämnder böra inrättas. Uppgift om resultatet av dylik prövning skall omecleTbart insändas till länsstyrelsen, som med iakttagande av bestämmelserna i 2 §, 8 § 3 mom. samt 11 § första stycket utser ledamot och suppleant i socialnämnden, eventuellt i pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden. Socialnämnd skall med iakttagande av bestämmelserna i 2, 11 och 12 §§ första gången utses, sedan beslut som i föregående stycke angivits, fattats och senast under november 1951. Detsamma gäller utseendet av särskild nämnd, om vars inrättande kommunen beslutat, varvid i stället för bestämmelserna i 2 § bestämmelserna i 8 § 3 mom. skola iakttagas. Socialnämnd och särskild nämnd, som enligt föregående stycke utsetts, skola snarast pröva, vilka åtgärder som med hänsyn till bestämmelserna i

62* 3 och 9 §§ äro påkallade. Socialnämnd skall därjämte till övervägande upptaga frågan om de åtgärder, vilka med hänsyn till bestämmelserna i 22 och 23 §§ böra vidtagas, och till kommunen ingiva de framställningar, som därav föranledas. Genom denna lag upphävas lagen om socialregister; lagen om arbetslöshetsnämnd samt kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.

63*

Förslag till

Kungl. kungörelse angående socialregister. 1§; I det i 21 § lagen om socialnämnd m. m. omförmälda socialregistret skola antecknas: 1) de personer, som erhålla socialhjälp eller annan hjälp genom kommunens organ; 2) inom kommunen boende personer, vilka uppbära folkpension i form av tilläggspension, änkepension, bostadstillägg, särskilt bostadstillägg, hustrutillägg eller blindtillägg, bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, särskilt barnbidrag eller bidragsförskott; 3) personer, som erhålla hjälp i annan form än ovan sagts, i den mån socialnämnden erhåller kännedom därom och finner anteckning om förhållandet böra inflyta i registret. 2§Anteckning, som i 1 § sägs, skall innehålla uppgift om hjälpens orsak och art, den tid hjälpen avser, dess omfattning samt i korthet övriga omständigheter, vilka kunna vara av betydelse vid bedömande av uppkommande fråga om ytterligare hjälp åt person, som med anteckningen avses.

3§Beslutar kommunalt organ, att hjälp skall utgå till viss person, skall beslutet omedelbart delgivas socialnämnden. Sådan delgivningsplikt åligger pensionsnämndens ordförande ifråga om sådan folkpension, som i 1 § 2) omförmäles, ävensom ifråga om bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn och särskilt barnbidrag samt barnavårdsnämnd ifråga om bidragsförskott. Statlig myndighet, av landsting tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, varom förmäles i 4 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, allmän sjukkassa och erkänd arbetslöshetskassa äro pliktiga att efter framställning tillhandagå socialnämnden med upplysning angående från myndigheten, styrelsen, nämnden, bolaget eller kassan till viss angiven person utgående hjälp.

5§Kommunalt organ, som bedriver hjälpverksamhet, skall, innan slutligt beslut rörande hjälpåtgärd till viss person fattas, från socialregistret inom kommunen inhämta upplysningar angående personen ifråga.

64*

6§I 4 § omförmälda myndigheter, styrelser, nämnder, bolag och kassor ävensom socialnämnd i annan kommun äro berättigade att efter framställning erhålla för sin verksamhet erforderliga uppgifter från registret beträffande viss angiven person. Sådan rätt tillkommer ock riksbanken och dess ortsombud vid behandlingen av frågor rörande statliga bosättningslån. 7§Socialnämnden åligger att avgiva statistiska uppgifter ur registret jämlikt de föreskrifter, som Konungen låter utfärda. 8 §. Länsstyrelsen skall tillse att socialregister föres enligt meddelade föreskrifter och anvisningar. Högsta tillsynen över socialregistrens förande utövas av socialstyrelsen, som äger utfärda de anvisningar, som utöver här givna föreskrifter kunna visa sig erforderliga.

MOTIVERING Del I. Socialhjälpen m. m.

DEL I. S O C I A L H J Ä L P M. M.

K A P I. Historik.x I vår tid användes ordet fattigvård enbart om den verksamhet, som grundar sig på lagen om fattigvården. Ursprungligen har ordet haft den allmänna innebörden vård om de fattiga. I viss mån kommer detta till synes ännu i 1918 års fattigvårdslag, där det i rubriken till 1 kap. talas om »offentlig fattigvård» och sålunda förutsattes, att det finnes även enskild fattigvård. Går man långt tillbaka i tiden är det över huvud taget svårt att avgöra, huruvida den verksamhet, ur vilken vår tids fattigvård vuxit fram, bör betecknas såsom offentlig eller enskild. Historiskt kan fattigvården sägas ha sitt ursprung i den inbördes hjälpverksamhet, som på grundval av det kristna kärleks- och barmhärtighetsbudet utövades inom församlingarna under tidig medeltid och som även kom till uttryck i landskapslagarna. En viss del av den i övrigt till kyrkan och prästerskapet utgående sädestionden skulle tillfalla de fattiga (fattigtionden) och fördelades av bönderna själva bland församlingens fattiga. Efterhand indrogs emellertid även fattigtionden till kyrkan att disponeras av prästerskapet. Allmogen synes emellertid energiskt ha fasthållit vid att medlen alltfort skulle komma de fattiga till del. Så synes även i betydande utsträckning ha skett i det att medlen användes för underhåll av de hospital, som kommit till stånd genom kyrkans försorg. I samband därmed förekom, att bönderna tillförsäkrades rätt att utan avgift få intaga sina sjuka på hospitalen. Därigenom fingo dessa anstalter i viss mån karaktären av offentliga sjuk- och fattigvårdsanstalter. Mot slutet av medeltiden synes det icke ha existerat någon organiserad hjälpverksamhet från församlingarnas sida, och om man vill tala om fattigvård i offentlig mening under denna tid, utgjordes den sålunda av den anstaltsvård, vartill hospitalen erbjödo möjligheter. Därvid bortses från den allmosegivning, som i stor omfattning förekom från kyrkans och enskildas sida. Genom reformationen inträdde djupgående ändringar i dessa förhållanden. Kyrkogods och sädestionden indrogos till kronan, och denna fick därmed även påtaga sig uppgiften att ordna hospitalsväsendet. Nya hospital inrättades och stadgar för deras verksamhet fastställdes. Av dessa framgår, att varje hospital hade ett ungefärligt angivet område att sörja för men att även personer från andra orter kunde intagas. I 1533 års stadgar för Stockholms hospital föreskri ves, att om någon från landsbygden blev där intagen, så skulle han hem1 Beträffande tiden före tillkomsten av 1871 års fattigvårdsförordning hänvisas till den avsevärt utförligare framställning, som lämnats i 1907 års fattigvårdslagstiftningskommittés betänkanden, II. Fattigvårdslagstiftningen, del. II. (Översikt av den svenska fattigvårdens historia av G. Lindstedt).

5— 1783 49

2 sändas på det »att var församling må föda sina sjuka». Några föreskrifter om skyldighet för församlingarna att sörja för sina sjuka och fattiga funnos emellertid icke. De fattiga, som ej fingo plats på hospital, måste söka sin försörjning genom tiggeri. Tidvis förbjöds detta, tidvis legaliserades och reglerades det genom utfärdandet av tiggarepass. Från denna tid bör i övrigt antecknas, att vissa försök gjordes att utvidga och förbättra anstaltsvården. I 1571 års kyrkoordning, som innehöll vår första allmänna hospitalsordning, framhölls önskvärdheten av att socknarna inrättade små sjukstugor; de där intagna skulle underhållas med allmosor. Man möter sålunda här ett försök att få socknarna att jämsides med staten påtaga sig anstaltsvård. Detta försök synes emellertid icke ha fallit väl ut. En rakt motsatt ståndpunkt intogs i 1624 års hospitalsordning. Den utgjorde ett genomtänkt försök att på samma gång centralisera och differentiera anstaltsvården. Den föreskrev att det skulle inrättas särskilda barnhus samt tukthus för lättingar och lösdrivare. Socknarnas »kärringstugor» skulle nedrivas. Hela anstaltsväsendet skulle utbyggas så att alla fattiga kunde beredas vård. Tiggeriet förbjöds. Denna stort upplagda plan kunde endast till en mindre del förverkligas och det blev därför omöjligt att upprätthålla förbudet mot tiggeri. I den år 1635 utfärdade landshövdingeinstruktionen ålades landshövdingarna att tillse, att åldringar och sjuka, som ej av någon omhändertogos, intoges på hospital, fattiga barn på barnhus o. s. v. men samtidigt lämnades en möjlighet öppen att ge vederbörande rätt att tigga. Tre år senare kompletterades instruktionen med en föreskrift för landshövdingen att genom prästerskapet verka för »att var socken håller en stuga vid kyrkan och där försörjer sina egna fattiga till dess de dö». Först 1763 fastslogs i en förordning om hospitals- och barnhusinrättningarna vilka uppgifter i fråga om den »nödlidandes försörjning», som principiellt skulle åvila kommunerna. Personer, som blivit arbetsoförmögna genom sjukdomar av olika slag, skulle fortfarande intagas på hospitalen men till deras försörjning skulle vid intagningen erläggas en viss engångssumma. Åldringar och invalider (med lyte) skulle däremot omhändertagas och försörjas av kommunerna. Kostnaderna för detta skulle fördelas på invånarna i proportion till andra utskylder. Ehuru sistnämnda stadgande upphävdes 1766, varvid det lämnades åt varje kommun att själv bestämma, hur utgifterna skulle bestridas, betydde 1763 års förordning, att vi verkligen fått författningsmässigt genomförd en kommunal fattigvård, omfattande skyldighet för varje kommun dels att betala avgifter för kommunen tillhöriga sjuka på hospital, dels att själv omhändertaga åldringar m. fl. Då antalet platser på hospitalen, vilka efterhand renodlades till sjukhus för »huvudsvaga», och på de successivt skapade kroppssjukhusen var otillräckligt, tvingades kommunerna i praktiken att ta hand om även sjuka personer som voro i behov av anstaltsvård. Snart uppstod behov av regler, vilken kommun var och en tillhörde, och redan 1788 fingo vi våra första hemortsrättsbestämmelser. Däremot lämnades frågan, hur fattigvården skulle skötas, helt åt kommunerna själva.

8 I stort sett blev 1763 års förordning gällande ända till 1847. Förhållandena voro emellertid eländiga och i synnerhet efter 1809 diskuterades och utreddes frågan om en reform flitigt. Av dessa utredningar framgår, att metoderna för de fattigas försörjning voro mycket skiftande. År 1836 funnos icke mindre än 1 717 »fattigvårdsinrättningar», varvid dock medräknats 274 »fattigmagasin». Bredvid denna anstaltsvård eller vistelse i kommunens inrättning förekom att de fattiga försörjdes genom kringgång (rotegång, omgång) eller genom att socknarna indelades i rotar, av vilka var och en fick sörja för vissa fattiga. Hemunderstöd synes knappast ha förekommit men väl på sina håll kvarlevor av äldre tiders legaliserade tiggeri. Reformsträvandena inriktades emellertid i hög grad på att tillmötesgå kommunernas önskningar att skydda sig mot kostnader. 1841 års riksdag förklarade i en skrivelse till Konungen, att fattigvården vore en statens angelägenhet men att, om staten själv övertoge fattigvården, missbruk vid dess anlitande skulle bli en oundviklig följd. Fattigvården borde därför som ditintills ombesörjas av socknar och städer var för sig, men var och en borde efter eget skön få ordna sin fattigvård, och deras rätt att vägra inflyttning till socknen av »inhyseshjon» eller »gammalt och mindre arbetsfört tjänstehjon» borde bibehållas. Kungl. Maj:t utfärdade emellertid 1847 en ny fattigvårdsförordning av väsentligt liberalare innebörd än riksdagsmajoriteten önskat. I den nya förordningen fastslogs vistelsekommunens skyldighet att lämna fattigvård mot återkravsrätt hos hemortsrättskommun och hemortsrättsbestämmelserna preciserades. Understödet förklarades visserligen fortfarande vara »en nödhjälp av kristligt deltagande» men rätt till klagan hos Konungens befallningshavande infördes. Rätten att vägra inflyttning borttogs. För personer utan hemortsrätt skulle kronan ersätta vistelsekommunen. I vissa avseenden, främst i fråga om hemortsrätten, justerades bestämmelserna genom en ny förordning 1853. De ekonomiskt svåra tider, som inträdde i slutet av 1860-talet, ökade kommunernas fattigvårdsbörda och föranledde skarp kritik mot 1853 års förordning såsom alltför liberal och för kommunerna betungande. Riksdagen uttalade 1869, att det väsentliga felet i förordningen vore att meddelande av fattigvård vore obligatoriskt, »då däremot all hjälp måste hava sin egentliga grund i frivillighet, medlidande och kristlig kärlek». I åtskilliga punkter krävdes ändringar, vilka syftade till att möjliggöra för kommunerna att inskränka fattigvården. I konsekvens härmed föreslogs att tiggeri inom hemortskommunen skulle vara medgivet. Efter utredning av frågan utfärdades 1871 ny fattigvårdsförordning, som i väsentliga delar tillmötesgick riksdagens önskemål. Visserligen kvarstod föreskriften, att nödtorftig fattigvård skulle lämnas till behövande, men dels inskränktes området för denna förpliktelse, dels borttogs rätten att anföra besvär hos Konungens befallningshavande. Möjlighet till legalt tiggeri öppnades dock icke. 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté uttalade, att 1871 års förordning i princip innebar ett återgående till den gamla uppfattningen, att fattig-

vården, om än ett åliggande för det kommunala samhället, likväl gent emot den, till vilkens förmån fattigvården utgöres, vore att anse såsom ett rent barmhärtighetsverk och även borde av honom så uppfattas. I en tid, när behovet av fattigvård otvivelaktigt befann sig i starkt stigande och, utvecklingen av samhällsförhållandena gjorde livet allt otryggare för stora grupper av folket, försämrades sålunda avsevärt den författningsenliga grunden för samhällets praktiskt taget enda hjälpverksamhet. Förhållandena som tidigare under 1800-talet i praktiken varit allt annat än goda, förbättrades icke och fattigvårdens tillstånd var fruktansvärt. Vanvård i de mest upprörande former, svält och personligt nedsättande behandling voro vanliga företeelser inom fattigvården. Enstaka röster höjdes till förmån för en mänskligare ordning (t. ex. förslaget om förbud för de s. k. fattigauktionerna, som framställdes i en motion till 1891 års riksdag) men de förklingade länge ohörda. Man torde kunna anta, att de nya socialförsäkringsidéerna bidrogo till det bristande intresset för en fattigvårdsreform. Man föreställde sig helt enkelt, att fattigvården på denna väg skulle kunna göras överflödig. Trots de gällande bestämmelsernas otillräcklighet och olämpliga utformning åstadkomnios likväl av behjärtade människor här och var väsentliga förbättringar i fattigvårdens tillstånd. I stort sett förblev emellertid detta uselt, och det tjugonde seklet gick in, innan djupare syftande åtgärder började bli praktisk politik. Genom en donation av enskild person sattes det år 1903 bildade Centralförbundet för socialt arbete i tillfälle att år 1905 tillsätta en särskild fattigvårdskommitté med uppgift att utreda förhållandena och göra förslag till en ändrad lagstiftning. Sedan denna kommitté vid sin undersökning mött ett starkt intresse för positiva åtgärder, sammankallade den 1906 representanter för kommunerna och andra intresserade till en kongress i Stockholm. Anslutningen blev efter den tidens förhållande överväldigande, och det blev uppenbart, att insikten om behovet av en fattigvårdsreform äntligen brutit igenom. Vid kongressen bildades Svenska fattigvårdsförbundet (numera Svenska socialvårdsförbundet). Centralförbundets fattigvårdskommitté avlämnade följande år ett omfattande betänkande och kort tid därefter tillsatte Kungl. Maj:t 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté, vars år 1915 avlämnade betänkande lades till grund för 1918 års lag om fattigvården. Under tiden fram till 1918 stod dock utvecklingen långt ifrån stilla. Svenska fattigvårdsförbundet, i vilket i betydande utsträckning kommunernas fattigvårdsorgan själva voro medlemmar, nedlade ett efter förhållandena framgångsrikt arbete på att genom upplysning, vägledning och rådgivning förbättra fattigvården. En genomgripande reformering kunde emellertid icke vinnas annat än på grundval av en ny lagstiftning. 1918 års lag gav en sådan grund. De huvudsakliga förbättringarna voro i korthet följande. Området för den obligatoriska fattigvården utvidgades i avsevärd grad och rätt till klagan hos länsstyrelsen infördes. Därigenom blev fattigvården vid alla fall av arbetsoförmåga och minderårighet en ej endast på papperet utan

5 även i verkligheten föreliggande rättighet till underhåll och vård och detta av en betydligt högre standard än tidigare ifrågakommit. Med dessa ändringar försvann fattigvårdens karaktär av nådegåva och barmhärtighetsgärning. Det fastslogs att fattigvårdens huvudformer voro hemunderstöd, anstaltsvård och utackordering i enskilt hem, och de gamla formerna rotegång o. d. samt auktionsförfarandet förbjödos. Fattigvårdsstyrelsens husbonderätt avskaffades i det väsentliga. Reglerna för hemortsrätt förenklades i syfte att underlätta ett snabbare förvärv av hemortsrätt och nedbringa antalet processer. Kommunerna ålades att ha anstalt (eller disponera plats på anstalt), avsedd för fattiga som behövde anstaltsvård utan att vara i behov av specialvård (eller eljest kunna beredas dylik). Anstalterna skulle vara av viss standard och godkännas av länsstyrelserna. En central fattigvårdsinspektion skapades och kompletterades med konsulenter ute i landet med uppgift att bistå länsstyrelserna. Länsstyrelsernas uppgifter som både uppsikts- och besvärsmyndighet preciserades. Inspektionen fick även viktiga uppgifter i avseende på rådgivning och upplysning. Den viktigaste ändringen beträffande finansieringen var, att kommunerna fingo rätt till gottgörelse av landsting för kostnader för sjukhusvård, i den mån ersättning ej kunde uttagas av enskild. Därmed överflyttades de definitiva fattigvårdskostnaderna för sjukhusvård från kommunerna till landstingen. Statens ersättningsskyldighet mot kommunerna utvidgades i viss mån, men i övrigt förblevo i allt väsentligt kommunerna bärare av fattigvårdskostnaderna. Ehuru sålunda synnerligen viktiga förbättringar i lagstiftningen genomfördes, behöll dock fattigvården i många avseenden drag som höll sambandet med äldre tiders fattigvård vid liv. Här må endast erinras om inverkan på rösträtten i vissa fall, den obegränsade återbetalningsskyldigheten och hemsändningsbestämmelserna. Det var aldrig fråga om annat än en fattigvårds reform, ej om en reform som skulle innebära att fattigvården ersattes med en ny hjälpform. Redan före 1918 hade man sett sig nödsakad att för en särskild grupp av hjälpbehövande bredvid fattigvården skapa en ny behovsprövad hjälpform, nämligen statliga kontantunclerstöd för arbetslösa (1914). Självfallet var det otänkbart att stödja en hjälpverksamhet för arbetslösa på 1871 års fattigvårdsförordning. Men även sedan 1918 års reform genomförts behöll man den särskilda hjälpformen för arbetslösa och nya behovsprövande hjälpformer tillkommo. Samtidigt med den nya fattigvårdslagen antogs en lag om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag, i vilken särskilt angavs att dylikt tillskott, som kunde utgå till folkpensionstagare m. fl., vilka voro i behov av fattigvård, icke hade fattigvårds karaktär. Bakom dessa åtgärder torde i betydande grad ha legat den gamla uppfattningen, att fattigvård i och för sig var en »ovärdig» hjälpform. På detta sättet försvårade man i själva verket strävandena att höja fattigvården. Vad beträffar pensionstillskotten lämnades det åt kommunerna att avgöra om lagen skulle tillämpas eller icke. Med hänsyn till vissa konstruktiva drag i denna lag men måhända även på grund av att den

6 medvetet sålunda gjorts till en konkurrent av högre valör till fattigvårdslagen, vilket på många håll torde ha ansetts olämpligt, blev lagen föremål för ringa intresse från kommunernas sida och tillämpad i ett mycket begränsat antal kommuner. En direkt begränsning av fattigvården innebar det, när 1924 års barnavårdslag tillkom. Enligt denna skulle omhändertagandet av barn, vilka på grund av nöd eller annan dylik anledning voro i behov av vård utom hemmet (samhällsvård), ej längre vara en uppgift för fättigvårdsstyrelsen utan för barnavårdsnämnden. Bortsett från arbetslöshetshjälpkungörelsen, vars betydelse under större kriser på arbetsmarknaden har varit stor, blev likväl fattigvården den huvudsakliga hjälpform, med vilken samhället bistod sina medborgare efter fri behovsprövning. På grundval av 1918 års fattigvårdslag förbättrades successivt denna samhälleliga hjälp alltmera. Själva lagstiftningen har sedermera blivit föremål endast för smärre förändringar, syftande till att minska processerna mellan kommunerna, begränsa återkraven m. m. Den principiellt viktigaste ändringen innebär att åtnjuten fattigvård icke i något fall berövar mottagaren hans politiska rösträtt. Den praktiska utvecklingen har betytt desto mera. På grund av kommunernas starkt skiftande storlek och ojämnheterna i deras ekonomiska bärkraft ha dock förbättringarna i fattigvården skett mycket ojämnt. Fattigvården har emellertid starkt påverkats av att dess praktiska utgångspunkter blivit helt andra. Hela den utveckling av socialpolitiken, som ägt rum under detta sekel och framför allt sedan mitten av 1930-talet, har kraftigt förskjutit fattigvårdens ställning som samhällelig hjälpform. Särskilt bör uppmärksammas den mångförgrenade samhälleliga hjälp- och vårdverksamhet, som bl. a. omfattar socialförsäkring och som vi pläga sammanfatta i ordet socialvård. Här må endast i största korthet något erinras om denna utveckling. Under 1880- och 90-talen gjordes upprepade framställningar och undersökningar om möjligheterna att införa socialförsäkringar, närmast i den s. k. arbetarförsäkringens form. Försöken misslyckades inte blott på grund av resursernas otillräcklighet utan även till följd av principiella invändningar mot de åligganden av ny typ som vissa socialförsäkringar krävde. Motståndet gällde särskilt det vidgade ansvar för arbetsgivare som måste vara den teoretiska grunden för en av dem bekostad försäkring mot olycksfall i arbete. E t t betydelsefullt genombrott för sociala synpunkter på företagaransvaret ägde emellertid rum redan 1886, då lagen om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift antogs. Först 1901 genomfördes emellertid en lag om ersättningsplikt för arbetsgivare i vissa yrken till skadade arbetare; denna lag öppnade dörren för social olycksfallsförsäkring. Man hade redan tidigare genom särskilda bestämmelser i begränsade avseenden sökt reglera verksamheten i de ymnigt förekommande enskilda sjukkassorna. År 1910 togs ett viktigt steg på detta område i det att under bestämda förutsättningar statsbidrag till dylika kassors understödsverksamhet medgavs, varigenom det allmännas möjlighet att utöva inflytande över verksamheten ökades.

7 Det blev emellertid på ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens område, som socialförsäkringstanken fick sitt första egentliga uttryck i vårt land. Frågan var under åren 1907—1912 föremål för utredning av ålderdomsförsäkringskommittén, som sistnämnda år avlämnade betänkande med förslag angående allmän pensionsförsäkring. Ålderdomsförsäkringskommitténs principiella ståndpunkt kom till utryck i följande ordalag: »Det tillfredsställer icke nutidens rättsmedvetande, att t. ex. den som ett långt liv igenom arbetat för sitt och de sinas uppehälle och därigenom samtidigt i sin mån bidragit till samhällets förkovran, när arbetskraften tryter, icke skall se någon annan utväg än att vända sig till fattigvården eller mottaga nådegåvor från anhöriga. Fastmer måste varje samhällsgagneligt livsverk, även det anspråkslösaste betraktas som givande rätt till ett understöd, vilket icke får utgå i förödmjukande former.» Förslaget ledde fram till 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring. Nästa steg gällde olycksfallsförsäkringen. 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete är fortfarande gällande, ehuru den i flera väsentliga avseenden har undergått förändringar under årens lopp. Däremot ledde ett 1919 framlagt betänkande med förslag om obligatorisk sjukförsäkring icke till resultat. Under 1920-talet tillkommo inga nya, större socialvårdsreformer, ehuru vissa förbättringar i den äldre lagstiftningen vidtogos. Upprepade försök att finna en lösning av sjukförsäkringsfrågan efter frivillighetens linje ledde först 1931 fram till den förordning om erkända sjukkassor, som i huvudsak fortfarande gäller. I samband därmed tillkom även hjälp vid moderskap, ehuru i mycket blygsamma former. Därefter följde ett flertal viktigare reformer. År 1933 genomfördes en viktig omläggning av arbetslöshetspolitiken, och 1934 erhöllo vi den i väsentliga drag ännu gällande ordningen på arbetslöshetsförsäkringens område, som innebär att staten lämnar bidrag till erkända arbetslöshetskassor. Folkpensioneringen blev vid 1935 och 1937 års riksdagar föremål för betydande förbättringar. År 1937 tillkommo nya lagar om barnbidrag och bidragsförskott. I mitten av 1930-talet riktades uppmärksamheten på den oroväckande utvecklingen på det befolkningspolitiska området, och vidlyftiga utredningar igångsattes. Härigenom fick socialpolitiken en ditintills okänd inriktning på familjens och barnens behov. 1935 års befolkningskommission och sedermera 1941 års befolkningsutredning ha framlagt förslag på socialvårdens område, vilka lett till ny lagstiftning. Sålunda genomfördes betydande förbättringar av hjälpen vid moderskap såväl för sjukkassornas medlemmar som för övriga (moderskapshjälp respektive moderskapspenning). Därjämte tillkom den helt statliga behovsprövade hjälpformen mödrahjälp. Åtskilliga icke kontanta förmåner ha tillerkänts familjerna såsom fria sommarresor, fria skolmåltider m. m. Särskilda förmåner i avseende på bostaden ha lämnats barnrika familjer. Med ingången av 1948 tillkommo allmänna barnbidrag. Under 1940-talet har på socialvårdskomitténs förslag viktiga reformer beslutats och delvis trätt i kraft. Det må här vara nog att erinra om den nya

8 folkpensioneringslagen och lagen om särskilda barnbidrag, vilka trätt i kraft den 1 januari 1948, om den samtidigt företagna djupgående revisionen av bidragsförskottslagen samt om de betydande förbättringar av olycksfallsersättningarna, vilka genomförts fr. o. m. den 1 januari 1949. Det må även erinras om den av statsmakterna antagna men ännu icke ikraftträdda lagen om allmän sjukförsäkring, om den i princip beslutade ålderdomshemsreformen samt om kommitténs förslag angående moderskapsbidrag och om allmän arbetslöshetsförsäkring, vilka båda ännu ligga under Kungl. Maj:ts prövning. Den allmänna bostadspolitik, som efter förslag av bostadssociala utredningen vuxit fram mot slutet av 1930-talet och utvecklats vidare under 1940talet, bör även nämnas. De viktiga principbeslut angående denna politik, vilka fattats vid 1946—1948 års riksdagar, utöva emellertid först så småningom inflytande på socialvården. När man i den officiella fattigvårdsstatistiken söker vittnesbörd om hela denna utvecklings inverkan på fattigvården, får man gå fram till 1930-talet, innan en dylik kan skönjas. Under 1920-talet ökades antalet understödstagare oavbrutet, vilket torde få betraktas som ett utslag av den på grundval av den nya lagen fortgående humaniseringen av fattigvården. Ökningen kulminerade under de svåra krisförhållandena 1932—1933. Sedan krisförhållandena övervunnits stannade det emellertid icke vid en viss sänkning, utan därefter har, trots att fattigvårdens standard samtidigt torde ha stegrats, en kontinuerlig minskning av antalet understödstagare ägt rum; ett litet avbrott förekom dock under andra världskrigets första år. Även om man tager hänsyn till att arbetslöshet under dessa år förekommit endast i begränsad omfattning, måste dock den pågående utbyggnaden av socialvården i övrigt här ha spelat en viktig roll. Minskningen av antalet understödstagare har visserligen icke motsvarats av en minskning av kostnaderna, utan det har tvärtom förekommit en icke obetydlig ökning av dessa, men denna ökning torde bero dels på nyss berörda standardhöjning, dels på penningvärdets fall. Av särskilt intresse är att uppmärksamma den inverkan som den senaste folkpensioneringsreformen och i viss mån de allmänna barnbidragen från ingången av år 1948 utövat på fattigvården. Antalet understödsfall nedgick från 1947 till 1948 med 26% (i landskommuner 34%, i städer 16%). Emellertid synes den reella innebörden av dessa siffror i den del de avse understödsfall, vilka åtnjutit vård på fattigvårdsanstalt, av vissa skäl vara oklar. Om man med hänsyn härtill inskränker jämförelsen mellan 1947 och 1948 till att avse hemunderstödsfallen, finner man, att dessas antal nedgått med 18 %. Att nedgången stannat vid detta tal, beror på att det i Stockholms stad förekommit en uppgång med 8 %, vilket emellertid uppgives bero på att en del under 1947 löpande understöd, vilka med hänsyn till förbättringen av folkpensionerna indragits under 1948, dock utgått in på det nya året. varigenom samtliga dessa understödsfall kommit att ingå i antalet fall 1948. Med säkerhet förekommer motsvarande förhållande på en del andra håll. För hela riket utom Stockholm visar antalet hemunderstödsfall likväl en nedgång

9 på 2 3 % (landskommuner 29%, städer utom Stockholm 15%). Med hänsyn till vad nyss anförts bör bilden kompletteras med uppgifter om beloppet av utbetalade hemunderstöd. Detta har från 1947 till 1948 minskats mer än antalet fall, nämligen för hela riket med 26 %. I denna uppgift har sålunda medräknats siffran för Stockholms stad, som i detta avseende visade minskning med 17 %. För hela riket utom Stockholm var minskningen 30 % (landskommuner 29,8 %, städer utom Stockholm 29,2 %). Genom socialvårdens fortgående utveckling har sålunda fattigvården under loppet av ett å två decennier, ehuru fattigvårdslagen endast i smärre avseenden ändrats, alltmer förlorat sin dominerande ställning inom hjälpsystemet och allteftersom nya socialvårdsreformer förverkligas accentueras denna utveckling ytterligare. På samma gång synes emellertid insikten om att fattigvården eller en ny hjälpform, byggd på samma grundprincip, är en nödvändig del även av den moderna socialvården ha vunnit allmän spridning. Tyvärr hindrar detta icke, att man även på senare år kunnat möta generella uttalanden om fattigvården, vilka äro ägnade att konservera gamla tiders föreställningar, att mottagandet av fattigvård skulle vara nedsättande för den hjälpbehövande.

10 KAP. II. Utländsk lagstiftning. I det följande lämnas korta översikter över den lagstiftning i Danmark, England, Finland och Norge som avser generell understödsverksamhet efter behovsprövning. Danmark. Den danska fattigvårdslagstiftningen blev 1891 föremål för en kodifikation och modernisering, som för sin tid betydde ett väsentligt framsteg, trots att den nya lagen efter den uppfattning som under innevarande sekel blev den förhärskande var behäftad med svåra brister. Bl. a. var mottagandet av fattigvård förenat med hårda rättsverkningar och hemortsrättsbestämmelserna synnerligen invecklade och ägnade att skapa många och segslitna tvister, allt till uppenbar skada för såväl de hjälpbehövande som kommunerna. Reformintresset inriktades emellertid länge uteslutande på att skapa andra former för hjälp, och skilda grenar av socialförsäkring, nya former för understöd efter behovsprövning m. m. växte efter hand fram vid den gamla fattigvårdens sida. Tanken att man måste söka komma ifrån den planlöshet som på detta sätt uppstått växte sig stark. År 1918 beslöts verkställa en utredning om en genomgripande revision av fattigvårdslagen, och det utredningsarbete som därmed tog sin början ledde så småningom fram till en samlad reform av den sociala lagstiftningen, vilken beslöts år 1933 och bl. a. innebar att 1891 års fattigvårdslag försvann och en lov om offentlig forsorg trädde i stället. Den danska forsorgsloven tillkom alltså såsom en del av hela det komplex av lagar som i Danmark plägar sammanfattas under benämningen Socialreformen. Denna består dessutom av lagen om folkförsäkring, d. v. s. sjuk-, invalid- och åldersförsäkring, lagen om olycksfallsförsäkring samt slutligen lagen om arbetslöshetsförsäkring. Forsorgsloven omfattar lagstiftning om almindelig forsorg (fattigvård), börnelovgivning (barnavårdslagstiftning), bidragsförskott och barnbidrag till änkors m. fl:s barn samt sserforsorg, vilken omfattar bestämmelser om vård för sinnessjuka, sinnesslöa, epileptiker, vanföra, personer med talfel, blinda och dövstumma. Här skall i det väsentliga endast behandlas de bestämmelser som röra den almindelige forsorg, som närmast motsvarar den svenska fattigvårdslagstiftningen. Socialreformen bygger på den principen att nödlägen av olika slag såvitt möjligt skola avhjälpas försäkringsvägen, och endast om denna icke erbjuder möjlighet till hjälp skall forsorgsloven träda till. Forsorgsloven motsvarar grundlovens bestämmelser om att det allmänna skall hjälpa var och en som icke är i stånd att försörja sig själv, oavsett om det finnes person, som är försörjningspliktig gentemot honom.

11 Under det att den hjälp som lämnas försäkringsvägen utgår med bestämda belopp, skall hjälpen enligt forsorgsloven anpassas efter behovet vid varje särskilt tillfälle. Vid varje tillfälle undersökes alltså vilken form av hjälp som är lämplig och vilka åtgärder som kunna vidtagas för att begränsa hjälpbehovets varaktighet. Hjälpen lämnas av »det sociale udvalg», som väljes av det folkvalda kommunala organet i varje kommun. Hjälp enligt forsorgsloven uppdelas i tre olika former nämligen sserhjälp, kommunehjälp och fattighjälp. Dessa må här först i korthet karakteriseras. Smrhjälp medför inga som helst rättsverkningar för den som kommer i åtnjutande av hjälpen och lämnas när en person, som i vanliga fall har förmåga att försörja sig själv och som har erlagt sina försäkringsavgifter, på grund av en tillfällig omständighet, som icke kunnat förutses, blir nödsakad att begära hjälp av det allmänna eller när den försäkringsmässiga hjälpen på grund av tidsbegränsningen upphör. Kommunehjälp medför normalt endast återbetalningsskyldighet och lämnas i olika situationer, när en person behöver hjälp till sin försörjning, till hyra e. d. I de fall då den hjälpbehövande på grund av arbetsovilja, slösaktighet e. d. själv kan sägas vara skuld till att hjälpbehovet uppstått utan att dock omständigheterna äro sådana som förutsättas för fattighjälp, eller då behovet blir av mera varaktig karaktär, kan till kommunehjälpen knytas förutom återbetalningsskyldighet även förlust av rösträtt och valbarhet till offentliga styrelser och nämnder. Fattighjälp medför alltid rättsverkningar i form av återbetalningsskyldighet, förlust av rösträtt och valbarhet m. m. Sådan hjälp lämnas till uppenbart arbetsovilliga, försumliga familjeförsörjare, alkoholister, lösdrivare och andra samt lämnas i vissa fall endast i form av anstaltsvård. I forsorgsloven regleras även ett visst samarbete mellan den offentlige forsorg och den frivilliga välgörenheten. Den sistnämnda anses i Danmark böra ha stora uppgifter vid sidan av offentlig forsorg, särskilt att hjälpa i sådana fall där en person har ekonomiska svårigheter, men dock icke befinner sig i nöd i forsorgslovens mening eller är i en rent tillfällig nödsituation. För att förhindra att en person samtidigt erhåller hjälp från såväl det allmänna som från en privat välgörenhetsinrättning, finnes en bestämmelse i forsorgsloven om att det sociale udvalg och vederbörande enskilda institution skall underrätta den andra parten, om man har anledning förmoda, att en person som erhållit hjälp på det ena hållet även kommer att vända sig till den andra parten. I vanliga fall kan hjälp enligt forsorgsloven endast erhållas, när en person befinner sig i en nödsituation. Skyldighet att hjälpa föreligger utan hänsyn till personens ålder eller till hur behovet av hjälp har uppstått, om det är självförvållat eller ej. Behov (»träng») är den enda betingelsen för att det allmänna skall ha skyldighet att hjälpa. Det allmänna ingriper således endast i det fall, då en person icke kan skaffa sig och de sina tillräcklig försörjning. I första hand är var och en

12 skyldig att såvitt möjligt själv sörja för sig och sin familj. Vid tillfällen när försörjningsplikt mot en person icke frivilligt uppfylles, måste det allmänna träda emellan, men kan då återsöka sina utgifter hos den försörjningspliktige. Den danska forsorgsloven fastställer särskilda bestämmelser om försörjningsplikt. Man och hustru äro ömsesidigt försörjningspliktiga mot varandra så länge äktenskapet består. En man är försörjningspliktig mot sin hustru under alla förhållanden ända tills äktenskapet är upphävt. Hustrun har däremot icke någon försörjningsplikt om mannen övergivit henne. Föräldrar till barn i äktenskap, adoptivföräldrar och moder till barn utom äktenskap ha full försörjningsplikt mot barnen tills de fyllt 18 år. Fader till barn utom äktenskap har som regel ingen försörjningsplikt utan endast familjerättslig underhållsskyldighet mot barnet. Mot styvbarn förefinnes endast försörjningsplikt när make haft ett barn före äktenskapet och medtager detta barn till det gemensamma hemmet. Försörjningsplikten gäller endast så länge äktenskapet består och upphör alltså om modern t, ex. dör eller vid skilsmässa. Om en försörjningspliktig person icke uppfyller sin försörjningsplikt ålägges han att betala ett visst bidrag. Storleken av detta bidrag fastställes av overövrigheden d. v. s. amtmanden (länsstyrelsen), i Köpenhamn overpresidenten (överståthållarämbetet). Vid tre olika tillfällen skall dock det sociale udvalg bestämma bidragets storlek, nämligen när föräldrarna lever samman, men ändå undandrager sig att försörja familjen, när den försörjningspliktige i övrigt sörjer för sin familj, men icke kan betala för någon familjemedlem, som måste vårdas utanför hemmet, samt slutligen när ett barn tagits från hemmet eller hänvisats till en institution för förebyggande barnavård. Orsaken till att avgörande om bidrag i dessa fall är förlagt till det kommunala organet, är dels att det i dessa fall är angeläget att ärendet handlägges snabbt, och dels att udvalget i regel tidigare varit i förbindelse med familjen och därför har större förutsättningar att bedöma fallet. Dylika enligt lagen om offentlig forsorg ålagda bidrag kunna uttagas genom utmätning av egendom eller »afsoning», d. v. s. den bidragsskyldige ådömes fängelsevistelse om han underlåter att betala bidraget. Länsorganet skall vid fastställande av bidraget bestämma om bidraget helt eller delvis skall kunna sonas genom fängelsevistelse. Vid detta beslut skall hänsyn tagas till vederbörandes försörjningsbörda i övrigt, hans betalningsförmåga, arbetsamhet, hälsotillstånd m. m. Möjlighet finnes också att låta den försörjningspliktige vänta med fullgörandet av betalningen, om han tillfälligt befinner sig i ekonomiska svårigheter. I vissa fall kan dömas till tvångsarbete. Rätt till fattigvård ha alla behövande utan hänsyn till om de äro danska medborgare. Men under det att danska medborgare ha rätt till varaktig försörjning kan det allmänna när det gäller utlänningar sanda dem tillbaka till deras hemland. Administrationen av den offentlige forsorg ligger hos det sociale udvalg. Detta är ett självständigt organ och det har hand om alla grenar av forsorgs-

13 loven samt invalide- och aldersrenten. I städer och landskommuner med över 3 000 invånare, eller där det finns en stadsliknande bebyggelse på minst 2 000 invånare, skall till administrationen av det offentlige försorg vara knutet ett socialkontor med daglig expeditionstid. Ansvaret för fattigvården åvilar dock det sociale udvalg, som även svarar för förvaltningen av forsorgsmedlen. Endast i speciella fall har kommunalfullmäktige rätt att besluta. Detta gäller exempelvis i fråga om kommunehjälp som i en del fall kan lämnas såsom tillägg till invalid- och åldersränta och i fall som röra vissa ingripanden mot försumliga försörjare och alkoholister. Klagan över det sociale udvalgs beslut skall föras hos länsmyndigheten och klagan över dennas beslut i sin tur hos socialministern. När en person blir i behov av hjälp från forsorgen skall han vända sig till det sociale udvalg i den kommun där han vistas. Denna kommun skall således lämna hjälpen och kallas för den faktiska vistelsekommunen. Denna kommun skall principiellt definitivt bära viss andel av hjälpen. Emellertid gälla viktiga inskränkningar i denna regel. Sålunda kan den faktiska vistelsekommunen fritagas från skyldigheten att bära denna andel, när nödsituationen uppstått i en annan kommun, när vistelsen i kommunen beror på militärtjänst, intagning på sjukhus e. d. samt när kommunehjälp eller fattighjälp utgår inom tre månader efter inflyttningen och dylik hjälp har utgått från annan kommun under de tre månaderna före. Den föregående vistelsekommunen, som kallas den rättsliga vistelsekommunen, får då ersätta kostnaden. Bestämmelserna om dylik ersättningsrätt äro delvis vaga och synas svårtolkade. För att medborgarna skola ha en kommun, till vilken de ha en fast anknytning, har man infört begreppet »forsorgelsestedet». En person har forsorgelsested i den kommun, där han är fast bosatt, och dit skall han vända sig med sina svårigheter. Forsorgelsestedet skall ge honom den hjälp han behöver, men är inte skyldig ersätta den hjälp, som han åtnjutit i annan kommun, där han tillfälligt uppehållit sig. Vistelsekommunen kan i regel icke erhålla ersättning från andra myndigheter för utgifter till läkarvård, barnmorska, begravning, medlemsavgifter, bostad eller administrationskostnader. Rätt till ersättning från tidigare vistelsekommun går förlorad, därest krav om sådan ersättning icke framställes inom fjorton dagar efter det att hjälpen börjat utgå. Statsbidrag till forsorgskostnacler utgår enligt vissa regler. Staten bidrager sålunda med 1) Vio av kostnader för personer, som icke äro danska medborgare, 2) *h av barnbidrag som utbetalas till änkas eller änklings barn eller till föräldralösa barn, 3) hela kostnaden ersattes för a) utgifter till personer som icke äro danska medborgare, men för vilka socialministern medgivit att statskassan betalar samtliga utgifter till deras försörjning,

14 b) utgifter för bidragsförskott till barn utom äktenskap samt till moderns förlossning och hennes underhåll under en månad före och efter nedkomsten, c) utgifter till en person, som sedan han avslutat sin värnpliktstjänstgöring, varit inkallad till fältmanöver eller annan extra ordinär tjänstgöring samt till förlista sjömän, som sakna medel att själva förhjälpa sig hem, utgifter för barn, som vårdats i erkända skolhem, ungdomshem och vissa andra barnhem, samt för vård utanför hemmet av barn, som tidigare vårdats i sådana barnhem. Staten ersätter hela kostnaden för sjukvård till personer som lida av könssjukdomar, epidemiska eller smittosamma sjukdomar. Vidare åtager sig staten hela kostnaden för uppfostran, underhåll, försörjning och sjukvård för sinnessjuka, sinnesslöa, epileptiker, vanföra, personer med talfel, blinda och dövstumma, såvida den vårdbehövande skall undergå behandling på erkänd anstalt eller i kontrollerad familjevård. Till utgifterna för dessa personer räknas även resor, kläder och andra kostnader i anledning av vården. Amtet bekostar utgifterna för driften av arbetsanstalter och tvångsarbetsanstalter samt kommunala förlossningshem. Från den s. k. fselleskommunale udligningsfonden (samkommunal utjämningsfond) erhåller till sist vistelsekommunen ersättning i stort sett med 4/io av kostnaderna, i den mån det icke åligger staten att ersätta dessa. Innebörden härav är att denna del av kostnaderna fördelas på samtliga kommuner med hänsyn till deras ekonomiska bärkraft. Som tidigare nämnts utgår understöd enligt forsorgsloven i tre olika former, sasrhjälp, kommunehjälp och fattighjälp. S&rhjälp meddelas 1) vid en nödsituation som beror på försäkringslagstiftningens begränsning antingen på så sätt att hjälpen från försäkringen är förbrukad eller så att vederbörande icke har haft möjlighet att försäkra sig, 2) vid en rad skilda i lagen omnämnda nödsituationer, bl. a. hjälp med anledning av sjukdom eller barnsbörd och slutligen 3) vid en rad icke närmare specificerade oförutsedda och tillfälliga situationer, som icke faller under någon av de förut nämnda slagen av saerhjälp. Sserhjälp kan alltså utgå som fortsättning på sjukkasseunderstöd när sjukhjälpen slutat utgå. Hjälpen bör i dessa fall icke överstiga det understöd som tidigare erhållits från sjukkassan. Hjälp kan även meddelas till kroniskt sjuka, som icke kunna invalidförsäkras, till sådana kroniskt sjuka som varken äro sjuk- eller invalidförsäkrade och som icke under de tre sista åren kunnat erhålla friskintyg för att upptagas i erkänd sjukkassa, samt slutligen under vissa förutsättningar till behandling och vård för sådana kroniskt sjuka, som äro för gamla för att kunna komma i åtnjutande av invaliditetsförsäkring. Sserhjälp kan även utgå i form av läkarvård, medicin och behandling för personer, som icke äro medlemmar i sjukkassa. Vid olycksfall skall saerhjälp utgå medan ärendet behandlas enligt olycksfallsförsäkringslagen. Om en

15 hustru blir sjuk och måste erhålla vård för kortare tid (en vecka till två månader) på sjukvårdsanstalt kan sserhjälp även utgå för avlönande av en hushållerska för maken och barnen. Om en kvinna icke enligt försäkringslagstiftningen kan erhålla hjälp i anledning av barnsbörd skall hon erhålla sådan hjälp såsom sserhjälp. Denna hjälp består i barnmorskehjälp och eventuellt läkarhjälp, vård på det kommunala förlossningshemmet samt underhåll under 2 månader före och 1 månad efter förlossningen. Kommunalfullmäktige kan bevilja det sociale udvalg ett visst årligt belopp per invånare (f. n. högst 83 öre) till sserhjälp vid tillfälliga och oförutsedda nödsituationer, som icke kunna avhjälpas enligt övriga regler för meddelande av sserhjälp. Den person som skall kunna komma i åtnjutande av sådan hjälp skall vara arbetsam och hederlig, och i vanliga fall vara i stånd att klara sig utan hjälp från det allmänna. Sserhjälp kan slutligen även utgå som skolbespisning åt barn till obemedlade föräldrar samt till betalning av avgift till sjuk- och arbetslöshetskassor. Alla dessa former av hjälp utgår alltså som sserhjälp och medföra inga rättsverkningar och ingen återbetalningsskyldighet. Kommunehjälp kan normalt icke åtnjutas såsom komplement till invaliderente, aldersrente eller annan offentlig hjälp, som innebar full försörjning. I lagen angives även att kommunehjälp icke får utgå till en person, som har eller kan anvisas arbete med normal arbetstid och till på orten gängse arbetslön. Vid beslut om hur stor hjälp som i de olika fallen bör lämnas, skall det sociale udvalg tillse, att hjälpen icke kommer att överstiga det belopp, som i motsvarande fall skulle ha utgått som invaliderente. Kommunehjälp medför återbetalningsskyldighet så snart möjlighet därtill finnes. Kommunerna kunna genom utmätning eller införsel i lönen indriva beloppet. Är det endast fråga om en tillfällig hjälp kan kommunalfullmäktige under vissa förutsättningar eftergiva återbetalningsskyldigheten, när vederbörande under det sista halvåret icke mottagit sådan hjälp. Har det gått tre år utan att hjälp erhållits har vederbörande rätt att kräva eftergift av återbetalningsskyldigheten. Har en person däremot understöd av sådan storlek att det motsvarar full försörjning medför kommunehjälpen även förlust av rösträtt och valbarhet, såvida icke kommunalfullmäktige särskilt beslutar att hjälpen icke skall medföra sådana verkningar. Denna sista bestämmelse kommer till användning när hjälpen har måst tillgripas på grund av stor försörjningsbörda, långvarig sjukdom eller annan oförskylld orsak. Fattighjälp medför följande rättsverkningar: a) förlust av rösträtt och valbarhet intill dess att hjälpen är återbetald eller skulden avskriven, b) återbetalningsskyldighet, c) så länge en person åtnjuter fattighjälp kan han icke erhålla sserhjälp eller kommunehjälp, d) kommunalfullmäktige kan efter framställning från det sociale udvalg besluta om förbud för honom att ingå äktenskap.

16 Man har även när det gäller fattighjälp sökt avpassa hjälpen efter behovet och personens egen karaktär, liksom man även sökt undvika att understöd utgår från flera håll. En alkoholist kan på egen begäran intagas på »afvenningshjem», men han måste då skriftligen förbinda sig att stanna på hemmet minst ett år. Sådan hjälp betraktas såsom fattighjälp, och han mister således rösträtt och valbarhet under den tid han vistas på hemmet. Arbetsovilliga kunna endast erhålla hjälp i form av fattighjälp och oftast meddelas den i form av anstaltsvård. Såsom huvudregel kan sägas att återbetalningsskyldighet av fattighjälp eftergives när 3 år gått sedan hjälpen upphört. Genom enhälligt beslut av kommunalfullmäktige kan fattighjälp i vissa fall även eftergivas efter 1 års förlopp. All hjälp, om vilken det sociale udvalg beslutar, skall som regel utbetalas kontant. Endast om särskilda förhållanden såsom dålig ekonomi, oförstånd eller annat så påkallar skall hjälpen utgå i form av naturaförmåner. Av praktiska orsaker kan även kläder utlämnas från särskilda depåer eller bränsle lämnas direkt av kommunen. Trots att naturahjälp ger större säkerhet för att hjälpen kommer till rätt användning har man alltså gått in för att hjälp normalt skall lämnas i kontanter. I överensstämmelse med denna princip lämnas i regel även i första hand understöd i hemmet och intagning på anstalt i andra hand. Vid sjukdomsfall kan udvalget dock efter läkares samtycke intaga hjälpbehövande på sjukhus eller sjukavdelning på försörjningshem. Om den hjälpbehövande när han erhåller meddelande om beslut angående intagning å dylik anstalt tar till baka sin ansökan om hjälp, kan udvalget icke tvinga honom att underkasta sig anstaltsvård. Finland. Även efter 1809 har den finska fattigvården i väsentliga avseenden utvecklats efter linjer som påminna om utvecklingen i Sverige. I början av 1900-talet påbörjade man förberedelserna för en ny mera tidsenlig lagstiftning, vilka 1922 resulterade i en lag om fattigvården, som i allt väsentligt fortfarande gäller. Fattigvårdssamhället utgöres av kommunen. Det verkställande organet för socialvården inom kommunen är vårdnämnden men enligt lag om förvaltningen av socialvården, utfärdad den 20 januari 1950, kommer vårdnämnden fr. o. m. den 1 januari 1951 att ersättas av en socialnämnd. Härom hänvisas till detta betänkandes del I I I kap. I I I . Varje kommun skall ha ett av kommunalfullmäktige godkänt fattigvårdsreglemente, vilket skall fastställas av socialministeriet. Kommunerna skola uppdelas i vårddistrikt, av vilka vart och ett står under tillsyn av en eller flera ledamöter eller adjungerade ledamöter i vårdnämnden. Enligt 1922 års lag är vistelsekommunen förpliktad att lämna bidrag till uppehälle åt meddellösa minderåriga, som sakna andras omvårdnad samt

17 alla andra, vilka icke med egna medel eller genom arbete eller andras omvårdnad kunna erhålla nödtorftigt uppehälle och erforderlig vård. Med minderårig avses enligt den finska lagstiftningen den, som icke fyllt 16 år. Förvägras understöd kan hjälpsökande genom hänvändelse till landshövdingen taga initiativ till en förvaltningsrättslig rättegång mot kommunen för att erhålla det understöd, till vilket han kan vara berättigad. Förebyggande fattigvård är i lagen uttryckligen tillåten. Fattigvård lämnas i allmänhet i form av understöd i hemmet, vård i enskilt hem eller vård å anstalt. Fattigas försörjning medelst rotegång är i lagen uttryckligen förbjuden. Arbetsför understödstagare bör framför allt erhålla understöd på sådant sätt, att han beredes möjlighet att kunna börja försörja sig. Till fattigvård räknas även kostnader för hemsändning och begravningskostnader. För understödstagare, som icke böra erhålla understöd i hemmet eller inackordering i enskilt hem, skall kommun anordna fattigvårdsanstalter, d. v. s. kommunalhem och arbetsinrättningar. Kommunalhemmen motsvara de svenska ålderdomshemmen. Varje kommun bör underhålla ett kommunalhem. Två eller flera kommuner kunna dock med landshövdingens medgivande ha gemensamt hem. Om dylikt hem med avseende på fattigvårdens omfattning ej kan anses erforderligt, äger landshövding rätt att befria kommun från skyldigheten att anskaffa kommunalhem eller andel i sådant. Innan kommun låter uppföra eller omändra fattigvårdsanstalt skall socialministeriet fastställa byggnadsritningarna för anstalten. Anstalten får vidare icke tagas i bruk förrän inspektionsmyndigheten godkänt densamma för dess ändamål. För varje fattigvårdsanstalt bör finnas ett av socialministeriet fastställt reglemente. För arbetsföra personer, som själva erhålla eller åt vars hustru eller minderåriga barn lämnas understöd, kan kommun låta uppföra arbetsinrättning eller förvärva andel i sådan. Sådan understödstagare kan nämligen av vårdnämnden åläggas att utföra arbete antingen i arbetsinrättning eller utom sådan. Arbetsplikten upphör, då ersättning erlagts eller vårdnämnd prövar att arbetsskyldig kommer att fullgöra sin underhållsskyldighet eller då denne hållits i arbete i tre år. Denna form av ersättning genom arbete uppges ha på senare tid endast använts i sådana fall, där uppsåtlig grov försummelse av försörjningsplikten förelegat. På arbetsinrättning kan slutligen nödställd understödstagare, som icke är fullt arbetsför, intagas, därest han visat sig olämplig för vård å kommunalhem. Vid uppförande av arbetsinrättning erhålles statsbidrag med hälften av anläggningskostnaderna. Beträffande vården av sinnessjuka föreskriver den finska lagen att om icke kommunen har eget sinnessjukhus eller andel i sådant, skall vid kommunalhemmet finnas en från den övriga anstalten avskild avdelning för sådana sinnessjuka, vilka äro i behov av bevakning eller vård å anstalt men icke kunnat intagas å egentligt sinnessjukhus eller vilka såsom stillsamma kunna vårdas å avdelningen. Vidkommande försörjningsplikten är stadgat, att äkta makar ovillkorligen äro skyldiga att försörja varandra, Försörjningsplikt föreligger även mot för6—1783 49

18 äldrar, far- och morföräldrar samt barn och barnbarn, som fyllt 16 år, men är endast villkorlig i det att envar är pliktig därtill endast i fall av behov och i mån av förmåga. Barn utom äktenskapet kan åläggas att draga försorg om sin fader endast under förutsättning att barnet vuxit upp under faderns vård och tillsyn. I den finska fattigvårdslagen har särskilda bestämmelser angående arbetsgivares försörjningsplikt intagits. Sådan försörjningsplikt föreligger mot arbetare, som efter det han fyllt 20 år varit anställd hos honom i minst 20 år och »därunder blivit så sjuklig eller eljest oförmögen till arbete, att han icke vidare kan med arbete försörja sig». Förutsättningarna härför äro emellertid att arbetaren är medellös samt att hans försörjningspliktiga sakna förmåga att underhålla honom. Rätt till underhåll av arbetsgivare skall icke föreligga, när sjukligheten eller oförmågan till arbete vållats avsiktligen eller föranletts genom brottslig handling, lättsinnigt leverne eller annat grovt vållande. Då fattigvården i Finland är en kommunal angelägenhet har det blivit nödvändigt att giva vissa regler angående hemortsrätt och fördelning av vårdkostnaderna. Huvudregeln beträffande hemortsrätt är, att finsk medborgare har i avseende å fattigvård hemortsrätt i den kommun, där han senast under ett år varit mantalsskriven utan att han själv, hans hustru eller hans minderåriga barn under denna tid åtnjutit fattigvård. Barn inom äktenskapet har så länge det är minderårigt faderns eller, där han är död och modern lever, moderns hemortsrätt. Äro båda föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt., som den sist avlidna senast ägde. Minderåriga barn utom äktenskapet ha samma hemortsrätt som modern, eller om hon är död, den modern senast ägde. Minderårigt adoptivbarn har samma hemortsrätt som adoptivföräldrarna så länge dessa leva, men därefter samma hemortsrätt som föräldrarna, ifall vårdnaden och bestämmanderätten över adoptivbarnet återgått till dem. Den hemortsrätt barn äger, då det fyller 16 år, behåller det tills det självt förvärvat annan hemortsrätt. Den som fyller 55 år bibehåller för sin återstående livstid den hemortsrätt han ägde, då han uppnådde denna ålder. Naturaliserad finsk medborgare, som fyllt 55 år, får hemortsrätt i den kommun, där han först var mantalsskriven som finsk medborgare. Hustru har oberoende av sin ålder samma hemortsrätt som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest, behåller hustrun den hemortsrätt hon hade under äktenskapet till dess hon annorstädes förvärvat ny. Har mannen icke blivit mantalsskriven i riket på grund av att han bosatt sig utomlands, förvärvar hustrun hemortsrätt enligt huvudregeln. Den kommun, som lämnat fattigvård åt person, som äger hemortsrätt i annan kommun, är berättigad att av den senare kommunen erhålla ersättning för fattigvårdskostnaderna. För fattigvård, som lämnats icke finska medborgare eller åt person, vars hemortsrätt icke kan utrönas, erhåller kommun gottgörelse av statsmedel. Statsbidrag utgår vidare för fattigvård åt person, som efter det han uppnått 16 men icke 55 års ålder tillsammans med hustru och minderåriga barn oavbrutet under minst fyra kalenderår vistats i ut-

19 landet eller eljest utom den kommun, där han äger hemortsrätt. Fattigvård får ej under denna tid ha utgått för hans hustru eller minderåriga barn. Ansökan om statsbidrag skall göras före mars månads utgång året närmast efter det, under vilket fattigvården lämnats. Envar är skyldig att ersätta kommun för åt honom lämnad fattigvård, dock icke om han åtnjutit sådan under sin minderårighet. Vårdnämnden har vidare rätt att, om det finnes försörjningspliktiga personer, vända sig mot dessa och begära att de skola ersätta den lämnade vården. Gottgörelse får emellertid ej uttagas om vederbörande därigenom skulle bliva urståndsatt att försörja sig själv och de sina. Vårdnämnden har rätt att om den anser skäl föreligga, avstå från ersättningsanspråk. Slutligen är envar skyldig att ersätta staten för åt honom själv, make eller maka samt hans minderåriga barn eller adoptivbarn utomlands lämnat vårdunderstöd, för vilket staten erlagt ersättning till annan stat. Kommun är berättigad att, om någon mottagits å kommunens bekostnad för vård i privat hem eller anstalt och vårdnaden kan antagas vara för hela hans återstående liv, omhändertaga den egendom, som tillhör vårdtagaren eller senare kan komma att tillfalla honom, och därigenom ersätta kostnaderna för hans vård. Kan frivillig överenskommelse ej träffas om återbetalning av lämnat understöd har kommun rätt att väcka talan hos den länsstyrelse, under vilken den ersättningsskyldige personens vistelsekommun lyder. Ansökan om ersättning för understöd som lämnats åt föräldrar bör mot barn anhänggiggöras senast inom 130 dagar efter det understöd börjat utgå vid äventyr att rätten till ersättning är förverkad för det understöd som utgivits längre tid tillbaka än 130 dagar. Vid varaktig vård eller om vården under tolv månaders tid fortgått minst 90 dagar har vistelsekommunen rätt att hos fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen begära hemsändning av understödstagare. Har icke hemortsrättskommunen inom 30 dagar därefter avgivit svar å anmaningen äger vistelsekommunen rätt att på lämpligt sätt befordra den nödställde till hemorten. Hemsändning må dock icke äga rum om den nödställdes hälsa därav skulle lida eller hans förtjänstmöjligheter väsentligen skulle minskas. Hemsändning bör vidare ej ägt rum om den nödställde inom vistelsekommunen har stadigvarande fri bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller också hos broder eller syster. Den allmänna ledningen och övervakningen av kommunernas fattigvård ankommer i första hand på socialministeriet och detsamma underlydande inspektionsmyndigheter. Utredning pågår om fattigvårdslagens ersättande med en lag om »kommunalt vårdunderstöd». Norge. Fattigvårdens utveckling i Norge har stora likheter med utvecklingen i Sverige. Den nu gällande »lov om fattigvesendet» antogs år 1900 och har sedermera icke undergått några mera väsentliga ändringar.

20 Den offentliga fattigvården i Norge handhaves av kommunerna, som det åligger att svara för fattigvårdens finansiering och administration. Det verkställande organet inom kommunen är fattigvårdsstyrelsen (fattigstyret), som skall bestå av så många ledamöter som »herreds- eller bystyret velger». Minst en ledamot skall vara kvinna. Prästen inom församlingen — eller om det finnes flera präster inom kommunen den präst som utses av biskopen — är självskriven ledamot i fattigvårdsstyrelsen. I städerna skall vidare en tjänsteman, som utses av Konungen, vara ledamot av styrelsen. Ledamöterna väljas för en tid av 4 år åt gången. Fattigvårdsstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande för en tid av ett år. I varje kommun skall antagas ett reglemente, som skall innehålla de allmänna bestämmelserna för fattigvårdens ordnande och handhavande. Reglemente skall fastställas av socialdepartementet. Kommuner, där fattigvården är av större omfattning, kunna uppdelas i distrikt med en föreståndare — vanligtvis en ledamot av fattigvårdsstyrelsen — varigenom styrelsen kommer att uppehålla direkt kontakt med de fattiga inom kommunen. Enligt den norska fattigvårdslagen är kommunen skyldig att lämna bidragtill uppehälle, lakar- och sjukhusvård åt medellösa, som äro ur stånd att försörja sig och som sakna försörjningspliktiga anhöriga, vilka kunna bidraga till deras försörjning; försummas detta skall fattigvårdsstyrelsen överta försörjningen med återkravsrätt mot den försörjningspliktige. Ansökan om understöd skall ingivas till fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen, som sedan prövar framställningen. Fattigvård kan utgå i form av understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å anstalt. Då fattigvården i Norge är knuten till kommunen har det blivit erforderligt att utfärda vissa bestämmelser angående hemortsrätt och fördelning av fattigvårdskostnaderna. Huvudregeln är att en person förvärvar hemortsrätt i den kommun, där han under de senaste två åren stadigvarande vistats utan att under denna tid ha uppburit hemortsrättsbindande fattigvård. Till sådan fattigvård räknas i Norge all fattigvård med undantag för bidrag som lämnats i samband med arbetsanvisning, bekostnad av skolmaterial åt skolbarn, läkaroch förlossningshjälp, medicin samt begravningskostnader. Den tid som fordras för att vinna hemortsrätt räknas från och med den dag man erhåller fast bosättning inom en kommun till och med den dag man utflyttar. Endast norska medborgare kunna ha hemortsrätt i Norge. Barn har intill det fyller 15 år föräldrarnas hemortsrätt under förutsättning att dessa tillhöra samma kommun. Tillhöra föräldrarna olika kommuner följer barnet den av dem, hos vilken det vårdas. Dör båda föräldrarna eller en av dem, har barnet samma hemortsrätt som den, hos vilket det lever eller senast levde. Har modern men icke fadern hemortsrätt i Norge följer barnet modern. Den hemortsrätt som man har vid 15 års ålder eller vid utfärdandet av dokument om naturalisation behåller man intill annan hemortsrätt vunnits. Efter fyllda 62 år kan ny hemortsrätt icke förvärvas. Hustrun följer mannen i hemortsrättsavseende. Har mannen icke hemortsrätt i någon kommun behåller hustrun den hemorts-

21 rätt, som hon hade före äktenskapet intill dess hon förvärvar ny hemortsrätt. Hustrun blir självständig hemortsrättsledare vid mannens död eller vid skilsmässa samt när samlivet upphör genom att mannen utvandrar, övergiver henne eller intages på straffanstalt. Återupptages samlivet får hustrun ånyo mannens hemortsrätt. Har hustrun under mannens frånvaro antingen vunnit egen hemortsrätt eller fortsatt påbörjat hemortsrättsförvärv under det att mannen icke förvärvat någon hemortsrätt, skall, när samlivet återupptages, och mannen kan vinna hemortsrätt i Norge, denne ha hustruns hemortsrätt intill dess han förvärvat egen sådan. Den kommun, som lämnat hemortsrättsbindande fattigvård åt person, som har hemortsrätt inom annan kommun, är berättigad att erhålla ersättning av den senare kommunen med 2/z av kostnaderna. Den återstående tredjedelen stannar på vistelsekommunen. Fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen skall snarast upprätta förhörsprotokoll i ärendet, Senast inom 14 dagar efter förhörsprotokollets upprättande skall vistelsekommunen tillställa hemortskommunen meddelande om det lämnade understödet, varvid bifogas förhörsprotokoll och de övriga handlingar, som sökandekommunen önskar åberopa. Uraktlåtande härav kan medföra förlust av ersättning för tid, intill meddelandet äger rum. Den anmanade fattigvårdsstyrelsen skall snarast möjligt avgiva sin förklaring i ärendet. För hemortsrättsbindande understöd till nödställd norsk medborgare, vars hemortsrätt icke kan utrönas eller som saknar hemortsrätt, lämnar staten ersättning med 2/s av kostnaderna. Emellertid kunna kostnaderna för en större del eller i sin helhet övertagas av staten, när billighetsskäl tala härför. Om vårdtagaren är utlänning, ersätter staten hela vårdkostnaden. Beträffande försörjningsplikten stadgas att äkta makar, föräldrar och barn samt barn utom äktenskap och moder äro förpliktade att försörja varandra. Faders försörjningsplikt mot barn utom äktenskap är begränsad till storleken av det civilrättsliga underhållsbidrag, som det åligger honom att betala. Barn utom äktenskap är icke försörjningspliktig mot sin fader. Med avseende på försörjningspliktens fullgörande har den norska fattigvårdslagstiftningen föreskrivit att försörjningspliktig äger rätt att taga nödställd anhörig till sig och underhålla honom såsom medlem av sin familj. Detta förfaringssätt är dock endast tillåtet under förutsättning att vården sker på betryggande sätt. Understöd, som någon uppburit för sig själv efter fyllda 15 år, för make eller barn, äger fattigvårdsstyrelsen rätt att återsöka antingen av understödstagaren själv eller också av försörjningspliktig. Ersättning får dock icke uttagas om vederbörande därigenom skulle bliva urståndsatt att försörja sig själv och de sina. Fattigvårdsstyrelsen har vidare medgivits möjligheten att hos försörjningspliktigs arbetsgivare begära införsel i avlöning för löpande understöd. Tidigare lämnat understöd kan uttagas genom utmätning av försörjningspliktigs gods. Erfarenheten säges ha visat att fattigvårdsstyrelserna i Norge blivit alltmer försiktiga vid återkrävandet av lämnat understöd, varför krav numera icke förekommer i andra fall än där personen i fråga otvivelaktigt är i stånd att ersätta fattigvårdskostnaderna.

22 Arbetsför understödstagare, som fyllt 18 år, är skyldig att utföra avlönat arbete, som fattigvårdsstyrelsen anvisar honom. Den som utan giltig anledning undandrager sig eller försummar anvisat arbete kan efter beslut av fattigvårdsstyrelsen tilldelas varning för arbetsföreläggande. Bättrar sig därefter icke understödstagaren har styrelsen rätt att anmäla förhållandet till åtalsmyndigheten, som hos rätten kan göra framställning om att den försumlige måtte dömas till arbete vid tvångsarbetsanstalt upp till 18 månader. Har han tidigare varit intagen på sådan anstalt kan han kvarhållas intill 3 år. När fattigvårdsunderstödet synes bliva varaktigt kan vistelsekommunen begära hemsändning av understödstagare till hemortsrättskommunen. Denna senare kommun har vidare rätt att kräva hemsändning eller själv ombesörja avhämtning av understödstagare. Tvister mellan kommuner samt mellan kommuner och staten skola om parterna icke enas om att ärendet skall avgöras av en eller flera av parterna själva utsedda skiljedomare, underställas justitiedepartementet för avgörande. Storbritannien. Den engelska fattigvårdslagstiftningen har intill juli 1948 varit synnerligen ålderdomlig. Fram till 1927 bestod den av ett flertal lagar och förord ningar från vitt skilda tider. Sagda år företogs en kodifiering av lagstiftningen och i samband därmed en modernisering av lagtexten. Till innehållet behöll emellertid densamma sin ålderdomliga prägel. Under utvecklingen av socialförsäkringen har intresset för en fattigvårdsreform varit ringa. När tiden blev mogen för en allmän översyn av trygghetsanordningarna, uppmärksammades även behovet av en generell hjälpform efter fri behovsprövning och reformarbetet inriktades på att ersätta fattigvårdslagstiftningen med en dylik. Detta skedde genom antagandet av National Assistance Act 1948, som innebar ett förstatligande av den hemunderstödsverksamhet, som utövats av fattigvården. Denna trädde i kraft den 5 juli 1948 samtidigt med andra nya sociallagar. Vid nämnda tidpunkt ikraftträdande lagar gällde följande fem områden: 1) allmän socialförsäkring, 2) industriell olycksfallsförsäkring, 3) fri sjukvård, 4) barnavård och 5) generell behovsprövad hjälp (national assistance). Den sistnämnda av dessa lagar har alltså till uppgift att täcka de behov, som kunna uppstå utanför ramen för de fyra första och på så sätt göra hela den stora socialvårdsplanen fullständig. Här kan endast ges en kortfattad framställning av denna lags allmänna innebörd. Enligt National Assistance Act skall kostnaderna och administrationen för national assistance delas mellan stat och kommun i stort på så sätt att staten genom National Assistance Board ansvarar för hemunderstöd, i regel kontanthjälp, medan kommunerna få svara för mera specialiserade hjälpformer. Uppskattningsvis kommer 18,5 milj. pund per år att uttagas ur statskassan i stället för ur kommunernas kassor.

23 National

Assistance

Board.

National Assistance Board skall bestå av en ordförande och en vice ordförande samt minst en och högst fyra andra medlemmar utsedda av Konungen; minst en medlem skall vara kvinna. Denna centrala styrelse har ett stort antal tjänstemän spridda över hela landet. För tillvaratagande av lokal erfarenhet o. d. utses dock över hela landet kommittéer med rådgivande befogenheter. Fjärde paragrafen av National Assistance Act stadgar, att National Assistance Board skall bispringa personer i Storbritannien, vilka sakna medel till sitt uppehälle eller vilkas inkomster äro för små att försörja sig på. Frågan om en person skall beviljas understöd och om understödets storlek avgöres av National Assistance Board. National Assistance Board skall göra upp förslag till regler och föreskrifter, enligt vilka hjälpbehovet och därtill svarande understöd skall beräknas, och dessa regler skola sedan fastställas av socialförsäkringsministern. De skola därefter med jämna mellanrum genomgås och om så erfordras förnyas. De lokalt verksamma tjänstemännen äga dock rätt att anpassa understödet efter de i det individuella fallet rådande förhållandena. Vissa tillgångar skola undantagas, när man fastställer hjälpbehovet, hl. a, ett kapital på upp till 75 pund. Om National Assistance Board anser det påkallat, kan understödet utdelas in natura i stället för i kontanter. För blinda och döva samt för dem som lida av lungtuberkulos gälla särskilda regler. National Assistance Board skall även driva två slags institutioner för personer i behov av social nyanpassning. Till Re-establishment Centres skall man skicka dem, som till följd av brist på kunskaper och utbildning eller till följd av arbetsovillighet ej kunna sköta ett ordnat arbete, med vilket de skulle kunna försörja sig själva och sin familj. I dessa anstalter försöker man göra om dem till samhällsnyttiga individer. Reception Centres skola tillfälligt ge kost och logi åt lösdrivare och andra hemlösa, och där skall man söka påverka dem att övergå till ett mera regelbundet och ordnat liv. National Assistance Board kan begära att en kommunal fattigvårdsmyndighet skall å dess vägnar och i överensstämmelse med dess direktiv driva ett Reception Centre. K o m m u n a l a f a t ti g v å r d s u p p g i f t e r. Sådan hjälp som gäller individens omvårdnad har man ansett böra vila på den kommunala fattigvårdsmyndigheten, enär den anses ha lättare att komma i personligt kontakt med den hjälpsökande. Det åligger således kommunerna att ordna med bostad och mat åt personer, vilka på grund av ålderdom, lyte eller annan omständighet ej kunna försörja sig själva, och de skola bistå dem, som råkat i tillfälligt nödläge och äro i behov av skyndsam hjälp. Särskilda åtgärder skola av kommunerna vidtagas för de blinda, döva och tuberkulossjuka, De skola se till att kroniskt sjuka, blinda, döva och vanföra i sina hem eller annorstädes få instruktioner, hur de skola i möjligaste mån kunna reda sig själva trots sitt lyte eller sin sjukdom. Verkstäder skola

inrättas, där partiellt arbetsföra kunna få syssla med för dem passande arbete. Kommunerna skola också hålla särskilda hem, där personer sysselsatta vid dylika verkstäder kunna få bo. Även åt dem, som inte kunna arbeta i sådana verkstäder utan vistas hemma, skall kommunen försöka ge lämpligt arbete och också hjälpa dem att få avsättning för sina produkter. Register skall föras över dem, som få hjälp av ovanstående slag. De personer, som få hjälp i form av inackordering i kommunen tillhörigt hem, skola betala en viss avgift för denna. Avgiften fastställes av den fattigvårdsmyndighet under vilket hemmet lyder. De, som icke ha medel att bestrida ens denna utgift, kunna beviljas en lägre avgift, dock icke understigande 21 sh. i veckan. Innan fattigvårdsmyndighet beviljar nedsatt avgift, skall den noga ha undersökt den hjälpsökandes ekonomiska förhållanden. Genom att avgiften kan bli så låg som 21 sh. i veckan, kunna även de, som blott ha ålderpensionens 26 sh. att leva på, betala för sig och ändå ha 5 sh. kvar som fickpengar. Om någons tillgångar skulle vara mindre än 26 sh. i veckan skjuter National Assistance Board till det felande beloppet. Den som för kortare tid än en vecka får tillfällig hjälp med inackordering, skall betala det pris, som fattigvårdsmyndigheten på orten bestämmer. Skulle en persons ekonomiska förhållanden ändras, så att han icke längre har rätt till dylik förmån, skall han anmodas att lämna detta. Sådan anmodan kan dock den kommunala fattigvårdsmyndigheten icke göra utan godkännande från National Assistance Board. Hem för gamla eller andra hjälpbehövande personer som drivas privat skola registreras hos fattigvårdsmyndigheten i den kommun, där hemmet är beläget, och registrering skall vägras om hemmets standard icke är tillräckligt hög. Bostadshjälp samt hjälp åt blinda, döva, vanföra och tuberkulossjuka skall lämnas i den kommun, där den hjälpsökande vanligen har sin hemvist. Person, som icke har någon stadig hemvist, eller person som tillfälligt vistas på en plats och blir i trängande behov av hjälp, skall erhålla hjälp av vistelsekommunen. I sistnämnda fall kan vistelsekommunen kräva ersättning av hemortskommunen. Uppstår tvist om vilken kommun, som är den hjälpsökandes hemortskommun, avgöres denna tvist av socialförsäkringsministern. Försörjningsplikt. Enligt lagen är en man skyldig att försörja sin hustru och sina barn och en kvinna är skyldig att försörja sin man och sina barn. Försörjningsplikten mot barn gäller såväl barn i äktenskap som barn utom äktenskap, men endast om de äro under 16 år. Den gamla fattigvårdslagen stadgade, att vuxna barn hade skyldighet att försörja sina föräldrar om så behövdes, men detta stadgande har tagits bort i den nya lagen. Vägrar en arbetsför person att försörja den han har försörjningsplikt mot, gör han sig enligt engelsk lag skyldig till lagbrott och kan dömas till fängelse eller böter. Om hjälp lämnats någon, mot vilken annan person har försörjningsplikt,

25 äger National Assistance Board respektive den kommunala fattigvårdsmyndigheten att kräva ersättning för de utgifter den haft. Detta sker inför rätten på den ort, där hjälpen utdelades eller där ansökan om hjälp inlämnades. Rätten skall noga undersöka svarandens ekonomiska förhållanden och kan därefter döma honom att utbetala dels ersättning åt fattigvårdsmyndigheten och dels ett visst underhåll i framtiden åt den hjälpbehövande. Vad engelsmännen själva anse om National Assistance Act kan uttryckas i de ord, som en medlem av parlamentet yttrade, då lagen debatterades där: »Denna lag är den mest revolutionerande av de fem stora sociallagarna, ty den gör för alltid slut på Englands 300 år gamla fattigvårdsväsende och avslutar därmed en hel period i Englands socialhistoria.» Principiellt innebär den nya lagstiftningen den viktiga nyheten, att den generella, behovsprövade hjälpen i den mån den avser hemunderstöd bekostas och administreras av staten. Såtillvida kan den betecknas som ett intressant experiment om vars praktiska innebörd det ännu icke är möjligt att bilda sig en uppfattning.

26 KAP. III. Allmänna synpunkter. När under senare delen av 1800-talet tanken, att samhället skulle använda försäkringsvägen för att skapa större trygghet för medborgarna, framfördes och vann alltflera anhängare, framställdes sådan försäkring genomgående som en direkt motsats till fattigvården, vilken senare såsom varande en ovärdig hjälpform borde försvinna. Med hänsyn till den dåvarande fattigvårdens karaktär och praktiska utformning var det naturligt, att man icke räknade med den som en efter tidsförhållandena avpassad samhällelig hjälpform. Under den kraftiga utveckling, som socialförsäkringen och socialvården i övrigt undergått under 1900-talet, har emellertid fattigvården icke blivit vid det gamla, och strävandena att göra fattigvården till en samhällelig hjälp, som medborgaren verkligen under vissa förutsättningar i det särskilda fallet kunde räkna på att erhålla, hemförde en definitiv seger genom antagandet av 1918 års fattigvårdslag. Ehuru fattigvården bevarat flera drag, som markera det nära sambandet med äldre tiders fattigvård, står det likväl klart, att fattigvården genom den utveckling, som skildrats i kap. I, kommit att fylla uppgifter, vilka göra den till en viktig gren av vad vi nu benämna socialvård. Genom denna utveckling har det framstått allt klarare, att vad som — om man bortser från nyss berörda drag från äldre fattigvård — principiellt skiljer den nuvarande fattigvården som ekonomisk hjälpform från övriga grenar av socialvården, är två ting, nämligen dels att den är generell, alltså att hjälp skall utgå utan hänsyn till vad som kan ha orsakat hjälpbehovet, dels att hjälpen utgår efter behovs pr övning d. v. s. avpassas till storlek och form helt efter omständigheterna i varje särskilt fall utan att vara bunden av författningsbestämmelser, vilka siffermässigt reglera förmånens storlek (med behovsprövning avses alltså här vad som understundom brukar benämnas fri behovsprövning) . I detta avseende fyller fattigvården en viktig uppgift inom den nuvarande socialvården, vilken uppgift kan sammanfattas i orden kompletterande och supplerande. Där socialvården i övrigt icke lämnar någon hjälp alls, elär träder fattigvården till och kompletterar sålunda hjälpsystemet. Där den av socialvården i övrigt lämnade hjälpen är otillräcklig, lämnar fattigvården tillskott eller supplerar hjälpen, så att denna kommer att svara mot erforderligt underhåll och vård.

Uppgifter i stort för en hjälpform, grundad på behovsprövning. Närmast uppställer sig frågan, huruvida vi efter genomförandet av en rad särskilda reformer inom socialvården, syftande till att komplettera den med nya grenar och att göra varje gren effektiv, och sedan vi genom allmänna

barnbidrag m. m. sökt åstadkomma en viss inkomstutjämning till förmån för barnfamiljerna, äro i behov av en hjälpform, som är generell och grundad på behovsprövning. Svaret måste ovillkorligen bli jakande. Hur vi än söka höja de sämst ställdas standard samt bygga ut socialvården med särskilda grenar för varje behov, så kommer det alltid på grund av de skiftande förhållandena att emellanåt uppstå hjälpbehov, vilka ej kunna bli avhjälpta från någon av de speciella grenarna, Hur väl vi än söka avväga ersättningsbeloppen i de särskilda grenarna, så kommer det alltid att för vissa fall uppstå behov av hjälp därutöver, alltså hjälp efter behovsprövning. Redan härav följer, att socialvården inom sin ram måste rymma behovsprövad hjälp. Endast en generell och behovsprövad hjälpform utgör garanti för medborgaren, att han i varje nödläge, vad det än må vara förorsakat av och hur omfattande det än må vara, skall få erforderlig hjälp. I överensstämmelse härmed har socialvårdskommittén redan i sitt betänkande VI angående socialvårdens organisation m. m. vid uppdragandet av riktlinjer för en socialvårdsreform utgått från, att en sådan hjälpform måste ingå i vår socialvård och för denna hjälpform föreslagit benämningen socialhjälp. En dylik hjälpforms styrka ligger just i att den tack vare sitt oberoenele av beloppsfixerande författningsregler kan lämna en garanti av angivet innehåll. Därigenom blir hjälpformen även särskilt lämpad för att tillgodose de till innehåll och omfattning starkt växlande behoven av förebyggande åtgärder (se kap. V). Men i denna obundenhet ligger också hjälpformens svaghet. Hjälpens anpassning efter behovet kan ha en tendens att minska lusten att spara och vara förtänksam. Den som sörjt för sig själv utestänges från en hjälpform, som vilar på denna princip. Den trygghetskänsla, som man genom socialvården vill skapa hos medborgarna, vinnes lättare genom hjälpanordningar, som icke äro förenade med behovsprövning d. v. s. utgå med i förväg fixerade förmåner. För det stora flertalet fall föreligger vid de vanliga risktillfällena (sjukdom o. s. v.) ett ekonomiskt hjälpbehov, och i stor utsträckning är därför prövning av om så är förhållandet eller icke onödig. Här berörda omständigheter utgöra den bärande motiveringen för att man i första hand bör bygga samhällets åtgärder för att skapa ekonomisk trygghet för medborgarna på hjälpformer, vilka icke äro behovsprövade, och först i andra hand tillgripa behovsprövade former. Det må här i förbigående påpekas, att de olägenheter, vilka enligt vad ovan anförts följa med behovsprövningen (den fria behovsprövningen) ha en viss motsvarighet inom socialförsäkringen, i den mån det där tillämpas inkomstprövning (normerad eller schematisk behovsprövning), ehuru olägenheterna där, beroende på inkomstprövningens utformning, kunna vara mer eller mindre framträdande. När under senare år en klar tendens gjort sig gällande att inom socialförsäkringen söka komma bort från inkomstprövningen, torde detta ha sin grund just i insikten om berörda olägenheter. 1 I stort 1 Med socialförsäkringsförmåner avses h ä r och i det följande alla förmåner, utgående vid bestämda risktillfällen och med fixerade eller schematiskt bestämda, i regel kontanta belopp, oavsett om kostnaderna delvis täckas genom avgifter eller icke och oavsett samb a n d e t mellan förmåner och avgifter.

28 skulle inkomstprövningen kunna avlägsnas ur socialförsäkringen, om de finansiella förutsättningarna förelåge. Hur man här förfar inverkar emellertid icke på behovet av en generell, på behovsprövning grundad hjälpform. Av det sagda framgår, att man bör bygga ut de icke behovsprövade hjälpformerna både på så sätt att de täcka så stort riskområde som möjligt och så att ersättningarna bli tillräckliga. Men det framgår även, att vår socialvård dock icke kan erbjuda medborgaren full säkerhet för en viss realstandard, därest den icke innesluter en generell och behovsprövad hjälpform. Den senare är nödvändig om man icke skall lämna många behov av legitim karaktär utanför. Redan härav följer att det bör vara uteslutet att söka begränsa hjälpformens användning genom att utrusta den med speciella egenskaper av sådan art, att dess mottagande blir nedsättande för den behövande. Om man så gör når man icke alla hjälpbehövande. Just de ambitiösa medborgarna dra sig mest för att anlita en hjälpform, som på ett eller annat sätt betraktas som nedsättande, och man skulle lämna utan hjälp mycket av vad som understundom benämnes den tysta nöden under det att personer med parasittendenser likväl icke skulle låta sig avskräckas från att hålla sig framme. Åtgärder som äro ägnade att inge allmänheten den föreställningen, att den generella behovsprövade hjälpformen är nedsättande för mottagaren, äro oförenliga såväl med humanitära strävanden som med grundläggande effektivitetskrav. Ur dessa synpunkter bör man bedöma flera frågor beträffande socialhjälpens utformning och i första hand den som gäller dess rättsverkningar i avseende på hjälptagarens medborgerliga ställning och rättigheter. Fattigvård enligt 1918 års lag var, i den mån vederbörande var av fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, tidigare förenad med förlust av politisk rösträtt. Denna inskränkning av de medborgerliga rättigheterna är numera upphävd och självfallet bör någon dylik inverkan av åtnjuten socialhjälp icke ifrågakomma. Emellertid kvarstår att omhändertagande av fattigvården för varaktig försörjning utgör hinder för valbarhet till vissa allmänna uppdrag. Sålunda kan en på nämnda sätt omhändertagen person icke väljas till exempelvis kommunalstämmans ordförande eller till ledamot i kommunalfullmäktige eller i kommunalnämnd. Däremot finnes intet hinder att välja honom till ordförande eller ledamot i t. ex. fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd. Icke heller sålunda kvarstående inverkan av fattigvård på valbarhet bör — enligt svensk syn på representationssystemet —- få någon motsvarighet beträffande socialhjälp. En dylik inverkan skulle för övrigt få mycket ringa praktisk betydelse, enär socialhjälpen av vissa skäl, som närmare utvecklas i kap. VIII, endast i undantagsfall kommer att få formen av ett omhändertagande. Här berörda bestämmelser återfinnas jämväl i andra författningar än fattigvårdslagen. Denna innehåller emellertid även bestämmelser, vilka innebära att mottagandet av fattigvård i vissa fall har inflytande på den rättsliga

29 ställningen, nämligen ifråga om rätt att själv förfoga över sin egendom samt att själv välja vistelseort (hemsändningsfallen). Ej heller dylik inverkan bör vara förknippad med socialhjälpen. Härtill återkommer kommittén i kap VI och X. Den generella hjälpform med behovsprövning, som skall utgöra komplement och supplement till socialförsäkringen, får sålunda icke på något sätt göras till en »ovärdig» hjälpform. Den begränsning av socialhjälpens omfattning, som är önskvärd, bör i stället söka åvägabringas i första hand genom utjämning av barnfamiljernas kostnader och genom effektivisering av socialförsäkringens alla grenar, vare sig förmånerna utgå med eller utan inkomstprövning. Därigenom minskas antalet fall, vid vilka överhuvud taget hjälp efter behovsprövning behöver ifrågakomma. Ett flertal förslag med detta syfte ha framlagts av socialvårdskommittén och andra kommittéer och lett till beslut eller befinna sig under prövning av statsmakterna. I andra hand gäller det att skapa sådana bestämmelser och en sådan organisation för den behovsprövade hjälpformen, att den ur den hjälpbehövandes synpunkt väl fyller sin uppgift på samma gång som dess sunda handhavande garanteras. Socialvårdskommittén framlägger i det följande förslag till lösning av dessa uppgifter. Vid ett förverkligande av förslagen komma sålunda socialförsäkring och socialhjälp att bilda ett sammanhängande hjälpsystem.

Kan hjälp efter behovsprövning Tara en.rättighet? I detta sammanhang må frågan om en behovsprövad förmåns karaktär av en den understödsbehövande tillkommande rättighet beröras. Denna fråga har ofrånkomligen betydelse för en hjälpforms användbarhet, när det gäller att ge medborgaren känsla av trygghet. Det har ofta gjorts gällande om fattigvården, att en rätt till fattigvård föreligger i de fall där 1 § fattigvårdslagen är tillämplig. Å andra sidan har det bestritts, att man här alls kan tala om en rättighet. Självfallet är det från ingendera sidan fråga om rättighet i vare sig naturrättslig eller civilrättslig mening. Fattigvårdslagstiftningskommittén sade sig ha utgått från den principen, att den fattigvård, som staten tillförsäkrar dem bland sina medlemmar, vilka äro i behov därav, också bör av dessa kunna utkrävas såsom en dem tillkommande rätt. På samma gång underströk emellertid kommittén, att denna rätt är »av helt annat slag än de rättigheter, som regleras i civillagen och kunna utkrävas vid domstol». 1 Frågan har sedermera vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet, och bl. a. har det i den allmänna diskussionen gjorts gällande, att man inte rimligtvis kan tala om en rätt att erhålla hjälp, därest prövningen av hjälpen har formen av ett skönsmässigt avgörande. Enligt denna uppfattning 1 Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden II. Fattigvårdslagstiftningen Del I, Förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar, Avd. 2, sid. 20.

30 skulle i själva verket alla former av hjälp, förenade med behovsprövning, ha samma karaktär som äldre tiders fattigvård, vilken uttryckligen betecknades såsom nådegåva. Då — såsom socialvårdskommittén ovan utvecklat •— socialvården i varje fall måste inrymma en generell gren, vilande på behovsprövning, finner kommittén angeläget att redan från början undanröja föreställningar om att en sådan prövning i och för sig ger förmånen dylik karaktär. Kommittén vill därför här till granskning upptaga frågan om den principiella innebörden av hjälp enligt behovsprincipen. Såsom utgångspunkt må därvid väljas 1 § i gällande fattigvårdslag, enligt vilken paragraf minderårig eller den som på grund av ålderdom, sjukdom e. d. är oförmögen att försörja sig genom arbete samt saknar medel till sitt livsuppehälle, om hans behov icke annorledes avhjälpes, skall erhålla fattigvård, omfattande »det underhåll och den vård, som äro erforderliga». Fattigvårdslagstiftningskommittén, som icke föreslagit den nyss citerade lydelsen utan i stället formuleringen »nödtorftigt uppehälle och erforderlig vård», uttalade, att det allmännas skyldighet att träda till och lämna fattigvård borde sträcka sig till varje faktiskt nödläge, vari en behövande person kommit, som saknade förmåga att genom arbete förskaffa sig det till livets uppehållande nödvändiga, varvid man dock icke borde förutsätta arbetsoförmåga i betydelsen absolut oförmögen till arbete utan oförmåga att genom arbete skaffa sig vad som erfordrades till livets uppehälle. Härvid åsyftades icke arbetslöshet. Arbetsoförmågan allena bevisade emellertid ej att behov eller nödläge förelåge, varför lagen också måste giva ett uttryck åt att den arbetsoförmögne skulle vara i saknad av nödiga medel att själv avhjälpa nöden. I propositionen kritiserades uttrycket »nödtorftigt uppehälle» och föreslogs i stället den ovan återgivna lydelsen, vilken även godkändes i riksdagen. Angående innebörden av det valda uttrycket uttalade departementschefen att den hjälpbehövande borde erhålla »vad som i allmänhet å den ort, där understödet gives, anses vara erforderligt för livsuppehället» samt skulle sättas i tillfälle få samma omvårdnad som i allmänhet bestodes i sjukdomsfall. Man kan därför med användning av modernare uttryck sammanfatta innebörden av 1 § sålunda, att var och en som på grund av arbetsoförmåga saknar medel till upprätthållande av en skälig levnadsstandard i avseende på uppehälle och vård, skall erhålla fattigvård i så stor utsträckning, att detta möjliggöres. En likartad avvägning har legat till grund vid bestämmande av pensionsbeloppen enligt 1946 års folkpensioneringslag. Socialvårdskommittén hade därom uttalat, att man i våra dagar icke kan nöja sig med att endast lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga nödtorft. Med instämmande häri uttalade föredragande departementschefen (prop. 220/1946 s. 107): »Omsorgen om dem bör fastmera inriktas på att bereda dem en levnadsstandard som är skälig i förhållande till den, varpå medborgare i gemen med låga inkomster leva.» Skillnaden mellan folkpensioneringen och fattigvården i nu ifrågavarande

31 avseende ligger däri att »skälig levnadsstandard» i den förra schematiskt konkretiseras till visst belopp för varje ortsgrupp (olika för samboende makar och för övriga) men i den senare skall konkretiseras från fall till fall under hänsynstagande till alla kända omständigheter. Självfallet inrymmer bedömningen av vad som är skälig levnadsstandard alltid ett subjektivt moment och i fråga om fattigvården aktualiseras detta moment enligt lagstiftningen i varje särskilt fall. Uppenbarligen är det detta förhållande som ansetts förläna fattigvården karaktären av en barmhärtighetsgåva, Den prövande myndigheten har emellertid icke att fråga efter vad som är barmhärtigt eller icke, den har att ta ställning till frågan vad som är skälig levnadsstandard och därefter med ledning av omständigheterna i det aktuella fallet avgöra frågan om och i vilken omfattning fattigvård skall utgå. Prövningen av rätten till obligatorisk fattigvård har i själva verket stora likheter med prövningen av den civilrättsliga rätten till underhållsbidrag. En allmän domstols bedömning av en underhållsberättigads underhållsanspråk rymmer enahanda moment av subjektiv bedömning. Huruvida anspråken prövas av förvaltningsmyndighet eller av allmän domstol lärer icke inverka på frågans principiella bedömande. Det subjektiva momentet i bedömningen av skälig levnadsstandard medför obestridligen, att hjälpformer, grundade på behovsprövning, såsom här tidigare berörts icke hos medborgarna skapa samma trygghetskänsla som hjälpformer, enligt vilka hänsyn ej tages till den ekonomiska ställningen. Det är för att framhäva denna skillnad, som man understundom benämnt de senare hjälp enligt rättsprincipen. Skillnaden är betydelsefull. Likväl är det missvisande, när man med understrykande av att hjälp enligt denna senare princip är en rättighet sätter »rättsprincipen» och »behovsprincipen» i motsats till varandra. Även hjälp enligt den senare principen kan utformas såsom en skyldighet, för samhället och en rättighet för mottagaren. I den mån så skett lämnar lagstiftaren också enligt behovsprincipen, trots det subjektiva momentet i bedömningen av skälig levnadsstandard, en garanti åt medborgaren för att han icke skall behöva komma i nöd. Att den standard, som sålunda garanteras, icke på förhand preciseras i penningar eller varor medför ur medborgarens synvinkel främst den konsekvensen att han icke kan uppgöra lika säkra kalkyler för sin livsföring som när han har rätt till en icke behovsprövad förmån eller en privaträttslig inkomst. Socialvårdskommittén vill sålunda fastslå, att fattigvård enligt 1 § i 1918 års fattigvårdslag icke har den karaktär av nådegåva, som fattigvård enligt äldre förordningar ägde, utan att denna vårdform med hänsyn såväl till lagtextens utformning som till motiveringen har karaktären av en rättighet för medborgaren i den meningen att samhället genom lagstiftning förbundit sig självt att lämna medborgaren erforderligt uppehälle och vård. Riktigheten härav rubbas icke av att, såsom fattigvårdslagstiftningskommittén i sitt förut citerade anförande uttalat, denna rättighet är av annat slag än de rättigheter som regleras i civillagen. I klarhetens intresse bör ännu ett påpekande göras. Om det beträffande

32 en behovsprövad hjälpform icke föreskrives, att hjälp under vissa förutsättningar skall utgå, utan det endast öppnas en möjlighet för viss myndighet att lämna hjälp (såsom exempelvis är fallet ifråga om mödrahjälpen) saknar hjälpen därmed karaktären av en rättighet för mottagaren. Därav behöver dock icke följa att prövningen av de enskilda fallen blir beroende av vederbörandes medlidande. Avgörande vid prövningen kunna vara exempelvis befolkningspolitiska synpunkter eller samhällets intresse att genom sina åtgärder öka en persons förmåga att framdeles försörja sig. När socialvårdskommittén i det följande går att behandla de behovsprövade hjälpformer, vilka skola ingå i vår socialvård, har kommittén bl. a. att ta ställning till huruvida dessa förmåner skola ha karaktären av rättigheter i den mening ovan utvecklats. Kommittén vill redan här beträffande den generella hjälpform, som skall efterträda fattigvård m. m., framhålla, att densamma icke skulle kunna tillgodose de uppgifter, vilka enligt vad här tidigare anförts böra ankomma på en sådan hjälpform, om den icke i grundläggande delar ges karaktären av rättighet. Hur pass vidsträckt denna rättighet bör vara, gör kommittén till föremål för ett närmare bedömande i kap. V av detta betänkande. — Det är självfallet också av stor vikt, att ifrågavarande rättighet genom en effektiv utformning av organisationen och lämpliga former för finansieringen göres till en verklighet för varje behövande.

Behovsprövning enbart inom den generella hjälpformen eller därjämte inom särskilda delar av socialvården? Den erforderliga hjälpen efter behovsprövning kan organisatoriskt tänkas så utformad, att man supplerar varje form av förmåner från socialförsäkringen med ett särskilt för viss gren eller för vissa grenar avsett behovsprövat tillägg, eventuellt rent av ersätter en viss gren av socialförsäkringen, som saknas eller är tillgänglig endast för en' del medborgare, med en särskilt för ifrågavarande område avsedd behovsprövad hjälpform. Man måste dock i så fall samtidigt tillhandahålla en generell, behovsprövad hjälpform för sådana hjälpbehövande, vilka icke kunna erhålla hjälp från någon av socialvårdens på särskilda behovstillfällen inriktade grenar. Men man kan även vinna samma syfte enbart genom en generell behovsprövad hjälpform. Utvecklingen i Sverige visar ett flertal exempel på den förstnämnda metoden. I första hand bör nämnas lagen om kommunala pensionstillskott m. m., som i sin första lydelse tillkom samtidigt med gällande fattigvårdslag. Vidare märkes förordningen om mödrahjälp, som ger möjlighet att efter behovsprövning utöka moderskapshj alpen (moderskapspenningen). Båda dessa förmåner äro avsedda att utgå som tillägg till en förmån från socialförsäkringen. De kontanta understöden åt arbetslösa, vilka kunna utgå enligt kungörelsen om hjälpverksamhet vid arbetslöshet, utgöra däremot exempel på det andra alternativet. Understöden ha till uppgift att ge hjälp åt sådana arbets-

33 lösa, vilka stå utanför arbetslöshetsförsäkringen, och i princip får samtidig hjälp från försäkringen och understödsverksamheten icke förekomma (undan tag medgivet för hyreshjälp). I en särställning stå familjebidrag åt värnpliktiga. Det gäller här ett hjälpbehov, som samhället självt medvetet skapar genom att taga familje försörjare i anspråk för militärtjänstgöring. Att avhjälpa detta hjälpbehov bör betraktas mera som en uppgift för försvaret än för socialvården, och den här erforderliga hjälpen bör därför icke utgå från socialvårdens ordinarie grenar. Med den utformning bestämmelserna om förutsättningarna för familjebidrag för närvarande äga äro för övrigt familjebidragen i väsentlig grad en inkomstprövad och icke en behovsprövad hjälpform. Av dessa skäl lämnas familjebidragen i fortsättningen helt utanför diskussionen om socialvårdens behovsprövade hjälpformer. Även om man sålunda bortser från familjebidragen har den svenska social vården alltså sedan lång tid karakteriserats av en utpräglad splittring av den behovsprövade hjälpen. Detta förhållande torde framförallt böra ses mot bakgrunden av att den generella hjälpformen utgjorts av fattigvården med dess historiskt belastade namn, principiellt stränga och generella bestämmelser om återbetalningsskyldighet såväl för mottagaren som för de för denne försörjningspliktiga samt tidigare förefintlig inverkan på rösträtten. Stor betydelse har det även haft, att fattigvården har så stor inverkan på kommunens ekonomi. Icke minst sistnämnda förhållande gjorde det på sin tid helt enkelt omöjligt att genom behovsprövad hjälp vinna önskvärd för bättring av kvinnas ställning vid havandeskap och nedkomst utan att skapa en särskild hjälpform, mödrahjälpen. Likaså var det, när de kontanta ar betslöshetsunderstöden först tillkommo (1914), otänkbart att endast hänvisa de arbetslösa till fattigvården, och även sedan 1918 års fattigvårdslag trätt i kraft ha starka skäl talat mot en sådan lösning av de arbetslösas hjälp problem. De förhållanden, som föranlett tillkomsten av speciella behovsprövade hjälpformer vid sidan av fattigvården, torde icke vidare föreligga, om fattig vårdslagen ersattes med en lämpligt utformad lag om socialhjälp. Kommittén har under sitt arbete med socialhjälpslagen direkt eftersträvat att giva denna en sådan utformning att behovsprövade hjälpformer i övrigt skola kunna undvaras. Starka skäl tala nämligen för att den behovsprövade hjälpen skall vara enhetlig. Det är uppenbart olämpligt att ha skilda grenar, inom vilka man såsom exempelvis nu sker ifråga om fattigvården och mödrahjälpen söker tillämpa olika »grader» av behovsprövning. En dylik ordning kan endast leda till ojämnheter i tillämpningen och orättvisor gentemot de hjälpbehövande. Uppdelningen på skilda behovsprövade grenar är i och för sig ägnad att inge den föreställningen, att den generella hjälpformen måste vara på något sätt mindervärdig. Om man, såsom kommittén föreslår, inför väsentliga statsbidrag till socialhjälpen samt i viktiga avseenden förbättrar denna i förhållande till fattigvården, måste de faktiska skiljaktigheterna mellan 7 - 1 7 8 3 49

34 socialhjälpen och speciella behovsprövade grenar komma att bli oväsentliga, Desto sannolikare blir det då, att man kommer att antaga att skiljaktigheter föreligga på det moraliska planet. Det är därför ingen överdrift att påstå, att om man bibehåller eller skapar speciella behovsprövade hjälpformer vid sidan av socialhjälpen, så skjuter man därmed ett grundskott i strävandena att göra socialhjälpen till en hjälp, vars mottagande av den behövande icke uppfattas såsom nedsättande. Kommittén finner genom det anförda ådagalagt, att inga speciella behovs prövade hjälpformer böra förekomma vid sidan av socialhjälpen. I överensstämmelse härmed bör lagen om kommunala pensionstillskott m. m., förordningen om mödrahjälp m. fl. författningar upphävas. Härtill återkommer kommittén i kap. XII. Frågan om de kontanta arbetslöshetsunderstöden önskar kommittén emellertid redan här göra till föremål för en närmare granskning. De kontanta arbetslöshetsunderstöden. Statsmakterna ha numera med ett undantag definitivt tagit ställning till frågan, om vår socialförsäkring skall vara en folkförsäkring (i fråga om olycksfallsförsäkringen en försäkring för alla anställda) eller icke, och därvid besvarat denna fråga jakande. Socialförsäkringen omfattar sålunda i stort sett hela folket, icke endast vissa grupper av medborgare. Denna socialförsäkringens allomfattande karaktär förstärkes ytterligare därigenom att rätten till dess minimiförmåner ej beror av erläggandet av avgifter. Undantaget utgöres av arbetslöshetsförsäkringen. Det är ännu ovisst, huruvida denna kommer att principiellt behålla sin nuvarande karaktär av frivillig försäkring, vars förmåner kunna bli tillgängliga för medborgarna endast i den mån det inom vederbörande fackområde existerar en erkänd kassa, eller om det skall skapas en obligatorisk och allmän arbetslöshetsförsäkring, eventuellt en försäkring, obligatorisk endast för vissa grupper. Även om försäkringen får allmän karaktär, komma dock en del arbetsföra medborgare att sakna möjlighet till hjälp från försäkringen, nämligen de som tidigare icke ägnat sig åt förvärvsarbete men i ett visst läge bli beroende av att utföra dylikt arbete utan att dock kunna erhålla det, Dessa måste alltså hjälpas i annan ordning. Frågan är därför, om man för de medborgare, vilka sålunda komma att stå utanför försäkringen, skall behålla en författning om en särskild behovsprövad hjälpform — sådan som kungörelsen angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet den 27 maj 1949 (SFS nr 278) med dess bestämmelser om kontantunderstöd åt arbetslösa (före 1 juli 1949 1934 års »hjälpkungörelse») — eller om man skall lämna även denna uppgift åt socialhjälpen. I den mån statsmakterna ytterligare begränsa försäkringens verkningsområde, accentueras än mer detta problem. Vidare kommer det under långvariga krisförhållanden att vara aktuellt i fråga om dem, som blivit utförsäkrade. Kommittén har redan i sitt betan kände angående arbetslöshetsförsäkring 1948 angivit sin ståndpunkt i denna

35 fråga men anser sig här böra närmare utveckla sina synpunkter. Utfärdandet av den nya kungörelsen 1949 har icke förändrat läget, enär denna utgör endast en överarbetning av hjälpkungörelsen. När förslaget till ny kungörelse anmäldes för 1949 års riksdag (prop, nr 116) uttalade departementschefen att denna överarbetning vore så gott som uteslutande av rent formell natur; endast i några mindre väsentliga hänseenden hade smärre sakliga jämkningar vidtagits. Departementschefen tillfogade: »Avsikten med förslaget är således icke att införa några nya principer för hjälpverksamheten vid arbetslöshet, utan syftet är i stället att rensa bort de författningsbestämmelser, som äro föråldrade, och i en författning samla de huvudregler, som nu gälla på ifrågavarande område». När i det följande talas om hjälpkungörelsen åsyftas därför såväl 1934 som 1949 års kungörelser. En jämförelse mellan å ena sidan hjälpkungörelsens arbetslöshetsunderstöd, samt å andra sidan fattigvård respektive socialhjälp åt arbetslösa ter sig på följande sätt. 1. a) Prövningen av frågan huruvida behov av hjälp föreligger är likartad i fråga om hjälpkungörelsens understöd och fattigvård åt arbetslösa, Sålunda framhålles i statens arbetsmarknadskommissions råd och anvisningar (1944; intill utgången av år 1949 ha nya råd och anvisningar icke utfärdats) att de i den personliga ansökan lämnade uppgifterna skola kontrolleras genom besök i den arbetslöses hem och genom hos arbetsgivare införskaffade upplysningar samt att utredning skall ske om såväl den sökande som övriga familjemedlemmars ekonomiska förhållanden. Hänsyn skall tagas till samtliga hemmavarande familjemedlemmars inkomster och tillgångar samt hjälpens storlek avpassas med hänsyn till det faktiska hjälpbehovet i den arbetslöses hem. Hänsyn skall dock icke tagas till värdet av bohag och arbetsredskap. Ej heller utgör smärre besparingar eller eget hem hinder för arbets löshetshjälp. Varken hjälpkungörelsen eller fattigvårdslagen ger den arbetslöse en rätt till understöd men kommittén har funnit starka skäl tala för att socialhjälpslagen bör göra detta och föreslår i det följande att så skall bli förhållandet (se kap. V). E n jämförelse mellan behovsprövningen vid hjälpkungörelsens understöd och vid socialhjälpen visar därjämte en betydelsefull skillnad. I fråga om socialhjälp kan vid prövningen av behovet hänsyn icke tagas till »samtliga hemmavarande familjemedlemmars» ekonomiska ställning utan endast till de mot den arbetslöse underhållspliktigas inkomster och tillgångar. Man kommer icke att kunna neka en arbetslös socialhjälp på den grund att hans hemmavarande syskon ha goda inkomster. Däremot kan ett samboende med sådana syskon leda till att han nekas understöd enligt hjälpkungörelsen. Behovsprövningen inom socialhjälpen kommer sålunda att te sig lindrigare än samma prövning enligt hjälpkungörelsen. b) Vid prövningen av omfattningen av den hjälp, som bör utgå, framträder en markerad skillnad mellan arbetslöshetsunderstöd och fattigvård.

36 Fattigvårdslagen lämnar därvid fria händer för det prövande organet att från fall till fall avgöra, hur mycket vederbörande bör tillerkännas, under det att hjälpkungörelsen föreskriver ortsgraderade maximibelopp för dagunderstod åt man och hustru, åt ensam person som fyllt 18 år, åt ensamma 1 6 - 1 7 äringar samt åt barn under 16 år. Utöver dessa efter ortsgrupp differentierade belopp kan utgå hyreshjälp med belopp, vilkas storlek växlar dels allteftersom det är fråga om familjeförsörjare eller ensamstående och dels efter dyrort Dessa maximibelopp ha i praktiken blivit normalbelopp. Det ar därför ingen överdrift att säga, att arbetaren kan med tämligen stor saker het förutse (jämför dock under 3) nedan) hur mycket han vid arbetslöshet kan påräkna såsom kontant arbetslöshetshjälp. Detta förhållande, som får anses ha varit en viss fördel, gäller däremot i mindre grad fattigvårdsunder stöd Betydelsen av denna skillnad får dock ej överskattas. Kommittén föreslår beträffande socialhjälpen, att tillsynsmyndigheten i fall av behov skall aga utfärda anvisningar om de högsta belopp, som i regel få utgå såsom social hjälp vid hjälpbehov på grund av arbetslöshet (12 och 36 §§). 2 För arbetslöshetsunderstöd föreligger icke återbetalningsskyldighet for mottagaren såsom i fråga om fattigvård. Som av kap. VII framgår avser kom mitten att beträffande socialhjälp återbetalningsskyldighet skall föreligga i de fall där hjälporganet vid meddelande av hjälpen beslutar därom. Enligt de s u n d e r kommittén därvidlag rekommenderar, skulle återbetalningsskyldighet för arbetslösa i regel icke förekomma. Efter genomförande av socialhjalpslagen skulle sålunda i detta avseende någon skillnad mellan den generella hjälp formen och en speciell hjälpform praktiskt sett icke komma att kvarstå. Arbetslöshetsunderstödet är icke förenat med återkravsrätt gentemot an höriga Så är emellertid ej heller förhållandet med fattigvård ät arbetslos. Dylik fattigvård utgår enligt 2 §, och återkrav mot försörjningspliktig kan framställas endast i fråga om fattigvård, som utgått enligt 1 §. Vad socia hjälpen beträffar föreslår kommittén visserligen såsom nyss berörts, att dylik hjälp skall bli obligatorisk, men samtidigt föreslår kommittén, att forsor] ningsplikten mellan föräldrar och vuxna barn skall försvinna, Icke heller i detta avseende kommer därför någon skillnad mellan hjälpkungörelsens under stöd och socialhjälpen att förefinnas. 3 I ett avseende föreligger en fundamental skillnad mellan hjålpkungorel sens understöd samt fattigvården och socialhjälpen. Hjälpkungörelsens understöd få utgivas av det kommunala organet, arbetslöshetsnämnden, endast i den utsträckning det centrala arbetsmarknadsorganet medgivit detta. Dylika understöd existera sålunda såsom hjälpform endast i sådana kommuner, som erhållit dylikt medgivande, och endast för så många arbetslösa, som medgivandet omfattar. Denna begränsning av hjälpkungörelsens understöd, som icke har någon motsvarighet i fråga om fattigvården och socialhjälpen, medför att det i givet tillfälle kan vara ovisst, om hjälpbehovet för samtliga arbetslösa skall kunna helt tillgodoses genom hjälpkungörelsen.

37 4. Statsbidrag till kommun för enligt hjälpkungörelsen utgivna arbetslöshetsunderstöd utgår på det sättet att dessa understöd få inräknas i de årskostnader för arbetslöshetshjälp överhuvud taget å vilka s. k. årskostnadsbidrag utgår. Detta bidrag avväges med hänsyn till storleken av arbetslöshets kostnaderna per skattekrona under året och är så konstruerat, att kommunens nettokostnader icke skola överstiga kr. 1: 50 per skattekrona. På en årskostnad av 1 kr. utgår bidrag med 20 %. På överskjutande kostnad utgår procentbidrag, så avvägda, att det sammanlagda bidraget vid en kostnad av 2: 50 per skattekrona blir 1 kr. För kostnad över kr. 2: 50 utgår bidrag med 100 %. Till fattigvård åt arbetslösa utgår överhuvud taget icke statsbidrag. Beträffande socialhjälpen föreslår kommittén i det följande statsbidrag, vars storlek skall bli beroende av antalet skattekronor i kommunen. Mellan hjälpkungörelsens statsbidrag och statsbidragen till socialhjälpen kommer principiellt att kvarstå den skillnaden, att staten för de förra efter en viss gräns övertar hela kostnaderna under det att en viss del av socialhjälpen alltid kommer att vila på kommunen. Det torde icke kunna förnekas, att den senare ordningen är sundare. Kommunalskatteberedningen ifrågasatte också i sitt betänkande angående omläggning av den kommunala beskattningen, att reglerna för statsbidrag till arbetslöshetshjälpen i detta avseende skulle ändras (SOU 1943: 43 s. 179). Å andra sidan torde man icke behöva räkna med så höga socialhjälpskostnader för arbetslösa att någon spärregel för kommunens belastning erfordras, varvid förutsattes att statsmakterna bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik i syfte att förebygga verkliga kriser på arbetsmarknaden samt vidare att arbetslöshetsförsäkringen har en tillfredsställande omfattning. 5. I hjälpkungörelsens kapitel om kontantunderstöd har upptagits bindande föreskrifter om besök å arbetsförmedlingen m. m. Denna kontrollapparat ansluter sig numera nära till den som gäller för arbetslöshetsförsäkrade. Någon motsvarighet härtill finnes icke i fattigvårdslagen, vilket förhållande medför möjlighet för kommuner att meddela fattigvård åt arbetslösa, vilka vägrat att anta av arbetsförmedling t. ex. å annan ort anvisat arbete. Ett sådant förfarande, som av ekonomiska skäl kan ifrågakomma endast i kommuner med mycket god ekonomi samt i kommuner, vilkas ekonomi är så ansträngd, att de åtnjuta höga skatteutjämningsbidrag, medför störningar på arbetsmarknaden. Det kontrollsystem som av statsmakterna föreskrives för de arbetslöshetsförsäkrade måste därför gälla för alla former av arbetslöshetsunderstöd. Då det alltid måste vara en uppgift för socialhjälpen att bl. a. i särskilda fall och för vissa grupper fungera som arbetslöshetshjälp är det enligt socialvårdskommitténs uppfattning nödvändigt, att samma kontrollsystem införes i socialhjälpslagen att tillämpas å arbetsföra personer, vilka söka socialhjälp. Härvidlag kommer det sålunda icke att finnas någon skillnad mellan hjälpkungörelsen och socialhjälpslagen. Om man skulle överväga att vid sidan av socialhjälpen tillskapa en speciell arbetslöshetshjälp efter behovsprövning, som alltså skulle motsvara hjälpkuu-

38 görelsens föreskrifter om understöd, måste man utgå från att den icke finge erbjuda sämre villkor än socialhjälpen. En skillnad skulle komma att ligga däri, att den speciella hjälpen liksom enligt hjälpkungörelsen fixerades till vissa belopp att utgå i den mån behovsprövningen ej skulle leda till lägre belopp. Då detta dock icke skulle innebära någon garanti för att behovet helt avhjälptes, och då hjälptagaren kan från socialhjälpen erhålla fullt tillfredsställande belopp, torde denna skillnad icke vara av beskaffenhet att ge hjälpkungörelsen företräde. Om man i övrigt granskar skillnaden mellan hjälpformerna, finner man att dessa icke bli nämnvärda. Behovsprövningen och hänsynen till anhörigas ekonomiska ställning måste bli densamma som i socialhjälpen liksom även friheten från återbetalningsskyldighet, Att begränsa den speciella hjälpformens tillämpning till vissa kommuner eller visst antal arbetslösa måste vara uteslutet. Det skulle betyda, att socialhjälpen — alldeles som nu fattigvården — för en del av cle arbetslösa normalt och på vissa orter periodvis finge fungera som arbetslöshetshjälp bredvid den speciella hjälpformen. En sådan ordning har visat sig ha stora olägenheter och bör snarast övergivas. Vad beträffar statsbidraget kommer ingen avgörande skillnad att kvarstå och detsamma bör enligt vad ovan anförts gälla om kontrollsystemet. Om man inrättar en särskild understödsform för arbetslösa, kommer den sålunda att bli praktiskt taget likformig med socialhjälpen. Slutsatsen måste bli den att det bör bli socialhjälpens sak att fungera som arbetslöshetshjälp för vissa grupper. Kommittén håller sålunda före, att socialhjälpen ensam bör ha funktionen att supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med understöd efter behovsprövning. Detta bör icke vara liktydigt med att de stora grupper av förvärvsarbetande, som stå utanför den nuvarande försäkringen, skola vara helt hänvisade till socialhjälpen vid behov av arbetslöshetsunderstöd. Fastmer är det i hög grad angeläget — såsom kommittén närmare utvecklat i sitt betänkande angående obligatorisk arbetslöshetsförsäkring — att även dessa grupper erhålla möjlighet till arbetslöshetsunderstöd i försäkringsbetonad form. De särskilda bostadstilläggen. I samband med den här behandlade frågan om den behovsprövade hjälpens enhetlighet finner kommittén anledning att något uppehålla sig vid utformningen av de inom folkpensioneringen 1946 införda särskilda bostadstilläggen. Under en följd av år har inom vår socialförsäkring i betydande utsträckning tillämpats ett system, enligt vilket förmånerna graderats efter levnadskostnadernas höjd i skilda delar av landet, s. k. ortsgradering. Detta system har emellertid varit mycket omstritt. Sedan det konstaterats, att skillnaderna mellan levnadskostnaderna på olika orter successivt minskats, har man efter hand sökt komma ifrån ortsgraderingen inom socialförsäkringen. Särskilt med hänsyn till bostadskostnaderna ansågs detta emellertid ännu stöta på mycket stora praktiska svårigheter. Ett visst enhetligt belopp för hela landet, som för det stora flertalet på landsbygden motsvarar skälig försörjning, ansåg man

39 skulle i städerna och framför allt i större städer icke alls vara tillräckligt ur denna synpunkt. Man skulle alltså befinna sig i den irrationella situationen, att en socialförsäkringsförmån på åtskilliga orter finge tämligen regelbundet suppleras med hjälp efter fri behovsprövning. Till förekommande av en sådan situation har man vid 1946 års folkpensionsreform så till vida behållit ortsgradering, att de enhetliga pensionerna kompletterats med bostadstillägg, utgående med skilda belopp inom i folkpensioneringslagen angivna bostadskostnadsgrupper. Emellertid ansågos icke heller dessa efter schematiska regler utformade bostadstillägg tillräckliga för att på alla håll ge flertalet pensionstagare skälig försörjning utan det bereddes inom folkpensioneringslagens ram möjlighet för kommun att utge särskilt bostadstillägg efter grunder som varje kommun har att själv bestämma, Även sådant tillägg anses såsom folkpension och utgör alltså endast en del av den pension, vilken anges i vederbörandes pensionsbrev och som utbetalas från pensionsstyrelsen. Det särskilda bostadstillägget har därför, ehuru det skall helt bestridas av kommunala medel, en annan karaktär än pensionstillskott enligt förut berörda lag. Själva folkpensioneringslagen ger icke någon som helst anvisning angående de grunder kommun äger att fastställa för särskilt bostadstillägg. Icke heller förarbetena till lagen ge i denna del nämnvärd upplysning. Förslaget till ifrågavarande stadgande framfördes av en reservant inom socialvårdskommittén (herr Wangson), som fann kompletterande hjälpanordning för pensionärer erforderlig åtminstone i sådana fall inom den högsta bostadskostnadsgruppen, då hyran vore särskilt hög och andra tillgångar saknades. Denna anordning borde enligt förslagsställarens mening konstrueras såsom ett kommunalt bostadstillägg, vilket ej borde grunda sig på en individuell behovsprövning i egentlig mening utan endast anknytas till hyresbeloppets storlek. Reservanten ansåg, att statsbidrag borde utgå även^till detta bostadstillägg. Den sålunda framförda tanken vann anslutning i en del remissyttranden. Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, föreslog i proposition nr 220 till 1946 års riksdag de bestämmelser om särskilt bostadstillägg, vilka efter godkännande av riksdagen inflöto i den nya lagen, och uttalade därvidlag beträffande grunderna för dylikt tillägg endast följande: »Storleken av tillägget bör vara beroende av såväl den faktiska bostadskostnaden som av pensionstagarens egna resurser i form av inkomster och tillgångar. Tillägget förutsattes med andra ord utgå efter inkomstprövning samt prövning av bostadens skäliga storlek och standard i övrigt. Härvid bör dock förhandenvaron av en mindre förmögenhet i och för sig icke utgöra hinder för tilläggets utgivande. Eftersom tillägget föreslås skola i sin helhet bekostas av vederbörande kommun, bör enligt min mening utan risk kunna anförtros åt kommunerna icke blott att bestämma, huruvida tillägg av förevarande slag skola utgivas utan också grunderna för tilläggens beräkning. Eftersom tilläggen skola ha karaktär av folkpension, böra de dock endast utgivas vid behov av mera stadigvarande natur.» Att döma av vad sålunda förekommit skulle man närmast vara benägen att utgå från dels att de särskilda bostadstilläggen icke borde kunna bli en behovsprövad utan endast en inkomstprövad hjälpform, dels att syftet med desamma

40 är att möjliggöra en anpassning till pensionen i det enskilda fallet efter sökandens faktiska bostadskostnader. Emellertid är det citerade uttalandet tämligen vagt. Då vidare en kommuns beslut om grunder för ifrågavarande tillägg icke skall underställas statlig myndighet, är det alltid ovisst, på vilka vägar utvecklingen här kan komma att slå in. Vad som redan därvidlag förekommit är ägnat att väcka betänkligheter. Kommittén återkommer härtill i kap. X I I . Ett upphävande av en kommuns beslut i angivet avseende kan tänkas ske i den mån besvär anföres över detsamma. På grund av vad som anförts förefaller det emellertid tveksamt, om en kommuns beslut att låta särskilda bo : stadstillägg helt utgå efter behovsprövning och sålunda även utan bundenhet med hänsyn till hyrans storlek verkligen skulle bli av regeringsrätten upphävt. De motiv som anförts för att ge möjlighet för en kommun att med särskilda bostadstillägg utöka pensionerna, kunna icke frånkännas betydelse, och en sådan anordning kan sålunda med hänsyn till ännu rådande ojämnheter i levnadskostnaderna samt storleken av utgående pensionsbelopp tillsvidare försvaras som ett led i strävandena att göra socialförsäkringens förmåner effektiva. Detta gäller emellertid i varje fall endast så länge åtgärden verkligen innebär en kommunal reglering av individens pension som sådan. I den mån man däremot i praktiken kommer att ge de särskilda bostadstilläggen karak tären av understöd efter behovsprövning ställer sig saken enligt socialvårdskommitténs mening annorlunda. Man har då i själva pensionen indragit ett moment, som strider emot socialförsäkringens natur och vidtagit en åtgärd som står i direkt motsats till förut berörda strävan att ur socialförsäkringen så långt möjligt avlägsna till och med inkomstprövningen. E n utveckling av dylik art måste förebyggas. Sedan fattigvårdslagen och lagen om kommunala pensionstillskott ersatts med en lag om socialhjälp, till vilken skall utgå väsentligt statsbidrag, kan man icke vidhålla kravet på att kommunerna själva skola helt bekosta de särskilda bostadstilläggen. Eljest skulle ju de särskilda bostadstilläggen i jämförelse med socialhjälpen för en kommun medföra en så mycket större ekonomisk uppoffring, att kommunen hellre skulle hänvisa vederbörande att söka erforderligt tillskott till pensionen i form av socialhjälp. Om man Över huvud taget önskar att kommunerna skola tillämpa folkpensioneringslagens bestämmelse om särskilda bostadstillägg, måste man därför medge statsbidrag till dessa i minst samma utsträckning som till socialhjälp. Om så sker, kan det näppeligen överlämnas åt kommunerna att helt på egen hand bestämma grunderna för särskilt bostadstillägg. Kommittén har därför nu ansett sig böra föreslå införande av statsbidrag till och en viss reglering av de särskilda bostadstilläggen. Härtill återkommer kommittén i kap. X I I och X I I I . På dylik väg kan garantier skapas för att de särskilda bostadstilläggen icke i praktiken förvandlas från en inkomstprövad till en behovsprövad hjälpform. Kommittén har sålunda funnit behovsprövning inom socialvården böra förekomma endast inom den generella hjälpformen. Från denna utgångspunkt har kommittén utformat sitt förslag till lag om socialhjälp.

41 Särskild hjälpform för asociala? Det finnes bland de hjälpsökande en speciell grupp, som bör särskilt uppmärksammas, nämligen de vilkas livsföring är i ett eller annat avseende asocial. Samhället kan icke underlåta att bringa även dylika medborgare erforderlig hjälp. I viss utsträckning står denna grupp utanför andra hjälpmöjligheter just på grund av sin livsföring. Genom specialbestämmelser ha personer av denna art tidigare uteslutits från respektive förmåner t. ex. genom en bestämmelse i 1935 års folkpensioneringslag, att folkpension icke utgår till dem som »fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig». Någon motsvarighet härtill finnes icke i 1946 års folkpensioneringslag. I stället ger lagen möjlighet att underlåta kontant utbetalning i dylika fall. Kvar står dock att den som lämnar felaktiga uppgifter i sin ansökan e. d. kan nekas pension. På grund härav och än mer av den anledningen, att en asocial livsföring ofta torde skapa hjälpbehov, vilka icke falla under socialförsäkringen, kan man räkna med att särskilt de asociala komma att vara i behov av hjälp efter behovsprövning. Man kan då fråga sig om man beträffande socialhjälpen skall intaga en liknande inställning som tidigare i socialförsäkringen. Detta skulle betyda, att man delade den generella hjälpformen i två delar, den ena för »värdiga» understödsbehövande, den andra för »ovärdiga». Skillnaderna mellan de båda hjälpformerna skulle kunna bestå däri, att den senare skulle vara förenad med viss inverkan på medborgerliga fri- och rättigheter och med arbetsskyldighet samt med återbetalningsskyldighet i större omfattning o. d. Vid den stora danska socialreformen i början av 1930-talet följde man en sådan linje, och de då antagna bestämmelserna gälla i det väsentliga alltjämt. I stort innebär den danska ordningen, att den generella hjälpformen är delad på två grenar, kommunehjälp och fattighjälp. Det må hänvisas till den redogörelse för den danska lagstiftningen, som lämnats i kap. I I . Vid socialvårdskommitténs studieresa i Danmark 1939 hade deltagarna ett bestämt intryck av att myndigheterna funno det svårt att fördela klientelet på de båda nämnda hjälpformerna. På landsbygden syntes fattighjälpen sakna all betydelse. I städerna syntes den användas huvudsakligen i samband med omhändertagande på arbetsanstalt och vid understödsbedrägerier. I en större stad, som besöktes av kommittén, befanns fattighjälp utgå endast i dylika sammanhang. För svenskt rättsmedvetande och ur social synpunkt ligger det något motbjudande i att en viss hjälpform skall stämpla en människa såsom mindervärdig samt beröva henne vissa medborgerliga rättigheter, eventuellt beröva henne rätten att bestämma över sig själv i elementära avseenden. Metoden har tillämpats inom vår fattigvård men är ju numera åtminstone i huvudsak avskaffad. I den mån en människa på grund av sin livsföring måste bli föremål för ingripande från samhällsorganens sida skall detta ske enligt särskild lagstiftning t. ex. alkoholistlagen. Samhällets kostnader för ingripandet betraktas

42 då icke som ett understöd åt vederbörande. Om däremot en person anses ha en olämplig livsföring men ingripande enligt dylik speciell lagstiftning likväl ej bör eller ej kan ske, så skall han icke heller, om han blir i behov av ekonomisk hjälp, därvid efter socialhjälpsorganets bestämmande offentligen si amplas som asocial. Metoden påminner om äldre strafflagstiftnings van frejd. Socialhjälpen måste med hänsyn till de skiftande förhållanden, under vilka dylik hjälp är påkallad, kunna varieras rent individuellt i fråga om de med hjälpen förenade omständigheterna (formen eller sättet för hjälpen m. m.). Öm bestämmelserna om socialhjälp utformas tillräckligt smidigt, får man möjlighet att meddela även asociala behövande hjälp i den form och på de villkor, som med hänsyn till individens egenskaper äro lämpliga. E t t sådant förfaringssätt överensstämmer nära med vad som numera tillämpas inom socialförsäkringen. Socialvårdskommittén har på grund av ovan anförda synpunkter icke ansett sig böra föreslå inrättandet av en särskild för asociala hjälpbehövande avsedd gren av den i avseende på hjälpbehovets art generella hjälpformen utan har funnit de särskilda åtgärder, som beträffande dylika personer böra förekomma, kunna och böra rymmas inom socialhjälpens ram. Huvudmannaskap och finansiering samt organisation i övrigt. Socialvårdskommittén avgav 1942 sitt betänkande V I angående socialvårdens organisation m. m. I detta betänkande (kap. III) tog kommittén ståndpunkt till frågan om huvudmannaskapet för socialhjälpen samt statsbidrag till densamma. Kommittén övervägde därvid att låta staten eller landstinget vara huvudman men fann sig icke kunna förorda något av dessa alternativ. Likaså avvisades tanken att låta härads- eller pastoratsindelning tjäna som underlag för socialhjälpen. Det fanns därför enligt kommitténs mening ingen annan väg att gå än att i princip behålla primärkommunerna som huvudmän för såväl socialhjälp som barnavård. Kommittén framhöll därvid särskilt, att den kostnadsutjämning, som utgjort det huvudsakliga motivet till tidigare yrkanden om förändring av huvudmannaskapet, i väsentlig mån kunde vinnas genom att betydande statsbidrag lämnades till kommunerna för verksamheten. Angående utformningen av statsbidraget framhölls att man måste välja ett system, som innebar, att statsbidrag lämnades med viss andel av vederbörande kommuns totala kostnader för socialhjälp och barnavård. Storleken av denna andel kunde för det dåvarande icke preciseras. När kommittén stannade för att primärkommunerna borde vara huvudmän för socialhjälpen, måste kommittén samtidigt konstatera, att flertalet dylika kommuner voro för små för denna uppgift. Kommittén fann därför nödvändigt, att det samtidigt för hela landet och innan en socialhjälpslag trädde i kraft antingen genomfördes en genomgripande kommunal nyindelning eller ock bildades specialkommuner för socialvården och hälsovården, lämpligen kallade

43 socialvårdskommuner. Socialvårdskommittén tvekade icke att livligt förorda en ändrad kommunal indelning men fann dock att en sådan åtgärd skulle erbjuda många och invecklade problem och att den därför måste föregås av en både omfattande och tidskrävande utredning. För att undgå att betydelsefulla reformer skulle för obestämd tid undanskjutas, framlade kommittén därför i sitt nyssnämnda betänkande år 1942 förslag om en lösning genom bildandet av socialvårdskommuner. Förslaget förverkligades emellertid icke utan i stället togs frågan om sammanslagning av mindre kommuner upp till utredning och prövning. Socialvårdskommittén var på grund härav nödsakad att låta framläggandet av förslag till lag om socialhjälp m. m. tills vidare anstå. Den 21 juni 1946 utfärdades en lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner, vilken syftade till att en dylik indelning skulle vara genomförd till den 1 januari 1950. Sedermera har denna tidpunkt förskjutits till den 1 januari 1952. Först då kan sålunda den grundläggande förutsättningen för realiserandet av kommitténs avsikt att göra kommunerna till huvudmän för socialhjälpen beräknas bliva förverkligad, och en lag om socialhjälp har därför icke kunnat föreslås till ikraftträdande förrän vid sistnämnda tidpunkt. Sedan socialvårdskommittén avgav sitt betänkande VI har intet inträffat, som gett kommittén anledning frångå sin principiella ståndpunkt beträffande huvudmannaskap och statsbidrag. Dessa frågor behandlas närmare i kap. X I I I . I det följande utgår kommittén från att primärkommunerna skola vara huvudmän för socialhjälpen samt erhålla statsbidrag med en betydande andel av totalkostnaderna. Det förtjänar understrykas, att socialhjälpen därigenom till skillnad från fattigvården blir icke en kommunal utan en blandat kommunal-statlig verksamhet, vilket förhållande självfallet får viktiga konsekvenser i flera avseenden. I förenämnda betänkande framlade socialvårclskommittéii även ett förslag till lag om socialnämnd m. m. Detta förslag har efter remissbehandlingen självfallet fått vila i avvaktan på en lösning av kommunindelningsfrågan. Ett flertal numera av statsmakterna fattade beslut beröra nära den kommunala organisationen på socialvårdsområdet och kräva beaktande. Även i övrigt är en omarbetning påkallad. Härtill återkommer kommittén i del I I I av detta betänkande. I ett grundläggande avseende finner sig emellertid kommittén sakna anledning till omprövning, nämligen därutinnan att det i varje kommun skall finnas en socialnämnd, som har en central ställning inom kommunens socialvård och bl. a. handlägger ärenden om socialhjälp. I det följande utgår kommittén från den förutsättningen, att en dylik nämnd skall inrättas. I samband med nyss berörda förslag uppdrog kommittén även vissa riktlinjer för organisationen av socialvården på länsstadiet och centralt. Vad beträffar länsorgan på här ifrågavarande område är denna fråga numera föremål för uppmärksamhet i annat sammanhang. Sakkunniga ha efter beslut den 5 mars 1948 tillkallats för utredning om länsstyrelsernas organisation och ställning inom den lokala förvaltningen. I direktiven för de sakkunniga har

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet framhållit, att det föreligger fara för att länsstyrelsernas centrala ställning i länen försvagas genom att det inrättas fristående organ för länsområdet och därvid pekat på vissa dylika socialvårdsorgan såsom länsnykterhetsnämnden och mödrahjälpsnämnden. Departementschefen erinrade även om att statsrådet och chefen för socialdepartementet i propositionen om ålderdomshemmen uttalat, att man i möjligaste mån borde lägga statens gransknings- och beslutanderätt i sociala aren den av lokal natur hos länsstyrelserna. Riksdagen anslöt sig härtill och framhöll, att detta önskemål vid den blivande översynen av länsstyrelsernas orga nisation borde vara en utgångspunkt för organisationens utformning ur social vårdssynpunkt, Med hänsyn till vad som sålunda förekommit utgår kommittén i det följande från att länsstyrelserna skola vara länsorgan för socialhjälpen och barnavården. Beträffande deras organisation inskränker sig kommittén till att i kap. XI sammanföra vissa synpunkter avseende de uppgifter som enligt socialhjälps lagen skola tillkomma dem. Vad beträffar centralorgan framhöll kommittén bl. a. i ovannämnda betan kände, att socialstyrelsen borde vara tillsynsmyndighet i fråga om social hjälpen. Kommittén har icke heller i detta hänseende funnit skäl att ändra ståndpunkt och utgår i det följande från att så skall vara förhållandet. Till frågan om högsta besvärsmyndighet för socialhjälpen m. m återkommer kom mitten i kap. XI.

45 KAP. IV.

Personligt bistånd samt andra liknande åtgärder. i förebyggande syfte. Vård genom tvång.

Hjälp

I äldre tider var fattigvården icke skild från sjukvården utan fattigvård och sjukvård sammanföllo. Även sedan sjukvården brutits ut till en självständig verksamhetsgren, har fattigvården emellertid i hög grad bibehållit karaktären av vårdverksamhet. Långt in på detta sekel synes det ha betraktats som fattigvårdens huvuduppgift att omhändertaga människor, som icke kunde reda sig själva, varvid man icke gjorde sig någon möda att särskilja de fall, där i själva verket behovet var uteslutande ekonomiskt d. v. s. där det endast skulle ha erfordrats ett hemunderstöd, från sådana fall, i vilka ett omhändertagande verkligen var påkallat. Det var icke ovanligt, att en person, som sökte understöd och med hjälp av dylikt skulle ha kunnat bo kvar i sin stuga och sköta sig själv, av fattigvårdsstyrelsen hänvisades till att ingå på fattiggården, om han alls ville ha hjälp. Det förekom under ifrågavarande tid t. o. m. att det stadgats i en kommuns reglemente för fattigvården, att understöd i annan form än på fattigvårdsanstalten ej finge meddelas utan kommunalstämmans hörande. Även om det icke i 1918 års fattigvårdslag uttryckligen föreskrivits, att en hjälpbehövande skall äga rätt till hemunderstöd, därest dylikt är det enda han behöver, stod det från början klart, att detta var lagens mening. Denna kunde även förverkligas därigenom, att det gavs besvärsrätt över jämväl sådant beslut, »som avser sättet för fattigvårds meddelande» (78 §). I de av statens inspektör för fattigvården utfärdade normalreglementena till fattigvårdsreglemente enligt 8 § fattigvårdslagen kom även en sådan uppfattning till klart uttryck. Av intresse i detta sammanhang är också en av fattigvårdsinspektören i september 1919 utfärdad cirkulärskrivelse, i vilken han fäste uppmärksamheten på det oriktiga i att bestämma ett generellt maximum for hemunderstöd och hänvisa den, som ej kunde reda sig därmed, till anstalt. Även om fattigvårdens karaktär av en omhändertagande hjälpverksamhet sålunda genom 1918 års lag i väsentlig grad minskades till förmån för dess karaktär av rent ekonomiskt understöd, så tillmätas dock alltjämt uppgifterna på vårdområdet stor betydelse. Fattigvård skall enligt 1 § bestå av bl. a. den vård, som är erforderlig, och fattigvårdssamhället skall ha anstalt för mottagande av understödstagare, vilka äro i behov av vård (31 §). Understödstagare, som på grund av sjukdom e. d. är i behov av vård på särskild anstalt, skall, såvitt ske kan, beredas dylik vård; fattigvårdsstyrelsen har att förskaffa honom inträde å sådan anstalt (35 §). Vad först beträffar åläggandet för fattigvårdssamhället att ha anstalt för fattigvårdens klientel har socialvårdskommittén i sitt betänkande XIV om ålderdomshem m. m. (SOU 1942:52) föreslagit, att den sammankoppling av

46 den generella understödsverksamheten och inrättandet av ålderdomshem m. m., som nyssnämnda bestämmelse innebär, skall upphöra. I stället skola kommunerna som sådana åläggas att ha ålderdomshem, anordnade som inackorderingshem med fasta avgifter och utan hänsyn till eventuellt föreliggande under stödsbehov avsedda för alla sådana åldringar (jämte vissa andra mindre grupper), vilka äro i behov av en anstalts omvårdnad och tillsyn. Detta för slag har i princip godkänts av statsmakterna. Denna fråga berör emellertid icke fattigvårdsstyrelsens skyldighet att förskaffa en person vård å anstalt av det slag, som i det särskilda fallet erfordras, ej heller att förskaffa honom vård i övrigt. När i 1 § talas om erforderlig vård, åsyftas även den vård, som vederbörande kan behöva och lämpligen bör beredas i hemmet eller eljest hos enskild person, och det kan här vara fråga såväl om sjukvård som om en omvårdnad av icke sjukvårdsbetonad karaktär, överhuvudtaget ett ansvar för understödstagarens person. Sist angivna karaktär hos fattigvården framträder föga i själva fattigvårdslagen. Visserligen stadgas i 69 §, att »den, som åtnjuter fattigvård, står under fattigvårdsstyrelsens tillsyn», men detta uttryck torde närmast vara att betrakta som ett relikt av den äldre bestämmelsen om fattigvårdsstyrelses husbonderätt. Fattigvårdslagstiftningskommittén uttalade sålunda, när den föreslog husbonderättens borttagande ur fattigvårdslagen, att fattigvårclsstyrelses rätt att öva tillsyn över understödstagarna ej därigenom borde inskränkas, samt att det vore lämpligast att direkt angiva denna rätt. Häri låge emellertid, uttalade kommittén, allenast en allmän befogenhet att se till, huru de, som stå under dylik tillsyn, ha det och huru de förhålla sig. Det är för övrigt betecknande, att 69 § i övrigt endast innehåller disciplinära bestämmelser för anstaltsklientel. Det finnes anledning antaga, att ordet tillsyn åsyftar även den fortgående tillsynen över understödstagarens ekonomiska förhållanden i avsikt att snabbt kunna anpassa understödet efter växlingar i behovet. I annat sammanhang skymtar emellertid omtanken om understödstagarens person. När lagstiftarna i 19 § ge möjlighet att i större kommuner till fattigvårdsstyrelsens biträde kalla lämpliga personer, benämnas dessa i lagen vårdare. Det gavs härmed laga sanktion åt tillämpningen av det s. k. Elber feldsystemet, vilket just kännetecknades av en starkt personligt betonad omsorg om eller tillsyn över understödstagarna. I praktiken har på många håll, vare sig detta system tillämpats eller icke, en sådan vårdbetonad tillsyn av understödstagarna förekommit antingen genom fattigvårdsstyrelsens egna ledamöter eller genom särskilt anställd befattningshavare, såsom en assistent, en socialvårdssyster eller en diakonissa. Man torde kunna säga, att fattigvården därigenom åtminstone på en del håll väl bevarat ett av de vackraste dragen i en urgammal tradition. I ett speciellt sammanhang erhöll emellertid sjukhusens framväxande kuratorsverksamhet, till vilken kommittén återkommer, år 1929 en avspegling i fattigvårdslagen. Då infördes nämligen i dess 38 § 1 mom. en föreskrift, att om vid allmän sjukvårdsanstalt, där sjuka från fattigvårdssamhället bruka in-

47 tagas, anordnats verksamhet för bistånd åt sjuka eller tillfrisknande i personliga eller ekonomiska angelägenheter, fattigvårdsstyrelsen är skyldig att sörja för att någon finnes, som har att biträda den, som handhar verksamheten, med de åtgärder, vilka behöva företagas inom samhället. Man torde med en viss rätt kunna påstå, att fattigvårdsstyrelsen sålunda fått till uppgift att inom eller utom fattigvårdsstyrelsen utse en person med uppgifter, vilka äro kuratorsbetonade, ehuru de icke innebära mer än att vederbörande skall vara biträde åt sjukhusens kuratorer vid deras handläggning av sjukhusfallen. Att uppgiften anförtrotts just åt fattigvårdsstyrelsen förstärker intrycket av att även statsmakterna räkna med vårduppgiften som särskilt betecknande för fattigvårdens del. I princip är en dylik inställning främmande för socialförsäkringens på speciella hjälpbehov inriktade grenar. Snarare har man inom socialförsäkringen varit angelägen att framhäva, att det icke är fråga om att på något sätt lägga sig i förmånstagarens personliga förhållanden, bortsett från att han inom t. ex. sjukförsäkringen måste underkasta sig erforderlig vård o. d. och bortsett ifrån att vid en löpande förmån, förenad med inkomstprövning, en viss tillsyn över förändringarna i de ekonomiska förhållandena är avsedd att utövas. Med hänsyn till socialförsäkringens natur torde detta även vara den enda riktiga ståndpunkten.

Tillgodoseendet av behovet av personligt stöd. I och med att socialförsäkringen utbyggts och gjorts effektiv i den meningen, att den i det stora flertalet fall kan lämna tillräcklig hjälp, har området för den generella hjälpverksamheten i hög grad minskats. I samma riktning verkar skapandet av kollektiva hjälpformer eller åtgärder, syftande till att utjämna vissa kostnader. Det må vara tillräckligt att nämna de allmänna barnbidragen. Såsom närmare utvecklas i följande kapitel, förutsattes resultatet bli att endast en mycket begränsad del av socialvårdens klientel kommer att bli socialhjälpsklientel. Även om man gåve socialhjälpen samma personvårdande karaktär som fattigvården, skulle sålunda den stora massan av socialvårdens förmånstagare komma att stå helt utanför en på vederbörandes personliga förhållanden inriktad stödjande verksamhet. Man kan fråga sig, om en dylik utveckling skulle stå i överensstämmelse med andra ledet i ordet socialvård. I själva verket har detta på vederbörandes personliga förhållanden inriktade arbete blivit allt mer uppmärksammat men icke anknutet till viss ekonomisk hjälp utan till speciella vårdgrenar e. d. Inom sjukhusvården och inom vissa delar av den öppna vården inrättas i ständigt stigande utsträckning kuratorstjänster, vilkas innehavare ha till uppgift att hjälpa människor att ordna sina personliga förhållanden. Närbesläktade med kuratorernas äro inom kriminalvården skyddskonsulenternas uppgifter. Inom den offentliga arbetsförmedlingen har inrättats tjänster för vad som kallas arbetsberedning

48 eller arbetsvärd, d. v. s. ordnandet av arbete för dem, vilka av skiftande orsaker ha svårt att komma in på arbetsmarknaden. En sådan arbetsberedning har ett starkt drag av personligt stöd. Kommittén för partiellt arbetsföra har år 1946 framlagt ett betänkande angående effektiviserad kuratorsoch arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra (SOU 1946: 24), som är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Däremot finnes det intet organ, ingen befattningshavare, som enligt gällande författningar har på sitt ansvar, att ensamma och rådlösa människor, som behöva hjälp med ordnandet av intagning på sjukhus, med anskaffandet av en tillfällig hemhjälp, med kallandet av en läkare o. s. v. verkligen få sådan hjälp. Behöver vederbörande även ekonomisk hjälp för detta, då är det fattigvårdsstyrelsens sak att ombesörja även det personliga biståndet. Men i övrigt finnas inga bestämmelser om vilken myndighet som skall lämna sådant bistånd. Då och då påträffas människor, som befinnas ha sedan längre eller kortare tid levat under i hygieniskt avseende upprörande dåliga förhållanden, ehuru de ha lätt tillgängliga tillgångar, som de underlåtit att använda. Något ekonomiskt hjälpbehov föreligger icke, och enligt fattigvårdslagen hör det därför icke till fattigvårdsstyrelsens uppgifter att ingripa. Ofta ser emellertid en fattigvårdsstyrelse bort från detta och ingriper oavsett att fattigvårdsbehov icke föreligger. Den känner sig som ett organ, som har att svara för att människor i kommunen icke fara illa överhuvud taget, och den handlar därefter. Många fattigvårdsstyrelser fylla sålunda här en viktig uppgift utan att för sitt handlande ha något stöd i författning. Är det fråga just om hygieniska förhållanden kan det vara hälsovårdsnämndens sak att ingripa, och så sker även understundom. Uppenbart är dock, att detta icke kan ske annat än i flagranta fall. Vi sakna sålunda ett organ, som författningsenligt har till uppgift att stå människor till tjänst i deras rent personliga angelägenheter. Då och då föreligger det behov att ha ett sådant organ att vända sig till, vare sig det blir den i dylikt avseende hjälpbehövande, som själv gör det, eller en granne eller annan, som påkallar organets uppmärksamhet på en persons behov av personlig hjälp. I mindre kommuner bleve det här icke fråga om en fortlöpande verksamhet utan i regel mera strof all, där dock varje särskilt fall kan vara sådant, att det måste betecknas som en allvarlig brist i vår socialvård, om vederbörande vore beroende av att enskilda personer visade hjälpsamhet. Av det anförda torde framgå, att det i varje kommun bör finnas ett organ, som har till uppgift att bistå medborgare, vilka äro i behov av hjälp i personliga angelägenheter. Denna personligt betonade verksamhet bör utövas utan hänsyn till om det föreligger behov av ekonomiskt bidrag från någon av de olika hjälpgrenarna. Den bör sålunda icke vara inskränkt till någon viss grens t. ex. socialhjälpens klientel utan kunna anlitas av medborgarna vare sig de samtidigt behöva söka ekonomisk hjälp eller icke. Ej heller skall den ha karaktären av fortlöpande tillsyn över vissa kategorier, utan ingripande skall

49 ske, när det genom framställning, anmälan eller eljest vunnits upplysning om att bistånd av här berörd art är av behovet påkallad. Något fristående organ för denna uppgift erfordras icke. Lämpligt torde vara att uppgiften ombesörjes av socialnämnden. I de flesta kommuner torde en ledamot i socialnämnden böra fullgöra ifrågavarande uppgift. Eventuellt kan man tänka sig, att nämnden uppdrager åt person utom nämnden att mot något mindre arvode i detta avseende svara för nämnden. Finnes särskilda för socialvården anställda tjänstemän kan uppgiften tilldelas någon eller några av dessa, I de största kommunerna kan till sist anställandet av särskild tjänsteman för uppgiften ifrågakomma. Man bör alltså söka liknande utvägar som i fråga om uppdraget såsom barnavårdsman eller såsom fosterbarnsinspektör. I lagen om socialnämnd m. m. bör såsom nu i 38 § fattigvårdslagen stadgas skyldighet för socialnämnden att utse person att närmast svara för fullgörandet av nämndens här ifrågavarande uppgift. Denna socialnämndens verksamhet skall sålunda gälla personligt stödjande och hjälpande åtgärder men icke ett omhändertagande. Sistnämnda karaktär äger däremot en fattigvårdsstyrelses åtgärd, när fråga är om anstaltsvård och om inackordering i enskilt hem. Man torde i fortsättningen kunna utgå ifrån att i de flesta fall, där anstalts vård erfordras, dylik kan komma till stånd utan speciell ekonomisk hjälp antingen emedan vården är avgiftsfri eller enär vederbörande själv kan genom sin folkpension bestrida avgiften på anstalten. Socialnämndens ifrågavarande verksamhet torde därför kunna begränsas till att vederbörande förhjälpes till plats på lämplig anstalt. Har han tillgångar men saknar förmåga att sköta dessa, får socialnämnden ta initiativ till förordnandet av förmyndare. Om personen icke har folkpension och bör komma in på t. ex. ett försörjningshem, erfordras i regel socialhjälp för bestridande av kostnaden. Socialnämnden skall då ha att ingripa enligt socialhjälpslagen, och åtgärden får då liknande karaktär som när en fattigvårdsstyrelse nu förskaffar en person anstaltsvård. Även i fortsättningen torde inackordering hos enskild person (jämför kap. VIII) vara en lämplig åtgärd beträffande en person, som ej kan svara för sig själv, särskilt vissa försörjningsfall. För en sådan åtgärd torde folkpensionen i regel komma att vara tillräcklig. Vad som erfordras är att någon svarar för pensionären och bevakar hans intressen gentemot värden. Denna uppgift bör icke vila på socialnämnden utan på en — eventuellt på socialnämndens initiativ —7 särskilt förordnad förmyndare. Skulle för utackorderingen socialhjälp behöva utgå, blir det däremot socialnämnden som enligt socialhjälpslagen får teckna kontrakt om inackorderingen och svara för vederbörande, alldeles som nu fattigvårdsstyrelsen svarar. I samband med att en person intages på sjukhus — i synnerhet när detta sker på grund av hastigt påkommen sjukdom eller om vederbörande intages för långtidsvård, exempelvis på grund av sinnessjukdom och den intagne saknar närmare anhöriga — är det ofta nödvändigt att någon myndighet tager vård om bohaget och eventuellt låter magasinera detta. Om denna angelägen8 — 1 7 8 3 49

50 het icke ordnas på annat sätt, bör det åligga socialnämnden att göra det. I den mån kostnader uppstå tor socialnämnden, böra dessa betraktas som utgiven socialhjälp.

Hjälp i förebyggande syfte. Som ett av de starkaste argumenten för socialförsäkring har pekats på dess karaktär av hjälp till självhjälp. Olika betydelser ha inlagts i uttrycket. Vanligen avses emellertid en samverkan mellan det allmänna och den enskilde för att göra försäkringen överkomlig också för medborgare med blygsamma inkomster. På detta sätt utgör socialförsäkringen ett medel att — med insats från medborgarna själva — förebygga nödlägen och förhindra att behov av understöd efter behovsprövning uppstår eller — som det uttryckts i 37 § fattigvårdslagen — »förebygga framtida fattigvårdsbehov». Men efterhand har den förebyggande verksamheten fått en mycket djupare innebörd och blivit en grundval för hela det sociala arbetet. I dag nöja sig socialpolitikens målsmän icke längre med att trygga medborgaren mot nöd genom att skapa lämpliga ekonomiska hjälpformer att tillgripas, när nöd eljest skulle hota, utan man söker efter själva orsakerna till att nödlägen uppstå och angriper dessa. Det är i själva verket först en sådan politik som med rätta kan benämnas förebyggande, medan den tidigare snarast kan betecknas som symtombotande. E n motsvarande utveckling har ägt rum inom medicinen, där hälsovården alltmer sk jutes i förgrunden. Samtidigt har hälsovårds- och sjukvårdsåtgärdernas karaktär av förebyggande i förhållande till socialvården blivit uppmärksammad. Hela vår bostadspolitik har i fullaste mening förebyggande karaktär. Detsamma gäller om den familjesociala politiken. Stor uppmärksamhet förtjänar i detta sammanhang de förslag, som framlagts av kommittén för partiellt arbetsföra, särskilt i dess förut nämnda betänkande I angående effektivisera kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra samt I I I angående sysselsättnings- och arbetsterapi- vid vissa sjukhus och vårdanstalter (SOU 1946:24 och 1947:44). Dessa förslag äro alltjämt under statsmakternas prövning. Även om de förebyggande åtgärderna sålunda i stor utsträckning ligga utanför själva de individuella ekonomiska hjälpformerna, ha de likväl en given plats även inom dessa. E n sjukförsäkring, en invaliditetsförsäkring o. s. v. måste vara så upplagd, att varje möjlighet att återställa arbetsförmågan tillvaratages. Kommittén har i sina betänkanden om obligatorisk sjukförsäkring och om folkpensioneringen klart angivit sin ståndpunkt i detta avseende. Samma är emellertid förhållandet med en generell hjälpform, som bygger på individuell behovsprövning. Redan i 1871 års fattigvårdsförordning finner man vissa föreskrifter om förebyggande verksamhet, i det att fattigvårdssamhällena där anbefalldes att verka för att genom inrättande av spar- och nödhjälpskassor eller medelst

51 andra tjänliga åtgärder framtida fattigvårdsbehov i möjligaste mån förebyggdes. Fattigvårdslagstiftningskommittén fann på grundval av vunna erfarenheter någon rekommendation att verka för inrättandet av sparkassor icke böra förekomma i den nya lagstiftningen. Å andra sidan framhöll kommittén önskvärdheten av att större vikt än dittills lades vid den förebyggande fattigvården. De möjligheter, som i och med tillkomsten av sjuk- och begravningskassor, understödsföreningar samt olika grenar av försäkringsväsendet erbjödes den som levde i ringa villkor att säkerställa sig mot följderna av sjukdom, arbetslöshet, brandskada, förluster vid jordbruk o. s. v., borde särskilt i vissa trakter i vårt land tillvaratagas annorlunda än som skett. Särskilt framställde sig enligt kommitténs förmenande tanken på den frivilliga försäkring som kombinerades med allmän pensionsförsäkring. Om fattigvårdens representanter genom distriktsindelningar samt genom anställande av vårdare i folkrikare samhällen komme i livligare personlig kontakt med de obemedlade inom samhället, skulle därmed givetvis beredas tillfällen att verka för sparsamhet i allmänhet samt för de ungas uppfostran till arbetsamhet, nykterhet och yrkesskicklighet, Fattigvårdsstyrelsens förebyggande verksamhet skulle emellertid icke blott inskränka sig till ett upplysningsarbete. Fall kunde förekomma, då en fattigvårdsstyrelse kunde och borde erlägga inträdesavgifter i en sjukkassa eller genom inbetalning av en premie, som förfallit och vars uteblivande hotade att beröva delägaren frukten av förut gjorda inbetalningar, förekomma en sådan påföljd. Kommittén nämnde exempel på åtskilliga fattigvårdsstyrelsers förebyggande verksamhet. Sålunda lämnades fattigvård i form av läkarvård vid akuta sjukdomar och även kostsam behandling vid kroniska sjukdomar, ehuru fattigvårdsbehov enligt 1 § icke kunde anses föreligga, hellre än att invaliditet eller minskad arbetsförmåga för framtiden skulle riskeras. Vissa styrelser utlämnade arbetsmaterial och verktyg för att därigenom bereda vederbörande möjlighet att förskaffa sig arbetsförtjänst. De återgåvo personer förvärvsförmåga genom att låta dem lära ett nytt yrke i stället för att under lång tid försörja dem. Lån lämnades också för olika ändamål. Styrelserna beviljade hjälp till erläggande av skatt eller till inköp av utsäde, uppläto kommunen tillhöriga jordlotter eller lägenheter samt tecknade borgen. Såsom allmänna riktlinjer för den förebyggande verksamheten intogs i lagförslaget en bestämmelse motsvarande den som sedan inflöt som 37 § i 1918 års lag. Departementschefen instämde i fattigvårdslagstiftningskommitténs uppfattning, att fattigvårdsstyrelse åliggande skyldighet att utöva förebyggande fattigvård borde erhålla plats i lagen. Därest mera detaljerade föreskrifter för styrelsens verksamhet i nämnda hänseende ansåges erforderliga, borde de enligt departementschefen lämpligen införas i fattigvårdsreglementet. Det av statens fattigvårdsinspektör utfärdade normalreglementet för fattigvården innehåller icke några exemplifieringar såvitt angår förebyggande fattigvård i allmänhet; däremot angives såsom exempel på åtgärder i anledning av all-

52 männare nödtillstånd på grund av missväxt eller dylikt anordnande av nödhjälpsarbeten och provisoriska bostäder, bespisning m. m. Innan kommittén ingår på frågan om de allmänna riktlinjer för förebyggande åtgärder, som sålunda återfinnas i 37 § 1918 års lag, är det anledning att uppmärksamma en anvisning- i 26 § samma lag, vilken fattigvårdslagstiitningskommittén själv betecknade som ett uttryck för den riktiga grundsatsen, att understödet bör lämnas så att det blir hjälp till självhjälp. I sistnämnda paragraf stadgas, att fattigvårdsstyrelsen vid fattigvårdens handhavande bör »låta sig angeläget vara att lämna understöd på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina». Därigenom lämnas fattigvårdsstyrelserna en i och för sig synnerligen värdefull anvisning att i hela sitt arbete bedriva förebyggande verksamhet. Det praktiska värdet av denna anvisning är emellertid mindre än man kunde förmoda, vilket beror på innehållet i lagens båda första paragrafer. Till innebörden av dessa återkommer kommittén i kap. V. Redan här må emellertid framhållas, att en medborgare äger rätt att kräva fattigvård endast under de förutsättningar och endast i de former, vilka angivas i 1 § fattigvårdslagen. Endast för dylik fattigvård kan kommun erhålla ersättning av annan kommun, staten eller landsting. Denna konstruktion har, såsom i det följande närmare utvecklas, trots anvisningen i fattigvårdslagens 26 § i hög grad bidragit till att i fattigvårdsarbetet skjuta de förebyggande synpunkterna i bakgrunden. I uttalandet i 26 § torde främst ligga den väl obestritt riktiga anvisningen, att om en person är i behov av fattigvård, så bör fattigvårdsstyrelsen välja den form för understödet, som bäst är ägnad att snarast åter göra honom självförsörjande. Om en understödstagare, som behöver viss vård, icke erhåller denna, torde detta ofta bero helt enkelt därpå, att behovet av den speciella vården icke uppmärksammats. Anledningen till dylika förbiseenden är i regel att söka i det förhållandet, att utredningen av det särskilda fallet varit bristfällig eller att det vid utredningen icke funnits tillgång till läkare med erfarenhet av och intresse för frågor av förevarande slag. För att den förebyggande verksamheten skall kunna bedrivas tillräckligt effektivt är det sålunda ett grundvillkor att utredningen blir fullständig och för detta ändamål är det särskilt för de mera långvariga fallen av stor vikt, att cle medicinska synpunkterna bli noggrant beaktade. En annan fråga är, huruvida i ovan anförda citat kan inläggas en anvisning, att fattigvårdsstyrelsen för att förebygga, att fattigvårdsbehov framdeles skall uppstå, bör lämna hjälp åt en person, som ännu icke är arbetsoförmögen. Uppdelningen av hjälpen i fattigvård enligt 1 § och enligt 2 § synes närmast ange, att så icke är avsett. I varje fall förringas anvisningens värde genom sagda uppdelning. Det kan nämligen icke förnekas, att det genom bestämmelserna i 1 § framstår som fattigvårdens huvuduppgift att i fall av behov lämna fattigvård åt arbets oförmögna personer. En sådan huvudriktning strider i själva

53 verket emot de förebyggande synpunkterna. En hjälp med förebyggande syfte bör i regel sättas in, innan vederbörande är arbetsoförmögen. Eftersom 1 § förutsätter arbetsoförmåga, kommer ingripandet enligt denna paragraf så sent, att utsikterna för ett gott resultat av vård avsevärt minskats eller försvunnit. »Den offentliga fattigvårdens profylaktiska verksamhetsfält ligger alltså praktiskt taget ovanför den sjuke fattiges och den fattige sjukes plan, ett förhållande som nära berör de fattiga, som ännu ej till andra lidanden fått räkna även sjukdomen, och de sjuka, som ännu icke till andra lidanden fått även fattigdomen. Det som tvivelsutan gör den offentliga fattigvårdens arbete så betungande och ofta hopplöst är, att det klientel, för vilket den arbetar, redan fått sjunka så långt ned i svårigheterna, att det oftast blir omöjligt att hjälpa riktigt effektivt till självhjälp» (ur en å s. 58 berörd undersökningsberättelse, avlämnad till stadskollegiet i Stockholm 1942). Slutligen kan det göras gällande, att ifrågavarande anvisning i 26 § bör utöva ett betydande inflytande vid avvägningen av understödets storlek i viktiga fall. Kommittén åsyftar härmed det vanliga förhållandet, att en person, som på grund av sjukdom e. d. haft understöd, successivt återfår förmågan att arbeta och förvärva sig inkomst. Efter den allmänna principen för en behovsprövad hjälp skulle då hjälpen minskas med samma belopp, som vederbörande förtjänar genom sitt arbete. Uppenbarligen verkar detta deprimerande på vederbörande och de svårigheter av psykologisk natur, som understödstagaren ofta har att övervinna, skärpas ytterligare. Återvändandet till det fulla förvärvsarbetet kan härigenom förskjutas eller rent av förhindras. För att understödstagarens strävan till självförsörjning skall uppmuntras bör understödet icke minskas med hela ökningen av arbetsinkomsten. Han bör få känna, att han får det ekonomiskt bättre genom sitt arbete. Samma tankegång kommer till synes i fråga om flera former av inkomstprövning t. ex. inom folkpensioneringen, där för tilläggspension m. m. från ett visst högsta belopp avdrag göres för inkomst men enligt lagen endast med 50 % av den del, som överstiger det helt avdragsfria beloppet. Kommittén har sig bekant, att en dylik för befrämjandet av förebyggande verksamhet viktig modifikation av behovsprövningen på många håll praktiskt tillämpas av fättigvårdsstyrelserna men även att den ofta helt förbises. Själva lagtexten torde i detta avseende kunna sägas ha erhållit en tillfredsställande utformning. Att tillämpningen lämnar åtskilligt övrigt att önska torde huvudsakligen bero på kommunernas svaga ekonomi. Fattigvårdslagens 1 § är ägnad att motverka förebyggande åtgärder även såtillvida, att den omfattar endast uppehälle och vård. Många gånger nås syftet bäst, om hjälpen ges i annan form än understöd för uppehälle och vård. Socialvårdskommittén har verkställt en utredning om förekomsten av förebyggande åtgärder av dylikt slag från fattigvårdsstyrelsernas sida. Resultatet redovisas i bil. 1. Undersökningen avsåg åtgärder vidtagna såväl enligt fattigvårdslagen som enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. m. och gällde samtliga fall,

54 som påbörjats eller avslutats under något av åren 1944—1946. Dessa fall uppgingo till närmare 3 000 för hela riket och kostnaderna voro 4.6 milj. kr. I medeltal kan man sålunda per år räkna med 1 000 fall och en kostnad av IVa milj. kr. Icke mindre än 35 % av antalet fall utgjordes av sådana, där åtgärden gällde yrkesutbildning och bidrag utgått från pensionsstyrelsen. Av samtliga fall kommo nära 2 300 på landsbygden och 700 på städerna. Åtgärderna äro i det väsentliga av fyra slag nämligen 1) yrkesutbildning inklusive eventuell maskinanskaffning, 2) enbart anskaffning av maskin, redskap o. d., 3) startandet av företag samt 4) bostadsförbättring och bostadsanskaffning. Av dessa dominerar yrkesutbildningen (48.5 %) och närmast följa bostadsåtgärderna (29.9 %). Att de senare kommit att intaga en så framträdande plats beror nästan helt på den stora omfattning de äga i Dalarna och Norrland. Beträffande den regionala fördelningen är det påfallande, att icke mindre än 70.2 % av alla fall på landsbygden hänförde sig till sistnämnda landsdelar. Inom andra delar av landsbygden är verksamheten sålunda mycket sparsamt företrädd. Ehuru utredningen visar, att verksamheten i stort sett är av alltför begränsad omfattning, är det uppenbart, att många fattigvårdsstyrelser nedlägga ett erkännansvärt intresse på de förebyggande uppgifterna. Fattigvårdslagen lämnar emellertid otvivelaktigt ett otillräckligt stöd åt strävandena att förebygga hjälpbehov. Såväl fattigvårdens finansiering som dess organisatoriska utformning lägger hinder i vägen. Det är ofta svårt att bedöma utsikterna för att nå avsedda resultat och en viss djärvhet är nödvändig. Även om utsikterna kanske icke synas ljusa, bör man ofta ge vederbörande en chans att komma till självförsörjning. Att hela kostnaden träffar kommunen utövar därför helt naturligt ett hämmande inflytande. Det kommunala organet har vidare många gånger behov av att kunna få samarbeta med sakkunniga personer. Möjligheterna för detta äro f. n. alltför begränsade. Kommittén för partiellt arbetsföra har i fem betänkanden framlagt ett flertal förslag avsedda att förbättra möjligheterna för personer med nedsatt arbetsförmåga att kunna bli självförsörjande eller att åtminstone kunna i avsevärd mån bidraga till sin försörjning. I sitt slutbetänkande angående särskilda åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. m. (SOU 1948: 54) har kommittén föreslagit, att den till arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och den offentliga arbetsförmedlingen i övrigt knutna arbetsvärden skall inbegripa beviljandet av näringshjälp i nyss berörda syfte (anskaffning av maskiner och verktygsutrustning, bidrag till startande av rörelse eller utvidgning av rörelse, som ej ger tillräcklig försörjning o. s. v.). Beträffande principerna för bidragsgivningen framhöll kommittén såsom synnerligen önskvärt, att kommunerna i större utsträckning än som hittills skett lämna hjälp till självhjälp i den form som näringshjälpen innebär. Åtgärder av detta slagtorde enligt sagda kommittés mening i första hand vara en kommunal angelägenhet. Kommunerna torde också ha större möjligheter än arbetsvårdsorganet att övervaka hjälpens användande, och det vore därför angeläget, att

55 kommunerna engagerades i näringshjälpsverksamheten. Även i de fall då näringshjälp beviljades av arbetsmarknadsstyrelsen vore det riktigt, att kommunerna bringades att ta del däri. Det må här även erinras om den av pensionsstyrelsen bedrivna yrkesutbildande verksamheten, vilken kommittén för partiellt arbetsföra för sin del önskat överföra till arbetsvårdsorganet. I denna verksamhet ta kommunerna en viktig del med stöd av fattigvårdslagen eller lagen om kommunala pensionstillskott m. m. Vare sig den föreslagna överföringen kommer till utförande eller icke finns det all anledning att även i fortsättningen engagera kommunerna i verksamheten. Förebyggande åtgärder kunna emellertid vara av annat slag än yrkesutbildning och vad som här kallats näringshjälp. Behoven äro av de mest skiftande slag och falla delvis ej alls inom den föreslagna arbetsvärdens område. Exempelvis kan på landsbygden bidrag till anskaffandet av husdjur vara en lämplig åtgärd. Förbättring av bostaden eller av ett hems inventarieutrustning kan vara av den största betydelse. I sistnämnda avseende må erinras om ett av 1941 års befolkningsutredning framlagt, icke förverkligat förslag om engångsbidrag av statsmedel till barnfamiljer, vilka bidrag voro avsedda att på ett varaktigt sätt påverka familjens standard. Bidrag skulle kunna utgå bl. a. till anskaffande av inventarier o. d. samt för förbättringar av bostad. Socialvårdskommittén tillstyrkte för sin del detta förslag men framhöll, att verksamheten borde upphöra, när en reformerad lagstiftning om socialhjälp börjat fungera. Socialvårdskommittén vill med tillfredsställelse konstatera, att det numera utgör en viktig del av socialpolitiken att man i generella former ger tillfälle till utbildning m. m. dylikt och genom stipendier m. m. underlättar för medborgarna att utnyttja dessa möjligheter samt att omfattande åtgärder av likaledes generell natur såsom anordnandet av skyddad verksamhet vidtagas för partiellt arbetsföra. P å dessa vägar kan man emellertid icke nå alla dem, beträffande vilka åtgärder av förebyggande slag behöva sättas in. I det särskilda fallet erfordras ofta åtgärder, vilka icke kunna komma till stånd utan, att hjälpen avpassas efter omständigheterna just i detta fall. Den av pensionsstyrelsen på detta område bedrivna individuella verksamheten fyller en synnerligen viktig uppgift och bör fullföljas och utvidgas. Även om så sker kvarstår likväl — såsom kommittén för partiellt arbetsföra framhållit — viktiga uppgifter av detta slag, vilka lämpligast handhavas helt av kommunerna. I de statliga organens individuella förebyggande verksamhet böra kommunerna ta del. E t t lokalt organ har vid uppgifter av ifrågavarande slag de största möjligheterna att göra ett riktigt bedömande, och detta organ får alltid i realiteten ett stort inflytande på ärendets avgörande. Detta förhållande talar för att själva finansieringen av hjälpen bör i viss utsträckning åvila en lokalt begränsad samfällighet. Socialvårdskommittén finner det vara av stor vikt att socialhjälpslagen erhåller en utformning som befrämjar en intresserad och effektiv verksamhet

56 från kommunernas sida på nu ifrågavarande område. Genom sin av preciserade bestämmelser obundna natur är socialhjälpen principiellt otvivelaktigt den lämpligaste hjälpformen när det såsom på här ifrågavarande område är av vikt att kunna laga efter läglighet. Skall socialhjälpen kunna fylla dessa uppgifter, måste desamma särskilt beaktas vid utformningen av lagens bestämmelser om såväl den enskildes rätt till socialhjälp som ersättningsfrågan kommuner emellan, statsbidrag och den enskildes återbetalningsskyldighet m. m. Icke minst gäller detta i fråga om läkares medverkan i det sociala arbetet i och för utredning om de lämpligaste åtgärderna samt tillgodoseendet av den viktiga synpunkten att ett ingripande bör ske i god tid. Vikten härav blir än mer framträdande på grund av de omständigheter, som nedan beröras i avdelningen angående socialvården och de missanpassade. Till de skilda konsekvenser, som strävandena att göra hjälpen till ett led i det förebyggande arbetet sålunda måste få, återkommer kommittén i respektive sammanhang. Till förekommande av missförstånd bör det framhållas, att när socialvårdskommittén ovan understrukit socialhjälpens betydelse för den förebyggande verksamheten, varav följer, att densamma inom varje kommun kommer att handhavas av socialnämnden, kommittén därmed icke velat göra någon förskjutning från en verksamhetsgren och ett organ till en annan gren eller ett annat organ. I den mån t. ex. åtgärder för en förbättrad bostad kunna vidtagas av det kommunala förmedlingsorganet på bostadsområdet skall detta ske. Socialnämndens uppgifter skola i detta avseende liksom i fråga om socialhjälpen i dess helhet vara supplerande och kompletterande, men häri ligger också, att det är socialnämnden som skall svara för att de förebyggande åtgärder, som äro påkallade, verkligen bli vidtagna. Vad beträffar de organisatoriska frågorna vill socialvårdskommittén peka på att skapandet av en effektiv arbetsvårdsorganisation kommer att öka de kommunala organens möjligheter att erhålla sakkunnigt stöd. Vidare vill kommittén redan här nämna att kommittén såsom framgår av kap. X I förutsätter att länsstyrelserna så organiseras, att de kunna fungera som verkliga socialvårdsorgan för länen och genom sina tjänstemän effektivt råda och stödja de kommunala organen. Detta är av den största betydelse icke minst i nu ifrågavarande sammanhang. Socialvårdskommittén återkommer nu till frågan om de allmänna riktlinjer för förebyggande åtgärder, vilka återfinnas i 37 § första stycket 1918 års lag. Enligt där lämnad anvisning bör fattigvårdsstyrelsen »verka därför, att samhällets invånare genom försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga, sjukdom eller andra olyckor, den bör ock i övrigt söka att genom tjänliga åtgärder förebygga framtida fattigvårdsbehov». Dessa riktlinjer innebära i själva verket, att lagstiftarna åt fattigvårdsstyrelsen uppdragit att vara propagandaorgan för sparsamhet och förtänksamhet

57 överhuvud taget. I praktiken torde detta uppdrag sällan ha fullgjorts. Det har dock förekommit, att fattigvårdsstyrelser aktivt verkat för att kommunens medlemmar skulle inträda i sjukkassa. Med den uppmärksamhet, som nu av de speciella organen för försäkring och sparande ägnas vikten av propaganda torde det vara helt onödigt, att en dylik uppgift lägges på organet för socialhjälpen, och detsamma torde gälla i fråga om ett för hela socialvården i kommunen centralt organ. En annan sak är, att det bör åligga ett visst organ i varje kommun att för hela socialvårdens del med uppmärksamhet följa förhållandena i kommunen och göra erforderliga framställningar om åtgärder till fullmäktige eller till andra verkställande organ. Ett stadgande av i det närmaste detta innehåll återfinnes i 37 § fattigvårdslagen, vars andra stycke har följande lydelse: »Om på grund av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden utom riket vållad allmän kristid nöd i större utsträckning kan befaras uppkomma inom samhället har fattigvårdsstyrelsen att, i den mån åtgärder till nödens avhjälpande ankomma på annan myndighet, hos denna göra den framställning, som av omständigheterna påkallas.» Som synes är denna bestämmelse snävt utformad. För att ett ingripande skall ske i tid bör det åligga ett socialvårdsorgan med central ställning i kommunen att ständigt följa förhållandena på socialvårdens område och i fall av behov påkalla åtgärder från vederbörande håll. Emellertid finnes det ingen anledning att koppla ihop en sådan allmän uppgift med socialhjälpen. Uppgiften skulle ju avse socialvården i dess helhet och har sålunda icke sin plats i lagen om socialhjälp utan lämpligen i den särskilda lagen om socialnämnd m. m. Härtill återkommer kommittén senare i detta kapitel samt i del III av detta betänkande. Socialhjälpslagen bör sålunda icke innehålla någon motsvarighet till 37 § fattigvårdslagen.

Socialvården och de missanpassade. När det i föregående talats om dels personligt stöd och hjälp, dels förebyggande åtgärder har uppmärksamhet icke ägnats åt den viktiga frågan om åtgärder från de sociala organens sida för att hjälpa missanpassade människor tillrätta och sålunda förekomma en hotande eller häva en redan inträdd oförmåga till självförsörjning. Det är här alltså fråga om att med tillämpning av principen, att hjälpbehov skola i möjligaste mån förebyggas, vilken princip godtagits såsom en grundval för hela socialvården, ge en människa det personliga stöd, som hon behöver för att komma tillrätta i tillvaron. Därvid erfordras visserligen ofta men icke alltid även ekonomisk hjälp. Icke heller fall av denna art äro främmande för fattigvårdens verksamhet. Den förut åberopade bestämmelsen i fattigvårdslagens 26 §, att fattigvårdsstyrelsen skall låta sig angeläget vara att lämna understöd på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden genom eget

58 arbete försörja sig och de sina, har även på dylika fall sin tillämpning. I praktiken torde det emellertid mera höra till undantagen än vara en regel, att utredningen av ett visst fall av nu ifrågavarande slag blir så djupgående som erfordras för ett allsidigt övervägande av de lämpliga åtgärderna. För en dylik utredning torde i regel erfordras bistånd av läkare, som har intresse och erfarenhet just på detta område. Först när en fattigvårdsstyrelse har tillfälle att anlita en sådan läkare, finnas förutsättningar för att den missanpassade skall kunna erhålla det bästa möjliga stödet. I stort sett torde detta kunna anses vara fallet endast i det fåtal städer, där det inrättats särskilda tjänster som socialläkare. Frågan om läkares medverkan i fattigvårdsarbetet blev inom vissa städer, särskilt Norrköping, relativt tidigt föremål för uppmärksamhet och vissa åtgärder i dylik riktning företogos även. De första mera systematiska övervägandena förekommo i Stockholm. År 1937 lät en av stadskollegiet i Stockholm tillsatt understödskommitté verkställa en socialmedicinsk undersökning av fattigvårdens understödstagare. Den definitiva berättelsen avlämnades i mars 1942 och finnes tryckt i Stadskollegiets utlåtande och memorial, bihang 1942: 10. Utredningen visade klart bl. a. att vikten av förebyggande åtgärder var i hög grad förbisedd i fattigvårdens verksamhet och i berättelsen framhölls att själva lagens utformning direkt motverkade en förebyggande vård. Senare företagna överväganden ledde fram till att en särskild tjänst som socialläkare inrättades hos fattigvårdsnämnden i Stockholm fr. o. m. den 1 januari 1944. Sedermera har ytterligare två dylika tjänster inrättats i Stockholm. Fram till den 1 oktober 1949 ha socialläkartjänster ytterligare inrättats i Göteborg, Norrköping, Gävle, Uppsala och Borås, och i flera andra städer ha utredningar om inrättandet av dylika tjänster företagits. Syftet med dessa tjänster synes genomgående ha varit detsamma, ehuru de praktiska anordningarna skifta, Sålunda ha tjänsterna på vissa håll knutits till hälsovårdsnämnden i stället för till fattigvårdsstyrelsen. En fullt utvecklad socialläkarverksamhet har sålunda pågått den längsta tiden i Stockholm och synes även där ha fått den konsekventaste utformningen. Där gjorda erfarenheter äro av stort intresse. Socialläkaren avgav i november 1945 en verksamhetsberättelse för det första verksamhetsåret, 1944, i vilken berättelse viss hänsyn tagits även till erfarenheterna under 1945. Av denna berättelse, till vilken kommittén senare i annat sammanhang återkommer, kan inhämtas bl: a. att socialläkaren icke endast varit rådgivare åt socialvårdstjänstemännen utan även företagit mera omfattande utredningar av fall, vilka för tjänstemännen framstått som problematiska. I berättelsen beskrivas dessa fall på följande sätt: 1. Vissa färska understödsfall, där omständigheterna varit särskilt anmärkningsvärda, 2. Fall med risk för kronisering av understödsbehovet, 3. Kroniserade understödstagare, som enligt socialvårdstjänstemannen skulle kunna aktiviseras.

5D

4. Fall som av olika skäl ge upphov till svårigheter för socialvården t. ex. vissa kverulanter och psykopater. 5. Fall som sedan någon tid varit föremål för aktiva åtgärder av olika slag utan avsedd effekt. 6. Fall som visserligen anses vara socialt ur räkningen, men där förhållandena dock är av speciellt intresse. Angående utredningen i ärenden av dessa slag a n f ö r e s i berättelsen följande: »I dessa ärenden behövs ett fastställande av patientens fysiska och psykiska hälsa, arbetsförmåga, arbets villighet och sociala förhållanden. Man måste kunna ställa en social och medicinsk prognos och med denna som underlag lämna råd om lämpliga åtgärder. Detta kräver ordentliga utredningar. Patientens medicinska förhistoria samt nuvarande hälsotillstånd måste därvid först och främst undersökas. I mån av behov måste därvid inhämtas upplysningar från läkare och anstalter, som tidigare haft med klienten att göra. Denna utredning gäller även patientens psykiska tillstånd. Det är vidare nödvändigt att få upplysningar om patientens föregående och nuvarande miljöförhållanden. Man måste ta reda på hur patienten lever och har levat. Hans föregående upplevelser, erfarenheter och arbetsprestationer, sociala kontakter och attityder i samhället har det största intresse för bedömande av den aktuella situationen. Patientens hela personliga och sociala utveckling måste sålunda undersökas. I stället för ett tvärsnitt vid den tillfälligt valda tidpunkt, som det aktuella ögonblicket representerar, måste göras ett längdsnitt genom patientens hela liv. Man får då möjlighet att klarlägga orsakssammanhangen och anledningarna till de nuvarande svårigheterna. Endast i belysning härav är det möjligt att bedöma den aktuella situationen och lämpliga hjälpåtgärder med någorlunda säkerhet. Det kan inte undvikas, att utredningar av detta slag stundom bli ganska tidsödande och en och annan gång drar ut på tiden. Då det emellertid i flertalet fall inte är fråga om akuta ingripanden, har eventuella dröjsmål föga betydelse.» I det följande lämnas i berättelsen en redogörelse för klientelets struktur. Vid studium av denna redogörelse bör särskilt ihågkommas, att densamma gäller endast det särskilda urval av hjälpbehövande, som hänvisas till socialläkaren, ej understödsklientelet i dess helhet. I redogörelsen konstateras, att 6 av de 233 fall, redogörelsen avser, aldrig haft understöd. I dessa 6 fall är det fråga om personer, som självmant eller genom andras förmedling vänt sig till socialläkaren för att få råd i en bekymmersam situation. Då det ingår i dennes uppgift att arbeta profylaktiskt, hade det ansetts nödvändigt att ta emot även dessa patienter. Ytterligare sådana sökande hade förekommit men de hade på grund av bristande tid måst hänvisas till andra organ. Närmare 1 A av de undersökta betecknas som mer eller mindre klent begåvade och många såsom imbecilla. Närmare 2/s visade vidare olika former av psykopati. 6 % voro sinnessjuka och andra led av epilepsi eller följdtillstånd efter skallskador och hjärninflammationer. Omkring 30 % voro typiska neurotiker. Endast 22 % saknade grövre psykopatologiska drag. Nästan alla undersökta »var en smula nervösa på något sätt, ängsliga, bekymrade och dysforiska». Ur andra socialläkares mera kortfattade verksamhetsberättelser kan ytterligare belysning av klientelets art erhållas. Sålunda inhämtas ur den av social-

60 läkarens vid Norrköpings fattigvård avgivna berättelsen för 1948 att under året 273 fall för utredning passerat den socialmedicinska byrån, varjämte ett icke ringa antal patienter infunnit sig för rådfrågning. I berättelsen redogöres för vilka sjukdomsgrupper som dominera detta klientel och det visar sig då att huvudparten utgöres av nervsystemets sjukdomar, sinnessjukdomar och oligofrenier (intellektuell undermålighet), vilka tillsammans utgöra, om endast huvudsjukdomarna räknas, 127 fall (47 %). Lägger man härtill de fall, där sådana sjukdomar uppträda som komplicerande sjukdomar, kommer man upp till 235 fall eller 86 % av klientelet. I berättelsen understrykes kraftigt behovet av sysselsätttningsbehandling och arbetsterapi samt att tillgång till ett institut med dylika uppgifter är nödvändigt för socialläkaren i hans arbete. Till den hos Göteborgs hälsovårdsnämnd anställde socialläkaren anmäldes under 1948 251 fall, varav 80 från socialbyråerna, 50 från nykterhetsnämnden, 21 från barnavårdsnämnden, 11 från arbetslöshetsnämnden, 11 från pensionsnämnderna, 10 från hälsovårdsnämnden, 26 från arbetsförmedlingen och de övriga från sjukhus och läkare m. fl. Huvuddiagnosen utvisade sinnessjukdom i 57 fall (26%), hjärnskador 30 (14%) och allmän psykisk underutveckling 24 (11 %), psykisk abnormitet 55 (25 %), neuros 7 (3 %). Genom socialläkarnas undersökningar har det i de särskilda fallen vunnits klarhet om orsakssammanhangen och därigenom även möjlighet att välja rätt bland ifrågakommande åtgärder. På detta sätt har dylik verksamhet visat sig vara ägnad att tillgodose de synpunkter, som framförts i föregående avdelning. Men verksamheten har uppenbarligen för patienterna inneburit även något annat. Det är människor som av olika skäl ha svårt att anpassa sig och som behöva någon som kan ge dem ett personligt hållet råd och hjälpa dem tillrätta, kanske helt enkelt endast någon att tala ut med. Det är fråga om uppgifter, vilka till sin natur äro likartade med kanske framför allt en abortkurators, vilken enligt befolkningsutredningens uttalande i dess betänkande i abortfrågan (SOU 1944: 51, s. 173) skall för patienten vara »ett personligt stöd och en vän, som ger sig god tid att lyssna till deras problem och bekymmer». Socialvårdskommittén finner angeläget att man inom socialvårdens raon i görligaste mån söker tillgodose även behovet av dylikt personligt stöd, vilket för många säkerligen kan betecknas som viktigare än något annat och som en nödvändig förutsättning för att de åtminstone i mera avsevärd grad skola kunna reda sig som självförsörjande medborgare. Erfarenheterna från socialläkarnas arbete utvisa, att en personligt stödjande verksamhet av nu åsyftat innehåll ej bör stå till förfogande endast för dem, som behöva ekonomiskt bistånd i form av socialhjälp. Likafullt äger den onekligen nära anknytningar till en hjälpform av socialhjälpens natur. Det är därför naturligt att uppgiften anförtros socialnämnden. Uppenbart är dock, att i de flesta kommuner socialnämnden knappast kan antagas ha möjligheter att helt komma tillrätta med en dylik uppgift. Hänsyn härtill måste tagas vid uppbyggandet av socialvårdens länsorgan, vartill kommittén återkommer i kap. XI.

61 Utformningen av bestämmelser om socialnämndens personligt stödjande verksamhet. Enligt vad förut anförts bör det åligga socialnämnden att lämna personligt stöd åt den som är i behov därav, utan sammankoppling med behov av socialhjälp. Med hänsyn härtill skulle man kunna tänka sig att låta bestämmelserna härom inflyta i lagen om socialnämnd. I det av socialvårdskommittén år 1942 avlämnade betänkandet VI angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) framlades bl. a, ett förslagtill lag om socialnämnd m. m. Enligt detta förslag skulle lagens 1 § andra stycket få följande lydelse: »Socialnämnden har därjämte att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande förhållandena på det sociala området samt i mån av befogenhet vidtaga de åtgärder eller till vederbörande myndigheter rikta de framställningar som må finnas påkallade.» Man skulle kunna tänka sig att i detta stycke inarbeta föreskrifterna om den här åsyftade kuratorsbetonade verksamheten. Emellertid är det en principiellt klar skillnad mellan socialnämndens allmänna uppgift att följa förhållandena på det sociala området i dess helhet och dess uppgift att bistå ensamma och rådlösa människor. Den senare uppgiftens individuella karaktär gör den närbesläktad med de särskilda ekonomiska hjälpformerna och framför allt med socialhjälpen. Med hänsyn härtill finner kommittén riktigast, att föreskrifterna om bistånd i personliga angelägenheter inryckas i 1 § socialhjälpslagen. Då det emellertid är angeläget att framhålla att socialnämndens ifrågavarande uppgift icke skall vara begränsad till dem som ha eller söka socialhjälp, synes det lämpligast att denna paragraf får bilda ett eget första kapitel i lagen. Denna blir sålunda en lag såväl om bistånd i personliga angelägenheter som om socialhjälp, men bör lämpligen benämnas endast lag om socialhjälp m. m. Tillräckliga skäl för en överflyttning av bestämmelsen om socialnämndens allmänna uppgifter på det sociala området från socialnämndslagen till socialhjälpslagen föreligga däremot enligt kommitténs mening icke.

Tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart vårdbehov samt åtgärder mot parasiterande personer. I föregående delar av detta kapitel ha behandlats frågor om personligt stöd och hjälp, rådgivning i personliga angelägenheter o. d. Det har sålunda utan någon inskränkning varit fråga om en verksamhet från socialnämndens sida, som medborgarna ha rätt att ta i anspråk men där varje form av tvång är utesluten. Emellertid förekommer det understundom, att människor i ytterlig grad vanvårda sig själva och därvid ibland även bli en fara för andra men vägra att mottaga av myndigheter erbjuden hjälp. Dylika fall, som ofta gälla personer, vilka äro sinnessjuka eller på grund av ålderdomssvaghet eljest sakna

62 normal omdömesförmåga, ha givit upphov till krav på att någon myndighet skulle betros med befogenhet att bereda en dylik människa erforderlig vård mot hennes vilja. Framför allt gäller det personer, vilka äro i behov av anstaltsvård men vägra mottaga dylik. Ett närstående problem gäller personer, vilka parasitera på människor, som åtnjuta sociala förmåner. Socialvårdskommittén har haft båda dessa frågor under övervägande och därvid efter viss utredning kommit till det resultatet, att någon laglig reglering av dessa icke bör ske inom ramen för den lagstiftning, som tillhör kommitténs arbetsområde. Däremot borde tvångsåtgärder ifrågasättas i annat sammanhang för vissa begränsade grupper. Med hänsyn härtill avlämnade kommittén den 28 maj 1948 ett särskilt stencilerat betänkande i dessa frågor, vilka därmed voro slutbehandlade för kommitténs del.

63 KAP. V. Socialhjälp såsom en rättighet. Förutsättningar för socialhjälp. I kap. I I I i denna del av betänkandet har kommittén uttalat, att socialhjälpen bör förlänas samma karaktär av en rättighet för medborgaren, som fattigvården i viss utsträckning och under bestämda förutsättningar har. Emellertid lämnades det därvid öppet, i vad mån denna egenskap hos socialhjälpen bör vara mera omfattande än hos fattigvården enligt gällande fattigvårdslag. Kommittén övergår nu till behandling av detta spörsmål.

Fattigvårdsbegreppet. Historik. Frågan huruvida den enskilde skall äga en rätt till offentlig hjälp d. v. s. samhället ha en skyldighet att lämna dylik hjälp, har under skilda tidsskeden varit föremål för olika bedömande. Enligt äldre uppfattning kunde självfallet någon dylik rätt icke komma i fråga. Här skall icke lämnas någon uttömmande historik utan allenast meddelas vissa data jämte kortfattade upplysningar. 1847 och 1853 års fattigvårdsförordningar fastslogo, att det vore en skyldighet för varje socken och varje stad att lämna nödtorftig vård och försörjning åt sådana bland dess medlemmar, som på grund av bristande arbetsförmåga samt avsaknad av andra medel och lovliga utvägar till sitt uppehälle icke kunde försörja sig själva. Det lämnades även anvisning om rätt att över fattigvårdsstyrelsens åtgärder och beslut föra klagan hos Konungens befallningshavande samt därefter vidare hos Kungl. Maj:t. Samtidigt förklarades dock, att fattigvård vore att anse som en nödhjälp av kristligt deltagande för den behövande och sålunda icke en rätt för denne. Vid sidan av dessa stadganden funnos vissa kompletterande bestämmelser, vilkas innebörd var besläktad med vad som senare kallades den frivilliga fattigvården. Sålunda skulle fattigvårdsstyrelsen, »särdeles under svårare år», söka bereda arbete åt arbetsföra personer, som »äventyrade nöd till följd av brist på arbetsförtjänst». 1871 års fattigvårdsförordning, som gällde närmast före 1918 års lag, gav uttryck åt en i sak förändrad uppfattning, innebärande en väsenlig försämring av den hjälpbehövandes ställning. I 1 § stadgades, att nödtorftig fattigvård skulle lämnas, då minderårig eller den, som i följd av ålderdom, kroppseller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vore oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehälle oundgängligen erfordrades, befunnes sakna egna medel samt underhåll och vård av annan. Rätten att besvärsvägen draga frågan, huruvida fattigvård skulle meddelas, under högre myndighets prov-

64 ning borttogs. Beslut i dylika frågor kunde visserligen underställas fattigvårdssamhällets prövning, men i fråga om samhällets beslut kunde klagan föras endast angående beslutets lagliga tillkomst. I motiven uttalades bl. a. : »Finnes icke i lagen medgiven rätt till klagan hos ämbetsmyndigheterna över kommunens beslut, varigenom fattigvård vägras, måste den behövande komma att uppfatta den fattigvård han söker såsom en hjälp av barmhärtighet, på vilken han ej kan pocka». Vid sidan av stadgandena i 1 § angående den obligatoriska fattigvården funnos i 2 § bestämmelser, som reglerade den frivilliga fattigvården. Enligt dessa ägde fattigvårdssamhället bestämma de grunder, som borde iakttagas av fattigvårdsstyrelsen i andra fall än dem, som omförmäldes i 1 §. Hade dylikt bestämmande ej skett, skulle det ankomma på fattigvårdsstyrelsen att meddela fattigvård i den mån styrelsen prövade nödigt. Endast obligatorisk fattigvård var föremål för ersättning av hemortskommunen. Till grund för 1871 års förordnings ståndpunkt till frågan om obligatorisk och frivillig fattigvård låg en riksdagsskrivelse av år 1869, närmast föranledd av inträffad missväxt och ökad fattigvårdstunga. I denna skrivelse uttalade riksdagen, att 1853 års förordning vore behäftad med ett fel, som i icke ringa mån bidragit till fattigdomens utbredning och fattigvårdsskattens stigande, och vilket enligt riksdagens mening bestode däruti, att meddelandet av hjälp vore obligatoriskt. Detta måste naturligtvis hos den hjälpsökande medföra likgiltighet att tänka för sig själv och att genom arbete, sparsamhet och umbäranden betrygga sin ställning samt såsom följd därav leda till lättja och den moraliska förnedring, som icke funne några betänkligheter uti att hellre tigga än att förtjäna sitt bröd. Emellertid funnes otvivelaktigt fall, där fattigvårdsbidraget måste vara obligatoriskt, men enligt riksdagens mening vore dessa fall högst få, då däremot de, där hjälpen borde bero på de givandes prövning och där den således skulle vara frivillig, utgjorde de flesta. Riksdagen uttalade i nämnda skrivelse, att obligatorisk fattigvård skulle ifrågakomma endast beträffande vansinniga personer samt föräldralösa barn under 15 år, som saknade egen tillgång. Den som av ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker vore urståndsatt att försörja sig själv, skulle däremot äga erhålla fattigvård, allenast när fattigvårdsstyrelsen prövat sådant nödigt. E n med anledning av riksdagsskrivelsen tillsatt kommitté förklarade bl. a., att någon giltig anledning ej funnes, varför den, som till följd av annan sjukdom än vansinne eller av ålderdom, vanförhet eller lyte vore oförmögen till arbete, icke skulle vara föremål för obligatorisk fattigvård likaväl som den vansinnige, samt att ett barn, som vore övergivet av sina föräldrar, borde vara föremål för samhällets hjälp lika mycket som det, vars föräldrar vore döda, något som också borde gälla beträffande barn, som vore fött av okända föräldrar eller av varjehanda orsaker icke kunde erhålla vård av föräldrarna. Vid sidan av den obligatoriska fattigvården upptog kommittén emellertid i sitt förslag stadgande om en frivillig fattigvård, innebärande befogenhet

65 för fattigvårdssamhället att självt bestämma om och i vilka fall fattigvård finge lämnas utöver den, som staten ovillkorligen föreskrivit. Den skillnad mellan obligatorisk och frivillig fattigvård, som upprätthölls i 1871 års förordning, har sålunda »framgått ur en strävan att inskränka omfånget av den egentliga fattigvården», såsom fattigvår dslagstiftningskommittén år 1915 i sitt betänkande Del I (s. 24) uttalar. Kommittén konstaterade samtidigt, att den omständigheten, att det i 2 § icke sättes någon gräns för vad som i ett samhälle kunde hänföras under begreppet fattigvård, kunnat leda därtill, att 2 § kunnat användas såsom grundval för en understödsverksamhet från fattigvårdsmyndigheternas sida, som gått utöver vad som enligt 1847 och 1853 års förordningar varit fattigvårdens uppgift. Fattigvårdslagstiftningskommittén utgick, såsom i kap I I I berörts, från den principen, att den fattigvård, som staten tillförsäkrar dem bland sina medlemmar, vilka äro i behov därav, också bör av dessa kunna utkrävas såsom en dem tillkommande rätt. Kommittén intog i fråga om hjälpbehövandes rätt till fattigvård följaktligen en annan ståndpunkt än 1871 års förordning. Uppdelningen i obligatorisk och frivillig fattigvård bibehölls emellertid i 1918 års lag. Omfattningen av den obligatoriska fattigvården utvidgades dock, så att denna kom att avse samma fall som 1847 och 1853 års författningar. Kommittén förklarade, att det allmännas skyldighet att träda till och lämna fattigvård borde sträcka sig till varje faktiskt nödläge, vari en behövande person kommit, som saknade förmåga att genom arbete förskaffa sig det till livets uppehållande nödvändiga, oavsett av vilken orsak oförmågan härlett sig och således icke endast i fall av minderårighet, ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte. Kommittén ansåg visserligen, att man såsom betingelse för att rätt till fattigvård skulle inträda, borde bibehålla i 1847 års förordning uppställda fordringar på arbetsoförmåga, men genom att till de i förordningen uppräknade vanligast förekommande anledningarna till dylik oförmåga (minderårighet, ålderdom, sjukdom) lägga orden »av annan anledning» ville kommittén under den obligatoriska fattigvården få in sådana fall som arbetsoförmåga, orsakad av havandeskap eller barnsbörd, nedsatta arbetskrafter, allmän sjuklighet eller dylika omständigheter, som gjorde arbetsförmågan otillräcklig. Kommittén förklarade vidare, att alltför stor vikt ej borde fästas vid det under förarbetena till 1871 års lagstiftning och även senare gjorda påståendet, att en begränsning av den obligatoriska fattigvården skulle medverka till att uppamma större sparsamhet och lust att genom arbetsamhet söka trygga sig mot framtida nöd. Dessa egenskaper hos befolkningen hade säkerligen sitt ursprung och sin drivkraft i helt andra förhållanden än det sätt på vilket samhällets skyldigheter att utgiva fattigvård bestämts. För övrigt hade det enligt kommittén visat sig att den från början avsedda större begränsningen icke kunnat uppställas ens i lagstiftningen; i det verkliga livet yppade sig förhållanden som nödvändiggjorde fattigvårdens ingripande obe9 — 1783 49

66 roende av lagstiftningen. De i lagstiftningen angivna gränserna hade sin betydelse egentligen för de jämförelsevis få fall, då fattigvårdsmyndigheterna visade benägenhet att undandraga sig eller ovillighet att rätt fullgöra sin plikt; men just för dessa fall vore det av största vikt, att dessa gränser vore angivna på ett sätt, som fullt tillfredsställde det praktiska livets krav. Kommittén konstaterade, att tillämpningen av 2 § i 1871 års förordning strängt taget gått utöver vad som i allmänhet kunde anses ligga inom den egentliga fattigvårdens område. Såsom exempel härpå anförde kommittén den förebyggande verksamheten, som understundom utövades, såsom då en person på grund av inträffad olycka råkat i en belägenhet, som, utan att alldeles utarma, honom för tillfället, likväl, om hjälp ej mellankommit, skulle försvårat eller förhindrat möjligheten för honom att framdeles försörja sig och de sina, eller då fättigvårdsstyrelse lämnat hjälp till inköp av utsäde, redskap, kreatur o. s. v. Vidare förklarade kommittén, att en dylik uppfattning av fattigvårdsmyndigheternas uppgift varit ägnad att fylla en lucka i understödsverksamheten. I den mån socialförsäkring, sjukvård, uppfostringsverksamhet och privat välgörenhet utvidgade sina områden, bleve fattigvårdsmyndigheternas uppgifter härvidlag minskade. Det återstode dock många gränsfall, då de nämnda samhällsinstitutionerna ej ingrepo, och en ordnad privat välgörenhet funnes i vårt land endast i jämförelsevis ringa omfattning. Det syntes därför kommittén vara lämpligast att även för framtiden bibehålla en understödsverksamhet vid sidan av den obligatoriska såsom uppgift för dem, som skulle handhava den offentliga fattigvården. Då verksamheten vore frivillig, kunde det visserligen synas tillräckligt att överlämna åt fattigvårdssamhällena att i sina reglementen närmare bestämma grunderna för denna verksamhet. Det torde dock ej sakna betydelse, att lagen upptoge densamma såsom en fättigvårdsmyndighetemas uppgift, för den händelse reglementet ej skulle bestämma något därom. Därigenom undanröjdes också allt tvivel om att fattigvårdsstyrelsen, i den händelse samhället ej givit särskilda regler, hade rätt att använda de för dess verksamhet anslagna medel till av hjälpande eller förebyggande av nöd även i andra fall än dem, som komma under den obligatoriska fattigvården. De myndigheter, som avgåvo yttranden över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag i denna del, hade i allmänhet ingen erinran att framställa mot ett bibehållande av uppdelningen av fattigvård i obligatorisk och frivillig eller mot utsträckningen av området för den obligatoriska fattigvården. Ett stort antal myndigheter förklarade emellertid, att den av kommittén föreslagna formuleringen »i följd av ålderdom eller sjukdom eller av annan anledning» skulle medföra oklarhet angående den obligatoriska fattigvårdens omfång och förtunna gränserna mellan obligatorisk och frivillig fattigvård. Socialstyrelsen upptog till diskussion frågan om upphävande av skillnaden mellan obligatorisk och frivillig fattigvård men avrådde därifrån.

67 Med hänsyn till ersättningsrätten och andra med den offentliga fattigvården förbundna rättsverkningar skulle man nämligen enligt styrelsens mening antagligen vara nödgad begränsa berörda vård till något motsvarande den obligatoriska fattigvården, och den från allmän social synpunkt så betydelsefulla förebyggande fattigvården skulle därmed bliva avförd från fattigvårdsmyndigheternas arbetsområde. Å andra sidan ifrågasatte dock socialstyrelsen huruvida den föreslagna utvidgningen av området för den obligatoriska fattigvården kunde anses tillfyllestgörande. I sådant hänseende anförde styrelsen: »Med nutida uppfattning av samhällets förpliktelser gentemot den av sina medlemmar, som drabbas av nöd, synes det ej fullt motiverat att begränsa §:s tillämplighet till sådana nödlägen, som grunda sig på en persons förmåga att genom arbete försörja sig. Fattigvården måste nämligen anses som den form varunder samhället har att träda emellan och bringa hjälp i alla de fall, då andra hjälpmedel mot nöden ej stå till buds. Principiellt sett åtminstone borde sålunda §:n äga tillämpning i alla fall av faktiskt nödläge. Med den läggning av en kommunerna påvilande skyldighet, som fattigvården nu har och av kommittén väsenligen bibehållits kan det emellertid ej förnekas, att en förändring i här antydd riktning måste möta vissa betänkligheter. Genom utsträckt ekonomisk medverkan från statens sida till fattigvården skulle likväl måhända dessa betänkligheter kunna undanröjas.» Med visst undantag, varom mera nedan, godtog departementschefen i propositionen nr 135/1918 fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag såvitt angick gränsdragningen mellan obligatorisk och frivillig fattigvård. I propositionen berördes särskilt frågan huruvida arbetslöshet borde kunna åberopas såsom förutsättning för krav på obligatorisk fattigvård. Frågan besvarades av departementschefen nekande, bl. a. under motivering att enär med den föreslagna utvidgningen av området för den obligatoriska fattigvården vunnes, att sådan skulle utgå, därest medlemmar av en arbetslös familj befunne sig i den belägenhet, som avsågs i 1 § i förslaget, bleve behovet av att inbegripa arbetslöshet under de för paragrafens tillämplighet uppställda förutsättningarna mindre angeläget. Den hjälp, som i dylika fäll borde lämnas åt den arbetsföre, som saknade arbete, borde helst bestå i en anvisning på arbete eller anskaffandet av sådant. Att pålägga fattigvårdsstyrelserna en ovillkorlig skyldighet att föranstalta om arbete eller anvisa sådant borde enligt departementschefen ej vara lämpligt, då detta ej sällan skulle ligga utanför deras möjligheter. Om man, såsom i förslaget skett, vid sidan av den obligatoriska fattigvården bibehölle den frivilliga, borde man i förevarande avseende tills vidare åtnöjas med de möjligheter, som den frivilliga fattigvården erbjöde. Med hänsyn till framkomna anmärkningar mot lagförslagets formulering angående frånvaro av arbetsförmåga utbyttes i propositionen »annan anledning» mot »eljest bristande kropps- eller själskrafter». Till försvar för bibehållande av indelningen av fattigvården i obligatorisk

68 och frivillig anförde departementschefen, att den frivilliga fattigvården, ehuru den ingalunda kunde attses i allo tillfredsställande, syntes hava sä ingått i allmänna medvetandet, att en förändring härutinnan näppeligen för det dåvarande borde äga rum. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen yrkades i en motion i andra kammaren återgång till kommitténs förslag, men detta yrkande vann ej bifall, enär den av Kungl. Maj:t föreslagna formuleringen ansågs mera otvivelaktigt utmärka, att bristande arbetsförmåga åsyftades. Särskilda utskottet anmärkte dock härvid: »Emellertid kunna understundom inträffa fall, då samhället ej kan undgå att avhjälpa ett föreliggande behov, ehuru arbetsförmåga ej saknas. Ett inordnande av sådana fall under 1 § skulle dock innebära ett borttagande av den begränsning, som man velat giva åt den obligatoriska fattigvården, och bör sålunda ej äga rum. Då det likväl måste anses av vikt, att fättigvårdssanhället erinras om, att det bör inskrida även i dylika fall, har utskottet ansett sig böra föreslå ett tillägg härom i 2 §.» Detta tillägg fick det innehåll, att fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle vid handhavandet av den frivilliga fattigvården skulle på sätt i 23 § sägs ombesörja att den som funnes vara i behov av fattigvård erhölle sådan. Då utskottet icke föreslog någon motsvarande utvidgning beträffande besvärsrätten, förblev det dock för dessa fall helt beroende på fattigvårdsstyrelsens avgörande om fattigvård skulle meddelas eller icke. Det bör här erinras om att 23 § fattigvårdslagen anger, att den, som vill erhålla fattigvård, skall göra anmälan därom till fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där han vistas, samt att det åligger fattigvårdsstyrelsen att ombesörja, att den, som vistas inom samhället och finnes vara i behov av fattigvård, erhåller sådan. Även sist angivna, kategoriska formulering har en betydligt mindre räckvidd än ordalagen ge vid handen. Ett »åliggande^ föreligger i själva verket endast ifråga om de i 1 § angivna fallen. Bestämmelserna i 23 § böra vidare sammanställas med det stadgande i 50 §, som begränsar hemortskommunens ersättningsskyldighet gentemot vistelsekommunen till fattigvård enligt 1 §. Då en kommun i regel icke vill lämna fattigvård åt personer med hemortsätt i annan kommun, såvida icke ersättningkan påräknas från denna, har resultatet blivit, att föreskrifterna i 23 § fått betydelse endast för de fall, i vilka 1 § är tillämplig. I övriga fall saknar i regel vederbörande möjlighet att erhålla fattigvård, såvida icke hemortskommunen med bortseende från bestämmelserna i 23 § meddelar honom fattigvård oavsett att han vistas i annan kommun. Gränsdragning mellan obligatorisk och frivillig fattigvård enligt gällande rätt. De i 1 § angivna indikationerna för obligatorisk fattigvård äro följande: 1. Det är fråga om person under 16 år eller annan person, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig.

69 2. Den hjälpsökande saknar medel till sitt livsuppehälle. 3. Föreliggande behov avhjälpes icke på annat sätt. Beträffande de minderåriga märkes, att enligt barnavårdslagen barnavårdsnämnd svarar för omhändertagande av barn, som på grund av nöd eller annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, medan fattigvårdsstyrelse svarar för erforderlig vård eller erforderligt underhåll i andra fall. Av förutsättningarna för obligatorisk fattigvård framgår, att det i första hand är anledningen till hjälpbehovet, som är avgörande för fattigvårdens klassificering. Beträffande andra än minderåriga undandrages från 1 §:s tillämplighet det fall, där hjälpbehov väl finnes men är föranlett av andra orsaker än arbetsoförmåga, som uppstått till följd av ålderdom, sjukdom eller dylikt. Såsom obligatorisk fattigvård räknas sålunda icke hjälp som meddelas på grund av arbetslöshet eller av den anledningen, att vederbörande, ehuru arbetsför, bör erhålla hjälp för att genom vård, vila, utbildning etc. öka sina framtida försörjningsmöjligheter. Dessa områden behandlas särskilt här nedan. Ej heller räknades från början till den obligatoriska fattigvården sådana fall, då vederbörande hade sin arbetsförmåga i behåll och tillfälle till förvärvsarbete erbjöd sig men faktisk oförmåga att taga denna möjlighet i anspråk förefanns. Hade fattigvård tilldelats frisk moder till minderårigt barn och hjälpbehovet föranletts därav att modern ej kunnat taga arbete därför att hon måste vårda barnet, räknades till modern utgående fattigvård såsom frivillig sådan. I detta avseende har emellertid en förskjutning- i lagtillämpningen inträffat, nämligen såtillvida att hänsyn tages till att det för modern erforderliga understödet är påkallat av det minderåriga barnets behov och därför betraktas som fattigvård åt barnet samt på den grund hänföres till 1 §. Sålunda synes en prövning ske, huruvida modern är förhindrad att försörja sig själv på grund av sina omsorger om barnet. Genom utslag den 20 juni 1945 beträffande ersättning för fattigvård åt kvinna med tre minderåriga barn har kammarrätten utdömt ett belopp, som lämnats för såväl barnens som moderns uppehälle, och därvid åberopat, att fattigvården i dess helhet »måste anses hava utgått för att tillgodose de minderåriga barnens behov». Beträffande tolkningen av de i 1 § angivna begreppen sjukdom, lyte o. s. v. föreligga åtskilliga prejudikat. Kommittén anser sig icke här behöva närmare redogöra för dessa. Däremot må det påpekas, att själva begreppet »oförmögen att genom arbete försörja sig» från början saknat och alltjämt saknar mera preciserad innebörd. Man kan förmoda, att det vid lagens tillkomst åsyftades en höggradig för att icke säga fullständig arbetsoförmåga. Emellertid har denna fråga aldrig upptagits till prövning av de dömande myndigheterna, Dessa ha åtnöjt sig med att det företetts läkarintyg, i vilket helt kort angivits diagnosen och därjämte endast intygats, att vederbörande vore »oförmögen att genom arbete försörja sig». På detta sätt har avgörandet av förevarande spörsmål helt överlämnats åt den intygsskrivande läkaren. Det finnes anledning att antaga, att läkarna nu i betydligt större omfattning

70 än tidigare utfärda dylika intyg redan vid en nedsättning av arbetsförmågan, som icke är mera väsentlig men dock tillräcklig för att vålla försörjnings svårigheter och att 1 § sålunda i praktiken även på denna väg erhållit en vidgad tillämpning. Förutom orsaken till hjälpbehovet äro, såsom ovan angivits, även vissa andra faktorer avgörande för fattigvårdens klassificering. För att fattigvård skall utgå enligt 1 § förutsattes bl. a., att den hjälpbehövande saknar medel till sitt livsuppehälle. Fattigvårdslagstiftningskommittéii framhöll därom, att samhällets skyldighet att hjälpa ej borde vara utesluten därav, att någon egendom möjligen funnes, då den ej vore till hands att tagas i anspråk för behovets avhjälpande. Det var för att förebygga den stränga tolkning av 1871 års förordnings uttryck »sakna egna medel», som stundom framträtt, som kommittén i stället använde uttrycket »sakna medel till sitt livsuppehälle». Såsom ytterligare förutsättning för att fattigvård skall anses vara av obligatorisk natur gäller, att vederbörandes behov icke annorledes avhjälpes. 1 den närmast före 1918 års fattigvårdslag gällande fättigvårdsförordningen användes uttrycket »sakna underhåll och vård av annan». Fattigvårdslagstiftningskommittén ansåg detta uttryck »kräva förtydligande i syfte att undvika den tolkning av omfattningen av den obligatoriska fattigvården, som eljest kan uppkomma genom en sammanställning härmed av föreskrifter om enskild försörjningsplikt». Genom att använda uttrycket »där hans behov icke annorledes avhjälpes» ville kommittén tydligare utmärka, att meningen allenast vore, att fattigvården ej hade att ingripa, när behovet i det föreliggande fallet verkligen fylldes på annat sätt, vare sig därigenom att enskild person sörjde därför eller att understöd utginge t. ex. från välgörenhetsförening. Även om samtliga tre ovan angivna förutsättningar äro uppfyllda, Lan meddelad fattigvård helt eller delvis ändock vara att betrakta såsom frivillig sådan. Den obligatoriska fattigvården omfattar nämligen allenast »det underhåll och den vård som äro erforderliga samt för minderåriga jämväl uppfostran». I 1871 års fattigvårdsförordning användes uttrycket »nödtorftig fattigvård». Fattigvårdslagstiftningskommittén ansåg sig böra giva detta stadgande en bestämdare avfattning och föreslog uttrycket »nödtorftigt underhåll och erforderlig vård». Kommittén yttrade därom bl. a., att därest man för underhållet i allmänhet ej kunde begära annat än det nödtorftiga, vilket kunde vara olika på olika orter, så gällde ifråga om vården, att man ej kunde nöja sig med mindre än att det för varje fall erforderliga bestodes, så att t. ex. vid sjukdom allt efter omständigheterna vård lämnades på sjukhus, läkare tillkallades, sjuksköterska anlitades o. s. v. Departementschefen förklarade, att uttrycket »nödtorftigt underhåll» till äventyrs kunde föranleda den missuppfattningen, att underhållet skulle användas så sparsamt att nnderstödstagaren nätt och jämt holies ovan svältgränsen, vilket givetvis

71 icke kunde vara förslagets mening. Det riktiga torde vara, att han skulle erhålla vad som i allmänhet å den ort, där understödet gåves, ansåges vara erforderligt för livsuppehället. Med uttrycket »erforderlig vård» kunde enligt departementschefen tydligen ej avses annat än att fattigvårdssamhället skulle sätta den nödlidande i tillfälle att få samma omvårdnad, som i allmänhet bestodes vid sjukhus, och naturligen ej specialbehandlingar, som krävde alldeles särskilda kostnader. De dömande myndigheterna ha sedermera givit begreppet bl. a. den innebörden att kostnaden för proteser för lytta personer räknas som vårdkostnad enligt 1 § (kammarrättens årsbok 1939, referat nr 11). Genom nu ifrågavarande bestämmelser i 1 § och motiveringen till dessa har det dels dragits en principiell gräns för det uppehälle och den vård, som omfattas av 1 §, dels från 1 § uteslutits hjälp, som icke kan betecknas som uppehälle och vård. Härigenom ha sådana slag av förebyggande åtgärder som bidrag till den ersättning, en elev måste erlägga för sin utbildning, bidrag till anskaffandet av arbetsmaskiner m. m. dylikt uteslutits från 1 §, alldeles oavsett om de förut angivna tre förutsättningarna äro för handen. Däremot hänföres i fråga om en person, som är oförmögen att försörja sig genom arbete, skälig kostnad för uppehället under en pågående utbildning till 1 § (kammarrättens årsbok 1943, refererat nr 16). Vidare innebära nämnda bestämmelser, att man till den frivilliga fattigvården helt överlämnat tvenne områden, som äga särskild betydelse, nämligen fattigvård vid arbetslöshet samt s. k. förebyggande fattigvård. Den senare inbegriper dels alla de fall, då uppehälle och vård ges åt en icke arbetsoförmögen och icke arbetslös person i syfte att öka hans möjligheter att bibehålla sin hälsa och därmed även förmågan att försörja sig, dels även alla de fäll, då i samma syfte hjälp av annat slag än uppehälle och vård lämnas. Här nedan skall till en början behandlas spörsmålet angående de arbetslösa.

Fattigvård vid arbetslöshet enligt gällande rätt. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har det sedan länge stått klart, att fattigvård enligt 2 § visserligen kan utgivas i anledning av arbetslöshet men att sådan fattigvård i praktiken utgår endast om den arbetslöse befinner sig i hemortsrättskommunen. I detta sammanhang må erinras om att fattigvårdssamhälle jämlikt 2 § fattigvårdslagen äger bestämma de grunder för meddelande av frivillig fattigvård, som böra iakttagas av samhällets fattigvårdsstyrelse. I av statens fattigvårdsinspektör utfärdade normalreglementen för fattigvården saknas exempel på dylika grunder; ej heller torde förefintliga fattigvårdsreglementen inrymma bestämmelser av sådan innebörd. Kommunalt understöd åt arbetslösa kan utgå endast med stöd av gällande

72 författning. I den mån dylikt understöd utgår enligt fattigvårdslagen gäller bl. a,, att iättigvårdslagens bestämmelser angående den inbördes kompetensen mellan fattigvårdssamhället och fattigvårdsstyrelsen måste iakttagas. Den omständigheten att understöd utbetalas av fattigvårdsstyrelsen är således i och för sig icke tillräcklig för att understödet skall betraktas som fattigvård och på sådan grund anses såsom laglig understödsform. Självfallet måste även lagens övriga bestämmelser iakttagas. Sålunda måste behovsprövning verkställas, vilket förhindrar användandet av viss taxa eller tariff annat än som vägledande vid prövningen av hjälpens omfattning. Understödet är liksom fattigvård i övrigt automatiskt förenat med återbetalningsskyldighet. I sistnämnda avseende må dock erinras om stadgandet i 64 § fattigvårdslagen, enligt vilket lagrum fattigvårdssamhälle kan för vissa ändamål ställa särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande och därvid bestämma, att ersättningsskyldighet för med dessa medel bekostad fattigvård icke skall föreligga. Bland dessa ändamål namnes avhjälpande av nöd, som i större utsträckning uppkommit på grund av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden utom riket vållad allmän kristid. Allt sedan det första världskriget har -— vid sidan av fattigvården — funnits en statlig och statsunderstödd arbetslöshetshjälp, som delvis varit organisatoriskt förankrad i kommunerna. Här skall icke lämnas någon redogörelse för utvecklingen av den statliga och statsunderstödda arbetslöshetsverksamheten i allmänhet utan endast i korthet refereras framkomna förslag på området, vilka ha ett mera direkt intresse ur fattigvårdssynpunkt. Tillkomsten av en statsunderstödd hjälpverksamhet föranledde ingen principiell förändring av den frivilliga fattigvårdens tillämplighet på arbetslöshetsfall. Förefintligheten av olika understödsformer för arbetslösa, reglerade av olika författningar och med olika rättsverkningar för de understödda, har emellertid vid upprepade tillfällen föranlett reformförslag. De förslag, som i förevarande sammanhang äro av speciellt intresse, äro de, som åsyftat en enhetlig reglering av den kommunala understödsverksamheten för arbetslösa. Vid 1933 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner — I: 28 av herr Trygger m. fl. och I I : 237 av herr Lindman m. fl. — att riksdagen ville för sin del besluta antaga av motionärerna framlagt förslag till lag om offentlig arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa. Lagförslaget avsåg huvudsakligen de villkor, på vilka de kommunala myndigheterna ägde rätt att lämna hjälp åt oförskyllt arbetslösa; det innehöll de konstitutiva bestämmelserna för arbetslöshetshjälpen samt regleringen av de olika arbetslöshetsorganens inbördes ställning och befogenhet. I sitt yttrande över motionerna framhöll särskilda utskottet bl. a. önskvärdheten av ett klarläggande beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär. Ur olika synpunkter vore det i hög grad önskvärt, att en bestämd gräns kunde uppdragas mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen och den allmänna fattigvården, så att en sammanblandning undvekes och det icke förekomme, att en och samma person samtidigt åtnjöte under-

73 stöd från flera håll för samma hjälpbehov. Då arbetslöshet emellertid icke i och för sig grundade rätt till fattigvård, utan meddelande därav i sådant fall berodde på vederbörande kommuns fria prövning jämlikt fattigvårdslagens 2 §, förelåge häri en anledning till lokal ojämnhet, som skulle göra det obilligt att i förevarande hänseende uppdraga en allmänt gällande gränslinje. Vid ärendets behandling hade det visat sig föreligga även vissa andra av utskottet anmärkta svårlösta frågor. Utskottet ansåg, att samtliga dessa spörsmål borde i ett sammanhang göras till föremål för utredning. Med godkännande av utskottets utlåtande hemställde riksdagen i skrivelse nr 356 till Kungl. Maj:t om verkställande av de av utskottet förordade utredningarna. Dessa utredningar verkställdes därefter inom socialdepartementet och i december 1935 utsändes för yttrande till olika myndigheter ett inom departementet upprättat utkast till lag om kommunal kontantunderstödsverksamhet vid arbetslöshet. Enligt lagutkastets 1 § skulle däri avsedd kommunal understödsverksamhet få anordnas, då det inom kommun, där arbetslöshet rådde, funnes erforderligt att bereda oförvållat arbetslösa kontanta understöd. Beslut, varigenom kommun anvisade medel till sådan understödsverksamhet, skulle underställas Konungens prövning och fastställelse. Hjälpverksamheten i fråga skulle stå under tillsyn av arbetslöshetskommissionen. Från gällande kungörelse angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet hade hämtats åtskilliga bestämmelser, bl. a. angående sammansättning av arbetslöshetskommitté, behörighetsregler, konfliktdirektiv etc. Socialstyrelsen ansåg för sin del, att en lagstiftning lämpligen borde företagas på ifrågavarande område, men avstyrkte, att utkastet utan en genomgripande omarbetning lades till grund för lagstiftning i ämnet. Samtidigt uttalade styrelsen emellertid, att det icke torde vara lämpligt eller ens möjligt att företaga en sådan överarbetning av lagförslaget utan samband med en allmän utredning av hjälpsystemet i dess helhet. Styrelsen diskuterade i sitt yttrande bl. a. principerna i en sådan lagstiftning och tillfogade, att det vid bibehållandet av rätten att utgiva fattigvård i anledning av arbetslöshet torde kunna ifrågasättas, huruvida icke i fattigvård slagen borde införas en bestämmelse om rätt för fattigvårdssamhälle att föreskriva, att dylikfattigvård i vissa fall icke skulle vara förenad med återbetalningsskyldighet. Ä andra sidan skulle emellertid en dylik ändring av fattigvårdslagen medföra en icke önskvärd skillnad mellan arbetsföra samt sjuka och eljest arbetsoförmögna personer i avseende å återbetalningsskyldighet för uppburen fattigvård. Lösningen av detta spörsmål sammanhängde enligt styrelsen med den ställning, som fattigvården i en framtid kunde komma att få i det allmänna hjälpsystemet, Förslaget till lag om kommunal understödsverksamhet vid arbetslöshet förelades icke riksdagen och har senare icke blivit föremål för överarbetning.

74 Socialhjälpen såsom en rättighet för arbetslösa. Nuvarande obligatoriska fattigvård bygger i princip på förutsättningen, att den hjälpbehövande saknar medel till sitt livsuppehälle, samtidigt som det hos honom föreligger en faktisk arbetsoförmåga, förorsakad, så vitt angår vuxen person, av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller själskrafter. Beträffande minderårig person är rätten till obligatorisk fattigvård icke direkt knuten till arbetsoförmågan, men minderårighet har ansetts böra jämställas med oförmåga att genom arbete förskaffa sig egen försörjning. Någon tvekan om att även socialhjälpslagen skall innebära skyldighet att tillgodose hjälpbehov, föranledda av nu nämnda orsaker, kan icke föreligga. Däremot är det ett betydelsefullt spörsmål, huruvida sådan rätt skall föreligga även för andra kategorier hjälpbehövande. I första rummet är detta spörsmål aktuellt i fråga om arbetsför men arbetslös vuxen person. Fattigvårdslagstiftningskommittén motiverade sin ståndpunkt, att arbetslöshet i och för sig icke borde medföra rätt till fattigvård därmed, att den som vore arbetsför måste antagas kunna försörja sig själv och därför ej borde ha en ovillkorlig rätt till fattigvård. Såsom tidigare nämnts har emellertid inom den frivilliga fattigvårdens ram hjälp i stor utsträckning beretts arbetslösa, Den ståndpunkt, som intagits i 1918 års lag, torde ej längre vara hållbar. Det är, såsom erfarenheten visar, en fiktion att den som är arbetsför också i realiteten alltid kan försörja sig genom arbete. Statsmakterna ha tagit konsekvenserna härav genom inrättandet av särskilda hjälpformer för arbetslösa. Samhället har därigenom realiter redan nu påtagit sig ansvaret för försörjningen av arbetslös person, som saknar egna försörjningsmöjligheter. Detta ansvar har av kommittén föreslagits skola utvidgas genom att de särskilda hjälpformerna för arbetslösa ersättas av försäkringsmässiga anordningar. Av skäl, som framhållits i kap. I I I , måste emellertid dessa anordningar kompletteras genom den generella understödsverksamheten socialhjälpen, under det att den fristående formen för behovsprövade understöd åt arbetslösa försvinner. Frågan huruvida socialhjälp på grund av arbetslöshet skall ha karaktären av en rättighet är därvid av stor betydelse. Det nutida samhällets inställning till arbetslöshetsspörsmålen och utformningen av cle åtgärder i övrigt, som vidtagits eller som föreslås vidtagna till förmån för arbetslösa, gör det enligt kommitténs mening naturligt, att den på behovsprövning grundade kommunala hjälpen till arbetslösa utformas som en rättighet för den arbetslöse att under vissa förutsättningar erhålla dylik hjälp. Nuvarande ordning har icke varit lycklig. Erfarenheten torde ha visat, att det varit omöjligt för fattigvårdsmyndigheterna att vid arbetslöshetsfall uppdraga några skarpare gränser mellan obligatorisk och frivillig fattigvård. Kommunerna ha stått inför nödvändigheten av att ombesörja, att den, som funnits vara i behov av fattigvård, erhållit sådan. I själva verket är det knappast för mycket sagt, att samhällets skyldighet att bistå den

75 oförvållat arbetslöse redan ingått i det allmänna medvetandet. I stor utsträckning har fattigvård meddelats arbetslösas familjer i det medvetna syftet att härigenom bidraga till den arbetslöses egen försörjning i former, som gjort det möjligt att åberopa 1 § fattigvårdslagen. Detta har lett till tvister mellan kommunerna. För den enskilde har den omständigheten, att arbetslös icke haft rätt erhålla fattigvård, medfört stora svårigheter. Särskilt framträdande har detta varit, när vederbörande icke ägt hemortsrätt inom vistelsekommunen. Det torde över huvud taget icke vara möjligt att komma till rätta med alla de problem, som föreligga på detta område, förrän en arbetslös i fråga om rätten att erhålla socialhjälp i princip jämställes med en arbetsoförmögen person. En konsekvens av den här föreslagna ordningen är, att den kontanta understödsverksamheten för arbetslösa enligt hjälpkungörelsen upphör. Kommittén har i kap. I I I utvecklat skälen för att så även bör ske samt föreslagit, att kontanthjälp åt arbetslösa efter behovsprövning- skall kunna utgå endast enligt socialhjälpslagen. Ett bibehållande av en speciell understödsverksamhet för arbetslösa måste utesluta att man ger de arbetslösa den rätt till hjälp som kommittén föreslår i 3 § socialhjälpslagen. Om sålunda socialhjälpen skall bli den normala hjälpformen för understöclsbehövande arbetslösa, vilka ej äro berättigade till hjälp från arbetslöshetsförsäkringen, är det nödvändigt att skapa en sådan ordning för meddelande av socialhjälp åt arbetslösa, att den enskildes vilja att försörja sig genom eget arbete icke undergräves. Denna synpunkt har varit föremål för stor uppmärksamhet vid utformandet av såväl hjälpkungörelsen som förordningen om erkända arbetslöshetskassor liksom då socialvårdskommittén utarbetade förslaget till lag om allmän arbetslöshetsförsäkring. Genom särskilda bestämmelser ha sålunda garantier skapats för att hjälp icke utgår annat än när personen står utan möjlighet att erhålla arbete, varvid dock förutsatts att det arbete som kan erbjudas skall vara lämpligt. De centrala myndigheterna skola efter statsmakternas riktlinjer meddela anvisningar för bedömandet av frågan om vad som skall anses vara lämpligt arbete. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finnes icke i fattigvårdslagen. Reclan det förhållandet, att fattigvård för den arbetslöse icke är en rättighet, i förening därmed att hela kostnaden faller på kommunen, kan antagas ha föranlett lagstiftarna att anse det tillräckligt med en allmän anvisning ät fattigvårdsstyrelserna att göra sig noga underrättade om tillgången på arbetstillfällen för att kunna anvisa arbete åt arbetsför hjälpsökande samt att i sådant syfte samarbeta med arbetsförmedlingen (26 §). Ehuru denna inställning vid tillkomsten av 1918 års lag kunde förefalla självfallen, har den under vissa omständigheter fått olyckliga verkningar, särskilt när det kommunalekonomiska trycket haft mindre betydelse. Här åsyftas framför allt de fall, då kommunen åtnjutit högt skatteutjämningsbidrag. På grund av sin utformning ha dylika bidrag ofta i realiteten utgjort ett väsentligt bidrag till kommunens fattigvårdskostnader. När så varit

76 fallet torde det ha förekommit, att fattigvårdsstyrelse icke dragit sig för att bevilja fattigvård åt personer, vilka erbjudits men vägrat taga arbete av sådant slag, att deras vägran måst föranleda avslag på framställning om understöd enligt hjälpkungörelsen eller om daghjälp från arbetslöshetskassa. Fattigvårdsstyrelsen har sålunda bedömt frågan om det berättigade i avvisandet av erbjudet arbete på ett annat sätt än de särskilda organen för arbetslöshetshjälp med ledning av statsmakternas direktiv gjort och genom meddelande av fattigvård berett vederbörande tillfälle att undandraga arbetsmarknaden sin arbetskraft. Det är självfallet, att om sådana företeelser hittills hört till undantagen, motsatsen lätt kan bli fallet, när fattigvården ersattes med en hjälpform av socialhjälpens natur, till vilken bl. a. utgår väsentliga statsbidrag. Med hänsyn härtill finner socialvårdskommittén nödvändigt, att i socialhjälpslagen inryckas bestämmelser, vilka avse att garantera att socialhjälp utgår till arbetslös endast efter prövning av hans arbetsvillighet, och vilka nära ansluta sig till dem, som tillämpas för daghjälp enligt lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring (6 § socialhjälpslagen). I första hand bör sålunda socialhjälp icke kunna utgå annat än när den arbetslöse hos den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande i den ordning som föreskrivits i kommitténs förslag till lag om allmän arbetslöshetsförsäkring. Han bör icke kunna erhålla socialhjälp om han är att anse såsom självförvållat arbetslös. Såsom sådan skall enligt förslaget den betraktas, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete, på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, avvisat erbjudet lämpligt arbete eller under åberopande av orsak, som icke skäligen kan godkännas, vägrat deltaga i kurs för fortsatt utbildning inom det egna yrket eller för omskolning till annat yrke. Vad beträffar situationen vid en konflikt må erinras om att erbjudet arbete icke må anses lämpligt om det hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder. Det torde icke behöva råda tvekan om, att det är fullt riktigt att tillämpa samma bestämmelser, när det är fråga om socialhjälp. Den hjälpsökande skall sålunda vara berättigad till sådan hjälp även om han erbjudits och avvisat arbete på arbetsplats, där konflikt råder. Det finnes emellertid en annan bestämmelse, som avser konfliktsituationer och som påkallar särskild uppmärksamhet. Daghjälp m. m. får icke utgivas till den, som är indragen i konflikten (deltager i eller är föremål för strejk eller lockout) och ej heller till den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vars löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Gällande fattigvårdslag lägger inga hinder i vägen för att i dylika fall ge den hjälpbehövande fattigvård, men såvitt socialvårdskommittén har sig bekant torde det endast i undantagsfall ha förekommit att en i konflikt inblandad, arbetsför arbetare för egen del erhållit fattigvård. Anledningen är självfallet, att även fattigvårdsstyrelserna i regel respektera den allmänt godtagna och av statsmakterna starkt hävdade

77 principen, att samhället icke bör i en konflikt stödja den ena eller den andra parten. Även om delade meningar skulle kunna råda, huruvida förefintligheten av vissa möjligheter till understöd av allmänna medel till de konfliktinblandade verkligen kan antagas öva något större inflytande på en konflikts förlopp, anser dock kommittén att man bör lämna vad som i sagda avseende kan sägas vara i huvudsak nu tillämpad ordning oförändrad. Det bör därför om socialhjälpen liksom om annan arbetslöshetshjälp såsom huvudregel stadgas, att den icke må utgå till arbetsför person, som saknar försörjning av den anledningen, att han är inblandad i konflikt. Föreskrift härom föreslås inflyta i 6 § i socialhjälpslagen. Det kan emellertid inträffa speciella situationer, då socialhjälp icke kan vägras en konfliktinblandad utan ett åsidosättande av rimliga humanitära hänsyn. Bl. a. förekommer det att personer äro konfliktinblandade i teknisk mening men på grund av speciella omständigheter sakna de möjligheter till ekonomisk hjälp, som i regel stå de konfliktinblandade till buds. Med hänsyn härtill föreslår kommittén i 6 § en bestämmelse, som ger möjlighet att i särskilda fall göra undantag från. huvudregeln. Det må erinras om att det f. n. erbjudes en motsvarande möjlighet att ge en konfliktinblandad understöd, nämligen enligt 2 § fattigvårdslagen. Vad i föregående stycke sagts avser arbetsför person. Skulle en konfliktinblandad person bli sjuk och på grund därav i behov av socialhjälp, utgör konfliktsituationen självfallet intet hinder för meddelande av socialhjälp utan är han då, förutsatt att i 3 § angivna omständigheter föreligga, berättigad därtill. Understöd enligt arbetslöshetsförsäkringen utgår till den arbetslöse med daghjälp och familjetillägg. I den mån understöd icke kan utgå till den arbetslöse, kan ej heller någon förmån utgå till familjen. Beträffande socialhjälpen ligger saken annorlunda till. Liksom f. n. fattigvård kan utgå till vissa familjemedlemmar men ej till övriga, så kan socialhjälp tänkas utgå till familjemedlemmarna, ehuru dylik hjälp icke kan meddelas familjeförsörjaren. Hinder att meddela socialhjälp till den arbetslöse familjeförsörjaren på grund av att denne är inblandad i konflikt behöver sålunda ej utgöra hinder för att meddela hustrun och barnen socialhjälp. Vad beträffar socialhjälp åt hustrun torde det vara onödigt närmare uppehålla sig därvid. Erfordras hennes arbete i hemmet för barnens del måste eventuell hjälp åt barnen utmätas så att den förslår även åt henne. I motsatt fall kan hon i regel erhålla arbete, och socialhjälp ifrågakommer sålunda icke. Om fattigvård endast i undantagsfall utbetalats åt i konflikt inblandade arbetare, torde det ha varit vanligare, att fattigvård utgått till dennes barn, enär barnen ansetts vara i behov därav, och för dylik åtgärd har fattigvårdsstyrelsen självfallet kunnat åberopa 1 § fattigvårdslagen, så snart det rört sig om barn under 16 år. Likväl torde detta ej ha förekommit i någon mera väsentlig omfattning. Emellertid har man anledning räkna med att detta

7<s skulle kunna bli vanligare i fråga om socialhjälpen, särskilt med hänsyn till de åtgärder, som vidtagas i syfte att i det allmänna medvetandet göra denna hjälpform mera tilltalande än fattigvården ansetts vara. Det har tidigare framhållits, att det ej ens kan ifrågasättas, att socialhjälpslagen skulle i förhållande till fattigvårdslagen inskränka det område, inom vilket medborgaren har en rättighet till hjälp från den generella, behovsprövade hjälpformen. Erfarenheten har enligt socialvårdskommitténs mening visat, att detta område på ingen punkt är för vidsträckt. Vad här särskilt angår barnens ställning måste samhället ofrånkomligen genom lagbestämmelser utan någon reservation erkänna det som sin plikt att ge dem erforderligt understöd i hemmet, när hjälp faktiskt icke på annat sätt erhålles och förhållandena i hemmet icke äro sådana, att samhället i stället bör genom barnavårdsnämnden omhändertaga barnet. Emellertid kan det göras gällande att om arbetarpartens organisationer i en konfliktsituation lämna så knappa understöd åt arbetarna, att dessa icke för familjer med barn ge erforderligt uppehälle och familjen därför måste tilldelas socialhjälp åt barnen, kan detta tänkas innebära ett visst stöd för arbetarparten. Den enda fullt säkra garantien mot en utveckling av antytt slag skulle vara att icke endast avskaffa barnets rätt till understöd, när behovet vållats av att försörjaren är inblandad i konflikt, utan även förbjuda vederbörande samhällsorgan att i dylikt fall utge hjälp. Detta skulle betyda, att lagstiftarna ställde de minderåriga barnen utan hjälpmöjlighet. Detta kan självfallet icke ifrågakomma. Man får här avstå från att skapa mera fullständiga garantier mot utnyttjande av socialhjälpen som ekonomiskt stöd vid arbetskonflikter. Om härav följa några ölägenheter, kunna dessa enligt kommitténs mening i varje fall icke vara nämnvärda, Principiellt har för övrigt arbetsgivarparten samma ställning ifråga om rätt till hjälp som de anställda. Försiktigheten bjuder dock, att man söker minska risken genom att för nu ifrågavarande fall skapa mindre förmånliga villkor än som eljest följa med socialhjälpen. Kommittén syftar härmed på återbetalningsskyldigheten. Såsom närmare utvecklas i kap. VI och V I I anser kommittén, att socialhjälpen skall vara förenad med återbetalningsskyldighet endast under vissa förutsättningar och bl. a. när vederbörande själv eller för honom försörjningspliktig måste anses ha vållat behovet, Här ifrågavarande fall böra enligt kommitténs mening ur vissa synpunkter behandlas på likartat sätt, och för socialhjälp, som beviljats ett barn av den anledningen, att försörjaren är inblandad i konflikt och därför för tillfället saknar förmåga att försörja barnet, bör sålunda ersättning sedermera kunna uttagas av den försörjningspliktige. Härtill återkommer kommittén i kap. VII. Statsmakterna böra vid antagandet av socialhjälpslagen giva uttryck åt den meningen, att socialhjälpen icke bör annat än i särskilda fall utnyttjas som hjälp i samband med konflikt, ehuru myndigheterna genom lagstiftningen ålagts att alltid tillse att inga barn lida nöd. Enligt kommitténs mening

79 torde man då kunna räkna med att de anställdas organisationer respektera denna inställning. De ordinarie arbetslöshetsorganen äro skyldiga att underkasta den hjälpsökandes arbetsvillighet prövning i en bestämd ordning och få överhuvudtaget icke meddela hjälp, om den sökande efter en sådan prövning befinnes icke arbets villig. Av socialnämndens klientel är emellertid endast en del hjälpbehövande på grund av arbetslöshet. En föreskrift om skyldighet för socialnämnden att pröva arbetsvilligheten i en viss ordning kan endast gälla denna del av klientelet, och här skulle sålunda erfordras en gränsdragning, som kan ha sina svårigheter. Emellertid får denna fråga icke ges för stora proportioner. Även om socialnämnden bör tillse, att också personer med begränsad arbetsförmåga utnyttja denna i största möjliga utsträckning, så bör dock enligt kommitténs mening en föreskrift om samarbete med arbetsförmedlingen av samma slag som gäller ifråga om arbetslöshetsförsäkringen endast gälla personer, vilka äro arbetsföra i den mening som avses i arbetslöshetsförsäkringslagen, d. v. s. personer som icke på grund av sjukdom, lyte o. d. äro förhindrade att taga arbete. Detta betyder emellertid, att stora grupper av partiellt arbetsföra här böra inbegripas. Socialvårdskommittén finner en mera preciserad gränsdragning onödig. Av praktiska skäl bör för övrigt denna gränsdragning i viss mån variera efter läget på arbetsmarknaden. Det får bli länsstyrelsernas och socialstyrelsens sak att tillse, att socialnämnderna härvidlag i stort handla i överensstämmelse med lagstiftarnas mening och sålunda ej underlåta att tillämpa den föreskrivna kontrollen av arbetsvilligheten genom arbetsförmedlingen. Ett åsidosättande av denna skyldighet torde, om rättelse ej kan vinnas på annat sätt, böra medföra, att statsbidraget till all av vederbörande kommun utgiven socialhjälp nedsättes. Bestämmelserna i denna del i själva lagen böra sålunda göras kortfattade och vara allmänt hållna, Föreskrifterna angående den ordning, i vilken arbetsvilligheten skall prövas, böra inflyta i en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad författning. Det torde vara tillräckligt att i socialhjälpslagen föreskrives, att innan socialhjälp för uppehället tilldelas arbetsför person som fyllt 16 år socialnämnden skall ha förvissat sig om att han hos arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande utan att kunna erhålla lämpligt arbete samt att Konungen äger utfärda föreskrifter om tillämpningen av denna bestämmelse (15 § socialhjälpslagen). Frågan om utformning av dylik författning behandlas i kap. VIII. Enligt kommitténs förslag till lag om allmän arbetslöshetsförsäkring 4, 8 och 9 §§ kan understöd utgå endast till oförvållat arbetslös, varmed förstås den, som icke avvisat erbjudet lämpligt arbete eller på vissa andra sätt själv gjort sig arbetslös. Motsvarande bör gälla ifråga om socialhjälp. Det kan synas tveksamt om särskilda bestämmelser därom erfordras, enär redan 3 § första meningen kan sägas ha en sådan innebörd. Enligt detta lagrum

80 skall hjälp utgå endast till den »som är ur stånd att genom arbete eller annorledes förskaffa sig medel till sitt livsuppehälle — ». Emellertid torde det vara lämpligt att i nu ifrågavarande avseende precisera innebörden härav, vilket skett i 6 §, vars bestämmelser nära anknyta till 8 och 9 §§ i kommitténs förslag till lag om allmän arbetslöshetsförsäkring. Om medlem i arbetslöshetskassa gör sig skyldig till något av nämnda förfaranden, blir icke endast han själv utan även hans familj utesluten från förmåner från kassan. Det torde ej behöva motiveras, att familjens rättigheter till socialhjälp ej böra påverkas av det förhållandet, att familjeförsörjarens bristande förmåga att fullgöra sin försörjningsskyldighet är självförvållad. Familjens rätt till socialhjälp skall sålunda bedömas helt enligt 3 §. Socialnämndens befattning med socialhjälpen såsom arbetslöshetshjälp medför att denna nämnd även när den icke har hand om arbetslöshetsförsäkringen eller om de kommunala åtgärderna på arbetsmarknaden, måste ägna arbetslöshetsfrågorna en större uppmärksamhet än fattigvårdsstyrelserna i regel torde göra. Den måste därför i dessa frågor ha ett intimt samarbete med arbetsförmedlingen av samma slag som f. n. styrelserna för de erkända arbetslöshetskassorna och arbetslöshetsnämnderna och den måste liksom de senare kunna hänvisa till plats vid av det allmänna ordnade arbeten. Visserligen bör man kunna hysa den förhoppningen att socialhjälpen — med en aktiv arbetsmarknadspolitik och en effektiv arbetslöshetsförsäkring —• icke skall behöva fungera som arbetslöshetshjälp i någon större omfattning. Det synes dock ofrånkomligt, att socialhjälpen såsom ovan utvecklats får vissa uppgifter beträffande hjälp åt arbetslösa och att socialnämnden därför får anledning att arbeta med samma metoder som de egentliga arbetslöshetsorganen. De erforderliga bestämmelserna böra — bortsett från nyss berörda kungörelse om formerna för prövningen av arbetsvilligheten — kunna utfärdas av socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen i samråd. Kommittén vill såsom exempel på dylikt samarbete hänvisa till de råd och anvisningar rörande arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen, vilka utarbetades av socialstyrelsen och statens arbetsmarknadskommission i samråd och utfärdades i april 1944. Det på denna väg utformade systemet bör sålunda bl. a. innebära dels att socialnämnden för den hjälpsökande arbetslöse utställer ett kort, vilket av arbetsförmedlingen förses med påteckning om att arbete sökts m. m., dels att arbetsförmedlingen ålägges att till socialnämnden anmäla, när dylik hjälpsökande vägrat taga anvisat arbete. Bör socialhjälp för att höja försörjningsförmågan vara en rättighet? I kap. IV har kommittén starkt understrukit behovet av att socialhjälpslagen får en sådan avfattning, att socialhjälpens användning i förebyggande syften främjas och det har därvid särskilt framhållits, att denna synpunkt måste beaktas vid prövningen av frågan, hur långt den enskildes rätt till socialhjälp skall sträckas. I första hand uppehåller sig socialvårdskommittén

81 därvidlag vid de fall, där socialhjälp för uppehälle och vård är påkallad .i förebyggande syfte, innan personens hälsotillstånd blivit sådant, att han kan anses vara oförmögen att genom arbete försörja sig. Kommittén åsyftar här det fall, att vederbörande kan erhålla och utföra arbete, som skulle ge honom försörjning, men att det under någon tid med hänsyn till hans framtida hälsotillstånd och därmed till hans framtida försörjningsförmåga är olämpligt att han gör detta. Det kan gälla en konvalescent eller en person, som eljest är i behov av att en tid avhålla sig från sitt arbete. Hur omfattande denna grupp är, beror framför allt på innebörden av det här använda uttrycket oförmögen att genom arbete försörja sig. Det har tidigare erinrats om att detta uttryck, som användes i 1 § fattigvårdslagen, vid denna lags tilllämpning synes ha fått en allt vidare innebörd. Även om denna utveckling möjligen skulle fortskrida, kan man dock icke gärna tänka sig annat än att begreppet dock alltid kommer — och bör komma — att innefatta krav på en viss icke alltför obetydlig nedsättning av den fysiska eller psykiska arbetsförmågan. De fall, i vilka läkaren alltså endast kan intyga att det är önskvärt att personen avhåller sig från arbete hänföras till 2 § fattigvårdslagen. Frågan är alltså nu, huruvida den socialhjälp, som det är önskvärt att här ifrågavarande personer erhålla för uppehälle och vård under den tid, vederbörande avhålla sig från arbete, skall i motsatts till vad som gäller motsvarande fattigvård vara en rättighet. Det bör uppmärksammas, att det här icke behöver vara fråga om personer, som måste helt avhålla sig från arbete, utan att det många gånger kan gälla endast en viss begränsning av arbetets omfattning. Läkaren kan t. ex. i fråga om en person, som nyligen genomgått en sjukdom, föreskriva, att han viss tid ej bör utföra arbete under mer än tre timmar per dag. Om det skall bli möjligt att i praktiken ge socialhjälpen den förebyggande karaktär, som det är så angeläget, att den verkligen erhåller, måste man enligt socialvårdskommitténs mening besvara den nyss uppställda frågan jakande. Även om socialnämnderna, särskilt med hänsyn till att statsbidrag kommer att utgå till förebyggande socialhjälp, kunna antagas i detta avseende fa en mera positiv inriktning än fattigvårdsstyrelserna, är det synnerligen viktigt att frågan, huruvida hjälpen skall vara en rättighet eller icke, ej gores avhängig av läkarens tolkning av begreppet oförmögen att försörja sig genom arbete eller liknande uttryck. Särskilt bör beaktas, att man icke utan att komplicera förfaringssättet och därigenom göra detta tidsödande kan ålägga hemortskommunen ersättningsskyldighet gentemot vistelsekommunen annat än för socialhjälp, som vistelsekommunen är skyldig meddela. Gores icke meddelandet av socialhjälp även i dessa fall till en skyldighet for socialnämnden, kommer därför den som vistas i en kommun och har hemortsrätt i en annan ofta att erhålla socialhjälp först på ett stadium, som med hansyn till den framtida arbetsförmågan är för sent. Man skulle sålunda bibehålla samma otillfredsställande ordning, som följer av gällande fattigvårdslag. 10—1783 49

82 På grund härav föreslår socialvårdskommittén, att rätt till socialhjälp skall föreligga icke endast vid arbetsoförmåga utan så snart vederbörande med hänsyn till sitt hälsotillstånd bör helt eller delvis avhålla sig från arbete och av denna anledning är i behov av dylik hjälp. Det må clock samtidigt påpekas, att kommittén längre fram i detta betänkande föreslår, att bedömningen av frågan, huruvida personer bör avhålla sig från arbete, ej skall definitivt överlämnas åt den intygsskrivande läkaren (såsom fallet är i fråga om arbetsoförmåga enligt 1 § fattigvårdslagen), utan att vid besvärlänsstyrelsen, som skall ha tillgång till läkare, liksom sedermera den centrala besvärsmyndigheten skall kunna upptaga även denna fråga till realprövning. Frågan huruvida förebyggande socialhjälp, som utgår t, ex. till utbildning, startandet av ett mindre företag, engångshjälp för inventarieutrustning e. d., skall vara en rättighet, får delvis bedömas från andra utgångspunkter. Så länge den åsyftade rättigheten avser uppehälle och vård innebär den, att medborgaren under bestämda förutsättningar skall erhålla en viss levnadsstandard i dylikt avseende. Även om denna standard icke kan uttryckas i siffror annat än från fall till fall, är denna rättighet en påtaglig verklighet. När fråga blir om åtgärder, vilka icke avse tillgodoseendet av det omedelbara behovet av uppehälle och vård, utan i stället syfta till att öka vederbörandes förmåga att framdeles försörja sig, ligger saken annorlunda till. Under vilka förutsättningar och i vilken omfattning skall socialhjälp till dylika åtgärder vara en rättighet? Något konkret svar på denna fråga torde icke kunna lämnas, och socialvårdskommittén finner det därför, trots vad som tidigare anförts angående nödvändigheten av att den förebyggande verksamheten skjutes i förgrunden, omöjligt att göra socialhjälp för förebyggande åtgärder av nämnda slag till en rättighet på sätt som gäller om socialhjälp för uppehälle och vård. Av en sådan ståndpunkt behöver dock icke följa, att det kommunala organet skall vara ensamt avgörande. I själva verket är det en fråga för sig, vilket samhällsorgan som skall avgöra, huruvida en medborgare skall erhålla en förmån, vilken må kunna utgå, ehuru någon rättighet därtill ej är lagfäst. En sådan förmån är mödrahjalpen, vilken bestrides av statsmedel. Det tillkommer i första hand mödrahjälpsnämnden, vars majoritet tillsättes av Kungl. Maj:t, och i andra hand — efter anförda besvär — socialstyrelsen att avgöra om mödrahjälp skall utgå. När nu väsentliga statsbidrag skola utgå till socialhjälpen i dess helhet och sålunda även till förebyggande åtgärder, borde avgörandet av frågan huruvida dylik hjälp skall beviljas i fall, där den sålunda icke är en lagfäst rättighet, ligga hos ett blandat kommunaltstatligt organ. En dylik lösning synes emellertid stöta på allvarliga praktiska svårigheter. Det torde i praktiken knappast finnas någon annan utväg än att lägga avgörandet hos' socialnämnden. Samtidigt bör man, för att säkerställa sig för att hjälp av nu ifrågavarande slag utgår, då den verkligen behövs, medge sökande rätt att genom klagan draga frågan under länsstyrelsens prövning. Med hänsyn till länsstyrelsens fortlöpande tillsyn och den

83 rätt för länsstyrelsen, som föreslås i kap. X I I I (s. 319), att i vissa fall nedsätta statsbidraget under vad som eljest bort utgå torde det ej föreligga någon större risk för att socialnämnden skulle sträcka sig för långt. Man kan emellertid även tänka sig att föreskriva, att socialnämndens beslut, när fråga är om utgifter av mera omfattande storlek, skall underställas länsstyrelsen för fastställelse. Till frågan om dylik underställning återkommer kommittén i kap. XI. Medges icke klagorätt för den enskilde, kominer denne i här ifrågavarande, kanske för hela hans framtid avgörande situationer att vara beroende av det kommunala organets (socialnämndens) fria skön. Även om de som närmast företräda statens intressen finna att socialhjälp (med väsentliga statsbidrag) bör utgå till exempelvis startandet av ett mindre företag, skulle detta kunna omöjliggöras genom socialnämndens vägran. En sådan ordning måste anses otillfredsställande. Å andra sidan kan det av praktiska skäl väcka betänkligheter att länsstyrelsen mot en socialnämnds beslut beviljar socialhjälp av ifrågavarande slag, som dock i kanske avsevärd grad belastar kommunens ekonomi. Huruvida förebyggande åtgärder skola få åsyftad framgång, torde i hög grad bero på den lokala nämndens intresse för saken. En avvisande inställning hos socialnämnden skulle åtminstone i en del fall kunna antagas bero på att denna anser utsikterna för att nå en verklig förbättring av försörjningsförmågan obetydliga, I dylika fall kan man befara, att denna nämnd, om länsstyrelsen mot dess yrkande beviljar socialhjälp, ej kommer att taga hand om saken på det rätta sättet. Socialvårdskommittén underskattar icke betydelsen av de invändningar, som sålunda kunna göras mot omprövning beträffande förebyggande hjälp, men kan likväl icke finna dessa vara av sådan styrka, att de böra beröva den hjälpsökande rätten att få sina önskemål prövade av länsstyrelsen. Emellertid böra länsstyrelserna med varsamhet utnyttja sin befogenhet att ålägga socialnämnd att lämna hjälp i förebyggande syfte framförallt då socialnämnd avböjt detta av den anledningen, att nämnden ansett utsikterna för ett gott resultat alltför ringa, Huruvida besvärsrätt över länsstyrelsens beslut i ärenden av detta slag bör förekomma kan synas mera tveksamt. Allvarliga erinringar kunna riktas mot att ge sökande tillfälle att besvära sig hos central myndighet, vilka besvär då skulle innebära yrkande att socialnämnden skulle mot länsstyrelsens uppfattning åläggas att vidtaga förebyggande åtgärder. För bedömandet av dylika ärenden erfordras kännedom om lokala och personliga omständigheter, varför värdet av ett centralt organs prövning knappast är så stort, att det finnes anledning medge besvärsrätt över länsstyrelsens beslut, Det må även erinras om att länsstyrelsen här förutsattes delvis representeras av socialt erfarna förtroendemän och sålunda kan i viss mån karakteriseras som en länssocialnämnd. De skäl som tala för att den sökande, eventuellt socialnämnden, skall kunna få sin sak prövad av ett dylikt organ för ett vidare område än kommunen äga ej samma styrka när fråga är om att ge rätt att anföra besvär hos en central domstol.

84 Sammanfattning av hittills berörda anledningar till socialhjälp. De bestämmelser, som sålunda ge en rätt eller möjlighet till socialhjälp, böra återfinnas i socialhjälpslagens 3 §. Att särskilt ange, att rätt till socialhjälp föreligger dels vid oförmåga till arbete, dels vid arbetslöshet och dels slutligen när vederbörande måste avhålla sig från arbete, synes göra lagtexten onödigt invecklad. De båda första förutsättningarna böra sammanföras. Det i fattigvårdslagen använda uttrycket underhåll, som är erforderligt, utbytes lämpligen mot det lätthanterligare uttrycket livsuppehälle, vilket sakligt avses ha samma innebörd. I överensstämmelse härmed böra de grundläggande delarna av socialhjälpslagens inledande paragrafer innehålla att envar som är ur stånd att genom arbete eller annorledes förskaffa sig medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård eller som saknar detta, enär han med hänsyn till sitt hälsotillstånd bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, skall där hans behov icke annorledes avhjälpes för sådant ändamål erhålla socialhjälp (socialhjälpslagens 3 §), dock att hjälp ej utgår till den som deltager i arbetskonflikt eller har en därmed jämförlig ställning: att socialhjälp även eljest bör utgå, där detta prövas påkallat för att förbättra förmågan till självförsörjning (socialhjälpslagens 4 §). Socialvårdskommittén kan icke finna, att en utsträckning av det allmännas skyldighet att lämna socialhjälp utöver vad som inrymmes i den första punkten behöver ifrågasättas. Däremot återstår frågan, huruvida lagstiftarna skola ge socialvårdens organ möjlighet att i andra fall än som åsyftas i den andra punkten meddela socialhjälp och om i sådant fall stadgandet därom skall utformas såsom en motsvarighet till 2 § fattigvårdslagen, vilket lagrum innebär en oinskränkt fullmakt för fattigvårdssamhället att genom fattigvårdsstyrelsen meddela fattigvård när den så finner för gott. Innan denna fråga besvaras, är det nödvändigt undersöka, vilka behov som bli tillgodosedda genom socialhjäloen, sådan den sammanfattats i ovanstående punkter, och vilka ytterligare behov som kunna anses påkalla socialhjälp.

Vad bör rymmas inom socialhjälpen? Uppehälle och vård. Obligatorisk fattigvård skall enligt nu gällande lagstiftning omfatta det underhåll och den vård, som äro erforderliga, samt för minderårig jämväl uppfostran. Enligt det förut åberopade uttalandet till statsrådsprotokollet, som gjordes i samband med att förslaget till fattigvårdslag framlades, skall med uttrycket erforderligt underhåll avses »vad som i allmänhet å den ort, där understödet gives, anses vara erforderligt för livsuppehället» samt med uttrycket erforderlig vård sådan omvårdnad, »som sätter den nödlidande i tillfälle att få samma omvårdnad som i allmänhet bestås i sjukdomsfall och naturligen ej specialbehandlingar, som kräva alldeles särskilda lostnader». Uppenbarligen bör den enskilde medborgaren ej kunna mot samhället rikta

85 anspråk på hjälp för tillgodoseendet av samtliga behov, som kunna uppstå i livets olika skiften. Man skulle spränga alla rimliga gränser för den sociala hjälpverksamheten, om den enskilde medborgaren skulle tillerkännas rätt att erhålla och samhället förty åläggas skyldighet att meddela hjälp för tillgodoseendet av behov, som huru trängande de än kunna kännas för den enskilde individen, dock falla utom ramen för vad som i normala fall kan sägas vara erforderligt för att tillgodose de mera elementära behoven, d. v. s. att trygga hans livsuppehälle eller bereda honom erforderlig vård vid ålderdom och sjukdom m. m. Vad som erfordras för en persons livsuppehälle kan naturligen icke generellt fastställas. Därtill samverka ett antal faktorer, som variera icke blott med hänsyn till vederbörandes personliga omständigheter utan även efter hans bostadsort m. m. Det kan uppenbarligen icke komma i fråga, att en person genom socialhjälpen skall beredas en levnadsstandard, som är högre än den, som råder hos de medborgare, vilka leva under små förhållanden men likväl äro helt självförsörjande. Om så vore fallet, skulle risk föreligga för att åtskilliga av de nu självförsörjande medborgarna överläte åt samhället att helt eller delvis svara för deras försörjning. Det är självfallet mycket svårt att i det enskilda fallet draga denna övre gräns för socialhjälpen. I dansk lagstiftning ha emellertid vissa gränser för kommunehjälpens storlek uttryckligen uppdragits. Det meddelas sålunda utförliga bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan olika hjälpformer. Ehuru med vissa modifikationer söker man upprätthålla principen, att den, som uppbär eller uppfyller betingelserna för erhållande av invalidränta, åldersränta eller annan offentlig hjälp, som svarar mot full försörjning men icke är förenad med offentliga rättsverkningar, icke skall så länge så är förhållandet kunna uppbära behovsprövat understöd (kommunehjälp). Närmare redogörelse för den danska lagstiftningen återfinnes i kap. II, till vilket här hänvisas. Socialvårdskommittén ägnade under besök i Danmark år 1939 särskild uppmärksamhet åt hithörande förhållanden, men kunde icke finna att ifrågavarande bestämmelser motsvarade sitt syfte. Kommittén anser, att ett dylikt system av invecklade bestämmelser icke är erforderligt och har anledning antaga att de resultat, som möjligen vinnas, kunna ernås på mycket enklare vägar. Härtill kommer, att ett generellt förbud mot att meddela socialhjälp åt person, som uppbär samhällelig hjälp i annan form, i själva verket strider mot socialhjälpens uppgift att träda till, när annan hjälp är otillräcklig. Enligt kommitténs mening bör det därför icke ifrågakomma, att i lagen om socialhjälp göra hjälpens meddelande beroende av huruvida hjälp i annan form utgår eller icke. Man bör utan att släppa den riktiga grundtanke, som ligger bakom den danska ordningen, söka en smidigare lösning. En lämplig utgångspunkt vid avvägning av livsuppehället borde socialförsäkringens förmåner vara, men detta endast under den förutsättning, att statsmakterna verkligen avvägt dessa med hänsyn till att de skola motsvara en skälig levnadsstandard och äro beredda att vid förskjutningar i penningvärdet

86 företaga erforderliga justeringar. Under dessa förutsättningar skulle man kunna föreskriva, att komplettering med socialhjälp för den, som åtnjuter förmån från socialförsäkringen, bör ske endast när särskilda omständigheter föreligga. Därigenom skulle socialförsäkringens förmåner bli normerande även för socialhjälp åt dem, som äro helt hänvisade till socialhjälpen. Tyvärr kan det icke sägas att den svenska socialförsäkringen till alla delar uppfyller de krav, som sålunda borde kunna ställas på densamma. Detta gäller framför allt sjukförsäkringen. Socialvårdskommittén finner uppenbart, att den för hela riket enhetliga, obligatoriska sjukpenningen, kr. 3: 50 (för vissa kategorier 2 kr.), även om man räknar med penningvärdet vid tiden för sjukförsäkringslagens antagande, i väsentliga delar av riket måste anses otillräcklig fölen vuxens persons försörjning. För dem, som ej frivilligt försäkrat sig för tillläggspenning, måste man alltså tämligen regelbundet räkna med en komplettering med socialhjälp. Därest sjukpenningen i stället, såsom kommittén förordat, utginge efter vederbörandes inkomst, bleve situationen självfallet en annan. Även om socialförsäkringen sålunda delvis icke ger önskvärda utgångspunkter för understödsnivån inom socialhjälpen, kan dock viss ledning erhållas av densamma, och särskilt av de med bostadstillägg kompletterade folkpensionerna. Det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna i samråd med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga om understödsnivåns höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt efter förhållandena. Synnerligen angeläget är att socialnämnd icke vidtager generella höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna, varigenom konsekvenserna för socialförsäkringens del komma under övervägande. Genom den kontroll, som förutsattes skola utövas från statsmakternas sida, torde finnas möjlighet att komma till rätta med eventuellt förekommande missbruk av socialnämndernas fria prövningsrätt, därvid möjligheten att reglera statsbidragets storlek givetvis har stor betydelse. Emellertid må även möjligheten att reglera understödsnivån genom taxor beröras. Sedan gammalt har i olika sammanhang diskuterats frågan om upprättandet av särskilda taxor för kontantunderstöden enligt fattigvårdslagen. Sådana taxor finnas i viss utsträckning sedan 1926 i fråga om anstaltsvården. Fattigvårdslagstiftningskommittén behandlade frågan om införandet av ett s. k. tariffsystem för kontantunderstöden men förklarade, att förhållandena voro så växlande från fall till fall, att man ej gärna kunde uppställa några tariffer att lända till efterrättelse mellan fattigvårdssamhällena. Såvitt fattigvårdslagstiftningskommittén erfarit, hade icke heller något behov av föreskrifter om utfärdande av taxor för gottgörande av fattigvård gjort sig gällande. Redan före år 1926 gjordes av fattigvårdsnämnden i Stockholm försök att genom avtal med olika fattigvårdsstyrelser fastställa vissa grunder för ersättningarna mellan kommunerna för öppen fattigvård. Så småningom ledde detta till överenskommelser mellan fattigvårdsnämnden och fattigvårdsstyrelserna i

87 Stockholms län samt i vissa andra större städer och kommuner. Dessa strävanden ha vunnit efterföljd bl. a. i Örebro, Västernorrlands och Blekinge län. Huvudsyftet med ifrågavarande taxeöverenskommelser har varit att reglera ersättning mellan fattigvårdssamhällena och sålunda förhindra processer. Emellertid ha dylika taxor även visat en tendens att bli normgivande gentemot de behövande. Större kommuner ha i stället var för sig upprättat vägledande taxor eller normer i syfte att inom kommunen upprätthålla en enhetlig prövning. Man kan självfallet tänka sig att utarbeta sådana normer för hela landet i avsikt att ernå större enhetlighet i fråga om själva de till de hjälpbehövande utgående understödens belopp. Vad först beträffar ett tariffsystem, innebärande att vederbörande socialnämnder skulle vara skyldiga att vid utmätandet av kontantunderstöd hålla sig inom vissa i en taxa angivna gränser, skulle detta helt strida mot socialhjälpens natur. Såsom redan fattigvårdslagstiftningskommittén framhöll äro förhållandena så skiftande, att ett dylikt system måste anses fullkomligt uteslutet. Däremot skulle det kunna ifrågasättas, att central myndighet utfärdade vägledande taxor. Dylika taxor måste emellertid för att kunna vara tillämpliga på de understöd, som skola utgå till de hjälpbehövande, vara synnerligen specificerade och bli därför ofrånkomligen tämligen invecklade. Vidare medföra dylika taxor alltid en fastlåsning av understödsnivån och minska sålunda utrymmet för den fria prövning, som skall vara ett karakteristiskt drag i socialhjälpen. Kommittén kan därför icke tillstyrka, att taxor utfärdas av de statliga organen utan anser, att man bör söka sig fram på förut skisserade vägar. Under vissa omständigheter kan det dock, såsom redan i kap. I I I (s. 36) berörts, tänkas bli nödvändigt att göra undantag för socialhjälp åt arbetslösa (se 12 §). Vad beträffar begreppet »erforderlig vård» bör uppmärksammas, att socialhjälpens uppgifter att bereda dylik otvivelaktigt blivit än mer inskränkta än i avseende på uppehället, nämligen genom besluten om fri sjukhusvård och fria eller billiga läkemedel samt genom socialförsäkringsreformerna. I själva verket torde behov av socialhjälp i detta sammanhang i regel komma att föreligga endast när en person saknar möjlighet att själv bestrida den fjärdedel av läkarvårdkostnaden, som enligt sjukförsäkringslagen skall bäras av honom, eller den hälft av läkemedelskostnaderna, som han själv måste erlägga. Emellertid vore det att alltför mycket binda myndigheterna, om socialhjälpens uppgifter på vårdområdet inskränktes just till dessa fall. Om en sjukkassa t. ex. bidrager till öppen vård endast i den utsträckning, som enligt sjukförsäkringslagen är obligatorisk, men en patient är i behov av att erhålla annan öppen vård t. ex. fysikalisk behandling på ett lasarett, bör det vara en skyldighet för socialhjälpen att bereda honom dylik behandling i den mån möjlighet därtill finnes, överhuvudtaget torde det saknas anledning att vare sig inskränka eller utvidga den vård en kommun enligt nu gällande lag är skyldig meddela, d. v. s. den vård som kan inbegripas under den obligatoriska fattigvården. Av sakens natur följer, att samhällets skyldigheter mot understödstagarna i detta avseende ökas allteftersom samhällets vårdmöjligheter i allmänhet förbättras.

88 Skyldigheten att bereda vård åt försörjningsoduglig person kan dock icke utsträckas hur långt som helst; i likhet med vad som är fallet enligt gällande lagstiftning torde skyldigheten icke böra omfatta behandling eller vård, som har karaktären av sådan specialbehandling eller specialvård, vilken faller utom ramen för den allmänna sjukvården, t. ex. fysikalisk behandling på ett privat institut e. d. (jfr s. 89 o. f'.). I fråga om vad som skall inbegripas i det uppehälle och den vård, som den hjälpbehövande sålunda skall vara berättigad till, vill kommittén rikta uppmärksamheten på tvenne speciella hjälpbehov. Båda avse patienter på vårdanstalter av olika slag; det ena gäller beklädnad, det andra fickpengar. Vad beträffar den beklädnad, som erfordras för intagning på vissa slag av vårdanstalter, torde denna nu betraktas som en del av den vårdkostnad, som fattigvårdsstyrelse jämlikt 1 § fattigvårdslagen är skyldig att bestrida, Detta torde även gälla kostnader för förnyelse eller komplettering av utrustningen, som under vårdtiden kan bliva erforderlig. Socialvårdskommittén hyser för sin del ingen tvekan om att det bör vara en skyldighet för samhället att täcka dylika kostnader (självfallet inom rimliga gränser i fråga om utrustningens omfattning) genom socialhjälp, i den mån man ej finner anledning att för samhällets bistånd i dessa avseenden söka andra vägar. Kommittén återkommer härtill i kap. VIII. Vad härefter beträffar fickpengar kan det, såvitt socialvårdskommittén kunnat finna, icke anses klarlagt, att en patient på vårdanstalt, som saknar sådana, är berättigad erhålla fickpengar jämlikt 1 § fattigvårdslagen. Kommittén vill emellertid bestämt hävda, att de behov av material för brevväxling, inköp av en tidning m. m. dylikt, för vilka fickpengar äro avsedda, skola inbegripas i det livsuppehälle och den vård, som samhället erkänner sig skyldigt att tillhandahålla. Ett direkt stöd för denna uppfattning ha statsmakterna givit genom folkpensioneringslagens bestämmelser, att en pensionstagare på anstalt skall få behålla viss del av pensionen för ifrågavarande behov (200 kr. per år). Även till denna fråga återkommer kommittén i kap. V I I I . Vad slutligen angår förebyggande socialhjälp av annat slag än uppehälle och vård kan denna, såsom förut berörts, icke preciseras i avseende på åtgärdernas art. Det blir framför allt fråga om åtgärder av det slag, som redan nu i dylikt avseende vidtagas av en del fattigvårdsstyrelser och varom redogörelse lämnats tidigare i detta betänkande. En fästlåsning av verksamheten vid vissa slag av åtgärder skulle hämma densamma och bör icke ifrågakomma. Det är tillräckligt att föreskriva, att åtgärderna skola vara ägnade att förbättra en persons förmåga att försörja sig själv. Slutligen återstår frågan, huruvida det vore klokast att ge socialnämnderna befogenhet att efter prövning från fall till fall utge socialhjälp även under andra icke angivna omständigheter och av annat slag än de anfcrda. En dylik ordning skulle emellertid kunna leda till att socialhjälp komme att utgå under omständigheter som icke av statsmakterna avsetts. Vidare måste en kommuns rättighet att bedriva hjälpverksamhet givetvis vara mer be-

89 gränsad i ett system, enligt vilket en betydande del av hjälpen finansieras av statsmedel, än i ett system, som förutsätter att kommunen själv skall bära hela kostnaden för meddelad hjälp. Socialhjälpen blir ju en blandning av kommunal och statlig verksamhet. Om en kommun skulle medges rättighet att helt på egen hand meddela socialhjälp med betydande statsbidrag utan hänsynstagande till vissa gränser i fråga om orsakerna till hjälpbehovet och hjälpens ändamål, skulle faran för missbruk ligga nära. Kommittén anser därför nödvändigt, att det i socialhjälpslagen — i olikhet mot vad nu är fallet i fråga om fattigvårdslagens vagt formulerade 2 § — uttryckligen anges under vilka omständigheter och för vilka ändamål socialhjälp må utgå. I allt väsentligt torde de ändamål, för vilka enligt vad ovan sagts socialhjälp skall eller må kunna utgå, täcka de praktiska behoven. Det finnes emellertid ytterligare vissa ändamål, för vilka socialhjälp i vissa fall eventuellt borde kunna medges och som då böra särskilt angivas i lagen. Kommittén syftar på behov av dels mera dyrbar specialvård, som icke kan beredas inom den allmänna sjukvårdens ram och som därför icke rymmes inom vad som förut betecknats som erforderlig vård, dels tandvård. Specialvård utanför den allmänna sjukvårdens ram. Ehuru den allmänna sjukvården i Sverige erhållit en storartad utveckling och alltjämt utvecklas, kan man icke bortse från att brister i avseende på vårdmöjligheterna sannolikt alltid komma att finnas. I den mån därvid genom enskildas föranstaltande andra möjligheter stå till buds, bör det icke vara uteslutet att den vårdbehövande erhåller socialhjälp för att kunna beredas den vård, vilken sålunda står till buds, självfallet förutsatt att vården är ur medicinsk synpunkt erforderlig. Den kommunala ansvarigheten för en del av kostnaderna utgör en viss garanti för att så icke kommer att ske i fråga om vård, som betingar kostnader, vilka måste anses orimliga när det är fråga om hjälp av allmänna medel. Därutöver ligger emellertid ytterligare en garanti mot missbruk i den löpande tillsyn som länsstyrelsen skall utöva och den möjlighet att minska statsbidraget, som av kommittén föreslås i kap. X I I I . Med hänsyn till det anförda bör det åsyftade området inrymmas i socialhjälpen genom att till bestämmelserna i 4 § om rätt att meddela socialhjälp för att förbättra försörjningsförmågan fogas ett stadgande om rätt att meddela socialhjälp vid behov av specialvård, ehuru 3 § icke är tillämplig. Även dylik fråga bör kunna dragas under länsstyrelsens prövning. Tandvård. Frågan om beredande av tandvård på fattigvårdens bekostnad har varit omstridd. I stort hänföres numera dylik vård till 1 § fattigvårdslagen, i den mån tandvården kan anses ingå som ett led i behandlingen av en sjukdom t. ex. tarmkatarr eller en infektiös ledgångsreumatism, vilka sjukdomar ofta ha sin grund i tandskador. I övrigt hänföres däremot tandvård till 2 §. Fattigvårdsstyrelsen kan sålunda alltid med den vidsträckta formulering 2 § äger bereda tandvård, när den så finner lämpligt.

90 Emellertid kunna kommunerna lämna bidrag till tandvård i annan ordning. Enligt en förordning av den 3 juni 1938 (SFS nr 360) angående lindring i obemedlade och mindre bemedlades tandvårclskostnader (ändrad 1942) kan kommun lämna dylikt bidrag och därtill erhålla statsbidrag. Förordningen innebär följande. Har landsting ordnat folktandvård inom en kommun, åligger det denna att betala avgifterna för barn, som äro kyrkoskrivna inom kommunen och regelbundet deltaga i tandvården. Dessa kommunens utgifter anses ej som fattigvård men få återkrävas från föräldrar, vilka ej äro obemedlacle eller mindre bemedlade. För att bestrida tandvårdskostnad åt vuxna obemedlade och mindre bemedlade kan kommun anslå särskilda medel utan fattigvårds karaktär, varvid statsbidrag utgår. Bidraget uppgår för obemedlade till 50 % av kostnaden och för mindre bemedlade till 25 % av den del av kostnaden, som överstiger 30 kronor, och utbetalas årsvis av länsstyrelserna. För att statsbidrag skall utgå förutsattes, dels att patienten är svensk medborgare och kyrkobokförd i kommunen, dels att det företes intyg från fattigvårdsstyrelsen att han är obemedlad respektive mindre bemedlad samt dels att det är fråga om något av följande ingrepp: 1) behandling, som erfordras till avhjälpande av akuta tandbesvär, 2) uttagning av tänder, som ej kunna eller böra bevaras, 3) andra kirurgiska ingrepp, som ej utan olägenhet kunna uppskjutas, 4) nödvändig behandling av tänder, som böra bevaras, 5) behandling av tandköttssjukdomar och andra inflammationer i munhålan, 6) röntgenundersökningar, som befinnas nödvändiga samt 7) tandvård på medicinska grunder enligt intyg av tjänsteläkare. Bidrag utgå ej om vid behandlingen användes ädla metaller eller porslin. För mindre bemedlade gäller som villkor att behandlingen skall omfatta fullständig munsanering. Som synes har det helt överlämnats åt fattigvårdsstyrelserna att avgöra vem som är obemedlad eller mindre bemedlad, och länsstyrelserna sakna varje möjlighet att pröva fattigvårdsstyrelsernas bedömning av frågan. Ej heller har medicinalstyrelsen eller annan central myndighet utfärdat några anvisningar i frågan. Vad begreppen obemedlacl och mindre bemedlad i detta sammanhang innebära, är därför också i praktiken obekant. Däremot har medicinalstyrelsen genom cirkulär den 13 oktober 1942 (nr 119) meddelat vad som bör anses såsom »tandvård på medicinska grunder» (punkt 7 ovan). Styrelsen framhöll därvid, att då folktandvårdsorganisationen ännu vore under sin första utbyggnad och det ekonomiska läget nödvändiggjorde största möjliga sparsamhet med allmänna medel, förteckningen över dylika fall måste göras betydligt mera restriktiv än vad man på rent medicinska grunder helst velat ifrågasätta. Följande förteckning fastställdes.

91 Ulcus ventriculi. Ulcus duodeni samt svår kronisk gastrit och enterocolit. Infektartrit, | i fall, då annan sannolik utgångshärd för endo- och myocardit samt) sjukdomen saknas eller clå särskild anlednefrit ning finnes att misstänka tandfokal etiologi. Vid angivna sjukdomar i matsmältningsapparaten utgår statsbidragen även till oundgängligen erforderlig profetisk tandbehandling. Denna kommunalt-statliga bidragsverksamhet har icke nått större omfattning. Statens kostnader uppgick för budgetåret 1945/46 till 16 000 kr., för 1946/47 till 18 800 kr. och för 1947/48 till 32 300 kr. För budgetåret 1948/49 har anslagits 45 000 kr. och för 1949/50 samma belopp. Ökningen på senare år beror på att Göteborg och Malmö som hittills skött sin tandvård i egen regi med bidrag åt obemedlade och mindre bemedlade trätt in i folktandvårdsorganisationen. För att vinna klarhet i frågan, huruvida denna begränsning av bidragsverksamheten i huvudsak beror på att folktandvårdsorganisationen ännu icke nått större omfattning eller om orsaken i väsentlig mån är att söka däri, att kommunerna, ehuru folktandvård finnes anordnad underlåta att ställa anslag till förfogande för dylikt bidrag, har socialvårdskommittén våren 1947 gjort en särskild undersökning. Denna inriktades på de rekvisitioner av statsbidrag, som kommunerna enligt förut berörda förordning (SFS 360/1938) skola insända till länsstyrelserna före den 1 april året efter det lindring av kommunen utbetalats. Genom förfrågningar till länsstyrelserna inhämtades följande upplysningar om den utsträckning, i vilken folktandvård var anordnad inom länet, samt angående omfattningen av den lindring i tandvårdskostnader som kommunerna under år 1947 enligt ifrågavarande rekvisitioner berett. Att dessa rekvisitioner vid sedermera verkställd granskning i någon utsträckning kunna ha blivit underkända av länsstyrelserna och sålunda icke i sin helhet lett till begärda utbetalningar, torde icke minska värdet av de upplysningar, som kunna erhållas ur rekvisitionerna. Enligt sålunda inhämtade uppgifter var folktandvård anordnad i 778 kommuner, varav 84 städer. Statsbidrag enligt ifrågavarande kungörelse rekvirerades av 91 kommuner, varav 30 städer. Endast i 8 å 9 % av de kommuner, där förutsättningar funnits för att kunna bevilja särskilt anslag för bidrag till tandvård och därtill erhålla statsbidrag, har alltså denna möjlighet utnyttjats av kommunen. Rekvisitionerna avsågo 957 obemedlade personer och ett statsbidragsbelopp av 31 049 kr. samt 75 mindre bemedlade personer och ett statsbidragsbelopp av 1 133 kr. De obemedlade ha sålunda erhållit sina tandvårdsavgifter betalade av kommun och stat med i genomsnitt 65 kr. per fall, under det att de mindre bemedlade torde ha erhållit ett bidrag till sagda kostnad av 30 kr. per fall (om man antar att kommunen även för dessa fall inskränkt sitt eget bidrag till samma belopp som staten). Gruppen mindre bemedlade har sålunda en påfallande obetydlig omfattning. Med all sannolikhet beror detta på de lätt förståeliga svårigheterna att draga en gräns mellan denna grupp och de obemedlade.

92 Här ifrågavarande bidragsform utnyttjas synnerligen ojämnt i olika delar av riket. Gotlands och Jämtlands län äro icke alls representerade. Beträffande bidrag åt mindre bemedlade äro 12 län orepresenterade. I en särklass står Norrbottens län, där man återfinner 250 av förutnämnda 957 obemedlade personer (statsbidrag 10 639 kr. av 31 049 kr. för hela riket) samt 20 av de nämnda 75 (statsbidrag 334 kr. av 1133). Av de 75 mindre bemedlade falla vidare 21 på Södermanlands län och alltså över hälften (42) på endast två län. I övriga län, där bidrag åt mindre bemedlade förekommit, varierar antalet personer mellan 1 och 6. Det för denna grupp rekvirerade statsbidragsbeloppet har endast i tre län överskridit 100 kr. (Norrbottens 334 kr., Södermanlands 254 kr. och Hallands län 108 kr.). Av det anförda framgår, att det f. n. är dåligt beställt med svenska folkets möjligheter till erforderlig tandvård för låg avgift eller utan kostnad. Kommittén finner det önskvärt, att man kunde göra tandvården tillgänglig för alla utan kostnad och sålunda kunde dels göra folktandvården tillgänglig över hela landet, dels låta avgifterna vid folktandvårdens kliniker bortfalla. Redan bristen på tandläkare omöjliggör emellertid förverkligandet av detta önskemål inom överskådlig tid. Den aktuella frågan gäller därför enbart, i vilken utsträckning och på vad sätt samhället skall i det särskilla fallet erbjuda möjlighet till bidrag för att täcka kostnaderna för tandvård på folktandvårdsklinik eller Hos enskilda tandläkare. Vad då först beträffar socialhjälpens ställning har socialvårdskommittén tidigare i detta kapitel framhållit, att anledning saknas att inskränka eller utvidga den vård en kommun nu är skyldig meddela enligt 1 § i fattigvårdslagen. I överensstämmelse härmed bör begreppet erforderlig vård få oförändrad innebörd även i avseende på tandvård och kommun sålunda vara skyldig bereda tandvård endast i överensstämmelse med de dömande myndigheternas tolkning av sagda paragraf. I stort sett torde detta vara liktydigt med att en person blir berättigad till socialhjälp för tandvård genom tandläkare, när tandvården enligt punkt 7 i berörda förordning (s. 90) är betingad av »medicinska grunder». Den frågan återstår, huruvida kommun skall ha rättighet att även eljest bevilja socialhjälp för behandling hos tandläkare. Om så anses böra bli fallet, kan det ifrågasättas, om anledning finnes att bibehålla nämnda förordning om lindring med statsbidrag. Med den utformning av statsbidragsbestämmelserna för socialhjälpen som kommittén föreslår, skulle många kommuner kunna få större bidrag genom socialhjälpen än genom lindringsförordningen; i andra kommuner bleve förhållandet omvänt. Om båda möjligheterna att erhålla bidrag stode öppna, skulle sålunda den komma att väljas som vore mest fördelaktig för kommunen. Detta förhållande kunde dock undanröjas genom införande av samma bidragsgrunder för »lindringen» som för socialhjälpen. Det avgörande skälet mot att bibehålla båda hjälpformerna bredvid varandra är emellertid att söka däri, att de i realiteten båda äro

93 en statsunderstödd behovsprövad hjälp för samma ändamål och för samma klientel och därför enligt vad kommittén utvecklat i kap. I I I icke böra bestå bredvid varandra. Att »lindringen» gäller även mindre bemedlade torde i praktiken icke göra någon skillnad. Det må härvidlag hänvisas till den undersökning för vilken ovan redogjorts. Det är icke möjligt att draga någon skarp gräns mellan obemedlade och mindre bemedlade. Att man kan sätta likhetstecken mellan obemedlade och i behov av socialhjälp samt betrakta mindre bemedlade som en grupp ovanför socialhjälpens klientel är en rent teoretisk föreställning. Emellertid skulle det kunna ifrågasättas, att man lämnade bidrag till kär ifrågavarande tandvårdskostnader efter inkomstprövning. Såsom tidigare framhållits är det angeläget att hjälpformen utan eller med inkomstprövning så långt det sig av praktiska skäl göra låter utbygges, varigenom den behovsprövade hjälpens område kan begränsas. I enlighet härmed bör det övervägas huruvida icke lindringsförordningen bör bibehållas, sedan man i densamma ersatt behovsprövningen med inkomstprövning. Det ligger nära tillhands att tänka sig en ordning av samma slag som gäller beträffande lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader (kungL kung. 5 maj 1939, ifråga om formen för inkomstprövningen senast ändrad genom kungl. kung. 6 maj 1949). Lindringen eller bidraget utgår här med hälften av den del av läkararvodet som överstiger 7 kr., samt med hela den del av läkarens resekostnad, som överstiger 3 kr. Bidrag utgår till den vars beskattningsbara inkomst uppgår till högst 400 kr., dock att det ej utgår till den som har en till statlig förmögenhetsskatt beskattningsbar förmögenhet å mer än 30 000 kr. Inkomstprövningen utföres av läkaren, som när han finner rätt till bidrag föreligga, underlåter uttaga motsvarande belopp av patienten och själv rekvirerar det från länsstyrelsen. Här äro sålunda kommunala medel icke engagerade och kommunala organ ej inblandade. Otvivelaktigt vore det fördelaktigt om en liknande ordning kunde skapas för lindring i tandvårdskostnad. Det skulle emellertid i första hand betyda, att staten påtoge sig hela det bidrag, som anses böra utgå av allmänna medel, i stället för att nu detta bidrag i regel torde delas på stat och kommun. Vidare förutsätter en sådan ordning, att inkomstprövningen har en enkel form. Det må därvidlag erinras om att den för lindring i sjukvårdskostnader gällande prövningen varit föremål för kritik såsom alltför ojämn till sina verkningar. Sålunda föreslog medicinalstyrelsen 1948 en mera invecklad form med olika inkomstgränser efter familjens storlek. Departementschefen fann skäl kunna anföras för en revision i dylik riktning men ansåg den graderade skala, som då måste införas, bliva administrativt svårhanterlig. Då vidare det här gällde ett provisorium under en förhållandevis kort övergångstid i avvaktan på sjukförsäkringslagens ikraftträdande, avvisade departementschefen medicinalstyrelsens förslag. Härtill anslöt sig riksdagen. När fråga är om lindring i tandvårdskostnad märkes, att dessa kostnader på grund av patienternas skiftande tillstånd äro starkt växlande. Det kan

94 vara fråga om skäligen obetydliga belopp men också om belopp på flera hundra kronor. Att under sådana förhållanden tillämpa ett enkelt inkomststreck, såsom sker vid lindring i sjukvårdskostnad, skulle enligt socialvårdskommitténs mening i ännu högre grad än ifråga om sjukvårdskostnad medföra ojämnheter i verkningarna och sålunda orättvisor. Man kan icke rimligen ha en sådan ordning att den som ligger strax under en viss inkomst får bidrag till en tandvårdskostnad på 50 kr. men den som ligger strax över samma inkomst vägras bidrag till en tandvårdskostnad på 300 kr. Man nödgas därför välja en betydligt mera komplicerad form av inkomstprövning. Då man enligt kommitténs mening ej bör lägga ansvaret för en dylik prövning på tandläkaren, återstår endast att överflytta prövningen på ett kommunalt organ, lämpligen socialnämnden. I så fall skulle möjlighet också erbjuda sig att liksom nu lägga en del av kostnaderna för bidraget på kommunen. Om man vill bibehålla lindringsförordningen med den ändringen, att bidrag utgår efter inkomstprövning, måste sålunda formen för beviljandet bli den, att patienten hänvisas till att inge ansökan till socialnämnden, som prövar och avgör ärendet. Socialvårdskommittén finner värdet av att här skapa en inkomstprövad hjälpform därigenom så starkt förminskat att kommittén under dessa förhållanden icke kan finna anledning komplicera hjälpsystemet på dylikt sätt. Bidrag till tandvårdskostnad bör alltså fortfarande utgå enbart efter behovsprövning. Då vidare två behovsprövade hjälpformer icke böra existera för samma slag av hjälpbehov bör valet stå mellan att erbjuda tandvårdshjälp enbart genom en särskild lindringsförordning och sålunda resa hinder för att tandvård alls bekostas av socialhjälp eller ock att lämna uppgiften helt åt socialhjälpen. Den förra utvägen kunde synas lämplig av den anledningen, att det här gäller en vård- eller behandlingsfråga, där själva vård- eller behandlingsbehovet växlar efter en skala från påfallande stort behov, t. ex. vid en omfattande förlust av tänderna, till rena utseendefrågan. Endast genom att lämna hjälpen genom en särskild författning och däri, i anslutning till statsbidraget, dra upp gränser för hjälpen efter fallens art, kan man få en direkt kontroll % varje särskilt fall över att den ej användes i orimliga sammanhang. För den andra utvägen talar emellertid, att socialhjälpen under alla omständigheter måste ta befattning med viss tandvård, nämligen i den mån dylik kan anses som erforderlig vård. Det måste med den starka begränsning, detta begrepp i avseende på tandvård dock har, förefalla alltför osmidigt att förbjuda kommunerna att i övrigt använda socialhjälpslagen för att hjälpa människor till tandvård. Även om den fullständiga frihet, som 2 § fattigvårdslagen nu ger kommunerna, måste försvinna, kan det icke vara klokt att dra gränserna för deras rörelsefrihet alltför snävt. Om socialhjälpsvägen väljes, bör det dock icke vara omöjligt att ernå en tillfredsställande garanti mot att socialhjälpen icke brukas för tandvård i en icke avsedd omfattning. Socialstyrelsen bör — i likhet med vad som skett

95 i fråga om tandvård genom mödrahj alpen — i samråd med medicinalstyrelsen utfärda anvisningar om vilka tandbehandlingar som få utföras på socialhjälpens bekostnad. Den löpande, stickprovsvis utförda kontroll över socialhjälpsverksamheten, som länsstyrelsen skall utföra, torde vara tillräcklig för att i stort garantera att den i dylika anvisningar givna ramen icke åsidosattes. Vilken väg som än väljes, ställs man inför problemet angående den ersättning åt privatpraktiserande tandläkare, som här bör medgivas. Den nuvarande lindringsförordningen gäller endast för tandvård inom folktandvårdens ram. Om bidrag till tandvård skall utgå endast enligt denna förordning, måste den självfallet, eftersom folktandvården ej kan väntas bli fullt utbyggd på flera år, utvidgas till att gälla även annan tandvård. Går man socialhjälpsvägen, måste man inom socialhjälpen, liksom nu inom fattigvården, kunna bidra även till tandvård hos privatpraktiserande tandläkare. Emellertid vore det icke tillfredsställande, om offentliga medel finge användas till tandvård alldeles utan hänsyn till om den av vederbörande tandläkare tilllämpade taxan är rimlig eller inte. Samma problem har förefunnits inom mödrahj alps t and vården och elär lösts på det sättet, att socialstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen fastställt en taxa, vars tillämpning är förutsättning för att tandvård skall få bestridas med mödrahjälp. Kommittén anser samma väg böra anlitas i nu ifrågavarande sammanhang, vilket låter sig göra vilken väg som än väljes. Efter övervägande av de skilda synpunkterna har kommittén stannat för att föreslå, att lindringsförordningen 1 slopas samt att det i socialhjälpslagen föreskrives, att socialhjälp må utgå till tandvård, som anses angelägen, ehuru omständigheterna ej äro sådana att socialhjälp skall utgå. Vidare bör i tillämpningsförfattning angivas, att tandvård skall utföras inom folktandvården, där dylik finnes och kan åtaga sig arbetet inom rimlig tid, men eljest hos annan tandläkare, under förutsättning, att denne vill utföra behandlingen efter den taxa, som av socialstyrelsen fastställts i samråd med medicinalstyrelsen. Vilka tandbehandlingar som skola anses angelägna bör klargöras genom anvisningar, utfärdade i enahanda ordning. I mycket stor utsträckning är självfallet tandvård att hänföra till åtgärd som är ägnad att förbättra en persons förmåga att försörja sig. Såtillvida skulle det vara onödigt att i 4 § särskilt ange tandvårdsbehov såsom anledning till socialhjälp. Emellertid är det ofta angeläget, att tandvård beredes ehuru man icke kan ange ett bindande samband med försörjningsförmågan. Det är därför lämpligast, att tandvården särskilt omnämnes i sagda lagrum. Reshjälp. I övrigt torde endast ytterligare ett ändamål, för vilket socialhjälp bör kunna ifrågakomma, behöva uppmärksammas, nämligen reshjälp. Enligt gällande lagstiftning kan av fattigvårdsstyrelse beviljad reshjälp vara att anse som fattigvård både enligt 1 § och 2 § fattigvårdslagen. Det 1 Sedan detta skrivits h a r proposition framlagts lör 1950 års riksdag (nr 92) om slopande av statsbidraget enligt lindringsförordningen.

90 förstnämnda är fallet, när resan företagits under omständigheter, som giva densamma karaktären av ett led i åtgärd, vilken vidtagits jämlikt 1 § i syfte att bereda vederbörande uppehälle och vård; t. ex. transportkostnad för resa till sjukhus, ålderdomshem etc. I andra fall däremot är dylik hjälp att hänföra under 2 § fattigvårdslagen. Vad beträffar först berörda fall är det uppenbart, att reshjälp alltjämt måste vara en rättighet. Emellertid kommer i regel den erforderliga vården att kunna beredas utan bidrag av socialhjälpen (kostnadsfri sjukhusvård, låga avgifter på ålderdomshem), under det att till resekostnaderna understundom torde komma att erfordras dylikt bidrag, ehuru resekostnader till sjukhus enligt sjukförsäkringslagen skola bestridas av sjukkassan. Reshjalpen kan sålunda icke, såsom nu sker, betraktas som en del av den av socialhjälpen bestridda vårdkostnaden och därigenom utan vidare bli räknad såsom obligatorisk hjälp. Det är följaktligen nödvändigt att i lagen direkt ange, att reshjälp i dylika fall är en obligatorisk hjälp, vilket måste beaktas vid utformningen av socialhjälpslagens 3 §. Även om de fall, där socialhjälp för detta ändamål erfordras, icke bli så många, måste en sådan föreskrift finnas. Ifråga om reshjälp enligt 2 § må erinras om att det vid sidan av fattigvårdslagen finnas stadganden, enligt vilka vissa hjälpbehövande äro berättigade att av allmänna medel erhålla reshjälp. Sålunda kan för medellös eller mindre bemedlad person, som erhållit vårdplats vid något av de statsunderstödda kustsanatorierna, utgå statsbidrag för resor till och från anstalten. Motsvarande förmåner tillkomma även vissa patienter, som skola undergå radioterapeutisk behandling eller behandling å vanföreanstalter. Lagen om allmän sjukförsäkring medför icke minst på detta område stora förbättringar. Sålunda skola sjukkassorna i stort sett bestrida resekostnaderna vid intagning å och utskrivning från sjukhus, och kostnaderna för patients resa till och från läkare få inräknas i de läkarvårdskostnader, vilka med 3/4 ersättas av sjukkassan. Arbetssökande, som av den offentliga arbetsförmedlingen anvisas arbete å annan ort, kan under vissa förutsättningar erhålla reshjälp av arbetsförmedlingen. Bestämmelserna härom återfinnas i av statens arbetsmarknadskommission utfärdade cirkulär (nr 310 och 575). Reshjälp till arbetssökande kan utgå antingen som förskott eller som bidrag. I förra fallet avfordras denne en återbetalningsförbindelse. Om en arbetstagare med hänsyn till sina anställningsvillkor finnes icke alls eller endast med svårighet kunna återbetala förskottet eller del därav, bör förbindelse dock icke avkrävas honom. I övrigt utgår reshjälpen som bidrag, därest arbetskraftens förflyttning anses vara ett allmänt intresse med hänsyn till försvarets eller folkförsörjningens behov eller med hänsyn till arbetslöshetens struktur eller omfattning i det område, där arbetssökanden är bosatt. Under sistnämnda förutsättningar kunna arbetssökande efter särskild behovsprövning tillerkännas bidrag till kostnader för flyttning av familj och bohag med upp

97 till 300 kr. Såsom allmän förutsättning för reshjälp gäller, att vederbörande är oförvållat arbetslös. Undantag härifrån kan göras, därest arbetstagaren innehar endast tillfällig arbetsanställning eller arbetstillgången på den tidigare arbetsplatsen är så ojämn, att den anställde icke kan erhålla en skälig försörjning. Det anförda utvisar, att en arbetssökandes behov av reshjälp för att kunna utnyttja arbetstillfällen på annan ort äro väl tillgodosedda. I fattigvårdslagen har ej angivits under vilka förutsättningar reshjälp må beviljas enligt 2 §. Detta förhållande har i förening med den fria prövning, som är karakteristisk för tillämpningen av detta lagrum, gjort att fattigvårdsstyrelserna mången gång missbrukat rätten att bestrida kostnaderna för understödstagares resor. Understundom har den metoden praktiserats av fattigvårdsstyrelserna, att en hjälpsökande utrustats med respengar och ett litet kontantbelopp för att han skall bege sig till annan kommun. Det kan inträffa, att en person under loppet av en relativt kort tidrymd på detta sätt uppbär hjälp från ett stort antal kommuner, vilket uppenbarligen icke bör tillåtas. I regel motiveras väl ett dylikt förfarande från fattigvårdsstyrelsernas sida av fruktan för att vederbörande skall vinna hemortsrätt i kommunen. Vidare måste fattigvårdsstyrelserna finna det bekvämare att utan någon vidlyftigare undersökning förse den hjälpbehövande med ett mindre kontantbelopp i respengar än att göra en grundligare utredning av vederbörandes hjälpbehov. Ibland är huvudsyftet med denna form av »hjälp» att bli kvitt en personligen besvärlig understödstagare. Förfarandet i fråga måste karakteriseras som sådan illojal åtgärd från kommuns sida, som enligt vad kommittén i annat sammanhang föreslår skall kunna föranleda en förklaring av länsorganet, att den hjälpbehövande — oavsett lagens stadganden i övrigt — skall anses ha hemortsrätt i den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits. Här gäller det emellertid icke blott att skydda den ena kommunen mot illojala åtgärder från den andra utan framför allt att förekomma att socialhjälpen användes för helt andra syften än som avsetts. Å andra sidan är det uppenbart att reshjälp enligt 2 § ofta meddelas i fullt lojala syften och i full överensstämmelse med fattigvårdslagens mening. Det kan t. ex. vara fråga om det fall, att en gammal folkpensionär, som ej åtnjuter understöd, vill flytta till sina barn på en avlägset belägen ort men varken pensionären eller barnen kunna bestrida resekostnaderna. Kommittén anser det därför angeläget, att det meddelas uttryckliga bestämmelser, som ge en kommun rättighet att bevilja reshjälp i sådana fall, dar hjälpen icke utgör ett led i tillgodoseendet av sådana behov, som inrymmas under »livsuppehälle och vård», men vilka bestämmelser också uppdraga bestämda gränser för denna rättighet. Med kommitténs inställning till frågan om syftet med socialhjälpen skulle visserligen reshjälp, som icke lämnades i omedelbar anslutning till vård, i vissa fall kunna anses såsom förebyggande socialhjälp. Självklart ingå resekostnader ofta såsom en del av kostnaderna för förebyggande åtgärder t. ex. yrkesutbildning. Om det icke gives särskilda 11—1783 49

98 bestämmelser om reshjälp, kan det dock befaras, att man i praktiken kommer att söka under rubriken förebyggande åtgärder pressa in åtskilliga fall, där enbart reshjälp synes önskvärd, ehuru de i själva verket icke ha sådan karaktär. Det torde därför över huvud taget vara ett önskemål, att fixa gränser för kommunernas rättighet att bevilja understöd, som endast syftar till att möjliggöra personens resa till annan kommun. I dansk lagstiftning lämnas speciella föreskrifter för meddelande av reshjälp av sociale udvalg. E n försörjare (varmed jämställes ensam person) får sålunda ej beviljas sådan i form av kommunehjälp, med mindre det sociale udvalg har förvissat sig om att det på den plats, till vilken han önskar resa, tillförsäkrats honom arbete av mera stadigvarande natur eller att hans familj i förväg har fast bostad i vederbörande kommun samt att förbindelsen mellan honom och familjen icke avbrutits. Om en person erhåller reshjälp, skall meddelande härom samtidigt tillställas den kommun, till vilken resan skall företagas. Om en kommun i strid med dessa bestämmelser meddelar reshjälp till en person, är kommunen skyldig att bära kostnaderna för all kommunehjälp som därefter meddelas honom i andra kommuner. Den sistnämnda bestämmelsen är dock så sträng, att myndigheterna tillämpa den endast i obetydlig utsträckning. Innan kommittén går att behandla de materiella förutsättningarna för meddelande av reshjälp, skall i korthet behandlas frågan om förhållandet mellan reshjälp och hemsändning. Sistnämnda institut behandlas utförligare i annat kapitel (kap. X). Här må emellertid erinras om att enligt gällande lag hemsändning anses föreligga även i det fall, då samtliga parter, d. v. s. såväl vistelsekommun som hemkommun och understödstagare, äro överens om att den sistnämnde skall avresa till hemkommunen. I realiteten äro dessa fall att jämställa med dem, där reshjälp meddelas för en dylik resa. Någon anledning att införa specialbestämmelser för ifrågavarande fall finnes enligt kommitténs förmenande icke. Kommittén har därför redan i detta sammanhang tagit den ståndpunkten, att om hemsändningsinstitutet skall bibehållas det dock skall användas allenast i sådana fall, då någon av ovannämnda parter motsätter sig resan. I övriga fall äro reglerna om meddelande av reshjälp att tillämpa. Av sakens natur följer vidare, att en tillämpning av bestämmelserna om reshjälp måste förutsätta samtycke av den som skall erhålla hjälpen. I detta sammanhang påkallar frågan om reshjälp åt arbetslös person uppmärksamhet. Omständigheterna kunna nämligen vara sådana, att den lämpligaste hjälpen åt arbetslös hjälpsökande är att bestrida hans resekostnader till en ort, där arbetstillfällen stå till buds. Det vore uppenbarligen icke tillfredsställande, om vederbörande skulle kunna motsätta sig sådan hjälp och —• med stöd av den föreslagna rätten till socialhjälp vid arbetslöshetstillfällen — påyrka hjälp i annan form. Kommittén föreslår emellertid i nästföljande avdelning, att socialhjälp ej skall fä meddelas, när andra möjligheter till samhällets hjälp erbjudes. Såsom förut påpekats, kan arbetslös hjälpsökande

99 genom arbetsförmedlingen erhålla reshjälp. Avvisar han denna hjälp, följer av det nyss anförda, att ej heller socialhjälp kan utgå. Beträffande de förutsättningar, under vilka reshjälp må meddelas annorledes än i förening med »uppehälle och vård», skulle kunna ifrågasättas, att en vistelsekommun finge medgiva sådan hjälp allenast under förutsättning att samtycke därtill lämnades av den kommun, dit resan skulle anträdas, eller, därest denna vägrade samtycka, av länsorganet. Detta skulle emellertid medföra åtskilliga olägenheter och förhindra, att beslut fattades så snabbt, som ofta torde vara erforderligt. Enligt kommitténs mening torde icke någon annan lösning av detta spörsmål återstå än att vistelsekommunen själv får avgöra, huruvida reshjälp skall beviljas, därvid rätten dock skall vara begränsad av i lag uttryckligen angivna förutsättningar. Härvidlag torde man böra göra skillnad mellan de fall, elär vederbörande finnes vara i stadigvarande behov av socialhjälp, och de fall, där detta ej är förhållandet. I förstnämnda fall har den kommun, dit resan skall anträdas, uppenbarligen ett stort intresse av att bliva hörd i saken. Då däremot fråga är om ett mera tillfälligt hjälpbehov, äro kommunens intressen ej så framträdande. I överensstämmelse med det anförda föreslår kommittén i 5 § ett stadgande, att socialhjälp, som icke har samband med förut nämnda hjälp- eller vårdbehov, icke får utan samtycke av andra berörda kommuners socialnämnder beviljas till bestridande av kostnad för den hjälpsökandes resa till annan kommun, med mindre den hjälpsökande kan förebringa eller socialnämnden eljest finner föreligga sannolika skäl för att han å sagda ort skall kunna mera varaktigt uppehålla sig utan att erhålla socialhjälp. I övrigt får socialhjälp i form av reshjälp beviljas endast om socialnämnden i den ort, dit resan skall anträdas, lämnat sitt godkännande. Att för överträdelse av ett dylikt stadgande stipulera samma stränga påföljd som i Danmark bör tydligen undvikas; däremot bör sådan överträdelse kunna medföra — förutom ansvar för tjänstefel —- att den förfördelade kommunen väcker talan mot den felande kommunen med yrkande att den skall anses som den hjälptes hemkommun, även om de vanliga legala förutsättningarna härför icke föreligga. Vidare torde missbruk av rätten i fråga kunna effektivt motverkas, om den myndighet, som utbetalar statsbidraget till socialhjälpen, erhåller rättighet att vid missbruk av rätten att utbetala reshjälp minska statsbidraget. Beträffande reshjälp enligt 5 § finner kommittén icke påkallat att för den sökande öppna möjlighet att få socialnämnds beslut omprövat av länsstyrelsen.

Socialhjälpens natur av supplerande hjälp. Enligt 1 § fattigvårdslagen skall fattigvård utgå till hjälpbehövande allenast under förutsättning, att hans behov »icke annorledes avhjälpes». Härigenom inskärpes individens primära ansvar för egen försörjning och hans

100 skyldighet att härför i iförsta hand använda egna tillgångar. Någon tvekan om att motsvarande principer skola gälla för socialhjälpens del kan ej föreligga. Allt eftersom socialvården utbygges kommer frågan om de olika hjälpformernas inbördes förhållande allt mer i förgrunden. I det sammanhang, varom nu är fråga, inställer sig spörsmålet, vilken verkan i fråga om rätt till socialhjälp den omständigheten skall ha, att den hjälpsökande är eller synes vara berättigad att erhålla hjälp i annan form, t. ex. folkpension, sjukhjälp etc. I den mån sådan hjälp redan utgår, är den primära frågan givetvis den, huruvida härigenom det totala hjälpbehovet avhjälpes. Spörsmålet blir emellertid mera komplicerat, då den hjälpsökande ännu icke tillerkänts hjälp i annan form, ehuru han synes berättigad härtill. Det kan t. ex. förhålla sig så, att hans ansökan om folkpension etc. ännu icke prövats eller att han underlåter att söka sådan hjälp. Enligt gällande lagstiftning finnes icke någon uttrycklig rätt för fattigvårdsstyrelsen att utöva direkt inflytande på frågan om tillgodoseendet av förefintligt hjälpbehov i annan form än genom fattigvård. Styrelsen kan sålunda icke på den hjälpbehövandes vägnar ansöka om folkpension, särskilt barnbidrag etc, för den händelse vederbörande själv skulle avböja att göra sådan ansökan, ehuru förutsättningarna härför synas föreligga. När en person hos socialnämnden ansöker om socialhjälp eller anmälan om behov av dylik hjälp eljest göres, torde nämnden på grundval av sin erfarenhet i allmänhet kunna bilda sig ett omdöme i frågan huruvida den hjälpsökande är berättigad till hjälp av annat slag. Såsom i det föregående omnämnts kan vederbörande hjälporgan f. n. icke inge ansökan om dylik hjälp i den hjälpbehövandes ställe till vederbörande beslutande myndighet. Att införa en dylik rätt för socialnämnden möter åtskilliga betänkligheter. Nämnden skulle t. ex. näppeligen ha möjlighet att utan den hjälpsökandes bistånd meddela uppgifter i alla hänseenden, som vore erforderliga. Därest den hjälpbehövande vägrar ingiva ansökan om hjälp i annan form än socialhjälp i sådana fall, där hjälpen beslutas av annan myndighet än socialnämnden, bör nämnden i stället äga rättighet vägra socialhjälp, där den finner förutsättningar föreligga för erhållande av hjälp i annan form. Om en person, som synes vara berättigad till folkpension, begär socialhjälp, är nämnden alltså berättigad att hänvisa honom till att söka t. ex. folkpension. I avvaktan på att ansökningen bifalles och förmånen utbetalas bör naturligen, där behov föreligger, socialhjälp utgå, varvid hjälpen bör vara förenad med återbetalningsskyldighet (jfr kap. VI). Därest den hjälpsökande av någon anledning vägrar att söka folkpension eller annan ifrågakommande förmån, bör nämnden icke vara skyldig att, ehuru förutsättningarna i övrigt föreligga för erhållande av socialhjälp, meddela sådan. Socialhjälpens subsidiära natur bör med andra ord gälla även i förhållande till andra hjälpformer och en person, som äi berättigad till hjälp i annan ordning, skall alltså i första hand få sitt hjälp behov tillgodosett genom sådan hjälp. Att härvid låta valet av hjälpform

101 bliva beroende av den hjälpsökandes eget skön kan icke anses tillfredsställande. Skulle en person, som sålunda vägras socialhjälp, fortfarande underlåta att inge ansökan om den förmån, till vilken han synes berättigad, och därigenom ådraga sig själv umbäranden och nöd, torde hans mentala tillstånd vara sådant, att efter framställning av socialnämnden förmyndare kan förordnas, vilken då kan å hans vägnar ingiva ansökan. Emellertid förekommer det någon gång, att person, som borde åtnjuta folkpension, erhåller enbart fattigvård. Motivet härtill kan vara, att fattigvårdsstyrelsen finner det ur kommunalekonomisk synpunkt fördelaktigare att en hjälpbehövande med hemortsrätt i en annan kommun, erhåller fattigvård än att han kommer i åtnjutande av folkpension, av vilken mantalsskrivningskommunen får betala en viss del. För att vinna detta syfte kan fattigvårdsstyrelsen ej endast underlåta att upplysa sökanden om möjligheterna att erhålla folkpension utan även på olika sätt hålla tillbaka sökanden, när han vill inge ansökan därom. Det är angeläget att förekomma även ett sådant missförhållande. I den mån den betalningsskyldiga kommunen blir en och densamma vare sig det gäller socialhjälp eller annan socialvård upphör missförhållandet automatiskt.. Om så ej helt kan ske, torde dylika åtgärder icke komma att vidtagas i nämnvärd omfattning, om vistelsekommunen alltid göres ansvarig för ungefärligen lika stor del av socialhjälpen som den andel av socialförsäkringsförmånen, vilken eljest skulle falla på densamma i egenskap av mantalsskrivningskommun. H ä r framförda synpunkter beaktas av kommittén, när kommittén i fortsättningen går att pröva frågorna om hemortsrätt och ersättning mellan kommunerna för socialhjälp. Det är likväl angeläget, att gällande bestämmelser klart uttala, att socialnämnden alltid skall tillse, att var och en som är eller synes vara berättigad till viss socialvårdsförmån inger ansökan därom och beviljas socialhjälp endast i avvaktan på att förmånen erhålles. I lagen bör sålunda inflyta ett stadgande av innebörd att socialhjälp ej må utgå, där den hjälpbehövande underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma i åtnjutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt socialnämndens mening kan vara berättigad (6 §). Med hänsyn till att i enstaka fall ett strikt fasthållande vid denna regel kan tänkas leda till en situation, som ur humanitära synpunkter är ohållbar, har kommittén dock funnit nödvändigt att genom en undantagsbestämmelse ge socialnämnden möjlighet att under dylika omständigheter likväl meddela socialhjälp. Kommittén avser att denna undantagsbestämmelse skall tillämpas endast när så synes oundgängligen erforderligt samt att, när socialhjälp i dylikt fall meddelats, ingenting får försummas för att snarast söka en annan lösning av det föreliggande försörjnings- och vårdproblemet. Den å s. 76 o. f. avhandlade undantagsbestämmelsen i 6 § har givits en sådan utformning, att den är tilllämplig även på nu ifrågavarande regel.

102 Gränsen mellan fattigvård och barnavård (samhällsvård). När samhällets lokala åtgärder på barnavårdens område genom 1924 års lag om samhällets barnavård centraliserades hos barnavårdsnämnden, innebar detta icke, att fattigvårdsstyrelsens befattning med avhjälpandet av behov för minderåriga (under 16 år) upphörde. I den mån behovet var av enbart ekonomisk art skulle meddelandet av det erforderliga understödet alltjämt ankomma på fattigvårdsstyrelsen. När ett omhändertagande var påkallat, skulle detta däremot ankomma på barnavårdsnämnden. I fattigvårdslagen kom detta till uttryck därigenom att ett tillägg gjordes till 1 § »Rörande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i lagen om sam hällets barnavård». Motsvarande bestämmelser i barnavårdslagen återfinnas i 29 § (omhändertagande för samhällsvård). Paragrafens 1 mom. gäller barn, som vistas hos föräldrarna och på grund av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande förhållanden är utsatt för nöd utan att så allvarliga missförhållanden föreligga, som avses i lagens 22 § (angående skyddsuppfostran); det förutsattes att föräldrarna ge sitt bifall till omhändertagandet. 2 mom. gäller barn, som på grund av sjukdom e. d. är i behov av särskild vård utom hemmet, vilken ej kan beredas av föräldrarna; även här förutsattes föräldrarnas bifall. 3 mom. gäller barn, vars föräldrar övergivit det eller äro avlidna. Den gräns, som genom dessa bestämmelser dragits mellan fattigvårclsstyrelses och barnavårdsnämnds verksamhetsområden har i praktiken visat sig synnerligen oklar, och den praxis, som under drygt tjugo år utbildat sig, är starkt skiftande. Särskilt ha olika uppfattningar gjort sig gällande, i vad mån det klientel, som närmast kan åsyftas under 29 § 2 och 3 mom., bör omhändertagas av barnavårdsnämnden eller understödjas av fattigvårdsstyrelsen. Vad först beträffar det i 2 mom. berörda klientelet kan man iakttaga, att barn, som äro i behov av långvarig anstaltsvård (t, ex. sinnesslöa), ofta omhändertagas av barnavårdsnämnd, som då utfärdar ansvarsförbindelsen till anstalten, under det att för barn, som är i behov av t. ex. lasarettsvåld, den erforderliga ansvarsförbindelsen utfärdas av fattigvårdsstyrelsen. Denna klyvning av klientelet sker emellertid på ett skiftande sätt och på sina håll förekommer den icke alls, varvid antingen alla ansvarsförbindelser till anstalt för barn utfärdas av barnavårdsnämnden eller ock alla sådana föri3inclelser för både vuxna och barn utställas av fattigvårdsstyrelsen. I fråga om det i 3 mom. åsyftade klientelet har det ansetts fullt klart att barn, som verkligen äro övergivna eller vilkas föräldrar avlidit, skola omhändertagas av barnavårdsnämnden. Däremot har stor tvekan rått om en särskild grupp, som, ehuru den ej direkt omnämnts i 3 mom. eller eljest i 29 §, likväl — med rätt eller orätt — räknats dit, nämligen sådana fall, då modern utackorderat barnet (i regel barn utom äktenskap) och sedan icke kan betala fosterlegan eller endast kan betala denna delvis.

103 Fattigvårclslagstiftningskommittén hade i sitt betänkande IV Barnavårdslagstiftningen Del I kap. X föreslagit, att barnavårdsnämnderna jämte sin verksamhet av omhändertagande art skulle bedriva en rent understödjande verksamhet, nämligen för ensamstående mödrar med barn. Denna verksamhet skulle icke begränsas allenast till de fall, då modern hade barnet i sin direkta vård, utan även omfatta de fall, då modern sörjde för att barnet erhölle en tillfredsställande vård i annans hem, där hon utackorderat detsamma, och betalade för dess vård. Detta förslag avvisades emellertid (i prop, nr 150 till 1924 års riksdag) av föredragande departementschefen, som fann det olämpligt att splittra en rent understödjande verksamhet på två myndigheter. Med hänsyn till denna avvisande ståndpunkt synes det ha bort klargöras i vad mån behövande barn, som utackorderats av sina mödrar, skulle understödjas av fattigvårdsstyrelsen eller omhändertagas av barnavårdsnämnden. Så skedde emellertid icke. Häradshövding R. von Koch, som tog aktiv del i förarbetena till propositionen, har emellertid i sin kommenterade upplaga av barnavårdslagen under 29 § 3 mom. givit en framställning som enligt vad han uttalar »återger i huvudsak de tankar, som legat till grund för lagstiftningen i denna del vid dess tillkomst» (fjärde upplagan, 1945 s. 142—144). Denna framställning innebär i korthet, att frågan om på vad sätt samhället skall ingripa, därest moder, som utackorderat sitt barn, icke kan betala fosterlegan, bör besvaras olika i olika fall. Föreligger utsikt, att betalning från föräldrarna åter kan börja erläggas eller visar åtminstone en av dem vilja och förmåga att fullgöra sin plikt mot barnet, kan det ofta vara lämpligt, att fattigvårdsstyrelsen beviljar barnet så stort understöd som erfordras för att det skall kunna få kvarstanna i fosterhemmet. Finnas ringa utsikter, att någon av föräldrarna skall komma att betala för barnet eller åtminstone lämna något bidrag för dess vård i fosterhemmet, är barnets ställning att jämföra med det övergivna barnets, och det bör då övervägas, om icke ett omhändertagande (genom barnavårdsnämnden) bör ske. E t t dylikt omhändertagande utgör icke något hinder för att barnet kvarstannar i samma fosterhem. Såsom von Koch själv i nämnda arbete framhåller, har emellertid praxis blivit mycket växlande. Vissa kommuner söka följa de av honom angivna riktlinjerna och bedöma sålunda frågan från fall till fall (det »individuella» systemet), andra åter fasthålla strängt vid att nödtillstånd för alla barn, som ej vistas hos föräldrarna eller en av dem, skall avhjälpas genom samhällsvård. För den senare metoden anföres det praktiska skälet, att den är enkel att tillämpa. Till stöd för det individuella systemet åberopas, att samhället ej i onödan skall träda i föräldrars ställe. Om barnet omhändertages för samhällsvård, minskas moderns intresse och ansvar för barnet. Om hon kan betala för barnet — tillfälligt eller fortlöpande med ett litet belopp — får betalningen ej längre ske till fosterhemmet, utan barnavårdsnämnden måste stå för hela ansvaret mot fosterhemmet och i sin tur av modern uttaga den ersättning, som hon kan lämna, Då modern har förmåga

104 att ansvara för barnet, anses det därför vara bättre, att hon får fortsätta att bära ansvaret gentemot fosterhemmet och endast erhåller det understöd av fattigvårdsstyrelsen som är behövligt. Emellertid synes denna ordning, såvitt socialvårdskommittén kunnat finna, knappast tillämpas annat än för mera tidsbegränsade behov. Erfordras fortlöpande understöd, torde barnavårdsnämnden i regel omhändertaga barnet. Den officiella fattigvårdsstatistiken utvisar att så är förhållandet, enär antalet »ensamma barn», vilka åtnjuta fattigvård, är mycket lågt. Detta antal uppgick 1946 till 471 (285 på landsbygden och 186 i städerna). H u r många av de för samhällsvård omhändertagna, i enskilt hem vårdade barnen (1947 omkring 16 500 barn), som tillhöra just här ifrågavarande kategori, är icke känt, men säkerligen äro de avsevärt flera än antalet ensamma barn med fattigvård.

Gränsen mellan socialhjälpen och samhällsvården. Innan socialhjälpslagen kan antagas träda i kraft, ha genom vissa av de stora reformerna på socialvårdens område utgångspunkterna för bedömandet av här behandlat problem väsentligen förskjutits eller kan antagas inom en närliggande framtid förskjutas. Vad först beträffar den olika praxis, som nu råder beträffande utfärdandet av ansvarsförbindelse till vårdanstalter, märkes att vård på allmänna sjukvårdsanstalter kommer att bli avgiftsfri. De oklarheter i detta avseende, som nu förekomma, torde sålunda komma att automatiskt bortfalla. Beträffande barn, utackorderade av modern i enskilt hem, har antalet fall, där modern ej förmår erlägga fosterlegan, otvivelaktigt kraftigt minskat redan genom lagstiftningen om särskilda barnbidrag samt bidragsförskott. Detsamma torde i viss utsträckning gälla om lagstiftningen om allmänna barnbidrag, ehuru dessa även bidragit till att — i överensstämmelse med lagstiftningens allmänna syften — höja fosterlegorna. Det område, inom vilket i praktiken svårigheter för en enhetlig gränsdragning föreligger, har alltså minskats, och det är redan av denna anledning skäl att framhålla, att frågan ej bör ges alltför stora proportioner. Likväl vore det önskvärt om de kommunala organen kunde erhålla klarare besked än som hittills lämnats om vad lagstiftarna åsyftat, Socialvårdskommittén har vid övervägande av frågan stannat för att det är riktigast fasthålla vid nuvarande lagstiftnings gränsdragning, sådan som denna utvecklats av von Koch, dock med den redan nu vid praktiserandet av dennes riktlinjer vanliga modifikationen, att mera långvariga behov av hjälp alltid böra leda till ett omhändertagande av barnavårdsnämnden. Socialhjälpens befattning med barn, vilka utackorderats av föräldrarna eller en av dem (i regel av modern), inskränkes då till de fall, då modern för att kunna sköta sina förpliktelser gentemot fosterhemmet är i behov av en eller annan månads understöd för barnet. Visar det sig senare, att hjälpbehovet mot förmodan blir mera långvarigt, bör socialnämnden påkalla barnavårdsnämndens ingripande för omhändertagande för samhällsvård. Denna princip bör uttryckas så tydligt och lättfattligt som möjligt såväl i socialhjälpslagen som i barnavårdslagen.

105 I överensstämmelse härmed föreslår kommittén, att i socialhjälpslagen 7 § får inflyta en hänvisning att rörande åtgärder beträffande minderårig, vilken på grund av nöd eller annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet och för detta ändamål behöver omhändertagas, stadgas i barnavårdslagen. 29 § 3 mom. i barnavårdslagen bör avse barn under sexton år, som äro i behov av vård på grund av att föräldrarna avlidit eller övergivit barnet eller eljest icke bo tillsammans med barnet samt synas för mera avsevärd tid sakna förmåga att sörja för detsamma. I detta sammanhang vill kommittén rikta uppmärksamheten på ett särskilt förhållande. Samhällsvård skall upphöra senast när barnet fyllt 16 år. Enligt 47 § barnavårdslagen skall, när beslut fattas om vårdens upphörande, därest omständigheterna därtill föranleda, barnavårdsnämnden tillse, att barnet erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning. Vidare föreskrives i 9 § fosterbarnsstadgan, att där fosterbarn visar anlag för studier eller fallenhet för hantverk samt iakttager ett gott uppförande och arbetshåg fosterbarnsinspektören i fall av behov bör hos barnavårdsnämnden göra framställning om beredande åt barnet av lämplig undervisning eller utbildning; i regel upphör ett barn att vara fosterbarn i barnavårdslagens mening vid 16 års ålder. Det har på grund av dessa bestämmelser understundom framhållits, att det här ofta blir fråga om åtgärder, vilka behöva vidtagas, sedan barnet passerat 16-årsgränsen. Då föreligger icke längre möjlighet att omhänderta för samhällsvård och eftersom barnavårdsnämnden ej har möjlighet ikläda sig kostnader för utgifter av ifrågavarande slag annat än för omhändertagna, saknar den möjlighet att följa lagstiftarnas intentioner, bortsett från åtgärder i direkt samband med utskrivning av samhällsvårdsbarn vid 16-årsgränsen. Visserligen kan barnavårdsnämnden vid behov påkalla fattigvårdsstyrelsens ingripande men ej heller denna utväg anses innebära någon lösning, särskilt icke för de barn som äga hemortsrätt i annan kommun. Det borde därför införas en möjlighet för barnavårdsnämnd att för ifrågavarande ändamål meddela understöd för ungdomar exempelvis upp till 18 års ålder, med rätt till återkrav gentemot hemortsrättskommunen. Socialvårdskommittén är medveten om att den nuvarande ordningen icke ger tillfredsställande möjligheter för barnavårdsnämnderna att ordna för barnet på det sätt som lagstiftarna anvisat. Efter genomförandet av kommitténs förslag om socialhjälp och väsentliga statsbidrag till denna samt nya regler för hemortsrätt m. m. kommer dock frågan i ett annat läge. Icke minst bör det observeras, att ett fosterbarn enligt kommitténs i kap. I X framförda förslag normalt vinner hemortsrätt i fosterhemskommunen, när det passerar 16-årsgränsen. Kommittén kan därför icke finna att behov föreligger att medge barnavårdsnämnden rätt att utdela understöd. Även av rent principiella skäl bör ett sådant förslag avvisas, enär en splittring av den behovsprövade hjälpen på två kommunala organ måste anses olycklig.

106 KAP. VI. Hjälptagares egen ersättningsskyldighet. Äldre rätt. Trots att man långt in på 1800-talet direkt betecknade fattigvården som en gåva, gav man från början av århundradet i kommittébetänkanden m. m. uttryck åt den uppfattningen att fattigvården vore att anse som ett förskott eller lån och alltså borde återbetalas. Först i 1871 års förordning föranledde detta betraktelsesätt ett särskilt stadgande, att fattigvårdssamhälle vore berättigat att av den egendom, som tillhörde någon, då han kom i åtnjutande av fattigvård, eller som senare tillfölle honom, erhålla gottgörelse för lämnad fattigvård, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke funne skäl till eftergift. Denna bestämmelse torde få anses ha inneburit en generell återbetalningsskyldighet. En bestämmelse i samma förordning av speciell innebörd avsåg endast den som var »emottagen till full försörjning, som ej blott tillfällig är». Allt vad dylik person ägde skulle tillfalla fattigvårdssamhället. Denna bestämmelse hade en ännu vidsträcktare formulering i äldre förordningar och gick tillbaka på ett uråldrigt förfaringssätt, som omnämnes redan i landsskapslagarna, flatföringen, och som innebar att en åldring eller annan till arbete oförmögen person enligt avtal förvärvade sig vård och underhåll till sin död genom att till annan överlåta all sin egendom. Flatföringen utgjorde grunden för den hospitalen och sedermera även fattigvårdssamhällena i allmänhet tillkommande rätten till fattighjons kvarlåtenskap, som i lagstiftningen första gången formulerades i 1533 års ordning för Stockholms hospital. 1 Av motiven till ett år 1839 avlämnat förslag framgår, att man då fortfarande närmåst betraktade förhållandet mellan fattigvårdssamhället och understödstagaren i detta fall såsom ett kontraktsförhållande; det heter nämligen, att understödstagare »måste anses hafva, till disposition för fattigvårdens räkning, överlåtit icke allenast sin återstående arbetsföimåga utan även sina övriga tillhörigheter, så vidt de voro kända och disponibla, då fattigvården inträdde, eller sådan vård fortfarande påkallas, sedan nya tillgångar yppats». 2

Fattigvårdslagstiftningskommittén. Med stöd av inhämtade uppgifter angående återbetalningsskyldighetens omfattning förklarade fattigvårdslagstiftningskommittén, att denna skyldighets bibehållande i lagstiftningen icke vore tillräckligt grundad av hänsyn till fattigvårdssamhällenas ekonomi, men att det ur folkuppfostringssynpunkt „ x Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden, II. Fattigvårdslagstiftningen, del II. Översikt av den svenska fattigvårdens historia av G. Lindstedt, sid. 11. 2 Samma betänkanden II Fattigvårdslagstiftningen, del I Förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar, sid. 366.

107 vore betydelsefullt, att ett understöd icke lämnades som gåva utan som ett lån. Om man över huvud taget ville fasthålla synpunkten, att fattigvården skulle, så långt möjlighet därtill förefunnes, vara hjälp till självhjälp, borde man sålunda enligt fattigvårdslagstiftningskommittén behålla återbetalningsskyldigheten. Till förmån härför anfördes vidare, att återbetalningsskyldigheten bildade ett naturligt underlag för de rättigheter, som fattigvårdssamhället borde tillerkännas gent emot understödstagaren. Likaledes syntes ersättningsskyldigheten för försörjningspliktig böra kräva, som en naturlig förutsättning, understödstagarens egen återbetalningsskyldighet. Ett borttagande av denna skulle för övrigt kunna tänkas föranleda, att fattigvårdsmyndigheterna bleve mindre benägna att lämna understöd på ett tidigare stadium och kräva att tillgänglig egendom tagits i anspråk innan det allmänna inskrede. Med smärre förändringar, vilka komma att anmärkas i det följande, innehöll fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag i dessa delar samma stadganden som 1918 års lag, varför redogörelsen inskränker sig till ett referat av dessa.

Gällande rätt. Enligt 62 § 1 stycket fattigvårdslagen äger fattigvårdsstyrelse att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning härför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. För fattigvård, som någon erhållit innan han fyllt 16 år, må ersättning dock icke uttagas ur hans arbetsförtjänst. (Fattigvårdslagstiftningskommittén hade föreslagit åldersgränsen 15 år.) Det kan här anmärkas, att återbetalningsskyldighet enligt denna paragraf föreligger i fråga om såväl obligatorisk som frivillig fattigvård. Understödstagaren är sålunda skyldig återbetala allt som han över huvud taget mottagit såsom fattigvård. Å andra sidan har fattigvårdsstyrelsen full frihet att efterskänka kravet (»finna skäl till eftergift»). Regler eller anvisningar för sådan prövning från fattigvårdsstyrelses sida saknas helt. Emellertid äger understödstagaren alltid att få sina möjligheter att fullgöra återbetalningsskyldigheten prövade av högre myndighet. Fattigvårdsstyrelsen kan nämligen icke på exekutiv väg driva sin fordran utan att först ha väckt talan hos länsstyrelsen. Enligt 65 § må härvid framställda anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare icke bifallas, där denne genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller när eljest synnerliga skäl tala mot bifall till regresskravet. Fattigvårdsstyrelses återkravsrätt är även till tiden inskränkt genom bestämmelsen i 68 § fattigvårdslagen, enligt vilken om tiden för anhängiggörande av ersättningstalan skall gälla vad enligt allmän lag gäller om preskription av fordran. Fattigvårdsstyrelses återkrav är sålunda underkastat tioårig preskription.

108 Från den här beskrivna allmänna återbetalningsskyldigheten finnas tvenne undantag, vilka dock ha ytterst ringa praktisk betydelse. Enligt 15 § i sinnessjuklagen föreligger inskränkning i fattigvårdsstyrelses återkravsrätt i vissa fall, då styrelsen utgivit ersättning för vård å sinnessjukhus, nämligen då intagningen skett på ansökan av annan än den intagne själv eller hans förmyndare eller gode man samt den intagne utskrives från sinnessjukhuset av den anledning, att behov av vård icke förefunnits vare sig vid intagandet eller under vistelsen å sjukhuset. I sådant fäll må ersättning för kostnaden ej utkrävas av annan än den som särskilt åtagit sig att svara härför. Bestämmelsen torde ha ytterst ringa tillämpning. Enligt 64 § i fattigvårdslagen kan samhälle, där det anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande för vård å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller för avhjälpande av nöd i samband med missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden utom riket vållad allmän kristid, bestämma, att ersättningsskyldighet för enskild icke skall föreligga. Det har förekommit, att denna bestämmelse utnyttjats av kommun, som utan statsbidrag velat lämna arbetslösa understöd utan återbetalningsskyldighet. När beslut av dylik innebörd överklagats, har det dock av regeringsrätten upphävts, över huvud taget har denna paragraf, vars formulering föga överensstämmer med numera rådande förhållanden och den sociala lagstiftningen i övrigt, knappast fått någon tillämpning av nämnvärd betydelse. Bestämmelserna om återbetalningsskyldighet för mottagen fattigvård ha sålunda i 1918 års fattigvårdslag fått en väsentligt mera preciserad utformning än i äldre författningar. Samtidigt har man likväl ansett sig böra bibehålla den förut berörda rättigheten att omhänderta egendom. Sålunda äger fattigvårdsstyrelse enligt 62 § andra stycket fattigvårdslagen, då någon mottagits till stadigvarande försörjning, omhänderta egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren eller medan han åtnjuter försörjning tillfaller honom, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnats honom. Fattigvårdsstyrelse äger hos vederderbörande polismyndighet erhålla handräckning för sådan egendoms omhändertagande. Denna bestämmelse befriar fattigvårdsstyrelse från skyldigheten att utsöka och i vanlig ordning erhålla verkställighet för sin fordran. Fattigvårdsstyrelses rätt omfattar också egendom, som i civilrättsliga förhållanden är undantagen för utmätning, och kan göras gällande även efter understödstagarens död, åtminstone om omhändertagandet sker under tiden närmast efter dödsfallet. — Uttrycket »mottagits till stadigvarande försörjning» har efterträtt det i 1871 års förordning använda uttrycket »full försörjning, som ej blott tillfällig är», samt får anses innebära en inskränkning av detta. Det torde få anses till sitt innehåll sammanfalla med det tidigare i riksdagsordningen använda uttrycket »omhändertagen för varaktig försörjning», varmed följde förlust av rösträtt, Begreppet innefattar huvudsakligen varaktigt anstalts-

109 vårdade personer men även sådana som genom utackordering beretts full försörjning. — I motsats mot i äldre författningar begränsas fattigvårdsstyrelsens befogenhet till att av den omhändertagna egendomen »bereda sig ersättning». Vad som kan bli över sedan fattigvårdskostnaderna täckts måste sålunda redovisas till vederbörande. I detta sammanhang må erinras om fattigvårdssamhälles rätt enligt 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering att för tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad, dock att 200 kr. per år skall tillhandahållas pensionstagaren kontant. Detsamma gäller, då fattigvårdssamhälle haft kostnader för vård av pensionstagare under sädana omständigheter, att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. fattigvårdslagen. Det må erinras om att de två övriga former av understöd efter behovsprövning, vilka kunna utdelas av kommunalt organ, nämligen kommunalt pensionstillskott samt arbetslöshetsunderstöd med statsbidrag icke äro förenade med återbetalningsskyldighet. Den av statliga organ beviljade behovsprövade mödrahjälpen kunde tidigare (före 1 juli 1949) vara förenad med dylik skyldighet men endast för det fall att det vid hjälpens beviljande av mödrahj älpsnämnden beslutats, att den skulle utgå såsom lån; därvid reglerades återbetalningsskyldigheten genom en särskild skuldförbindelse med fastställda amorteringar m. m. Anledningen till bestämmelsens avskaffande synes framför allt ha varit att det visade sig föreligga ringa behov av densamma,

Aterbetalningsskyldighetens praktiska betydelse. Då tillgängliga statistiska uppgifter icke ge någon belysning av återbetalningsskyldighetens praktiska betydelse, har socialvårdskommittén verkställt en särskild utredning därom. Resultatet återfinnes i bil. 1. Det har icke ansetts möjligt att vid utredningens utförande skilja på vad som återbetalats av understödstagarna själva och vad som återbetalats av de försörjningspliktiga. Resultatet gäller alltså den totala återbetalningen från enskilda personer. Man har sålunda fått nöja sig med uppgifter som visa endast att var och en av de båda ersättningsskyldiga grupperna verkställt återbetalning i mindre omfattning än siffrorna utvisa. Utredningen, som avsett åren 1944, 1945 och 1946, visar, att förhållandena äro mycket skiftande i olika kommuner och olika kommungrupper samt att en viss förskjutning mot mindre återbetalningsprocent förekommit under ifrågavarande år. Genomsnittligt återbetalas av utgivna hemunderstöd c:a 4 % eller c:a 2 milj. kr. per år. Återbetalningsprocenten är högre på landsbygden än i städerna (i genomsnitt för de tre åren respektive 4,5 och 3,4 %),

110 särskilt hög för de rena jordbrukskommunerna (10,2 %) och särskilt låg för Stockholm (1,8 %). I övrigt lämnar utredningen intressanta upplysningar beträffande de få fall, där man fastställt verkliga grunder för återkrävs verkställande (framför allt Stockholm) samt om praxis i övrigt. Beslut angående eftergivande av fordran äro sällsynta, men det är å andra sidan ej heller vanligt att regelbunden omprövning av krav företages. Över huvud taget synes återkrav framför allt företagas när vederbörandes ekonomi särskilt förbättrats samt mot dödsbo. Emellertid hör det uppenbarligen mera till undantagen att krav framställes senare än tre år efter understödets utgivande. Sammanfattningsvis torde kunna sägas att de genom återkrav inflytande beloppen äro ur finansiell synpunkt av ringa storlek och att tendensen går mot en ytterligare minskning. I övrigt hänvisas till bilagan.

Socialvårdskommitténs ståndpunkt. Av det tidigare anförda framgår, att den automatiskt inträdande och synnerligen omfattande återbetalningsskyldighet med vilken fattigvård enligt gällande lag är förenad är i hög grad historiskt betingad. När fattigvården nu skall avlösas av socialhjälp är det av vikt, att man vid socialhjälpens utformning icke låter till socialhjälpen övergå egenskaper hos fattigvården, vilka i själva verket icke äro betingade av socialhjälpens art och dess ställning inom socialvården i dess helhet. Denna art och denna ställning böra vara utgångspunkter vid bedömande av frågan, i vad mån socialhjälp bör vara förenad med återbetalningsskyldighet för mottagaren. Å andra sidan bör självfallet hänsyn tagas till de erfarenheter som vunnits i ifrågavarande avseende inom fattigvården. Socialhjälpen skall under vissa förutsättningar vara en medborgerlig rättighet liksom socialförsäkringens förmåner äro det. Socialförsäkring och socialhjälp bilda ett sammanhängande system, syftande till att garantera medborgarens försörjning, när han av olika skäl ej själv kan förskaffa sig den. Socialförsäkringens förmåner äro icke förenade med återbetalningsskyldighet, ehuru även de numera i det väsentliga bekostas av skattemedel. Man måste därför fråga sig, vilken den principiella skillnad mellan socialförsäkring och socialhjälp är som skulle motivera automatisk återbetalningsskyldighet för den senare, ehuru den ej förekommer inom den förra. Skillnaden dem emellan ligger framför allt däri, att socialhjälpen i motsats till socialförsäkringen icke är bunden till bestämda orsaksfaktorer och icke utgår med fixerade belopp utan bestämmes efter behovsprövning i varje särskilt fall. Personer, vilkas individuella situation kräver hjälp med högre belopp än socialförsäkringen i dylikt fall ger, måste i motsats till de lyckligare lottade, som kunna reda sig på försäkringens belopp, underkasta sig behovsprövning. Att fattigvården är förenad med en automatisk och allmän återbetalningsskyldighet är histo-

Ill riskt grundat men oförenligt med en modern syn. Möjligen kan den missuppfattningen föreligga, att om en hjälpform är behovsprövad det är nödvändigt att förena den med dylik skyldighet. Det må därför endast ånyo errinras om att vi f. n. ha tre hjälpformer förenade med behovsprövning men icke med automatisk återbetalningsskyldighet (kommunala pensionstillskott, arbetslöshetsunderstöd, mödrahjälp). Socialvårdskommittén finner sålunda, att socialhjälpen icke bör vara förenad med automatisk och allmän återbetalningsskyldighet. E n sådan ståndpunkt är icke liktydig med att återbetalningsskyldighet aldrig bör föreligga. Det är otvetydigt att socialhjälp understundom kommer att utgå under sådana förhållanden, att det ligger i sakens natur att mottagaren bör vara återbetalningsskyldig. Hjälpen kan t. ex. ha karaktären av förskottering av tillgångar, som för tillfället icke äro disponibla. Även under sådana omständigheter är det en rättighet för vederbörande att få hjälp, om han befinner sig i ett faktiskt nödläge. Över huvud taget följer det av socialhjälpens karaktär av en hjälp för behov av skilda slag och under skiftande omständigheter att den inbegriper åtskilliga grupper, där återbetalningsskyldighet är motiverad. Kommittén har övervägt, i vilka situationer återbetalningsskyldighet sålunda är påkallad, och funnit att dessa kunna sammanfattas i följande punkter. 1. Den hjälpbehövande har tillgångar, vilka icke för det närvarande kunna disponeras för uppehället (vården), t. ex. fastighet. Jämställt härmed är att tillgångarna visserligen snabbt kunna göras likvida men icke utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art. Socialhjälpen har här karaktären av ett förskott å den behövandes egna tillgångar, varför denne bör vara skyldig att återbetala mottagen hjälp. 2. Den hjälpbehövande synes vara berättigad till förmån från socialförsäkringen, från pensionskassa e. d., ehuru förmånen ännu icke är disponibel. I detta fall har socialhjälpen karaktär av förskott på den väntade förmånen. 3. Genom ofta oförutsebara händelser har ett tillfälligt hjälpbehov uppstått och man har anledning räkna med att den behövande inom en nära framtid återfår en god ekonomisk ställning. Ofta för att icke säga i regel torde den tillfälligt behövande i sådana fall själv önska erhåHa hjälp endast som lån. På samma sätt bör man betrakta en konfliktinblandad när dylik i särskilda undantagsfall beredes socialhjälp. 4. Hjälpen har förebyggande karaktär och innebär en kapitalinsats med kanske betydande belopp t. ex. för att starta en rörelse, inköpa en arbetsmaskin e. d. Det är klokt att här ge hjälpen såsom ett förlagslån. Hela syftet med åtgärden kan äventyras, om vederbörande omedelbart och på en gång får helt på egen hand disponera ett icke oväsentligt kapital. 5. Behovet har uppenbarligen vållats genom bristande hushållning. Vederbörande har nyligen under en icke oväsentlig tid haft goda inkomster (säsong inom hans försörjningsområde) men försummat att spara något för den tid av minskning i inkomsterna som han bort kunna beräkna snart skola inställa sig.

&

112 Här åsyftas sålunda fall av uppenbar misshushållning, alldeles oavsett hur vederbörandes möjligheter att framdeles verkställa återbetalning bedömas, liksom sådana fall där personen mera regelbundet lever på en högre standard än hans inkomster tillåter. 6. Behovet av socialhjälp har uppstått därigenom att personen nekats förmån från socialförsäkringen av den orsaken, att han i sin ansökan lämnat felaktiga uppgifter e. d. Härmed bör jämställas de fall när den behövande vid utredning om behovet av socialhjälp lämnar sådana uppgifter. 7. Den hjälpbehövande saknar vilja till självförsörjning eller har eljest en sådan livsföring, att denna uppenbarligen varit orsak till eller i varje fall i avsevärd mån bidragit till att behovet av socialhjälp uppstått. De här angivna grupperna av fall kunna icke alla så klart avgränsas, att det är möjligt i lagen fastställa automatisk återbetalningsskyldighet för desamma. Det får överlämnas åt socialnämnden att i varje fall, som prövas tillhöra dessa grupper, vid beviljandet av socialhjälp eller på grund av senare inkomna upplysningar besluta, att denna skall vara förenad med återbetalningsskyldighet. Därvid torde det ej sällan kunna ifrågakomma att besluta dylik skyldighet endast för en del av den lämnade hjälpen (se särskilt punkt 4). Socialvårdskommittén föreslår en sådan ordning. Vid prövning av återkravsfrågan i fall under 1—4 bör socialnämnden ha frihet att fastställa eller icke fastställa återbetalningsskyldighet. Exempelvis bör försiktighet iakttagas vid fastställande av ersättningsskyldighet för bidrag till yrkesutbildning. I fall under 5—7 däremot bör nämnden vara skyldig besluta att ersättningsskyldighet skall föreligga. Vid avgörande av frågan, huruvida återbetalningsskyldighet skall föreligga, böra endast vid tiden för hjälpens meddelande föreliggande omständigheter tagas i betraktande. Utgår fortlöpande hjälp kan självfallet socialnämnden, om nya omständigheter tillkommit, upptaga frågan om återbetalningsskyldighet för den i fortsättningen meddelade hjälpen till prövning. Däremot får dylik prövning icke ges retroaktiv verkan. Även om tvist uppkommit, huruvida återbetalningsskyldighet bör föreligga, och nya omständigheter tillkommit, innan tvisten slutligt avgjorts, skall sålunda frågan bedömas efter förhållandena vid tiden för hjälpens meddelande. Undantag bör gälla endast för det fall, att det senare upptäckes, att en person, som beviljats socialhjälp utan att beslut fattats om återbetalningsskyldighet, lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter, vilka haft en mera väsentlig inverkan på socialnämndens beslut. Det bör clå åligga nämnden att i efterhand bestämma att återbetalningsskyldighet skall föreligga. Socialnämnds beslut om återbetalningsskyldighet skall i regel fattas samtidigt med att socialhjälp beviljas. Emellertid kan man icke bortse ifrån, att hjälp understundom måste beviljas, innan sådana upplysningar erhållits, att återbetalningsfrågan kan slutligt bedömas. Med hänsyn härtill bör nämnden kunna bordlägga denna fråga i avvaktan på införskaffandet av ytterligare upp-

113 lysningar. Självfallet skall det åligga nämnden att upptaga frågan till slutligt avgörande snarast ske kan. Återbetalningsskyldigheten bör ha samma innebörd som enligt fattig vårdslagen, och socialnämnden bör ha samma befogenhet som fattigvårdsstyrelse att efter en ren skälighetsprövning eftergiva kravet. Det kan inträffa omständigheter av växlande slag, vilka böra ge anledning till att man avstår från kravet d. v. s. upphäver det tidigare fattade beslutet om återbetalningsskyldighet. Så kan vara fallet även under de omständigheter, då socialnämnden varit skyldig att besluta om återbetalningsskyldighet. Nämnden måste därför äga befogenhet att eftergiva kravet. Det får bli de övervakande myndigheternas sak att tillse, att denna befogenhet icke av nämnderna missbrukas, varigenom stadgandena om skyldighet att i vissa fall besluta om återbetalningsskyldighet skulle kunna göras illusoriska. I vissa fall (se särskilt punkt 4 ovan) torde det vara lämpligt att hjälptagaren får preciserat i vilken ordning återbetalning skall ske. Socialnämnden bör därför vid beslut om återbetalningsskyldighet äga att bestämma, att återbetalning skall ske i viss ordning (bestämda terminsbelopp), och har då med laga verkan avhänt sig rätten att återkräva i snabbare tempo; i den mån den bestämda ordningen icke hålles av hjälptagaren, bör dock hela det obetalade beloppet omedelbart vara förfallet till betalning. Det blir sålunda socialnämnden som får befogenhet att besluta om att socialhjälpen skall vara förenad med återbetalningsskyldighet och om senare eftergivande av denna samt att verkställa återkrav. Med hänsyn till att en del av kostnaderna skola stanna på kommunen finner kommittén icke anledning befara, att dessa angelägenheter skola av socialnämnderna handhavas på ett av statsmakterna icke avsett sätt. En viss kontroll måste dock såsom delvis redan berörts utövas från vederbörande länsstyrelses sida närmast genom att stickprovsundersökningar företagas. Härtill återkommer kommittén i kap. XI. I det föregående har endast talats om den socialnämnd, som beviljat socialhjälp. Om emellertid hjälptagaren äger hemortsrätt i annan kommun, kan det icke vara riktigt att låta vistelsekommunens nämnd definitivt besluta i återkravsfrågan. Följaktligen bör hemortsrättskommunen äga att för sin del besluta om återkravsrätt, därest vistelsekommunen icke fattat dylikt beslut. Återbetalningsskyldighet för fattigvård har ingen annan tidsbegränsning än den allmänna preskriptionstiden tio år. När återbetalningsskyldigheten för socialhjälp inskränkes så som kommittén här föreslagit, finnes det knappast för dessa fall skäl bestämma någon annan preskriptionstid. Socialvårdskommittén har för sin del icke funnit anledning därtill. Till frågan om formerna för återkrävs verkställande och prövningen hos länsstyrelsen m. m. återkommer kommittén i specialmotiveringen. De finansiella konsekvenserna av den här föreslagna ordningen torde knappast bliva mera betydande. Den överensstämmer i avsevärd grad med den ordning som sedan början av 1946 tillämpas av Stockholms stads 1 2 — 1 7 8 3 49

114 fattigvårdsnämnd beträffande fattigvård i Stockholm, och liknande principer synas tillämpas på många håll runt om i landet, ehuru dessa principer icke satts på papperet. Sammanlagt från understödstagare och försörjningspliktiga inflytande belopp stannar vid en så blygsam summa som 2 milj. kr. per år. En del av detta belopp kommer alltjämt att uttagas av understödstagarna. Vad samhället avstår ifrån torde alltså vara av skäligen obetydligt värde ur ekonomisk synpunkt. Det torde vara en icke alldeles ovanlig föreställning, att den allmänna och automatiska återbetalningsskyldigheten utgör ett verksamt medel att bekämpa parasittendenser, och vad kommittén här föreslagit skulle sålunda kunna befaras främja dylika. På grund härav bör understrykas, att just i sådana fall återbetalningsskyldigheten skall bibehållas. Den nuvarande ordningen betyder, att skötsamma människor, vilka frukta att sätta sig i skuld, avhålla sig från att söka fattigvård, ehuru de lida nöd. Detta förhållande bör undanröjas. I fråga om människor, vilka ej draga sig för att parasitera, torde den hittills gällande ordningen ej verka mera avskräckande än den av kommittén föreslagna. Av det anförda framgår, att en del personer, vilka nu särskilt med hänsyn till den allmänna återbetalningsskyldigheten ej söka fattigvård, kunna antagas komma att söka socialhjälp, för vilken de ej bli återbetalningsskyldiga. En viss ökning av socialhjälpens klientel i förhållande till fattigvårdens kan sålunda förväntas. Detta är direkt åsyftat med den reform, varigenom fattigvårdslagen avlöses av en socialhjälpslag. Reformen avser bl. a. att råda bot på det missförhållandet, att människor, vilka äro i behov av hjälp, på grund av fattigvårdslagens utformning faktiskt icke komma i åtnjutande av dylik.

Omhändertagande av hjälptagarens egendom. Det återstår frågan, huruvida socialhjälpslagen bör innehålla en motsvarighet till fattigvårdslagens bestämmelse om rätt att omhändertaga egendom för den som mottagits till stadigvarande försörjning (62 § andra stycket). Den tidigare lämnade redogörelsen för denna bestämmelse och dess historiska bakgrund utvisar, att den bör betraktas som en rest av äldsta tiders fattigvård, vars innebörd är helt främmande för socialvården. Att emottagandet av samhällets hjälp skulle innebära förlust av medborgarens rätt att själv förfoga över sin egendom, ett slag av förmynderskap, vore icke förenligt med socialhjälpens karaktär av en fullvärdig hjälpform. Ur rent principiella synpunkter anser kommittén det därför uteslutet, att socialhjälp skulle förknippas med en dylik påföljd. För övrigt bör det påpekas, att en bestämmelse i socialhjälpslagen av samma innebörd som ifrågavarande bestämmelse i fattigvårdslagen skulle få en långt mera inskränkt betydelse än för fattigvårdens del. Bestämmelsen har sin huvudsakliga betydelse beträffande personer, vilka på fattigvårdens

115 bekostnad beretts anstaltsvård, av vilka det stora flertalet återfinnas på ålderdomshemmen och de offentliga sjukvårdsanstalterna. Då enligt redan av statsmakterna fattade beslut ålderdomshemmen skola förvandlas till inackorderingshem och vården på sjukvårdsanstalterna bli kostnadsfri, komma ifrågavarande vårdtagargrupper i fortsättningen endast i rena undantagsfall att åtnjuta socialhjälp. En bestämmelse av angivet slag skulle därför kunna bli tillämplig endast på det säkerligen ringa antal personer, som på socialhjälpens bekostnad stadigvarande beretts vård på andra anstalter än de angivna samt på dem som av socialnämnden utackorderats hos enskilda personer. Även den senare gruppens omfattning blir säkerligen ringa; därutinnan må hänvisas till kap. VIII. När till det anförda lägges, att ett omhändertagande av egendom självfallet för ifrågavarande lilla grupp skulle kunna ifrågakomma endast i den mån socialnämnden vid beviljandet av hjälpen förklarat denna skola vara förenad med återbetalningsskyldighet, är det uppenbart, att en rätt till dylikt omhändertagande praktiskt sett skulle bli betydelselös. I detta sammanhang må en fråga om lösöre, som efterlämnas av ålderdomshemmens eller andra vårdanstalters vårdtagare, beröras. Den verkställda utredningen visar att dylikt lösöre, när det är av ringa värde, ofta icke alls efterfrågas av de anhöriga, om nu dylika överhuvud taget finnas. Fattigvårclsstyrelserna taga då hand om dylik egendom och tillgodoföra ålderdomshemmet eller understödstagare i den öppna vården densamma, varigenom den kommer till nyttig användning. De ha därvid genom bestämmelsen i 62 § andra stycket varit i sin fulla rätt och skyddade mot eventuellt senare framställda anspråk från arvsberättigacle anhöriga. Även för understödstagare i den öppna vården har fattigvårdsstyrelsen kunnat tillgodoföra sig dylika tillgångar med stöd av den fordran, den för utgiven fattigvård ägt i boet. I fortsättningen kommer ingen rätt att omhändertaga boets tillgångar att föreligga och i de flesta fall socialnämnden icke alls att ha någon fordran på vederbörande. Anstalternas vårdtagare och de som åtnjutit socialhjälp bli sålunda i avseende på efterlämnade tillgångar jämställda med övriga medborgare. Den ordning, som f. n. är föreskriven i avseende på boutredning och bouppteckning, kan otvivelaktigt, när boet är av synnerligen ringa värde, betecknas som med hänsyn härtill alltför omständlig. Det må erinras om att bouppteckning alltid skall upprättas, hur ringa boets värde än är, samt att dylik skall inregistreras i rätten, varefter följer boutredning och arvsskifte. Endast arvingarna äro berättigade att disponera över boet. När detta ar av ringa värde (t. ex. gamla illa medfarna möbler) intressera sig arvingarna ofta ej för saken och låta sig eventuellt ej alls avhöra. Det blir dä många gånger ett socialt organ, som får taga lösöret om hand och magasinera det; någon rätt att avyttra clet förefinnes icke.

116 Socialvårdskommittén finner erforderligt att det skapas enklare former för omhändertagande och upplösning av dödsbon, när boets tillgångar äro mycket små. E n dylik administrativ förenkling kan icke skapas genom bestämmelser inom sociallagstiftningens ram utan torde böra eftersträvas genom ändringar i lagen om boutredning och arvsskifte. Kommittén förordar att frågan om en dylik förenkling snarast upptages till prövning.

117 KAP.

VII.

Försörjningspliktigas ersättningsskyldighet. föreläggande.

Arbets-

I iättigvårdslagen stadgas försörjningsplikt dels för vissa anhöriga (3 §), dels för arbetsgivare (4 §), vilken senare bestämmelse i motsats till den förra har ringa praktisk betydelse.

Anhörigas försörjningsplikt. Äldre rätt. I 1847 och 1853 års förordningar funnos visserligen inga stadganden, som uttryckligen fastställde anhörigas försörjningsplikt, men indirekt framgick att anhöriga, särskilt föräldrar och barn, hade viss försörjningsplikt mot varandra, Sistnämnda förordning erhöll 1855 ändrad lydelse, enligt vilken föräldrar och barn i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, skulle bidraga till varandras försörjning. — 1871 års förordning föreskrev, att en var, som vore arbetsför, skulle utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig själv och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru; och skulle det i övrigt åligga föräldrar och barn att i mån av behov å ena och förmåga å andra sidan försörja varandra, I denna förordning infördes också ett stadgande, att om fättigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för obligatorisk fattigvård till någon, för vars försörjning skyldeman eller annan enskild person borde ansvara, ägde samhället rätt att av den, vilken ansvarigheten ålåge, åtnjuta ersättning för den lämnade fattigvården. Fattigvårdslagstiftningskommittén. När fattigvårdslagstiftningskommittén gick att taga ställning till frågan om anhörigas försörjningsplikt var läget följande: Enligt då gällande fättigvårdsförordning av år 1871 fanns ovillkorlig försörjningsplikt för arbetsförmogna personer gentemot deras minderåriga barn samt för arbetsför man gentemot hustru. Villkorlig försörjningsplikt förefanns för föräldrar gentemot barn i övrigt samt för barn gentemot föräldrar. I civilrätten saknades vid denna tid till stor del bestämmelser angående anhörigas försörjningsplikt, även om praxis utfyllt vissa luckor. Uttryckliga iegler funnos endast i fråga om förhållandena efter makars boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad. I huvudsak överensstämde den fattigvårdsrättsliga och den civilrättsliga försörjningsplikten till sin omfattning; beträffande barn inom äktenskap gällde dock att den fattigvårdsrättsliga försörjningsplikten var mera inskränkt än den civilrättsliga.

118 Fattigvårdslagstiftningskommittén framhöll, att den svenska fattigvårdslagstiftningens historia ej gåve något tydligt svar på frågan, huru de i fättigvårdsförordningen upptagna bestämmelserna om makes och vissa anhörigas försörjningsplikt rätteligen vore att betrakta. Huvudsyftet med fattigvårdslagstiftningens stadganden rörande enskildas försörjningsplikt måste emellertid vara att bestämma, emot vilka personer fattigvårdssamhället hade rätt att påfordra, att de skulle i viss utsträckning sörja för sina anhöriga, samt de grunder, efter vilka en sådan skyldighet borde kunna påfordras. Inom de i dessa bestämmelser utpekade gränserna hade iättigvårdssamhället att tillhålla den enskilde att fylla sin skyldighet och eventuellt, om samhället fått fullgöra försörjningen, göra gällande ett anspråk mot den försörjningspliktige i den ordning, som fattigvårdslagstiftningen medgåve. Längre finge samhället ej gå. Det kunde sålunda ej göra gällande ett anspråk mot en person, vilken icke enligt fattigvårdslagstiftningen vore försörjningspliktig och ej heller av honom påfordra mer än det, som kunde anses ligga inom gränserna för en försörjning enligt fattigvårdslagstiftningen. Beträffande förhållandet mellan de civilrättsliga reglerna om enskildas försörjningsplikt och fattigvårdslagstiftningens motsvarande regler framhöll kommittén, att de icke i allo vore jämställda, Civilrättens regler voro avsedda att bestämma enskilda medborgares rätt gentemot varandra; fattigvårdslagen åter reglerade en den enskilde gentemot samhället åliggande förpliktelse. Då samhället begränsade sin egen skyldighet enligt fattigvårdsförordningen till en nödtorftig försörjning, följde härav att samhället gentemot den enskilde, som skulle sörja för den behövande, i fattigvårdslagen ej kunde uppställa annat krav än att det nödtorftiga behovet fylldes, så att samhällets inskridande bleve obehövligt. — Kommittén påpekade emellertid att reglerna för förpliktelse i de olika fallen understundom ansetts kunna göras alldeles lika. I den tyska fattigvårdslagstiftningen hade t. ex. den offentligrättsliga förpliktelsen uttryckts genom hänvisning till den civilrättsliga. Då den civilrättsliga underhållsskyldigheten vore grundläggande, framträdde det enligt kommittén som ett önskemål, att fattigvårdslagstiftningens bestämmelser om försörjningsplikt så nära som möjligt anslöte sig till civillagens regler om underhållsskyldighet. Om detta skedde genom en hänvisning till eller genom ett upprepande av de civilrättsliga bestämmelserna vore tydligen av mindre vikt. Där såsom i Sverige för det dåvarande vore fallet, civillagen saknade uttömmande stadganden om underhållsskyldighet, syntes annan utväg ej förefinnas än att i fattigvårdslagen särskilt angiva de fall, då en försörjningsplikt ansåges böra föreligga gentemot samhället. Då civillagen vid tiden för fattigvårdslagstiftningskommitténs arbete vore under omarbetning, bl. a. på de punkter, som berörde underhållsplikten, följde därav, att bestämmelserna om försörjningsplikt i förslaget till fattigvårdslag finge en mera provisorisk karaktär. Av denna anledning hade kommittén funnit sig böra göra minsta möjliga förändringar i fattigvårdsförordningens bestämmelser i denna del. Efter införande i civillagstiftningen

119 av nya bestämmelser i ämnet torde i allt fall bliva nödigt att upptaga fattigvårdslagens stadganden till förnyat skärskådande. Från dessa utgångspunkter föreslog kommittén, att föräldrar skulle vara ovillkorligt försörjningspliktiga mot sina minderåriga barn och gift man mot sin hustru. Likaledes bibehölls 1871 års förordningsbestämmelser om föräldrars och vuxna barns inbördes försörjningsplikt. Slutligen föreslogs villkorlig underhållsplikt för hustru gentemot man. Propositionen 1918:135. Sedan fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande framlagts, men innan det behandlats inom civildepartementet, hade trenne lagar utfärdats, i vilka viss reglering av anhörigas underhållsskyldighet kommit till stånd, nämligen lagen om äktenskaps ingående och upplösning, lagen om barn utom äktenskap och lagen om adoption. Dessa lagar föranledde ingen ändring av kommitténs förslag vid departementsbehandlingen, utan förslaget upptogs oförändrat i den proposition, vari förslag till lag om fattigvården framlades för riksdagen. Departementschefen framhöll bl. a. att det på sätt fattigvårdslagstiftningskommittén anfört syntes önskvärt, att fattigvårdslagens stadganden om enskilds försörjningsplikt så nära som möjligt anslöte sig till civillagens, och att det därför kunde ifrågasättas, att i anledning av de ändringar i civillagen i fråga om reglerna för makars underhållsskyldighet, som vidtagits genom lagen om äktenskaps ingående och upplösning 1 , vidtogos motsvarande ändringar i förslaget till fattigvårdslag. Då emellertid den civila underhållsskyldigheten på en del andra punkter dåmera vore föremål för revision torde det enligt departementschefen vara lämpligast att tills vidare låta anstå med försörjningspliktens utformande efter civilrättens stadganden. Härtill komme, att åtskilliga invändningar kunde göras, såväl mot införande av en offentligrättslig' försörjningsplikt mellan makar, vilkas äktenskap slutligt upplösts, som mot den begränsning i hemskilda makars försörjningsplikt, som civillagen innehölle. Till äventyrs läte en närmare anslutning till civillagen sig icke göra utan en fullständigare omläggning av försörjningsplikten. Nuvarande bestämmelser om försörjningsplikt. Efter utfärdandet av 1918 års lag ha bestämmelserna i denna angående försörjningspliktens omfattning undergått vissa förändringar i samband med lagstiftningen om makes försörjningsplikt mot andra makens barn ävensom adoptionslagstiftningen. Nu gällande bestämmelser skola allenast i korthet redovisas. Enligt 3 § äro föräldrar pliktiga att utan fattigvårdssamhällets betungande försörja sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man gentemot hustru. Denna försörjningsplikt kallas såsom förut nämnts ovill1 Dessa ändringar irmeburo bl. a. att makarna inbördes blevo lika försörjningsskyldiga mot varandra.

120 korlig. Detta innebär, såsom fattigvårdslagstiftningskommittén påpekar, naturligen icke att man under alla förhållanden och i obegränsad omfattning kan göra densamma gällande. Den är emellertid i den meningen obegränsad att nu nämnda anhöriga äro skyldiga att fullgöra denna försörjningsplikt i samma mån, som de äro pliktiga att försörja sig själva; de kunna alltså icke undandraga sig skyldigheten genom förebärande att deras tillgångar eller arbetsförmåga äro otillräckliga att jämte eget uppehälle åstadkomma sådant för minderåriga barn eller hustru. Ovillkorlig försörjningsplikt föreligger i princip, även om vederbörande icke är arbetsför. — Försummelse att fullgöra densamma kan, om obligatorisk fattigvård i följd därav måste tilldelas de anhöriga, i vissa fall leda till arbetsföreläggande för den försumlige (71 §). Beträffande omfattningen av den ovillkorliga försörjningsplikten uttryckes denna i 3 § genom stadgandet att vederbörande skall »utan fattigvårdssamhälles betungande försörja» ifrågavarande anhöriga. Någon direkt hänsyftning på 1 eller 2 §§ fattigvårdslagen finnes sålunda icke i detta sammanhang. Emellertid gör sig, såsom fattigvårdslagstiftningskommittén framhöll, betydelsen av försörjningspliktens omfattning förnämligast gällande, clå det blir fråga om att fastslå de rättigheter, fattigvår ds samhället har mot den försörjningspliktige, som brister i fullgörandet av sina skyldigheter. Från dessa utgångspunkter erhåller man sålunda en fullständig bild av försörjningspliktens innehåll först genom hänsynstagande till 63—66 §§ fattigvårdslagen, vilka närmare reglera regressrätten, och till vilka kommittén nedan återkommer. En förutsättning för dylik rätt är bl. a, att fattigvård, som meddelats, varit att hänföra till 1 §. Man torde alltså vara berättigad fastslå, att den ovillkorliga försörjningsplikten omfattar tillgodoseendet av samma behov som den obligatoriska fattigvården. I förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn föreligger i fattigvårdshänseende en villkorlig försörjningsplikt, cl. v. s. de äro i mån av behov å ena, samt förmåga å andra sidan skyldiga att försörja varandra, så att de ej fälla fattigvården till last. Sådan försörjningsplikt åligger också hustru gentemot mannen. Vid prövning av försörjarens förmåga att fullgöra den villkorliga försörjningsplikten skall enligt fattigvårdslagstiftningskommittén hänsyn tagas till huruvida denna kan ske utan förfång för hans egen bärgning och de ändamål i övrigt, som med hans tillgångar eller inkomster skola tillgodoses. Beträffande omfattningen av den villkorliga försörjningsplikten gäller vad som ovan sagts angående den ovillkorliga. Den villkorliga försörjningsplikten kan ej framtvingas genom arbetsföreläggande. Tredje stycket i fattigvårdslagens 3 §, som avhandlar makes underhållsskyldighet mot andra makens barn, tillkom genom lag den 20 maj 1921, sedan civilrättsliga stadgandet i samma ämne utfärdats genom lagen den 11 juni 1920. Vid framläggandet av proposition (1921:187) med förslag till ändrad

121 lydelse av 3 § fattigvårdslagen framhöll departementschefen, att det icke vore hans avsikt att framlägga förslag till åvägabringande av fullständig överensstämmelse mellan fattigvårdslagen och civillagen i fråga om makars inbördes försörjningsplikt men att civillagen efter fattigvårdslagens antagande undergått vissa förändringar, vilka torde göra det nödvändigt att vidtaga ändring i sistnämnda lag. Propositionen upptog förslag, i sak anslutande sig till civilrättens stadgande, angående offentligrättslig försörjningsplikt gentemot såväl andra makens barn som hans adoptivbarn. Denna försörjningsplikt är villkorlig, omfattar barn i eller utom äktenskap som äro i andre makens vårdnad, ävensom adoptivbarn, samt gäller så länge äktenskapet består. Fjärde stycket i 3 § fattigvårdslagen reglerar, förutom makes underhållsskyldighet mot andre makens adoptivbarn, jämväl adoptants och adoptivbarns ömsesidiga underhållsskyldighet mot varandra, Denna är utformad i överensstämmelse med vad som gäller i förhållandet mellan föräldrar och barn. Nuvarande bestämmelser om fattigvårdlsstyrelses återkravsrätt mot försörj ningspliktiga. Fattigvårdsstyrelses återkravsrätt mot försörjningspliktiga regleras i 63 och 65 §§ fattigvårdslagen. Styrelsen bemyndigas där att för fattigvård, som enligt 1 §, lämnats någon, uttaga ersättning av den för honom försörjningspliktige. Här liksom i fråga om krav mot understödstagaren själv, är fattigvårdsstyrelsen dock befogad finna »skäl till eftergift». Omfattningen av återkravsrätten i avseende på beloppets storlek regleras emellertid utom av begränsningen till 1 § även av en bestämmelse, att ersättning skall utgå i enlighet med 51 § i lagen d. v. s. med det belopp, vartill kostnaden för fattigvården skäligen kan uppskattas. I avseende på anstaltsvård kan Konungen fastställa taxa för dylik uppskattning, vilket även skett, och en försörjningspliktig är sålunda — i motsats till understödstagaren — icke skyldig ersätta anstaltsvård annat än efter denna taxa. Vidare kan i särskilda fall den försörjningspliktiges ersättningsskyldighet vara upphävd på grund av 15 § i sinnessjuklagen samt enligt 64 § i fättigvårdslagen, vilka båda fäll dock sällan förekomma. Därutinnan må hänvisas till föregående kapitel. När en person fullgör arbetsskyldighet är han icke skyldig ersätta fattigvård som under den tiden utgår till personer, för vilka han är försörjningspliktig. I samband med antagandet av barnavårdslagen 1924 infördes i 63 § en begränsning av återkravsrätten mot den ena av föräldrarna, som har en motsvarighet i barnavårdslagen. Bestämmelsen avser det fall att en person enligt dom eller avtal är pliktig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet mot barn men försummar detta och därigenom förorsakar att fattigvård

122 måste lämnas åt barnet. Efter den allmänna bestämmelsen skulle fattigvårdsstyrelsen då kunna återkräva beloppet även av den av föräldrarna som icke gjort sig skyldig till försummelse, men enligt denna särskilda bestämmelse må så icke ske. I dylikt fall skall i fattigvårdsstyrelsens protokoll göras anteckning om anledningen till fattigvårdsbehovet och den därav följande begränsningen i ersättningslätten. E n principiellt viktig skillnad i återkravsrätten mot ovillkorligt och villkorligt försörjningspliktig förefinnes. För den senare föreligger försörjningsplikt endast i mån av behov å ena samt förmåga å andra sidan. I tilllämpningen har prövningen härav av kammarrätten hänförts till det tillfälle, då fattigvården utgavs. Om t. ex. en vuxen man är i sådana förhållanden, att han icke kan anses i stånd att hjälpa sina gamla föräldrar och dessa därför erhålla fattigvård, kan fattigvårdsstyrelsen ej återkräva detta av sonen, även om denne senare skulle komma i goda ekonomiska förhållanden. (Kammarrättens Årsbok 1938 ref. 5, s. 9). Möjligheten att göra krav gällande är slutligen i viss mån inskränkt genom bestämmelsen i 65 § fattigvårdslagen, vilken gäller för samtliga regresskrav, och enligt vilken anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare eller försörjningspliktiga icke må bifallas, där den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kommer att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina, eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Sista punkten i paragrafen tillkom genom lag den 17 mars 1939, vars förarbeten något beröres i det följande. I äktenskap enligt den gamla giftermålsbalken (ingångna före år 1921) har mannen målsmansrätt gentemot hustrun och därmed skyldighet att svara för fullgörandet av hennes förpliktelser. I dylika äktenskap är mannen sålunda skyldig fullgöra hustruns försörjningsplikt mot hennes föräldrar, och fattigvårdsstyrelse kan med sitt återkrav vända sig mot honom. På dylikt sätt föreligger i dessa äktenskap för en man en faktisk försörjningsplikt mot svärföräldrar, ehuru därom intet finnes angivet i fattigvårdslagen. Såsom förut påpekats framhöll redan fattigvårdslagstiftningskommittén att betydelsen av försörjningspliktens omfattning förnämligast gör sig gällande då det blir fråga om att fastslå de rättigheter, fattigvårdssamhället har mot den försörjningspliktige, som brister i fullgörandet av sina skyldigheter. Detta förhållande har sedermera i lagens tillämpning kommit till klart uttryck. Sålunda kan fattigvårdsstyrelse icke ge arbetsföreläggande åt en försörjningspliktig, som ersätter fattigvårdsstyrelsen för dess kostnader och har arbetsföreläggande givits men ersättning- därefter lämnats, kan föreläggandet icke verkställas. Överhuvud taget saknar fattigvårdsstyrelsen medel att tvinga en person att direkt lämna försörjning- åt de anhöriga. Det är därför riktigt att karakterisera fattigvårdslagens bestämmelser om försörjningsplikt sålunda, att de i själva verket endast innebära en reglering av frågan om fattigvårdsstyrelses återkravsrätt gentemot annan enskild person än understödstagaren själv.

123 Försörjningsplikt inom socialförsäkringen. Inom de grenar av socialförsäkringen, som äro förenade med behovs- eller inkomstprövning, uppstår frågan i vad mån man skall taga hänsyn icke endast till förmånstagarens egen inkomst utan även till närstående anhörigas. Det är här fråga om försörjningsplikt i den hårdhäntare meningen, att lagstiftarna utan vidare presumera att dylik plikt fullgöres mot förmånstagaren och bestämma förmånens storlek därefter. Kretsen av försörjningspliktiga är däremot betydligt snävare än enligt fattigvårdslagen. Enligt folkpensioneringslagen skola äkta makars inkomster sammanräknas och hälften av summan betraktas som inkomst för var och en vid bestämmande av tilläggspension, bostadstillägg och hustrutillägg. Undantag härifrån kan ges i vissa fall. Enligt lagen om särskilda barnbidrag beror storleken av bidraget dels på barnets egen inkomst, dels på föräldrarnas (den ena av föräldrarnas, eventuellt därjämte dennes makes) inkomst. Tidigare skulle under vissa omständigheter vid bestämmande av folkpension hänsyn tagas till förmån som lämnats av vuxna barn till folkpensionstagaren, men denna bestämmelse är numera borttagen. Inom socialförsäkringen förekommer sålunda försörjningsplikt i den här angivna meningen endast mellan makar och för föräldrar gentemot barn under 16 år. Reformförslag i fråga om försörjningsplikt enligt fattigvårdslagen. I sitt betänkande med förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (SOU 1934:53) föreslogo organisations sakkunniga viss ändring av reglerna om försörjningsplikt. De sakkunniga konstaterade, att regressrätten på vissa håll i jämförelsevis ringa utsträckning tagits i anspråk. En förklaring härtill vore enligt de sakkunnigas mening, att den uppfattningen vore vanlig, att det ålåge fattigvården att övertaga de anhörigas försörjningsbörda. För att på nytt inskärpa de försörjningspliktiga anhörigas skyldighet i förhållande till fattigvården föreslogo de sakkunniga, att i fattigvårdslagens grundläggande 1 § skulle göras en hänvisning till bestämmelserna i 3 § om anhörigas försörjningsplikt. En liknande hänvisning skulle göras även till 4 §. Statens sjukvårdskommitté kom i visst samband även in på frågan om fattigvårdens regressanspråk. Kommittén framhöll att 65 § fattigvårdslagen erhållit den tolkningen, att om krav mot enskilda personer en gång avvisats, kunde de därefter icke resas på nytt, även om vederbörandes ekonomiska ställning undergått väsentlig förbättring. Ett ogillande av dylikt anspråk verkade alltså som en särskild och absolut preskription. Kommittén fann detta mindre lämpligt samt föreslog sådan ändring av hithörande stadganden, att försörjningspliktig på grund av sin lagstadgade försörjningsplikt städse skulle kunna åläggas ersätta lämnad fattigvård, medan verkställigheten av domen gjordes beroende av den försörjningspliktiges förmåga att betala.

124 Enligt kommitténs mening borde 65 § fattigvårdslagen erhålla den lydelse att beslut, varigenom understödstagare eller försörjningspliktig ålagts erlägga ersättning för fattigvårdskostnad icke finge verkställas, då den förpliktade genom att betala kostnaden kunde antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. År 1932 upprättades inom socialdepartementet förslag till sådan ändring av 59 och 61 §§ fattigvårdslagen, att dels fastsloges, att den fattigvårdssamhället tillförsäkrade rätten till ersättning av enskild icke upphörde i och med det att vårdkostnaderna ersatts av landsting eller staten, dels fattigvårdssamhället ålades att i berörda hänseende bevaka landstingets respektive statens intresse och till landstinget respektive statsverket inleverera inflytande belopp, dels ock rymligare tid bereddes länsstyrelserna för åstadkommande av erforderliga utredningar, innan ärendena angående ersättning av staten avgjordes. Ett motsvarande stadgande skulle enligt förslaget även fogas till 65 § barnavårdslagen. Ifrågavarande förslag har för beaktande överlämnats till Socialvårdskommittén. Vid 1936 års riksdag väcktes av fru Nordgren m. fl. (nr 188 och 350) samt av herr Nyblom (nr 370) motioner i samband med försörjningsplikten. I motionen nr 188 framhölls att fall funnes dels då barns underhållsplikt gentemot föräldrar blev särskilt betungande och dels där det kunde ifrågasättas, huruvida densamma icke kunde sägas stå i strid med den allmänna rättsuppfattningen. Förstnämnda förhållande förelåge, då barnen bildat egen familj och fått försörjningsplikt mot denna samt inkomstförhållandena vore sådana, att en beskärning av inkomsterna icke kunde ske utan att det bleve till förfång för den egna familjen. Såsom stridande mot det allmänna rättsmedvetandet torde sådana fall kunna betraktas där fattigvård utkrävdes av barn, som inte haft någon som helst förbindelse med sin fäder, sedan den tidigaste barndomen, då fadern avvikit från sin familj, eller i fråga om utomäktenskapliga barn, vars fäder uraktlåtit att fullgöra sina försörjningsplikter mot dem under deras uppväxt. Svärsons skyldighet att ersätta fattigvård, som utgått till svärföräldrar, hörde också till de fall, som allmänheten haft svårt att se någon rättvisa uti. — Motionärerna antydde en förändring av hithörande regier av innebörd, att barns försörjningsplikt jämlikt fattigvårdslagen gentemot föräldrar som regel skulle upphöra i och med att barnen bildade egen familj och blott ifrågakomma i vissa fall, där goda ekonomiska möjligheter förelåge, samt att föräldrar i sin ordning skulle ha fullgjort sina försörjningsskyldigheter mot barnen för att försörjningsplikt från deras sida gentemot föräldrarna skulle anses föreligga. Slutligen borde försörjningsplikt gentemot svärföräldrar föreligga endast i det fall, där hustrun hade egna inkomster av betydande art eller enskilda tillgångar. I motionen nr 370 ifrågasattes, huruvida barn skulle ha ovillkorlig försörjningsplikt även mot uppenbart slarviga och försumliga föräldrar, ävensom om denna försörjningsplikt borde utsträckas till barns makar. Andra lagutskottet behandlade motionerna i sitt utlåtande 1936: 36. Ut-

125 skottet framhöll, att den i 3 § fattigvårdslagen angivna grundsatsen, att barn i mån av förmåga äro skyldiga att underhålla sina föräldrar, så att dessa icke falla fattigvården till last, ägde starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Ett upphävande av denna grundsats vore heller icke ifrågasatt av motionärerna. Det syntes utskottet, som om de i motionerna påtalade olägenheterna i väsentlig mån vore att hänföra till en alltför sträng tillämpning av gällande bestämmelser om utkrävande av försörjningsplikt. Enligt utskottets mening talade därför skäl för en uppmjukning av nämnda stadgande. — Jämväl beträffande reglerna om makes försörjningsplikt mot den andra makens barn ansåg utskottet, att de påtalade olägenheterna i betydande utsträckning vore att hänföra till en alltför sträng tillämpning av 65 § fattigvårdslagen. Enligt utskottets mening vore det förenat med betydande ölägenheter att rubba den civilrättsliga lagstiftningen om makes försörjningsplikt mot den andra makens barn, varför utskottet icke ansåge sig kunna tillstyrka någon rubbning i principen om denna underhållsplikt. Utskottet hemställde därför att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående sådan ändring i bestämmelserna rörande försörjningsplikten, att anspråk på ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras föräldrar, ävensom av make för vård, som lämnats den andra makens barn, icke finge bifallas, då synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket. Beträffande makes faktiska försörjningsplikt mot hustruns föräldrar i äldre äktenskap förklarade utskottet, att det vore förenat med betydande svårigheter att genom ändring i den familjerättsliga lagstiftningen upphäva olikheten i förevarande hänseende mellan gamla och nya äktenskap. I skrivelse den 25 april 1936 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa ifrågavarande utredning. Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt statens inspektör för fattigvård och barnavård att företaga den i riksdagens skrivelse begärda utredningen, avgav inspektören den 8 februari 1937 utredning i ämnet jämte förslag till vissa lagändringar. Inspektören föreslog — förutom andra lagändringar varom mera nedan — ändring av 65 § fattigvårdslagen av innebörd, att regresskrav icke finge bifallas, när synnerliga skäl talade mot bifall till detsamma, ävensom motsvarande ändring i 68 § barnavårdslagen. I propositionen nr 45 vid 1939 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ifrågavarande förslag, i samband varmed föreslogs motsvarande ändring i lagen om bidragsförskott, och ändringarna promulgerades genom lag den 17 mars 1939. I sin förut nämnda skrivelse hade statens inspektör emellertid föreslagit vissa andra ändringar av reglerna angående enskildas försörjningsskyldighet. Sålunda upptogs organisationssakkunnigas ovan nämnda förslag, att i 1 § fattigvårdslagen skulle införas hänvisning till 3 och 4 §§ samma lag. Inspektören föreslog — i överensstämmelse med socialdepartementets förslag av år 1932 — vidare att rätten att göra regresskrav gällande borde bibehållas i full utsträckning, även sedan vården ersatts av landsting eller staten. Enligt av inspektören framlagda förslag till ändring av 59 och 61 §§ fattigvårdslagen

126 skulle fattig vårdssamhälle, som uppburit gottgörelse av landsting eller staten för vårdkostnad, i allt fall hava regressrätt mot försörjningspliktig samt skyldighet att i nämnda hänseende bevaka landstingets respektive statens intresse och till landstinget respektive statsverket inleverera inflytande belopp. Förslaget om ändring av 1 § fattigvårdslagen tillstyrktes av 4 länsstyrelser samt Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet, men avstyrktes av 4 länsstyrelser, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Svenska landskommunernas förbund. De föreslagna ändringarna av 59 och 61 §§ fattigvårdslagen tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet avgivna yttranden. — Socialvårdskommittén framhöll att det föreslagna tillägget till 1 § fattigvårdslagen skulle kunna medföra en icke avsedd tolkning av den obligatoriska fattigvårdens omfattning samt avstyrkte förslaget i denna del. Beträffande förslaget om ändring av 59 och 61 §§ fattigvårdslagen förklarade kommittén, att en sådan ändring torde komma att sakna praktisk betydelse, då fättigvårdssamhället icke självt kommer att erhålla någon ekonomisk fördel av att ersättning i dylika fall uttagits av enskild person. Till följd härav torde fattigvårdsstyrelse endast i undantagsfall komma att göra anspråk gällande mot enskild person, sedan gottgörelse för vården lämnats av landstinget eller staten. De föreslagna ändringarna avsåge endast de fall, då en förändring i de ekonomiska betingelserna för ersättningsskyldighetens utkrävande ägde rum efter det fattigvårdssamhället gottgjorts för vården. Förslaget, som förutsatte årliga redogörelser för vidtagna åtgärder mot ersättningsskyldiga personer och om anledningen till att sådana åtgärder icke komme till stånd, skulle påföra fattigvårdsstyrelsen ett i hög grad ökat arbete samt vore därjämte ägnat att skapa irritation och arbetsolust. Under sådana omständigheter ansåg sig kommittén icke kunna förorda bifall till inspektörens förslag i nu angivna delar. Handlingarna i detta ärende ha överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. Civilrättens regler om underhållsplikt. Enligt 5 kap. 2 § giftermålsbalken äro makar pliktiga att, envar efter sin förmåga, genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Till familjens underhåll skall räknas vad som erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov. — Beträffande omfattningen av denna underhållsplikt, som alltså är lika för båda makarna, anförde lagberedningen, att av den äktenskapliga gemenskapen följde, att makarna borde leva under lika förhållanden, oberoende av den enes eller andres större tillgångar och att således icke blott de gemensamma behoven utan ock vardera makens särskilda behov borde tillgodoses efter samma levnadsstandard. Denna standard skulle sålunda beräknas med hänsyn till vad bägge makarna

127 sammanlagt kunde antagas vara i stånd att prestera samt makarnas ställning i övrigt, men ock med beaktande av vad skälig sparsamhet och tanke på framtiden bjöde. Var och en av makarna hade anspråk på att få leva efter den standard, som efter en sådan beräkning finge anses såsom tillbörlig och kunde således göra anspråk på att den andre efter denna grund bidroge till underhållet av familjen. Ha makarna vunnit hemskillnad åligger det i regel (11 kap. 23 § G. B.) ändock make att enligt de i 5 kap. 2 § giftermålsbalken stadgade grunderna bidraga till den andres tillbörliga underhåll. Domes till äktenskapsskillnad och finnes den ena av makarna efter skillnaden bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äger rätten ålägga andra maken att utgiva sådant bidrag, efter vad med avseende å hans förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt (11 kap. 26 § G. B.) . Enligt F. B. 7 kap. äro föräldrar skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. Denna underhållsskyldighet upphör ej innan barnet erhållit den utbildning, som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig, och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år. Enligt F. B. 6 kap. äro föräldrarna pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorgfällig uppfostran. De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt. — Sistnämnda stadgande fastställer alltså måttet av föräldrarnas underhållsskyldighet. I detta hänseende kan i korthet anmärkas att hithörande bestämmelser utgå ifrån det faktiska förhållandet att i normala fäll hela familjen, både föräldrarna och barnen, leva tillsammans efter samma standard. Denna bör, såsom i 5 kap. 2 § giftermålsbalken stadgas, rätta sig efter föräldrarnas villkor, deras levnadsställning och sammanlagda tillgångar. Inbördes skola envar av föräldrarna taga del av kostnaderna för barnets underhåll efter sin förmåga. Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala underhållsbidrag. Om barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt ovan angivna regler upphört, i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, äro föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. Sådan underhållsskyldighet åligger också barnet emot fader eller moder, som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. Vad här sagts gäller barn både inom och utom äktenskap. Enligt F. B. 7 kap. gäller vidare att, när make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, andra maken, så länge äktenskapet består, är skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll. Denna förpliktelse medför dock ej ändring av underhållsskyldighet, som må åligga den andre av barnets föräldrar. Enligt F. B. 7 kap. 7 § andra stycket skall, där avtal om underhållsbidrag innebär åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gån°- för

128 alla, avtalet godkännas av barnavårdsnämnden. Sådant belopp skall betalas till nämnden, genom vars försorg hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag åt barnet inköpes en livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej enligt avtalet hinder möter för sådant inköp eller nämnden eljest finner att beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll. Enligt F. B. 7 kap. 8 § må — i motsats till vad som gäller i fråga om avtal angående periodiska underhållsbidrag — talan ej föras om jämkning av sådant avtal, även om efter avtalets slutande väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande. Beträffande adoptivbarn kan i korthet anmärkas att adoptant och adoptivbarn ha samma plikt att underhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap. Jämförelse mellan fattigvårdsrättslig och civilrättslig försörjningsplikt. Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att bristande överensstämmelse i åtskilliga avseenden råder mellan den fattigvårdsrättsliga och den civilrättsliga försörjningsplikten. Olikheterna hänföra sig såväl till kretsen av försörjningspliktiga personer som till försörjningspliktens omfattning. I förstnämnda avseendet är att märka, att civilrättslig men ej fattigvårdsrättslig försörjningsplikt kan åvila make mot andra maken efter äktenskapsskillnad. Å andra sidan kan domstol befria make från underhållsplikt mot andre maken efter hemskillnad, när den senare huvudsakligen bär skulden till söndringen. Fall kan alltså förekomma, då make efter hemskillnad har offentligrättslig men ej civilrättslig försörjningsplikt mot andra maken. 1 fattigvårdsrättsligt hänseende är hustruns försörjningsplikt mot mannen utformad annorlunda än mannens mot hustrun; civilrätten åter fastställer enahanda underhållsplikt för man och hustru. (I detta sammanhang torde kunna bortses från de speciella förhållanden, som råda i äktenskap ingångna före år 1921). Den civilrättsliga skyldigheten att underhålla barn övergår tidigast vid 16 år men i övrigt vid obestämd åldersgräns från den mera omfattande att ge barnet uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt till den mera begränsade att lämna barnet underhåll, när det till följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. Denna skillnad motsvarar nära fattigvårdslagens uppdelning i ovillkorlig och villkorlig försörjningsplikt mot barn men åldersgränsen går därvidlag utan undantag vid 16 år. Beträffande omfattningen av försörjningsplikten märkes, att den offentligrättsliga försörjningsplikten ej innefattar tillgodoseendet av andra behov än sådana, som äro att hänföra under 1 § fattigvårdslagen, under det att den civilrättsliga underhållsplikten icke är förknippad med dylika inskränkningar. Till sist bör ett speciellt fall uppmärksammas. En fader till barn utom äktenskap kan med barnavårdsnämndens godkännande fullgöra sin civilrättsliga

129 underhållsplikt genom att erlägga ett engångsbelopp och är därmed för framtiden definitivt fri från sin underhållsskyldighet. Åtgärden har emellertid ingen motsvarighet i fattigvårdslagen (och ej heller i barnavårdslagen) och utövar ingen inverkan på hans skyldighet att ersätta fattigvårdsstyrelsen (barnavårdsnämnden) för dess utgifter för barnet. Försörjningspliktens ekonomiska betydelse. I föregående kapitel har beträffande den praktiska betydelsen av understödstagares egen återbetalningsskyldighet hänvisats till en av socialvårdskommittén verkställd utredning (bil. 1). Denna utredning avser emellertid icke endast understödstagares återbetalningsskyldighet utan även de försörjningspliktigas. Det har icke varit möjligt att dela influtna ersättningsbelopp på dessa kategorier och man får därför nöja sig med att konstatera vad som sammanlagt influtit från dem båda. Kommittén hänvisar till vad därom anförts i kap. VI och vill här endast erinra om att det årligen från försörjningspliktiga såsom ersättning för hemunderstöd inflytande beloppet under åren 1944—1946 måste ha varit sannolikt väsentligt mindre än 2 milj. kr. per år eller 4 % av utbetalat belopp. I övrigt bör påpekas, att även beträffande tillämpningen av denna del av fattigvårdsstyrelses återkravsrätt en fortgående uppmjukning synes förekomma. Enligt den av Stockholms stad numera tillämpade ordningen återkräves som regel ej fattigvård vare sig av understödstagaren eller av försörjningspliktiga. Undantag gäller bl. a. då fattigvårdsbehovet uppkommit genom den försörjningspliktiges lättja eller liknöjdhet samt då den försörjningspliktige är »i utomordentligt god ekonomisk ställning». Då hemunderstödens belopp har nedgått, sedan den nya folkpensionslagen, lagen om allmänna barnbidrag jämte vissa andra nya sociala lagar trätt i kraft den 1 januari 1948, har med säkerhet beloppet av ersättningar, influtna från försörjningspliktiga, även nedgått under tidigare förekommande belopp och skulle självfallet, om fattigvårdslagen förbleve i kraft, komma att nedgå ännu mera, sedan den obligatoriska sjukförsäkringen trätt i kraft. Återkravsrätt mot anhöriga för socialhjälp. Automatisk återbetalningsskyldighet för nära anhöriga. Såsom framgår av föregående kapitel föreslår socialvårdskommittén, att hjälptagare skall vara skyldig återbetala mottagen socialhjälp endast i de fall, där socialnämnden därom beslutar. Det är icke självfallet att på den grund samma ordning skall gälla beträffande nära anhörigas återbetalningsskyldighet. Man kan väl tänka sig att även vid ett godtagande av nyssnämnda förslag bibehålla en automatisk återbetalningsskyldighet för en viss krets av anhöriga, Denna skyldighet är icke i samma grad som understödstagarens egen återbetalningsskyldighet historiskt betingad utan kan sägas grunda sig på den alltjämt bestående civilrättsliga underhållsplikten, vars avskaffande icke torde vara från något håll ifrågasatt. 13 — 1783 49

130 Emellertid föreligger i detta avseende enligt socialvårclskommitténs mening i viss mån en felsyn. De civilrättsliga bestämmelserna voro ända fram till 1920 ofullständiga och de offentligrättsliga fingo därför i avsevärd grad ersätta bristen på civilrättsliga bestämmelser. Såsom framgår av den lämnade historiska redogörelsen för försörjningsskyldighetens utformning i tidigare fattigvårdslagstiftning ha 1918 års fattigvårdslags regler om försörjningsplikt för anhöriga närmast ansetts vara av provisorisk natur i avbidan på en närmare reglering av förhållandet mellan den civilrättsliga och offentligrättsliga försörjningsplikten. Någon sådan reglering har emellertid hittills icke kommit till stånd. I olika sammanhang har under årens lopp framhållits önskvärdheten av överensstämmelse i möjligaste mån mellan de båda formerna av försörjningsplikt, ehuruväl också viss tvekan angående lämpligheten av att genomföra sådan samstämmighet i full utsträckning kommit till uttryck. Det har tidigare betonats, att iättigvårdslagens bestämmelser om försörjningsplikt i själva verket till sin natur endast äro bestämmelser om fättigvårdsstyrelses återkravsrätt mot vissa anhöriga. Fasthåller man detta, kan strävan efter likformighet mellan de civilrättsliga och cle offentligrättsliga bestämmelserna icke utgöra motiv för att återkravsrätten skall vara automatiskt inträdande. Kommittén återkommer senare till frågan, huruvida den krets av anhöriga, vilka kunna genom beslut av socialnämnden göras återbetalningsskyldiga, bör sammanfalla med kretsen av civilrättsligt unclerhållspliktiga. Avskaffande av den automatiska återbetalningsskyldigheten skulle endast betyda att prövningen av om återkrav bör ske eller icke företoges redan vid. hjälpens meddelande i stället för senare. I övrigt blir frågan beroende av de regler, vilka uppställas för denna prövning. Vid avgörande av frågan om nära anhörigas återbetalningsskyldighet skall vara automatisk behöver sålunda hänsyn icke tagas till strävandena efter likformighet med civilrätten. Andra synpunkter få bli avgörande. Här inställa sig liknande hänsyn som i fråga om hjälptagarens egen återbetalningsskyldighet. Föräldrar till minderåriga barn erhålla samhällets stöd för barnens försörjning genom allmänna barnbidrag samt i vissa fall särskilda barnbidrag, bidrag till sjukvård för dem genom sjukförsäkringen o. s. v. Det inträffar omständigheter, som under stundom göra det omöjligt för föräldrarna att trots dessa bidrag svara för barnens försörjning och vård, och det är i dessa fäll socialhjälpens uppgift att anpassa samhällets hjälp efter de särskilda omständigheterna i varje fall. Såsom kommittén i kap. VI framhållit angående understödstagares återbetalningsskyldighet utgör det förhållandet att socialhjälpen men ej socialförsäkringen är behovsprövad intet skäl för att den förra i motsats till den senare skall vara förenad med automatisk återbetalningsskyldighet. Samma gäller den underhållspliktiges återbetalningsskyldighet, Allmänna och särskilda barnbidrag liksom bidragsförskott utgå med för hela landet enhetliga belopp. Sådana skiftningar i levnadskostnaderna förekomma dock. att det är nödvändigt att i vissa delar av landet mer än i andra komplettera bidragen med socialhjälp. Mottagarna måste därvid underkasta sig behovs-

131 prövning. Att de därjämte i motsats till dem som bo i orter med lägre prisnivå för hjälp med samma realvärde skola bli delvis återbetalningsskyldiga är icke rimligt. Det kan enligt socialvårdskommitténs mening över huvud taget icke anföras något bärande skäl, varför socialhjälpen automatiskt i motsats till samhällets hjälp i övrigt skall innebära, att föräldrarna komma i skuld till samhället. Däremot är det uppenbart, att av liknande skäl som anförts i fråga om understödstagarens egen återbetalningsskyldighet dylik är påkallad även för nära anhöriga under vissa omständigheter. Med hänsyn till det anförda föreslår socialvårdskommittén, att socialhjälp icke skall medföra automatisk återbetalningsskyldighet för några anhöriga. I fråga om vissa nära anhöriga (se nästa avdelning) skall emellertid socialnämnden i fäll, till vilka kommittén återkommer, äga att vid hjälpens beviljande besluta att särskilda, i beslutet angivna anhöriga skola vara skyldiga att återbetala den beviljade hjälpen (eventuellt viss del av denna). Endast för det fall att det först senare kommer till socialnämndens kännedom omständigheter, vilka förelegat vid tiden för hjälpens beviljande och vilka skulle ha varit av mera väsentlig betydelse för socialnämndens beslut, må beslut om återbetalningsskyldighet för anhörig fattas i efterhand. Liksom i fråga om återkrav mot hjälptagaren själv bör socialnämnden vara berättigad att när så anses skäligt eftergiva kravet. För den händelse återbetalningsskyldighet beslutas i alla de fall, där den anhörige vid tiden för socialhjälpens meddelande bedömes ha förmåga att själv hjälpa vederbörande, skulle denna ordning i avseende på villkorligt försörjningspliktiga icke betyda någon inskränkning av försörjningsplikten. Såsom tidigare framhållits tillämpas fattigvårdslagen så att återkrav mot villkorligt försörjningspliktig bifalles, endast om denne vid tiden för fattigvårdens meddelande haft förmåga att fullgöra försörjningsskyldighet. Beträffande ovillkorligt försörjningspliktiga däremot innebär förslaget den väsentliga inskränkningen, att en efter hjälpens meddelande inträffad förbättring av den försörjningspliktiges ekonomi, när beslut om återkrav ej träffats, ej kan ge anledning till återkrav, under det att i dylika fall i fråga om fattigvård återkrav kan resas av fattigvårclsstyrelsen så länge dess fordran ej preskriberats. Mot vilka anhöriga skall återkrav kunna ifrågakomma? Kommittén övergår nu till frågan om kretsen av dem mot vilka återkrav bör kunna genom särskilt beslut riktas och återkommer därmed till spörsmålet, huruvida denna krets bör sammanfalla med den som har civilrättslig underhållsplikt. Kommittén berör i det följande även frågan om dylik underhållsplikts omfattning. Såsom tidigare framhållits ha krav rests på vissa förändringar av försörjningsplikten enligt fattigvårdslagen, särskilt i syfte att mildra barns försörjningsplikt mot föräldrar (varav torde böra följa en mildring även av föräldrars försörjningsplikt mot vuxna barn) samt makes motsvarande skyldighet mot

132 andre makens barn. I viss mån ha dessa krav tillgodosetts genom den år 1939 genomförda ändringen av 65 § fattigvårdslagen, varigenom lämnats ökad möjlighet till skälighetsbedömning vid återkrav i de enskilda fallen. Fråga är emellertid om man icke bör gå längre och helt undantaga dessa grupper från kretsen av dem mot vilka återkrav kan riktas. Vad angår barns plikt att ersätta fattigvårdsstyrelsen för fattigvård åt deras gamla föräldrar torde denna icke sakna ett visst stöd i den allmänna rättsuppfattningen framförallt på landsbygden under det att denna uppfattning torde vara mindre utbredd i de större städerna. Likaså torde man vara berättigad till omdömet att uppfattningen ifråga ter sig mera självfallen i vissa lager av befolkningen än i andra. Vägande skäl kunna anföras för ett upphävande av samhällets återkravsrätt i dylika fall. Otvivelaktigt bidrager regressrätten mot vuxna barn för fattigvård, meddelad deras föräldrar, till att i vida kretsar skapa motvilja mot anlitande av denna hjälpform. Ätskih liga hjälpbehövande gamla draga sig i det längsta för att anlita fattigvården, då de icke vilja utsätta sina barn för risken och obehaget av ett regressanspråk från det allmännas sida. Detta gäller naturligen särskilt i sådana fall, där barnens ekonomi är mindre god. Återkravsrätten kan jämväl vara ägnad att skapa irritation och osämja i förhållandet mellan vuxna barn och deras föräldrar. Att så också i verkligheten sker, torde kunna omvittnas av envar fattigvårdsman. Även om denna rätt utövas med den största urskillning, torde nämnda menliga förhållanden ej kunna undvikas. Understundom torde fattig vårdsmyndigheterna, av fruktan för att skapa osämja mellan föräldrar och barn, underlåta att verkställa återkrav mot barnen, även där materiella förut sättningar härför föreligga. Detta kan måhända vara en av anledningarna till den jämförelsevis ringa omfattning, vari återkrav anställas. Det må erinras om förut berörda principer för återkrav, tillämpade av fattigvårdsnämnden i Stockholm, enligt vilka återkrav mot försörjningspliktig sker bl. a. då denne är i utomordentligt god ekonomisk ställning; dock att även då, när fråga är om villkorligt försörjningspliktig, hänsyn skall tagas till huruvida slitningar kunna väntas uppkomma mellan barn och föräldrar eller eljest ölägenheter uppstå. Mot återkravsrätt för hjälp åt föräldrar talar även att dylik är ägnad att motverka familjebildning och försvåra barnens och deras familjers utkomstmöjligheter samt minska barnens förmåga att ge sina barn en god uppfostran och utbildning. Dylikt kan tynga hårt på en gammal människa, och blotta förekomsten av möjlighet till återkravsrätt mot barnen kan avskräcka henne från att söka en hjälp, som hon är i största behov av. Det är här av intresse att konstatera, att i Danmark barn icke äro försörj ningspliktiga mot föräldrar och föräldrar icke mot barn, som fyllt 18 ar. 1 dansk civilrätt finnes icke heller någon sådan skyldighet stipulerad. K. K. Steincke konstaterar detta förhållande i sitt arbete »Fremtidens Fosorgelsesvassen» (1920) och diskuterar behovet av en ändring. Han uttalar bl. a. att det obestridligen är tilltalande för känslan att barn hjälpa sina föräldrar, men

133 han ser ingen anledning till att tvinga dem därtill genom lag; ha barnen icke själva den känslan att det är dem en kär plikt att göra det, och finnes icke en allmän uppfattning härom hos befolkningen, kommer en lagstiftning i stället för att framkalla en sådan känsla att verka i motsatt riktning. Därtill kommer att en sådan bestämmelse är onödig för över- och medelklassen och för underklassen skulle den endast betyda ett mindre gott förhållande mellan föräldrar och barn och idelig inblandning från det allmännas sida. — Den stora socialreform, som under Steinckes ledning utarbetades och förverkligades i början av 1930-talet, innebar heller ingen ändring i berörda avseende. Det bör erinras om att det svenska samhället redan genom sjukförsäkring, folkpensionering m. m. intill en viss normaliserad minimistandard påtagit sig enskildas underhållsskyldighet. Om återkravsrätt gentemot föräldrar för socialhjälp åt vuxna barn och vice versa ej längre bibehölles, skulle detta endast betyda att samhället utsträckte sitt nyssnämnda åtagande till att efter behovsprövning gälla den från fall till fall preciserade minimistandard som regleras av 3 § i socialhjälpslagen. J u mera socialförsäkringen effektiviseras, desto mindre ekonomisk betydelse för samhället får en sådan utsträckning av dess åtaganden. Mot en sådan ordning bör i huvudsak enligt socialvårdskommitténs mening icke kunna riktas några vägande erinringar. Emellertid skulle det måhända för många te sig stötande om barn i goda ekonomiska förhållanden skulle kunna överlämna åt samhället att utöver socialförsäkringens förmåner lämna erforderlig hjälp åt föräldrarna. Därvid bör dock observeras, att det är en förutsättning för socialhjälp att behovet icke annorledes avhjälpes. Det är socialvårdskommitténs mening att i sådana fall, där barnen äga förmåga att hjälpa föräldrarna, socialhjälp skall utgå, först sedan det visats, att vederbörande verkligen icke erhåller hjälp av barnen. I dylika fall torde förhållandet praktiskt taget utan undantag bero på ett spänningstillstånd mellan föräldrar och barn, som kan ha långt tillbaka liggande orsaker och som i och för sig utgör skäl för att icke kräva den ena parten på ersättning för socialhjälp åt den andra. Med en sådan tillämpning kunna de finansiella konsekvenserna av att helt slopa återkravsrätten i fråga om föräldrar och vuxna barn enligt kommitténs mening icke bli mera omfattande. Det bör erinras om att frågan gäller praktiskt taget endast hemunderstöd. Verkställd utredning visar, att de belopp, som i ersättning för hemunderstöd inflyta från samtliga försörjningspliktiga, äro skäligen blygsamma; dylika belopp från villkorligt försörjningspliktiga måste vara oväsentliga. E n viss ökning av benägenheten att söka socialhjälp kan visserligen uppstå genom här ifrågavarande begränsning av återkravsrätten men sedan samhället genom socialförsäkring m. m. påtagit sig de väsentliga kostnaderna för tillförsäkrandet av en normaliserad minimistandard, och vidare iklätt sig kostnaderna för anstaltsvården, kan denna ökning av utgifterna icke bli av nämnvärd storlek. Vad ovan sagts angående återkravsrätt gentemot föräldrar och barn gäller i tillämpliga delar adoptant och adoptivbarn.

134 Kommittén har sålunda stannat för, att för socialhjälp åt vuxen person ater krav icke skall kunna riktas mot hans föräldrar eller hans barn (adoptant eller adoptivbarn). De civilrättsliga bestämmelserna om underhållsplikt torde i vad de avse den ömsesidiga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn knappast för medborgarna i allmänhet vara en levande realitet, Härtill har enligt kommitténs mening bidragit, att de undanskymmas av fattigvårdslagens regler om försörjningsplikt. Om dessa försvinna men cle civilrättsliga bestämmel serna bibehållas, komina de senare att framträda på ett helt nytt sätt. Det är sannolikt, att det under dessa omständigheter kan bli relativt vanligt att enskild person med stöd av de civilrättsliga bestämmelserna instämmer föräldrar eller vuxna barn inför domstol med yrkande om underhållsbidrag. Redan nu har det i enstaka fall visat sig föreligga behov av en bestämmelse, motsvarande föreskriften i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av försörjningspliktig icke må bifallas, där synnerliga skäl tala mot ersättningsanspråket. Så länge en dylik bestämmelse saknas i civilrätten är i själva verket den civilrättsliga underhållsplikten strängare än den offentligrättsliga. Under alla förhållanden torde därför med hänsyn till cle civilrättsliga bestämmelsernas ökade betydelse en komplettering av dessa i berört avseende bli nödvändig. Det bör här erinras om att 1949 års riksdag uttalat sig för att i samband med revision av den offentligrättsliga underhållsskyldigheten mellan föräldrar och barn även frågan om barns underhållsskyldighet mot föräldrar ur civilrättslig synpunkt utredes. I anslutning till propositionen om F. B. hade i likalydande motioner I: 257 och I I : 321 yrkats att i F. B. 7 kap. 3 § skulle inrymmas ett undantagsstadgande, enligt vilket underhåll ej skall utgå till föräldrar, där det med hänsyn till omständigheterna är obilligt (jämför ovan angående 65 § fattigvårdslagen). Vidare hade i likalydande motioner 1:253 och I I : 318 hemställts, att skyldighet icke måtte stadgas för adoptivbarn att underhålla sina naturliga föräldrar. På grund härav uttalade första lagutskottet (utlåtande nr 34) att grundsatsen om ömsesidig försörjningsplikt mellan föräldrar och barn i stort sett torde äga ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen men att det i vissa fall kunde ifrågasättas, om barnets försörjningsplikt mot föräldrarna kunde anses i allo välgrundad. Goda skäl syntes enligt utskottets mening kunna anföras för att skyldighet för barnet att bi draga till föräldrarnas underhåll som regel icke borde föreligga, om dessa uraktlåtit att fullgöra sin försörjningsplikt mot barnet under dess uppväxttid eller eljest grovt försummat barnet. Vad särskilt anginge adoptivbarn torde det knappast vara befogat, att dessa skulle ha en undantagslös skyldighet att vid förmåga å ena och behov å andra sidan underhålla — förutom adoptivföräldrarna — även de naturliga föräldrarna. Emellertid rådde det — framhöll utskottet — ett nära samband mellan den civilrättsliga och den offentligrättsliga underhållsskyldigheten. En jämkning av bestämmelserna i det förra hänseendet förutsatte därför att jämväl bestämmelserna i det senare toges under

135 omprövning. I avvaktan på socialvårdskommitténs förslag om en revision av fattigvårdslagstiftningen vore det därför icke lämpligt att till slutgiltig behandling upptaga till denna lagstiftning hörande eller närstående spörsmål. Utskottet gjorde därför endast det i början av detta stycke återgivna uttalandet angående behovet av utredning, till vilket riksdagen anslöt sig. Socialvårdskommittén har redan ovan uttalat, att en jämkning av den civilrättsliga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn bör äga rum. Huruvida man bör gå längre och i mera avsevärd mån inskränka eller borttaga denna underhållsplikt är en annan och mera svåröverskådlig fråga. Kom mitten kan för sin del icke finna att den offentligrättsliga försörjningsplikten, som till sin natur endast innebär rätt för samhällets organ att, när vissa sociala förmåner utgått till en person, av dennes nära anhöriga återkräva ut givna belopp, behöver sammanfalla med den civilrättsliga underhållsplikten. När kommittén föreslagit att återkrav ej skall kunna resas mot barn för vad som utgått till deras föräldrar och mot föräldrar för vad som utgått för deras vuxna barn, behöver detta därför enligt kommitténs mening icke medföra, att den civilrättsliga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn upphäves. Å andra sidan kunna vissa av de skäl som anförts för den offentligrättsliga underhållspliktens inskränkning möjligen åberopas för att motsvarande åtgärd bör vidtagas i fråga om den civilrättsliga, varigenom man skulle komma fram till ungefärligen den ordning, som gäller sedan länge i Danmark. Socialvårdskommittén har för sin del ej ansett sig böra taga ställning till frågan om en dylik omfattande ändring i den civilrättsliga underhållsplikten utan vill endast föreslå att i anslutning till kommitténs förslag om den offentligrättsliga försörjningsplikten frågan om den civilrättsliga underhållspliktens innehåll göres till föremål för särskild utredning. Enligt fattigvårdslagen går gränsen för minderårighet vid 16 år. Denna gräns är avgörande för gränsdragningen mellan 1 och 2 §§, mellan ovillkorlig och villkorlig försörjningsplikt och vidare för avhängigheten till föräldrarna i avseende på hemortsrätt. Om nu återkravsrätt gentemot föräldrar för socialhjälp åt deras vuxna barn icke stadgas, kan det ifrågasättas, att man i stället bör höja minclerårighetsgränsen till 18 år och sålunda bibehålla återkravsrätten gentemot föräldrarna för socialhjälp åt barnen upp till denna ålder. En dylik höjning av minderårighetsgränsen är emellertid ägnad att inge betänkligheter. Sextonårsgränsen har stor betydelse för omhändertagande enligt barnavårdslagen, utgör övre gräns för allmänt och särskilt barnbidrag och undre gräns för folkpension, rätt till sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen m. m. Skall återkravsrätt föreligga för dem som äro mellan 16 och 18 år, kan dylik utan att rubba på en väsentlig punkt i hela den sociala lagstiftningen icke vinnas genom att höja minderårighetsgränsen till 18 år utan man nödgas utforma en särskild återkravsrätt beträffande personer mellan 16 och 18 år eller med andra ord uttryckt man behåller den del av den villkorliga försörjningsplikten som avser föräldrars skyldighet att för-

136 sörja sina barn i sagda ålder. Kommittén har emellertid icke funnit bärand».' skäl för en dylik komplikation av återkravsbestämmelserna. I fråga om kretsen av försörjningspliktiga personer ha vidare krav rests på slopandet av makes offentligrättsliga försörjningsplikt mot andra makens barn. Att en civilrättslig sådan skyldighet bör föreligga följer redan därav att barnen inom samma hushåll givetvis böra komma i åtnjutande av samma standard, oavsett om de äro makarnas gemensamma barn eller endera makens styvbarn. Beträffande försörjningsskyldigheten gentemot samhället spela liknande hänsyn ingen roll. Det kan också starkt ifrågasättas om skyldigheten i fråga har så starkt folkpsykologiskt underlag som vore önskvärt för undvikande av friktioner vid bestämmelsens tillämpning. Den civilrättsliga underhålls skyldigheten torde på grund av förhållandenas egen natur allmänt erkännas — medvetet eller omedvetet — medan försörjningsplikten i förhållande till det allmänna allt fortfarande i stor utsträckning torde vara okänd i eller framstå såsom främmande för det allmänna medvetandet, Uppenbarligen kan denna plikt giva upphov till ytterst grannlaga och för förhållandet mellan makarna samt emellan barnet och styvfadern eller styvmodern påfrestande situationer. Ej ens vid den mest försiktiga tillämpning av regressrätten torde detta kunna helt undvikas. Härtill kommer att behovet av en dylik samhällelig rätt mot den andra maken icke längre föreligger med samma styrka som förut, sedan lagstiftningen om bidragsförskott genomförts. Härigenom ha vissa garantier vunnits för att förefintligt hjälpbehov hos den större kategorien av dessa barn skall kunna i betydande grad tillgodoses i annan ordning än genom socialhjälp. Det må erinras om att bidragsförskott efter beslut av 1947 års riksdag utgår utan inkomstprövning och sålunda utan hänsyn till styvfaderns inkomst. Dessa överväganden ha föranlett kommittén att förorda att nuvarande bestämmelser om makes försörjningsplikt mot andra makens barn i förhållande till samhället icke skola få någon motsvarighet i socialhjälpslagen. Beträffande försörjningspliktens omfattning i fråga om kretsen av försörjningspliktiga i övrigt kunde ifrågasättas att utsträcka återkravsrätten även till äktenskapsskild make, som ålagts erlägga underhållsbidrag till den andra maken. I dylikt fall föreligger civilrättslig underhållsplikt men icke offentligrättslig försörjningsplikt. Socialvårdskommittén har emellertid icke kunnat finna, att hittillsvarande erfarenheter ge anledning att låta den grupp av anhöriga, mot vilka återkrav skall kunna riktas, omfatta även från skild make. Beträffande hemskilda makar föreligger f. n. i princip civilrättslig underhållsplikt, därvid dock domstol kan befria make, som eljest skolat vara under hållspliktig, från denna skyldighet där den andra maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden. Även i de fall där dylik befrielse skett, kvar står f. n. den offentligrättsliga försörjningsplikten. Detta förhållande kan icke anses tillfredsställande. Den enskilda medborgare som av offentlig myn-

137 dighet befriats från eljest föreliggande skyldighet att utgiva bidrag till sin hemskilda makes underhåll, bör därefter icke av annan myndighet kunna åläggas att i förhållande till det allmänna svara för samma underhåll. Kom mitten föreslår därför att socialnämnd i dylika fall icke skall kunna resa återkrav. Underhållsskyldighet gentemot barn utom äktenskap kan fullgöras genom erläggande av ett belopp en gång för alla. Avtal därom skall godkännas av barnavårdsnämnden. Någon jämkning av avtalet kan icke förekomma. Avtal om underhållsbidrag till barn utom äktenskap genom engångsbidrag har, såsom lagberedningen framhöll, till syfte mindre att reglera underhålls skyldighetens fullgörande än att för framtiden från den underhållsskyldige avlyfta denna skyldighet. För den underhållsberättigade innebär det dock den fördelen att det framtida underhållet blir säkrat (i regel inköpes i riksförsäkringsanstalten en livränta för beloppet). Sedan bidragsförskottslagen tillkommit har dock denna fördel minskat i betydelse, enär redan denna lag utgör en garanti för underhållet (dock icke över 250 kr. per år). Avtal av detta slag torde icke ha förekommit i någon större utsträckning. I Stockholm godkände barnavårdsnämnden under tiden från bestämmelsens ikraftträdande 1 januari 1918 t. o. m. 1945 (28 år) 307 dylika avtal, av vilka 78 gällde inbetalningar av faderns sterbhus enligt 11 § i lagen om barn utom äktenskap. Om man bortser från dessa senare avtal, vilka i detta sammanhang äro av mindre intresse, förekom det alltså 8 avtal per år. Motsvarande siffra för 1946 var 5 (jämte 2 avtal med sterbhus) och för 1947 8 (jämte 1 med sterbhus). Enligt nuvarande ordning är den underhållsskyldige, som fullgjort sin underhållsplikt genom att betala ett engångsbelopp, det oaktat i förhållande till det allmänna ersättningsskyldig, därest fattigvård av någon anledningmåste tilldelas barnet, eller där barnet behöver omhändertagas av barnavårdsnämnden. I det enskilda fallet kan en dylik skyldighet naturligen vara svår att förstå för den, som erlagt engångsbeloppet, och den uppfattningen kan vinna insteg, att han vid avtalets slutande blivit vilseledd. I övrigt finner kommittén det ur allmänna synpunkter olämpligt att vederbörande skall vara ersättningsskyldig gentemot samhället vid en tidpunkt, då underhålls plikt gentemot barnet icke längre föreligger. Man bör därför avstå från återkravsrätt från samhällets sida, när den civilrättsliga underhållsskyldigheten fullgjorts genom engångsbetalning. En sådan ändring inskärper emellertid ytterligare vikten av garantier för att engångsbeloppet är av tillräcklig storlek och blir väl förvaltat. Kommittén kan icke finna den nuvarande ordningen tillfredsställande, särskilt icke i vad gäller förvaltningen av beloppet. Med hänsyn till att rättigheten att fullgöra underhållsplikten genom engångsbetalning enligt det föregående synes ha skäligen begränsad omfattning kan det ifrågasättas att helt avskaffa densamma. Kommittén har icke ansett sig böra ta ställning till denna fråga utan förutsätter att densamma uppmärksammas vid den utredning om den civilrättsliga underhållsplikten i dess hel-

138 het som ovan förordats. Därvid bör emellertid, för den händelse utredningen utmynnar i att bestämmelsen bör bibehållas, även följande specialproblem beaktas. Enligt F. B. 6 kap. 7 § (tidigare 10 § lagen om barn utom äktenskap) skall barnavårdsnämnden hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag för beloppet åt barnet inköpa en livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej enligt avtalet hinder möter för sådant inköp eller nämnden eljest finner, att beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll. Det åsyftade hindret i avtalet torde åtminstone så gott som undantagslöst utgöras av att fadern förbehållit sig att om barnet dör återfå resterande belopp. Såvitt kommittén kunnat finna är detta emellertid mycket sällsynt. Vanligare synes vara att barnavårdsnämnden eljest på moderns önskan underlåter att köpa livränta och placerar pengarna på bankräkning samt successivt utbetalar underhållet. Tyvärr förekommer därvidlag att utbetalningarna till att börja med — oavsett hela beloppets storlek — hållas så höga att bidrag från kommunen icke skall erfordras, varigenom hela beloppet kan vara förbrukat kanske långt före 16-årsåldern, och den kommun, i vilken barnet då äger hemortsrätt, får — med återkravsrätt mot fadern — helt svara för barnets försörjning, i den mån modern ej ensam förmår detta, I viss mån synas förhållanden av detta slag kunna hänföras till att barnavårdsnämnd godkänt avtal med alltför små engångs belopp. Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas att göra inköp av livränta obligatoriskt. Detta skulle betyda, att avtal, innehållande hinder för inköp av livränta, icke skulle kunna godkännas. En annan utväg vore att överflytta uppgiften att förvalta bidraget — och även att godkänna avtalet — från barnavårdsnämnden till det sociala länsorganet. Den senare utvägen innebär en ökning av det organisatoriska arbetet och kan såtillvida förefalla mindre tilltalande. Å andra sidan kan det möjligen i vissa fall vara olägligt att helt vara hänvisad till inköp av livränta. Oavsett resultatet av den föreslagna utredningen om den civilrättsliga underhållsplikten föreslår kommittén emellertid, att socialhjälp åt barn, vars fader (moder) erlagt underhållsbidrag genom engångsbelopp, icke skall kunna återkrävas från fadern (modern). I_^ejt^Xöregåencle frarnlagda förslag innebära sammanfattningsvis att åter kravsrätt gentemot anhöriga kommer att kunna ifrågakomma endast gentemot hjälptagarens make samt mot minderårig hjälptagares föräldrar (adoptivföräldrar), i den mån vederbörande är civilrättsligt underhållspliktig. Enligt kommitténs mening saknas anledning att göra dylikt återkrav beroende av att även hjälptagaren själv göres ersättningsskyldig. Tvärtom finnes mycket ofta skäl att besluta återkrav mot anhörig, ehuru hjälptagaren själv icke förklarats ersättningsskyldig. Det är vidare kommitténs mening att

139 beslut om ersättningsskyldighet alltid skall avse viss person eller vissa personer och sålunda icke kunna generellt gälla samtliga de personer, för vilka ersättningsskyldighet kan ifrågakomma. Ersättningspliktens omfattning. Försörjningsplikt enligt fattigvårdslagen omfattar endast vad som utgivits enligt 1 § d. v. s. erforderligt uppehälle och vård samt för minderårig uppfostran, allt under förutsättning att understödstagaren är minderårig eller på grund av sjukdom e. d. arbetsoförmögen. Återkravsrätten enligt socialhjälpslagen bör enligt kommitténs mening ges motsvarande utsträckning. Ehuru socialhjälp blir en rättighet för en arbetslös person, bör sålunda maken icke kunna utsättas för återkrav utan detta bör begränsas till att avse de fall, då sjukdom eller dylik orsak vållat behovet. Av villkorlig försörjningsplikt kvarstår med den begränsning av kretsen av försörjningspliktiga, som kommittén föreslagit, endast hustrus försörjningsplikt mot mannen. Mannen däremot är ovillkorligt försörjningspliktig mot hustrun. Denna olikformighet hade på sin tid en viss motsvarighet i makarnas inbördes olika ställning till varandra enligt gamla giftermålsbalken. Enligt den nya föreligger icke någon sådan olikhet. Kommittén föreslår, att återkravsrätten mot den ena maken för socialhjälp åt den andra blir likformig för båda makarna. I vilka fall skall återkravsrätt förbehållas? Socialnämnden skall vid beviljandet av socialhjälp ha att pröva icke endast om hjälptagaren själv bör vara ersättningsskyldig utan även om hans make eller, där fråga är om minderåriga barn, föräldrarna eller en av dem skall vara ersättningsskyldig. De grunder efter vilka nämnden har att gå beträffande denna ersättningsskyldighet böra i vissa delar nära ansluta sig till de i föregående kapitel (s. 111 o. f.) föreslagna grunderna för hjälptagarens egen ersättningsskyldighet, och kunna sammanfattas i följande punkter. 1. Den unclerhållsskylclige har tillgångar, vilka icke för det närvarande kunna disponeras för fullgörande av underhållsskyldigheten eller vilka eljest icke utan allvarlig olägenhet kunna göras likvida t. ex. en fastighet. 2. Den underhållsskylcliges oförmåga att avhjälpa behovet beror på tillfälliga omständigheter, och man har anledning räkna med att han inom en nära framtid återfår sin förmåga att svara för sin underhållsskyldighet. 3. Den underhållsskyldiges oförmåga beror på bristande hushållning (ojämna inkomster och intet sparande under de tider då inkomsterna äro höga eller slösaktig hushållning i allmänhet). 4. Hjälpbehov för minderårig har uppstått därigenom att fadern (modern) i ansökning om social förmån för barnet lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter, vilka föranlett avslag å ansökan. Härmed jämställes att fadern fmodern) vid ansökning om socialhjälp lämnat vilseledande uppgifter.

140 5. Den underhållsskyldige har visat lättja eller liknöjdhet vid fullgöran det av sin underhållsplikt eller har eljest en sådan livsföring att denna omöj liggör eller avsevärt försvårar underhållspliktens fullgörande. 6. Den underhållspliktige är oförmögen att fullgöra sin underhållsplikt på grund av konflikt på arbetsmarknaden. Vid prövning av återkravsfrågan i fall under 1 och 2 bör socialnämnden ha frihet att fastställa eller icke fastställa återbetalningsskyldighet. Äro t. ex. tillgångarna icke av större värde, bör återkravsrätt icke förbehållas. I fall under 3—6 däremot bör nämnden vara skyldig besluta om ersättningsskyldighet. Därest den lämnade hjälpen har förebyggande karaktär och av detta skäl icke är en rättighet för hjälptagaren har socialnämnden — oavsett om hjälp tagaren är över eller under 16 år — möjligheten att som villkor för hjälpen uppställa, att enskild person — vare sig underhållspliktig eller icke — skall påtaga sig en del av kostnad eller avslå ansökan, enär erforderlig hjälp bör kunna erhållas i annan ordning. Återkravsrätt gentemot annan enskild person än hjälptagaren själv är sålunda i dylika fall icke påkallad. Den som enligt fattigvårdslagen fullgör arbetsföreläggande är icke ersättningsskyldig för fattigvård åt de försörjningsberättigade under denna tid. Motsvarande bör självfallet gälla i fråga om återkrav mot underhållspliktig för socialhjälp och bör utvidgas till att avse alla frihetsberövade och över huvud taget personer, vilka undergå av samhällsorgan anbefallda åtgärder för deras tillrättaförande, när dessa åtgärder innebära hinder för underhållspliktens fullgörande, t. ex. en person som frivilligt ingått på alkoholistanstalt. Återkravsbestämmelsernas form. Vid tidpunkten för nuvarande fattigvårdslags tillkomst saknades i stor utsträckning uttiyckliga lagbestämmelser angående den civilrättsliga underhållsplikten. Någon möjlighet att närmare anknyta den offentligrättsliga försörjningsplikten till den civilrättsliga genom en hänvisning i fattigvårdslagen till civillagens stadganden fanns sålunda ej. Numera föreligger icke detta hinder. Det är sålunda möjligt att i lagen om socialhjälp uttrycka den offentligrättsliga försörjningsplikten genom en hänvisning till civillagens motsvarande stadganden, därvid givetvis sådana modifikationer måste göras som föranledas av förpliktelsernas olika innehåll och räckvidd. Såsom tidigare framhållits, ha redan fattigvårdslagens bestämmelser om försörjningsplikt i huvudsak karaktären av en reglering av fattigvårdsstyrelses återkravsrätt mot civilrättsligt underhållsskyldiga personer. Om de fall, dä offentligrättslig försörjningsplikt föreligger, men ej civilrättslig underhållsplikt, enligt kommitténs förslag undanröjas, saknas anledning att icke låta sagda förhållande komma till direkt uttryck i lagstiftningen. Än starkare bli skälen för detta, om återkravsrätten såsom kommittén ävenledes föreslår, begränsas till en viss krets av de civilrättsligt underhållspliktiga, I överensstämmelse härmed bör socialhjälpslagen icke innehålla någon mot-

141 svårighet till fattigvårdslagens 3 § utan enbart bestämmelser om mot vilka civilrättsligt underhållspliktiga personer återkrav skall kunna förekomma samt angående omfattningen av återkravsrätten.

Arbetsgivares offentligrättsliga försörjningsplikt. Enligt 4 § fattigvårdslagen skall, där på grund av särskilda författningar husbonde eller annan arbetsgivare har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare, det åligga arbetsgivaren att gentemot det allmänna ansvara för att detta fullgöres, så att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last. Fattigvårdslagstiftningskommittén, som framhöll att arbetsgivaren enligt 1871 års förordning hade strängare offentligrättsliga förpliktelser än civilrättsliga, påpekade hurusom utvecklingen gått mot att jämka och på ett mera praktiskt sätt ordna arbetsgivarens ansvarighet i dessa delar. Under sådana förhållanden syntes det ej vara lämpligt att söka närmare reglera husbondes och arbetsgivares försörjningsskyldighet i fattigvårdslagstiftningen. Man borde där inskränka sig till att fastslå att, elärest husbonde och arbetsgivare enligt särskilda författningar hade skyldighet att lämna underhåll och vård åt tjänare och arbetare, de också gentemot det allmänna hade att ansvara för att detta fullgjordes i sådan utsträckning, att tjänaren eller arbetaren ej fölle fattigvården till last. Efter fattigvårdslagens ikraftträdande har dels legostadgan upphävts, dels arbetsgivares tidigare förefintliga ansvar för viss karenstid efter olycksfall i arbete bortfallit. Förutsättningarna för tillämpningen av 4 § fattigvårdslagen ha sålunda till stor del förändrats. Numera regleras ej annat än i undantagsfall arbetsgivares förpliktelser mot sina anställda enligt »särskilda författningar». I sjömanslagen finnas emellertid fortfarande vissa stadganden som ålägga arbetsgivare viss vårdplikt gentemot de anställda, Sålunda skall enligt 27 § befälhavare sörja för att sjuk eller skadad sjöman erhåller nödig vård ombord eller i land, vilken vård skall omfatta jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel. Enligt 28 § skall redaren bestrida kostnader för sjömans sjukvård så länge han är kvar i tjänst och enligt 30 § skall kostnaden för sjömans begravning i vissa fall bestridas av redaren. 4 § fattigvårdslagen är däremot ej tillämplig i fråga om det stora antal arbetsförhållanden, där förmånen av sjukvård m. m. garanteras arbetstagaren i kollektivavtal. I dylika fall har fattigvårdsstyrelse, som meddelat fattigvård, ej annan möjlighet att vända sig mot arbetsgivaren än att, efter att hava fått på sig överlåten arbetares rätt, i civilrättslig väg föra talan mot arbetsgivaren, vilken talan dock icke kan sträcka sig utöver avtalets innehåll. Det kan här anmärkas att redarna enligt gällande kollektivavtal mellan Sveriges redarförening och Svenska sjöfolksförbundet åtagit sig mera omfattande förpliktelser än dem som regleras i ovannämnda paragrafer i sjömanslagen. Principen om arbetsgivarens offentligrättsliga ansvar för vården av de hos honom anställda har sålunda i våra dagars samhälle föga aktualitet. Det är ju

142 också på ett mycket begränsat område av arbetsmarknaden, som denna princip fortfarande äger någon relevans. Kommittén kan icke finna anledning att beträffande en så begränsad grupp arbetsgivare som den inom sjöfartsnäringen behålla detta ansvar i en reformerad socialvård och föreslår sålunda att 4 § i fattigvårdslagen icke får någon motsvarighet i socialhjälpslagen.

Åtgärder mot försumliga försörjare. Gällande bestämmelser. Såsom tidigare berörts kan försummelse av ovillkorlig försörjningsplikt jämlikt 71 § fattigvårdslagen i vissa fall medföra arbetsföreläggande för den försumlige. Förutsättningarna härför äro, att försörjaren genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § måste lämnas någon av dem. Arbetsföreläggande meddelas i sådant fall av fattigvårdsstyrelsen och innebär skyldighet för den försumlige att inställa sig på viss plats, i regel sådant arbetshem som avses i 33 § fattigvårdslagen, och efter sin förmåga fullgöra anvisat arbete. Även om fattigvården därefter skulle upphöra, får den försumliga kvarhållas på arbetshemmet (i arbetet) tills det finnes grundad anledning att antaga, att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina. Kvarhållande får dock icke ske under längre sammanhängande tid än ett år. För fattigvård, som under tiden utgår till de anhöriga, är vederbörande icke ersättningsskyldig. För delgivning och verkställighet av arbetsföreläggande m. m. äger fattigvårdsst} T relsen enligt 72 § erhålla kostnadsfri handräckning av vederbörande polismyndighet, som därvid har att pröva huruvida föreläggandet är lagligen grundat, Själva arbetsföreläggandet kan icke överklagas, men om vederbörande icke ställer sig detta till efterrättelse och polismyndigheten efter framställning från fattigvårdsstyrelsen beviljar handräckning för dess verkställighet, kan beslutet därom överklagas hos länsstyrelsen av den emot vilken det är riktat liksom avslag å ansökningen om handräckning kan överklagas av fattigvårdsstyrelsen hos samma myndighet, Klagan över länsstyrelsens beslut prövas av regeringsrätten. Arbetsföreläggande kan emellertid meddelas försumliga försörjare även enligt barnavårdslagen. Enligt dess 72 § äro förutsättningarna härför antingen a) att någon av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt 16 år, på sådant sätt, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager sig fullgörandet av den honom härför åliggande ersättningsskyldigheten eller b) att den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utge underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt 16 år, av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och därigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som

143 lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. I övrigt är institutet bl. a. genom direkt hänvisning till 72 samt 74—76 §§ fattigvårdslagen reglerat på samma sätt som i denna, dock att fattigvårdsstyrelsens befogenheter enligt barnavårdslagen tillkomma barnavårdsnämnden. Med stöd av 72 § b) kan arbetsföreläggande ges åt underhållsskyldig, som försummar att återbetala av barnavårdsnämnd utgivet bidragsförskott, dock endast under förutsättning att barnets ställning på grund av det uteblivna underhållsbidraget försämrats så som i lagen angivits. Såsom redan framhållits innebär arbetsföreläggande i regel skyldighet att inställa sig på arbetshem. Angående inrättandet av dylika m. m. stadgas i 33 § fattigvårdslagen. I dylikt avseende hänvisas till del I I av detta betänkande (s. 380). Här må endast erinras om att såsom ett yttersta disciplinmedel på arbetshem liksom på övriga iättigvårdsanstalter tvångsarbete kan på framställning av arbetshemmets styrelse — efter förutgången varning — av länsstyrelsen ådömas den som undandrager sig att fullgöra anvisat arbete, utan tillstånd lämnar arbetet, visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande som strider mot god ordning. Dylik dom grundas sålunda icke på försummelse av försörjningsplikten. Socialvårdskommitténs tidigare preliminära överväganden och däröver avgivna remissyttranden. Redan i samband med den i socialvårdskommitténs betänkande med utredning och förslag angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946: 52) behandlade frågan om arbetshemmens framtida ställning företog kommittén vissa preliminära överväganden angående formerna för samhällets ingripande mot försumliga försörjare. Dessa båda spörsmål sammanhänga nära med varandra. Kommittén, som icke för det dåvarande ansåg sig böra ta ståndpunkt till frågan, fann lämpligt att i ålderdomshemsbetänkandet i korthet redovisa ifrågavarande preliminära överväganden, icke minst för att remissmyndigheter och andra skulle bli i tillfälle att framlägga sina synpunkter även på denna fråga. Till en början lämnade socialvårdskommittén i betänkandet (s. 64 f.) följande översikt över äldre rätt och bakgrunden till nu gällande bestämmelser. I 1847 års fattigvårdsförordning infördes bestämmelser om fattigvårdsstyrelsens husbonderätt, innebärande befogenhet att tillgodogöra sig försörjningspliktigs arbetsförmåga; denna rätt utvecklades ytterligare i 1871 års förordning. I stort sett var detta emellertid en bestämmelse på papperet, då fattigvårdsstyrelserna använde sig av densamma i ytterst obetydlig utsträckning. Före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag framställdes från åtskilliga håll yrkanden om verksammare åtgärder mot de försumliga försörjarna. Så-

144 lunda anhöll 1899 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning och förslag i syfte att beträffande dessa få till stånd ett förfarande analogt med det som tillämpades beträffande lösdrivare. Samma ämne behandlades i en riksdagsskrivelse av år 1901, denna gång såvitt angick fäder till barn utom äktenskap. Fattigvårdskongressen år 1906 förordade införandet av fängelsestraff för personer, som tredskades att fullgöra försörjningsplikt eller undandrogo sig erbjudet tillfälle att genom arbete avtjäna sin skuld till fattigvården för understöd, som lämnats deras försörjningsberättigade anhöriga eller som fullgjorde sin försörjningsplikt på ett oförsvarligt sätt. C. S. A:s fattig vårdskommitté uttalade i sina reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning i huvudsak enahanda önskemål. Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag i denna del byggde på arbetsskyldighet för försörjningspliktig, vilken skyldighet i regel skulle fullgöras å arbetshem. Kommittén dryftade även frågan om införande av straff vid försummelse av försörjningsplikt och fann att intet vore att erinra däremot i och för sig. Kommittén hänvisade i detta sammanhang till då pågående förarbeten till en strafflagsrevision, varvid spörsmålet om upptagande i strafflagen av försummelse av försörjningsplikt som en brottsart och dess beläggande med straff komme att bliva föremål för övervägande. I det av professor Johan C. W. Thyrén utarbetade förberedande utkastet till strafflag upptogs också en bestämmelse i kapitlet »Brott mot familj eller sedlighet» av följande lydelse: »Utsätter man, genom försummelse av försörjningsplikt, någon för nöd eller vanvårdar man eljest någon av sina närmaste eller annan, den man är pliktig vårda; straffas, där gärningen ej är särskilt med högre straff belagd, med fängelse eller böter.» I detta sammanhang må erinras om att fattigvårdslagstiftningskommittén i sitt betänkande med förslag till lag om den offentliga barnavården förordade kriminalisering av såväl försummad vårdnadsplikt som försummad försörjningsplikt. I förstnämnda hänseende föreslogs bötesstraff eller vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse i högst sex månader för den vårdnadshavare, som av grov vårdslöshet underlät att lämna barnet underhåll och vård och därigenom ådrog barnet sjukdom eller hämmade dess andliga eller kroppsliga utveckling. Straffbar försummelse av försörjningsplikten skulle vidare enligt förslaget föreligga, därest föräldrar unclandrogo sig att fullgöra dem åliggande under hållsskyldighet mot barn under 16 år och barnet därigenom utsattes för nöd, så att barnavårdsnämnden nödgades ingripa eller eljest annan än föräldrarna lämna hjälp; även för detta fall föreslogs straffet utgöra böter eller vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse i högst sex månader. Vederbörande departementschef avböjde tanken på att i barnavårdslagen införa bestämmelser angående straff för försummad vårdnadsplikt med hän syn till att åsyftat resultat i allt väsentligt ansåges kunna vinnas genom införande i strafflagen av stadganden angående oaktsamt vållande till kropps-

145 skada; förslag härom förelåg vid denna tidpunkt. Vad åter anginge förslaget att försummelse av försörjningsplikten skulle kriminaliseras uttalade cleparte : mentschefen bl. a. att det helt visst vore ägnat att väcka betänkligheter att införa en dylik bestämmelse i en speciallag. Det vore att förvänta, att ifrågavarande spörsmål komme att bliva föremål för övervägande i det fortsatta straff lagstiftningsarbetet; i detta sammanhang åberopade departementschefen uttalanden av professor Thyrén i »Principerna för en strafflagsreform, I» enligt vilka bl. a. försummelse av försörjningsplikt uttryckligen borde kriminaliseras i strafflagen. Departementschefen fann vidare den föreslagna straffbestämmelsen vara otillfredsställande konstruerad; den av föräldrarna måhända helt oberoende omständigheten, att annan person lämnade ekonomiskt understöd skulle, jämte föräldarnas försummelse och barnets därav föranledda nödtillstånd, föranleda straff, under det att en lika svår försummelse från föräldrarnas sida icke skulle kunna rubriceras som brott, om ekonomisk hjälp från annat håll ej lämnades för nödens lindrande. Departementschefen fann sig av ovan angivna skäl ej kunna tillstyrka fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till stadgande i barnavårdslagen angående straff för försummad försörjningsplikt samt uttalade att det ej torde kunna ifrågasättas att i då förevarande sammanhang i strafflagen införa bestämmelser av sålunda föreslaget innehåll. Genom de föreslagna bestämmelserna i 72 § barnavårdslagen angående arbetsskyldighet torde, förklarades det i propositionen slutligen, ett synnerligen verksamt och på fattigvårdens område med framgång begagnat medel hava anvisats för framtvingande av försörjningspliktens fullgörande. Därefter redogjorde socialvårdskommittén för viss utländsk straff lagstift ning på förevarande område. Kommittén konstaterade därvid, att i vissa europeiska länder (Schweiz, Italien och Spanien) redan försummelse av försörjningsplikten såsom sådan vore kriminaliserad, medan det enligt bl. a. dansk och norsk rätt samt ett finskt strafflagutkast för straffbarhet fordrades, att den underhållsberättigade utsatts för nöd. Kommittén hade vidare funnit, att den krets av personer, vilkas anspråk på underhåll enligt utländsk lagstiftning åtnjöte straffskydd, vore bestämd på olika sätt i olika länder. I några länder vore den begränsad till dem som omfattades av den legala försörjningsplikten och i andra länder tillkom sådant skydd även vissa andra underhållsberättigade. Ett flertal länders lagar sträckte sig utöver skyddet för det ekonomiska underhållsanspråket i det att de kriminaliserade alla slag av handlingar, som innebure ett åsidosättande av vårdnadsplikten. Straffsatserna för nu ifrågavarande brott vore ingalunda låga; det funnes flera exempel på maximistraff av 2 och 3 års fängelse. Härefter anförde socialvårdskommittén i huvudsak följande. Mot den ståndpunkt, som den gällande svenska lagstiftningen intog i fråga om behandlingen av försumliga försörjare, hade från olika håll riktats erinringar. Därvid hade framförallt framhållits, att denna procedur, som 14—1783 49

146 kunde leda till ett frihetsberövande under en tid av upp till ett år, vore för den enskilde ur rättssäkerhetssynpunkt behäftad med samma svagheter som övriga former av administrativt frihetsberövande i jämförelse med domstolsproceduren: den enskilde erhåller icke någon offentlig försvarare och saknar möjlighet att med vittnen styrka sina uppgifter, proceduren är skriftlig och undandragen den offentlighet, som är karakteristisk för domstolsförhandlingar, det beslut som leder till frihetsberövande fattas av administrativ myndighet, ofta i relativt underordnad ställning, besvär över sådant beslut äro visserligen medgivna men beslutet går omedelbart i verkställighet. Vidare vore det nuvarande systemet otillfredsställande även ur den synpunkten, att det kunde betvivlas att arbetshemsvistelsen i allmänhet är arbetsfostrande i den meningen, att den intagne »vänjes vid arbete» samt att arbetsobjekten vid arbetshemmen vore föga differentierade. Arbetstvånget hade därför i praktiken erhållit främst den indirekta betydelse, som fattigvårdslagstiftningskommittén åsyftat med detta institut: arbetsskylcligheten utgjorde en synnerligen kraftig maning till försörjaren att fullgöra den honom åliggande försörjningsplikten genom egna åtgöranden i stället för att låta samhället taga hand om honom och bestämma arbetets art och omfattning. För att undgå berörda olägenheter borde man eftersträva ett system, som inrymde samma för den enskilde avskräckande moment som det nuvarande men samtidigt lämnade större möjligheter till en differentierad behandling samt innebure att ingripandet kunde ske i så nära anslutning som möjligt till redan befintliga kriminalpolitiska behandlingsformer och under ett bättre beaktande av rättssäkerhetens krav än som var fallet enligt nu gällande ordning. Samtliga dessa synpunkter syntes bli tillgodosedda, om försummelsen av försörjningsplikt kriminaliserades, varvid 1939 års lag om villkorlig dom kunde tillämpas på de försumliga försörjarna. Angående de olika möjligheter som enligt lagen om villkorlig dom stode till buds, anförde kommittén i stort sett följande. Genom 1939 års lagstiftning har den villkorliga domen på visst sätt kommit att ändra karaktär, den har blivit eller är åtminstone på väg att bli ett självständigt kriminalpolitiskt institut, varigenom vid de sedvanliga straffarternas sida ställts behandlingsformer av annan natur, bl. a. inom sjukvårdens och socialvårdens ram. Villkorlig dom innebär antingen villkorligt anstånd med straffs ådömande, vanligen men ej nödvändigtvis förenat med särskild föreskrift angående den dömdes livsföring, eller villkorligt anstånd med straffs verkställande, vanligen utan särskild föreskrift men undantagsvis förenat med sådan. I villkorlig dom skall vidare föreskrivas en prövotid av i regel tre år. Om den dömdes livsföring under prövotiden ger anledning därtill, kan den villkorliga domen när som helst förklaras förverkad, dock icke i mål som anhängiggöres senare än ett år efter prövotidens utgång. Kan anståndet ej längre förklaras förverkat, är straff förfallet.

147 Beträffande möjligheterna att förena villkorlig dom med föreskrift stadgas i lagens 8 §: »I den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans till lättaförande, må, jämte clet förordnande meddelas om övervakning, tillika åläggas honom att a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad eller användande av fritid; b) avhålla sig från bruk av rusdrycker; c) underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt ; d) underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Domstolen äger ock, när det finnes lämpligare och av barnavårdsnämnd i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Där det finnes lämpligt må ock föreskrivas, att den dömde bör å tid och sätt som i domen angivas söka fullgöra honom åligande skyldighet att gälda ersättning för skada, som uppkommit genom brottet.» Åsidosättande av föreskrift kan medföra, att skärpta föreskrifter meddelas, att prövotiden förlänges, att varning tilldelas den dömde eller i sista hand att anståndet förklaras förverkat. Syftet med införandet av bestämmelserna om föreskrifter har varit att anordna en mellanform mellan den ursprungliga villkorliga domen och de frihetsberövande reaktionsformerna, en ny straffrättslig skyddsåtgärd eller, om man så vill, en serie skyddsåtgärder, utan frihetsberövande och sålunda av lindrigare art än tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring och internering. Därutöver har man emellertid även velat begagna den villkorliga domen för att i vissa fall möjliggöra ett utbyte av anstaltsbehandling inom kriminalvårdens ram mot sociala vårdformer — sjukhusvård, alkoholistvård, skyddshemsvård — och på så sätt låta den villkorliga domen göra tjänst som en bro från kriminalvården till socialvården i egentlig mening. i sistnämnda hänseende är att märka, att villkorlig dom icke i och för sig i något fall innebär att en social vårdform träder i tillämpning. Domstolen äger icke befogenhet att förordna därom utan beslutanderätten angående den sociala vårdformens användning beträffande villkorligt dömd tillkommer de sociala vårdorganen. I villkorlig dom kan emellertid den dömde åläggas att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt, d. v. s. att frivilligt ingå på sådan anstalt i den mån plats beredes honom där av det för anstalten ansvariga organet. I praktiken tillämpas därjämte det förfaringssättet, att domstolen, innan den meddelar villkorlig dom, laos det sociala organet förvissar sig om att detta kommer att omhändertaga den tilltalade, därest han erhåller villkorlig dom. Om socialvård sedermera icke kommer till stånd, kan domstolen meddela annan föreskrift enligt 8 § eller,

148 om detta beror på tredska från den villkorligt dömdes sida och denne därigenom kan anses ha åsidosatt sina skyldigheter enligt den villkorliga domen, förklara anståndet förverkat. Har den dömde emellertid visat sig kunna föra ett ordentligt liv även utan den förekrivna socialvården, torde detta kunna anses innebära, att denna icke är erforderlig och att någon åtgärd mot den dömde icke bör vidtagas. I många fall av försummelse av försörjningsplikt skulle det, fortfor kom mitten, säkerligen vara tillfyllest, om vederbörande med tillämpning av lagen om villkorlig dom — varigenom bl. a, skyddskonsulentorganisationen inkopplades — ålades att antaga arbete hos viss arbetsgivare, i samband varmed väl i regel borde föreskrivas skyldighet för den dömde att underkasta sig viss inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänsten. Otvivelaktigt skulle det emellertid i ett icke obetydligt antal fall visa sig lämpligt att begagna möjligheten att föranstalta om behandling på sjukhus eller alkoholist anstalt; detta spörsmål skulle kunna bedömas bättre efter slutförandet av den av socialstyrelsen på uppdrag av Kungl. Maj:t då bedrivna undersökningen av arbetshemsklientelet. 1 Överhuvudtaget syntes den nya lagstiftningen om villkorlig dom lämna sådana möjligheter till en differentierad behandling av de försumliga försörjarna, att det, därest deras försummelse kriminaliserades, kunde ifrågasättas om det därefter skulle föreligga något större behov av anstalter, motsvarande de nuvarande arbetshemmen, avsedda enbart eller i huvudsak för detta klientel. I de fall, då särskild vård icke vare erforderlig, borde man i första hand försöka med åtgärder av icke frihetsberövande natur. I den mån sluten vård i annan form icke komme till stånd, syntes man kunna använda sig av cle av kommittén i samma betänkande föreslagna statliga försörjningshemmen, vilka eljest skulle övertaga de nuvarande arbetshemmens uppgifter att vara anstalter för svårskott ålderdomshemsklientel. Om en villkorligt dömd försumlig försörjare åsidosatte de i den villkorliga domen meddelade föreskrifterna och domstol i anledning därav förklarade anståndet förverkat, komme han att få avtjäna sitt straff inom fångvårdens anstaltssystem, vilket redan inrymde och skulle komma att i än större utsträckning inrymma även öppna anstalter av en typ, som nära överensstämde med de nuvarande arbetshemmens, ehuru med större differentieringsmöjligheter. Bland det stora antal myndigheter och organisationer m. fl. till vilka ålderclomshemsbetänkandet remitterades för yttrande, var det endast 37, som i sina yttranden berörde frågan om formerna för samhällets ingripande mot försumliga försörjare, och av dessa myndigheter redovisade endast 28 sin ståndpunkt i kriminaliseringsfrågan. Ehuru detta material sålunda är mycket begränsat, har socialvårdskommittén funnit lämpligt att här lämna en'kortare redogörelse för detsamma. Huru de ifrågavarande myndigheternas yttranden utfallit framgår i stort av följande sammanställning: 1

Redovisad i det följande å sid. 150 o. f.

149 M-v n d

Principiellt ställningstagande i kriminaliseringsfrågan

h et

Tillstyrker Länsstyrelser Landsting Kommunalrepresentationer Fattigvårdsstyrelser Fattigvårds- och barnavårdskonsulent Organisation Summa

6 1 4 10

Avstyrker

Tveksamt

Intet yttrande i kriminaliseringsfrågan

Samma

13 3 m

12 1 1

37 Bland dessa myndigheter föreligger sålunda majoritet för kriminalisering av försummelse av försörjningsplikten. 3 av de ovan såsom tillstyrkande redovisade myndigheterna ha emellertid till sina yttranden fogat vissa reservationer. En länsstyrelse har nämligen förklarat sig tillstyrka kriminalisering »med någon tvekan» och en kommunalrepresentation och en fattigvårdsstyrelse ha vid sitt ställningstagande förutsatt, att kraven på enkelhet och snabbhet skola kunna tillgodoses. 3 av de avstyrkande myndigheterna (2 landsting och en kommunalrepresentation) ha såsom skäl åberopat, att nuvarande ordning är tillfredsställande eller i varje fall lämpligare än kriminaliseringsalternativet. Övriga i sammanställningen åsyftade myndigheter synas vara eniga om att en reform .bör ske. De länsstyrelser, som likväl icke uttryckligen tillstyrkt kriminalisering, ha åberopat, en länsstyrelse att det skulle vara svårt att finna en för rättssäkerheten och det allmänna rättsmedvetandet tillräckligt klar och avgränsad brottsbeskrivning, en att kriminalisering vore stötande för rättskänslan, en att det vore att föredraga att den villkorliga domens möjligheter utan kriminalisering inrymdes i det nuvarande systemet samt tre att ytterligare utredning erfordrades för ett ställningstagande i kriminaliseringsfrågan. Av de 3 sist berörda länsstyrelserna ha 2, nämligen länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus län, såsom alternativ till kriminalisering framfört tanken på domstolsprocess inför länsorganet, varjämte länsstyrelsen i Malmöhus län antytt möjligheten av att tillägga länsorganet befogenhet att förfara enligt 8 § lagen om villkorlig dom. E n länsstyrelse, som tillstyrkt kriminalisering, har emellertid med hänsyn till de allmänna förutsättningarna för villkorlig dom och den dåliga vandel, som de försumliga försörjarna i allmänhet tidigare ådagalagt, funnit det tveksamt om dessa i någon större utsträckning kunna erhålla villkorlig dom. Fattigvårdsstyrelsen i Uddevalla, som varit inne på samma tankegång, har vidare anfört: »Kent allmänt sett är det förmodligen också så, att de försumliga försörjningspliktiga, i varje fall de som intagas å arbetshem, tillhöra den vagabonderande typen, som flyttar från plats till plats, varför en

150 övervakning här skulle få ytterligt stora svårigheter att brottas med. Skyddskonsulentorganisationen i dess nuvarande omfattning är för övrigt redan nu så överbelastad med arbete, att en utökning av deras klientel knappast synes vara att förorda. Enligt styrelsens mening torde det vara klokt att vänta med att inkoppla skyddskonsulenterna på detta område till dess man vunnit mera erfarenhet om övervakningsinstitutets allmänna resultat med det nuvarande klientelet. Beträffande kriminaliseringen av försörjningsplikten vill styrelsen på frågans nuvarande stadium ej göra ett bestämt ställningstagande. Styrelsen önskar blott påpeka, att det f. n. inom fattigvårdsstyrelserna synes finnas en sig alltmer utbredande benägenhet att vilja lätta på bestämmelserna om återbetalningsskyldigheten för erhållen fattigvård, vilket även realiter betyder en inskränkning av försörjningspliktens omfattning. Enligt styrelsens menino- vore det olyckligt om denna utveckling eventuellt skulle i viss mån stoppas, om försörjningsplikten kriminaliserades. En viss försiktighet torde således vara nödvändig vid lagstiftning inom detta område. Vissa betänkligheter finnas exempelvis mot en kriminalisering av faders försörjningsplikt gentemot utoniäktenskapliga barn. Lagstiftningen på detta område är ju sa avfattad, att det ej alltid finns säkra garantier för att det är den rätte personen, som dömes till fader och sedan ålägges utgiva underhållsbidrag. All lagstiftning bör ha resonans i det allmänna rättsmedvetandet, men det kan ifrågasättas om en kriminalisering av nu nämnd försörjningsplikt har det. Till slut önskar styrelsen framhålla, att det ur psykologisk synpunkt värdefulla med den nuvarande ordningen är, att man kan ingripa snabbt, även om åtgärden sedan ej behöver fullföljas. Ett domstolsförfarande kan taga lång tid i anspråk, och möjligt är, att det primära i saken, nämligen att få den försumlige att fullgöra sin försörjningsplikt, skulle förlora på det.» Arbetshemsklientelets beskaffenhet. Den i det föregående omnämnda systematiska undersökningen av arbets hemsklientelet, som var den första i sitt slag, utfördes under sommaren 1946 av socialläkaren Gunnar Inghe. Ehuru redogörelsen för undersökningen har publicerats såsom särskild offentlig utredning (SOU 1949:37) har det befunnits lämpligt att här lämna ett utdrag av densamma, såvitt den hänför sig till försumliga försörjare. Undersökningsklientelets omfattning och sammansättning i dess helhet framgår av följande tabell: Män

Försumliga försörjare enligt 71 § fattigvårdslagen 15 » » » 72 § a) barnavårdslagen 4 » » » 72 § b) » • 56 Summa undersökta försumliga försörjare 75

Kvinnor

— — —

151 Män

Övriga kategorier Störande understödstagare (33 § fattigvårdslagen) 35 Bettlare och lösdrivare (73 och 92 §§ fattigvårdslagen) 7 Fattigvårdsanstaltsklientel, som på grund av platsbrist intagits på arbetshem 10 För skyddsuppfostran omhändertagna — Summa undersökta 127

Kvinnor

26 — — 3 29

I fråga om klientelets ålder må nämnas att de yngre åldrarna mellan 25 och 45 år övervägde bland de försumliga försörj arna (medelålder 37 år). Materialet är av relativt ringa omfattning. För att man trots detta skulle få möjlighet att draga slutsatser av undersökningen har ett stort antal uppgifter insamlats om de särskilda fallen. Man har icke nöjt sig med de uppgifter, som varit tillgängliga på arbetshemmen, utan en omfattande skriftväxling har förts med fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder m. fl. I varje enskilt fall gjordes försök till analys av orsakerna och till förklaring av utvecklingen. Till ledning för bedömandet av undersökningsmaterialets representativitet har Inghe återgivit vissa uppgifter ur 1934 års barnpensioneringssakkunnigas betänkande (SOU 1936: 47). Av dessa framgår bl. a. att under år 1935 förfallna bidragsbelopp helt eller delvis utestodo oguldna vid utgången av april 1936 för 28 000 utom äktenskapet födda barn. Arbetsförelägganclen hade i olika orter och bebyggelsetyper meddelats i 1—7 % av fallen. Vidare har Inghe lämnat en redogörelse för resultatet av förfrågningar, som statens fattigvårdsinspektör gjort hos samtliga större städer samt ytterligare ett antal städer och landskommuner i syfte att erhålla en uppfattning om i vilken utsträckning arbetsföreläggande åtföljes av intagning å arbetshem. Det därvid erhållna materialet, som avser åren 1944—46, visar, att fattigvårdsstyrelserna i kommuner med en sammanlagd folkmängd på 2,8 6 milj. personer och barnavårdsnämnderna i kommuner med en sammanlagd folkmängd av.2,15 milj. personer i genomsnitt årligen meddelat, fattigvårdsstyrelserna 132 och barnavårdsnämnderna 607 arbetsförelägganden, att handräckning begärts i 28 % respektive 48 % av dessa fall samt att av handräckningsansökningarna 30 % respektive 50 % återkallats eller ej fullföljts. Efter undersökning av klientelets uppväxtförhållanden, yrkesutveckling-, förhållande till barnets moder, fysiska hälsotillstånd m. m. ägnar Inghe uppmärksamhet åt den psykiska strukturen: han finner anledning antaga, att den är sämre känd för myndigheterna än det fysiska hälsotillståndet och att svårare avvikelser oftare förbisetts. Inghe har i detta hänseende påpekat, att arbetshemsklientelet varken före intagningen på arbetshemmet eller under vistelsen där undersökes av någon specialist på psykiska sjukdomar samt att det i praktiken visat sig att de allmänpraktiserande läkarna i stor utsträckning förbise förekomsten av psykiska sjukdomar hos ett klientel och nöja sig med att ställa somatiska diagnoser.

152 Vid den psykiatriska inventeringen har Inghe i varje enskilt fäll sökt att ställa både en psykologisk och en psykopatologisk diagnos. Undersöknings resultatet har därefter sammanställts i två diagnostabeller. I sin kommentar till tabellerna har Inghe anfört bl. a. följande: Anmärkningsvärd var den höga förekomsten av individualpsykologiska extremtillstånd av olika slag. Sådana extrema avvikelser förekommo hos sammanlagt 74 % av de undersökta. Bland de psykopatologiska tillstånden frapperade i första hand den höga frekvensen av kronisk alkoholism, 39 %. Organiska hjärnförändringar efter yttre skador, hjärnhinneinflammationer m. m. förekommo hos 13 %, schizofreni och »schizoidi» hos åtminstone 11 %. Säkra psykopatologiska symptom saknades endast hos 25 %. Om hänsyn togs även till förekomsten av extrema individualpsykologiska avvikelser, var det endast 13 % av de undersökta, som kunde betecknas såsom i stort sett »normala». Vid undersökningen gjorde Inghe vidare en summarisk uppskattning av arbetsförmågan. Enligt denna uppskattning kunde med hänsyn till den fysiska prestationsförmågan med en försiktig bedömning konstateras en nedsättning av arbetsförmågan i omkring 17 % av alla fall och i 9 % var den t, o. m. starkt nedsatt. Med hänsyn till den psykiska prestationsförmågan kunde arbetsförmågan anses vara nedsatt i 44 % av alla fall och i 17 % starkt nedsatt. Sammanlagt 24 % eller 18 av de undersökta kunde anses ha en starkt nedsatt arbetsförmåga. Sammanfattningsvis fann Inghe att en stor del av de försumliga försörjare, som omhändertagas på arbetshem, utgöres av i fysiskt eller psykiskt avseende invalidiserade personer med mer eller mindre stark ned sättning av arbetsförmågan. Vad härefter gäller frågan i vad mån de undersökta företett andra sociala missanpassningssymptom än försummelse av försörjningsplikt, visade det sig att det beträffande 81 % förekommit missanpassningssymptom i barndomshemmet och skolan. Enligt för de undersökta utfärdade straffregisterutdrag hade de därefter ådagalagt en omfattande kriminalitet. 73 % hade dömts enligt strafflagen, 24 % hade gjort sig skyldiga till förseelser mot militärlagarna. 16 % hade varnats för lösdriveri. Många av de undersökta medgåvo att de utöver vad som framgick av utdragen av straffregistret — i vilket icke upptages andra bötesstraff än sådana straff för förmögenhetsbrott, för vilka ådömts minst 60 dagsböter — vid olika tillfällen fått bota för lindrigare våldsbrott m. m. Kriminalitetsfrekvensen översteg sålunda 73 %. Inghe har i detta sammanhang framhållit, att en år 1937 företagen inventering av klientelet pä arbetshemmen givit vid handen att då endast 27.5 % ådömts frihetsstraff samt att den därefter skedda starka stegringen visar, att klientelets sammansättning under de mellanliggande 9 åren förändrats på sådant sätt att det på arbetshemmen kommit att vårdas allt fler asociala och förmodligen svårpåverkbara element. Även alkoholism var starkt utbredd bland de undersökta. Icke mindre än 72 % kunde betecknas såsom spritmissbrukare, åtminstone tidvis, ständigt svårt spritmissbruk hade förekommit hos 28 % och 44 % hade varit

153 föremål för nykterhetsnämndernas uppmärksamhet, Sammanfattningsvis konstaterade Inghe, att de försumliga försörjarna rekryteras bland personer, som tidigare gjort sig kända för kriminalitet, lösdriveri, spritmissbruk och andra former av social missanpassning. Liksom lösdriveri kunde försummelse av försörjningsplikt i många fall sägas endast vara en detalj i ett asocialt levnadssätt överhuvud taget. I det följande avsnittet av redogörelsen har Inghe närmare undersökt vilka orsaksfaktorer, som leda till behandling såsom försumlig försörjare. Denna undersökning utmynnar i följande sammanfattning: »En summering av de vik tigaste orsakerna till intagning på arbetshem ger tydligt tre dominerande faktorer, nämligen avancerat spritmissbruk, fysiska skavanker samt psykiska egendomligheter och sjukdomstillstånd. Därtill kommer de ekonomiska svårigheterna, som etiologiskt mycket intimt sammanhänger med dessa tre faktorer. Bland de ogifta tillkommer ibland även tvivel på faderskapet, bland de skilda dessutom i många fall motsättningen till f. d. hustrun. Emotionella spänningar mellan parterna spelar överhuvud taget i åtskilliga fall av allt att döma en framträdande roll. Undantagvis tillkommer även andra betydelsefulla faktorer. Vid en sådan kausalanalys (som den nu ifrågavarande) får man tänka sig, att de olika orsakerna i konkreta fall är svåra att särskilja. Spritmissbruk, sjukdom och psykiska egendomligheter medför å ena sidan sekundära svårigheter på arbetsmarknaden, dålig ekonomi och diverse socialt trassel. Fattigdomen å andra sidan kan både leda till ökad kroppslig och psykisk förslitning och stimulera till ökat spritmissbruk. Ofta är det omöjligt att isolera de olika orsaksfaktorerna från varandra: betalningsförsumligheterna kan endast förklaras av individens hela utvecklingsförlopp och levnadssätt.» Den ovan lämnade beskrivningen av de av Inghe undersökta försumliga försörjarna visar, att åtskilliga av dem borde i stället för att intagas på arbetshem ha kommit i åtnjutande av vård i någon form. Detta gäller särskilt dem, vilka av olika anledningar saknat det mått av arbetsförmåga, som utgör en av förutsättningarna för intagning på arbetshem. Enligt Inghes bedömande av undersökningsmaterialet behövde omkring 27 % rent medicinsk behandling (vård å psykiatrisk klinik, sinnessjukvård, sinnesslövård eller »psykopatvård») och 33 % borde framför allt behandlas för spritmissbruk. Med dessa vårdformer avsåg Inghe ej nödvändigtvis anstaltsvård. »Tvärtom borde ju flertalet snarast möjligt ut i arbete igen men då med hjälp från de öppna vårdorganen: sinnessjukhusens hjälpverksamhet, de psykiatriska poliklinikerna, den öppna alkoholistvården samt den öppna vård, som förmodligen kommer att knytas till de ifrågasatta. »psykopat»-sjukhusen. I själva verket var flertalet av de undersökta dessutom i behov av socialvård i form av yrkesutbildning, arbetsanskaffning, socialhjälp och allmän social tillsyn.» I 18 fall (24 %) hade det varit tillräckligt med öppen socialvård. I endast 8 fall (9 %) ansåg Inghe särskild vård obehövlig.

154 Antalet försumliga försörjare på arbetshem under s e n a r e år. E n l i g t från socialstyrelsen m o t t a g n a uppgifter var a n t a l e t på a r b e t s h e m clen 1 i varje m å n a d 1948 och 1949 i n t a g n a försumliga försörjare följande: 1948 Män Kvinnor . . . .

Vi 44 2

Vs 53 2

V»

Ve

58 1

63 1

62 2

52 2

52 2

54 2

51 3

62 2

66 2

67 1

68 1

71 1

79 1

83 1

80 1

70 1

63 1

62 1

65 0

62 1

70 2

66 2

1949 Män Kvinnor . . . .

D e anförda siffrorna utvisa, a t t a n t a l e t m a n l i g a försumliga försörjare på a r b e t s h e m 1949 låg ungefär p å s a m m a nivå som vid t i d e n för den I n g h e s k a u n d e r s ö k n i n g e n s o m m a r e n 1946 (75 st.). U n d e r 1948 låg a n t a l e t ej obetydligt lägre. V a d beträffar de kvinnliga är a n t a l e t en r e n o b e t y d l i g h e t och h a r icke vid n å g o t månadsskifte 1949 varit m e r än 2 ( s o m m a r e n 1946 i n g e n ) . 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag beträffande processen vid beslut om tvångsintagning på alkoholistanstalt. I det b e t ä n k a n d e med förslag till lag om n y k t e r h e t s v å r d m. m. som avgivits av 1946 års alkoholistvårdsutreclning ( S O U 1948: 23) h a r u t r e d n i n g e n till beh a n d l i n g u p p t a g i t frågan om processen vid t v å n g s i n t a g n i n g på alkoholist anstalt. I direktiven för k o m m i t t é n h a d e det framhållits, a t t det vore önskvärt, a t t u t r e d n i n g e n framlade förslag till en för n y k t e r h e t s v å r d e n l ä m p l i g processordning, vilken skulle k u n n a a n v ä n d a s som modell för a d m i n i s t r a t i v a frihets b e r ö v a n d e n på a n d r a områden. U t r e d n i n g e n fann den m i s s t r o , som förefunnes m o t d e t h i t t i l l s v a r a n d e förfaringssättet, b o t t n a i att a l k o h o l m i s s b r u k a r e n icke h a r tillfälle att, om h a n så önskar, m u n t l i g e n inför det b e s l u t a n d e o r g a n e t själv eller m e d b i t r ä d e av r ä t t s b i l d a d person, som ställes till h a n s förfogande p å allmän b e k o s t n a d , fram lägga sin mening. G e n o m att ge dylika m ö j l i g h e t e r skulle m a n även vinna vissa a n d r a fördelar. S å s o m organ b o r d e alltjämt l ä n s s t y r e l s e r n a fungera och ä r e n d e n a s överflyttning till allmän d o m s t o l avvisades alltså. A t t överflytta så socialt b e t o n a d e mål som de h ä r ifrågavarande till organ u t a n f ö r domstolen t. ex. särskilt i n r ä t t a d e socialdomstolar fann u t r e d n i n g e n opåkallat. Därefter anförde u t r e d n i n g e n följande: »Enligt utredningens mening bör sålunda länsstyrelsen alltfort fungera som nykterhets vård ens organ för beslut om omhändertagande. Utredningen anser dock, att ett visst inflytande i processen i dylika ärenden från representanter för den mera speciella sakkunskapen på medicinens, liykterhetsvårdciis och den allmänna socialvårdens områden bör säkerställas. Sålunda bör i handläggningen av tvångsbehandlingsärenden utom en representant för länsstyrelsen såsom ordförande (landshövdingen, landssekreteraren eller länsassessor) deltaga tre, av Kungl.

155 Maj:t för en tid av fyra år förordnade personer, av vilka en bör vara läkare med lämplig utbildning, en äga förutsättningar att ur nykterhetsvårdens synpunkt bedöma förekommande fall av ifrågasatt omhändertagande för vård och en äga sådan erfarenhet, att han kan bedöma med dylika fall sammanhängande frågor ur allmänna sociala synpunkter (se 22 § i utredningens lagförslag; s. 16). Såsom länsstyrelsens beslut bör gälla den mening, som flertalet av de närvarande omfattar. E t t dylikt kollegium inom länsstyrelsen bör kunna användas som förebild för det beslutande organets sammansättning vid tillämpning av bestämmelserna om tvångsbehandling i andra vårdlagar av social natur, enligt vilka omhändertagandet ej har sin grund i ett rent medicinskt bedömande, såsom t, ex. i barnavårdslagen (nykterhetsvårdsrepresentanten kunde då utbytas mot någon person med erfarenhet från barnavårdsarbetet), fattigvårdslagen (då ett motsvarande utbyte borde ske) etc. Vad sedan gäller själva handläggningen av interneringsärendeii bör ökad muntlighet vid denna eftersträvas. Sålunda bör förhör med den, som ansökningen om omhändertagande avser alltid anordnas, då denne i avgiven skriftlig förklaring begärt a t t bliva muntligen hörd eller länsstyrelsen eljest finner förhör böra äga ruml (25 § i utredningens lagförslag), t. ex. då förklaring uteblivit eller avgiven förklaring innehåller bestridande av lämnade uppgifters riktighet utan att formlig begäran framställts om muntligt förhör inför länsstyrelsen. Liksom nu bör förhör kunna anordnas även med annan person, som kan förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets handläggning. Formerna för kallelse till dylikt förhör böra revideras i enlighet med vad som föreslagits rörande kallelseförfarandet hos nykterhetsnämnd samt angivas i lagen (se 11 § och 25 § tredje stycket i utredningens lagförslag). Representanter för länsnykterhetsnämnden och för vederbörande kommunala nykterhetsnämnd böra beredas tillfälle att närvara, då förhör inför länsstyrelsen anordnas. De nuvarande bestämmelserna om offentlighet vid förhöret samt om länsstyrelses möjlighet att avvisa åhörare och besluta om handläggning inom stängda dörrar (21 § fjärde stycket nuvarande alkoholistlagen) böra fortfarande gälla liksom möjlighet alltjämt bör finnas för länsstyrelse att, om förhållandena påkalla detta förordna om förhör vid domstol. Länsstyrelsen bör vara befogad a t t upplysningsvis höra annan person än alkoholmissbrukaren även i dennes frånvaro, om särskilda skäl därtill föranleda t. ex. att den som skall höras är nära anhörig till alkoholmissbrukaren eller eljest står i beroendeställning till denne. Bestämmelserna i 14 och 39 §§ sekretesslagen böra särskilt noggrant iakttagas vid process av detta slag till förhindrande av att anmälare och uppgiftslämnare utsättas för hämndåtgärder från alkoholmissbrukarens sida. För a t t avhålla från sådana åtgärder torde det straffskydd för uppoiftslämnare, som straffrättskommittén föreslagit — kunna komma att spela en viss roll. Länsstyrelsen bör tilläggas befogenhet att förordna lämplig person att biträda vederbörande vid förhör inför länsstyrelsen, om han själv begär biträde och är omhändertagen av polismyndighet i avbidan på länsstyrelses beslut eller interimistiskt tvångsintagen å allmän vårdanstalt eller han kan antagas icke kunna själv betala biträdesersättningen (se 27 § i lagförslaget). I dylika fall bör sådan ersättning utgå av allmänna medel enligt samma grunder, som gälla för offentlig försvarare i brottmål. Utredningen anser sig icke härutöver behöva lämna detaljerade anvisningar rörande förfarandet vid beslut om alkoholmissbrukares omhändertagande utan har endast velat draga upp principiella riktlinjer för den framtida processen i sådana mål. Utredningen vill i detta sammanhang betona angelägenheten av att dylika ärenden avgöras så skyndsamt som möjligt».

156 1948 års lösdriveriutrednings reformförslag i fråga om behandlingen av försumliga försörjare m. m. Enligt direktiven till 1948 års lösdriveriutredning hade denna till huvudsaklig uppgift att föranstalta om utredning beträffande frågan huruvida det förelåge behov av särskild lösdriverilagstiftning. Lösdriveriutredningen besvarade för sin del denna fråga nekande samt föreslog i sitt i december 1948 avgivna betänkande (SOU 1949: 4) att lösdrivarlagen skulle upphävas, ehuru först sedan psykopatvården ordnats. Till grund för detta ställningstagande låg bl. a. en undersökning i vad mån lösdrivarlagens klientel kan komma in under andra förefintliga vårdformer, däribland fattigvård. I detta sammanhang upptog utredningen till en början till behandling stadgandet i 70 § fattigvårdslagen, att den som enligt 1 § åtnjuter fattigvård, som ej är tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen å fattigvårdsanstalt, är skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisas. Beträffande denna arbetsskyldighet anförde utredningen (s. 138), att den borde få en mera positiv mriktning än f. n. vore fallet och, i den mån så över huvud vore möjligt, syfta till att bibringa den omhändertagne förmåga till verklig självförsörjning. Dettamål syntes lättast nås om vederbörande finge fullgöra sin arbetsskyldighet i verkligt produktivt arbete. Att sådant i större utsträckning kan bjudas utom än inom anstalt torde vara uppenbart. För att vederbörande skall uppmuntras att anstränga sig borde han själv få njuta någon extra föl-mån på grund avsitt arbete. Utredningen föreslog därför ett tillägg till 70 § fattigvårdslagen av innehåll att arbete som anvisas för fattigvård omhändertagen borde vara ägnat att främja hans arbetsförmåga och utsikterna för honom att försörja sig samt att den omhändertagne skulle erhålla ersättning för utfört arbete efter de grunder socialstyrelsen bestämmer ävensom att, där å anstalt intagens arbetsförmåga det medgåve, tillfälle borde beredas honom att arbeta hos arbetsgivare utom anstalten. Utredningen påpekade vidare, att 71 § fattigvårdslagen, som reglerar bl. a. formen för verkställighet av arbetsföreläggande för försörjningspliktiga, icke innehåller någon föreskrift om arten av det arbete som bör anvisas den försörjningspliktige. Vad utredningen anfört i fråga om arbetsskyldigheten för den som omhändertagits för egen försörjning borde därför gälla även för i 71 § avsedda fall, dock med den avvikelsen, att den försörjningspliktiges inkomst av arbete i första hand borde tagas i anspråk för fullgörande av honom åliggande skyldighet att ersätta kostnad, som under tiden må meddelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru. Utredningen framlade förslag till ändring av 71 § i enlighet härmed samt påpekade att vad sålunda föreslagits på grund av hänvisningen i 72 § barnavårdslagen komme att gälla även arbetsföreläggande enligt sistnämnda lag. Lösdriveriutredningen berörde därefter stadgandena i 74—76 §§ fattig-

157 värdslagen angående tilldelande av varning och ådömande av tvångsarbete, till vilka bestämmelser 72 § barnavårdslagen jämväl hänvisar. Utredningen förklarade sig därvid finna uppenbart, att ett bibehållande av dessa reaktions former efter ett upphävande av lösdrivarlagen borde såvitt möjligt undvikas. Till ledning för bedömandet av behövligheten av föreskrifterna i fråga lämnade utredningen följande ur Sveriges Offentliga statistik hämtade uppgifter om antalet enligt 75 § fattigvårdslagen till tvångsarbete dömda under 10-årsperioden 1935—1944: k 1-

1935 1936 1937 1938 1939

Män 17 21 4 10 5

A r

Kvinnor

1940 1941 1942 L943 1944

Män

Kvinnor

2 1 2

—

1 Härutöver kunde utredningen upplysa att ingen av de under första halvåret 1948 å tvångsarbetsanstalterna intagna — 7 män och 14 kvinnor — ådömts tvångsarbete enligt 75 § fattigvårdslagen. Enligt utredningens uppfattning syntes sålunda tillämpningen av detta lagrum vara helt stadd på avskrivning. De personer — anförde utredningen vidare — beträffande vilka 74—76 §§ fattigvårdslagen äga tillämpning, torde i stor utsträckning lida av psykiska rubbningar. Ingripande borde därför i flertalet fall kunna ske i annan och vida lämpligare ordning. Eftersom enligt utredningens ståndpunkt ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen borde ske först sedan psykopatvårclen utbyggts, borde möjligheterna till ingripande i annan ordning då dessutom vara ännu bättre än f. n. Något behov av bestämmelser i fattigvårdslagen av ifrågavarande art kunde därför näppeligen anses vara för handen efter ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen. Därtill komme att det syntes i högsta grad ovisst, om arbetshemmen i framtiden över huvud komma att bibehållas för nuvarande uppgifter. På grund av ovan angivna omständigheter kunde enligt utredningens mening, om lösdrivarlagstiftningen upphävdes utan att ersättas av annan särlagstiftning, 74—76 §§ fattigvårdslagen utan vidare upphävas. Slutligen må nämnas ytterligare ett av lösdriveriutredningen i förevarande sammanhang framlagt reformförslag, vilket skulle komma att erhålla viss betydelse, därest den av socialvårdskommittén i ålderdomshemsbetänkandet (SOU 1946:52) ifrågasatta kriminaliseringen av försummelse av försörjningsplikt skulle förverkligas. Utredningens pricipiella ståndpunkt var den, att utgångspunkten för ingripande mot lösdrivare icke skulle vara lösdriveriet såsom sådant utan andra yttringar av lösdrivarens asociala livsföring. En bland lösdrivarna ofta förekommande sådan yttring utgjorde bettleriet. Nu gällande bestämmelser till

158 m o t v e r k a n d e av b e t t l e r i återfinnas i 73 § och 92 § 1 mom. fattigvårdslagen. Av vissa skäl b o r d e emellertid ett u p p h ä v a n d e av l ö s d r i v a r e l a g s t i f t n i n g e n föranleda, att n ä m n d a b e s t ä m m e l s e r i fattigvårdslagen u p p h ä v d e s . F ö r a t t även därefter möjliggöra i n g r i p a n d e m e d t v å n g s m e d e l m o t i n o m andra v å r d f o r m e r icke o m h ä n d e r t a g b a r a b e t t l a r e föreslog u t r e d n i n g e n k r i m i n a l i s e r i n g u n d e r vissa f ö r u t s ä t t n i n g a r av v a n e m ä s s i g t bettleri. H ä r p å a n f ö r d e u t r e d n i n g e n följande (s. 134 f.j: »Att mot fattigvårdsbehövande bettlare ingripa med bötesstraff eller frihetsstraff är emellertid uppenbarligen mer eller mindre meningslöst, Däremot kan genom tillämpning av lagen om villkorlig dom öppnas en väg för en mera lämplig samhällsreaktion. I 8 § nämnda lag stadgas nu, a t t i den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, må, jämte det förordnande meddelas om övervakning, tillika åläggas honom att bl. a. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt, Utredningen anser, att med hänsyn till de fall varom nu är fråga det även bör k u n n a åläggas vederbörande att underkasta sig vård å fättigvårdsanstalt samt att detta bör uttryckligen angivas i lagen. Att märka är att ett dylikt åläggande icke innebär att vederbörande tvångsvis kan intagas på fattigvårdsanstalt; innebörden är allenast att den dömde skall medverka till ett intagande vid äventyr att han annars anses ha åsidosatt något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, vilket kan medföra att den villkorliga domen förklaras förverkad. Ingående på fättigvårdsanstalt kommer följaktligen att fortfarande vara beroende av vederbörandes eget medgivande, låt vara att ett indirekt tvång ålägges honom. Emellertid erfordras för ett intagande å fättigvårdsanstalt ej blott a t t den behövande medgiver det utan i första rummet att fattigvårdsstyrelsen finner honom i behov av sluten fattigvård. Utredningen anser därför, att innan domstol i samband med villkorlig dom meddelar föreskrift om vård å fattigvårdsanstalt, dylik vårdform skall ha tillstyrkts av fattigvårdsstyrelsen. Intagande å fattigvårdsanstalt bör uppenbarligen ej ske i andra fall än då sådant verkligen är av behovet påkallat samt då annan vårdform ej är lämpligare. Ur rättssäkerhetssynpunkt bör denna prövning ankomma på domstolen. Såsom ytterligare förutsättning för meddelande av föreskrift om vård å fättigvårdsanstalt får utredningen därför föreslå, att det av förebragt utredning skall framgå, att den dömde är ur stånd att taga vård om .sia själv och a t t han ej lämpligen kan omhändertagas på a n n a t sätt. Räckvidden av utredningens förslag är i viss mån begränsad. Det indirekta tvånget för vederbörande att kvarbliva på anstalten föreligger ej längre än till utgången av prövotiden. Emellertid torde — såsom framgår av socialvårdskom mittens ovannämnda betänkande (angående frågan om tvångsåtgärder för tillgodoseende av uppenbara vårdbehov) — erfarenheten visa, a t t i många fall den, som ursprungligen motsatt sig ett omhändertagande på fättigvårdsanstalt, sedan han väl kommit dit finner sig väl tillrätta och gärna kvarstannar.» D e t må tilläggas att l ö s d r i v e r i u t r e d n i n g e n vid framläggandet av d e t t a förslag till ä n d r i n g i lagen om villkorlig d o m förutsatte, att d e t skulle komma a t t förverkligas först s e d a n den av s t a t s m a k t e r n a år 1947 i p r i n c i p b e s l u t a d e o m o r g a n i s a t i o n e n av å l d e r d o m s h e m m e n m. m. (prop. 243/1947) g e n o m f ö r t s och det d ä r i g e n o m s k a p a t s skilda a n s t a l t e r för å l d e r d o m s h e m s k l i e n t e l e t i egentlig m e n i n g s a m t för inom fattigvården o m h ä n d e r t a g n a p e r s o n e r , som äro i b e h o v av a n s t a l t s v å r d .

159 SocialYårdskommitténs slutliga förslag. Under vilka förutsättningar bör arbetsföreläggande kunna givas? Nu gällande förutsättningar kunna sammanfattas på följande sätt, varvid lämpligen göres en uppdelning i två grupper: I. Fattigvårdslagen 71 § och barnavårdslagen 72 § a. 1) Det skall vara fråga om en försummelse i egentlig mening (lättja eller liknöjdhet, enligt barnavårdslagen med hänsyn till de omständigheter, som kunna föranleda skyddsuppfostran, alternativt lastbarhet eller vårdslöshet). 2) Det förutsattes a) enligt fattigvårdslagen, att fattigvårdsstyrelsen meddelar fattigvård enligt 1 § åt hustru eller minderårigt barn, b) enligt barnavårdslagen, att barnavårdsnämnden omhändertagit dylikt barn för samhällsvård eller skyddsuppfostran. Beträffande förutsättningen om fattigvård åt hustru bör uppmärksammas, att fattigvård åt vuxen person kan hänföras till 1 § endast om understödstagaren i följd av ålderdom, sjukdom eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig. 3) Fattigvårdsstyrelsens respektive barnavårdsnämndens kostnader förutsättas icke ha ersatts av den försörjningspliktige. Denna förutsättning angives uttryckligen i barnavårdslagen och gäller i tillämpningen även vid arbetsföreläggande enligt fattigvårdslagen. I överensstämmelse härmed kan ett i laga ordning givet arbetsföreläggande ej verkställas om den försörjningspliktige gäldar sin skuld till styrelsen (nämnden). / / . Barnavårdslagen 72 § b. 1) Det skall vara fråga om lättja eller liknöjdhet från den underhållsskyldiges sida. 2) Det förutsattes att visst underhållsbidrag till barn under 16 år blivit i civilrättsligt bindande ordning till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet fastställt (dom eller avtal). 3) Den underhållsskyldiges försummelse att erlägga underhållsbidraget förutsattes ha föranlett sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. Lagstiftarna ha sålunda här icke rest några krav på att samhället skall ha haft kostnader för barnet för att arbetsföreläggande skall kunna ges. I motsats till under I är det under I I fråga om att söka framtvinga själva den civilrättsliga underhållsskyldighetens fullgörande. Å andra sidan har man ansett detta böra ske endast så långt försummelsen innebär en sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige finnes påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

160 Utan att bestämmelserna i 72 § b i något avseende ändrats, sedan de antogos år 1924, ha de i praktiken år 1937 fått en väsentligen ändrad inne börd, nämligen genom antagandet av bidragsförskottslagen. Genom densamma rycker staten—kommunen in i unclerhållsskylclig faders ställe men får mot svarande fordran på honom. Därigenom har arbetsföreläggande enligt 72 § b även det blivit ett medel för att indriva en det allmännas fordran, som uppstått genom försummelse av underhållsplikt. Själva prövningen av arbetsföreläggan det måste emellertid alltjämt ske på grundval av bestämmelserna i 72 § b. Då bidragsförskott enligt 1937 års lag var förenat med inkomstprövning av restrik tiv utformning, torde i praktiken förefintligheten av bidragsförskott i regel ha ansetts vara liktydigt med ett sådant läge för barnet, som åsyftas i punkt 3) ovan, och med någon tillspetsning torde det kunna sägas att i och med att bidragsförskott utgått den under sagda punkt angivna förutsättningen för arbetsföreläggande av myndigheterna ansetts uppfylld. En ny förändring inträffade 1947, då inkomstprövningen borttogs ur bidragsförskottslagen. Numera utgår bidragsförskott, så snart underhålls bidraget är obetalat, och helt utan avseende på moderns ekonomiska ställning. Så snart arbetsföreläggande gentemot en försumlig fader ka*L ifrågakomma, har det därför — eller bör det ha — utgått bidragsförskott. Däremot kan arbetsföreläggande ej alltid ges, när bidragsförskott utgått. Arbetsföreläggande kan användas för att framtvinga återbetalning av bidragsförskott endast under förutsättning att barnets ställning genom underhållsbidragets uteblivande försämrats på sätt i 72 § b angivits. Därest modern är i så god ekonomisk ställ ning att underhållsbidraget från fadern är av underordnad betydelse, kan bristande återbetalning av bidragsförskott; i regel ej föranleda arbetsföre läggande. Det bör påpekas, att tillämpning av 72 § b barnavårdslagen före tillkomsten av bidragsförskottslagen var tämligen ovanlig i jämförelse med tillämpning av 71 § fattigvårdslagen och 72 § a barnavårdslagen. Därefter har förhållandet blivit omvänt. Enligt dr Inghes undersökning av arbetshemsklientelet 1946 funnos på arbetshem intagna 75 manliga försumliga försörjare, av vilka icke mindre än 56 erhållit arbetsföreläggande enligt 72 § b och endast 4 enligt 72 § a barnavårdslagen samt 15 enligt 71 § fattigvårdslagen (se s. 150). Vad här sagts avser försumlig fader. Endast faders underhållsbidrag kan ersättas med bidragsförskott, ej moders. Möjligheten att tillämpa 72 § b mot försumlig moder torde emellertid sakna all praktisk betydelse. Pvedan förut sättningen att underhållsbidrag skall ha fastställts är mera sällan uppfylld, och lagrummet torde ha tillämpats mot moder ytterst sällan om ens någonsin. Socialvårdskommittén har vid övervägande av innehållet i dessa bestämmelser utgått ifrån att arbetsföreläggandet på grund av dess karaktär av fri hetsberövande är en så allvarlig åtgärd, att det bör kunna tillgripas endast när synnerligen angelägna samhällsintressen påkalla ett sådant förfaringssätt. Kommittén har från denna utgångspunkt ansett att de nu faktiskt gällande förutsättningarna för arbetsföreläggande i stort äro väl avvägda och att tillämp-

161 ningsområdet sålunda bör i huvudsak bibehållas. I vissa avseenden synas dock jämkningar påkallade. Fattigvårdslagen gör skillnad på mannens försörjningsplikt emot hustru (ovillkorlig) och hustruns emot mannen (villkorlig). Arbetsföreläggande kan icke ges hustru vid försummelse- av försörjningsplikt emot mannen. Socialvårdskommittén har i det föregående föreslagit, att kommuns rätt att uttaga ersättning av en person för socialhjälp, som meddelats personens make, skall vara densamma vilken av makarna det än gäller. Samma bör då även gälla om arbetsföreläggande. Man kan i detta syfte vidga' förutsättningarna för arbetsföreläggande så att dylikt kan ges hustru under samma förutsättningar som nu gälla för föreläggande mot mannen. E n annan lösning. vore att helt avskaffa arbetsföreläggande på grund av försummad försörjningsplikt mot make. För den senare lösningen skulle kunna anföras att bestämmelsen om arbetsföreläggande mot man för försummelse av försörjningsplikt mot hustru synes ha ringa tillämpning och att detta i än högre grad kan antagas bli fallet i fråga om hustrus försummelse av försörjningsplikt emot man. Emellertid torde dessa bestämmelsers betydelse icke böra mätas efter antalet fall då arbetsföreläggande givits. Deras förekomst torde utgöra ett stöd vid upprätthållandet av makars inbördes underhållsskyldighet. Kommittén har därför ' stannat för att arbetsföreläggande bör kunna ges vid försummelse av försörjningsplikt mot make under samma omständigheter som nu gälla gentemot man. Sambandet mellan arbetsföreläggande och det förhållandet att samhället haft kostnader på grund av försummelse förefinnes nu i praktiken genomgående utom för det fall att moderns ekonomiska ställning är god. Arbetsföreläggande för att tvinga fadern att återbetala bidragsförskott kan d å ej ges. För detta undantag kan ej anföras bärande skäl. Följaktligen bör det förhållandet att bidragsförskott utgått och att detta förorsakats av en på lättja eller liknöjdhet grundad underlåtenhet att erlägga underhållsbidraget vara tillräckligt för arbetsföreläggande. Att därigenom möjligheten att ge moder arbetsföreläggande, ehuru samhället ej haft några kostnader för hennes barn, försvinner saknar såsom förut påpekats helt praktisk betydelse. I överensstämmelse med ovanstående föreslår socialvårdskommittén att arbetsföreläggande skall kunna ges under förutsättning 1) att försummelse i egentlig mening föreligger (lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet), 2) att socialhjälp utgår till den försumliges make, som i följd av ålderdom, sjukdom eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, eller ock till hans (hennes) minderåriga barn, eller att minderårigt barn till den försumlige är av barnavårdsnämnd omhändertaget för samhällsvård eller skyddsuppfostran eller att bidragsförskott utgår för barnet samt 3) att den försumlige har underlåtit att fullgöra honom (henne) åliggande ersättningsskyldighet för utbetalad socialhjälp, kostnad för omhändertaget barn eller bidragsförskott. 15—1783 49

162 F o r m e r n a för

arbetsföreläggande.

Den kritik mot formerna för arbetsföreläggandet, som socialvårdskommittén gav uttryck åt i sitt betänkande angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946: 52), när kommittén där framförde tanken att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras och hela förfarandet sålunda nära anslutas till redan befintliga kriminalpolitiska behandlingsformer, har kommittén, när den nu upptagit frågan till förnyat övervägande, funnit alltjämt riktig. Remissyttrandena utvisa, att en reform i viktiga avseenden allmänt anses nödvändig. Rättssäkerheten är icke i tillräcklig grad tillgodosedd. Ett frihetsberövande på upp till ett år beslutas av kommunalt organ utan att den underhållsskyldige har besvärsrätt. Vid handräckningen kommer beslutet visserligen under polismyndighetens prövning, men detta kan ej anses tillräckligt. Först genom besvär över polismyndighetens beslut kan den underhållsskyldige draga frågan under länsstyrelsens prövning; då är han emellertid redan införpassad till arbetshem. Den enskilde erhåller icke någon offentlig försvarare och proceduren är skriftlig. Inga garantier finnas för att abnormiteter i den underhållsskyldiges sinnestillstånd eller eljest föreliggande vårdbehov bli i tillbörlig grad beaktade. Institutet är icke så effektivt som det borde kunna vara. Visserligen uppnås den största delen av effekten säkerligen redan genom hotet om arbetsföreläggande men åtskilligt mera borde kunna vinnas om själva behandlingsformerna differentierades. Så långt som möjligt bör internering på anstalt, genom vilken knappast någon fostrande inverkan kan påräknas, undvikas och den försumlige försörjarens vistelseort, anställning m. m. i stället regleras på ett sådant sätt att underhållsskyldighetens fullgörande främjas. I viss utsträckning torde detta redan nu ske men det är angeläget att genom direkta bestämmelser om ett dylikt förfaringssätt göra detta till den normala ordningen. Dessa bestämmelser böra sålunda vara av liknande slag som föreskrifter enligt 8 § i lagen om villkorlig dom och som hjälpåtgärder enligt alkoholistlagen. De mål, som man alltså bör uppställa för en reform, torde kunna uppnås på tvenne vägar. Den ena innebär, att försummelse av det slag som i föregående avdelning preciserats, kriminaliseras, varigenom den nuvarande intagningen på arbetshem ersattes med fängelsestraff men samtidigt möjlighet öppnas att tillämpa lagen om villkorlig dom. Hela proceduren kommer då att utspelas inför domstol med alla de fördelar som därigenom vinnas i avseende på fullständig utredning och rättssäkerhet. Den andra möjligheten är att man med bibehållande av ett administrativt förfaringssätt söker inom ramen för detta skapa en motsvarighet till den villkorliga domen samt en procedur som tillgodoser kraven på fullständig utredning och rättssäkerhet. Den senare utvägen förutsätter en speciell lagstiftning, vilket ej är fallet i fråga om den första. Det kan i första hand synas som om den första utvägen vore att föredraga redan på grund av att man därigenom tager i anspråk en redan förefintlig och väl prövad apparat. Emellertid ha vissa erinringar rests mot kriminaliseringen.

163 Det har ifrågasatts, huruvida lagen om villkorlig dom i allmänhet skulle kunna anses tillämplig på ett klientel med sådan vandel och kriminalitet som de försumliga försörjarna ofta ha. Socialvårdskommittén finner för sin del denna invändning vara betydelsefull. Situationen skulle bli en annan, om den villkorliga domslagen m. fl. författningar reformerades och någon form av skyddstillsyn infördes. Rent praktiskt kan man icke bortse från den invändningen, att ett domstolsförfarande kan taga lång tid i anspråk och arbetsföreläggandet sålunda förlora sin effektivitet. Inom vissa jurisdiktionsområden ha domstolarna stor balans; det kan gå mycket lång tid mellan brottet och domfällandet. I övre Norrland sammanträda vissa häradsrätter endast ungefär en gång i månaden och ha under sommaren uppehåll på två eller tre månader. Det har på sina håll ifrågasatts, huruvida en kriminalisering har stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Härom kan måhända råda delade meningar. Det måste dock erkännas, att om man, såsom nu i allt väsentligt sker och enligt kommitténs förslag i fortsättningen helt skulle ske, begränsar möjligheterna till internering till sådana fall, där samhället haft kostnader på grund av försummelsen, så är åtgärden mera en form för att tvinga vederbörande att betala sin skuld till det allmänna — i klass med utmätning och införsel — än en reaktion på grund av brottsligt förfarande. För den underhållsskyldige själv och de som ha tillfälle att iaktta vad som sker framstår detta klart på så sätt att, även om ett arbetsföreläggande givits, den underhållsskyldige kan undslippa det genom att betala sin skuld till kommunen. Socialvårdskommittén har sålunda funnit, att allvarliga erinringar kunna resas mot att nu söka lösa frågan om formen för arbetsföreläggande genom kriminalisering av försummelse av underhållsplikt. Under sådana förhållanden finner kommittén riktigast, att denna utväg i varje fall icke anlitas förrän frågan om de skilda slagen av administrativa frihetsberövanden kan upptagas i ett sammanhang. Det gäller ju här tvångsförfaranden på ett flertal olika områden och frågan, huruvida man skall övergå till ett domstolsförfarande, bör icke avgöras för ett specialområde för sig utan prövas i ett sammanhang. Kommittén har under dessa förhållanden stannat för att man åtminstone tills vidare bör bibehålla den administrativa formen men i grund reformera denna. I det föregående har redogörelse lämnats för alkoholistvårdsutredningens förslag beträffande processen vid tvångsintagning på alkoholistanstalt. Socialvårdskommittén finner detta förslag lämpligt att tjäna som utgångspunkt för övervägandena beträffande arbetsföreläggandets utformning. Kommittén finner sålunda i första hand uppenbart, att beslut om dylikt föreläggande, innebärande intagning på anstalt, ej bör överlämnas åt kommunalt organ utan fattas av högre, statlig myndighet. Det har i skilda sammanhang ifrågasatts att det i varje län skulle inrättas en socialdomstol, och det ligger nära till hands att överlämna uppgiften åt en dylik. Socialvårdskommittén har emellertid ansett att frågan om inrättandet av en socialdomstol ej rimligen

164 kan prövas annat än i ett större sammanhang. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att länsstyrelsen skall äga besluta om arbetsföreläggande, varvid densamma bör få en sammansättning, nära överensstämmande med den som föreslagits av alkoholistvårdsutredningen. Skulle särskilda socialdomstolar framdeles komma att upprättas, böra dock nu ifrågavarande mål överföras dit. I motsats till tidigare bör förfaringssättet utbyggas så att det kommer att omfatta tre faser, varvid den andra med den åtföljande tredje fasen tillgripes endast när så visar sig nödvändigt: 1) Föreläggande att inneha viss anställning samt att till den sökande nämnden varje månad eller vecka inbetala visst belopp. Den försumlige bör därvid stå under övervakning. 2) Intagning på anstalt. 3) Villkorlig utskrivning under övervakning med skyldighet att inneha viss anställning samt betalningsföreläggande enligt 1). Den första fasen kan i viss mån jämföras med alkoholistlagens hjälpåtgärder, vilka skola vidtagas av den kommunala nykterhetsnämnden, under det att frågan kommer under länsstyrelsens behandling först när tvångsintagning på anstalt måste ifrågasättas. Följer man här samma ordning skulle sålunda i första hand det kommunala organet ge ett föreläggande för den försumlige att taga eller behålla viss anställning. När dessa åtgärder visat sig resultatlösa, skulle framställning inges till länsstyrelsen om intagning på arbetshem. Emellertid är det otvivelaktigt en betydande skillnad mellan alkoholistlagens hjälpåtgärder och arbetsföreläggande av berörd art. Man har anledning att räkna med att en försumlig försörjare, som i regel avsevärd tid undandragit sig att betala, genom att snabbt byta anställning och praktiskt omöjliggöra införsel o. s. v., ej har tillräcklig respekt för ett föreläggande från socialnämnden (barnavårdsnämnden), att han skall stanna på viss befattning. Kommittén finner det sannolikt, att dylika förelägganden sällan skulle leda till åsyftat resultat och endast innebära en förhalning av ärendet. Om man i stället uppdrager även dylikt föreläggande åt länsstyrelsen, erhåller man en anordning som mera överensstämmer med den villkorliga domen. Föreläggandet att inneha viss anställning får då karaktären av föreskrift från den administrativa domstolens sida, bakom vilket omedelbart står hotet om förordnande om frihetsberövande genom intagning på anstalt. En sådan ståndpunkt innebär icke att den kommunala nämnden skall underlåta att själv söka komma till rätta med vederbörande. Kommittén anser det tvärtom angeläget att nämnden själv söker förmå den försumlige att betala icke endast genom att anlita utmätning eller införsel utan även genom att förehålla honom att taga och behålla viss anställning och avstå del av sin inkomst såsom avbetalning på nämndens fordran, ett förfaringssätt som redan nu tillämpas av en del fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder och som alltså bör komma till allmän tillämpning. Först när nämnden ej på dylikt sätt själv kan förmå den försumlige att fullgöra sina skyldigheter bör framställning göras till länsstyrelsen om arbetsföreläggande.

165 Länsstyrelsen bör sålunda besluta om föreläggande att inneha viss anställning. Därvid bör länsstyrelsen i regel även lämna föreskrift om förfogandet över arbetsförtjänsten eller andra tillgångar samt alltefter omständigheterna föreskrifter om bostad, användande av fritid samt avhållsamhet från bruk av rusdrycker. I regel bör övervakare förordnas; förslag till övervakare bör ges av den sökande nämnden. Om den underhållsskyldige bryter mot givna föreskrifter och länsstyrelsen därför på ansökan av socialnämnd beslutar om hans intagning på arbetshem bör det liksom enligt alkoholistlagen ankomma på den sökande myndigheten, alltså här på socialnämnden, att låta verkställa intagningsbeslutet. Ofta torde det finnas anledning avvakta för att se, huruvida icke redan förefintligheten av intagningsbeslutet är tillräckligt för att förmå den försumlige att rätta sig efter de föreskrifter som givits i arbetsföreläggandet. Eljest får socialnämnden hos socialstyrelsen begära att få disponera plats på anstalt och därefter föranstalta om att vederbörande inställer sig på arbetshemmet, eventuellt införes dit med handräckning. Intagningsbeslut, som ej verkställts inom ett år, bör vara förfallet. I den mån vederbörande måste intagas på anstalt bör han utskrivas i en ordning som ansluter sig till de former av eftervård, vilka numera genomgående tillämpas vid frihetsberövande. Lämpligt torde här vara att vederbörande i första hand villkorligt utskrives under en viss prövotid och därvid ställes under övervakning. Vid den villkorliga utskrivningen skall han förskaffas en lämplig anställning och tjänliga åtgärder i övrigt vidtagas till hans bistånd. I administrativ ordning bör styrelse för arbetshem bemyndigas att i mån av behov bestrida reskostnad samt utbetala något belopp för hans uppehälle under tiden till första avlöningstillfället. Styrelsen skall förordna övervakare samt ge föreskrifter av samma slag som vid länsstyrelses meddelande av arbetsföreläggande. I den mån han åsidosätter dessa föreskrifter bör han kunna omedelbart återintagas på anstalten. Vid prövotidens utgång eller tidigare, om så befinnes skäligt, skall han slutligt utskrivas. Den tid, under vilken den försumlige förelägges att inneha viss anställning, föreslår kommittén till två år. Den enda tidsbestämmelse beträffande arbetsföreläggande, som f. n. finnes, innebär att den försumlige må kvarhållas å arbetshem högst ett år i följd. I detta avseende föreslår kommittén ingen ändring men villkorlig utskrivning bör ske så snart grundad anledning finnes att antaga att den försumlige kommer att söka fullgöra sin betalningsskyldighet, i regel dock icke senare än efter sex månader. Prövotiden bör lämpligen vara ett år. Länsstyrelsen skall visserligen enligt det föregående ge föreskrift om den anställning den försumlige skall inneha, men den nämnd som gjort ansökan, bör kunna efter framställning från den underhållsskyldige medge honom att övergå till annan, bestämd anställning och göra de ändringar i föreskrifterna som därav påkallas. Det är av praktiska skäl angeläget att socialnämnden får dylika befogenheter, varigenom man förekommer att ett ärende på nytt behöver gå till länsstyrelsen, ehuru detta sakligt sett är onödigt, Med samma

166 motiv bör socialnämnden få befogenhet att entlediga en övervakare, som själv därom gör framställning, och förordna annan. Så snart det blir fråga om en ändring i föreskrifterna som icke avser enbart ett av den underhållsskyldige själv önskat eller av övervakaren föreslaget samt av socialnämnden godkänt ombyte av anställning och vad därmed direkt sammanhänger bör däremot beslutet om ändringen ankomma på länsstyrelsen själv. Självfallet skall denna även kunna entlediga övervakare, vare sig denne ingivit ansökan därom eller icke, och förordna annan. — Under prövotiden efter villkorlig utskrivning från anstalt bör bestämmandet av anställningen liksom beslut om viss betalningsskyldighet samt förordnande och entledigande av övervakare helt ankomma på anstaltsstyrelsen. Ansökan om arbetsföreläggande bör kunna ingivas av socialnämnden såväl i den kommun, som i första hand utgivit hjälp, som i den kommun som i andra hand ersatt kostnaden för hjälpen. Det må erinras om att enligt en kungörelse om efterlysning av vissa underhållsskyldiga den 12 juni 1942 såväl fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder som de underhållsberättigade själva och barnavårdsman äro berättigade erhålla offentlig efterlysning av vissa underhållsskyldiga. Kommittén avser att denna möjlighet skall bestå. En viss överarbetning av författningen blir dock påkallad. Processen. Sedan den kommunala nämnden misslyckats i sina strävanden att förmå vederbörande att frivilligt fullgöra sin betalningsskyldighet gentemot nämnden och funnit det ådagalagt, att förhållandet beror på lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet från den underhållsskyldiges sida, bör nämnden alltså ha att göra hänvändelse till länsstyrelsen i länet med hemställan om att länsstyrelsen måtte meddela arbetsföreläggande. Ansökningen bör innehålla så fullständiga uppgifter som möjligt; särskilt formulär torde böra utarbetas ocli fastställas av socialstyrelsen. Nämnden skall här söka giva en bild av de omständigheter, som ha lett fram till den aktuella situationen, och styrka sin upp fattning, att det föreligger en försummelse i egentlig mening. Till ansökningen bör fogas bl. a. ett helst av psykiater utfärdat läkarintyg, likaså enligt formulär, som fastställes av socialstyrelsen. Detta kan emellertid icke göras obligatoriskt, enär det ofta torde vara omöjligt för nämnden att förmå vederbörande atti inställa sig hos läkare. Nämnden bör då i stället i ansökningen lämna en desto fullständigare redogörelse för omständigheter som kunna tjäna till ledning vid bedömande av personens fysiska och psykiska hälsotillstånd och som äro för nämnden kända. Länsstyrelsen har att snarast föranstalta om erforderlig komplettering av den förebragta utredningen. Salmas läkarintyg bör länsstyrelsen i regel kalla den som ansökningen avser att inställa sig inför anvisad läkare (helst psykiater). Beträffande hämtning genom polismyndighetens försorg böra gälla motsvarande bestämmelser som i förslaget till lag om nykterhetsvård 11 § 2 och 3 mom. Även i fråga om delgivning och förklaring bör gälla samma som i sagda lagförslag (21 §). Enligt detta förslag kan länsstyrelsen vidare, när såvitt tillgänglig utredning utvisar förutsättning för

167 omhändertagande föreligger, redan innan alkoholisten blivit" hörd föranstalta om att denne i avbidan på slutligt beslut skall omhändertagas på vårdanstalt eller på annat lämpligt sätt (interimistisk vård). Erfarenheten visar att försumliga underhållsskyldiga ofta konsekvent söka förhala ett avgörande genom att hålla sig undan. Socialvårdskommittén finner det därför angeläget, att det lägges i länsstyrelsens hand att beträffande dylik förordna om ett tillfälligt omhändertagande av polismyndighet. Detta bör självfallet dock ske endast när länsstyrelsen med hänsyn till det kommunala organets erfarenheter av vederbörande finner uppenbart att han kommer att hålla sig undan eller sedan han genom flyttningar från ort till ort sökt förhindra länsstyrelsen att få kontakt med honom. Omhändertagandet bör icke ske i form av intagning på anstalt utan i regel i häkte. Sådant omhändertagande bör icke få fortgå mer än 14 dagar, dock att länsstyrelsen när särskilda omständigheter föreligga, må förordna om förlängning av tiden med högst 1 vecka. Enligt alkoholistvårdslagen liksom enligt förslaget till lag om nykterhetsvård kan vitesföreläggande ges i samband med kallelse till förhör. Med hänsyn till arten av det klientel, varom här är fråga, befarar socialvårdskommittén, att vitesföreläggande ej skulle ha någon effekt utan endast medföra en förhalning av ärendenas handläggning. Kommittén har med hänsyn härtill avstått från att föreslå bestämmelser om vitesföreläggande. Beträffande förhör, hörande av vittne inför domstol, biträde till den som ansökningen avser samt ersättning åt vittnen och biträde bör gälla samma ordning som enligt ifrågavarande lagförslags 25—28 §§. I samband med förhöret kan länsstyrelsen med hänsyn till vunna upplysningar finna anledning till ny läkarundersökning, i regel hos en på grund avsagda upplysningar vald specialist. Länsstyrelsen bör då kunna föranstalta därom. Till underlättande av länsstyrelsens prövning av frågan om föreläggande att inneha viss anställning bör den sökande nämnden redan i sin ansökan om möjligt föreslå lämplig sådan anställning men i den mån så ej skett eller förslaget ej kan godtagas får det bli länsstyrelsens sak att själv genom lämplig tjänsteman å länsstyrelsens socialvårdsavdelning i samarbete med arbetsförmedlingen skaffa fram ett sådant förslag. Frågan om arbetsföreläggandets förändring till att gälla intagning på anstalt bör kunna dragas under länsstyrelses prövning av den nämnd, som ansökt om föreläggande. Vid prövningen bör den förut skisserade ordningen i tillämpliga delar gälla. Med hänsyn till att utredning på detta stadium i det väsentliga redan föreligger och komplettering erfordas endast i fråga om den underhållsskyldiges förhållande efter det att arbetsföreläggande gavs, bör emellertid handläggningen av dylikt ärende bli i avsevärd mån förenklad. xlngående länsstyrelses sammansättning vid handläggning av ärende om arbetsföreläggande bör gälla en ordning, motsvarande den som föreslagits i nykterhetsvårdslagens 22 § innebärande att en läkare och två på socialvårdens

168 område erfarna personer ingå i länsstyrelsen vid sidan av landshövdingen (landssekreterare, länsassessor) med rätt att deltaga i beslutet, varvid flertalets mening blir länsstyrelsens beslut. Socialvårdskommittén utvecklar i det följande (kap. XI), att en liknande sammansättning bör gälla, när länsstyrelse prövar en persons behov av socialhjälp och lämpligaste vägen för dess avhjälpande m. m. d. Då hela frågan om länsstyrelsernas organisation befinner sig under prövning av särskilda sakkunniga har kommittén icke ansett det tillkomma kommittén att framlägga ett utarbetat förslag i dylikt avseende. Då det vidare synes riktigast, att bestämmelserna om länsstyrelsernas sammansättning i olika sammanhang sammanföras i landshövdingeinstruktionen har kommittén icke heller i författningsförslaget beträffande arbetsföreläggande inryckt någon bestämmelse om länsstyrelses sammansättning. Kommitténs mening är emellertid, att länsstyrelse vid handläggning av ärende angående arbetsföreläggande skall utgöras av landshövding eller landssekreterare, chefen för länsstyrelsens sociala avdelning (i regel tillika föredragande), socialläkaren (jämför kap. XI) samt förslagsvis två sakkunniga, vilka skola äga insikt och erfarenhet på socialvårdens område. Besvär över länsstyrelses beslut i mål om arbetsföreläggande bör kunna överklagas hos socialstyrelsen (socialöverdomstolen). Härom hänvisas till kap. XI. Anstaltsfrågan. Av förut meddelade upplysningar framgår, att behovet av anstaltsplatser för försumliga försörjare är mycket begränsat för män (högsta platsbehov under 1948 och 1949 83) och snart sagt obefintligt för kvinnor. Såsom närmare utvecklas i del I I kap. I I har man ej anledning räkna med någon väsentligare förändring härvidlag. Om man nu för de försumliga underhållsskyldiga reserverar särskilda anstalter, arbetshem, följer därav att differentieringsmöjligheterna måste bli små, en olägenhet som vidlåder de nuvarande arbetshemmen, trots att dessa därjämte utnyttjas för vård av störande understödstagare från de primärkommunala fattigvårdsanstalterna. Denna ordning bör emellertid enligt kommitténs mening i princip anses förkastlig redan därför att anstalten för de senare skall vara ett vårdhem men för de underhållsskyldiga en interneringsansta.lt, där arbetsskyldigheten skall spela en väsentlig roll. Härtill kommer att åldersskillnaden mellan klientelen är väsentlig. Vill man söka bredda anstaltsystemet genom att göra det gemensamt för de försumliga underhållskyldiga och annat klientel måste man alltså vända sig åt annat håll. Det enda förslag, som därvid torde förtjäna att övervägas, är att låta de försumliga underhållsskyldiga fullgöra arbetsföreläggande, som avser intagning på anstalt, inom fångvårdens anstaltssystem. Ur differentieringssynpunkt skulle detta onekligen erbjuda vissa fördelar, vilka dock icke få överskattas. Differentiering av fångvårdens eget klientel torde i och för sig erbjuda vissa svårigheter, vilka skulle ökas, om fångvårdsanstalterna tillfördes de försumliga underhållsskyldiga. Man kan befara, att dessa senare ofta komme att sammanföras med ett klientel av sådan art, att åtgärden måste anses ur alla synpunkter olämplig. Därjämte kan det med rätta göras gäl-

169 lande att fullgörande av arbetsföreläggande på fångvårdens anstalter skulle innebära ett partiellt förverkligande av förslaget om att kriminalisera försummelse av underhållsskyldighet och därför ett föregripande av den prövning av kriminaliseringsfrågan i ett större sammanhang, som kommittén förordat. Under sådana omständigheter har socialvårdskommittén stannat för att arbetsföreläggande, som innebär intagning på anstalt, bör fullgöras på för ändamålet inrättade arbetshem. Till frågan om anordnande och drift av arbetshem, ordningen på dessa m. m. återkommer socialvårdskommittén i del I I av detta betänkande. I detta sammanhang må endast frågan om vilken myndighet som har att pröva intagning och utskrivning behandlas. Intagning på arbetshem beslutas nu av arbetshemmets styrelse, varvid styrelsen även prövar det berättigade i själva beslutet om arbetsföreläggande. Av praktiska skäl (platstillgång m. m.) måste alltjämt en myndighet, som kan följa situationen i dylika avseenden, ha att besluta om intagningen. Att samma myndighet prövar lagligheten av beslutet om arbetsföreläggande är däremot med den ordning för dylikt beslut, som kommittén föreslagit, ej endast onödigt utan olämpligt. Prövningen skall sålunda gälla endast den praktiska frågan om beredandet av plats men i denna prövning bör även ingå ett bedömande, på vilken anstalt intagningen lämpligen bör ske. Det må erinras om att socialstyrelsen äger avgöra, på vilken alkoholistanstalt en person skall intagas, som enligt länsstyrelses beslut skall interneras. Även beträffande intagning på arbetshem bör socialstyrelsen äga att bestämma. — Om utskrivning bör liksom nu anstaltsstyrelsen ha att besluta, men socialstyrelsen bör vara besvärsmyndighet. Detta bör gälla såväl den villkorliga som den slutliga utskrivningen. Socialstyrelsen bör även utan att besvär anförts äga förordna om att den intagne skall villkorligt eller slutligt utskrivas av anstaltsstyrelsen.

170 KAP VIII. Sökande och m e d d e l a n d e a v socialhjälp. hjälpens former.

Social-

I vilken kommun skall socialhjälp sökas och meddelas? Enligt gällande lag är vistelsekommunen skyldig att pröva ansökan om fattigvård. Ansökan kan göras hos vederbörande fattigvårdsstyrelse, dess ordförande eller annan ledamot av styrelsen eller hos den, som styrelsen kan hava utsett att emottaga sådan anmälan, eller hos prästerskapet i församlingen. Vissa befattningshavare (polismän, läkare och barnmorskor) äro skyldiga att göra anmälan till fattigvårdsstyrelsen om de finna någon vara i sådan belägenhet att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden. Mot de principer, varpå nuvarande lagstiftning i denna del vilar, torde någon erinran icke kunna framställas. Utan ett vistelsekommunens primära ansvar för att socialhjälp meddelas, när behov därav föreligger, kan denna hjälpverksamhet icke bliva effektiv. Från denna huvudregel finnes i 1918 års lag efter lagändring år 1926 ett undantag, i det att enligt 58 § allmän anstalt eller inrättning eller offentlig myndighet, som vill utfå ersättning för vård eller underhåll, äger söka sådan ersättning av vistelsesamhället eller hemortssamhället. E n sådan valfrihet var i praxis erkänd redan tidigare. Rätten att utsöka ersättningen direkt hos hemortssamhället torde användas i betydande utsträckning ehuru endast eller praktiskt taget endast av offentliga sjukhus, och uppenbarligen är detta förfaringssätt förenat med stora fördelar, särskilt i det fall där den hjälpte är välkänd för hemkommunens socialvårdsorgan och erforderliga undersökningar sålunda äro lätta att verkställa. Ehuru en hemkommun, som icke samtidigt är vistelsekommun, icke är skyldig att avhjälpa ett förefintligt fattigvårdsbehov, torde enligt grunderna för gällande lag något hinder icke föreligga för en dylik hemkommun att direkt tillställa en utom kommunen varande understödstagare erforderligt fattigvårdsunderstöcl. Särskilt när fråga är om en allenast tillfällig frånvaro från hemkommunen torde denna anordning i rätt stor utsträckning tillämpas redan nu, och enligt kommitténs förmenande är en sådan praxis uteslutande ändamålsenlig. Är frånvaron från hemkommunen av mera permanent natur kan däremot denna metod på grund av svårigheter för hemkommunen att följa eventuella förändringar i hjälptagarens förhållanden och att kontrollera understödets användning inge betänkligheter. I stort finner kommittén fattigvårdslagens bestämmelser ändamålsenliga och lämpade att överflyttas till socialhjälpslagen. Följande bör emellertid framhållas.

171 Ifråga om fattigvård gäller, att gottgörelse t. ex. från staten, (för vissa speciella kategorier) icke utgår annat än till hemortskommunen eller, där dylik saknas, till vistelsekommunen. Hemortskommun är skyldig ersätta annan kommun endast om denna varit hjälptagarens vistelsekommun. Det senare begreppet kan understundom vara svårtolkat, och det kan därför inträffa, att kommun, som lämnat fattigvård i den föreställningen, att den är vistelsekommun, går förlustig rätten till ersättning, enär det visar sig att så ej varit förhållandet, eftersom fattigvårdsbehovet uppstått i annan kommun. Med de hemortsbestämmelser 1 , statsbidrag m. m. som kommittén föreslår saknas anledning göra ersättningsrätten beroende av om vistelsekommunen verkligen är vistelsekommun i enlighet med en viss definition. E n dylik måste finnas — och bör ansluta sig till den hittills tillämpade — nämligen för att klargöra, vilken kommun som är skyldig lämna hjälp, men däremot må vilken kommun som helst lämna socialhjälp med rätt att få ersättning från hemkommunen samt att få inräkna beloppet i den summa, på vilken statsbidrag beräknas. Fråga är emellertid, huruvida icke gällande lag, när det gäller att tillförsäkra en hjälpbehövande en absolut rätt att få hjälpbehovet prövat av vistelsekommunen, går något längre än vad som alltid är förenligt med en praktisk ordning. Det finnes naturligen fall, där en person utan men kan vända sig direkt till sin hemkommun för att erhålla hjälp, även om han vistas på annan ort, och där detta ur allmän synpunkt är en riktig ordning. Detta gäller, när vederbörande fortfarande är bosatt i hemkommunen och endast tillfälligtvis uppehåller sig i vistelsekommunen samt denna och hemkommunen gränsa till varandra eller eljest ligga på kort avstånd från varandra. Man torde vara berättigad till påståendet, att nuvarande ordning understundom missbrukats av de hjälpsökande, särskilt sådana som äga hemortsrätt i närheten av en större stad och av en eller annan anledning tro sig om att i denna kunna erhålla högre understöd än i hemkommunen. Det finnes enligt kommitténs mening ingen anledning att i dylika eller liknande fall undantagslöst upprätthålla principen om vistelsekommunens ansvar för att hjälp meddelas. Kommittén föreslår därför ett undantagsstadgande av innebörd, att socialnämnden i vistelsekommunen skall äga hänvisa hjälpsökande till hemkommunen, därest han är bosatt i denna och endast tillfälligtvis uppehåller sig i vistelsekommunen samt hänvisningen icke länder honom till avsevärd olägenhet. Huruvida det sistnämnda är fallet får fritt prövas av socialnämnden i vistelsekommunen. Kommittén har nämligen icke ansett sig kunna föreslå införandet av några i lag angivna indikationer härvidlag. Av sakens natur följer att frågan, huruvida hänvisning får ske, blir beroende på huru trängande hjälpbehovet är, hur lång tid som kan beräknas förflyta, innan vederbörande hinner komma i förbindelse med hemkommunens hjälporgan, hans möjligheter att göra detta o. s. v. Kommittén är angelägen att påpeka att ifrågavarande stadgande har undantagskaraktär. Det får uppenbarligen 1

Detta uttryck användes intill dess hemortsrättsfrågorna behandlats i kap. IX.

172 icke utnyttjas av kommunerna till att sända ifrån sig hjälpsökande i andra fall än där detta är motiverat av sakliga skäl. Rätt tillämpat kommer stadgandet att medföra en minskning av antalet ersättningsärenden och underlätta nämndernas arbete utan att några nackdelar behöva uppträda för de hjälpsökande. E n hjälpsökandes hänvisning till hemortsrättskommunen får sålunda ifrågakomma endast när det icke råder någon tvekan, i vilken kommun sökanden äger hemortsrätt, och endast när denna kommun är närbelägen samt sökanden verkligen fortfarande kan anses bosatt därstädes. Det är av vikt att någon sammanblandning icke sker mellan socialnämnds rätt att meddela hänvisning som nu nämnts och dess rätt att bevilja reshjälp. 1 samband med hänvisning skall hjälp icke utgå i någon form och hjälpbehovet överhuvud taget icke prövas. E n förutsättning för att hänvisning till hemkommunen skall kunna ske, är sålunda att sökanden äger de medel, som eventuellt erfordras för hans resa till hemkommunen. Önskar vistelsekommunens socialnämnd lämna bidrag till dylik resa, skall detta ske i enlighet med de härför föreslagna reglerna, vilket bl. a. innebär, att nämnden måste ingå på en materiell prövning av ärendet. Sedan vården på offentliga sjukhus o. d. anstalter blivit avgiftsfri, saknas anledning att i socialhjälpslagen inrycka särbestämmelser om offentliga anstalters rätt att för vårdkostnader kräva vistelsekommunen (den kommun, där patienten vistades när fattigvårdsbehovet uppstod) eller hemortsrättskommunen. Emellertid kan patient på sjukhus likväl bli i behov av socialhjälp, nämligen för det tidigare i kap. V samt nedan i detta kapitel berörda behovet av fickpengar. Härvidlag måste stor tvekan många gånger kunna uppstå, vilken kommun som är vistelsekommun, och sannolikt bleve det ofta den kommun, där anstalten ligger, som skulle befinnas skyldig i första hand utge hjälpen. En sådan ordning är icke önskvärd. Liksom en anstalt nu är befogad att med sitt krav vända sig direkt till hemortsrättskommunen bör därför patientens hemortsrättskommun vara skyldig att på ansökan från patienten efter vanlig behovsprövning tillgodose hans behov av fickpengar, så långt dylik skyldighet enligt 3 § kan anses föreligga. För ändamålet erfordras en särskild bestämmelse i lagen (se 10 §, sista stycket).

Meddelandet av hjälp åt svensk medborgare, som hemsänts från utlandet. Vissa flyktingsfrågor. I 61 § 4 mom. fattigvårdslagen angives, att det är särskilt stadgat angående fattigvård åt svensk medborgare, som av myndighet i utlandet överlämnats till myndighet i svensk gränsort. Därom finnes en förordning av den 14 juni 1918 (nedan benämnd gränsortsförordningen), vilken ålägger länsstyrelse i den mån dylik har sitt säte i gränsorten men eljest polismyndigheten därstädes att ta hand om vederbörande och i regel sända honom till hemortsrättskommunen eller till kommun, där han kan antagas kunna försörja sig. Är personen i behov av vård skall han överlämnas till fattigvårds-

173 styrelsen i gränsorten. Kostnad för resor och uppehälle under högst 30 dagar får länsstyrelsen debitera statsanslaget för fattigvård och barnavård enligt den nordiska fattigvårdskonventionen m. m. Dessa bestämmelser hade föreslagits av fattigvårdslagstiftningskommittén, som funnit angeläget undvika den särskilda belastning av gränskommunerna, vilken eljest skulle uppstå och som uppenbarligen tidigare varit avsevärd. Kommittén betraktade understödjandet och översändandet till hemkommunen av en från utrikes ort till gränskommunen överlämnad person såsom en fortsättning av hemförskaffandet, och det vore då naturligast att låta någon statlig myndighet taga hand om honom vid framkomsten till gränskommunen och föranstalta om att han framkomme till bestämmelseorten. Emellertid har gränsortsförordningen i praktiken fått allt mindre betydelse. Socialvårdskommittén har hos riksräkenskapsverket undersökt, i vad mån berörda anslag under budgetåret 1946/47 och 1947/48 debiterats kostnad enligt förordningen. Undersökningen har inskränkts till överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus' samt Värmlands län. Därav har framgått, att dylik debitering förekommit endast i de tre sistnämnda länen enligt följande:

Malmöhus län Göteborgs och Bohus' län Värmlands län

1946/47 kr.

1947/48 kr.

605 132 270

1 930 807 210

Själva utgångspunkterna bli ju i avsevärd mån med den av kommittén föreslagna socialhjälpslagens antagande nya. Vistelsekommun blir skyldig meddela socialhjälp för erforderligt uppehälle såsnart dylikt behov föreligger och icke på annat sätt avhjälpes, alltså även om det gäller en arbetsför person. Hemortsrättsbestämmelserna utformas på sådant sätt att de från utlandet hemsända personerna ofta icke komma att äga hemortsrätt i någon kommun. Hemortskommuns skyldighet att ersätta vistelsekommun dess kostnader bibehålies men kommer att omfatta även hjälp åt nödställda, arbetsföra personer. Någon motsvarighet till fattigvårdslagens bestämmelser om hemsändning från kommun till annan kommer icke att förefinnas. Staten föreslås lämna väsentliga bidrag till kommunernas socialhjälpskostnader, och för dem som sakna hemortsrätt komma dessa kostnader i princip att i deras helhet gottgöras av statsmedel. Det må erinras om att arbetsför person som av arbetsförmedlingen anvisas arbete å annan ort har vissa möjligheter att genom arbetsförmedlingen erhålla bistånd med resekostnaderna. Socialvårdskommittén har med angivande av dessa utgångspunkter hänvänt sig till länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus' samt Värmlands län med hemställan om ett uttalande, huruvida vederbörande länsstyrelse på grund av i länet gjorda erfarenheter ansåge det kunna med-

174 föra några ölägenheter, om gränsortsförordningen i samband med ikraftträdandet av en socialhjälpslag av berört innehåll upphörde att gälla utan att ersättas av någon liknande specialförfattning. Samtliga tre länsstyrelser ha uttalat att under angivna förutsättningar olägenheter icke behövde befaras därav. Enligt socialvårdskommitténs mening bör den från utlandet hemsände hjälpbehövande utan särskilda bestämmelser kunna hänvisas till att vända sig till gränsortens sociala organ samt till arbetsförmedlingen. Sådana som förhållandena numera ligga till skulle detta uppenbarligen icke medföra några nämnvärda olägenheter för gränskommunerna, och den hjälpbehövande blir därigenom i normal ordning tillförsäkrad erforderlig hjälp. Statsrådet och chefen för socialdepartementet tillkallade den 19 oktober 1948 utredningsmän att biträda med utredning rörande organisationen av hjälpverksamheten för utlandssvenskar och flyktingar. Utredningen antog benämningen 1948 års kommitté för utlandssvenskar och flyktingar och avlämnade den 22 februari 1949 ett betänkande, som föreligger i stencilerat skick. I betänkandet föreslås beträffande utlandssvenskar bl. a. att gränsortsförordningen skulle utvidgas till att i princip omfatta från utlandet återvändande (ej endast överlämnade) nödställda svenskar. Det skulle sålunda alltid åligga länsstyrelse att lämna vad kommittén kallar mottagningshjälp. Denna borde omfatta såväl uppehälle som komplettering av den personliga klädesutrustningen ävensom visst mindre kontantbidrag för personliga utgifter. I många fall kunde hjälpen slutligt behöva utgöras även av resekostnaderna till den ort, där vederbörande skulle bosätta sig, jämte ett visst belopp till underhåll under resan. Det borde emellertid därjämte åligga länsstyrelsen att — med utnyttjande av den offentliga arbetsförmedlingen — ordna för vederbörandes framtida förhållanden. De i betänkandet framlagda förslagen avsågos att föreläggas 1949 års riksdag för att bli gällande från och med den 1 juli 1949. I överensstämmelse härmed utgick sagda kommitté från den föreliggande lagstiftningen om fattigvård och socialvård i övrigt. Emellertid befinner sig kommitténs förslag fortfarande under Kungl. Maj:ts prövning. Förslagen kunna under sådana förhållandena icke förverkligas förrän tidigast den 1 juli 1950. Då socialhjälpslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1952 och i synnerlig grad ger nya utgångspunkter för behandlingen av hemvändande utlandssvenskar och flyktingar, finner socialvårdskommittén olämpligt att för en så kort tid som IV2 år ändra gällande författningar m. m. utan att hänsyn tages till vad som därefter blir möjligt och erforderligt. Socialvårdskommittén har för sin del icke funnit vad av sagda kommitté anförts utgöra skäl för att bibehålla gränsortsförordningen, sedan socialhjälpslagen trätt i kraft. Det bör erinras om att hemvändande utlandssvenskar även om de bibehållit sitt svenska medborgarskap i regel icke äro mantalsskrivna i riket och att den kommun som lämnar nödlidande dylik person socialhjälp därför

175 enligt socialvårdskommitténs förslag är berättigad till full ersättning för kostnaden av statsmedel. Samma gäller dem som sakna svenskt medborgarskap. Då vidare statsbidragsbestämmelserna omfatta socialhjälp åt nödställda personer, även om de äro arbetsföra, och därjämte socialhjälp av förebyggande natur, saknas anledning att tillgodose här ifrågavarande hjälpbehov på andra vägar än genom socialhjälp, meddelad av socialnämnden i den kommun, där vederbörande inkommer i riket. Vad beträffar flyktingar som utan tillstånd söka sig öyer gränsen, omhändertagas de av utlänningsmyndigheterna och någon särskild belastning på gränskommunens sociala organ torde därför icke behöva följa. Socialvårdskommittén har sålunda funnit sig sakna anledning att föreslå införandet i socialhjälpslagen av en motsvarighet till fattigvårdslagens 61 § 4 mom., varigenom sålunda även gränsortsförordningen försvinner utan att efterföljas av någon motsvarande författning.

Grundprinciper för hjälpens meddelande.

Behovsprövningen.

I kap. V har kommittén behandlat frågan om socialhjälpens standard samt dess omfattning i det särskilda fallet. Därmed har en utgångspunkt givits för behovsprövningen. Vissa regler för denna prövning erfordras dock. I fattigvårdslagen ges mycket kortfattade regler för prövning av hjälpbehovet. Sålunda angives i 25 § att fattigvårdsstyrelsen skall göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden och fattigvårdsbehov samt undersöka, huru detta behov må på lämpligaste sätt avhjälpas. I 26 § lämnas de anvisningar angående angelägenheten av att hänsyn tages till att den behövande skall kunna för framtiden försörja sig själv och de sina samt om det samarbete med arbetsförmedlingen, varom utförligt talats i kap. IV och V. Här ifrågavarande bestämmelser måste få en motsvarighet i socialhjälpslagen. Vad beträffar utredningen är det av skäl, som utvecklats i kap. IV avd. »Socialvården och de missanpassade», angeläget att det understrykes att de medicinska synpunkterna måste beaktas. Såsom i kap. V angivits är det vidare nödvändigt att närmare utveckla bl. a. reglerna för samarbetet med arbetsförmedlingen. I sagda kapitel (s. 79 ff) fastslås, att socialhjälp skall kunna tilldelas arbetsför person endast efter prövning av hans arbetsvillighet i den ordning som Konungen bestämmer. I 6 § har inryckts ett förbud mot meddelande av socialhjälp, där vederbörande icke på dylikt sätt prövats och befunnits vara arbetsvillig. Kan den hjälpsökande av arbetsförmedlingen erbjudas lämpligt arbete men vägrar taga detta, får socialhjälp icke utgå. Det har vidare uttalats, att i socialhjälpslagen bör stadgas, att socialnämnd är skyldig att innan socialhjälp tilldelas arbetsför person som fyllt 16 år förvissa sig om att denne hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält

176 sig såsom arbetssökande utan att kunna erhålla lämpligt arbete. Konungen skall äga att utfärda föreskrifter angående tillämpningen av denna bestämmelse (15 §). Dessa föreskrifter böra nära anknyta till dem som gälla för den försäkringsmässiga hjälpen åt arbetslösa. Författningsförslag har utarbetats och ansluter sig nära till motsvarande bestämmelser i kommitténs förslag till lag om allmän arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39). Eftersom de arbetslösa utgöra endast en del av socialhjälpens klientel — i regel endast en ringa del — måste det i varje hjälpfall träffas ett avgörande, huruvida nu ifrågavarande bestämmelser skola tillämpas på hjälptagaren. Kommittén finner självfallet, att detta avgörande måste ligga hos socialnämnden. I författningen kan man icke komma längre än till att fastslå grunderna för beslut i dylikt avseende samt föreskriva, att när hjälptagaren redan fullgör anmälningsskyldighet hos arbetsförmedlingen men socialnämnden med hänsyn till hans hälsotillstånd och läget på arbetsmarknaden finner detta meningslöst, nämnden bör samråda med arbetsförmedlingen, innan den befriar personen från fortsatt anmälningsskyldighet. Beträffande utformningen av det systematiska samarbetet mellan socialnämnden och arbetsförmedlingen hänvisas till vad kommittén anfört i kap. V (s. 80). Emellertid är detta icke tillräckligt. Såsom utvecklats i kap. IV är det av största vikt att de förebyggande synpunkterna vid meddelandet av socialhjälp även i övrigt bli beaktade och att socialnämnden därvid samarbetar med de myndigheter, som ha uppgifter på detta område. Detta gäller alldeles särskilt de hjälpbehövande, som tillhöra den omfattande och heterogena gruppen partiellt arbetsföra, av vilken många, kanske flertalet, icke kunna hänföras under nyssnämnda föreskrift om skyldighet för socialnämnden att hänvisa till arbetsförmedlingen. Det blir här i stället fråga om ett frivilligt och mera personligt betonat samarbete mellan socialnämnden å ena sidan och de organ å andra sidan, som kunna ha uppgifter beträffande de partiellt arbetsföra t. ex. arbetsförmedlingens avdelning för arbetsberedning eller arbetsvärd, pensionsstyrelsen m. fl. Vikten av detta samarbete föreslås av kommittén komma till direkt uttryck i lagen. En viktig sida av behovsprövningen gäller i vilken utsträckning man vid avvägningen av hjälpen skall taga hänsyn till den hjälpsökandes tillgångar. Det ligger närmast i fattigvårdens och bör ligga i socialhjälpens natur att hjälpa endast där hjälp behöves och med så mycket som behöves. Principiellt bör alltså hjälpen komma endast som ett supplement till vederbörandes egna tillgångar för att öka de för honom tillgängliga försörjningsmedlen till vad som motsvarar en viss minimistandard. Denna princip måste emellertid i viktiga avseenden modifieras. Tillgångarna kunna i huvudsak vara av två slag, nämligen engångstillgångar och löpande inkomster av arbete eller annat. Vad först angår de förra är det uppenbart att hänsyn måste tagas till om dessa tillgångar kunna göras tillgängliga för personens försörjning. Redan fattigvårdslagen har erhållit den tolkningen att om en person i övrigt är i behov av fattigvård enligt 1 §

177 rubbas icke detta förhållande av att han äger en fastighet, vilken visserligen genom försäljning kan ge honom försörjning för kanske lång tid men vars försäljning dock måste taga en viss tid. I praktiken torde fattigvårdsstyrelserna ofta gå ännu längre i att bortse från faktiska tillgångar. En fastighet kan visserligen säljas och fattigvård sålunda för en tid bli obehövlig, men detta kan vara olämpligt för personen med hänsyn till hans framtida försörjning eller hans möjligheter att få bostad. E n försäljning bör uppenbarligen då icke framtvingas. Även ifråga om andra slag av tillgångar finner man understundom skäl att icke räkna med desamma vid understödets meddelande. Däremot bevakar man självfallet, i den mån det gäller tillgångar av nämnvärd storlek, fattigvårdsstyrelsens fordran för utgiven fattigvård i dessa tillgångar. Kommittén finner icke anledning i detta avseende föreslå några ändringar i grunderna för behovsprövningen. I fall av berörd art måste självfallet även i fråga om socialhjälp rätt finnas till återkrav. I detta avseende hänvisas till kap. VI. Den hänsyn till önskvärdheten av att söka förebygga nya hjälpbehov liksom till att man ej skall utan allvarliga skäl kräva djupgående ingrepp i den behövandes personliga förhållanden som sålunda redan tages av många fattigvårdsstyrelser, bör emellertid tillämpas mera allmänt än hittills varit fallet. Nya grunder för hjälpens finansiering m. m. ge de allmänna förutsättningarna för detta. Något direkt uttryck för saken i själva lagen kan knappast givas. Tillsynsmyndigheten bör därom utfärda allmänna anvisningar. Vad beträffar löpande inkomster är det inkomst av arbete som bör särskilt uppmärksammas. När en person genom arbete kan förskaffa sig en viss inkomst, som dock icke är tillräcklig för försörjningen, är det av den största betydelse att han uppmuntras till att utnyttja den arbetsförmåga han dock äger. Såsom i kap. IV framhållits är det ur förebyggnade synpunkt synnerligen angeläget att när en hjälptagare börjar kunna förvärva en viss inkomst den socialhjälp han erhåller icke genast minskas med lika stort belopp utan att hjälpen successivt under en icke för snävt tilltagen övergångsperiod anpassas efter arbetsinkomsten. Detta tillvägagångsätt tillämpas redan nu av inånga fattigvårdsstyrelser i mer eller mindre genomtänkt form. Frågan har varit föremål för uppmärksamhet av kommittén för partiellt arbetsföra, som i sitt betänkande V (SOU 1948: 53) redogjort för tillämpningen av ifrågavarande princip bl. a. i Stockholm och uttalat sig för den där tillämpade ordningen, nämligen att ett visst mindre månatligt inkomstbelopp icke medför avdrag på understödet, varefter avdrag på understödet göres efter en sakta stigande skala. Sagda kommitté rekommenderade att denna princip accepterades inom andra kommuner. Som av det föregående framgår anser även socialvårdskommittén, att det är angeläget att storleken av understöd för den som kan genom arbete bidraga till sin försörjning bestämmes på sådant sätt att hjälptagaren uppmuntras i sin strävan att själv bidaga till sin försörjning och att eventuellt småningom kunna bli självförsörjande. I socialhjälpslagen bör emellertid härom icke 1 6 — 1 7 8 3 4»

178 givas någon speciell bestämmelse utan det bör stanna vid en allmän föreskrift av samma innehåll som 26 § i fattigvårdslagen. Visserligen kunde det tänkas att fastställa vissa relativa avdragsskalor, men kommittén har funnit en dylik ordning alltför stel och stridande mot socialhjälpens natur; det må vara varje socialnämnds sak att därvidlag utforma en viss praxis. Beträffande innebörden av lagens allmänna föreskrift angående hänsynstagande till personens framtida försörjningsförmåga bör tillsynsmyndigheten i nu ifrågavarande och tidigare berörda avseenden utfärda anvisningar. Protokoll angående utredning. Fattigvård meddelas i regel utan att skriftlig ansökan därom föreligger,, och samma måste bli förhållandet med socialhjälp. Det är för den skull angeläget, att det i stället upprättas ett skriftligt protokoll angående de förhållanden som äro av intresse för ärendets prövning. I fattigvårdslagen föreskrives att dylikt protokoll skall upprättas men endast om fattigvårdsstyrelse vill söka ersättning av annan (52§). I själva verket är dylikt protokoll behövligt även i andra fall. Protokollet om nämndens beslut angående understöd kan ju icke innehålla alla de upplysningar, på vilka beslutet grundas, och upprättas ej särskilt protokoll angående utredningen komma upplysningar om grunden för beslutet att saknas, om hjälpbehov på nytt uppstår eller av annan orsak dylika upplysningar vore av värde. Att det beslutande organet därvidlag som nu ofta är fallet skall vara hänvisat till den minnesbild, de då i handläggningen deltagande personerna kunna äga av fallet, ä r icke tillfredsställande. I alla större kommuner torde därför, trots att föreskrift därom saknas i lagen, protokoll om utredning i samtliga fall upp rättas. Enligt kommitténs mening bör denna ordning lagfästas. E t t ytter ligare skäl för detta är att statsbidrag kommer att utgå. Utan protokoll an gående utredningen komma länsstyrelsens tjänstemän att ha ringa möjligheter att bilda sig en tillförlitlig uppfattning om socialhjälpens skötsel. Bestämmelse om här ifrågavarande skyldighet föreslås i 13 § socialhjälpslagen.

Socialhjälpens former. Enligt 27 § fattigvårdslagen meddelas fattigvård i allmänhet genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å anstalt. Lagen binder dock icke fattigvårdsstyrelsen till dessa former utan lämnar helt åt styrelsen att välja den form som befinnes lämplig. Under den första tiden dominerade sagda tre former i praktiken gemensamt men sedan barnavårdsnämnderna genom ikraftträdandet av 1924 års barnavårdslag övertagit de utackorderade barnen blev utackordering för fattigvårdens del en tämligen ovanlig hjälpform, vars användning även sedermera synes ha successivt avtagit. Gruppen utackorderade har med hänsyn till sin ringa storlek icke redovisats för sig i den officiella fattigvårdsstatisti-

179 ken efter 1937. Sagda år uppgick den emellertid för hela riket endast till 3 589 personer mot 42 646 på fattigvårdsanstalt och 82 274 på sjukvårdsanstalt. År 1936 hade antalet utackorderade varit 4 004 och 1930 6 710. Säkerligen har antalet utackorderade sedan 1937 ytterligare nedgått. I själva verket äro sålunda fattigvårdens huvudformer hemunderstöd och anstaltsvård. Fördelningen på dessa huvudformer och på övriga former belyses såväl genom den särskilda undersökning, som socialvårdskommittén utfört beträffande fattigvårdens understödsverksamhet (betänkande I I I , SOU 1941:29), som genom den officiella fattigvårdsstatistiken, vartill må hänvisas. Såsom kommittén redan i annat sammanhang berört kommer det endast i undantagsfall att erfordras socialhjälp för att en person skall kunna komma i åtnjutande av erforderlig anstaltsvård, enär dylik tillhandahålles antingen kostnadsfritt eller ock — för invalider och åldringar — till en kostnad som täckes av folkpensionen. I fråga om socialhjälp kommer det därför endast att finnas en huvudform, nämligen understöd i hemmet, om man nämligen med huvudform avser en till omfattningen dominerande form. Vid sidan av understöd i hemmet avser emellertid kommittén som förut framhållits att olika slag av förebyggande åtgärder skola spela en betydande roll även om antalet dylika fall ej kan antagas bli jämförligt med antalet understöd i hemmet. Självfallet måste därför socialnämnden liksom fattigvårdsstyrelsen äga frihet att med hänsyn till det särskilda fallets art välja andra hjälpformer än understöd i hemmet. Även under andra förhållanden kan det vara värdefullt, att socialnämnden äger rörelsefrihet vid val av hjälpform. Beträffande åtgärder, avseende förbättring av försörjningsförmågan, må pekas på att dessa i regel böra få andra former än ett enkelt hemunderstöd (t. ex. inköp av en arbetsmaskin). Frågan om valet av form för socialhjälp bör liksom i fråga om fattigvård kunna besvärsvis dragas under länsorganets prövning. Ehuru anstaltsvård i regel kommer att kunna beredas utan att socialhjälp behöver utgå, tillkommer det i fall av behov socialnämnden att ombesörja att vederbörande kommer i åtnjutande av vård. F. n. gäller att en fattigvårdsstyrelse skall lämna fattigvård i form av anstaltsvård, när dylik erfordras. Kommittén åsyftar principiellt ingen ändring i detta avseende. Om exempelvis en person, som är i behov av hjälp, med hänsyn till -föreliggande omständigheter ej kan klara sig själv med hemunderstöd eller ej bör beredas dylikt understöd samt — utan att vara i behov av vård å specialanstalt — behöver omhändertagas på anstalt, där arbetsmöjligheter finnas, tillkommer det socialnämnden att ombesörja, att han intages på försörjningshem. Hemunderstöd bör då icke utgå. I 28 § fattigvårdslagen ges för vissa speciella fall en direkt anvisning i dylik riktning, nämligen att hemunderstöd ej bör lämnas åt den vilkens behov ä r ' förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, och ej heller när anledning finnes till antagande, att understödet icke kommer till behörig an-

180 vändning. Motsvarande måste komma till tillämpning i fråga om socialhjälpen. Om i dylikt fall föreligger hjälpbehov, skall sålunda socialnämnden icke utgiva socialhjälp utan föranstalta om att vederbörande intages på lämplig anstalt, i regel alkoholistanstalt, därest omständigheterna göra detta påkallat, eller försörjningshem. Vad ovan anförts beträffande utackordering i enskilt hem betyder icke att denna hjälpform ej skulle användas inom socialhjälpen. I vissa fall kan den vara den lämpligaste hjälpformen. Särskilt kan detta vara fallet i fråga om arbetsföra personer, vilka icke äro sinnesslöa men dock på grund av hämmad förståndsutveckling icke själva kunna klara sin försörjning. Det gäller självfallet att verkligen kunna finna ett lämpligt enskilt hem, varvid i regel ett lantbrukarhem torde ge de bästa möjligheterna. Intill dess den särskilda sinnesslövården, icke minst familjevården för sinnesslöa, nått full utveckling torde socialhjälpen få omhändertaga även en del sinnesslöa, varvid en placering på angivet sätt för dessa bör ifrågakomma, Det är ju i själva verket här icke fråga om annat än en av socialhjälpen arrangerad familjevård. E t t problem för sig utgör frågan: Skall hemunderstöd utgå kontant eller in natura? Att den fattigvårdsbehövande, som ej behöver anstaltsvård, skall ha hemunderstöd och sålunda icke kan hänvisas t, ex. till ålderdomshem, därom råder enligt gällande rätt ingen tvekan. I avseende på hemunderstödets form gjorde däremot fattigvårdslagstiftningskommittén intet uttalande även om det vill synas som kommittén närmast tänkt sig, att kontantformen skulle vara den vanliga. Fattigvårdslagen ger ingen anvisning. Såvitt kommittén kunnat finna har frågan, huruvida hemunderstöd skall utgå kontant eller in natura, ej heller varit föremål för besvär. Sannolikt skulle de dömande myndigheterna icke ansett sig ha tillräckligt stöd i fattigvårdslagen för att upptaga denna fråga till prövning. Otvivelaktigt råder det även bland fattigvårdsstyrelserna i allmänhet den uppfattningen att styrelsen själv har att definitivt avgöra frågan efter som den finner lämpligt, även om det på samma gång kan sägas att man därvid som en naturlig sak utgår ifrån att kontant formen i första hand bör ifrågakomma. Frågan om hemunderstödets fördelning i praxis på kontant- och naturahjälp har tidigare icke statistiskt belysts. Socialvårdskommittén har därför funnit anledning inhämta vissa huvuduppgifter därom i samband med den undersökning angående återbetalning m. m., varom tidigare omförmälts. Undersökningen har sålunda omfattat de tre åren 1944—-1946 och samma urval av kommuner. Ehuru en del av dessa förklarat sig icke kunna särskilja hemunderstöden i kontant- och naturaformen, torde utredningen ge en god bild av förhållandena, Vad först beträffar landsbygden utvisar undersökningen, att hemunderstöden genomsnittligt till 32 a 34 % utgå in natura, under det att motsvarande tal för städerna är endast 13 å 15 %. Förhållandena inom olika landsdelar äro ej i högre grad skiftande. Man

181 kan dock konstatera en tydlig övervikt för naturahjälpen i norra delarna av landet (Dalarna och Norrland), där naturaprocenten ligger omkring 40, under det att den i övrigt i regel rör sig vid 25 ä 30 %. Betydligt större variationer framträda mellan kommuner av olika struktur. Minst förekommer naturahjälpen i D-kommunerna (industri-) med 22 ä 25 %, mest i Akommunerna (jordbruks-) med 50 a 51 %. Övriga grupper ligga däremellan. Bland städerna förekommer naturahjälpen mest i de minsta (under 10 000 invånare), där den omfattar drygt 20% och faller med stigande folkmängd ned emot 10 %. Undersökningen visar sålunda att praxis är mycket skiftande och att naturaformen på landsbygden alltjämt spelar en roll som måste förefalla överraskande. De förhållanden, som föranleda en fattigvårdsstyrelse att lämna fattigvård m natura, äro av skiftande slag. Följande översikt grundar sig på vad som kan sägas vara allmän erfarenhet. Enligt förutnämnda 28 § i fattigvårdslagen bör understöd i hemmet ej lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet m. m. Lagstiftarnas mening är här, att i dylika fall fattigvården skall utgå som anstaltsvård. Emellertid finnes det fall av denna art, vilka icke äro så utpräglade, att hemunderstöd bör vara uteslutet. Understundom kan det visa sig vara en tillräcklig garanti mot missbruk, att understödet utbetalas till alkoholmissbrukarens hustru. Med hänsyn till den press, för vilken hon är utsatt från mannens sida, erbjuder det dock större garantier mot missbruk om man, ehuru hemunderstöd medgives, ger detta naturaformen. Den tankegång, som ligger bakom 28 §, torde sålunda ej sällan vara anledningen till att understöd i hemmet ges formen av t, ex. matanvisningar. E n sådan ordning är i alla avseenden lämplig och den bör enligt kommitténs mening tillämpas även beträffande socialhjälpen. Detsamma bör gälla, om familjen under andra omständigheter klart ådagalagt oförmåga att hushålla med kontanta medel. Det kan vara anledning erinra om att sagda ordning har vissa motsvarigheter inom socialförsäkringen m. m. Sålunda må enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor (17 § 3 mom.) daghjälp, barntillägg och hustrutillägg, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas i naturaförmåner. Enligt 38 § i folkpensioneringslagen äger pensionsstyrelsen förordna, att folkpension till den som är eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att användas till den pensionsberättigades eller hans familjs uppehälle. En liknande bestämmelse återfinnes i 10 § olycksfallsförsäkringslagen. Till sist bör det uppmärksammas, att enligt 5 § lagen om allmänna barnbidrag barnavårdsnämnden, om den som äger uppbära dylikt bidrag finnes icke vara skickad att handha detsamma, må förordna antingen att bidraget skall utbetalas till den andre av föräldrarna eller barnavårdsman eller annan lämplig person eller ock, då

182 synnerliga skäl äro därtill, själv omhändertaga bidraget för att användas för barnets bästa på sätt som prövas vara för barnet mest gagneligt. Det ligger i den behovsprövade, kompletterande hjälpformens natur att den ofta får till uppgift att avhjälpa ett visst, konkret hjälpbehov t. ex. att anskaffa bostad eller betala hyran för den behövande, att avhjälpa behovet av ett visst klädesplagg t. ex. skor eller komplettera ett hems inventarieutrustning med t. ex. sängkläder. Det ligger nära till hands att hjälpen då utgår direkt med vad som erfordras och sålunda in natura och så torde även ofta vara fallet. Kommittén finner detta vara en lämplig ordning och anser motsvarande möjlighet böra stå öppen beträffande socialhjälpen. Självfallet bör kontakten med hjälptagaren vara god och nödig hänsyn tagas till dennes önskemål. Den som fortlöpande åtnjuter fattigvård torde ofta erhålla ett efter de löpande behoven beräknat kontant belopp för kortare period (vecka eller månad), under det att särskilt understöd ges för större mera engångsbetonade utgifter såsom bostad, bränsle för en längre period och dyrare klädesplagg, vilket understöd då många gånger utges i naturaformen (ifråga om bostad betalas hyran direkt till värden). Därigenom torde hjälptagaren ofta kunna tillförsäkras kläder o. d. i en bättre kvalitet än om han skulle ha tillhandlat sig det på egen hand. Kommittén finner ingenting vara att erinra mot att denna ordning tillämpas även beträffande socialhjälpen. Härutöver förekommer emellertid fortlöpande fattigvårdsunderstöd i naturaform t. ex. i form av matvaror och med motivering att understödstagarna därigenom få ett större realunderstöd tack vare att fattigvårdsstyrelsen genom sin billigare upphandling får mera varor för en viss summa än understödstagarna kunna få ut för samma summa genom köp i detaljhandeln. I och för sig är påståendet riktigt, men frågeställningen är felaktig. Utgångspunkten bör ej vara att ett visst anslag eller en viss summa står till förfogande utan att understödstagarna skola komma i åtnjutande av en viss realstandard; detta är lagstiftarens mening. Beloppet skall bestämmas med hänsyn till den standard, som på visst, ur andra synpunkter bestämt sätt skall beredas den hjälpbehövande, icke tvärtom. Vid avgörande av frågan, huruvida i princip kontant- eller naturahjälp bör föredragas, skall man sålunda utgå ifrån, att hjälptagaren vilken formen än blir skall beredas en bestämd realstandard; detta avgörande skall ske endast med hänsyn till vad det betyder för hjälptagarna, om denna standard beredes i den ena eller i den andra formen. Om en kommun ger det löpande understödet i naturaformen, så innebär detta i och för sig den bestämda nackdelen för understödstagaren, att han förlorar möjligheten att hushålla som det passar honom. Även ur allmän social synpunkt är det en olägenhet att hjälptagaren berövas möjligheten att självständigt sköta sin löpande hushållning. Det förtjänar nämnas, att det under krisförhållanden och varubrist förekommit, att fattigvårdsstyrelse upphandlat varor, som ingå i den löpande hushållningen men varit svåråtkomliga för understödstagarna i detaljhan-

183 deln, och lämnat ut dem såsom naturaunderstöd. E t t dylikt förfaringssätt är självfallet under extraordinära förhållanden uteslutande värt erkännanden. Detta motsäger icke att den i föregående stycke berörda ordningen måste anses olämplig. Socialvårdskommittén anser, att löpande understöd för uppehället icke bör utgå som naturahjälp endast därför att socialnämnden skulle kunna upphandla varorna billigare. Enligt kommitténs mening bör sålunda under en längre tid utgående understöd icke på sådana grunder få givas naturaform. De förut anförda siffrorna visa att naturaformen på sina håll har särskilt stark utbredning. Man har svårt att värja sig för den uppfattningen att detta icke grundar sig enbart på hittills berörda synpunkter utan är en traditionsbunden praxis sedan den tid, då fattigvården praktiskt taget helt och hållet utgick in natura. Denna praxis får enligt kommitténs mening icke gå i arv till socialhjälpen. Enligt kommitténs mening bör sålunda huvudregeln vara att hemunderstöd utgår kontant. Socialnämnden måste dock ha frihet att i särskilda fall välja naturaformen och bör i vissa fall göra detta. Kommittén har ovan utvecklat under vilka omständigheter naturaformen skall väljas eller må kunna väljas. I lagen bör emellertid endast ges uttryck åt den principiella inställningen. Närmare anvisningar böra utfärdas av tillsynsmyndigheten. Tidigare har berörts att socialhjälp, som syftar till att förbättra försörjningsförmågan, ofta får formen av inköp för den hjälpbehövandes räkning av en arbetsmaskin eller andra arbetsredskap eller inventarier till jordbruk e. d. I kap. VI har framhållits, att det vid beviljandet av socialhjälp av dylikt slag kan vara riktigt att i varje fall till att börja med i viss utsträckning ge hjälpen karaktären av lån, d. v. s. att fastställa återbetalningsskyldighet för de kostnader, som socialnämnden iklätt sig. Av bil. 1 till del I av detta betänkande framgår emellertid, att fattigvårdsstyrelserna många gånger icke nöja sig med den kravrätt som fattigvårdslagen ger dem utan till förekommande av att hjälptagaren försäljer mottagna föremål och därefter förbrukar de vid försäljningen erhållna medlen förbehålla sig äganderätten till egendomen i fråga. Fattigvårdsstyrelsen kan sålunda inköpa exempelvis en skrädderimaskin eller en ko för att till att börja med endast låna ut den till den hjälpbehövande. I dylika fall kan fattigvården sägas bestå av rätten att tills vidare nyttja den utlånade egendomen. Detta förfaringssätt kan många gånger vara förenat med stora fördelar, och socialvårdskommittén avser, att det skall kunna användas även av socialnämnden vid dess tillämpning av socialhjälpslagen. Borgensteckning-. Vid sin under år 1908 utförda undersökning av fattigvårdsstyrelsernas praxis i fråga om förebyggande fattigvård fann fattigvårdslagstiftningskommittén, att i detta hänseende förutom åtskilliga andra slag av åtgärder »t. o. m. tecknande av borgen förekommit». 1 Vid den undersök1 Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden, del II, avd. II, sid. 166 f. f.; jfr s a m m a betänkande, del ITI, sid. 150 f. f.

184 ning, för vilken redogöres i bil. 1 till detta betänkande, erhölls upplysning, att detta förfarande alltjämt tillämpas; omfattningen av detsamma torde grovt approximativt kunna beräknas till 50—100 fall per år. Det tillgår därvid vanligen på det sättet, att fattigvårdsstyrelsen, i stället för att såsom i närmast föregående avsnitt berörts inköpa t. ex. en arbetsmaskin och — till en början såsom lån — ställa den till den hjälpbehövandes förfogande, ikläder sig borgensansvar för ett lån i bank eller annan kreditinstitution, vilket den hjälpbehövande eljest icke skulle ha kunnat erhålla, och därigenom ger honom tillfälle att själv inköpa arbetsmaskinen. Enligt vad socialvårdskommittén erfarit användes denna hjälpform stundom endast efter fullmäktiges medgivande. Här ifrågavarande hjälpform kan ofta framstå såsom den lämpligaste, nämligen när de praktiska förutsättningarna för dess användande föreligga samt det är fråga om en hjälpbehövande, som är angelägen att så långt möjligt reda sig själv, och det finnes utsikter att han skall lyckas därmed. För en sådan hjälpbehövande är det psykologiskt värdefullt, att hjälpen lämnas i »affärsmässig» form, att han icke genom mottagandet av hjälpen sätter sig i skuld till samhället samt att han omedelbart erhåller äganderätt till den egendom, som han genom fattigvårdsstyrelsens borgen satts i tillfälle att inköpa. Vidare må påpekas, att i de fall, då vederbörande tack vare fattigvårdsstyrelsens borgen lyckas reda upp sina svårigheter och själv återbetala lånet, fattigvårdsstyrelsens hjälpåtgärd icke medför några som helst kostnader för kommunen. Man kan emellertid icke bortse från att förfarandet i dess nuvarande former är ur kommunalekonomiska och kommunalrättsliga synpunkter ägnat att inge vissa betänkligheter. Om en av fattigvårdsstyrelsen tecknad borgen måste infrias under samma budgetår, under vilket den tecknats, och de för fattigvårdsändamål anslagna medlen förslå härtill, blir förfarandet — även om det skett utan fullmäktiges hörande — ur kommunalekonomisk synpunkt att betrakta på samma sätt som om fattigvårdsstyrelsen till den hjälpbehövande utbetalat understöd till borgenssummans belopp. Detsamma gäller det fall, att en borgensförbindelse infrias under ett senare budgetår men med anslagsmedel, som vid borgensförbindelsens tillkomst reserverats för detta ändamål. I båda dessa fall har borgen tecknats inom ramen för fattigvårdsstyrelsens anslag. Om däremot en fattigvårdsstyrelse utan fullmäktiges medgivande tecknar borgen utom ramen för sina anslag, innebär det ett obehörigt intrång i fullmäktiges principiella rätt att bestämma omfattningen av kommunens fattigvårdskostnader av här ifrågavarande slag. Skulle det sedermera bli fråga om att infria borgensåtagandet, vilket i så fall oftast torde inträffa under ett senare år, och borgensförbindelsen kan anses bindande för kommunen, ha fullmäktige icke annat val än att ställa erforderliga medel till förfogande, och den då sittande fattigvårdsstyrelsen kan icke, även om den icke själv beslutat borgensteckningen i fråga och anser att åtgärden varit olämplig i det särskilda fallet, underlåta att utbetala beloppet. Härtill kom-

185 mer, att nu ifrågavarande förfarande står i strid med kommunallagarnas bestämmelser angående kommunala borgensbeslut. 1 Enligt dessa bestämmelser, till vilka kommittén nedan återkommer, äger endast det representativa organet ådraga kommunen borgensansvar och är denna rätt begränsad på det sättet, att kommunens sammanlagda skuld- och borgensbelopp icke utan Kungl. Maj:ts medgivande må ökas utöver ett för varje särskild kommun på visst sätt beräknat belopp. 2 Mot det ovan antydda förfarandet, som innebär, att fattigvårdstyrelsen i samband med tecknandet av borgen avsätter anslagsmedel till motsvarande belopp till säkerhet för borgensåtagandet, kan man rikta den principiella invändningen, att anslagsmedlen äro avsedda att förbrukas och icke att ligga till säkerhet för borgensförbindelser. 3 Med hänsyn till de fördelar, som kunna vara förenade med tecknandet av borgen för hjälpbehövandes lån, anser socialvårdskommittén det önskvärt, att socialnämnden kan beredas möjlighet att i särskilda fall använda sig av denna hjälpform för att stödja en hjälpbehövandes strävande till självförsörjning. En förutsättning härför är dock, att man kan reglera detta institut på sådant sätt, att det dels icke kan missbrukas och dels icke — såsom vissa av dess nu förekommande former — kommer att stå i strid med gällande kommunalekonomiska och kommunalrättsliga regler. Såsom ett underlag för ett bedömande av problemet ur sistnämnda synpunkt torde här böra lämnas en något utförligare översikt över hithörande bestämmelser i de kommunallagar, som ha avseende på de borgerliga primärkommunerna. Enligt 79 § respektive 74 § lagarna om kommunalstyrelse på landet respektive i stad, vilka lagrum innehålla bl. a. gemensamma bestämmelser angående kommunala beslut om upptagande av lån och ingående av borgen, har — såsom redan nämnts — beslutanderätten i fråga om borgensteckning uttryckligen tillagts det representativa organet. Emellertid skall i princip varje sådant beslut för att vinna bindande kraft underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Underställning behöver dock icke ske i vissa särskilt angivna fall. E t t dylikt undantag hänför sig till beslut, vilka innefatta åtagande av ansvarighet för lån, som beviljas av statsmedel för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. I övrigt är från underställningsskyldighet undantagna sådana beslut, som falla inom gränserna för den s. k. fria lånerätten. Denna, som gäller jämväl borgen, omfattar dels högst ettåriga lån intill ett sammanlagt belopp, motsvarande en uttaxering av 4 kr. i icke landstingsstad och 3 kr. i annan kommun (kassaförlagslån) och dels högst ettåriga fasta lån eller högst femåriga amorteringslån intill ett sammanlagt belopp 1 Se härom j u r . d:r Henrik Munktells uppsats i Tidskrift för fattigvård år 1936, sid. 297 ff (där förf. även behandlat den omstridda frågan huruvida borgensteckning av fattigvårdsstyrelse äger stöd i n u gällande fattigvårdslag, vilket spörsmål emellertid här torde k u n n a förbigås) samt rättsfallsreferatet i samma tidskrift för år 1941, sid. 118. 3 Otvivelaktigt h a r fattigvårdsstyrelsernas borgensteckning i vissa fall skett i strid j ä m v ä l med det år 1907 i kommunallagarna u p p t a g n a m e n år 1948 upphävda kravet på kvalificerad majoritet inom det representativa organet för beslut om ingående av borgen. Jfr Sundberg, Kommunalrätt 1942, sid. 512 (angående representationens delegationsrätt). 3 Denna synpunkt åberopas av Munktell a. a., sid. 299, där förf. jämväl erinrar om att k o m m u n ej ansetts böra eller äga upptaga lån, varmed borgensförbindelse jämställes, m o t realsäkerhet,

186 motsvarande en uttaxering av det belopp, varmed den aktuella uttaxeringen må understiga 10 kr. i kommun, som omhänderhar folkskoleväsendet, och 9 kr. i annan kommun, dock högst 3 kr. per skattekrona. Syftet med bestämmelserna om underställningsskyldighet i fråga om låneoch borgensbeslut är i främsta rummet att åstadkomma ett skydd för den kommunala förmögenheten. Ursprungligen gällde de endast lånebeslut. Enligt 1862 års kommunalförordningar, vilka närmast föregingo 1930 års kommunallagar, behövde sålunda beslut om borgen icke underställas och ett dylikt beslut innebar därför icke heller något ianspråktagande av den fria lånerätten. I 1930 års kommunallagsproposition (nr 99) hade departementschefen emellertid i överensstämmelse med ett icke motiverat förslag av landshövdingen H j . L. Hammarskjöld (SOU 1928: 4) utvidgat bestämmelserna i fråga till att gälla även borgen. I propositionen förklarades därvid (s. 206), att detta endast innebure ett fastställande av vad som redan tillämpats och syntes i sak riktigt. Den grundläggande motiveringen för nämnda utvidgning torde emellertid ha sammanfallit med den, som av ett utskott vid 1907 års riksdag åberopades till stöd för dess av statsmakterna sedermera antagna förslag om uppställande av krav på två tredjedels majoritet inom det representativa organet icke blott såsom dittills gällt i fråga om lånebeslut utan även beträffande beslut om borgen, nämligen att det förekommit, att kommuner iklätt sig räntegaranti för belopp, som vida överstigit kommunernas bärkraft. 1 Såsom ovan antytts torde det ha förekommit, att fattigvårdsstyrelser tecknat borgen såväl inom som utom ramen för sina anslag. I det förra fallet kan det ha varit så, att borgensförbindelsen skolat infrias under samma budgetår och att då tillgängliga anslagsmedel förslagit därtill, eller också har fattigvårdsstyrelsen, om borgensåtagandet skolat infrias först under ett senare budgetår, vilket torde ha varit vanligare, redan vid dess tillkomst avsatt erforderligt belopp av anslagsmedel till säkerhet för åtagandets fullgörande. I dylika fall har det visserligen genom borgensförbindelsen uppkommit en potentiell skuld för kommunen, men för denna skuld har det funnits täckning i medel, som redan anskaffats och anvisats för förbrukning i den verksamhet, i vilken borgensåtagandet utgjort ett led. Om borgensförbindelsen sedermera måste infrias, innebär detta därför icke någon av fullmäktige oförutsedd kostnad för kommunen eller någon minskning av den kommunala förmögenheten. Förhållandet är fastmera att bedöma på det sättet, att borgensförfarandet endast inneburit ett uppskjutande av en utgift, som vederbörande organ — fattigvårdsstyrelse eller socialnämnd — på grund av sitt förvaltningsuppdrag under alla omständigheter ägt rätt att åsamka kommunen. Med hänsyn härtill torde det kunna ifrågasättas om borgensteckning inom ramen för beviljade anslag verkligen utgör sådant ingående av borgen, som avses i kommunallagarna. Är så icke fallet, skulle man tydligen, om socialnämndens rätt att teckna borgen begränsades till borgensåtaganden inom ramen för beviljade 1

Jfr

1946 års kommumillagskommittés betänkande I (SOU 1947: 53), sid. I l l och 154.

187 anslag, kunna helt bortse från kommunallagarnas bestämmelser angående behörighet, underställning och fri lånerätt, vilket skulle innebära en avsevärd förenkling. E n sådan ordning kan dock icke anses rationell. Rätten att teckna sådan borgen, som är ställd att infrias under löpande budgetår, torde vara av ringa värde, då de lån, för vilka det kan bli fråga om att ingå borgen, endast i undantagsfall torde vara så kortfristiga, att en dylik borgensteckningsrätt fyller något behov. 1 För övrigt torde socialnämnden, om den i något fall önskar inom ramen för beviljade anslag teckna borgen, som är ställd att infrias under samma budgetår, äga rätt att göra det utan särskilt stadgande därom. I fråga om borgen för lån, som förfalla till betalning först under ett senare budgetår, skulle ovan nämnda begränsning medföra skyldighet för socialnämnden att vid borgensförbindelsens tillkomst avsätta anslagsmedel till säkerhet för dess fullgörande. Såsom tidigare berörts skulle ett dylikt förfarande strida mot principen, att anslagsmedel äro avsedda att förbrukas och icke att ligga till säkerhet för borgensförbindelser. Med hänsyn härtill anser socialvårdskommittén, att det stadgande, som socialhjälpslagen bör innehålla angående rätt för socialnämnd att teckna borgen för hjälpbehövandes lån, skall avse på visst sätt begränsad borgensteckning u t o m r a m e n för anslagen. E n sådan ordning förutsätter till en början, att socialnämnden trots ovan nämnda princip, enligt vilken kommunal borgensteckning ankommer uteslutande på det representativa organet, kan erhålla behörighet att ådraga kommunen borgensansvar. Om man icke önskar rubba denna princip, skulle man kunna lösa förevarande spörsmål genom ett delegationsförfarande, vilket sålunda skulle innebära, att det representativa organet skulle till socialnämnden delegera rätten att fatta beslut i sådana borgensfrågor, som fölle inom dess verksamhetsområde. Det torde emellertid vara tveksamt, om det representativa organet enligt allmänna kommunalrättsliga principer äger meddela ett delegationsbeslut av så generell karaktär, som här vore önskvärt. 2 Därest så icke skulle anses vara fallet, skulle det representativa organet i varje särskilt fall pröva, huruvida socialnämnden bör förlänas behörighet att teckna borgen å kommunens vägnar. Detta skulle i praktiken innebära, att det i dessa fall bleve det representativa organet, som beslöte i vilken form hjälp skulle utgå, vilket skulle strida mot en av socialhjälpens grundprinciper. På grund av dessa förhållanden synes det vara att föredraga att genom ett särskilt stadgande, som innefattar ett undantag från regeln att endast det representativa organet äger behörighet att teckna kommunal borgen, ge kommunen rätt att i viss utsträckning anförtro åt socialnämnden att i vissa fall och inom vissa gränser ingå 1 H ä r bortses från att det lån, för vilket borgen tecknats, kan vara ett amorteringslån med villkor, att hela lånet skall vara förfallet till betalning om gäldenären underlåter att erlägga en amortering inom avtalad tid. Skulle en hjälpbehövande, för vars lån socialnämnden i n g å t t borgen, komma i dylikt dröjsmål, torde det väl i regel vara möjligt för socialnämnden att förmå borgenären att nöja sig med att socialnämnden omedelbart erlägger den felande amorteringen. Utgiften torde i dylikt fall icke bli större än att den kan bestridas med tillgängliga anslag. 2 Jfr Sundberg, a. a., sid. 511 och Munktell, a. a., sid. 3ÖO.

188 borgen inom sitt verksamhetsområde. Med hänsyn till de åsyftade begränsningarna, varom mera nedan, samt till det förhållandet, att borgensteckning ur materiell synpunkt är mera att hänföra till »förvaltning» än till »beslutanderätt», torde ett dylikt undantagsstadgande knappast vara ägnat att inge betänkligheter. Det är tveksamt om socialnämnds beslut om tecknande av borgen utom anslagsramen skulle utan vidare vara underkastat kommunallagarnas bestämmelser om underställningsskyldighet. Dessa ha enligt sin ordalydelse avseende endast å beslut, som meddelats av representativt organ. Då de emellertid utformats med utgångspunkt från det förhållandet, att de beslut, beträffande vilka underställningsskyldighet föreskrivits, kunnat fattas endast av sådant organ, torde man böra anse, att om — såsom här föreslagits — annat organ tillerkännes behörighet att fatta beslut av samma slag, och särskilt undantag därvid icke gjorts, bestämmelserna i fråga ex analogia bli tillämpliga å detta organs beslut. Om detta är riktigt, skulle socialnämnden vara nödsakad att i varje särskilt fall göra sig underrättad om huruvida en tilltänkt borgensförbindelse kunde inrymmas i kommunens underställningsfria lånerätt och, därest så icke vore fallet, underställa beslutet Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. En sådan ordning måste emellertid anses innebära att förfarandet bleve så komplicerat att det knappast alls kan antagas komma till användning. Vidare skulle det, då kommunens underställningsfria lånerätt till större delen tagits i anspråk, kunna visa sig föreligga olika uppfattningar hos socialnämnden och det representativa organet beträffande frågan om vilket av dessa organ, som borde för sina ändamål få utnyttja den återstående delen av lånerätten. Med hänsyn till här berörda förhållanden synes det kunna ifrågasättas, om icke socialnämnds borgensbeslut skulle kunna undantagas från underställningsskyldighet. Vid bedömandet av detta spörsmål är att märka, att det skydd för den kommunala förmögenheten, som åsyftas med underställningsreglerna, icke är i lika hög grad påkallat i fråga om socialnämnds borgensåtagande som beträffande det representativa organets låne- och borgensbeslut. Socialvårdskommittén avser nämligen, att infriandet av en av socialnämnden ingången borgen skall vara att betrakta såsom socialhjälpskostnad, och till dylika kostnader skall enligt vad kommittén föreslagit i kap. X I I I i denna del av betänkandet utgå statsbidrag med belopp, som åtminstone i fråga om kommuner med lågt eller medelhögt skatteunderlag bli betydande. Kommittén tvekar därför icke att här föreslå, att det genom ett tillägg till respektive författningsrum i lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad uttryckligen stadgas, att Konungens fastställelse icke erfordras å socialnämnds beslut om ingående av borgen för hjälpbehövandes lån. Om såsom ovan föreslagits kommun skall kunna ge socialnämnd rätt att med för kommunen förbindande verkan teckna borgen utom ramen för sina anslag och utan den begränsning, som enligt underställningsreglerna gäller för andra kommunala låne- och borgensbeslut, blir det uppenbarligen nödvändigt att på annat sätt begränsa kommunens ifrågavarande behörighet.

189 Spörsmålet kompliceras emellertid därav att borgensteckningsförfarandet till följd av den rådande osäkerheten, huruvida det äger stöd i gällande lagstiftning, hittills icke erhållit sådan omfattning och stadga, att man med ledning därav skulle kunna beräkna den enskilda socialnämndens behov i förevarande hänseende. I detta läge torde man enligt socialvårdskommitténs uppfattning ha de största utsikterna att komma till ett ur de båda ovan angivna synpunkterna rimligt resultat, om man bestämmer det högsta belopp, som kommun får medge att socialnämndens under ett budgetår ingångna borgensförbindelser tillsammans få motsvara, i viss relation till de beräknade kostnaderna för socialhjälp under samma budgetår. Huru denna relation skall vara beskaffad är en bedömningsfråga. Kommittén vill föreslå, att begränsningsregeln utformas på det sättet, att summan av de under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna icke skall få överstiga ett belopp motsvarande Vio av de i staten för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Sedan denna hjälpform lagfästs och under någon tid praktiskt tillämpats, torde spörsmålet angående den rationella maximigränsen böra göras till föremål för förnyad prövning och erforderlig justering ske. Med den här föreslagna ordningen kommer det att bli helt beroende på kommunen, huruvida socialnämnden skall kunna tillämpa borgensteckning som hjälpform. Kommittén har övervägt att medge socialnämnden rätt till borgensteckning inom den angivna gränsen utan beslut av kommunen. Emellertid torde behovet av borgensteckning kunna vara mycket skiftande i olika kommuner. Med all sannolikhet är den angivna gränsen att beteckna som vid och på många håll torde borgensteckning behöva ifrågakomma endast för en avsevärt mindre del av bruttoutgifterna än Vio. Med hänsyn härtill bör det ligga i kommunens hand att inom den angivna ramen själv bestämma, i vilken utsträckning borgensteckning må ske. Kommittén anser sig kunna utgå ifrån att kommunerna icke skola vare sig utnyttja denna sin rätt till att begränsa omfattningen så snävt att det i praktiken blir kommunen i stället för socialnämnden som prövar och beslutar i det särskilda fallet eller överhuvudtaget underlåta att medge socialnämnden att använda borgensteckning. Utifrån dessa förutsättningar har kommittén funnit riktigast att lägga beslutanderätten om hjälpformens användning hos kommunen. Enligt de stadganden, som upptagits i kap. V I I I av kommitténs förslag till socialhjälpslag, skall envar, som finner, att socialhjälp meddelats i annan form än lagligen bort ske, äga göra anmälan därom till länsstyrelsen, vilken, därest den finner anmärkningen grundad, har att förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig till avhjälpande av det anmärkta missförhållandet. Den som är missnöjd med länsstyrelsens beslut, skall äga besvära sig däröver hos socialstyrelsen. Det skulle emellertid enligt kommitténs uppfattningvara föga tilltalande, om dessa stadganden skulle medföra rätt för länsstyrelsen eller socialstyrelsen att ålägga socialnämnd, som av kommun erhållit rätt att teckna borgen för hjälpbehövandes lån, att i ett visst fall göra detta. Även om de båda tillsynsmyndigheternas befogenhet gentemot socialnämnden enligt

190 de föreslagna bestämmelserna äro mycket omfattande och bl. a. innebära möjlighet för dem att ålägga socialnämnd att i visst fall meddela hjälp, då socialnämnden funnit sådan icke böra utgå, eller hjälp i en mer kostnadskrävande form än socialnämnden ansett lämpligt, synes dock borgensteckning vara av sådan natur, att det bör helt ankomma på socialnämnden att bestämma, huruvida denna hjälpform i det särskilda fallet skall komma till användning eller ej. Kommittén har därför fullt avsiktligt avfattat stadgandet angående socialnämnds borgensbeteckning på sådant sätt, att denna hjälpform icke kommit att innefattas i begreppet socialhjälp, varav följer att nämnda tillsyns- och besvärsbestämmelser icke äro tillämpliga å hjälpformen i fråga. Att infriande av borgensförbindelse likväl skall betraktas såsom sådan socialhjälpskostnad, för vilken kommunen äger rätt till statsbidrag, har ovan berörts. Det må till sist i avseende på frågan om hjälpens former överhuvudtaget erinras om att fattigvårds styrelse äger bestämma om formen för understöd och sålunda kan neka en person hemunderstöd exempelvis när den anser att dylikt skulle missbrukas eller eljest finner behov av anstaltsvård föreligga, varvid dock den behövande kan draga frågan under länsstyrelsens prövning. I detta avseende finner socialvårdskommittén gällande bestämmelser lämpliga och föreslår motsvarande ordning i fråga om socialhjälpen.

Vissa särskilda hjälpbehov. Socialvårdskommittén har funnit anledning till särskilt övervägande upptaga frågan om den lämpligaste vägen för tillgodoseendet av behovet av beklädnad och fickpengar för anstaltvårdade personer. Denna fråga får särskild aktualitet, när själva anstaltsvården blir kostnadsfri, och det gäller att avgöra, huruvida då även dessa för den på anstalt intagne föreliggande behov skola med eller utan behovsprövning täckas av anstaltens huvudman eller om de efter behovsprövning skola tillgodoses genom socialhjälp. Beklädnad. När en patient intages på sjukhus och vården kan antagas bli mera långvarig och i synnerhet om patienten i större utsträckning kan vara uppegående, förefinnes ett behov av klädesutrustning, för vars tillgodoseende vissa regler måste uppställas. Dessa äro för närvarande olika på olika slag avanstalter och i den mån det finnes skilda huvudmän för samma slag av anstalter skifta reglerna även mellan anstalter av samma slag. P å statens sinnessjukhus ställas inga anspråk på patients utrustning vid intagningen. Han erhåller sjukhusets kläder under vistelsen därstädes och får överhuvudtaget icke använda egna kläder annat än efter särskilt medgivande (83 § sinnessjukhusstadgan). Vid utskrivningen erhåller han åter sina egna kläder, men enligt 86 § i sagda stadga kan det vid behov medgivas, att han får behålla kläder, som han erhållit på sjukhuset, dock med en viss beloppsbegränsning efter klädernas värde. Vad beträffar vårdhem för lättskötta sinnessjuka har det ansetts tveksamt,

191 huruvida ett landsting är befogat att debitera en fattigvårdsstyrelse ej endast den vårdavgift, som enligt statsbidragsbestämmelserna får uttagas, utan därjämte även beklädnadskostnader. P å grund härav har medicinalstyrelsen utfärdat direktiv att så icke får ske. Därigenom har det alltså klarlagts, att den fastställda vårdavgiften innesluter beklädnadskostnad, och det åligger sålunda vårdhemmet att bekosta beklädnaden. På hem för kroniskt sjuka synes beklädnadsfrågan vara av mycket underordnad betydelse och enhetliga regler eller anvisningar om lämplig ordning saknas. Endast såsom ett exempel må återges följande upplysningar, som inhämtats från sysslomannen vid Löwenströmska lasarettet, Stockholms län i anslutning till vilket finnes ett hem för kroniskt sjuka: »Beträffande hemmet för kroniskt sjuka får jag meddela, att vi ha ett mindre lager gångkläder, sydda härstädes av bomullstyg. Såväl kavajer och byxor som klänningar finnas. Patienterna ha emellertid själva framfört önskemålet att få ha egna kläder, vilket även beviljats. Enligt sjuksysters uppgift ha patienterna alltid tillräckligt med kläder och det är endast sällan, som de använda sig av sjukhemmets kläder. Det är egentligen blott undertröjor, som vi behövt inköpa.» Mest aktuell synes beklädnadsfrågan ha varit på sanatorier för lungtuberkulösa. Inom olika landstingsområden förfares på skilda sätt. Under beredskapstiden anfördes från militärt håll klagomål över de skiftande anspråken från de olika sanatoriernas sida, och man hemställde hos Landstingsförbundet att söka åstadkomma enhetlighet. På grund härav överenskommo Landstingsförbundet och Stadsförbundet att rekommendera sina medlemmar en viss ordning. Den 30 juni 1945 utsändes till landstingens sjukvårdsberedningar följande skrivelse: »På hemställan från Arméförvaltningen har samråd ägt rum mellan Svenska landstingsförbundets styrelse och Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation i syfte att åstadkomma viss likformighet i de krav på egna klädespersedlar, som patient skall medföra vid intagning å sanatorium. Parterna hava därvid enat sig om följande förslag i detta hänseende samt att rekommendera vederbörande landsting och städer att godkänna detsamma. Patient bör vid intagning å sanatoriet medföra minst en omgång i gott stånd varande gångkläder och skodon samt galoscher, för årstiden tjänligt ytterplagg samt av underkläder minst 3 skjortor eller lintyg, 3 par kalsonger, 3 undertröjor och 3 par strumpor — allt tydligt märkt — ävensom nödiga toalettartiklar (kam, tandborste etc). Därest patient icke har möjlighet att vid intagningen helt eller delvis medföra ovannämnda persedlar, tillhandahållas dylika utan kostnad för patienten av sanatoriet. Utgångspunkten vid uppgörande av detta förslag har varit, att kravet på medförande av vissa klädespersedlar icke skall upprätthållas så strängt, att patienten för att kunna anskaffa dessa skall vara nödsakad vända sig till fattigvården. Under åberopande av vad sålunda anförts får förbundsstyrelsen hemställa, att Sjukvårdsberedningen måtte för sin del godkänna ovannämnda förslag. Anm. Militär patient, som avpolleterats till vård å sanatorium på statens bekostnad, skall på vederbörande truppförbands bekostnad förses med ovan nämnda persedlar.»

Som synes innebar denna rekommendation, att landstingen själva skulle bekosta den vid intagningen erforderliga utrustningen. Beträffande förnyelse

192 eller komplettering under långtidsvård, gjordes intet uttalande, men det torde ha varit underförstått, att även denna skulle ske på landstingets bekostnad. Denna rekommendation har emellertid icke vunnit efterföljd inom alla landstingsområden. Kommittén har sig i varje fall bekant, att man inom flera områden begär, att fattigvårdsstyrelserna skola bestrida beklädnadskostnaderna såväl vid intagningen på sanatorium som under den fortsatta vården därstädes. Därvid har hävdats, att kostnaden för kläder principiellt bör bäras av fattigvården. Vid intagning på pensionsstyrelsens kuranstalter kräves förskottsbetalning av vårdavgiften för 60 dagar, vilket torde motsvara normal vårdtid. Patienten skall vid intagningen medföra nödig klädesutrustning och erhåller i förväg förslag å dylik. Behov av förnyelse eller komplettering av utrustningen synes praktiskt taget icke förekomma. I» den mån patienten icke själv har eller kan skaffa sig den vid intagningen erforderliga utrustningen får han därtill söka fattigvårdens bistånd. Sedan den fria sjukhusvården genomförts och sjukförsäkringslagen trätt i kraft, enligt vilken sjukkassorna skola bestrida kostnaderna för resan till sjukhuset och åter, komma socialnämnderna icke att få anledning att ingripa med socialhjälp vid intagningen, såvida icke dylik blir erforderlig för anskaffande av den klädesutrustning, som enligt ovan i fråga om en del sjukvårdsanstalter erfordras vid intagningen. Det vore ur vissa synpunkter fördelaktigt, om man kunde undvika att endast för detta ändamål koppla in socialhjälpen. Detta kan emellertid icke ske på annat sätt än att sjukhuset får till uppgift att själv i fall av behov förse patienten med den nödiga uppsättningen av kläder. Då det får anses uteslutet, att detta sker utan en prövning av patientens behov av bistånd till kläder, torde det dock i varje fall icke kunna undvikas, att socialnämnden avger yttrande. Vidare får sjukhuset meddela till lämpligt organ eller myndighetsperson i hemkommunen att anskaffning av kläderna må ske på sjukhusets bekostnad. I Stockholms län, där man helt följt den förut nämnda rekommendationen, har man vid sanatorierna en ordning, i regel innebärande att distriktssköterskorna inköpa den första utrustningen å sjukhusets vägnar, om patienten icke själv kan bekosta sig denna. Socialvårdskommittén kan icke finna, att en ordning som den nyss skisserade innebär några mera påtagliga fördelar. Lokala organ bli i varje fall inkopplade och måste taga hand om saken, ehuru på sjukhusets bekostnad. Splittring av den behovsprövade hjälpen bör icke förekomma, såvida icke praktiska skäl bestämt tala därför. Kommittén kan icke finna, att så är förhållandet i här ifrågavarande ärenden. När vidare fattigvården ersattes av socialhjälpen, som i viktiga avseenden erhåller en annan och bättre utformning, finner kommittén det riktigast att person, som skall intagas på sjukvårdsanstalt och därvid måste medföra en klädesutrustning, som han icke äger och saknar möjlighet att på annat sätt skaffa sig, erhåller bistånd därtill i form av socialhjälp. Kostnaderna för den vid intagningen erforderliga

193 utrustningen bör alltså icke ingå i den fria sjukhusvården och ej heller efter behovsprövning täckas av sjukhusets huvudman. Vad beträffar den förnyelse av beklädnaden eller eljest komplettering av denna, som under en lång vårdtid understundom är behövlig, ställer sig saken delvis annorlunda. Personen befinner sig redan på sjukhuset, och behovet av nyanskaffning kan bedömas endast av sjukhusets organ, vilka även själva bäst ombesörja anskaffningen. Visserligen måste sjukhuset i varje fall ofta nog begära yttrande av socialnämnden angående patientens ekonomiska förmåga att själv bestrida kostnaderna, men trots detta finner kommittén dock övervägande skäl tala för att dessa under vårdtiden uppstående kostnader skola bestridas av sjukhusets huvudman. Sedan patienten erhållit den vid intagningen erforderliga utrustningen, bör sålunda socialhjälpen icke anlitas för bestridande av de ytterligare utrustningskostnader, vilka under vårdtiden kunna erfordras. Det blir under sådana förhållanden av särskild betydelse, vilka anspråk på utrustningen vid intagningen, som uppställas av sjukhusens huvudmän. Dessa anspråk torde böra vara olika för skilda slag av sjukhus, och socialvårdskommittén anser sig för sin del därvidlag icke kunna uppdraga några riktlinjer. Sannolikt är det tillräckligt, att medicinalstyrelsen med uppmärksamhet följer utvecklingen på området och i fall av behov därom utfärdar anvisningar. Vad beträffar ålderdomshemmen, för vilka kommunerna skola vara huvudmän, finner kommittén saken ligga annorlunda till. På dessa hem komma de intagna att få betala en särskild avgift, som är så beräknad att när avgiften erlagts pensionären skall få 200 kronor över som fickpengar. Sistnämnda belopp är avsett för diverse smärre personliga behov men ej fotbeklädnad i egentlig mening. Att utan behovsprövning på kommunens bekostnad utrusta de inackorderade med kläder bör enligt kommitténs mening icke ifrågakomma, Man kunde ju tänka sig att anstaltsstyrelsen å ålderdomshemmets stat disponerade ett anslag för att efter behovsprövning komplettera de gamlas utrustning med kläder. På så sätt skulle man dock skapa tvenne vägar för att av kommunala medel utdela behovsprövade understöd, vilket enligt kommitténs mening är olämpligt. Vare sig socialnämnden är styrelse för ålderdomshemmet eller icke böra därför de på ålderdomshemmet inackorderade, i den mån de äro i behov av ekonomisk hjälp för beklädnad, söka och erhålla detta på den vanliga vägen i form av socialhjälp genom socialnämnden. Denna ordning gäller för dem som hyra lägenhet på pensionärshem, och det finnes ingen anledning skapa en annan ordning för inackorderingarna på ålderdomshemmet. Fickpengar. Personer, vilka äro intagna på anstalt, ha som andra behov av medel för smärre personliga utgifter. Är vårdtiden kort såsom i regel på ett lasarett är detta behov föga framträdande och i den mån det alls finnes 17—1788 50

194 kan patienten i allmänhet tillgodose det själv. Är vårdtiden lång ställer sig saken annorlunda. Om patienten för det mesta är sängliggande såsom vid ett hem för kroniskt sjuka kan man visserligen säga, att hans behov av fickpengar är skäligen begränsat, men det finnes dock ofta. Mest framträder självfallet behovet för långtids vårdade, uppegående patienter såsom i stor utsträckning patienterna på lungtuberkulossanatorierna. I den mån patienterna ha någon arbetsförmåga och — i regel i terapeu tiskt syfte — få utnyttja denna samt erhålla någon ersättning för sitt arbete (flitpengar) få cle ju möjlighet att själva tillgodose de behov, för vilka fickpengarna äro avsedda. Dylika möjligheter erbjuda sig för en del patienter vid sinnessjukhusen. I övrigt är det först och främst den nya folkpensioneringslagen som för en stor grupp anstaltsvårdade inneburit en lösning av fickpenningsfrågan, nämligen genom föreskriften att pensionären skall få behålla 200 kr. per år för personliga behov. Sålunda äro fickpengarna intet mera omfattande problem på sådana anstalter, där det stora flertalet patienter inneha folkpension (t. ex. på vårdhemmen för kroniskt sjuka och för lättskötta sinnessjuka samt på ålderdomshemmen). Även om antalet patienter utan folkpension på sådana anstalter sålunda kan vara ganska litet, blir dock då för dem fickpenningsfrågan ett desto känsligare problem. På samma gång för den enskilde patienten starkt framträdande och till omfattningen betydande synes fickpenningsfrågan vara på sanatorierna, där patienterna i be tydande utsträckning icke ha folkpension. Såvitt socialvårdskommittén kunnat finna, har man på de flesta sanatorier icke kunnat åstadkomma någon verklig lösning av sagda fråga. Patienterna kunna vistas på sanatorium i både ett och två år utan att disponera medel för brevporto, tidningar m. m. dylikt. Sjukhuskontoret eller kurator, där dylik finnes, försöker övertala fattigvårdsstyrelsen att bevilja visst belopp per månad, understundom med, understundom utan framgång. Kommittén har sig emellertid bekant att man åtminstone på något håll genom samverkan med vederbörande länsförbund av fattigvårdsstyrelser lyckats åstadkomma en generell lösning av den innebörden, att fattigvårdsstyrelserna medgiva sanatoriet att å vederbörande fattigvårdsstyrelses vägnar utbetala fickpengar med visst belopp för alla patienter för vilka fattigvårdsstyrelsen lämnat ansvarsförbindelse för själva vårdkostnaden. Övriga patienter (sjukkassemedlemmar m. fl.) skriva från sanatoriet en ansökan till fattigvårdsstyrelsen, som verkställer prövning av behovet och i regel medgiver fickpengar, varefter sanatoriet utbetalar beloppet och upptager det på räkning till fattigvårdsstyrelsen. Det synes dock mera vara undantag än regel att fickpenningsfrågan fått en sålunda åtminstone i stort tillfredsställande lösning för tuberkulos patienterna. En viss förbättring av läget kommer att vinnas, när lagen om allmän sjukförsäkring träder i kraft. Den anstaltsvårdade kommer då, så länge sjuk hjälpstiden varar, att komma i åtnjutande av hempenning med i regel minst 2 kr. och i varje fall icke under 1 kr. per dag. Är patienten ensamstående

195 bör hans fickpenningsbehov kunna täckas härav, även om han får antagas ofta ha vissa utgifter i hemorten. Är patienten familjeförsörjare, utgår visserligen familj etillägg till hempenningen men likafullt torde i allmänhet denna behöva helt disponeras för familjens försörjning. Det kommer alltså ofta att föreligga ett klart behov av understöd till fickpengar, och frågan blir då om detta behov bör täckas av sjukhusets huvudman eller genom socialhjälp. Prövningen av behovet av understöd till fickpengar kan under angivna förhållanden icke verkställas utan att hela familjens hjälpbehov prövas. Denna prövning måste verkställas av socialnämnden. Huruvida en del av fickpenningen går till patienten som fickpengar och familjen får supplering genom socialhjälp eller familjen behåller hela hempenningen för sin del och fickpengarna bestridas av andra medel borde vara likgiltigt men får en viss betydelse om man i senare fallet lägger på sjukhusets huvudman att bestrida fickpengarna. Med hänsyn härtill liksom även på grund av att själva prövningen av hjälpbehovet praktiskt taget alltid måste ankomma på socialnämnden har socialvårdskommittén stannat för att det bör vara en uppgift för socialhjälpen att efter prövning av behovet förse sjukhuspatienter med erforderliga fickpengar. I praktiken kan lämpligen tillgå på samma sätt som enligt vad nyss berörts redan nu sker på vissa sanatorier, nämligen att sjukhuskontoret eller kuratorn hjälper patienten att upprätta en framställning till socialnämnden i hemortsrättskommunen (eller vistelsekommunen) och med yttrande översänder framställningen eller ock om särskilda skäl gör detta lämpligare att kontoret eller kurator själv gör framställningen. Sedan socialnämnden medgivit visst belopp per månad, bör detta utbetalas av sjukhuset, som sedan t. ex. halvårsvis sänder socialnämnden räkning på detta. Det bör här erinras om att såsom kommittén framhållit i kap. V de behov, för vilka fickpengar äro avsedda, böra hänföras till 3 § i lagen och att sålunda fickpengar under de omständigheter, som i denna paragraf angivas, för patienterna äro en rättighet. Tillsyn m. m. I fattigvårdslagens 29 § ges föreskrifter om upprättandet av kontrakt angående utackordering. I moderniserad form bör en motsvarighet härtill inflyta i socialhjälpslagen. I 30 § fattigvårdslagen angives att fattigvårdsstyrelse bör »vaka över» att såväl beträffande hemunderstödstagare som utackorderade understödet behörigen användes och att de som mottagit understödstagaren till vård fullgöra sina skyldigheter. Denna »övervakning» är uppenbarligen avsedd som ett led i själva meddelandet av hjälpen och torde åtminstone delvis få betraktas som en anvisning om att det icke endast skall utövas kontroll över understödstagaren utan även vaket uppmärksammas, att han har det bra, I helt annat sammanhang i lagen, nämligen i 69 §, som eljest handlar om

196 straffåtgärder mot den som är intagen å fättigvårdsanstalt, fastslås kort att »den som åtnjuter fattigvård står under fattigvårdsstyrelsens tillsyn». Av fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalande framgår, att denna tillsyn här letts direkt ur äldre lagstiftnings husbonderätt för fattigvårdsstyrelsen. Enligt kommittén skulle emellertid i tillsynen endast ligga »en allmän befogen het att se till, huru de, som stå under dylik tillsyn, hava det och huru de förhålla sig». Beträffande socialhjälpen bör härvidlag komma till uttryck endast att socialnämnden skall väl följa den behövandes förhållanden och tillse att han erhåller erforderligt uppehälle och omvårdnad samt att hjälpen kommer till behörig användning. Någon tillsyn, närbesläktad med förmyndarbegreppet, är icke påkallad. I fråga om särskilda kategorier av anstalter kunna vissa föreskrifter vara nödvändiga, men dessa ha icke sin plats i socialhjälpslagen. Härtill återkommer kommittén i samband med försörjningshemmen.

197 KAP. IX. Hemortsrätten samt vissa folkbokföringsfrågor. Historik. Regler om hemortsrätt infördes i den svenska fattigvårdslagstiftningen först när fattigvården blivit en kommunal angelägenhet. Ursprungligen nöjde man sig med allmänna stadganden av innebörd, att varje socken eller stad skulle draga försorg om sina fattiga. Så småningom framträdde behovet av en närmare bestämning av hemortsrättsbegreppet, och genom kungörelse den 5 december 1788 föreskrevs, att den socken, där »fattighjonet antingen haft eget hemman eller såsom inhyses- eller tjänstehjon senast varit i skatt antecknad», borde vidkännas dess vård. Samtidigt infördes förbud för inhyseshjon att nedsätta sig inom annat samhälle samt för anställande av något gammalt och mindre arbetsfört tjänstehjon, innan sockenstämman lämnat sitt bifall därtill. Sistnämnda bestämmelse ledde naturligt nog till trakasserier och missbruk. Den kvarstod i allt fall — trots upprepade förslag om dess borttagande — intill ikraftträdandet av fattigvårdsförordningen den 25 maj 1847. Denna innebar även i andra avseenden en grundlig revision av hemortsrättsbegreppet Envar skulle anses tillhöra det fattigvårdssamhälle, där han efter fyllda 15 år sist under tre på varandra följande år vistats utan att hava åtnjutit fattigvårdsunderstöd, som ersattes av annat fattigvårdssamhälle eller staten. Efter fyllda 55 år skulle envar för sin återstående livstid vara bibehållen vid den försörjningsort han då tillhörde. I vissa undantagsfall var hemortsrätten knuten till födelsekommunen. Flyttning från ett fattigvårdssamhälle till ett annat skulle anses ha ägt rum, då någon begivit sig till annan ort under sådana omständigheter, att han vid första därefter inträffande mantalsskrivning borde mantals- och skattskrivas inom annat samhälle än tidigare. Utgångspunkten för beräkningen av tiden för en persons stadiga vistelse inom ett fattigvårdssamhälle bestämdes vara antingen den dag, då den inflyttande till pastorsämbetet inlämnat föreskrivet prästbevis, eller om sådant ej skett den dag vederbörande blivit eller bort bliva mantalsskriven. Ganska snart efter ikraftträdandet av 1847 års förordning framkommo ändringsförslag, i huvudsak motiverade av de långvariga och besvärliga utredningar, som blevo en följd av förordningens restriktiva bestämmelser angående hemortsrättsförvärv. Den ersattes av förordningen den 13 juli 1853, enligt vilken envar i princip skulle anses tillhöra det fattigvårdssamhälle, varest han vid inträffande fattigvårdsbehov författningsenligt var eller bort vara mantalsskriven. Om behov av fattigvårdsförsörjning uppstode för någon inom de första sex månaderna efter det mantalsskrivning skett i hans inflyttningskommun eller om personen under året före inflyttningen eller under loppet av de

198 första sex månaderna efter densamma av annat fattig vårdssamhälle åtnjutit understöd för sig, hustru eller hemmavarande minderåriga barn, skulle ifrågavarande försörjning åligga det samhälle, i vilket personen näst förut varit eller bort vara mantalsskriven. Även 1853 års förordning blev ganska snart efter dess ikraftträdande utsatt för kritik. Särskilt framställdes anmärkningar däremot att hemortsrättsförvärvet gjorts alltför lätt. Efter riksdagsskrivelse den 13 maj 1869 och utredning genom en särskild tillsatt kommitté 1870 utfärdades den 9 juli 1871 en ny fattigvårdsförordning med ändrade hemortsrättsregler. Huvudregeln, att envar skulle äga hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, där han senast blivit eller bort bliva mantalsskriven, bibehölls. Emellertid föreskrevs, att om någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i behov av obligatorisk fattig vård innan ett år förflutit, sedan han till följd av inflyttning blivit eller bort bli mantalsskriven inom visst fattigvårdssamhälle, så skulle han behålla den hemortsrätt han senast ägde. Samma regel gällde då någon, som med avseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle men ej inflyttat dit eller som till följd av inflyttning blivit eller bort bliva mantals skriven inom visst fattigvårdssamhälle, under loppet av ett år näst därförut eller näst därefter för sig, hustru eller minderårigt barn åtnjutit understöd av annat fattigvårdssamhälle. Genom lagändring 1894 anknöts det hinder för hemortsrättsförvärv, som utgjordes av meddelad fattigvård inom ett år från mantalsskrivningen, till det första kalenderåret, för vilket mantalsskrivning skett eller bort ske.

Fattigvårdslagstiftningskommittén och hemortsrättens huvudprinciper. Remissyttranden. Fattigvårdslagstiftningskommittén framhöll, att den egentliga grunden för hemortsrätten ej kunde sökas annorstädes än i en viss samhörighet mellan individen och kommunen. Visserligen erkändes, att denna samhörighet i vissa avseenden förlorat i betydelse, vartill främst medverkat den industriella utvecklingen, som i stor utsträckning drivit även förut fasta befolkningselement från landsbygden till städer och industrisamhällen samt i allmänhet förorsakat en livlig omflyttning mellan kommunerna. Enligt kommitténs mening vore det dock förhastat att härutav draga den slutsatsen, att man ej fortfarande hade att grunda hemortsrätten på samhörigheten; hemortsrättsstadgandena voro nämligen avsedda ej blott för dem som ofta växlade uppehållsort, utan även för dem, som stadigvarande bodde i en och samma kommun. Såsom grundläggande synpunkt vid diskuterandet av frågan om hemortsrättens ordnande kunde ej framställas anspråket, att lagstiftningen på detta område skulle åstadkomma en rättvis fördelning av fattigvårdsbördan mellan landets kommuner. Naturligen borde hemortsrättsreglerna för att fylla sitt syfte så vitt möjligt verka till en rättvis fördelning av den ekonomiska bördan, men så-

199 dana faktorer som med avseende å fattigvårdens tryck hacle största betydelsen, såsom kommunernas folkmängd, ekonomiska bärkraft eller andra från tid till annan växlande omständigheter, finge ej bli avgörande vid bestämmande avgrunderna för hemortsrätten. Härmed vore dock icke sagt, att hemortsrättsbestämmelserna skulle sakna betydelse för kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden. Om förhållandena inom kommunerna med hänsyn till in- och utflyttning i stort sett vore likartade, skulle olägenheter och fördelar med en viss hemortsrättslagstiftning så småningom jämna ut sig, enär samma bestämmelse, som ena gången ådroge kommunen en förpliktelse, andra gången skulle befria den från en sådan. Då kommunerna i nämnda hänseende emellertid voro mycket olika ställda, kunde hemortsrättslagstiftningen åt vissa kommuner skänka en förmån, som för andra verkade till motsvarande olägenhet. Klarast framträdde detta motsatsförhållande emellan cle större städerna och jordbruksbygderna. Att grunda hemortsrättslagstiftningen på ett hänsynstagande till motsatsförhållandet mellan stad och landsbygd kunde ej komma i fråga; då det gällde att bestämma graden av samhörigheten mellan individ och kommun, hade man dock att, jämte andra omständigheter, taga hänsyn till lagstiftningens inverkan på berörda motsatsförhållande. Samhörigheten mellan en individ och en kommun kommer tydligast till uttryck i längden av den tidsperiod varunder vederbörande vistas i kommunen. I samma mån tiden för förvärv av hemortsrätt förlängdes, i samma mån komme det allt oftare att inträffa, att personer tillhörande de rörligare befolkningselementen ej vidare kunde förvärva sig ny hemortsrätt. Det borde följaktligen ej fordras längre tid än som oundgängligen krävdes för att det skulle anses förefinnas samhörighet nog stark att motivera försörjningsskyldighet. I detta avseende borde man enligt kommitténs åsikt nöja sig med det tidsmått, som i övriga hänseenden utgjorde grundvalen för åstadkommande av ett visst förhållande mellan individ och kommun. E t t bevis härpå ansåge kommittén ligga däri, att i den svenska fattigvårdslagstiftningen den årligen återkommande mantalsskrivningen så länge fått utgöra grundval för stadgandena för hemortsrätt. E t t år vore för övrigt ett tidsmått, som ansåges grundlägga en viss stabilitet i olika rättsförhållanden. Kommittén hänvisade i detta sammanhang till tjänsteåret, hyresåret o. s. v. Den, vars vistelse på en ort ej understege denna tid, uppfyllde det allmänna kravet på stabilitet i sina bosättningsförhållanden, och det syntes därför som om man rent principiellt kunde säga, att ett år vore en lämplig utgångspunkt även vid reglerandet av hemortsrätten. Då man i mantalsskrivningen hade en år efter år återkommande registrering eller fördelning av befolkningen på rikets kommuner, låge det nära till hands att låta detta få användning i så många fall som möjligt, då man mellan kommunerna ville fördela skyldigheter och rättigheter som tillkomme dem i förhållande till landets medborgare. Mantalsskrivningen utgjorde emellertid endast en presumtion på bosättningen; den faktiska vistelsekommunen behövde ej sammanfalla med mantals-

200 skrivningskommunen, enär ju vederbörande kunde utflytta från mantalsskrivningskommunen kort tid efter mantalsskrivningen. Den närmast till hands liggande utvägen att förverkliga kravet på största möjliga samhörighet mellan individ och kommun vore naturligen att uppställa fordran på en viss tids vistelse inom kommunen såsom villkor för förvärv av hemortsrätt, Emellertid vore konstaterandet av en hemortsrätt, grundad på en viss tids vistelse, i regel förenat med tidsödande och invecklade utredningar. Med mantalsskrivningen såsom underlag hade man däremot för utredningen en fast utgångspunkt som ej borde underskattas, och om man ville betjäna sig av den faktiska mantalsskrivningen såsom grundval för hemortsrättsförvärvet, framginge hemorts rätten direkt av mantalslängderna. I samma mån utredningen blev besvärligare, bleve det ock svårare för kommunen att bedöma, var en person rätteligen borde hava hemortsrätt. Man torde därför kunna vänta ett ökat antal tvister om hemortsrätten om man gjorde förvärvet därav beroende på en viss tids vistelse. Då mantalsskrivningen under så lång tid utgjort underlag för hemortsrättsförvärvet hade ett sådant system för övrigt fått en viss hävd för sig, och man borde ej utan tungt vägande skäl helt bryta därmed. Man borde emellertid icke längre medgiva prövning av mantalsskrivningsspörsmålet i hemortsrättsfrågan. De fall, där rättelse av mantalsskrivningen företagits i fattigvårdsmål, hade icke varit så många, och vid en revision av mantalsskriv ningsförordningen borde man kunna göra denna förrättning mera mot svarande de verkliga bosättningsförhållandena än den hittills varit. För övrigt borde utredningen om hemortsrätten göras så enkel som möjligt så att invecklade och tidsödande tvister mellan fattigvårdssamhällena undvekes. Kommittén föreslog därför, att hemortsrätten gjordes beroende av den faktiska mantalsskrivningen. Stora meningsskiljaktigheter framkomino under remissbehandlingen av fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag. Särskilt uttrycktes tvekan i fråga om det lämpliga att grunda hemortsrätten på den faktiska och icke på den rättsliga mantalsskrivningen. Kammarrättens majoritet framlade förslaget, att svensk medborgare skulle ha hemortsrätt inom det fattigvårdssamhälle, där han senast författningsenligt blivit eller bort bli mantalsskriven, dock att hemortsrätt icke skulle tillkomma den, som i anledning av tilltänkt inflyttning blivit mantalsskriven inom samhället men ej inflyttat dit, och ej heller den, som väl inflyttat till samhället men inom ett år efter inflyttningen åter av flyttat därifrån. I propositionen 1918:135 upptogs emellertid kommitténs förslag med viss förändring, som torde kunna här förbigås. Gällande rätts huvudprinciper. Enligt 45 § i 1918 års lag gäller som huvudregel, att svensk medborgare äger hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att ha under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit

201 i åtnjutande av sådan fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av hemortsrätt. 1 I 46 § stadgas, att den, som fyllt sextio år, därefter icke kan förvärva ny hemortsrätt. Jämlikt 47 § har hustru, oberoende av sin ålder, samma hemortsrätt som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest, behåller hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde, till dess annan tillkommer henne. Barn inom äktenskap har, så länge det är minderårigt, faders eller, där han är död och modem lever, moderns hemortsrätt, Äro båda föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt, som den sist avlidna ägde vid sin död. Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern, eller, om hon är död, den hon senast ägde. Adoptivbarn, som är minderårigt, har samma hemortsrätt som adoptanten, eller om han är död, den han senast ägde. Är barn adopterat av makar, eller har ena maken adopterat den andres barn, skall, där barnet är minderårigt, vad ovan sagts om barn inom äktenskap äga motsvarande tillämpning. Den hemortsrätt barn äger, då det fyller 16 år, behåller barnet, tills det självt förvärvar annan. Enligt 49 § 1 mom. gäller följande: Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under samma år fattigvård enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning. Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledas dock icke av fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, lakar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. Kommuns utgift för av barnavårdsnämnd omhändertagen över 16 år hindrar enligt 62 § barnavårdslagen hemortsrättsförvärv på samma sätt som fattigvård enligt 1 §. I fråga om inverkan på förvärv av hemortsrätt likställes jämlikt 49 § 2 mom. med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av hans minderåriga barn och adoptivbarn, så ock för mannen fattigvård, vilken tilldelats hans hustru eller under bestående äktenskap åtnjutits av minderåriga barn, som hon ägt före äktenskapet, eller av hennes minderåriga adoptivbarn, såvitt ifrågavarande barn ha hennes hemortsrätt. Fattigvård åt barn utom äktenskap inverkar ej på faderns förvärv av hemortsrätt, ej heller inverkar 1 Ursprungligen innehöll denna paragraf därjämte följande specialregel. »Har någon, som med avseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, ej inflyttat dit, gäller den mantalsskrivning icke till bestämmande av hans hemortsrätt». Enligt lag den 28 juni 1946 h a r detta stadgande i samband med tillkomsten av folkbokföringsförordningen upphört att gälla med u t g å n g e n av år 1946.

202 fattigvård åt barn, som blivit adopterat, på faderns eller moderns förvärv av hemortsrätt. Kommuns utgift för av barnavårdsnämnd omhändertagen under 16 år har samma inverkan på faderns respektive moderns hemortsrätt som fattigvård enligt 1 § åt barn. I 48 § fattigvårdslagen finnes en undantagsbestämmelse av innebörd, att mantalsskrivning under vissa omständigheter icke skall kunna grundlägga hemortsrättsförvärv. Till denna fråga återkommer kommittén senare i detta kapitel i en avdelning angående socialvårdens inflytande på folkbokföringen. Såsom av huvudregeln framgår kan en person, som saknar svenskt medborgarskap, icke äga hemortsrätt i någon kommun. Hemortsrättsbestämmelser inom andra delar av socialvården. Vid sidan av fattigvårdslagen finnas inom sociallagstiftningen åtskilliga bestämmelser, som motsvara hemortsrättsreglerna såtillvida som de reglera frågan om dels vilken kommuns organ, som är behörigt att upptaga ärende till behandling, och dels — när kostnaderna skola fördelas mellan stat och kommun — vilken kommun som skall bära den kommunala andelen. Inom folkpensioneringen har alltsedan dess tillkomst anknytning skett till den senaste mantalsskrivningen. Före den 1 januari 1948, då 1946 års folkpensioneringslag och 1947 års lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen trädde i kraft, gällde regeln, att ansökan skulle ingivas till och behandlas av pensionsnämnden i den kommun, där sökanden senast blivit mantalsskriven, och att denna kommun fick gälda kommunandelen, så länge den beviljade pensionen fortsatte att utgå. Löpande pension utgjorde alltså hinder för att ansvarigheten för del av denna pension övergick till annan kommun. Däremot blev vid höjning av pensionen den dåvarande mantalsskrivningskommunen ansvarig för del i höjningen. Trots detta kan man säga, att det här i viss mån fanns en principiell motsvarighet till fattigvårdslagens huvudgrunder för hemortsrätt, nämligen dels mantalsskrivningen, dels kravet på viss fattigvårdsfri tid innan hemortsrätt i annan kommun kunde förvärvas d. v. s. annan kommun bliva ansvarig för kostnaderna. Genom nyssnämnda lag av år 1947 ha emellertid reglerna för bestämmandet av vilken kommun som skall svara för kommunandelen i folkpension radikalt ändrats och berörda principiella likhet försvunnit. Den nya regeln innebär, att kommun skall för varje kalenderår gälda andel i folkpension, som under året utbetalats till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade. Allteftersom en pensionstagare flyttar från kommun till annan och blir mantalsskriven i den nya kommunen flyttas sålunda ansvaret för kommunandelen till den nya kommunen. Blir en pensionstagare för visst år ej alls mantalsskriven, svarar staten för hela kostnaden. För de särskilda bostadstilläggen gäller en annan regel. Dessa, som helt gäldas av kommunala medel, skola bestridas av den kommun, som fastställt de grunder, efter vilka dylikt tillägg under året utgått.

203 Det bör nämnas att vid remissbehandlingen av det förslag, som ledde till förstnämnda bestämmelse, omläggningen i regel vann anslutning därför att den ansågs medföra betydande praktiska fördelar. De som avstyrkte förslaget anförde farhågor för ökade tvister mellan kommuner angående rätt mantalsskrivningsort och risk för att kommunerna skulle söka påverka pensionsberättigade att flytta från kommunen. Landskommunernas förbund ställde sig tveksamt till möjligheterna att utan vidare genomföra en så radikal förenkling och påpekade, att det ej vore ovanligt, att en kommun inom en annan, kommun hade en för pensionärer avsedd anstalt, å vilken 14 § 6 mom. folkbokföringslörordningen icke vore tillämplig, och att pensionstagarna därför efter huvudregeln för folkbokföringen skulle mantalsskrivas å anstalten. Det bleve i sådant fall den kommun där anstalten vore belägen, som finge gälda kommunandelen. Som exempel anfördes Danviks hem, som mottager åldringar från Stockholm men är beläget i Nacka kommun. Dessa erinringar ansågos emellertid icke böra hindra förslagets förverkligande. I detta sammanhang må påpekas stadgandet i 5 § sista stycket folkpensioneringslagen. Denna bestämmelse gäller visserligen icke frågorna om vilken kommun som är behörig handlägga visst ärende respektive skall betala viss kommunandel i pensionen men är likväl av intresse i samband med hemortsrättsfrågan i dess helhet. Bestämmelsen i fråga innebär, att pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven, men att tillhörighet till högre grupp än den lägsta icke vinnes förrän han även de tre närmast föregående åren varit mantalsskriven inom samma eller högre grupp. Undantag kan medgivas. Om pensionstagaren stadigvarande vistas inom lägre bostadsgrupp än den inom vilken han är mantalsskriven, kan det förordnas, att pensionen skall beräknas efter bestämmelserna för den lägre gruppen. 1937 års lag om barnbidrag anslöt sig beträffande regeln för bestämmandet av den ansvariga kommunen till motsvarande regel för folkpensionerna men innefattade den skillnaden, att icke barnets utan faderns respektive moderns eventuellt viss annan persons mantalsskrivning var bestämmande för i vilken kommun ansökan skulle ingivas och vilken kommun som sålunda i fortsättningen skulle svara för kommunandelen. Sistnämnda bestämmelser återfinnas även i 1947 års lag om särskilda barnbidrag, vilken i övrigt i nu ifrågavarande hänseenden överensstämmer med 1947 års lag om kommunernas bidrag till folkpensioneringen. Kommun skall sålunda bidraga till under året utbetalat särskilt barnbidrag för barn, beträffande vilket pensionsnämnd inom kommunen under året varit behörig pröva ansökning om dylikt bidrag. Behörigheten är anknuten till mantalsskrivningen för den ena av föräldrarna eller adoptivföräldrarna eller viss annan person. 1937 års bidragsförskottslag lade ansvaret för kommunandelen på den kommun, där modern vid ansökningstillfället var senast mantalsskriven. Detsamma gäller enligt 1943 års bidragsförskottslag. Det bör framhållas, att bidragsförskott beviljas endast för tiden t. o. m. utgången av första därefter infallande

204 juni månad. Ny ansökan måste sålunda ingivas en gäng om året, och har man talsskrivningsorten då växlat sedan föregående ansökningstillfälle, blir så lunda en ny kommun ansvarig för kommunandelen. 1946 års familjebidragsförordning lägger — liksom dess föregångare krigs iämiljebidragsförordningen — skyldigheten att utbetala familjebidrag på den kommun, där den värnpliktige å inryckningsdagen var bosatt under sådana förhållanden, att han, om mantalsskrivning då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas. Om den värnpliktige senare flyttar till annan kommun, övergår betalningsskyldigheten å inflyttningskommunen fr. o. m. kalendermånaden näst efter den, under vilken flyttningen där anmäldes av utflyttningskommu nen eller, om familjebidrag ej förut åtnjutits, fr. o. m. den dag, då ansökan om bidrag gjordes i inflyttningskommunen. Denna kommun äger av staten erhålla gottgörelse för utgivet familjebidrag, vilken gottgörelse dock för vissa slag av bidrag ej uppgår till 100 % utan stannar vid 80, 90 eller 95 %. I sistberörda bidrag förefinnes alltså en kommunandel, som vilar på bosättningskommunen, och ansvaret för denna andel övergår under löpande bidragstid vid flyttning från kommun till annan. Enligt 1949 års kungörelse angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet, som efterträtt 1934 års hjälpkungörelse (se s. 34 f. f.), skall hjälpsökande göra ansökan hos arbetslöshetskommittén i den kom mun där han uppehåller sig. Finner arbetslöshetsnämnd sig icke böra lämna arbetslöshetshjälp åt sökande, som enligt fattigvårdslagen äger hemortsrätt inom annan kommun, må nämnden hänvisa honom att söka dylik hjälp i hem ortsrättskommunen samt, efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen, tilldela honom understöd för hans resa dit. Har sökanden vistats inom kommunen under en tid av minst nio månader och tillika under denna tid innehaft anställning av mera stadigvarande beskaffenhet bör dock arbetslöshetshjälp beredas honom inom vistelsekommunen. Arbetsmarknadsstyrelsen kan vidare före skriva, att visst antal av de understödsrum som tilldelas en kommun skall förbehållas hjälpsökande, som äga hemortsrätt inom annan kommun. År 1941 infördes nya bestämmelser om statsbidrag till hjälpverksamheten för arbetslösa. Principen i dessa var att stad, köping eller landskommun skulle kunna erhålla årskostnadsbidrag, vilket beräknades i stort sett å alla av det centrala arbetsmarknadsorganet på förhand godkända arbetslöshetskostnader under året (kostnader för anordnandet av arbeten, utbildning, kontanta understöd m. m.). Bidraget, som utgjorde lägst 20 96, steg på så sätt, att när årskostnaden per skattekrona uppgick till kr. 2: 50 eller mera kommunens nettokostnad per skattekrona blev kr. 1: 50; den kommunala belastningen kunde sålunda aldrig bli högre. 1949 års kungörelse innebär bl. a! att under vissa omständigheter den kommunala belastningen kan stanna vid 1 kr. per skattekrona. Enligt den första kungörelsen på området (1914) skulle understöd i regel meddelas endast sökande, som hade hemortsrätt i kommunen, men kunde dock under särskilda förutsättningar få tilldelas annan. År 1921 utbyttes kravet på

205 hemortsrätt mot krav på mantalsskrivning i kommunen. År 1933 uteslöts denna bestämmelse. Det överlämnades sålunda åt kommunen att själv avgöra, huruvida understöd skulle utgå även till icke mantalsskrivna eller icke hemortsrättsberättigade. Man hade väntat, att borttagandet av de ovannämnda inskränkningarna i kommunernas rätt att utdela arbetslöshetsunderstöd ävensom de vidgade hjälpmöjligheter, varom man år 1933 fattat beslut, skulle medföra, att de i vistelsekommunen icke mantalsskrivna i större utsträckning än tidigare erhölle arbetslöshetshjälp. Även om kommunerna i viss omfattning begagnade sig av sin sålunda erhållna rätt, visade det sig emellertid, att de såsom regel icke medgåvo arbetslöshetshjälp annat än åt personer, som voro fastare knutna till vistelsekommunen. Ofta införde kommunerna i fråga om arbetslöshetshjälpen liknande eller samma bestämmelser, som stadgas i fråga om fattigvård. I ett flertal kommuner fordrades sålunda, att vederbörande hjälpsökande skulle ha förvärvat hemortsrätt i fattigvårdslagens mening. Vissa kommuner, främst städer, gingo emellertid längre, i det att ifrågavarande villkor skärptes på så sätt, att vederbörande skulle ha ägt hemortsrätt under ett visst antal år. Med hänsyn härtill företogs en ny utredning, som ledde till ändring redan 1934. För att förmå kommunerna att hjälpa de arbetslösa, oberoende av hemortsrätt och mantalsskrivning, införde man då en bestämmelse om förmånligare statsbidragsvillkor för hjälp åt de icke hemortsrättsberättigade. Såvitt socialvårdskommittén kunnat finna fick emellertid denna ändring löga effekt, och man torde kunna påstå att 1934 års hjälpkungörelse, när den alls varit i tillämpning, haft betydelse i allt väsentligt endast för arbetslösa, vilka ägt hemortsrätt i fattigvårdslagens mening i den kommun, där de vistats. Enligt förordningen den 3 juni 1938 om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader, som berörts i kap. V (s. 90 f. f.), kan statsbidrag utgå till vissa av kommunen havda tandvårdskostnader. E t t av villkoren är, att vederbörande vårdbehövande är svensk medborgare och kyrkoskriven inom kommunen samt att han genom intyg från vederbörande fattigvårdsstyrelse styrkt sig vara obemedlad, respektive mindre bemedlad. Till sist må erinras om att gällande bestämmelser i sjukhuslagen angående uttagandet av legosängsavgift innebära, att om dylik sättes till lägre belopp för sjuka från det landstingsområde eller den kommun, som driver sjukhuset, än för andra sjuka, får icke till sistnämnda grupp hänföras person, som är bosatt inom landstingsområdet eller kommunen. I avseende på rätt till den låga avgiften på sjukhus kan man sålunda säga, att bosättning ger hemortsrätt. Invändningar mot nuvarande bestämmelser i fattigvårdslagen. Nuvarande hemortsrättsbestämmelser i fattigvårdslagen ha alltsedan ikraftträdandet av 1918 års fattigvårdslag utsatts för kritik. Bland de framställda invändningarna må till en början i korthet beröras en grupp, som äger samband med nuvarande socialvårds rent organisatoriska ut-

206 formning. Det s. k. småkommun-problemet har givetvis medfört, att tillämp ningen av nuvarande bestämmelser understundom kommit att te sig orättvis. Med anledning härav har det bl. a, yrkats, att alla hemortsrättsbestämmelser skulle slopas, i samband varmed skulle föreskrivas att staten skulle betala samtliga fattigvårdskostnader. 1 I viss mån närbesläktat yrkande är att samtliga de kommuner, där den understödsbehövande haft hemortsrätt, under vissa förhållanden skulle vara underhållspliktiga. 2 Vidare har understundom gjorts gällande, att de nuvarande hemortsrättsreglerna äro alltför stränga, d. v. s. att det är alltför svårt för den enskilde medborgaren att förvärva ny hemortsrätt, Från interkommunal synpunkt kan detta innebära att fördelningen av fattigvårdsbördorna blir ojämn och orättvis. Den från kommunhåll oftast framställda invändningen mot nuvarande hemortsrättsregler torde emellertid vara att de allt för litet tillgodose kravet pä samhörighet mellan individen och hemortskommunen. Liknande invändningar framställdes redan mot reglerna i 1871 års förordning. Det har bl. a, gjorts gällande 3 att fattigvårdslagstiftningskommittén i denna del uraktlåt att taga vederbörlig hänsyn till riksdagens skrivelse den 12 maj 1905, vari riksdagen uttalade önskvärdheten av strängare villkor för hemortsrätts uppkomst än de i 1871 års förordning förefintliga. Fattigvårdslagstiftningskommittén upplyser emellertid i sitt betänkande I I Fattigvårdslagstiftningen (del I avd. 2 s. 264), att den i anledning av bl. a. innehållet i riksdagens ifrågavarande skrivelse hade ansett sig böra göra ett försök att anordna hemortsrätten på grundvalen av viss tids vistelse i en kommun. Kommittén hade därför utarbetat ett förslag till lagbestämmelser om hemortsrätt, vari såsom huvudregel uppställdes att en person förvärvade hemortsrätt i det samhälle, inom vilket han inom en tid av ett år senast varit bosatt, därvid dock detaljerade föreskrifter måste lämnas om de förhållanden, som konstituerade en bosättning. Trots det fullständigare uttryck detta förslag hade givit åt samhörighetssynpunkten, hade det dock för kommittén framstått såsom i hög grad tvivelaktigt, huruvida detta uppvägde de praktiska fördelarna av att bibehålla mantalsskrivningen såsom utgångspunkt. Kravet pä större samhörighet mellan den enskilde medborgaren och hans hemortskommun har efter ikraftträdandet av 1918 års fattigvårdslag i huvudsak följt tvenne huvudlinjer. Å ena sidan har hävdats att utöver mantalsskrivningen borde fordras viss tids vistelse inom en kommun för att hemortsrätt skulle inträda. Sålunda har uppställts krav på ett och även två års vistelse. 4 Å andra sidan har påyrkats revision av mantalsskrivningsförfarandet i olika avseenden, framför allt i syfte att uppnå bättre överensstämmelse mellan den faktiska mantalsskrivningen och bosättningen. Bland cle erinringar, som vid diskussionen om hemortsrättsproblemen framförts mot mantalsskrivningsförfarandet kunna nämnas följande: Underlåtenhet att göra föreskrivna anmälningar kan leda till oöverensstämmelse mellan mantalsskrivningen och den 1

Motion 1932: II: 9. » 1930: II: 14. 3 » 1921: IL 13. 4 Svenska landskommunernas förbund i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 januari 1928. 2

207 faktiska bosättningen. Detta kan ske t. ex. därigenom att en person underlåter att inlämna flyttningsbetyg till inflyttningskommunen. Ett pastorsämbete kan uraktlåta eller förbise att i rätt tid lämna underrättelse till annan kommun om inflyttning. Pastorsämbetet mottager måhända icke underrättelse om inflyttning eller nekar att kyrkobokföra personen i fråga. En fastighetsägare kan uraktlåta att göra anmälan om in- eller utflyttning i sina lägenheter. 1 Vidare har påpekats, att en kommun kan förlora möjligheten att föra besvär i mantalsskrivningsärende därigenom att flyttningsbetyg icke uttages vid avflyttning från hemkommunen och att inflyttningskommunen därför ej kan uppgivas. I samband med liknande erinringar har uttryckts önskvärdheten av bättre kommunikation mellan mantalsskrivningsförrättaren i inflyttningskommunen och fattigvårdsstyrelsen i utflyttningskommunen. 2 Slutligen har det ansetts oegentligt att »kvarskrivning» skall grunda hemortsrätt. Överhuvudtaget borde anteckning i mantalslängden om personer, som saknade fast bostad eller voro obefintliga, ej ha någon verkan i fattigvårdsrättsligt hänseende. 3 Jämväl bestämmelserna om det s. k. fattigvårdsfria året ha varit föremål för anmärkning. Å ena sidan har föreslagits, att dessa bestämmelser skulle helt utgå. 4 Å andra sidan har uttalats, att åtgärder böra vidtagas för att förhindra, att bestämmelserna i fråga genom illojala förfaranden åsidosättas. Exempel har icke saknats därpå, att myndigheterna i avflyttningskommunen faktiskt underhålla en till annan kommun inflyttad person genom gåvor, lån, ingående av borgen, understöd från donationsmedel etc, eller genom att de för understödstagares räkning inköpa en i inflyttningskommunen belägen fastighet. Emellertid har även anmärkts, att bestämmelserna om det fattigvårdsfria året fresta till meddelande av understöd från inflyttningskommunens sida. 5 Till sist har det påpekats, att skapandet av ett flertal nya former av förmåner, vilkas åtnjutande ej utgör hinder för hemortsrättsförvärv, innebär en inkonsekvens i förhållande till fattigvårdslagens här ifrågavarande föreskrift. Det har sålunda gjorts invändningar mot att en person kan inflytta till en kommun och bli där mantalsskriven samt åtnjuta t. ex. mödrahjälp och bidragsförskott och detta oaktat förvärva hemortsrätt i kommunen. Även den s. k. 60-årsregeln har rönt kritik, i det att det framhållits, att den verkar på ett ogynnsamt och nyckfullt sätt. 6 Förslag har framförts om höjning av ifrågavarande ålder till 65 eller 67 år. Kritik har vidare framförts mot reglerna om de s. k. bipersonernas hemortsrätt. Sålunda har vid upprepade tillfällen yrkats ändring av de bestämmelser, enligt vilka hustrun har samma hemortsrätt som mannen. I den offentliga debatten har särskilt framhållits såsom olämpligt att kvinna med minderåriga barn, som fötts utom äktenskapet, genom äktenskap erhåller mannens hemortsrätt, samt att barnen förty erhålla samma hemortsrätt. Denna inne1

Motion 1934: II: 34. Landskommunernas förbunds skrivelse 12 j a n u a r i 1928. :1 Motion 1924: II: 272. 4 Skatteutjämningsberedningen. •' Motion 1934: II: 40. 0 Motion 1930: II: 14. 8

208 börd av gällande bestämmelser föranleder anstiftande av s. k. fattigvårdsäktenskap. Till motverkande av dylika manipulationer med hemortsrätten har före slagits, 1 att, om kvinna med minderårigt barn ingår äktenskap och barnet under det år äktenskapet blivit ingånget erhållit fattigvård eller varit föremål för sådan åtgärd från barnavårdsnämnden, som utgör hinder för förvärv av hemortsrätt, barnet skall behålla den hemortsrätt det ägde, då modern ingick äktenskapet. Såsom en generell anmärkning mot nuvarande hemortsrättsregler — liksom mot hemortsrättssystemet såsom sådant — har ofta anförts att de främja uppkomsten av en osund anda och misstänksamhet i det inter kommunala umgänget. Kommunerna underkasta ärendena en byråkratisk och formalistisk prövning, äro obenägna att göra medgivanden, som kunna öka deras försörjningsbörda, och misstänka gärna förekomsten av manipulationer av ett eller annat slag från andra kommuners sida i syfte att undslippa kost naderna för en persons underhåll och vård. Tendenser till rättshaveri äro icke sällan märkbara. Under år 193 7 antingen av dömda eller till följande år balanserade eller av parterna återkallade mål Mål som överlämEnskild Allmän nats till person anstalt Kom- Primär annan och mun kommun eller mynkominrättoch och Summa dighet mun enskild lands- ning och enligt person ting kommun 81 § enligt bvl. 58 § I tv isten deltagande parter

Två kommuner

Samtliga fattigvårdsmål Därav mål r ö r a n d e : Hemortsrätt Behov av fattigvård enligt 1 § . . Ersättningsbeloppets storlek Enskilda personers ersättningsskyldighet Hemsändning och kostnad härför Vägrad fattigvård eller annan tvist enligt 78 § 1 mom Landstingets ersättningsskyldighet Tillämpning av 50 § 2 mom Behov av vård enligt 58 § Tvisteämnet kan ej uppgivas . . . . Samtliga barnavårdsmål Därav mål rörande: Hemortsrätt Tvist huruvida kostnaden är att hänföra till vård enligt barnavårdslacren eller ei Ersättningsbeloppets storlek Enskilda personers ersättningsskyldighet Tvisteämnet kan ej uppgivas . . . .

5 148

1220 1348 942

9 767

90 565

3 20 10

99 94 48

1322 1552 1565

1124 199

199 1939

75 186

1939 78 44 75 1869

233 Q

2 7

139 193

228 281

78 44

221 135 137 217

47 32

228 25

2 659

Statens fattigvårdsinspektör i skrivelse den 31 oktober 1935.

209 Ett ofta uppmärksammat förhållande är, att nuvarande hemortsrättssystem och hemortsrättsregler föranlett tvister mellan kommuner liksom mellan kommuner och enskilda i en betydande omfattning. Vid genomförandet av 1918 års lag med dess till den faktiska mantalsskrivningen knutna hemortsrätt hystes förhoppningen, att antalet fattigvårdsprocesser skulle nedgå. Utvecklingen gav emellertid länge tvärtom anledning till ökade bekymmer i detta avseende. Vid en jämförelse mellan åren 1917 och 1931 finner man sålunda att de hos länsstyrelserna anhängiggjorda fattigvårdsmålens antal ökats från 5 778 till 9 000 och mantalsskrivningsärendena från 110 till 9 214. Sistnämnda stegring torde dock i hög grad ha berott på faktorer utanför fattigvårdens område. Utvecklingen har emellertid senare gestaltat sig annorlunda. Kommittén lät under ett tidigare stadium av sitt arbete rörande fattigvårdslagstiftningen göra en undersökning angående hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna under år 1937 anhängiggjorda fattigvårds- och barnavårdsmål. Undersökningens resultat redovisas i tablå å s. 208. Kommittén har vidare från kammarrätten erhållit följande uppgifter angående antalet till kammarrätten under åren 1930—1948 inkomna fattigvårds-, barnavårds- och folkbokföringsmål: Ar

Antal mål

Ar

Antal mål

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

1 251 1 298 1515 2 034 2 507 2 478 2 121 1 677 1 202 998

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

954 1341 1 279 1061 1006 934 1252 683 628

De under åren 1940—1948 inkomna målen fördelade sig på de olika grupperna enligt följande tablå:

Inkomna år

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1 8 — 1 7 8 3 49

Kyrkobokförings- och mantalsskrivningsmål (folkbokföringsmål)

angående ersättning av staten

övriga

summa

280 236 300 353 413 452 341 284 189

67 359 316 77 65 83 569 72 172

607 746 663 631 528 399 342 327 267

674 1105 979 708 593 482 911 399 439

Fattigvårds- och barnavårdsmål Summa

954 1341 1279 1061 1006 934 1252 683 628

210 Vid behandling i kammarrätten av uppkommen fråga om handläggningen av fattigvårds- och barnavårdsmålen inom kammarrätten anförde t. f. presidenten S. Norrman angående den utveckling, som avspeglas i dessa siffror,, enligt protokoll den 3 december 1948 följande: »Den stegring av antalet fattigvårds- och barnavårdsmål samt mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål, som enligt vad ovan visats framträtt i början av 1930-talet, är säkerligen beroende av den ekonomiska kris, som då rådde i vårt land. Lika tydligt är att den nedgång av antalet fattigvårdsoch barnavårdsmål av annan natur än statsersättningsmål, som pågått oavbrutet fr. o. m. år 1942, beror dels på att en fast praxis numera utbildat sig i dessa mål dels ock på att fattig- och barnavården minskat i betydelse såsom sociala hjälpformer genom tillkomsten eller ökningen av andra sociala hjälpformer såsom moderskapspenning, mödrahjälp, allmänna och särskilda barnbidrag, bidragsförskott, den frivilliga sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och sist men icke minst folkpensioneringen jämte bostadstilläggen. Det starka fluktuerandet av antalet av sådana fattigvårds- och barnavårdsmål, som utgöras av statsersättningsmål, sammanhänger uppenbarligen med den av krigs- och efterkrigsförhållandena föranledda flyktingsströmmen till vårt land samt därmed att under åren 1941—1947 den sociala hjälpverksamheten bland utlänningar till mycket väsentlig del handhades av flyktingsnämnden. Med början under år 1947 överfördes, i överensstämmelse med de i Kungl. Maj:ts proposition nr 1947:270 uppdragna riktlinjerna, den direkta bidragsverksamheten bland flyktingarna i huvudsak från flyktingsnämnden å de härför avsedda organen, fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder.» Ehuru sålunda avsevärda fluktuationer i antalet mål förekommit finner socialvårdskommittén uppenbart att en varaktig och betydande nedgång av antalet fattigvårdsprocesser ägt rum. Vad särskilt beträffar hemortsrättsmål rörde 13,5 % av de hos länsstyrelserna år 1937 anhängiggjorda målen dylika frågor; motsvarande tal ifråga om barnavårdsmålen utgjorde 21,7 %. Av de i kammarrätten år 1925 avgjorda målen rörde enligt särskilda från kammarrätten inhämtade uppgifter 25, i % hemortsrättsfrågor, medan av de till samma myndighet under år 1938 inkomna fattigvårdsmål 17,i % rörde sådana frågor. Huruvida hemortsrättsfrågornas relativa andel i antalet mål överhuvud taget ändrats efter 1938 är icke känt. Kommittén har icke funnit anledning att låta verkställa en ny utredning därav, enär en dylik fordrar genomgång av varje ärende och saken numera torde få anses sakna större betydelse. Antalet fattigvårds- och barnavårdsmål, som gäller hemortsrättsfrågor, kan uppenbarligen numera icke vara så stort att man har anledning ta någon större hänsyn till de administrativa besvär vilka därigenom vållas fattigvårdsstyrelserna och deras tjänstemän samt statliga myndigheter. Ur denna synpunkt finnes i och för sig enligt kommitténs mening knappast anledning påyrka ändring av hemortsrättsbestämmelserna. Detta gäller emellertid endast själva processerna. Helt oavsett processerna vålla hemortsrättsbestämmelserna fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder ett

211 drygt arbete, i första hand för införskaffande av utredning om de olika om ständigheter, vilka måste vara kända, innan hemortsrätten kan bedömas. Enär bestämmelserna under avsevärd tid förhindra hemortsrättsförvärv och vidare enär hemortsrätt ej alls kan förvärvas vid årligen återkommande fattigvård liksom ej heller vid uppnådda 60 års ålder, är det ofta förekommande att den hjälpbehövande får fattigvård i en kommun men har hemortsrätt i en annan, varav följer en omfattande kravverksamhet mellan kommunerna. Det är självfallet angeläget att söka begränsa dylikt arbete. Denna och andra synpunkter delvis redan berörda, delvis behandlade i det följande få bli avgörande. Hemortsrättsreglerna ur den hjälpbehövandes synpunkt. Ovan redovisade erinringar mot nuvarande hemortsrättssystem i fattigvårdslagen härleda sig till övervägande delen ur rent kommunala intressesynpunkter. Många av dem äga emellertid samband med förhållanden, som mer eller mindre kännbart utöva inflytande på den enskilde individens ställning i fattigvårdshänseende, varjämte ur dennes synpunkt vissa andra förhållanden i samband med hemortsrättssystemet kunna vara olägliga. I första hand har framhållits att hemortsrättssystemet såsom sådant verkar betungande för den enskilde. Kommunmedlemmarnas uppdelning i hemortsberättigade och icke hemortsberättigade medför av rene folkpsykologiska skäl, därvid ekonomiska intressesynpunkter givetvis mer eller mindre medvetet spela en roll, att de senare betraktas som främlingar (»utsocknes»). Särskilt i de mindre kommunerna kan detta, såsom ofta omvittnats, leda till att nyinflyttade personer, som kunna antagas komma att behöva samhällelig hjälp, få svårt att skaffa sig bostad eller erhålla arbete eller att de i annan form utsättas för mer eller mindre öppen bojkott. Med hemortsrättssystemet som sådant följer också att den enskilde, som är i behov av fattigvård, måtte underkasta sig betydligt grundligare förhör och vidlyftigare utredning än vad eljest varit nödvändigt, i det att hans personliga omständigheter, bosättningsförhållanden m. m. ofta måste utredas för tid, som ligger långt tillbaka. Även utanför fattigvården ha understundom konstaterats vissa för den enskilde medborgaren menliga påföljder av hemortsrättssystemet såsom sådant. Sålunda har påtalats det förhållandet att i kommunerna, särskilt under arbetslöshetsperioder, framträtt en benägenhet att mer eller mindre uttryckligt påverka arbetsgivarna att endast anställa sådana arbetare som ha hemortsrätt inom kommunen. E n sådan tendens är givetvis ägnad att försvåra medborgarnas förflyttningar emellan olika kommuner och därigenom deras förmåga att ärligen försörja sig själva genom eget arbete. Såsom i det föregående antytts ha klagomål icke sällan förekommit över svårigheten för nyinflyttade att erhålla arbete, särskilt ifråga om vissa yrkeskategorier och i mindre kommuner. Ifråga om detaljutformningen av nuvarande hemortsrättsregler har, såsom

212 ovan anförts, gjorts gällande, att hemortsrättsförvärvet är alltför svårt, vilket för den enskilde individen medför olägenheter i olika avseenden. Dessa olägenheter accentueras genom den bestående uppdelningen av fattigvård i obligatorisk och frivillig och genom denna uppdelnings betydelse för ersättningsskyldigheten kommuner emellan. Ifrågavarande bestämmelser torde haft till följd att kommun, som icke är den hjälpsökandes hemortskommun, i regel tillgodoser hjälpbehovet endast så långt hjälpen kan återsökas av hemortskommunen. Detta är givetvis ägnat att leda till en restriktiv och formellt betonad prövning av såväl hjälpbehovet som hjälpens omfattning, överhuvud taget torde beträffande den frivilliga fattigvården det omdömet vara allmänt, att den som icke har hemortsrätt inom kommunen vanligen har svårt att erhålla sådan hjälp. Detta har betydelse särskilt i tvenne fall, nämligen dels ifråga om hjälp åt arbetsföra men arbetslösa personer och dels när det gäller att meddela förebyggande fattigvård. Beträffande den förebyggande fattigvården förhåller det sig otvivelaktigt så, att sådan hjälp sällan kommer en person till del, som icke har hemortsrätt i vistelsekommunen. I de fall, där understöd av denna natur likväl lämnas, brukar i regel överenskommelse i förväg träffas mellan vederbörande kommuner om ersättning för kostnaderna. Jämväl hemsändningsreglerna, till vilka kommittén återkommer i kap. X, innebära ett ingripande mot den enskilde, som mången gång måste vara för honom olägligt, särskilt när han icke längre upprätthåller närmare förbindelser med hemortskommunen, överhuvud taget kan beträffande de nackdelar för den enskilde, som framträda vid ett hemortsrättssystem, uppbyggt enligt nu gällande principer, anföras, att de framträda starkare ju längre tid som i visst fall erfordras för hemortsrättsförvärv. Vid ett bedömande av nuvarande hemortsrättsregler kan man slutligen icke undgå att beröra den ställning som de intaga i den allmänna opinionen. Otvivelaktigt torde finnas en vitt utbredd uppfattning, som är spridd långt utöver ansvariga kommunalmäns och understödstagares krets, låt vara från olika utgångspunkter, att hemortsrättssystemet i sin nuvarande utformning utgör ett onus inom fattigvården. Sett ur den allmänna opinionens synpunkt är systemet tungrott och för den enskilde individen ur skilda synpunkter besvärande. Begreppet samhörighet mellan kommun och individ såsom grund för hemortsrätten har numera en ytterst vag innebörd.

Allmänna synpunkter ifråga om hemortsrättsregler för socialhjälpen. Förslag till huvudregel. Det har icke kunnat undgås, att den följande redogörelsen för kommitténs behandling av här ifrågavarande spörsmål blir omfattande. För att göra den mera överskådlig ger kommittén nu först en kort sammanfattning av sina överväganden beträffande huvudbestämmelsen. Så länge fattigvården varit socialvårdens huvudsakliga hjälpform och dess

213 standard varit synnerligen olikartad i olika kommuner, ha hemortsrättsbestämmelserna bl. a. haft till uppgift att motverka benägenheten hos enskilda medborgare att söka genom inflyttning i kommuner med en mera frikostig fattigvård komma i åtnjutande av därmed förenade fördelar. Med hänsyn till att hjälpuppgifterna i allt större utsträckning övertagits av socialförsäkringen och andra socialvårdsgrenar, kan socialhjälpens utformning icke antagas komma att i nämnvärd grad inverka på medborgarnas val av vistelsekommun. Detta kan snarare väntas i vissa fall komma att dikteras av andra sociala förmåner, vilka ej ha något samband med socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser. Dessa bestämmelser kunna därför i det väsentliga utformas utan hänsyn till deras inverkan på de individuella flyttningarna. Vidare synes det oförenligt med nutida uppfattning om samhällets förpliktelser mot den enskilde att för socialhjälpens del upprätthålla det gamla kravet på verklig samhörighet mellan kommunen och den hemortsberättigade, vilket krav övergivits inom socialvården i övrigt. I huvudsak kan man utgå från att hemortsrättsbestämmelserna skola fylla följande villkor: 1) medge ett snabbt hemortsrättsförvärv, 2) vara enkla och lätta att tolka, 3) så långt som möjligt sammanfalla med motsvarande bestämmelser i övriga, i ekonomiskt avseende delvis till kommunen anknutna socialvårdsgrenar samt 4) likväl icke inbjuda till åtgärder i syfte -att obehörigt påverka hemortsrätten. Med dessa utgångspunkter kan man icke göra den hjälpbehövandes vistelse- eller bosättningskommun till hemortsrättskommun. Visserligen tillgodoses då punkt 1 väl men punkterna 2—4 beaktas i stället i allt för ringa grad. Man måste därför som huvudgrund välja mantalsskrivningen eller kyrkobokföringen. Det senare alternativet har den fördelen, att grundvillkoret för hemortsrättsförvärvet då blir uppfyllt redan strax efter inflyttningen i en kommun. Om man följer denna linje och förkortar den nu ettåriga fattigvårdsfria tiden till sex månader, skulle man få en huvudbestämmelse av innebörd, att varje medborgare äger hemortsrätt i den kommun, där han varit kyrkobokförd i sex månader utan att under den tiden ha åtnjutit socialhjälp. Emellertid grundas bestämmelsen om en hjälpfri tid egentligen på kravet på samhörighet mellan kommunen och den behövande. Då detta krav överges, bör man också överge villkoret om en hjälpfri tid. Därigenom vinnes mycket ifråga om enkelhet och snabbhet i hemortsrättsförvärvet. Vill man därjämte uppnå överensstämmelse med socialförsäkringen, måste man dock samtidigt avstå från att begagna kyrkobokföringen som grund och i stället i detta hänseende bibehålla mantalsskrivningen. Kommittén har stannat för att så bör ske och föreslår alltså som huvudregel, att man bör äga hemortsrätt i den kommun, där man är mantalsskriven, dock endast under den tid mantalsskrivningen avser. Den som för visst år icke blivit någonstädes mantalsskriven, saknar alltså under det året hemortsrätt. Enligt detta förslag får själva begreppet en så förändrad innebörd, att

214 ordet hemortsrätt ej längre svarar mot innehållet. Det är endast fråga om en regel för bedömande av vilken kommun som skall bära den del av kostnaden, som överhuvud taget skall bestridas av någon kommun. Ordet hemortsrätt bör därför försvinna. Efter denna sammanfattning övergår kommittén till en närmare redogörelse för sina överväganden. I första hand bör vid bedömande av frågan om lämpliga hemortsrättsregler beträffande socialhjälpen uppmärksammas, att utgångspunkterna genom ett flertal ingripande reformer på olika områden blivit helt andra än dem man haft vid diskussion om fattigvårdens hemortsrättsregler. Socialhjälpen blir i avseende på omfattningen endast en mindre del av samhällets hjälp åtgärder. Höjda folkpensioner, sjukhjälp, barnbidrag (allmänna och särskilda) m. m. träda i fattigvårdens ställe, och socialhjälpen får endast överta de därefter återstående begränsade uppgifterna. I den mån kommunerna ha gjorts delaktiga i kostnaderna för de nya förmånerna, har anknytningen till viss kommun skett efter regler, som helt bygga på behovet av enkelhet och ta mycket liten eller snarare ingen hänsyn till det gamla kravet på samhörighet mellan kommunen och förmånstagaren. Vidare märkes, att de mycket små kommunerna, för vilka en i och för sig ej stor utgift kan vara relativt sett betungande, försvinna genom den ändrade kommunala indelningen. Slutligen bör det framhållas, att socialvårdskommittén i det följande föreslår, att kostnaderna även för socialhjälpen skola delas mellan stat och kommun. Av i det föregående anförda skäl har det framstått som ur den hjälpbehö vandes synpunkt angeläget, att det blir lättare att förvärva hemortsrätt. Den utvidgning av den hjälpbehövandes rätt till hjälp, som kommittén i det föregående föreslagit, kan visserligen ur den enskildes synpunkt sägas i viss mån minska behovet av att ändra hemortsrättsbestämmelserna i sådan riktning, att hemortsrätt kan förvärvas snabbare. Likväl kvarstår ur samma synpunkt, att hjälpen för den som icke äger hemortsrätt i kommunen gärna utmätes efter mera formella grunder och med särskild hänsyn till vad hemortsrättskommunen kan antagas godkänna. När härtill kommer, att hjälpåtgärder av förebyggande natur liksom enligt fattigvårdslagen icke skola vara en rättighet för medborgaren, och då hemortsrättskommunen i regel kan antagas ställa sig välvilligare ifråga om sådana åtgärder än en annan kommun, gäller det dock likaväl om socialhjälpen som det gällt om fattigvården, att den enskilde medborgaren har ett bestämt intresse av att kunna så fort som möjligt förvärva sig hemortsrätt i den kommun, där han flyttar in. Socialvården måste inrymma en hjälpform, som garanterar, att hjälp kan erhållas omedelbart, i vilken kommun den hjälpbehövande än är. Fattigvården fyller detta villkor genom- föreskriften, att hjälp skall sökas och meddelas i vistelsekommunen, oberoende av var vederbörande äger hemortsrätt, är folkbokförd, bosatt e. d. Samma egenskap måste socialhjälpen äga i motsats till socialvårdens övrrga grenar.

215 Givetvis vore det önskvärt, att man trots detta ifråga om socialhjälpen liksom ifråga om socialvården i övrigt kunde undgå ett ersättningsförfarande kommuner emellan. För att vinna denna fördel skulle man vara tvungen att göra vistelsekommunen till hemortskommun, varigenom man samtidigt i största tänkbara utsträckning tillgodosåge den enskildes intresse av att snabbt förvärva hemortsrätt. Så långt lärer man näppeligen kunna gå. Kommittén återkommer härtill men vill i detta sammanhang understryka, att även om så ej kan ske, det dock kan ifråga om ersättningsförfarandet vinnas stora fördelar genom att man överhuvud taget gör hemortsrättsförvärvet lättare. Desto färre bli nämligen de fall där det måste förekomma ett sådant förfarande kommuner emellan. Allvarliga olägenheter äro förknippade med ersättningsförfarandena, som innebära ett tidsödande och i och för sig meningslöst arbete. Därför är ett lätt hemortsförvärv ett intresse även med hänsyn till önskvärdheten av att det administrativa arbetet förenklas. Mot förslag om ett underlättande av hemortsrättsförvärv har tidigare ofta riktats den invändningen, att man därmed även underlättar medvetna åtgärder från en kommuns sida att förhindra att en person vinner hemortsrätt i kommunen eller att ordna så att han vinner hemortsrätt i en annan kommun. Obestridligen har i varje fall tidigare dylika manipulationer förekommit i icke obetydlig utsträckning. De väsentligt förändrade förhållandena ifråga om den behovsprövade hjälpens ställning i hjälpsystemet, finansieringen m. m., vilka berörts å s. 214, ha i varje fall i hög grad minskat risken för att denna företeelse skall få någon större spridning. Därest man går mycket långt i sin strävan att göra hemortsrättsförvärvet lätt, kan det dock väl hända, att manipulationer skulle kunna uppstå i en kanske icke obetydlig omfattning. Det är sålunda likväl nödvändigt att vid utformningen av hemortsrättsbestämmelserna ta viss hänsyn till denna faktor. Emellertid kan ett lätt hemortsrättsförvärv anses betänkligt även ur den mycket vidsträcktare synpunkten, att människor vid valet av bosättningsort kunna tänkas ta hänsyn till omfattningen och arten av de sociala förmåner, som i olika sammanhang erbjuda sig i den ena eller den andra kommunen. Det är här fråga om samma tankegång, som ligger till grund för den tidigare berörda regeln i folkpensioneringslagen, att pensionstagare icke erhåller bostadstillägg efter en högre ortsgrupp, förrän han varit mantalsskriven tre år inom denna grupp. På grund av den riktning som befolkningsrörelserna för närvarande ha, d. v. s. från landsbygden till städerna och industricentra, torde det vara vanligt att de senare samhällena, särskilt de större, befara att deras socialvårdsbudget genom inflyttning från landsbygden av mer eller mindre, tillfälligt eller varaktigt försörjningsodugliga personer samt under kristider av arbetslösa skall över hövan belastas. Huruvida farhågor för ett dylikt resultat, om hemortsrättsförvärvet enligt socialhjälpslagen göres lättare än enligt fattigvårdslagen, äro grundade eller icke, kan synas svårt att på förhand avgöra, Erfarenheterna från Danmark, där hemortsrättsförvärvet är synnerligen 5

216 lätt, torde närmast tala för att hemortsrättsreglerna i och för sig icke spela större roll för inflyttningsfrekvensen till storstäderna. Det bör erinras om att socialhjälp vid arbetslöshet blir en rättighet, som den arbetslöse alltid kan påräkna i vilken kommun han än befinner sig. Det kommer därför i jämförelse med vad som varit fallet under fattigvårdslagens tid för den arbetslöse icke att finnas samma anledning att för att kunna få hjälp söka sig över till annan kommun. Socialvården inom de skilda kommunerna kommer vidare genom de såväl på socialvårdens som på vissa andra områden företagna reformerna att utvecklas mot en allt mera enhetlig standard. I denna riktning strävar man målmedvetet. Ett viktigt led i denna strävan är differentieringen av statsbidragen efter kommunernas bärkraft. Man torde därför våga antaga, att eventuella tendenser hos understödstagare eller hjälpbehövande att genom ombyte av boningsort förskaffa sig bättre sociala förmåner av olika slag komma att sakna egentlig betydelse. Även om delade meningar kunna förefinnas, huru långt utvecklingen fram mot en utjämning av de sociala anordningarnas standard i olika kommuner kan drivas, är det enligt socialvårdskommitténs mening uppenbart, att med den begränsade roll socialhjälpen kommer att spela inom socialvården i dess helhet, de till socialhjälpen anknutna hemortsrättsbestämmelserna knappast kunna komma att påverka medborgarnas val av bosättningskommun, i varje fall icke i nämnvärd grad. Komma skiljaktligheter i den sociala standarden att leda till flyttningar, så blir det på grund av att den ena kommunen bättre än den andra ordnat frågor som icke tillhöra socialhjälpens område t. ex. skapat bättre tillgång på pensionärshem och visat större aktivitet på bostadsområdet i övrigt. Socialvårdskommittén vill i första hand understryka, att, om en icke önskvärd inflyttning till tätorter anses böra motverkas genom särskilda bestämmelser, dessa bestämmelser böra så långt som möjligt ligga utanför socialvårdens område i dess helhet. I den mån det visar sig nödvändigt att inom detta område fastställa bestämmelser, som motverka en icke önskvärd inflyttning, böra dessa bestämmelser självfallet avse de delar av socialvården där en ojämnhet kommunerna emellan kan ge den ena kommunen en påfallande större dragningskraft än den andra. En sådan företeelse kan såsom nyss nämnts tänkas uppstå t. ex. ifråga om pensionärshem. Därest den ena kommunen ordnar god tillgång på platser på sådana hem men den andra försummar detta, kan skillnaden leda till att åldringar söka få tillfälle att bosätta sig i deU förra kommunen för att sedan kunna få plats på pensionärshem. Detta kan emellertid motverkas därigenom att för plats på pensionärshem ställes krav på en längre tids bosättning, vissa års mantalsskrivning e. d. F. n. torde understundom påfordras att vederbörande skall ha hemortsrätt i kommunen i fattigvårdslagens mening... Socialyårdskommittén vill understryka att man bör begränsa dylika spärrbestämmelser till det minsta möjliga. I den mån ett sådant förfarande åtminstone tills vidare, intill dess en viss utjämning mellan vad som erbjudes i olika kommuner uppnåtts, måste tillI

217 gripas, är det effektivare och ur allmänna synpunkter att föredraga, att bestämmelserna konstrueras utan anknytning till den generella behovsprövade hjälpformens hemortsrättsbegrepp. Det må erinras om att anknytning i avseende på sjukhusvård till visst landstingsområde (stad utanför landsting) enligt sjukhuslagen redan nu grundar sig på bosättning och icke på hemortsrätten. Socialvårdskommittén har i sitt betänkande om ålderdomshemmen föreslagit, att detsamma skall gälla i avseende på anknytning för ålderdomshemsvård till viss kommun. Det anförda visar, att utformningen av socialhjälpens hemortsrättsbegrepp icke kan antagas påverka eller i varje fall icke i nämnvärd grad påverka eventuell benägenhet hos medborgarna att flytta till annan kommun för att komma i åtnjutande av bättre förmåner. Detta begrepp kan sålunda utformas utan hänsyn till dess inverkan på den enskilda medborgarens val av vistelsekommun. Sådan hänsyn får tagas i andra sammanhang, där den verkligen kan vara aktuell. Därmed har dock socialvårdskommittén såsom redan framhållits icke velat förorda att spärrbestämmelser av ifrågavarande slag skola bli vanliga inom socialvården. Det är tvärtom angeläget, att de tillgripas endast om och i den mån de visa sig nödvändiga för att förekomma ur allmänna synpunkter irrationella flyttningar. Och när sådana bestämmelser uppställas av stat eller kommun, är det angeläget, att tillämpningen blir varsam och att stor möjlighet beredes att ta hänsyn till förhållandena i de enskilda fallen så som exempelvis skett och sker vid tillämpningen av regeln i folkpensioneringslagen om tre års mantalsskrivning som villkor för högre bostadstillägg. Pensionsstyrelsen äger nämligen enligt folkpensioneringslagen rättighet göra undantag från denna regel, och enligt vad kommittén erfarit, utnyttjar styrelsen denna rättighet så snart rimliga skäl för flyttning till den högre bostadsgruppen kunna åberopas. Oavsett hur man på socialvårdens övriga områden förfar i här ifrågavarande avseende kvarstår det, att de anförda synpunkterna på befolkningens flyttningar icke behöva utgöra något hinder för förverkligandet av önskemålet att underlätta hemortsrättsförvärvet beträffande socialhjälpen. Det gamla kravet på verklig samhörighet mellan kommunen och den hemortsrättsberättigade har övergivits inom socialvården i övrigt. Det synes oförenligt med nutida uppfattning om samhällets förpliktelser mot den enskilde att för socialhjälpens del söka bibehålla detta krav. Under forna tider, då flyttningar mellan kommunerna voro fåtaliga och kommunikationsmöjligheterna begränsade, var det naturligt icke blott att invånarna i en kommun kände samhörighet med denna och övriga kommunmedlemmar utan även att såsom uttryck härför accepterades ett gemensamt ansvar för de orkeslösa eller eljest försörjningsodugliga kommunmedlemmarnas uppehälle. I det moderna samhället råda helt andra förhållanden. E n livlig befolkningsomflyttning äger rum, gynnad av ett vitt utgrenat kommunikationsväsen. Den faktiska samhörigheten mellan medborgaren och kommunen är vid dessa förhållanden mången gång obetydlig.

218 P å grund härav är i själva verket den generella, behovsprövade hjälpformen liksom socialvården i övrigt principiellt en statsuppgift. Socialvårdskommittén har i sitt betänkande V I angående socialvårdens organisation m. m. understrukit detta förhållande och diskuterat de fördelar och olägenheter som skulle följa, därest man i anledning därav förstatligade fattigvården (socialhjälpen). När kommittén kom till det resultat, att en lokal samfällighet, kommunen, måste bära en del av kostnaderna, berodde detta bl. a. därpå att kommittén fann obestridligt, att fara eljest skulle föreligga för ett obehörigt utnyttjande av verksamheten. Samma synpunkt ligger till grund för den kommunala ansvarigheten för inkomstprövade delar av socialförsäkringen. Den kommun, vars organ utövar ett betydelsefullt inflytande vid beviljandet av hjälpen, skall bära en del av kostnaden. Däremot kan denna ansvarighet icke byggas på något slag av samhörighet mellan en viss kommun och den enskilde, medförande en på allmänna rättssynpunkter grundad skyldighet för denna kommun att bistå den enskilde. Att under angivna förhållanden så som ofta skett och ännu sker tala om att det är rättvist eller orättvist att en person får hemortsrätt i en kommun är ett sätt att se på problemet som sålunda numera saknar reell grund. Det är i regel icke möjligt att avgöra vad som i det särskilda fallet är »rättvist» eller »orättvist». I diskussionen kring hemortsrättsproblemen torde kunna spåras en benägenhet, framför allt från kommunernas sida, att bedöma ett hemortsrättssystems verkningar med utgångspunkt från allenast ett eller ett fåtal individuella fall, i vilka reglernas tillämpning förmenats medföra för respektive kommun orättvisa verkningar, medan man förbiser det ofta betydligt större antal fall, där kommunen icke haft några ölägenheter utan tvärtom ekonomiska fördelar av bestämmelserna ifråga. Enligt kommitténs förmenande bör man sålunda vid utformningen av hem ortsrättsbegreppet för socialhjälpen liksom för socialvården i övrigt bortse ifrån samhörighetssynpunkter och de därpå grundade föreställningarna om vad som gentemot en kommun är rättvist eller icke. Vid avgörandet av frågan om socialhjälpens hemortsrättssystem bör man icke uteslutande taga hänsyn till sådana faktorer, som äga betydelse beträffande just denna hjälpform. Uppenbarligen bör det vara ett önskemål att samtliga arter av samhällelig hjälp eller åtminstone så många av dem som möjligt äro baserade på samma hemortsrättsbegrepp. E n person bör med andra ord i socialvårdshänseende om möjligt tillhöra. allenast en kommun. E t t sådant system skulle skapa reda och enhetlighet inom socialvården och förenkla dess administration. För den enskilde medborgaren är det givetvis lättare att hålla reda på sitt läge i hemortsrättshänseende, om hemortsrättsreglerna äro enhetliga än om olika regler finnas för de olika hjälpformerna. Under nuvarande förhållanden kan en person i fattigvårdshänseende tillhöra viss kommun, medan han ifråga om rätt till t. ex. folkpension eller annan förmån tillhör annan kommun. Detta förhållande har medfört, att socialvårds-

219 organen frestas att, vid avgörandet av hjälpformen i det enskilda fallet, välja den som blir för kommunen minst betungande och detta ofta i strid med vad lagstiftarna avsett angående den ena eller den andra hjälpformens tillämpning. För en kommun, som är den hjälpsökandes mantalsskrivningsmen ej hemortsrättskommun och som, därest folkpension beviljas, skulle belastas av kommunandelen i denna, är det onekligen frestande att söka förekomma, att pensionsansökan ingives och beviljas, genom att beredvilligt bevilja fattigvård, i vilket fall hemortsrättskommunen belastas med kostnaderna för hjälpbehovets tillgodoseende. Liknande synpunkter kunna anföras beträffande förhållandet mellan fattigvården och andra hjälpformer ävensom ifråga om dessa hjälpformer inbördes. Det är sålunda ett önskemål, att sådan likformighet vinnes att en och samma kommun kommer att bära den på kommun författningsenligt belöpande kostnadsandelen ifråga om samtliga inom socialvårdssystemet ingående hjälpformer. Detta skulle i realiteten innebära, att en kommun, som den hjälpbehövande i socialvårdshänseende tillhörde, icke skulle kunna undandraga sig att lämna hjälp. Ur vissa synpunkter vore det naturligen önskvärt, att likformigheten sträcktes så långt, att det vid hjälpbehovets avgörande bleve för kommunen ur ekonomisk synpunkt likgiltigt, vilken hjälpform som komme till användning. Ett sådant system skulle innebära, att statens bidrag till olika hjälpformer bestämdes lika eller att statsbidraget utginge med viss andel av kommunernas totala socialvårdsutgifter. Detta spörsmål skall behandlas i annat sammanhang. Kvar står emellertid att, oavsett hur nämnda problem löses, avsevärda fördelar äro förknippade med ett system, innefattande enhetliga regler angående en persons tillhörighet i socialvårdshänseende till kommun. Även om man skulle komma till det resultatet, att vistelsekonimunen ej kan göras till hemortsrättskommun, är därmed spörsmålet om vistelsekommunens ekonomiska ansvar icke avgjort. Pvedan nu drabbas vistelsekommunen av kostnaderna för fattigvård, som avses i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. Huvudsyftet med detta stadgande är att förebygga tvister mellan fattigvårdssamhällena på grund av fattigvårdsfall, som visserligen till antalet är ganska talrika men där hjälpbehovet är av tillfällig beskaffenhet och understödsbeloppen i regel små. Man kan emellertid tänka sig ett system, som innebär att en viss andel av kostnaderna stannar på vistelsekommunen, t. ex. en tredjedel, under det att hemortskommunen får bära återstoden, allt avseende endast de kostnader, vilka alls skola bäras av kommun. Kommittén behandlar detta spörsmål i kap. X och kommer därvid till det resultatet, att någon dylik kostnadsfördelning mellan de båda kommunerna icke kan förordas. Denna inställning utgör en förutsättning för den diskussion, som föres i det följande. Enligt vad som anförts har man vid övervägandena om socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser att beakta i huvudsak följande synpunkter.

220 1) En medborgare bör vid flyttning från kommun till annan så snabbt som möjligt förvärva hemortsrätt i inflyttningskommunen. 2) De bestämmelser, som reglera hemortsrätten, böra vara enkla och lättfattliga för gemene man och vidare i minsta möjliga mån ägnade att ge upphov till tvister avseende frågan, vilken kommun som är rätt hemortskommun. Härigenom begränsas hela den formella sidan av socialhjälpsarbetet. 3) Så långt som möjligt böra bestämmelserna sammanfalla med motsvarande bestämmelser i övriga, i ekonomiskt avseende till kommunen anknutna socialvårdsgrenar. Man bör sålunda söka skapa sådana bestämmelser, att den enskilde medborgaren i det närmaste undantagslöst för socialvården i dess helhet äger hemortsrätt i en och samma kommun. 4) Bestämmelserna få icke vara sådana, att de inbjuda myndigheter och andra till åtgärder, syftande till att överflytta en persons hemortsrätt från en kommun till annan eller att hindra hemortsrättsförvärv i deras egen kommun. Vid överväganden av frågan om vissa medborgare böra härleda sin hemortsrätt från annan person, såsom enligt fattigvårdslagen gäller om hustru och minderåriga, barn, göra sig därutöver vissa synpunkter gällande, vartill kommittén senare återkommer. Om man till att börja med granskar fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser ur de nämnda fyra synpunkterna, är det uppenbart, att åtminstone de tre första äro illa tillgodosedda. Sedan mantalsskrivningen grundats på bosättningsförhållandena den 1 november, har den kortaste tid för hemortsförvärv, som kan förekomma, (inflyttning i slutet av oktober), blivit 14 månader (tidigare 12). Äger inflyttning rum under november, dröjer det nästan 2 år och 2 månader innan hemortsrätt kan förvärvas i kommunen. En sådan ordning finner kommittén uppenbart otillfredsställande. Skiljaktigheten mellan dessa bestämmelser och dem som gälla i avseende på kommunandelen i folkpension, särskilt barnbidrag, bidragsförskott m. m. är avsevärd. Antalet personer, vilka i fattigvårdshänseende äga hemortsrätt i en kommun men ifråga om andra socialvårdsgrenar tillhöra en annan kommun måste vara betydande. Vad beträffar enkelhet och lättfattlighet lämna bestämmelserna mycket övrigt att önska, Även om fattigvårdsstyrelserna efter hand lärt känna huvuddragen av bestämmelserna, erbjuda dessa genom sin invecklade natur många gånger stora tolkningssvårigheter. För gemene man torde bestämmelserna vara i stort sett okända. Även om gällande bestämmelser icke kunna sägas inbjuda till manipulationer, lägga de icke trots sin invecklade natur några oöverstigliga hinder i vägen för den, som i den egna kommunens intressen vill påverka en persons hemortsrätt. E n omläggning av hemortsrättsbestämmelserna bör främst taga sikte på att underlätta hemortsrättsförvärvet, och i detta syfte kan man angripa båda

221 huvudgrunderna för detta förvärv, mantalsskrivningen och kravet på viss fattigvårdsfri tid. Vad till en början beträffar mantalsskrivningen äger denna rum endast en gång om året och avser kalenderåret. Den inskränker alltså möjligheterna till hemortsrättsförvärv till en gång om året. Man skulle emellertid kunna tänka sig att i stället för en folkbokföringsåtgärd sätta vederbörandes närvaro i kommunen, alltså att lägga vistelsen till grund för hemortsrättsförvärv. Häremot kan invändas, att begreppet vistelsekommun, som redan enligt fattigvårdslagen äger aktualitet, icke är så entydigt som det vid första påseende kan synas vara. Jämlikt 23 § fattigvårdslagen har den, som vill komma i åtnjutande av fattigvård, att göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där han vistas. Vistas den hjälpbehövande därvid icke i sin hemortsrättskommun, äger vistelsekommunen under vissa förutsättningar rätt till ersättning av hemortsrättskommunen. Vid prövning av sådana ersättningsfrågor har såsom vistelsekommun betraktats endast den kommun, där den hjälpbehövande personen vistades, när fattigvårdsbehovet uppstod. Här kräves sålunda en utredning, som kan bereda svårigheter. Man har likväl på detta sätt förhindrat, att vederbörande skulle genom en enkel förflyttning, företagen efter det att hjälpbehovet blivit aktuellt, kunna lägga på en annan kommuns organ att bereda honom hjälp. E n sådan valfrihet för den understödsbehövande måste anses olämplig. Vidare har man även härigenom motverkat en tendens från kommunens sida att skjuta över besvärligheter m. m. på en annan kommun genom att endast skicka över personen till den andra kommunen. Skulle nu vistelsen ej endast grunda kommuns skyldighet att i första hand hjälpa utan även ge hemortsrätt, ökas i hög grad de olägenheter som nyss berörts. Funnes icke något krav på viss socialhjälpsfri tid, måste fältet bli fritt för snabba och lätt genomförda manipulationer både från den understödssökandes sida och från kommunalt håll. Däremot skulle icke erfordras, att det — såsom nu är fallet — krävdes en så lång hjälpfri tid som ett år. Om man fastställde en socialhjälpsfri tid på åtminstone sex månader och krävde att därav tre skulle ligga före inflyttningen skulle man i kanske tillräcklig grad förebygga de rena missbruken. E t t sådant system skulle i princip överensstämma med det danska. Erfarenheterna från Danmark äro emellertid icke uppmuntrande. Man har där funnit nödvändigt att komplicera bestämmelserna med en rad undantag avseende exempelvis olycksfall och sådana nödlägen, som ofta uppstå i en kommun och fortsätta i en annan. Ehuru särskilda anordningar vidtagits för att öka möjligheterna att få besked huruvida hjälp utgått under de tre månaderna före inflyttningen,- vållar denna sida av bestämmelserna svårigheter. I jämförelse med svenska förhållanden synas tvister om hemortsrätten förekomma ofta. Om man ersätter vistelse med bosättning vinnes självfallet en fastare grund och man undviker undantagsbestämmelser av nyss antytt slag. Å andra sidan står man inför nödvändigheten att kunna tämligen exakt angiva den

222 dag, då bosättning ägde rum. Detta måste uppenbarligen många gånger bereda svårigheter och ge anledning till tvister. Ofta har en persons uppehåll i en kommun till att börja med karaktären av vistelse för att så småningom övergå till bosättning. Såsom förut nämnts lägges bosättningen till grund för den kommunala ansvarigheten för familjebidrag åt värnpliktig. Emellertid är kommuns andel i dylikt bidrag tämligen ringa (högst 20 %) och även andra förhållanden medverka till att de berörda olägenheterna i detta sammanhang icke erhålla nämnvärd betydelse. I fråga om socialhjälp skulle olägenheterna säkerligen bli avsevärda. Med hänsyn härtill bör man enligt socialvårdskommitténs uppfattning icke frångå den ståndpunkt, som intogs 1918, nämligen att den första grunden för hemortsrätten skall vara en faktisk folkbokföringsåtgärd. Alternativet till att behålla mantalsskrivningen som grund blir därför att övergå till kyrko bokföring en. Enligt folkbokföringsförordningen skall envar bokföras i församlingsboken (kyrkobokföras) i den församling, där han är bosatt. E n person skall i regel anses bosatt å den fastighet, där han regelmässigt vistas eller, då ombyte av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan). Den som flyttar skall inom 14 dagar göra anmälan om flyttningen hos pastor i den församling, där han efter flyttningen är bosatt, och därvid avlämna sitt medborgarkort. Han blir då fr. o. m. den dag, då anmälan om inflyttningen gjordes, kyrkobokförd i inflyttningsförsamlingen och samtidigt anses hans kyrkobokföring i annan församling ha upphört. Den påtagliga fördelen av att grunda hemortsrätten på kyrkobokföringen i stället för på mantalsskrivningen är att man blir oberoende av kalenderåret och nära anpassar sig efter den faktiska bosättningen. Visserligen kan invändas, att kyrkobokföringen ej alltid överensstämmer med den faktiska bosättningen, främst på grund av försummelser från de enskilda medborgarnas sida att fullgöra sin anmälningsskyldighet. De brister i övrigt i kyrkobokföringssystemet, som länge förefunnits, torde genom den nya folkbokföringen ha avhjälpts eller vara på god väg att avhjälpas. Emellertid måste det betecknas som en olägenhet att hemortsrätten blir beroende av själva dagen för kyrkobokföringen, vilken inom vissa gränser kan väljas godtyckligt. Rent praktiskt kan det även betraktas såsom en olägenhet, att upplysning om denna dag måste i varje särskilt fall införskaffas. Med en viss rätt torde man kunna befara, att om kyrkobokföringen lägges till grund för hemortsrätten, detta kan komma att försvåra genomförandet av en rätt kyrkobokföring. Om man emellertid bibehölle kravet på en socialhjälpsfri tid av icke alltför ringa omfattning, torde i detta avseende några allvarliga olägenheter knappast komma att uppstå. Effektivast vore om en del av denna tid t. ex. tre månader förlades före inflyttningen. Emellertid blir då socialnämnden nödsakad att undersöka den hjälpsökandes understödsförhållanden i den kommun, från vilken han inflyttat, och har vederbörande

223 flyttat flera gånger, blir en sådan utredning synnerligen betungande. Även om man bestämde, att förhållandena före inflyttningen skulle sakna betydelse, därest personen varit kyrkobokförd sex månader i kommunen utan att under den tiden ha åtnjutit socialhjälp, skulle anordningen dock bli allför tungrodd. Man synes därför nödsakad släppa tanken på en socialhjälpsfri tid före inflyttningen och nöja sig med att kräva en dylik tid därefter. Man skulle sålunda, om man tills vidare bortser från ovan berörda ölägenheter, som i och för sig vidlåda kyrkobokföringen såsom hemortsrättsgrund, kunna komma fram till en huvudregel för hemortsrättsförvärv av innebörd, att en person förvärvar hemortsrätt i den kommun, inom vilken han varit kyrkobokförd i sex månader utan att under denna tid ha åtnjutit socialhjälp. E n sådan regel skiljer sig principiellt icke mycket från den nu gällande huvudregeln i fattigvårdslagen. Genom att ersätta mantalsskrivningen med kyrkobokföringen har man nära anpassat hemortsrättsförvärvet efter de löpande ändringarna i den faktiska bosättningen och är icke fastlåst vid årsskiftena och genom att minska den hjälp fria tiden från ett år till sex månader har man ytterligare förkortat tiden för hemortsrättsförvärvet, Så tillvida skulle denna ordning innebära ett avsevärt framsteg. Beträffande det andra grundelementet i fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser, nämligen kravet på en hjälpfri tid har man anledning att fråga sig om det icke skulle kunna slopas. En sådan åtgärd skulle i avsevärd grad underlätta hemortsrättsförvärvet. Till grund för detta krav ligger principiellt tanken, att en viss samhörighet skall finnas mellan kommunen och den hjälpbehövande. Om man — såsom här avsetts — släpper samhörigheten som grund för hemortsrätt, motiveras kravet på en socialhjälpsfri tid endast av önskvärdheten av att försörjningsodugliga personer hindras att genom inflyttning till en kommun få rätt till dess sociala förmåner samt av behovet att försvåra medvetna åtgärder från en kommuns sida för överflyttning av en persons hemortsrätt till annan kommun. Kommittén har i förstnämnda avseende redan tillbakavisat tanken att ge socialhjälpens hemortsrättsregler karaktären av spärregler mot inflyttning. Icke heller ur denna synpunkt finnes alltså anledning behålla kravet på en hjälpfri tid. Vad beträffar risken för manipulationer kan man icke helt bortse ifrån denna. I detta sammanhang bör det uppmärksammas, att det, om kyrkobokföringen ersatte mantalsskrivningen såsom hemortsrättsgrund, måste bli svårare att förekomma manipulationer, då ju kyrkobokföringen kan ändras när som helst under året och man därför icke kan följa växlingarna i denna på samma sätt som i fråga om mantalsskrivningen. Obestridligen medför det stora fördelar, om man släpper kravet på en hjälpfri tid. Bestämmelserna bli enkla och lättfattliga, och utredningen kan i det särskilda fallet inskränkas till frågan om den hjälpbehövandes faktiska folkbokföring. Man behöver icke — såsom nu är fallet — undersöka, huruvida och i vilken form vederbörande under visst år åtnjutit hjälp i någon kommun.

224 Kommittén är angelägen påpeka att en sådan åtgärd skulle medföra, att en person, som åtnjuter fortlöpande socialhjälp, likväl skulle kunna växla hemortsrätt, nämligen så snart vederbörande blivit folkbokförd i annan kommun. Denna ordning är emellertid redan genomförd ifråga om folkpensioneringen. Sedan man uppgivit samhörigheten som grund för hemortsrättsförvärv och avstått från att använda hemortsrättsbestämmelserna i socialhjälpslagen som spärr för inflyttning, bör berörda förhållande i själva verket icke ge anledning till erinringar. Med hänsyn till vad i följande avdelning föreslås beträffande vissa anstaltsvårdade och i enskilda hem inackorderade personers folkbokföring, får saken aktualitet endast beträffande dem, som åt njuta socialhjälp i form av hemunderstöd eller i annan öppen form. E t t starkt skäl för slopandet av kravet på viss hjälpfri tid är, att man först därigenom kan nå fram till överensstämmelse med socialförsäkringen. Såsom framhållits å s. 219, är det angeläget, att en och samma kommun, vilken form av socialvård en person än erhållit, får bära den andel av kostnaden, som överhuvud taget skall falla på kommun. Om en person kommit i åtnjutande av exempelvis såväl folkpension som socialhjälp bör kommunandelen för båda dessa socialvårdsgrenar åvila en och samma kommun. Inom socialförsäkringen finnes icke någon bestämmelse, att försäkringstagare skulle ha tillbragt viss hjälpfri tid i en kommun för att denna skall bli ansvarig för kommunandelen av kostnaderna för av vederbörande uppburna socialförsäkringsförmåner. Någon sådan bestämmelse bör därför ej heller gälla ifråga om socialhjälpen. Man kan emellertid icke uppnå överensstämmelse med socialförsäkringen, om man bygger på kyrkobokföringen. Inom socialförsäkringen är mantalsskrivningen genomgående grunden för kommunansvarigheten. Angelägenheten av att uppnå överensstämmelse utgör alltså ett starkt motiv för att ifråga om socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser släppa tanken på kyrkobokföringen och välja mantalsskrivningen d. v. s. i detta avseende bibehålla den grundval, på vilken fattigvårdslagens ifrågavarande bestämmelser bygga. Man undgår därmed de olägenheter som enligt vad i det föregående anförts vidlåda kyrkobokföringen som grund (möjligheten att godtyckligt bestämma tidpunkten, det därav föranledda behovet av utredning om den faktiska tidpunkten samt de större möjligheterna till manipulationer). Ä andra sidan måste man avstå från den med kyrkobokföringen förenade fördelen avsuccessiv anpassning efter under året skedda förändringar i den faktiska bosättningen. Om enbart mantalsskrivning ger hemortsrätt och kravet på viss hjälpfri tid sålunda uppges, blir tiden för hemortsrättsförvärv minst två månader (vid inflyttning den 31 oktober) och högst 14 månader eller i genomsnitt åtta månader. Detta innebär dock ett mycket stort framsteg i jämförelse med fattigvårdslagens bestämmelser, enligt vilka motsvarande tider, om fattigvård ej utgått, äro minst 14 och högst 26 månader; i motsatt fall kan ju hemortsrättsförvärv överhuvud taget icke ske. Socialvårdskommittén finner de skäl, som tala mot kyrkobokföringen och

225 för mantalsskrivningen som grund för socialhjälpens kommunanknytning, avgörande. Innan man accepterar ett förslag, som sålunda innebär, att enbart mantalsskrivning i en kommun ger hemortsrätt i kommunen, är det anledning återkomma till frågan, om en sådan ordning kan väntas ge upphov till manipulationer. Dylika kunna vara av två slag; en kommuns representanter kunna dels försöka ordna bosättning för en hjälptagare i annan kommun och dels söka förekomma, att en person blir mantalsskriven i kommunen, ehuru han är bosatt där den 1 november. Den nya folkbokföringen synes vara tillräckligt välordnad för att hänsyn icke skall behöva tagas till sistnämnda eventualitet. Däremot kan det icke utan vidare bortses från det förstnämnda slaget av manipulationer. Bedan med fattigvårdslagens nuvarande bestämmelser kunna åtgärder av dylikt slag förekomma och torde tidigare ej ha varit ovanliga, varvid man dock för att nå avsedd effekt nödgats tillse, att mantalsskrivningsåret blivit »fattigvårdsfritt». Om detta krav icke längre bibehålles kunde det kanske finnas anledning att befara en ökning av sådana åtgärder. Emellertid måste man, såsom kommittén redan berört, vid bedömande av denna fråga uppmärksamma, att situationen i dess helhet i grund förändrats. Ifråga om fattigvård hotas kommunen av hela bördan av understödet men i fråga om socialhjälp endast av en del av kostnaderna. Det tryck på kommunens ekonomi, som förmår vederbörande till åtgärder av detta slag, är sålunda avsevärt mindre i fråga om socialhjälp än i fråga om fattigvård. Kanske än större betydelse bör även i detta sammanhang tillmätas den starka minskning i den behovsprövade hjälpens praktiska omfattning, som kommer att inträda allteftersom andra hjälpformer bli de huvudsakliga. Den ligger icke på samma sätt i blickpunkten för de kommunalekonomiska intressena som tidigare. E n utveckling i dylik riktning synes redan vara i gång. Man. torde ha rätt att tala om att en ny mentalitet i detta avseende håller på att växa fram. Det ökade inslaget av tjänstemän i den kommunala socialvårdsförvaltningen torde även bidraga härtill. Sedan ändringarna i kommunindelningen genomförts, socialhjälpslagen efterträtt fattigvårdslagen samt övriga hjälpformer börjat tillfullo fungera, bör man därför, om man fasthåller vid mantalsskrivningen såsom grund för socialhjälpens kommunanknytning, våga betrakta möjligheten av manipulationer från kommunernas sida såsom varande utan större betydelse. Det må till sist påpekas, att därest någon egentlig risk för manipulationer för att undkomma socialhjälpskostnad verkligen kan befaras, om mantalsskrivningskommunen får ansvara för de kostnader, som icke tackas av statsbidrag, en sådan risk borde föreligga även beträffande folkpensionerna, till vilka kommunerna ha att bidraga efter samma hemortsrättsbestämmelse. Storleken av en kommuns andel i folkpension är visserligen begränsad, under det att kommunen i regel får betala hela fattigvårdskostnaden, men skillnaden i detta hänseende mellan folkpension och socialhjälp blir avsevärt 19—17 83 4 9

226 mindre, därest kommitténs i kap. X I I I framförda förslag om statsbidrag till socialhjälpen förverkligas. Vad som gäller om risk för manipulationer med hänsyn till socialhjälpen bör därför ungefärligen gälla även i fråga om manipulationer för att undgå andel i folkpension. Av försiktighetsskäl föreslår kommittén i det följande en bestämmelse, som ger möjlighet att reagera mot dylika manipulationer. Förslaget innebär, att länsstyrelsen, där manipulationer beträffande någon av de tre sista mantalsskrivningsförrättningarna förekommit, skall kunna förklara, att en person, även om han efter gällande regler skulle förvärvat hemortsrätt i ny kommun, skall ha kvar sin förutvarande hemortsrätt. Manipulationer av här ifrågavarande slag böra föranleda dylikt beslut, oavsett huruvida det kan bevisas, att kommunala medel därvid .kommit till användning eller icke. Införes en sådan bestämmelse och tages hänsyn till vad i det föregående anförts angående den ändrade inställningen m. m., böra riskerna för manipulationer snarast vara mindre än vad som nu är fallet i avseende på fattigvård. På grund av vad sålunda anförts finner socialvårdskommittén avgörande skäl tala för att socialhjälpslagens huvudbestämmelse för hemortsrätt bör innebära, att varje medborgare skall äga hemortsrätt i den kommun, där han blivit mantalsskriven. Om man vill uppnå full överensstämmelse med folkpensioneringslagen, skall emellertid huvudregeln även innebära, att anknytningen till mantalsskrivningskommunen avser endast det kalenderår, mantalsskrivningen gäller. Man skulle i så fall helt överge fattigvårdslagens princip, att den enskilde medborgaren behåller den hemortsrätt han en gång förvärvat intill dess han förvärvar sig en annan, och införa en ordning, som påminner om det i viss utländsk lagstiftning förekommande begreppet »förlust av hemortsrätt». Detta institut har till syfte att minska den obillighet, som kan uppkomma gentemot ett fattigvårdssamhälle genom att samhället nödgas försörja en person, som sedan lång tid tillbaka vistats utanför detsamma men som dock bibehållit hemortsrätten därstädes. 1871 års fattigvårdsförordning innehöll en motsvarighet till detta institut såtillvida som staten enligt denna förordning skulle ersätta fattigvård till person, som oavbrutet under minst 5 år vistats utom det fattigvårdssamhälle, där han hade hemortsrätt, detta dock endast för det fall, att samhället vore av fattigvård synnerligen betungat samt att de för sådant ändamål anslagna statsmedlen lämnade tillgång till ersättning. Fattigvårdslagstiftningskommittén fann, att några egentliga fördelar ej skulle vinnas genom att införa institutet förlust av hemortsrätt. Huvudsyftet därmed, nämligen överflyttande på staten av skyldigheten att bekosta vården, kunde enligt kommitténs mening nås genom en utveckling av fattigvårdsförordningens bestämmelser. Så länge staten ej hade egna organ för fattigvårdens utövande, måste själva vården lämnas utav någon av rikets kommuner. För vårdens meddelande syntes det också bättre, att personen hörde till någon viss kommun, dit han kunde sändas om behov därav förelåge. I annat fall skulle man troligen ej kunna undvara en föreskrift, att Kungl.

227 Maj:t skulle för varje särskilt fall bestämma någon viss kommun, dit vederbörande borde sändas. 1918 års fattigvårdslag, som innehåller i jämförelse med 1871 års fattigvårdsförordning utvidgade bestämmelser om statens ersättningsskyldighet för från hemortsrättskommunen sedan lång tid frånvarande, upptager ej heller någon regel om förlust av hemortsrätten. Även om en person varit länge borta från hemortskommunen och oavsett att staten ersätter fattigvårdskostnaden, är det mot den senaste hemortskommunen, som kravet på ersättningför fattigvård i första hand skall riktas, och det är denna kommun som är skyldig att omhändertaga en sådan person, därest hemsändning skall ifrågakomma. Enligt 1918 års lag kan under vissa omständigheter hemsändning till hemortsrättskommunen ske, och denna kommun är skyldig att ta hand om vederbörande. Hemortsrättsbestämmelserna böra därför vara så utformade, att så långt som möjligt alla ständigt ha hemortsrätt i någon kommun. Hela denna problemställning saknar här betydelse, enär kommittén i en följande avdelning i detta kapitel föreslår, att hemsändning aldrig skall kunna ifrågakomma. Det är alltid vistelsekommunen, som får svara för hjälpens meddelande; hemortsrättskommunens åliggande blir enbart av finansiell art. Man kan emellertid fråga sig om detta åliggande skall upphöra i och med att mantalsskrivningsåret gått till ända eller bestå intill dess den hjälpbehövande blivit mantalsskriven i annan kommun. För det stora flertalet medborgare blir resultatet i båda fallen detsamma, men man måste räkna med att det trots den nya folkbokföringen kommer att förekomma att åtskilliga undandraga sig mantalsskrivning under ett eller flera år i följd. Skola dessa personer äga hemortsrätt i den kommun, där de senast blivit mantalsskrivna eller skola de sakna hemortsrätt? Skall man möjligen för dem införa en specialregel av innebörd, att de äga hemortsrätt i den kommun där de vistas? Den sist angivna utvägen skulle såtillvida vara fördelaktig, att inga särbestämmelser för statsbidrag till socialhjälp åt dylika personer erfordrades. Såsom kommittén inledningsvis utvecklat, är det angeläget, att man så långt som möjligt kan beräkna statsbidraget på en kommuns totala nettokostnader för socialhjälp m. m. utan särskiljande av vissa grupper. Man kan emellertid icke bortse från de invändningar, som kommittén ovan riktat mot tanken att genomgående låta vistelsekommunen vara hemortsrättskommun. Det nu ifrågavarande, icke mantalsskrivna klientelet torde i övervägande grad bestå av kringflackande personer. Beträffande dem måste frestelsen för de kommunala myndigheterna att skjuta över deras försörjning på annan kommun vara särskilt stark. Kan detta ske genom en enkel förflyttning av personen till en annan kommun, måste man befara allvarliga olägenheter. Med hänsyn härtill har kommittén icke velat föreslå att personer, vilka ej äro mantalsskrivna i riket, skola äga hemortsrätt i den kommun där de vistas. Att i stället låta dylika personer behålla sin hemortsrätt i den kommun, där de senast blivit mantalsskrivna, strider mot själva det här föreslagna

228 hemortsrättsbegreppet, vilket icke grundar sig på samhörighet mellan kommunen och den hjälpbehövande. I varje fall kan man i så fall icke undgå att bibehålla den i fattigvårdslagen stadgade rätten till gottgörelse av staten, om understödstagaren varit borta från hemortskommunen viss tid, och man kommer alltså icke ifrån att för dessa personer ha särskilda statsbidragsbestämmelser (100 % ersättning) av samma typ som de, vilka återfinnas i 60 § 2 mom. i fattigvårdslagen. Dessa bestämmelser ha i flera avseenden visat sig vara svåra att tillämpa. Redan vad som skall avses med bortovaro vissa år i följd kan bli föremål för delade meningar. Kommittén finner därför även av praktiska skäl angeläget att undvika bestämmelser av dylik art. Under sådana omständigheter anser kommittén det vara ur såväl principiella som praktiska synpunkter riktigast, att man begränsar hemortsrätten till det år, mantalsskrivningen avser. Le som för visst år icke äro någonstädes mantalsskrivna böra alltså sakna hemortsrätt, och för socialhjälp åt dem får staten lämna full ersättning till vistelsekommunen. Det kan därvid tyvärr icke undgås, att för statsbidrag till denna grupp få gälla särskilda bestämmelser. Härtill återkommer kommittén i kap. X I I I . Emellertid kan det icke anses tillfredsställande, att en kommun sålunda får med full ersättning av statsmedel utge socialhjälp åt en person utan att det omedelbart vidtages åtgärder för att personen skall bliva kyrko- och mantalsskriven i den kommun, där han må befinnas böra folkbokföras. Visserligen får länsstyrelsen i sinom tid genom kommunens ansökan om fullt statsbidrag kännedom om förhållandet men dessförinnan kan tiden för närmaste mantalsskrivning ha gått förbi. Kommittén föreslår därför, att rätten till fullt statsbidrag skall förbindas med en föreskrift att socialnämnden utan oskäligt dröjsmål skall anmäla förhållandet till länsstyrelsen, som då har att snarast vidtaga åtgärder för vederbörandes folkbokföring. P å dylikt sätt böra dessa ersättningsfall aldrig behöva komma att sträcka sig över längre tid än ett år, och olägenheterna av särskilda beräkningsgrunder för statsbidrag minskas sålunda i omfattning. Ett särskilt skäl för att anmälan som nämnts bör krävas föreligger i de fall, där hjälp utgått enligt 4 §. När staten i dylika fall skall betala det hela, är det angeläget, att förhållandet snarast kommer till länsstyrelsens kännedom. Länsstyrelsen får då möjlighet att föranstalta om en särskild granskning av socialnämndens beslut och åtgärder. Bestämmelser av denna innebörd böra inflyta i socialhjälpslagen (19 §) och i lagen om bidrag till vissa socialvårdskostnader (5 §, se även s. 302). I överensstämmelse med det anförda bör huvudregeln för hemortsrätten innebära, att en persons hemortsrättskommun är den kommun, där personen blivit för det innevarande året mantalsskriven. Denna regel tarvar emellertid ett förtydligande i följande avseende. På grund av kravet på fattigvårdsfritt år kommer enligt fattigvårdslagen frågan, huruvida en viss mantalsskrivning lett till hemortsrättsförvärv, bortsett från rena undantagsfall, icke under prövning förrän ifrågavarande man-

229 talsskrivning vunnit laga kraft. I de få fall så icke skett, utan process pågår om mantalsskrivningen, vållar det inga olägenheter att avvakta mantalsskrivningsmålets avgörande, innan fattigvårdsmålet slutprövas. Med den av socialvårdskommittén föreslagna regeln kommer saken att ställa sig annorlunda. Ersättningsfrågor, som uppkomma i början av året, skola prövas på grundval av mantalsskrivningen för samma år, vilken icke vinner laga kraft förrän tidigast den 15 maj, då besvärstiden utgår. Anföres besvär kan det dröja ytterligare avsevärd tid, innan frågan om mantalsskrivningsorten blir slutligt klarlagd. Det måste därför leda till avsevärda olägenheter, om ersättningsfrågan skulle göras beroende av senare beslutade ändringar beträffande mantalsskrivningen. I realiteten skulle detta kunna leda till att behandlingen av alla ersättningsfrågor under de första 4 a 5 månaderna av året förhalades i avvaktan på att besvär eventuellt skulle komma att anföras; i den mån besvär anfördes skulle dylika frågor få vila i avvaktan på besvärens slutliga avgörande. En dylik ordning finner kommittén icke rimlig. Innebörden av den angivna regeln bör därför vara, att den kommun är hemortsrättskommun, med andra ord den kommun är ersättningsskyldig för socialhjälp, i vilken hjälptagaren faktiskt är mantalsskriven vid det tillfälle, då hjälpen utgivits. Om t. ex. länsstyrelsen sedermera skulle upphäva åtgärden att mantalsskriva personen i ifrågavarande kommun bör detta icke upphäva denna kommuns ersättningsskyldighet för socialhjälp, som utgivits för tiden före dagen för länsstyrelsens beslut. Det har tidigare ej varit ovanligt och torde fortfarande någon gång förekomma, att person blir för ett år mantalsskriven i två kommuner. Kammarrätten har i dylika fall, oavsett att båda mantalsskrivningarna vunnit laga kraft, i uppkommande fattigvårdsmål upptagit frågan om rätt mantalsskrivningsort till prövning. Socialvårdskommittén finner det nödvändigt att det så förfares även i fråga om socialhjälp. I den mån besvärstiden beträffande mantalsskrivningen ej utgått, kommer självfallet någon av de berörda kommunerna att anföra besvär i mantalsskrivningsfrågan och frågan om ersättning för socialhjälp får då vila. I motsatt fall bör länsstyrelsen vid prövning av ersättningsfrågan även avgöra frågan om rätt mantalsskrivningsort. Det bör erinras om att med den nya ordningen på folkbokföringens område dubbel mantalsskrivning måste antagas ha blivit sällsynt. Till frågan om handläggning av dylika ärenden i det centrala organet återkommer kommittén i kap. XI.

Hemortsrätt för utlänningar? Så länge hemortsrätten principiellt grundas på samhörigheten med en kommun, är det naturligt att det ansetts självfallet att hemortsrättsbestämmelserna skola avse enbart svenska medborgare. En utlänning är visserligen berättigad till fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen, vilken fattigvård enligt 23 § skall lämnas honom av vistelsekommunen, men denna får för erhållande av gottgörelse av statsmedel vända sig direkt till länsstyrelsen.

230 Om hemortsrättsbegreppet får den av kommittén ovan föreslagna utformningen, kan saken bedömas annorlunda och man skulle ha större möjlighet att jämställa utlänningar och svenska medborgare, något som ur allmänna synpunkter vore önskvärt. Därigenom vinnes också, att man icke behöver tillskapa särskilda regler för statens bidrag till socialhjälp för utlänningar (jämför vad ovan sagts om hemortsrättslösa svenska medborgare). Emellertid skulle medgivandet av hemortsrätt åt utländska medborgare innebära en särskild belastning för kommuner, i vilka utländska medborgare framför allt samlas. Icke minst med hänsyn till den stora grupp av utländska medborgare, vilka äro flyktingar från sitt hemland, skulle denna belastning bli synnerligen ojämn. Visserligen är det här fråga endast om utlänningar, vilka hunnit bli mantalsskrivna, men synpunkten har likväl stor betydelse. Man kan befara, att de utländska medborgarnas ställning härigenom skulle kunna försvåras. P å grund av det anförda anser kommittén det icke tillrådligt att avvika från hittillsvarande ordning, enligt vilken endast svenska medborgare kunna äga hemortsrätt i viss kommun, under det att socialhjälp åt andra i dess hel het ersattes av staten direkt till den kommun, som i egenskap av vistelsekommun meddelat hjälpen. Den för hemortsrättslösa svenska medborgare föreslagna anmälningsskyldigheten, bör gälla även i fråga om utlänningar, ehuru i begränsad utsträckning. Länsstyrelsen behöver här såsom i fråga om hemortsrättslösa svenska medborgare utan dröjsmål få underrättelse om att socialhjälp utgått enligt 4 § med mera avsevärt belopp för att ha möjlighet att företaga en omedelbar granskning av fallet, där så anses påkallat. Men härtill kommer, att om en utlänning erhåller socialhjälp under omständigheter som tala för att hjälpbehovet kommer att bli stadigvarande detta förhållande kan vara av viss betydelse för bedömande av uppkommen fråga om beviljande av fortsatt uppehållstillstånd i riket. Förhållandet bör därför bringas till de statliga myndigheternas kännedom. Till frågan om denna anmälningsskyldighet återkommer kommittén i kap. X I I I samt i specialmotiveringen. Den förut skisserade huvudregeln for hemortsrätten bör sålunda avse enbart svenska medborgare.

Socialvården och folkbokföringen. I 14 § folkbokföringsförordningen återfinnas vissa undantagsbestämmelser från huvudregeln, att en person skall kyrkobokföras och mantalsskrivas. där han är bosatt. Av dessa är det tvenne som särskilt beröra socialvården. I 5 mom. stadgas, att den som för sig, hustru eller minderårigt barn enligt 1 § fattigvårdslagen av. fattigvårdssamhälle åtnjuter full försörjning, som ej är tillfällig, skall kyrkobokföras inom detta fattigvårdssamhälle, och därmed åsyftas hemortsrättskommunen. Motsvarande gäller beträffande den, som enligt barnavårdslagens 22 och 29 §§ för barn under 16 år åtnjuter dylik försörjning. Då mantalsskrivningen enligt 36 § 1 mom. folkbokföringsförord-

231 ningen grundar sig på den rättsliga kyrkobokföringen per den 1 november förrättningsåret kommer nämnda bestämmelse att inverka även på mantalsskrivningen. Den hade en till innehållet identisk motsvarighet i den gamla mantalsskrivningsförordningens § 3 mom. 5. I 6 mom. stadgas, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta ej skall medföra förändring i avseende å hans kyrkobokföring (och sålunda ej heller å mantalsskrivningen), såvida icke under tiden sådana förhållanden inträffa, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å inrättningen eller anstalten, annorstädes kyrkobokföras. I fråga om kyrkobokföring av den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt skall under prövotiden så anses som vore han fortfarande intagen å anstalten. Detta moment motsvarar § 3 mom. 7 och 8 i den gamla mantalsskrivningsförordningen. Detta stadgande kompletteras i vad det avser den som är intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt genom en bestämmelse i 48 § i fattigvårdslagen, att i fråga om den som genom inrättningens eller anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor, att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn, och som på grund av vistelsen i detta hem mantalsskrivits i det fattigvårdssamhälle, där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande av hans hemortsrätt. Detsamma gäller om förvärv av hemortsrätt genom mantalsskrivning av den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, som blivit av läkare intygad. Dessa stadganden i 48 § ha till syfte att befrämja utvecklingen av s. k. familjevård. H ä r återgivna stadganden voro föremål för uppmärksamhet vid genomförandet av folkbokföringsreformen och vissa mera djupgående ändringar föreslogos. Föredragande departementschefen ansåg emellertid lämpligt att med prövningen härav fick anstå i avbidan på att frågan om socialvårdsreformen skulle komma under bedömande. Socialvårdskommittén får nu i denna fråga anföra följande. Vad först angår bestämmelsen i 14 § 5 mom. hade folkbokföringskommittén föreslagit, att någon dylik bestämmelse icke skulle upptagas i folkbokföringsförordningen. Kommittén uttalade, att en sådan bestämmelse i praktiken ledde till avsevärda olägenheter såväl för myndigheterna som för de personer, vilka med tillämpning av bestämmelsen bliva mantalsskrivna i en kommun, som kanske är långt avlägsen från bostadskommunen, samt förryckte verkan av tilläggspensionernas dyrortsgradering. Dess betydelselöshet i avseende å hemortsrätten enligt fattigvårdslagen vore allmänt vitsordad. 1949 års folkbokföringssakkunniga ha i skrivelse till Konungen den 14 juli 1949 anslutit sig till denna uppfattning och föreslagit att bestämmelsen skall utan dröjsmål avskaffas. Socialvårdskommittén har i yttrande den 26 augusti 1949 tillstyrkt detta. Proposition har förelagts riksdagen och bifallits; 14 § 5 mom. upphör att gälla med utgången av mars 1950.

232 Bestämmelsen i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen samt den kompletterande bestämmelsen i 48 § fattigvårdslagen spela ur sociala synpunkter en viktig roll, och det är angeläget att vid det slutliga ståndpunktstagandet till desamma dylika synpunkter bli i tillbörlig grad beaktade. Vad först angår personer, som vistas på anstalt, har 14 § 6 mom. karaktären av undantagsbestämmelse från huvudregeln om bosättningen som grund för mantalsskrivning och gäller självfallet icke andra personer än sådana, som med hänsyn till långvarigheten av anstaltsvistelsen och övriga omständigheter måste anses bosatta på anstalten. Därest dessa personer skulle skrivas på anstalten, skulle därigenom för den kommun, där anstalten ligger, uppstå en belastning för fattigvård, andel i folkpension m. m. Detta skulle kunna leda till att kommunerna kunde bli benägna att motsätta sig, att en anstalt med klientel från ett större område inrättades i kommunen, ehuru detta med hänsyn till kommunikationer m. m. vore det lämpligaste. För de sjuka och deras anhöriga kunde därigenom uppstå vissa olägenheter, och ur mera allmänna synpunkter skulle ett rationellt val av plats för anstalten äventyras. Såsom redan nämnts funnos liknande bestämmelser i den gamla mantalsskrivningsförordningen. Folkbokföringskommittén föreslog, att de skulle bibehållas med viss precisering och utvidgning. Den berörda gruppen anstalter betecknades i kommitténs förslag som »sjukvårds-, socialvårds- och fångvårdsanstalter». I de av kommittén föreslagna anvisningarna till lagbestämmelserna uttalades följande: Till anstalter, som här avses, äro att hänföra t. ex. anstalter för vård av kroppsoch sinnessjuka, anstalter för lytta och vanföra, alkoholisthem, hem för fallandesjuka och sinnesslöa, anstalter för blinda och dövstumma, barnhem, skyddshem för vanartade, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare, arbetskolonier för lösdrivare och lösgivna fångar, fattigvårdsanstalter, centralfängelser, straffängelser, kvinnohäkten, ungdomsanstalter o. s. v. De sedermera i folkbokföringsförordningen införda bestämmelserna avse sjukvårdsinrättningar samt förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- och straffanstalter. I betydande omfattning är det alltså fråga om mantalsskrivning för personer, vilka icke vistas på anstalt för att erhålla sjukvård utan av den orsak att de av samhället berövats sin frihet och sålunda med tvång placerats på anstalten. Samma innebörd hade folkbokföringskommitténs förslag. Det må hänvisas till den ovan citerade uppräkningen av anstalter, vilka åsyftats av kommittén. Socialvårdskommittén har funnit angeläget, att det överväges, om särskilda bestämmelser verkligen erfordras för att förekomma mantalsskrivning på anstalter, vilka ha till uppgift att mottaga personer, som berövats sin frihet. Redan efter huvudregeln bör folkbokföring å t. ex. ett fängelse, en alkoholistanstalt eller en ungdomsvårdsskola icke kunna ifrågakomma, enär det här icke kan anses vara fråga om bosättning. Sålunda uttalar numera t. f. presidenten S. Norrman i sin handbok »Rätt mantalsskrivningsort» (1944) angående motsvarande bestämmelse i mantalsskriv-

233 ningsförordningen, att då fånges vistelse i fängelse icke vore frivillig och då dylik vistelse givetvis icke kunde betecknas som bosättning, det vore uppenbart, att nu ifrågavarande stadgande blott innebure ett förtydligande av huvudregeln om bosättningsorten som mantalsskrivningsort. Socialvårdskommittén finner det förståeligt, om ett dylikt förtydligande tidigare ansetts erforderligt. Numera skulle det väl, även om bestämmelsen upphävdes, knappast kunna ifrågasättas, att en internerad skulle folkbokföras å den anstalt, där han vore internerad. Kommittén finner därför, att den del av 14 § 6 mom., som avser »förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt» är överflödig och därför bör upphävas. Bestämmelserna skulle därefter omfatta anstalter för sjuka och abnorma samt därjämte, sedan de nuvarande fattigvårdsanstalterna ersatts med från socialhjälpen fristående ålderdomshem och försörjningshem, även dessa anstalter. Vad beträffar sjukvårdsanstalter äro självfallet i detta sammanhang endast anstalter, på vilka långtidsvård förekommer, av något intresse, enär det endast på sådana anstalter kan bli fråga om att en bosättning föreligger. Till dessa höra t. ex. hem för kroniskt sjuka. Av praktiska skäl böra samtliga sjukvårdsanstalter medtagas, trots att detta delvis är en överloppsgärning. Någon närmare specifikation finner socialvårdskommittén icke påkallad; i praktiken behöver säkerligen icke tvekan råda om vad som avses med sjukvårdsanstalt, och att bestämmelsen har betydelse endast för dylika anstalter för långtidsvård framgår ju av sammanhanget. Samma gäller om abnormvårdens anstalter. Kommittén syftar här endast på allmänna anstalter av detta slag. Svårare ligger problemet till beträffande anstalter för omvårdnad i övrigt, nämligen ålderdomshem och försörjningshem. Dessa anstalter ha icke inbegripits vare sig i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen eller motsvarande bestämmelse i mantalsskrivningsförordningen. Detta har icke heller varit erforderligt på grund av fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser samt bestämmelsen i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen och dess tidigare motsvarighet, När folkbokföringskommittén föreslog avskaffandet av sistnämnda stadgande, ansåg den sig såsom redan berörts samtidigt böra föreslå, att bosättning på fattigvårdsanstalt ej skulle ge anledning till mantalsskrivning. Senare har situationen väsentligen ändrats därigenom att statsmakterna beslutat, att ålderdomshemmen skola få karaktären av inackorderingshem utan samband med den reformerade fattigvården. Godtages även i övrigt socialvårdskommitténs förslag beträffande de anstalter, som nu omförmälas i fattigvårdslagen, kommer det över huvud taget icke att finnas någon motsvarighet till begreppet fattigvårdsanstalt, utan frågan huruvida socialvårdens anstalter skola inbegripas i 14 § 6 mom. får bedömas för varje slag av dylika anstalter för sig. Vad då först beträffar ålderdomshemmen har länsstyrelsen i Örebro län i sitt yttrande över folkbokföringskommitténs förslag anfört, att det före-

234 fölle oegentligt, att t. ex. en person, som för sin återstående levnad på egen bekostnad inackorderat sig å ett ålderdomshem och kanske för länge sedan helt släppt kontakten med den kommun, där han förut varit bosatt, likväl icke finge kyrkobokföras och mantalsskrivas på anstalten. Denna synpunkt förtjänar desto mer uppmärksamhet som efter reformens genomförande så gott som samtliga på ålderdomshem intagna komma att betraktas som inackorderade där på egen bekostnad. Emellertid är det att märka, att det stora flertalet intagna både nu och framdeles vid intagningen äro folkbokförda i den kommun, där hemmet ligger. Den anförda synpunkten har därför betydelse endast för ett tämligen begränsat antal fall. Ett tillmötesgående av densamma skulle kunna få allvarliga konsekvenser i avseende på samverkan mellan kommuner för gemensamt ålderdomshem. Man måste åtminstone under en övergångstid räkna med dylik samverkan i en del fall även efter genomförandet av den ändrade kommunindelningen. En bestämmelse, som innebure, att samtliga på ålderdomshemmet intagna skulle mantalsskrivas därstädes och att alltså den kommun, där hemmet är beläget, skulle för alla intagna betala andel i folkpension, skulle självfallet vara ett absolut hinder för dylik samverkan. Orimliga konsekvenser skulle även uppstå om ett ålderdomshem, tillhörigt endast en kommun, ligger i en annan kommun t. ex. om en stads ålderdomshem är beläget alldeles utanför stadsgränsen. Dylika fall förekomma. Man torde kunna tänka sig att genom undantagsbestämmelser i de sociala lagarna häva här berörda konsekvenser av mantalsskrivning på ålderdomshemmet av de där intagna. Några oöverstigliga svårigheter för detta torde knappast föreligga, Lämpligast vore i så fall att i förbundsordningen för ett gemensamt ålderdomshem föreskriva att den kommun, där hemmet vore beläget, skulle av den kommun, där en intagen vid tiden för intagningen varit bosatt, i fortsättningen erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp, folkpension m. m. åt den intagna. För det fall att en kommuns ålderdomshem är beläget i annan kommun torde man ej kunna undgå särskild lagbestämmelse att mantalsskrivning på ålderdomshem i dylikt fall ej skall grunda betalningsansvar för den kommun, där hemmet är beläget, eller bestämmelse att denna kommun för sina utlägg äger få ersättning från den tidigare bosättningskommunen. Uppenbart är emellertid att dylika bestämmelser måste bli skäligen invecklade och leda till en successivt fortgående ersättning mellan kommunerna, vilket är en allvarlig administrativ olägenhet. I det följande föreslår socialvårdskommittén att personer, vilkas bosättning i ett enskilt hem föranletts av vårdbehov, av särskilda skäl ej skola mantalsskrivas i det enskilda hem, där de vårdas. På ålderdomshem skola intagas endast personer, vilka äro i behov av omvårdnad och tillsyn. Detta förhållande talar även i viss mån för att det bör råda konsekvens mellan bestämmelserna om mantalsskrivning å ålderdomshem och i enskilt hem, där vård beredes. Det bör även beaktas, att åldringarna på ett förbundshem på intet sätt

235 torde räkna sig som tillhörande den kommun, där hemmet är beläget, utan den kommun, i vilken de voro bosatta vid intagningen. Detsamma gäller om möjligt i högre grad om åldringar på ett hem, som helt tillhör en kommun men ligger i en annan. Åldringarna själva skulle i regel finna det egendomligt om de ej hade rösträtt i »sin» kommun utan i den kommun, där ålderdomshemmet ligger. Att en åldring ej blir mantalsskriven på ålderdomshemmet utan under sin gamla adress i den kommun, från vilken han kommit vid intagningen, torde därför ytterst sällan komma att av honom uppfattas som en nackdel utan tvärtom. Socialvårdskommittén finner sig under dessa omständigheter böra föreslå, att 14 § 6 mom. folkbokförings förordningen göres tillämplig på ålderdomshemmen. Av kommunalnämnden i Vilhelmina har i dess remissyttrande ifrågasatts, huruvida icke även pensionärshem skulle medtagas bland här ifrågavarande anstalter. Efter genomförandet av reformen beträffande ålderdomshemmen stå onekligen dessa och pensionärshemmen rättsligt varandra så nära, att frågan om deras jämställdhet i avseende på folkbokföringen kan förtjäna övervägas. Emellertid står dock skillnaden i deras art fast. Pensionärshemmen äro bostadshus och de där boende kunna åtminstone i regel i huvudsak sköta sig själva, ålderdomshemmen äro anstalter och de där intagna äro vårdbehövande. Att hindra en person som hyrt lägenhet i ett hus, att folkbok föra sig på denna fastighet, därför att den har karaktären av pensionärshem, kan icke vara rimligt. De konsekvenser, som i mera sällsynta fall kunna uppstå, kunna ej få ge anledning till en annan ståndpunkt. Det må erinras om vad därvidlag i ett särskilt fall anförts å s. 00. Kommunalnämnden i Vilhelmina har anfört farhågor särskilt av den anledningen, att det inom en snart framtid torde bli vanligt att flera småkommuner förena sig om ett större pensionärshem. Socialvårdskommittén räknar icke med att detta efter kommunindelningsreformens genomförande skall förekomma i nämnvärd utsträckning. Pensionärshem kan utan olägenhet begränsas till ett mycket litet antal lägenheter; stora pensionärshem äro enligt kommitténs mening icke eftersträvansvärda. För den händelse det i sällsynta undantagsfall dock skulle anses önskvärt med ett för två eller flera kommuner gemensamt pensionärshem bör fördelningen av kostnaderna för andel i folkpension kunna regleras i samband med avtalet därom, nämligen på så sätt att den kommun, i vilken pensionärshemmet icke ligger, förbinder sig att successivt ersätta den andra kommunen för dess kostnader för andelar i folkpension åt personer, vilka vid flyttningen till pensionärshemmet voro mantalsskrivna i den första kommunen. Med hänsyn till att behovet av en dylik ordning torde bli sällsynt får man finna sig i de olägenheter den innebär. Den andra kategorien anstalter, motsvarande den nuvarande gruppen fattigvårdsanstalter, nämligen försörjningshemmen, komma i huvudsak att inrymma personer, vilka icke ha någon förbindelse med den kommun, där för-

236 sörjningshemmet ligger. Kommittén finner uppenbart, att dessa hem böra inrymmas i 14 § 6 mom. Socialvårdskommittén har sålunda kommit till det resultatet, att det erfordras en bestämmelse, enligt vilken personer, vilka äro intagna på anstalter för vård av sjuka eller abnorma eller på ålderdomshem eller försörjningshem, icke skola där mantalsskrivas, även om de kunna anses vara bosatta på anstalten. Kommittén övergår därmed till frågan om mantalsskrivning för personer, vilka vistas i enskilt hem under sådana förhållanden, att de kunna' anses där bosatta, ehuru karaktären av vistelsen talar emot mantalsskrivning på platsen. Enligt 14 § 6 mom. betraktas den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt såsom fortfarande intagen på anstalten. H a n kan sålunda icke enligt gällande bestämmelse mantalsskrivas i den ort, där han vistas, även om denna vistelse har karaktären av bosättning. Ehuru utan betydelse för själva mantalsskrivningen har 48 § fattigvårdslagen en likartad innebörd i fråga om vissa grupper, vilka enbart med hänsyn till sitt vårdbehov vistas i enskilt hem; mantalsskrivningen kan under sådana förhållanden icke grunda hemortsrätt. Vad först beträffar den lagtekniska sidan av frågan har magistraten i Västerås i sitt yttrande över folkbokföringskommitténs förslag med anslutning från länsstyrelsen i Västmanlands län anfört, att det vore ur folkbokföringssynpunkt rationellare om bestämmelser av detta slag inrycktes i socialvårdslagstiftningen i stället för som nu i folkbokföringsförordningen. Det är emellertid att märka, att man i så fall icke kunde inskränka sig till att låta 48 § fattigvårdslagen få en utvidgad motsvarighet i socialhjälpslagen. Kommunernas socialvårdskostnader bestå relativt sett i allt mindre grad av fattigvård och allt mer av andel i andra hjälpformer såsom folkpension, särskilda barnbidrag, bidragsförskott m. m. Även de socialförsäkringslagar, som icke innebära ett ekonomiskt ansvar för kommunen såsom sådan, måste i detta sammanhang beaktas t. ex. lagen om allmän sjukförsäkring. Enligt 11 § sistnämnda lag skall försäkringspliktig för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Om i en kommun familjevård för t. ex. sinnessjuka vunnit vidsträckt utbredning, kommer detta att för sjukkassan i kommunen medföra en belastning med ett ur risksynpunkt särskilt ogynnsamt klientel, vilket för kommunens medlemmar kan leda till högre avgifter till kassan. Skall man fullfölja den linje, som i viss mån följts i 48 § fattigvårdslagen, finge man alltså i ett flertal sociala författningar införa undantagsbestämmelser av dylik typ. E n sådan splittring av bestämmelserna måste ur praktiska synpunkter vara förenad med olägenheter. Folkbokföringskommittén föreslog en utveckling i riktning mot att samla bestämmelserna i folkbokföringsförordningen. I och för sig finner socialvårdskommittén en sådan ordning vara att föredraga, Emellertid måste det i första hand självfallet noga prövas, huruvida undantagsbe-

237 stämmelser överhuvudtaget äro påkallade, och i den mån så befinnes vara fallet för viss grupp bör ståndpunkt till formen för undantagsbestämmelsen tagas under hänsynstagande till de särskilda omständigheter vilka ur här ifrågavarande synpunkter karakterisera gruppen. Man har anledning särskilja i huvudsak två grupper, nämligen å ena sidan personer, vilka visserligen vistas utanför anstalt men dock icke ha sin fulla frihet, t. ex. villkorligt frigivna från fångvårdsanstalt, å andra sidan personer, vilka äro i behov av vård och lämpligast bör erhålla denna i enskilt hem. Båda dessa grupper voro föremål för uppmärksamhet i folkbokföringskommitténs förslag. I mantalsskrivningsförordningen fanns en bestämmelse som nära överensstämde med det nyss berörda stadgandet i folkbokföringsförordningen angående villkorligt frigivna eller utskrivna från fångvårdsanstalt. Folkbokföringskommittén ansåg påkallat att behålla en dylik bestämmelse och ville därjämte avsevärt utvidga densamma. Bestämmelsen skulle sålunda avse icke endast från fångvårdsanstalt villkorligt frigivna eller utskrivna utan därjämte villkorligt utskrivna skyddshemselever och dylika elever, som efter utskrivning stå under tillsyn, samt personer, som erhållit försökspermission från allmän alkoholistanstalt eller efter utskrivning från sådan anstalt äro skyldiga att under viss tid underkasta sig meddelade föreskrifter angående vistelseort m. m. Därjämte skulle bestämmelsen omfatta personer, som från sinnessjukhus placerats i familjevård; genom denna senare utvidgning skulle 48 § fattigvårdslagen ha fått inskränkt betydelse. I remissyttrandena riktades vissa erinringar mot detta förslag. Fångvårdsstyrelsen framhöll, att föreskriften att vederbörande under tillsynstiden skulle anses såsom fortfarande intagen å anstalten finge anses vara för honom i ej ringa grad förödmjukande, särskilt då tillsynstiden, vilken i vissa fall kunde utsträckas till sex år, vore mycket lång. Då föreskriften finge anses avsevärt försvåra vederbörandes möjlighet att omärkligt anpassa sig i samhällslivet, borde den enligt fångvårdsstyrelsens mening helt utgå. Socialstyrelsen yttrade: Ur social synpunkt måste det leda till mindre önskvärda följder, om t. ex. en villkorligt frigiven fånge eller en villkorligt utskriven skyddshemselev skulle erhålla en särställning i fråga om kyrkobokföring. Det torde härutinnan vara till fyllest att erinra om den situation, i vilken en sådan person skulle försättas, därest han råkade ut för ett energiskt roteombud. Enär en bestämmelse av nu angivet innehåll kan försvåra den frigivnes eller utskrivnes sociala anpassning, föreslår socialstyrelsen, att ifrågavarande bestämmelse får utgå ur förslaget. En annan synpunkt kan läggas på frågan om kyrkobokföring av sinnessjuka, som från sinnessjukhus utackorderats i familjevård. Dessa böra stå kvarskrivna i den församling, där de voro kyrkobokförda under anstaltsvistelsen. Det synes vara lämpligast, att de äro kyrkobokförda tillsammans med sina närmaste anhöriga, så länge de icke kunna anses ha sitt egentliga hem annorstädes. Även psykiskt sjuka, som utan att ha vårdats på sinnessjukhus utackorderats i familjevård, böra i kyrkobokföringshänseende jämställas med sinnessjuka. Utöver det ovan anförda skälet talar för en sådan bestämmelse den omständigheten, att redan kyrkobokföring på utackorderingsorten visat sig medföra farhågor från kommunens sida för ett framtida hemortsförvärv och därför kan befaras lägga hinder i vägen för vårdformens utveckling.

238 Länsstyrelsen i Stockholms län anförde: På grund av mantalsskrivningens rättsverkningar med avseende å bl. a. socialvården, vilka enligt förslaget förutsättas skola bibehållas i samma utsträckning som f. n., äro stora svårigheter förknippade med utformandet av regler som täcka alla i praktiken uppkommande situationer. Här i länet har i vissa landskommuner irritation icke sällan vållats av att sinnesslöa eller sinnessjuka patienter vid Stockholms stads sjukhus eller anstalter, som efter försöksutskrivning utackorderats i s. k. kontrollerad familjevård i enskilt hem i dessa kommuner, författningsenligt blivit där mantalsskrivna. Trots föreskriften i 48 § av gällande fattigvårdslag, vari stadgas att dylik mantalsskrivning icke grundar hemortsrätt, synas socialvårdskostnader för dylika personer emellanåt hava tillskyndats den nya mantalsskrivningskommunen. Att så skett synes hava berott på att vederbörande patient så småningom i någon mån återvunnit sin hälsa och blivit friskförklarad samt därefter stannat kvar och nödtorftigt kunnat försörja sig i utackorderingskommunen. Sedermera har efter ytterligare ett eller annat år ett återfall av sjukdomen inträffat så att vård eller understöd ånyo erfordrats. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i 24 § 4 mom., som innebära att mantalsskrivning i utackorderingskommunen ej skall ske så länge försöksutskrivningen består, hava tillkommit i syfte att förhindra att utsikten till ökad fattigvårdstunga skulle kunna i utackorderingskommunen alstra avoghet mot den sjuke. Sannolikt erfordras emellertid en ännu starkare garanti för att de påtalade olägenheterna skola kunna undgås. I fråga om personer, vilkas placering i enskilt hem ej är betingat av egentligt vårdbehov, måste man främst beakta de synpunkter, vilka berörts i förutnämnda yttranden av fångvårdsstyrelsen och socialstyrelsen. Detta är fallet i fråga om fångvårdens, ungdomsvårdens och alkoholistvårdens klientel. När personer tillhörande dessa kategorier efter att ha varit intagna på anstalt vistas under tillsyn eller övervakning i enskilt hem, utgör detta begynnelsen till den fullständiga friheten, ett första led i strävandena att anpassa vederbörande i en normal miljö. Den eftersträvade sociala anpassningen kan lätt vedervågas, om man sätter dessa personer i särställning och markerar deras situation genom att föreskriva att den normala regeln för mantalsskrivning icke skall gälla för dem. Det får ur denna synpunkt anses synnerligen angeläget, att de icke underkastas någon undantagsbestämmelse. Fråga är då om man därigenom skulle kunna riskera, att en kommun av fruktan för kostnader för socialvård åt dem söker förekomma, att de mottagas i enskilt hem och beredas anställningar i kommunen. I motsats till när det gäller sjukvårdsfall har kommittén svårt att föreställa sig att det egentligen föreligger någon sådan risk beträffande dessa i regel fullt arbetsföra personer. Om åtgärder av ifrågavarande slag skulle förekomma, är det mera sannolikt, att de bottna i en strävan att undgå de personliga obehag, som befaras uppkomma, något som saknar samband med frågan om mantalsskrivning eller icke. Emellertid bör en speciell form av eftervård, som synes få allt större spridning, ägnas särskild uppmärksamhet. Eftersom det ofta mött stora svårigheter att under anpassningstiden ordna en lämplig inackordering för vederbörande har tanken uppkommit, att för dem ordna särskilda inackorderingshem s. k. övergångshem, som tar hand om dem

239 under en övergångstid. Övergångshemmen äro icke anstalter utan snarast utvidgade enskilda hem. Såsom exempel må nämnas de hem, vilka efter hand tillkomma genom samarbete mellan socialstyrelsen och IOGT. E t t lämpligt äkta par vidtalas att i en för ändamålet av organisationen förhyrd våning mottaga cirka tio ungdomar, av vilka hälften skola vara villkorligt utskrivna från ungdomsvårdsskola och den andra hälften lämpliga ungdomar i övrigt, som behöva få en sådan inackordering. Samtliga skola inneha anställning samt av sina inkomster betala en skälig inackorderingsavgift, övergångshem finnas i någon mån även för fångvårdens och alkoholistvårdens utskrivna, och en stark strävan gör sig gällande att på detta sätt öka möjligheterna till en god placering. Onekligen kan det synas ligga närmare till hands, att en kommun gör svårigheter, om man inom densamma söker ordna ett dylikt hem än om saken endast gäller enskilda placeringar i spridda hem. Å andra sidan kan man ej gärna göra någon skillnad mellan dessa hem och helt privata hem. Att på förenämnda IOGT:s hem göra skillnad mellan ungdomarna från ungdomsvårdsskolorna och de övriga kan även göras till föremål för vägande erinringar. När härtill kommer, att det ju även här gäller försörjningsdugliga personer, finner kommittén, att farhågorna för kommunalt motstånd mot inrättandet av övergångshem i kommunen icke böra tillmätas avgörande betydelse. Uppmärksammas bör, att vissa fall, tillhörande fångvårdens och kanske än mer alkoholistvårdens klientel, kunna vara i ett sådant hälsotillstånd, att de böra betecknas såsom vårdfall. Detta måste bli föremål för individuell prövning. I den mån en person befinnes vara icke försörjningsduglig utan i behov av vård, bör självfallet mantalsskrivningsfrågan bedömas från denna utgångspunkt. Socialvårdskommittén vill sålunda avstyrka folkbokföringskommitténs förslag om utvidgning av den undantagsbestämmelse beträffande villkorligt eller på prov frigivna (utskrivna) från fångvårdsanstalt, som nu återfinnes i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen, och tillstyrka att denna undantagsbestämmelse upphäves. Särbestämmelser i de sociala författningarna äro likväl för denna grupps del icke påkallade. Vad beträffar den grupp som placerats i enskilt hem på grund av vårdbehov dominerar helt synpunkten, att det är ett uppenbart intresse såväl för samhället som för den enskilde, att man söker utvidga vårdmöjligheterna genom att i ökad utsträckning anlita vad som blivit kallat familjevård. Många års erfarenheter tala för att det i detta syfte är nödvändigt att skapa största möjliga garantier för att den kommun, inom vilken vederbörande vårdas, icke belastas med kostnader för socialvård åt personen. I motsatt fall få kommunerna lätt en avog inställning till familjevården och det blir svårare att erhålla enskilda hem, som vilja åtaga sig dylik vård. Det bör emellertid omedelbart understrykas, att dylika garantier alltid måste ha en begränsad räckvidd. Sålunda torde en så vidsträckt garanti, som synes vara ifrågasatt i det nyss citerade yttrandet av länsstyrelsen i Stockholms län, knappast vara tänkbar, om man icke vill göra undantagsbestämmelser från folkbokföringsför-

240 ordningens huvudregel även för personer, vilka visserligen äro arbetsföra och självförsörjande men beträffande vilka det kan anses föreligga en onormalt hög risk för att de skola bli i behov av socialvård av något slag. Dylika bestämmelser måste bli mycket svårtillämpliga, och socialvårdskommittén finner en sådan väg oframkomlig. Enligt kommitténs mening är det omöjligt att genom särbestämmelser undanröja de av länsstyrelsen berörda olägenheterna. Dessa kunna minskas endast genom att man lättar kommunernas ekonomiska ansvar för socialvården. I nu ifrågavarande sammanhang utgör sålunda det påtalade förhållandet ett argument för att statens bidrag till kostnaderna för socialhjälpen skall bli så högt som eljest är möjligt. Även om man sålunda icke kan skapa fullständiga garantier mot att ett familjevårdsfall i en framtid kan medföra ekonomisk belastning för kommunen vinnes dock det väsentliga i dylikt avseende genom bestämmelser som i fråga om innehållet nära ansluta sig till 48 § fattigvårdslagen. Av anförda skäl är det nödvändigt att en bestämmelse av dylikt innehåll bibehålles. Det återstår då att avgöra om en undantagsbestämmelse bör införas i folkbokföringsförordningen eller ett flertal undantagsbestämmelser i de olika sociala lagarna. Såsom redan tidigare framhållits är den senare utvägen med dess starka splittring av bestämmelserna förenad med praktiska olägenheter, och det är därför att föredraga att skapa en undantagsbestämmelse i folkbokföringsförordningen. I nu ifrågavarande sammanhang finnes ytterligare ett skäl för denna linje, som nära anknyter till de tankegångar, vilka återgivits i förenämnda yttrande av länsstyrelsen i Stockholms län. Särskilt på landsbygden är den uppfattningen rotfäst och utövar starkt inflytande på människors handlande, att redan det förhållandet, att en vårdbehövande person mantalsskrives i kommunen, medför risker för att kommunen skall belastas med kostnader för hans räkning. Detta förhållande har otvivelaktigt i hög grad minskat värdet av 48 § fattigvårdslagen ur familjevårdens synpunkt. Det är angeläget, att man tar hänsyn till denna erfarenhet. Skall man nå verklig effekt av en undantagsbestämmelse måste den innebära undantag ej från mantalsskrivningens verkningar utan från själva mantalsskrivningsåtgärden. Socialvårdskommittén tillägger denna synpunkt stor vikt och anser densamma jämte förut anförda skäl böra leda till att i folkbokföringsförordningens 14 § inryckes en bestämmelse av det huvudinnehållet, att den person, vars bosättning i enskilt hem har karaktären av ett mottagande mot ersättning för erhållande av vård för sjukdom e. d., ej skall mantalsskrivas därstädes. Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande över folkbokföringskommitténs förslag anfört, att mantalsskrivning borde förhindras även i sådana fall, där vistelsen utanför anstalten icke regleras av några författningsföreskrifter. Denna synpunkt blir fullt tillgodosedd, om man såsom ovan förutsatts överflyttar bestämmelserna i 48 § fattigvårdslagen i deras helhet till folkbokföringsförordningen, enär denna paragrafs bestämmelser avse personer, vilka överhuvudtaget för vård placerats i enskilda hem. Det bör påpekas,

241 att enligt en sådan bestämmelse bl. a. personer, vilka av socialnämnd inackorderats i enskilt hem i annan kommun, fortfarande skola vara mantalsskrivna i samma kommun som vid placeringen i hemmet. Beträffande dylika personer torde nämligen alltid kunna göras gällande, att åtgärden betingats av kroppslig eller själslig brist eller svaghet. Skulle en sådan person felaktigt bli mantalsskriven i inackorderingskommunen och denna ej inom besvärstidens utgång söka ändring däri, övergår visserligen betalningsskyldigheten på denna kommun, men detta gäller endast under ett år, då ju inackorderingskommunen självfallet vid nästa mantalsskrivning bevakar, att vederbörande verkligen ånyo blir mantalsskriven i den kommun, där han vid placeringen i hemmet var och alltjämt skall vara skriven, varigenom kostnaderna återfalla på sistnämnda kommun. Det ligger i sakens natur att vad som sålunda gäller om person, placerad i enskilt hem, måste gälla även för dem som placerats på enskilt vårdhem för sjuka personer. Enligt nu gällande bestämmelser skall fosterbarn folkbokföras i den kommun, där fosterhemmet ligger, och detta även om barnet är omhändertaget av barnavårdsnämnd. Barnavårdslagen har sålunda ingen motsvarighet till 48 § fattigvårdslagen. Kommittén finner denna ordning riktig. Det är av vikt för barnen i flera avseenden, att de äro kyrko- och mantalsskrivna i samma kommun som fosterföräldrarna; denna blir likväl icke barnets ersättningskommun, enär ett barn alltid har samma ersättningskommun som endera av föräldrarna. Kommittén anser därför någon ändring i detta hänseende icke böra ifrågasättas. På grund av det anförda föreslår socialvårdskommittén, att sedan 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen numera upphävts, de följande momenten omnumreras och att det nya 5 mom. får följande lydelse: Intages någon på allmän anstalt för sjuka eller abnorma, på ålderdomshem eller försörjningshem, medför detta ej förändring i avseende å hans kyrkobokföring, såvida icke under tiden sådana förhållanden inträffa, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen på anstalten eller hemmet, annorstädes kyrkobokföras. Motsvarande skall gälla den som varit intagen på sjukvårdsanstalt och genom anstaltens försorg för fortsatt vård överlämnats till enskilt hem, under villkor att han fortfarande står under anstaltens tillsyn, liksom även den som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet, som blivit av läkare intygad, under förutsättning att personen uppnått 16 års ålder. Med enskilt hem jämställes av enskild person eller sammanslutning ordnad vårdanstalt för sjuka. De föreslagna bestämmelserna innebära, att personer, som för mera avsevärd tid äro i behov av vård på anstalt eller i enskilt hem, icke växla mantalsskrivningsort och sålunda icke heller hemortsrätt. Kommittén har tidigare i detta kapitel föreslagit borttagandet av regeln, att åtnjuten hjälp hindrar förvärv av ny hemortsrätt. Detta förslag får genom nyssnämnda bestämmelser 2 0 — 1 7 83 4 9

242 betydelse endast för dem, som åtnjuta hemunderstöd eller annan öppen form av socialhjälp, under det att de som på socialhjälpens bekostnad utackorderats i enskilda hem och de — visserligen till antalet säkerligen mycket få — som beretts anstaltsvård på socialhjälpens bekostnad likväl icke kunna växla hemortsrätt. Åldersgränser för hemortsrättsförvärv. Av gammalt har det funnits bestämmelser att självständigt förvärv av hemortsrätt icke begynner förrän efter uppnåendet av viss ålder samt att ny självständig hemortsrätt ej kan förvärvas sedan en viss högre ålder uppnåtts. I 1918 års fattigvårdslag har minimiåldern bestämts till 16 år och maximiåldern till 60 år. 16-års åldern såsom minimigräns synes vara väl avvägd även efter nutida förhållanden och sammanfaller med motsvarande åldersgräns inom socialförsäkringen, varför kommittén icke föreslår någon ändring härutinnan. Vad åter maximiåldern angår ha vid olika tillfällen framställts yrkanden om en höjning av densamma. Starka skäl föreligga härför, icke minst med hänsyn till den förskjutning av åldersfördelningen bland befolkningen som inträtt. Nära till hands ligger att välja den ålder, då enligt folkpensioneringslagen rätt till ålderspension inträder, alltså 67 år. Emellertid grundar sig åldersgränsen i själva verket helt på det gamla samhörighetskravet. Sedan medborgaren blivit gammal, kunde kommunen icke längre räkna på några aktiva insatser från hans sida och därmed borde också hans möjlighet att vinna den rätt till en motprestation från en ny kommuns sida, som ligger i hemortsrättsförvärvet, upphöra. När en viss åldersgräns fixerats, vid vilken möjligheterna att förvärva hemortsrätt i en ny kommun upphör, utgör sålunda detta en klar konsekvens av själva den grundtanke, på vilken det gamla hemortsrättsbegreppet vilar. Annorlunda ställer sig saken, om denna grundval övergives. I så fall saknas bärande skäl för en åldersgräns. I överensstämmelse med de grunder, efter vilka socialvårdskommittén här ovan angivit, att hemortsrättsreglerna för socialhjälpen böra utformas, vill kommittén därför föreslå, att fattigvårdslagens 60-årsregel icke får någon motsvarighet i socialhjälpslagen. E n sådan ståndpunkt innebär, att man upprätthåller kongruensen med motsvarande bestämmelser angående kommunandelen i folkpension. Härledd hemortsrätt. Det är uppenbarligen ett önskemål att familjen i möjligaste mån betraktas som en enhet i hemortsrättshänseende. Detta medför bl. a. betydande administrativa fördelar och en reducering av antalet uppgörelser och tvister mellan olika lokala samfälligheter. I gällande fattigvårdslag är i princip familjefaderns ställning i hemortsrättsavseende bestämmande för de övriga familjemedlemmarna. Ehuru denna princip ter sig självfallen och riktig, då de s. k. bipersonerna hava gemensamt hushåll med huvudpersonen, blir förhållandet ett annat, om familjemedlemmarna äro bosatta på olika håll. Vid tillämp-

243 ningen av nuvarande regler uppkomma mången gång situationer, då det för en kommun ter sig obilligt att behöva belastas med försörjningsbördan för bipersoner, vilka icke äro eller ens ha varit bosatta inom kommunen. Man torde därför böra eftersträva ett system, enligt vilket principerna om en enhetlig hemortsrätt för familjen såsom sådan i möjligaste mån bibehålles men större hänsyn tages till de individuella familjemedlemmarnas bosättningsförhållanden. Hustrus hemortsrätt. Enligt 1918 års lag har hustru, oberoende av sin ålder, samma hemortsrätt som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest, behåller hustrun den hemortsrätt hon under äktenskapet senast ägde, till dess annan tillkommer henne. Från denna huvudregel finnes det undantaget (47 § 3 mom.) att hustru, vars man utflyttat från riket, självständigt kan förvärva hemortsrätt. För bedömandet av frågan om hustrus hemortsrätt saknar det enligt 1918 års lag betydelse, huruvida hon sammanlever med mannen eller ej. Avgörande är, att äktenskapet består, d. v. s. att det icke upplösts genom mannens död eller genom äktenskapsskillnad. Att hustru under bestående äktenskap icke kan självständigt förvärva egen hemortsrätt har otvivelaktigt haft åtskilliga mindre tillfredsställande verkningar, t. ex. om makarnas samlevnad upphört, ehuru legal äktenskapsskillnad ej vunnits, samt hustrun utflyttat till annan kommun. Särskilt egendomliga kunna nuvarande regler te sig ur hemortskommunens synpunkt för det fall att mannen efter samlevnadens upphörande förvärvat ny hemortsrätt i en kommun, med vilken hustrun icke ägt eller äger någon som helst beröring. Fattigvårdslagstiftningskommittén dryftade frågan om självständigt hemortsrättsförvärv för hustru, men fann sig •— med ovan nämnda undantag i fråga om hustru till utvandrad man — icke kunna förorda en sådan anordning. Bl. a. invändes, att hemortsrättsbestämmelserna skulle bli mycket invecklade, särskilt i fråga om ordnandet av barnens hemortsrätt. Även med hänsyn till möjligheterna att förmå familjefadern att fullgöra sin försörjningsplikt ansågs ett särskiljande i hemortsrättshänseende vara mindre lämpligt. Enär hemortsrätten grundades på mantalsskrivningen, skulle införande av ett stadgande om hustrus självständiga hemortsrättsförvärv medföra olägenheter. En sådan ändring kunde ej lämpligen genomföras utan en samtidig ändring av den då gällande bestämmelsen i mantalsskrivningsförordningen, enligt vilken hustru skulle mantalsskrivas på samma ställe som mannen. Redan genom en författningsändring 1920 föreskrevs emellertid, att hustrus mantalsskrivning skulle följa huvudregeln, d. v. s. att hon i allmänhet skall mantalsskrivas där hon är bosatt. Fattigvårdslagstiftningskommitténs nyssnämnda till mantalsskrivningsförfarandet knutna invändning förlorade följaktligen i betydelse. Med den huvudregel för hemortsrätten, som socialvårdskommittén ovan

244 föreslagit, ter sig frågan om hustrus hemortsrätt väsentligen annorlunda. Det är önskvärt, att samboende makar ha samma hemortsrätt, men så blir i regel förhållandet, även om hustrun självständigt förvärvar hemortsrätt efter den av kommittén föreslagna huvudregeln. Endast för det fall, att makarna varit bosatta i olika kommuner senaste 1 november, komma de att ha hemortsrätt i olika kommuner för tiden intill de båda bli mantalsskrivna under den gemensamma bosättningsadressen. Denna situation kommer att föreligga framför allt vid nya äktenskap. Socialvårdskommittén kan emellertid icke finna, att olägenheterna av sådana klart tidsbegränsade skiljaktigheter i makarnas hemortsrätt kunna vara av någon större betydelse. Det bör särskilt framhållas, att man i och med undanröjandet av särregeln för gift kvinnas hemortsrätt även undanröjer grunden för vissa i mer eller mindre förtäckta former utförda manipulationer med hennes hemortsrätt. Detta gäller om de s. k. fattigvårdsäktenskapen, vilka dock numera torde förekomma i mindre omfattning än tidigare, varmed förstås äktenskap som kommunala organ främjat i syfte att därigenom få kvinnans och hennes eventuella barns hemortsrätt överflyttad till annan kommun. Samma gäller det omvända förhållandet, sålunda att när ett äktenskap av personliga skäl åsyftas, kommunalt organ i mannens hemortskommun söker på olika sätt förmå kontrahenterna att avstå från äktenskapet för att därigenom undgå att hemortsrätten för kvinnan och hennes barn överflyttas till kommunen. Socialvårdskommittén anser sig sålunda icke böra föreslå någon specialregel angående gift kvinnas hemortsrätt. Barns hemortsrätt. Enligt 1918 års lag har barn i äktenskap, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är död och modern lever, moderns hemortsrätt. Äro båda föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt, som den sist avlidne ägde vid sin död. Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern, eller om hon är död, den hon senast ägde. För adoptivbarn härledes hemortsrätten på motsvarande sätt från adoptanten. Tillämpningen av dessa regler har understundom lett till icke önskvärda resultat. Även i de fall, då fadern till barn i äktenskap vistas i annan kommun än barnet och icke har vårdnaden om detta, kommer dess hemortsrätt likväl att kvarstå i faderns hemortskommun, ehuru det icke har någon som helst förbindelse med denna. Om frånskild hustru, som har vårdnaden om barnet ingår nytt äktenskap, behåller barnet faderns hemortsrätt och följer växlingarna i denna oavsett moderns och barnets bosättningsförhållanden. Det är givetvis önskvärt, att även beträffande barn bättre överensstämmelse vinnes mellan hemortsrätten och den faktiska bosättningen. Vägande skäl tala emellertid mot att låta barn självständigt förvärva hemortsrätt. Detta skulle innebära alltför stor splittring i familjens hemortsrättsförhållanden. De erfarenheter från Danmark, där barnen självständigt förvärva

245 hemortsrätt, vilka erfarenheter kommittén tog del av under sin resa 1939, tala också mot en dylik anordning. Om barnen utackorderas i fosterhem i skilda kommuner, skulle varje barn erhålla hemortsrätt på sitt håll och kanske ett flertal kommuner kunna få fordran hos föräldrarna. Om ett fosterbarn snabbt skulle få hemortsrätt i den kommun, där fosterhemmet ligger, skulle detta även kunna försvåra anskaffandet av fosterhem; denna synpunkt måste enligt kommitténs mening tillmätas stor betydelse. Slutligen bör det erinras om att moderns eller faderns mantalsskrivning enligt gällande lagar om särskilda barnbidrag och bidragsförskott är avgörande för frågan, vilken kommun som skall gälda kommunandel i dessa förmåner. På dessa grunder synes man beträffande den kommunala ansvarigheten för socialhjälp åt barn böra behålla fattigvårdslagens princip att barns hemortsrätt skall härledas från en av föräldrarnas. Emellertid får denna princip med den utformning av huvudbestämmelsen, för vilken kommittén i det föregående stannat, mindre fördelaktiga konsekvenser vid tillämpning å kostnader för barn, vilka omhändertagits av barnavårdsnämnd enligt 3 kap. barnavårdslagen. Om exempelvis ett omhändertaget barn är fött utom äktenskap bör barnet liksom enligt fattigvårdslagen ha moderns hemortsrätt. Skulle modern ofta byta mantalsskrivningskommun — något särskilt inom vissa yrken vanligt — kan barnets växlingar av hemortsrätt bli täta, understundom kanske äga rum varje år. Den omhändertagande nämnden måste sålunda för varje år ta reda på vilken kommun som är skyldig lämna ersättning d. v. s. ta reda på var modern blivit mantalsskriven för det året. För denna kommun kommer kravet som en överraskning. I den mån särskilt barnbidrag utgår — och det gör det i stor utsträckning för omhändertagna barn — blir visserligen kommunen i fråga av pensionsstyrelsen krävd på andel i detta. Den gällande ordningen beträffande särskilda barnbidrag är emellertid uppenbarligen tämligen besvärlig, enär kommunandelen sålunda skall betalas av skiftande kommuner. När det gäller folkpension har frågan lösts med hjälp av folkbokföringen. För alla som erhållit pension före fyllda 67 år lämnar pensionsstyrelsen uppgift till länsstyrelserna för anteckning om saken på kortet i det därstädes förda folkbokföringsregistret. Så fort dylik person samt person, som fyllt 67 år, flyttar lämnas uppgift därom till pensionsstyrelsen, som alltså därigenom får ledning för att kunna kräva rätt kommun. I fråga om särskilda barnbidrag finns intet liknande system. Det gäller ju här en tidsbegränsad förmån och det synes ha ansetts alltför invecklat att på vederbörande »förälders» kort föra anteckningar om att särskilt barnbidrag utgår för personens barn. Pensionsstyrelsen kräver därför, om styrelsen ej fått särskild uppgift om flyttning, den kommun, som var skyldig gälda andel för föregående år, och överlämnar åt denna kommun att eventuellt bestrida betalningsskyldighet under åberopande av att personen för det aktuella året blivit mantalsskriven i annan kommun. Styrelsen har i meddelande till pensionsnämnderna i. december 1948 riktat nämndernas uppmärksamhet på förhållandet och uppmanat dem att undersöka om mantalsskrivning ägt rum i annan kommun och

246 i så fall meddela detta. Tills vidare saknas mera omfattande erfarenheter om hur detta förfarande kommer att verka. För barnavårdsnämndernas del ligger frågan enklare till, enär de ofta ha reda på föräldrarnas flyttningar. I övriga fall skulle en tillämpning av motsvarande förfaringssätt som det av pensionsstyrelsen praktiserade innebära, att krav restes mot den närmast föregående mantalsskrivningskommunen, varvid denna eventuellt finge tillbakavisa kravet med anmälan, att mantalsskrivning ägt rum i annan kommun. Nytt krav finge då resas mot denna kommun. Det skulle innebära en betydande förenkling, om man för de omhändertagna barnen införde en undantagsbestämmelse, innebärande att dylikt barn, så länge omhändertagandet består, behåller den hemortsrätt det ägde vid tiden för omhändertagandet. I så fall borde motsvarande bestämmelse gälla för kommunandelen i särskilda barnbidrag. Emellertid måste det befaras att en sådan undantagsbestämmelse skulle leda till att ett omhändertagande ej komme till stånd, även om detta vore klart påkallat, och behovet i stället avhjälptes genom socialhjälp. I praktiken skulle sålunda gränsen mellan barnavårdslagen och socialhjälpslagen förskjutas. Om exempelvis en ogift moder vore mantalsskriven i den kommun, där hennes barn vistas, och detta behöver omhändertagas, låge det nära tills hands att barnavårdsnämnden med hänsyn till den kanske mycket stora sannolikheten för att hon skulle bliva mantalsskriven i annan kommun för följande år — dylik mantalsskrivning kan i vissa fall redan ha företagits — underläte att omhänderta barnet och gjorde upp med socialnämnden att denna i stället tills vidare skulle lämna socialhjälp. Här som i andra avseenden, där kommunernas ekonomiska intressen spela in, gäller därför att man icke för samma sak kan ha olika bestämmelser i fråga om socialhjälp å ena och samhällsvård å andra sidan. Under dessa förhållanden har kommittén icke ansett sig kunna föreslå någon särbestämmelse för omhändertagna barns hemortsrätt. För den händelse båda föräldrarna äro döda behåller barnet enligt fattigvårdslagen den hemortsrätt den sist avlidne ägde vid frånfället. Liknande regel tillämpas beträffande kommunandelen i särskilda barnbidrag och i bidragsförskott. Det kan synas oegentligt att på dylikt sätt en mantalsskrivning, som i enskilda fall kan ligga upp emot 15 å 16 år tillbaka i tiden, blir avgörande för frågan, vilken kommun som skall gälda andel (vara hemortsrättskommun), och nära tills hands ligger att tänka sig att när föräldrarna äro döda låta barnets egen mantalsskrivning bli avgörande. Emellertid måste en sådan ordning vålla samma olägenheter för dessa barn som skulle följa för samtliga, om den gjordes till huvudregel, nämligen i avseende på anskaffandet av fosterhem. Just för dessa barn blir fosterhemsplacering det normala och en ordning, som skapar svårigheter för fosterhemsanskaffningen, är för deras del särskilt oläglig och måste avvisas. Kommittén har sålunda, ehuru i vissa avseenden med beklagande, måst stanna för att man i fråga om socialhjälp liksom i fråga om samhällsvård bör utan undantag fasthålla vid fattigvårdslagens principiella regel, att barns

247 hemortsrätt härledes från en av föräldrarna. I fråga om omhändertaget barn bör den omhändertagande nämnden följa hemortsrättsledarens mantalsskrivningsförhållanden, eventuellt genom förfrågningar till länsstyrelsens folkbokföringsavdelning. I den mån likväl krav riktas mot felaktig kommun, blir det dennas sak att påvisa, att vederbörande ej längre är där mantalsskriven utan avflyttat till annan kommun, något som för denna kommuns del är enkelt att utreda. Beträffande frågan om vilken av föräldrarna som skall vara hemortsrättsledare för barnet kan man tänka sig ett system, enligt vilket barn i äktenskap i hemortsrättshänseende skall följa den av föräldrarna, som har barnet hos sig och faktiskt har eller senast hade vård om barnet. Mången gång skulle det emellertid vara synnerligen svårt att avgöra vem av föräldrarna, som har eller senast hade den direkta vården av barnet. Man måste också taga med i beräkningen, att de kommunala myndigheterna skulle kunna utöva påtryckningar på föräldrarna så att barnets bosättningsförhållanden ordnades på det för vederbörande kommun fördelaktigaste sättet. Åtskilliga av dessa nackdelar undvikas om barnens i äktenskap hemortsrätt anknytes till det rättsliga vårdnadsbegreppet, sådant det utformats i föräldrabalken. Då båda föräldrarna, om de äro i livet, ha vårdnaden om barnet, intill dess denna genom domstols beslut tillagts allenast endera av föräldrarna, så måste uppenbarligen ställning tagas till frågan, vilken av föräldrarna barn i regel skola följa i hemortsrättshänseende. Kommittén finner icke tillräckliga skäl föreligga att överge den hittillsvarande huvudregeln, att de härvidlag följa fadern. Om vårdnaden överflyttas på modern, böra de däremot följa hennes hemortsrätt. Om åter annan person än någon av föräldrarna har vårdnaden, bör barnet lämpligen behålla den hemortsrätt det ägde, när vårdnaden övergick till annan än någon av föräldrarna, intill dess vårdnaden återgår till någon av föräldrarna eller barnet efter att ha uppnått 16 års ålder kan förvärva annan hemortsrätt. Det förhållandet att för vårdnadens överflyttande från båda föräldrarna till allenast en av dem eller till utomstående person fordras domstols beslut, torde så gott som helt eliminera riskerna för att en kommun skulle utöva obehörigt inflytande på vårdnadsfrågan. I regel har modern vårdnaden om barn utom äktenskap. I dylika fall bör tydligen gälla motsvarande regler som för barn i äktenskap. Så länge vårdnaden icke fråntagits modern, bör sålunda barnet följa hennes hemortsrätt. Om vårdnaden av barnet överflyttas till fadern, bör hemortsrätten härledas från denne, överflyttas åter vårdnaden till annan person än någon av föräldrarna, böra samma regler gälla som beträffande barn i äktenskap i motsvarande fall. Liksom f. n. bör för adoptivbarns hemortsrätt gälla motsvarande härledning från adoptanten. Förhållandena vid uppnåendet av 16-årsgränsen påkalla särskild uppmärksamhet. Enligt nuvarande bestämmelser i den tolkning de erhållit genom

248 kammarrättens utslag behåller barnet den hemortsrätt det efter endera av föräldrarna ägde på sin 16-årsdag, intill dess det förvärvat sig annan hemortsrätt efter huvudregeln, och därvid anses endast mantalsskrivning för kalenderår, som helt ligger efter 16-årsdagen, kunna grunda hemortsrätt. Tilllämpas denna princip på den av kommittén föreslagna huvudregeln, skulle en 16-åring först vid det närmaste årsskiftet efter 16-årsdagen kunna erhålla egen hemortsrätt. Ehuru detta sålunda blir fallet ett år tidigare än enligt fattigvårdslagen, uppstår dock frågan, om han för tiden därintill skall behålla den hemortsrätt han ägde nämnda dag. En sådan ordning skulle emellertid strida mot kommitténs grundprincip, enligt vilken den icke minderårige äger hemortsrätt i sin mantalsskrivningskommun och saknar hemortsrätt, om mantalsskrivning icke skett. Kommittén föreslår därför, att huvudregeln skall tillåtas verka redan från 16-årsdagen utan hänsyn till att mantalsskrivningsåret redan delvis har förflutit. Minderårig bör sålunda i hemortsrättshänseende följa en av föräldrarna intill den dag, då han fyller 16 år, och fr. o. m. denna dag erhålla hemortsrätt i den kommun, i vilken han blivit för det året mantalsskriven. Den senare regeln torde få egentlig betydelse för fosterbarn, som sålunda på sin 16-årsdag komma att förvärva hemortsrätt i den kommun, där fosterhemmet ligger. Kommittén finner en sådan ordning helt överensstämma med strävandena att så långt som möjligt ge personer, som passerat minderårighetsgränsen, hemortsrätt i den kommun, där de äro bosatta. De av kommittén här föreslagna reglerna för barns hemortsrätt lämna väsentligen samma resultat som särskilda barnbidragslagens bestämmelser om kommuns ansvarighet för viss andel i dylikt bidrag. Denna ansvarighet är knuten till behörigheten att i viss kommun söka särskilt barnbidrag (15 och 19 §§ lagen om särskilda barnbidrag) och växlar sålunda efter mantalsskrivningen för den som skulle ha varit behörig inge ansökan, om ny dylik varit påkallad. Skillnaden ligger däri att ansökan om dylikt bidrag för barn, vars moder är gift med annan än barnets fader, skall göras av maken (som då förutsattes vara invalid eller ha fyllt 67 år), varigenom det blir denne mans mantalsskrivningskommun som får gälda kommunandelen, under det att i fråga om socialhjälp barnet får hemortsrätt där modern är mantalsskriven. Då modern i dylika fall i regel sammanbor med sin make och de därför äro mantalsskrivna i samma kommun, kommer någon skillnad att förefinnas endast i rena undantagsfall.

Bestämmelser mot obehörigt inverkande på hemortsrättsförvärv. I skrivelse den 12 maj 1905 ifrågasatte riksdagen meddelande av särskilda bestämmelser »till förekommande därav, att kommunernas målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med avseende å för hemortsrätt grundläggande förhållanden/vilka helt böra vara beroende av de eventuella understödstagainas

249 fria vilja». Fattigvårdslagstiftningskommittén fann icke skäl föreslå några särskilda bestämmelser i detta avseende. Till stöd härför åberopades, att man finge antaga att kommunernas intresse av att genom särskilda förfoganden inverka på hemortsrätts förvärv skulle väsentligen minskas, bl. a. genom de föreslagna stadgandena om vistelsekommunernas ansvarighet för viss fattigvård samt genom överflyttande på staten och än mera på landstingen av kostnaderna för vissa slag av fattigvård. I samma riktning borde också införandet av pensionsförsäkringen verka. Att införa straffbestämmelser mot sådana åtgöranden, som här avsåges, stötte på åtskilliga betänkligheter. En effektiv statsinspektion syntes vara ägnad att bidraga till att avlägsna förekommande oegentligheter. Departementschefen anslöt sig till fattigvårdslagstiftningskommitténs ståndpunkt. Efter fattigvårdslagens ikraftträdande ha yrkanden vid upprepade tillfällen framställts om lagstiftningsåtgärder mot illojala förfaranden från kommunernas sida i syfte att inverka på hemortsrätten. Understundom ha dessa yrkanden utmynnat i krav på ändringar i själva hemortsrättsreglerna; i övrigt har vid olika tillfällen föreslagits kriminalisering av dylika förfaranden. Statens inspektör för fattigvård och barnavård framhöll sålunda i skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet den 31 oktober 1935 behovet av åtgärder mot avsiktliga förfaranden från kommunernas sida för att övervälta hemortsrätten från en kommun till annan för personer, vilka antingen redan åtnjuta understöd av det allmänna eller vilka kunna befaras inom en ej allt för avlägsen framtid falla det allmänna till last. Såsom exempel på dylika förfaranden omnämndes anordnande av giftermål mellan mindervärdiga personer eller understödstagare samt inköp av fastigheter i annan kommun för hemortsberättigad persons räkning eller lämnande av underhåll åt utflyttade personer utan att detta komme till synes i hemortskommunens räkenskaper. Inspektören föreslog — till förhindrande av »fattigvårdsäktenskap» — att barn, som under det år äktenskapet ingåtts erhållit fattigvård, skulle behålla den hemortsrätt det ägde då modern ingick äktenskapet. För att försvåra andra ohemula förfaringssätt rekommenderade inspektören anlitandet av den enligt gällande 52 § 2 mom. landshövdingeinstruktionen förefintliga möjligheten att påfordra vittnesförhör inför domstol i fattigvärdsmål. I infordrat yttrande över inspektörens skrivelse avrådde kammarrätten från att genom särbestämmelse bryta fattigvårdslagens allmänna principer för hemortsrättsförvärvande men ifrågasatte — då gällande lagstiftning icke torde lämna möjlighet till beivrande av berörda manipulationer -— att undersökning måtte äga rum, huruvida till äventyrs dylikt förfarande skulle kunna göras till föremål för kriminalisering. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hyste betänkligheter mot att komplicera hemortsrättsreglerna på sätt inspektören förordat och höll före att ifrågavarande företeelser borde motarbetas på upplysningens väg och, om detta icke syntes tillräckligt, genom kriminalisering av varje åtgärd, som uppenbarligen vore vidtagen i

250 direkt syfte att på annan kommun övervälta bördan av vissa personers försörjning. Då det vore ovisst om denna väg vore framkomlig, borde enligt förbundets mening tillika undersökas, huruvida man genom ändring av själva hemortsrättsbestämmelserna kunde förekomma dylika åtgärder, utan att det uppstode allvarliga olägenheter av annat slag. — Av övriga remissmyndigheter uttalade vissa (bl. a. 14 länsstyrelser) sitt gillande av inspektörens förslag, medan andra uttalade betänkligheter mot att splittra hemortsrättssystemet. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslog sådan ändring av 49 § 1 mom. fattigvårdslagen, att varje understöd eller annan handräckning i vad form den vara må, som av annan än försörjningspliktig person lämnades till en eljest klart fattigvårdsberättigad person under omständigheter, som gåve berättigad anledning till antagande att det lämnades i illojal avsikt att möjliggöra hemortsrättsförvärv, finge efter prövning kunna förklaras utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt. Länsstyrelsen i Gotlands län fann det önskvärt att i fattigvårdslagen infördes stadgande av innehåll, att, därest från hemortsrättskommunen eller på dess tillskyndan understöd i en eller annan form meddelats någon i uppenbart syfte att medföra förändring i hemortsrätten, sådant understöd skulle med avseende å hemortsrättsförvärv äga samma verkan som fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen, oavsett om förutsättningar för sådan fattigvård eljest hade förefunnits eller ej. De kommunala tjänstemännens och förtroendemännens understundom dokumenterade benägenhet att genom mer eller mindre illojala åtgärder söka undgå försörjningsbördan för personer, som äro eller befaras bliva understödstagare, bottnar naturligen ytterst i nuvarande fattigvårdslags regler angående fördelningen av kostnaderna kommunerna emellan för fattigvård. I samma mån som de enskilda kommunernas försörjningsbörda lättas, torde frestelserna att tillgripa dylika utvägar förminskas. Kommitténs förslag innebär en genomgripande förändring av kostnadsfördelningen för fattigvården (socialhjälpen), i det att ett väsentligt statsbidrag skall utgå till kommunerna. Härigenom kan man förvänta en minskad benägenhet till illojala eller direkt ohederliga åtgärder från kommunernas sida i nyss angivet syfte. Den starka förenklingen av reglerna för hemortsrättsförvärv inskränker även fältet för manipulationer. Dylika kunna ju ifrågakomma enbart i avseende på mantalsskrivningen. Kommittén anser sig emellertid icke kunna utgå från att de reformer, som föreslås, skola verka hindrande i tillräcklig utsträckning. Det torde i varje fall vara försiktigast att räkna med att det kan förekomma att kommunala organ i syfte att undgå kostnaden för socialhjälp vidtaga åtgärder för att få en person mantalsskriven i en annan kommun eller i samma syfte söka förhindra mantalsskrivning i den egna kommunen. Att utanför nu gällande strafflags bestämmelser om ämbetsbrott kriminalisera förfaranden av nu nämnt slag möter stora svårigheter, såväl vid bestämmandet av brottets beskaffenhet som vid en eventuell straffbestämmelses tillämpning i praktiken. De bevisningssvårigheter, som säkerligen komma att föreligga, torde ofta göra en dylik straffbestämmelse

251 mer eller mindre illusorisk. Kommittén finner däremot lämpligt, att länsorganet gives befogenhet att i enskilda fall, där anledning finnes att antaga att illojala förfaranden förekommit, fastställa hemortsrätten med bortseende från vad reglerna om denna eljest stipulera. Kommittén föreslår därför ett stadgande av följande innehåll: Kan det visas att, i huvudsakligt syfte att undgå kostnad för socialhjälp, åtgärd avseende någon av de tre nästföregående mantalsskrivningsförrättningarna vidtagits för att förhindra att person blir mantalsskriven i viss kommun eller främja att han mantalsskrives i annan kommun, må länsstyrelsen utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas angående kommuns ansvarighet för socialhjälpskostnad, efter yrkande av socialnämnd som saken rör, förordna att kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits, skall under visst år vara skyldig svara för socialhjälpskostnad för ifrågavarande person, ehuru denne icke blivit för det året i kommunen mantalsskriven. Beslut enligt en sådan bestämmelse skall sålunda begränsas till att innebära, att den aktuella mantalsskrivningen icke skall grunda ersättningsskyldighet för den kommun, mantalsskrivningen avser utan ersättningsfrågan bedömas som om vederbörande varit mantalsskriven i samma kommun som för föregående år. Skulle följande år mantalsskrivning i den nya kommunen ånyo äga rum och dragés frågan om denna kommuns betalningsskyldighet för socialhjälp under länsstyrelsens prövning (på nytt eller första gången) får denna överväga, huruvida vad som förekommit tidigare varit av så allvarlig natur att huvudregeln om den aktuella mantalsskrivningen som grund för ersättningsskyldigheten bör sättas ur kraft i avseende på denna andra mantalsskrivning i den nya kommunen. J u längre bort man kommer från det tillfälle, då manipulationerna företogos, desto sällsyntare bör det vara att så sker. Efter tre år bör huvudregeln få gälla utan undantag. Även förekomsten av en sålunda begränsad möjlighet att göra en tidigare mantalsskrivningskommun ersättningsskyldig, torde vara av värde för förebyggande av manipulationer. Till förekommande av missförstånd önskar kommittén särskilt understryka, att prövningen av fråga om manipulationer ägt rum eller icke ej i något avseende skall innebära en prövning av vad som enligt folkbokföringsförordningens bestämmelser varit riktig mantalsskrivningsort. Manipulationerna ha i allmänhet den innebörden att man genom särskilda åtgärder skapar det underlag för mantalsskrivning i en viss kommun, som folkbokföringsförordningen föreskriver. I den mån så ej skett men mantalsskrivning likväl ägt rum kan den därav berörda genom besvär i den ordning, som stadgas i folkbokföringsförordningen, föranstalta om att mantalsskrivningen undanröjes. Vore det fråga enbart om dylika fall erfordrades knappast några manipulationsbestämmelser. Dessa syfta på de fall, där den faktiska mantalsskrivningen är fullt riktig men tillkommit genom åtgärder i berört syfte. Länsstyrelsen har endast att utgå från den faktiska mantalsskrivningen. Till undvikande av att tid och arbete nedläggas på ett mål om manipulationer angående en mantalsskrivning, vilken sedan av vederbörlig myndighet undanröjes, bör länsstyrelse, när ifråga om manipulationer talan väckes, innan den mantals-

252 skrivning frågan gäller vunnit laga kraft, förklara målet vilande i avvaktan på att så skall bli förhållandet, eller mantalsskrivningen upphävas, i vilket senare fall manipulationsmålet ej behöver bli föremål för prövning. Det bör erinras om att det finnes all anledning räkna med att mål angående manipulationer i hemortsrättsfrågor bli sällsynta. Såsom tidigare framhållits, har kommittén ansett sig böra föreslå ifrågavarande bestämmelse endast av försiktighetsskäl.

Benämningen hemortsrätt. Det gamla ordet hemortsrätt har under senare tid understundom använts icke endast i samband med fattigvården utan som en samlingsterm för bestämmelser, vilka ange vilken kommun som skall betala stadgad kommunandel i viss allmän förmån. Emellertid ligger det i själva ordet hemortsrätt ofrånkomligen i avseende på sambandet mellan individen och kommunen någonting långt starkare än det som behöver ligga bakom en mantalsskrivning. I gamla tider innebar ordet, att man verkligen i djupare mening hörde hemma i kommunen och därför hade rätt att betrakta denna som sin hemort och ställa krav på kommunen därefter. Visserligen har samhörighetskravet sedermera kraftigt uttunnats men det ligger dock till grund även för 1918 års lags bestämmelser och det är därför följdriktigt att man även i denna lag använt ordet hemortsrätt. Kommittén har ovan föreslagit, att samhörighetskravet skall helt släppas vid fastställande av bestämmelser om kommuns ansvarighet för meddelad socialhjälp. De av kommittén föreslagna bestämmelserna äro i själva verket icke några hemortsrättsbestämmelser i egentlig mening. Den hjälpbehövande erkännes i regel mera höra hemma i vistelsekommunen än i den kommun, som göres i sista hand betalningsskyldig. Det är därför lämpligast att låta även ordet hemortsrätt förvinna. Sådana som bestämmelserna utformats föreligger intet egentligt behov av en särskild term för att i lagtexten beteckna den i sista hand ekonomiskt ansvariga kommunen. Det låter sig väl göra att direkt hänföra sig till mantalsskrivningen. Så har även skett i det föreliggande förslaget till lag om socialhjälp. Å andra sidan torde det vara svårt att i tvister om ersättningsskyldighet, vid allmänna diskussioner om frågan m. m. reda sig utan en dylik term. Därvid bör man emellertid för att beteckna den kommun som är betalningsskyldig gentemot vistelsekommunen, använda ett ord, som utsäger endast detta. Kommittén vill för ändamålet föreslå ordet ersättningskommun, vilken nya term bör fastslås i lagtexten. Med antagandet och ikraftträdandet av lagen om socialhjälp försvinner ordet fattigvård ur svensk lagstiftning. Även det därmed intimt förbundna ordet hemortsrätt bör då få tillhöra en gången tid.

253 Sammanfattning. Socialvårdskommittén föreslår sålunda, att kostnaderna för socialhjälp åt svensk medborgare skola bäras av den kommun, där den hjälpbehövande är för det året mantalsskriven, dock att i fråga om den som icke fyllt 16 år hänsyn icke skall tagas till hans egen mantalsskrivning utan till mantalsskrivningen för den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet, eller, om båda föräldrarna ha vårdnaden, till faderns mantalsskrivning. Sålunda betalningsskyldig kommun skall för den händelse ingen av föräldrarna längre har vårdnaden för barnet även i fortsättningen bära kostnaderna intill vårdnaden återgår till en av föräldrarna eller barnet fyller 16 år. Vad här sagts om föräldrar skall även gälla adoptant. Socialhjälpskostnad för svensk medborgare, vilken icke är någonstädes mantalsskriven, samt för den, som icke är svensk medborgare, skall bäras av staten. Vissa ändringar beträffande folkbokföring av personer, som på grund av sitt hälsotillstånd äro i behov av vård, m. fl. föreslås.

254 K A P . X.

Kommunernas inbördes ersättningsskyldighet. Hemsändning. I kap. V I I I och IX har kommittén föreslagit att för svenska medborgare den kommun, i vilken vederbörande blivit för det innevarande året mantalsskriven, i sista hand skall vara ekonomiskt ansvarig för meddelad socialhjälp, under det att den kommun, där vederbörande vistas, oavsett om han är där mantalsskriven eller icke, under vissa omständigheter är pliktig att utgiva dylik hjälp. Problemet om ersättning kommuner emellan, som spelar en så viktig roll inom fattigvården, måste sålunda få en motsvarighet inom socialhjälpen. Vidare måste ställning tagas till vad som i fattigvårdslagen benämnes hemsändning.

Ersättning kommuner emellan. Det är angeläget att från början uppmärksamma att ersättningsfrågorna inom socialhjälpen måste bli av långt mindre omfattning än inom fattigvården icke endast därför att socialhjälpen över huvud taget måste bli mindre omfattande än fattigvården (socialhjälpen kommer knappast alls att omfatta anstaltsvård) utan även på grund av de av kommittén föreslagna bestämmelserna om ersättningskommun. På en tid av minst 2 och högst 14 månader kommer en person i regel att vinna tillhörighet till kommunen i här ifrågavarande avseende. Någon gång återkommande, ofta till omfattningen ringa fattigvårdsbehov gör nu en viss kommun ersättningsskyldig kanske för åratal, ehuru personen i stort är självförsörjande. Någonting motsvarande kommer icke att gälla om socialhjälpen. Om en person flyttar in i och blir bosatt i en kommun t. ex. i februari och i mars blir i behov av fortlöpande hemunderstöd från socialhjälpen, kan detta återsökas endast fram till nyåret. Därefter är han mantalsskriven i den nya bosättningskommunen, och ersättning ifrågakommer icke. Vidare bör erinras om att fattigvårdslagens åldergräns för hemortsrättsförvärv (60 år), ej får någon motsvarighet i socialhjälpslagen. I långt större utsträckning än i fråga om fattigvård kommer det alltså i avseende på socialhjälp att gälla att vistelsekommun och ersättningskommun sammanfalla. Synnerlig betydelse för minskning av antalet ersättningsfall får den nya kommunindelningen. Genom densamma minskas antalet kommuner till mindre än hälften och därmed minskas självfallet i hög grad antalet personer, vilka när hjälpbehovet uppstår vistas i en annan kommun än ersättningskommunen. Likväl står det fast, att ett ersättningsförfarande i viss utsträckning är nödvändigt. Vid utformningen av reglerna för detta är det anledning att utgå ifrån de bestämmelser av detta slag som nu gälla för fattigvården.

255 Gällande bestämmelser och kritik inot desamma. Enligt 50 § fattigvårdslagen begränsas vistelsekommunens rätt till ersättning av hemortskommunen till fattigvård som utgått enligt 1 § i lagen. Därjämte föreskrives att ersättning dock icke skall utgå för fattigvård som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, lakar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. Beträffande ersättningens storlek stadgas i 51 §, att denna skall utgå med belopp, vartill kostnaden för fattigvården skäligen kan uppskattas, samt att om fattigvårdssamhället uppburit folkpension för understödstagaren eller statsbidrag till vården dylikt belopp skall avräknas från kostnaden. Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar kan fastställa det belopp, med vilket enligt nyss angiven grund ersättning för vård i anstalt skall i olika fall utgå. Dylik taxa har tid efter annan fastställts av Kungl. Maj:t. Det bör understrykas, att densamma sålunda avser enbart anstaltsvård. I andra sammanhang har det redan framhållits, att dessa bestämmelser varit föremål för kritik i olika avseenden. En kort summering må här göras. Det förhållandet, att vistelsekommunen icke är skyldig att utgiva och själv bära någon kostnad, leder lätt till att denna vid prövningen av behovet anlägger formella synpunkter till förfång för det hänsynstagande till cle individuella förhållandena, som är åsyftat, och i stället inriktar sig på att ge hjälpen en sådan form och en sådan omfattning att man kan vara säker på att utfå ersättning av hemkommunen. Vistelsekommunen känner sig i dylika fall sålunda icke själv engagerad i saken och intresserar sig icke för de samhällsekonomiska synpunkterna, för angelägenheten av att förebygga framtida hjälpbehov m. m. E n tendens att låta frågan om ersättning från den andra kommunen dominera ärendets handläggning skapas. Begränsningen till 1 § ställer i regel den arbetslöse utan hjälpmöjlighet för den händelse han icke vistas i sin hemortskommun. Åtgärder av annat slag än för uppehälle och vård ifrågakomma icke för den som ej vistas i hem ortskommunen. Undantagandet av vissa slag av fattigvård från ersättningsrätt har vållat att hjälpbehövande gått miste om dylik hjälp, enär kommunerna haft svårt att erkänna det berättigade i en ordning, enligt vilken vistelsekommunen i vissa särskilda fall själv skall stå för hela kostnaden. Understundom torde fattigvård för här ifrågavarande ändamål ingå i vad som angives avse uppehället i allmänhet och på så sätt på en omväg likväl bli föremål för ersättning. Det bör här erinras om att hjälp till skolbarn med kläder o. d. kan utgå även enligt folkskolestadgan (§ 49) och fortsättningsskolestadgan (§ 28). Skoldistriktet kan sålunda för detta ändamål ställa medel till skolstyrelsens förfogande. Författningarna begränsa självfallet icke hjälpen till sådana barn,

256 som ha hemortsrätt i kommunen, men någon ersättningsrätt gentemot annan kommun finnes icke. Det rör sig här icke om någon skyldighet för skoldistriktens del, och tillämpningen av denna bestämmelse torde vara mycket skiftande. I avsevärd utsträckning torde hjälp i här ifrågavarande sammanhang fortfarande utgå genom fattigvården. Frågan har 1946 varit föremål för uppmärksamhet av riksdagens revisorer, vilka uttalat att syftet med stadgandet i 50 § 2 mom. till stor del förfelats, varför det borde tagas under övervägande, huruvida icke en ändring vore påkallad. Riksdagen som fann behov föreligga av en översyn av bestämmelserna, hemställde hos Kungl. Maj:t att de av revisorerna anförda synpunkterna måtte bringas till socialvårdskommitténs kännedom för att tagas under övervägande vid fullgörande av dess utredningsuppdrag. Kungl. Maj:t har genom beslut den 17 oktober 1947 anbefallt kommittén att så göra.

Ersättning för socialhjälp. Enligt kommitténs förslag blir socialhjälpen för medborgaren en rättighet i betydligt större omfattning än tidigare. Hjälp åt sådana arbetsföra personer, vilka med hänsyn till sitt hälsotillstånd böra avhålla sig från arbete, får sådan karaktär, och detsamma gäller hjälp åt personer, vilkas hjälpbehov orsakats av arbetslöshet. Även om man endast fasthåller vid att obligatorisk hjälp skall ersättas, kommer ersättningen sålunda att omfatta nya och väsentliga grupper av fall. Emellertid skall socialhjälp kunna utgå i förebyggande syfte samt vidare i vissa fall till reshjälp utan att detta är en rättighet för den hjälpbehövande. Fråga blir då om socialhjälp i dylika fall i motsats till fattigvård enligt 2 § skall ersättas av mantalsskrivningskommunen. Viktigast är frågan om ersättning för förebyggande socialhjälp, vari i det följande inbegripes all i 4 § angiven hjälp. I själva verket bli de förut berörda olägenheter, som föreligga i fråga om möjligheterna att få till stånd förebyggande fattigvård (2§), i avseende på socialhjälp i väsentlig mån undanröjda redan genom att mantalsskrivningskommunen göres till ersättningskommun. Såsom här förut framhållits är en person redan efter minst två och högst fjorton månader mantalsskriven i den nya kommunen, och denna har därmed själv fått intresse av att förbättra hans försörjningsförmåga. Vad som kan inträffa för den hjälpsökande är att han får vänta denna tid. Man bör dock kunna räkna med att ju närmare den tid ligger, då vederbörande synes komma att bli fäst vid kommunen genom mantalsskrivning, desto större blir kommunens intresse att ta sig an honom, varför säkerligen många gånger åtgärder av ifrågavarande slag komma att vidtagas av den kommun, där personen vistas och är bosatt, ehuru mantalsskrivning ännu icke skett, även om ersättningsrätt från annan kommun ej finnes. Det kan likväl icke förbises att situationen i vissa fall kan bli svår för personer, vilka borde bli föremål för dylik socialhjälp, och det är angeläget

257 överväga om icke deras möjligheter att erhålla hjälp kan förbättras. Kommittén syftar på sådana fall, där en mera väsentlig tid, kanske omkring ett år, återstår innan vederbörande kan vara mantalsskriven i kommunen och där det kan synas osäkert, om hans bosättning i kommunen kommer att bli så varaktig, att han alls kommer att bli där mantalsskriven. Man kan även tänka sig sådana fall där han själv eller hela hans familj genom upprepade flyttningar fått en prägel av flyttfåglar över sig, varigenom kommunen mer eller mindre bestämt räknar med att även om han blir mantalsskriven en gång i kommunen, så är han borta igen till nästa mantalsskrivning, och det finns därför ej anledning offra något på att bistå honom med bidrag till utbildning e. d. Att av här anförda skäl generellt inbegripa de förebyggande åtgärderna enligt 4 § socialhjälpslagen i de belopp, som skola ersättas av mantalsskrivningskommunen, möter emellertid praktiska svårigheter. Att bestämma ersättningens storlek, när fråga är om upphälle och vård, är visserligen icke alltid så lätt men låter sig dock i stort väl göra. Förebyggande åtgärder av nu ifrågavarande slag äro däremot starkt skiftande både till sin art och från fall till fall. Vägledande normer för ersättningens storlek kunna ej tänkas utbilda sig, utan frågan får helt bedömas från fall till fall. Medges en allmän ersättningsrätt måste därför tvister mellan kommunerna i stor omfattning befaras, och detta desto mer som det i det särskilda fallet ofta kan gälla betydande belopp. Skall rätt till ersättning från mantalsskrivningskommunen medgivas, är det därför angeläget att — i den mån icke frivillig överenskommelse träffats mellan kommunerna — som villkor uppställa att de förebyggande åtgärdernas art och omfattning samt kostnaderna för desamma blivit i förväg prövade av länsstyrelsen. I kap. V har kommittén föreslagit att rätt till besvär över socialnämnds beslut att avslå framställning om socialhjälp enligt 4 § skall föreligga. Frågan om vilken socialnämnd som här åsyftades har icke berörts. I regel blir det självfallet fråga om beslut av mantalsskrivningskommunens nämnd, men enligt kommitténs mening finnes det icke anledning att sålunda begränsa besvärsrätten. En person, som i dylikt ärende hänvänder sig till den kommun, där han vistas, och får avslag, skall även han kunna besvära sig hos länsstyrelsen. Om länsstyrelsen på grund härav förordnar, att förebyggande socialhjälp skall utgå från vistelsekommunen, bör denna även vara berättigad att från mantalsskrivningskommunen få ersättning för utgifter i enlighet med länsstyrelsens beslut. Emellertid kan det även förekomma, att vistelsekommunen är beredd bevilja hjälp i enlighet med den behövandes önskan men vid förfrågan hos mantalsskrivningskommunen angående villighet att ersätta får nekande svar. I dylikt fall bör vistelsekommunens socialnämnd vara berättigad att själv underställa frågan länsstyrelsens prövning. På grundval av länsstyrelsens beslut bör sedan föreligga ersättningsrätt. 2 1 — 1 7 8 3 49

258 Vid bedömning av det arbete som härmed pålägges länsstyrelserna är det angeläget att fasthålla att här som eljest vistelsekommunens rätt till ersättning upphör i och med att den blir mantalsskrivningskommun. Redan härigenom begränsas ersättningsfrågans omfattning och betydelse för kommunen. Denna begränsning skarpes ytterligare därigenom att en socialnämnd knappast kan antagas vara villig att bevilja förebyggande hjälp åt en person, som är nyinflyttad i kommunen, utan först önskar vinna närmare kännedom om personen. I allmänhet torde vederbörande på grund härav hinna bli mantalsskriven i kommunen, innan frågan blir aktuell, och antalet fall, då socialnämnden själv beslutar förebyggande hjälp och finner anledning underställa det länsstyrelsens prövning, kan därför väntas bli fåtaliga. Man kan sålunda räkna med att de fall, där vistelsekommunen äger rätt till ersättning från mantalsskrivningskommun för socialhjälp enligt 4 §, i huvudsak komma att vara begränsade till sådana ärenden, där sökanden av socialnämnden vägrats dylik hjälp och anfört besvär, vilka av länsstyrelsen bifallits. I det väsentliga torde därför själva ersättningsrätten mellan kommunerna icke medföra mera arbete för länsstyrelserna än som följer av att man medger nyss berörda besvärsrätt för den enskilde. Mot hela den här föreslagna ordningen kommer möjligen att invändas att det sålunda för en till tiden omfattande åtgärd t, ex. yrkesutbildning kan bli flera kommuner som successivt bli betalningsskyldiga. Emellertid torde det höra till undantagen att en person byter mantalsskrivningsort under en pågående yrkesutbildning. I den mån så sker, överflyttas visserligen betal ningsansvaret till den nya mantalsskrivningskommunen, som då i regel bör överta även själva skötseln av utbildningsärendet. Så pass få fall det halkan gälla kan kommittén däri ej finna någon mera avsevärd olägenhet. Det återstår frågan, huruvida reshjälp enligt 5 § socialhjälpslagen skall vara föremål för ersättning från mantalsskrivningskommunen. Med hänsyn till i kap. I I I berörda risker för missbruk av reshjälp anser kommittén riktigast, att vistelsekommunen själv får bära denna kostnad. Några större olägenheter härav borde icke kunna uppstå. I fattigvårdslagen gällande undantagsbestämmelse för vissa slag av fattigvård (hjälp åt skolbarn m. m.) bör enligt kommitténs mening icke få någon motsvarighet i socialhjälpslagen. Visserligen bör i enlighet med kommitténs i kap. I I I deklarerade principiella inställning skolstadgornas bestämmelser om understöd efter behovsprövning genom skolans organ försvinna och sålunda socialhjälpen bli den normala formen för avhjälpande av dylika behov, men detta utgör intet skäl att låta denna hjälp i dylikt sammanhang undantagas från den allmänna ersättningsrätten; det gäller ju här i regel hjälpbehov, som kunna hänföras till 3 § socialhjälpslagen. Kommittén finner den kritik som enligt ovan framförts mot gällande bestämmelser befogad. Vad särskilt beträffar begravningshjälp torde kommittén i annat sammanhang komma att föreslå ett speciellt bidrag för detta ändamål, varigenom socialhjälp för detsamma torde komma att erfordras endast i undantagsfall.

259 I enlighet med det anförda skulle sålunda ersättning från mantalsskrivningskommunen utgå till annan kommun, som meddelat socialhjälp dels enligt 3 §, dels även enligt 4 § i den mån ersättningskommunen medgivit betalningsskyldighet eller länsstyrelse beslutat att dylik hjälp skall utgå. Beträffande storleken av de belopp, för vilka ersättning skall beräknas, är det att märka att det endast i mera undantagsvis förekommande fall kommer att gälla socialhjälp i form av anstaltsvård. Med hänsyn härtill finner kommittén det icke påkallat, att ersättningsbeloppen för dylik vård såsom nu är fallet regleras genom särskild taxa. Däremot kan det ifrågasättas, huruvida i motsats till nu gällande ordning ersättning för hemunderstöd bör regleras genom offentlig taxa. Detta kan dock knappast ske, såvida icke en dylik taxa utfärdas, gällande även för socialhjälpens storlek gentemot den hjälpbehövande själv. Kommittén har i kap. V kommit till de resultat, att dylika taxor icke böra utfärdas, och ej heller särskilda ersättningstaxor kunna därför av kommittén tillstyrkas. Ersättningsfallen komma med säkerhet att kraftigt minskas till antalet, och några allvarliga olägenheter att liksom nu överlämna frågan om taxereglerad ersättning mellan kommuner till det kommunala initiativet finner kommittén icke föreligga. Enligt gällande bestämmelser har hemortskommunen att lämna full ersättning för fattigvård enligt 1 § efter skälig kostnad. Bestämmelsen grundar sig på förslag av fattigvårdslagstiftningskommittén. Emellertid dryftade denna även ett system, enligt vilket vistelsekommunen skulle erhålla ersättning av hemortskommunen endast för en del av kostnaderna, men avböjde en sådan ordning. Visserligen vitsordades att denna skulle medföra den fördelen att frågan om understöd åt personer med hemortsrätt i andra kommuner behandlades enligt samma grander som understöd åt kommunens egna understödstagare, men kommittén fann andra avsevärda, betänkligheter. Bland dessa må nämnas farhågor för att vistelsekommunen skulle söka första möjliga tillfälle att hemsända vederbörande samt att den skulle söka värdera lämnad hjälp så högt som möjligt för att därigenom kompensera sig för sin andel. Även socialvårdskommittén har ansett sig böra överväga en kostnadsfördelning mellan vistelsekommunen och mantalsskrivningskommunen, förslagsvis med Vs och Vs. En sådan ordning gäller i Norge. Till förut berörda olägenheter härav kan emellertid läggas, att det på så sätt blir två kommuner, som bli fordringsägare, när återbetalningsskyldighet föreligger. Det erfordras alltså regler, vilken av kommunerna som skall i första hand göra återkrav gällande. För att undvika samtidigt krav måste kontakt dem emellan upprätthållas. Vad som indrives måste fördelas på båda kommunerna. Detta blir — visserligen endast i de fall, där återkrav förekommer — en högst komplicerad sak som talar starkt mot ifrågavarande fördelningstanke. Principiellt kommer det enligt kommitténs förslag till socialhjälpslag att kvarstå den tidigare berörda olägenheten av en mera formell behandling av hjälpsökande, för vilka ersättningsrätt från annan kommun föreligger. Prak-

260 tiskt måste dock situationen bli långt bättre. Antalet hjälpfall i dylik situation minskas i hög grad. Socialnämnden kommer i regel att ha för ögonen, att den behövande dock inom en mycket begränsad tid blir mantalsskriven i kommunen, varvid ersättningsrätten upphör och han blir en av »kommunens egna». Med de utgångspunkter som erhållas genom socialvårdskommitténs förslag till lösning av frågan om vilken kommun som definitivt skall betala har i själva verket i hög grad grunden undanryckts för den förut berörda kritiken i avseende på en formell behandling av hjälpsökande, för vilka ersättningsrätt från annan kommun föreligger. Under dessa omständigheter har socialvårdskommittén ansett sig böra avstå ifrån att föreslå en fördelning av kostnader för socialhjälp enligt 3 § mellan vistelsekommun och mantalsskrivningskommun. Den senare bör sålunda vara skyldig ersätta hela den berörda kostnaden. Detsamma bör gälla för kostnad enligt 4 §, i den mån ersättningsskyldighet alls föreligger. Beträffande tillvägagångssättet vid uttagandet av ersättning samt för slitande av tvister om ersättning finner kommittén den därutinnan gällande ordningen i fattigvårdslagen kunna i det väsentliga bibehållas.

Hemsändning. Enligt 57 § fattigvårdslagen äga fattigvårdsmyndigheterna under vissa omständigheter påfordra en understödstagares hemsändande till hemortskommunen respektive ombesörja hans hemsändande dit. Som allmän förutsättning härför gäller, att obligatorisk fattigvård utgått under förhållanden, vilka synas utvisa att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt. Hemsändning må dock ej ske, då understödstagaren därav skulle lida men till sin hälsa eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligen minskas eller han har stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- och nedstigande led eller hos adoptant eller adoptivbarn, eller hos syskon eller då eljest synnerliga skäl tala emot hemsändning; ej heller må hustru, vilkens sammanboende med mannen upphört, mot sin vilja sändas till samhälle, varest mannen vunnit hemortsrätt efter inflyttning som skett sedan makarna börjat leva åtskilda. I vissa fall fordras for hemsändning länsstyrelsens tillstånd, nämligen då olika meningar härom yppas mellan vederbörande fattigvårdsstyrelse eller då understödstagaren själv eller sådan anhörig som nyss nämnts bestrider att hemsändning får ske. Grundvalen för dessa bestämmelser är att söka i hemortsrättskommunens bestående skyldighet att svara för kostnaderna för fattigvård åt en person, som synes vara i varaktigt behov av fattigvård. Enligt gällande bestämmelser kan ju dylik person — bortsett från kvinna, som ingår äktenskap — icke förvärva ny hemortsrätt. Då sålunda kommunen fortlöpande får svara för kostnaderna har det ansetts rimligt att den själv även får ordna fattigvården, för vilket ändamål den behövandes hemsändande till kommunen är nödvändigt. Den principiellt viktigaste sidan av dessa bestämmelser är att dylik hem-

261 sändning kan ske mot den hjälpbehövandes egen vilja och sålunda utgör ett tvång mot hans person. Den allmänna synen på detta tvångsförfarande torde emellertid ha starkt förskjutits. Människor, som äro i behov av det allmännas ekonomiska hjälp och befinna sig i ett främmande land, få visserligen under vissa omständigheter finna sig i att bli återsända till sitt hemland, men även därvidlag går man från vårt lands sida fram med varsamhet. E n motsvarighet till detta förfarande gentemot landets egna medborgare inom landets gränser, ett tvångsvis översändande av hjälpbehövande från kommun till annan, måste betecknas som en kvarleva från gamla tider, en inskränkning av medborgerliga fri- och rättigheter, vilken snarast bör avskaffas. Härtill kommer att med de av socialvårdskommittén föreslagna reglerna för viss kommuns ansvarighet för socialhjälpskostnader den ovan berörda grunden för hemsändningsförfarandet helt bortfaller. Även när behov av fortlöpande hjälp föreligger, vinner den behövande genom mantalsskrivning anknytning till sin nya bosättningskommun i angivet avseende. Alldeles bortsett från de synpunkter i övrigt som kunna anläggas på hemsändningsfrågan är det därför uppenbart att om kommitténs ifrågavarande förslag godtages inga bestämmelser om översändande med tvång av en hjälpbehövande person från kommun till annan alls kunna ifrågakomma. Socialvårdskommittén finner detta vara en avsevärd fördel och utgöra ett ytterligare skäl för den enkla bestämmelsen om mantalsskrivningskommunens ansvarighet. Som förut framhållits innebär detta förslag, att hemortsrätt i traditionell mening försvinner och därmed alltså att även hemsändning försvinner. Även hemsändningen bör tillhöra en förgången tid. Vad här sagts är i och för sig avgörande för ställningstagande till hemsändningsfrågan. Kommittén har trots detta icke velat underlåta att i korthet redogöra för vissa svagheter hos de gällande hemsändningsbestämmelserna, vilka i själva verket, om dylika bestämmelser skola bibehållas, antagligen skulle föranleda ändringar, vilka måste betecknas som skärpningar. Det är naturligt, att med gällande bestämmelser om hemortskommun och dennas liksom vistelsekommuns rätt att påkalla hemsändning det väcker missnöje, när det visar sig att dessa bestämmelser i själva verket ha en ganska begränsad effektivitet. Vid flera tillfällen ha även yrkanden framställts om en ändring syftande till att skapa större möjligheter att få hemsändning till stånd i sådana fall, där dylik enligt vad lagstiftarna avsett borde kunna ske. Sålunda gjorde 1934 års riksdag efter utlåtande av andra lagutskottet (nr 23:1934) angående vissa motioner i ämnet (nr 39 och nr 451, andra kammaren) ett uttalande om behovet av en snar revision av bestämmelserna i berörd riktning. P å grund härav erhöll statens inspektör för fattigvård och barnavård uppdrag att utreda frågan och avlämnade förslag i oktober 1934. Förslaget innebar en utvidgning av hemsändningsrätten till att avse föräldrar och minderåriga barn samt man och hustru, oavsett att endast endera parten åtnjutit fattigvård enligt 1 § av stadigvarande be-

262 skaffenhet. Vidare skulle enligt förslaget fattigvårdsstyrelse äga att hos vederbörande polismyndighet erhålla handräckning för verkställande av hemsändning eller avhämtning av understödstagare, som utan skälig anledning vägrade att underkasta sig densamma. Länsstyrelserna skulle med andra ord icke längre handhava hemsändningsfrågorna som första instans, över polis myndighets beslut i dylikt handräckningsärende skulle besvär få anföras. Kammarrätten, som förklarade sig hysa betänkligheter mot att hemsändningsinstitutets tillämpningsområde utsträcktes jämväl till understödstaga rens anhöriga, ansåg sig med hänsyn till det vitsordade behovet härav och den begränsade räckvidden av förslaget i ifrågavarande del icke böra avstyrka detsamma. Under förutsättning att nuvarande processordning i hem sändningsärenden bibehölles, hade kammarrätten i huvudsak intet att erinra mot, att polismyndighet finge meddela handräckning för verkställighet av hemsändningsbeslut. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet förklarade sig icke vara övertygat om att tvingande skäl förelåge att frångå de principer, varpå gäl lande lagstiftning vore uppbyggd såvitt anginge hemsändning av annan än understödstagaren. Förslaget att avskaffa processförfarandet i fråga om hem sändning samt att införa ett handräckningsförfarande syntes förbundet värt livligt beaktande. Förbundet föreslog dock att det för skapandet av fullt tillräckliga garantier mot missbruk av hemsändningsförfarandet föreskreves att beslut om meddelande av handräckning för hemsandning obligatoriskt skulle underställas länsstyrelsens prövning innan den verkställdes. I skrivelse den 31 oktober 1935 till statsrådet och chefen för socialdepartementet framställde statens inspektör för fattigvård och barnavård vissa förslag till ändringar i fattigvårdslagen. I samband därmed åberopades en till inspektören från konsulenten Verner Hedlund inkommen skrivelse, vari på pekades vikten av att hemsändningsbestämmelserna snarast underkastades revision. Hedlund påpekade bl. a. att fall förekommit, där länsstyrelsen för ordnat om hemsändning men sådan icke kunnat verkställas av den anledningen att vårdtagaren, som faktiskt varit i behov av understöd, för någon tid avstått från fattigvård. Det syntes inspektören icke tillfredsställande att en vårdtagare på sådant sätt skulle undgå hemsändning. Enligt inspektörens mening borde man därför taga under övervägande, huruvida icke sådan ändring av 57 § fattigvårdslagen borde vidtagas, att polishandrackning för en vårdtagares hemsändande skulle kunna ske även om tillfälligt uppehåll i fattigvården förekomme. I yttrande över sistnämnda framställning förklarade Svenska fattigvårdsoch barnavårdsförbundet bl. a. att frågan om hemsändningsproblemet och meddelande av handräckning för verkställighet av myndighets beslut om hemsändning syntes böra upptagas till förnyad, allsidig prövning, sedan det nu visat sig, att osäkerhet rådde t. o. m. om möjligheten av att emot en understödstagares vilja genomföra ett i laga ordning tillkommet handräckningsbeslut. Det kunde icke tillåtas förekomma, att en understödstagare skulle

263 äga möjlighet att utan giltig anledning förhindra genomförandet av myndigheternas beslut, allra minst om detta skedde under sådana former, att det närmast tedde sig som en lek med myndigheterna. Ä andra sidan syntes det icke rimligt att uppställa det kravet, att myndighets beslut om hemsändning av understödstagare eller om handräckning för verkställighet av dylikt beslut under alla förhållanden ovilkorligen skulle genomföras. På fattigvårdens område kunde nämligen utan tvivel understundom förekomma anledning att medgiva anstånd med verkställighet av beslut om hemsändning. Men det torde vara nödvändigt, att möjligheterna härtill bleve reglerade genom lag. Förbundet fann det emellertid icke möjligt att råda bot på rådande missförhållanden genom de i det remitterade förslaget ifrågasatta åtgärder och föreslog att frågan om handräckning för verkställighet av myndighets beslut om hemsändning gjordes till föremål för en förnyad undersökning. Kammarrätten redogjorde i sitt yttrande för vissa utslag från regeringsrätten och tidigare uttalanden av kammarrätten, utvisande att olika meningar gjort sig gällande inom dessa myndigheter angående tillämpningen av bestämmelserna. Yttrandet utmynnade i ett avstyrkande av statens inspektörs förslag och ett yrkande om en ingående utredning. Ärendet har därefter icke blivit föremål för annan åtgärd än att handlingarna överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. Det anförda torde utvisa att man — därest man mot socialvårdskommitténs mening önskar bibehålla bestämmelser om hemsändning — står inför ett starkt behov av en omarbetning av bestämmelserna på samma gång som det är mycket svårt för att icke säga ogörligt att tillgodose detta behov utan att skapa nya allvarliga olägenheter. E n effektivisering av bestämmelserna torde icke kunna vinnas utan att eftersätta viktiga humanitära synpunkter. Socialvårdskommittén har för sin del saknat anledning att utöver vad här anförts ingå på frågan om innebörden av reformerade hemsändningsbestämmelser.

264 KAP. XI. Vissa organisatoriska spörsmål. Besvärsrätt m. m. I del III av detta betänkande återkommer socialvårdskommittén till frågan angående hela socialvårdens kommunala organisation, vilken bl. a, behandlades i kommitténs betänkande VI (SOU 1942:56). De spörsmål av organisatorisk art som gälla socialhjälpen för sig och av vilka vissa preliminärt behandlades i nämnda betänkande upptagas nu till prövning i detta kapitel. I betydande utsträckning blir det här framförallt fråga om en sammanfattning av de uppgifter som enligt det föregående komma att vila på vederbörande organ (särskilt länsstyrelsen) samt diskussion av de konsekvenser beträffande vederbörande organs sammansättning, som böra dragas därav.

Socialnämndens sammansättning. Av föregående kapitel framgår att socialvårdskommittén avser, att socialnämnden i varje kommun utöver sina ekonomiska och organisatoriska uppgifter skall dels svara för tillgodoseendet av förefintliga behov av personligt stöd, dels handha socialhjälpen; dessa uppgifter kunna ej övertagas av annan nämnd. Frågan i vilken utsträckning nämnden må överlämna desamma till delegation behandlas i del III av detta betänkande. Beträffande de krav, som dessa uppgifter ställa på nämnden, må endast framhållas, att ledamöterna måste ha intresse för och i övrigt vara lämpliga för de starkt personligt betonade sidorna av detta arbete och därjämte äga en praktisk-ekonomisk läggning, vilket är av stort värde för utförandet av den behovsprövning, med vilken socialhjälpen skall vara förbunden, och planläggningen av de förebyggande åtgärder, som äro avsedda att bilda ett viktigt inslag i socialhjälpen. Att söka tillgodose dessa för verksamheten visserligen sjmnerligen viktiga synpunkter genom att på ett eller annat sätt binda kommunerna vid val av ledamöter i socialnämnd finner kommittén icke påkallat, utan får det överlämnas åt kommunens beslutande organ att därvidlag i varje särskilt fall vid förekommande val tillse det allmännas bästa.

Länsstyrelsens uppgifter. Övervakning av socialnämndernas verksamhet m. m. I 43 § fattigvårdslagen stadgas, att länsstyrelsen har att vaka över att fattigvården inom länet ordnas och handhaves enligt gällande författningar så att de hjälpbehövande komma i åtnjutande av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla. Därvid skall länsstyrelse biträdas av fattigvårds-

265 konsulenter, vilka tillika äro barnavårdskonsulenter, och vilka därjämte ha att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården och barnavården. En fortlöpande övervakning bör i nära överensstämmelse med 43 § fattigvårdslagen alltjämt ankomma på länsstyrelsen, och denna övervakning bör intimt förenas med en rådgivande och upplysande verksamhet. Enligt socialvårdskommitténs mening brister det därvidlag för närvarande. Konsulenterna ha på sina håll för stora distrikt för att kunna hinna med sina arbetsuppgifter. Såsom i kap. I I I framhållits pågår i annat sammanhang utredning angående bl. a. ett sammanförande till länsstyrelserna av samtliga eller vissa administrativa socialvårdsuppgifter, vilka nu äro uppdelade på flera organ på länsplanet. Socialvårdskommittén har för sin del ingen tvekan, att en dylik centralisering är lämplig. Socialhjälpen blir därigenom i högre grad än nu en av länsstyrelsernas socialvårdsuppgifter. I samband därmed ändras även förutsättningarna för den rådgivande och upplysande verksamhet, som länsstyrelserna genom lämpliga tjänstemän ha att utöva. Denna måste få en bredare uppläggning och avse socialvården i dess helhet samt ingå som en uppgift bland de andra för varje socialvårdstjänsteman hos länsstyrelsen. Det är icke lämpligt att specialisera en viss tjänsteman på enbart dylik verksamhet. Därjämte gäller att de statliga tjänstemän, vilka kunna disponeras för socialvården inom länet, överhuvud taget böra kunna utnyttjas var och en icke enbart på sitt skarpt avgränsade område utan även för en mindre komplicerad utredning e. d., som icke tillhör tjänstemannens egentliga arbetsområde. För detta ändamål liksom för att vinna ett nära samarbete i övrigt mellan de olika tjänstemännen erfordras en gemensam ledning. En sådan vinnes genom att sammanföra de befattningar, vilka skola disponeras för socialvården, till en social byrå eller avdelning inom varje länsstyrelse. Därigenom tillgodoses önskemålet att begränsa resekostnaderna och spara tjänstemännens tid. Socialvårdskommittén vill livligt tillstyrka, att dylika byråer eller avdelningar bildas. Till länsstyrelses sociala byrå bör i första hand föras de nuvarande konsulentbefattningarna, varvid dock en utökning måste göras så att en dylik befattning kommer att disponeras i varje län. Vad beträffar frågan om an talet befattningar på dessa byråer (avdelningar), samtliga befattningars löneplacering och de speciella kompetenskrav, som eventuellt behöva uppställas för vissa av dem får denna bedömas i samband med prövningen av omfånget och arten av-de uppgifter på hela socialvårdsområdet, vilka komma att sammanföras hos länsstyrelserna. Självfallet måste antalet befattningar på ifrågavarande byrå växla efter länens storlek. I övrigt måste socialvårdskommittén inskränka sig till att i fråga om behovet av tjänstemän påpeka tvenne förhållanden, vilka böra tillmätas stor betydelse. När en länsstyrelse för närvarande har att taga ställning till frågan om hjälpbehov föreligger eller icke, respektive till hjälpbehovets omfattning, infordrar den i regel utredning och yttrande från polismyndigheten i orten. Socialvårdskommittén kan icke finna denna ordning tillfredsställande, enär polismyndigheterna i regel sakna förutsättningar för att kunna göra de ofta

266 svåra utredningar och bedömanden som här erfordras. I den mån upplysningar behöva införskaffas genom opartisk undersökning på ort och ställe bör detta ske genom på området skolade krafter. Redan nu torde länsstyrelserna i särskilda fall anlita konsulenterna för dylik utredning. Detta bör sålunda bli regel och remisserna till polismyndigheten för utredning om hjälpbehovet böra upphöra. Härav följer sålunda en i jämförelse med nu ökad arbetsbörda för de socialvårds tjänstemän, som länsstyrelserna disponera. Det statsbidrag till socialhjälpen, som kommittén föreslår, är avsett att utgå på vissa kostnader i deras helhet och samma bidragsregler skola gälla även för vissa andra grenar av socialvården. Särskilt i fråga om socialhjälpen förutsätter emellertid detta, att länsstyrelsen, som enligt kommitténs förslag har att utbetala statsbidraget, icke endast granskar ansökningshandlingarna — dessa skola enligt kommitténs förslag vara mycket enkla och ej omfatta uppgifter om varje särskilt fall — utan successivt följer den ekonomiska sidan av kommunernas socialhjälpsverksamhet. Bl. a. är det nödvändigt att uppmärksamt följa det sätt på vilket socialhjälpen utnyttjas i förebyggande syfte och som hjälp åt arbetslösa. I fråga om de ofta ganska dyrbara åtgärderna för återställande eller förbättring av självförsörjningsförmågan bör länsstyrelsen skaffa sig en uppfattning om de resultat som vinnas. Kommittén finner det nödvändigt att länsstyrelserna för ifrågavarande granskningsuppgifter disponera tjänstemän som under besök i kommunerna årligen kunna stickprovsvis gå igenom handlingar och räkenskaper och förvissa sig om att förvaltningen i det väsentliga följer gällande författningar och givna anvisningar. Detta behöver icke innebära, att särskilda tjänstemän enbart skola ha till uppgift att verkställa en dylik granskning. Stora fördelar torde vara förenade med att uppgiften förenas med den allmänna övervakningen och rådgivningen. Ehuru kommittén starkt vill understryka att granskningen ick^ bör avse att rätta detaljer utan taga sikte på väsentligheter, måste den ändå kräva en avsevärd tid. Kommittén vill för sin del därför endast betona nödvändigheten av att länsstyrelsens personal får en omfattning som är till räcklig för att även ifrågavarande granskningsuppgifter verkligen skola kunna medhinnas. Detta är för kommitténs del en ofrånkomlig förutsättning, när kommittén föreslår betydande statsbidrag och en mycket enkel form för ansökning om dylikt. Till frågan om tjänstemännens kvalifikationer återkommer kommittén längre fram i detta kapitel.

Frågan om underställning i vissa fall. I kap. V har kommittén framhållit, att det i vissa fall nn\ste ifrågasättas, huruvida man icke borde överflytta beslutanderätten från socialnämnden till länsstyrelsen. Det gäller mera omfattande socialhjälp enligt 4 §, som avser förebyggande åtgärder av annat slag än uppehälle och vård, sådan specialvård, som ej omfattas av 3 §, samt tandvård. Förstnämnda slag av kostnader kunna vara mycket stora och i enstaka fall torde detsamma kunna gälla om dyrbar

267 specialvård. Enär staten lämnar väsentliga bidrag till kostnaderna, kan det synas tveksamt om man kan lämna åt socialnämnderna att helt på egen hand bevilja dylik hjälp oavsett beloppets storlek. Om exempelvis en person är i behov av ett startkapital för ett litet företag med ett kanske ganska betydande belopp (med återbetalningsskylighet, i varje fall i viss utsträckning) och staten med tillämpning av kommitténs förslag skulle bidraga till socialhjälpskostnaderna i ifrågavarande kommun med t. ex. 3/4, skulle ett avsevärt belopp komma på staten. Man kan fråga sig om den definitiva beslutanderätten då verkligen bör ligga hos kommunen. Kommittén har på grund härav övervägt en ordning, innebärande att beslut om större utgifter av dylikt slag obligatoriskt skulle underställas länsstyrelsen. Frågan blir då var gränsen skall dragas för att så skall behöva ske. Denna gräns bör i så fall ej fixeras i lagen utan bestämmas av Kungl. Maj:t. Principiellt skulle den lämpligen kunna avse sådana fall, där socialhjälp beviljas enligt 4 § och kostnaderna under loppet av ett år kunna antagas överskrida ett visst belopp. Emellertid måste ett dylikt underställningsförfarande såsom en obligatorisk anordning bli ganska tungrott och ta avsevärd tid. Det torde ofta vara svårt att från början avgöra om kostnaderna under ett visst år komma att ligga över eller under gränsen. För övrigt torde socialnämnden kunna genom att förskjuta vissa utbetalningar undandraga sig att underställa ett ärende som egentligen bort underställas. Kommittén föreslår i det följande att länsstyrelse skall företaga löpande granskning av socialnämndernas verksamhet och få i sin hand att t. ex. vid uppenbart omdömeslöst beviljande av socialhjälp i förebyggande syfte företaga minskning av statsbidraget (se kap. X I I I ) . Socialvårdskommittén har med hänsyn härtill stannat för att icke föreslå något obligatoriskt underställningsförfarande. Särskilt i kommuner, där fall av nu ifrågavarande slag ej bli vanliga, kan man räkna med att socialnämnderna innan beslut fattas komma att samråda med vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen för att tillgodogöra sig lians större erfarenhet och sakkunskap. På liknande sätt vända sig fattigvårdsstyrelserna nu till konsulenterna för att få hjälp i särskilt ansvarsfulla ärenden. P å dylikt sätt komma sålunda länsstyrelserna likväl i stor utsträckning att genom sina tjänstemän kunna utöva ett direkt inflytande. I vissa fall bör likväl såsom kommittén utvecklat i kap. X ärendet underställas länsstyrelsen, nämligen i sådana fall, där vistelsekommun, som ej är mantalsskrivningskommun, vill lämna socialhjälp enligt 4 § och önskar förbehålla sig rätt till ersättning av mantalsskrivningskommunen.

Länsstyrelses ratt att ålägga socialnämnd utge socialhjälp. Besvärsmyndighet. Enligt 78 § fattigvårdslagen förefinnes för dem som beslutet rörer rätt att besvära sig över fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård helt och

268 hållet eller till någon del vägrats eller som avser sättet för fattigvårds meddelande. Denna besvärsrätt har relevans endast för fall som kunna hänföras till 1 §. Besvärstiden är 30 dagar. Därjämte åligger det emellertid länsstyrelsen att oavsett om besvär anförts eller icke tillhålla den kommun, som underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 § erfordras, att fullgöra sin skyldighet samt att även eljest, där missförhållanden föreligger t. ex. i fråga om hjälpformen förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande. Anmälan om behov av länsstyrelses ingripande kan göras av envar. Genom sistnämnda bestämmelse förlorar bestämmelsen om besvärsrätt all betydelse. Länsstyrelsen är skyldig ta upp en anmälan vare sig den göres av »den beslutet rörer» eller icke och vare sig den kommer inom 30 dagar eller senare. Ifrågavarande anmälningsrätt med motsvarande skyldighet för länsstyrelsen att pröva om kommunen bör åläggas lämna fattigvård o. s. v. inne sluter i sig besvärsrätten. Vad beträffar socialhjälp har i kap. V utvecklats, att den hjälpbehövande eller annan som saken rörer bör vara befogad att draga fråga om socialhjälp överhuvudtaget under länsstyrelsens prövning, dock icke ifråga om reshjälp enligt 5 §. Även fråga om socialhjälp enligt 4 §, vilken icke är en rättighet för den sökande, skall dock sålunda kunna dragas under länsstyrelsens prövning. Liksom nu gäller i fråga om fattigvård bör besvärsrätten avse såväl beslut om avslag helt eller delvis som beslut om sättet för socialhjälpens meddelande. Härtill kommer att beslut om återbetalningsskyldighet bör kunna överklagas. Däremot kan handräckning enligt socialhjälpslagen icke ifråga komma och besvär i dylika frågor förekomma sålunda icke. Å andra sidan finner kommittén det självfallet, att länsstyrelsen i avseende på rättighet och skyldighet att ingripa även när besvär ej anförts skall ha motsvarande ställning som enligt fattigvårdslagen. Av anförda skäl finner kommittén det därför onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser. Tvister mellan kommuner. Såsom i kap. I angivits, avser kommittén att för avgörande av tvister om. kommuners inbördes ersättningsskyldighet i det väsentliga bibehålla det förfaringssätt som gäller enligt fattigvårdslagen. Dylika mål skola alltså tillhöra länsstyrelses uppgifter. Om kommitténs förslag om mantalsskrivningskommunens betalningsskyldighet godtages, torde processerna om hemortsrätten praktiskt taget icke få någon annan motsvarighet i fråga om socialhjälpen än att i ett mycket begränsat antal fall fråga kommer att väckas, huruvida en kommun på grund av manipulationer beträffande en hjälptagares mantalsskrivning bör bliva betalningsskyldig, ehuru denne icke är i kommunen mantalsskriven. Med den begränsning av kommunernas definitiva ansvarighet, som föreslås, räknar kommittén dock icke med att dylika processer skola förekomma i nämnvärt antal.

269 På grund härav komina processer mellan kommuner i huvudsak att gälla irågan om behov av socialhjälp enligt 3 § förelegat samt om beloppets storlek. I fråga om tvister mellan kommuner ankommer det sålunda på länsstyrelsen i huvudsak att handlägga frågor, där allmän erfarenhet och mognad samt kunnighet inom cle praktiska sidorna av socialvården äro av större betydelse än den juridiska sakkunskapen, ehuru självfallet även dylik sakkunskaps medverkan är av behovet påkallad.

Tvister mellan kommun och enskild angående återkrav. Besvär skall kunna anföras över socialnämnds beslut att den hjälp, som utges, skall vara förenad med återbetalningsskyldighet. I nära överensstämmelse med den nu gällande ordningen blir det vidare länsstyrelsens sak att avgöra, huruvida en socialnämnds återkrav för socialhjälp åt person, som förklarats vara ersättningsskyldig, bör bifallas eller icke. Om dessa mål gälla i hög grad vad i sista stycket i föregående avdelning anförts.

Läkares medverkan. Inrättandet av socialläkartjänster. I kap. IV har kommittén behandlat frågan om läkares medverkan i de sociala nämndernas verksamhet, och det har understrukits, att de erfarenheter som gjorts i större städer genom inrättandet av särskilda socialläkartjänster visat sig synnerligen goda. Endast därigenom har man kunnat tillgodose det angelägna behovet av läkares medverkan särskilt för återanpassning i samhället av människor, vilka av olika orsaker förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de ha själva arbetsförmågan i behåll. Bortsett från större städer kunna emellertid kommunerna självfallet icke lösa problemet på dylikt sätt. Det står i regel ingen annan läkare till buds än tjänsteläkaren. Det är därför desto angelägnare att dessa i största möjliga utsträckning kunna taga del i socialvårdsverksamheten och disponera tillräcklig tid för detta. E t t allvarligt hinder för läkarens medverkan utgör för närvarande de i regel alldeles för stora provinsialläkardistrikten. Ur här ifrågavarande synpunkt är det alltså angeläget, att den fortgående uppdelningen i mindre distrikt sker i så snabb takt som omständigheterna i övrigt göra möjligt liksom att utbildningen av nya läkare får en större omfattning. Allvarliga brister i fråga om läkarnas utbildning förefinnes ur samma synpunkt. Såväl under den ordinarie utbildningen som vid de tjänsteläkarkurser, vilka pläga anordnas, måste större utrymme ägnas åt socialvårdens teoretiska och praktiska innehåll. Det är sålunda av vikt, att man successivt kan räkna med en aktiv insats av tjänsteläkarna i de sociala nämndernas arbete. Även om så blir fallet, kan man dock ej vänta sig att dessa med sin mångfald av uppgifter skola kunna representera den speciella sakkunskap i fråga om utredning av de missanpassades problem och vägarna för deras återanpassning som enligt gjorda erfaren-

270 heter en socialläkare kan besitta och som otvivelaktigt är av största betydelse för resultatet. Det är därför enligt kommitténs mening angeläget att socialläkarinstitutionen införes i någon form över hela landet. Detta skulle kunna ske genom att åtminstone en socialläkarbefattning anknytes till varje länsstyrelse (i de minsta länen eventuellt som deltidstjänst). E n dylik socialläkare för länet i dess helhet bör i betydande omfattning befinna sig på resor ute hos de sociala nämnderna för att granska det klientel som ehuru i arbetsför ålder åtnjutit understöd i någon form under längre tid. Därvid få nämnderna tillfälle att rådfråga honom i aktuella fall och han själv kan bidraga till, att hos såväl nämnderna som tjänsteläkarna väcka intresse för nu ifrågavarande sidor av det sociala arbetet, och överhuvudtaget verka impulsgivande. Därjämte skola nämnder och tjänsteläkare självfallet kunna hemställa, att han skall göra en särskild resa till kommunen, när detta befinnes angeläget. Länsstyrelserna äga för närvarande tillgång till läkares sakkunskap genom första provinsialläkarna. Dessa ha ju emellertid till särskild uppgift att svara för hygieniska frågor inom länet, bl. a, vid vissa inrättningar och anstalter, och deras tid är redan därigenom starkt upptagen. Ej heller kan man därför vänta sig att de kunna äga eller skaffa sig den sakkunskap på det rent sociala och psykologiska området, som en socialläkare måste äga. Med hänsyn härtill kommer inrättandet av en socialläkartjänst i länsstyrelsen att betyda kraftigt förbättrade möjligheter för denna att kunna på ett aktivt och effektivt sätt sköta sin uppgift som länssocialt organ. Socialläkaren bör vara närvarande vid föredragning av sociala ärenden av ur här ifrågavarande synpunkter svårbedömd art. Därigenom kommer otvivelaktigt handläggningen av dylika ärenden i länsstyrelserna att berikas. Bl. a. blir det möjligt att pröva besvärsärenden ur medicinska synpunkter, vilka hittills varit i hög grad i skymundan, i det att man fått inskränka sig till att helt gå efter ofta ytterst knapphändiga läkarintyg. Av det anförda framgår att det här måste bli fråga om heltidstjänster. Det är av största vikt att väl kvalificerade läkare stå till buds och vid lönesättningen måste hänsyn tagas till detta krav. Det gäller att kunna få läkare mec! personligt intresse för och kunnighet på även det sociala området. I själva verket skall socialläkaren kunna se ärendena lika mycket ur sociala som ur medicinska synpunkter. Socialvårdskommittén är medveten om att det med hänsyn till dessa anspråk liksom även med hänsyn till den knappa tillgången på läkare överhuvud taget icke blir möjligt att från första början besätta en socialläkartjänst i varje län. Detta förhållande bör emellertid icke ge anledning till att socialläkartjänster ej från början inrättas i dylik omfattning. Endast om så sker kan man räkna på att lämpliga läkare inrikta sig på området och att möjlighet därigenom efterhand skapas att få tillgång till åtminstone en heltidsanställd socialläkare i varje län (eventuellt frånsett de minsta). Till att börja med måste man säkerligen i huvudsak hjälpa sig fram med att deltidsanställa

271 lämpliga läkare mot arvode och med uppgift att sköta de nödvändigaste av de uppgifter, som skola ankomma på socialläkaren. Man torde här ofta kunna finna möjligheter att arvodesanställa läkare, som i övrigt har anställning hos landstinget. Successivt får denna anordning ersättas med att heltidstjänsterna besättas.

Länsstyrelsens organisation i övrigt. Tjänstemännens kvalifikationer. Enligt fattigvårdslagen har landshövdingen och en föredragande länsassessor eller länsnotarie att efter anförda besvär eller gjord anmälan pröva omfattningen av hjälpbehov och lämpligaste vägen för dess avhjälpande, så snart fråga är om behov enligt 1 § i lagen. Vid avgörandet av dylika ärenden är sålunda ofta särskild sakkunskap och erfarenhet på socialvårdens område icke representerad, även om före avgörandet konsulentens mening i regel torde inhämtas. Motsvarande ärenden angående socialhjälp skola ävenledes prövas av länsstyrelsen. Med utvidgningen av skyldigheten att lämna hjälp även till sådana fall där arbetsoförmåga icke föreligger blir emellertid länsstyrelsens uppgifter i avsevärd grad komplicerade. Ytterligare större anspråk ställas på länsstyrelsen därigenom att besvärsrätt införes i ärenden angående förebyggande hjälp och att underställning i vissa fall skall kunna förekomma, Det må vidare erinras om den befogenhet att minska statsbidraget som föreslagits tillkomma länsstyrelse. I övrigt hänvisas till det föregående. Under dessa omständigheter finner socialvårdskommittén nödvändigt att länsstyrelserna såsom beslutande organ erhålla en annan sammansättning än den nu gällande. Vid tillkallandet av sakkunniga för utredning av länsstyrelsernas organisation och ställning inom den lokala förvaltningen den 5 mars 1948 anförde föredragande statsrådet bl. a, att man också torde komma in på frågan om medverkan inom länsstyrelsen av ett lekmannaelement, kanske i form av särskilda råd eller nämnder men kanske också genom att lekmän sitta med och besluta i vissa ärendegrupper i länsstyrelserna. Även må erinras om att 1946 års alkoholistvårdsutredning i sitt betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948:23) föreslagit, att länsstyrelsen vid prövning av interneringsärenden skall bestå av landshövdingen, landssekreteraren eller länsassessor såsom ordförande samt tre sakkunniga, förordnade av Kungl. Maj:t (en läkare, en person med insikt och erfarenhet rörande nykterhetsvården och en person med insikt och erfarenhet rörande annan social hjälpverksamhet eller liknande arbete). Med hänsyn till de uppgifter i avseende på socialhjälpen, som socialvårdskommittén föreslår skola ankomma på länsstyrelserna, finner kommittén nödvändigt att på området erfarna personer i förtroendeställning beredas inflytande på dylika ärendens prövning hos länsstyrelserna. Dessa skola ju i själva verket fungera som en socialnämnd för hela länet. Det tillkommer icke kommittén att närmare ange, i vilken form dylikt inflytande skall få tillfälle göra sig gällande. H ä r måste självfallet hänsyn tagas till vilka sociala uppgifter i

272 övrigt som samlas hos länsstyrelserna. Endast i speciellt sammanhang har kommittén ansett sig böra närmare ingå på denna fråga, nämligen beträffande länsstyrelses sammansättning, när den handlägger ärenden angående arbetsföreläggande (se s. 167). Av nyss berörda skäl saknar kommittén som tidigare berörts möjlighet att uttala sig om det antal tjänstemän som en länsstyrelse kan behöva tillgång till för sina sociala uppgifter. Beträffande tillgången på tjänstemän kan kommittén icke uttala sig närmare än som i det föregående skett. Beträffande tjänstemännens kvalifikationer vill kommittén framhålla, att allmän erfarenhet, moget omdöme samt kunnighet såväl inom den sociala lagstiftningen som angående socialvårdens praktiska sidor bör vara avgörande. Beträffande de personliga egenskaperna bör särskilt framhållas vikten av att vederbörande är självständig och orädd men samtidigt har förmåga att vinna förtroende, och icke utför inspektioner, ger anvisningar o. s. v. på ett sätt som är ägnat att väcka irritation. Vad beträffar förhållandet till kommunerna är icke minst de granskningsuppgifter, varom talats tidigare i detta kapitel, av grannlaga natur, och ställa stora krav på tjänstemännens personliga lämplighet: det gäller att åstadkomma ett förtroendefullt samarbete med kommunerna. I viss utsträckning måste specialkompetens vara företrädd bland tjänstemännen t. ex. i fråga om de uppgifter som nu åvila barnavårdsassistenterna. Beträffande tjänstemännen i allmänhet ligger det i sakens natur att utbildning vid socialinstitut måste tillmätas särskilt värde, men kommittén anser dock icke att vare sig dylik eller annan utbildning bör uppställas som kompetenskrav. Vad särskilt beträffar vederbörande chefstjänstemans kvalifikationer vill kommittén anföra följande. Såsom redan framhållits utgår kommittén ifrån att det inom varje länsstyrelse måste skapas en särskild byrå eller avdelning för de omfattande uppgifter som på socialvårdens område komma att vila på länsstyrelserna. Denna byrå bör alltså omfatta alla de tjänster, vilka för skötsel av socialvårdsuppgifterna ställas till länsstyrelsernas förfogande, alltså dels tjänster, vilka nu äro placerade hos särskilda organ, dels tjänster, vilkas innehavare nu endast som experter disponeras av länsstyrelserna, dels till sist tjänster, som befinnas böra nyinrättas. Dessa tjänstemän måste stå under gemensam ledning av en tjänsteman som blir byråns chef. På denne kommer att falla ett stort ansvar, och på honom eller henne beror i hög grad hur länsstyrelsens uppgifter skola bli lösta. Med hänsyn härtill är det angeläget, att befattningen blir placerad i så hög lönegrad, att man kan påräkna tillräckligt kvalificerade sökande. Befattningen bör ha karaktären av en sluttjänst, som det kan vara lönt att arbeta fram emot. Den får sålunda icke bli en passageplats för tjänstemän som se sin framtid på andra områden än socialvårdens. Med den tradition som förefinnes inom länsstyrelserna och i övrigt beträffande dessas tjänstemän är det fara värt, att det betraktas som självfallet, att chefstjänstemannen skall ha juridisk utbildning och därför från början företrädesvis väljas bland de länsnotarier och länsassessorer som nu äro föredra-

273 gande i fattigvårds- och barnavårdsärenden i länsstyrelserna. Ifrågavarande befattningar skulle i så fall endast bli ett led i en vanlig karriär inom landsstaten. E n sådan utveckling skulle kommittén finna olycklig. Otvivelaktigt linnes det inom landsstaten tjänstemän, vilka besitta sådana personliga egenskaper och ha förskaffat sig sådana erfarenheter om socialvården, att de skulle vara väl lämpade att inom en länsstyrelse bära det huvudsakliga ansvaret för socialvården. Enligt kommitténs mening kan man emellertid icke räkna med detta som det normala, Det torde vara större utsikter att finna den för uppgiften bäst rustade bland socialvårdstjänstemän. Genom den utbildning dessa numera erhålla besitta de i regel en stor kunnighet på sociallagstiftningens område. Deras brist på allmän-juridisk utbildning bör i detta sammanhang icke tillmätas större betydelse. Behovet av person med dylik utbildning kan ju lätt tillgodoses genom att lämplig juridisk tjänsteman i länsstyrelsen får medverka vid avgörandet av särskilt vissa slag av ärenden. Skola länsstyrelserna verkligen kunna fungera som socialvårdsorgan i egentlig mening och icke endast som förvaltningsdomstolar finner socialvårdskommittén synnerligen angeläget, att man för den ledande socialvårdsbefattningen inom länsstyrelsen varken formellt eller i praktiken uppställer kompetenskrav, vilka ge juridiskt utbildade personer företräde. Bland de examina, vilka böra tillmätas särskilt värde för tjänstemännen i allmänhet, har nyss diplom från socialinstitut nämnts. Detta gäller icke minst om den ledande befattningen. I övrigt gäller det även här att de personliga egenskaperna måste tillmätas synnerlig betydelse. Den centrala myndigheten. Jämlikt 81 § i fattigvårdslagen kan besvär anföras hos kammarrätten rörande det stora flertalet av länsstyrelses beslut i fattigvårdsfrågor. Kam marrattens beslut kan icke överklagas. I 44 § stadgas att det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av statens inspektör för fattigvård och barnavård verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. Även i fortsättningen måste det centralt dels avgöras besvärsärenden, dels utövas en vägledande och rådgivande verksamhet. Härtill kommer emellertid, att ett centralt organ med hänsyn till den karaktär socialhjälpen kommer att äga och i övrigt på skäl, som socialvårdskommittén utvecklade i sitt betänkande V I angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56, s. 172 o. f.), bör äga befogenhet att genom allmänna anvisningar leda hjälpverksamheten i önskvärda banor. Kommittén uttalade, att handhavandet av socialhjälpen - liksom av barnavården — skulle stå under tillsyn och ledning av en central statlig myndighet, vilken bl. a. skulle äga rätt meddela anvisningar för verksamhetens bedrivande, samt fann uppenbart, att dessa uppgifter lämpligen borde anförtros åt socialstyrelsen. Vad angår besvärsfrågorna har kommittén i kap. V uttalat, att besvärsrätt 22

-17 83 49

274 över länsorganens beslut beträffande beviljandet av socialhjälp enligt 4 § icke är påkallad (se s. 021). I övrigt bör liksom nu besvärsrätt över läns organets beslut förefinnas. I enlighet med vad ovan angående länsorganets uppgifter framhållits, blir det i huvudsak fråga om mål rörande behov av socialhjälp enligt 3 § och om beloppets storlek, med kommun och enskild eller två kommuner som parter samt mål rörande enskild persons ersättnings skyldighet med kommun och enskild som parter. Frågan gäller nu, huruvida uppgiften att vara besvärsmyndighet skall kvarligga hos kammarrätten och den nuvarande dualismen i den centrala organisationen bibehållas eller enhetlighet på ett eller annat sätt skapas. I detta avseende anförde kommittén år 1942 i förenämnda betänkande (s. 190) följande: »Så länge som någon central tillsynsmyndighet icke finnes för fattigvård och barnavård kunna några mera vägande principiella invändningar icke framställas mot ett system sådant som det nuvarande, enligt vilket en myndighet har att träffa slutliga avgöranden i anledning av besvär över underordnade myndigheters beslut i dylika ärenden, under det att en annan myndighet har att främja dessa socialvårdsgrenars utveckling och utöva en rådgivande och inspekterande verksamhet. De olägenheter, som uppkomma genom denna dualism, äro närmast av praktisk art. Helt naturligt måste den rådgivande verksamheten hämmas av den omständigheten, att den myndighet, som utövar densamma, icke är i tillfälle att medverka vid besvärsmålens avgörande. Kammarrättens utslag, vilka ju äro prejudicerande, öva inflytande på den samhälleliga hjälpverksamheten och fram förallt fattigvården långt utöver de enskilda fall, som äro föremål för dess bedömande. Detta, är särskilt framträdande i fråga om s. k. beloppstvister. Med någon överdrift skulle alltså kunna sägas, att kammarrätten genom sin rent judiciella verksamhet utövar ledningen av fattigvården i riket. Om denna anordning under nu rådande förhållanden kan sägas medföra prak tiska svårigheter, så får den anses vara fullständigt otänkbar ur såväl principiella som praktiska synpunkter i ett socialvårdssystem, där socialstyrelsen — av skäl som tidigare anförts — tillerkänts ställningen såsom ledande organ och tillsyns myndighet. Ett väsentligt moment i sistnämnda verksamhet måste nämligen vara befogenheten att utöva ett avgörande inflytande på den slutgiltiga lösningen av individuella tvistefrågor av beskaffenhet att böra sortera under statlig myndighet. En ledning i verklig mening kan alltså icke utövas enbart genom rådgivning och inspektion och icke ens genom utfärdandet av allmänna anvisningar för verksamhetens bedrivande. Så blir först fallet, när på en hand samlas såväl dessa befogenheter som rätten att avgöra tvister i enskilda fall. Ett konsekvent fullföljande av nu återgivna tankegångar skulle leda till att socialstyrelsen borde övertaga kammarrättens uppgifter i dess egenskap av besvärsmyndighet i fattigvårds- och barnavårdsmål. Men detta möter å andra sidan avsevärda svårigheter, i huvudsak bottnande i socialstyrelsens arbetsformer och organisation. Den högsta instansen för dessa ärenden bör givetvis i görligaste mån ha domstols karaktär. Det ligger därför nära till hands att föreslå en anordning, innebärande att i nära anknytning till socialstyrelsen inrättas en specialdomstol för handläggning av de besvärsärenden, varom nu är fråga. Kommittén har också preliminärt stannat härvid och föreslår således, att inom socialstyrelsen inrättas en domstolsavdelning, förslagsvis benämnd socialdomstolen. Denna bör delvis rekryteras med ledamöter av socialstyrelsen och ha sitt kansli förlagt till denna. För domförhet hos domstolen må räcka att tre personer deltaga i avgörandet. Detta är t. ex. fallet f. n. vid kammarrättens behandling av fattigvårds- och barna vårdsmål. Såsom ordförande för domstolen bör tjänstgöra den befattningshavare, som är chef för besvärsavdelningen. Denne skall besitta domarekompetens. I

syfte att erhålla kontakt med socialstyrelsens förvaltningsuppgifter på socialvårdsområdet bör, allt efter målens art, såsom ledamöter av domstolen tjänstgöra endera av cheftjänstemännen för socialhjälpsavdelningen eller barnavårdsavdelningen. Den tredje ledamoten av socialdomstolen bör representera juridisk sakkunskap. Sakliga och organisatoriska skäl tala för att även denna ledamot bör vara befattningshavare hos socialstyrelsen. Det kan dock även tänkas att han är knuten till annan myndighet. Lösningen av denna fråga sammanhänger i viss mån med det blivande hemortsrättsinstitutets utformning. Kommittén förutsätter, att kammarrätten skall behålla sin nuvarande befattning med mantalsskrivnings- och kyrkobokföriiigsärenden. Om i ett reformerat hemortsrättsinstitut folkbokföringsåtgärderna komma att vara av betydelse, tala vissa skäl för att den tredje ledamoten av socialdomstolen bör vara kammarrättsråd.» När kommitténs ifrågavarande betänkande i dess helhet år 1943 var under remissbehandling ägnade remissmyndigheterna i första hand uppmärksamhet åt de i detalj utarbetade förslagen om socialvårdskommun och socialnämnd, framförallt åt det första förslaget och bl. a. blev det endast skisserade preliminära förslaget om den centrala organisationen överhuvudtaget behandlat endast av ett begränsat antal av remissmyndigheterna. Härtill torde ha bidragit att frågan om kammarrättens och socialstyrelsens befogenheter ansetts svår att närmare taga ställning till så länge innehållet i den blivande socialhjälpslagen icke var känt och man därför saknade kännedom om arten av besvärsärenden som det skulle ankomma på ett centralt organ att avgöra. Sålunda har bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län direkt angivit detta som orsak till att länsstyrelsen icke yttrat sig i frågan. I kommunala yttranden har frågan berörts endast i rena undantagsfall nämligen i 17 yttranden. Av dessa ha 10 tillstyrkt den skisserade ordningen, 4 avstyrkt och 3 förklarat sig tveksamma. 13 länsstyrelser ha berört frågan. Av dessa ha 3 tillstyrkt, 5 avstyrkt och 5 icke uttalat sig', direkt för eller emot. 10 landstings förvaltningsutskott uttala sin anslutning till ett av svenska landstingsförbundet avgivet avstyrkande yttrande. De 4 centrala verk, som yttrat sig, fördela sig lika på till- och avstyrkande (socialstyrelsen och medicinalstyrelsen tillstyrka, kammarrätten och statskontoret avstyrka). I motiveringen för avstyrkande yttranden liksom vissa tveksamma men dock kritiska yttranden har i mycket stor omfattning anförts, att det vore principiellt oriktigt att samma myndighet är på en gång tillsynsmyndighet och dömande myndighet. Man möter uttalanden, att något sådant skulle strida mot rättsordningens grundprinciper. I övrigt uttalas i flera yttranden farhågor för att socialstyrelsen skulle få allt för stora befogenheter och att den kommunala självbestämningsrätten skulle bli kringskuren. Yrkanden framföras, att socialstyrelsen icke skulle äga att på egen hand utfärda bindande anvisningar utan borde dessa underställas Kungl. Maj:t. Till sist uttalas från vissa håll, att socialstyrelsen icke lämpligen kan förordnas som överinstans för länsstyrelserna, när det gäller dömande verksamhet • (här förutsattes alltså att länsstyrelserna bli organ på länsstadiet för socialhjälpen).

276 Praktiskt taget utan undantag tillstyrkes, att socialstyrelsen skall vara centralt tillsynsorgan. Vad meningarna bryta sig om är frågan om styrelsens rätt att utfärda bindande anvisningar samt än mer frågan, huruvida styrelsen bör vara även besvärsmyndighet eller om de dömande befogenheterna skola kvarligga hos kammarrätten. Sedan socialvårdskommittén nu utarbetat och här framlagt förslag till lag om socialhjälp låter sig här ifrågavarande organisationsproblem bättre bedöma. Socialstyrelsens befogenheter att utfärda bindande anvisningar är otvivelaktigt en viktig fråga. Den oro för den kommunala självbestäinningsrätten som kommit till synes kan synas förklarlig. Man får dock icke förbis*' att det nu gäller icke en av kommunen helt bekostad verksamhet utan en blandad ståtlig-kommunal verksamhet, till vilken det kommunala bidraget ej sällan blir tämligen litet. Det gäller då i avsevärd grad icke kommunens rätt att själv förfoga över egna tillgångar utan kommunens rätt att fritt förfoga över statens tillgångar. Att under sådana förhållanden det kommunala organets rörelsefrihet måste begränsas icke endast genom de alltid skäligen vagn lagbestämmelserna utan även genom föreskrifter och anvisningar i admini strativ ordning finner kommittén ofrånkomligt. Givetvis kan det råda delade meningar om vem som skall utfärda dylika föreskrifter och anvisningar. Kommittén har i det föregående föreslagit, att vissa föreskrifter skola utfärdas av Konungen. Det låter sig väl tänka att även anvisningar av bindande karaktär utfärdas av Konungen. Socialvårdskommittén har övervägt en dylik ordning men funnit den vara alltför tungrodd. Man bör därför lämna åt socialstyrelsen att utfärda anvisningar, men det bör stå fritt för var och en att genom besvär över socialstyrelsens beslut om utfärdande av viss bindande anvisning draga dylikt beslut under Kung]. Maj:ts prövning. Vad angår kritiken mot att hos ett organ förena som det sagts både cle förvaltande och de dömande befogenheterna bör det påpekas, att en sådan förening redan nu förefinnes hos länsstyrelserna utan att därav följt några ölägenheter. Det framgår vidare av vad kommittén tidigare i detta kapitel framhållit att besvärsfrågorna kunna väntas bli långt mindre juridiskt be tonade än tidigare. I huvudsak blir det fråga om att bedöma om behov av socialhjälp enligt 3 § föreligger samt om beloppets storlek. Sista instansen får alltså ifråga om besvärsärendena framförallt samma uppgift som socialnämnd och länsstyrelse. Det gäller att fixera vissa riktlinjer för standarden och att sedan med hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet följa dessa riktlinjer. För en sådan uppgift har socialstyrelsen särskilda förutsättningar. Styrelsen utför själv undersökningar beträffande levnadsstandarden och har tillgång till framstående sakkunskap på den praktiska social vårdens område. Att i ärenden av nu ifrågavarande slag tala om förvaltande myndighet å ena sidan, dömande å den andra finner socialvårdskommittén missvisande.

277 Om i dylikt sammanhang ett organ får dömande befogenhet och ett annat utses till »tillsynsmyndighet», är det senare organet under alla förhållanden beträffande frågor, när behov skall anses föreligga och om hjälpens omfattning m. m. dylikt, helt hänvisat till att liksom socialnämnden och länsorganen söka ur det dömande organets domar utläsa, vilka riktlinjer detta organ följer. Någon rådgivning eller vägledning av annat slag är självfallet utesluten och tillsynsorganets uppgift blir sålunda här att söka vara en försiktig uttolkare av det dömande organets beslut. I motsatt fall skulle tillsynsorganet ständigt riskera att i sin rådgivande verksamhet bli desavouerat av det dömande orga net. I själva verket är det det senare organet som är direktivgivande och som sålunda är i behov av den speciella sakkunskap som finnes i socialstyrelsen men icke i kammarrätten. Det må erinras om att länsstyrelserna själva i sig förena uppgiften att övervaka och uppgiften att döma. P å det centrala stadiet föreligger en motsvarande förening av tillsynsorgan och besvärsmyndighet beträffande den behovsprövade understödsformen mödrahj alpen. Socialstyrelsen har här båda dessa befogenheter, och det är väl knappast någon som på allvar skulle vilja ifrågasätta att skilja uppgifterna t. ex. så att socialstyrelsen skulle vara tillsynsmyndighet men kammarrätten sista instans i besvärsfrågor. Socialstyrelsens beslut i mödrahjälpsärende kan icke överklagas. Bostadspolitikens centrala handhavande är i sin helhet samlad hos statens bostadsstyrelse; detta gäller såväl ärenden av allmän natur samt vägledning och rådgivning som beviljande av lån och bidrag i de särskilda fallen eller prövning av besvär i dylika ärenden, i den mån avgörandet tillkommit länsbostadsnämnd. Över bostadsstyrelsens beslut i frågor som röra tertiärlån och tilläggslån samt egnahemslån, förbättringslån, lantarbetarbostadslån, lantarbetarbostadsbidrag och statsbidrag till fiskarbostäder kan besvär anföras hos Konungen, dock ej i vad beslutet gäller dels föreskrifter rörande byggnadsföretagets utförande, dels värdering av företaget. I avseende på bostadsstyrelsens beslut rörande familjebostadsbidrag och bränslebidrag kan besvär överhuvud taget ej anföras. Vad beträffar kammarrättens nuvarande roll i detta avseende inom fattigvården är det påfallande att kammarrätten, såvitt kommittén kunnat finna, sällan på besvär av enskild ändrar länsstyrelses beslut angående storleken av ett understöd. Förklaringen torde i hög grad vara att kammarrätten sakna] förutsättningar för att utföra en sådan prövning. En hjälpsökandes rätt att få frågan om understödets storlek prövad av central instans är sålunda nästan helt fiktiv. Socialvårdskommittén finner sålunda, att det icke är möjligt att lägga de dömande befogenheterna i mål av ifrågavarande slag hos ett organ, som arbetar helt skilt från socialstyrelsen. Fasta garantier måste skapas för att tillsynsmyndighetens synpunkter bli beaktade vid utövandet av de dömande befogenheterna. Det kan ligga nära till hands att ställa sig tveksam till att lägga social-

278 hjälpsmålens handläggning hos socialstyrelsen redan med hänsyn till de olägenheter som kunna tänkas följa av att bryta kontinuiteten i ärendenas handläggning. En sådan uppfattning måste emellertid grundas på den föreställningen att socialhjälpslagen är en reviderad fattigvårdslag, vilket ej är förhållandet. I själva verket bygger socialhjälpslagen i så väsentlig grad på nya principer, att värdet av målens handläggning hos samma centrala myn dighet, som handlagt fattigvårdsmålen, är tvivelaktigt. Vad beträffar besvärsärendena överhuvudtaget omfattar följande översikt praktiskt taget alla slag av tvister som enligt socialhjälps- och barnavårds lagarna skulle kunna dragas under den centrala domstolens prövning. Tvister mellan enskild och kommun. 1. Föreligger för enskild person rätt till socialhjälp enligt 3 £ och i så fall i vilken omfattning? Härvidlag kan även fråga uppkomma om tillämpning av 6 § andra stycket d. v. s. att vägra arbetsför person hjälp, enär han är självförvållat arbetslös eller inblandad i konflikt. 2. Har socialnämnden i vistelsekommunen jämlikt 11 § socialhjälpslagen varit befogad hänvisa en hjälpsökande att vända sig till socialnämnden i mantalsskrivningskommunen? 3. Var socialnämnds beslut att vägra den hjälpbehövande rätt till socialhjälp i den form denne önskade erhålla dylik riktigt? (16 §). 4. Fråga om att ålägga den hjälpbehövande skyldighet att återbetala beviljad socialhjälp (28 §). 5. Fråga om att ålägga underhållspliktig skyldighet att återbetala socialhjälp eller kostnad för omhändertaget barn som utgått till den under hållsberättigade (29 §). 6. Fråga om uttagandet av ersättning från enskild person för socialhjälp eller kostnad för omhändertaget barn, för vilket denne ålagts återbetalnings skyldighet. Tvister mellan kommuner. 7. Motsvarande punkt 1 och 2. 8. Fråga om socialhjälp kunde ha beretts i annan form, vilken skulle dragit lägre kostnad. 9. Fråga om socialhjälp, som beretts enligt 3 §, betingat skälig kostnad (t. ex. ett utackorderingsfall) och samma fråga beträffande kostnad för barn, omhändertaget enligt barnavårdslagen. 10. Tillämpning av 22 § andra stycket socialhjälpslagen, innebärande att annan kommun än mantalsskrivningskommunen på grund av förekommande manipulationer ålägges betalningsskyldighet. Om man bortser från mål enligt punkt 10, vilka med säkerhet kunna an tagas bli ytterst sällan förekommande, gälla tvisterna genomgående frågor, vilkas avgörande i betydande grad kräva social erfarenhet och kunnighet. Redan detta förhållande talar för att förlägga prövningen av tvister icke endast om hjälpens storlek utan även i övrigt till socialstyrelsen. En uppdelning av målen på kammarrätten och socialstyrelsen möter för övrigt bestämda prak-

279 tiska hinder, enär tvisterna ofta gälla icke en av de ovan uppräknade frågorna utan flera av dem på en gång. Det förhållandet att kommuns ersättningsskyldighet för socialhjälp grundas på vederbörandes mantalsskrivning i kommunen kanske i och för sig kan anföras som skäl för att kammarrätten bör vara högsta dömande myndighet i socialhjälpsmål liksom den är det i mantalsskrivningsmål. Emellertid gäller det redan enligt fattigvårdslagen att en lagakraftvunnen mantalsskrivning utgör grund för hemortsrättsförvärv, alldeles oavsett om den är riktig eller felaktig. I fattigvårdsmål företages sålunda icke någon omprövning av mantalsskrivningen. Samma skall gälla i socialhjälpsmål. Visserligen kan, såsom utvecklats i kap. IX, socialhjälpsmål uppkomma innan den för målets avgörande aktuella mantalsskrivningen vunnit laga kraft, men såsom i sagda kapitel likaledes framhållits, bör likväl denna faktiska mantalsskrivning vara avgörande för bestämmande av ersättningskommun och prövning av mantalsskrivningen i dylikt sammanhang behöver sålunda ej förekomma. Från denna regel förekommer ett undantag. Det var tidigare ej alldeles ovanligt att personer blevo mantalsskrivna för ett och samma år i två kommuner. För det fall att det i sinom tid uppstod tvist angående ersättning för fattigvård åt dylik person — något som självfallet förekommit endast beträffande ett fåtal av dylika dubbelskrivna personer — har kammarrätten varit nödsakad att i samband med fattigvårdsmålets prövning även avgöra frågan om rätt mantalsskrivningsort. Med den nya folkbokföringen måste emellertid antalet dubbelförda personer ha i avsevärd grad nedgått. Det redan tidigare ringa antalet processer ifråga om dylika personer måste därför nu ha nedgått till ett försvinnande fåtal. I dessa fall kan det icke vålla någon som helst olägenhet att, om socialhjälpsmålets prövning förlägges till socialstyrelsen, vid upptäckten av att vederbörande dubbelförts, förklara ärendet vilande och överlämna det till kammarrätten för behandling av mantalsskrivningsfrågan. Het är lätt att skapa en form för detta. Vad beträffar de visserligen sällsynta målen under punkt 10 kan lätt det missförståndet uppstå att en prövning av mantalsskrivningen där måste förekomma. Så är emellertid icke fallet. Det framgår av vad som anförts i kap. I X att det här endast gäller att avgöra, i vad mån åtgärd vidtagits för att förhindra mantalsskrivning eller främja mantalsskrivning i viss kommun, allt i syfte att undgå kostnad för socialhjälp. Den dömande myndigheten har alltså enbart att pröva om det vidtagits åtgärder, varigenom de förhållanden som enligt folkbokförings för ordning en ligga till grund för mantalsskrivningen, påverkats i angivet syfte oclv viss kommun därigenom vållats skada. Huruvida den mantalsskrivning, som ägt rum, står i överensstämmelse med folkbokföringsförordningens bestämmelser kommer däremot att sakna relevans i detta sammanhang. Socialvårdskommittén har med hänsyn till vad ovan anförts funnit det förhållandet att kammarrätten är sista instans i mantalsskrivningsmål ej utgöra anledning att till kammarrätten förlägga avgörandet av socialhjälpsmål.

280 Beträffande storleken av den arbetsbörda som här ifrågavarande mål med för för den centrala domstolen må det erinras om de uppgifter beträffande fattigvårds- och barnavårdsmål i kammarrätten, vilka lämnats i kap. I X (s. 209) Dessa mål uppgingo 1947 till 399 och 1948 till 439. Av desamma utgjordes respektive 72 och 172 av besvär angående ersättning av staten. Enligt kom mittens förslag skola dylika frågor icke vidare förekomma i detta sammanhang utan liksom statsbidragsfrågor i dess helhet vid överklagande av länsstyrelses beslut centralt prövas hos Kungl. Maj:t. Övriga mål 1947 och 1948 uppgingo alltså till respektive 327 och 267. Bland dessa mål kommer den grupp, som gäller hemortsrätt, att så gott som försvinna. I övrigt har kommittén i kap. X utvecklat, att en rad oinständig heter samverka till en minskning av det antal fall, i vilka överhuvud taget ersättning för socialhjälp från kommun till annan ifrågakommer (s. 254). Härav måste också följa en minskning av antalet processer. Visserligen kan det förhållandet, att möjlighet till en realprövning hos den centrala dom stolen av frågor om ett understöds storlek skapas, medföra en tendens till ökat antal besvär i dylika frågor från enskilda personers sida, men denna inverkan bör mer än väl motvägas av att vägledande direktiv i dylikt avseende i motsats mot nu kunna påräknas från tillsynsmyndighetens sida. På grund av samtliga dessa omständigheter har man enligt kommitténs mening anledning räkna med att antalet mål hos den centrala domstolen blir skäligen begränsat. Man torde kunna utgå ifrån, att det årliga antalets storleksordning kan betecknas med siffran 200. Fattigvårds- och bamavårdsmål handlades tidigare på samtliga divisioner i kammarrätten. Sedan divisionernas antal från 1943 till 1948 ökats från 6 till 8 under det att antalet mål av ifrågavarande slag kraftigt nedgått har kammarrätten den 3 december 1948 beslutat, att dylika mål fr. o. m. den 1 januari 1949 skola handläggas endast på 3 divisioner. Även med denna inskränkning utgöra fattigvårds- och barnavårdsmålen endast en mindre del av vederbörande divisioners arbetsbörda. Härav liksom av vad nyss anförts rörande det sanno lika antalet mål för framtiden framgår, att det här gäller en arbetsbörda av så pass begränsat omfång, att den särskilda domstolsavdelning, som vid målens överflyttning till socialstyrelsen måste elär inrättas, icke behövde bli av större omfattning. Det vore säkerligen tillräckligt att inrätta en avdelning av en storleksordning närmast jämförbar med en division i kammarrätten. I fråga om lämpligheten av att göra socialstyrelsen till en överordnad domstol i förhållande till länsstyrelserna har utvecklingen under senare år alltmer gått i sådan riktning att en dylik ordning ej längre bör erbjuda principiella betänkligheter, särskilt icke om socialstyrelsens befogenheter av dylikt slag utövas av en avdelning organiserad som en domstol. Kommittén finner sålunda denna synpunkt ej utgöra hinder för att socialstyrelsen göres till högsta instans i besvärsmål inom socialhjälpen och de delar av barnavården, som hittills avdömts av kammarrätten. Efter övervägande av de skilda synpunkter på frågan, som sålunda gjort

281 sig gällande, har kommittén funnit lösningen böra nära ansluta sig till de principiella linjer, som enligt vad ovan citerats, uppdrogos av kommittén 1942. Socialstyrelsen bör vara såväl tillsynsmyndighet som besvärsmyndighet, men styrelsens befogenheter i sistnämnda avseende böra utövas av en inom styrelsen inrättad domstolsavdelning. Såsom benämning å sådan dom stolsavdelning föreslog kommittén 1942 preliminärt socialdomstolen. Emellertid har detta ord i diskussionen omkring socialvårdens rättsinstanser i allt högre grad använts på domstolar, vilka man tänkt sig skulle inrättas i varje län. Kommittén hänvisar till vad därom anförts i kap. V I I (s. 163). Om dylikt förslag icke förverkligas är det dock uppenbart, att i stället länsstyrelserna komma att fungera som socialdomstolar för länet. På grund härav finner kommittén riktigast att man markerar nu ifrågavarande domstolsavdelnings ställning genom att den benämnes socialöver domstolen.

Socialstyrelsens organisation. Socialvårdskommitténs förslag. Beträffande socialstyrelsens nuvarande organisation får kommittén hänvisa till den redogörelse som lämnas i bil. 3. I densamma ges en översikt av verkets uppgifter och organisation i dess helhet. Kommittén har emellertid icke funnit anledning att till övervägande upptaga andra delar av organisationen än de som beröras av föreliggande lagförslag. Fattigvårdsärenden handläggas f. n. på socialvårdsbyrån och detsamma bör bli fallet med socialhjälpsärendena. Någon anledning att ändra byråns benämning finnes enligt kommitténs mening icke. Beträffande personalbehovet har kommittén visserligen förutsatt, att länsstyrelserna skola utbyggas till effektiva sociala myndigheter för sina områden, men detta hindrar icke att på socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet kommer att ställas stora anspråk. När härtill kommer att representant för byrån måste medverka i socialöverdomstolen, finner kommittén nödvändigt att personalen utökas med en befattningshavare i kvalificerad ställning. Byrån har f. n. en förste byråsekreterartjänst (Ca 29), vars innehavare fungerar som byråchefens ställföreträdare. Närmast kan det ifrågakomma att inrätta ytterligare en dylik tjänst. Emellertid finner kommittén lämpligare att differentiera dessa båda tjänster på skilda lönegrader. Vidare är det i synnerhet på en byrå med sådana uppgifter som nu ifrågavarande angeläget att den tjänsteman, som är byråchefens ställföreträdare och som ofta måste ute i landet uppträda i denna egenskap, har byrådirektörs ställning. Om den ena tjänsten erhåller sådan placering kan kommittén ej finna hinder för att den andra placeras i den lägre förste byråsekreterargraden. Kommittén föreslår på grund härav, att den nuvarande befattningen i Ca 29 får försvinna samt att det nyinrättas dels en byrådirektörstjänst i Ca 31, dels en förste byråsekreterartjänst i Ca 27. Kostnaderna för detta bli ungefärligen desamma som om det nyinrättades en förste byråsekreterartjänst i Ca 29. Motsvarande förstärkning av barnavårdsbyråns personal är av samma skäl

282 nödvändig. Även här måste en representant för byrån medverka i socialdomstolen. Den nuvarande förste byråsekreterartjänsten i Ce 29 bör sålunda er sättas av en byrådirektörstjänst i Ca 31 och en förste byråsekreterartjänst i Ca 27. Enligt 44 § fattigvårdslagen och 21 § barnavårdslagen har socialstyrelsen att fullgöra sina uppgifter enligt dessa lagar »med biträde av statens inspektör för fattigvård och barnavård». Sedan en särskild barnavårdsbyrå inrättats i socialstyrelsen har, ehuru lagändring ej skett, beteckningen »statens inspektör för fattigvård» tillagts chefen för socialvårdsbyrån och benämningen »statens inspektör för barnavård» chefen för barnavårdsbyrån. Denna konstruktion kan emellertid betraktas som en relikt från den tid, då chefen för socialdepartementets fattigvårds- och barnavårdsbyrå, som hade titeln »statens inspektör för fattigvård och barnavård», utövade de befogenheter, vilka vid byråns över flyttande till socialstyrelsen (1938) tilldelades detta ämbetsverk. I själva verket ha inspektörerna åtminstone praktiskt taget inga andra uppgifter och befogenheter än de som tillkomma dem redan såsom föredragande i socialstyi elsen för ifrågavarande ärenden. Någon instruktion för inspektörerna finnes icke utfärdad. Möjligen kan det påstås att titeln inspektör varit ett visst stöd för vederbörande på grund av den vaga formulering som socialstyrelsens uppgifter erhållit i sagda paragrafer (»verka för fattigvårdens — barnavårdens — ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling»). Vid ett förverkligande av socialvårdskommitténs förslag till lag om socialhjälp m. m. blir emellertid socialstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet beträffande socialhjälpen fastslagen och därav följer en självklar rätt att företaga inspektioner m. m. Såsom framgår av kap. X I I avser kommittén att samma skall bli förhållandet i fråga om samhällets barnavård och ungdomsskydd. Härtill kommer att befattningshavare hos styrelsen enligt kommitténs i del I I I framlagda förslag till lag om socialnämnd m. m. äger rätt att i och för sin tjänst vara tillstädes vid sammanträde med de sociala nämnderna och deras delegationer. Under dessa förhållanden kommer benäm ningen inspektör i ännu högre grad än nu är fallet att bli en titel, med vilken icke följer några befogenheter eller uppgifter i övrigt. Om det befunnes lämpligt att avskilja vissa inspektionsuppgifter från socialstyrelsen som ämbetsverk och lägga dessa uppgifter på en byråchef i egenskap av inspektör vore självfallet situationen en annan. En dylik ordning gäller i fråga om skolbyråchefen, som är inspektör för ungdomsvårdsskolorna och i detta avseende har särskilda befogenheter. Emellertid finnas särskilda skäl för detta när det som här gäller ledningen av ett omfattande statligt anstaltssystem. Dessa skäl äro emellertid icke tillämpliga, när fråga är om socialhjälpen och barnavården i allmänhet. I överensstämmelse härmed har kommittén i förslaget till lag om socialhjälp m. m. 36 § 2 mom., där det stadgas, att socialstyrelsen har att utöva tillsyn över verksamheten, ej intagit någon motsvarighet till citerade delar av 44 § fattigvårdslagen och 21 § barnavårdslagen.

283 Socialöverdomstolen bör i vanliga fall bestå av tre ledamöter. Chefen för socialstyrelsens domstolsavdelning, som skall vara lagfaren, bör vara ordförande. Det är synnerligen angeläget, att man blir i tillfälle att på denna post disponera en framstående jurist. I detta sammanhang bör uppmärksamheten riktas på en annan för socialstyrelsens organisation betydelsefull fråga, vilken berördes av kommittén i 1942 års betänkande, nämligen behovet av en överdirektör. I detta avseende framhöll kommittén att den stora arbetsbörda, som åvilade generaldirektören, gjorde det uteslutet att denne ensam skulle kunna fungera som sammanhållande kraft, ha den allmänna ledningen av arbetet på byråerna m. m. Kommittén fann därför att en överdirektörsbefattning borde inrättas. Numera ha viktiga delar av socialstyrelsens verksamhetsområde avskilts från styrelsen, nämligen uppgifterna beträffande utlänningar samt arbetslöshetsförsäkringen. Å andra sidan ha de övriga sociala uppgifterna ökat i omfång; särskilt gäller detta barnavården. Detta har gjort det nödvändigt att för de sociala uppgifterna skapa flera nya byråer. Verksamhetsfältet har dock därigenom blivit mera enhetligt och såtillvida lättare att överblicka och sammanhålla, Socialvårdskommittén har vid övervägande av frågan fortfarande funnit, att en överdirektörstjänst är behövlig, men att innehavaren dock samtidigt som han är generaldirektörens ställföreträdare bör kunna fullgöra den särskilda uppgiften att vara chef för domstolsavdelningen och ordförande i socialöverdomstolen. Man uppnår därigenom den stora fördelen att denna befattning får en löneplacering som ger möjlighet att erhålla en framstående kraft. E n placering i Co 17 synes lämplig. Någon mera väsentlig kostnadsökning följer ej därav. Chefen för domstolsavdelningen kan i varje fall icke placeras lägre än i lagmans löneställning (Co 14). Vid inrättandet av en överdirektörstjänst borfaller det arvode som nu utgår till den särskilt i or ordnade ställföreträdaren (1200 kr.). Socialvårdskommittén föreslår, att det inrättas en överdirektörstjänst i Co 17 samt att med denna tjänst skall vara förenad dels uppgiften att vara generaldirektörens närmaste man och hans ställföreträdare, dels uppgiften att förestå domstolsavdelningen och vara ordförande i socialöverdomstolen. Uppgiften att vara överdirektörens ersättare som ordförande i socialöverdomstolen bör läggas på lagbyråchefen, vilken enligt gällande bestämmelser skall vara lagfaren. Bisittare i socialöverdomstolen bör i första hand efter målets art vara endera av byråcheferna på socialvårds- och barnavårdsbyråerna eller deras ersättare. Den tredje bisittaren bör ha juridisk utbildning. Man kan överväga att för detta ändamål disponera en befattning inom socialstyrelsen eller att söka denne bisittare utom styrelsen. Önskvärdheten av kontinuitet kan möjligen anses tala för att man skulle som bisittare förordna ett kammarrättsråd, som alltså då skulle ha endast begränsad tjänstgöring i kammarrätten. Huruvida en sådan ordning på längre sikt vore motiverad, finge framdeles tagas under övervägande. Socialvårdskommittén har dock icke kunnat bli övertygad om att

284 en anordning av detta slag skulle vara av något större värde och har clärföi för sin del stannat för att förorda det första alternativet. Såsom redan nämnts disponeras redan en lagfaren ledamot i styrelsen, nämligen lagbyråchefen. Denne har ovan föreslagits till ersättare för överdirektören i dennes egenskap av ordförande i socialöverdomstolen, och det är därför av värde, att han även eljest deltager i domstolens arbete. Å andra sidan kan man med hänsyn till de uppgifter, som nu vila på lagbyråchefen, icke pålägga honom full tjänstgöring i domstolen. Det måste därför finnas tillgång till en annan lagfaren befattningshavare, som alternerande med lagbyråchefen kan tjänstgöra såsom bisittare i socialöverdomstolen. På domstolsavdelningen föreligger behov av en befattningshavare, vilken är överdirektörens närmaste man och ersättare för denne i hans egenskap av administrativ ohef för avdelningen och i övrigt med uppgift att förbereda målens handläggning i socialöverdomstolen m. m. Innehavaren av denna befattning bör vara lagfaren och benämnas socialassessor. Åt denne bör även lämnas den förut berörda uppgiften att alternerande med lagbyråchefen vara bisittare i socialöverdomstolen. I vilken utsträckning lagbyråchefen och social assessorn skola fungera som bisittare bör överlämnas åt socialstyrelsen att avgöra med hänsyn till arbetsförhållandena inom styrelsen. Normalt kommer sålunda socialöverdomstolen att bestå av överdirektören, lagbyråchefen eller socialassessorn samt endera av cheferna för socialvårds och barnavårdsbyråerna (tre ledamöter, varav minst två lagfarna). Vid förfall för överdirektören rycker lagbyråchefen in som ordförande, varvid socialassessorn alltid är bisittare. Vid förfall för vederbörande sociala byråchef ersättes denne av respektive byrådirektör. Vid handläggning av mål, i vilket ifrågasattes avvikelse från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av socialöverdomstolen, eller mål som eljest är av principiell innebörd bör domstolen utvidgas på så sätt att generaldirektören jämte såväl lagbyråchefen som socialassessorn ingå i domstolen, som sålunda kommer att omfatta fem ledamöter, varav minst tre lagfarna. När generaldirektören ingår i domstolen bör han vara dess ordförande. Vad beträffar domstolsavdelningens personal vill kommittén endast uttala att det på avdelningen måste finnas en byråsekreterartjänst i lönegrad Ce 24. I fråga om behovet av amanuens- och biträdespersonal bör förslag uppgöras av socialstyrelsen, som även bör erhålla uppdrag att utarbeta de förslag till ändringar av styrelsens instruktion, som erfordras på grund av de ovan framlagda förslagen. Socialvårdskommittén har ovan föreslagit titeln socialassessor för den lag farne tjänstemannen i byrådirektörs löneställning på domstolsavdelningen. Kommittén vill i detta sammanhang framföra tanken att byråchefstiteln för socialstyrelsens del borde utbytas mot titeln socialråd. Det förekommer av gammalt inom statsförvaltningen på flera håll dylika specialtitlar för tjänstemän i byråchefsgraden (hovrättsråd, kommerseråd, kammarråd, kammarrätts råd, undervisningsråd m. fl.). Kommittén vill föreslå, att denna tradition

285 tillvaratages och fullföljes på så sätt att samtliga byråchefer i socialstyrelsen erhålla titeln socialråd i stället för byråchef.

Besvärsprövning av vissa barnavårds- och alkoholistmål samt mål angående arbetsföreläggande. Socialvårdskommittén har i sitt år 1942 avlämnade betänkande V I angående socialvårdens organisation även berört frågan om regeringsrättens befattning med besvär i socialvårdsmål. Regeringsrätten har i detta avseende huvudsakligen att handlägga besvär angående omhändertagande för skyddsuppfostran, angående fosterbarnsvård samt om internering av alkoholister. Det kunde enligt kommitténs mening starkt ifrågasättas, huruvida några bärande skäl talade för en förändring av regeringsrättens kompetens på här ifrågavarande områden. Vad särskilt anginge besvär i barnavårds- och alkoholistvårdsärenden, i vilka ju ofta vore fråga om åtgärder av för den enskilde mycket ingripande natur, vore det otvivelaktigt till fromma för rättssäkerhetsintresset att prövningen verkställes av en så högt kvalificerad judiciell myndighet som regeringsrätten. Samtidigt finge det emellertid anses vara ett nära till hands liggande önskemål att personer med nära anknytning till och erfarenhet av egentligt socialvårdsarbete deltoge i prövningen. Kommittén ansåg sig dock böra uppskjuta sina överväganden angående detta spörsmål till en senare tidpunkt. Kommittén fann ej heller lämpligt upptaga frågan i sitt år 1944 avlämnade betänkande I X angående bl. a, fosterbarnsvården. 1946 års alkoholistvårdsutredning har i sitt betänkande med förslag till lag om nykterhets vård m. m. (SOU 1948: 23) utförligt behandlat frågan, på vad sätt den speciella sakkunskapen på medicinens, nykterhetsvårdens och den allmänna socialvårdens område skall kunna beredas inflytande i länsstyrelse vid handläggning av ärenden om internering av alkoholister. Utredningen framlade ett förslag, innebärande att i handläggningen av tvångsbehandlingsärenden utom en representant för länsstyrelsen såsom ordförande (landshövdingen, landssekreteraren eller länsassessorn) skulle deltaga tre, av Kungl. Maj it för en tid av fyra år förordnade personer, av vilka en borde vara läkare med lämplig utbildning, en äga förutsättningar att ur nykterhetsvårdens synpunkt bedöma förekommande fall av ifrågasatt omhändertagande för*vård och en äga sådan erfarenhet, att han kunde bedöma med dylika fall sammanhängande frågor nr allmänna sociala synpunkter. E t t dylikt kollegium inom länsstyrelsen borde enligt utredningens mening kunna användas som förebild för det beslutande organets sammansättning vid tillämpning av bestämmelserna om tvångsbehandling' i andra vårdlagar av social natur enligt vilka omhändertagandet ej hade sin grund i ett rent medicinskt bedömande såsom t. ex. i barnavårdslagen (nykterhetsrepresentanten kunde då utbytas mot en barnavårdsrepresentant). Man kunde under dessa omständigheter ha väntat, att utredningen skulle ha föreslagit en liknande representation inom det högsta dömande organet i

v

nu ifrågavarande mål, regeringsrätten. Frågan om ett liknande inflytande i regeringsrätten för medicin och socialvård har emellertid såvitt av betänkan det framgår icke av utredningen upptagits till övervägande. Däremot har socialstyrelsen i sitt den 20 oktober 1948 avgivna yttrande över betänkandet förordat att frågan om regeringsrättens sammansättning vid handläggning av sociala mål upptages till prövning. Socialvårdskommittén vill nu i första hand understryka de synpunkter an gående regeringsrättens sammansättning, vilka av kommittén framfördes 194L\ Därest nu ifrågavarande mål skola ligga kvar i regeringsrätten torde det vara nödvändigt att den särskilda sakkunskapen på socialvårdens inklusive barnavårdens område får inflytande inom regeringsrätten. Emellertid kommer hela frågan i ett annat läge, därest kommitténs ovan framlagda förslag om inrättandet av en socialöverdomstol med en överdirektör som ordförande vinner bifall. Hinder bör i så fall icke möta att överflytta nu ifrågavarande sociala mål till socialöverdomstolen. Dessa komma därigenom att prövas i det sammanhang, där de rätteligen höra hemma. Antalet mål av detta slag är skäligen begränsat. Under tioårsperioden 1938—1947 uppgick det i genomsnitt till drygt 200 per år och under år 1948 var antalet i det närmaste detsamma (198). Två grupper dominerade, nämligen alkoholistvårdsmål och skyddsuppfostransmål (1948 respektive 88 och 91). Övriga mål gällde foster barnsfråga (5), barnavårdsmannaskap (1) samt handräckning vid arbetsföreläggande (13). Vad beträffar sistnämnda mål innebära de en prövning icke enbart av frågan om handräckning i och för sig utan även om det lagenliga i själva beslutet om arbetsföreläggande. Med den av kommittén föreslagna ordningen beträffande arbetsföreläggande kommer beslut därom att fattas av länsstyrelse och över dylikt beslut skall medgivas besvärsrätt. Dessa mål inne bära en bedömning av den underhållsskyldiges betalningsförmåga och betal ningsvillighet, vid vilken sociala synpunkter göra sig i hög grad gällande. Kommittén föreslår därför att dessa nya mål centralt skola liksom skyddsupp fostrans- och alkoholistvårdsmålen centralt handläggas i socialöverdomstolen. Besvärsrätt över länsstyrelses beslut att för verkställighet av arbetsföreläg gande bevilja handräckning bör finnas och dylika mål böra såsom övriga administrativa handräckningsmål handläggas i regeringsrätten. Vid en överflyttning av nu ifrågavarande mål till socialöverdomstolen skall självfallet vid handläggning av mål i nykterhetsfrågor chefen för nykterhets byrån ingå som bisittare i stället för endera av cheferna för socialvårds- och barnavårdsbyråerna. Dennes närmaste man skall fungera som ersättare. I sam band härmed bör byråns byråinspektörstjänst i Ca 27 utbytas mot en byrå direktörstjänst i Ca 31. Vid handläggning av mål angående arbetsföreläggande bör chefen för socialvårdsbyrån vara bisittare. Vid mål angående skyddsupp fostran bör antingen chefen för barnavårdsbyrån eller chefen för skolbyrån (respektive dennes ställföreträdare) vara bisittare. Som regel bör gälla, att den förre inträder i mål, som gälla tillämpning av barnavårdslagen 22 § a) eller b) och den senare i mål, som gälla samma paragraf c) eller d). Anses saken

287 tveksam bör generaldirektören ha att avgöra, vem av dessa som bör inträda. I övrigt torde en viss förstärkning av domstolsavdelningens personal bli erforderlig och möjligt är att ytterligare en bisittare i domstolen erfordras. Detta kominer framförallt att bero på vilken omfattning processer angående socialhjälp komma att erhålla. Kommittén finner lämpligt att socialöverdomstolen även vid en dylik utvidgning av dess uppgifter till att börja med erhåller den förut föreslagna sammansättningen. Socialvårdskommittén vill sålunda föreslå att berörda sociala mål, vilka handläggas i regeringsrätten, överföras till socialöverdomstolen. Därest detta förslag icke vinner bifall, vill kommittén föreslå att på sätt som finnes lamp ligt sakkunskap på det sociala området beredes inflytande på ifrågavarande måls avgörande i regeringsrätten.

288 KAP. XII.

Ändringar i andra socialvårdsförfattningar m. m. I och med att fattigvårdslagen ersattes med en lag om socialhjälp uppstår behov av en omarbetning av lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd i de omfattande delar som för närvarande bygga på fattigvårdslagen. Även i vissa andra hjälpförfattningar bli ändringar påkallade, varjämte ett flertal dylika författningar böra kunna försvinna. Lagändringar som sammanhänga med ändringar beträffande finansieringen behandlas i nästa kapitel. Barnavårdslagen. Rätt till ersättning från barnet självt finnes enligt barnavårdslagen endast i den formen, att då ett barn är omhändertaget och detta synes bli varaktigt, barnavårdsnämnden äger, i den mån den ej finner skäl till eftergift, omhändertaga egendom som då tillhör barnet eller tillfaller det, medan det är omhändertaget samt därav uttaga ersättning för barnet. Socialvårdskommittén har föreslagit att motsvarande rätt beträffande vuxen hjälptagare skall försvinna. Detta behöver dock icke betyda att den skall försvinna även ifråga om barn. Med hänsyn till dessas omyndighet är det naturligt, att barnavårdsnämnden, som i realiteten utövar vårdnadsbefogenheterna för barnet, även har motsvarande rätt som en förmyndare att ta hand om barnets egendom. Med hänsyn härtill finner kommittén det riktigt att lämna ifråga varande bestämmelse orubbad. I övrigt blir det i stort fråga om direkt överflyttning av socialhjälpslagens bestämmelser till barnavårdslagen. Det må särskilt påpekas, att kommittén därvid åsyftar även de bestämmelser som avse länsstyrelsernas och socialstyrelsens ställning. Socialstyrelsen bör sålunda även beträffande barnavården vara tillsynsmyndighet med rätt att utfärda anvisningar. I samband med utformningen av 3 § i socialhjälpslagen har föreslagits viss ändring av bestämmelserna om omhändertagande för samhällsvård. Ur mera allmänna synpunkter föreligger otvivelaktigt ett behov av en överarbetning även av bestämmelserna om omhändertagande för skyddsuppfostran, om behandling av omhändertagna samt om deras utskrivning (3, 4 och 6 kap.). Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna utföra en sådan översyn utan har i skrivelse till Konungen den 14 februari 1949 hemställt att den samma måtte komma till stånd genom särskilda sakkunniga. Med hänsyn härtill har kommittén funnit riktigast att omarbetningen axtexten till barnavårdslagen i dess helhet verkställes först i samband mecl att innehållet i lagen blir föremål för översyn även i sagda avseenden.

289 Folkpensioneringslagen. I kap. I I I har socialvårdskommittén behandlat frågan i vad mån andra behovsprövande hjälpformer än socialhjälpen skola förekomma och därvid beträffande de inom folkpensioneringen förekommande särskilda bostadstilläggen uttalat, att därest dylika tillägg skola bibehållas garantier måste skapas för att de verkligen bli inkomstprövande och icke behovsprövade. Kommittén återkommer nu till frågan om de särskilda bostadstilläggen i dess helhet. Till belysande av tillämpningen av folkpensioneringslagens ifrågavarande bestämmelse lät kommittén 1948 utföra en granskning av de av kommunerna fattade beslut om utgivandet av särskilda bostadstillägg. Granskningen omfattade beslut, inkomna till och med den 21 april 1948 och resultatet har sammanställts i bil. 2 till del I av detta betänkande. E n redogörelse för en något senare inom pensionsstyrelsen verkställd undersökning, avseende beslut inkomna till och med den 31 maj 1948, har publicerats i Sociala Meddelanden nr 6, 1948 (sid. 423). Antalet kommuner, vilka infört särskilda bostadstillägg, har successivt stegrats. Enligt till pensionsstyrelsen vid utgången av år 1948 inkomna uppgifter var så fallet i 272 kommuner med sammanlagt omkring 3,6 milj. invånare (i september 1949 hade antalet ökats till 340). De nämnda 272 kommunerna fördelade sig på cle fem bostadskostnadsgrupperna på följande sätt: Bostadskostnads grupp I

Städer Köpingar Landskommuner Summa

4 10 108 122

I och II

— 12 12

II

27 13 18 58

II och III

— 1 1

III

IV

V Summa

38 o 8 49

15 1

— 16

9 2 3 14

93 29 150 272

De utförda undersökningarna angående fattade beslut visa, att kommunerna i fundamentala punkter fastställt bestämmelser som avvika från de riktlinjer, vilka uppdrogos i 1946 års proposition om folkpensioneringslagen (se kap. I I I , s. 38 o. f.). Icke minst gäller detta det särskilda bostadstilläggets anknytning till den sökandes bostadskostnad. Men även i avseende på prövningen av vederbörandes ekonomi förekomma dylika avvikelser, i det att prövningen icke endast givits en irrationell utformning utan understundom rent av såsom redan i kap. I I I berörts fått karaktären av behovsprövning. Granskningen av besluten visar därjämte ifråga om bestämmelser om anknytning till kommunen genom mantalsskrivning e. d. en starkt växlande flora, P å många håll äro därjämte bestämmelserna oklara och ofullständiga. Det synes därför i varje fall föreligga ett bestämt behov av att på grundval av förut åberopade uttalande i propositionen skapa en viss enhetlighet i de 2 3 — 1 7 8 3 49

290 stora dragen. Vid övervägande av denna fråga bör uppmärksammas, att socialvårdskommittén i kap. X I I I föreslår, att staten skall påtaga sig en del av kostnaderna för de särskilda bostadstilläggen, en del som föreslås något större än beträffande socialhjälpen. I första hand kan det emellertid vara skäl överväga, huruvida antagandet av socialhjälpslagen kan anses göra de särskilda bostadstilläggen obehövliga. De senares uppgift är principiellt att möjliggöra folkpensionens anpassning efter den enskilde pensionärens bostadskostnad, under det att det allmänna bostadstilläggets syfte är att reglera pensionernas maximibelopp efter de genomsnittliga bostadskostnaderna inom en viss grupp av orter. Samtidigt förhåller det sig emellertid så att de särskilda bostadstilläggen infördes därför att de allmänna bostadstilläggen i de högre ortsgrupperna faktiskt icke motsvarade de genomsnittliga bostadskostnaderna. De särskilda bostadstilläggen stå såtillvida nära socialhjälpen att de dock innebära en anpassning efter de individuella omständigheterna. Å andra sidan skilja de sig — eller skola skilja sig — från socialhjälpen genom att de äro inkomstprövade, ej behovsprövade, samt sökas, beviljas och utbetalas i den ordning som gäller för folkpension. E n höjning av de allmänna bostadstilläggen torde tillsvidare få betraktas som utesluten. Oavsett detta möjliggöra särskilda bostadstilläggen en anpassning av pensionerna efter de individuella omständigheterna utan tillgripande av behovsprövning, något som väl överensstämmer med strävandena att begränsa den behovsprövade hjälpen. Kan en sådan anordning ges en praktiskt godtagbar form innebär den därför vissa fördelar. Under dessa omständigheter har kommittén funnit att anledning i varje fall f. n. saknas att låta de särskilda bostadstilläggen försvinna. I stället bör man inrikta sig på att förbättra den nuvarande ordningen. I praktiken torde det vid utformandet av bestämmelser om grunder för särskilda bostadstillägg ha berett de största svårigheterna att finna en lämplig form för inkomstprövningen. Dylika svårigheter inställa sig alltid när man vill ge en och samma person mer än ett slag av inkomstprövad förmån. Samma inkomst leder till avdrag på båda förmånerna (ev. alla tre förmånerna) och även med försiktiga avdragsregler råkar man lätt i den situationen att en viss inkomstökning för förmånstagaren leder till samma eller rent av större minskning av de sammanlagda förmånerna, något som självfallet är olämpligt. Problemet förefinnes bl. a. beträffande personer med invalidpension eller änkebidrag samt särskilda barnbidrag, och har där lösts på så sätt att avdragsreglerna för den senare förmånen bestämts så att det sammanlagda avdraget aldrig överskrider 75 % av inkomstökningen. Följden härav har emellertid blivit att avdraget på särskilda barnbidragen blir så pass långsamt verkande att dylikt bidrag med något belopp kan utgå även vid större inkomster än man eljest torde ha ansett lämpligt. Om man tillgodoser syftet att begränsa avdragen, står man alltså i stället inför olägenheten att den inkomstprövade förmånen kommer att utgå

291 till inkomstskikt för vilka man icke anser den påkallad. I praktiken ha de av kommunerna antagna bestämmelserna beträffande de särskilda bostadstilläggen under dessa förhållanden ofta nog kommit att för vissa inkomstskikt medföra avdrag å folkpensionen i dess helhet med 100 % eller mera av en viss inkomstökning. Nämnda förhållanden har varit föremål för uppmärksamhet av kommittén för partiellt arbetsföra i dess betänkande V med förslag om särskilda åtgärder för de partiellt arbetsföras sysselsättande m. m. Såsom princip ansåg kommittén borde gälla, att avdragen i regel alltid borde maximeras till 75 % av den ökade inkomsten. P å grundval härav hade kommittén utformat ett förslag, som bl. a. innebar, att avdrag enligt folkpensioneringslagen skulle för lägre inkomster reduceras från 50 till 25 96, vilket skulle gälla alla slag av inkomster. Socialvårdskommittén uttalade i sitt över sagda betänkande den 7 september 1949 avgivna yttrande, att kommittén ville ansluta sig till önskemålet, att varje insats genom arbete borde medföra en höjning av den totala inkomsten. I och för sig vore det önskvärt, att avdragen kunde maximeras icke vid 75 % utan vid 50 96. Emellertid rörde det sig här om ett synnerligen invecklat problem, som enligt socialvårdskommitténs mening icke kunde ses enbart ur de i betänkandet anlagda synpunkterna. I själva verket vore rörelsefriheten ifråga om avdragsreglernas utformning i hög grad begränsad. Sedan socialvårdskommittén närmare belyst de i vissa avseenden olämpliga verkningarna av de i betänkandet föreslagna avdragsreglerna i avseende på inkomst av arbete erinrade kommittén bl. a. om nödvändigheten av att undersöka hur den föreslagna uppmjukningen av avdragsreglerna skulle verka ifråga om pensionstagare, som ha inkomst av annat slag t. ex. av arbetar- eller tjänstepension (familjepension), av fastighet eller annat kapital, en sida av problemet, som ej alls uppmärksammats av kommittén för partiellt arbetsföra. Socialvårdskommittén kunde under dessa omständigheter icke tillstyrka det i betänkandet i berörda avseende framlagda förslaget men uttalade samtidigt, att en översyn av ifrågavarande bestämmelser vore angelägen. Kommittén anmälde att den sett sig nödsakad ta upp de särskilda bostadstilläggen till övervägande samt att dessa överväganden lett fram till att vissa allmänna riktlinjer för avdragsreglerna borde utarbetas. Det vore sannolikt att man vid utarbetandet av dylika riktlinjer skulle komma att finna det nödvändigt att företaga vissa justeringar av folkpensioneringslagens, eventuellt särskilda barnbidragslagens avdragsregler. Möjligt vore, att det skulle komma att visa sig dels att man borde utsträcka samordningen till att avse mer än själva avdragsreglerna, dels att en tillfredsställande ordning icke kunde uppnås utan att en differentiering av själva invaliditetsbegreppet företoges. Avdragsreglerna borde så långt möjligt utformas lika för invalidpensionärer och ålderspensionärer. För de senares del måste uppmärksamheten minst lika mycket inriktas på avdragens roll för tjänstepensioneringen (särskilt de s. k. arbetarpensionerna) som på pensionärernas arbetsinkomster.

292 Socialvårdskommittén fann under dessa omständigheter angeläget att en särskild utredning av denna fråga komme till stånd. Önskvärt vore emellertid att vidgade erfarenheter av de särskilda bostadstilläggen vore tillgängliga och kommittén föreslog därför att en utredning skulle verkställas först fram emot mitten av år 1950. Även om det då skulle visa sig för tidigt att kunna komma fram till en mera genomgripande lösning, borde de mest framträdande olägenheterna av nuvarande ordning kunna undanröjas. Socialvårdskommittén vill här endast hänvisa till vad kommittén sålunda i september 1949 anförde samt tillfoga, att förslag i angivna avseenden bör föreläggas 1951 års riksdag för att träda ikraft samtidigt med socialvårdskommitténs förslag rörande lag om socialhjälp m. m. samt statsbidrag till cle särskilda bostadstilläggen (se kap. X I I I ) . Beträffande de former, genom vilka garantier för en viss enhetlighet i skilda avseenden skola vinnas, låter det sig tänka, att man i folkpensioneringslagen inför mera specificerade bestämmelser om de särskilda bostadstilläggen t. ex. i avseende på inkomstprövningen, anknytningen till den sökandes faktiska bostadskostnad och bostadens kvalitet m. m. Emellertid rör man sig här på ett område där det otvivelaktigt är riktigt att medge kommunerna ett stort mått av rörelsefrihet. Socialvårdskommittén finner därför lämpligast att i lagen endast stadgas dels att Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter angående grunderna för särskilda bostadstillägg, dels att varje beslut angående införandet av dylika eller ändring av förut fattat beslut därom skall för att bli gällande underställas och godkännas förslagsvis av Kungl. Maj:t. Sedan erfarenheter vunnits, torde i varje fall Kungl. Maj:ts prövningsrätt kunna överflyttas på pensionsstyrelsen. Det torde dock knappast kunna riktas några allvarligare erinringar mot att redan från början lägga denna prövningsrätt hos pensionsstyrelsen. Med en viss tvekan har kommittén emellertid stannat för den först angivna ordningen. På den angivna vägen kan man vinna önskvärd enhetlighet och ordning och ge det avsedda innehållet åt denna del av folkpensioneringen. Därmed blir även den grundläggande förutsättningen för medgivandet av statsbidrag till de särskilda bostadstilläggen uppfylld. Socialvårdskommittén föreslår i överensstämmelse med det anförda att i 6 § folkpensioneringslagen efter orden »i enlighet med grunder, som kommunen har att bestämma» fogas orden, »dock att dylikt beslut icke skall gälla förrän det blivit av Konungen fastställt». Samma tillägg föreslås på motsvarande plats i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn. Ändring erfordras även i lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpen sioneringen men härtill återkommer kommittén i nästa kapitel. Däremot har kommittén som av det föregående framgår icke varit i tillfälle ta ställning till frågan om avdragsreglerna i sagda lagar böra bli föremål för justeringar. Beträffande överarbetning av texten till folkpensioneringslagen hänvisas till vad därom anföres i del I I I kap. V (s. 443).

293 Lagen om kommunala pensionstillskott m. ni. Motiveringen för denna lag är helt att söka däri, att man velat bereda kommunerna tillfälle att hjälpa folkpensionärer m. fl. som äro i behov av fattigvård, i en annan form än fattigvård, enär denna alltjämt på grund av själva namnet, den obegränsade återbetalningsplikten m. m. ansetts som en mindre lämplig hjälpform. I och med att fattigvårdslagen ersattes med socialhjälpslagen bortfaller därför motiveringen för denna speciallag. De hjälpmöjligheter, som erbjudas enligt socialhjälpslagen, äro i själva verket långt bättre än de kommunala pensionstillskotten m. m. Denna lag kan betecknas som ett försök att ge hjälp efter behovsprövuing och på kommunernas bekostnad men i en rättslig form, avsedd, att vara socialt högre stående än fattigvården. Försöket, som endast i begränsad omfattning kunnat genomföras, bygger i själva verket på samma tankegång som ligger bakom det danska systemet med uppdelning i kommunehjälp och fattighjälp. Socialvårdskommittén finner det utgöra en viktig behållning av en socialhjälpslag, att man därigenom bestämt avvisar den klassificering av de hjälpbehövande, som ligger i en sådan lagstiftning, och blir i tillfälle att avskaffa en speciallag av här ifrågavarande lags natur. Lagen om kommunala pensionstillskott m. m. bör sålunda upphävas.

Lagen om lindring i de mindre bemedlades kostnader lör vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka. Även denna lag, som utfärdades 1919, är en parallellag till fattigvårdslagen men avsedd att gälla ett ekonomiskt bättre ställt klientel och enbart detta (personer, som utan att vara i behov av fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen dock äro att anse som mindre bemedlade). Lagen är vidare begränsad till sådana sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka som vårdats under viss lång tid på sjukhus, och lindringen gäller den billigaste avgiften på sjukhuset. Hela konstruktionen ansluter sig nära till fattigvårdslagen med fattigvårdsstyrelsen som beslutande organ och rätt till gottgörelse från landstinget. Till skillnad från pensionstillskottslagen är tillämpningen av denna lag icke beroende av kommunens eget avgörande. Sannolikt med hänsyn framförallt till den oklara gränsen gentemot fattigvårdslagen har likväl lagen i praktiken blivit föga tillämpad. I det väsentliga har den blivit en lag på papperet. Kommittén saknar anledning närmare diskutera de svagheter, som vidlåda denna lag. I och med att sjukhusvården blir avgiftsfri bortfaller själva det område, för vilket lagen är avsedd. Socialvårdskommittén föreslår sålunda, att lagen om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka upphäves.

294 Andra bestämmelser angående understöd, vilka böra upphävas eller ändras. I kap. I I I har socialvårdskommittén utvecklat skälen för att det icke bör finnas en särskild kontantunderstödsverksamhet för arbetslösa vid sidan om socialhjälpslagen. Med hänsyn härtill bör 5 kap. kungörelsen angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet av den 27/5 194.9 försvinna, Angående denna kungörelse i övrigt hänvisas till del I I I (s. 443). I kap. V har föreslagits, att förordningen om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader skall upphävas. Det må här även erinras om att socialvårdskommittén i sitt betänkande X I I angående moderskapsbidrag föreslagit, att den speciella behovsprövade hjälpformen vid havandeskap och nedkomst, mödrahjälpen, skall avskaffas. Detta förslag är liksom vad kommittén i övrigt i sagda betänkande föreslagit ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Enligt socialvårdskommitténs mening bör förordningen om mödrahjälp upphöra att gälla, när lagen om socialhjälp m. m. träder i kraft, vare sig frågan om icke behovsprövade bidrag vid moderskap löses genom förverkligandet av socialvårdskommitténs nyssnämnda förslag eller efter andra linjer. I detta sammanhang må även erinras om kungörelsen den 5 maj 1939 angående statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnader för mindre bemedlade patienter å landsbygden. Det är här fråga om icke en behovsprövad utan en inkomstprövad hjälpform. Det fastslås nämligen att förmånen tillkommer person, vars beskattningsbara belopp icke överstiger en låg gräns (400 kr.) och som ej heller har skattepliktig förmögenhet överstigande visst belopp (30 000 kr.). Såsom mindre bemedlad anses alltså här var och en med inkomster (förmögenhet) under dessa gränser. Förmånen avser kostnaden för sjukbesök i hemmet av provinsialläkare (extra dito) och utgår dels med hälften av läkararvodet, i den del det överstiger 7 kr., dels med hela den del av resekostnaden, som överstiger 3 kr. De årliga kostnaderna för denna lindring ha under senare år varit 270 000 kr. I och med att den nya sjukförsäkringslagen träder i kraft, komma sjukkassorna att för samtliga fall bestrida ZU av nu ifrågavarande kostnader. Enligt kommitténs mening bör den supplering med allmänna medel, varav i en del fall säkerligen kommer att föreligga behov både i städer och på landsbygd men särskilt på landsbygd med stora avstånd, icke ske genom en speciell hjälpform sådan som den nu ifrågavarande lindringskungörelsen utan genom socialhjälpen. Ifrågavarande kungörelse bör sålunda upphöra att gälla, sedan lagen om allmän sjukförsäkring samt här föreslagen lag om socialhjälp m. m. trätt ikraft. I kap. X har kommittén bl. a. behandlat frågan om hjälp till skolbarn med kläder o. cl. Förutom i fattigvårdslagen stadgas i folkskolestadgan (49 §) och fortsättni?igsskolestadgan (28 §) om skoldistrikts möjligheter att efter behovsprövning lämna dylik hjälp helt av kommunala medel. Sedan fattigvårdslagen

295 ersatts med socialhjälpslagen saknas anledning att ha en särskild behovsprövad hjälpform för nu ifrågavarande ändamål. I den mån sagda bestämmelser i skolstadgorna skulle få stå kvar, skulle de för övrigt säkerligen ej komma att tillämpas, eftersom statsbidrag ej utgår till dylik hjälp men kommer att utgå till socialhjälpen. Desamma böra sålunda försvinna ur skolstadgorna. Till sist bör den statliga understödsverksamhet, som förekommer inom fångvården och som ett led i de abortförebyggande åtgärderna uppmärksammas. Enligt bestämmelser, som utfärdats av Kungl. Maj:t den 29 juni 1945, må vissa medel användas för att understödja eller eljest hjälpa villkorligt dömda samt personer som frigivas eller utskrivas från fångvårdens anstalter ävensom, om särskilda skäl föreligga, åtalade som kunna antagas erhålla villkorlig dom. För ändamålet har under senare år i budgeten upptagits ett anslag å 140 000 kr. Anslaget omhänderhaves av fångvårdsstyrelsen som disponerar det under skyddskonsulenternas medverkan. Det kan ifrågasättas, huruvida behov föreligger av denna särskilda understödsform, sedan socialhjälpslagen trätt i kraft. Frågan synes emellertid svår att bedöma. Onekligen kunna understundom omständigheterna inom fångvårdens eftervård vara sådana, att det för respektive organ är värdefullt att utan anlitande av socialnämnden själv kunna som ett led i verksamheten i övrigt giva ett ekonomiskt handtag. Särskilt bör uppmärksammas, att det i vissa situationer otvivelaktigt är angeläget med en snabb handläggning av hjälpfrågan, något som underlättas av den nuvarande ordningen. Å andra sidan kan det inom denna understödsform aldrig bli fråga om hjälp annat än med ganska små belopp. Vid större hjälpbehov måste likväl socialhjälpens bistånd påkallas, enär den andra hjälpen är otillräcklig. Socialvårdskommittén finner sannolikt att fångvårdens understöds verksamhet borde kunna upphöra, när socialhjälpslagen träder i kraft men anser försiktigheten bjuda, att man några år ställer sig avvaktande för att vinna erfarenheter av socialhjälpens praktiska verkningar. Därefter bör frågan upptagas till slutlig prövning. Enligt kungörelse den 21 december 1945 (nr 863; ändr. 907/1946) utgår statsbidrag till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte genom särskilda kuratorer. Bidraget utgår till landsting eller stad som ej deltager i landsting. 1 statsbidraget ingår för varje kurator ett belopp av 4 000 kr., avsett att i abortförebyggande syfte tillgodose överhängande hjälpbehov hos kvinnor, som besöka kurator. För budgetåret 1949/50 har för detta ändamål anslag beräknats för 10 rådgivningsbyråer med 40 000 kr. För budgetåret 1950/51 föreslås i statsverkspropositionen en utvidgning såtillvida att ett belopp av 10 000 kr. skulle ställas till medicinalstyrelsens förfogande för utbetalning till byråer, där anvisade belopp icke räcka till för att tillgodose hjälpbehovet. Även beträffande detta anslag skulle det kunna ifrågasättas, huruvida det

296 skall anses erforderligt, sedan socialhjälpslagen trätt ikraft. Emellertid torde erfarenheterna från verksamheten visa att för här ifrågavarande klientel ett snabbt givet besked om viss hjälp psykologiskt kan ha en långt större betydelse än hänvisning till eller förmedling av hjälp från socialnämnden. Med hänsyn till det psykiska tillstånd, i vilket klienterna i allmänhet befinna sig, får abortkuratorns åtgärder i stor utsträckning karaktären av ren terapi, och i denna utgör meddelandet av ekonomisk hjälp, även om den är av tämligen ringa omfattning, ofta ett viktigt led. På grund av dessa speciella förhållanden har socialvårdskommittén ansett att antagandet av socialhjälpslagen ej utgör anledning att minska eller indraga den ekonomiska hjälpverksamhet, som ingår i de abortförebyggaiide åtgärderna.

Lagen om koinmunalstyrelse på landet. Lagen om koininuiialstyrelse i stad. I kap. I I I har framhållits, att åtnjutandet av socialhjälp icke bör få någon inverkan på de medborgerliga rättigheterna. De föreskrifter om dylik inverkan av omhändertagande för fattigvård, som återfinnes i vissa författningar, böra sålunda upphävas. Dylik ändring föreslås sålunda i lagen om kommunalstyrelse på landet 15 § andra stycket (angående behörighet att vara kommunalstämmans ordförande) och i lagen om kommunalstyrelse i stad 13 § andra stycket (angående behörighet att vara ledamot av stadsfullmäktige). Beträffande behörighet att vara ledamot av kommunalnämnd, folkskolstyrelse och hälsovårdsnämnd gäller detsamma som i fråga om kommunalstämmas ordförande och för dessa nämnders del försvinner sålunda med nyss föreslagna ändringar i kommunallagarna automatiskt det nu ifrågavarande behörighetsvillkoret. I övrigt gäller det endast om pensionsnämnd, att omhändertagande av fattigvården medför obehörighet att vara ledamot (26 § i folkpensioneringslagen). Även här bör denna bestämmelse försvinna. I del III av detta betänkande föreslås, att bestämmelserna om kommunalt organ för folkpensioneringen skola brytas ut ur folkpensioneringslagen och intagas i lagen om socialnämnd m. m. I samband därmed försvinner sagda bestämmelse. I samband med det i kap. VIII framlagda förslaget om möjlighet för socialnämnd att teckna borgen (9 § i socialhjälpslagen) bör i lagen om kommunalstyrelse på landet samt i lagen om kommunalstyrelse i stad införas en erinran om att det icke erfordras Konungens fastställelse å dylikt borgensbeslut (införes i respektive 79 och 74 §§).

Folkbokföringsförordningen. Här må endast för fullständighetens skull erinras om att kommittén i kap. I X föreslagit, att sedan folkbokföringsförordningen 14 § 5 mom. utgått de följande momenten skola omnumreras och att det nya 5 mom. skall få en där angiven lydelse.

297 Föreslagen ny hjälpform för alkoholisters familjer. I motion nr I I : 263 till 1944 års riksdag har fru Alvén m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte besluta vidtaga sådan ändring i grunderna för understöd till nykterhetsnämnderna som möjliggjorde för dessa att i ömmande fall av beviljat statsanslag och utan karaktär av fattigvård ge försörjning och vård åt på grund av alkoholmissbruk internerad persons anhöriga samt att anslaget ifråga för detta ändamål måtte höjas med 250 000 kr. Efter att ha erinrat om alkoholmissbrukets svåra följder för alkoholistens familj och möjligheterna att genom hjälpåtgärder komma till rätta med missbruket framhöllo motionärerna att man till sist förr eller senare kunde stå inför behovet att intaga vederbörande på alkoholisthem. E n svår fråga vore då familjens försörjning. I sådana fall då familjen därvid skulle komma att ligga fattigvården till last underläte nykterhetsnämnderna ofta enligt motionärernas mening av hänsyn till kommunernas ekonomi att ingripa på erforderligt sätt. Motionärerna funno detta vara dålig ekonomi. Här förelåge en felkonstruktion i det att kommunerna, vilka icke hade någon inkomst av alkoholförsäljningen, dock hade att bestrida kostnaderna för följderna av missbruket. Det vore hög tid att förhållandet snarast rättades till. Den hjälp som sålunda borde kunna utgå såväl till försörjningen för familjen som för den vård å vilohem eller liknande, som den utpinade hustrun kunde vara i trängande behov av, finge självklart icke ha fattigvårds karaktär — alltså icke vara föremål för återbetalningsfordran. Riksdagen fann efter förslag av statsutskottet (riksdagens skrivelse nr 362) starka skäl tala för åtgärder i motionens syfte men var icke beredd att omedelbart bifalla motionsyrkandet. Hänsyn borde tagas till i vad mån förhållandena vid andra likartade fall av förlorad arbetsförmåga borde inverka på bedömandet av föreliggande fråga. Riksdagen hemställde därför om utredning angående understöd åt hemmavarande anhöriga till den som internerats å alkoholistanstalt. Genom beslut den 12 juli 1946 har Kungl. Maj:t uppdragit åt socialvårdskommittén att verkställa ifrågavarande utredning samt att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Det förhåller sig ej sällan så att en familjeförsörjare, som är alkoholist och på den grund en plåga för familjen, har ej oväsentliga arbetsinkomster och faktiskt försörjer familjen eller åtminstone väsentligen bidrager till försörjningen. I sådana fall innebär alkoholistens intagning på anstalt att familjen förlorar sina försörjningsmöjligheter, varvid visserligen fattigvård kan påräknas. Denna hjälp är emellertid till sin rättsliga natur ett lån och han känner sig därigenom ytterligare belastad för framtiden, vartill i synnerhet i mindre kommuner kommer obenägenheten att ta emot hjälp, som bekostas helt av kommunala medel. Hustrun har sålunda endast att välja mellan detta senare alternativ och alternativet att låta det hela fortgå. Det är under sådana förhållanden ej att förvåna sig över att hon blir mindre in-

298 tresserad av att medverka till det som för både alkoholisten och familjen på längre sikt kan vara det enda rätta, nämligen att frågan om åtgärder gentemot mannen enligt alkoholistlagen kommer under nykterhetsnämndens prövning eller, om så skett, att denna prövning leder till mannens intagning på alkoholistanstalt. För kommunens del ter sig även saken tveksam. Man förutser, att man genom fattigvården och alltså helt av kommunala medel får bekosta familjens uppehälle under en avsevärd tid. Känner man sig därjämte osäker om resultatet av en internering, blir man än mer ovillig att taga på sig den omedelbara kostnad för familjen som en internering medför. I varje fall skapas en tendens av denna innebörd som reser svårigheter för att få till stånd en internering, som enligt alkoholistlagen klart borde äga rum. Med hänsyn till dessa omständigheter delar socialvårdskommittén helt motionärernas uppfattning att en internerad alkoholists familj bör kunna efter behovsprövning erhålla understöd av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet vare sig för familjemedlemmarna eller för familjeförsörjaren. Likaså delar kommittén motionärernas uppfattning, att fattigvården redan på grund av att den i fall av denna art helt bestrides av kommunala medel icke är en lämplig hjälpform. Däremot finner kommittén — liksom av riksdagen antytts — att liknande förhållanden föreligga på andra områden, varför det icke kan vara lämpligt införa en sådan hjälpform enbart för alkoholister. Kommittén syftar därvid närmast på kriminalvården. Om en person dömes till frihetsstraff och familjen under tiden måste lita till försörjning av fattigvården, står den straffade vid frigivningen med en kanske stor skuldbörda till kommunen. En dylik ordning är allt annat än ägnad att underlätta hans återinpassning i samhället. En liknande situation kan föreligga även för den tid han är villkorligt frigiven liksom för de villkorligt dömda. Det kan förekomma att med hänsyn till särskilda förhållanden försörjaren under denna kriminalvård i frihet icke kan helt utnyttja sin försörjningsförmåga och att familjen därför måste åtnjuta något understöd. Icke heller sådant understöd bör vara förenat med återbetalningsskyldighet. Inrättandet av en särskild hjälpform för fall av denna art skulle emellertid strida emot den av kommittén intagna principiella ståndpunkten att den behovsprövade hjälpen bör vara enhetlig. I själva verket motsvarar den av kommittén föreslagna socialhjälpen helt de önskemål som framförts av motionärerna endast med det undantaget att socialhjälpen delvis skall bestridas av kommunala medel. Med den anpassning av kommunandelen i socialhjälpskostnaderna efter kommunernas bärkraft, som föreslås i kap. X I I I , kan socialvårdskommittén icke finna att sagda förhållande skulle göra socialhjälpen olämplig eller mindre lämplig att tillgodose hjälpbehoven för den som berövats sin frihet eller eljest i samband med åtgärder av samhälleligt organ berövats sin förmåga att försörja sin familj. Kommittén har vid utformningen av socialhjälpslagen tagit särskild hänsyn till att socialhjälpen skall kunna fungera som en både effektiv och lämplig hjälpform även för fall av denna art.

299 Socialvårdskommittén finner sålunda att någon särskild hjälpform för alkoholists m. fl:s familjer vid sidan av socialhjälpslagen icke bör förekomma. I samband med i förenämnda motion framfört förslag, önskar socialvårdskommittén påpeka, att den enskilde eller kommunen genom interneringen av alkoholisten ekonomiskt belastas även i annat avseende än genom familjens försörjning. Kommittén syftar på det förhållandet att den som ansökt om intagande å allmän alkoholistanstalt är skyldig att gentemot anstalten svara för vårdkostnaden i den mån denna icke täckes av eljest tillgängliga medel (52 § alkoholistlagen). Undantag gäller för vissa grupper, för vilka denna skyldighet åvilar statsverket. För närvarande får dock i allmänhet den kommunala nykterhetsnämnden erlägga en avgift av 50 öre per dag, vilken avgift den är berättigad att återkräva av den vårdade. Härtill komma kostnader för resor. Även härigenom försvåras den internerades och familjens ställning. Att under särskilda förutsättningar statsbidrag till dessa kostnader kan utgå, ändrar icke situationen i stort. 1946 års alkoholistvårdsutrecining har i sitt betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård föreslagit att anstaltsvården skall bli kostnadsfri. Socialvårdskommittén anser det vara principiellt felaktigt, att den som blir föremål för ett frihetsberövande skall kunna belastas med kostnader för verkställandet av detta, något som icke förekommer t. ex. vid fullgörande av arbetsföreläggande. Ej heller finnes det anledning att belasta kommun med avgifts- eller resekostnad i dylikt sammanhang. På dessa och i denna avdelning tidigare åberopade skäl vill kommittén instämma i alkoholistvårdsutredningens förslag och tillstyrka, att detsamma snarast förverkligas. Begreppen obemedlad och mindre bemedlad. Sedan besparingsberedningen uttalat att behov förelåg av en utredningrörande uttrycken obemedlad och mindre bemedlad, vilka i skiftande bemärkelser användas i olika författningar angående tillerkännandet av vissa förmåner, har Kungl. Maj:t den 11 juli 1942 överlämnat frågan till socialvårdskommittén. På grund härav får socialvårdskommittén nu framhålla, att efter genomförandet av de ovan framlagda förslagen något behov av en begreppsbestämning i berörda avseenden knappast torde föreligga.

300 KAP. XIII. Finansieringen av socialhjälpen och vissa andra socialvårdsgrenar. Såsom erinrats om i kapitel I I I tog socialvårdskommittén redan i sitt betänkande VI angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) ståndpunkt till frågan om huvudmannaskap för socialhjälpen och barnavården, innebärande att kommunerna skulle vara huvudmän men erhålla betydande statsbidrag. Kommittén ansåg visserligen, att en hjälpform av socialhjälpens natur principiellt utan tvivel vore en statsuppgift men kunde med hänsyn till faran för en alltför bunden administration, riskerna för missbruk m. m. icke förorda att staten övertoge socialhjälpen. När kommunerna föreslogos bli huvudmän, har detta sålunda icke föranletts av att kommittén betraktar socialhjälpen och barnavården såsom en i och för sig kommunal uppgift utan enbart av praktiska skäl, och vid övervägande av statsbidragets storlek är det endast dessa praktiska skäl som böra tillmätas betydelse. När frågan om statsbidrag till fattigvården och barnavården tidigare diskuterats, har utgångspunkten närmast varit den motsatta. Man har betraktat dessa verksamhetsgrenar .som kommunala och motiverat statsbidraget med behovet av kostnadsutjämning. Socialvårdskommittén utgår sålunda från att kostnaderna för socialhjälpen, som här i första hand skall behandlas, borde bestridas av statsmedel men att av praktiska skäl omhänderhavandet av verksamheten och en viss del av kostnaderna likväl måste vila på kommunerna. Utmätandet av den kommunala andelen skall grundas på överväganden om vad som är nödvändigt för att man skall kunna förverkliga lagstiftningens syften utan att äventyra en god hushållning. Därvid måste uppenbarligen stor hänsyn tagas till de resultat som man kommit till vid motsvarande överväganden beträffande kommunandelen i folkpensionerna m. m. I förut nämnda betänkande framhöll kommittén beträffande statsbidragsgrunderna, att bidraget borde utgå på kostnaderna i deras helhet och icke beräknas på varje fall för sig. Däremot lämnade kommittén öppet, huruvida statsbidraget skulle göras större för vissa kategorier av hjälpfall än för andra.

Enhetligt statsbidrag till sociallyälpens^olika delar? Av vad som tidigare anförts (särskilt i kap. VIII) framgår att socialhjälpen i övervägande grad kommer att ha formen hemunderstöd för uppehälle och vård. Härtill kommer i vissa fall hjälp för poliklinisk vård samt för tandvård och åtgärder av annat slag än uppehälle och vård, avseende förbättrandet av försörjningsförmågan, samt i mera sällsynta fall särskild reshjälp. Därest man av dessa olika slag av socialhjälp skall bryta ut vissa och för dem lämna högre statsbidrag än i övrigt, måste detta vara betingat av en

301 önskan att just för dylika fall minska den hämmande inverkan som den kommunala andelen kan utöva, en tanke som ligger bakom även bestämmelserna i fattigvårdslagen om landstingsgottgörelse för sjukhusvård. Socialhjälpen inbegriper emellertid icke någon större grupp som är lätt att avskilja från de övriga. Det skulle då vara öppen vård, men denna uppgift för socialhjälpen aimed hänsyn till sjukförsäkringens omfattning så begränsad, att det icke skulle spela någon roll att därvidlag medge högre statsbidrag. Även andra skäl tala däremot, särskilt att sjukförsäkringens konstruktion i denna del är direkt inriktad på att vederbörande verkligen själv skall bestrida den del av kostnaden, som ej täckes av försäkringen. Möjligen kunde man tänka sig att medge högre statsbidrag till åtgärder för förbättring av försörjningsförmågan såsom bidrag till yrkesutbildning, hjälp att starta en liten verksamhet o. s. v. Emellertid äro härvidlag kostnaderna m. m. i så pass hög grad beroende av det lokala organet, att det synes nödvändigt hålla på samma kommunandel här som för socialhjälpen i övrigt. Det må till sist framhållas, att det självfallet ur förvaltningssynpunkt är angeläget, att statsbidraget är enhetligt. Eljest uppstår ofrånkomligen tvister, huruvida vissa utgifter skola föras till den ena eller till den andra bidragsgruppen, och därjämte kan det befaras, att den grupp, till vilken högre bidrag utgår, i den praktiska verksamheten får företräde framför andra, varigenom tilllämpningen av socialhjälpslagen förryckes. Socialvårdskommittén föreslår sålunda, att statsbidrag skall utgå efter enhetliga grunder för alla slag av socialhjälp. Bestämmandet av det belopp, på vilket bidraget skall beräknas, torde i regel icke komma att bereda några svårigheter. Vare sig socialhjälpen utgått kontant eller in natura är det i de flesta fall en enkel sak att ange kommunens kostnad för hjälpen. Undantag utgör sådan naturahjälp, vilken så att säga producerats i kommunens egen regi. Inom socialhjälpen kan man emellertid räkna med att detta skall förekomma framförallt i den formen att socialnämnden tillhandahåller vederbörande hyresfri bostad i kommunens fastighet, vilken förmån får karaktären av socialhjälp. I dylika fall måste sålunda en värdering av bostadsförmånen ske och detta värde få inräknas i det socialhjälpsbelopp, på vilket statsbidrag får beräknas. E n sådan värdering bör icke möta några svårigheter. Eventuellt kan det visa sig lämpligt att socialstyrelsen utfärdar anvisningar till ledning för värderingen. För att möjliggöra en snabbare översyn från länsorganets sida bör man av kommunerna fordra, att de i sina rekvisitioner av statsbidrag särskilja det utgiftsbelopp, som tillkommit genom värdering av naturaförmåner, från de övriga, vilka skola motsvaras av kommunens egna kontanta utgifter. I den mån det genom värdering tillkomna beloppet är mera avsevärt kan en särskild granskning visa sig påkallad. De belopp, som inflyta till en kommun från hjälptagarens ersättningskommun, böra redovisas i en summa och avdragas från de sammanlagda socialhjälpkostnaderna. Statsbidrag skall givetvis utgå högst på sålunda återstående

302 kostnad. Att på dylikt sätt statsbidrag för visst år kan komma att utgå till vistelsekommunen för samma socialhjälpskostnad som denna kanske det följande året får ersatt av ersättningskommunen saknar betydelse, enär statsbidraget till vistelsekommunen blir i motsvarande grad mindre det andra året. Det så att säga definitiva statsbidraget utgår i så fall det andra året till ersättningskommunen. Någon uppdelning av kostnaderna med hänsyn tdl om den utbetalande kommunen är ersättningskommun för hjälptagaren eller icke erfordras sålunda icke. Vad beträffar belopp, vilka inflyta genom återbetalning av enskilda, bör det enligt kommitténs mening vara uteslutet att man från statens sida i samband med statsbidraget företager en inclividualgranskning av återkraven. Socialnämndens åtgärder i dylikt avseende — liksom dess beslut huruvida återbetalningsskyldighet skall föreligga eller icke — böra bli föremål för den stickprovsvis utförda granskning genom länsorganets tjänstemän som successivt verkställes enligt vad som tidigare föreslagits. I samband med beviljandet av statsbidraget bör således ingen sådan granskning ske. Det är fullt tillräckligt att kommunen redovisar utgifterna för socialhjälpen — uppdelade i de två, nyss berörda posterna — samt inkomster i form av återbetalningar från andra kommuner och från enskilda, Statsbidraget skall beräknas på skillnaden. Emellertid kan en särordning för tvenne grupper av hjälptagare icke undgås. Kommittén har redan å s. 228 framhållit, att kommun, som utgivit socialhjälp åt svensk medborgare, vilken för visst år icke är någonstädes mantalsskriven, samt åt person, som icke är svensk medborgare, bör erhålla full gottgörelse av statsmedel, något som i princip gäller om utgiven fattigvård, ehuru begränsat till 1 § fattigvårdslagen. För denna grupp är det nödvändigt, att ansökningen om statsbidrag innehåller uppgifter om varje särskilt hjälpfall. Sålunda bör för denna grupp ansökningen upptaga utom fullständiga identitetsuppgifter, antingen skälen till att socialnämnden anser vederbörande icke vara någonstädes mantalsskriven eller uppgift om hans medborgarskap i annat land eller statslöshet samt vidare upplysningar om omfattningen och arten av utgiven socialhjälp samt orsakerna till hjälpbehovet. Socialnämnd, som utgivit socialhjälp till icke mantalsskriven person eller till person, som icke. är svensk medborgare, och som ämnar söka gottgörelse för hela kostnaden, bör ha att utan oskäligt dröjsmål efter det att hjälpen började utgå, anmäla förhållandet till länsstyrelsen (i fråga om utlänningar dock endast om hjälpen synes bliva stadigvarande eller utgått enligt 4 § och är av väsentlig storlek). I den mån detta försummas och statsmedel därigenom måst utgå i avsevärt större utsträckning än eljest skulle ha varit fallet, bör gottgörelse utgå endast i samma utsträckning som gäller för övriga fall. Enligt kungörelsen den 27 juni 1927, vilken senare undergått vissa mindre ändringar, utgår statsbidrag till fattigvårdssamhällen och kommuner för deras kostnader för fattigvård och barnavård för lappar (vårdbidrag) med tre fjärdedelar av fattigvårdssamhällets eller kommunens godkända kostnad för fattigvården eller barnavården. Kungl. Maj:t beslutar om bidraget efter prövning

303 J bland annat av behovet av vården enligt 1 § fattigvårdslagen eller enligt barnavårdslagen samt av kostnadens skälighet. Utan tvivel föreligga särskilda skäl att i fråga om lappar icke belasta viss kommun i den utsträckning som fattigvårdslagen skulle medföra. J u längre man går ifråga om att lätta kommunernas ekonomiska ansvar för den behovsprövade hjälpen, desto mindre blir emellertid behovet av att ha särskilda bestämmelser om finansieringen av hjälpen för lappar. Huruvida en särställning skall bibehållas för socialhjälp åt lappar bör därför göras beroende av hur långt man går ifråga om statsbidrag för socialhjälpen i övrigt. Därest dylikt bidrag utgår efter relativt generösa regler torde det knappast vara plats för att ge än större bidrag för lapparna. Med hänsyn till innebörden av det förslag om grunderna för statsbidrag, som kommittén i det följande framlägger, har kommittén ej funnit skäl föreslå särskilda bestämmelser om statsbidrag för socialhjälp åt lappar.

Skall statsbidrag utgå på andra utgifter än dem som bestritts av kommunala skattemedel? Uppmärksamhet måste ägnas frågan, huruvida statsbidraget skall utgå på de av socialnämnden utgivna socialhjälpskostnaderna eller på endast den del av dessa som bestritts av kommunalskattemedel eller andra kommunens egna tillgångar. En viss skillnad härvidlag kan nämligen förekomma. Gränsen mellan enskild hjälpverksamhet och kommunal fattigvård var i äldre tider oklar. Kostnaderna för den senare bestriddes på allehanda sätt, t. ex. med bötesmedel, och i hög grad genom gåvomedel (fattigbössorna). Regelbunden uttaxering för fattigvården torde i många kommuner icke ha förekommit förrän långt fram på 1800-talet. Enskilda personer uppträdde som donatorer till förmån för de fattiga i en viss kommun. Understundom torde donationsbreven avse bidrag till de fattiga att utdelas av en särskild styrelse eller ett kommunalt organ, eventuellt fattigvårdsstyrelsen, understundom torde donator direkt ha angivit att avkastningen skulle användas för att täcka kommunens fattigvårdskostnader. Material som är ägnat att ge en närmare belysning av dessa förhållanden saknas och kan ej erhållas utan en synnerligen tidsödande och dyrbar utredning. Vissa upplysningar återfinnas dock i den officiella fattigvårdsstatistiken. Fattigvårdsstatistiken i den form, som denna statistik erhöll 1939, innefattar upplysningar om i vad mån det utgivna understödet haft karaktären av »egentligt fattigvårdsunderstöd», kommunalt pensionstillskott eller understöd av donation eller fond under fattigvårdsstyrelsens förvaltning. Det visade sig dock icke möjligt att skilja dessa poster, i den mån de utgått till samma person. Följande upplysningar kunna hämtas ur den senast publicerade fullständiga berättelsen, som avser 1946. Enbart understöd ur donation (fond) utgick till 2 600 personer (landsbygd 970, städer 1 630) med 271 000 kr. (lands-

304 bygd 28 000, städer 243 000), under det att fattigvård jämte understöd ur donation utgick till 1 418 personer (landsbygd 509, städer 909) med 773 000 kr. (landsbygd 126 000, städer 646 000). Det anmärktes dock, att uppgifterna om understöd ur donationer och fonder torde vara ofullständiga; för Stockholms stad förelågo inga uppgifter om dylika understöd. I den mån det här är fråga om understöd ur en donation eller fond, med vilken fattigvårdsstyrelsen endast har den befattningen, att styrelsen tjänstgör som förvaltare och delar ut understöd ur densamma av privaträttslig karaktär, är det givet, att statsbidrag icke kan ifrågakomma. Det har ju då överhuvud taget icke utgått socialhjälp och möjlighet torde i allmänhet ej heller finnas att betrakta understödet som dylik hjälp. Donator har många gånger direkt åsyftat att ge en fattig människa tillfälle till hjälp utan anlitande av fattigvård. Det måste givetvis fordras, att socialnämnderna, som få antagas komma att övertaga fattigvårdsstyrelsernas befogenheter beträffande donationer och fonder, hålla isär beloppen för socialhjälp å ena sidan, beloppen för understöd ur donation eller fond å andra sidan. De kommunala revisorerna ha att övervaka att donationerna ej användas på ett sätt som strider mot donationsbestämmelserna. Ehuru det kan antagas, att de i statistiken redovisade posterna framförallt avse sålunda såsom understöd direkt ur donation eller fond utdelade medel torde de dock till en del motsvara utbetalningar, vilka rättsligen kunna betraktas som fattigvård. Då socialhjälpen övertager fattigvårdens uppgifter som generell behovsprövad hjälp kommer motsvarande situation att föreligga ifråga om socialhjälpen. Härtill kommer, att det på sina håll lärer förefinnas donationer, vilkas syfte först i andra hand är att hjälpa de fattiga och i första hand att lätta kommunens fattigvårdsbötda och vilkas avkastning sålunda skall användas för att täcka kommunernas fattigvårdskostnader. Beträffande i detta stycke berörda fall är frågan, på vilka utgifter statsbidrag skall få beräknas, tveksam. Om man utgår ifrån att frågan gäller den utsträckning, i vilken allmänna medel skola tillgripas för finansiering av socialhjälpskostnaderna, kan man säga, att införandet av statsbidrag icke bör medföra någon ändring i den gällande ordningen. Finansieringen av den del av socialhjälpskostnaderna, för vilken donations- eller fondmedel disponeras, kan sägas redan vara slutgiltigt ordnad, och skattemedel och sålunda statsbidrag bör ifrågakomma endast för återstoden. Till samma resultat kommer man om man betraktar statsbidraget såsom motiverat främst med hänsyn till behovet av skatteutjämning. Emellertid har kommittén för sin del motiverat statsbidraget framförallt ur andra synpunkter. Vidare kan det med rätta göras gällande att donatorernas mening uppenbarligen varit att lätta fattigvårdsbördan i kommunen, ej att minska statens utgifter. Det torde därför bäst överensstämma med donatorernas mening, att kommunerna få disponera avkastningen på donationerna för att där med i första hand täcka den del av socialhjälpskostnaderna, som kommer på

305 kommunen. Statsbidraget bör från denna utgångspunkt få utgå på sagda kostnader i deras helhet. Socialvårdskommittén har funnit svårt att avgöra vad som här ur rent principiella synpunkter skall anses riktigast. Emellertid har man all anledning att antaga, att frågan är av ringa proportioner sett ur statsfinansiell synpunkt. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs mening rent praktiskt administrativa synpunkter få bli avgörande. Om man skulle medge statsbidrag endast på de socialhjälpskostnader som återstå, sedan avdrag skett för avkastningen å donationer och fonder, vilka enligt gällande bestämmelser skola eller böra användas för täckning av fattigvårdskostnader, kompliceras granskningen av statsbidragsansökningarna. Särskild uppmärksamhet måste ägnas frågan, att dylikt avdrag verkligen gjorts i den utsträckning, som betingas av ifrågavarande bestämmelser för respektive donationer och fonder i kommunen; tidsödande utredningar torde därvid bli påkallade. En motsatt ståndpunkt — att statsbidrag får utgå på samtliga socialhjälpskostnader — skulle visserligen kunna tänkas leda till att socialnämnden i vissa gränsfall använde avkastningen av en donation, som egentligen är avsedd för understöd direkt åt hjälpbehövande, till täckning av socialhjälpskostnader. Härigenom skulle dessa hjälpbehövande visserligen få den hjälp, de skulle ha, men hjälpen skulle rättsligt utgöra socialhjälp och på det sättet skulle statsbidrag erhållas på ett större belopp. Emellertid saknas anledning att antaga att ett sådant förfaringsätt skulle kunna få någon egentlig betydelse. Det bör enligt kommitténs mening anses -uteslutet, att socialnämnderna i klar strid med donationsbestämmelserna använda avkastningen för att täcka utgifter enligt socialhjälpslagen. Socialvårdskommittén föreslår på grund av dessa överväganden, att statsbidraget skall utgå på kommunens utgifter för socialhjälp utan hänsyn till frågan på vad sätt kommunen bestritt dessa utgifter. Sedan statsbidrag utgått för ett eller två år kan det vara anledning att skaffa in uppgifter från kommunerna, i vilken utsträckning socialhjälpskostnaderna faktiskt bestritts med donationsmedel, för att därigenom på ett enkelt sätt få frågans dimensioner slutligt klarlagd.

Bör statsbidraget varieras efter kommunernas bärkraft? I förut nämnda betänkande framhöll socialvårdskommittén att olika kommittéer och beredningar sökt lösa frågan om statsbidrag till kommunernas fattigvårdskostnader genom att sätta föreslagna statsbidrag i viss relation till kommunernas ekonomiska bärkraft. Dessa förslag hade emellertid befunnits behäftade med sådana brister att de icke kunnat godtagas. För kommitténs del hade skatteutjämningssynpunkten kommit i andra hand. Detta uteslöte dock icke att vid bestämmandet av grunderna för statsbidrag hänsyn även borde tagas till kommunernas skattebelastning. Kommittén hade tills vidare uppskjutit en utredning av detta spörsmål i avbidan på resultatet av de inom 2 4 — 1 7 8 3 49

306 kommunalskatteberedningen pågående övervägandena om skatteutjämningsproblemet i dess helhet. Kommunalskatteberedningen framlade 1943 förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. (SOU 1943:43). Därvid gjorde beredningen det principuttalandet, att till kommunernas socialvårdskostnader borde utgå så stora statsbidrag att dessa kostnader i betydande grad lindrades. Införandet av statsbidrag på detta för kommunernas hushållning mycket betydelsefulla område hade för beredningen framstått såsom i hög grad önskvärt. Bidragen borde sålunda så långt möjligt differentieras med hänsyn till objektivt bestämbara faktorer, som inverka på kommunernas kostnader, och framförallt borde en gradering av bidragen efter skatteunderlaget genomföras. Därest så beskaffade statsbidrag till kommunernas fattigvård och barnavård eller motsvarande hjälpformer infördes, åvägabringades icke blott en önskvärd lättnad för det kommunala skatteunderlaget, utan förutsättningarna för genomförandet av en allmän skatteutjämning bleve även avsevärt förbättrade. Beträffande kommunandelarna i folkpension framlade beredningen ett utarbetat förslag som nära anslöt till de då gällande bestämmelserna men med den viktiga modifikationen att kommuner med mindre antal skattekronor per invånare än ett av Konungen bestämt antal (förslagsvis 10) skulle få kommunbidragen reducerade, under det att desamma skulle höjas i kommuner med större antal skattekronor per invånare. Enligt förslaget komme i vissa kommuner kommunbidraget att bli mycket obetydligt, under det att det i andra bleve synnerligen stort. Socialvårdskommittén ansåg emellertid för sin del, att det icke läte sig göra att sålunda på en omväg reducera kommunbidragen i vissa orter. När kommittén framlade sitt betänkande X I angående lag om folkpensionering (SOU 1945: 46), innebar därför detta, att kommunandelarna skulle vara oberoende av de olika kommunernas bärkraft. Den på grundval av detta betänkande utarbetade och för 1946 års riksdag framlagda propositionen överensstämde i detta avseende med betänkandet. Riksdagen intog emellertid en annan ståndpunkt. I vissa motioner hade yrkats att kommunernas bidrag skulle anpassas efter varje kommuns ekonomiska bärkraft. Denna hade ansetts böra mätas med antalet skattekronor per invånare. Det hade även pekats på att statsbidragen till byggnader för folkskoleväsendet enligt beslut av 1945 års riksdag graderats med hänsyn till antalet skattekronor per invånare samt att Kungl. Maj:t i proposition till 1946 års riksdag föreslagit en liknande ordning beträffande statsbidrag till skolmåltider. Första särskilda utskottet anslöt sig till dessa motionärer och fann sålunda de föreslagna bestämmelserna om kommunbidragens beräkning icke tillfredsställande. E n omarbetning vore erforderlig, varvid synpunkterna om bidragens avvägning med hänsyn till kommunernas skatteunderlag borde beaktas. På förslag av utskottet begärde riksdagen utredning i nämnda avseende. Med anledning härav tillkallades sakkunniga och dessa avlämnade betänkande angående kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna (SOU

307 1946:82), i vilket de anslöto sig till de av kommunalskatteberedningen förordade riktlinjerna och gjorde följande principuttalande: »Vid bestämmandet av hur stor del som skall läggas på kommunerna torde man tidigare ha ansett, att sparsamhetsintresset befrämjades i samma grad i alla kommuner, om dessa finge bära en procentuellt sett lika stor andel i kostnaderna. Så kan emellertid icke vara fallet. Incitamentet till sparsamhet måste vara mycket litet för en kommun, vars medlemmar endast i obetydlig grad få känning av en beslutad utgift, och å andra sidan mycket stort för en kommun, där invånarna få påtaga sig en avsevärd skattebörda, även om den genom den senare kommunens beslut uppkomna utgiften icke är större per invånare räknat än i den förra kommunen. Enligt de sakkunnigas mening bör man främst bedöma den föreliggande frågan med hänsyn till det skattetryck som lägges på kommunmedlemmarna. Eftersom det är fråga om en statlig uppgift, böra kostnaderna härför drabba alla skattskyldiga ungefär lika hårt oavsett var de äro bosatta, Ett sådant mål kan man uppenbarligen icke nå med fasta, för alla kommuner inom en viss ortsgrupp procentuellt lika stora kommunbidrag. Man är tvungen företaga en gradering av kommunbidragen. Syftet med en sådan gradering bör vara att få kommunandelar, som vid en likformig behandling av pensionärsärendena bli per skattekrona räknat i möjligaste mån lika stora i alla kommuner. Man har då att inrikta sig på de båda faktorer, som i detta avseende äro av betydelse, nämligen å ena sidan behovet av pensioner och å andra sidan skatteunderlaget i kommunerna.» Vad beträffar den första faktorn ansågo de sakkunniga nödvändigt att vid graderingen av kommunbidragen helt bortse från att behovet av folkpensioner per invånare räknat vore av varierande storlek i skilda kommuner. En gradering efter skatteunderlaget vore däremot alltid möjlig. Denna borde gå ut på att skapa likställighet mellan kommunerna i avseende å skatteunderlagets verkningar. Genom att ge kommunbidragen en sådan utformning att lika stora pensionskostnader per invånare förorsakade samma skattetryck i alla kommuner, oavsett skatteunderlagets storlek, kunde man nå en sådan likställighet. Socialvårdskommittén erinrade i sitt yttrande över detta förslag, att det vore angeläget undvika att en kommuns kostnader för en viss socialvårdsgren i väsentlig grad avveke från dess andel i kostnaderna för en annan gren, i den mån det kunde tänkas föreligga möjligheter för de kommunala organen att begränsa tillämpningen av den ena grenen och utvidga den andra. Det vore nr denna synpunkt angeläget minska spänningen mellan folkpensioneringen och fattigvården och icke tvärtom. Om man införde ett bidrag till socialhjälpskostnaderna med t. ex. 50 96, skulle i många kommuner kommunens kostnad för socialhjälp åt ett visst fall bli avsevärd men kostnaden för folkpension, om dylik kunde beviljas, nästan ingen. I andra kommuner skulle enligt de sakkunnigas förslag kostnaderna för folkpensionen för kommunen bli större än för motsvarande socialhjälp. Socialvårdskommittén drog härav den slutsatsen att om kommunbidragen till folkpensionerna varierades efter skatteunderlaget det måste förfaras på samma sätt med kommunernas andel i socialhjälpskostnaderna. Kommittén fann icke detta tillrådligt och avstyrkte därför förslaget. Det syntes kommittén angeläget att behovet av skatteutjämning tillgodosåges på andra vägar

308 än genom variation av kommunernas andel i kostnaderna för socialvård av här ifrågavarande slag. I detaljfrågorna framhöll kommittén bl. a. att det vore felaktigt att med sjunkande antal skattekronor minska kommunandelen nedåt utan begränsning. Det absoluta beloppet hade även en betydelse som icke finge förbises. Kommittén ansåg, att den kommunala andelen aldrig borde få understiga 10 96. De sakkunnigas betänkande lades till grund för proposition till 1947 års riksdag (nr 222), vilken i princip innebar anslutning till förslaget ehuru viss omarbetning företagits. Med anledning av socialvårdskommitténs nyssnämnda uttalande framhöll departementschefen, att han för sin del icke kunde finna att en gradering av ett statsbidrag till socialhjälpen efter kommunernas ekonomiska ställning skulle behöva medföra olyckliga verkningar, därest de för socialhjälpen speciella förhållandena beaktades vid den närmare utformningen av bidragssystemet. Vad beträffar förenämnda förslag om en undre gräns underströk departementschefen att en viss pensionsförmån inverkade på den kommunala utdebiteringen lika mycket vare sig bidragsprocenten vore hög eller låg samt att en dylik gräns skulle innebära en oskäligt tung belastning på kommuner med särskilt lågt skatteunderlag och därför ej kunde förordas. Riksdagen godkände propositionen utan ändringar. Den sålunda antagna lagen innebär i korthet att kommunandelen i inkomstprövade slag av folkpension skall utgå med 3/2o % för varje fullt tiotal skatteören per invånare, som enligt kommunalskattelagen påförts för året i kommunen, dock högst med hälften av kostnaderna för sagda pensioner. Samma regel tillämpas även för kommunernas andel i särskilda barnbidrag. Efter vad som sålunda förekommit kan det icke råda någon tvekan om att principen om statsbidragets variering efter antalet skattekronor per invånare måste vinna tillämpning även i avseende på socialhjälpen. Socialvårdskommittén bygger i det följande sitt förslag på denna uppfattning. Andra statsbidrag, graderade efter kommunernas bärkraft. Såsom förut berörts ha statsmakterna tillämpat enahanda grundprinciper för avvägning av statsbidrag till kommunal verksamhet även inom vissa andra verksamhetsgrenar. Enligt kungörelse den 31 december 1945 angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet (SFS nr 882") tages antalet skattekronor per invånare till utgångspunkt, men därigenom fastställes endats att bidragsprocenten skall ligga inom ett visst område. Mellan sålunda bestämda latituder fixeras bidragsprocenten genom fri prövning och beslut i varje särskilt fall, och därvid utgår man från andra faktorer, som inverka på bärkraften, än antalet skattekronor per invånare. Såsom exempel på dylika faktorer namnes det totala kommunala skattetrycket, skoldistriktets ekonomiska ställning i övrigt och dess ekonomiska och geografiska struktur.

309 Statsbidragsskalan har i författningen givits följande tabellform. Antal skattekronor per inv.

Statsbidrag i procent

högst 5 över 5 » 7 » 7 » 9 » 9 » 11 » 11 » 13 » 13 » 15 » 15 » 17 » 17

80—70 75—65 70—60 65—55 60—50 55—45 50—40 45—35

I särskilda fall kan Kungl. Maj:t medge högre bidrag än 80 %. Antalet skattekronor bestämmes till medeltalet för fem av de senaste sju årens underlag, varvid bortses från det högsta och det lägsta. Socialvårdskommittén har i sitt betänkande XIV (SOU 1946:52) angående ålderdomshem m. m. föreslagit att samma regler skulle tillämpas för statsbidrag till anordnandet av ålderdomshem, dock med viss ändring beträffande förut nämnda faktorer. I proposition nr 243 till 1947 års riksdag angående ålderdomshemmen inskränkte sig Kungl. Maj:t emellertid till att föreslå ett principbeslut, att statsbidrag skulle utgå till anordnandet av ålderdomshem, i den mån byggnadsföretaget påbörjats efter den 1 juli 1946, under det frågan om formerna för bidraget borde bli föremål för särskild utredning. Så blev även riksdagens beslut. Sedermera har Kungl. Maj:t tillkallat sakkunniga för utredning av frågan. Enligt direktiven bör vid utredningen beaktas behovet av en samordning beträffande statsbidragen till ålderdomshem och till pensionärshem. Enligt kungörelse den 28 juni 1946 (SFS nr 553) angående statsbidrag till anordnandet av skolmåltider utgår bidraget på ett visst underlag, som skall utgöra 60 öre per utspisad måltid (i undantagsfall högre). Bidraget utgår med två tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag för året understiger 50 skattekronor per invånare. Kungl. Maj:t kan då synnerliga skäl därtill äro medge högre procentsats. Även till inventariekostnad, beräknad på visst sätt, utgår bidrag efter samma skala. Högre procentsats än huvudregelns skall ifrågakomma främst för ekonomiskt svagt ställda kommuner med ett barnantal, som procentuellt sett väsentligt överstiger medeltalet för riket. Från visst håll hade förordats att även för bidragen till skolmåltiderna skulle införas ett latitudsystem av samma typ som för bidrag till skolbyggnader. Föredragande statsrådet avvisade denna tanke, enär den icke vore praktiskt användbar annat än då fråga är om engångskostnader. Ett sådant system förutsätter, att bidragsprocenten fastställes efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall, en prövning som av praktiska skäl icke gärna kunde föreskrivas i fråga om årligen återkommande bidragsutbetalningar till ett så stort antal kommuner, som det här skulle gälla. Gällande bestämmelser innebära, att statsbidraget till skolmåltider i regel

310 följer nedanstående skala, varvid för jämförelse även angives kommunandelen i folkpensionerna. Skattekronor per invånare

5 10 15 20 25 30 33V3 40 50

Skolmåltider Statsbidrag % Kommunandel

90 80 70 60 50 40 33V i 20 —

10 20 30 40 50 60 66 2 / 3 80 100

%l

Folkpensioner Kommunandel: %

7.5 15 22,5 30 37,5 45 50 50 50

Kommunandelen erhålles sålunda genom att multiplicera antalet skattekronor (högst 50) i fråga om skolmåltider med 2 och i fråga om folkpensioner med 1,5, i senare fallet dock med maximering av kommunandelen till 50 96 av kostnaderna. Bestämmelserna om skolmåltiderna grunda sig på förslag från befolkningsutredningen och den gällande skalan överensstämmer med utredningens förslag. Utredningen utgick ifrån förhållandena i en s. k. normalkommun. Som sådan betecknades kommun med 10 skattekronor per invånare (normalskatteunderlag). För sådan kommun skulle utgå 80 % i bidrag. Detta bidrag synes sålunda ha varit avsett som ett normalbidrag. Utredningen framhöll emellertid själv, att det föreslagna normalskatteunderlaget icke synnerligen nära anslöte sig till de dåvarande förhållandena men fann likväl talet 10 synnerligen ändamålsenligt, i det att beräkningarna bleve mycket enkla. Förslaget framlades för 1946 års riksdag och tillstyrktes i denna del av departementschefen, som emellertid tillfogade att bl. a. normalskatteunderlaget framdeles borde bli föremål för omprövning, så snart ändrade förhållanden gåve anledning därtill. Riksdagen hade ingenting att häremot erinra. I själva verket ha förhållandena redan nu utvecklat sig därhän, att 80 % icke ger något riktigt uttryck för den belastning som sammanlagt kommer på kommunerna. Enligt taxeringarna åren 1944—1949 har medelskatteunderlaget per invånare i riket varit respektive 15,2, 16,o, 17,5, 21,5, 22,7 och 24,3. Det överensstämmer sålunda mera med verkliga förhållandet att ange det såsom normalt betecknade statsbidraget till skolmåltiderna till 50 å 60 än till 80 %. Tilläggas bör att den verkliga fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun därjämte i hög grad beror på om måltider kunna anordnas för bidragsunderlaget 60 öre, vilket väl numera är tvivelaktigt. Möjligheterna härtill äro därjämte med hänsyn till gles bebyggelse m. m. dylikt mycket olika i olika kommuner. Vid bestämmandet av bidragsskalan för folkpensioneringen var utgångspunkten vid det slutliga avgörandet en annan. I propositionen framhölls att 1 Andel av bidragsunderlaget. Härtill kommer hela skillnaden mellan faktisk kostnad och bidragsunderlaget.

311 man därvid icke behövde bygga på konstruktionen normalskatteunderlag och normalbidragsprocent. I stället hade man att se till, vilken bidragsprocent som kunde antagas ge det av riksdagen önskade ekonomiska resultatet. Riksdagen hade nämligen uttalat, att på kommunerna borde komma ett visst, i propositionen föreslaget belopp av hela de beräknade kostnaderna. Denna belastning beräknade man vid det skattekrontal per invånare, som man då utgick ifrån, uppnå genom att bestämma kommunandelen till 15 % vid ett skattekrontal per invånare av 10. Genom förskjutningarna i antalet skattekronor har emellertid den kommunala belastningen stegrats avsevärt utöver vad som sålunda var avsett. Som nyss framhållits var antalet skattekronor per invånare i hela riket 1948 uppe i 22,7 och 1949 i 24,3. På kommunerna torde därför sammanlagt i själva verket komma icke 15 utan snarare 35 % av kostnaderna. Redan vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande var den sammanlagda belastningen på kommunerna avsevärt större än vad som avsetts. Enligt uppgifter från pensionsstyrelsen utgjorde belastningen för kalenderåret 1948 33,5 % och beräknas för 1950 bli 36 96. Detta beror på att metoden för kommunandelens beräkning ger högre andel ju högre antalet skattekronor per invånare i riket är. Vid en allmän höjning av antalet skattekronor förskjutes sålunda automatiskt bördan av folkpensioneringen från staten till kommunerna.

Begreppet normalskatteunderlag och normalkommun. Frågan om normalskatteunderlag och normalkommun bör ägnas särskild uppmärksamhet. Om utgångspunkten vore den att man ville lägga en viss andel av en beräknad utgiftssumma på alla kommuner gemensamt, är det riktigt att utgå från antalet skattekronor per invånare i hela riket d. v. s. att betrakta detta som normalskatteunderlag och en kommun med sådant underlag som normalkommun samt belasta en sådan normalkommun med den bestämda andelen och variera kommunandelen efter de olika kommunernas skattekrontal per invånare. Av hela utgiftssumman kommer då på samtliga kommuner gemensamt samma andel som i normalkommunen. Resultatet blir detsamma som om man beräknade ett efter invånarantalet vägt medeltal för antalet skattekronor per invånare i varje kommun och betraktade detta som normalskatteunderlag. Om man betraktar fördelningen av en viss utgiftspost mellan staten å ena sidan, kommunerna å den andra enbart som en skattefråga, en fråga om fördelning av utgiftsposten på statsbeskattning och kommunalbeskattning, finnes ingen erinran att göra mot ett sådant förfaringssätt. Enligt socialvårdskommitténs mening bör emellertid utgångspunkten vara en annan. Såsom kommittén framhållit är principiellt socialvården en statlig uppgift, och när man likväl lägger en viss del på kommunerna, sker det därför att det kommunala organet har ett så avsevärt inflytande på utgifternas storlek, att det till upprätthållande av en god hushållning är nödvändigt att på kommunen lägga ett visst ekonomiskt an-

312 svar. Från en dylik utgångspunkt saknar man anledning ta hänsyn till kommunernas olika storlek, när man tar ställning till vad som är normalskatteunderlag. Normalskatteunderlaget bör vara det skattekrontal per invånare som utgör det aritmetiska medeltalet för samtliga kommuners skattekrontal per invånare. Det är detta begrepp som ur den här angivna ståndpunkten bör benämnas normalskatteunderlag, och det är enligt kommitténs uppfattning en kommun med detta skatteunderlag som bör vara normalkommun i den meningen att dylik kommuns andel i ifrågavarande utgiftspost bör vara av den storlek som man med hänsyn till utgångspunkten, upprätthållandet av en god hushållning, stannat för. Det bör omedelbart påpekas, att normalskatteunderlag och normalkommun ändras med förskjutningarna i skatteunderlaget, i regel från år till annat. Härtill återkommer kommittén i det följande. Då skattekrontalet per invånare är särskilt högt i Stockholm och andra större städer och särskilt lågt i småkommunerna, måste medeltalet för kommunernas skattekrontal per invånare ligga avsevärt under samma skattekrontal för hela riket, för 1949 sålunda avsevärt under 24,3 kr. Någon exakt medeltalssiffra av dylikt slag finnes icke framräknad. E n ungefärlig uppfattning om skillnaden mellan antalet skattekronor per invånare i hela riket och nämnda medeltal torde man emellertid kunna få av följande. I betänkandet angående kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna (s. 27, tabell C) finnes publicerad en tabell som avser 1944 års taxeringar. I denna ha samtliga kommuner uppdelats i klasser efter sitt relativa skattekrontal. Klassbredden är endast 1 kr. upp till 20 kr., därefter är den 5 kr. Om man här räknar med att inom varje klass samtliga kommuner ha ett skatteunderlag lika med klassmitten, multiplicerar krontalet för klassmitten med antalet kommuner i klassen, adderar summorna och dividerar med antalet kommuner (2 514), erhålles ett fullt tillfredsställande uttryck för medeltalet skattekronor per invånare för samtliga kommuner. Detta medeltal blir 9,5. För samma år (1944) var antalet skattekronor per invånare i hela riket som förut nämnts 15,2. Skillnaden var sålunda 5,7 kr. Sistnämnda tal jämfört med antalet skattekronor per invånare i hela riket, som för 1947 var 21,5, för 1948 22,7 och för 1949 24,3, synes tala för att medeltalet av skattekrontalen per invånare i kommunerna 1947 låg vid 15 å 16 kr. och sedan stegrats till 19 å 20 skattekronor per invånare. Emellertid förskjutes självfallet skillnaden mellan antalet skattekronor per invånare i hela riket och ifrågavarande medeltalssiffra så snart de större respektive de mindre kommunernas skattekrontal per invånare ändras i olika takt. Man har anledning räkna med att så skett på senare år. Sannolikt har skattekrontalet per invånare stegrats starkare i de stora kommunerna än i de små, i vilket fall en ökning av sagda skillnad ägt rum och medeltalet av kommunernas skattekrontal per invånare skulle kunna ligga kanske avsevärt lägre än 19 a 20 kr. Vidare får man räkna med, att den ändrade kommunindelningen här kan komma att utöva ett visst inflytande. Socialvårds-

313 kommittén har likväl icke ansett sig böra verkställa någon speciell undersökning för att belysa utvecklingen utan har nöjt sig med att utnyttja redan föreliggande material. Kommittén har tagit del av länsstyrelsernas förslag till ändrad kommunindelning, vilka innefattat uppgifter om antalet skattekronor efter 1948 års taxering och invånarantal den 1 januari 1949 (i sex län 1947 års taxering och invånarantal den 1 januari 1948) i områden, svarande mot den föreslagna nya kommunindelningen. Dylika förslag ha intill den 1 december 1949 blivit tillgängliga för kommittén för 19 län. Dessa jämte Stockholms stad samt Västerbottens och Norrbottens län, beträffande vilka län indelningsändring ej alls eller endast i obetydlig omfattning kan väntas, återfinnas i tabellen å s. 318 (samtliga rikets län utom Uppsala, Kalmar och Skaraborgs län). I dessa län tillhopa var antalet skattekronor per invånare 22,5. Medeltalet för kommunernas skattekrontal per invånare var däremot 16,4. Skillnaden är alltså 6,1. Om alla län varit med och samtliga uppgifter avsett 1948 års taxering skulle antalet skattekronor per invånare enligt vad förut upplysts ha blivit 22,7 eller obetydligt högre än eljest. Motsvarande inverkan på medeltalet för kommunernas skattekrontal per invånare kan antagas vara mindre och kanske gå åt andra hållet, enär de icke medräknade länen omfatta många relativt små kommuner med lågt skattekrontal. De angivna förutsättningarna kunna därför knappast antagas stegra siffran 16,4 utan snarare tvärtom. Skillnaden mellan antalet skattekronor per invånare i hela riket och medeltalet för kommunernas skattekrontal per invånare för 1948 torde därför, om man antager, att kommunindelningsändringen varit genomförd, kunna antagas ha blivit större än 6,1 kr. men sannolikt ha legat någonstans mellan 6 och 7 kr. Från denna utgångspunkt torde man kunna antaga, att för 1949, när antalet skattekronor per invånare i hela riket var 24,3, medeltalet för kommunernas skattekrontal per invånare låg vid 17 å 18 kr. De anförda siffrorna innebära, att den kommunala belastningen i medeltal per kommun numera kan antagas utgöra för skolmåltiderna omkring 35 % av bidragsunderlaget jämte hela den överskjutande kostnaden och för folkpensioneringen drygt 26 % av de kostnader, till vilka kommunerna över huvud taget skola bidraga (jämför tablån å s. 310). Utformningen av statsbidragsbestämmelserna för socialhjälpen. Otvivelaktigt skulle det vara önskvärt, om man som grund för statsbidraget kunde lägga någon objektiv faktor, som gåve ett uttryck för vad socialhjälpen med hänsyn till i en viss kommun rådande förhållanden rimligen bör kosta i denna kommun till skillnad från i andra. E n sådan faktor har efterlysts beträffande folkpensioneringen men förgäves, och det finnes ej heller beträffande socialhjälpen någon möjlighet att finna en sådan grund för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Ej heller kan man såsom skett beträffande skolmåltiderna lägga ett fast bidragsunderlag till

314 grund för socialhjälpen. Det saknas i fråga om denna varje möjlighet att fastställa ett sådant underlag. Det återstår därför ingen annan möjlighet än att såsom skett i fråga om folkpensionerna ställa statsbidraget i direkt relation till de faktiska kostnaderna, varvid denna relation bör varieras efter kommunens bärkraft. Beträffande skolmåltiderna finnas möjligheter att i särskilda fall frångå den för statsbidraget fastställda huvudregeln på så sätt att högre bidrag skall kunna utgå. Socialvårdskommittén kan icke finna tillrådligt att införa en motsvarighet härtill i fråga om socialhjälpen. Däremot är det med hänsyn till socialhjälpens flytande natur och av skäl som kommittén tidigare i olika sammanhang utvecklat nödvändigt att hålla en möjlighet öppen att minska statsbidraget, när en kommun icke omhänderhar vissa uppgifter på socialhjälpens område på det sätt som varit avsett enligt lagen samt enligt anvisningar, utfärdade med stöd av lagen. Av det anförda följer att bestämmelserna för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun böra nära ansluta sig till dem som gälla för folkpensioneringen. Med hänsyn till den mycket större rörelsefrihet som de kommunala organen ha och måste ha beträffande socialhjälpen än beträffande folkpensionerna, där densamma enbart avser inkomstprövningen eller ock därjämte invaliditetsprövning, är det emellertid nödvändigt att lägga en större del av kostnaderna för socialhjälpen än för folkpensionerna på kommunen. — H u r stort det normala statsbidraget respektive den normala kommunandelen bör göras, är en avvägningsfråga. Socialvårdskommittén har stannat för att föreslå lika fördelning, alltså statsbidrag med 50 96. Kommittén åsyftar emellertid såsom framgår av det föregående därvid icke att samtliga kostnader för socialhjälpen skola delas med hälften på kommunerna och hälften på staten utan avser, att en kommun, där antalet skattekronor per invånare motsvarar medeltalet för samtliga kommuner, skall anses ha normalskatteunderlag och åtnjuta bidrag med 50 96. Detta överensstämmer bäst med den principiella motiveringen för att kommun skall bära viss del av kostnaderna. Om kommittén i första hand utgår ifrån att bidragsbestämmelserna skola grundas på ett normalskatteunderlag, som antages tills vidare vara fast, blir frågan, vilken siffra som skall anses motsvara detta skatteunderlag. Med hänsyn såväl till utfallet av ändringarna i kommunindelningen som förskjutningen i inkomstnivån kan denna fråga mera slutgiltigt bedömas först närman kommer närmare statsmakternas ståndpunktstagande till frågan om fattigvårdens ersättande med socialhjälp. Med det material socialvårdskommittén har att utgå ifrån finner kommittén under angiven förutsättning rimligt att räkna med att 16 å 17 skattekronor per invånare kan betraktas som normalskatteunderlag. Den faktor, med vilken en kommuns skattekrontal per invånare skall multipliceras för att man skall få statsbidragsprocenten, sättes då till det hela talet 3,o (mot 2,o i fråga om skolmåltider och 1,5 i fråga om folkpensioner). I normalkommunen blir därvid statsbidragsprocenten ungefär 50 ( 3 x 1 6 å 17).

315 Liksom beträffande de senare gäller dock att det i princip är fråga om en statlig verksamhet. Kommittén har även lagt upp hela förslaget till socialhjälpslag från den utgångspunkten att statsbidrag utgår. E n viss övre gräns för kommunandelen måste därför sättas. För folkpensioneringen har denna satts till 50 96. För socialhjälpen måste den sättas högre. Med hänsyn till de angivna utgångspunkterna kan man dock icke sätta den alltför högt. Det måste å andra sidan från normalandelen 50 % finnas utrymme för variationer efter bärkraften även uppåt, eljest förfuskas i väsentlig mån själva utjämningstanken. När normalandelen ligger så högt som vid 50 96, faller det sig därför svårt att sätta gränsen för kommunandelen lägre än vid 70%; högre kan man å andra sidan icke gå utan att i åtskilliga kommuner ge socialhjälpen karaktären av praktiskt taget en rent kommunal verksamhet. Kommittén föreslår sålunda, att statsbidrag skall utgå med minst 30 96. Socialvårdskommittén har i fråga om folkpensionerna föreslagit en undre gräns för kommunandelen (10 %), enär man enligt kommitténs mening måste fästa ett visst avseende icke blott vid det inflytande på kommunalskatten, som en viss utgift medför, utan även vid utgiftens absoluta storlek. Statsmakterna ha emellertid icke fäst något avseende vid denna synpunkt, och någon sådan gräns har ej införts beträffande kommunandelen för folkpensionerna. Kommittén har vid övervägande av samma fråga beträffande socialhjälpen med hänsyn till den långt friare prövningsrätt, som tillkommer kommunerna i fråga om dylik hjälp än i fråga om folkpension, stannat för att kommuns andel i socialhjälpen aldrig bör understiga 20 % och statsbidraget alltså maximeras till 80 96. Statsbidraget bör sålunda varieras mellan minst 30 och högst 80 %. I överensstämmelse med det anförda har socialvårdskommittén i första hand kommit fram till följande bidragsskala (kursivering anger, att talet påverkats av maximi- eller minimigränsen). Skattekronor per invånare

Socialhjälp Statsbidrag: % Kommunandel: %

5 6,67

10 15 20 25 30

337s och mer

80 80 70 55 40 30 30 30

20 20 30 45 60 70 70 70

Folkpension Kommunandel

7,5 10,0 15,0 22,5 30,0 37,5 45,0 50

Om det här liksom i folkpensioneringen vore fråga om att ange storleken av kommunandelen, skulle bestämmelserna kunna utformas på samma direkta sätt som i lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Här måste man emellertid ange storleken av statsbidraget och i bestämmelserna får man därför liksom i fråga om skolmåltiderna utgå ifrån det antal skattekronor per invånare, som erhålles genom att dividera talet 100 med den fasta relationen mellan kommunandel och antal skattekronor

316 per invånare som här föreslagits till 3, d. v. s. från 33V3 skattekronor per invånare (skattekrontalsgräns), vilket belopp av praktiska skäl dock bör avrundas till 33. Det är endast fråga om en matematisk omskrivning av motsvarande regel som gäller för folkpensioneringen. Man får då följande regel. Statsbidrag till socialhjälpskostnader utgår med 0,3 % för varje fullt tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag understiger 33 skattekronor per invånare, dock att bidraget aldrig utgår med mindre än 30 96 och mer än 80 96. Kommittén har i det föregående preliminärt utgått ifrån att bidragsbestämmelserna skola grundas på ett normalskatteunderlag, som antages tills vidare vara fast, men det har även påpekats att normalskatteunderlag och normalkommun ändras med förskjutningarna i skatteunderlaget, i regel från år till annat. Det har därjämte erinrats om att departementschefen i propositionen om statsbidrag till skolmåltiderna uttalat, att bl. a. normalskatteunderlaget framdeles borde bli föremål för omprövning, så snart ändrade förhållanden Igåve anledning därtill. Genom att betydande förskjutningar i skatteunderlaget ägt rum få kommunerna såsom i det föregående påpekats numera i själva verket bära en betydligt större andel av kostnaderna för både skolmåltider och folkpensioner än som från början varit avsett. Någon omprövning av den utgångspunkt för beräkningarna som normalskatteunderlaget i ett system av detta slag utgör har icke företagits. Socialvårdskommittén har tagit under övervägande, huruvida det icke vore riktigast att utforma alla bestämmelser om kostnadsfördelning mellan stat och kommun, vilka grunda sig på här ifrågavarande system, på så sätt att anpassningen efter förskjutningen i normalskatteunderlaget bleve automatisk. Det får dock anses angeläget att om statsmakterna anta bestämmelser som syfta till att en kommun med normalskatteunderlag skall bära t. ex. 50 % av kostnaderna för socialhjälp, denna andel icke genom minskning i penningvärdet och därav följande nominell stegring av antalet skattekronor per invånare skall på ganska kort tid kunna stiga till kanske 70 96. Eftersom man i stort kan räkna med att penningvärdet för framtiden snarare går ner än upp, bli kommunerna i varje fall på något längre sikt lidande på en sådan ordning, och man kommer — kanske i hög grad — bort ifrån den begränsning av kommunernas utgifter som åsyftades. Även om stegringen av antalet skattekronor per invånare skulle bero på en reell inkomstökning, saknas anledning att för den skull flytta över en större andel av kostnaderna på kommunerna. Med hänsyn härtill har kommittén undersökt möjligheterna att ge statsbidragsbestämmelserna en sådan utformning, att statsbidraget i stort automatiskt skulle bli omkring 50 % vid det faktiska normalskatteunderlaget. Man har dock därvid att ta vissa ofrånkomliga hänsyn av praktisk natur. Det kan icke vara lämpligt med alltför täta ändringar. Kommunerna ha själva ett intresse av att ungefärligen veta, vad de ha att räkna med. Med hänsyn härtill bör ändring icke ske annat än när normalskatteunderlaget överskrider vissa gränser. Lämpligt synes vara att räkna med intervaller på 3 kr. Av

317 praktiska skäl bör 50 %-beloppet ungefärligen svara mot ett skattekrontal i den undre hälften av varje intervall, och vidare måste jämkning ske i syfte att erhålla hanterliga siffror. Därvid har det ansetts viktigast att beträffande procentfaktorn röra sig med så avrundade tal som möjligt (enbart med hela femhundradelstal), under det att skattekrontalsgränserna i stället jämkats. På grundval härav har kommittén kommit fram till följande förslag angående bestämmelsernas innehåll. Statsbidrag utgår efter det procenttal som erhålles genom att multiplicera i följande stycke angiven procentfaktor med det antal hela tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag understiger i samma stycke angivna skattekrontalsgräns, dock att bidraget icke må understiga 30 % eller överstiga 80 96. Om det procenttal, med vilket sålunda statsbidrag på ifrågakommande kostnader skall utgå, innefattar bråkdelar, skall det avrundas till närmast liggande hela tal. För varje år beräknas medeltalet för samtliga kommuner i riket av antalet skattekronor och skatteören per invånare i varje kommun. Detta medeltal benämnes normalskatteunderlag. I föregående stycke angivna procentfaktor samt skattekrontalsgräns bestämmas med utgångspunkt från det för året fastställda normalskatteunderlaget enligt följande tabell. rmalskattcunderlag

Procentfaktor för statsbidrag

10,00 — 12,99 13,00 - 1 5 , 9 9 16,00-18,99 19,00—21,99 22,00 — 24,99 25,00—27,99 28,00 - 3 0 , 9 9

0,50 0,40 0,30 0,2 5 0,20 0,20 0,15

21 26 33 40 48 50 63

För att förenkla tillämpningen bör man på grundval av dylika bestämmelser i tillämpningsförfattning kungöra en tabell, ur vilken varje kommun direkt kan utläsa statsbidragsprocenten för dess faktiska antal skattekronor och skatteören per invånare vid visst normalskatteunderlag. En förenklad dylik tabell, upptagande endast hela femtal av skattekronor skulle te sig som följer (kursivering anger att talet påverkats av maximi- eller minimigränsen). Statsbidragsprocent. Antal skattekronor per invånare i kommunen

10-00— 12-99

1300 — 15-99

16-00 — 18-99

19-00 — 21-99

22-00 — 24-99

25-00 — 27-99

28*00 — 30-99

5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

80 55 30 30 30 30 30 30 30 30

80 64 44 30 30 30 30 30 30 30

80 69 54 39 30 30 30 30 30 30

5-0 75 63 50 38 30 30 30 30 30

80 76 66 56 46 36 30 30 30 30

80 76 70 60 50 40 30 30 30 30

80 80 72 65 57 50 42 35 30 30

Normalskatteunderlag

318 Den fullständiga tabellen måste upptaga en rad för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen. E t t exempel på uträkning av statsbidrag utan tillgång till dylik tabell återfinnes i specialmotiveringen (s. 341). För utrönande av på vad sätt tillämpningen av dylika bestämmelser skulle verka efter den ändrade kommunindelningen i förut berörda tjuguen län jämte Stockholms stad har kommittén på grundval av länsstyrelsernas förslag gjort en frekvensfördelning av de nya kommunerna efter antal skattekronor per invånare 1948 (1947) varvid följande resultat erhållits. Om normalskatteunderlaget antages ligga i gruppen 16—18,9 9, kommer statsbidragsprocenten att variera inom varje skattekrontalsgrupp enligt den understa raden. Det bör påpekas, att kommuner i vänstra delen av tabellen genomsnittligt äro mycket mindre än kommuner i den högra delen. Sammanlagt torde statsbidrag därför komma att utgå icke med 50 utan med omkring 40 % av kostnaderna (se s. 352 o. f.). Antal k(immuner med s k a t t i k r o n t al per invan are Län

1 2 4 5 6 7 9 10 11 12 13 14

mindre 5 — än 5 999

Stockholms s t a d . . Stockholms län . . Södermanlands län Östergötlands län 1 Jönköpings län . . Kronobergs län . . Gotlands l ä n 1 . . . . Blekinge l ä n 1 . . . . Kristianstads län Malmöhus län . . Hallands l ä n 1 . . . . Göteborgs o. Bohus län Alvsborgs län . . Värmlands län . . Örebro l ä n 1 . . . . Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län . . Västernorrl. län. . Jämtlands län . . Västerbottens län Norrbottens l ä n . .

— — —

— —

— — — — — — — — — — —

5 5

Samtliga förestående

1 Statsbidragsprocent, om normalskatteunderlaget är lägst 16 och högst 18 99 ]

15 17 18 19 20 21 22 23 24 25

i

— — — — — — 1

10 — 15 — 20 — 25 — 30 — 35— 14-99 19-99 24*99 2999 34-99 39-99

1 11 37 5

15 4 4 10 2 2 3 6 15 2

7 15 16 12 8 32 14 14 9 9 5 271

9 13 7 6 9 8 6 6 6 1 3 136

2 5 4 2 1 2 4 4 1 2 1 53

80-70 69-55 54-40 39-30

— 1 1 3 9 16 5

13 14 29 27 26 2 9 37 8 25

— — — — — — 1 1 8

16 22 25 12 11 5 18 17 18 20 12

14 19 11 16 16

—

8 3 2 1

— — — 4 6 1

fä

— — — — — — —

40— 1 1

Hela antalet kommuner 1 56 40 47 55 47 13 30 58 69 39

— — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — —

— — — —,

— — — — — — — — — — —

1 4

40 61 52 32 29 49 43 40 35 33 30 899

—

— 1 1

— — — 1 1

1 1

— — — —

Uppgifterna avse 19^17 års t axering

I detta sammanhang må erinras om att ortsavdragskommittén i februari 1950 avlämnat betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. Kommittén föreslår avskaffande av barnavdragen vid den kommunala

319 beskattningen. Vidare skulle den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag och familjeavdrag försvinna och lika så bankningen och det s. k. 20-kronorsavdraget. — Förslaget innebär i dess helhet en höjning av avdragen och sålunda en minskning av kommunernas skatteunderlag. Ett genomförande av detsamma skulle få samma innebörd som en av andra orsaker inträffad allmän minskning av skatteunderlaget. Inom den förestående tabellen inträffar sålunda en allmän förskjutning åt vänster. Samtidigt minskar emellertid normalskatteunderlaget. Procentsiffroma i sista raden förskjutas även åt vänster. I stort förblir statsbidragsprocenten sålunda oförändrad. Så kommer alltid att bli fallet om kommunernas skatteunderlag generellt minskar eller ökar (bortsett från den ojämnhet som vållas av att ändring av normalskatteunderlaget påverkar statsbidragsprocenten endast om sagda underlag passerar en rayongräns, se tablån å s. 317). * De i det föregående föreslagna bestämmelserna i socialhjälpslagen innebära, att länsstyrelserna och i sista hand socialstyrelsen (socialöverdomstolen) skall kunna ålägga en kommun att i ett visst fall meddela socialhjälp eller meddela dylik hjälp med högre belopp eller i annan form än socialnämnden gjort. Emellertid är det särskilt med hänsyn till statsbidragets storlek samt på grund av att bidrag skall utgå även för socialhjälp åt arbetslösa och för åtgärder av förebyggande natur, såsom i det föregående i skilda sammanhang berörts, nödvändigt att de statliga organen även ha en möjlighet att verka återhållande. Ett sådant ingripande kan emellertid icke ges formen av ett åläggande i det särskilda hjälpfallet. I stället bör statens organ, om det kommunala organet handhaft verksamheten på sådant sätt att det allmänna vållats utgifter, vilka icke varit avsedda med gällande författningar och därtill knutna anvisningar, kunna föreskriva att statsbidraget skall utgå med lägre procenttal än eljest skulle ha varit fallet. Ehuru en sådan möjlighet säkerligen torde behöva tagas i anspråk endast i undantagsfall är det nödvändigt, att den ges plats i bestämmelserna om statsbidrag. Det må erinras om att kommittén förutsatt ett starkt förenklat förfaringssätt vid sökande av statsbidrag; ansökan och granskning av varje fall för sig skall ej förekomma. E n konsekvens härav är att vid allvarligare anmärkningar mot verksamhetens skötsel man i stället måste kunna nedsätta bidraget i dess helhet. Några regler för dylika avvikelser från den bidragsprocent, som med hänsyn till antal skattekronor och invånarantal skulle gälla, varken kan eller bör givas. Statsbidrag bör sökas hos och beviljas av länsstyrelsen, och det ankommer alltså i första hand på denna att tillämpa ifrågavarande bestämmelse, varvid dock, innan beslut fattas, socialstyrelsens yttrande bör inhämtas. Med hänsyn till den stora betydelse frågan kan äga för en kommun bör denna äga besvärsrätt hos Konungen över länsstyrelses beslut att nedsätta statsbidraget. Emellertid överensstämmer det icke med socialstyrelsens centrala ställ-

320 ning som tillsyns- och besvärsorgan att ställas utanför nu ifrågavarande viktiga avgöranden. För den händelse länsstyrelse beslutar nedsättning och kommunen besvärar sig böra därför besvären insändas till socialstyrelsen, som med eget yttrande insänder ärendet till Konungen. Det låter vidare tänka sig att en länsstyrelse underlåter att företaga nedsättning av statsbidraget, ehuru socialstyrelsen anser att så bort ske. I dylikt fall bör socialstyrelsen ha befogenhet att hos Konungen begära prövning av länsstyrelsens beslut.

Barnavården. Barnavårdsnämndernas eller kommunernas kostnader enligt barnavårdslagen utgöras i huvudsak av kostnader för omhändertagna barn, vari dock här och i det följande inbegripes kostnader för undersökning och utredning angående behovet av ett visst barns omhändertagande samt förebyggande åtgärder i samband därmed (23 § i barnavårdslagen). För bestridandet av dessa kostnader gäller i det väsentliga samma regler som i fråga om fattigvårdens kostnader. Den första frågan blir nu om den finansiering av socialhjälpen, som nyss föreslagits, skall tillämpas även på barnavården (kostnaderna för omhändertagna barn). Såsom motivering för ett bibehållande av likformigheten mellan barnavårdens och fattigvårdens finansiering har anförts, att gränsen dem emellan är så oklar — nämligen i avseende på samhällsvården och fattigvården — att olikheter i finansieringen lätt skulle kunna leda till allvarliga förskjutningar i den av lagstiftarna uppdragna gränsen. Å andra sidan har såsom skäl för en ändring framhållits att flertalet omhändertagna barn vore utackorderade i fosterhem och att det vore ur den samhälleliga barnavårdens synpunkt angeläget att det betalades tillräckliga fosterlegor, vilket icke vore fallet. Möjligheterna för att få en höjning av fosterlegorna till stånd skulle vara väsentligt större, om förmånliga statsbidrag kunde erhållas till kommunernas kostnader och sådana borde därför utgå oavsett hur statsbidragsfrågan löstes för fattigvårdens del. Man bör i detta sammanhang erinra om att det allmänna numera lämnar bidrag till kostnaderna för barn i fosterhem genom lagarna om allmänna och särskilda barnbidrag samt bidragsförskott. När härtill kommer att det för socialhjälpen nu föreslagna statsbidraget är väsentligt, finner socialvårdskommittén ej skäl föreligga att frångå principen om att barnavården bör finansieras efter samma grunder som understödsverksamheten (fattigvården respektive socialhjälpen). De anförda synpunkterna på fosterbarnsvården torde få anses tillgodosedda genom dylika statsbidrag till barnavården. Till kommunernas kostnader för omhändertagna barn bör sålunda utgå statsbidrag efter samma grunder som till socialhjälpen. Emellertid förekomma i barnavårdslagen vissa särbestämmelser om statsbidrag, som ej ha någon motsvarighet i fattigvårdslagen, enligt vilka dels ett litet statsbidrag (50 respektive 80 kr. per år) utgår för skyddsuppfostrings-

321 barn, omhändertagna före 18 år, om de vistas i enskilt hem respektive barnhem, dels staten ersätter alla kostnader för omhändertagna 18—21-åringar (22 § barnavårdslagen) inklusive arvode till övervakare. Kommittén finner här liksom i fråga om socialhjälpen angeläget, att statsbidragsbestämmelserna bli enhetliga och enkla och att i detta syfte samma regler som i avseende på statsbidrag till socialhjälpen tillämpas för alla kostnader för omhändertagna barn. Här ifrågavarande särskilda statsbidrag äro av ringa omfattning. Det enda som skulle kunna vålla en viss tvekan är, att personer i åldern 18—21 år utgöra en grupp, för vilken kostnaderna onekligen på grund av uppgiftens natur egentligen borde bestridas helt av statsmedel (klientelet överfört från lösdrivarlagen). Emellertid sker detta ändå i stor utsträckning, såtillvida att dessa personer bli intagna på ungdomsvårdsskola, där inga avgifter numera ifrågakomma. Då härtill kommer, att hela antalet fall av detta slag är starkt begränsat (1946 367, varav endast 126 på landsbygden), bör den praktiska synpunkten att undvika specialbestämmelser för vissa grupper få råda. Kommittén är emellertid angelägen framhålla, att en annan ståndpunkt bör övervägas för den händelse statsmakterna framdeles skulle i mera avsevärd mån utvidga barnavårdsnämndernas befattning med personer över 18 år t. ex. genom att till dessa nämnder överföra behandlingen av personer, vilka f. n. av domstolarna dömas till ungdomsfängelse. I de kostnader, på vilka statsbidrag utgår, bör få inräknas icke endast kostnaderna för redan omhändertagna barn utan även de kostnader som förekomma i samband med utredningen om behovet av ett omhändertagande eller om den lämpligaste behandlingen. Kommittén syftar på kostnader för resor för barnet och föräldrarna eller annan, som svarar för barnet, och andra utredningskostnader men självfallet icke på barnavårdsnämndernas administrationskostnader. Barnavårdsnämnderna kunna emellertid ha andra omkostnader för barnaoch ungdomsvård än de här avsedda. Uppenbart är att de i den verksamhet av generell natur, som de jämlikt 2 § 2 mom. barnavårdslagen skola bedriva (»verka för förbättrad barna- och ungdomsvård») även måste ådraga kommunen kostnader, vilka kunna vara betydande. Denna verksamhet, som till sin natur är förebyggande i förhållande till ingripandet i de enskilda fallen, bör på allt sätt uppmuntras. Kommittén har särskilt i tankarna upprättandet av inackorderingshem för ungdomar i större tätorter, ett viktigt led i ungdomsvården. Emellertid synes det i varje fall i första hand böra prövas, om icke statsbidrag till dylika hem bör utgå i liknande ordning som gäller för den halvöppna barnavårdens anstalter och icke som bidrag till kommunernas kostnader för understödjande av dylika institutioner. I den mån en lösning av bidragsfrågan icke kommer till stånd på dylikt sätt bör det emellertid övervägas, huruvida barnavårdsnämnds utgifter enligt 2 § 2 mom. 25 — 1783 49

322 barnavårdslagen skulle kunna inbegripas i de kostnader, på vilka statsbidrag i den här föreslagna ordningen utgår. Kommittén föreslår sålunda att reglerna för statsbidrag till kommunernas kostnader i samband med omhändertagande av barn och personer skola vara enhetliga och likformiga med dem som gälla för socialhjälpen.

Driftkostnader för ålderdomshem. Socialvårdskommittén framlade i sitt betänkande XIV angående ålderdomshem m. m. förslag om statsbidrag till kostnaderna för anordnandet av ålderdomshem men lämnade frågan om bidrag till driftkostnaderna öppen för prövning i samband med frågan om statsbidrag till socialhjälpen. I sagda betänkande framhölls att driftkostnaderna i första hand borde finansieras med avgifter, vilkas belopp borde bestämmas efter folkpensionernas storlek. Då pensionären borde få behålla 200 kr. per år för diverse småutgifter, kunde avgifterna bestämmas till kr. 2: 15, 2: 60, 3: 00, 3: 40 och 3: 80 inom respektive fem bostadskostnadsgrupper. Frågan om behovet av statsbidrag vore beroende på i vilken utsträckning de faktiska driftkostnaderna kunde antagas överstiga dylika avgifter. Kommittén redogjorde därefter för det material som den offentliga fattigvårdsstatistiken (fram t. o. m. 1944) erbjöd för bedömande av de faktiska vårdkostnaderna och framhöll, att detta material var behäftat med betydande svagheter. Då det syntes ovisst om ett mera tillförlitligt resultat kunde erhållas genom en specialutredning och då vidare själva reformen av ålderdomshemmen måste komma att påverka driftkostnaderna i höjande riktning, ansåg kommittén att det icke fanns skäl verkställa någon speciell utredning. Den på grundval av fattigvårdsstatistiken beräknade vårdkostnaden utgjorde 1944 på landsbygden kr. 2: 61, i städerna kr. 4: 37 och i hela riket kr. 3: 34. Med hänsyn till vissa kända felkällor ansåg kommittén dock att man hade anledning räkna med en vårdkostnad på den rena landsbygden av 3 kr. per vårddag. Detta innebure att på dessa kommuner skulle falla en vårdkostnad av knappt 1 kr. per dag. Trots de efter ortsgrupp stegrade avgifterna vore det troligt att denna nettokostnad icke bleve mindre utan snarare större i högre ortsgrupper, och under alla förhållanden vore det otvivelaktigt, att den i de högsta ortsgrupperna bleve avsevärt större (t. ex. i Stockholm, där den faktiska vårdkostnaden per dag 1944 var kr. 7: 20 men avgiften enligt ovan skulle ha varit endast kr. 3: 80, alltså en nettokostnad för kommunen på kr. 3:40). När socialvårdskommittén nu återkommer till frågan, må det först nämnas, att kommittén av nyss berörda skäl fortfarande icke funnit det lönande att företaga en specialundersökning av de faktiska kostnaderna. Den numera tillgängliga fattigvårdsstatistiken för åren 1945, 1946 och 1947 visar en ökning enligt följande tablå

323 KoBtnad per vårddag kr. Landsbygd Städer

1944 1945 1946 1947

2,61 2,7 5 3,01 3,4 3

4,37 4,44 4,74 5,3 7

Riket 3,34 3,4 3 3,7 2 4,24

Frågan om de närmare principerna för avgifternas bestämmande är icke slutbehandlad. H ä r är det emellertid tillräckligt att erinra om att den av 1947 års riksdag godkända propositionen nr 243 torde få anses innebära att avgifterna skola bestämmas sålunda att den som endast har folkpension att lita till skall, sedan han erlagt avgift, per år räknat ha ett belopp av omkring 200 kr. över för personliga behov. Numera ha tillkommit dyrtidstillägg på folkpensionerna men dessa torde i detta sammanhang icke bliva av större betydelse. Man synes därför kunna räkna med avgifter av ungefärligen den storlek som kommittén föreslog 1946. Beträffande de här ovan återgivna uppgifterna per vårddag är kommittén liksom 1946 av den meningen att de särskilt för landsbygdens del äro för låga. Detta beror främst på att åtskilliga kommuner icke synas ha gjort någon kostnadsberäkning utan lämnat en uppskattad siffra, varvid uppgiftslämnarna synas ha påverkats av den av Kungl. Maj:t utfärdade taxan, som är låg i förhållande till de verkliga kostnaderna. Då härtill kommer att kostnaderna (särskilt personalkostnaderna) uppenbarligen befinna sig i stegring, finner kommittén att man kan utgå ifrån att i de billigaste kommunerna skillnaden mellan faktisk kostnad och den avgift som får tagas aldrig kommer att understiga 2 kr.; i dyrare kommuner kommer denna nettokostnad att vara avsevärt större. I en kommun med ett ålderdomshem på 25 a 30 platser — något som torde bli vanligt även i kommuner med 2 000 a 3 000 invånare — blir vid god beläggning antalet vårddagar per år c:a 8 000 a 10 000. Även om kommunen har mycket låga driftkostnader kommer sålunda på kommunen en årlig kostnad av bortåt 20 000 kr., och i de flesta kommuner torde belastningen bli större, i en del avsevärt större. I en kommun av sagda storleksordning är en sådan belastning avsevärd. Några principiella skäl att lägga dessa kostnader helt på kommunen torde icke kunna anföras, och strävandena att åstadkomma skatteutjämning tala för att staten bör påtaga sig en del av dessa kostnader. Två former för statsbidrag torde böra diskuteras. Den första ansluter sig nära till det föreslagna bidraget till socialhjälpen samt i viss mån till statsbidraget till skolmåltiderna. Liksom ifråga om de senare är man här nödsakad att fastställa ett visst bidragsunderlag. Redan svårigheterna att kunna fastslå de verkliga kostnaderna göra det omöjligt att beräkna statsbidrag på dessa. Man skulle kunna tänka sig att fastställa ett underlag av 2 kr. per vårddag och låta statsbidrag på detta utgå efter samma grunder som till socialhjälpen. Detta skulle innebära att en kommun med normalskatteunderlag erhölle ett statsbidrag av 1 kr. per vårddag. Den andra formen av statsbidrag ansluter sig närmast till den som gäller

324 för dylikt bidrag till exempelvis den sociala hemhjälpen. Bidraget utgår där med visst belopp för anställd person (hemvårdarinna), och från statsmakternas sida har fastställts viss minimiavlöning. På denna väg utöva statsmakterna sålunda ett direkt inflytande på lönenivån. E t t motsvarande förfaringssätt för ålderdomshemmen skulle närmast innebära, att statsmakterna lämnade bidrag till föreståndarinnornas och eventuellt annan personals avlöning och i samband därmed fastställde minimilöner. Socialvårdskommittén har i olika sammanhang mött önskemål från personalhåll om en uppläggning av eventuellt statsbidrag efter de senare linjerna och motivet synes ha varit att föreståndarinnorna ansetts vara i behov av statsmakternas stöd för att kunna erhålla rimliga villkor. Dylika villkor äro självfallet ur ren vårdsynpunkt av stor betydelse, enär väl kvalificerad personal eljest icke kan påräknas till dessa viktiga uppgifter. Kommittén företog i mars 1945 till klarläggande av förhållandena på detta område en undersökning om föreståndarinnors (föreståndares) vid ålderdomshem löne- och anställningsförhållanden. Resultatet har publicerats i Sociala Medelanden h. 7, 1947, till vilket hänvisas. Uppgifter infordrades från samtliga 1 402 ålderdomshem och svar erhölls från 1 280, av vilka 99 avsågo män och 1 181 kvinnor. Undersökningen visar att förhållandena äro mycket skiftande såväl i avseende på lönen som i fråga om andra sidor av anställningsvillkoren men även att personalen har växlande utbildning, i betydande utsträckning ingen utbildning alls. Uppdelas materialet efter hemmets storlek visar det sig att de låga lönerna och den outbildade personalen framför allt äro att finna på de mycket små hemmen (högst 20 platser). Dylika funnos till ett antal av 749 och utgjorde alltså 64 96 av samtliga. Av de 1181 föreståndarinnorna lämnade 100 ingen uppgift och 451 uppgåvo sig ha enbart praktik. Man kan därför räkna med att 551 eller 47 % saknade utbildning. Av dessa återfunnos 407 eller 74 % på hem av nyssnämnda storleksordning. Antalet föreståndarinnor med utbildning genom svenska socialvårdsförbundet var 395 (33 96) och av dessa återfunnos endast 201 eller 51 % på de mycket små hemmen. Medelavlöningen (inkl. naturaförmåner) låg avsevärt lägre på de små hemmen och var exempelvis i billigaste ortsgrupp (efter den dåvarande statliga lönegruppelingen grupp A) på hem med högst 10 platser 2 504 kr., på hem med 11—20 platser 2 793 kr. och på hem med mer än 50 platser 3 504 kr. Motsvarande siffror i de sammanslagna grupperna D—I var 3 068, 3 344 och 4 290 kr. Sedan undersökningen utfördes har lönenivån enligt vad kommittén från sakkunnigt håll inhämtat icke obetydligt stegrats. Vidare bör det uppmärksammas att de mycket små hemmen kunna väntas successivt starkt minska i antal i samband med den ändrade kommunindelningen. Med hänsyn till sålunda vunna upplysningar finner kommittén det knappast ådagalagt, att det för åvägabringande av tillfredsställande löneförmåner för föreståndarinnor vid ålderdomshem numera är av behovet påkallat att tillgripa berörda form av statsbidrag. I synnerhet sedan den ändrade kommun-

325 indelningen genomförts synes man kunna räkna med att kommunerna i regel skola bereda föreståndarinnorna tillfredsställande villkor. I övrigt bör uppmärksammas, att sagda form icke i andra sammanhang kommit till användning för statsbidrag till vårdanstalter utan inskränkts till den öppna vården. Kommittén har svårt att finna skäl att i fråga om ålderdomshemmen införa denna ordning. I den mån kommunerna i särskilda fall icke bereda tillfredsställande löne- och anställningsförhållanden få ju tillsynsorganen, därest statsbidrag över huvud taget utgår och alltså oberoende av formen för detta, betydligt ökade möjligheter att utöva inflytande för att få fram en bättre ordning. Socialvårdskommittén har efter dessa överväganden funnit, att statsbidrag till driftkostnaderna för ålderdomshem bör utgå och bestämmas efter samma grunder som till socialhjälpen, dock att bidraget skall beräknas på ett visst bidragsunderlag. Detta bör med hänsyn till f. n. rådande förhållanden bestämmas till 2 kr. per vårddag. Självfallet bör den fortsatta utvecklingen följas med uppmärksamhet. I den mån skillnaden mellan de faktiska vårdkostnaderna och de på grundval av folkpensionerna bestämda avgifterna blir mera avsevärt förändrad bör en ändring av bidragsunderlaget företagas. Vård å ålderdomshem skall i fall av behov beredas personer, bosatta i kommunen. Någon särställning i bidragsavseende för dem som icke äro där mantalsskrivna är därför icke påkallad. Däremot synes det rimligt att i konsekvens med vad som föreslagits om socialhjälp åt utlänningar statsbidraget för ålderdomshemsvård åt dessa utgår med hela bidragsunderlaget.

Bidragsförskott. Beträffande statsbidrag till bidragsförskott har alltid gällt, att dylikt utgår med ZU av de kostnader, vilka icke kunnat uttagas av den underhållspliktige. Gottgörelse sökes hos länsstyrelsen för kostnaderna under visst budgetår senast före utgången av nästa budgetår.Individuella uppgifter skola lämnas för att länsstyrelsen skall kunna pröva, huruvida barnavårdsnämnden i varje särskilt fall gjort vad göras kan för att indriva beloppet hos den underhållspliktige. Om barnavårdsnämnd senare lyckas uttaga ersättning av viss underhållspliktig, skall nämnden redovisa zli av beloppet till länsstyrelsen, vilket sker i samband med rekvisition av statsbidrag för det sist förflutna budgetåret. När socialvårdskommittén framlade sitt betänkande om särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. (SOU 1947: 21) uttalade kommittén i korthet beträffande båda dessa förmåner, att kommunerna borde bidraga till kostnaderna efter samma grunder som komme att fastställas beträffande kommunernas bidrag till tilläggspensioner enligt folkpensioneringslagen. Beträffande frågan om formerna för utbetalning av statsbidraget till bidragsförskott, vilka ansetts tungrodda, erinrade kommittén om vad den i sitt betänkande V I angående socialvårdens organisation m. m. anfört angående

326 sättet för utanordnandet av statsbidrag till socialvårdskostnader. Den där skisserade ordningen innebar, att det bidragsbeviljande organet, länsstyrelsen, icke skulle granska det kommunala organets beslut fall för fall utan i stället genom inspektion och fortlöpande revision förvissa sig om att verksamheten handhades på ett tillfredsställande sätt. Det kommunala organet skulle sålunda endast ha att anmäla vad som utgivits i t. ex. bidragsförskott, varefter länsstyrelsen hade att beräkna och utbetala statens bidrag. Den fortlöpande kontrollen skulle utövas genom länsstyrelsens tjänstemän, vilka vid besök i kommunerna skulle taga del av räkenskaper m. m. På detta sätt avsåg kommittén att i hög grad reducera de kommunala organens bekymmer för sökandet av statsbidrag. Med denna reform måste emellertid anstå till dess hela frågan om socialvårdens organisation kunde slutprövas. I propositionen nr 288 till 1947 års riksdag framhöll departementschefen att därest såsom han förordat inkomstprövningen avskaffades beträffande bidragsförskotten, kommunandelen i dessa väsentligen uppbäres av hänsyn till vikten av att barnavårdsnämnderna fullgöra vad som åligger dem i fråga om åtgärder för förskottens återkrävande av de underhållsskyldiga. Skäl syntes därför föreligga att bibehålla en enhetlig bidragsprocent för kommunernas andel i bidragsförskotten. När socialvårdskommittén nu i samband med socialhjälpen återkommer till frågan om grunderna för statsbidrag till bidragsförskott och formerna för dess sökande, utgår kommittén från de principer, som varit vägledande för statsmakterna vid besluten om kommunandelen i folkpensioner och skolmåltider. I samband med den förra har det i propositionen särskilt understrukits, att det föreslagna systemet innebär att en viss pensionsförmån inverkar på den kommunala utdebiteringen lika mycket vare sig bidragsprocenten är hög eller låg. Såvitt kommittén kan finna är det också grundvalen för de bestämmelser, som statsmakterna antagit, att det kommunala ansvaret antages icke stå i proportion till det utgivna beloppets absoluta storlek utan till dess inverkan på utdebiteringen. Om detta är riktigt, så måste detsamma gälla även om ett kommunalt ansvar för återkrävande av belopp, för vilka kommunen delvis själv svarar. Om återkrav i den ena kommunen gäller ett dubbelt så stort belopp per invånare som i den andra men inverkan på kommunalskatten blir densamma i båda kommunerna, så har man anledning räkna med att kravet drives med samma styrka i båda kommunerna. I samma proposition har departementschefen icke funnit hinder för att gradera statsbidraget till socialhjälpen efter kommunernas bärkraft. Det bör därvidlag uppmärksammas att socialhjälpen i. viss utsträckning är förenad med återbetalningsskylclighet och såtillvida i detta avseende kan jämföras med bidragsförskotten. Socialvårdskommittén kan under dessa omständigheter för sin del icke underlåta att föreslå att statsbidraget till bidragsförskotten graderas efter kommunernas bärkraft. Däremot frångår kommittén sitt förslag att bidraget skall utgå efter samma regler som gälla för kostnadsfördelningen av folkpen-

327 sionerna, vilket förslag kommittén nu finner förhastat. Riktigare torde vara att ansluta till de regler som föreslagits för socialhjälpen. Frågan blir då, huruvida även själva bidragsskalan skall vara densamma som för socialhjälpen. Den enhetliga bidragsprocenten är nu 3/4 eller 75 %\ den normala bidragsprocenten till socialhjälpen har föreslagits till 50 96. Följer man den senare linjen ökas den genomsnittliga kommunandelen i bidragsförskotten från 25 till 50 96. Bibehålies 25 96 som normal kommunandel erhålles samma procentuella fördelning som för folkpensionerna. Det synes i så fall lämpligt att även välja samma maximigräns för kommunandelen, nämligen 50 %. Statsbidraget skulle sålunda utgå efter samma grunder som till socialhjälpen men med dubbelt så stort procentuellt belopp och med minst 50 % av kostnaderna. Om man i stället ger statsbidrag efter samma bestämmelser som till socialhjälpen, innebär detta självfallet en viss administrativ förenkling. Av än större vikt är att man då mera riskfritt kan helt släppa det nuvarande systemet med prövning av statsbidrag från fall till fall d. v. s. övergå till det system som kommittén enligt vad nyss erinrats om tidigare skisserat. Därigenom lägger man visserligen över ytterligare en del av kostnaderna på kommunerna men eftersom dessa samtidigt erhålla omfattande nya bidrag till socialhjälpen m. m. och vidare kommunerna befrias från det nuvarande tunga ansökningsförfarandet bör det ej väcka betänkligheter. Kommittén föreslår. sålunda att statsbidrag skall utgå till bidragsförskott efter samma grunder som till socialhjälp. Ansökningsförfarandet skall endast innebära att kommunen anmäler, hur mycket som för året utgivits och hur mycket som influtit från de underhållspliktiga, varpå länsstyrelsen beräknar och utbetalar statsbidrag på nettot. Bidragsförskott beviljas f. n. för budgetår och statsbidrag rekvireras även för denna årsperiod. Med hänsyn till formen för statsbidragets prövning är detta sammanhang nödvändigt. Med den nya formen finnes intet hinder att bibehålla budgetåret som period för bidragsförskotts beviljande men utbetala statsbidrag till kostnaderna för visst kalenderår. Socialvårdskommittén har i detta sammanhang uppmärksammat, att bidragsförskottslagen icke innehåller någon föreskrift som ger statlig myndighet rättighet eller skyldighet att utöva tillsyn över kommunernas sätt att handhava bidragsförskottsverksamheten. Om enligt kommitténs förslag länsstyrelsernas individualgranskning av ärendena upphör blir denna brist än mer påfallande. Enligt kommitténs mening ligger det i sakens natur, att de myndigheter, länsstyrelserna och socialstyrelsen, vilka ha att övervaka barnavårdsnämndernas verksamhet enligt barnavårdslagen, också böra erhålla motsvarande befogenheter i avseende på bidragsförskottsverksamheten. E n sådan ordning är nödvändig för att den stickprovsvis utförda granskning, som är en del av kommitténs förslag, skall kunna omfatta även bidragsförskotten. På grund härav föreslår kommittén, att bestämmelser om dylik övervakning inryckas i bidragsförskottslagen.

328 I detta sammanhang önskar kommittén erinra om en fråga, som har betydelse för återkrävande av bidragsförskott från den underhållspliktige och sålunda indirekt för statsbidraget. Frågan gäller tillämpningen av införsellagen vid uttagande av dels underhållsbidrag dels ersättning såväl för bidragsförskott som kostnader för omhändertagna barn och i vissa fall socialhjälp. Kommittén anförde om vissa sidor av detta problem i sitt betänkande IV med förslag till ändrad bidragsförskottslag m. m. följande (SOU 1942:29 s. 44 och 45): Från skilda håll har föreslagits ändringar i och tillägg till införsellagen. Denna lag är f. n. i vissa delar föremål för översyn inom justitiedepartementet, och de frågor, som förslagen avse, komma därvid under prövning. Socialvårdskommittén vill emellertid i detta sammanhang i korthet beröra några av de frågor, som ansetts vara av särskilt intresse för barnavårdsnämndernas verksamhet med återkrav för utgivna bidragsförskott. Vad som härvidlag framför allt vållat svårigheter har varit fördelningen av medel, som medelst införsel uttagits av den underhållsskyldige. Införsellagens bestämmelser äro i denna del mycket knapphändiga och lämna ingen ledning för lösandet av de speciella problem, som uppstått genom bidragsförskottslagens tillkomst. I ett avseende har dock ledning vunnits genom praxis, i det att genom avgöranden i högsta instans fastslagits, att belopp, som till förmån för underhållsberättigat barn under viss månad uttages genom införsel, i första hand skall gälla såsom betalning av underhållsbidrag för samma tid. Denna regel torde numera allmänt följas, och den lärer komma att uttryckligen lagfästas i samband med den omförmälda revisionen av införsellagen. I samband därmed böra tydligen klara föreskrifter meddelas även rörande frågan, hur ett eventuellt överskott — där alltså beloppet av de under en månad innehållna medlen överstiger underhållsbidraget för samma tid — skall med avseende å tiden avräknas å övriga till betalning förfallna bidrag. Ovisshet har även rått — och synes alltjämt råda — i ett annat hänseende, nämligen rörande införselmedels rätta fördelning mellan barnet och barnavårdsnämnd i de fall, då deras fordringar avse samma tid. Frågan är, huruvida nämndens fordran skall i första hand täckas, eller om det genom införsel uttagna beloppet skall proportionellt fördelas mellan barnet och nämnden i förhållande till storleken av värderas fordran. Regeringsrätten har i ett år 1940 meddelat utslag uttalat sig för det senare alternativet. Det oaktat torde i praktiken fortfarande det förra alternativet stundom tillämpas. Socialvårdskommittén anser det böra närmare övervägas, om icke barnavårdsnämnd i fall som nu avses borde få i första hand täcka sin fordran. Eftersom nämndens fordran tillkommit genom förskottering av en del av underhållsbidraget, synes det ur vissa synpunkter ganska skäligt, om nämndens fordran finge företräde framför barnets fordran på resterande del av bidraget. Eljest uppkommer för övrigt det ganska egendomliga förhållandet, att barnavårdsnämnds möjlighet att återfå utgivet förskott i många fall blir beroende av underhållsbidragets storlek. Ju högre underhållsbidrag, desto större blir i dessa fall förlusten för det allmänna. Även vissa praktiska skäl tala för den nu antydda regeln. Under alla omständigheter är det uppenbart, att noggranna föreskrifter rörande införselmedlens fördelning i nu avsedda fall äro erforderliga. Huruvida de böra ingå i själva införsellagen eller intagas i bidragsförskottslagen är ett spörsmål, som lämpligen bör lösas i samband med översynen av förstnämnda lag. Ifrågavarande översyn har ännu icke kommit till stånd, ej heller har föreskrifter av berört slag införts i bidragsförskottslagen. Vid ett genomförande av i detta betänkande framlagda förslag undanröjas vissa sidor av f. n. före-

329 fintliga olägenheter. Det kan aldrig bli fråga om mer än en kommun som har krav på den underhållspliktige för belopp, utgivna för en och samma tid (mantalsskrivningskommunen). Genom att statsbidragsbestämmelserna bli enhetliga för de olika, här berörda hjälpformerna blir det vidare likgiltigt, huruvida det genom införsel uttagna beloppet betraktas som ersättning för t. ex. kostnad för omhändertaget barn eller bidragsförskott. Kvar stå emellertid svårigheterna att avgöra huruvida och i så fall vilket av två krav, avseende förgången tid, som skall ha prioritetsrätt. Vidare återstår olöst den fråga som kommittén framför allt uppehöll sig vid 1942, nämligen om förhållandet mellan samhällets återkrav och barnets krav för oguldna och av samhället icke förskotterade underhållsbidrag. Socialvårdskommittén finner synnerligen angeläget att reda och ordning skapas på detta område. För närvarande måste ett avsevärt arbete nedläggas för att man skall kunna i det särskilda fallet ta ställning till frågan vem som har rätt till det genom införsel uttagna beloppet. Resultaten av dylik prov ning torde även under samma förutsättningar ofta bli olika. Detta är ett missförhållande som bör avskaffas. Frågan om barnavårdsnämndernas återkrävande av utgivna bidragsförskott var år 1947 föremål för riksdagens revisorers uppmärksamhet. I samband härmed ifrågasatte statsutskottet i sitt utlåtande över revisorernas berättelse (utlåtande nr 153 till 1948 års riksdag), att en effektivisering av införselinstitutet skulle tagas under övervägande. Riksdagen anslöt sig till utskottets utlåtande (riksdagens skrivelse nr 332/1948). På grund härav har Kungl. Maj:t i skrivelse till riksdagen med redogörelse för de åtgärder som i anledning härav vidtagits den 11 mars 1949 anmält, att frågan om en revision av införsellagen prövas inom justitiedepartementet samt att en kommitté för utredning av frågan torde komma att tillsättas under våren 1949. Under tiden intill årsskiftet 1949/50 har emellertid någon dylik kommitté ej tillsatts. Socialvårdskommittén får under åberopande av det anförda hemställa att därest den allmänna översynen av införsellagen skulle ytterligare draga ut på tiden här berörda fråga utbrytes och snarast ske kan göres till föremål för utredning och prövning. Särskilda bostadstillägg inom folkpensioneringen. Ändring av kommunandelarna i folkpension vid förskjutningar i normalskatteunderlaget. I kap. III har socialvårdskommittén uttalat, att kommunernas rätt att helt på egen hand fastställa grunder för särskilda bostadstillägg till folkpension bör i viss mån begränsas samt att statsbidrag bör utgå till dylika tillägg minst i samma utsträckning som till socialhjälpen. I kap. X I I har framlagts förslag om reglering av kommunernas rätt i sagda avseende. Kommittén återkommer nu till frågan om statsbidraget. Med hänsyn till den betydande självbestämningsrätt beträffande villkoren för särskilt bostadstillägg som kommunerna alltjämt skola äga finner kom-

330 mitten det nödvändigt att kommunernas andel sättes högre än deras andel i bostadstilläggen i övrigt m. m. Däremot skulle en kostnadsfördelning mellan stat och kommun som på kommunerna lade en andel, liggande mellan andelen för socialhjälpen och andelen för ifrågavarande folkpensionsförmåner, kunna ifrågasättas. De särskilda bostadstilläggen äro dock en form för att i förening med inkomstprövning avpassa själva folkpensionen med hänsyn till bostadskostnaderna, och starka skäl föreligga därför att därvidlag lägga större del av kostnaderna på staten än i fråga om socialhjälpen. Administrativa synpunkter kunna ej anföras till stöd för att kostnadsfördelningen bör vara densamma som för socialhjälpen. De särskilda bostadstilläggen skola ju utbetalas gemensamt med pensionen i övrigt och pensionsstyrelsen har att i efterskott debitera kommunen dels viss andel av tilläggspension m. m. dels hela det särskilda bostadstillägget. Å andra sidan bereder det inga nämnvärda svårigheter att ha en annan beräkningsgrund för kommunandelen i särskilda bostadstillägg än för pensionen i övrigt, såvida denna beräkningsgrund i och för sig är enkel. Från dessa utgångspunkter har socialvårdskommittén kommit fram till att för särskilda bostadstilläggen relationen mellan kommunandelen i procent och antalet skattekronor per invånare bör vara 2, o eller däromkring, när den för socialhjälpen är 3,0 och för folkpension i övrigt 1,5, cl. v. s. vid ett normalskatteunclerlag av 16 a 17 kr. per invånare. Detta innebär att mot en normal kommunandel i socialhjälpen av omkring 50 96 och folkpensionerna i övrigt av omkring 25 96 svarar för de särskilda bostadstilläggen en kommunandel av omkring 33 96. Kommunandelen i folkpension i övrigt överstiger aldrig 50 % och i socialhjälp enligt kommitténs förslag aldrig 70 %. Motsvarande maximigräns för de särskilda bostadstilläggen sättes lämpligen till 60 96. Minimigräns för sagda andel finnes icke beträffande folkpension men har av kommittén beträffande socialhjälp föreslagits till 20 %. Särskilda bostadstilläggen böra härvidlag följa folkpensionerna i övrigt. I överensstämmelse härmed erhålles för dessa tillägg följande kostnadsfördelning, varvid motsvarande uppgifter för socialhjälp och folkpensioner i övrigt införas för jämförelse. Antal skattekronor per inv. i kommunen

5 10 15 20 25 30

337s

20 30 45 60 70 70 70

Kommunandel i % Särskilda bostadstillägg

Folkpension i övrigt

10 20 30 40 50 60 60

7,5 15,0 22,6 30,0 37,5 45,0 50,0

E n sådan ordning innebär, att kommunerna ej längre helt bestrida kostnaderna för de särskilda bostadstilläggen utan endast betala en viss andel. Denna andel beräknas på samma sätt som gäller för kommunandel i vissa andra

331 slag av folkpension med den skillnad att faktorn 3/2o utbytes mot faktorn 0,2 eller V20 och att maximigränsen för andelen sättes till 60 i stället för i övrigt till 50 96. E n ändring av denna innebörd skulle då vidtagas i lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen 1 § sista stycket. Emellertid inställer sig här frågan, huruvida icke nyssnämnda lag bör omarbetas så att den liksom den av kommittén föreslagna lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål ger en automatisk anpassning av kommunandelen efter förskjutningarna i normalskatteunderlaget. Socialvårdskommittén finner av samma skäl som anförts beträffande sistnämnda lag en sådan omarbetning påkallad. Därvid anser kommittén lämpligt, att man utgår ifrån den ovan angivna kostnadsfördelningen som rimlig vid ett normalskatteunderlag av 16 å 17 skattekronor per invånare d. v. s. att man fasthåller vid att kommunandelen för normalkommunen ungefärligen bör vara för särskilt bostadstillägg 33 96 och för inkomstprövad folkpension i övrigt 25 96. De procenttal för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, med vilka kommunandelen skall utgå, dels på kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner och bostadstillägg, dels på särskilt bostadstillägg, böra sålunda framgå av en tablå i lagens 1 §, utvisande sagda procenttal för olika grupper av normalskatteunderlag. Tablån får följande utseende. Procentfaktor för kommunandel i Normalskatteunderlag

10-00—12-99 1300—15*99 16-00—18-99 19-00-21-99 22oo—24*99 25-00—27-99 2800-30*99

särskilt bostadstillägg

folkpension i övrigt.

0-30 0-24 0l9 0-16 014 013 Oil

0-23 0-18 0*15 0-18 0-11 O10 009

Socialvårdskommittén har på grundval härav utarbetat förslag till ny lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Därest statsmakterna godtaga socialvårdskommitténs förslag att statens och kommunernas andelar böra bestämmas efter en skala, som glider med normalskatteunderlaget, bör denna princip tillämpas även för andra områden än dem, för vilka kommittén här framlagt förslag, t. ex. beträffande statsbidrag till skolmåltiderna. Kommittén föreslår att denna fråga blir föremål för uppmärksamhet vid den pågående översynen av de olika statsbidragsformerna.

Kungl. Maj:t har den 13 april 1939 till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag överlämnat riksdagens skrivelse den 15 mars 1939, nr 116, angående utredning om vederlag till kom-

332 mimerna för kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med mödrahjälp och bidragsförskott. Socialvårdskommittén, som förehaft frågan till övervägande i samband med i detta kapitel behandlade statsbidragsfrågor, får anmäla, att kommittén anser de lättnader, som kommunerna genom kommitténs förslag skulle erhålla, så omfattande, att det icke kan vara påkallat att beträda vägar med speciella bidrag till vissa administrationskostnader. Sammanfattning. Statsbidrag föreslås att enligt en särskild lag om statsbidrag till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål utgå till kostnaderna för 1) socialhjälp, 2) av barnavårdsnämnd omhändertagna barn, 3) driften av ålderdomshem samt 4) bidragsförskott. Bidraget beräknas på summan av de verkliga utgifterna för 1), 2) och 4), minskade med belopp, under året influtna från enskilda ersättningsskyldiga och ifråga om 1) och 2) därjämte minskade med belopp, under året influtna från andra kommuner, samt i fråga om driften av ålderdomshem på ett bidragsunderlag, tills vidare bestämt till 2 kr. per person och vårddag. Statsbidraget utgår med viss procent för varje fullt tiotal skatteören, vanned kommunernas skatteunderlag understiger den s. k. skatte krontalsgränsen per invånare, dock att bidraget aldrig utgår med mindre än 30 % och aldrig med mer än 80 %. Sagda procenttal samt skattekrontalsgräns växlar med normalskatteunderlaget i riket. För kommuner med dylikt utgår bidraget med c:a 50 % av kostnaderna. Därest vederbörande kommunala organ icke handhaft en av här ifrågavarande verksamhetsgrenar i enlighet med gällande bestämmelser eller givna anvisningar eller visat uppenbar underlåtenhet i avseende på uttagande av ersättning av enskilda kan nedsättning av statsbidraget till denna gren företagas. Undantag från här angivna regler göres endast för socialhjälp (barnavårdskostnad) för den som icke blivit för det innevarande året någonstädes mantalsskriven samt för clen som icke är svensk medborgare. För dylika personer utgår ersättning med hela kostnaden. För utlänning gäller detta även om ålderdomshemsvård (hela bidragsunderlaget). Statsbidraget bör rekvireras och utbetalas för kalenderår i efterskott. Ansökning ingives till länsstyrelsen. I ansökningen redovisas för varje gren i huvudsak endast summorna för utgifter och inkomster dock att i fråga om socialhjälp av bruttoutgifterna skola särskiljas belopp som icke motsvara kontanta utgifter för kommunen utan tillkommit genom värdering av vissa av kommunen disponerade och lämnade naturaförmåner. För de båda nyss nämnda grupper, för vilka kommunen söker gottgörelse med hela kostnaden, måste dock uppgift lämnas om varje fall för sig. Länsstyrelsen beräknar och utbetalar bidraget. I den mån länsstyrelsen nedsätter statsbidraget under vad som normalt skolat utgå, äger kommunen besvärsrätt hos Kungl. Maj:t. Beträffande anmälan att socialhjälp, (barnavård) utgått i sådant fall, där statsbidrag kan lämnas med hela kostnaden, hänvisas till s. 228 och 302.

333 Kommunerna skola betala endast andel i de i folkpensionerna ingående särskilda bostadstilläggen med viss procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, dock högst med 60 % av kostnaderna. Sagda procenttal liksom motsvarande procenttal för inkomstprövad folkpension i övrigt växlar med normalskatteunderlaget i riket. För kommun med dylikt underlag utgår kommunandelen för särskilda bostadstillägg med omkring 33 96 och för inkomstprövad folkpension i övrigt med omkring 25 96.

334 KAP. XIV. Specialmotivermg. Lagen om socialhjälp m. m. 1 §. Se den allmänna motiveringen, s. 47 o. f. Den allmänna uppgiften att ge bistånd i personliga angelägenheter innebär bl. a. att socialnämnden i detta avseende skall samarbeta med de speciella organ för personligt bistånd, som i skilda sammanhang inrättas, t. ex. sjukhuskuratorer. Dylik uppgift ankommer f. n. på fattigvårdsstyrelse enligt 38 § 1 mom. fattigvårdslagen. Ett ofta för den enskilde viktigt praktiskt problem, som ifall av behov enligt denna paragraf bör lösas genom socialnämnden, uppstår i det fall att en person t. ex. vid långvarig sjukhusvistelse icke kan taga vara på sina tillhörigheter såsom bohag m. m. Visserligen kan det tänkas att om sjukhuset är beläget i hemorten en sjukhuskurator bistår patienten med detta, men det är enligt kommitténs mening att föredraga att uppdraga åt socialnämnden att ombesörja saken; det kan för övrigt här ofta bli fråga om vissa utgifter. I de fall där sjukhuset är avlägset beläget från hemorten är det icke möjligt att lägga uppgiften på sjukhuskuratorn. Den bör i stället vila på socialnämnden, vars ingripande i dylika fall kan påkallas av den enskilde själv, av en granne, en sjukhuskurator o. s. v. 2 §. Denna paragraf är en motsvarighet till 77 § fattigvårdslagen. Understundom torde socialnämnd ha anledning att hos rätten föreslå förordnandet av god man. Särskild lagbestämmelse härom har kommittén ej ansett erforderlig.

8§Se den allmänna motiveringen, s. 74 o. f. samt s. 84 o. f. Enligt motiveringen till 1 § fattigvårdslagen borde denna omfatta begravningshjälp, ehuru detta icke uttryckligen angavs i lagtexten, och på dylikt sätt har lagen tillämpats. Det är socialvårdskommitténs mening att på samma sätt begravningshjälp skall anses falla under 3 § socialhjälpslagen.

4§Se den allmänna motiveringen, s. 80 o. f. samt s. 89. Reshjälp får ej utgivas enligt denna paragraf i annat fall än när sådan hjälp betingas av och äger direkt samband med annan form av socialhjälp.

5§* Se den allmänna motiveringen, s. 95 o. f. Endast under de i denna paragraf angivna förutsättningarna kan hjälp till reskostnad utgå utan att samtidigt socialhjälp utgått i annan form. 6§* Genom 6 § första stycket understrykes socialhjälpens karaktär av supplerande hjälpform. Socialnämnd skall i regel vägra utgiva socialhjälp, därest den hjälpsökande underlåter ansöka om hjälp i annan form, men socialnämnden anser förutsättningar finnas för att sådan hjälp skall kunna utgå. Däremot får, om behov föreligger, socialhjälp icke förvägras sökanden under tid då denne avvaktar beslut om och eventuell utbetalning av annan sökt förmån, t. ex. invalidpension. Bestämmelserna rörande socialhjälp till arbetslösa ansluta sig nära till gällande författningar dels rörande hjälpverksamhet bland arbetslösa, dels rörande försäkring vid arbetslöshet. Beträffande sista stycket, se den allmänna motiveringen s. 77 och 101.

Se den allmänna motiveringen, s. 104—105. 8 §• Se den allmänna motiveringen, s. 42 o. f. 9§Se den allmänna motiveringen, s. 183 o. f. 10 §. Denna paragraf svarar i huvudsak mot 23 § fattigvårdslagen. De bestämmelser om anmälningsplikt för personer utanför fattigvårdsstyrelse som inrymts i 23 §, ha dock utbrutits och överförts till socialnämndslagen (7 §). Därigenom kommer ifrågavarande personers anmälningsskyldighet att avse icke blott behov av ekonomisk hjälp enligt socialhjälpslagen utan varje förhållande, som bör föranleda ingripande av socialnämnd eller annan i 1 ^ socialnämndslagen angiven nämnd. Beträffande bestämmelsen i sista stycket av denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen, s. 172. 11 §• Se den allmänna motiveringen, s. 171 o. f. 12 §. Enligt första stycket har socialnämnd rätt och skyldighet att i enlighet med lagens föreskrifter besluta, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka

336 former socialhjälp skall meddelas. Beträffande uppsikten över verksamheten och klagan över socialnämnds beslut i anförda avseenden stadgas i 36—39 §§. Andra stycket, första meningen, är av samma lydelse och innebörd som *25 § fattigvårdslagen. Genom den tillagda andra meningen har kommittén velat fastslå att när fråga är om socialhjälp åt personer, vilkas oförmåga till självförsörjning kan antagas vara beroende på eller förenad med sjukdom o. s. v., angelägenheten av att förebygga framtida hjälpbehov måste göra det till ett ofrånkomligt krav att läkares yttrande alltid inhämtas. Angående sista stycket, se s. 36 och 87. 13 §. Se den allmänna motiveringen, s. 178. 14 §. I paragrafen som i viss mån motsvarar 26 § fattigvårdslagen, framhålles speciellt genom hänvisningen till 4 §, socialnämndens skyldighet att, när fråga om utgivande av socialhjälp uppkommer, alltid pröva, huruvida icke åtgärder för förbättring av försörjningsförmågan kunna vidtagas (se s. 50 o. f.). 15 §. Se den allmänna motiveringen s. 75 o. f. samt 175 o. f. samt kommitténs förslag till kungörelse angående tillämpningen av denna paragraf. 16 §. Se den allmänna motiveringen, s. 178—190. 17 §. Det är angeläget att enskilt hem, som skall mottaga inackorderade, underkastas en sorgfällig prövning på samma sätt som när det gäller familjevård inom andra social- eller sjukvårdsgrenar. 18 §. Självfallet bör möjligheten att i förhand underställa länsstyrelsen frågan om socialhjälps meddelande icke utnyttjas i onödan. Därest ersättningskommunen förklarar sig godkänna detsamma eller i sitt yttrande lämnar det utan erinran, bör detta medföra betalningsskyldighet (jfr 22 §, första stycket). Gäller det en obetydlig kostnad, kan det många gånger vara rimligt att vistelsekommunen underlåter att upptaga ersättningsfrågan och sålunda själv står för den del av kostnaden som ej täckes med statsbidrag. 19 §. Såsom av den allmänna motiveringen (s. 228 samt 302) framgår finner kommittén det nödvändigt att länsstyrelsen i här åsyftade fall erhåller kännedom om att socialhjälp meddelats redan av det skäl, att staten helt får stå för kostna-

337 derna. Vad särskilt beträffar utlänningar bör upplysning om förhållandet föreligga i samband med bedömandet av frågan om vederbörandes översändande till hemlandet. Visserligen synes dylik hemsändning enligt numera rådande praxis icke ske enbart på den grund att vederbörande blivit hjälpbehövande, en praxis, som socialvårdskommittén anser bör bestå, men när fråga om förpassning eller utvisning av annan orsak blivit aktuell, kan likväl det faktum att socialhjälp utgått få viss betydelse. Så snart länsstyrelse mottagit meddelande om att så varit fallet, bör den därför göra anmälan därom till statens utlänningskommission. Föreskrift om länsstyrelses skyldighet härutinnan bör utfärdas i administrativ ordning. 20 §. Se den allmänna motiveringen, s. 195 o. f. 21 §. Se den allmänna motiveringen, s. 300 o. f. Av praktiska skäl har kommittén förordat att kommunerna skola vara huvudmän för socialhjälpen och svara för viss del av kostnaderna. Hur kommittén tänkt sig fördelningen av kostnaderna mellan staten och kommunen framgår av Del I, kap. X I I I detta betänkande samt av förslaget till Lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. 22 §. Första stycket: Se den allmänna motiveringen, s. 256 o. f. Andra stycket: E n viss del av kostnaderna för utgiven socialhjälp kommer i regel att stanna på hjälptagarens ersättningskommun. Även om kommittén räknar med att de fall då man från en kommuns sida i syfte att undgå socialhjälpskostnad söker förhindra en person att bli mantalsskriven i kommunen eller främja att han blir mantalsskriven i annan kommun, komma att bli relativt sällsynta, så har det ansetts angeläget att i sådana fall en korrigering skall kunna ske. Enligt denna paragraf kan således den kommun, till vars förmån åtgärden vidtagits, för visst år förklaras vara ersättningskommun, trots att den icke är mantalsskrivningskommun. Socialnämnden i den kommun, som anser sig bli lidande på den vidtagna åtgärden, har att hos länsstyrelsen framställa yrkande om sådan förklaring. Bestämmelsen är formulerad så, att den kan tillämpas även om ekonomiskt stöd till viss person i angivet syfte utgått av andra än kommunala medel. 2 4 - 2 6 §§. Det kan redan med nuvarande lagstiftning inträffa, att ett barn växlar hemortsrätt, medan det är omhändertaget, nämligen när modern är hemortsrättsledare och hon gifter sig. Enligt den tillämpning, som kammarrätten givit bestämmelserna om anmaning m. m., krävs likväl i dylika fall icke talan hos läns26—1783 49

338 styrelsen inom 120 dagar. Det uppställes över huvud taget icke någon tidsfrist i dylikt fall. Efter den av kommittén föreslagna ordningen blir det mycket vanligt, att för ett barn ersättningskommunen skiftar, nämligen genom att fadern respektive modern, blir mantalsskriven i annan kommun. Kommittén avser att nämnda praxis därvid alltjämt skall gälla. Om en socialnämnd lämnat socialhjälp för eller omhändertagit ett barn, som vistas i kommunen, anmanat annan kommun och fått erkännande från denna eller den sökta kommunen genom dom förklarats vara ersättningskommun, men förhållandena ändras så att en tredje kommun blir ersättningskommun, skall vistelsekommunen således icke vara skyldig iakttaga de här i 24—26 §§ givna tidsbestämmelserna. Däremot måste den framställa anmaning och eventuellt föra talan hos länsstyrelsen. Det ligger självfallet i dess eget intresse att, så snart den fått kännedom om att en ny kommun blivit ersättningskommun, framställa anmaning hos denna. 27 §. Paragrafen är av samma innebörd som 56 § fattigvårdslagen. 28—35 §§. I anslutning till uttalandena under kap. VI i den allmänna motiveringen må här framhållas, att socialnämnden — ehuru fattigvårdsstyrelses rätt att omhändertaga egendom som tillhör den, vilken mottagits till stadigvarande försörjning, för att därigenom bereda fattigvårdsstyrelsen ersättning för lämnad vård saknar motsvarighet i den nya lagstiftningen — kan göra förvärv ur en hjälptagares lösegendom. Detta inträffar om t. ex. socialnämnden genom fri överenskommelse med hjälptagaren eller hans rättsägare mottager lösöre i stället för kontanter i likvid för en fordran. Sådana icke så vanliga fall kunna givetvis förekomma allenast om hjälptagaren fått sig ålagd ersättningsskyldighet för mottagen socialhjälp. Några specialbestämmelser för utsökningen av socialnämnds fordringar för socialhjälp torde icke anses behövliga. Beträffande verkställigheten av utslag i dessa mål gälla enahanda regler som i fråga om verkställighet av domstols utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd. Vissa komplikationer synas emellertid liksom med nuvarande rätt kunna uppstå i fråga om den instansväg, som socialnämnden har att välja för framställande av sina anspråk. Liksom alla en fattigvårdsstyrelses fordringar på grund av fattigvård icke ansetts kunna göras gällande i den för fattigvårdsmål stadgade ordning kunna liknande förhållanden inträda beträffande anspråk enligt socialhjälpslagen. Vid uppkommande frågor om uttagande av ersättning för socialhjälp får man i tillämpliga delar taga vägledning av de prejudikat, som refereras i de av S. Norrman och J. Linders utgivna kommentarerna till fattigvårdslagen under 62, 63, 65, 66, 67, 68 och 81 §§.

339 28 §. I 62 § fattigvårdslagen stadgas bl. a. att för fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt 16 år, ersättning icke må uttagas ur hans arbetsförtjänst. Någon motsvarande bestämmelse i lagen om socialhjälp m. m. har kommittén icke funnit erforderlig. Visserligen kan det inträffa att minderårig blir ersättningsskyldig enligt 29 §, andra stycket, punkterna 1 och 2, samt att krav framställes mot honom efter fyllda 16 år, men det ligger i sakens natur att dylika krav då icke kan riktas mot hans arbetsinkomst utan endast mot de tillgångar eller förmåner, vilkas förekomst givit anledning till att återbetalningsskyldighet fastställts. Regler för tillämpningen av bestämmelserna i övrigt i denna paragraf finnas i 29 §. 29 §. Se den allmänna motiveringen s. 110 o. f. Paragrafen bör, enligt kommitténs mening, gentemot minderåriga tilllämpas endast i avseende på andra stycket, punkterna 1 och 2. Beträffande vad i sista stycket sägs om oriktiga eller vilseledande uppgifter, skola dessa för att kunna läggas till grund för beslut om ersättningsskyldighet, vara av den art att de i mera väsentlig mån påverkat eller kunnat påverka beslutet till den hjälpsökandes fördel. 30 §. Se den allmänna motiveringen, s. 129 o. f. Genom bestämmelserna i första stycket har kommittén velat begränsa återkravsrätten mot anhöriga till att avse endast de fall där hjälptagaren med nuvarande lagstiftning skulle ha varit berättigad erhålla understöd enligt 1 § fattigvårdslagen. 31 §.' Beträffande vad i denna paragraf sägs om oriktiga eller vilseledande uppgifter skall gälla detsamma som anförts i specialmotiveringen till 29 §. 32 §. Paragrafen motsvarar 65 § fattigvårdslagen. 33 §. Paragrafen är av samma innebörd som 66 § fattigvårdslagen. 34 §. Talan om utbekommande av ersättning kan icke föras beträffande socialhjälp som utgivits jämlikt 5 § av denna lag. Något hinder föreligger ej för kommun, som utgivit hjälpen utan att vara ersättningskommun, att väcka sådan talan som i denna paragraf avses, även

340 om man i allmänhet torde få räkna med att det blir ersättningskommun som väcker talan. I de sällsynta fall, då både moder och fader äro ersättningsskyldiga och de äro mantalsskrivna i olika län, skall talan föras hos länsstyrelsen i det län, där fadern är mantalsskriven. Om den ersättningsskyldige icke har fyllt 21 år bör ansökningen ingivas till länsstyrelsen i det län där förmyndaren är bosatt. 36 §. Se den allmänna motiveringen, s. 264 o. f. 37 §. Se den allmänna motiveringen, s. 267 o. f. samt specialmotiveringen under 2 8 - 3 5 §§. 38 §. Paragrafen ansluter sig nära till 81 § fattigvårdslagen. 39 §. Se den allmänna motiveringen s. 273 o. f. 41 §. Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med den förenklade formulering som kommit till användning i lagarna om folkpensionering och om särskilda barnbidrag.

Lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. 1§* Se den allmänna motiveringen s. 301 o. f. 2§Se den allmänna motiveringen s. 302 samt s. 313 o. f. Därest andra stycket skulle ha givits motsvarande utformning som den nuvarande 1 § i lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, skulle den närmast ha lytt: I övriga fall utgår å det i 1 § angivna underlaget bidrag med i 4 § angiven procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag per invånare understiger i samma paragraf angivna skattekrontalsgräns, dock att bidraget icke må understiga 30 och icke överstiga 80 %. E n sådan formulering vore fullt riktig men enligt kommitténs mening svårförståelig. Kommittén har föredragit att utforma bestämmelsen något fylligare.

3§Se den allmänna motiveringen s. 311—313 samt 316 o. f. Bestämmandet av det procenttal, efter vilket en kommun har att vänta sig statsbidrag är, även utan tillgång till sådan tabell, som å s. 317 föreslagits skola utfärdas i tillämpningsförfattning, tämligen enkelt. Om exempelvis det av Kungl. Maj:t för visst år fastställda normalskatteunderlaget är 20,ii och sålunda ligger inom området 19, o o—21,9 9, blir procentfaktorn 0,2 5 och skattekrontalsgränsen 40,oo. Om kommunens eget skattekrontal per invånare är 15,67, beräknas först skillnaden mellan 40,oo kronor och sistnämnda belopp, vilken skillnad blir 24,3 3. Hänsyn tages endast till hela tiotal skatteören. Man skall alltså utgå från 243 tiotal skatteören. Detta tal multipliceras med procentfaktorn 0,2 5, varvid erhålles talet 60,7 5, vilket avrundas till 61. Statsbidrag skall utgå med 61 %. 4§Paragrafen är, bortsett från en oväsentlig formell justering, likalydande med nuvarande 2 § i lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. 5§Se den allmänna motiveringen s. 319 o. f. Beträffande den tid, inom vilken bidrag bör sökas, bör lämpligen föreskrivas att ansökning skall ingivas före 1 april året efter det den avser, såvida icke detta möter hinder, vilka länsstyrelsen finner kunna godkännas. Utbetalning av statsbidraget bör i regel kunna ske före den 1 juli. 6 och 7 §§. Se den allmänna motiveringen s. 319 o. f.

342 KAP. XV. Kostnadsberäkningar. Kostnader lör socialhjälp. Med hänsyn till socialhjälpens natur låter det sig icke göra att med utgångspunkt direkt från lagförslagets bestämmelser beräkna, hur stort belopp som kan antagas komma att utgivas per år såsom socialhjälp. Den enda möj liga utgångspunkten är de faktiska kostnaderna för de nu förefintliga hjälpformer, vilka avlösas av socialhjälpen. Vidare måste det undersökas, i vad mån beslutade men ännu icke genomförda reformer komma att minska behovet av behovsprövad hjälp över huvud taget. Till sist återstår ett bedömande av i vad mån socialhjälpslagens bestämmelser jämförda med den nu gällande understödslagstiftningens kunna antagas medföra ökade kostnader. Det ligger i sakens natur, att kostnaderna för den generella behovsprövade hjälpformen måste växla med det allmänna ekonomiska läget. När denna hjälpform, såsom här föreslagits i fråga om socialhjälpen, skall svara för de hjälpbehov på grund av arbetslöshet, vilka icke tillgodoses genom socialförsäkringen, accentueras dessa växlingar ytterligare. När kostnadsberäkningarna verkställas med utgångspunkt från de senaste årens förhållanden, innebär det att de förutsätta ett i stort oförändrat ekonomiskt läge och sålunda endast ha giltighet för detta läge. Av de behovsprövade hjälpformer, vilka avlösas av socialhjälpen, är det endast fattigvården, de kommunala pensionstillskotten samt arbetslöshetsunderstöden, vilka nu uppgå till eller tidvis kunna uppgå till mera avsevärda belopp. Av dessa äro arbetslöshetsunderstöden f. n. av ringa omfattning och kunna sålunda med de uppställda förutsättningarna utgå ur beräkningarna. Utgångspunkten bildas sålunda av kostnaderna för fattigvård och kommunala pensionstillskott. De uppgifter i dylikt avseende som kunna erhållas ur den kommunala finansstatistiken äro föga användbara. Den kommunala bokföringen är ojämn och avgränsningen av fattigvårdens stat sker efter skiftande principer. På sina håll står fattigvårdsstyrelsen som förvaltare av betydande fastigheter, vilkas konton då ingå i fattigvårdens. Även rena administrationskostnader äro medräknade. Det synes uteslutet att med hjälp av denna statistik erhålla ett begrepp om den sammanlagda kostnaden för enligt ifrågavarande lagar utgivna understöd. Bättre möjligheter erbjuder den officiella fattigvårdsstatistiken, som omfattar både fattigvård och kommunala pensionstillskott. Att den därjämte omfattar av fattigvårdsstyrelserna utgivna understöd ur donationsfonder o. d. saknar betydelse, enär summan av dylika understöd relativt sett är av ringa storlek (uppgår till omkring 2 % av det hela). Denna statistik innehåller upp-

343 gifter om understödens totala värde. Uppgifterna äro visserligen som mätare på utgifterna för fattigvård (här och i det följande inbegripes däri de övriga formerna för understöd) långt ifrån exakta. Mera betydelsefulla brister torde dock icke behöva befaras annat än i fråga om kostnaderna för vård å kommunens egna anstalter. I detta avseende föreligger emellertid intet egentligt behov av kostnadsuppgifter i nu ifrågavarande sammanhang. Anledning saknas att anse de här väsentliga uppgifterna, nämligen de som gälla hemunderstöd och »annan hjälp», otillförlitliga. Den senaste i fullständigt skick föreliggande fattigvårdsstatistiken avser år 1947 och utvisar följande: Understödskostnader i milj. kr år 1947. Landsbygden Städerna Hela riket

Vård på fattigvårdsanstalt » å sjukvårdsanstalt Hemunderstöd »Annan hjälp» Samtliga hjälpformer

17,8 12,8 21,0 3,3 54,9

19,8 7,1 42,6 1,3 70,8

37,6 19,9 63,6 4,6 125,7

Under samlingsrubriken »annan hjälp» redovisas bl. a. utackordering, utrustning för intagning på anstalt och resor men därjämte förebyggande åtgärder av annat.slag än uppehälle och vård. Den särskilda utredning angående sistnämnda slag av åtgärder, som av socialvårdskommittén verkställts och som redovisas i bil. 1, utvisar, att för detta ändamål av iättigvårdsstyrelserna under åren 1944—1946 i genomsnitt utgivits 1,5 milj. kr. per år. Då hela posten »annan hjälp» sedan 1944 undergått en kontinuerlig ökning (från 3,8 milj. 1944 till 4,4 milj. 1946 samt såsom ovan angivits 4,G milj. 1947), kan man utgå ifrån att av sistnämnda post, 4,6 milj. kr., 1,5 å 2 milj. utgöras av kostnader för yrkesutbildning, anskaffande av redskap och maskiner samt annan starthjälp av skiftande slag m. m. dylikt. I fråga om de i tablån redovisade utgifterna är det emellertid redan nu avgjort, att en del komma att i fortsättningen bestridas i annan ordning än genom socialhjälp. De kommunala fattigvårdsanstalterna komma att försvinna. Enligt statsmakternas år 1947 fattade principbeslut skola kommunerna i stället ha ålderdomshem, inrättade såsom inackorderingshem. I del I I av detta betänkande framläggas definitiva förslag beträffande försörjningshem, vilka enligt förslaget skola inrättas och drivas av landstingen (lagen om vissa socialvårdsanstalter). De framtida utgifter, som motsvara i tablån upptagen post 37,6 milj. kr., komma sålunda att vila främst på kommunerna och till en del på landstingen samt därjämte på staten men allt enligt lagen om vissa socialvårdsanstalter samt enligt lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål, under det att socialhjälpen praktiskt taget icke alls beröres därav. Det bör observeras, att lagen om socialvårdsanstalter måste träda i kraft samtidigt med socialhjälpslagen. Vad angår den andra posten i tablån, vård på sjuk vårdsanstalt 19,9 milj. kr., skulle man närmast ha kunnat vänta sig att denna liksom fattigvårdskost-

344 naderna i deras helhet (jämför s. 8) skulle ha avsevärt ökat under de sista decennierna av den orsaken att tillfällena att erhålla vård på sjukvårdsanstalt dock successivt avsevärt ökat genom ökning av antalet vårdplatser. Emellertid har posten i stället gått ned något. Under perioden 1939—1947 har den rört sig mellan högst 22,2 milj. (1942) och lägst 19,8 milj. (1946) och sålunda legat tämligen fast med en tendens till minskning. Förhållandet torde kunna tillskrivas den inkomststegring, som förekommit, men även den alltmer ökade anslutningen till de erkända sjukkassorna, vilka i viss utsträckning svara för kostnaderna för sina medlemmars sjukhusvård. Denna tendens torde även i fortsättningen göra sig gällande för att till sist utmynna i att den behovsprövade hjälpformen på detta område praktiskt taget helt avlöses i och med att den av riksdagen beslutade allmänna sjukförsäkringen och fria sjukhusvården träda i kraft, vilket är avsett att ske den 1 juli 1951. Skulle något uppskov härvidlag visa sig nödvändigt innebär det dock endast att socialhjälpen under en säkerligen mycket begränsad övergångstid får bära vissa kostnader för vård på sjukvårdsanstalt, vilka eljest skulle ha burits direkt av staten. Till denna möjlighet tages därför i det följande ingen hänsyn. De kostnader för vård på sjukvårdsanstalt, som även efter den fria sjukhusvårdens genomförande i speciella fall kunna komma att vila på socialhjälpen, betraktas som relativt sett så obetydliga, att vid de summariska beräkningar, varom här är fråga,, hänsyn icke behöver tagas till dem. Det återstår posterna hemunderstöd och »annan hjälp», vilka för 1947 uppgingo till resp. 63,6 och 4,6 milj. kr. eller sammanlagt 68,2 milj. kr. Genom Hemunderstöd och »annan hjälp» år 1948. (Hjälpens storlek). Hemuuderstöd kronor

»Annan hjälp» kronor

Landsbygden E n b a r t egentlig fattigvård » kommunalt pensionstillskott » understöd u r donation Fattigvård och kommunalt pensionstillskott Fattigvård och understöd ur donation

14 778 735 14 103 880 394 410 15 090 165 765 99 590

2930020 2 808125 48 155 17 840 40 430 15 470

Städerna E n b a r t egentlig fattigvård » kommunalt pensionstillskott » understöd u r donation Fattigvård och kommunalt pensionstillskott Fattigvård och understöd ur donation

32367110 30 383110 1 397 110 158 735 189 780 238 375

1722645 1 573 080 92 490 22 775 25 235 9 065

Hela riket E n b a r t egentlig fattigvård » kommunalt pensionstillskott » understöd u r donation F a t t i g v å r d och kommunalt pensionstillskott Fattigvård och understöd ur donation . . . .

47145845 44 486 990 1 791 520 173 825 355 545 337 965

4652065 4 381 205 140 645 40 615 65 665 24 535

Understödets rättsliga form

345 tillmötesgående från socialstyrelsens sida har socialvårdskommittén erhållit tillgång till de motsvarande uppgifter för 1948, vilka komma att ingå i den officiella fattigvårdsstatistiken för detta år, som i denna del förelegat färdig. Kommittén hänvisar till vidstående tablå, som utvisar, att hemunderstöd för 1948 utgick med 47,i milj. och »annan hjälp» med 4,7 milj.; sammanlagt utgick 51,8 milj. Att hemunderstöden avsevärt nedgått (med icke mindre än 16,5 milj.) är ingen tillfällighet utan beror med säkerhet främst på att folkpensioneringsreformen trädde i kraft med årets ingång samt i viss mån på att detsamma gäller om de allmänna barnbidragen. Det är därför dessa senare siffror som bilda den egentliga utgångspunkten för beräkningarna. Folkpensioneringsreformen kan antagas även i fortsättningen utöva en minskande inverkan, främst med hänsyn till att flera kommuner efter hand införa särskilda bostadstillägg. Längre fram i detta kapitel (s. 354) meddelas, att det i särskilda bostadstillägg under år 1948 (det första år bestämmelserna gällde) utbetalades 11,8 milj. kr. och under första halvåret 1949 8,4 milj. kr. Utgifterna för hela år 1949 torde komma att ligga vid omkring 17 milj. kr. och sålunda i jämförelse med 1948 visa en ökning med 5 milj. kr. Att detta måste innebära att fattigvårdens hemunderstöd under 1949 till en del ersatts med särskilda bostadstillägg och att hemunderstödens summa påverkats i nedåtgående riktning är uppenbart, men hur pass omfattande minskningen har varit är det ej möjligt att angiva; en uppskattning till 2 å 3 milj. kr. synes dock rimlig. Icke heller är det möjligt veta något om, i vilken utsträckning särskilda bostadstillägg komma att införas i nya kommuner under tiden fram till 1952. Man får nöja sig med att redan under 1949 en minskning av angiven storleksordning kan antagas ha uppstått på grund av ökningen av de särskilda bostadstilläggen. Den minskning av hemunderstöden, som i fortsättningen kan antagas uppstå, får lämnas åsido. I den mån fattigvårds- och sedermera socialhjälpskostnaderna därigenom bli för högt uppskattade, förhåller det sig i stället tvärtom med kostnaderna för de särskilda bostadstilläggen (jfr s. 354). De allmänna barnbidragens inverkan på fattigvårdskostnaderna har tydligen varit mycket begränsad. Angående orsakerna härtill må erinras om att det vid barnbidragens genomförande uttryckligen framhölls, att dessa voro avsedda att medföra en standardhöjning för barnen. Det bör i detta sammanhang påpekas, att det på många håll hos de familjer, vilka åtnjutit ett mera permanent eller i varje fall mera regelbundet återkommande fattigvårdsunderstöd, förelegat en så hård pressning av levnadsstandarden, att det finnes alltför mycket att ta igen för att de allmänna barnbidragen omedelbart skulle kunna göra dessa familjer helt självförsörjande. Först på något längre sikt kunna barnbidragen påverka dylika familjers fattigvårdsbehov. Man vågar sålunda räkna med att fattigvårdens kostnader för hemunderstöd fortfarande på grund av här berörda reformer ha en nedåtgående tendens, och det synes rimligt räkna med en minskning med omkring 3 milj. kr.

346 I övrigt kan ytterligare inverkan på dessa kostnader av beslutade reformer i huvudsak beräknas endast av den allmänna sjukförsäkringen, som är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1951, och av reformerna fri sjukhusvård och billiga eller fria läkemedel, som samtidigt skola genomföras. Eftersom behovet av hemunderstöd ofta uppstår därigenom att på grund av sjukdom inkomsten faller bort för en person, som ej är medlem i sjukkassa, samtidigt som nya utgifter uppstå för sjukvård i hemmet och för läkemedel, eller därigenom att en sådan familjeförsörjare med små inkomster icke kan klara upp dylika utgifter för sjuka familjemedlemmar, är det uppenbart, att när sjukförsäkringen övergår från att vara frivillig till att bli allmän och obligatorisk detta måste i avsevärd grad verka minskande på fattigvårdskostnaderna. Under angiven förutsättning beträffande ikraftträdandet av sjukförsäkringen m. m. måste det därför vara berättigat att antaga att vid den tidpunkt då socialhjälpslagen enligt vad socialvårdskommittén föreslår skall träda i kraft, nämligen vid årsskiftet 1951—1952, fattigvårdens kostnader for hemunderstöd per år räknat komma att ligga avsevärt under motsvarande kostnader för 1948, alltså avsevärt under 47,i milj. kr. Att kunna i siffror mäta hur pass stor inverkan som sjukförsäkringen m. m. här kommer att utöva stöter på stora svårigheter. Uppgifter om storleken av hemunderstöd, vilka utgått på grund av sjukdom hos understödstagaren själv eller hos den som svarar för hans försörjning, äro icke tillgängliga och torde ej heller genom särskilda undersökningar kunna erhållas. Även om dylika uppgifter funnes skulle det vara svårt att avgöra, i vilken utsträckning ifrågavarande behov verkligen skulle ha täckts av den allmänna sjukförsäkringen. Man står bl. a. här även inför den ovissa frågan, i vilken utsträckning medborgarna komma att begagna sig av den möjlighet som den frivilliga delen av denna försäkring erbjuder. Någon ledning kan emellertid hämtas av tillgängliga uppgifter, i vad mån behovet över huvud taget förorsakats av sjukdom, ehuru dessa uppgifter tyvärr avse en tämligen avlägsen tid och följaktligen måste behandlas med varsamhet. Socialvårdskommittén framlade 1941 resultatet av en undersökning beträffande vissa sidor av fattigvården och bl. a. angående orsakerna till behovet av hemunderstöd i fråga om personer, vilka icke åtnjöto tilläggspension. Undersökningen avsåg hemunderstödsfall under månaderna september—november 1938. På grund av den angivna begränsningen saknas alltså helt uppgifter om orsakerna till understödsbehovet för tilläggspensionärer. Uppenbart är att för deras del sjukdom spelar en långt mindre roll än för de övriga. Lika uppenbart är dock att även för denna grupp sjukdom emellanåt ger anledning till fattigvårdsbehov, nämligen på grund av kostnader för läkarvård och läkemedel, och att alltså sjukförsäkringen även i fråga om denna grupp måste medföra en viss minskning av hemunderstöden, ehuru siffermässig utgångspunkt för uppskattning av en sådan minskning saknas. När kommittén infordrade uppgifterna om orsakerna till hjälpbehovet var avsikten att erhålla kunskap om de enligt uppgiftslämnarnas mening i de

347 enskilda understödsfallen huvudsakliga och omedelbara anledningarna till iättigvårdsunderstödet. Någonting annat ansågs omöjligt att få fram med den undersökningsmetod som kunde ifrågakomma (frågeformulär till fattigvårdsstyrelserna). Även med denna begränsning bli emellertid uppgifter av här ifrågavarande slag behäftade med en viss subjektivitet, dock knappast i högre grad än att man kan räkna med att den bild som erhållits är i sina huvuddrag tillförlitlig. Undersökningen utvisade, att sjukdom hos understödstagaren själv eller hos make eller minderårigt barn spelade en roll av skiftande styrka i städer och på landsbygd och inom vissa kategorier av de understödda såsom av följande tablå framgår. Antal hem understöds fall på grund av sjukdom i % av hela antalet dylika fall utan tilläggspension Städer Landsbygd

Hemunderstödda kvinnor med barnbidrag Hemunderstödda ej gifta kvinnor med bidragsförskott Hemunderstödstagare utan tilläggspension, barnbidrag eller bidragsförskott

18,6

(431 fall)

11,0

(335 fall)

26,5

(396 fall)

18,2

(121 fall)

38,5 (8 073 fall)

35,1 (3 585 fall)

Om man slår tillsammans tablåns båda första grupper bör procenttalen för grupperna ihop bli omkring 22 96 i städerna och omkring 13 96 för landsbygden. Sedan denna undersökning verkställdes kan självfallet en förskjutning av de olika orsaksfaktorernas inbördes styrka antagas ha inträffat. Fall, vilka genom folkpensioneringens utvidgning falla under denna men tidigare ej gjorde så, torde i huvudsak ha klassificerats i andra orsaksgrupper än sjukdom. Härigenom kan sjukdomsfaktorn antagas ha stegrats relativt sett. Å andra sidan torde den ökade anslutningen till de erkända sjukkassorna ha verkat i motsatt riktning. Som helhet har man därför knappast anledning att räkna med att några större förskjutningar inträffat. I fråga om hemunderstödsfallen 1948 föreligga uppgifter om fördelning på vissa kategorier, vilka visserligen icke helt överensstämma med kategorierna i tablån ovan men dock äro i det väsentliga jämförbara. Skillnaden ligger däri att samtliga ensamma kvinnor med barn bilda en grupp utan hänsyn till om de ha barnbidrag eller bidragsförskott eller intetdera. Då hemunderstödda kvinnor med barn i regel torde ha antingen barnbidrag eller bidragsförskott, kan man dock utan risk för större fel sammanföra 1938 års grupper »Hemunderstödda kvinnor med barnbidrag» och »Hemunderstödda ej gifta kvinnor med bidragsförskott» och tillämpa uppgifterna om dessa grupper på 1948 års grupp »Ensamma kvinnor med barn». Antalet hemunderstödsfall 1948. Städer Landsbygd Hela riket

Tilläggspensionärer Övriga familjer (avser även ensamstående personer) a) Ensamma kvinnor med barn b) Övriga utan tilläggspension

27 415 40 650 6 640 34 010

19 880 26 065 3 565 22 500

47 295 66 715 10 205 56 510

348 Om man utgår från de olika gruppernas sjukdomstal i det äldre materialet och med hänsyn till gruppernas storlek i 1948 års material beräknar sjukdomstalet för 1948 för hela gruppen »Övriga familjer», erhålles talet 34 %. För gruppen »tilläggspensionärer» saknas som förut framhållits helt uppgifter om sjukdoms betydelse som orsak till understödsbehovet. Man nödgas därför här röra sig med rena antaganden. I betraktande av att sjukdomstalet för de övriga är så högt som 34 % synes det vara ett rimligt antagande, att det för tilläggspensionärer icke understiger 10 96. Då tilläggspensionärerna utgöra 41 % av samtliga kan i så fall sjukdomstalet för samtliga antagas vara omkring 23 %. De anförda uppgifterna gälla den relativa förekomsten av fall, i vilka sjukdom varit orsak till hjälpbehovet. Uppgifter om den relativa storleken av kostnaderna för dessa fall saknas helt. Om man emellertid vågar antagandet, att kostnaderna fördela sig likformigt med antalet fall, talar det förut anförda för att av kostnaderna för hemunderstöd 1948, 47 milj. kr., omkring 11 milj. vållats genom sjukdom hos understödstagaren. Frågan i vad mån den allmänna sjukförsäkringen skulle ha täckt dessa kostnader, om den varit i kraft 1948, är mycket svårbedömd. Den sammanhänger med frågan om den anslutning den frivilliga delen av denna försäkring skulle ha haft. Håller man sig endast till den obligatoriska delen av försäkringen är det ju uppenbart, att sjukpenningen i dyrare orter är otillräcklig för försörjningen och sålunda ej kan antagas göra behovsprövat understöd onödigt utan endast minska det erforderliga beloppets storlek. Särskilt med hänsyn till den roll, som barnfamiljerna spela i understödsklientelet, samt storleken av de belopp, som komma att utgå i familjetillägg, bör man dock kunna räkna med att den allmänna sjukförsäkringen kommer att minska kostnaderna för hemunderstöd med ett belopp, som ligger någonstans mellan 5 och 10 milj. kr. Det har tidigare anförts vissa skäl för att fattigvårdens kostnader för hemunderstöd efter 1948 böra visa en nedåtgående tendens (uppskattad minskning 3 milj. kr.). Man torde med hänsyn härtill och på grund av vad nyss anförts kunna räkna med att dessa kostnader efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande skulle komma att ligga mellan 34 (47—10—3) och 39 (47—5—3) milj. kr. eller omkring 37 milj. kr. (städerna 25, landsbygden 12). Vad angår den andra här berörda posten i fattigvårdskostnaderna, »annan hjälp», som 1948 uppgick till 4,6 milj., bör man kunna räkna med en tendens till en minskning på grund av sjukförsäkringens bestämmelser om resebidrag vid inställelse hos läkaren m. m. Denna post torde därför efter sjukförsäkringens ikraftträdande kunna antagas komma att belöpa sig på 3 å 4 milj. kr. Om sjukförsäkringen träder i kraft såsom avsetts kan man i enlighet med vad ovan anförts räkna med att fattigvårdens kostnader för hemunderstöd och mannan hjälp» vid utgången av år 1951 per år räknat komma att under de inledningsvis uppställda förutsättningarna uppgå till omkring 40 milj. kr.

349 När socialhjälpslagen träder i kraft, enligt kommitténs förslag den 1 januari 1952, överflyttas nyssnämnda utgiftspost på socialhjälpen. Samtidigt påverkas utgifterna emellertid i riktning uppåt på grund av följande faktorer. Socialhjälpsreformen syftar bl. a. till att skapa en generell och behovsprövad hjälpform, som har en i möjligaste mån likformig effektivitet över hela landet. Ett kraftigt stöd i strävandena mot detta mål utgör det av kommittén föreslagna statsbidraget till socialhjälpen. I samma riktning kan den samtidigt ikraftträdande nya kommunindelningen antagas verka. Särskilt i hårt skattetyngda kommuner och icke minst i de mycket små kommunerna torde f. n. fattigvårdens understödsnivå ligga avsevärt under nivån i andra delar av landet. Kommitténs förslag syftar till att så långt som möjligt undanröja detta förhållande. En stegring av den genomsnittliga understödsnivån, i huvudsak på landsbygden, kan därför antagas inträffa. I fråga om storleken av denna stegring nödgas man självfallet röra sig med antaganden. Man torde böra räkna med att landskommunernas hemunderstödsutgifter ökas med 3 milj. till 15 milj. och städernas med 2 milj. till 27 milj., varvid den sammanlagda utgiftssumman för hemunderstöden blir omkring 42 milj. kr. Av posten »annan hjälp» motsvarar enligt vad förut upplysts 1,5 å 2 milj. förebyggande åtgärder. Såsom kommittén i detta betänkande framhållit är socialhjälpen avsedd att utnyttjas för dylika åtgärder i långt högre grad än som i regel skett med fattigvården. Man torde här ha anledning räkna med en kostnadsökning på förslagsvis 1,5 å 2 milj. Hela posten »annan hjälp» kan därför antagas stiga från 3 a 4 milj. till i runt tal 5 milj. kr. Vissa belopp komma att inflyta genom återbetalning från hjälptagaren själv eller från underhållspliktig. Det torde dock här icke komma att röra sig om belopp, som i detta sammanhang äro av egentlig betydelse. I överensstämmelse med det anförda och under de uppställda förutsättningarna kunna kostnaderna för socialhjälpen under de första åren av lagens tillämpning uppskattas till omkring 47 milj. kr. per år. Kommittén är angelägen understryka att den allmänekonomiska utvecklingen givetvis snabbt kan påverka denna siffra.

Kostnader för övriga socialvårdsformer, vilka beröras av den föreslagna lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Barnavården. Utgångspunkten erhålles här i den offentliga barnavårdsstatistikens uppgifter angående kostnaderna för omhändertagna barn. Dessa kostnader uppgingo under 1947 till 11 milj. kr., varav 6 i staderna och 5 i landskommunerna. Enligt uppgift från socialstyrelsen äro motsvarande uppgifter för 1948 enligt preliminär sammanräkning 12 (7 + 5) milj. kr. Härifrån skall avräknas dels de belopp, vilka barnavårdsnämnden själv lyft i allmänna och särskilda barnbidrag samt bidragsförskott för omhändertagna barn, dels de belopp, vilka influtit från försörjningspliktiga. Enligt under-

350 handsuppgifter från socialstyrelsen uppgick det belopp, som 1949 utbetalats till barnavårdsnämnd såsom allmänt barnbidrag, till omkring 1,9 milj. kr. Motsvarande belopp i särskilt barnbidrag kan enligt underhandsuppgift från pensionsstyrelsen beräknas till omkring 0,8 milj. kr. per år. Däremot saknas helt uppgift om de belopp, som i bidragsförskott utbetalats till barnavårdsnämnd eller influtit såsom ersättning från försörjningspliktiga. Med hänsyn till att de omhändertagna barnen i stor omfattning äro födda utom äktenskap (42 %) eller barn till frånskilda föräldrar, i vilka fall underhållsbidrag från fadern i regel finnes fastställt, kunna barnavårdsnämnderna i stor utsträckning med säkerhet erhålla ersättning åtminstone med bidragsförskottets belopp eller 250 kr. per barn och år. Antalet vårdfall i enskilda hem var 1947 omkring 19 000. För dessa torde nämnderna praktiskt taget genomgående kunna antagas ha haft en kostnad, i genomsnitt överstigande 250 kr. per år och ingående i de enligt det föregående redovisade utgifterna för omhändertagna barn. Av dessa barn kan enligt det föregående i varje fall omkring hälften antagas vara berättigade till underhållsbidrag eller bidragsförskott. Det får därför antagas att det till barnavårdsnämnderna såsom ersättning från föräldrarna eller såsom bidragsförskott influtna beloppet ej gärna kan understiga 2,5 milj. kr. per år. Barnavårdsnämnderna kunna sålunda såsom bidrag till sina kostnader för omhändertagna barn antagas årligen lyfta omkring 5 milj. kr. (1,9 -f 0,8 + 2,5). Deras årliga nettokostnader för omhändertagna barn kunna därför beräknas till 7 milj. kr. Införandet av fri sjukhusvård, fria och billiga läkemedel samt allmän sjukförsäkring måste i viss mån minska barnavårdsnämndernas kostnader för omhändertagna barn. Särskilt gäller detta om barn, för vilka nämnderna nu erlägga avgift m. m. för vård på sjukvårdsanstalt. Storleken av denna minskning kan icke beräknas, men någon ledning kan erhållas av att år 1947 av omhändertagna barn nära 12 % vårdades på annan anstalt än barnhem och ungdomsvårdsskola, Vilket i de flesta fall torde innebära, att barnen vårdades på sjukvårdsanstalt. Det synes därför rimligt att uppskatta ifrågavarande minskning till omkring 10 %. Ä andra sidan gör sig redan nu en målmedveten strävan gällande att höja ersättningarna för vård i fosterhem, varigenom man skulle kunna få bättre tillgång på goda fosterhem, och minska behovet av barnhem, något som är angeläget såväl ur ren vårdsynpunkt som av ekonomiska skäl. Denna strävan kommer självfallet lättare att leda till resultat, när enligt kommitténs förslag statsbidrag börjar utgå till barnavårdsnämndernas här ifrågavarande kostnader. Man torde på grund härav kunna räkna med att dessa kostnader fr. o. m. 1952 komma att öka med förslagsvis 30 96. I överensstämmelse med det anförda kunna de barnavårdskostnader, på vilka statebidrag enligt den föreslagna lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål skall utgå, uppskattas till 8 milj. kr.

351 Driftkostnader för ålderdomshem. I detta sammanhang saknas anledning uppehålla sig vid frågan om dessa kostnaders storlek i annan mån än vad som erfordras för en uppskattning av de utgifter som kunna uppstå för statsverket vid ett förverkligande av kommitténs i kap. X I I I framlagda förslag om statsbidrag till dessa kostnader. Enligt detta förslag skall statsbidrag utgå på ett fast bidragsunderlag av 2 kr. per vårddag. Den senaste undersökningen beträffande fattigvårdsanstalterna utfördes av socialstyrelsen och avsåg förhållandena under 1946. Antalet vårdtagare per dag på de egentliga ålderdomshemmen var under detta år 29 465, under det att samma antal på avdelningar för sinnessjuka var 1544 och på avdelningar för kroniskt sjuka 2 387. Av dessa grupper är det egentligen endast de egentliga ålderdomshemmen, som här äro av intresse, och ej heller hela denna grupp, enär den innesluter även den grupp vårdtagare, som enligt kommitténs förslag skall beredas plats på av landstingen upprättade vårdhem. Å andra sidan befinner sig otvivelaktigt behovet av platser på de ålderdomshem, vilka enligt statsmakternas beslut skola upprättas, i stigande redan på grund av det successivt ökande antalet åldringar. Vidare är detta behov säkerligen redan nu ej oväsentligt större än vad som kommer till synes i de anförda siffrorna; hemmens ändrade karaktär och förbättrade standard kommer att ge anledning till att dessa nu dolda behov anmäla sig. Det kan därför antagas att antalet vårddagar redan år 1952 (det första år, för vilket statsbidrag skulle utgå) kommer att ligga över det som motsvarar en medelbeläggning per dag av 30 000 eller över 10 950 000 vårddagar (365 X 30 000). I övrigt är man hänvisad till att röra sig med rena antaganden. Om man räknar med omkring 34 000 vårdtagare i medeltal per dag, vilket för de första åren synes vara ett rimligt antagande, blir antalet vårddagar i runt tal 12,5 milj. och det sammanlagda bidragsunderlag, på vilket statsbidrag skall utgå, kommer då att uppgå till omkring 25 milj. kr. Bidragsförskott. Enligt uppgift från socialstyrelsen ha barnavårdsnämnderna i bidragsförskott under 1948 utbetalat 6,3 milj. kr. och från de ersättningsskyldiga uppburit 2,4 milj. kr. Nettokostnaderna ha sålunda uppgått till 3,9 milj. kr. Man bör sålunda räkna med att statsbidrag efter de av kommittén föreslagna bestämmelserna kommer att utgå på i runt tal 4 milj. kr.

Storleken av statens bidrag enligt lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Enligt det föregående har man anledning räkna med att statens bidrag enligt den av kommittén föreslagna statsbidragslagen kommer att utgå på följande belopp: Socialhjälp Barnavård Driftkostnader för ålderdomshem Bidragsförskott

47 m i}j. kr. 8 » » 25 » » 4 » » Summa

84 milj. kr.

352 Det må erinras om att de här upptagna beloppen äro grundade på det antagandet, att den fria sjukhusvården och den allmänna sjukförsäkringen trätt i kraft. För den händelse dessa reformers ikraftträdande skulle komma att i viss mån förskjutas bliva kostnaderna för socialhjälpen och även barnavården under övergångstiden högre (jämför ovan s. 344, 348 samt 350). I fråga om socialhjälp åt svenska medborgare, för vilka ersättningskommun saknas (icke mantalsskrivna för det aktuella året), samt åt personer, vilka icke äro svenska medborgare, föreslås statsbidrag utgå med 100 %. Detsamma har gällt i fråga om fattigvård, och det anslag, som för ändamålet upptagits i statsverkspropositionen 1950 (femte huvudtiteln s. 33 och 35) uppgår till 2,4 + 0 , 7 = 3 , 1 milj. kr. Motsvarande gäller om kostnaderna för omhändertagna barn och anslagsbeloppet är där 190 000 kr. E n viss påverkan av de nya bestämmelserna torde kunna väntas, i det att statsbidrag kommer att utgå även för utgifter, för vilka dylikt enligt fattigvårdslagen ej medgivits (framför allt för hjälp åt arbetslösa samt för förebyggande åtgärder). Det torde därför vara rimligt att räkna med att av kostnaderna för socialhjälp och barnavård, sammanlagt 55 milj. kr., omkring 4 milj. skola täckas av statsmedel genom 100 %-bidrag. Å återstoden liksom å kostnaderna för ålderdomshemmens drift samt för bidragsförskott eller sammanlagt 80 milj. kr. skall utgå statsbidrag med minst 30 och högst 80 % och i övrigt efter en procentsats, som varierar efter antalet skattekronor i varje kommun på sätt som i kap. X I I I närmare angivits. För att få full klarhet om storleken av den andel av sistnämnda belopp, som kan antagas falla på staten, skulle därför erfordras uppgifter om på vad sätt beloppet fördelar sig på kommunerna, grupperade efter deras skattekraft. I brist på sådana uppgifter får man reda sig med vissa uppskattningar. Enligt kommitténs förslag skall statsbidraget utgå med omkring 50 % vid normalskatteunderlag, d. v. s. det skattekrontal per invånare, som utgör det aritmetiska medeltalet för samtliga kommuners skattekrontal per invånare (se i övrigt kap. X I I I ) . Eftersom de stora kommunernas skattekrontal per invånare är i genomsnitt avsevärt högre än de mindre kommunernas och dessa större kommuner därför få genomsnittligt lägre statsbidrag än de mindre, måste statsbidragsprocenten på kommunernas sammanlagda utgifter bliva mindre än 50 %. I samma riktning verkar det förhållandet att kostnaderna för den behovsprövade hjälpen äro relativt sett betydligt större i de stora kommunerna än i de mindre. Följande må i någon mån illustrera detta. De tolv största städerna i riket efter invånarantalet den 1 januari 1949 voro följande: Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Linköping, Malmö, Norrköping, Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro, samtliga med en folkmängd över 45 000 invånare och med en sammanlagd folkmängd, som uppgår till 26 % av hela rikets. I samtliga dessa städer var skattekrontalet per invånare så högt att statsbidraget enligt kommitténs förslag (och med nuvarande ortsavdrag) skulle ha . utgått endast med minimiprocenten. 30 96. Fattigvårdens utgifter för hemunderstöd i dessa städer uppgick

353 1948 till 24,1 milj. kr. eller 52 % av samma utgifter i hela riket. Även om efter socialhjälpslagens ikraftträdande dessa utgifter komma att ökas mera i de mindre än i de större kommunerna, är det dock genom det anförda uppenbart, att statsbidraget i mycket stor omfattning kommer att utgå endast med 30 %. Lägges härtill, att de kommuner, som kunna antagas erhålla bidrag med 70—80 %, äro relativt små och representera en ringa del av utgifterna i deras helhet, är det uppenbart, att den andel av samtliga här ifrågavarande socialvårdsutgifter, som kommer att stanna på staten, måste bli väsentligt mindre än 50 % (jämför tablån å s. 318). Till jämförelse må erinras om att den kommunala belastningen i medeltal per kommun för de delar av folkpensioneringen, till vilka kommunerna skola bidraga, av kommittén beräknats till drygt 26 % under 1949 (s. 313), under det att belastningen för alla kommuner tillsammans enligt uppgifter från pensionsstyrelsen utgjort 33,5 % för 1948 och beräknats till 36 % för 1950. Det torde under dessa omständigheter vara rimligt att antaga att statsbidraget till nu ifrågavarande socialvårdsutgifter i deras helhet kommer att stanna vid omkring 40 % av utgiftssumman, sålunda vid 40 % av 80 milj. kr. eller vid omkring 32 milj. kr. När härtill kommer förut nämnda 100 %-bidrag på 4 milj., skulle statsbidraget enligt lagen om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål med avseende på de första åren av lagens tillämpning kunna antagas bli omkring 36 milj. kr. Emellertid motsvarar detta belopp icke en nettoutgift för statsverket. E n mindre del av dessa utgifter bestridas redan av statsmedel enligt följande tablå: Under femte huvudtiteln i statsverkspropositionen 1950 upptages anslag för Milj. kr.

fattigvård i allmänhet barnavård i allmänhet fattigvård och barnavård enligt den nordiska fattigvårdskonventionen fattigvård och barnavård för lappar ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott bidrag till barnavårdsnämnderna för vissa kostnader enligt barnavårdslagen m. m Sammanlagt

2,4 0 0,19 0,7 0 0,10 2,2 0 0,16 5,7 5

Med hänsyn till de ovan lämnade uppgifterna om utgifterna för bidragsförskott 1948 är det sannolikt, att anslaget för detta ändamål är väl lågt. Statens kostnader komma snarare att uppgå till 3 milj. kr. (3/i x 4). Dessa speciella anslag äro enligt kommitténs förslag avsedda att ersättas av anslaget enligt den nya bidragslagen. Statens nettokostnader på grund av denna lag kunna därför antagas stanna vid omkring 30 milj. kr. Då statsbidraget enligt vad kommittén i specialmotiveringen föreslår skall utbetalas per kalenderår i efterskott och lagen avses träda i kraft med ingången av år 1952, kommer statsverket att belastas av denna kostnad första gången under budgetåret 1952/53 i den mån utbetalning hinner göras före den 1 juli 1953 (jämför s. 341). 27—1783 49

354 Kostnaderna lör särskilda bostadstillägg och för statsbidrag till dessa.

Från pensionsstyrelsen har socialvårdskommittén emottagit följande upplysningar beträffande utgifterna för de särskilda bostadstilläggen: Under 1948 utbetalades 11,8 milj. kr., varav 8,4 belöpte på de 12 städer, vilka uppräknats å s. 352. Av de 217 kommuner, vilka i december 1948 utbetalade särskilt bostadstillägg, hade emellertid åtskilliga infört dylika icke med årets ingång utan först från tidpunkt längre fram under året. På grund härav och än mer på grund av att nya kommuner infört särskilda bostadstil]lägg (i september 1949 hade antalet kommuner stigit till 340) är det utbetalade beloppet avsevärt större 1949 än 1948. Första halvåret 1949 utbetalades sålunda 8,4 milj. kr., varav 5,i belöpte på ifrågavarande 12 städer. Dessa siffror lära emellertid vara i viss mån missvisande, enär en del utbetalningar i början av året motsvara tillägg, som avse den senare delen av 1948. Med hänsjm till att nya kommuner tillkommit torde det likväl vara rimligt att räkna med en årskostnad för 1949 å 17 milj. kr. Att detta belopp successivt kommer att stegras är otvetydigt men hur mycket kan icke avgöras. Med hänsyn till de omständigheter, som berörts å s. 345, synes man kunna utgå ifrån det angivna beloppet. Enligt kommitténs förslag skall härav på kommun falla en viss andel, nämligen i normalkommun omkring 33 96, dock att kammunandelen aldrig skall överstiga 60 96. Hur stor del av hela beloppet, som kommer att falla på kommunerna, beror här liksom i fråga om socialhjälp m. m. på det sätt på vilket beloppet fördelar sig på kommunerna, grupperade efter deras skattekraft. Enligt vad ovan meddelats faller 60 å 70 % av beloppet på de omskrivna tolv städerna. Med hänsyn till det höga skatteunderlaget i dessa städer kommer kommunandelen för dessa att uppgå till maximiandelen 60 % eller ligga nära därtill. På grund härav torde det vara försvarligt att räkna med att 50 % av de sammanlagda kostnaderna för särskilda bostadstillägg komma att falla på kommunerna. Det må erinras om att övriga inkomstprövade delar av folkpension, vilka förekomma i alla kommuner, av pensionsstyrelsen beräknats för 1950 falla med 36 % på kommunerna, samt att socialvårdskommittén uppskattat kommunernas andel i socialhjälpskostnaderna till omkring 60 % (bortsett från den del som helt täckes av statsverket). Med här angivna utgångspunkter komma statsverkets kostnader för folkpensioneringen att ökas med 8 å 9 milj. kr. Denna ökade belastning inträffar första gången under budgetåret 1953/54 (möjligen till en del under budgetåret 1952/53, beroende på den tidpunkt, då pensionsstyrelsen utsänder uppgifter till kommunerna om det belopp, som skall erläggas), och får den formen, att från kommunerna inflytande bidrag till folkpensioneringskostnaderna komma att omfatta icke som nu hela det såsom särskilda bostadstillägg utbetalade beloppet utan endast omkring hälften av detta. Det må ånyo erinras om att det är sannolikt, att denna ökade belastning

355 blir större än det angivna beloppet men att man i så fall i stället kan räkna med en viss minskning av socialhjälpskostnaderna och statens bidrag till dessa.

Beräknad kostnadsökning för statsverket. Enligt det föregående kunna statens nettokostnader för bidrag till socialhjälp m. m. uppskattas till 30 milj. kr. Härtill kommer ökningen av statens kostnader för folkpensioneringen, 8 ä 9 milj. kr. Sammanlagt komma sålunda statsverkets kostnader att ökas med 38 å 39 milj. kr.

Kommitténs förslag innebära en viss utvidgning av de statliga organens (särskilt länsstyrelsernas) uppgifter men i vissa delar även en förenkling av dessa samt i avseende på besvärsmåls handläggning i högsta instans att denna skall utvidgas med representanter för socialvården och därjämte målen överflyttas från kammarrätten och regeringsrätten till en inom socialstyrelsen anordnad socialöverdomstol. Såsom helhet betraktade måste emellertid kommitténs förslag medföra en ökning av statens administrationskostnader. Då kommittén endast i speciella avseenden haft att framlägga preciserade organisationsförslag kan f. n. storleken av denna kostnadsökning icke beräknas. I första hand måste länsstyrelseutredningens förslag avvaktas.

MOTIVERING Del II. Vissa anstalfsfrågor

DEL II. VISSA

ANSTALTSFRÅGOR.

KAP. I. Socialvårdskommitténs principförslag" 1946 angående försörj ningshem ni. ni. samt däröver avgivna rem issy ttranden. Socialvårdskommittén framlade i sitt betänkande XIV år 1946 utredning och förslag angående ålderdomshem m. m.; betänkandet innefattade även förslag till lag om ålderdomshem, avsett att omedelbart antagas men träda i kraft först den dag Konungen bestämde. I betänkandet framlades fullständiga förslag beträffande ålderdomshemmen samt vissa förslag beträffande sjukvårdsanstalter av olika slag. I dessa delar blevo anstaltsfrågorna slutbehandlade för kommitténs del. Därjämte uppdrogos emellertid riktlinjer för ordnandet av försörjningshem, under det att frågan om arbetshemmen i deras egenskap av anstalter för försumliga försörjare sköts på framtiden, enär kommittén ännu icke tagit ställning till frågan om formerna för arbetsföreläggande gentemot dylika. Betänkandet lades till grund för proposition till 1947 års riksdag (nr 243), vilken i det väsentliga innebar ett godtagande av kommitténs förslag i sak, ehuru departementschefen ansåg att det omedelbara antagandet av en lag om ålderdomshem endast skulle ha principiell betydelse och fann lämpligare pröva denna fråga först i samband med frågan om antagandet av en socialhjälpslag. Riksdagen godkände propositionen. De av kommittén framlagda förslagen beträffande sjukvårdsanstalterna ha prövats eller befinna sig under prövning i ett större sammanhang För kommitténs del återstår nu att avlämna slutligt förslag beträffande försörjningshemmen och arbetshemmen. Socialvårdskommitténs förslag 1946 om försörjningshem. I fö re nämnda betänkande, kap. VII, har kommittén beträffande behovet av försörjningshem i huvudsak framhållit följande. Med försörjninghem åsyftas anstalter för vård av yngre och medelålders tämligen arbetsföra men ej försörjningsdugliga personer (försörjningsfall). Enligt en av kommittén 1938 företagen undersökning uppgick detta klientels antal år 1938 till 2 000 å 2 500 personer. I stor utsträckning, framhöll kommittén, rörde det sig om personer vilka utan att vara sinnesslöa dock voro intellektuellt undermåliga. Kroppskrafterna kunde vara goda men vederbörande hade svårt att erhålla och behålla en anställning. En annan grupp bildade personer, vilka förfallit till ett asocialt levnadssätt och därför blivit i behov av anstaltsvård. Det kunde i många fall röra sig om goda yrkesarbetare. Till sist

358 bildade de som ha vandrartendenser en särskild grupp. De måste ofta tagas om hand på försörjningshem över vintern. Kommittén fann uppenbart att dessa försörjningsfall icke passade ihop med åldringarna. För båda parters skull vore det angeläget att i regel icke bereda dem vård på samma anstalt. För försörjningsfallens del saknade ålderdomshemmen de arbetsmöjligheter som vore nödvändiga för deras sysselsättning. Därvid förbisåg icke kommittén, att det understundom kunde gå väl för sig att behålla ett eller annat försörjningsfall på ålderdomshem. Om det rörde sig om ett i förhållande till hemmets storlek ringa antal fall kunde dessa beredas sysselsättning inom hemmets normala drift såsom med skötsel av värmepanna, trädgård m. m. dylikt. Förutsatt att man här utvalde sådana fall som icke vore störande för åldringarna, kunde inga erinringar göras mot att de behöllos på ålderdomshemmen. Så kunde emellertid, ansåg kommittén, bli fallet endast med en ringa del av samtliga försörjningsfall, och kommitténs slutsats blev därför den att särskilda försörjningshem måste inrättas. Kommittén fann att man ej borde ha större hem än med 50 platser och att platsantalet helst borde begränsas till 30. Om man räknade med ett behov av 1 500 vårdtagare och 30 platser på varje hem bleve det dock fråga om endast omkring 50 hem för hela riket. Såsom huvudman för ett sådant anstaltssystem kunde endast staten eller landstingen ifrågakomma och kommittén fann för sin del riktigast, att uppgiften lämnades åt landstingen. Från början borde endast inrättas ett hem för vartdera könet inom varje landstingsområde. Kommittén anmälde sin avsikt att ta under övervägande om hemmen skulle kunna användas även för annat klientel än det som fanns å fattigvårdsanstalterna, i vilket fall hemmen eventuellt borde göras något större och kunde anordnas för flera verksamhetsgrenar. I fortsättningen erinrade kommittén om att störande understödstagare på ålderdomshem och försörjningshem enligt 33 § fattigvårdslagen kunde överföras till arbetshem, i den mån de vore »i någon mån arbetsföra». Detta senare krav fann kommittén ha tillkommit mest med hänsyn till arbetshemmens karaktär. Det förelåge emellertid anledning att lösgöra frågan om det störande klientelets omhändertagande från problemet om de försumliga försörjarna. Det vore angeläget att särskilda vårdformer stode till buds för dem som — utan att något direkt vårdbehov av sjukvårdskaraktär förelåge — genom sitt uppträdande äventyrade lugnet och ordningen å ålderdomshemmen. Det kunde här vara fråga om lynnesegendomligheter av det ena eller andra slaget, grälsjuka, obenägenhet att underkasta sig de ordningsregler som i den gemensamma trevnadens intresse vore erforderliga o. s. v. Någon större omfattning hade icke denna grupp även om den skulle visa sig vara relativt sett avsevärt större än det antal störande understödstagare som för det dåvarande verkligen överförts till arbetshem (den 1 juni 1946 54 män och 28 kvinnor). Dessa personer borde omhändertagas på hem av i huvudsak samma karaktär som ålderdomshemmen och försörjningshemmen; vad det gällde vore att åstadkomma en differentieringsmöjlighet inom denna anstaltsorganisations ram.

359 En sådan möjlighet kunde med hänsyn till det ringa behovet av platser för störande personer ej skapas genom kommuner eller landsting utan endast genom staten. Kommittén erinrade om att det pågick en undersökning om arbetshemmens klientel och fann det möjligt att det därvid komme att visa sig att de störande vårdtagarna till en del kanske borde beredas vård å specialanstalter. A andra sidan kunde man räkna med att inrättandet av srieciella anstalter för detta klientel samt ålderdomshemmens utveckling till inackorderingshem för åldringar, skulle komma att öka kommunernas benägenhet att från ålderdomshemmen utsortera de störande elementen. Det vore under dessa förhållanden icke möjligt att avgöra, i vilken omfattning hem för detta klientel skulle bli erforderligt, men kommittén ansåg det dock uteslutet att icke två hem för män och ett hem för kvinnor, varje hem på 25 å 30 platser, skulle visa sig erforderligt. Detta antal hem borde därför redan från början inrättas. Kommittén föreslog att de skulle benämnas statens försörjningshem. Remissyttranden över socialvårdskommitténs förslag om försörjningshem. Kommitténs förslag att särskilda f ö r s ö r j n i n g s h e m borde inrättas dels för yngre och medelålders tämligen arbetsföra men ej försörjningsdugliga personer, de s. k. försörjningsfallen, dels ock för störande personer tillstyrktes i allmänhet eller lämnades utan erinran. Socialstyrelsen sade sig i princip kunna tillstyrka förslagen, men ansåg, att hithörande frågor lämpligen borde behandlas i samband med frågan om arbetshemmens fortsatta tillvaro. Länsstyrelsen i Kronobergs län ansåg, att en överflyttning av det störande klientelet till annan lämplig anstalt borde äga rum i lika snabb takt som beträffande de sinnessjuka och de sinnesslöa. Just de störande personerna hade i särskilt hög grad bidragit till att nedsätta ålderdomshemmens anseende. I en del yttranden hade emellertid gjorts vissa invändningar. Medicinalstyrelsen framhöll, att enligt styrelsens förmenande huvudparten av de störande understödstagarna ledo av psykisk ohälsa eller invaliditet och att därför hem för sådana personer på något sätt borde anslutas till vårdhemsorganisationen för lättskötta sinnessjuka. Svenska landstingsförbundets styrelse anförde, att det vore sannolikt att en del av försörjningsfallen vore att hänföra till kategorien partiellt arbetsföra, vars inlemmande i arbetslivet vore aktuell. Frågan om inrättande av försörjningshem för de övriga försörjningsfallen vore i behov av en mera ingående utredning. Dessa hem borde anordnas och drivas i statlig regi. För sistnämnda förslag hade även förvaltningsutskotten i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs samt Västernorrlands läns landsting uttalat sig. Stadsfullmäktige i Norrköping framhöll, att de arbetsföra bland försörjningsfallen i staden minskat avsevärt under de senaste åren. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida det ur arbetssynpunkt vore nödvändigt att inrätta några kommunala försörjningshem, i synnerhet som socialvårdskommittén själv ansett

360 det vara förenat med vissa fördelar att ha ett eller annat försörjningsfall på ålderdomshemmen för utförande av vissa handräckningsarbeten o. d. Stadsfullmäktige i Gävle ansåg, att försörjningsfallen i avsevärd omfattning borde kunna utan olägenhet vårdas åtminstone på större ålderdomshem, där de i den mån så erfordrades kunde sammanföras i särskilda avdelningar. Särskilda försörjningshem för de mera besvärliga syntes dock erforderliga. Stadsfullmäktige i Göteborg hade även uttalat sig för att i de större städerna en kombination av ålderdomshem och försörjningshem finge bibehållas. Gotlands läns landstings förvaltningsutskott föreslog, att flera landsting borde kunna förena sig om ett försörjningshem. I propositionen nr 243 till 1947 års riksdag uttalade departementschefen att han vad anginge frågan om behandlingen av de s. k. försörjningsfallen samt störande personer i princip anslöte sig till kommitténs uppfattning att dessa personer — frånsett en mindre del av förstnämnda kategori, som kunde beredas lämplig sysselsättning på ålderdomshem — borde omhändertagas på särskilda hem, vilka vore så anordnade att lämpligt arbete kunde beredas de intagna. Emellertid borde dessa frågor behandlas i samband med frågan om arbetshemmens framtida ställning och resultatet av den individuella undersökningen av arbetshemmens klientel, som uppdragits åt socialstyrelsen, avvaktas, innan definitiv ståndpunkt toges.

361 KAP. II. Undersökningen av klientelet på arbetshemmen 1946, i vad den avsåg personer, intagna såsom störande understödstagare. Utvecklingen under senare år. Den nyss berörda undersökningen av arbetshemmens klientel, som utförts av socialläkaren G. Inghe på uppdrag av socialstyrelsen, har numera slutförts samt av socialstyrelsen överlämnats till Konungen (SOU 1949:37). Kommittén hänvisar till densamma men återger här det väsentliga av de slutsatser, vartill undersökaren kommit. Inventeringen av klientelet ägde rum sommaren 1946 och undersökningen kom att i fråga om störande understödstagare omfatta 52 män och 29 kvinnor. Huvuddelen av dessa voro i fråga om männen mellan 45 och 75 år (45 st.), under det att kvinnorna hade en mera spridd åldersfördelning (13 i nyssnämnda ålder, 13 yngre och 2 äldre). Manliga understödstagare. Under rubriken »Diskussion om klientelets behandling» gör Inghe vissa uttalanden, vilka kunna sägas utgöra hans egen uppfattning om undersökningens resultat; dessa uttalanden innehålla bl. a. följande: Beskrivningen av klientelet utvisar att flertalet av de störande understödstagarna var svårt sjuka, hjärnskadade, efterblivna eller eljest abnorma individer och att deras beteende på ålderdomshemmet kunde uppfattas som symtom på psykiska egendomligheter. Ett stort antal var dessutom gamla och i stort sett arbetsoförmögna. En ändamålsenlig behandling måste eliminera dem som störningsfaktorer på ålderdomshemmet men samtidigt tillgodose både deras vårdbehov och deras krav på att bli hyggligt och rättvist behandlade. Behandlingen bör under inga förhållanden ha straffkaraktär. De med hänsyn till de sociala förvecklingarna svåraste beteenderubbningarna äro otvivelaktigt det indisciplinära och störande uppträdandet på ålderdomshemmen. Däremot bör inte rimligtvis ovilligheten att arbeta på ålderdomshemmet, anses spela någon större roll, när det ju ändå i flertalet fall rör sig om praktiskt taget arbetsoförmögna och pensionsmässiga individer. »Rymningar» behöver väl i regel inte heller vara disciplinupplösande. Även gamla och sjuka människor bör ju ha rätt till en viss rörelsefrihet. En försvårande faktor är härvid tvångskvarhållandet av vissa lösdrivare och bettlare enligt 73 § fattigvårdslagen. Dessa bestämmelser utgöra ju i själva verket ett komplement till lösdrivarlagen. Ur allmän social synpunkt — uttalar Inghe — kan det inte spela någon större roll, om gamla hyggliga lösdrivare då och då ger sig ut på luffen, bara de vid behov bli väl omhändertagna och hjälpta

362 av den öppna socialvården. Märker man, att de far illa, böra de övertalas att på nytt ge sig in på ålderdomshem. Rymningsbenägenheten och åtskilliga andra beteenderubbningar på ålderdomshemmen torde också i viss mån kunna motverkas, om ålderdomshemmen gjordes mera trivsamma. De störande understadstagarna äro ofta känsliga för missförhållanden av olika slag. Onekligen äro också många fattigvårdsanstalter och ålderdomshem föga tilltalande för klientelet. En del av jätteanstalterna i de större städerna göra också ett övervägande otrivsamt och kasernliknande intryck och passar föga som substitut för gamla människors hem. Kunde anstalterna göras mindre och hemtrevligare, bli bättre försedda med personal och bekvämligheter och tillåta differentiering av klientelet, skulle förmodligen också rymningsbenägenheten minska. Då skulle det också bli möjligt att visa ökad tolerans mot beteenderubbningar av olika slag hos understödstagarna. En diskussion om den rationella behandlingen av störande understödstagare rullar således upp hela frågan om ålderdomshemmen. På detta område finnas åtskilliga missförhållanden. E t t kapitel för sig utgör de gamla störande alkoholisterna, som överförts till arbetshem efter ständigt spritmissbruk på ålderdomshemmen och fattigvårdsanstalterna. Det rör sig, som tidigare visats, i regel om gamla oförbätterliga, djupt förfallna och numera dementa alkoholister, rena asylfall. Även de bör emellertid betraktas som sjuka människor och därför kunna kräva en viss tolerans och hänsyn från samhällets sida, när de måste omhändertagas. Om man, fortsätter Inghe, bortser från möjligheterna att förbättra behandlingen av störande understödstagare på ålderdomshemmen och vårdhemmen — det är ju också svårt att å priori avgöra effektiviteten av sådana reformer — uppstår frågan om den bästa behandlingen av det klientel, som f. n. omhändertas på arbetshemmen. I nedanstående tabell har Inghe gjort ett försök att fördela de undersökta på olika vårdformer. Förslag* till behandling* av störande understödstagare. V å

r

d

f

o r

m

Antal fall

Sinnesslö vård Sinnessjukvård »Psvkopatvård» Alkoholist, vård Försörjningshem (av typ Högalid, Fjäll bo, Värnhem) Ålderdomshem . . . . Öppen socialvård

10 20 5 5 8 2 2

Summa

52 Som synes ha ungefär 2k hänvisats till medicinsk behandling, medan Vs hänvisats till omhändertagande av socialvården. Inghe understryker att med sinnesslövård, sinnessjukvård och »psykopatvård» avses inte nödvändigtvis intagande på anstalt. »Psykopatvården» är ju för övrigt ännu endast under utredning. Många av dem, som omhändertagas av sinnesslövården, sinnessjukvården

363 och längre fram »psykopatvården», borde efter en kortare tids omhändertagande på anstalt kunna utplaceras i familjevård eller ställas under tillsyn av den öppna hjälpverksamheten. Även omhändertagandet av socialvården borde stundom kunna ske i form av öppen socialvård. Man får tänka sig ett samarbete mellan fattigvårdsanstalten och den öppna socialvården. Synbarligen skulle endast ett mindre antal kunna återföras till ålderdomshemmet, och i så fall framför allt till de större försörjningshemmen i städerna. De små ålderdomshemmen böra nog även i fortsättningen om möjligt befrias från störande understödstagare. Inte heller torde dessa smärre ålderdomshem kunna ta hand om alkoholister. För alkoholisterna har utom alkoholistvård föreslagits omhändertagande på större försörjningshem eller vid behov av mera kvalificerade åtgärder av sinnessjukvården eller »psykopatvården». Störande understödstagare torde således mycket väl kunna omhändertagas tillfredsställande på annat sätt än genom förflyttning till arbetshem. Det skulle därför inte vara nödvändigt att behålla arbetshemmen av hänsyn till de störande understödstagarna. Detsamma gäller de »Statens försörjningshem», som socialvårdskommittén föreslagit för denna kategori av understödstagare. Även de torde kunna ersättas av redan nu befintliga vårdformer. I själva verket tillåta dessa vårdformer redan nu en effektivare och mera kvalificerad vård av de psykiskt defekta och sjuka bland de störande understödstagarna. Detta är även humanare, särskilt om utplacering i familjevård under överinseende av hjälpverksamheten visar sig möjlig. Tyvärr skulle vederbörande alltjämt i stor utsträckning komma att skiljas från hemkommunen. Möjligen kan det tänkas, att hjälpverksamheten i framtiden skulle kunna utnyttja de lokala resurserna i hemkommunen bättre i samband med utbyggnaden av familjevården. Därmed skulle också — uttalar Inghe —- bortfalla det för rättskänslan stötande i att gamla och sjuka människor på grund av sina patologiska beteenderubbningar omhändertagas på anstalter av omisskänslig straff karaktär, isolerade från anhöriga och från omgivningen i övrigt. Onekligen har intagningen på sådana anstalter en socialt deklasserande prägel även för de störande understödstagarna. Att bibehålla anstalter av detta slag kan inte anses behövligt. Störande understödstagare borde kunna skiljas från ålderdomshemmen på ett tillfredsställande sätt genom andra vårdformer. En differentiering av de störande understödstagarna på andra vårdformer möter emellertid för tillfället vissa svårigheter. Någon »psykopatvård» med »psykopatsjukhus» som kärna är ännu inte uppbyggd. Tills vidare torde sinnessjukvården få överta den del av klientelet, som i tabellen föreslagits till omhändertagande inom »psykopatvårdens» ram. Emellertid är — fortsätter Inghe — sinnessjukhusen överbelagda. Familjevården är också högst otillräckligt utbyggd. Sedan särskilda hjälpverksamhetsläkare tillsatts vid de statliga sinnessjukhusen, torde emellertid också familjevården så småningom bli bättre rustad och därmed sinnessjukvården få större möjligheter att mottaga och placera även störande understödstagare från ålderdomshemmen. Även alko-

364 holistvården håller f. n. på att omgestaltas. Försörjningshemmens och ålderdomshemmens brister ha redan tidigare berörts. Den öppna socialvården är inte heller tillfredsställande, särskilt i de smärre kommunerna. E n tillsyn i öppen vård av det slag, som ovan skisserats, torde f. n. vara svår att genomföra på de flesta håll. När den nya kommunindelningen genomförts, och socialvården därigenom kommit att administreras i större enheter, borde emellertid även kunna skapas en effektivare öppen socialvård. Om det med hänsyn härtill befinnes svårt att omedelbart överföra arbetshemmens klientel till andra vårdformer, påpekar Inghe att för c:a iU av de undersökta fortsatt vistelse på arbetshemmet inte var förenad med några nämnvärda olägenheter för dem själva. De flesta av dessa vistades på arbetshemmet i Limhamn, som i många avseenden hade en trivsammare prägel än de andra arbetshemmen. Skola arbetshemmen tills vidare bibehållas för störande understödstagare, bör emellertid ingen sändas dit utan föregående psykiatrisk undersökning. Undersökning av tjänsteläkare eller andra ickepsykiatriska specialister räcker synbarligen inte. Det är vidare nödvändigt att knyta psykiatriska specialister direkt till de olika arbetshemmen. Kvinnliga understödstagare. Under motsvarande rubrik som för det manliga klientelet ger Inghe en sammanfattning av undersökningens resultat för det kvinnliga klientelets del, ur vilken hämtas följande: Förslag till behandling. V å r d f o r m

Antal fall

Sinnessjukvård Sinnesslövård »Psykopatvård» Alkoholistvård Öppen socialvård

6 19 2 1 1 Summa

29 För flertalet av de undersökta förelåg indikationer för intagning på sinnessjukhus eller sinnesslöanstalt. En del skulle senare troligen kunna utskrivas till familjevård under överinsende av hjälpverksamheten. Särskilt en del av de efterblivna flickorna skulle därigenom så småningom kunna beredas en något friare vård. Sterilisering måste emellertid i flera fall vara en förutsättning för utskrivning till helt öppen vård. Två av de undersökta voro närmast i behov av »psykopatvård». En av de undersökta borde omedelbart kunna utskrivas under förutsättning att hon i början hjälptes i ekonomiskt avseende och i fortsättningen fick en viss tillsyn och personligt stöd. Även i detta fall var sterilisering indicerad. På de kvinnliga arbetshemmen vistades alltså ett klientel, som i huvudsak hörde hemma inom sinnessjukvården eller sinnesslövården. Anstalterna voro i själva verket huvudsakligen hem för sinnessjuka och sinnesslöa och inte alltid

365 ens särskilt lättskötta sådana. Ätt detta måste vålla betydande svårigheter ur vårdsynpunkt är begripligt. Många av de omhändertagna hade starkt nedsatt arbetsförmåga och måste betraktas som grovt invalidiserade. Normala arbetsprestationer voro därför uteslutna. Arbetsterapi är emellertid ett nödvändigt led i behandlingen av allt psykopatologiskt klientel. Det kan inom vissa gränser medverka till att förbättra klientelets psykiska hälsa och välbefinnande och därigenom bidraga till deras sociala anpassning. På de smärre anstalterna Emaus, Herrljunga och Arrie var beläggningen vid undersökningen mycket liten. Personalen hade därför tillfälle att ta hand om de intagna på ett mera personligt sätt än som var möjligt på de stora arbetshemmen för män. På Malmköping, där de utan jämförelse svåraste fallen förekommo och beläggningen också var avsevärt högre, hade de sjuka enligt Inghes uppfattning trots detta en hygglig tillvaro på grund av det personliga intresse, som visades var och en, och föreståndarinnans eminenta förmåga att handskas med sitt ytterst besvärliga klientel. Emaus och anmärkningsvärt nog även Malmköping med dess svåra fall drevs som helt öppna anstalter. Där fanns inga låsta grindar. Både Herrljunga och Arrie var däremot låsta. För klientelet var det också tilltalande att få vistas på småanstalter av detta slag i stället för på de väldiga komplex som t. ex. sinnessjukhus och sinnesslöanstalter i regel utgöra. Även landstingens vårdhem för lättskötta sinnessjuka äro ju betydligt större. Många av de intagna trivdes också mycket bra och ville inte förflyttas. Nackdelen var framför allt de bristande behandlingsresurserna. På de stora medicinska anstalterna finnas ju numera åtskilliga behandlingsmetoder särskilt av sinnessjuka, som på arbetshem intagna inte kunna komma i åtnjutande av. Den öppna vård, som redan är knuten till de statliga sinnessjukhusen i form av hjälpverksamhet och familjevård, och som nu skall utbyggas ytterligare, skulle säkerligen också i åtskilliga fall vara av stort värde även för klientelet på arbetshemmen. Det kan därför sägas, anför Inghe, att arbetshemmen för kvinnor f. n. inte fylla en uppgift, som inte lika väl skulle fyllas av andra vårdformer. Det kan dock inte anses, att klientelet far illa på dessa arbetshem. Många skulle förmodligen trivas vida sämre på sinnessjukhus eller sinnesslöanstalter. Den akuta platsbristen på sinnessjukhusen försvårar kanske också f. n. överförandet av interner från de kvinnliga arbetshemmen. Om arbetshemmen därför måste bibehållas tills vidare, borde de emellertid drivas med större hänsyn till klientelets svåra psykiska tillstånd. Före intagning på arbetshem borde undersökning av psykiater förekomma. Till hemmen borde vidare knytas psykiater, som gjorde regelbundna besök och följde vården och de intagnas förhållanden. Behandlingsmetoderna borde i viss utsträckning revideras, så att prägeln av arbetshem försvann, och vårdprincipen ställdes i förgrunden. I samband därmed borde också namnet ändras. På längre sikt borde enligt Inghes mening de nuvarande arbetshemmens uppgifter kunna övertagas av samhällets övriga vårdformer för efterblivna och

366 psykiskt sjuka. Därvid vore dock önskvärt, att den nuvarande personalens obestridliga erfarenhet vid behandling av störande understödstagare tillgodogjordes, liksom också fördelarna av att omhändertaga personer av detta slag på smärre hem. Förekomsten av understödstagare på arbetshemmen 1948—1949. För att belysa den kvantitativa utvecklingen av arbetshemmens understödstagarklientel under tiden efter 1946 har socialvårdskommittén från socialstyrelsen inhämtat följande upplysningar om klientelets omfattning den 1 i varje månad under 1948 och 1949. Antal understödstagare intagna på arbetshem. 1948. M Kv

Vi 35 21

»/• 35 21

Vi 34 21

Vi 41 13

Va 43 13

V< 38 21

i/«

41 21

Ve 44 19

44 17

Ve 31 12

28 12

VT

Vs 45 17

Vi 43 16

Vio 36 15

Vu 36 15

Vn 38 14

Vi 29 12

V« 27 11

Vio 30 11

Vn 30 11

Vi! 32 11

1949. M Kv

Vi 40 13

V« 41 14

v«

39 12

VT

Till jämförelse härmed erinras om att antalet störande understödstagare sommaren 1946 var manliga drygt 50 och kvinnliga nära 30. Sedan dess har sålunda en nedgång ägt rum, särskilt markerad i avsende på kvinnorna. Denna nedgång har fortsatt under 1948 och 1949. Arbetshemmen inför 1949 års riksdag m. m. Riksdagens år 1948 församlade revisorer hemställde, att frågan om ett rationellare utnyttjande och tillvaratagande av arbetshemmens vårdmöjligheter skulle upptagas till omedelbart övervägande. Som grund åberopade revisorerna den ringa beläggningsfrekvensen på hemmen. Socialstyrelsen upplyste i sitt yttrande häröver att ett av de av revisorerna åsyftade arbetshemmen nedlagts den 1 oktober 1948 (Herrljunga) samt erinrade om den här ovan återgivna undersökningen, vilken för det dåvarande ej var avslutad. Socialvårdskommittén borde på grundval av bl. a. denna undersökning få fullfölja sin utredning om arbetshemmens framtid. Socialstyrelsen ämnade alltfort ägna uppmärksamhet åt de befintliga hemmens utnyttjande men ville rikta uppmärksamheten på att genomförandet av 1947 års reform beträffande ålderdomshemmen skulle kunna leda till att flera störande personer komme att överföras till arbetshemmen än tidigare. Bristen på platser för sinnessjukvård torde även leda till att psykiskt abnorma störande pensionärer på ålderdomshem i ett växande antal fall komme att överföras till arbetshem. Svenska Landstingsförbundet ansåg i likhet med revisorerna, att en omorganisation av

367 hemmen borde komma till stånd. Det borde därvid övervägas, huruvida icke hemmen i deras nuvarande form kunde slopas och deras klientel på annat sätt omhändertagas. I varje fall borde det övervägas om icke vissa hem kunde nedläggas. I samband därmed borde även frågan om huvudmannaskapet för arbetshemmen omprövas. Naturligt vore att staten ombesörjde den anstaltsorganisation, som vore behövlig, och att landstingen befriades från all befattning härmed. Statsutskottet uttalade (utlåtande nr 143) att en särskild utredning borde komma till stånd och anslöt sig till vad landstingsförbundet anfört samt hemställde, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande av åtgärder i av utskottet angivet syfte. Detta blev även riksdagens beslut. I motion I I : 89 hemställde herrar A. Hagård och M. Skoglund, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om lämpliga åtgärder i syfte att få till stånd en mindre restriktiv tillämpning av bestämmelserna om intagning å arbetshem för att möjliggöra ett avskiljande av svårhanterliga och störande element från de kommunala ålderdomshemmen. Motionärerna uttalade att långt ifrån hela det störande klientelet på ålderdomshemmen inrymdes i den kategori som nu kunde överföras till arbetshem. En tänkbar lösning vore därför att det klientel, som f. n. funnes intaget på arbetshemmen, sammanfördes till ett fåtal anstalter, varefter ledigblivet anstaltsutrymme med tilllämpande av delvis andra vårdmetoder än de för arbetshemmen gängse utnyttjades som specialanstalter för grupp av svårhanterligt och störande ålderdomshemsklientel — eventuellt med differentiering för varje särskild grupp. Andra kammarens andra tillfälliga utskott anförde (utlåtande nr 10) att det icke vore rimligt att vidtaga åtgärder i motionens syfte, innan den utredning, som riksdagen väntades begära angående omorganisation av arbetshemmen blivit slutförd, och hemställde därför att motionen ej måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda. Så blev även kammarens beslut. Här bör nämnas, att socialstyrelsen, när styrelsen i juli 1949 avlämnade redogörelse för den av Inghe verkställda undersökningen, anmälde att en fortsatt krympning av arbetshemsorganisationen pågick. För det dåvarande förefanns 4 arbetshem för män med 199 platser och 2 arbetshem för kvinnor med 38 platser. Avsikten vore att endast 2 arbetshem för män med 125 platser (Västergården och Kalbo) och 1 arbetshem för kvinnor med 21 platser (Malmköping) skulle kvarstå. Denna plan har emellertid hittills endast delvis kunnat förverkligas.

368 KAP. III. Socialvårdskommitténs slutliga förslag angående försörjningshem m. fl. anstalter. I del I kap. V I I av detta betänkande har socialvårdskommittén beträffande arbetsföreläggande tagit den ståndpunkten, att dylikt bör meddelas i administrativ ordning och i den mån intagning på anstalt måste ske verkställas på för ändamålet inrättade arbetshem. Den sammanblandning med störande eller svårhanterliga vårdtagare från ålderdomshem och försörjningshem, som hittills förekommit på arbetshemmen, bör sålunda i princip upphöra, och upprättandet av arbetshem bör betraktas som en fråga för sig. Det återstår vidare att taga ställning till frågan om inrättandet av försörjningshem, för vilken frågas lösning socialvårdskommittén uppdrog vissa riktlinjer i 1942 års betänkande. Denna fråga avser i första hand behovet av anstalter för vård av yngre och medelålders tämligen arbetsföra men ej försörjningsdugliga personer, vilka kommittén i det föregående benämnt försörjningsfall och lämnat en kort karakteristik av (s. 357). Denna grupp uppgår till ett väsentligt antal (beräknades 1938 omfatta 2 000 å 2 500 personer) , ungefär hälften av vartdera könet, och återfinnes för närvarande på de primärkommunala fattigvårdsanstalterna. Någon individualundersökning av denna stora och heterogena grupp har icke utförts. I andra hand gäller frågan anstalter för en liten grupp, vilken icke kan behållas på ålderdomshem eller försörjningshem, enär den inverkar störande för de övriga intagna. För dessa anstalter förordade kommittén benämningen statens försörjningshem. Dessa störande vårdtagare återfinnas f. n. på arbetshemmen och gruppens sammansättning har närmare behandlats i kap. I I av denna del av betänkandet. I det följande benämnas anstalter för den första gruppen försörjningshem, för den andra gruppen vårdhem. Anledningen till att kommittén numera funnit benämningen vårdhem vara att föredraga framför statens försörjningshem framgår av det följande. I ett tredje avsnitt behandlas arbetshemmen.

Försörjningshem. Mot socialvårdskommitténs uppfattning om försörjningsfallens art och omfattning ha endast ett fåtal remissmyndigheter riktat erinringar. Vad Svenska landstingsförbundets styrelse anfört, att en del av fallen skulle kunna inlemmas i arbetslivet, har icke närmare utförts eller styrkts. Den av kommittén tidigare gjorda undersökningen av ålderdomshemmens klientel 1938 visade att försörjningsfallen framförallt voro långtidsfall, och enligt kommitténs uppfattning visar allmän erfarenhet av detta klientel att i den mån det inrymmer några personer, vilka genom särskilda åtgärder skulle kunna sättas i stånd att reda sig själva utanför anstalt (eventuellt med något understöd

369 av socialhjälpen), detta måste röra sig om rena undantagsfall. E n annan sak är att en del av försörjningsfallen troligen skulle passa för att placeras i familjevård d. v. s. borde av socialnämnden utackorderas i enskilda hem på socialhjälpens bekostnad, i den mån lämpliga hem kunde anskaffas. Strävanden att ersätta anstalts vård med familjevård komma numera till synes på många delar av socialvårdens och sjukvårdens stora område och svårigheterna att finna lämpliga hem, vilka äro villiga att åtaga sig dylika vårduppgifter, äro uppenbarligen synnerligen stora. Det skulle vara verklighetsfrämmande att räkna med att något större antal av försörjningsfallen är lämpligt för och kan placeras i familjevård. Redan möjligheten att i någon utsträckning så kan tänkas ske talar emellertid för att platsantalet på försörjningshemmen såsom kommittén 1946 förutsatte skall från början hållas i underkant. Vad här anförts står icke i strid med det förhållandet att en mindre grupp av försörjningsfallen består av personer, vilka periodvis uppehålla sig utanför anstalt och mer eller mindre reda sig själva men periodvis söka sig in på anstalt. Endast från en kommun (Norrköping) har gjorts gällande att omfattningen av gruppen försörjningsfall minskat avsevärt under de senaste åren, varför behovet av allmänna försörjningshem satts ifråga. Kommitténs förslag, att landstingen skola vara huvudmän för försörjningshemmen, har avstyrkts av Svenska landstingsförbundet samt av fem landsting, vilka uttalat sig för att staten bör vara huvudman. När från vissa städer (Göteborg och Gävle) framförts önskemålet om att en kombination av ålderdomshem och försörjningshem skulle kunna bibehållas, synes detta knappast innebära ett avstyrkande av att försörjningshem, avsedda för ett större område än en kommun, skulle anordnas och drivas av landsting. Att lägga huvudmannaskapet på staten bör enligt socialvårdskommitténs mening ifrågakomma endast därest man har anledning räkna med att platsbehovet blir så ringa att det icke erfordras ens en anstalt för vartdera könet per landstingsområde. Det är otvivelaktigt att alla beräkningar av platsbehovet på försörjningshem äro vanskliga. E t t flertal svårbedömbara faktorer utövar inverkan. Redan själva begreppet försörjningsfall är svävande. Det är exempelvis ej omöjligt att en del av dem som vid undersökningen av 1938 års klientel på ålderdomshemmen betecknades som försörjningsfall i själva verket snarare borde betecknats som sinnesslöa. Ehuru uppgifterna av fattigvårdsstyrelserna skulle lämnas i samråd med vederbörande läkare kunde man befara att så ej alltid skett. Man bör därför räkna med att åtminstone i någon utsträckning sinnesslöa medräknats bland försörjningsfallen. Vidare borde man enligt kommitténs förslag räkna med att ett litet antal lämpligt utvalda försörjnngsfall skulle kunna behållas på ålderdomshemmen med sysselsättning inom hemmets normala drift. Till sist är det icke uteslutet att erfarenheterna från Norrköping angående en fortgående minskning av antalet försörjningsfall äro mera allmängiltiga än remissvaren i övrigt ge anledning förmoda. 2 8 — 1 7 8 3 49

370 Kommittén har i överensstämmelse med uttalande i 1946 års betänkande övervägt, om hemmen skulle kunna användas även för annat klientel än det som finnes å fattigvårdsanstalterna. Såvitt kommittén kunnat finna saknar man emellertid anledning räkna med att det finnes något större antal vårdfall, som utan att tillhöra den grupp, som kommittén här betecknat som försörjningsfall, lämpligen bör beredas vård på försörjninghem. Vissa smärre utvidgningar av klientelet torde dock efter hand kunna visa sig lämpliga. Det må erinras om att 1948 års lösdriveriutredning i sitt betänkande med utredning och förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. framlagt förslag bl. a. om ändring av lagen om villkorlig dom, innebärande att föreskrift skulle kunna lämnas att vederbörande skall underkasta sig vård å fattigvårdsanstalt, om den dömde är ur stånd att taga vård om sig själv och ej lämpligen kan omhändertagas på annat sätt (se s. 158). Den här avsedda uppgiften skulle närmast ankomma på försörjningshemmen. Skulle de kriminalpolitiska skyddsåtgärderna utbyggas på sådant sätt, att domstol skulle kunna ålägga den dömde intagning på vårdanstalter av olika slag, är det möjligt att förordnande om intagning å försörjningshem kan komma att få en vidsträcktare omfattning. Kommittén har utformat lagförslaget på sådant sätt, att intagning på dylikt hem skall kunna ske i annan ordning än efter framställning från de kommunala socialvårdsorganen. I 1946 års betänkande utgick kommittén från att antalet försörjningsfall uppgick till 2 000 å 2 500, men ansåg att man från början borde framgå med den största försiktighet och därför icke räkna med att mer än 1 500 vårdplatser skulle behöva inrättas, motsvarande minst ett hem för vartdera könet inom varje landstingsområde. Att behovet vore ännu lägre saknades anledning antaga, och det vore därför nödvändigt att försörjningshem inrättades icke endast som ditintills för de större städernas behov utan även för landet i övrigt. När kommittén nu haft frågan under förnyat övervägande har kommittén icke kunnat finna att de ovanberörda faktorerna rimligen kunna antagas rubba riktigheten av kommitténs antagande om ett minimibehov av omkring 1 500 vårdplatser. Under sådana förhållanden har kommittén saknat anledning frångå sin uppfattning att försörjningshem böra inrättas samt att landstingen böra vara huvudmän för dessa hem. I undantagsfall (t. ex. i fråga om Gotland) kan samarbete mellan landsting erfordras för ändamålet. Det per kommun räknat ringa behovet av vårdplatser för detta klientel måste med nödvändighet leda till att för de flesta vård icke kan beredas i hemorten, vilket obestridligen är en nackdel. Ur denna synpunkt kan det synas lämpligt att större städer, vilkas behov av vårdplatser på försörjningshem kan vara tämligen stort, såsom i vissa remissyttranden ifrågasatts, få tillfälle att själva upprätta dylikt hem. Emellertid måste tillgodoseendet av platsbehovet planläggas för landstingsområdet i dess helhet och om de större städerna tillförsäkras rättighet att på egen hand lösa frågan, skulle detta understundom kunna äventyra en rationell planläggning. Sannolikt kan det

371 dock i en del fall visa sig lämpligt att ha t. ex. ett försörjningshem för män för en större stad och ett annat för landstingsområdet i övrigt. Härom får då överenskommelse träffas mellan landstinget och staden. Författningen bör alltså ge möjlighet till sådan överenskommelse. — I berörda remissyttranden syftar man till att staden skulle tillgodose sitt behov av vårdplatser för försörjningsfallen genom att kombinera ett försörjningshem med ålderdomshemmet. Socialvårdskommittén kan icke finna en sådan ordning försvarlig. Även om särskild avdelning inrättas för försörjningsfallen bör kombinationen icke anses förenlig med de principer, vilka enligt statsmakternas på socialvårdskommitténs förslag fattade beslut skola ligga till grund för nyordningen på ålderdomshemmens område. Om en stad inrättar försörjningshem bör alltså detta vara helt skilt från ålderdomshemmet. Detta utesluter givetvis icke att vissa ekonomiska anordningar kunna vara gemensamma. Såsom försörjningshem böra med fördel kunna utnyttjas primär-kommunala fattigvårdsanstalter, särskilt sådana förenade med jordbruk, eftersom försörjningshemmen skola kunna bjuda goda sysselsättningsmöjligheter. Dylika fattigvårdsanstalter kunna ofta ej utan stora kostnader ombyggas till moderna ålderdomshem, och det är då till fördel för både landstinget och kommunen att anstalten övertages av landstinget, under det att kommunen bygger ett nytt ålderdomshem. Man bör därför icke behöva räkna med något nybyggnadsbehov för • landstingens del men å andra sidan blir takten i skapandet av försörjningshem beroende av den takt, i vilken ålderdomshemmen komma till. övergångstiden för försörjningshemmens anordnande torde därför böra vara densamma som för ålderdomshemmen. Det är emellertid angeläget att anordnandet av försörjningshem icke förhalas längre än nödigt är. Det bör åligga landsting att uppgöra plan för tillgodoseende av behovet av försörjningshem inom landstingsområdet. I planen skola upptagas dylika hem till sådant antal och med sådant platsantal, att förefintliga behov bli tillgodosedda på ett ändamålsenligt sätt. Sådan plan liksom ändring i densamma bör fastställas av Konungen. I den mån kommun icke drager försorg därom skall det åligga landsting att anordna och driva försörjningshem, som finnes upptaget i sålunda fastställd plan. Plan för varje enskilt hem och dess verksamhet bör godkännas i samma ordning som enligt 1947 års principbeslut om ålderdomshemmen skall gälla för dessa, nämligen av länsstyrelsen. Skulle denna fråga komma under ny prövning i samband med avgörande av frågan om statsbidrag bör den ändring, som kan komma att vidtagas beträffande godkännande av ålderdomshem, gälla även godkännande av försörjningshem. Försörjningshem bör i avseende på intagning av vårdbehövande ha en ställning likartad med barnhemmen. Sålunda bör intagning ske efter beslut av den särskilda styrelsen för hemmet, som alltid skall finnas, eller av den som därtill förordnats av hemmets styrelse. E n person, som är i behov av intagning på dylikt hem, skall själv kunna söka sig in där liksom socialnämnd

372 skall kunna ansöka om plats för vårdbehövande. Avgift bör utgå efter samma regler som komma att fastställas för ålderdomshemmen d. v. s. i princip med belopp som motsvarar folkpension med avdrag för den del som vederbörande bör få behålla för smärre personliga behov. I den mån personen icke har folkpension eller andra möjligheter att betala för sig tillkommer det självfallet socialnämnden att bevilja honom socialhjälp för ändamålet (jämför 16 § förslaget till lag om socialhjälp m. m.). Kontroll över att försörjningshemmen användas på ett sätt som överensstämmer med deras syften bör utövas av länsstyrelsen. Länsstyrelse bör även i övrigt ha att vaka över verksamheten vid försörjningshemmen inom länet. Socialstyrelsen bör vara tillsynsmyndighet för riket i dess helhet. Såväl länsstyrelserna som socialstyrelsen böra ständigt ha sin uppmärksamhet riktad på förhållandet mellan platsbehov och platstillgång och när så erfordras ta initiativ till ändringar i de godkända planerna, Det har i diskussionen omkring socialvårdskommitténs förslag av 1946 uttalats farhågor för att intagningsförfarandet på försörjningshemmen skulle bli omständligt. Härigenom skulle den normala gången kunna bli att en person, som klart borde beredas vård på dylikt hem, likväl först måste intagas på ålderdomshem, varifrån han först efter en längre tid skulle kunna överföras till försörjningshem. Socialvårdskommittén är angelägen att understryka, att intagningsförfarandet icke får utformas på ett sådant sätt att dylika farhågor visa sig befogade. Intagning skall, så snart det föreligger ett omedelbart behov av anstaltsvård och uppenbart är fråga om en person, som bör vårdas på försörjningshem, kunna ske på muntlig framställning, i allmänhet gjord av socialnämnden i den kommun, där den vårdbehövande vistas. Det bör dock åligga socialnämnd att snarast möjligt komplettera den muntliga framställningen med de handlingar, som erfordras för att anstaltsledningen skall få en riktig uppfattning om fallet, enligt föreskrifter, vilka böra utfärdas av socialstyrelsen. Bland dessa handlingar bör ingå läkarintyg. Därest personen intages på egen framställning eller efter framställning från annat håll än socialnämnd får det ankomma på anstaltsledningen att själv upprätta eller införskaffa erforderliga handlingar. Enligt 70 § fattigvårdslagen är bl. a. den som för egen försörjning är intagen på fattigvårdsanstalt skyldig att efter sin förmåga uträtta arbete, som av fattigvårdstyrelsen eller å dess vägnar anvisas. På ett försörjningshem, där de intagna skola besitta en icke oväsentlig arbetsförmåga och där verksamheten i hög grad får karaktären av arbetsdrift, är det nödvändigt stadga enahanda skyldighet. Motsatsen skulle äventyra såväl en rationell skötsel av hemmet som ordningen på detsamma och därjämte för de intagnas del ur rent terapeutisk synpunkt vara till skada. Självfallet är det oavsett detta angeläget att arbetsförhållandena bli sådana att arbetet icke kännes såsom ett straff e. d. Såsom lösdriveriutredningen uttalat (se s. 156) bör arbetet få en positiv inriktning. I den mån det är möjligt att ordna arbetet utanför hemmet men i dess närhet är detta lamp-

373 ligt, särskilt om man på denna väg kan för vissa vårdtagare erbjuda ett arbete som är mera lämpligt för dem än det som står till buds inom anstalten. Inom hemmen torde det tyvärr av ekonomiska skäl icke vara möjligt att åstadkomma i högre grad differentierade arbetstillfällen. Vid hemmens anordnande måste dock särskild uppmärksamhet ägnas denna fråga och strävandena att minska driftkostnaderna få icke leda till att behovet av olika slag av arbetstillfällen skjutes i bakgrunden. I detta sammanhang uppställer sig frågan, huruvida vårdtagarna böra beredas ersättning för det arbete, de utföra. Frågan får icke sammanblandas med det behov av fickpengar som alltid förefinnes för personer, vilka för längre tid intagits på anstalt, och sålunda även för försörjningshemmens klientel. I detta avseende hänvisas till vad som anförts i del I (s. 193). Frågan om ersättning för utfört arbete har en helt annan karaktär. Det gäller här att uppmuntra vårdtagaren att göra sitt bästa, att höja hans arbetsglädje. Ersättningen är ett medel i den själsliga hygienens tjänst och ägnad att öka trevnad och trivsel på försörjningshemmen och därmed också att underlätta upprätthållande av ordningen. I betydande utsträckning torde den även ha uppmärksammats på våra fattigvårdsanstalter, och viss ersättning utgår ofta i form av flitpengar. Lösdriveriutredningen har i nyss berörda sammanhang föreslagit ett tillägg till 70 § fattigvårdslagen, avseende att fastslå att vårdtagaren skall erhålla ersättning för utfört arbete; ersättningen skulle utgå efter grunder som fastställas av socialstyrelsen. Den här berörda frågan har under senare år aktualiserats i olika sammanhang. Samma problem möter på alla slag av anstalter, såväl interneringssom vårdanstalter, där de intagna vistas längre tid och besitta en icke oväsentlig arbetsförmåga. Svårigheterna att komma fram till en ur alla synpunkter tillfredsställande lösning sammanhänga bl. a, med att klientelets arbetsförmåga är så varierande. Enligt socialvårdskommitténs mening bör frågan övervägas i det större sammanhanget. Kommittén anser sig i sakens nuvarande läge icke böra uttala mera än att ersättning bör utgå. Intill dess man i fråga om alla här berörda kategorier av anstalter kunnat komma fram till en mera allmängiltig lösning får man på försörjningshemmen under tillsynsmyndighetens ledning praktiskt söka sig fram till en åtminstone tills vidare godtagbar ordning. För upprätthållandet av ordningen på fattigvårdsanstalt stadgas i fattigvårdslagen 69, 74 och 75 §§ om vissa disciplinmedel. Sålunda kan den som gjort sig skyldig till grövre förseelse mot ordningen å anstalten av fattigvårdsstyrelsen eller, där särskild anstaltsstyrelse finnes, av denna styrelse, tillrättavisas genom minskning i kosten eller genom inskränkning i eljest medgivna friheter eller förmåner. Styrelsen kan uppdraga åt föreståndaren för anstalten att vidtaga dylik åtgärd. Om den intagne undandrager sig att fullgöra anvisat arbete eller utan tillstånd lämnar arbetet eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter, eller om han gör sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning, kan han tilldelas var-

374 ning och i sista hand av länsstyrelsen dömas till tvångsarbete under högst sex månader. Tilldelandet av varning och dömande till tvångsarbete är ytterligt sällsynt, och torde kunna betraktas som helt ställt på avskrivning (jämför s. 157). Påpekas bör att möjligheten att överföra störande vårdtagare till arbetshem reellt ehuru icke formellt har karaktären av disciplinmedel. Lösdriveriutredningen har som sin mening uttalat, att tvångsarbete bör försvinna samt att minskning i kosten, hårt nattläger och inneslutning i enrum under längre tid än säkerheten inom anstalten fordrar ej vidare böra vara tillåtna. (SOU 1949:4 s. 138). . Disciplinmedel torde ej kunna undvaras på en anstalt med ett försörjningshems klientel. För varje dylikt hem bör finnas ett av länsstyrelsen efter socialstyrelsens anvisningar fastställt reglemente, i vilket böra återfinnas ordningsföreskrifter t. ex. avseende att de intagna måste vara inne på anstalten efter viss tid på kvällen, i den mån ej särskilt tillstånd till att vara borta efter denna tid lämnats. Ett lämpligt disciplinmedel är att dylikt tillstånd för viss tid vägras eller att den intagne ej heller på sin ordinarie fritid tillätes att lämna anstalten. Däremot bör minskning i kosten, hårt nattläger och inneslutning i enrum ej kunna ifrågakomma. Om en intagen undandrager sig att fullgöra anvisat arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till allvarlig förseelse mot ordningen å anstalten må han sålunda kunna tillrättavisas genom inskränkning i eljest medgivna friheter och förmåner. Dylik tillrättavisning bör meddelas av anstaltens styrelse, som dock bör kunna uppdraga åt föreståndaren att vidtaga sådan åtgärd (eventuellt endast inom vissa gränser). I övrigt finner kommittén disciplinmedel onödiga. I den mån en person ej med här angivna medel kan hållas till ordningen på ett försörjningshem bör han överföras till vårdhem, såvida icke vård å specialanstalt t. ex. sinnessjukhus visar sig erforderlig. Det kan tänkas inträffa att en person, som i första hand intagits på ålderdomshem (eventuellt kan socialnämnden ha tänkt sig att han skulle visa sig lämpligen böra behållas på ålderdomshemmet), när senare ett överförande till försörjningshem skall ske, motsätter sig detta och sålunda söker tvinga sig kvar på ålderdomshemmet. En sådan eventualitet måste kunna förekom mas och socialvårdskommittén finner det därför nödvändigt att socialnämnd eller särskild styrelse för ålderdomshem får rätt att erhålla handräckning för vederbörandes överförande till försörjningshemmet. Vad här föreslagits strider icke mot att försörjningshemmen skola vara öppna anstalter, på vilka ingen kan kvarhållas mot sin vilja. Möjlighet för anstaltsstyrelse att erhålla handräckning för att återhämta en person, som avvikit från hemmet, bör därför icke finnas. Å andra sidan är det uppenbart att man icke. kan ha det så att en intagen skall kunna gå ut och in på anstalten som det faller honom in, lämna anstalten för ett par dygn i taget upprepade gånger o. s. v. Reaktionsformen bör emellertid i sådana fall icke vara att vederbörande kvarhålles med tvång, utan när han efter ett upprepat

375 dylikt förfarande på nytt påfordrar vård bör han betraktas som svårhanterlig eller störande, och hans överförande till vårdhem bör då tagas under övervägande. Kommittén syftar emellertid här enbart på sådana fall där den intagnes ianspråktagande av rätten att lämna anstalten i huvudsak endast är ett camouflage för att han sätter sig över de för hemmet gällande ordningsföreskrifterna. Självfallet får det icke förhindras att den intagne t. ex. på sommaren ger sig ut på egen hand en eller annan månad. Till anläggningskostnaderna för ålderdomshem skall enligt statsmakternas principbeslut utgå statsbidrag; utredning härom pågår genom 1949 års statsbidragssakkunniga för ålderdomshem m. m. Till driftkostnaderna för samma slag av anstalter föreslår socialvårdskommittén i del I av detta betänkande, att det även skall utgå dylikt bidrag. I princip är det uppenbart att motsvarande bidrag till landstingen för anordnande och drivande av försörjningshem äro motiverade. Emellertid bör hänsyn tagas till om dylika bidrag för landstingens del skulle vara av någon egentlig betydelse. Kommittén har funnit detta tveksamt, eftersom det för varje landstingsområde ej kan komma att röra sig om mer än ett fåtal försörjningshem. Då det likväl är fråga om ej obetydliga utgifter vill kommittén dock föreslå att det till landsting utgår statsbidrag till kostnaderna för anordnande och drivande av försörjningshem. För bidrag till anordnandet bör gälla liknande grunder som komma att beslutas för bidrag till anordnande av ålderdomshem, ehuru vissa kompletterande bestämmelser med hänsyn till att försörjningshemmen skola erbjuda arbetsmöjligheter kunna visa sig erforderliga. Frågan bör bli föremål för närmare prövning i samband med frågan om bidrag till ålderdomshem, varvid särskilt bör övervägas, huruvida för landstingens del en anpassning av anläggningsbidraget efter skatteunderlaget är påkallad. Vad angår statsbidrag till driftkostnaderna skulle enligt kommitténs förslag till dylika kostnader på ålderdomshem för kommun med normalskatteunderlag utgå statsbidrag med 1 krona per vårddag. Tillräcklig anledning att för landstingens del införa den komplicerade apparaten med variation av statsbidraget efter bärkraft finnes icke. Driftbidraget bör därför alltid utgå med 1 krona per vårddag och författningsmässigt regleras i samband med anläggningsbidraget. Bland det klientel, som behöver tagas om hand på försörjningshem, befinner sig även en del i skilda avseenden fysiskt defekta personer och bl. a. dövstumma, vilka icke kunna försörja sig på egen hand på grund av att de äro icke endast dövstumma utan därjämte kroppsligen eller själsligen mindre väl utrustade. Svenska kyrkans diakonistyrelses dövstumsvårdsråd riktade i skrivelse den 15 maj 1939 en framställning till Konungen om utredning av frågan om inrättande av vad rådet kallade arbetshem för dylika dövstumma. Denna framställning har överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén meddelade uppdraget. P å grund härav får kommittén anmäla, att kommittén icke funnit anledning föreslå inrättandet av särskilda hem för dessa dövstumma. De böra tills vidare

376 omhändertagas på de av kommittén föreslagna försörjningshemmen. Först sedan erfarenheter vunnits om dessa hem och deras klientel bör frågan om inrättandet av speciella försörjningshem för särskilda grupper upptagas till övervägande. Styrelsen för vård- och arbetshemmet i Råbylund för dövstumma har den 21 mars 1939 gjort framställning till Konungen angående utredning om såväl behovet av anstaltsvård för dövstumma som ock om de åtgärder, vilka böra vidtagas från statsmakternas sida för dövstumsvårdens säkerställande. Även denna framställning har överlämnats till socialvårdskommittén. Till dels synes framställningen ha samma syfte som den förut nämnda och kan anses behandlad med vad ovan anförts. Till dels torde framställningen avse ålderdomshem för dövstumma. I dylikt avseende får kommittén erinra om att kommittén i sitt betänkande angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946: 52) föreslagit, att frågan om särskilda ålderdomshem för de dövstumma och möjligen för någon annan liknande grupp skulle göras till föremål för särskild utredning. Med anslutning härtill har föredragande departementchefen i prop, nr 243 till 1947 års riksdag uttalat, att en särskild utredning bör verkställas om lämpligheten av att samla de dövstumma till särskilda ålderdomshem. Uppdraget att verkställa sådan utredning har den 4 mars 1949 lämnats åt socialstyrelsen. Vårdhem. Det numera föreliggande i kap. I I refererade resultatet av undersökningen av de sommaren 1946 på arbetshem intagna understödstagarna, vilka överförts dit, enär de varit störande för ordning och trevnad på de primärkommunala fattigvårdsanstalterna, synes utvisa, att detta klientel i huvudsak i själva verket bort beredas vård på olika specialanstalter. Trots att på socialstyrelsens initiativ alla ansträngningar torde ha gjorts för att bereda dylik vård och även för att förekomma att nya dylika fall skulle bli intagna på arbetshem uppgår klientelet alltjämt till ett antal, som under 1949 varit i fråga om män lägst 27 och högst 43 och i fråga om kvinnor lägst 11 och högst 14. Orsakerna härtill kunna icke i detalj klargöras utan en ny, liknande specialundersökning. Det förhåller sig emellertid med all sannolikhet så att orsakerna till att behovet av platser för detta ändamål på arbetshem alltjämt kvarstår är i huvudsak den att platser på specialanstalter icke stått till förfogande. Otvivelaktigt rör det sig här företrädesvis om personer, vilkas vårdbehov ställer dem sist i kön till respektive specialanstalter. Exempelvis må det kunna sägas att en del av dem bort beredas vård på alkoholistanstalt. Dessa personer kunna emellertid i regel karakteriseras som gamla asylfall och det kan icke undgås att de få stå tillbaka för sådana fall, där intagningen på alkoholistanstalt kan antagas få en mera positiv innebörd än enbart att man tager hand om vederbörande. Vad särskilt beträffar det förhållandet att en del av de intagna befunnits i behov av psykopatvård befinner sig ju detta vårdområde i huvudsak endast på utredningsstadiet.

377 Då en utbyggnad av samtliga specialanstalter till att helt motsvara det verkliga behovet ej kan antagas komma till stånd på lång tid, kvarstår det sålunda, även om man upprätthåller den nuvarande legala avgränsningen av klientelet och även om tillämpningen av bestämmelserna lämnas orubbad, att det erfordras anstalter dit vårdtagare på ålderdomshem kunna överföras, enär de äro störande på dessa hem. Även om det fullt och helt erkännes, att här ifrågavarande vårdtagare helst borde vårdas på respektive specialanstalter, så är det ändå ofrånkomligt, att det i brist på tillräckligt antal vårdsplatser på dylika är att föredraga att de vårdas på särskilda vårdhem framför att de skola behållas på ålderdomshem och försörjningshem. E n annan ståndpunkt skulle innebära ett allvarligt åsidosättande av de övriga vårdtagarnas uppenbara rätt till trevnad och ro på ålderdomshem och försörjningshem. Det må här erinras om den i föregående kapitel omnämnda motionen nr I I : 89 till 1949 års riksdag. Motionärerna önskade få till stånd en mindre restriktiv tillämpning av bestämmelserna om intagning å arbetshem för att möjliggöra ett avskiljande av svårhanterliga och störande element från de kommunala ålderdomshemmen. Tankegången bakom motionen synes kunna sammanfattas så att eftersom utbyggnaden av specialvårdanstalterna måste taga lång tid man borde utnyttja arbetshemmen i högre grad än som hittills skett för att befria ålderdomshemmen från störande element, alldeles oavsett att ifrågavarande element helst borde beredas vård på specialanstalt. Tilllämpad på de av kommittén föreslagna vårdhemmen skulle denna tankegång innebära att man öppnade dessa i högre grad än som skett i fråga om arbetshemmen för psykiskt mer eller mindre abnorma personer, vilka äro störande eller svårhanterliga på ålderdomshem eller försörjningshem samt ehuru i behov av vård på specialanstalt likväl icke kunnat beredas plats därstädes. Detta skulle betyda en utvidgning av klientelet och en ökning av platsbehovet på vårdhemmen. Socialvårdskommittén anser problemet böra bedömas först och främst ur den synpunkten att de svårhanterliga och störande vårdtagarna böra avlägsnas från ålderdomshem och försörjningshem. Man bör därvid se saken praktiskt och icke uppdraga fixa gränser beträffande klientelets tillstånd. Självfallet bör icke något krav på viss arbetsförmåga uppställas. Ej heller bör hinder resas för intagning av person som är psykiskt abnorm, alkoholskadad o. s. v. Däremot bör det ställas absoluta krav på att personens hälsotillstånd noggrant undersökes och att möjligheterna att på specialvårdanstalt placera den, som enligt undersökningen borde vara intagen på dylik anstalt, noga undersökas och så långt möjligt tagas i anspråk. Det förhållandet att en person är psykiskt abnorm får icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning för hans överförande till vårdhem. Det avgörande skall vara att han är svårhanterlig eller störande för de övriga vårdtagarna på ålderdomshemmet (försörjningshemmet). Det är med hänsyn till den art, som klientelet enligt det föregående kommer att få, som kommittén stannat för att icke benämna anstalterna försörjningshem utan vårdhem.

378 Med sådana principer för avgränsningen av klientelet kommer resultatet helt att bero av den praktiska tillämpningen. Det är redan av detta skäl nödvändigt att intagningen är centraliserad hos ett statligt organ. Såsom huvudman finner kommittén alltjämt ingen annan än staten kunna ifrågakomma. Medicinalstyrelsens uppfattning att vårdhemmen på grund av klientelets hälsotillstånd borde anslutas till vårdhemsorganisationen för lättskötta sinnessjuka kan kommittén ej dela. Dessa senare vårdhem drivas av landstingen och någon anslutning till denna organisation synes redan av praktiska skäl vara utesluten. Vårdhemmen för störande understödstagare äro ett slags fristående avdelningar till ålderdomshem och försörjningshem. Så snart för den vårdtagare å ålderdomshem, försörjningshem eller vårdhem, som behöver vård å specialvårdanstalt t. ex. sinnessjukhus eller vårdhem för lättskötta sinnessjuka, plats därstädes kan beredas, skall vederbörande överföras till dylik anstalt. Att däremot överföra ledningen av vårdhem avsedda för störande ålderdomshems- och försörjningshemsfall till de sjukvårdande myndigheterna skulle äventyra möjligheterna att på vårdhemmen taga hand om just de fall som på ålderdomshem och försörjningshem bereda de största bekymren. Det är tvärtom angeläget att vårdhemmen administreras inom socialvårdens ram, och därav torde följa att ledningen av vårdhemmen och bestämmandet om intagning bör ligga hos socialstyrelsen. Vårdhemsklientelets blandade natur kommer att ställa stora krav på'hemmens ledning. Intagning bör aldrig av socialstyrelsen .medgivas utan att vårdtagaren undersökts av psykiater. Dylik bör vara knuten till varje vårdhem. Utskrivningen bör ligga hos anstaltsstyrelsen. Successivt skall varje möjlighet att bereda vård på specialanstalt för den, som visar sig vara i behov därav, utnyttjas. Intagning på vårdhem får ej heller eljest betraktas som definitiv. Visserligen saknas anledning att fastslå någon längsta tid som en vårdtagare får behållas på vårdhem, men det bör dock redan efter omkring tre månaders vistelse på dylikt hem övervägas, om han icke bör få en chans att återvända till ålderdomshemmet eller försörjningshemmet, och i den mån så ej anses böra ske bör saken successivt bli föremål för övervägande av anstaltsstyrelsen. Vårdtagare bör ha rättighet att draga frågan om återförande till ålderdomshemmet (försörjningshemmet) under socialstyrelsens prövning. Många gånger torde det psykiska tillståndet ej vara värre än att det efter en tids vistelse på vårdhemmet kan gå relativt bra på ålderdomshemmet (försörjningshemmet). Man får ej bortse ifrån att förflyttningen till vårdhemmet i sak har en repressiv karaktär redan därigenom att den innebär en förflyttning från hemorten. Av det anförda framgår att det är svårt att fastställa hur många vårdplatser det bör beräknas på vårdhemmen. Redan med hänsyn härtill men även på grund av att hela anordningen har en i viss mån provisorisk karaktär bör försiktighet iakttagas. Socialvårdskommittén finner därför att det från början endast bör inrättas ett fåtal vårdhem. Ur differentieringssynpunkt, särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att kunna skilja äldre och yngre,

379 vore det bäst om det för män kunde ordnas två mindre hem, vartdera med 30 å 40 platser, vilket eventuellt skulle kunna ske genom att staten övertoge lämpliga primärkommunala fattigvårdsanstalter. Ur samma synpunkt vore det självfallet önskvärt, om det för kvinnor kunde disponeras två små hem. Lämpligt synes vara att staten övertager Malmköpings och eventuellt Arrie arbetshem att användas såsom vårdhem. Under alla förhållanden är det angeläget att staten utan dröjsmål vidtager åtgärder för anordnandet av vårdhem. Beträffande förhållandena inom vårdhemmen kan det med hänsyn till klientelets klena arbetsförmåga ifrågasättas, huruvida arbetsskyldighet skall anses påkallad. I sak bör enligt kommitténs mening arbete anses helt som en terapeutisk åtgärd och vårdhemmen få sålunda icke anordnas på sådant sätt att fullgörandet av vissa arbeten blir en nödvändig sak för hemmets skötsel. Oavsett detta föreställer sig kommittén, att det ur psykologisk synpunkt är riktigast att arbetsskyldighet stadgas, särskilt med hänsyn till att en del av klientelet kommer från försörjningshem, där sådan skyldighet finnes. Självfallet får det ankomma på socialstyrelsen att tillse att arbete icke pålägges vårdtagarna i annan utsträckning eller form än som är förenligt med det terapeutiska syftet. Över huvud taget böra de principer, som enligt Inghes redogörelse varit vägledande för verksamheten vid arbetshemmet för kvinnor i Malmköping, ligga till grund för vårdhemmens verksamhet (betänkandet s. 200—202). I övrigt hänvisas till vad som angående arbete och ersättning för dylikt anförts under Försörjningshem. I överensstämmelse med det anförda böra vårdhemmen, trots att klientelet ofta kommer att vara svårartat, ha en öppen karaktär. Överföring till vårdhem innebär icke i och för sig en internering, överföringen är endast betingad av att den vårdbehövande med hänsyn till de andra vårdtagarnas intressen ej kan behållas på ålderdomshem (försörjningshem) utan måste beredas vård i annan ordning. Att detta förhållande i praktiken av vårdtagaren, som i regel ej har insikt om att han är störande för de övriga, uppfattas som en repressiv åtgärd, är en sak för sig. Det ligger i sakens natur att styrelsen för ålderdomshem (försörjningshem) måste kunna få handräckning för vederbörandes överföring till vårdhem. Ur anförda synpunkt kan det sägas att liksom en vårdtagare, som avviker från ålderdomshem eller försörjningshem, icke kan återhämtas dit med handräckning, så bör detta ej heller kunna ske på vårdhem. Häremot skulle kunna invändas, att man här har att göra med ett klientel som i framträdande grad är psykiskt abnormt. Om det icke finnes bestämmelser, enligt vilka man kan hindra en vårdtagare att lämna hemmet, när han så önskar, skulle detta förhållande sannolikt i en del fall utnyttjas på så sätt att en vårdtagare återvänder till ålderdomshemmet eller försörjningshemmet. Att neka den återvändande intagning på ålderdomshemmet (försörjningshemmet) i dylika fall låter sig i praktiken knappast göra utan intagning måste ske och ny överföring (med hand-

380 räckning) därefter företagas. Det låter sig väl tänka att detta finge upprepas, kanske att flertal gånger. Under sådana förhållanden kan det ligga nära tillhands att ge möjlighet att direkt till vårdhem återhämta den som därifrån avvikit utan tillstånd och utan att det förefinnes sannolikhet för att han i fortsättningen ej är i behov av vård å ålderdomshem, försörjningshem eller vårdhem av här ifrågavarande slag. Det kan dock icke förnekas att vårdtagarens rätt att lämna anstalten, när han så önskar, därigenom skulle kränkas och att det kan komma att sägas att intagningen på vårdhem kommit att få karaktären av internering. Enligt kommitténs mening är det visserligen endast fråga om att garantera samhällsorganens rätt att bestämma, på vilken anstalt en person, som önskar anstaltsvård, skall erhålla dylik, men å andra sidan är det angeläget att undvika anordningar, vilka äro ägnade att ingiva allmänheten föreställningen att vårdhemmen äro interneringsanstalter. Kommittén vill med hänsyn härtill icke föreslå bestämmelser om handräckning för återförande av en vårdtagare, som lämnat ett vårdhem, till detta, Kommittén är medveten om att frånvaron av sådana bestämmelser kan tänkas medföra vissa praktiska svårigheter men anser att man åtminstone bör försöka att reda sig utan dylika. Beträffande disciplinmedel på vårdhem torde samma ordning som i fråga om försörjningshem vara tillräcklig med den skillnaden att möjlighet till isolering måste finnas, varvid dock såsom lösdriveriutredningen föreslagit läkarundersökning bör förutsättas, nämligen av den till hemmet knutna psykiatern. Vården på vårdhem bör vara avgiftsfri. För den som har folkpension utbetalas av denna under den tid han vistas på vårdhemmet endast den del som vårdtagaren själv bör få disponera. Därest någon vårdtagare skulle sakna folkpension, vilket i varje fall torde bli mycket ovanligt, får statsverket helt bestrida vårdkostnaderna, Att för dessa fall göra kommunen ansvarig genom skyldighet för denna att med socialhjälp betala viss vårdavgift finner kommittén omotiverat.

Arbetshem. Såsom framgår av del I kap. V I I har antalet försumliga försörjare, vilka intagits på arbetshem, under 1948 och 1949 i fråga om manliga försörjare varierat mellan 44 och 83 (vid Inghes undersökning 1946 75), under det att motsvarande antal kvinnor 1948 och 1949 endast var 1 eller 2 (vid ett tillfälle 3, 1946 ingen). Två faktorer kunna antagas komma att minska behovet. Den i kap. I I refererade undersökningen utvisar att allteftersom vårdplatser på olika slag av abnormanstalter bli tillgängliga en del av de försumliga försörjare, som nu tagas till arbetshem, i stället böra beredas vård på dylika anstalter. Denna faktor kan dock sålunda från början antagas utöva endast ett begränsat inflytande. Den andra faktorn utgöres av den nya uppläggning av förfarandet, som socialvårdskommittén föreslagit i del I kap. VII, och som bör leda till att internering behöver tillgripas i ännu mindre utsträckning än nu. Å andra

381 sidan kan det ifrågasättas, huruvida arbetsföreläggande f. n. verkligen gives i alla de fall där dylikt är påkallat. Möjligen har man att räkna med att en effektivare organisation av socialvården kommer att medföra en ökning av antalet förelägganden och därigenom sannolikt även en ökning av platsbehovet. Med hänsyn till sålunda föreliggande svårigheter att bedöma styrkan i de förskjutningar av platsbehovet, som kunna förekomma, har man enligt kommitténs mening anledning utgå ifrån ungefär det platsbehov som f. n. föreligger. Under alla förhållanden är det uppenbart, att behovet av arbetshem är så begränsat att endast staten kan ifrågakomma såsom huvudman. Liksom i fråga om vårdhemmen bör det alltså i fråga om arbetshemmen åligga staten att tillgodose platsbehovet och landstingens befattning med arbetshemmen bör följaktligen upphöra. Ombesörjandet av denna uppgift bör ankomma på socialstyrelsen. Såsom framgår av kap. I I (s. 367) har socialstyrelsen eftersträvat en begränsning av arbetshemmen för män på så sätt att endast Västergården (med 79 platser på öppen avdelning och 11 på sluten) samt Kalbo (med 30 platser) skulle kvarstå, till vilka strävanden socialvårdskommittén vill giva sin anslutning. Med hänsyn till vad ovan anförts kan det visserligen ifrågasättas, huruvida Kalbo kommer att behövas såsom arbetshem. Av försiktighetsskäl bör dock Kalbo bibehållas åtminstone ett eller annat år tills erfarenheter vunnits av den nya ordningen. Kommittén föreslår sålunda att staten övertager dessa båda arbetshem (eventuellt i avseende på Kalbo endast genom arrendering). Vad beträffar arbetshem för kvinnor synes det föreliggande platsbehovet vara så obetydligt att inrättandet av särskilt arbetshem för kvinnor icke rimligen kan ifrågasättas, i varje fall icke förrän erfarenheten visat att platsbehovet ställer sig väsentligen annorlunda än vad hittills visat sig vara fallet. De skäl, som föranlett kommittén att i princip motsätta sig en sammanblandning av vårdhemmens och arbetshemmens klientel kunna icke tillmätas avgörande betydelse, när det gäller en eller annan försumlig försörjare. Sålänge behovet är så starkt begränsat, bör hinder därför icke möta att verkställa arbetsföreläggande för kvinnlig försumlig försörjare genom intagning på vårdhem. Socialvårdskommittén föreslår sålunda att intet arbetshem för kvinnor från början inrättas men att Kungl. Maj:t bemyndigas att föreskriva, att visst eller vissa vårdhem av i föregående avdelning berört slag skola fullgöra de uppgifter, som eljest ankomma på arbetshem, varigenom vårdhemmets styrelse gentemot den som intagits i egenskap av försumlig försörjare får den rätt att återhämta vederbörande med handräckning som ett arbetshems styrelse äger (se nedan). Beträffande de nu rådande arbetsförhållandena på arbetshemmen har Inghe meddelat, att klientelet självt pekat på önskvärdheten av att de intagna finge lämplig lön för sitt arbete, om möjligt någorlunda i överensstämmelse med lönesättningen i fria marknaden. Inghe ansluter sig till denna tanke och uttalar att de därvid rimligtvis också borde få tillfälle att avbetala skulderna.

382 Socialvårdskommittén är även av den uppfattningen, att någon ersättning för utfört arbete bör utgå, men får hänvisa till vad som i det föregående anförts beträffande ersättning för det arbete, som utföres av på försörjningshem intagna personer. Intagning på arbetshem enligt fattigvårdslagen innebär ett frihetsberövande under en tid av högst ett år. Den som avviker från hemmet kan återhämtas med handräckning. För ordningens upprätthållande finnes samma disciplinmedel som för fattigvårdsanstalter i övrigt, i sista hand dömande till tvångsarbete (jämför s. 143 och 373 o. 1). Det kan enligt kommitténs mening icke råda någon tvekan om att den karaktär hos de nuvarande arbetshemmen, som framgår av denna sammanfattning, måste bibehållas. Vissa jämkningar synas dock påkallade. Bestämmelserna om tvångsarbete ha spelat ut sin roll och böra försvinna. Tillgången på sluten avdelning vid Västergården torde vara en fullt tillräcklig reaktionsform. Minskning i kosten synes böra försvinna och likaså hårt nattläger. Reaktionsformerna böra alltså vara förlust av permissionsrätt eller andra särskilda förmåner, inneslutning i enrum samt överförande till sluten avdelning. I sak kommer även en förskjutning av tidpunkten för den villkorliga utskrivningen att få dylik karaktär. Lösdriveriutredningen har betonat vikten av att beslut om inneslutning i enrum föregås av undersökning av läkare och fattas i samråd med läkare. Härtill vill socialvårdskommittén ansluta sig. Den läkare, som här skall medverka, bör vara till arbetshemmet knuten psykiater. Dylik bör sålunda finnas vid varje arbetshem och hans huvuduppgift skall vara att genom regelbundna undersökningar skaffa sig en uppfattning om varje intagens hälsotillstånd och väcka förslag eller yttra sig över förslag om överförande till annan anstalt eller utskrivning i övrigt, överföring till sluten avdelning bör självfallet även föregås av dylik undersökning och beslut därom bör fattas av socialstyrelsen. Arbetshem bör stå under ledning av en styrelse samt vara försett med av Konungen fastställt reglemente. Vid utformandet av reglementets föreskrifter om disciplinära åtgärder torde 9 kap. lagen om verkställighet av frihetsstraff kunna tjäna som förebild. Frågor angående intagning och utskrivning från arbetshem m .m. dylikt ha behandlats i del I kap. VII.

Den lagtekniska frågan. Socialvårdskommittén framlade i sitt betänkande 1946 förslag till lag om ålderdomshem, som visserligen icke var avsedd att träda i kraft förrän vid tidpunkt, som skulle senare bestämmas. Kungl. Maj:t fann emellertid ej skäl förelägga riksdagen lagförslaget. När kommittén nu övervägt utformningen av lagbestämmelserna beträffande försörjningshem, vårdhem och arbetshem, har

38a kommittén stannat för att bestämmelserna om försörjningshem och vårdhem böra samordnas med bestämmelserna om ålderdomshem i en lag om vissa socialvårdsanstalter, vartill förslag har utarbetats, under det att bestämmelserna om arbetshem inryckas i lagen om arbetsföreläggande vid försummelse av underhållsskyldighet (se del I kap. VII).

Specialmotivering till lagen om vissa socialvårdsanstalter. 1 och 2 §§. Se den allmänna motiveringen s. 382. Den första meningen i andra stycket i 2 § fanns icke i 1946 års förslag, vilket synes ha föranlett missförstånd om kommitténs avsikter. I propositionen (nr 243/1947) anförde departementschefen: »Mot kommitténs förslag, att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas befogenhet att förordna om bildande av kommunalförbund för anordnande och drift av ålderdomshem ha rests invändningar i ett stort antal yttranden, därvid anförts, att en sådan åtgärd borde ankomma på länsstyrelserna att besluta. Jag vill med anledning härav framhålla, att kommittén torde ha avsett att kommunerna själva liksom hittills skulle äga sluta överenskommelse om bildande av kommunalförbund för här avsett ändamål, och att med stöd härav upprättad förbundsordning liksom nu skulle fastställas av länsstyrelsen. Beslut av Kungl. Maj:t skulle erfordras endast i sådana fall där kommunerna själva ej kunna nå överenskommelse om bildande av sådant förbund och man därför kunde riskera att någon kommun ej skulle kunna erhålla en tillfredsställande lösning av sin ålderdomshemsfråga. Jag finner att kommitténs förslag i detta avseende bör upptagas till övervägande men anser mig icke i detta sammanhang böra föreslå ändring i gällande lag angående kommunalförbund.» 3§Se den allmänna motiveringen s. 368 f. f. I de fall det befinnes ändamålsenligt att kommun själv upprättar försörjningshom — därtill torde endast större städer kunna ifrågakomma — får det bero på den överenskommelse som träffas mellan landstinget och staden, på vad sätt de kostnader, vilka eljest skulle vila på landstinget, skola fördelas mellan landstinget och staden. Med hänsyn till de fördelar som det kan anses innebära för staden, att den får upprätta eget försörjningshem, kan det icke vara obilligt att en del av dessa kostnader får bäras av staden. Självfallet skall staden äga att uppbära de statsbidrag till hemmets anordnande och drift som eljest skulle ha utgått till landstinget. 4§. Se den allmänna motiveringen s. 376 f. f.

5§1946 års förslag upptog bestämmelsen, att minst hälften av ett ålderdomshems vårdplatser skall förläggas till enkelrum. I propositionen anförde departementschefen: »För egen del vill jag ansluta mig till socialvårdskommitténs uppfattning att pensionär, som så önskar, i regel skall kunna erhålla eget rum. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att antalet enkelrum med hänsyn härtill skulle utgöra minst hälften av hela platsantalet, anser jag mig därför i princip böra biträda. Med anledning av att i några yttranden påpekats, att behovet av enkelrum i vissa landsdelar icke vore så stort som kommittén räknat med, synes en uppmjukning böra ske, såtillvida att föreskrift meddelas om att minst hälften av platsantalet bör vara förlagt till enkelrum. Det torde få ankomma på myndighet, som har att granska ritningar till ålderdomshemmen, att i varje särskilt fall pröva i vad mån undantag bör göras från huvudregeln.» — Vad departmentschefen anfört föranledde ej erinran från riksdagens sida. Socialvårdskommittén vill beträffande bestämmelsen att ej mer än 4 vårdplatser få anordnas i samma rum, understryka, att kommittén nu som 1946 avser, att på ålderdomshem rum med så många som 4 platser skall förekomma endast såsom sjukrum. Sålunda anförde kommittén i 1946 års betänkande, att ett hem på 30 platser lämpligen kunde ha 16 enkelrum och 7 dubbelrum, varav 2 eller 3 avsedda för sjuka (sjukrum), eventuellt i stället för 2 av dessa rum en sal för 4 sjuka, 6§I 1946 års förslag till lag om ålderdomshem fanns ingen bestämmelse om styrelsens storlek. Kommittén har nu funnit lämpligt att det preciseras, att styrelse bör bestå av minst tre personer. Det bör här erinras om att kommittén i 1946 års betänkande uttalade, att kommittén utgått ifrån att det blivande centralorganet för socialvården, socialnämnden, i regel skulle vara styrelse för ålderdomshemmet, åtminstone i mindre kommuner, men att anledning saknades att fastslå detta i lag. I större kommuner torde en särskild anstaltsstyrelse ofta komma att visa sig vara av behovet påkallad. Kommittén har ej funnit anledning till ändring av denna ståndpunkt. Se den allmänna motiveringen s. 372. 8§Se den allmänna motiveringen s. 372 o. 379. 9 §• I 1946 års betänkande föreslogs att tomt och ritningar till ålderdomshem skulle godkännas av Konungen eller där Konungen så bestämde av socialstyrelsen. I flera remissyttranden hade detta ansetts innebära en onödig

385 centralisering. I propositionen uttalade departementschefen, att han för egen del ansåge, att man borde sträva efter att i möjligaste mån lägga statens gransknings- och beslutanderätt i här avsedda ärenden liksom överhuvud i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna. En förutsättning för att detta skulle kunna ske vore emellertid att länsstyrelserna hade tillgång till kvalificerade tjänstemän med särskild kompetens för handläggning av olika sociala frågor. Detta torde som regel f. n. icke vara fallet. Vid den förestående översynen av länsstyrelsernas organisation borde i anledning härav organisationens utformning ur socialvårdssynpunkt särskilt beaktas. Detta departementschefens uttalande underströks av riksdagen. Det torde numera kunna förväntas att länsstyrelserna, innan denna lag träder i kraft eller samtidigt därmed, bliva omorganiserade bl. a. för tillgodoseende av de av departementschefen anförda synpunkterna. Med anledning härav har i förestående paragraf länsstyrelsen införts som godkännande myndighet. Samtidigt har formuleringen ändrats för att få fram att det icke skall gälla enbart ett godkännande av tomt och ritningar utan hela planens ändamålsenlighet med hänsyn till hemmets verksamhet. Det må särskilt framhållas att i fråga om försörjningshemmen det vid granskningen är angeläget beakta vikten av att det på hemmet finnes tillräcklig och så långt som möjligt differentierad tillgång på arbete. Kommittén vill emellertid framhålla, att frågan om den godkännande myndigheten kan slutligt prövas först i samband med frågan om statsbidrag till anläggningskostnaderna (jämför s. 375). 10 §. Till innehållet överensstämmer denna paragraf i avseende på ålderdomshemmen med 1946 års förslag. 11 §• Se den allmänna motiveringen s. 372 och beträffande ålderdomshemmen s. 323. 12 §. Se den allmänna motiveringen s. 322. 13 och 14 §§. Se den allmänna motiveringen s. 374. 15 §. Se sista stycket av kommentaren till 9 §. 16 §. Motsvarande mål enligt fattigvårdslagen behandlas i regeringsrätten. torde även böra bli fallet med handräckningsmål enligt denna lag. 2 9 — 1 7 8 3 49

Så

386 Övergångstiden har föreslagits till samma som från början fastställdes för anstaltsvårdens ordnande enligt 1918 års fattigvårdslag eller 10 år. Emellertid hindrar detta icke att de nuvarande kommunala fattigvårdsanstalterna redan från dagen för lagens ikraftträdande få fungera som ålderdomshem enligt denna lag och sålunda erhålla karaktären av inackorderingshem o. s. v. Med hänsyn till att fattigvårdslagen upphäves är detta i själva verket nödvändigt. Självfallet är det angeläget att anstalterna iordningställas så snart ske kan. Icke minst gäller detta om försörjningshemmen. Därvidlag hänvisas till den allmänna motiveringen s. 371 o. f.

MOTIVERING Del III. Socialvårdens kommunala organisation

DEL I I I . SOCIALVÅRDENS KOMMUNALA ORGANISATION.

K A P I. Inle€lning. I uttalande till statsrådsprotokollet den 17 december 1937 i samband med beslutet om socialvårdskommitténs tillsättande anförde statsrådet och chefen för socialdepartementet efter att ha lämnat en redogörelse för utvecklingen av den svenska socialvården bl. a. att strävandena efter enhetlighet inom lagstiftningen samt rationalisering och förenkling av hjälpåtgärdernas organisation vore synnerligen angelägna såväl ur den hjälpsökandes som ur samhällets synpunkt. I sistnämnda avseende borde hänsyn tagas icke endast till de organ, som hade att fördela eller förbereda fördelning av samhällets understöd enligt lagar och författningar, utan även till organ med andra sociala uppgifter såsom barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder. Statsrådet hölle nämligen före, att en av huvuduppgifterna vid den översyn, som borde verkställas av socialvården, borde vara att åvägabringa ett samordnande av socialvårdens olika former, i den mån detta vore möjligt utan att större värden äventyrades, varvid faran av en alltför stark byråkratisering borde särskilt uppmärksammas. Vid sina överväganden i anledning av denna del av utredningsuppdraget fann socialvårdskommittén organisationsproblemen ha en sådan grundläggande betydelse för möjligheterna att få till stånd en ändamålsenlig samhällelig hjälpverksamhet, att dessa problem enligt kommitténs mening borde bringas till en fristående lösning. I enlighet härmed framlade kommittén i sitt betänkande VI angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) förslag till lag om socialnämnd m. m. Betänkandet remitterades på våren 1943 till ett stort antal myndigheter och organisationer för yttrande. Förslaget till lag om socialnämnd m. m. synes ännu icke ha varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Efter det nämnda betänkande avgivits ägnade sig kommittén åt den i utredningsuppdraget i övrigt avsedda revisionen av de materiella bestämmelser, som reglera de olika samhälleliga hjälparternas ändamål och innehåll. Under denna tid genomfördes — icke minst till följd av socialvårdskommitténs egen verksamhet — på bl. a. socialvårdens område ett antal reformer, vilka medfört, att en omarbetning av vissa delar av 1942 års lagförslag blivit erforderlig. Vidare ha under samma tid socialvårdskommittén och ett flertal andra kommittéer på detta och angränsande områden framlagt reformför-

388 slag, vilkas innebörd måste beaktas i ett förslag till en samordnad socialvårdsorganisation. Socialvårdskommittén har nu utfört den omarbetning av sitt tidigare förslag, vartill kommittén funnit förenämnda remissyttranden, reformer och reformförslag böra föranleda. I redans och överskådlighetens intresse har kommittén emellertid icke velat nöja sig med att i detta betänkande avge nya förslag endast beträffande de omarbetade delarna av 1942 års lagförslag utan har här framlagt ett nytt, fullständigt förslag till lag om socialnämnd m. m. Kommittén har i detta sammanhang ansett sig böra något beröra det förhållandet, att 1948 års riksdag på hemställan av andra lagutskottet avslagit en i vardera kammaren väckt motion (I: 67 och I I : 121) med yrkande, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om utförande av den nu verkställda omarbetningen av 1942 års lagförslag och att förslag med anledning därav måtte föreläggas 1949 års riksdag. Andra lagutskottet, till vilket de båda motionerna hänvisades, uppehöll sig i sitt ifrågavarande utlåtande (nr 12) inledningsvis vid den nu rådande differentieringen av den sociala verksamheten och de ölägenheter, som äro förenade med förekomsten av olika organ för olika sidor av denna verksamhet. Utskottet erinrade vidare om att vissa kommuner för att motverka dessa olägenheter genomfört en förvaltningsteknisk rationalisering bl. a. genom att inrätta en särskild socialvårdsbyrå eller en gemensam expedition för flera nämnder och styrelser. Utskottet konstaterade, att det med nuvarande lagstiftning icke vore möjligt att åt ett centralt organ överlämna ledningen avkommunens socialvård. Härpå anförde lagutskottet vidare: »Den genom lagen den 21 juni 1946 rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner i princip beslutade kommunindelningsreformen, som nu står inför sitt förverkligande och som syftar till att skapa större, efter de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet bättre anpassade kommuner, kommer att öka kraven på enhetlighet i det socialvårdande arbetet. Samtidigt torde man emellertid kunna räkna med att möjligheterna att genomföra en effektiv centralisering av socialvården inom kommunen skola öka. Det kan förväntas, att åtgärder till centralisering av den kommunala socialvårdsorganisationen efter kommunindelningsreformens genomförande komma att vidtagas i ökad omfattning. Mycket talar för att formerna för en centralisering av kommunernas socialvårdsorganisation förr eller senare böra lagligen regleras, så att alltför stora organisatoriska olikheter kommunerna emellan kunna undvikas. Det synes dock utskottet välbetänkt att avvakta vilka erfarenheter, som kunna vinnas av socialvårdsarbetet i de genom kommunindelningsreformen bildade kommunala enheterna, innan man överväger en omorganisation av den kommunala socialvården. Några allvarligare olägenheter torde ett dröjsmål med att på lagstiftningens väg genomföra en kommunal centralisering av socialvården icke behöva medföra för kommunerna, då nuvarande lagstiftning ger utrymme för en relativt långt gående centralisering i de fall, då sådan kan finnas påkallad. Genom att man icke alltför kraftigt kringskär kommunernas möjligheter att organisera centraliseringen av socialvården på sätt de finna lämpligast, kunna värdefulla

erfarenheter vinnas om i vilken omfattning centraliseringsåtgärder böra vidtagas och huru de lämpligen skola utformas. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer utvecklingen på förevarande område och vid lämplig tidpunkt vidtager de åtgärder, som kunna påkallas av densamma. På grund av det anförda får utskottet hemställa, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.» Vid utlåtandet hade fogats en blank reservation av ledamoten i socialvårdskommittén herr Hagård. Vid frågans behandling i andra kammaren uttalade herr Hagård bl. a. som sin uppfattning att socialvårdskommittén i enlighet med sitt uppdrag och sina direktiv nödgas komma in på organisationsfrågan ännu en gång och inom en ganska närliggande tid, i varje fall innan den slutfört sitt arbete (andra kammarens protokoll 1948 nr 10). Socialvårdskommittén har haft anledning uppmärksamma, att nu gällande lagbestämmelser bereda kommunerna direkta svårigheter, när de önska centralisera sin byråorganisation för socialvården. Bestämmelserna om att varje organ utser sina tjänstemän kunna icke förenas med en rationell ordning. Man anser sig därför tvungen att i strid med gällande lagbestämmelser överlämna nämnda uppgift åt ett speciellt organ. Kommittén får härvidlag hänvisa till den redogörelse, som lämnas i kap. IV. Socialvårdskommittén utgår från att det är uteslutet att man, när fattigvårdslagen avlöses av en socialhjälpslag, skulle till denna överföra bestämmelser, vilka sålunda på många håll icke iakttagas. Med hänsyn härtill har kommittén funnit, att riksdagens ifrågavarande uttalande knappast kan innebära annat än att riksdagen icke ansett en långt gående centralisering av det kommunala socialvårdsarbetet böra genomföras med tvång på samma gång som ändringarna i den kommunala indelningen. Från denna utgångspunkt har kommittén gått till övervägande av den kommunala socialvårdens organisation.

390 KAP. II. Socialvårdskommitténs tidigare förslag till lag om socialnämnd m. m. samt remissyttranden över detta. 1942 års förslag. Allmän motivering. I den allmänna motiveringen till sitt tidigare förslag till lag om socialnämnd m. m. (SOU 1942: 56 s. 115 ff) framhöll socialvårdskommittén hurusom den i fråga om hjälpens former rika differentieringen av vår socialvård återspeglade sig även i fråga om organen för hjälpverksamhetens handhavande. De uppgifter, som enligt vad kommittén i andra delar av 1942 års betänkande anförde skulle handhavas av socialvårdskommun, omhänderhades av sex olika organ: fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetskommitté, pensionsnämnd och familjebidragsnämnd. På skilda håll i landet hade emellertid i olika former och omfattning genomförts viss centralisering av socialvårdens lokala organisation. I fråga om formerna för denna centralisering, som närmast hade karaktär av en förvaltningsteknisk rationalisering, kunde vederbörande kommuner indelas i huvudsakligen fyra olika grupper: a) kommuner, som genom inrättandet av socialvårdsbyrå sammanfört flertalet nämnder och styrelser inom socialvården till en förvaltningsteknisk enhet, i regel under ledning av en chefstjänsteman; b) kommuner, där fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden hade gemensam expedition; c) kommuner med kommunalkontor, vilket samtidigt fungerade som ett slags social byrå; samt d) kommuner, vilkas kassarörelse vore centraliserad till ett kommunalkontor eller drätselkontor, dit socialvårdsorganens medelsförvaltning helt eller delvis överförts. Till belysning av vilka kombinationer av nämnder, som kunde förekomma i de under a) avsedda kommunerna, återgav kommittén i betänkandet (s. 130) en tablå, vilken sammanställts med ledning av en i Svenska stadsförbundets tidskrift 1941 (s. 575) intagen förteckning över städer, som genomfört en fullständigare centralisering av socialvården. Det huvudsakliga innehållet i denna tablå återgives i tablån på s. 424 (sista raden). Beträffande den under c) angivna centraliseringsformen kunde kommittén upplysa, att i början av år 1942 kommunalkontor med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente, för medelsförvaltningen funnits i 171 landskommuner. Kommittén anförde därefter i huvudsak följande: Den utveckling mot samordning i fråga om medelsförvaltning och löpande förvaltningsmässigt arbete, som ägt rum inom ett stort antal kommuner, måste anses vara uttryck för ett verkligt behov. Såvitt kommittén kunnat utröna, hade erfarenheterna därifrån varit goda. Centraliseringen av medelsförvaltningen möjliggjorde en bättre överblick över socialvårdens ekonomiska för-

391 hållanden, bokföringsarbetet bleve enhetligt, in- och utbetalningar kunde verkställas smidigare, vilket vore till fördel såväl för de kommunala myndigheterna som för allmänheten. Vad anginge centraliseringen av det löpande förvaltningsmässiga arbetet inom socialvården torde denna visa sig fördelaktig ur arbetssynpunkt. Dubbelarbete skulle undvikas, allt material skulle finnas samlat på ett ställe och det ofta tidsödande diarie- och registreringsarbetet samt arbetet med skrivgöromål i övrigt kunde rationaliseras. Även den med anordnandet av socialvårdskontor eller socialvårdsbyråer följande koncentreringen av den undersökningsverksamhet, som städse måste utgöra ett viktigt led i socialvårdsarbetet, medförde betydande fördelar. Tillgängliga arbetskrafter kunde tillvaratagas mera rationellt, undersökningarna kunde verkställas snabbare, då undersökningsorganet självt hade tillgång till eventuellt förekommande tidigare material, och där tjänstemän redan tidigare anlitats torde undersökningarna efter genomförandet av en koncentration i flertalet fall draga mindre kostnad. För allmänheten medförde koncentrationen den fördelen, att en hjälpsökande icke behövde sväva i ovisshet om vart han skulle vända sig för att erhålla upplysningar, råd och hjälp och han behövde icke heller, såsom ej sällan skedde, upprepade gånger underkastas ingående förhör av olika socialvårdsorgans undersökare. För kommunernas del innebure dessa byråer, att förutsättningar skapades för en rationell skötsel av löpande göromål för lägre kostnad än om socialvårdsorganens lokaler vore spridda. De omständigheter, som åberopats till stöd för förenämnda centraliseringsåtgärder inom socialvårdens ram, förutsatte icke oundgängligen en koncentration till ett organ av beslutanderätten. Ehuru .en uppdelning av denna på skilda organ i vissa fall kunde vara nödvändig av praktiska skäl, vore emellertid enligt kommitténs uppfattning i princip en koncentration att förorda. Enligt den alltjämt bestående organisationen funnes intet organ, som hade ledningen av kommunens socialvård. Det saknades ett på en hand samlat ansvar för att de inom kommunen rådande förhållandena med avseende å den samhälleliga hjälpverksamheten vore tillfredsställande. E t t centralt socialvårdsorgan skulle på ett helt annat sätt än som vore möjligt för de särskilda hjälporganen erhålla en överblick över hjälparbetet och de aktuella behoven samt kunna taga initiativ, som vore till gagn för det sociala arbetet i dess helhet inom orten. Det funnes arbetsuppgifter, som löpte fara att bli försummade, emedan de antingen icke kunde sägas tillhöra ett visst hjälporgans område eller fölle inom flera organs behörighet. Överhuvudtaget förelåge ett behov av en myndighet, som ägde befogenhet och möjlighet att planmässigt påverka utvecklingen inom kommunen i fråga om det sociala välfärdsarbetet. Ytterligare fördelar av en koncentration av beslutanderätten skulle vara, att det i en gemensam socialvårdsbudget skulle kunna ske en bättre avvägning i fråga om medelsbehovet för olika hjälpformer samt att ett centralorgan säkerligen skulle erhålla större auktoritet än särskilda styrelser och nämnder i förhållande såväl till kommunens beslutande myndighet som till allmänheten.

392 Genom att prövningen av hjälpbehovet förlades till ett centralt organ skulle man vidare och framför allt vinna, att detta erhölle en totalbild av det individuella hjälpfallet och därigenom kunde bättre anpassa hjälpformen efter behovet i varje särskilt fall. Centralorganet skulle ha möjlighet att förvärva mera ingående kännedom om de hjälpbehövande och deras förhållanden än fristående hjälporgan. De hjälpbehövande skulle besparas den rundgång hos skilda nämnder, som med hittillsvarande organisation ofta förekomme och som medförde tidsspillan för de hjälpbehövande, dröjsmål med hjälpens meddelande och ofta dubbelarbete för nämnderna. Risken för att en hjälpbehövande skulle erhålla dubbelunderstöd hade visserligen minskats genom införandet av socialregistret, men den kunde icke helt undanröjas förrän ärendenas behandling förlagts till ett centralorgan. Om ett sådant organ inrättades, skulle det bli lättare att såsom deltagare i socialvårdsarbetet förvärva kvalificerade och för uppgiften intresserade personer. Detta måste i sin tur återverka på centralorganens verksamhet, och — vilket icke vore av ringa betydelse — de anslagsbeviljande myndigheternas inställning till detsamma. Kommittén vore medveten om att även vissa erinringar kunde riktas mot inrättandet av ett kommunalt centralorgan för socialvårdens handhavande. E n huvudinvändning torde enligt kommitténs uppfattning vara, att de olika förvaltningsgrenarna sinsemellan företedde så stora skiljaktigheter och att hjälpklientelet vore så heterogent, att ett centralorgan icke kunde fullgöra sina funktioner på ett tillfredsställande sätt. Enligt kommitténs mening vore dylika erinringar — med visst undantag — icke av beskaffenhet att rubba riktigheten av själva centraliseringsprincipen men väl att öva inflytande vid avgörandet av frågan om centralorganets sammansättning. Det av kommittén åsyftade undantaget hänförde sig till den verksamhet, som kunde sammanfattas under beteckningen den samhälleliga barna- och ungdomsvården. Inom denna vore den understödjande verksamheten av mera sekundär betydelse, medan åtgärder av vårdande, fostrande och tillrättaförande —etiskt-pedagogisk — natur komme i främsta rummet. Verksamheten ställde också särskilda krav på sina utövares kvalifikationer. Det syntes kommittén tveksamt om det vore möjligt att inom ramen för en centraliserad socialvårdsförvaltning helt tillgodose dessa synpunkter. Kommittén förordade därför, att i varje kommun skulle finnas en särskild barnavårdsnämnd. Denna skulle emellertid i allt vad som gällde ekonomi och förvaltning vara underställd det kommunala centralorganet, som i fråga om åtgärder av mera allmän natur skulle ha att utöva en central ledning även på nu ifrågavarande område i den mån dessa åtgärder sammanhängde med socialvården i övrigt. Ehuru kommitténs förslag till lag om socialnämnd m. m. icke innehöll någon motsvarighet till bestämmelsen i 7 § barnavårdslagen förutsatte kommittén, att Kungl. Maj:t skulle kunna på framställning av mindre kommun befria denna från skyldighet att ha särskild barnavårdsnämnd samt i varje fall bestämma huru det barnavårdande organet i sådan kommun skulle vara sammansatt.

393 Socialvårdskommittén upptog därefter till behandling pensionsnämndens, nykterhetsnämndens och det kommunala arbetslöshetshjälpsorganets ställning vid genomförandet av en koncentration av beslutanderätten. Kommittén förklarade sig därvid icke kunna finna, att det kunde vara något att invända mot att p e n s i o n s v e r k s a m h e t e n anförtroddes åt det centrala socialvårdsorganet. Även om i dess uppgifter skulle ingå att i fattigvårdsstyrelsens ställe handha den behovsprövade hjälpverksamheten (socialhjälpen), skulle det centrala socialvårdsorganet få en helt annan karaktär än fattigvårdsstyrelsen. Någon risk för att statsintresset skulle bli eftersatt skulle icke föreligga, om, såsom kommittén i annat sammanhang föreslagit, spänningen mellan kommunernas kostnader för fattigvård och folkpension minskades genom en ökning både av kommunandelen i kostnaderna för tilläggspensionerna och av statsbidraget till kommunernas fattigvård (socialhjälp). Därtill komme, att kommittén förutsatte, att statsintresset allt framgent skulle vara representerat vid pensionsärendenas behandling inför vederbörande kommunala organ. Beträffande n y k t e r h e t s v å r d e n uttalade kommittén, att det enligt dess mening skulle innebära en överorganisation, om denna verksamhet obligatoriskt skulle handhas av ett fristående kommunalt organ. På åtskilliga håll skulle nykterhetsnämnderna erhålla mycket begränsade uppgifter; intresset för nykterhetsvården skulle därigenom lätt kunna tyna bort och den kontinuerliga övervakningen av nykterhetstillståndet inom kommunen, vilken alltid vore av största vikt, skulle förslappas. Kommittén förordade därför, att de nykterhetsvårdande uppgifterna i princip skulle ombesörjas av det kommunala centralorganet, men förutsatte därvid, att i detta skulle finnas särskild föredragande för nykterhetsfrågor. Vad slutligen anginge d e n k o m m u n a l a v e r k s a m h e t e n t i l l f ö r m å n f ö r a r b e t s l ö s a ansåge kommittén, som för det dåvarande icke var beredd att taga ställning till frågan om denna verksamhet, det synnerligen önskvärt, att arbetslöshetshjälpen handhades av det kommunala organ, som hade ledningen av socialvården och därigenom hade den bästa överblicken över de aktuella förhållandena inom kommunen samt med ledning därav kunde avväga sina åtgärder, vare sig det gällde att planlägga verksamheten i stort eller att pröva hjälpbehov och hjälpform i de enskilda fallen. Kommittén erinrade samtidigt om att hjälpen åt arbetslösa hade många beröringspunkter med socialhjälpen. Kommittén sammanfattade därefter innebörden av sitt förslag på det sättet, att kommittén ville i princip förorda, att den verksamhet, som omhänderhades av nu ifrågavarande socialvårdsorgan, utom den samhälleliga barna- och ungdomsvården skulle samlas hos ett centralt organ. Detta organ, för vilket kommittén föresloge beteckningen socialnämnd, skulle sålunda övertaga de förvaltningsangelägenheter, som tidigare åvilat fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetskommitté och familjebidragsnämnd, medan en särskild barnavårdsnämnd skulle omhänderha det omedelbara ansvaret för barna- och ungdomsvården.

394 Även om i vissa fall med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika kommuner centraliseringsprincipen måste modifieras och särskilda, i viss mån fristående nämnder kunna inrättas vid socialnämndens sida, syntes det kommitttén angeläget att i dylika fall behålla så mycket som möjligt av centraliseringstanken, bl. a. genom att under alla förhållanden låta socialnämnden intaga en ledande ställning och genom att låta de särskilda nämnderna rekryteras ur kretsen av ledamöter i socialnämnden. Vissa lagtekniska spörsmål. I 1942 års förslag till lag om socialnämnd m. m. hade kommittén upptagit endast sådana bestämmelser angående den kommunala socialvårdsförvaltningen, som i huvudsak avsåge inre organisatoriska problem och ägde generell giltighet vid handhavandet av samtliga förvaltningsuppgifter på socialvårdsområdet. Däremot hade kommittén icke ansett lämpligt att i samma lag meddelades bestämmelser angående vilka socialvårdsgrenar, som skulle omfattas av den kommunala verksamheten eller angående nämndernas materiella behörighetsområden, eller deras speciella uppgifter, arbetsformer och befogenheter vid handhavandet av de olika hjälpformer, som fölle under deras kompetens. Dessa förhållanden borde enligt kommitténs mening regleras i de särskilda lagar, som meddelade materiella bestämmelser angående den samhälleliga hjälpverksamheten. Ett sammanförande i ett lagkomplex av alla de bestämmelser av organisatorisk och materiell innebörd, som gåve begreppet socialvård dess innehåll, skulle enligt kommitténs förmenande icke erbjuda några väsentliga fördelar men vara ägnat att försvåra lagstiftningens överskådlighet och tillgänglighet för de tillämpande myndigheterna. Ett sådant lagkomplex måste nämligen helt naturligt bli synnerligen omfattande. Enligt den av kommittén föreslagna anordningen skulle man först genom en jämförelse med de skilda hjälpförfattningarna erhålla en fullständig bild av nämndens verksamhetsområde. Kommittén kunde icke finna, att det skulle vara några ölägenheter förenade därmed. Det kunde tvärtom vara en fördel, att den författning, som reglerade organisationsproblemen, vore så att säga elastisk och tilläte en utvidgning eller hopkrympning av de lokala organens arbetsuppgifter allt efter sociallagstiftningens utveckling utan att några förändringar behövde vidtagas i själva författningen. Om nämnder för handhavande av kommunernas socialvård. Kommittén övergick därefter till att kommentera vissa av de särskilda bestämmelserna i lagförslaget. Detta omfattade fyra kapitel. I det första kapitlet meddelades bestämmelser angående de olika socialvårdsorgan, som kunde finnas inom en kommun, samt dessas sammansättning; i det andra kapitlet lämnades särskilda föreskrifter angående nämndernas organisation, såsom i fråga om valbarhet, tjänstgöringstid m. m., vilka vore tillämpliga med avseende å samtliga socialvårdsorgan; i det tredje kapitlet behandlades medelsförvaltning och revision samt i det fjärde verksamhetens bedrivande.

395 Vid behandlingen av första kapitlet, som erhållit ovanstående rubrik, uppehöll sig kommittén till en början vid stadgandena angående socialnämndens organisation. Kommittén framhöll därvid, att socialnämnden skulle tillsättas av kommunens beslutande myndighet utom såvitt gällde en representant för statsintresset, vilken jämte en suppleant för denne skulle utses av länsstyrelsen. Denne ledamot, vilken icke nödvändigtvis skulle vara ordförande i socialnämnden, skulle städse deltaga i beslut angående pensionsärenden och ärenden angående arbetslöshetshjälp. t Kommittén förordade, att socialnämnden skulle bestå av minst sex ledamöter (den av länsstyrelsen utsedda ledamoten inräknad). Kommittén förklarade sig icke ha funnit lämpligt att i fråga om socialnämnd förorda, att vissa personer skulle vara självskrivna ledamöter. Kommunen borde — med ovan angivna undantag — ha frihet att bestämma nämndens rekrytering. Förutom vad som följde av vissa för samtliga nämnder gemensamma bestämmelser om valbarhet etc, uppställdes i lagförslaget icke krav på andra kvalifikationer hos ledamöterna i socialnämnden än att de skulle vara socialt intresserade svenska män och kvinnor. Beträffande barnavårdsnämndens organisation framhöll kommittén, att frågan frågan därom givetvis'vore beroende i första hand av vilka uppgifter, som skulle tillkomma nämnden. Detta spörsmål vore föremål för särskild utredning inom kommittén i samband med översynen av barnavårdslagen, vilken utredning icke avslutats ännu vid tillkomsten av nu ifrågavarande betänkande. Som allmän riktlinje för utredningen gällde emellertid, att barnavårdsnämndernas auktoritet och förmåga att inom kommunen leda arbetet för barns och ungdoms vård och fostran skulle stärkas. Nämnden skulle på sitt område ha samma ansvar för en tillfredsställande ordning och en god utveckling som socialnämnden på sitt, ehuru socialnämnden i allt vad som gällde denna verksamhet, sedd såsom en del av hela socialvården, även där måste förbehållas en central ledarställning. Förutsättningar skulle skapas för en effektivisering i görlig mån av den s. k. allmänna verksamheten; hittillsvarande uppgifter i samband med omhändertagandet av barn och ungdom samt tillsyn över fosterbarn skulle bestå men borde genom organisationens rationalisering kunna tillgodoses i betydligt högre grad än hittills varit fallet. Däremot skulle barnavårdsnämnden icke ha någon befattning med understödsfrågor och därför ej längre omhänderha t. ex. bidragsförskotten. Kommittén föreslog vidare, att barnavårdsnämnden icke skulle ha någon självständig medelsförvaltning utan att denna för hela socialvårdsområdet skulle anförtros åt socialnämnden. Detta innebure naturligen icke, att barnavårdsnämnden skulle vara förhindrad att fatta beslut, vilka åsamkade kommunen kostnader, utan allenast att kassarörelse, budgetarbete m. m. skulle samlas hos socialnämnden. Kommittén förklarade sig icke ha funnit skäl förorda det i olika sammanhang framställda yrkandet, att ett särskilt organ skulle behandla alla hjälpfrågor rörande familjer och barn, vilket organ skulle ha befogenhet att till för-

396 mån för sådana familjer vidtaga alla de åtgärder (understöd, sjukvård, yrkesutbildning etc), som i det särskilda fallet vore påkallade. Kommittén, som behjärtade önskemålet, att de familjevärnande uppgifterna skulle erhålla större plats inom socialpolitiken, ansåg dock, att dessa strävanden kunde komma till uttryck även inom ramen för ett system sådant som kommittén föreslagit. Genom den organisatoriska centraliseringen av hjälpverksamheten, innebärande, att denna underställdes ett organs ledning, skulle det enligt kommitténs uppfattning skapas erforderliga förutsättningar för att de befolkningskvalitativa synpunkterna skulle vinna vederbörligt beaktande vid hjälpverksamhetens utövande. Kommitténs förslag innebar icke någon genomgripande omorganisation av barnavårdsnämnden. Gällande bestämmelser lämnade möjlighet till en tillfredsställande sammansättning av nämnden vid handhavandet av de uppgifter, som enligt kommitténs mening skulle tillkomma densamma. De i 3—5 §§ barnavårdslagen meddelade bestämmelserna kunde därför bibehållas med vissa modifikationer. Vad anginge den gemenskap i fråga om ledamöter, som borde råda mellan socialnämnd (fattigvårdsstyrelse) och barnavårdsnämnd, ansåg kommittén lämpligast, att socialnämndens ordförande tillika vore ledamot i barnavårdsnämnden. Endast där detta lämpligen icke kunde ske, t. ex. med hänsyn till ordförandens arbetsbörda eller andra liknande omständigheter, borde till socialnämndens representant i barnavårdsnämnden utses annan än socialnämndens ordförande. Vad härefter angår frågan om inrättandet av särskilda nämnder för handhavandet av vissa socialvårdsuppgifter framhöll kommittén, att i åtskilliga kommuner en centralisering av socialvårdsuppgifterna (exklusive barnavården) till en socialnämnd skulle innebära, att nämndens ledamöter finge en arbetsbörda, som de rimligen icke kunde bära. Risk skulle föreligga, att förtroendemannaelementets betydelse försvagades och att tyngdpunkten av ärendenas behandling förlades till nämndens kansli. Detta skulle enligt kommitténs mening vara en icke önskvärd utveckling. Den i det föregående hävdade koncentrationsprincipen finge därför icke lägga hinder i vägen för kommunerna att i vissa fall, där detta av praktiska skäl vore nödvändigt, utvidga den krets av förtroendemän, som skulle handha socialvårdsuppgifterna. Enligt kommitténs förmenande vore den enda möjliga lösningen av förevarande spörsmål att i sådana fall, där svårigheter av ovan antydd art förelåge, medge en fördelning av åtminstone vissa av de socialnämnden åvilande funktionerna på skilda organ med representanter utanför socialnämndens krets, vilka organ skulle äga en jämförelsevis fristående ställning i förhållande till socialnämnden. Även om en sådan fördelning skedde, borde emellertid tillses, att nämnden bleve representerad i de särskilda organen och därigenom bereddes tillfälle att kontinuerligt följa deras verksamhet. Vidare borde socialvårdens medelsförvaltning städse vara samlad hos socialnämnden. Allenast om en koncentration

397 av denna förvaltning skedde hos socialnämnden, kunde den vara i stånd att på av kommittén åsyftat sätt utöva ledningen över socialvården även i de kommuner, där fristående socialvårdsorgan inrättats. Under alla förhållanden borde socialnämnden enligt kommitténs mening handha den hjälpverksamhet, som kommer att motsvaras av nuvarande fattigvård. I övrigt föreslog kommittén, att åt särskilda organ skulle kunna anförtros ärenden angående folkpensionering, behandling av alkoholister, arbetslöshetshjälp och familjebidrag åt värnpliktiga. I fråga om beteckningen å sådant särskilt organ förordade kommittén bibehållandet av benämningarna pensionsnämnd, nykterhetsnämnd och familjebidragsnämnd men föreslog, att organet för arbetslöshetshjälpen skulle benämnas arbetslöshetsnämnd i stället för arbetslöshetskommitté. Beträffande förutsättningarna för att särskild nämnd skulle få tillsättas inom kommun föreslog kommittén, att detta skulle få ske allenast om kommunens folkmängd, omfattningen av socialnämndens verksamhet eller andra liknande förhållanden därtill föranledde. I samband därmed framhöll kommittén i fråga om hänsynen enbart till folkmängden, att det icke vore kommitténs mening, att särskilda nämnder skulle kunna tillsättas endast i de största kommunerna. Det skulle helt överensstämma med kommitténs intentioner, om större landskommuner samt medelstora och större städer skulle önska tillsätta en eller flera av de särskilda nämnderna. Att angiva någon viss invånarsiffra, vid vilken detta borde mera allmänt medges, läte sig icke göra. Här komme en avgörande roll att spelas av sådana skiftningar i verksamhetens omfattning, som icke berodde av invånarantalet utan sammanhängde med kommunens ekonomiska struktur, befolkningens sammansättning i olika avseenden m. m. dylikt. Faktorer av sistnämnda slag kunde även göra arbetsfältet mera svårarbetat utan att öka verksamhetens omfattning, mätt i antal ärenden e. d., och sålunda bidraga till att särskild nämnd vore påkallad. Exempelvis kunde befolkningens alkoholvanor i en kommun påkalla tillsättandet av särskild nykter hetsnämnd, även om kommunen vore relativt liten. Vad särskild arbetslöshetsnämnd beträffade kunde det vid en kris på arbetsmarknaden bli nödvändig! att i stor utsträckning tillsätta dylik nämnd även inom medelstora kommuner. Vid återgång till normala förhållanden borde denna särskilda nämnd åter förs vinna. Kommittén föreslog vidare, att kommuns beslut om inrättande av särskild nämnd skulle underställas länsstyrelsen och av denna antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Socialnämndens ställning till de särskilda nämnderna skulle enligt förslaget vara densamma som till barnavårdsnämnden. Den skulle sålunda behålla t. ex. medelsförvaltningen i dess helhet, även när en eller flera särskilda nämnder inrättades. Det vore dock angeläget, att den även i annan form vunne medinflytande över de särskilda nämndernas verksamhet, främst genom viss personell gemenskap mellan socialnämnden och övriga nämnder. Beträffande storleken av särskild nämnd föreslog kommittén, att sådan

39S nämnd skulle bestå av minst tre ledamöter. Den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av socialnämnden borde vara självskriven ledamot i pensionsnämnd och arbetslöshetsnämnd. Samband mellan socialnämnden och särskild nämnd skapades vidare genom föreskrift om gemensamma ledamöter. Ledamöterna i särskild nämnd skulle med iakttagande av dessa föreskrifter utses av kommunen och således icke av socialnämnden själv. Utöver sedvanliga valbarhetsvillkor föreslog kommittén i fråga om de personliga kvalifikationerna hos ledamöter och suppleanter i särskild nämnd ett stadgande av innebörd, att det vid val till dessa uppdrag skulle iakttagas, att varje nämnd om möjligt tillfördes ledamöter, som vore förtrogna med nämndens verksamhetsområde. För att tillgodose önskemålet, att socialnämndens ordförande skulle erhålla möjlighet att följa arbetet inom de särskilda nämnderna, hade kommittén i förslaget upptagit ett stadgande, att denne ägde rätt att närvara vid de särskilda nämndernas sammanträden och att där deltaga i överläggningarna men ej i besluten. I fråga om rätt i övrigt för utomstående personer att närvara vid sammanträde med socialnämnd, barnavårdsnämnd och särskild nämnd, distriktsindelning och anlitande av utomstående personer såsom biträden (s. k. vårdare) överensstämde lagförslaget i stort med motsvarande föreskrifter i hithörande delar av nu gällande lagstiftning. Bland avvikelserna må nämnas, att tjänsteläkare i vissa fall skulle vara skyldiga att närvara vid sammanträde med socialnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, att beteckningen distrikt — och icke som nu krets — skulle tillämpas även vid indelning av barnavårdsnämnds verksamhetsområde samt att utomståendes biträde skulle kunna anlitas endast vid handhavandet av socialhjälpen och icke såsom nu även inom nykterhetsvården. Enligt kommitténs förslag skulle i kommun, där ej särskild nykterhetsnämnd tillsatts, en av socialnämndens ledamöter obligatoriskt utses att vara föredragande i nykterhetsvårdsärenden, medan socialnämnderna beträffande övriga grupper av ärenden skulle äga frihet att avgöra, huruvida föredragande skulle tillsättas eller ej. Beträffande spörsmålet, huruvida socialnämnd och annan nämnd skulle tillerkännas rätt att delegera sin befogenhet till avdelning inom nämnden, framhöll kommittén, att det givetvis ur vissa synpunkter kunde vara till gagn, om en fördelning inom socialnämnden av dess arbetsuppgifter komme till stånd, men att å andra sidan en alltför långt driven differentiering därvidlag skulle innebära, att man avstode från de fördelar, som en koncentration av beslutanderätten skänkte. I princip borde därför enligt kommitténs förmenande socialnämndens arbetsuppgifter icke kunna anförtros annat organ än de förut omförmälda särskilda nämnderna. Emellertid skulle säkerligen socialnämnderna även utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse finna det fördelaktigt

399 att tillsätta avdelningar eller arbetsutskott för behandlig av vissa grupper av ärenden i syfte att minska antalet sammanträden med nämnden och för att få till stånd en snabbare behandling av ärendena. Denna utveckling borde icke förhindras, varför kommittén i förslaget förutsatte, att socialnämnd skulle inom sig kunna tillsätta en eller flera delegationer. I lagstiftningen borde emellertid fastställas så exakta gränser som möjligt för befogenheten att sålunda fördela ärendena. Kommittén föreslog i detta hänseende ett stadgande av innebörd, att delegation skulle äga rätt att vidtaga åtgärder av förberedande eller expeditionell natur, att till myndigheter avge yttranden i ärenden, vilka icke vore av principiell art eller som avsåge angelägenheter av allenast ringa ekonomisk betydelse för kommunen, att meddela hjälp i mindre omfattning eller att i annat avseende handha viss nämndens angelägenhet av mindre vikt. Inom dessa gränser skulle nämnden få fritt bestämma delegations befogenhet och sålunda även huruvida delegation skulle äga fatta slutliga beslut. Med de inskränkningar, som föreslagits i fråga om delegationernas behörighetsområde, ansåg kommittén det icke behöva föreligga några betänkligheter mot att tillerkänna den självständig beslutanderätt. Beträffande särskild nämnd förelåge enligt kommitténs mening i stort sett samma synpunkter som anförts i fråga om delegationer inom socialnämnden, och kommittén föreslog därför motsvarande bestämmelser för den. Särskilda föreskrifter angående nämndernas organisation. Under denna rubrik hade kommittén sammanfört bestämmelser angående valbarhet till de olika nämnderna, ledamöternas tjänstgöringstid, tid för sammanträde, beslutförhet, ordförandens uppgifter m. m. Förslaget innebar i denna del, att motsvarande bestämmelser i de särskilda hjälpförfattningarna i stor utsträckning skulle oförändrade överföras till lagen om socialnämnd m. m. samt äga tilllämpning i fråga om samtliga i denna lag omförmälda nämnder. I fråga om bestämmelserna om valbarhet må nämnas, att kommittén i stället för det i vissa socialvårdslagar förekommande stadgandet, att minst en ledamot skall vara kvinna, vilket stadgande enligt kommitténs mening lätt kunde föranleda den eller de kvinnliga ledamöterna i en nämnd att betrakta sig och av andra betraktas såsom enbart representanter för sitt kön, föreslog en bestämmelse, att i socialnämnd och barnavårdsnämnd samt om möjligt även i särskild nämnd — där tillämpningen av en obligatorisk bestämmelse i nu ifrågavarande avseende skulle kunna vålla svårigheter — skulle finnas både manliga och kvinnliga ledamöter. Om medelsförvaltning och revision m. m. Beträffande kommunernas medels förvaltning innebar kommitténs förslag såsom ovan antytts genomförandet av en obligatorisk koncentration av denna till ett organ, socialnämnden. E n sådan anordning vore enligt kommitténs mening ett naturligt uttryck för socialnämndens egenskap av ledande socialvårdsorgan inom kommunen.

400 Behörigheten att företräda kommunen i socialvårdsangelägenheter skulle enligt förslaget tillkomma uteslutande socialnämnden i frågor rörande socialvårdens ekonomiska förvaltning, medan övriga nämnder skulle erhålla rätt att — var på sitt verksamhetsområde — företräda kommunen i övriga avseenden, såvitt anginge förvaltnings- och verkställighetsåtgärder. Allmänna bestämmelser angående verksamhetens handhavande. Beträffande organisationen av de olika nämndernas löpande förvaltningsarbete upptog kommittén i sitt förslag en allmän rekommendation, att där förhållandena så påkallade, socialvårdsbyrå borde upprättas genom socialnämndens försorg. I syfte att tillförsäkra de hjälpsökande möjlighet till personliga samtal med vederbörande nämnds ordförande föreslog kommittén ett stadgande av innebörd, att ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd och särskild nämnd skulle vara skyldig att å viss tid och plats bereda hjälpsökande och andra tillfälle till företräde i socialvårdsangelägenheter. Kommittén framhöll därvid, att detta stadgande icke vore avsett att inskränka nämndordförandes skyldighet enligt vissa lagar och författningar att i brådskande fall vidtaga interimistiska åtgärder. Slutligen upptog kommittén till behandling frågan om anlitande av tjänstemän inom socialvården. Den utveckling mot ökat anlitande av avlönade befattningshavare inom socialvårdsarbetet, som sedan länge pågått och till följd av vissa sidor av kommitténs förslag till en reformerad sociallagstiftning kunde beräknas komma att fortsätta, kunde naturligen medföra vissa faror, närmast ett undanskjutande av förtroendemännen i detta arbete. Å andra sidan kunde man emellertid genom att vid behov tillförsäkra dessa bistånd av tjänstemannakrafter öka möjligheterna att för de offentliga uppdragen inom socialvården kunna få disponera dugliga och ambitiösa krafter. Socialvårdsarbetet inrymde många moment — kontorsmässigt arbete, verkställighetsåtgärder och utredningsarbete — som vore särskilt lämpligt att anförtro åt tjänstemän. Vad som skulle undvikas vore, att tjänstemännens medverkan i socialvårdsarbetet gåves sådana former, att förtroendemännen förlorade kontakten med det praktiska hjälparbetet och bleve förhindrade att utöva ledning av detsamma, att följa det löpande arbetet och öva kontroll över befattningshavarna. Ehuru kommittén fann önskvärt, att tjänstemän i viss utsträckning anlitades i de större kommunerna, var det icke kommitténs mening att kommunerna därvidlag skulle bindas av lagbestämmelser. Kommitténs förslag innebar endast möjlighet för kommunerna att för socialvårdsarbetet anlita avlönade befattningshavare. Om och i vilken utsträckning detta skulle ske, skulle fritt avgöras av varje kommun. Vilken eller vilka befattningar som skulle finnas skulle liksom enligt gällande lagstiftning bestämmas av kommunens beslutande myndighet. Där-

401 «mot skulle tillsättandet av de särskilda befattningarna tillkomma socialnämnden. Denna skulle dock vara skyldig att före tillsättandet av befattning, vars innehavare till huvudsaklig del skulle biträda barnavårdsnämnd eller särskild nämnd, bereda vederbörande nämnd tillfälle att yttra sig i ärendet. Vidare skulle kommunens beslutände myndighet äga rätt att, om så befunnes lämpligt, till chefstjänsteman för socialvården utse innehavare av i kommunen inrättad kommunalkamrerarbefattning. I fråga om tjänstemännens uppgifter föreslog kommittén regler av i huvudsak samma innehåll som de nu gällande bestämmelserna därom. Sammanfattningsvis innebar kommitténs förslag, att det i princip skulle i varje kommun finnas en socialnämnd och en barnavårdsnämnd, av vilka den senare skulle handha den samhälleliga barna- och ungdomsvården, medan socialnämnden skulle omhänderha uppgifter motsvarande dem, som nu handhas av fattigvårdsstyrelse, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, pensionsnämnd och familjebidragsnämnd. Där särskilda förhållanden därtill föranledde, skulle kommun kunna vid sidan av socialnämnden tillsätta en eller flera särskilda nämnder med uppgift att omhändertaga verksamheten inom någon eller några av de socialvårdsgrenar, som eljest skulle ha ankommit på socialnämnden. Beslut om tillsättande av särskild nämnd skulle underställas länsstyrelsen för godkännande. Vare sig inom en kommun inrättats särskilda nämnder eller icke skulle socialnämnden vara det ledande socialvårdsorganet inom kommunen samt handha kommunens medelsförvaltning, företräda kommunen och bevaka dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter och i princip tillsätta de tjänstemannabefattningar, som kommunens beslutande myndighet inrättat. Särskilt yttrande. Det ovan refererade förslaget omfattades av samtliga ledamöter i kommittén utom av fru Olivia Nordgren, som i ett särskilt yttrande föreslog, att i varje kommun skulle förutom socialnämnd och barnavårdsnämnd finnas jämväl en pensionsnämnd. Detta förslag motiverade fru Nordgren huvudsakligen därmed, att det förhållandet, att folkpensioneringen lades under samma nämnd, som handhade den på behovsprövning beroende hjälpverksamheten, enligt fru Nordgrens mening skulle komma att medföra, att folkpensionerna i allmänhetens ögon skulle förlora sin karaktär av pension och bli betraktade som rena understöd. Därigenom skulle den vackra tanke gå förlorad, som legat bakom införandet av 1913 års pensionsförsäkring, nämligen att fattiga samhällsmedlemmar skulle på ålderns dagar få en värdigare form för sin försörjning än den, som erhölles genom fattigvården.

Remissyttrandena över 1942 års förslag till lag om socialnämnd m. m. Vid remissbehandlingen under år 1943 av socialvårdskommitténs betänkande V I med utredning och förslag angående socialvårdens organisation (SOU 1942: 56) avgåvos yttranden av omkring 1150 myndigheter, organisa30 — 1783 49

402 tioner och andra organ (i det följande sammanfattningsvis benämnda myndigheter) . E n granskning av yttrandena har emellertid givit vid handen, att omkring två tredjedelar av samtliga yttranden icke givit någon ledning för kommitténs fortsatta arbete å de lokala enheternas inre organisation. Till dessa höra framför allt det avsevärda antal yttranden, i vilka vederbörande myndigheter helt underlåtit att beröra det i betänkandet framlagda förslaget till lag om socialnämnd m. m. och uteslutande behandlat förslaget till lag om socialvårdskommuner, socialvårdens organisation på länsstadiet o. d. I åtskilliga fall ha dessa myndigheter motiverat sin berörda underlåtenhet därmed, att de funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget om bildande av socialvårdskommuner och därför sakna anledning att ingå på betänkandets innehåll i övrigt. Denna motivering visar, att myndigheterna i fråga beklagligtvis förbisett, att förslaget till lag om socialnämnd m. m. principiellt var fristående från förslaget till lag om socialvårdskommuner och icke för sin tillämplighet förutsatte ett förverkligande av sistnämnda lagförslag. Vissa remissmyndigheter ha visserligen berört förslaget till lag om socialnämnd m. m. men därvid — med förbigående av bl. a. de viktiga principfrågorna om själva centraliseringen av den kommunala beslutanderätten och hur långt denna centralisering lämpligen kan drivas — endast diskuterat socialnämndens kompetens för de angelägenheter, vilka enligt kommitténs förslag skulle vid sidan av de rent socialvårdande uppgifterna åvila socialvårdskommunernas men icke primärkommunernas socialnämnder. En mellanställning mellan de nu nämnda grupperna av remissmyndigheter intaga de myndigheter, som utan motivering avstyrkt »socialvårdskommitténs förslag». Det är självfallet ovisst, huruvida ett dylikt yttrande innebär, att myndigheten i fråga verkligen prövat båda lagförslagen eller om den i likhet med den först nämnda gruppen av nryndigheter ansett sig icke behöva taga ställning till lag om socialnämnd m. m. av den anledningen, att den funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget om bildande av socialvårdskommuner. Med hänsyn till det stora antal mer eller mindre motiverade yttranden, som icke innefatta annat än ett avstyrkande av socialvårdskommunorganisationen och sålunda lämna frågan om socialnämndsorganisationens lämplighet obesvarad, torde man icke kunna bedöma de nu ifrågavarande utan motivering avstyrkande yttrandena såsom någon meningsyttring i sistnämnda fråga. Detta torde även gälla de yttranden, i vilka vederbörande myndigheter utan motivering förklarat sig tillstyrka eller icke ha något att erinra mot »socialvårdskommitténs förslag». Även om ett dylikt positivt besked logiskt sett borde få antagas innebära, att myndigheten i fråga prövat betänkandets innehåll i dess helhet, torde dock försiktigheten bjuda, att man icke tillmäter ett icke närmare motiverat positivt yttrande större räckvidd än ett "blankt negativt.

403 E n genom kommitténs försorg verkställd statistisk bearbetning av de återstående remissyttrandena i vad de avse förslaget till lag om socialnämnd m. m. och därmed sammanhängande frågor har givit följande resultat. Vad till en början beträffar det grundläggande spörsmålet om huvudmannaskapet för socialhjälp och barnavård ha 90 myndigheter, däribland 48 kommunalrepresentationer och 17 länsstyrelser, yttrat sig därom. 55 (61 96) av dessa myndigheter ha biträtt kommitténs uppfattning, att huvudmannaskapet i fråga bör tillkomma kommunerna. 6 remissmyndigheter, däribland 3 kommunalrepresentationer för landskommuner, ett annat kommunalt organ, en länsstyrelse och en riksorganisation föreslå, att landstingen skola vara huvudmän, medan de återstående 29 myndigheterna — 25 kommunalrepresentationer för landskommuner, två andra kommunala organ, ett landsting och en annan myndighet — göra gällande, att staten bör ombesörja all socialhjälp (fattigvård) och barnavård. I vilken omfattning remissmyndighetema yttrat sig angående själva centraliseringsförslaget och hur de särskilda myndighetskategorierna ställt sig till detta framgår av följande tabell. Principiellt ställningstagande M y n d i g h e t

Kommunalrepresentationer . Andra kommunala organ . Länsstyrelser Landsting Ämbetsverk Riksorganisationer Pensionsstyrelseombud . . . Övriga myndigheter Summa

Summa myndigheter

Tillstyrkande

Avstyrkande

Tveksam inställning

Antal

Antal

Antal

170 23 21 3 3 9 7 32

49 4

18 7 1 10

2 1

2 7 2

237 34 22 13 4 11 16 35

1 En närmare undersökning av kommunalrepresentationernas ställningstaganden i centraliseringsfrågan ger vid handen, att en betydligt större del av stadskommunerna (83 96) än av landskommunerna (66 96) tillstyrkt kommitténs förslag samt att av de senare 26 % men av stadskommunerna endast 10 % avstyrkt förslaget. I fråga om tveksamma yttranden uppvisa stads- och landskommunerna större jämnhet (6 respektive 8%). Slutligen må nämnas, att bland tillstyrkande landskommuner återfinnas 72 % av kommunerna med kommunalkontor och 63 % av kommunerna utan sådan organisation. E n mera markant skillnad mellan dessa båda kommungrupper framträder i fråga om de avstyrkande yttrandena. Sådana ha nämligen avgivits av 31 % av kommuner utan kommunalkontor men endast av 17 % av kommuner med kommunalkontor.

404 Av särskilt intresse är det att studera de yrkanden om ändringar i kommitténs centraliseringsförslag och argument mot centraliseringen, vilka framförts av de remissmyndigheter, som avstyrkt förslaget eller givit uttryck åt tveksamhet rörande dess lämplighet. Vad ändringsyrkandena beträffar gälla dessa i stor utsträckning frågan om vilka av de nuvarande socialvårdsorganen som böra uppgå i socialnämnden. I detta hänseende ha olika myndigheter i fråga om nykterhetsnämnden, pensionsnämnden, familjebidragsnämnden eller arbetslöshetsnämnden gjort gällande, att vederbörande nämnd borde bibehållas vid sidan av socialnämnden, önskemål ha vidare framförts såväl därom, att även barnavårdsnämnden skulle uppgå i socialnämnden som därom att barnavårdsnämnden skulle erhålla en mer självständig ställning än kommittén föreslagit. Övriga yrkanden hänföra sig till dels anknytningen till socialnämnden av präst, lärare eller läkare, dels tillsättning av tjänstemän inom särskild nämnds verksamhetsområde, dels frågan om rätt för kommun att själv avgöra, huruvida centraliseringen skulle genomföras, eller åtminstone rätt att modifiera denna efter sina lokala förhållanden, dels till sist sammanförande av alla socialvårdsförfattningar till ett lagkomplex. Den största anslutningen uppvisa yrkandena, att i varje kommun skulle finnas särskild pensionsnämnd respektive nykterhetsnämnd. Av de ovan nämnda 372 myndigheter, som yttrat sig om centraliseringsförslaget, ha 51 (14 96) uttalat sig för fristående pensionsnämnd och 49 (13 %) uttalat sig för fristående nykterhetsnämnd. Den grupp, som sålunda påyrkat fristående pensionsnämnd, består till något mer än hälften av kommunalrepresentationer (26 d. v. s. omkring 11 % av samtliga nu berörda kommunalrepresentationer). I övrigt har yrkandet om fristående pensionsnämnder framställts av 12 (35 96) andra kommunala organ samt av 13 (81 96) av pensionsstyrelseombuden. Även de myndigheter, som önskat att nykterhetsnämnden icke skulle uppgå i socialnämnden, utgöras till något mer än hälften av kommunalrepresentationer (28 motsvarande omkring 12 % av dessa organ). I övrigt finner man här representanter för samtliga återstående myndighetskategorier. Att även barnavårdsnämnden skulle uppgå i socialnämnden har påyrkats av 37 (10 %) av de 372 remissmyndigheterna, därav 24 (10 %) av kommunalrepresentationerna. Sammanlagt 30 (8 96) av remissmyndigheterna ha yrkat, antingen att centraliseringen icke skulle göras obligatorisk utan fakultativ eller att lagstiftningen om socialvårdens organisation skulle göras elastisk så att varje kommun skulle erhålla möjlighet att dana sin organisation med hänsyn till sina lokala förhållanden. Bland dessa myndigheter återfinner man 16 kommunalrepresentationer samt en länsstyrelse, 10 landsting och en riksorganisation. Av övriga ovan angivna yrkanden har intet erhållit anslutning från något nämnvärt antal remissmyndigheter.

405 Bland de argument mot centraliseringen, som anförts av remissmyndigheterna, återfinnas huvudsakligen sex i ett större eller mindre antal yttranden, nämligen att det måste bli svårt att erhålla kompetenta ledamöter i den centrala nämnden, att denna icke skulle kunna förvärva någon nämnvärd personkännedom, att organisationen i fråga måste medföra en fördyring av socialvården på grund av att fler tjänstemän måste anställas, att lekmannainflytandet skulle minskas, att den centrala nämnden skulle erhålla för stor arbetsbörda samt att den icke skulle komma att besitta erforderlig finansiell kompetens. Största utbredningen har uppfattningen, att den centrala nämnden skulle erhålla för stor arbetsbörda. Denna uppfattning kommer till uttryck i 18 yttranden. Invändningen, att det måste bli svårt att erhålla kompetenta ledamöter i den centrala nämnden, har framställts i 14 yttranden. Farhågorna för att den centrala nämnden icke skulle erhålla någon nämnvärd personkännedom komma till uttryck hos 11 av kommunalrepresentationerna. Lika många eller 11 remissmyndigheter ha såsom skäl mot centraliseringen åberopat, att den skulle medföra ett minskande av lekmannainflytandet.

406 KAP. III. Sedan år 1942 genomförda eller ifrågasatta reformer av den lokala socialvårdsorganisationen. Reformer och reformförslag inom socialförsäkringen. På socialförsäkringens område ha framför allt av socialvårdskommittén framlagts ett flertal reformförslag, vilka delvis förverkligats och delvis väntas bli förverkligade inom kort, medan några ännu icke varit föremål för statsmakternas prövning. Vad till en början beträffar s j u k f ö r s ä k r i n g e n avlämnade socialvårdskommittén i april 1944 till Kungl. Maj:t sitt betänkande V I I med utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOLT 1944: 15). Ehuru förslaget i vissa hänseenden innefattade en genomgripande omgestaltning av den nuvarande allmänna men frivilliga sjukförsäkringen — bl. a. såtillvida att försäkringen skulle bli obligatorisk och sålunda omfatta i det närmaste hela folket — innebar det icke några större organisatoriska nyheter. Vid departementsbehandlingen av kommitténs förslag undergick detta en väsentlig omarbetning i fråga om försäkringsförmånerna, men organisationen lämnades i stort sett orubbad. Proposition i ämnet (nr 312/1946) förelades 1946 års höstriksdag och antogs av denna. Kungl. Maj:t utfärdade därefter lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring, vilken förklarades skola träda i kraft den 1 juli 1950. Enligt denna lag skall sjukförsäkringen lokalt handhas av allmänna sjuk kassor, vilka utgöras av central- och lokalsjukkassor. I regel skall det finnas en centralsjukkassa för varje landsting och storstad. Centralsjukkasseområde, som ej består enbart av en stad, skall indelas i smärra områden, vart och ett med sin lokalsjukkassa. De försäkringspliktiga skola vara inskrivna som medlemmar i lokalsjukkassa, om sådan finnes på orten, och eljest i centralsjukkassa. Medlemmar i lokalsjukkassa erhålla automatiskt medlemskap i den centralsjukkassa, till vilken lokalkassa hör, men skola regelmässigt ha att göra endast med lokalkassan. De allmänna sjukkassorna komma i regel att uppstå genom en ombildning av de nuvarande erkända sjukkassorna. I sista hand har primärkommunen att svara för att allmän sjukkassa inrättas för området. Kassorna, som skola vara självständiga juridiska personer, bli i själva verket en ny form av offentlig samfällighet. Medlemmarnas inflytande på kassornas skötsel skall utövas av kommunalrepresentationen i den eller de kommuner, av vilka sjukkasseområdet består, på det sätt att den utser ombud, vilka utöva de befogenheter, som vanligen tillkomma föreningssammanträde. Sjukkassorna skola liksom nu ledas av en styrelse, sjukkassestyrelsen, och stå under uppsikt av pensionsstyrelsen.

407 Angående de enligt sjukförsäkringslagen utgående förmånerna må nämnas, att socialvårdskommittén i fråga om sjukpenningen hade föreslagit, att denna skulle i varje särskilt fall bestämmas enligt inkomstbortfallsprincipen på det sättet, att den skulle utgå med belopp, som växlade mellan kr. 1: 50 och 6, beroende på till vilken av tio i lagen angivna sjukpenningklasser vederbörande sjukkassa med hänsyn till den försäkrades inkomster hänfört denne. Statsmakterna stannade emellertid för att den obligatoriska försäkringen borde lämna en i princip enhetlig sjukpenning, vilken i regel kommer att uppgå till kr. 3: 50 per dag. Tillfälle skulle dock erbjudas medlemmarna att frivilligt tillförsäkra sig högre sjukpenning. Då varje kassa är en fristående och självförvaltande enhet, som har att bestämma avgifterna för såväl den obligatoriska som den frivilliga försäkringen efter sin ekonomiska ställning, komma dessa avgifter att vara olika stora för medlemmar i olika kassor. Med hänsyn till de avsevärda statsbidragen till sjukkassornas verksamhet kan det emellertid antas, att avgifterna i de olika sjukkassorna icke komma att alltför mycket avvika från varandra. Överslagsvis har man beräknat, att årsavgifterna för exempelvis sjukvård och en sjukpenning om kr. 3: 50 genomsnittligt komma att uppgå till 24 kr. Uppbörden av avgifterna för den obligatoriska försäkringen skall ske i samband med skatteuppbörden. Med hänsyn till de med detta uppbördssystem förenade svårigheterna att vid inträffat försäkringsfall fastställa, huruvida den försäkrade erlagt sina avgifter, har det icke kunnat stadgas någon inskränkning i den obligatoriska sjukhjälpsrätten på grund av underlåten avgiftsbetalning. Uppbörden av avgifter för frivillig sjukförsäkring skall däremot liksom nu handhas av sjukkassorna. Till stöd för det i sjukförsäkringspropositionen framlagda förslaget, att reformen skulle träda i kraft den 1 juli 1950, åberopades (s. 130) bl. a. fördelen av att man, innan indelningen i lokalsjukkasseområden verkställdes, kunde skönja konturerna till den nya kommunindelningen, som då förutsattes skola genomföras den 1 januari 1950. Sedan det emellertid visat sig omöjligt att hålla det för arbetet på kommunindelningsreformen ursprungligen uppgjorda tidsschemat, beslöto statsmakterna på hösten 1948 på förslag av chefen för socialdepartementet (prop, nr 308/1948), att sjukförsäkringslagens ikraftträdande skulle uppskjutas till den 1 juli 1951 (SFS 733/1948). Vidare avlämnade socialvårdskommittén i november 1945 sitt betänkande XI med utredning och förslag angående lag om f o l k p e n s i o n e r i n g (SOU 1945: 46) samt i maj följande år betänkandet X I I I med förslag angående folkpensioneringens administrativa handhavande (SOU 1946:37). I materiellt hänseende innebar kommitténs förslag en djupgående reform av folkpensioneringen i huvudsakligt syfte att tillförsäkra pensionstagarna sådana pensioner, som skulle kunna medföra rimliga existensvillkor. Vad beträffar den lokala organisationen nöjde sig emellertid kommittén med att

408 föreslå, att den tidigare gällande ordningen tills vidare skulle bestå. Kommittén anförde härom i huvudsak följande (SOU 1946:37 s. 8). I sitt på våren 1944 angivna betänkande angående sjukförsäkringen (SOU 1944: 15) hade kommittén på sätt ovan angivits i fråga om dess lokala organisation föreslagit i stort sett ett bibehållande av den redan förefintliga sjukförsäkringsorganisationen, vilket förslag sedermera antogs av statsmakterna. Inom kommittén hade emellertid diskuterats ett förslag av innebörd, att det för erhållande av önskvärd samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna skulle inom varje kommun inrättas en socialförsäkringsnämnd. Denna nämnd skulle vara styrelse för den inom kommunen verksamma sjukkassan och handha bestyren med arbetslöshetsförsäkringen samt vara pensionsnämnd. En sådan anordning kunde dock icke genomföras utan att det s. k. småkommunsproblemet löstes antingen därigenom att de av socialvårdskommittén föreslagna sjukkasseområdena även bleve pensionsdistrikt eller därigenom att de små kommunerna sammansloges till större kommuner. Den sistnämnda metoden vore ur alla synpunkter att föredraga. Det i Kungl. Maj:ts proposition nr 236 till 1946 års riksdag framlagda förslaget rörande ny kommunindelning syftade till kommuner av sådan storlek, att, därest förslaget vunne riksdagens bifall, småkommunsproblemet kunde anses löst även ur nu ifrågavarande synpunkt. Med hänsyn till att den nya kommunindelningen dock icke syntes komma att vara genomförd förrän tidigast år 1950, hade kommittén emellertid icke ansett lämpligt att redan på våren 1946 framlägga förslag ifråga om ett gemensamt lokalt socialförsäkringsorgan. Kommittén hade därför stannat för att föreslå, att någon ändring tills vidare icke skulle vidtagas ifråga om folkpensioneringens lokala organisation. Statsmakterna följde i detta hänseende kommitténs förslag. I 1946 års folkpensioneringslag har den lokala organisationen sålunda reglerats endast provisoriskt, vilket skett på det sättet, att bl. a. de i 19—27 §§ 1935 års folkpensioneringslag upptagna bestämmelserna angående pensionsdistrikt, pensionsnämnder och ortsombud i stort sett oförändrade överflyttats till den nya lagen, i vilken de ingått såsom 24—32 §§. Emellertid torde i detta sammanhang böra nämnas, att 1946 års folkpen sioneringslag medfört en ändring ifråga om pensionsnämndernas befattning med pensionsärendena. Enligt den tidigare gällande ordningen skulle varje beslut av pensionsnämnd granskas av pensionsstyrelsen, som beträffande alla frågor hade avgörandet i sin hand. Den ursprungliga lydelsen av 1946 års folkpensioneringslag innebar, att denna ordning i huvudsak bibehölls. År 1947 ändrades emellertid hithörande bestämmelser på sådant sätt, att den centrala prövningen av pensionsansökningarna delvis inskränktes, varigenom pensionsnämnderna i vissa avseenden erhållit en mera självständig ställning. På grund av nämnda lagändring, som berörde den nya lagens 34 och 36 §§, har pensionsstyrelsens befattning med ärenden angående änkepensioner samt bostads- och hustrutillägg till ålderspensioner, vilka samtliga förmåner äro inkomstprövade, i huvudsak inskränkts till en kontroll av att pensions-

409 nämndens beslut icke blivit felaktigt till följd av felräkning, misskrivning eller annan dylik uppenbar oriktighet. Dylika beslut kunna dock bli föremål för den efterkontroll, som pensionsstyrelsen utför i egenskap av tillsynsmyndighet, och befinnes därvid, att ett visst beslut icke varit lagligen grundat, äger pensionsstyrelsen föranstalta om rättelse. Såsom ovan antytts har det även efter genomförandet av nu ifrågavarande förändring av pensionsnämndernas arbetsuppgifter ansetts möjligt att tills vidare bibehålla den tidigare lokala organisationen. M o d e r s k a p s f ö r s ä k r i n g e n omfattar för närvarande moderskapshjälp om 110—125 kr. till sjukförsäkrade kvinnorsamt inkomstprövad moderskapspenning om 75 kr. till andra kvinnor. Utbetalningen av dessa belopp handhas av de erkända sjukkassorna, vilka för varje utbetalning erhålla ersättning av statsmedel med 75 kr. och ifråga om moderskapspenning därjämte viss gottgörelse för administrationskostnaderna, Moderskapsförsäkringen kompletteras med behovsprövad och till 400, vid flerbörd 500 kr., maximerad mödrahjälp, som helt bekostas av statsmedel och till övervägande delen utgår in natura samt administreras av barnavårds- och mödrahjälpsnämnderna. På detta område framlades reformförslag av olika innehåll i januari 1946 av 1941 års befolkningsutredning i dess betänkande om barnkostnadernas fördelning (SOU 1946: 5 s. 88 ff) och i februari samma år av socialvårdskommittén i betänkandet X I I med utredning och förslag angående moderskapsbidrag (SOU 1946:23). Då befolkningsutredningens förslag i stort sett endast innebar en utvidgning av de nu gällande ekonomiska hjälpformerna vid havandeskap och barnsbörd och en viss höjning av beloppen men icke förutsatte någon ändring i organisatoriskt hänseende, kan det här förbigås. Enligt det förslag, som i socialvårdskommitténs betänkande X I I betecknades såsom huvudförslaget, skulle varje kvinna vid havandeskap och barnsbörd erhålla ett moderskapsbidrag, vilket skulle utgå utan inkomst- eller behovsprövning och helt bekostas av statsmedel samt handhas av sjukkassorna. Moderskapsbidraget skulle bestå av dels ett grundbidrag å 200 kr. samt vid flerbörd ytterligare 100 kr. för varje barn utöver ett, dels ett belopp om högst 175 kr. vid tandvårdsbehov och dels ett löpande bidrag. Det löpande bidraget skulle för kvinna, som ej har förvärvsarbete utom hemmet, utgå under benämningen hemvårdspenning med kr. 1: 50 per dag under högst tre månader. Förvärvsarbetande kvinna skulle såsom löpande bidrag erhålla moderskapspenning 1 under högst sex månader med 2—7 kr. per dag alltefter storleken av den inkomst, som kvinnan förlorar genom att avhålla sig från arbete. Då moderskapsbidraget skulle helt administreras av sjukkassorna, skulle ett genomförande av detta förslag medföra, att mödrahjälpsnämnderna 1 Uttrycket har sålunda här en annan innebörd än den nuvarande, vilken kommer att förlora sin aktualitet i och med att sjukförsäkringslagen träder i kraft och i det närmaste alla svenska kvinnor bli sjukförsäkrade.

410 bleve överflödiga samt att barnavårdsnämnderna erhölle en minskning och sjukkassorna en ökning av sina arbetsuppgifter. I samma betänkande (XII) framlade socialvårdskommittén ett alternativt förslag, som innebar, att alla kvinnor skulle erhålla en av statsmedel bekostad och av sjukkassorna administrerad moderskapshjälp om 150 kr., att moderskapspenning skulle utgå till förvärvsarbetande kvinnor enligt huvudförslaget samt att mödrahjälpen skulle bibehållas som supplerande hjälpform. I diskussionen kring dessa förslag har framförts tanken, att hjälpen vid moderskap skulle anknytas till sjukförsäkringen på det sättet, att det löpande bidraget för alla kvinnor skulle bestämmas till samma belopp som den enligt sjukförsäkringslagen utgående sjukpenningen, vilken för kvinnliga sjukkassemedlemmar uppgår till kr. 3: 50 per dag och för familj ef örsäkrade — icke förvärvsarbetande — kvinnor till kr. 1:50 per dag, samt att det därjämte skulle finnas samma möjlighet som ifråga om sjukpenningförsäkringen att genom frivilliga avgifter tillförsäkra sig högre löpande bidrag. De sålunda framlagda reformförslagen på moderskapsförsäkringens område ha ännu icke prövats av statsmakterna. Socialvårdskommittén har numera även slutfört sitt arbete på reformeringen av a r b e t s l ö s h e t s f ö r s ä k r i n g e n . Resultatet har kommittén redovisat i sitt betänkande XVI med utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39). Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen, som är frivillig, regleras genom 1934 års förordning om erkända arbetslöshetskassor. Ifråga om konstruktionen överensstämmer den nära med den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen. Arbetstagarna få bilda arbetslöshetskassor, vilka efter prövning antagas till »erkända arbetslöshetskassor» och därmed bli berättigade till statsbidrag. Till skillnad från sjukkassorna, som i regel ha lokat begränsade verksamhetsområden, äro arbetslöshetskassorna rikskassor för var sin yrkesgrupp. De äro organiserade såsom föreningar. Vid socialvårdskommitténs överväganden av frågan huru denna socialförsäkringsgren skulle kunna effektiviseras visade det sig inom kommittén råda enighet därom, att arbetslöshetsförsäkringen borde göras obligatorisk. Ifråga om organisationsformen för en sådan försäkring framlades emellertid två alternativ, I och I I . Alternativ I innebar, att försäkringen skulle helt uppbäras av samhälleliga myndigheter. E t t kommunalt organ skulle pröva ansökningar och utbetala understöd och centralt skulle försäkringen handhavas av en statlig myndighet. Enligt alternativ I I skulle de nuvarande erkända arbetslöshetskassorna i praktiskt taget oförändrade former fortsätta sin verksamhet ifråga om sina medlemmar (kasseförsäkringen), medan försäkringen för dem, som stå utanför kassorna (den allmänna försäkringen), skulle handhas på samma sätt, som enligt alternativ I skulle gälla samtliga försäkrade. Alternativ I I omfattades av kommitténs majoritet. Då det därefter gällde att ta ställning till frågan om vilket lokalt kom-

411 munalt organ, som skulle handha hela försäkringen enligt alternativ I och den allmänna försäkringen enligt alternativ II, stannade kommitténs majoritet för att föreslå ett realiserande av den av kommittén i samband med frågan om folkpensioneringens organisation framförda tanken på tillskapandet av ett för socialförsäkringarna gemensamt lokalt organ, förslagsvis benämnt socialförsäkringsnämnden. E t t sådant organ föreslogs nu skola inrättas för handhavandet av folkpensioneringen, sjukförsäkringen och en eventuellt utvidgad moderskapsförsäkring samt enligt alternativ I hela arbetslöshetsförsäkringen och enligt alternativ I I dess allmänna försäkringsgren. De överväganden, som lågo till grund för detta förslag och vilka kommittén redovisade i det nu ifrågavarande betänkandets kapitel VI angående arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet, voro av i stort sett följande innebörd. Med hänsyn till den speciella funktion,- som avgifterna ha inom arbetslöshetsförsäkringen, diskuterade kommittén till en början huru avgiftsuppbörden lämpligen borde anordnas. Efter att ha behandlat ett antal olika möjligheter fann kommittén den i detta hänseende enda rationella vägen vara, att avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen uppbäras samtidigt med skatten på samma sätt, som redan sker ifråga" om folkpensioneringsavgifterna och av statsmakterna beslutats skola ske beträffande sjukförsäkringsavgifterna. Om detta uppbördssystem skulle genomföras även ifråga om de allmänna avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen 1 , komme detta att innebära, att det på debetsedlarna skulle upptagas tre särskilda socialförsäkringsavgifter. Detta måste skapa ett avsevärt arbete särskilt för debiteringsmyndigheterna. En betydande förenkling skulle uppnås, om man, vilket skulle ligga nära till hands, sammanförde de tre avgifterna till en enda. Utvidgades denna kollektiva avgift till att gälla även moderskapsförsäkringen, skulle man erhålla en socialförsäkringsavgift, som skulle utgöra medborgarens bidrag till de fyra nämnda socialförsäkringsgrenarna, För att en sådan avgift skulle kunna utgå efter samma grunder över hela riket, vilket skulle vara förenat med stora fördelar, vore det emellertid nödvändigt att ändra de bestämmelser i lagen om allmän sjukförsäkring, enligt vilka varje sjukkassa skall själv bestämma storleken av avgifterna för denna försäkring med hänsyn till sin ekonomiska ställning. Övergång till ett system med socialförsäkringsavgift skulle med andra ord innebära, att central- och iokalsjukkassornas ställning såsom självständiga ekonomiska enheter måste upphöra. Den lokala administrationen skulle få överlämnas åt kommunala myndigheter, vilka skulle äga rekvirera erforderliga medel från en statlig central myndighet. Centralsjukkassorna skulle bli inspekterande länsorgan, vilkas huvudsakliga verksamhet skulle vara, att övervaka de understödsutbetalande kommunala organen samt tillhandagå dem med råd och upplys1 H ä r och i det följande bortses från arbetsgivarnas särskilda bidrag till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen, vilka av kommittén föreslagits skola tippbäras gemensamt med olycksfallsförsäkringsavgiften.

412 ningar. En dylik förändring av sjukkassornas ställning skulle icke kunna betraktas såsom någon alltför genomgripande omläggning av den av statsmakterna beslutade organisationen och finansieringen av den allmänna sjukförsäkringen. Den enskilde kassamedlemmen kommer i realiteten icke att kunna utöva något inflytande på kassastyrelsens sammansättning och dess skötsel av kassans verksamhet. Det nu rådande sambandet mellan fullgjord avgiftsskyldighet och rätt till understöd vid sjukdom kommer att upphävas. Det sätt, varpå en kassastyrelse handhar verksamheten, återverkar till följd av statsbidragets riklighet i mycket ringa grad på avgifternas storlek. Detta förhållande jämte den omständigheten, att avgifterna skola erläggas i samband med skattebetalningen, kommer att upphäva det samband, som hittills förelegat mellan sättet för verksamhetens handhavande och avgifternas storlek. Avgifterna i en kassa torde komma att variera mycket litet såväl i förhållande till andra kassor som från det ena året till det andra, Det kan med fog antas, att de nya lokalsjukkassorna i verkligheten komma att framstå såsom ett slags kommunala myndigheter. Den beslutade ordningen för den allmänna sjukförsäkringens finansiering innebär enligt kommitténs uppfattning, att man om än icke formellt så dock reellt lämnat det' gamla kassasystemet. Den enskilda medborgaren kommer icke att ha någon känsla av ansvar för försäkringen. Medlemskapet i sjukkassan kommer aldrig att för honom bli en realitet. Att inom sjukförsäkringen slopa kassesystemet skulle till följd härav bli en endast formell ändring, som icke skulle kunna utöva något inflytande på understödsverksamhetens handhavande. Med hänsyn till de anförda omständigheterna föreslog kommittén, att central- och lokalsjukkassornas självförvaltande ställning skall upphöra samt att det skall införas en för folkpensioneringen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen gemensam socialförsäkringsavgift, vilken skall utgå efter liknande grunder som avgiften till folkpensioneringen, d. v. s. med viss procent på det till statlig inkomstskatt taxerade beloppet, och maximeras på sätt skett i denna försäkring samt uppbäras samtidigt med preliminärskatten och uppföras på debetsedeln för slutlig och kvarstående skatt. E t t genomförande av socialvårdskommitténs förslag, att systemet med ekonomiskt självförvaltande organ inom sjukförsäkringen skall överges, skulle icke blott möjliggöra införandet av en socialförsäkringsavgift utan därjämte bana vägen för den långt gående förenkling av socialförsäkringarnas organisation, som skulle vara förenad med tillskapandet av en socialförsäkringsnämnd för handhavandet av folkpensioneringen, sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen samt enligt alternativ I hela arbetslöshetsförsäkringen och enligt alternativ I I den allmänna grenen av denna försäkring. Enligt kommitténs uppfattning talade alla skäl för att en sådan samordning borde komma till stånd. Ifråga om arbetslöshetsförsäkringen skulle nämnden — enligt alternativ I I dock endast inom den allmänna försäkringsgrenen — ha till uppgift att mottaga samt pröva ansökningar om understöd, som

413 icke vore av beskaffenhet att böra prövas av länsinstansen, länsarbetsnämnden, samt utbetala tillerkänt understöd och fortlöpande registrera utgivet understöd. Något förslag angående socialförsäkringsnämndens sammansättning framlades icke i arbetslöshetsförsäkringsbetänkandet. Då man efter ett förverkligande av den av kommittén föreslagna ändringen i fråga om central- och lokalsjukkassornas ställning icke skulle kunna bibehålla sjukförsäkringslagens system med en obligatorisk standardsjukpenning och möjlighet för den enskilde kassamedlemmen att genom frivilliga avgifter tillförsäkra sig högre sjukpenning, föreslog kommittén vidare, att storleken av sjukpenningen inom den obligatoriska sjukförsäkringen i stället skulle bestämmas med hänsyn till den sjukes tidigare inkomster, d. v. s. efter inkomstb ortfallsp rincipen. Bland de kommittéledamöter, som i huvudsak biträtt något av de båda alternativen för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, rådde emellertid icke enhällighet beträffande förslagen om vissa ändringar i sjukförsäkringslagen samt om införande av socialförsäkringsnämnd och socialförsäkringsavgift. I dessa tre hänseenden reserverade sig nämligen kommitténs ordförande Bernh. Eriksson samt ledamöterna Olivia Nordgren och Fritz Persson, vilka i övrigt anslutit sig till alternativ I I . Reservanterna förklarade i ett gemensamt särskilt yttrande, att de ansåge det vara av vikt, att det ekonomiska självansvar, som enligt statsmakternas beslut ålagts sjukkassorna, i allt väsentligt bevarades. Om man — såsom kommitténs majoritet föreslagit — anförtrodde lokala organ en understödsverksamhet, som helt finansierades med andra medel än egna, skulle detta komma att skapa en icke önskvärd tendens att på sjukförsäkringen överföra understödsfall, vilka borde avhjälpas i annan ordning. Handhavandet av den allmänna arbetslöshetsförsäkringen borde enligt reservanternas mening i regel anförtros de lokala sjukkassorna. I större städer kunde det emellertid bli erforderligt att inrätta särskilda lokala organ, arbetslöshetsförsäkringsnämnder, för denna del av försäkringen. I stället för socialförsäkringsavgiften föreslogo reservanterna ett bibehållande av den nuvarande folkpensioneringsavgiften och den beslutade sjukförsäkringsavgiften samt införandet av en arbetslöshetsförsäkringens grundavgift, som skulle uppbäras samtidigt med avgiften till sjukförsäkringen. Socialvårdskommitténs ifrågavarande förslag var föremål för uppmärksamhet vid 1948 års riksdag i samband med behandlingen av proposition nr 308 med förslag till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 60 följande: »Utskottet har ovan i korthet redogjort för innehållet i det förslag till enhetlig kommunal organisation av socialförsäkringen i vårt land, som socialvårdskommittén framlagt i sitt i september 1948 avgivna betänkande med förslag till lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Uppenbart är att ur bl. a. administrativa synpunkter den koncentration av alla ärenden rörande folkpensioneringen, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen samt eventuellt också moderskapsför-

414 säkringen till en kommunal nämnd, socialförsäkringsnämnden, samt den förenkling av avgiftsuppbörden, som är förslagets innebörd, skulle medföra på:agliga fördelar. Såsom reservanterna inom kommittén framhållit är emellertid förslaget också förenat med allvarliga nackdelar. Det är icke möjligt för utskottet att på närvarande stadium innan betänkandet ännu remissbehandlats taga ställning till detta omfattande och invecklade organisatoriska, problem. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t, så snart ske kan efter utgången av remisstiden, som bestämts till den 1 mars 1949, tager upp frågan till noggrant övervägande. Några allvarligare olägenheter synas icke uppkomma genom att de inledda förarbetena rörande sjukkassornas framtida organisation under mellantiden fortsättas såsom hittills.

Reformer och reformförslag inom den familjevårdande socialpolitiken. På detta område har 1941 års befolkningsutredning avgivit ett flertal delvis redan förverkligade reformförslag. Av dessa äro i förevarande sammanhang följande av intresse. I mars 1943 avlämnade befolkningsutredningen ett betänkande med förslag angående statsbidrag till social hemhjälps verksamhet (SOU 1943: 15). På grundval av detta förslag framlades i oktober samma år en proposition, som med vissa ändringar godkändes av riksdagen, varefter Kungl. Maj:t utfärdade kungörelse den 31 december 1943 om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet (SFS 947/1943, ändrad bl. a. genom en kungörelse av den 11 juni 1948 (SFS 358/1948). Den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten har till ändamål att i hem, där det på grund av husmoderns bristande arbetsförmåga eller behov, av vila eller annan familjemedlems sjukdom eller ock därmed jämförbara omständigheter föreligger tillfälligt behov av biträde med hemmets skötsel, genom särskild hemvårdarinna lämna sådant biträde. Ledningen av verksamheten skall lokalt utövas av särskild kommunal hemhjälpsnämnd eller, om sådan nämnd icke inrättats, av den kommunala myndighet åt vilken kommunen uppdragit att vara hemhjälpsnämnd. I kommunalförbund må förbundsdirektionen utgöra hemhjälpsnämnd. Särskild hemhjälpsnämnd utses av kommunalrepresentationen och skall bestå av tre eller] fem ledamöter, vilka inom sig utse ordförande och vice ordförande. Vid ut-i seende av ledamöter i särskild hemhjälpsnämnd eller meddelande av beslut, att annan kommunal myndighet skall vara hemhjälpsnämnd, bör tillses, att inom nämnden kommer att finnas person med erfarenhet i fråga om husligt arbete. Nämnden äger uppdra antingen åt en eller flera av dess ledamöter eller, efter medgivande av kommunen, åt tjänsteman hos annan kommunal myndighet eller åt den offentliga arbetsförmedlingen eller enskild organisation att — i de tre sistnämnda fallen under nämndens inseende — handha den närmaste ledningen av hemhjälpsverksamheten. Hemhjälpsnämnden har till uppgift att anställa och entlediga hemvårdarinnor, uppgöra förslag till instruktion för dem samt fördela och leda deras arbete, uppgöra förslag till grunder för uttagande av ersättning för lämnad hemhjälp och till landstingsorganet, hemhjälpsstyrelsen, inge ansökan om statsbidrag till hemhjälps verksamheten samt rekvirera och uppbära kommu-

415 nen beviljade bidrag. Vid fullgörandet av sina uppgifter skall hemhjälpsnämnden samarbeta med andra organ inom offentlig och enskild socialvård. Hemhjälpsnämndens förslag till instruktion för hemvårdarinnor samt grunder för uttagande av ersättning för lämnad hemhjälp skola granskas och fastställas av hemhjälpsstyrelsen, som därjämte bl. a. har att verka för en ändamålsenlig och så långt möjligt enhetlig hemhjälpsverksamhet inom landstingsområdet, Verksamheten står under tillsyn av socialstyrelsen. Bland befolkningsutredningens övriga förslag om befolkningspolitiska reformer må särskilt nämnas det i december 1945 avgivna förslaget om åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn (SOU 1945: 55) ävensom förslagen om allmänna barnbidrag, om klädrabatter och skosubventioner och om en särskild form av engångsbidrag till familjer med barn samt om vissa tidigare i detta kapitel berörda ändringar av den nuvarande hjälpen vid havandeskap och barnsbörd, vilka fyra sistnämnda förslag framlades i betänkandet om barnkostnadernas fördelning (SOU 1946:5). Befolkningsutredningen tog därefter i det i juli 1946 avlämnade betänkandet om befolkningspolitikens organisation (SOU 1946: 53) upp bl. a. frågan angående utformningen av de kommunala organ, som skulle ombesörja de av förenämnda och åtskilliga av utredningens övriga förslag föranledda uppgifterna, Vid denna tidpunkt hade vissa av förslagen redan förverkligats, därvid barnavårdsnämnderna utöver sina tidigare åligganden tilldelats betydande arbetsuppgifter i samband med åtgärderna för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn (prop, nr 223/1946) samt — såsom ovan nämnts — den sociala hemhjälpsverksamheten lokalt anförtrotts hemhjälpsnämnder. Vid sina överväganden av förevarande spörsmål fann befolkningsutredningen de ifrågavarande familjevårdande arbetsuppgifterna ha så många beröringspunkter med varandra och så stora likheter i fråga om sin karaktär, att de knappast borde fördelas på ett flertal organ. De borde i stället samlas hos ett enda familjesocialt organ i varje kommun. Detta organ måste emellertid på något sätt samordnas med övriga kommunala socialvårdande organ. Vid bedömandet av frågan, huru detta lämpligen borde ske, utgick utredningen från den av socialvårdskommittén år 1942 föreslagna organisationen, enligt vilken de kommunala organen för de socialvårdsgrenar, som i huvudsak motsvara nuvarande fattigvård, alkoholistvård, folkpensionering, arbetslöshetshjälp och familjebidragsverksamhet, skulle i princip avlösas av en socialnämnd, medan den samhälleliga barna- och ungdomsvården undantagslöst skulle handhas av särskild barnavårdsnämnd. Det torde enligt utredningens uppfattning icke ifrågakomma, att lägga de familjevårdande uppgifterna på socialnämnden. Av vissa skäl syntes det icke heller lämpligt att anförtro dessa uppgifter åt barnavårdsnämnderna eller särskilda familjenämnder vid sidan av barnavårdsnämnderna. Utredningen stannade för att föreslå, att i varje kommun skulle tillsättas ett för handhavandet av de familje vårdande uppgifterna och barnavårdsnämndernas uppgifter gemensamt organ, förslagsvis kallat familjenämnden, i vilket barnavårdsnämnden skulle uppsa.

416 Med hänsyn till att frågan om socialvårdens organisation vore föremål för utredning av socialvårdskommittén avgav befolkningsutredningen icke något i detalj utformat förslag angående familjenämnden utan den nöjde sig med att framföra några allmänna synpunkter på familjenämndens arbetsformer och sammansättning. I dessa hänseenden föreslog utredningen bl. a., att familjenämnden, där kommunens storlek och arbetets omfattning så motiverade, skulle kunna fördela sin verksamhet på delegationer, vilka av kommunen skulle bemyndigas att träffa avgöranden i nämndens namn, samt att nu gällande regler för barnavårdsnämndens sammansättning skulle slopas och att samtliga ledamöter i familjenämnden skulle utses genom val av kommunens beslutande organ. Vidare anförde utredningen: »Familjenämnderna kunna vara i behov av särskilda tjänstemän, dels för rent expeditionella angelägenheter, dels för utrednings- och övervakningsuppgifter motsvarande dem, som redan nu tillkomma barnavårdsnämnderna. Befolkningsutredningen har övervägt möjligheterna att till familjenämnderna knyta personer, som skulle kunna stå till familjernas förfogande med råd och bistånd såväl beträffande familjens hushållsangelägenheter och andra dylika frågor som beträffande samällets olika hjälpformer. En sådan verksamhet får enligt utredningens uppfattning dock icke på något sätt sammanblandas med den övervakning, som enligt barnavårdslagens föreskrifter kan begagnas gentemot mindre skötsamma familjer. I det ena fallet gäller det att erbjuda familjerna tjänster, som det skall stå dem helt fritt att utnyttja i den utsträckning de så önska och där intet moment av utifrån kommande kontroll och insyn får smyga sig in. I det andra åter gäller det just en sådan kontroll utifrån, motiverad av speciella skäl. I detta sammanhang vill utredningen erinra om att den för den allmänna rådgivningen och upplysningen i hem- och familjefrågor tänker sig en konsulentorganisation, i städer med husliga yrkesskolor knuten till dessa och i övrigt ordnad genom landstingens undervisningsnämnder, varom mera nedan. De här föreslagna familjenämnderna komma sannolikt att under sin verksamhet påträffa behov både av rådgivning i enskilda fall och av en mera allmän upplysning i hemfrågor. Det kan därvid falla sig naturligt för familjenämnden att taga initiativ för att söka tillgodose dessa behov. Utredningen har icke funnit sig kunna taga ställning till frågan om utformningen av åtgärder från familjenämndernas sida härutinnan. Sannolikt måste denna i hög grad bli beroende av lokala omständigheter och växla från en ort till en annan. Uppenbarligen bör familjenämnderna i fall sådana som dessa söka kontakt med den föreslagna konsulentorganisationen. Utredningen vill även understryka vikten av att familjenämnd, som finner sig böra själv ordna viss upplysnings- och rådgivningsverksamhet, noga skiljer denna från den övervakning, som kan tillkomma familjenämnden i dess egenskap av barnavårdsnämnd.» I infordrat yttrande över befolkningsutredningens organisationsförslag förordade socialvårdskommittén, att detta ej skulle föranleda annan åtgärd än att det överlämnades till kommittén för att av denna beaktas vid den pågående översynen av den inre kommunala socialvårdsorganisationen. I propositionen nr 220 till 1947 års riksdag med förslag till lag om allmänna barnbidrag anmälde chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, att han i nämnda sammanhang icke funnit anledning att till mera ingående

417 prövning upptaga befolkningsutredningens organisationsförslag. Frågan om den framtida organisationen av de lokala organen för de uppgifter, som enligt detta förslag skulle åvila familjenämnderna, syntes böra anstå till dess slutresultatet av det pågående reformarbetet kunde tydligare överblickas. Den beslutade kommunindelningsreformen syntes också utgöra en anledning att uppskjuta ståndpunktstagandet i denna fråga till en senare tidpunkt. Departementschefen föreslog vidare, att barnavårdsnämnderna skulle fungera såsom beslutande lokala organ i barnbidragsärenden, vilket också blev statsmakternas beslut (lagen den 26 juni 1947 om allmänna barnbidrag). Även ungdomsvårdskommittén har under sitt arbete kommit in på frågan om den kommunala nämndorganisationen, särskilt i sitt betänkande IV angående ungdomens fritidsverksamhet (1947:12), dock utan att framlägga annat förslag än att barnavårdsnämnderna skulle handhava ungdomsverksamhet åtminstone i de större kommunerna genom ett särskilt utskott för allmänna ungdomsvårdsfrågor. Även i mindre kommuner borde dylikt utskott kunna tillsättas eller i vart fall en särskild föredragande utses. Reformer och reformförslag inom den svenska socialvården i övrigt. 1946 års alkoholistvårdsutredning, som hade till uppgift att verkställa den utredning, som erfordrades för en allmän översyn av alkoholistvården, avgav i februari 1948 till fullgörande av sitt uppdrag ett betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård (SOU 1948: 23). I förhållande till 1931 års alkoholistlag och därmed sammanhängande författningar syftade förslaget bl. a. till en utvidgning av lagstiftningens tillämplighetsområde samt en effektivisering av dess tillämpning. I sistnämnda hänseende föreslog alkoholistvårdsutredningen i fråga om den lokala organisationen, att särskild nykterhetsnämnd skall finnas i varje kommun och att sålunda den bestämmelse i 4 § alkoholistlagen, enligt vilken kommun äger själv bestämma om den skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd eller låta fattigvårdsstyrelsen tjänstgöra såsom sådan, icke skall erhålla någon motsvarighet i den nya lagstiftningen. Detta förslag motiverades därmed, att det i praktiken visat sig, att den öppna vården fungerat effektivare, om särskild nykterhetsnämnd tillsatts än om fattigvårdsstyrelsen handlagt nykterhetsvårdsärenden. Utredningen hänvisade härvidlag till skillnaden i ingripandefrekvensen i städerna, där särskild nykterhetsnämnd i allmänhet tillsatts, och på landsbygden. Såsom ytterligare ett skäl för denna reform åberopade utredningen, att nykterhetsvårdsuppgifterna i de genom kommunindelningsreformen tillskapade stora primärkommunerna sannolikt skulle komma att bli så omfattande, att kommunerna icke skulle kunna undvara en särskild nykterhetsnämnd. I fråga om dess sammansättning anförde utredningen, att det minsta antalet ledamöter, vilket f. n. är tre på landet och fem i stad, borde efter kommunindelningsreformens genomförande för alla kommuner fastställas till 3 1 — 1783 49

418 fem, av vilka minst en skulle vara kvinna. Om i kommunal nykterhetsnimnd icke funnes ledamot, som vore läkare, borde tjänsteläkaren i distriktet tallas samt vara skyldig att närvara vid nämndens sammanträden, om han icke vore förhindrad av sin tjänst. För en ändamålsenlig nykterhetsvård vore det utan vidare givet, att ledamöterna borde vara intresserade för denna och i varje fall icke genom sin egen livsföring skapa missaktning för nämndens verisamhet. Utredningen föreslog därför, att för valbarhet skulle gälla, att de. som skola väljas till ledamöter i nykterhetsnämnd, äro kända för nyktert levnadssätt och intresse för nykterhetsvård. Utredningen förklarade sig vidare anse det utgöra en väsentlig förutsättning för en effektiv nykterhetsvård, att nykterhetsnämnderna i allmänhet successivt upprustas i personalhänseende, samt föreslog åtgärder för åstadkommandet av det härför erforderliga ekonomiska underlaget. Det nuvarande systemet med särskilt utsedda ombud för länsnykterhetsnämnderna hos de kommunala nykterhetsnämnderna hade enligt utredningens uppfattning ofta av olika skäl fungerat mindre effektivt. Med hänsyn kärtill samt till det förhållandet, att det genom tillkomsten av större primärkommuner i framtiden torde komma att skapas bättre förutsättningar för tillskapandet av funktionsdugliga nykterhetsnämnder och att behovet av speciella länsnämndsombud hos dessa därför kunde antagas komma att minska, föreslog utredningen, att ombudssystemet skulle slopas. Alkoholistvårdsutredningens förslag har ännu icke varit föremål för statsmakternas prövning. Kommittén för partiellt arbetsföra har i sina olika betänkanden i samband med frågan om den föreslagna arbetsvärdens organisation även bedömt de kommunala organens ställning men icke framlagt något förslag angående den kommunala nämndsorganisationen. I sitt sista betänkande V. Särskilda åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. m. (1948: 54) har kommittén uttalat, att den i fråga om den lokala samordningen av arbetsvärden med socialvårdens och socialförsäkringens grenar erfarit, att socialvårdskommittén kommer att framlägga förslag om huru denna skall vara utformad. Sagda kommitté har därtill fogat följande: »Ute i de olika länen ha länsarbetsnämnderna starkt känt behovet av kontaktorgan. Sålunda har i flertalet län bildats kommittéer, vilka fungera dels såsom kontaktorgan, dels även utarbeta och framlägga förslag till olika myndigheter, landsting och kommuner om stöd i olika avseenden för de partiellt arbetsföra. Kommittén har funnit en sådan form av verksamhet synnerligen värdefull och vill rekommendera, att kommittéer med relativt vidsträckt befogenhet i olika avseenden upprättas i samtliga län till stöd för arbetsvårdsverksamheten.» Socialvårdskommittén framhöll i sitt yttrande den 6 september 1949 över ifrågavarande betänkande i detta avseende endast att kommittén i fråga om lokal organisation icke hade för avsikt att behandla andra frågor än dem som gällde en viss grad av centralisering av den sociala, nämnds- och byråorganisationen.

419 I den statliga bostadspolitiken ingår — förutom lån och subventioner av olika slag i huvudsakligt syfte att stimulera produktionen av rymliga, för familjer lämpade bostäder — ett led av socialvårdskaraktär, nämligen bostadsrabatterna. Dessa rabatter, vilka helt bestridas av statsmedel, bestå av inkomstprövade familjebostadsbidrag och därmed förenade bränslebidrag till mindre bemedlade barnfamiljer samt det inkomstprövade s. k. trekronorsbidraget till hushåll med begränsade inkomster. Familjebostadsbidraget är i princip en direkt fortsättning på den hyresrabatt, vilken infördes 1935 under benämningen familjebidrag, och har samma ändamål som detta, nämligen att sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer med flera barn samt befordra en förbättring av bostadsstandarden. Till familjebostadsbidraget har tills vidare anknutits ett bränslebidrag, vilket utgör ett av de nuvarande höga bränslepriserna motiverat kristillägg till familjebostadsbidraget. Hithörande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 30 juni 1948 om familjebostadsbidrag och bränslebidrag (SFS 547/1948), ändrad genom S F S 648/1948, vilken tillkom i samband med den då genomförda omfattande reformeringen av bostadspolitiken och dess organisation. Enligt nämnda bestämmelser kunna dylika bidrag beviljas familj med minst två barn under 16 år, om familjens lägenhet uppfyller vissa krav samt föräldrarnas beskattningsbara inkomst icke överstiger för familj med två barn 4 000 kr. och för familj med flera barn ytterligare 1 000 kr. för varje barn utöver två. Familjebostadsbidraget uppgår till 130 kr. om året för varje barn. Familj, som bor i nyuppfört och med egnahemslån finansierat enfamiljshus, kan dock erhålla ända upp till 175 kr. per barn och år. Bränslebidraget utgör tills vidare per lägenhet och år i norra Sverige 150—225 kr. och i övrigt 125—175 kr. Bidragen få icke utgå kontant till familjen utan utbetalas i fråga om familjer i flerfamiljshus till fastighetsägaren såsom del av hyran och — med ett förenklat uttryckssätt — beträffande familjer i enfamiljshus till långivare såsom del av ränta och eventuellt även amortering. Familjebostads- och bränslebidragen handhas av det bostadspolitiska centralorganet, bostadsstyrelsen, och länsorganet, länsbostadsnämnden, mellan vilka all beslutanderätt beträffande dessa bidrag på visst sätt fördelats. Kommunen har endast att — jämlikt 2 § lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande (SFS 523/1947) — förmedla ifrågavarande bidrag. Såsom kommunalt föl-medlingsorgan skall därvid enligt bidragskungörelsen tjänstgöra i stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden, där ej kommunen beslutat, att verksamheten skall handhas av annat lämpligt organ. Kommunerna äga sålunda i stort sett själva bestämma, huru förmedlingsorganet skall vara beskaffat. Dess uppgifter äro att lämna råd och upplysningar till bidragssökande, mottaga ansökning om bidrag, i förekommande fall besiktiga lägenheten och därefter jämte eget yttrande insända ansökningen till det bidragsbeviljande organet samt att mottaga beviljade hyresbidrag och utbetala dem till anvisad bidragsmottagare. Organisationen av för förmedlings-

420 organet växlar från kommun till kommun allt efter de lokala förhållanden i och omfattningen av arbetsuppgifterna, Trekronorsbidraget infördes år 1947 såsom en försöksverksamhet i syf:e att tillgodose önskemålet om en bostadsrabatt, som kunde komma hushåll med små inkomster till del, oavsett antalet minderåriga barn. För detta bidrag finnas icke några i författningsväg meddelade bestämmelser utan endast vissa av Kungl. Maj:t i proposition nr 235/1947 fastställda riktlinjer för konmunernas handhavande av bidragsverksamheten samt vidare av bostadsstyielsen enligt vederbörligt uppdrag utfärdade rådgivande anvisningar, vilka ar.sluta sig till förenämnda riktlinjer. Bidraget utgår med 3 kr. per m2 lägenhetsyta och år. Vilka hushåll, som skola erhålla dylikt bidrag, äger varje kommun inom vissa gränser själv bestämma. Det skall vara fråga om hushåll med begränsade inkomster men hänsyn skall ej tagas till antalet minderåriga barn. Vid bedömandet av huruvida en familj med hänsyn till inkomsternas storlek skall kunna anses berättigad till bidrag, bör kommunen anknyta till de inkomststreck, som gälla beträffande familjebostadsbidrag. Vidare kan bidrag ifrågakomma endast till dels hushåll i efter den 1 juli 1946 färdigställda bostadshus, vilka förvaltas av kommun eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag, dels ock hushåll, boende i bostadshus, tillhöriga vissa av industriföretag bildade, icke-spekulativa bostadsföretag. Familjebostadsbidraget och trekronorsbidraget kunna kombineras och kommunen bör från fall till fall pröva behovet härav; i första hand bör så kunna ske för familjer med inkomster, som ligga under det för erhållande av förstnämnda bidrag fastställda inkomststrecket. Bidra gstagarens inkomstförhållanden böra fortlöpande granskas för att bidragsgivningen skall så nära som möjligt ansluta sig till dennes aktuella ekonomiska ställning. Bidrag bör i regel icke lämnas familj med barn, som bor i lägenhet om mindre än tvä rum och kök. Bidraget skall av kommunen utbetalas direkt till bidragstagarens hyresvärd. Ansökan om medel för utlämnande av trekronorsbidrag skall av kommunen inges till bostadsstyrelsen, som har att med eget yttrande överlämna ansökningen till Kungl. Maj:t. Uppgiften att handlägga ärenden angående trekronorsbidraget åvilar det kommunala bostadspolitiska förmedlingsorganet.

Lokala socialvårdsorgan i Sverige enligt gällande författningar. I sitt år 1942 avgivna betänkande VI angående socialvårdens organisation konstaterade kommittén, att den rika differentiering, som efter hand genomförts i fråga om socialvårdens hjälpformer, medfört ett stort antal primär kommunala socialvårdsorgan, nämligen fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämn den, nykterhetsnämnden, arbetslöshetsnämnden (då benämnd arbetslös hetskommittén), pensionsnämnden och familjebidragsnämnden, ehuru kom munen var skyldig utse endast vissa av dessa såsom särskilda nämnder. Härtill kom styrelsen för den erkända lokalsjukkassan, i den mån dylik fanns inrättad.

421 Av den i förevarande kapitel lämnade redogörelsen för därefter genomförda eller beslutade reformer framgår, att dessa lämnat de nämnda sex organen orubbade men föranlett tillkomsten av ett nytt rent kommunalt organ, nämligen hemhjälpsnämnden, varjämte i stället för den erkända sjukkassans styrelse i varje kommun tillkommer en styrelse för den allmänna lokalsjukkassan, vilken styrelse dock ännu icke börjat fungera. Vidare ha kommunerna ålagts att ha ett bostadspolitiskt förmedlingsorgan för fullgörande av bl. a. vissa uppgifter, som stå socialvården nära. Därutöver förekommer på vissa håll andra sociala organ (t. ex. de s. k. ungdomsråden), om vilka författningsbestämmelser saknas.

Den kommunala socialvårdsorganisationen i de övriga nordiska länderna. Socialvårdskommittén har i sitt förut berörda betänkande 1942 lämnat vissa upplysningar angående den kommunala socialvårdsorganisationen i Danmark och Finland. Beträffande Danmark utvisade den lämnade redogörelsen att organisationen var centraliserad, i det att den sociala förvaltningen lagts hos ett socialt udvalg, dock att den samhälleliga barnavården anförtrotts ett börnevsernsudvalg. Någon väsentlig ändring i denna organisation har under den gångna tiden icke vidtagits. Vad beträffar Finland framgick av upplysningarna, att även där en centralisering skett. Socialvårdsuppgifterna voro i regel samlade hos en vårdnämnd. Emellertid har Finlands regering för 1949 års riksdag framlagt en proposition om vissa ändringar i organisationen, vilken antagits och lett till att en lag om förvaltningen av socialvården utfärdats den 20 januari 1950, vilken dock träder i kraft först den 1 januari 1951. Den finska reformen påminner i åtskilliga avseenden om det av socialvårdskommittén i 1942 års betänkande framförda organisationsförslaget. Den innebär, att det i varje kommun, som icke av socialministeriet erhållit tillstånd att organisera den lokala socialvårdsförvaltningen på annat sätt, skall för denna förvaltning finnas en socialnämnd, vilket är den nya benämningen på vårdnämnden. Socialnämnden skall i alla större och medelstora kommuner vara uppdelad på två avdelningar, nämligen en socialavdelning för handläggning av befolkningsärenden och ärenden rörande barnavård, ungdomsvård, arbetsvärd, verksamhet för understödjande av yrkesstudier, invalidvård o. d. samt en vårdavdelning för handläggning av ärenden rörande fattigvård, alkoholistvård, lösdrivarvård o. d. Kommunalfullmäktige skola dock äga rätt att indela socialnämnden i fler än två avdelningar, därvid den särskilda avdelningens verksamhetsområde skall bestämmas i ett av kommunalfullmäktige antaget och av socialministeriet fastställt reglemente för kommunens socialvård. Å andra sidan skall socialministeriet äga befria mindre kommun, varmed förstås kommun med lägre invånarantal än omkring 4 000, med obetydligt socialvårdsbehov från skyldigheten att indela socialnämnden i avdelningar samt berättiga mycket små kommuner att underlåta att tillsätta socialnämnd och i stället anförtro dess uppgifter åt annat organ.

422 Socialnämndens avdelningar skola med vissa undantag utöva nämndens befogenheter på sina verksamhetsområden. Bland de uppgifter, som förbehållas socialnämnden, må nämnas ärenden angående budgeten samt till sättande och entledigande av tjänsteinnehavare. Såsom ovan antytts skola kommunalfullmäktige äga med socialministeriets medgivande besluta om annan organisation av socialvårdsförvaltningen, vilket skall få ske om denna förvaltning på grund av befolkningsförhållandena eller arten eller omfattningen av vårdbehovet icke kan ordnas ändamålsenligt med tillämpning av socialnämndsorganisationen. Härvid förutsattes, att avvikelse från huvudregeln kommer att innebära, att kommunalfullmäktige inrättar flera självständiga nämnder för handhavandet av grupper av socialvårdsärenden av visst slag. För undvikande av de olägenheter, som ett sådant avstående från koncentrationsprincipen skulle kunna föranleda, skola de olika nämnderna ha gemensamma medlemmar till ett i socialvårdsreglementet fastställt antal, varjämte ordföranden i varje nämnd skall ha rätt att närvara vid annan nämnds sammanträde och därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Socialnämnden skall bestå av ordförande, vice ordförande och minst fyra ledamöter, vilka jämte suppleanter för dem skola utses för tre år i sänder av kommunalfullmäktige, samt avdelning av ordförande, vice ordförande och minst två ledamöter, vilka jämte suppleanter skola utses av socialnämnden bland dess ledamöter och suppleanter. Till medlemmar av socialnämndens avdelningar böra enligt förslaget utses »män och kvinnor och av dem bör åtminstone en vara förtrogen med hälsovården och av socialavdelningens medlemmar ytterligare åtminstone en förfaren i praktisk undervisning och uppfostran». Vidare bör beaktas, att sakkunskapen inom den husliga ekonomin blir tillräckligt företrädd inom nämnd och avdelningar. Utöver de förut nämnda medlemmarna kunna fullmäktige i socialnämnden eller dess avdelning invälja en eller flera adjungerade ledamöter för behandling av ärenden, hörande till visst område av socialvården. Dylik ledamot äger talan och rösträtt vid nämndens eller avdelningens sammanträde. För åstadkommandet av erforderlig effektivitet i fråga om socialvårdens verkställighetsorgan och »en av en aktiv vårdspolitik förutsatt socialvård, som är inriktad på preventiv verksamhet och utvecklande av eget initiativ» i stället för den tidigare, som »nästan helt varit inställd på lindrande och avlägsnande av nöden för dem, som blivit nödlidande, den s. k. egentliga vården,» vore det enligt den finska regeringens uppfattning nödvändigt med ett ökat anlitande av tjänstemän inom socialvården på bekostnad av det system, enligt vilket verkställighetsuppgifterna skötas i form av förtroendeuppdrag. På grund härav har det i lagen intagits en föreskrift, att i kommun med mer än 4 00*0 invånare skall finnas en heltidsanställd socialvårdsdirektör eller socialsekreterare. Socialministeriet äger under vissa förutsättningar rätt att å ena sidan befria kommun av nämnda storlek från skyldigheten att tillsätta ifrågavarande funktionär och kan å andra sidan ålägga mindre kommun sådan skyldighet.

423 På framställning av socialnämnden skola kommunalfullmäktige indela kommunen i distrikt, om socialministeriet icke medger undantag därifrån. Den närmaste tillsynen över varje distrikt skall utövas av en eller flera av nämndens medlemmar. För förvaltningen av anstalt, som lyder under socialnämnden, bör denna enligt förslaget för tre år utse en direktion, i vilken kan inväljas för uppdraget lämplig person, som i allmänhet är valbar till kommunalt förtroendeuppdrag. I lagförslaget har särskilt understrukits socialnämndens skyldighet att samverka med andra myndigheter och sådana organisationer, vilkas verksamhet har samband med socialvården, samt att främja det inbördes samarbetet mellan de på området verkande fria organisationerna. Vad beträffar Norge har den kommunala socialvårdsorganisationen utvecklats efter liknande linjer som den svenska utan.att frågan om centralisering i någon form aktualiserats. Emellertid är det uppenbart, att det förslag till riktlinjer för en reform av socialförsäkringen, som av norska regeringen framlagts för stortinget 1948 men som vilar i avvaktan på fortsatt utredning, måste leda fram till en omprövning av den kommunala socialvårdsorganisationen. Det anges i förslaget, att den lokala administrationen skall handhas av kommunala trygdenemnder under det att vissa uppgifter skola handhas av fylkestrygdenemnder. Frågan torde bli föremål för fortsatta överväganden på ett senare stadium.

424 KAP. IV. Kommunernas egna åtgärder för centralisering av socialvårdsarbetet. Socialvårdskommittén lämnade i sitt betänkande VI angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) å s. 129 o. f. vissa upplysningar om den centralisering av den lokala socialvårdens organisation som fram till 1941— 1942 på kommunernas egna initiativ kommit till stånd. Uppgifterna byggde på upplysningar från Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Kommittén har ansett lämpligt att utan någon särskild undersökning söka i stora drag belysa den utveckling som sedan dess ägt rum. Detta har låtit sig göra tack vare material som även denna gång ställts till förfogande av sagda båda förbund. Antalet städer, där socialvårdsbyrå inrättats, var 1949 71 mot endast 27 1941. Centraliseringen av socialvårdsarbetet genom inrättandet av dylik byrå har alltså utvecklats i hastig takt. I nedanstående tablå redovisas olika kombinationer av nämnder sammanförda under socialvårdsbyrån. Under socialvårdsbyrån höra 1 1

fvs = fattigvårdsstyrelse bvn = barnavårdsnämnd . . . nn *•= nykterhetsnämnd . . . pn = pensionsnämnd aln = arbetslöshetsnämnd . fbn = familjebidragsnämnd. hn = hemhiälnsnämnd

fvs bvn nn

fvs bvn nn

fvs bvn

fvs bvn nn pn

fvs bvn

fvs bvn nn pn

fvs bvn nn pn

fvs bvn nn pn aln fbn

fvs bvn nn pn

fvs bvn nn pn aln fbn hn

Antal städer 1949,

s:a 71

Antal städer 1941,!

s:a 27

— 2

Förkortningar

:

pn fbn

fbn

2 —

52 1

aln fbn

5 5

4S 3

fbn

5 10

5 14* 1 5

fbn hn

3 5 28 6 — —

1 Antalet variationer har starkt ökats. Fö r att icke öka kolumnantalet alltför mycket, haitill vissa grupper förts städer, vilkas centralise ring närmast motsvarar gruppens kombination av nämnder men företer avvikelser ifråga om någo ii enstaka nämnd. Avvikelserna framgå av noterna nedan. — I vissa städer äro speciella organ, här ej nämnda, även med inom socialvårdsbyrån såsom tandvårdsnämnd, pensionärshemsstyrelse m. m. 2 I två av dessa städer betjänar socialvårdsby rån icke fbn men i en hn. 3 I en av dessa är fbn icke med. 4 I en av dessa är nn icke med. 5 I en är fbn icke med. 6 I en är icke pn med, i en annan icke aln.

Tablån utvisar att centralisering under åren efter 1941 genomförts i ytterligare 44 städer samt att centraliseringen starkt ökat även i det avseendet att socialvårdsbyråerna i genomsnitt betjäna flera av de sociala nämnderna än 1941. Samtliga då existerande sociala nämnder betjänades av socialvårds-

425 byrån endast i 5 städer. Motsvarande siffra 1949 var 26 och lägges härtill kommuner, där samtliga organ utom den sedan 1941 nytillkomna hemhjälpsnämnden betjänas av byrån, blir antalet 40. Så gott som undantagslöst står socialvårdsorganisationen i städerna under ledning av en särskild socialvårdsnämnd (styrelse, delegerade). ., I landskommunerna förekommer det endast i rena undantagsfall att särskild socialvårdsbyrå inrättats. Där kommunalkontor inrättats betjänar emellertid detta i större eller mindre omfattning även de socialvårdande organen. Sedan början av 1942 har även härvidlag en kraftig utveckling ägt rum. Enligt en i det förra betänkandet intagen tabell uppgick antalet kommuner med kommunalkontor vid sagda tidpunkt till 171. Den nedanstående tablån visar, att antalet landskommuner med centraliserad medelsförvaltning i början av 1949 uppgick till 309. Antal landskommuner och köpingar, vilkas medelsförv-iltning jämlikt fastställt regiemente centraliserats till kommnnalnämnden eller ett kommunalkontor, fördelade efter invånarantal den 1 januari 1049. Antal invånarantal

Hela antalet

999 1 0 0 0 - 1 999 2 0 0 0 - 2 999 3 0 0 0 - 3 999 4 0 0 0 - 4 999 5 0 0 0 - 5 999 6 000— 6 999 7 000— 7 999 8 0 0 0 - 8 999 9 0 0 0 - 9 999 10 0 0 0 - 1 1 9 9 9 12 000—14 999 15 000—19 999 20 0 0 0 Snmma

landskommuner

köpingar

1 19 51 ' 41 42 25 8 13 10 7 12 5 1 3

1 9 18 15 13 3 2 4 2 1 1 1 1

2 28 69 56 55 28 10 17 12 8 13 6 2 3 300

I de kommuner, där medelsförvaltningen centraliserats, ombesörja sålunda kommunalkontoren som regel även vissa socialvårdsgöromål. I det övervägande antalet fall fungera kommunalkamrern och/eller andra till kommunalkontoret knutna tjänstemän som sekreterare och verkställande tjänstemän åt fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden. I "betydligt mindre omfattning förekommer att kanslier för pensionsnämnder och nj-kterhetsnämnder samt icke obligatoriska socialvårdsorgan äro förlagda till kommunalkontoren. I 50 å 75 av dessa kommuner har man anställt en eller flera tjänstemän (barna våldsmän, socialassistenter), som helt ägna sig åt socialvårdsgöromål. Det är endast i det fåtal kommuner, vilka inrättat en fristående socialvårdsbyrå, som socialvårdstjänstemannen (socialsyssloman, socialombudsman) haren med kommunalkamrern fullt sidordnad befattning. Eljest är oftast sär-

426 skilt anställd socialvårdstjänsteman underordnad kommunalkamrern. Denne bibehålles ofta vid vissa socialvårdsgöromål, också sedan särskild tjänsteman för socialvården anställts. Understundom är dock socialvårdstjänstemannen ensam ansvarig för socialvårdsuppgifterna och sorterar under kommunalkamrern endast i avseende på frågor angående skrivhjälp, ledigheter m. m. Enligt det av svenska landskommunernas förbund tillhandahållna normalförslaget till reglemente för medelsförvaltningen, vilket normalförslag torde ha legat till grund för flertalet av Kungl. Maj:t fastställda medelsförvaltningsreglementen före den 1 juli 1948, skulle å kommunalkontor »vara anställda en kommunalkamrer samt de befattningshavare i övrigt, som för arbetets behöriga fullgörande erfordras i enlighet med vad kommunalfullmäktige därom besluta». Enligt samma normalförslag skulle kommunalkamrern tillsättas av kommunalfullmäktige samt övrig personal å kommunalkontoret av kommunalnämnden. Sistnämnda bestämmelse synes ha lett fram till att man låter kommunalnämnden tillsätta även till kommunalkontor anknuten särskild socialvårdspersonal. I åtskilliga fall har detta skett efter hörande av de berörda socialvårdsorganen och i vissa fall har man direkt bemyndigat dessa att själva anställa sina tjänstemän. Det må här erinras om fattigvårds- och barnavårdslagarnas föreskrifter, att dessa organ äga att själva tillsätta sina tjänstemän. Om man granskar de olika organisationsformer, som förekomma i de kommuner, där någon grad av centralisering av socialvården alls genomförts, kan man få fram vissa typer. För att belysa organisationsproblemen har kommittén införskaffat vissa upplysningar angående den faktiska organisationen i ett mindre antal dylika kommuner. Redogörelse för denna undersökning återfinnes i bilaga 4 till detta betänkande. Här må under hänvisning till bilagan •endast några dominerande drag i de olika typerna påpekas. 1. Landskommun med kommunalkontor. Endast kommunalkamrer anställd (förutom kontorshjälp). Denne är sekreterare i de sociala nämnderna eller en d e l av dessa och biträder dessa nämnder i det expeditionella arbetet, understundom även vid de sociala utredningarna. Kommunalkontoret och kommunalkamrern sortera dock under kommunalnämnden. 2. Lika med 1. men kommunalkamrern biträdes av en kamrersassistent (eventuellt flera). Samtliga uppgifter och sålunda även socialvårdsuppgifterna fördelas mellan kamrern och assistenten efter omständigheterna i de särskilda fallen. 3. Landskommun med kommunalkontor, inom vilket inrättas en socialvårdsavdelning under kommunalkamrerns överinseende. Den på denna avdelning anställda personalen (en socialvårdsassistent och i vissa fall en särskild barnavårdsassistent eller en barnavårdsman) sysslar uteslutande med socialvårdens uppgifter, under det att kommunalkamrern frikopplats från dessa men dock har en viss ledning eller överinseende av socialvårdsavdelningens arbete. Kommunalkontoret i dess helhet, sålunda även socialvårdsavdelningen, sorterar under kommunalnämnden.

427 4. Lika med 3. men socialvårdsavdelningen, som omfattar flera socialvårdstjänstemän, har givits en mera fristående ställning. Förhållandena växla och en del fall överensstämma nära med 3., under det att andra, i vilka särskild chefstjänsteman för socialvårdsavdelningen förordnats, närma sig följande typ (5.). 5. En fristående socialvårdsbyrå har inrättats, lydande direkt under ett särskilt socialt organ (social nämnd, socialvårdsnämnd o. s. v.). I samtliga typer skötes kassarörelsen av kommunal- eller drätselkontoret. Av dessa fem typer är den första den på landsbygden vanligaste och kommer möjligen efter kommunindelningsreformens genomförande att snabbt öka i omfattning. Den femte är den enda i städerna förekommande formen; där har den stor utbredning, under det att den i landskommuner är sällsynt. De typer, som betecknats med 2 och 3, representera olika utvecklingsformer i större landskommuner och typ 4 förekommer endast i stora landskommuner.

428 KAP. V.

Socialvårdskommitténs slutliga förslag angående den kommunala socialvårdsorganisationen. Allmänna synpunkter. Vid socialvårdskommitténs slutliga överväganden beträffande den kommunala socialvårdsorganisationen har kommittén i första hand konstaterat, att den centraliseringstanke, som var det väsentliga inslaget i kommitténs förslag 1942, vunnit stark anslutning. Den översikt av kommunernas egna åtgärder för centralisering av socialvårdsarbetet, som lämnats i kap. IV jämte bilaga 4, visar också att utvecklingen sedan 1942 i avsevärd grad gått ytterligare fram emot en centralisering. Kommitténs förslag blev emellertid föremål för kritik särskilt i det avseendet att strävandena till centralisering av själva nämndsorganisationen drivits för långt. Vad man från en del håll framförallt hävdade var att särskild pensionsnämnd och särskild nykterhetsnämnd alltid borde finnas. Kritiken riktades sålunda i regel icke mot förslaget om socialnämndens centrala ställning utan främst däremot att sagda båda nämnder till skillnad mot barnavårdsnämnden, som skulle bli obligatorisk, skulle få tillsättas endast efter länsstyrelsens medgivande; tillsättandet av pensionsnämnd och nykterhetsnämnd borde tvärtom vara obligatoriskt. A andra sidan saknades heller icke kritiska yttranden i motsatt riktning, innebärande yrkanden att även barnavårdsnämnden borde försvinna som obligatoriskt organ. 'Till sist föreslogs i en del yttranden, att lagstiftningen skulle göras mera elastisk så att kommunerna skulle ha större frihet att ordna organisationen med hänsyn till de lokala förhållandena. Den utveckling av socialvården, som sedermera förekommit, har enligt kommitténs mening icke givit anledning till ändring av den ståndpunkt angående inrättandet av en socialnämnd med central ställning inom kommunens socialvård, som kommittén intog 1942 och som vann stark anslutning (se kap. I I ) . Kommittén anser sålunda alltjämt att det i varje kommun skall finnas en socialnämnd med i huvudsak de befogenheter och skyldigheter som angåvos i kommitténs förslag till lag om socialnämnd m. m. I ett avseende kan det emellertid synas tveksamt, om en centralisering till socialnämnden bör göras obligatorisk. Kommittén syftar på de i det tidigare betänkandet föreslagna befogenheterna för socialnämnden att ensam företräda kommunen och bevaka dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter över huvud taget. Angående motiveringen för en sådan ordning hänvisas till 1942 års betänkande s. 158, 159. Självfallet vilar i dylikt fall ansvaret för att socialnämnden i god tid erhåller tillräckliga uppgifter

429 t. ex. för att anmana en annan kommun om ersättning för barnavårdskostnad helt på barnavårdsnämnden. Så snart de sociala organen ha någon tjänsteman till gemensamt förfogande torde ingen erinran kunna riktas mot den föreslagna ordningen. I motsatt fall åter kan det under dessa omständigheter vara förenat med olägenheter att socialnämnden t. ex. skall återkräva kostnad för omhändertaget barn från fadern, ehuru det är barnavårdsnämnden som verkställt omhändertagandet och sitter inne med kunskaperna om fallet. Även om den personella gemenskap mellan socialnämnden och övriga nämnder, som alltid skall förefinnas, kommer att i många fall vara tillräcklig för att överbrygga dessa svårigheter kan det icke helt bortses från att så någon gång ej skulle vara fallet. Det vore därför lämpligt om man kunde ge kommunerna tillfälle att med hänsyn till de i en kommun rådande förhållandena medge särskild nämnd behörighet att för sitt område företräda kommunen. Vad gäller sökandet av statsbidrag enligt lagen om dylikt bidrag till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål måste dock denna behörighet och skyldighet alltid vila på en nämnd och då självfallet på socialnämnden. Möjligen invändes mot en sådan ordning, att det kunde bliva svårt klargöra, vilken nämnd som i visst fall ägde att företräda kommunen. Kommittén har emellertid icke kunnat finna att några dylika olägenheter skola behöva uppkomma. Om socialnämnden ensam har att företräda kommunen, gäller denna behörighet alla de rättigheter och skyldigheter som enligt de särskilda socialvårdsförfattningarna ankomma på kommunen i avseende på verkställandet av återkrav gentemot enskilda eller kommuner, sökandet av statsbidrag m. m. dylikt. Beslutar kommun att t. ex. särskild barnavårdsnämnd skall själv vara behörig att föra talan inom sitt område; innebär detta att behörigheten tillkommer barnavårdsnämnden — och ej socialnämnden — för alla åtgärder vilka grunda sig på de författningar, vilkas tillämpning faller inom barnavårdsnämndens verksamhetsområde, dock med undantag för sökandet av statsbidrag. Socialvårdskommittén har ej kunnat finna att någon svårighet här behöver befaras. Uppmärksamheten bör vidare riktas på att med den föreslagna ordningen en utanför stående ej kan veta, vilket organ som har behörighet att företräda kommunen i t. ex. ett barnavårdsärende. Man kan sålunda ej veta om ett krav skall ställas till socialnämnden eller barnavårdsnämnden. För att undgå denna olägenhet bör det stadgas, att krav m. m. i sociala ärenden mot en kommun alltid skola riktas till kommunens socialnämnd. I den mån kommunen beslutat att ge särskild nämnd behörighet att företräda kommunen har då socialnämnden endast att överlämna ärendet till denna särskilda nämnds handläggning. — Om en särskild nämnd uppträder och för talan för kommunen t. ex. i ett besvärsmål kan det ifrågasättas, att den skulle åläggas att med utdrag från fullmäktiges protokoll styrka sin behörighet. Enligt kommitténs mening bör detta emellertid i allmänhet anses onödigt. Det bör vara fullt tillräckligt, att den särskilda nämnden direkt uppger, att den av kommunen tilldelats ifrågavarande behörighet.

430 Till sist bör det framhållas, att man ej torde behöva räkna med att kommunerna i större utsträckning komma att utnyttja sin rätt att överflytta behörigheten för visst område till särskild nämnd. I huvudsak torde en sådan överflyttning kunna förväntas i kommuner, där kommunalkamrer eller särskild tjänsteman för socialvården saknas men kommunen likväl är tillräckligt omfattande för att tillsättandet av särskilda nämnder ansetts påkallat. Detta torde gälla om ett tämligen begränsat antal kommuner och i allmänhet torde därför behörigheten för socialvårdens hela område komma att ligga hos socialnämnden. I ett särskilt avseende bör på socialnämnden läggas en ny uppgift. Kommittén syftar på behovet av upplysning angående offentliga åtgärder rå det sociala området. J u mer utvecklade och mångförgrenade de socialpolitiska åtgärderna blivit, desto mer har behovet av upplysningsverksamhet i detta avseende gjort sig gällande och blivit uppmärksammat. Kommittén för social upplysning har i sitt betänkande angående social upplysning (SOU 1949: 31) framhållit att strävandena att effektivisera den lokala informationstjämten i sociala spörsmål i första hand måste ta sikte på de kommunala instansernas hithörande verksamhet. Där kommunalkontor eller socialvårdsbyrå funnes vore detta kontor (denna byrå) ett naturligt centrum för upplysning i socialpolitiska frågor. Om kommunens olika nämnder senare skulle komma at: sammanslås — tillfogade kommittén — borde socialnämnden komma att spela en stor roll i den lokala upplysningstjänsten. Socialvårdskommittén finner för sin del det vara naturligt och lämpligt att socialnämnden får till uppgift att inom kommunen sprida kännedom om offentliga åtgärder på det sociala området. I den mån socialvårdsbyrå inrättats torde det i huvudsak komma att vila på denna att å socialnämndens vägnar sköta den lokala upplysningstjänsten. På grund av det anförda föreslår kommittén, att det i varje kommun skall finnas en socialnämnd med i huvudsak följande befogenheter: 1) att i enlighet med lagen om socialnämnd m. m. samt vad i lag eller författning eljest finnes stadgat ombesörja de angelägenheter inom kommunens socialvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet, i den mån detta icke för visst förvaltningsområde (dock icke för sökandet av statsbidrag) uppdragits åt särskild nämnd. 2) att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande förhållandena på det sociala området samt i mån av befogenhet vidtaga de åtgärder eller till vederbörande myndigheter rikta de framställningar, { som må finnas påkallade; 3) att förvalta de till kommunens socialvård eller eljest hörande medel, därför avsedda fastigheter och annan egendom, i den mån förvaltning av fastighet ej av kommunen uppdragits åt annat organ, ävensom att företräda kommunen och bevaka dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter; dock att kommun må kunna besluta att särskild nämnd i socialnämndens ställe för sitt förvaltningsområde skall äga motsvarande behörighet

431 utom i avseende på sökande av statsbidrag enligt lagen om dylikt bidrag till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål; 4) att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för kommunens socialvård under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper, lämna redovisning m. m. dylikt; de särskilda nämnder som finnas skola till socialnämnden ingiva sina specialförslag. Därest medelsförvaltningen i kommunen är centraliserad bortfaller en del. av uppgifterna under 3) och 4); 5) att föra socialregistret; 6) att inom kommunen sprida kännedom om offentliga åtgärder på det sociala området; 7) att om kommunen medgivit att en eller flera tjänstemän må anställas för socialvårdens behov utse dessa samt att efter kommunens beslut anordna, och leda en socialvårdsbyrå för meddelande av råd och upplysningar i socialvårdsangelägenheter, för mottagande av framställningar i dylika ärenden samt för handhavande av löpande förvaltningsgöromål. Vid tillsättandet av den eller de befattningar på socialvårdsbyrån, om vilkas inrättande kommunen beslutat, skola förefintliga särskilda nämnder beredas tillfälle att yttra sig. Inrättandet av en socialnämnd med en sådan ställning kan emellertid förknippas med en rad olika alternativ beträffande möjligheterna eller tvånget att inrätta särskilda nämnder för att enligt punkt 1 handha förvaltning och verkställighet för viss del av socialvården. 1942 års förslag gjorde det visserligen till en skyldighet för kommunerna att ha särskild barnavårdsnämnd men var i övrigt tvärtom starkt restriktivt till främjande av en centralisering av själva nämndsorganisationen, i det att pensionsnämnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd och familjebidragsnämnd skulle få tillsättas först efter länsstyrelsens godkännande; kommittén ansåg tillsättandet av särskild nämnd vara en avvikelse från den normala organisationen, som icke borde få beslutas av kommun på egen hand. Numera har tillkommit hemhjälpsnämnden, vilken med tillämpning av sagda förslag skulle få tillsättas endast efter länsstyrelsens medgivande. Helt utanför det hela skulle enligt förslaget styrelsen för lokalsjukkassan stå och i detta avseende kan ingen ändring ske, därest den organisation, som sjukförsäkringen enligt sjukförsäkringslagen skall erhålla, förverkligas. Socialvårdskommitténs förslag angående en omläggning av denna organisation innebar emellertid att sjukkassestyrelsen skulle försvinna och dess uppgifter övertagas av en socialförsäkringsnämnd, i vilken även pensionsnämnden uppgår samt vilken handhar arbetslöshetsförsäkringen. Vid ett godkännande av detta förslag, vilket av kommitténs majoritet vidhålles, skulle de alternativa nämnderna bredvid socialnämnden och barnavårdsnämnden bli socialförsäkringsnämnden, nykterhetsnämnden, arbetslöshetsnämnden, familjebidragsnämnden och hemhjälpsnämnden. I motsatt fall ersattes socialförsäkringsnämnden av pensionsnämnden, men man får då hålla i minnet att helt utanför nu ifrågavarande organisation kommer att finnas kvar styrelsen för lokalsjukkassan.

432 Det bostadspolitiska förmedlingsorganet, om vilket hittills saknas närmare bestämmelser, har visserligen bl. a. att handha vissa uppgifter som stå socialvården nära eller kunna anses som socialvård men å andra sidan äro dessa uppgifter i stort sett av helt annat slag. Att infoga detta förmedlingsorgan i här ifrågavarande centraliserade socialvårdsorganisation finner kommittén därför icke böra ifrågakomma. Man kan däremot tänka sig att överflytta de socialvårdsbetonade uppgifterna till exempelvis socialnämnden eller stanna vid att skapa garantier för samverkan mellan förmedlingsorganet och socialnämnden i dessa frågor. Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna upptaga denna fråga till prövning. Detta bör ske först längre fram, sedan en mera omfattande erfarenhet av det kommunala bostadsorganets verksamhet vunnits. Socialvårdskommittén har i detta, sammanhang till övervägande upptagit befolkningsutredningens förslag om tillsättande av ett för handhavandet av de familjevårdande uppgifterna och barnavårdsnämndernas uppgifter gemensamt organ, förslagsvis kallat familjenämnd. Förslagets innebörd skulle kunna uttryckas så att dels de särskilda bestämmelser som gälla för barnavårdsnämnds sammansättning skulle upphävas, dels nämndens namn ändras till familjenämnd. Såsom av det följande framgår ansluter sig socialvårdskommittén till utredningens förslag i dess första del. Vad angår namnfrågan kan kommittén däremot icke finna förslaget lämpligt. Socialnämnden kommer såsom organ för socialhjälpen att ha viktiga uppgifter beträffande stöd åt familjerna, och kommittén kan icke finna lämpligt, att man skjuter detta förhållande i bakgrunden genom att för annat organ reservera benämningen familjenämncl. Det kan därjämte allvarligt övervägas, huruvida icke vissa av de familjevårdande uppgifter, som lagts på barnavårdsnämnden, såsom varande en form av ekonomiskt understöd snarare borde handhavas av socialnämnden, t. ex. de fria resorna för barn och husmödrar. I 1942 års betänkande uttalade tornmitten, att barnavårdsnämnden icke borde ha någon befattning med understödsfrågor och därför ej längre omhänderha t. ex. bidragsförskotten. Kommittén är emellertid icke nu beredd att föreslå en dylik överflyttning. Vilken uppfattning man än kan ha i detta avseende torde det vara klokast att icke vidtaga dylika omdispositioner förrän erfarenhet vunnits om en samtidigt med den ändrade kommunindelningen genomförd centralisering av nämndsorganisationen. Redan med den nuvarande arbetsfördelningen mellan socialnämnden och barnavårdsnämnden finner kommittén såsom nyss framhållits olämpligt att giva ett organ med de uppgifter, som nu ankommer på barnavårdsnämnden, benämningen familjenämnd. Kommittén har övervägt, huruvida icke det förhållandet, att barnavårdsnämnden har att i stor utsträckning handlägga ungdomsvårdsfrågor, borde komma till uttryck i dess namn. Den möjlighet att vid handläggning av ärenden angående ungdomsskydd kalla sig ungdomsnämnd, som barnavårdsnämnden äger, är därvidlag icke tillfyllest. Emellertid kan ungdomsfrågorna icke anses dominera nämndernas verksamhet på ett sådant sätt att det vore berättigat att ersätta benämningen barnavårdsnämnd med ungdomsnämnd. Man får

433 stanna vid att där särskild delegation tillsättes för ungdomsverksamheten denna delegations uppgift kommer till synes i dess benämning (jämför ovan kap. I I I s. 417, ungdomsvårdskommitténs förslag). Socialvårdskommittén föreslår sålunda att barnavårdsnämnden får behålla sitt namn och utgår i övrigt i det följande ifrån att socialnämnden skall ha de uppgifter, som i det föregående angivits, och de särskilda nämnderna, i den mån sådana finnas, samma uppgifter som de nu enligt gällande författningar ha (i fråga om socialförsäkringsnämnden enligt kommitténs förslag skulle få) med undantag för de uppgifter beträffande personal och administration i övrigt samt behörighet att företräda kommunen i ekonomiska frågor, vilka alltid skulle ankomma på socialnämnden. Det må dock beträffande arbetslöshetsnämndens uppgifter erinras om att enligt kommitténs i del I av detta betänkande framförda förslag kontant understödsverksamhet för arbetslösa skulle förekomma endast i form av socialhjälp. Kontanthjälp vid arbetslöshet skall alltså kunna utgå endast genom socialnämnden och genom det organ, som handhar arbetslöshetsförsäkringen. Uppgifterna för särskilt tillsatt arbetslöshetsnämnd komma alltså att avse enbart anordnandet av arbeten m. m. dylikt. Det kanske för mången ligger nära tillhands att ställa frågan, huru socialnämnden skulle fungera om situationen på arbetsmarknaden bleve katastrofartad och behovet av kontant hjälp åt arbetslösa synnerligen omfattande. På grund härav vill kommittén erinra om vad som av kommittén i andra sammanhang framhållits, nämligen att statsmakterna genom en aktiv arbetsmarknadspolitik söka förhindra att en sådan situation över huvud taget skall uppstå. Även om man härutinnan icke skulle ha önskad framgång, bleve det dock, under förutsättning att det genomföres en obligatorisk och allmän arbetslöshetsförsäkring eller att åtminstone arbetslöshetsförsäkringen i avsevärd grad utbygges, mindre socialnämnden än socialförsäkringsnämnden eller annat särskilt försäkringsorgan (kassornas styrelser) som i en sådan situation belastades. Under dessa förhållanden finnes ingen anledning att i lagstiftningen in» taga regler, avsedda för ett dylikt katastrofläge. Skulle ett sådant uppstå, får man allt efter de rådande förhållandena då vidtaga särskilda dispositioner. Beträffande själva centraliseringsfrågan bör i första hand följande fråga uppställas till besvarande: Bör kommun, som själv önskar bredvid socialnämnden inrätta en eller flera sociala nämnder att handha beslutanderätten på ett visst område, för dylik åtgärd vara beroende av medgivande från statlig myndighet? Den utveckling som försiggått sedan 1940-talets början har inneburit en alltmer omfattande och på samma gång mer differentierad socialvård. Behovet av en centralisering i den meningen att socialnämnden betros med de befogenheter och skyldigheter, som ovan berörts, har därigenom otvivelaktigt blivit än mer framträdande men på samma gång ha möjligheterna för en enda nämnd att sköta förvaltning och verkställighet inom socialvårdens alla grenar minskats. Socialvårdskommittén anser därför att man numera har anledning att i högre grad än tidigare räkna med att behov av särskilda nämnder kommer 3 2 - 1783 49

434 att föreligga. Inrättandet av vissa särskilda nämnder, nämligen barnavårdsnämnd, pensionsnämnd och nykterhetsnämnd, kan därför redan ur denna synpunkt antagas bli påkallat i betydande utsträckning även i kommuner av en storleksordning omkring 3 000 invånare, och kommer sålunda icke att på något vis höra till undantagen. Underställningsförfärande bör icke stadgas för beslut om åtgärder, vilka kunna antagas bli i större utsträckning erforderliga. Kommittén har vidare ansett vad som i vissa remissyttranden anförts angående önskvärdheten av att kommunerna lämnas större frihet att ordna organisationen efter de lokala förhållandena vara värt beaktande. Med hänsyn till det anförda har socialvårdskommittén numera intagit den principiella ståndpunkten att kommun bör kunna besluta om inrättandet av särskild nämnd vid sidan av socialnämnden utan att detta beslut skall behöva underställas statlig myndighet. Socialvårdskommitténs tidigare förslag innebar emellertid även en tvångsbestämmelse av motsatt innebörd än den nyss berörda. Förslaget reste nämligen hinder för en fullständig centralisering av nämndsorganisationen i det att särskild barnavårdsnämnd alltid skulle inrättas. Den andra fråga som skall besvaras lyder därför: Bör inrättandet av någon eller några av de särskilda nämnderna anses vara av sådan vikt att dylikt inrättande bör garanteras genom en tvingande bestämmelse? Såsom av det föregående framgår ha bland de remissmyndigheter, vilka ställt sig kritiska, meningarna varit delade i denna punkt. E n del ha besvarat den uppställda frågan med nej, och sålunda velat ur förslaget avlägsna bestämmelsen om barnavårdsnämndernas särställning. Andra ha tvärtom yrkat på samma särställning för ytterligare vissa nämnder, en del för pensionsnämnden, en del för nykterhetsnämnden. Alkoholistvårdsutredningen kan sägas ha anslutit sig till sistnämnda grupp, i det att den — utan att behandla frågan om den kommunala socialvårdsorganisationen i dess helhet — yrkat att särskild nykterhetsnämnd alltid skall inrättas. Skälen för att kommittén 1942 stannade för att särskild barnavårdsnämnd alltid skulle finnas gällde kraven på ledamöternas personliga kvalifikationer. Dessa vore delvis av annan natur än de som gällde i fråga om företrädarna för andra socialvårdsgrenar. Kommittén var ej övertygad om att man i en socialnämnd med dess på understödsverksamhet till övervägande delen baserade arbetsuppgifter alltid skulle kunna påräkna medverkan av personer, särskilt intresserade av och lämpliga för barna- och ungdomsvård. Beträffande nykterhetsnämnden erkände kommittén att liknande synpunkter kunde anföras för att särskild dylik alltid skulle finnas men fann det dock innebära en överorganisation, om man skulle göra detta till regel. E n stark utvidgning av socialvårdens uppgifter har numera ägt rum. Särskilt gäller detta barnavårdsnämnden och i viss mån pensionsnämnden och skulle än mer komma att gälla om socialförsäkringsnämnden. Föreliggande förslag till lag om nykterhetsvården syftar till en aktivisering och utvidgning av nykterhetsnämndernas

435 arbete. Såsom kommittén nyss framhållit bör man därför numera räkna med att redan av detta skäl särskild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och pensionsnämnd (socialförsäkringsnämnd) i de flesta kommuner blir behövlig. Frågan är då om man med hänsyn till en minoritet av relativt små kommuner, där arbetet för varje nämnd är mindre omfattande, likväl på grund av kraven på ledamöternas kvalifikationer skall införa en tvingande bestämmelse om tillsättandet av särskild barnavårdsnämnd respektive nykterhetsnämnd. Ofta torde i dylika kommuner situationen vara den att den krets, ur vilken nämndsledamöterna väljes, är relativt liten och att det därför, även om särskilda nämnder skola tillsättas, i huvudsak blir samma ledamöter i de olika nämnderna, varigenom tillsättandet av särskild nämnd blir en tom form. Uppmärksammas bör att även om en tvingande bestämmelse finnes, en kommun sålunda har möjlighet att göra denna verkningslös genom att utse socialnämndens ledamöter till ledamöter även i de övriga nämnderna; sedan kraven på viss formell kompetens för vissa ledamöter avskaffats, finnes inget som helst hinder för detta. Kommittén räknade 1942 med att i särskilda fall — av kommittén betraktade som rena undantagsfall — en kommun borde befrias från skyldigheten att ha särskild barnavårdsnämnd, vilken befrielse då liksom enligt gällande barnavårdslag (7 §) borde meddelas av Konungen. Man kunde ju tänka sig att bibehålla denna konstruktion och sålunda ha en tvingande bestämmelse men med rätt för Konungen att medge undantag. Socialvårdskommittén finner emellertid med hänsyn till vad som här ovan anförts detta numera vara att anse som en onödigt komplicerad utväg. Man kan räkna med att redan uppgifternas omfattning bör leda till och kommer att i de flesta fall att leda till tillsättandet av särskild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och även pensionsnämnd. Med beaktande av de förut åberopade remissyttrandena angående önskvärdheten av att ge kommunerna stor frihet att ordna sin organisation efter de lokala förhållandena, bör man därför enligt socialvårdskommitténs mening kunna inskränka sig till att i lagen ge uttryck åt den uppfattningen, att sagda särskilda tre nämnder böra tillsättas, därest icke kommunens ringa folkmängd, begränsningen av socialnämndens verksamhet eller andra särskilda förhållanden till annat föranleda. Däremot bör det föreskrivas, att i den mån särskild barnavårdsnämnd, respektive nykterhetsnämnd ej tillsatts, socialnämnden skall utse en av sina ledamöter med inblick i och intresse för barnavårds- och ungdomsvårdsfrågor, respektive nykterhetsfrågor att vara föredragande i frågor som eljest skolat ankomma på den särskilda nämnden. Resultatet av en sådan ordning kan antagas bli att i en till storleken tämligen ringa minoritet av mindre kommuner det kommer att finnas enbart socialnämnd, i det stora flertalet kommuner socialnämnd, pensionsnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd och i ett mindre antal stora kommuner därjämte arbetslöshetsnämnd, hemhjälpsnämnd och familjebidragsnämnd, dock att förekomsten av särskild arbetslöshetsnämnd i hög grad kom-

436 mer att bli beroende av förhållandena på arbetsmarknaden, med vilka behovet av särskilda åtgärder för ordnandet av arbeten m. m. för de arbetslösa växlar. Enligt folkpensioneringslagen må kommun besluta att den för den på pensionsnämnd ankommande verksamheten skall fördelas på två eller flera distrikt, i vilket fall det skall finnas en pensionsnämnd i varje distrikt. Socialvårdskommittén finner ej anledning föreslå undanröjande av denna bestämmelse, så länge pensionsnämndernas verksamhet begränsas ungefär till den nuvarande. Hinder bör sålunda ej möta för större kommuner att ha flera pensionsnämnder. Skulle emellertid pensionsnämnden ersättas av socialförsäkringsnämnd, som har att handlägga på kommunen ankommande frågor inom socialförsäkringen i dess helhet, kan en sådan ordning ej ifrågakomma, utan man får då i stället anlita utvägen att arbeta på delegationer. Enligt alkoholistlagen kan Konungen på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Denna bestämmelse upptog kommittén i 1942 års förslag, ehuru med hänsyn till ifrågasatt omläggning av länsorganisationen med länsstyrelsen som initiativtagande myndighet. Bestämmelsen i alkoholistlagen har sällan tillämpats men detta hindrar icke, att den har en icke oväsentlig betydelse. Om man såsom ovan föreslagits lämnar kommunerna stor självbestämningsrätt i här ifrågavarande angelägenheter, är det dock skäl att behålla en möjlighet att justera uppenbart olyckliga resultat härav. Förordnande av Kungl. Maj:t bör ges på framställning av länsstyrelsen, alternativt även av länsnykterhetsnämnden, därest dylika nämnder komma att bestå som självständiga organ. Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd (1944) äger Konungen förordna, att inom en kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd ävensom att för ändamålet skall tillsättas särskild nämnd. Innefattar förordnandet ej föreskrift om särskild nämnd skall i stad drätselkammare och på landet kommunalnämnd vara arbetslöshetsnämnd. Socialvårdskommittén, som ej funnit anledning frångå sin år 1942 intagna ståndpunkt, att socialnämnden bör vara arbetslöshetsnämnd, när särskild dylik ej tillsatts, finner lämpligt bibehålla sagda befogenhet för Kungl. Maj:t, varvid dock i analogi med alkoholistlagen bör förutsättas framställning från länsstyrelsen eller från länsarbetsnämnden, därest dylika nämnder komma att bestå som självständiga organ. Beträffande barnavårdsnämnden, som hittills varit obligatorisk, föreligger liknande skäl som beträffande nykterhetsnämnd, att det skall kunna föreföreskrivas av Konungen, att särskild dylik nämnd skall tillsättas, varvid länsstyrelsen bör vara förslagsställare. Socialvårdskommittén föreslår sålunda, att Konungen skall kunna förordna, att särskild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall tillsättas, varvid det förutsattes framställning från länsstyrelse eller i fråga om nykterhetsnämnd från länsnykterhetsnämnd och i fråga om arbetslöshetsnämnd från länsarbetsnämnd, därest länsnykterhetsnämnd och länsarbetsnämnd komma att bestå som självständiga organ.

437 Garantier för samarbete mellan socialnämnden och övriga nämnder genom gemensamma ledamöter, ledamöternas kvalifikationer och antal ni. ni. När man sålunda för flertalet kommuner släpper centraliseringen av nämndsorganisationen till en enda nämnd, bli självfallet åtgärderna för att garantera sammanhållning i arbetet desto viktigare. Kommittén har härvidlag dock funnit tillräckligt att det föreskrives, att minst en ledamot av särskild nämnd skall vara ledamot av socialnämnden (detsamma skall gälla med avseende på suppleant) samt att ordföranden i socialnämnden, i den mån han icke är ledamot i särskild nämnd, är befogad närvara vid dylik nämnds sammanträde samt att där deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Kommittén finner en dylik ordning utgöra en nödvändig konsekvens av socialnämndens centrala ställning inom socialvårdens förvaltning. Särskilt med hänsyn till behandling av budgetförslag m. m. dylikt bör ordförande i särskild nämnd å sin sida ha samma befogenhet i avseende på socialnämnds sammanträde. För den händelse pensionsnämnderna ej ersättas av socialförsäkringsnämnder bör i kommun, där två eller flera pensionsnämnder finnas, denna befogenhet tillkomma endast en av ordförandena i pensionsnämnderna, nämligen den som därtill utses av kommunen. Av ledamöterna i socialnämnden skulle en samt en suppleant för honom enligt 1942 års förslag utses av länsstyrelsen. Kommittén ansåg detta motiverat av att staten förutsattes till ansenlig del bidraga till socialvårdskostnaderna. Denna ledamot skulle även vara ledamot i pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden, i den mån särskilda dylika nämnder tillsatts, vilket motiverades av att ordförandena i dessa nämnder enligt gällande bestämmer men ej enligt kommitténs förslag tillsattes av länsstyrelsen. Vad beträffar pensionsnämnderna har socialvårdskommittén i sitt betänkande angående folkpensioneringens administrativa handhavande (SOU 1946: 37) anmält att kommittén övervägt en viss decentralisering av pensionsstyrelsen, innebärande att pensionsstyrelsens ombud skulle ersättas av tjänstemän, vilka sålunda skulle vara stationerade ute i landet och var och en ha distrikt av lämplig storlek. Kommittén ansåg sig emellertid av vissa skäl icke kunna föreslå en sådan ordning. I den mån ett dylikt förslag förverkligas, bortfaller behovet av att i pensionsnämnd ha en ledamot utsedd av länsstyrelsen. Så länge så ej blivit fallet bör emellertid en dylik ledamot finnas. Socialvårdskommittén har under nu givna förutsättningar icke funnit anledning att frångå den ordning i avseende på av länsstyrelsen tillsatt ledamot, som föreslogs i 1942 års betänkande. Socialnämndens övriga ledamöter skulle utses av kommunen bland »socialt intresserade män och kvinnor». I socialnämnden och barnavårdsnämnden samt om möjligt i de övriga nämnderna skulle finnas både manliga och kvinnliga ledamöter. Därjämte skulle emellertid beträffande barnavårdsnämndens ledamöter gälla samma särskilda kvalifikationer som föreskrivas i barnavårdslagen

438 (präst, lärare, om möjligt läkare och jurist). Såsom förut berörts har befolkningsutredningen föreslagit, att dessa senare bestämmelser skulle försvinna. Tyvärr måste man räkna med att i mindre kommuner barnavårdsnämnden genom dylika tvångsbestämmelser kan tillföras ledamöter, vilka ej äro lämpade för uppdraget. Även här kan det göras gällande, att kommunerna böra ha frihet att ordna efter omständigheterna och välja de personer, vilka passa för uppgifterna. Även om en sådan frihet ej alltid leder till bästa möjliga sammansättning av vederbörande nämnd, är den dock att föredraga framför en ordning, som kan innebära att man framtvingar en olämplig sammansättning. Socialvårdskommittén har sålunda vid nytt övervägande av frågan kommit till den uppfattningen, att värdet av bestämmelserna måste anses så omtvistat, att det är riktigast låta dem försvinna. Ifrågavarande bestämmelser torde ha ansetts utgöra en väg för att uppnå medverkan i det sociala arbetet av på vissa områden sakkunniga. E n dylik medverkan bör kunna uppnås antingen genom att kommunen utan särskild bestämmelse utser vederbörande till ledamot eller ock genom att nämnden i det särskilda fallet under utredning av ett ärende träder i förbindelse med den eller de särskilt sakkunniga. Barnavårdslagen innehåller redan nu föreskrifter i denna väg, och kommittén har föreslagit liknande bestämmelser i socialhjälpslagen, avseende anlitande av läkare vid utrednings verkställande. Kommittén är angelägen starkt understryka vikten av att socialnämnden och vissa av de särskilda nämnderna, främst barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden och även pensionsnämnden (socialförsäkringsnämnden) i sitt arbete hålla kontakt närmast med tjänsteläkaren i orten. Kommittén har emellertid icke funnit anledning av denna orsak föreslå, att vederbörande obligatoriskt skall vara ledamot i nämnden. Enligt 1942 års förslag skulle socialnämnd, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd (eventuellt ordföranden), som funne läkares närvaro vid behandling av visst ärende erforderlig, kunna kalla tjänsteläkaren till sammanträde med nämnden, varvid denne skulle vara skyldig närvara vid detta, där ej särskilt hinder mötte. Läkaren skulle därvid äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt äga rätt att få sin mening antecknad till protokollet. Kommittén föreslår även nu en sådan ordning men finner onödigt, att det föreskrives skyldighet för läkaren att inställa sig. Vidare föreslogs att tjänsteläkare skulle äga rätt att närvara vid sammanträde med social nämnd eller delegation inom hans ämbetsområde även om hans närvaro icke påkallats med hänsyn till visst ärende, varvid han skulle äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Även i övrigt föreslog kommittén dylik rätt för vissa utomstående personer. Detta skulle gälla befattningshavare hos socialstyrelsen och länsstyrelsen.. Pensionsstyrelsens ombud skulle självfallet äga närvara vid sammanträde med socialnämnd respektive pensionsnämnd, som handlägger ärende inom ombudets verksamhetsområde. Motsvarande skulle gälla för viss lärare vid handläggning av särskilt ärende.

439 Kommittén har ej funnit anledning ändra sin ståndpunkt i denna del. Däremot anser sig kommittén nu icke böra föreslå generell rätt för kyrkoherde att närvara vid socialnämnds sammanträde vid behandling av frågor om socialhjälp. Den bestämmelse av dylikt slag, som finnes i fattigvårdslagen, och som torde vara av ringa praktisk betydelse, bör ej få någon motsvarighet i socialnämndslagen. Kommittén förordade i 1942 års betänkande att socialnämnden skulle bestå av minst sex ledamöter (den av länsstyrelsen utsedde ledamoten inberäknad). Med hänsyn till den ståndpunkt, kommittén här intagit dels beträffande tillsättandet av särskilda nämnder, dels beträffande gemensamma ledamöter (minst en ledamot av särskild nämnd skall vara ledamot i socialnämnden) är det emellertid angeläget att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om lämpliga företrädare i socialnämnden för den verksamhetsgren, som alltid faller på nämnden själv, nämligen socialhjälpen. På grund härav bör det föreskrivas att antalet ledamöter i socialnämnden skall vara minst så stort att två ledamöter kunna utses av fullmäktige utan att deras val bindes till ledamotskap i särskild nämnd, dock minst sex. Av de särskilda nämnderna bör barnavårdsnämnden och pensionsnämnden (socialförsäkringsnämnden) med hänsyn till verksamhetens omfattning ha minst fem ledamöter. Samma bör gälla om arbetslöshetsnämnden, varvid såväl i pensionsnämnden (socialförsäkringsnämnden) som i arbetslöshetsnämnden inräknats den av länsstyrelsen utsedde ledamoten, övriga nämnder böra ha minst tre ledamöter.

Delegationsrätt. 11942 års betänkande föreslog socialvårdskommittén, att socialnämnd skulle ha rätt att uppdraga åt en eller flera inom nämnden valda delegationer att å nämndens vägnar vidtaga åtgärder av förberedande eller expeditionell natur, att avge yttranden i ärenden av icke principiell natur eller av ringa ekonomisk betydelse för kommunen, att meddela hjälp i mindre omfattning eller att i annat avseende handhava vissa nämndens angelägenheter av mindre vikt. Samma delegationsrätt skulle särskild nämnd äga. Socialvårdskommittén har ej funnit anledning till ändring i detta förslag men önskar tillfoga, att socialnämnden på denna väg beredes möjlighet att från sig avlasta tidsödande arbetsuppgifter beträffande både socialhjälpen och andra grenar, varigenom behovet av att för dessa andra grenar tillsätta särskilda nämnder bör bli mindre, särskilt i avseende på de nämnder, som ha mindre krävande uppgifter. I stora kommuner torde även de särskilda nämnderna vara i behov av att kunna delegera vissa ärenden. Distriktsindelning av kommun. I 1942 års förslag upptogos bestämmelser om distriktsindelning av kommunen för socialhjälpen och barnavården i nära överensstämmelse med fattig-

440 vårdslagens och barnavårdslagens bestämmelser. Kommittén anser allrjämt dylika bestämmelser lämpliga men finner ej tillräckliga skäl att begränsa dem till att gälla enbart sagda verksamhetsområde. Även för t. ex. nykterhetsarbetet kan en distriktsindelning vara av värde. Det är ju icke fråga on en föreskrift utan öppnas endast en möjlighet i detta avseende. Samma gäller möjligheten att till nämndens biträde kunna kalla personer utanför nämnden.

Byråorganisation. Liksom hittills kommer i fortsättningen socialvårdsarbetet i många kommuner att ombesörjas helt av förtroendemän. Redan den hittillsvarande utvecklingen visar emellertid, såsom framgår av kap. IV, att i ett stort intal kommuner tjänstemän i skiftande omfattning komma att stå till de scciala nämndernas förfogande. Kommittén har nu som 1942 ansett, att organisationens utformning i dylika fall med undantag i huvudsak endast för frågan, om det organ, som bör tillsätta tjänstemännen och leda arbetet, bör lämnis åt kommunerna. Förhållandena äro så växlande, att det icke är tillrådlig: ens att söka ange någon form av normalorganisation. Kommittén har emellertid genom de redogörelser för rådande förhållanden, som lämnats i kap. IV samt i bilaga 4, velat ge vägledning beträffande den ordning, till vilken man redan nu i praktiken under skilda förhållanden kommit fram. Därjämte har kommittén önskat rikta uppmärksamheten på förhållandena i mindre kommuner, vilka ha kommunalkontor, och främst i de kommuner, vilka ha kommunalkontor med en kommunalkamrer men i övrigt sakna annan personal än kontorspersonal. Självfallet bör kommunen då kunna besluta, att kommunalkamrern skall biträda socialnämnden och eventuellt annat socialt organ. Att socialnämnden i dylika fall berövas rätten att själv utse den tjänsteman som skall syssla med socialvårdsfrågor, kan ej undgås. Här berörda förhållande får dock icke i ytterligare utsträckning leda till avsteg från regeln, att socialnämnden själv skall tillsätta befattningar, vilkas innehavare helt eller huvudsakligen syssla med socialvårdsuppgifter. Den ordning som i detta avseende i praktiken förekommer, nämligen att dylika tjänstemän tillsättas av kommunalnämnden eller av kommunalfullmäktige, bör sålunda försvinna. Av kap. IV framgår, att man i flertalet kommuner med kommunalkontor torde komma att disponera endast en kvalificerad tjänsteman, kommunalkamrern, samt att i något större kommuner utvecklingen följt två linjer, nämligen dels att kamrersassistent anställts, varvid samtliga uppgifter, inklusive socialvårdsuppgifterna, alltefter personliga och lokala förhållanden fördelas mellan kamrern och assistenten (assistenterna), dels att man anställer särskild socialvårdsassistent, som då svarar för samtliga socialvårdsuppgifter men ej deltager i det kamerala arbetet. Kommunalkamrers och kamrersassistents meriter ligga i regel i huvudsak på det kamerala området. Där de ha särskild utbildning, består denna i regel av genomgång av socialinstituts socialkommunala linje, vilken i huvudsak omfattar ämnen av betydelse för det kamerala arbetet samt därjämte sociallagstiftning.

441 Det ligger i sakens natur, att när en tjänsteman sålunda anställes för kamerala uppgifter, ehuru han i viss utsträckning disponeras för socialvården, tjänstemannen dock i allmänhet kommer att ha sina intressen inriktade övervägande på de formella sidorna av arbetet. Socialvården i dess helhet bör emellertid successivt utvecklas från de rena utbetalningarna till ett personligt arbete med varje fall, d. v. s. de personligt sociala uppgifterna böra ges en bredare plats och ägnas mera tid. För detta kräves människor med intresse särskilt åt detta håll, och detta gäller både förtroendemän och tjänstemän. Å andra sidan kan det ej heller förnekas, att i små kommuner, när endast en eller annan tjänsteman kan anställas, krav på att man skall hålla de kamerala och de sociala uppgifterna isär och lägga dem på skilda tjänstemän, lätt kan leda till en dålig organisation. Om man i alltför små förhållanden anställer en kommunalkamrer och en socialvårdstjänsteman kan det oavsett vad som förut framhållits om de sociala uppgifterna inträffa att båda för att få full sysselsättning påläggas rena rutinuppgifter, skrivarbete m. m. dylikt, och det uppstår alltså misshushållning med den kvalificerade arbetskraften. Det torde i flertalet landskommuner, som inrätta kommunalkontor, åtminstone tills vidare icke bli fråga om att anställa mer än en kvalificerad tjänsteman. Socialvårdskommittén håller före att socialvårdsuppgifterna för denne tjänsteman spela en roll, som är minst lika betydelsefull som de kamerala uppgifterna. Vid befattningarnas besättande bör hänsyn tagas till detta. Kommittén vill även ifrågasätta, huruvida icke den utbildning vid socialinstituten, som är avsedd för blivande kommunalkamrerare, borde i betydligt högre grad än nu är fallet inriktas på de sociala uppgifterna. Om så skedde torde man kunna räkna med att även personer med särskilt intresse för dessa senare uppgifter inriktade sig på kommunalkamrersbanan. I själva verket erbjuder en sådan utveckling för flertalet landskommuner den enda möjligheten att undgå de olägenheter, som i föregående stycke utvecklats. Om uppgifterna i en kommun äro tillräckligt omfattande för att motivera anställandet av två kvalificerade tjänstemän kan man, därest vad här ifrågasatts efter mera ingående överväganden befinnas böra förverkligas, beroende på kommunalkamrerns lämplighet och intresse för de sociala uppgifterna antingen anställa en kamrersassistent eller ock en särskild socialvårdstjänsteman, som då får helt taga hand om de socialvårdsuppgifter, vilka över huvud taget skola ankomma på kommunalkontoret. I senare fallet bör socialvårdstjänstemannen (eventuellt två tjänstemän) i det sociala arbetet sortera direkt under socialnämnden och vara underställd kommunalkamrern endast i avseende på kontorsorganisatoriska frågor, ledigheter m. m. dylikt. I större kommuner bör liksom i allmänhet nu är fallet inrättas en organisatoriskt från kommunal-(drätsel-)kontoret fristående socialvårdsbyrå. Självfallet bör det eftersträvas att kontorets och socialvårdsbyråns lokaler kunna förläggas till samma byggnad. Enligt socialvårdskommitténs mening bör det icke ifrågakomma att genom

442 författningsföreskrifter binda kommunerna i avseende på arbetsfördelningen mellan ett kommunalkontors tjänstemän. Kommittén har härigenom endast velat rikta uppmärksamheten på ett för utvecklingen av socialvården i mindre kommuner viktigt problem och rekommendera vissa överväganden i detta sammanhang. Tystnadsplikt för de sociala organens ledamöter och tjänstemän. Socialvårdskommittén föreslog i 1942 års betänkande en allmän bestämmelse om tystnadsplikt för de sociala nämndernas ledamöter och tjänstemän. (27 § i förslaget till lag om socialnämnd m. m.) I detta avseende önskar kommittén nu ytterligare anföra följande. I 15 § alkoholistlagen stadgas, att vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande person, som är föremål för nämndens behandling, ej må yppas för obehöriga. Däremot finnes ingen motsvarande föreskrift i t. ex. barnavårdslagen. Beträffande barnavårdsmans arbetsområde finnes dock i 10 § i kungl. kungörelse med föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå den 23 november 1917 ett stadgande att barnavårdsnämndens ledamöter och barnavårdsmannen böra söka undvika, att genom deras åtgöranden föräldraskapet till barn utom äktenskap i oträngt mål varder känt; i sådant syfte böra de iakttaga tystlåtenhet rörande sin ifrågavarande verksamhet. I övrigt finnes för de sociala nämndernas ledamöter och tjänstemän ingen annan tystnadsplikt än den som kan härledas ur lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Genom denna lag ha lämnats föreskrifter till förhindrande av att bl. a. i sociala sammanhang yppade förhållanden skola genom handlingens utlämnande bli kända för obehöriga och missbrukade. I samma utsträckning torde det kunna göras gällande att tystnadsplikt föreligger. Till sist bör påpekas, att lagen om socialregister innehåller en särskild föreskrift, att registret och därtill hörande handlingar ävensom uppgifter, som erhållits ur registret, skola så förvaras, att de icke åtkommas av obehöriga. Socialvårdskommittén kan icke finna att den rådande ordningen på ett tillfredsställande sätt inskärper vikten av att ledamöter och tjänstemän ej skola till obehöriga sprida kännedom om vad som yppats vid ärendenas handläggning. Det bör finnas en för alla sociala nämnder gällande föreskrift, att nämnds ledamöter och tjänstemän m. fl. icke få för obehöriga lämna upplysningar om enskildas förhållanden, som meddelats vid nämnds eller delegations sammanträde eller eljest i deras arbete. Den särskilda föreskriften om socialregistret torde med hänsyn till sekretesslagens föreskrifter få anses överflödig, över huvud taget torde särskild föreskrift om att handlingarna skola så förvaras, att de ej åtkommas av obehöriga, av angivna skäl vara onödig. Det bör i sammanhanget erinras om att brytandet av tystnadsplikt enligt strafflagens 25 kap. 3 § betraktas som ämbetsbrott och är belagt med straff. I överensstämmelse med vad ovan anförts har kommittén företagit en om-

443 arbetning av förslaget till lag om socialnämnd m. m. och framlägger här nytt dylikt förslag. Beträffande här ovan icke berörda punkter hänvisas till den följande specialmotiveringen. Ändringar i andra författningar. När bestämmelserna om tillsättandet av sociala nämnder samt formerna för deras arbete m. m. samlas i en särskild lag, blir en formell överarbetning av de speciella författningar, där dylika bestämmelser förekomma, nödvändig. I det i detta betänkande framlagda förslaget till lag om socialhjälp att ersätta fattigvårdslagen m. fl. författningar har räknats med att en lag om socialnämnd skall träda i kraft samtidigt med socialhjälpslagen. Barnavårdslagen göres till föremål för översyn genom särskilda sakkunniga. Frågan om en revision av alkoholistlagen befinner sig under Kungl. Maj:ts prövning. E n särskild formell överarbetning erfordras därför endast beträffande folkpensioneringslagen, kungl. kungörelsen 27/5 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (SFS 1949:278), kungl. kungörelsen 31/12 1943 om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet (SFS 1943:947) samt kungl. förordningen 29/3 1946 om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (SFS 1946: 99). Vad beträffar förstnämnda kungörelse bör enligt vad kommittén i del I av detta betänkande föreslagit kapitlet om kontant understödsverksamhet utgå. Vid denna överarbetning bör hänsyn tagas till andra aktuella behov av ändringar, vilka kunna framföras från remissinstanserna i samband med yttrande över av socialvårdskommittén i detta betänkande framlagda förslag. Kommittén har därför funnit överarbetningen av ifrågavarande författningar böra äga rum på ett senare stadium. Såsom närmare i specialmotiveringen utvecklas ersätter socialnämndslagen helt lagen om arbetslöshetsnämnd, vilken senare lag sålunda kan upphöra att gälla. Samma gäller lagen om socialregister, vilken dock delvis innehåller bestämmelser, som böra ha sin plats i en kungl. kungörelse, till vilken kommittén framlägger förslag. Specialmotivering till förslaget till lag om socialnämnd m. m. 1 §• Se den allmänna motiveringen s. 428 o. f. samt beträffande andra stycket s. 430. Kommittén har här i motsats till i 1942 års förslag funnit bäst att till vinnande av större klarhet räkna upp de särskilda nämnder, vilkas funktioner skola vila på socialnämnden, i den mån särskilda sådana nämnder ej tillsatts. Arbetslöshetsnämnden intager en särskild ställning i förhållande till andra nämnder såtillvida att sådan nämnd överhuvud taget ej behöver finnas. Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd kan kommunen besluta och Konungen förordna att dylik nämnd skall finnas. E t t dylikt beslut innebär emellertid ej i och för sig att särskild arbetslöshetsnämnd skall inrättas. Kommittén avser att

444 denna ordning skall bibehållas och anser den här föreslagna bestämmelsen tillräcklig som fullmakt för Kungl. Maj:t att meddela dylikt förordnande. När härtill kommer, att Konungen enligt 8 § äger förordna om inrättandet av särskild arbetslöshetsnämnd samt att närmare föreskrifter om nämndens verksamhet kan meddelas enligt denna lags 27 §, kommer denna lag att helt ersätta lagen om arbetslöshetsnämnder, vilken sålunda kan bortfalla. Angående möjligheterna att medgiva undantag från bestämmelserna i denna lag se 26 §. 2 §. Se den allmänna motiveringen s. 437 o. f. 3§1 och 2 mom. Se den allmänna motiveringen s. 439 o. f. Ur specialmotiveringen 1942: »Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 19 § fattigvårdslagen; det har dock ansetts obehövligt att bibehålla föreskriften, att länsstyrelsen skall godkänna annan arbetsfördelning mellan nämndens ledamöter än den som sker genom distriktsindelning enligt 3 § 1 mom.» Enligt 19 § 4 mom. fattigvårdslagen kan fattigvårdssamhälle meddela bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdrag som biträde åt fattigvårdsstyrelsen. Kommittén har liksom 1942 funnit denna bestämmelse mindre lämplig och föreslår ej någon motsvarighet till densamma i socialnämndslagen. Den av socialnämnden verkställda distriktsindelningen bör vara gällande för särskild nämnd, i den mån denna i sin verksamhet vill använda dylik indelning. Därvid skall dock självfallet den särskilda nämnden själv inom sig utse den ledamot, under vilkens uppsikt ett distrikt i avseende på denna nämnds verksamhet skall stå. Bildandet av distriktsstyrelser, vilka i viss utsträckning kunna handla på nämndens vägnar, synes däremot behövligt och lämpligt endast i avseende på socialhjälpens handhavande. Eftersom socialnämnden enligt kommitténs här avgivna förslag i motsats till enligt 1942 års förslag skall kunna fungera även som barnavårdsnämnd har paragrafen utformats med tanke även på denna senare nämnds uppgifter. Emellertid har en saklig ändring vidtagits. Enligt 14 § barnavårdslagen kan barnavårdsnämnd med kommunens medgivande uppdraga åt förening »eller stiftelse att handha viss barnavårdsnämndens angelägenhet och motsvarande bestämmelse upptogs i 1942 års förslag. Densamma torde ha haft en viss betydelse under den första tiden, enär enskilda föreningar o. s. v. uträttaft ett framstående arbete på vissa delar av det område, som genom barnavårdslagen drogs in under socialvården, och därför tillsvidare borde kunna få fortsätta samma verksamhet å barnavårdsnämndens vägnar, om denna fann detta gagneligt. Numera torde bestämmelsen ha synnerligen obetydlig tillämpning. I den mån det i enstaka fall fortfarande anses lämpligt att sålunda amlita enskilda organisationer, bör detta kunna ske efter prövning och medgivande enligt 26 §. 3 mom. Se den allmänna motiveringen s. 49.

4§Denna paragraf motsvarar 24 § fattigvårdslagen och 31 § barnavårdslagen men hade ingen motsvarighet i 1942 års förslag. Anledningen härtill var att kommittén då avsåg att låta dessa bestämmelser inflyta respektive kvarstå i socialhjälpslagen och barnavårdslagen. Vid utarbetandet av socialhjälpslagen har kommittén emellertid stannat för att bestämmelserna dock höra mest hemma i socialnämndslagen.

5§. Se den allmänna motiveringen s. 439. Paragrafen är likalydande med 4 § i 1942 års förslag. I den allmänna motiveringen i 1942 års betänkande anfördes i detta sammanhang bl. a. följande (s. 155): »Det kan t. ex. befinnas lämpligt, att en delegation erhåller befogenhet att tillgodose akuta hjälpbehov i sådana fall, där nämndens ordförande ej anser sig böra avgöra frågan ensam, eller att pröva rent tillfälliga hjälpbehov, vilka kunna tillgodoses utan större kostnad för kommunen. Vid bestämmandet av området för en sådan delegations behörighet bör man icke i lag meddela alltför rigorösa bestämmelser. Socialnämnden bör ha frihet att enligt i lag angivna grunder efter behovet i varje särskilt fall bestämma omfattningen av delegationens åligganden.» De i citatet anförda exemplen hänföra sig till socialhjälpens område. Inom andra delar av socialvården torde de ärenden, beträffande vilka det slutliga beslutet kan överlämnas till delegation, vara av en annan natur än meddelandet av ekonomisk hjälp, t. ex. ifråga om nykterhetsnämnd att avgiva yttrande angående tilldelandet av motbok. Ifråga om nykterhetsnämnd innebär förslaget bl. a., att bestämmelsen i 7 § andra stycket alkoholistlagen angående rättighet för Kungl. Maj:t att förordna, att befattningen med vissa grupper ärenden skola tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott, upphäves. Såsom i specialmotiveringen till 1942 års betänkande framhölls, har kommittén ej ansett lämpligt att genom lagbestämmelser binda kommun till att upprätta reglemente för kommunens socialvård, motsvarande det, som åsyftas i 8 § fattigvårdslagen. Dessa reglementens betydelse torde ha varit ringa. Detta hindrar icke, att det understundom kan befinnas lämpligt att en kommun, särskilt där det finnes ett flertal nämnder, sammanställer de viktigaste bestämmelserna om organisationen i en stadga eller ett reglemente, vilket kan vara till ledning för det inre arbetet men kan ändras av kommunen när som helst, utan att statliga myndigheters godkännande erfordras. Självfallet kan en dylik stadga eller reglemente ej innehålla något som strider emot lagstiftningen. 6 §• Paragrafen är likalydande med 5 § i 1942 års förslag med den skillnaden att särskild föredragande skall finnas för barnavårdsärenden, när socialnämnden fungerar som barnavårdsnämnd. E n motsvarande bestämmelse finnes i 5 § andra stycket alkoholistlagen.

446 Denna paragraf är likalydande med 17 § andra stycket barnavårdslagen med undantag av att den senare självfallet åsyftar endast barnavårdsnämndens område. En motsvarighet till denna bestämmelse återfinnes i 23 § fjärde stycket fattigvårdslagen. Kommittén har funnit angeläget att här ifrågavarande anmälningsskyldighet avser socialvårdens hela område. Se i övrigt kommentaren under 4 §. 8 §• Se den allmänna motiveringen s. 431—436 samt 439. De särskilda nämndernas befogenheter förbli desamma som nu med de inskränkningar som följa av att enligt denna lag socialnämnden alltid skall handhava medelsförvaltningen, i regel företräda kommunen och bevaka dess rätt, utse tjänstemän m. m. Se i övrigt 3 §. 2 mom. Därest länsnykterhetsnämnder och länsarbetsnämnder skulle komma att uppgå i länstyrelserna bortfaller andra meningen. 3 mom. Om socialförsäkringsnämnd i överensstämmelse med ett av socialvårdskommittén framlagt förslag inrättas bör denna nämnd här ingå i stället för pensionsnämnden. 4 mom. skall bortfalla, därest socialförsäkringsnämnd inrättas. Se den allmänna motiveringen s. 431. 9 §• Se kommentar under 3, 4 och 5 §§. 1 0 - 1 7 §§. Se den allmänna motiveringen s. 437—439. Dessa paragrafer ansluta sig nära till 12—19 §§ i 1942 års förslag, justerade med hänsyn till att barnavårdsnämnden ej längre är obligatorisk. Den ändring av valbarhetsåldern från 25 till 23 år som sedan 1942 vidtagits har iakttagits. Beträffande motiveringen för bestämmelsen om representation för båda könen hänvisas till 1942 års betänkande, specialmotiveringen s. 201—202. Förslaget har ändrats endast i en detalj, nämligen på så sätt att i 10 § orden »i regel» trätt i stället för orden »om möjligt»; med särskild tanke på hemhjälpsnämnden, där samtliga ledamöter för närvarande ofta torde vara kvinnor, har kommittén funnit denna ändring befogad. Bestämmelser om ersättning till nämndernas ledamöter och suppleanter givas i kommumallagarna men liksom 1942 har kommittén ansett det böra uttryckligen föreskrivas, att av länsstyrelsen utsedd ledamot och suppleant liksom person som kallats att biträda nämnd skall vara berättigad till i respektive kommun tillerkänd ersättning. 10 § fjärde stycket överensstämmer med kungl. kungörelsen angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet 5 § femte stycket, och 10 § sista stycket överensstämmer med 12 § 1 mom. sista stycket fattigvårdslagen. Beträffande hemhjälpsnämnden gäller att inom nämnden skall finnas

447 personer med erfarenhet ifråga om husligt arbete, beträffande familjebidragsnämnden att erfarenhet på den sociala behovsprövningens område skall vara företrädd inom nämnden och beträffande särskild arbetslöshetsnämnd att den skall inrymma representanter dels för kommunala myndigheter, dels för arbetsgivares och arbetares intressen. Dessa bestämmelser torde vara av ringa betydelse. Anledning saknas att på lagstiftningsvägen söka sålunda påverka kommunerna. Det må erinras om den ståndpunkt kommittén intagit beträffande barnavårdsnämndens sammansättning. 18 §. Se den allmänna motiveringen s. 428—430. 21 §. Kommittén framhöll 1942, att det icke förelåg anledning att i själva lagen meddela så detaljerade föreskrifter, som återfinnas i lagen om socialregister. Lagen borde i stället kompletteras med en förordning, till vilken kommittén dock för det dåvarande ej fann lämpligt framlägga förslag. Dylikt förslag har nu utarbetats och bifogas detta betänkande. 22 och 23 §§. Dessa paragrafer utgöra en redaktionell omarbetning av 24 och 26 §§ i 1942 års förslag, bl. a. i syfte att tydligare framhäva den ordning, i vilken socialvårdens tjänstemän skola tillsättas. E n saklig ändring har gjorts, varigenom möjlighet beredes kommun med kommunalkontor att för socialvårdsuppgifterna utnyttja icke endast kommunalkamrern utan även assistent åt denne. När en socialvårdsbyrå anordnas bör denna handhava de löpande göromålen på socialvårdens område i dess helhet. Det bör icke få förekomma t. ex. att en pensionsnämnd bryter den organisatoriska enhet, som med byråns inrättande eftersträvats. Kommittén har avsett att fastslå detta genom bestämmelsen att till en socialvårdsbyrås uppgifter skall höra att »handhava löpande förvaltningsgöromål för socialvårdens område i dess helhet». I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen s. 440—442. 25 §. Se den allmänna motiveringen s. 442. 27 §. Bland dylika föreskrifter, vilka redan från början kunna förutses bliva erforderliga, må nämnas den under 21 § berörda förordningen angående socialregistret. Vidare anknytes genom denna paragraf kungörelsen angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet till denna lag. Såtillvida motsvarar och ersätter denna paragraf 2 § i lagen om arbetslöshetsnämnd. Formellt upphäves ej endast sistnämnda lag utan även den på denna grundade arbetslöshetskungörelsen. Den senare överarbetas och utfärdas därefter som följdförfattning till lagen om socialnämnd m. m.

.

SÄRSKILDA YTTRANDEN

449 Särskilda yttranden. 1. Herr

Bexelius,

I följande frågor har jag icke kunnat ansluta mig till kommitténs i betänkandet framlagda förslag. 1) Kommittén föreslår, att länsstyrelsen skall utse en ledamot i socialnämnden samt att denne skall vara ledamot jämväl i särskilt tillsatt pensionsnämnd och arbetslöshetsnämnd. Syftet härmed är, att denne ledamot skall tillvarataga statens intressen, eftersom betydande statsbidrag skall utgå till kommunernas socialvårdsutgifter. Jag kan för min del icke finna en sådan åtgärd vara nödvändig eller lämplig. Till en början betvivlar jag nyttan av en statlig representant i dessa kommunala nämnder. Det torde icke vara möjligt för länsstyrelsen att som ledamot utse person som skulle vara kunnigare i socialvård och bättre förstå statsmakternas intentioner än de av kommunen själv utsedda ledamöterna. Den av länsstyrelserna och socialstyrelsen utövade tillsynen över handhavandet av socialhjälpen kommer vidare säkerligen att vara tillräckligt effektiv för att i tid bromsa upp de väl ytterst sällan förekommande fallen, då en kommun medvetet skulle söka överträda gällande bestämmelser, eller för att i tid kunna inskrida med råd och anvisningar, om en kommun skulle exempelvis hålla nivån för socialhjälpen väsentligt högre eller lägre än övriga likartade kommuner. Det är dessutom att märka, att socialstyrelsen enligt förslaget får ställningen som en verklig centralmyndighet — vilket icke är fallet enligt gällande lagstiftning — och att det förutsattes att socialstyrelsen skall utfärda föreskrifter till stöd och hjälp för kommunerna i de avseenden, där detta visar sig påkallat. Slutligen kan jag icke underlåta att konstatera, att kommunerna själva måste betrakta en statlig representant i en sådan rent kommunal nämnd som socialnämnden som ett intrång i deras självförvaltningsrätt. Såvitt jag kan finna bör, sedan länsstyrelsernas organisation på socialvårdens område avsevärt förbättrats och med länsarbetsnämndernas starka position, heller icke finnas anledning att bibehålla systemet med en statlig representant i särskild arbetslöshetsnämnd. Vad beträffar pensionsnämnd bör närvaron av pensionsstyrelsens ombud, som ju har besvärsrätt, erbjuda tillräckliga garantier. 2) Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelse kunna ålägga kommun att utgiva socialhjälp såsom förebyggande hjälp, exempelvis till utbildning eller startandet av ett mindre företag, trots att socialnämnden för sin del ansett, att sådan hjälp icke borde utgivas i det föreliggande fallet. I detta hänseende delar jag kommitténs uppfattning. Jag kan däremot icke finna det vara rimligt, att kommunen icke skall ha rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut. Rätt till omprövning i åtminstone en instans av ett beslut, som gått 33—1783 49

kommunen emot, bör liksom alltid eljest finnas. Observeras bör, att konmun- j andelen i kostnaderna för förebyggande hjälp är lika stor som för annan jocial- I hjälp. Den förebyggande hjälpen hör till de frågor, som socialstyrelsm ingående måste behandla i råd och anvisningar, och styrelsen måste därför vara väl ägnad att i sin domstolsavdelning upptaga och avdöma sådant mål. \ Det är här fråga om ett ömtåligt område, där en någotsånär enhetlig tilämp- | ning är önskvärd men kanske svårare än eljest att få fram. Det måstt vara i lättare för socialstyrelsen att åstadkomma en enhetlig praxis genom itt ge i prejudikat än genom allmänt hållna anvisningar. Under åberopande av vad jag sålunda anfört föreslår jag, att lesvär I över länsstyrelses beslut angående förebyggande hjälp skall kunna anföras av j både kommun och enskild part. 3) I socialhjälpslagen har införts en bestämmelse, som möjliggör lör en kommun att ge socialhjälp i form av en borgensförbindelse. Samtidigt har I emellertid kommunens rätt att bemyndiga socialnämnden att teckna en sådan f borgen begränsats genom en föreskrift, att borgensbeloppet för år räknat icke I får överstiga en tiondel av det av kommunen till socialhjälp anslagna be- i loppet. Ehuru jag icke tror att kommunerna i någon större utsträckning komma att använda sig av det lämnade bemyndigandet att teckna borgensförbindelser, vid vilket förhållande den föreslagna gränsdragningen icke skulle vålla några olägenheter, vill jag dock ur principiella synpunkter opponera mig mot att hinder uppställas mot kommunernas rätt att utge socialhjälp i den form de själva finna önskvärd. En jämförelse mellan sådana borgensförbindelser, som tecknats i syfte att ge socialhjälp och sådana som ingås såsom ett led i finansiella transaktioner kan icke vara rättvisande. Herrar Hartmann och Wangson ha instämt i vad här anförts under punkt 1.

2, Herrar

Bexelius,

Hartmann

och

Höjer.

Vi dela kommitténs mening, att själva konstruktionen av den föreslagna nya socialhjälpslagen kräver ett särskilt stadgande om nödfallshjälp till konfliktinblandad och att detta stadgande bör ha sin plats i slutet av förslagets 6 §. Däremot ha vi den uppfattningen att stadgandets karaktär kommer till lyckligare uttryck med en annan formulering än den för vilken kommittémajoriteten stannat. Den formulering som vi föredra har följande lydelse: »Därest i särskilda fall den hjälpbehövandes behov och omständigheterna i övrigt göra det nödvändigt att socialhjälp meddelas skall detta ske, ehuru vad i denna paragraf stadgas eljest skulle utgöra hinder för åtgärden.»

3. Herrar

Birke,

Hagård

och

Pettersson.

Vi instämma i den av den sakkunnige Stern uttalade särskilda meningen i vad den avser överflyttande av handläggning av socialmål från kammarrätten och regeringsrätten till en särskild avdelning inom socialstyrelsen, benämnd socialöverdomstolen.

451 Det måste — såvitt vi kunna finna — vara principiellt oriktigt att låta den högsta administrativa myndigheten för socialärenden tillika vara dömande instans i socialvårdsmål. Det är såsom i den sakkunniges yttrande framhållits tvärtom önskvärt, att den myndighet, som fungerar såsom högsta övervakare av socialvården, icke tillika har beslutanderätt i sådana frågor, som anses böra behandlas i domstolsväg. Det kan inte vara försvarligt att, såsom av kommitténs majoritet föreslagits, flytta målen från en domstol, sammansatt av på området tränade domare, till den tilltänkta dömande avdelningen inom socialstyrelsen. Särskilt betänklig synes oss anordningen med hänsyn till de organisatoriska svagheter, som skulle vidlåda en enligt förslaget inrättad domstol. Den måste enligt vår mening betecknas som en dålig garant för den rättsvård, det här gäller att upprätthålla. Vi vilja också understryka vikten av att de statsfinansiella synpunkterna bliva tillbörligt beaktade i detta sammanhang. Om, såsom troligt är, kammarrättens balans, så vitt den avser skattemål, efter krigskonjunkturskattemålens upphörande kommer att avsevärt nedgå, synes man kunna räkna med ett snabbt avgörande av de processer, domstolen har att handlägga, ett kraftigt skäl alltså mot att öka ett ämbetsverk med tjänstemän för uppgifter, till vilkas utförande det redan finnes erforderlig personal på annat håll. Det från kammarrätten komna uppslaget, att den skulle erhålla förstärkning av socialsakkunniga vid behandling av socialmål borde enligt vår mening förverkligas.

4. Herrar A. Statsbidrag

Birke

och

till socialhjälp

Hagård. m. m.

Frågan om förstatligande av fattigvården har vid olika tillfällen varit aktuell. Huvudmotivet har därvid varit, att kommunerna icke på ett tillfredsställande sätt förmått omhänderha denna viktiga samhällsuppgift. Främst har detta berott på att kommunerna varit allt för små förvaltningsenheter med högst varierande ekonomisk bärkraft, vilket medfört att understödsstandarden blivit mycket ojämn inom olika kommuner. Givetvis kan alltid diskuteras huruvida den behovsprövade hjälpformen skall vara en statens uppgift eller icke. Med hänsyn till den utformning socialpolitiken i övrigt har fått, skulle det principiellt icke vara mycket att invända mot ett förstatligande. Avgörande för ett ställningstagande till detta problem bor dock icke vara principiella utan praktiska överväganden. De förslag i form av motioner och framställningar, som i detta avseende väckts, har också tillbakavisats just med hänsyn till de praktiska konsekvenser de kunde förutses medföra. Sålunda har anförts att fattigvården endast i viss grad kan centraliseras enar fattigvårdsarbetet bör så mycket som möjligt individualiseras och göras personligt. 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté, som i motiveringen till

452 förslaget angående ny fattigvårdslag utförligt behandlade fördelar och nackdelar av att förstatliga fattigvården, anförde bl. a., att det med hänsjn till den individuella behandling, som fattigvårdsarbetet kräver, skulle »vara skadligt och verka förslappande att lägga fattigvården på statens organ ». Vidare påpekade kommittén att ett förstatligande av fattigvården skulh medföra betydande kostnadsökningar utan motsvarande förbättringar av virden. E t t annat väsentligt skäl, som ofta anförts, är de organisatoriska svårig- j heter, som skulle följa av en överflyttning av huvudmannaskapet från kommu- , nerna till staten. När socialvårdskommittén till diskussion tog upp frågan om den behovsprövade hjälpens omdaning kunde kommittén konstatera betydande ojämn- j heter i fråga om understödsbeloppen inom fattigvården. Standarden var i vissa fall otillfredsställande, under det att på andra håll de hjälpbehövande bereddes en god försörjning. I väsentlig mån berodde dessa olikheter på primärkommunernas storlek och framför allt på deras ekonomiska bärkraft. Socialvårdskommittén övervägde noggrant olika åtgärder till förbättringar. De av fattigvårdslagstiftningskommittén framförda erinringarna mot staten 1 som huvudman för fattigvården delades av socialvårdskommittén såvitt anginge socialhjälpen. Icke heller andra centraliseringsförslag, såsom t. ex. att landstingen skulle övertaga den nämnda hjälpformen, ansågos tillfredsställande. Kommittén stannade för att primärkommunerna skulle vara huvudmän även för socialhjälpen och att den eftersträvade utjämningen borde kunna nås på annat sätt än genom ett förstatligande av hjälpformen. Härvid uppkom då bl. a. frågan huruvida icke kommunerna borde erhålla statsbidrag för vissa socialvårdsändamål. I sitt betänkande om socialvärdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) föreslog kommittén, att staten skall lämna kommunerna bidrag till deras kostnader för socialvård. För det dåvarande ansåg sig kommittén icke kunna taga ståndpunkt till bidragets storlek. Det uttalades dock att statsbidraget borde vara av väsentlig storlek, men också att kommunernas andel alltid borde vara så stor, att de kommunala organen komme att iakttaga nödig sparsamhet och utöva erforderlig kontroll över verk-| samhetens handhavande. För egen del anförde vi under diskussionerna, attj vi ansåge, att statsbidraget icke i något fall skulle få uppgå till mera än 50 96. E n annan väg som också rekommenderades i ovannämnda betänkande för att komma närmare den eftersträvade utjämningen var att företaga sådana, ändringar i den primärkommunala indelningen, att bärkraftigt underlag för** handhavande av socialvården tillskapades. Som ett första steg i detta avseende kan betraktas det förslag om social-; vårdskommuner, som kommittén framlade i betänkandet om socialvårdens organisation. Förslaget var relativt försiktigt avvägt med hänsyn till storleken av de föreslagna socialvårdskommunerna; den allmänna riktlinjen var? att invånarantalet i de nya kommunerna borde hålla sig på omkring 3 000— 4 000. Invånarantalet i vissa kommuner skulle dock enligt förslaget komma att bli så lågt som c:a 2 000.

453 Som resultat av bl. a. socialvårdskommitténs, övervägande kom sedan den kommunindelningsrevision, som enligt statsmakternas beslut skall träda i kraft den 1 januari 1952. Denna reform går avsevärt längre än vad socialvårdskommittén tänkt sig. I viss mån gäller detta även beträffande storleken av kommunerna, även om minimigränsen satts vid ungefär samma invånarantal som socialvårdskommittén föreslagit. Flertalet kommuner blir dock större §ch antalet storkommuner med stort invånarantal och god ekonomisk bärkraft växer. Med hänsyn härtill torde behovet av statsbidrag till socialhjälpskostnaderna icke längre vara så accentuerat. Särskilt för storkommunernas del kan man räkna med att de utan statsbidrag skall kunna hålla en rimlig understödsstandard. Socialvårdskommittén har visserligen vid sin utformning av statsbidragsbestämmelserna ernått en gradering, som i och för sig är erkännansvärd. Den ger dock de största och bärkraftigaste kommunerna betydande tillskott från statens sida. Å andra sidan beredes ett stort antal kommuner tillfälle, att i proportionsvis stor utsträckning, lägga tidigare kommunalt burna kostnader på staten. Socialvårdskommittén uttalade i sitt förut nämnda betänkande av år 1942 bl. a.: »Enligt kommitténs mening är det av vikt att den samhällsorganisation, som utbetalar ett understöd, även får bära en betydande del av de kostnader, som följa med beslutet.» Enligt föreliggande förslag skulle ett antal kommuner endast behöva bidraga med 20 % av kostnaderna för utgiven socialhjälp. Ett så högt statsbidrag som 80 % kan icke medverka till sparsamhet. Erfarenheterna från arbetslöshetshjälpen är i detta sammanhang vägledande. Den undersökning rörande den sociala hjälpverksamheten i vissa kommuner, som utfördes 1932 (Organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m., SOU 1934:53), visar att det är frestande att hårt utnyttja statsbidrag. Särskilt framträda sådana tendenser, där man i undantagsfall anförtrott socialvårdsuppgifter åt oerfarna personer eller åt personer som av ena eller andra skälet äro benägna att uppträda frikostigt, för att icke säga slösaktigt. I sådana fall vittnar erfarenheten om att statsbidragen utnyttjas intill gränsen för det otillbörliga. I viss mån kunna vådor av antydd art förekommas ooh stävjas genom kontroll och inspektion från de statliga myndigheternas sida. För att verkligt effektivt förebygga missbruk av statsmedel, skulle dock krävas en ännu mera ingående och väsentligt dyrbarare kontrollapparat än den kommitténs majoritet föreslår. Redan de i detta avseende föreslagna åtgärderna utgöra enligt vår mening ett allt för långt gående ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt. Statsbidragen få icke vara en förevändning för den starka insyn i och kontroll av socialhjälpens handhavande, som kommitténs förslag utgör. Kommunernas sociala nämnder skulle därigenom bli icke organ för den kommunala förvalt-

454 ningen utan snarare verkställighetsorgan för staten. En sådan utveckling är enligt vår mening olycklig. Slutsatserna av de ovan anförda synpunkterna måste bli, att av såväl principiella som främst praktiska skäl socialhjälpen liksom den nuvarande fattigvården i det stora hela bör vara en kommunal angelägenhet även i fråga om finansieringen. Endast i nödfall bör systemet med statsbidrag tillgripas. Skälen mot införandet av statsbidrag kunna sammanfattas i följande punkter: 1. De ekonomiska konsekvenserna, med erfarenhetsmässigt vunna farhågor för att de kommunala organens ansvarsmedvetande kan uppluckras. 2. Betänkligheter inför långt gående statliga kontrollåtgärder med dyrbar organisation och djupa ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Vårt ståndpunktstagande påverkas dessutom av det förhållande att man i nuvarande läge givetvis icke har någon möjlighet att beräkna, vilka konsekvenser den nya kommunindelningen kan komma att medföra beträffande socialhjälpen. Det kan dock väntas att den utjämning i kommunernas bärkraft, som därmed kommer till stånd, skall ha en avsevärd inverkan också på handhavandet av socialhjälpen. Man bör också kunna räkna med att utgifterna för den behovsprövade hjälpformen till följd av andra socialvårdsreformer främst den nya folkpensioneringen, böra väsentligen minskas. Det finns alltså bärande skäl för att först under någon tid avvakta resultatet av kommunindelningsreformen. Därest det skulle visa sig att ovannämnda åtgärder icke ge väntat resultat, kan frågan om statsbidrag ånyo övervägas. Skulle införandet av dylikt bidrag visa sig nödvändigt, bör det av skäl som ovan utvecklats ske med en modifiering av det förslag, som nu framlagts av socialvårdskommitténs majoritet. Maximigränsen bör alltså vara 50 % med hänsyn till att det organ, som beslutar om utbetalningen, också bör svara för en väsentlig del av kostnaderna. Minimigränsen bör kunna sättas till 15 96, då de ekonomiskt bärkraftigare kommunerna enligt vår uppfattning kunna svara för större delen av kostnaderna utan att hjälpens kvalitet äventyras. I fråga om kostnaderna för anstaltsväsendet ha statsmakterna vad angår uppförande av ålderdomshem redan vid 1947 års riksdag tagit ställning och i princip beslutat om statsbidrag därtill. Förslag till närmare bestämmelser härom torde vara under utarbetande. Beträffande, anstaltsväsendet i övrigt äro vi ense med kommittén därom, att arbetshem och vårdhem böra drivas i statlig regi. Under arbetet inom kommittén ha vi framfört den tanken, att även de föreslagna försörjningshemmen borde inrättas och drivas av staten, varigenom landstingen skulle befrias från deltagande i denna del av socialvårdens anstaltsväsen. B. överförande av kontaniunderstödsverksamheten vid arbetslöshet till socialhjälpen. Föreliggande förslag till lag om socialhjälp m. m. vilar i väsentliga delar på samma grund, som den nuvarande fattigvårdslagen. I ett synnerligen be-

455 tydelsefullt avseende skiljer det sig dock därifrån genom den föreslagna bestämmelsen, att arbetslöshet skall medföra rätt till socialhjälp. Från början har socialvårdskommittén i enlighet med sina direktiv sökt effektivisera och utbygga socialförsäkringen och därvid även föreslagit den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringens omläggning till en allmän och obligatorisk sådan. Förslag härom avgavs av kommittén i september 1948 (SOU 1948:39). Kommittén ansåg, att motiv förefunnos för att stöd åt arbetslösa i vissa fall skulle kunna ges i form av socialhjälp under förutsättning av att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kommer till stånd. Samtidigt skulle ur lagstiftningen avlägsnas bestämmelserna rörande kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa. Efter de uttalanden, som från olika håll gjorts i samband med yttranden vid remiss av förenämnda betänkande, kan den slutsatsen dragas, att frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring icke torde kunna lösas utan en väsentlig om- och överarbetning av det framlagda förslaget. Härtill kommer att det nuvarande ekonomiska läget ställer sig hindrande i vägen för ett genomförande av denna försäkring inom rimlig tid. Kommitténs majoritet har emellertid ansett tidpunkten vara inne, att det oaktat avskaffa den kontanta understödsverksamhet för arbetslösa, som regleras av den s. k. hjälpkungörelsen — med arbetsmarknadsstyrelsen som tillsynsmyndighet — och införa kontanta arbetslöshetsunderstöd i den behovsprövande hjälpverksamheten enligt socialhjälpslagen med socialstyrelsen som central myndighet. I förslaget till socialhjälpslag äro sålunda införda bestämmelser, som reglera en sådan anordning. Avsikten är att utdela kontanta arbetslöshetsunderstöd med belopp, som måste anses i verkligheten vara till sin storlek fixerade i det enskilda fallet genom de anvisningar, som skola utfärdas av tillsynsmyndigheten. Detta innebar i själva verket två slag av socialhjälp: en behovsprövad och en i realiteten icke behovsprövad del. Detta förhållande måste medföra betydande olägenheter vid verksamhetens handhavande. Vi kunna icke undgå att fästa uppmärksamheten på att kommitténs majoritet i detta sammanhang haft vissa svårigheter att övervinna vid lagtextens formulering. Sålunda har i 6 § lag om socialhjälp m. m. införts förbud mot utgivande av socialhjälp vid arbetslöshet, då arbetslösheten är självförvållad, då den arbetslöse är indragen i konflikt o. s. v. Dessa föreskrifter åtföljas emellertid av ett tillägg i sista stycket av samma paragraf, varigenom föreskrives, »att vad i denna paragraf stadgas utgör ej hinder för meddelande av socialhjälp, därest den hjälpbehövandes behov och omständigheterna i övrigt göra en dylik åtgärd nödvändig». Genom detta sammanförande av socialhjälp och kontantunderstödsverksamhet för arbetslösa komma personer, som finna det motbjudande att anlita samhällets behovsprövande hjälpverksamhet, att hänvisas till socialhjälpen

456 — fattigvårdens efterträdare — och dess organ. I vida kretsar icke minst :nom den svenska arbetarrörelsen har man städse visat en tydlig obenägenhet härför. Vi ha icke ansett det försvarbart att i en lag om socialhjälp avsedd att träda i kraft redan med ingången av år 1952 — innan regler för de samhälleliga åtgärderna mot arbetslöshet definitivt utformats — företaga vittgående och till konsekvenserna så omfattande och svårbedömbara förändringar, som kommittémajoriteten i detta hänseende föreslagit. De nuvarande anordningarna för kontantunderstödsverksamhet för arbetslösa böra därför enligt vår mening bibehållas. Det är i detta sammanhang för övrigt att märka, att kommittén förutsätter, att arbetslöshetsnämnden alltjämt skall ingå bland de kommunala socialorganen. Först vid en senare tidpunkt, då arbetslöshetsförsäkringen utvidgats och effektiviserats, böra kommittémajoritetens förslag ånyo kunna upptagas till prövning, om så befinnes erforderligt. C.

Kostnadsberäkningar. Kommitténs majoritet har beräknat de totala kostnaderna för statsverket vid genomförande av framlagda förslag till 38 å 39 miljoner kronor. I detta belopp ingå icke sådana kostnader, som tillhöra den utökade organisationen i socialstyrelsens särskilda avdelning, som skall utgöra socialöverdomstol. Icke heller har hänsyn tagits till de kostnader, som sammanhänga med en utvidgad kontroll- och inspektionsverksamhet från tillsynsmyndighetens sida. Även i fråga om länsstyrelsernas organisation komma avsevärt stegrade krav att ställas. Ett försök till beräkning av kostnaderna härför har kommittémajoriteten ansett sig icke böra göra utan velat avvakta- länsstyrelseutredningens förslag. På grund av att bidrag av statsmedel i betydande utsträckning införes i socialhjälpen erfordras även på detta stadium en betydande kontroll- och revisionsverksamhet. Därtill komma omfattande arbetsuppgifter av ledande och rådgivande karaktär, som på detta avsnitt av organisationen bliva ofrånkomliga och dessutom kostnadskrävande. I fråga om länsorganisationens behov av biträde från läkare vilja vi framhålla, att vi äro medvetna om betydelsen härav. Med hänsyn icke minst till bristen på läkare vilja vi emellertid betona, att det är av vikt att organisationen på denna punkt successivt utvecklas. Till en början bör läkares medverkan kunna erhållas genom anlitande av förste provinsialläkaren eller annan kvalificerad läkare, som finnes inom räckhåll. Först så småningom och sedan erfarenhet vunnits, torde verksamheten kunna tillföras mera specialbetonad läkare med mera utökad tjänstgöring. Till kostnaderna bör slutligen läggas den ökning, som blir en följd av de vidgade principerna för själva socialhjälpsverksamheten, ökade hjälpbelopp i de enskilda fallen och en betydande utökning av hjälpen i förening med en allmän standardhöjning. Dessa, sistnämnda kostnader har kommittén sökt beräkna och därvid .kommit till ett belopp av .sammanlagt fem miljoner kro-

457 nor, en summa som enligt vår mening med största sannolikhet kommer att avsevärt överstigas. Icke heller har medtagits den kostnadsökning, som ett införande av kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa i socialhjälpen kommer att medföra. Vår uppfattning är sålunda, att ett försök till beräkning av kostnaderna för organisationen i sin helhet bort utföras och framläggas av kommittén. Sannolika skäl tala sålunda för att ett genomförande av det framlagda förslaget kommer att medföra en totalkostnad för statsverket vida överstigande den, som av kommittén beräknats. .

.5. Herr

Hartmann

och fru

Nordgren.

I den övervakningsprocedur som föreslås anknuten till arbetsföreläggandet skall, enligt kommittémajoritetens mening (motiveringen s. 165 och lagförslagets 7—11 och 35 §§), länsstyrelsen fatta de grundläggande besluten, men socialnämnden i visst fall få justera dem under övervakningstidens lopp. Denna växling i beslutsmetoden är enligt vår mening icke lämplig; det synes oss riktigast att länsstyrelsen ensam tillerkännes befogenheten att förordna övervakare och utfärda föreskrifter för den övervakande. Herrar Bexelius, Birke och Hagård ha instämt i förevarande yrkande i vad det avser utfärdandet av föreskrifter och ansett att förordnandet och entledigandet av övervakare visserligen alltid bör ankomma på en och samma myndighet men icke på länsstyrelsen utan på socialnämnden.

6. Herr

Höjer.

Angående bestämmelserna om arbetsföreläggande har jag en från majoritetens avvikande ståndpunkt i två avseenden. Enligt min mening bör föreläggande kunna ges endast vid försummelse av underhållsskyldighet mot minderåriga barn, ej vid försummelse som gäller make. Kommitténs motivering å s. 161 för ett bibehållande av bestämmelsen i vad den avser föreläggande mot man och utvidgning av området till att gälla försumlig hustru finner jag otillräcklig. Det tvångsingripande mot den underhållsskyldiges person, som arbetsföreläggandet innebär, bör icke användas annat än för att upprätthålla föräldrarnas underhållsskyldighet mot deras minderåriga barn. Att en bestämmelse om arbetsföreläggande, i vad den avser underhållsskyldighet mot make, kan antagas komma att sakna praktisk betydelse är för mig ett ytterligare skäl att icke komplicera lagen därmed. Lagen om arbetsföreläggande 1 § bör sålunda begynna som följer: Åsidosätter någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet honom åliggande underhållsskyldighet mot barn under sexton år så att för barnets uppehälle eller uppfostran uppkommer kostnad . Beträffande verkställighet av arbetsföreläggande, i den mån detta skall äga rum på anstalt, har majoriteten avvisat tanken att för ändamålet utnyttja fångvårdens anstaltsväsende och föreslår inrättandet av särskilda arbetshem (s. 167). F ö r min del finner jag den första utvägen vara att föredraga. Såsom

458 kommitténs förslag utvisar kan det icke bli fråga om att inrätta mer äi ett fåtal arbetshem. Ett dylikt anstaltssystem blir både dyrbart och föga ignat att fylla sin uppgift. Med den successiva reformering som straffverkställigheten genomgått och genomgår är fångvårdens anstaltssystem avsevär att föredraga för intagning av den lilla grupp, som det här blir fråga om, icke minst därför att differentieringsmöjligheterna bli större. De arbetshem, som kommittén vill låta bestå som dylika, böra i stället tillföras fångvården. Av den här intagna ståndpunkten torde följa att 20—36 §§ lagen om arbetsföreläggande kunna i avsevärd grad förkortas och delvis ersättas med hänvisningar till lagarna om verkställighet av frihetsstraff m. m. och om villkorlig frigivning. Herrar Birke och Hagård ha instämt i ovanstående uttalande evad jörer de kostnadsbesparingar och differentieringsmöjligheter, som ett samordnande med fångvårdens anstaltsväsende erbjuder, då det gäller verkställighet av arbetsföreläggande i den mån detta skall äga rum på anstalt.

7. Fru

Nordgren.

Enligt Kap. I I 6 § i förslag till »Lag om socialhjälp m. m.» skall på rissa villkor socialhjälp utgå till arbetslös efter socialnämndens prövning och genom nämndens försorg. Skälen till att arbetslöshetsunderstöd, som f. n. lämnas av lokala arbetslöshetsnämnder vilka äro underordnade arbetsmarknadsstyrelsen, föreslås inordnade i socialhjälpen äro tvenne: dels en centraliseringav alla hjälpformer där någon form av individuell behovsprövning ifrågakommer, och dels ur den synpunkten att socialhjälpen i det allmänna medvetandet skall betraktas som likvärdig med övriga icke behovsprövade hjälpformer Båda dessa skäl äro utan tvekan i och för sig beaktansvärda. Det oaktat kan undertecknad icke ansluta sig till kommittémajoritetens förslag på denna punkt. Jag anser nämligen, att oförvållad arbetslöshet icke i främsta rummet är en socialvårdsfråga utan en arbetsmarknadsfråga och bör behandlas som en sådan. Visserligen kan det sägas, att behovsprövningen f. n. till viss del är likartad i fråga om fattigvårdsunderstöd åt arbetslösa och arbetslöshetsunderstöd, men på vissa punkter är det dock en betydelsefull skillnad, nämligen vad det gäller hänsynstagande till hemmavarande familjemedlemmars ekonomiska ställning. Till denna skall hänsyn tagas vid behovsprövningen för arbetslöshetsunderstöd men icke när det gäller fattigvård, där fattigvårdsstyrelsen har fria händer att från fall till fall avgöra vad vederbörande skall tillerkännas. Sett enbart ur den synpunkten kan det ju förefalla vara förmånligare för den arbetslöse att få socialhjälp än arbetslöshetsunderstöd med vissa fastställda maximerade belopp för man, hustru och barn, samt ensam person, jämte hyreshjälp med belopp, vilkas storlek växlar alltefter de särskilda förhållandena. Dessa maximibelopp bli dock i praktiken normalbelopp, vilket gör att den arbetslöse någorlunda vet vad han har att räkna med för sitt eget och familjens uppehälle,varvid sålunda skapas en viss trygghet för honom. Arbetslöshetsunderstödet är dessutom, enligt min mening, inte en

459 socialhjälp, utan en samhällets arbetsmarknadspremie, gäldad för att skydda och tillvarataga arbetskraften under de tider denna på grund av vissa orsaker inte tages i anspråk för produktionen. Ett av de mest karakteristiska dragen i modern socialpolitik är, enligt min uppfattning, att hjälpbehov som uppstå på grund av specifika förhållanden t. ex. sjukdom, olycksfall i arbete, oförvållad arbetslöshet o. s. v., normalt skola avhjälpas på annat sätt än genom socialhjälpsbidrag. Man bör därför icke, med utgångspunkt från den i och för sig riktiga motiveringen att den behovsprövade hjälpformen skall i möjligaste mån vara enhetlig, sträva efter att under socialhjälpen draga in behov av samhälleligt stöd, som kunna avhjälpas under andra former. Ett annat skäl varför jag icke kan dela kommittémajoritetens mening i här berörda fråga är, att jag anser att det kommer att bli ett alltför svårbemästrat problem för en socialnämnd att handha ifrågavarande understödsverksamhet. Nämnden skulle bl. a. ha att — visserligen i samråd med platsens arbetsförmedling — bedöma och avgöra sådana frågor som det anvisade arbetets lämplighet för den arbetslöse, hur det skall förfaras med honom vid eventuella arbetskonflikter m. m. Socialnämnden skulle också oundvikligen komma att få taga hänsyn till vad länsarbetsnämnder och arbetsmarknadsstyrelsen ansåg sig böra föreskriva i fråga om villkoren för den socialhjälp som finge utgå till arbetslös, om socialhjälpen skall fungera som arbetslöshetshjälp. Vid arbetslöshet av större omfattning torde det vara nära nog uteslutet att en socialnämnd skulle kunna handhava ifrågavarande verksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen bör också, enligt mitt förmenande, vara tillsynsmyndighet för alla arbetsföra, men oförvållat arbetslösa, inte bara för den grupp arbetare, som är ansluten till arbetslöshetsförsäkringen. Ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen överflyttades ju också 1948 till arbetsmarknadsstyrelsen, efter att tidigare ha sorterat under socialstyrelsen. Vad här anförts innebär givetvis icke att jag motsätter mig att de arbetslösa skall ha rätt till hjälp från samhället. Kungörelsen angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet av den 27 maj 1949 innefattar ju dels och i första hand åtgärder enligt arbetslinjen dels kontantunderstödsverksamhet. Verksamheten i dess helhet omfattar såväl medlemmar som icke medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Kontantunderstödsverksamheten kommer givetvis att i första rummet beröra icke försäkrade; dock att kontantunderstöd enligt kungörelsen utgår jämväl till kassamedlemmar vilka vid långvarig arbetslöshet redan uppburit understöd under den tid som kassans stadgar medge. Av anförda skäl kan jag icke ansluta mig till förslaget om att kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa utbrytes ur den allmänna arbetsmarknadspolitiken och införes under socialhjälpen. Under alla förhållanden finner jag det påkallat, att frågan om de kontanta arbetslöshetsunderstöden bli föremål för ytterligare och mera ingående överväganden, än de som förevarit i socialvårdskommittén, innan slutgiltigt beslut fattas. Intill så skett yrkar jag, att kungörelsen angående vissa statliga och

460 statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet av den 27 maj 1949 kap. 5, kontantunderstödsverksa-mhet, bibehålles och eventuellt blir föremål för nödiga förändringar.

8. Herr

Pettersson.

I likhet med kommitténs majoritet har jag funnit en omdaning av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen vara i hög grad påkallad. Ehuru jag, till skillnad från kommittémajoriteten, icke anser det möjligt att den nya lagstiftningen skall kunna träda i kraft redan den 1 januari 1952, har jag därför i huvudsak kunnat biträda de förslag som framläggas i detta betänkande. Det statsfinansiella läget är, enligt min mening, sådant att stor försiktighet måste iakttagas evad gäller att pålägga det allmänna ytterligare utgifter. I detta sammanhang vill jag anföra att i motiveringen till lagförslagen borde klarare ha uttryckts, att samhällsintressena, kräva av den enskilde att han så långt görligt är strävar efter att själv sörja för sig och de sina. Självfallet skola alla behövande ha rätt att av samhället erhålla det bistånd som är påkallat. Rättigheter medföra dock alltid skyldigheter. Här borde ha understrukits det värdefulla och tilltalande i benägenheten att icke onödigtvis söka det allmännas hjälp som dock, kanske framför allt på landsbygden, ännu ä r en levande realitet. Några uttryckssätt i motiveringen föranleda gensagor. Sålunda har kommittén på s. 211, i samband med hemortsrättsreglemas tillämpning bl. a. anfört, att särskilt i de mindre kommunerna nyinflyttade personer, som kunna antagas komma att behöva samhällelig hjälp, utsättas för en mer eller mindre öppen bojkott. Obestridligen ha nuvarande hemortsrättsbestämmelser, särskilt tidigare, ibland lett till trakasserier mot enskilda. Dessa missförhållanden ha dock icke varit mest lokaliserade till de mindre kommunerna. Tvärtom har man där som regel velat ge de behövande en humanare och mera individuell vård än man gett i större kommuner. På s. 225 anföres att med hänsyn till benägenheten för manipulationer med hemortsrätten, det ökade inslaget av tjänstemän i den kommunala socialvårdsförvaltningen skall bidraga till en förbättring. Påståendet är, enligt main mening, allt för generellt och det innefattar en påtaglig undervärdering a v de kommunala förtroendemännens insatser. Enligt min mening äro kommunalordförandena i mindre kommuner oftast mycket socialt intresserade och de ha som regel handlagt de sociala ärendena på ett förtjänstfullt sätt. I följande punkter vill jag särskilt framhålla en från kommitténs major.-itet avvikande mening. A.

Socialläkarna. Beträffande behovet av socialläkare delar jag kommittémajoritetens mening. Beklagligtvis är antalet läkare i vårt land otillräckligt och måste beräknas så förbliva under avsevärd tid framåt. Att i denna situation inriätta

461 läkartjänster till vilka kvalificerade sökande måste komina att saknas förefaller gagnlöst. Under den tid som åtgår till att få utbildat ett tillräckligt antal läkare för denna socialvård torde det vara nödvändigt att söka utnyttja de nu verksamma tjänsteläkarna. I den mån tillgången på läkare, som specialiserat sig för socialvårdsuppgifter, så medger, så att det går att anordna dylika tjänster, böra dessa knytas till landstingen. Dessa läkare skulle då ha att för undersökningar och konsultationer biträda de sociala organen inom landstingsområdet. Inom länsstyrelsernas sociala avdelning bör förste provinsialläkaren kunna biträda när så finnes påkallat. B. De särskilda bostadstilläggen. Genom det förslag som kommittén framlagt rörande de särskilda bostadstilläggen bör kunna vinnas större enhetlighet och ordning i denna del av folkpensioneringen. Om, som kommittén föreslår, statsbidraget till de särskilda bostadstilläggen, blir något högre än till socialhjälpen, torde man ha anledning räkna med att särskilda bostadstillägg komma, att införas i allt flera kommuner. Kommittén har i detta sammanhang övervägt möjligheterna av att helt slopa de särskilda bostadstilläggen, varvid då skulle ha företagits en höjning av de allmänna bostadstilläggen. Denna väg har icke ansetts framkomlig. Enligt min mening borde övervägandet i stället ha innefattat frågan huruvida man icke skulle kunna slopa de allmänna bostadstilläggen i samband med en justering av folkpensionerna. Den anpassning efter de individuella omständigheterna som är önskvärd skulle då kunna ske genom de särskilda bostadstilläggen. Det torde icke råda tvivel om att ett dylikt system skulle ge ett mera rättvist resultat än det nuvarande, där förmenta olikheter i orternas bostadskostnader först utjämnas genom fastlåsta allmänna bostadstillägg, vartill i övervägande antalet kommuner kommer en ytterligare, i princip mera individuell, utjämning genom särskilda bostadstillägg. Jag anser sålunda att i samband med frågan om statsbidrag till de särskilda bostadstilläggen, man borde ha upptagit till prövning huruvida icke de allmänna bostadstilläggen kunde slopas, och samtidigt företagit en undersökning för justering av själva folkpensionen uppåt. C. Socialhjälpens finansiering. Frågan om socialhjälpens finansiering har varit föremål för ingående behandling inom kommittén. Med hänsyn till önskvärdheten av att nå en utjämning kommunerna emellan, för att understödsnivån skall bliva likartad i olika kommuner har kommittén ansett sig böra förorda väsentliga statsbidrag till kostnaderna. Mot den gradering som föreslagits har jag intet att erinra. Däremot kan jag icke ansluta mig till förslaget att minimigränsen för

462 statsbidragen satts så högt som till 30 96. Denna gränsdragning komme: att medföra att ekonomiskt bärkraftiga kommuner erhålla proportionellt mjcket större statsbidrag än vad som erfordras för att säkra en rimlig undersiödsstandard. Givetvis är det vanskligt att här föreslå en gräns som ger full rättvisa. Med hänsyn till att maximigränsen satts till 80 % anser jag, att det nade varit konsekvent att sätta minimigränsen vid 20 %. Häremot torde kunna invändas att jag, med utgångspunkt från ovanstående resonemang, borde ha föreslagit att de allra bäst lottade kommunerna icke skulle erhålla något statsbidrag. Då emellertid kommitténs förslag innebär att staten, i större utsträckning än vad som är fallet beträffande fattigvården, skall ha inflytande över socialhjälpen, har jag icke velat motsätta mig att statsbidrag skall itgå för täckande av viss del av kostnaderna för all socialhjälp. Jag yrkar emellertid därpå, att beräkningsgrunden blir från och med 20 till och med 8) 96. D. Huvudmannaskapet för försörjningshemmen. I vad gäller frågan om behovet av försörjningshem delar jag den mening som framföres av kommitténs majoritet. Differentieringen av klientelet på olika socialvårdsanstalter torde böra ske enligt föreslagen ordning. Jag anser emellertid inte att behovet av försörjningshem är så stort som kommittémajoriteten räknat med, nämligen två inom varje landstingsområde vilket enligt min mening är alldeles för mycket. Jag kan därför icke biträda förslaget i vad det avser att landstingen skulle anordna och driva försörjningshemmen. Kommitténs förslag innebär att ansvaret för socialvårdens anstalter kommer att åvila tre huvudmän. För ålderdomshemmen svara primärkommunerna, för försörjningshemmen svara landstingen och slutligen för vårdhemmen svarar staten. En sådan uppdelning är icke lämplig. Med hänsyn till det antal försörjningshem det kan bli fråga om är det icke lämpligt att lägga på landstingen att svara för dem. I stället torde frågan bäst kunna lösas genom att staten svarar för såväl vårdhemmen som försörjningshemmen. I denna del vill jag alltså föreslå en ändring i vad kommitténs majoritet föreslagit så till vida att staten bör i olika delar av landet uppföra och driva försörjningshem på försök i mindre utsträckning för att på så sätt anpassa antalet hem och vårdplatser efter behovet.

9. Sakkunnige

Stern.

Till en början vill jag erinra om den ställning till frågan om instansordningen i socialmål, som kammarrätten intagit i sitt den 16 april 1943 avgivna underdåniga remissvar angående socialvårdskommitténs betänkande med utredning och förslag angående socialvårdens organisation m. m., i vilket remissärendes handläggning inom kammarrätten jag själv deltagit. Efter att — i anledning av vad kommittén ifrågasatt därom att socialsty-

463 relsen skall utöva den centrala ledningen av fattigvård, barnavård och alkoholistvård — något hava berört de svårigheter, som gränsdragningen mellan socialstyrelsens och länsstyrelsernas kompetens skulle erbjuda, anför kammarrätten bl. a.: »Men svårigheten härvidlag ligger väl mest däri, att socialstyrelsen icke när det gäller den dömande verksamheten lämpligen kan fungera såsom överinstans i förhållande till länsstyrelserna. Och denna svårighet undvikes, om man i likhet med kammarrätten anser den nuvarande instansordningen i fattigvårds- och barnavårdsärenden böra bibehållas. Vilka svårigheter i övrigt, som i nu ifrågavarande hänseende skulle möta, har ej av kommittén antytts. Kommittén har föreslagit, att den centrala ledningen av fattigvård, barnavård och alkoholistvård skall samlas hos socialstyrelsen, därvid kommittén närmast synes hava tänkt sig, att denna skulle komma att fungera icke blott som högsta tillsynsmyndighet utan även som dömande myndighet i huvudparten av sådana frågor, som för närvarande äro föremål för domstolsprövning. Kommittén har nämligen ifrågasatt, att de besvärsmål på fattigvårdens och barnavårdens område, vilka för närvarande handläggas av kammarrätten, skulle överflyttas till socialstyrelsen eller, närmare bestämt, till en inom densamma inrättad särskild avdelning, vilken skulle organiseras såsom domstol, förslagsvis benämnd socialdomstolen. Beträffande de mål av nu ifrågavarande art, i vilka högsta domstolen respektive regeringsrätten är högsta instans, har kommittén intet bestämt uttalande. När det gäller att avgöra frågan om efter den föreslagna nya organisationens genomförande besvärsprövning i sista instans av de utav kammarrätten handlagda fattigvårds- och barnavårdsmålen bör anförtros åt annan myndighet, måste man först göra klart för sig, vilka fördelar man avser att vinna med en överflyttning. Detta förutsätter att man undersökt, dels vilka fördelar respektive olägenheter, som äro förenade med den nuvarande anordningen respektive kunna förväntas komma att efter nyorganisationens genomförande bliva förenade med densamma, och dels, huru situationen kommer att gestalta sig under den ifrågasatta nya anordningen. Kommittén har endast helt flyktigt och i mera allmänna ordalag berört nn förevarande spörsmål, vilket givetvis försvårar ett bedömande av de av kommittén härutinnan framlagda synpunkterna. Då kommittén emellertid uttalat en önskan, att dessa redan nu böra ställas under debatt, vill kammarrätten för sin del framhålla följande. Den nuvarande anordningen, enligt vilken kammarrätten har att träffa slutliga avgöranden i anledning av besvär över underordnade myndigheters beslut i fattigvårds- och barnavårdsmål, under det att en annan myndighet har att främja dessa socialvårdsgrenars utveckling och utöva en rådgivande och inspekterande verksamhet, medför enligt kommitténs mening vissa praktiska svårigheter, bestående däri, att den rådgivande myndigheten icke är i tillfälle att medverka vid besvärsmålens avgörande. Kommittén synes härvid närmast hava haft i tanke cle s. k. beloppstvisterna. Kammarrätten vill här anmärka, att inga principiella hinder torde möta mot att låta den rådgivande myndig-

464 heten i en eller annan form exempelvis genom tillhandahållande av på socialvårdens område erfarna personer medverka vid avgörandet av sådana mål, där en dylik medverkan kan anses önskvärd. En sådan anordning är icke för kammarrätten främmande. I avgörandet av mål angående fastighets- och virkestaxering deltaga sedan en längre tid tillbaka särskilda sakkunniga, och i mål angående inkomsttaxering har kammarrätten numera möjlighet att i fall av behov anlita särskilda experter i bokföring och skogsfrågor. Fråga har jämväl varit uppe att i avlöningsmål anlita speciell sakkunskap från olika förvaltningsområden. Kommittén synes icke heller anse, att med socialvårdens nuvarande organisation en ändring i omdiskuterade hänseende ovillkorligen behöver vidtagas. E n ändring anses däremot vara nödvändig »ur såväl principiella som praktiska synpunkter», därest socialstyrelsen tillerkännes ställningen såsom »ledande organ och tillsynsmyndighet», enär socialstyrelsen i så fall måste äga att »utöva ett avgörande inflytande på den slutgiltiga lösningen av individuella tvistefrågor av beskaffenhet att böra sortera under statlig myndighet-. Kammarrätten har icke av den i betänkandet framförda argumenteringen blivit övertygad om att detta resonemang är riktigt. Ur principiell synpunkt synes det kammarrätten tvärtom önskvärt, att den myndighet, som fungerar som högsta övervakare av socialvården, icke tillika har beslutanderätt i sådana frågor, som anses böra behandlas i domstolsväg. En domstol utövar ju som regel på de områden, som falla inom dess verksamhetskrets, icke andra funktioner än sådana, som direkt sammanhänga med dess dömande verksamhet, och endast den omständigheten, att handhavandet av de administrativa uppgifterna på dessa områden är anförtrott åt andra myndigheter, utgör enligt kammarrättens mening intet som helst skäl för att på dessa myndigheter överflytta även den judiciella verksamheten. Kommittén har ej heller ansett sig kunna till fullo draga konsekvenserna av sitt principiella ståndpunktstagande i denna fråga, då, som det förefaller, kommittén synes benägen förorda att högsta domstolen och regeringsrätten fortfarande skola slutligt avgöra sådana mål angående tillämpning av fattigvårds- och barnavårdslagarna, som för närvarande tillhöra dessa myndigheters handläggning. Några principiella betänkligheter mot den av kommittén påtalade »dualismen» anser kammarrätten sålunda icke förefinnas.» Efter att härefter hava ifrågasatt, om möjligen vissa fattigvårds- och baxnavårdsmål, i vilka ingen egentlig rättsfråga föreligger till avgörande, kunde — därest icke svårigheter skulle möta för en gränsdragning mellan mål av olika slag — avgöras i administrativ väg, fortsätter kammarrätten: »Kammarrätten har självfallet icke härmed velat säga, att nu omhandlade mål icke kunna på ett tillfredsställande sätt avgöras inom ramen för det nuvarande systemet. Visserligen kan det i sådana mål hända, att handlingarna icke innehålla erforderliga upplysningar om vissa sociala och lokala förhållanden, som kunna vara av betydelse för målens avgörande. Den sakkunskap, som härvidlag anses erforderlig, synes emellertid — såsom tidigare antytts

465 kunna tillföras kammarrätten genom att den beredes möjlighet att vid fall av behov anlita personer, som genom sin verksamhet på det sociala området äga kännedom om förhållandena. Beträffande beloppstvisterna, om vilka kammarrätten redan i annat sammanhang haft anledning yttra sig, vill kammarrätten här ytterligare fram hålla, att till ledning vid avgörandet av storleken av understödsbeloppen i viss utsträckning taxor finnas fastställda eller vedertagna, vilket underlättar avgörandet av dylika tvister. Förekomsten av dylika taxor lär man få räkna med även för den händelse annan myndighet än kammarrätten i förevarande hänseende skulle inträda som besvärsinstans. Om det sålunda enligt kammarrättens mening kan vara i viss mån tveksamt, hur man bör förfara med de nu avhandlade grupperna av fattigvårdsoch barnavårdsmål, kan kammarrätten under inga förhållanden biträda kommitténs mening, att till socialstyrelsen böra överflyttas även de grupper av mål, däri rättsfrågor föreligga till avgörande och som med hänsyn härtill och till sin beskaffenhet i övrigt anses böra behandlas av dömande myndighet, Den grupp mål, som det här framför allt är fråga om, är hemortsrätts tvisterna. Enligt vad som upplysts är frågan om hemortsrätt föremål för särskild utredning inom kommittén. Kommittén synes emellertid räkna med, att även i fortsättningen dylika tvister skola kunna förekomma om ock i minskad utsträckning. Hit höra också i huvudsak mål angående enskild persons ersättningsskyldighet för lämnad fattigvård, landstings ersättningsskyldighet, ersättning av statsmedel och tvister av formell natur. Kammarrätten anser sålunda, dels att dessa grupper av fattigvårds- och barnavårdsmål icke lämpa sig för avgörande i administrativ väg — en me ning, som kommittén för övrigt synes biträda — och dels att de icke böra avgöras av samma myndighet som utövar den inspekterande och rådgivande verksamheten på området, även om inom nämnda myndighet en särskild dömande avdelning härför inrättas. Mot den ifrågasatta överflyttningen tala också andra skäl. Kammarrätten har sedan lång tid fungerat som sista instans för mål av ifrågavarande beskaffenhet och har under denna tid förvärvat en omfattande erfarenhet på det arbetsområde, som regleras av bestämmelserna i fattigvårds och barnavårdslagarna med dithörande författningar. Den brist på erfarenhet, som åtminstone i vissa avseenden måste antagas komma att förefinnas hos en ny för ändamålet särskild tillskapad domstol, inger enligt kammarrättens mening ytterligare starka betänkligheter mot den föreslagna överflytt ningen. Kammarrätten tillåter sig i detta sammanhang erinra om att ända till år 1895 Högsta Domstolen utgjorde sista instans för de fattigvårdsmål, som nu slutligt avgöras av kammarrätten. Jämväl vad som föreslagits beträffande den nya domstolens sammansätt ning är enligt kammarrättens mening ägnat att väcka vissa betänkligheter. Kommittén utgår ifrån att kammarrätten skall behålla sin nuvarande be3 4 - 1 7 8 3 4<>

466 fattning med mål angående mantalsskrivning och kyrkobokföring. Det samband, som förefinnes mellan folkbokföringsåtgärder och hemortsrättstvister, synes tala för att de nu nämnda målen lämpligen böra handläggas av samma myndighet som fattigvårds- och barnavårdsmålen. Kommittén har visserLigen ifrågasatt, att, som folkbokföringsåtgärderna fortfarande komma att tillmätas betydelse för frågan om hemortsrätt, ett kammarrättsråd borde inträda som ledamot av socialdomstolen. Det förefaller emellertid kammarrätten, som om det låge närmare till hands att med bibehållande av nuvarande organisrtion undersöka möjligheten av att låta någon på det sociala området erfaren per son biträda kammarrätten, där behov av sådant biträde ansåges önskvärt. Om kammarrätten alltså icke finner sig övertygad om bärigheten av de skäl, som kommittén anfört för en överflyttning av samtliga fattigvårds- och barnavårdsmål till socialstyrelsen, anser kammarrätten emellertid icke att hinder möter att låta sistnämnda ämbetsverk i viss utsträckning utfärda, anvis ningar till ledning vid sociallagstiftningens tillämpning. Kammarrätten er inrar om, att ett dylikt förfaringssätt tillämpas i fråga om familjebidragsärendena, där arbetsmarknadskommissionen utfärdar anvisningar till ledning för de myndigheter, som hava att taga befattning med dylika ärenden. I fråga om angelägenheter av större principiell betydelse bör dock, såsom för övrigt kommittén själv framhållit, dylik befogenhet förbehållas Kungl. Maj: t. Man kan också tänka sig möjligheten av att kammarrätten i mål, där så kan anses önskvärt, inhämtar yttrande från socialstyrelsen eller annan på det sociala området sakkunnig myndighet.» Några av de synpunkter, som innefattas i kammarrättens citerade utta lande, skola nedan ytterligare utvecklas. Dessförinnan skola emellertid vissa rättshistoriska och förvaltningsrätteliga förhållanden beröras, som synas mig vara betydelsefulla i detta sam manhang och ställa ämnet under en något vidgad aspekt, Fattigvårdsmål hava handlagts av kammarrätten under snart etthundra år. Efter att tidigare kammarkollegium efter länsstyrelsen varit instans i dylika mål (jfr k. brev den 15 februari 1803) och sedermera under ett övergångsskede besvär över Konungens befallningshavandes utslag skulle få full följas direkt hos Kungl. Maj:t (jfr § 22 fattigvårdsförordningen den 25 maj 1847), bestämdes genom förordningen om fattigvården den 13 juli 1853, att kammarrätten skulle upptaga besvär över Konungens befallningshavandes be slut i fattigvårdsfrågor. Någon motivering för denna av Kungl. Maj:t företagna överflyttning synes icke hava givits vid nämnda förordnings utfärdande. En sådan innehålles emellertid i ett utskottsbetänkande, avgivet vid sistnämnda års riksdag i anledning av en motion av Peter Gabrielsson att fattigvårdsmålen fortfarande skulle gå till kammarkollegium. (Se Bihang till Riks-Ståndens Protokoll 1853—1854, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomiutskottens utlåtande 1853 nr 20 Sami. 7 avdel. 2.) Utskotten skriva nämligen: »Och då föreskriften deroni, att besvär öfver Konungens Befallningshafvandes utslag i mål och

467 ärenden af nämnda beskaffenhet skola hos Kungl. Kammarrätten fullföljas, torde hafva i seclnaste fattigvårdsförordning tillkommit dels med afseende å den olika mängd af göromål, hvilka tillhöra det ena eller det andra af Rikets Kollegier, dels af det skäl att berörda, mål och ärenden vanligast angå skyldigheten att till fattigvården bidraga, hvilken skyldighet till en del är såsom en beskattningsfråga att anse, dels ock emedan omförmälda skyldighet är beroende af rätta mantalsskrivningsorten, rörande hvilken fråga, i händelse af tvist, besvär öfver Konungens Befallningshafvandes utslag likaledes böra hos Kammarrätten fullföljas, anse Utskotten Per Gabrielssons motion i denna del icke böra bifallas.* Utskottens skrivsätt »torde» få anses giva stöd åt antagandet, att grunden för överflyttningen av fattigvårdsmålen till kammarrätten icke finnes angiven i några förarbeten till fattigvårdsförorclningen (i konseljakten till denna ingå inga utlåtanden från nämnda ämbetsverk utan blott yttranden från länsstyrelserna). Upplysningar, å vilka utskotten grundat sitt uttalande, kunna tänkas hava under hand inhämtats från vederbörande departement. Liksom tidigare från kammarkollegium kunde fattigvårdsmålen från kammarrätten fullföljas genom besvär till Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet. De avgjordes av Kungl. Maj:t i statsrådet. Däri skedde likväl en ändring, då det i 1871 års fattigvårdsförordning stadgades, att fattigvårdsmålen i högsta instans skulle avgöras av högsta domstolen. Vad som gav anledning till denna förändrade anordning framgår av följande. Sedan gammalt voro i Sverige administrativ myndighets- och allmän domstols beslut inom de områden, som förbehållits vardera kategorien av statsorgan lika mycket värda. (Härom och det som sägs i närmast följande stycke, se professor Nils Herlitz: Allmän Domstol och Administrativ myndighet, Svensk Juristticlning 1941 s. 162 ff.) 1809 års regeringsform fordrade ej att allt vad rättskipning heter skulle förläggas till de allmänna domstolarna. Kort efter regeringsformens tillkomst kom frågan om förhållandet mellan justice och administration, mellan rättsfrågor och »hushållsmål» på dagordningen. Detta ledde till, att genom vissa författningar av 1828 ett stort antal »rättsfrågor» överflyttades från de administrativa verken till de allmänna domstolarna. Man kunde dock inte skönja någon fast princip för urvalet av de frågor, som överflyttades. Historien upprepades ett halvsekel senare. Sverige nåddes under 1860-talet av senkomna vågsvall från en allmän tidsströmning-, som ville hävda rättskip ningens supremati och särskilt ställa förvaltningen under de allmänna domstolarnas kontroll. Ett särskilt utskott vid 1868 års riksdag uttalade sig i anledning av en motion av A. W. Björck att icke blott rättsfrågor utan också frågor »av både judiciell och administrativ natur» i regel skulle hänvisas till allmän domstol. Utskottsbetänkandet bifölls med stor majoritet av andra kammaren. Även första kammaren följde så tillvida tidsströmningarna, som den uttalade sig för att rena rättsfrågor borde gå till domstolarna och mål

468 »av blandad judiciell och administrativ egenskap» visserligen i första in stans upptagas av administrativ myndighet men i sista instans prövas av högsta domstolen. Men även denna gång motsvarade resultatet blott ett stycke av principprogrammet. Både i högsta domstolen (av E. Carleson och J. A. Södergren) och i riksdagen inlades kraftiga gensagor mot en doktrinär lösning av den ömtåliga frågan. Av idén om högsta domstolen såsom en överinstans över förvaltningsorganen blev i huvudsak intet annat än att domstolen under en tid 1871—1894 fick handlägga fattigvårdsmål. Vid framläggandet av förslag till ändrad instansordning för dessa mål framhöll veder börande departementschef, att fattigvårdsmålen just vore sådana mål av både judiciell och administrativ natur som enligt riksdagens underdåniga skrivelse i anledning av nyssnämnda motion borde i första hand prövas av aclmi nistrativ ortsmyndighet men i sista av högsta domstolen. Denna ordning varade såsom redan antytts endast t. o. ni. år 1894. dä den lagändring beslutades enligt vilken högsta domstolens befattning med fattigvårdsmålen upphörde. Anledningen till förändringen var denna gång icke "något av rådande rättsteorier influerat ställningstagande från statsmakternas sida utan sammanhängde allenast med önskemålet att lätta på högsta domstolens arbetsbörda. Såsom en lämplig utväg för ernående av detta syfte föreslogs i en kungl. proposition till nyssnämnda års riksdag det förslag till ändring i 49 § av då gällande fattigvårdsförordning av den 9 juni 1871, att över kammarrättens beslut i fattigvårdsärenclen skulle klagan ej få föras. Under förarbetena och under frågans behandling såväl av remissmyndigheterna som i riksdagen gjordes åtskilliga uttalanden av intresse, när det gäller att bedöma dessa mål efter deras egenart, svårighetsgrad och ur andra synpunkter. Förslag i berörda syfte hade väckts redan 1887 av chefen för justitiedepartementet i en skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet. Därvid framhölls, att det ej borde ifrågasättas att åter lägga fattigvårdsmålen under Kungl. Maj:t i statsrådet, men däremot tagas under övervägande, huruvida icke kammarrätten kunde bliva högsta instans i dylika mål. Denna framställning ledde icke till resultat, i det att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet förklarade sig icke anse lämpligt, att rättssökande parter förmenades att hos Kungl. Maj:t fullfölja talan i fattigvårdsmål. Frågan hade sedan av enskilda motionärer varit upptagen vid såväl 1888 som 1889 års riksdagar, men fallit på grund av andra kammarens motstånd. När den år 1894 ånyo upptogs, var det just nyssberörcla synpunkter, att medborgarnas uråldriga rätt att gå till kungs genom lagstiftningen skulle berövas dem, vilka i riks dagen användes såsom huvudargument mot förslaget. Men propositionens skäl segrade. Ecklesiastikministern (Gilljam) framhöll i första kammaren, att propositionen huvudsakligen — »ja, jag kan säga ensamt» såsom departementschefens ord föllo — vore föranledd av det oroande förhållandet, att balansen av oavgjorda mål inom högsta domstolen för varje år ökades. Ett

469 uttalande av samma departementschef i själva propositionen synes också i detta sammanhang böra ihågkommas: Även med den nu ifrågasatta ändringen skulle fattigvårdsmålen komma att prövas av en för hela riket gemensam domstol, där en bestämd praxis kunde göra sig gällande i de fall, där fattigvårdsförordningens bestämmelser möjligen kunde lämna rum för skiljaktiga meningar, vadan önskvärd enhet i rättskipningen icke genom förslaget äventyrades. Därtill kom vad högsta domstolen och kammarrätten i sina remissuttalanden anfört. Dessa yttranden gingo i för förslaget positiv riktning. Både högsta dom stolen och kammarrätten funno att i fattigvårdsmålens egen beskaffenhet icke läge något hinder för att låta dem stanna i kammarrätten. Av fyra justitieråd framhölls bl. a. att ett anförande av chefen för justitiedepartementet visade hur obetydligt det antal fall vore som bedjjmts olika av kammarrätten och högsta domstolen. Dessutom erinrades om att då fattigvårdsmålen i andra instans icke såsom cle vanliga rättegångsmålen behandlades av skilda överrätter utan av en enda, för hela riket gemensam överdomstol — kammarrätten alltså — borde det ej ur synpunkten av rättskipningens krav erfordras att fattigvårdsmålens behandling skulle fortsätta genom tre instanser. Kammarrätten underströk, att i de fall, där fattigvårdsförordningens bestämmelser kunde lämna rum för skiljaktiga meningar, huvudsakliga vikten beträffande sättet för målens slutliga avgörande torde kunna läggas därpå, att en bestämd praxis gjorde sig gällande. För åstadkommande av största möjliga enhetlighet i kammarrättens avgörande av fattigvårdsmål intogs i enlighet med en utväg, som anvisats av flera ledamöter i högsta domstolen, i kammarrättens instruktion föreskriften om plenibehandling av målen i vissa fall. Beträffande själva målens natur hade utöver vad som redan nämnts gjorts åtskilliga påpekanden under lagändringsdiskussionen. Deras egenskap av att vara av både administrativ och judiciell art hade i skilda sammanhang berörts och analyserats, och sakförhållandena i dem hade av några ledamöter i högsta domstolen betecknats såsom i regel synnerligen enkla, Fölen motsatt uppfattning härutinnan gavs dock också uttryck under debatten. Under riksdagsbehandlingen framhölls därjämte att utöver hemortsrätts frågor andra rent juridiska frågor kunna förekomma vid prövning av fattigvårdsmål. Såsom exempel anfördes frågor om faderskap för barn utom äktenskap. Exemplen kunna emellertid mångfaldigas. Det är icke alls ovanligt, att i fattigvårdsmålen ingå dylika s. k. prejucliciella frågor, både civilrättsliga och statsrättsliga (t. ex. medborgarskapsfrågor) som egentligen äro av beskaffenhet att falla under allmän domstol eller andra myndigheters kompetens. Enligt vedertagen praxis bliva dylika frågor, om de icke blivit prövade av vederbörlig instans genom lagakraftagande utslag, självständigt bedömda av fattigvårclsinstanserna (Jfr. härom Herlitz i ovannämnda uppsats s. 178—179). Ofta kräves dessutom av en i fattigvårdsmål dömande rättsinstans

470 ett ställningstagande till uppkommande processuella spörsmål av natur att prövas med stöd av rättegångsbalken. Med denna historiskt-rättsliga exposé har jag velat belysa fattigvårdsmålens ställning i det processrättsliga systemet. Det framgår av densamma, att de i målen förekommande rättsfrågorna sedan gammalt varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet och att tveksamhet rått huru fullföljdsproceduren skulle ordnas för dem varvid dock tveksamheten aldrig gällt målens judiciella karaktär. Efter att målen från början behandlades i rent administrativ ordning insattes en specialdomstol — kammarrätten — bland instansmyndigheterna och så småningom blev landets högsta allmänna domstol det i sista hand dömande organet. Därmed var deras egenskap av mål av prononcerad judiciell karaktär definitivt fastslagen och någon ändring i detta betraktelsesätt hos statsmakterna kan icke sägas hava inträtt i och med det att högsta domstolens befattning med dem upphörde. Tvärtom underströks kammarrättens egenskap av domstol av högsta domstolen i dess motivering för att målen skulle stanna i kammarrätten. Rättsutvecklingen i landet har ju för övrigt gått i riktning att låta även rent administrativa mål i stor utsträckning i högsta instans prövas av domstol (jfr. inrättandet av regeringsrätten). Härigenom synes kammarrättens huvudanmärkning mot tanken på att överflytta målen från kammarrätten till socialstyrelsen — ett rent administrativt verk — till sin principiella innebörd fullt klarlagd. Bakom strävandet att i största möjliga utsträckning uppdraga en klar gräns mellan administrativa och dömande organs verksamhet måste anses ligga principen om en domstols skyldighet att pröva och avgöra uteslutande på rättsliga grunder utan hänsyn till vad som eventuellt ur en eller annan synpunkt kan anses lämpligt i det föreliggande fallet. I följd härav förefaller det stå i direkt strid med den rättsuppfattning, som kan utläsas av den ovan skisserade utvecklingen, när kommittén i sin av kammarrätten citerade motivering för ifrågavarande förslag förklarar, att »socialstyrelsen just i sin egenskap av ledande organ och tillsynsmyndighet för socialvården borde utöva ett avgörande inflytande på den slutgiltiga lösningen av individuella tvistefrågor av beskaffenhet att böra sortera under statlig myndighet». Kommitténs i ett senare uttalande i fråga om lämpligheten att göra socialstyrelsen till en överordnad domstol i förhållande till länsstyrelsen anförda påstående att »utvecklingen under senare år alltmer gått i sådan riktning att en dylik ordning ej längre bör erbjuda principiella betänkligheter, särskilt icke om socialstyrelsens befogenheter av dylikt slag utövas av en avdelning organiserad som en domstol» måste jag under hänvisning till det ovan sagda beteckna såsom föga välgrundad. Om på något område inom förvaltningen en utveckling av antytt slag verkligen låter sig spåra, synes det i allt fall obefogat att åberopa en sådan till stöd för inrättande av en högsta instans sådan som den föreslagna för mål av socialmålens art. Att den omständigheten, att det är en s. k. dömande avdelning, som skulle övertaga kammarrättens funktion i ifrågavarande hänseende skulle vara ägnad

471 att i någon mån försvaga de invändningar, som rests mot anordningen, vill jag bestrida, Den organisation, som föreslås för densamma, synes mig lida av betänkliga brister. Särskilt förefaller det mig som om socialöverdomstolen med avseende å sin sammansättning kommer att sakna den stadga och fasthet, som framför allt bör vara för en domstol utmärkande egenskaper. De grunder, enligt vilka en utvidgning av domstolen i vissa fall skola ske, synas mig i motiven alltför lösligt och svävande utskisserade. Domstolens sammansättning blir enligt min mening i för hög grad beroende av tillfälliga omständigheter. Framhållas bör att generaldirektören icke ens alltid är rättsbildad. Den tilltänkta organisationen garanterar därför icke enligt min uppfattning en verklig domstolsbehandling av socialmålen. Förresten tyckes det mig alldeles bortsett från nu påpekade svagheter i domstolens organisation som om denna även med avseende å sin föreslagna sammansättning i övrigt måste betecknas såsom avgjort underlägsen den, som den är avsedd att erätta. Med all respekt för en med alla utmärkta kvalifikationer utrustad jurist, sådan som kommittén tänkt sig såsom ordFörande i domstolen, och dennes tilltänkta bisittare lärer — om de icke till äventyrs tidigare förvärvat grundlig erfarenhet i fattigvårdslagfarenhet — avsevärd tid komma att förflyta innan domstolens ledamöter lyckas få den rutin och kunskap, som förefinnes i kammarrätten med dess snart hundraåriga traditioner på området. Ser man vidare till formerna för målens handläggning i kammarrätten i förekommande fall med plenibehandling — därunder f. n. de ordinarie ledamöternas från tre divisioner samlade erfarenheter få göra sig gällande — synes mig torftigheten hos vad som skulle komma i stället än mera framträdande. Den gamla fattigvårdskommittén uttalade på sin tid (a I I fattigvårdslagstiftningen, Del I. Förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar s. 426—428) att några anmärkningar mot att kammarrätten utgör sista instans i målen icke försports och att kommittén ej heller funnit anledning att i avseende ål nu ifrågavarande mål frångå denna anordning, men nu synes socialvårdskommittén vilja göra gällande, att kammarrätten icke i tillräcklig grad besitter social erfarenhet och kunnighet. Kammarrätten har anvisat en väg till avhjälpande av denna brist i sin utrustning — i den mån en sådan verkligen förefinnes — och mig synes som om de av kammarrätten i detta hänseende föreslagna reformerna på ett säkrare sätt än de av kommittén ifrågasatta skulle skapa garantier för en fullgod överinstans för socialmålen. — I detta sammanhang kan tilläggas, att om clet är riktigt, att såsom kommittén säger kammarrätten sällan på besvär av enskild ändrar länstyrelsens beslut angående storleken av ett understöd, så torde detta icke bero på att kammarrätten — åtminstone icke i den mening kommittén synes vilja göra gällande — saknar förutsättningar för att utföra en sådan prövning, utan på vissa för mål av den typen karakteristiska förhållanden, som med all säkerhet skulle leda till motsvarande processresultat vilken domtol som än toge befattning med målen. Förklaringen synes med andra ord främst böra sökas i den omständigheten, att det ju i dessa mål

472 oftast gäller frågor om höjning av ett understöd långt efter det behovet av sådant förelegat. Således kan processläget i målen i regel sägas vara synnerligen vanskligt, — Det må icke förmenas kommittén att hysa förväntningar om nedgång i fattigvårdsmålens antal efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Därom bör man dock icke göra sig överdrivna förhoppningar. Ny lagstiftning betyder ofta nya problem och reducering på en punkt i proces sandet kan medföra ökning på en annan med de konsekvenser på ökad arbetskraft, som detta kan medföra för en ny domstol med från början starkt begränsad personaluppsättning. Det har av den historiska utredningen framgått, att en av anledningxrna till fattigvårdsmålens läggande under kammarrättens dom värj o var att denna hade att handlägga mantalsskrivningsärenden. Då mantalsskrivningen fortfarande kommer att vara den för »hemortsrätten» grundläggande faktorn, står berörda grund för kammarrättens handhavande av målen fortfarande kvar. I regel torde visserligen hemortsrättsfrågorna inte komma att giva anledning till tvister, men å andra sidan har kommittén själv framdragit för hållanden (jfr. 22 § i förslaget), som skulle medföra att »hemortsrättem för vissa fall gjordes oberoende av mantalsskrivningen. Att i sådana fall låta mantalskrivningen och de åsyftade »manipulationsfrågoraa» i fortsättningen avgöras av skilda myndigheter vore, då processmaterialet för spörsmålen axbåda slagen delvis sammanfölle, en synnerligen opraktisk och olycklig lösning av instansfrågan. Till denna fråga skall jag ytterligare återkomma i det följande. Då slutligen kommittén velat möta kritiken mot socialdomstolen med ett påpekande (s. 277) att en förening av både de förvaltande och dömande befogenheterna redan nu förefinnes hos länsstyrelserna, så framgår det ju av det förut sagda, att rättssystemet för de administrativa eller halvadministrativa målens räkning i första instans just tänkt sig lokalmyndigheter av mer administrativ karaktär men domstolar såsom överinstanser, snarare ett skäl alltså, som talar för en motsatt uppfattning än den kommittén företräder. Av anförda skäl kan jag ej biträda förslaget om inrättande av en dömande avdelning i socialstyrelsen såsom sista instans i socialmål, i vilka kammar rätten nu fungerar såsom sådan, men tillstyrker jag, att en sådan anordning måtte tagas under övervägande, varigenom kammarrätten erhåller förstärkning med särskilda socialsakkunniga vid dylika måls eller åtminstone vissa dylika måls behandling. Min kritik mot förslaget att socialstyrelsen skall få sig tillagd domsrätt inskränker sig emellertid icke till att allenast avse de mål, som f. n. handläggas av kammarrätten. Den riktar sig givetvis också mot förslaget om socialöverdomstolen såsom överinstans för mål, som f. n. höra under regeringsrättens domvärjo. Huvudskälen mot en överflyttning av mål från regeringsrätten anser jag vara desamma som anförts rörande de mål, som nu handläggas av kammarrätten. Jag vill i detta sammanhang blott åberopa vad som ovan sagts om det olämpliga i att sammanföra administrativa och dömande befogenheter

473 hos en och samma myndighet. Det framlagda förslaget till lag om arbetsföreläggande erbjuder ett tråkigt exempel på hur kommittén i förevarande hän seende nonchalerar en viktig rättsgrundsats. Såsom något alldeles särskilt förkastligt måste jag nämligen beteckna, att socialstyrelsen enligt kommittéförslaget göres till högsta instans i mål angående frihetsberövanden i administrativ ordning. Kommittén trycker särskilt på att dessa mål innebära en bedömning av den underhållsskyldiges betalningsförmåga och betalningsvillighet, vid vilken sociala synpunkter göra sig i hög grad gällande. Vad det dock enligt min mening främst kommer an på är, att målen i högsta instans bliva prövade av högt kvalificerade domare. En fråga, som inställer sig vid ett ställningstagande till kommittéförslaget om instansordningen i socialmål, är givetvis den ekonomiska. I saknad av utredning har jag ej velat närmare ingå på densamma. Förslaget om inrättandet av en socialöverdomstol, medför — då det inte med säkerhet kan bedömas om eller i vilken mån ett anslag till denna kan kompenseras genom indragningar på annat håll — att man måste räkna med en stegring av statens utgifter för den sociala rättsvården genom de föreslagna reformerna. Med den av kommittén föreslagna instansordningen torde den utformning, som givits åt hemortsrättsbestämmelserna, i viss mån få anses äga samman hang. I det föregående har kammarrättens ställning som högsta instans i mantalsskrivningsmål redan anförts som ett viktigt skäl för bibehållande av dess domsrätt jämväl i socialmål. Kommittén har — i riktig känsla för att en splittring i domstolsförfarandet i fråga om mantalsskrivningsmål och social mål kan medföra vissa komplikationer vid behandlingen av det senare slaget av mål — i motiveringen (s. 279) uttalat sig om detta spörsmål. För att få någon rätsida på det hela synes kommittén för vissa fall av dubbelmantalsskrivning vilja göra kammarrätten till någon slags remissinstans åt socialstyrelsen, därvid kommittén, bland annat framhåller, att »det är så lätt att skapa en form för detta» d. v. s. för de båda myndigheternas inbördes ställning, i de fall, då ett mål skulle tillhöra bådas domvärjo. För min del tror jag däremot, att detta icke alls blir så lätt. — Då kommittén vidare anser, att förekomsten av s. k. manipulationsmål, d. v. s. de ovan omnämnda målen enligt 22 § socialhjälpslagen, avseende åtgärd att förhindra en persons mantalsskrivning i viss kommun eller att främja att han mantalsskrives i annan kommun, icke skulle vara ett skäl för att socialmålen borde behandlas av kammarrätten, synes mig denna, uppfattning vederlagd redan genom det förut sagda, Det bör emellertid tilläggas, att det tvärtom framstår såsom alldeles särskilt viktigt, att dessa delikata frågor komma att behandlas av den myndighet, som framför andra kan sägas besitta erfarenhet och kompetens, då det gäller bedömning av bosättningsorts- och därmed sammanhängande spörsmål, nämligen kammarätten. När slutligen kommittén — efter vad det kan förmodas icke opåverkad av sin vilja att eliminera ännu en anledning till ett befattningstagande med

474 socialmålen från mantalsdomstolens sida — giver åt huvudregeln för hemortsrätten den innebörden, att den faktiska mantalsskrivningen i en kommun alltid skall medföra ersättningsskyldighet för socialhjälp således även i fall då en icke laga kraftvunnen mantalsskrivning genom en i rätt tid anhängiggjord process förklaras felaktig, måste jag hålla före, att kommittéförslaget härufinnan icke är godtagbart ur rättvisesynpunkt. Beträffande vad som av kommittén anförts om socialvården och folkbok föringen (s. 230 o. f.) har jag icke blivit övertygad om den generella giltigheten av den av kommittén uppställda, tesen att de undantagsbestämmelser i fråga om rätt mantalsskrivningsort, som i sociallagstiftningens intresse kunna anses nödvändiga, måste innebära undantag ej från mantalsskrivningens verkningar utan från själva mantalsskrivningsåtgärden. Jag är härutinnan snarast av motsatt mening och anser således, att dylika bestämmelser av typ 48 § fattigvårdslagen hellre böra intagas i de särskilda sociallagar, av vilka cle betingas, än i folkbokföringsförordningen. Då gällande folkbokföringsförordning är föremål för översyn i annat sammanhang, anser jag mig här böra inskränka mig till att uttala, att jag icke kunnat biträda förslaget om andra ändringar i folkbokföringsförordningen än såvitt rör 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen. Jag anser mig vidare böra reservera mig mot kommittéförslaget i vad däri föreslås, att bidrag av statsmedel skulle utgå för täckande av andra kommunernas kostnader för socialändamål än sådana som bestritts med kommunalskattemedel. Jag anser förslaget om en längre gående statlig bidragsskyldighet otillräckligt motiverat. Det synes mig angeläget, att detta spörsmål göres till föremål för en särskild utredning. Till slut ser jag mig föranlåten att göra några smärre detaljanmärkningar i fråga om kommitténs författningsförslag. I 8 § förslaget till lagen om socialhjälp m. m. synes mig uttrycket varje kommun böra utbytas mot varje landskommun och stadskommun såsom imera korrekt. (Jämför motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen.) I förslaget till lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål borde det i specialmotiveringen intagna exemplet till hjälp vid användandet av tabellen i 3 § ingå såsom en anvisningspunkt under själva paragrafen. Detta skulle i hög grad underlätta läsiiingeni av stadgandet, clå man kan befara att den, som läser det, icke alltid har vare sig motiven eller särskilt utfärdade hjälptabeller till hands.

BILAGOR

475 Bilaga

1.

Undersökning- angående återkrävande av fattigvård från enskilda samt angående fattigvårdsstyrelsemas förebyggande verksamhet m. m. Utförd för socialvårdskommittén år 1947 av Karl J. Höjer och Gustaf

Holmstedt.

Den officiella fattigvårdsstatistiken lämnar inga upplysningar angående de i rubriken angivna förhållandena, enär dessa bättre lämpa sig för engångsundersökningar än för fortlöpande statistiska redogörelser. En dylik engångsundersökning har för socialvårdskommitténs del erfordrats och inriktats på de tre åren 1944— 1946. Uppgifter infordrades från vissa fattigvårdsstyrelser våren 1947 enligt tvenne blanketter. Undersökningen har verkställts enligt representativ metod. För att erhålla ett representativt urval av kommuner av olika storlek, näringsförhållanden m. m. i olika delar av riket har nyttjats den kommunsampling, som användes för den partiella folkräkningen år 1936. För att begränsa undersökningens omfattning har dock endast medtagits varannan av de landskommuner, som ingå i partiella folkräkningen, i fråga om städerna däremot samtliga. Vissa smärre avvikelser i kommunurvalet ha föranletts av förändringar i kommunindelningen sedan folkräkningsåret. Av samtliga 554 kommuner, som ingå i partiella folkräkningen, medtogos i undersökningen 286. Uppgifter ha erhållits från 262 av de utvalda kommunerna, varav 45 äro städer. På grund av att olika delar av riket — landsbygd, städer och riksområden — icke äro representerade i undersökningen i förhållande till sin folkmängd har vid sammanräkning av materialet till att avse landsbygd, städer och hela riket sammaiivägning skett med användning av folkmängdssiffrorna för år 1945, det mellersta året i undersökningsperioden. Resultatet av undersökningen redovisas i det följande med fördelning på olika s. k. riksområden och på kommuntyper efter näringskaraktär. Indelningen i riksområden följer den indelning, som använts vid 1940 års folkräkning. Landskommunerna ha därvid hänförts till fem områden, nämligen 1) Mälarlänen (omfattande Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län), 2) Östra Götaland (Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län), 3) Skåne, Blekinge och Halland, 4) Bohuslän och Vänerlänen (Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län), 5) Dalarna och Norrland. Med avseende på olikheter i näringslivet ha landskommunerna indelats i fyra kommuntyper: jordbrukskommuner (A-kommuner), blandade kommuner (B-kommuner), industrikommuner (D-kommuner) och övriga kommuner (C-kommuner), varvid följts den indelning, som gjordes vid 1940 års folkräkning. Till jordbrukskommuner ha räknats kommuner, där minst 75 % av befolkningen tillhör jordbruk med binäringar. Såsom »blandade» kommuner ha räknats kommuner, i vilka 50—75 96 av befolkningen tillhöra jordbruk med binäringar, och såsom industrikommuner betecknats kommuner, i vilka mindre än 50 % av befolkningen tillhöra jordbruk med binäringar och befolkningen är agglomerad (minst 2/s boende i tätort). Till en särskild grupp »övriga» kommuner ha slutligen förts alla icke agglomererade landskommuner, i vilka mindre än 50 96 av befolkningen tillhöra jordbruk med binäringar. Den starka begränsningen av antalet undersökta kommuner har ansetts befogad, enär det dock icke förelegat behov av att få en exakt bild av förhållandena

476 i fråga, utan endast ett besked, huru dessa förhållanden ungefärligen ställa sig. Att undersökningen verkligen i stort pekar riktigt kan kontrolleras genom den offentliga fattigvårdsstatistiken. Enligt denna uppgick det såsom fattigvård utgivna hemunderstödets totala, värde för åren 1944—194G till respektive 46,0, 47,7 och 47,6 milj. kr. De på grundval av materialet från de 262 undersökta kommunerna sammanvägda siffrorna för hela riket äro 45,o, 48,0 och 48,9 milj. kr. Överensstämmelsen måste anses mycket god.

Återkrav från enskilda. Undersökningen inriktades dels på att söka få fram de grunder varje fattigvårdsstyrelse tillämpar i fråga om återkrav gentemot enskilda, dels på att få fram uppgifter om influtna belopp, erlagda av enskilda, varvid frågan inskränktes till att avse hemunderstöd, vilken hjälpform blir helt dominerande i den blivande social 1 hjälpen. Därjämte efterfrågades belopp, influtna med stöd av 62 § andra stycket fattigvårdslagen. Beträffande influtna belopp ansågs uteslutet att begära deras fördelning på vad som influtit från understödstagaren själv och från försörjningspliktiga. En sådan fördelning skulle icke kunnat göras utan ett omfattande arbete från fattigvårdsstyrelsernas sida och den ansågs icke vara av så stor betydelse, a t t fattigvårdsstyrelserna borde besväras därmed. Fastställda grunder för återkrav. I första hand efterfrågades, om fattigvårdsstyrelsen fastställt grunder för återkiävande av utgiven fattigvård från mottagaren eller för honom eller henne försörjningspliktiga, personer. Svaren utvisa, att detta är } r tterligt sällsynt. Bland landskommunerna förekommer det över huvud taget icke och bland städerna endast, i två fall, nämligen i Stockholm och för en begränsad del av återkravsärendena i Örebro. Från Mölndal har uppgivits att grunder för återkrav fastställts men insänt protokollutdrag avser i själva verket enbart regler för storleken av understöd och därvid bl. a. åt person, som bor tillsammans mted barn, som har egen inkomst. Reglerna avse dels frågan hur stor del av hyran, som bör beräknas belöpa på andra än understödstagaren, dels frågan i vad mån de hemmavarande barnen av sina inkomster skola räknas skyldiga bidraga till föräldrarnas försörjning. Förmodligen tillämpas i sistnämnda avseende fastställda riktlinjer även vid återkrav mot barn, som icke sammanbo med föräldrarna. Det finns anledning antaga att man även på andra håll just när det gäller återkrav mot understödstagarens vuxna barn på samma sätt som i Mölndal kan sägas indirekt ha fastställt vissa grunder för återkravet. Stockholm. Fattigvårdsnämnden godkände 25 februari 1946 nya grunder för uttagande av ersättning för meddelad fattigvård och delegerade för understödsärenden fastställde den 6 mars vissa normer för handläggning av dylika ärenden. Beslutet innebar en djupgående omläggning av tidigare följda principer. Den nya ordningen karakteriseras av a t t ersättning i regel inte skall idtas vare sig av vårdtagaren eller av för denne försörjningspliktige. F r å n denna regel får undantag ske på förslag av fattigvårdsstyrelse (församlingarnas) efter prövning av understödsdelegerade i fall av vissa nedan angivna slag.

1. I fråga

om

vårdtagare.

a) då fattigvård utgår till säsongarbetare och denne under säsongen haft en arbetsinkomst, som rimligen bort räcka till hans försörjning jämväl under tiden till nästa säsong, b) då fråga är om uttagande av ersättning ur en vårdtagares icke-likvida tillgång,

I

477 c) da fattigvård utgår i form av anstaltsvård och vårdtagaren har inkomster eller tillgångar av något slag, d) då en å fattigvårdsanstalt inackorderad person av liknöjdhet eller tredska inte erlägger fastställd inackorderingsavgift, e) då vårdtagarens hjälpbehov uppkommit genom konflikt på arbetsmarknaden samt f) när vårdtagare i avsikt att bedra sig till fattigvård lämnat felaktiga uppgifter. 2. I fråga

om

försörjningspliktiga.

a) då fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen utgår till säsongarbetares familj och denne under säsongen haft en arbetsinkomst, som rimligen bort räcka till för familjens försörjning även under tiden till nästa säsong, b) då fattigvårdsbehov för den försörjningspliktiges familj uppkomer genom konflikt på arbetsmarknaden, c) då fattigvård utgår på grund av att den försörjningspliktige av lättja eller liknöjdhet underlåter att försörja hustru och minderåriga barn, d) då för vårdtagare enligt 3 § fattigvårdslagen försörjningspliktig är i utomordentligt god ekonomisk ställning. Fattigvårdsnämnden fogade till den sista punkten det uttalandet, att vid behandlingen av ärenden rörande ersättning av villkorligt försörjningspliktiga i utomordentligt god ekonomisk ställning hänsyn skulle tagas till, huruvida slitningar kunde väntas uppkomma mellan barn och föräldrar eller eljest olägenheter uppstå, därest krav upplades. Det faller i ögonen att fattigvårdsnämnden i Stockholm genom detta beslut egentligen fastställt en ordning som kan sägas innebära en ömvändning av fattigvårdslagens bestämmelser. Enligt dessa senare föreligger principiellt återbetalningsskyldighet, från vilken genom beslut i det särskilda fallet kan givas eftergift, enligt den i Stockholm numera tillämpade ordningen föreligger i regel icke återbetalningsskyldighet men i särskilda fall beslutas om dylik. Örebro. Fattigvårdsstyrelsens första beredningsavclelning ingick den 13 februari 1946 till fattigvårdsstyrelsen med en framställning, som avsåg enbart återkrav mot villkorligt försörjningspliktiga och som enligt avdelningens uttalande innebar, att det stora flertalet dylika i fortsättningen komme att befrias från a t t bidraga. De föreslagna riktlinjerna för behandling av ifrågavarande återkrav godkändes av fattigvårdsstyrelsen den 28 mars 1946 och innebära dels att ersättning för utgiven fattigvård som regel icke bör utkrävas av dylik försörjningspliktig i den mån månadsinkomsten icke överstiger för ensamstående försörjningspliktig 300 kr. och för makar 450 kr., vilket belopp förhöjes med 75 kr. för varje minderårigt barn, dels ock att, där månadsinkomsten överstiger nyssnsämnda belopp, ersättning i regel bör utgå med viss procent av det överskjutande beloppet, nämligen för insamstående försörjningspliktig 30 96, för makar utan barn 25 96, för makar med 1 barn 20 96, för makar med 2 barn 15 96 och för makar med 3 barn 10 96. Samtidigt med att dessa regler godkändes bemyndigades fattigvårdskamreraren att å fattigvårdsstyrelsens vägnar avstå från uttagande av ersättning i sådana fall där det vore uppenbart, att ersättningsskyldighet efter dessa priciper icke förelåge. Mölndal. De förut berörda reglerna för bestämmande av understöd åt person, som bor tillsammans med barn med egen inkomst antogos av fattigvårdsstyrelsen den 2 januari 1947 och innebära dels att dylikt barn, som har inkomst understigande 400 kr. per månad, icke skall vara skyldig att utöver bidrag till hyran iämna bidrag till föräldrarnas försörjning, dels att om barnets inkomst överstiger sagda belopp skall av den överskjutande delen 30 % räknas till föräldrarnas försörjning, dock högst 50 kr. per månad och barn.

478 P r a x i s beträffande återkrav. Frånvaron av beslut angående vissa grunder för återkravsrättens tillämpning utesluter på intet sätt att dylika grunder finnas utbildade i praxis. Dylik praxis kan emellertid vara till sin innebörd mer eller mindre klart uppfattad av dem som själva tillämpa den, och det möter därför svårigheter att klargöra vad den egentligen betyder. Att genom en enkät få full klarhet kan anses uteslutet. Likväl och enär det på förhand stod klart att det endast i undantagsfall preciserats vissa grunder för återkrav gjordes ett försök att genom frågor få besked om praxis i avseende på väsentliga sidor av återkravsverksamheten. Fyra frågor ställdes och under en femte punkt lämnades fattigvårdsstyrelsen tillfälle att ge upplysningar i övrigt. 1. Förekommer det (i vilken omfattning) att fattigvårdsstyrelsen genom protokollfört beslut med stöd av 62 och 63 §§ fattigvårdslagen »finner skäl till eftergift), och sålunda avstår från sin rätt till återkrav? Enligt allmän erfarenhet från fattigvårdens område avskriver en fattigvårdsstyrelse i regel icke sin fordran, när den finner, att denna icke kan gäldas, utan fordran står kvar och kan sålunda, om förhållandena därtill ge anledning, när som helst ånyo göras gällande. Först med den allmänna preskriptionstidens utgång (10 år) dör dylik fordran. Genom förnyande av kravet kan fordrans livslängd kontinuerligt förlängas. Ett tidigare dödande av fordran kan åstadkommas endast genom a t t fattigvårdsstyrelsen fattar särskilt beslut därom enligt det lagrum, som berörts i frågan. Ehuru det sålunda var bekant, att detta sker i mycket begränsad utsträckning, ansågs det värdefullt att få förhållandena siffermässigt belysta. Frågan besvarades av 205 landskommuner och 44 städer. Nekande svar lämnades av 128 landskommuner och 23 städer (däribland Stockholm, Göteborg och Norrköping). De övriga (77 landskommuner och 21 städer, däribland Malmö) uppge sålunda att beslut om eftergift förekomma men i stor omfattning (40 landskommuner och 17 städer) tillfogas den upplysningen, att dylikt beslut dock fattats endast »i särskilda fall», »i ringa omfattning» m. m. dylikt. Det förekommer även a t t en fattigvårdsstyrelse särskilt anger under vilka omständigheter beslut om eftergift fattats t. ex. »ifall, då söndring i äktenskapet kunde befaras och försörjningsmöjligheterna skadas». Från ett håll framhålles, att frågan om eftergift icke tages upp annat än om den återbetalningsskyldige gör särskild framställning därom. Det har sålunda bekräftats, att fattigvårdsstyrelserna i synnerligen ringa utsträckning använda sin rätt att avskriva den fordran de ha på en understödstagare och de för understödstagaren försörjningspliktiga. I de flesta kommuner förekommer detta icke alls och i övrigt uppenbarligen mest i rena undantagsfall. 2. Upptages i de fall, där beslut att eftergiva fordran ej fattats, frågan om återkrav gentemot understödstagaren med viss regelbundenhet till förnyad prövning? Frågan besvarades av 195 landskommuner och 43 städer. Nekande svar lämnades av 165 landskommuner och 25 städer (däribland Stockholm, Göteborg och Norrköping). Av de övriga (30 landskommuner och 18 städer, däribland Malmö) uppge emellertid flera att regelbunden omprövning av återkrav företages endast när fattigvårdsstyrelsen vid understödets meddelande därom beslutat, att omprövning sker endast »i vissa fall» eller endast i fråga om »fasta understöd» eller endast »när understödstagarens omständigheter förbättrats». I själva verket äro sålunda en del av de jakande svaren missvisande. I andra fall åter understrykes att det verkligen är fråga om en regelbundet återkommande omprövning av fordringarna, i det att det särskilt angives, att dylik företages »varje år», »en gång om året» o. s. v. Sammanfattningsvis kan sägas, att det i landskommunerna hör mera till undantag, att en regelbunden omprövning av återkraven företages, under det att detta

479 förekommer oftare i städerna, ehuru det även där är vanligare a t t så icke sker än tvärtom. Förmodligen är denna skillnad mellan landskommuner och städer betingad av två omständigheter. I en landskommun räknar fattigvårdsstyrelsen med att sådana förbättringar i den betalningsskyldiges ekonomi, att ett återkrav skulle löna sig, komma till dess kännedom utan att regelbundna undersökningar företagas; så kan icke vara förhållandet i städerna. Vidare bör uppmärksammas, att dylika undersökningar innebära ett stort arbete, som förtroendemän ha svårt att hinna med. Har fattigvårdsstyrelsen tillgång till tjänstemän, bli möjligheterna för regelbundna undersökningar större. Eftersom städerna i mycket större omfattning än landskommunerna ha tjänstemän, är det därför naturligt, att regelbundna undersökningar där skola vara vanligare. I båda dessa avseenden må emellertid påpekas, att man borde få en liknande skillnad vid jämförelse mellan landskommunerna inbördes om man grupperar dem efter graden av industrialisering. Utredningen visar emellertid ingen dylik skillnad. Exempelvis uppges regelbunden omprövning förekomma bland A-kommunerna i 12 av 68 kommuner, bland C-kommunerna i 5 av 33 kommuner och i D-kommunerna i 1 av 15 kommuner. Möjligen kan man här hos de industrialiserade landskommunerna spåra ett mindre intresse för återkravsfrågorna än i städerna. 3. Förekommer det att återkrav sker senare än 3 år efter det att understöd utgivits? Denna fråga ställdes närmast med hänsyn till att det i olika sammanhang ifrågasatts, att den allmänna preskriptionstiden icke skulle gälla för fordran av fattivårds karaktär utan ersättas av en betydligt kortare tid t. ex. 3 år. Avsiktligt efterfrågades icke fattigvårdsstyrelsens principinställning utan endast den faktiska förekomsten av så sena krav. Frågan har besvarats av 199 landskommuner och 43 städer. Nekande svar har lämnats av 128 landskommuner och 12 städer. I flera av landskommunernas nej-svar betonas, att återkrav efter 3 år väl kunde tänkas förekomma, ehuru så faktiskt ej varit fallet på många år. Ja-svaren kompletteras ofta med en upplysning, att dylikt förekommit, när vederbörande avlidit och visat sig efterlämna fastighet eller annat kapital eller att det eljest hört till sällsjmtheterna (»två fall på 20 år»). Även i städernas svar åberopas särskilt krav vid dödsfall och vid god behållning i boet (bl. a. av Malmö) som den vanliga typen av krav efter 3 år eller mera. I många fall understrykes att dylika krav äro »sällsynta» eller förekomma »i enstaka fall» eller »i regel icke» (Göteborg). I en del svar både från landskommuner och städer påpekas emellertid att en väsenligt förbättrad ekonomi t. ex. att personen fått ett arv dock någon gång kan ge anledning till återkrav även senare än 3 år efter understödets utgivande, (bl. a. av Norrköping). En jämförelse mellan siffrorna för landsbygd och städer säger ingenting om skillnad i praxis i nu ifrågavarande sammanhang dem emellan. Att nej-svaren bland landskommunerna äro relativt många fler än bland städerna säger icke att frekvensen av sena återkrav per understödstagare räknat är lägre på landsbygden. Frekvensen är nämligen uppenbarligen överhuvud taget låg. 1 en stor kommun hindrar detta icke, att det förekommer ett litet antal fall varje år men i en liten kommun kan det betyda, att det inträffar ett fall kanske vart tionde eller tjugonde år. Detta föranleder självfallet fattigvårdsstyrelsen i den lilla kommunen att besvara frågan nekande, och eftersom landskommunerna i genomsnitt äro mycket mindre än städerna måste nej-svaren bli långt flera från landskommunerna, även om ifrågavarande frekvens är lika på landsbygd och i städer. Sammanfattningsvis kan sägas, att svaren utvisa, att återkrav senare än ;> år efter understödets utgivande äro sällsynta och framförallt rikta sig mot boet efter avlidna personer, som tidigare åtnjutit understöd men någon gång mot personer, vilkas ekonomi på något särskilt sätt undergått en väsentlig förbättring.

480 4. Om understödstagare avlider och boet icke visar andra tillgångar lin lösöre, plägar fattigvårdsstyrelsen då bevaka fordran i boet? Frågan har besvarats av 209 landskommuner och 43 städer. Majoriteten idler 1 18 landskommuner och 27 städer (däribland de 4 största) har besvarat fiågan jakande. Den minoritet av fattigvårdsstyrelser som överhuvud taget icke resa krav mot boet i dylika fall är dock sålunda betydande. De som resa k HIT anteckna i betydande utsträckning reservation för de fall, där bröstarvingar fnnes eller där det överhuvud taget finnes anhöriga (33 fattigvårdsstyrelser), virvid dock i en del fall uppgives, att frågan göres beroende av de anhörigas ekoi.omi. I de 4 största städerna omhändertages boet endast om anhöriga saknas. Fattigvårdsstyrelsen i Malmö meddelar, att folk begär, att styrelsen skall omhänderta lösöret. Andra fattigvårdsstyrelser framhålla, att återkrav ej reses, om boet är av ringa värde (i ett fall anges gränsen 500 kr.), i tre fall framhålles, att krav reses endast i fråga om dem som avlidit på ålderdomshemmet. 5. Övriga upplysningar. Under denna rubrik har ett antal fattigvårdsstyrelser gjort uttalanden, av allmän innebörd eller lämnat mera speciella upplysningar. Sålunda uttala flera styrelser, a t t återkrav sker med största varsamhet och a t t eljest n y t t fattigvirdsOehov lätt kan uppstå, En styrelse uttalar, a t t återkrav alltmera blir en ur.dan tagsföreteelse inom fattigvården. En fattigvårdsstyrelse framhåller, att bohag, som omhändertagits, delas ut till hjälpbehövande, som äro i behov därav. Från en större industrialiserad landskommun uppgives, att fattigvårdsstyrelsen i särskilda fall vid utlämnande av understöd använder ett fullmaktssystem, vilket berättigar styrelsen att uppbära utgivet understödsbelopp av sökandens avlöning. Man synes sålunda här genom att såsom villkor för understöd kräva viss fullmakt ha förskaffat sig möjlighet till en form av inofficiell införsel i sådana fall, där införsellagen icke är tillämplig. Influtna e r s ä t t n i n g s b e l o p p . För att belysa den relativa betydelsen av återbetalningsskyldigheten för den del av hjälpverksamheten, som kommer att dominera socialhjälpen, nämligen hemunderstöden, begärdes för vart och ett av åren 1944—1946 uppgift dels om hela beloppet av under året enligt fattigvårdslagen utgivet hemunderstöd (alltså icke kommunalt pensionstillskott), dels om storleken av belopp, som under året influtit från understödstagare och försörjningspliktiga såsom ersättning för hemunderstöd. Influtna belopp hänföra sig sålunda icke till understöd utgivna ett visst år. Det skulle berett fattigvårdsstyrelserna alltför stort arbete att dela upp influtna belopp efter dylik grund, och siffrorna ge självfallet ändå en god inblick i återbetalningspliktens ekonomiska betydelse. Följande tablå visar utgivna hemunderstöd och i ersättning för dylika influtna belopp i tusental kronor (framräknade tal). Utgivna understöd

Landsbygd Städer' Riket

Influtna ersättningar

17 338 28 255 45 593

18 808 29 169 47 977

19 528 29 401 48 929

823 1110 1993

893 1108 2 001

814 1055 1899

Tabell 1 visar influtna belopp i procent. Det har sålunda under ifrågavarande tre år influtit ersättningar för hemunder stöd med c:a 2 milj. kr. per år. Detta betyder, att av utgivna hemunderstöd c:a 4 96 återbetalas av understödstagarna och för dem försörjningspliktiga. En viss skillnad kan observeras mellan landsbygd och städer; de senare visa

481 genomgående något lägre siffror. Denna skillnad är dock obetydlig i jämförelse med de variationer som framträda mellan olika grupper av landskommuner. I Mälarlänen och i Bohuslän samt Vänerlänen ligger återbetalningsprocenten nere vid 3 eller 2 och till och med under 2. I Skåne, Blekinge och Halland ligger den däremot mellan 6 och 7. Bland de'olika strukturgrupperna intaga jordbrukskommunerna en markerad särställning. Sagda procenttal ligger där omkring 10, under det a t t ingen av de övriga grupperna något år visar högre tal än 5,2 och sålunda ligga på ungefär samma nivå som städerna, om man undantager Stockholm. Tabell 1. Från enskilda influtna ersättningar för hemunderstöd under åren 19441946 i procent av hela beloppet av utgivet hemunderstöd. Influtna ersättningar i %

0 m r il d e

1946 Mälarlänen Östra Götaland Skåne, Blekinge, Halland Bohuslän och Vänerlänen Dalarna och Norrland . . .

2-7 3-6 6-5 3i 5-5

3-4 6-4 7-o 2-4 4*5

2-6 43 6-3 1-7

A-kommuner B-kommuner C-kommuner D-kommuner

10-3 3-6 4-3 4*4 4-8

11*1 3*4 4*5 3*8 47

9-2 2*6 52 2-9

1*9 4-2 5-o 52

Samtliga städer

2*4 5l 44 49 37

4l 1-2 4-8 4*7 5*0

34 Eiket

4i

37 Hela landsbygden Stockholm Götebors* Städer med mer än 30 000 invånare Ovriea städer

4-4

32 35

Jämföras de tre åren med varandra framträder såväl för landsbygden i dess helhet som för städerna tillsammantagna en fallande tendens, vilken för hela riket blir så pass markerad som från 4,1 år 1944 till 3,5 år 1946. Tendensen är emellertid icke genomgående. Särskilt är det påfallande att flera grupper av såväl landskommuner som av städer visa en ökad återbetalningsprocent 1945 i förhållande till 1944. Ehuru utan direkt samband med föregående ansågs det vara av intresse a t t få belyst, vilken ekonomisk betydelse den i 62 § andra stycket stadgade r ä t t e n a t t under vissa omständigheter omhänderta understödstagarens egendom har. Det begärdes därför uppgift om belopp som under vart och ett av åren 1944—1946 influtit av egendom, som omhändertagits med stöd av sagda bestämmelse. Följande tablå utvisar sålunda influtna belopp i kronor (framräknade tal). Landsbygd Städer Riket

1944 228 000 128 000 356 000

1945 284 000 123 000 407 000

1946 268 000 97 000 365 000

De belopp som i dylikt sammanhang kunna på en gång inflyta äro naturligen av synnerligen skiftande storlek. Fattigvårdsstyrelserna torde ofta lämna en om3 5 — 1 7 8 3 49

482 händertagen person i okvald besittning av vissa tillgångar t. ex. en bankbok med kanske ej oväsentliga medel innestående för a t t sedan vid hans död under åberopande av 62 § andra stycket tillgodogöra sig dessa medel. Detta torde även vara orsaken till att beloppen för de olika åren för vissa enskilda kommungrupper äro starkt skiftande. Det saknas anledning a t t här återgiva siffrorna för olika grupper av kommuner.

Förebyggande fattigvård av annat slag än uppehälle och vård. Undersökningen avsåg i denna del åtgärder vidtagna såväl enligt fattigvårdslagen som enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. m. Uppgifter infordrades för varje person för sig, varvid skulle anges numret i socialregistret m. m. Samtliga personer, för vilka åtgärder vidtagits under något av åren 1944— 1946 påbörjade och (eller) avslutade fall skulle medräknas och uppgift om utgifter för vederbörande vart och ett av åren ifråga lämnas. Vidare skulle syftet med hjälpen meddelas och därvid angavs i blanketten såsom exempel utbildning, inköp av maskin, verktyg e. d., startandet av egen rörelse t. ex. kioskhandel, inköp av inventarier till jordbruk t. ex. redskap eller kreatur och bidrag till lösandet av bostadsfrågan, under det att betalning av försäkringspremier icke skulle medtagas. Till sist begärdes ifråga om utbildningsfallen besked om åtgärden vidtagits gemensamt med pensionsstyrelsen. Resultatet av undersökningen har sammanställts i tab. 2a och b. Hela antalet fall var 2 959 eller närmare 3 000 och kostnaderna voro 4,6 milj. kr. I medeltal per år kan man sålunda räkna med 1 000 fall och en kostnad av IV2 milj. kr. eller 1 500 kr. per fall. I denna verksamhet intager sådana yrkesutbildningsfall, till vilka bidrag utgått från pensionsstyrelsen, en särställning. Icke mindre än c:a 35 % eller 350 av nämnda 1 000 fall per år tillhörde denna kategori. Av totalkostnaderna kommo dock endast 29 % eller 0,4 miljoner, kr. per år på pensionsstyr elsefallen. Bortser man. helt från dessa fall har alltså verksamheten omfattat c:a 650 fall per år med en årskostnad av drygt 1 milj. kr. På landsbygden kommer av verksamheten i dess helhet 2 259 fall och på städerna 700 med en kostnad av resp. 3,7 och 0,9 milj. kr. Den geografiska gruppindelningen visar att flertalet av landsbygdsfallen äro a t t finna i Dalarna och Norrland (70,2 % av antalet fall och 81,8 % av kostnaderna). Fördelningen på strukturgrupper är jämnare. Främst ligger där i avseende på antalet fall B-kommunerna med 33,9 % under det att D-kommunerna dominera i avseende på kostnaderna med 45,6 %. Bland städerna dominerar Stockholm med 36,1 % av antalet fall och 45,9 % av kostnaderna. En talande bild av verksamheten erhålles emellertid först om man b e t r a k t a r arten av åtgärderna. Dessa ha vid bearbetningen uppdelats i fem grupper, nämligen 1) yrkesutbildning, varvid kostnaden för eventuell maskinanskaffning inräknats, 2) enbart anskaffning av maskiner, redskap e. d., 3) startandet av företag, 4) bostadsförbättring eller bostadsanskaffning, 5) diverse övriga åtgärder. Den sistnämnda gruppen rymmer endast 3,5 % av hela antalet fall och 3,6 % av kostnaderna och kan sålunda lämnas åt sidan. I fråga om antalet fall kommer den fjärde gruppen, alltså bostadsåtgärderna, närmast pensionsstyrelsegruppen med nära 30 % av samtliga fall. Närmast kommer yrkesutbildning utan bidrag från pensionsstyrelsen (13,1 %) och enbart anskaffandet av maskin e. d. (11,7 %) och sist startandet av företag (6,4 96). Ser man till kostnaderna äro bostadsåtgärderna dominerande med 52,5 96, n ä r m a s t följda av pensionsstyrelsefallen med 29,0 96, under det att yrkesutbildning utan pensionsstyrelsen s a m t grupperna 2 och 3 var och en ligga på endast 4—6 % av samtliga kostnader. Bostadåtgärderna ha i genomsnitt dragit icke mindre än drygt 2 700 kr. per fall.

483 Fördelningen på de olika slagen av åtgärder är synnerligen ojämn inom skilda kommungrupper. Bostadsåtgärdernas framträdande roll är i hög grad koncentrerad till norra delarna av riket (Dalarna och Norrland). I Mälarlänen samt Bohuslän och Vänerlandskapen har den icke alls förekommit. Icke mindre än 94,1 % av antalet bostadsåtgärder och 98,7 % av motsvarande kostnader höra till Dalarna och Norrland. Det är ingen större överdrift att säga, att de förebyggande åtgärderna bortsett från de norra delarna av landet i det väsentliga består av yrkesutbildning (med och utan pensionsstyrelsens bidrag) samt anskaffning av maskin e. d. Detta hindrar icke a t t Dalarna och Norrland även ifråga om dessa och andra förebyggande åtgärder dominera. Sålunda tillhöra exempelvis 60,5 % av pensionsstyrelsefallen och 41,6 % av övriga utbildningsfall dessa landsdelar. Granskas motsvarande fördelning inom de olika strukturgrupperna, finner man att bostadsåtgärderna dominera inom D-gruppen (industrikommuner) med 69,3 % av antalet fall och 89,6 % av kostnaderna. Märkligt nog följa de rena jordbrukskommunerna närmast med 28,2 % av antalet fall och 24,o 96 av kostnaderna. I städerna äro de olika slagen av åtgärder mera j ä m n t representerade. Påfallande är att bostadsåtgärderna här icke alls spela den dominerande roll som på vissa delar av landsbygden. Närmast yrkesutbildningen kommer här s t a r t a n d e t av ett företag med 18,6 % av antalet fall. I fråga om kostnaderna ligger däremot bostadsåtgärderna för städernas del som tvåa med 28,5 96. I samma syfte som de här omtalade åtgärderna förekommer det att fattigvårdsstyrelse i stället för a t t själv t. ex. ställa medel till förfogande för inköp av redskap tecknar borgen å ett lån avsett a t t användas för samma ändamål. Detta förfaringssätt har emellertid varit omstritt. För a t t få en uppfattning om i vilken ungefärlig omfattning detsamma kommit till användning framställdes en särskild fråga, om det under sagda tre år förekommit, att fattigvårdsstyrelsen i if rågakommande syfte tecknat borgen för lån eller fullgörande av arrendekontrakt. Svaren utvisa a t t i de av undersökningen berörda kommunerna så skett på landsbygden i 18 fall och i städerna i 8 eller i 26 fall i hela riket eller 8 å 9 tall per år. Även om hänsyn tages till att undersökningen omfattade ett mycket begränsat antal kommuner, är det sålunda uppenbart, att borgensteckning ej förekommit i större omfattning, sannolikt inom hela landet i 50 å 100 fall per år. Till sist ställdes även en fråga, på vad sätt fattigvårdsstyrelsen söker förhindra att en större engångshjälp missbrukas t. ex. a t t lämnad utrustning av hjälptagaren försäljes. Särskilt efterfrågades, huruvida fattigvårdsstyrelsen själv behåller äganderätten, tager inteckning e. d. De inkomna svaren äro ofullständiga och ha icke k u n n a t bearbetas men utvisa dock a t t båda ifrågavarande metoder tillämpas allt efter hjälpens art. Det synes sålunda vara vanligt a t t när fattigvårdsstyrelse inköper maskiner eller andra redskap dessa till a t t börja med utlämnas endast såsom lån. Så förfares även när en person efter a t t ha avslutat yrkesutbildning med bidrag från pensionsstyrelsen genom styrelsens förmedling och ofta med bidrag från fattigvårdsstyrelsen erhåller utrustning med arbetsmaskin e. d. Om fattigvårdsstyrelse inköper en mindre fastighet åt vederbörande synes denne däremot åtminstone i många fall erhålla äganderätt men fattigvårdsstyrelsen tager inteckning i fastigheten för det utgivna beloppet.

484 Tabell 2 a. F å n g v å r d s s t y r e l s e r n a s förebyggande åtgärder av annat slag än uppehälle och vård under åren 1944—1946. Procentuell fördelning på olika slag av åtgärder. Frninräknade tal. Yrkesutbildning, eventuellt med maskinanskaffning m e d resp. utan bidrag från pensionsstyrelii Maskina,nskaffning enbart och dylikt. 4. Bostadsförbättring eller bostadsanskaffning. Startande av företag. 5. Diverse övriga åtgärder. Dä LOTnmuntypcr

Därav Belopp å 1 000 kr. med utan pst. pst.

för

Antal fall med utan pst. pst.

Landsbygd. Mälarlänen 154 Östra Götaland 190 Skåne, Blekinge, Halland 126 Bohuslän och Vänerland skapen 211 D a l a r n a och Norrland' . . 1604 A-kommuner B-kommuner C-kommuner D-kommuner Städer. Stockholm Göteborg Städer med mer än 30 000 inv Övriga städer Landsbygd Städer Hela riket

4 5 i 18 2 18-2 50o 20-0 10-o 357 7-1 28-7

15-3 7-1 14-3

18-2 4-7 7'i

47-4 37-o 15*6 29-6 6-8 11*1

3i

189 58*7 29-6 11*7 2-5 3 218 19-7 2-4 4-3

552 756 399 525

34-8 2-2 26-1 52-7 16-7 l l i 48-6 21 3 6-1 9-3 6-7 9-3

2-2 28-2 13-9 3 o 18-o 5 4 69-3

6-5 5*6 3o

600 935 327 1561

253 80

28-5 29-6 60o 5-o

7 5 16-2 11*9 1-3 33-7

6*3

430 75

36o 66-

9i 1-3

112 319

54 54

46<)

144 223

238 171 117

för

47-i 17(5 68-4 11-1 4 i 30-7 38-5

11-1

69-1

32o 2*o 24-o 62 9 9-0 5*7 59-3 14-7 18-7 1-8 1-8 45

24-0 14c 7*3

89-c

3-7

37 •

30-:

46-5 14*6 11-1 18-s 9*o 47-1 11*2 11-2 9-9 19*3 2 259 3 4 i 11*1 12-9 2(5 35-8 700 398 19-9 7-7 18*0 10-5

3 5 3 678 936 35

8-o 14-y 18-; 3'8 6-9 3-s 4-1 6 ? 2-o 7 4 5-0 13:'

64 29-9

3 5 4 614

2 959 854 1 3 l

11 7

1-3

6o

42 Tabell 2 b . F å n g v å r d s s t y r e l s e r n a s förebyggande åtgärder av annat slag än uppehälle oo| vård under åren 1944—1946. Procentuell fördelning av de olika åtgärderna på skilda landsdelar in. ni. Framräknade tal. Därav Kommuntyper

Antal fal!

lör

%

med utan pst. pst.

6-7 8-3 5*5

8*9 10-7 9-5 12-1 14-5 6-5 5-7 3 4 12-3 15*3

Landsbygd. Mälarlänen Östra Götaland Skåne, Blekinge. Halland Bohuslän och Vänerlandskapen Dalarna och Norrland . .

9-3 70-2

A-kommuner B-kommuner C-kommuner D-kommuner

24-7 33-9 17*9 23*5

Därav

1 4

Belopp 96

med utan pst. pst.

6-i 4-3 3o

11-1 8-4 16-5 11-6 11*3 2-7 36 17-7 11*5

32*5 3-6 10-5 2-3 10-5

för

1 2

0-:< 0-4

12-8 29*8 11-2 4-8 l l o 33-3 8-6 60-5 41*6 60*5 84-7 9 4 i 46-5 81-8 62-7 47-0 54-5 88-5 98-7 Summa 100 o lOOo lOOo 1000 lOO-o 100*0 lOOo 1000 1000 1000 100 0 lOOo 100 o 1

Städer. 36*1 Stockholm Göteborg 11-4 Städer med mer än 30 000 20-6 inv Övriga städer 31-9

22-4 40-o 1 5 i 46-7 10-3 13-3 52-2

17-5 27-3 9-6 45-6

18-4 7-o 51-6 8-5 8-o 56-3 48-8 19-o 1-4 18-r, 27-9 21-9 6-7 16*3 7-5 100-0 82-i

24-7 60*0 31-2 35 o 34-9 84-2 16*4 3-2 l-o 2 3 i

45-9 8-o

35 2 63-9 29*6 46-2 60-9 22i 11-4 1*6

23o 4-7 47-8 2 3 i 47*8 48*8 27-9 23-3 32-9 8-0 23-1 5-9 13-6 16-3 538

22-9 16-8 26-2 23*i 1 5 i 12-o 13-9 14-8 29-6 20*2 L-9 36o 20o 41-o 18*8 500 15'8 34*1 39-5 19-7 40-8 11-5 37-2 Summa lOOo lOOo lOOo lOOo 100 o lOOo lOOo lOOo 1000 lOOo lOOo lOOo 100 o]

485 Bilaga

2.

Kommunernas beslut om särskilda bostadstillägg till folkpension. En granskning, för socialvårdskommitténs del utförd av generaldirektör Karl J. Höjer. Med hänsyn till pensionsstyrelsens uppgifter såsom besvärsmyndighet i fråga om folkpension m. m. samlas hos styrelsen uppgifter om beslut som enligt 6 § folkpensioneringslagen fattats av kommun angående särskilt bostadstillägg, vilket ;ju är en del av folkpension. De hos pensionsstyrelsen tillgängliga besluten måste därför antagas ge en riktig bild av kommunernas ianspråktagande av folkpensionslagens bestämmelse om r ä t t för kommun att utge särskilt bostadstillägg. I fortsättningen användes för särskilt bostadstillägg förkortningen sb och för bostadstillägg enligt 5 §, som ofta benämnes allmänt bostadstillägg, förkortningen ab. Då det förelegat behov av en ungefärlig bild av den principiella innebörden av de kommunala besluten, h a r en granskning av dessa företagits. Granskningen har sålunda icke avsett a t t utvisa, vilken storlek sb på olika håll erhållit. Granskningen har omfattat samtliga till pensionsstyrelsen t. o. m. den 21 april 1948 inkomna beslut. Enligt det stora flertalet av dessa kunde sb utgå från den 1 januari eller 1 april 1948 eller från tidpunkten för beslutet. E n d a s t i ett mindre antal fall avsåg besluten sb först fr. o. m. den 1 juli 1948. Meddelande om nya beslut inkomma efter hand men torde knappast rubba den bild av beslutens allmänna innebörd som vinnes av det vid granskningstillfället tillgängliga materialet. Antalet kommuner, som sålunda beslutat utge sb, var 123. Dylikt beslut hade fattats i ytterligare en kommun men hade den innebörden, a t t beslutet skulle gälla endast till dess att kommunen blivit uppflyttad i en högre ortsgrupp, varom den gjort framställning. Då denna framställning bifölls, bortföll alltså beslutet om sb. Av de 123 kommunerna äro 55 städer och 68 landskommuner. Fördelningen över landet är mycket ojämn. Endast 5 kommuner tillhöra de fyra nordligaste länen. Inom Västerbottens län finnes ingen kommun med sb. Men även i sydligare län äro på sina håll dylika kommuner ytterst sällsynta (Kronobergs län 1, Gotlands län 1, Blekinge län 2, Skaraborgs län 2, Kopparbergs län 2). Det största antalet återfinnes i Malmöhus län (18 kommuner, av vilka 8 städer och 10 landskommuner). Fördelningen på de fem ortsgrupperna framgår av följande tablå. O r t s

g r u p p Riket

I

II

III

IV

V

Städer Landsbvgd

1 45

14 13

24 6

10 1

6 3

55 68

Riket

%

Hela antalet kommuner samt municipalsamhällen fördela sig procentuellt på de olika ortsgrupperna enligt följande serie: 81,2, 8,0, 8,3, 1,2 och 1,3 (Från

486 departement och nämnder nr 5, 1948, s. 85). Jämföras dessa tal med ta>låns procenttal, framgår det omedelbart att frekvensen av sb är långt större i de högre ortsgrupperna än i de lägre. Likafullt är det med hänsyn till de förhillanden, under vilka bestämmelserna orn sb tillkommo, ägnat att förvåna, att sv de kommuner, vilka beslutat a t t begagna sig av möjligheten att utge sb, icke m.ndre än 37,4 % återfinnas i den lägsta ortsgruppen. Grundvillkoret för sb är enligt folkpensioneringslagen, att personen skall vara >pensionsberättigad» d. v. s. berättigad till folkpension i någon form. Därjämte kan enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn även till den som är bidragsberättigad enligt denna lag utges sb. Det stora flertalet av de 123 kommunerna ha i sina beslut endast angivit a t t sb skall kunna utgå till den som är berättigad till folkpension. Endast 20 kommuner ha beslutat, att sb skall kunna utgå även till änke- (änklings-) bidrag. I e t t mindre antal fall har tvärtom en inskränkning företagits. Sålunda kan i 13 kommuner sb utgå endast till ålders- och invalidpension samt sjukbidrag, rnder det a t t i 5 fall därjämte från sb uteslutits gift pensionstagare utan hustrutillägg och i 1 fall enbart sådan inskränkning gjorts. Mantalsskrivning inom kommunen är enligt lagen förutsättning för sb. Kommunerna ha emellertid med ett undantag till detta villkor fogat andra, uppenbarligen avsedda att skapa pålitligare garantier för verklig tillhörighet till kommunen. I nämnda undantagsfall har man nöjt sig med att utöver mantalsskrivning kräva bosättning, något som väl får anses vara ett tämligen självklart krav. 1 regel har man däremot efterbildat det i 5 § folkpensioneringslagen givna villkoret för ab, enligt vilket man icke är berättigad till ab i någon av grupperna II—V, förrän man de tre närmast föregående åren varit mantalsskriven i den gruppen eller i högre grupp; härtill fogas ofta att man vid ansökningstillfället skall vara bosatt i kommunen. Sistnämnda villkor torde i praktiken gälla även när det ej utsatts i beslutet. I flertalet fall kräves alltså för sb mantalsskrivning såväl innevarande som tre närmast föregående år och därjämte bosättning vid ansökningstillfället. I sammanlagt 40 kommuner (25 städer och 15 landskommuner) möta emellertid andra bestämmelser. I 31 kommuner har man sålunda till nyssnämnda krav på mantalsskrivning för fyra år och bosättning vid ansökningstillfället fogat ytterligare krav. I 13 kommuner krävas sålunda även ett års bosättning och i 7 kommuner hemortsr ä t t i kommunen i fattigvårdslagens mening. I 7 kommuner uppställas båda dessa villkor på en gång och i 4 kommuner kräver man att ettdera av sagda villkor skall vara uppfyllt. I 1 kommun kan mantalsskrivning de 3 föregående åren få ersättas av hemortsrätt i kommunen och i en annan av det faktum, att vederbörande i annan kommun haft sb. I 2 kommuner har man minskat kravet på mantalsskrivning de föregående 3 åren till 2 år, i 4 kommuner förlängt det till 5 år. Till sist utger man i 1 kommun sb enbart till i kommunen bosatta personer med hemortsrätt i kommunen. Sambandet med bostadskostnaden. Enligt folkpeiisioneringslagen utgår ab u t a n hänsyn till den faktiska bostadskostnaden i det särskilda fallet. Ab är icke avsett att anpassa folkpensionen efter individens bostadskostnad utan enbart efter bostadskostnadsnivån inom en viss grupp av kommuner. Man kan säga att ab äro en form av dyrortsgradering av folkpensionerna, ehuru enbart med hänsyn till variationer i bostadskostnadernas nivå på olika orter. Sb har avsetts få en helt annan karaktär. Enligt uttalande av departementschefen i propositionen borde storleken av sb vara beroende av den faktiska bostadskostnaden. Genom sb har en kommun sålunda beretts tillfälle att i det särskilda fallet avpassa en pensionstagares pensionsbelopp efter den bostadskostnad han verkligen har.

487 Beträffande utformningen av sambandet mellan faktisk bostadskostnad och sb angavs intet i propositionen. Såsom i en artikel i tidskriften Folkpensioneringen (häfte 4, 1947) av byråchefen i pensionsstyrelsen Rolf Broberg gjorts gällande torde sb dock, eftersom frågan är om bostadstillägg, icke kunna bestämmas till större belopp än kostnaden för bostad och bränsle. En granskning av kommunernas beslut i detta avseende visar följande. I 52 kommuner h a r m a n som grund för sb:s storlek uppställt den faktiska bostadskostnaden, dock med viss maximering av den bostadskostnad, till vilken hänsyn tages. F r å n bostadskostnaden (maximibeloppet) avdrages i det stora flertalet fall ett fixerat belopp (olika för gifta och ogifta o. s. v.) och skillnaden utgör det sb som utgår till pensionstagaren, om han saknar inkomster eller har små inkomster. Nyssnämnda fixerade avdragsbelopp växlar i hög grad i olika kommuner. Såsom a n t y t t s förekommer det i ett fåtal kommuner ej alls och i en del är det mycket lågt, varvid alltså sb kan utgå med hela eller nära nog hela den taktiska kostnaden för bostad och bränsle. I andra kommuner har det bestämts lika med eller ungefärligen lika med det allmänna bostadstillägget i orten, varvid sålunda sb maximerats till skillnaden mellan den faktiska hyran och ab. Däremellan finnes ett otal varianter. I 22 kommuner har m a n uppställt andra, i hög grad varierande regler, som dock ha det gemensamt med de nyss refererade reglerna, a t t de förbinda sb:s storlek med den faktiska bostadskostnaden. Många gånger är innebörden av dessa regler ej i högre grad avvikande från de förut berörda men understundom äro de svårförståeliga och synas leda till egendomliga och knappast avsedda resultat. Man h a r i samtliga dessa fall bestämt visst maximibelopp (olika för gifta och ogifta o. s. v.). I 6 kommuner fogar man härtill endast a t t sb dock icke får överstiga bostadskostnaden. Innebörden av denna ordning ligger nära i föregående stycke berörda fall. I l l kommuner har man däremot som villkor uppställt att den faktiska bostadskostnaden skall överstiga ab. Det vill synas som om i detta fall den som har en h y r a lika med eller under ab:s belopp ej alls kan få sb, under det att den, vars hyra ligger obetydligt högre än ab., får sb med maximibeloppet, om hans inkomstförhållanden ej lägga hinder i vägen. Möjligen har man syftat till den ordning som gäller i en annan kommun, nämligen a t t sb utgår med skillnaden mellan h y r a n och ab (med viss maximering). Övriga fall k u n n a betecknas som varianter av denna typ. Särskilt bör dock en kommun nämnas, där sb maximerats och det överlämnats åt pensionsnämnden att därjämte taga den hänsyn till den faktiska hyreskostnaden som anses skälig. Beträffande nyss berörda bestämmelser av mer eller mindre orimlig innebörd vill det enligt vissa upplysningar synas som om pensionsnämnderna icke droge sig för att bevilja sb i överensstämmelse med vad m a n antager ha av fullmäktige åsyftats, även om man därvid handlar i strid med bestämmelserna sådana som de formulerats. I övriga 49 kommuner har det icke beslutats om något individuellt samband mellan bostadskostnad och sb. Sb har här fått samma karaktär som ab och utgör helt enkelt en kommunal förhöjning av folkpensionen utan hänsyn till pensionärens hyra. Mest påfallande framträder detta i de kommuner (7) samtliga tillhörande ortsgrupp I, där man beslutat att sb skall utgå efter samma grunder som ab i grupp II. Man har sålunda använt sb för att på kommunens egen bekostnad flytta upp kommunen i en högre ortsgrupp. I ett fall har sb bestämts till hälften av ab. I övrigt har m a n bestämt vissa maximibelopp, vilka alltid utgå, när vederbörandes inkomst ej ger anledning till minskning. Vissa beslut av mera speciell innebörd förekomma även. Det förtjänar påpekas, att de 49 kommuner, där man sålunda genom kommunens beslut förskjutit sb:s karaktär, i starkt övervägande grad tillhöra de lägsta ortsgrupperna, nämligen 29 grupp I och 13 grupp II. I grupp I I I återfinnas 6, i grupp IV en och i grupp V sålunda ingen av dessa kommuner.

488 Då hela antalet kommuner i grupp I är 37, kan man sålunda säga a t t sb inom denna grupp företrädesvis använts i ett syfte, för vilket det icke varit avsett, nämligen för en generell höjning av pensionen för personer med liten eller ingen inkomst, oberoende av de utgifter pensionstagaren har för sin bostad. I detta samband må frågan om r ä t t till sb för anstaltsvårdade m. fl. beröras. I 49 kommuner har beslutats att antingen enbart de anstaltsvårdade eller enbart personer på pensionärshem eller båda grupperna skola sakna r ä t t till sb. Härtill k a n läggas, att i de kommuner, där storleken av sb gjorts beroende av den faktiska bostadskostnaden, för vars beräkning i regel särskilda grunder fastställts (med hänsyn till bränslet m. m.), de anstaltsvårdade bli automatiskt uteslutna. Det kan därför sägas höra till de rena undantagen, a t t sb kan utgå till anstaltsvårdad. Beträffande de som h y r a bostad på pensionärshem synas förhållandena vara mera skiftande. I 34 kommuner har beslutats, att dessa ej skola kunna få sb men även i andra fall torde de ofta vara uteslutna därifrån på grund av beloppsgränsernas läge i förhållande till den på pensionärshemmet gällande hyran. I en del fall torde emellertid sb kunna utgå även till denna grupp. Till sist må nämnas att i 10 kommuner pensionstagare, som sammanbo med vuxna barn, uteslutits från sb (jämför följande avdelning). Hänsyn till pensionstagarens eller barns inkomster o. d. I propositionen uttalade departementschefen, att sb borde vara beroende av pensionstagarens egna resurser i form av inkomster och tillgångar och förutsattes sb m. a. o. utgå efter inkomstprövning. Detta uttalande innebär, att sb borde utgå efter en prövning av den ekonomiska ställningen av samma slag som den som gäller för ab. Med få undantag ha även kommunerna beslutat regler av principiellt dylik innebörd. Man har sålunda bestämt en viss inkomst, som icke påverkar sb, och gör avdrag med en viss del av överskjutande inkomst. De valda beloppsgränserna liksom avdragsfaktorn variera starkt och ge därför mycket skiftande resultat beträffande möjligheterna för den som har inkomst att erhålla sb. I stor utsträckning har man emellertid anslutit sig till för ab gällande inkomstprövningen (avdrag med 5/io av inkomst utöver 400 respektive 300 kr.). Innebörden h ä r a v är att en pensionstagare, som åtnjuter tilläggspension och (eller) ab och den som h a r änkepension (änkebidrag) samt därjämte sb, om inkomst utöver den avdragsfria gränsen ökar, får lika stor nedsättning i folkpensionen som inkomstökningen. Vad särskilt beträffar hänsyn till förmögenhet ha gränser uppdragits som i regel äro hårdhäntare än de som gälla enligt folkpensioneringslagen. Det förekommer emellertid även att det lämnats åt pensionsnämnden a t t från fall till fall verkställa en prövning av karaktären fri behovsprövning (3 kommuner). Det förut berörda beslutet om fri prövning efter bostadskostnadens storlek torde i realiteten ha en liknande innebörd. Vad beträffar vuxna barns ekonomi förekommer det i icke obetydlig utsträckning att hänsyn tages därtill, om pensionstagaren sammanbor med d y l i k a (23 kommuner). Regeln är att även för barnen fixerats en »avdragsfri» inkomst d. v. s. en inkomst, till vilken hänsyn ej tages vid bestämmande av föräldrars sb. Vid högre inkomst för barnen kan då i regel sb ej alls utgå. Tid för beviljande av sb. I allmänhet har i besluten icke något särskilt därom angivits eller ock angivits att sb utgår tills vidare eller tills vidare men iminst under ett år. I 14 kommuner gäller dock att pensionsnämnds beslut om sb skall avse ett år i sänder. Det må till sist framhållas, att det är vanligt att kommunerna l ä m n a t pensionsnämnderna fullmakt a t t i vissa avseenden göra avvikelser från de fastställda reglerna. Detta gäller särskilt om de formella kraven på anknytning till kommunen (3 års mantalsskrivning m. m.) samt inkomstprövningsreglerna.

489 Bilaga

3.

Redogörelse för socialstyrelsens organisation. Av förste byråsekreterare O.

Zachrisson.

Historik. Socialstyrelsen inrättades 1913 genom att ur kommerskollegium utbröts en avdelning för arbetsstatistik och en byrå för sjukkasseärenden. Med den arbetsstatistiska avdelningen följde även ärenden rörande den offentliga arbetsförmedlingen och medling i arbetstvister. Styrelsens organisation omfattade till en början fyra byråer (för arbetarfrågor och allmänna sociala frågor, arbetarskyddsärenden och yrkesinspektionen, sjukkasseväsendet samt socialstatistik och publikations verksamhet). Sedermera ökades byråernas antal till sju. Sålunda tillkommo 1920 två byråer, nämligen en för statistiska specialundersökningar och en för juridiska och administrativa ärenden, samt 1934, med anledning av detta års författningar om offentlig arbetsförmedling och erkända arbetslöshetskassor, en särskild arbetsmarknadsbyrå. 1938 genomgick styrelsen en omfattande omorganisation. F r å n socialdepartementet tillfördes stj^relsen fattigvårds- och barnavårds- samt skyddshemsinspektionerna, varjämte utlänningskontrollen centraliserades till styrelsen. Arbetarskyddsärendena och yrkesinspektionen flyttades från styrelsen till riksförsäkringsanstalten samt tillsynen över sjukkassor och understödsföreningar med undantag av arbetslöshetskassor till pensionsstyrelsen. Efter denna omorganisation omfattade styrelsen sex byråer (arbetsmarknads-, fattigvårds-, lag-, statistiska, utrednings- och utlänningsbyråerna) samt en förlikningsmannaexpedition. När statens arbetsmarknadskommission inrättades 1940, överflyttades styrelsens befattning med den offentliga arbetsförmedlingen till kommissionen. Överflyttningen, som var provisorisk, blev definitiv 1948 i samband med tillkomsten av statens arbetsmarknadsstyrelse, dit samtidigt även ärendena angående arbetslöshetsförsäkring förlades. Den period av styrelsens utveckling, som började med omorganisationen 1938, kännetecknas av en kraftig expansion av särskilt utlännings- och fattigvårdsbyråerna. Utvidgningen av utlänningsbyråns arbetsuppgifter sammanhängde med världshändelserna. Ärendena ändrade karaktär; från det a t t arbetsmarknadsproblemen tidigare varit förhärskande trädde nu polisiära synpunkter i förgrunden. 1940 inrättades en särskild avdelning för utlänningsförläggningar under ledning av en överinspektör. Arbetsuppgifterna blevo under hand av en sådan omfattning, a t t det blev nödvändigt a t t överflytta dessa ärenden från styrelsen till en särskild myndighet. 1944 inrättades statens utlänningskommission. Utlänningsbyrån kvarstod emellertid formellt i styrelsens organisation till 1946, då utlänningskommissionen förlänades en mera permanent karaktär. Fattigvårdsbyrån, vars benämning 1944 ändrades till socialvårdsbyrån, bestod 1938 av tre avdelningar, nämligen dels en allmän avdelning för fattigvård och barnavård, dels en skyddshemsavdelning, omfattande skyddshemsinspektionen, och dels en alkoholistvårdsavdelning. 1944 utbröts alkoholistvårdsavdelningen och inrättades därav nykterhets vårdsby rån. Av skyddshemsavdelningen bildades 1946 en självständig byrå, skolbyrån. Socialvårdsbyråns återstående del, den allmänna avdelningen, uppdelades i sek-

490 tioner under hand alltefter socialpolitikens utveckling och de sociala reformernas ikraftträdande. Avdelningarnas antal uppgick slutligen till fem, nämligen fattigvårds-, barnavårds-, mödrahjälps-, daghems- och hemhjälpsavdelningarna. Barnavårdsavdelningen, som sedan 1945 stått under ledning av en byrådirektör, samt mödrahjälps- och daghemsavdelningarna utbrötos 1947 ur socialvårdsbyrån och bildade tillsammans barnavårdsbyrån. Efter denna uppdelning består socialvårdsbyrån av en fattigvårdsavdelning och en avdelning för social hemhjälp. Nuvarande organisation. Ifrågasatta ändring-ar. Socialstyrelsen utgöres f. n. av en generaldirektör och chef samt såsom ledamöter sju byråchefer. Chefen för styrelsens förlikningsmannaexpedition, en förste bj^råsekreterare, är adjungerad ledamot beträffande de ärenden, som handläggas å expeditionen. Byråcheferna före stå var sin byrå, nämligen barnavårdsbyrån (l:a byrån), socialvårdsbyrån (2:a byrån), lagbyrån (3:e byrån), statistiska byrån (4:e byrån), utredningsbyrån (5:e byrån), nykterhetsvårdsbyrån (6:e byrån) och skolbyrån (7:e byrån). Cheferna för socialvårds-, barnavårds- och skolbyråema äro tillika statens inspektörer för respektive fattigvård, barnavård och skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. För att biträda socialstyrelsen vid fullgörandet av de uppgifter, som åligga styrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet över alkoholistvården, är inom styrelsen anställd en expert för ärenden rörande nämnda vård. Å de särskilda byråerna inom socialstyrelsen handläggas i allmänhet följande ärenden. Barnavårdsbijrän. Här handläggas andra ärenden angående barnvård och ung domsskydd än sådana, som röra skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, samt på styrelsen ankommande ärenden angående allmänna barnbidrag, mödrahjälp och husmoderssemester. Enligt barnavårdslagen åligger det styrelsen att med biträde av statens inspektör för barnavård, d. v. s. chefen för denna byrå, verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling samt öva tillsyn över de i barnavårdslagen omförmälda barnavårdsanstalterna. Därjämte är styrelsen tillsynsmyndighet över semesterhem för husmödrar och centralmyndighet för samt har tillsyn och utövar kontroll över avgiftsfria resor för barn och husmödrar m. fl. Härmed förenade arbetsuppgifter tillhöra byrån. Såsom byråchefens närmaste tjänsteman finnes en förste byråsekreterare (Ce 29). Byrån är avdelad på tre avdelningar, nämligen en barnavårdsavdelning, en avdelning för halvöppen barnavård samt en mödrahjälpsavdelning. P å b a r n a v å r d s a v d e l n i n g e n tjänstgöra (januari 1949) en förste byråsekreteraro (Cg 27) med handläggning av ärenden om allmänna barnbidrag och arvsfondsärenden förutom sådana, som gälla halvöppen barnavård, som främsta arbets uppgift, två byråinspektörer (Ce 24) för inspektion av barnavårdsanstalter och beredning av ärenden rörande dessa anstalter, en byråsekreterare (Ce 24) för allm ä n n a administrativa ärenden, en byråsekreterare (Cg 24) för reseverksamheter! och husmoderssemesterfrågor samt fyra amanuenser med heltids- och en med halvtidstjänsgöring. De ärenden inom a v d e l n i n g e n f ö r h a l v ö p p e n b a r n a v å r d , som angå statsbidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård och till utbildning avpersonal inom den halvöppna barnavården, beredas och föredragas av en därtill förordnad icke heltidsanställd tjänsteman, vilken även tjänstgör såsom inspektör för statsunderstödda förskoleseminarier. I övrigt står avdelningen under ledning av en konsulent för halvöppen barnavård (Ce 24). Vidare tjänstgöra två amanuenser på avdelningen. P å m ö d r a h j ä l p s a v d e l n i n g e n tjänstgöra en byråsekreterare (Ce 24), som är föredragande i till avdelningen hörande ärenden, samt en amanuens. Socialvårdsbyrån. Ärenden angående fattigvård och social hemhjälp handläggas på denna byrå, som består av två avdelningar, en för vardera ärendesgruppen.

491 Enligt fattigvårdslagen ankommer det på styrelsen att med biträde av statens inspektör för fattigvård, d. v. s. chefen för denna byrå, verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling ävensom öva uppsikt över de i fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen. Styrelsen är vidare tillsynsmyndighet över social hemhjälpsverksamhet samt utövar inseende över statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. Dessa arbetsuppgifter tillhöra byrån. Inseendet över konsulenterna utövas i viss mån även av barnavårdsbyrån. I administrativt avseende hänföras emellertid dessa tjänstemän helt till socialvårdsbyrån. P å fa t t i g v å r d s a v d e l n i n g e n tjänstgöra en förste byråsekreterare (Ca 29), vilken även omhänderhar verksamheten såsom fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Gotlands län, en byråsekreterare (Ca 24) och en amanuens. H e m h j ä l p s a v d e l n i n g e n står under ledning av en hemhjälpskonsulent (Ce 24), vilken är föredragande i ärenden angående social hemhjälp. På avdelningen tjänstgöra vidare tre amanuenser. Socialstyrelsen har ofta anledning a t t lämna råd och anvisningar, meddelanden och upplysningar till socialvårdens myndigheter och organ i orterna. Nya situationer inträda på socialvårdens område, vilka kräva råd och förklaringar. Nya författningar och ändringar av gällande föreskrifter tillkomma varje år och kräva spridning och kommentarer. Detta h a r motiverat, a t t en direkt förbindelse från socialstyrelsens barnvårdsoch socialvårdsbyråer till vederbörande organ tillskapats i form av en särskild publikation. Publikationen, Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, utgives sedan 1944 och utgör en fortsättning av en tidigare förekommande liknande publikation. Ä lagbijrän handläggas dels lagstiftningsärenden, dels utlåtanden i ärenden av allmän social karaktär, dels ärenden angående ämbetsverkets organisation, instruktion, arbetsformer, personal, ekonomi, lokaler, inventarier och arkiv, dels ock i övrigt alla till styrelsen hörande ärenden, vilkas handläggning ej tillkommer annan byrå. Styrelsen utövar inseende över utvandraragenter. Därmed sammanhängande ärenden handläggas på denna byrå, P å byrån besvaras i stor utsträckning förfrågningar från allmänheten rörande bl. a. semesterlagens tolkning, anställnings- och arbetsförhållanden inom det husliga arbetet samt bostads- och hyresavtalsförhål landen, särskilt frågor rörande bränsletillägg. P å byrån tjänstgöra två förste byråsekreterare, varav en, i likhet med vad som gäller i fråga om chefen på byrån, skall ha fullgjort vad författningarna föreskriva i fråga om dem, som må utnyttjas i domarämbeten, samt en byråsekreterare (Ce 24) och en amanuens. Det till byrån k n u t n a registrators- och kassakontoret står under ledning av en kamrerare (Cg 23, enligt förslag i statsverkspropositionen 1949 Ce 23). För registratorsgöromålen är en befattning i 15:e lönegraden inrättad (tills vidare Cg 15). Till statistiska byrån är den periodiska och tillfälliga statistiken rörande sociala förhållanden inom styrelsens verksamhetsområde förlagd. Häribland märkas levnadskostnadsstatistik, indexberäkningar och dyrortsgrupperingar samt socialvårdsstatistik omfattande fattigvård, barnavård, nykterhetsvård och mödrahjälp. Bland de tillfälliga utredningar, som f. n. (januari 1949) utföras på byrån, må nämnas en undersökning rörande levnadsvillkor och hushållsvanor samt en hushållsbudgetundersökning för folkpensionärer. Utgivande av tidskriften Sociala meddelanden utgör vidare en av byråns arbetsuppgifter ävensom skötseln av styrelsens bibliotek. Den andra av styrelsens båda statistiska byråer, idredningsbyrån, utför större socialstatistiska specialundersökningar och viss periodisk socialstatistik, såsom lönestatistik med lantarbetarstatistik m. m. sysselsättningsstatistik och statistik rörande detaljhandelsomsättningen. Därjämte pågå f. n. ett antal mindre specialundersökningar. På de båda statistiska byråerna finnas sammanlagt fem förste aktuarier, varav tre i 29:e och två i 27:e lönegraden, fyra aktuarier (Ca 24) samt nio amanuenser.

492 Sedan några år pågår en bostadsräkning, för vilken särskild personal anställts. Denna statistiska specialundersökning, som är helt avskild från de statistiska byråerna och beräknas vara avslutad under budgetåret 1949/50, står under ledning av en tjänsteman i byråchefs ställning, vilken biträdes av en förste aktuarie och två aktuarier. Å nykterhetsvårdsbyrån handläggas ärenden, som ankomma på styrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet över alkoholistvården och tillsynsmyndighet iver nykterhetsnämnderna, Därjämte handläggas på byrån de ärenden av administrativ natur, som angå de hos länsnykterhetsnämnderiia anställda ombudsmännen (13 heltids- och 11 deltidsanställda). P å denna byrå tjänstgöra två byråinspektörer (Ca 27 och Ce 25) samt tre amanuenser. Såsom tidigare angivits biträdes styrelsen av en expert för alkoholistvårdsärenden. Då experten deltager i ett ärendes handläggning inom styrelsen, ingår han, vad detta ärende beträffar, såsom ledamot i styrelsen. Å skolbyrån handläggas på styrelsen ankommande ärenden angående skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. Tillsynen över verksamheten vid dessa skolor utövas under styrelsens överinseende av statens inspektör för skolorna, d. v. s. byråns chef. Tillsynen avser uppfostrings- och undervisningsverksamheten samt de för den eftervårdande verksamheten upprättade särskilda inackorderingshemmen. P å byrån tjänstgöra en byråinspektör (f. n. arvodestjänst, i statsverkspropositionen 1949 föreslagen placerad i Ce 27), en byråsekreterare och tre amanuenser. För den eftervårdande verksamheten finnas fyra konsulenter (Ce 24), vilka f. n. avlönas från ungdomsskolornas personalanslag. Styrelsens förslag a t t överföra dessa tjänstemän till styrelsens stat har tillstyrkts i statsverkspropositionen 1949. Å förlikningsmannaexpeditionen, slutligen, handläggas ärenden rörande medling och skiljedom i arbetstvister samt angående förenings- och förhandlingsrätt. De med styrelsens inseende över statens förlikningsmän för medling i arbetstvister sammanhängande göromålen tillhöra expeditionen, som utgör ett centralkansli för förlikningsmännen. Såsom tidigare angivits förestås expeditionen av en förste byråsekreterare. Därjämte tjänstgör en byråsekreterare (Ce 24) på expeditionen. Förslag, som direkt eller indirekt beröra olika delar av socialstyrelsens verksamhetsområde, ha under den senaste tiden avgivits och äro f. n. föremål för statsmakternas prövning. Här må n ä m n a s 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag till lag om nykterhetsvård m. m. och socialstyrelsens utredning om förstärkning av förlikningsväsendet. För styrelsens vidkommande föreslås i det förra fallet förstärkning av nykterhetsvårdsb}a*åns personal och i det senare fallet förlikningsmannaexpeditionens inrättande såsom en särskild byrå. I statsverkspropositionen 1949 har föredragande departementschefen anfört, att han icke ansåge sig f. n. kunna tillstyrka ombildningen av förlikningsmannaexpeditionen. Ej heller kunde förslaget om förstärkning av nykterhetsvårdsbyråns personal tillstyrkas, då, enligt vad departementschefen inhämtat, chefen för inrikesdepartementet komme att föreslå proposition till 1949 års riksdag endast på grundval av sådana delar av alkoholistvårdsutredningens förslag, som kunna förverkligas i huvudsak inom nuvarande kostnadsram. Ärendenas handläggning. Huvudregeln är, att på styrelsen ankommande ärenden avgöras antingen av generaldirektören och vederbörande ledamöter gemensamt (genom omröstning) eller av generaldirektören. Till den förstnämnda gruppen höra ärenden, som angå dels styrelsens organisation, instruktion och arbetsordning samt tjänsteföreskrifter i övrigt för styrelsens befattningshavare, dels utfärdande av nya lagar eller författningar samt förklaring,

493 ändring eller upphävande av redan gällande sådana, dels besvär över länsstyrelses beslut i ärende angående allmänt barnbidrag (dessa ärenden infördes i denna grupp 1948), dels befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten, dels ock andra frågor, som generaldirektören prövar vara av beskaffenhet a t t böra handläggas i denna ordning. I ärendenas behandling deltaga förutom generaldirektören och föredraganden, minst två byråchefer. Vid avgörande av viktigare ärende skola, om möjligt, styrelsens samtliga byråchefer vara tillstädes. Till denna grupp höra även de ärenden, som jämlikt 57 § alkoholistlagen skola underställas socialstyrelsens prövning. Detta gäller beslut som meddelats av allmän alkoholistanstalt jämlikt 37 § första stycket denna lag angående kvarhållande av intagen å dylik anstalt utöver den eljest föreskrivna längsta tiden samt om utskrivning av sådan person före längsta tidens utgång. I besluten skola deltaga chefen för socialstyrelsen eller hans ställföreträdare, chefen för nykterhetsvårdsbyrån, annan ledamot, som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, och experten för ärenden rörande alkoholistvården. ö v r i g a ärenden avgöras av generaldirektören. Vid handläggningen av vissa grupper av dessa ärenden skola, förutom generaldirektören och vederbörande föredragande, minst en annan byråchef vara närvarande. Vid handläggning av viktigare ärenden skola, om möjligt, generaldirektörens ställföreträdare och samtliga övriga byråchefer närvara. Styrelsen må överlämna åt byråchef eller annan tjänsteman såsom adjungerad ledamot att avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden. Dylik delegering av beslutanderätten har hittills ägt rum i tre slags ärenden, nämligen dels sådana, som stå i samband med styrelsens befattning med avgiftsfria resor för barn och feriebarnsinstitutioner, dels sådana, som beröra den sociala hemhjälpsverksamheten, dels ock sådana, som sammanhänga med uppsikten över alkoholistvården. Utan föregående föredragning äger ledamot att själv eller genom underordnad tjänsteman dels genom remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, upplysningar, yttranden och uteblivna uppgifter, ävensom åt under styrelsens inseende ställda organ meddela erinringar i ärenden, som höra under hans handläggning, dels ock till granskning, bearbetning, anteckning, förvaring eller annan behörig åtgärd överlämna inkommande berättelser, rapporter, anmälningar, statistiska uppgifter m. m. dylikt.

494 Bilaga

4.

Socialvårdens organisation inom vissa kommuner. Socialvårdskommittén har funnit det vara av värde att införskaffa material till belysning av frågan, på vad sätt socialvårdsarbetet organiserats i kommuner med mer eller mindre centraliserad medelsförvaltning. I detta syfte har kommittén 1949 i samråd med Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet utvalt ett antal kommuner, hos vilka kommittén anhållit om upp gifter h u r den sociala förvaltningen är organiserad. Svar ha inkommit från 22 kommuner, varav 12 landskommuner, 2 köpingar och 8 städer. Materialets omfattning medger inte någon statistisk bearbetning, vilket ej heller varit avsikten. Tack vare samarbetet med de berörda kommunförbunden har det i stället blivit möjligt att göra ett urval av kommuner som representera olika typfall av socialvårdens kommunala organisation. Följande P. M. vidfogades den anhållan om uppgifter som kommittén tillställde de berörda kommunerna: P. M. angående redogörelse för socialvårdens organisation i viss kommun. Redogörelsen bör bl. a. ge upplysning i följande avseenden: 1. Vilka sociala nämnders verksamhet omhänderhavas av den gemensamma byrån eller kontoret? När en tjänsteman (t. ex. kommunalkamrer) har att handlägga andra aren den än de sociala, vilka uppgifter sköter h a n för de sociala nämndernas del? Vilka sociala uppgifter vila över huvud taget på kommunalkontoret? Om det finnes en särskild socialvårdsbyrå, i vad mån sköter denna byrå kamerala frågor för socialvärdens del? 2. Där en särskild byrå för socialvården inrättats, torde det meddelas, vilket organ som handhar ledningen av byråns arbete och hur detta organ utses och är sammansatt. 3. Antalet tjänstemän 'för socialvården och deras huvuduppgifter? 4. E n kortfattad beskrivning på arbetsfördelningen mellan förtroendemän och tjänstemän bör lämnas. I vilken ordning utses de för socialvården anställda t j änstemännen? 5. Av intresse vore även att särskilt få klarlagt om ordföranden i viss eller vissa nämnder eller chefstjänsteman eller annan tjänsteman erhållit generellt bemyndigande a t t — utöver vad i fattigvårds- och barnavårdslagama angives i fråga om trängande fall — mellan sammanträdena fatta beslut å vederbörande n ä m n d s vägnar eller i vad mån så sker utan att uttryckligt beslut därom fattats. Därest någon av de sociala nämnderna arbetar på delegationer eller med utskott e. d. torde detta meddelas och delegationens o. s. v. uppgifter och befogenheter klargöras.

Uppgifter från landskommuner och köpingar. Om man uppdelar de i undersökningen ingående landskommunerna köpingania efter den förekommande formen för socialvårdens organisation nian få fram fem huvudtyper, nämligen

och kan

1. K o m m u n a l k a m r e r n ä r v e r k s t ä l l a n d e t j ä n s t e m a n h o s s o c i a l v å r d s o r g s m e n . V ärm dö. Värmdö kommun i Stockholms län (2 500 invånare) lämnar följande redogörelse för socialvårdens organisation.

495 »Utom borgerliga kommunens kamerala göromål omhänderhar kommunalkontoret fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens verksamhet. Ordförandenas arbetsuppgifter synas inskränka sig till att leda sammanträden och att skriva under handlingar i de fall, då detta är formellt nödvändigt. Dessutom besvara ordförandena telefonförfrågningar och ordna vissa praktiska detaljer, t. ex. att en viss åldring intages på ålderdomshemmet eller barnavårdsnämndens ordförande förklarar ett b a r n omhändertaget för samhällsvård. Generellt bemyndigande för tjänsteman att fatta beslut finnes ej. De beslut, som dock fattas, godkännas vid nästa sammanträde. Kommunalkontoret har två anställda och landskommunernas normaltjänstereglemente är gällande för tjänsterna.» Bninnby. Brunnby kommun i Malmöbus län (2 800 invånare) har sin socialvård organiserad på följande sätt. »1. Fattigvårdsstyrelsens, barnavårdsnämndens, nykterhetsnämndens, arbetslöshetsnämndens, hemhjälpsnämndens och pensionsnämndens verksamhet omhänderhavas av kommunalkontoret, som dessutom omhänderhar verksamheten för en del andra kommunala organ. Till kommunalkamrerarens sociala uppgifter hör att mottaga ansökningar och anmälningar, verkställa sociala utredningar, förbereda ärendena och föredraga dessa för ordföranden eller vid sammanträde, föra protokoll vid sammanträdena, txpediera och verkställa respektive nämnders och styrelsers beslut i den mån verkställigheten icke uppdragits åt ordföranden eller särskilt utsedd ledamot, föra socialregister och föreskrivna liggare, upprätta statistik, biträda ordförandena med skriftväxling och vid förandet av processer i socialvårdsmål, utsöka och indriva ersättning för lämnad Vård av enskilda, andra kommuner, landsting och staten samt över huvud taget u t r ä t t a alla de sekreterar-, expeditions- och byrågöromål, som eljest åligga ordförandena. Kommunens medelsförvaltning är centraliserad till kommunalkontoret. 2—4. För socialvården finnes ingen särskild byrå och inga särskilda tjänstemän. Å kommunalkontoret finnes anställd kommunalkamrerare, som utses av kommunalfullmäktige, s a m t ett kontorsbiträde, som anställes av kommunalnämnden. Extra personal antages i förekommande fall av kommunalnämnden. 5. I en del fall hava respektive styrelser och nämnder beträffande vissa ärenden eller grupper av ärenden överlåtit åt ordföranden eller kommunalkamreraren att fatta beslut. Så har exempelvis senast uppdragits åt kommunalkamreraren att a barnavårdsnämndens vägnar fatta beslut i flertalet allmänna barnbidragsärenden och åt pensionsnämndens ordförande att fatta beslut i ärenden rörande dyrtidstillägg å folkpensioner. Barnavårdsnämndens ordförande har fullmakt fatta beslut i ärenden rörande husmodersresor och ferieresor för barn, nykterhetsnämndens ordförande avger självständigt yttranden rörande körkortssökande samt över ansökningar om inköpsrätt till spritdrycker. I allmänhet delegeras besluträtten i serieärenden samt i sådana ärenden där beslutet är avhängigt vissa i förväg i.uvna förutsättningar och regler eller det skulle medföra osmidig handläggning med ärendenas föredragning vid sammanträde. I en mindre kommun som denna (2 800 invånare) håller nämnder och styrelser nog en hel del på sin prövningsrätt i flertalet individuella ärenden. Det förekommer därför ej heller a t t ordföranden och/eller tjänsteman i annat än trängande fall (eller på grund av delegation) fattar beslut mellan sammanträdena. Ingen av de sociala nämnderna arbetar på delegationer eller med utskott annat än i undantagsfall för särskilt ändamål. Förekommande delegeringar beslutas i varje särskilt fall eller för viss grupp av ärenden och lämnas i flertalet fall åt ordföranden och/eller kommunalkamreraren.»

496 Döderhult. I DöderJmlts kommun i Kalmar län (5 270 invånare) omhänderhaves fattigvårdsstyrelsens, barnavårds-, nykterhets-, hemhjälps- och familjebidragsnämndernas verksamhet av kommunalkontoret. Kommunalkamreraren är sekreterare i samtliga nämnder och sköter samtliga sociala ärenden med undantag av barnavårdsmannaskap och fosterbarnsvård. Särskilda tjänstemän för socialvården finnas icke, utan handhaves nära nog allt arbete av kommunalkontorets tjänstemän. Dessa utses av kamreraren i samråd med respektive ordförande, »dock ej utöver gällande lag». 2.

K o m m u n a l k a m r e r n är verkställande t j ä n s t e m a n hos socialvårdsorganen och biträdes i d e n n a liksom i övriga arbetsuppgifter av en kamrersassistent. Grangärde.

Grangärde kommun i Kopparbergs län (10 640 invånare) lämnar följande »redogörelse för socialvårdens organisation. 1. Enligt kommunalfullmäktiges beslut äro fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens expeditioner förlagda till kommunalexpeditionen i Grängesberg. Denna expedition omhänderhar även familjebidragsnämndens och i viss utsträckning den ena av kommunens två pensionsnämnders verksamhet. En av tjänstemännen å expeditionen har av kommunalfullmäktige utsetts att fullgöra det väsentligaste av de uppgifter, som enligt fattigvårdslagen och barnavårdslagen åligga respektive organs ordförande samt a t t i andra avseenden biträda vid fattigvårdens och barnavårdens handhavande, och är jämte två andra anställda helt sysselsatt för socialvården. Allt utrednings- och expeditionsarbete för ovan nämnda socialvårdsorgan utföras av expeditionen, som i praktiken kan sägas utgöra en socialvårdsbyrå. 2. Särskild socialvårdsbyrå är ej inrättad. De för socialvården sysselsatta befattningshavarna äro anställda av kommunalfullmäktige och lyda under kommunalnämndens förvaltning. 3. Den tjänsteman, som av kommunalfullmäktige utsetts att fullgöra resepektive ordförandens arbetsuppgifter är föredragande och sekreterare i fattigvårdsstyrelsen, styrelsen för ålderdomshemmet, barnavårdsnämnden och dess mödrahjälpsdelegation, och har att svara för ärendenas förberedning och verkställighet av besluten. E n tjänsteman har att svara för socialregistrets förande och handlägger ärenden angående bidragsförskott, mödrahjälp samt fria resor för barn och husmödrar och utför övriga förekommande arbetsuppgifter. E t t kvinnligt kontorsbiträde handlägger verksamheten med de allmänna barnbidragen och utför maskinskrivnings- och a n n a t expeditionsarbete. 4. Inom fattigvården upprättas undersökningsprotokoll i fattigvårdsärenden av styrelsens ledamöter inom kommunens olika områden. Eljest utföres allt utrednings- och expeditionsarbete av de anställda tjänstemännen. Inom barnavården finnes 6 fritidsarbetande barnavårdsmän, fosterhemsinspektion och utredningar i mödrahjälpsärenden utföres av särskilt utsedda ledamöter av barnavårdsnämnden. Ordföranden utför vissa utredningar ute i kommunen, eljest utföres allt utrednings- och expeditionsarbete av den anställda personalen. De två manliga tjänstemännen äro tillsatta av kommunalfullmäktige, det kvinnliga kontorsbiträdet av kommunalnämnden. 5. Något beslut om generellt bemyndigande för ordförande eller tjänsteman att mellan sammanträdena fatta beslut å vederbörande nämnds eller styrelses vägnar finnes ej, och så sker ej heller. Inom fattigvården finnes särskild styrelse för ålderdomshemmet, som handlägger löpande förvaltningsärenden för hemmet, Inom Grängesbergs samhälle sammanträder distriktsvårdarna till regelbundna sam-

497 manträden och avlämnar förslag i understödsärenden till fattigvårdsstyrelsen. Smärre understödsärenden avgöres av vårdarsammanträdet. Inom barnavårdsnämnden finnes en mödrahjälpsdelegation som avger yttrande i mödrahjälpsärenden direkt till mödrahjälpsnämnden.» Uedemora landskommun. Hedemora kommun i Kopparbergs län (5 650 invånare) lämnar följande uppgifter: »1. De sociala nämndernas samtliga kamerala ärenden handhavas av kommunalkontoret. För alla organ med undantag av pensionsnämnden och nykterhetsnämnden ombesörjer kontoret även allt annat expeditionsarbete liksom protokollföring samt i stor utsträckning även utredningar o. d. De arbetsuppgifter, som pålagts pensionsnämnden i samband med utbetalningen av dyrtidstillägg på folkpensionerna, ha likaledes utförts genom kommunalkontorets försorg. 2—3. Särskild socialvårdsbyrå finnes icke i kommunen utan arbetet utföres av den för kommunalkontorets övriga uppgifter anställda personalen. 4. Som av det ovan anförda framgår, åvilar inget expeditionsarbete ordförandena i de socialvårdande organen med undantag av pensionsnämnden och nykterhetsnämnden. 5. Något generellt bemyndigande a t t mellan sammanträdena fatta beslut å vederbörande organs vägnar har icke givits vare sig åt ordförande eller tjänsteman. Alla under mellantiderna uppkommande behov avhjälpas efter samråd mellan respektive ordförande och kommunalkamreraren, och denna ordning har fungerat fullt tillfredsställande. — Särskilda delegationer eller utskott finnas icke.» 3.

Å k o m m u n a l k o n t o r e t finnes e n under k o m m u n a l k a m r e r n l y d a n d e socialvårdsavdelning. Hofors.

Hofors kommun i Gävleborgs län (8 600 invånare) har sin socialvård organiserad på följande sätt: »I kommunen finnes särskild socialvårdsbyrå inrättad med anställd kvinnlig socialvårdsassistent j ä m t e två kvinnliga skrivbiträden. Socialvårdsbyrån står under kommunalkamrerarens överinseende. Byrån omhänderhar fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens verksamhet. Några kamerala frågor för socialvårdens del skötes icke av byrån u t a n av kommunalkontoret i övrigt. Något särskilt organ, som h a n d h a r ledningen av byråns arbete, finnes icke, utan byrån sorterar direkt under fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden och då närmast genom dessa organs ordförande. Socialvårdsassistenten utses av fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden gemensamt. Socialvårdsbyråns befattningshavare ombesörja allt expeditionsarbete rörande fattigvårds- och barnavårdsärenden. Noteringarna i socialregistret ombesörjes dock av kommunalkontorets kamerala avdelning. Socialvårdsassistenten fungerar som fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens sekreterare och tjänstgör även som barnavårdsman. Något beslut har icke fattåts om generellt bemyndigande för fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens ordförande eller någon tjänsteman a t t — utöver vad i fattigvårds- och barnavårdslagarna angives ifråga om trängande fall — mellan sammanträdena fatta beslut å vederbörande nämnds vägnar. Dock förekommer ibland, a t t ordförandena fatta sådana beslut, vilka sedan godkännas å nästföljande sammanträde med styrelsen eller nämnden. Barnavårdsnämnden har uppdragit åt en delegation på tre personer att å nämndens vägnar behandla och avgöra alla ärenden rörande mödrahjälp. Någon delegation eller något utskott i övrigt har icke utsetts.»

498 Häverö. Häverö kommun i Stockholms län (4 900 invånare) medelår följande, om den kommunala organisationen. »Den kommunala verksamheten omorganiserades helt 1945, då nya lokaler anskaffades och särskilt kommunalkontor med centraliserad medelsförvaltning inrättades. A detta kommunalkontor tjänstgör kommunalkamrer, socialvårdsassistent och kvinnligt kontorsbiträde jämte tillfälliga semestervikarier, och med början 1949 även s. k. praktikant. Verksamheten emellan den rena drätseln och socialvården hålles uppdelad, socialvårdsassistenten förfogar över särskild lokal å kommunalkontoret, och övriga tjänstemän handlägga som regel ej socialvårdsärenden. Fastställd instruktion finnes, som bifogas. På grund av ständig arbetsanhopning å drätselavdelningen, har det i realiteten blivit så a t t kontorsbiträdet så gott som uteslutande sysslar med dess arbete, och endast rent tillfälligt någon gång då och då med socialvård. Enligt uppgjort PM besvaras de framställda frågorna enligt följande: 1. a. Fattigvårdsstyrelse, tillika nykterhetsnämnd och från den 1 januari 1948 även familjebidragsnämnd b. Barnavårdsnämnd, tillika hemhjälpsnämnd -— med verksamheten angående de fria resorna, dess stipendiegivning, och de allmänna barnbidragen. c. Pensionsnämnd, viss arbetsfördelning uppgjord emellan ordföranden och socialvårdsassistenten, all utredning skötes av assistenten som även när så påkallas är allmänheten behjälplig med ansökningar, och är även assistenten närvarande vid pensionsnämndens sammanträden. d. Socialvårdsassistenten är tillika barnavårdsman för alla de barnavårdsman naskap som stå under nämndens tillsyn. Kommunalkamreraren är cheftjänsteman å kommunalkontoret. Några rent sociala ärenden handlägger han ej, utom vid något enstaka tillfälle när socialvårdsassistenten är å tjänsteuppdrag e. d. Kommunalkontorets 'sociala avdelning' enligt ovan handlägger med några ovan och nedan angivna undantag all socialvård inom kommunen. Socialvårdens kamerala frågor ordnas på så sätt att socialvårdsassistenten attesterar och littererar räkningar, och överlämnar dem för betalning till den centrala medelsförvaltningen. Ibland brukar socialvårdsassistenten och kontorsbiträdet gemensamt göra i ordning vissa större utbetalningar såsom månatliga utbetalningar av understöd, vårdersättning, bidragsförskott o. d. Socialvårdsassistenten sköter dessutom enligt instruktionen kommunens bevakning av mantalsskrivningen och är närvarande vid själva förrättningen därför. Av detta har i praktiken följt att han har fått sig ålagt all kommunens kontakt med denna verksamhet med roteombud o. d. 2. Kommunens organisation av frågan kan väl knappast betecknas som social byrå, fastän paralleller finnas. Fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, pensionsnämnd och kommunalnämnd — den senare består lokalerna — samarbeta. Lösningen är måhända ej tillfredsställande, men hittills har allt med god samarbetsvilja gått väl i lås. 3. Socialvårdsassistenten enligt angivna luivuduppgifter. 4. Socialvårdsassistenten utför alla arbeten, med nedan angivna undantag: a) Barnavårdsnämndens fosterhemskontroll och utredningar i mödrahjälps -ärenden är geografiskt uppdelad på tre ledamöter i barnavårdsnämnden. b) Verksamheten med de fria resorna omhänderhaves för en begränsad, avlägsen del av kommunen så, att en där bosatt ledamot hjälper allmänheten med råd och ansökningsblanketter, som därefter sändas till kommunalkontoret, där socialvårdsassistenten utfärdar biljetter och sänder dem till vederbörande. c) Inom samma avlägsna område har fattigvårdsstyrelsen så ordnat a t t dess

499 där bosatta ledamot har en mindre handkassa och mot redovisning och efter telefonsamråd utanordnar tillfälliga understöd o. d. Socialvårdsassistenten har dessutom f. n. rent personligt några uppdrag som sammanhänga med hans arbete. Han är ortsombud för Riksförsäkringsanstalten, kommunombud för AB Stockholmssystemet, ortsombud för bosättningslån, s a m t fattigvårdsstyrelsens föredragande i nykterhetsärenden. Socialvårdsassistenten tillsättes av kommunalnämnden, givetvis efter hörande av fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, och ifrågasattes därvid a t t dess vitsord har det avgörande inflytandet. 5. Ordförandena i de olika nämnderna fatta givevis en hel del beslut emellan sammanträdena, som sedan rapporteras å nästkommande sammanträde. Därvid tages måhända den största hänsynen till lämpligheten och den mest ändamålsenliga handläggningen av ett ärende. Följande delegationer finnas f. n. a. Inom barnavårdsnämnden för fördelning av de f. n. två hemvårdarinnornas tjänstgöring. Består av nämndens två kvinnliga ledamöter och socialvårdsassistenten. Framställningar ingivas till kontoret, som sedan rådgör med delegationen. b. Inom barnavårdsnämnden för yttranden angående framställningar om mödrahjälp, bestående av ordföranden, socialvårdsassistenten och den ledamot som gjort utredningen. Tillkommen för att möjliggöra snabbaste handläggning av verksamheten. Rapport å nästkommande sammanträde i nämnden. c. Inom barnavårdsnämnden, bestående av ordföranden, socialvårdsassistenten och 2 ledamöter, för fördelning av stipendier av kommunala medel som ställts till förfogande av fullmäktige för fall där landstingets och statens stipendiegivning vid de fria resorna en är tillräcklig eller ansökan avslås. Ej annat protokoll än rapportparagraf vid nästkommande sammantaräde. d. Inom fattigvårdsstyrelsen för att ernå snabba beslut angående ansökningar om här från 1 januari 1949 införda kommunala pensionstillskott. Bestående av ordföranden, socialvårdsassistenten och den ledamot i styrelsen som är så bosatt att han h a r bästa personliga kännedom. Protokoll som underställes nästkommande sammanträde. Kommunen har funnit a t t ovan skisserade planläggning av arbetet hittills väl har fyllt sin uppgift. De olika specialister som angivits ha tillkommit sedan det visat sig föreligga behov därav. En annan fråga är sedan att det visat sig a t t arbetskraften å kommunalkontorets 'sociala avdelning' är otillräcklig.» Malung. Malungs kommun i Kopparbergs län (8 580 invånare) meddelar bl. a. »Sedan den 1 februari 1949 finnes en särskild socialvårdsbyrå inrättad vid kommunalkontoret. Till byrån äro anslutna arbetslöshetsnämnden, barnavårdsnämnden, familjebidragsnämnden, fattigvårdsstyrelsen, hemhjälpsnämnden, nykterhetsnämnden och pensionsnämnden s a m t verksamheten med de statliga bosättningslån. Byrån lyder närmast under kommunalkontoret med kamreraren som chef. Några andra uppgifter utöver de sociala åvilar icke byrån. De kamerala frågor för socialvårdens del, som skötes å byrån äro återkrav från enskilda och försörjningspliktiga samt ansökningar om bidrag från landsting och stat. Hjälp till dessa arbeten erhålles dock av kameralavdelningen. På byrån finnes anställda två ordinarie tjänstemän och ett tim-avlönat skrivbiträde. Tjänstemännen benämnes socialvårdsassistent och barnavårdsassistent. Den senare h a n d h a r allt arbete tillhörande barnavården och är barnavårdsman. Socialvårdsassistenten handlägger övriga sociala frågor som tillhör byråns arbetsområde.

500 Så gott som allt utredningsarbete och skriftväxling är lagd på byrån. Assistenterna äro sekreterare i respektive nämnder och styrelser samt ha a t t ombesörja att besluten verkställes. I samråd med vederbörande ordförande h a tjänstemännen befogenhet att utanordna extra understöd, vilket i praktiken blir r ä t t vanligt, då m a n icke kan kalla nämnderna till sammanträde så ofta som annars vore behövligt. Särskilda delegationer finnes i barnavårdsnämnden och nykterhetsnamnden. 1 barnavårdsnämnden utgöres den av en mödrahjälpsdelegation, vilken endast handhar mödrahjälpsärenden. Nykterhetsnämnden har ett arbetsutskott på tre ledamöter, vars befogenhet är a t t mellan sammanträdena avge yttranden för nämndens räkning i ärenden rörande körkort samt motboksinnehav och därmed sammanhängande. » 4.

Å k o m m u n a l k o n t o r e t finnes en m e r a fristående socialvårdsavdelning.

Skellefteå landskommun. F r å n Skellefteå landskommun (25 000 invånare) lämnas följande redogörelse: »1. De sociala nämndernas verksamhet är centraliserad till en särskild socialvårdsbyrå, belägen i kommunalhuset, där även kommunalkontoret finnes. Byrån handlägger ärenden röiande fattigvård, barnavård, nykterhets vård, pensionärenden och r-mhjälpsärenden. I viss m å n lämnar även byrån biträde åt arbetslöshetsnämnden. Sysslomannen tjänstgör som sekr. i denna nämnd. Kommunalkamreraren har ingen befattning med dessa nämnders verksamhet om m a n undantager kassarörelsen. All kassaverksamhet är centraliserad till kommunalkontoret, där kommunalkamreraren är ansvarig för kassan och bokföringen. Ansökningar om stats- och landstingsbidrag ombesörjes av byråns personal i vad det beror ovan n ä m n d a nämnders och styrelsers verksamhet. Uträkningar av loner till ajderdomshemmens personal och hemvårdarinnorna sker ävenledes av socialvårdstjänstemännen. 2 Det h a r varit på tal att utse en social nämnd bestående av ordföranden i respektive nämnder men det har ej blivit av, enär kommunen velat avvakta Socialvårdskommitténs förslag. Ledningen av socialvårdsbyrån h a r dartor närmast omhänderhafts av kommunalnämnden. Anordningen är knappast lämplig. 3. Vid byrån finnas följande tjänstemän: Socialvårdssyssloman. Assistent. Barnavårdsman (kvinnlig). 1 ordinarie kontorsbiträde. Därjämte tjänstgör f. n. ett extra skrivbiträde och tidvis få praktikanter från socialinstituten tjänstgöra å byrån. Socialvårdssysslomannen, vilken är ansvarig för verksamheten, ar sekreterare och föredragande i fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och arbetsloshetsnämnden. H a n sköter även expeditionen tillsammans med den övriga personalen. Assistenten sköter huvudsakligen hembesök och utredningar i samband harmed. Han är även barnavårdsman för 10 barn och förmyndare i ett flertal tall. Den kvinnliga barnavårdsmannen har omkring 300 fall och ägnar sig enbart a t d e n n a uppgift. Kontorsbiträdet är socialregisterförare och biträder för övrigt med torekommande arbeten. Sålunda biträder hon med upprättandet av ansökningar om landstingsbidrag och statsbidrag samt sköter expedieringen av fria resor for barn och mödrar. Extra kontorsbiträdet är huvudsakligen sysselsatt med allmanna barnbidrag och registrering för nykterhetsnämndens räkning. 4. Fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens ordförande äro anträffbara viss dag varje vecka, vid vilka tillfällen de skriva under de handlingar, som upprättats av tjänstemännen. Pensionsnämndernas och nykterhetsnämndens utred-

501 ningar verkställas till r ä t t stor del av respektive ordförande, enär tjänstemännen icke hinna med alla arbetsuppgifter, som k u n n a t läggas på dem. Assistenten är sekreterare i hemhjälpsnämnden och sköter de ärenden, som skola handläggas av denna nämnd. Då kommunen har c:a 25 000 invånare är det icke möjligt att med nuvarande antal tjänstemän ålägga dem flera arbetsuppgifter. Vid en inkorporering av vissa områden med Skellefteå stad kommer dock en omorganisation att ske. Sysslomannen är vald av kommunalfullmäktige, assistenten av fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden gemensamt och barnavårdsmannen av barnavårdsnämnden. Kontorsbiträdet är valt av kommunalnämnden. Detta förhållande talar för a t t en ändring måste komma till stånd snarast möjligt. 5. Delegation för handläggning av mödrahjälpsärenden har tidigare funnits men upphört.» Gällivare. Gällivare kommun (21 800 invånare) befinner sig i ett övergångsskede beträffande den kommunala socialvårdens organisation. »Socialvårdsbyrå finnes ej. Verksamheten omhänderhaves av kommunalkontoret för fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, arbetslöshetsnämnden och familjebidragsnämnden samt delvis av detsamma för nyVterhetsnämnden och de två pensionsnämnderna. yj Följande tjänstemän äro särskilt anställda för socialvården: 1 fattigvårdssyssloman, som handlägger samtliga fattigvårdsärenden och är föreståndare för kommunalhemmet; 2 barnavårdsmän, av vilka den ena mottager förordnande för utom äktenskap födda barn i samhällena Gällivare, Malmberget och Koskullskulle samt tjänstgör som nämndens sekreterare, den andra har förordnande för övriga utom äktenskap födda barn i kommunen. Dessa båda tjänstemän handlägga därjämte övriga barnavårdsärenden. Ordförandena i dessa båda nämnder leder förhandlingarna vid sammanträdena, tecknar respektive nämnder samt ha mottagning på kommunalkontoret två dagar i veckan för att underskriva handlingar m. m. Beträffande fattigvårdsstyrelsen är därtill följande att anmärka: kommunen är indelad i 22 distrikt, för vilka styrelsen valt särskilda distriktsföreståndare mom eller utom styrelsen. I övrigt har ordföranden och sysslomannen utanordningsrätt mellan sammanträdena i brådskande fall. Den inom styrelsen valda understödsdelegationen, bestående av ordföranden och tre ledamöter med sysslomannen som sekreterare sammanträder vid förekommande behov f. n. en gång i månaden och handlägger ärenden av tillfällig natur, ansvarsförbindelser till sjukhus och anstalter m. m. Tjänstemännen väljas av respektive nämnder. ^ Socialvårdsbyrå har av kommunalfullmäktige i december 1947 beslutat inrättas och reglemente antagits för densamma, men verkställigheten härav har måst uppskjutas, tills planerad, ny förvaltningsbyggnad kommer a t t uppföras.» I det reglemente som antagits för Gällivare sockens socialvårdsbyrå anges att byrån skall vara gemensam för fattigvårdsstyrelsen samt barnavårds-, pensions-, familjebidrags-, nykterhets- och arbetslöshetsnämnderna. Byrån skall lyda under en styrelse bestående av en representant för ettvar av de anslutna organen samt kommunalkamreraren. Ledamöterna utses av respektive organ för fyra år i sänder. Vid byrån skola finnas följande befattningshavare: 1) en ombudsman för socialvården, tillika föreståndare för byrån och förman för byråns personal; 2) två socialvårdsassistenter; 3) två barnavårdsmän; 4) kontorsbiträden. Personalen skall tillsättas och entledigas av styrelsen; ombudsmannen dock efter hörande av samtliga till byrån anslutna organ och barnavårdsavdelningens tjänsteman efter hörande av barnavårdsnämnden. 3 6 — 1 7 8 3 49

502 En av ledamöterna i den utredningskommitté som upprättat förslaget till inrättande av socialvårdsbyrå har i särskilt y t t r a n d e reserverat sig beträffande bland a n n a t sättet för val av socialvårdsstyrelse. Reservanten anför att då respektive organ själva skola utse sin representant men det förutsattes att denna s k a l vara ordförande, detta skulle innebära, att 'socialvårdsstyrelsen komme a t t bestå av sju ledamöter från den socialdemokratiska partigruppen och en representant för högern'. Därigenom, menar reservanten, skulle det parti han själv tillhör, och som har 15 av kommunalfullmäktiges 40 ledamöter, i förväg utestängas från representationen i socialvårdsstyrelsen. Reservanten yrkar därför på att styrelsen skall tillsättas av kommunalfullmäktige 'på så sätt, att varje partigrupp blir rejresenterad i förhållande till sin styrka i fullmäktige'.» 5.

E n socialvårdsbyrå är fristående under en socialnämnd. Skön.

Sköns köping i Västernorrlands län (10 700 invånare) lämnar följande redogörelse för socialvårdens organisation. »Särskild socialvårdsbyrå finnes inrättad, till vilken expeditioner för fattigvårdsstyrelsen, arbetslöshets-, barnavårds-, familjebidrags-, hemhjälps-, nykterhets- och pensionsnämnderna förlagts. Kommunalkontoret handhar kassarirelsen och bokföringen med undantag av avräkningen med understödstagarna. Ledningen av byrån handhaves av 'Sociala nämnden', bestående av de 7 ordförandena i de till byrån knutna förvaltningsorganen. Ordförande är fattigvårdsstyrelsens ordförande. Sociala nämnden anställer byråns samtliga tjänstemLn med u n d a n t a g av sysslomannen, vilken utses av kommunalfullmäktige. Byråns personal utgöres av sysslomannen, fyra assistenter (varav en kvinnlig) och tre kvinnliga biträden. Sysslomannen leder och fördelar arbetet, är ombudsman, sekreterare och föredragande i samtliga nämnder och har utanordnirgsrätt. E n assistent h a n d h a r fattigvård och nykterhets vård, en arbetslöshets verksamhet, familjebidrag och pensionsärenden, en är barnavårdsman och en är fosterbarnsinspektris s a m t handhar mödrahjälp, hemhjälp och tillsammans med barnavårdsmannen övriga ärenden åt barnavårdsnämnden. Förtroendemännen deltaga i mycket ringa utsträckning i utredningsarbetena. Ordförandena bruka besöka byrån en gång i veckan, varvid ärenden diskuteras. I d e flesta fall, där beslut inte kan anstå till sammanträde, vidtages åtgärd efter samråd mellan vederbörande ordförande och sysslomannen. Den senare har fullm a k t anhängiggöra och svara i processer hos K. B. och K. K., avgiva yttrande i motboks- och nykterhetsärenden s a m t besluta jämlikt 9 § lagen om allmänna barnbidragen. Särskilda delegerade äro utsedda av barnavårdsnämnden dels för handläggning av husmodersstipendier, dels för driften av barnkolonien Björkebo.» Hallstahainmar. I Hallstahammars köping i Västmanlands län (7 400 invånare) inrättades särskild socialvårdsbyrå fr. o. m. ingången av år 1947. Till byrån äro knutna fattigvårdsstyrelsen, barnavårds-, nykterhets-, pensions-, arbetslöshets-, familjebidragsoch hemhjälpsnämnderna. Inga kamerala uppgifter skötas av socialbyrån, u t a n medelsförvaltningen är helt centraliserad till kommunalkontoret. Ledningen av socialbyrån handhaves av en socialnämnd vilken utgöres av fem ledamöter med en personlig suppleant för var och en. Ledamöter och suppleanter utses av kommunalfullmäktige för ett år i taget. De skola företrädesvis utses bland ledamöter i de till socialvårdsbyrån anslutna myndigheterna. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande. Reglemente för socialbyrån fastställes av kommunalfullmäktige efter förslag av socialnämnden. »3. Socialbyrån förestås av en socialsyssloman. Dessutom finnas anställda en socialassistent samt två skrivbiträden. Sysslomannen är chef för byrån. Social-

503 assistenten h a n d h a r främst barnavårdsnämndens uppgifter, såsom fosterbarnsinspektris, barnavårdsman, barnbidrag m. m. å byrån förekommande uppgifter.» »Sysslomannen antages av kommunalfullmäktige, övriga befattningshavare å .socialbyrån antages av socialnämnden. 5. Sysslomannen och ordföranden ha bemyndigande att mellan sammanträdena vid behov bevilja tillfälliga understöd. Ingen av nämnderna äro uppdelade på delegationer.» Nederkalix. Nederkalix kommun i Norrbottens län (14 890 invånare) har socialvårdsbyrå, som är gemensam för fattigvårds styrelsen, barnavårds-, pensions-, nykterhets-, familjebidrags-, hemhjälps- och arbetslöshetsnämnderna. Socialvårdsbyrån lydeT under en styrelse bestående av ordförandena i de anslutna organen samt kommunalnämndens ordförande. Som chef för byrån fungerar en socialvårdssyssloman, vilken tillsättes av kommunalfullmäktige efter av socialvårdsstyrelsen upprättat förslag. Vidare finnas två socialvårdsassistenter, en manlig och en kvinnlig, vilka tillsättas av socialvårdsstyrelsen. Den kvinnliga socialvårdsassistenten skall vara skyldig åtaga sig förordnande som barnavårdsman för samtliga utomäktenskapliga barn i kommunen samt handlägger för övrigt i huvudsak barnavårdsnämnden åvilande uppgifter. Sysslomannen har bl. a. a t t utfärda erforderliga ansvarsförbindelser och a t t bevilja sådan fattigvård som avses i 24 § fattigvårdslagen. Några uppgifter om arbetsfördelningen mellan förtroendemän och tjänstemän eller om delegationer i de sociala nämnderna ha inte lämnats. Ljusnarsberg. Från Ljusnarsbergs kommun i Örebro län (7 500 invånare) lämnas följande uppgifter: »Härvarande kommunala förvaltning har sedan 1943 uppdelats i en kameraloch en socialavdelning varvid kommunalkamreraren i huvudsak h a r hand om de rent kamerala samt byggnads- och hälsovårdsärenden m. m. och socialombudsmannen har hand om ärenden som sammanhöra med fattigvård, barnavård, nykterhets- och hemhjälpsärenden. (För hemhjälpsnämnden skötes dock arbetsfördelningen för hemvårdarinnorna av arbetsförmedlingen på platsen.) Kommunalkamreraren h ä r sköter om allt arbete för kommunalstämman, kommunalfullmäktige, kommunalnämnden, hälsovårdsnämnden, brandstyrelsen, förmedlingsorganet, lönenämnden, industrinämnden m. fl. Kamreraren har ett kontorsbiträde till hjälp med sina arbetsuppgifter. Socialombudsmannen h a r närmast hand om arbetet för fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden samt vad som är behövligt för hemhjälpsnämnden vad det gäller protokoll och korrespondens och arbetet för familjebidragsnämnden. Alla kassagöromål skötes av en för ändamålet anställd person (kommunalkassör) som tillhör den kamerala avdelningen. För socialvården h a r tillsatts en särskild nämnd som handhar tillsättandet av personal och i övrigt har överinseendet över byråns arbete o. s, v. Denna n ä m n d består av respektive ordförande i de nämnder som höra till byrån samt av ordföranden i fullmäktige och kommunalnämnden. För socialvården finnes en ombudsman och en kvinnlig assistent som tillika är barnavårdsman samt ett extra biträde som hjälper till med enklare arbeten på olika håll och även biträder med utsändandet av barnbidragen o. d. Respektive ordförande för de olika nämnderna deltaga icke i några arbeten eller utredningar av något slag utan åvilar det huvudsakliga arbetet respektive personal med undantag av de mindre utredningar som kunna göras mellan sammanträdena av ledamöterna i respektive distrikt för fattigvård och barnavård.

504 Ordförandena och chefstjänstemannen handlägga i brådskande fall vissa ärenden vilka sedan rapporteras och godkännas å ett kommande sammanträde.»

Uppgifter från städer. De 8 städer som lämnat uppgifter ha alla inrättat socialvårdsbyråer i någon form. Någon uppdelning på s ä t t som skett med landskommunerna torde inte vara nödvändig. Vissa differenser finnas och gälla då dels antalet till byrån anslutna organ, dels styrelsen för byrån. Borås. Då Borås (55 900 invånare) var den första stad som tillämpade en centraliserad socialvård har organisationen där ofta fått tjäna som mönster för andra städer. I anledning av kommitténs hemställan har meddelats följande om den centraliserade socialvården i Borås; se även bil. A till bil. 4 (sid. 515). F . n. är fattigvårdsstyrelsens, barnavårdsnämndens, nykterhetsnämndens, arbetslöshetsnämndens, familjebidragsnämndens och hemhjälpsnämndens förvaltningstekniska arbete centraliserat till Borås stads socialvårdsbyrå. Ledningen av byrån, som inrättades 1934, åvilar sedan oktober 1935 de s. k. delegerade för socialvårdsbyrån. Delegerade väljas av stadsfullmäktige för kalenderår ooh utgöras av två representanter för fattigvårdsstyrelsen, två för barnavårdsnämnden samt en för vardera nykterhetsnämnden, arbetslöshetsnämnden och hemhjälpsnämnden. Med hänsyn till den f. n. jämförelsevis ringa omfattningen av familjebidragsnämndens verksamhet, påkallade denna nämnd vid sitt formella inlemmande i socialvårdsorganisationen år 1947 ej att bli representerad i socialvårdsdelegationen (nämndens arbete utfördes under hela kriget av socialvårdsbyrån u t a n a t t ett sådant formellt inlemmande skett). Delegerade utse inom sig ordförande och vice ordförande. Antalet befattningshavare vid byrån uppgår hösten 1949 till 35, i vilket antal utom socialvårdschefen ingå följande socialvårdstjänstemän: 1 socialvårdssekreterare, 1 biträdande sekreterare, 2 förste socialvårdsassistenter och 4 socialvårdsassistenter, 1 avdelningsföreståndare, 1 socialkurator och 4 barnavårdsmän samt 1 ungdomskonsulent. Såsom chef för kansli m. m. finnes en bokhållare. Härtill komma de 13 hemvårdarinnorna, Beträffande de olika tjänstemännens uppgifter m å anföras följande. Socialvårdschefens arbetsuppgifter äro sammanfattade i en av stadsfullmäktige fastställd instruktion, u r vilken hämtas följande: § 1Socialvårdschefen är chef för Socialvårdsbyrån och utövar närmast under respektive n ä m n d e r ledningen av verksamheten. Han är skyldig att närvara vid nämndernas sammanträden samt äger r ä t t a t t deltaga i överläggningarna och framställa förslag, ävensom att få sin avvikande mening antecknad till protokollet. Det åligger socialvårdschefen att med vaket intresse taga del av socialvårdens utformning, arbeta för dess sunda utveckling och föreslå åtgärder, varigenom den på bästa sätt m å k u n n a fylla sin uppgift; att ombesörja, att alla nämnderna åliggande åtgärder varda i r ä t t tid vidtagna; att i egenskap av chefstjänsteman vid Socialvårdsbyrån leda, fördela och övervaka arbetet å Byrån samt vara där tillgänglig på tid, som av delegerade för socialvården bestämmes; att hava tillsyn över fattigvårdens anstalter och a t t n ä r m a s t under fattigvårdsstyrelsen och dess ordförande vara chef för anstaltspersonalen;

505 att förbereda nämndernas sammanträden och vara föredragande i de ärenden, som ej lämpligen böra a v andra tjänstemän föredragas samt ombesörja att besluten bringas till verkställighet; att i övrigt ansvara för expeditionella frågor och vara de till byrån anslutna myndigheternas ombudsman och noga vaka över att kommunens lagligen grundade rättskrav i socialvårdsärenden göras gällande samt att efter vederbörande ordförandes utanordning uttaga behövliga medel ur stadskassan samt föra förteckning över desamma. Sedan den 1 augusti 1949 finns bland stadens tjänsteläkare även en socialläkare, vars huvudsakliga verksamhet är förlagd till socialvårdsbyrån. Enligt för socialläkaren gällande instruktion åligger det honom bl. a.: att på remiss från socialvårdsbyrån verkställa utredningar och avgiva utlåtanden om hjälpsökandes arbetsförmåga och möjligheterna att förbättra densamma, att föreslå härför lämpliga åtgärder samt att övervaka a t t givna föreskrifter efterföljas; att på remiss från socialvårdsbyrån efter företagen undersökning utfärda intyg för medellösa och mindre bemedlade personer rörande deras arbetsförmåga, behov av folkpension, kurortsvård, yrkesundervisning s a m t för intagning å sinnessjukhus, vårdanstalt för alkoholmissbrukare, epileptikerhem eller annan dylik vårdanstalt; att verkställa utredningar och avgiva utlåtanden rörande från socialvårdsbyrån remitterade neuropater, psykopater, alkoholmissbrukare, epileptiker, sinnessjuka eller socialt missanpassade personer och att medverka till att dessa erhålla lämplig vård eller lämpligt arbete; att biträda socialvårdsbyrån med utredning av abort- och steriliseringsärenden; samt att tjänstgöra som förtroendeläkare åt socialvårdsorganen. Socialvårdssekreteraren åligger bl. a. att föra protokoll hos barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden och delegerade för socialvården, att närmast under socialvårdschefen övervaka verkställandet av nyssnämnda myndigheters beslut och att biträda socialvårdschefen i dennes arbete och vid förfall för honom uppehålla hans tjänst. Närmast under socialvårdssekreteraren sorterar: I. Avdelningen för barna- och ungdomsvård, på vilken tjänstgör en avdelningsföreståndare, som bl. a. verkställer utredning vid omhändertaganden för samhällsvård och skyddsuppfostran och dessutom tjänstgör som barnavårdsman för ett mindre antal barn, tre barnavårdsmän, av vilka två handhar baraavårdsmannaskapen för barn utom äktenskap och en för barn i äktenskap, den sistnämnda handlägger dessutom bidragsförskottsärendena, Dessa befattningshavare disponera gemensamt ett kvinnligt kontorsbiträde för renskrivning, förande av 1iggare etc. a) mödrahjälpsexpeditionen, vid vilken tjänstgör en kvinnlig barnavårdsman (i realiteten socialvårdsassistent, men av lönetekniska skäl rubricerad som barnavårdsman) och ett första kontorsbiträde; b) en fosterbarnsinspektör, som även är barnavårdsman för ett mindre antal barn; c) en socialkurator, som bl. a. utövar rådgivande och upplysande verksamhet i sociala frågor, h a n d h a r med hjälp av respektive lärare — skolkuratorer — tillsynen över från folkskolans hjälpklasser avgångna elever, handlägger abort- och steriliseringsärenden samt tjänstgör som assistent åt socialläkaren; d) en ungdomskonsulent, som bl. a. handlägger frågor sammanhängande med den ungdomsvårdande verksamheten, organiserar och leder parkleksverksamheten samt — i egenskap av sekreterare i stadens ungdomsråd — utgör en förbindelselänk mellan ungdomsnämnden och stadens olika ungdomsorganisationer och organiserar fritidsverksamheten;

506 e) expedition för allmänna barnbidrag. Personalen utgöres av en kontorist och ett kontorsbiträde. II. Avdelningen för nykterhetsvård, vid vilken äro anställda en förste socialvårdsassistent, en socialvårdsassistent och en kontorist, vilka bl. a. handlägga nykterhetsnämndens utrednings- och övervakningsarbete. III. Avdelningen för fria resor (och familjebidrag). Tjänstgörande å avdelningen är en socialvårdsassistent och ett kontorsbiträde. Assistenten har att handlägga ärenden rörande de avgiftsfria resorna samt angående ansökningar om husmodersstipendier och för av barnavårdsnämnden särskilt utsedd delegation framlägga förslag till yttrande över dessa. Evad verksamheten avser familjebidrag sorterar avdelningen under bokhållaren. (Se nedan avd. III.) Biträdande sekreteraren har bl. a. att föra protokoll hos fattigvårdsstyrelsen, dess anstaltsnämnd och donationsberedning, hemhjälpsnämnden och arbetslöshetsnämnden, att närmast under socialvårdschefen övervaka a t t av dessa myndigheter fattade beslut bringas till verkställighet, att på socialvårdschefens ansvar och på föredragning av vederbörande socialvårdsassistent mellan sammanträdena utanordna understöd till i staden icke hemortsberättigade personer, att biträda med handläggningen av fattigvårds-, barnavårds- och mantalsskrivningsmål och av ärenden rörande ersättning av främmande kommun för lämnad fattigvård samt att vid förfall för sekreteraren eller bokhållaren träda i deras ställe. Närmast u n d e r biträdande sekreteraren sorterar: I. Avdelningen för socialhjälp, där personalen utgöres av en förste socialvårdsassistent och två socialvårdsassistenter, vilka mottaga ansökningar om socialhjälp, verkställa utredningar samt föredraga ärendena och avgiva förslag till beslut. 7/. Avdelningen för arbetslöshetshjälp. Förekommande ärenden handläggas av bokhållaren. III. Avdelningen för hemhjälp. Förekommande administrativa och kamerala uppgifter utföras å kansliet resp. kassan. IV. Socialregistret, vars personal består av en socialregisterförare och ett kontorsbiträde. Socialregistret handhar vården om alla handlingar avseende byråns klientel. Handlingarna ha sammanförts i ett aktsystem, där varje akt är att anse som ett komplement till vederbörandes socialregisterhandling. Inom akten äro handlingarna 'uppdelade på mappar avseende de olika vårdformerna såsom fattigvård, barnavård etc. Bokhållaren åligger bl. a, att under socialvårdschefen övervaka arbetet å byråns kansli och kassaexpedition, att med biträde av vederbörande tjänstemän u p p r ä t t a ansökningar om gottgörelse av stat och landsting, att upprätta statistisk redogörelse rörande fattigvården, att biträda vid upprättande av budgetförslag, att föra protokoll hos familjebidragsnämnden och att vid förfall för biträdande sekreteraren t r ä d a i dennes ställe. Närmast u n d e r bokhållaren sorterar: 7. Kansliet. P å kansliet tjänstgöra förutom bokhållaren, en kontorist, som främst biträder bokhållaren i dennes arbete och dessutom upprättar avlöningslistor, redovisar källskatt m. m., ett kvinnligt kanslibiträde, som handhar diarieföreningen, bevakar a t t skrivelser besvaras inom behörig tid etc., ett manligt kontorsbiträde, som biträder bokhållaren vid bevakningen av upprättade avtal om återbetalning av erhållen fattigvård och i övrigt tjänstgör å de olika avdelningarna, då behov av extra arbetskraft föreligger. För maskinskrivning äro tvenne kvinnliga kontorsbiträden anställda. 77. Kassan. Byrån har för de anslutna myndigheterna gemensam kassarörelse, vilken h a n d h a r alla förekommande in- och utbetalningar, sedan vederbörliga verifikationer granskats, littererats, attesterats och utanordnats. Efter det kassaregisterapparat anskaffats 1947 har tidigare förd kassadagbok indragits och kassa-

507 expeditionen för nu endast avräkning enligt viscardsystem för vårdtagarna. Huvudbokföringen utföres a v stadens drätselkontor, som härför disponerar maskinella hjälpmedel. Kassapersonalen utgöres av en kassörska och ett kvinnligt och ett manligt kontorsbiträde. 777. Avdelningen för (fria resor och) familjebidrag. Angående personalen se ovan u n d e r socialvårdssekreteraren avd. III. Socialvårdsassistenten verkställer utredningar och framlägger förslag till beslut i familjebidragsärenden för antingen socialvårdschefen, vilken enligt fullmakt äger att fatta och expediera dylika beslut, eller för familjebidragsnämndens sekreterare, varvid beslut av denne sker på socialvårdschefens ansvar. Förtroendemännen deltaga icke i det löpande förvaltningstekniska arbetet, vilket helt utföres av de å byrån anställda tjänstemännen. Beträffande tillsättningen av tjänstemän vid byrån gäller i princip, a t t de befattningshavare, som skola betjäna endast en myndighet, även tillsättes av denna. Då fråga däremot är om befattningshavare vid centrala förvaltningen tillsättes denne antingen av den myndighet, för vilken han huvudsakligen utför sin tjänst, på förslag av delegerade för socialvårdsbyrån eller direkt av de sistnämnda, Under senare år har delegerades ställning på visst sätt förstärkts i det a t t delegerade numera ha egen utgifts- och inkomststat, vilken i stort s e t t upptager anslagen till byråns förvaltningstekniska uppgifter. Vissa tjänster, n ä r m a s t sådana som inrättats under de senaste åren och som avse att betjäna mer än en myndighet, uppföras även på delegerades lönestat och tillsättas av delegerade. Å fattigvårdsstyrelsens vägnar handhar fyra delegationer, vilka tjänstgöra växelvis två och två varannan månad, den förberedande behandlingen av förekommande understödsärenden. Mellan understödsdelegationernas sammanträden utanordnas på förslag av socialvårdsassistenterna vid förefallande behov understöd av vederbörande kretsföreståndare (staden är indelad i 12 fattigvårdskretsar som var och en förestås av en kretsföreståndare **== ledamot av fattigvårdsstyrelsen) samt beträffande personer, som sakna hemortsrätt i staden, av biträdande sekreteraren. För ärenden rörande utdelning av räntemedel från under styrelsens förvaltning stående donationer tjänstgör en särskild beredning — donationsdelegerade — vilka bestå av två ledamöter av fattigvårdsstyrelsen, varjämte biträdande sekreteraren s a m t socialvårdsassistenterna äro närvarande vid sammanträdena. Den slutna fattigvårdens angelägenheter slutligen handläggas av en anstaltsnämnd, som består av styrelsens ordförande och tre ledamöter. Samma nämnd handlägger också d e frågor, som sammanhänga med det under fattigvårdsstyrelsens förvaltning stående pensionärshemmet. Besluten i understödsärenden redovisas på så sätt att protokoll från understödsdelegationernas sammanträden samt förteckningar över av kretsföreståndare och sekreteraren utanordnade understöd anmälas ooh godkännas vid fattigvårdsstyrelsens nästkommande sammanträde. Donationsdelegerades och anstaltsnämndens protokoll föredragas likaledes vid styrelsens nästa sammanträde, varvid de ärenden som så påfordra bli föremål för beslut. Barnavårdsnämndens under senare år allt mer vidgade uppgifter ha medfört att delegationssystemet kommit till användning i större utsträckning än tidigare. För handläggning av mödrahjälpsärenden verkar sålunda en mödrahjälpsdelegation, bestående av tre ledamöter och en suppleant, vilken har a t t självständigt avge förslag till mödrahjälpsnämnden. Föredragande är de ovan n ä m n d a befattningshavare, vilka h a n d h a utredningsarbetet rörande dessa ärenden. Samma delegation prövar även bidragsförskottsärendena, beträffande vilka den dock endast h a r förslagsrätt till barnavårdsnämnden. Beslut i barnbidragsärenden i de fall, då barnbidraget skall tillställas rättslig vårdnadshavare fattas å nämndens vägnar av socialvårdssekreteraren samt beträffande övriga fall av en delegation bestående av två ledamöter. — En annan delegation å tvenne ledamöter och en

508 suppleant avgiver å nämndens vägnar yttranden över inkomna ansökningar im husmodersstipendier. — Av delegation och tjänsteman fattade beslut anmälas å nämndens nästföljande sammanträde. Nykterhetsnämndens allt mer ökade arbetsbörda har föranlett nämnden att tillsätta ett arbetsutskott bestående av nämndens ordförande såsom självskriven ledamot samt tvenne ledamöter, valda för en månad å t gången, med uppgift att till polismyndigheten respektive systembolaget avgiva yttranden i ärenden röraide ansökan om nykterhetsintyg för körkort eller motbok. Beträffande icke tveksamma körkortsärenden beslutar dock ordföranden ensam efter vederbörlig utredning. Nämndens uppgift att erinra den som gjort sig skyldig till alkoholmissbruk, om de påföljder som vid fortsatt missbruk kunna följa, åligger assistenten och vid mera kvalificerat missbruk ordföranden, som i skrivelse kallar vederbörande att inställa sig inför honom. Per år uppgå dessa s. k. ordförandesimmanträden till ett 30-tal. Luleå. I Luleå (19 400 invånare) är socialvårdsbyrån gemensam för fattigvårdsstyrelsen, barnavårds-, pensions-, nykterhets-, arbetslöshets-, hemhjälps- och familjebidragsnämnderna. Byrån lyder under en särskild styrelse, socialvårdsnämncen. Denna består av dels ordförandena i de anslutna organen såsom självskrivna medlemmar, dels av två ledamöter, tillika nämndens ordförande och vice ordförande, vilka för en tid av fyra år väljas av fullmäktige. Chefstjänstemannen benämns socialvårdskamrer samt tillsätts av stadsfullmäktige efter förslag av fattigvårdsstyrelsen och efter socialvårdsnämndens hörande. Dessutom finnas följande tjänstemän. Två manliga och en kvinnlig socialvårdsassistent, en kvinnlig barnavårdsman, tillika biträdande socialvårdsassistent, ett kanslibiträde och tre skrivbiträden. Assistenterna väljas av len eller de styrelser och nämnder inom vars verksamhetsområde deras huvudsakliga arbete kommer att falla, ö v r i g personal tillsättes av socialvårdsnämnden. Instruktioner fastställas, för kamreraren av stadsfullmäktige, för assistenterna av socialvårdsnämnden efter hörande av respektive myndigheter, för övriga befattningshavare av socialvårdsnämnden. »Arbetsfördelningen är följande: 1 mani. ass. tjänstgör huvudsakligen inom den öppna fattigvården och familjebidragsnämnden; 1 mani. ass. handhar nykterhetsvårdsfrågor och pensionsärenden samt den slutna fattigvården (syssloman vid stadens ålderdomshem); 1 kvinnl. ass. för barnavården, biträdd av barnavårdsmannen. Kanslibiträdet svarar för socialregistret och avräkningsbokföringen, biträdd av ett kv. skrivbiträde; Extra kv. skrivbiträde helt sysselsatt inom pensionsnämnden och det mani. skrivbitr. med allmänna barnbidragen. Generellt bemyndigande (enligt protokollsbeslut) för tjänstemän att å vederb. nämnds vägnar fatta beslut finnes endast beträffande nykterhetsintyg och körkortsintyg, vilka utfärdas av vederbörande tjänsteman då anledning till anmärkning icke förefinnes. I övrigt kunna beslut och åtgärder, som icke enligt lag uttryckligen skola fattas eller vidtagas av vederbörande ordförande eller nämnd, ombesörjas av respektive tjänstemän mellan sammanträdena. Vidtagna åtgärder rapporteras vid första sammanträde. Understödsärenden behandlas i rätt stor utsträckning mellan sammanträdena av vederbörande assistent i samråd med chefstjänstemannen. Detta förfaringssätt har utbildats till praxis ehuru formellt beslut härom icke fatt a t s av fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden. Chefstjänstemannen har utanordningsrätt. Arbetslöshetsnämndens expeditionella arbetsuppgifter ombesörjas praktiskt taget helt av ordföranden, som åtnjuter arvode härför med 1 800 kr./år.»

509 Nyköping. Från Nyköping (17 700 invånare) lämnas följande redogörelse: »Jämlikt stadsfullmäktiges beslut den 14 april 1943 är sedan den 1 juli samma år det förvaltningstekniska arbetet för fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, familjebidragsnämnd, pensionsnämnd och arbetslöshetsnämnd centraliserat till Nyköpings stads socialvårdsbyrå, som även utgör de anslutna myndigheternas verkställande organ. Socialvårdsbyrån lyder under socialvårdsdelegerade. Socialvårdsdelegerade b e står enligt stadsfullmäktiges beslut av åtta ledamöter, av vilka fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd utse vardera två samt en var av nykterhetnämnden, familjebidragsnämnden, pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden en ledamot. Ovanstående styrelser och n ä m n d e r skola dessutom vardera utse en suppleant i delegationen. Till socialvårdsbyråns förfogande står följande personal. En chefstjänsteman, syssloman för socialvården, tillika sekreterare vid socialvårdsdelegerades sammanträden, två manliga assistenter med tjänstgöring vid fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd, familjebidragsnämnd och arbetslöshetsnämnd, den ena manliga assistenten är dessutom förordnad som barnavårdsman för vissa fall, en kvinnlig assistent med tjänstgöring vid barnavårdsnämnden tillika barnavårdsman, en manlig kassör tillika sekreterare vid pensionsnämnden, en kvinnlig socialregisterförare, ett kvinnligt kontorsbiträde, som med hjälp av ett skrivbiträde handlägger samtliga ärenden rörande allmänna barnbidragen och de fria resorna och som för övrigt biträder med förekommande arbetsuppgifter å barnavårdsnämnden. Dessutom finnes ett skrivbiträde, som tjänstgör för fattigvårdsstyrelsen, familjebidragsnämnden och nykterhetsnämnden. Av tjänstemännen utses socialvårdschefen, en manlig assistent, kassören och socialregisterföraren av socialvårdsdelegerade. övriga tjänstemän utses av respektive nämnder och styrelser. Vare sig ordförandena i de olika till byrån anslutna myndigheterna eller chefstjänstemannen h a erhållit generellt bemyndigande a t t —< utöver vad i fattigvårds- och barnavårdslagarna angives i fråga om trängande fall — mellan sammanträdena fatta beslut å vederbörande myndighets vägnar. Vid fattigvårdsstyrelsen arbetar en särskild delegation bestående av ordföranden, vice ordföranden, socialvårdschefen och socialvårdsassistenten, vilka ha a t t förbereda ärendena till styrelsens sammanträden. Barnavårdsnämnden utser en särskild beredningskommitté, bestående av ordföranden jämte fyra ledamöter, vilka hava a t t förbereda vissa mera svårbedömda ärenden. Dessutom utser barnavårdsnämnden tre delegerade för mödrahjälpsfrågor.» Sala. Till socialvårdsbyrån i Sala (9 100 invånare) äro anslutna fattigvårdsstyrelsen, barnavårds-, nykterhets-, arbetslöshets-, familjebidrags-, pensions- och hemhjälpsnämnden. Följande uppgifter har lämnats: »Förutom mottagande av olika hit hörande ansökningar verkställer byråns personal erforderlig utredning. Krav och räkningar utskrivas å byrå men däremot förekommer här ej någon bokföring. Ej heller handhar byrån några kontanter. Det skötes helt av drätselkammaren. Redovisning av mödrahjälpsmedel ombesörjes givetvis av socialvårdsbyrån, som för dessa medel har ett särskilt postgirokonto. Likaså h a r socialassistenten i egenskap av barnavårdsman ett postgirokonto för barnavårdsmannaskapen. Styrelsen för Sala stads socialvårdsbyrå utgöres av ordförande i fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden, pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden med respektive vice ordförande som suppleanter. Ordförande utses inom styrelsen för ett år. Styrelsen handhar ledningen av byråns arbete och tillsätter byråns personal.

510 På socialvårdsbyrån finnas anställda en socialombudsman, en socialassistent, som samtidigt är barnavårdsman och fosterbarnsinspektör, ett kontorsbiträde, ett extra skrivbiträde och ett tillfälligt anställt skrivbiträde. Socialombudsmannen, som är chef för socialvårdsbyrån, är sekreterare i samtliga styrelser och nämnder med undantag för hemhjälpsnämnden. H a n handlägger och utreder samtliga ärenden utom barnavårds- och hemhjälpsnämndernas. Dessutom skall han utföra vissa uppdrag åt ålderdomshemmet och barnhemmet. Socialassistenten är sekreterare och självskriven ledamot i hemhjälpsnämnden. Assistenten handlägger ärenden, tillhörande barnavårdsnämnden. Som redan nämnts är hon dessutom barnavårdsman (c:a 130 barnavårdsmannaskap) och fosterbarnsinspektör. Kontorsbiträdet för härvarande socialregister och får under assistentens tillsyn ombesörja redovisning av mödrahjälpsärenden. Dessutom har kontorfsbiträdet att utskriva familjebidrag och upprätta ansökan om och rekvisition av statsbidrag. För övrigt deltager kontorsbiträdet i på byrån förekommande skrivarbeten. Det extra skrivbiträdet får under socialombudsmannens tillsyn upprätta och mottaga till pensionsnämnden ställda ansökningar och utföra härmed följande skrivarbeten. Vidare skall biträdet under socialassistentens kontroll handhava det huvudsakliga arbetet med allmänna barnbidrag. Det tillfälligt anställda skrivbiträdet utför för övrigt på byrån förekommande skrivarbeten. Tjänstemännen (socialombudsmannen och socialassistenten) verkställa utredningar, framlägga förslag och verkställa respektive myndighets beslut. Utredningarna ske ofta i samråd med vederbörande ordförande och eventuella förhandsbeslut förekomma endast i samråd med ordförande. Personalen å byrån utses av styrelsen för socialvårdsbyrån. Då det gäller val av ombudsman skall fattigvårdsstyrelsens yttrande inhämtas och beträffande socialassistent barnavårdsnämndens. S. k. förhandsbeslut ske alltid i samråd mellan ordförande och tjänsteman. Dessa godkännas sedan å styrelsens eller nämndens följande sammanträde. Fattigvårdsstyrelsen har för stadens ålderdomshem utsett en delegation, som benämnes Förvaltningen för Hemmet Nystrand. Denna består av styrelsens ordförande jämte 4 övriga ledamöter. Förvaltningen behandlar till ålderdomshemmet hörande frågor och framlägger för fattigvårdsstyrelsen vissa förslag beträffande hemmet. Barnavårdsnämnden har utsett en mödrahjälpsdelegation, vilken åligger att behandla mellan nämndens ordinarie sammanträden mödrahjälpsansökningar av mera brådskande natur. Vi ha här i korta drag försökt framhålla det sätt, på vilket socialvården i vår stad fungerar. Att ha socialvården centraliserad anse vi för vår del v a r a en stor fördel. Dessutom måste detta vara en oerhörd lättnad för allmänheten». Sundbyberg. F r å n Sundbyberg (23 700 invånare) meddelas följande: »Socialvården i Sundbybergs stad är centraliserad till en gemensam social byrå. Följande sociala nämnders verksamhet omhänderhaves av byrån: Fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden, pensionsnämnden, arbetslöshetsnämnden, familjebidragsnämnden och hemhjälpsnämnden samt den halvöppna barnavården genom Styrelsen för Sundbybergshem. Nämndernas kassarörelse och bokföring skötes genom Drätselkontoret. Ledningen av Sociala byrån handhaves av fattigvårdsstyrelsen, som h a r a t t anställa personal och i övrigt besluta i frågor rörande byråns organisation. Vid byrån är anställd som chef en socialsyssloman, som tillika är de a n s l u t n a

511 styrelsernas och nämndernas ombudsman. En förste socialassistent, som utöver vissa sekreterarsysslor, väsentligast sköter pensionsärenden. Två socialassistenter, som huvudsakligast sysslar med fattigvårdsfrågor. Två socialassistenter, tillika barnavårdsmän, som sysslar med barnavårdsfrågor. Två första kontorsbiträden, varav en sysslar huvudsakligast med mödrahjälpsärenden och en med socialregistret. Två skrivbiträden som sysslar med allmänna barnbidrag och hemhjälpsärenden samt under sommarmånaderna ett extra skrivbiträde för sommarresorna och feriebarnsverksamheten. En konsulent för den halvöppna barnavården. Fattigvårdsstyrelsen utser de tjänstemän som skola anställas på byrån. Byrån besöks med en viss regelbundenhet av de olika styrelsernas och nämndernas ordförande, varvid socialsysslomannen föredrager ärenden, som fordrar ett omedelbart avgörande eller som skola handläggas vid kommande sammanträden. Endast i fråga om nykterhetsvårdsärenden finnes utsett ett särskilt arbetsutskott med bemyndigande a t t fatta vissa beslut. Av vad som sagts härovan, framgår att ordföranden efter samråd med socialsysslomannen fattar vissa beslut, men dessutom förekommer a t t socialsysslomannen utan ordförandens hörande avgör vissa frågor. Något formellt beslut rörande beslutanderätten föreligger endast beträffande familjebidragsärenden. I övriga fall har gällande praxis utformat tjänstemännens rätt. Frågor av större ekonomisk eller principiell betydelse avgöres dock regelmässigt av respektive styrelser och nämnder. De mellan sammanträdena vidtagna åtgärderna rapporteras vid styrelsernas eller nämndernas nästa sammanträde, dock a t t i fråga om fattigvårdsärenden smärre extra understöd icke föredragas enligt av styrelsen fattat beslut.» Tranås. Till socialbyrån i Tranås (9 930 invånare) är följande anslutna: »Fattigvårdsstyrelsen, barnavårds-, pensions-, nykterhets-, familjebidrags-, hemhjälps-, arbetslöshets- och mantalsnämnden samt chefsmyndigheten socialnämnden. Socialbyrån h a r en mindre handkassa för tillfälliga utbetalningar i övrigt handhaves kassarörelsen liksom bokföringen av drätselkontoret. Socialbyråns ledning handhaves av socialnämnden, som består av 5 ledamöter, vilka väljas av stadsfullmäktige. Fattigvårdsstyrelsens ordförande är självskriven ledamot. Vid socialbyrån finnes följande personal anställd: 1 socialsyssloman, 1 socialassistent, 1 barnavårdsassistent, som tillika är barnavårdsman, 1 kontorsbiträde, som även är socialregisterförare samt 1 kontorsbiträde. Socialsysslomannen är chef för socialbyrån. H a n är tillika föredragande och sekreterare i samtliga ovan uppräknade styrelser och nämnder. Socialassistenten är sysslomannens ställföreträdare och verkställer utredningar i fattigvårds-, pensions-, nykterhets- och familjebidragsärenden. Han upprättar vidare ansökningar om stats- och landstingsbidrag för fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden. Barnavårdsassistenten är barnavårdsman och fosterbarnsinspektris. Hon skall mottaga anmärkningar om 1) mottagande av fosterbarn, 2) mödrahjälp, 3) bidragsförskott, 4) avgiftsfria resor för barn och husmödrar samt husmodersstipendier samt dessutom avgiva förslag till beslut. Hon skall även föra liggare med register över 1) barn utom äktenskapet, 2) omhändertagna barn s a m t fosterbarn och fosterhem, 3) bidragsförskottsärenden och 4) mödrahjälpsärenden. Kontorsbiträdet för socialregistret, utfärdar räkningar över utestående fordringar, kontraräknar och littererar inkommande räkningar s a m t bistår barnavårdsassistenten med avgiftsfria resor. Skrivbiträdet handhar utskrivandet av anvisningar för allmänna barnbidrag (maskinellt), sköter diarieföringen av inkommande och utgående skrivelser, har ansvaret för socialregistrets akter samt biträder i övrigt med skrivgöromål.

512 Socialbyråns tjänstemän utses av socialnämnden. I samtliga nämnder handlägges brådskande och löpande s. k. expeditionsärenden av ordföranden i respektive nämnd samt socialsysslomannen, varefter dessa beslut föredragas vid nästkommande sammanträde. Fattigvårdsstyrelsen arbetar med ett beredningsutskott, vilket, som namnet även säger, är ett rent beredande organ. Familjebidragsnämnden h a r e t t arbetsutskott som mellan sammanträdena beviljar familjebidrag. Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen är tillsyningsman vid ålderdomshemmet och sysslomannen biträdande. Tillsyningsmannen handlägger personalfrågor vid ålderdomshemmet samt utövar i övrigt tillsynen över detsamma.» Nässjö. Nässjö (15 160 invånare) stads socialexpedition omhänderhaver endast verksamheten för tre myndigheter, nämligen fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och familjebidragsnämnden. »Drätselkammaren omhänderhar bvn:s utbetalningar, kassabokföring och huvudbokföring. I övrigt sköter expeditionen i stort sett de anslutna organens kamerala frågor. Ledningen av socialexpeditionens arbete handhaves av fattigvårdsstyrelsen i samarbete med barnavårdsnämnden. Följande personal finnes på expeditionen: Socialombudsman: huvuduppgift sekreterare och verkst. tjänsteman. Socialassistent: huvuduppgift: kassa- och bokföringsarbete. Skrivhjälp: 1 anst. för socialregisteret (som huvuduppgift) 1 anst. för skötseln av allm. barnb. som huvuduppgift. De anställda verkställer utredningar och förbereder ärendena för de anslutna organen samt verkställer besluten. I övrigt är betr. fattigvårdsstyrelsen att anteckna: ordf. är attestator, socialombudsmannen är syssloman för fattigvårdsanst., styrelsens arbetsutskott består av ordf., v. ordf. och soc. omb. m. Betr. b a r n a v å r d s n ä m n d e n är a t t anteckna, socialombudsmannen är attestator, 1 ledamot av n ä m n d e n och 1 suppleant i nämnden är barnavårdsmän, dessutom är även pensionsnämndordf. barnavårdsman för barn med bidragsförskott och för barn, betr. vilka faderskapet ej är fastställt (pno är heltidsanst. med skyldighet a t t j ä m v ä l biträda i socialexp. arbete), 1 ledamot och 1 suppleant äro fosterbarnsinspektörer, 2 suppleanter äro mödrahjälpsutredare och handha utanordningen av mödrahjäUp. Något generellt bemyndigande för någon i nämnden el. någon t j ä n s t e m a n a t t fatta beslut i ärenden mellan sammanträdena finnes ej, n ä r det gäller ärenden som u t a n men för hjälpbehövande el. vårdbehövande kan anstå till sammanträde för avgörande.» Södertälje. I Södertälje (23 950 invånare) är socialvårdsbyrån, som inrättades redan 1926, gemensam för endast fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden. »Fattigvårdsstyrelsen fungerar som hemhjälpsnämnd. Å byrån äro anställda: en ombudsman såsom chef för de bägge organens verksamhet. Å fattigvårdsbyrån äro vidare anställda: 1) en assistent (kvinnlig). 2) ett kontorsbiträde (kvinnligt). 3) en kassörska, som även omhänderhaver kassagöromålen för barnavårdsnämnden. Å barnavårdsnämnden finnas anställda: tre barnavårdsmän, varav två k v i n n liga, s a m t ett kontorsbiträde. Dessutom har byrån sedan flera år tillbaka till

513 sitt förfogande haft en praktikant från Socialinstitutet eller person, som ämnar söka inträde vid n ä m n d a institut. F . n. är dessutom ett kvinnligt kontorsbiträde anställt (deltidsanställt hos bägge organen). Assistenten å fattigvårdsbyrån har till huvudsaklig uppgift a t t biträda med utredningar i fattigvårdsärenden samt i erforderliga fall företa hembesök för utrönande av uppkommet behov av hjälp samt a t t syssla med arbetet ifråga om återsökning hos landstinget av utgiven sjukvård. Nämnda befattningshavare utskriver även räkningar å fordringar såväl av kommuner som enskilda, samt biträder i övrigt med förekommande göromål. Slutligen upptager assistenten ansökningar om hemhjälp s a m t leder hemhjälpsarbetet. Kontorsbiträdet är i huvudsak sysselsatt med införande i rescontror av understöd, som utbetalats samt med skötande av socialregistret, varjämte hon även handhar göromålen med husmoderssemester- och fria barnresor. Det extra kontorsbiträdet utför förekommande skrivgöromål. Kassörskan omhänderhar kassagöromålen. Assistenterna å barnavårdsbyrån äro barnavårdsmän i visst antal fall samt hava i denna egenskap a t t utföra det arbete, som åligger dessa enligt lag och gällande förordningar. Av barnavårdsmännen är dessutom en engagerad som ledare för arbetet med de allmänna barnbidragen s a m t med skötseln av ärenden i fråga om mödrahjälp, varjämte en av barnavårdsmännen vid sidan av sitt arbete som barnavårdsman omhänderhar arbetet med fosterbarnsvården. Den manliga barnavårdsmannen sköter ärenden om bidragsförskott, varjämte ärenden i fråga om samhällsvård och skyddsuppfostran, åtalseftergift m. m. med därav följande utredningsarbete uppdelas efter lämpligheten mellan barnavårdsmännen. Hos barnavårdsnämnden finnes dessutom ett kvinnligt kontorsbiträde som huvudsakligen är sysselsatt med arbetet i fråga om de allmänna barnbidragen. Samtliga nu anställda befattningshavare inom fattigvården och barnavårdsnämndens gebit tillsättas av respektive fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, varjämte fattigvårdsstyrelsen i sin egenskap av hemhjälpsnämnd tillsätter hemvårdarinnor. Mellan sammanträdena företages erforderliga åtgärder, som icke u t a n våda kunna uppskjutas till sammanträde, av ordföranden och ombudsmannen, varefter sålunda vidtagna åtgärder meddelas fattigvårdsstyrelsen respektive barnavårdsnämnden vid näst inträffande sammanträde. Barnavårdsnämnden h a r uppdragit åt en tremannadelegation att å nämndens vägnar besluta i ärenden angående mödrahjälp, varjämte en delegation på likaledes tre personer omhänderhaver ärenden i fråga om daghemmen. En särskild kommitté, som benämnes direktionen för stadens ålderdomshem, och även består av tre personer, omhänderhaver vissa ärenden i fråga om ålderdomshemmens skötsel i ekonomiskt avseende. Delegationen för daghemmen och direktionen för ålderdomshemmen hava viss inskränkt beslutanderätt, t. ex. vid inköp av erforderligt material m. m. Såsom regel lämnas meddelanden till huvudmannen, om de åtgärder som vidtagits, för bekräftande av desamma. Mödrahjälpsdelegationen handlar helt å barnavårdsnämndens vägnar och efter dess uppdrag. Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden är f. n. samma person. Denne har dagligen mottagning å byrån samt underskriver utgående handlingar, som förbinda styrelsen och nämnden till utgifter, såsom ansvarsförbindelser av skilda slag, erkännanden i fråga om krav samt handlingar och skriftväxling i fattigvårdsmål och barnavårdsmål. Handlingar och skriftväxling i ärenden, som icke medföra bindande verkan för styrelsen och nämnden, undertecknas av ombudsmannen u t a n ordförandens kontrasignation. Det k a n slutligen meddelas, att stadsfullmäktige på fattigvårdsstyrelsens initiativ tillsatt en kommitté för utredning av frågan om inrättande härstädes av en socialvårdsbyrå. Kommittén har fortskridit så långt i sitt arbete a t t ritningar uppgjorts till en byggnad,

514 som är avsedd a t t inrymma en socialvårdsbyrå, som i sig är avsedd a t t upptaga fattigvårdens, barnavårdsnämndens, nykterhetsvårdens, pensionsnämndens, arbetslöshetskommitténs och familjebidragsnämndens uppgifter.»

Såsom framgår av här givna redogörelser förekomma olika kombinationer såväl med hänsyn till det antal organ som äro anslutna till byråerna i de kommuner, där socialvården är centraliserad, som med hänsyn till byråns organisation, dess styrelse, tillsättande av tjänstemän o. s. v. I landskommunerna sker centraliseringen ofta så a t t när kommunalkontor inrättas, detta samtidigt får fungera som ett slags social byrå med kommunalkamreraren som verkställande tjänsteman hos socialvårdsorganen. I vissa fall biträdes kamreraren i denna, liksom i övriga arbetsuppgifter, av en kamrersassistent. I Grangärde (sid. 499) har en tjänsteman å kommunalexpeditionen utsetts att sköta det väsentligaste av de löpande uppgifter som eljest åligga fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens ordförande och är, utan att särskild social byrå inrättats, närmast att anse som socialassistent och chef för kommunalexpeditionens socialvårdsavdelning. I Skellefteå och Gällivare ligger socialvården också under kommunalkontoret men som mera fristående avdelningar. E t t antal landskommuner och köpingar ha helt fristående socialvårdsbyråer med särskilda styrelser. De städer, från vilka uppgifter lämnats, ha som n ä m n t s särskilda socialvårdsbyråer med 5—7 sociala organ anslutna därav alltid fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden. Det organ, som oftast ligger utanför byrån, är pensionsnämnden. Så är även fallet i landskommunerna. Extrema fall äro Södertälje och Nässjö där endast två respektive tre organ äro anslutna till socialvårdsbyråerna.

ii

fc C rö

O £ c a •.O ;<0 L( 0 " 0

£c> E

i c- * O ai > > X a-,-

•g

u %?

i s3 c

k K m r f c T3 0) c -o < Ig b •»0 "D £ J-

•10

>

> < •D

10 O

*'° |?Sä "Se 0 .§

o

o

>.

.D

s

•10

-* a)

10 >

o

o m

<> /

>

in

f '

ED

Pä °**3

^t o § te

H

3D xti

« O

E o

Statens offentliga utredningar 1950 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.i

Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. [2]

Allmän statsförvaltning.

Indsstri.

Kommunalförvaltning.

liandel och sjöfart. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. 2. Bedogörelse för de olika avtalstyperna i det svenska avtalssystemet. [9]

Statens och kommunernas flnansväsen. Ortsavdragskommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala ortaavdrag m. m. [5] 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [71

Kommu tu kat ions väsen.

Politi.

Bank-, kredit- och penningväKen. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank IO. m. [6]

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande angående rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen. [8] Socialvårdskommitténs betänkande XVII: Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. [11]

Försäkrings väsen.

Hälso- och sjukvård. Kyrkoväseu. Undervisningsväsen. Andlig odling I övrigt. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m. m. [8] Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskärning av tim planerna vid cle allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. [4] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:18. Bedogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. [1] Den svenska elbranschens kapacitet och konkurrensförhållanden. [101

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden,

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1783 49

internationell ratt.