Betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1934: 53 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

DEN SAMHÄLLELIGA HJÄLPVERKSAMHETENS ORGANISATION M. M. AVGIVET AV

ORGANISATIONSSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19

3 4

Statens offentliga utredningar 1934 Kronologisk 1. A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 2. Bilagor, band 2. F i n a n s p o l i t i k e n s e k o n o m i s k a v e r k n i n g a r . Av G. M y r d a l . N o r s t e d t , x i j , 279 s. S. 2. A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 2. Bilagor, band 3. L ö n e u t v e c k l i n g e n och a r b e t s l ö s h e t e n . Av A. J o h a n s s o n . N o r s t e d t , v j , 162 s. 1 b i l . S. 3. 1933 å r s t e a t e r u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . D e l 1. De fasta s t a t s u n d e r s t ö d d a t e a t r a r n a . N o r s t e d t . 164 s. K. 4. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och f ö r s l a g r ö r a n d e organis a t i o n av f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n på växt- och t r ä d g å r d s o d l i n g e n s o m r å d e . K i h l s t r ö m . 198 s. J o . 5. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e f r å g a n om l ä m p l i g a å t g ä r d e r t i l l s k y d d för s j ö m ä n v i d b e s ö k i u t l ä n d s k a h a m n a r . I d u n . 208 s. H. 6. U t r e d n i n g m e d förslag om å t g ä r d e r för å s t a d k o m m a n d e av billiga e g n a h e m s b y g g n a d e r . L i n d s t r ö m . 56 s. J o . 7. B e t ä n k a n d e i (råga o m i n r ä t t a n d e av ett i n s t i t u t för m e d e l l å n g och långfristig k r e d i t g i v n i n g åt företag i n o m n ä r i n g s l i v e t . M a r c u s . 54 s. Fi. 8. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till s j ö a r b e t s t i d s l a g . N o r s t e d t . 130 s. H. 9. M e d i c i n a l s t y r e l s e n s förslag till nya f ö r f a t t n i n g s b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till a v l ö n i n g åt d i s t r i k t s s k ö t e r s k o r m . m . M a r c u s . 66 s. S. 10. U t l å t a n d e n ö v e r u t r e d n i n g e n a n g å e n d e t r e d j e m a n s r ä t t till n e u t r a l i t e t i arbetskonfiikter m . m . Norstedt. 214 s. S 11. U t r e d n i n g a n g å e n d e å t g ä r d e r fur b e k ä m p a n d e av ungd o m s a r b e t s l ö s h e t e n . B e c k m a n . (2), 176 s. S. 12. A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 2. Bilagor, b a n d 4. P e n n i n g p o l i t i k , offentliga a r b e t e n , s u b v e n t i o n e r och t u l l a r s o m m e d e l m o t a r b e t s l ö s h e t . Av B . Ohlin. Nors t e d t , v i i j , 176 s. !S. 13. S t a d s h y p o t e k s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e m e d förslag till f ö r o r d n i n g a r a n g å e n d e k o n u n g a r i k e t Sveriges s t a d s h y p o t e k s k a s s a s a m t a n g å e n d e g r u n d e r n a för s t a d s h y p o t e k s f ö r e n i n g a r s b i l d a n d e och v e r k s a m h e t m . ni. M a r c u s . 102 s. F i . 14. U n d e r s ö k n i n g a r a n g å e n d e det sociala h j ä l p k l i e n t e l e t . Av T. J a c o b s s o n . N o r s t e d t 228 s. S. 15. B e t ä n k a n d e m e d förslag till b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e u p p h a n d l i n g av l a n t b r u k s p r o d u k t e r m . n i . för s t a t e n s o c h k o m m u n a l a i n r ä t t n i n g a r s b e h o v . M a r c u s . 88 *. F i . 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag a n g å e n d e vissa ekonom i s k a s t r i d s å t g ä r d e r ni. m . N o r s t e d t . 106 s. S. 17. S t a t l i g a cerhent- och b e t o n g b e s t ä m m e l s e r av å r 1034. N o r s t e d t . 56 s. K. 18. 1928 å r s p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g s k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e ined f ö r s l a g r ö r a n d e r e v i s i o n av den a l l m ä n n a p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g e n . B e c k m a n , v i j , 362 s. S. 19. P e n s i o i i s f ö r s ä k r i n g s r e f o r m e n . K o r t f a t t a d f r a m s t ä l l n i n g av 1928 å r s p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g s k o m m i t t é s förslag r ö r a n d e r e v i s i o n av d e n a l l m ä n n a pensionsförsäkr i n g e n . B e c k m a n . 26 s. S. 20. B e t ä n k a n d e m e d förslag till b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e u p p h a n d l i n g av i n h e m s k t b r ä n s l e för s t a t e n s s t a t i o n ä r a a n l ä g g n i n g a r ni. m . M a r c u s . 54 s. F i . 21. 1933 å r s t e a t e r u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . Del 2. U t r e d n i n g r ö r a n d e t e a t e r f ö r h å l l a n d e n a i riket. N o r s t e d t . 139 s. 8 pl. E. 22. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e d e n s l u t n a k r o p p s s j u k v å r d e n i r i k e t j ä m t e vissa d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e s p ö r s m å l . N o r s t e d t . (2), 753 s. 8 . 23. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e b e m a n n i n g av s v e n s k a f a r t y g j ä m t e s t a t i s t i s k u t r e d n i n g a n g å e n d e svenska hand e l s f l o t t a n s b e m a n n i n g å r 1931. N o r s t e d t . 174 s. H. 24. F ö r s l a g t i l l p s a l m b o k för svenska k y r k a n . Uppsala, A l m q v i s t & Wiksell. v i i j , 704 s. E . 25. F ö r s l a g t i l l a l t e r n a t i v a k o r a l e r . C e n t r a l t r y c k e r i e t . (4), 31 s. E . 26. U t r e d n i n g i fråga om a n v ä n d a n d e t av p o s t s p a r b a n k e n s medel. Marcus 48 s. K. 27. T e k n i s k - e k o n o m i s k a u t r e d n i n g a r r ö r a n d e v a g v ä s e n d e t . Del 1. Vägar. H;eggström. 434 s. K.

förteckning 28. T e k n i s k - e k o n o m i s k a u t r e d n i n g a r r ö r a n d e v a g v ä s e n d e t . Del 3. Avgivna u t l å t a n d e n . HseggStröm. 47 s. K. 29. 1930 å r s p e n s i o n s s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e r ö r a n d e fam i l j e p e n s i o n e r i n g för t j ä n s t e m ä n vid den civila stadsf ö r v a l t n i n g e n och för a r b e t a r e i s t a t e n s tjänst. N o r s t e d t . 167 s. F i . 30. U t l å t a n d e n ö v e r b e t ä n k a n d e m e d förslag till lag angående vissa e k o n o m i s k a s t r i d s å t g ä r d e r m . m. (Trettonn i a n n a k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e . ) N o r s t e d t . 227 s. S. 31. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e o m o r g a n i s a t i o n av landsfogdet j ä n s t e r n a . N o r s t e d t . I l l s. J u . 32. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m v i r k e s m ä t n i n g m. n i . M a r c u s . 188 s. J o . 33. J ä r n v ä g s - och a u t o m o b i l t r a f i k . Tullberg. (2), ix 260 s. K. 34. V a r u t r a n k e n m e d bil s a m t s t a t i s t i s k och kartografisk översikt av t o t a l a v a r u t r a n k e n till och från S t o c k h o l m u n d e r m a j m å n a d 1932. A\ O. J o n a s s o n . S e p a r a t b i l a g a till 1932 å r s t r a f l k u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e den 19 j a n . 1934. T u l l b e r g . 52, 44 s. K. 35. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e sänkn i n g av l ä k e m e d e l s p r i s e r n a , r e v i s i o n av apoteksvarus t a d g a n in. m . M a r c u s , v j , 612 s. S. 36. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e f r i h a m n s v ä s e n d e t . N o r s t e d t . 253 s. F i . 37. J o r d b r u k s k r e d i t u t r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e med förslag till f ö r o r d n i n g a n g å e n d e s t a t e n s lånefond för s e k u n d ä r lån m o t i n t e c k n i n g i j o r d e g e n d o m , m . m . B e c k m a n . 147 s. .lo. 38. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e a r b e t s f ö r d e l n i n g in. m . för t u l l t a x e r i n g s - och k o n t o r s g ö r o m å l vid t u l l v e r k e t . M a r c u s . 227 s. F i . 39. B e t ä n k a n d e m e d förslag till s p r i t d r y c k s f ö r o r d n i n g m . m. N o r s t e d t . 710 s. F i . 40.' U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e de extra o r d i n a r i e l ä r a r n a s v i d de a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n a n s t ä l l n i n g s f ö r h å l l a n den m . m . N o r s t e d t , vj, 159 s. E. 41. U t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e en f ö r b ä t t r a d s t ä l l n i n g för ä m n e n a l a t i n och g r e k i s k a vid de a l l m ä n n a lärov e r k e n . I d u n . 112 s. E. 42. 1934 å r s a v l ö n i n g s r e v i s i o n för i c k e - o r d i n a r i e p e r s o n a l . B e t ä n k a n d e m e d förslag till a v l ö n i n g s b e s t ä m m e l s e r för icke-ordinarie b e f a t t n i n g s h a v a r e i n o m a l l m ä n n a civilf ö r v a l t n i n g e n . M a r c u s . 83 s. F i . 43. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e a v s ä t t n i n g e n av s m ö r och a n d r a fettäninen av i n h e m s k t u r s p r u n g . M a r c u s . 190 s. J o . 44. A l l m ä n n a a r b e t e n för a r b e t s l ö s h e t e n s b e k ä m p a n d e i Sverige 1929—1934. N o r s t e d t . 38 s. S. 45. J o r d b r u k s k r e d i t u t r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e lån till j o r d b r u k a r e för genomförande av ackord n i . m . B e c k m a n . 93 s. J o . 46. S t a t e n s o r g a n i s a t i o n s n ä m n d . B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e l o t s v e r k e t s p e r s o n a l f r å g a och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e f ö r h å l l a n d e n . M a r c u s . 217 s. H . 47. B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e s t a t e n s ö v e r t a g a n d e av vissa k o s t n a d e r för f o l k s k o l e v ä s e n d e t m . m. Hreggs t r ö m . 219 s. E . 48. U t r e d n i n g r ö r a n d e r e g u l j ä r luftfart s a m t l u f t f a r t s m y n d i g h e t e n s o r g a n i s a t i o n . M a r c u s . 244 s. K . 49. 1934 å r s m i l i t ä r p e n s i o n s s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag till t j ä n s t e p e n s i o n s r c g l e m e n t e för b e f a t t n i n g s h a v a r e v i d f ö r s v a r s v ä s e n d e t . M a r c u s . 276 s. F i . 50. U t r e d n i n g a n g å e n d e revision av 18 k a p . 13 § strafflagen. N o r s t e d t . 54 s. J u . 51. S t a t s k o n t o r e t s u t l å t a n d e a n g å e n d e u n d a n t a g från tilll ä m p n i n g e n av t j ä n s t e p e n s i o n s r e g l e m e n t e t för a r b e t a r e . N o r s t e d t . 23 s. F i . 52. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om u n g d o m s f ä n g e l s e m . m . Norstedt. 78 s. J u . 53. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e den Samhälleliga h j ä l p v e r k s a m h e t e n s o r g a n i s a t i o n m . m . B e c k m a n , viij, 221 s. S.

A n m . Om s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g i v e s , är t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a t i l l d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n den 3 f e b r . '1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 3 4 : 5 3 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

DEN SAMHÄLLELIGA HJÄLPVERKSAMHETENS ORGANISATION M. M. AVGIVET AV ORGANISATIONSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1934 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1857 34]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Skrivelse till S t a t s r å d e t och Chefen för K u n g l . S o c i a l d e p a r t e m e n t e t . . Författningsutkast

Tn

Utkast till Lag om den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation med mera Utkast till Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården

3 Utkast till Förordning om ändrad lydelse av 4 § 1 mom.' förordningen den 16 december 1927 (nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner Utkast till Förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 15 j u n i 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor Kap. 1 . . . . I. Den nuvarande organisationen av samhällets sociala försäkrings- och hjälpverksamhet Fattigvården s. 15. - Barnavården s. 17. - Alkoholistvården s. 19. - Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet s. 20 Den allmänna pensionsförsäkringen s. 23. - Den obligatoriska olycksfallsförsäkringen s. 25. - Den statsunderstödda sjukförsäkringen och moderskapsunderstöd s. 25. — Arbetslöshetsförsäkring s. 26. II. Direktiven för de sakkunnigas arbete Kap. 2. AT de sakkunniga verkställda undersökningar 1. Undersökning år 1929 genom förfrågningar hos fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, pensionsstyrelsens ombud samt vissa kommunala myndigheter Samverkan mellan olika kommunala hjälporgan s. 31. - Samverkan mellan de kommunala hjälporganen och sjukkassorna s. 32. — Olägenheter av hjälpverksamhetens splittring på flera organ s. 32. - Frågan om åtgärder för avhjälpande av förefintliga olägenheter s. 33. - Vissa speciella frågor rörande ett eventuellt sammanförande av pensionsförsäkringen med annan hjälpverksamhet s. 34. — Gemensam ordförande s. 35. II. III.

Undersökning kommuner

år 1932

n

u

14 15 15

27 31

„.

rörande den sociala hjälpverksamheten inom vissa

Utredning angående kommunal understödsverksamhet utan statsbidrag för hjälp åt arbetslösa Skrivelse av 1933 års riksdag s. 96. - Kungörelserna den 7 juli 1922* och den 26 juni 1933 s. 97. - Prejudikat s. 99. - Resultat av hittillsvarande rättsutveckHng s. 104. - Utredning angående kommunal understödsverksamhet utan statsbidrag: Verksamhetens omfattning s. 105; Understöd med eller utan återbetalningsskyldighet s. 107; Tariff eller icke s. 107; Kommunalt understöd vid sidan av gällande bestämmelser s. 107; Fordran på hemortsrätt o. dyl. s. 109; Avstängning vid konflikt eller arbetsvägran s. 110; Behovsprövning, karenstid, m. m. s. 110; Samarbete mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté s. 111.

IV. Redan vidtagna åtgärder för centralisering av den kommunala understödsverksamheten ;

™ 9g

IV

Sid. Kap. 3. Principdiskussion angående ändringar i den inre kommunala organisationen 120 I. Fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd 120 II. Pensionsnämndernas ställning

127 III.

129 Nykterhetsnämndernas

ställning

IV. De erkända sjukkassornas och arbetslöshetskassornas deltagande i den kommunala hjälpverksamhetens organisation 130 V. Arbetslöshetshjälpen och den kommunala understödsverksamheten i övrigt.

. 131

VI. Sammanfattande synpunkter 137 Verksamhetsgrenar, som böra sammanföras s. 137. — Förhållandet till olycksfallsförsäkringen s. 141. — Utländsk lagstiftning s. 143. Kap. 4. Åtgärder för barnavårdens utveckling

145 Kap. 5. Förslag till ändringar i understödsförfattningarna 153 Förbud mot oreglerad understödsverksamhet s. 153. — Aktualisering av försörjningsplikten för anhöriga m. fl. s. 154. — Anvisning för avvägande av understöd s. 155. — Skärpt kontroll s. 156. — Inskränkande av hemortsrättsprocesserna s. 157. — Samarbete med privat hjälpverksamhet s. 165. Kap. 6. Den interkommunala organisationen 167 Nuvarande lagbestämmelser angående samverkan s. 167. — Reformförslag: 1927 års riksdag s. 168; Skatteutjämningsberedningen s. 168. — Allmänna synpunkter s. 174. — 1929 års undersökning s. 174. — De sakkunniga s. 177. Kap. 7. Förslag, sammanhängande med skatteutjamningen

183 Kap. 8. Specialmotiveringar till författningsutkasten

191 I. Lag om den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation med mera . . . 191 II. Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården 197 Särskilda yttranden Bilaga:

198 P. M. rörande svaren å vissa frågor vid 1929 års undersökning rörande den lokala organisationen av samhällets sociala hjälpverksamhet . . . 203 Frågan huruvida den nuvarande splittringen inom kommunerna av närliggande understödsgrenar på flera organ medfört olägenheter av ekonomisk eller annan art eller icke 203 Fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna s. 203. — Pensionsstyrelsens ombud s. 206. — Kommunala myndigheter: Städer s. 208; Landskommuner s. 212.

Frågan om åtgärder för avhjälpande av förefintliga olägenheter . . 214 Fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna s. 214. — Pensionsstyrelsens ombud s. 215. — Kommunala myndigheter: Städer s. 216; Landskommuner s. 219. Tabeller. 1. Sammanställning rörande den lokala organisationen den 1 juli 1934 i landskommunerna av den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet 22 2- Antal pensionsdistrikt och pensionsnämndsledamöter vid slutet av år 1919 . . . 24

v Sid. 3. Sammanställning utvisande i vilken utsträckning kommunerna vid hjälpverksamhet för arbetslösa frångått fattigvårdslagens bestämmelser 4. Samarbetet mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté

108 112

5. Uppgifter rörande samarbetet mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté i kommuner, där sådant samarbete varit mera fast ordnat

6. Uppgifter rörande samarbetet mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté i kommuner, där sådant samarbete varit av mera tillfällig karaktär

7. Upptagningshem för äldre b a r n

8. Upptagningshem för mödrar och spädbarn (spädbarnshem)

9. Barnhem av skilda slag 10. Antal landskommuner (utom köpingar) i olika storleksgrupper, procentuellt fördelade efter kommunalskattens storlek år 1929

149 169

11. Antal landskommuner fördelade efter folkmängden den 31 december 1930. Enligt indelningen den 1 j a n u a r i 1931

12. Antal landskommuner i vissa län fördelade efter invånarantal

13. Den relativa fattigvårdskostnadens median i kronor per invånare

14. Det värde på den relativa fattigvårdskostnaden i kronor per invånare, som understiges i 10 % av antalet fall

15. Landskommuner. Fördelning efter nettoutgift för fattigvård kronor per huvud inom befolkningen vid årets slut

16. D:o

1928, uttryckt i

D:o 1930

17. Landskommuner. Fördelning efter nettoutgift för barnavård 1930, u t t r y c k t i kronor per huvud inom befolkningen vid årets slut • . . .

18. Städer. Fördelning efter nettoutgift för fattigvård 1928 resp. 1930 samt för barnavård 1930, uttryckta i kronor per h u v u d inom befolkningen vid motsvarande års slut

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl Socialdepartementet,

^ Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 26 april 1929 bemyndigat Herr Statsrådet att tillkalla högst fem sakkunniga för utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation, tillkallade Herr Statsrådet följande personer att verkställa ifrågavarande utredning, nämligen landshövdingen Sigfrid Naihanael Linnér såsom ordförande samt ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen Anders Anderson, professorn Gösta Adolfsson Bagge, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Oscar Ludvig Carlström och statens inspektör för fattigvård och barnavård, kanslirådet Richert Gerard Halfred von Koch såsom ledamöter. På därom av ledamoten Bagge gjord framställning entledigade Herr Statsrådet den 17 maj 1934 denne från sakkunniguppdraget, och den 21 juni 1934 utsåg Herr Statsrådet till ledamot i hans ställe borgarrådet i Stockholm Wictor Emanuel Karlsson. Såsom sekreterare hos de sakkunniga hava tjänstgjort förste revisorn i försäkringsinspektionen Isak Teodor AsJcelöf och assessorn i Svea hovrätt jur. d:r Ivar Strahl. De sakkunniga, som antagit benämningen organisationssakkunniga, hava på sätt omförmäles i 1928 års pensionsförsäkringskommittés betänkande med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen (statens offentl. utr. 1934:18) i regel deltagit i nämnda kommittés överläggningar och i de av kommittén offentliggjorda utredningarna.

VIII

De sakkunniga få härmed till fullgörande av ovannämnda utredningsuppdrag överlämna betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation med mera. Av ledamöterna Anderson och Karlsson hava avgivits särskilda yttranden, vilka bifogas. Stockholm den 11 december 1934. S. L I N N É R ANDERS ANDERSON.

OSCAR CARLSTRÖM.

WICTOR KARLSSON.

G. H. VON KOCH. T. Askelöf

Ivar

Strahl.

FÖRFATTNINGSUTKAST.

I utkasten till ändringar i vissa författningar har nyskriven text satts med k o r p u s eller s p ä r r a d b o r g i s och text, som ordagrant hämtats från nu gällande bestämmelser, satts med borgis utan spärrning.

3 Utkast till

Lag om den samhälleliga hjälp verksamhetens organisation med mera. 1 kap.

Om social nämnd.

1§I varje kommun med mera än 1 500 invånare skall finnas en social nämnd med uppgift att handhava kommunens verksamhet för fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, allmän ålderdomspensionering, behandling av alkoholister och arbetslöshetshjälp. Kommun med mindre invånarantal äger inrätta social nämnd. Yad i lag eller annan författning finnes stadgat om fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, ungdomsnämnd, pensionsnämnd, nykterhetsnämnd och arbetslöshetskommitté skall i kommun, där social nämnd är inrättad, i stället gälla social nämnd, i den mån det ej strider mot vad i denna lag sägs. 2§1 mom. Social nämnd skall bestå av minst fem ledamöter, varjämte i landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller municipalläkare är bosatt, en sådan läkare och i stad en stadsläkare eller en annan i staden bosatt läkare skall vara ledamot av nämnden. En av ledamöterna i nämnden skall förordnas av Konungens befallningshavande, de övriga skola utses av kommunen. För den av Konungens befallningshavande utsedde ledamoten skall Konungens befallningshavande utse suppleant. För de övriga ledamöterna skall kommunen utse minst hälften så många suppleanter, varvid för läkare som omförmäles i första stycket om möjligt skall utses annan sådan läkare. Vid utseende av ledamöter och suppleanter skall tillses, att inom nämnden kommer att finnas sakkunskap å alla de områden som nämndens verksamhet berör. Bland ledamöterna och bland suppleanterna skola såväl män som kvinnor vara företrädda. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara företrädd inom nämnden. 2 mom. För deltagande i handläggning av ärenden, som gälla omhändertagande av eller tillsyn över barn eller ungdom eller förordnande eller entledigande av barnavårdsman eller tillsyn över barnavårdsmans verksamhet i vad rör barns personliga förhållanden, skola bland den sociala nämndens ledamöter ävensom, om möjligt, bland dess suppleanter finnas en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst samt en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild folkskolinspektör.

3 mom. Vid handläggning av fattigvårdsärenden äger kyrkoherden eller hans ställföreträdare, om de icke äro ledamöter, att deltaga i överläggningen men ej i beslutet och att få sin mening protokollförd. I annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår nämnda befogenhet, när kyrkoherden ej själv är tillstädes. Vid handläggning av det slags ärenden, som omtalas i 2 mom., tillkommer enahanda befogenhet provinsial- och extra provinsialläkare inom deras distrikt. Där särskild hjälpverksamhet bedrives för arbetslöshetens bekämpande, tillkommer enahanda befogenhet ledamot av styrelsen för organ för den offentliga arbetsförmedlingen i orten eller tjänsteman hos organet, i Tad angår ärenden tillhörande nämnda verksamhet. 3§Kommunen skall bland den sociala nämndens ledamöter utse ordförande och vice ordförande att tjänstgöra under den tid de utsetts till ledamöter eller, om de äro självskrivna, under en tid av fyra år. Uppgift å den persons namn och bostad, som utsetts till ordförande, skall ofördröjligen insändas till Konungens befallningshavande, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna. Äro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från sammanträde med nämnden, utser denna inom sig ordförande för tillfället.

1 mom. Genom reglemente för den sociala nämnden må bestämmas, att vissa grenar av nämndens verksamhet skola handhavas av särskilt tillsatta utskott av nämnden. Är kommun delad i flera pensionsdistrikt, må jämväl ett pensionsutskott för varje distrikt tillsättas. Har kommun mera än 1 500 invånare, skall tillsättas barnavårdsutskott för ärenden angående omhändertagande av och tillsyn över barn och ungdom, förordnande och entledigande av barnavårdsman samt tillsyn över barnavårdsmans verksamhet i vad rör barns vård och uppfostran. Medelsförvaltning må icke överlåtas åt utskott. Reglemente för den sociala nämnden antages av kommunen och underställes prövning av Konungens befallningshavande, som har att antingen oförändrat fastställa eller ock ogilla detsamma. Finner Konungens befallningshavande andra gången ett förslag underställes, detsamma allt fortfarande icke kunna fastställas, har Konungens befallningshavande att hänskjuta frågan till Kungl. Maj:t, som utfärdar reglemente för nämnden. Reglementet skall innehålla regler för arbetsfördelningen mellan nämnd och utskott. Alla beslut av utskott skola utan onödigt uppskov underställas nämndens prövning men gå i verkställighet utan avvaktan därpå. 2 mom. Barnavårdsutskott skall bestå av minst fyra och övriga utskott av minst tre ledamöter. I varje utskott är nämndens ordförande självskriven ledamot. I barnavårdsutskott äro läkare och befattningshavare, som enligt 2 § 1 och 2 mom.

5 skola finnas i nämnden, självskrivna ledamöter, och i utskottet skola såväl män som kvinnor vara företrädda. I pensionsutskott och i arbetslöshetsutskott är den av Konungens befallningshavande utsedde ledamoten av nämnden självskriven ledamot. I arbetslöshetsutskott skola finnas representanter såväl för arbetsgivarnas som för arbetarnas intressen. Övriga ledamöter i utskotten utses på sätt i reglementet bestämmes bland nämndens ledamöter eller andra lämpliga personer under iakttagande av att, såvitt möjligt, varje utskott tillföres ledamöter, som äro förtrogna med dess verksamhetsområde. För ledamöterna i utskott skola, på sätt i reglementet bestämmes, utses suppleanter till lämpligt antal, därvid suppleanterna för de enligt bestämmelserna i nästföregående stycke självskrivna ledamöterna äro självskrivna och även i övrigt nämnda bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning. Till ordförande i barnavårdsutskott må ej utses ledamot, som av nämnden eller utskottet förordnats till barnavårdsman. 5§Där ej barnavårdsutskott tillsatts, skall den sociala nämnden utse en av sina ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att vara föredragande i ärenden, som eljest ankomma på sådant utskott. Särskilda föredragande skola ock av nämnden utses för fattigvårdsärenden och, där särskild hjälpverksamhet bedrives för arbetslöshetens bekämpande, för dit hörande ärenden, därest kommun har mera än 1 500 invånare och särskilda utskott för sådana ärenden ej blivit tillsatta. Om så finnes lämpligt, må nämnden utse särskilda föredragande jämväl för sådana grenar av sin verksamhet, för vilka det ej föreskrivits. 6§Den sociala nämnden skall för varje år inom eller utom sig utse en kassaförvaltare; dock att den medelsförvaltning, som tillkommer nämnden, må, på sätt i kommunallagarna stadgas, sammanföras med medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnd eller drätselkammare.

T§. Konungens befallningshavandes förordnande av en ledamot i social nämnd och en suppleant för denne skall avse viss tid, Konungens befallningshavande obetaget att före denna tids utgång återkalla förordnandet. Val av ledamöter och suppleanter i nämnden skall ske för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. I kommun, där val sker första gången, skall dock halva antalet eller, vid ojämnt antal, det antal som är närmast under hälften utses för allenast två år, och böra dessa ledamöter och suppleanter samt de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val. Särskilt val för kortare tid än fyra år må ock, efter kommunens beslut, ske, där sådant i anledning av beslutad

6 ökning av antalet ledamöter eller suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ifrågavarande ledamöter och suppleanter eller, om antalet icke är jämnt, det antal som är närmast över eller under hälften må kunna utses vartannat år. Har ledamot av nämnd eller utskott bytt yrke, befattning eller boningsort och måste på den grund ny ledamot utses, är den förre pliktig att avgå. Avgår vald ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, skall fyllnadsval anställas för den återstående tiden. 8§I avseende å valbarhet vid val av ledamot eller suppleant i social nämnd eller dess utskott, obehörighet och rätt till avsägelse gäller å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad om stadsfullmäktig är stadgat i kommunallagarna. Befattningshavare, som i 2 § 2 mom. avses, äga avsäga sig uppdraget endast då de uppgiva hinder, som av kommunen godkännes. Vad i första stycket sägs, äger motsvarande tillämpning beträffande av Konungens befallningshavande utsedd ledamot och suppleant i social nämnd. Jämväl med avseende å rätt till gottgörelse för sitt uppdrag skola av Konungens befallningshavande utsedd ledamot och suppleant vara likställda med vald ledamot av kommunal nämnd. Som ledamot eller suppleant må ej den tjänstgöra, som åtnjuter understöd av allmänna medel. 9§Vid den undersökning angående understödssökandes behov, som det åligger den sociala nämnden eller dess utskott att verkställa innan de bevilja understöd, skall nämnden eller utskottet, om den undersökande förmodas vara medlem av erkänd sjukkassa eller erkänd arbetslöshetskassa, hos kassan begära upplysning om understöd från kassan. 10 §. Den sociala nämnden åligger att föra register, kallat understödsregister, över understödsverksamhet inom kommunen. I registret skall antecknas, vilka personer genom nämnden erhålla understöd eller pension, dess orsak och art, den tid understödet eller pensionen avser och dess storlek samt i korthet övriga omständigheter som kunna vara av betydelse vid bedömande av uppkommande fråga om ytterligare understöd åt samma person. I registret skola om möjligt även införas enahanda uppgifter angående understöd från erkänd sjukkassa eller erkänd arbetslöshetskassa eller från organiserad enskild hjälpverksamhet. I understödsregistret skola uppgifterna vara ordnade och för varje understödstagare sammanförda, på sådant sätt att de äro lätta att finna och överblicka.

11 §• 1 mom. Ordinarie sammanträden böra av den sociala nämnden och dess utskott hållas i mån av behov och på regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden böra av nämnden och utskotten kungöras till allmänhetens kännedom. Extra sammanträde skall hållas, då ordföranden finner sådant nödigt eller nämndens eller utskottets flesta ledamöter göra framställning därom. Sammanträde skall ock hållas på begäran av läkare, som jämlikt 2 § 1 mom. eller 4 § 2 mom. skall vara ledamot av nämnden eller utskottet, ävensom av provinsial- eller extra provinsialläkare i distriktet för behandling av ärende, vid vars handläggning han enligt 2 § 3 mom. äger närvara. Kallelse till extra sammanträde skall meddelas på sätt nämnden eller utskottet beslutar. 2 mom. Ärende må icke hos den sociala nämnden eller dess utskott företagas till avgörande, såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes. För beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran, varom sägs i 24 och 47 §§ barnavårdslagen den 6 juni 1924, erfordras, att flera än hälften av de i beslutet deltagande ledamöterna, dock minst tre, äro ense om beslutet. 3 mom. Omröstning till beslut skall ske öppet, och tillkommer varje röstande en röst. Vid lika röstetal gäller den mening ordföranden biträder. Val och tillsättande av tjänstebefattning skola, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten mellan lika röstetal. 4 mom. Rörande påföljd för uteblivande från sammanträde äger vad i kommunallagarna är stadgat öm ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig motsvarande tillämpning. 12 §. Vid den sociala nämndens och dess utskotts sammanträden skall föras protokoll, upptagande besluten och skälen för dem. Protokollet skall justeras antingen genast eller vid nästa sammanträde; dock kan särskilt för varje gång uppdragas åt två eller flera av ledamöterna att jämte ordföranden verkställa justeringen. 13 §. Ordföranden i den sociala nämnden tillkommer a) att befordra nämndens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å nämndens vägnar ingå avtal; b) att ombesörja all skriftväxling för nämnden; c) att föra eller låta föra protokoll vid nämndens sammanträden; d) att vårda nämndens handlingar; e) att tillse att räkenskaper föras i enlighet med givna föreskrifter; f) att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som skola delgivas nämnden; g) att själv eller genom ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda nämnden och föra dess talan; samt

8 h) att, där nämnden tillsatt utskott, övervaka ärendenas fördelning ävensom samarbetet mellan nämnden och utskotten och mellan dessa inbördes. Ordförande i utskott tillkommer att med avseende å utskottet fullgöra åligganden motsvarande dem, som enligt punkterna a)— d) tillkomma nämndens ordförande. Samma skyldighet att förbereda ärenden och samma befogenhet att i trängande fall företaga åtgärd i avbidan på nämndens beslut, som tillkomma nämndens ordförande, tillkomma utskotts ordförande i vad angår dess ärenden. 14 §. Social nämnds ledamöter, suppleanter och tjänstemän samt andra av nämnden eller dess utskott förordnade eller anlitade personer få icke för obehöriga yppa upplysningar om enskildas förhållanden, som lämnats vid nämndens eller dess utskotts sammanträden eller eljest i deras arbete. Den, som bryter mot tystnadsplikten enligt första stycket, vare, där han ej för sin förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel, straffad med dagsböter. Böterna tillfalla kronan. Saknas medel till deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen. 15 §. I fråga om granskning av den sociala nämndens räkenskaper och förvaltning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat. Beslutar kommun att igångsätta särskild hjälpverksamhet för arbetslöshetens bekämpande, skall kommunen genast göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande, som har att utse en revisor att jämte de av kommunen utsedda revisorerna deltaga i granskningen av denna verksamhet. Denne revisor skall vid sin granskning lägga huvudvikten vid att kontrollera, att verksamheten bedrivits författningsenligt och i enlighet med de av vederbörande myndigheter lämnade föreskrifterna samt att vid verksamheten iakttagits nödig omsikt och sparsamhet såväl med kommunala medel som med statsmedel. Till den av Konungens befallningshavande utsedde revisorn må, efter Konungens befallningshavandes bedömande, utgå arvode av statsmedel. Envar ledamot av den sociala nämnden ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till protokollet. 16 §. När social nämnd blivit inrättad, skall den vid ingången av nästa kalenderår övertaga de i 1 § uppräknade nämndernas verksamhet. 2 kap.

Om barnavårdsförbund.

17 §. För varje län skall finnas ett barnavårdsförbund med uppgift att inom länet stödja det arbete som enligt barnavårdslagen den 6 juni 1924 åligger

9 länets barnavårdsnämnder. Därvid har förbundet i främsta rummet att söka anskaffa lämpliga fosterhem samt att sörja för vårdplatser för barn, som behöva omhändertagas huvudsakligen för tillfällig vård och observation, för ensamstående mödrar med späda barn och för svårfostrade barn. Alla barnavårdsnämnder i ett län skola vara medlemmar av barnavårdsförbundet för länet. Om flertalet barnavårdsnämnder inom vartdera av två län så besluta, skall för dessa län anordnas gemensamt barnavårdsförbund. 18 §. Därest landsting, stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, eller allmänna barnhuset lämna bidrag till förbundets verksamhet, äro jämväl dessa berättigade till medlemskap i förbundet. Enskilda för barnavården intresserade personer och institutioner inom länet, vilka önska stödja förbundets verksamhet, skola ock kunna vinna medlemskap mot erläggande av årsavgift. 19 §. Barnavårdsförbund skall antaga stadgar för sin verksamhet, vilka för att vara gällande skola stadfästas av Konungens befallningshavande. För förvaltning av förbundets angelägenheter skall finnas en styrelse. Därest landsting, stadsfullmäktige eller allmänna barnhuset med stöd av 18 § första stycket inträtt i förbundet, skola de äga utse var sin ledamot i styrelsen. Till fullgörande av sina uppgifter skall förbundet anställa ett eller flera barnavårdsombud. 3 kap.

Om kommunalförbund med gemensam social nämnd.

20 §. Har kommun så ringa invånarantal, att till följd därav svårighet uppstår för kommunen att fylla de sociala uppgifter, som i denna lag avses, bör kommunen för nämnda uppgifter förenas med en eller flera andra kommuner till kommunalförbund med gemensam social nämnd. Har fråga om bildande av sådant kommunalförbund väckts av kommun eller Konungens befallningshavande men kommunerna icke enats om antagande av förbundsordning, må Konungen, där förbundet prövas nödigt för att kommun skall kunna fylla ovannämnda uppgifter eller eljest särskilda skäl därtill äro, förordna, att kommunerna eller vissa av dem skola bilda sådant kommunalförbund, samt fastställa förbundsordning och bestämma tiden, då förbundet skall träda i verksamhet. 21 §. I fall som i 20 § andra stycket sägs har Konungens befallningshavande att efter verkställd utredning överlämna ärendet med eget yttrande till Konungen.

10 22 §. Vad om bildande av kommunalförbund i denna lag stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då fråga uppkommer om ny medlems inträde i kommunalförbund. 23 §. Sedan kommunalförbund enligt Konungens förordnande kommit till stånd, må Konungen på ansökan av förbundsmedlem eller framställning av Konungens befallningshavande förordna om ändring i förbundsordningen. 24 §. I direktionen för kommunalförbund med gemensam social nämnd skall varje i förbundet deltagande kommun vara företrädd med en eller flera av kommunen utsedda ledamöter. Utan hinder av vad i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund stadgas angående direktionens befogenhet att utse nämnd skall i förbund med gemensam social nämnd gälla, att varje i förbundet deltagande kommun utser en eller flera ledamöter i nämnden, efter vad i förbundsordningen närmare bestämmes, och att den sociala nämndens sammansättning och organisation i övrigt i tillämpliga delar följa bestämmelserna i denna lag, därvid förbundet är att anse som en kommun. 4 kap. övriga bestämmelser. 25 §. Kommun må icke meddela understöd åt enskilda i andra fall eller i andra former än lag stadgar eller som genom statsbidrags meddelande prövats vara behöriga. H a r genom kris i näringslivet inom viss kommun framkallats omfattande arbetslöshet, må på särskild prövning bero, huruvida och på vilka villkor kommunen må annorledes än nyss sagts meddela understöd åt oförvållat arbetslösa. Sådan prövning verkställes av den myndighet Kungl. Maj:t och riksdagen bestämma. 26 §. Bestämmelserna i denna lag gälla ej för Stockholm, utan där skola i stället lända till efterrättelse förordningen angående kommunalstyrelse i Stockholm samt de särskilda bestämmelser, som Konungen på förslag av stadsfullmäktige utfärdar i de ämnen om vilka denna lag handlar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

11 Utkast till

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården. 1 §• Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han, där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård, på sätt i denna lag sägs. Har den behövande anhöriga eller står han i adoptivförhållande eller har han arbetsanställning, skall iakttagas vad i 3 och 4 §§ stadgas. Fattigvård, som — — — samhällets barnavård. 26 §. Vid fattigvårdens — — — med denna. Understöd må ej så utmätas, att detsamma för den hjälpsökande ter sig fördelaktigare än försörjning genom arbete. 27 §. Fattigvård meddelas i allmänhet genom understöd i hemmet, vilket efter omständigheterna må utgå i penningar eller, helt eller delvis, i naturaförmåner, såsom livsmedel eller beklädnadspersedlar; utackordering i enskilt hem eller vård å anstalt. Fattigas försörjning medelst omgång (socken eller rotegång) må icke äga rum. 40 §. 1 mom. Har fattigvårdssamhälle vad i 60 § 1 och 2 mom. s ä g s skall — — — motsvarande tillämpning. 2 mom. Har åt — — — befinnas lämpliga. 3 mom. Har person — — — vården upphörde. 43 §. Konungens befallningshavande hava att vaka över att fattigvården inom länen i enlighet med denna lag och i övrigt gällande stadganden, ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att å ena sidan de b e h ö v a n d e komma i å t n j u t a n d e av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla, och å andra sidan det allmänna ej betungas med kostnader, som lagligen åligga enskild, eller med större kostnader än som svara mot behovet. I allt — — — samhällets barnavård.

12 55 §. Talan, som i 54 § sägs, skall anhängiggöras inom etthundratjugu dagar, efter det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller gottgörelse för sådan vård av den sökande fattigvårdsstyrelsen utgivits till annan, som i dess ställe eller mot dess ansvarsförbindelse lämnat vården. Väckes ej talan inom sådan tid, skall rätten till ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits mer än etthundratjugu dagar före det ansökningen hos Konungens befallningshavande gjordes, anses förfallen. Har. a n s ö k n i n g om g o t t g ö r e l s e för kostnad av staten enligt 60 § 3 mom. avslagits av annan orsak än att den blivit gjord för sent, skall talan anhängiggöras inom samma tid efter det beslutet därom blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet. Vad sålunda — — — ej lämnats. 59 §. Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40, 41 och 42 §§ förmäles, skall sökas före utgången av året efter det då kostnaden av fattigvårdssamhället utgivits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till gottgörelse för den kostnad skall anses förfallen. Har fråga om skyldighet att vidkännas kostnaden varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen eller talan mot enskild eller har ansökning gjorts om gottgörelse för kostnaden från staten, skall talan väckas före utgången av året efter det, då u t s l a g eller b e s l u t av Konungens befallningshavande i ersättningsfrågan vunnit laga kraft mot samhället eller, om saken dragits inför kammarrätten, efter det då kammarrättens utslag eller beslut blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet. Vid ansökningen — 56 § 1 mom. stadgas. 60 §. 1 mom. För fattigvård — — — av staten. 2 mom. Har, efter ingivna ansökning. 3 mom. Har fattigvårdssamhälle lämnat fattigvård enligt 1 § åt svensk medborgare, och möter det särskilda svårigheter att utreda var den understödde har hemortsrätt, äger samhället att av staten såsom full gottgörelse erhålla nio tiondelar av fattigvårdskostnaden. Enahanda rätt äger fattigvårdssamhälle, då i fall, som i 2 mom. avses, det möter särskilda svårigheter att utreda den understöddes eller hans anhörigas vistelseort. 4 mom. Gottgörelse, som i denna paragraf sägs, utgår allenast om ersättning för fattigvården ej kan uttagas hos enskild person. Fattigvård, som omförmäles i 50 § 2 mom., gottgöres av staten endast för det fall, att understödstagaren icke är svensk medborgare. I fråga om det belopp, varmed gottgörelse för lämnad vård skall enligt denna paragraf utgå, skall vad i 51 § stadgas äga motsvarande tillämpning. 61 §. 1 mom. Vill fattigvårdsstyrelse erhålla gottgörelse av staten enligt 60 § 1 eller 2 mom., göres ansökning därom hos Konungens befallningshavande för varje år inom februari månad året efter det, då fattigvården av fattigvårdssamhället utgivits. Har fattigvårdsstyrelsen sökt att av annat fattigvårdssamhälle eller enskild person utfå ersättning för fattigvårdskostnad, men talan därom ogillats, räknas tiden för sökande av gottgörelse från det Konungens befallningshavandes utslag i tvisten vunnit laga kraft mot samhället eller, om det överklagats, från det kammarrättens utslag blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet.

13 Vid ansökningen skola fogas följande handlingar: a) avskrift av protokoll över förhör enligt 52 §; b) specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden med angivande särskilt för varje understödstagare av tiden, då utbetalningen skett; skolande uppgiften, där den ej åtföljes av behöriga verifikationer, vara till riktigheten styrkt av fattigvårdsstyrelsens ordförande eller kassaförvaltare; samt c) redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utrönande av de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, eller för utbekommande av ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller enskild person, därvid i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra bifogas. Sedan Konungens befallningshavande granskat de ansökningar, som inkommit, samt genom sökandena införskaffat eller själv låtit införskaffa den ytterligare utredning, som må vara behövlig, meddelar Konungens befallningshavande före den 1 nästföljande maj beslut i anledning av ansökningarna. 2 mom. Vill fattigvårdsstyrelse erhålla gottgörelse av staten enligt 60 § 3 mom. första stycket, göres ansökning därom hos kammarrätten inom etthundratjugu dagar efter det fattigvårdskostnaden av fattigvårdssamhället utgivits. Har fattigvårdsstyrelsen sökt att av annat fattigvårdssamhälle eller enskild person utfå ersättning för fattigvårdskostnad men talan därom ogillats eller återkallats, räknas tiden för sökande av gottgörelse från den tidpunkt som för motsvarande fall bestämmes i 1 mom. första stycket. Vill fattigvårdsstyrelse erhålla gottgörelse av staten enligt 60 § 3 mom. andra stycket, göres ansökning därom hos kammarrätten inom tid, som i 1 mom. första stycket stadgas. Vid ansökningen skola fogas de handlingar, om vilka förmäles i 1 mom. andra stycket. Konungen äger meddela närmare föreskrifter angående ansökningsförfarandet. H a r kammarrätten efter ansökning enligt 60 § 3 mom. tillerkänt fattigvårdssamhälle gottgörelse av statsmedel, må samhället ej i annan ordning söka ersättning för understödskostnaden av annat fattigvårdssamhälle, landsting eller staten. 3 mom. Har fattigvård lämnats någon, som ej är svensk medborgare, skall f a t t i g v å r d s s t y r e l s e n , med överlämnande Kungl. Maj:ts prövning. 4 mom. Konungen må — — — uppkommen kostnad. 5 mom. Angående fattigvård — — — särskilt stadgat. 78 §. 1 mom. Över fattigvårdsstyrelse av Konungens befallningshavande. Finner fattigvårdskonsulent, att fattigvårdsstyrelse meddelat fattigvård i fall då sådan icke lagligen må meddelas eller med större belopp än lagligt är, äger konsulenten överklaga beslutet i enlighet med vad i första stycket stadgas. 2 mom. Oavsett huruvida — — — eller fattigvårdskonsulent. 3 mom. Över varning — varningens befogenhet. 4 mom. Över fattigvårdsstyrelsens — — — 1 mom. sägs. 5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som — — — erhållit del. 6 mom. Utdrag av styrelsens beslut.

14 Utkast tin

Förordning om ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den 16 december 1927 (nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner. 4§1 mom. Understöd, som — — — 14 kronor; b) kan det höga skattetrycket anses hava väsentligen förorsakats därav, att fastigheterna inom kommunområdet taxerats förhållandevis lägre än vad i allmänhet i sådant hänseende gäller, eller att vederbörande kommun, församling eller skoldistrikt under det löpande året eller något av de två nästföregående åren vidtagit med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka icke varit av trängande behov påkallade, eller b e d r i v i t h j ä l p v e r k s a m h e t i s t ö r r e omfattning än enligt lag eller annan författning tillkommer dem eller i väsentligt s t ö r r e o m f a t t n i n g än b e h o v e t p å k a l l a t eller ock beslutat uttaxering för täckande av utgifter, vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med lånemedel eller eljest annorledes än med uttaxerade medel, eller finner Kungl. Maj:t eljest särskilda skäl därtill föranleda, må ansökan om understöd avslås eller ock understödet nedsättas till lägre belopp än i a) sägs; c) på Kungl. Maj:t — — — a) sägs.

Utkast till

Förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor. 6§Erkänd arbetslöshetskassa dylik understödsverksamhet. Erkänd arbetslöshetskassa är dock pliktig att på begäran tillhandagå vid social försäkrings- eller understödsverksamhet, som är reglerad i lag eller författning, med upplysning angående understöd från kassan.

15 Kap. 1. I. Den nuvarande organisationen av samhällets sociala försäkrings- och hjälpverksamhet. Vid sidan av den offentliga fattigvården, som tidigare utgjorde den enda formen för samhällets sociala hjälpverksamhet, har utvecklingen under de senaste årtiondena på det socialpolitiska området i vårt land framkallat ett flertal andra former av stöd och hjälp åt behövande samhällsmedlemmar. Samhällets direkta hjälpverksamhet regleras sålunda numera, förutom av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, av barnavårdslagen den 6 juni 1924, lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister och kungörelsen den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd hjälpverk' samhet vid arbetslöshet jämte tilläggsförfattningar. Vidare utgår pension vid invaliditet och ålderdom enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän penI sionsförsäkring, varjämte löneanställda genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete beretts skydd mot de ekonomiska följderna av dylika olycksfall. Slutligen lämnar staten ekonomiskt stöd åt frivillig sjukförsäkring enligt förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor samt åt frivillig arbetslöshetsförsäkring enligt förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor. En var av de verksamhetsgrenar, som regleras genom nu nämnda lagar och författningar, administreras särskilt för sig, vilket medför att ett flertal olika organ handha olika delar av samhällets sociala försäkrings- och hjälpverksamhet. Enligt 5 § i lagen om' fattigvården utgör varje socken på landet samt Fattigvården. varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig ordna sin fattigvård. Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola de anses såsom ett fattigvårdssamhälle. Enligt 6 § samma lag må vidare två eller flera kommuner å landet förena sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle. Sistnämnda möjlighet har emellertid kommit till användning i mycket ringa utsträckning. Enligt den officiella fattigvårdsstatistiken hade sålunda år 1931 endast dels två kommuner i vart och ett av Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län, dels ytterligare fem kommuner i Kalmar län jämlikt 6 § fattigvårdslagen förenat sig på sådant sätt. Antalet fattigvårdssamhällen uppgick år 1931 till 2,523, av vilka 2,410 tillhörde landsbygden och 113 utgjordes av städer. P å grund av de nyssnämnda sammanslagningarna var antalet fattigvårdssamhällen på landsbygden åtta mindre än antalet landskommuner. I varje fattigvårdssamhälle skall jämlikt 9 § i lagen om fattigvården finnas en fattigvårdsstyrelse, som jämlikt 10 § har att ombesörja alla de

16 angelägenheter inom samhällets fattigvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet. Den medelsförvaltning, som tillkommer fattigvårdsstyrelse, kan dock jämlikt stadgande i kommunallagarna sammanföras med medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnd eller drätselkammare. Ledamöter i fattigvårdsstyrelsen utses av fattigvårdssamhället till det antal, som med hänsyn till samhällets vidd och folkmängd erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem, varjämte föreskrives att minst en ledamot skall vara kvinna (11 §). Kyrkoherden eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. I stad äger stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare finnas, förste stadsläkaren samma befogenhet. På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan befogenhet i de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen (13 §). I syfte att fattigvårdsstyrelsen skall bliva i tillfälle att fullgöra den styrelsen åliggande undersökning och prövning av fattigvårdsbehov samt att utöva tillsyn över dem, som åtnjuta understöd, föreskrives i 19 §, att fattigvårdssamhället, där ej dess fattigvård är av ringa omfattning, bör indelas i distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en ledamot av styrelsen. Där inom fattigvårdssamhälle genomförts annan efter dess särskilda förhållanden lämpad arbetsfördelning mellan fattigvårdsstyrelsens ledamöter, ankommer på Konungens befallningshavandes prövning, huruvida sådan anordning må godkännas. För samma ändamål må vidare, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet, kunna till fattigvårdsstyrelsens biträde kallas därför skickade, inom fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor (vårdare), vilka, om förhållandena så kräva, kunna sammanslutas till särskilda styrelser (distriktsstyrelser). Genom föreskrift i fattigvårdsreglementet kan ock uppdragas åt fattigvårdsstyrelsen att bland inom samhället bosatta män och kvinnor utse särskild styrelse att handhava förvaltningen av anstalt eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens angelägenhet. Distriktsindelning förekom år 1931 inom 1 283 fattigvårdssamhällen och antalet distrikt utgjorde inalles 8 589. På landsbygden var antalet samhällen med distriktsindelning 1190 och antalet distrikt 7 818 samt i städerna resp. 93 samhällen och 771 distrikt. Indelning i distrikt förekom alltså på landsbygden i 49'4 % av alla fattigvårdssamhällen och bland städerna i 82" 8 %. Beträffande fattigvårdens organisation må jämväl nämnas, att fattigvårdssamhälle äger besluta, att särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande (20 §) samt att i fråga om granskning av fattigvårdsstyrelsens räkenskaper och förvaltning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat (21 §). Inom den öppna fattigvården torde av naturliga skäl vårdare- eller tjänstemannasystem eller en kombination av båda dessa system tillämpas framför allt i städerna. De sakkunniga hava ej ansett sig böra verkställa någon undersökning på detta område. Av tillgängliga uppgifter att döma förefaller det emellertid uppenbart, att en utveckling mot starkare tjänstemannainslag ägt rum på senare tid och detta antingen vårdaresystem tidigare tillämpats eller icke.

17 Enligt 22 § fattigvårdslagen gälla de i nämnda lag meddelade organisationsföreskrifterna icke för Stockholms stad, för vilken i stället förordningen angående kommunalstyrelse i Stockholm samt de särskilda bestämmelser, som äro eller varda av Konungen fastställda, lända till efterrättelse. För andra större kommuner, vilkas fattigvårdsförvaltning icke lämpligen kan i allo anordnas enligt i fattigvårdslagen angivna grunder, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat. Enligt 43 § fattigvårdslagen hava Konungens befallningshavande att vaka över att fattigvården inom länen ändamålsenligt ordnas och handhaves, »så att de behövande komma i åtnjutande av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla». Såväl det citerade uttrycket som förarbetena till fattigvårdslagen giva vid handen, att uppsikten över kommunernas fattigvård huvudsakligen är inriktad på att tillse, att till fattigvård berättigade personer erhålla sådan i erforderlig omfattning och i lämplig form. Någon befogenhet att ex officio ingripa i sådana fall, då fattigvård lämnas utöver vad fattigvårdslagen avser eller i alltför riklig omfattning, torde icke tillkomma uppsiktsmyndigheten. Till Konungens befallningshavandes biträde med allt vad som rör befattningen med fattigvårdsförvaltningen inom länen finnas särskilda tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården. Beträffande Gotlands län onihänderhaves konsulentverksamheten av assistenten hos statens inspektör för fattigvård och barnavård. I övrigt är landet tills vidare indelat i nio konsulentdistrikt, av vilka det första omfattar Stockholms stad, Stockholms, Uppsala och Södermanlands län, det andra Östergötlands, Kalmar och Blekinge län, det tredje Jönköpings, Kronobergs och Hallands län, det fjärde Malmöhus och Kristianstads län, det femte Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, det sjätte Skaraborgs och Värmlands län, det sjunde Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, det åttonde Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt det nionde Västerbottens och Norrbottens län. För tillsynen över fattigvårdsverksamheten i riket finnes dessutom inom tsocialdepartementet en särskild byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden, vilken förestås av statens inspektör för fattigvård och barnavård. På denne ankommer det bland annat att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. Enligt 1 § i barnavårdslagen den 6 juni 1924 har varje kommun att Barnavården. i enlighet med bestämmelserna i lagen ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd för ungdom inom kommunen, varjämte det föreskrives att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. Hava två eller flera kommuner enligt bestämmelserna i fattigvårdslagen förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola de dock gemensamt handhava även barnavård och ungdomsskydd och anses då såsom en kommun i fråga o m vad därtill hörer samt hava gemensam barnavårdsnämnd. Antalet kom1857 34

18 munala enheter för barnavård och ungdomsskydd är alltså detsamma som i fråga om fattigvården. Barnavårdsnämnden har att ombesörja alla de angelägenheter i avseende å kommunens barnavård och ungdomsskydd, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet. Liksom i fråga om fattigvården kan dock den medelsförvaltning, som tillkommer barnavårdsnämnden, sammanföras med medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnd eller drätselkammare. Barnavårdsnämnden utgöres enligt 3 § i lagen av a) en ledamot av kommunens fattigvårdsstyrelse, b) en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst, c) en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild folkskolinspektör, d) minst två andra för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kända män eller kvinnor, samt e) i stad och i landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller municipalläkare är bosatt, en läkare. Minst en ledamot skall vara kvinna, varjämte föreskrives, att juridisk sakkunskap, där så lämpligen kan ske, skall vara företrädd inom nämnden. Provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid sammanträden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej äro ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten (4 §). Enligt 7 § i lagen kan mindre kommun av Konungen för viss tid eller tillsvidare befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst samt en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna. För sådant fall skall kommunen utse en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens prövning. Den 1 juli 1934 voro 154 kommuner jämlikt nyssnämnda bestämmelse befriade från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. Av dessa hade 23 mindre än 250 invånare, 79 mellan 250 och 500, 35 mellan 500 och 750, 12 mellan 750 och 1 000 samt 5 mellan 1 000 och 1 250 invånare. Den största av de ifrågavarande kommunerna var Gustaf Adolfs socken i Skaraborgs län, som den 1 januari 1934 hade 1 246 invånare. P å olika län fördelade sig kommunerna sålunda: Stockholms län 7, Uppsala län 6, Södermanlands län 6, Östergötlands län 10, Jönköpings län 11, Kronobergs län 7, Kalmar län 5, Gotlands län 9, Blekinge län 1, Kristianstads län 2, Malmöhus län 5, Hallands län 13, Göteborgs och Bohus län 7, Älvsborgs län 25, Skaraborgs län 31, Värmlands län 2, Örebro län 2 samt Västmanlands län 5. Beträffande bedrivandet av barnavårdsverksamheten föreskrives i 14 §, att barnavårdsnämnden, där omfattningen av dess verksamhet därtill giver anledning, bör indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste uppsikt av ett kretsombud, vartill må utses ledamot i nämnden eller annan lämplig person. I stället för eller jämte sådan kretsindelning må nämnden vidtaga annan, efter kommunens särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet. Även för annat ändamål än nyss nämnts äger barnavårdsnämnden

19 till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor ävensom för samma ändamål anlita härför lämpad förening eller stiftelse. Med kommunens medgivande kan nämnden vidare uppdraga åt särskild styrelse eller ock åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt eller ombesörja barns utackordering eller handhava viss annan barnavårdsnämndens angelägenhet. Kommunen äger även besluta, att särskilda tjänstemän må av barnavårdsnämnden anställas för att utföra något eller några göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid barnavårdens handhavande. Kretsindelning förekom år 1931 i 702 kommuner och antalet kretsar uppgick till 3 895. På landsbygden var antalet kommuner med kretsindelning 673 och antalet kretsar 3 700 samt i fråga om städerna resp. 29 kommuner och 195 kretsar. Indelning i kretsar förekom alltså på landsbygden i 27'9 % av samtliga kommuner och bland städerna i 25'" %. Rörande samarbete med andra myndigheter lämnas anvisningar i 16 § i lagen. Där föreskrives sålunda, att barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården, och att särskilt barnavårdsnämnderna i olika kommuner böra bistå varandra. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra representanter för barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet. Föreligger meningsskiljaktighet mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen i fråga om vilken av dessa myndigheter, som bör handlägga visst ärende, bör frågan avgöras av en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytterligare en ledamot av barnavårdsnämnden och en ledamot av fattigvårdsstyrelsen. För Stockholms stad gälla de i barnavårdslagen meddelade organisationsföreskrifterna endast i den mån icke Konungen genom särskilt utfärdade föreskrifter annorlunda förordnar. För andra större kommuner, där handhavandet av barnavårds ärendena anses lämpligen böra ordnas på annat sätt än enligt de i lagen givna reglerna, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat. Uppsikten över kommunernas barnavård är samordnad med uppsikten över fattigvården och handhaves sålunda av länsstyrelserna med biträde av fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna samt av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Tillsynen över de i 5 kap. barnavårdslagen omförmälda skyddshemmen utövas av en utav Kungl. Maj:t förordnad skyddshemsinspektör under överinseende av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Enligt 2 § i lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister skall Alkoholisti varje kommun finnas en nykterhetsnämnd, som har att upptaga och hand- vården. lägga frågor om åtgärder mot dem, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk. I 3 § stadgas, att kommunen må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas, samt att, om särskild sådan nämnd ej är tillsatt, nykterhetsnämnden skall utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse.

20 Ledamöter i särskild nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara kvinna, och bör läkare, om sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av nämnden. I administrativt avseende äga i fråga om nykterhetsnämnden fattigvårdslagens föreskrifter rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tilllämpning. I fråga om nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar. I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall kommunen utse en av styrelsens ledamöter att bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds prövning. Överordnad myndighet i avseende å ärenden enligt alkoholistlagen är länsstyrelse. För att utröna i huru stor utsträckning kommunerna beslutat tillsätta särskild nykterhetsnämnd, har undersökning verkställts med ledning av hos socialstyrelsen förda register över de personer, till vilka styrelsen har att vända sig i frågor som falla under alkoholistlagen. Fullt exakta uppgifter hava emellertid icke härigenom kunnat erhållas för hela riket, enär det av de till grund för nämnda register liggande uppgifterna icke alltid med klarhet framgår, huruvida särskild nykterhetsnämnd blivit tillsatt eller icke. Av undersökningen har framgått, att särskild nykterhetsnämnd finnes tillsatt i 802 landskommuner, varjämte frågan huruvida så är fallet varit tveksam beträffande 154 landskommuner. Av de 802 kommunerna med särskild nykterhetsnämnd hade 45 mindre än 500 invånare, 118 mellan 500 och 1 000, 125 mellan 1 000 och 1 500, 110 mellan 1 500 och 2 000, 155 mellan 2 000 och 3 000, 139 mellan 3 000 och 5 000, 89 mellan 5000 och 10 000 samt 21 mer än 10 000 invånare. Antalet landskommuner med särskild nykterhetsnämnd uppgick inom de olika storleksgrupperna till resp. 10o, 18'i, 28-o, 41'2, 54"6, 73'2, 84"o och 91'3 % av hela antalet kommuner inom motsvarande grupp. I det övervägande antalet städer förekommer särskild nykterhetsnämnd. Endast i städerna Djursholm, Trosa, Gränna, Simrishamn, Lund, Skanör med Falsterbo, Falkenberg, Marstrand, Säter och Örnsköldsvik fungerar enligt socialstyrelsens register fattigvårdsstyrelsen som nykterhetsnämnd, varjämte beträffande städerna Norrtälje, Östhammar och Arboga frågan icke kan med säkerket avgöras med ledning av registret.

Den statliga Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet understödda r e g l e r a s a v kungl. kungörelse den 30 juni 1934. Enligt 1 § i nämnda kunhjaipverksam- görelse utövas den centrala ledningen av nämnda verksamhet av statens arbetslöshet a r ^ e * s löshetskommission, vilken äger att med avseende å verksamheten meddela anvisningar och råd. Enligt 2 § skola de lokala åtgärderna för verksamheten omhänderhavas inom varje kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommun må antingen inrätta särskild dylik kommitté eller ock uppdraga åt lämplig ordinarie kommunal myndighet att vara arbetslöshetskommitté. Där med hänsyn till lokala förhållanden så prövas lämpligt, må särskild arbetslöshetskommitté vara gemensam för två eller flera kommuner.

21 Särskild arbetslöshetskommitté består av ordförande samt minst fyra och högst tio ledamöter. Ordföranden och suppleant för honom förordnas efter anmälan av vederbörande kommunala myndighet av länsstyrelsen för viss tid. Ledamöterna och deras suppleanter utses för viss tid, i stad av stadsfullmäktige samt på landet av kommunalfullmäktige. Rörande sammansättningen av arbetslöshetskommittén föreskrives, att den bör vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymmer representanter dels för de kommunala myndigheter, vilka äga särskild sakkunskap på ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen. Finnes inom kommunen organ för den offentliga arbetsförmedlingen, bör ledamot av styrelsen för eller tjänsteman hos organet vara ledamot av kommittén eller äga tillfälle att deltaga i dess överläggningar. Inom kommun, där sådant organ ej finnes, skall kommittén hos den offentliga arbetsförmedlingens huvudkontor i länet begära tillsättande därav. Revision av särskild arbetslöshetskommittés verksamhet verkställes av revisorer, utsedda för samma tid som kommitténs ledamöter. Minst en av revisorerna utses av länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande kommunala myndighet. Övriga revisorer väljas på samma sätt som kommitténs ledamöter. Där ordinarie kommunal myndighet utgör arbetslöshetskommitté, skall i revisionen av denna del av myndighetens verksamhet deltaga minst en revisor, som efter anmälan av myndigheten utses av länsstyrelsen för kalenderår. Det åligger revisorerna ej mindre att granska arbetslöshetskommittés räkenskaper än även att kontrollera, att beviljade statsbidrag använts på föreskrivet sätt, att verksamheten bedrivits i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen samt att av arbetslöshetskommissionen meddelade anvisningar blivit iakttagna. Ehuru icke direkt av organisatorisk natur torde här böra omnämnas bestämmelsen i 43 § i den ifrågavarande kungörelsen, enligt vilken bestämmelse dagunderstöd icke må utgå till den, som i anledning av arbetslöshet åtnjuter fattigvård för sig eller sin familj av annat slag än som avses i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården eller som utgöres av sjukhusvård åt någon, till vilken den arbetslöse är att anse såsom familjeförsörjare. Med fattigvård jämlikt 50 § 2 mom. fattigvårdslagen förstås fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, lakar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnas annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. Utgår fattigvård på annat sätt än sålunda angivits, må' dagunderstöd enligt arbetslöshetshjälpkungörelsen icke utgå, såvida icke den lämnade fattigvården varit tillfällig och utgått i synnerligen trängande fall. I alla andra fall då fattigvård ifrågakommer, och särskilt då av någon orsak full arbetsförmåga icke föreligger, skola de hjälpbehövande helt överföras till fattigvården. I vilken utsträckning landskommunerna den 1 juli 1934 hade särskild arbetslöshetskommitté eller uppdragit åt ordinarie kommunal myndighet att vara arbetslöshetskommitté framgår av tab. 1, vilken upprättats med tillhjälp av

22 Tab. 1. Sammanställning- rörande den lokala organisationen den 1 juli 1934 i landskommunerna av den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet. A n t a l i L ä n

med särskild arbetslöshetskommitté

kommunalnämnd

k o m m u n e r vilka fattigvårdsstyrelse

som ej rapporterat till kommissionen

Summa

39 48 24 53 60 15 33 44 1 52 86 39 38 146 170 9 12 9 1 1 2 2 3 1

112 86 89 146 128 87 106 92 36 146 237 86 87 219 261 88 61 66 52 53 63 60 30 25

2 416

utgör arbetslöshetskommitté Stockholms Södermanlands Östergötlands Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och B o h u s . . . Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands . Västerbottens Norrbottens Summa

68 38 63 93 63 69 67 47 31 89 140 47 49 68 88 77 49 57 47 51 61 57 24 23

5 3 6 1 4 4 9

1 2

5 2 2

4 1 1 3 1 7

arbetslöshetskommissionens för korrespondens med de lokala myndigheterna upprättade register. Av vårt lands 114 städer hade vid nämnda tidpunkt 90 särskild arbetslöshetskommitté. I 17 städer, nämligen Södertälje, Vaxholm, Uppsala, Katrineholm, Trosa, Motala, Yärnamo, Tranås, Gränna, Simrishamn, Hässleholm, Skanör med Falsterbo, Ulricehamn, Åmål, Köping, Sollefteå och Skellefteå, hade kommunen uppdragit åt drätselkammaren att vara arbetslöshetskommitté. I 3 städer, nämligen Sundbyberg, Kristianstad och Härnösand, hade fattigvårdsstyrelsen erhållit nämnda uppdrag. Beträffande 4 städer, nämligen Östhammar, Öregrund, Strängnäs och Ludvika, hade arbetslöshetskommissionen icke mottagit särskild rapport. Av de sålunda meddelade uppgifterna framgår, att de kommuner, som bedriva hjälpverksamhet mot arbetslöshet, i regel hava särskild arbetslöshetskommitté. Endast i ett fåtal fall har det uppdragits åt någon ordinarie kommunal myndighet att handhava de uppgifter, som ankomma på arbetslöshetskommitté, och blott i fråga om 7 landskommuner och 3 städer utgöres denna myndighet av kommunens fattigvårdsstyrelse.

23 Invaliditets- och ålderdomspensioneringen enligt lagen den 30 juni 1913 Den allmänna om allmän pensionsförsäkring handhaves enligt 3 § i lagen av ett centralt ^ a j ^ ^ ämbetsverk, pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder i orterna. Enligt 19 § bildar varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, ett pensionsdistrikt. Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning, skola de tillsammans utgöra ett pensionsdistrikt. Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. För varje pensionsdistrikt skall enligt 20 § finnas en pensionsnämnd, bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex. Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder. Ledamöterna i pensionsnämnd väljas för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte suppleant för denne utses av varje kommun, och äger Konungens befallningshavande att i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja. För pensionsnämnderna gäller, förutom vad i pensionsförsäkringslagen stadgas, Kungl. Maj:ts instruktion för pensionsnämnderna den 31 december 1918. Vid utgången av år 1932 voro av rikets 2 531 kommuner 71 delade i två eller flera pensionsdistrikt. Pensionsdistriktens sammanlagda antal utgjorde 2 647. Sammanslagning av två kommuner till ett pensionsdistrikt har hittills förekommit endast vid ett tillfälle. År 1919 sammanslogos nämligen Svedala köping och Svedala landskommun i Malmöhus län till ett pensionsdistrikt, vilken sammanslagning emellertid åter upphävdes från och med år 1922. I syfte att belysa omfattningen av pensionsförsäkringens lokala organisation återgives i tab. 2 en ur pensionsstyrelsens årsberättelse för år 1919 hämtad sammanställning, utvisande antalet pensionsdistrikt inom olika kommuner samt antalet nämndsledamöter i de olika pensionsnämnderna under år 1919. Bortsett från att ett antal nya städer tillkommit, torde förhållandena på ifrågavarande område sedan nämnda år icke hava undergått någon mera nämnvärd förskjutning, varför någon ny undersökning avseende ett senare år icke ansetts vara av behovet påkallad. Av sammanställningen framgår, att pensionsnämnderna i flertalet städer hava sex ledamöter, under det att det övervägande antalet pensionsdistrikt i landskommunerna hava pensionsnämnder med endast fyra ledamöter. Till pensionsförsäkringens lokala organisation höra förutom pensionsnämnderna särskilda ombud för pensionsstyrelsen. Enligt 27 § pensionsförsäkringslagen skall sålunda för varje pensionsdistrikt finnas ett av pen-

24 Tab. 2. Antal pensionsdistrikt och pensionsniinindsledamöter vid slutet ar år 1919. S

t

ä

d

e

r

I

Pensionsdistrikt Kommuner

Pensionsnämndsledamöter

a n d

s

b

y

g

P 3 n s i o n s di 8 t r i k t

Därav med ärav med i Komi varje muner varje 6 | 4 | 2 4 | 2 inalles i varje inalles 6 komkompensionsnämnds- inalles kompen »ionsnämndsmun mun ledamöter edamöter mun

Antal

Antal

Antal

Antal

r

Antal

1 1 1 1 3 2 2 1 4 4 46 24 1

15 12 6 4 3 3 3 3 2 2 1 1 1

15 12 6 4 9 6 6 3 8 8 46 24 1

— — 2 — — — — — 4 — — 6 — — 2 1 8 — — — 8 — 46 — — — 24 — — — 1

90 72 32 24 54 28 24 10 48 32 276 96 2

90 72 32 24 18 14 12 10 12 8 6 4 2

—

— 2 422

15 12 4 4 9 2

Städ 3r Städ 3r o c li l a n d s b y g c l

1 1 1 24 18 3 19, 2 775 1426 150 2 i

— 91 2 513

Antal

Antal

d Pensionsnämndsledamöter i varje inalles kom1 mun Antal

4 1 5 1 3 2 — 3 — 3 — 48 48 — — 18 36 18 — 6 3 3 — 38 38 — — 4 — 2 2 775 775 — — 1426 — 1426 — 150 — — 150 1 1 — —

18 14 12 288 180 24 152 12 4 650 5 704 300 6

— 2 495 847 1491 157 46 2 — 148 100

5 3 3 2 2 2 2 2 1 1 1

2 6 4 3 947

18 14 12 12 10 8 8 6 6 4 2

— — —

sionsstyrelsen förordnat ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt. Ombudens huvudsakliga uppgift är att övervaka och verka för en likformig lagtillämpning vid behaDdlingen av pensionsärenden inom de till ombudets område hörande pensionsnämnderna samt i denna sin verksamhet iakttaga det allmännas rätt. Ombud skall, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, bevista varje pensionsnämndssammanträde, som hålles inom hans område. Sedan pensionsnämnd fattat beslut i pensionsärende, åligger det ombudet att avgiva yttrande i ärendet och, om ombudet finner nämndens beslut icke lagligen grundat eller eljest stridande mot pensionsstyrelsens anvisningar, hos pensionsstyrelsen anföra besvär över beslutet. Den 1 juli 1934 var landet uppdelat i 100 ombudsområden. Ombudens antal utgjorde 83, av vilka 17 voro förordnade för vardera två områden. Det må framhållas att samverkan är ordnad mellan pensionsförsäkringen och såväl sjukförsäkringen som den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Formuläret till ansökan om pensionstillägg upptar sålunda en speciell fråga, huruvida sökanden är medlem av sjukkassa och om eventuell sjukhjälp därifrån, varjämte pensionsnämnderna i förekommande fall inhämta upplysningar från vederbörande sjukkassa. Uppgift om förmåner enligt olycksfallsförsäkringslagen skall också lämnas vid sökande av pensionstillägg, men därjämte lämnar riksförsäkringsanstalten enligt träffad överenskommelse till 1

2 k o m m u n e r s a m m a n s l a g n a till ett pensionsdistrikt.

25 pensionsstyrelsen meddelanden angående av anstalten beviljade definitiva livräntor ävensom angående dylika livräntor, som beviljats av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen. Genom dessa anordningar söker man kontrollera, att pensionstillägg icke beviljas eller utgår med högre belopp än lagen avser. Den obligatoriska olycksfallsförsäkringen enligt lagen den 17 juni 1916 Den om försäkring för olycksfall i arbete handhaves dels av ett statligt ämbets- obU9ato,-iska verk, riksförsäkringsanstalten, och dels av särskilda, av arbetsgivare bildade fSkt-htgln. ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag. Riksförsäkringsanstalten begagnar sig för verksamheten dels av mantalsombud och dels av ortsombud. Mantalsombuden hava till uppgift att med ledning av mantalslängderna upprätta arbetsgivareförteckningar, avsedda att läggas till grund för riksförsäkringsanstaltens arbetsgivareregister. Till mantalsombud hava i allmänhet förordnats vederbörande mantalsskrivningsförrättare, häradsskrivare på landet och rotemän eller uppbördsmän i städerna. Ortsombudens åligganden äro mera omfattande. Bland annat skola de biträda riksförsäkringsanstalten med komplettering av anstaltens arbetsgivareregister och vidare vara anstalten behjälpliga med utredningar om inträffade olycksfall. I sistnämnda avseende hava de att på anmodan av anstalten införskaffa upplysningar rörande olycksfalls förlopp och orsaker, vidtaga åtgärder för att de skadade snarast möjligt må komma under behandling av läkare eller, om detta ej låter sig göra, tillse att de erhålla annan lämplig vård, göra sig underrättade om skadade personers arbetsförtjänst m. m. Även i övrigt åligger det ortsombuden att biträda riksförsäkringsanstalten vid handhavandet av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Ortsombuden utgöras av personer med de mest skiftande sysselsättningar, såsom präster, lärare, kommunalstämmo- och kommunalnämndsordförande, ombud för pensionsstyrelsen och socialstyrelsen m. fl. Även erkända sjukkassor anlitas i viss utsträckning av riksförsäkringsanstalten såsom ortsombud. Antalet mantalsombud utgjorde vid 1933 års slut 236 och antalet ortsombud 927, varibland 13 registrerade sjukkassor. Antalet såsom ortsombud anlitade sjukkassor har emellertid sedermera nedgått och var den 1 november 1934 endast 10, nämligen centralsjukkassorna i Eskilstuna, Gävle, Malmö, Norrköping och Trälleborg samt lokalsjukkassorna i Tranås, Uppsala, Vänersborg och Västerås samt Risinge socken. Nedgången torde stå i samband med den pågående omorganisationen av det statsunderstödda sjukkasseväsendet. Sjukkassorna ävensom ortsombuden i Göteborg och Halmstad hava utöver de vanliga ombudsåliggandena även fått till uppgift att utöva sjukkontroll å skadade arbetare samt att utbetala ersättningar under sjukdomstiden. Den statsunderstödda frivilliga sjukförsäkringen i vårt land handhaves av Den slats. s. k. erkända sjukkassor, dels lokalsjukkassor och dels centralsjukkassor, understödda vilka äro organiserade såsom understödsföreningar enligt lagen den 29 juni ^nJ^tch 1912 om dylika föreningar. Enligt förordningen den 26 juni 1931 om er- moderskapsunderstöd.

26 kända sjukkassor skall understödsförening, som avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa, för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde hava viss eller vissa angränsande kommuner och bestå av minst etthundra medlemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun eller som består av mindre än etthundra, dock minst femtio medlemmar, antagas. Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjukkassa, skall till verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke deltager i landsting. För annan stad än dylik kan även under vissa omständigheter särskild centralsjukkassa antagas. För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast en centralsjukkassa samt för en och samma kommun eller del därav allenast en lokalsjukkassa antagas. Genom lokalsjukkassorna tillgodoses kravet å lokalt begränsade riskgrupper med självansvar och självkontroll och genom centralsjukkassorna kravet på utjämning av försäkringsriskerna. Den år 1931 beslutade genomgripande reformeringen av vårt sjukkasseväsen är emellertid ännu icke fullt genomförd. Först från och med år 1935 upphör statsbidrag att utgå till enligt äldre rätt registrerade sjukkassor, vilka icke övergå till den nya ordningen. Sjukkassa, som varit registrerad såsom sjukkassa enligt äldre rätt och som enligt sina stadgar är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke eller ock för personer, beträffande vilka särskilda personliga betingelser äro för handen, kan antagas till erkänd sjukkassa enligt 1931 års förordning, även om den icke har ett bestämt territoriellt verksamhetsområde. Av sjukkassorna handhaves jämväl moderskapsunderstöd vid barnsbörd enligt förordningen den 26 juni 1931. Sjukförsäkring enligt 1931 års förordning om erkända sjukkassor och moderskapsunderstödstilldelningen stå under särskild statlig tillsyn, vilken för närvarande utövas av socialstyrelsen. Arbetslöshets- Bestämmelser rörande statsunderstödd frivillig arbetslöshetsförsäkring hava försäkring. m e d d e l a t s genom förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor, vilken träder i kraft den 1 januari 1935. Arbetslöshetskassorna skola vara registrerade såsom understödsföreningar enligt lagen den 29 juni 1912. I förordningen har någon annan begränsning ej gjorts med avseende å kassornas verksamhetsområden än att medlemmarna skola vara lönearbetare i förordningens mening. I allmänhet väntas kassorna komma att bildas såsom riskkassor för arbetare inom visst yrke eller viss verksamhetsgren, men det möter ej hinder att bilda en kassa för arbetare vid visst företag eller för lönearbetare, oberoende av yrket, inom visst område. Förordningen medgiver även bildandet av allmän kassa för hela landet eller viss del därav med tillträde för alla lönearbetare. Arbetslöshetskassorna skola enligt förordningen liksom de erkända sjukkassorna stå under tillsyn av socialstyrelsen.

27 II. Direktiven för de sakkunnigas arbete. Vid tillkallandet den 26 april 1929 av de sakkunniga redogjorde dåvarande statsrådet och chefen för socialdepartementet för vissa tidigare uttalanden och utredningar beträffande den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation. Därefter anförde departementschefen bland annat följande. »I det av arbetslöshetssakkunniga med skrivelse den 25 april 3928 överlämnade betänkandet redogöres för ett förslag, som i ett av en av de sakkunniga, herr von Koch, avgivet särskilt yttrande framlagts såsom alternativ för det fall, att arbetslöshetsförsäkring ej skulle komma till stånd. Enligt detta förslag skulle arbetslöshetshjälpen alternativt kunna ordnas enligt samma grunder som hjälpen åt sjuka och ålderstigna m. fl. Den nuvarande lagen om fattigvård skulle i så fall omarbetas till en lag om allmän hjälpverksamhet, omfattande hittillsvarande olika grenar av dylik verksamhet ävensom arbetslöshetshjälpen. Denna skulle liksom all annan allmän hjälpverksamhet vara av obligatorisk karaktär och utgå efter behovsprincipen. I samband med en omläggning enligt sådana linjer borde även frågan om statsbidrag till hjälpverksamhet över huvud bliva föremål för omprövning. Den viktigaste åtgärden för åstadkommande av en tillfredsställande offentlig understödsverksamhet vore enligt förslaget skapandet av områden, tillräckligt stora och bärkraftiga för handhavandet av den samhälleliga understödsverksamheten. För vinnande av största möjliga enhetlighet och effektivitet borde emellertid tillika de organ, som nu handhade ifrågavarande olika slag av verksamhet inom varje område, sammanslås till en enda, för hela området gemensam nämnd. Visserligen vore det — enligt vad i yttrandet anföres — enklare och lättare att allenast föreskriva, att i varje hjälporgan — varmed här närmast avsågs fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd och arbetslöshetskommitté — skulle finnas representanter för de övriga av dessa organ. Emellertid framhålles vidare, att det även med en dylik anordning sannolikt alltjämt bleve ganska illa ställt med samarbetet, varjämte ovisshet skulle kvarstå för de hjälpsökande angående vilket understödsorgan de hade att i olika fall vända sig till. Därest kommunerna skulle upptaga understödsverksamhet för arbetslösa, syntes därför åtminstone fattigvården och arbetslöshetshjälpen böra förläggas under en och samma kommunala myndighet, förslagsvis benämnd understödsnämnd eller socialnämnd. Då staten lämnade bidrag till nyssnämnda verksamhet, borde därav följa, att staten på ett eller annat sätt, exempelvis genom en ledamot i den föreslagna nämnden eller ett vid sammanträdena närvarande ombud, bereddes möjlighet att övervaka, att medlen rätt användes. Ifrågasättas kunde emellertid, om man ej borde gå ett steg längre och till samma organ förlägga även pensionsförsäkringsverksamheten. Möjligen kunde därvid föreskrivas, att för varje hjälpform skulle finnas en särskild föredragande. — Fyra av de övriga arbetslöshetssakkunniga, nämligen herrar Bernström, Carlström, Heckscher och Johansson, hava i omförmälda betänkande uttalat, att de gåve sitt stöd åt grundtanken i den av von Koch sålunda framlagda planen, i den mån denna åsyftade en enhetlig behandling av det allmännas hjälpverksamhet, varjämte dessa sakkunniga föreslagit, att en utredning efter sådana linjer måtte komma till stånd. I ett stort antal av de utlåtanden, som avgivits över arbetslöshetssakkunnigas betänkande, har uttalats anslutning till den av von Koch sålunda framlagda linjen. Så har till exempel pensionsstyrelsen framhållit, att förslaget vore beaktansvärt ur pensionsförsäkringens synpunkt. Bland dem, som tillstyrkt utredning i frågan, äro vidare Svenska stadsförbundet samt de läns-

28 styrelser, vilka uttalat sig i denna punkt, dock att en länsstyrelse anfört vissa betänkligheter, som avsåge faran för sammanblandning av de olika hjälpformerna. Senast har kommerskollegium i sitt den 5 mars 1929 inkomna yttrande anslutit sig till ifrågavarande linje. Den organisationsfråga, som i det föregående behandlats är uppenbarligen av största betydelse. Av den offentliga diskussionen har framgått, att det allmänt kännes som ett behov att på detta område komma fram till en bättre sakernas ordning än den nuvarande. De befintliga olägenheterna bero i första hand dels på att landet, särskilt i vissa delar, är söndersplittrat på ett stort antal små kommuner, dels också på de många olika slag av social verksamhet, vilka, var och en med sitt organ, skola bedrivas med alla dessa kommuner såsom lokala enheter. Beträffande antalet kommuner må här endast erinras, att enligt senaste statistiska uppgifter finnas icke mindre än omkring 430 kommuner med ett invånarantal av under 500 och omkring 660 kommuner med ett antal invånare av mellan 500 och 1 000. Mest söndersplittrade i småkommuner äro Västgöta- och Skånelänen, Gotland samt vissa trakter av Uppland och Östergötland. Inom varje kommun skall i regel finnas fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och pensionsnämnd, vartill eventuellt komma särskild nykterhetsnämnd ävensom, där understödsverksamhet för arbetslösa förekommer, arbetslöshetskommitté. I detta sammanhang må även ihägkommas de frivilliga sjukkassorna, som ju utöva en betydelsefull, med statsmedel understödd social verksamhet. Dessutom har riksförsäkringsanstalten å de olika orterna sina ombud för den sociala olycksfallsförsäkringen, vilka alltså övervaka viss annan form av socialvård. För närvarande pågår vidare utredning om moderskapshjälp samt om vissa hjälpåtgärder för personer, hänförliga under den nuvarande lösdrivarlagen, varjämte direktionen för Allmänna barnhuset i Stockholm framlagt förslag rörande en organisation för bistånd åt mödrar och barn. Det är uppenbart, att det särskilt i de mindre kommunerna ofta måste möta stora svårigheter att erhålla kompetenta krafter för ett så stort antal organ och så omfattande uppgifter. — En annan allmänt erkänd olägenhet, som också berördes i det återgivna uttalandet i propositionen nr 109 år 1926, är svårigheten att åstadkomma effektivt samarbete mellan de olika lokalorganen. De ifrågavarande särskilda hjälpformerna gripa på många punkter så nära in i varandra, att deras handläggande genom skilda myndigheter måste medföra svårigheter, något som också ofta visat sig. Sålunda har det icke sällan inträffat, att ersättning utgått samtidigt eller av samma anledning från flera hjälpformer, men det har å andra sidan också förekommit, att på grund av olika meningar om understödsrättens karaktär understöd kommit att överallt vägras, där så icke bort vara fallet. Vad nu anförts har närmast inneburit ett skärskådande av problemet ur det allmännas synpunkt. Det är emellertid tillika uppenbart, att för de hjälpsökande ovissheten om, vart man bör vända sig för att i sitt speciella fall erhålla hjälp, måste framstå såsom besvärande och medföra en känsla av otrygghet. Vad jag yttrat rörande de allvarliga olägenheter, som äro förenade med den nuvarande ordningen, synes emellertid böra föranleda, att frågan upptages till en allmän utredning. Vid en dylik utredning möta tydligen två skilda, ehuru med varandra nära sammanhängande problem. Det ena av dessa är frågan om åstadkommande av större lokala enheter, främst för den sociala omvårdnaden men möjligen i anslutning därtill även i fråga om handhavandet av vissa andra samhälleliga uppgifter. Det gäller

29 tydligen har närmast att undersöka möjligheterna för en sådan samorganisation eller eljest ett sådant samarbete gruppvis mellan primärkommunerna eller i allt fall de mindre av dessa, att berörda uppgifter kunna handhavas på ett så ekonomiskt och i övrigt rationellt sätt som möjligt, på samma gång som hänsyn tages till att verksamhetens syfte och de lokala intressena icke sättas i fara. En förberedande åtgärd för en dylik utredning har redan vidtagits genom att Kungl. Maj:t på mitt förslag genom beslut den 7 mars 1929 uppdragit åt länsstyrelserna att uppgöra och till allmän kännedom inom länen förmedla förslag till en plan för länens uppdelning i kommunalförbund för gemensamma fattigvårdsanstalter ävensom i gemensamma fattigvårdssamhällen med uppgift att handhava fattigvården i dess helhet. I direktiven för berörda uppdrag har erinrats om att den behandlade frågan måste ses i samband med vissa andra för närvarande aktuella spörsmål, i det att stora fördelar skulle stå att vinna, därest de kommunala sammanslutningar, som bildades för tillgodoseende av fattigvårdens ändamål, skulle kunna utgöra distrikt eller underlag jämväl för lokal organisation på andra, närliggande områden. Vid anförande härav syftade jag närmast på den statliga pensionsförsäkringen men även i viss mån på en reformerad frivillig sjukförsäkring. Jag anförde tillika, att vid uppgörande av de anbefallda planerua i regel syntes böra iakttagas, att städer skulle utgöra egna understödsområden. Vid sammanförande av små landskommuner syntes hänsyn böra tagas till bland annat följande synpunkter, nämligen befolkningens storlek, ytvidden, befintliga kommunikationer, redan bildade kommunalförbund för handhavande av gemensamma ålderdomshem samt eljest redan försiggående samarbete mellan olika kommuner såsom ingående i samma pastorat eller samma landsfiskals-, resp. polisdistrikt eller barnmorskedistrikt eller kommunalförbund för annat ändamål än förut nämnts. Vidare borde i vissa _ fall beaktas, att kommuner av likartad struktur, exempelvis av utpräglad jordbruks- eller industrikaraktär, lämpligen borde samverka med varandra. Endast undantagsvis syntes invånareantalet i de blivande distrikten böra understiga 1000; helst borde det vara betydligt större. Samtidigt framhöll jag emellertid, att fördelarna med åstadkommande av större lokala enheter alltid måste bedömas med hänsyn till att man icke borde gå så långt, att den personkännedom, som vore av så stor betydelse såväl för vårdens rätta handhavande som i ekonomiskt hänseende, på ofördelaktigt sätt försvagades. Ehuru den indelningsplan, som sålunda skall uppgöras, icke är avsedd att _ på något sätt tvångsvis genomföras utan endast skall tjäna till ledning vid bedömande av uppkommande indelningsfrågor, torde densamma kunna bliva av betydelse för den nu. ifrågasatta utredningen. Den andra av de båda i det föreliggande problemet ingående huvudfrågorna avser åstadkommandet av större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna, resp. nyss avsedda större områden, av ifrågavarande uppgifter. Den förvaltning, som det här framför allt gäller, är tydligen närmast den, som avser fattigvård, understöds- och hjälpverksamhet i anledning av arbetslöshet samt pensionsförsäkring. Därjämte kan, såsom under de sista årens diskussion i ämnet skett, ifrågasättas anknytning även till en eventuellt blivande reformerad frivillig sjukförsäkring med centralisering beträffande den lokala verksamheten; redan förut har det ju varit under övervägande, att styrelserna för dylika lokala enhetskassor eller distriktssjukkassor skulle övertaga någon eller några av nyssnämnda uppgifter. Vad däremot angår barnavårdsnämndernas verksamhet synes det vara mera tvivelaktigt, om tillräcklig anledning finnes till ett sammanförande med övriga organ. Barnavårdsnämnderna handhava ju huvudsakligen uppfostringsuppgifter, och deras vårdnadsklientel är väsentligen ett annat än det, som

30 kommer i beröring med övriga här avsedda hjälporgan. Det är emellertid icke heller utan vidare givet, att alla övriga här avsedda uppgifter lämpligen böra sammanföras till en enda nämnd eller styrelse. I enlighet med vad som antytts under diskussionen torde jämte en sådan lösning andra vägar böra undersökas, exempelvis en sådan organisation, att visserligen all egentlig understödsverksamhet, alltså verksamhet för s. k. öppen fattigvård, arbetslöshetshjälp, sjukförsäkring o. s. v., ombesörjes av ett och samma organ, dit också en hjälpsökande i varje fall skulle hava att i första hand hänvända sig för erhållande av upplysningar eller understöd, men att sedan hela det kommunala anstaltsväsendet för fattigvård och andra uppgifter anförtroddes åt en särskild styrelse. Av väsentlig betydelse är under alla förhållanden, i enlighet med det förut anförda, att hos ett och samma organ förenas all erforderlig personkännedom och att alla anordningar vidtagas, som kunna tjäna till undvikande av dubbelersättning. För att den offentliga försäkrings- och understödsverksamheten skall bliva effektiv men också hållas inom en lämplig kostnadsram, är det emellertid nödvändigt att icke blott de lokala utan även de centrala organen för densamma verka enhetligt. Ifrågavarande verksamhet måste självfallet, liksom all annan offentlig verksamhet, begränsas av de tillgångar, som lämpligen kunna ställas till förfogande. Med den nuvarande bristen på överskådlighet och sammanhang är det emellertid svårt att verkställa en sådan avvägning. Det allmännas kostnader få icke automatiskt tillväxa så, att samhällets ekonomi försvagas, och principen 'hjälp till självhjälp' måste, såsom antytts vid pensionsförsäkringskommitténs tillsättande, bestämt upprätthållas, sk att den enskildes intresse av att sörja för sig själv icke slappas. — Viktigt är även, såsom redan framhållits, att tillse, att hjälp icke beredes samtidigt i flera former. Problemet rörande förhållandet mellan de olika stödformerna, i första hand pensionsförsäkringen och fattigvården, måste fördenskull klarläggas i hela sin vidd. Möjligen visar det sig därvid nödvändigt att omarbeta nuvarande fattigvårdslag i vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna samt mellan kommunerna och staten får tagas i förnyat övervägande. Vid ett sådant övervägande böra enligt min mening beaktas de synpunkter, som tidigare på ett närliggande område, nämligen vid tillkallandet av sakkunniga för den s. k. sjukvårdsutredningen, av mig framförts rörande behovet av en bestämd gränsdragning mellan å ena sidan statens och å andra sidan landstingens och primärkommunernas uppgifter. Ytterligare må erinras om behovet av åtgärder för nödig samverkan mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen samt de nyssnämnda stödformerna. Särskilt torde en reformerad frivillig sjukförsäkring erbjuda en möjlighet att — åtminstone i betydande omfattning — lösa den svåra frågan om effektiv kontroll å det slag av definitiv arbetsinvaliditet, som beror på. sjukdom.»

31 Kap. 2. A v de s a k k u n n i g a v e r k s t ä l l d a undersökningar. I. Undersökning år 1929 genom förfrågningar hos fattigvärdsoch barnavårdskonsulenter, pensionsstyrelsens ombud samt vissa kommunala myndigheter. F ö r att få de spörsmål, som berörts i direktiven för de sakkunnigas arbete, närmare belysta genom uttalanden från personer med praktisk erfarenhet från de kommunala förvaltningsområden, varom här är fråga, utsände de sakkunniga i juni månad 1929 särskilda cirkulärskrivelser med vissa förfrågningar till samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt ombud för pensionsstyrelsen ävensom till fattigvårdsstyrelsernas ordförande i 205 kommuner med arbetslöshetskommittéer, vilka under tiden juli 1928—april 1929 avgivit rapport till statens arbetslöshetskommission för minst fyra månaders verksamhet. Svaren på de sistnämnda cirkulärskrivelserna borde avgivas efter samråd mellan ordförandena i fattigvårdsstyrelse, arbetslöshetskommitté, pensionsnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. Svar å de utsända skrivelserna erhöllos från samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, från 91 av 95 ombud för pensionsstyrelsen rörande 108 av samtliga 112 ombudsområden samt från 164 av de tillfrågade 205 kommunerna. Det sålunda införskaffade materialet visade sig emellertid vara synnerligen heterogent, vilket i hög grad försvårat en direkt bearbetning av detsamma fram till en redogörelse, som kort och sammanfattande framlägger vissa bestämda resultat av undersökningen. Materialet har därför till en början samlats i en fullständig, systematiskt uppställd citatsamling, vilken emellertid dels på grund av sin omfattning och dels på grund av bristande överskådlighet icke ansetts kunna återgivas i detta betänkande. I de avseenden det visat sig möjligt skola här nedan framläggas vissa sammanfattande upplysningar rörande de uppgifter angående fakta och de synpunkter på de föreliggande spörsmålen, som framkommit genom här ifrågavarande undersökning. E n utförligare redogörelse för vissa delar av undersökningen lämnas i en vid detta betänkande fogad bilaga. Den första frågan i cirkuläret avsåg att få belyst, i vilken utsträckning Samverkan samarbete redan med nuvarande organisation faktiskt äger rum mellan olika »»«"«» olika kommunala hjälporgan. Svaren på denna fråga hava emellertid visat sig hjälporgan. synnerligen svårtydda och ojämna. Viss anordning, exempelvis gemensamma ledamöter i de olika nämnderna, har av en del personer, såväl konsulenter och ombud som andra, betecknats såsom tillfredsställande samarbete och av andra åter som intet samarbete alls. Och då uppgift i stor utsträckning saknas angående de vidtagna anordningarnas närmare karaktär, har det icke varit möjligt att på denna punkt lägga det införskaffade materialet till grund

32 för en siffermässig belysning av frågan. Ur materialet kan emellertid i stort sett utläsas, att någon organiserad samverkan mellan de olika kommunala hjälporganen icke existerar i fråga om de mindre och även beträffande flertalet medelstora kommuner på annat sätt än att en eller flera ledamöter äro gemensamma för två eller flera nämnder. I en del fall särskilt i de minsta kommunerna är samma person ordförande i två, flera eller alla ifrågavarande nämnder. I de större kommunerna och särskilt i städerna har däremot icke sällan ett mera intimt och ordnat samarbete etablerats i form av gemensamma tjänstemän, gemensam lokal för olika organ, enhetlig registerföring beträffande de hjälpbehövande m. m. Inom de större landskommunerna ha på senare tiden på flera håll vidtagits åtgärder för en centralisation av den kommunala förvaltningen på så sätt att särskilda tjänstemän, kommunalkamrerare, anställts, vilka hava till uppgift att biträda ordförandena i de olika nämnderna med verkställigheten av dem åliggande arbetsuppgifter. Dessa tjänstemän torde i allmänhet tjänstgöra såsom föredragande i olika nämnder och styrelser. I samband härmed har även kommunens kassaväsen centraliserats hos kommunalkamrern. De sakkunniga återkomma i annat sammanhang, sid. 115 ff., med närmare uppgifter rörande den senaste utvecklingen" på detta område. Samverkan En andra fråga i cirkuläret avsåg att få belyst, i vad mån fattigvårdsstyrelse, kommunala pensionsnämnd, arbetslöshetskommitté eller annan organisation för den offenthjalporganen liga hjälpverksamheten begagnar sig av den kännedom angående personers oc sjuk- i n v a liditet och ekonomiska förhållanden,' som finnes hos de frivilliga siukJ kassorna. ° kassornas styrelser. Jämväl beträffande svaren på denna fråga gäller, att de icke kunna läggas till grund för någon siffermässig belysning av frågan. Av de inkomna svaren synes emellertid framgå, att endast pensionsnämnderna i nämnvärd utsträckning anlita den personkännedom, som förefinnes inom sjukkasserörelsen. Den vanligaste formen för samverkan är därvid, att pensionsnämnden inhämtar upplysningar från sjukkassan, då skäl därtill anses föreligga. I en hel del fall förekommer det emellertid därjämte, att sjukkassefunktionärer äro ledamöter av pensionsnämnden, och för en speciell kommun uppgives t. ex., att pensionsnämndens ordförande även är ordförande i ortens sjukkassa och att kassören i sjukkassan är vice ordförande i pensionsnämnden. I enstaka fall förekommer emellertid samarbete även mellan sjukkassorna och andra kommunala hjälporgan än pensionsnämnden och såsom exempel må nämnas, att i en kommun »mellan fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och pensionsnämnden å ena sidan och sjukkassorna å andra sidan äger samarbete rum genom tjänstgörande sjukbesökare». Olägenheter Den tredje frågan avsåg att få besvarat spörsmålet, huruvida den nusamhetensk~ v a r a n c ^ e splittringen inom kommunerna av närliggande understödsgrenar på splittring på flera organ medfört olägenheter av ekonomisk eller annan art eller icke. flera organ, flertalet av fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna hava besvarat denna fråga jakande, under det att pensionsstyrelsens ombud endast i enstaka fall

aV

33 ansett några olägenheter föreligga. Även de tillfrågade kommunala myndigheterna hava i flertalet fall ansett, att den nuvarande ordningen icke vållar några egentliga olägenheter. Av de 9 fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna hava sålunda 6 uttalat sig bestämt i den riktningen, att olägenheter av olika slag föreligga, under det att övriga 3 konsulenter synas vara av i huvudsak motsatt uppfattning. Av 81 ombud för pensionsstyrelsen hava 63 bestämt hållit före, att den nuvarande organisationen icke förorsakar några olägenheter. Även bland övriga 18 ombud finnas åtskilliga som synas i stort sett hysa den uppfattningen, att nämnvärda olägenheter icke föreligga. Flertalet ombud hava emellertid betraktat den föreliggande frågan huvudsakligen ur pensionsförsäkringens synpunkt. Slutligen hava av 152 kommuner (53 städer och 99 landskommuner), som uttalat sig i frågan, sammanlagt 116 (38 städer och 78 landskommuner) funnit den nuvarande organisationen tillfredsställande. Från övriga 15 städer och 21 landskommuner hava mer eller mindre allvarliga anmärkningar framförts. Det område, på vilket de flesta och, som det vill synas, mest befogade anmärkningarna framkommit, hänför sig till förhållandet mellan fattigvården och barnavården. Verkställd uppdelning av kommunerna på olika storleksgrupper kan icke anses hava givit något bestämt utslag i viss riktning. I övrigt hänvisas till en i bilagan lämnad mera utförlig redogörelse för svaren å denna fråga. I de utsända cirkulärskrivelserna hade även upptagits frågan om åtgärder, ägnade att avhjälpa de olägenheter, som ansetts förenade med den nuvarande organisationen av den sociala hjälpverksamheten inom kommunerna. Det bör påpekas, att i svaren på denna fråga även sådana, som förnekat olägenheter av nuvarande organisation, av olika skäl förordat mer eller mindre långt gående sammanslagning. Såsom av bilagan framgår, hava samtliga konsulenter utom konsulenten i fjärde distriktet förordat en mer eller mindre omfattande centralisering av den kommunala verksamheten på ifrågavarande område. Av pensionsstyrelsens ombud har endast en mindre del, nämligen 54 ombud, uttalat sig i frågan. Yttranden, som kunna tolkas till förmån för mer eller mindre långt gående sammanslagningar av olika verksamhetsgrenar, hava därvid avgivits av sammanlagt 12 ombud. Övriga 42 ombud hava berört endast förhållandet mellan pensionsförsäkringen och fattigvården och därvid bestämt uttalat sig emot varje sammanslagning. Dock hava i samband därmed olika åtgärder ifrågasatts, avsedda att stärka den nuvarande organisationen, såsom införandet av föreskrifter om gemensamma ledamöter i pensionsnämnden och andra hjälporgan, rapporteringsskyldighet mellan de olika organen samt gemensam och enhetlig registerföring m. m. Beträffande de tillfrågade kommunala myndigheterna har den nu förevarande frågan om åtgärder för avhjälpande av förefintliga olägenheter berörts 1857 34

34 endast i svaren från 35 städer och 44 landskommuner. De meningar, som kommit till uttryck i dessa uttalanden, äro tämligen jämnt fördelade till förmån för och emot ett sammanförande av de olika kommunala hjälporganen. Bland de från städer avgivna svaren överväga dock sådana, i vilka ett dylikt sammanförande förordas. Med hänsyn såväl till den ringa omfattning, i vilken de tillfrågade kommunerna uttalat sig i nu förevarande spörsmål, som till den oklarhet, som i många fall vidlåder de lämnade svaren, måste undersökningen i denna del betecknas såsom föga vägledande. vissa speciI samband med frågan angående åtgärder för avhjälpande av föreliggande ella frå9m' ölägenheter på grund av splittringen av hjälpverksamheten på ett flertal eventuellt olika kommunala organ hade i cirkulärskrivelserna även framhållits, att det, samman- enligt vad som snorts gällande, särskilt för åldringar och andra, som efter t övande av

pensions- ett oförvitligt liv sökte pension, skulle kunna kännas stötande att behöva försäkringen yända sig till en nämnd, som även hade att ombesörja samhällets verksamhjaipbet med avseende på vissa mindervärdiga element, samt att benägenheten verksamhet, hos den enskilde att hjälpa sig själv skulle hos många personer kunna försvagas, om den åtskillnad mellan folkpension och fattigvård, som man nu antoge finnas i det allmänna medvetandet, bleve förminskad. Rörande dessa spörsmål hava samtliga konsulenter med undantag av konsulenterna i första och tredje distrikten uttalat sig och samtliga synas vara av den uppfattningen, att farhågor av antydd art sakna fog i verkligheten. Pensionsstyrelsens ombud åter synas i dessa avseenden hysa en rakt motsatt uppfattning. I 47 fall ha ombud gjort mer eller mindre ingående uttalanden i frågan och i 40 av dessa fall gå svaren avgjort i den riktningen, att de nämnda farhågorna äro fullt berättigade. I 5 fall företrädes samma mening, som den, vilken konsulenterna gjort sig till tolk för, under det att uttalandena i 2 fall äro så avfattade, att man icke kan med säkerhet avgöra, vilken uppfattning vederbörande hyser. Vad slutligen angår de tillfrågade kommunala myndigheterna, så hava dessa i mycket ringa utsträckning berört nu förevarande spörsmål. I sammanlagt 14 fall, varav 5 hänföra sig till städerna och 9 till landsbygden, har förfäktats den åsikten, att någon risk i berörda hänseenden icke skulle föreligga, medan motsatt mening gjorts gällande i sammanlagt 16 fall, 5 städer och 11 landskommuner. I syfte att söka vinna en något mera fyllig belysning av såväl de nyss berörda spörsmålen som vissa andra frågor, speciellt avseende pensionsförsäkringen, utsändes sedermera en särskild frågeskrivelse till 58 personer, som samtidigt voro ordförande i fattigvårdsstyrelse och pensionsnämnd. Svar å dessa skrivelser erhöllos från 54 av de tillfrågade personerna. Den första frågan i denna sistnämnda undersökning avsåg, huruvida pensionssökande åldringar i något fall känt det sårande att söka pension, därför att pensionsärendena handhades av samma person, som handlade andra understödsfrågor. Samtliga 54 svarande hava avgivit nekande svar, därav 44 med ett enkelt nej och 10 med tillfogande av någon förklaring, i regel

35 gående ut på att huvudsaken för de pensionssökande vore den skilda karaktären på pension och fattigvård. Härefter frågades, huruvida det kunde förmodas, att förhållandet skulle bliva så, som i den första frågan angivits, om en social nämnd skulle handlägga såväl pensions- som fattigvårdsärenden. På denna fråga hava lämnats 36 nekande och 8 jakande svar, under det att frågan i 10 fall lämnats obesvarad. Nästa fråga avsåg, huruvida ett gemensamt handläggande av fattigvårdsoch pensionsärenden — utan att gränsen mellan dessa former av understöd utsuddades — sannolikt skulle verka försvagande hos de behövande på benägenheten att hjälpa sig själva. Svaren på denna fråga gå i 36 fall i nekande och i 14 fall i jakande riktning. I 4 fall har något direkt svar på frågan icke lämnats. Vidare frågades, huruvida pensionsärendenas behandling skulle kunna ske med mindre tidsutdräkt för de sökande, om handläggningen skedde i en social nämnd med samma sammanträdestider som nuvarande fattigvårdsstyrelse. På denna fråga hava lämnats 51 svar, av vilka 27 gå i mer eller mindre jakande riktning. I övriga 24 fall har vederbörande hållit för troligt, att så ej i stort sett skulle bliva fallet. De jakande svaren hänföra sig i regel till kommuner, där fattigvårdsstyrelsen sammanträder oftare än pensionsnämnden, under det att de nekande svaren avgivits från mindre kommuner, där fattigvården är av ringa omfattning. Vid huvudundersökningen hade i några svar såsom skäl mot ett sammanförande av pensionsförsäkringen med fattigvården anförts, att fara i så fall skulle föreligga, att kommunerna skulle försöka att på staten överföra en del understöd, som egentligen skulle helt belasta kommunerna själva i form av fattigvård. Med anledning härav frågades nu slutligen, hur enligt vederbörandes uppfattning nödig kontroll skulle kunna anordnas på denna punkt. I flertalet fall, nämligen i 30 av samtliga på denna fråga avgivna 38 svar, har en anordning som den nuvarande med särskilt ombud för pensionsstyrelsen eller i annan ordning för staten ansetts tillräcklig men även nödvändig. På grund av att anordningen med gemensam ordförande i olika kommu- Gemensam nala hjälporgan ansetts särskilt ändamålsenlig såsom ägnad att befrämja ordforandeenhetligheten i fråga om den sociala hjälpverksamheten inom kommunerna, införskaffade de sakkunniga år 1929 uppgifter, i vilken utsträckning en dylik anordning träffats dels med avseende å fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd och dels beträffande fattigvårdsstyrelse och pensionsnämnd. Av denna undersökning framgick, att 22'4 % av samtliga landskommuner hade gemensam ordförande i fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd och 13' o % gemensam ordförande i fattigvårdsstyrelse och pensionsnämnd. Förhållandet var vanligast i de minsta kommunerna. I fråga om kommuner med mindre än 500 invånare var sålunda motsvarande tal resp. 35* i och 15'4 %. I fråga om städerna var samma person ordförande i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i 17 fall och i fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden i 3 fall.

36 II. Undersökning år 1932 rörande den sociala hjälpverksamheten inom vissa kommuner. Den ekonomiska kris, som under de senaste åren gått fram och medfört en arbetslöshet av större mått än tidigare i vårt land, har ställt synnerligen stora anspråk på de kommunala understödsorganens omdöme, praktiska duglighet och förmåga av samverkan. Redan under krisens första skede blev det uppenbart, att i vissa kommuner de förhandenvarande organisationerna icke förmådde eller endast med svårighet kunde behärska samtliga föreliggande förvaltningsuppgifter. I andra kommuner däremot konstaterades, att en understödsverksamhet, även en sådan av stora mått, kunde handhavas på ett mönstergillt sätt. Erfarenheterna såväl från de kommuner, där man lyckats bemästra svårigheterna, som från dem, där understödsverksamheten icke bedrivits på ett tillfredsställande sätt, syntes de sakkunniga vara av stor betydelse för organisationen på detta område både under pågående krisperiod och för framtiden. På grund därav ansågo de sakkunniga det vara angeläget, att en speciell undersökning av vissa kommuners understödsverksamhet, särskilt den, som föranletts av arbetslöshet, kom till stånd. I skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet den 30 april 1932 föreslogo de sakkunniga, att en dylik specialundersökning skulle verkställas. De sakkunnigas förslag blev av statsrådet godkänt och medel ställdes av Kungl. Maj:t till förfogande. Till att verkställa undersökningen utsågs lasarettssysslomannen Alarik Hagård i Borås, vilken även utarbetat den följande redogörelsen för densamma. Med hänsyn till att de kommuner, som skulle göras till föremål för undersökning, måste personligen besökas av undersökaren och att den lokala undersökningen måste göras så ingående som möjligt och sålunda vålla viss tidsutdräkt, blev det nödvändigt att begränsa undersökningen till ett fåtal kommuner. För att få fram ett representativt urval infordrades genom förmedling av statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion från fattigvårdsoch barnavårdskonsulenterna förslag å kommuner, vilka enligt konsulenternas iakttagelser bedrevo understödsverksamhet, som på grund av krisen fått större omfattning än den normala. Detta förslag underställdes kanslichefen och sociala ombudet i statens arbetslöshetskommission. I samråd med dessa uttogos 25 kommuner, representerande rikets samtliga län, i vilka arbetslöshet i någon större omfattning förekom. Då bland de sålunda föreslagna kommunerna förhållandena i vissa fall ansågos vara tämligen ensartade, trots att de voro belägna i olika län, begränsades slutligen antalet undersökta kommuner till 18. Av dessa voro 6 stadskommuner och 12 landskommuner. De lokala undersökningarna påbörjades den 13 juli 1932 och avslutades den 5 oktober samma år. Inom de olika kommunerna inhämtades upplysningar av och gjordes undersökningar i samråd med ordförande, ledamöter

37 och tjänstemän i de olika styrelserna och nämnderna på den sociala hjälpverksamhetens område. Protokoll, räkenskaper och övriga handlingar, som belyste verksamheten, ställdes beredvilligt till förfogande. I regel ingick därjämte i undersökningen övervarande av sammanträde antingen med fattigvårdsstyrelsen eller arbetslöshetskommittén. Vid undersökningarna följdes en plan, som angives i följande P . M. angående specialundersökning rörande understödsverksamheten inom vissa kommuner. 1. Understödsverksamhetens organ. a) Genom vilka styrelser, nämnder, kommittéer utföres och har under senare tid inom kommunen utförts understödsverksamhet av olika slag? b) I vilken utsträckning äro ledamöterna i de olika nämnderna etc. gemensamma? c) Förekommer gemensam bokföring eller gemensam kontroll över understöden för att undvika dubbelunderstöd? d) H a r från statens sida inom kommunen utövats kontroll över understödsverksamheten ? 2. Antal personer och sammanlagda kostnader för år 1931 (första kvartalet av år 1932) för understöd från a) fattigvård enligt 1 §, b) fattigvård enligt 2 § på grund av arbetslöshet, c) arbetslöshetsunderstöd i annan form än fattigvård. Om möjligt bör jämförelse med motsvarande period av ett föregående år göras. 3. På vad sätt ha medel inom kommunen anskaffats till utgifterna för de olika understödsformerna? 4. Uppgift å olika former av understöd, bortsett från anstaltsvård, såsom kontant understöd, naturaunderstöd (matpoletter, anvisningar på uttag i affärer, hyresbetalning) nödhjälpsarbeten, kombination av olika former. 5. Understödsbelopp per vecka eller månad till familjeförsörjare, ogift man, ogift kvinna, barn från de olika understödsorganen. Användas tariffer för de olika slagen av understöd och i så fall vilka? 6. Har dubbelunderstöd konstaterats inom kommunen och i så fall till vilka belopp? Äro betalningsperioderna så ordnade, att de framkalla dubbelunderstöd under viss tid? Beror dubbelunderstödet på annan brist i organisationen, på slapphet i tillämpningen eller på felaktiga uppgifter från understödstagarens sida? 7. Sker prövning av understödsbehovet i varje individuellt fall? Vem verkställer undersökningen och hur tillgår denna? Tages vid prövningen hänsyn till inkomst för understödstagarens anhöriga, t. ex. hustruns eller hemmavarande barns inkomst? 8. Vilka åtgärder vidtagas för prövning av de understödssökandes arbetsvillighet? Hava statsarbeten eller kommunalt anordnade arbeten eller tillfällig intagning på arbetsinrättning visat sig medföra effektiv prövning eller hava inom kommunen andra prövningsåtgärder använts och hava dessa visat sig verksamma? Har det i mindre kommuner visat sig förenat med särskilda svårigheter att finna lämpliga åtgärder för prövning av arbetsvilligheten?

38 9. Har det gjorts försök att utöva påtryckning på understödsorganen eller eljest att försvåra en noggrann och försiktig understödsverksamhet? 10. Förekommer inom kommunen enskild hjälpverksamhet i större omfattning? Är i sådant fall samverkan och ömsesidig kontroll anordnad mellan de offentliga och de enskilda understödsorganen? 11. Utövas inom kommunen understödsverksamhet på kommunens bekostnad vid sidan av såväl fattigvårdslagen som gällande bestämmelser angående arbetslöshetsunderstöd och annan verksamhet till förmån för de arbetslösa? P å grund av de skiftande förhållandena å olika orter kunde ovan angivna plan icke alltid i detalj följas. I det följande kommer ett sammandrag av redogörelsen för de gjorda iakttagelserna att kommunvis lämnas. Av lätt insedda skäl hava härvid namnen å de olika kommunerna uteslutits. Kommun 1, (Undersökningen verkställd i juli 1932.) Kommunen torde få betraktas såsom övervägande industrikommun. I vissa delar av kommunen förekom dock ett icke obetydligt jordbruk och i de tättbebyggda delarna av kommunen hade ett betydande antal personer sin utkomst genom fiske. Invånareantal: c:a 5 000. Det är svårt att angiva det exakta antalet anställda inom industrien. En del personer, som ville betrakta sig såsom industriarbetare, hade endast tidvis och i ringa omfattning haft sin bärgning inom industrien. Uppskattningsvis angavs 7 ä 800 personer under normala förhållanden hava sin huvudsakliga sysselsättning inom industrien. Understödsverksamhet bedrevs av fattigvårds styrelse, barnavårdsnämnd och arbetslöshetskommitté. Gemensamma ledamöter förekommo i följande omfattning: fattigvårdsstyrelsens ordförande var tillika ledamot i barnavårdsnämnden och en ledamot i fattigvårdsstyrelsen tillhörde arbetslöshetskommittén. Gemensam bokföring eller gemensam kontroll över utlämnade understöd förekom icke. På grund av att arbetslöshetskommitténs ordförande tidigare under flera år varit ledamot och vice ordförande i fattigvårdsstyrelsen, ägde arbetslöshetskommittén kännedom om såväl fattigvårdsstyrelsens arbetssätt som klientel. Dubbelunderstöd torde sålunda i stort sett vara uteslutet. Beträffande antalet arbetslösa få de uppgifter, som lämnades till statens arbetslöshetskommission, tagas med viss reservation. Det system, som tillämpades vid inskrivning och kontroll av de arbetslösa, var icke tillfredsställande. Förbindelse med den offentliga arbetsförmedlingen var icke anordnad på föreskrivet sätt. Arbetsförmedlingsombudet, som först under senare tidpunkt av arbetslöshetsperioden kommit i verksamhet, hade icke beröring med andra arbetslösa än dem, som av någon anledning hänvisades till arbetsförmedlingen av arbetslöshetskommitténs ordförande eller av egen drift inställde sig, och detta förekom ej i någon större utsträckning. Arbets-

39 löshetskommitténs uppgifter beträffande antalet arbetslösa framkommo på det sätt, att vederbörande ledamöter vid sammanträde med kommittén angåvo de arbetslösa, som funnos inom de olika distrikten. Dessa uppgifter sammanfördes sedermera av kommitténs ordförande. För juni månad 1932 rapporterades c:a 300 arbetslösa. De arbetslösa utgjordes huvudsakligen av industriarbetare. Ungefär ett 40-tal voro fiskare, vilka även begärt understöd. E n del av dessa hade under normala förhållanden mellan fisketurerna haft någon dags sysselsättning ined annat arbete. Arbetslöshetskommittén hade i det längsta avvisat dem, då de an sågos fortfarande hava sin bärgning inom sitt egentliga yrke, även om förtjänsten under nuvarande förhållanden var begränsad. Sedan arbetslöshetskommittén förfrågat sig hos arbetslöshetskommissionen och fått meddelande, att principiellt hinder icke förelåge att utdela understöd även till fiskare, hade understöd i begränsad omfattning utdelats till dessa, Arbetslöshetssiffrorna hade varit i sjunkande under den senaste tiden. Understödsverksamheten hade dock pågått i samma omfattning som tidigare, och under senaste månaden hade praktiskt taget alla, som anmält sig, erhållit understöd. Barnavårdsnämndens verksamhet hade i mycket ringa omfattning haft känning av krisen i form av ökade kostnader. I 6 ä 7 fall hade svårigheter att erhålla bidrag från barnafäder uppstått. Några av dessa voro hemmahörande i andra kommuner. Beträffande fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd hade nödiga medel anskaffats genom uttaxering. Arbetslöshetskommitténs verksamhet hade dittills finansierats genom upptagande av tillfälliga lån. Understödet från fattigvården utgick huvudsakligen i kontanter. I vissa fall utlämnades detsamma i form av anvisningar på uttag av matvaror och andra förnödenheter i affärer. Från och med maj månad 1932 hade för att förhindra missbruk även arbetslöshetskommittén utbetalat viss del av understödsbeloppet — i vissa fall ungefär hälften — i form av anvisningar på uttag av varor i affärer. Understöd hade dessutom lämnats i form av kläder etc. Från fattigvårdsstyrelsen utgick understöd efter prövning i varje särskilt fall. Tariffer användes icke. Arbetslöshetskommittén följde i regel schablonmässigt de belopp, som arbetslöshetskommissionen angivit. Under tiden intill 1931 års slut hade kommissionen angivit kronor 16: 50 som maximiunderstöd per vecka. Vid medgivande av-, understödsverksamhet under år 1932 hade maximiunderstödet höjts till 22 kronor per vecka. Kommittén belöt likväl att tillämpa samma belopp som förut, och detta fortgick ända till dess, att en tidningsnotis vid omnämnande av ett kommissionens beslut rörande medgivande av understödsverksamhet även meddelade, att maximiunderstödet var satt till 22 kronor per vecka. Så snart detta blev bekant för de arbetslösa, begärde dessa ökning av understödet, och vid nästa sammanträde beslöt kommittén att tillämpa de nya bestämmelserna. På detta sätt kom det månatliga understödet för de barnrika familjerna att uppgå till c:a 92 kronor eller närmare 4 kronor per dag,

40 ett förhållande, som man på flera håll ansåg mindre lämpligt, särskilt med hänsyn till den skillnad, som borde finnas mellan understödsbelopp å ena sidan och reservarbetslön samt lön för arbete i öppna marknaden å den andra. Dessutom framhölls att kommunen i början av krisen, innan statshjälp erhållits, vid sina egna nödhjälpsarbeten hade bestämt, att arbetsinkomsten vid dessa icke skulle överstiga 100 kronor per månad. Understöd utbetalades inom fattigvården i regel varannan månad och från arbetslöshetskommittén var 14:de dag. Inom fattigvården verkställdes undersökning rörande hjälpbehovet av vederbörande ledamot, ofta i samråd med ordföranden, varefter slutliga prövningen verkställdes vid styrelsens sammanträde. Hänsyn togs därvid till anhörigas inkomster och förhållanden. Arbetslöshetskommitténs prövning skedde vid sammanträde med kommittén i sin helhet, därvid konstaterande av arbetslöshet i allmänhet torde varit tillräckligt för att understöd skulle beviljas. Kommissionens angivande av ett visst antal understödda hade tidigare fört med sig begränsning i verksamheten. Vid tiden för besöket torde såsom förut påpekats någon starkare sovring av klientelet icke behövt företagas. Stämpling av de arbetslösas kort verkställdes en gång i veckan hos närmast boende ledamot. Fattigvårdsstyrelsens ordförande meddelade, att det i vissa fall förelåge svårigheter att pröva arbetsviljan hos arbetsskygga individer, men några större olägenheter ansågos icke hava uppstått på grund därav. Arbetslöshetskommittén däremot ansåg, att möjligheterna för arbetsvillighetens prövning voro för knappa vid den omfattande understödsverksamhet, som bedrevs. Rätt till anvisning till statliga reservarbeten erhölls visserligen då och då, men genom det system, som tillämpades: utbud av arbete till de arbetslösa genom de olika ledamöterna — 9 till antalet utom ordföranden och dennes suppleant — kunde någon effektiv och snabb prövning av arbetsvilligheten icke komma till stånd. Med hänsyn till önskvärdheten av att förskona kommunen från kostnaderna för ortstillägg var man dessutom angelägen om att till statliga reservarbeten med lägre lön än kommunens sända endast ungkarlar. Från 1932 års början hade medgivande lämnats kommunen att placera sammanlagt 79 arbetslösa vid statliga reservarbeten. Under samma tid hade 70 lämnat samma slag av arbete. I de allra flesta fall stannade de anvisade endast några dagar eller veckor för att sedan återvända till hemorten. Någon tid före undersökningen återkom ett helt arbetslag från en statlig arbetsplats med klagomål särskilt över den låga arbetsförtjänsten. Kommittén beslöt att undersöka saken och utsände till arbetsplatsen i fråga sin ordförande och en ledamot, vilka dessutom togo en av de klagande arbetslösa med sig. Det visade sig emellertid, att arbetsintensiteten varit synnerligen dålig. Kommittén beslöt att avstänga de felande från understöd till dess de uppvisat intyg, att de haft arbetsanställning, sedan de avvikit, och därefter ånyo blivit arbetslösa.

41 I ett stort antal fall bestred arbetslöshetskommittén kostnaderna för de arbetslösas utrustning med vissa persedlar. Dessa utgifter liksom också kostnaderna för resor hade stadigt ökats. Då de arbetslösa lämnat förbindelse att återbetala dessa belopp genom avdrag å lön hos blivande arbetsgivare, kunde kommittén sedermera återfå beloppen. För dagen förelåg ett exempel på huru arbetsvilligheten prövades. Till en statlig arbetsplats hade kommittén fått rätt att sända 6 arbetslösa. Två platser besattes omedelbart. Beträffande de fyra övriga visade det sig att svårigheter uppstodo. En veckas anstånd med besättandet erhölls. Arbetet erbjöds ungkarlar, vilka samtliga — c:a 25 — vägrade. Kommittén beslöt därefter, att försörjningspliktiga icke skulle anvisas »på grund av kommunens svaga ekonomi». Ungkarlar över 18 år och fullt arbetsföra skulle avstängas från understöd. Dessutom skulle hos kommissionen anhållas om tillgång till de fyra platserna »för att besättas med ungkarlar så fort de anmäla sig till att villigt antaga arbetet». Arbetsplikt för de understödda hade redan från början införts och hade därvid en hel del nödiga och nyttiga arbeten blivit utförda. Försök hade gjorts att påverka de kommunala m}*ndigheterna. Särskilt var detta märkbart vid krisens början, då inbjudan till möten med diskussioner vid olika tillfällen tillställdes arbetslöshetskommitténs ledamöter. Strävandena att påverka de kommunala myndigheterna hade emellertid stannat härvid. Givetvis hade enskilda ledamöter, som stodo de arbetslösa nära, varit föremål för viss påverkan. Detta framgick bland annat därav, att omsättningen av ledamöter i arbetslöshetskommittén hade varit ganska livlig. Inom arbetslöshetskommittén hade förslag varit uppe att söka vidtaga åtgärder för begränsning av sprittilldelningen åt de understödda. Detta förslag hade avvisats med den motiveringen, att åtgärder härutinnan tillkom kommunens nykterhetsnämnd. E t t par exempel på inställningen till den kontanta understödsverksamheten må anföras. På en gård i kommunen funnos torpare med dagsverksskyldighet. Dessa, som tidvis arbetat inom industrien, hade nu begärt kontant understöd, vilket även i ett eller annat fall beviljats. E n industriarbetare, ensamstående, avreste i slutet av år 1930 till den kommun, där hans föräldrar voro boende. I skriftlig begäran om understöd efter c:a ett års bortovaro framhöll han: »I denna kommun finns understöd för gifta samt för alla ungpojkar, så är väl förhållandet även hos eder.» Arbetslöshetskommittén, som icke kunnat pröva behovet hos den hjälpsökande, hade låtit sig nöja med ett intyg om att arbetslösheten fortfor, och sände honom nu per post sitt understöd. Kommun 2. (Juli 1932.) Kommunen torde höra till de kommuner, som i den allmänna statistiken föras under rubriken blandade kommuner. Industrien var koncentrerad till municipalsamhället, som bar mer än två tredjedelar av kommunens skattebörda. Invånareantal: c:a 2 000, därav boende i municipalsamhället c:a 1 200. Svårigheterna voro till övervägande del beroende på att det dominerande

42 industriföretaget i kommunen nedlagt driften, varvid c:a 150 anställda blivit arbetslösa. Inga utsikter funnos, att driften inom överskådlig tid komme att återupptagas. Industrien i övrigt inom municipalsamhället, till övervägande del smärre företag, hölls i gång. Understödsverksamhet bedrevs av fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och arbetslöshetskommitté. Gemensamma ledamöter i dessa funnos i följande omfattning: en ledamot var gemensam för fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskommittén och en för barnavårdsnämnden och arbetslöshetskommittén, varjämte kassören i barnavårdsnämnden tillika var fattigvårdsstyrelsens ordförande. Varje myndighet hade sin egen bokföring. Dubbelunderstöd undveks genom att en delegation från fattigvårdsstyrelsen deltog i behandling av alla arbetslöshetskommitténs ärenden, som rörde understöd. Revisorerna för de olika organen voro gemensamma. Det statliga ingripandet mot arbetslösheten hade bestått i anvisningar till statliga reservarbeten, kontant understödsverksamhet och statskommunalt arbete. Den kommunala förvaltningen leddes huvudsakligen av personer inom municipalsamhället. Trots kommunens relativt obetydliga omfattning var det på grund av splittringen och den formella uppläggningen av arbetet förenat med svårigheter att få fram en överskådlig bild av förvaltningen. Tillförlitliga siffror till belysning av understödsverksamhetens omfattninginom fattigvårdsstyrelsen voro även svåra att få fram. Ökningen av den öppna fattigvårdens kostnader uppgavs vara beroende av arbetslösheten genom intagande i understödsverksamheten av 4 ä 5 äldre arbetare, som haft sin anställning inom industrien. Någon känning av arbetslösheten i övrigt hade fattigvårdsstyrelsen icke. Förbindelse med den offentliga arbetsförmedlingen var formellt ordnad. Arbetslöshetskommitténs ordförande, som personligen ombesörjde kommitténs arbete, var även arbetsförmedlingsombud. Arbetsplikt hade ålagts de understödda. Arbetet hade utgjorts av makadamslagning och vedhuggning etc, därvid beträffande makadamslagning kommunalfullmäktige beslutat att minst 2 hl. makadam om dagen eller 4 hl. per understödsvecka skulle framställas av varje arbetslös. Allt understöd utgick i kontanter. Inom fattigvårdsstyrelsen hade tidigare i några fall förekommit utdelning av understöd in natura, men detta hade upphört. Även inom arbetslöshetskommittén förekom uteslutande kontant understöd. Inom fattigvården utgick understöd efter prövning i varje särskilt fall. Tariffer användes icke. I fråga om arbetslöshetsunderstöd hade kommunalfullmäktige beslutat ett maximiunderstöd av 15 kronor per vecka. I kommissionens besked rörande understödsverksamhet var dock övre gränsen satt till 20 kronor. Kommittén följde kommissionens anvisning och förmenade dessutom, att denna måste följas. De ökade kostnaderna drabbade emellertid på grund av det till 75 % förhöjda statsbidraget mest staten.

43 Fattigvårdsstyrelsens understöd utdelades per månad i förskott och arbetslöshetskommitténs per vecka i efterskott. Prövningen av hjälpbehovet företogs inom såväl fattigvårdsstyrelse som arbetslöshetskommitté vid sammanträde. Stämpling av de arbetslösas kort skedde tre dagar i veckan: måndag, onsdag och fredag kl. 10—11 f. m. I den mån arbetslöshetskommittén ägde tillgång till statliga reservarbeten, prövades arbetsvilligheten på ett ganska bestämt sätt. Arbetsviljan var dock synnerligen svag. Av från 1932 års början till statliga reservarbeten hänvisade arbetslösa hade det övervägande antalet återvänt. I de flesta fall, uppgavs det, hade vederbörande avvikit från arbetsplatsen. Arbetsplikt var visserligen införd för de understödda, men då anordningarna för kontroll och övervakning föreföllo vara otillräckliga, hade denna icke haft någon större betydelse för prövning av arbetsvilligheten. Kommunalfullmäktige hade beslutat att till varje arbetslös, som hänvisades till statligt reservarbete, anskaffa utrustning för ett belopp av 35 kronor; dock skulle denna utrustning återlämnas, därest anställningens varaktighet understeg en månad. Utrustning anskaffades till var och en, som utsändes, även om strängt behov icke förelåg. Omedelbart efter krisens inträde bildades i municipalsamhället en de arbetslösas förening. Från denna förening hade förts en energisk kampanj mot de kommunala myndigheterna, icke blott mot de speciella understödsorganen utan även och i särskild grad mot den anslagsbeviljande myndigheten, kommunalfullmäktige. Det hade inträffat, att när fullmäktiges sammanträde skulle taga sin början, kommunalrummet varit till trängsel fyllt av de arbetslösa, så att plats för fullmäktiges ledamöter icke kunnat beredas, varför sammanträdet vid ett tillfälle fått förläggas till en närliggande lokal. Arbetslöshetskommitténs protokoll visade prov på den irriterade stämning, som många gånger förefunnits. De arbetslösas förening hade bedrivit ett omfattande insamlingsarbete. Kommun 3. (Juli 1932.) Stadskommun. Den allmänna depressionen kunde icke sägas i någon större omfattning hava träffat detta samhälle. De arbetslösa utgjordes huvudsakligen av tillfällighetsarbetare, som förstärkts av en del arbetare inom byggnadsindustrien och arbetare, som eljest under den blidare årstiden sysselsatts med tillfälliga kommunala arbeten, men nu inräknades i skaran arbetslösa. Understödsverksamhet bedrevs av kommunens vanliga organ för sådan verksamhet samt arbetslöshetskommittén. Fattigvårdsstyrelsens ordförande var suppleant för ordföranden i arbetslöshetskommittén. Dessutom var ytterligare en ledamot av fattigvårdsstyrelsen tillika ledamot av arbetslöshetskommittén. Förbindelsen mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd uppehölls förutom på författningsenligt sätt därigenom att fattigvårdsstyrelsens syssloman även var barnavårdsnämndens ombudsman. Mellan arbetslöshetskommitté och barnavårdsnämnd fanns

44 ingen liknande förbindelse. Beträffande samarbetet mellan pensionsnämnden och fattigvårdsstyrelsen framhölls, att från början avsikten hade varit, att fattigvårdsstyrelsens ordförande även skulle tillhöra pensionsnämnden, men efter ordförandeskifte i fattigvårds styrelsen hade denna princip på de senare åren icke kunnat uppehållas. Arbetslöshetskommitté och barnavårdsnämnd hade gemensam kassarörelse och bokföring å drätselkontoret, under det att fattigvårdsstyrelsen hade självständig sådan. Man uppgav till en början, att gemensam kontroll över understödsverksamheten och de understödda utövades och att dubbelunderstöd icke förekom, men det visade sig snart, att varje organ arbetade tämligen oberoende av de övriga. En ökning av fattigvårdens verksamhet under året kunde konstateras, men denna ökning ansågs endast i obetydlig grad kunna skrivas på arbetslöshetens konto. En oavbruten stegring av utgifterna för den yttre fattigvården hade förekommit under den senaste femårsperioden med i medeltal 3 500 kronor per år. Förbindelse mellan den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslöshetskommittén var formellt ordnad. Stämpling av understöddas kort skedde tisdagar och fredagar. Denna kontroll ansågs tillräcklig. Antalet arbetslösa hade icke av arbetslöshetskommittén registrerats förrän under februari månad 1932. Antalet arbetslösa utgjorde c:a 100. Kontant understödsverksamhet hade av arbetslöshetskommittén bedrivits dels med statsbidrag och dels med enbart kommunala medel. Förslag om införande av arbetsplikt för de understödda hade avvisats med den motiveringen, att kommunalt arbete i stor utsträckning var i gång. Understödet utgick i kontanter inom såväl fattigvårdsstyrelse som arbetslöshetskommitté. Inom fattigvårdsstyrelsens understödsverksamhet tillämpades inga tariffer. På fråga om de anordningar, som träffats till förebyggande av att understöd utlämnades från olika myndigheter samtidigt till samma understödda, framhölls, att detta vore uteslutet, och hänvisades till att ordföranden i fattigvårdsstyrelsen var suppleant för ordföranden i arbetslöshetskommittén och i regel närvarande vid kommitténs sammanträden. Det framgick dock, att arbetslöshetskommittén hade åt sin ordförande och sekreterare uppdragit att å kommitténs vägnar handlägga en del understödsfrågor. Exempel på dubbelunderstöd framkom vid undersökningen. En person, F., född 1880, hade med stöd av läkarintyg (tuberkulos) förklarats varaktigt oförmögen till arbete och tillerkänts folkpension med kronor 231:60 per år från och med V, 1925. Hans hustru, född 1881, hade av liknande anledning tilldelats folkpension med kronor 211:20 från och med Va 1929. F . förekom som understödstagare hos såväl arbetslöshetskommittén som fattigvårdsstyrelsen. Arbetslöshetskommittén hade tillerkänt F . arbete eller understöd så gott som oavbrutet under den tid, verksamheten pågått. Vid arbete hade F. liksom övriga arbetslösa erhållit avtalsenlig kommunalarbetarelön, kronor 0: 9 8 per timme, men med inskränkning av arbetstiden till 42'6 timme per vecka. Vid undersökningen var han anställd som tillfällig kommunalarbetare med ackordslön.

45 Arbetslöshetskommittén ansåg F. vara fullt arbetsför. Hos pensionsnämnden hänvisades till läkareintyg och på grund därav ansågs han fortfarande som icke arbetsför. Inom fattigvårdsstyrelsen hade F. erhållit tillfälligt understöd den 30/6 1932 med 10 kronor och dessförinnan under året av medel, som ställts till fattigvårdsstyrelsens förfogande att utdelas utan fattigvårds karaktär, 75 kronor. Någon undersökning angående vederbörandes ställning till andra understödsorgan syntes icke hava föregått de olika hjälpåtgärderna. Hustrun var grönsaksmånglerska till yrket, och på tillförlitligt håll ansågs, att hon härpå gjorde en god inkomst. Familjen hade ett minderårigt barn och uppgavs icke betala någon hyra till kommunen, i vars hus familjen bodde. Understöd utbetalades månadsvis från fattigvårdsstyrelsen och veckovis av arbetslöshetskommittén. Inom fattigvårdsstyrelsen angavs prövning av understödsbehovet ske individuellt. Understöd beslutades i regel vid sammanträde, därvid hänsyn togs till anhörigas inkomster och förhållanden. Beträffande arbetslöshetskommittén var, såsom förut antytts, viss prövning och beslutanderätt lagd i händerna på ordföranden och sekreteraren. Den prövning, som utfördes, föreföll vara mycket litet ingående. Någon större hänsyn till övriga familjemedlemmars inkomster och förhållanden togs synbarligen icke heller. Så fanns vid ett tillfälle antecknat i kommitténs protokoll, att hamnarbetare, som haft en veckoinkomst av 15 kronor, ändock skulle erhålla sitt arbetslöshetsunderstöd oavkortat. Arbetslöshetskommittén hade dessutom till sin ordförandes förfogande ställt ett belopp av 300 kronor att av honom användas till tillfälliga understöd. Arbetsvilligheten prövades genom hänvisning till kommunala arbeten. Inga hade vägrat taga dylikt arbete. Lönerna vid dessa utgingo med kommunalarbetarlön. Beträffande statliga reservarbeten meddelades, att erbjudande om dylikt arbete endast lämnades till sådana arbetslösa, om vilka man på förhand visste, att de voro villiga att antaga arbetet. Inom arbetslöshetskommittén ville man icke tvinga till sådant arbete och ej heller medverka till att standarden sänktes vid de statliga reservarbetena genom att utsända personer, som voro motsträviga och ovilliga. Vid utsändande av fem arbetslösa ungkarlar till ett närbeläget statligt reservarbete hade man beviljat utrustning till ett värde av 30 ä 40 kronor per arbetslös samt dessutom medgivit tvenne fria resor fram och åter till hemorten per månad. De arbetslösas förening hade utövat en livlig verksamhet särskilt under vintermånaderna och genom möten och därvid fattade resolutioner sökt påverka de kommunala myndigheterna. E n ganska omfattande enskild hjälpverksamhet utövades genom församlingsdiakonien, barnkolonier, jultomtar etc. Den verksamhet med utdelande av kontantunderstöd utan statsbidrag, som utövades av arbetslöshetskommittén, hade varit föremål för stora me-

ningsskiljaktigheter inom samhället. Det senaste beslutet av stadsfullmäktige härom hade hos länsstyrelsen överklagats. Revisorerna hade i fråga om ansvarsfrihet åt arbetslöshetskommittén för 1931 års räkenskaper och förvaltning reserverat sig beträffande understödsverksamheten och betecknat densamma som olaglig. Kommun 4. (Juli 1932.) Kommun med municipalsamhälle med ett starkt dominerande industriellt inslag. Invånareantal: c:a 5 000, därav omkring 1 000 i municipalsamhället. Arbetslösheten hade besvärat kommunen på ett tidigt stadium under krisperioden. Redan i slutet av år 1930 hade frågor rörande arbetslöshetshjälpen behandlats i kommunalfullmäktige. Denna kommun skiljde sig från förut undersökta landskommuner därutinnan, att den sociala verksamheten var starkt centraliserad liksom den kommunala förvaltningen i övrigt. Fattigvårdsstyrelsen, pensionsnämnden och kommunalnämnden hade gemensam ordförande, och å kommunalkontoret var allt, som rörde den borgerliga kommunen, sammanfört. Centraliseringen var i alla detaljer icke fullt genomförd men beräknades vara detta från och med år 1933. När frågan om särskild arbetslöslietskommitté på allvar kom upp i början av år 1932, beslutade kommunalfullmäktige utan meningsskiljaktighet att utse fattigvårdsstyrelsen att vara kommunens arbetslöshetsorgan. Beträffande de arbeten, som av kommunen anordnats för de arbetslösa, ombesörjdes dessa liksom även uttagningen av arbetskraft av ett särskilt arbetslöshetsutskott inom fattigvårdsstyrelsen. Det framhålles stundom, att arbetslöshetshjälp bör hållas organisatoriskt skild från fattigvård, särskilt av den anledningen, att man icke vill vänja tillfälligt hjälpbehövande att vända sig till fattigvården. Det förefaller emellertid som om i städer och större landskommuner motviljan att söka och emottaga fattigvård i stor utsträckning icke längre förefinnes. I varje fall syntes det i denna kommun icke göras någon skillnad på hjälp av det ena eller andra slaget. I kommunalfullmäktige hyste man inga betänkligheter mot att kombinera arbetslöshetshjälpen med fattigvårdens arbete, och icke heller de arbetslösas förening, som eljest låtit sin mening framkomma i olika detaljer beträffande arbetslöshetsfrågan, hade haft något att erinra mot anordningen, såvitt av tillgängliga handlingar framgick. Man ansåg, att fattigvårdsstyrelsen på detta område var det mest sakkunniga kommunala organet. Gemensam bokföring och kassarörelse för de olika styrelserna och nämnderna var förlagd till kommunalkontoret. Genom centralisering av den sociala verksamheten undveks dubbelunderstöd. Särskilt iakttogs att man vid understödsbehovets prövning inom fattigvården även tog hänsyn till utgående pensionsbelopp. Antalet understödda visade en väsentlig ökning, under det att kostnaderna för kommunen något minskats. Detta var beroende av dels igångsatta nödhjälpsarbeten och dels den från arbetslöshetskommissionen medgivna understödsverksamheten med statsbidrag. Man hade i det längsta sökt undvika samarbete med kommis-

47 sionen. Från och med mars månad 1932 hade emellertid medgivande om understödsverksamhet med statsbidrag utverkats för 60 arbetslösa, vilket antal dock sedermera av kommissionen nedsatts till 30. I den mån den statsunderstödda understödsverksamheten icke ansågs tillräcklig i fråga om antalet understödda, utdelades understöd av enbart kommunala medel. Understöden utgingo i regel i kontanter inom den vanliga fattigvården. De arbetslösa ungkarlarna erhöllo i allmänhet anvisningar på uttag av matvaror i affärer. Hyreshjälp hade icke utgivits till de arbetslösa, som uppburo understöd. Fattigvårdsstyrelsens vanliga understödsbelopp voro synnerligen varierande på grund av att hänsyn togs till olika förhållanden, såsom pensionsbelopp och familjemedlemmars ekonomiska ställning m. m. I fråga om arbetslöshetshjälpen hade tillämpats två tariffer, en före samarbetet med arbetslöshetskommissionen och en därefter. Fattigvård i vanlig mening utbetalades månadsvis, under det att arbetslöshetshjälp utdelades veckovis. Dubbelunderstöd förekom icke. Prövning av hjälpbehovet verkställdes av fattigvårdsstyrelsen vid sammanträde, som beträffande arbetslöshetshjälpen hölls varje tisdag, varvid understöden för löpande vecka fastställdes. Stämpling av de arbetslösas kort skedde å kommunalkontoret varje måndag och dessutom fredagar, då understödet hämtades. Understöd utbetalades sålunda för 4 dagar i efterskott och 2 dagar i förskott, Arbetsvillighetens prövning var synnerligen svag. Visserligen hade man efter emottagande av uppmaning härtill infört arbetsplikt för de arbetslösa, som erhöllo understöd. Någon större effektivitet i denna verksamhet hade emellertid icke uppnåtts. Man hade svårt att finna lämpliga arbeten. Övervakandet härav var uppdraget åt en arbetslös, som härför under en vecka uppbar avlöning med kronor 1: 35 per timme och följande vecka icke erhöll understöd. Någon prövning av arbetsvilligheten genom uttagning till statliga reservarbeten önskade man egentligen icke. Kommunalfullmäktiges formulering av sitt beslut om begäran av understödsverksamhet med statsbidrag innebar i omskrivande ordalag, att man dock var beredd att taga denna konsekvens av samarbetet med arbetslöshetskommissionen. På allra sista tiden hade med tanke på en del element, särskilt yngre understödda, framkastats tanken att på detta sätt pröva viljan att arbeta. Som kommunens eget arbete utfördes ett vägarbete åt vägdistriktet, därvid kostnaderna av kommunen förskotterades, intill dess statsbidrag och vägskattemedel blevo för ändamålet tillgängliga. Vid detta arbete utbetalades avtalsenliga löner. Timlön: kronor 1:35. Under senaste månaden hade ackordsförtjänsten varierat mellan kronor 1:— och 1: 70 per timme. De arbetslösa fingo arbeta i skift om 3 veckor. Under dé 3 arbetslediga veckor, som därpå följde, skulle understöd i regel icke utgå. På ett tidigt stadium hade »De arbetslösas förening» bildats. Veder-

48 börande myndigheter hade till en början visat stort tillmötesgående mot de många och ofta långt gående önskemålen, som framfördes från föreningen. Vid kommunalfullmäktigesammanträden hade de arbetslösa fått tillåtelse att deltaga i överläggningarna. Detta hade dock upphört. Framställning om deltagande i överläggningarna vid ett kort före undersökningen hållet sammanträde hade av fullmäktige blivit avslagen. Vid jultiden 1931 hade begärts en utökning av understöden med 40 kronor per arbetslös. Fattigvårdsstyrelsen utdelade 5 kronor till varje arbetslös och hans familjemedlemmar. 64 arbetslösa erhöllo detta extra understöd. En afton under mars månad 1932 hade kommunalfullmäktiges ordförande uppvaktats med begäran om omedelbart sammankallande av kommunalfullmäktige samma eftermiddag för behandling av de arbetslösas krav. Vid ett tillfälle hade fattigvårdsstyrelsen beslutat att till arbete anvisa en arbetslös, vilken dock uteblev och som skäl härför anförde, att väderleken var regnig. Skälet kunde icke av styrelsen godkännas, varför ett avdrag med 10 kronor gjordes på understödet. E t t 20-tal arbetslösa uppvaktade då den ledamot, som varit närmaste anledningen till indragningen av understödet. Kommun 5. (Juli 1932.) Större landskommun med starkt industriellt inslag. Arbetslösheten gjorde sig märkbar på ett tidigt skede. Svårigheter i det närbelägna stadssamhället avspeglade sig ganska snabbt i denna kommun, som i sin sociala verksamhet hade stark känning av stadens omedelbara närhet, liksom den också ekonomiskt och i andra avseenden hade stora fördelar av samma läge. Redan i slutet av 1930 uppdrogo kommunalfullmäktige de linjer, efter vilka hjälpverksamheten för arbetslösa skulle bedrivas: ett större vägarbete skulle övertagas av vägstyrelsen och åt fattigvårdsstyrelsen uppdrogs att utdela kontant understöd »efter prövning av behovet i varje fall». Likheten mellan denna och närmast föregående kommun i fråga om den sociala verksamheten var ganska påtaglig. Den allmänna inställningen till understödsverksamheten både bland de kommunala myndigheterna och allmänheten var likartad. En viss frikostighet möjliggjord av en god ekonomisk ställning och genom sammansättningen av de olika kommunala organen framträdde. Bestämt avvisande hade hållningen varit gentemot de statliga principerna för arbetslöshetens bekämpande. Den organisation, som man i båda kommunerna givit hjälpverksamheten under krisen, centralisering av allt direkt understöds utdelning till ett organ, fattigvårdsstyrelsen, var överskådlig och lätt att manövrera. E n viss restriktion låg i det förhållande, att prövning av hjälpbehovet skedde i enlighet med fattigvårdens sätt att bedöma och med tanke på att det städse var kommunens medel, som utdelades. En bestämd fördel innebar det, att arbetslöshetshjälpen lagts i med hjälpverksamhet förtrogna händer. Vid överläggning med ledande kommunalmän berördes den fara, som ligger däri, att de hjälpbehö vande på detta sätt vänj des att vända sig till fattigvården;

49 särskilt vore detta riskfyllt, då det gällde yngre åldersgrupper. Häremot framfördes tämligen enstämmigt, att den motvilja, som man trodde förefanns, då det gällde att söka och emottaga fattigvård, numera var i hög grad avtrubbad i en kommun sådan som denna, och att det numera knappast fanns någon, som på grund härav avhöll sig ifrån att begära hjälp. De arbetslösa hade icke heller haft något att erinra emot att fattigvårdsstyrelsen handhade understödsverksamheten. Visserligen hade man hemställt om befrielse från återbetalningsskyldigheten, vilken framställning av kommunalfullmäktige avslagits, men i verkligheten torde det i denna kommun knappast bliva tal om återbetalning. Den sociala hjälpverksamheten var sammanförd till kommunalkontoret, dit kassarörelsen även var förlagd. Bokföringen var gemensam med den kommunala förvaltningen i övrigt. Efter den 1 januari 1933 var det kommunens avsikt att fullständigt centralisera medelsförvaltningen för hela kommunen — dock icke den kyrkliga — till kommunalkontoret. Arbetslöshetskommitté var visserligen tillsatt, men dess uppgift var att uppgöra förslag till och ombesörja utförandet av arbeten, som beslutats, och att verkställa rapportering till arbetslöshetskommissionen. Inga med fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd gemensamma ledamöter funnos i arbetslöshetskommittén. Stegringen av fattigvårdens verksamhet var stor beträffande både antalet understödda och kostnaderna. I ökningen låg dock kommunens hela kostnad för den direkta understödsverksamheten för arbetslösa. Ingen ökning i barnavårdsnämndens arbete och kostnader hade förmärkts. Antalet arbetslösa hade registrerats sedan årets början. Senaste månadsrapporten upptog c:a 160 arbetslösa. Kostnaderna för kontanta understöd bestredos av uttaxerade medel upptagna på fattigvårdsstyrelsens stat. Lönerna å vägarbetet voro avtalsenliga med en timlön av kronor 1:45. De arbetslösa fingo arbeta i skift om 3 veckor. Det direkta understödet utgick i regel kontant. Till ungkarlar utdelades dock understöd även i form av matanvisningar. Utbetalning av hyreshjälp hade tagit stor omfattning. För arbetslösa utbetalades 75 % av hyresbeloppet direkt till husvärden. Fattigvårdsstyrelsen använde inga tariffer. Vanlig fattigvård utgick månadsvis, under det att arbetslöshetshjälpen utdelades varje vecka. Prövning av hjälpbehovet verkställdes i första hand av distriktsföreståndarna och beslut fattades vid sammanträde. Kontrollstämpling skedde å arbetsförmedlingen, som var inrymd å kommunalkontoret. 1 stämpel per vecka var tillräcklig för understöd. Hade den arbetslöse icke stämplat, kunde han ändock efter prövning erhålla understöd. Någon egentlig prövning av arbetsvilligheten förekom icke. På senaste tiden hade inga arbeten varit anordnade. Både ur den vanliga fattigvårdens synpunkt och i fråga om arbetslöshetshjälpen erkändes, att bristen på möj1857 34

50 lighet att pröva arbetsvilligheten var märkbar. Motion hade i kommunalfullmäktige väckts om utredning av frågan om statskommunala arbeten för att avhjälpa bristen härutinnan, men vare sig i detta fall eller i fråga om utredning av spörsmålet om »anslutning till arbetslöshetskommissionen» i övrigt hade beslut fattats. Frågan om införande av arbetsplikt för de understödda hade icke varit uppe och vore enligt kommunalmännens mening svår att genomföra, enär kommunen icke hade lämpliga arbetsuppgifter för sådant ändamål. Uppvaktningar av de arbetslösa förekommo. C:a 14 dagar före undersökningen hade fattigvårdsstyrelsens ordförande i sitt hem fått besök av ett 15-tal arbetslösa, vilka krävde omedelbart understöd åt tvenne arbetslösa, som icke erhållit understöd. Sedan upplysning lämnats rörande motivet för fattigvårdsstyrelsens beslut, hade de dock snart avlägsnat sig. Enskild hjälpverksamhet utövades i viss omfattning och i allmänhet i samarbete med fattigvårdsstyrelsen. Kommun 6. (Augusti 1932.) Industrikommun i norra Sverige. Kommunen var starkt industrialiserad. Samtidigt förekom ett icke obetydligt jordbruk. Brukningsdelarna voro från början små, och hade från dessa sedermera frånskiljts områden, som bebyggts av industrien och dess arbetare. På grund av rationaliseringsprocessen inom industrien och sedermera den allmänna depressionen hade denna kommun under de senaste fem åren kommit i ett svårt läge. Det ena industriföretaget efter det andra hade inskränkt driften eller nedlagt sin verksamhet. Antalet arbetslösa uppgavs hava uppgått till inemot 1 000 under föregående vinter. Den kommunala apparaten för registrering av arbetslösa var emellertid synnerligen bristfällig, varför man tvingades att taga uppgifterna om arbetslöshetens omfattning med viss reservation. Man hade särskild anledning att göra detta, enär kontant understödsverksamhet pågått sedan början av år 1931. Till verksamheten hade nämligen dragits även personer, som egentligen icke tillhörde arbetslöshetsklientelet, såsom med tillfälliga arbeten sysselsatta, mindre arbetsvilliga, vilka utgjorde ett icke obetydligt antal, samt mindre arbetsföra, som eljest kunna draga sig fram med smärre arbeten och tillfälliga understöd från fattigvården. Visserligen granskades och kontrollerades verksamheten bland annat genom den av Konungens befallningshavande i länet utsedde revisorn, men denne var ej tillräckligt insatt i de föreskrifter, som voro uppdragna för arbetslöshetshjälpen. Han fick därför till stor del lita på de uppgifter, som lämnades honom av arbetslöshetskommittén. I många fall blev revisorns arbete endast en rent siffermässig granskning. Den kommunala förvaltningen var ordnad efter äldre linjer. De olika styrelserna och nämnderna arbetade var för sig utan någon sammanhållande kraft. Ingen gemensam bokföring eller kontroll förekom. Denna uppdelning gjorde det kommunala arbetet tungt och i tider av betydande understödsverksamhet genom olika organ riskfyllt. E n blott flyktig undersökning gav

51 också vid handen, att den oenhetlighet och påtagliga brist på försiktighet och återhållsamhet, som präglade den nuvarande understödsverksamheten i kommunen, hade sin grund i den starka uppdelningen av arbetsuppgifterna. Gemensamma ledamöter funnos i de olika understödsorganen. I arbetslöshetskommittén sutto som ledamöter tvenne ledamöter i fattigvårdsstyrelsen. Arbetslöshetskommitténs ordförande var även ledamot i fattigvårdsstyrelsen. Ordföranden och ännu en ledamot av fattigvårdsstyrelsen voro ledamöter i pensionsnämnden. Trots att arbetslösa, som uppbära direkt arbetslöshetsunderstöd, icke kunna väljas till ledamöter i arbetslöshetskommitté, voro dock tre av kommitténs åtta ledamöter arbetslösa, och dessa voro anknutna till arbetslöshetshjälpen på det sätt, att de anställts som övervakare beträffande arbetspliktens fullgörande, varvid de uppburo ersättning med kronor 0:70 per timme. Ledamöterna i arbetslöshetskommittén utgjordes av torpare och industriarbetare. Oaktat gällande bestämmelser fanns i kommittén ingen representant för arbetsgivare. Försök hade tidigare gjorts att i kommittén invälja representanter för jordbruket och industrien, men då ingen från dessa håll velat deltaga i arbetet, hade man låtit sig nöja härmed. Arbetet inom arbetslöshetskommittén led av en långt gående decentralisering. Ordföranden kunde för sitt förvärvsarbetes skull icke ägna tillräcklig tid åt kommitténs arbete. De organisatoriska anordningarna voro de svagast tänkbara. Den offentliga arbetsförmedlingen var endast att finna på papperet. De föreskrivna ansökningarna från de arbetslösa, vilka ansökningar med uppgifter rörande anledningen till arbetslösheten och den arbetslöses ekonomiska förhållanden m. m. skola ligga till grund för arbetslöshetskommitténs beslut rörande arbetslöshetshjälp, saknades. Icke ens det av arbetslöshetskommissionen föreskrivna kortregistret hade kommit till användning. Den enda uppgift rörande de arbetslösa, som kunde förevisas, var de kvittenslistor, som upprättades vid understödsutdelningarna. Antalet arbetslösa var c:a 650. Fattigvårdsstyrelsens anteckningar rörande antalet understödstagare och verksamheten i övrigt voro ofullständiga. Det hopade arbetet inom fattigvården hade fört med sig svårigheter för ordföranden att hinna med mera än de löpande uppgifterna. Fattigvårdsstyrelsen lämnade sitt understöd i regel i kontanter, då det gällde ordinarie understödstagare. Tillfälliga understöd lämnades in natura i form av anvisningar för uttag av matvaror i affärer. De understöd, som av fattigvårdsstyrelsen lämnades till arbetslösa, utgjordes vanligen av anvisningar. A dessa anvisningar ålåg det vederbörande affär att göra anteckningar rörande de förnödenheter, som utlämnats till understödstagarna. Fattigvårdsstyrelsen hade lämnat föreskrift angående de varor, vartill understödet finge användas. Revisorerna hade berört denna del av fattigvårdsstyrelsens verksamhet i sin berättelse för år 1931, där de, efter att hava konstaterat den stora utgiftsökningen och manat till största sparsamhet, fortsatte: »Granskningen av verifikationerna har visat att vid inköp av för-

52 nödenheter å utfärdade anvisningar icke tillbörlig försiktighet iakttagits. I vissa fall ha allt för stora avvikelser gjorts från fattigvårdsstyrelsens föreskrifter härom.» Till arbetslösa, som uppburo arbetslöshetshjälp, utdelade fattigvårdsstyrelsen hyreshjälp med belopp utgörande i regel 75 % av hyran. Varje kvartal erhöllo 50 a 60 arbetslösa understöd i denna form, och det sammanlagda beloppet uppgick varje gång till inemot 2 000 kronor. Denna form av understöd hade använts sedan understödsverksamhetens för arbetslösa början. Arbetslöshetskommitténs understöd utgingo endast i form av matanvisningar. Man framhöll, att denna form av understöd uteslöt möjligheter till missbruk, enär de understödda icke fingo tillgång till kontanter. Det visade sig emellertid, att affärerna i viss utsträckning även inlöste anvisningar med kontanta belopp. Anvisningarna cirkulerade i övrigt som allmänt betalningsmedel i kommunen. Ursprungligen hade anvisningarna icke tillkommit för att förebygga missbruk utan av nödtvång, då kommunen hade svårt att förskottera så stora statsbidrag som bortåt 30 000 kronor månatligen. Det hände, att matanvisningarna liksom våra vanliga betalningsmedel av olika anledningar kommo ur rörelsen. Sålunda försvunno matanvisningar under är 1931 till ett åsätt värde av sammanlagt kronor 448: 15, vilket belopp kom kommunen helt till godo, trots att 90 % av detsamma utgjorde statsmedel. Inom fattigvården tillämpades inga tariffer och hänsyn togs till anhörigas förhållanden. Vid tilldelning av arbetslöshetshjälp fick son understöd för sig och moder såsom för man och hustru. Dessa understödda kallades för »moderförsörjare». E n annan fick samma understöd för sig och sin svägerska o. s. v. Genom svagheten i de organisatoriska anordningarna hos arbetslöshetskommittén och slapphet hos fattigvårdsstyrelsen förekommo dubbelunderstöd i stor utsträckning. Fattigvårdsstyrelsens supplerande verksamhet beträffande hyreshjälp åt understödda arbetslösa är förut omnämnd. I ett flertal andra fall förekom supplerande fattigvård. Exempel: V. erhöll arbetslöshetsunderstöd för man, hustru och ett barn med kronor 17: 40 per vecka. Extra fattigvård hade under första halvåret utgått med kronor 251: 50. Fattigvårdens understöd utgick månadsvis. Arbetslöshetskommitténs understöd utbetalades i 14-dagarsperioder. Understödet utbetalades på tvenne ställen i kommunen. Kontrollstämpling skulle från början ske två dagar i veckan. Från arbetslöshetskommissionen hade man erhållit besked om att stämpling en gång i veckan vore tillräckligt. För tillfället ansågs fullgjord arbetsplikt vara tillräcklig ur kontrollsynpunkt. Inom fattigvårdsstyrelsen verkställdes prövning av behovet rörande tillfällig hjälp av den ledamot, i vars distrikt den hjälpsökande var boende. Ledamoten rådgjorde i vissa fall med ordföranden. Det vanligaste var nog,

53 åtminstone i de fall, där avståndet icke var alltför långt, att man vände sig direkt till ordföranden. Anmälan rörande utbetalda understöd gjordes vid fattigvårdsstyrelsens nästa sammanträde. Var fattigvårdsstyrelsens prövning svag, gällde samma omdöme i högre grad beträffande arbetslöshetskommittén. Där verkställdes prövningen praktiskt taget av var och en ledamot för sig, och då dessa voro de arbetslösa närstående eller arbetslösa själva och såsom förut påpekats beroende av arbetslöshetshjälpen på annat sätt, var det mänskligt, om prövningen blev en smula lättvindig. Kommitténs ordförandes andel i denna del av arbetet bestod i att han mottog listorna från de olika ledamöterna, och i det fall, att hela antalet till understöd uttagna överskred det från arbetslöshetskommissionen medgivna, i samråd med vederbörande ledamot gjorde erforderliga reduceringar. Antalet understödsplatser var vid undersökningstillfället så pass rikligt, att alla anmälda, som på förhand gjort sin arbetsplikt, kunde erhålla understöd. Kommunen förmådde på grund av de rådande förhållandena icke själv vidtaga åtgärder för åstadkommande av verklig prövning av arbetsvilligheten. I samarbete med vägstyrelsen hade igångsatts vissa arbeten, vilka enligt uppgjort kostnadsförslag skulle betinga en kostnad av cirka 20 000 kronor. Oaktat man hade att räkna med arbetslösa, som voro förtrogna med grovarbete, visade det sig, att kommunen för arbetet i fråga fått vidkännas en förlust av cirka 14 000 kronor. Hela arbetskostnaden uppgick nämligen till omkring 34 000 kronor. Till resultatet bidrog måhända, att arbetsledningen icke varit tillräckligt kvalificerad, men mest den svaga arbetsintensiteten. Sedan några månader var ett särskilt arbete av arbetslöshetskommissionen anordnat inom kommunen. Där sysselsattes omkring ett 60-tal arbetslösa. Dessutom hade uttagning av arbetslösa till statliga reservarbeten på andra orter verkställts. Utrustning av dessa hade bekostats av fattigvårdsstyrelsen. Anordningen med arbetsplikt för de understödda hade här fått en mera ovanlig utveckling. Man hade kommit därhän, att de arbetslösa gjorde sin arbetsplikt i förväg, och den åskådningen framträdde, att det senare erhållna understödet var en avlöning för de två veckodagarnas arbete. Till en början hade de arbetslösa ställt sig avvisande till förslaget att fullgöra arbetsplikt, men då fattigvårdsstyrelsen för sin del börjat avkräva de arbetslösa, som erhöllo hyreshjälp, en arbetsprestation, som beräknades till ett dagsverke för varje tre kronor i understöd, uppgavs motståndet. De arbeten, som på detta sätt utfördes av arbetslöshetskommittén, hade till övervägande del utgjorts av väganläggningar inom de tättbebyggda områdena inom kommunen, där de flesta arbetslösa bodde, och voro således till omedelbar nytta. Det upplystes, att endast tvenne arbetslösa vägrat fullgöra arbetsplikt. Hos jordbrukare gjordes förfrågan, huruvida icke under skördetiden industriarbetare skulle kunna erhålla tillfälligt arbete i viss utsträckning. Man medgav, att arbete nog skulle kunna beredas, men icke till de löner, som indu-

54 strien betalade. På grund av hjälpverksamhetens omfattning kunde skillnaden mellan lönerna för industriens och jordbrukets anställda alltjämt upprätthållas. Man var så inställd på detta förhållande, att man på jordbrukarehåll icke reagerade däremot ens under nuvarande förhållanden. Man kände ovilligheten hos de industrianställda att arbeta för de låga lönerna inom jordbruket och försökte därför som förut att reda sig deras hjälp förutan. I ett fall hade en arbetslös avvisat ett erbjudande om arbete hos en jordbrukare, och då han det oaktat erhöll understöd, anmäldes förhållandet hos arbetslöshetskommittén och understödet indrogs för tillfället. Då jordbruksbefolkningen och industriarbetarna bo om varandra förstår man, att sådana irritationsmoment som erbjudande av arbete till löner, som äro motbjudande, helst undvikas. Vid kommunalfullmäktiges sammanträde hade förekommit, att representanter för de arbetslösa tillåtits deltaga i överläggningarna. Detta medgivande hade missbrukats och fick icke längre förekomma enligt utsago av ordföranden i kommunalfullmäktige. I början av arbetslöshetskommitténs verksamhet med utbetalande av kontanta understöd ansågo de arbetslösa, att de utbetalda understödsbeloppen icke voro tillräckliga, trots att de blivit högre, än vad kommunalfullmäktige beslutat, och uppvaktade då i samlad trupp, c:a 75 till antalet, fattigvårdsstyrelsens ordförande och begärde omedelbart utbetalande av fattigvård till utökande av arbetslöshetsunderstödet. Av de demonstrerande fingo 8 företräde hos ordföranden, som ställde i utsikt en undersökning av förhållandena. Barnbeklädnadsverksamhet utövades i samarbete med fattigvårdsstyrelsen. De båda husmodersföreningarna i kommunen hade under föregående vinter anordnat bespisning av skolbarn vid folkskolorna. Av skoldistriktets c:a 800 skolbarn hade ungefär hälften eller omkring 400 erhållit bespisning. Till kostnaderna hade kommunen bidragit med ett mindre belopp, c:a 400 kronor. I oktrojbestämmelserna för det spritbolag till vars försäljningsområde kommunen hörde, fanns bland annat inryckt, att rätten till inköp av spritdrycker förverkades vid »understöd av allmänna medel». I följd härav hade spritbolagets kontrollavdelning under de senaste månaderna varit sysselsatt med att genomgå arbetslöshetskommittéernas klientel. Därvid hade gjorts den iakttagelsen, som väckt förvåning, att de arbetslösa så gott som undantagslöst utnyttjade sin inköpsrätt. I en grannkommun, där man något tidigare verkställt undersökning och redan hunnit verkställa indragningar, hade indragningar skett för 80 understödda arbetslösa. Av dessa återbetalade icke mindre än 28 sina erhållna understöd för att bibehålla sin inköpsrätt. Beträffande förevarande kommun hade meddelande om indragningarna först de senaste dagarna utgått. I tvenne fall hade de tillskrivna dock redan hunnit reagera. I det ena återbetalades det erhållna understödet omedelbart hos arbetslöshetskommittén. I fråga om det andra fallet hade den understödde låtit meddela spritbolaget, att han icke hos arbetslöshets-

55 kommittén begärt understöd, utan att detta ändock blivit honom tilldelat. Härom hade spritbolaget meddelat arbetslöshetskommitténs ordförande, som dock ännu icke verkställt undersökning hos den ledamot, som tagit upp vederbörande på sin understödslista. Kommun 7. (Augusti 1932.) Landskommun i norra Sverige med omkring 5 000 invånare. Inom en del av kommunen dominerade sågverksindustrien och i en annan del sysselsatte skogs- och flottningsarbete ett icke obetydligt antal, varjämte jordbruket gav utkomst åt återstoden av kommunens invånare. En synnerligen stark pessimism präglade stämningen bland såväl de ledande kommunalmännen som enskilda personer. Arbetslösheten och kommunens ekonomiska förhållanden voro bekymmer, som allmänt tyngde. Till detta förhållande bidrog måhända, att man på sista tiden på ett ovanligt kraftigt sätt reagerat mot den kommunala hjälpverksamheten. På offentligt möte hade krav på omläggning av understödsverksamheten inom såväl fattigvårdsstyrelsen som arbetslöshetskommittén framställts och dessutom hade direkt hemställan riktats till resp. ordförande att omedelbart avgå. Denna uppmaning hade hörsammats av icke blott de direkt utpekade utan även av ledamöterna i de båda organen. Vid behandling av avsägelserna beslöto kommunalfullmäktige att tillsätta en undersökningskommitté, vars arbete nu pågick. I avvaktan på undersökningens resultat hade avsägelserna bordlagts. Såsom belysande för den allmänna uppfattningen må antecknas, att vid ifrågavarande möte en av kommunens revisorer hade framfört det förslaget, att framställning skulle ingivas till statliga myndigheter med begäran om kommunens ställande under statlig administration och kontroll. Kommunens belägenhet kunde betecknas såsom typisk för en grupp av landets kommuner. Under de goda tiderna, då skatterna obegränsat inflöto från de många företagen och deras välavlönade tjänstemanna- och arbetarestam, hade man kommit upp till en viss standard och inrättat sig härefter inom den kommunala förvaltningen. Frikostigheten, när det gällde kommunens medel, var påtaglig. Så var t. ex. förtroendemännens arbete på så gott som alla områden förenat med ersättning, icke blott de arbetande ordförandenas utan även ledamöternas. Såväl traktamenten som reseersättningar utbetalades. Enbart inom arbetslöshetskommittén utbetalades under år 1931 till ordföranden 600 kronor och till kommittéledamöterna sammanlagt kronor 2 122: 68. I krisens början ansågs, att kommunens förmåga att bisträcka de kommunmedlemmar, som kommo i svårigheter, var obegränsad, och att de arbetslösas krav skulle i största möjliga utsträckning tillmötesgås. Denna allmänna uppfattning hade emellertid, när skattekällorna började sina, svårigheterna fortforo och fordringarna på samhällets hjälp stegrades, på sistone något ändrats hos de ledande kommunalmännen. Det hade till och med gått så långt, att kommunalnämnden på grund av de ekonomiska svårigheterna icke ansett sig kunna tillstyrka en begäran från arbetslöshetskom-

56 mitten om ytterligare kommunalt anslag till arbetslöshetsunderstöd. Kommunalfullmäktige beslöto visserligen bifalla framställningen i fråga, men kände sig föranlåtna att uppdraga åt arbetslöshetskommitténs ordförande i stället för kommunalnämnden att genom lån anskaffa för tillfället erforderliga 10 000 kronor. Vid beslut om anslag hade kommunalfullmäktige på sista tiden understrukit nödvändigheten av varsamhet vid beviljande av understöd. Vissa ansatser till efterkommande av dessa förmaningar hade gjorts. Så hade t. ex. fattigvårdsstyrelsen från årets början på grund av sjunkande levnadskostnader något sänkt understödsbeloppen i den öppna fattigvården. Denna sänkning beräknades innebära en besparing av c:a 3 000 kronor för år räknat. Sänkningen hade dock vållat klagomål, vilka även varit föremål för undersökning av vederbörande fattigvårdskonsulent, som förklarat, att understöden även efter sänkningen voro fullt i jämnhöjd med dem, som lämnades i närgränsande kommuner och tillräckliga. Procentuellt betydde sänkningen icke mycket på ett sammanlagt understödsbelopp av c:a 70 000 kronor. Arbetslöshetskommittén hade också försökt införa en viss återhållsamhet, men dess strävanden motverkades av andra förhållanden. Den omständigheten, att statsbidraget till kontanta arbetslöshetsunderstöd var satt till 90 %, syntes hava bidragit till att motverka en försiktigare understödsverksamhet. Det höjda statsbidraget var väl motiverat med hänsyn till kommunens skatteförhållanden och arbetslöshetens omfattning, men för dem, som sysslade med understödets utdelande, låg det troligen långt framme i medvetandet, att det, som av dem fördelades, endast till obetydlig del var kommunala medel. Självfallet kunde man, under det att understödsverksamheten var föremål för en ingående undersökning, icke vänta något större intresse för omläggning av arbetet, då de, som handhade detta, voro trötta och missmodiga efter all den kritik, som på senaste tiden utövats. Den kommunala förvaltningen var upplagd efter äldre linjer, därvid de olika styrelserna och nämnderna skötte sina uppdrag tämligen oberoende av varandra. Detta avspeglade sig även i understöds verksamheten. Inga gemensamma ledamöter i fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté funnos. Barnavårdsnämndens ordförande och pensionsnämndens ordförande voro dock tillika ledamöter i fattigvårdsstyrelsen. I arbetslöshetskommittén funnos inga av kommunalfullmäktige valda representanter för arbetsgivare. Kommitténs ordförande var jordbrukare och ensam representant för jordbrukets intressen. Ledamöterna i övrigt utgjordes med ett undantag av industriarbetare. Varje styrelse och nämnd hade sin kassarörelse och bokföring. Inom arbetslöshetskommittén var understödsverksamheten lagd i händerna på de enskilda ledamöterna, som självständigt utförde arbetslöshetskommitténs arbete var och en inom sitt distrikt. Understöd utdelades i form av anvisningar på uttag av matvaror i affärer. Anvisningens belopp, som motsvarade ett veckounderstöd, infördes på kvittenslistor, där den arbetslöse kvitterade.

57 Efter viss tid, vid tiden för undersökningen månatligen, då sammanträde hölls med kommittén, överlämnade ledamöterna sina kvittenslistor till ordföranden-kassören och erhöllo därvid i kontanter de belopp, som under månaden utanordnats i form av matanvisningar. E n ledamot kunde därvid på en gång erhålla 3 ä 4 000 kronor, som han sedermera skulle använda för att hos vederbörande affär inlösa de utlämnade anvisningarna. Denna anordning hade tydligen tagits efter modell från fattigvårdsstyrelsen, som tidigare tillåtit enskilda ledamöter att i samråd med ordföranden så förfara, när det gällde tillfälliga understöd. De ordinarie kontanta understöden däremot utbetalades av fattigvårdsstyrelsen per postgiro, sedan det visat sig, att det gamla systemet medförde allvarliga olägenheter. Emellertid framgick det att tillfälliga understöd i enlighet med det gamla systemet i vissa fattigvårdsdistrikt fortfarande utdelades i viss omfattning, och torde det vara detta förhållande, som var anledningen till de dubbelunderstöd, som förekommo och som enligt uppgift förekommit i större utsträckning året förut. Den offentliga arbetsförmedlingen fanns endast på papperet. Den nuvarande ordföranden i arbetslöshetskommittén hade fungerat sedan krisens början. De siffror, som lämnades till arbetslöshetskommissionen rörande arbetslöshetens omfattning, voro icke tillförlitliga. Uppgifterna till rapporten lämnades vid sammanträde. För senaste månaden, juli, uppgavs ett antal arbetslösa av c:a 300. E t t av arbetslöshetskommitténs 8 distrikt gjordes till föremål för specialundersökning. Därvid framgick bland annat att ledamoten i rapporten för juli månad medtagit 25 flottningsarbetare som arbetslösa. Dessa arbetare hade under flottningstiden (sedan början av maj månad) varit anställda i arbete. De slutade anställningen kl. 4 e. m. den 30 juli och hade då av ledamoten i arbetslöshetskommittén på själva arbetsplatsen antecknats som arbetslösa för månaden. Det visade sig även, att flottningsarbetare, som slutat sitt arbete den 7 juli på kvällen, redan från'och med den 11 juli, sålunda efter 3 dagars arbetslöshet, erhållit understöd. Författningen ^ föreskriver sex dagars karenstid. Ifrågavarande flottningsarbetare : hade tidigare alltid varit vana att, från det flottningsarbetet för året avslutats, vara utan stadigvarande arbete, till dess skogsavverkningarna började. Bland senaste månadens arbetslösa funnos 13 jordbruksarbetare. Av dessa uppburo flera understöd. En förutvarande arrendator, som kommit på obestånd och lämnat sitt arrende under mars månad, åtnjöt understöd från medio av april månad för sig själv, hustru och ett barn. Tilldelning av understöd åt skogs- och flottningsarbetare hade haft stort inflytande på hjälpverksamhetens omfattning. De tvenne distrikt inom kommunen, som enligt juli månads arbetslöshetssiffror haft det högsta antalet arbetslösa, sammanlagt 142, utgjordes till övervägande del av flottningsarbetareområden. Det torde böra anmärkas, att 1931 års revisorer tillstyrkte ansvarsfrihet endast för kassören, ej för arbetslöshetskommittén i sin helhet. Kommunalfullmäktige beviljade dock ansvarsfrihet för hela kommittén. Revisorernas synpunkter framgå av följande utdrag av revisionsberättelsen:

58 »t. Vid revisionen har framgått att till arbetslösa utöver fastställda bidrag utbetalats för kläder, skor, sjukvård m. m. sammanlagt kronor 1 128:08. Kommittén synes därvid ingripit i fattigvårdsstyrelsens uppgift och därmed förorsakat kommunen förlust genom förlorad utjämningsandel å nämnda belopp. 2. Att med ledning av fullmäktiges av den 27 juni 1931 fattade och senare upphävda beslut utanordna understöd utan statsbidrag och matanvisningar till ungkarlar är även anmärkningsvärt. Mot kommitténs beslut har reservation avgivits av kommitténs ordförande. 3. Kommunens ekonomiska intressen synes kommittén ej tillräckligt beaktat, enär den enligt vårt förmenande utbetalat understöd även till personer, vilka icke oundgängligen varit i behov därav. Skäl synes också föreligga efterlysa anledningen att motorbåtsskjutsar och färjavgifter uppgått till kronor 1 296: 90.» I staten för år 1932 hade för arbetslöshetskommitténs verksamhet anslagits 38 000 kronor. Härav hade under första halvåret uppburits 27 000 kronor. Bruttoutgifterna för arbetslöshetshjalpen under första halvåret 1931 utgjorde c:a 70 000 kronor. Under motsvarande tid år 1932 var beloppet c:a 90 000 kronor. Stegringen låg huvudsakligen på den direkta understödsverksamheten, som, sedan 90 % statsbidrag beviljats, ökats. Utdebiteringen var 21 kronor per skattekrona. Minskningen i a»talet skattekronor enligt senaste taxeringen utgjorde c:a 22 %. I fråga om skattebetalningen framhölls såsom anmärkningsvärt, att jordbrukarna trots sina svårigheter dock erlade sina utskylder i normal omfattning. Bristen i 1931 års stater utgjorde 114 000 kronor, vilket belopp upptagits till utdebitering år 1932. För att täcka kommunens behov av medel, intill dess att årets skatter influtit, hade efter Kungl. Maj:ts medgivande upptagits ett lån av 150 000 kronor. Inom fattigvårdsstyrelsen utbetalades understödet dels i kontanter, i regel per postgiro, och dels in natura. Efter beslut i fattigvårdsstyrelsen hade i början av året inköpts 1 500 kg kornmjöl för att som naturaunderstöd utdelas till understödstagarna. Åtgärden motiverades med önskvärdheten av att bereda jordbrukarna inkomster för att dessa skulle kunna bliva i stånd att erlägga sina kommunalutskylder. En del understödstagare vägrade emellertid att taga emot mjölet. Arbetslöshetskommitténs understöd utdelades i form av matanvisningar. Det var dock vanligt, att vederbörande affärer mot dessa utlämnade även kontanter. Till en början hade understöd utdelats i kontanter direkt från arbetslöshetskommittén, men då kommunens möjligheter att förskottera statsbidraget till understödsverksamheten försvårades, beslöt man att lämna understöd i form av matanvisningar, vilka sedermera, då statsbidraget ankommit, inlöstes. Detta system hade praktiserats sedan oktober månad 1931. H ä r kunde dock icke förmärkas, att kommunen gjort någon extra vinst, därigenom att anvisningar förkommit. Några år tidigare hade kommunen beslutat att åt fattigvårdsstyrelsen

59 ; uppdraga att efter prövning utdela kommunala pensionstillskott till dem, som uppburo folkpension. I staten för år 1931 var för detta ändamål upptaget ett belopp av 5 000 kronor. Beloppet överskreds med 2 162 kronor, vilket överskridande vederbörande revisorer påtalade, varjämte kommunalfullmäktige ytterligare underströko anmärkningen. Fattigvårdsstyrelsens understödsbelopp hade, såsom ovan nämnts, sänkts. Tariffer användes icke. Arbetslöshetskommitténs understödsbelopp utgingo i enlighet med arbetslöshetskommissionens normer. En av de avgörande anmärkningarna mot hjälpverksamheten var, att dubbelunderstöd i stor utsträckning förekommit. Den kommunala undersökningskommittén höll på med utredning rörande de fall, som förekommit under år 1931. Föreliggande material kunde därför endast beröra år 1932. På förfrågan meddelades från såväl fattigvårdsstyrelsen som arbetslöshetskommittén, att dubbelunderstöd numera icke förekommo. Särskilt arbetslöshetskommitténs ordförande betonade, att han givit ledamöterna upprepade förmaningar att noga samarbeta med fattigvårdsstyrelsens ledamöter inom resp. distrikt. Granskningen, som inskränktes till ett 10-tal fall, visade emellertid, att samarbete ännu icke kommit till stånd i den omfattning, som hade varit önskligt. Av det anförda torde framgå att prövningen av understödsbehovet var bristfällig och oenhetlig på grund av de organisatoriska anordningarna och andra förhållanden, som blivit antydda. Då man hos arbetslöshetskommittén och dess ledamöter påtalat, att understödda haft avsevärd inkomst under sitt föregående arbete, eller sparat kapital eller fast egendom, hade man hänvisat till understödsförfattningens § 9, där det heter: »Ej heller må den omständigheten, att sökanden har smärre besparingar eller eget hem, utgöra hinder för beviljande av understöd.» Inom arbetslöshetskommittén uppgavs att man till en början prövat understödsbehovet vid sammanträde med kommittén, men att detta system snart övergivits. För prövning av arbetsvilligheten hade kommunen då och då erbjudits att besätta ett antal platser vid arbetslöshetskommissionens arbeten. Arbetslöshetskommitténs ledamöter tillfrågade eller övertalade då relativt arbetsvilliga att fara till arbetena i fråga. På senaste tiden hade i kommitténs protokoll antecknats de uttagna och de fall av vägran, som förekommit. De vägrande hade avstängts från understöd för någon tid. En stor del av dem, som avsänts till statliga reservarbeten, hade emellertid inom kort återkommit till hemorten. Inom kommunen hade statskommunala arbeten varit anordnade, och hade till dessa 90 % statsbidrag erhållits. De statskommunala arbetena hade dock icke haft någon större betydelse för arbetsvillighetens prövning, då de varit anordnade i ringa omfattning. Från och med februari månad år 1932 var arbetsplikt införd. De arbetslösa hade till en början protesterat däremot. Arbetet utgjordes av väglagning, makadamslagning, vedhuggning etc. Någon arbetsvägran hade icke förekommit.

60 Vid kommunalfullmäktiges sammanträden hade de arbetslösa ofta infunnit sig. De hade dock icke tillåtits deltaga i överläggningarna. Däremot hade vid föredragning av en skrivelse från »Arbetslöshetsföreningen» antecknats, att densamma efter kommunalfullmäktiges sammanträde skulle bliva föremål för behandling vid särskilt möte. Hos arbetslöshetskommitténs ordförande hade vid tiden för arbetspliktens införande en demonstration av 30 å 40 arbetslösa förekommit. Inom kommunen förekom diakoniverksamhet, utdelning vid jultiden etc. Medel från scoutinsamlingen hade utdelats av församlingens kyrkoherde i samråd med fattigvårdsstyrelsen. Såsom förut antytts hade kommunalfullmäktige uppdragit åt arbetslöshetskommittén att vid sidan om utdelande av arbetslöshetsunderstöd med statsbidrag utbetala kommunalt understöd åt ungkarlar. Beslutet hade överklagats och blivit upphävt. Intill dess att detta skett, hade dock kommittén med reservation av ordföranden verkställt det överklagade beslutet och större delen av anslaget hade förbrukats. Kommun 8. (Augusti 1932.) Invånareantal: c:a 5 000. Kommunen hade sedan krigsåren lidit av en överbefolkning, som vållat det allmänna stora svårigheter. Gruvdriften, som på sin tid drog arbetskraft till sig i stor utsträckning, hade måst avsevärt minska sin arbetarestam. Folkmängden hade visserligen nedgått och antalet arbetslösa minskats, men kommunens svaga ekonomiska struktur tvingade de styrande att alltjämt iakttaga stor försiktighet. Kommunen hade dittills icke haft några svårigheter att likvidera sina åtaganden. Kommunens skulder härrörde till övervägande del från dyrbara skolhusbyggen under åren närmast före världskriget och första krigsåren. Det egendomliga hade nu inträffat, att man hade svårigheter att till fullo utnyttja samma skolhus. Barnantalet hade nämligen kraftigt nedgått. Kommunen gav ett gott exempel på huru svårigheter kunna tvinga fram omläggning till en bättre organisation av den sociala hjälpverksamheten, när de personliga förutsättningarna härför finnas. Den kommunala förvaltningen var formellt upplagd efter de linjer, som äro de vanliga i kommunerna. Reellt hade dock så småningom en viss centralisation genomförts därigenom, att kommunalnämnden och dess ordförande tagit den finansiella ledningen. Som synligt tecken därpå hade inrättats en kommunalkassörsbefattning, varvid medelsförvaltning och bokföring för kommunens styrelser och nämnder centraliserats. Endast arbetslöshetskommittén var undantagen härifrån. Dess ordförande var även kassör och redogörare för kommittén. Arbetslösheten hade under de goda mellanåren icke helt försvunnit ur kommunen. E t t antal arbetslösa, i regel icke understigande ett 30-tal och till yrket ursprungligen gruvarbetare, fanns kvar som en bottensats. Dessa blevo slutligen tämligen stadigvarande nödhjälpsarbetare, som då och då återvände till hemorten, när det nödhjälpsarbete, till vilket de hänvisats, färdigställts. Någon gång kunde de då få ett tillfälligt arbete i närheten

61 av hemmet, vanligtvis vägarbete. I annat fall hänvisades de på nytt till arbetslöshetskommissionens arbete, så snart tillfälle yppades. I den mån konjunkturerna förbättrades och de ekonomiska förhållandena blivit drägligare i kommunen under mellanåren sökte man då och då förbättra dessa arbetslösas förhållanden. Så hade man under hand utan officiella beslut gjort tillägg till kommissionens löner genom att från år 1926 utanordna s. k. mjölkbidrag till reservarbetares familjer. »Mjölkbidraget» utgick med 1 liter mjölk per dag för hustru och Va liter för varje barn. Bidraget utdelades dock kontant efter ett ä-pris, som var ganska högt — under viss del av år 1931 23 öre. Från och med år 1927 hade dessutom med kronor 0: 50 per dag och arbetare utdelats ett extra ortstillägg utöver det, som utbetalades genom arbetslöshetskommissionen. Kostnaderna för det ortstillägg, som utdelades genom kommissionen, bestredos utom under år 1930 efter framställning från kommunen av kommissionen. När senaste krisen satte in, blevo konsekvenserna av de tidigare fattade besluten kraftigt märkbara. Den oroväckande kostnadsstegringen föranledde ett gemensamt sammanträde med kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté, varvid man enades om att borttaga de extra tilläggen. I de fall hjälp erfordrades till barnrika familjer, skulle denna utdelas efter prövning av fattigvårdsstyrelsen på vanligt sätt. Den allmänna princip, som man sålunda fastslagit, innebar att rena och tydliga linjer skulle hållas mellan fattigvård och arbetslöshetshjälp. I stort sett hade man också lyckats härmed, och praktiskt taget var understödsverksamheten centraliserad. Fattigvårdsstyrelsens ordförande var tillika ledamot i arbetslöshetskommittén och dessutom suppleant för ordföranden, och hos de ledande männen förefanns en kraftig och bestämt inriktad vilja att bedriva verksamheten efter de uppdragna linjerna. Kostnaderna för familjeunderstöd hade efter detta avsevärt nedgått. Vid undersökningen utgick dylikt understöd i 20 fall. Vid första sammanträdet efter omläggningen hade understöd beviljats i 36 fall. Beloppen hade också ett par gånger nedskurits. Understöden utgingo icke längre schablonmässigt utan utdelades efter prövning i varje särskilt fall. Tanken på ett gemensamt organ för all understödsverksamhet låg här snubblande nära och hade även varit uppe till behandling i fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelsens ordförande ansåg för sin del en centralisering vara den lämpligaste anordningen, som särskilt i kristider gåve den största säkerheten för kommunen och dessutom vore en bättre garanti för att den verkligt behövande finge den hjälp, som samhället åsyftade, då härigenom en sakkunnig undersökning och prövning kunde företagas enhetligt. Samtidigt skulle ernås bättre förutsättningar för avvisande av sådana element, som icke borde tillhöra den samhälleliga understödsverksamheten. I stort sett låg understödsverksamheten efter försiktiga och sunda linjer. Visserligen hade fattigvårdsstyrelsens kostnader något ökats, men arbetslöshetshjälpen sköttes mycket återhållsammare än i andra motsvarande kom-

62 muner. Kommunen hade visserligen erhållit förhöjt statsbidrag till understödsverksamheten för arbetslösa, men statsbidragets storlek motverkade icke kommunalmännens strävanden. Bidraget utgick med 75 %. Understödsverksamhet för personer i åldern 15—18 år förekom icke. Beträffande fattigvårdsstyrelsens organisation kan antecknas, att den arbetade i sex distrikt, för vilka särskilda distriktsstyrelser tillsatts. Distriktsstyrelse hade att inom viss ram utöva fattigvårdsstyrelsens befogenhet med skyldighet dock att därom göra anmälan till fattigvårdsstyrelsen vid dess nästa sammanträde. De beslut, som fattats av fattigvårdsstyrelsens och arbetslöshetskommitténs samarbetskommitté, föredrogos vid fattigvårdsstyrelsens sammanträde. Antalet arbetslösa var c:a 300. Arbetslöshetskommitténs inre arbete företedde en del svagheter. Sålunda fanns ingen anslutning till den offentliga arbetsförmedlingen. De arbetslösa hade icke försetts med inskrivningskort, som gjorde det möjligt för dem att legitimera sig i fråga om arbetslöshetshjälpen. Icke heller förekommo skriftliga ansökningar och icke intyg från arbetsgivare om oförvållad arbetslöshet etc. De arbetslösa voro dock antecknade i arbetslöshetskommitténs kortregister. Kontroll stämpling uppgavs förekomma på tvenne platser i kommunen en gång i veckan. Stämplingen bestod däri, att ordföranden samlade de arbetslösa i en stor sal och ropade upp dem. De, som då voro närvarande, ansågos som arbetslösa och kommo i åtanke vid utdelande av understöd. Understödsverksamhet med bidrag av statsmedel hade pågått sedan 1 december 1931. Av enbart kommunala medel utbetalades dessutom genom arbetslöshetskommittén arbetslöshetsunderstöd under år 1931 med 2190 kronor. Detta sistnämnda förhållande hade icke uppgivits i de rapporter, som av kommunen insänts till arbetslöshetskommissionen. Kommunens ekonomiska ställning kunde icke betecknas såsom oroande. Skattebetalningen var emellertid dålig, och detta gjorde, att kommunens likviditet kunde befaras bliva ansträngd under följande år, därest icke en förbättring av konjunkturerna inträdde. Sedan den 1 januari 1932 utdelades allt arbetslöshetsunderstöd i form av matanvisningar, vilka inlöstes av arbetslöshetskommitténs ordförande. Fattigvårdsstyrelsens understöd utdelades även i form av anvisningar till ungefär halva antalet understödstagare. Anvisningarna inlöstes i detta fall av kommunalkassören. Varje arbetslös, som utsändes till statligt reservarbete, utrustades för ett belopp av 30 kronor. 5 eller 10 kronor härav utlämnades kontant och avsågos som reshjälp. Med det stora antal arbetslösa, som arbetslöshetskommissionen medgivit kommunen sända ut till arbeten, blevo kostnaderna för utrustningen rätt kännbara. I de fall, då den arbetslöse icke inställt sig på arbetsplatsen, snart återvänt eller eljest avvikit, hade man icke ifrågasatt någon återbetalning.

63 Fattigvårdsstyrelsens understödsbelopp utgingo icke efter tariffer. Fattigvård utbetalades i regel per månad och arbetslöshetsunderstöd var 14:de dag. Genom de anordningar, som från början av år 1932 vidtagits, torde dubbelunderstöd icke behövt förekomma. Prövning av understödsbehovet skedde individuellt inom såväl fattigvårdsstyrelse som arbetslöshetskommitté. Hänsyn togs till alla de omständigheter, som kunde inverka på understödsbehovet. Även en sådan fördel som förekomsten av potatisland medtogs i beräkningen. Erbjudanden till statliga reservarbeten förekommo ofta. I regel vägrade man icke taga dylikt arbete. De understödda, som misstänktes för arbetsovillighet, blevo i första hand föremål för uttagning till statliga arbeten. Arbetsplikt var införd. Endast tvenne arbetslösa hade vägrat att fullgöra föreskriven arbetsplikt. Några allvarligare försök till påtryckning på de kommunala myndigheterna hade icke gjorts. Möten hade här som på andra platser hållits och resolutioner antagits. Därvid hade det dock stannat. Kommun 9. (Augusti 1932). Kommunen var en typisk blandad kommun inom bergslagsområdet. Jordbruket var icke obetydligt. Inom industrien rådde en betydande arbetslöshet. Det registrerade antalet arbetslösa för juli månad utgjorde över 300. Den kommunala förvaltningen var klart upplagd. Både den borgerliga och kyrkliga kommunens förvaltning hade sedan ett 30-tal år tillbaka varit sammanförd till en central punkt: gemensam kassör och bokförare, som ombesörjde all medelsförvaltning och bokföring samt dessutom såsom ledamot, ordförande eller på annat sätt tillhörde de olika styrelserna och nämnderna. Denna anordning hade framskapats av sig själv utan någon på förhand uppgjord plan. Man hade utan att man var riktigt medveten därom genomfört en fullständig centralisering av förvaltningen med kommunalkontor och föreståndare. Skillnaden var blott, att dessa benämningar icke användes. Den man, hos vilken den kommunala förvaltningen sammanförts på detta sätt* var tjänsteman i församlingen. Under år 1931 var han utom kommunalkassör, ordförande i kommunalfullmäktige, kommunal- och hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse och pensionsnämnd, ledamot i barnavårdsnämnd och arbetslöshetskommitté, lärarekårens representant i skolrådet samt som organist och i egenskap av kassör väl förtrogen med kyrkorådets angelägenheter. Sedan början av år 1932 hade han lämnat ordförandeskapet i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse, vilka båda organ han dock alltjämt tillhörde såsom ledamot. Kostnaderna för förvaltningen voro relativt låga. Några kostnader för kommunalkontor hade icke åsamkats kommunen. Kommunalkassören anträffades och hade kommunens handlingar och räkenskaper förvarade i sin bostad. På grund av dessa förhållanden var den sociala verksamheten starkt centraliserad och sköttes på sådant sätt, att dubbelunderstöd voro uteslutna.

64 De ledande männen inom den sociala verksamheten voro också av den meningen, att en dylik centralisering vore enbart till nytta och att ett lagfästande av denna princip för denna kommuns vidkommande endast skulle innebära ett befästande av en i verkligheten sedan flera år tillbaka redan befintlig och prövad anordning, även om det yttre sammanförandet till ett enda organ icke kunnat ske. Över 13 % av kommunens invånare hade under år 1931 anlitat fattigvården, vilken på grund av krisen ökats rätt väsentligt. Kommunens ekonomiska förhållanden kunde betecknas såsom goda. Vid 1931 års slut fanns ett kontant överskott (utom vissa fonder) av kronor 46 345:45. Antalet skattekronor hade vid senaste taxeringen nedgått med c:a 14 %. De kommunala skatterestantierna hade man emellertid lyckats hålla nere. Fattigvårdens ordinarie understöd utgingo dels kontant och dels in natura. Tillfälliga understöd utbetalades i regel in natura. Inga supplerande understöd utgingo från fattigvården till av arbetslöshetskommittén understödda eller till i reservarbete anställda. Endast i undantagsfall kunde en arbetslös på grund av högt barnantal eller sjukdom i familjen erhålla tillfälligt understöd och då i form av matanvisningar. Hyreshjälp till arbetslösa förekom icke, enär dessa i regel bodde i arbetsgivares bostäder. Av arbetslöshetskommittén utdelades allt understöd i form av matanvisningar. Till alla, som hänvisades till statligt reservarbete, utdelades utrustning till ett värde av 20 a 30 kronor. Dessutom erhöll den, som därav var i behov, 5 kronor i fickpengar. I fråga om arbetslöshetskommitténs verksamhet fanns åtskilligt att erinra rörande de formella anordningarna, men i stort sett torde detta icke hava inverkat på resultatet av verksamheten. Motviljan mot att anlita fattigvården var liksom i andra industrikommuner betänkligt avtrubbad. Skulle det ännu finnas personer, som drogo sig för att anlita fattigvården, måste dessa sökas bland den del av befolkningen, som bodde i kommunens utkanter och ej tillhörde industrien. Fattigvårdsstyrelsen använde sig icke av tariffer. Understödsbeloppen voro mycket varierande. I fattigvårdsstyrelsens protokoll fanns ofta antecknat, att understödet skulle indragas eller minskas på grund av att folkpension tillerkänts understödstagaren. 40 kronor per månad som understöd till man och hustru var ett belopp, som ofta återkom. I ett fall var pensionsbeloppet till man och hustru 37 kronor per månad. Understöd hade då beslutats utgå med 3 kronor månatligen. Inom fattigvårdsstyrelsen fästes uppmärksamheten på den under senaste tiden ofta upprepade företeelsen, att de understödda anförde klagomål hos vederbörande länsstyrelse, varefter fattigvårdsstyrelsen ålades att avsevärt höja understöden. Följande exempel må anföras. Den 25 maj 1932 inställde sig personligen hos vederbörande länsstyrelse hustrun till G. B., och anhöll om länsstyrelsens förmedling för erhållande av förhöjt fattigvårdsunderstöd åt sig och sin familj. Familjen

(55 utgjordes av man och hustru samt två minderåriga barn. Av pensionsstyrelsen uppbar mannen en årlig folkpension av kronor 249: 60 (synförmågan var nedsatt) och barnen tillsammans 204 kronor. Dessutom hade familjen av fattigvården fri bostad, 144 kronor, samt vedbrand (minst 60 kronor) och 240 kronor i kontanter. I infordrad förklaring förklarade sig fattigvårdsstyrelsen beredd att, därest framställning därom inkomme till styrelsen, taga under omprövning huruvida icke en höjning av det kontanta understödet kunde göras. Länsstyrelsen resolverade den 25 juni 1932, att det kontanta understödet skulle omedelbart höjas till 40 kronor per månad eller det dubbla. I klagomål hos kammarrätten framhöll fattigvårdsstyrelsen, att härigenom komme understödet till ifrågavarande familj att utgå med kronor 1135: 60 (minst). Samtidigt utginge högsta arbetslösbetsunderstöd i kommunen med 832 kronor för år räknat. Styrelsen slutade sin framställning: »Då det synes oss principiellt oriktigt ,samt dessutom medförande orimliga ekonomiska konsekvenser, att ett statens organ (Konungens befallningshavande) fattigvårdsvägen beviljar familjer, som leva under ungefär samma förhållanden, avsevärt högre understöd än ett annat statens organ (statens arbetslöshetskommission) gör på arbetslöshetsvägen, få vi vördsamt yrka, att Konungens befallningshavandes ovan berörda utslag måtte upphävas.» I utslag den 3 oktober 1932 har kammarrätten ej funnit skäl till ändring i överklagade beslutet. Inom arbetslöshetskommittén utdelades understöd enligt arbetslöshetskommissionens normer. Endast i undantagsfall utdelades understöd till personer i åldern 15—18 år. Fattigvårdsstyrelsens understöd utbetalades månadsvis och arbetslöshetskommitténs var 14:e dag. Individuell prövning av behovet företogs av både fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskommittén vid sammanträden. Tilldelning av tillfälligt understöd från fattigvården skedde efter samråd mellan ordföranden och den ledamot, som närmast kände den understödssökande. Mycket ingående hänsyn togs av båda de nämnda organ till övriga familjemedlemmars förhållanden m. m. Inom arbetslöshetskommitténs understödsverksamhet hörde det till undantagen, att understöd utgick regelbundet. Den jämförelsevis rikliga förekomsten av statligt reservarbete medförde, att arbetsvilligheten på ett ingående sätt kunde prövas. Inom kommunen pågingo tvenne statliga reservarbeten: ett vägarbete och ett idrottsplatsbygge. Dessutom hade vägdistriktet på kommunens framställning igångsatt ett vägarbete som nödhjälpsarbete, till vilket arbete de arbetslösa uttogos med arbete varannan månad. Den arbetslediga månaden utgick intet understöd. Arbetsplikt hade införts, därvid odlingsarbeten på ålderdomshemmet, planeringar på skolgårdarna och vissa vägarbeten utfördes. Någon arbetsvägran hade icke förekommit. Vid julen 1931 hade 200 a 300 arbetslösa i demonstrationssyfte infunnit sig hos fattigvårdsstyrelsens ordförande. Allt hade dock gått lugnt till väga. Enskild hjälpverksamhet förekom i mycket ringa omfattning, huvudsakligen på det kyrkliga området. 1S57 34

66 Kommun 10. (Augusti 1932.) Medelstor stadskommun. En omfattande understödsverksamhet bedrevs såväl av de ordinarie understödsorganen som av arbetslöshetskommittén. Verksamheten hölls emellertid efter sunda och försiktiga linjer. Styrkan låg icke så mycket i omfattande åtgärder och organisatoriska anordningar, men systemet var upplagt på ett praktiskt sätt och med tanke på att i de olika hjälpåtgärderna inlägga ett starkt moment av prövning bäde av behov och arbetsvillighet, I spetsen för arbetslöshetskommitténs arbete stod en stadens ordinarie tjänsteman, till vars hjälp hade ställts nödigt biträde. Understödsverksamheten följdes och stöddes på ett ingående sätt av drätselkammarens ledning. Mellan de olika understödsorganen rådde samarbete. Fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden hade gemensam ordförande, tjänstemän och lokaler. Gemensamma ledamöter funnos i fattigvärdsstyrelsen och arbetslöshetskommittén. Dessutom höllos gemensamma sammanträden med fattigvårdsstyrelsens ordförande, vice ordförande, distriktsordförandena och arbetslöshetskommitténs arbetsutskott. Fattigvården hade i stort sett organiserats på följande sätt: Den inre fattigvårdens ledning handhades av en anstaltsstyrelse bestående av tre av styrelsens ledamöter. Yttre fattigvården var ordnad i tre distrikt, vartdera med en ledamot av fattigvårdsstyrelsen som ordförande och en suppleant inom styrelsen som vice ordförande. Inom varje distrikt funnos 15 vårdare. En av fattigvårdsstyrelsens ledamöter var kassakontrollant och granskade distriktsstyrelsernas protokoll, och en ledamot hade tillsyn över understödda barn, som vistades hos föräldrarna. Med undantag av ärenden, som fordrade skyndsam behandling och vilka handlades av ordföranden och fattigvårdens chefstjänsteman, behandlades understödsärendena på så sätt, att undersökningsprotokoll upprättades å fattigvårdsbyrån, dit den understödssökande hade att i första hand vända sig, varefter en avskrift av nämnda protokoll utsändes till den vårdare, inom vars krets den understödssökande bodde. Vårdaren verkställde besök i hemmet och antecknade därvid erhållna upplysningar samt överlämnade undersökningshandlingen till distriktsordföranden tillika med det förslag, vartill undersökningen hade föranlett. Distriktsordföranden var vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden föredragande för sitt distrikt, då nya samt tvivelaktiga äldre understödsfrågor skulle avgöras. Endast sådana understöd, som antogos bliva fortvariga, överfördes till distriktssammanträdena och det ålåg ordförande och vårdare i distrikten att noga följa sådana fall, som kunde antagas i en snar framtid visa förändring i ena eller andra avseendet. Vid distriktssammanträde utkvitterade vårdaren det i varje krets beslutade understödet och utdelades detsamma mot kvitto till resp. understödstagare. Barnavårdsnämndens kassaverksamhet var gemensam med fattigvårdsstyrelsens, varjämte barnavårdsnämndens intressen i fråga om ersättnings-

67 anspråk mot olika håll bevakades av fattigvårds styrelsens tjänstemän. I gengäld utförde barnavårdsnämndens tjänsteman en del arbete för fattigvårdsstyrelsens räkning. En rationell uppdelning av klientelet mellan fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskommittén var gjord. Arbetslöshetskommittén tog fullständigt hand om sin del av klientelet. Detta lät sig också göra genom en långt driven smidighet och anpassning av olika hjälpanordningar. Arbetslösa över 60 år hänvisades alltid till fattigvårdsstyrelsen. Arbetslösa, som haft hemortsrätt i kommunen under 5 år och som hade minst 3 barn, bereddes anställning vid enbart kommunala reservarbeten, där avlöningen utgick med kronor 0: 75 per timme eller vid ackordsarbete, som var det vanligaste, c:a 1 krona per timme. Medelförtjänsten under l:a kvartalet är 1932 var kronor 1: 09 per timme. Antalet anställda i detta slag av reservarbete utgjorde 26. Arbete fanns för 55. Under sommaren hade denna styrka till viss del överförts till ordinarie kommunala arbeten. Huvudvikten i fråga om arbeten var lagd vid statskommunala arbeten, vid vilka fingo sysselsättas högst 155 arbetslösa. Vid undersökningen var antalet 154. Till statliga reservarbeten uttogos arbetslösa efter förut skedd frivillig, skriftlig anmälan. I regel placerades endast ungkarlar vid dessa arbeten. Antalet uppgick till c:a 35. Till gifta familjeförsörjare hade slutligen kontantunderstöd utdelats. Arbetslöshetskommissionen hade medgivit 75 understödsplatser, men vid undersökningen funnos endast 45 understödstagare. I fråga om understödsverksamhetens organisation framhölls från fattigvårdshåll, att man mycket väl skulle kunna tänka sig en centralisation av all understödsverksamhet. Den på sin tid genomförda utvidgade barnavården ansåg man skulle utan olägenhet kunna rymmas inom fattigvärdsstyrelsens organisation. Arbetslöshetskommitténs kassarörelse och bokföring var lagd under drätselkammaren. Fattigvärdsstyrelsens och barnavårdsnämndens uppgifter i detta hänseende voro, som förut framhållits, förenade. Såväl antalet understödda som kostnaderna för fattigvården visade tendens till viss minskning under åren närmast före krisen. Under år 1931 däremot stego bäde kostnaderna och understödstagarnas antal under trycket av de försämrade konjunkturerna. Fattigvärdens verksamhet hade givetvis stegrats även under år 1932. Antalet arbetslösa var omkring 350. Utdelning av kontant understöd hade pågått sedan februari månad år 1932. De sjunkande skattekronorna och extra kostnaderna för arbetslöshetshjälpen beräknades komma att medföra stegrade skatter för staden. Antalet skattekronor hade nedgått med c:a 11 %' Inom fattigvårdsstyrelsen utbetalades allt understöd i kontanter. Endast i undantagsfall förekom, att understöd lämnades in natura. Arbetslöshetsunderstödet utbetalades i form av matanvisningar, som ut-

68 delades på den arbetsplats, där motprestationsarbete utfördes. Understödet uppfattades som avlöning för utfört arbete. De arbetslösa, som utförde sitt arbetspliktarbete i början av veckan, fingo sålunda sitt understöd i förskott för återstående veckodagar. Hyreshjälp utdelades av fattigvårdsstyrelsen till fattigvårdsstyrelsens vanliga klientel och dessutom till korttidsarbetare. Till arbetslösa, som hänvisats till statskommunala arbeten, utdelade arbetslöshetskommittén hyreshjälp efter prövning i samråd med fattigvårdsstyrelsen och med belopp, som kvartalsvis icke överstego 20 kronor per arbetslös. Senaste kvartalsskiftet hade utdelats 1 260 kronor till 75 arbetslösa. Åt 24 arbetslösa, som stämplade å arbetsförmedlingsanstalten men eljest icke åtnjöto någon hjälp, hade samtidigt utbetalts 490 kronor. Arbetslöshetskommittén hade beslutat att till familjeförsörjare, som frivilligt anmälde sig till statligt reservarbete, skulle hyreshjälp utgå men lämnas till de hemmavarande. Ingen hade dock hittills begagnat sig av denna möjlighet. Utrustning tilldelades alla, som antogo arbete vid statliga reservarbeten, till ett värde av 30 kronor per man. Förbindelse avfordrades de arbetslösa att återbetala halva kostnaden genom avdrag å avlöningen eller sedermera vid anställning i öppna marknaden. I matersättning under resa till statligt reservarbete utbetalades 3 kronor per dag. De, som anställdes vid statskommunala arbeten, tilldelades efter prövning utrustning till ett värde av kronor 23: 55 per man. Efter sex veckors anställning ansågs den arbetslöse vid dessa arbeten hava intjänat sin utrustning, och denna blev därefter hans egendom. Dessutom erhöll var och en, som anställdes vid statskommunalt arbete, en extra matanvisning till ett värde av o kronor. Fattigvärdsstyrelson följde vissa normer vid tilldelning av understöd. Hänsyn togs vid bestämmande av understödsbelopp till anhörigas inkomster. Arbetslöshetskommittén följde icke arbetslöshetskommissionens understödsnormer utan utdelade lika till alla understödda arbetslösa, 10 kronor per vecka i form av matanvisning. Kommissionen hade visserligen medgivit denna kommun liksom andra kommuner att bedriva understödsverksamhet efter vanliga tariffer. Detta hade emellertid icke föranlett kommunen att frångå sina egna normer. Dubbelunderstöd kunde i vanliga fall icke gärna förekomma. Pä grund av att samarbete med pensionsnämnden ej systematiskt ägde rum kunde det dock tänkas, att behörig hänsyn icke alltid kom att tagas till pensionsbeloppen. I regel fick den arbetslöse stämpla ä arbetsförmedlingen under fyra veckor, innan fråga om hjälp upptogs till behandling. Om den arbetslöse längre tid arbetat med förkortad arbetstid, kunde dock hjälp beredas honom tidigare. Sedan den arbetslöse pä fastställd blankett avgivit en självdeklaration angående sina förhållanden och hans hemortsrätt undersökts genom samarbete med pastorsexpeditionen och fattigvårdsstyrelsen, avgjordes ärendet av arbetsutskottet inom kommittén.

69 Genom de åtgärder, som vidtagits, hade prövningen av arbetsvilligheten ordnats på tillfredsställande sätt. Under senaste vintern hade understödsverksamhet bedrivits även för unao

karlar, i det att ett mål mat dagligen utdelats till ett värde av 80 öre. Härtill utgick statsbidrag med hälften. Antalet understödda hade tidvis uppgått till 85, men hade i början av maj månad 1932 minskats till 33. Dessa kunde då erbjudas arbete. Arbetsplikt för de kontant understödda hade införts genom beslut av arbetslöshetskommittén. Enskild hjälpverksamhet förekom i viss omfattning. Något ordnat samarbete mellan de olika organisationerna härför eller mellan dessa och exempelvis fattigvårdsstyrelsen förekom icke. Kommun 11. (September 1932.) Mindre stadskommun. Kommunen hade i större utsträckning än mänga andra städer fatt vidkännas svårigheter på grund av en allt för stor optimism, som framträtt särskilt under krigstiden. Det var till stor del utgifter gjorda under denna tid, som försatt staden i vissa svårigheter. Den sammanlagda lånesumman var relativt stor. I 1932 års stat upptagna utgiftsbelopp för räntor och amorteringar utgjorde c:a 40 % av arets skattemedel. Skattesatsen var hög. Trots en sedermera försiktig och återhållsam finanspolitik hade staden även pä senaste åren måst öka skuldbördan på grund av följdverkningarna av tidigare fattade beslut. Den nuvarande krisen var för kommunen synnerligen besvärande. Stadens industriföretag kämpade med stora svårigheter, och arbetslösheten var betydande. På grund härav måste en omfattande och för staden betungande understödsverksamhet bedrivas. Statliga myndigheter ställde sig i allmänhet välvilliga till framställningar från staden med begäran om hjälp. Till kontantunderstöd ät arbetslösa lämnades 90 % och till statskommunala arbeten Ib % i statsbidrag. Denna höga statsbidragsprocent förde synbarligen med sig, att den sovring av klientelet och prövning av de enskilda understödsfallen, som är en nödvändig förutsättning för en rationell understödsverksamhet, icke alltid kom till stånd. En § i arbetslöshetskommitténs protokoll hade följande lydelse: »Kommittén beslöt enhälligt, att i största möjliga utsträckning draga fördel av statsbidrag.» Oaktat hjälpverksamheten sålunda var ordnad efter statliga principer, hade de statliga bestämmelserna i fråga om arbetslöshetshjälpen i viss utsträckning kringgåtts. Av enbart kommunala medel hade exempelvis i form av generell hyreshjälp lämnats ett tillägg till nödhjälpslönen till vissa arbetslösa, så att den sammanlagda inkomsten för dessa arbetslösa uppgick till samma belopp som för kommunalarbetarna. En närmare redogörelse för dessa förhållanden torde vara belysande. Hyreshjälpsverksamhet för arbetslösa hade under föregående krisperiod bedrivits, så länge arbetslöshetskommissionen lämnade statsbidrag till sådan

70 verksamhet. Så sent som första halvåret 1926 medgavs statsbidrag härtill. Under tredje kvartalet samma år beslöt arbetslöshetskommittén i samband med en anmälan om att statsbidrag erhållits anteckna, »att i motsats till vad som tidigare varit fallet utdela hela hyran, varvid dock sättes en övre gräns av 30 kronor per månad». När sedermera kommissionen avslog kommunens begäran om statsbidrag till hyreshjälp för 4:e kvartalet samma år, beslöt arbetslöshetskommittén hos Kungl. Maj:t överklaga beslutet. Samtidigt beslöts, att, i den händelse statsbidrag ej skulle erhållas, ändock utdela kommunal hyreshjälp under vintermånaderna. Detta beslut ändrades sedermera till en begäran hos stadsfullmäktige, att fattigvårdsstyrelsen skulle utbetala hyreshjälp. Kungl. Maj:t ogillade de anförda besvären. Då statsbidrag sålunda icke längre kunde erhållas, bortföll denna hjälpform tillsvidare. I början av den senaste krisen upptogs hyreshjälpsverksamheten åter. I arbetslöshetskommitténs protokoll för år 1930 var antecknat följande: »Beträffande hyresbidrag beslöt kommittén att detsamma skulle utdelas i proportion till det antal timmar var och en arbetat och skulle hyresbidrag jämte arbetsförtjänst uppgå ungefär till kommunalarbetarnas lägsta timpenning.» Bidraget uppgick tidvis till omkring 25 öre per timme och arbetare och tilldelades familjeförsörjare vid statliga och statskommunala arbeten. Anslag beviljades av stadsfullmäktige för ändamålet. Under år 1931 utbetalades inalles kronor 28 035: 98 på detta sätt. I slutet av år 1931 påtalades emellertid denna verksamhet, och arbetslöshetskommissionen infordrade med anledning därav arbetslöshetskommitténs förklaring. Av den lämnade förklaringen framgick med tydlighet, att hyresbidraget utbetalats som lönetillägg och kommissionen indrog på grund härav allt statsbidrag från och med den 18 januari 1932. Arbetslöshetskommitténs ordförande avgick, och han följdes av samtliga ledamöter utom en. Stadsfullmäktige, som tidigare pä arbetslöshetskommitténs stat för år 1932 uppfört 28 750 kronor till hyreshjälp, beslöto nu, att detta belopp i stället skulle ställas till fattigvårdsstyrelsens förfogande. Denna förändring hade medfört, att under månaderna januari—september år 1932 endast 1 654 kronor utbetalats i hyreshjälp. Utrustningshjälp till reservarbetare hade lämnats under en lång följd av år. I regel hade vid första utsändandet till varje arbetslös utdelats dylik till ett värde av c:a 30 kronor, vilket belopp dock fått återbetalas genom avdrag å avlöningen vid reservarbetsplatserna, och vid återinträde i arbete hos arbetsgivare i öppna marknaden med i vanliga fall 2 kronor per vecka. I augusti 1926 beslöt arbetslöshetskommittén att hos stadsfullmäktige begära 2 000 kronor att användas till beklädnad åt nödhjälpsarbetare, vilka under minst 4 månader varit i arbete. Med olika mellanrum tilldelades därefter nödhjälpsarbetare hjälp till beklädnad, som bestämts olika vid olika tillfällen men i regel haft ett värde av omkring 25 kronor per gång. Vid detta bidrag var föreskrift om återbetalningsskyldighet icke fästad. Första utdelningen av understöd av denna karaktär skedde hösten 1926.

71 Hösten 1927 beslöt arbetslöshetskommittén utdela beklädnad till ett värde av 20 kronor per arbetare. Samma belopp bestämdes hösten 1928. Är 1929 höjdes beloppet till 25 kronor och år 1930 följdes samma norm, varvid bidraget bestämdes skola utgå även till arbetslösa, som voro anställda vid statskommunala arbeten. År 1931 sänktes beloppet till 20 kronor, varvid dock den ändringen gjordes, att bidrag skulle utgå endast till arbetslösa, som voro anställda vid arbetslöshetskommissionens reservarbeten, och att bidrag icke skulle utgå till dem, som voro anställda vid kommissionens arbeten inom kommunen. I februari 1932 beslöto stadsfullmäktige att anvisa 6 000 kronor till arbetslöshetskommittén för anskaffande av kläder och skodon till arbetslösa anställda i statliga och statskommunala arbeten. Sedermera, i mars 1932, beslöto stadsfullmäktige att anslå 2 000 kronor till underkläder åt nödhjälpsarbetare. Beloppet skulle tagas ur anslaget till hyresbidrag. I mars 1931 beslöt arbetslöshetskommittén, att arbetslösa anställda vid statskommunala arbeten skulle erhålla fri läkare och medicin. Mot detta beslut avgavs reservation av en ledamot. Reservationen hade följande lydelse: »Förmånen av fri läkare och medicin tillkommer endast sädana arbetare eller befattningshavare, som hava sina anställningsvillkor reglerade genom avtal. Nödhjälpsarbetare i likhet med andra samhällsmedlemmar, som drabbas av sjukdom och äro medellösa, hava laglig rätt att få sina behov avhjälpta genom fattigvården. Vidare är jag mycket tveksam, huruvida arbetslöshetskommittén äger rätt bevilja nödhjälpsarbetare förmåner utöver de bestämmelser, som utfärdats av statens arbetslöshetskommission för statskommunala arbeten». Vid nästkommande sammanträde beslöt arbetslöshetskommittén att även utbetala sjukersättning till arbetslösa vid statliga arbeten med 2 kronor per dag under 8 dagar vid minst 8 dagars sjukdom. Såsom uttryck för den allmänna inställningen till frågan om arbetslöshetshjälp må ur arbetslöshetskommitténs protokoll anföras följande: »Nr , som föregående fredag vid utkvitterande av kontantunderstöd, uppträdde onyktert, beslöt kommittén avstänga en vecka». Därjämte gav kommittén en av sina ledamöter i uppdrag »att lämna kommittén uppgift ä de arbetslösa, som anhöllos för fylleri, varefter kommittén skulle företaga prövning i varje särskilt fall». »Reservarbetaren hade pä grund av uppstudsighet mot arbetsledningen avskedats från sitt arbete. Med anledning härav beslöt kommittén hemställa till stadsingenjören att låta honom kvarstå i arbete och för denna gång endast ge en varning». Understödsverksamhet bedrevs av kommunens ordinarie understödsorgan samt av arbetslöshetskommittén. Samarbetet mellan fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskommittén var svagt, trots att två ledamöter i fattigvårdsstyrelsen tillika vore ledamöter i arbetslöshetskommittén och arbetslöshetskommitténs ordförande även var suppleant i fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelsens ledamöter voro till antalet 12. 10 ledamöter — ordföranden och vice ordföranden voro undantagna — voro föreståndare för

72 var sitt distrikt. Distriktsföreståndarna voro utredande och föredragande vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden för var sitt distrikt. Tillfälliga understöd beviljades av ordföranden. Arbetslöshetskommittén bestod av sex ledamöter och fyra suppleanter. Fattigvårdsstyrelsen hade särskild bokföring och medelsförvaltning. Arbetslöshetskommitténs medel och räkenskaper handhades av drätselkammaren. En av drätselkammarens tjänstemän tjänstgjorde som arbetslöshetskommitténs sekreterare. Det var emellertid svårt att få erfarna kommunalmän eller med socialt arbete verkligt förtrogna personer att stä i spetsen för arbetslöshetshjälpen. Även för övrigt voro svårigheter för handen att få ledamöter i arbetslöshetskommittén. Täta ombyten av ledamöter förekommo. Barnavårdsnämndens ordförande ansåg, att ett sammanförande av barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens arbete mycket väl skulle kunna göras och att detta skulle vara till avgjord fördel. Fattigvärdsstyrelsens verksamhet hölls i stort sett skild från arbetslöshetshjälpen. De, som erhöllo kontant understöd frän arbetslöshetskommittén, erhöllo icke fattigvård. Genom stadsfullmäktiges beslut hade, såsom förut framhållits, hyreshj alps verksamheten för reservarbetare dock numera lagts under fattigvärdsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelsens ledning låg i händer, som försiktigt skötte denna verksamhet. Kommunens kostnader för fattigvärden hade under år 1931 något ökats. Under år 1932 ansåg man sig kunna räkna med samma kostnader, såvida icke någon extra belastning skulle tillkomma under årets sista månader. Denna uppgift var av intresse och gav anledning till antagandet, att arbetslöshetshjälpen i stort sett var sä tilltagen, att den uteslöt en kraftigare ökning av fattigvården. Arbetslösheten omfattade vid undersökningen nära 700 arbetslösa. Arbetslöshetshjälpen hade under högsommaren 1932 varit sä pass effektiv, att alla, som anmält sig, kunnat erhålla hjälp. Den kontanta understödsverksamheten tog sin början under november månad 1931 och medförde en avsevärd ökning av antalet hjälpsökande. All fattigvård utgick i kontanter, då det gällde den öppna fattigvården. I ett enda fall utgick understödet i form av matanvisningar. Även arbetslöshetskommitténs understöd utgick i kontanter. Endast i tvenne fall lämnades vid undersökningen understödet i form av matanvisningar. Fattigvårdsstyrelsen använde sig icke av tariffer för utmätande av understödsbeloppen. Inom arbetslöshetskommittén följdes av arbetslöshetskommissionen föreskrivna understödsbelopp. På grund av fattigvårdsstyrelsens noggrannhet förekommo dubbelunderstöd i vanlig mening icke i någon större omfattning. I ett par fall konstaterades visserligen dubbelunderstöd, men dessa voro beroende på bedrägliga uppgifter från understödstagarna och bristande kontroll av de lämnade uppgifterna från vederbörande distriktsföreståndares sida. Inom fattigvårdsstyrelsen skedde prövning av understödsbehovet från fall till fall. Undersökningen verkställdes av distriktsföreståndaren men kon-

73 trollerades av sysslomannen. Arbetslöshetskommitténs prövning föreföll ske mera schablonmässigt. De uppgifter, som skulle ligga till grund för kommitténs beslut, voro ofullständiga. Uppgifter, som å arbetsförmedlingen antecknades om de hjälpsökande, godtogos i regel och kontrollerades icke genom särskilda undersökningar. Uppgifterna voro icke heller bestyrkta genom namnunderskrift av den hjälpsökande, varför bedrägliga uppgifter icke kunde beivras. I allmänhet tilldelades ingen arbetslöshetshjälp, förrän tre veckor förflutit, sedan arbetet i öppna marknaden upphört. Sedan anställning i nödhjälpsarbete upphört, dröjde det i allmänhet tvä veckor, innan kontant understöd utlämnades. Stämpling verkställdes ä arbetsförmedlingen varannan dag. Varje vecka på bestämd dag skedde offentligt upprop av de arbetslösa, som för veckan tilldelats understöd. Någon ingående prövning, huru arbetslösheten uppstått, föreföll icke äga rum. Här ett par exempel: , f- cl. verkstadsarbetare, dömd till fängelsestraff i 8 o månader för tjuvnadsbrott, hemkom från fängelset i början av juni månad 1932, anmälde sig som arbetslös och hjälpsökande den 11 i samma månad och erhöll understöd från och med den 18 juni. ••••••. , i-d. chaufför, straffad för fylleri upprepade gånger, hade icke något ordnat arbete under normala förhållanden. Nu uppbar han regelbundet arbetslöshetsunderstöd. Understödet utgick i form av matanvisningar och fick icke hämtas av någon annan än hustrun. Beträffande samarbetet mellan fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden konstaterades, att fattigvårdsstyrelsens syssloman, som tillika var vice ordförande i pensionsnämnden, omedelbart sedan pension beslutats gjorde anmälan i fattigvårdsstyrelsen rörande understödstagare, som erhållit pension. Inom fattigvårdsstyrelsen voro emellertid meningarna ofta delade rörande den hänsyn, som skulle tagas till pensionsbeloppet vid utmätning av understödet. Vissa ledamöter ansägo, att någon större hänsyn icke skulle tagas till pensionen. Bland arbetslöshetskommitténs understödda eller ä arbeten placerade återfunnos följande med folkpension: N. N. enligt läkareintyg lidande av kronisk luftrörskatarr, andfäddhet, yrsel. Pensionsbelopp 246 kronor, hustruns pensionsbelopp kronor 218:40 per år. N. N. enligt läkareintyg lidande av reumatisk värk, sockersjuka samt svårighet att gå. Även hustrun uppgavs hava folkpension eller också hade hon ansökt därom. Bland de stickprov, som togos, märktes fyra arbetslöshetskommitténs understödstagare, som uppburo avgiftspension och sålunda uppnått 67 års ålder. Fattigvårdsstyrelsen anlitade ofta vederbörande arbetshem. I regel funnos alltid två interner å hemmet från kommunen. Beträffande arbetslöshetskommitténs verksamhet hade tillgången på arbetstillfällen varit sä pass god, att en effektiv och systematisk prövning av ar-

74 betsvilligheten mycket väl skulle kunnat genomföras. Arbetsplikt var införd. Den var samlad till sex dagar i följd under en tre-veckors period. De arbetslösa utövade stark påtryckning på myndigheterna. Arbetslöshetskommitténs protokoll innehöllo till stor del behandling av framställningar om ökade förmåner, klagomål etc. Kommun 12. (September 1932.) Jordbrukskommun i södra Sverige med c:a 4 500 innevånare. Under föregående krisperiod hade kommunen vissa svårigheter att bekämpa på grund av den arbetslöshet, som uppstod vid avveckling av ett kristidsföretag i en grannkommun. Den nuvarande krisen berörde huvudsakligen en del diversearbetare, skogsarbetare o. dyl. Understödsverksamhet bedrevs av kommunens ordinarie understödsorgan. Åt kommunalnämnden hade lämnats i uppdrag att fungera som arbetslöshetskommitté. Varje styrelse och nämnd hade sin egen kassarörelse och medelsförvaltning, men pä grund av att ledamöterna i de olika styrelserna och nämnderna till stor del voro gemensamma var enhetligheten i kommunens ledning ganska framträdande. Sålunda bestodo kommunalnämnden och fattigvårdsstyrelsen av så gott som samma personer. Den sammanhållande kraften i kommunala förvaltningen var kommunalnämndens ordförande, som samtidigt tillhörde fattigvårdsstyrelsen, var ordförande i kommunens ena pensionsdistrikt, vice ordförande i folkskolestyrelsen, ledamot av kyrkoråd, kyrkofullmäktige, kommunalfullmäktige, etc. De egentliga fattigvärdskostnaderna företedde knappast någon ökning. En viss ansvällning av sjukvårdskostnaderna ansågs dock sammanhänga med krisen. I fattigvårdens stat hade icke upptagits något extra anslag för arbetslöshetens bekämpande. Av tillgängliga medel hade bestritts kostnader för arbetslösas utrustning, hyresbidrag och understöd till vissa barnrika familjer etc. Vid undersökningen var antalet arbetslösa 85, och av dessa var ett 40-tal anställda hos arbetslöshetskommissionen. Ett 10-tal hade på senaste tiden avgått från statliga arbeten och i regel utan angiven orsak. I kommunala nödhjälpsarbeten hade tämligen regelbundet sysselsatts ett 10-tal arbetslösa. Man hade därför sökt få till stånd en mera effektiv anordning, som kunde medföra sysselsättning för ett större antal arbetslösa. I början av året beslöto kommunalfullmäktige att hos vägdistriktet anhålla om igångsättande av ett tidigare planerat arbete i kommunen. Vägdistriktet ställde sig välvilligt härtill, och kommunen förband sig att förskottera såväl vägdistriktets andel i kostnaderna som statsbidraget. Frän början var avsikten att söka förmå arbetslöshetskommissionen att övertaga arbetet, men efter framställning av de arbetslösa beslöt kommunen att utföra arbetet i öppna marknaden. Entreprenör antogs, och denne förband sig att endast använda arbetskraft, som anvisades av kommunalnämnden. Delar av vägarbetet överläts sedan av entreprenören till lag av arbetslösa, som för en avtalad summa

75 skulle utföra arbetet. Arbetet pågick under maj och juni månader, då de anställda krävde en garanterad timpenning. Härtill var entreprenören villig, om han blott befriades från villkoret att anställa den arbetskraft, som kommunalnämnden anvisade, ett villkor, som kommunen ansåge sig icke kunna släppa, dä arbetet tillkommit med tanke på de arbetslösa. Konflikt utbröt och pågick ännu. Samtidigt härmed voro alltjämt ett 40-tal av kommunens arbetslösa placerade vid statliga reservarbeten. Kontant understöd hade efter medgivande av arbetslöshetskommissionen utbetalats under en månads tid föregående vinter. Fattigvårdsstyrelsen utdelade i regel understöd i kontanter. Vid kommunalnämndens understödsverksamhet för arbetslösa under den gångna vintern hade understödet lämnats i form av matanvisningar. Understödsbeloppen fastställdes inom fattigvärdsstyrelsen efter prövning vid sammanträde och i varje särskilt fall. Dubbelunderstöd förekom icke. Genom de olika initiativ, som tagits för att få fram olika arbeten, blev arbetsvilligheten ganska effektivt prövad. Vid ett kommunalfullmäktigesammanträde under vintermånaderna hade ett 75-tal arbetslösa infunnit sig och begärt kommunala åtgärder för åstadkommande av arbete eller understöd. Kommunalfullmäktige läto sig dock icke påverkas. Besluten fattades i överensstämmelse med de sakliga utredningar, som förelågo. Kommun 13. (September 1932.) Större norrlandskommun. Inom kommunen lågo tre tättbebyggda samhällen, vilkas invånare kunde sägas vara sä gott som helt beroende av i kommunen belägna industriföretag. Vid dessa hade avsevärda rubbningar i driften uppstått på grund av krisen. För denna kommun var redan under normala förhållanden frågan om sysselsättning för den uppväxande ungdomen ett svårlöst problem. På grund av att det arbete, som stod till buds, krävde vissa fysiska förutsättningar, kom en god del av de yngre åldersgrupperna att gå sysslolösa i stor omfattning, som under rådande förhållanden ytterligare ökats och gav anledning till oro. Sedan gammalt hade man inom kommunen varit angelägen att vidtaga sädana åtgärder, som befordrade överflyttning till andra orter inom landet. Vid undersökningen voro c:a 200 barn omhändertagna av kommunen. Av dessa voro ett 50-tal vårdade å kommunens eget barnhem. Återstoden omhändertagna barn voro av barnavårdsnämnden utackorderade i enskilda hem, som i ett relativt stort antal fall voro belägna i sydligare delar av landet. Denna verksamhet att systematiskt överflytta ett befintligt befolkningsöverskott hade pågått under en följd av år. Nära 60 % av de anmälda arbetslösa utgjordes av icke försörjningspliktiga, och bland dessa fanns enligt uppgift ett stort antal yngre män, som ännu icke lyckats erhålla något ordnat arbete. De underhöllos antingen av sina föräldrar och anhöriga eller också av samhället genom nödhjälpsarbete

76 eller kontant understöd. Omkring 135 arbetslösa, söner till tjänstemän och arbetare, vilka hade anställning, hade arbetslöshetskommittén under sommaren nödgats utesluta från arbetslöshetshjälp. Kommunalnämnden hade till överläggning upptagit frågan om arbetslösheten bland ungdomen och därvid beslutat, att samarbete skulle inledas med grannkommunen för åstadkommande av åtgärder för att bereda utkomst och sysselsättning för denna grupp arbetslösa. Fattigvårdsstyrelsen hade ända till för någon månad förut tillika fungerat som arbetslöshetskommitté. En särskild arbetslöshetskommitté hade nu tillsatts på fattigvårdsstyrelsens begäran. Understödsorganens arbete försvårades av de stora avstånden inom kommunen. De olika styrelsernas arbete och organisation hade erhållit en naturlig uppdelning på de tättbebyggda samhällena och på kommunen i övrigt. Fattigvårdsstyrelsens ledamöter voro till antalet 11 med 6 suppleanter. Kommunen var uppdelad i 20 distrikt med var sin föreståndare. I samhällena voro styrelseledamöter utsedda till distriktsföreständare, under det att ute i byarna andra personer tjänstgjorde som föreståndare för distrikten. Vid gemensamt sammanträde med distriktsföreständarne varje november månad bestämde fattigvärdsstyrelsen understödet för ordinarie understödstagare. Tillfälligt understöd beviljades mellan sammanträdena av ordföranden i samråd med distriktsföreståndare. Sådan åtgärd skulle emellertid anmälas vid styrelsens nästpäföljande sammanträde. Arbetslöshetskommittén bestod av fem ledamöter förutom ordföranden och suppleanten för denne. Suppleant för ordföranden var kommunalnämndens ordförande. Som ledamot i kommittén var fattigvårdsstyrelsens ordförande invald. På detta sätt hade man sökt fä till stånd samarbete mellan de olika kommunala organen. Arbetslöshetskommittén hade dessutom ute i kommunens byar ombud, och som sådana fungerade fattigvårdsstyrelsens distriktsföreståndare. Slutligen hade kassarörelsen och medelsförvaltningen för kommunens samtliga styrelser och nämnder sammanförts till kommunalkontoret, vars kamrer tjänstgjorde som sammanhållande kraft i övrigt. Sålunda var kommunalkamrern sekreterare hos kommunalfullmäktige, kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd samt uppbördsman och kassör för såväl borgerliga som kyrkliga kommunen. Kommunens storlek och det alltjämt växande antalet understödstagare gjorde det emellertid omöjligt att med den tillämpade organisationen tillfredsställande bemästra förhållandena. Kommunalfullmäktige hade behandlat ett förslag om bättre samarbete mellan kommunens olika hjälporgan och enhetligare ledning i fråga om fattigvårdsstyrelsens undersökningar och understödsverksamhet. Till övervägande hade särskilt upptagits frågan om anställande av en särskild ombudsman för fattigvärden och barnavården, vilken helt kunde ägna sig åt berörda uppgift. Fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden hade vitsordat behovet av en särskild ombudsman. Med hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden hade man dock icke ansett sig kunna tillstyrka omedel-

bart anställande av en dylik befattningshavare, varför man föreslagit, att fullmäktige icke mätte vidtaga annan åtgärd än att anmoda kommunens olika hjälporgan att söka åstadkomma samarbete, främst genom anordnande av gemensamma sammanträden för behandling av organisatoriska problem och arbetsuppgifter av mera allmän karaktär. Fullmäktige beslöto i enlighet med förslaget och uppdrogo ät kommunalnämnden att vid lämplig tidpunkt sammankalla kommunens olika hjälporgan till gemensamma överläggningar. Antalet arbetslösa uppgick till omkring 1 000. Kontant understödsverksamhet hade bedrivits från och med den 28 december 1931 dels med statsbidrag och dels med enbart kommunala medel. Unden tiden 1 januari— 20 september 1932 hade kommunens totalkostnad för arbetslöshetshjälp utgjort 357 192 kronor mot 149 576 kronor motsvarande tid år 1931. Inom fattigvården utbetalades understöd dels i kontanter och dels in natura. Arbetslöshetskommitténs understöd utdelades kontant. Endast i ett fall utgick vid undersökningen understöd i form av matanvisningar. Hyresbidrag hade arbetslöshetskommittén icke velat utdela. Fattigvården hade dock i vissa fall utdelat hyreshjälp till arbetslösa. De kommunala nödhjälpsarbetena utgjordes av arbeten inom samhällena. Dessa arbeten utfördes i regel med anslag av medel, ställda till arbetslöshetskommitténs förfogande. Arbetare, som varit anställd i dylikt arbete exempelvis en månads tid, fick sedan vänta minst en vecka, innan han kunde erhålla kontantunderstöd. Fattigvårdens understöd voro till sina belopp synnerligen varierande och bestämdes efter prövning i varje särskilt fall. Arbetslöshetskommittén hade olika understödsbelopp för samhällena och kommunen i övrigt. Vid undersökningen åtnjöt endast en person från landsbygden understöd. Med hänsyn till svårigheterna att undersöka och kontrollera hjälpbehovet ä landsbygden sökte man i första hand bereda reservarbete för där bosatta arbetslösa. Man ansåg för övrigt industriarbetarna i samhällena mindre lämpliga att utsändas till reservarbeten ä andra orter. Vid jämförelse mellan arbetslöshetskommitténs och fattigvärdsstyrelsens räkenskaper konstaterades dubbelunderstöd i ett antal fall. Anledningen därtill uppgavs vara att de understödda hade stor familj, sjukdom i familjen etc. Dubbelunderstöden förekommo mest i ett av samhällena, där svårigheterna voro mera framträdande. I såväl arbetslöshetskommittén som fattigvårdsstyrelsen var prövningen av understödsbehov förlagd till sammanträden med vederbörande understödsorgan. Arbetsförmedlingskontoret var öppet varje söckendag kl. 10—12. Stämpling för kontroll av de understödda skedde en gång i veckan i samhällena och verkställdes av arbetsförmedlingskontorets föreståndare, som tillika var arbetslöshetskommitténs tjänsteman, biträdd å varje plats av en person, som var förtrogen med de arbetslösa och deras förhållanden. Ansökningarna om arbetslöshetshjälp och de uppgifter, som därvid lämnades, voro icke pä föreskrivet sätt genom underskrift bestyrkta av de understödssökande. De

78 lämnade uppgifterna kontrollerades först beträffande familje- och hemortsrättsförhållanden å kommunalkontoret. Därefter underställdes de fattigvärdsstyrelsens ordförande, som även var ledamot av arbetslöshetskommittén, varefter de föredrogos i arbetslöshetskommittén. Därest ansökningen bifölls, registrerades densamma hos kommittén. Till belysning av frågan om understödsbehovets prövning må slutligen citeras följande beslut, som fattats år 1932: »Beträffande utdelningen av arbetslöshetsunderstöd hade kommunalnämnden hemställt, att fullmäktige måtte besluta, att dylikt understöd icke må utgå i de fall, där försörjningspliktig enligt 3 § i lagen om fattigvård finnes, vilken har tillgångar eller inkomst nog för att kunna fullgöra sin försörjningsplikt. Vad kommunalnämnden sålunda hemställt, blev av kommunalfullmäktige enhälligt bifallet.» Arbetsplikt hade pä försommaren införts och utgjordes av väg- och gatuarbete m. m. under en dag i veckan. Denna anordning hade vidtagits utan några som helst svårigheter. De arbetslösa hade varit villiga att fullgöra den arbetsplikt, som ålagts dem. Vid ett kommunalfullmäktigesammanträde hade förekommit störande uppträden. E n del arbetslösa och andra hade försökt tilltvinga sig tillträde till kommunalrummet, där kommunalfullmäktiges sammanträde pågick. Vid ett senare tillfälle begärde de arbetslösa att få deltaga i kommunalfullmäktiges sammanträde. Detta avslogs. Vid samma sammanträde framfördes krav, att arbetsvägran icke måtte medföra indragning av kontant arbetslöshetsunderstöd. Även detta avslogs. E n begäran om avskrivning över lag av samtliga arbetslösas skatter blev ävenledes avslagen liksom också en framställning om understödets höjning till 100 kronor per månad för ensamstående person och 225 kronor per månad för familjeförsörjare. Enskild hjälpverksamhet förekom. I den kyrkliga församlingen förmedlades denna genom diakoniverksamheten. Frälsningsarmén utövade en betydelsefull verksamhet genom ett barnhem. Vita bandet och Jultomtarna voro också sammanslutningar, som utförde ett uppskattat arbete. Vid undersökningen var kontant understödsverksamhet medgiven av arbetslöshetskommissionen för 250 arbetslösa. Understödstagarnas antal uppgick dock till c:a 475. Det överskjutande antalet erhöll understöd enbart av kommunala medel. Något särskilt beslut om verksamhetens uppdelning på detta sätt syntes icke av kommunen vara fattat. Kommun 14. (September 1932.) Jordbruks- och skogskommun i norra Sverige. Jordbrukets utövare voro till stor del direkt beroende av arbetstillgången inom skogsbruket. Endast ett fåtal jordbrukare i de bördigaste delarna av kommunen kunde under normala förhållanden draga sig fram enbart på jordbrukets avkastning. I regel hörde till varje brukningsdel större eller mindre skogsområden, vars avkastning förbättrade den ekonomiska ställningen för jordbrukets utövare. Under radande omständigheter sökte enligt uppgift denna del av befolkningen att genom användande av sparkapital, och, när

79 detta tagit slut, genom belåning av sina fastigheter och skuldsättning i övrigt komma över krisen. Den övriga delen av befolkningen var i stort sett till övervägande del beroende av arbetsförtjänsten i skogarna. Några tillförlitliga siffror rörande antalet sysselsatta inom skogsbruket under normala förhållanden, funnos icke tillgängliga. Kommunalmännen uppgåvo antalet till minst 1 000. På grund av att de mindre jordbrukarna och lägenhetsägarna kombinerade sina utkomstmöjligheter med skogsarbete under olika tidsperioder var sysselsättningsgraden i skogsarbete synnerligen varierande och mycket beroende av de allmänna konjunkturerna. Den begränsade omfattningen av drivningarna under föregående vinter samt skogsarbetarelönernas reducering hade betytt en avsevärd försämring av befolkningens försörjningsmöjligheter. Med skogsarbetareförtjänster på i genomsnitt kronor 3:50 a 4:50 per dag blevo möjligheterna att försörja familjen i hemorten under arbetet och att spara en slant för den närmaste tiden därefter kraftigt beskurna. Hjälpverksamhetens läggning under föregående vinter, särskilt utdelningen av kontantunderstöd, förde hos vissa arbetslösa med sig obenägenhet att utnyttja de till sjunkande priser förefintliga arbetstillfällena. Såsom exempel härpå må följande anföras: I februari månad år 1932 meddelades kommunens arbetslöshetskommitté, att inom grannkommunen funnos skogsavverkningar, vid vilka arbetskraft erfordrades. Arbetslöshetskommittén beslöt emellertid att, innan hänvisning av arbetslösa verkställdes, utse två personer, som på ort och ställe skulle undersöka förhållandena. I början av mars månad rapporterade dessa, enligt kommitténs protokoll, att vid ifrågavarande avverkningar, som voro domänstyrelsens, »priserna i förhållande till skogens beskaffenhet och körvägens längd voro sådana, att nöjaktig försörjning knappast kunde påräknas, och beslöt nu kommittén att inte företaga hänvisning av arbetslösa till nämnda platser». Enligt uppgift från revirförvaltaren skiljde sig lönesättningen vid ifrågavarande arbeten icke från de normer, som i övrigt inom reviret samtidigt tillämpades. Samtidigt anfördes från detta håll andra exempel, som visade, att understöds verksamheten band arbetskraft, även då arbetstillfällena voro mera gynnsamma. Även om dylika exempel kunde anföras, torde man kunna fastslå, att läget för en del av befolkningen var bekymmersamt redan under föregående vinter. Sedermera hade även flottningsarbetena visat sig giva mindre arbetstillfällen, beroende i första hand givetvis på minskningen i avverkningarna men även på att det fortgående arbetet med förbättringen av flottningslederna fört med sig en minskning av behovet i fråga om arbetskraft. Understödsverksamhet utövades genom kommunens ordinarie understödsorgan och arbetslöshetskommittén. Även vägstyrelsen kunde räknas hit, enär i dess regi utförts och utfördes en del arbeten för arbetslösa. Vägstyrelsen stod som uppdragsgivare till arbetslöshetskommissionen i fråga om de arbeten, som vid undersökningen utfördes som statliga reservarbeten. Fattigvårdsstyrelsens organisation avvek från den vanliga. Antalet ledamöter i fattigvårdsstyrelsen var endast 6, alla centralt boende. Kommunen

80 var indelad i 19 distrikt med en tillsyningsman i spetsen för varje distrikt. Tillsyningsmännen voro de organ, som av fattigvårdsstyrelsen användes för tillsyn, utredning, undersökning och utbetalning av understöd. De deltogo icke i fattigvårdsstyrelsens sammanträden. Föredragande vid sammanträdena var ordföranden. Ordinarie understöd bestämdes vid sammanträde i december månad för nästpäföljande år. Vid detta sammanträde voro dock tillsyningsmännen inkallade att närvara. Tillfälligt understöd utdelades av tillsyningsmännen i samråd med ordföranden. Tillsyningsmännen erhöllo arvode: 20—100 kronor årligen. Genom denna organisation ansåg man, att man fått till stånd en mera likformig understödsverksamhet, än dä utredaren var bisittare och föredragande i fattigvårdsstyrelsen. Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen var den sammanhållande kraften. E n gång varje år besökte han tillsammans med vederbörande tillsyningsman varje understödd, varvid inspektionen lika mycket avsåg tillsyningsmännen och hans sätt att fullgöra sin uppgift som den understödde. Under normala förhållanden fungerade måhända denna organisation väl. Fråga är emellertid om den nu, då fattigvärdsstyrelsen nödgades till arbetslösa utdela tillfälliga understöd i stor omfattning, var sä lämplig. Ordföranden måste på grund av de stora avstånden och det hopade arbetet i största utsträckning lita på tillsyningsmannens omdöme. Tillsyningsmännen utgjordes till stor del, en fjärdedel av hela antalet, av personer, som själva uppburo eller begärde kontant arbetslöshetsunderstöd, då sådan verksamhet pågick, eller senare erhållit anställning vid statligt reservarbete. Arbetslöshetskommittén bestod av 8 ledamöter, inklusive ordföranden. I fråga om arbetslöshetshjälpen var kommunen indelad i 8 distrikt. Någon central anmälan av de arbetslösa förekom icke. Varje ledamot uppgjorde månadsvis en förteckning över de arbetslösa inom sitt distrikt och denna förteckning överlämnades till ordföranden, som på grundval därav satte upp sina rapporter. Materialet för bedömande av arbetslöshetens omfattning var sålunda svagt och osäkert. I arbetslöshetskommitténs protokoll från ett sammanträde hette det, att man »antecknat antalet arbetslösa samt antalet hästar, som förut brukat deltaga i avverkningarna inom socknen och befanns antalet arbetslösa just nu vara 388 man samt 120 hästar». Man medgav, att uppgifterna rörande arbetslöshetens omfattning voro osäkra, men förklarade samtidigt att det säkerligen fanns flera arbetslösa i kommunen. Fattigvårdsstyrelsens ordförande var tillika ordförande i kommunalnämnden och pensionsnämnden samt ledamot i arbetslöshetskommittén och flera andra styrelser och nämnder. I fråga om centralisering av den sociala verksamheten var man bland de ledande männen utan tvekan av den mening, att fullständig centralisering av den sociala verksamheten i kommunen när som helst kunde ske. I övrigt hade man i stort sett gått in för allmän centralisering av den kommunala förvaltningen genom inrättande av kommunalkontor med kommunalkamrer,

81 som funnits sedan år 1923. Till samma lokaler som kommunalkontoret hade man även förlagt folkskolans expedition. Meningen hade även varit, att vägdistriktet, vars område sammanföll med kommunen, skulle beträffande sin ! medelsförvaltning överföras till kommunalkontoret, men detta hade ännu icke kunnat genomföras. Det radande läget hade såsom förut nämnts medfört en synnerligen stark påfrestning för fattigvårdsstyrelsen. Man medgav utan omsvep, att ställningen i hög grad försvarats genom den understödsverksamhet, som med bidrag av statsmedel under tiden november 1931—juli 1932 hade utövats av arbetslöshetskommittén. Fattigvårdsstyrelsens kostnader för tiden Vi—31/s 1931 hade utgjort 33 761 kronor. Under samma tid år 1932 voro de sammanlagda kostnaderna 64 380 kronor. Antalet understödstagare, som under hela år 1931 uppburit fattigvård enligt 2 § i fattigvårdslagen, utgjorde 147 med ett understödsbelopp av sammanlagt c:a 7 000 kronor. Under tiden Vi—31/8 1932 hade understöd enligt samma paragraf utgått till 284 personer med ett sammanlagt belopp av omkring 32 300 kronor. Även barnavårdsnämndens kostnader visade tendens till stegring, fastän krisläget uppgavs icke i någon större mån inverka på barnavårdsnämndens verksamhet. Arbetslösheten omfattade c:a 500 arbetslösa. Arbetslöshetssiffrorna för de olika månaderna anslöto sig i stort sett efter skiftningarna i tillgången på skogs- och flottningsarbete. Siffrorna voro dock avsevärt högre under år 1932 än under föregående år. E n undersökning rörande tillkomsten av uppgifterna i den rapport, som , för augusti månad 1932 avgivits till arbetslöshetskommissionen verkställdes, i Därav framgick att listor varit utlagda på olika platser i kommunen. Å dessa hade de arbetslösa själva eller genom ombud antecknat sina namn. Å listorna voro upptagna ett stort antal hemmansägare, skomakare, skräddare, smeder och andra hantverkare, som icke voro arbetslösa i vanlig mening men »hade det dåligt ställt». Ordföranden i kommittén kunde icke vara viss om, att de å listorna upptagna även vid slutet av månaden voro arbetslösa. Kommunens svaga ekonomi ingav allvarliga farhågor. Skatteunderlaget måste betecknas såsom synnerligen svagt och hade vid årets taxering sjunkit med c:a 16 %. Krisen hade dessutom fört med sig en katastrofal ökning av skatterestantierna. Den kommunala utdebiteringen för året utgjorde 24 kronor. Kommunens förvaltning var centraliserad, och organisationen i stort sett väl genomförd. Men trots denna centralisering av det kommunala arbetet till kommunalkontor med kamrer och biträde utgingo arvoden till förtroendemännen med ett sammanlagt belopp av 3 860 kronor, därav till arbetslöshetskommitténs ordförande 1 200 kronor per år. Dessutom utgingo reseersättningar och dagtraktamenten till ledamöter av kommunala styrelser och nämnder, beredningar och kommittéer. Kostnaderna härför uppgingo till omkring 1 200 kronor per år. Kommunens likviditet var i hög grad ansträngd. Redan i slutet av år 1857 31

82 1931 måste lån upptagas till bestridande av löpande utgifter till ett belopp av 50 000 kronor. Beslutet underställdes Kungl. Maj:t. I april månad år 1932 beslöto kommunalfullmäktige höja lånebeloppet till 100 000 kronor. Även detta beslut hade underställts Kungl. Maj:t, men besked hade ännu icke kommit. Då kommunen rätt snart blev i trängande behov av ytterligare medel, beslöt kommunalnämnden i maj månad att till säkerhet för lånet, »intill dess Kungl. Maj:ts fastställelse erhållits, ikläda sig personlig borgen». Ordinarie och tillfälligt understöd inom fattigvården utdelades i form av anvisningar. Endast i några undantagsfall utdelades kontanter från kommunalkontoret. Anvisningarna utfärdades av tillsyningsmännen och inlöstes av kommunalkontoret. Arbetslöshetskommitténs understöd utdelades i kontanter under den tid, understödsverksamhet var medgiven. Även här lämnades utrustningshjälp till arbetslösa, som placerades vid statliga reservarbeten. Understödsbeloppen fastställdes av fattigvårdsstyrelsen efter prövning från fall till fall. Arbetslöshetskommitténs understöd utgingo tariffenligt, varvid är att märka, att understöd icke meddelades ensamstående i åldern 15— 18 år. I fråga om dubbelunderstöd förklarades, att kommunens ekonomi icke skulle tillåta en sådan anordning. Under undersökningens gång framkom emellertid, att understöd i en del fall samtidigt hade utgått från fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskommittén till samma understödstagare. Vid fattigvårdsstyrelsens sammanträde i december 1931 hade de ordinarie understödstagarna för följande år bestämts. För 50 av dessa bestämdes även beloppet för var och en, under det att för återstående, till antalet 88, understödsbeloppet skulle utgå »efter behov». Vid jämförelse med arbetslöshetskommitténs verksamhet under månaderna maj och juni befanns det, att av de 88 understödstagarna 23 erhållit arbetslöshetsunderstöd. Bland tillfälligt understödda hos fattigvårdsstyrelsen återfunnos i annat sammanhang 6 av dem, som erhållit regelbundet arbetslöshetsunderstöd. Som förklaring anfördes, att man, efter det arbetslöshetskommissionen under högsommaren år 1932 medgivit en utökning av understödsverksamheten att omfatta ytterligare 200 arbetslösa (från 175 till 375), ansåg sig böra utnyttja detta medgivande i största möjliga utsträckning. Arbetslöshetskommitténs prövning av understödsbehovet verkställdes vid sammanträde. Bland de understödda voro en del, som hade yrkesbeteckningen hemmansägare. Av 30 i en följd uppförda personer med understöd från arbetslöshetskommittén voro icke mindre än 8 hemmansägare med gårdar taxerade till olika belopp. Det högsta taxeringsvärdet utgjorde 7 300 kronor, 15/ij8 mantal. Det var svårt att få fram exakta uppgifter rörande kreatursbesättningens storlek på de olika gårdarna. I ett fall, där fastigheten var taxerad till 5 500 kronor och arbetslöshetsunderstöd hade utgått med kronor 17: 10 per vecka för man och hustru samt ett barn, funnos enligt uppgift 4 kor och 1 häst.

83 Vid ett nyligen hållet sammanträde hade arbetslöshetskommittén enligt protokollet beslutat att till ett arbete »hänvisa en häst jämte körare» och uttogs härtill bland de anmälda arbetslösa en hemmansägare. Av taxeringslängden framgick att denne ägde V12 mantal taxerat till 10 800 kronor, varjämte det uppgavs att gården födde 4 kor och en häst. Några svårigheter att pröva arbetsvilligheten hos understödstagarna hade icke förekommit. Genom understödsverksamhetens upphörande hos arbetslöshetskommittén och dess ersättande med arbete hade denna prövning kunnat göras synnerligen effektiv. Under den tid understödsverksamheten pågått, hade arbetsplikt varit införd, varvid vedhuggning och diverse arbeten på kommunhemmet hade utförts. Ingen hade vägrat att fullgöra denna arbetsplikt. Vid ett tillfälle hade ett 15-tal arbetslösa infunnit sig hos fattigvårds styrelsens ordförande och mera demonstrativt pockat på arbetslöshetshjälp, men då de fått besked om att fattigvårdsstyrelsen måste pröva vars och ens behov, avlöpte det hela lugnt och stilla. Kommun 15. (September 1932.) Kommunen var till övervägande del industrikommun med ett inslag av jordbruk, som särskilt i kommunens centrala del var rätt givande. Frän krigsårens högkonjunktur återstod ännu ett visst överskott på arbetskraft, som även under de goda mellanåren förde med sig ett så gott som permanent behov av åtgärder mot arbetslösheten. Det föreföll, som om kommunen genom sina hjälpåtgärder under de goda aren hade medverkat till att binda ifrågavarande arbetskraftsöverskott vid kommunen. Gemensam medelsförvaltning hade sammanförts till kommunalkontoret för kommunalnämnden, fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och folkskolestyrelsen. Kommunalkamreraren var den sammanhållande kraften. Pensionsnämnd och arbetslöshetskommitté hade fristående organisationer och medelsförvaltning. Med pensionsnämnden förelåg samarbete på så sätt, att pensionsnämnden då och då för vederbörliga anteckningars verkställande utlånade sitt register till kommunalkontoret. Strävandena att sammanföra förvaltningsuppgifterna voro påtagliga, fastän man ännu icke hunnit få till stånd den slutliga centralisering, som man dock på sina håll önskade. Vid avgivande av yttrande rörande förslag om tillsättande av särskild hälsovårdsnämnd hade kommunalfullmäktige nyligen gjort följande uttalande: »Utvecklingen på det kommunala området pekar hän mot centralisering av förvaltningsuppgifterna, och tendensen härvidlag är ådagalagd genom strävandena att sammanföra den sociala verksamhetens olika organ inom kommunen till ett enda sådant.» I arbetslöshetskommittén funnos gemensamma ledamöter med fattigvårdsstyrelsen och vägstyrelsen. Arbetslöshetskommitténs bokföring och medelsförvaltning ombesörjdes av kommitténs ordförande sedan år 1926. Härför och för sitt arbete i övrigt uppbar denne ett arvode av 1 000 kronor per år. Till honom liksom till arbetslöshetskommitténs ledamöter utgick dessutom

84 dagtraktamente och reseersättning vid förrättningar i arbetslöshetskommitténs ärenden. Fattigvårdens kostnader liksom antalet understödda visade en oavbruten stegring under de senare åren. Enligt en av kommunens revisorer uppgjord översikt hade kommunens kostnader för fattigvård under åren 1929—1931 i det närmaste fördubblats. Utan godkännande av vederbörande statliga myndighet och sålunda i strid med gällande författning hade utdelning av kontant arbetslöshetsunderstöd bedrivits av arbetslöshetskommittén. Från och med år 1932 hade en omläggning genomförts, sedan kommunalfullmäktiges beslut om sådant understöd utan statsbidrag år 1931 överklagats och upphävts. Under loppet av senare halvåret 1931 övertog därför fattigvårdsstyrelsen den kommunala understöds verksamheten för arbetslösa. Därvid fungerade arbetslöshetskommitténs ledamöter i de olika distrikten som ett slags biträdande ledamöter till fattigvårdsstyrelsen, vilka ledamöter inhämtade erforderliga uppgifter från och om de hjälpsökande och till fattigvårdsstyrelsens ledamöter överlämnade uppgifterna i fråga. Arbetslöshetskommittén erhöll rätt att med statsbidrag utdela kontant arbetslöshetsunderstöd från och med den 4 januari 1932 till 75 arbetslösa. Antalet ökades sedermera till 250 men sänktes åter den 2 maj till 200 för att under högsommaren ytterligare sänkas till 150. Samtidigt pågingo nödhjälpsarbeten, som till största delen utfördes av vägdistriktet. Även vissa kommunala och statskommunala nödhjälpsarbeten utfördes. Motviljan mot statskommunala arbeten hade varit särskilt stor. Så sent som den 31 maj 1932 hade ett förslag om anordnande av sådant arbete varit under behandling i kommunalfullmäktige, varvid såväl kommunalnämnden som arbetslöshetskommittén tillstyrkt förslaget. Fullmäktige avslogo emellertid detsamma och beslöto, att arbetet skulle utföras med löner, som voro lika med de i öppna marknaden förekommande. Statskommunala arbeten förekommo redan då, fastän anordnade av vägdistriktet, och hade sådana arbeten pågått sedan några månader tillbaka. Arbetslöshetskommitténs organisation var starkt decentraliserad. Verksamheten var uppdelad på 4 distrikt. Vid sammanträde beslöt arbetslöshetskommittén dels rörande uttagningen av arbetslösa till nödhjälpsarbeten och dels angående fördelning på distrikten av det antal understödsplatser, som av arbetslöshetskommissionen ställts till kommunens förfogande. Understödsverksamheten omhänderhades för övrigt pä ett tämligen självständigt sätt av vissa av arbetslöshetskommitténs ledamöter, som voro boende inom de olika distrikten. Beträffande ett distrikt uppgavs att vederbörande ledamot erhöll ett visst belopp i förskott veckovis. För detta avlämnade han sedan redovisning vid månadens slut. Då antalet understödsplatser var otillräckligt, hänvisades en del arbetslösa till fattigvårdsstyrelsens ledamöter inom resp. distrikt. Samarbete förekom i sådana fall mellan ledamöterna i de båda understödsorganen. Antalet arbetslösa utgjorde vid undersökningen omkring 500. Kontrollstämpling förekom en gång i veckan.

85 Vid den direkta understödsverksamheten utdelades allt understöd till fattigvårdens ordinarie understödstagare och arbetslöshetskommitténs understödda i kontanter. Endast i några undantagsfall utlämnades arbetslöshets; understöd av arbetslöshetskommittén i form av matanvisningar. Tillfälligt : understöd och av fattigvården utlämnat understöd till arbetslösa utdelades | i regel i form av matanvisningar. Sådant understöd utlämnades var 14:de , dag av ledamot i fattig vårds styr el sen. Enligt gällande reglemente skulle ; dylikt understöd utgå efter samråd med ordföranden i fattigvårdsstyrelsen, men denna bestämmelse kunde med den omfattning, som understödsverksamheten tagit, icke tillämpas. De tillfälligt understödda uppfördes på [ listor, som vid styrelsens sammanträde föredrogos och godkändes. Hyres! hjälp utgick från fattigvårdsstyrelsen endast i undantagsfall, då det avsåg tillfälliga understödstagare. De ordinarie understödsbeloppen inom fattigvården voro varierande. Tillfälliga understöd, som var 14:de dag utlämnades till ungkarlar, utgjorde i regel 15 kronor. Arbetslöshetskommitténs understödsbelopp voro i överensstämmelse med kommissionens tariffer. Dubbelunderstöd i egentlig mening kunde icke iakttagas. Då de förekommo, kunde de i allmänhet förklaras. Fattigvårdsstyrelsens anordning att begränsa utbetalningen av tillfälligt understöd till 14-dagars perioder medverkade även i viss mån till att dubbelunderstöd kunde undvikas. Vid prövning av understödsbehovet togs hänsyn till förekomsten av folkpension men icke i full utsträckning. Ett mindre belopp tillgodoräknades vanligen understödstagaren. Enligt uppgift togs även största möjliga hänsyn till inkomst från anhöriga o. s. v. På förekommen anledning hade fattigvårdsstyrelsen beslutat »att för framtiden understöd på grund av arbetslöshet icke skall utlämnas till två eller flera personer inom samma familj utan utgå till familjen i dess helhet, varvid understödet lämpligen bör sökas och uppbäras av familjefadern (hushållsföreståndaren). Understödets storlek skall rättas efter familjens gemensamma behov med hänsyn tagen till antalet familjemedlemmar samt deras sammanlagda tillgångar och inkomst under månaden». Inom fattigvårdsstyrelsen förklarade man sig dittills icke haft några svårigheter att i förekommande fall pröva de understödssökandes arbetsvillighet. På arbetshem fanns för tillfället icke någon från kommunen intagen. Arbetslöshetskommittén hade anordnat arbetspliktsarbeten. Försök att utöva påtryckning på de kommunala understödsorganen hade icke uteblivit. Vid ett fattigvårdsstyrelsens sammanträde hade företagits en demonstration, som fick till följd, att sammanträdet måste avbrytas. E n liknande uppvaktning hade planerats till ett arbetslöshetskommitténs sammanträde, men inställdes dock. Även vid ett kommunalfullmäktigesammanträde förekommo demonstrationer, så att sammanträdet måste avbrytas. Kommun 16. (September 1932.) Stadskommun. Den sociala hjälpverksamheten i kommunen försvårades i viss mån genom

86 stadens utbredning över en förhållandevis stor yta. Om till staden hört endast det egentliga stadsområdet, hade den nuvarande krisens verkningar, sådana de hittills framträtt, varit lättare att bära och bemästra. E t t stort, å landsbygden beläget industriområde, som tillhörde staden, inverkade på hjälpverksamheten både i fråga om organisation och direkta åtgärder. Sålunda var arbetslöshetshjälpen till övervägande del lagd efter linjen direkt understöd. Man insåg nog allmänt fördelen med arbeten, men de arbeten, som stadsfullmäktiges majoritet helst såge utförda, voro givetvis sådana i egentliga staden eller dess närhet. Till arbetskostnaderna kommo dä avsevärda kostnader för transport av de arbetslösa till och frän arbetet, enär huvudparten av de arbetslösa tillhörde landsbygdsdistriktet. Understödsverksamhet bedrevs av kommunens ordinarie organ härför och av arbetslöshetskommittén. Mellan fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskommittén förelåg ett intimt samarbete med väl uttänkt och genomförd organisation. Styrkan i anordningarna låg till stor del däri, att till sekreterare och verkställande tjänsteman i arbetslöshetskommittén anställts en fattigvårdsstyrelsens tjänsteman, och att expeditionerna för de båda understödsorganen sammanförts. De båda expeditionerna lågo vägg om vägg med varandra. Under sådana förhållanden hade man icke ansett nödigt att utse ledamöter, som voro gemensamma för arbetslöshetskommittén och fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelsen hade sin egen kassarörelse och bokföring, under det att arbetslöshetskommitténs motsvarande uppgifter handhades av drätselkammaren. Fattigvårdskostnaderna hade avsevärt ökats under senaste åren. Antalet arbetslösa enligt de månatliga rapporterna till arbetslöshetskommissionen visade också en fortgående tendens till ökning och utgjorde vid undersökningen omkring 500. För tillfället hade kommissionen medgivit staden rätt att utbetala understöd med statsbidrag till 250 arbetslösa. Understödet utdelades i regel i kontanter. Endast i undantagsfall utbetaldes understöd till arbetslösa i åldern 15—18 år. På grund av det intima samarbetet mellan arbetslöshetskommittén och fattigvårdsstyrelsen förekom icke dubbelunderstöd. Individuell prövning av understödsbehovet företogs. Denna prövning verkställdes formellt vid sammanträden med fattigvårdsstyrelsen. Så gjordes även i arbetslöshetskommittén, men var då det huvudsakliga arbetet utfört genom de förberedande undersökningar, som utförts av arbetslöshetskommitténs sekreterare. Prövning av arbetsviljan hade kunnat företagas endast tack vare tillgången till statliga reservarbeten. E t t ovanligt stort antal arbetslösa hade fått placeras vid dylika arbeten. Vid undersökningen utgjorde detta antal 110. Kommun 17. (September 1932.) Medelstor stadskommun. Understödsverksamhet bedrevs dels av de vanliga kommunala organen för sådan verksamhet samt arbetslöshetskommittén och dels av frivilliga or-

87 ganisationer med en verksamhet av mindre vanlig omfattning. Ordning och planmässighet samt verkligt samarbete mellan de olika grenarna av hjälpverksamheten kunde konstateras. Fattigvårdsstyrelsen bestod av 7 ledamöter, ordförande och vice ordförande inräknade, med 4 suppleanter. För fattigvårdens utövande biträddes styrelsen av 1. en byrå för fattigvården i sin helhet; 2. kretsförsamlingar för den öppna fattigvården. Benämningen kretsförsamling motsvarade distriktsstyrelse enligt 19 § i fattigvård slagen. Såsom sammanhållande tjänsteman för fattigvården i sin helhet stod en fattigvårdsdirektör. För handhavandet av den öppna fattigvården var staden indelad i 15 kretsar med var sin kretsföreståndare och v. kretsföreståndare samt fattigvårdare, i regel 5—9 i varje krets, samtliga utsedda av stadsfullmäktige. Föreståndare och vårdare i varje krets bildade tillsammans en beslutande församling — kretsförsamling — som sammanträdde varannan vecka och beslutade i frågor rörande understöd. Vid dessa sammanträden skulle i regel fattigvärdsdirektören vara närvarande. Fattigvårdarnas antal var vid 1931 års slut 105. Den nuvarande organisationen, kombinerat vårdare- och tjänstemannasystem, hade tillämpats sedan år 1893. Såsom sammanhållande kraft stod i främsta rummet fattigvårdsdirektören, men det stora antalet sammanträden — fattigvårdsstyrelsen sammanträdde 2 gånger i månaden och varje kretsförsamling varannan vecka — gjorde det omöjligt för denne att i detalj följa med och övervaka kretsförsamlingarnas arbete. Så småningom hade en viss förskjutning av tyngdpunkten i fråga om understöds utdelande skett från kretsförsamlingarna till fattigvårdsbyrån. Understöd, som grundade sig på behov av tillfällig natur, såsom övergående sjukdom, arbetslöshet o. dyl., utlämnades genom fattigvårdsbyrån. Vid trängande behov ägde fattigvårdsdirektören bevilja tillfälligt understöd. Till kretsförsamlingarna skulle egentligen hänvisas alla fall av varaktigt understöd. Det hade emellertid blivit vanligt, att till kretsförsamlingarna hänskötos de mera lättskötta fallen av dylik art, under det att fattigvårdsbyrån tog hand om övriga fall av varaktigt understöd. I övrigt kontrollerades kretsförsamlingarnas arbete av fattigvårdsstyrelsen därigenom att protokollen från kretsförsamlingarnas sammanträden underställdes fattigvårdsstyrelsen för godkännande. E n framträdande fördel med det kombinerade vårdare- och tjänstemannasystemet var att man i fattigvårdsarbetet fick ett starkt inslag av allmänt medborgerligt intresse, som givetvis var en tillgång av stor betydelse. Intresset för arbetsuppgifterna var påtagligen stort att döma av tjänstgöringstiden för olika vårdare. 2 vårdare hade sålunda tjänstgjort i över 30 år, 33 under 15—30 år samt 27 under 10—15 år. I samma förvaltningsbyggnad som fattigvårdsbyrån var även barnavårds-

88 nämndens utredande och verkställande organ, barnavårdsbyrån, inrymd. Härigenom hade förutsättningar skapats för ett intimt samarbete mellan dessa båda understödsorgan. Fattigvårdsbyråns register stod till barnavårdsnämndens förfogande, och i fråga om de åtgärder beträffande understöd m. m., som av ettdera understödsorganet vidtogos, underrättades det andra o. s. v. Barnavårdsbyråns fasta personal utgjordes av kvinnliga befattningshavare. Fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden hade dock var för sig självständig bokföring och kassarörelse. Under de goda är, som följde närmast efter föregående kris, fanns ingen arbetslöshetskommitté i kommunen. År 1928 blevo emellertid förhållandena på den lokala arbetsmarknaden sådana, att stadsfullmäktige beslöto tillsätta dylik kommitté. Under månaderna januari—april 1928, innan den nyvalda arbetslöshetskommittén hunnit träda i funktion, utdelades emellertid av fattigvärdsstyrelsen till arbetslösa kontant understöd enligt grunder, som beslutats av stadsfullmäktige. Vid föredragning av dylikt understödsärende inför fattigvärdsstyrelsen skulle bland annat den föredragande föreslå, huruvida återbetalning skulle ske eller icke. Återbetalning skulle icke krävas av sädana arbetslösa, om vilka fattigvårdsstyrelsen hade sig bekant, att de tillhörde det s. k. lokala arbetskraftsöverskottet, och icke heller av dem, som haft eller förmodades komma att få så låg inkomst vid erhållande av arbete, att de genom återbetalning av understödet skulle komma att därigenom fä sin ställning försvårad. Understöd efter dessa allmänna principer utgick endast efter behovsprövning i varje särskilt fall. Understöd kunde beslutas även av en av fattigvårdsstyrelsen därtill bemyndigad särskild delegation på tre personer. Sammanträde för beslut angående dessa understöd hölls en gång i veckan. För prövning av arbetsvilligheten hos de hjälpsökande var beslutat, att hänvisning skulle ske till arbete vid fattigvårdens vedgårdar. Trots att denna verksamhet pågick endast några månader under år 1928, hann den dock medföra en ökning av kostnaderna för den öppna fattigvården med c:a 28 000 kronor eller nära 13 % i jämförelse med närmast föregående år. Från och med maj 1928 hade frågan om den lokala arbetslöshetshjälpen handlagts av stadens arbetslöshetskommitté, som i stort sett haft samma sammansättning en följd av år. Endast den förändringen hade inträffat, att antalet ledamöter utökats. Arbetslöshetskommittén intog en verkligt ledande ställning på sitt område inom den kommunala förvaltningen. Därtill medverkade förmånen av en god och intresserad ledning men kanske mest, att klara principer från början uppdragits för verksamheten och dessutom att kommittén hade till sitt förfogande en föredragande, som behärskade den sociala verksamheten, nämligen fattigvårdsassistenten på fattigvårdsbyrån. Med sitt uppdrag att vara utredande och verkställande organ samt att vid sammanträdena vara föredragande förenade denne ledamotskap i arbetslöshetskommittén. Genom denna anordning erhölls dessutom ett det intimaste samarbete med fattig-

89 vårdsstyrelsen. För sitt merarbete erhöll fattigvårdsassistenten en mindre ersättning. Dä arbetslöshetskommitténs verksamhet huvudsakligen bedrevs efter arbetslinjen och stadens ordinarie organ för arbetens anordnande, drätselkammaren, medverkade därvid, erfordrades icke någon större apparat för arbetslöshetskommitténs medelsförvaltning, vilken ombesörjdes av drätselkontoret. Mellan pensionsnämnderna och fattigvårdsstyrelsen förekom ett bestämt samarbete. Så snart folkpension tillerkänts en person, gick meddelande härom systematiskt till fattigvårdsstyrelsen för registrering. Till ledning för beviljande av understöd inom den öppna fattigvården hade fattigvårdsstyrelsen fastställt vissa bestämmelser, som voro avsedda att vara en för det stora antalet fattigvårdsfunktionärer gemensam grund att utgå ifrån vid bedömande av understödsbehoven. Vid beräkning av erforderligt understöd gjordes avdrag för dels all den inkomst, pension, bostadsförmån eller dylikt, som familjens huvudperson och hustru förvärvade eller eljest åtnjöto, dels vad som kunde anses skäligt med hänsyn till hemmavarande minderårigt barns inkomst samt annan självförsörjande familjemedlems eller betalande persons vistelse i hemmet. För arbetslöshetskommitténs arbete voro fastställda vissa allmänna normer, som voro delgivna de hjälpsökande. Med utgångspunkt från dessa allmänna principer blev varje hjälpansökan föremål för undersökning, varvid fattigvårdsstyrelsens ingående kännedom om de hjälpsökande togs i anspråk, liksom också fattigvårdens tillvägagångssätt vid undersökning, prövning av hjälpbehovet etc. kom till användning. Därefter företogs ärendet till behandling inom arbetslöshetskommittén. Varje understödsärende behandlades vid allmänt sammanträde. För varje särskilt fall fattades beslut, som delgavs den hjälpsökande genom offentligt anslag å hjälpbyråns dörr omedelbart efter varje sammanträde. Namnet å den hjälpsökande angavs därvid icke utan endast hans nummer. Åt en subkommitté inom arbetslöshetskommittén överlämnades sedan att verkställa besluten och även att bestämma den ordning, i vilken de arbetslösa skulle lämnas tillträde till de olika hjälpformerna. E n avgjord styrka låg i arbetslöshetskommitténs åtgärd att differentiera hjälpverksamheten efter hjälpbehovet. I detta hänseende kunde särskiljas följande trenne olika former av arbete: 1. Statliga reservarbeten tilldelades i första hand icke försörjningspliktiga hjälpsökande; 2. Statskommunala arbeten bereddes i mån av tillgång familjeförsörjare, som hade att försörja hustru eller hushållerska och högst två barn, vidare ungkarl, som hade till arbete oförmögna föräldrar och som ådagalagt vilja att efter förmåga sörja för dessa, samt slutligen ungkarl utan försörjningsplikt, som på grund av hög ålder ej lämpligen borde hänvisas till statliga reservarbeten; 3. Kommunala arbeten förbehöllos familjeförsörjare med försörjningsplikt mot hustru och ett barnantal av tre och därutöver.

90 Vid samtliga dessa nödhjälpsarbeten förekom i regel ackordsarbete. Under år 1930 uppgick ackordsförtjänsten vid de kommunala arbetena till följande belopp: maximiförtjänst kr. 1: 70 per timme minimi» » 0: 90 » » medel» » 1:28 » » Medelförtjänsten under år 1931 uppgick till c:a 1:20 per timme. Antalet understödstagare liksom kostnaderna för fattigvården hade under sista femårs-perioden här som annorstädes ökats, men stegringen var obetydlig vid jämförelse med andra lika stora eller större samhällen. Kostnaderna för hemunderstöd hade givetvis tagit det starkaste intrycket av krisläget. Särskilt de tillfälliga understöden visade tendens till stegring. Vid undersökningen uppgick antalet arbetslösa till c:a 300, av vilka 165 voro försörjningspliktiga. Inom den öppna fattigvården utdelades understöd såväl i kontanter som in natura. Naturaunderstöden — matvaror, ved, kläder etc. — hade under de senaste åren utgjort c:a 10 % av hela kostnaden. Understöd till arbetslösas familjer utdelades till övervägande del i form av matvaror från fattigvårdsstyrelsens förråd. Härigenom erhöll den understödde mera för pengarna och missbruk av understöd förebyggdes. I regel lämnades någon mindre del av det beslutade understödet i kontanter. Till arbetslösa, som utsändes till statliga reservarbeten, lämnade arbetslöshetskommittén bidrag till beklädnadsutrustning. Värdet härav beräknades till högst 40 kronor per arbetslös. Utrustningen utlämnades endast med nyttjanderätt och varje arbetslös fick skriftligen förbinda sig att »väl vårda, ej sälja, belåna, utlåna eller på annat sätt avhända» sig dessa persedlar. Erhöll vederbörande arbetare efter kortare tid arbete i öppna marknaden eller slutade han av annan anledning, skulle de utlånade persedlarna återlämnas, där ej arbetslöshetskommittén annorlunda beslutade. Om arbetslös under sken av arbetsvillighet tillnarrade sig, förskingrade eller olovligen bortförde utrustningspersedlar, vidtogos omedelbart rättsliga åtgärder. Med äganderätt tillföllo persedlarna arbetare, som utan avbrott under sex veckor efter mottagen utrustning varit sysselsatt vid statens reservarbeten. Arbetslöshetskommittén hade icke utdelat kontanta understöd. Genom det intima samarbete, som förekom mellan de olika understödsorganen, icke blott de av allmän karaktär utan även den frivilliga hjälpverksamhetens, undvekos dubbelunderstöd. För arbetsvillighetens prövning hade fattigvårdsstyrelsen inrättat vedgårdar, där 20 man under 4 månader på året kunde beredas sysselsättning med sågning och huggning av ved. Allt arbete utfördes för hand. Till dessa arbeten uttogos sådana hjälpsökande, vars villighet till arbete man ville pröva. Den huggna veden försåldes sedermera i öppna marknaden. I slutet av maj månad 1932 hade arbetslöshetskommittén gjorts till föremål för framställningar om understöd till icke försörjningspliktiga. Kommittén beslöt att pröva arbetsvilligheten hos samtliga 105 då anmälda

91 arbetslösa av denna kategori. För den skull tillställdes samtliga ett skriftligt meddelande av innehåll, att arbetslöshetskommittén, innan den begärde ytterligare platser vid statliga reservarbeten, önskade erhålla bestämd upplysning, huruvida de arbetslösa voro villiga att mottaga hänvisning till sådant arbete. Svar skulle lämnas till viss dag. Därest svar icke lämnades, förklarade sig arbetslöshetskommittén utgå ifrån, att den tillskrivne erhållit arbete i öppna marknaden. Jakande svar erhölls från 26 personer och nekande från 13, medan 66 icke lämnade något svar. Försök att utöva påtryckning hade även här förekommit fastän i ringa utsträckning. De arbetslösa hade en sammanslutning, som genom framställningar sökte påverka olika styrelser och nämnder. Någon inverkan på arbetet hos understödsorganen hade man emellertid icke sökt utöva. Vid sidan om den offentliga hjälpverksamheten arbetade en väl organiserad enskild hjälpbyrå, som till principal hade diakonirådet i en av församlingarna. Byrån, som varit i verksamhet sedan början av år 1922, hade till uppgift att på ett ändamålsenligt och betryggande sätt förmedla på frivillighetens väg åstadkommen hjälp till nödställda, vilkas nödläge icke var att betrakta såsom rent fattigvårdsfall. E n stor del av byråns klientel utgjordes av arbetsföra, ensamstående personer och gifta utan barn. Så snart det förelåg behov, som kunde och borde avhjälpas av fattigvården, hänvisades den hjälpsökande till fattigvårdsbyrån. Ett nära samarbete förekom därför i första hand med fattigvården men även med andra kommunala och enskilda välgörenhetsinrättningar, varvid det var betonat, att byrån skulle låta sig angeläget vara lika mycket att undvika intrång i de andra organens verksamhet och därav uppkommande dubbelarbete som att stå de olika institutionerna till den tjänst, som var möjlig. Vid byrån voro anställda en föreståndare och en diakonisyster. Kommun 18. (Oktober 1932.) Stadskommun i södra Sverige. I kommunen hade man försökt att skapa fram ett ordnat samarbete mellan de samhälleliga hjälp- och understödsorganen. Beträffande fattigvård och barnavård hade detta tagit sig uttryck i direkta organisatoriska anordningar. Pensionsnämndens arbete bedrevs i intim kontakt med fattigvårdsstyrelsens. Till ett gott samarbete mellan dessa båda organ medverkade det förhållandet, att fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden hade gemensam ordförande. Även om man icke lyckats fullt tillfredsställande lösa frågan om samverkan på alla punkter mellan arbetslöshetskommittén och understödsorganen i övrigt, hade man dock i stort sett lyckats få fram ett gott samarbete. Fattigvården omorganiserades år 1929. Före denna tidpunkt var organisationen sådan, att det huvudsakliga arbetet påvilade distriktsföreståndarna. Staden var nämligen indelad i 4 distrikt med två föreståndare i varje. Denna organisation visade sig så småningom vara olämplig och svagheterna i densamma framträdde allt tydligare. Så kunde exempelvis i fråga om den öppna fattigvården en understödssökande hänvända sig till vilken

92 distriktsföreståndare som helst. Om en distriktsföreståndare avslog en understödsframställning, var det ingenting som hindrade, att ansökan upprepades hos en annan och av honom bifölls. Vårdaresystemet hade icke varit infört här. Den nya organisationen innebar främst, att fattigvård och barnavård sammanfördes till en gemensam byrå med en syssloman som chef. Denne hade tillika uppsikt över försörjningshemmet och i vissa fall även barnhemmet. I fråga om barn utom äktenskapet fanns å byrån anställd en kvinnlig barnavärdsman, som jämväl var inspektris för inom staden utackorderade fosterbarn. Beträffande juridiska spörsmål sorterade byrån under stadskansliet, som även uppehöll sekretariaten för de båda organen. Sysslomannen var såväl fattigvårdsstyrelsens som barnavårdsnämndens kassaförvaltare. Staden var numera indelad i 8 fattigvårdsdistrikt med var sin distriktsföreståndare. Distriktsföreståndarnas befogenhet hade dock starkt kringskurits. Varje understödssökande skulle vända sig till sysslomannen. Kom till distriktsföreståndarens kännedom fall, där fattigvårdslagen ägde tillämpning, skulle detta omedelbart meddelas sysslomannen, som verkställde utredning rörande hjälpbehovet och hemortsrättsförhållandena. Tillfälligt understöd kunde i trängande fall utanordnas av sysslomannen med högst 10 kronor. Understöd därutöver utgick först efter beslut av fattigvärdsstyrelsen, dess ordförande eller distriktsföreståndare. Innan distriktsföreståndare fattade beslut, skulle från sysslomannen föreligga utredning och förslag rörande understödsbehovets avhjälpande. Distriktsföreståndares beslut var gällande endast intill styrelsens nästkommande sammanträde. På grund av att fattigvårdsstyrelsens ordförande eller vid förfall för denne vice ordföranden var tillgänglig för allmänheten å fattigvårds- och barnavårdsbyrån å bestämda tider, blev i regel tillfälligt understöd beviljat först efter föredragning inför ordföranden. Härigenom hade samtliga understödsärenden fått en enhetlig behandling. Beslut angående understöd fattades av styrelsen för högst 6 månaders tid. Skulle understödsbehov föreligga för tid därefter, upptogs ärendet till ny prövning av fattigvårdsstyrelsen. Samarbetet mellan fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden var givetvis väsentligt beroende av den gemensamma sysslomannen. Den vaga utformningen av bestämmelserna angående samarbetet kunde emellertid lätt giva anledning till förvecklingar. Hittills hade det dock gått bra. Vid utdelande av kontant arbetslöshetsunderstöd hade fattigvårdsstyrelsen tillförsäkrats ett avgörande inflytande genom att stadsfullmäktige uppdragit åt fattigvårdsstyrelsen eller av denna tillsatt kommitté att fördela dylika understöd. Utdelningskommittén utgjordes av fyra ledamöter från fattigvårdsstyrelsen och två från arbetslöshetskommittén, vilka två sistnämnda endast ägde deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Denna anordning hade ursprungligen tillkommit för att göra beslutet om utdelning av arbetslöshetsunderstöd, oaktat statsbidrag därtill icke erhållits, formellt

93 oantastbart. Samtidigt hade fullmäktige beslutat, att av utdelningskommittén beviljat understöd icke skulle utbetalas genom fattigvårdsbyrån utan genom arbetsförmedlingen, vars föreståndare verkställde undersökning av hjälpbehov etc. och i övrigt fungerade som utdelningskommitténs tjänsteman. Som ordförande i utdelningskommittén fungerade ordföranden i fattigvårdsstyrelsen. Stadsfullmäktige hade vidare beslutat, att det kommunala arbetslöshetsunderstödet skulle maximeras till 25 kronor per vecka och hushåll. Då detta belopp icke var tillräckligt för barnrika familjer, utfylldes detsamma av fattigvårdsstyrelsen, varvid styrelsens tjänsteman verkställde sin särskilda utredning. Det kunde därför inträffa, att de tvä understödsorganen — ofta samma dag — kunde besluta i samma understödsärende men efter skilda utredningar. Bokföring och kassarörelse för arbetslöshetskommitténs räkning handhades av drätselkammaren. Fattigvårdsstyrelsens ordförande var tillika ordförande i en av stadens stora sjukkassor, varigenom åstadkommits ett samarbete, som innebar väsentliga fördelar. Under rådande förhållanden kunde iakttagas, att vissa hjälpätgärder medverkat till att tillföra staden icke önskvärda element. Inflyttning förekom frän andra kommuner, som varit mera återhållande i sin hjälpverksamhet. I ett fattigvårdsstyrelsens protokoll hade antecknats: »Under överläggningen i ärendet påpekades, att detta fall vore ett tydligt exempel på den under de senaste åren alltmera kännbara erfarenheten, att en mängd så gott som medellösa personer från andra kommuner flyttade in till staden i förhoppning om att här vinna en bätte utkomst, men att flertalet av dessa personer så småningom, när dessa förhoppningar slogo fel, sågo sig nödsakade att anlita understödsorganen i samhället.» På grund härav hade som en av förutsättningarna för erhållande av arbetslöshetshjälp fastställts, att den arbetslöse under minst tre år före det ansökan om sådan hjälp ingivits, varit oavbrutet bosatt och kyrkoskriven i staden. Vid utdelning av arbetslöshetshjälp hade här liksom på andra platser familjeförsörjare lämnats företräde. Detta förhållande hade medfört en ökad benägenhet för familjebildning och en tendens att legalisera äldre förbindelser. Det framhölls, att arbetslöshetshjälpens anordnande i minst 8 fall under år 1932 varit åtminstone en bidragande orsak till äktenskaps ingående. Till belysande av detta förhållande må nämnas, att enligt ett hos arbetslöshetskommittén fört protokoll det under senare tiden vid flera tillfällen inträffat, att ogifta arbetslösa ingått äktenskap huvudsakligen i syfte att som familjeförsörjare komma i bättre ställning med avseende å arbetslöshetshjälpen än han kunnat påräkna som ungkarl. Den åsikten hade framförts, att arbetslösa, vilka själva medgivit eller beträffande vilka tillfredsställande utredning kunde åstadkommas, att de gift sig i avsikt att erhålla större understöd, icke borde komma i bättre ställning än förut utan fortfarande vara hänvisade till enbart dagunderstöd.»

94 De arbetslösa utgjordes här huvudsakligen av unga, kraftiga personer. Av 447 personer, som under tiden ' / j — 1 8 / 2 1932 anmält sig som hjälpsökande hos arbetslöshetskommittén, voro icke mindre än 328 under 40 år. Man framhöll allmänt understödsverksamhetens demoraliserande inflytande. De arbetslösa blevo ovilliga att taga arbete, åtnöjde sig med understöd och anpassade sig därefter. Vissa arbetslösa undveko tillfälligt arbete, då detta inverkade på veckounderstödets storlek. En åkeriarbetare förklarade, att han hade det bättre, om han befriades frän skyldighet att mottaga tillfälligt arbete hos sin förutvarande arbetsgivare. Antalet arbetslösa utgjorde c:a 300. Såväl fattigvärds- som barnavårdskostnaderna hade ökats i jämförelse med föregående år. Förutom till direkta understöd genom fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och arbetslöshetskommitté hade betydande belopp dessutom anvisats till kommunala reservarbeten. Kostnaderna för dessa hade emellertid delvis bokförts tillsammans med kostnaderna för vanliga kommunala arbeten. Skatteunderlaget hade sjunkit med 73/4 %• Skatteinbetalningarna hade fullgjorts sämre än föregående år, men resultatet kunde betecknas såsom mycket gott i jämförelse med andra samhällen. Inom den öppna fattigvården utdelades understöd dels kontant och dels in natura. Arbetslöshetshjälp lämnades efter trenne linjer: 1. statliga reservarbeten; 2. kommunala reservarbeten; och 3. kontant understöd med eller utan statsbidrag. Till statliga reservarbeten uttogos endast ungkarlar. Kommunala reservarbeten bedrevos med kommunalarbetarelön men med förkortad arbetstid och alternerande med kontant understöd. Tidigare hade praktiserats följande ordning: arbete vid kommunalt reservarbete 2 veckor, 3:dje veckan ingen hjälp och 4:de veckan kontant understöd. Sedan arbetslöshetskommissionen sänkt reservarbetarelönen för staden och i samband därmed även understödsbeloppen, hade arbetslöshetskommittén beslutat, att arbetslöshetsunderstöd även skulle utgå för tredje veckan. Arbetslöshetsunderstödet utgick kontant till försörjningspliktiga och i form av matanvisningar till ungkarlar. E n icke försörjningspliktig, som bodde ensam, kunde dock erhålla sitt understöd kontant. Utlämnade matanvisningar hade en löptid av en vecka och inlöstes av arbetsförmedlingsföreståndaren. Hyresbidrag utlämnades genom fattigvårdsstyrelsen till arbetslösa med högst 20 kronor per månad. Understöd av detta slag uppbars av vederbörande husvärd. I slutet av år 1931 hade vid gemensamt sammanträde med drätselkammare, fattigvårdsstyrelse, arbetslöshetskommitté och kommunaltjänstemän i ledande ställning frågan om nya riktlinjer för arbetslöshetshjälpen varit under diskussion. Från drätselkammarhåll hade därvid framförts den meningen, att kontant understöd vore det för staden billigaste. Någon omläggning av hjälpverksamheten hade emellertid icke beslutats. Dubbelunderstöd förekommo, men detta skedde enligt uppgift med berått mod och avsåg i regel hyresbidrag till barnrika familjer i samband med annat understöd. En jämförelse mellan fattigvärdsstyrelsens och arbetslös-

95 hetskommitténs klientel under augusti månad 1932 visade, att av 127 av arbetslöshetskommittén understödda 15 samtidigt uppburit fattigvård. De senare understöden voro dock i allmänhet små. Här må även anföras följande fall av bedrägligt förfarande. En understödstagare tillhörande fattigvården hade under tiden från och med år 1930 i fattigvård uppburit 1 949 kronor. Numera hade upptäckts att han samtidigt även erhållit sjukkassebidrag med ett sammanlagt belopp av 1,050 kronor, vilket förhållande den understödde förtegat. Vid förhör hade han till sitt försvar anfört, att »många andra gjort likadant». Vid arbetslöshetshjälpens utmätande togs hänsyn till hustruns inkomst. Då hustru exempelvis hade städningsarbete med månadslön gjordes avdrag, och mannen fick understöd för sig själv och barnen. Hade hustru stadigvarande arbete gjordes avdrag för henne och barnen, och mannen fick understöd som för ensamstående. Kontant arbetslöshetshjälp beviljades ej, förrän minst 4 veckor förflutit, sedan begäran om dylik hjälp framställts. De arbetslösa, som utsändes till statliga reservarbeten, kommo i regel snart åter. Till en början uttogos arbetslösa till dessa arbeten först efter föregången frivillig anmälan. Detta hade emellertid numera frångåtts. Nu bestämdes uttagningen av arbetsutskottet inom arbetslöshetskommittén. De, som vägrade, avstängdes för längre tid. Vid sammanträde den 23 april 1931 hade sålunda arbetslöshetskommittén beslutat, att arbetslösa ungkarlar skulle i största möjliga utsträckning placeras vid statens reservarbeten, samt att vägran att mottaga dylikt arbete skulle medföra ovillkorlig avstängning från all kommunal arbetslöshetshjälp (nödhjälpsarbete och kontant understöd) för en tid av minst ett år. Av vid samma tidpunkt befintliga 61 ungkarlar, som sökt kontant understöd, hade 9 förklarat sig villiga att resa till statliga reservarbeten, medan 10 skriftligen åberopat olika skäl för sin vägran. De återstående 42 hade bestämt vägrat eller också icke givit något svar på kommitténs förfrågan. Vid prövning av de anförda skälen för vägran godkändes dessa i 4 fall. Arbetslösa, som placerades vid statliga reservarbeten, erhöllo frän kommunen ett maskerat lönetillägg i form av kontant beklädnadshjälp som första månaden av anställningen utgick med 1 krona per dag eller 30 kronor per månad och därefter med 50 öre per dag eller 15 kronor per månad. Vid resa till statliga reservarbeten erhöllo de arbetslösa ett dagtraktamente av 10 kronor. Respengar för besök i hemorten erhölls efter ansökan. Anvisningar till arbetspliktsarbete (en dags arbete per understödsvecka) och kommunala reservarbeten mottogos och fullgjordes utan vägran. Framställningar från de arbetslösa och deras organisation förekommo ofta och påtryckningar utövades på vissa representanter i de olika styrelser och nämnder, som handlade arbetslöshets- och understödsärendena, men i stort sett gick arbetet lugnt. Enskild hjälpverksamhet förekom i viss omfattning. Särskilt vid julhelgen var denna mera omfattande. I en del fall förekom därvid samarbete med fattigvårdsstyrelsen och dess byrå.

96 III. Utredning: angående kommunal understödsverksanihet utan statsbidrag' för hjälp åt arbetslösa. Den i det föregående återgivna undersökningen av år 1929 genom förfrågningar hos fattigvårdskonsulenter, pensionsstyrelsens ombud och ett antal kommunala myndigheter hade företagits med direkt utgångspunkt från de uttalanden angående den inre kommunala organisationen av samhällets sociala hjälpverksamhet, som gjorts i de för de sakkunnigas arbete lämnade direktiven. Det bör emellertid framhållas, att vid de sakkunnigas tillsättande uppmärksamheten på grund av det då lättade läget på arbetsmarknaden var mindre starkt inriktad på förhållandet mellan arbetslöshetsunderstöd och andra former av samhällets hjälpverksamhet. Snarare trädde då frågan om bristande samverkan mellan de ordinarie kommunala hjälporganen i förgrunden, men härutinnan har sedermera på grund av den tilltagande arbetslösheten viss förskjutning inträtt, så att frågan om förhållandet mellan understödsverksamhet på grund av arbetslöshet och den normala understödsverksamheten numera måste anses såsom en av de viktigaste av de frågor, som de sakkunniga hava att behandla. 1932 års undersökning inriktades på detta ämne. Sedermera har särskilt uppmärksammats, att vid sidan av den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten samt den kommunala understödsverksamheten i fattigvårdens form vuxit fram även en rent kommunal understödsverksamhet, avsedd för arbetslösa. Skrivelse av Åtgärder från statsmakternas sida med anledning av sistnämnda slags 1933 ars understödsverksamhet påkallades vid 1933 års riksdag i två likalydande riksdag.

x

°

J

motioner, I: 128 av herr Trygger m. fl. och II: 237 av herr Lindman m. fl. För uppnående av en enhetlig och rationell arbetslöshetshjälp vore det enligt motionärerna nödvändigt att meddela bestämmelser för och utöva kontroll över den del av kommunernas arbetslöshetshjälp, som bedreves utan statsbidrag. Motionärerna framlade förslag till lag om offentlig arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa, enligt vilken lag kommunerna skulle äga rätt att i överensstämmelse med i lagen givna regler lämna understöd såväl med som utan statsbidrag. Den rent kommunala hjälpverksamheten skulle enligt förslaget i allt väsentligt vara underkastad samma bestämmelser beträffande avgränsningen av klientelet, reglering av formerna för verksamheten, arbetslönens storlek, förfarandet vid arbetskonflikt o. s. v., som föreslogos för den statsunderstödda verksamheten. I sitt över de nämnda motionerna avgivna utlåtande förklarade särskilda utskottet sig till fullo dela den uppfattningen att förhållandena med avseende å den kommunala icke statsunderstödda arbetslöshetshjälpen i många hänseenden vore otillfredsställande. Detta gällde särskilt frånvaron av enhetlig reglering och kontroll. Utskottet hänvisade till verkställd utredning om arbetsvillkoren vid de kommunala reservarbetena, varav framginge, att arbetslönerna vore ytterligt skiftande, samt anförde vidare, att motsvarande ojämnhet torde råda beträffande kommunernas inställning till andra frågor, som tarvade utförlig reglering. Utskottet anslöt sig tillika till den meningen, att ett klarläggande vore önskvärt be-

97 träffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär. Utskottet ansåg det emellertid icke vara möjligt att föreslå riksdagen att omedelbart skrida till definitiva åtgärder utan förordade en hemställan till Kungl. Maj:t frän riksdagens sida om skyndsam utredning i de berörda frågorna. Med godkännande av utskottets utlåtande hemställde riksdagen i skrivelse, nr 356, till Kungl. Maj:t den 21 juni 1933 om den av utskottet förordade utredningen. Då för frågan angående kommunernas befogenhet i här ifrågavarande av- Kungöseende de författningar, som reglera den statsunderstödda verksamheten mot d ™ " r ^ arbetslöshet, tillerkänts en viss betydelse, torde till en början böra redogöras 1922 och den för innehållet i kungörelsen den 7 juli 1922 angående statsbidrag till arbets- 26 Jum 1933löshetshjälp med däri före 1933 års riksdag vidtagna ändringar. Enligt nämnda kungörelse kunde statsbidrag utgå dels till egentlig understödsverksamhet och dels till kommunala arbetsföretag. Enligt § 1 i kungörelsen fick statsbidrag till understödsverksamhet utgå allenast under förutsättning att understödet meddelades i enlighet med de i kungörelsen givna bestämmelserna. Beträffande omfattningen och formen för understödet föreskrevs i § 3, att detsamma fick utgivas antingen till bestridande av oundgängliga levnadskostnader (arbetslöshetsunderstöd) eller till betalning av hyra eller bestridande av vissa andra för familjens sammanhållande nödiga utgifter (hyreshjälp). I avseende å prövningen stadgades i § 4, att understödsorgan (arbetslöshetskommitté eller lämplig ordinarie kommunal myndighet) borde noga tillse, att understöd icke utlämnades i vidsträcktare omfattning eller under längre tid än som av verkligt behov påkallades och särskilt att det icke utginge till arbetsovilliga eller till personer, som borde erhålla fattigvård. Inträffade arbetskonflikt, som direkt eller indirekt berörde arbetslösa vilka voro föremål för understödsorgans verksamhet, ålåg det understödsorganet att därom omedelbart underrätta statens arbetslöshetskommission. Beträffande arbetslöshetsunderstödet stadgades i § 9, att, om sökande erhöll bidrag av arbetsgivare eller arbetslöshetskassa, understöd likväl fick utgå till honom, dock med högst så stort belopp, att detsamma jämte nämnda bidrag uppgick till två tredjedelar av den i orten vid tiden för lämnandet av understöd vanliga avlöningen för arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den arbetslöse sökanden. I fråga om formen för arbetslöshetsunderstödet föreskrev § 10, att detsamma kunde efter omständigheterna utgå i kontanta penningar eller helt eller delvis i naturaförmåner, exempelvis livsmedel, arbetsredskap eller beklädnadspersedlar. Med avseende å kommunala arbetsföretag stadgades i § 26 att vid beviljande av statsbidrag hade statens arbetslöshetskommission att fastställa avlöningens belopp per dag och arbetare med iakttagande av att arbetslönerna ej fingo överstiga de för statens nödhjälpsarbeten i orten vederbörligen bestämda ävensom att meddela närmare bestämmelser och villkor för företagets anordnande och bedrivande och för arbetslösas anvisande till arbete. I detta sammanhang bör erinras, att vid de statliga reservarbetena under giltigheten för 1922 års författning gällde en viss reservarbetslön, för vilken 1857 34

98 grunderna angivits genom statsmakternas beslut. Reservarbetslönen skulle basera sig på den för varje särskild ort fastställda grovarbetarlönens storlek samt utgå efter vissa beräkningsgrunder med ett belopp, som med fastställda procent understeg den lokala grovarbetarlönen. Den på sådant sätt bestämda reservarbetslönen var att beteckna såsom inkomst vid ackordsarbete. Timlönen skulle utgå med lägre avrundade belopp. Reservarbetslönen avsåg att representera det inkomstbelopp, som i medeltal borde beredas envar vid statligt reservarbete anställd arbetslös person, och arbetslöshetskommissionen hade att övervaka att ackordssättningen verkställdes på sådant sätt, att en arbetare med normal arbetsprestation skulle uppnå den för arbetsplatsen gällande reservarbetslönen. Enligt förut åberopade § 26 i 1922 års kungörelse utgjorde reservarbetslönen maximum för lönesättningen vid de statsunderstödda kommunala arbetsföretagen. I avseende å rent kommunal understödsverksamhet, som inom vissa kommuner förekommit efter den med statsbidrag bedrivna understödsverksamhetens upphörande, uttalades i den av statens arbetslöshetskommission utgivna skriften »Råd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa» (sid. 56), att en på sådant sätt anordnad understödsverksamhet icke torde stå i överensstämmelse med gällande lag, såvida icke verksamheten anordnats i enlighet med bestämmelserna i fattigvårdslagen. 1933 års riksdag gjorde angående den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet vissa uttalanden, vilka lades till grund för kungörelsen den 26 juni 1933. Bortsett frän ändrade bestämmelser angående konfliktdirektiven, vilka icke behöva beröras i detta sammanhang, föreskrevs bland annat i 11 § att hjälpverksamheten borde så långt ske kunde inriktas på att bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa samt att därvid statskommunala reservarbeten borde företrädesvis anordnas; i 23 § att arbetslöshetskommissionen hade att genom särskilda undersökningar på resp. orter utröna den öppna marknadens gängse grovarbetarlöner och med stöd av undersökningarna fastställa reservarbetslönen, vilken ej borde överstiga den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kunde i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk; samt i 44 § att dagunderstöd (kontantunderstöd) icke finge utgå med högre belopp än som svarade mot tvä tredjedelar av den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kunde i avsevärd omfattning beredas med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk. I den av statens arbetslöshetskommission år 1933 utgivna nya upplagan av skriften »Råd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa» uttalas (sid. 78) att det principiellt tillkommer vederbörande kommun att vid uppkommande arbetslöshet i första hand själv bispringa sina arbetslösa samt att med hänsyn härtill mänga kommuner såsom en första åtgärd sökt med egna medel anordna arbeten för beredande av sysselsättning och utkomst åt arbetslösa. Avlönings- och arbetsbestämmelser vid dylika arbeten vore fastställda av de kommunala myndigheterna med hänsyn till arbetenas uppgift att tjäna ett hjälpbehov och bereda sysselsättning åt arbetslösa i

99 avvaktan på att arbete på öppna marknaden skulle kunna erbjudas dem. Därest en kommun ämnade samtidigt bedriva kommunala och statskommunala reservarbeten, syntes det lämpligt med hänsyn till pä detta område vunnen erfarenhet att enhetliga lönenormer tillämpades vid de olika slagen av arbete. Den förut åberopade hänvisningen till verksamhetens anordnande enligt fattigvårdslagens bestämmelser förekommer icke i denna upplaga. Måhända är anledningen därtill 1933 års riksdags begäran om utredning. Under årens lopp har regeringsrätten haft anledning att ett flertal gånger Prejudikat. taga ställning till frågan om understöd utan fattigvårds karaktär ät personer, vilkas hjälpbehov orsakats allenast av arbetslöshet, och därigenom har ett antal prejudikat tillkommit, vilka belysa frågan huruvida kommunerna äga rätt att meddela sådant understöd. De två första av de åsyftade rättsfallen återfinnas i R. A. 1923, ref. nr 30.l I det ena av dessa rättsfall var sakläget, att kommunalfullmäktige i en kommun beslutat att befullmäktiga kommunens arbetslöshetskcmmitté att av kommunens medel vid verkligt behov understödja av kommittén avlönade nödhjälpsarbetare, vilka vore i behov av ekonomiskt bidrag på grund av arbetsförtjänstens knapphet. Regeringsrätten förklarade emellertid enhälligt i sitt den 31 maj 1923 beslutade utslag, att som kommunalfullmäktiges beslut innebure att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet, samt kommunalfullmäktige måste anses hava därigenom överskridit sin befogenhet, regeringsrätten prövade lagligt att upphäva fullmäktiges beslut. Genom ett samma dag beslutat utslag i annat mål upphävde regeringsrätten med enahanda motivering ett beslut av kommunalfullmäktige i annan kommun att genom kommunalnämnden åt kommunmedlemmar, som blivit arbetslösa genom arbetskonflikt och som utan särskild hjälp av kommunen skulle falla fattigvården till last, med kommunens medel anordna arbete eller lämna understöd i den omfattning att nöden kunde hållas utanför dörren. I ett i B. A. 1925 ref. nr 8 behandlat rättsfall hade arbetslöshetskommittén i Göteborg yttrat, att det uppenbarligen icke kunde ifrågakomma, att annorledes än i fullkomlig överensstämmelse med de riktlinjer, som anvisats av statens arbetslöshetskommission, verkställa en regelbunden, vecka för vecka fortlöpande utbetalning av penningunderstöd till arbetslösa med på förhand bestämda belopp. Däremot hemställde kommittén, huruvida icke av tillfälliga anledningar i ömmande fall understöd åt oförvållat arbetslösa, som kommit i nödläge, kunde lämnas utan att dessa skulle vara hänvisade att vända sig till fattigvårdsmyndigheterna, så t. ex. beträffande begravningskostnader, sjukhjälp, livförsäkrings- eller sjukkasseavgifter, hyresbidrag m. m. I anledning härav beslöto stadsfullmäktige 1923, att av de å drätselkammarens stat för oförutsedda behov anvisade medel bevilja arbetslöshetskommittén ett anslag av 100 000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommittén angivna grunderna användas för tillfälliga understöd åt arbetslösa mot redovisningsskyldighet till drätselkammaren. Sedermera beviljade stadsfullmäktige 1924 enahanda belopp att utgå efter samma grunder. Över sistnämnda beslut anfördes besvär under yrkande om upphävande av beslutet, enär detsamma stode i strid med gällande lag. Genom utslag den 29 mars 1924 utlät sig Kungl. Maj:ts befallningshavande, att emedan stadsfullmäktiges klandrade beslut innebure att understöd av kommunens medel 1

Regeringsrättens årsbok.

100 skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande författning i förevarande fall kunde anses medgiva samt stadsfullmäktige härigenom överskridit sin befogenhet, upphävdes stadsfullmäktiges klandrade beslut. Sedan stadsfullmäktige anfört besvär och därvid åberopat, att den överklagade understödsverksamheten vore av helt annan art än den, som omförmäldes i de förut refererade prejudikaten från år 1923 och fastmera vore av den natur, kungörelsen den 7 juli 1922 avsåge, i det att beslutet allenast avsåge understöd av tillfälliga anledningar och i ömmande fall, av vilka de allra flesta hade kunnat bli föremål för fattigvård, fastän stadsfullmäktige ansett önskvärt, att hjälpen utginge i annan ordning, fann regeringsrätten genom beslut den 29 januari 1925 ej skäl att göra ändring i Kungl. Maj:ts befallningshayandes utslag. Samma dag, B. A. 1925 ref. nr 9, avgjordes i regeringsrätten ett mål angående anslag till nödhjälpsarbete, i vilket mäl sammanhanget var följande. Arbetslöshetskommittén i en landskommun föreslog, att ett arbete inom ett i kommunen beläget municipalsamhälle skulle igångsättas för arbetslöshetens bekämpande samt att anslag härför skulle beviljas. Därvid beräknades, att genomsnittsförtjänsten i stället för förut beräknade 14 kronor om dagen skulle sänkas till 10 kronor. Sedan municipalfullmäktige beslutat, att arbetet finge utföras, varvid bestämdes, att gällande arbetslöner skulle tillämpas, beslöto kommunalfullmäktige att anvisa ett belopp av 12 000 kronor till arbetslöshetens bekämpande. Över beslutet anfördes besvär och åberopades därvid, dels att platsen för anläggningen vore belägen inom municipalsamhällets område och dels att i orten gällande arbetspriser skulle tilllämpas, varför anslaget icke vore ett arbetslöshetsanslag i egentlig mening utan ett kommunens anslag till ett rent municipalt arbete. Genom utslag den 17 mars 1924 utlät sig Kungl. Maj:ts befallningshavande att enär kommunalfullmäktige genom klandrade beslutet, som avsäge anslag till bekämpande av rådande arbetslöshet inom kommunen, icke kunde anses hava överskridit sin befogenhet, samt beslutet icke heller vore av beskaffenhet att kränka klagandens enskilda rätt, funne Kungl. Maj:ts befallningshavande besvären icke föranleda upphävande av eller ändring i fullmäktiges klandrade beslut. I häröver anförda besvär anfördes bland annat, att den enda författning, som gåve något rättsligt stöd åt kommunernas befattning med arbetslöshetsverksamheten, vore kungörelsen den 7 juli 1922. Av denna följde, att varken understöden eller utgående avlöningar vid anordnade arbetsföretag finge uppgå till så höga belopp som normalförtjänsterna. Dä kommunalfullmäktiges beslut innebure, att arbetsförtjänsten skulle uppgå till högre belopp än arbetslöshetskommittén funnit vara rättvist, hade fullmäktige överskridit den ram, som även med den välvilligaste tolkning måste finnas för fullmäktiges befogenhet. Regeringsrätten yttrade genom sitt utslag, att enär, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshavande yttrat, ifrågavarande anslag avsåge bekämpande av arbetslöshet inom socknen, ty ock då det icke kunde anses visat, att anslaget vore för ändamålet obehövligt samt vad i övrigt till stöd för besvären åberopats icke vore av beskaffenhet att lagligen föranleda till upphävande av fullmäktiges klandrade beslut, funne regeringsrätten ej skäl att göra ändring i det slut, vartill Kungl. Maj:ts befallningshavande i överklagade utslaget kommit. I ett mäl, vari regeringsrättens yttrande begärts (B. A. 1927 not. Fi. 348), angående ett av en landskommun sökt tillstånd att ikläda sig borgensansvar för län för att möjliggöra teckning av aktier i ett industribolag yppade sig delade meningar. E n av regeringsrättens ledamöter anförde: »Genom det ifrågasatta borgensåtagandet hava kommunalfullmäktige avsett att för invånare i kommunen och kommunen själv vinna åtskilliga fördelar, däribland

101 minskningar av uppkommen arbetslöshet. Sä vitt kan bedömas av vad hittills förekommit i fråga om bolagets bildande och anskaffande av medel för igångsättande av dess verksamhet, föreligger emellertid en påtaglig risk för att kommunen, därest bolaget komme till stånd, finge på grund av borgensförbindelsen vidkännas utgifter, väsentligt överstigande vad kommunen skulle till minskande av arbetslöshet behöva utgiva för åstadkommande av arbetstillfällen i samma utsträckning, som genom bolagets planerade fabriksoch sågverksrörelse kan stå att vinna. Vid sådant förhållande finner jag den omständigheten, att borgensåtagandet avser jämte annat, som icke kan anses såsom kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet, jämväl minskande av arbetslösheten, icke kunna medföra, att samma borgensåtagande må betraktas såsom sådan angelägenhet. På grund härav kan enligt min mening ansökningen icke bifallas.» Två ledamöter enade sig om följande yttrande: »Drivandet av ett industriföretag kan icke enligt min mening anses såsom en sådan hushållningsangelägenhet, som det enligt kommunalförfattningarna tillkommer kommun att vårda, endast av den anledningen att företaget skapar arbetstillfällen för medlemmar av kommunen eller till och med, såsom i förevarande fall anförts, skulle komma att väsentligen bidraga till lindrande av inom kommunen rådande arbetslöshet. I följd härav torde ej heller såsom en dylik kommunal angelägenhet få anses den nu väckta frågan om ingående av borgensansvarighet för en anstalt med ändamål att utlämna lån mot säkerhet av aktier i ett sådant industriföretag som här ovan avsetts.» E n ledamot utlät sig: »Jag anser väl, att åtgärder för arbetslöshetens bekämpande äro av den natur, att kommun i viss omfattning må vara befogad att, på sätt i förevarande fall skett, i sådant syfte ikläda sig borgen för enskilt företag, men då förevarande borgensansvar omfattar högre belopp än som kan anses påkallat av den kommun åliggande skyldigheten att svara för arbetslöshetens följder och måste befaras vid en ogynnsam utveckling överstiga kommunens bärkraft, hemställer jag, att Kungl. Maj:t ej måtte finna skäl meddela det sökta tillståndet.» E n ledamot fann med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst tecknandet av ifrågavarande borgen icke vara att hänföra till kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter och hemställde förty, att Kungl. Maj:t ej måtte bifalla ansökningen. Kungl. Maj:t fann ansökningen ej kunna bifallas men förordnade med hänsyn till vad i ärendet förekommit, att handlingarna i detsamma skulle överlämnas till chefen för handelsdepartementet för vidtagande av de åtgärder, vartill omständigheterna kunde föranleda. Sedermera beslöts avlåtande av kungl. proposition i ämnet till riksdagen. I rättsfall B. Å. 1928 ref. nr 54 hade arbetslöshetskommittén i Stockholm hos statens arbetslöshetskommission hemställt om medgivande att med statsbidrag få anordna kontant understödsverksamhet i staden i enlighet med föreskrifterna i kungörelsen den 7 juli 1922. Sedan arbetslöshetskommissionen meddelat, att kommissionen funne sig icke kunna för det dåvarande biträda framställningen, hemställde arbetslöshetskommittén, att stadsfullmäktige måtte bland annat ställa visst belopp till fattigvårdsnämndens förfogande för beviljande av understöd åt arbetslösa med tillämpning av 2 § i fattigvårdslagen. Därjämte föreslogos vissa villkor och andra grunder att lända till efterrättelse vid utdelning av understöd åt ifrågavarande slag av arbetslösa i den mån bestämmelserna i 1 § av fattigvärdslagen ej vore tillämpliga. Stadsfullmäktige godkände de föreslagna grunderna för tilldelande av understöd ät oförvållat arbetslösa hjälpbehövande. Över beslutet anfördes besvär med åberopande av att beslutet innebure att kontant unclerstödsverksamhet skulle, trots arbetslöshetskommissionens avslag, igångsättas. Man hade sökt vinna syftet genom att ikläda understöden fattigvårds karaktär, men härvid hade

102 åt fattigvårdslagen givits en tillämpning, som icke stode i överensstämmelse med dess grunder. I fattigvårdslagen förutsattes att understöd skulle utgå med ett belopp, som i varje särskilt fall och efter noggrann prövning funnes erforderligt. Men fullmäktiges beslut innebure att understödet skulle utgå efter en bestämd taxa. Överståthållarämbetet yttrade i utslag den 23 december 1927, att, enär ifrågavarande, av stadsfullmäktige antagna grunder icke sammanfölle med grunderna för 2 § fattigvärdslagen samt den arbetslöshet, som för det dåvarande rådde i Stockholm, icke heller hade den omfattning, att sådan allmännare olycka, vilken avsåges i 37 § 2 stycket nämnda lag, kunde anses föreligga, vadan tillämpning av 64 § fattigvårdslagen jämväl vore här utesluten, förty ock som beslutet måste anses strida mot vad jämväl annan särskild lag eller författning i förevarande fall medgåve, undanröjdes beslutet. Sedan besvär över beslutet anförts, anförde överståthållarämbetet i avgiven förklaring, att, om grunder för meddelande av fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen befunnes erforderliga, skulle sådana enligt 8 § samma lag prövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande. I anledning härav hade också instruktion för fattigvårdsnämnden och reglemente för fattigvården blivit fastställda, vilka emellertid icke läte sig förenas med de nu av stadsfullmäktige beslutade grunderna. Regeringsrätten yttrade genom beslut den 4 oktober 1928, att, enär ifrågavarande av stadsfullmäktige för tillämpning av 2 § fattigvårdslagen fastställda grunder måste anses innebära att fattigvård skulle kunna tilldelas arbetslös person, även om behov av fattigvård icke förelåge, samt stadsfullmäktige därigenom överskridit sin befogenhet, funne regeringsrätten ej skäl att göra ändring i det slut, Överståthållarämbetets utslag innehölle. Vidare må nämnas, att i ett rättsfall, B. A. 1929 ref. nr 68, regeringsrätten, under meningsskiljaktighet, förklarat, att ett beslut av kommunalfullmäktige att kommunen skulle åtaga sig utförande och finansierande av arbete för enskild persons räkning icke, oavsett att vid arbetet skulle anställas arbetslösa personer inom socknen, kunde anses röra en kommunens gemensamma ordnings- och hushällningsangelägenhet samt att fullmäktige således genom beslutet överskridit sin befogenhet. I o Stockholms stad beslöt arbetslöshetskommittén den 10 september 1928, B. A. 1930 ref. nr 1, bland annat, att till samtliga arbetslösa, som komme att hänvisas till nödhjälpsarbete, skulle med nyttjanderätt utan ersättning utlämnas utrustningspersedlar intill visst belopp, varvid skulle gälla att om en arbetslös, till vilken utlämnats utrustning, erhölle arbete i fria marknaden eller av annan anledning slutade sitt arbete kort tid efter det han tillträtt detsamma, det skulle ankomma på kommittén att pröva, huruvida de utlämnade klädespersedlarna skulle återlämnas, lösas eller av vederbörande få behållas. Tillika beslöt kommittén, att hos stadsfullmäktige hemställa om avskrivning av utestående fordringar för till > arbetslösa utlämnade klädespersedlar med tillhopa kronor 66 429: 49. Stadsfullmäktige godkände den 29 oktober 1928 kommitténs beslut att tillhandahålla fria arbetskläder samt att avskriva omförmälda utestående fordringar. Över beslutet anfördes besvär under åberopande av att enligt kungörelsen den 7 juli 1922 arbetslöshetsunderstöd icke kunde tillgodonjutas samtidigt med arbete. Hjälpformen fria arbetskläder återfunnes icke i statsbidragsförfattningen. Beslutet om avskrivning innebure en retroaktiv tillämpning av beslutet om arbetskläderna på det sätt att fordringarna å arbetskläder, som tidigare utlämnats mot avbetalning, skulle efterskänkas, oavsett möjligheten att indriva dem. I anledning av besvären anförde stadskollegiets jurist bland annat följande: Den kommunala beskattningsmakten kunde enligt gällande kommunalrätt principiellt icke nyttjas

103 till understödjande av enskilda kommunmedlemmar. För dylikt understöd krävdes statligt bemyndigande, exempelvis genom lagen om fattigvård och statsbidragskungörelsen 1922. Förbudet mot understöd av enskilda hade i praxis upprätthållits bland annat så till vida, att kommun ansetts icke äga efterskänka sådana fordringsanspråk, som sammanhängde med kommunens offentligrättsliga verksamhet, såvida icke ett indrivningsförfarande visat sig eller sannolikt skulle visa sig efter undersökning i varje särskilt fall resultatlöst, d. v. s. då fordringen vore praktiskt taget värdelös. Avskrivningsbeslutets laglighet borde således bedömas på grund av sannolikheten att indrivningsförfarande skulle visa sig resultatlöst. En minutiös undersökning vore emellertid knappast rimlig med hänsyn till kostnaderna. Vad anginge beklädnaden måste den arbetslöse på något sätt förses med sådan för att mottagas vid statens nödhjälpsarbeten. Kommunens medverkan härtill kunde lämnas genom fattigvärden, men persedlarna kunde ock utlämnas mot återbetalningsskyldighet. Utdelandet av persedlar stode i överensstämmelse med 1922 års kungörelse. Överståthållarämbetet utlät sig genom resolution den 7 mars 1929, att, enär det klandrade beslutet icke på sätt till grund för besvären anförts kunde anses strida mot allmän lag och författning eller överskrida deras befogenhet, som beslutet fattat, funne överståthållarämbetet besvären icke kunna bifallas. Sedan besvären fullföljts, yttrade regeringsrätten den 7 januari 1930, att, enär stadsfullmäktiges godkännande av arbetslöshetskommitténs omförmälda beslut innebure, att understöd av stadens medel bereddes vissa medlemmar av stadskommunen i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet, samt det icke ens uppgivits, att åtgärder förgäves vidtagits för utbekommande av de fordringar, vilkas avskrivande klandrade beslutet avsåge, eller eljest ådagalagts att de icke kunde utfås, alltså och då stadsfullmäktige förty måste anses hava genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, undanröjdes stadsfullmäktiges klandrade beslut. En ledamot fann ej skäl att göra ändring i överståthållarämbetets resolution. Slutligen må omnämnas ett mål från år 1933, B. A. 1933 ref. nr 7. Hos stadsfullmäktige hemställde drätselkammaren i viss stad, att stadsfullmäktige mätte lämna arbetslöshetskommittén i staden ett anslag att användas såsom kontantunderstöd. Vid ärendets behandling i stadsfullmäktige yrkades, dels att drätselkammarens hemställan mätte godkännas med det tillägg att beviljade medel skulle användas i enlighet med föreskrifterna i kungörelsen den 7 juli 1922 samt av statens arbetslöshetskommission utfärdade bestämmelser för hjälpverksamhet med statsbidrag, dels ock att stadsfullmäktige måtte bifalla drätselkammarens hemställan oförändrad. Stadsfullmäktige beslöto i enlighet med sistnämnda yrkande. Över beslutet anfördes besvär under åberopande av att det beviljade understödet skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande lag och författning medgåve. Kungl. Maj:ts befallningshavande utlät sig genom utslag den 31 oktober 1932, att, enär klandrade beslutet innebure att understöd av kommunens medel skulle beredas vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade eller eljest enligt särskild lag eller författning vore medgivet samt stadsfullmäktige måste anses hava därigenom överskridit sin befogenhet, undanröjdes beslutet. Sedan stadsfullmäktige anfört besvär, framhölls i avgiven förklaring, att kommunen haft möjlighet att i laga ordning bereda arbetslösa kontantunderstöd enligt två linjer, antingen med tillämpning av 2 § fattigvårdslagen eller jämlikt kungörelsen den 7 juli 1922, i vilket senare fall statsbidrag skulle vara av statens arbetslöshetskommission beviljat. Det klandrade beslutet innebure ett försök att med kringgående av gällande författningar utöva understödsverksamhet. Rege-

104 ringsrätten fann genom beslut den 2 februari 1933 ej skäl att göra ändring i Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag. Resultat av De anförda prejudikaten torde vara de enda, som kunna tjäna till ledning arandTrätts- * ° r tolkningen av den gällande rättens ståndpunkt i fråga om kommunernas utveckling, befogenhet att bevilja understöd på grund av arbetslöshet och utan fattigvårds karaktär. En klar och uttömmande ledning erhålles härigenom icke. På några punkter synes dock en analys ge vissa resultat. Det bör emellertid uppmärksammas, att prejudikaten äro tillkomna före 1933 års riksdags beslut. Den här föreliggande frågan gäller, i vilka former kommunal verksamhet för arbetslöshetens bekämpande må bedrivas. I det följande behandlas först den direkta understöds verksamheten. Fattigvårdslagens 1 § upptager såsom orsak till understödsbehov oförmåga på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller själskrafter att försörja sig genom arbete. Att arbetslöshet, även då densamma icke förorsakas av invaliditet, må föranleda fattigvård enligt 2 § eller understöd enligt barnavårdslagen, är sedan länge erkänt i praxis. Det torde dock böra påpekas, att en förutsättning för att understödsverksamheten skall betraktas såsom fattigvård, lärer vara att återbetalningsskyldighet enligt fattigvårdslagen fästes vid understödet samt att fattigvårdslagens bestämmelser angående den inbördes kompetensen mellan fattigvårds samhället och fattigvårdsstyrelsen iakttagas. Den omständigheten i och för sig att understöd utdelas genom fattigvårdsstyrelsen såsom organ är således icke tillräcklig för att understödet skall betraktas som fattigvård och på sådan grund anses såsom laglig understödsform. Jämväl sådan understödsverksamhet, som bedrives med statsbidrag och i de former, vilka enligt riksdagens beslut stadgats i särskild kungörelse angående statsunderstödd hjälpverksamhet på grund av arbetslöshet, har uppenbarligen av rättspraxis betraktats såsom en av statsmakterna sanktionerad kommunal verksamhet, ehuru densamma icke blivit reglerad i lag. Väsentligt ovissare blir tolkningen beträffande det fall, att annan understödsverksamhet än fattigvård eller annan i lag reglerad verksamhet bedrives utan statsbidrag. E t t sådant förhållande kan tänkas bero på att statsbidrag icke begärts till understödsverksamheten ifråga eller att statsbidrag begärts, men ansökningen avslagits. I sistnämnda fall kan arbetslöshetskommissionen antingen hava ansett behov icke föreligga av understödsverksamhet över huvud inom kommunen eller ansett formerna för den tillämnade understödsverksamheten stridande mot gällande föreskrifter eller, i brist på tillräckliga anslagsmedel, funnit sig böra låta den ifrågavarande understödsverksamheten stå tillbaka för andra föreliggande behov. Blandade fall kunna också tänkas, då arbetslöshetskommissionen medgivit statsbidrag till understöd åt ett visst antal personer, men kommunen beslutar understöd åt flera. Det skulle kunna ifrågasättas att på grund av den prövningsrätt, statsmakterna tilldelat arbetslöshetskommissionen, låta dess beslut vara avgörande och således anse understödsverksamheten i de fall och i den mån

105 kommun fått ansökan om statsbidrag avslagen vara obehörig men beträffande sådana fall, där icke statsbidrag blivit sökt, anse frågan om understödsverksamhetens laglighet bero på huruvida den bedrives i de former, kungörelsen om statsbidrag föreskriver. Någon bestämd ledning av de föreliggande prejudikaten kan emellertid enligt de sakkunnigas mening icke erhållas angående dessa frågor. Vad nu sagts avser den direkta understödsverksamheten, kontant eller in natura, Beträffande hjälpverksamhet i form av kommunalt arbete för arbetslöshetens bekämpande utan statsbidrag är nuvarande rättsståndpunkt likaledes oviss. I specialförfattningarna angående statsunderstödd hjälpverksamhet har dylikt arbete ställts i visst samband med understödet i avseende å såväl behovsprövningen som den beräknade inkomsten. Det synes sannolikt, att man i det sistnämnda av de båda ovan anförda rättsfallen från år 1923, R. Å. ref. nr 30, velat betona detta samband. Det kan emellertid synas, som om ovan anförda rättsfall från år 1925, R. Å. ref. nr 9, stode i strid härmed, i det att besvär över beslut, som bland annat innebar ett frängående av statens arbetslöshetskommissions lönesättning, ogillades. Möjligt är emellertid, att man i besvärsinstanserna ansett sig icke i det då föreliggande målet hava att pröva lönernas belopp, emedan denna fråga icke direkt varit upptagen i det överklagade beslutet, och att man i stället inskränkt prövningen till frågan, huruvida det föreslagna arbetet kunnat betraktas såsom kommunalt ändamål. UtredI anledning av 1933 års riksdags ovan omförmälda skrivelse har Kungl. ning ang. Maj:t föranstaltat om en särskild, genom fil. lic. E. Drougge inom social- kommunal departementet verkställd utredning rörande kommunal understödsverksamhet understödsutan statsbidrag för hjälp åt arbetslösa. Utredningen har delgivits de sak- verksamhet utan statskunniga, vilka med hänsyn till det samband, som i vissa avseenden förebidrag. ligger mellan de sakkunnigas utredningsuppdrag och den här nämnda undersökningen, ansett sig böra i korthet återgiva en del av dess resultat. Den verkställda utredningen avser dels år 1932 och dels tidpunkterna den 28 februari och den 31 oktober 1933. Under år 1932 förekom kommunal understödsverksamhet utan statsbidrag Verksamhetens i anledning av arbetslöshet inom 1 240 kommuner motsvarande i det när- omfattning. maste hälften eller 49 % av samtliga kommuner i riket. Dylik hjälpverksamhet förekom inom de tre största städerna, och beträffande de medelstora städerna kunde endast ett undantag registreras. Inom de mindre städerna förekom sådan verksamhet i 65 fall av 75, medan i fråga om köpingar dylik verksamhet redovisades i ett relativt mindre antal fall, nämligen i 29 fall av 44. Beträffande landskommunerna hade 46" 7 % inberättat kommunal understödsverksamhet, varvid emellertid stor olikhet förelåg mellan jordbruks-, blandade och industrikommuner. Inom den förstnämnda gruppen hade sålunda blott 35'2 % av kommunerna redovisat kommunal understödsverksamhet, medan motsvarande tal för de båda övriga grupperna utgjorde resp. 58'7 och 74*1 %. I fråga om olika län var frekvensen av orter med kom-

106 munal understödsverksamhet mycket olika. Sålunda förekom dylik verksamhet blott inom 16*1 % av kommunerna i Gotlands län, 26'2 % av kommunerna i Älvsborgs län och 27'5 % av kommunerna i Skaraborgs län, medan å andra sidan motsvarande procenttal utgjorde ej mindre än 93"i för Norrbottens, 89'5 för Kopparbergs och 85'7 för Gävleborgs län. Inom 425 kommuner eller 34'3 % av samtliga kommuner, som bedrivit kommunal understödsverksamhet, hade de utgivna beloppen utgjort endast fattigvård enligt 1 § i fattigvårdslagen d. v. s. understöd åt de arbetslösas familjer. Detta var fallet beträffande 4 medelstora städer samt 10 mindre städer, 7 köpingar och 404 landskommuner. Särskilt ofta var understödsverksamheten på detta sätt inskränkt i fråga om jordbrukskommunerna (41'8 %), medan ett motsatt förhållande kunde iakttagas beträffande industrikommunerna (25'0 %). De kommuner, som lämnat rent kommunala arbetslöshetsunderstöd, hade vanligen lämnat understöd med återbetalningsskyldighet, antingen enbart eller vid sidan av understöd utan återbetalningsskyldighet. Inom en del orter gav man emellertid så stort företräde åt kommunala arbetslöshetsunderstöd utan återbetalningsskyldighet, att dylika understöd med återbetalningsskyldighet över huvud taget ej utgåvos. Dessa orter utgjorde tillsammans 129, nämligen Göteborg, 4 medelstora och 4 mindre städer, 3 köpingar samt 117 landskommuner, varav 53 jordbruks-, 31 blandade och 33 industrikommuner. Inom 119 kommuner, varav 6 medelstora och 10 mindre städer, 3 köpingar och 100 landskommuner, förekommo vid sidan av varandra kommunala arbetslöshetsunderstöd med och sädana utan återbetalningsskyldighet. Hela antalet kommuner, inom vilka understöd utan återbetalningsskyldighet hade meddelats, utgjorde sålunda 248. Det under år 1932 utgivna beloppet för kommunal understödsverksamhet utgjorde i runt tal 12,800,000 kronor. Av detta belopp hade cirka 10,700,000 kronor eller närmare 84 % utgivits i form av fattigvärdsunderstöd, medan nära 2,100,000 kronor eller något över 16 % utgått såsom understöd utan återbetalningsskyldighet. För hela riket var den genomsnittliga kostnaden för den kommunala arbetslöshetsunderstödsverksamheten kronor 2'o 7 per år och invånare. I Stockholm uppgick den till ej mindre än kronor 8'4i och i Malmö till kronor 7*4 6. I övrigt uppgick motsvarande belopp till kronor 3'08 i Göteborg, kronor 2'50 inom gruppen medelstora städer, kronor 1*17 i de mindre städerna, kronor 0'7i i köpingarna samt till kronor 1'04 i landskommunerna. Beträffande förhållandena vid de två tidpunkter under år 1933, som undersökningen omfattar, skall här endast nämnas, att antalet kommuner, som den 28 februari resp. den 31 oktober redovisade kommunal understödsverksamhet i anledning av arbetslöshet, utgjorde vid den förra tidpunkten 1 207 eller 47'7 % av rikets samtliga kommuner och vid den senare 983 eller 38'8 % av samtliga kommuner. Dessa siffror äro dock ej direkt jämförbara med de för hela aret 1932 lämnade, enär inom åtskilliga kommuner understödsverksamhet förekommit endast vid vissa tidpunkter under sistnämnda år. Trots att under år 1932 1240 kommuner bedrevo kommunal under-

107 stödsverksamhet mot 1 207 vid tiden omkring den 28 februari 1933, anser utredningens verkställare en tendens föreligga till ökning av antalet kommuner med understödsverksamhet frän det förra året till det senare. Vid 1 jämförelse mellan åren 1932 och 1933 anses vidare kunna konstateras en om i ock svag tendens till ökat företräde för lämnandet av hjälp enligt 1 § i i fattigvårdslagen. Denna omständighet anses icke hava påfordrat särskilt omnämnande, därest ej utredningsmaterialet synts giva vid handen, att s. k. supplementär hjälp, d. v. s. smärre bidrag till utökande av understöd med statsbidrag eller löner vid statliga, statskommunala och kommunala reservarbeten, befunnit sig på ganska stark avskrivning under tiden 1932—1933 och särskilt efter den 1 juli 1933. Med hänsyn härtill och då den supplementära hjälpen ofta synts hava tagit formen av fattigvård enligt 1 § antages, att den framkomna tendensen ej endast är skenbar, utan verkligen återspeglar en växande benägenhet bland kommunerna att begränsa understödsverksamheten till enbart fattigvårdshjälp enligt 1 § i fattigvårdslagen. Därjämte konstateras, att över huvud taget antalet fall av understöd utan statsbidrag nedgått. Beträffande de kommunala arbetslöshetsunderstödens natur hade av under- Understöd eller utan sökningen framgått, att understöd utan återbetalningsskyldighet något oftare med återbetalningsutgått i kontanter än understöd med återbetalningsskyldighet. Den supp- skyldighet. lementära hjälp, som lämnats i form av understöd med eller utan återbetalningsskyldighet, hade till stor del bestått i hyresbidrag. Understödstillskott av andra slag hade emellertid förekommit. Sålunda omnämndes kläder och skodon ät arbetare vid statliga, statskommunala och kommunala arbeten, mat »första veckan» åt arbetare vid statliga reservarbeten, biljetter för besök i hemorten åt nyssnämnda arbetare m. m. Understödstaxa eller tariff hade tillämpats beträffande kommunala arbets- Tariff eller icke. löshetsunderstöd med återbetalningsskyldighet inom 68 kommuner, beträffande understöd utan återbetalningsskyldighet inom 66 kommuner samt beträffande understöd, vilkas karaktär med avseende å återbetalning ej kunnat fastställas, inom 12 orter. Då inom 10 orter fasta understödssatser tillämpats såväl i fråga om understöd med som utan återbetalningsskyldighet, utgjorde hela antalet kommuner, inom vilka taxa eller tariff tillämpades vid tiden för uppgifternas avlämnande 136. Det framhålles emellertid, att de anförda siffrorna äro att betrakta såsom minimisiffror. Påtagligt stark var utbredningen av taxe- eller tariffsystemet inom de större och medelstora städerna. Inom ej mindre än 18 av landets 39 städer med över 10,000 invånare tillämpades sålunda understödsskalor, vilka synbarligen ej blott tjänade till ledning för utmätande av understöd enligt behovsprincipen. Beträffande landskommunerna tillämpades taxa eller tariff relativt ofta inom industrikommuner, men mera sällan inom jordbrukskommuner och s. k. blandade kommuner. Till besvarande har vidare upptagits frågan, i vilken utsträckning kom- Kommunalt vid munerna överskridit sina lagliga befogenheter vid meddelande av kommu- understöd sidan av nala arbetslöshetsunderstöd. Licentiaten Drougge har därvid ställt frågan gällande bestämmelser.

108 så, huruvida inom viss kommun vid någon tidpunkt under åren 1932—1933 förekommit avsteg från fattigvårdslagens bestämmelser. Den minimiutsträckning, i vilken det synts sannolikt, att kommunerna åtminstone vid någon tidpunkt under åren 1932 och 1933 överskridit sina på detta sätt bestämda lagliga befogenheter vid utdelande av kommunala arbetslöshetsunderstöd, framgår av tab. 3. I densamma hava med A betecknats sådana fall, då understöd utdelats utan återbetalningsskyldighet, med B de fall, då annat kommunalt organ än fattigvårdsstyrelsen helt eller delvis haft att bestämma över understödsmedlen, samt med C de fall, i vilka understöd utgått enligt viss taxa eller tariff. Tab. 3. Sammanställning utvisande i vilken utsträckning kommunerna vid hjälp* verksamhet för arbetslösa frångått fattigvårdslagens bestämmelser. Antal kommuner, som frångått

fattigvår islägens bestämmelser i procent av

med hänsyn till

A

Städer med över 100 000 inv. — » 10 000-100 000 » » » under 10 000 » 5 3 83 Landskommuner därav jordbrukskommuner 3 4 » blandade kommuner 26 » industrikommuner.. 2 3 Samtliga kommuner 91

samtliga komSumma samtliga muner, vilka A+B kommuner munalt arbetsA+B A + O B+C + C i riket löshetsunderstöd

B

c

1 3 1 23

1 4 5 1 38

— 9 2 85

5 4

ii 8 19

41 23 21

—

n

3 1 1 14

5 1 1 47

2 17 26 9 299

667 47-2 34-7 20-5 12-6

66-7 54-8 42-6 34-6 34-o

i 4 9

ii 7 29

115 78 111

7"8 14'4 28'2

281 322 45'6

13-9

1 4 2 9 3

Av tablån framgår, att de kommunala myndigheterna i minst 353 eller 13' 9 % av rikets samtliga kommuner åtminstone vid något tillfälle under åren 1932—1933 hade anordnat sådan kommunal understödsverksamhet i anledning av arbetslöshet, vilken i ett eller flera avseenden innebar avsteg från fattigvårdslagens föreskrifter om återbetalningsskyldighet, medelsförvaltning och understöds utmätande efter allenast behovsprincipen. Därest antalet dylika kommuner sättes i relation till antalet kommuner, beträffande vilka förekomst av kommunala arbetslöshetsunderstöd kunnat konstateras, blir procenttalet 35'3. Beträffande storstäderna synes i Stockholm något dylikt avsteg ej hava gjorts, men däremot i Göteborg (principbeslut att kommunala arbetslöshetsunderstöd i regel skola utlämnas utan återbetalningsskyldighet, varjämte tariff åtminstone i viss mening förefunnits) samt i Malmö (tariffsystem). Inom närmare hälften av de medelstora städerna hade myndigheterna av allt att döma överskridit sina lagliga befogenheter vid utdelande av kommunala arbetslöshetsunderstöd. Beträffande mindre städer var relationstalet lägre eller 34'7 % och detta var än mer förhållandet i fråga om

109 köpingar, 20'6 %, samt landskommuner, 12'6 %. Av landskommunerna uppvisade emellertid specialgruppen industrikommuner ett relativt stort antal fall, där avsteg skett från fattigvårdslagens 2 § (28'2 %). Huruvida de kommunala myndigheterna ansett avsteg från fattigvårdslagens föreskrifter i ovan berörda hänseenden lagligen berättigade framgår ej av undersökningen. Det hålles dock för troligt, att särskilt inom landskommunerna den meningen varit ganska utbredd, att kommunala arbetslöshetsunderstöd utgjorde en speciell form av nödhjälp, å vilken fattigvårdslagens föreskrifter över huvud icke behövde tillämpas. Vid utredningen har vidare till undersökning upptagits frågan angående Fordran på vissa allmänna villkor, som inom kommunerna uppställts för erhållande av h e m o r ^att kommunalt arbetslöshetsunderstöd. För att en person skall kunna komma i åtnjutande av dylikt understöd å den ort, där han befinner sig, synes man i allmänhet fordra bland annat, att ett eller flera av följande villkor äro uppfyllda: den arbetslöse skall vara mantalsskriven inom kommunen, han skall hava hemortsrätt i kommunen, han skall vara boende inom kommunen samt därstädes hava innehaft anställning, som icke varit av rent tillfällig natur. De undantag härifrån, vilka åtminstone på en del håll medgivas, torde vanligen avse personer, som hava nära anhöriga inom kommunen eller som hava hemortsrätt inom mycket avlägset belägna orter, eller ock avse understöd av tillfällig natur och särskilt då sådana, vilka skola sätta den arbetslöse i stånd att förbereda eller företaga resa till hemortskommunen. Beträffande något mer än två femtedelar av kommunerna hade uppgivits, att ingen som helst hänsyn togs till mantalsskrivning och hemortsrätt vid beviljande av kommunala arbetslöshetsunderstöd. I fråga om en fjärdedel av kommunerna åter hade klart utsagts, att mantalsskrivning och (eller) hemortsrätt i regel fordrades, för att hjälp skulle lämnas i form av kommunalt arbetslöshetsunderstöd. I fråga om alla de kommuner, vilka uppställt fordringar av här ifrågavarande art, avvisades inom ungefär två tredjedelar sådana hjälpsökande, som ej ägde hemortsrätt i kommunen, medan inom cirka en fjärdedel av orterna mantalsskrivning utgjorde förutsättning för erhållande av kommunalt arbetslöshetsunderstöd. I några få fall (8 kommuner) fordrades blott antingen mantalsskrivning eller hemortsrätt, i ett något större antal fall (23 kommuner) sökte man å andra sidan upprätthålla krav på såväl mantalsskrivning som hemortsrätt. Särskilt beträffande vissa större och medelstora städer voro bestämmelserna rörande hithörande villkor för kommunalt arbetslöshetsunderstöd mycket restriktiva. Med stöd av de erhållna uppgifterna framhålles i utredningen, att genom rådande olikformiga bestämmelser en del arbetslösa de facto bliva utestängda från möjligheten att erhålla kommunala arbetslöshetsunderstöd. Den hjälp till resa till hemortskommunen, som vissa kommuner torde lämna, anses härvidlag icke spela alltför stor roll, liksom ej heller de i ett par fall tydligen existerande överenskommelserna kommuner emellan att meddela arbetslöshetsunderstöd enligt 2 § i fattigvårdslagen, varvid vistelsekommunen erhåller ersättning av hemortskommunen.

110 Till undersökning har vidare uppställts frågan, huruvida avstängning från kommunalt arbetslöshetsunderstöd skedde i anledning av inträffad arbetskonflikt (strejk eller lockout) samt i vilka fall detta ägde rum. Svar å denna fråga hade avgivits av 711 kommuner, varvid dock i 399 fall framgick, att myndigheterna ej haft anledning att fatta ställning till saken, enär konflikt ej förekommit inom orten under de senare åren. Från 206 kommuner, nämligen de tre storstäderna, 23 medelstora och 27 mindre städer, 6 köpingar och 147 landskommuner, meddelades, att avstängning företogs, medan å andra sidan sådan icke förekom inom 106 kommuner, därav 2 medelstora och 8 mindre städer, 1 köping och 95 landskommuner. Det framhålles emellertid beträffande de sistnämnda svaren, att myndigheterna på inånga håll ej göra någon skarp åtskillnad mellan fattigvård enligt 1 och 2 §§ i fattigvårdslagen, varför svaren i viss utsträckning kunna syfta på understöd till den arbetslöses familj, varjämte den möjligheten förefinnes, att understöd visserligen fortfarande utgår under konflikt, men inskränkes till naturaunderstöd, hyresbidrag eller dylikt. Vidare hade efterfrågats, huruvida för erhållande av kommunalt arbetslöshetsunderstöd uppställts något villkor motsvarande bestämmelsen i arbetslöshetshjälpskungörelsen, att »den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, må ej åtnjuta arbetslöshetshjälp under viss av arbetslöshetskommittén bestämd tid, minst fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat». Denna fråga hade besvarats av 717 kommuner. I 270 fall hade därvid emellertid blott utsagts, att myndigheterna ej haft anledning taga ställning till problemet. Av återstående 447 kommuner hade 401, nämligen de 3 största städerna, 24 medelstora och 34 mindre städer, 11 köpingar samt 329 landskommuner, eller i det närmaste 90 % av kommunerna meddelat, att avstängning företogs. De kommuner, vilka meddelat, att avstängning ej förekomme, utgjorde 1 medelstor och 5 mindre städer, 1 köping samt 39 landskommuner. Där frågan om avstängning besvarats jakande, var svaret i allmänhet reservationslöst i fråga om såväl understöd med som utan återbetalningsskyldighet. Motsatsen, alltså partiell avstängning, gällde emellertid beträffande 12 orter, varav 1 större stad (Stockholm), 1 medelstor och 4 mindre städer samt 6 landskommuner. Från Stockholm upplystes sålunda, att »fattigvård enligt 2 § utgår ej i form av hemunderstöd vid oberättigad arbetsvägran». Undersökningen går härefter in på frågan om särskilda föreskrifter eller Behovsprövnmg,karenstid, n o r m e r { fråga om behovsprövning, karenstid och motprestationsarbete vid utgivandet av kommunala arbetslöshetsunderstöd utan återbetalningsskyldighet. Denna del av undersökningen omfattar 154 kommuner. Vad beträffar frågan om behovsprövning hade i fråga om samtliga dessa kommuner uppgivits, att dylik prövning ägde rum före tilldelandet av understöd. Härvid hade nästan undantagslöst de i 13 § andra stycket i kungörelsen den 26 juni 1933 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet meddelade principerna varit vägledande. Endast beträffande Avstängning vid konflikt eller arbetsvägran.

Ill tre landskommuner tillkännagåvos undantag, i det att två kommuner meddelade, att besparingar utgjorde absolut hinder för meddelande av understöd utan återbetalningsskyldighet, varjämte inom en kommun särskild hänsyn togs till antalet barn i skolåldern. Särskild karenstid för understöd utan återbetalningsskyldighet, varmed förstås en principiellt motiverad väntetid till skillnad från den stundom avsevärda väntetiden på grund av undersökning och övrig behandling av ett ansökningsärende, tillämpades regelmässigt inom 90 och i vissa fall i 19 av de ifrågavarande 154 kommunerna. Karenstiden uppgavs i 42 fall omfatta minst 6 dagar. I flertalet övriga kommuner var den föreskrivna minimitiden längre, från 2 till 4 veckor. Beträffande en kommun meddelades, att minimitiden utgjorde en månad för stadigvarande skogs- och jordbruksarbetare samt två månader för industri- och säsongarbetare. I några fall hade direkt angivits, att karenstiden beräknades med hänsyn till den understödssökandes tidigare arbetsinkomst. Med avseende på frågan om motprestationsarbete för kommunalt arbetslöshetsunderstöd utan återbetalningsskyldighet framgår av undersökningen, att intet som helst krav på dylikt arbete uppställts inom 75 eller ungefär hälften av de undersökta kommunerna. Angående den utsträckning, i vilken motprestationsarbete krävdes, hava 56 kommuner lämnat vissa upplysningar. Inom 35 eller i runt tal tre femtedelar av dessa kommuner synes motprestai tionsarbete hava anordnats eller i varje fall eftersträvats beträffande 2 dagar | per vecka och understödd person. I 11 kommuner voro anspråken sänkta till 1—2 dagar per vecka och i 6 kommuner till 1 dag per vecka. Inom 2 : kommuner förekom motprestationsarbete i ännu ringare omfattning. Endast på 2 orter krävdes dylikt arbete mer än 2 dagar per vecka (2—3 resp. 2—4 dagar per vecka). Beträffande nu ifrågavarande 154 kommuner har jämväl undersökts, huruvida för understöd utan återbetalningsskyldighet fordrats anmälan hos organ ; för den offentliga arbetsförmedlingen (regelbunden stämpling). Från 99 kommuner hade uppgivits, att dylik anmälan erfordrades, medan inom 52 orter så ej var fallet. 3 kommuner hade ej besvarat denna fråga. Av speciellt intresse ur de synpunkter, som organisationssakkunniga hava Samarbete j att beakta, torde slutligen vara de upplysningar som vid den här refererade m ° l l a n fattigI undersökningen inhämtats angående samarbete mellan fattigvårdsstyrelse och 0ch arbetslösarbetslöshetskommitté, hetskommitté Förekomsten av och sättet för samarbete mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté belysas av de enquétesvar, som sammanfattats i tab. 4. I tabellen hava — såsom skilda grupper — medtagits såväl kommuner, , vilka enligt lämnade upplysningar bedrivit kommunal understödsverksamhet utan statsbidrag i anledning av arbetslöshet under är 1932 eller vid någon av de två särskilt efterfrågade tidpunkterna under år 1933, som de komr muner, vilka icke redovisat någon dylik verksamhet. Anledningen till att de senare kommunerna här medtagits har varit, att det äger sitt intresse att konstatera även i vilken mån förbindelselänkar mellan fattigvårdsstyrelse

Tab. 4. Samarbetet mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté. (Såsom »A-kommuner» betecknas nedan orter, inom vilka av vederbörande uppgiftsformul tydligt framgått, att kommunal understödsverksamhet utan statsbidrag i anledning av arbetsli het förekommit under år 1932 och (eller) 1933. Övriga kommuner benämnas »B-kommuer».)

Ortsgrupper

Antal Antalet komi undermuner, sökvilka ningen besvainga- rat fråonde gan om komsammuner arbete

Därav kommu ner, från vilka Beträffande kommuner, inom vilka samarbe uppgivits äga rum, har i nedanstående antal fa uppgivits att

samarbete icke äger rum Antal

inga närmare upplysningar om samarbetets art lämnats

samarbete äger rum

%

Antal

%

samarbetet skett under ordnade former Antal I

%

—

1 1 1

— 2

3o

—

Antal

%

samarbetei haft mera tillfällig karaktär Antal |

%

100-0 lOO-o lOO-o

—

-

79-4

—

65-2 69-2 72-8

21 8 241

3 3 2

A-kommuner.

—

1 1 1

100-o lOO-o 100-0

—

—

100-0

67 29 1143

1 3 77

1-5 10-3 6-7

66 26 1066

98-5 89-7 93-3

43 18 776

8'2

91'8

73"o

5'2

94'8

72o

1 1 1

1 1 1

—

67 31 L a n d s k o m m u n e r ... 1 2 7 0 därav: jordbruksG39 kommuner blandade 326 kommuner industri305 kommuner

5'5

94'fi

73'3

93 7

72-6

—

—

100-0

—

—

—

—

3 7 427

—

—

33-3

23-7

100-0 100-0 76-3

3 7 326

7-7

1 4 240

33-3 57-i 73-6

1 3 61

3 4 1

26'2

73-8

8'2

74'3

i

18*3

81'7

9'2

79'o

i

-

Stockholm M a l m ö ... S t ä d e r m e d 10 000— 100 000 i n v å n a r e Städer med under 10 000 i n v å n a r e ...

Samtliga

kommuner

—

B-kommuner. S t ä d e r m e d 10 000— 1 100 000 i n v å n a r e Städer med under 8 10 000 i n v å n a r e 13 Köpingar L a n d s k o m m u n e r ... 1 1 0 3 därav: jordbruks834 kommuner blandade kommuner 180 industri89 kommuner Samtliga Hela

kommuner

20'0

80 0

61'3

76-9

7-7

72-7

—

—

lOO-o

—

—

lOO-o

—

-

—

—

77-i

o

63-8 66-7 73-o

22 11 302

3 3 2

riket.

Städer med över 3 100 000 i n v å n a r e S t ä d e r m e d 10 000— 36 100 000 i n v å n a r e Städer med under 75 10 000 i n v å n a r e 44 Köpingar L a n d s k o m m u n e r ... 2 3 7 3 därav: jordbruksk o m m u n e r 1 473 blandade kommuner 506 industrikommuner 394 Samtliga

kommuner 2 5 3 1

—

—

100-0

70 36 1570

1 3 178

1-4 8-3 11-3

69 33 1392

98-6 91-7 88-7

4-3

5-3

44 22 1016

85"7

6'3

73'4

8"S

6'9

73'4

-

27 T'8

92 2

1*8

71'6

5o

113 och arbetslöshetskommitté finnas ä orter, inom vilka behovet av samarbete organen emellan är mindre utpräglat. De förra kommunerna kallas i fortsättningen för korthets skall »A-kommuner», de senare »B-kommuner». Av A-kommunerna hade 90'8 % besvarat frågan om samarbete, medan beträffande B-kommunerna motsvarande antal uppgick till blott 38" 9 %. Beträffande särskilt B-gruppen torde uteblivna svar i stor utsträckning hava berott på att ingen särskild arbetslöshetskommitté utsetts å orten. Det övervägande antalet svar utsäga, att samarbete var etablerat mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté (89"4 % av samtliga kommuner, som besvarat frågan). Särskilt var detta förhållandet i fråga om A-kommunerna (93*7 %) medan inom B-kommunerna samarbete förekom i relativt mindre utsträckning (76" 9 %). Inom städerna förekom samarbete nästan undantagslöst (endast beträffande en mindre stad har upplysts, att samarbete ej ägde rum). Något mindre vanligt var detta beträffande köpingar (91 "7 %, motsvarande 33 av 36 rapporterande kommuner) samt i landskommuner (88*7 %). Bland de senare var i sin tur samarbete något mindre ofta förekommande i jordbruks- än inom blandade och industrikommuner. Ej sällan hade beträffande sådana kommuner, vilka meddelat, att samarbete ej förekom, utsagts, att intet behov av samarbete förelåge, enär kommunen vore sä liten, att alla förhållanden inom densamma vore väl kända för alla kommunens förtroendemän. I fråga om den form, samarbetet mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté tagit, meddelar tabellen vissa översiktsdata, i det att de orter, beträffande vilka samarbete redovisats, uppdelats i sådana, där förbindelselänkarna de båda organen emellan antingen utgjordes av gemensamma ledamöter, gemensam tjänsteman eller gemensamt register, och å andra sidan sådana, där tillfälligtvis sammankomster anordnats emellan de båda organen eller delegationer ur desamma, då mer eller mindre regelbunden kommunikation ägt rum i form av skriftväxling eller muntliga förfrågningar resp. ordförande emellan samt då samarbete över huvud taget etablerats blott rent tillfälligt och under lösa former. Man har sökt undvika att i den förra gruppen inräkna sädana fall, då blott en gemensam medlem existerat — såvida det ej rört sig om gemensam ordförande för de båda organen — samt även sådana, då den gemensamma tjänstemannen tydligen endast haft att fullgöra rent kamerala åligganden. I de till första gruppen hörande kommunerna har licentiaten Drougge antagit att samarbetet varit fullt betryggande. P å grund av de iakttagelser, som gjorts vid de under närmast föregående avdelning behandlade lokalundersökningarna, ha de sakkunniga icke ansett sig kunna uttala något sådant omdöme, utan allenast angivit det sätt, på vilket samarbetet ordnats. Såsom av tabellen framgår, har ordnat samarbete förefunnits inom närmare tre fjärdedelar av de orter, där samarbete över huvud existerade. Med undantag för landets tre största städer, inom vilka i samtliga fall ordnade samarbetesformer synas existera, är denna siffra i det närmaste representativ för alla slag av ortsgrupper. Blott beträffande småstäder och köpingar US5 7 34

114 framträda något lägre relationstal (63-8 resp. 66'7 %). Märkligt är det förhållandet, att någon egentlig skillnad icke framträder vare sig mellan Akommuner och B-kommuner eller mellan jordbrukskommuner, blandade kommuner och industrikommuner. Huru det ordnade samarbetet varit organiserat, framgår mera i detalj av tab. 5, vilken utvisar att det framför allt var genom gemensamma medlemmar i resp. organ, som samarbete ägde rum. I vissa fall sträckte sig därvid gemenskapen så långt, att fattigvårdsstyrelsen som sådan var utsedd till arbetslöshetskommitté. Av utredningsmaterialet har framgått, att detta omkring årsskiftet 1933—1934 var förhållandet inom åtminstone 37 kommuner, varav en större stad (Härnösand) samt 26 jordbrukskommuner, 5 blandade och 5 industrikommuner. Dessutom voro fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskommittén tydligen nära nog eller till övervägande delen identiska inom minst 18 landskommuner, varav 13 jordbrukskommuner, 4 blandade kommuner och 1 industrikommun. Tab. 5. Uppgifter rörande samarbetet mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté i kommuner, där sådant samarbete varit mera fast ordnat.

Ortsgrupper

Därav kommuner, inom vilka funnos för FVST och AK Antal kommuner inom vilka gemensamma leda- gemensam tjänste- gemensamt remöter man gister samarbete varit mer fast ordnat Antal Antal Antal

Stockholm Göteborg Malmö Städer med 10 000-100 000 inv » » u n d e r 10 000 » Köpingar Landskommuner Därav jordbrukskomrnuner.. » blandade kommuner.. » industrikommuner

1 1 1 27 44 22 1016

1 1 22 41 22 981

lOOo lOO-o 81-5 93-2 lOO-o 96-6

1 11 10 6 62

lOO-o 40-7 22-7 27-3

521 268 227

506 260 215

97-l 97-0 947

13 14 35

2.5 5'2

Samtliga

90 o

kommuner

lOOo

lOOo 1 4 7 4 100

lOOo 14-8 15-9 18-2 9-8

lf) 4

55 19 26

10-6 7'1 11-5

8-2

10-6

6i -

Formerna för samarbetet inom kommuner, som icke hava för fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskommittén gemensamma ledamöter, gemensam tjänsteman eller gemensamt register, belysas i tab. 6. Till sistnämnda tabell må anmärkas, att, i den mån samarbetet är ordnat genom överläggningar o. dyl., torde mången gång i realiteten gemensamma beslut fattas. I flera fall antydes, att noggranna jämförelser beträffande understödsklientelet, understödens storlek o. dyl. anställas pä grundval av avgivna upplysningar, att fattigvårdsstyrelsens och arbetslöshetskommitténs register kollationeras m. m. Såsom torde hava framgått av ovanstående, synes uppgiftsmaterialet giva vid handen, att i en del av de kommuner, där kommunal understödsverk-

115 samhet utan bidrag av statsmedel förekommit, man sökt ordna samarbete mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté, ehuru formerna för samarbetet förete olika grader och olika typer. Tab. 6. Uppgifter rörande samarbetet mellan fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté i kommuner, där sådant samarbete varit av mera tillfällig karaktär. Därav orter, inom vilka samarbetet närmast haft form av

Ortsgrupper

S t ä d e r m e d 10 0 0 0 — 100 000 i n v å n a r e ... Städer med under 10 0 0 0 i n v å n a r e Köpingar Landskommuner Därav jordbrukskommuner » blandade kommuner » industrikommuner Samtliga

kommuner

överläggningar mera regelmera regelAntal orter, mellan FY ST bunden skrift- bundna muntdär samarbetet och AK eller lig rapporteliga underhaft mera mellan delering mellan rättelser tillfällig gerade från de resp. ordmellan resp. karaktär båda organen förande ordförande o. dyl. e. dyl. e. dyl. Antal |

%

Antal

%

Antal

%

37-5

37-5

25o

22 11 302

5 1 30

22-7 9-i 9-9

8 2 54

36-4 18-2 17-9

5 6 174

is

9-0

12 - 5

13 9

22'2

oregelbunden rapportering, samarbete vid tillfälle e. dyl. Antal

%

22-7 54-5 57-6

4 2 44

18-2 18-2 14-6

59-0

19-6

51-4

12-5

8'1

23'3

60-5

8-1

54 5

146 IT. Redan vidtagna åtgärder för centralisering av den kommunala understödsverksamheten. Såsom framgår av föregående avdelningar av detta kapitel hava de olägenheter, som äro förenade med den nuvarande organisationen av den kommunala understödsverksamheten, föranlett vissa kommuner att vidtaga åtgärder i avsikt att inom ramen av nuvarande lagstiftning få till stånd organisatoriska anordningar, som i största möjliga mån neutralisera verkningarna av den nuvarande splittringen inom den sociala understödsverksamheten. H ä r må ytterligare meddelas några upplysningar, som visa, att tendensen i detta avseende är påtaglig och på senaste åren otvetydigt ökat i styrka. Utvecklingen i förevarande avseende är märkbar såväl i städerna som på landsbygden. Enligt upplysningar från svenska stadsförbundet har frågan om den sociala hjälpverksamhetens omorganisation varit uppe till behandling i ett 20-tal stadskommuner under de senaste åren. På huvudsaklig grundval av uppgifter, som inhämtats från förbundets kommunala centralbyrå, lämnas här en redogörelse för behandlingen av ifrågavarande spörsmål i vissa städer. Stockholm. Redan år 1923 vid en i samband med stadshusinvigningen i Stockholm hållen konferens, den s. k. storstadskonferensen, diskuterades frågan om möligheterna att åstadkomma mera enhetlighet i de större städer-

116 nas understödsväsen. Borgarrådet Wictor Karlsson i Stockholm höll därvid ett föredrag om de kommunala understödsformerna, i vilket han framkastade tanken pä en social nämnd. I den följande diskussionen, varunder redogörelser lämnades för Göteborg, Malmö och Hälsingborg i fråga om samarbetet mellan de olika understödsorganen, framhölls bland annat, att huvudvikten vid en omorganisation borde läggas vid upprättandet av centrala register och gemensamma byråer. Konferensens handlingar äro publicerade i Stockholms stadsfullmäktiges tryck 1923, bihang 44. Tanken på en »social nämnd» fördes för Stockholms del vidare av borgarrådet Karlsson. På hans initiativ tillsatte stadskollegiet år 1924 en kommitté för utredning rörande fattigvårdens organisation. Som en punkt på dess utredningsprogram upptogs också frågan om en centralisering av stadens hela understödsverksamhet under en enda understödsmyndighet, en punkt, som kommittén ännu ej behandlat. Efter tillkomsten av den nya barnavårdslagstiftningen upptogs till behandling frågan om lämpliga former för samarbete mellan fattigvård och barnavård och därvid framförde borgarrådet Karlsson ånyo förslaget om en för samtliga understödsgrenar gemensam nämnd. För samarbetsfrågan tillsatta kommitterade, vilka bestodo av delegerade för nyssnämnda kommitté samt representanter för barnavårdsnämnden, hälsovårdsnämnden och pensionsnämnderna, funno visserligen de av förslagsställaren anförda synpunkterna i och för sig värda beaktande, men funno sig böra i främsta rummet undersöka, huruvida olägenheterna kunde avhjälpas inom ramen av den organisation, som blivit av lagstiftningen fastslagen. Sedan det konstaterats, att man kunde vinna ett visst samarbete utan att gå utom den gällande lagstiftningens ram, avstyrkte kommitterade förslaget om social nämnd (bihang 16 för år 1925). En viss centralisering genomfördes sedermera beträffande förberedande arbeten, register, ombudsmannaärenden etc. P å sista tiden har vidare visst samarbete anordnats mellan fattigvårdsnämnden och arbetslöshetskommittén. En tendens i motsatt riktning har dock framträtt genom att barnavårdsnämnden numera beslutat övertaga sina egna ombudsmannaärenden. I Göteborg väcktes 1928 förslag om en utredning rörande centralisering av den sociala verksamheten. Anledningen var vakans ä fattigvårdsdirektörstjänsten. Fattigvärdsstyrelsen framhöll emellertid, att lagstiftningen lade hinder i vägen för en längre gående samorganisation, och förslaget ledde icke till någon åtgärd. I Malmö har drätselkammaren i juli 1934 framlagt ett förslag att hos fattigvårdsstyrelsen upprätta ett centralregister över stadens olika understödstagare. Förslaget har utsänts till de därav berörda styrelserna och nämnderna för yttrande. Barnavårdsnämnden har i avgivet yttrande tillstyrkt förslaget, varvid nämnden betonat, att registret bör vara gemensamt även för andra än de myndigheter, som av drätselkammaren föreslagits, och nämner härvid särskilt nykterhetsnämnden, arbetshemsstyrelsen och pensionsnämnderna. Barnavårdsnämnden uttalar emellertid samtidigt, att det är av största vikt,

117 att frågan om den sociala hjälp- och understödsverksamhetens hela organisation i Malmö i detta sammanhang upptages till prövning. Även om det måhända för närvarande icke kan anses genomförbart med inrättandet av en socialnämnd, är det enligt nämndens mening redan nu av behovet påkallat, att, om ock i mindre utsträckning, söka genomföra eller i allt fall bereda väg för genomförandet av en dylik organisation. Som ett lämpligt led i denna utveckling skulle man kunna tänka sig en centralisering av lokalerna för stadens olika sociala myndigheter och inrättningar. I anslutning härtill framhålles att hos fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden för närvarande arbeta tjänstemän med sådana uppdrag som t. ex. uppgörandet av förhörsprotokoll och hemortsrättsutredningar, vilket arbete vid en genomförd lokalorganisation på ett rationellt sätt skulle kunna centraliseras. I Borås framlades under år 1933 ett förslag till omorganisation av fattigvården. Det föreslogs en gemensam chefstjänsteman för fattigvård och barnavård och det arbete, som ålåg nykterhetsnämnden. Ehuru något hinder ej ansågs föreligga mot ett inordnande även av pensionsnämnden i samarbetet, fick detta tillsvidare anstå och detsamma var fallet med arbetslöshetskommittén. Tillsvidare föreslogs en »syssloman för socialvården» med underlydande personal. Med redan befintliga register som stomme borde utarbetas ett centralregister över hela den kommunala hjälpverksamheten, till vilket register den frivilliga hjälpverksamheten också borde intresseras att lämna uppgifter. Förslaget godkändes av stadsfullmäktige den 14 december 1933, vid vilket tillfälle dock yrkande på »anstånd i avvaktan på den kommande lagstiftningen» framfördes. För fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden har sålunda upprättats en gemensam byrå, socialvårdsbyrån, vars personal i möjligaste mån skall stå till förfogande för alla tre myndigheterna. Sysslomannen är skyldig att närvara vid de nämnda myndigheternas sammanträden och äger därvid att deltaga i förhandlingarna och framställa yrkanden samt få avvikande mening antecknad till protokollet. Enligt sin instruktion skall sysslomannen bland annat med vaket intresse taga del av socialvårdens utformning, arbeta för dess sunda utveckling och föreslå åtgärder, varigenom den på bästa sätt må kunna fylla sin uppgift. Från och med den 1 september 1934 har arbetslöshetskommitténs arbete inordnats i socialvårdsbyrån och den 13 i samma månad väcktes i stadsfullmäktige en motion att även inorganisera pensionsnämndernas verksamhet i social värdsbyrån. En kommitté, tillsatt av de fyra kommunala organ som betjänas av socialvärdsbyrån, är i princip enig om att tillstyrka motionen. I Västerås företogs år 1930 en omorganisation av barnavårdsnämndens verksamhet. Under förarbetena framhöll barnavårdsnämnden bland annat, att det vore ett viktigt samhällsintresse, bland annat ur ekonomisk synpunkt, att barnavärden samordnades med fattigvården. Grunderna för understödstilldelning och hemortsrätt m. m. vore ju i stort desamma och rekryteringen skedde i betydande utsträckning ur fattigvårdsklientelet, som tidigare vore inregistrerat och känt av fattigvårdsbyrån. Till denna byrå skulle enligt nämn-

118 dens mening förläggas administrationen beträffande barns omhändertagande för samhällsvärd och skyddsuppfostran med därtill hörande arbetsuppgifter, men för barnavårdsnämndens övriga verksamhet skulle inrättas en till fattigvårdsbyrån ansluten avdelning med en föreståndare, en kvinnlig barnavårdsman samt en inspektris och sköterska för tillsyn av fosterbarn, • utackorderade barn och en barnavårdscentral. Organisationsförslaget godkändes av stadsfullmäktige. I Sundbyberg har man från och med år 1934 genomfört en centralisering i och med öppnandet av en »social byrå». Denna består av tre avdelningar: en anmälnings- och registreringsavdelning, en undersöknings- och beredningsavdelning samt en kassaavdelning. Den första av dessa är en stadens centrala upplysningsbyrå i hjälpfrågor, dit den hjälpsökande får vända sig för erhållande av hjälp, dock icke för folkpension. Där föres centralregister över understödstagare och avdelningen fungerar såsom arbetsförmedling och kontrollstämplingsorgan. Chefstjänsteman å byrån är sysslomannen. Man har i detta fall begagnat sig av lagstiftningens möjligheter att låta fattigvårdsstyrelsen ombesörja även nykterhetsnämnds och arbetslöshetskommittés uppgifter. I Arvika, Eskilstuna, Karlstad, Landskrona, Södertälje, Trälleborg och Ystad har samarbete organiserats mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd genom gemensamma tjänstemän. I Norrköping har registrering och expeditionsarbete för de båda nämnderna centraliserats. I Lidingö har man, utom sådan gemensamhet i det expeditionella arbetet för dessa båda nämnder, också kommit fram till att uppehålla ständig kontakt med pensionsnämnden, nykterhetsnämnden och arbetslöshetskommittén samt beslutat tillsätta en social assistent för att biträda vid den sociala verksamheten i allmänhet. Utredning i fråga om socialvårdens organisation pågår i Hälsingborg, Uddevalla, Ängelholm och förslag om utredning är under behandling i Kristianstad. I vissa landskommuner pågår en utveckling, som i viss mån kan sägas motsvara den, som förekommer i städerna. Behovet av fasthet och översikt i det kommunala arbetet, särskilt i fråga om den ekonomiska förvaltningen, har gjort det nödvändigt att centralisera vissa förvaltningsuppgifter till ett gemensamt kommunalkontor och att i samband därmed överflytta viss del av det arbete, som tidigare utförts av kommunvalda förtroendemän, till å kommunalkontoret anställda tjänstemän. Centraliserad medelsförvaltning kan enligt gällande bestämmelser icke förekomma i annan kommun, än där kommunalfullmäktige finnas, d. v. s. i regel kommun med mera än 1 500 invånare. På grund av att dylik centralisering i allmänhet förutsätter anställandet av särskild tjänsteman, har emellertid en sådan anordning ansetts ekonomiskt lämplig endast för större kommuner. Enligt inhämtade upplysningar från svenska landskommunernas förbund är det huvudsakligen kommuner med ett invånareantal av 3 000 och därutöver, som hittills anställt avlönade befattningshavare. Undantag

119 härifrån utgöra kommuner i städers omedelbara närhet eller där industrien på ett kraftigare sätt dominerar. Enligt en normalinstruktion, som svenska landskommunernas förbund utarbetat för kommunalkamrerare, ingår en väsentlig del av de uppgifter, som åvila fattigvårds styrelse och barnavårdsnämnd, i dennes åligganden. Sålunda åligger det honom att föra avräkning enligt kortsystem med alla de personer, som erhållit fattigvård och barnavård eller för vilka fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden eljest haft utgift; att föra diarier över fattigvårds- och barnavårdsmål samt över andra till kommunalkontoret inkommande ärenden och däri anteckna åtgärd, som i varje ärende vidtages; att biträda fattigvårdsstyrelse och dess ordförande vid förandet av fattigvårdsprocesser ävensom eljest vid utsökande och indrivning av ersättning för lämnad fattigvård utav enskilda, andra fattigvårdssamhällen, landsting och staten, vartill kommunen är författningsenligt berättigad; att pä samma sätt biträda barnavårdsnämnden och dess ordförande. I normalinstruktionen förekommer icke någon föreskrift, att kommunalkamrern skall biträda övriga sociala organ i deras arbete, men i regel torde dock dylikt biträde ingå i kommunalkamrerns åligganden. Praktiskt taget torde kommunalkamreraren kunna betraktas såsom gemensam syssloman för socialvården i dess helhet. Antalet kommunalkontor uppgives för närvarande utgöra 101, därav 83 upprättade i landskommuner, 17 i köpingar och 1 i municipalsamhälle.

120 Kap. 3. Principdiskussion angående ä n d r i n g a r i den i n r e k o m m u n a l a organisationen. I. Fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd. Före tillkomsten av barnavårdslagen den 6 juni 1924 funnos de viktigaste bestämmelserna beträffande samhällets barnavård fördelade på tre lagar. I lagen den 14 juni 1918 om fattigvården funnos bestämmelser om hjälp från det allmännas sida åt nödställda barn, antingen genom understöd i hemmet eller genom vård utom detta. Verksamheten enligt denna lag utövades inom varje kommun av fattigvårdsstyrelsen. Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn meddelade bestämmelser om sådana barns omhändertagande av det allmänna. Det allmännas organ vid denna verksamhets utövande var skolrådet, folkskolestyrelsen eller, där särskild barnavårdsnämnd var tillsatt, denna. Den tredje av de åsyftade lagarna var lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Denna innehöll bestämmelser om övervakande av vården av barn under sju år, vilka mot ersättning fostrades hos andra än föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar eller förmyndare. Verksamheten enligt denna lag utövades av hälsovårdsnämnden eller kommunalnämnden eller ock av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd. Barnavårdens fördelning på tre särskilda lagar, var och en tillämpad av sin särskilda myndighet, medförde olägenheter. I det till grund för den nu gällande barnavårdslagen liggande, av fattigvårdslagstiftningskommittén uppgjorda förslaget sammanfördes med hänsyn därtill de i de tre nämnda lagarna behandlade delarna av samhällets barnavård i en enda lag och till en enda kommunal myndighet, den senare kallad barnavårdsnämnd. Till motivering av detta förslag, vilket med vissa ändringar genom kungl. prop., nr 150, förelades 1924 års riksdag, berörde föredragande departementschefen de praktiska olägenheterna av den dittillsvarande uppdelningen av barnavårdsverksamheten på flera myndigheter (sid. 43). På grund av denna splittring hade arbetsfältet icke kunnat i sin helhet överblickas och några gemensamma riktlinjer för verksamheten hade ej kunnat uppdragas. Åtgärder, som vidtoges av den ena eller andra myndigheten, bleve vitt skilda från varandra såväl i fråga om art som räckvidd och detta även om de fall, som skulle behandlas, vore varandra likartade och de särskilda lagarnas bestämmelser icke med nödvändighet föranledde så stor olikhet i behandlingen. Olägenheter uppstode även av att de olika myndigheternas verksamhetsområden stundom delvis sammanfölle. Genom en centralisering av barnavårdsbestämmelserna och barnavårdsverksamheten till en lag och en myndighet skulle enligt departementschefens tanke vinnas betydande för-

121 delar (sid. 57). Bland dessa nämndes, att barnavårdsarbetet inom varje kommun skulle kunna utföras efter mera enhetliga principer och med större målmedvetenhet, att gentemot de försörj are, vilka bleve föremål för samhällets inskridande, ett mera likformigt och rättvist förfarande kunde förväntas, att tvekan och tidsutdräkt vid fallens behandling genom remiss från en myndighet till en annan till stor del kunde undvikas samt gränsfall, i fråga om vilka ingen myndighet ansåge sig behörig och skyldig att ingripa, mera sällan än för det dåvarande behövde uppstå, att den förefintliga svårigheten för allmänheten att avgöra, till vilken myndighet anmälan borde göras om missförhållanden beträffande barn, skulle väsentligen upphöra, att arbetskraft, tid och kostnader, särskilt i större kommuner, skulle kunna besparas på samma gång som arbetet kunde mera effektivt bedrivas, att större utsikter skulle finnas att för arbetet förvärva de lämpligaste och mest intresserade personerna, att, med hänsyn till att de skilda grenarna av barnavården vore varandra närstående, sysslandet med en av dem skulle ge ökad erfarenhet och kompetens jämväl för de övriga, att åt den barnavårdande kommunala myndigheten skulle beredas en betydande och inflytelserik plats i samhället, vilket skulle vara ägnat att befrämja barnavårdens höjande, samt att möjlighet skulle vinnas att med rimliga kostnader få till stånd en effektiv kontroll från statens sida över barnavården, vilket med bibehållande av den dåvarande tredelade organisationen knappast skulle låta sig göra. Till frågan, åt vilken myndighet vid en centralisering av barnavården denna borde anförtros, anförde departementschefen, att fattigvårdsstyrelsens mest omfattande uppgift, nämligen att giva understöd åt äldre behövande, vore så artskild från verksamheten med uppfostran åt vanartade m. fl. barn och tillsynen över fosterbarnsvården samt i större kommuner så krävande, att det ej kunde ifrågasättas att som regel lägga barnavårdsverksamheten till fattigvårdsstyrelsen (sid. 58 f.). Det krävdes väsentligt andra egenskaper av dem, som skulle handhava understödsverksamheten bland äldre fattiga, än av dem, som skulle söka tillrättaföra vanartade och vårda sig om sedligt försummade och vanartade barn eller kontrollera t. ex. späda fosterbarns vård. Departementschefen ansåge i stället, i likhet med fattigvårdslagstiftningskommittén, att centraliseringen borde ske hos barnavårdsnämnden. Beträffande gränsdragningen mellan fattigvårdsstyrelsens och den nya barnavårdsnämndens uppgifter anförde departementschefen, att man genom att av fattigvårdens dittillsvarande skyddslingar till barnavårdsnämnden överföra dem, som vårdas utom sina hem, torde erhålla en principiellt motiverad och även i praktiken lätt skönjbar gräns (sid. 62). Till motivering av förslaget att till barnavårdsnämndens verksamhet hänföra vårdandet av barn utanför deras hem, oberoende av orsaken till vården, anförde departementschefen, att i stort sett samma synpunkter gjorde sig gällande då fråga vore om fattiga barn, vilka vårdas utanför föräldrahemmet, och då det vore fråga om barn, vilka på grund av vanvård, vanart eller sedlig försummelse skiljas från sina hem; det gällde i båda fallen att skaffa barnen hem samt vård och uppfostran, som skulle göra dem samhällsdugliga, att tillse att barnens

122 vård och uppfostran ej försummades samt att barnen under den närmaste tiden efter det kommunens omedelbara befattning med dem upphört artade sig väl. För att vid eventuell meningsskiljaktighet mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd lösa frågan, till vilken av dessa ett ärende hör, insattes i barnavårdslagen ett stadgande, 16 § 2 mom., om en tremannanämnd, bestående av en för båda myndigheterna gemensam ledamot jämte ytterligare en ledamot från vardera, med uppgift att avgöra frågan. Den samhälleliga barnavårdens centralisering genom barnavårdsreglernas sammanförande till en lag och barnavårdsärendenas hänförande till en nämnd torde i stort sett ha främjat det ändamål, som åsyftades med reformen. På det hela taget har, efter vad allmänt erkännes, omorganisationen av barnavården medfört stora framsteg i avseende å det kommunala barnavårdsarbetet. Av värde har särskilt varit, att barnavärdsärendenas koncentrering till en nämnd, som blott haft att syssla med dithörande frågor, gjort det lättare än förut att för barnavårdsarbetet förvärva lämpliga krafter. Personer, som besitta särskilt intresse och fallenhet för barnavård och som disponera tillräcklig tid att ägna åt de ofta ömtåliga och tidskrävande fall, vilka där förekomma, kunna nämligen ofta icke tagas i anspråk för arbetet inom fattigvården. Vid sidan av de fördelar, som den år 1924 beslutade omorganisationen av barnavården fört med sig, ha emellertid även yppat sig olägenheter vid arbetet inom den nya organisationen, vilka belysas av uttalanden vid den förut omnämnda av de sakkunniga år 1929 utförda undersökningen (se bilagan). Olägenheterna synas framför allt vara förknippade med de fall, i vilka understöd skall utgå enligt barnavårdslagen. E t t i uttalandena berört typfall, i vilket de nuvarande lagbestämmelserna föranleda att både fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd ingripa, utgör det fall, att en ensamstående familjeförsörjare, t. ex. en änka, med minderåriga barn, vilken åtnjuter fattigvård, råkar ut för sjukdom, som nödvändiggör vård å sjukhus. Om barnen då icke kunna lämnas kvar i hemmet, är rätta myndigheten för deras omhändertagande barnavårdsnämnden, ehuru fallet i övrigt både före och under sjukdomen behandlas av fattigvårdsstyrelsen. Om änkan måste vistas å sjukhus upprepade gånger men dessemellan är frisk och i stånd att taga vård om sina barn, kan på grund därav barnavårdsnämnden bliva nödsakad att tid efter annan taga hand om barnen, medan fattigvårdsstyrelsen mera kontinuerligt följer fallet. E t t liknande typfall är det, då en fattigvårdsunderstödd familjs minderåriga barn råkar ut för en sjukdom, som föranleder dess intagande på sjukhus. Befattningen med barnet tillkommer i sådant fall barnavårdsnämnden, ehuru fallet i övrigt alltjämt tillhör fattigvårdsstyrelsens prövning. Den i de anförda typfallen framträdande olägenheten, att medlemmar av samma familj bliva föremål för olika nämnders verksamhet, gör sig även kännbar i det fall, att i en familj som är i behov av understöd finnas barn såväl över som under den för barnavårdsnämndens ingripande bestämda åldersgränsen. Att understöd, som i de anförda fallen är händelsen, utgives av två skilda nämnder, medför, för det fall att

123 hemortskommun och vistelsekommun ej sammanfalla, den ytterligare komplikationen, att process mot hemortskommunen om ersättning för vårdkostnaden måste föras dubbelt, nämligen av fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen mot fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen och av barnavårdsnämnden i vistelsekommunen mot barnavårdsnämnden i den senare kommunen. Det torde genom det anförda vara tydligt, att särskiljandet av fattigvård och barnavård i icke ringa omfattning föranleder dubbelarbete. Grunderna för understödstilldelningen och för hemortsrätt äro ju i stor utsträckning desamma inom fattigvården och inom barnavården, och rekryteringen av den ena nämndens klientel sker till stor del ur den andra nämndens. Att på sätt här illustrerats nämnderna måste övertaga fall från varandra, inverkar otvivelaktigt menligt på den kommunala hjälpverksamhetens snabbhet och effektivitet. Den stundom oklara gränsdragningen mellan fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens verksamhetsområden kan ock lätt medföra, att understöd utgår i fall då så icke bort ske och att tvärtom, på grund av olika meningar om till vilken nämnd ett ärende hör, en i och för sig behövlig hjälpåtgärd underlåtes. Den nyss berörda anordningen med en tremannanämnd för att skilja mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd har nämligen, enligt vad erfarenheten utvisat, icke varit till fyllest. De nu berörda fall, i vilka olägenheter uppstått, ha varit sådana, i vilka barnavårdsnämnd haft att utöva understödsverksamhet. Även pä andra områden av barnavårdsnämnds verksamhet möta emellertid svårigheter, härrörande ur särskiljande av fattigvård och barnavård. Enligt lagen om barn utom äktenskap åligger det barnavårdsnämnd att utöva tillsyn över barnavårdsmännens verksamhet. Därigenom har barnavårdsnämnden fått sig ålagt att i mån av behov ingripa för att tillse, att åtgärder vidtagas i syfte att förmå försumliga fäder till barn utom äktenskap att lämna uppfostringsbidrag. Det är emellertid icke barnavårdsnämndens utan fattigvärdsstyrelsens sak att behandla frågan om understöd åt modern, i händelse uppfostringsbidraget skulle utebliva eller vara otillräckligt. Uttalandena i den av de sakkunniga utförda undersökningen giva vid handen, att det samarbete mellan nämnderna som borde följa av denna fördelning av uppgifterna icke alltid varit tillfredsställande, och det namnes, att fattigvårdsstyrelse utgivit understöd i o vetskap om att den ifrågavarande kvinnan åtnjutit uppfostringsbidrag för sitt barn. De olägenheter, som enligt det anförda äro förknippade med att såväl barnavårdsnämnd som fattigvårdsstyrelse kunna ha anledning att taga befattning med barn utom äktenskap och deras mödrar, gälla som synes de ekonomiska förhållandena. Barnavårdsnämndens personligt omvårdande verksamhet beträffande barn utom äktenskap är tydligare avskild från fattigvården. På liknande sätt gäller det allmänt beträffande alla de här berörda svårigheter, som vidlåda särskiljande av fattigvård och barnavård, att de icke så mycket hänföra sig till barnavårdsnämndernas verksamhet i vad den avser omhändertagande av barn eller ungdom för skyddsuppfostran eller samhällsvård eller avser övervakande av fosterbarnsvården eller annan mera personligt skyddande och stödjande verksamhet.

124 Som av det följande skall framgå, ha de sakkunniga gjort ett försök att genom jämkning av den nuvarande gränsdragningen mellan fattigvårdsärenden och barnavårdsärenden i någon mån undanröja de olägenheter, vilka enligt det sagda äro förknippade med särskiljandet av fattigvård och barnavård. Den nära samhörighet, som i åtskilliga avseenden består mellan fattigvård och barnavård, vållar emellertid betydande svårigheter, då det gäller att genom fasta regler avgränsa dessa båda områden från varandra. En ändamålsenlig fördelning av arbetet mellan skilda organ för de nämnda båda verksamhetsområdena kräver nämligen, att hänsyn tages till de speciella omständigheterna i varje särskilt fall, och många fall äro så beskaffade, att de, om skilda organ för fattigvård och barnavård finnas, icke gärna kunna tilldelas endast det ena av dessa organ men å andra sidan fordra en enhetlig handläggning. Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga tagit under övervägande, huruvida icke fattigvård och barnavård kunde sammanföras till handläggning av samma organ. E n sådan åtgärd skulle pä visst sätt innebära ett fullföljande av den centralisering, som beslöts år 1924. Nämnda års reform skulle sålunda alltjämt bestå i vad den upphävde splittringen inom barnavårdsverksamheten, och en ytterligare koncentrering av den kommunala hjälpverksamheten skulle ske genom sammanföring av fattigvården och barnavården. Ä andra sidan skulle åtgärden rikta sig emot den specialisering av barnavårdsarbetet, som skedde genom inrättandet av ett särskilt organ för all barnavård. En viss särställning torde likväl även vid ett sammanförande av fattigvård och barnavård kunna beredas denna senare, och enligt de sakkunnigas uppfattning bör inom ramen av en gemensam organisation för fattigvård och barnavård kunna vidtagas sådana anordningar, att barnavårdens intressen bliva lika väl tillgodosedda som med nuvarande organisation. På de håll, där man praktiskt tagit itu med problemet om en centralisering av de sociala hjälporganens uppgifter har man, såsom av framställningen i Kap. 2 framgår, icke tvekat i fråga om barnavårdsnämndens samordnande med övriga hjälporgan, och en av de allra första åtgärderna vid en centralisering har ofta varit att sammanföra barnavårdsnämndens arbete med fattigvårdsstyrelsens. I ljuset av den uppfattning, som sålunda framträtt i den praktiska verksamheten, synas de betänkligheter, som flerstädes — och även i direktiven för de sakkunnigas arbete — yppats mot ett sammanförande av fattigvårdens och barnavårdens organ, till icke obetydlig del vara av teoretisk natur. Med utgångspunkt från dessa överväganden ha de sakkunniga uppgjort ett förslag, enligt vilket fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd sammanförts till ett organ, en social nämnd. Såsom på andra ställen i detta kapitel kommer att utvecklas, skall enligt förslaget denna sociala nämnd jämväl ha att övertaga vissa andra kommunala organs uppgifter. Vid utformandet av sitt förslag i nu förevarande del ha de sakkunniga särskilt haft för ögonen angelägenheten av att icke genom den sociala nämndens bildande den fördel av den nuvarande ordningen går förlorad, som

125 består däri att barnavårdsnämnderna enligt vad erfarenheten ådagalagt äga förmåga att till sig knyta för barnavården särskilt lämpade krafter. Bland de anordningar, som i detta syfte vidtagits, är till en början att nämna, att det enligt förslaget är sörjt för att i allmänhet, där läkare finnes att tillgå, plats för denne beredes i den sociala nämnden. Från barnavårdslagen ha vidare upptagits vissa bestämmelser, som åsyfta att tillföra nämnden, när denna har att handlägga barnavårds- eller ungdomsskyddsärenden, särskild sakkunskap i dessa frågor. Enligt förslaget skola i nämnden vid handläggning av dylika ärenden finnas såsom ledamöter en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst samt en i kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild folkskoleinspektör. För kommuner med flera invånare än 1 500 — för vilka kommuner enligt förslaget inrättande av social nämnd är obligatoriskt — innehåller förslaget vidare — likaledes såsom obligatorisk — en särskild anordning åsyftande att tillförsäkra barnavårds- och uppfostringsfrågorna sakkunskap och intresse. Enligt förslaget skall nämligen i dessa kommuner finnas ett särskilt utskott av den sociala nämnden med uppgift att handlägga dylika frågor, ett barnavårdsutskott. För kommuner, vilka icke nå upp till det nämnda invånarantalet, skall enligt förslaget gälla, att de äga inrätta dylikt utskott. För övrigt skall det stå kommunerna fritt att tillsätta utskott även för andra grupper av ärenden. I barnavårdsutskottet, som kommer att uteslutande ägna sig åt barnavårdsärenden, kunna placeras nämndsledamöter, som äro särskilt lämpade för arbete med barnavård och ungdomsskydd, och i utskottet kunna enligt förslaget även personer som stå utanför nämnden upptagas såsom ledamöter. Enligt de sakkunnigas mening vinnes genom anordningen med ett sådant utskott en organisation, som är väl ägnad att tillvarataga de för barnavårdsarbetet speciellt lämpade krafterna. Samarbetet mellan nämnden och utskottet förmedlas enligt de sakkunnigas förslag av de för båda organen gemensamma ledamöterna. I detta avseende är särskilt att märka, att enligt förslaget nämndens ordförande skall vara självskriven ledamot av utskottet. I förhållandet mellan de två organen är nämnden att anse såsom den överordnade. Utskottets beslut skola sålunda underställas nämndens prövning. Beträffande fördelningen av ärenden mellan den sociala nämnden och barnavårdsutskottet gäller enligt förslaget, att till utskottet obligatoriskt höra ärenden som angå omhändertagande av eller tillsyn över barn eller ungdom eller förordnande eller entledigande av barnavårdsman eller tillsyn över barnavårdsmans verksamhet, i vad rör barns personliga förhållanden. Huruvida barnavårdsnämndernas nuvarande befattning med uppsökande och efterhållande av försumliga fäder till barn utom äktenskap skall övertagas av den sociala nämnden eller av annat utskott än barnavårdsutskottet, bör avgöras i det reglemente, som enligt vad nedan anföres skall finnas för nämnden. Omhändertagande av barn för samhällsvård eller skyddsuppfostran och övervakande av barnhem och enskilda fosterhem skall i regel vara barna-

126 vårdsutskottets sak, liksom ock beredande av ungdomsskydd. Beträffande intagande av barn å sjukhus torde enligt förslaget komma att gälla, att om barnet dessförinnan hört till den sociala nämndens eller fattigvärdsutskottets klientel, det icke blott emedan det skall intagas å sjukhus behöver överföras till barnavårdsutskottets skyddslingar. Någon medelsförvaltning skall enligt förslaget icke tillkomma barnavårdsutskottet, utan alla understöd skola utbetalas genom den sociala nämndens kassa, men barnavärdsutskottet skall ha befogenhet att genom att besluta om barns intagande å barnhem eller utackorderande i enskilt fosterhem ikläda kommunen kostnader för barnet. De närmare reglerna för fördelningen av ärenden mellan nämnd och utskott och mellan utskotten inbördes skola enligt förslaget fastställas av kommunen genom reglemente. Med hänsyn till vad som anförts om svårigheten att uppställa fasta regler för ärendenas fördelning och önskvärdheten av att kunna beakta de individuella omständigheterna, bör det dock vara förbehållet nämnden och dennas ordförande att i särskilda fall medgiva undantag från reglerna. I kommun, vilken väl äger social nämnd men icke särskilt barnavårdsutskott — något som kan inträffa för de kommuner vilkas invånarantal icke överstiger det för skyldigheten att inrätta social nämnd och barnavärdsutskott fastställda antalet 1 500 och som funnit skäl att inrätta social nämnd men ej ansett lämpligt att tillsätta barnavärdsutskott — skall enligt förslaget den sociala nämnden utse en av sina ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavärds- och uppfostringsfrågor att vara föredragande i det slags ärenden som i andra kommuner ankomma på barnavårdsutskottet. Såsom redan i det föregående antytts, skall enligt de sakkunnigas förslag det sammanförande av fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, i vilket förslaget i förevarande hänseende utmynnar, icke vara obligatoriskt för alla kommuner. För de minsta kommunerna, nämligen kommuner med ett invånarantal icke överstigande 1 500, föreslå de sakkunniga nämligen blott, att det skall stå dem fritt att genomföra sammanslagningen. Att bestämmanderätten, när det gäller dessa minsta kommuner, enligt förslaget överlämnas åt kommunerna själva, beror därpå att det erfarenhetsmaterial som stått de sakkunniga till buds icke innefattar avgörande belägg för att den nuvarande organisationen i dessa kommuner medför allvarliga olägenheter som skulle kunna avhjälpas genom en sammanslagning. De sakkunniga tillåta sig emellertid förorda, att även i små kommuner en sammanslagning äger rum. Genom de nu i korthet återgivna stadganden, som innehållas i de sakkunnigas förslag, blir barnavården — och den därmed förbundna ungdomsskyddsverksamheten — enligt de sakkunnigas mening föremål för den centralisering, som enligt vad utredningen visar är önskvärd. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna torde å andra sidan vara så smidiga, att de tillåta att organisationen av hjälpverksamheten anpassas efter olika kommuners egenart. Det är ock de sakkunnigas förhoppning, att bestämmelserna giva möjlighet att organisera barnavårdsarbetet på sådant sätt att de för sådant arbete särskilt lämpade krafterna kunna tagas i anspråk av det all-

127 manna. Det bör i detta avseende tilläggas, att förslaget icke gör någon ändring i barnavårdslagens bestämmelser om möjlighet att i barnavårdsärenden anlita lämpliga personer såsom kretsombud eller på annat sätt.

IL Pensionsnämndernas ställning. Bland de kommunala organen för social hjälpverksamhet intaga pensionsnämnderna i viss mån en särställning. De äro icke medelsförvaltande utan ha endast att i första hand fatta beslut över ansökningar om pensionstillägg och understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, vilka beslut sedan icke träda i kraft förrän de efter granskning vunnit godkännande av en central statlig myndighet, pensionsstyrelsen. Det allmännas kostnader för de av pensionsnämnderna beslutade pensionstilläggen och understöden bekostas för närvarande i regel endast till en åttondel av vederbörande primärkommun, vilken kostnadsandel dock av 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslagits höjd till en fjärdedel. Om man ser på kostnadsfördelningen, företräda pensionsnämnderna således icke en understödsverksamhet av i huvudsak primärkommunal karaktär. Detta förhållande lärer emellertid icke vara avgörande då det gäller organisationen av viss social verksamhet, lika litet som den omständigheten att staten bekostar en mycket väsentlig del av hjälpverksamheten för arbetslösa fått hindra att denna verksamhet lokalt har handhafts av organ, understundom sam organiserade med eller utgörande andra kommunala nämnder ehuru med statlig kontroll. I det ena som det andra fallet torde det viktigaste vara att finna en form, vilken i möjligaste mån betryggar en riktig prövning av behovet utan onödig omgång för de hjälpsökande. Därvid kan man ej heller mer än i ganska begränsad omfattning taga hänsyn till åskådningar från en tid, då man ännu icke hade erfarenhet av just de svårigheter inom understödsverksamheten, vilka nu påkalla förbättringar av organisationen. Vid tiden för pensionsförsäkringens tillkomst förelåg en fattigvårdslagstiftning, vilken snarast var skrämmande för de hjälpsökande och enligt vår tids uppfattning även i övrigt behäftad med ganska stora brister. Det var då naturligt, att man ansåg det önskvärt att införa en sträng åtskillnad mellan pensionsförsäkring och fattigvård åtminstone i formen. I realiteten har utvecklingen gått därhän, att önskemålet förverkligats allenast i begränsad omfattning. Såsom framgår av 1928 års pensionsförsäkringskommittés utredning hava pensionärerna endast på den rena landsbygden i större utsträckning kunnat reda sig med sina pensioner utan komplettering av fattigvården. Fattigvården har dessutom på sina håll nått upp till högre understödsbelopp än pensionerna. Till denna utveckling har uppenbarligen bidragit den humana anda, som präglar 1918 års fattigvård slag och dess tilllämpning. Numera kan det därför icke på samma sätt som förut ligga något stötande i att för pensionsverksamheten använda ett organ, som tilllika handhar fattigvårdens angelägenheter. Ej heller ligger häri någon avvikelse från strävandena att inrätta pensionsförsäkringen på sådant sätt, att dess klientel blir oberoende av fattigvården.

128 Oaktat den utveckling, som sålunda i verkligheten försiggått, har enligt den föreliggande utredningen anknytningen mellan pensionsnämnder och fattigvårdsstyrelser alltjämt varit anmärkningsvärt ringa. Enligt 1929 års undersökning utgjorde de kommuner, där pensionsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas ordförande voro gemensamma, allenast 12-6 % av samtliga kommuner, och i övrigt har såsom regel ordnad samverkan saknats. Det övervägande antalet av pensionsstyrelsens ombud har ansett, att härigenom icke några olägenheter framkallats. I dessa yttranden torde man dock i allmänhet hava tagit hänsyn endast till pensionsverksamheten i och för sig och icke till annan hjälpverksamhet, vilken för ombuden i regel är främmande. Från en del fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt fattigvårdsstyrelseordförande däremot hava framdragits åtskilliga konkreta exempel på olägenheter till följd av det bristande samarbetet. Sålunda framhålles, att den rådande bristen på samverkan framkallat missbruk, i det att exempelvis understöd från fattigvården utmätts utan hänsyn till samtidigt utgående folkpension. Understundom har understödstagaren avsiktligt dolt pensionen, och ibland har fattigvårdsstyrelsen låtit ett beviljat understödsbelopp löpa utan att uppmärksamma att understödstagaren erhållit pension, som särskilt genom retroaktivbestämmelserna kunnat uppgå till betydande belopp. Att pensionstagare med pensionstillägg uppburit arbetslöshetsunderstöd eller haft sysselsättning i reservarbete har också konstaterats. På senaste tid hava i vissa större kommuner anordningar träffats för att åtminstone det befintliga materialet skall utnyttjas av olika organ. Men även om felaktigheter icke skulle ha påvisats, synes det obestridligt, att de för understödet grundläggande orsakerna enligt de båda lagarna ligga varandra så nära, att prövningen helst bör verkställas av ett gemensamt organ. Om pensionsförsäkringslagen ändras enligt det förslag, som framlagts av majoriteten i pensionsförsäkringskommittén, kommer rätten till pensionstillägg vid 67 års ålder och pensionstilläggets belopp att helt och hållet bero på sökandens ekonomi, varvid vissa slag av inkomster kräva särskild uppmärksamhet. Enligt gällande pensionsförsäkringslag åter, och det därmed i denna del överensstämmande minoritetsförslaget, kan pension beviljas före nämnda ålder, om definitiv arbetsoförmåga då är för handen och de ekonomiska förutsättningarna föreligga. I det ena som i det andra fallet fordras en undersökning, liknande den som skall verkställas enligt fattigvärdslagen. Den kunskap, som erhålles genom en sådan prövning, kan och bör användas, då understöd i andra former ifrågasattes. Även för den understödssökande själv innebär en sådan organisation betydande lättnad. Han slipper att hänvisas från den ene till den andre med den nedslående känslan att överallt vara ovälkommen. A andra sidan vet han med sig, att han icke kan kringgå den allmänna sociala erfarenhet och den speciella kännedom om hans personliga förhållanden, som de kommunala myndigheterna besitta. Kontrollen blir härigenom väsentlig underlättad. I kommuner av sådan storleksordning, att andra organ för social hjälp-

129 verksamhet obligatoriskt böra sammanföras — eller enligt de sakkunnigas mening kommuner med mera än 1 500 invånare — synas således övervägande skäl tala för att jämväl pensionsnämnderna innefattas under sammanslagningen. Genom att de sakkunnigas förslag utformats på det sätt, att kommunerna äga befogenhet att inrätta utskott av de sociala nämnderna för särskilda grupper av ärenden, har möjlighet kunnat öppnas för kommunerna, därest de så önska, att tillsätta ett särskilt pensionsutskott. Till detta kunna de personliga krafter knytas, vilka visa ett speciellt intresse för pensionsförsäkringen men icke kunna offra tillräckligt mycken tid på annan hjälpverksamhet. P å samma gång betrygga de föreslagna föreskrifterna angående utskottens sammansättning, att sammanhållning med understödsverksamheten i övrigt kommer att äga rum.

III. Nykterhetsnämndernas ställning. Vad beträffar frågan huruvida skäl föreligga att sammanföra nykterhetsnämnd med fattigvårdsstyrelse, är till en början att erinra om det i Kap. 1 anmärkta förhållandet, att i flertalet landskommuner särskild nykterhetsnämnd icke inrättats och att jämväl i ett antal städer icke finnes särskild sådan nämnd. I de kommuner, i vilka icke finnes särskild nykterhetsnämnd, tjänstgör fattigvårdsstyrelsen såsom nykterhetsnämnd. Erfarenheten torde därför få anses giva vid handen, att på många håll något verkligt behov av särskild nykterhetsnämnd icke gjort sig gällande och att de på sådan nämnd ankommande göromålen på många håll kunnat ombesörjas i samband med fattigvården. Att ett nära samband består mellan fattigvårdsstyrelses och nykterhetsnämnds verksamhet, framgår jämväl därav, att en stor del av de fall, i vilka nykterhetsnämnd ingriper, på ett ganska tidigt stadium bliva föremål för fattigvårdsstyrelsens behandling. I en av de sakkunniga utförd undersökning (se bilagan till detta betänkande) har särskilt påtalats det fall av dubbelarbete genom såväl fattigvårdsstyrelse som nykterhetsnämnd, att fattigvårdsstyrelsen förbereder internering i arbetsanstalt av alkoholist i hans egenskap av försumlig försörj are samtidigt som nykterhetsnämnden förbereder hans internering i alkoholistanstalt. Någon anordning för samarbete mellan fattigvårdsstyrelse och nykterhetsnämnd i dessa och liknande fall är icke föreskriven i författningarna. Jämväl med barnavårdsnämnds verksamhet kan nykterhetsnämnds stå i beröring. Jämförelsevis talrika äro de fall, i vilka barnavårdsnämnd ingriper för att för samhällsvård omhändertaga barn från familjer som äro förstörda av dryckenskap. Hänförandet av nykterhetsnämnds uppgifter till en social nämnd synes på grund av det anförda väl grundat. Det är att antaga, att ett intimt samarbete mellan ä ena sidan nykterhetsvården och å andra sidan fattigvård och barnavård skall visa sig bliva till båtnad för den förra genom att infoga den i dess naturliga sammanhang med andra sociala uppgifter. Det vid den nyssnämnda undersökningen i en del fall framställda påståendet, 1S57 34

130 att nykterhetsvårdens organ inskränker sig till att bistå länsstyrelserna vid handläggning av frågor om indragning av körkort på grund av fylleri vid ratten och att bistå spritbolagen vid behandling av frågor om tilldelning å motbok, kan förväntas därmed förlora varje berättigande. För att de speciella nykterhetsintressena skola bliva tillbörligt tillgodosedda ha de sakkunniga emellertid i sitt förslag öppnat möjlighet för den sociala nämnden att tillsätta en särskild föredragande för nykterhetsärenden. Likaså öppnar förslaget möjlighet för nämnden att anförtro dessa ärenden åt ett särskilt av nämnden tillsatt utskott.

IV. De erkända sjukkassornas och arbetslöshetskassornas deltagande i den kommunala hjälpverksamhetens organisation. I direktiven för de sakkunnigas arbete har departementschefen berört frågan, huruvida de erkända sjukkassornas organ borde på ett eller annat sätt deltaga i det allmännas hjälpverksamhet. I betraktande av att de erkända sjukkassorna redan med nu gällande bestämmelser kunnat tagas i anspråk för medverkan vid förvaltningen av försäkringen för olycksfall i arbete, synes icke föreligga anledning för de sakkunniga att framställa nya förslag angående samarbetet mellan det allmännas organ och sjukkassorna på detta område. Mera övervägande förtjänar i detta sammanhang frågan om de erkända sjukkassornas deltagande i den kommunala hjälpverksamhetens organisation. Vid överläggningar, som de sakkunniga haft med 1928 års pensionsförsäkringskommitté och med representanter för sjukkasserörelsen, ha de sakkunniga emellertid erfarit, att å sjukkassehåll råder viss betänksamhet mot tanken, att staten skulle ålägga de erkända sjukkassorna att aktivt medverka i sådan social verksamhet, som icke har direkt samband med sjukförsäkring. Det befaras nämligen, att en utveckling i sådan riktning skulle komma att inverka menligt på anslutningen till kassorna, vilket i nuvarande skede är särskilt ömtåligt, då den vid 1931 års riksdag beslutade genomgripande sjukkassereformen ännu icke är slutligen genomförd. Därtill kommer, att det av pensionsförsäkringskommittén framlagda förslaget innebär ett överförande av invaliditetsförsäkringen från den allmänna pensionsförsäkringen till de erkända sjukkassorna, något som kommer att ställa dessa inför delvis nya uppgifter. Å andra sidan bör värdet för närvarande av bestämmelser om sjukkasseorganisationens infogande i den kommunala sociala organisationen icke överskattas. Det kan icke antagas, att den omorganisation av sjukkasserörelsen, vilken följer av den år 1931 beslutade reformen skall redan inom de närmaste åren kunna resultera i att erkända lokalsjukkassor upprättas i alla landskommuner. I betraktande härav anse sig de sakkunniga icke böra föreslå, att representanter för sjukkasserörelsen obligatoriskt skola upptagas i den kommunala hjälpverksamhetens organ. De fördelar, som skulle kunna vinnas genom en sådan anordning, bör man enligt de sakkunnigas mening söka vinna genom samarbete mellan kommu-

131 nernas organ — enligt de sakkunnigas förslag blir detta i alla kommuner med mera än 1 500 invånare den sociala nämnden — och styrelserna för de erkända sjukkassorna. Avsevärd nytta för sådant samarbete torde kunna förväntas av en bestämmelse, som pensionsförsäkringskommittén föreslagit. I 2 § av den av nämnda kommitté föreslagna lagen om erkända sjukkassor stadgas nämligen bland annat följande: erkänd sjukkassa är ock pliktig att på begäran tillhandagå vid social understödsverksamhet, som är reglerad i lag eller författning, med upplysning angående understöd från kassan. Med stöd av detta stadgande bör enligt de sakkunnigas uppfattning frivillig samverkan kunna anordnas i lämpliga former. De sakkunniga ha i sitt utkast till lag om den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. intagit en särskild bestämmelse för att inskärpa hos den offentliga hjälpverksamhetens organ att de vid sin undersökning av understödsbehov icke böra underlåta att begagna den källa till upplysningar som det anförda stadgandet innesluter. Upplysningar angående understöd från erkänd sjukkassa skola vidare enligt de sakkunnigas förslag införas i det centrala understödsregister, vilket enligt de sakkunnigas förslag skall föras hos den föreslagna sociala nämnden, och skola därigenom kunna komma till nytta jämväl vid senare uppkommande frågor om hjälp från det allmänna. Å andra sidan böra även upplysningar angående sjukvård, som genom det allmännas organ lämnas till sjukkassornas klientel, kunna ställas till sjukkassornas förfogande. Vad sålunda sagts angående sjukkassorna gäller i huvudsakliga delar jämväl angående de erkända arbetslöshetskassorna. Eftersom även dessa äro understödda av statsmedel bör, även med avsende å dem kunna uppställas den fordran att de skola tillhandagä med upplysningar angående understöd, för att icke dubbla, med bidrag av allmänna medel försedda understöd skola kunna utgå. Stadgande härom föreslås av de sakkunniga till införande i 6 § i förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor.

T. Arbetslöshetshjälpen och den kommunala understödsverksamheten i övrigt. Samhällets åtgärder i fråga om arbetslöshetens bekämpande och dess åtgärder på grund av annat nödläge, vari den enskilde samhällsmedlemmen råkat, äro i många avseenden av samma art. De anordningar, som med eller utan statsbidrag vidtagas för beredande av arbetslöshetshjälp, äro för närvarande inom vissa kommuner visserligen mera omfattande, men formerna för desamma sammanfalla till väsentliga delar, såsom i fråga om understöd, hyreshjälp etc. med dem, som förekomma inom andra delar av den kommunala understödsverksamheten. Även anvisande av arbete ingår i de åtgärder av förebyggande karaktär, som fattigvårdsstyrelse enligt 26 § i fattigvårdslagen har att vidtaga. Hjälp till arbetslös kan utgå från såväl den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för arbetslösa som den kommunala fattigvården. Detta förhållande har emellertid vållat komplikationer och aktualiserat frågan, i

132 vilken utsträckning hjälp av båda formerna samtidigt må kunna utgå. De oklara förhållandena på detta område hava mindre orsakats av brist på bestämmelser än svårigheter som uppstått i samband med dessas praktiska tillämpning. Sakkunnigas i det föregående omnämnda specialundersökning av vissa kommuner år 1932 samt den utredning angående kommunal understödsverksamhet i anledning av arbetslöshet, som inom socialdepartementet verkställts med anledning av riksdagens skrivelse den 21 juni 1933, lämna en belysande bild av utvecklingen på detta område. Strävandena hava under de bada senaste åren gått ut på att i första hand söka skapa en avgränsning mellan olika slag av hjälpfall. I detta hänseende lämnas vissa föreskrifter i nu gällande arbetslöshetsförfattning jämte av statens arbetslöshetskommission i anslutning till denna utfärdade råd och anvisningar. Såsom allmän regel gäller, att arbetslöshetskommittéerna skola till fattigvården hänvisa sådana arbetslösa, som icke äro fullt arbetsföra inom något arbetsområde, samt från sin verksamhet vidare avskilja alla, som icke visa arbetsvilja eller icke föra ett ordentligt och nyktert levnadssätt. Därest hjälpbehovet för arbetslös är så stort, att det icke helt kan tillgodoses genom den statliga eller statsunderstödda arbetslöshetshjälpen, stadga arbetslöshetsförfattningarna av 1933 och 1934 vissa regler för hjälptilldelningen. Endast fattigvård till skolbarn eller vid sjukdom och dödsfall i familjen må kunna utgå samtidigt med arbetslöshetshjälp, och såvida icke den fattigvård, som i annan ordning tillkommer den arbetslöse, är av tillfällig art och endast utgår i synnerligen trängande fall, måste den arbetslöse hänvisas att få sitt hjälpbehov helt täckt av fattigvården. Dessa regler gälla dock endast för dagunderstödet. På rätten att erhålla eller kvarstanna i reservarbete inverkar icke åtnjutandet av fattigvård. Vid bedömandet av det förhållandet, att dubbelhjälp, d. v. s. samtidig hjälp frän arbetslöshetskommitté och fattigvårds styrelse, förekommer, bör ihågkommas, att även arbetare i öppna marknaden vid exempelvis sjukdom eller stort barnantal i familjen tidvis måste anlita fattigvården för att få sitt försörjningsbehov tillgodosett. Förekomsten av dubbelhjälp vid arbetslöshet kan med hänsyn härtill icke anses i och för sig principiellt oriktig, och ej heller kan man därav draga den slutsatsen, att den ena eller andra formen av hjälp varit utmätt efter i det normala fallet otillfredsställande grunder, blott man sörjer för att det sammanlagda understödsbeloppet ej överskrider det behöriga. Vad man i hjälpverksamheten emellertid bör eftersträva är att de olika hjälpslagen användas för de särskilda kategorier, för vilka vart och ett är särskilt avsett. För att genomföra en sådan uppdelning av hjälpfallen är ett ordnat samarbete mellan arbetslöshetskommitté och övriga kommunala understödsorgan, i första rummet fattigvårdsstyrelsen, oundgängligen nödvändigt och föreskrifter härom hava lämnats i den förut omnämnda skriften »Båd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa», vilken utgivits av statens arbetslöshetskommission och vari bland annat anföres följande (1933 sid. 32 fl.):

133 »S3 r stematiskt samarbete med fattigvården är i första hand av vikt för att arbetslöshetskommitté skall kunna begränsa arbetslöshetshjälpen till att omfatta endast sådana anmälda arbetslösa, som tillhöra kommitténs verksamhetsfält. Då kungörelsen stadgar arbetsförhet (se 13 § c) och arbetsvilja såsom bestämda förutsättningar för att arbetslöshetshjälp skall kunna utgå, kräver detta, att en bestämd åtskillnad göres mellan rena fattigvårdsfall och arbetslöshetsfall. E n sådan uppdelning bör göras i samförstånd med fattigvårdsstyrelsen, varvid personer, som icke äro fullt arbetsföra, skola helt överföras till fattigvården. Avgörandet av de fall, då jämlikt denna kungörelse fattigvård kan utgå utan att den hjälpsökande avstänges från arbetslöshetshjälp (se 43 §), förutsätter även detta ett intimt och fortlöpande samarbete med fattigvården för att en avvägning av de olika hjälpformerna skall kunna äga rum. De båda hjälporganen böra därför hålla varandra underkunniga om fattade beslut i ärenden av gemensam karaktär, och arbetslöshetskommittén bör om möjligt upprätta ett centralregister över de hjälpsökande, utvisande den hjälp, som vederbörande bekommit icke blott från kommittén utan även från andra hjälporgan inom kommunen. Därest arbetslöshetskommittén och fattigvårdsstyrelsen inom en kommun för verksamhetens tillfredsställande bedrivande äro i behov av att anlita särskilda undersökare, böra dessa om möjligt vara gemensamma för de båda organen, och kommittén bör överhuvudtaget eftersträva att på olika sätt tillgodogöra sig den kännedom om de hjälpsökande, som fattigvården och andra hjälpinstitutioner må besitta. Förutom arbetsoförmögna och arbetsovilliga böra även hjälpsökande, som ur andra synpunkter icke äro kvalificerade för arbetshjälp, utestängas. Sålunda stadgar 46 §, att arbetslös, som icke för ett ordentligt och nyktert levnadssätt, icke skall komma i åtnjutande av hjälp. Detta behöver givetvis icke betyda, att personer, som någon gång varit i delo med rättvisan eller låtit komma sig fylleriförseelse till last, skulle vara utestängda från kommitténs verksamhet, men endast i den mån de ådagalägga god arbetshåg och strävan att återvända till en ordnad livsföring, böra de kunna komma i åtnjutande av det allmännas arbetslöshetshjälp. Personer, som gjort sig kända för spritsmuggling och -langning eller ur andra synpunkter kunna betraktas såsom socialt mindervärdiga, böra sålunda icke beredas arbetslöshetshjälp. Gränsen mot fattigvården och annan socialvård bör upprätthållas så strängt som möjligt.» Vid den arbetslöshet, som uppstod under krigsåren samt åren 1921—1923 och tiden närmast därefter, torde arbetslöshetshjälp i form av fattigvård icke hava förekommit mera allmänt. Endast i ett fåtal kommuner och då huvudsakligen i de större städerna och en och annan av de största industrikommunerna torde fattigvård i större omfattning hava utgått till arbetslösa. Statlig arbetslöshetshjälp i förening med kommunala ingripanden till arbetslöshetens bekämpande förekommo i sådan omfattning, att åtgärder från fattigvårdens sida av annat än mera tillfällig karaktär i allmänhet icke voro behövliga i kommunerna. E t t undantag härifrån utgjorde de fyra största städerna, vilka införde en anordning, varigenom arbetslöshetshjälp i form av kontant understöd systematiskt utgick av medel ställda till fattigvårdsstyrelsens förfogande. Utdelningen verkställdes av fattigvårdsstyrelsen ensam eller i visst samarbete med arbetslöshetskommittén i kommunen. Vid inträdet av nu pågående kris blevo förhållandena annorlunda. Arbetslöshetens omfattning har medfört en stark påfrestning, som i första rummet

134 nödvändiggjort en kraftig kvantitativ ökning av samhällets hjälpåtgärder. Enbart denna sida av det uppkomna problemet har i många kommuner varit synnerligen svår att bemästra. De befintliga organisatoriska anordningarna i kommunerna för bedrivande av understödsverksamhet hava i regel icke varit tillräckliga för att i sig kunna upptaga den starka utsvällningen av understödsverksamheten. På mycket kort tid måste därför de befintliga anordningarna kraftigt utvidgas eller också nya, provisoriska sådana hastigt framskapas. Ofta anlitades båda dessa utvägar. Därjämte har arbetslöshetshjälpens införande i den kommunala understödsverksamheten medfört helt andra svårigheter av kvalitativ art, än de, som äro förenade med understödsverksamhet i form av fattigvård, barnavård etc. Vid bedrivande av arbetslöshetshjälp måste nämligen förutom de behovssynpunkter, som äro gemensamma i fråga om understödsverksamhet i allmänhet, frågan om den understöddes sysselsättning och andra spörsmål som sammanhänga med arbetsmarknaden m. m. skänkas tillbörligt beaktande. Den samverkan med fattigvården och den centrala ledning av hela understödsverksamheten, som således hade varit erforderlig, kunde emellertid icke alltid och på alla orter åstadkommas. Enligt gällande föreskrifter skall arbetslöshetskommitté i sig inrymma representanter för den sakkunskap, som å ifrågavarande område kan finnas inom kommunen. Erfarenheten har emellertid visat, att det i många kommuner och ofta i de av arbetslöshet svårast drabbade visat sig vara synnerligen svårt att till ordförande och ledamöter i arbetslöshetskommitté erhålla lämpliga personer. Den personliga påfrestning, som arbetet i en arbetslöshetskommitté ofta medför, gör de med kommunalt arbete eljest förtrogna obenägna att åtaga sig ledamotskap av eller kvarstå någon längre tid såsom ledamöter i detta kommunala organ. Ingen annan kommunal styrelse eller nämnd torde kunna uppvisa så täta ombyten av ledamöter som arbetslöshetskommittén. Innan nödig erfarenhet i fråga om socialt arbete förvärvats av arbetslöshetskommittén, hava många svårigheter uppstått och misstag blivit begångna. Detta förhållande har givetvis även kommit att gå ut över de hjälpsökande och närmast tagit sig uttryck uti ojämnhet i prövningen av deras behov, underlåtenhet att förebyggande ingripa samt bristande förmåga att bedöma verkningarna av vidtagna eller ifrågasatta åtgärder. Det har också menligt inverkat på kommunens ekonomiska förhållanden genom olämpliga åtgärder, dubbelunderstöd, bristande översikt, slapphet i fråga om kontroll och övervakning m. m. Den verksamhet, som i många kommuner legat närmast till hands att tillgripa, har varit utdelning av kontantunderstöd. Såsom framgår av den föregående redogörelsen (Kap. 2) har sådan rent kommunal understödsverksamhet på sina håll utövats med frångående av fattigvårdslagens bestämmelser. Efter hand som svårigheterna fortfarit och kommunernas egna ekonomiska resurser blivit otillräckliga, har samarbete med statliga myndigheter

135 i de flesta fall så småningom kommit till stånd. Det har därvid kunnat förekomma, att vid sidan av olika former av arbeten för arbetslöshetens bekämpande och kontant understödsverksamhet genom arbetslöshetskommitté en rent kommunal understödsverksamhet för arbetslösa genom fattigvårdsstyrelsen alltjämt pågått. Denna splittring av arbetslöshetshjälpen, särskilt den kontanta understödsverksamheten, har på många håll medfört planlöshet och verkat förryckande. Ofta få de hjälpsökande vandra mellan olika hjälpformer och organ. Enstaka exempel kunna dock framdragas på en verksamhet, som oaktat splittringen ordnats efter sunda linjer. I vissa fall har man sökt övervinna svårigheterna genom att utse ett redan befintligt ordinarie kommunalt organ till arbetslöshetskommitté, därvid man utnyttjat den erfarenhet och organisation, som redan funnits. Handhavandet av kontant understödsverksamhet har i en del kommuner lagts i händerna på fattigvårdsstyrelsen som det mest sakkunniga organet i detta avseende. En vanligare anordning har måhända varit, att den kommunala arbetslöshetskommittén trätt uti ett intimt samarbete med fattigvårdsstyrelsen i kommunen och därvid tillgodogjort sig fattigvårdsstyrelsens erfarenhet beträffande socialt arbete ävensom dess speciella kännedom om hjälpklientelet. Därvid har ofta tjänsteman från fattigvårdsstyrelsen anlitats såsom ledare av arbetslöshetskommitténs verksamhet på ifrågavarande område och fattigvårdsstyrelsens undersökare, register och övriga hjälpmedel ställts till kommitténs förfogande. I det föregående har framhållits, att utvecklingen av de samhälleliga hjälpåtgärderna mot arbetslösheten under de senaste åren fört med sig en strävan att teoretiskt uppdraga bestämdare gränser mellan arbetslöshetshjälp å ena och fattigvård å andra sidan. Det har dock visat sig vara svårt att i det praktiska hjälparbetet uppehålla denna åtskillnad. Kraven på ett bestämt och fortlöpande samarbete mellan ifrågavarande kommunala understöds organ hava på grund härav på senaste tiden ökats. Med hänsyn till svårigheterna att få till stånd ett dylikt samarbete, särskilt i kommuner med mera betydande verksamhet på detta område, har på sina håll arbetslöshetshjälpen sammanförts med social verksamhet i övrigt i kommunerna. De därvid vidtagna anordningarna måste emellertid på grund av gällande lagstiftning inskränka sig till den förvaltningstekniska delen av arbetet. Arbetslöshetshjälpens handhavande inordnas sålunda under samma tjänstemän, som handlägga andra delar av den kommunala understödsverksamheten, och förlägges i regel även till samma lokaler. Undersökningar verkställas i fråga om arbetslöshetshjälpen av samma undersökare, som användas för socialvården i övrigt, och kommunens centralregister anlitas för inhämtande av upplysningar, liksom till detsamma även lämnas uppkomna nya understödsdata. Alla beslut rörande den statsunderstödda arbetslöshetshjälpen fattas emellertid av arbetslöshetskommittén. Den senaste tidens utveckling pekar sålunda med tydlighet hän på en strävan att sammanföra även arbetslöshetshjälpen med den kommunala under-

136 stödsverksamheten i övrigt. Iakttagelserna vid den år 1932 verkställda specialundersökningen i vissa kommuner gåvo vid handen, att då arbetslöshetshjälp av mera krävande art, särskilt kontant understödsverksamhet, var helt anförtrodd åt exempelvis fattigvårdsstyrelsen eller utövades i samarbete med denna styrelse, verksamheten i allmänhet utfördes på ett mera tillfredsställande sätt, än då en hastigt hopkommen arbetslöshetskommitté ombesörjde uppgiften. Under sådana förhållanden ligger den tanken nära till hands att även arbetslöshetshjälpen bör handhavas av den av de sakkunniga föreslagna sociala nämnden. De invändningar, som understundom framkomma mot en arbetslöshetshjälp av ensidig fattigvårdskaraktär, torde icke kunna riktas mot en sådan verksamhet. I detta sammanhang bör beaktas, att i den mån konjunkturerna förbättras och den egentliga krisarbetslösheten avtager, kommer den återstående delen av klientelet att i övervägande omfattning utgöras av personer, som av olika anledningar hava svårt att erhålla sysselsättning i öppna marknaden och sålunda komma att överföras till fattigvården. Många av dessa hava för övrigt redan tidigare i mindre eller större utsträckning anlitat fattigvärden. Under normala förhållanden är behovet av särskilda organ för arbetslöshetshjälpverksamhet relativt obetydligt. En för den sociala hjälpverksamheten gemensam social nämnd torde därför kunna bättre möta växlingarna i arbetslösheten än skilda organ — vid en tidpunkt fattigvårdsstyrelse och vid en annan arbetslöshetskommitté. De siffror som angiva antalet till statens arbetslöshetskommission rapporterande kommuner torde i detta fall vara belysande. Ifrågavarande antal utgjorde vid slutet av År

1924 1927 1930 1933 1934 (juli)

Antal

84 130 261 1403 1220

Det högsta antal rapporterande kommuner under nu pågående kris förekom i februari 1934 och antalet utgjorde då 1 529 eller c:a 60 % av rikets 2 531 kommuner. Härvid är att märka att arbetslöshetshjälp icke förekommer i varje rapporterande kommun. Enligt inhämtade upplysningar bedrevs arbetslöshetshjälp endast i 1 089 av de 1 220 kommuner, som till kommissionen rapporterat arbetslöshet under juli manad 1934. Om social nämnd inrättas i en kommun i enlighet med det av de sakkunniga framlagda lagförslagets antingen obligatoriska eller fakultativa stadgande, skall enligt förslaget nämnden fungera som organ för arbetslöshetshjälp, så snart kommunen beslutar att igångsätta särskild hjälpverksamhet för arbetslöshetens bekämpande. Sådant beslut skall genast anmälas till länsstyrelsen för förordnande av revisor med uppgift att vid sidan av de kommunala revisorerna granska denna del av hjälpverksamheten.

137 Där så anses nödigt och lämpligt bör särskild föredragande för frågor rörande arbetslöshetshjälpen utses inom den sociala nämnden. Vid mera omfattande arbetslöshet kan ett särskilt utskott av social nämnd utses för handläggning av denna verksamhet. Beträffande den del av arbetslöshetsorganets uppgift, som avser hjälp genom tillämpning av arbetslinjen, ha redan nu särskilda åtgärder vidtagits. Endast i undantagsfall kunna de befintliga arbetslöshetskommittéerna anses utan vidare rustade härför. I städerna äro drätselkamrarnas tekniska avdelningar och tjänstemän samt pä landsbygden kommunalnämnderna och i stor utsträckning även vägstyrelserna att betrakta som verkställande organ för kommunerna, dä det gäller anordnande av arbeten. Dä arbetslösheten är av så omfattande art, att ett särskilt utskott av social nämnd är erforderligt för arbetslöshetshjälpens bedrivande, kunna givetvis, därest så anses önskvärt, personer, som särskilt lämpa sig för den del av arbetslöshetshjälpen, som avser anordnande av arbeten, insättas i utskottet. Eljest torde själva arbetets anordnande och ledning såsom förut böra handhavas av de nyssnämnda, tekniskt bättre utrustade organen.

VI. Sammanfattande synpunkter. Av de undersökningar, som av de sakkunniga företagits, och det material, Verktamhetssom i övrigt föreligger, framgår, att önskemål rörande en centraliserad orga- fenar' som nisation av den sociala hjälpverksamheten på ganska många håll framträtt föras. och även givit upphov till en utveckling, som väntar att erhålla ett stöd i lagstiftningen. De sakkunniga äro övertygade om att ett större antal kommuner skulle ha vidtagit åtgärder på ifrågavarande område, därest man icke hållits tillbaka av vetskapen om att förslag rörande denna del av den kommunala förvaltningen kunde vara att förvänta. Beträffande omfattningen av de åtgärder, som böra vidtagas, gå dock meningarna avsevärt i sär, delvis beroende på olika lokala förhållanden. Den enklaste åtgärd, som ifrågasattes, är en utökning av den flerstädes • redan påbörjade anordningen med gemensamma ledamöter i de olika styrelserna och nämnderna. I nära anslutning härtill står tanken, att gemensam ordförande för två eller flera kommunala understödsorgan skulle i ökad omfattning kunna förekomma. Såsom en mera effektiv anordning torde kunna betecknas, att samtliga kommunala understödsorgan erhålla gemensam lokal å central plats och med bestämda mottagningstider. De hjälpsökande kunna därigenom pä ett ställe framföra sina ansökningar och erhålla besked. På en plats samlas alla uppgifter om denna del av den kommunala förvaltningen. En sådan ordning ; kan i första rummet och utan svårighet genomföras i industrikommuner och landskommuner, där avstånden icke äro för stora. Även i större kommuner kan samma princip tillämpas med vissa jämkningar. Ordföranden, därest han är gemensam, eller annan förtroendeman kan i de mindre kommunerna tjänstgöra såsom föreståndare eller expeditionshavande. I kom-

138 muner av viss storleksordning har man osökt kommit in på frågan om kommunalkontor eller byrå med särskilt anställd person, som mot ersättning helt eller delvis ägnar sig åt den kommunala förvaltningen eller delar därav. Spörsmålet om gemensam kassarörelse och medelsförvaltning antingen för de sociala organen tillsammans eller i anslutning till den kommunala förvaltningen i övrigt har tillvunnit sig intresse jämväl i mindre kommuner. I ett avseende ha icke blott de, som ansluta sig till tanken på ett totalt eller partiellt sammanförande av den kommunala understödsverksamheten, utan även flertalet av dem, som stå mer eller mindre främmande för centraliseringssynpunkterna, enats, nämligen däri, att undersökningen av hjälpbehovet bör utföras av samma personer och att alla uppgifter rörande hjälpverksamheten böra sammanföras till ett centralt register i kommunen. Vad som framkallat denna ändrade uppfattning har säkerligen varit iakttagelsen, att planmässighet i understödsverksamheten följt med enhetlig ledning, samt erfarenheten, att ett gemensamt hjälporgan har större möjlighet både att snabbt och på lämpligaste sätt bispringa de behövande och å andra sidan att uppehålla de restriktioner, vilka visat sig nödvändiga för att icke särskilt det kontanta understödet skall lända mottagarna till skada och kommunerna till ekonomiskt men. De sakkunnigas förslag avser nu att tillmötesgå och utveckla de strävanden att ernå en förbättrad organisation, vilka sålunda göra sig gällande. Frän de hjälpbehövandes synpunkt bör man sätta värde på det förhållandet, att om en social nämnd inrättas, de hjälpsökande icke längre behöva sväva i ovisshet om till vilken myndighet de skola vända sig för att erhålla hjälp. Det skall icke heller förekomma, att en hjälpsökande måste vända sig till flera myndigheter om han behöver hjälp av olika slag. Varje behov av samhällelig hjälp skall i stället enligt förslaget föranleda hänvändelse till en enda myndighet, den sociala nämnden, och från denna skola de hjälpsökande kunna erhålla besked, huruvida och på vad sätt det allmänna kan lämna dem hjälp. Därigenom avlägsnas en icke obetydlig missnöjesanledning, som bottnar i den nuvarande svårigheten för de hjälpsökande att erhålla bestämt besked om vad som i olika avseenden kan göras för dem. En ändring häri möjliggöres genom att all undersökningav den hjälpsökandes förhållanden enligt förslaget skall verkställas av den sociala nämnden eller under dess ledning. Genom undersökningsarbetets koncentrering till ett organ kan undvikas, att, som nu ofta sker, den hjälpsökande upprepade gånger underkastas ingående förhör om sina förhållanden. När en ny hjälpform anlitas, behöver undersökningsförfarandet på sin höjd kompletteras. En snabbare behandling av hjälpansökningarna kan härigenom ernås. Verksamhetens koncentrering medför vidare större möjlighet för den beslutande myndigheten att rättvist avväga den hjälp, som lämnas, och att välja den lämpligaste och mest effektiva hjälp form en. Särskilt må framhållas, att det osäkerhetsmoment, som med nuvarande ordning följer därav

139 att skilda myndigheter handlägga olika slags ärenden, med de sakkunnigas förslag i huvudsak bortfaller. Det bör med detta förslag sålunda ej kunna inträffa, att ett och samma fall av understödsbehov med hänsyn till orsak eller grad bedömes olika inom skilda grenar av hjälpverksamheten. Framför allt bör det icke förekomma, att hjälp vägras under oberättigat antagande att hjälp lämnas i annan form. Den bättre inblicken i de sociala förhållandena i kommunen torde ock kunna förväntas medföra, att större uppmärksamhet än nu ägnas ät åtgärder för att förebygga hjälpbehov. Sett från kommunernas synpunkt, torde såsom en betydande fördel böra framhållas den samlade överblick över hela den samhälleliga hjälpverksamheten i kommunen och den enhetliga ledning av verksamheten, som nämnden möjliggör. Icke minst med hänsyn till kommunens ekonomi måste det vara av stort värde att kunna följa utvecklingen av hela understödsverksamheten för att i tid kunna vidtaga erforderliga justeringar. Den enhetliga ledningen får betydelse även för de särskilda understödsfallen, i det den tryggar ett bättre samarbete inom understödsverksamheten än för närvarande i allmänhet finnes. På sina håll torde förhållandena nu vara sådana, att de skilda hjälporganen kunna sägas gå i vägen för varandra. Genom den enhetliga ledningen skulle åt varje hjälpbehov lättare kunna anvisas den hjälp, som lämpade sig för fallet. Bisken ; för dubbelunderstöd skulle sålunda avlägsnas eller i allt fall betydligt minskas, och över huvud skulle, efter vad man torde ha anledning att förmoda, be; hovsprövningen och kontrollen över understöds användande bliva noggrannare. I dessa avseenden må här pekas på svårigheten att med de nuvarande skilda hjälporganen förebygga ej blott att samma person erhåller understöd samtidigt från olika håll utan även att skilda medlemmar av samma familj samtidigt åtnjuta understöd från olika organ med belopp, som för varje understöd i och för sig väl kunna synas rimliga men som sammanlagt bliva alltför stora. Den undersökning och den kontroll, som sker under nämndens ledning, blir icke ensidigt inriktad på ett enda hjälpområde, utan skall i stället allsidigt beakta omständigheterna i varje fall, och därigenom torde ökad trygghet komma att vinnas för att samhällets hjälp blir väl avvägd. Uppgifternas koncentrering torde ock frän arbetssynpunkt visa sig fördelaktig, i det att därmed dubbelarbete undvikes och upplysningar om hjälpklientelet lättare kunna samlas på ett håll och således finnas överskådliga och lättillgängliga. Som medel att i detta avseende underlätta arbetet ha de sakkunniga föreslagit, att varje social nämnd skall föra ett register över understödstagarna. Inrättandet av social nämnd torde även i det avseendet underlätta en rationalisering av verksamhetens administration, att det därigenom blir lättare än nu att sammanföra hela den sociala hjälpverksamheten till gemensam lokal, där alla handlingar samlas. I detta sammanhang torde böra upptagas den erinran, som måhända kan riktas mot de sakkunnigas förslag, att detsamma skulle medföra ökade administrationskostnader genom att hopa så mycket arbete på en enda man eller ett fåtal personer, att en skälig ersättning därför skulle bliva tämligen be-

140 tungande. Vid bedömande av denna erinran får man emellertid icke bortse från det förhållandet, att ordförandena i de olika nämnderna i regel redan uppbära arvoden eller ersättningar. Om dessa sammanföras, torde de i allmänhet bliva tillräckliga för det gemensamma sociala organets ordförande eller annan person, som utför det mera tidsödande arbetet. Förenklingen av arbetet och även den minskning av antalet sammanträden, som följer av förslaget, torde i stället låta förmoda, att centraliseringen skall medföra en minskning av utgifterna för arvoden och ersättningar. En annan invändning av beaktansvärd innebörd är, att man vid en centralisering minskar antalet i arbetet deltagande och därigenom frånhänder sig den förmän, som ligger i intresse och medverkan från ett större antal samhällsmedlemmars sida för viktiga samhällsuppgifter. I regel torde det emellertid i de mindre kommunerna vara sä, att vart och ett av de kommunala understödsorganen hava så små och sällan återkommande arbetsuppgifter, att de icke giva plats för annat arbete än det som nedlägges av ordföranden. Det kan härvid även erinras om att de mindre kommunerna icke alltid äga tillgäng till lämpliga personer i tillräckligt antal att sätta in i de olika styrelserna och nämnderna. Ofta komma på grund härav de aktuella arbetsuppgifterna med nödvändighet att läggas på ett litet antal personer, vilka dessutom äro gemensamma för olika organ. De sakkunnigas förslag innefattar emellertid möjlighet att tillsätta utskott för särskilda grenar av den sociala nämndens verksamhet och i dessa utskott invälja personer, som äro intresserade och lämpade för det sociala arbetet. Genom denna anordning erbjuder förslaget således en utväg att vidga kretsen av dem, som deltaga i arbetet på de åt nämnden anförtrodda uppgifterna. Beträffande det gemensamma organets benämning hava de sakkunniga övervägt olika förslag. I arbetslöshetssakkunnigas betänkande av den 25 april 1928 har en av dessa sakkunniga, herr von Koch, i ett avgivet särskilt yttrande bland annat förslagsvis framfört benämningarna understödsnämnd och social nämnd. De sakkunniga hava stannat vid benämningen social nämnd. Oaktat starka skäl kunna anses tala för införande av social nämnd i samtliga kommuner, hava de sakkunniga icke ansett det för närvarande vara lämpligt att även för de mindre kommunerna införa en ovillkorlig föreskrift härom. När de sakkunniga kommit att intaga denna ståndpunkt, har i viss mån det förhållande inverkat, att tendensen till centralisering av hjälpverksamheten är svagare i de mindre kommunerna. Det har dessutom ansetts önskvärt, att rörelsefrihet inom vissa bestämda gränser kan lämnas den kommunala organisationen. I bestämmelserna om gemensam social nämnd för flera kommuner hava de sakkunniga därjämte sökt åstadkomma en utväg till lösning av de mindre kommunernas organisationsproblem. Anslutningen till den för övriga kommuner såsom obligatorisk ifrågasatta ordningen med social nämnd har sålunda i fråga om de mindre kommunerna gjorts beroende av kommunens eget initativ. Då det gällt att angiva den storleksgräns, vars överskridande skulle medföra skyldighet för kommun att centralisera sin understödsverksamhet, hava

141 de sakkunniga stannat vid ett invånarantal i en kommun av 1500 eller samma gräns, som är angiven för skyldighet att i en landskommun införa kommunalfullmäktigeinstitutionen. Antalet landskommuner, i vilka social nämnd skulle komma att obligatoriskt inrättas, kommer därigenom att utgöra omkring 870 eller c:a 35 % av rikets samtliga landskommuner. Genom att införa bestämmelser, att där social nämnd är obligatorisk, alltid skall finnas ett särskilt barnavårdsutskott för omhändertagande av och tillsyn över barn och ungdom samt förordnande och entledigande av barnavårdsman och tillsyn över barnavårdsmans verksamhet, i vad rör barns vård : och uppfostran, och att i kommuner där barnavårdsutskott icke är tillsatt > skall finnas särskild föredragande för dessa ärenden, ha de sakkunniga sökt skapa garantier för att detta slag av ärenden erhåller tillbörligt beaktande. Jämväl för andra grenar av den sociala nämndens verksamhet kunna särskilda föredragande utses eller utskott tillsättas. Om i kommun med mera än 1 500 invånare ej tillsatts fattigvårdsutskott och arbetslöshetsutskott, skola där utses särskilda föredragande för de ärenden som eljest ankomma på sådana utskott, dock att föredragande för arbetslöshetsärenden naturligen behöver utses blott om kommunen bedriver särskild verksamhet för arbetslöshetens bekämpande. I övrigt lämnas enligt förslaget ät de enskilda kommunerna frihet att själva bestämma i dessa organisationsfrågor genom antagande av reglemente för den sociala nämnden. Reglementet skall dock, för att bliva gällande, fastställas av Konungens befallningshavande. Att närmare ingå på det sätt, varpå en social nämnd bör organisera sitt arbete, torde icke vara erforderligt. I den organisation, som i ett antal kommuner förvaltningstekniskt genomförts pä senaste tiden, finnas redan nu till vissa delar lämpliga förebilder. I de föregående avdelningarna av detta kapitel ha givits skäl för att den För hällandet sociala nämnden bör övertaga fattigvårdsstyrelses, barnavårdsnämnds, pen- tiU oiyckssionsnämnds, nykterhetsnämnds och arbetslöshetskommittés uppgifter. Där foJakHngen. har även meddelats, att de sakkunniga visserligen icke anse lämpligt föreslå, att de erkända sjukkassorna och de erkända arbetslöshetskassorna infogas i den kommunala hjälpverksamhetens organisation, men att de sakkunniga förorda vissa åtgärder till underlättande av samarbetet mellan dessa sammanslutningar och den sociala nämnden. En närliggande fråga, vilken jämväl vidrörts i direktiven för de sakkunnigas arbete, är frågan, huruvida nämnden och den obligatoriska olyckfallsförsäkringens organ böra förenas i en gemensam organisation eller eljest organisatoriskt samverka. Vid övervägande av denna fråga bör till en början uppmärksammas, att \ såsom i Kap. 1. omnämnts, riksförsäkringsanstalten inlett samarbete med sjukkassorna genom att i viss utsträckning anlita dem såsom ortsombud. Skyldighet för de erkända sjukkassorna att lämna sådant biträde följer av kungl. förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor 8 §, vilken i 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag till sjukkasselag erhållit en motsvarighet i 2 §. Något behov av ändrade eller kompletterade lagbestäm-

142 melser för att underlätta anordnandet av samarbetet mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen synes icke föreligga, såvitt de sakkunnigas utredning angår. Medverkan av den sociala nämnden vid förvaltningen av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen skulle kunna tänkas äga rum genom att nämnden fungerade såsom mantalsombud eller såsom ortsombud. Mantalsombudens uppgift att upprätta arbetsgivareförteckningar, avsedda att ligga till grund för riksförsäkringsanstaltens arbetsgivareregister, torde emellertid i regel bättre handhavas av mantalsskrivningsförrättarna, vilka nu i allmänhet fungera såsom sådana ombud. Det är föga troligt, att den sociala nämnden skulle tillföra just denna uppgift något avsevärt mått av sakkunskap som de nuvarande mantalsombuden sakna. Ej heller för ortsombudens uppgifter i allmänhet torde den sociala nämnden vara särskilt lämpad. Den erfarenhet och insikt, som nämnden genom sin verksamhet förvärvar, torde icke vara av väsentligt värde för de utredningar om inträffade olycksfall och därmed förknippade uppskattningar av den skadades arbetsinkomst, vilka utgöra en betydelsefull del av ortsombudens uppgifter. Vid jämförelse med sjukkassorna torde det vara tydligt, att dessa senare i allmänhet äga större förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt lösa denna del av uppgifterna. Att det av de sakkunniga förordade centrala registret för kommunens (mderstödsverksamhet bör vara tillgängligt för riksförsäkringsanstaltens ortsombud lär vidare vara självklart. Därjämte måste emellertid övervägas, huruvida den omedelbara omvårdnad om de skadade, som måste tillgodoses lokalt, bör åläggas den sociala nämnden. Det kan icke förnekas, att med det vida verksamhetsområde, som den sociala nämnden får sig tilldelat kan det synas naturligt att låta densamma träda i funktion jämväl vid olycksfall i arbete. Ännu mera än eljest skulle dä nämnden bliva ett centrum för all offentlig hjälpverksamhet. Ehuru de sakkunniga behjärtat dessa synpunkter, ha de dock ej ansett sig kunna föreslå skyldighet för den sociala nämnden att omhändertaga någon del av ortsombudens uppgifter. Skälet för denna ståndpunkt är framför allt, att nämndens verksamhet icke ansetts obligatoriskt böra sträckas ut till ett område, där kommunen eljest icke medverkar. En åtskillnad i detta avseende mellan sociala nämnden och de kommunala organ, som i mindre kommuner besörja nämndens uppgifter, synes ej befogad. Det torde därför böra ankomma på riksförsäkringsanstalten att genom godvillig överenskommelse bereda sig tillfälle att anlita nämnden, dess utskott eller någon dess ledamot, där så befinnes lämpligt. Även för de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som i viss utsträckning ombesörja den obligatoriska olycksfallsförsäkringen i riksförsäkringsanstaltens ställe, står det öppet att träffa dylika överenskommelser med kommunala organ. Omvänt torde den sociala nämndens intresse begränsa sig till att från riksförsäkringsanstalten erhålla uppgift om meddelade beslut (bifall, avslag eller jämkning) angående frågor om ersättning pä grund av olycksfall. Föreskrift härom bör i administrativ ordning meddelas riksförsäkringsanstalten.

143 Till jämförelse med den av de sakkunniga föreslagna anordningen må utländsk ', erinras om den centralisering av den samhälleliga hjälpverksamheten, som lagstiftning. ägt rum i Danmark genom den år 1933 beslutade s. k. socialreformen. De lokala organ, vilka tidigare omhänderhaft vissa speciella grenar av hjälpverksamheten, ha därigenom avskaffats, och de inom en kommun förekommande sociala arbetsuppgifterna, oberoende av om de tillhöra försörjningsväsendet eller socialförsäkringen, sammanförts under kommunalstyrelsen, som för dessa uppgifter har att inom sig utse ett socialt utskott, kallat det sociale Udvalg. Detta kan i sin tur uppdela arbetet på flera underutskott. E t t sådant underutskott, benämnt Bornevsernsudvalget, är till i skillnad från de övriga obligatoriskt. Det skiljer sig vidare från de andra, fakultativa, underutskotten därigenom, att det icke tillsättes av det sociale Udvalg utan av kommunalstyrelsen. Till medlemmar av detta underutskott kunna väljas även personer, som icke äro ledamöter av kommunalstyrelsen, , blott flertalet platser beklädas av dennas ledamöter. Ordföranden i det sociale Udvalg skall vara ordförande i eller ledamot av alla underutskotI ten. Dessa hava icke beslutanderätt, såvida icke sådan tillagts dem av kommunen. Även i detta avseende bildar emellertid Bornevaarnsudvalget ett undantag, i det att i lag är bestämt att barnavårdsärenden med viss begränsning skola avgöras av detta utskott. I övrigt gäller, att kommunalstyrelsen efter hemställan av det sociale Udvalg kan söka bistånd hos särskilt sakkunniga eller intresserade, vilka såsom frivilliga medhjälpare knytas till förvaltningen. Vidare kan kommunalstyrelsen till administrationen knyta avlönade funktionärer. Såväl frivilliga medhjälpare som funktionärer böra i förekommande fall kallas till deltagande i sammanträde men j äga icke rösträtt. I större kommuner skall upprättas ett särskilt social| kontor, och i alla kommuner skall föras ett register över understödstagarna. Under åberopande av det danska föredömet har i Finland regeringen år 1934 genom proposition till riksdagen framlagt ett förslag om centralisering hos ett organ av ett stort antal grenar av den kommunala verksamheten. I propositionen uttalas, att regeringen vid beredande av samtidigt till riksdagen avlämnade propositioner angående barnskyddslag, lösdriverilag och alkoholistlag funnit sakenligt att åt ett kommunalt organ, kallat vårdnämnd, anförtros såväl åtgärder, varom stadgas i de nämnda lagarna, som ock de åtgärder, vilka jämlikt fattigvårdslagen ankomma på fattigvårdsnämnden och delvis på barnskyddsnämnden samt jämlikt lagen om utom äktenskap födda barn ankomma på förmyndarnämnden eller i barnskyddsnämnden, varför regeringen utarbetat ett förslag till lag om kommunal vårdnämnd. Enligt detta förslag skall i allmänhet i varje kommun för dess samhällsvård finnas tillsatt en vårdnämnd. Undantagsvis kan dock landskommun, om där finnes ringa behov av samhällsvård, be\ frias från skyldigheten att tillsätta sådan nämnd, i vilket fall handläggningen av vårdärenden ankommer på kommunalnämnden. Enligt beslut av kom\ munens fullmäktige kan vårdnämnden uppdelas på särskilda avdelningar för behandling av olika slags ärenden. Avdelning kan vidare indelas i sektio-

144 ner. Avdelning och sektion äro berättigade att bruka vårdnämndens beslutande myndighet på sätt i reglemente bestämmes. Med hänsyn till de på avdelningarna ankommande ärendenas särart samt för undvikande av ett alltför stort antal medlemmar i nämnden bör nämnden till biträde utse ett nödigt antal bisittare, vilka ha att taga del endast i avdelnings eller sektions sammanträden. För deltagande i handläggningen av ärenden angående barnskydd samt kvinnliga lösdrivare och alkoholister skall till medlem eller bisittare utses en kvinna, så ock för barnskyddsärenden en skollärare.

145 Kap. 4. Åtgärder för barnavårdens utveckling. Bland barnavårdsnämndernas uppgifter intages ett framträdande rum av deras åliggande att omhändertaga barn, som sakna egna hem eller vilkas hem ej äro lämpliga. Såsom framgår av barnavårdslagen bör, om ej särskilda förhållanden föranleda till annat, av barnavårdsnämnd omhändertaget barn utackorderas i ett för ändamålet lämpat enskilt hem. Uppsökandet av lämpliga fosterhem och övervakningen av dem är därför en av barnavårdsnämndernas angelägnaste uppgifter. Såsom en första åtgärd, innan omhändertaget barn kan överlämnas till fosterhem, behövs dock ofta vård å s. k. upptagningshem. Vistelsen å sådant hem avser att utröna, huruvida barnet, såsom i regel bör vara fallet, må utackorderas i enskilt hem eller om det i stället bör intagas å särskilt hem för stadigvarande vård. Därjämte erhåller barnet vård under den tid som åtgår till dess lämpligt fosterhem hunnit bliva utsett. Av upptagningshemmen förekomma två slag, nämligen dels upptagningshem för äldre barn, dels s. k. spädbarnshem, d. v. s. hem för vård av ensamstående barnaföderskor före nedkomsten, ensamstående mödrar med späda barn ävensom av späda barn som äro i avsaknad av moders vård. Gemensamt för upptagningshemmen är att de i princip skola inskränka sig till tillfällig vård och observation. Därjämte finnes behov av hem för stadigvarande vård för sjukliga eller efterblivna barn. En särskild form av hem för stadigvarande vård är dispensärbarnhem, d. v. s. hem för barn kommande från tuberkelsmittade hem. Någon skarp åtskillnad göres dock icke mellan dispensärbarnhemmen och barnhemmen för stadigvarande vård, i det att barn från tuberkelsmittade hem ofta mottagas även å detta senare slags hem. En annan särskild art av barnhem äro vidare hemmen för svårfostrade barn, d. v. s. för barn, som på grund av psykisk egenart kräva särskild vård. Önskemål ha även framkommit om särskilda hem för psykopatiska barn. Till sist bör nämnas, att skyddshem, arbetshem och allmänna uppfostringsanstalter finnas med uppgift att fostra barn eller ungdom, som på grund av vanart omhändertagits för skyddsuppfostran, och — vad beträffar allmänna uppfostringsanstalter — sådana som med anledning av brott ådömts tvångsuppfostran. Vad angår de sistnämnda hemmen och anstalterna sörjes för dem genom landstingens och statens försorg. Men även de övriga uppgifter, som framgå av den lämnade översikten, äro av sådan beskaffenhet att barnavårdsnämnderna i mindre och medelstora kommuner ställas inför betydande svårigheter att fylla därav föranledda behov. Redan fosterhemsanskaffningen förutsätter hos barnavårdsnämnden kännedom om fosterhem av olika slag och ett övat omdöme angående beskaffen1857 34

146 heten av de barn, som omhändertagas. Större städer och samhällen hava för ändamålet anställt särskilda inspektriser, vilka uppsöka och kontrollera fosterhem. För mindre kommuner kan en sådan personaluppsättning icke tänkas. Här fordras uppenbarligen samarbete för att komma till ett gott resultat. Även ur ekonomisk synpunkt är ett sådant samarbete betydelsefullt, i det att därigenom gemensamma taxor för utackorderingen kunna åstadkommas och kommunerna sålunda undgå att konkurrera med varandra. Frågan löses lämpligast genom anställandet av kvalificerade barnavårdsombud för ett större område. Även vad upptagningshemmen och hemmen för stadigvarande vård angår, måste detta behov lösas genom samverkan mellan kommunerna. Om exempelvis alla kommuner skulle skaffa sig egna upptagningshem, lärer det vara uppenbart, att detta skulle leda till onödiga kostnader och gå långt utöver behovet av dylika hem. På samma sätt med hemmen för stadigvarande vård. Vad särskilt beträffar hemmen för psykopatiska barn torde deras antal sannolikt kunna begränsas till några få för hela riket. För att ernå en lämplig organisation av den verksamhet till barnavårdsnämndernas stöd, som sålunda visat sig erforderlig, har under senare år inom samtliga län bildats barnavårdsförbund, vilka utgöra i främsta rummet frivilliga sammanslutningar av barnavårdsnämnderna inom länen, men vilka även stå öppna för andra intresserade medlemmar. Förtjänsten av denna organisation tillkommer framför allt Allmänna barnhusets direktion och det ekonomiska stöd, som därifrån lämnats. Några meddelanden om Allmänna barnhuset äro därför här på sin plats. Allmänna barnhuset leder sitt ursprung från ett initiativ av konung Gustaf I I Adolf, vilket sedermera efter hans död upptogs och ledde till ett Kungl. Maj:ts privilegium den 30 oktober 1633. Efter åtskilliga förändringar arbetar Allmänna barnhuset numera enligt ett den 21 november 1930 av Kungl. Maj:t fastställt reglemente (Sv. författningssamling nr 402), vilket såsom barnhusets ändamål anger att barnhuset bör bereda vård och uppfostran åt barn, som äro värnlösa eller eljest i behov av värd ävensom i övrigt understödja och främja åtgärder för barnavård och uppfostran. Till fullföljande av det sålunda angivna ändamålet har Allmänna barnhuset inriktat sin verksamhet i främsta rummet på anskaffande åt värnlösa barn av goda fosterhem samt skapande av möjlighet att mottaga barn å upptagningshem i avbidan på att barnen kunna omhändertagas av fosterhem. Numera utföres denna verksamhet indirekt, nämligen genom barnavårdsförbunden. Allmänna barnhusets bidrag ha därigenom fått betydelse för barnavården i så gott som hela landet. Vad angår barnavårdsförbundens inre organisation angives i deras stadgar i regel, att förbundets uppgift är att inom länet stödja det arbete, som enligt barnavårdslagen åligger länets barnavårdsnämnder och att i främsta rummet sörja för att vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas huvudsakligen för tillfällig vård och observation samt för ensamstående mödrar med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem.

147 I barnavårdsförbundens styrelser är i allmänhet landshövdingen självskriven ordförande samt förste provinsialläkaren och statens barnavårdskonsulent i distriktet självskrivna ledamöter. Varje barnavårdsförbund har ett barnavårdsombud anställt, vilket skall tillhandagå kommunerna vid placering av omhändertagna barn i lämpliga fosterhem och med att vid sidan av barnavårdsnämnderna övervaka fosterhemmen. De båda skånska länen hava bildat ett gemensamt barnavårdsförbund. Vid sina undersökningar i avseende å det organisationsarbete, som redan utförts, ha de sakkunniga haft förmånen av samarbete med Allmänna barnhusets direktion och fått använda sig av en av direktionen verkställd utredning angående den nuvarande tillgången på barnhemsplatser inom olika län. E n översikt för hela riket med undantag av Stockholms stad lämnas i tab. 7—9. Tab. 7. Upptagningskeiu för äldre barn. Kommuner med egna hem

Antal invånare

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Malmöhus o. Kristianstads Hallands Göteborgs o. Bohus ... Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

Antal invånare

Kommuner med tillgång till av barnhuset understödda hem

Platser Antal Antal platser per 100 000 invånare invånare

Platser

Antal platser per 100 000

invånare

270 526 138 482 187 934 311 284 234 288 155 320 231 924 57 873 146 188

61586 138 482 41929 93 845 32 069

60 5 45 63 ; 18 ;

97-4 3-6 107-s 67-1 56-i

208 940 138 482 146 005 217 439 234 288 155 320 231 924 57 873 146 188

29 15 15 25 25 14 28 15 38

13-9 10-8 10-3 11-5 10-7 9o 12-1 25-9 26-o

763 679 151 840 465 638 317 052 242 287 272 719 218 783 161 290 250 160 280 362 281 501 136 086 210 381 204 351

272 614 24 844 269 656 55 604 4 710 25 666

225 32 208 38 10 24'

82-5 128-8 77-1 68-3 212-3 93-5

36 553 17 866 63130 33108

35 45 70 36

95-7 251-9 110-9 108-7

491 065 126 996 195 982 211 637 237 577 212 526 164 205 103 293 201115 197 273 266 950 136 086

15 18 25 20 17 18 28 20 18 15 22 12

8-i 14-2 12-8 9-5 7-1 8-5 17-i 19-4 9-o 7-6

78-8

180 237

18-3

5689 948 1195 776

78-0

109 Såsom framgår av tab. 7—9 lämnar barnhuset bidrag till driften av upptagningshem för äldre barn med tillhopa 465 platser, spädbarnshem med tillhopa 153 platser för mödrar och 280 platser för barn samt för psykoBidrag från landsting. Även späda barn från Linköping och Norrköping. Frälsningsarméns barnhärbärge För Göteborgs stad. Även mödrar med späda barn mottagas.

148 Tab. 8. Upptagningshem för mödrar och spädbarn (spädbarnshem). Kommuner med tillgång till av barnhuset understödda hem

Kommuner med egna hem Län Antal invånare

Platser för mödrar

Per Per Antal 100 000 Antal 100 000 inv. inv.

Stockholms 31560

Platser för barn

31-7

69-7

Södermanlands. Östergötlands... Jönköpings Kronobergs Gotlands Blekinge Malmöhus o. Kristianstads. 234 363 Hallands Göteborgs o. 252 721 Bohus Älvsborgs , Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands... Kopparbergs ... 39 099 Västernorrlands 18 457 Jämtlands 136 086 Västerbottens... 17 586 Norrbottens , 729 872

Antal invånare

Platser för mödrar

1 Per Per Antal 100 000 Antal 100 000 inv. inv.

270 526 106 922 187 934 249 018 234 288 155 320

5 2 15 13 20 17

1-8 1-9 8 5-2 8-5 10-9

7 8 25 16 35 17

2-6 7-5 13-3 6-4 14-9 10-9

57 873 146 188

6 10

10-4 • 6-8 i

8 10

13-8 6-8

12 5

2-3

3-s

12 13

8-e

3-3 4-2 5-5

20 10 10 15 24

9-4 3-2 4-1 6-4 ll-o

4-8

7-6

9-6

7o

17-9

62-3

529 316 151 840

9-5

71-2

212 917 317 052 242 287 235 782 218 783

8 10 12

250 160

7-7

12 20 14

30-7 108-4 10-3

186 765 45-5 5 5 i 4016015

34i

402 Platser för barn

263 044

3-2

5-4

2-3

8 patiska barn med tillhopa 62 platser. Dessutom bidrager 3barnhuset med medel till barnavårdsombudens tjänsteresor och löner. Under år 1933 har barnhuset bidragit med 103 121 kronor för upptagningshem för äldre barn, 64 579 kronor för spädbarnshem och 10 061 kronor för hem för psykopatiska barn samt med 109 455 kronor för kostnader för barnavårdsombuden eller med tillhopa 287 216 kronor. Till uppförande och inrättande av upptagningshem har allmänna arvsfonden lämnat bidrag. Till och med budgetåret 1933/1934 har sålunda arvsfonden till upptagningshem för äldre barn lämnat 224 808 kronor och till spädbarnshem 194 400 kronor. Tabellerna utvisa även, att inom resp. län finnas andra än av barnhuset understödda barnhem. I denna del torde emellertid uppgifterna knappast vara fullständiga. De genom Allmänna barnhuset insamlade uppgifterna ådagalägga likväl, att förhållandena i skilda delar av riket äro så olika, att man icke kan beräkna behovet proportionellt efter invånarantalet. I mera burgna län är uppenbarligen antalet barn, som behöva omhändertagas av barnavårdsnämnderna, mindre än i fattigare landsdelar. Benägenheten att

149 Tab. 9. Barnhem ay skilda slag.

Län

Barnhem för stadigBarnhem för varande stadigvarande vård vård i förening med upptagBlanFör För ningshem dade flickor gossar Antal platser

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings .. Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Malmöhus o. Kristianstads Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

28 12 16 12 60 12 63 57 80 39 141: 39

Antal platser

Antal platser

10 29 25 78 33 24 3 10 93 42 50 18 20 10 12 32 83 15

— — 20 — — .—

18 — — — — 20 — 17

—

Barnhem för svårfostrade barn

90 12

Barnhem för psykoDispenpat, barn särunderbarnhem stödda av barnhuset Antal platser

Antal platser

25 12 54 47 70

25 31 7 gossar 33 16 bland, 189 140 20 11

27J

22 12

16 40 25 14 110

42 25 106 105 51 60 35 47 40 20 77 23 144 68 1073

hjälpa släktingars värnlösa barn är olika i skilda trakter och slutligen har genom kommunalt eller enskilt initiativ på sina håll mycket redan blivit gjort för att bereda plats för hjälpbehövande barn, medan annorstädes föga eller intet uträttats. I flera län erfordras ytterligare åtgärder för att kunna tillgodose behovet av de båda slag av hem, vilka Allmänna barnhuset hittills främst understött, nämligen upptagningshem och spädbarnshem med eller utan mödrar. För att uppnå en ungefärlig föreställning om de erforderliga kostnaderna för att fylla dessa behov har genom Allmänna barnhuset verkställts en beräkning med ledning av förhållandena i andra likartade län och under beaktande av framställda önskemål från varje län. Därvid har jämväl förutsatts att för vissa län nuvarande platsantal å upptagningshem efter hand skulle kunna något minskas samt att genom barnavårdsförbundens försorg samverkan och utbyte av klientel skulle kunna åstadkommas mellan olika hem. Detaljberäkningarna torde här icke behöva återgivas, men resultatet av denna överslagsberäkning är att de blivande driftkostnaderna med tillägg 1 2

För Göteborgs stad. Därav 28 platser vid Krokens barnhem avsedda för hela riket;

150 av kostnaderna för barnavårdsombudens löner och resor komma att uppgå till ett belopp, som överstiger vad barnhuset kan disponera efter den nedgång i ränteinkomster, vilken med säkerhet inträder under de närmaste åren. Om verksamheten för de nu angivna ändamålen, nämligen de två slagen av hem samt barnavårdsombudens verksamhet icke skall på ett för barnavården olyckligt sätt inskränkas eller hämmas i sin utveckling, måste således redan för dessa uppgifter tillskott erhållas från annat håll. Emellertid måste erinras, att redan vid barnhusets omorganisation även andra önskemål än upptagningshemmen, spädbarnshemmen och fosterhemsförmedlingen gjorde sig gällande. Under de gångna åren hava också vid möten med barnavårdsombuden och barnavårdsnämndernas representanter med styrka framförts dylika önskemål. Såsom inledningsvis omnämnts, synes behov föreligga av flera hem för stadigvarande vård av barn, som äro så svårfostrade, att de ej lämpligen kunna utackorderas i fosterhem, men likväl ej böra intagas i skyddshem. Därjämte har särskilt från läkarhåll betonats behovet av vissa hem för s. k. psykopatiska barn; i viss mån har Allmänna barnhuset redan lämnat understöd till hem av sistnämnda slag (jfr tab. 9). I princip torde dessa önskemål, vilka samtliga avse specialhem för stadigvarande vård, vara berättigade. Att låta här avsedda barn kvarstanna längre tid å upptagningshemmen än till dess deras säregna beskaffenhet blivit konstaterad, är icke lyckligt. Deras kvarstannande inverkar försvårande på vården av de övriga barnen, medför ökade driftkostnader och utestänger normala barn från upptagningshemmen eller föranleder onödigt stora upptagningshem. I fosterhem kunna de ej heller placeras annat än i gynnsamt fall efter föregående fostran på specialhemmen. Även dessa behov böra därför enligt de sakkunnigas mening tagas i betraktande. Inför de anspråk, som sålunda säkerligen äro att vänta inom en nära framtid eller delvis redan äro aktuella, är det uppenbarligen önskvärt, att man söker hålla driftkostnaderna nere vid det nödvändiga. Genom Allmänna barnhusets försorg har också verkställts en undersökning i vad mån det skulle låta sig göra att nedbringa driftkostnaderna på de befintliga vårdhemmen. Ehuru denna undersökning visar, att tämligen avsevärda variationer i dagskostnaden föreligga, framgår tillika, att besparingsmöjligheterna i detta avseende icke äro stora. E n annan synpunkt, som jämväl av Allmänna barnhuset vid upprepade tillfällen understrukits och som torde lämna utsikt till besparing, är, att platserna på upptagningshemmen allenast må användas för prövning och uppdelning av barnklientelet samt att barnen efter denna prövning i möjligaste mån skola överföras till de enskilda fosterhemmen, i den mån lämpliga sådana äro att tillgå. Dessa och liknande utvägar böra anlitas för att barnavårdens kostnader icke onödigtvis skola springa i höjden. Det oaktat torde dock den verkställda utredningen giva vid handen att redan i de former, till vilka barnavården har utvecklats, och med de behov, som anmälts, primärkommunerna icke kunna ombesörja dem ensamma eller med hjälp av Allmänna barnhuset i den utsträckning, dess numera påräkneliga inkomster medgiva.

151 De sakkunniga hava därför haft att pröva andra utvägar, som kunna erbjuda sig för barnavårdens fortsatta finansiering. Det har därvid synts de sakkunniga höjt över allt tvivel, att barnavårdsförbunden äga stor betydelse för åstadkommande av samverkan och planmässighet i barnavårdsnämndernas verksamhet. Framför allt ha de hos förbunden anställda barnavårdsombuden lämnat nämnderna ett bistånd som för dessa varit av stort värde såväl ur vård synpunkt som ekonomiskt. Yad beträffar barnavårdsombudens verksamhet måste framhållas, att det skulle vara synnerligen önskvärt, om barnavårdsnämnderna såsom regel anlitade ombuden då det uppkommer fråga om placering av ett omhändertaget barn. Det ligger icke något underskattande av nämndernas förmåga eller goda vilja i påståendet att ombudet har större förutsättningar än nämnden att anskaffa lämpligt fosterhem. Ombudet har framför allt flera att välja mellan och därigenom möjlighet att finna det för barnet i fråga lämpligaste. E n barnavårdsnämnd, som icke anlitar ombudet, nödsakas mången gång att taga det fosterhem som i trakten står till buds, även om lämpligheten uppenbart kan sättas i fråga. Ombyte av fosterhem, för barnets uppfostran menligt och för nämnden kostsamt, blir därav ofta följden. Den hittills vunna erfarenheten giver tyvärr vid handen, att åtskilliga nämnder vända sig till ombudet först då ett fall uppkommer, där vederbörande nämnd själv ej lyckats utackordera barnet. Bleve detta regel, komme ombuden icke att kunna skaffa goda fosterhem. Sådana fordra nämligen ock goda, välartade barn. A andra sidan hava åtskilliga ombud uppgivit, att när väl en nämnd en gång anlitat ombudet, kommer den åter så snart ett nytt fall uppstår. Vad härefter angår olika slag av vårdhem vilja de sakkunniga framhålla, att så snart tvekan kan råda om lämpligheten att till fosterhem utlämna ett barn, detta bör intagas å upptagningshem. Mången gång har det visat sig, att en tids vistelse där under goda, lugna förhållanden kan hava ett särdeles gynnsamt inflytande, så att barnet kan vårdas i ett enskilt hem. Man får också tillfälle att observera barnets egenart och därigenom möjlighet att för dess fostran välja det mest passande hemmet. Vid sidan av den verksamhet för drivande av upptagningshem och spädbarnshem samt anskaffande och övervakande av fosterhem, som barnavårdsförbunden bedriva, böra förbunden enligt de sakkunnigas uppfattning ägna uppmärksamhet åt inrättande och drivande av barnhem för svårfostrade barn. Att möjligheter beredas för särskild vård åt sådana barn, är enligt de sakkunnigas mening ett erforderligt komplement till den organisation med upptagningshem och enskilda fosterhem, som barnavårdsförbunden eftersträva. Det synes nämligen vara av vikt att äga tillgång till särskilt kompetenta uppfostrare för de fall, med vilka enskilda fosterhem icke kunna komma till rätta utan att likväl utpräglad vanart föreligger. Erfarenheten lärer ha visat, att under några år av sådan fostran de besvärande anlagen hos barnen kunna övervinnas på ett mycket lyckligt sätt och barnen utvecklas till fullgoda medborgare i samhället. Med avseende å platsbehovet bör i varje särskilt

152 län undersökas, om och i vad mån samverkan mellan de olika barnavårdsförbunden bör äga rum. De sakkunniga ha emellertid utgått från att man icke bör söka fylla behovet genom en kombination med upptagningshem. En sådan anordning skulle säkerligen försvåra och fördyra de sistnämndas arbete för sin speciella uppgift. Utgående från sin uppfattning om värdet av barnavårdsförbundens arbete föreslå de sakkunniga, att barnavårdsnämndernas anslutning till barnavårdsförbund lagfästes. Bland de lagbestämmelser, som de sakkunniga i detta sammanhang föreslå, ingår en föreskrift, att varje barnavårdsförbund skall anställa ett eller flera barnavårdsombud. Deras verksamhet har nämligen alltmer blivit själva kärnan i förbundens arbete. Vad beträffar kostnaderna för barnavårdsförbundens verksamhet och medlen för dessas täckande, är att märka, att förbunden i fortsättningen liksom hittills kunna påräkna, förutom dagavgifter från kommunerna för platser å förbundens barnhem, betydande bidrag av Allmänna barnhuset. För år 1933 uppgick detta bidrag som nämnt till närmare 290 000 kronor, och för år 1934 beräknas det till inemot 380 000 kronor. Då barnavården och barnavårdsförbundens verksamhet på vissa håll ej ännu nått full utveckling, ha de sakkunniga ansett nödigt att för barnavårdsförbundens verksamhet utöver avgifterna räkna med ett erforderligt årsbelopp av 475 000 kronor, och det förefaller de sakkunniga icke osannolikt, att kostnaden kommer att stiga till ett något högre belopp. För barnhuset är det emellertid icke möjligt att bidraga med avsevärt mera än vad det för närvarande lämnar. Sannolikt blir det tvärtom nödvändigt för barnhuset att något minska sitt nuvarande bidrag, i det att en beräkning över barnhusets framtida inkomster visar, att dessa under de närmaste åren komma att något sjunka. Under sådana förhållanden böra enligt de sakkunnigas åsikt landstingen träda hjälpande emellan. Detsamma bör gälla för städer, som ej deltaga i landsting. De sakkunniga beräkna, att ett årligt anslag på 100 000—125 000 kronor för hela riket skulle vara tillräckligt för ändamålet. Då enbart landstingens årsbudget överstiger 90 miljoner kronor, synes ett sådant bidrag ej vara alltför betungande. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig i sitt förslag böra gå till ett åläggande för landstingen att lämna bidrag utan våga hysa den förhoppningen, att landstingen ändock skola behjärta det viktiga ändamål det här gäller. För att tillförsäkra landsting eller stad, som lämnar bidrag till länets barnavårdsförbund, inflytande å förbundets angelägenheter ha i de sakkunnigas förslag upptagits bestämmelser, att dessa äga vara medlemmar i förbundet med rätt att utse en ledamot i dess styrelse. Enahanda rättigheter tilläggas i förslaget Allmänna barnhuset, under förutsättning att det såsom här förutsatts bidrager till förbundets verksamhet.

153 Kap. 5. Förslag till ändringar i nnderstödsförfattningarna. De svårigheter, med vilka den kommunala hjälpverksamheten visat sig vara behäftad, torde icke kunna bemästras blott genom förändringar av verksamhetens organisation. Vissa ändringar i de författningsbestämmelser, som innehålla de materiella reglerna för verksamheten och regler om kontroll över dessa bestämmelsers efterlevnad, torde vara nödvändiga. Den i Kap. 2 omtalade utredning, som verkställts med anledning av hem- Förbud mot ställan av 1933 års riksdag, visar, att kommunerna icke sällan överskridit oreglerad .

,

under stods-

de gränser för hjälpverksamhet vid arbetslöshet, som angivits av nu gällande verksamhet. författningar. Vid sidan av den kommunala understödsverksamheten i fattigvårdens form och vid sidan av den statliga och den statsunderstödda hjälpverksamheten har sålunda i ett antal fall en kommunal understödsverksamhet vuxit fram, vilken icke rymmes inom författningsbestämmelsernas ram. Rättspraxis har ej heller i alla avseenden lämnat tillräcklig klarhet. Enligt de sakkunnigas mening måste det betecknas som olämpligt, att det allmänna på detta sätt bedriver en för de enskilda såväl som för samhället djupt ingripande hjälpverksamhet utan att denna är underkastad reglering genom lag eller annan författning. För att åstadkomma en klar rättslig reglering på detta område föreslå de sakkunniga ett stadgande av innehåll, att kommun icke må meddela understöd åt enskilda i andra fall eller i andra former än lag stadgar eller som genom statsbidrags meddelande prövats vara behöriga. De lagar, som för närvarande avse här åsyftad hjälpverksamhet, torde vara fattigvårdslagen, barnavårdslagen, lagen om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag samt lagen om lindring i de mindre bemedlades kostnader, för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka. Genom uttrycket »åt enskilda» ha de sakkunniga velat angiva, att regleringen icke avser exempelvis anslag till sjukkassor. Ifrågasattes understödsverksamhet vid sidan av dessa lagar, är dess behörighet enligt det nyss återgivna, av de sakkunniga föreslagna stadgandet beroende av prövning för varje särskild kommun i sammanhang med ansökan om statsbidrag. Det torde emellertid kunna förekomma, att genom en kris för viss näring en betydande grupp av medlemmarna inom en kommun försättes i ett, efter vad man har skäl antaga, övergående nödläge och att det befinnes önskvärt, att de understödsbehov som orsakas därav få tillgodoses i annan form än fattigvård, samtidigt som kommunens ekonomiska läge är sådant att staten icke har anledning att träda emellan med bidrag till hjälpverksamheten. För dylika undantagsfall bör en möjlighet till dispens från den allmänna regeln finnas, vilken lämpligen torde böra handhavas av den myndighet som i allmänhet sköter den av staten utövade

154 eller understödda hjälpverksamheten mot arbetslöshet, för närvarande statens arbetslöshetskommission. I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att om genom kris i näringslivet inom viss kommun framkallats omfattande arbetslöshet, må på särskild prövning bero, huruvida och på vilka villkor kommunen må annorledes än nyss sagts meddela understöd åt oförvållat arbetslösa, ävensom att sådan prövning skall verkställas av den myndighet Kungl. Maj:t och riksdagen bestämma. Det föreslagna stadgandet gäller allenast understöd, däremot icke anordnande av arbeten. Det har nämligen förefallit de sakkunniga alltför vanskligt att även för dylika fall lämna föreskrifter angående kommunernas befogenheter. De företag, vilka komma i fråga, torde i de allra flesta fall vara sådana, som kommun enligt kommunallagarna får anses ha rätt att bekosta. Den omständigheten, att företaget igångsattes på grund av arbetslöshet, torde icke i och för sig vara tillräcklig för att föranleda ändring härutinnan. E n restriktiv bestämmelse i detta avseende skulle sannolikt utan svårighet kunna kringgås. Detsamma gäller även eventuell lagstiftning för att försöka reglera villkoren för de vid arbetet anställda, så att de icke i form av avlöning skulle komma i åtnjutande av förtäckta understöd. Vad särskilt angår fattigvården vilja de sakkunniga på vissa punkter föreslå ändring av lagbestämmelserna i syfte att hindra lagtillämpningen från att avlägsna sig från vad vid bestämmelsernas tillkomst varit avsett. Den rätt, som fattigvårdssamhällena enligt fattigvårdslagen äga att uttaga ersättning för lämnad fattigvård av försörjningspliktiga anhöriga till den understödde, tages på vissa håll i jämförelsevis ringa utsträckning i anspråk. Den officiella statistiken för år 1931 visar, att hela antalet fall i vilka fattigvårdssamhälle erhållit ersättning av försörjningspliktig enligt 3 § fattigvårdslagen nämnda år uppgick till 5 545, fördelat med 1 259 på landsbygden och 4 286 i städerna. Som samma år antalet av fattigvårdens understödstagare var 256 153 på landsbygden och 169 933 i städerna eller för hela riket tillhopa 426 086, måste antagas, att fattigvårdssamhällena skulle ha kunnat i ytterligare ett stort antal fall erhålla ersättning av anhöriga. En förklaring till att de anhörigas försörjningsplikt icke göres mera ofta gällande torde, enligt vad de sakkunniga erfarit, vara att finna däri, att den uppfattningen numera är vanlig att det åligger fattigvården att övertaga de anhörigas försörjningsbörda. Visst belägg för att en sådan uppfattning är utbredd lämnar en av 1928 års pensionsförsäkringskommitté verkställd enquéte bland ett antal fattigvårdsstyrelsers ordförande, för vilken redogörelse lämnas i nämnda kommittés betänkande del I I (statens offentl. utr. 1932: 36 sid. 191 f.). Bland de frågor, som denna enquéte innehöll, ingick den, huruvida någon minskning förmärkts i försörjningspliktigas villighet att försörja sina anhöriga. Av 191 avgivna svar på denna fråga voro 117 jakande. Till belysning av tänkesätten i denna fråga må vidare hänvisas till de utdrag av enquétesvaren, som publicerats i samma kommittébetänkande (sid. 194 fr*.) och till de av sysslomannen TOR JACOBSSON på uppdrag av nämnda kommitté och centralförbundet för socialt arbete ut-

155 förda undersökningarna angående det sociala hjälpklientelet (statens offentl. utr. 1934:14). Den antydda uppfattningen om fattigvårdens skyldighet att lätta de anhörigas försörjningsbörda står i stark motsättning till inställningen vid stiftandet av fattigvårdslagen. Fattigvårdslagstiftningskommittén uppfattade nämligen fattigvården såsom principiellt av subsidiär natur i förhållande till den enskildes egen försörjningsförmåga och de anhörigas försörjningsplikt. I kommitténs betänkande uttalades sålunda (sid. 37), att den offentliga fattigvården vore en samhällsinstitution, vilken skulle anlitas först när individen saknade utvägar att försörja sig. I främsta rummet vore en var skyldig att sörja för sig själv. Samhället hade också rätt att fordra, att vissa personer, som till den behövande stode i ett visst närmare förhållande, skulle bringa honom hjälp. Där ett dylikt förhållande existerade, borde samhällets fattigvård kunna taga hänsyn därtill dels genom att söka förmå den enskilde att fullgöra sina skyldigheter, dels genom att enligt givna regler av honom utkräva ersättning för lämnat understöd. För att på nytt inskärpa de försörjningspliktiga anhörigas skyldigheter i förhållande till fattigvården, föreslå de sakkunniga, att i fattigvårdslagens grundläggande 1 § göres en hänvisning till bestämmelserna i 3 § om anhörigas försörjningsplikt. En sådan hänvisning skall enligt de sakkunnigas förslaggöras även till 4 §, vilken innehåller en numera visserligen mindre betydelsefull regel om skyldighet för arbetsgivare att gentemot det allmänna svara för underhåll och vård åt anställd. Genom det föreslagna tillägget i 1 § understrykes möjligheten för det allmänna att återkräva lämnad fattigvård av försörjningspliktiga enskilda. Enligt de sakkunnigas mening bör denna erinran om de enskildas skyldigheter jämväl visa sig värdefull som ett stöd för fattigvårdsstyrelserna, då det gäller att avvisa för långt gående anspråk på samhällets hjälpverksamhet. Vad ovan sagts angående anhörigas försörjningsplikt avser givetvis fall, där försörjningsförmåga förefinnes, och det tillkommer fattigvårdsstyrelse att tillse, att återbetalning icke påfordras i fall, där anhörigas ekonomiska ställning är sådan, att återbetalning skulle framkalla oförmåga hos den försörjningspliktige att sörja för sig och sin familj. E t t annat avseende, i vilket de sakkunniga föreslå ändring av fattigvårds- Anvisning för lagens materiella bestämmelser, rör behovsprövningen och utmätandet av avvägande understöden. I detta avseende ha svåra missförhållanden framträtt. Delvis torde detta kunna förklaras genom bristande samverkan mellan de olika organen för samhällets understödsverksamhet. Det har sålunda förekommit, att fattigvårdsstyrelse utan att särskild anledning därtill, exempelvis sjukdom, talrik barnskara eller särskilt höga bostadskostnader, förefunnits, utmätt så rikligt hemunderstöd att det överstigit vad enligt de av statens arbetslöshetskommission fastställda reservarbetslönerna är normal inkomst för reservarbete i orten. Klagomål ha ej sällan framkommit över att de högre fattigvårdsinstanserna utmätt för rikliga understöd, och man har ondgjort sig över att understödsbelopp utdömts, vilka uppgivits hava överstigit arbetsförtjänsterna

156 för stora grupper av den arbetande befolkningen i orten. En utveckling i denna riktning innesluter uppenbarligen lockelse för de lägsta inkomsttagarna att övergiva självförsörjningen för att i stället söka understöd från det allmänna. Faran för en utveckling i denna riktning är desto större som det på de flesta håll torde finnas mycket små möjligheter för fattigvårdsstyrelsen att pröva arbetsvilligheten. Belysande härför torde vara de i Kap. 2 meddelade uppgifterna ur den av licentiaten Drougge utförda utredningen. Det är självfallet icke meningen att understödet skall tillmätas så knappt, att det icke blir tillräckligt för uppehället. Härvid får hänsyn tagas till att de oundgängliga bostadskostnaderna äro särskilt höga på vissa orter. Vidare är det av vikt att understödstagaren uppmuntras till att utnyttja varje tillfälle till arbetsinkomst. I anslutning till dessa synpunkter ha de sakkunniga funnit erforderligt att i fattigvårdslagen 26 § såsom ett andra stycke införa en uttrycklig erinran om att fattigvårdsunderstöd ej må så utmätas, att detsamma för den hjälpsökande ter sig fördelaktigare än försörjning genom arbete. Skärpt Såsom i början av detta kapitel antytts, anse de sakkunniga det icke :ontroll. tillräckligt att genom materiella bestämmelser i fattigvårdslagen eller annorstädes söka hindra, att den kommunala hjälpverksamheten slår in på icke önskvärda banor. De sakkunniga hava funnit nödigt, att åtgärder vidtagas även för att skärpa kontrollen över hjälpverksamheten. Enligt de sakkunnigas mening är det nämligen av största vikt, att kommunerna icke genom en missriktad understödsverksamhet undergräva sin ekonomi. Att en ökad kontroll kommer att innebära ökad befogenhet för statliga organ att övervaka kommunernas åtgöranden, synes de sakkunniga rimligt med hänsyn till de bidrag och det bistånd, som staten i skilda former lämnar till kommunernas verksamhet. I vårt grannland Norge har ingripandet mot kommuner med undergrävd ekonomi i ett flertal fall tagit den formen, att kommun ställts under tvångsadministration av en styrelse, utrustad med mycket vidsträckt befogenhet att besluta med undanskjutande av kommunens egna organ. För Sveriges del anse de sakkunniga det för närvarande tillräckligt med mindre vittgående åtgärder till förebyggande av att den kommunala hjälpverksamheten tager en för kommunernas ekonomi ödesdiger omfattning. Enligt 43 § fattigvårdslagen hava länsstyrelserna att vaka över att fattigvården inom länen ändamålsenligt ordnas och handhaves, därvid de till sitt biträde hava särskilda tjänstemän, fattigvårdskonsulenter. En allmän tillsyn över fattigvården i riket utövas ock av socialdepartementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden, vilken förestås av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Den övervakande verksamhet, som på detta sätt utövas av statliga organ, är emellertid, såsom jämväl framhållits i Kap. 1, inriktad på att tillse, att fattigvård i tillbörlig omfattning och på lämpligt sätt kommer de behövande till del. De sakkunniga föreslå, att åt stadgandet i 43 § fattigvårdslagen gives en mindre ensidig riktning, genom att där införes skyldighet och befogenhet

157 för länsstyrelserna och fattigvårdskonsulenterna att vaka över — ej blott att de behövande komma i åtnjutande av det understöd som omständigheterna påkalla — utan även att det allmänna ej betungas med kostnader, som lagligen åligga enskild, eller med större kostnader än som svara mot behovet. För att giva eftertryck åt kontrollen föreslå de sakkunniga vidare, att åt fattigvårdskonsulenterna gives rätt att överklaga den kommunala fattigvårdsmyndighetens beslut angående meddelande av fattigvård. De sakkunniga ha övervägt, huruvida icke motsvarande ändringar borde företagas i barnavårdslagen, vilkens 20 § nära svarar mot fattigvårdslagen 43 §. De sakkunniga ha emellertid funnit, att vad beträffar barnavårdsärendena något behov av en sådan reform icke framträtt. Som ett ytterligare medel att genom en statens åtgärd åstadkomma rättelse i fall, då det kunnat konstateras direkt misskötsel av kommuns ekonomi genom alltför omfattande hjälpverksamhet, bör enligt de sakkunnigas mening skatteutjämningsbidrag förvägras kommunen eller kännbart reduceras. De sakkunniga anse därför lämpligt, att i skatteutjämningsförordningen bland grunderna för sådan åtgärd upptages det fall, att kommun bedrivit hjälpverksamhet i större omfattning än enligt lag eller annan författning tillkommer den eller i väsentligt större omfattning än behovet påkallat. I Kap. 7 ha de sakkunniga trott sig kunna anvisa ett hjälpmedel för bedömande av frågan, huruvida en kommuns understödsverksamhet tagit alltför stor omfattning. E n grupp bestämmelser i den nuvarande fattigvårds- och barnavårdslag- i stiftningen, vilka givit upphov till kännbara olägenheter, äro de som angå hemortsrätt. I det sammanhang, i vilket den samhälleliga hjälpverksamheten här dryftas, äro särskilt att uppmärksamma de olägenheter, som äro förknippade med de av hemortsbestämmelserna härflytande processerna mellan fattigvårdssamhällena om ersättning för lämnad fattigvård eller barnavård. I skatteutjämningsberedningens principbetänkande (statens offentl. utr. 1933:4 sid. 134) finnas uppgifter om antalet hos länsstyrelserna (överståthållarämbetet ej medräknat) år 1931 anhängiggjorda fattigvårds- och barnavårdsmål. Antalet dylika mål mellan fattigvårdssamhällen uppgick till 8561, varav 7 407 fattigvårdsmål och 1 154 barnavårdsmål. Samtliga fattigvårdsoch barnavårdsmål, som anhängiggjorts hos länsstyrelserna nämnda år, uppgingo till 9 000. Motsvarande siffra för år 1925 var 11718. Den minskning av antalet mål, som denna jämförelse visar, är säkerligen till en del att tillskriva 1926 års reformer på fattigvårdslagstiftningens område. Minskningen torde ock, enligt vad en kännare på hithörande område anser, 1 bero på att småningom en fast praxis utbildat sig i fattigvårds- och barnavårdsmålen samt att kommunerna fått större vana att bedöma, om och när process erfordras för slitande av uppkomna meningsskiljaktigheter. Vid bedömande av de anförda siffrorna är vidare att ihågkomma, att bland målen mellan fattigvårdssamhällen ingår ett stort antal, där tvistefrågan icke rör den 1 Kammarrättsrådet s a m h e t 1933 sid. 189.

SUNE NOKKMAN i Tidskrift för fattigvård och a n n a n hjälpverk-

158 understöddes hemortsrätt. Den med dessa förhållanden förtrogne författare, vars åsikt nyss anförts, tror sig kunna våga det påståendet, att processer som uteslutande bero på olika mening om vederbörandes hemortsrätt numera icke utgöra något mera avsevärt antal. Jämsides med den nedgång av antalet fattigvårds- och barnavårdsmål, som framträder i de anförda siffrorna från länsstyrelserna, har antalet mantalsskrivningsbesvär betydligt ökats. De till länsstyrelserna år 1925 inkomna besvären rörande mantalsskrivningsåtgärder utgjorde sålunda 2 084 men år 1931 9 214. Den starka ökningen är otvivelaktigt till väsentlig del beroende på fattigvårdssamhällenas strävan att undvika, att personer med svag ekonomi genom mantalsskrivning i samhället förvärva hemortsrätt där. Antalet till kammarrätten inkomna mål, tillhörande gruppen fattigvårds-, barnavårds-, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål, har genom mantalsskrivningsärendenas ansvällning stigit från 1 189 år 1928 och 1 298 år 1931 till 1976 år 1933. Förekomsten av ärenden angående ersättningar mellan fattigvårdssamhällen för lämnad fattigvård eller barnavård till personer, som anses ej ha hemortsrätt inom vistelsesamhället, är av naturliga skäl icke jämnt fördelad över hela landet. Sådana ärenden förekomma talrikast i trakter, där de flesta flyttningarna mellan kommunerna äga rum, d. v. s. i närheten av större samhällen. Beloppen av ersättningarna mellan fattigvårdssamhällen för lämnad fattigvård var enligt Sveriges officiella statistik för år 1930 5 047 203 kronor, fördelat mellan landskommuner och städer så, att 3 099 134 kronor utgavs av de förra och 1 948 069 kronor av de senare. Motsvarande siffror för barnavården voro för landskommunerna 688110 kronor, för städerna 673 614 kronor och för hela riket 1 361 724 kronor. Sammanlagda beloppet av ersättningarna uppgick alltså nämnda år till 6 408 927 kronor. Uppgifterna avse emellertid alla ersättningar och alltså även dem, som betalats utan process. I den uppgivna kostnadssumman ingå även ersättningar, för vilka hemortskommunen får gottgörelse av staten. Sammanlagda beloppet av statens utgifter år 1930 för gottgörelser för lämnad fattigvård och barnavård uppgick till något mera än 2 750 000 kronor. Att döma av en utredning avseende understödstagare i Stockholms län, vilken ställts till de sakkunnigas förfogande, ävensom av de sakkunniga annorledes inhämtade upplysningar, utgöres den ojämförligt övervägande delen av gottgörelserna från staten av gottgörelse för ersättningar, vilka hemortssamhälle nödgats utgiva för fattigvård åt sådana som vistats utanför samhället under minst tre år utan att erhålla fattigvård därifrån. E t t betydande belopp av ersättningarna mellan fattigvårdssamhällena täckes sålunda i sista hand av statsmedel. De anförda uppgifterna giva vid handen, att hemortsrättstvisterna även med hänsyn tagen till den sannolika nedgången i antalet, dock i och för sig uppgå till ett stort antal. Även mål, där tvistefrågan gäller annat än hemortsrätten, uppkomma på grund av tillvaron av dessa bestämmelser. Det myckna arbete, som nedlägges på hithörande ärenden, uppfattas allmänt såsom tyngande för såväl de kommunala organen som överinstanserna. För ordförandena i fattigvårdsstyrelserna och i barnavårdsnämnderna torde

159 den tid de kunna ägna åt sitt uppdrag i icke ringa utsträckning upptagas i av processer mot andra fattigvårdssamhällen eller mantalsskrivningsfrågor till förfång för andra för fattigvården eller barnavården viktigare uppgifter. , Det belopp åter, till vilket dessa ersättningar för hela riket uppgår, är i J förhållande till den totala fattigvårds- och barnavårdskostnaden icke stort. Det kan ifrågasättas, huruvida det resultat, till vilket det invecklade systemet I av ersättningar leder, är värt det arbete som nedlägges på dessa ärenden. I allt fall måste det framstå såsom angeläget att minska olägenheterna av systemet. E t t förslag med syfte att minska antalet fattigvårds- och barnavårdsprocesser och över huvud antalet ärenden angående ersättning mellan fattigvårdssamhällen har framlagts av skatteutjämningsberedningen i dess principbetänkande (sid. 149 fl.). Förslaget innebär, att betydelsen av hemortsrättsreglerna skulle väsentligt minskas genom reduktion av antalet fall, i vilka hemortssamhälle är annat än vistelsesamhälle. Detta resultat vinnes enligt förslaget genom att bibehålla den nu gällande huvudregeln, att envar svensk medborgare har hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven, men upphäva det därifrån stadgade undantaget, att ! om någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen eller under samma år kommit i åtnjutande av fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen av annat fattigvårdssamhälle än det, där han mantalsskrivits, han icke vinner hemortsrätt på, grund av nämnda mantalsskrivning. Till sin innebörd kommer detta förslag mycket nära ett avskaffande av hemortsbestämmelserna. Enligt förslaget skulle nämligen i huvudsak den faktiska mantalsskrivningsorten vara avgörande för fattigvårdssamhällenas skyldighet att meddela fattigvård och barnavård. Tanken att avskaffa hemortsbestämmelserna har på sin tid ingående dryftats av fattigvårdslagstiftningskommittén, som emellertid funnit en sådan väg icke vara att förorda. E n viktig olägenhet, som kan befaras följa av att hemortsbestämmelserna starkt beskäras, sammanhänger med den vidgade möjlighet som därmed skulle beredas för fattigvårdens klientel att välja fattigvårdssamhälle. Det är enligt de sakkunnigas åsikt med hänsyn därtill sannolikt, att genomförandet av ett förslag sådant som det av skatteutjämningsberedningen i förevarande avseende framlagda skulle medföra, att ett stort antal understödssökande hopades i de större städerna, under antagande att där arbetstillfällen finnas att tillgå eller att i allt fall understödstilldelningen där handhaves med större rundhänthet än i mindre kommuner. De redan för närvarande synnerligen stora svårigheterna att ombesörja understödsverksamheten inom storkommunerna skulle med en sådan utveckling skärpas. Det kan befaras, att om den samhörighet med understödssamhället, vilken hemortsbestämmelserna avse att tillförsäkra, alltför mycket försvagas, detta kommer att medföra sådana svårigheter för kommunerna, att utvecklingen framtvingar att staten övertager understödsverksamheten. De farhågor, till vilka skatteutjämningsberedningens förslag sålunda giver anledning, äro av sådan vikt, att de sakkunniga icke kunna ansluta sig till tanken att förenkla de med fattigvårds-

160 processerna sammanhängande förhållandena genom att starkt beskära hemortsbestämmelserna. I detta sammanhang tillåta sig de sakkunniga erinra därom, att man ej heller på arbetslöshetsunderstödens område vågat släppa hemortsbestämmelserna, ehuru dessa även där medfört olägenheter. I den senaste kungl. kungörelsen angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet, utfärdad den 30 juni 1934, har på Kungl. Maj:ts från fattigvårdsinspektören hämtade förslag stadgats, att sökande, som enligt fattigvårdslagen äger hemortsrätt inom annan kommun än den där ansökan om arbetslöshetshjälp göres, väl må utan hinder av sagda omständighet komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp men att i regel arbetslöshetshjälp icke bör tilldelas sådan sökande, därest han icke vistats inom kommunen under en tid av minst nio månader och tillika under denna tid innehaft anställning av mera stadigvarande beskaffenhet. Då de sakkunniga sålunda icke anse sig böra förorda, att de av hemortsbestämmelserna härflytande olägenheterna avlägsnas genom att hemortsbestämmelserna i det väsentliga upphävas, ha de sakkunniga övervägt åtgärder, vilka samtidigt som de skulle lämna hemortsbestämmelserna helt eller till huvudsaklig del orubbade, skulle ha avseende å sättet för beredande av ersättning åt vistelsesamhälle för fattigvård eller barnavård åt person utan hemortsrätt i samhället. Det förslag, vilket dessa överväganden föranlett de sakkunniga att framlägga, gör sålunda ej ändring i de nuvarande materiella reglerna om hemortsrätt och om ersättning för fattigvård och barnavård åt personer, som äga hemortsrätt i annat samhälle än vistelsesamhället, utan inskränker sig till att erbjuda ett förenklat ansökningsförfarande, vilket åsyftar att råda bot på de mest framträdande olägenheterna. Den anordning, de sakkunniga i detta avseende föreslå, är en utbyggnad av de regler om gottgörelse av statsmedel, som finnas i 60 § fattigvårdslagen. De fall, nämnda paragraf avser, gälla alla fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen och äro följande: 1. att understödstagaren icke är svensk medborgare; 2. att hans hemortsrätt ej kan utrönas; samt 3. att, efter det understödstagaren fyllt sexton men innan han fyllt sextio år, såväl han som vissa honom närstående personer oavbrutet under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle, varest han har hemortsrätt, utan att under denna tid hava av samhället åtnjutit fattigvård. De sakkunnigas förslag innebär nu en utvidgning av den andra av de här upptagna kategorierna av fall. De sakkunniga föreslå sålunda, att kommunerna skola äga av statsmedel erhålla gottgörelse ej blott då det är ådagalagt att svensk understödstagares hemortsrätt ej kan utrönas utan redan då det möter särskilda svårigheter att utreda hemortsrätten. Det synes nämligen de sakkunniga, att de olägenheter som uppstå för kommunerna av de mera svårbedömda hemortsrättsfrågorna äro av så allvarlig beskaffenhet att de väl motivera att reglerna om gottgörelse av statsmedel på detta sätt uppmjukas. För att emellertid bibehålla en eggelse för kommunerna att förebringa det mått av utredning som skäligen kan fordras och således icke i otid begära gottgörelse av stats-

161 medel i dessa fall, innehåller de sakkunnigas förslag, att den utvidgade rätten till gottgörelse skall avse blott nio tiondelar av vårdkostnaden. Bestämmelserna skola enligt förslaget äga motsvarande tillämpning på barnavårdslagens område. De sakkunnigas förslag innebär alltså att i de fall, i vilka det möter särskilda svårigheter att utreda, var en enligt 1 § fattigvårdslagen understödd person äger hemortsrätt, det skall stå vistelsesamhället fritt att antingen trots svårigheterna beträda den av fattigvårdslagen i dess nuvarande lydelse anvisade vägen att utreda hemortsrättsfrågan och, i nödfall genom process, avfordra hemortssamhället ersättning för fattigvården eller ock att, efter ett sådant mått av utredning att svårigheterna att erhålla kännedom om hemortsrätten tydligt framträda, vända sig till staten för erhållande av nio tiondelar av vårdkostnaden såsom full gottgörelse för denna. Vilket mått av svårighet som skall erfordras för att rätt till sådan gottgörelse skall föreligga, ha de sakkunniga ansett sig icke kunna angiva i den av dem föreslagna lagtexten. I denna förutsattes blott, att vistelsesamhället verkställt den utredning som enligt 52 § 1 mom. fattigvårdslagen skall föregå anmaning hos annat fattigvårdssamhälle om ersättning för vårdkostnaden. Den närmare utformningen av förutsättningarna för gottgörelse bör enligt de sakkunnigas mening icke fixeras i lag, då det synes lämpligt att man på detta nya område prövar sig fram. Enligt förslaget blir gången av ett ärende, däri vistelsesamhälle begär gottgörelse av statsmedel enligt den nu öppnade möjligheten, följande. Vistelsesamhället har till en början att verkställa sådan utredning, som skall göras för den händelse samhället ämnar söka ersättning av annat fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsstyrelsen skall sålunda genom förhör med den nödställde eller andra skaffa ingående utredning rörande bland annat fattigvårdsbehovet, förut åtnjuten fattigvård, senaste mantalsskrivningsort och, om understödstagaren ej skulle äga hemortsrätt där, annan ort, varest han antages hava hemortsrätt. Det möter intet hinder, att fattigvårdsstyrelsen därefter till en början beslutar sig för att hos annat fattigvårdssamhälle söka utfå ersättning för fattigvården. Det antages tvärtom bliva vanligt, att vistelsesamhället först efter det att dess krav på ersättning blivit bestritt av annat fattigvårdssamhälle, beslutar sig för att begära gottgörelse av statsmedel. För rätt att erhålla gottgörelse av statsmedel har därför i förslaget som preskriptionsregel stadgats, att ansökning skall göras inom 120 dagar efter det fattigvårdskostnaden av fattigvårdssamhället utgivits eller, om talan förts mot annat fattigvårdssamhälle men talan återkallats, efter återkallelsen. Det vanliga skulle väl bliva att ansökning komme att göras innan talan blivit av Konungens befallningshavande avgjord samt att således målet hos Konungens befallningshavande återkallades, då det visat sig, att utredningen angående hemortsrätten bereder väsentliga svårigheter. När ansökning om gottgörelse inkommit, har vederbörande myndighet att pröva, huruvida sådant fall föreligger att gottgörelse skall utgivas. Ifall, såsom de sakkunniga förutsätta bliva vanligt, ansökning om gott1857 84

162 görelse föregåtts av anmaning hos annat fattigvårdssamhälle, bör grunden för detta samhälles bestridande av kravet kunna tjäna myndigheten till ledning. Uppenbart är, att bestridande på den grund att den utgivna fattigvården påstås icke hava utgått enligt 1 § fattigvårdslagen eller att det utgivna beloppet i allt fall är för högt, icke indicerar, att rätt till gottgörelse av statsmedel föreligger, då ju sådan rätt är begränsad till de fall, i vilka hemortsrättsfrågan är svår att utreda. För att bestridandet skall kunna giva stöd åt en ansökning om gottgörelse av staten, måste det gå ut på förnekande av att det bestridande fattigvårdssamhället är hemortssamhälle. Vissa grunder för ett sådant bestridande synas vidare i regel vara så enkla att bevisa eller motbevisa, att de enligt de sakkunnigas föreställning åtminstone i allmänhet icke i och för sig äro ägnade att åberopas som stöd för påståendet att hemortsrättsfrågans utredning möter särskilda svårigheter. Dit höra invändningar om att understödstagaren icke är mantalsskriven i det samhälle som mottagit anmaningen eller att han mantalsskrivits där vid så framskriden ålder att han icke kunnat förvärva ny hemortsrätt eller att allt för kort tid förflutit efter mantalsskrivningen för att han på grund av denna skulle ha förvärvat hemortsrätt. Det fall åter, i vilket det samhälle som mottagit anmaningen uppger att understödstagaren eller denne närstående erhållit fattigvård enligt 1 § av detta samhälle och därför trots mantalsskrivning inom samhället ej förvärvat hemortsrätt där, synes mera ägnat att föranleda ansökning om gottgörelse av statsmedel. Tydligt är emellertid, att viss sannolikhet för invändningens riktighet måste föreligga för att hemortsrättsfrågans svårutredda beskaffenhet skall anses ådagalagd och att härvidlag fordringarna kunna sättas mer eller mindre högt. Det är vidare tydligt, att en invänduing mot påstående om hemortsrätt i visst fattigvårdssamhälle kan vara lätt att bedöma och således icke i och för sig giva fog för ansökning om gottgörelse av statsmedel, men att likväl den omständigheten att understödstagaren varit bosatt inom kommunen utan att förvärva hemortsrätt där kan utgöra ett moment som försvårar utredningen. J u s t i de fall, där understödstagare upprepade gånger flyttat från kommun till kommun, torde gottgörelse av statsmedel ofta vara på sin plats. Den i den föreslagna lagtexten uppställda förutsättningen om att hemortsrätten icke utan särskilda svårigheter låter sig utreda medger i vissa fall, att fattigvårdssamhälle erhåller gottgörelse av statsmedel, ehuru det ej är utrett att samhället självt icke är rätta hemortssamhället. Väl torde tvivel, huruvida en understödstagare förvärvat hemortsrätt i det samhälle där han vistas och erhåller fattigvård, icke böra anses grunda rätt till gottgörelse, men däremot torde utrymme för sådan rätt förefinnas i fall, då understödstagaren haft hemortsrätt i vistelsesamhället men detta gör gällande, att han senare förvärvat sådan rätt inom annat fattigvårdssamhälle. Förutom att pröva, huruvida sådana svårigheter möta mot en utredning av hemortsrättsfrågan, att gottgörelse av statsmedel är berättigad, har den myndighet, som förvaltar statsanslaget för dessa gottgörelser, att granska, att den fattigvård, för vilken gottgörelse begäres, faller under 1 § fattigvårds-

163 lagen och att vårdkostnadens belopp icke överstiger det mått som angives i 51 § fattigvårdslagen. Utom i de fall, då utredningen angående själva hemortsrätten är förenad med särskilda svårigheter, lärer erfarenheten ha visat behov av lättnad i nuvarande stadgande i 60 § 2 mom. angående den understöddes och honom närståendes vistelse utom hemortssamhället. Bevisningen härom anses vålla vidlyftiga och tidsödande undersökningar, icke sällan med osäkra resultat. Även i dylika fall bör därför ett enklare ansökningsförfarande stå öppet, dock med samma restriktion som i fråga om hemortsrätten nämligen att gottgörelsen begränsas till nio tiondelar. Enligt de sakkunnigas förslag skall frågan om ersättning för viss fattigvårdskostnad vara definitivt bragt ur världen i och med att gottgörelse för densamma lämnats med nio tiondelar av statsmedel. Vistelsesamhället skall icke äga möjlighet att, ifall det sedermera får kännedom om hemortssamhället, för den resterande tiondelen av kostnaden vända sig mot detta. Dock skall enligt förslaget det stå samhälle, vars ansökning om gottgörelse helt ogillats, öppet att därefter beträda den nuvarande vägen för utfående av ersättning av hemortssamhälle. För att icke betaga fattigvårdssamhälle, som är missnöjt med sådant beslut, möjlighet att beträda processvägen föreslå de sakkunniga viss jämkning i bestämmelserna om preskription av fattigvårds samhälles talerätt mot annat fattigvårdssamhälle. Vid sidan av de fall, vilka föranleda ansökning om gottgörelse av statsmedel, måste komma att finnas ett mycket stort antal fall, i vilka frågan om ersättning för lämnad fattigvård regleras mellan fattigvårdssamhällena. Dit höra först och främst alla de fall, i vilka hemortssamhälle utan invändning utgiver ersättning för fattigvård, som vistelsesamhälle lämnat, eller i vilka dess invändning icke avser hemortsrättsfrågan. Otvivelaktigt utgöra dessa fall den ojämförligt största delen av de nu förekommande ersättningsfallen. De fall, vilka skola medföra rätt till gottgörelse av statsmedel, äro blott de, i vilka fråga om hemortsrätten uppstår och befinnes svårlöst. Antalet av de fall, i vilka gottgörelse av statsmedel begäres, reduceras vidare troligen i någon mån av att gottgörelsen är begränsad till nio tiondelar av vårdkostnaden, och en ytterligare inskränkning av antalet föranledes därav, att kommunerna i de fall, i vilka hemsändning synes böra äga rum, hava intresse av att få hemortsrättsfrågan fullt utredd. De sakkunniga hava från början övervägt, huruvida det nya slags gottgörelse, som de föreslå, skulle utgå från en med tillhjälp av sammanslutningarna mellan primärkommunerna, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund bildad utjämningskassa. Man skulle därigenom säkerligen erhålla trygghet för att förfarandet bleve tillräckligt praktiskt och smidigt och på samma gång handhades med en viss försiktighet, eftersom det ekonomiska ansvaret komme att falla på kommunerna själva. E t t avgörande hinder mot en sådan anordning synes dock vara att bland landskommunerna ett icke ringa antal för närvarande står utanför sistnämnda sammanslutningar. Kassan skulle således icke kunna anses re-

164 presentera samtliga primärkommuner men måste det oaktat vila på obligatorisk fördelning av kostnaderna. Vid sådant förhållande synes det nödvändigt att låta ersättningen drabba statsverket såsom här ovan också blivit förutsatt. Själva prövningen av ansökningarna torde då böra överlämnas till ett statligt organ. Den närmaste anslutningen till eljest gällande regler för fattigvårdsprocesserna torde vara att anförtro handhavandet åt kammarrätten, inom vilken en särskild avdelning torde böra erhålla uppdraget att pröva ansökningarna. Därigenom synes också förebyggas, att organisationen erhåller större omfattning än som sedermera svarar mot det praktiska behovet. På förhand torde det nämligen icke med säkerhet kunna bedömas, i vilken utsträckning ansökningsförfarandet kommer att anlitas. Närmare föreskrifter angående den inre organisationen av avdelningen torde böra meddelas i administrativ ordning. Den kostnad, vilken den föreslagna anordningen kommer att medföra för statsverket låter sig av naturliga skäl icke med noggrannhet beräkna. I betraktande av att, såsom ovan nämnts, sammanlagda beloppet av ersättningarna mellan fattigvårdssamhällen för ar 1930 uppgick till c:a 6 400 000 kronor, att sannolikt största delen därav betalats utan process, att en del därav — nämligen ersättningarna för dem som genom treårig bortovaro från hemortssamhället föranleda anspråk på gottgörelse av staten — redan nu ytterst täckes av statsmedel samt att endast sådana fall, i vilka hemortsrättsfrågan är svårutredd skola giva rätt till gottgörelse, kan emellertid förutses, att kostnaden icke kommer att uppgå till sådant belopp, att den bör ingiva allvarliga betänkligheter mot anordningen. Det synes de sakkunniga antagligt, att då man öppnar en utväg för kommunerna att skaffa sig ersättning för fattigvårds- och barnavårdskostnader på ett mindre tidsödande och arbetskrävande sätt än genom process mot andra kommuner, ett betydande antal fattigvårds- och barnavårdsprocesser komma att bortfalla och bland dem just de, som vålla de största olägenheterna. Man kan nämligen hysa förhoppning om att förhållandena komma att utveckla sig så, att kommunerna i regel i mera invecklade fall ansöka om gottgörelse av statsmedel. I den mån fattigvårdsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas ordförande icke behöva föra de ofta svårskötta processerna, komma de att kunna mera odelat ägna sig åt egentlig fattigvård och barnavård. Det är vidare antagligt, att gottgörelse av staten kommer att sökas i många av de fall, i vilka nu ett hemortssamhälle efter långt processande får bära fattigvårdskostnader till sammanlagt höga belopp för en person, som ej på länge haft samhörighet med kommunen. Dylika fall kunna understundom försvaga små kommuners ekonomi och inverka störande på hjälparbetet inom kommunen för flera år. Att få dem ur världen är därför en avsevärd vinst. Beträffande hjälpverksamheten på grund av arbetslöshet torde motsvarande ansökningsförfarande icke kunna ifrågasättas. Statsbidrag utgår ju redan enligt gällande föreskrifter efter i regel höga procenttal även till hjälp åt sådana arbetslösa, som sakna hemortsrätt i vistelsekommunen. Att ytter-

165 ligare öka statsbidraget genom särskilt ansökningsförfarande synes icke påkallat. Ej heller finnes beträffande hjälpverksamheten på grund av arbetslöshet något sådant utredningsförfarande, till vilket ansökningen skulle kunna anknytas, som i fattigvårdslagen 52 §. Vid sidan av den offentliga hjälpverksamheten har den privata frivilliga Samarbete hjälpverksamheten alltjämt stor betydelse. Bland de svårigheter, mot vilka ™.e^ pr™ka* denna verksamhet har att kämpa, är att nämna, att särskilt under perioder samhet. då understödssökandenas antal växer det visar sig svårt för de enskilda hjälporganisationerna att överblicka och sortera sökandena. Det har därför icke kunnat undvikas att, i synnerhet i större samhällen, allvarliga misstag gjorts, vilka länt den frivilliga hjälpverksamheten till skada och hindrat att dess stöd kommit de mest hjälpbehövande till godo. Ehuru missförhållanden beträffande den privata hjälpverksamheten sålunda understundom förekommit, anse sig de sakkunniga icke böra föreslå, att denna verksamhet skulle inordnas inom den offentliga hjälpverksamhetens ram. Enligt de sakkunnigas erfarenhet är det en vanlig önskan bland de personer, som arbeta inom den privata hjälpverksamheten, att träda i personlig förbindelse med sina klienter och att kunna anordna hjälpen på det sätt, som i det särskilda fallet för den hjälpgivande ter sig såsom mest ändamålsenligt. De privata organisationerna torde därför lägga stor vikt vid att bevara det frivilliga hjälparbetets självständighet, och till denna inställning bör enligt de sakkunnigas åsikt tagas mycken hänsyn. Det är nämligen uppenbarligen av största vikt att icke genom åtgärder från det allmännas sida förringa intresset för den ej mindre för de hjälpbehövande än även för samhället värdefulla frivilliga hjälpverksamheten. Enligt de sakkunnigas förhoppning är det emellertid möjligt att anordna ett från slitningar fritt samarbete mellan det offentligas organ och de frivilliga organisationerna. De sakkunniga anse åvägabringandet av ett sådant samarbete synnerligen önskvärt och vilja därför understryka betydelsen av den i 38 § 1 mom. fattigvård slagen ingående bestämmelsen, att fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med föreningar och enskilda, vilka utöva understödsverksamhet eller annan social verksamhet inom samhället. Av vikt är naturligtvis särskilt, att den behovsprövande myndigheten undersöker huruvida hjälpsökande åtnjuter förmåner från organiserad enskild hjälpverksamhet, och önskvärt är, att myndigheten kan erhålla upplysning därom från den enskilda organisationen. De på ena eller andra sättet vunna upplysningarna skola införas i det understödsregister, vilket enligt de sakkunnigas förslag skall föras av den sociala nämnden för att tjäna till ledning ifall fråga uppkommer om ytterligare hjälp. Därest registret blir skyddat genom ändrade tryckfrihetsbestämmelser, kan åt de enskilda organisationerna utlovas all den diskretion, som av dem plägar anses önskvärd. Till denna fråga återkomma de sakkunniga i Kap. 8 vid 10 § i den föreslagna lagen om den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m.

166 I detta sammanhang vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten på att fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna enligt sin instruktion ha skyldighet att på begäran tillhandagå föreningar och enskilda, vilka utöva frivilligt understöds- eller barnavårdsarbete, ävensom att söka verka för att den enskilda välgörenheten så ordnas, att den offentliga fattigvårdens och barnavårdens syften icke genom densamma motverkas. Enligt de sakkunnigas åsikt skulle en vidare utveckling av den övervakande och rådgivande verksamhet, som konsulenterna på grund av dessa bestämmelser redan nu utöva, visa sig värdefull såsom befordrande samarbetet mellan den offentliga och den privata hjälpverksamheten.

167 Kap. 6. Den interkommunala organisationen. I det föregående har behandlats frågan om den inre kommunala socialförvaltningens organisation. I direktiven för de sakkunnigas arbete anförde departementschefen såsom förut omnämnts, att de sakkunniga jämväl hade att undersöka möjligheten att åstadkomma större lokala enheter, vare sig genom samorganisation eller på annat sätt, eller eljest sådant samarbete gruppvis mellan primärkommunerna eller de mindre av dessa, att framförallt sociala men även andra uppgifter kunde bedrivas på ett så rationellt sätt som möjligt, varjämte departementschefen framhöll, att i samband med möjligen erforderliga ändringar i fattigvårdslagen förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna samt mellan kommunerna och staten finge tagas i förnyat övervägande. Enligt 6 § i 1918 års fattigvårdslag må två eller flera kommuner förena Nuvarande sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle. Tillstånd till sådan för- iagbestämmelSCT

dflÖCLCfldc

ening meddelas av Konungen, som därvid också prövar, under vilka villkor samverkan. förening må ske. Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande, som därom inhämtar yttrande från kommunerna. Där kommuner icke äro ense om föreningen, må om densamma förordnas endast så vitt fattigvården finnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas vara nödvändig för att undanröja eller minska bristfälligheten. Enligt den officiella statistiken hava frivilliga sammanslutningar endast kommit till stånd på fem platser i riket. Befogenheten att utan kommunernas medgivande förordna, att gemensamt fattigvårdssamhälle skall bildas, har aldrig såvitt känt kommit till användning. Enligt lagen om kommunalförbund den 13 juni 1919 17 § förutsattes för tillkomsten av kommunalförbund att vederbörande enats om antagande av förbundsordning. Kommittén för kommunala nybildningar, vilken utarbetade nämnda förslag, yttrade i sin motivering till stadgandet, att det vore önskvärt, att den offentliga myndigheten hade makt att med tvång inskrida, om så skulle vara i offentligt intresse nödvändigt, och kommittén hänvisade därvid särskilt på fattigvården, Att kommittén icke föreslog stadgande i dylik riktning förklarades vara bland annat och väsentligen beroende på att det ansågs klokt att därmed finge anstå, tills den nya lagstiftningen blivit under någon tid försökt och tillfälle lämnats till erfarenhetsrön. Därjämte uttalade kommittén den meningen att, därest lagbestämmelser skulle åvägabringas, varigenom kommunerna skulle kunna åläggas att ansluta sig till förbund, sådana stadganden borde hava avseende endast å vissa slag av kommunala uppgifter (såsom skolväsen, fattigvård, hälsovård) och inrymmas i de specialförfattningar, som reglera de kommunala utgifter, varom fråga är. I proposition, nr 310, till 1919 års riksdag anslöt sig departementschefen till kommitterades mening härutinnan.

168 Reformför-

Frågan om skärpning av gällande bestämmelser angående bildandet av kommunalförbund var föremål för övervägande vid 1927 års riksdag, i det att Kungl. 1927 års riks- Maj:t genom prop, nr 109 föreslog riksdagen vissa ändringar i fattigvårdslagen, dag som inneburo att förordnande om förening av fattigvårdssamhällen skulle kunna ske, förutom i ovannämnda i fattigvårdslagen angivna fall, jämväl »då det eljest finnes uppenbarligen vara till allmänt gagn att sammanslutningen kommer till stånd.» Därjämte föreslogs sådan ändring i 31 § att Kungl. Maj:t skulle under vissa förutsättningar kunna förordna om bildandet av kommunalförbund för anordnande av gemensam anstalt samt fastställa förbundsordning. I propositionen åberopades såsom skäl till förslaget, vilket föranletts av en framställning från fattigvårdsinspektören, att hörda myndigheter vitsordat att i samhällen med ringa folkmängd och obetydliga tillgångar stora svårigheter mötte att på tillfredsställande sätt ordna fattigvården och barnavården. Mångenstädes ansåges förhållandena vara sådana, att möjlighet till tvångsåtgärder måste finnas för att ändring till det bättre skulle kunna ernås. Såsom ett särskilt skäl framhölls att slutterminen för ordnandet av kom munernas anstaltsväsen genom beslut av 1926 års riksdag blivit bestämd till den 1 januari 1931. Det vore synnerligen angeläget att tidsfristen användes för att ernå den mest ändamålsenliga lösningen av frågan. Men på många håll kunde detta ske endast genom att de små kommunerna förenade sig om en gemensam anstalt. Obenägenheten att frivilligt träffa överenskommelse om gemensam anstalt samt villkoren därför, hade dock visat sig så stor, att gemensamhet icke kunde förväntas komma till stånd i den utsträckning som ur såväl ekonomisk som anstaltsvårdens egen synpunkt vore önskvärd, därest icke tvångsmedel ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande. Inom andra lagutskottet (utlåtande nr 28) yppade sig delade meningar. Majoriteten framhöll, att 1926 års beslut om förlängning av tidsfristen avsett att trygga kommunernas möjlighet att på fri villighetens väg ordna anstaltsvården. Tillräckliga skäl vore icke anförda för att nu skrida till åtgärder, vilka innebure en inskränkning av kommunernas självstyrelse inom en betydelsefull gren av deras verksamhet. Sex reservanter framhöllo, att där små kommuner sammanslutit sig'antingen genom att bilda gemensamt fattigvårdssamhälle eller genom tillämpning av lagen om kommunalförbund hade anstalts vår den kunnat ordnas till de vårdbehövandes förmån och med beaktande av ekonomiska synpunkter, men att mångfaldiga exempel visade att dessa utvägar blivit försummade på grund av stridiga meningar mellan kommunerna, ofta rörande obetydliga detaljer. Starka skäl förelåge således att giva Kungl. Maj:t ökad befogenhet på ifrågavarande område. Reservanterna förordade i enlighet härmed ändring i .fattigvårdslagen i nämnda syfte, dock med viss inskränkning av befogenheten i jämförelse med propositionen. Inom riksdagen biföll andra kammaren utskottets förslag, varemot första kammaren antog reservanternas förslag, i följd varav frågan förföll. SkatteutjämMed helt andra utgångspunkter har frågan om de små kommunernas förmåga att fylla sina uppgifter nyligen varit föremål för övervägande. Vid tillmngen. kallandet den 18 oktober 1929 av särskilda sakkunniga att inom finansde-

169 partementet biträda med utredning av frågan om en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål uttalade sålunda dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet bland annat, att det näppeligen kunde förnekas, att en bidragande orsak till det ojämna och mångenstädes betungande skattetrycket vore att söka i den särskilt i vissa delar av landet rådande starka splittringen i ett stort antal smärre kommunala enheter, av vilka åtskilliga hade ett otillräckligt skatteunderlag i förhållande till de ökade utgiftskrav, som senare tiders utveckling framför allt på det sociala området fört med sig. Med hänsyn härtill syntes vid en utredning av den art, som här ifrågasattes, jämväl spörsmålet om jämkningar i den kommunala indelningen böra komma under övervägande. Genom ett lämpligt sammanförande av skilda kommuner för olika ändamål eller genom åstadkommande på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete skulle sannolikt en bättre ekonomisering och en jämnare utgiftsfördelning i många fall stå att vinna. Det finge dock icke förbises, att hänsyn till tradition och historisk utveckling syntes föranleda, att man på detta område borde framgå med försiktighet. För fullgörande av sitt uppdrag har skatteutjämningsberedningen verkställt synnerligen omfattande statistiska undersökningar för belysning ur olika synpunkter av frågan om det kommunala skattetrycket, vilka undersökningar publicerats i en första del av beredningens betänkande (statens offentl. utr. 1932: 13). I syfte att utreda, i vad mån något samband kan anses föreligga mellan det kommunala skattetrycket och folkmängden, har nu med ledning av tabell 16 å sid. 472 o. f. i skatteutjämningsberedningens nämnda betänkande uppgjorts följande sammanställning, innehållande en procentuell fördelning av landskommunerna med undantag av köpingar efter kommunalskattens och folkmängdens storlek år 1929. Tab. 10. Antal landskommuner (utom köpingar) i olika storleksgrupper, procentuellt fördelade efter kommunalskattens storlek år 1929. K o m m u n er Utdebitering av kommunalskatt per skattekrona år 1929

intill 300

300—500

Kr. 2-i 3-5 14G

14-G 13-D

15-3 9-0 lli 9o 2i 3-5 1-3

5-2 4-8 9-3 14-8 16-9 I3i 11-4 6-2 lO-o

ett

invånarantal

av

5 0 0 - 1 000 1 0 0 0 - 1 5 0 0 i l 5 0 0 — 3 000 över 3 000 P

Högst 4:— 4: 0 1 — 5 — 5: 0 1 — 6 — 6: 0 1 - 7 — . 7:01— 8 — 8 : 0 1 — 9 —... 9: 01—10 —... 10: 0 1 - 1 1 — 11:01—13 — 13: 0 1 - 1 5 — 15: 01—20 — Over 20 —

Därav: Högst Over

med

r

o

c

e

n

t

le

1 2-: 7-3 13o 185 20-7 12-2 7-5 5-9 7-i

2-2 4-4 12-4 19c 17-7 15-8

6-4 12-6 17-2 18-9 12-o 11-7 53 7-8 37 2-8

—

1-9 0-2

la

—

2-7 4-7 10-3 153 20-6 14-i l3o 6-2 7-3 3-2 2-4 0-2

5r, 2-s

3-e

9o 56 6-8 5o OS

Summa

lOOo

lOOo

lOOo

100 o

10:—... 10:-...

73-o 27-o

75-5 24-5

80-7 19-3

80-4 19-6

81-3 18-7

81-i 18-9

170 Av tabellen framgår, att kommunernas spridning i fråga om utdebiteringen per skattekrona är tämligen ensartad inom samtliga storleksgrupper. De sist i tabellen anförda talen giva dock vid handen, att en utdebitering å över 10 kronor per skattekrona är relativt oftare förekommande inom de minsta kommunerna än i övriga. Av samtliga kommuner med högst 300 invånare hade sålunda 27 % och av kommuner med 300—500 invånare 24" 5 % en utdebitering överstigande nämnda gräns, under det att motsvarande procentsiffra för övriga kommungrupper stannade vid omkring 19. Samma tendens, d. v. s. att högt skattetryck är relativt vanligare i mindre än i större kommuner, framträder även — och ännu mera markerat — i vissa uppgifter, som av skatteutjämningsberedningen lämnats rörande de skattetyngda primärkommunerna, varvid såsom skattetyngd räknats kommun, som under något av åren 1926—1928 hade en allmän kommunalskatt uppgående till minst 10 kronor per skattekrona. Med tillämpning av samma fördelning av kommunerna efter invånarantal, som i den föregående sammanställningen, framträder en med invånarantalet stadigt sjunkande frekvens av antalet skattetyngda kommuner, såsom framgår av följande sammanställning. (Se skatteutjämningsberedningens betänkande, del I, tab. M å sid. 46.) Folkmängd år 1928

Skattetyngda kommuner i % av samtliga

Högst 300 300— 500 500—1000 1000—1500 1500-3000 Över 3000

36-6 34-9 29-o 27-i 23-3 22-9

Till de senast anförda siffrorna anmärker beredningen, att differenserna emellertid äro relativt små såväl mellan närliggande grupper som mellan de yttre grupperna, vilket tyder på, att det absoluta invånarantalets betydelse för skattetrycket är av mer sekundär art. I sitt den 12 december 1932 avgivna principbetänkande (statens offentl. utr. 1933:4) har skatteutjämningsberedningen närmare diskuterat olika alternativ för ett överflyttande i större eller mindre utsträckning av utgifter, som nu åvila primärkommunerna, till större utdebiteringsområden (kap. IV, sid. 51 o. f.). Ur därvid gjorda uttalanden må här i korthet återges följande, varvid dock bör hållas i minnet, att beredningen haft till uppgift uteslutande att framkomma med förslag, ägnade att verka utjämnande på det kommunala skattetrycket och alltså icke haft att taga hänsyn till de spörsmål av annan art, som de sakkunniga hava att uppmärksamma. Då avlyftning av kostnader från det kommunala skatteunderlaget till staten icke på långt när torde åstadkomma den skattelättnad för de mest skattetyngda kommunerna, som vore oundgängligen nödvändig för deras fortsatta existens, så vida ej mycket betydande statsanslag skulle krävas för utdelning av kontanta understöd till ett stort antal av dem, måste utjämning

171 genom större kommunala utdebiteringsområden än de nuvarande erhålla en framskjuten plats i det nya systemet för kostnadernas fördelning. Vid I prövning av de möjligheter, som härutinnan yppade sig, vore det visserligen önskvärt, att åtskilliga av de nuvarande små landskommunerna helt sammansloges, varigenom säkerligen utgifterna skulle nedbringas och de kommunala uppgifterna emellanåt på ett mera effektivt sätt tillgodoses. Men någon nämnvärd skatteutjämningseffekt skulle ej vinnas på detta sätt, och det sakligt berättigade motståndet mot tvångssammanslagningar bleve utan tvivel så intensivt, att ett sådant förstorande av utdebiteringsområdena komme att gå ytterst långsamt och endast i ringa utsträckning vore genomförbart. E n ur allmän besparings- och skatteutjämningssynpunkt åvägabragt massammanslagning av kommuner skulle för övrigt måhända visa sig mindre välbetänkt framdeles, då det gällde att realisera önskemålet om ett enhetligt lokalt organ med lämpligt förvaltningsområde för det sociala arbetets olika grenar. Såväl sakskäl som de gamla traditioner, vilka uppbure landets nuvarande indelning i socknar med egen förvaltning, talade mot en vittfamnande omgestaltning av denna indelning. Det återstode därför, så vitt den primärkommunala förvaltningen anginge, att söka sig fram efter linjer, enligt vilka blott vissa av de kommunala bestyren överfördes på större utdebiteringsområden. Beredningen hade i sådant avseende undersökt huvudsakligen tre olika alternativ, nämligen alt. I, som räknade med utdebiteringsområden motsvarande pastoraten, alt. II, som avsåge områden med en folkmängd av minst 5 000 personer och en areal av 50 000—75 000 har, i stort sett anslutande sig till gränserna för häradena eller landsfiskalsdistrikten, samt alt. I I I , vilket avsåge utdebiteringsområden sammanfallande med landstingsområdet. Några av beredningens medlemmar hade under sommaren 1931 besökt fyra av rikets län, nämligen Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län, för att på ort och ställe taga kännedom om de speciella förhållanden, som kunde inverka vid valet emellan dessa alternativ, och för att därom höra med länets egenart förtrogna personer. Det må nämnas, att en av dessa beredningens medlemmar tillika är ledamot av organisationssakkunniga samt att även de sakkunnigas ordförande deltog i en del av de nämnda undersökningsresorna. Redogörelse för de uttalanden, som framkommit vid på olika orter anordnade sammanträden, återfinnes i bil. 1 till skatteutjämningsberedningens principbetänkande. Vid sammanträdena hade rått en ganska enstämmig uppfattning därom, att alt. I I icke innebure någon lämplig lösning. Inom Gotlands län hade uttalandena på något enstaka undantag när varit till förmån för alt. I I I eller för överflyttning av vissa förvaltningsuppgifter till staten. Inom Malmöhus län hade förhållandet varit enahanda, under det att inom Älvsborgs län sympatierna varit delade mellan alt. I I I och status quo, möjligen med en eller annan sammanslutning av mindre kommuner. I Skaraborgs län åter hade ;

172 endast undantagsvis alt. I I I förordats och för övrigt erinringar riktats mot varje förändring i den kommunala indelningen eller mot större utdebiteringsområden än pastoraten. För egen del funne beredningen, att för alt. I, varigenom antalet utdebiteringsområden på landsbygden för de utgifter, om vars överflyttande kunde bliva fråga, skulle nedbringas från omkring 2 400 till mellan 1300 och 1400, talade den omständigheten, att administrationen skulle bliva jämförelsevis lätt att ordna och i allmänhet kunna göras effektiv, utan att områdets beslutande församlingar och förvaltande styrelser behövde anlita hjälporgan för områdets skilda delar. Mot en sammanföring på dylikt sätt av blott två till tre kommuner kunde å andra sidan framför allt två vägande skäl anföras. Det ena vore, att det syfte, som man eftersträvade, nämligen en kraftig utjämning av skatteunderlaget, icke skulle ernås, och det andra att en sammanföring av kommuner på angivet sätt säkerligen skulle medföra nästan oöverkomliga svårigheter i alla de enstaka fall, då därav verkligen skulle följa en mera betydande utjämning av skatteunderlag och skattetryck. Det låge nämligen i sakens natur, att ju färre de kommuner vore, som skulle sammanföras, desto starkare framträdde motsättningarna i dessa hänseenden, desto mera komme de skattskyldiga i de bättre situerade kommunerna att förlora och i de sämre situerade att vinna på sammanföringen och desto häftigare och mera berättigat bleve motståndet från de förras sida. Alt. I I vore förbundet med samma fördelar och nackdelar som alt. I, ehuru i förminskad skala. Vidare torde med detta alternativ vid förvaltningen hjälporgan, som företrädde delar av utdebiteringsområdet emellanåt om än ej alltid bliva behövliga. Inom de fyra undersökta länen skulle antalet utdebiteringsenheter minskas från 809 till 67. En rätt avsevärd ehuru ej tillfredsställande skatteutjämningseffekt skulle vinnas. Inom många av de övriga länen skulle den emellertid bliva obetydlig. Svårigheterna att inom primärkommunerna övervinna motståndet mot sammanföring av kommuner i denna omfattning skulle kanske ej bliva lika stor som vid tillämpningen av det första alternativet, men motståndet bleve säkerligen i de flesta fall. då förstoring ifrågasattes, från den ena eller andra kommunen intensivt och grundat på goda skäl. En allvarlig olägenhet vore dessutom, att de olika slagen av utdebiteringsområden skulle till antalet ökas, flera nya och kostnadskrävande förvaltningsorgan skapas jämte de förutvarande och det nätverk av gränser för dylika områden, som för närvarande genomkorsade landet, ytterligare tilltrasslas. Vidkommande slutligen alt. I I I , d. v. s. överföring av kostnader på landstingsområdet, skulle genom detsamma framför allt vinnas en mycket större jämnhet i de kommunala skatteobjektens bärkraft inom utdebiteringsområdena jämförda med varandra. I förvaltningshänseende skapades otvivelaktigt genom en förstoring av utdebiteringsområdena på angivet sätt betydligt ökade förutsättningar för en god ekonomisering och planläggning av de kommunala angelägenheterna. Åtminstone gällde detta anstalters anläggning och drift samt möjligheterna att efter växlande förhållanden förflytta befatt-

173 ningshavare och att i övrigt åstadkomma önskad rörlighet i organisationen och administrationen. Vidare vore att beakta, att något nytt utdebiteringsområde ej behövde inrättas och att en numera i allmänhet god förvaltningsapparat redan funnes, till vilken utan avsevärd kostnadsökning borde kunna anknytas uppdrag att handhava de nya uppgifterna, särskilt om dessa icke förut varit främmande för landstingen. Den med alt. I och I I förenade risken för motstånd från kommunernas sida och för befogade anspråk på vederlag torde icke vara att i nämnvärd grad befara vid ett genomförande av alt. I I I , enär motsättningarna mellan de sammanförda kommunernas ekonomiska ställning och deras tillgång på beskattningsföremål icke bleve så tillspetsade. I valet mellan de tre alternativen hade alla dessa skäl synts beredningen avgörande, men beredningen hade dock icke förbisett, att farhågorna för slöseri och för bristande kontakt med personer och förhållanden vore i högre grad befogade med avseende å detta alternativ än i fråga om de övriga, samt att landstingsförvaltningen, genom att på densamma lades nya och omfångsrika verksamhetsfält, löpte fara att förryckas samt bliva alltför tungrodd och byråkratisk. Men beredningen hade dels funnit fördelarna av en så långt gående förstoring av utdebiteringsområdena mer än uppväga de befarade riskerna och dels ansett att farhågorna vore överdrivna. Lämpliga former för biträde i arbetet av förvaltningsorgan inom de primärkommunala enheterna eller inom andra arbetskretsar, för dessa mindre enheters eventuella engagerande i uttaxeringsbehovet med en viss kvotdel samt för kontroll och inspektion från den mera centrala förvaltningens sida över ifrågavarande hjälporgans verksamhet måste i de särskilda fallen övervägas och skapas. E n minoritet inom beredningen har emellertid i särskilt yttrande anmält en från majoritetens avvikande mening i fråga om fördelningen av kostnaderna för fattigvården, barnavården och pensionsförsäkringen mellan primärkommunerna och landstingen. De till denna minoritetsgrupp hörande ledamöterna av beredningen ha förklarat sig icke kunna tillbakahålla sin oro för att så ingripande, närmast ur skatteutjämningssynpunkt vidtagna organisatoriska åtgärder på fattigvårdsförvaltningens område kunde komma att i en utsträckning, som ej kunde överblickas, medföra en avsevärd ökning av det allmännas sammanlagda utgifter för ifrågavarande förvaltningsgren. Ansåges det emellertid nödvändigt att åvägabringa en utjämning av skattebördan inom landstingsområdet i fråga om fattigvårdskostnaderna, torde detta kunna ske med mindre risk för sparsamhetskravets eftersättande. Man kunde tänka sig införandet av en så avvägd utjämnings skatt inom landstingskommunen, att den fyllde en skälig bidragskvot till de mest skattetyngda kommunerna. Genom en sådan anordning skulle ingen förändring i den nuvarande organisationen behöva ske, och landstingets prövnings- och kontrollarbete komme att inskränka sig till allenast de skattebidragsberättigade kommunerna, då däremot enligt beredningens förslag denna prövnings- och kontrollverksamhet måste omspänna alla landstingsområdets kommuner. E n ledamot av beredningen har instämt i den nämnda minoritetsgruppens

174 yttrande, utom i vad detsamma avser frågan om fattigvårdens organisation och finansiering, på vilken punkt han, om ock under uttalande av tvekan, i huvudsak biträtt majoritetens förslag. Allmänna synpunkter.

Skatteutjämningsberedningen har ingående påvisat olägenheterna till följd a y a ^ e n ]jg^ nuvarande organisation ekonomiskt svaga primärkommuner ansvara för uppgifter, vilkas kostnader överstiga deras förmåga. Tillika har beredningen behandlat det därmed sammanhängande, i organisationssakkunnigas direktiv omförmälda problemet om förhållandet mellan primär- och sekundärkommuner samt mellan kommunerna och staten, varvid skilda meningar kommit till uttryck inom beredningen. För beredningen har enligt dess direktiv huvudsynpunkten varit att erhålla en skälig skatteutjämning. För organisationssakkunniga åter måste den avgörande synpunkten bli en annan, nämligen själva den sociala förvaltningens handhavande på ett i möjligaste mån rättvist, effektivt och ekonomiskt sätt. Vid jämförelse ur sådan synpunkt med de sakkunnigas material visar det sig att de av beredningens minoritet framhävda betänkligheterna ökas i styrka. Organisationssakkunnigas förut åberopade utredningar torde otvivelaktigt giva vid handen att kristidens påfrestningar mest tillfredsställande kunnat mötas, där en väl ordnad samverkan ägt rum mellan socialförvaltningens olika grenar samt därvid en noggrann undersökning av det individuella behovet bibehållits. Det har också visat sig, att exempelvis i sådana kommuner, som åtnjutit höjt statsbidrag till kontantunderstöd, lätt uppstår en benägenhet hos lokalorganen för större slapphet i kontrollen och större rundhänthet vid utdelningen. Då den egna kommunens ekonomiska ansvar försvagats, har sparsamheten avtagit. Organisationssakkunniga hava i närmast föregående kapitel förordat bland annat sådana ändringar i fattigvårdslagen att den enskildes förpliktelser och samhällets kontroll måtte skärpas i syfte att de verkligen behövande skola kunna få effektiv hjälp även under sådana förhållanden, då samhällets understödsverksamhet anlitas i större omfattning. Det är då naturligt, att de sakkunniga icke äro benägna att biträda en ändring, som kan öka risken för sparsamhetskravets eftersättande. Och det måste anses alltför sannolikt, att de ogynnsamma iakttagelserna från den statsunderstödda hjälpverksamheten skulle upprepas vid en överflyttning av de huvudsakliga kostnaderna för understödsverksamheten till landstingen. Jämväl erfarenheterna från landstingens utbetalningar till primärkommunerna av vissa sjukvårdskostnader äro i detta avseende belysande. Med denna uppfattning hava organisationssakkunniga måst på andra vägar än skatteutjämningsberedningen söka lösningen av småkommunernas särskilda problem och i sådant syfte verkställt en specialundersökning.

1929 års De sakkunniga ha härvid tagit till utgångspunkt de uttalanden, som gjorts mdersoknmg. • di r e ktiven för organisationssakkunnigas arbete rörande önskvärdheten att få större lokala enheter för den sociala hjälpverksamheten än de nu sär-

175 skilt i vissa delar av landet existerande mycket små primärkommunerna. De sakkunniga begärde därför i de frågeskrivelser, som år 1929 utsändes till fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna samt till pensionsstyrelsens ombud, redogörelser för eventuella erfarenheter i avseende å de små kommunernas svårigheter särskilt med hänsyn till erhållandet av kompetenta krafter för de viktiga sociala uppgifter, som nämnderna hade att fylla, samt för de försök, som hade gjorts för att råda bot på olägenheterna. I sistnämnda avseende innehöllo emellertid de erhållna svaren inga som helst upplysningar och jämväl i övrigt blev frågan i regel föga uttömmande besvarad. Ur de gjorda uttalandena må här återgivas följande: Konsulenten i tredje distriktet anför, att de små kommunerna hade både många och svåra bekymmer att dragas med. Anstaltsvården bleve i alltför många fall otillfredsställande, understöden till de hjälpbehövande de minsta möjliga och på flera håll mötte svårigheter att erhålla kompetenta krafter for de viktiga sociala uppgifter, som de olika myndigheterna hade att fylla. Enda utvägen ur dessa svårigheter vore enligt konsulentens mening en förstoring av de sociala hjälpverksamhetsområdena. Konsulenten i femte distriktet framhåller, att det för de personer, som i småkommunerna handhade de olika sociala uppgifterna, huvudsakligen vore träning, som saknades, beroende på det ringa antal ärenden, som förekomme. Att råda bot på detta missförhållande ginge icke med mindre än att större kommunala enheter komme till stånd. Konsulenten i sjätte distriktet anför: »Vad slutligen angår det stora antalet små kommuner, som förekommer särskilt i Skaraborgs län, så erbjuda dessa mycket stora olägenheter framför allt ur organisationssynpunkt. Svårigheterna att få^ kompetenta ledamöter för alla nämnder äro så påtagliga, att det synes mig överflödigt att vidare orda om den saken. Här vinner man föga med enbart centralisation av hjälpverksamheten, här måste man enligt min mening gå in för tvångssammanslutning till större kommunala enheter. Som exempel må nämnas, att det finns ett tiotal kommuner med en sammanlagd folkmängd av i runt tal 4 300 personer på ett område av ungefär en kvadratmil. Varken avstånd, folkmängd eller kommunernas karaktär synes i detta fall utgöra något hinder för en sammanslagning till en enda kommun.» Konsulenten i sjunde distriktet uttalar, att kompetenta krafter för de olika uppgifterna ej alltid stode till buds, om man skulle välja olika personer i varje särskild nämnd. I stor utsträckning valdes emellertid i de små kommunerna samma personer i olika nämnder och någon olägenhet härutinnan hade ej förmärkts. Av pensionsstyrelsens ombud hava 68 mer eller mindre ingående berört den nu föreliggande frågan. I 19 fall framgår emellertid av de lämnade svaren, att inga mindre kommuner förekomma inom deras områden, så att frågan för deras vidkommande saknat aktualitet. I 34 fall har innebörden av svaret varit, att förekomsten av mycket små kommuner för pensionsförsäkringens vidkommande icke inneburit några olägenheter. I flera fall har därvid i stället pekats på fördelen av den större personkännedom, som förefinnes i dylika kommuner. I åtskilliga fall har emellertid samtidigt framhållits, att pensionsnämndsordförandena i de små kommunerna icke erhålla tillräcklig träning i arbetet på grund av det ringa

antal ärenden, som där föreligger till behandling, men att olägenheten härav neutraliseras av det bistånd ombudet kan lämna. Såsom exempel på svar av nu berörd art må anföras följande. Ombudet i Jönköpingsområdet: »Det speciella problem, som beträffande de mycket små kommunerna vidröres, torde i verkligheten icke vålla synnerliga olägenheter. Den utvägen finnes ju alltid, att en och samma person insattes i två eller flera nämnder och styrelser. Då i dylika kommuner arbetsbördan för varje nämnd och styrelse enligt sakens natur blir ganska begränsad, blir också arbetsbördan för den enskilde nämnds- eller styrelseledamoten dräglig, även om han har plats i två eller tre nämnder eller styrelser. Inom det område, där jag såsom Kungl. Pensionsstyrelsens ombud har min verksamhet, ha i varje fall icke för de små kommunernas vidkommande några olägenheter av här ifrågavarande art givit sig tillkänna.» Ombudet i Varbergsområdet: »Beträffande pensionsarbetet har jag den uppfattningen, att de små kommunerna hava en ganska stor fördel därigenom att man där i allmänhet bygger på en ingående personlig kännedom om j sökanden. Jag har ock funnit kompetensen vara ganska oberoende av kommunens storlek, naturligtvis med undantag för sådana samhällen, vilka äro i tillfälle anställa speciellt utbildade tjänstemän. Olägenheten av den mindre övning i arbetet, som erbjuder sig inom små kommuner, neutraliseras ofta av ett stort intresse för arbetet. Beträffande pensionsnämndernas arbete har jag alltså icke funnit några för de små kommunerna speciella olägenheter. » Ombudet i Teckomatorpsområdet: »Inom området finnas flera mycket små socknar. Det har emellertid ej under den tid, jag varit ombud (sedan den 1 januari 1919), yppat sig större svårigheter att överallt få duktigt folk till ordförande i pensionsnämnderna, varför från pensionsförsäkringens synpunkt någon anledning ej funnits att genom t. ex. sammanslagning av två kommuner till ett pensionsdistrikt söka få tillgång på kompetenta krafter för de sociala uppgifter, som nämnderna ha att fylla.» Ombudet i Tidaholmsområdet: »Börande lämpliga ordförande kan det finnas bättre sådana i små kommuner än i de större. Huvudsaken är att de hava ett levande intresse för uppdraget. Då det i regel är endast två sammanträden om året i varje socken, blir ju ordföranden ej så tränad i den rent tekniska uppställningen utan får alltid ombudet övervaka att allt kommer på sin plats. Samma är förhållandet med en stor del av utredningen.» _ Ombudet i Gotlands norra område: »Beträffande små kommuner tror jag de kommunala institutionerna arbeta bäst och billigast såsom det nu är ordnat. Någon svårighet att erhålla kompetenta personer inom nämnderna har icke försports. Klart är, att inom kommuner, där endast några få pensionsärenden förekomma per år, ordförandena icke kunna vara eller äro fullt inne i de tekniska detaljerna, men denna brist avhjälpes genom ombuden. Dessa arbeta inom många nämnder och kunna därför övervaka, att ärendena i möjligaste mån behandlas likformigt. Huvudsaken är att pensionsnämnderna besitta ingående kännedom om pensionssökandes behov och förhållanden.» Övriga 15 ombud, som uttalat sig i frågan, synas anse svårigheterna i de mindre kommunerna att erhålla kompetenta personer till ordförande i pensionsnämnderna och den bristande erfarenhet i arbetet, som dessa erhålla, vara mera allvarliga ölägenheter. Följande exempel må anföras. Ombudet i Ölands norra område: »Att erhålla verkligt kompetenta krafter för de viktiga sociala uppgifterna är ofta ett ganska svårt problem att lösa

177 inom sådana små kommuner som här på Öland. Vissa kommuner hava ett visst överflöd, då däremot i en del andra kommuner råder en viss fattigdom i detta hänseende.» Ombudet i Nässjöområdet: »Olägenheterna med små pensionsdistrikt äro | flera o<;h större än fördelarna. Den enda fördelen av vikt torde vara en god personkännedom, men denna fördel uppväger ej nackdelarna. I små distrikt är det många gånger svårt att få lämpliga ordförande. Denna olägenhet har hittills övervunnits genom att ombudet vid sammanträdena utfört arbetet ; med ärendenas behandling eller givit anvisningar på hur de skola behandlas. I manga fall har ombudet utskrivit ansökningarna efter sökandes eller trovärdiga personers uppgifter. Till denna oförmåga i skötseln av ordförandesysslan bidrar givetvis den omständigheten, att erfarenheten blir för liten med endast några få ärendens behandling per år. Helt naturligt gör sig denna oerfarenhet gällande lika mycket om icke mer hos nämndens ledamöter. P å grund av ärendenas fåtal hålles ej mer än de två lagstadgade sammanträdena under året. Då i de större distrikten fyra sammanträden hållas under året, bli dröjsmålen i många fall längre i de mindre än i de större distrikten. En nackdel med små pensionsdistrikt är även, att sjukvårdande åtgärder bli i dessa distrikt sämre tillgodosedda än i de större. Naturligtvis även detta beroende på ordförandens och ledamöternas föga intresse, alstrat av det minimala arbetet med pensionsgöromål. En stor olägenhet med små kommunala enheter är, att tillämpningen av såväl fattigvården som pensionsförsäkringen och även andra grenar av hjälpverksamheten blir alltför ojämn, ingen enhetlig form.» Ombudet i Kungsbackaområdet: »Att det i mycket små kommuner möter svårigheter att erhålla kompetenta krafter för de olika arbetsuppgifter, nämnderna ha att fylla, är en erfarenhet, som många gånger bjärt framträder. Under de första åren av min verksamhet hände det på ett par ställen, att ordföranden i pensionsnämnden ej kunde leda förhandlingarna eller ens skriva protokollet vid sammanträdena. Efter ihärdigt sökande har det emellertid lyckats att erhålla mera kvalificerade personer för uppdraget.» Beträffande ombudens yttranden torde till sist böra nämnas, att i flera fall den tanken framförts, att samma person skulle kunna förordnas till ordförande i pensionsnämnderna i två, tre eller flera smärre pensionsdistrikt.

Då det gäller att taga ställning till det här behandlade problemet torde först böra lämnas några närmare uppgifter rörande förekomsten i olika delar av landet av kommuner av sådan storleksordning, att frågan om åtgärder för åstadkommande av större kommunala enheter kan för deras vidkommande anses vara aktuell. I tab. 11 hava samtliga landskommuner i riket länsvis fördelats efter folkmängdens storlek den 31 december 1930. Av tabellen framgår, att 450 av rikets 2 418 landskommuner hade en folkmängd av högst 500. I 82 av dessa kommuner översteg folkmängden ej 250 personer. 652 kommuner hade en folkmängdssiffra mellan 500 och 1 000, vadan ej mindre än 1 102 kommuner eller 45-6 % av samtliga landskommuner hade en folkmängd ej överstigande 1 000 personer. Inom vissa län, huvudsakligen de norrländska, förekomma kommuner med mindre än 1000 invånare i mycket liten utsträckning, under det att i andra län åter över halva 1857 34

12 De

sakkun ni

9°-

178 Tab. 11. Antal landskommuner fördelade efter folkmängden den 31 december 1930. Enl gt indelningen den 1 januari 1931. Antal kommuner med nedanstående antal invånare Län

1500 Stockholms Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Kristianstads Hallands Göteborgs och Bohus Alvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

14 23 14 23 16 10 11 53 1 13 60 14 5 68 105 4 4 5

— 1 1 4 1

5 0 0 - 1 0 0 0 - 1 5 0 0 - 2 0 0 0 - 3 0 0 0 - 4 0 0 0 - 5 0 0 0 - över Summa 1000 1500 2 000 3 000 4 000 5 000 10 000 10 000 34 29 22 49 41 20 28 35 4 39 83 30 21 73 99 12 6 14 2 2 3 6

—

— —

22 16 25 35 36 21 20 3 5 37 42 17 19 32 37 14 9 21 3 6 9 14 1 2 440

13 7 10 17 13 5 15 1 2 23 29 8 21 18 10 16 14 8 6 6 7 13 4 1 267

16 7 11 12 18 19 17

4 1 5 2 4 8 6

15 21 11 16 10 18 7 13 10 8 16 9 13 14

1 6 10

—

3 284

—

2 8 3 17 5 6 6 7 8 5 4 2 120

2 1 — •

5 4 6 3 6

— 1 2 1 1 6 5 2 2 7 7 2 1 6 70

5 2 2 3

— —

—

—

4 5

— 2

— 6 1

6 7 2 15 11 12 2 15 6 106

— — — 1

— 1 1

— 2 4 3

— 4 5 23

112 86 89 140 128 87 107 92 36 145 237 86 87 219 262 89 61 66 52 53 63 60 30 25 2 418

antalet kommuner uppvisar en lägre invånaresiffra. Dessa län äro Uppsala (60-5 %), Gotlands (95"7 %), Malmöhus (60s %), Hallands (51"2 %), Älvsborgs (64'4 %) och Skaraborgs län (77"9 %). Beträffande dessa län lämnas i tab. 12 en mera specificerad fördelning på storleksgrupper av kommuner med intill 2 000 invånare. Det torde också förtjäna framhållas, att antalet små kommuner synes befinna sig i en fortgående stegring. Åren 1910, 1920 och 1930 uppgick sålunda antalet kommuner med högst 1 000 invånare till resp. 1 052, 1 061 och 1 102. Stegringen framträder än tydligare, om hänsyn tages endast till kommuner med högst 500 invånare, vilkas antal vid de nämnda tidpunkterna uppgick till resp. 386, 396 och 450. Å andra sidan bör nämnas, att enligt bilaga till det Kungl. Maj:ts cirkulär den 23 februari 1934, vilket finnes återgivet i Meddelanden från Kungl. socialdepartementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden nr 55 1934, antalet kommunalförbund för gemensam sjuk- eller fattigvårdsanstalt är 189 och antalet kommuner, som förenats i sådana förbund, 707. Undersöker man närmare, vari olägenheterna till följd av kommunens ringa storlek bestå, synas dessa kunna summeras sålunda, att de små kom-

179 Tab. 12. Antal landskommuner i vissa län fördelade efter invånarantal. Uppsala län

Gotlands län

Malmöhus län

Hallands län

Älvsborgs län

1— 250 2 5 0 - 500 5 0 0 - 750 750—1000 1000-1250 1250—1500 1500-1750 1750-2000

5 18 18 11 12 4 4 3

10 43 24 11 1 2

14 15 15 8 9 6 2

15 53 37 36 19 13 12 6

27 78 65 34 26 11 5

14 46 47 36 28 14 19 10

Summa kommuner med högst 2 000 invånare

251 Antal invånare

Skarabo län

Antal kommuner med mer än 2 000 invånare

—

11 Hela antalet kommuner

mimerna dels sakna ekonomisk bärkraft för att fullgöra dem åliggande uppgifter och dels ofta sakna de personliga krafter som äro nödvändiga. Den förra omständigheten framträder icke särskilt påfallande i de från skatteutjämningsberedningen citerade siffrorna. Anledningen härtill torde emellertid vara, att i en del fall de personer som handhava understödsverksamheten anse sig nödsakade, att underlåta åtgärder, vilka i och för sig skulle vara väl motiverade, men vilka skulle utöva menlig inverkan på kommunens ekonomi. De understödsbehövande i dylika kommuner torde härigenom mången gång komma i sämre ställning än i grannkommuner av annan storleksordning. Härmed skall visst icke förnekas, att även en klok och sund sparsamhet kan medverka till att begränsa de små kommunernas utgifter för sociala ändamål, men vittnesbörden om deras svårigheter att fylla även fullt behöriga anspråk äro alltför många för att kunna förbises. Det förekommer också att dylika kommuner få hela sin ekonomi rubbad genom understödskrav, vilka de ej kunna undgå t. ex. då kostnaderna för anstaltsvård efter process stannar på en sådan kommun. Drabbas små kommuner av arbetslöshet, så att positiva åtgärder bli nödvändiga, är det klart att de kommunala myndigheterna kunna ställas inför olösliga uppgifter. Den andra svårigheten är att lämpliga personliga krafter icke stå till förfogande i samma utsträckning som i större kommuner. Den moderna sociala lagstiftningen med dess försök till differentiering av olika understödsformer efter de olika arterna av behoven är ingalunda lätt att handhava. Bedan författningskunskapen och de rent formella fordringarna på uppsättandet av ansökningar, redogörelser och protokoll ställa ganska stora anspråk på sin man. Men därtill kommer att erfarenheten och det tränade omdömet vid behandlingen av de olika understödsfallen har synnerligen stor betydelse. En ingående behovsprövning kan visserligen verkställas med den personkännedom, som i de små kommunerna i regel finnes hos de kommunala organen. Men denna räcker uppenbarligen icke, då det gäller att bestämma den rätta behandlingsmetoden i svårare fall. Uppstår exempelvis i

en liten kommun fråga om omhändertagande av barn, torde det alltför lätt inträffa att barnavårdsnämnderna underlåta att ingripa icke blott av hänsyn till kostnaderna utan även därför att de sakna nödig erfarenhet om behand- j lingen och möjlighet att inom den lilla kommunen sörja för lämplig vård. Det är uppenbart att dessa ölägenheter starkare måste vitsordas i fattig- ; vårdskonsulenternas redogörelser än i yttrandena från pensionsombuden, men det är dock påfallande att flera av de pensionsombud, vilka förklara att olägenheter av kommunernas ringa storlek icke uppstått, motivera denna ståndpunkt därmed att pensionsombuden själva sörja för utredning och riktig behandling av pensionsärendena. Om så är, har uppenbarligen härigenom kommit att ske en förskjutning i avgörandet från den kommunvalda nämnden till tjänstemannaelementet, som icke är av lagen avsedd. De efter sakkunnigas förmenande obestridligen förefintliga bristerna i persontillgången botas icke genom de sakkunnigas förslag om inrättande av en social nämnd. Detta förslag förenklar visserligen organisationen och avhjälper bristen på samverkan, men kan givetvis icke i och för sig öka tillgången på lämpliga personer. Då det gäller att råda bot på olägenheterna hava de sakkunniga icke, såsom skatteutjämningsberedningen, haft att taga hänsyn till samtliga de faktorer, som medverka till den kommunala beskattningens ojämnhet, eller att ens i främsta rummet taga sikte på skatteutjämningen, fastän denna synpunkt givetvis tillmätts vederbörlig vikt. För de sakkunniga gäller problemet att finna en organisationsform, som bättre än den nuvarande splittringen i småkommuner garanterar att understödsväsendets uppgifter fullgöras på ett ekonomiskt lämpligt och socialt rättvist sätt. Det skulle utan tvivel varit mest tilltalande, om man i detta avseende kunnat förlita sig på att småkommunerna genom frivilliga sammanslutningar enligt fattigvårdslagen eller med användning av lagen om kommunala nybildningar eller lagen om kommunalförbund själva skola åstadkomma en lämplig organisation. Erfarenheten sedan sistnämnda lagars tillkomst år 1919 har visat, att så icke skett, och i de uttalanden, som år 1929 avgivits av länsstyrelserna med anledning av det i direktiven för de sakkunnigas arbete omförmälda uppdraget (se ovan sid. 29), framhålles med bestämdhet av länsstyrelserna i just de län, som framför allt beröras av småkommunernas problem, att någon möjlighet att förmå småkommunerna att på frivillighetens väg bilda sammanslutningar icke finnes. Samma erfarenhet har framkommit underarbetet med anstaltsvårdens ordnande. Det lär icke vara något tvivel att, såsom de å sid. 168 omnämnda reservanterna inom andra lagutskottet år 1927 uttalade, obenägenheten eller oförmågan att komma överens lett till att sammanslutningar uteblivit, där de varit ekonomiskt väl motiverade, och anstalter tillkommit, som förorsaka de små fattigvårdssamhällena onödiga utgifter och lämna de vårdade sämre vård än de skulle erhålla för samma kostnad på en större anstalt. En viss tvångsmakt kan därför enligt de sakkunnigas mening icke undvikas. Men denna bör icke gå längre eller välja andra former än ändamålet

181 gör nödvändigt. Erfarenheten från de frivilligt anordnade kommunalförbunden för gemensamma fattigvårdsanstalter är såvitt de sakkunniga kunnat inhämta uteslutande gynnsam. Även i de fall, där förarbetena mött mycket stora svårigheter och den kommunala obenägenheten mot samverkan starkt framträtt, har det visat sig att, sedan kommunalförbund väl kommit till stånd, detta fungerat till allas belåtenhet. På samma sätt förhåller det sig såvitt de sakkunniga känna till med de kommunalförbund, vilka med större eller mindre frivillighet genomförts enligt 16 § i lagen om polisväsendet. Dessa erfarenheter utvisa, i vilken riktning lösningen skall sökas. Där alltför stor splittring i småkommuner föreligger, bör med avseende å samma understödsuppgifter, för vilka en social nämnd enligt de sakkunnigas förslag skall bildas, kommunalförbund komma till stånd. Genom att sammanslagning av kommunerna undvikes undgår man också de av skatteutjämningsberedningen betonade svårigheterna med likvidationsfrågor mellan kommunerna. Frihet finnes också att välja den storlek på sammanslutningen, som efter de lokala omständigheterna och eventuellt förut befintliga former av sammanslutningar, exempelvis förbund för anstaltväsendets ordnande, befinnes vara den lämpligaste i varje särskilt fall. En riktig avvägning av de olika kommunernas inflytande och delaktighet i kostnaderna kan genomföras genom de särskilda förbundsordningarna. I enlighet med dessa synpunkter ha de sakkunniga utarbetat ett särskilt kapitel om kommunala sammanslutningar i den av de sakkunniga föreslagna lagen om den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation. I detta kapitel, det tredje, uppställes den regeln, att om kommun har så ringa invånarantal, att till följd därav svårighet uppstår för kommunen att fylla de sociala uppgifter, som i den föreslagna lagen avses, kommunen bör för nämnda uppgifter förenas med en eller flera andra kommuner till kommunalförbund. I fråga om sådant förbund bygger förslaget helt på den ordning, som finnes stadgad i lagen om kommunalförbund, med vissa, i för slaget upptagna avvikelser. Sålunda må, om fråga om bildande av sådant kommunalförbund, som i förslaget avses, blivit väckt av kommun eller Konungens befallningshavande, men kommunerna icke enats om antagande av förbundsordning, Konungen, där förbundet prövas nödigt för att kommun skall kunna fylla nyssnämnda uppgifter eller eljest särskilda skäl därtill äro, förordna, att kommunerna eller vissa av dem skola bilda sådant kommunalförbund, fastställa förbundsordning och bestämma tiden då förbundet skall träda i verksamhet. Det närmare utformandet av kommunalförbunds organisation är enligt förslaget, i överensstämmelse med vad enligt lagen om kommunalförbund gäller, överlämnat åt kommunerna själva genom antagande av förbundsordning. Några normaltyper av förbundsordningar böra utarbetas av fattigvårdsinspektionen och tillhandahållas de intresserade kommunerna. Själva lagförslaget innehåller emellertid vissa bestämmelser i syfte att tillförsäkra varje i förbundet deltagande kommun behörigt inflytande på dettas ledning. Det stadgas sålunda i förslaget, att i kommunalförbund med gemensam social nämnd varje i förbundet deltagande kommun skall vara

182 företrädd med en eller flera av kommunen utsedda ledamöter. Vidare har i samma syfte verkställts en ändring av den regel, som på grund av bestämmelserna i lagen om kommunalförbund skall gälla för utseende av de valda ledamöterna i den sociala nämnden för kommunalförbund, nämligen att de, där ej i förbundsordningen annorlunda bestämmes, skola utses av förbundets direktion. I de sakkunnigas förslag har denna regel ändrats genom ett stadgande, att varje i förbundet deltagande kommun skall utse en eller flera ledamöter, efter vad i förbundsordningen närmare bestämmes. Förenandet av flera kommuner till kommunalförbund med gemensam social nämnd avser i princip endast organisationen av kommunernas hjälpverksamhet. I övrigt komma dessa att bestå såsom självständiga enheter, var och en med de skyldigheter, förbundsordningen anger. De i kommunalförbund deltagande kommunerna hava sålunda att var för sig sköta utdebiteringen av de utskylder, som erfordras för hjälpverksamheten. Kommunalförbundets direktion upprättar en utgiftsstat för förbundets verksamhet och avfordrar de enskilda kommunerna bidrag till täckande av de utgifter, denna utvisar, efter en i förbundsordningen fastställd grund. Såsom normalfall tänka sig de sakkunniga, att enligt förbundsordningen avvägningen av kommunernas bidragsskyldighet skall ske efter antalet skattekronor i de särskilda kommunerna. Med användning av kommunalförbundsformen för sammanslutning förbliva de i kommunalförbund ingående kommunerna särskilda fattigvårdssamhällen, men förbundsorganisationen utövar visst inflytande på deras funktioner. Anser en utanför förbundet stående kommun sig äga anspråk på ersättning för lämnad fattigvård åt person, vilken äger hemortsrätt inom kommun tillhörande förbundet, lärer ersättningskravet böra behandlas såsom annan fråga om kostnad för fattigvård inom hemortskommunen, d. v. s. den handlägges och avgöres av den gemensamma sociala nämnden, och kostnaderna fördelas efter eljest stadgad grund. Mottagandet av anmaning om ersättning ävensom den utredning och det arbete i övrigt, som ett sådant ersättningskrav kan föranleda för den, mot vilken kravet riktas, bör således ankomma på den för hela kommunalförbundet gemensamma sociala nämnden liksom avgörandet, huruvida kravet skall godkännas eller bestridas. Enligt förslaget blir ej heller utrymme för en i kommunalförbund deltagande kommun att själv framställa ersättningskrav på grund av lämnad fattigvård eller barnavård. Eftersom hjälpverksamheten handhaves av kommunalförbundets sociala nämnd, tillkommer det nämligen denna att i förekommande fall rikta ersättningskrav mot utanför förbundet stående kommuner, och eftersom den sociala nämndens kostnader slås ut på alla i förbundet deltagande kommuner efter en gemensam norm, uppstår det icke för de enskilda understödsfallen några särskilda kostnader för kommunerna, vilka kunde giva dessa rätt till ersättning. Äro vid förbunds ikraftträdande ersättningsanspråk oavgjorda eller icke likviderade mellan medlemmar i förbundet, lära dessa anspråk icke påverkas av förbundets tillkomst, så vida ej särskild överenskommelse av motsatt innebörd träffas vid förbundets bildande. Uttryckligt stadgande härom synes icke erforderligt.

183 Kap. 7. Förslag, sammanhängande med skatteutj amningen. Det förslag, de sakkunniga i det föregående utformat till bildande av kommunalförbund för understödsväsendets uppgifter, torde i någon mån vara ägnat att minska behovet av skatteutjämning. De toppföreteelser inom den kommunala beskattningen, vilka alstra detta behov, bero, såsom torde framgå av skatteutjämningsberedningens undersökning, till en del av att det kommunala skatteunderlaget ofta, relativt sett, är exeptionellt litet och en sammanslutning av smärre kommuner till kommunalförbund för hjälpverksamhetens bedrivande torde komma att medföra en ökning av sammanlagda underlaget för dithörande utgifter. En minskning av utgifterna i skattetyngda kommuner åter torde kunna påräknas, därest de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna för att motarbeta ett oekonomiskt handhavande av hjälpverksamheten genomföras. Men även om så sker, torde det dock vara otvivelaktigt, att en betydande ojämnhet mellan primärkommunerna med avseende å utgifter och inkomster kommer att kvarstå, icke minst i fråga om utgifter för understödsväsendet. Då det synes föga sannolikt, att skatteutjämningsberedningens majoritetsförslag angående överflyttning av utgifter till landstingen kan genomföras inom en nära framtid, komma särskilda bidrag av statsmedel till skattetyngda kommuner allt fortfarande att bli erforderliga. Skatteutjämningsberedningen har diskuterat frågan om differentierade bidrag för olika förvaltningsuppgifter (Del I I I sid. 60 ff.) och avstyrkt en sådan anordning. Organisationssakkunniga dela denna uppfattning, men vilja samtidigt framhålla, att denna ståndpunkt ingalunda utesluter att vid prövning av ansökningar om skatteutjämningsbidrag kontroll utövas över kommunernas handhavande av sitt understödsväsende. I första rummet kan därvid själva lagligheten beaktas. Att behov härav föreligger, synes den i Kap. 2 framlagda utredningen bekräfta. Men även om formerna för hjälpverksamheten hålla sig inom laglighetens gränser, kan understödsverksamheten dock drivas till en för kommunens ekonomi förödande omfattning, och det kan icke gärna vara lämpligt, att en sålunda vanskött kommunal ekonomi skall räddas genom skatteutjämningsbidrag. I princip synes därför även den ekonomiska skötseln böra beaktas vid prövningen av bidragsansökningarna. I enlighet härmed hava de sakkunniga, såsom i Kap. 5 närmare berörts, föreslagit ett tillägg till 4 § 1 mom. b) i skatteutjämningsförordningen, varigenom bland de omständigheter, som kunna föranleda avslag å eller nedsättning av det sökta bidraget upptages att kommun bedrivit hjälpverksamhet i större omfattning än enligt lag eller annan författning tillkommer kommunen eller i väsentligt större omfattning än behovet påkallat.

184 Den gräns, vilken kommunen icke må överskrida vid äventyr att skatteutj ämningsbidraget förloras eller reduceras, bestämmes således av stadgan dena angående det understöd, som må tillkomma varje särskild understödssökande enligt hans behov. Med avseende å hjälpverksamheten på grund av arbetslöshet hava vissa tariffer fastställts, och i avseende å verksamhetens omfattning torde erforderliga upplysningar kunna lämnas av statens arbetslöshetskommission. Beträffande fattigvården däremot skall alltjämt en individuell prövning tillämpas. Det är för närvarande förenat med alltför stora svårigheter för de myndigheter, som hava att taga befattning med skatteutjämningen, länsstyrelserna och finansdepartementet, att avgöra, huruvida obehörig verksamhet på detta område ägt rum, såvida icke slöseriet tagit sig särskilt påfallande uttryck. De sakkunniga ha därför undersökt, huruvida kontrollen skulle kunna underlättas genom att man kunde konstatera en normalkostnad för fattigvården. Material föreligger för flera år av till synes jämförbar beskaffenhet. Vid en granskning av detta material visar det sig, att fattigvårdskostnaderna inom de olika kommunerna variera mellan vida gränser, varvid kostnadsnivån inom en kommun bestämmes, utom givetvis av kommunens storlek, av en mångfald andra faktorer, såsom dyrortsförhållanden, bättre eller sämre skötsel av kommunens fattigvård, hygien, arbetslöshet m. m. Det har likväl förefallit sannolikt, att om fattigvårdskostnaden för varje kommun uttryckes i kronor per individ av hela kommunens folkmängd, ett visst bottenläge för den sålunda bestämda »relativa fattigvårdskostnaden» skulle kunna fastställas, under vilket denna kostnad endast i ett fåtal fall skulle visa sig sjunka. Möjligen skulle detta bottenläge ligga på olika höjd inom grupper av kommuner med olika förhärskande näringsgrenar eller tillhörande olika dyrortsgrupper. För att utreda förutsättningarna för ett realiserande av denna tankegång ha de sakkunniga verkställt vissa statistiska undersökningar. Materialet härför har erhållits ur de av statistiska centralbyrån publicerade uppgifterna rörande kommunernas finanser samt folkmängden inom administrativa områden. För åren 1928 och 1930 har från dessa uppgifter för varje kommun uträknats nettoutgiften för vartdera året för fattigvård, varefter genom division med kommunens folkmängdssiffra för slutet av resp. år den »relativa fattigvårdskostnaden» för kommunen härletts. För varje län uppgjordes därefter en fördelning av samtliga landskommuner efter storleken av den relativa kostnaden för fattigvård, dels för år 1928 och dels för år 1930. Genom addition av länsfördelningarna erhöllos motsvarande fördelningar för Svealand, Götaland och Norrland samt för hela riket. Vidare uppgjordes liknande läns- och riksfördelningar för kommunerna inom olika dyrortsområden enligt skattegrupperingen samt för de grupper, i vilka kommunerna pläga indelas med hänsyn till förhärskande näringsgrenar. För år 1930 beräknades även en fördelning särskilt för de landskommuner, vilkas folkmängd översteg 3 000. För städerna uppgjordes

185 för vartdera året endast en fördelning, då materialet här ansågs för litet att medgiva någon gruppindelning. Utdrag ur de nu nämnda fördelningstabellerna återfinnas i tab. 15—18. Här skola tabellerna något närmare analyseras. I första hand torde det vara av intresse att angiva ett medelvärde för den relativa fattigvårdskostnadens storlek inom olika kommungrupper. Det vanliga aritmetiska medeltalet är emellertid i detta fall mindre lämpat att tjäna såsom ett mått på den ifrågavarande kostnadens genomsnittliga storlek, då det i alltför hög grad influeras av det fåtal kommuner, där kostnaden är abnormt stor. Av detta skäl har här genomgående den s. k. medianen beräknats. Härmed förstås ett belopp, för varje grupp sålunda beräknat, att den relativa fattigvårdskostnaden inom halva antalet kommuner ligger under och inom halva antalet Över det nämnda beloppet. Storleken av denna median för de olika grupperna framgår av tab. 13. Tab. 13. Den relativa fattigrårdskostnadens median i kronor per invånare.

Samtliga landskommuner » städer Landskommuner i Svealand » » Götaland » » Norrland Ortsgrupp I II III IV—V Jordbrukskommuner . . Blandade k o m m u n e r Industrikommuner . Skogskommuner Landskommuner med över 3 000 invånare

År 1928

I r 1930

5-2 9-8 7-i 45 7-i 4-s 7-o 8-3 8-8 4-6 5-4 7i 7-2

6-o 10-o 8-o 52

7o 5-4 7-6 9-o llo 5-3 6-1 8-o 6-e 7-c

Det framgår av tabellen, att i så gott som samtliga grupper den relativa kostnadens genomsnittliga storlek vuxit något från 1928 till 1930. Medelvärdet visar sig vidare växa någorlunda regelbundet från den lägsta dyrortsgruppen till den högsta och växer likaså med stigande industrialisering inom kommunerna. Medelvärdet för städerna ligger väsentligt högre än för landskommunerna. För att belysa frågan om den relativa kostnadens »bottenläge» inom olika grupper har vidare för varje fördelning det belopp beräknats, som understiges av den relativa kostnaden i jämnt 10 % av kommunerna. Värdet av detta belopp för de olika grupperna framgår av tab. 14. En jämförelse visar, att den i tab. 14 angivna »10-%-gränsen» synes i något mindre grad än medelvärdet i tab. 13 underkastad förändringar från det ena året till det andra. Den relativa fattigvårdskostnaden synes sålunda, så vitt det är möjligt att draga några bestämda slutsatser av en undersökning, som endast omfattar två år, inom varje grupp hava ett någor-

186 Tab. 14. Det värde på den relativa fattigvårdskostnaden i kronor per invånare, som understiges i 10 % av antalet fall.

II III

iv-v

:

Jordbrukskommuner... Blandade kommuner Industrikommuner... Skogskommuner Landskommuner med över 3 000 invånare

År 1928

År 1930

1-9 5-0 32 1-6 33 1-G 32 3-2 38 1-5 2-3 3-2 34

1-9 5-3 36 1-5 3-e 1-6 3-5 3-8 4-8 1-4 2-6 35 3-2 3-8

lunda väl utpräglat »bottenläge». — I övrigt visar sig naturligt nog även här den förut påpekade tendensen till stegring av kostnaden på dyrare resp. mera industrialiserade orter. Enligt denna undersökning synes det sannolikt, att fattigvårdskostnaden, ställd i förhållande till invånarantalet är i jämförelsevis hög grad konstant. E n uträknad siffra på densamma skulle endast behöva med vissa perioders mellanrum kontrolleras och skulle i övrigt kunna godtagas som en mätare på bottenkostnaderna för denna samhällsuppgift. Om man tillika utgår från att fattigvården är av allmänt social natur och icke ett specifikt kommunalt ändamål fastän den av praktiska skäl bör omhänderhavas av primärkommunerna, skulle det kunna ifrågasättas att låta staten deltaga i fattigvårdskostnaden för varje kommun med viss procent av den framräknade bottenkostnaden. Och det skulle ligga nära till hands att antaga, att ett statsbidrag, som på detta sätt maximerats, vore ägnat att effektivt hos kommunerna framdriva ett intresse för att nedbringa sina fattigvårdskostnader mot det bottenläge, som gäller för kommuner inom motsvarande grupp. Med utgångspunkt från ovan angivna bottenkostnader hava de sakkunniga låtit verkställa en beräkning av statens utgifter för sådant ändamål, under förutsättning att statsbidraget skulle täcka tre fjärdedelar av normal bottenkostnad för fattigvården och maximeras till följande belopp per individ av kommunens folkmängd vid årets början, nämligen för kommun tillhörande dyrortsgrupp I 2 kronor » » » I I 3 » » » » III 4 » » » » IV 5 » » » v 6 » Det efter en sådan regel utgående statsbidraget skulle, med nuvarande folkmängd och fördelning på dyrortsområden, i runt tal uppgå till 19 miljoner kronor, vilket belopp skulle överflyttas från kommunerna till staten.

187 Såsom de sakkunniga förut antytt, kan emellertid icke metodens användning av de sakkunniga förordas i denna form. E n undersökning medelst stickprov ger nämligen vid handen, att den samlade skattebelastningen i kommunerna icke med någon säkerhet står i förhållande till fattigvårdskostnadens normala eller icke normala läge. Det visar sig att fattigvårdskostnaderna inom en kommun kunna vara abnormt höga men att denna utgiftspost uppväges eller överskjutes av särskilt gynnsamma skattekrontal, i följd varav kommunen får en gynnsam utdebitering. I andra kommuner åter, där fattigvårdskostnaden är relativt låg, skapas genom andra faktorer på utgifts- eller inkomstsidan en tyngande skattebelastning. Särskilt vid jämförelse mellan vissa städer och landskommuner framkomma utslag i bägge riktningarna. Organisationssakkunnigas undersökningar ha härutinnan givit samma resultat som skatteutjämningsberedningens uttalanden angående differentierade utjämningsbidrag. Om således bottenkostnaden för fattigvården icke kan användas som en direkt mätare för skatteutjämningen, synes man med fördel kunna bruka densamma vid den prövning av kommunernas utgifter, som de sakkunniga förordat vid det stadgade skatteutjämningsförfarandet. Det synes sannolikt, att bottenkostnaden, uträknad efter den av de sakkunniga angivna metoden, kan användas såsom ett hjälpmedel för kontrollen av den kommunala fattigvårdsförvaltningen ur skatteutjämningssynpunkt. E n statistisk undersökning av materialet för ytterligare ett par år bör dock företagas, innan förfarandet tages till användning.

188 * Tab. 15. Landskommuner. Fördelning efter nettoutgift för fattigvård 1928, uttryckt i kronor per huvud inom befolkningen vid årets slut. Ortsg rupr Nettoutgift per huvud

Svealand

Götaland

Norrland

Jord- Blanbruksdade komkomI V - V muner muner

I

11 III

_

1 6 1 4 6 8 10 14 14

42 24 45 48 90 88 125 130 137 119 138

11 13 21 17 25 29

2 1 1 2 5 4 1 2

24 24 27 22 14 7 8 10 7 8

222 168 143 97 61 40 25 25 19 13

55 46 52 39 30 17 21 18 9 7

7 4 6 9 6 7 4 3 3 3

—

8 6 1

29 18 6 3

24 10 2 7

5 1

1 1

230 1855

468 Kr.

<o

7 1 3 3 5 11 16 22 23 20 36

37 23 44 49 87 85 118 127 126 111 120

70 53 61 52 35 28 23 21 13 6

192 141 113 74 49 30 20 16 12

30oo-

26 12 4 3

25 12 3 7

Totala antalet landskommuner

554 1630

001—

0'50— 0 - 99 1-00— 1-50—

149 1-99

2-00— 2-49 2-50— 2-99 3oo—

3-50— 3 9 9 4 ' 0 0 — 4'49 4-50— 4-99 500—

5'99

6-00— 6"99 7-00— 7-99 -

8 00— 8*99 9-00— 9-99 10-00—10-99 ll-OO — H ' 9 9 12-00-12-99 1 3 0 0 — 13-99 14-00—14-99 15-00—19-99 20-00—24-99 25-00—29-99

_ —

—

— 3 8 2

SamtInduSkogs- liga strikom- landskommuner kommuner muner

3 2 1

44 24 48 3 58 93 1 — 100 1 140 2 1 157 159 3 145 3 4 170

36 18 38 40 73 71 92 97 97 90 101

5 4 9 11 18 21 33 35 42 33 49

1 8 14 23 17 19 16

150 107 104 63 42 30 16 17 18 10

77 65 44 43 28 12 15 11 2 5

52 40 44 37 27 20 17 15 11 8

— —

— —

23 14 4 3

14 8 3 3

15 7 1 4

— —

15 1354

64 2 414

— —

— — — — — — 1 1

— 1 2

— — 3 1 1 1 1 1

— —

7 6

9 5 1 3 3 4 1

— 7 1

286 218 201 148 98 65 51 47 32 23 59 30 8 10

189 Tab. 16. Landskommuner. Fördelning efter nettoutgift för fattigvård 1930, uttryckt i kronor per huvud inom befolkningen vid årets slut. Or t sgrupp Nettoutgift per huvud

Svealand

Götaland

Norrland I

II

57 17 34 68 66 74 91 92 117 105 118

4 1 3 3 5 7 15 9 16 15 26

200 158 108 104 69 63 36 36 33 28

47 61 45 44 26 20 26 17 14 6

93 40 25 26

30 14 5 11

231 1858

470 III

Jord- Blandade brukskomkomI V - V rauner muner

Industrikommuner

Kr.

<;o

0"01— 0'49

—

0-50 — 0-99

2 7 4 5 9 13 26 15 27

52 18 34 63 67 73 91 84 104 95 105

50 65 44 62 41 26 26 24 10 10

176 130 90 65 56 56 35 29 33 24

32 28 25 28 13 5 6 8 7

76 36 15 26

22 1

30-00—

33 17 19 12

Totala antalet landskommuner

555 1633

1-00—

1'49

150—

1'99

2 - 0 0 — 2-49 2-50— 2'99 3-00— 3-49 3-50— 3 9 9 4 - 0 0 — 4-49 4-50— 4"99 5 - 00— 5 - 99 6"00— 6 9 9 7-00— 7-99 8 0 0 — 8-99 9-00— 9 9 9 10-00 —10-99 11-00—11-99 12-00 — 12-99 13-00—13-99 14-00 — 1 4 9 9 15-00—19-99 20-00—24-99 25-00—29-99

— 1 1

— 4 7 7 9 12 13

—

— 1

— — — — 1 1 3 5 2 1

10 3 6 6 13 3 3 6 3

—

— — — — — — — 1

— — 1 1

— 1 2 1 2 2

— —

61 18 37 71 71 82 107 104 139 122 145

48 15 29 57 55 59 73 60 84 78 84

6 3 7 9 12 16 23 31 34 25 37

128 113 81 71 52 41 30 28 17 22

83 59 42 39 20 26 13 14 17 5

39 46 27 36 37 20 23 19 14 6

63 30 17 21

38 12 9 10

24 11 8 8

— —

64 2 419

—

—

3 2

—

14 1356

1 SamtSkogs- liga kom- landsmuner kommuner

— 1 5 4 5 7 12 15 16 19

— — — — 2 4 1 6 3 5 8 5 9 9 1

— 1

— 2 1 6 1

258 223 159 155 110 87 67 61 50 34 131 54 34 39

190 Tab. 17. Landskommuner. Fördelning efter nettoutgift för barnavård 1930, uttryckt i kronor per huvud inom befolkningen vid årets slut. Samt-

O r t s j- r u p p

liga landskommuner

Nettoutgift per huvud

Kr.

<o 0-01 — 0 0 9 0-10—0l9 0 - 20—0.29 0-30 — 0-39 0-40—0-49 0-50—0-59 0'60—0'69 0-70—0-79 0-80—0-89 0-90—0-99 l00—1'09 1-10—1-19 1-20—1-29 1-30—1 - 39 1-40 — 1-49 1-50—1-59 1-60—1-69 1"70—1 - 79 1-80 —1'89 1-90—1-99

2-00—2-49 2-50 — 2 9 9 3-00—3-49 3-50—3-99 4'00—4'49 4-50—4-99 5-00 —

I

II

312 102 110 102 101 62 104 96 82 88 75 66 50 46 41 47 33 34 29 27 21

17 6 7 11 15 14 14 22 16 14 23 23 28 20 20 18 15 17 15 16 25

98 62 29 12 8 8 13

T o t a l a antalet landskomm. 1858

47 30 15 7 4 5 6

470 III

1 2 1

— 1

— — 2 1 3 3 4 1 4 4 2 4 3 5 5 6

_ — — — — 1

— — — — — — — — 1 2 2 1

— — 1 3 2 1

—

— — -

77 Antal städer med vidstående fattigNettoutgift vårdskostför fattigvård nader per huvud

IV—V

13 4 2 3 1 2

Tab. 18. Städer. Fördelning efter nettoutgift för fattigvård 1928 resp. 1930 samt för borna] vård 1930, uttryckta i kronor per huvud inom befolkningen vid motsvarande års slut.

1928 1930

Kr.

330 110 118 113 117 76 119 120 99 105 101 93 79 70 65 68 54 56 50 48 52 159 99 48 23 12 14 21

2 419

Nettoutgift för barnavård per huvud Kr.

Antal städer 1930 med vidst. barnavårdskostn.

<°

<o 0 - 0 1 — 0-49

—

1 O o i — 0-09

0-50— 0 9 9

0-10 — 0-19

1-00—

1-49

—

— —

0-20—0-29

—

1'50—

1'99

0'30—0-39

— — — —

0"40—0-49

—

0-50 — 0-59

1 3 4 4 6 4 5 6 7 4 9 2 4 5 5

2-oo— 2-49 2-50— 2'99

3-50— 3'99

2 1

4 - 0 0 — 4-49

—

4 - 50— 4-99

3'00— 3 - 49

4 2

0-60 — 0'69 070—0-79 0-80 — 0-89 0-90—099 Too—1-09

12-00—12-99

11 12 5 9 11 17 7 10

13-00—13-99

—

14-00—14-99

15-oo—19 - 99

25-00—29-99

8 3 3

30-00—

—

5'GO— 5-99 6 0 O — 6 - 99 7-00— 7-99 -

8 00— 8-99 -

9 00— 9'99 10-00-10-99 11-00—11-99

12 11 6 7 13 12 7 6 3 6

llO—ll9 1-20—1-29 1'30—1-39 1-40 —1-49 1-50—1-59 1-60-lC9 1-70 — 1 7 9 1-80 —1 8D 1-90 — 1-99

5-00—

23 6 5 2 2 1 1

Totala antalet städer

2-00—2-49

20-00—24-99

12 4 4 2

2 - 50—2-99 3"00—3'49 3-50—3-99 400—449 4-50—4-99

Totala antalet städer

191 Kap. 8. Specialmotiveringar till författningsutkasten. I. Lag oin den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation med mera. 1 kap. Om social nämnd. Beträffande de skäl, som föranlett de sakkunniga att föreslå inrättandet av social nämnd med uppgift att omhändertaga de i denna paragraf angivna grenarna av kommunernas hjälpverksamhet, tillåta sig de sakkunniga hänvisa till Kap. 3. Den i paragrafen förekommande beteckning allmän ålderdomspensionering är hämtad från 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag. Inrättandet av en social nämnd är enligt paragrafen obligatoriskt för kommuner med mera än 1500 invånare. För kommun med mindre invånarantal är inrättandet av social nämnd beroende av kommunens gottfmnande. Har social nämnd blivit inrättad, består den naturligen till dess kommunen beslutar dess avskaffande. Om befolkningen i en kommun, som på grund av sitt invånarantal varit pliktig att inrätta social nämnd, nedgått under talet 1 500, består därför den sociala nämnden till dess kommunen annorlunda beslutar. Att införa en uttrycklig bestämmelse härom ha de sakkunniga ansett överflödigt. Vid inrättandet av social nämnd skall enligt 16 § gälla, att nämnden skall övertaga de i 1 § uppräknade, förut bestående nämndernas verksamhet vid närmaste årsskifte. Enligt bestämmelsen i sista punkten i paragrafen skall, vad om de uppräknade nämnderna finnes stadgat i lag eller annan författning, i kommun, där social nämnd är inrättad, i stället gälla social nämnd, i den mån det ej strider mot vad i den föreslagna lagen sägs. Genom denna bestämmelse komma ett stort antal stadganden i de särskilda författningar, som nu reglera samhällets hjälpverksamhet att, där social nämnd är inrättad, ha avseende å denna nämnds och dess befattningshavares verksamhet. E t t stort antal stadganden i dessa författningar bliva ock, för det fall att social nämnd är inrättad, ersatta av stadganden i den föreslagna lagen. 2§De i denna paragraf samlade bestämmelserna om den sociala nämndens sammansättning äro hämtade från de särskilda författningarna angående samhällets hjälpverksamhet med ändringar, som huvudsakligen föranletts av de olika organens sammanförande till en gemensam nämnd. Med hänsyn till att ordförandena i pensionsnämnd och i arbetslöshetskommitté jämte en suppleant för dem enligt gällande författningar skola utses av Konungens befallningshavande har föreslagits, att en ledamot av nämnden jämte en

192 suppleant för denne skall utses av Konungens befallningshavande. Genom bestämmelserna om att i nämnden skola finnas innehavare av vissa befattningar m. fl. kan det inträffa, att vissa personer äro självskrivna till ledamotskap. Det har emellertid icke ansetts behövligt att i lagtexten giva uttryck åt detta förhållande. Eran 3 § 2 mom. barnavårdslagen har med någon jämkning hämtats en bestämmelse, åsyftande att om möjligt trygga att läkare finnes i nämnden. Den i fattigvårdslagen 11 § 1 mom., barnavårdslagen 3 § 1 mom. och alkoholistlagen 4 § intagna bestämmelsen, att minst en ledamot skall vara kvinna, ävensom det i samma lagar givna enahanda stadgandet angående suppleanterna ha i något förändrad form upptagits i paragrafen. Från 3 § 1 mom. barnavårdslagen har därjämte hämtats bestämmelsen, att där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd i nämnden. I 2 mom. av förevarande paragraf ställas särskilda krav på nämndens sammansättning vid handläggning av barnavårdsärenden. Bestämmelsen, vars förebild finnes i barnavårdslagen 3 § 1 mom., förutsätter såsom möjligt, att de ledamöter, som enligt densamma skola finnas, utses för deltagande allenast i barnavårdsärenden. Att dessa ärenden i den föreslagna lagen angivas på ett sätt, som något avviker från gällande rätt, har motiverats i Kap. 3. Det har ej ansetts behövligt att beträffande social nämnd upptaga en direkt motsvarighet till den i 5 § i kungörelsen om arbetslöshetshjälp intagna föreskriften om särskild arbetslöshetskommitté, att kommittén bör vara sammansatt på sådant sätt att den inrymmer representanter både för arbetsgivarnas och för arbetarnas intressen. Liksom denna föreskrift för närvarande ej gäller, där åt fattigvårdsstyrelsen eller annan ordinarie kommunal myndighet uppdragits att vara arbetslöshetskommitté, har i utkastet föreskriften ansetts kunna reserveras för det fall, att särskilt arbetslöshetsutskott tillsatts. En bestämmelse i ifrågavarande hänseende har därför influtit i 4 § 2 mom. I 3 mom. av förevarande paragraf gives rätt åt vissa befattningshavare att, ehuru de icke äro ledamöter av nämnden, likväl deltaga i överläggningarna i vissa slags frågor. Första stycket är i huvudsak hämtat från 13 § fattigvårdslagen, andra stycket från 4 § barnavårdslagen samt tredje stycket från arbetslöshetshjälpkungörelsen 5 §. 3§En förebild till dessa bestämmelser finnes i barnavårdslagen 8 § 1 mom. 4 §. I Kap. 3 har ingående redogjorts för de skäl, som föranlett de sakkunkunniga att föreslå den i denna paragraf behandlade anordningen med utskott av den sociala nämnden. Här må framhållas, att territoriell indelning av pensionsutskotten möjliggjorts för det fall att kommun indelats i flera

193 pensionsdistrikt. Enligt vad kommittén inhämtat torde emellertid numera kunna spåras en obenägenhet för dylik distriktsindelning. De föreslagna stadgandena överlämna i stor utsträckning åt kommunerna själva att genom reglemente bestämma, i vad mån nämndens arbete skall bedrivas genom utskott och huru utskotten närmare skola organiseras. Vid utarbetandet av sådant reglemente bör kommun tillse, å ena sidan att organisationen utbygges så mycket att tillräckliga arbetskrafter kunna tagas i anspråk för den kommunen åliggande hjälpverksamheten samt att erforderlig sakkunskap kan tillföras densamma, och å andra sidan att den enhetliga ledning av hjälpverksamheten, som inrättandet av en social nämnd avser att trygga, icke äventyras. Med hänsyn till det sist nämnda är det önskvärt, att ett icke alltför ringa antal nämndsledamöter insättas i varje utskott. Det torde vidare visa sig ändamålsenligt från samma synpunkt att införa befogenhet för varje utskottsledamot att, om hans mening blir överröstad, draga ärendet inför nämndens prövning. Det torde ock vara lämpligt, att åt nämnden och dess ordförande inrymmes befogenhet att, ifall särskilda skäl påkalla det, vid fördelningen av ärenden mellan utskotten eller mellan nämnd och utskott frångå reglementets bestämmelse. Heglerna angående reglementets fastställande av Konungens befallningshavande och vad därmed sammanhänger överensstämma med motsvarande regler i fråga om fattigvårdsreglemente i fattigvårdslagen 8 §. Den föreslagna lagtexten lämnar i kommunernas makt att genom reglemente bestämma jämväl, huruvida utskottsledamöterna skola utses av kommunen eller av nämnden. Vissa nämndsledamöter äro dock självskrivna ledamöter av utskott, där deras medlemskap ansetts vara av särskilt värde, och nämndens ordförande är, för att kunna tjänstgöra såsom en sammanhållande kraft i arbetet, självskriven ledamot av alla utskott. Angående sammansättningen av arbetslöshetsutskott har talats ovan under 2 §. Att bestämmelserna i 2 § 3 mom. jämväl skola tillämpas vid handläggning av ärenden inom utskott, har ansetts onödigt att föreskriva. Stadgandet i sista stycket av förevarande paragraf har hämtats från barnavårdslagen 8 § 1 mom. Det torde böra påpekas, att ändring ej föreslagits i 19 § fattigvård slagen eller 14 § barnavårdslagen. Även om fattigvårds- eller barnavårdsutskott tillsattes med ledamöter jämväl utom den sociala nämnden, skall det således, om distriktsindelning genomföres, vara ledamot i nämnden som har uppsikt över distrikt. 5§Det i denna paragraf omhandlade systemet med särskilda föredragande för vissa grupper av ärenden har dryftats i Kap. 3. 6§Bestämmelserna om medelsförvaltning återfinnas i sak i fattigvårdslagen 10 § tredje stycket och 14 § sista stycket samt barnavårdslagen 2 § 1 mom. 1857 34

194 sista stycket och 8 § 1 mom. sista stycket. Från lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner, 17 §, har emellertid hämtats det medgivandet, att kassaförvaltaren må utses utom nämnden.

ri Förebild för bestämmelserna i första stycket finnes i arbetslöshetshjälpkungörelsen 5 § andra stycket. Andra och fjärde styckena äro med smärre jämkningar h ä m t a d e från barnavårdslagen 6 § 2 mom. Tredje stycket syftar på det fall, att personer, vilka enligt 2 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. skola finnas i nämnden, upphöra att äga de kvalifikationer, som gjort att de uppfyllt fordringarna i de nämnda lagrummen. 8§Bestämmelsen i första stycket sista punkten är hämtad från barnavårdslagen 6 § 1 mom. sista stycket. Till bestämmelsen i sista stycket, till vilken ett motstycke finnes i arbetslöshetshjälpskungörelsen 5 § sista stycket, må här fogas den erinran, att pensionstillägg enligt lagen om allmän pensionsförsäkring eller den av 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslagna lagen om allmän ålderdomspensionering icke i dessa lagar framträda såsom egentliga understöd utan, på sätt benämningen ger vid handen, såsom en del av en pension. 9§På skäl, som anförts i Kap. 3, ha de sakkunniga ansett lämpligt att genom en uttrycklig bestämmelse inskärpa, att den sociala nämnden vid fullgörande av sin undersökningsplikt icke må underlåta att, ifall den understödssökande förmodas vara medlem av erkänd sjukkassa eller erkänd arbetslöshetskassa, hos kassan begära upplysning om understöd från kassan. E n bestämmelse om skyldighet för erkänd sjukkassa att lämna sådan upplysning är, såsom omnämnts i Kap. 3, föreslagen av 1928 års pensionsförsäkringskommitté och en liknande bestämmelse föreslås av de sakkunniga beträffande erkänd arbetslöshetskassa. 10 §. Skälen för förslaget om införande av skyldighet för den sociala nämnden att föra ett understödsregister ha framlagts i Kap. 3. Till vad där anförts må fogas, att det enligt de sakkunnigas mening är angeläget att registret, vilket om det skall vara till avsedd nytta, måste komma att i många fall innehålla upplysningar av synnerligen ömtålig natur, icke blir tillgängligt för obehöriga. De sakkunniga ha med anledning därav trätt i förbindelse med de för utredning av frågan om handlingars offentlighet tillsatta sakkunniga och förvissat sig om att de vid uppgörande av sitt förslag komma att ägna uppmärksamhet åt frågan om registrets offentlighet. Angående offentlighet i den sociala nämndens ärenden i allmänhet, se 14 § och motiveringen till 12 §.

195 11 §• Bestämmelserna i denna paragraf äro med någon jämkning hämtade från 15 § fattigvård slagen och 9 § barnavårdslagen. 12 §. Bestämmelserna i denna paragraf äro hämtade från 16 § fattigvårdslagen och 10 § barnavårdslagen. Liksom beträffande det i 10 § i den föreslagna lagen omhandlade understödsregistret uppstår angående den sociala nämndens och dess utskotts protokoll och andra handlingar fråga om handlingen bör kunna undandragas offentligheten. I en av professor N I L S HERLITZ på offentligt uppdrag verkställd utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet, vilken utredning framlagts i ett år 1927 avgivet betänkande (statens offentl. utr. 1927:2) upptages frågan om kommunala handlingars offentlighet. Enligt det förslag, i vilket utredningen utmynnar, skall ett visst skydd mot offentliggörande uppställas beträffande bland annat handlingar rörande fattigvård eller barnavård, vilka föras hos kommunalmyndigheter, ävensom handlingar rörande behandling av alkoholister eller eljest rörande behandling å anstalt eller inrättning, där intagande sker tvångsvis, allt för så vitt handlingarna angå enskildas personliga förhållanden. De sakkunniga, som äga personlig kännedom om ett flertal fall, i vilka ett skydd mot offentliggörande av berörda slags handlingar varit påkallat för att undvika att enskildas intressen skulle allvarligt skadas, vilja förorda, att ett skydd för de nämnda slagen av handlingar bringas till stånd. De sakkunniga tillåta sig emellertid ifrågasätta, huruvida icke, om sociala nämnder inrättas, skyddet borde utsträckas till hela den sociala hjälpverksamhet, vilken handhaves av sådan nämnd. Även om behovet av det ifrågavarande skyddet framträder starkast i fråga om fattigvårds-, barnavårds- och alkoholistärenden, kunna liknande synpunkter anföras beträffande de till andra grenar av verksamheten hörande ärendena. I 14 § av sitt förevarande lagförslag hava de sakkunniga med utgångspunkt från enahanda överväganden föreslagit en tystnadsplikt för den sociala nämndens ledamöter, suppleanter, tjänstemän m. fl. beträffande upplysningar om personer, som lämnats vid nämndens sammanträden eller eljest i deras arbete, och de sakkunniga hava icke funnit skäl att begränsa tystnadsplikten till endast vissa områden av den sociala nämndens verksamhet. 13 §. Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf äro i huvudsak hämtade från 17 § fattigvårdslagen och 11 § barnavårdslagen. Den i fattigvårdslagen och barnavårdslagen stadgade skyldigheten för ordförande i fattigvårdsstyrelse, resp. barnavårdsnämnd, att ansvara för räkenskapernas ordentliga förande har emellertid i utkastet i fråga om ordförande i social nämnd, efter mönster från 16 § lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kom-

196 muner mildrats till skyldighet att tillse, att räkenskaper föras i enlighet med givna föreskrifter. Då för det fall, att den sociala nämnden har särskild medelsförvaltning, finnes i 6 § föreskrivet att en kassaförvaltare skall utses, synes det nämligen icke skäligt att ålägga ordföranden formligt ansvar för räkenskapernas förande. 14 §. Motivering till bestämmelserna i denna paragraf har lämnats vid 12 §. Bestämmelserna förutsätta, att reglerna för handlingars offentlighet utformas på sådant sätt att icke syftet med bestämmelserna förfelas genom att obehöriga få tillgång till den sociala nämndens handlingar. Det har mött svårigheter att bestämma omfattningen av tystnadsplikten närmare än i den föreslagna texten skett. Huruvida en person är obehörig att erhålla kännedom om ett visst förhållande, får bedömas med hänsyn till omständigheterna. Tydligt är, att icke den blotta omständigheten att en person tillhör den kommunala myndighet, som tillsatt nämnden eller utskottet, kan göra honom behörig att få del av en upplysning av beskaffenhet att böra hemlighållas. Jämte straff kan naturligtvis enligt allmänna regler skadestånd komma att utgå vid förseelse mot tystnadsplikten. 15 §. Bestämmelserna i första och tredje styckena äro hämtade från 21 § fattigvårdslagen och 13 § barnavårdslagen. Ansvarsreglerna överensstämma med bestämmelserna om kommunalnämnds ansvarighet i 59 § lagen om kommunalstyrelse på landet. De sakkunniga ha icke ansett sig böra i fråga om den sociala nämnden frångå de eljest gällande reglerna för ansvarigheten. Bestämmelserna i andra stycket ha viss motsvarighet i 7—9 §§ i arbetslöshetshjälpskungörelsen. Att Konungens befallningshavande till revisor må utse person, som är bosatt utom kommunen, har såsom självfallet ansetts obehövligt att uttryckligen stadga. 2 kap. Om barnavårdsförbund. 17 §. Vad i denna paragraf sägs om barnavårdsnämnd kommer enligt 1 § i utkastet i kommun, där social nämnd är inrättad, att gälla om sådan nämnd. Bestämmelsen om lagens ikraftträdande. Såsom dag för lagens ikraftträdande har valts den dag, då den av 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslagna lagen om allmän ålderdomspensionering enligt nämnda kommittés förslag skall avlösa den nuvarande lagen om allmän pensionsförsäkring.

197 II.

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

27 §. Det har synts de sakkunniga lämpligt, att i fattigvårdslagen liksom i arbetslöshetshjälpkungörelsen 45 § finnes en erinran om möjligheten att giva understöd i hemmet in natura. E n sådan understödsform medför nämligen mången gång fördelar framför kontantunderstöd. 61 §. Preskriptionstiden för ansökning om gottgörelse av staten för det fall, att det möter särskilda svårigheter att utreda en understödstagares hemortsrätt, har i 2 mom. givits samma längd som preskriptionstiden enligt 55 § första stycket för talan mot hemortssamhället. Att medgiva längre ansökningstid skulle lätt medföra, att fattigvårdsstyrelser, som genom försummelse låtit preskriptionstiden enligt 55 § första stycket gå till ända utan att väcka talan mot annat fattigvårdssamhälle, skulle göra ansökning om gottgörelse av staten, ehuru hemortsrättsfrågan vore klar. Den prövande myndigheten skulle då ställas inför nödvändigheten, att just emedan det är uppenbart att den sökande kommunen ej är hemortssamhälle avslå ansökningen och därmed avskära kommunen från all gottgörelse, under det att rätt till gottgörelse skulle ha förelegat ifall hemortsrättsfrågan varit svårutredd. Genom den föreslagna preskriptionsbestämmelsen undvikes ett dylikt otillfredsställande resultat. Självfallet torde vara, att om kammarrätten vid behandling av en ansökning om gottgörelse enligt 60 § 3 mom. andra stycket finner förhållandena vara sådana, att kommunen skulle ha kunnat begära gottgörelse för hela fattigvårdskostnaden enligt 60 § 2 mom., kammarrätten icke därför skall avslå ansökningen.

198 Särskilda yttranden. 1. Av herr Anderson, vilken anfört: Det utredningsmaterial som av de sakkunniga hopbragts synes icke behöva medföra eller påkalla förslag om så långt gående förändringar i gällande bestämmelser om kommunala organs utformning som sakkunnigas majoritet stannat för. Endast ett fåtal av i ärendet hörda kommunala myndigheter eller enskilda hava uttalat sig för så stora förändringar. I synnerhet gäller detta om det nya organ som avses att tillskapas under namnet social nämnd. Ett sammanförande av var för sig så egenartade och sj)eciella uppgifter, som nu åligga fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, pensionsnämnd och arbetslöshetskommitté, synes nämligen komina att göra arbetet tungrott och med nödvändighet byråkratiskt i så hög grad, att en mycket snabb övergång från förtroendemannasystem till tjänstemannasystem kan förväntas följa. Därtill kommer, att de fördelar, som lagstiftarna tydligen avsett att vinna genom en fördelning av uppgifterna på olika kommunala organ med hänsyn till uppgiftens art, icke med det nya systemet kunna komma till sin rätt eller i alla händelser skulle göra det betydligt mindre än vad nu är förhållandet. Den erfarenhet och de egenskaper som göra en person särskilt lämpad, exempelvis till ledamot av fattigvårdsstyrelse, äro helt visst i flera fall icke lika nödvändiga för arbetet i till exempel nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd, där å andra sidan, på grund av dessa nämnders i regel mycket ömtåliga arbetsuppgifter, måhända oftast helt andra personliga förutsättningar kunna befinnas önskvärda. (Se även sid. 121). Pensionsnämndens arbetsuppgift torde med all säkerhet kunna anses vara så artskild från och ligga så väsentligt vid sidan av fattigvårdsstyrelsens verksamhet, att det erforderliga samarbetet med fattigvårdsstyrelsen säkerligen med stor fördel kan inskränkas till, att pensionsnämnden, eller ännu hellre pensionsstyrelsen, direkt till fattigvårds styrel sen i varje kommun översänder meddelande om tillerkända pensioner eller understöd åt inom respektive kommun bosatta personer. För möjliggörande av nödig överskådlighet beträffande hjälpverksamheten i sin helhet i en kommun synes dock inrättande av ett personregister hos fattigvårdsstyrelsen, som under normala förhållanden torde hava den ekonomiskt mest omfattande verksamheten, erforderligt, och böra följaktligen övriga kommunala hjälporgan till registret anmäla de understödsåtgärder av olika slag som av dem vidtagits. Vad som sagts angående det kommunala arbetets uppdelning uti specialuppgifter för de olika kommunala organen gäller, enligt min mening, i ännu högre grad om arbetslöshetskommitté. Förutom det förhållandet, att dylik kommitté icke är behövlig under annan förutsättning, än att rätt så be-

199 tydande arbetslöshet förefinnes i en kommun och att alltså under normala förhållanden icke någon sådan kommitté är av behovet påkallad, lärer man icke kunna undgå att beakta, att när arbetslösheten inom en kommun tagit sådan omfattning att kommun tillsatt särskild arbetslöshetskommitté, huvuduppgiften för denna i så fall får anses vara att skaffa de arbetslösa lämpligt arbete och icke att lägga mer eller mindre utpräglade fattigvårdssynpunkter i första hand på hjälpbehovet. Enligt utredningen (se sid. 22) hava endast 7 landskommuner och 3 städer uppdragit åt fattigvårdsstyrelsen att fullgöra arbetslöshetskommittés uppgifter, vilket förhållande bör kunna anses visa huru man uti kommunerna betraktar denna sociala uppgift. Arbetsanskaffningen, synes alltså böra i detta fall vara huvuduppgiften framför andra, och därav motiveras även den föreskrift om att arbetsgivare skola vara företrädda i arbetslöshetskommitté, som stipuleras i gällande bestämmelser om arbetslöshetshjälp. Den arbetslöshetsförsäkring och den förbättrade arbetsförmedling, som för närvarande hålla på att organiseras efter beslut av statsmakterna och med statens ekonomiska stöd, komma väl också att i sin mån minska behovet i de enskilda kommunerna av särskild arbetslöshetskommitté. E t t sammanförande av så många och så artskilda arbetsuppgifter till en enda nämnd, måhända uppdelad eller utökad med speciella utskott för en eller flera av de olika uppgifterna, skulle helt visst i praktiken medföra att antalet personer som måste anlitas för arbetets ändamålsenliga och riktiga handhavande kommer att bliva minst lika stort som med nuvarande organisation, och detta framför allt i till ytvidden stora och glest befolkade kommuner. Med andra ord, vad som i fråga om kommunal organisation möjligen kan vara lämpligt i städer och i landskommuner med relativt stor befolkningstäthet, passar icke alls på andra håll där motsatta förhållanden äro förhanden. E t t exempel kan måhända tillåtas. I en kommun i Svealand med något över 8 000 innevånare och med en ytvidd av nära 60 000 hektar, består fattigvårdsstyrelsen av 11 ledamöter med 5 suppleanter, barnavårdsnämnden » 6 » » 5 » nykterhetsnämnden » 4 » » 4 » pensionsnämnder (2 st. a 6 led.) » 12 » » 12 > arbetslöshetskommitté » 8 » » 5 » Detta rätt stora antal ledamöter har kommit att anlitas, i huvudsak för ernående av tillräcklig personkännedom i de olika delarna av bygden, men även för att respektive hjälpsökande icke skall behöva färdas milslånga vägar för att träffa representant för en viss nämnd eller styrelse. För min del kan jag icke inse annat än att resultatet av en omorganisation bleve just den tungroddhet och byråkrati som ovan nämnts, i direkt motsats till vad nu är fallet då de nuvarande kommunala organen äro avpassade vart och ett för sin speciella uppgift och detta såväl till storlek som sammansättning, med möjlighet till både snabba och riktiga beslut och effektiva verkställighetsåtgärder.

200 Sakkunnigeförslaget innehåller visserligen att beslut av utskott eller delegation skola gå i omedelbar verkställighet, men, i så fall, vad kan den formellt ansvariga sociala nämnden hava för intresse av en anmälan i efterhand från vederbörande utskott? Tydligen endast för att kunna göra en efterprövning och en dylik prövning kan lika väl och med önskvärd effekt åstadkommas redan nu. E n omorganisation av de kommunala organen synes för övrigt böra ske med stor varsamhet. Framför allt bör man enligt min mening undvika att tillskapa en nyorganisation med utgångspunkt i huvudsak från mer eller mindre renodlade fattigvårdssynpunkter. Det kan ej heller gärna vara möjligt, att alla de tungt vägande skäl, som tidigare anförts för en specialisering av de olika kommunala organens uppgifter, nu helt plötsligt förlorat allt värde. Lagstiftningen på detta område har, åtminstone tidigare, i regel också gått ut ifrån, att låta envar kommun söka anpassa sina prövande och verkställande organ genom att de fått växa fram i förhållande till behovet och därigenom har man så småningom också nått fram till allt större ändamålsenlighet och funktionsduglighet hos respektive organ. I direkt motsats härtill vill det föreliggande förslaget beträffande den sociala nämnden nu införa ett obligatoriskt skall i stället för det eljest vanliga mjuka fakultativa må som mera skulle möjliggöra en avpassning efter olika lokala och även i övrigt skiftande förhållanden. I detta sammanhang kan måhända framhållas att i de verkligt små kommunerna en enda gemensam nämnd för handhavande av vissa socialt betonade uppgifter, såsom fattigvård, barnavård och nykterhetsnämndsverksamhet, kunde vara ur många synpunkter ändamålsenlig. I många fall torde man beträffande småkommunerna i praktiken redan nu hava inrättat sig så — genom anlitande av i stort sett samma personer — dels av brist på för kommunala uppdrag intresserade och lämpliga personer, dels ock därför att i små kommuner med ringa invånarantal där alla känna varandra, de kommunala institutionerna icke behöva organiseras med särskild hänsyn tagen till behovet av personkännedom. Den slutsats, som jag anser mig kunna draga av ovan i största korthet angivna synpunkter, är den, att möjlighet till en ändamålsenlig kommunal organisation genom införande av en social nämnd för vissa sociala uppgifters handhavande, visserligen kan sägas vara i någon mån önskvärd i mycket små kommuner och möjligen även i städer och landskommuner med stor befolkningstäthet, men ingalunda är önskvärd i till ytvidden stora, glest befolkade landskommuner.

Även den av de sakkunniga föreslagna ändringen i fråga om villkoren för skatteutjämning synes mig mindre lämplig och ägnad att motverka ett humant handhavande av fattigvården. Bedan nu är sparsamheten mot behövande på sina håll så utpräglad, att några ytterligare återhållande moment säkerligen icke behöva tillskapas. Allra minst böra de fåtaliga exempel på

201 missbruk, som kunna påträffas, få utgöra skäl till restriktiva åtgärder så att säga uppifrån. Den hos landets kommunalmän förefintliga naturliga försiktigheten i ekonomiska ting och deras erfarenhet som skattebetalare, att vad som i onödan och i oträngt mål utgives ytterligare höjer utdebiteringen, äro helt visst tillräckligt återhållande moment. E n prövning uppifrån huruvida en kommun, som befinner sig i den föga avundsvärda ställningen att vara hårt skattetyngd, skall bliva tillerkänd andel av skatteutjämningsanslaget, med särskild hänsyn till om understödsverksamheten bedrivits efter alltför frikostiga regler, torde säkerligen komma att ställa sig ganska vansklig och måhända draga större kostnader än skäligt vore i förhållande till den effekt som uppnåddes. Skulle denna prövning i efterhand också i något enstaka fall leda till det slutresultat, att rätten till skatteutjämningsbidrag ansåges förverkad, skulle ju ett sådant resultat medföra, att de skattedragande inom respektive kommuner finge samfällt ekonomiskt lida för vad deras efter bästa förmåga arbetande förtroendemän i fattigvårdsstyrelsen av den prövande instansen ansetts hava förbrutit. 2. Av herr Karlsson, vilken anfört: De sakkunniga hava, i överensstämmelse med de direktiv som statsrådet och chefen för socialdepartementet lämnat vid tillkallandet av de sakkunniga, ansett sin huvuduppgift vara att söka framlägga ett förslag till sådan organisation av samhällets sociala hjälpverksamhet, som dels underlättar för de hjälpsökande att utan omgång och onödig tidsutdrägt få sin hjälpfråga prövad hos det organ, som rätteligen bör handlägga ärendet, dels undanrödjer de olägenheter för det allmänna, som den nuvarande splittringen på ett flertal organ visat sig medföra. De sakkunniga hava därför inskränkt sig till att beträffande nu gällande lagstiftning endast föreslå sådana smärre ändringar och förtydliganden, som hava mera direkt samband med den rent organisatoriska frågan. Undertecknad anser en samorganisation på här ifrågavarande område vara av stor betydelse, särskilt om härvid iakttages, att i kommuner där de olika verksamhetsgrenarna äro av mera' betj^dande omfattning, ärendena fördelas på för ändamålet tillsatta underavdelningar eller utskott, där den erforderliga sakkunskapen bliver vederbörligen representerad. Det torde dock vara ogörligt att enbart genom organisatoriska åtgärder undanrödja alla de olägenheter, vilka till väsentlig del äro en följd av att den omfattande och mångskiftande socialvården regleras av en mångfald olika lagar och författningar, som, tillkomna på olika tider, icke fullt harmonisera med varandra. Vill man ernå en verkligt effektiv samverkan mellan de olika verksamhetsgrenarna, torde detta icke kunna vinnas med mindre än att man griper sig an med en revidering av de olika lagarna i syfte att åstadkomma inbördes samklang dem emellan. Särskilt gäller detta fattigvårdslagen, vars bestämmelser, med hänsyn till

202 de senare årens sociala lagstiftning, i många hänseenden äro föråldrade, oklara och svårtolkade. Sedan denna lag stiftades, ha dessutom uppstått nya hjälpbehov av betydande omfattning, som man svårligen kunde förutse, då man skrev lagen. Jag syftar här på de ytterst komplicerade, såväl direkta som indirekta hjälpbehov, som den oförvållade arbetslösheten framkallat. Som bekant kunna icke alla dessa hjälpbehov tillgodoses genom den särskilda hjälpverksamheten för arbetslöshetens bekämpande, vilken regleras genom en kungl. kungörelse, eller genom lagen angående arbetslöshetsförsäkring, utan fattigvården måste alltjämt vara beredd att meddela en supplerande hjälp. Erfarenheten har dock visat, att fattigvårdslagens nuvarande bestämmelser mycket litet lämpa sig för en hjälpverksamhet av denna art. Då jag emellertid på ett mycket sent stadium av de sakkunnigas arbete inkallats som ledamot, har jag icke ansett mig kunna påfordra en sådan betydande utökning av de sakkunnigas arbete, som en genomgripande revision av särskilt fattigvårdslagen skulle medföra. Jag har dock icke kunnat underlåta att på detta sätt giva uttryck åt min uppfattning, att lika viktigt som det är att åstadkomma en god och ändamålsenlig organisation inom den sociala hjälpverksamheten, lika viktigt, om icke än viktigare, är det, att de lagar och författningar, som reglera denna hjälpverksamhet bringas i full överensstämmelse med varandra samt anpassas efter de nya hjälpbehov, som förhållandena under det senaste årtiondet ha framkallat. Undertecknad anser därför att även om en förbättrad organisation på hithörande område kan undanrödja en del förekommande olägenheter, så böra dock här ovan avhandlade frågor snarast möjligt göras till föremål för en ingående utredning.

203 Bilaga. P . 31. rörande svaren å vissa frågor vid 1929 års undersökning rörande den lokala organisationen av samhällets sociala hjälpverksamhet. Frågan huruvida den nuvarande splittringen inom kommunerna av närliggande understödsgrenar på flera organ medfört olägenheter av ekonomisk eller annan art eller icke. Av fattigvårds- och bamavårdskonsulententerna hava sex, nämligen konsulenterna i första, tredje, femte, sjätte, åttonde och nionde distrikten, ansett att olägenheter av olika art föreligga. Ur därvid gjorda uttalanden må följande återgivas. i första distriktet förklarar, att olägenheter icke kunna undk Konsulenten vikas, så länge det icke finnes någon ordnad samverkan mellan de olika hjälporganen. Olägenheterna sammanfattas sålunda: »att å ena sidan onödigt dröjsmål med avhjälpande av ett förefintligt understödsbehov uppstår därigenom, att den behövande har svårt att skilja på de olika hjälporganen och vänder sig till fel styrelse eller nämnd; samt att å andra sidan en del mindre nogräknade element, som eftersträva åtkomsten av så stora bidrag som möjligt, vända sig till flera olika organ samtidigt och även härutinnan hava framgång; att genom brist på samverkan mellan de olika organen man icke kan vinna önskad enhetlighet i handläggning av ärenden rörande den offentliga hjälpverksamheten inom en och samma kommun; att det även medför _ dubbelarbete, då flera organ samtidigt bliva nödsakade företaga åtgärder i ett och samma fall.» Konsulenten i tredje distriktet anser likaledes olägenheter föreligga och anför till belysning härav följande exempel, vilket enligt konsulentens uttalande icke är ovanligt. »Mannen i familjen är hemfallen åt spritmissbruk, hustrun är pensionsberättigad på grund av invaliditet, det finnes arbetslösa vuxna söner i familjen och de minderåriga barnen måste omhändertagas för samhällsvård. I dylika fall bör det givetvis för fattigvården vara angeläget att genom samverkan med de olika specialorganen — alltså nykterhetsnämnden, pensionsnämnden, arbetslöshetskommittén och barnavårdsnämnden — söka få till stånd en effektiv hjälp, så långt möjligt hjälp till självhjälp, av familjen i dess helhet. Det torde utan vidare vara uppenbart, att familjen hjälptes mera naturligt, smidigt, mindre tidsödande och därmed också mindre kostbart, därest hjälpen kunde förmedlas från ett enda organ.» Konsulenten framhåller vidare, att det för den allmänhet, som söker råd, hjälp eller upplysning i sociala angelägenheter, måste innebära stora fördelar att kunna hänvända sig till allenast en enda myndighet mot att, som nu icke sällan hände, behöva hänvisas från den ena expeditionen till den andra. i femte distriktet anför ett liknande exempel, i vilket hälsoo Konsulenten vårdsnämnden, fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och pensionsnämnden fått syssla med utredningar, registreringar m. m. i ett och samma fall, och anför därefter, att, om det i stället varit ett enda organ, så hade fallet ordnats efter de olika förhållandena till bekvämlighet för familjen och på ett billigare^ och bekvämare sätt för kommunen. Med nuvarande förhållanden på området tillskyndades därför kommunerna mera utgifter och genom arbetets splittring på flera nämnder sysslade dessa var för sig utan att anställa en särskild arbetskraft, då detta vore behövligt eller med fördel kunde göras, om arbetet vore mera koncentrerat. Att det för den hjälp-

204 sökande vore en lättnad om det endast vore en expedition att vända^ sig till för framförande av sina angelägenheter, vore tydligt, och det hände icke sällan, att det från hjälpbehövande komme förfrågningar till konsulenten, vart de skulle vända sig. Konsulenten i åttonde distriktet anser, att olägenheterna av en splittrad hjälpverksamhet äro påtagliga och anför i huvudsak följande: För kommunerna vore förhållandet ekonomiskt ofördelaktigt, och för de hjälpsökande vållade splittringen ej blott omgång och besvär utan ofta konflikter mellan dessa och samhällets hjälporgan, främst fattigvårdsstyrelsen. Den decentraliserade hjälpverksamheten orsakade dubbelregistrering av hjälpsökande. Sålunda vore det övervägande antalet pensionärer antecknade hos både pensionsnämnden och fattigvårdsstyrelsen. Likaledes vore de, som på grund av arbetslöshet nödgades anlita samhällets hjälp, matrikelförda både hos fattigvårdsstyrelsen och kommittén för hjälp åt arbetslösa hjälpbehövande. Dessa personregister fördel och förvarades av respektive nämnders ordförande, vilka i många fall bodde mycket långt åtskilda, varigenom ett tekniskt utnyttjande av dessa personalregister icke så rationellt kunna ordnas, som om dessa förvarades hos en enda nämnds ledning. Till närmare belysning av olägenheterna med nuvarande ordning har konsulenten härefter anfört följande, vilket på grund av det intresse de framdragna förhållandena måste anses äga i föreliggande sammanhang funnits böra här återgivas, även om de därvid påtalade missförhållandena i viss utsträckning måste anses bero mera på bristande samarbete mellan de olika nämnderna än på organisationsförhållandena i och för sig. »Större och medelstora kommuner hava organiserat fattigvårdens handhavande på sätt fattigvårdslagens 19 § anvisar. Vederbörande distriktsledamot sköter faktiskt verksamheten mellan styrelsens sammanträden. Organisationen är både smidig, praktisk och nödvändig i kommuner med större areal. Låt oss se denna organisation i sin praktiska tillämpning. E t t nödläge uppkommer någon dag efter senaste styrelsesammanträdet. Ledamoten undersöker understödsbehovet och avhjälper nödläget. E n månad därpå anmäles åtgärden vid styrelsens sammanträde. Den ledamot, som tillika tillhör pensionsnämnden, har ett svagt minne av att hjälptagaren även uppbär pension, ett förhållande som ej fattigvårdsledamoten tidigare kände. Sedermera verkställd utredning visar att pensionsledamotens förmodande var riktigt. Understödet sänkes därför. Kommunen har sålunda fått utgiva större belopp än nöden krävde. Understödstagaren, som inrättat sin hushållning efter det från början lämnade understödsbeloppet,_ blir missnöjd. Klagomål av denna anledning möter jag då och då. E t t lika vanligt förhållande inställer sig, då fattigvårdsledamoten hjälpt en person, som — ehuru berättigad — ej ens sökt pension. Styrelseledamoten hjälper vårdtagaren tillrätta i pensionsfrågan. Det månatliga fattigvårdsbidraget löper månad på månad. Efter någon tid beviljas pensionen, vilken med retroaktiv verkan kommer, utan avisering till fattigvården, pensionären tillhanda. Denne tror sig äga en förmögenhet, och av denna anledning komma ofta pensionsmedlen till mindre ändamålsenlig användning. Fattigvårdsstyrelsen får slutligen vetskap om pensionsunderstödet och drar in fattigvårdsvårdsbidraget. Pensionären står nu mera blottställd, än han gjorde före pensionens beviljande. Kommunen, kanske rättare uttryckt samhället, har utgivit hundratals kronor som ej kommit till avsedd användning. Tvister, ofta årslånga sådana, uppstå mellan fattigvårdsstyrelsen och den förut nöjda och trevliga understödstagaren. Dylika missförhålllanden, vilka ej äro äro sällsynta, orsakas utan tvivel

205 av att fattigvårdshjälp och pensionsunderstöd ombesörjas av tvenne ej samarbetande nämnder. Arbetslöshetshjälpen är, även om särskild nämnd härför finnes, till viss del överlämnad åt fattigvårdsstyrelsen. I fråga om denna hjälpverksamhet framträder decentraliseringens olägenhet i lika hög grad, som beträffande fattigvård och pensionsunderstöd. Ingen nämnd känner var för sig ansvaret för verksamheten, och de arbetslösa veta ej, hos vilken myndighet de skola söka sin hjälp. Arbetsanskaffningen drives ej tillräckligt rationellt av den det vederbör, varav ej så sällan följer, att kontant bidrag får lämnas. Den understödsgivande nämnden (fattigvårdsstyrelsen) visar sig i dylika fall obenägen att beakta den nödställdes krav på kontant eller annat understöd. Av denna anledning hava också många arbetslösa till mig ingivit klagomål mot fattigvården, och länsstyrelserna hava ej heller undgått dylika klagoskrifter. Den splittrade organisationen för hjälp till arbetslösa kan utan överdrift sägas ha orsakat kommunerna ökad kostnad för denna hjälpverksamhet, och de arbetslösas bekymmer ha i hög grad försvårats härav.» Konsulenten i nionde distriktet anför: »Den nuvarande splittringen av inom kommunerna närliggande understödsgrenar på flera organ medför olägenheter — förutom de som på annat håll antytts — även i följande avseenden: a) Den på olika håll förefintliga möjligheten att träda hjälpande emellan, där ett nödläge av en eller annan orsak uppstår, blir icke fullt utnyttjad eller utnyttjad i rätt tid. b) Ansvaret för hjälpverksamheten inom kommunerna blir icke något helt utan delat, vilket hindrar en god planläggning för verksamhetens bedrivande och vållar oreda i arbetet. c) Hjälp blir ofta utdelad utan nödig prövning och kontroll, då därtill saknas möjligheter. d) Hjälpverksamheten i sin helhet blir dyrbar, enär splittringen och ansvarsdivisionen' de olika hjälporganisationerna emellan ofta är hindrande för åtgärder av förebyggande eller uppfostrande art i hjälparbetet.» r

L det föregående återgivna konsulentuttalanden gå i huvudsak ut på, att den nuvarande uppdelningen av samhällets sociala hjälpverksamhet på ett flertal olika kommunala organ vållar mer eller mindre framträdande olägenheter av olika art. Av i stort sett motsatt mening, nämligen att den nuvarande organisationen icke giver anledning till några mera betydande olägenheter, äro däremot konsulenterna i andra, fjärde och sjunde konsulentdistrikten. Konsulenten i sjunde distriktet anför: »Så långt jag kunnat finna, har icke den nuvarande splittringen inom kommunerna av närliggande understödsgrenar på flera organ förorsakat någon större olägenhet av ekonomisk art. Ätt understöd utgå till samma hjälpsökande från flera håll inträffar nog endast i undantagsfall, och att en person, som verkligen behöver hjälp, vållas omgång och dröjsmål därigenom att han icke med säkerhet vet, till vilket bland de olika organen han skall vända sig med sin begäran om understöd, kan nog vara förhållandet inom större städer och mycket stora landskommuner men i övrigt icke. I regel känner folket på landsbygden de myndigheter, som de i föreliggande fall böra vända sig till.» I liknande riktning uttala sig konsulenterna i andra och fjärde distrikten. Beträffande förhållandena inom Gotlands län slutligen har den tjänsteman inom socialdepartementet, som handhar konsulentverksamheten därstädes, i huvudsak meddelat, att splittringen av understödsverksamheten

206 på flera organ ej torde ha medfört olägenheter av ekonomisk art för kommunerna i annan mån än att det visat sig svårt att erhålla och att få behålla kompetenta och lämpliga personer på ordförandeposterna. Ombyte vart fjärde år, då mandattiden utginge, vore mera regel än undantag och att täta ombyten icke vore till fördel varken för understödstagarna eller kommunerna själva vore tydligt. Först när en valperiod vore till ända kunde man säga att en ordförande hunnit sätta sig närmare in i göromålen. Hans okunnighet i fråga om utsökande av ersättning från stat, landsting, kommun och enskilda hade han övervunnit först då han skulle avgå. Därefter började samma förhållande med nästa ordförande. Att detta kunde medföra ekonomiska konsekvenser för kommunen vore uppenbart. — Den sålunda framförda anmärkningen synes emellertid mera vara att hänföra till frågan om olägenheter på grund av den nuvarande kommunindelningen, vilken fråga kommer att behandlas i annat sammanhang. Pensionssty- Vad härefter angår svaren på nu förevarande fråga från pensionsstyrelsens rasens ombud, så hava av de 91 ombud, som besvarat den utsända cirkulärskrivelombud. 8i uttalat sig i frågan. Av dessa hava icke mindre än 63 förgen> e n ( j a s t klarat, att några olägenheter, vare sig av ekonomisk eller annan art, icke förorsakas av den nuvarande organisationen på ifrågavarande område. Det torde dock böra framhållas, att ombuden därvid i regel torde hava tagit hänsyn huvudsakligen till pensionsförsäkringen även om detta ofta icke klart framgår av svaren. Såsom exempel på svar av nu nämnd innebörd må återgivas följande uttalande: Ombudet i Falköpings- och Alingsåsområdena: »Inom nämnda områden hava inga som helt olägenheter med nuvarande organisation förekommit. J a g anser att den medför många fördelar. Nu hava de olika nämnderna och styrelserna intresse av var sin uppgift och med säkerhet bliver det även för kommunerna billigare än om sammanslagning skulle ske. Då måste givetvis arvode tilldelas den gemensamma ordföranden, då däremot nu de flesta ej ha något arvode och en del av dem obetydligt.» Även av övriga ombud, som uttalat sig på denna punkt, sjoias en del hysa den uppfattningen, att den nuvarande organisationen icke vållat några nämnvärda olägenheter, ehuru de icke uttalat sig så positivt som de förut nämnda 63 ombuden. Andra hålla däremot före, att dylika olägenheter föreligga, under det att en del slutligen uttala sig mera svävande eller svårtydbart och även beröra förhållanden, som icke synas äga direkt samband med den föreliggande frågan. Av nu nämnda ombuds uttalanden må följande här återgivas. Ombudet i Nyköpings- och Oppundaområdena anför, att den nuvarande splittringen, enligt pensionsnämndsordförandenas åsikt, ej vållat några olägenheter av ekonomisk art. Enligt ombudets uppfattning saknades dock garantier för att så icke kunde ske. Olägenheterna vore ofta av annan art, särskilt dubbelarbete. Då exempelvis fattigvårdsstyrelseri i en kommun sökte en annan kommuns fattigvårdsstyrelse för utfående av understöd, som lämnats till en moder, måste barnavårdsnämnden med iakttagande av samma procedur som fattigvårdsstyrelsen av den andra kommunens barnavårdsnämnd utsöka understöd för barnen. I flera fall uppstode tveksamhet, huruvida fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd skulle lämna understöd. Vidare förekomme slöseri med tid och krafter, då förutom dubbelarbete den ena nämnden på grund av bristande kontakt med den andra icke alltid kunde omgående erhålla nödiga upplysningar för handläggningen av ärendena. I de mindre kommunerna saknades ofta erfarenhet beträffande den sociala

207 hjälpverksamheten och därför även intresse, vilket medförde risk för misstag i ena eller andra riktningen. Ombudet i Motalaområdet förklarar, att någon större risk att understöd kan utgå från flera håll samtidigt utan att vederbörlig hänsyn tages härtill av vederbörande myndigheter icke torde föreligga. Däremot framhåller ombudet, att det i fråga om understödssökande med hemortsrätt i annan kommun icke tages hänsyn till om pension utgår eller borde utgå. Det hade till och med vid flera tillfällen hänt, att sådana personer rent av förhindrats att erhålla pension intill dess att frågan om den slutliga hemorten blivit avgjord vilket kunde dröja i flera år. Kommunerna visade obenägenhet att iornjalpa person med hemortsrätt i annan kommun till pension och benagenhet att i stället meddela fattigvård, som kunde återsökas av hemortskommunen, detta framför allt för hemortsrättens bibehållande. Ett dylikt förhållande forekomme enligt ombudets erfarenhet i stor utsträckning medförande betydande fattigvårdsutgifter och ett stort antal fattigvårdsmål mellan kommunerna. Ombudet i Nässjöområdet framhåller, att kontroll ej utövades över sammanlagda understodsbeloppet som det borde ske, en verkan av splittringen och den därigenom ej fullt utnyttjade personkännedomen. Kommunerna kontrollerade endast att fattigvårdsbeloppet ej bleve högre än nödvändigt Dröjsmål och omgång hade på grund av splittringen förekommit, men ej under senare år i så stor utsträckning som man skulle vara böjd att tro 1 allmänhet ansåge pensionsnämnderna, att splittringen av understödsgrenarna på flera organ ej förorsakat olägenheter av vare sig ekonomisk eller av annan art. Härom vore dock ombudet ej fullt ense med nämnderna Ölägenheterna vore visserligen icke av ekonomiskt betungande art för kommunerna men till en del för staten, då vid inkomstberäkningen för bestammande av pensionstilläggets storlek ej toges tillräcklig hänsyn till sökandenas inkomster från annat håll såsom sjukkassa, välgörenhetsinrättningar, fonder m. m. Ombudet i Halmstadsområdet anför, att splittringen från understöds- och pensionssokandenas synpunkt syntes vara hinderlig och obehaglig Svårigheten for sjuka och orkeslösa gamlingar att gå från den ena ordföranden till den andra med sm ansökan och att hos såväl fattigvårdsstyrelsen som pensionsnamnden nodgas underkasta sig en ungefär likartad undersökning angående personliga och ekonomiska förhållanden vore påtaglig Även ur utredningssynpunkt torde splittringen vara en nackdel. Det hände stundom — icke sa sällan — att pensionsansökningar måste bordläggas på grund av bristande utredning, vilket för sökanden medförde ofta onödig och kännbar omgång och tidsutdräkt. I sådana fall vore säkerligen ofta värdefullt att hava tillgäng till den erfarenhet angående kommunens medlemmar, som funnes samlad hos organet för kommunens egen hjälpverksamhet, fattigvårdsstyrelsen. Därmed torde även följa en snabbare och effektivare hjälp Även tor kommunernas egen del torde splittringen medföra ölägenheter av ekonomisk art For kommuner med mindre ansvarskännande fattigvårdsmän måste den bristande eller helt och hållet underlåtna kontrollen de olika organen emellan medföra uppoffringar i ekonomiskt avseende. Ombudet z Boråsområdet anför: »Det torde med stor sannolikhet kunna antagas, att det nuvarande förhållandet på en del orter förorsakat olägenheter särskilt av ekonomisk art, i det att personer tillskansat sig fullt understöd av fattigvården, ehuru de samtidigt åtnjöto pension. Innan den nya ordningen infördes i Borås var detta förhållande icke ovanligt I de större kommunerna ar ju risken för missbruk alltid störst, eftersom personkänne-

208 domen icke kan vara så god som i småkommunerna. Dock är det rnm uppfattning, att kontrollen i allmänhet numera är bättre än den varit tidigare.» Ombudet i Bollnäsområdet anför: »Ett mera intimt samarbete emellan de olika hjälporganisationerna måste anses önskvärt, enär den nuvarande splittringen otvivelaktigt medför en del olägenheter av såväl ekonomisk som annan art. E n av de största olägenheterna synes mig vara, att den personkännedom och de många gånger ganska omfattande utredningar, som kunna vara tillfinnandes hos den ena nämnden, icke bli utnyttjade av andra närliggande organ, vilka hava behov därav.» »Vidare kan ju understöd samtidigt utgå från flera håll utan att de understödsbeviljande organen känna till varandras utanordningar. Under efterkrigsåren, då arbetslöshetsunderstöd utbetalades, fann jag t. ex. att en del personer, som tidigare beviljats pension på grund av varaktig arbetsoförmåga, sökte och erhöllo arbetslöshetsunderstöd Vidare kan man då och då påträffa pensionssökande med ganska avsevärda bankbesparingar, vilka under åratal uppburit fattigvårdsunderstöd o. s. v » Ombudet i Sorsele- och Vilhelminaområdena anför: »Olägenhet till följd av splittringen har yppat sig i Äsele, där det hänt att ett på kommunalhemmet intaget hjon utan fattigvårdsstyrelsens vetskap under en tid av tio månader haft folkpension, som lyfts av anhöriga, som innehaft pensionsbrevet Detta trots en för pensionsnämnden och fattigvårdsstyrelsen gemensam ledamot;.» Vidare: »En viss osäkerhet angående pensionssökandes försörjningsforhållanden gör sig vid nämndernas sammanträden städse gällande, enär såväl nämndernas särskilda ledamöter som den eller de med fattigvårdsstyrelsen gemensamma ledamöterna eller suppleanterna kunna bo så långt bort från sökandes hemort eller vara så dåligt initierade i fattigvårdsarbetet, att det blir praktiskt omöjligt att utan ärendets uppskjutande få tillförlitliga upplysningar till ledning för beslut.» Kommunala mgndigheter.

Städer.

Av de 164 kommuner, som insänt svar på den utsända cirkulärskrivelsen, hava 152 mer eller mindre direkt besvarat frågan angående olägenheter på grund av den nuvarande organisationen, nämligen 53 städer och 99 landskommuner. Då man kunde ha anledning förvänta, att den föreliggande frågan skulle te sig olika i fråga om kommuner av olika storlek har i den efterföljande redogörelsen för de gjorda uttalandena uppdelning skett dels på städer och landsbygd och dels på olika storleksgrupper av kommuner. Av städer med 2 000—3 000 invånare ingå endast två i undersökningen, nämligen Vaxholm och Haparanda, vilka båda besvarat frågan angående olägenheter nekande. Med ett invånarantal mellan 3 000 och 5 000 förekomma 4 städer, nämligen Värnamo, Ulricehamn, Lindesberg och Arboga, av vilka Värnamo och Lmdesberg besvarat frågan direkt nekande. Från vederbörandes i Ulricehamn sida har meddelats, att någon olägenhet av att den verksamhet som bedreves av fattigvårdsstyrelsen, arbetsloshetskommittén, pensionsnämnden och nykterhetsnämnden omhänderhades av olika organ utan något närmare samarbete icke torde förefinnas. Splittringen mellan dessa organ hade säkerligen icke medfört, att understöd utgått till samma hjälpbehövande från flera håll utan att tillräcklig kontroll utövats över det sammanlagda understödsbeloppet. Därtill hade den mom de olika institutionerna förefintliga personkännedomen varit för stor. Däremot forekomme ofta exempelvis fall, då fattigvårdsstyrelsen krävde en annan kommuns fattigvårdsstyrelse om ersättning för fattigvård åt föräldrar, medan barna-

209 vårdsnämnden samtidigt krävde den andra kommunens barnavårdsnämnd för kostnader för omhändertagna barn. Vidare syntes risken vara stor, att endera styrelsen icke finge kännedom om hjälp, som den andra styrelsen lämnade och som kunde inverka på hemortsrätts bestämmande. Dessutom syntes det som om allmänheten hade mycket svårt att göra klart för sig, vilkendera av dessa två institutioner, som skulle ingripa i vissa fall, vilket för övrigt icke vore underligt, då det visade sig ta lång tid för myndigheterna själva att vinna klarhet härutinnan. Även i svaret från Arboga har ansetts, att olägenheter av olika slag föreligga. I nästa grupp hava sammanförts städer med 5 000—10 000 invånare till ett antal av 21. Äv dessa hava 17, nämligen Enköping, Katrineholm, Motala, Huskvarna, Nässjö, Eksjö Tranås, Oskarshamn, Ängelholm, Eslöv, Lysekil, Vänersborg, Lidköping, Arvika, Sala, Hudiksvall och Boden, besvarat frågan om ölägenheter i huvudsak nekande. Beträffande dessa svar torde dock böra anmärkas följande. Från Arvika framhålles, att det system som tillämpades syntes vara lämpligt och icke hade givit anledning till missbruk, åtminstone ej i någon nämnvärd grad. Detta kunde dock bero lika mycket på att samhället vore så litet som på organisationen. De flesta av samhällets invånare vore bekanta för resp. hjälporganisationers ledamöter. Emellertid anföres även: »Som det nu är, inträffar det ofta, att såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårdsnämnd får lov att ingripa i samma familj och detta till och med då det gäller så enkla åtgärder som vård å sjukvårdsanstalt för tvenne familjens medlemmar, en minderårig samt en över 16 år. Tillhör sedan denna familj en främmande kommun, så blir ju saken ännu mera komplicerad. Två anmaningar och kanske två processer handlagda av tvenne olika personer i samma kommun. Att, som nu, en person skall genom pensionsnämnden erhålla sin pension eller understöd och sedan av fattigvården ett kommunalt pensionstillägg eller ock fattigvård är åtminstone onödigt komplicerat.» I Sala anse flertalet ordförande, att några olägenheter icke föreligga. Avvikande mening hyser emellertid arbetslöshetskommitténs ordförande, som anför: »Den nuvarande uppdelningen av varandra närliggande understödsgrenar förorsakar olägenheter av olika slag. Man saknar helt och hållet en nödig överblick över det hela. E n effektiv kontroll är omöjlig att åstadkomma.» Hudiksvall: Den nuvarande organisationen hade icke förorsakat olägenheter av ekonomisk eller annan art, beroende i huvudsak på den goda samverkan nämnderna emellan och stadens storlek. En olägenhet om ock av mindre betydelse vore emellertid, att gränsen mellan fattigvårdens och barnavårdens ingripande i många fall vore mycket tvivelaktig och icke direkt utsagd i lag. I regel vände sig allmänheten till fattigvården då det gällde ansvarsförbindelse för minderårigs intagning på sjukhus. Vad barnavårdsnämnden hade att skaffa med ett dylikt ärende såsom barnavårdssak vore svårt att fatta, men att detta förorsakade stort besvär och tidsspillan för den sökande vore givet. E n motsatt uppfattning kommer mer eller mindre klart till uttryck i svaren från de fyra övriga städerna i nu ifrågavarande storleksgrupp, nämligen Växjö, Bonneby, Skara och Köping. Såsom exempel må återgivas följande uttalande: Bonneby: »Den nuvarande splittringen inom kommunerna beträffande de olika understödsgrenarna är givetvis ägnad att förorsaka de allra största 1857 34

210 olägenheter av ekonomisk och annan art. E t t exempel: Hemortsrätt äger här i staden en tuberkulos änka bosatt i annan stad. Barnen vistas, när modern är hemma, hos henne, men när hon åtnjuter sanatorievård, å ett upptagningshem. För den tid barnen vistas hemma kräves fattigvårdsstyrelsen och för den tid de äro på upptagningshemmet barnavårdsnämnden. Troligt är väl, att denna änka och hennes barn under olika tider av året ha att göra med ibland fattigvårdsstyrelsen och ibland barnavårdsnämnden. De så att säga bollas mellan dessa myndigheter . . . E n synnerligen stor olägenhet ligger även i att fattigvårdsstyrelsen ej har någon som helst befogenhet och möjlighet att kontrollera barnavårdsmännens arbete i de fall, där barnen vistas hos modern och densamma uppbär uppfostringsbidrag av fattigvården, men måhända ej vore i behov av sådant, om medel uttoges av försumlig barnafader.» Vidare framhålles, att om ej såsom i Konneby samma kassör handhade fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens räkenskaper, skulle lätt dubbelutbetalningar kunna ske, utan att den betalande kommunen märkte förhållandet. Till en grupp hava härefter sammanförts 22 städer med ett invånarantal mellan 10 000 och 50 000. Av dessa hava 14 städer, nämligen Lidingö, Nyköping, Eskilstuna, Linköping, Kristianstad, Ystad, Halmstad, Mölndal, Kristinehamn, Falun, Söderhamn, Östersund, Umeå och Luleå besvarat frågan om olägenheter på grund av den nuvarande organisationen i huvudsak nekande, vilken uppgift dock torde böra kompletteras med följande återgivande av vissa uttalanden från en del av de ifrågavarande städerna. Kristianstad: »Den nuvarande splittringen av närliggande understödsgrenar på flera organ synes härstädes icke förorsaka några större olägenheter. Givetvis uppstår ofta tvekan i barnavårdsfall, huruvida de äro att hänföra till fattigvård eller barnavård, men detta torde icke kunna undvikas.» I Söderhamns stad anser arbetslöshetskommitténs ordförande, att det med nuvarande organisation ofta kan förekomma, att dubbelunderstöd erhålles. Arbetslöshetskommitténs ordförande i Umeå anför: »Såsom nu är fallet skickas den hjälpsökande än till den ena än till den andra myndigheten och kanske till sist är det ändå ingen som anser sig pliktig vidtaga några åtgärder.» Från övriga 8 städer inom denna storleksgeupp, nämligen Jönköping, Kalmar, Landskrona, Trälleborg, Borås, Karlstad, Västerås och Gävle förekomma otvetydiga uttalanden angående olägenheter, såsom framgå av följande exempel. Jönköping: Fattigvårdssysslomannen hade meddelat, att enligt hans och övriga tjänstemäns å fattigvårdsexpeditionen i staden erfarenhet den nuvarande bristen å effektivt samarbete de olika hjälporganen emellan medförde stora olägenheter av skilda slag. Arbetslöshetskommitténs ordförande hade ansett, att tidigare brister i fråga om samarbetet mellan fattigvården och arbetslöshetskommittén, vilka på sin tid obestridligen vållat både ekonomiska och praktiska olägenheter, numera blivit avhjälpta, och att samarbetet mellan nämnda organ nu kunde betecknas som mycket gott. Han hade vidare såsom sin mening uttalat att i fråga om pensionsnämnderna och arbetslöshetskommittén en viss brist på samarbete förelåge, vilken brist kunde tänkas medföra ekonomiska olägenheter för samhället. Han hade även erhållit den uppfattningen, att det nuvarande systemet med olika expeditioner för olika organ icke sällan medförde ett icke ringa dubbelarbete. Ordföranden i en av stadens tre pensionsnämnder hade hållit före, att med numera rådande samarbete mellan fattigvården och pensionsnämnderna i staden tidigare brister kunde anses borteliminerade.

• 211 Kalmar: »Hos samtliga inom Kalmar stad verksamma offentliga understödsgrenar ha förmärkts stora olägenheter av ekonomisk och annan art på grund av splittringen inom kommunen av närliggande understödsgrenar på skilda organ. Bland annat påpekades det förhållandet att fattigvårdsstyrelsen icke omedelbart utan först lång tid efteråt — ofta flera månader — erhåller kännedom om pensionsärendenas behandling hos pensionsnämnden eller om beviljade pensioner från pensionsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelsen har härigenom i flera fall icke haft möjlighet att anpassa understöden efter behovet, då ändrade förhållanden inträtt i vederbörandes ekonomiska ställning. Brist i samarbete mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen har även förekommit. Så har det exempelvis hänt att fattigvårdsstyrelsen understött mödrar till barn utom äktenskapet utan att hava vetskap om att tilläckligt underhållsbidrag utgått samtidigt genom barnavårdsnämnden från fadern.» »För de hjälpsökande innebär splittringen även onödiga besvär enär de ofta nödgas vända sig till två eller tre olika organ, innan deras ärende kan bliva behandlat. Det har exempelvis hänt, att föräldrar till barn i behov av sjukvård först vänt sig till en ledamot i fattigvårdsstyrelsen med ansökan om ansvarsförbindelse. Då ärendet föredragits i fattigvårdsstyrelsen, har sökanden hänvisats till barnavårdsnämnden men även uppmanats att söka bidrag till sjukvårdande åtgärder från pensionsnämnden, såsom vid fall där det gäller kustsjukvård.» Och slutligen: Bland olägenheter i övrigt, som hava sin grund i ovannämnda splittring, bör anmärkas dels förhållandet att, därest den ena verksamhetsgrenen anser sig böra påpeka missförhållanden av ett eller annat slag till den andra, åtgärder till avhjälpande nu svårligen kunna vidtagas med erforderlig snabbhet.» Från Landskrona meddelas, att den där från början rådande splittringen av de olika understödsgrenarna och därav förorsakade ekonomiska och andra olägenheter hade framkallat viss samorganisation av styrelser och nämnder. Fördelarna med ett enda understödskontor vore påtagliga, den sökande behövde icke vara oviss om vart han skulle vända sig för erhållande av hjälp, inget dröjsmål behövde förekomma, enär fullständig utredning angående sökandes person och understödsbehov m. m. kunde ske omedelbart. Borås: Fattigvårdsstyrelsen, arbetslöshetskommittén och nykterhetsnämnden hade ofta likartat klientel och ej sällan förelåge fall, rörande vilka tveksamhet kunde råda, huruvida de borde behandlas av den ena eller andra av nämnderna eller av flera av dem. E n olägenhet vore, att fattig vård styrelsens arbete och barnavårdsnämndens understödjande verksamhet icke vore skilda från varandra genom fullt tydliga gränser. Ofta skulle det även vara till lättnad för hjälpsökande, om någon centralisation kunde komma till stånd. Som exempel kunde anföras det ej sällan förekommande fall, att en hustru dels önskade nykterhetsnämndens stöd gentemot en åt alkoholmissbruk hemfallen man och dels nödgades begära fattigvårdsunderstöd för sig och sin familj. Det måste för henne innebära dubbel plåga att för två skilda myndigheter framlägga sina bekymmer, och hennes sak skulle därjämte bliva bättre utredd, om utredningen lades i en myndighets hand. Karlstad: Det hade inträffat, att understöd lämnats samma personer från olika organ, mellan vilka samarbetet varit bristfälligt. För den hjälpsökande vore det många gånger tidsödande och besvärligt att erhålla även en obetydlig hjälp, enär han visades från den ena institutionen till den andra. Onödiga kostnader för samhället uppstode då de olika organen hade var sina tjänstemän, lokaler och tekniska utrustningar. Utkrävande av er-

* 212 sättning för lämnad vård av stat, landsting, hemortsrättskommun och enskilda hade medfört dubbelarbete och onödiga kostnader på grund av att fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden ej hade samarbete. Kontrollen över understöden vore bristfällig på grund av dålig samverkan mellan fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden å ena och den privata hjälpverksamheten å den andra. Ofta rådde också tveksamhet inom de olika organen vilketdera av dem som slutligt skulle taga sig an den hjälpsökande. Gävle: Pensionsnämndernas ordförande i två pensionsdistrikt meddela, att bristande samarbete i en del fall förorsakat, att pensionstagare kommit i åtnjutande av betydligt större pension än han varit berättigad till. Vidare hade förekommit, att pensionstagare någon gång erhållit arbetslöshetsunderstöd utan att detta rönt inverkan av pensionen samt att pensionstagare, som ansetts till arbete varaktigt oförmögen, beretts nödhjälpsarbete genom vederbörande kommunala organs försorg. — Barnavårdsnämndens ordförande anför, att den nuvarande splittringen förorsakat olägenhet på så sätt, att nämnden ibland först efter det understöd av nämnden beviljats erhållit kännedom om att barnunderstöd beviljats av pensionsnämnd. — Nykterhetsnämndens ordförande däremot anför, att det nuvarande systemet icke orsakat sådana olägenheter av ekonomisk eller annan art, som på något sätt inverkat menligt ur nämndens synpunkt. I fråga om städer med mera än 50 000 invånare hava svar å cirkulärskrivelsen inkommit från Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg. Frågan om olägenheter förorsakade av den nuvarande organisationen har besvarats nekande från Göteborg, Malmö och Hälsingborg, från Malmö dock med tilllägget, att en centralisering av verksamheten givet skulle komma att medföra vissa fördelar särskilt för de hjälpsökande. Vissa olägenheter påtalas däremot från vederbörandes i Norrköping sida. Sålunda anför fattigvårdsstyrelsens ordförande bland annat följande: »Vad särskilt alkoholistfallen beträffar sker nu ofta ett dubbelarbete, i det att såväl fattigvården som nykterhetsnämnden ofta syssla med samma fall. Ej sällan förbereder fattigvården internering på arbetsanstalt av alkoholisten i hans egenskap av försumlig försörjare, samtidigt som nykterhetsnämnden förbereder internering på alkoholistanstalt, och detta utan att något verkligt samarbete är garanterat.» Av flera utförliga exempel på dubbelarbete till följd av splittringen må anföras följande: »Barnavårdsnämnden står helt utanför alla de understödsfrågor, som uppstå i samband med barnvårdsmännens arbete på grund av uteblivet uppfostringsbidrag från barnafadern. Såvitt ej ett omhändertagande behöver ske — vilket utgör undantagsfall — är det fattigvården, som får lämna understöd, i fall nöd uppstår såsom följd av uppfostringsbidragets uteblivande. Fattigvården måste därvid helt lita på den utredning som barnavårdskontoret förebringar, såvitt den icke vill företaga en självständig utredning. Förhållandet blir sålunda detta: Antingen godtar fattigvården barnavårdsmannakontorets utredning och lämnar med ledning därav understöd eller ock verkställer den ny utredning, vilket innebär ett dubbelarbete. I förra fallet, som synes vara att föredraga, kvarstår dock den olägenheten, att det organ, som verkställt utredningen, slipper undan ansvaret för understödet.» LandsDe 99 landskommuner, som uttalat sig i den här föreliggande frågan hava kommuner, liksom städerna uppdelats på fem storleksgrupper sålunda: 12 kommuner med 1 000—2 000 invånare; 18 kommuner med 2 000—3 000 invånare; 27 kommuner med 3 000—5 000 invånare; 32 kommuner med 5 000—10 000 invånare samt 10 kommuner med mera än 10 000 invånare.

213 Av de 12 kommunerna med ett invånarantal mellan 1 000 och 2 000 hava 11 besvarat frågan om olägenheter på grund av den nuvarande organisationen helt nekande. .Endast från en kommun inom denna grupp, nämligen Svenljunga socken i Älvsborgs län, göres ett uttalande i motsatt riktning: »Där stor splittring inom understödsgrenarna föreligger, kommer denna ovillkorligen att förorsaka onödiga, ja kanske dubbla utlägg i ekonomiskt avseende.» Inom nästa kommungrupp, alltså med 2 000—3 000 invånare, har från 16 av de 18 kommunerna meddelats, att några olägenheter icke förekomma. Ur ett av de två övriga svaren i denna grupp må återgivas följande. Barnens socken i Värmlands län: Särskilt i fråga om pension och fattigvård orsakade den nuvarande splittringen ölägenheter. Fattigvårdsunderstödet reglerades delvis med hänsyn till pensionens storlek, och åstadkommandet av den någorlunda likhet som vore nödvändig försvårades i hög grad av splittringen på dessa organ. Den långa väntetiden för de pensionssökande vållade även fattigvårdsstyrelsen stora svårigheter. Då pensionen utbetalades första gången för i regel ett helt år, vore det svårt för att ej säga omöjligt för fattigvårdsstyrelsen att snabbt och rättvist reglera understödet. Samhället finge i många fall på detta sätt utbetala understöd, som inte behövdes, om pensionen kunde utanordnas snabbare. Inom den tredje kommungruppen med ett invånarantal å 3 000—5 000 har frågan om olägenheter i 19 fall av samtliga 27 besvarats nekande. Från övriga åtta kommuner inom denna grupp framhålles, att splittringen understundom vållar dröjsmål för de hjälpsökande, ojämnhet i bedömandet, dubbelarbete och svårare kontroll. Inom gruppen kommuner med 5 000—10 000 invånare hava 25 av de 32 kommunerna förklarat, att olägenheter på grund av den nuvarande organisationen icke föreligga. Samtidigt har dock i ett fall, Grava socken i Värmlands län, förklarats, att en del dubbelarbete icke kunde undvikas, men att denna olägenhet torde uppvägas av att kommunens förvaltning genom uppdelningen kunde upprätthållas med förtroendemannasystem. Vid en sammanslagning av flera organ skulle tjänstemannasystem bli nödvändigt. Från övriga 7 kommuner inom denna grupp har med växlande styrka uttalats, att den nuvarande splittringen av närliggande understödsgrenar inom kommunen förorsakar olägenheter av ekonomisk art och vållar besvär, dröjsmål och omgång. Vad slutligen beträffar de 10 kommuner med mera än 10 000 invånare, som uttalat sig i frågan, så har från 7 av dessa kommuner, nämligen Norra Båda, Karlskoga, Valbo, Söderala, Skön, Nederluleå och Gällivare, förklarats att den nuvarande organisationen icke förorsakat några egentliga olägenheter. Övriga 3 kommuner i denna grupp äro Solna och Spånga socknar i Stockholms län samt Bomnarvets socken i Kopparbergs län, från vilka kommuner gjorts bland annat följande uttalanden. Solna socken i Stockholms län: »Den nuvarande uppdelningen inom kommunen av varandra närliggande understödsärenden har förorsakat de sökande avsevärda besvär och tråkigheter med att den hjälpbehövande måste på måfå söka sig till den myndighet, han rätteligen skall hänföras till, och om sökanden är i trängande behov av hjälp, kan han dock få vänta oskäligt länge på att bli hjälpt beroende på att han icke kommer på sådan tid då vederbörande myndigheters representant är anträffbar.» Och vidare: »Genom att

214 sökanden vandrat från den ena till den andra och arten av hans fall kan vara omtvistat, till vilken myndighet det hör, kan tänkas att två myndigheter på samma gång ta upp ärendet och sökanden får hjälp från två håll för samma behov. Att sådant dubbelunderstöd mycket lätt kan ifrågakomma torde vara uppenbart med nuvarande organisationsformer. När så varje myndighet har sin egen kassarörelse kan icke från den ena till den andra göras jämförelse om två gjort utbetalningar för samma person.» Domnarvets socken i Kopparbergs län: Några egentliga olägenheter anses icke förekomma utom i fråga om förhållandet mellan fattigvården och arbetslöshetskommittén, varom anföres: »Det bör framhållas att i ett avseende har yppats svårigheter att erhålla tillförlitliga uppgifter rörande understödstagarnas ekonomiska förhållanden. Detta gäller gifta arbetslösa, som erhållit nödhjälpsarbete och vars familjer på grund av familjefaderns ringa inkomst måste söka understöd av fattigvården. Statens arbetslöshetskommission har nämligen vägrat lämna uppgifter om de avlöningar dessa arbetslösa erhålla. P å privat väg och mot särskild ersättning har emellertid även denna fråga kunnat ordnas.» Frågan om åtgärder för avhjälpande av förefintliga

olägenheter.

Fattigvårds- I denna fråga hava alla konsulenter utom konsulenten i fjärde distriktet och bama- uttalat sig och samtliga dessa hava därvid förordat en mer eller mindre vårdskonsu- omfattande centralisering av den kommunala verksamheten på ifrågavarande lenterna.

o m r å d e #

Konsulenten i första distriktet anför sålunda, att centralisering torde vara enda sättet att avhjälpa nuvarande brister. I ^ stort sett syntes organisationen av centralnämnden böra läggas på sektioner, så att exempelvis en sektion omfattade fattigvårds-, nykterhetsnämnds- och arbetslöshetsärenden, en annan pensionsärenden och en slutligen barnavården. För att en sådan centralnämnd skulle bliva till verkligt gagn borde för landsbygdens vidkommande och särskilt i de delar av landet, där kommunerna vore små, ett sammanförande av dessa till större enheter äga rum. I huvudsak på samma sätt yttra sig konsulenterna i tredje, femte, sjätte och sjunde distrikten. Den sistnämnde tillägger: »De större kommunerna måste nog övergå till tjänstemannasystem och förlägga hela un der stödsverksamheten till samma plats med en byråföreståndare eller kommunalkamrer, som har tillgång till personliga uppgifter och förhörsprotokoll, register över fattigvårds-, barnavårds- och arbetslöshetsunderstöd samt folkpensioner, protokoll och räkenskaper m. m. Byråföreståndaren eller kommunalkamrern bör i regel vara föredragande vid de olika nämndernas sammanträden.» Konsulenten i andra distriktet förordar ett sammanförande till en enda nämnd eller styrelse av samtliga ifrågavarande uppgifter med undantag för dem, som åvila barnavårdsnämnden. Med hänsyn till det omfattande arbete, som numera åvilade barnavårdsnämnderna samt till att dessa nämnders arbete just uppstått genom ett redan verkställt sammanförande av den förut på flera organ spridda barnavårdande verksamheten under en enda myndighet, borde barnavårdsnämnden fortfarande förbli ett självständigt organ. I fråga om de mindre kommunerna vore det emellertid ofrånkomligt att söka åstadkomma större enheter för den sociala verksamheten, innan en ny organisation skulle kunna tänkas komma att medföra verkliga förbättringar. Konsulenten i åttonde distriktet förordar efter en ingående motivering ett sammanförande till en nämnd av de uppgifter, som nu åligga fattigvårdsstyrelsen, pensionsnämnden och arbetslöshetskommittén. Beträffande barnavårdsnämndens arbete framhåller konsulenten, att enbart handhavandet av

215 1917 års lag om barn utom äktenskapet vore en speciell uppgift som icke gärna passade in i den sociala nämndens arbete. Likaså låge barnavårdsnämndens uppsikt över ungdomsvården litet på sidan av de uppgifter, som kunde tänkas åligga den sociala nämnden. Barnavårdsnämndens ekonomiskt stödjande verksamhet vore betydligt enklare än den understödsverksamhet, som t. ex. fattigvårdsstyrelsen utövade. Barnavårdsnämndens klientel vore ej lika varierande som fattigvårdens och understödsformen vore i allt väsentligt lika för alla dess skyddsringar. Barnavårdsnämndens arbete vore specialiserat och allmänheten behövde aldrig tveka, var frågor rörande barnavård handlades. Med avseende på nykterhetsnämndens arbete anför konsulenten, att, om nämndens uppgift vore den som utstakats i lagen om alkoholistvård, då kunde med fördel denna verksamhet överflyttas till den sociala nämnden. Alkoholistvården intoge dock numera en underordnad ställning hos nykterhetsnämnden, sedan denna blivit mera en hjälpreda åt landets rusdrycksförsäljningsbolag än en kommunal nämnd med den uppgift, som alkoholistlagen förutsatte. Indirekt tjänade ju nämnden visserligen alkoholistvården, men att med hänsyn till denna senare uppgift införliva nykterhetsnämndens arbete med den övriga sociala verksamheten, funne konsulenten mindre väl betänkt. Konsulenten i nionde distriktet förordar tillsättandet i alla kommuner av en socialnämnd, som skulle ha till uppgift att handhava och ansvara för kommunens samtliga hjälpverksamhetsgrenar. I de större kommunerna skulle för olika grenar utses särskilda delegerade med huvudmän och föredragande inför socialnämnden; i de mindre kommunerna endast huvudmän med kommunens socialbyråföreståndare som föredragande. Huvudmännen skulle utgöra sociala nämndens arbets- och förvaltningsutskott. Mycket liten kommun skulle för hjälpverksamhetens bedrivande ansluta sig till större sådan. Små kommuner skulle i annat fall för samma ändamål bilda kommunalförbund, därest de gränsade till varandra och hade någorlunda likartade sociala och ekonomiska förhållanden. Kunde anslutning till större kommun ej komma till stånd och ej heller kommunalförbund, borde dylik kommun icke vara bunden av att utse huvudmän för olika hjälpverksamhetsgrenar, utan skulle socialnämndens ordförande inom kommunen äga att direkt föredraga alla ärenden i nämnden. Ordföranden kunde ock i liten kommun tjänstgöra som socialbyråns föreståndare. För uppsikten och tillsynen över den yttre hjälpverksamheten skulle större och medelstora kommuner eller kommunenheter indelas i tillsyningsdistrikt med av socialnämnden förordnade tillsyningsman. Noggranna och detaljerade föreskrifter för kommunernas inre organisation av hjälpverksamheten samt därtill hörande fortlöpande övervaknings- och expeditionsarbete skulle utarbetas och fastställas. Såsom en naturlig följd av att pensionsstyrelsens ombud i så stor ut- pensionssträckning ansett, att den nuvarande organisationen icke är förenad med styrelsens nämnvärda olägenheter, har en stor del av ombuden icke uttalat sig i fråga ombud. om åtgärder, som kunna befinnas lämpliga och ändamålsenliga på ifrågavarande område. Endast 54 ombud hava sålunda yttrat sig i denna fråga. Yttranden, som kunna tolkas till förmån för mer eller mindre långt gående sammanslagningar av olika verksamhetsgrenar, hava avgivits av sammanlagt 12 ombud, bland vilkas uttalanden följande må i korthet återgivas. Ombudet i _ Nässjöområdet anser, att om de sociala försäkringsgrenarna, särskilt pensionsförsäkringen, förbättrades, så att fattigvården ej längre bleve en dominerande hjälpgren, så torde ingen tvekan förefinnas om att den nuvararde splittringen borde avhjälpas genom att de olika organen

216 sköttes av eller sammanfördes till en gemensam hjälpnämnd. Detta bleve ännu mera nödvändigt, om de mindre kommunala enheterna för hjälpverksamheten sammanfördes till större. Städerna kanske ännu mer än landsbygden torde vinna på att all hjälpverksamhet, även arbetslöshetshjälpen, sköttes av ett organ, möjligen med en viss arbetsfördelning i det att viktigare ärenden förbereddes av särskilda avdelningar eller utskott. — Komme däremot förbättringarna av de olika socialförsäkringsgrenarna att bli så obetydliga, att fattigvården ej därigenom minskades avsevärt, borde pensionsförsäkringen och fattigvården skötas av skilda organ, men samarbetet mellan de båda verksamheterna borde genom lagstiftning göras mera intimt. Ombudet i Askimsområdet anser, att beträffande större kommuner mycket vore att vinna i ekonomiskt avseende genom en sammanslagning av fattigvård och pensionsförsäkring samt övriga sociala uppgifter. Därvid kunde föreskrivas, att särskilda utskott eller underavdelningar skulle utses för pensionsförsäkring och fattigvård, vilka underavdelningar utåt skulle arbeta fristående men. inåt utgöra en enhet med organisationen. Ombudet i Ölands norra område uttalar, under åberopande av sin erfarenhet både som pensionsstyrelsens ombud och som kommunalman, att en sammanslagning av pensionsnämndens och fattigvårdsstyrelsens arbeten under en regim vore det enda riktiga. Ordföranden borde erhålla sitt förordnande genom länsstyrelsen efter förslag av fullmäktigestämma samt pensionsstyrelsen och dess ombud. Ombudet i Karlstadsområdet anför: »Den genom respektive lagar gjorda skarpa avgränsningen mellan fattigvården å ena sidan och den socialt mervärdiga folkpensioneringen har i praktiken överbyggts så att redan nu inom mitt ombudsområde förefinnes en ansats till samverkan mellan organen på dessa grenar av det allmännas hjälpverksamhet. I detta avseende kan emellertid enligt min mening ytterligare vinnas med avseende på kontroll och planmässighet genom en sammanslagning av dessa organ eller utvidgat samarbete.» Övriga 42 ombud, som uttalat sig i den nu föreliggande frågan, hava berört endast förhållandet mellan pensionsförsäkringen och fattigvården och därvid bestämt uttalat sig emot varje sammanslagning. I samband därmed hava olika åtgärder ifrågasatts avsedda att stärka den nuvarande organisationen, såsom införandet av föreskrifter om gemensamma ledamöter i pensionsnämnden och andra hjälporgan, rapporteringsskyldighet mellan de olika organen samt gemensam och enhetlig registerföring m. m. Beträffande de tillfrågade kommunala myndigheterna har den nu förevarande frågan om åtgärder för avhjälpande av förefintliga olägenheter berörts endast i svaren från 35 städer och 44 landskommuner. Av de 35 städerna hava 3 mellan 3 000 och 5 000, 15 mellan 5 000 och 10 000, 15 mellan 10 000 och 50 000 samt 2, nämligen Norrköping och Malmö, över 50 000 invånare. De 44 landskommunerna fördela sig på olika storleksgrupper sålunda: 5 med 1000—2 000, 10 med 2 0 0 0 - 3 000, 13 med 3 000—5 000, 11 med 5 000—10 000 och 5 med mer än 10 000 invånare. De tre städerna i den lägsta storleksgruppen äro Värnamo, Ulricehamn och Arboga, varifrån allenast gjorts uttalanden till förmån för en anordning med gemensamma ledamöter eller tjänstemän. Från de 15 städer, som ha ett invånarantal mellan 5 000 och 10 000, hava i 10 fall nämligen från Katrineholm, Bonneby, Sala, Köping, Avesta, Motala,

217 Vänersborg, Lidköping, Arvika och Hudiksvall, uttalanden gjorts till förmån för mer eller mindre omfattande sammanslagning av olika verksamhetsgrenar. Längst i sådant avseende gå sådana uttalanden som följande. Katrineholm: Nuvarande hjälporgan i sin helhet borde sammanföras till en gemensam nämnd. För de olika underordnade nämndernas arbete i förhållande till varandra och till den centrala nämnden borde särskilda regler fastställas. Det kunde vara ovisst, om nykterhetsnämnden, som hade en mera speciell verksamhet, borde ingå i den centrala nämnden, men då det ofta förekomme, att samma personer vore föremål för behandling på båda hållen, så borde åtminstone dess ordförande tillhöra den centrala nämnden. Att överlämna barnavårdsnämndens arbete och skötseln av de kommunala anstalterna till särskilda organ, vore säkerligen att ytterligare befästa splittringen inom den kommunala hjälpverksamheten. Det anförda gällde i första hand medelstora kommuner, men torde med lämplig anpassning kunna gälla även mindre kommuner. För de största kommunerna torde vad man ville vinna bäst ernås genom enhetligt ordnade expeditioner samt med lokala nämnder, ordnade distriktsvis. Bonneby: Fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, arbetslöshetskommitté och pensionsnämnd ävenså nykterhetsnämnd, om den nu över huvud taget borde bibehållas — borde sammanslås till en kommunens socialnämnd. Denna borde arbeta på olika sektioner med gemensam ordförande, sekreterare och kassör. Fattigvårdslagen och barnavårdslagen borde bli föremål för grundlig omarbetning och sammanslås till en lag. E n mindre långt gående centralisering förordas exempelvis i följande uttalande. Lidköping: Fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden borde sammanföras till ett organ, enär de i stort sett hade att inhämta samma uppgifter om vederbörandes ekonomi. Arbetslöshetskommittén borde däremot fortfarande stå skild från fattigvårdsstyrelsen, enär trycket på fattigvården eljest skulle komma att ökas onödigt hårt. Barnavårdsnämnden hade sin speciella uppgift, som ej borde sammanföras med fattigvården. I fråga om nykterhetsnämnden slutligen vore ett visst samarbete önskvärt men det skulle ej vara lyckligt, om denna nämnd helt sammanfördes med fattigvården. Uttalandena från övriga 5 städer i denna storleksgrupp, nämligen Enköping, Tranås, Växjö, Ängelholm och Skara, gå i huvudsakligen avstyrkande riktning i fråga om ett sammanförande av olika hjälpverksamhetsgrenar. Såsom exempel härå må återgivas följande: Växjö: Behov av ytterligare samverkan mellan de olika organen hade gjort sig gällande, men man borde om möjligt undvika att sammanföra de nuvarande organen till ett enda. E t t sådant gemensamt organ komme nämligen att belastas med en så tyngande arbetsbörda, att det säkerligen bleve svårt att få lämpliga personer till ledamöter. Erforderlig samverkan kunde i stället vinnas därigenom, att man använde sig av såväl gemensamma sammanträdes- och expeditionslokaler som gemensamma tjänstemän, varjämte någon eller några medlemmar i en nämnd städse borde vara medlemmar i en annan eller andra nämnder. Härigenom kunde bland annat gemensamt register över samtliga personer, som anlitade offentlig hjälp- och understödsverksamhet, med lätthet upprättas. Inom gruppen städer med 10 000—50 000 invånare förordas en fullständig centralisering av hjälpverksamheten från städerna Jönköping, Kalmar, Karlstad, Västerås, Gävle och Söderhamn. Såsom exempel må anföras följande uttalande:

218 Karlstad: Lämpligast vore att all hjälpverksamhet i samhället lades under ett centralt organ med olika utskott för fattigvård, barnavård, arbetslöshetshjälp m. m. Önskvärt vore även att samarbete etablerades mellan den frivilliga hjälpverksamheten, sjukkassorna och liknande inrättningar, och samhällets centralorgan. Till förmån för en mindre långt gående centralisering hava gjorts 4 uttalanden, nämligen från städerna Lidingö, Trälleborg, Borås och Lådeå, ur vilka uttalanden må återgivas följande. Trälleborg: En sammanslagning av fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd till ett gemensamt organ vore mindre lämpligt med hänsyn till de skilda arbetsuppgifter som här förelåge. Däremot vore det synnerligen lämpligt att anställa gemensamma tjänstemän för dessa verksamhetsgrenar. — Något hinder för en sammanslagning av fattigvårdsstyrelse, arbetslöshetskommitté, pensionsnämnd och eventuellt nykterhetsnämnd syntes ej föreligga. Tvärtom skulle stora besparingar kunna ske vid en sammanslagning av fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté. Borås: Fattigvårdsstyrelsens ordförande anser, att i samhällen av Borås storlek fattigvårdsstyrelse, arbetslöshetskommitté och nykterhetsnämnd borde sammanföras till en nämnd, men att barnavårdsnämnden och pensionsnämnderna jämväl för framtiden borde få arbeta som fristående kommunala nämnder. Till förmån för rätt för kommunerna att själva besluta om eventuellt sammanförande av olika nämnder göres ett uttalande, nämligen från Ystad. Övriga 4 städer inom denna grupp, nämligen Linköping, Kristianstad, Landskrona och Östersund, uttala sig i huvudsak emot ett formellt sammanförande av de olika nämnderna. Vad slutligen beträffar svaren från de två städer med över 50 000 invånare, som uttalat sig i förevarande fråga, må återgivas följande. Norrköping: Fattigvårdsstyrelsens ordförande anser, att om namnet fattigvård avskaffades och ersattes med annan benämning, så talade starka sakliga skäl för ett sammanförande av olika legala hjälpåtgärder under samma huvudorgan, vilket lämpligen borde vara uppdelat på ett antal sektioner för olika grenar av verksamheten. Varje sektion borde få relativt stor rörelsefrihet och beslutanderätt. Samtidigt borde dock sörjas för att den centrala ledningen finge behörigt inflytande över ärendenas gång och att den bleve i tillfälle att förmedla sakkunskap från den ena grenen till den andra. Pensionsnämnderna synas vara emot ett sammanförande av pensionsförsäkringen och fattigvården och betona vikten av att en klar och tydlig gräns dragés mellan dessa båda hjälpformer. Enligt arbetslöshetskommittén borde den sociala hjälpen förmedlas av: 1. Helt fristående: statlig arbetslöshetsförsäkring, byggd på avgiftsplikt för arbetsgivare och arbetstagare; 2. Fristående, men i intimt samarbete med övriga sociala hjälpinstitutioner: allmänna pensionsförsäkringen; 3. Sammanförda under en myndighet, social nämnd, och upptagna på dess stat men med i övrigt fristående arbetsuppgifter: fattigvård, barnavård, nykterhetsverksamhet samt eventuellt sjukvårdsväsende. I samband härmed ifrågasattes viss omreglering av barnavårdens arbetsuppgifter. Hos den sociala nämnden skulle upprättas ett centralt upplysningsregister, till vilket även pensionsnämnderna skulle lämna upplysning om sin verksamhet.

219 Barnavårdsnämndens ordförande anser, att det ej borde möta hinder att till fattigvården eller till en nämnd med vidsträcktare verksamhetsområde än denna överföra mesta delen av den genom lagen om samhällets barnavård reglerade s. k. samhällsvården. Däremot måste det väcka betänkligheter att sammanföra nämndens övriga hjälpverksamhet med fattigvården. Nykterhetsnämndens ordförande slutligen meddelar bland annat, att det bland nykterhetsnämnderna allmänt ansåges, att i större kommuner dessa nämnder borde vara skilda från andra styrelser, emedan i sådant fall som ledamöter i nämnderna kunde utväljas personer med särskilt intresse för dessa nämnders speciella arbete. Från Malmö framhålles, att en centralisering av verksamheten givet skulle komma att medföra vissa fördelar särskilt för de hjälpsökande. Viktigast vore dock införandet av ett centralt register. Från de fem landskommunerna i den lägsta storleksgruppen med 1 000— 2 000 invånare hava icke gjorts några tydliga uttalanden. Mer eller mindre långt gående uttalanden till förmån för en sammanslagning av olika hjälporgan hava gjorts från 4 kommuner i storleksgruppen 2 000—3 000 invånare. Däribland må följande återgivas: Garpenbergs socken i Kopparbergs län: I vissa fall skulle avsevärda fördelar vinnas genom att pensionsnämndernas, arbetslöshetskommittéernas och fattigvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter handlades av en enda nämnd eller styrelse. Arbetsbördan kunde fördelas så att olika ledamöter handlade och föredrogo olika ärenden. Det kunde dock ifrågasättas, huruvida icke barnavårdsnämndernas verksamhets speciella natur motiverade en särskild, enligt nuvarande lagbestämmelser sammansatt nämnd. I huvudsak emot sammanslagning göras uttalanden från övriga 6 kommuner i denna storleksgrupp. Följande må anföras: Barnens socken i Värmlands län: Även om ett sammanförande av de nuvarande nämnderna torde medföra åtskilliga fördelar torde också väsentliga nackdelar därav uppstå, varför den ifrågasatta reformen åtminstone för mindre och medelstora kommuner borde bliva fakultativ. Däremot kunde införas den regeln, att övriga understödsorgan ålades att till fattigvårdsstyrelsen meddela de fall, som av dem behandlades. Inom gruppen kommuner med 3 000—5 000 invånare hava i 7 fall uttalanden gjorts till förmån för ett sammanförande i större eller mindre utsträckning av olika organ. Såsom exempel anföras följande: Markaryds socken i Kronobergs län: Fattigvårdsstyrelsens och pensionsnämndens ordförande anser, att enda sättet att råda bot på olägenheterna vore, att all behandling av understödsfrågor, såväl rent kommunala som statskommunala, ankomme på samma nämnd. Härvid åsyftades i första hand den verksamhet, som nu utövades av fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden samt arbetslöshetskommittén i de fall denna även bedreve understödsverksamhet. Där sistnämnda organ hade till uppgift endast att anskaffa arbete och fördela detta, kunde denna verksamhet ordnas antingen av understödsnänmden eller av särskild kommitté eller ock av därtill utsedd ensam person. Sådan nykterhetsnämndens uppgift utformats i alkoholistlagen kunde även denna verksamhet utövas av det gemensamma understödsorganet, men då nämndernas verksamhet i flertalet kommuner numera blivit handräckningsarbete åt rusdrycksförsäljningsbolagen, syntes det lämpligt att t. v. låta den vara kvar. Barnavårdsnämnden borde bibehållas vid sina

220 huvudsakligaste uppgifter, men dess rent understödjande verksamhet borde överföras på understödsnämnden. — Genom särskilda organ för anstalternas skötsel skulle den splittring i arbetet, som man ville undvika, komma att avsevärt ökas, varför dessa alltid borde sortera under det organ, vars verksamhet de avsåge att tjäna. — E n författningsändring borde taga sikte på kommuner med tillräcklig bärkraft för de sociala uppgifternas fyllande. I den mån sådan bärkraft icke funnes, borde det vara statsmakternas sak att framskapa den antingen genom sammanslagning av de små kommunala enheterna till större eller genom samverkan kommunerna emellan av annat slag. Barnavårdsnämndens, arbetslöshetskommitténs och nykterhetsnämndens ordförande däremot äro av annan mening och anse att olägenheterna böra avhjälpas genom ett intimare samarbete mellan de olika organen, varom särskilda bestämmelser borde utfärdas. Skinnskattebergs socken i Västmanlands län: Samtliga hjälporgans ordförande anse det lämpligast, om fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och pensionsnämnd sammansloges till en styrelse, som även övertoge arbetslöshetskommitténs understödjande verksamhet. Arbetslöshetskommittén borde bibehållas som rent arbetsledande organ, till dess att behovet av sådan kommitté upphörde. — Arbetslöshetskommitténs ordförande anser dock för sin del, att även sistnämnda uppgift kunde övertagas av den nya styrelsen. I övriga 6 uttalanden inom denna kommungrupp synes man i stort ha motsatt sig sammanslagning. Inom gruppen kommuner med 5 000—10 000 invånare hava i 7 fall yttranden avgivits till förmån för och i 4 fall emot ett sammanförande av olika hjälporgan. Från de 5 kommuner med över 10 000 invånare, som yttrat sig i den nu föreliggande frågan, hava gjorts bland annat följande uttalanden. Solna socken i Stockholms län: Begäran om hjälp av vad slag det vara må borde få inges på en plats eller hos viss person, som hade att registrera ansökningen och därefter beordra vederbörande tjänstemän att verkställa undersökning, eller där särskilda tjänstemän ej funnes själv verkställa utredning. Sedan alla handlingar i ärendet förelåge klara, skulle dessa av registerföraren remitteras till vederbörande myndighet för ärendets avgörande. När beslut förelåge, hade registerföraren att anteckna detta, varigenom en överskådlig och ingående kännedom vunnes om alla olika slag av kommunens understödsärenden. Med en sådan ordning syntes de nuvarande nämnderna kunna bibehållas. — Alternativet med en enda myndighet torde emellertid innebära väsentliga fördelar dels med avseende å snabbhet i besluten och dels därigenom, att det komme att ställa sig billigare. E n sådan enhetlig myndighet skulle ha tillgång till den förut nämnde registerföraren, vilken då borde vara föredragande hos myndigheten. Dennas arbete borde uppdelas på tre olika avdelningar, en för fattigvårds- och arbetslöshetsärenden, en för barnavårds- och nykterhetsärenden samt slutligen en, som skulle handha pensionsärenden och dessutom utgöra direktion för de kommunala anstalterna. Gällivare socken i Norrbottens län: Olägenheterna syntes bäst kunna avhjälpas genom att undersökning och utredning i frågor rörande understöd, barnavård och annan hjälpverksamhet obligatoriskt lades i händerna på härför anställda tjänstemän, sociala ombud eller sysslomän. Då det även vore ett statsintresse, att kommunernas understöds- och hjälpverksamhet bedreves med största möjliga sakkunskap och framför allt enhetligt, borde dessa

221 tjänstemän till någon del avlönas av staten. Med en sådan anordning torde ett sammanförande av kommunernas understöds- och hjälpverksamhet under ett organ, med de nackdelar, som detta otvivelaktigt skulle medföra, bliva obehövligt. Även från övriga tre kommuner i denna grupp, nämligen Spånga socken i Stockholms län, Norra Båda socken i Värmlands län och Grangärde socken i Kopparbergs län, hava uttalanden gjorts till förmån för olika former av ett utökat samarbete mellan de olika organen utan ett formellt sammanförande av dem.

Statens offentliga utredningar 1984 Systematisk (Siffrorna inom klämmer

förteckning

beteckna utredningarnas nummer . den krönolwska forteckninKenO

Allmänt näringsväsen. 1'ast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område, 4] Utredning med förslag om åtgärder för'åstadkommaiide av billiga egnahemsbyggnader. [6 Jordbrukskreditutredningen. Betänkande med förslag till förordning ang. statens lånefond för sekundärlån mot inteckning i jordegendom, m. m. [37] Betänkande med förslag ang. avsättningen av smör och andra fettämnen av inhemskt ursprung. [43| Jordbrukskreditutredningen. Betänkande med forslag till kungörelse ang. lån till jordbrukare för genomforande av ackord ni. ni. [45]

Allmän lagstiftning. Kättsskipning. Fångvård. Utlåtanden över utredningen ang. tredje mans rätt till neutralitet i arbetekonflikter m. m. [10] Betänkande med förslag till lag ang. vissa ekonomiska stridsåtgärdcr m. m. [16] Utlåtanden över betänkande med forslag till lag ang. Vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. 1801 Utredning ang. revision av 18 kap. 13 § strafflagen. [6 >J Betänkande med förslag till lag om ungdomsfängelse ni. m. [52] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag till bestämmelser ang. upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens oöli kommunala inrättningars behov. [15] Betänkande med förslag till bestämmelser ang. upphandling av inhemskt bränsle för statens stationära anläggningar m. m. [20] , •• . , ... 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande rörande fannljepensionering för tjänstemän vid den civila statsförvaltningen och för arbetare i statens tjänst. [29] Betänkande ang. omorganisation av landsfogdetjansterna.

Yattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lag om virkesmätning m. m. [32] Industri. Statliga cement- och betongbestämmelser av år l»84r. [17]

Betänkande med förslag till avlöningsbestämmelser för ickeordinarie befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen. [42] , .. , Statens organisationsnämnd. Betänkande med forslagrörande lotsverkets personalfråga och därmed sammanhängande förhållanden. [46; •; 1934 års militärpensionssakknnniga, Betankande med forslag till tjänstepensionsreglemente för befattningshavare vid försvarsväsendet. [49] Statskontorets utlåtande ang. undantag från tillämpningen av tjänstepensionsreglementet for arbetare. [51 j KomninnalförTaltning. Statens och komnmnernas Anans väsen. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande frihamnsväsendet. [36] i„m„,--i„« B Betänkande ang. arbetsfördelning m. ni. for tulltaxcrmgsoch kontorsgöromål vid tullverket. [38] 1'oliti. Betänkande med förslag till spritdryeksförordning m. ni. [39] Socialpolitik. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2, Finanspolitikens ekonomiska verkningar. [1] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 3. Löneutvecklingen och arbetslösheten. [2] Utredning ang. åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten. [11] _„ . ..', Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, b a n ä ^ . Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet. [12] v Undersökningar ang. det sociala hjälpklimtelét. [14] Allmänna arbeten för arbetslöshetens bekämpande i Sverige 1929 1934. [441 Betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. ni. [oö\ llälso- och sjukvård. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser ang. statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor Betänkande angående den slutna kroppssjukvården i riket iämte viss-a därmed sammanhängande spörsmål. [22J Betänkande med utredning och förslag ang.-<^tadag av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m.

Handel och sjöfart. Betänkande med förslag ang. frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. [5] Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. [8] ' Betänkande med förslag ang. bemanning av svenska fartyg jämte statistisk utredning ang. svenska handelsflottans bemanning år 1931. [23] Kommunikationsväsen. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vagväsendet. Del 1. Vägar. [27] Del 3. Avgivna utlåtanden. [28J Järnvägs- och automobiltrank. [33] . Varutråtiken med bil samt statistisk och kartografisk översikt av totala varutranken till och från Stockholm under u Ä S f r ö r a n d é 'reguljär luftfart samt luftfartsmyndighetens organisation. [48] Bank-, kredit- och neiiiiiiigviiseii. ivt-nkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång oVh UingFristig kreditgivning åt företag inom näStadl"ht'poetek»sakkunnigas betänkande med förslag till förordningar ang. konungariket Sveriges stadskypotekskassa samt ang. grunderna för stadsHypoteksföremngars bildande; och verksamhet m. m. [13] Utredning i fråga om användandet av postsparbankens medel. [26] Köisäkiingsväsen. 1928 års pcnsionsförsäkriugskomniitté. Betänkande med förslag rörande revision av den allmänna pensionsiorP e S s f ö r s i t o l n g s r e f o r m e n . Kortfattad framställning av 1928 års pensionsförsäkringskommittés forslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen. [1J] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1933 års teaterutrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. [3] Del 2. Utredning rörande teaterförhållandcna i riket. [21] Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. [24] Förslag till alternativa koraler. [2o] . , Utreduin" och förslag rörande de extra ordinarie lärarnas vid de allmänna läroverken) anställningsförhållanden i:tredmiig 4 och förslag ang. en förbättrad ställning för ämnena latin och grekiska vid de allmänna läroverken. [41] Betänkande och förslag ang statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. [4i| Körsvarsväsen. Utrikes ärenden.

136] Stockholm 1934. K . L. Beckmans Boktr. 18 5 7 84

Internationell rätt.