Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m.m. D. 3,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

J . <-u, STATENS O F F E N T L I G A UT R E D N I N G A R 1 9 4 3 : 4 3 FINANSDEPARTEMENTET

KOMMUNALSKATTEBEREDNINGEN

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG

TILL

OMLÄGGNING AV DEN KOMMUNALA BESKATTNINGEN M. M. DEL

III

DEN KOMMUNALA SKATTEUTJÄMNINGEN

S

T

O

C

K

1 9

H

O

3 L

M

Statens offentliga utredningar 1943 Kronologisk

j . Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. Beckman. 321 s. K. 2. Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag till författningar angående ersättning för flyttningskostnad. Marcus. 156 s. Fi. 3. 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen. Marcus. 170 s. Fl. 4. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens härkraft. 3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar. Idun. 260 s. Jo. 5. Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m. m. Norstedt. 40 s. S. 6. Utredning och förslag angående pappersformaten inom statsförvaltningen. Beckman. 116 s. H. 7. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skolarbetet. Av U. Hjärne. Idun. 66 s. E. 8. Betänkande angående levnadskostnadsindex. Norstedt. 147 s. Fi. 9. Utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. Beckman. 99 s. S. 10. 1940 års civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga samt till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. Beckman. 80 s. K. 11. U tredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 4. Förslag till åtgärd er för textilforskningens ordnande. Hseggström. 82 s. H. 12. Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stödjande av den privata motorlösa flygningens och modellflygningens utveckling. Beckman. 77 s. Fö. 13. Besparingsberedningens slututlåtande. Marcus. 15S s. Fi. 14. Betänkande angående åtgärder mot spekulation i vattenkraft. Norstedt. 79 s. Ju. 15. Utredning och förslag angående statsbidrag till social hemhjälpsvcrksamhet. Beckman. 87 s. S. 16. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 5. Förslag till åtgärder för järn- och metallforskningens ordnande. Hseggström. 79 s. H.

•

17. Tillströmningen till de fria fakulteterna och arbetsförhållandena närmast efter avlagd examen samt militärtjänstgöringens inverkan på universitetsoch högskoleungdomens studier och ekonomiska förhållanden. Norstedt. 145 s. S. 18. Utredning och förslag angående planmässigt sparande för familjebildning och statens bosättningslån. Beckman. 68 s. S. 19. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 2. Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m. Idun. 81 s. E. 20. Betänkande med förslag angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet i riket. Beckman. 182 s. S. 21. Betänkande med förslag till reglering av det militära arvodesväsendet. Beckman 165 s. Fl.

förteckning

22. Utredning rörande dén tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 6. Förslag till åtgärder för den geotekniska forskningens ordnande. Hseggström. 65 s. II. 23. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. Norstedt. 170 s. Fi. 24. Betänkando med förslag till lag om redovisningsmedel m. m. Norstedt. 77 s Ju. 25. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 3. Tiden juli 1941—juni 1942. Idun. 528 s. Fo. 26. Ladugårdsbyggnadssakkunniga. Meddelande nr 1. Djurstallars planering, värmehushållning och ventilation. Rydahl. 153 8. Jo. 27. Betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet (folkskyddslag) m. m. Beckman. 406 s. S. 28. Betänkande med förslag angående den statliga statistikens organisation m. m. Marcus. 146 s. Fi. 29. Betänkande rörande siunesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn. Norstedt. 161 s. S. 30. Stadsplaneutredningen 1942. 2. Förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan. Norstedt. 77 s. Ju. 31. Utredning med förslag angående reglering av den territoriella församlingsindelningen i Göteborg. Av E. Schalling. Hseggström. 118 s., 2 kartor. E. 32. Betänkande med förslag till hamnförordning. Norstedt. 101 s. II. 33. Betänkande rörande reglering av löner och tjänste• förhållanden m. m. för lärarpersonal vid statsunderstödda sinnesslöskolor. Norstedt. 72 s. S. 34. Betänkande med utredning och förslag angående den högre tekniska undervisningen Heeggström. 447 s. K. 35. Tabellbilaga till betänkande med utredning och förslag angående den högre tekniska undervisningen. Hseggström. 155 s. E. 36. Bihang 1 till betänkande med utredning och förslag angående den högre tekniska undervisningen, innehållande förslag angående läroämnen, lärarbefattningar samt läro- och timplaner vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. Av H. Kreuger och S. Hultin. Hseggström. 215 s. E. 37. Bihang 2 till betänkande med utredning och förslag angående den högre tekniska undervisningen, innehållande förslag angående byggnader samt utrustning och möblering för tekniska högskolan i Stockholm samt Chalmers tekniska högskola. Av H. Kreuger och S. Hultin. Heeggström. 131 s. E. 38. Handledning rörande tillämpningen av administrativa fullmaktslagen. Beckman. 36 s. S. 39. Utredning angående Norrlands näringsliv. Idun. (2), 196 s., 1 karta. Jo. 40. Statliga cementbestämmelser av år 1943. Norstedt. 8 s. K. 41 Betänkande med utredning och förslag angående läkarutbildningen. 2. Fortsättnings-och repetitionskurser för läkare. Thule. 55 s. E. 42. Betänkande med förslag till militär moratonelag m. m. Beckman. 115 s. Fi. 43 Kommunalskatteberedningen. Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. Del 3. Den kommunala skatteutjämningen. Marcus..526 s. Fi.

Anm.

jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offent, (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

i yttre

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1943: 43 FINA N S D E P A R T E M E N T E T

KOMMUNALSKATTEBEREDNINGEN

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG

TILL

OMLÄGGNING AV DEN KOMMUNALA BESKATTNINGEN M. M. DEL

III

DEN KOMMUNALA SKATTEUTJÄMNINGEN

STOCKHOLM ISAAC MARCUS

1943 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 429059

Till

KONUNGEN.

Harmed får kommunalskatteberediiingen, som den 24 januari 1936 tillsatts av Eders Kungl. Maj:t med uppdrag att verkställa utredning angående den kommunala beskattningen och därmed sammanhängande frågor, i under-

dånighet såsom del III av sitt betänkande avlämna redogörelse för beredningens utredning och förslag angående den kommunala skatteutjämningen. Vid utarbetandet av denna del av betänkandet har såsom sekreterare tjänstgjort beredningens ledamot, landskamreraren C. J. Bergstedt. Det statistiska materialet har sammanställts och redigerats av beredningens statistiker O. östman, vilken jämväl verkställt för beredningens ståndpunktstagande erforderliga utredningar i olika frågor och tagit del i utarbetandet av beredningens förslag. För beredningens behandling av frågan om skatteutjämningsbidrag till kommuner och därmed sammanhängande spörsmål har redaktören, filosofie licentiaten A. Vänner verkställt vissa statistiska undersökningar. Efter förordnande av chefen för finansdepartementet hava beträffande i denna del av betänkandet behandlade frågor följande personer såsom sakkunniga biträtt beredningen, nämligen t. f. byråchefen, filosofie doktorn T. Jerneman vid behandlingen av frågan om grunderna för beviljandet av skatteutjämningsbidrag, landstingsdirektören G. 0. L. Beijbom vid behandlingen av frågor om landstingens uppgifter och därmed sammanhängande spörsmål samt kommunalborgmästaren H. K. Hjelmberg vid behandlingen av vissa frågor rörande församlingarnas utgifter jämte därmed sammanhängande spörsmål. Genom remiss den 22 november 1938 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt beredningen att avgiva utlåtande över 1938 års pensionärsbostadssakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande statsbidrag till anordnande av bostäder åt åldringar och änkor i s. k. pensionärshem. Underdånigt utlåtande har avgivits den 19 januari 1939. Genom remiss den 12 september 1940 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt beredningen att avgiva utlåtande över folkskolans besparingssakkunnigas betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet m. m. Underdånigt utlåtande har avgivits den 14 november 1940. Genom remiss den 5 januari 1943 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt beredningen att avgiva utlåtande över socialvårdskommitténs betänkande VI: Utredning och iförslag angående socialvårdens organisation m. m. Underdånigt utlåtande har avgivits den 13 april 1943. På begäran av kommittén för utredning angående den straffrättsliga behandlingen av lättjefulla förbrytare m. m. har beredningen den 5 april 1938 avgivit yttrande över vissa delar av en inom kommittén utarbetad promemoria jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga. För att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade uppdraget h a r Eders Kungl. Maj:t till beredningen bl. a. överlämnat: 1) riksdagens skrivelse den 7 juni 1935 (nr 298) med anhållan bl. a. om undersökning rörande sådan ändring i förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner att vid beräkning av skattetrycket behörig hänsyn skulle tagas till kommunernas utgifter för folkpensioneringen;

5 2) en till Kungl. Maj:t ställd, den 18 januari 1937 dagtecknad skrift från Svenska landskommunernas förbund med hemställan om sådan ändring av bestämmelserna om understöd av skatteutjämningsmedel att dylikt understöd måtte kunna tillgodokomma jämväl den som blivit föremål för eftertaxering; samt 3) en till Kungl. Maj:t ställd, den 18 november 1937 dagtecknad skrift från Gotlands läns landstings förvaltningsutskott med hemställan om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av skatteutjämning och skattelindring för landsting. Chefen för finansdepartementet har i enahanda syfte till beredningen bl. a. överlämnat: 1) en av Svenska stadsförbundets finansråd den 7 maj 1936 gjord framställning angående grunderna för beviljande av understöd av skatteutjämningsmedel; 2) en den 6 juli 1941 dagtecknad skrift från kommunalkamreraren J. G. F. Berje med förslag till nytt skatteutjämningssystem; samt 3) Svenska stadsförbundets finansråds yttrande den 6 maj 1942 i anledning av ansökningar från vissa städer om understöd av skatteutjämningsmedel. Riksdagens utskott hava vid behandlingen av väckta motioner i ett flertal frågor hänvisat till att dessa varit föremål för beredningens överväganden och fördenskull kunde väntas erhålla sin lösning genom de förslag beredningen komme att framlägga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har med skrivelse den 25 augusti 1937 till beredningen överlämnat en inom länsstyrelsen verkställd undersökning angående skattetrycket i norra Bohusläns landskommuner. Till beredningen hava vidare inkommit framställningar från kommuner och andra sammanslutningar rörande i denna del av betänkandet behandlade frågor. Stockholm den 19 augusti 1943. Underdånigst A. J. BÄRG.

ABEL ANDERSSON. GUSTAF VELÄNDER.

CARL BERGSTEDT.

O. E. SANDBERG. OSC. WERNER.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till lag o m

ändring i vissa

d e l a r a v lagen den 14 juni 1918 ( n r 422) o m fattigvården.

Härigenom förordnas, att 40 §, 41 § 2 mom., 52 § 1 mom., 59 § och 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 40 §. 1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig person, och äro ej sådana omständigheter för handen, att gottgörelse för vården skall utgå enligt vad i 60 § sägs, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt, att för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå gottgörelse av staten. Lag samma ändamålet godkänd. 1 fråga motsvarande tillämpning, såvida icke Konungen annorlunda förordnar. 2 mom. Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, beretts vård å vederbörligen godkänd sinnessjukanstalt, vilken tillhör stad, som deltager i landsting, eller landskommun, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av staten erhålla gottgörelse för hälften av vårdkostnaden, till beloppet bestämd på sätt i 1 mom. sägs. Konungen eller den myndighet, som Konungen därtill förordnar, äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga. 3 mom. Har person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, i vederbörlig ordning förklarats berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men saknas utrymme för hans mottagande å sådan anstalt, då äger för tid, varunder den sjuke erhåller enskild vård, som vid prövning i den ordning Konungen bestämt befinnes tillfreds1

Senaste lydelse av 52 § 1 mom. och 59 § se SFS 1926: 202, av 40 § och 41 § 2 mom. se SFS 1927:208 samt av 61 § 1 mom. se SFS 1936:265.

8 ställande, det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av staten bekomma gottgörelse för vården. Ersättning utgår vården upphörde. Ersättningens belopp den vårdade. Konungen äger dock förordna, att ersättning skall utgå efter andra grunder. Vad nu vården upphörde. 41 §. 2 mom. Därest av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, upprättas anstalt för personer, som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas. Har sådan vård lämnats eller har fattigvårdssamhälle åt fattiga sjuka, varom här är fråga, å särskild, samhället eller annan tillhörig, anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt för ändamålet anordnad särskild avdelning, vilken står under läkares tillsyn, berett vård, som av förste provinsialläkare intygas vara tillfredsställande, äger det samhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden, av staten erhålla gottgörelse för hälften av vårdkostnaden, till beloppet bestämd på sätt i 40 § 1 mom. sägs. Konungen eller den myndighet, som Konungen därtill förordnar, äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de villkor, som kunna befinnas lämpliga. 52 §. 1 mom. Har fattigvårdsstyrelse lämnat fattigvård, för vilken den vill söka ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av staten, skall styrelsen ofördröjligen genom förhör med den nödställde eller andra, som kunna meddela upplysning i ämnet, införskaffa ingående utredning rörande a) den nödställdes och civilstånd, b) fattigvårdsbehovet anledningen därtill, c) fattigvård, som förut åtnjutit, d) senaste mantalsskrivningsort hemortsrätt, samt e) personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, ävensom deras ekonomiska ställning och förmåga att ersätta lämnad fattigvård. Vid dylikt egna tillgångar. Är den eller föräldrar. De erhållna — — — förhöret hållits. Därest uppgift i protokollet. 59 §. Gottgörelse av staten för vårdkostnad, varom i 40, 41 och 42 §§ förmäles, skall sökas hos Konungens befallningshavande före utgången av året efter det då kostnaden av fattigvårdssamhället utgivits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till gottgörelse för den kostnad skall anses förfallen. Har fråga om skyldighet att vidkännas kostnaden varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen eller talan mot enskild, skall talan väckas före utgången

9 av året efter det då Konungens befallningshavandes utslag eller beslut i ersättningsfrågan vunnit laga kraft mot samhället eller, om utslaget eller beslutet överklagats, efter det då kammarrättens utslag blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet. Vid ansökningen skola fogas följande handlingar: a) avskrift av enligt 52 §; b) specificerad uppgift kassaförvaltare; samt c) utredning rörande de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, samt redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utbekommande av ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av enskild person, därvid i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra bifogas och, för den händelse åtgärd ej vidtagits mot enskild ersättningsskyldig, anledningen därtill uppgivas. Konungen må dock annorlunda förordna beträffande beskaffenheten av de handlingar, som skola fogas vid ansökning. Sedan Konungens befallningshavande granskat inkommen ansökning samt genom sökanden införskaffat eller själv låtit införskaffa den ytterligare utredning, som må vara behövlig, meddelar Konungens befallningshavande beslut i ersättningsfrågan. 61 §. 1 mom. Vill fattigvårdsstyrelse erhålla gottgörelse av staten för fattigvård, varom i 60 § sägs, göres ansökning därom hos Konungens befallningshavande för varje år inom februari månad året efter det, då fattigvården av fattigvårdssamhället utgivits. Har fattigvårdsstyrelsen fattigvårdsstyrelsen delgivet. Vid ansökningen skola fogas följande handlingar: a) avskrift av enligt 52 §; b) specificerad uppgift kassaförvaltare; samt c) redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utrönande av de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, eller för utbekommande av ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller enskild person, därvid i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra bifogas och, för den händelse åtgärd ej vidtagits mot enskild ersättningsskyldig, anledningen därtill uppgivas. Om ansöknings behandling gäller vad i 59 § sista stycket stadgas. Konungens befallningshavandes beslut i anledning av inkommen ansökning, varom i denna paragraf är fråga, skall vara meddelat före den 1 nästföljande maj. Konungen må ske kan. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945; dock att äldre bestämmelser skola gälla i fråga om fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft.

10 Förslag till lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v 63 o c h 65 §§ lagen den 6 juni 1924 ( n r 361) o m samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Härigenom förordnas, att 63 och 65 §§ lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 63 §. Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård i fall, som avses i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft utgift för sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattigvård utgår, äger kommunen i förhållande till staten den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle. För utgift av staten. 65 §. I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun eller staten för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av skyldighet att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å tid för anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården, med iakttagande dock, att vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla barnavårdsnämnd och kommun. Vad nu 22 § d). I avseende om fattigvården. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e gottgörelse till städer, s o m ej deltaga i l a n d s ting, för v i s s a fattigvårds- och b a r n a v å r d s k o s t n a d e r . Härigenom förordnas som följer: 1 §• Stad, som ej deltager i landsting, skall, där staden äger rätt till sådan gottgörelse av staten, som avses i 40, 41 eller 42 § lagen om fattigvården eller 63 § lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd, erhålla gottgörelse med 1

Senaste lydelse av 63 och 65 §§ se SFS 1934: 204.

11 60 öre för dag och vårdtagare; dock att för vård, varom i 40 § 2 mom. och 41 § 2 mom. förstnämnda lag sägs, gottgörelsen skall utgöra 30 öre för vårddag. Gottgörelse skall utgå med belopp, som nu sagts, ändock att stad ägt uppbära pension, understöd eller annat bidrag för vården.

2§. Gottgörelse, varom förmäles i 1 §, må för kalenderår räknat icke åtnjutas för större antal vårddagar än 2 000 för varje fullt 1 000-tal invånare, som stad haft vid årets början. Är antalet vårddagar större, skall gottgörelse i första hand utgå för vårddagar, som berättiga till den högre ersättningen. 3 §. Vid ansökning om gottgörelse enligt 1 § skola fogas följande handlingar: a) avskrift av protokoll över förhör enligt 52 § lagen om fattigvården; b) uppgift särskilt för varje understödstagare om antalet vårddagar, för vilka gottgörelse sökes, och om vårdens beskaffenhet; skolande uppgiften vara till riktigheten styrkt av fattigvårdsstyrelsens ordförande eller kassaförvaltare; samt c) utredning rörande de personers hemortsrätt, ansökningen gäller. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag till l a g o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v l a g e n d e n 2 maj 1919 ( n r 283) o m lindring i de m i n d r e b e m e d l a d e s k o s t n a d e r för v å r d a v sinnessjuka, s i n n e s s l ö a o c h fallandesjuka. Härigenom förordnas, att 1, 4 och 8 §§ lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1§Åtnjuter sinnessjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård enligt 1 § i lagen om fattigvården, dock är att anse såsom mindre bemedlad, vård mot billigaste avgift å sinnessjukhus, tillhörigt staten, landsting eller stad, som ej deltager i landsting, och har han under de senaste tio åren vårdats å dylikt sjukhus i sammanlagt två år eller därutöver, eller har sinnessjukdomen eljest oavbrutet fortfarit under minst tre år, då skall lindring i kostnaden för sinnessjukvården beredas på sätt här nedan sägs.

12 4 §•

Har fattigvårdssamhälle berett person, som enligt denna lag äger åtnjuta lindring i kostnaden för sinnessjukvård, sådan lindring, och har fattigvårdssamhället icke på grund av stadgandet i 5 § här nedan kunnat av den, som åtnjutit lindringen, återfå vad sålunda bekostats, då äger fattigvårdssamhället att därför utfå gottgörelse av staten. Om sökande fattigvården stadgats. 8 §.

Vad i denna lag finnes föreskrivet angående beredande av lindring i kostnaden för sinnessjukvård gäller även beträffande vård av sinnesslöa och fallandesjuka å staten, landsting eller stad, som ej deltager i landsting, tillhöriga sinnessjukhus eller anstalter för sinnesslöa eller å sådana enskilda anstalter för sinnesslöa eller fallandesjuka, vilka åtnjuta statsbidrag eller blivit för ändamålet vederbörligen godkända; dock att angiven tid. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945; dock att äldre bestämmelser skola gälla i fråga om lindring i mindre bemedlades vårdkostnader, som beretts före lagens ikraftträdande.

Förslag till l a g o m ä n d r a d l y d e l s e av 13 och 40 §§ l a g e n den 28 juni 1935 (nr 434) o m f o l k p e n s i o n e r i n g . Härigenom förordnas, att 13 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 13 §. Till pensionskostnaderna av kommunerna. Varje kommun bidrager med i denna paragraf föreskriven allmän andel och, i förekommande fall, ortsandel av tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av kommunens pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven skall bidraga med nämnda andelar av ök1

Senaste lydelse av 13 och 40 §§ se SFS 1937:163.

13 ningen. Är pensionsnämnd ökningen söktes. Minskas tilläggspension, till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag för var sin del, skola dessa kommuner bidraga till så stora delar av den återstående tilläggspensionen som framgår av förhållandet mellan de delbelopp, till vilka kommunerna tidigare lämnat bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Angående tid av Konungen. Den allmänna andelen i kostnaden för visst år för tilläggspension eller ökning därav skall utgöra en åttondel för kommuner, vilkas underlag för allmän kommunalskatt motsvarar ett så stort antal skattekronor per invånare som Konungen efter riksdagens hörande bestämmer. Har kommun annat underlag för allmän kommunalskatt än nu sagts, skall dess allmänna andel bestämmas till den kvotdel, som erhålles genom att dela en åttondel av antalet skattekronor per invånare med det av Konungen på nyss angivet sätt bestämda talet. Den allmänna andelen må dock ej överstiga hela kostnaden eller skillnaden mellan kostnaden och sådan ortsandel därav, varom i nästföljande stycke sägs. Vid bestämmande av kommuns allmänna andel i kostnaden för visst år skola såsom dess underlag för allmän kommunalskatt anses de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda taxeringslängd för året påförts de till kommunen skattskyldiga, samt hänsyn tagas till antalet invånare vid årets början. Ortsandelen i kostnaden för tilläggspension eller ökning därav skall utgöra för orter tillhörande ortsgrupp 2 tre fyrtiondelar; för orter tillhörande ortsgrupp 3 en åttondel; dock att, därest Stockholm eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens ortsandel skall utgöra sju fyrtiondelar. Staten bidrager från folkpensioneringsfonden. 40 §. Den, som Påföljd enligt

500 ». bestämmelserna ändrats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945; dock att äldre bestämmelser skola gälla i fråga om bidrag till tilläggspensioner, som utgått för tid före lagens ikraftträdande.

14 Förslag till l a g o m ä n d r a d l y d e l s e av 14 § lagen den 18 juni 1937 (nr 382) o m barnbidrag. Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 14 §. Kostnaderna för av kommunerna. Varje kommun tillskjuter i denna paragraf föreskriven allmän andel och, i förekommande fall, ortsandel i kostnaderna för barnbidrag till barn, som efter prövning av kommunens pensionsnämnd förklarats äga rätt till sådant bidrag; dock att, där barnbidrag blivit ökat, den kommun, vars pensionsnämnd prövat ärendet rörande ökningen, skall tillskjuta nämnda andelar av ökningen. Är pensionsnämnd ökningen söktes. Minskas barnbidrag, till vilket två eller flera kommuner lämna tillskott för var sin del, skola dessa kommuner bidraga till så stora delar av det återstående barnbidraget som framgår av förhållandet mellan de delbelopp, till vilka kommunerna tidigare lämnat tillskott. Varje kommuns tillskott uträknas av pensionsstyrelsen. Den allmänna andelen i kostnaden för visst år för barnbidrag eller ökning därav skall utgöra en åttondel för kommuner, vilkas underlag för allm ä n kommunalskatt motsvarar ett så stort antal skattekronor per invånare som Konungen efter riksdagens hörande bestämmer. Har kommun annat underlag för allmän kommunalskatt än nu sagts, skall dess allmänna andel bestämmas till den kvotdel, som erhålles genom att dela en åttondel av antalet skattekronor per invånare med det av Konungen på nyss angivet sätt bestämda talet. Den allmänna andelen må dock ej överstiga hela kostnaden eller skillnaden mellan kostnaden och sådan ortsandel därav, varom i nästföljande stycke sägs. Vid bestämmande av kommuns allmänna andel i kostnaden för visst år skola såsom dess underlag för allmän kommunalskatt anses de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda taxeringslängd för året påförts de till kommunen skattskyldiga, samt hänsyn tagas till antalet invånare vid årets början. Ortsandelen i kostnaden för barnbidrag eller ökning därav skall utgöra för orter tillhörande ortsgrupp 2 tre fyrtiondelar; för orter tillhörande ortsgrupp 3 en åttondel; dock att, därest Stockholm eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens ortsandel skall utgöra sju fyrtiondelar. Återstående kostnad av staten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945; dock att äldre bestämmelser skola gälla i fråga om kommuns tillskott till barnbidrag, som utgått för tid före lagens ikraftträdande.

15 Förslag till förordning a n g å e n d e fastställande av det s k a t t e k r o n t a l , s o m skall l ä n d a till efterrättelse v i d b e s t ä m m a n d e av k o m m u n s bidrag till k o s t n a d e r n a för t i l l ä g g s p e n s i o n e r o c h barnbidrag. Härigenom förordnas, att det antal skattekronor per invånare, vid vilket kommuns allmänna andel i kostnaderna för tilläggspension och barnbidrag enligt bestämmelserna i 13 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering och 14 § lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag utgör en åttondel, skall vara 10. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e inbetalning av k o m m u n e r n a s a n d e l a r i tilll ä g g s p e n s i o n e r enligt lagen d e n 28 juni 1935 (nr 434) o m f o l k p e n s i o n e r i n g m. m. Härigenom förordnas som följer: 1 §• De andelar i kostnaden för tilläggspensioner jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering och understöd enligt förordningen samma dag (nr 435) om invalidunderstöd, vilka det åligger kommun att för visst år gälda, skola efter årets utgång inbetalas till pensionsstyrelsen inom en månad efter det styrelsen lämnat kommunen uppgift om det belopp, som skall erläggas. Vad i första stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om inbetalning av kommuns andelar i kostnaden för barnbidrag enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag och i kostnaden för pensionstillägg, som utgår enligt övergångsbestämmelse till lagen den 18 juni 1937 (nr 385) angående upphävande av 43 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering. 2 §.

Inbetalning av belopp, varom förmäles i 1 §, skall verkställas antingen medelst inbetalning å pensionsstyrelsens härför avsedda postgirokonto eller genom beloppets insättande hos något av riksbankens kontor å statsverkets checkräkning för pensionsstyrelsen: medelsförvaltningen. Insättning i riks-

IG banken må jämväl, på kommunens eget äventyr, ske genom beloppets insändande till riksbankskontor med posten i betalt brev. Vid insättning i riksbanken skola avlämnas, förutom för riksbankens bokföring erforderlig insättningsnota, dubbla reversal å det insatta beloppet. Av dessa reversal skall det ena med åtecknat kvitto av riksbanken till insättaren omedelbart återställas eller, om insändande skett i brev, med posten återsändas, och det andra, försett med åtecknat bevis att beloppet tillgodoförts statsverkets checkräkning, genom riksbankens försorg överlämnas till styrelsen. 3 §.

Uraktlåter kommun att inom föreskriven tid inbetala belopp, som avses i denna kungörelse, åligger det kommunen att å beloppet gälda ränta efter fyra procent om året från den dag, då inbetalningen senast skolat verkställas, till och med den dag, då inbetalning äger rum. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1946, från och med vilken dag kungörelsen den 5 november 1937 (nr 923) angående inbetalning av landstingens och kommunernas andelar i tilläggspensioner enligt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering m. m. skall upphöra att gälla.

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ändrad l y d e l s e av 5 § k u n g ö r e l s e n d e n 22 juni 1939 ( n r 462) o m statsbidrag till anordnande a v p e n s i o n ä r s h e m . Härigenom förordnas, att 5 § kungörelsen den 22 juni 1939 om statsbidrag till anordnande av pensionärshem 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 5 §. Statsbidrag må skall förläggas. Till övriga kunna skattas. Procentsatsen för statsbidrag bestämmes med hänsynstagande till underlaget för allmän kommunalskatt och invånarantalet i den kommun, för vilken hemmet avses. Statsbidrag skall utgå dels med 25 procent, dels ock därutöver med sex tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed kommunens underlag för allmän kommunalskatt understiger 10 skattekronor per 1

Senaste lydelse av 5 § se SFS 1942: 573.

invånare. Vid procentsatsens fastställande skall hänsyn tagas till antalet invånare i kommunen vid början av kalenderåret före det, under vilket beslut om beviljande av statsbidrag meddelats, och skola såsom kommunens underlag för allmän kommunalskatt anses de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda taxeringslängd för förstnämnda kalenderår påförts de till kommunen skattskyldiga. Där särskilda ovan sagts. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944; dock att beträffande statsbidrag till anordnande av pensionärshem, varom ansökan i behörig ordning dessförinnan inkommit till statens byggnadslånebyrå, tidigare bestämmelser skola gälla.

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i v i s s a delar a v k u n g ö r e l s e n d e n 6 m a r s 1936 (nr 45) a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till b y g g n a d e r för f o l k s k o l e v ä s e n d e t . Härigenom förordnas, att § 4, § 9 mom. 2 och 3, § 13 samt § 14 mom. 1 kungörelsen den 6 mars 1936 angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: § 4.

Byggnadsbidrag för ifrågavarande ändamål utgår för redovisningsår (den 1 juli—den 30 juni) i förhållande till de bidragsunderlagsbelopp, som enligt vad i § 9 mom. 3 sägs belöpa å redovisningsåret. Bidrag utgår å vederbörande bidragsunderlagsbelopp med en fjärdedels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed skoldistriktets underlag för allmän kommunalskatt för redovisningsåret understiger 40 skattekronor per invånare. Vid bidragets bestämmande skola såsom underlag för allmän kommunalskatt för visst redovisningsår anses de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda taxeringslängd för det närmast före redovisningsårets början tilländalupna kalenderåret påförts de till skoldistriktet skattskyldiga, samt hänsyn tagas till antalet invånare i distriktet vid samma kalenderårs början. #

1 Senaste lydelse av § 13 se SFS 1940: 431, av § 14 mom. 1 se SFS 1942: 625 samt av § 9 mom. 2 se SFS 1943:398.

2—429059.

18 § 9. 2. Sedan protokollet och övriga handlingar inkommit till länsstyrelsen samt skoldistriktet, där länsstyrelsen finner sådant erforderligt, beretts tillfälle att yttra sig i anledning av protokollets innehåll, har länsstyrelsen att meddela beslut i fråga om byggnadsarbetenas godkännande och att, därest desamma godkännas, tillika bestämma bidragsunderlaget samt, i den mån så kan ske, byggnadsbidragets belopp och ordningen för dess utbetalande enligt bestämmelserna i mom. 3. Länsstyrelsens beslut — — — och folkskolinspektören. 3. Bidragsunderlaget skall av länsstyrelsen fördelas med lika belopp på tjugufem redovisningsår, räknat från och med det redovisningsår, då byggnadsarbetena godkänts, dock att det å första året belöpande bidragsunderlagsbeloppet skall jämkas, så att den återstående bidragsunderlagssumman är jämnt delbar med 24. Så snart länsstyrelsens i mom. 2 omförmälda beslut vunnit laga kraft, skall det första årsbidraget utanordnas. övriga årsbidrag skola utan särskild rekvisition bestämmas till beloppet och utbetalas i samband med utbetalningen av skoldistriktet tillkommande underhålls- och materielbidrag för de redovisningsår, varå årsbidragen belöpa. § 13. Till underhåll av undervisningslokaler ävensom för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel äger skoldistrikt åtnjuta årligt underhålls- och materielbidrag. Bidrag utgår för varje lokal, som tillhör distriktet, med 25 öre för vart fullt tiotal skatteören, varmed skoldistriktets underlag för allmän kommunalskatt för vederbörande redovisningsår understiger 20 skattekronor per invånare. För varje av distriktet förhyrd lokal utgår bidrag med 12 öre för vart sådant tiotal skatteören som nyss sagts. Beträffande skoldistrikts underlag för allmän kommunalskatt och invånarantal skall gälla vad i § 4 stadgats. Här ifrågavarande bidrag utgår för klassrum, specialrum, gymnastikrum, slöjdsalar och rum för undervisning i hushållsgöromål. Bidrag må åtnjutas allenast för sådan lokal, som användes för sitt ändamål, dock att, om lokalen varit i bruk endast under en del av redovisningsåret, bidrag för det året utgår oavkortat. Såsom villkor — folkskolinspektören godkänner. § 14. 1. Tjänstebostadsbidrag skall motsvarande hyresavdraget. Tjänstebostadsbidraget utgår för år räknat för ordinarie manlig folkskollärare med 1 krona 20 öre, för ordinarie kvinnlig folkskollärare med 90 öre samt för annan lärare med 60 öre för varje fullt tiotal skatteören, varmed skoldistriktets underlag för allmän kommunalskatt för vederbörande redo-

19 visningsår understiger 20 skattekronor per invånare. Beträffande skoldistrikts underlag för allmän kommunalskatt och invånarantal skall gälla vad i § 4 stadgats. Där distriktet erlagda hyran. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944; dock att tidigare bestämmelser skola gälla dels beträffande bidrag till byggnadsarbeten, varom ansökan i behörig ordning ingivits till vederbörande folkskolinspektör före nämnda dag, dels ock beträffande underhålls- och materielbidrag samt tjänstebostadsbidrag för redovisningsår, som gått till ända före denna dag.

Förslag till k u n g ö r e l s e o m ä n d r a d l y d e l s e a v 1 o c h 8 §§ k u n g ö r e l s e n d e n 8 maj 1942 (nr 262) a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till a n o r d n a n d e a v skolbarnsbespisning. Härigenom förordnas, att 1 och 8 §§ kungörelsen den 8 maj 1942 angående statsbidrag till anordnande av skolbarnsbespisning 1 skola erhålla ändrad lydelse p å sätt nedan angives:

Skoldistrikt på landsbygden, vilket anordnar skolbarnsbespisning, må kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna härför, under förutsättning dels att inom distriktet behov av sådan bespisning föreligger med hänsyn till antalet barn från hem med svag ekonomisk ställning, antalet barn med lång skolväg, rådande arbetslöshet eller annan därmed jämförlig omständighet, dels ock att distriktet med hänsyn till det kommunala skattetrycket eller underlaget för allmän kommunalskatt är i behov av statsbidrag till bestridande av nämnda kostnader eller eljest p å grund av särskilda omständigheter finnes böra erhålla sådant bidrag. Statsbidrag må bestämda åldern. 8 §. Vad i denna kungörelse stadgas om skoldistrikt på landsbygden skall äga tillämpning även beträffande skoldistrikt i stad, dock med iakttagande av att vid prövning av skoldistriktets behov av statsbidrag till bestridande av kostnaderna för bespisningen hänsyn skall tagas, förutom till det kommunala skattetrycket och skatteunderlaget, även till distriktets ekonomiska ställ1

Lydelsen av 8 § se SFS 1943: 537.

20 ning i övrigt, att länsstyrelsen vid avgivande av förslag, som avses i 4 §, skall särskilt angiva i vad mån statsbidrag anses böra tillerkännas skoldistrikt i stad, samt att statsbidraget icke m å utgå med högre procent av de verkliga kostnaderna eller med större belopp än Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämt. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag till förordning a n g å e n d e statsbidrag till s k a t t e t y n g d a k o m m u n e r . Härigenom förordnas som följer: 1

§• För lättande av skattetrycket inom kommunområde må av därtill avsedda medel utgå statsbidrag under de villkor och i den utsträckning här nedan stadgas. Med kommunområde förstås i denna förordning landsting, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt, församling, kommun och municipalsamhälle, så ock del av sådan kommunal samfällighet, därest den jämväl ingår i kommunal samfällighet, som den återstående delen av samfälligheten ej tillhör. Ansökning om statsbidrag skall göras av den kommunala samfällighet, varav det skattetyngda kommunområdet består eller utgör del; dock att, där fattigvårdssamhälle, skoldistrikt eller församling sammanfaller med kommun, ansökning skall göras av kommunen jämväl för sådan samfällighet. 2 §•

Frågor om tilldelning av statsbidrag enligt denna förordning skola behandlas av en särskild nämnd (skatteutjämningsnämnden). Nämnden skall bestå av fem i kommunalförvaltning kunniga och förfarna personer. Sakkunskap rörande såväl lands- som stadskommuner bör vara företrädd inom nämnden. Nämnden bör vara så sammansatt, att den i möjligaste mån är förtrogen med förhållandena inom olika delar av landet. Nämndens ledamöter, ävensom särskilda suppleanter för envar av dem, utses av Kungl. Maj:t för en tid av fem år. Kungl. Maj:t förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden och en annan att vid förfall för denne tjänstgöra såsom ordförande. Såsom nämndens beslut skall gälla den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal den som biträdes av ordföranden. Beslut m å ej

21 fattas, med mindre fyra ledamöter eller suppleanter för dem deltaga i avgörandet. Ej m å ledamot eller suppleant deltaga i beslut, vilket rör kommunal samfällighet, varav han är medlem. Närmare föreskrifter om nämndens verksamhet utfärdas av Kungl. Maj:t. 3 §.

För att statsbidrag skall utgå erfordras, att den landstingsskatt och den kommunalskatt, som vederbörande landsting, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt, församling, kommun och municipalsamhälle under det löpande året beslutat till uttaxering, tillhopa föranlett ett skattetryck överstigande åtta kronor för skattekrona. 4 §.

Vid beräkning av det i 3 § angivna skattetrycket skall iakttagas följande: a) Har vederbörande landsting, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt, församling, kommun eller municipalsamhälle till täckande av sina utgifter icke eller blott delvis använt därför tillgängliga inkomster, skall endast den uttaxering tagas i beräkning, som skulle hava erfordrats, därest samtliga nämnda inkomster använts för dylikt ändamål. b) Ingå bland landstingets, fattigvårdssamhällets, skoldistriktets, församlingens, kommunens eller municipalsamhällets utgifter andra än sådana som avse allmännyttiga ändamål, vilka det åligger vederbörande samfällighet att främja eller vilka icke utan allvarliga olägenheter kunna tillgodoses på annat sätt än genom samfällighetens verksamhet, skall allenast den uttaxering tagas i beräkning, som skulle hava erfordrats, därest dylika andra utgifter icke medräknats vid uttaxeringens bestämmande. c) Har beräknat statsbidrag enligt denna förordning upptagits såsom inkomst vid bestämmande av uttaxeringen av skatt till kommunal samfällighet, skall uttaxeringen jämkas till det belopp, som skulle hava erfordrats, därest bidraget ej medräknats vid uttaxeringens bestämmande. 5 §. 1 mom. Angående tilldelning av bidrag för lättande av skattetrycket inom kommunområde tillhörande annan kommunal samfällighet än sådan, som enbart omfattar stad, köping eller del därav, skall gälla följande: a) Bidrag beräknas för varje inom kommunområdet till särskild kommunal samfällighet utgående skatt, vars underlag understiger sju skattekronor per invånare, i förhållande till den del av skattens tryck, som med nedan föreskriven ordningsföljd inom det sammanlagda skattetrycket överskjuter 8 kronor för skattekrona, om skattens underlag ej uppgår till 3 skattekronor per invånare, 9 » » T> , » u n d e r l a g e t u p p g å r till 3 m e n ej 4 » » > , 10

1 1 » 1 2 »

»

>

>

» »

>

,

»

j>

»

> * , >

* >

» » 5 > » 6 i > 6 » » 7

>

>

J

>

>

»

r> »

» »

s , samt » .

22 Vid bedömande i vad mån skatt till kommunal samfällighet överskjuter något av angivna skattetryck, skola de olika skatterna anses ingå i det sammanlagda skattetrycket i följande ordning nedifrån räknat: skatt till landsting, skatt till fattigvårdssamhälle, skatt till skoldistrikt, skatt till församling, skatt till kommun och skatt till municipalsamhälle. Å överskjutande tryck av viss skatt utgår bidrag med en och en fjärdedels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed skattens underlag understiger ett antal skattekronor per invånare av 3, såvitt angår den del av skattetrycket som överstiger 8 men ej 9 kronor för skattekrona, 4, 5, 6,

» >

> » »

» » >

» » »

> » »

T

> »

» » »

i > »

9 10 11

» > >

i> 1 0 » 11 »12

» •>

» > »

7,

»

»

»

»

»

»

»

»

12 kronor för skattekrona;

» » »

, , , samt

dock att bidrag ej må utgå med mer än 60 procent å någon del av skattetrycket. Vid bidragens bestämmande skall såsom underlag för viss skatt anses det antal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda taxeringslängd för det löpande året påförts de till vederbörande kommunala samfällighet skattskyldiga, samt hänsyn tagas till antalet invånare i samfälligheten vid årets början. b) Kan skattetrycket anses hava väsentligen förorsakats därav att vederbörande landsting, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt, församling, kommun eller municipalsamhälle under det löpande året eller någotdera av de två nästföregående åren antingen vidtagit anstalter, vilka icke varit av trängande behov påkallade eller vilka vållat avsevärt högre kostnader än som varit nödvändigt, eller ock beslutat uttaxering för täckande av utgifter, vilka enligt normal hushållning bort bestridas med lånemedel eller eljest annorledes än med uttaxerade medel, eller finner skatteutjämningsnämnden eljest särskilda skäl föreligga, må ansökan om bidrag avslås eller bidraget nedsättas till lägre belopp än i a) sägs. c) På skatteutjämningsnämnden ankommer att, där särskilda skäl därtill äro, bevilja högre bidrag än i a) sägs. 2 mom. För lättande av skattetrycket inom kommunområde i de fall, då bidrag icke utgår enligt bestämmelserna i 1 mom. a), må bidrag beviljas, om särskilda skäl därtill äro. Så må anses vara förhållandet, då för kommunområdets vidkommande ett varaktigt synnerligen högt skattetryck föranletts därav, att underlaget för allmän kommunalskatt är väsentligt lägre än i andra liknande kommunområden, eller därav, att de allmänna ekonomiska förhållandena i kommunområdet undergått en avsevärd försämring. Sådant bidrag bestämmes efter ty kan prövas skäligt. 3 mom. Vid bestämmande av bidrags belopp skall i förekommande fall hänsyn tagas till fattigvårdssamhälles, skoldistrikts, församlings, kommuns eller municipalsamhälles beredvillighet att medverka till ändring i kommunal

eller ecklesiastik indelning eller till bildande av kommunal- eller fattigvårdsförbund med syfte att vinna minskning i utgifterna. 6 §.

Kommunal samfällighet, som skall ansöka om statsbidrag enligt denna förordning, åligger att vid upprättande av utgifts- och inkomststat för kalenderåret näst efter det löpande upptaga beräknat sådant bidrag bland inkomsterna samt att bestämma uttaxeringen av skatt för samfälligheten eller den del därav, som bidraget avser, till det lägre belopp, som med hänsyn till det beräknade bidraget är erforderligt. 7 §•

Beviljat statsbidrag skall tillfalla den kommunala samfällighet, som i vederbörlig ordning gjort ansökning därom. 8 §. Utgår bidrag för lättande av skattetrycket inom kommunområde, åligger det de kommunala samfälligheter, till vilka skatt utgår inom kommunområdet, att, efter skatteutjämningsnämndens bestämmande, upprätta sina räkenskaper i anslutning till särskilda av Kungl. Maj:t fastställda eller godkända formulär; att på anmaning till skatteutjämningsnämnden utan dröjsmål insända utdrag av räkenskaperna för det år, på grund av vars utgifts- och inkomststater bidraget beräknats, samt övriga handlingar, som kunna tjäna till ledning vid bedömande av samfälligheternas ekonomiska ställning, ävensom att i övrigt tillhan da gå med upplysningar; samt att alltid hålla sina handlingar tillgängliga för den granskning, som från statens sida må ifrågakomma. 9 §. Klagan över skatteutjämningsnämndens beslut i ärende enligt denna förordning må föras hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet. 10 §. De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpning av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj:t. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945. Genom densamma upphäves förordningen den 16 december 1927 (nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner, dock att sistnämnda förordning skall tillämpas beträffande understöd på grund av uttaxering, som beslutats under år 1944.

24 Förslag till k u n g ö r e l s e m e d s ä r s k i l d a föreskrifter o m t i l l ä m p n i n g av föro r d n i n g e n a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till s k a t t e t y n g d a k o m m u n e r . Härigenom förordnas som följer: 1 §• Ansökning om statsbidrag enligt förordningen angående statsbidrag till skattetyngda kommuner skall, ställd till skatteutjämningsnämnden, ingivas till länsstyrelsen. Ansökningen bör ingivas, om sökanden är landskommun, före den 20 november det löpande året samt, om sökanden är stadskommun, före den 20 januari påföljande år. Vid ansökningen skola fogas under det löpande året beslutade utgifts- och inkomststater för den bidragssökande samfälligheten samt i förekommande fall landstinget, fattigvårdssamhället, skoldistriktet eller församlingen, ävensom uppgifter i de hänseenden, som innehållas i härvid fogat formulär. Blanketter härtill skola utan avgift tillhandahållas av länsstyrelserna. 2 §.

Det åligger länsstyrelsen att tillse, att ansökning åtföljes av erforderliga handlingar och uppgifter, att, i den mån så erfordras, gå i författning om dessas komplettering samt att, efter inhämtande av de upplysningar, som ytterligare må vara behövliga, med eget utlåtande till skatteutjämningsnämnden insända från landskommuner inkomna ansökningar före den 20 december det löpande året och från stadskommuner inkomna ansökningar före den 20 februari påföljande år. I utlåtandet skall särskilt angivas, huruvida anledning förefinnes att tillämpa någon av de i 5 § 1 mom. b) och c), 2 mom. samt 3 mom. förenämnda förordning meddelade föreskrifter, ävensom, därest så anses vara förhållandet, med vilket belopp bidrag enligt länsstyrelsens mening bör utgå. Går utlåtandet sökanden emot, bör länsstyrelsen genast därom underrätta sökanden. 3 §. Kommun, som gjort ansökning om bidrag, skall, så snart räkenskaperna för löpande året avslutats, till länsstyrelsen insända preliminära sammandrag över desamma. Sammandragen, vilka böra vara till länsstyrelserna inkomna från landskommunerna senast den 5 mars och från stadskommunerna senast den 5 april året efter det löpande, skola av länsstyrelserna granskas och därefter insändas till skatteutjämningsnämnden. 4 §.

I 1—3 §§ meddelade föreskrifter i fråga om landskommun skola i förekommande fall äga motsvarande tillämpning å annan kommunal samfällig-

25 het, vilken icke enbart omfattar stad eller del därav. I samma paragrafer givna bestämmelser rörande stadskommun skola i förekommande fall gälla även skoldistrikt och församling inom stad. 5 §• Finner skatteutjämningsnämnden anledning till erinran mot ansökning utöver vad länsstyrelsen i sitt utlåtande anfört, bör sökanden beredas tillfälle att avgiva yttrande i anledning därav. Går skatteutjämningsnämndens beslut sökanden emot, skola skälen därtill angivas i beslutet. 6 §• Skatteutjämningsnämndens beslut skall, så snart ske kan efter dess meddelande, delgivas sökanden. Beviljat statsbidrag skall genom länsstyrelsen utbetalas till sökanden. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1945. Genom densamma upphäves kungörelsen den 28 september 1928 (nr 366) angående utbetalande av understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner, dock att sistnämnda kungörelse skall tillämpas beträffande understöd på grund av uttaxering, som beslutats under år 1944.

MOTIV

KAPITEL

I.

Beredningens direktiv i skatteutjämningsfrågan och frågans behandling inom beredningen. Genom b e s l u t den 20 s e p t e m b e r 1935 u p p d r o g Kungl. Maj:t å t s ä r s k i l d a s a k k u n n i g a att b i t r ä d a i n o m f i n a n s d e p a r t e m e n t e t m e d f ö r b e r e d a n d e u n d e r s ö k n i n g a r a v s e d d a att ligga till g r u n d för en fortsatt u t r e d n i n g å k o m m u n a l b e s k a t t n i n g e n s o m r å d e , vilken s e d e r m e r a a n f ö r t r o d d e s åt k o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n . Chefens för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l let vid de s a k k u n n i g a s tillsättande ä r j ä m t e b e r e d n i n g e n s direktiv v ä g l e d a n d e b e t r ä f f a n d e a r t e n och o m f a t t n i n g e n av b e r e d n i n g e n s u p p d r a g . E f t e r att h a v a redogjort för i n n e h å l l e t i vissa vid 1935 å r s r i k s d a g v ä c k t a m o t i o n e r r ö r a n d e ändringar i kommunalskattelagstiftningen samt bevillningsutskottets betänk a n d e i a n l e d n i n g av m o t i o n e r n a och r i k s d a g e n s skrivelse (nr 282) m e d begäran om utredningsarbetets återupptagande p å kommunalbeskattningens o m r å d e a n f ö r d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n vid de s a k k u n n i g a s t i l l s ä t t a n d e bl. a. följande: »Den utredning, vars igångsättande jag alltså nu är beredd att förorda, bör — såsom även riksdagen torde hava avsett — icke begränsas till de problem, som särskilt berörts i de förut omnämnda motionerna, utan bör erhålla ett vidare syfte. Den bör helt allmänt uttryckt inriktas på att söka åstadkomma en lösning, som är ägnad att i möjligaste mån lindra och rättvist fördela den kommunala skattebördan. En reform av antydda innebörd måste enligt sakens natur innefatta såväl frågan om en omläggning av beskattningsgrunderna i syfte att åstadkomma större jämnhet och rättvisa i skattebelastningen inom kommunerna som ock spörsmålet om en utjämning av skattetrycket mellan de olika kommunerna. Då läggningen av den kommunala beskattningen tydligen måste bliva starkt beroende av arten och omfattningen av de uppgifter, för vilkas tillgodoseende beskattningen äger rum, torde det bliva nödvändigt att i första hand taga under omprövning frågan om jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning. Beträffande detta spörsmål föreligger ett omfattande material i skatteutjämningsberedningens utredningar och principbetänkande, vilket material bör tillgodogöras för utredningsarbetet. I flera hänseenden torde det dock behöva kompletteras och aktualiseras. Först sedan det klarlagts, vilka uppgifter böra ankomma på kommuner av ena eller andra ordningen, föreligger en fast grundval iför utformningen av själva skattesystemet samt för övervägande av i vad mån ytterligare skatteutjämnande åtgärder må anses påkallade. >

27 Vid a n m ä l a n inför Kungl. Maj:t d e n 24 j a n u a r i 1936 av f r å g a n o m u t r e d n i n g s a r b e t e t s u p p t a g a n d e p å k o m m u n a l b e s k a t t n i n g e n s o m r å d e g e n o m en särskild k o m m i t t é a n f ö r d e c h e f e n för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t , efter a t t h a v a l ä m n a t en k o r t f a t t a d redogörelse för d e s a k k u n n i g a s u p p d r a g , bl. a. f ö l j a n d e : »Den 20 sistlidne september anmälde jag för Kungl. Maj:t riksdagens skrivelse den 6 juni 1935, nr 282, däri riksdagen, i anledning av ett flertal motioner i ämnet, på anförda skäl hemställde, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om att utredningen på kommunalbeskattningens område återupptoges. På sätt statsrådsprotokollet för förstnämnda dag utvisar uttalade jag, efter en erinran om kommunalskattefrågans behandling under de senaste åren, min anslutning till den uppfattningen, att utredningsarbetet på förevarande område borde återupptagas. Därvid framhöll jag, bland annat, att förhållandena på det kommunala skatteväsendets område, trots de senare årens reformarbete, alltjämt företedde allvarliga brister. En utredning på området borde emellertid, på sätt riksdagen även torde hava avsett, icke begränsas till de problem, som särskilt berörts i motionerna, utan erhålla ett vidare syfte. Den borde helt allmänt uttryckt inriktas på att söka åstadkomma en lösning, som vore ägnad att i möjligaste mån lindra och rättvist fördela den kommunala skattebördan, varmed jag, såsom i anförandet till protokollet närmare utvecklades, avsåg att frågan alltså ioke kunde begränsas till spörsmålet om beskattningssystemet eller sättet för täckandet av kommunernas utgifter utan även gällde en omprövning av fördelningen av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning. Den utveckling, som särskilt under de senaste årtiondena ägt rum inom olika områden av samhällslivet, har icke kunnat undgå att taga sig uttryck i en stark stegring av de kommunala utgifterna. Samtidigt som kommunerna nödgats åtaga sig nya uppgifter av maktpåliggande och kostnadskrävande natur, hava kraven på den kommunala verksamhetens effektivitet överhuvud taget blivit allt större. Väl har staten genom speciella förvaltningsbidrag i betydande utsträckning tagit sig an finansieringen av åtskilliga till kommunerna hänskjutna bestyr samt även därutöver trätt hjälpande emellan genom att tilldela synnerligt skattetyngda kommuner understöd, men dessa åtgärder hava icke visat sig tillräckliga för att åvägabringa den lättnad och utjämning av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkännes vara av behovet påkallad. Härför torde — såsom redan skatteutjämningsberedningen framhöll i sitt under 1932 avgivna principbetänkande — i främsta rummet erfordras ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Vid den nya utredningen av kommunalskattefrågan bör därför ånyo upptagas till övervägande frågan om erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning. Med hänsyn till dessa uppgifters mångskiftande natur låter det sig icke göra att på detta stadium uppdraga några bestämda gränser för denna omprövning. Emellertid bör uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning av uppgifter kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande sparsamhet vid deras handhavande; särskilt viktigt är detta, om i något fall beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas med skyldighet att till någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas av besluten.» Efter att h a v a b e r ö r t f r å g a n o m de k o m m u n a l a b e s k a t t n i n g s f o r m e r n a fortsatte d e p a r t e m e n t s c h e f e n : »Då frågorna om skattetrycket inom kommunerna och utjämningen mellan kommunerna sålunda bli föremål för ett övervägande ur en rad olika synpunkter torde det också bliva anledning att uppmärksamma de kommunala affärsföretagens och andra liknande inkomstkällors inverkan i ena eller andra riktningen å skattetryckstalen. »

28 Med hänsyn till att den kommunala skatteutjämningsfrågan omspänner hela samhällsekonomin har beredningen, för att kunna taga ståndpunkt i denna fråga, måst verkställa vidlyftiga och tidsödande utredningar beträffande såväl kommunernas som statens verksamhet och hushållning. Genom omfattande statistiska undersökningar har beredningen sökt klarlägga det kommunala hushållningsproblemet. Beredningen har även sökt utröna, huru de kommunala repartitionsskatternas tryck och de faktorer, varav detta beror, nämligen kommunernas uttaxeringsbehov och skatteunderlag, utvecklat sig under senare tid. Särskilt skatteunderlagets betydelse för kommunernas hushållning och skattetryck h a r varit föremål för beredningens uppmärksamhet och undersökts såväl matematiskt som statistiskt. Med ledning av dessa undersökningars resultat h a r beredningen föreslagit ett flertal åtgärder av betydelse för kommunernas utgifter och inkomster, avsedda att bringa jämvikt i de skattetyngda kommunernas hushållning och bereda skälig lindring i deras skattetryck. Dessa förslag hava emellertid icke kunnat utsträckas till alla de områden, beträffande vilka skäl därtill funnits. Under fortgången av beredningens arbete med frågan om den kommunala skatteutjämningen hava nämligen tillsatts kommittéer, vilkas uppdrag i viss mån åstadkommit en begränsning av beredningens verksamhetsområde. Den omprövning av fördelningen av samhället åliggande uppgifter, som förutsatts i beredningens direktiv, har sålunda icke kunnat ske i full utsträckning, utan vissa viktiga kommunala verksamhetsområden hava måst undantagas. Den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1937 utsedda kommittén med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården, vilken antagit namnet socialvårdskommittén, skall enligt sina direktiv verkställa omprövning av socialvårdsuppgifternas fördelning mellan stat och kommun. Beträffande denna del av socialvårdskommitténs uppdrag innehålla dess direktiv följande: »Frågan om fördelning av samhället åliggande uppgifter mellan stat och kommun är för närvarande föremål för prövning inom kommunalskatteberedningen. Såsom en viktig del i denna utredning ingår alltså även frågan, huru kostnaderna för socialvården böra fördelas mellan stat och kommun. Enligt vad jag erfarit, har beredningen ännu icke tagit ståndpunkt till sistnämnda spörsmål. Uppenbarligen böra olika sakkunnigutredningar icke var för sig upptaga dem till behandling. Efter samråd med chefen för finansdepartementet har jag, vid övervägande av de olika alternativ, som här kunna tänkas ifrågakomma, funnit den ändamålsenligaste anordningen vara, att berörda frågor upptagas till behandling i nu förevarande sammanhang. Härför talar framför allt, att lösningen av dessa i mycket blir beroende av sättet för socialvårdens organisation. I den mån de frågor, vilka vid den nu förordade utredningen upptagas till bedömande, äga samband med spörsmål, som tillhöra områden vilka vid andra utredningar behandlas, bör samverkan i erforderlig utsträckning komma till stånd.» Enligt socialvårdskommitténs direktiv borde vid dess arbete till behandling upptagas även den ur skatteutjämningssynpunkt betydelsefulla frågan om den kommunala indelningen, då, såsom i kommitténs direktiv framhölls, den starka splittringen i små kommunala enheter tedde sig i hög grad irrationell

29 och det vore betydelsefullt, om vägar kunde finnas för skapande av större fattigvårdssamhällen. Frågan om fördelningen av kostnaderna för arbetslöshetens bekämpande har varit under särskilt övervägande av de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1937 tillkallats för att verkställa utredning rörande den då kvarstående arbetslösheten och framlägga förslag beträffande medlen för densammas rationella bekämpande. De sakkunniga hava varit sysselsatta med en revision av grunderna för statsbidrag till kommunernas hjälpverksamhet vid arbetslöshet i syfte bl. a. att åstadkomma en ur skatteutjämningssynpunkt mera tillfredsställande ordning. Sedan de sakkunnigas verksamhet under år 1939 tills vidare upphört, har arbetsmarknadskommissionen på grundval av de sakkunnigas undersökningar framlagt förslag till nya sådana grunder, vilka godkänts av 1941 års riksdag. Beredningen har icke heller kunnat taga bestämd ställning till frågan om fördelningen av kostnaderna för polisväsendet mellan staten och kommunerna. Den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 november 1938 tillsatta kommittén för utredning av frågan om polisväsendets förstatligande och därmed sammanhängande spörsmål, vilken antagit namnet 1939 års polisutredning, har nämligen enligt sina direktiv haft att taga i övervägande en ändrad fördelning av statens och kommunernas andelar vid polisväsendets upprätthållande.

30 KAPITEL

II.

Det kommunala skattetrycket. Det kommunala skattetrycket bestämmes i huvudsak av de kommunala repartitionsskatternas storlek och utformning. Dessa skatters tryck har under olika tidsperioder växlat på grund av ändringar i kommunernas ekonomiska förhållanden och i grunderna för skatternas uttagande. Stora skiljaktigheter i repartitionsskatternas höjd hava även förelegat mellan de olika kommunerna. Den utveckling, som under senare tid ägt rum ifråga om det kommunala skattetrycket, kan lämpligen tjäna som utgångspunkt för bedömandet av frågan om en skatteutjämning mellan kommunerna. En jämförelse mellan de kommunala skattesatsernas absoluta storlek vid olika tider är givetvis i första hand nödvändig, men därigenom erhålles icke någon fullständig bild av skattetryckets faktiska växlingar. På grund av ändringarna i beskattningsgrunderna har skatteunderlagets bärkraft icke alltid varit densamma. Lika höga skattesatser hava kunnat medföra ett hårdare tryck vid ett tillfälle än vid ett annat. Direkt jämförbara äro endast skattesatser, som fastställts på grundval av samma beskattningsregler. Penningvärdets förändringar liksom övergången från natura- till penninghushållning äro vidare omständigheter, som försvåra en riktig jämförelse. Det kan därför endast vara fråga om att i stora drag söka belysa den utveckling, som skett beträffande det kommunala skattetrycket och beträffande de faktorer, varav detta skattetryck bestämmes, nämligen det kommunala uttaxeringsbehovet och skatteunderlaget. I det följande lämnas en redogörelse för denna utveckling i anslutning till grafiska framställningar av de föreliggande förhållandena, varvid först behandlas den kommunala utdebiteringen såsom exponent för skattetrycket samt därefter uttaxeringsbehovet och skatteunderlaget. I anslutning härtill beröras även verkningarna å utdebiteringen av vissa skatteutjämningsåtgärder. Utdebiteringen. De sammanlagda kommunala medelutdebiteringar för riket i dess helhet, enligt vilka skatt utgått under perioden 1900—1942, visas i fig. 1. Medelutdebiteringarna äro uträknade på det sätt att de sammanlagt uttaxerade beloppen inom primärkommuner (inkl. municipalsamhällen), tings-

o v

C JC D C

E «0 E

1910 1920 1930 År f ö r v a r s b e h o v u t d e b i t e r i n g e n s k e t t

19401942 Fig. 1. Den genomsnittliga sammanlagda kommunala utdebiteringen inom hela riket för åren 1900—1942.

lag, vägdistrikt och landsting satts i relation till skatteunderlaget i primärkommunerna, uttryckt i skattekronor eller, för tiden före 1929, motsvarande skatteunderlagsenheter. Uttaxeringen till tingslagen har dock endast kunnat beaktas beträffande sådana tingslag, för vilka uppbörden verkställts genom kommunernas försorg. För tiden före 1918 gäller även, att municipalskatten icke kunnat medräknas. Sistnämnda båda förhållanden torde dock endast obetydligt hava påverkat den föreliggande utdebiteringskurvans utseende. Den omständigheten att de sammanlagda utdebiteringarna beräknats på grundval av det primärkommunala skatteunderlaget har till följd, att den redovisade medelutdebiteringen för ett visst år icke överensstämmer med medeltalet för de sammanlagda beslutade utdebiteringssatserna i primärkommuner, tingslag, vägdistrikt och landsting. För vägdistrikten hava nämligen gällt andra bestämmelser angående fastställande av skatteunderlaget än ifråga om primärkommunerna, tingslagen och landstingen. Den metod för bestämmande av medelutdebiteringen, som här använts, har emellertid ansetts giva en riktigare bild av det verkliga skattetrycket. Eftersom det kommunala skatteunderlaget bestämmes med hänsyn till ett års penningvärde men skatten erlägges vid tidpunkter, då ett annat penningvärde råder, skulle egentligen för varje år medelutdebiteringen omräknas efter det vid uppbörden gällande penningvärdet. En sådan justering skulle givetvis åstadkomma vissa förskjutningar av de å fig. 1 angivna utdebiteringarna men har dock icke ansetts behövlig. Skiljaktigheterna i detta avseende torde nämligen icke vara så betydande, att de skulle ändra

32 •C 15 .c c v v TJ C O

o

> o E

u V <u

o 10 c o

-*u o JK

-

"5 c 3

E E o Jd u

Q. i_ O C

r- — *

5 O

-*

"

I

1910 År f ö r

I

I

I

I

1920 1930 vars behov u t d e b i t e r i n g e n skett

1940 1942

Fig. 2. Den genomsnittliga sammanlagda utdebiteringen inom resp. landskommuner, landstings städer och icke-landstingsstäder för åren 1900—.942.

den föreliggande kurvans huvudsakliga tendens. För övrigt skulle icke heller en på detta sätt korrigerad kurva fullt riktigt återgiva det verkliga skattetryckets ändringar. Reglerna om vilka nyttigheter, som skola vara skatteobjekt, och om det skattevärde, som skall åsättas de olika skatteobjekten, hava nämligen, som förut berörts, ofta ändrats. Samma realvärden hava, allteftersom det kommunala beskattningssystemet utvecklats, åsatts olika antal beskattningsenheter, d. v. s. haft olika skattevärde. Utvecklingen torde i stort sett hava gått i den riktningen att allt större del av kommunmedlemmarnas nyttigheter blivit skatteobjekt och att de beskattades ekonomiska bärkraft sålunda alltmer tagits i anspråk. Ortsavdragens utveckling har dock i viss mån motverkat denna tendens. Av fig. 1 framgår, att medelutdebiteringen nominellt sett fördubblats under ungefär 40 år. Av vad ovan sagts rörande tendensen till utvidgning av beskattningen framgår emellertid, att de kommunala repartitionsskatternas tryck stigit mer än vad utdebiteringarna giva vid handen. Det kommunala skattetrycket måste därför hava mer än fördubblats under nämnda tidrymd. Att närmare bestämma den reella stegringen är icke möjligt, då man icke kan särskilja de ändringar i skatteunderlagets storlek, som bero på nya beskattningsregler, från dem som förorsakas av skiftande inkomster och andra ändrade ekonomiska förhållanden i kommunerna.

33 % 15r

10 Primärkommuner (inkl. municipalsamhällen)

JO

_

1910 ^r för

vars

behov

1920 1930 utdebiteringen skett

1940 1942

Fig. 3. Den genomsnittliga utdebiteringen inom landskommunerna till resp. primärkommun (inkl. municipalsamhälle), vägdistrikt och landsting för åren 1900—1942.

De kommunala repartitionsskatternas tryck har varit betydligt hårdare å landsbygden än i städerna. Detta förhållande framgår av fig. 2, som även visar, att landstingsstäderna varit mer belastade än icke-landstingsstäderna. Skillnaden mellan landskommuner och städer var vid 1900-talets början mycket betydande. Landsbygden hade då en i det närmaste dubbelt så hög utdebitering som städerna. Skillnaden har småningom blivit mindre, och under de senaste 20 åren har den framför allt framträtt vid en jämförelse mellan landskommuner och icke-landstingssläder. De förra hava under nämnda tid i allmänhet haft omkring 5 kronor högre utdebitering än de senare. Att skillnaden för år 1942 nedgått till endast något över 2 kronor per skattekrona, sammanhänger bl. a. med den av särskilda omständigheter föranledda, kraftiga minskningen av vägskatten (jfr fig. 3). En uppdelning av den sammanlagda utdebiteringen i landskommuner och landsiingsstäder för åren 1900—1942 har skett i fig. 3 och 4. Där kan utläsas, hur stor del av denna utdebitering som förorsakats av utgifter inom respektive primärkommun och landsting samt, för landskommunernas vidkommande, vägdistrikt. De föreliggande diagrammen giva omedelbart vid handm, att utdebiteringen till landstingen undergått en mycket stark stegring. Medan den för år 1900 endast utgjorde i genomsnitt omkring 30 öre för 100 kronor inkomst, har medeltalet för år 1942 stigit till mer än 3 kronor 3—H129059.

34 -•15

15r

1900 Fig. 4.

1910 År för

vars

1920 1930 behov u t d e b i t e r i n g e n skett

1940 1942

Den genomsnittliga utdebiteringen inom landstingsstäderna till resp. primärkommun och landsting för åren 1900—1942.

per skattekrona. Vägskatten har blott i obetydlig grad bidragit till variationerna i det sammanlagda genomsnittliga skattetrycket. Bortsett från några år omkring 1920 samt de allra senaste åren har dess tryck i allmänhet motsvarat en utdebitering av ungefär 2 kronor per skattekrona å landskommunernas skatteunderlag. Primärkommunerna hava givetvis haft den största andelen i det sammanlagda skattetrycket. I utdebiteringen till primärkommunen har från och med år 1918 beträffande landsbygden även inräknats municipalskatten, vilken dock endast i obetydlig grad inverkar på den sammanlagda utdebiteringen, då den sättes i relation till hela skatteunderlaget i landskommunerna. Den primärkommunala utdebiteringen har, som synes av fig. 3, varit relativt jämn i landskommunerna och har, även absolut taget, ökats mindre än landstingsskatten. I städerna har, såsom fig. 2 och 4 visa, utdebiteringen till primärkommunen ökats betydligt mer än å landsbygden. Det kommunala skattetrycket har varit mycket växlande i de olika kommunerna, särskilt vad beträffar landskommunerna. Detta förhållande belyses i fig. 5 och 6. I fig. 5 visas, hur många kommuner och i fig. 6 hur många invånare som tyngas av de olika förekommande utdebiteringarna enligt år 1937 fattade beslut. Av fig. 5 framgår, att av landskommunerna mer än 1 300 hade ett sammanlagt skattetryck överstigande 12 kronor per skatte-

35 50

-i 50

r

47,97

45 Landskommuner Städer

1000 Antal

k o m m u n e r

Fig. 5. Antalet landskommuner och städer med fördelning efter den sammanlagda kommunala utdebiteringen enligt år 1937 fattade beslut.

36 50 r

-

45 E

Landskommuner Städer

Miljontal

Fig. 6.

invånare

Antalet invånare i landskommuner och städer med fördelning efter den sammanlagda kommunala utdebiteringen enligt år 1937 fattade beslut.

krona och ungefär 500 ett skattetryck överstigande 15 kronor per skattekrona. Av städerna hade ej fullt 30 en sammanlagd utdebitering överstigande 12 kronor och endast några enstaka en högre utdebitering än 15 kronor per skattekrona. Antalet invånare var, såsom fig. 6 visar, ifrågavarande år ungefär 4 miljoner i landskommunerna och ungefär hälften så stort eller omkring 2 2 miljoner i städerna. Av landskommunernas invånare tillhörde ungefär 17 miljoner kommuner med en sammanlagd utdebitering av högst

37 12 kronor per skattekrona och över 23 miljoner kommuner med en högre utdebitering. För ungefär 2 miljoner av städernas invånare var den sammanlagda kommunala utdebiteringen mindre än 12 kronor per skattekrona och endast för något över 0 2 miljoner mer än 12 kronor per skattekrona. Av en skattebörda överstigande 15 kronor per skattekrona tyngdes landskommuner med inemot 12 miljoner invånare, medan endast några 10 000-tal av städernas invånare hade en sådan skattebelastning. Det må nämnas, att förhållandet var likartat beträffande antalet skattekronor. Mer än 30 miljoner av städernas till ungefär 33 miljoner skattekronor uppgående skatteunderlag hade en lägre belastning än 12 kronor per skattekrona, medan av landsbygdens skatteunderlag ungefär 10 miljoner skattekronor hade en lägre och 8 miljoner skattekronor en högre belastning än 12 kronor per skattekrona. Uttaxerin gsbeh o vet. De kommunala utgifterna täckas i första hand av vissa särskilda inkomster, såsom statsbidrag, inkomster av tillhörigheter och drift, speciella skatter m. ni. De därefter återstående utgifterna måste, i den mån lån icke upptagas för deras finansierande, täckas genom repartitionsskatter. Härav bestämmes sålunda det kommunala uttaxeringsbehovet. Den procentuella fördelningen av landskommunernas respektive städernas bruttoinkomster åskådliggöras i fig. 7 och 8. Såsom framgår av dessa figurer, utgöra inkomsterna av tillhörigheter, drift o. dyl. en relativt obetydlig del av landskommunernas inkomster, medan de för städernas vidkommande motsvara ungefär hälften av bruttoinkomsterna. Det ä r emellertid att märka, att dylika inkomster till största delen åtgå till direkta omkostnader för den inkomstgivande verksamheten och endast till mindre del användas för de egentliga kommunala behoven. Statsbidragen representera en betyd-

i

—

i

i

I

1939 Inkomstår

Fig. 7.

Den procentuella fördelningen av landskommunernas inkomster under åren 1918—1939.

38 Övriga inkomster

- j ^

100 Inkomster av tillhörigheter, drift o. dyl.

50 Statsbidrag Övriga skatte

Repartitionsskatter

1939 Inkomstår Fig. 8.

Den procentuella fördelningen av städernas inkomster under åren 1918—1939.

ligt större del av inkomsterna för landskommunerna än för städerna. De influtna skatterna utgöras till allra största delen av repartitionsskatter. De övriga, speciella skatterna omfatta för de flesta åren inom städerna en något större andel av de sammanlagda skatterna än inom landskommunerna. Då kommunernas behov av skatteinkomster beror av deras nettoutgifter, äro dessa senare av stor betydelse för skattetrycket. Såsom kommunernas nettoutgifter behandlas h ä r de utgifter, som återstå sedan samtliga inkomster utom skatter avräknats från bruttoutgifterna, varvid dock upptagna lån icke räknas såsom inkomst och återbetalning av lån icke såsom utgift. Med en sådan utgångspunkt erhålles visserligen icke någon direkt motsvarighet till de utdebiteringar, som redovisats härovan och vilka endast avsett de kommunala repartitionsskatterna. Det kommunala skattetrycket måste emellertid anses omfatta icke blott repartitionsskatter utan även speciella kommunalskatter, varför det synts vara riktigast att taga sikte på utvecklingen av samtliga de utgifter, vilka direkt tynga kommunernas skattskyldiga. Att vissa av kommunernas på angivet sätt beräknade nettoutgifter kunna täckas genom ökning av kommunernas låneskuldsumma eller att ytterligare utgifter kunna erfordras för nedbringande av denna summa, torde endast i mindre grad hava inverkat på storleken av de nettoutgifter, för vilka kommunala skatter behövt uttagas. Kommunernas nettoutgifter i absoluta tal redovisas för åren 1918—1939 å fig. 9. Det föreliggande statistiska materialet h a r för åren före 1918 icke ansetts så tillförlitligt, att undersökningen av nettoutgifterna bort sträckas längre tillbaka än till sistnämnda år. Utgiftsåret 1939 är det sista, för vilket erforderliga uppgifter varit tillgängliga. I diagrammet å fig. 9 framträda ungefär samma tendenser som i de ovan redovisade diagrammen rörande utdebiteringarna. Landstingens nettoutgifter hava i stort sett undergått en oav-

39 700

u

300 Primärkommuner (inkl. municipalsamhällen)

1939 U t g if t s å r

Fig. 9.

De sammanlagda kommunala nettoutgifterna under åren 1918—1939.

100 Landsting Vägdistrikt

Primärkommuner (inkl. municipalsamhällen)

zz 50

-50

£

1939 U t g i f t så r

Fig. 10. De olika kommunbildningarnas procentuella andelar i de sammanlagda nettoutgifterna under åren 1918—1939.

1939 Utgiftsår

Fig. 11. De sammanlagda kommunala nettoutgifterna under åren 1918—1939, omräknade efter 1918 års penningvärde.

bruten stegring, medan vägdistriktens nettoutgifter efter en ökning under de första åren varit relativt oförändrade fram till de senaste åren, då de minskats. Dessa förhållanden framgå ännu tydligare vid en jämförelse med fig. 10, där de olika kommunbildningarnas procentuella andelar i de sammanlagda kommunala nettoutgifterna visas. Det sammanlagda beloppet av kommunernas nettoutgifter var, enligt vad fig. 9 utvisar, högst år 1939 och därnäst högst år 1921. Skillnaden mellan å ena sidan dessa båda år och å andra sidan de mellanliggande åren är anmärkningsvärt stor. Detta sammanhänger bl. a. med de förändringar i penningvärdet, som ägt rum under den förevarande tidsperioden. En riktigare bild av utvecklingen erhålles, om nettoutgifterna omräknas efter ett stabilt penningvärde. I fig. 11 visas kurvor för neltoutgifterna enligt

100 Primärkommuner (inkl. municipalsamhällen)

1939 U t g i f t så r

Fig. 12.

De sammanlagda å landskommunerna belöpande nettoutgifterna under, åren 1918—1939.

1918 års penningvärde. Evalveringen till detta års värde har skett med tillhjälp av socialstyrelsens index för levnadskostnaderna. Även med denna beräkningsmetod nå utgifterna högst år 1939, men i övrigt äro kurvorna av helt annat utseende än i fig. 9. Stegringen från 1918 till 1939 kan i stort sett sägas vara påfallande jämn. Det framgår av figuren, att nettoutgifternas realvärde ungefär fördubblats på 20 år. De å respektive landskommuner, landstingsstäder och icke-landstingsstäder belöpande sammanlagda nettoutgifterna redovisas i absoluta tal å 200

100 Primärkommuner

1939 Utgiftsår

Fig. 13. De sammanlagda å landstingsstäderna belöpande nettoutgifterna under åren 1918—1939.

1939 Utgiftsår

Fig. 14.

Icke-landstingsstädernas nettoutgifter under åren 1918—1939.

fig. 12—14. Maximipunkter för samtliga dessa tre kommungruppers utgiftsbelastning återfinnas vid åren 1921 och 1939, men i övrigt förete kurvorna för deras nettoutgifter ganska väsentliga skiljaktigheter. Under åren 1918—1921 har ökningen varit störst beträffande landskommunerna, vilkas nettoutgifter därefter ej nedgått i samma grad som städernas. De största variationerna visar kurvan för icke-landstingsstäder, för vilka nettoutgifterna år 1927 nedgått till mindre än hälften av 1921 års utgifter. Att enbart jämföra de absoluta talen för nettoutgifterna är emellertid ej tillräckligt för att erhålla en riktig uppfattning om skiljaktigheterna beträffande utgiftsbehovet mellan de olika kommungrupperna. Härför erfordras även ett hänsynstagande till folkmängden. I fig. 15 hava därför inlagts kurvor, som visa nettoutgifterna i kronor per invånare. Här faller den mycket stora skillnaden mellan landsbygd och städer genast i ögonen. Medan genomsnittstalet för landskommunerna endast undantagsvis nått över 50 kronor per invånare, har detta tal för landstingsstäderna varierat mellan ungefär 100 och 150 samt för icke-landstingsstäderna mellan ungefär 100 och 250. Det visar sig även, att för städerna, vilkas folkmängd sedan 1918 ökats avsevärt, utgiftsåret 1939 ligger ganska väsentligt lägre än året 1921. För landskommunerna däremot, vilkas folkmängd minskats, är utgiftsåret 1939 det högsta med något över 60 kronor per invånare. Även ifråga om antalet utgiftskronor per invånare är det givetvis nödvändigt att taga hänsyn till penningvärdets förändringar, om jämförelsen mellan de olika åren icke skall bliva missvisande. För sådant ändamål åskådliggöres i fig. 16 utgifternas utveckling i förhållande till invånarantalet med utgångspunkt från 1918 års penningvärde. Av figuren framgår, att absolut

43 250

T 250 / i

/ i / i

Landskommuner Landsfingsstäder • - Icke-landstingsstäder

/ /

150 \

\

\

\ /' \/

/

!

/ '»..„ .'"*••*! \

\ i \ i

i

\ \

\

/ \

/

/

/

t —*

1930 U t g i f t så r

1939 Fig. 15. De sammanlagda å resp. landskommuner, landstingsstäder och icke-landstingsstäder belöpande nettoutgifterna under åren 1918—1939 i kronor per invånare.

taget landskommunernas neltoutgifter per invånare ökats minst och ickelandstingsstädernas mest. Relativt sett hava däremot landskommunernas nettoutgifter per invånare ökats mest, nämligen med ungefär 150 procent. För landstingsstäderna är motsvarande procenttal ungefär 80 och för icke-landstingsstäderna ungefär 60. Ehuru sålunda en viss förskjutning skett i förhållandet mellan landsbygdens och städernas nettoutgifter per invånare under åren 1918—1939, var

44 Landskommuner 250

Landstingsstäder

250 Icke-landstingsstäder

\

— „/

/ \ /

V

\

v

;

i 150

•o 150

1939 U t g if t så r

Fig. 16. De sammanlagda å resp. landskommuner, landstingssLäder och icke-landstingsstäder belöpande nettoutgifterna under åren 1918—1939 i kronor per invånare efter 1918 års penningvärde.

skillnaden sistnämnda år fortfarande mycket betydande. Landstingsstäderna hade detta år i genomsnitt mer än dubbelt så stora och icke-landstingsstäderna mer än tre gånger så stora nettoutgifter per invånare som landskommunerna. Städerna hava sålunda varit i stånd att bereda sina invånare

45 100

100 Andra ändamål

<- 75

Fattigvård och barnavård

Undervisning m. m. o 25

25 Kyrkliga ändamål

1918 Fig. 17.

1930 U t g i f t så r

1939 De olika utgiftsändamålens procentuella andelar i landskommunernas (inkl. municipalsamhällens) nettoutgifter under åren 1918—1939.

avsevärt större förmåner än landskommunerna, och detta har, såsom påvisats vid behandlingen av utdebiteringarna, varit möjligt med mindre uppoffringar för de skattskyldiga än i landskommunerna. För att få en fullständigare jämförelse mellan landsbygd och städer hava kommunernas nettoutgifter uppdelats med hänsyn till de olika utgiftsändamålen på sätt i fig. 17—19 angives. Härvid hava emellertid ränteutgifterna icke kunnat med tillhjälp av den officiella statistiken fördelas å vederbörande utgiftsändamål utan hava måst upptagas för sig. Kyrkliga ändamål, undervisning m. m. samt fattigvård och barnavård hava, såsom av fig. 17 framgår, haft den ojämförligt största andelen i landskommunernas nettoutgifter eller tillhopa ungefär 75 procent. De kyrkliga ändamålens andel i utgifterna har hållit sig i stort sett oförändrad med omkring 15 procent. Å undervisning o. dyl. belöpte år 1920 ungefär 40 procent av utgifterna, varefter denna andel småningom nedgick till mindre än 25 pro-

46 100

Andra ändamål

Z 75

Undervisning m. m.

Kyrkliga ändamål 1918

Fig. 18.

1930 U tgifts år

1935 De olika utgiftsändamålens procentuella andelar i landstingsstädernas under åren 1918-1939.

nettoutgifter

cent år 1933. Sedermera har den stigit till ungefär 35 procent år 1939. Utgifterna för fattigvård och barnavård, vilka år 1918 motsvarade något mer än 20 procent av landskommunernas utgifter, hava fram till åren 1930—1935 företett en avsevärd stegring med en högsta andel under nämnda år av inemot 35 procent. Under de senaste åren hava utgifterna för dessa ändamål åter blivit lägre. För städernas del hava de tre nämnda utgiftsändamålen tillhopa icke något år representerat mer än 50 procent av nettoutgifterna (se fig. 18 och 19). År 1918 finner man till och med för icke-landstingsstäderna ett så lågt procenttal som 25. Av ifrågavarande ändamål har för städernas del undervisningen föranlett den största utgiften, för vissa år upp till omkring 25 procent. En mycket betydande del i städernas nettoutgifter hava utgifterna för gatuväsendet liksom ränteutgifterna utgjort. Beträffande de sistnämnda, vilka av skäl, som ovan antytts, i den föreliggande redogörelsen icke kunnat fördelas

47 Fig. 19.

De olika utgiftsändamålens procentuella andelar i icke-landstingsstädernas nettoutgifter under åren 1918—1939.

å de olika utgiftsändamålen, torde gälla, att de till mycket väsentlig del avsett affärsföretag och sålunda egentligen bort minska nettovinsten å dessa. Beträffande icke-landstingsstäderna föreligger det särskilda förhållandet, att de hava kostnader, som för övriga primärkommuners del vila å landstingen. Detta är anledningen till att utgifterna för hälso- och sjukvård i dessa städer utgjort en större andel än i övriga kommuner. Affärsföretagen hava i städerna lämnat överskott varje år från och med 1922. Störst hava dessa överskott varit åren 1927 och 1935. För icke-landstingsstäderna skulle de redo-

Z 75

50 Hälso- och sjukvård

1939 U t g if t s å r

Fig. 20.

De olika utgiftsändamålens procentuella andelar i landstingens nettoutgifter åren 1918—1939.

under

visade nettoutgifterna nämnda år hava varit ungefär en tredjedel större, om sådana överskott ej förekommit. Den skillnad, som förefunnits mellan landskommuner och städer beträffande affärsföretag, är av betydelse vid bedömandet av de procenttal, varmed de skilda ändamålens utgifter ansetts ingå i de totala nettoutgifterna. Därest hänsyn ej tagits till affärsföretagens överskott vid beräknandet av nettoutgifterna och de olika ändamålens andelar däri, hade beträffande åren efter 1921 för städernas del erhållits lägre procenttal för samtliga verkliga utgiftsändamål än i fig. 18 och 19 angives. För landskommunerna, beträffande vilka resultatet av de fåtaliga affärsföretagen med obetydliga belopp ingå i utgifterna för övriga ändamål, hade däremot i sådant fall knappast någon förändring skett. Det skulle sålunda, om affärsföretagen lämnats åsido, hava kommit till synes en ännu större skillnad mellan landskommuner

49 200

200 r

Landskommuner 182,6

• 157,5

- 150

150 Medeltal

-

-I 100

/

- SO

Medeltal

I

1 I

!

I

2500 Anlal

kommuner

Fig. 21. Antalet landskommuner och städer med fördelning efter uttaxeringsbehovet inom primärkommunerna för år 1938.

och städer beträffande utgifterna för kyrkliga ändamål, undervisning samt fattigvård och barnavård än ovan angivits. Av sekundärkommunerna äro landstingen de enda, som ombesörja ett flertal kommunala uppgifter och fördenskull äro av intresse i förevarande sammanhang. Huru förhållandena utvecklat sig för landstingens del belyses i fig. 20. Det framgår där omedelbart, att hälso- och sjukvården varit den dominerande uppgiften. Fattigvård och barnavård hava dock småningom 4—429059.

Miljontal

invånare

Fig. 22. Antalet invånare i landskommuner och städer med fördelning efter uttaxeringsbehovet inom primärkommunerna för år 1938.

kommit att intaga en betydelsefull plats bland landstingens utgiftsändamål, vilket ehuru i något mindre grad även varit fallet med folkpensioneringen. Undervisning är däremot en verksamhetsgren, vars ekonomiska betydelse för landstingen minskats. Mellan kommunerna hava förekommit betydande olikheter ifråga om antalet utgiftskronor, som behövt uttaxeras per invånare (uttaxeringskronor per invånare). I fig. 21 och 22 åskådliggöras dessa skiljaktigheter på samma sätt som tidigare skett beträffande utdebiteringen. Nämnda figurer bygga på det primärkommunala uttaxeringsbehovet enligt år 1937 fattade beslut. I fig. 21 redovisas antalet landskommuner respektive städer med fördelning efter uttaxeringsbehovet. Av figuren framgår, att ej mindre än ungefär 400 landskommuner hade en lägre uttaxering per invånare för 1938 års behov än 20 kronor. Under 40 uttaxeringskronor per invånare hade mer än

51 2 000 landskommuner, medan samtliga städer uttaxerade mer än 40 kronor per invånare. För flertalet av städerna var uttaxeringsbehovet mellan 75 och 100 kronor per invånare. Särskilt belysande för skillnaden mellan landskommuner och städer är fig. 22, där antalet invånare med olika primärkommunala uttaxeringsbehov redovisas. Utgår man från det praktiskt taget lägsta av städernas uttaxeringsbehov, nämligen 50 kronor per invånare, finner man, att landskommuner med ett antal invånare av mer än 3 3 miljoner hade ett lägre uttaxeringsbehov. Mer än 100 kronor per invånare uttaxerades i städer med ungefär 14 miljoner invånare, medan ett så högt uttaxeringsbehov endast förekom i landskommuner med ungefär 0 3 miljoner invånare. En undersökning av skattekronornas fördelning med hänsyn till uttaxeringsbehovet giver liknande resultat. Av landskommunernas till något mer än 18 miljoner skattekronor uppgående skatteunderlag enligt 1937 års taxeringar funnos omkring 13 miljoner skattekronor i kommuner med mindre än 50 uttaxeringskronor per invånare, omkring 5 miljoner skattekronor i kommuner med mellan 50 och 100 uttaxeringskronor per invånare samt omkring 0'5 miljoner skattekronor i kommuner med mer än 100 uttaxeringskronor per invånare. Inom städerna uttaxerades å ungefär 8 miljoner skattekronor mellan 50 och 100 kronor per invånare, å ungefär 13 miljoner skattekronor mellan 100 och 150 kronor per invånare samt å återstående 12 miljoner skattekronor över 150 kronor per invånare.

Skatteunderlaget. Det skatteunderlag, vara de primärkommunala repartitionsskatterna vilat, har alltsedan år 1892 bildat underlag även för landstingsskatten. Från och med år 1910 har jämväl tingshusskatten utgått å samma skatteunderlag som den allmänna kommunalskatten. För vägskatteunderlagets bestämmande hava särskilda regler gällt beträffande såväl skatteobjektets omfattning som de olika heskattningsföremålens skattevärde. I det följande skall endast det primärkommunala skatteunderlaget behandlas, då vägskatteunderlaget genom vägväsendets förstatligande kommer att försvinna och sålunda icke längre kräver något beaktande ur skatteutjämningssynpunkt. Tillgången på skatteunderlag inom respektive landskommuner, landstingsstäder och icke-landstingsstäder enligt taxeringarna åren 1917—1938 visas å fig. 23 i absoluta tal. Kurvorna i denna figur hava en tendens, som i påtaglig grad överensstämmer med vad som kunnat utläsas ur diagrammen rörande kommunernas nettoutgifter. Det torde vara berättigat att av denna överensstämmelse draga den slutsatsen, att kommunerna sökt anpassa sina utgifter efter tillgången på skatteunderlag för att sålunda undvika alltför stora växlingar i utdebiteringen. Självfallet måste dock en sådan anpassning i allmänhet bliva ofullständig. Av fig. 23 framgår, att landskommunernas skatteunderlag varit absolut ta-

52 Landskommuner 25

Landstingsstäder Icke- landstingsstäder

1920 År för

vars

1925 behov

1930 skatteunderlaget

tagits

i

1935 anspråk

1939 Fig. 23. Antalet skattekronor inom resp. landskommuner, landstingsstäder och icke-landstingsstäder, vara skatt uttagits för åren 1918—1939 (enligt taxeringarna 1917 — 1938). 30

30 r Landskommuner

/

\ Landstingsstäder 25

_._ — _

Icke-landstingsstäder

20 y

y

\ 15

/

v

1920 1925 År för v a r s b e h o v

1930 skatteunderlaget

tagits i

1935 anspråk

1939 Fig. 24. Antalet skattekronor per invånare inom resp. landskommuner, landstingsstäder och icke-landstingsstäder, vara skatt uttagits för åren 1918—1939 (enligt taxeringarna 1917—1938).

58 Landskommuner

30 Landstingsstäder

i t

/ /'

\" \y

/'

/

Icke- landstingsstäder / '

/ /'

'

/'

/

\

1920 År f ö r

1925 vars

behov

1930 skatteunderlaget

1935 tagits

i

anspråk

Fig. 25. Antalet skattekronor per invånare enligt 1918 års penningvärde inom resp. landskommuner, landstingsstäder och icke-landstingsstäder, vara skatt uttagits för åren 1918—1939 (enligt taxeringarna 1917—1938).

get ungefär lika stort som icke-landstingsstädernas. Folkmängden har emellertid varit betydligt större å landsbygden än i städerna. En riktigare bild av tillgången på skatteunderlag giver därför fig. 24, vari skatteunderlaget satts i relation till invånarantalet. Som synes av denna figur, är skillnaden i skattekraft mellan landsbygd och städer mycket betydande. Landstingsstädernas skatteunderlag per invånare har sålunda varje år varit mer än dubbelt så stort och icke-landstingsstädernas ungefär fyra gånger så stort som landskommunernas. Förändringarna i skatteunderlagets bärkraft under den undersökta tidsperioden belysas emellertid bäst med utgångspunkt från ett fast penningvärde. I fig. 25 visas därför skatteunderlaget per invånare enligt 1918 års penningvärde. Det har ansetts lämpligt att vid evalveringen till ett fast penningvärde utgå från samma år som ifråga om utgifterna och anbringa indextalet för ett visst år å det skatteunderlag, som har att bära utgifterna för året. På detta sätt erhålles den närmaste anknytningen till realvärdet å det taxerade skatteunderlaget vid den tidpunkt, då skatteunderlaget tages i anspråk. Med ett sådant beräkningssätt blir landskommunernas och landstingsstädernas skatteunderlag per invånare störst beträffande utgiftsåret 1939 (taxeringsåret 1938), medan icke-landstingsstädernas underlag för sagda år ej når

54 35

- l 35

r

Landskommuner Städer 30

30 28,81

20 Medeltal

1000 Antal

1500 k o m m u n e r

Fig. 26. Antalet landskommuner och städer med fördelning efter skatteunderlaget enligt taxeringarna år 1937.

lika högt som för utgiftsåren 1922 och 1932. Mellan åren 1918 och 1939 har en avsevärd stegring av skatteunderlaget per invånare ägt rum för samtliga kommungrupper. Relativt sett är ökningen störst för landskommunerna, vilkas reella skattekraft mer än fördubblats. Den stora skillnaden mellan landsbygd och städer ifråga om skattekraft belyses även i fig. 26 och 27, vilka visa respektive antalet kommuner och antalet invånare med fördelning efter tillgången på skatteunderlag i förhållande till folkmängden enligt taxeringarna år 1937. Av fig. 26 framgår, att skatteunderlaget per invånare var mindre än 2 skattekronor uti inemot 300 landskommuner, mindre än 3 skattekronor i sammanlagt ungefär 1 000 landskommuner och mindre än 4 skattekronor i

55 Miljontal

invånare

Fig. 27. Antalet invånare i landskommuner och städer med fördelning efter skatteunderlaget enligt taxeringarna år 1937.

sammanlagt ungefär 1 600 landskommuner samt att endast ett 60-tal landskommuner hade mer än 10 skattekronor per invånare. I det övervägande antalet städer växlade däremot skatteunderlaget per invånare mellan 8 och 13 skattekronor. Fig, 27 visar, att det sammanlagda antalet invånare i landskommuner med mindre än respektive 2, 3 och 4 skattekronor per invånare enligt 1937 års taxeringar var ungefär 0 3, 12 och 2 2 miljoner. Endast ungefär 0 2 miljoner av landsbygdens folkmängd tillhörde kommuner med över 10 skattekronor per invånare. Städernas folkmängd fördelade sig enligt samma års taxeringar med ungefär 0 3 miljoner å kommuner med högst 10 skattekronor per invånare, 13 miljoner å kommuner med mer än 10 men mindre än 20 skattekronor per invånare och 0 6 miljoner å kommuner med mer än 20 skattekronor per invånare. Det sammanlagda antalet skattekronor inom landskommunerna fördelade sig enligt 1937 års taxeringar med ungefär 9 miljoner å kommuner med högst 5 skattekronor per invånare, 7 miljoner å kommuner med mellan 5 och 10 skattekronor per invånare samt icke fullt 3 miljoner å kommuner med

5G mer än 10 skattekronor per invånare. För städernas vidkommande funnos ungefär 3 miljoner skattekronor i kommuner med mindre än 10 skattekronor per invånare, 17 miljoner skattekronor i kommuner med mellan 10 och 20 skattekronor per invånare samt 13 miljoner skattekronor i kommuner med mer än 20 skattekronor per invånare.

Utdebiteringen efter skatteutjämning. Verkningarna av de enligt gällande ordning till skattetyngda kommuner utgående skatteutjämningsunderstöden skola även belysas, då det är av visst intresse att veta, vilka bördor som faktiskt vilat å skatteunderlaget i kommunerna. För landskommunernas del visas i fig. 28 och 29 dessa verkningar med avseende å de sammanlagda utdebiteringar, som beslutats år 1940. Såsom framgår av kap. III, där skatteutjämningsunderstöden närmare behandlas, är det en förutsättning för åtnjutande av sådant understöd att den sammanlagda kommunala utdebiteringen överstiger 10 kronor per skattekrona. I fig. 28, vilken visar antalet landskommuner i olika utdebiteringslägen före och efter utjämning, kommer emellertid icke någon påtaglig skillnad till synes omedelbart ovanför en utdebitering av 10 kronor per skattekrona utan först vid en outjämnad utdebitering av omkring 12 kronor per skattekrona. En högre utdebitering än 12 kronor per skattekrona förekommer i ungefär 1 300 kommuner före och i ungefär 1 250 kommuner efter utjämning. Skillnaden i antal uppgår sålunda till omkring 50. Utgår man från en utdebitering av 14 kronor per skattekrona, erhålles en motsvarande skillnad i antalet kommuner av ungefär 300. Denna kvantitativa skillnad ökas dock icke ytterligare vid en jämförelse på grundval av ännu högre utdebiteringar. I stället tilltager utjämningseffekten för de särskilda kommunerna i högre utdebiteringslägen. Före utjämning hava exempelvis 600 kommuner en utdebitering överstigande 15 kronor per skattekrona, medan efter utjämning den lägsta utdebiteringen för de 600 hårdast belastade kommunerna understiger 14 kronor per skattekrona. Den lägsta utdebiteringen bland de 250 kommuner, som hava det högsta skattetrycket, är ungefär 18 kronor per skattekrona före och något över 15 kronor per skattekrona efter utjämning. Motsvarande lägsta utdebiteringar äro för de 150 hårdast belastade kommunerna ungefär 20 och 16 kronor per skattekrona. Antalet invånare inom landskommuner i olika utdebiteringslägen framgår av fig. 29. Över 14 kronor per skattekrona i sammanlagd kommunal utdebitering efter utjämning hade för ifrågavarande år kommuner med ungefär I l miljoner invånare, medan kommuner med ytterligare 0 4 miljoner invånare skulle hava kommit över denna gräns, därest utjämning ej skett. Utdebiteringar överstigande respektive 16 och 18 kronor per skattekrona efter utjämning förekommo i kommuner med ungefär 0 5 och 02 miljoner invå-

46,33 45

Utdebitering före utjämning

»

efter

»

-o

-*

20 IS

1000 Antal

k o m m u n e r

Fig. 28. Antalet landskommuner med fördelning efter den sammanlagda kommunala utdebiteringen på grundval av 1940 års beslut dels före och dels efter skatteutjämning enligt gällande ordning.

i n v å n a r e

Fig. 29. Antalet invånare i landskommuner med fördelning efter den sammanlagda kommunala utdebiteringen på grundval av 1940 års beslut dels före och dels efter skatteutjämning enligt gällande ordning.

nare. Antalet invånare i vardera av dessa kommungrupper har även blivit ungefär 0 4 miljoner mindre genom skatteutjämningen. De ovan redovisade uppgifterna angående det kommunala skattetrycket hava givit vid handen, att bristande skatteunderlag i ett mycket stort antal fall är huvudorsak till det höga skattetrycket. Det har därför synts vara av intresse att utröna, hur utdebiteringarna skulle hava påverkats av en ut-

59 -i45

45 r

40 Utdebitering före utjämning »

efter

»

»

»

utfyllnad till

4 skattekronor per invånare

35 Utdebitering efter utfyllnad till 5 skattekronor per invånare

-

5 -

500 Antal

kommuner

Fig. 30. Antalet skattetyngda kommuner med fördelning efter den sammanlagda kommunala utdebiteringen på grundval av 1938 års beslut dels före och efter skatteutjämning enligt gällande ordning, dels ock efter utfyllnad beträffande primärkommunerna av bristande skatteunderlag till 4 resp. 5 skattekronor per invånare.

fyllnad av skatteunderlaget genom utjämningsbidrag på sådant sätt att uttaxeringsbehovet i kommuner med ett onormalt lågt skatteunderlag fördelats å ett så stort skatteunderlag som ansetts normalt i förhållande till folkmängden. En i sådant syfte företagen undersökning, vilken avsett de år 1938 beslutade uttaxeringarna, redovisas i fig. 30. Det har befunnits lämpligt att härvid inrikta sig på de skattetyngda kommunerna, till vilka hänförts de som under år 1938 ansökt om skatteutjämningsunderstöd. Utfyllnaden avskatteunderlag har dock endast skett med avseende å det primärkommunala uttaxeringsbehovet och sålunda blott berört utdebiteringarna för detta behov. I fig. 30 redovisas de sammanlagda kommunala utdebiteringarna, vari följaktligen andra utdebiteringar än de primärkommunala ingå med oförändrade belopp. Utfyllnad har skett dels till 4 och dels till 5 skattekronor per invånare. Av fig. 30 framgår, att en utfyllnad till 4 skattekronor per invånare, i vad avser det primärkommunala uttaxeringsbehovet, skulle hava haft en starkare effekt än det gällande skatteutjämningssystemet för outjämnade utdebiteringar upp till ungefär 16 kronor per skattekrona. För de högre utdebiteringarna har det nuvarande systemet åstadkommit en större lättnad, men skillnaden är icke betydande. En utfyllnad till 5 skattekronor per invånare skulle i alla utdebiteringslägen hava givit en effektivare lättnad än den kommunerna faktiskt åtnjutit. Den högsta år 1938 beslutade sammanlagda utdebiteringen utgjorde 41 kronor 93 öre per skattekrona. Efter erhållande av skatteutjämningsunderstöd var den högsta återstående utdebiteringen 23 kronor 30 öre per skattekrona. Vid utfyllnad av skatteunderlaget till 4 respektive 5 skattekronor per invånare skulle de högsta utdebiteringarna hava utgjort 25 kronor 52 öre och 22 kronor 68 öre per skattekrona. Den kraftiga effekten av en utfyllnad av skatteunderlaget till 5 skattekronor per invånare kan även belysas genom en jämförelse mellan det antal kommuner, som efter utfyllnad skulle hava kvarstått över vissa utdebiteringsgränser, och det som efter utjämningen faktiskt återstått. En utdebitering av mer än 10 kronor per skattekrona skulle hava belastat ungefär 750 kommuner i det förra fallet mot ungefär 1 100 i det senare. Motsvarande antal kommuner över 12 kronor per skattekrona är respektive ungefär 300 och 900 samt över 14 kronor per skattekrona ungefär 150 och 350

61 KAPITEL

III.

Nuvarande anordningar för utjämning av det kommunala skattetrycket. Ojämnheterna i det kommunala skattetrycket hava redan tidigt blivit föremål för statsmakternas uppmärksamhet, såsom framgår av den historik, vilken är bifogad denna del av betänkandet (bilaga A). Åtgärder hava på skilda områden vidtagits för att minska dessa ojämnheter. Vissa anordningar, som nu finnas, hava tillkommit huvudsakligen med hänsyn till behovet av en jämnare fördelning av de kommunala skattebördorna, nämligen de allmänna understöden av skatteutjämningsmedel till synnerligt skattetyngda kommuner, statsbidragen till vägdistrikten för utjämning av vägskatten samt den särskilda utjämningen av avgifterna för prästerskapets avlöning genom kyrkofonden och den allmänna kyrkoavgiften. Därjämte har i samband med genomförandet av åtgärder på olika förvaltningsområden hänsyn tagits till kommunernas ojämna skattebelastning.

A l l m ä n n a s k a t t e u t j ä m n i n g s u n d e r s t ö d till synnerligt kommuner.

skattetyngda

De gällande bestämmelserna rörande tilldelningen av skatteutjämningsmedel äro meddelade i förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner (SFS nr 462). Beträffande ansökningsförfarandet och tillvägagångssättet vid utbetalande av sådant understöd återfinnas därjämte särskilda stadganden i kungörelsen den 28 september 1928 angående utbetalande av understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner (SFS nr 366). Understöd av skatteutjämningsmedel kan enligt nämnda författningar av Kungl. Maj:t tilldelas »kommunområde», varmed förstås »dels kommun, dels församling eller skoldistrikt, dels ock del av kommun, därest densamma ingår i församling eller skoldistrikt, som omfattar även annan kommun eller del av annan kommun». Enligt uttryckligt stadgande kan jämväl municipalsamhälle erhålla understöd av skatteutjämningsmedel. Någon principiell åtskillnad göres sålunda icke mellan land och stad ifråga om delaktighet i utjämningen.

62 Genom bestämmelserna om understöd av skatteutjämningsmedel åstadkommes beträffande nämnda kommunområden en skatteutjämning i så måtto att årliga understöd efter vissa normer kunna tilldelas kommunområden, där ett mera stadigvarande, synnerligen betungande kommunalt skattetryck är rådande. På grund av svårigheterna att exakt beräkna och fastställa de kommunala skattebördornas verkliga tyngd har skattetrycket, sådant detta kommer till synes i den kommunala utdebiteringsprocenten, godtagits såsom en allmängiltig måttstock, efter vilken understödskommunernas ekonomiska ställning skall bedömas. Därvid har dock uppmärksammats, att utdebiteringsprocenten såsom måttstock i viss grad är behäftad med brister, vilka icke böra lämnas obeaktade vid skatteutjämningen. Med utdebiteringsprocenten såsom måttstock hava gränserna för skatteutjämningens omfattning fastställts. Det mest vägande skälet tor en skatteutjämning har ansetts vara att staten å kommunerna lagt angelägenheter av sådan art och i sådan utsträckning, att kommunerna i många fall skulle bliva för hårt belastade, därest understöd icke erhölles. I andra hand hava understöd ansetts påkallade dels på grund av bristerna i skattelagstiftningen — särskilt den ofullkomliga fördelningen av beskattningsföremålen mellan kommunerna — dels ock av rena billighetshänsyn, på samma sätt som staten funnit det rimligt att ibland understödja enskilda korporationer av olika slag. Från de sålunda begränsade utgångspunkterna har man ej kommit till en skatteutjämning av vidsträckt innebörd utan till en anordning med understöd till enskilda kommuner. Ur nämnda synpunkter kunna härledas två olika huvudgrupper av understöd, nämligen dels understöd för särskilda ändamål, utmätta med hänsyn till såväl skattetrycket för dessa ändamål som det samlade skattetrycket, dels ock understöd, utmätta allenast med hänsyn till sistnämnda faktor. På grund av den övervägande betydelse, som tillmätts det förhållandet att staten ålagt kommunerna att fullgöra skilda förpliktelser, har den förstnämnda gruppen av understöd ansetts böra erhålla den största omfattningen. De nu utgående understöden till skattetyngda kommuner äro i själva verket i de allra flesta fall speciella understöd till kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, utmätta med hänsyn till dels skattetrycket för dessa ändamål, dels ock det samlade skattetrycket i kommunerna. Vid sidan av dessa understöd, vilka för enkelhetens skull nedan benämnas ordinarie understöd, kunna understöd undantagsvis efter prövning i de särskilda fallen utdelas med hänsynstagande uteslutande till det samlade kommunala skattetrycket, nedan kallade extraordinära understöd. Vid utformningen av grunderna och villkoren för erhållande av understöd av skatteutjämningsmedel torde ifråga om båda de nämnda understödsformerna den mest betydelsefulla synpunkten hava varit, att kommunerna ej genom statens understödsverksamhet få lockas till misshushållning. På olika sätt har man därför sökt skapa verksamma garantier mot missbruk från kommunernas sida. För erhållande av understöd äro till en början vissa villkor föreskrivna, vilka gälla såväl de ordinarie som de extraordinära understöden.

63 Vissa minimikrav ifråga om skattebelastningen hava ansetts böra uppställas som villkor för understöd, enär dessa varit avsedda att endast komma de särskilt skattetyngda kommunerna till del. Med hänsyn härtill och i det praktiska syftet att ej en mängd kommuner onödigtvis skola göra sig förhoppningar om understöd och att ej den prövande myndigheten skall bliva överlupen med utsiktslösa ansökningar, har ett visst minimum för det sammanlagda skattetrycket bestämts. Den kommunalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt, som kommunen samt vederbörande landsting och vägdistrikt under det löpande året beslutat till uttaxering, måste tillhopa hava föranlett ett högre skattetryck än 10 kronor för 100 kronor beskattningsbar inkomst, d. v. s. 10 kronor för varje skattekrona. Det skattetryck, som föranletts av de under det löpande och de två nästföregående åren beslutade uttaxeringarna, skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga 10 kronor för 100 kronor beskattningsbar inkomst. Vägskatten skall inräknas i skattetrycket med det belopp, vilket uttaxerats per vägskattekrona såsom erforderligt efter erhållande av statsbidrag till utjämning av vägskatten enligt förordningen den 30 juni 1936 (SFS nr 451). Den för tingslagens behov å det kommunala skatteunderlaget utgående s. k. tingshusskatten inberäknas däremot icke i skattetrycket. Den sålunda stadgade minimisiffran för skattetrycket är avvägd med hänsyn till den omfattning man velat giva åt skatteutjämningen. Vid den tid, då minimisiffran 10 fixerades, utgjorde riksmedeltalet för total utdebitering i rikets landskommuner omkring 8 kronor för 100 kronor inkomst, och en marginal av 2 kronor motiverades bl. a. med att hänsyn borde tagas till förefintliga brister vid fastighetstaxeringen. Sedan medeltalet stigit till över 10 kronor, har så att säga en sänkning av gränsen för understöd kommit till stånd, eftersom siffran 10 i avvaktan på ny kommunalskattelagstiftning bibehållits. Genom medeltalets höjning har gränsen sålunda relativt sett blivit lägre. Å andra sidan har den fortgående förbättringen av taxeringen gjort en sänkning av den med nämnda marginal fastställda gränsen motiverad. Vid beräkning av kommunområdes skattetryck skola särskilda förhållanden beaktas. Kommunalskatten, landstingsskatten och vägskatten skola som regel upptagas till de belopp, som uttaxerats per skattekrona och vägskattekrona. Kontroll skall dock utövas över att den kommunala uttaxeringen verkställts först sedan alla tillgängliga medel disponerats för bestridande av kommunområdets utgifter. Bland de tillgångar, som härvid komma ifråga, äro främst att nämna skogsaccismedel samt avkastningen från fonder, huvudsakligen donationsfonder. Det föreskrives därför, att därest vederbörande kommun, församling eller skoldistrikt icke till fullo begagnat sin rätt att såsom tillskott till täckande av utgifter använda skogsaccismedel eller för sådant ändamål icke använt därför eljest tillgängliga inkomster, endast den uttaxering skall tagas i beräkning, som skulle hava erfordrats, därest nämnda tillgångar kommit till dylik användning. Vidare skola amortering och ränta å lån för annat ändamål än kyrko-, folkskole-, fattigvårds-, barnavårds- eller sundhetsväsen icke medtagas vid beräkning av uttaxeringens

G4

storlek. Avsikten med sistnämnda föreskrift har varit att hindra kommunerna från att erhålla understöd för utgifter, som äro av uteslutande lokal natur, varvid man närmast haft i åtanke annuiteter å lån för teckning av aktier i järnväg. I de fall, då kommunområde omfattar kommundelar med olika utdebitering, får särskild beräkning av skattetrycket göras för varje kommundel, inom vilken ifrågavarande skatter utgå med annat belopp än i övriga delar av området. Ehuru det stadgade minimum för det sammanlagda skattetrycket ävensom bestämmelserna om sättet för detta skattetrycks beräknande avse såväl ordinarie som extraordinära understöd, har minimisiffran ej samma betydelse för båda understödsformerna. Beträffande det förra slaget av understöd är nämligen siffran även i viss mån bestämmande för understödets belopp. Vad angår de extraordinära understöden åter har siffran betydelse endast därutinnan, att för kommunområden, vilkas skattetryck ej överstiger densamma, understöd icke kan ifrågakomma. För erhållande av sistnämnda slags understöd lär dessutom, åtminstone för det löpande året, i regel krävas ett ej oväsentligt högre skattetryck än 10 kronor för 100 kronor beskattningsbar inkomst. En för båda understödsformerna gemensam föreskrift återfinnes vidare bland reglerna om bestämmande av de olika understödens belopp. Det stadgas sålunda, att understödsbeloppen i förekommande fall skola jämkas med hänsyn till vederbörande kommuners, församlingars eller skoldistrikts beredvillighet att medverka till ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning eller till bildande av kommunal- eller fattigvårdsförbund med syfte att vinna minskning i utgifterna. Med stadgandet har åsyftats att på ett mjukare sätt än genom anlitande av tvångssammanslagningar finna en utväg för avhjälpande av höga skattetryck i smärre kommunområden. Vid sidan av berörda allmänna villkor och bidragsgrunder hava uppställts särskilda sådana, som endast skola gälla beträffande de ordinarie understöden. Hänsyn skall sålunda tagas till kommunområdets kostnader för vissa särskilda ändamål. För att dylikt understöd skall kunna utgå erfordras, att de utgifter för kommunområdets kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, för vilkas bestridande uttaxering beslutats under det löpande året, skola motsvara ett skattetryck av mer än 5 kronor 50 öre för 100 kronor beskattningsbar inkomst. Gränssiffran för detta speciella skattetryck, vilken är en reglerande faktor beträffande kommunernas möjligheter att komma i åtnjutande av de ordinarie understöden, utgör en vid en viss tidpunkt uträknad och därefter bibehållen medeltalssiffra, vilken avser allenast landskommunerna. Att bland de speciella ändamålen medräkna utgifter för angelägenheter, vilka äga sin särskilda betydelse för städerna, exempelvis rättsvård och polisväsen, har ansetts ej böra ifrågakomma med hänsyn icke blott till städernas olikartade förhållanden i allmänhet utan även till deras olika sätt att täcka kostnaderna för sina företag. Understöd av det slag, varom nu är fråga, hava betraktats såsom en understödsform nästan uteslutande för landsbygden. Med den gällande gränssiffran äro städerna i allmänhet förhindrade

65 att erhålla ordinarie understöd, då deras utdebiteringar för de särskilda ändamålen sällan överstiga 5 kronor 50 öre för 100 kronor beskattningsbar inkomst. Vad angår de riktlinjer, efter vilka de ordinarie bidragen begränsats, har nyssnämnda medeltal för de särskilda utgifterna i första hand tillagts avgörande betydelse. Någon anledning har nämligen icke ansetts föreligga att minska den kommunala skattebördan för ifrågavarande ändamål mer än till vad kommunerna i allmänhet få vidkännas. Det är därför föreskrivet att ordinarie understöd icke i något fall må utgå med högre belopp än som erfordras för att skattetrycket för angivna ändamål må kunna nedgå till 5 kronor 50 öre för 100 kronor beskattningsbar inkomst. Den dubbla begränsningen av de ordinarie understöden, med hänsyn till det sammanlagda skattetrycket och skattetrycket på grund av vissa utgifter, kan giva till resultat att en höjning av utgifterna för de särskilda ändamålen, varigenom skattetrycket för dessa stiger över 5 kronor 50 öre för 100 kronor beskattningsbar inkomst, föranleder ett lika stort ordinarie understöd som utgiftsökningen. Så blir fallet, om kommunens sammanlagda skattetryck före utgiftsökningen är så högt att visst ordinarie understöd med hänsyn härtill kan utgå men detta ej får ske, alldenstund skattetrycket för de särskilda ändamålen endast uppgår till 5 kronor 50 öre för 100 kronor beskattningsbar inkomst. De ordinarie understöden skola utom i vissa undantagsfall utgå enligt en i förhållande till den sammanlagda kommunala utdebiteringens belopp progressiv skala. Enligt gällande skala utgår understöd med belopp, som erfordras för att lätta det totala skattetrycket per 100 kronor beskattningsbar inkomst, i den mån detta överstiger 10 men ej 12 kronor med 30 procent, i den mån detta överstiger 12 men ej 14 kronor med 40 procent och i den mån detta överstiger 14 kronor med 50 procent. Ifrågavarande skala har dock icke givits betydelsen av en norm, efter vilken understöden alltid skola fixeras. Om så vore fallet, skulle det innebära, att den kommunala budgeten kunde uppgöras under den förvissningen att man av utjämningsmedel skulle komma att erhålla en mycket avsevärd del av vad som erfordrades för att täcka ökade utgifter. Till förhindrande härav har en rätt till prövning efter friare grunder tillerkänts Kungl. Maj:t. Under vissa förutsättningar kan sålunda Kungl. Maj :t nedsätta de ordinarie understöden till lägre belopp än enligt skalan eller helt vägra sådana understöd. Rätt härtill föreligger till en början, om det höga skattetrycket inom kommunområdet kan anses hava väsentligen förorsakats därav, att fastigheterna inom kommunområdet taxerats förhållandevis lägre än vad i allmänhet gäller i sådant avseende. Jämförelsen skall alltså avse fastighetslaxeringen överhuvud taget, ej blott, såsom tidigare varit fallet, taxeringen av jordbruksfastigheter. Enahanda befogenhet tillkommer Kungl. Maj:t, därest vederbörande kommun, församling eller skoldistrikt under det löpande året eller något av de två nästföregående åren vidtagit med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka icke varit av trängande behov påkallade, eller beslutat uttaxering för 5—429059.

täckande av utgifter, vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med lånemedel eller eljest annorledes än med uttaxerade medel. Denna bestämmelse har tillkommit i syfte att förebygga den möjligheten, att en kommun, som en gång börjat räkna med statsunderstöd, för framtiden skulle mer eller mindre medvetet rätta sin hushållning därefter eller att en kommun endast för att erhålla understöd skulle vidtaga åtgärder, som eljest icke skulle ifrågakommit. Beträffande städer och stadsliknande samhällen märkes, att underskott å kommunala affärsverk, som täckts genom uttaxering, i regel icke skola föranleda understöd. Dylika affärsverk hava ansetts böra finansieras genom speciella avgifter. Rätt att minska eller helt vägra ordinarie understöd föreligger slutligen, därest Kungl. Maj:t eljest finner särskilda skäl därtill föranleda. Då de nyss antydda missförhållandena givetvis kunna vara av väsentligen olika natur, har föreskriften icke gjorts helt kategorisk utan modifierats så att understöd kan medgivas till mindre belopp eller vägras alltefter omständigheterna. Kungl. Maj:ts fria prövning vid bestämmande av de ordinarie understödens belopp har utsträckts jämväl åt motsatt håll. Sålunda stadgas, att Kungl. Maj:t äger, där särskilda skäl därtill äro, bevilja högre understöd än enligt den progressiva skalan. Vid tilldelning av sådant understöd utöver skalan är emellertid Kungl. Maj.-t bunden av en viss maximigräns, inom vilken understöden måste hållas. Därutinnan är föreskrivet, att summan av dels de ordinarie understöden, till den del dessa av särskilda skäl överstiga vad som med eventuella jämkningar nedåt skall utgå enligt skalan, dels ock de extraordinära understöden icke får överskrida tre miljoner kronor för varje år. Utdebiteringarna av landstingsskatt och vägskatt påverkas icke av understöden. Understöd av skatteutjämningsmedel tillkomma s. k. kommunområden och kunna endast bidraga till att sänka de uttaxeringar, som beslutats av vederbörande kommuner, församlingar, skoldistrikt eller municipalsamhällen. Det skattetryck, som är avgörande för möjligheterna att erhålla understöd samt för understödets storlek enligt den progressiva skalan, är emellertid, såsom nämnt, summan av utdebiteringarna till primärkommun (municipalsamhälle) och landsting per skattekrona samt till vägdistrikt per vägskattekrona. Härvid är det av betydelse att skatteunderlaget bestämmes på annat sätt för vägdistrikten än för primärkommunerna och landstingen. Å ena sidan tillkommer för vägdistriktens del genom omräkning av de kommunala fastighetsskattekronorna visst skatteunderlag, som endast tynges av vägskatt. Å andra sidan skall fysisk person, som för kommunal inkomstskatt i hemortskommunen påförts mindre än tre skattekronor, icke erlägga vägskatt för inkomst i nämnda kommun. Någon anordning finnes icke för utjämning av den olika belastningen i de särskilda vägdistrikten å det fastighetsskatteunderlag, som sålunda tillkommer vid vägbeskattningen. Vägskatten kan i vad avser belastningen å detta skatteunderlag sägas vara ställd utanför skatteutjämningen. Denna oegentlighet har på sin tid försvarats beträffande jordbruksfastighet med svårigheterna att genom uppskattning av då förekommande vägunderhåll in natura fastställa vägbördans siffermässiga tryck och beträffande annan fastighet med dylik fastighets sparsamma förekomst i skatte-

67 tyngda kommuner. Det förhållandet att kommunalt skatteunderlag, härrörande från de minsta inkomsttagarna, icke ingår i vägskatteunderlaget leder till att understöd i vissa fall utgår med hänsyn till en vägskatt, som i verkligheten icke utgöres. Till försvar för denna oriktighet har anförts, att den icke har annan påföljd än att kommunens minsta skattebetalare få något högre andel i understödet än som strängt taget borde tillkomma dem samt att det icke rör sig om annat än obetydliga belopp. Ifråga om sättet för de ordinarie understödens åtnjutande gäller, att understöden skola, efter storleken av vars och ens kommunalskatt, komma de skattskyldiga direkt till godo genom avkortning å de skattebelopp, som förfalla vid uppbörd efter utgången av juni månad året efter det löpande. Överstiger avkortningsbelopp vad den skattskyldige vid uppbörd efter nämnda tidpunkt har att erlägga, tillfaller det överskjutande beloppet den kommun, den församling, det skoldistrikt eller det municipalsamhälle, som gjort ansökning om understöd. På sistnämnda sätt förfares även, därest kommunområde sammanfaller med kommun, församling, skoldistrikt eller municipalsamhälle, med understöd, som icke överstiger 50 öre för 100 kronor beskattningsbar inkomst. Om understöd skall komma de skattskyldiga till godo genom avkortning å vid uppbörd förfallande skattebelopp, åligger det kommunen att låta upprätta avkortningslängd, upptagande det belopp, som skall komma envar skattskyldig till godo. Beviljade understöd, såväl ordinarie som extraordinära, skola genom länsstyrelsens försorg utbetalas till vederbörande kommun. Till stöd för berörda föreskrifter om understödens åtnjutande har åberopats det rent principiella skälet att det i själva verket är kommunområdets medlemmar, som äro skattetyngda, och att det är deras skattebörda man vill lätta genom understöden. Understödet har vidare ansetts böra tillgodokomma just de skattskyldiga, vilkas beräknade skattebörda legat till grund för avvägningen av understödets storlek. Ehuru det härvid icke förbisetts, att en viss tyngande omgång — företrädesvis genom avkortningslängdens upprättande — är förenad med förevarande förfaringssätt, har med hänsyn till berörda principiella uppfattning angående understödens syfte utvägen att låta understöden utan vidare ingå i kommunernas budget icke ansetts böra anlitas. Såvida understöden skola kunna gå till avkortning å de utskylder, som legat till grund för ansökan om understöd, är det otänkbart att verkställa avkortningar i samband med debiteringen, enär Kungl. Maj:ts beslut angående understöden icke kan föreligga förrän betydligt senare än debiteringen måste ske. Kungl. Maj:ts beslut pläga meddelas i slutet av maj eller början av juni året efter det löpande. Den tid, inom vilken granskningen av ansökningarna om skatteutjämningsunderstöd kan avslutas, är nämligen beroende av kommunallagarnas bestämmelser om uppgörande av inkomst- och utgiftsstater. På grund av dessa förhållanden har det även mött svårigheter att efter delfående av Kungl. Maj:ts beslut hinna före uppbördens avslutande upprätta särskild avkortningslängd med anledning av beviljat understöd. Detta skulle för landskommunernas vidkommande hava varit omöjligt, där-

08 est hela den kommunala uppbörden måst ske vid den uppbördsstämma, som enligt lagen om kommunalstyrelse på landet i regel skall hållas före februari månads utgång. Emellertid har en utväg erbjudit sig genom den rätt, som enligt samma lag inrymts åt kommunalstämma eller kommunalfullmäktige, att om tiden och sättet för uppbörden annorledes förordna. Då möjlighet för kommun att verkställa uppbörden i flera terminer sålunda förefunnits, har såsom villkor för erhållande av de ordinarie understöden stadgats, att beslut skall i laga ordning hava fattats om att uppbörd av minst hälften utav den under det löpande året beslutade kommunalskatten skall verkställas tidigast efter utgången av juni månad påföljande år. Därjämte har föreskrivits, att berörda villkor skall, därest uppbörd verkställes av olika uppbördsmyndigheter för av kommunalstämma och av kyrkostämma beslutade utskylder, gälla för vardera uppbörden. De ordinarie understöden utgjorde ända fram till år 1928 den enda formen för bidrag inom det allmänna skatteutjämningssystemet. I och med att städerna därefter vunno inträde i skatteutjämningen, framträdde emellertid ett starkare behov av att kunna vid sidan av de ordinarie understöden i undantagsfall utdela bidrag med hänsynstagande uteslutande till det samlade kommunala skattetrycket. Med bibehållande i huvudsak av den tidigare skattetrycksskalan för de efter en sådan norm alltjämt utgående ordinarie understöden för särskilda ändamål utvidgades därför skatteutjämningens omfattning genom ett särskilt stadgande om understöd av en mera extraordinär typ. Sålunda tillkom den alltjämt gällande föreskriften, att kommunområde, ändock att det ej uppfyller de uppställda villkoren om dels ett skattetryck för särskilda ändamål av 5 kronor 50 öre för 100 kronor inkomst och dels förefintligheten av beslut om uppbördens verkställande å föreskrivet sätt, må, om synnerliga skäl därtill äro, kunna erhålla understöd, därest för kommunområdets vidkommande ett varaktigt synnerligen högt skattetryck föranletts därav, att den beskattningsbara inkomsten är väsentligt lägre än i andra liknande kommunområden eller därav, att de allmänna ekonomiska förhållandena i kommunområdet undergått en avsevärd försämring. Genom nämnda stadgande har det blivit möjligt att på ett smidigt sätt tillgodose städernas behov av understöd, därest sådant behov i enstaka fall efter av Kungl. Maj:t företagen prövning befinnes föreligga. Då det förekommit, att jämväl en del landskommuner befunnits böra erhålla utjämningsunderstöd utan att de vanliga betingelserna varit uppfyllda, har samma regel ansetts böra gälla för städer och landskommuner. Vid beviljande av extraordinära understöd skola iakttagas föreskrifterna om det sammanlagda skattetryckets beräknande och om verkan av kommunområdes bristande beredvillighet att medverka till indelningsändringar eller bildande av kommunalförbund, vilka föreskrifter, såsom ovan nämnts, äro gemensamma för båda de gällande understödsformerna. De extraordinära understöden skola rymmas inom ett maximibelopp av tre miljoner kronor för år, vilket dock, såsom berörts, avser såväl dessa understöd som förhöjningen i särskilda fall av de ordinarie understöden. En gemensam

69 summa har ansetts vara att föredraga framför skilda belopp med hänsyn till faran för att, särskilt beträffande understöd av den extraordinära typen, en bestämd siffra skulle komma att likställas med ett fast anslag, vars belopp varje år lämpligen borde utdelas. De extraordinära understöden skola utmätas av Kungl. Maj:t med hänsyn till vad som kan prövas skäligt. I avseende å bestämmandet av dessa understöd samt jämkningen av de ordinarie understöden har en viss praxis utvecklat sig, för vilken här dock ej skall redogöras. Beträffande de extraordinära understöden förordnar Kungl. Maj:t, huru dessa skola komma vederbörande skattskyldiga till godo. Samma bestämmelser angående ansökningsförfarandet gälla för de ordinarie och de extraordinära understöden. Ansökning om understöd skall, ställd till Kungl. Maj:t, ingivas till länsstyrelsen, som har att avgiva utlåtande i ärendet. Varje kommunområde representerar vid ansökningsförfarandet blott sina egna medlemmar, varför om exempelvis en kommun består av två församlingar och den ena församlingen söker understöd, dylikt ej kan på grund av denna ansökning tilldelas den andra församlingen. Av praktiska skäl har rätten att göra ansökan om understöd i de fall, då kommun, församling och skoldistrikt sammanfalla, förbehållits den borgerliga kommunen. Ansökning bör ingivas, om sökanden är landskommun, före den 20 november det löpande året samt, om sökanden är stadskommun, före den 20 januari påföljande år. Då såsom grundläggande villkor för erhållande av understöd uppställts, att kommunområdet skall på grund av beslut under det löpande året hava ett visst skattetryck, är därmed utsagt, att det är trycket av just de under detta år beslutade skatterna, som genom understödet skall lättas. Ansökning om understöd kan följaktligen icke göras, förrän efter det utgifts- och inkomststater fastställts och uttaxeringarna beslutats. Till ledning för granskningen skola vid ansökningen fogas — förutom under det löpande året beslutade utgifts- och inkomststater för kommunen och församlingen samt i förekommande fall skoldistriktet eller municipalsamhället — uppgifter i vissa hänseenden enligt särskilt formulär. Det åligger länsstyrelsen tillse, att ansökning åtföljes av erforderliga handlingar och uppgifter, att i den mån så erfordras komplettera ansökningarna samt att med eget utlåtande till Kungl. Maj:t insända från landskommuner inkomna ansökningar före den 20 december det löpande året och från stadskommuner inkomna ansökningar före den 20 februari påföljande år. I utlåtande skall särskilt angivas, huruvida anledning förefinnes att tillämpa någon av bestämmelserna angående extraordinära understöd och angående påföljd av kommunområdes ovillighet att medverka till önskvärd kommunal nybildning eller förbundsbildning samt huruvida anledning föreligger att minska eller höja de ordinarie understöden i förhållande till de vanliga grunderna. Därest så anses vara förhållandet, skall i utlåtandet föreslås det belopp, varmed understödet bör utgå. Skulle skattetrycket allenast i viss del av kommun överstiga det stadgade minimibeloppet, lärer utlåtandet böra utmynna i förslag, att endast för nämnda del av kommunen visst understöd må

70 utgå. Går länsstyrelsens utlåtande sökanden emot, bör länsstyrelsen genast därom underrätta denne. Så snart räkenskaperna för det löpande året avslutats, skall kommun, som gjort ansökning om understöd, till länsstyrelsen insända preliminärt sammandrag över desamma. Sammandragen, vilka böra vara till länsstyrelsen inkomna från landskommunerna senast den 5 mars och från stadskommunerna senast den 5 april påföljande år, skola av länsstyrelserna granskas och därefter insändas till Kungl. Maj:t. I syfte att bereda tillgång till material för en saklig granskning av ansökningarna om understöd hava särskilda bestämmelser meddelats angående kontroll av kommunernas förvaltning. Erhåller kommunområde understöd, åligger det vederbörande kommun, församling och skoldistrikt att efter Kungl. Maj:ts bestämmande upprätta sina räkenskaper i anslutning till av Kungl. Maj:t fastställda eller godkända formulär, att på anfordran utan dröjsmål till finansdepartementet insända utdrag av räkenskaper och andra handlingar ävensom i övrigt tillhandagå med upplysningar samt att hålla sina handlingar tillgängliga för den granskning, som från statens sida må ifrågakomma. Dessa bestämmelser hava särskilt motiverats med att allt bör göras för att så mycket som möjligt neutralisera den skadliga verkan ifråga om lockelse till kommunalt slöseri, som i viss mån medföljer varje utjämningssystem. Föreskrifter om att understödskommuner skola föra sina räkenskaper enligt fastställda formulär hava icke utfärdats. Ur praktiska synpunkter skulle det dock vara värdefullt, att kommunernas räkenskaper upprättades enligt enhetliga formulär, då granskningen av ansökningarna härigenom skulle väsentligt underlättas. Den föreliggande möjligheten till granskning från statens sida å ort och ställe av kommunernas handlingar har icke direkt utnyttjats, men den torde hava varit av betydelse såtillvida att kommunerna blivit mera beredvilliga att omlägga sin bokföring i önskvärd riktning enligt av vederbörande kommunala förbund meddelade anvisningar. Prövning av ansökningar om understöd sker av Kungl. Maj:t i statsrådet. Beträffande denna prövning finnes utöver de materiella föreskrifterna angående grunderna för understöds beviljande endast den bestämmelsen att Kungl. Maj.-t vid beviljande av understöd skall till ledning för bestämmandet av skattesatsen för skogsaccis angiva, hur stor del av understödet som skall anses tillkomma i kommunområdet ingående kommun, församling och skoldistrikt. Enligt riksdagens varje år givna bemyndigande äger Kungl. Maj:t sedan längre tid tillbaka använda ett belopp av högst 500 000 kronor per kalenderår för beredande av understöd åt synnerligt skattetyngda kommuner med avvikelse från de i förordningen den 16 december 1927 stadgade grunderna beträffande dylika understöd. Genom denna ordning beredes möjlighet att i utomordentliga fall tillgodose trängande behov, som icke kunna beaktas jnom den gällande författningens ram. Ett allmänt skatteutjämningssystem, som till sina grunddrag varit av samma beskaffenhet som det nu gällande, har, såsom framgår av den historiska redo-

71 görelsen i bilaga A, funnits i vårt land alltsedan år 1918. Grunderna för bestämmandet av understödens storlek hava dock flera gånger underkastats ändringar. Till en början kunde endast landskommuner komma i åtnjutande av skatteutjämningsunderstöd, men från och med år 1928 har, såsom ovan antytts, samma förmån tillkommit städer och municipalsamhällen. Denna skatteutjämnings omfattning och verkningar skola belysas med en del sifferuppgifter. Antalet understödda kommuner och understödens sammanlagda belopp har alltsedan bidragssystemets införande befunnit sig i starkt stigande, såsom framgår av nedanstående tabell. Antalet landskommuner, som erhållit understöd, har som synes stigit från 454 eller 19 procent av samtliga år 1918 till 1 253 eller 52 procent år Tabell, utvisande antalet utjämningskommuner samt beloppet av utbetalade utjämningsbidrag för åren 1918—1942. Landskommuner

Städer

Municipalsamhällen

År Antal

Kronor

5 489 661

4 518 621

4 518 621 4 473 531

15 310 678

15 941 064

14 647 674

1937 1938

13 745 659

14 366 981

1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

1939 1940 1941 1942

1059 1053 1086 1120

Kronor

5 489 661 5 076 608

1923 Summa

1 655 888

1921 1922

Kronor

2 253 676

10 045 504

1920 Antal

1 655 888

1933 1934

1919 Kronor

2 253 676 4 032 490

454 472 601 626 454 454 491 546 530 540 557 656 736 752 799 867

1918 Antal

i 032 490 5076 608

4 473 531 3 989 357 3 982 944

3 989 357

4 081 854

4 081 854

3 982 944 4 423 906

4 423 906 5 604 134 5 923 219 5 635120 7 142 426

13 073 606 14 401 812 17 267 188 18 984 656

13 18 16 14 23 41 52 47 50 37 27 27 31 41

41445 51 299 40 997 24 323 56 556 229 474 167 837 153 485 185 150 122111 88 691 78 715 110 750 141314

4 4 3 5 8 8 12 8 9 8 7 6 8 9

146 246

5 791825

133 162

6 107 680

162 997

5 839114

234 988

7 401 737

674 461 1 075 297

10 776 521 16 615 449

997 199

17 106 100

632 178

15 433 337

669 676

14 600 485

525 830

15 014 922

616 937

13 779 234

498 087

14 978 614

999 872

18 377 810

1 050 882

20 176 852

72 1936. Antalet har därefter nedgått och utgjorde år 1942 1 120 eller 47 procent. Huru understödskommunerna och understödsbeloppen för åren 1936 och 1942 fördelat sig å olika län framgår av tabell 1. Det nuvarande understödssystemets skatteutjämningseffekt under senare tid belyses för landsbygdens vidkommande genom följande spridningstabell, som utvisar det sammanlagda skattetrycket på grund av uttaxering för 1941 års utgiftsbehov i primärkomimm, tingslag, vägdistrikt och landsting före och efter skatteutjämningsunderstödens inverkan. Antal landskommuner med sammanlagd utdebitering i kronor per skattekrona av högst 8-00

8-01— 10-00

10-01 — 12-01— 12-00 15-00

Utan understöd av skatteutjämningsmedel

717 Efter understöd av skatteutjämningsmedel

772 Summa kommuner

15-01 — 20-00

över 2000

2 405

2 405

Statsbidrag till utjämning av v ä g s k a t t e n . Enligt bestämmelserna i 4 § förordningen den 30 juni 1936 (SFS nr 451) angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket i dess senaste lydelse av den 17 juni 1938 (SFS nr 395) utgår till utjämning av vägskatten statsbidrag till vägdistrikt, vars beräkneliga behov av uttaxering skulle, därest dylikt bidrag icke utginge, överstiga 1 krona 50 öre per vägskattekrona, med 35 procent av den del av vägskatten, som överstiger nämnda belopp men icke 2 kronor per vägskattekrona, och med 70 procent av den del av vägskatten, som överstiger 2 kronor per vägskattekrona. Beträffande de närmare förutsättningarna för erhållande av dylika vägskatteutjämningsbidrag finnas i anslutning till nämnda förordning särskilda tillämpningsbestämmelser meddelade i en kungörelse den 17 juni 1938 (SFS nr 396). Vägskatteutjämningsbidragen beräknas icke i förhållande till den faktiskt utdebiterade vägskatten utan utgå efter vägdistriktens beräkneliga behov av uttaxering direkt till dessa distrikt. Vid den allmänna skatteutjämningen enligt förordningen den 16 december 1927 tages däremot, såsom nämnt, hänsyn till vägskatten sådan densamma föreligger efter den särskilda utjämningen genom vägskatteutjämningsbidrag. I syfte att kunna fastställa det beräkneliga uttaxeringsbehovet hava vägdistrikten ålagts att uppgöra en förhandsberäkning över uttaxeringen. Önskar vägdistrikt komma i åtnjutande av utjämningsbidrag, skall vid fastställande av inkomst- och utgiftsstaten beräknat bidrag upptagas bland inkoms-

73 terna för året samt den vägskatt, som skall utdebiteras å de skattskyldiga, bestämmas till det lägre belopp, som med hänsyn till utjämningsbidraget är erforderligt. Genom berörda anordning har man velat på ett snabbt och effektivt sätt åvägabringa lättnad i vägskattebördan inom mera betungade vägdistrikt. Då den allmänna skatteutjämningen befunnits icke vara tillräckligt effektiv såsom en utjämning av vägskatten eller fullt rationellt anordnad och det ansetts rimligt och önskvärt att söka genomföra en rättvis fördelning av vägskatten mellan landsbygdsdistrikten, har valts utvägen med en fristående utjämning av vägskattebördan enligt ett system, som avser att komplettera den allmänna skatteutjämningen, såvitt angår vägväsendet. Den särskilda vägskatteutjämningens omfattning har i princip bestämts med utgångspunkt från en för landet i dess helhet såsom normal ansedd skattenivå med beaktande jämväl av vad som med hänsyn till skattebetalarnas förmåga betraktats såsom skäligt. Riksmedeltalet av vägskatten per vägskattekrona har givetvis tillmätts viss betydelse vid bestämmande av gränsen för utjämningen, men detta medeltal har icke ansetts böra vara ensamt avgörande, emedan det icke betraktats såsom någon måttstock för den normala skattenivån i riket och med utjämningen jämväl åsyftats att begränsa skattens växlingar från det ena året till det andra. Genom anordningen att bestämma bidraget efter en av vägstämman beräknad skatt utan hänsyn till eventuell avvikelse från den slutsumma, vartill de verkliga kostnaderna under året kunna komma att uppgå, har vägskatteutjämningsbidraget tidigare skilt sig från andra bidrag till den allmänna väghållningen. Numera utgå dock även statsbidragen till vägunderhåll å beräknade kostnader. Beträffande utjämningsbidragen omfattar beräkningen vederbörande vägdistrikts samtliga utgifter. Några egentliga olägenheter genom att felkalkyler kunna göras vid bidragsberäkningen hava i detta fall icke ansetts vara för handen, särskilt som fastställandet av ett onödigt högt belopp ena året verkar minskande på det följande årets vägskatt och bidrag. Bestämmandet av utjämningsbidragens belopp sker i stort sett i följande ordning. Enligt 46 § lagen om vägdistrikt skall vägstyrelsen före juli månads utgång uppgöra och till vägstämmans ordförande avlämna förslag till utgiftsoch inkomststat. Till grund för uppgifter om antalet skattekronor i distriktet läggas de förteckningar, som häradsskrivaren enligt 58 § samma lag före juni månads utgång skall insända till vägstyrelsen. Visar förslaget, att uttaxeringen överstiger 1 krona 50 öre per vägskattekrona, har vägstyrelsen att beräkna det utjämningsbidrag, som tillkommer distriktet. Sedan bidraget fråndragits det belopp, som eljest skulle hava behövt uttaxeras, beräknas den skattesats, som kommer att erfordras för anskaffande av det sålunda minskade beloppet. Å den andra ordinarie vägstämman, som skall hållas under tiden den 15—den 31 augusti, fastställes det definitiva statförslaget, vari det beräknade utjämningsbidraget upptages såsom inkomst och staten i övrigt balanseras med de mot sistnämnda skattesats svarande skattemedlen.

74 Den kontroll, som utövas beträffande utjämningsbidragen, handhaves av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med biträde av vägingenjörerna. Ansökning om utjämningsbidrag skall senast den 5 september året före det, under vilket bidraget må utgå, av vägdistrikt insändas till vägingenjören i länet. Ansökningen skall vara åtföljd av den för nästkommande år fastställda staten och vägstämmans beslut om vägskatten för samma år, ävensom de handlingar i övrigt, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i kontrollsyfte må föreskriva. Vägingenjören skall med eget yttrande insända handlingarna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som meddelar beslut i ärendet. Utjämningsbidrag skall utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen så snart ske kan efter den 30 juni det år, bidraget avser. De nuvarande grunderna för bidrag till utjämning av vägskatten hava gällt från och med år 1937. Till täckande av vägdistriktens utgifter under nämnda år utgingo utjämningsbidrag med sammanlagt 5 005 135 kronor, motsvarande en genomsnittlig lättnad för vägskatteunderlaget av 27 öre per vägskattekrona. Av samtliga 170 vägdistrikt kommo 94 eller ungefär 55 procent av hela antalet i åtnjutande av dylika bidrag. Bidragens summa har därefter sjunkit och utgjorde för år 1942 980 760 kronor, motsvarande 3 5 öre per vägskattekrona. Av de 170 vägdistrikten erhöllo detta år endast 32, d. v. s. ungefär 19 procent, utjämningsbidrag. De här behandlade vägskatteutjämningsbidragen komma att upphöra i och med vägväsendets förstatligande vid 1944 års ingång.

Utjämning a v p r ä s t l ö n e k o s t n a d e r n a g e n o m a l l m ä n kyrkoavgift o c h bidrag ur kyrkofonden. Ordningen för gäldandet av kostnaderna för prästerskapets avlöning är fastställd genom lagar den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning och den 30 augusti 1932 om kyrkofond. Huvudparten av kostnaderna för avlönande av församlingarnas prästerskap faller på pastoraten. I övrigt gäldas dessa kostnader av kyrkofonden. Pastoratens kostnader för prästerskapets kontanta avlöningsförmåner (s. k. prästlönekostnader) bestridas i första hand med avkastningen av de för detta ändamål avsedda avlöningstillgångarna i varje pastorat samt därutöver genom uttagande av församlingsavgifter efter de grunder, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt. Åtgår för gäldande av berörda kostnader inom pastorat högre belopp än som täckes av avlöningstillgångarnas beräknade avkastning samt en uttaxering av församlingsavgifter inom pastoratet efter ett visst öretal per skattekrona, som Kungl. Maj:t för varje år bestämmer, äger pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden. Sagda öretal skall bestämmas till dubbla det belopp, som för året uttages per skattekrona i s. k. allmän kyrkoavgift, men må ej överstiga 20. Vid bestämmande av dylika tillskott från kyrkofonden skall beträffande sådana pastoratens prästlönetillgångar som utgöras av ecklesiastika löneboställen avkastningen tagas i beräkning med

75 ett uppskattat belopp, vilket fastställts såsom boställes normalavkastning, samt beträffande sådana avlöningstillgångar som bestå av fonder avkastningen beräknas till en viss av Kungl. Maj:t bestämd procent av fondkapitalet. Därest pastorats prästlönetillgångar lämna så stor behållen avkastning att därå uppkommer överskott, sedan pastoratets prästlönekostnader blivit täckta och behovet av virke för vissa kyrkliga ändamål tillgodosett, skall pastoratet till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott. Kyrkofondens huvudsakliga inkomst är, förutom vissa ersättningar från statsverket för prästerskapets indragna tionde m. m., den allmänna kyrkoavgiften, vilken utgöres till kyrkofonden av varje pastorat i förhållande till det antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter skola erläggas inom pastoratet. Avgiftens grundbelopp utgör 15 öre per skattekrona, och Kungl. Maj:t bestämmer, huru stor del av grundbeloppet som för varje år skall uttagas. Den sammanlagda uttaxeringen i församlingarna för kyrkofonden samt för pastoratens prästlönekostnader är nominellt högst 35 öre per skattekrona. Den allmänna kyrkoavgiften kan uttagas med högst 15 öre per skattekrona, och de avgifter i de olika församlingarna, som utgå direkt till kontant avlöning åt det egna pastoratets prästerskap, kunna, såsom av det ovanstående framgår, växla mellan 0 och 20 öre per skattekrona. Uttaxeringen för sistnämnda ändamål kan emellertid i särskilda fall stiga högre, såsom då den verkliga avkastningen av prästlönetillgångarna blir lägre än den på ovan angivet sätt beräknade eller då vissa utgifter, vilka icke ersättas genom tillskott från kyrkofonden, tillkomma. Pastoraten kunna sålunda undantagsvis med Kungl. Maj:ts medgivande åtaga sig extra löneförmåner för präster, vartill bidrag ej erhålles ur kyrkofonden, och oförutsedda engångskostnader för löneboställen kunna bliva nödvändiga. Det är även att märka att prästerskapet tillkommande förmån av fri bostad genom upplåtande av prästgård eller däremot svarande hyresersättning, vilken förmån icke räknas till lönen, skall bekostas av pastoraten utan tillskott från kyrkofonden. För sådan kostnad måste viss uttaxering ske utöver vad ovan sagts, vilken ej blir föremål för utjämning. Det antydda systemet med en central fond för reglering av församlingarnas skattetryck på grund av prästlönekostnaderna innebär, i den mån fonden erhåller sina inkomster genom den allmänna kyrkoavgiften, en skatteutjämning å kommunalbeskattningens grund inom ett begränsat område. Denna utjämning har en vidsträcktare innebörd än de båda ovan berörda skatteutjämningsanordningarna för den sammanlagda kommunalskatten och för vägskatten. Den kyrkliga utjämningen åstadkommer icke blott såsom dessa en sänkning av de höga skattetrycken utan även en ökning av de låga. Genom finansieringen på kommunalbeskattningens grund syftar den till att göra utdebiteringen för ifrågavarande ändamål nominellt ungefär lika hög i alla kommuner. Pastoratens inleverering av överskottsmedel till kyrkofonden har varit av mindre betydelse för fondens förmåga att reglera skattetrycket. Dessa överskott hava uppgått till förhållandevis små belopp. Av betydligt större vikt

76 hava ersättningarna från staten till kyrkofonden varit, vilka uppgått till omkring 5 miljoner kronor per år. Den kraftigaste utjämningseffekten har dock vunnits genom den allmänna kyrkoavgiften, vars storlek hittills växlat mellan 10 och 15 öre per skattekrona. Överskottens och kyrkoavgiftens betydelse i detta hänseende framgår av följande sammanställning ur kyrkofondens räkenskaper för tiden efter det nuvarande avräknings- och utjämningssystemets ikraftträdande.

Budgetår

Av pastorat inlevererade överskotts- Influten kyrko- Utbetalda tillskott avgift till pastorat medel M i l j o n e r

k r o n o r

1933/84

0-16

5-27

1934/35

0-28

6-08

800 8-53

1935/36 j

0-28

8-12

1936/37

0-12

1937/38

4*84 6-17

7-71

1938/39 1939/40

7-8G

6-95

7-37

- 0-02

7-40

7-32

1940/41

0-11

9-23

1941/42

0-22

10-22

6-88

1 Ojämnheterna beträffande budgetåret 1935/36 bero på omläggning av det kyrkliga redovisningsåret. — 2 Underskottet sammanhänger med att under budgetåret 1939/40 återbetalning skett av tidigare inlevererade överskottsmedel.

Utjämningen genom tillskott av kyrkofonden omfattar de flesta pastoraten. Under budgetåret 1941/42 erhöllo ungefär 82 procent av pastoraten tillskott från fonden för täckande av prästlönekostnader, medan ungefär 3 procent hade att inleverera överskott till kyrkofonden. Det årliga belopp, som under senare tid av allmänna medel direkt tagits i anspråk för utjämning av de kommunala skatterna, har utgjort mellan 25 och 30 miljoner kronor. Därav hava, såsom av tabellen å sid. 71 framgår, understöden till skattetyngda kommuner sedan år 1934 uppgått till omkring 15 miljoner kronor med undantag för åren 1941 och 1942, då beloppen varit avsevärt högre. Kostnaden för den särskilda utjämningen av vägskatt, som högst belöpt sig till omkring 5 miljoner kronor, har under de senaste åren nedgått avsevärt och utgjorde för år 1942 ungefär 1 miljon kronor. Bidragen ur kyrkofonden till pastoratens utgifter för prästerskapets avlönande hava utgått med omkring 7 miljoner kronor per år. Bland de anordningar, som på olika områden utformats under visst beaktande av skatteutjämningsbehovet, må nämnas den genom lagen den 13 juni 1919 (SFS nr 293) tillskapade möjligheten att ändra den kommunala

77 indelningen, därest lättnad eller utjämning i kommunala bördor därigenom kan vinnas. Vidare hava kommunerna genom lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning (SFS nr 281) medgivits rätt att för utjämning av skattetrycket mellan olika år avsätta medel till allmän fond. Ett särskilt hänsynstagande till skatteutjämningsbehovet har även nyligen skett vid bestämmande av statsbidrag till kommunerna för vissa ändamål. Genom kungörelsen den 22 juni 1939 om statsbidrag till anordnande av pensionärshem (SFS nr 462) har storleken av statsbidragen för sådant ändamål gjorts beroende av det genomsnittliga sammanlagda kommunala skattetrycket i vederbörande kommun under de senast förflutna fem åren, sådant detta gestaltat sig efter åtnjutande i förekommande fall av understöd av skatteutjämningsmedel. Genom nya grunder för statsbidragen till kommunernas arbetslöshetsåtgärder, vilka antagits av 1941 års riksdag, hava bidragen avvägts med hänsyn till kommunernas skattetryck på grund av sådana åtgärder, så att detta skattetryck icke skall efter erhållande av bidrag överstiga 1 krona 50 öre per skattekrona. Statsbidragens direkta anpassande på detta sätt efter det i utdebiteringarna avspeglade skatteutjämningsbehovet innebär i viss mån en nyhet inom statsbidragssystemet.

78 KAPITEL

IV.

Beredningens allmänna ståndpunkt i skatteutjämningsffrågan. Det k o m m u n a l a

skatteutjämningsproblemet.

De arbetsuppgifter, som ombesörjas genom samhällets verksamhet, kunna antingen vara av betydelse för landet i dess helhet eller av intresse för landets olika mindre delar var för sig. Beträffande vissa samhällsuppgifter är samverkan mellan invånarna i alla delar av landet naturlig och ändamålsenlig. Ett enhetligt fullföljande av sådana samhällsuppgifter är ett för hela landet samfällt intresse. Dessa uppgifter, vilka huvudsakligen avse individernas elementära livsbetingelser, hava betecknats såsom nationella eller statliga. Beträffande andra samhällsuppgifter åter sträcker sig intressegemenskapen endast till en mindre, lokalt begränsad krets samhällsmedlemmar. Dylika lokala angelägenheter, som framför allt röra den materiella men även den kulturella utvecklingen inom varje särskild bygd eller ort, utgöra de egentliga kommunala uppgifterna. Gränsen mellan de statliga och kommunala uppgifterna är givetvis icke skarp. Det allmänna föreställningssättet beträffande gränsdragningen i detta avseende växlar från tid till annan liksom uppfattningen om vilka uppgifter som överhuvud taget skola bliva föremål för samhällets verksamhet eller ombesörjas på privat väg. Det är ingalunda ovanligt, att en av kommunerna omhänderhavd verksamhetsgren inrymmer både statliga och kommunala uppgifter. En i och för sig statlig uppgift kan av en kommun utbyggas på ett sätt, som endast har betydelse för den lokala gemenskapen, och uppgiften därigenom bliva delvis kommunal. De statliga samhällsuppgifterna handhavas i första rummet av staten, som genom sin verksamhet syftar till att bereda alla samhällsmedlemmar samma förmåner och rättigheter utan hänsyn till de olika kostnader detta kräver i de särskilda fallen och som uttager bidrag därtill hos samhällsmedlemmarna efter enhetliga grunder. Det framstår också med hänsyn till den vittomfattande intressegemenskapen beträffande dessa uppgifter såsom naturligt, att staten ombesörjer dem på grundval av allmän likställighet i avseende å såväl bidragsskyldighet som rätt att i mån av behov draga fördel av verksamheten. Ett flertal viktiga uppgifter av statlig natur hava dock helt eller delvis anförtrotts åt kommunerna, vilka genom sin lokala anknytning ansetts bäst lämpade att handhava desamma. I syfte att vidmakthålla sparsamhetsintresset hos kommunerna vid deras förvaltning av uppgifterna hava de ålagts att deltaga i kostnaderna för de erforderliga anordningarna. Fullgörandet av kom-

79 munernas uppgifter av statlig natur påbjudes och kontrolleras av staten, som kräver vissa minimiprestationer av kommunerna men lämnar dem fria händer att överskrida dessa för att bereda kommunmedlemmarna särskilda förmåner. Kommunernas egentliga verksamhetsuppgifter äro däremot rent lokala, d. v. s. sådana som uteslutande eller i alldeles övervägande grad hava betydelse för kommunens egna medlemmar. I vilken utsträckning och på vilket sätt de lokala uppgifterna skola ombesörjas, bestämma kommunerna som regel själva. Storleken av kommunernas kostnader för olika uppgifter beror av flera faktorer. Omfattningen av de förvaltningsuppgifter, som varje kommun ombestyr, liksom effektiviteten och kvaliteten hos de anordningar, som kommunen består sig med, är av stor betydelse för utgifterna. Det resultat, som den kommunala verksamheten i varje kommun är inriktad på, är sålunda en viktig faktor, som delvis beror av kommunens eget val. Kommunernas frihet att begränsa sina anordningar och därmed utgifterna är dock, såsom ovan berörts, kringskuren genom talrika statliga föreskrifter, vilka ålägga kommunerna att upprätthålla olika slag av verksamhet. Kommunernas utgifter påverkas även av de faktiska betingelserna för den kommunala verksamheten. De behov, som den kommunala verksamheten skall tillgodose, kunna vara mer eller mindre omfattande i kommunerna. Naturförhållanden, ekonomiska förhållanden, befolkningens sammansättning och fördelning m. fl. dylika faktorer kunna vidare hava till följd, att samma kommunala anordningar draga betydligt högre kostnader i den ena kommunen än i den andra. Priset på de nyttigheter, som den kommunala verksamheten skall tillhandahålla, måste därför ofta bliva högre i en kommun än i en annan. De kommunala utgifterna bero slutligen i viss grad av sättet för kommunalstyrelsens utövande. En klok och framsynt kommunalslyrelse kan nå ett gott resultat av den kommunala verksamheten med måttliga kostnader, medan genom en mindre god styrelse kostnaderna kunna bliva oskäligt höga. Alla de här berörda omständigheterna samverka till att utgifterna bliva mycket växlande i kommunerna. Kommunernas inkomster utgöras huvudsakligen av repartitionsskatt, statsbidrag samt s. k. privatekonomiska inkomster. Inkomster av sistnämnda slag, t. ex. av donationer, aktier, affärsverk och andra i kommunernas finansförmögenhet ingående tillgångar, öka avsevärt vissa kommuners ekonomiska bärkraft. Kommunernas viktigaste inkomstkälla, repartitionsskatten, vilken skall täcka de utgifter, som kommunernas övriga inkomster icke förslå till, är beroende av de beskattningsföremål, som enligt gällande föreskrifter tillkomma kommunerna. På storleken av sina skatteobjekt kunna kommunerna icke utöva något nämnvärt inflytande. Det är staten, som genom skattelagstiftningen i princip reglerar kommunernas tillgång på beskattningsföremål. Den gällande fördelningen av skatteunderlaget mellan kommunerna har på grund av de skiftande natur- och befolkningsförhållandena samt den ekonomiska utvecklingen blivit mycket ojämn. Då de kommunala repartitionsskatternas höjd beror såväl av det för utgifternas täckande erforderliga uttaxeringsbehovet som av skatteunderlaget och då båda dessa faktorer äro starkt varierande,

80 blir följden att de kommunala skattesatserna förete stora ojämnheter i landets kommuner. Det kommunala skatteutjämningsproblemet rör sig om dessa ojämnheter och möjligheterna för deras undanröjande. Den kommunala skatteutjämning, som är föremål för behandling i denna del av beredningens betänkande, syftar till att åstadkomma en viss jämlikhet mellan de olika kommunerna med avseende å kommunmedlemmarnas belastning genom kommunal repartitionsskatt. Ett användbart mått för denna belastning får skattesatsen för de kommunala repartitionsskatterna anses vara. De skiljaktigheter beträffande taxeringarnas tillförlitlighet, som i viss grad äro tillfinnandes mellan olika kommuner, kunna numera knappast anses vara av sådan storlek att en jämförelse mellan skattetrycket i kommunerna på grundval av de kommunala utdebiteringarna blir missvisande. Utgår man från de kommunala repartitionsskatternas storlek såsom ett uttryck för skattebelastningen, synes målet för en skatteutjämning vara att bringa skattesatserna inom landets kommuner i ett sådant förhållande till varandra, som kan sägas vara rättvist och skäligt. Detta mål kan man emellertid ingalunda nå på ett så enkelt sätt som att göra de sammanlagda kommunala utdebiteringarna lika i alla kommuner, såsom förhållandet är med de statliga skattesatserna. Medan staten i princip tillerkänner alla samhällsmedlemmar samma förmåner och rättigheter samt ålägger dem samma skyldigheter, är kommunen grundad på en lokal intressegemenskap, som i viss utsträckning innebär, att varje kommun inom sitt område genom självstyrelsen bestämmer, vilka behov som skola tillgodoses genom den kommunala verksamheten, och uttager den därför erforderliga repartitionsskatten. Den kommunala verksamheten är sålunda icke likartad i alla kommuner, utan dess omfattning och effektivitet växlar på ett sätt, som giver de förmåner, vilka kommunmedlemmarna åtnjuta genom denna verksamhet, mycket olika värde. Det förefaller därför riktigt att i en kommun, som genom en hög kommunal standard och frivilliga anordningar bereder sina medlemmar fördelar, vilka i regel icke tillkomma medlemmar av andra kommuner, skattesatsen är högre än den som vanligen förekommer. Å andra sidan kan det i en kommun, vars medlemmar måste avstå från fördelar, som andra kommuner vanligen erbjuda, eller på privat väg förskaffa sig dessa, icke betraktas såsom en otillbörlig förmån, att kommunens medlemmar erlägga en lägre kommunalskatt än den genomsnittliga. En exakt avvägning av de skatter, som medlemmarna av varje kommun böra erlägga med hänsyn till den båtnad de gemensamt hava av den kommunala verksamheten, är givetvis omöjlig att verkställa, och även om så kunde ske, lärer en reglering av skattetrycket enligt denna norm icke utgöra någon alldeles idealisk lösning av skatteutjämningsfrågan. Genom att helt likställa kommunerna beträffande förhållandet mellan den kommunala verksamhetens resultat och kommunmedlemmarnas kostnader härför skulle man nämligen upphäva verkningarna av den kommunala självstyrelsen. För att vidmakthålla ansvarskänslan och intresset vid utövandet av denna styrelse måste man låta kommunernas medlemmar i viss mån själva bära följderna av mindre lyckliga

81 kommunala åtgärder i form av ökade skattebördor. Om sålunda vissa ojämnheter beträffande skattebelastningen i kommunerna alltid måste finnas, får man emellertid av billighetsskäl tillse, att alltför ogynnsamma proportioner mellan de kommunala bördorna och den däremot svarande nyttan av den kommunala verksamheten icke uppstå. Liksom i många kommuner de höga kommunalskatterna icke stå i rimligt förhållande till kommunmedlemmarnas nytta av de blygsamma kommunala anordningarna, kunna i andra kommuner de större förmåner, som beredas kommunmedlemmarna, utgöra en betydligt mer än fullgod valuta för en förhållandevis låg kommunalskatt. Att i sistnämnda fall höja den kommunala utdebiteringen till en nivå, som motsvarar fördelarna av den kommunala verksamheten, genom att uttaga en särskild skatt för utjämning eller annat ändamål är tänkbart, om man vill åstadkomma en fullständig skatteutjämning. Beredningen anser emellertid skäl ej föreligga att vidtaga sådana anordningar ifråga om utjämningen. Beror den gynnsamma skatten på en skicklig och omtänksam kommunal förvaltning, böra kommunens medlemmar bliva delaktiga av densammas resultat. Är anledningen därtill att söka i sådana lokala förhållanden, vilka inverka gynnsamt på kommunernas kostnader, synes det icke böra ifrågakomma, att staten eller andra kommuner skola tillgodogöra sig fördelarna härav, enär detta skulle innebära ett kringskärande av kommunernas ställning såsom självständiga lokala samfälligheter. Tanken på en skatteutjämning, innebärande icke blott en sänkning av de högre skattetrycken ned mot medeltalet för landet utan även en höjning av de lägre skattetrycken upp mot detta tal genom uttagande av erforderliga bidrag från de bältre lottade kommunerna, har tidigare framförts. Ett sådant förfaringssätt har betecknats såsom en utjämning på kommunalbeskatlningens egen grund. Denna tanke har delvis förverkligats på det kyrkligt-kommunala området genom prästlönekostnadernas utjämning mellan församlingarna inom en viss marginal. Häremot synes icke något vara att invända, då det gäller ett område, där alla kommuner åtnjuta ungefär lika stora förmåner av samhällsverksamheten och kostnaderna för dessa icke kunna påverkas av kommunerna själva. En sådan tankegång får även anses hava ett visst fog för sig beträffande utpräglat statliga uppgifter, som överlämnats till kommunerna, i den mån uppgifternas ombesörjande medför en lika hög grad av behovstillfredsställelse i alla kommuner. Kommunerna böra hava lika stora bördor på grund av de åt dem anförtrodda uppgifter, som staten egentligen borde handhava, under förutsättning att uppgifterna genomföras på ett likvärdigt sätt i alla kommuner. Detta är en fråga om rättvisa mellan kommunerna, som utgör en viktig del av skatteutjämningsproblemet. Beredningen har vid regleringen av de speciella statsbidragen till kommunernas förvaltningsuppgifter sökt tillgodose dylika synpunkter, vilket givetvis måste medföra någon försämring av de mest gynnade kommunernas ställning i skattetryckshänseende. Att vidtaga direkta åtgärder i syfte att höja skattetrycket i kommuner med låg utdebitering för uppgifter av övervägande lokal betydelse har beredningen däremot icke ansett rikligt, eftersom anordningar 6—429059.

av lokalt intresse, vilkas omfattning beror av kommunernas eget bestämmande, kunna vara av mycket olika värde i kommunerna. Skatteutjämningens huvudsakliga syftemål bör enligt beredningens uppfattning under förhandenvarande omständigheter principiellt sett begränsas till ett nedbringande av de höga kommunala skattetrycken till en sådan nivå att de kunna antagas för kommunernas medlemmar motsvara de resultat av den kommunala verksamheten, som komma dessa till godo. Detta bör emellertid ske utan upphävande av de smärre ojämnheter, som bero på kommunalstyrelsens mer eiler mindre lyckliga handhavande. För att nå en bättre relation mellan kommunalskattens höjd och kommunens prestationer till sina medlemmar bör skatteutjämningen i första hand syfta till att utjämna de höga skattetrycken i den mån dessa bero av ogynnsamma förhållanden, som icke kunna tillskrivas kommunernas egna åtgöranden. Vissa från normala förhållanden avvikande förutsättningar för den kommunala hushållningen vålla som regel oriktiga proportioner mellan kommunmedlemmarnas bidrag och nytta. De ogynnsamma förutsättningar, som härvidlag komma ifråga, äro dels särskilda omständigheter, som inverka ofördelaktigt på kostnaderna för de kommunala anordningarna, t. ex. stora avstånd inom kommunen, ogynnsamma naturförhållanden, hög sjukdomsfrekvens och stort hjälpbehov i andra avseenden, dels ock ringa tillgång på skatteunderlag. Kommunerna böra om möjligt genom en utjämning med hänsyn till dessa faktorer försättas i sådant läge, som om de alla haft samma förutsättningar att ordna sin hushållning. Kunde en sådan utjämning av kommunernas skattetryck ske, skulle resultatet av kommunernas hushållning framträda på ett mera rättvisande sätt än i de nuvarande faktiska utdebiteringarna. En fullt genomförd skatteutjämning skulle emellertid, såsom nyss antytts, innebära icke blott att de kommuner, som drabbats av berörda omständigheter, skulle få sitt skattetryck sänkt utan även att de, som särskilt gynnats av motsatta förhållanden, skulle i motsvarande grad belastas med skatt för andra ändamål än kommunens egen verksamhet. En skatteutjämning av sådan innebörd har beredningen av ovan anförda skäl icke ansett sig kunna förorda. Skatteutjämningen bör därför enligt beredningens mening huvudsakligen inriktas på en sänkning av de onormalt höga skattetrycken i så måtto att verkningarna av oförvållat höga kostnader för den kommunala verksamheten och dålig tillgång på skatteunderlag undanröjas. Genom åtgärder i sådan riktning kan en viss jämlikhet mellan de olika kommunernas medlemmar uppnås. Vid en överblick av de nuvarande kommunala utdebiteringarna framträder en mycket stark ojämnhet i den kommunala skattebelastningen. Även sedan de högre skattetrycken nedbragts genom de statliga understöden av skatte utjämningsmedel, äro skiljaktigheterna i detta avseende påfallande stora. Än mindre tillfredsställande te sig förhållandena, om man tager i betraktande, att de kommuner, som hava låga utdebiteringar, bl. a. många städer och stadsliknande samhällen, i regel bereda sina medlemmar betydligt större förmåner än de skattetyngda kommunerna på landsbygden. Bristen på jämlikhet ifråga om den kommunala skattebelastningen är sålunda större än utdebi-

teringssiffrorna giva vid handen. Ojämnheten kan icke förklaras med att kommunal misshushållning framkallat de höga skattetrycken, då denna företeelse är av underordnad betydelse i jämförelse med de stora olikheter beträffande de objektiva förutsättningarna för den kommunala hushållningen, som förefinnas. Det torde för övrigt vara ganska sällsynt, att det höga skattetrycket förorsakats av onödigt omfattande och dyrbara kommunala anordningar. Vare sig den onormalt höga skattebelastningen i kommunerna är självförvållad eller icke, medför densamma mycket stora olägenheter ur allmän synpunkt. Det förhållandet att en kommun är svårt skattetyngd har till följd, att innehavarna av rörliga skatteobjekt, t. ex. löntagare, ränte- och pensionstagare samt näringsidkare, utflytta från kommunen och nya sådana undvika att flytta in. Kommunens ulveckling kan därigenom bliva hindrad och en tillbakagång inträda. Med den ekonomiska tillbakagången i en k o m m u n följer som regel minskning av folkmängden. Särskilt från skattetyngda landskommuner flyttar befolkningen in till städer och samhällen, något som oftast måste betraktas såsom mindre önskvärt ur såväl befolkningspolitiska som sociala synpunkter. De höga kommunala skattesatserna hänvisa kommunerna till att i stor utsträckning grunda sin hushållning på skatteutjämningsunderstöd, vilket lätt kan hava till följd att intresset för en god ekonomisk förvaltning minskas. Då staten skall bestrida en huvudsaklig del av kommunens utgifter, måste följden bliva en starkare kontroll över kommunalstyrelsen, varigenom denna mister en del av sitt oberoende. Den kommunala självstyrelsen blir därför i de hårt skattetyngda kommunerna lätt förfelad genom avkopplande av det egna ansvaret och försvagande av självbestämmanderätten. Tyngas kommuner med svag ekonomisk bärkraft av höga repartitionsskatter och sträva sådana kommuner lojalt efter att genom sträng sparsamhet anlita statens bidrag i så ringa utsträckning som möjligt, kan detta leda till att även de mest trängande samhällsuppgifterna, såsom fattigvård, barnavård, hälsovård och skolväsen, trots den statliga kontrollen bliva eftersatta på ett sätt, som ur samhällets synpunkt icke är försvarligt. Av de skattskyldiga uppfattas de höga kommunala utdebiteringarna ofta som en orättvisa, då nyttan av kommunens verksamhet icke synes stå i rimlig proportion till det höga skattetrycket. Den noggranna avvägning av den sammanlagda skattebördan efter förmåga, som man velat uppnå genom den direkta statsbeskattningens omsorgsfulla utformning, måste även i hög grad förryckas, då till denna beskattning skall läggas en kommunalskatt, som i den ena kommunen är mångdubbelt större än i den andra. Följden härav blir att i kommuner med låg kommunalskatt det allmänna lämnar en del skattekraft outnyttjad, medan i de skattetyngda kommunerna skatteförmågan tages i anspråk över hövan. Den uppgift, som ur praktisk synpunkt skall lösas beträffande skatteutjämningen, är att utjämna de kommunala utdebiteringarna på sådant sätt att de ovan berörda missförhållandena i görligaste mån försvinna. Detta bör emellertid ske utan att lika stora eller allvarliga olägenheter uppstå i andra

84 hänseenden. Det bör från början klargöras, att skatteutjämningsfrågan, ehuru av stor vikt för samhällsutvecklingen, likväl icke kan motivera en alltför genomgripande omläggning av den nuvarande samhällsorganisationen. Utjämningen bör sålunda icke genomföras på bekostnad av kommunernas självstyrelse eller en sund kommunal hushållning. Ej heller bör den ske med åsidosättande av kravet på förvaltningens ändamålsenliga ordnande. Vad särskilt angår den kommunala självstyrelsen måste denna enligt beredningens mening alltjämt anses utgöra en stor tillgång för vårt land och en av grundvalarna för vårt nuvarande samhällsskick. Värdet av denna institution har måhända under senare tid icke skattats lika högt som tidigare, och det må erkännas, att självstyrelsen aldrig riktigt kunnat förverkligas i de större städerna. Strävandena att en så vid krets som möjligt av kommunmedlemmar skall direkt intressera sig för och aktivt medverka i den kommunala styrelsen hava i dessa städer natur ligen icke kunnat vinna framgång, utan kommunalstyrelsen har bl. a. på grund av förvaltningsuppgifternas stora omfattning och tekniskt invecklade beskaffenhet centraliserats hos ett fåtal kommunanställda personer. I de mindre och medelstora kommunerna har den kommunala självstyrelsen däremot varit mycket livaktig och är alltjämt i sin mera utpräglade form av stor betydelse för medborgarnas trivsel och fostran i allmänna värv. Ett kringskärande eller upphävande av densamma skulle i dessa kommuner vara en inskränkning av folkstyrelsen och ej blott, såsom i de större städerna, för medborgarna innebära ett utbyte av en förvaltningsapparat mot en annan. Ur dessa synpunkter kan icke godtagas en sådan teoretiskt sett möjlig lösning av skatteutjämningsproblemet som statens övertagande av alla de kommunernas uppgifter, vilka icke äro av utpräglat lokal natur, och de lokala uppgifternas finansierande på intresseprincipens grund med fasta kommunala objektskatter och avgifter samt i sista hand med statsbidrag. Denna lösning skulle nämligen — bortsett från andra därmed förenade olägenheter — i alltför hög grad inskränka och försvaga den kommunala självstyrelsen. Att utjämna de kommunala repartitionsskatlerna genom att avskaffa dem är icke någon verklig lösning av det föreliggande problemet. Allvarliga försök böra i stället göras att på den nuvarande kommunalstyrelsens grund komma till rätta med skatteutjämningsfrågan.

Riktlinjer för s k a t t e u t j ä m n i n g s f r å g a n s lösning. Tillvägagångssättet vid skatteutjämningsfrågans behandling bör enligt beredningens mening vara att söka utröna, vilka åtgärder som erfordras för att undanröja huvudorsakerna till de oskäligt höga kommunala skattetrycken, nämligen kommunernas oförvållat höga utgifter och brist på tillräckligt skatteunderlag. Därvid måste en omprövning ske av hela den nuvarande kommunorganisationen. Det bör övervägas, vilka slag av kommuner som hava förutsättningar att utan alltför ojämn belastning av det kommunala

85 skatteunderlaget uppbära vissa samhällsuppgifter, huru dessa kommuners lokala verksamhetsområden skola bestämmas samt huru samhällsuppgifterna skola fördelas mellan de olika kommunerna och staten. I den mån de ändringar av samhällsorganisationen, som kunna befinnas lämpliga och möjliga att genomföra, ej leda till åsyftat resultat, måste kommunerna beredas gottgörelse genom direkta skatteutjämningsbidrag. Alla åtgärder böra härvid samverka till att giva de sämre lottade kommunerna ett sådant skattetryck, som om de haft ett normalt utgångsläge för sin hushållning. Beredningen har till en början undersökt de nuvarande kommunbildningarnas lämplighet såsom hushållningsenheter och därvid bl. a. av ekonomiska och organisatoriska skäl kommit till det resultatet att vägdistrikten och tingslagen icke böra fortbestå såsom kommunala enheter (se kap. VI). Beredningen har även övervägt, huruvida kommunala bildningar av annat slag än de nu förefintliga kunna vara bättre ägnade att ombestyra vissa kommunala angelägenheter. Tanken på att tillskapa särskilda samfälligheter för socialvårdens uppbärande har tidigare framförts, och socialvårdskommittén har nyligen i sitt betänkande angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) föreslagit inrättande av ett nytt slag av specialkommuner för handhavande av socialvården. Mindre primärkommuner skola enligt kommitténs förslag kunna sammanföras med andra kommuner till s. k. socialvårdskommuner för handhavande av gemensamma socialvårds- och hälsovårdsangelägenheter. Mot en sådan anordning är ur de synpunkter, som kommunalskatteberedningen har att företräda, icke något att erinra, då tillskapandet av dylika mera bärkraftiga kommunala samfälligheter för socialvården synes vara ägnat att förebygga ojämnheter i det kommunala skattetrycket. Huruvida förslaget ur andra synpunkter innebär den lämpligaste lösningen av det föreliggande spörsmålet har beredningen icke anledning att i detta sammanhang taga ställning till. På andra områden än socialvården finnes för beredningens vidkommande icke skäl att ifrågasätta inrättande av nya specialkommuner för vissa samhällsuppgifters handhavande. Beredningen har vidare tagit i övervägande, huruvida ändringar av den nuvarande kommunala indelningen kunna bidraga till lösningen av skatteutjämningsfrågan. Spörsmålet om en förstoring av kommunerna i syfte att skapa bärkraftigare kommunala enheter har därvid stått i förgrunden. Vid sina undersökningar i saken har beredningen kommit till den uppfattningen att föga är att vinna ur skatteutjämningssynpunkt genom ändringar av kommunindelningen, såvida man icke vill tillgripa mycket vittgående åtgärder. Genom att göra hela riket till en kommun skulle givetvis en fullständig skatteutjämning uppnås. Ett sådant resultat vinnes beträffande vägskattebördan och tingshusbyggnadsskyldigheten genom förstatligande av vägväsendet och tingshusbyggandet, såsom beredningen förordat. Beredningen har däremot ur sina synpunkter icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå några mer eller mindre genomgripande förändringar i riktning mot större enheter på övriga kommunala områden. Beträffande landets indelning i primärkommuner är det ett framträdande drag att en mängd kommuner äro av mycket

86 ringa storlek. Det har antagits, att dessa kommuner skulle hava ett särskilt högt skattetryck, men det har icke kunnat påvisas, att de äro skattetyngda i större utsträckning än kommuner av normal storlek (se kap. V). Ehuru en sammanslagning av de mindre kommunerna otvivelaktigt skulle åstadkomma kommunala enheter med större härkraft och därmed i viss mån minska riskerna lör höga kommunala skattetryck, anser sig beredningen icke böra föreslå några åtgärder i denna riktning, i all synnerhet som frågan om den primärkommunala indelningen för närvarande är föremål för utredning av en särskild kommitté. Beträffande landets indelning i kommuner av högre ordning finner beredningen icke någon omreglering påkallad. Sedan beredningens ståndpunkt beträffande arten och omfattningen av de kommunala bildningar, som jämte staten böra vara bärare av samhällsuppgifterna, sålunda framlagts, skola behandlas möjligheterna att genom en lämplig avvägning av vederbörande kommuners uppgifter uppnå åsyftad jämvikt i deras hushållning. Frågan om fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten och kommunerna kommer härvid under omprövning. Då beredningen prövat lämpligheten av den nuvarande fördelningen av samhällsverksamheten, har detta icke skett uteslutande med hänsyn till behovet av en kommunal skatteutjämning. Ehuru det icke ålegat beredningen att verkställa en allmän utskiftning av samhällsuppgifterna, har beredningen enligt sina direktiv haft att överväga erforderliga ändringar i den nuvarande fördelningen med beaktande av såväl behovet av jämnare kommunalt skattetryck som kommunernas möjligheter att med av staten anvisade beskattningsformer överhuvud taget bestrida kostnaderna för dem ålagda uppgifter. Där jämkningar i den gällande fördelningen av sådana hänsyn befunnits påkallade, har beredningen givetvis måst fästa avseende vid huruvida desamma kunnat anses förbundna med ekonomiska eller administrativa nackdelar. Den fördelning av samhällsuppgifterna, som principiellt sett synes böra eftersträvas, är att staten omhänderhar och bekostar de uppgifter av allmän beskaffenhet, vilka ovan betecknats såsom statliga, och att kommunerna allenast åläggas att sörja för de rent lokala angelägenheterna. Detta skulle emellertid kräva en betydande utökning av den statliga administrationen samt även kunna leda till att kostnaderna för vissa uppgifters fullgörande bleve större än nödvändigt. På grund av sådana farhågor hava kommunerna ålagts att med bidrag från staten handhava en stor del av de statliga uppgifterna. Utgifterna för dessa ändamål hava emellertid, såsom förut berörts, kommit att drabba kommunerna mycket ojämnt, då uppgifterna krävt olika kostnader i kommunerna och dessa haft mycket växlande förmåga att bära kostnaderna. Överflyttningar av samhällsuppgifter till staten skulle därför otvivelaktigt hava skatteu t jämnande verkningar. Sådana åtgärder innebära emellertid icke blott en skatteutjämning utan även i viss mån en avlyftning av kostnader, nämligen såvitt angår den del av kostnaderna, vilken belastar kommunerna lika hårt med avseende å utdebiteringen, och de åstadkomma därigenom en allmän lättnad för det kommunala skatteunderlaget. En överflyttning till staten av samtliga de kommunernas bestyr, vilka äro

87 av statlig karaktär, kan dock enligt beredningens mening icke komma ifråga. Den fördelning av samhällsuppgifterna, som efter hand skett, synes, såvitt angår primärkommuner och landsting, till sina huvuddrag vara lämplig ur såväl ekonomiska som administrativa synpunkter, och beredningen håller före, att uppgifter böra avlyftas från de kommunala samfälligheterna endast för så vitt detta icke medför några väsentliga nackdelar ur nämnda synpunkter. I den mån uppgifter finnas, som utan större olägenhet kunna handhavas utan kommunernas medverkan, böra främst sådana ifrågakomma till avlyftning, vilkas borttagande har den största skatteutjämningseffekten. Det är tydligt, att avlastningar från primärkommunerna hava fördelaktigare verkningar med hänsyn till skatteutjämningen än från kommuner av högre ordning, enär primärkommunernas skattetryck företer de största ojämnheterna. Vid överflyttning av uppgifter från ett visst slag av kommuner är det vidare lämpligt att inrikta sig på de förvaltningsgrenar, som drabba kommunerna särskilt ojämnt med hänsyn till utgifterna. Vissa uppgifter vålla ungefär lika stort uttaxeringsbehov i de flesta kommuner, och deras avlyftande minskar därför endast de ojämnheter i skattetrycket, som bero på skatteunderlagets växlingar, medan andra uppgifter förorsaka kommunerna mycket olika kostnader och därigenom ofta förstärka de ojämnheter i utdebiteringen, som förorsakas av skatteunderlagets olika fördelning. Det är givetvis mest angeläget att befria kommunerna från uppgifter av det senare slaget, vilket icke blott medför en allmän avlastning från det kommunala skatteunderlaget utan även effektivt bidrager till en skatteutjämning. Beredningen har med här angivna utgångspunkter undersökt kommunernas uppgifter av statlig natur och funnit vissa som ansetts kunna utan olägenheter överflyttas å staten. Det har likväl icke varit möjligt att därvid utvälja endast sådana som särskilt bidragit till de nuvarande olikheterna i det kommunala skattetrycket. De av beredningen föreslagna åtgärderna innebära därför till viss del även ett allmänt lättande av den kommunala skattebördan, som i och för sig ansetts önskvärt. I anslutning till ovan anförda synpunkter föreslår beredningen en överflyttning å staten av landstingens kostnader för vård av s. k. lättskötta sinnessjuka och sinnesslöa, för anstaltsvård av fattiga sjuka, för arbetshem och arbetsförmedling samt för folkpensionering, ävensom motsvarande lättnader för städer utanför landsting. För att befria det kommunala skatteunderlaget från den mångenstädes ojämnt tryckande vägskattebördan har beredningen förordat vägväsendets förstatligande. Beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten föreslår beredningen dess övertagande av staten. Genom dylika åtgärder skulle från det kommunala skatteunderlaget avlastas kostnader å i avrundat tal 60 miljoner kronor per år. För primärkommunernas vidkommande har beredningen icke ansett sig böra framlägga några förslag om överflyttning av uppgifter till staten. Det område, där sådana åtgärder ur skatteutjämningssynpunkt äro mest eftersträvansvärda, nämligen socialvården, har beredningen ej kunnat ingå på, enär detta, som ovan berörts, skulle föregripa socialvårdskommitténs arbete.

88 På liknande sätt förhåller det sig beträffande polisväsendet, vars förstatligande är föremål för utredning av en särskild kommitté. Övriga primäikommunala förvaltningsuppgifter av allmän betydelse äro icke av den beskaffenhet att de synts med fördel kunna överflyttas på staten. Vid övervägande av samhällsuppgifternas fördelning föreligger även spörsmålet om utskiftning mellan kommuner av olika slag av de verksamhetsuppgifter, som ej lämpligen böra uppehållas av staten. Det är tydligt, att en överflyttning av vissa angelägenheter från de mindre kommunbildningarna, primärkommunerna, till de större kommunala enheterna, särskilt till landstingen, skulle verka i skatteutjämnande riktning. Då emellertid sådana åtgärder otvivelaktigt skulle leda till svårigheter beträffande förvaltningen och hushållningen och då de ej skulle medföra någon lättnad för det kommunala skatteunderlaget, har beredningen ansett sig endast böra föreslå överflyttningar av uppgifter från kommunerna direkt till staten. Det måste härvid beaktas, att landstingen numera äro ålagda uppgifter, som medföra en stark påfrestning av deras organisation och ekonomiska bärkraft. Samhällsverksamheten har även ordnats på sådant sätt att stat och kommun samverkat till fullgörande av vissa uppgifter. I sådana fall hava vanligen kommunerna fått ombesörja själva verksamheten, medan staten lämnat dem bidrag därtill. Fördelningen av den gemensamma bördan bestämmes på många områden genom dylika speciella statliga förvaltningsbidrag till kommunerna. Regleringen av dessa bidrag utgör ett betydelsefullt led i samhällsuppgifternas fördelning mellan staten och kommunerna. Bidrag av detta slag utgå i allmänhet med lika stora andelar av de mycket växlande kostnaderna för kommunernas anordningar, varför de å kommunerna vilande andelarna trycka dessa olika hårt. De speciella statsbidragen hava beträffande kommunernas statliga uppgifter till ändamål att bära statens andel i den gemensamma bördan och därmed åstadkomma en allmän lättnad för kommunerna. Oaktat staten principiellt sett helt borde bestrida kostnaderna för nämnda uppgifter, kvarlämnas som regel å kommunerna en så stor andel som anses erforderlig för att avhålla dessa från att vidtaga kostsammare anstalter än som är behövligt för uppnående av ett ur statens synpunkt tillfredsställande och önskligt resultat av den kommunala verksamheten. De speciella statsbidragen hava dessutom till syfte att överhuvud taget trygga en önskvärd omfattning och effektivitet hos den kommunala förvaltningen, varom villkor merendels ställes för statsbidragens bekommande. I detta syfte utgå statsbidrag till såväl rent statliga uppgifter som verksamhetsgrenar, vilka äro av både allmän betydelse och lokalt intresse. Kommunerna kunna på detta sätt stimuleras att vidtaga anordningar, som icke ovillkorligen åligga dem. Statsbidragen till dylika anordningar äro i allmänhet icke större än som erfordras för att förmå kommunerna att frivilligt vidtaga önskvärda åtgärder. De hittills utgående speciella förvaltningsbidragen till kommunerna hava endast i obetydlig utsträckning differentierats med hänsyn till kommunernas växlande bidragsbehov. Det tillämpade systemet med kvotbidrag till kostna-

89 der, som äro av mycket olika storlek i kommunerna, har otvivelaktigt lämnat rum för betydande ojämnheter i kommunernas uttaxeringsbehov. Eftersom det på grund av förhållandena i vissa kommuner ställer sig dyrbarare än i andra att åstadkomma föreskrivna kommunala anordningar och staten påtager sig lika stor andel av kostnaderna, kvarstå ojämnheterna i utgiftsbehovet för dylika anordningar relativt sett oförminskade efter statsbidragens åtnjutande. För att såvitt möjligt råda bot härför förordar beredningen i princip en differentiering av de speciella statsbidragen på sådant sätt att förhöjda statsbidrag skola utgå till kommuner, där på grund av objektivt bestämbara faktorer de särskilda anordningarna för den kommunala verksamheten kräva högre kostnader än som eljest är normalt eller behovet av samhällets inskridande genom kommunen är större än annorstädes. Detta gäller framför allt sådana uppgifter, för vilka staten egentligen borde bära kostnaderna. Skälen för en dylik differentiering av statsbidragen gälla icke med samma styrka beträffande kommunernas angelägenheter av delvis lokal natur. Även om det vore möjligt att genom dylika graderade statsbidrag eller på annat sätt åstadkomma samma uttaxeringsbehov per invånare i kommunerna för deras förvaltningsuppgifter, skulle emellertid skattebelastningen för dessa uppgifter bliva mycket ojämn, då betydande skillnader förefinnas mellan de olika kommunerna beträffande tillgången på skatteunderlag. Av denna anledning kan en viss verksamhetsgren trots ett utjämnat uttaxeringsbehov för densamma vålla den ena kommunen mångdubbelt högre utdebitering än den andra. Det synes emellertid icke riktigt, att kommunerna skola få sitt skattetryck för olika förvaltningsuppgifter i väsentlig grad bestämt efter en faktor, som de själva icke kunna hava något egentligt inflytande på. Då staten ålägger kommunerna att ombestyra och bekosta vissa anordningar, synes det följdriktigt att staten också sörjer för att kommunerna erhålla tillräcklig bärkraft för dessa uppgifter. Härutinnan brister dock den nuvarande ordningen. Det måste erkännas, att de nuvarande beskattningsreglerna icke fördela det kommunala skatteunderlaget på ett med hänsyn till den naturliga samhörigheten med kommunerna riktigt sätt. Av tekniska skäl måste många inkomster i beskattningshänseende hänföras till andra kommuner än dit de egentligen borde höra. Dylika brister borde man givetvis i första hand söka undanröja, men utsikterna att lyckas därmed torde vara små. Även vid en riktigare fördelning i berörda avseende skulle emellertid stora ojämnheter beträffande skatteunderlaget utan tvivel finnas mellan de fattiga och de burgna kommunerna. Starka skäl tala för att också denna skillnad göres till föremål för utjämning. Det framstår såsom skäligt, att de i samhällsorganisationen ingående kommunerna någorlunda likställas med hänsyn till tillgången på skatteunderlag, vilken faktor är av utomordentlig betydelse för deras verksamhet och hushållning. Befinnas en del kommuner sakna för bestridande av deras nödvändiga utgifter erforderligt skatteunderlag, synes det med hänsyn till den rådande samhällsgemenskapen naturligt, att staten i någon form bereder sådana kommuner gottgörelse härför. Det kan sägas vara ett statsintresse att medborgarna i alla kommuner skola få åtnjuta

90 en normal kommunalförvaltnings fördelar. I enlighet med denna uppfattning finner beredningen angeläget, att statsbidragen till kommunernas förvaltningsuppgifter jämväl differentieras med hänsynstagande till kommunernas skatteunderlag, så att ett och samma uttaxeringsbehov i förhållande till invånarantalet för en viss uppgift medför en såvitt möjligt lika utdebitering för alla kommuner. Att så förfares beträffande de statsuppgifter, som pålagts kommunerna, synes fullt riktigt och rättvist. Även för uppgifter av såväl allmänt som lokalt intresse förefaller en gradering av statsbidragen efter samma grund vara i viss mån motiverad. Om staten överhuvud taget giver bidrag till en kommunal verksamhetsgren, är detta ett uttryck för att denna åtminstone delvis är av betydelse för samhället i dess helhet. Staten bör då även beträffande dylika uppgifter giva kommuner med dålig tillgång på beskattningsföremål möjligheter att vidtaga ur allmän synpunkt nyttiga anordningar utan alltför hård belastning. Av hänsyn till kommunernas sparsamhetsintresse är det ingalunda nödvändigt att såsom för närvarande låta de mindre bärkraftiga kommunerna få en högre utdebitering för en viss uppgift än de välbeställda, eftersom de förra kunna antagas på grund av sitt svaga skatteunderlag vara mer återhållsamma med utgifter än de senare. Ur effektivitetssynpunkt är det å andra sidan önskvärt, att de fattiga kommunerna icke drabbas av särskilt höga utdebiteringsökningar, om de åtaga sig en viss uppgift. I överensstämmelse med vad här anförts föreslår beredningen, att de redan utgående statsbidragen till kommunernas uppgifter av helt eller delvis statlig natur granskas såväl med hänsyn till objektivt bestämbara faktorer, vilka inverka fördyrande beträffande kommunernas verksamhet, som ock med beaktande av skatteunderlagets inverkan på det av uppgifterna förorsakade skattetrycket samt att en gradering av statsbidragen genomföres med ledning av en sådan gransknings resultat. Beredningen vill även framhålla vikten av att vid utformandet av bestämmelser om nya statsbidrag till kommunernas verksamhet ovan framförda synpunkter få göra sig gällande. Det är givet, att åtskilliga speciella statsbidrag icke kunna differentieras efter faktorer, som hava en särskild inverkan på kostnadernas storlek, då sådana faktorer ofta icke äro så tydligt framträdande att deras verkningar kunna fastställas. En gradering efter skatteunderlaget torde av praktiska skäl icke komma ifråga annat än beträffande de viktigare statsbidragen. Dock torde det vara möjligt att på denna väg taga ett betydelsefullt steg i riktning mot en lämplig och rättvis fördelning av kostnaderna för samhällsuppgifterna. Mot statsbidragens differentiering på föreslaget sätt har invänts, att det kan förefalla mindre rationellt att vidtaga åtgärder såväl å de speciella kommunala förvaltningsområdena som direkt beträffande kommunalskattens allmänna tryck genom skatteutjämningsbidrag. Givet är att det administrativa arbetet för bidragens fastställande blir större med ett flertal regleringsanordningar än en enda, men det torde härvid icke röra sig om någon mera betydande skillnad i arbetsmängd. I sak vinnas så avsevärda fördelar genom ett ingripande redan på särskilda för ändamålet lämpliga kommunala förvaltnings-

!)! områden, att dylika förvaltningstekniska hänsyn icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse. Det ligger otvivelaktigt ett betydande mått av rättvisa i den tanken att kommunerna böra drabbas av ett lika högt skattetryck på grund av dem ålagda förvaltningsuppgifter, som staten egentligen borde helt bekosta. Av skatteutjämningshänsyn är det vidare mycket angeläget för att icke säga nödvändigt att utnyttja de speciella statsbidragen för en reglering av kommunernas skattetryck. Det låter sig nämligen icke göra att genom allmänna skatteutjämningsbidrag p å ett lämpligt och samtidigt tillräckligt effektivt sätt upphäva verkningarna av de faktorer, som utan kommunernas eget förvållande åstadkomma en för hög skattebelastning. Den allmänna skatteutjämningen, sådan den för närvarande är utformad och jämväl sådan den enligt beredningens förslag bör vara beskaffad, verkar på hela det faktiska skattetrycket, som är resultatet även av faktorer, vilka icke böra utjämnas, t. ex. onödigt hög standard och mindre god förvaltning. Bidrag kan då icke lämnas för mer än en begränsad del av utdebiteringen, eftersom kommunerna måste avhållas från att låta dylika faktorer inverka på utdebiteringen genom att de själva få bära en betryggande del av de uppkommande kostnaderna. Sådana allmänna utjämningsbidrag, vilka utgå i förhållande till utdebiteringen, inskränka emellertid i lika grad de olika faktorernas verkningar på skattetrycket, i det att ett skattetryck blir föremål för utjämning i samma mån, vare sig det föranletts av mindre lämpliga kommunala åtgärder eller av ett ofördelaktigt utgångsläge för kommunens hushållning. Då man ej kan göra någon åtskillnad mellan de olika faktorerna vid den allmänna skatteutjämningen, måste bidragens begränsning gälla även beträffande verkningarna av de ogynnsamma faktorer, som kommunerna icke kunna råda över. Verkningarna av dessa faktorer kunna därför endast delvis undanröjas genom allmänna skatteutjämningsbidrag. Inskrider man redan på de särskilda kommunala förvaltningsområdena, kan man utvälja sådana, där man kan vara säker om att genom statsbidragens differentiering helt upphäva verkningarna av dylika faktorer utan att behöva hysa farhågor för att minska kommunernas sparsamhetsintresse. En differentiering av statsbidragen kan således icke betecknas såsom irrationell, om man blott på lämpligt sätt begränsar den sammanlagda verkan av de graderade bidragen och den allmänna skatteutjämningen beträffande de särskilda förvaltningsuppgifterna. Beträffande statens totala delaktighet i kostnaderna för kommunernas verksamhet finner beredningen icke anledning föreslå några väsentliga ändringar vare sig genom de speciella statsbidragens utsträckande till nya områden eller genom en allmän ökning av bidragen till redan statsunderstödda uppgifter. Sådana åtgärder anser beredningen visserligen med hänsyn till skatteutjämningen vara ytterst angelägna på socialvårdens område, där fördelningsfrågans tyngdpunkt ligger, men beredningen måste av förut berörda skäl inskränka sig till att uttala önskemål härom. Därest kommunernas uttaxeringsbehov och utdebiteringar genom bättre fördelning av samhällsuppgifterna och differentiering av statsbidragen till vissa verksamhetsgrenar kunde bliva jämnare, skulle skattetrycket dock icke

92 bliva tillräckligt utjämnat, då det ej vore möjligt att på denna väg skapa en tillräcklig motvikt mot de ogynnsamma förhållandena i många kommuner. De kommuner, som hade ett obetydligt skatteunderlag och saknade privatekonomiska inkomster, skulle även då bliva nödsakade att alltför hårt belasta sin enda inkomstkälla, repartitionsskatten. Det är därför behövligt att söka tillföra de sämre lottade kommunerna erforderliga inkomster utöver de speciella statsbidragen för att nå den eftersträvade skatteutjämningen. Såsom framgår av betänkandets första del, har beredningen undersökt möjligheterna att tillföra kommunerna nya beskattningsföremål och bl. a. övervägt en utvidgning av kommunernas fasta beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet. Beredningen har emellertid icke kunnat anvisa några framkomliga vägar i detta avseende. Vidare har beredningen haft sin uppmärksamhet riktad på möjligheterna att utveckla det kommunala avgiftsväsendet, så att de kommunmedlemmar, som framför andra hava en tydlig och bestämbar nytta av vissa kommunala anordningar, få med tillämpning av intresseprincipen i ökad utsträckning bära kostnaderna för dessa anordningar i stället för samtliga i skatterepartitionen deltagande skattskyldiga. Några resultat av betydelse för skatteutjämningen kunna dock knappast vara att vänta av dylika åtgärder, enär kommunala avgifter endast kunna hava någon inverkan på skattetrycket i städer och samhällen, d. v. s. sådana kommuner som i allmänhet ändock hava tillräckliga inkomstkällor och ett måttligt skattetryck. Frågan om en riktigare fördelning av de kommunala beskattningsföremålen har behandlats i kap. IX av betänkandets första del. Beredningen har därvid icke funnit möjligt att i någon avsevärd utsträckning åstadkomma en jämnare och rättvisare fördelning av skattekällorna mellan kommunerna inbördes men har framlagt förslag om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål av en del inkomster, som nu hänföras till kommuner, med vilka de icke synas hava något mera påtagligt samband. En sådan anordning skulle i viss mån verka i skatteutjämnande riktning men komme icke att öka bärkraften hos kommuner med svagt skatteunderlag. Sådana kommuner måste därför tillföras allmänna tillskott från staten för att utfylla deras brist på beskattningsföremål. De ojämnheter i det kommunala skattetrycket, vilka trots alla försök att avpassa kommunernas utgifter och inkomster i lämpligt förhållande till varandra komma att kvarstå, böra genom direkta statliga skatteutjämraingsbidrag minskas i sådan grad att de icke framstå såsom orättvisa eller obilliga. De ovan framlagda riktlinjerna för en bättre avvägning av komnnunernas andel i samhällsuppgifterna genom överflyttningar å staten och statsbidragens differentiering kunna, såsom framhållits, endast förverkligas i begränsad utsträckning. Vid utformningen av allmänna utjämningsbidrag till de i skattetryckshänseende sämre ställda kommunerna, vilka bidrag sålunda icke heller i framtiden torde kunna undvaras, möta i stort sett liknande problem som vid de speciella statsbidragens differentierande. Att vissa kommuners skattetryck är särskilt högt beror, såsom ovan på-

93 pekats, på att kommunerna hava större uttaxeringsbehov eller lägre skatteunderlag per invånare än kommuner i allmänhet. Då båda dessa omständigheter inträffa samtidigt, förstärka de varandras verkan på skattetrycket. En utjämning med hänsyn tiil den förstnämnda faktorn skulle ske, om de skattetyngda kommunerna genom allmänna utjämningsbidrag förhjälptes till ett sådant skattetryck, som om de haft normalt utgifts- och uttaxeringsbehov per invånare. Detta skulle i viss mån vara önskvärt beträffande de utgifter, som förorsakas av ur kostnadssynpunkt ogynnsamma förhållanden för den kommunala verksamheten eller osedvanligt stort behov av kommunala anordningar, men ej med avseende å utgifter, som bero på att de kommunala behoven tillgodosetts på ett rikligare sätt än som är erforderligt och vanligt eller på att kommunala anordningar blivit kostsammare än nödvändigt. Såsom ovan antytts, föreligga emellertid beträffande många av kommunernas förvaltningsuppgifter stora svårigheter att särskilja utgifter av dessa olika slag från varandra. Det är då tydligt, att svårigheterna i detta avseende måste bliva utomordentligt stora vid den allmänna skatteutjämningen, där samtliga förvaltningsuppgifters inverkan på skattetrycket skall bliva föremål för bedömande. Beredningen anser sig på grund härav böra avstå från tanken att åstadkomma en direkt utjämning av kommunernas växlande utgiftsbehov av den innebörd att inga kommuner skulle få ett högre uttaxeringsbehov per invånare än som vore normalt. För att bevara kommunernas ansvarskänsla och intresse av att iakttaga sparsamhet bör undvikas att i större utsträckning grunda skatteutjämningen på de kommunala utgifterna. Verkningarna av den andra huvudorsaken till de höga skattetrycken, nämligen bristen på skatteunderlag, finner däremot beredningen av ovan angivna skäl angeläget att upphäva. Skatteunderlagets storlek torde kommunerna icke i nämnvärd grad kunna påverka i syfte att tillvinna sig högre utjämningsbidrag. Deras inflytande på utgifterna är i varje fall vida större än beträffande skatteunderlaget. Beredningen föreslår därför en ny metod för utjämning av den allmänna kommunalskattens tryck, vars syfte är att i möjligaste mån genom utjämningsbidrag försätta kommuner, som lida brist på beskattningsföremål, i ett sådant läge som om de haft ett för den kommunala hushållningen i allmänhet erforderligt skatteunderlag. Detta syfte kan emellertid icke helt förverkligas, framför allt beroende på att en icke alltför obetydlig andel i kommunernas utgifter alltid måste bäras av dem själva för att de skola iakttaga sparsamhet i sin hushållning och alltid hava något intresse av att deras skatteunderlag vidmakthålles. Kommuner med särskilt lågt skatteunderlag kunna därför icke tilldelas så höga procentuella bidrag i förhållande till sitt skattetryck att de erhålla full kompensation för bristen på skatteunderlag. Bidragen till kommuner med högre men dock ej tillräckligt skatteunderlag måste då reduceras i motsvarande grad för att en rimlig relation mellan skattetrycken i kommuner med högre och lägre skatteunderlag j skall ernås. Den på detta sätt modifierade bidragslinje, som beredningen framlägger, är icke grundad på strängt teoretiska överväganden. Den utgör en teknisk utformning av de resultat, som efter en uppskattning ur praktiska syn-

94 punkter av kommunernas hjälpbehov och sparsamhetsintresse vid olika skatteunderlag och utdebiteringslägen synts beredningen önskvärda. Denna linje innebär även ett visst hänsynstagande till de växlande förutsättningarna för kommunernas uttaxeringsbehov genom att bidragen utmätas i förhållande till de verkliga utgifterna. Landstingsskatten skall enligt beredningens förslag ingå i den allmänna skatteutjämningen och utjämnas efter samma grunder som kommunalskatten. Väg- och tingshusskatterna skola, såsom ovan berörts, bortfalla. Vid tillämpning av den föreslagna bidragsmetoden skall utjämningen av kommunernas svaga skatteunderlag i princip ske med hänsynstagande till kommunernas samtliga utgifter och bidragen beräknas å deras faktiska utdebitering. Med en utjämningsanordning av angivet slag finnes icke skäl att upprätthålla den nuvarande begränsningen av skatteutjämningen med hänsyn till utdebiteringen för vissa särskilt angivna statliga ändamål. Beredningen anser, att en på skatteunderlagets utfyllande grundad utjämning i princip bör avse alla nödvändiga och nyttiga uppgifter, som ombesörjas av kommunerna. Till dessa böra räknas alla uppgifter, som enligt uttryckliga föreskrifter åvila kommunerna, samt även sådana angelägenheter, som eljest med hänsyn till ortsförhållanden bruka ombesörjas genom kommunal verksamhet. Kommuner med otillräckligt skatteunderlag skola sålunda kunna beredas gottgörelse därför även beträffande lokala uppgifter, i den mån de påtaga sig kostnader för dessa. Beredningen förutsätter dock, att vid den granskning av kommunernas utgifter, som skall ske i samband med behandlingen av ansökningar om skatteutjämningsbidrag, sådana utgifter, som icke äro behövliga för att på ett tillfredsställande och brukligt sätt tillgodose de kommunala behoven, skola undantagas från bidragstilldelning. Detta gäller framför allt utgifter för behov, som pläga tillgodoses genom enskild verksamhet och därför kunna tillföra kommunmedlemmarna privata förmåner, samt givetvis också utgifter, som förorsakas av mindre god hushållning. Denna utväg att begränsa skatteutjämningen synes beredningen vara att föredraga exempelvis framför att, såsom ifrågasatts, bestämma vissa normal tal, vartill kommunernas utgifter per invånare beräknas högst böra uppgå, och verkställa utjämningen av skatteunderlagets verkningar med hänsyn till sådana tal. Det förekommer emellertid, särskilt i vissa delar av landet, att kommuner med ringa skatteunderlag hava låga eller måttliga kommunala utdebiteringar, beroende på att kommunernas utgifter äro anmärkningsvärt små. På grund av gynnsamma förhållanden inom sådana kommuner kunna de erforderliga kommunala anordningarna åstadkommas för låga kostnader, eller ock kan behovet av kommunens hjälp och ingripanden vara mindre än annorstädes. Bristen på skatteunderlag motverkas där av gynnsamma omständigheter beträffande utgiftsbehovet, varför skattetrycket icke blir särskilt högt. En särskilt låg standard beträffande de kommunala anordningarna kan även bidraga härtill. Beredningen finner icke behovet av skatteuljämning vara så påtagligt i dylika kommuner att utjämningsbidrag böra ifrågakomma, även om följdriktigheten i viss mån skulle kräva detta. Fördenskull

95 föreslår beredningen, att skattetrycket liksom för närvarande skall överstiga en viss minimigräns, innan utjämningsbidrag överhuvud taget utgår. Den av beredningen förordade bidragsmetoden har den verkan att kommuner, som äga ett gott skatteunderlag att bygga sin hushållning på, icke komma i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. De hänvisas sålunda i princip att på eget ansvar gestalta sitt kommunala liv med utgångspunkt från sin egen bärkraft och övriga lokala förutsättningar. Det kan emellertid förekomma fall av oskäligt hög skattebelastning även inom sådana kommuner. I dessa fall bör skattetrycket av hänsyn till de skattskyldiga bringas ned till något så när rimliga belopp. Beredningen finner därför nödvändigt, att extraordinära bidrag skola kunna utgå efter särskild prövning. Behov av dylika bidrag kan även uppstå, då särskilt ogynnsamma förhållanden inverka på kommunernas uttaxeringsbehov och den föreslagna bidragslinjen ej bereder tillräcklig lindring i skattebördan. Med den av beredningen föreslagna utjämningsmetoden bliva kommunerna mera likställda än genom de nuvarande bidragen beträffande den viktigaste förutsättningen för deras ekonomiska liv, nämligen skatteunderlaget. Resultatet av deras hushållning avtecknar sig i de efter utjämningsbidragen återstående utdebiteringarna på ett riktigare sätt än med nuvarande ordning för skatteutjämningen. Statens hjälp till de skattetyngda kommunerna blir därigenom otvivelaktigt mera rättvis. Genom att skatteutjämningsbidragen anslutas starkare till skatteunderlagets än till utgifternas storlek få kommunerna själva i högre grad bära följderna av sina utgiftsökningar. Detta förhållande torde bidraga till att stärka ansvarskänslan och sparsamhetsintresset inom kommunerna och därmed till att bevara den kommunala självstyrelsen. Vad härefter angår frågan om de medel, av vilka de allmänna skatteutjämningsbidragen skola utgå, böra dessa med beredningens ovan intagna ståndpunkt rörande målet för skatteutjämningsåtgärderna icke finansieras på det kommunala skatteunderlagets grund genom uttagande av bidrag från de bättre ställda kommunerna. Den tidigare ifrågasatta utvägen att låta utjämningsbidragen täckas av en för ändamålet särskilt uttagen skatt inom varje landsting kan beredningen icke heller förorda. En sådan ordning skulle för övrigt icke avhjälpa ojämnheterna i skattetrycket mellan olika delar av landet. Beredningen anser skatteutjämningsbidragen böra såsom hittills utgå av statsmedel. Bidragen äro nämligen även enligt beredningens förslag i huvudsak avsedda att minska de skattetyngda kommunernas kostnader för verksamhetsgrenar, som det rätteligen borde ankomma å staten att upprätthålla. Av viss betydelse för ojämnheterna i det kommunala skattetrycket är även fördelningen av kommunernas utgifter mellan olika år. Genom att anhopa utgifter å vissa år och låta de övriga åren vara jämförelsevis lindrigt belastade kunna kommuner tillfälligt framkalla höga skattetryck. Kommunerna bliva i dessa fall endast skenbart skattetyngda, varför vid prövningen av ansökningar om skatteutjämningsbidrag dessa böra avpassas med hänsyn

96 till sådana kommuners verkliga hjälpbehov. Det ligger dock i kommunernas eget intresse att hålla en ungefär lika hög utdebitering år från år, varför man icke annat än undantagsvis torde behöva befara åtgärder i antydd riktning. Det är givetvis angeläget, att kommunernas strävanden mot en utjämning i tiden av skattetrycket underlättas. Kommunernas fonderings- och lånepolitik spelar i detta sammanhang en stor roll. Genom lagstiftningen om kommunal fondbildning hava kommunerna beretts möjlighet att göra avsättningar till allmän fond för utjämning av skattetrycket mellan olika år, varför några åtgärder i detta avseende icke äro påkallade ur skatteutjämningssynpunkt. Kommunernas möjligheter att genom finansiering av större utgifter med lån hålla ett jämnt skattetryck äro beroende av gränserna för deras lånerätt. Frågan om principerna för statens kontroll av den kommunala upplåningen har varit föremål för utredning av 1939 års kommunlånesakkunniga, vilka avgivit ett betänkande angående grunderna för den kommunala lånepolitiken (SOU 1942: 60). Ehuru denna fråga framför allt bedömts ur konjunkturpolitiska synpunkter, synes de sakkunnigas förslag liksom gällande praxis på området förutsätta ett beaktande av skatteutjämningsintresset vid lånekontrollens utövande såtillvida att större variationer i de kommunala utdebiteringarna i möjligaste mån undvikas. Något hänsynstagande till skatteutjämningssynpunkter härutöver torde i detta sammanhang knappast vara att påräkna.

97 KAPITEL

V.

Kommunal indelning. Vid övervägande av åtgärder för utjämning av det kommunala skattetrycket måste uppmärksamhet ägnas åt landets indelning i kommunala samfälligheter. Ansluter sig icke denna indelning till den faktiska intressegemenskap, som finnes mellan angränsande orter, kunna därigenom vissa områden obehörigt gynnas på bekostnad av andra, vilket bidrager till en oriktig och ojämn fördelning av de kommunala bördorna. Den nuvarande kommunala indelningen i vårt land är av mycket gammalt ursprung. Den har tillkommit under en tid, då kommunikationsmöjligheterna och behoven av lokal samverkan voro helt andra än nutidens. Särskilt landets indelning i primärkommuner företer ålderdomliga drag genom den starka söndersplittring i små enheter, som kännetecknar förhållandena i vissa landsändar. Av de egentliga landskommunerna, till vilka hänföras kommuner å landsbygden med undantag av köpingar, hava många ett mycket lågt invånarantal och tillika en så liten ytvidd att de synas utan större olägenheter ur kommunikationssynpunkt kunna förenas med andra kommuner. Förekomsten av sådana kommuner av landsbygdskaraktär, vilka genom sin ringa storlek förefalla mindre lämpade att bestå såsom självständiga kommunbildningar, belyses i följande tabell, avseende förhållandena i hela riket vid 1938 års ingång. Antal landskommuner utom köpingar med ett invånarantal av Areal, hektar högst 8u0

301— 500

501— 1000

1001— 1500

1 501— 3 000

över 3 000

Summa kommuner

2 000

2 001— 5 000

5 001—10 000 10 001—20 000

2 359

Högst

20 0 0 1 - 5 0 000 Över

50 000 Summa kommuner

337 Av tabellen framgår, att invånarantalet uti nära 500 landskommuner ej överstigit 500 och att arealen i 471 av dessa kommuner icke varit större än en halv kvadratmil. Åtminstone sistnämnda 471 kommuner, vilka utgöra 7—429059.

98 ungefär 20 procent av samtliga i tabellen redovisade, synas ägnade att intagas i större kommunala förband. Förekomsten av ett stort antal landskommuner med ringa folkmängd är en företeelse, som under senare år snarare till- än avtagit. Undersöker man de i tabellen upptagna kommunernas folkmängd vid början av år 1928, finner man, att antalet kommuner med högst 300 invånare då var 28 mindre än år 1938 och antalet kommuner med 300—500 invånare 44 mindre än 1938. De båda minsta grupperna hava sålunda under tio år ökats med 72 kommuner. Antalet kommuner i grupperna med högre invånarantal har i motsvarande grad minskats sedan år 1928. Denna tendens till ökning av antalet kommuner med lågt invånarantal, som sammanhänger med landsbygdens fortgående avfolkning och inkorporerandet av landskommunernas folkrikare delar med städer och köpingar, torde knappast komma att minska i styrka. Frågan om de små primärkommunernas möjligheter att bestå och utvecklas utgör därför ett allvarligt samhällsproblem. Av intresse i förevarande sammanhang är emellertid endast kommunindelningens betydelse för de kommunala utdebiteringarnas jämnhet. Det kan förefalla sannolikt och har även gjorts gällande, att kommuner med liten folkmängd skulle hava sämre förutsättningar att hålla det kommunala skattetrycket nere vid en rimlig nivå än de folkrikare kommunerna. Ett förhållandevis litet invånarantal i en kommun har ofta till följd, att den kommunala verksamheten icke blir av så stor omfattning som är ekonomiskt med hänsyn till den nödvändiga storleken av kommunens anläggningar och inrättningar. Det kan ur denna synpunkt antagas, att kostnaden per invånare för den kommunala verksamheten skall vara högst i de minsta kommunerna. I motsatt riktning verkar det förhållandet att den kommunala förvaltningen ofta ställer sig billigare i de små kommunerna, där allt arbete utföres av kommunala förtroendemän. Det torde även vara tydligt, att tack vare det starka sambandet mellan kommunen och dess invånare samt de stora möjligheterna till noggrann övervakning av den kommunala verksamheten i de mindre kommunerna kravet på sparsamhet kan på ett effektivare sätt genomföras i dessa kommuner. Beträffande den ekonomiska bärkraften måste de små kommunerna utan tvivel vara sämre ställda än de större. Även om antalet skattekronor per invånare icke skulle i genomsnitt vara särskilt lågt i sådana kommuner, äro dock deras begränsade skatteunderlag mycket känsliga för oförutsedda utgifter och ändrade konjunkturer. Den berörda olägenheten av att den kommunala driften får en oekonomisk omfattning i de mindre kommunerna kan minskas genom bildande av kommunalförbund men så är icke fallet med svårigheterna på grund av skatteunderlagets ringa bärighet i dessa kommuner. Det är även att märka, att kommunalförbunden icke erhållit så stor utbredning beträffande de ekonomiskt betydelsefullare kommunala förvaltningsuppgifterna att de kommit att utöva något egentligt inflytande på skattetrycksförhållandena. Någon nämnvärd ökning av kommunernas deltagande i kommunalförbund torde icke heller vara att förvänta.

99 Frågan om den primärkommunala indelningens betydelse för de höga skattetrycken torde åtminstone delvis kunna besvaras genom en undersökning av de faktiska utdebiteringarna inom kommuner av olika storlek. Till utgångspunkt för en sådan undersökning har beredningen valt åren 1928 och 1938. Resultatet av undersökningen, vilken omfattat de i tabellen å sid. 97 redovisade primärkommunerna å landsbygden och grundats å utdebiteringarna enligt 1927 och 1937 års taxeringar, sammanfattas i nedanstående tabell, där såsom skattetyngda upptagas kommuner med högre primärkommunalt skattetryck än 7 kronor per 100 kronor inkomst. Om landstings- och vägskatten antages i genomsnitt uppgå till 3 kronor per 100 kronor inkomst, kan sålunda det sammanlagda kommunala skattetrycket för de såsom skattetyngda betecknade kommunerna beräknas överstiga 10 kronor per 100 kronor inkomst, d. v. s. vara så högt som enligt gällande skatteutjämningsförordning erfordras för att kunna erhålla understöd av skatteutjämningsmedel. Antal kommuner med ett invånarantal av Landsdel

högst 300

301— 500

501— 1000

1001— 1500

1501— 3 000

Summa kommuner

över 3 000

1928 1938 1928 1938 1928 1938 1928 1938 1928 1938 1928 1938 1928 1938 1

42 Därav skattetyngda..

28 Svealand

il

52 126 130 104 103 147 131 104 101 84 95 69 79 100 80 48 61

117 138 245 280 513 491 304 303 316 286 102 99 1597 1597 77 76 157 169 325 302 197 173 191 150 68 48 1015 918 Norrland 1 2 6 5 11 13 30 28 66 65 110 111 224 224 Därav skattetyngda.. 2 4 3 11 12 26 27 51 60 95 95 187 199 Hela riket 133 161 293 337 650 634 438 434 529 482 316 311 2359 2359 Därav skattetyngda 90 91 189 208 420 409 292 279 342 290 211 204 1544 1481 Därav skattetyngda..

Antalet skattetyngda kommuner i procent av totala antalet kommuner inom ovan angivna grupper och områden framgår av följande tabell. Kommuner med ett invånarantal av Landsdel

högst 300

301— 500

501— 1000

1001— 1500

15013 000

över 3 000

Samtliga kommuner

1928 1938 1928 1938 1928 1938 1928 1938 1928 1938 1928 1938 1928 1938 1

Götaland

86-7

61-9 66-7 69-2

65-8 Hela riket 677

66-7 73-1 66-3 76-7 68-0 61-1 46-2 60-4 63-6 67-7 55-1 641 60-4 63-4 61-5 64-8 57-1 60-4 52-4 66-7 48-5 63-6 57-5 100-0 66-7 60-0 100-0 923 86-7 96-4 77-3 92-3 86-4 85-6 83-5 88-8 56-5 64-5 617

646 645 66-7 64-3 647 60-2 66-8 65-6 65-4 628

100 De i förestående tabeller angivna siffrorna giva icke något stöd :'ör antagandet att kommuner med låg folkmängd skulle vara särskilt skatte.yngda. Icke ens i Götaland, där de flesta små kommunerna och de allra minsta finnas, kan någon bestämd tendens i denna riktning spåras. I varje fall vill det synas, som om någon utjämning av skattetrycket icke skulle kunna påräknas förrän efter sammanförande av de mindre kommunerna till mycket stora enheter. Då detta resultat kan förefalla anmärkningsvärt, är det av intresse att söka analysera de små kommunernas skattetryck med hänsyn till skatteunderlagets och uttaxeringsbehovets inflytande å detsamma. I detta syfte visas samtliga de ovan behandlade landskommunernas fördelning efter skatteunderlagets och uttaxeringsbehovets storlek uti de nedan å sid 101 intagna tabellerna, som äro grundade å 1937 års taxeringar och 1938 års utgifter. Tabellerna giva icke så kraftiga utslag beträffande de undersökta förhållandena att man med ledning därav kan göra mera bestämda uttalanden. Av desamma synes dock framgå, att de små kommunerna i regel hava ett svagare skatteunderlag än de större. I de båda minsta kommungrupperna hava mer än 50 procent av kommunerna lägre skatteunderlag än 3 skattekronor per invånare. För de större grupperna stiger skatteunderlaget så att i den högsta kommungruppen endast omkring 30 procent ligga under 3 skattekronor per invånare. Vidare giva tabellerna vid handen, att de små kommunerna hava särskilt låga utgifter. Uttaxeringsbehovet understiger i mer än 70 procent av de till de båda minsta grupperna hörande kommunerna 30 kronor per invånare, medan tyngdpunkten för uttaxeringsbehovet i de större kommungrupperna ligger betydligt över 30 kronor per invånare. Man torde därför vara berättigad draga den slutsatsen, att de små kommunerna i allmänhet hava låga skatteunderlag men kunna undgå att till följd härav drabbas av särskilt högt kommunalt skattetryck genom att hålla lägre utgifter och uttaxering än de större kommunerna. Det kan icke med stöd av det ovan återgivna materialet påvisas något direkt samband mellan liten folkmängd i kommunerna och högt primärkommunalt skattetryck. Att döma härav kan det icke anses vara något trängande behov ur skatteutjämningssynpunkt att sammanslå de mindre primärkommunerna till större enheter, även om en i och för sig önskvärd ökning av kommunernas ekonomiska bärkraft därigenom skulle vinnas. Socialvårdskommittén har, såsom ovan berörts, föreslagit inrättande av specialkommuner för socialvården. Enligt kommitténs förslag skola primärkommuner, som äro för små för att kunna på ett ändamålsenligt sätt handhava sin socialvård, beträffande socialvårds- och hälsovårdsangelägenheter sammanföras med andra kommuner till större kommunala samfälligheter, s. k. socialvårdskommuner. Därest kommitténs förslag skulle genomföras, synas vissa av de olägenheter, som äro förknippade med den nuvarande primärkommunala indelningen, komma att minskas. Uti skrivelse till Konungen (nr 387) har 1939 års riksdag anhållit om utredning av frågan om ändrad lagstiftning, syftande till en rationell kommunal indelning. Sedan 1942 års riksdag sedermera hemställt, att den begärda

101 Antal skattekronor per invånare 1

Antal kommuner med ett invånarantal av högst 300

301— 500

501— 1000

1001— 1500

1501— 3 000

över 3 000

7 Absoluta

Samtliga kommuner 8

tal.

—

—

—

2-0 L—3-00

43 121

3-01—4-00

4-01—5-00

68 45

70 42

501—6-00

50 16

6-01—7-00

18 Över 7-00

16 1G1

20 16

26 52

2 359

o-i 11-5

Högst 1-00 1-01— 2-00

Summa

Procentuel

a

31 37 482

tal.

Högst 1-00 1-01—2-00

—

0-3

—

0-2

0-2

—

18-6

16-6

12-9

9-9

8-9

2-01—3-00

39-1

35-9

34-6

25 1

5-8 23-8

31-2

3-01—4-00

17-4

20-2

29-0

30-9

28-2

17-4

25-6

4-01—5-00

6-8

14-8

11-1

12-5

14-1

17-0

13-0

5-01—6-00

4-4

4-7

6-6

6-2

9-4

10-9

7-3

6-01—7-00

3-7

2-8

4-6

6-4

8-4

4-7

ö v e r 7-00

30 45

3-0

3-7

7-7

16-7

6-6

Summa

100-0

100-0

1000 Uttaxeringsbehov i kronor per invånare

Antal kommuner med ett invånarantal av

Samtliga kommuner

högst 300

301— 500

501— 1000

1001— 1500

1501— 3 000

över 3 000

(i

7 Högst 20-00

156 267

20-01—30-00

98 147

3001—40-00

40-01—5000

146 52

221 Över

50-00

119 Summa

8 337

2 350

Högst 20-00

30-4

29-1

24-6

17-3

9-7

2-6

20-01—30-00

39-8

43-6

42-1

45-4

31-8

18-3 42-0

l

Absoluta

Procentuella

tal.

tal.

30-01—40-00

14-9

17-5

23-8

29-3

44-8 30-3

28-6

25-3

40-01—50-00

8-7

7-4

7-1

10-8

17-4

9-4

Över

50-00

6-2

2-4

7-1 2-4

0-9

4-4

19-6

5-0

Summa

100 0

100-0

102 utredningen måtte komma till stånd med det snaraste, har den 30 juni 1943 tillsatts en kommitté med uppdrag att utreda frågan om åstadkommande av en mera rationell kommunal indelning. Enligt de meddelade direktiven för utredningen skall frågan övervägas även ur andra synpunkter än dem beredningen har att företräda och hänsyn tagas bl. a. till möjligheterna att erhålla dugliga och kunniga förtroendemän för den kommunala förvaltningen samt till kostnaderna för den allmänna administrationen. Med utgångspunkt från de resultat, vartill beredningen kommit beträffande betydelsen u r skatteutjämningssynpunkt av landets indelning i primärkommuner, samt med hänsyn till vad i övrigt förekommit i frågan har beredningen icke funnit sig hava anledning att framlägga några förslag om ändringar i den nuvarande primärkommunala indelningen. Landets indelning i större kommunala enheter än primärkommuner synes med beredningens utgångspunkter sakna egentlig betydelse för det kommunala skattetryckets jämnhet. Väghållningsbestyret och tingshusbyggnadsskyldigheten skola enligt beredningens förslag övertagas av staten, varigenom den nuvarande indelningen i vägdistrikt och tingslag bortfaller. Pastoratsindelningen, som tid efter annan omregleras genom Kungl. Maj :ts försorg, synes i stort sett vara rationell, och den kommunala skattebelastningen för avlönande av pastoratens prästerskap är för övrigt utjämnad genom kyrkofonden och den allmänna kyrkoavgiften. Vad slutligen angår den nuvarande indelningen i landstingsområden kan denna, även om den av administrativa hänsyn skulle behöva jämkas, knappast hava några menliga verkningar ur skatteutjämningssynpunkt. Landstingsområdena hava alla tillräckligt stor folkmängd för att vara lämpliga såsom kommunala hushållningsenheter och hava i stort sett erhållit en med hänsyn till orternas gemensamma intressen naturlig arrondering. Man kan icke heller spåra något påtagligt samband mellan folkmängden och landstingsskattens höjd inom de olika landstingsområdena. Bland de till folkmängden allra minsta landstingen har t. ex. Uppsala läns landsting en mycket låg och Gotlands läns landsting en mycket hög landstingsskatt. Går man till de folkrikare landstingen, finner man, att Stockholms läns landsting har en särskilt låg landstingsskatt, medan Västernorrlands läns landsting, som har i det närmaste lika stor folkmängd, hör till de hårdast belastade. Beredningen finner därför icke skäl föreslå några ändringar beträffande landets indelning i kommuner av högre ordning än primärkommunerna.

103 KAPITEL

VI.

Samhällsuppgifternas fördelning mellan staten och kommunerna. F r å g a n s a l l m ä n n a läge o c h riktlinjer för e n fördelning. Samhällsverksamheten uppbäres i huvudsak av staten samt kommunala samfälligheter av olika slag. De huvudtyper av kommuner, som jämte staten ombesörja den offentliga verksamheten, äro borgerlig primärkommun, församling, municipalsamhälle, tingslag, vägdistrikt och landsting. Vid sidan härav fullgöra allmänna inrättningar och anstalter, stiftelser samt enskilda sammanslutningar och personer vissa uppgifter av offentlig natur, bl. a. på sjukvårdens och socialvårdens områden. Därest sådan verksamhet ej förekom, skulle staten och kommunerna vara nödsakade att påtaga sig ökade uppgifter. För att kunna bedöma frågan om en lämplig fördelning av samhällsuppgifterna mellan staten och olika slag av kommuner har beredningen låtit verkställa en undersökning angående de nuvarande kommunernas delaktighet i kostnaderna för den offentliga verksamheten i jämförelse med statens. Därvid har till utgångspunkt tagits för kommunernas vidkommande kalenderåret 1939 och för statens del budgetåret 1938/39. Året 1939 har valts av den anledningen att det är det senaste år, som varit i stort sett oberört av den nuvarande krisen. Då det ansetts vara av intresse att få en föreställning om de förskjutningar beträffande kommunernas och statens kostnader, som skett sedan den senaste kommunalskattereformen antogs vid 1928 års riksdag, har motsvarande undersökning gjorts för det kommunala räkenskapsåret 1929 och det statliga budgetåret 1928/29. Siffrorna för de valda åren hava ansetts direkt jämförbara, eftersom penningvärdet varit ungefär detsamma 1929 som 1939. En fullständig överblick av de offentliga utgifternas utveckling har dock icke kunnat erhållas av den anledningen att uppgifter om kostnaderna för den verksamhet av offentlig art, som utövas av andra rättssubjekt än staten och kommunerna, ej finnas tillgängliga. Dessa kostnader torde hava uppgått till ingalunda obetydliga belopp. Resultaten av nämnda undersökningar sammanfattas i tabellen å sid. 104 och 105. En fullständigare redogörelse för undersökningarna lämnas i bilaga B. I tabellen äro statens och kommunernas nettoutgifter upptagna. De särskilda inkomster, som kunnat hänföras till vissa utgiftsändamål, hava avdragits från bruttoutgifterna för dessa, så att endast influtna skatter redovisats såsom inkomster.

104 CO

te

1—1

lO

CM

O O)

l^ <M o — CO rH

o

CO

-fl CO IQ

IO

CO

r-l

TU

CO

CO

T—1

g g

j>S2

H

<o

fl 4)

CO"

^

M

to

i-l

H

TU

H i M i CO CM i—I <N 00

H

»o <3a co f l O N M CO CO Oi ^H lO

o

C©

co eo

o CM 1—1

1CO -r o o o — CM eo CO CN» C75 CO

CO

-H

CO

ro co

CM

-o

o

-* o55

ifi

cd CD »C

CO

eo ib r» C»

<M o: M !Q OS CM os

X

»O

T—(

£^

l co

t

»O

X

an

c

«s

t» CO

m

eo

<M ib i

un

' O ifl ( N —(

1 CO

00 ib

*0

CO

TH

CM

tfl CO i-i I

N iC

TH

—i

~*

CO

CO

CM

^ eo

N co

W

H i—i

•+ o

m oi

lO

— •>* lO

CM i-H h CO lO

»o •* i-H

os cb iO

to t• * CT5 i b « * O CO CO CD ,

t>

l^

CM

CD 0 5

iO

b

»ca

CN

as

•en •o st J3

i-l

»o

i-H

T)H

.SP§ Bs co 2

OS

-i

T*

^

CO

i-H

l^

CO

(35

CO

CO

H OS

ib

« N

ob Ol

•* tD

»

t^ t~

co

cb

fr» CM CO

—.

uO

ö

ib cb

i

i

-<r

en i CM II

to CO

O

CM

CO

T "** S* TH

8 1 4 |

I

O

35 CN

CO

CM

1^

CO

iO

CN

uO

CO

CM

ip

I I

aa 1 B c3 cu

a *< o

m

<c

oi

o

ö

© »b cb

<H

sa

rt o e o CM

2 a

B B F B

i»

Cl)

N

cb •*

j>i

r-

Tt< TU

N

CO

CO

CO

U0

iO

05 CO

05 O

CO

1 -

-4*

cb

lin

4ti

cb

L>-

lO CO

iC ,—i

CO

OJ -n

CO

<* «9

co

3 CO

s £ a

B ca •O

c

:«

«->

Ä t-

o

3 i2 •

o

c

c

O

C

"

C

-«

ä>

^

cä

ces .52 >•

00 3

»"S3

g 3

c -o fl .52

.2

">

ft

c3 cu ca cu

S

co R

£ .B S

£ B

T ! _w

c

C

B>

B -* G

S O

PC Pt<

C M C 0 T j H l O C D l - - C 0 a 5 O i — I

N

C

w

.. T ! •O ö

^

ca

fl

s? fe •« H •a oo « -r5

w

23 C c3

c3

4= " ^ :l= •- S S . DcocofcPPCcoco

c o ^ i O c o N c c c n o —i i—I i-H —• i—I i—i i—I CM

c

3 C5

an

'M

°2

CO

105 M

-r.55

^ s co os cc oo

°s2

o O O

- H O S

s

O

o

o

o

o

o

o

o

o

O

o

O

O

o

O

O

O

o

o o i—I

o o i—I

o O-^ oO io H i—1 1-H

o

oO

o O

o O

O

O

o

oO

O O

Y-(

1-H

TH

o o

o o i-H

O O

1-H

O O iH

O O

Y-H

O O i-H

o c5 i-H

R S o ^H "H

1—1

T—1

o

T-H

H

i-H

ä

C

CJ

O

O

O

O

o

o

o

o

O

o o r

o o o>—1 1—1 o

o O o oi—I

O

O

o

O O

T-<

o o

i—I

o o

O O

i-l

o o

O O

i—I

o o 1-H

O O

1-H

1-H

i-H

i—l

i-H

o o

o

os

—•

>CS

-H

CO

_

TH

>o

os

o

o

o

o

o

co

CO

O

O i-(

t~~ co

I O

OJ CO

lO i£i

rH

o

co

in in

co as

o o

o o- H

o o

o o

o o

as co

CO

i-H

i-H

f \ ^ ° 11 ,•_, 1

o

OsGNJ

^

as as

~^~C 0) +-> 03

as

7-f

o1—1 O•-H

o

o

iO

o

—(

O

O

=> ' Ö O i-H

O O *ö=> 1 ch O

o

o

CO

as

i-H

o

o

T-l

,—

'

i-H

i-i

o

00 Tji

o o

(N OS

id

I O

r^

Tfi

-H

Tji

O

CO

i H

o

O

CS

os

os

to

lO

—i

co

ta

o

o

o

o

o o

O O

f^ -H

X lO

OS

O

co

co

CO CO

O

in

O o

co as

O o

o o i-H

o o 1-

o cb o o

-

os

HO

OS

l>.

cs

CO

»O

i-l

as co

<M

• *

• * Tjt

fS

TJI

O) as

H

TJI

r« CD

3D

co

1 1

as co as

eg

as

C

(M

00 2

as

e

as co as

as

~~'

c»

i-H

-

• *

oo

-

i

oo

-*

o

OS

Tfl

lO

—1 TJI

O Tji

OS CO

i-l CO

-o co

as

as

co

co

—i

O

-<*!

o

ib

r

i^-l

ö

?<

'

o

O

i-H

as

CO

"* ""' ^

'- T j i

i-l

rH

4-»

as

g

as

co

f cb

co

TU

»3

as

•

'

<°

i-(

|

i ^

|

I O

CM

CO

cc

VO

O

cb

ås

OS

O

CO

1 CO

i

'

?"

tri

1 '

CO

LO

(^1

I-H

lO

iO

IM

co

os

CC

(^ TOSj i OO 0 3 CO SI

TJI

UO

l^.

(jq

00 Tj«

Tji

•-i |1 co

O

O

O

CO

1 '

1 1

co

u

T*

1 TM

CM

CO

I O

?C

iO

i

CO

o

rH

GM

9 ^H

Tji

as

r

ö»

6 ^H

T—'

>

>o

O

TJ|

CO

MO

t"

co

r^

i

as

•S

CD

(TI

1-1

!

-H

Th

T *

co

Y-H

as CO

o

as i-i 60 C

as

H

as

~TO 0c)

as co

i

!

i-l

i-H

O

O

(M

CM

O

O

i—i

ft=3

^

as

s « Id

as CO

--j

|S

as

'

as

1 Ol

o

<T<

O

o

'

o

f o

'

o

O

as

:03

O O

O

^H

as O*

as

o

3 s goo

oo , *qj

o

. TO os

<

>o

t

as co

—' co

t^

r—

GM

CO

CO

— Oo

i-H

— T1^-j i

O

'

l^ GXl

00 CO

an T j i GM a s

co

t>

|

1 1

»o

1J1

TJ

00 O

Tji

OS

1-H

"

<M

as co

r^

lO

N

»

ifl

GM

as

Tji CM

1 i

co

no. co

1 1

i

re

c

re M •a)

H « 3

o

A a o

> o

*!

A

> ;/• c/-

c T3

. E

c

6 C

0B C

c

*Fi .22 i*

v ••c.

O!

t.

>

"O

B

C c v

>

>

•SJ

1 >

A o

CO

CM

O

O

>

2 C

C a

K

CC

CO

b»

cc

as

iC

CO

Al B

=

E E

T:

c

'c

c

ej

'E

C3

>

Si K 50

T-H

a

|

CO

co

os

CO

1^

t» CO

O 03

t^ (M

•^

1 Cl

er

i>.

co

T *

1 CO SM 1

CO CO

CO 03

CO

ii

I-l 3

(M

B

l-i

re

•c

c/ c

"E

B

C

c

OX)

ö

>

3 O

B c

Ct

CU US I-l

er

t

S

cfl CL Q

cc

Tt

i n

1 —

i-H

cc i-H

re ö

«c:

E R

B

Al

•-

c

B

ej

M

CJ

k

Er • -

c

-3 c o o re i*

A o o

> M t, >

as

re re K :re Qed,

<u XI

os 52 £5 OS

> E

2 C

c

>

s an3! c

PC 0 0

co

Cl—1

'C

•a

C

ft

os

c --I

en

Å >

te

•C3

1 1

+

oo

ds

O

t B

+

L~

u 5

•H

I

0 ca •cd

oo

Tji

A o o

CB

S

> H P PC K

O

B

— st

'o

••-

: 0

•g

i.

B

^

— •

C

c

v T M

c D

• -

A

J= c, c

KS

c 1 3 tt K

)

"3

c

OC

1-H

>

ti 3

p t

t

c •cc

a

£3

t>

o

C/5

s

c

CO

O

:ä OX) C as

C

:C3

o

'

CO

Ö

la OJ

TJ

CM

O

o

T3

C

CO

'

CO

C/3

B

OS

1 O i-H

—O

•*

o

cc

os

CM

1 —

r-H

GM

s

3 00

re M oo

106 Tabellen utvisar, att av de sammanlagda utgifterna för samhällsverksamheten under det kommunala räkenskapsåret 1939 och det statliga budgetåret 1938/39 å 1 650 miljoner kronor 1 vilade 510 miljoner kronor eller 31 procent å primärkommunerna och 100 miljoner kronor eller 6 procent å landstingen. Å vägdistrikten, tingslagen och municipalsamhällena belöpte endast utgifter å tillhopa 35 miljoner kronor eller 2 procent. Sammanlagt buro kommunerna inemot 650 miljoner kronor eller 39 procent, medan å staten vilade drygt 1 000 miljoner kronor eller 61 procent. Av tabellen framgår även, huru kostnaderna för olika samhällsuppgifter fördelade sig mellan staten och kommunerna. Den enda av dessa uppgifter, vilken praktiskt taget helt vilade å kommunerna, var brandväsendet. Kostnaderna härför uppgingo under 1939 till 14 miljoner kronor. Av utgifterna för kyrkoväsendet under kalenderåret 1939 och budgetåret 1938/39 å 53 miljoner kronor föllo ungefär nio tiondelar på kommunerna. Även hälso- och sjukvård samt polisväsen och fångvård voro mer tyngande för kommunerna än för staten. Kostnaderna för dessa uppgifter uppgingo till respektive 182 och 48 miljoner kronor. Därav belöpte respektive 125 och 33 miljoner kronor eller ungefär två tredjedelar å kommunerna. Bland de uppgifter, som i högre grad belastade staten än kommunerna, må nämnas socialvård, kommunikationsväsen och rättsväsen samt undervisning m. m. Av kostnaderna för de tre förstnämnda vilade ungefär 45 procent å kommunerna, nämligen respektive 140, 103 och 7 miljoner kronor av sammanlagt respektive 312, 232 och 15 miljoner kronor. Kostnaderna för undervisning m. m., vilka uppgingo till sammanlagt 334 miljoner kronor, buros till en tredjedel eller med 110 miljoner kronor av kommunerna. Vid en jämförelse med motsvarande siffror för kalenderåret 1929 och budgetåret 1928/29 finner man betydande skiljaktigheter. Under den mellanliggande tioårsperioden har inträtt en stegring av statens och kommunernas sammanlagda årliga nettoutgifter med 680 miljoner kronor eller 70 procent. Därav falla 470 miljoner kronor å staten och 210 miljoner kronor å kommunerna, motsvarande ökningar med respektive 87 och 49 procent. För kommunernas del belöper den största absoluta ökningen å primärkommunerna, nämligen 182 miljoner kronor, motsvarande 56 procent. Relativt sett hava landstingens utgifter undergått den största ökningen, nämligen med 64 procent eller 39 miljoner kronor. Vägdistriktens utgifter hava däremot nedgått med en tredjedel eller 13 miljoner kronor. Genom den fortgående ökningen av kommunernas bördor, särskilt de för statliga ändamål, har behovet av åtgärder för lättande av trycket p å det kommunala skatteunderlaget blivit allt starkare. Åtgärder i sådan riktning synas beredningen vara ur olika synpunkter starkt påkallade. Förutom det förhållandet att kommunerna i princip icke böra belastas för statliga ändamål tala flera skäl för att de kommunala repartitionsskatternas allmänna tryck bör mildras. Det kommunala skatteunderlaget är på grund av sin sammansättning mindre bärkraftigt än det statliga. De lägsta 1

De ur tabellen hämtade uppgifterna angivas här och i det följande i avjämnade tal.

107 kommunalt beskattningsbara inkomsterna för fysiska personer tåla icke att belastas med repartitionsskatt mer än till en viss gräns, om nuvarande regler för skattebördans fördelning inom kommunerna skola leda till skäliga resultat. En förutsättning för de i del I och II av beredningens betänkande framlagda förslagen angående den kommunala beskattningen har därför varit att belastningen av det kommunala skatteunderlaget skall hållas inom vissa måttliga gränser och att sålunda en allmän, icke alltför obetydlig lättnad åstadkommes i förhållande till det genomsnittliga skattetryck, som förefunnits i kommunerna under senare tid. Ett ytterligare skäl för beredningen att eftersträva en lättnad i den kommunala beskattningens allmänna tyngd är att de ojämnheter mellan kommunerna ifråga om det kommunala skattetrycket, som alltid i viss grad måste förekomma, bliva mer framträdande, ju högre den allmänna nivån för de kommunala utdebiteringarna är. Den ökade belastningen av det kommunala skatteunderlaget h a r också berörts i beredningens direktiv. Däri framhålles, att statens speciella förvaltningsbidrag till kommunerna och understöd till synnerligt skattetyngda kommuner icke visat sig vara tillräckliga för att åvägabringa den lättnad och utjämning av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkännes vara av behovet påkallad, samt uttalas vidare, att härför i främsta rummet torde erfordras ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Med det angivna huvudmålet, nämligen att inskränka kommunernas andel i kostnaderna för samhällsverksamheten, har beredningen haft att taga ställning till frågan om samhällsuppgifternas fördelning mellan staten och kommunerna. Vid en sådan fördelning bör enligt beredningens mening den ledande principen vara att staten tilldelas alla uppgifter av intresse för landet i dess helhet och att åt kommunerna lämnas att ombesörja de lokala angelägenheterna. Denna princip kan emellertid, såsom erfarenheten visat, icke genomföras. Det är av organisatoriska eller ekonomiska skäl icke alltid lämpligt, att uppgifter av allmän betydelse handhavas av staten. Kommunernas representanter och verkställande organ kunna lack vare sin nära förtrogenhet med de lokala förhållandena i många fall genomföra åtgärder och anstalter på ett smidigare och effektivare sätt och med mindre kostnader än de för större områden organiserade statliga myndigheterna. Uppgifter av allmän betydelse måste därför i avsevärd utsträckning åläggas de kommunala samfälligheterna. Det bör dock alltid föreligga starka skäl för att låta en statlig uppgift bäras av kommunerna. Nya samhällsuppgifter, som ej äro av rent lokal karaktär, böra icke annat än i tvingande fall läggas å kommunerna. I samband med fördelningsfrågan måste även tagas under omprövning, vilka slag av kommunbildningar som lämpligen böra finnas inom en för våra förhållanden rationell samhällsorganisation. Enligt beredningens uppfattning bör man därvid bygga på borgerliga primärkommuner av tillräcklig storlek med allmän kompetens. Hos dessa skola i princip samlas de lokala samhällsangelägenheterna liksom de statliga uppgifter, vilka av olika skäl måste ombesörjas av lokala samfälligheter. För att primärkommunerna icke

108 skola bliva för hårt belastade kan det i vissa fall vara lämpligt att ekonomiskt betungande uppgifter anförtros åt specialkommuner av större omfattning, vilka hava bättre bärkraft. Varje slag av dylika kommuner bör hava sin verksamhet förlagd till ett visst specialområde och ej splittras på ett flertal olikartade uppgifter. Specialkommunernas storlek måste också avpassas med hänsyn till deras uppgifter. Dessa kommuner böra icke erhålla större omfattning än att en naturlig intressegemenskap finnes mellan de olika delarna av deras områden. För helt obetydliga verksamhetsgrenar böra specialkommuner icke finnas. Endast fullt arbetsdugliga kommunala enheter med lämpligt avvägda verksamhetsuppgifter böra ingå i samhällsorganisationen. I anslutning till ovan antydda tankegångar finner beredningen vissa icke alltför genomgripande ändringar i den nuvarande samhällsorganisationen böra övervägas. Ur organisatorisk synpunkt synes det lämpligt att låta tingslagen upphöra såsom självständiga kommunbildningar, då de hava ett alltför begränsat verksamhetsfält. Vägdistrikten skola inom kort i överensstämmelse med vad beredningen föreslagit upphöra såsom kommunala samfälligheter. Beträffande övriga slag av kommuner synas ur rationaliseringssynpunkt vissa jämkningar i deras uppgifter vara önskvärda. De av församlingarnas verksamhetsgrenar, vilka icke äro av rent kyrklig karaktär, t. ex. folkbokföringen, torde böra överflyttas till de borgerliga kommunerna. Ur rationaliseringssynpunkt skulle måhända en sammanslagning av församlingarna med de borgerliga kommunerna vara påkallad, men detta torde med hänsyn till den särskilda tradition och den lokala självstyrelse, som utvecklat sig på det kyrkliga området, knappast vara önskvärt. Det skulle även stöta på stora svårigheter att genomföra en sådan åtgärd. Beträffande primärkommunernas nuvarande socialvårdsuppgifter h a r socialvårdskommittén föreslagit, att dessa skola kunna överflyttas å s. k. socialvårdskommuner, omfattande två eller flera primärkommuner. Avsikten härmed är att primärkommuner, som anses ej vara tillräckligt stora och bärkraftiga för att handhava socialvården, skola ingå i större specialkommuner för denna uppgift. Kommittén har till stöd för sitt förslag bl. a. framhållit, att detta giver möjlighet att utan alltför långt uppskov genomföra en bättre organisation av socialvården. Mot förslaget torde ur organisationssynpunkt kunna invändas, att den kommunala verksamheten splittras och måhända även överorganiseras genom införande av ytterligare ett slag av kommunala enheter samt att primärkommunerna, i den mån deras socialvård övertages av socialvårdskommuner, bliva mindre lämpliga såsom förvaltningsenheter för de återstående primärkommunala angelägenheterna. Såsom ett alternativ till sitt förslag har socialvårdskommittén övervägt den utvägen att bibehålla socialvården hos primärkommunerna utan möjlighet att beträffande socialvården sammanföra dessa till större specialkommuner men att i mån av behov söka genom ändringar i den kommunala indelningen giva primärkommunerna tillräcklig storlek och bärkraft. Beredningen har icke ansett nödvändigt att taga ståndpunkt till förevarande spörsmål, vilket givetvis måste bedö-

109 mas med hänsyn till socialvårdens speciella krav. Huru frågan löses, är icke av avgörande betydelse för genomförandet av beredningens förslag. Landstingen böra enligt beredningens mening i huvudsak vara organiserade såsom specialkommuner för hälso- och sjukvården. Omkring dessa uppgifter böra landstingen få samla sig utan att i större utsträckning tagas i anspråk för andra verksamhetsgrenar. Landstingen synas hava för stor omfattning för att utgöra enheter för socialvården eller andra å primärkommunerna vilande angelägenheter. Tidigare har gjort sig gällande en stark tendens att av skatteutjämningshänsyn lägga alla nya kommunala uppgifter å landstingen, även sådana som primärkommuner eller andra kommunala enheter av mindre omfattning än landstingen äro bättre skickade att handhava. Det synes emellertid vara en riktigare väg att söka giva de mindre kommunala enheterna tillräcklig ekonomisk bärkraft, så att de bliva i stånd att fullgöra de uppgifter, som ur organisatoriska och ekonomiska synpunkter bäst ombesörjas av dem. Beredningen förutsätter sålunda, att det nuvarande kommunala systemet icke av organisatoriska hänsyn skall underkastas större förändringar. I anslutning härtill och med utgångspunkt från den gällande fördelningen av samhällsuppgifterna skall spörsmålet om åvägabringande av ekonomiska lättnader för kommunerna övervägas. En överflyttning av ekonomiska bördor från kommunerna till staten kan ske antingen genom att kommunernas med eller utan statsbidrag omhänderhavda uppgifter överföras å staten eller genom att nya eller ökade statsbidrag utgivas till kommunernas verksamhetsgrenar. Frågan om avlyftningar från kommunerna genom överförande av uppgifter i deras helhet till staten behandlas i detta kapitel. Åtgärder ifråga om statsbidragen skola bliva föremål för övervägande i nästfoljande kapitel. Då det gäller att i nuvarande läge söka överföra samhällsuppgifter från kommunerna till staten, göra sig olika synpunkter gällande. Det är först och främst angeläget att överflytta statliga uppgifter, däremot ej lokala, vilkas omfattning växlar starkt å olika orter. De viktigaste statliga uppgifter, för vilka kommunerna nu tagas i anspråk, äro socialvård, undervisningsväsen, hälso- och sjukvård, rättsväsen samt vägväsen. Polisväsendet får även i väsentliga delar räknas såsom en statlig uppgift. Kyrkoväsendets upprätthållande är slutligen i och för sig ett statsintresse, ehuru denna uppgift genom utvecklingen på det kyrkliga området fått en i viss mån lokal karaktär. Avlyftningar från kommunerna böra uteslutande taga sikte på här angivna uppgifter. När fråga ä r om att befria kommunerna från vissa uppgifter, är det vidare av betydelse, om handhavandet av dessa är förenat med någon egentlig självstyrelse i kommunerna eller om staten redan förskaffat sig ett förhärskande inflytande å desamma. Uppgifter böra hellre överföras på staten i det senare fallet än i det förra. Ur beredningens synpunkt måste emellertid vid avlyftandet av samhällsuppgifter från kommunerna verkningarna ur skatteutjämningssynpunkt av olika ifrågakommande åtgärder tillmätas sär-

110 skild vikt. Det är givetvis mera angeläget att företaga överflyttningar till staten från primärkommuner än från kommuner av högre ordning, enär lättnader för de förra kommunerna, vilkas utdebiteringar äro mera ojämna, hava en större utjämnande verkan på det sammanlagda skattetrycket. Det är också av betydelse, i vad mån de uppgifter, som äro avsedda att överföras å staten, äro ägnade att framkalla ojämnheter i det kommunala skattetrycket. Vissa uppgifter vålla större ojämnheter mellan kommunerna än andra ifråga om de erforderliga utgifternas storlek per invånare. Uppgifter av det förra slaget bidraga i regel till att förstärka de av skatteunderlagets variationer framkallade ojämnheterna mellan kommunerna beträffande skattetrycket, varför det framför allt bör eftersträvas att befria kommunerna från sådana uppgifter. 1 I anslutning till de här ovan framlagda riktlinjerna undersökas i det följande möjligheterna av en överflyttning å staten beträffande de olika uppgifter, som åligga de nuvarande kommunala samfälligheterna. Det visar sig emellertid härvid möta stora svårigheter att hos primärkommunerna finna uppgifter av större betydelse, som ur ekonomiska och administrativa synpunkter lämpligen kunna övertagas av staten. Härtill bidrager bl. a. den omständigheten att beredningen på grund av det socialvårdskommittén meddelade uppdraget icke kan taga ståndpunkt till frågan om socialvårdens handhavande. En överflyttning å staten synes däremot med fördel kunna ske beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten. Genom vägväsendets förstatligande, vilket i organisatoriskt hänseende har till följd att vägdistrikten försvinna, vinnes vidare en avlastning från det kommunala skatteunderlaget av betydande mått. Från landstingen synes det vara lämpligt att avlyfta deras socialvårdsuppgifter, varigenom landstingens verksamhetsområde blir mera enhetligt och en viss lättnad för det kommunala skatteunderlaget åstadkommes. Avlyftningar i antydd omfattning från de olika slagen av kommu1

Förhållandet skall belysas genom följande exempel. Kommunen A har ett skatteunderlag av 2 skattekronor per invånare samt utgifter av 24 kronor per invånare, varav 8 kronor för skolväsendet och 8 kronor för fattigvården. Kommunen B har ett skalteunderlag av 4 skattekronor per invånare och utgifter av 20 kronor per invånare, varav 8 kronor för skolväsendet och 4 kronor för fattigvården. Utdebiteringen blir 12 kronor per skattekrona i kommunen A och 5 kronor per skattekrona i kommunen B. Om staten övertager kostnaderna för skolväsendet, vilka drabba lika hårt efter invånarantalet, sker en viss skatteutjämning, i det att den olikhet i skattetrycket, som beror på skillnaden i skatteunderlag, minskas. Utdebiteringen nedbringas för kommunen A från 12 till 8 kronor per skattekrona och för kommunen B från 5 till 3 kronor per skattekrona, d. v. s. skillnaden i skattetryck mellan kommunerna minskas från 7 till 5 kronor per skattekrona, övertager staten i stället kostnaderna för fattigvården, vilka drabba ojämnt efter invånarantalet, bliva verkningarna annorlunda. Utdebiteringen sjunker, till 8 kronor per skattekrona i kommunen A men endast till 4 kronor per skattekrona i kommunen B. Skillnaden i skattetryck nedgår från 7 till 4 kronor per skattekrona, d. v. s. mer än i förra fallet, oaktat staten avlyft utgifter till ett mindre belopp. En större skatteutjämningseffekt erhålles sålunda med en mindre utgift för staten. Detta beror på att i det senare fallet utjämnas icke blott den olikhet i skattetrycket, som beror på skillnaden i skatteunderlag, utan även den olikhet, som föranledes av fattigvårdsutgifternas växlande storlek per invånare.

Ill ner torde i nuvarande läge få anses giva ett ur skatteutjämningssynpunkt tämligen tillfredsställande resultat, och i övrigt synes en lämplig reglering av belastningen å det kommunala skatteunderlaget få ske genom statsbidragen till kommunerna.

Borgerliga kommuner. De borgerliga primärkommunernas verksamhetsområde är allmänt bestämt till kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt handhavandet därav icke tillkommer annan. Dessa kommuners verksamhet har dock huvudsakligen kommit att avse vissa uppgifter av större betydelse, nämligen fattigvård och barnavård samt undervisningsväsen. Folkpensionering och polisväsen äro även viktiga angelägenheter, för vilka primärkommunerna anlitats. I städerna har dessutom väg- och gatuhållningen utgjort ett viktigt primärkommunalt bestyr liksom hälso- och sjukvården i städer, som ej deltaga i landsting. Under vissa tider hava såväl städer som landskommuner fått taga mycket verksam del i åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. Folk- och fortsättningsskoleväsendet ä r i kommuner, som sammanfalla med skoldistrikt, en. den borgerliga kommunens angelägenhet, såvida stadseller kommunalfullmäktige finnas i kommunen. Eljest är detta en angelägenhet, som församlingen skall vårda jämte de kyrkliga uppgifterna. På grund av denna ordning var folk- och fortsättningsskoleväsendet år 1942 en borgerlig angelägenhet i något mer än två tredjedelar av rikets primärkommuner. Denna förvaltningsgren redovisas och behandlas för enkelhetens skull i det följande såsom en den borgerliga kommunens angelägenhet, oaktat den sålunda på många håll alltjämt är i församlingens vård. Sådana specialkommuner som särskilda fattigvårdssamhällen och skoldistrikt inbegripas dessutom här i de borgerliga primärkommunerna. Storleken av kostnaderna för de borgerliga primärkommunernas nuvarande uppgifter framgår av sammanställningen å följande sida rörande kommunernas nettoutgifter under år 1939 för olika ändamål. Utöver de i sammanställningen upptagna utgifterna hade de borgerliga primärkommunerna under år 1939 ränteutgifter å i avrundat tal 53 miljoner kronor, varav omkring 5 miljoner kronor belöpte å landskommunerna. Sistnämnda kommuners ränteutgifter hänföra sig huvudsakligen till fattigvård och folkskoleväsen. Det är emellertid att märka, att ränteutgifter för folkskoleväsendet även vila å de kyrkliga kommunerna. Nettobeloppet av de borgerliga primärkommunernas övriga förvaltningskostnader utan avräknande av inkomster å affärsföretag eller allmänna statsbidrag uppgick ifrågavarande år till omkring 64 miljoner kronor, varav 24 miljoner kronor belöpte å landsbygden och 40 miljoner kronor å städerna. Allmänna statsbidrag uppgingo till ungefär 24 miljoner kronor och inkomster från affärsföretag, däri inberäknat allmän fastighetsförvaltning, till ungefär 15 miljoner kronor. Sistnämnda inkomster belöpte nästan helt å städerna, medan av allmänna

112 Miljoner kronor Ä n d a m å l

Kronor per invånare

Kronor per skattekrona

LandsLandsSamtSamtSamt- Landskom- Städer 1 liga kom- Städer 1 liga kom- Städer' liga muner muner muner

Folkskola

43-03

36-38

79-41

10-67

15-97

12-59

1-95

l-oi

1-36

Annan undervisning

4-27

22-56

26-83

1-06

9-90

0-19

0-62

0*46

Fattigvård

31-75

33-61

65-36

7'88

14-75

10-36

1-44

0-93

1-12

Barnavård Kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag m. m

5-97

7-72

13-69

1-48

3*39

2-17

0-27

0-21

0-23

0-45

4-76

5-21

0-11

2-09

0-83

0-09

Folkpensionering

13-31

27-55

4-36

0-02 0-64

0-13

0-37

0-47

Hälso- och sjukvård

3-48

48-83

52-31

21-43

8-29

0-16

0-90

4-97

27-59

32-56

l-23

12-11

5-16

0-22

1-86 0-76

69-02

70-75

0'43

30-29

11-21

0-08

1-91

1-21

11-54

13-42

0-47

5-07

2-10

0-32

0-23

Polisväsen och fångvård .. Gator, vägar, planteringar och avloppsledningar Brandväsen

l-73

l-88

0-56

1 I städernas utgifter ingå med jämförelsevis obetydliga belopp utgifter, som äro gemensamma för stad och land. — 2 Bruttoutgifter efter avdrag av statsbidrag. — 3 Endast köpingarnas utgifter äro här medräknade. — 4 Bruttoutgifter.

statsbidrag omkring 13 miljoner kronor tillföllo landskommunerna och omkring 11 miljoner kronor städerna. I de nyss angivna nettobeloppen för övriga förvaltningskostnader ingå bl. a. utgifter för arbetslöshet ävensom, beträffande städerna, utgifter för magistrat, stadsstyrelse och rådhusrätt samt kronouppbörds- och exekutionsväsen. Uppgifter om nettokostnaderna för dessa ändamål slå ej att erhålla ur den officiella statistiken. Arbetslöshetskostnaderna ingå där under rubriken diverse sociala ändamål, för vilka redovisats bruttoutgifter under år 1939 å omkring 99 miljoner kronor. Härav belöpte 44 miljoner kronor å landsbygden och 5 5 miljoner kronor å städerna. För magistrat, stadsstyrelse och rådhusrätt samt kronouppbörds- och exekutionsväsen utgjorde städernas bruttoutgifter år 1939 ungefär 166 miljoner kronor, varav ungefär 7 miljoner kronor torde hava belöpt å magistrat och rådhusrätt samt ungefär 9 miljoner kronor å kronouppbörds- och exekutionsväsen. De årliga nettoutgifterna för magistratsstädernas rättsväsen torde för senare år kunna uppskattas till mellan 4 och 5 miljoner kronor, medan nettoutgifterna för kronouppbörd i magistratsstäderna och exekutionsväsen i samtliga städer kunna antagas hava uppgått till mellan 1 och 2 miljoner kronor mera. Det senaste år, för vilket den officiella statistikens siffror beträffande kommunernas finanser finnas tillgängliga, är 1939. Detta år, under vilket tämligen goda konjunkturer rådde, torde den inträdande krisens verkningar ännu icke hava varit av någon mera betydande omfattning. Förhållandena under 1939 hava därför ansetts kunna tagas till utgångspunkt för ett be-

113 dömande av de olika verksamhetsgrenarnas betydelse för kommunernas finanser, varvid dock måst beaktas, att detta år varit ur ekonomisk synpunkt gynnsammare än ett normalår. Kostnaderna för fattigvård och barnavård bäras till övervägande del av de borgerliga primärkommunerna. Staten bestrider dylika kostnader endast i speciella fall, nämligen för utlänningar och för svenska medborgare, som sakna hemortsrätt eller under vissa betingelser vistats utanför sitt hemortssamhälle minst tre år, ävensom för lappar. Statens kostnader för sådana vårdtagare hava under senare tid växlat mellan 2 och 3 miljoner kronor per år. Landstingen bestrida kostnader för anstaltsvård av fattiga sjuka till ett belopp av omkring 10 miljoner kronor per år. Kostnaderna för de till barnavården närmast hänförliga s. k. bidragsförskotten bestridas, i den mån de skola gäldas av det allmänna, till en fjärdedel av primärkommunerna och till tre fjärdedelar av staten. Utgifterna för fattigvård och barnavård belasta kommunerna mycket ojämnt, såsom i viss mån framgår av redogörelsen i kap. II. År 1939 hade Nedertorneå kommun, Norrbottens län, nettoutgifter för dessa ändamål å 37 kronor 3 öre per invånare, medan för ett flertal kommuner samma utgifter understego 20 öre per invånare. I några kommuner förekommo ännu högre utgifter än i Nedertorneå, vilket dock sammanhängde med nyanskaffning av fastighet under året. Den högsta uttaxering, som 1939 års fattigvårds- och barnavårdskostnader i kommunerna motsvarade, var, om man bortser från kostnader för nyanskaffning av fastighet, 14 kronor 66 öre per skattekrona i Nedertorneå kommun, och den lägsta understeg 5 öre per skattekrona. Ehuru berörda skillnader delvis kunna bero på tillfälliga omständigheter, visa de dock den växlande belastning, som fattigvård och barnavård åstadkomma i kommunerna. Ur skatteutjämningssynpunkt är därför en överflyttning å statsverket helt eller delvis av kostnaderna för dessa uppgifter önskvärd. Fattigvårdens och barnavårdens fullständiga förstatligande måste emellertid nu liksom tidigare anses möta allvarliga betänkligheter u r ekonomisk och organisatorisk synpunkt. Frågan om fattigvårdens och barnavårdens organisation och bekostande är för övrigt, såsom ovan framhållits, föremål för socialvårdskommitténs prövning, varför det icke tillkommit kommunalskatteberedningen att på detta område framlägga förslag av större räckvidd. Socialvårdskommittén h a r i sitt ovan berörda betänkande uppdragit riktlinjerna för en ny ordning på socialvårdens område, enligt vilken kommunerna skola komma i åtnjutande av betydande lättnader i sina nuvarande bördor för fattigvård och barnavård. Beträffande primärkommunernas egentliga fattigvårdsbördor inskränker sig därför beredningen till att såsom en följd av sitt nedan i detta kapitel framlagda förslag om statens övertagande av landstingens ersättningsskyldighet för anstaltsvård av fattiga sjuka förorda, att staten påtager sig motsvarande kostnader för städer, som ej deltaga i landsting. Med avseende å arbetshemmen föreslår beredningen, att staten skall övertaga dessa från nämnda städer liksom från landstingen. Till frågan om kostnaderna för fattigvården och barnavården skall 8—429059.

114 beredningen nedan återkomma i samband med behandlingen av de speciella statsbidragen. De kommunala pensionstillskotten och sjukvårdsbidragen, vilka med avseende å syfte och verkningar stå den frivilliga fattigvården nära, synas böra bäras av de kommuner, som bevilja sådana särskilda förmåner. Dessa understödsformer hava en påtagligt lokal karaktär och böra fördenskull icke bekostas av staten. Kommunernas kostnader för folkpensionering hava uppgått till avsevärda belopp. Deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag utgjorde under år 1939 i avrundat tal 26 5 miljoner kronor, varav 137 miljoner kronor belöpte å landskommuner och 12 8 miljoner kronor å städer. Nämnda andelar hava drabbat kommunerna mycket ojämnt i förhållande till invånarantalet och skatteunderlaget. Högsta utgiftsbelastningen per invånare under år 1939 för dessa andelar var 8 kronor 75 öre i Alnö kommun, Västernorrlands län, och den lägsta 56 öre i Västra Tommarps kommun, Malmöhus län. Kommunernas ifrågavarande utgifter för folkpensioneringen krävde under samma år en högsta utdebitering av 6 kronor 20 öre per skattekrona i Tjurkö kommun, Blekinge län, medan t. ex. Lovö kommun, Stockholms län, och Hofors kommun, Gävleborgs län, hade en utdebitering för dylika utgifter av endast 6 öre per skattekrona. Beredningen har haft sin uppmärksamhet riktad på möjligheten av en fullständig överflyttning å staten av folkpensioneringskostnaderna. Ett sådant steg skulle otvivelaktigt medföra en stor lättnad för det kommunala skatteunderlaget och en kraftig utjämning av det kommunala skattetrycket. Kommunernas medverkan vid folkpensioneringen lärer dock icke kunna undvaras med hänsyn till att behovsprövningen icke lämpligen kan fullgöras av statliga myndigheter, och ett visst eget ekonomiskt intresse bör då vara knutet vid kommunernas befattning med pensionsfrågor. Fullgöres behovsprövningen genom kommunala organ, måste för vidmakthållande av sparsamhetsintresset en viss andel i kostnaderna vila å kommunerna, eftersom det icke torde vara möjligt att åstadkomma en effektiv statlig kontroll över att tillräcklig omsorg iakttages vid prövningen. Socialvårdskommittén har också preliminärt uttalat sig för en sådan ordning. Beredningen anser sig sålunda böra räkna med att viss del av folkpensioneringskostnaderna alltjämt skall bestridas av primärkommunerna. Spörsmålet om huru denna del bör avvägas för de olika kommunerna skall längre fram beröras. En fullständig avlyftning från primärkommunernas skatteunderlag av folkpensioneringskostnader föreslår dock beredningen beträffande den särskilda andel, som städer utanför landsting nu bära i likhet med landstingen. För detta förslag skall redogöras längre fram i samband med behandlingen av landstingen. Kommunernas kostnader för åtgärder mot arbetslöshet hava trots statens ingripande på detta område vissa tider åstadkommit en mycket olikformig belastning av kommunernas skatteunderlag. Statens övertagande av samtliga kostnader för arbetslösheten är därför ett alternativ, som ur skatteutjämningssynpunkt ansetts hava obestridliga fördelar och för vilket flera skäl tala, bl. a.

115 uppgiftens riksomfattande betydelse. Liksom beträffande fattigvården möta dock svårigheter att lösa arbetslöshetsuppgifterna utan kommunernas medverkan i olika avseenden. Frågorna rörande arbetslöshetens bekämpande hava för icke så länge sedan varit föremål för utredning av 1937 års arbetslöshetssakkunniga, och genom de nya grunder för statsbidragen till kommunernas arbetslöshetskostnader, som fastställts av 1941 års riksdag, hava kommunerna beretts lättnader i sina bördor för ifrågavarande ändamål och har en viss utjämning av skattetrycket på grund av arbetslöshetskostnader säkerställts. Kommunalskatteberedningen anser sig därför icke hava anledning att framlägga förslag angående denna samhällsuppgifts fullständiga överflyttande å staten. Beträffande den offentliga arbetsförmedlingen har beredningen av skäl, som nedan skola anföras i samband med behandlingen av landstingen, intagit den ståndpunkten att denna verksamhetsgren bör helt förstatligas. Detta innebär för primärkommunernas vidkommande, att städer, som ej deltaga i landsting, icke vidare skola belastas med kostnader för detta ändamål. Hålso- och sjukvården är för landskommunernas och landstingsstädernas vidkommande en verksamhetsgren av underordnad ekonomisk betydelse. Den genomsnittliga nettokostnaden per invånare för år 1939 utgjorde i landskommunerna endast 86 öre. En avlastning från primärkommunerna har för icke så länge sedan skett på ifrågavarande område genom landstingens och statens övertagande av kommunernas kostnader för barnmorskeväsendet och distriktsvården. Åtgärder för att lätta de i landsting deltagande kommunernas kostnader för hälso- och sjukvård synas därför icke vara av behovet påkallade. De städer, som icke deltaga i landsting, hava, såsom huvudmän för hälsooch sjukvården i stället för landstinget, högre kostnader för detta ändamål än övriga primärkommuner. För dessa städer uppgingo kostnaderna år 1939 till omkring 39 kronor per invånare. Såväl ur organisationssynpunkt som av skatteutjämningshänsyn anser dock beredningen, att någon mera väsentlig avlyftning av de s. k. icke-landstingsstädernas hälso- och sjukvård ej bör komma till stånd. De större städerna äro med sin utvecklade förvaltningsorganisation och sina stora resurser lämpade att själva handhava den allmänna hälsooch sjukvården, varför ur vårdsynpunkt föga skulle vara att vinna genom förstatligande. Avlyftningar av större omfattning på detta område skulle å andra sidan öka ojämnheterna ifråga om kommunal skattebelastning mellan ifrågavarande städer och övriga kommuner. Staten bör i stort sett endast i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits av statens sjukvårdskommitté, påtaga sig vissa slag av specialvård, som lämpligen kunna centraliseras till ett mindre antal anstalter, samt lämna ökade statsbidrag till sagda städer liksom till landstingen för vissa vårdgrenar (se SOU 1934:22). Ifråga om överflyttningar å staten anser dock beredningen skäl finnas att på vissa områden gå längre än sjukvårdskommittén. Beredningen förordar sålunda, att staten skall övertaga icke-landstingsstädernas kostnader för vård av lätt-

116 skötta sinnessjuka och sinnesslöa i likhet med vad beredningen nedan (sid. 137 och 138) föreslår beträffande landstingen. Undervisningsväsendet är näst socialvården primärkommunernas i ekonomiskt hänseende mest betydande uppgift. Kommunernas kostnader för undervisningsväsendet uppgingo under år 1939 till omkring 106 miljoner kronor, varav ungefär 80 miljoner kronor för folkskoleväsendet. Statens bidrag till kommunerna för undervisningsväsen utgjorde under nämnda år omkring 159 miljoner kronor, varav ungefär 145 miljoner kronor för folkskoleväsendet. Vid 1935 års riksdag, då frågan om folkskolekostnadernas fördelning mellan stat och kommuner senast var föremål för statsmakternas prövning i hela sin vidd, beslöts, att staten skulle övertaga kostnader för folkskoleväsendet från kommunerna med ett till omkring 16 miljoner kronor uppskattat nettobelopp, varigenom Vs av folkskolekostnaderna beräknades komma att vila å staten och 2/s stanna å kommunerna. Härmed åsyftades att lätta kommunernas bördor så mycket som ansågs möjligt med hänsyn till nödvändigheten av att bibehålla ett visst sparsamhetsintresse hos kommunerna. Utvecklingen har sedermera gått därhän att staten kommit att bära mer än 3/s av utgifterna för folkskoleväsendet, men samtidigt har en stegring av totalkostnaderna för denna uppgift skett, varigenom kommunernas bördor absolut taget ökats. Kommunernas kostnader för folkskoleväsendet hava stigit från ungefär 63 miljoner kronor år 1935 till omkring 80 miljoner kronor år 1939, d. v. s. med icke mindre än 17 miljoner kronor. Folkundervisningen måste enligt beredningens uppfattning betraktas såsom en ren statsuppgift, vilken principiellt sett icke bör vila å kommunerna. Denna uppgift lägger med nuvarande ordning avsevärda och alltjämt växande bördor på det kommunala skatteunderlaget, vilket därvid även belastas förhållandevis ojämnt. En överflyttning av folkskoleväsendet i dess helhet å staten kan därför ur vissa synpunkter sättas ifråga. Beredningen har icke desto mindre för sin del avvisat tanken på en sådan åtgärd. Folkskoleväsendets förankring i den kommunala gemenskapen är nämligen enligt beredningens mening av mycket stor betydelse för folkskolans förmåga att fylla sin uppgift. Det måste anses vara av stort värde att kommunerna deltaga i förvaltningen på folkskoleväsendets område, men om så sker, är en viss delaktighet i kostnaderna för denna förvaltningsgren nödvändig för att vidmakthålla kommunernas intresse och ansvarskänsla för uppgiften. Beredningen har ur dessa synpunkter ansett kommunerna böra bibehållas såsom huvudmän för folkskoleväsendet med en skälig andel i kostnaderna för detsamma. Med denna ståndpunkt är det emellertid för beredningens del angeläget att söka i görligaste mån lätta och utjämna kommunernas bördor för folkskoleväsendet. Möjligheter att helt överflytta olika slag av folkskolekostnader, som nu bäras av kommunerna, å statsverket synas endast föreligga i begränsad omfattning. Kommunernas kostnader för tjänstebostäder och bränsle åt lärarpersonalen eller motsvarande ersättning skulle måhända kunna utan

117 alltför stora olägenheter övertagas av staten. Det kan även trots vissa farhågor för kommunernas sparsamhetsintresse övervägas att låta staten helt bära kostnaderna för folkskolebyggnader. Beredningen finner det dock ej nödvändigt för sina syften att framlägga förslag av sådan innebörd. Andra vägar att uppnå någorlunda tillfredsställande resultat beträffande kommunernas belastning erbjuda sig, nämligen genom ökning av statsbidragen till kommunerna för deras folkskolekostnader och ändring av grunderna för dessa bidrag. Beredningen föreslår ock i följande kapitel vissa ändringar beträffande statsbidragen till folkskoleväsendet, vilka visserligen i stort sett lämna statens och kommunernas totala andelar i kostnaderna orubbade men ändock äro ägnade att åstadkomma en utjämning av kommunernas bördor. Frågan om avlyftande från kommunerna av utgifter för annan undervisning än folkundervisning har även tagits i övervägande av beredningen i förevarande sammanhang. Den högre undervisning och specialundervisning, varom här huvudsakligen är fråga, innebär emellertid en lokal förmån för de kommuner, till vilka den är förlagd, varför det synes skäligt, att dessa kommuner bära en icke alltför obetydlig andel i kostnaderna för densamma. Det är också att märka, att dessa utgifter till allra största delen drabba städer och samhällen med ett ganska måttligt skattetryck, varför deras överförande å staten skulle öka i stället för att minska de nuvarande olikheterna i skattetryck mellan stad och land. Beredningen har fördenskull icke ansett sig böra föreslå, att någon grupp anordningar eller kostnader för denna kommunala undervisning skall övertagas av staten. De borgerliga kommunerna, organiserade såsom polisdistrikt, äro huvudmän för det lokala polisväsendet och hava att bestrida kostnaderna för de i detta avseende erforderliga anordningarna. Staten lämnar kommunerna bidrag till dessa kostnader. Stad ävensom köping, vilken på grund av särskild bestämmelse är pliktig att liksom stad bekosta för kommunen erforderlig polispersonal, erhåller viss gottgörelse för utgifter, som äro förenade med upprätthållande av polisverksamhet utanför den egna kommunen. Annat polisdistrikt å landsbygden än dylik köping åtnjuter även statsbidrag för polispersonal inom distriktet, såväl ordinarie som icke ordinarie. Av kommunernas sammanlagda bruttokostnader för polis väsen och fångvård under år 1939 å 377 miljoner kronor täcktes 4 1 miljoner kronor genom statsbidrag. Kostnaderna för polisväsendet måste med en sådan ordning tynga städerna avsevärt mer än landsbygden. Landskommunernas sammanlagda nettoutgifter för polisväsendet, vilka nämnda år uppgingo till icke fullt 5 miljoner kronor, utgöra icke någon väsentlig belastning av skatteunderlaget på landsbygden, men till följd av den ytterst ringa bärkraften i många landskommuner bidraga dessa utgifter, även om de icke torde växla särskilt mycket i förhållande till invånarantalet, i viss mån till att skärpa ojämnheterna i det kommunala skattetrycket. Kommunalskatteberedningen har u r sina synpunkter funnit sig böra upptaga frågan om handhavandet av polisväsendet på landsbygden. Ett förstatligande av denna verksamhet, vilken i övervägande grad måste anses tjäna

118 statliga ändamål, skulle främja beredningens syften beträffande avvägningen mellan kommunerna av den kommunala beskattningens tyngd. Statens övertagande av landsbygdens polisväsen skulle dessutom möjliggöra en rationellare organisation av denna förvaltningsgren och hava till följd, att den delade förvaltningen på detta område, vilken på sina håll lett till vissa motsättningar mellan staten och kommunerna, bleve avskaffad. Beredningen har sålunda för sin del funnit giltiga skäl föreligga för att föreslå statens fullständiga övertagande av den lokala polisorganisationen på den egentliga landsbygden, varigenom landskommunerna utom köpingar skulle befrias från sina nuvarande kostnader för polisväsendet. Beträffande städer och köpingar hava icke lika starka skäl kunnat anföras för den lokala polisorganisationens förstatligande vare sig ur principiella synpunkter eller från administrativa utgångspunkter. Polisväsendet fullföljer i dessa kommuner rent lokala uppgifter i högre grad än på den egentliga landsbygden. Frågan om i vilken mån staten i händelse av en avlyftning av de egentliga landskommunernas poliskostnader bör påtaga sig utgifter även för städernas och köpingarnas polisväsen måste emellertid tagas under omprövning. Beträffande städer med magistrat sammanhänger detta spörsmål med dylika kommuners särskilda ställning, och frågan torde knappast kunna slutgiltigt lösas för dessa städers vidkommande förrän i samband med en allmän reglering av deras särskilda skyldigheter och rättigheter. Kommunalskatteberedningen har givit uttryck åt sin uppfattning beträffande polisväsendets förstatligande i en underdånig skrivelse den 15 december 1936, varigenom beredningen bragt frågan under Kungl. Maj:ts övervägande och bl. a. framhållit, att vid prövning av frågan om ett förstatligande i vissa delar av polisväsendet även borde tagas i övervägande de ekonomiska mellanhavandena mellan staten och stadskommuner ifråga om den städernas polisstyrka, som icke övertoges av staten men som åtminstone delvis hade statliga uppgifter. Sedermera har, såsom förut nämnts, anförtrotts åt 1939 års polisutredning att utreda frågan om polisväsendets förstatligande. Denna kommitté har ännu ej slutfört sitt uppdrag. Resultatet av utredningen måste givetvis avvaktas, innan ståndpunkt kan tagas i den för landskommunernas hushållning betydelsefulla frågan angående kostnaderna för den lokala polisorganisationen å landsbygden. Beredningen har dock vid sitt bedömande av de egentliga landskommunernas normala atgiftsbelastning i framtiden ansett sig kunna räkna med att dessa kommuners kostnader för polisväsendet skola bortfalla. Städer med magistrat bära själva kostnaderna för magistrat och rådhusrätt samt kronouppbörds- och exekutionsväsen. Inom ifrågavarande verksamhetsområden förekomma såväl statliga som lokala uppgifter. Dylika statliga uppgifter bekostas inom andra kommuner i huvudsak av staten. Ändringar i den nuvarande ordningen för bestridandet av magistratsstädernas kostnader för statliga ändamål i syfte att vinna bättre överensstämmelse med förhållandena i övriga kommuner synas dock endast kunna ske i samband med en reg-

119 lering av magistratsstädernas särskilda rättigheter och skyldigheter. Ur skatteutjämningssynpunkt är det givetvis icke angeläget att överflytta någon del av ifrågavarande kostnader å staten, om ock större likställighet mellan kommunerna skulle uppnås på ett speciellt område. Vad särskilt angår frågan om magistratsstädernas skyldighet att tillhandahålla domstolslokaler skall denna nedan beröras i samband med tingslagens uppgifter. Kommunernas utgifter för gator och vägar, vilka tjäna ortstrafiken, för planteringar och avloppsledningar samt för brandväsen tillgodose utpräglat lokala behov. Statens övertagande av dessa anordningar skulle innebära en lättnad för kommuner med samhällskaraktär men ej för andra kommuner. Åtgärder i sådan riktning skulle därför vara ägnade att motverka den av beredningen eftersträvade fördelningen av de kommunala skattebördorna och böra fördenskull enligt beredningens mening icke ifrågakomma. Municipalsamhällena skola inom sina områden ombestyra vissa av den borgerliga primärkommunens uppgifter, nämligen de gemensamma ordningsoch hushållningsangelägenheter, som föranledas därav att ordningsstadgan, byggnadsstadgan, stadsplanelagen, brandstadgan eller hälsovårdsstadgan skall lända till efterrättelse för samhälle. Municipalsamhälle, beträffande vilket ordningsstadgan för rikets städer äger tillämpning, är huvudman för viss polisverksamhet inom samhället. Är förordnande meddelat, att hälsovårdsstadgan skall i tillämpliga delar gälla för municipalsamhälle, utgör samhället särskilt hälsovårdsområde med egen hälsovårdsnämnd. På liknande sätt kan municipalsamhälle övertaga primärkommunens uppgifter beträffande byggnads- och stadsplaneväsen samt brandväsen. Inom sitt på nyss angivet sätt bestämda verksamhetsområde hava municipalsamhällena utvecklat sig till kommunbildningar med en icke obetydlig hushållning. Nettoutgifterna under år 1939 för deras viktigaste förvaltningsgrenar fördelade sig på följande sätt. Ä n d a m å l

Miljoner kronor

Kronor per Kronor per skattekrona invånare

Undervisning m. m Hälso- och sjukvård Gator, vägar, planteringar och avloppsledningar

0-04

0-12

o-oi

0-17

0-58

2-98

9-89

110 Brandväsen

2-37

0-27

Polisväsen Allmän fastighetsförvaltning

0'07

0-23

0-03

0-43

1-43

0-16

Municipalsamhällenas ränteutgifter för år 1939 uppgingo till 720 000 kronor. Municipalsamhällena hava även utgifter för affärsföretag av olika slag, men dessa utgifter mer än uppvägas av från företagen influtna inkomster. Överskottet å 1939 års drift av municipalsamhällenas affärsföretag uppgick till sammanlagt 140 000 kronor.

120 Municipalsamhällenas utgifter täckas till stor del med avgifter och ersättningar för gator, vägar, ledningar, brandväsen m. m. Municipalskatten, som under år 1939 inflöt med omkring 3 2 miljoner kronor, är även en viktig inkomstkälla. Den för 1939 års utgiftsbehov utdebiterade skatten till municipalsamhällena motsvarade en medelutdebitering av 1 krona 28 öre per skattekrona. Utdebiteringarna av municipalskatt förete i stort sett icke så stora ojämnheter som primärkommunernas skattesatser. Skillnaden mellan den högsta och den lägsta under år 1938 beslutade utdebiteringen var dock ganska stor. I 11 municipalsamhällen erfordrades icke någon uttaxering, medan i ett samhälle utdebiterades 4 kronor 70 öre' per skattekrona. Det är emellertid svårt att jämföra municipalskattens tryck i olika samhällen endast med ledning av utdebiteringarnas storlek, enär samhällena icke i samma omfattning övertagit den borgerliga primärkommunens uppgifter. Vid omprövning av frågan om municipalsamhällenas andel i samhällsverksamheten göra sig i stort sett samma synpunkter gällande som beträffande de borgerliga primärkommunernas uppgifter. Då municipalsamhällena huvudsakligen ombesörja sådana angelägenheter, som äro av övervägande lokal betydelse, saknas anledning att eftersträva ett förstatligande av municipalsamhällenas förvaltningsuppgifter. Blott beträffande samhällenas till omkring 70 000 kronor per år uppgående kostnader för polisväsendet kan en överflyttning helt eller delvis till staten övervägas, för den händelse ett förstatligande av polisorganisationen å den egentliga landsbygden, såsom beredningen förordat, kommer till stånd.

Kyrkliga k o m m u n e r . Kyrkoförsamlingarnas verksamhetsuppgifter äro bestämda genom uppräkning av de angelägenheter, som församlingarna skola handhava. Dessa utgöras av kyrkliga angelägenheter samt ärenden angående folk- och fortsättningsskoleväsendet, där detta ej skall handhavas av den borgerliga kommunen, och frågor om folkbibliotek. Av de kyrkliga angelägenheterna är prästerskapets avlönande den ekonomiskt mest betydelsefulla. För denna uppgift kunna flera församlingar vara förenade i pastoratsförband, även lands- och stadsförsamlingar. Beträffande kostnaderna för prästerskapets kontanta avlöning finnes en särskild utjämningsanordning genom kyrkofonden och den allmänna kyrkoavgiften, för vilken redogjorts i kap. III. Pastoratens kostnader för prästerskapets förmåner av fri bostad jämte bränsle eller motsvarande ersättning samt för förvaltning av den till prästerskapets avlöning anslagna egendomen belasta däremot med omedelbar verkan de till respektive pastorat hörande församlingarna. Pastorat kan ej erhålla tillskott till sina kostnader för dessa ändamål, och bidrag lämnas ej heller från pastoratet till dylika kostnader utanför detsamma. Övriga kyrkliga angelägenheter av större vikt ur kostnadssynpunkt äro kyrkobetjäningens avlönande, byggande och underhåll av kyrka, anskaffande och ordnande av

121 begravningsplatser samt vård av den kyrkliga egendomen. Dessa förvaltningsuppgifter handhavas och bekostas av varje församling för sig. Församlingar kunna dock beträffande vården av dylika angelägenheter, liksom av folk- och fortsättningsskoleväsendet, vara förenade till en s. k. kyrklig samfällighet. Församlingarnas och pastoratens bruttoutgifter för kyrkliga ändamål uppgingo under år 1939 till i avrundat tal 73 miljoner kronor. Detta belopp fördelade sig å olika verksamhetsgrenar på följande sätt. Miljoner kronor

Kontant avlöning till prästerskapet Prästgårdar och övriga ecklesiastika boställen samt inventarier Kyrkobetjäningens avlöning Kyrkobyggnader, församlingshem, begravningsplatser m. m Till kyrkofonden inlevererad allmän kyrkoavgift Övriga utgifter Summa

18- 6 11-e 9' 8 14*3 7-3 11-2 72*8

Nyss angivna bruttoutgifter för kyrkliga ändamål under år 1939 å omkring 73 miljoner kronor motsvarades, förutom av församlingsavgifter och upptagna lån, av följande inkomster. Miljoner kronor

Avkastning av prästlönetillgångar Tillskott från kyrkofonden samt statsbidrag Diverse inkomster Summa

10 - i 7*5 7*8 25" 4

För täckande av pastoratens kostnader disponeras avkastningen av de betydande tillgångar, som anslagits eller donerats till prästerskapets avlöning. Även församlingar och kyrkor förfoga i avsevärd omfattning över avkomstgivande egendom, som är avsedd att tagas i anspråk för kyrkliga ändamål. Avkastningen av ifrågavarande kyrkliga egendom uppgick under år 19381 till 17"4 miljoner kronor, varav 115 miljoner kronor belöpte å pastorat samt 5'9 miljoner kronor å församlingar och kyrkor. Den största delen av de kyrkliga utgifterna bestrides dock med församlingsavgifter, vilka utgöras efter de grunder, som gälla för uttagande av allmän kommunalskatt. Det till kyrkliga ändamål utdebiterade beloppet för 1939 års behov var ungefär 47 miljoner kronor. Medelutdebiteringen för kyrkliga ändamål utgjorde för samma år per skattekrona räknat 1 krona 17 öre i landskommunerna och 59 öre i städerna samt 82 öre i hela landet. Den kyrkliga skattebördan har, trots att kostnaderna för prästerskapets kontanta avlöning varit väl utjämnade, drabbat församlingarna ganska olika. Bland landsförsamlingarna hade exempelvis Stamnareds församling, Hallands län, den högsta utdebiteringen för 1937 1

Fullständiga uppgifter om avkastningen kunna ej erhållas ur den officiella statistiken för senare år än 1938.

122 års utgiftsbehov med 6 kronor per skattekrona 1 , medan i Lima och Orsa församlingar, Kopparbergs län, samt Bodsjö församling, Jämtlands län, ej förekom någon utdebitering till kyrkan för detta år. Bland stadsförsamlingarna synes beträffande samma år Nybro vara högst med 1 krona 50 öre per skattekrona och Djursholm lägst med 33 öre per skattekrona. Den kyrkliga verksamhetens upprätthållande måste utan tvekan anses vara ett viktigt statsintresse, men de former, i vilka detta sker, hava en starkt lokal prägel. Genom traditionens band och anknytningen till den i olika delar av landet för kyrkliga ändamål anslagna eller donerade egendomen hava kyrkoförsamlingarna kommit att utgöra fristående samfälligheter, vilkas verksamhet och intressen huvudsakligen begränsats till de lokala kyrkliga institutionerna. En viss individualisering av den kyrkliga verksamheten har skett inom varje församling. Församlingarna hava emellertid även haft att ombesörja vissa angelägenheter av övervägande borgerligt kommunal karaktär. Viktigast bland dessa är folk- och fortsättningsskoleväsendet, vars sekularisering dock i stor utsträckning genomförts. Andra äro bestyret med folkbokföringen och vården av begravningsplatser. Vid övervägande av frågan om vilken eller vilka enheter inom samhällsorganisationen som böra uppbära den kyrkliga verksamheten har beredningen avvisat tanken på att staten skulle övertaga några av de kyrkliga anordningarna. Därigenom torde icke stå att vinna någon bättre organisation eller någon minskning av kostnaderna. Att avskilja vissa grupper av kyrkliga uppgifter och låta staten övertaga dem i någon form synes också vara förenat med stora svårigheter. Det kan i vissa fall vara tveksamt, huruvida avkastningen av egendom, som nu utnyttjas för kyrkliga ändamål, även då kan tagas i anspråk för täckande av statens kostnader för de övertagna anordningarna. Den kyrkliga verksamheten bör alltså enligt beredningens mening alltjämt vila å lokala samfälligheter med samma organisation som den nuvarande. Angelägenheter, som icke äro av rent kyrklig karaktär, böra dock i möjligaste mån bortflyttas från församlingarna. Folkbokföringen äro de borgerliga kommunerna otvivelaktigt bättre skickade att handhava, varför denna uppgift bör, framför allt i städerna, övertagas av den borgerliga kommunen. Beträffande sättet för täckande av de kostnader för kyrkliga angelägenheter, som åvila församlingarna, har beredningen ansett vissa ändringar kunna ifrågasättas. Såsom av tabellen å sid. 104 framgår, hava församlingarnas och pastoratens nettoutgifter för kyrkliga ändamål kraftigt ökats från 1929 till 1939, nämligen med omkring 20 miljoner kronor eller 70 procent. Det har också visat sig, att utdebiteringarna för kyrkliga behov varit mycket varierande i församlingarna, utan att motsvarande skiljaktigheter beträffande de kyrkliga anordningarnas beskaffenhet förefunnits. Sådana ojämnheter giva anledning till ett övervägande av möjligheterna att utsträcka det utjämningssystem, som redan finnes beträffande kostnaderna för prästerskapets kontanta avlöning, till andra kyrkliga utgifter. Det ligger nära till hands att även 1

Fullständiga uppgifter om utdebiteringarna till kyrkliga ändamål kunna ej erhållas ur den officiella statistiken för senare år än 1937.

123 låta prästgårdsbyggnadsbesväret bliva föremål för en dylik kostnadsreglering. Samma skäl kunna åberopas härför som för den nuvarande utjämningsanordningen beträffande de kontanta prästlönerna genom kyrkofonden. Det synes icke möta alltför stora svårigheter att genomföra en sådan åtgärd med bibehållande av ett visst sparsamhetsintresse hos pastoraten. En reglering av församlingarnas kostnader för den högre kyrkobetjäningens avlöning genom en central fond är likaså ett alternativ, för vilket tala skäl av samma art som de beträffande utjämningen av prästlönekostnaderna anförda. För utjämning av kostnaderna för kyrkobyggnader är det tänkbart att införa en likartad anordning. Den samhörighet mellan de olika församlingarna, som kommit till uttryck med avseende å prästerskapets avlönande, bör icke vara mindre beträffande de för prästerskapets verksamhet erforderliga lokalerna. En utjämning av kyrkobyggnadskostnaderna synes kunna ske antingen genom att kyrkofondens uppgift utsträckes till detta område eller genom att en särskild fond upprättas i sådant syfte. En reglering av kostnaderna för kyrkobyggnader på antytt sätt finge förbindas antingen med en höjning av den allmänna kyrkoavgiften eller ock med upptagande av en särskild å det kommunala skatteunderlaget utgående avgift till en kyrkobyggnadsfond. Beträffande samtliga här berörda slag av utgifter förefaller det vara lämpligare att utvidga den på det kyrkliga området redan förefintliga, å kommunalbeskattningens grund vilande skatteutjämningen än att införa ett statligt utjämningsförfarande vid sidan av denna kommunala utjämning. Däremot synes det med hänsyn till den inträdda ökningen av församlingarnas kyrkliga bördor kunna övervägas, om icke staten bör lämna ett allmänt tillskott till sådana nya utjämningsfonder som kunna bliva inrättade för olika slag av kyrkliga utgifter. Ehuru verkställda undersökningar givit vid handen, att de kyrkliga utgifterna äro en bidragande orsak till ojämnheterna i det kommunala skattetrycket, har kommunalskatteberedningen icke ansett sig kunna framlägga definitiva förslag av sådan innebörd som ovan antytts. Det har icke synts beredningen lämpligt att ingå på de invecklade organisatoriska och rättsliga spörsmål, som äro förknippade härmed. Beredningen får därför inskränka sig till att konstatera, att förhållandena på det kyrkliga området icke äro tillfredsställande ur skatteutjämningssynpunkt samt att utvägar att åstadkomma ett bättre tillstånd ej saknas, även om de egenartade kyrkliga förhållandena, framför allt den ecklesiastika egendomens särskilda natur, kunna försvåra genomförandet av erforderliga ändringar. Då det emellertid med hänsyn till den framtida utvecklingen av de kommunala utdebiteringarna föreligger ett starkt behov av att åvägabringa en bättre utjämning av de kyrkliga utgifterna, anser sig beredningen böra förorda, att åt särskilda sakkunniga uppdrages att verkställa en utredning enligt de riktlinjer, som här framlagts, angående möjligheterna att fördela de kyrkliga bördorna mellan församlingarna på ett riktigare och jämnare sätt än som kunnat ske med nuvarande ordning.

124 Tingslag. De åligganden i rättsvårdens tjänst, som pläga sammanföras under benämningen tingshusbyggnadsskyldighet, vila å de s. k. tingslagsmenigheterna. Landsbygden är jämte de städer, som i judiciellt hänseende förenats med landsbygd, indelad i tingslag. Invånarna i varje tingslag äro skyldiga att bygga och underhålla tingshus för tingslagets häradsrätt samt att bekosta erforderliga lokaler för domsagas kansli. Möbler och andra inventarier till lokalerna samt anordningar för brandsäker förvaring av vissa böcker och handlingar å domsagas kansli eller i anslutning därtill skola tillhandahållas av de tingshusbyggnadsskyldiga, vilka jämväl hava att bekosta uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. De tingshusbyggnadsskyldiga skola även bestrida kostnaderna för uppförande och underhåll av häradsfängelse. I kostnaderna för dylika byggnader och anordningar skola de som inom tingslaget erlägga kommunalutskylder deltaga efter de grunder, som gälla för utgörande av allmän kommunalskatt. Den efter dessa grunder utgående tingshusskatten är i de allra flesta fall tingslagens enda inkomstkälla. I städer med magistrat vilar motsvarande byggnadsskyldighet beträffande rådhusrättens lokaler samt häkten å stadskommunen, och kostnaderna härför bestridas liksom städernas övriga utgifter i sista hand med allmän kommunalskatt. Tingslagsmenigheterna hava icke erhållit en fullt utvecklad kommunal organisation. Sedan gammalt har beslutanderätten i frågor rörande tingshusbyggnadsskyldigheten tillkommit länsstyrelsen. Under senare tid hava dock de tingshusbyggnadsskyldiga själva alltmer börjat taga del i tingslagens angelägenheter och kommit att sedvanemässigt utöva en viss bestämmanderätt i dessa frågor. Prövning av besvär över de tingshusbyggnadsskyldigas beslut sker hos länsstyrelsen, som meddelar eller vägrar fastställelse därå. Ritningar till tingshusbyggnad och häradsfängelse fastställas av statliga myndigheter. Tingshusbyggnadsbesväret har en ganska ringa ekonomisk betydelse i jämförelse med de övriga kommunala uppgifterna. Om storleken av kostnaderna för detsamma giver utdebiteringen av tingshusskatt en ganska god föreställning. Enligt av beredningen från tingslagen inhämtade uppgifter beslöts år 1937 uttaxering av ett sammanlagt belopp å 1 998 000 kronor, motsvarande 9 öre per skattekrona, och år 1938 uttaxering av ett belopp å 2 355 000 kronor, motsvarande 10 öre per skattekrona. Tingshusskattens andel i det totala kommunala skattetrycket är icke betydande, men den bidrager i sin mån till ojämnheterna i detta skattetryck. Å det år 1937 taxerade kommunala skatteunderlaget uttogs icke någon skatt i fem tingslag. Detsamma var förhållandet beträffande uttaxeringen å 1938 års skatteunderlag. Under år 1937 uppgick den högsta beslutade uttaxeringen av tingshusskatt till 90 öre per skattekrona. Den högsta under år 1938 beslutade uttaxeringen motsvarade en genomsnittlig utdebitering å vederböran-

125 de tingslags skatteunderlag av 1 krona 72 öre. Tingslagen fördelade sig med hänsyn till storleken av de under dessa båda år fastställda utdebiteringarna på följande sätt. A n t a l Utdebitering i ören per skattekrona

i absoluta tal

i procent av hela antalet

t i n g s l a g i absoluta tal

i procent av hela antalet 19 3 8

19 3 7 0

5 H

2-7

1— 5

24-6

26-8

6-10

31-1

30-1

11—15

16-4

15-8

16—20

12-6

12-0

21—30

6-6

6-6

31—40

3-3

3-3

Över 40

2-7

2-7

1000 Summa

183 De höga utdebiteringarna av tingshusskatt visa en tydlig tendens att sammanfalla med högt skattetryck av övriga kommunala skatter. Detta förhållande kommer till uttryck i nedan intagna tabell, avseende de tingslag, som åren 1937 och 1938 beslutat en utdebitering av mer än 30 öre per skattekrona. Frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten på landet och i städer utan magistrat har under senare år varit föremål för utredningar och överväganden. Inom justitiedepartementet år 1936 tillkallade sakkunniga hava i en samma år avlämnad utredning angående revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten (SOU 1936:37) framlagt ett förslag, vilket i huvudsak inneburit ett bibehållande av tingshusbyggnadsskyldigheten hos tingslagen, organiserade såsom kommuner med full självstyrelse. Den för verkställande av utredning angående lönereglering för häradshövdingarna m. m. tillsatta s. k. 1937 års domsagoutredning har i avgivet utlåtande över de sakkunnigas förslag förklarat, att ur de synpunkter, utredningen hade att företräda, en lösning av frågan syntes kunna ske antingen i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget eller genom statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten. Domsagoutredningen har i sitt år 1939 avgivna betänkande med förslag till omorganisation av domsagoförvaltningen samt lönereglering för domsagopersonalen (SOU 1939:29) förutsatt, att tingshusbyggnadsskyldigheten tills vidare skulle kvarbliva å tingslagen. I huvudsaklig anslutning till domsagoutredningens förslag har vid 1942 års riksdag beslutats en omorganisation av domsagoförvaltningen samt antagits en lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, varigenom gränserna för tingshusbyggnadsskyldigheten blivit tydligare bestämda. I samband med dessa åtgärder synes något ställningstagande icke hava skett i den prin-

126 Antal kommuner inom tingslaget Utdebitering med en sammanlagd utdebitering av tingshus- till primärkommun, vägdistrikt skatt i ören och landsting i kronor per skatte- Summa per krona av kommuner skattekrona 10-01— högst över 10-00 15-00 15-00

T i n g s l a g

1937. Frösåkers, Stockholms Listers, Blekinge

län . . > ..

41 36

— —

8 4

—

8 Tössbo, Älvsborgs

»

..

—

7 Nordmarks, Värmlands

> ..

— — —

2 '

9 2

— —

2 7

7 4

3 Fryksdals övre, Värmlands

> ..

40 32

Nyeds, Värmlands

»

..

50 Malungs, Kopparbergs

»

..

2 Boteå, Västernorrlands

> ..

—

Sollefteå, Västernorrlands

»

..

32 Bergs, Jämtlands

> ..

35 58

— — — —

—

63 Vilhelmina, Västerbottens

»

..

Summa

2 2

4 4 6 4

1938. Frösåkers, Stockholms

län ..

—

8 Listers, Blekinge

> ..

8 Tössbo, Älvsborgs

> ..

—

7 Nordmarks, Värmlands

> ..

— —

5 4

35 68

3 2

— —

— — — — 4

—

— 35

65 Fryksdals nedre, Värmlands > .. i

övre,

>

»

..

50 Malungs, Kopparbergs

»

..

Särna och Idre, Kopparbergs Boteå, Västernorrlands

» »

.. ..

*172

Sollefteå, Västernorrlands

»

..

31 Vilhelmina, Västerbottens

> ..

47 Summa 1

45 Den höga utdebiteringen sammanhänger m 2d nybyggnad. uppgått till 5 å 10 öre per skattekrona.

2 Tidigare har utde biteringen

cipiella frågan, huruvida tingshusbyggnadsskyldigheten skall vila å kommunala samfälligheter eller övertagas av staten. I propositionen till 1942 års riksdag angående omorganisation av domsagoförvaltningen m. m. (nr 252) förekommer endast ett konstaterande från vederbörande departementschefs sida att vissa kostnader för domsagorna för närvarande bäras av de tingshusbyggnadsskyldiga. Departementschefen h a r ej ingått på huru saken i framtiden definitivt borde ordnas. Kommunalskatteberedningen har vid fullgörandet av sitt uppdrag icke kun-

127 nat underlåta att till behandling upptaga frågan om huru byggandet av tingshus och häradsfängelse bäst bör ombesörjas. Det har vid omprövningen av detta spörsmål synts beredningen riktigast, att tingshusbyggnadsbestyret betraktas såsom en statlig uppgift och anförtros åt staten. Rättsvården, som är av grundläggande betydelse för hela samhällsordningen, framstår utan tvekan såsom en utpräglad statsangelägenhet. De principiella skälen tala sålunda för tingshusbyggnadsskyldighetens överflyttning å staten. Inom en sådan verksamhetsgren av rent statlig natur som rättsvården synes det ock vara förenat med vissa praktiska olägenheter att hava själva förvaltningen delad mellan staten och kommunala enheter. Med hänsyn till behovet av en rationell samhällsorganisation kan även ifrågasättas, om man endast för en så begränsad uppgift som tingshusbyggandet bör hava särskilda kommunbildningar, utrustade med representativa och verkställande organ. Den vid tidigare utredningar övervägda lösningen att låta landstingen övertaga tingshusbyggnadsskyldigheten synes vara förenad med lika stora organisatoriska nackdelar som den nuvarande ordningen och skulle innebära, att landstingen ålades en uppgift, som saknade samband med deras övriga verksamhet. En annan tänkbar anordning är att låta ifrågavarande bestyr handhavas av kommunala samfälligheter med bidrag från staten. Detta torde dock vara att göra saken mer invecklad än som med hänsyn till kostnadernas storlek och frågans allmänna betydelse är nödvändigt. De tingshusbyggnadsskyldiga hava visserligen genom den praxis, som utbildats, kommit att utöva en viss självständig förvaltning, men den självbestämmanderätt, som tillkommit dem, har knappast varit av någon större betydelse. Det torde icke heller hava utvecklat sig någon starkare samhörighetskänsla inom tingslagsmenigheterna, bl. a. därför att tingslagen genom ändringar i den judiciella indelningen under senare tid ofta ombildats. Ett förstatligande av tingshusbyggnadsskyldigheten synes därför icke innebära en inskränkning av den kommunala självstyrelsen i något betydelsefullt avseende. Ur tekniska och ekonomiska synpunkter bör staten enligt beredningens mening hava lika goda förutsättningar som tingslagen att handhava ifrågavarande uppgift. Kostnaderna torde icke behöva bliva större, om staten träder in i stället för tingslagen. På byggnadernas omfattning och beskaffenhet utövar staten redan nu ett avsevärt inflytande. Den minskning och utjämning av de kommunala skattebördorna, som skulle uppnås genom tingshusbyggnadsskyldighetens avlyftning från det kommunala skatteunderlaget, kan visserligen synas ringa men utgör ur beredningens synpunkt ett icke betydelselöst bidrag till en bättre avvägning av de allmänna bördorna. Det bör i detta sammanhang även beaktas, att kostnaderna för byggandet och vården av domstolslokaler på grund av ökade krav på rättsväsendet kunna bliva avsevärt större än för närvarande. Av det anförda framgår, att beredningen icke kan ansluta sig till det förslag om revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten, som framlagts av de inom justitiedepartementet år 1936 tillkallade sakkunniga.

128 Beredningen föreslår i stället, att tingshusbyggnadsbesväret skall överflyttas å staten och bekostas på samma sätt som övriga anordningar för rättsväsendet å landsbygden och i städer lagda under landsrätt. Därest den ovan utvecklade tankegången fullföljes beträffande städer med magistrat, leder detta till att de lokaler, som där motsvara tingshus och häradsfängelse, böra tillhandahållas eller åtminstone bekostas av staten. Emellertid råda särskilda förhållanden i dessa städer, som lägga hinder i vägen för att utan vidare genomföra den för landsbygdens och fögderistädernas del godtagna principen. Mot magistratsstädernas åligganden att hålla domstolslokaler och häkten jämte åtskilliga andra dessa städer åvilande skyldigheter svara nämligen sedan gammalt vissa särskilda förmåner och rättigheter. Vid ett upptagande till omprövning av spörsmålet angående magistratsstädernas lokaler för rättsvård skulle man därför komma in på ett mycket invecklat komplex av frågor, som böra lösas i ett sammanhang. En särskild svårighet för ett upptagande av enbart frågan om magistratsstädernas ifrågavarande lokaler ligger även däri, att man skulle behöva skilja ut vad av kostnaderna för rådhusrätternas lokaler belöper å själva rättsvården. Rådhusrätternas ledamöter fullgöra nämligen såsom magistrat också rent lokala uppgifter. Även om tingshusbyggnadsskyldigheten i enlighet med beredningens förslag blir överförd å statsverket, torde m a n följaktligen nödgas låta anstå med motsvarande åtgärd beträffande städer med magistrat i avvaktan å en allmän reglering av dylika städers särskilda skyldigheter och rättigheter. Om ett förstatligande av tingshusbyggnadsskyldigheten skall kunna åvägabringas, måste först ett flertal ekonomiska och organisatoriska frågor finna sin lösning, bl. a. rörande avvecklandet av tingslagens skulder och tillgångar samt upprättandet av en statlig organisation för övertagande av tingslagens uppgifter. På dessa spörsmål har kommunalskatteberedningen icke varit i tillfälle att ingå. Frågan om revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldighet är emellertid, sedan ovannämnda sakkunniga avgivit sitt förslag, beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vid sådant förhållande synes det beredningen angeläget, att berörda med tingshusbyggnadsskyldighetens förstatligande sammanhängande specialfrågor bliva närmare utredda samt att frågan därefter bringas till ett avgörande. Beredningen hemställer fördenskull, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för överflyttning å staten av tingshusbyggnadsskyldigheten på landsbygden och i städer utan magistrat samt för detta ändamål låta utreda de spörsmål, som sammanhänga med dels själva överförandet av ifrågavarande samhällsuppgift å staten och dels genomförandet av en lämplig och effektiv ordning för statens handhavande av uppgiften. Då det är tydligt, att staten, även om beredningens förslag i princip skulle vinna bifall, icke förrän efter någon tid kan träda i stället för tingslagen med avseende å deras nuvarande byggnadsskyldighet, har beredningen måst räkna med att under en övergångstid särskilda åtgärder beträffande tingshusskatten kunna vara påkallade ur skatteutjämningssynpunkt. Beredningen förutsätter emellertid, att denna skatt skall bortfalla, så snart detta med hänsyn till organisatoriska och andra förhållanden ä r möjligt.

129 Vägdistrikt. Ehuru frågan om vägväsendets handhavande numera bragts till ett avgörande genom statsmakternas beslut om förstatligande av denna samhällsuppgift, skall här redogöras för frågans läge under senare tid samt beredningens ståndpunkt och åtgöranden i saken. Denna fråga har nämligen varit av avgörande betydelse för lösandet av de omfattande samhällsproblem, som hänskjutits till beredningen. Vägväsendets förstatligande ingår såsom ett viktigt led i det komplex av åtgärder, som beredningen funnit nödvändiga för genomförandet av en tillfredsställande skatteutjämning. Den allmänna väghållningen å landet åligger enligt den nuvarande och till 1944 års ingång gällande ordningen särskilda kommuner, kallade vägdistrikt. Staten fullgör emellertid genom sin verksamhet vissa uppgifter beträffande vägväsendet på landet och lämnar dessutom mycket betydande bidrag till vägdistrikten. Härigenom bär staten den största delen av kostnaderna för landsbygdens väghållning. Statsbidrag utgår till vägdistrikt för allmänna vägar med 85 procent å de beräknade kostnaderna för vägunderhåll och å de verkliga kostnaderna för vinterväghållning. För de allmänna vägar, som äro ödebygds vägar, utgår dämtöver 10 procents tilläggsbidrag å samma kostnader. Till byggande av vägar på landet kan statsbidrag utgå med 80, 85 eller 90 procent av kostnaderna för olika slags vägar. Till utjämning av vägskatten utgå särskilda statsbidrag, för vilka redogjorts i kap. III. Till förbättring av vägväsendet å landsbygden utgiva vissa landsting och kommuner i mindre omfattning frivilliga bidrag. Kostnaderna för de allmänna vägarna å landsbygden uppgingo för år 1938 till inemot 150 miljoner kronor, varav omkring 131 miljoner kronor belöpte å vägdistriktens och omkring 18 miljoner kronor å statens verksamhet. Kostnaderna fördelade sig å olika samhällsbildningar på följande sätt.

Staten Vägdistrikt Landsting, kommuner m. fl Summa

Mi]j°ner kronor

Procent

120-6 27'1 l'i 148'8

8fi 18-2 °'7 100*o

De å vägdistrikten fallande kostnaderna, för vilkas täckande vägskatt uttages, bäras dessutom i sista hand delvis av staten, som genom understöd av skatteutjämningsmedel lämnar de skattskyldiga i s. k. skattetyngda kommuner ersättning för viss del av den vägskatt de hava att erlägga. Sådana understöd beräknas p å det sammanlagda skattetrycket och belöpa följaktligen till viss del å den vägskatt, som ingår i detta skattetryck. I städerna är stadskommunen väghållare och har i stort sett samma skyldigheter som vägdistrikten. De allmänna vägarna äro emellertid av mindre betydelse i städerna, där dessa vägar inom de planlagda områdena ersatts av gator. Till underhåll av städernas för automobiltrafiken viktiga vägar 9—429059.

130 och gator utgår, i mån av tillgång å därtill anslagna medel, statsbidrag med 85 procent av beräknade kostnader. Vidare kan efter särskild prövning utgå bidrag till stad för byggande av dylika vägar och gator med 85 procent av den beräknade kostnaden. I övrigt täckas städernas kostnader för deras väg- och gatuhållning i mån av behov genom uttaxering av allmän kommunalskatt. Kostnaderna för städernas allmänna väghållning äro svåra att angiva, enär de i allmänhet icke särskiljas från städernas utgifter för gator, planteringar, avloppsledningar o. dyl. Städernas sammanlagda bruttokostnader för gator, vägar, planteringar och avloppsledningar utgjorde år 1940 i avrundat tal 75 miljoner kronor, men därav belöpte endast en ringa del å allmänna vägar. De för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna i städer, vilka motsvara de allmänna vägarna på landet, krävde, enligt en verkställd utredning, under år 1938 en underhållskostnad av ungefär 5 miljoner kronor. De årliga kostnaderna under senare tid för tillgodoseende av behovet av nyanläggning och förbättring av sådana vägar och gator hava beräknats till omkring 18 miljoner kronor. Statsbidragen till samma vägar och gator i städerna uppgingo för budgetåret 1937/38 till omkring 15 miljoner kronor men hava därefter nedgått och utgjorde för budgetåret 1941/42 omkring 7 5 miljoner kronor. Statens utgifter för vägväsendet hava till stor del finansierats med automobilskattemedel. Den behållna inkomsten av dylika medel utgjorde för budgetåren 1938/39 och 1939/40 omkring 138 respektive 127 miljoner kronor. Dessa medel hava för senare budgetår nedgått till ungefär 30 miljoner kronor. Vägdistrikten täcka sina kostnader så gott som uteslutande genom uttagande av vägskatt. Vägskatten, som är en kommunal repartitionsskatt, utgöres i förhållande till ett särskilt av s. k. vägskattekronor bestående skatteunderlag. Detta skiljer sig från det allmänna kommunala skatteunderlaget därutinnan att varje skattekrona och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påföres såsom underlag för fastighetsskatt, vid vägskattens utgörande erhåller ett en och en halv gång så högt skattevärde. Därvid gäller dock, att skattekrona och skatteöre, som enligt nämnda lag påföres för jordbruksfastighets skogsvärde, skall ingå i vägskatterepartitionen med ett till en och tre fjärdedelar förhöjt värde. Vidare finnes den avvikelsen från den allmänna kommunala beskattningen, att fysisk person, som för kommunal inkomstskatt i hemortskommunen påförts mindre än tre skattekronor, icke skall utgöra vägskatt för sin inkomst i denna kommun. Vägskatt inflöt under år 1938 till vägdistrikten med ett belopp av 325 miljoner kronor, vilket sålunda betecknar det kommunala skatteunderlagels belastning på grund av väghållningen å landsbygden nämnda år. Den genom beslut år 1937 uttaxerade vägskatten uppgick till 331 miljoner kronor, motsvarande i medeltal för hela landsbygden 1 krona 54 öre per vägskattekrona. Oaktat staten lämnat så avsevärda bidrag till samtliga vägdistrikt och där-

131 jämte givit särskilda bidrag till utjämning av de hårt betungade vägdistriktens skattebördor, har vägskattens storlek varit mycket växlande i de olika vägdistrikten. Den högsta år 1938 beslutade utdebiteringen per vägskattekrona var 4 kronor 84 öre och den lägsta 20 öre. Den högsta beslutade utdebiteringen utgjorde vart och ett av åren 1940 och 1941 4 kronor 30 öre per vägskattekrona, medan det i ett vägdistrikt år 1940 och i sju vägdistrikt år 1941 icke beslöts någon utdebitering. De höga vägskatterna träffa ofta kommuner, där skattetrycket på grund av den sammanlagda kommunal- och landstingsskatten är särskilt stort, vilket bidrager till att skärpa ojämnheterna i den kommunala skattebelastningen. Detta förhållande, vilket nära sammanhänger med bristen på skatteunderlag, belyses i nedanstående tabell, avseende de utdebiteringar, som skett å det år 1938 taxerade skatteunderlaget. Spridningstabell över kommuner inom vägdistrikt med en utdebitering av mer än 2 kronor per vägskattekrona. Sammanlagd utdebi- Antal kommuner med utdebitering i kronor per vägskattetering av allmän krona av kommunalskatt samt landstingsskatt 2-01 — 2-26- 2-81 — 276 — 3 o i — 3-26- 3-.M- 37fi — över 2-25 per skattekrona 2 60 3-75 3-"0 3 25 3-50 2-75 4-00 400 Högst 8-00 8-01—10-00 10-01—12-00 12-01—14-00 14-01—16-00 16-01—18-00 18-01-20-00 över 20-00 Summa kommuner

3 18 27 19 15 8 3 5 9S

13 15 22 36 19 11 5 3 124

Summa kommuner

1 3 3 2 4 1 4 18

35 52

2 3 2 3 11

1 1

5 10

28 14

5 5

25 269

Vägskattens inverkan på det sammanlagda kommunala skattetrycket framgår beträffande de år 1938 beslutade utdebiteringarna av följande tabell, där det kommunala skattetrycket redovisas såväl med som utan inberäknande av vägskatten. Antal landskommuner med en sammanlagd utdebitering i kronor per skattekrona av

Med inberäknande skatten

högst 8-00

8-01 —

Summa kommuner

lO-oo

10-01— 12-00

1201 — 15-0"

15-01 — 20-00

över 20-00

2 408

2 408

av väg-

Utan inberäknande av vägskatten

132 Tabellen giver en föreställning om vilken lättnad en avlyftning av vägbördan från landsbygdens kommunala skatteunderlag innebär. Av densamma kan också utläsas en sådan åtgärds betydelse för utjämnandet av de högsta kommunala skattetrycken. Sålunda skulle antalet kommuner, som å 1938 års skatteunderlag haft ett sammanlagt skattetryck av över 10 kronor per 100 kronor inkomst, hava nedbringats från 1 927 till 1 325. Vid beredningens allmänna omprövning av samhällsuppgifternas fördelning mellan stat och kommuner hava i stort sett följande synpunkter varit avgörande för beredningens ställningstagande i frågan om vägväsendets handhavande. Den allmänna väghållningen får numera anses vara av sådan betydelse för landet i dess helhet att den kan betecknas såsom en uppgift av övervägande statlig natur. Genom det ekonomiska livets ökade rörlighet och automobiltrafikens snabba utveckling har det allmänna vägnätets underhåll och utbyggnad blivit ett gemensamt intresse för alla invånare i landet. Likaså har genom dessa ändrade förhållanden den särskilda nytta av de allmänna vägarna, som ägarna av fastighet tidigare haft framför andra skattskyldiga, så minskats att fastighetsägarna såsom grupp icke längre kunna sägas hava något särintresse av vägväsendet, som kan motivera en särskild belastning vid täckandet av kostnaderna för den allmänna väghållningen. Om väghållningen sålunda i övervägande grad måste betraktas såsom en statsuppgift, vilken bör handhavas och bekostas av staten, kan dock ej förnekas, att vissa ortsintressen alltjämt äro förknippade med den allmänna väghållningen, framför allt när det gäller frågor om det allmänna vägnätets utbyggande. Det framstår därför som en nödvändighet att, även för det fall att vägväsendet såsom en statsuppgift handhaves av statliga organ, bibehålla ett lokalt inflytande på vägfrågorna. Detta synes kunna ske genom att till en statlig vägorganisation, i vilken länsstyrelsernas medverkan beträffande de lokala angelägenheterna ingår såsom en väsentlig beståndsdel, på lämpligt sätt anknyta lekmannaelement med tillräckliga befogenheter för att kunna tillvarataga de särskilda orternas intressen i frågor angående den allmänna väghållningen. Därigenom kan en samlad överblick vinnas över varje läns behov och möjlighet beredas för framförande och hävdande av olika orters krav. Ur tekniska synpunkter synas avsevärda fördelar vara att vinna genom ett för hela landet enhetligt handhavande av såväl vägbyggnader som vägunderhåll. Staten bör kunna åstadkomma större planmässighet och effektivitet inom landets vägväsen än de till ett antal av 170 uppgående vägdistrikten. Kostnaderna för väghållningen torde kunna förväntas icke bliva större, om staten övertager denna uppgift. Staten bestrider redan nu största delen av kostnaderna och utövar genom sina myndigheter ett mycket starkt inflytande på vägdistriktens utgifter. Vid ett förstatligande av vägväsendet torde några större ändringar beträffande hushållningen med de för den allmänna väghållningen tillgängliga medlen knappast komma att inträda. Möjligheterna att förbilliga väghållningen genom central upphandling och rationellt utnyttjande av arbetskraften böra bliva större vid en enhetlig drift i statens hand.

133 Ett törstalligande av vägväsendet innebär för beredningens vidkommande ett värdefullt bidrag till lösandet av de uppgifter, som föreligga å det kommunala beskattningsområdet. Den avlastning från det kommunala skatteunderlaget, som enligt beredningens mening svårligen kan underlåtas, blir därigenom i betydande grad genomförd. Ur skatteutjämningssynpunkt äro även mycket stora fördelar att vinna genom statens övertagande av vägkostnaderna. Då väghållningen är en börda, som belastar landsbygden mycket hårdare än städerna, bringas därigenom det genomsnittliga kommunala skattetrycket på landsbygden i bättre överensstämmelse med skattetrycket i städerna. För de hårt skattetyngda landskommunernas vidkommande erhålles en effektiv utjämning av de höga skattetrycken. Genom vägskattens försvinnande kan det sammanlagda kommunala skattetrycket lättas i sådan grad att många kommuner icke längre behöva bliva föremål för skatteutjämningsåtgärder, vilket innebär en stor fördel. Det är nämligen, såsom av kap. VIII framgår, mycket vanskligt att utfinna sådana normer för utmätande av de allmänna skatteutjämningsbidragen till kommunerna att dessa bidrag tillgodose kommunernas befogade och skäliga anspråk på understöd och det kommunala sparsamhetsintresset samtidigt vidmakthålles. Sådana normer måste alltid bliva i viss mån ofullkomliga, varför det är angeläget, att deras tilllämpningsområde i görligaste mån inskränkes. Tilldelandet av skatteutjämningsbidrag nödvändiggör även en viss statlig kontroll av vederbörande kommuners samtliga verksamhetsgrenar, vilken är betungande för såväl kommunerna som de statliga myndigheterna och föga önskvärd med hänsyn till den kommunala självstyrelsen. Bortfaller vägskatten, inskränkes det allmänna skatteutjämningsförfarandet och de därmed förknippade olägenheterna. Vägväsendets överflyttning å staten kan sålunda sammanfattningsvis sägas vara av den största betydelse för den kommunala skatteutjämningsfrågans lösning, såväl med hänsyn till förhållandet mellan skattebelastningen å landsbygd och i städer som till behovet av en rättvis utjämning av de onormalt höga skattetrycken på landsbygden. Genom ett förstatligande av vägväsendet bortfaller slutligen det särskilda spörsmålet om avskaffande av fastigheternas förhöjda andel i repartitionen för vägkostnaderna. Att denna merbelastning av fastighetsägarna försvinner, överensstämmer med beredningens allmänna uppfattning om vägväsendet såsom en för landets samtliga invånare betydelsefull uppgift. P å grund av överväganden av h ä r antydd art har beredningen kommit till den uppfattningen att väghållningen är en allmän angelägenhet, som bör vila å staten. Beredningen har ock i enlighet härmed ansett sig böra framlägga förslag om överflyttning av de nuvarande vägdistriktens uppgifter å staten. Beträffande vägväsendet i städerna har beredningen däremot av särskilda skäl icke kunnat förorda en liknande lösning. För städernas del skulle ett förstatligande avse allmänna vägar i ytterområdena samt större gator av betydelse för genomfarts trafiken, vilka äro att jämställa med de allmänna vägarna p å landet. Att staten skulle övertaga skötseln av sådana gator jämte städernas allmänna vägar utanför gatunätet har av praktiska skäl icke synts böra ifrå-

134 gakomma. Detta skulle icke heller leda till full likställighet mellan städerna och landsbygden, enär i gatorna ingå särskilda anordningar, vilka icke höra till allmän väg. Väg- och gatuhållningen i städer har därför ansetts även vid ett förstatligande av vägväsendet å landsbygden böra omhänderhavas av stadskommunen, varvid dock förutsatts, att statsbidrag skola utgå till denna uppgift och regleras på sådant sätt att staten, i den mån så ej redan skett, påtager sig enahanda kostnader som för landsbygdens väghållning. Det har sålunda synts lämpligt, att städerna tilldelas statsbidrag i den utsträckning, som kan anses skälig och möjlig med hänsyn till bibehållandet av städernas självbestämmanderätt rörande den väg- och gatuhållning bidragen avse. Då framläggandet av ett förslag om vägväsendets förstatligande befunnits kräva utredningar och överväganden rörande avvecklingen av de nuvarande vägdistriktens verksamhet och upprättandet av en ny organisation samt rörande en mängd andra speciella frågor, har kommunalskatteberedningen, som icke haft möjlighet att ingå på dessa spörsmål, under åberopande i huvudsak av de ovan angivna synpunkterna uti underdånig skrivelse den 10 oktober 1938 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande vägväsendets förstatligande. Med föranledande härav har Kungl. Maj:t den 25 november 1938 bemyndigat chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att biträda med verkställande av utredning av frågan om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. Sådana sakkunniga hava tillkallats och avgivit betänkande med förslag till förstatligande (SOU 1941: 12). Sedan proposition i frågan i anslutning till detta förslag förelagts 1942 års riksdag, har riksdagen fattat beslut om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet och godkänt huvudgrunder därför. Den nya ordningen kommer att träda i kraft vid 1944 års ingång.

Landsting. Landstingen hava tilldelats ett vidsträckt verksamhetsområde inom den offentliga förvaltningen. Enligt 4 § lagen om landsting äga de befogenhet att befatta sig med sådana för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka avse den allmänna hushållningen, näringarnas och kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning, allmän ordning och säkerhet samt därmed likartade uppgifter och vilka icke skola vara föremål för offentlig myndighets ämbetsåtgärd. Landstingen hava dock kommit att göra sin huvudsakliga insats inom hälsovården och sjukvården, vilka verksamhetsgrenar landstingen visat sig vara särskilt lämpade att omhänderhava. Även för undervisningsväsendet och vissa slag av socialvård hava landstingen tagits i anspråk i betydande omfattning. Under senare år hava landstingen anförtrotts ett flertal nya samhällsuppgifter, med vilka man bl. a. av skatteutjämningshänsyn icke velat belasta primärkommunerna. Bland dessa må nämnas vården av kroniskt sjuka och lättskötta sinnessjuka, den förebyggande mödra- och barnavården, barnbördsvården, folktandvården och

135 Tabell, utvisande de för år 1943 beräknade nettoutgifterna för samtliga landsting. N e t t o u t g i f t e r m

A n d

å 1

kronor per skattekrona

i % av samtliga

miljoner kronor

kronor per invånare

4-00

0-77

0-09

2-3

0-P5

0-4

Hälso- och sjukvård. Distriktssjukvård

10 Förebyggande mödra- och b a r n a v å r d . . . .

0-68

0-13

0-04 o-oi

Tandvård

2-14

0-41

0-04

1-3 41-3

1-81

Barnmorskeväsen

Lasarettsvård

72-05

13-87

1-47

Vård av kroniskt sjuka

2-42

0-48

1-8

Tuberkulossjuk\ård

0-29

8-3

Sinnessjukvård

0*3

0-07

1-9

Sinnesslövård

4-42

(1-85

0-09

2-5

Epidemisjukvärd

5-02

0-97

0-10

2-9

Övrig hälso- och sjukvård

1-45

0-27

0-03

0-8

111-71

21-51

2-28

64-0

Folkhogsko'or samt lantmanna- och lanthushållsskolor

4-88

0-10

2-8

Yrkesskolor

1-45

0-28

0-03

0-8

Övrig undervisning Summa undervisningsväsen

1-00

0-19

0-02

0-6

1-41

4-2

Arbetshem

0-24

0-05

1-13

0-01 0 12

01 Folkpensionering Fattigvård, barnavård och övriga sociala ändamål Summa socialvård

10-75

2-*,7

16-88

3-25

0-21 0 34

62 97

Jordbruk med binäringar

0-52

0-3

o-io

0-io 0-02

O-oi

Kommunikationer

O-oo

o-o

0L2

001 Räntor och umorleringar

7-4

Förvaltning, uppbörd samt övriga ändamål Samtliga ändamål

4-84

174*64

3'S-G3

051 3-55

HlO-0

Summa hälso- och sjukvård Undervisningsväsen.

Socialvård. 34

Näringsväsen.

Summa näringsväsen

14-4

barnsjukvården. En angelägenhet, för vilken landstingen kommit att anlitas i allt större utsträckning, utgör även yrkes- och lantbruksundervisningen. En översikt över landstingens nuvarande verksamhetsgrenar och deras ekonomiska betydelse lämnas i ovan intagna tabell, som är grundad å landstingens för år 1943 fastställda stater. För detta ändamål har icke ansetts nödvän-

136 digt att utgå från de verkliga utgifterna, vilka i allmänhet endast i mindre grad avvika från de i staterna (beräknade. Huru de olika verksamhetsgrenarna belasta de särskilda landstingen utvisas i tabell 2, som är uppgjord med ledning av landstingens för år 1943 fastställda stater. Av tabellen å sid. 135 framgår, att hälso- och sjukvården är landstingens ojämförligt viktigaste förvaltningsgren. Närmast efter kommer socialvården ifråga om ekonomisk betydelse och slutligen undervisningsväsendet. Bland sjukvårdsgrenarna kräver lasarettsvården de största kostnaderna samt därnäst tuberkulossjukvården. Av det i tabell 2 sammanställda materialet finner man vidare, att nästan alla verksamhetsgrenar belasta de olika landstingen ojämnt. Lasarettsvården och tuberkulossjukvården synas förorsaka de största ojämnheterna beträffande landstingens utgifter per invånare, men det kan icke göras gällande, att bortfallandet av något visst slag av kostnader skulle hava en särskilt stor skatteutjämnings verkan. Om ett bestämt kostnadsbelopp skall avlyftas från landstingen, synes det därför icke vara av någon större vikt ur skatteutjämningssynpunkt, om en sådan åtgärd förläggas till den ena eller andra verksamhetsgrenen. Därest landstingens nettoutgifter enbart täcktes genom uttaxering av landstingsskatt, skulle som synes av ovan intagna tabell hava erfordrats en utdebitering av i genomsnitt 3 kronor 55 öre per skattekrona för 1943 års utgifter. Medelutdebiteringen av landstingsskatt enligt år 1942 fattade beslut uppgick emellertid till 3 kronor 4 öre per skattekrona. Landstingen bestrida nämligen till viss del sina utgifter med lån och andra särskilda inkomster. Förutom den för 1943 års behov uttaxerade landstingsskatten, ej fullt 150 miljoner kronor, beräknades i landstingens stater för nämnda år nettoinkomster av statsersättningar för mistade brännvinsförsäljningsmedel å omkring 25 miljoner kronor, av behållningar från tidigare år å omkring 115 miljoner kronor och av diverse vinster å omkring 1 miljon kronor. Ett belopp av ungefär 10 miljoner kronor skulle enligt 1943 års stater täckas genom lån. Landstingen fullgöra de dem åvilande uppgifterna dels genom egna anstalter, inrättningar och befattningshavare, dels genom bidrag till verksamhet av allmän betydelse, som bedrives av kommuner, andra institutioner och enskilda. Viktigast bland bidragen äro de som utgå till fattigvårdssamhällen och kommuner för anstaltsvård av fattiga sjuka samt de som utgå till kostnader för folkpensionering. Hälso- och sjukvården är, såsom av det föregående framgår, landstingens huvuduppgift. För fullgörande av densamma hava landstingen visat sig äga goda förutsättningar och stort intresse, men de äro p å grund av de ökade kraven p å vårdanordningarnas omfattning och effektivitet i behov av statens stöd genom bidrag till den av landstingen bedrivna verksamheten och genom statens övertagande av vissa speciella vårdgrenar. Det synes sålunda beredningen lämpligt, att landstingen såsom hittills äro huvudmän för den allmänna hälso- och sjukvården, medan staten direkt handhaver vissa slag av specialvård. Beredningen saknar emellertid anledning att till behandling upptaga

137 frågan om hälso- och sjukvårdsväsendets uppdelning mellan staten och landstingen i hela dess vidd. En plan härför har utarbetats av statens sjukvårdskommitté, och denna plan har successivt fullföljts av statsmakterna genom statens övertagande av allt större kostnader för hälso- och sjukvården. Sjukvården har dessutom liksom hälsovården ett visst samband med socialvårdskommitténs utredningar och förslag. Beredningen anser sig därför icke böra framlägga förslag om förstatligande i någon större omfattning av landstingens hälso- och sjukvård, även om skäl därtill ur beredningens synpunkter icke saknas. Beredningen kan dock icke underlåta att i detta sammanhang beröra vissa speciella vårdgrenar, vilka synas med fördel kunna överflyttas å staten, nämligen vården av lättskötta sinnessjuka samt sinnesslövården. Sinnessjukvården har i princip betraktats såsom en statlig angelägenhet. Landsting och städer, som ej deltaga i landsting, hava det oaktat anförtrotts vården av sådana lättskötta sinnessjuka som ej äro i behov av kvalificerad vård å sinnessjukhus, medan staten påtagit sig kostnaderna för sinnessjukhusen. Yrkanden hava vid olika tillfällen framställts om ett fullständigt förstatligande av sinnessjukvården, och statsmakterna hava tidigare ställt i utsikt, att den slutna sinnessjukvården skulle i sin helhet omhändertagas av staten. Enligt beredningens mening tala icke blott principiella utan även praktiska skäl för en sådan ordning. Det vill synas, som om större enhetlighet och planmässighet skulle kunna vinnas genom att sammanföra all anstaltsvård av sinnessjuka i statens hand. Det totala vårdbehovet bör under sådana förhållanden kunna tillgodoses på ett effektivare och smidigare sätt. De fördelar, som kunna vara förenade med en landstingskommunal drift av vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka, torde icke vara så stora att de motivera en klyvning av sinnessjukvårdsanstalterna i två, beträffande huvudmannaskapet helt skilda kategorier. Beredningen föreslår därför, att vården av lättskötta sinnessjuka skall övertagas av staten, och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att snarast möjligt genomföra en sådan ordning. Beträffande sinnesslövården har beredningen kommit till den uppfattningen att kostnaderna för denna vårdgren böra vila å staten. Det är här fråga om en speciell vårdform av samma statliga karaktär som sinnessjukvården. Det synes ur humanitära och ekonomiska synpunkter v.ara ett intresse för landet i dess helhet att de sinnesslöa erhålla en god vård samt i möjligaste mån utvecklas och fostras till arbetsdugliga medborgare med förmåga att reda sig själva. Vården av sinnesslöa torde också åtminstone i viss utsträckning kunna med fördel sammanföras till ett fåtal större anstalter i likhet med vad som skett beträffande den kvalificerade sinnessjukvården, varför statsdriften är en lämplig form. Det torde icke behöva befaras, att kostnaderna skola bliva större vid statliga än vid kommunala anstalter. Beredningen har därför haft för avsikt att föreslå ett förstatligande av sinnesslövården beträffande såväl uppgiftens handhavande som dess finansiering. Särskilda sakkunniga hava emellertid den 21 april 1943 avgivit ett betänkande rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn (SOU

138 1943:29), vari anförts vissa skäl för alt sinnesslövården endast delvis skall omhänderhavas av staten. De sakkunniga hava föreslagit införande av skolplikt för sinnesslöa barn, vilket skulle kräva vissa ändringar i sinnesslövårdens nuvarande organisation. Av pedagogiska och humanitära skäl bör enligt de sakkunnigas mening sinnesslöundervisningen liksom för närvarande huvudsakligen vara förlagd till anstalter, drivna av landsting och städer utanför landsting. Därest skolplikt för sinnesslöa barn införes, måste emellertid dessa anstalter utbyggas. Ur vårdsynpunkt synes det vidare motiverat, att staten helt åtager sig vården av obildbara sinnesslöa. Denna del av sinnesslövården finna de sakkunniga lämpligen kunna förläggas till ett fåtal större, statliga anstalter. Härigenom skulle å landstingens och städernas anstalter intagna obildbara sinnesslöa kunna överföras till statliga anstalter och bättre plats beredas för skolpliktiga sinnesslöa barn å de kommunala anstalterna. Vid en sådan ordning är det enligt de sakkunnigas uttalanden rimligt och riktigt, att staten ikläder sig betydligt större ekonomiskt ansvar för sinnesslövården än hittills skett. De sakkunniga föreslå därför, att till den kommunala sinnesslövården skall utgå — utöver de nuvarande driftsbidragen per vårdad sinnesslö — dels byggnadsbidrag å 2 000 kronor för varje nytillkommande vårdplats, dock högst hälften av den verkliga byggnadskostnaden i genomsnitt per vårdplats, dels ock årliga statsbidrag, motsvarande avlöningar till lärare och föreståndare vid sinnesslöskolor. Byggnadsbidrag skall dock ej utgå för det antal platser, som understiger 0*5 promille av befolkningen inom anstalts upptagningsområde. Beredningen anser sig icke böra ingå på de speciella vård- och organisationsfrågor, som äro av avgörande betydelse för sinnesslövårdens ordnande. Beredningen vill dock framhålla, att ett fullständigt förstatligande av själva vården skulle bäst överensstämma med beredningens allmänna tankegång. Beträffande kostnaderna för den föreslagna organisationen måste beredningen under alla förhållanden hävda den uppfattningen att desamma böra praktiskt taget helt bäras av staten. För att nå ett sådant resultat med den föreslagna organisationen krävas emellertid betydligt högre statsbidrag till den siinnesslövård, som kvarlämnas hos landstingen och städerna, än de sakkunniga föreslagit.. Beredningen förutsätter fördenskull, att, därest en organisation av sinnesslövården enligt de sakkunnigas förslag genomföres, statsbidragen ökas så mycket att de i det närmaste täcka landstingens och städernas kostnader för sinnesslövården. På de kommunala enheterna bör endast vila så stor del av kostnaderna, som erfordras för att vidmakthålla intresset för sparsamhet vid vårdens handhavande. Utformningen av dylika statsbidrag skall närmare beröras i kap. VII nedan. Landstingens uppgifter på undervisningsväsendets område synas i stort sett vara lämpligt avvägda. Landstingens handhavande av yrkesskoleväsendet, som torde komma att avsevärt utbyggas, kan icke anses vara förenat med några olägenheter ur förvaltnings- eller hushållningssynpunkt. Landstingens åtgärder för näringslivets och kommunikationsväsendets utveckling äro som regel av lokalt begränsad räckvidd och böra därför icke övertagas av staten.

139 Bland landstingens socialvårdsuppgifter finnas åtskilliga, för vilkas övertagande av staten mycket vägande skäl kunna anföras. Förslag av sådan innebörd hava tidigare framlagts beträffande två slag av landstingsanstalter, nämligen arbetsnem och arbetsförmedlingsanstalter. Den år 1937 tillsatta kommittén för utredning angående den straffrättsliga behandlingen av lättjefulla förbrytare m. m. har av kriminalpolitiska skäl förordat statens övertagande av arbetshemmen i en år 1938 avgiven promemoria, vilken såsom bilaga ingår i kommitténs år 1939 avgivna betänkande (SOU 1939: 25). Häremot synes det beredningen varken ur administrativ eller ekonomisk synpunkt vara något att erinra. Ifrågavarande verksamhet, som ligger vid sidan av landstingens egentliga uppgifter, bör lämpligen organiseras för större delar av landet än landstingsområdena. Arbetshemmen stå redan under effektiv kontroll av staten, varför landstingens inflytande å deras skötsel är begränsat. Den lättnad för landstingens hushållning, som arbetshemmens förstatligande skulle åstadkomma, motsvarande en utgift å omkring 200 000 kronor per år, är visserligen jämförelsevis obetydlig men kan i sin mån bidraga till en bättre avvägning av landstingens bördor och en utjämning av landstingsskatten. Beredningen anser sig ur dessa synpunkter böra förorda, att det berörda, av lösdriverilagstiftningskommittén framlagda förslaget snarast möjligt genomföres. Rationaliseringsutredningen har i sitt år 1939 avlämnade betänkande (SOU 1939: 13) föreslagit ett förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen i syfte att uppnå en effektivisering av denna verksamhetsgren, särskilt beträffande den interlokala arbetsförmedlingsverksamheten. I lagen om tjänsteplikt (SFS 1939:934) har stadgats, att den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden skall i mån av behov ställas under statlig ledning och bekostas av staten. Alltsedan år 1940 har detta stadgande varit i tillämpning. Arbetsförmedlingsanstalterna hava, då de drivits av landstingen, stått under en stark statlig kontroll, varför man icke kunnat tala om någon egentlig kommunal självstyrelse på detta område. Uppgiften saknar även samband med landstingens övriga verksamhet, då landstingen eljest icke under normala förhållanden taga befattning med hjälpåtgärderna mot arbetslösheten. Ej heller hava landstingen större möjligheter än staten att ordna denna uppgift på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt. Ur beredningens synpunkt skulle ett definitivt överförande å staten av landstingens kostnader för arbetsförmedlingen, vilka uppgått till omkring 500 000 kronor per år, givetvis vara önskvärt. Beredningen vill därför i likhet med rationaliseringsutredningen förorda, att arbetsförmedlingsverksamheten blir helt förstatligad. De föreslagna överflyttningarna från landstingen av arbetshemmen och arbetsförmedlingsanstalterna skulle emellertid bliva av ganska ringa ekonomisk betydelse för landstingen. Den lättnad för det kommunala skatteunderlaget, som beredningen funnit angeläget att åstadkomma, anser beredningen för landstingens vidkommande huvudsakligen böra vinnas genom överfö-

140 rande å staten av de bördor lör socialvården, som nu åvila landstingen på grund av deras skyldighet att bekosta anstaltsvård av fattiga sjuka och abnorma samt att bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen. Det är härvid fråga om uppgifter av statlig natur, som icke sammanhänga med landstingens övriga verksamhet. Landstingens befattning med dessa angelägenheter innebär icke någon utövning av kommunal självstyrelse, utan landstingen anlitas endast för kostnadernas finansiering. Ur sparsamhetssynpunkt synes det icke innebära någon försämring att lägga dessa kostnader å staten, då denna ingalunda torde hava mindre möjligheter än landstingen att kontrollera utgiftsbehovet. Med hänsyn till den lättnad i landstingens alltmer ökade bördor, som överförandet å staten av landstingens fattigvårds- och folkpensioneringskostnader skulle åstadkomma, samt de i viss mån skatteutjämnande verkningarna härav finner beredningen i hög grad önskvärt, att sådana åtgärder snarast möjligt genomföras. Beredningens här tillkännagivna uppfattning berör emellertid förhållandena på ett område, som är föremål för utredning av socialvårdskommittén. I denna kommittés direktiv anbefallt samråd mellan kommittén och kommunalskatteberedningen har därför ägt rum, och kommittén har därvid funnit sig icke hava något att erinra mot den ur beredningens synpunkt önskvärda överflyttningen av ifrågavarande kostnader å statsverket. En sådan omläggning, som endast avser sättet för finansieringen av de nuvarande anordningarna, har icke ansetts kunna försvåra genomförandet av socialvårdskommitténs kommande förslag. Leda dessa förslag till att någon av de vårdformer avskaffas, beträffande vilka staten enligt beredningens förslag skall övertaga landstingens kostnader, eller till att kostnader för anstaltsvård av fattiga sjuka eller för folkpensionering skola täckas på annat sätt än med allmänna medel, bortfaller statens bidragsskyldighet. Ersättas å andra sidan de nuvarande vårdformerna med nya, får staten lämna motsvarande gottgörelse för dessa, i den mån kostnaderna överhuvud taget skola falla på det allmänna. De av beredningen här ifrågasatta ändringarna äro följaktligen enbart av finansiell betydelse och torde på intet sätt lägga hinder i vägen för genomförande av en ändrad organisation av socialvården i enlighet med de riktlinjer, som angivits i socialvårdskommitténs betänkande med utredning och förslag angående socialvårdens organisation. Beredningen framlägger sålunda förslag om statens övertagande av landstingens kostnader för fattigsjukvården och folkpensioneringen. Landstingens bidragsskyldighet på grund av stadgandena i 40—42 §§ lagen om fattigvården och 63 § lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd omfattar gottgörelse till fattigvårdssamhällen och kommuner för kostnader för vissa slags anstaltsvård av sjuka och abnorma, som äro i behov av fattigvård eller barnavård. Detta gäller med vissa mindre inskränkningar dels vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt blinda barn under skolåldern å statens, landstingens och primärkommunernas anstalter samt å enskilda, av staten godkända anstalter, dels vård av tuberkulösa och vanföra å anstalter, som åtnjuta statsbidrag, dels vård av kroniskt eller obotligt sjuka

141 å landstingens och primärkommunernas anstalter, dels ock vård av kroppssjuka å landstingens lasarett och sjukstugor. Gottgörelsen avser av fattigvårdssamhälle eller kommun utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Beträffande vård av sinnessjuka eller sinnesslöa å primärkommunernas anstalter samt vård av kroniskt eller obotligt sjuka å landstingens och primärkommunernas anstalter åtnjutes dock ersättning endast för halva vårdkostnaden. För öppen vård av sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, som icke kunna omedelbart beredas erforderlig anstaltsvård, s. k. exspektanter, och av sinnessjuka, som på grund av bristande utrymme måste utskrivas för tidigt från anstalt, erhålles även viss ersättning. Syftet med de gällande bestämmelserna om landstingens bidragsskyldighet har varit dels att genom avkopplande av Tcommunernas ekonomiska intresse göra dem mera benägna att bereda fattiga sjuka anstaltsvård och därmed förbättra vårdmöjligheterna för dessa och dels att vinna en skatteutjämning för primärkommunernas vidkommande. Om ifrågavarande bidragsskyldighet övertages av staten, bliva de åsyftade verkningarna beträffande vården av fattiga sjuka givetvis icke mindre. Ur skatteutjämningssynpunkt vinnes otvivelaktigt ett bättre resultat, om staten träder i landstingens ställe och bekostar anstaltsvården av fattiga sjuka i föreslagen utsträckning. Det synes fullt motiverat att taga ett sådant steg, sedan utvecklingen gått därhän att en skatteutjämning blivit angelägen även för landstingens vidkommande. De skatteutjämnande verkningarna härav belysas i viss mån av tabellen å sid. 147. Mot den föreslagna åtgärden skulle måhända ur sjukvårdspolitisk synpunkt kunna invändas, att landstingens befriande från den nuvarande bidragsskyldigheten vore ägnat att minska deras intresse för inrättande av nya anstalter. Då landstingen icke längre skulle hava att svara för vårdavgifterna för de fattiga sjuka, kunde möjligen sättas ifråga, huruvida de skulle vara lika angelägna om att ifrågavarande vårdtagare vårdades å landstingens egna anstalter, där landstingen nu själva kunna ordna vården på ett ekonomiskt förmånligt sätt. Landstingens kostnader för anstalternas uppförande och drift torde dock överhuvud taget vara så tyngande, att landstingen knappast på grund av sin skyldighet att ersätta vårdavgifterna för fattiga sjuka äro mera benägna att inrätta nya anstalter. Andra synpunkter torde vara avgörande för landstingens beslut i dessa frågor. Ett borttagande av landstingens bidragsskyldighet torde därför icke inverka på landstingens intresse för sjukoch abnormvårdens utbyggande. Mot statens övertagande av ifrågavarande kostnader torde icke kunna invändas, att staten har mindre möjlighet än landstingen att förhindra missbruk från fattigvårdssamhällenas och kommunernas sida av rätten till ersättning. Prövning av ersättningsanspråken skulle för statens del ske genom länsstyrelsernas försorg, vilka myndigheter redan nu besluta om gottgörelse till fattigvårdssamhällen och kommuner för fattigvård och barnavård till utlänningar samt vissa inländska personer, som sakna hemortsrätt eller under minst tre år vistats utom hemortskommunen. Länsstyrelserna äga såsom dömande myndigheter i fattigvårdsprocesser särskild sakkunskap i fattig-

142 vårdsfrågor och kunna i tvivelaktiga ersättningsfall införskaffa erforderlig utredning om olika förhållanden genom vederbörande förste provinsialläkare, fattigvårds- och barnavårdskonsulent eller landsfiskal. Länsstyrelserna granska och pröva vidare ansökningar om statsbidrag till mycket stcra belopp för en mängd olika ändamål och hava en omfattande medelsf irvaltning. Dessa myndigheter kunna därför utan svårighet övertaga landslingens befattning med ifrågavarande ersättningar. I samband med en överflyttning av fattigvårds- och barnavårdskostnader från landstingen på sätt ovan föreslagits uppkomma vissa speciella frågor. Statens gottgörelse torde i stort sett böra utgå efter samma grunder S3m nu gälla för landstingens bidragsskyldighet. Vid bestämmande av gottgörelse från landsting till fattigvårdssamhälle eller kommun för anstaltsvård gäller enligt 51 § fattigvårdslagen, att hänsyn skall tagas till belopp, vartill kostnaden för lämnad vård skäligen kan uppskattas. Den av fattigvårdssamhället verkligen utgivna kostnaden ersattes sålunda icke, i den mån den är högre än skäligt. Konungen eller den myndighet Konungen förordnar äger enlig! nyssnämnda paragraf fastställa belopp, med vilka ersättning skäligen skall i olika fall utgå för vård å anstalt eller inrättning. Med stöd av sistnämnda stadgande har Kungl. Maj:t senast den 20 december 1935 fastställt vårdtaxa enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna, vari angivits ersättningsbelopp för vård å olika landstings, icke-landstingsstäders och andra kommuners sjukvårds-, fattigvårds- och barnavårdsanstalter. Denna taxa har sedermera underkastats vissa ändringar. Taxan är bindande icke blott beträffande fattigvårdssamhälles rätt till ersättning från landstingen utan även för anstalternas anspråk på gottgörelse av fattigvårdssamhällena och dessa samhällens anspråk gentemot varandra. Taxan gäller dock endast i den mån icke givna stadganden föranleda lägre ersättning eller sådan fastställts av anstalternas huvudmän. Andra ersättningsbelopp än de i taxan angivna utgå sålunda i de fall vårdavgiften för personer från det område, för vilket anstalt är avsedd, är lägre på grund av bestämmelser angående statsbidrag eller beslut av anstaltens huvudman. Gottgörelse från landsting för anstaltsvård utgår för den enligt föreskrifterna i 51 § fattigvårdslagen bestämda vårdkostnaden, i den mån denna icke kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig person eller ersatts genom folkpension för den vårdade eller statsbidrag för vården. För öppen vård av exspektanter och i förtid utskrivna utgår enligt 40 § 3 mom. fattigvårdslagen ersättning med belopp, motsvarande avgiften för billigaste plats å vederbörande anstalt eller den verkliga vårdkostnaden, dä denna är lägre. Från ersättningsbeloppet skall avdragas vad fattigvårdssamhället ägt uppbära i folkpension eller understöd för den vårdade. Beträffande gottgörelse för vård å landstingens anstalter bör dock en avvikelse från de nuvarande reglerna om landstingens ersättningsskyldighet övervägas. För vård av fattiga å dessa anstalter erlägga fattigvårdssamhällena och kommunerna av landstingen fastställda avgifter, dock högst de i Kungl. Maj:ts taxa bestämda beloppen, och återfå som regel samma avgifter från landstingen. Vårdavgifterna för s. k. inomlänspatienter uppgå i allmänhet till

143 avsevart lägre belopp än de som må utgå enligt taxan. Vid upprättandet av taxan hava nämligen beloppen för vård å länslasarett, sjukstugor och därmed likställda inrättningar upptagits med hänsyn till de förekommande högre avgifterna för s. k. utomlänspatienter, varvid ortsdyrheten och lasarettens utrustning för specialvård även beaktats. Avgifternas storlek är emellertid för närvarande utan betydelse för landstingen, såvitt angår vården av fattiga sjuka från det egna landstingsområdet. Om gällande grunder för gottgörelse till fattig vårdssamhällena och kommunerna bliva oförändrade vid statens övertagande av landstingens bidragsskyldighet, blir förhållandet annorlunda. Det kan då tänkas, att landstingen finna det förenligt med sina intressen att å sina anstalter höja avgifterna för inomlänspatienter upp mot de i taxan angivna beloppen, vilka nu utgöra övre gräns för gottgörelse, för att landstingsområdet skall tillgodogöra sig största möjliga bidrag från staten. Bibehålla å andra sidan landstingen i stort sett samma avgifter som för närvarande, kommer statens gottgörelse till landstingsområdena att bliva av växlande storlek, mindre för de områden, där legosängsavgifterna äro låga, och större, där avgifterna äro högre. Skulle gottgörelsen göras likvärdig för alla landstingsområden, borde staten alltid gottgöra hela eller viss kvotdel av den för vederbörande anstalter normala och skäliga vårdkostnaden, oberoende av landstingens taxepolitik. Häremot kan emellertid framhållas, att staten endast bör ersätta egentliga fattigvårdskostnader och att såsom sådana icke torde böra betraktas högre avgifter än de mot vilka en mindre bemedlad person kan komma i åtnjutande av sjukvård. Gottgörelse efter antydda grunder skulle även kunna betyda en avsevärt större utgift för staten än de från landstingen för närvarande utgående ersättningarna. Det torde därför vara nödvändigt att anknyta gottgörelsen till de av landstingen fastställda avgifterna. För att undvika att vissa landsting genom höjning av avgifterna för inomlänspatienter å sina anstalter bereda sig avsevärt större gottgörelse från staten än andra landsting med lägre avgifter, kan det dock bliva erforderligt att fastställa en övre gräns för statens gottgörande av kostnader för vård å landstingens anstalter av inom landstingsområdet bosatta patienter och därvid taga hänsyn till de gällande avgifterna för inomlänspatienter. Beredningen har i sitt författningsförslag intagit en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t skall hava möjlighet att förordna om andra grunder för gottgörelsens bestämmande än de i 51 § fattigvårdslagen föreskrivna. En avvägning av de belopp, varmed vårdkostnaderna för inomlänspatienter högst må medräknas vid bestämmande av gottgörelse, skulle med stöd av den föreslagna bestämmelsen kunna ske på liknande sätt som vid upprättandet av den nuvarande taxan. Gränser skulle i detta avseende kunna fastställas genom föreskrifter av ungefär samma beskaffenhet som i den gällande taxan, vilka dock endast skulle hava avseende å statens ersättningsskyldighet för vård å landstingens anstalter av inomlänspatienter. Det torde vid en sådan gränsdragning vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig legosängsavgift av 1'50—2*00 kronor. De under år 1942 gällande legosängsavgifterna vid landstingens lasarett och sjukstugor för längre tids vård å allmän sal växlade mellan 50 öre och 2

144 kronor 50 öre. En maximering av statens gottgörelse etter dessa linjer torde icke behöva vålla någon rubbning av de förhållanden, som regleras genom den nuvarande taxan. Huruvida anordningen överhuvud taget blir nödvändig, torde få bero på vårdavgifternas framtida utveckling. Vid en begränsning av statens gottgörelse på angivet sätt skulle det kunna inträffa, att avgifter å ett landstings anstalter vore så höga, att fattigvårdssamhällena och kommunerna icke kunde få gottgörelse av statsmedel för hela vårdkostnaden utan själva måste bära en del därav. Man torde dock kunna räkna med att landstingen i det längsta skulle undvika att utlaga så höga avgifter. En viss ojämnhet beträffande statsersättningarnas storlek skulle även komma att förefinnas mellan olika landstingsområden, i den mån avgifterna å landstingens anstalter växlade inom de fastställda gränserna. Förhållandena skulle dock sannolikt utveckla sig i sådan riktning att avgifterna komme att ligga vid ungefär samma höjd. Strävanden att åstadkomma enhetligare legosängsavgifter för de olika landstingens anstalter hava redan gjort sig gällande, och de skulle vid en maximering av antytt slag bliva ännu mera framträdande. Därest den föreslagna överflyttningen av kostnader från landstingen till staten skall genomföras, måste vissa delar av fattigvårdslagen ändras. Beträffande dessa delar hava emellertid vid tidigare utredningar framlagts ännu ej slutgiltigt prövade ändringsförslag. Det finnes anledning att överväga, i vad mån dessa förslag böra genomföras i samband med en blivande överflyttningsåtgärd. Detta gäller för beredningens del särskilt förslag, vilkas genomförande kan motverka, att de av staten övertagna ersättningarna utgå med för höga belopp. Beredningen har vid sin prövning av sådana förslag uteslutande anlagt ekonomiska synpunkter, då speciella sjukvårds- och fattigvårdsfrågor legat utanför dess verksamhetsområde. På grund härav har beredningen inskränkt sig till att upptaga vissa tidigare förslag om att utredningen vid sökande av ersättning för vård av ifrågavarande slag skall göras fullständigare. Dessa förslag beröras närmare i den speciella motiveringen till författningsförslagen. Genom statens övertagande av landstingens fattigvårds- och barnavårdsutgifter beredes endast lättnad för det kommunala skatteunderlaget på landsbygden och i landstingsstäderna. För att uppnå en allmän lättnad är det nödvändigt att avlyfta motsvarande kostnader från städer, som ej deltaga i landsting. Gottgörelsen till sådana städer synes då för vinnande av enkelhet vid ersättningsförfarandet kunna bestämmas till ett fast belopp per vårddag, som utgår oavsett om städerna i vissa fall erhålla ersättning för sina vårdkostnader från försörjningspliktiga eller genom folkpension, statsbidrag, sjukkassebidrag eller på annat sätt. Ersättningarna från staten böra härvid avvägas i förhållande till städernas genomsnittliga vårdkostnader med hänsynstagande jämväl till att deras utgifter för vård av fattiga personer i en del fall helt eller delvis täckas av medel, som kunna tagas i anspråk för sådant ändamål. En gottgörelse av i genomsnitt 60 öre per vårddag har beredningen bl. a. med ledning av de i tabell 4 sammanställda uppgifterna om

145 städernas kostnader funnit vara skälig. I de fall ersättning enligt fattigvårdslagens bestämmelser endast skall utgå med halva vårdkostnaden blir motsvarande gottgörelse 30 öre per vårddag. Skulle varje vårdfall i städer utanför landsting behandlas särskilt, på samma sätt som nu sker vid landstingens gottgörande av fattigvårdssamhällenas och kommunernas kostnader, och de verkliga kostnaderna sålunda behöva utrönas, skulle detta nödvändiggöra ett omständligt administrativt förfarande beträffande de talrika vårdfallen i de större städerna. Då gottgörelse synes böra utgå i ungefär samma omfattning i städer utanför landsting som i övriga delar av landet, föreslår beredningen vidare, att ersättningarna till dessa städer begränsas till att omfatta högst ett i förhållande till folkmängden bestämt antal vårddagar per år. Detta tal har i förslaget satts till 2 000 vårddagar per 1 000 invånare. Utan denna inskränkning skulle de största städerna få ersättning för en större del av sina vårdfall än landsbygden, alldenstund vården av fattiga sjuka i dessa städer sker å anstalter i större utsträckning än å landsbygden. Genomföres en överflyttning av landstingens kostnader för anstaltsvård av fattiga sjuka till staten, ligger det nära till hands, att staten även övertager landstingens kostnader enligt lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka. Dessa kostnader uppgå endast till obetydliga belopp (år 1938 omkring 4 000 kronor), då lagen vunnit mycket ringa tillämpning. Övervägande skäl tala emellertid för överflyttande å staten av dessa kostnader samt motsvarande kostnader i städer utanför landsting. Vid lagens tillkomst föreslogs alternativt, att kostnaderna skulle stanna å staten. Vederbörande departementschef förordade dock, att landstingen skulle bekosta den föreslagna lindringen, och motiverade detta med att fattigvårdskostnader enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen skulle bäras av landstingen. Beredningen finner sig ur sina synpunkter böra föreslå, att kostnaderna för här ifrågavarande lindring skola överflyttas å statsverket. Enligt lagen om folkpensionering bäras folkpensioneringskostnaderna av staten och av kommunerna. Varje kommun tillskjuter en åttondel av tilläggspensioner. Därutöver bidraga kommuner i ortsgrupperna 2 och 3 med vissa kvotdelar av dessa pensioner. Staten gäldar vad av kostnaderna återstår efter avdrag av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden. Motsvarande bestämmelser gälla beträffande finansieringen av invalidunderstöd. I kostnaderna för dyrtidstillägg å tilläggspensioner och invalidunderstöd deltaga kommunerna i proportion till sina andelar i själva pensionerna och understöden. Ifråga om fördelningen av kostnaderna för vissa pensioner av äldre ursprung gälla dock delvis avvikande regler. Till tilläggspensioner, som helt eller delvis grunda sig å fastställelser av pensionstillägg, vilka skett före den 1 januari 1937 jämlikt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, skall landsting bidraga med en sextondel och stad, som icke deltager i landsting, med en sextondel utöver den vanliga kommunandelen. Motsvarande gäller om bestridande av kostnaderna för invalidunderstöd, vilka utgå såsom fortsättning å understöd, fastställda i nyss angiven ordning. Den 10—1?9059.

146 särskilda bidragsskyldigheten för landsting och städer utanför landsting omfattar även de efter pensionernas dyrortsgraderande från och med den 1 januari 1938 förhöjda tilläggspensionerna och invalidunderstöden samt dyrtidstillägg å desamma. Denna bidragsskyldighet minskas, allteftersom de äldre pensionerna och understöden genom pensionstagarnas frånfälle upphöra, och beräknas hava helt bortfallit omkring år 1970. Sedan lagen om barnbidrag trätt i kraft den 1 januari 1938, bära landstingen icke vidare några kostnader för barnpensioneringen, utan dessa vila å staten och primärkommunerna. Huvudskälet för beredningens ovan framförda förslag om en överflyttning av landstingens folkpensioneringskostnader å staten är att därigenom skulle ernås en sänkning och en utjämning av landstingsskatterna. Det särskilda utskott, som vid 1935 års riksdag framlade det förslag, vilket ledde till bibehållande av landstingens nuvarande andel i folkpensioneringskostnaderna, åberopade såsom skäl härför, att förslaget skulle verka bättre ur skatteutjämningssynpunkt än om man, såsom föreslagits, lade motsvarande andel å kommunerna. Övertages landstingens andel av staten, tillgodoses skatteutjämningssyftet i än högre grad. Behovet av en dylik åtgärd är starkare, sedan en utjämning av landstingsskatterna numera blivit mera påkallad. Bortsett från skatteutjämningsintresset kan den föreslagna åtgärden motiveras med att folkpensioneringen är en för landstingens verksamhet helt främmande uppgift. Landstingen hava icke någon annan befattning med folkpensionerna än att de årligen inleverera vissa fastställda bidrag till pensionsstyrelsen. Det är sålunda utan varje betydelse ur förvaltnings- och sparsamhetssynpunkt att landstingen bära någon del av kostnaderna för folkpensioneringen. Befrias landstingen helt från deltagandet i kostnaderna för folkpensioneringen, framstår det såsom skäligt att motsvarande förmåner beredas städer, som icke deltaga i landsting. Beredningen föreslår därför en sådan åtgärd i samband med överflyttandet av landstingens folkpensioneringskostnader å staten. Den sextondel, varmed icke-landstingsstäder utöver den vanliga kommunandelen alltjämt deltaga i gäldande av äldre pensioner och understöd samt dyrtidstillägg därå, skall sålunda enligt beredningens förslag övertagas av staten. Landstingens årliga kostnader kunna i genomsnitt beräknas uppgå till omkring 10 miljoner kronor för fattigvård och barnavård samt till omkring 6 miljoner kronor för folkpensionering. De fattigvårds- och barnavårdskostnader samt folkpensioneringskostnader, vilka enligt beredningens förslag skola avlyftas från städer, som icke deltaga i landsting, utgöra respektive omkring 15 och 1 miljon kronor per år. Den sammanlagda lättnad för det kommunala skatteunderlaget, som genomförandet av beredningens ifrågavarande förslag skulle medföra, kan sålunda uppskattas till inemot 20 miljoner kronor per år. Härtill kommer den lättnad, som skulle vinnas genom det av beredningen förordade överförandet å staten av landstingens och icke-landstingsstädernas kostnader för vård av lättskötta sinnessjuka och av sinnesslöa. Denna lättnad kan med utgångspunkt från förhållandena under de senaste åren uppskattas till inemot 10 miljoner kronor per år, varav inemot 8 miljoner

147 Tabell, utvisande för utgiftsåret 1939 verkningarna av en avlyftning från landsting och icke-landstingsstäder av k o s t n a d e r n a för dels folkpensionering och dels sjukvård enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen. Beslutad utdebitering av landstingsskatt respektive allmän k o m m u n a l s k a t t å det å r 19-8 t a x e r a d e skatteunderlaget

Landsting (Stad)

i 1

t

Avlyftning folkpension e n ngskostnad

k r ö n or

p e r •A

av

vårdkostnad för fattiga s j u k a m. m

summa

s k a t t e

k r o n a

5 Återstående utdebitering

6 Stockholms

läns

0-21

1-94

Uppsala

»

2-25

0-13

0-19

0-32

1-93

Södermanlands

»

2-48

0-14

0-23

2-11

Östergötlands

»

2-50

0-20

0-30

2-00

Jönköpings

»

2-25

0-14

0-18

1-93

Kronobergs

>

3-00

0-31

0-39

0-70

2 30

K a l m a r läns norra

3-25

0-25

0 24

0-49

'2-76

K a l m a r läns södra

3-10

0-49

0-73

2-37

4-00

0'21

0-47

2-98

0-25

0-36

0-61

2-37

0-19

0-4 8

0-22

0-34

2-21

Gotlands

läns

Blekinge

»

Kristianstads

»

Malmöhus

»

2-55

0-12

Hallands

»

2-40

0-18

0-26

0-44

1-96

G ö t e b o r g s och B o h u s

»

2-65

0-23

0*56

209 Älvsborgs

»

2-50

0 22

0 37

2-13

Skaraborgs

»

2-65

0-22

U-34

2-09

Värmlands

»

2-90

0-18

0-30

0-4 8

fc'42

Örebro

»

2-56

0-14

0-23

2-19

Västmanlands

i>

2-50

0-13

0-15

0-28

2-22

Kopparbergs

»

2-80

0-18

0*2*

0-35

2-45 2-49

.

Gävleborgs

»

3-00

0-17

0-34

0-51

Västernorrlands

»

4-12

0-21

0-45

0*66

3-46

Jämtlands

i

3-30

0 23

0'88

0-61

2 - 69

Västerbottens

»

3-60

0-17

0-34

0-51

309 Norrbottens

»

4-ao

3-87

Samtliga landsling

2-81

0-27

0-44

2-3 7

Stockholm

6-*2

0-04

0-05

0-09

6 - 73

Norrköping

8'95

0'10

8-76

Malmö

8'50

0'04

0"05

0'09

8*41

Hälsingborg

10"80

0'08

0'13

10'67

Göteborg

8'83

0-07

0'07

0"14

8'69

Gävle

11*20

0 - 08

0 09

0\17

ll-03

Samtliga icke-landstingsstäder

7T4

0-05

0-06

7-63

148 kronor för landsting och ungefär 2 miljoner kronor för städer utanför landsting. Storleken av landstingens och icke-landstingsslädernas ovan berörda fattigvårds- och barnavårdskostnader under åren 1934—1938 framgår av tabellerna 3 och 4. I tabell 3 angivas landstingens kostnader även för år 1941. Landstingens nettokostnader hava under de senare åren hållit sig omkring 10 miljoner kronor. Den sänkning för år 1938, som kommer till synes i tabellerna 3 och 4, kan antagas bero på ökade ersättningar för vårdkostnader till följd av de dyrortsgraderade tilläggspensionerna. Landstingens kostnader för år 1938, fördelade å olika slag av anstaltsvård, visas i tabell 5. Landstingens kostnader för folkpensionering och motsvarande kostnader i städer, som ej deltaga i landsting, minskas år från år och kunna, såsom ovan nämnts, antagas hava praktiskt taget upphört omkring år 1970. Det särskilda utskottet vid 1935 års riksdag beräknade kostnaderna för år 1940 till 6 miljoner kronor, för år 1950 till 3 miljoner kronor och för år 1960 till 1 miljon kronor. Kostnaderna hava sedermera ökats genom införandet av dyrortsgraderade pensioner även för äldre pensionstagare samt dyrtidstillägg men torde trots detta icke komma att mera avsevärt överstiga de av utskottet beräknade beloppen, om den nuvarande kostnadsfördelningen bibehålies. För år 1941 uppgingo ifrågavarande folkpensioneringskostnader till 69 miljoner kronor, varav 5'8 miljoner föllo å landsting och 11 miljoner å städer utanför landsting. Kostnadernas fördelning å olika landsting och städer framgår av tabell 6. Den föreslagna avlastningen från landstingens skatteunderlag av kostnader för fattigvård och barnavård samt folkpensionering å för närvarande omkring 16 miljoner kronor per år skulle åstadkomma en icke oväsentlig utjämning av landstingsskatterna. För städerna äro förevarande kostnader icke av så stor betydelse. Deras borttagande skulle ej hava någon nämnvärd inverkan på de kommunala utdebiteringarna därstädes. Förslagets verkningar ur skatteutjämningssynpunkt belysas av tabellen å föregående sida, vilken avser kostnaderna för år 1939 och de å 1938 års taxeringar grundade utdebiteringarna. Gotlands och Västernorrlands läns landsting, vilka höra till de hårdast belastade landstingen, skulle som synes hava fått sin utdebitering sänkt med respektive 68 och 66 öre per skattekrona, medan sänkningen för de ifråga om skattens storlek gynnsammast ställda landstingen endast skulle hava uppgått till 28—32 öre per skattekrona.

149 KAPITEL

VII.

Statsbidrag till kommunerna. N u v a r a n d e s t a t s b i d r a g till d e n k o m m u n a l a v e r k s a m h e t e n . Staten har i stigande omfattning lämnat de olika slagen av kommuner bidrag till bestridande av deras utgifter. Statsbidragen hava varit dels speciella bidrag till olika kommunala förvaltningsgrenar och dels allmänna tillskott till kommunernas hushållning. De speciella statsbidragens ändamål har varit att sätta kommunerna i stånd att på ett tillfredsställande sätt ombesörja dem ålagda uppgifter och förmå dem att påtaga sig uppgifter, som icke varit obligatoriska. Då kommunerna oavbrutet anför trötts nya uppgifter men icke tillförts ytterligare inkomstkällor, har det varit nödvändigt att låta staten bidraga med viss del av kostnaderna för dylika uppgifter. Där statliga uppgifter lagts å kommunerna, har det även ansetts föreligga skyldighet för staten att bidraga till kostnaderna. För statsbidragens åtnjutande hava uppställts villkor om viss omfattning och beskaffenhet hos de med bidragen åsyftade kommunala anordningarna. I de fall där vissa åtgärder icke ansetts kunna direkt åläggas kommunerna men dock befunnits ur statens synpunkt önskvärda, har man genom statsbidrag sökt förmå kommunerna att frivilligt göra erforderliga uppoffringar i och för samhällsverksamhetens förkovran. Så snart kommunens påtagliga nytta av en anordning överstigit den kostnadsandel, som efter erhållande av statsbidrag stannat å kommunen, har det legat nära till hands för kommunen att genomföra anordningen. De speciella statsbidragen till kommunernas förvaltningsuppgifter hava ur dessa synpunkter betecknats såsom effektivitetsbidrag. Omfattningen av statsbidragen till särskilda kommunala anordningar har snabbt ökats i samband med samhällsverksamhetens utsträckande till nya områden. De allmänna statsbidragen hava haft till syfte att åstadkomma jämvikt i kommunernas hushållning. De hava framför allt haft karaktär av gottgörelse för att tillräckliga inkomstkällor icke stått kommunerna till buds. Dylika bidrag hava haft en allmänt skattelindrande och skatteutjämnande uppgift. De speciella statsbidragen hava utvecklat sig i en rik och skiftande mångfald. De förekomma på de flesta kommunala verksamhetsområden. De

150 viktigaste delarna av det nuvarande speciella statsbidragssystemet skola här i korthet beröras. En utförligare redogörelse lämnas i bilaga C. Rättsvård. Landsting och primärkommuner erhålla statsbidrag till rättshjälpsanstalter med belopp motsvarande hela de verkliga kostnaderna för telefon, porto m. fl. dylika expenser, i den mån kostnaderna äro nödvändiga. Bidrag utgår även till nettoutgifterna för avlöningar, skrivmaterialier och tryckningskostnader, dock icke i något fall med mer än hälften av dessa. Efter särskild prövning kan också erhållas bidrag till engångsutgifter för upprättande av anstalt, dock med högst 3 000 kronor. I övrigt förekomma icke statsbidrag på rättsvårdens område. Socialvård. Till kommunernas socialvårdsutgifter utgå avsevärda bidrag av statsmedel. Staten lämnar bidrag i olika former till kommunernas kostnader för arbetslöshetens bekämpande. Enligt gällande grunder för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader kunna till dylika kostnader utgå såväl årliga bidrag som engångsbidrag. Årskostnadsbidrag utmätas på grundval av kommunens totala arbetslöshetskostnader under ett år, varvid dock i totalsumman ej må inräknas andra kostnader än för arbetslöshetsåtgärder, vilka blivit i förväg godkända av arbetsmarknadskommissionen. I årskostnaderna kunna inräknas kommuns utgifter för ränta och amortering å lån, som upptagits för godkänt arbete. Årskostnadsbidraget beräknas efter en stigande skala, som är så avvägd att kommunens årliga kostnadsandel icke skall överstiga 1 krona 50 öre per skattekrona. Hänsyn tages i detta sammanhang till antalet skattekronor enligt den under året verkställda taxeringen. Statsbidrag utgår med 20 procent å den del av de totala kostnaderna, som ej överstiger 1 krona per skattekrona, med 50 procent å den del, som överstiger 1 men ej 2 kronor per skattekrona, med 60 procent å den del, som överstiger 2 kronor men ej 2 kronor 50 öre per skattekrona, samt med 100 procent å den del, som överstiger 2 kronor 50 öre per skattekrona. Engångsbidragen, s. k. arbetsbidrag, hava till uppgift att uppmuntra kommunerna till igångsättande av nya arbetsföretag genom att i viss omfattning gottgöra dem för stegring av materialkostnader och arbetslöner. Såsom översta gräns för dylikt bidrag gäller i allmänhet 20 procent av de totala verkliga kostnaderna för företag. Betydligt högre bidrag kan dock utgå till fattiga och arbetslöshetstyngda kommuner. Till driften av arbetsförmedlingsanstalter, vilka före den nuvarande krisen handhafts av landsting och städer utanför landsting, hava dessa erhållit bidrag motsvarande de verkliga kostnaderna för tryckning, porto samt telegraf- och telefonavgifter. På grund av särskild lagstiftning har den offentliga arbetsförmedlingen numera provisoriskt övertagits av staten. Kommun, inom vilken nykterhetsnämnd finnes, kan erhålla statsbidrag med visst efter prövning bestämt belopp per år, vilket ej må överstiga ett fastställt maximibelopp och ej heller tre fjärdedelar av sådan nämnds utgifter under året. Kommun med ringa ekonomisk bärkraft kan beviljas statsbidrag till vårdkostnad för person, om vars intagande å allmän alkoholistanstalt blivit förordnat. Fattigvårdssamhällen och kommuner erhålla ersättning av statsmedel för

151 utgiven fattigvård och barnavård åt utlänningar och sådana svenska medborgare, vilkas hemortsrätt ej kan utrönas eller vilka under vissa omständigheter varit borta från sin hemortskommun minst tre år. Skäliga kostnader för vården ersättas helt av staten. För fattigvård och barnavård åt lappar lämnar staten ersättning med tre fjärdedelar av kostnaderna. För uppförande av ålderdomshem åt lappar utgår byggnadsbidrag med hela den godkända kostnaden. För vård å arbetshem erhålla landsting och städer, som ej deltaga i landsting, statsbidrag med visst belopp per halvår i förhållande till det genomsnittliga antalet understödstagare eller försörjningspliktiga, som äro intagna å sådant hem. För barn, som före fyllda 18 år omhändertagits för skyddsuppfostran och överlämnats till enskilt hem eller barnhem, äger barnavårdsnämnd uppbära årligt statsbidrag motsvarande de verkliga kostnaderna för vården, dock endast i den mån dessa ej överstiga fastställda belopp per barn. Städerna Stockholm och Göteborg omhänderhava själva sin skyddshemsverksamhet och åtnjuta statsbidrag med belopp, som äro angivna i avtal med städerna. Barnavårdsnämnd äger åtnjuta gottgörelse av statsmedel med tre fjärdedelar av bidragsförskott, vilka utgivits i underhållsbidrag åt barn och ej kunnat uttagas av de underhållsskyldiga. Statsbidrag utgår till kommuner med viss del av den godkända kostnaden för uppförande av s. k. pensionärshem till beredande av billiga bostäder åt åldringar och invalider. Procentsatsen för statsbidrag, som är lägst 25, bestämmes av det sammanlagda kommunala skattetrycket och stiger med detta upp till 80. Kostnaderna för tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag äro fördelade mellan staten och kommunerna på det sätt att staten i första hand får bestrida hela utgiften och därefter erhåller bidrag med vissa andelar därav från kommunerna. Eftersom kommunerna genom sina organ handhava dessa sociala hjälpformer och bevilja sina medlemmar ifrågavarande förmåner, kunna de å staten kvarvarande kostnaderna i viss mån betraktas såsom statsbidrag till en kommunal verksamhet. I varje fall synes det lämpligt att redovisa och behandla dessa kostnader tillsammans med statsbidragen. Hälso- och sjukvård. Ett kommunalt verksamhetsområde, där statsbidrag förekomma i stor omfattning, är hälso- och sjukvården. Till landsting utgår statsbidrag med en del av den kontanta lönen till distriktssköterskor. Landsting och städer, som ej deltaga i landsting, åtnjuta statsbidrag för distriktsoch reservbarnmorskor med belopp motsvarande befattningshavarnas lagstadgade kontanta avlöning. Till dispensärverksamheten erhålla landsting statsbidrag för vissa drifts- och underhållskostnader. Bidrag utgår med högst hälften av nettokostnaderna för de understödda anordningarna. För dispensärvårdsområde i län med hög tuberkulosdödlighet må förhöjda statsbidrag utgå. Landsting och städer utanför landsting äro berättigade till statsbidrag för den förebyggande mödra- och barnavården. Bidrag erhålles dels med engångsbelopp för inredning och utrustning av lokaler för mödra- och barnavårdscentraler intill hälften av verkliga kostnader, dock högst med visst belopp per central, och dels med fasta årliga belopp för varje central såsom

152 bidrag till arvoden åt läkare, sjuksköterskor och barnmorskor ni. m. Statsbidrag utgår till landstingen för anordnande av folktandvård. Högst hälften av de verkliga kostnaderna för utrustning av tandpolikliniker ersattes med statsmedel, dock att statsbidrag icke må överstiga vissa maximibelopp för olika slag av polikliniker. Till avlöning åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor erhålla landsting statsbidrag med fastställda belopp. Stad, som ej deltager i landsting, kan erhålla ett bestämt årligt statsbidrag för varje barn i viss ålder, som åtnjutit folktandvård. Till primärkommuner lämnas statsbidrag för lindring i obemedlades tandvårdskostnader med hälften av kommunernas kostnader för detta ändamål. Till tandvård åt mindre bemedlade erhålla kommunerna statsbidrag med högst 25 procent av vissa kostnader. Statsbidrag utgår till arvoden åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer i städerna, med belopp motsvarande hela arvodet. Till förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden kan statsbidrag beviljas landsting och landskommuner för olika anordningar, såsom sjukstugor och sjukhärbärgen, automobiler och motorbåtar för sjukvårdsändamål samt ödemarkstillägg till avlöning åt distriktssköterskor och barnmorskor. Dylika bidrag utgå med fastställda eller maximerade belopp för de olika anordningarna. Till städerna Stockholm, Göteborg och Malmö utgå från staten genom avtal bestämda bidrag såsom ersättning för städernas handhavande av sinnessjukvården inom deras områden. Landsting och städer, som ej deltaga i landsting, kunna åtnjuta statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka med högst hälften av byggnadskostnaderna. Bidragen må icke överstiga fastställda maximibelopp för vårdplats. Statsbidrag utgår även till driften av dylika vårdhem med visst belopp per vårddag, dock icke för större antal vårdplatser än som fastställts såsom motsvarande normal beläggning av vederbörande vårdhem. Varken byggnadsbidrag eller driftsbidrag har tidigare kunnat utgå för flera vårdplatser än en på varje 1 000-tal av landstings eller stads invånare. I ett län med särskilt stort antal sinnessjuka har dock landstinget beviljats statsbidrag för ett högre antal vårdplatser. Denna begränsning av bidragen med hänsyn till invånarantalet är dock upphävd från och med den 1 juli 1943. Landsting och städer utanför landsting åtnjuta statsbidrag halvårsvis till driften av anstalter för vård av sinnesslöa och epileptiker i förhållande till antalet vårdtagare, som i medeltal vårdats å anstalterna. Bidrag utgår med växlande belopp för olika slag av vårdtagare. Statsbidrag må tilldelas landsting och kommuner för uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter. Byggnadsbidrag utgår till sådana anstalter med högst hälften av styrkta verkliga byggnadskostnader. Bidragen må ej överstiga viss summa per vårdplats. Stad, som icke deltager i landsting, kan ej erhålla bidrag till flera vårdplatser än en promille av stadens invånare, såvida icke vederbörande anstalt är avsedd för sjuka från hela riket. I vissa län med hög tuberkulosdödlighet hava för ett antal vårdplatser utgått förhöjda byggnadsbidrag, dock ej överstigande de verkliga kostnaderna.

153 Landsting och städer utanför landsting åtnjuta driftsbidrag till tuberkulossjukvårdsanstalter med fastställda belopp per vårddag utan begränsning i förhållande till invånarantalet. Till anstalter för sjukvårdsområden med hög tuberkulosdödlighet utgå förhöjda driftsbidrag. Epidemidistrikten erhålla statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus. Bidrag utgår med högst hälften av byggnadskostnaderna och må ej överstiga fastställda belopp per vårdplats. Driftsbidrag till epidemivården lämnas av statsmedel med visst belopp per underhållsdag för varje avgiftsfritt vårdad sjuk. Bidrag utgår som regel icke för flera vårdplatser än som av viss statlig myndighet fastställts såsom motsvarande normal beläggning av vederbörande sjukhus eller sjukvårdslokal. Byggnadsbidrag för uppförande eller inrättande av hem för kroniskt sjuka utgå till landsting och kommuner med högst hälften av byggnadskostnaderna. Bidragen må ej överstiga visst belopp per vårdplats. Stad, som ej deltager i landsting, erhåller icke bidrag för flera vårdplatser än en på varje fullt tal av 2 000 av stadens invånare och landsting ej för flera platser än en på varje fullt 1 000-tal av landstingsområdets invånare, såvida anstalt ej är avsedd för sjuka från hela riket. Driftsbidrag till hem för kroniskt sjuka åtnjutas med visst belopp per dag och patient. Härvid gälla samma begränsningar av bidragen med hänsyn till antalet vårdplatser i förhållande till folkmängden som beträffande byggnadsbidrag. Statsbidrag till uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter må utgå till landsting och stad, som ej deltager i landsting, med högst hälften av kostnaderna, dock att bidraget icke må överstiga vissa fastställda belopp per vårdplats. Till driften av förlossningsanstalter och väntehem åtnjuta landsting och kommuner statsbidrag med fasta belopp per dag och vårdtagare. Bidrag må för kalenderhalvår räknat icke utgå för större antal underhållsdagar än som av vederbörande myndighet fastställts såsom motsvarande hälften av normal årlig beläggning. Landsting och städer utanför landsting kunna åtnjuta statsbidrag till avdelningar för barnsjukvård vid eller i anslutning till lasarett. Byggnadsbidrag må utgå med högst hälften av byggnadskostnaderna, dock att bidrag ej må överstiga visst belopp per vårdplats. Förhöjt bidrag kan utgå till sjukvårdsområde med högre barnantal än medeltalet för landet, där så prövas skäligt med hänsyn till sjukvårdsområdets skatteunderlag, skattebörda eller andra särskilda omständigheter. Till driften av avdelning för barnsjukvård erhålles statsbidrag med fasta belopp per vårddag. Sådant bidrag kan förhöjas under samma förutsättningar som byggnadsbidraget. Såväl byggnadsbidrag som driftsbidrag till barnavdelning utgår för högst två vårdplatser på varje fullt 10 000-tal invånare inom vederbörande landstingsområde eller stad. Undervisningsväsen. På undervisningsväsendets område hava statsbidragen nått en rik utveckling. Statsbidrag utgår till den vid folk- och småskolor, vissa sjukvårdsanstalter och barnhem samt skolhem och arbetsstugor anställda lärarpersonalens avlöning med belopp, motsvarande hela den kontanta avlöningen efter avdrag för stadgad ersättning för tjänstebostad. För arvoden

154 åt lärare i slöjd och lärarinnor i hushållsgöromål erhåller skoldistrikt ersättning av statsmedel, uppgående till fastställt belopp per slöjdtimme och per skolkökskurs, dock att statsbidrag i intet fall utgår för mer än ett visst antal timmar per år för varje slöjdavdelning. Särskilda statsbidrag lämnas skoldistrikt till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter samt till skolundervisning åt lots- och fyrpersonalens barn. Beträffande sistnämnda undervisning bestrider staten alla kostnader för särskilda skolor eller utgiver inackorderingsbidrag efter ortens pris inom vissa för barn och månad fastställda gränser. Statsbidrag utgår även till bestridande av skoldistrikts kostnader för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem. Vid inackordering i enskilda hem utgör bidraget åtta tiondelar av distriktets styrkta verkliga kostnader, vilka dock icke må medräknas med högre belopp än som kan anses efter ortens förhållanden skäligt. I övriga fall bestämmer Kungl. Maj:t det belopp, som skall anses motsvara inackorderingskostnaden. För uppförande och inredning av skolhemsbyggnader kan skoldistrikt erhålla statsbidrag med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer. Skoldistrikt åtnjuter vidare statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn med åtta tiondelar av styrkta verkliga kostnader, vilka dock icke må beräknas högre än till vad som efter ortens pris kan anses skäligt. Till anordnande av skolbarnsbespisning kan skoldistrikt å landsbygden i mån av behov erhålla statsbidrag, som regel med högst 50 procent av godkända verkliga kostnader. Bidrag må dock på grund av särskilda förhållanden medgivas med ända till 80 procent av kostnaderna. Skoldistrikt i stad kan även erhålla statsbidrag för samma ändamål efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall. Bidrag till byggnadsarbeten för anskaffande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet utgår av statsmedel. För byggnadsföretag av större omfattning erhålles bidrag med tre fjärdedelar av bidragsunderlaget, varvid bidraget fördelas å 25 år, och för mindre företag med hälften av bidragsunderlaget, i vilket fall hela bidraget utbetalas på en gång. Bidragsunderlaget för ett byggnadsföretag utgöres av de styrkta kostnaderna för företaget, i den mån dessa icke överstiga en för företaget fastställd högsta kostnadssumma. Till undervisningslokaler, som tillkommit före den 1 juli 1936, utgår statsbidrag med visst årligt belopp per lokal såsom amortering av återstående byggnadskostnader för dylika lokaler. Hyresbidrag erhålles för undervisningslokal, som förhyres av skoldistrikt, med en tredjedel av erlagd hyra, i den mån denna är skälig. Till underhåll av undervisningslokaler samt för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel äger skoldistrikt åtnjuta statsbidrag med visst årligt belopp för varje lokal. Tjänstebostadsbidrag utgår till skoldistrikt för bestridande av kostnader för bostäder åt lärarpersonalen vid folk- och småskolor med fasta årliga belopp för varje lärare. Olika bidragsbelopp äro fastställda för ordinarie manlig folkskollärare, ordinarie kvinnlig folkskollärare och annan lärare. Till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor utgår statsbidrag med samma belopp som föreskrivet minimiarvode till sådan lärare. Till skoldistrikt,

155 som genomfört centralisering av fortsättningsskoleväsendet, må beviljas statsbidrag med högst det belopp, som därigenom uppkommen besparing motsvarar. Bidrag utgår i sistnämnda fall till kostnader för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock högst med visst belopp för lärjunge och dag. Statsbidrag utgår till skolområde, som underhåller högre folkskola, med större delen av vissa fastställda avlöningsförmåner för lärarpersonalen vid sådan skola. Till kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor erhålles statsbidrag enligt samma grunder. Till kommunala gymnasier kan statsunderstöd utgå med visst belopp för läsår, som i varje särskilt fall bestämmes av Kungl. Maj:t. Kommun, landsting och annan kommunal samfällighet, som uppehåller yrkesskola, må åtnjuta understöd av statsmedel, vilket högst kan bestämmas till visst belopp för undervisningslimme. Hela understödet får ej överstiga två tredjedelar av sammanlagda avlöningsbeloppet till lärarpersonalen för den tid, understödet avser. Till undervisningsmateriel för yrkesskola utgår dessutom understöd med belopp motsvarande hälften eller i vissa undantagsfall intill två tredjedelar av kostnaderna för materielen. Till centrala verkstadsskolor, som upprättas av landsting eller av landsting i förening med stad utanför landsting eller av primärkommun inom landstingsområde, utgår statsbidrag med hälften av skäliga kostnader för anskaffande av lokaler och med nio tiondelar av styrkta kostnader för anskaffande av undervisningsmateriel. Statsbidrag utgår vidare med hela de beräknade kostnaderna för lärarpersonalens avlöning samt med olika fastställda belopp per elev och år för underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel, sjukvård åt elever samt administration m. m., dock ej med mer än de verkliga kostnaderna för undervisningsmateriel och administration. Kommuner och landsting kunna erhålla statsunderstöd till verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom med belopp, som Kungl. Maj:t fastställer. Handelsgymnasier kunna åtnjuta statsunderstöd med av Kungl. Maj:t för budgetår bestämda belopp. Ett villkor härför är att kommun, där sådant gymnasium finnes, själv eller genom enskilda donatorer tillhandahåller undervisningslokaler och lämnar kontant bidrag, motsvarande minst en tredjedel av statsunderstödet. Till privatläroverk, för vilka kommuner i vissa fall äro huvudmän, kunna statsunderstöd utgå antingen med särskilda fasta belopp för realskola och för gymnasium samt för avlöning åt manliga lärare eller ock med fastställt grundbelopp för hela anstalten. Till folkhögskolor kan statsbidrag beviljas dels med visst belopp för kurs, vilket ej må överstiga för varje slag av kurser fastställt maximibelopp, och dels med belopp motsvarande viss del av lärarpersonalens avlöning. Som villkor för statsbidrags åtnjutande gäller, att landsting, hushållningssällskap, kommuner eller enskilda skola tillskjuta vissa bidrag till folkhögskolas verksamhet. Till lantmanna- och lanthushållsskolor, för vilka landstingen i många fall äro huvudmän, utgår statsbidrag motsvarande ordinarie och extra ordinarie lärares kontanta minimilöner samt vissa andra löneförmåner. Vidare erhålles driftsbidrag av statsmedel till dylik skola. Grundbidrag utgår sålunda med

156 vissa bestämda belopp för varje kurs, och ett särskilt statsbidrag lämnas med fastställt belopp för elev och månad, som kurs pågår. Driftsbidraget får icke överstiga tre fjärdedelar av skolans godkända driftskostnader. Sådant bidrag må ej utgå av statsmedel, såvida icke från annat håll tillskjutes minst ett belopp motsvarande en tredjedel av statens bidrag. Statsbidrag kan även beviljas landsting och hushållningssällskap för nybyggnader vid lantmannaoch lanthushållsskolor. Dylika bidrag utgå med tre fjärdedelar av de godkända byggnadskostnaderna. För upprättande och underhåll av folkbibliotek utgår statsunderstöd til) kyrklig eller borgerlig kommun i form av dels ett allmänt grundunderstöd, vars belopp växlar med det tillskott, som lämnas till biblioteket annorledes än genom statsbidrag, och dels vissa maximerade tilläggsunderstöd. För upprättande och underhåll av skolbibliotek kan skoldistrikt erhålla statsbidrag med årligt belopp, som efter prövning bestämmes inom vissa angivna gränser. För tillgodoseende av behovet inom en ort av allmänna samlingslokaler må bidrag av statsmedel beviljas kommun för anskaffande av byggnad. Bidrag utgår med högst 25 procent eller, när synnerliga skäl därtill äro, med högst 40 procent av det belopp, vartill kostnaderna beräknas uppgå. Polisväsen. Till kostnaderna för polisväsendet lämnar staten bidrag efter olika grunder i städerna och å landsbygden. Stad, som tillhandahåller statspolis, åtnjuter full ersättning av statsmedel för sina kostnader för avlöning och andra förmåner åt personalen samt ersättning med skäliga belopp för särskilda kostnader för statspolisens verksamhet. Till stad, som tillhandahåller reservpolismän, utgår statsbidrag i allmänhet med en tredjedel av minimilönerna men i vissa fall endast med en sjättedel. Till landsting, som anställer polispersonal för sitt område, utgår statsbidrag med halva kostnaden för avlöning av sådan personal. Polisdistrikt å landsbygden, utom köping som själv skall bekosta erforderlig polispersonal, erhåller statsbidrag med halva kostnaden för avlöning åt ordinarie befattningshavare och med en femtedel av kostnaden för avlöning åt icke-ordinarie befattningshavare. Annat polisdistrikt än stad eller köping, som själv skall bekosta erforderlig polispersonal, ävensom landsting erhåller ersättning av statsmedel med hälften av vissa kostnader för telefonförbindelse till inom distriktet eller landstingsområdet anställda fjärdingsman och andra polismän. Försvarsväsen. Primärkommunerna äro skyldiga att utgiva familjebidrag och hemortslön åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. och erhålla gottgörelse av staten beträffande hemortslön och vissa slag av familjebidrag med hela utgivna beloppet och beträffande andra slag av familjebidrag med 95, 90 eller 80 procent av utgivet belopp. Då särskilda skäl därtill föranleda, må dock medgivas högre statsbidrag. För anordnande av allmänna skyddsrum och observationsplatser kunna statsbidrag utgå till kommuner med högst två tredjedelar av de styrkta verkliga kostnaderna för erforderliga arbetens utförande. Statsbidrag kan dock i särskilda fall beviljas med högre andel av kostnaderna.

157 Kommunikationsväsen. Statsbidragen till vägväsendet skola här icke behandlas, enär de till följd av statsmakternas beslut om vägväsendets förstatligande komma att upphöra. Däremot skola beröras vissa bidrag till andra kommunikationsanstalter. Statsbidrag kan utgå till kommuner för byggande av vissa hamnar och farleder. Statsmedel kunna tillskjutas med högst två tredjedelar av beräknade byggnadskostnader för handelshamnar och farleder, med högst nio tiondelar av de verkliga byggnadskostnaderna för statsunderstödda fiskehamnar samt med högst nio tiondelar av verkliga kostnader för byggande av mindre hamnar och farleder. För sistnämnda kostnader kan bidrag av särskilda skäl utgå med högre andel ända upp till hela kostnaden. Brand- och fastighetsväsen. Kommun, vars kostnader för skogsbrandväsen i betraktande av deras storlek och kommunens ekonomiska förhållanden i övrigt finnas vara betungande, kan erhålla statsbidrag, som regel med högst tre fjärdedelar av nödvändiga kostnader för skogsbrandväsendet. Städer samt köpingar, som utgöra egen kommun, äga åtnjuta statsbidrag till de med fastighetsregisters första uppläggande förenade kostnader med ett belopp beräknat till 45 procent å samtliga kostnader. Vid beviljandet av statsbidrag kunna dock jämkningar i beloppet vidtagas. Kristidsväsen. Kommun eller kommunalt kristidsförbund erhåller statsbidrag för bestridande av kostnader, som erfordras för fullgörande av kristidsnämnds administrativa verksamhet. Bidrag utgår för kalenderår räknat med 40 procent å den del av kostnaderna, som överstiger 15 men icke 25 öres utdebitering för skattekrona, och med 50 procent å den del därav, som överstiger en utdebitering av 25 öre för skattekrona. Vid bidragets beräknande skall hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som påförts de skattskyldiga inom kristidsnämndens verksamhetsområde vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt. Kyrkoväsen. De fasta ersättningar av statsmedel, som årligen utgå till kyrkofonden, kunna i princip anses utgöra ett statsbidrag till de kyrkliga kommunerna. Detta bidrag åstadkommer en utjämning av församlingarnas bördor för prästerskapets avlönande. De allmänna statsindragen förekomma i ett flertal former. Bland de mera betydande äro ersättningarna till landsting och icke-landstingsstäder för indragna brännvinsförsäljningsmedel samt den s. k. tolagsersättningen. Den senare äger visserligen historiskt sett sitt ursprung i behovet av understöd till vissa av städernas förvaltningsgrenar, men den har numera karaktär av allmänt tillskott till vissa städers budget. Av liknande art äro åtskilliga andra ersättningar till städer för indragna rättigheter och inkomster. Dessa allmänna bidrag röna icke någon inverkan av kommunernas förhållanden. Ett allmänt statsbidrag av större ekonomisk betydelse hava även de under åren 1940—1943 utgående ersättningarna till kommuner för mistad progressivskatt varit. Det mest betydande allmänna bidraget till kommunerna utgöra dock understöden av skatteutjämningsmedel till synnerligt skattetyng-

158 da kommuner. Dessa understöd utgå i förhållande till skattetrycket på grund av kommunernas samtliga utgifter, ehuru de enligt den s. k. 5: 50-regeln kunna begränsas med hänsyn till kostnaderna för vissa speciella ändamål. Statsbidragens former hava som synes växlat avsevärt. Av de speciella bidragen, vilka utgått till både engångskostnader och årliga utgifter, hava en del varit fasta. Dessa hava emellanåt bestämts till lika stora belopp för alla kommuner. Dylika s. k. grundbidrag hava exempelvis utgått till vissa slag av undervisningsanstalter och kurser. I de flesta fall hava dock de speciella statsbidragens storlek satts i relation till kommunernas kostnader för vederbörande ändamål. En del bidrag hava varit avsedda att helt täcka de verkliga kostnaderna, t. ex. bidragen till vissa fattigvårds- och barnavårdskostnader, men i regel hava bidragen begränsats så att kostnaderna delvis stannat å kommunerna. Olika metoder hava därvid kommit till användning. Ofta har endast en viss, i alla kommuner lika stor kvotdel av de verkliga kostnaderna ersatts av staten, varvid den återstående, å kommunen vilande kostnadsandelen utgjort en garanti för sparsamhet vid kommunens handhavande av den understödda förvaltningsuppgiften. De verkliga kostnaderna hava i andra fall ersatts intill en viss maximigräns, bestämd med hänsyn till det antagna behovet av kommunala anordningar eller den såsom skälig ansedda kostnaden för varje särskild anordning eller båda dessa faktorer. Dylika maximeringar av bidragen hava huvudsakligen förekommit på hälso- och sjukvårdens område. Enligt en annan metod hava bidragen anknutits till beräknade kostnader för kommunernas anordningar och anstalter, varvid dessa kostnader fastställts så försiktigt att utrymme icke funnits för några onödiga utgifter. De sålunda beräknade kostnaderna hava täckts till viss del med ett i alla kommuner lika statsbidrag, t. ex. per vårddag eller per lokal. Där statsbidragen endast delvis täckt kommunernas kostnader, hava bidragen i några fall differentierats med det kommunala skattetrycket såsom måttstock för kommunernas bidragsbehov, t. ex. bidrag till arbetslöshetsåtgärder och till pensionärshem. De allmänna statsbidrag, som förekommit, hava varit antingen fasta, d. v. s. utgått med på förhand bestämda belopp, eller ock föränderliga med hänsyn till kommunernas behov av inkomster och andra förhållanden. Statsbidragens ekonomiska betydelse för kommunerna och deras olika verksamhetsgrenar belyses i följande tablå. S a m m a n s t ä l l n i n g av d e u n d e r b u d g e t å r e t 1941/42 f ö r o l i k a ä n d a m å l till k o m m u n e r u t b e t a l a d e s t a t s b i d r a g e n i 1000-tal k r o n o r . 1

Rättsvård Arbetslöshetsåtgärder Fattigvård och barnavård (inberäknat bidragsförskott) 1

67 5 424 6 082

För att få en överblick över statsbidragens mera normala omfattning hava i sammanställningen ej medtagits statens bidrag till kommuner för bestridande av vissa krisutgifter, nämligen gottgörelse för krigsfamiljebidrag å 184 miljoner kronor, bidrag till luftskyddsåtgärder å 2'1 miljoner kronor och bidrag till kristidsnämndernas verksamhet å l'ö miljoner kronor.

159 Folkpensionering 1 185 259 Diverse sociala ändamål 601 Hälso- och sjukvård 24 735 Folkskoleväsen 161 844 Annan undervisning m. m 15 596 Polisväsen 5 853 Vägväsen 79 655 Hamnar och farleder 112 Brand- och fastighetsväsen 401 Kyrkliga ändamål 2 5 331 Understöd av skatteutjämningsmedel 18 253 Ersättningar för särskilda förmåner och rättigheter (ej kyrkliga ändamål) 3 16 715 Summa 525 928. Med hänsyn till den storlek och utbredning, som statsbidragen, enligt vad ovanstående tablå giver vid handen, under senare tid erhållit, är det tydligt att dessa bidrags avvägning har ett utomordentligt stort inflytande på kommunernas hushållning och ojämnheterna i det kommunala skattetrycket. Frågan om statsbidragens utformning förtjänar därför den största uppmärksamhet och bör underkastas en sorgfällig prövning ur såväl kostnadsfördelnings- som skatteutjämningssynpunkt.

Riktlinjer för s t a t s b i d r a g e n s utformning. Allmänna synpunkter. Ur principiella synpunkter borde, såsom tidigare framhållits, fördelningen av samhällsuppgifterna ske på sådant sätt, att staten omhändertoge alla anordningar av mera allmänt intresse och kommunerna uteslutande ombesörjde rent lokala uppgifter. I de fall en och samma samhällsuppgift tillgodosåge såväl statliga som kommunala intressen och därför borde, vare sig den anförtroddes åt stat eller kommun, föranleda bidrag från den icke aktiva partens sida, finge man söka så riktigt som möjligt schablonmässigt fördela kostnaderna i förhållande till de statliga och kommunala intressenas andel i uppgiften. Statsbidrag skulle då icke på långt när erfordras i samma utsträckning som för närvarande. En sådan principiellt riktig uppdelning av samhällsverksamheten kan emellertid av olika skäl icke genomföras. Ur ekonomiska och organisatoriska 1

Här ingå statens utgifter för dess andelar i folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag samt dyrtidstillägg därå utan avdrag för influtna folkpensionsavgifter eller för folkpensioneringsfondens avkastning. 2 Av bidragen för kyrkliga ändamål utgör ersättning till kyrkofonden för prästerskapets till statsverket indragna tionde m. m. 4 627 Hb7 kronor. 3 Här ingår ersättning för mistad kommunal progressivskatt med 7 824 000 kronor.

160 synpunkter är det, såsom ovan i kap. IV utvecklats, nödvändigt att låta kommunerna i stor utsträckning handhava även rent statliga uppgifter liksom sådana lokala uppgifter, för vilkas fullgörande ett visst intresse finnes ur statens synpunkt. Kommunerna hava på grund härav ålagts att med bidrag från staten omhänderhava vissa statsuppgifter. Därjämte har staten genom bidrag till kommunernas kostnader för vissa önskvärda men ej föreskrivna anordningar av såväl lokal som allmännare betydelse sökt intressera kommunerna för att vidtaga dylika anordningar. Där rent statliga uppgifter handhavas av kommunerna, ligger det i statens intresse att den kommunala verksamheten på ett tillfredsställande sätt tillgodoser förekommande behov av samhällsåtgärder. Detta intresse sträcker sig dock icke längre än därhän att en normal, likformig verksamhet på vederbörande områden kommer till stånd inom alla kommuner. Vad som ur statens synpunkt eftersträvas är sålunda att alla kommuner skola ombesörja sina uppgifter av statlig karaktär på samma sätt som om staten enhetligt omhänderhade desamma. Avvägas de kommunala anordningarna i vissa kommuner på sådant sätt att en rikligare behovstillfredsställelse än normalt ernås, blir detta en lokal förmån för medlemmarna av vederbörande kommuner, som icke bör bekostas genom bidrag från staten utan av kommunerna själva. Ur statens synpunkt är det ett önskemål, att kommunernas av staten understödda anordningar åstadkommas till kostnader, som ej äro högre än nödvändigt, särskilt med hänsyn till att staten skall bidraga till dessa men även på grund av den allmänna betydelsen av en sund kommunal hushållning. Medan det sålunda å ena sidan är ett intresse att kommunerna sorgfälligt pröva behovet av anordningar och iakttaga försiktighet beträffande kostnaderna för de behövliga anordningarna, är det å andra sidan önskvärt, att kommunerna icke av omsorg om sin ekonomi och sitt skattetryck underlåta att ingripa, där verkligt behov av kommunens åtgärder finnes, eller visserligen ingripa men icke på ett tillräckligt effektivt sätt. Kommunerna böra emellertid icke genom fullgörande av sina uppgifter på angivet sätt bliva belastade med oskäliga bördor. För lättande av sådana bördor måste kommunerna tilldelas statsbidrag, vilket bör ske utan att kommunerna därvid underkastas inskränkningar i sin självstyrelse. Problemet är att ur här berörda synpunkter utforma de speciella och allmänna statsbidragen till kommunerna på lämpligaste sätt. De speciella statsbidragen till kommunala förvaltningsgrenar kunna utformas på många olika sätt. De möjligheter, som härvid stå till buds, skola i korthet beröras. Bidragen kunna vara fasta, d. v. s. på förhand bestämda till sin storlek, eller ock föränderliga med hänsyn till de växlande förhållandena i kommunerna. De fasta bidragen kunna skönsmässigt avvägas såsom understöd till en viss verksamhet, s. k. grundbidrag, vilka icke äro avsedda att motsvara kommunernas kostnader. Bidragen kunna även utgå med bestämda belopp i anslutning till beräknade kostnader för en viss verksamhet

161 eller vissa slag av anordningar i de olika kommunerna. Sistnämnda bidrag äro bättre ägnade att täcka kommunernas växlande utgiftsbehov än grundbidrag. De efter kommunernas förhållanden växlande speciella bidragen kunna bättre än de fasta anpassas efter kommunernas behov med hänsyn till det faktiska läget. De kunna i sådant syfte direkt anknytas till kommunernas verkliga kostnader samt avvägas med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft. De till de verkliga kostnaderna anknutna bidragen kunna täcka dessa helt eller vara begränsade antingen så att de motsvara endast viss del av kostnaderna eller så att de verkliga kostnaderna täckas med statsbidrag intill fastställda maximibelopp. I stället för att enbart utgå antingen från kommunernas verkliga eller från deras beräknade kostnader för en verksamhetsgren är det möjligt att fastställa bidragen på grundval av vissa beräknade kostnadsbelopp för varje särskild kommunal anordning, t. ex. vårdplats eller skolkurs, men vid bestämmande av de kostnader för vederbörande verksamhetsgren, vara statsbidrag skall utgå, räkna med antalet faktiskt förefintliga dylika anordningar. De på detta sätt beräknade kostnaderna grunda sig sålunda på den kommunala verksamhetens verkliga omfattning men å en beräknad kostnad för varje särskild anordning. Omvänt kunna statsbidrag utgå för ett fastställt antal anordningar men vara anknutna till de verkliga kostnaderna för dessa, t. ex. för undervisningslokaler o. dyl. I syfte att vinna större likställighet med avseende å de kommunala bördorna kunna de ovan berörda slagen av bidrag, vare sig de bestämmas skönsmässigt eller motsvara beräknade eller verkliga kostnader, differentieras med hänsyn till kommunernas skattetryck eller skatteunderlag eller andra faktorer, som anses vara uttryck för kommunernas bidragsbehov. De olika formerna av speciella statsbidrag kunna förekomma såväl då det är fråga om bidrag till årligen återkommande utgifter som beträffande bidrag till engångskostnader. För att trygga den kommunala verksamhetens ändamålsenlighet och effektivitet kunna vid de olika statsbidragen knytas villkor om fullgörande av bestämda prestationer från de bidragstagande kommunernas sida. Huru de speciella statsbidragen till kommunerna i särskilda fall böra vara beskaffade, beror väsentligen på arten av de uppgifter, till vilka bidragen skola utgå. Allmänna statsbidrag till kommunerna torde icke kunna undvaras, även om en bättre avvägning mellan kommunernas utgiftsbehov och inkomstkällor kan genomföras. På grund av olika omständigheter kunna kommuner bliva belastade med övermäktiga bördor, och ojämnheter i det kommunala skattetrycket torde aldrig kunna helt undvikas. Ett behov av lättnad och utjämning genom allmänna statsbidrag till kommunerna kommer sålunda utan tvivel alltid att förefinnas. De allmänna statsbidragen böra därför vara direkt inriktade på en utjämning mellan kommunerna. I ett rationellt statsbidragssystem synes icke finnas plats för allmänna statsbidrag av annat slag. Frågan om den närmare utformningen av allmänna utjämningsbidrag till kommunerna skall nedan särskilt behandlas. 11—429059.

162 Speciella statsbidrag till kommunernas statliga uppgifter. Ifråga om rent statliga uppgifter, vilka i den mån de skola handhavas av kommunerna böra vara obligatoriska för dessa, synes det bäst överensstämma med rättvisans krav att staten ersätter hela kostnaderna för kommunernas verksamhet, så långt denna motsvarar statens intresse av en i alla kommuner lika behovstillfredsställelse. Staten kan givetvis låta kommunerna själva bära kostnaderna för dem ålagda statliga uppgifter och genom kontrollåtgärder söka övervaka, att kommunerna icke eftersätta sina skyldigheter, men bortsett från det obilliga i ett sådant förfaringssätt skulle det ställa sig vanskligt att förmå de fattigare kommunerna att på ett tillfredsställande sätt fullgöra de dem sålunda anförtrodda uppgifterna. Deras kommunala skattetryck skulle även springa så kraftigt i höjden att staten nödgades ingripa genom särskilda skatteutjämningsanordningar. Statsbidrag äro i de flesta fall nödvändiga för att kommunerna skola kunna på ett effektivt sätt ombesörja sina statliga uppgifter. Beträffande utformningen av statsbidragen till dessa uppgifter skall beredningen söka angiva vissa riktlinjer. Ehuru det i överensstämmelse med beredningens ovan uttalade uppfattning får anses principiellt riktigt att genom statsbidrag helt täcka kommunernas kostnader för deras uppgifter av statlig natur, kan en sådan ordning icke utan vidare genomföras. Kommunernas kostnader för olika förvaltningsuppgifter äro nämligen icke blott sådana, vilkas storlek kan på förhand fastställas, i det att behovet av åtgärder och anordningar samt utgifterna för dessa äro kända, utan även sådana som kommunerna bestrida i mån av förekommande behov och vilkas storlek kan växla i kommunerna jämväl med de tekniska och ekonomiska förutsättningarna samt med sättet för de erforderliga åtgärdernas och anordningarnas genomförande. Till de förra höra bl. a. kostnader för löner, arvoden och ersättningar till befattningshavare m. fl. samt fasta anslag till olika ändamål, medan den senare gruppen kostnader framför allt omfattar naturaprestationer, som skola tillhandahållas av kommunerna, t. ex. förnödenheter, vård, lokaler, inventarier o. dyl., men även kontanta understöd av olika slag. Då kostnaderna kunna fastställas på förhand och sålunda äro oberoende av kommunernas åtgärder, möter ej hinder att genom statsbidrag ersätta kommunernas verkliga kostnader för de statliga uppgifterna i full utsträckning. Att i andra fall lämna statsbidrag med lika stora belopp som kommunernas verkliga kostnader för de statliga uppgifterna låter sig däremot icke göra, om man vill bevara kommunernas sparsamhetsintresse och likställa dem beträffande deras möjligheter att bereda kommunmedlemmarna förmåner, som stå i skälig proportion till deras bördor. Där det är en omdömessak om kommunala åtgärder behöva vidtagas och behovsprövning sker från fall till fall genom kommunerna, kunna dessa handhava sina statliga uppgifter på mycket olika sätt. Huruvida behov av samhällets ingripande överhuvud taget föreligger och i vilken grad dylika behov böra tillgodoses av samhället, kan bliva föremål för skiftande bedömanden. Kostnaden för en och samma åtgärd, innebärande en viss grad

163 av behovstillfredsställelse, kan också — beroende på den kommunala förvaltningens handhavande — bliva olika i två kommuner, oaktat fullkomligt likartade ekonomiska förutsättningar föreligga. Statsbidragen till kommunernas statliga uppgifter böra därför begränsas på sådant sätt att staten blott ersätter kostnaderna för tillgodoseende av samma slags behov i alla kommuner och för samma grad av behovstillfredsställelse överallt. Vidare böra statsbidragen begränsas till att avse endast nödvändiga kostnader för åtgärder av sådan räckvidd. Då det gäller att skapa garantier mot att statsbidragen komma att omfatta andra kostnader än de angivna, kunna olika utvägar att bestämma statsbidragen komma ifråga. Om det är möjligt att genom granskning och kontroll av kommunernas förvaltning bland deras verkliga kostnader för en viss uppgift frånskilja sådana som icke på ett rationellt sätt främja rent statliga intressen, kunna de återstående kostnaderna utan olägenhet helt täckas genom statsbidrag. En sådan uppdelning av kostnaderna för en viss verksamhet är dock oftast förenad med stora svårigheter och vidlyftigt arbete, varför denna metod icke är av så stor praktisk betydelse. En annan utväg att vid statsbidragens utmätande tillgodose kravet på sparsamhetsintressets vidmakthållande i kommunerna är att utgå från de verkliga kostnaderna i deras helhet men endast täcka en del därav genom statsbidrag. En viss andel får då alltid belasta kommunerna trots att det är fråga om statliga uppgifter. Bidragens anknytning till de verkliga kostnaderna är en fördel ur effektivitetssynpunkt, och om den andel, som stannar å kommunerna, blir tillräckligt stor, få dessa även intresse av att iakttaga sparsamhet såväl vid prövning av behoven som vid bekostandet av erforderliga anordningar och åtgärder. Man får härvid förlita sig på att denna andel skall avhålla kommunerna från att vidtaga onödiga åtgärder eller åsamka det allmänna onödigt höga kostnader. För att vinna trygghet i detta avseende kunna även bestämmas maximigränser, utöver vilka de verkliga kostnaderna ej till någon del ersättas genom statsbidrag, antingen för antalet anordningar av olika slag eller för kostnaderna för varje sådan anordning eller för de totala kostnaderna för en viss verksamhetsgren. Vid tillämpandet av den angivna metoden med bidrag å de verkliga kostnaderna kan det icke undvikas att kommunerna få bära även en viss del av de alldeles oundgängliga kostnaderna för de statliga uppgifternas fullgörande. Med hänsyn härtill är det angeläget att kommunernas andel i bördan icke göres större än nödvändigt. Denna andel bör begränsas så mycket som hänsynen till det kommunala sparsamhetsintresset medgiver. Då kommunerna måste bära en del av kostnaderna för statliga uppgifter, är det även önskvärt, att denna del i möjligaste mån belastar skatteunderlaget lika hårt i alla kommuner liksom förhållandet är med kostnader för statens verksamhet. Kommunerna böra såvitt möjligt likställas beträffande sina bördor för statliga uppgifter. Någon skillnad härutinnan bör i princip icke finnas beträffande samhällsuppgifter av gemensamt intresse för hela landet, vare sig verksamheten ombesörjes omedelbart av staten, såsom ifråga om exempelvis

164 försvarsväsendet, eller av kommunerna, såsom ifråga om fattigvården, folkskoleväsendet m. m. Statsbidragen böra därför utformas på sådant sätt att kommunerna så långt möjligt jämställas i detta avseende. Utgifterna per invånare för en verksamhetsuppgift eller en enstaka anstalt eller anordning kunna växla starkt i kommunerna, beroende på olika förutsättningar i kommunerna för uppgifternas fullgörande. Dylika ojämnheter böra, i den mån så kan ske, undanröjas genom statsbidragen. Det är emellertid, såsom ovan antytts, icke möjligt att jämställa kommunerna beträffande ' deras nödvändiga kostnader för statliga ändamål på sådant sätt att staten regelmässigt helt ersätter de merkostnader, som bero på att i vissa kommuner behovet av samhällsanordningar är större än normalt eller att de erforderliga anordningarna med nödvändighet vålla större kostnader än i allmänhet är fallet. Svårigheterna att med någon större säkerhet bestämma dessa merkostnader äro i allmänhet alltför stora. Viss hänsyn till att dylika förhållanden inverka på kommunernas utgiftsbehov bör dock åtminstone i vissa fall kunna tagas vid statsbidragens avvägande. Inverka t. ex. naturförhållanden, sjukdomsfrekvens, barnantal, socialt hjälpbehov, dyrhetsförhållanden eller andra lokala faktorer ogynnsamt på kommunernas kostnader, böra statsbidragen avpassas så att verkningarna härav i möjligaste mån begränsas. I dylika fall bör statsbidrag i första hand utgå i sådan utsträckning att kommunens kostnad per invånare blir mera normal. En gradering av statsbidragen efter objektivt bestämbara faktorer, som inverka på kommunernas kostnader, bör sålunda ske i syfte att likställa kommunerna beträffande deras möjligheter att erhålla en normal uttaxering per invånare för vederbörande uppgifter. En gradering av denna art torde emellertid icke kunna genomföras i någon större omfattning, enär svårigheterna att konstatera och bedöma verkningarna av sådana faktorer äro utomordentligt stora. Det torde därför icke kunna undvikas att statsbidragen i många fall endast komma att täcka viss del av kostnader, som utan kommunernas förvållande äro avsevärt större per invånare än normalt. Liksom utgifterna varierar skatteunderlaget per invånare starkt i kommunerna, vilket vållar stora ojämnheter i kommunernas skattetryck. Även om de kostnader för kommunernas statliga uppgifter, som på grund av ogynnsamma förutsättningar tillkomma för vissa kommuner utöver vad som är normalt, kunde i sin helhet täckas genom statsbidrag och kommunernas uttaxeringsbehov per invånare sålunda bliva någorlunda lika, skulle det utjämnade uttaxeringsbehovet förorsaka ett mångdubbelt högre skattetryck i kommuner med lågt skatteunderlag än i kommuner med högt skatteunderlag. I avseende å skatteunderlagets verkningar är det emellertid möjligt att skapa likställighet mellan kommunerna. Genom en lämplig utformning av statsbidragen kan erhållas den verkan att lika stora nettoutgifter per invånare för en viss verksamhetsgren eller anordning förorsaka samma skattetryck i alla kommuner oavsett skatteunderlagets storlek. Om samma kostnad per invånare skall bliva lika kännbar i alla kommuner, måste kommunernas andel i de verkliga kostnaderna göras större

165 för kommuner med högt skatteunderlag än för kommuner med lågt. En gradering av statsbidragen efter skatteunderlaget bör sålunda genomföras. Därvid får bestämmas en viss andel i kostnaderna, som ur sparsamhets- och andra synpunkter anses nödvändig och lämplig för kommuner med normalt skatteunderlag, och med utgångspunkt från det därav föranledda skattetrycket i sådana kommuner en reglering ske av bidragen till kommuner med annat skatteunderlag, så att en lika stor utgift per invånare vållar samma utdebitering i alla kommuner. På detta sätt åstadkommes en viss rättvisa beträffande kommunernas bördor för statliga uppgifter. Efter skatteunderlaget differentierade statsbidrag innebära även betydande fördelar såväl med hänsyn till kommunernas sparsamhetsintresse som ur effektivitetssynpunkt. Då en viss utgiftsökning per invånare överallt medför en lika stor höjning av utdebiteringen, påverkas kommuner av alla slag till återhållsamhet beträffande utgifterna, även de som hava ett rikligt skatteunderlag. Utgifter för en högre standard än den normala och ur statens synpunkt tillräckliga samt utgifter, som bero på oekonomisk förvaltning, bliva — där det ej kan undvikas, att statsbidrag utgår å dylika utgifter — lika kännbara för alla kommuner. Kommuner med svagt skatteunderlag få å andra sidan möjlighet att vidtaga nödvändiga och nyttiga åtgärder utan att behöva vidkännas större utdebiteringsökningar än de mera välställda kommunerna, vilket är av mycket stor betydelse med hänsyn till den kommunala förvaltningens effektivitet och allmänna likvärdighet. Syftet med den gradering av statsbidragen efter skatteunderlaget, som beredningen här föreslår, är sålunda, att ett lika stort uttaxeringsbehov per invånare för ett visst statligt ändamål skall föranleda en lika hög utdebitering i alla kommuner. Den enskildes skattebörda skall m. a. o. bliva lika tung, vare sig han tillhör en kommun med rikligt eller med ringa skatteunderlag. Detta syfte vinnes, om statsbidragen regleras så att alla kommuner komma i ett sådant läge beträffande utdebiteringen för ifrågavarande ändamål som om de haft ett såsom normalt ansett skatteunderlag. Om sålunda å kommunerna normalt skall vila exempelvis 25 procent av kostnaden för en viss uppgift och normalskatteunderlaget anses vara 10 skattekronor per invånare, bör en kommun med hälften så stort skatteunderlag eller 5 skattekronor per invånare efter statsbidragets åtnjutande få bära en hälften så stor andel, d. v. s. 125 procent, medan en kommun med 20 skattekronor per invånare får bära dubbelt så stor andel som en kommun med normalt skatteunderlag eller 50 procent. De praktiska verkningarna av så beskaffade bidrag belysas genom de i bilaga D anförda exemplen. Bestämmandet av bidragen enligt denna tankegång kan lämpligen ske på nedan angivet sätt. Om det beträffande en förvaltningsuppgift befinnes ur sparsamhetssynpunkt betryggande, att en viss procent (p) av kommunens verkliga kostnader per invånare (a) skall i en kommun med normalt skatteunderlag per invånare (s) täckas genom statsbidrag, blir utdebiteringen för vederbörande upp-

gift &

i en dylik kommun

a-a-^ö —

a 10

( °-P)

= —-^ Om statsbidraget skall s 100 s graderas så att utdebiteringen för viss kostnad per invånare blir densamma i kommuner med växlande skatteunderlag, måste statsbidraget stiga rätlinjigt vid fallande skatteunderlag och minskas på samma sätt vid stigande skatteunderlag. Betecknas en kommuns skatteunderlag per invånare med sx och statsbidraget per invånare med b, erhålles följande samband: a-(lOO-p) _ 100 s - ( l O O - p ) • sx b = a 100 s - S l - a " " 100 s För statsbidragsprocenten erhålles följande generella uttryck: 100 s - ( 1 0 0 - p ) j L S i j s När skatteunderlaget är 0, blir bidragsprocenten 100. Statsbidrag upphör 100 s att utgå, då skatteunderlaget stigit till IQQZT^ ' Får p! beteckna den procent av kostnaderna, som skall bäras av kommuner med normalt skatteunderlag, erhålles ett enklare uttryck för statsbidraget, nämligen: 100 s—pj. • Si b= a• 100 s 100 s —pi • sx Statsbidragsprocenten blir då s Det är givetvis tekniskt sett ej nödvändigt att låta bidragsprocenten växla mellan 0 och 100. Det är möjligt att maximera bidraget till ett lägre procenttal än 100 och att ej låta bidraget sjunka mer än till en viss procent. Dylika begränsningar av bidragsskalan äro emellertid menliga för den rättvisa och jämlikhet, som graderingen åsyftar. Man kan också låta statsbidraget stiga och falla med skatteunderlaget långsammare eller hastigare än ovan skett, men då blir utdebiteringen vid olika skatteunderlag icke densamma för en lika stor utgift per invånare. Bidragstilldelningens totala omfattning beror av normalskatteunderlagets storlek och bidragsprocenten vid detta skatteunderlag. Genom att variera dessa faktorer kan statsbidragets totala storlek regleras. En sänkning av bidragsprocenten innebär, att gränsen för bidragets upphörande flyttas till ett lägre skatteunderlag. Sänkningen föranleder också en nedskärning av bidragen för de skatteunderlag, vid vilka bidrag alltjämt erhålles. En minskning av bidragen kan även åstadkommas genom att sätta ned talet för normalskatteunderlaget. Om icke någon kommun har högre skatteunderlag än det, vid vilket bidrag upphör att utgå, blir vid en dylik gradering efter skatteunderlaget den sammanlagda statsbidragssumman lika stor som om ett ograderat, d. v. s. procentuellt lika bidrag utgår till alla kommuner, under förutsättning givetvis att den kostnad, vara bidrag utgår, överallt är lika stor

167 per invånare. Hava några kommuner så högt skatteunderlag att de äro uteslutna från bidrag, drager däremot graderingen under samma förutsättning större kostnader än ett ograderat bidrag till alla kommuner, såvida icke från de uteslutna kommunerna uttages ett direkt bidrag motsvarande deras överskjutande skatteunderlag, något som i praktiken dock knappast synes böra ifrågakomma. Vid den utformning, som ovan givits metoden att gradera statsbidragen efter skatteunderlaget, har antagits ett gemensamt normalskatteunderlag för alla kommuner, oavsett vilka dyrortsgrupper de tillhöra. Detta skatteunderlag har emellertid på grund av dyrhetsförhållandena ett större värde i lägre ortsgrupper än i högre. För ett lika stort, till kommunen utgående skattebelopp kan nämligen förvärvas en större mängd nyttigheter i de förstnämnda ortsgrupperna. Ett visst skatteunderlag per invånare lämnar således vid samma utdebitering ett större tillskott till kommunen i de lägre ortsgruppern a än i de högre. Om med utgångspunkt från den i vissa hänseenden gällande dyrortsgrupperingen ett normalskatteunderlag fastställes t. ex. för ortsgrupp I, böra för de övriga högre ortsgrupperna egentligen gälla särskilda högre normalskatteunderlag, vilka stå i samma relation till normalskatteunderlaget för ortsgrupp I som medelindextalen för respektive ortsgrupper. Skall vid statsbidragens bestämmande i förhållande till kommunernas kostnader hänsyn tagas till dyrhetsförhållandena, föreligga även skäl för att icke lämna denna faktor obeaktad vid bedömandet av skatteunderlagets bärkraft. Eftersom meningen är att kommunernas skatteunderlag skola belastas lika för en viss utgift per invånare, bör utdebiteringen för densamma bliva lika hög i alla ortsgrupper. Kommunmedlemmarna få då i skatt avstå en lika stor kvotdel av skatteunderlaget oavsett dess storlek och realvärde. En lika stor utdebitering för kommuner inom alla ortsgrupper kan emellertid icke åstadkommas, om man vid statsbidragens gradering räknar med samma nominella normalskatteunderlag för alla ortsgrupper. Ett visst realskatteunderlag tillmätes då ett större värde i de högre ortsgrupperna på grund av dess nominellt förhöjda storlek därstädes. Den kommunala utdebiteringen blir högre i dessa ortsgrupper, oaktat skatteunderlaget i realiteten är detsamma som i de lägre ortsgrupperna. En avvägning av normalskatteunderlaget efter dyrortsgrupper borde således ur rent teoretisk synpunkt förekomma vid en följdriktigt genomförd differentiering. Vid den praktiska utformningen av statsbidragen möta emellertid betydande svårigheter att i detta avseende taga hänsyn till dyrortsförhållandena. Den förordade graderingen av statsbidragen till kommunernas verkliga kostnader efter skatteunderlaget bereder, såsom antytts, alla kommuner möjligheter med hänsyn till deras ekonomiska bärkraft att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina statliga uppgifter. Det synes då ännu mindre än under nuvarande förhållanden böra förekomma, att dessa uppgifter eftersättas i vissa kommuner. Uppgifternas rätta fullgörande bör därför bliva ett oeftergivligt villkor för att statsbidrag överhuvud taget skall få åtnjutas. Enligt de metoder för bestämmande av statsbidragen, som ovan behand-

168 lats, anknytas bidragen till kommunernas verkliga kostnader. En annan möjlighet att avväga statsbidragen med tillbörligt beaktande av kommunernas sparsamhetsintresse är att utgå från beräknade kostnader för kommunernas ur statens synpunkt önskvärda verksamhet. Om någorlunda riktiga beräkningar rörande sådana kostnader äro möjliga, kunna erforderliga utgifter per invånare eller per kommunal anstalt eller anordning fastställas dels för kommuner av normal typ och dels för de kommuner, där väsentligare avvikelser från genomsnittet förekomma. På detta sätt skulle erhållas beräknade kostnader för varje kommun eller typ av kommuner, motsvarande vad staten har intresse av att kommunen genomför inom vederbörande förvaltningsgren, och om beräkningarna ske med erforderlig försiktighet, skulle statsbidrag kunna lämnas med hela den beräknade kostnaden. Vid sådana beräkningar är det tänkbart att utgå från ett visst normalt behov av kommunala anordningar, fastställt t. ex. med hänsyn till invånarantal, åldersfördelning, kommunmedlemmarnas ekonomiska ställning, sjukdomsfrekvens eller andra lämpliga faktorer, samt från en på grund av föreliggande dyrhetsförhållanden och andra lokala förutsättningar antaglig kostnad för varje särskilt slag av kommunala anordningar. Därvid skulle sålunda krävas beaktande av det växlande behovet å olika orter samt de varierande kostnaderna i olika kommuner för likvärdiga anordningar. I de fall det låter sig göra att på förhand beräkna kommunernas nödvändiga kostnader per invånare eller per kommunal anordning för en statlig uppgift på ett någorlunda tillförlitligt sätt och kommunerna genom statsbidrag gottgöras helt för dessa, kvarlämnas å kommunerna endast kostnader för lokala förmåner, som kommunerna själva bevilja sina medlemmar vid uppgifternas handhavande, nämligen kostnader för en vidsträcktare och rikligare behovstillfredsställelse än som är normalt och ur statens synpunkt behövligt. Genomföra kommunerna de erforderliga åtgärderna på ett oekonomiskt sätt, få de därav föranledda merkostnaderna likaså stanna å kommunerna. Att bidragen sålunda äro på förhand bestämda måste befordra sparsamheten. Iakttages ekonomisk omtanke vid den kommunala förvaltningen, kommer detta enbart kommunen tillgodo, och i motsatt fall blir endast kommunen lidande. Då bidrag å beräknade kostnader äro till storleken oberoende av kommunernas åtgärder, behöva de icke föranleda någon mera ingående kontroll av kommunernas förvaltning från statens sida. De äro därför bättre ägnade att bevara kommunernas självstyrelse än bidrag å de verkliga kostnaderna. Bidrag, som utgå med beräknade belopp utan hänsyn till kommunernas verkliga utgifter, böra givetvis förknippas med villkor om att kommunernas åtgärder icke äro otillräckliga. Det är emellertid oftast vanskligt att finna tillförlitliga normer för en förhandsberäkning av de kommunernas kostnader för statliga uppgifter, vilka böra ersättas av staten. Det blir därför med hänsyn till kommunernas sparsamhetsintresse merendels nödvändigt att begränsa bidragen så att de motsvara endast en del av de beräknade kostnaderna. I sådana fall är det emellertid angeläget att bidragen graderas med hänsyn såväl till objektivt be-

169 stämbara faktorer, vilka inverka på kostnaderna, som till skatteunderlaget, så att de kostnader, som lämnas kvar å kommunerna, i möjligaste mån belasta dessa lika hårt. Graderingen efter skatteunderlaget bör därvid ske enligt den metod, som ovan beskrivits. En del av de nuvarande statsbidragen utgå med fasta belopp för varje kommunal anordning och täcka endast en del av de erforderliga kostnaderna. Det är även tänkbart och har tidigare ifrågasatts att för en viss verksamhetsuppgift giva ett fast bidrag per invånare, vilket motsvarar en begränsad kvotdel av de beräknade minimikostnaderna i kommunerna. Då gradering efter skatteunderlaget skall ske av dylika bidrag, vilka icke äro direkt bestämda såsom någon viss kvotdel av en beräknad kostnad, måste ! det fasta bidragsbelopp, som skall utgå till kommuner med normalt skatteunderlag, antagas täcka viss procent av hela kostnaden. Betecknas det för kommuner i allmänhet eller för en viss kommuntyp fastställda bidraget vid normalt skatteunderlag per invånare (s) med k och den procent, som detta | antages utgöra av hela den beräknade kostnaden, med p, erhålles följande uttryck för statsbidraget till en kommun med skatteunderlaget Si per invånare: 100 k p

100 s - ( l O O - p ) • s t _ 100 s

100 s - ( l O O - p ) • sx p •s

Bestämmandet av den kvotdel, som det fasta bidragsbeloppet vid normalt skatteunderlag skall anses utgöra, är av betydelse för bidragets storlek vid olika skatteunderlag. Är en kommuns skatteunderlag lägre än det normala, ; blir bidraget större, ju mindre del det fasta bidraget antages täcka av totalkostnaden. Beträffande kommuner med högre skatteunderlag än det normala gäller motsatsen. Därest de beräknade kostnaderna äro lika stora per invånare, kommer den del därav, som ej täckes av statsbidrag, att med denna differentieringsmetod kräva lika stor utdebitering i alla kommuner, så länge skatteunderlaget icke överstiger

1fl0_

•

Speciella statsbidrag till uppgifter av både statlig och kommunal natur samt till lokala uppgifter. Statsbidragen till de samhällsuppgifter, vilka icke äro direkt statliga men för vilkas fullgörande staten har anledning att lämna kommunerna uppmuntran och stöd, behöva ur rättvisans synpunkt icke helt motsvara kommunernas kostnader eller täcka så stor del därav som är möjligt utan eftersättande av sparsamhetsintresset, enär uppgifternas tillgodoseende medför även lokala förmåner. Dessa bidrag hava ofta till syfte att stimulera kommunerna till att påtaga sig angelägenheter, som ur allmän synpunkt icke äro så trängande att de måste åläggas kommunerna, d. v. s. frivilliga uppgifter. Sådana bidrag, vilka ur effektivitetssynpunkt alltid måste förbindas med vill-

170 kor om vederbörande anordningars genomförande på ett tillfredsställande sätt, böra avpassas så att de åsyftade åtgärderna icke kräva alltför olika uppoffringar i kommunerna. Det kan också i vissa fall vara ur billighetssynpunkt motiverat, att kommunerna beredas möjlighet att med icke alltför olika belastning vinna de fördelar, som de understödda anordningarna erbjuda. Statsbidragen böra därför i viss mån inriktas på att minska de ojämnheter i kommunernas kostnader, som bero på växlande behov av åtgärder och olika förutsättningar beträffande de erforderliga kostnaderna för åtgärdernas genomförande. De härefter återstående, utjämnade kostnaderna böra delvis täckas genom bidrag avvägda med hänsyn till skatteunderlagets storlek. Den del av kostnaderna, som motsvarar rent lokala förmåner, synes dock icke böra bliva föremål för utjämning genom speciella statsbidrag. Vid en gradering efter skatteunderlaget av ifrågavarande statsbidrag kunna förhållandena gestalta sig på olika sätt. Kunna kostnaderna för de kommunala anordningarna ej med någon säkerhet beräknas, nödgas man även beträffande förevarande uppgifter utgå från de verkliga kostnaderna, eventuellt begränsade genom en beräknad maximikostnad, och giva statsbidrag för viss del av dessa kostnader med gradering efter skatteunderlaget. Är det däremot möjligt att med någon säkerhet beräkna kommunernas nödvändiga kostnader för en uppgift av ifrågavarande art eller för ett visst slag av dylika anstalter eller anordningar, kunna statsbidragen grundas å sådana beräknade kostnader. Vid utmätande av statsbidragen efter de verkliga kostnaderna är större försiktighet av nöden än då fråga är om bidrag, som anknytas till beräknade kostnader. Bidrag bör dock icke heller i det senare fallet lämnas med ända upp till 100 procent av kostnaderna, enär det är fråga om uppgifter, som icke äro helt statliga. Däremot borde bidragen egentligen vid tillräckligt högt skatteunderlag nedgå till 0. När det gäller uppgifter, som kommunerna skola uppmuntras att åtaga sig, synes det emellertid vara lämpligt att ej låta graderingen sträcka sig ned till intet bidrag utan alltid lämna statsbidrag till någon del av kostnaden. Inom sålunda antydda gränser böra statsbidragen variera, så att samma anordningar icke kräva alltför olika utdebiteringar i kommunerna. På detta sätt bliva statsbidragen en drivfjäder även för kommuner med svagt skatteunderlag att genomföra ifrågakommande uppgifter, och kommunernas uppoffringar för en och samma förmån bliva mera likvärdiga. Kommunernas rent lokala uppgifter böra principiellt sett icke understödjas genom speciella förvaltningsbidrag, i synnerhet icke sådana företag som tillgodose kommunmedlemmarnas privata behov. Det kan visserligen någon gång i utomordentliga fall vara ur billighetssynpunkt motiverat att lämna statsbidrag till lokala angelägenheter, varvid skönsmässigt avvägda grundbidrag synas vara lämpliga. Ett skäl för att lämna efter skatteunderlaget graderade statsbidrag till kommunernas lokala verksamhetsgrenar kan måhända vara att finna däri att många kommuner genom den oriktiga fördelningen av de kommunala beskattningsföremålen gå miste om skatteunderlag, som rätteligen borde tillkomma dem. Staten kan ock sägas hava ett intresse av att

171 k o m m u n e r n a s lokala uppgifter icke direkt f ö r s u m m a s . Då b e r e d n i n g e n i sitt förslag r ö r a n d e de a l l m ä n n a s k a t t e u t j ä m n i n g s b i d r a g e n s u t f o r m n i n g sökt b e r e d a de s k a t t e t y n g d a k o m m u n e r n a en a l l m ä n l ä t t n a d ä v e n i d e n h å r d a r e b e l a s t n i n g p å g r u n d av r e n t l o k a l a uppgifter, som d e r a s brist p å s k a t t e u n d e r l a g medför, s a k n a s d o c k a n l e d n i n g för b e r e d n i n g e n att f ö r o r d a regelm ä s s i g t u t g å e n d e speciella s t a t s b i d r a g till k o m m u n e r n a s l o k a l a angelägenheter. Invändningar m o t e n gradering av statsbidragen. B e r e d n i n g e n skall i d e t t a s a m m a n h a n g till b e h a n d l i n g u p p t a g a vissa tid i g a r e gjorda i n v ä n d n i n g a r m o t statsbidragens g r a d e r i n g m e d h ä n s y n till k o m m u n e r n a s e k o n o m i s k a b ä r k r a f t för att söka belysa dessa i n v ä n d n i n g a r s h å l l b a r h e t och r ä c k v i d d . Skatteutjämningsberedningen 1933: 4) r ö r a n d e d e n n a fråga

anförde följande:

i

sitt

principbetänkande

(SOU

»När en utgift delvis överflyttas till staten, kan däremot den anordningen tänkas, att staten bestämmer en efter skattekrontal eller skattetryck eller efter annan grund för de olika kommunerna varierande kvotdel. Men för såväl de av beredningen föreslagna subventionsåtgärderna från statens sida som för de statsbidrag till den ena eller den andra kommunala förvaltningsgrenen, vilka redan utgå, är det berättigade i differentieringsregler av antydd natur tvivelaktigt. Att ställa ett antal statsbidrag i relation till det av enbart den ifrågavarande förvaltningsuppgiften föranledda skattetrycket kan leda till det från utjämningssynpunkt otillfredsställande resultatet att den totala skattebördan minskas i högre grad för en föga skattetyngd kommun än för en hårt skattetyngd. För övrigt skulle härigenom eller genom liknande anordningar erfordras ett omfattande arbete för beräkning av anslagsbehov och tilldelning av understöd, ävensom för kontroll av kommunernas förehavanden i syfte att förskaffa sig största möjliga bidrag. De besvärligheter, vilka i det föregående berörts såsom förknippade med understöd åt hårt skattetyngda kommuner, skulle därigenom mångdubblas, även om de härutinnan för närvarande gällande reglerna kunde göras mera lämpade för sitt ändamål. Så vida ej egenartade omständigheter inom en förvaltningsgren starkt motivera ett annat förfaringssätt, har beredningen därför funnit riktigast, att, i den mån krav måste ställas på staten att jämte vidtagande av andra utjämningsåtgärder lämna bidrag, direkt avpassade efter varje kommuns skattelindringsbehov, sådant bidrag lämnas i en summa med hänsyn till det totala behovet, sedan från kommunens sammanlagda uttaxering avdragits utgiftsbelopp, som uttaxeras för annat än vissa i lag uppräknade förvaltningsbestyr .» 1934 års folkskolessakkunniga avvisade i sitt b e t ä n k a n d e (SOU 1 9 3 4 : 4 7 ) t a n k e n p å en g r a d e r i n g av statsbidragen till s k o l b y g g n a d e r i f ö r h å l l a n d e till k o m m u n e r n a s e k o n o m i s k a b ä r k r a f t och föreslogo p r o c e n t u e l l t lika b i d r a g till alla k o m m u n e r . D e s a k k u n n i g a y t t r a d e sig i d e n n a fråga p å följande s ä t t : »En annan viktig fordran på statsbidragssystemet är, att det verkar i möjligaste mån rättvist. Att delade meningar i detta fall måste yppa sig om vad som kan anses vara en rättvis fördelningsgrund är självklart. Genom den kommunerna åliggande skyldigheten att på ett för hela riket i stort sett likartat sätt ordna sitt skolväsen komma utgifterna för skolhusbyggnaderna till följd av kommunernas skiftande ekonomiska bärkraft att synnerligen ojämnt drabba de särskilda kommuner-

172 na. Det kan då synas vara ett rättvist krav, att statens övertagande av en del av dessa kostnader sker på sådant sätt, att utgifterna för här ifrågavarande ändamål, i vad de kvarstanna på kommunerna, kunna uttagas av de skattskyldiga efter en och samma för hela riket gällande utdebiteringsprocent. Att på statsbidragsvägen nå fram till en dylik ideal kostnadsutjämning synes dock på grund av skolväsendets år från år till storleken starkt skiftande och på förhand svårberäkneliga behov ej vara möjligt. Såsom en rättvis understödsnorm torde vidare mången vilja anse bidragets avpassande efter varje särskild kommuns prestationsförmåga. Det är emellertid en ytterst vansklig sak att finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på ett riktigt sätt utmäta ett efter en sådan regel utgående bidrag. Varken den kommunala utdebiteringens storlek, antingen ensam för sig eller — såsom i 1921 års sakkunnigas förslag — kombinerad med storleken av utdebiteringen för folkskoleväsendet särskilt, eller antalet skattekronor per invånare torde utgöra någon för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning av understödsbehovets relativa styrka. Även skatteutjämningsberedningen har ansett ett efter dylika eller andra liknande grunder differentierat statsbidragssystem icke vara lämpligt — — —-.» Uti avgivet u t l å t a n d e över f o l k s k o l e s a k k u n n i g a s förslag f ö r k l a r a d e sig skolöverstyrelsen h y s a m y c k e t stora b e t ä n k l i g h e t e r m o t förslaget bl. a. m e d a n l e d n i n g a v b i d r a g s s y s t e m e t s s c h e m a t i s k a k a r a k t ä r , s o m icke m ö j l i g g j o r d e ett a v v ä g a n d e a v b i d r a g e n s storlek m e d h ä n s y n till k o m m u n e r n a s vitt s k i l d a b e h o v och i h ö g g r a d v ä x l a n d e e k o n o m i s k a f ö r h å l l a n d e n . Ö v e r s t y r e l s e n a n såg därför, att en f ö r n y a d u t r e d n i n g b o r d e v e r k s t ä l l a s för u t r ö n a n d e a v m ö j ligheter till g e n o m f ö r a n d e a v ett s å d a n t s y s t e m för s t a t s b i d r a g till n y b y g g n a d e r för skolväsendet, att h ä n s y n k u n d e t a g a s till k o m m u n e r n a s olika e k o n o m i s k a b ä r k r a f t och v ä x l a n d e s k a t t e t r y c k . I den proposition till 1935 års riksdag (nr 174), som l e d d e till i n f ö r a n d e t a v d e n u v a r a n d e b i d r a g e n till b y g g n a d e r för folkskoleväsendet, g j o r d e vederb ö r a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f , vilken i n t o g s a m m a s t å n d p u n k t s o m 1934 å r s f o l k s k o l e s a k k u n n i g a , följande u t t a l a n d e : »Vid bedömandet av föreliggande förslag har för vissa av de hörda myndigheterna en viktig utgångspunkt varit, i vilken utsträckning de av folkskole sakkunniga ifrågasatta åtgärderna skulle vara av skatteutjämnande betydelse. Detta betraktelsesätt har, såsom av det föregående framgår, fått ett särskilt markant uttryck i det av skolöverstyrelsen i ärendet avgivna yttrandet, överstyrelsen har, synes det, varit benägen att bedöma hela det föreliggande problemet enbart som ett spörsmål om skatteutjämning kommunerna emellan och har anpassat sitt ståndpunktstagande till de sakkunnigas förslag efter denna utgångspunkt. För egen del anser jag det erforderligt, att särskilda åtgärder från stabens sida vidtagas till lindrande och utjämning av kommunernas skattebördor, men jag har också den uppfattningen, att skatteutjämningsberedningen i sitt förut angivna principiella ståndpunktstagande här anvisat den Tiktiga vägen för ett rationellt förfarande i detta syfte, alltså först kostnadsöverflyttning, i den mån sådan befinnes skälig och lämplig beträffande de särskilda förvaltningsuppgifterna, och därefter ett ingripande till åstadkommande av en allmän skatteutjämning. De myndigheiter, som i likhet med skolöverstyrelsen anlagt skatteutjämningssynpunkten på det föreliggande förslaget, synas ej hava tillräckligt beaktat, att varje skatteutjämmingsförfarande, som inriktar sig på en bestämd förvaltningsuppgift, måste bliva skäligen planlöst och till sina verkningar varken rationellt eller rättvist. Förhållandet kan belysas med ett exempel från det område, varom här särskilt är fråga, folkskoleväsendet. Folkskoleväsendets omkostnader i en kommun A med fördelaktiga ekono-

173 miska förhållanden utgöra en mycket väsentlig del av kommunens totala utgifter, under det motsvarande omkostnader i en kommun B med svag ekonomi äro den förhållandevis minst betungande av kommunens ekonomiska förpliktelser. Gåves nu i skatteutjämnande syfte till kommunen B ett på grund av kommunens svaga ekonomi förhållandevis stort statsbidrag för folkskoleväsendet, under det att motsvarande bidrag till den ekonomiskt välsituerade kommunen A av samma skäl gjordes relativt litet, är det ingalunda säkert, att skatten i kommunen B kan sänkas mer avsevärt, enär folkskoleväsendets utgifter där spela jämförelsevis liten roll. Däremot kan det hända, att det relativt sett ringa statsbidraget till kommunen A kan avsevärt lätta på dess redan låga skattetryck, enär folkskoleväsendets utgifter i denna kommun utgöra en mycket väsentlig del av dess utgiftsbudget. Liknande inadvertenser skulle kunna inträffa, om statsbidraget ställdes i relation till enbart det av folkskoleväsendet föranledda skattetrycket. Nyckeln till den föreliggande situationen ligger sålunda i det förhållandet, att utgifterna för folkskoleväsendet å ena sidan, skattebördan i vederbörande kommun å den andra icke äro proportionella faktorer och att sålunda en kommun med högt skattetryck kan hava låga utgifter för folkskoleväsendet, under det en kommun med lågt skattetryck kan hava höga utgifter för samma ändamål. Jag kan alltså icke tillmäta den kritik, som ur nyss omförmälda synpunkter riktats mot det föreliggande förslaget, någon betydelse utan finner mig böra i princip biträda de sakkunnigas förslag till en likformig fördelning av statsbidragen till nu ifrågavarande ändamål mellan kommunerna utan hänsyn tagen till det varierande kommunala skattetrycket eller likartade faktorer.» De ovan återgivna erinringarna mot en differentiering av statsbidragen i förhållande till kommunernas ekonomiska bärkraft taga huvudsakligen sikte på en avvägning av bidragen efter kommunernas skattetryck, vilken innebär något helt annat än den av kommunalskatteberedningen förordade graderingen efter skatteunderlaget. Erinringarna utgöra framför allt ett åberopande av skatteutjämningssynpunkter. Kommunalskatteberedningen anser det emellertid vid statsbidragens utformning i första rummet vara fråga om rättvisa mellan invånarna i olika delar av landet. Det har redan i en motion vid 1908 års riksdag (11:229) framhållits, att kommunernas utgifter för statsändamål böra drabba alla rikets invånare lika och att det eljest skulle föreligga en lika stor orättvisa, som om staten lade direkt skatt på medborgarna med fullständigt godtycke ifråga om de normer, efter vilka invånare i olika landsdelar hade att utgöra skatten. Detta resonemang torde alltjämt äga giltighet. Den hittills vid statsbidragens bestämmande tillämpade s. k. andelsprincipen synes vila på det antagandet, att statens intresse av den verksamhet, vartill bidrag utgår, är lika stort som den andel i kostnaderna, vilken täckes av statsbidrag. Det torde emellertid förhålla sig så att staten har intresse av kommunernas statliga verksamhetsuppgifter i deras helhet med undantag av den onödigt höga standard, som kan förekomma i vissa kommuner och givetvis bör bekostas av kommunerna själva. Kostnaderna för dessa uppgifter i övrigt böra enligt kommunalskatteberedningens mening i möjligaste m å n drabba alla invånare i landet lika, liksom dessa i princip skola med samma uppoffringar komma i åtnjutande av lika stora förmåner genom uppgifternas fullgörande, vilken kommun de än tillhöra. Även om det föreliggande spörsmålet, såsom tidigare skett, betraktas ute-

174 slutande ur skatteutjämningssynpunkt, förefalla de gjorda anmärkningarna icke behöva ingiva några betänkligheter gentemot beredningens förslag. Det har invänts, att statsbidragens avvägning efter kommunernas ekonomiska bärkraft skulle kunna leda till sänkning av redan förut låga kommunala skattetryck eller bereda en alltför obetydlig lättnad i höga dylika utdebiteringar. Det exempel, som intagits i den ovannämnda propositionen till belysning av denna tankegång, synes emellertid endast ådagalägga, att de däri påtalade, ur skatteutjämningssynpunkt mindre önskvärda resultaten skulle hava blivit ännu sämre, om statsbidragen utgått med lika andelar av kostnaderna och ej varit avpassade med hänsyn till kommunernas ekonomiska förhållanden. Det skall emellertid icke förnekas, att det är möjligt att konstruera exempel, som visa, att ett i förhållande till skatteunderlaget graderat statsbidrag i högre grad än ett proportionellt bidrag kan sänka ett redan förut lågt kommunalt skattetryck. Detta bör dock icke föranleda något underkännande av ett system med graderade bidrag. Samma förhållande kan nämligen inträffa vid varje överflyttande av kostnader från kommunerna till staten och har i verkligheten också skett i mycket stor utsträckning vid införandet av de nuvarande statsbidragen. Särskilt tydligt framträder detta, då staten helt övertager kostnaderna för en uppgift, som omhänderhaves av kommunerna, t. ex. avlönandet av folkskollärarna. Enligt den i propositionen hävdade uppfattningen borde i detta fall någon avlyftning icke hava skett från kommuner med lågt skattetryck. Den ifrågavarande anmärkningen saknar för övrigt praktisk betydelse med avseende å beredningens förslag, enär enligt vad erfarenheten utvisat kommuner med svagt skatteunderlag i regel hava högt skattetryck. Endast i rena undantagsfall skulle det därför kunna förekomma, att efter skatteunderlaget graderade statsbidrag finge ur skatteutjämningssynpunkt ofördelaktigare verkningar än de nuvarande proportionella bidragen. I motsats till det nuvarande statsbidragssystemet skulle en gradering av statsbidragen till kommunerna efter skatteunderlaget i regel på ett mycket effektivt sätt medverka till en utjämning av det kommunala skattetrycket. En annan invändning, som riktar sig mot såväl en gradering av statsbidragen efter skattetrycket som en gradering efter skatteunderlaget, är att det är vanskligt att finna en riktig måttstock för kommunernas ekonomiska bärkraft. Det har framhållits, att skattetryckets höjd kan påverkas av kommunernas egna åtgöranden beträffande utgifterna och att den belastning, som ett visst nominellt skattetryck medför, icke behöver vara densamma i alla kommuner, enär den direkta och indirekta valuta, som kommunmedlemmarna tillföras genom den kommunala verksamheten, kan vara mycket växlande. Dessa synpunkter äga otvivelaktigt sitt berättigande, men de gälla icke en gradering efter skatteunderlaget. Beträffande skatteunderlaget har påpekats, att detta vid olikformiga taxeringar i landets skilda delar icke blir ett rättvisande uttryck för kommunernas bärkraft. Denna invändning torde hava haft fog för sig tidigare, då fastighetstaxeringarna voro mycket bristfälliga. Beredningen håller emellertid före, att skatteunderlaget med den utveckling taxeringsväsendet numera nått som regel kan anses vara en tillförlitlig

175 måttstock för kommunernas ekonomiska bärkraft. Ytterligare förbättringar av taxeringsväsendet äro även att motse. Någon fara för att kommunerna skola vilja eller kunna hålla sitt skatteunderlag lägre än vederbör synes icke vara för handen. Mot de speciella statsbidragens gradering har slutligen erinrats att en sådan anordning icke skulle vara rationell. Det skulle sålunda vara planlöst att vid sidan av de allmänna skatteutjämningsunderstöden hava en särskild, därav oberoende skatteutjämningsanordning för varje förvaltningsuppgift, vilket skulle beträffande alla kommuner nödvändiggöra en lika stark kontroll av de kommunala utgifterna och ett lika betungande administrativt arbete som kräves med avseende å de skattetyngda kommunerna. Denna kritik drabbar uteslutande en differentiering efter skattetrycket. Beredningens förslag avser, såsom ovan framhållits, icke i och för sig införande av någon skatteutjämningsanordning utan dess syftemål är att nå större rättvisa ifråga om fördelningen av bördorna för förvaltningsuppgifter av statlig natur. Om emellertid det föreslagna systemet därjämte verkar i skatteutjämnande riktning, måste detta betecknas såsom en förtjänst. Några särskilda tekniska svårigheter synas icke heller uppstå vid genomförandet av en gradering efter skatteunderlaget. Taxeringskontroll finnes redan oberoende av det kommunala skatteunderlagets utnyttjande för ifrågavarande ändamål. De graderade bidragens uträknande skulle ske genom länsstyrelserna och vissa centrala ämbetsverk, vilka utan omgång kunna förskaffa sig kännedom om kommunernas skatteunderlag och inhämta uppgifter om invånarantalet direkt ur den officiella statistiken. Beredningen kan sålunda för sin del icke finna, att de betänkligheter, som uttalats gentemot en gradering av statens bidrag till kommunerna med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft, äro av den beskaffenhet att beredningens förslag icke bör genomföras. Att statsbidragen, såsom tidigare föreslagits, graderas efter det kommunala skattetrycket i dess helhet eller efter skattetrycket för visst ändamål så att bidrag utgår med en högre procentsats, ju större skattetrycket är, innebär, att de speciella förvaltningsbidragen till kommunerna utmätas efter behovsprincipen och att de kommunala utdebiteringarna anses vara ett rättvisande uttryck för bidragsbehovet. Om man i likhet med beredningen lägger den största vikten vid att kommunerna skola såvitt möjligt likställas beträffande bördorna för deras statsunderstödda uppgifter och ej anser skattetrycket vara helt utslagsgivande beträffande kommunernas bidragsbehov, måste emellertid en differentiering av statsbidragen efter skattetrycket te sig mindre tilltalande. Mot denna anordning har även med visst fog invänts, att den är mindre rationell, enär den inom ett begränsat område utgör en motsvarighet till de allmänna skatteutjämningsbidragen. De båda anordningarna hava ansetts förrycka varandras verkningar, då de förekomma samtidigt. Det är givetvis riktigt, att om procentsatsen för någotdera bidraget ur skälighetseller sparsamhetssynpunkt avvägts på sådant sätt att kommunen skall bära en viss del av kostnaderna, förutsättningarna för denna avvägning rubbas,

176 om kommunens andel ytterligare minskas genom ett annat bidrag. En dylik olägenhet finnes i viss mån alltid, då bidrag till de särskilda kommunala uppgifterna kombineras med allmänna skatteutjämningsbidrag å kommunernas faktiska utdebiteringar, men den blir särskilt framträdande vid en gradering av de speciella statsbidragen efter skattetrycket. Mot de nuvarande speciella statsbidragen, vilka med få undantag utgå med procentuellt lika andelar av kostnaderna i alla kommuner, kan det emellertid riktas betydligt allvarligare anmärkningar än mot bidrag, graderade med hänsyn till kommunernas ekonomiska ställning. De nu utgående bidragen kvarlämna ytterst ojämna skattebördor för rent statliga ändamål å de olika k o m m u n e r n a , något som måste anses strida mot rättvisa och billighet. Icke heller med hänsyn till kommunernas sparsamhetsintresse eller ur effektivitetssynpunkt äro de nuvarande kvotbidragen tillfredsställande. Om två k o m m u n e r med olika skatteunderlag vidtaga en anordning för en lika stor kostnad per invånare, blir efter ett proportionellt statsbidrag även den å kommunen kvarblivande kostnaden per invånare lika stor i båda kommunerna. Kommunen med det högre skatteunderlaget får emellertid vidkännas en avsevärt mindre höjning av utdebiteringen än kommunen med det lägre skatteunderlaget. Kommuner med gott skatteunderlag, vilka lätt kunna vara frestade att göra onödiga utgifter, bliva sålunda genom denna avvägning av statsbidragen i mindre grad påverkade till sparsamhet än de på grund av sitt svaga skatteunderlag mindre bärkraftiga kommunerna, vilka kunna antagas vara mera återhållsamma med utgifter. Å andra sidan nödgas måhända de senare kommunerna på grund av den stora börda, som drabbar dem, eftersätta även nödvändiga utgifter och anordningar. Ur effektivitetssynpunkt är det föga lämpligt, att vidtagandet av ur statens synpunkt önskvärda åtgärder åsamkar de fattigare kommunerna särskilt stora ökningar i skattetrycket, vida kännbarare än motsvarande belastning i de med skatteunderlag rikligt försedda kommunerna. Trots de betydande utgifter de nuvarande statsbidragen vållat statsverket hava de otvivelaktigt icke fyllt uppgiften att sätta alla kommuner i stånd att på ett nöjaktigt sätt fullgöra de dem anförtrodda statliga samhällsuppgifterna.

B e r e d n i n g e n s s t å n d p u n k t i s ä r s k i l d a statsbidragsfrågor. Kommunalskatteberedningen har undersökt, huruvida statsbidragens nuvarande omfattning inom de skilda kommunala verksamhetsområdena är lämpligt avvägd, och övervägt å ena sidan om nya bidrag böra införas eller redan utgående givas en större sammanlagd effekt och å andra sidan om några nuvarande bidrag äro onödiga eller kunna minskas. Samtidigt har beredningen med utgångspunkt från sin ovan återgivna principiella inställning till statsbidragens utformning sökt taga ståndpunkt till huru de olika statsbidragen böra vara beskaffade.

177 Bidrag till fattigvård o c h barnavård. S t a t s b i d r a g u t g å för n ä r v a r a n d e i m y c k e t r i n g a u t s t r ä c k n i n g till p r i m ä r k o m m u n e r n a s ( f a t t i g v å r d s s a m h ä l l e n a s ) k o s t n a d e r för fattigvård o c h b a r n a v å r d , n ä m l i g e n e n d a s t för v å r d å t u t l ä n n i n g a r s a m t vissa a n d r a p e r s o n e r , s o m s a k n a fast s a m b a n d m e d n å g o n k o m m u n . L a n d s t i n g e n e r s ä t t a k o m m u n e r n a s k o s t n a d e r för viss a n s t a l t s v å r d av fattiga sjuka, vilket å l i g g a n d e enligt b e r e d n i n g e n s i f ö r e g å e n d e k a p i t e l f r a m l a g d a förslag skall ö v e r f ö r a s å staten. B e t r ä f f a n d e k o m m u n e r n a s övriga f a t t i g v å r d s - och b a r n a v å r d s k o s t n a d e r f ö r e k o m m a icke s t a t s b i d r a g . D å fatt i g v å r d e n och b a r n a v å r d e n i h u v u d s a k t o r d e b ö r a b e t r a k t a s s å s o m e n statlig u p p g i f t m e n d e n s a m m a i c k e l ä m p l i g e n k a n h a n d h a v a s av s t a t e n , ä r det ö n s k v ä r t , att s t a t s b i d r a g k a n u t g å till en a v s e v ä r d del a v k o m m u n e r n a s kostn a d e r för detta ä n d a m å l . S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n h a r i sitt b e t ä n k a n d e a n g å e n d e s o c i a l v å r d e n s organ i s a t i o n m . m. i s t o r a d r a g angivit sin ställning till f r å g a n o m s t a t s b i d r a g till s o c i a l v å r d e n p å följande s ä t t . Ehuru en av kommittén föreslagen ändrad fördelning av kostnaderna för vissa socialvårdsåtgärder skulle bidraga till att nedbringa kommunernas kostnader och dessa kostnader skulle ytterligare nedgå, därest en utbyggnad av sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen kunde ske, måste enligt kommitténs mening därtill fogas ett system med direkta statsbidrag till socialvården. Därvid måste väljas ett statsbidragssystem, innebärande att statsbidrag skulle lämnas till viss andel av vederbörande kommuners totala kostnader för fattigvård (enligt kommitténs förslag benämnd socialhjälp) samt barnavård. Ehuru kommittén sålunda förordade, att staten skulle lämna kommunerna bidrag till deras socialvårdsutgifter, kunde kommittén icke förrän på ett senare stadium av utredningsarbetet taga ståndpunkt till frågan om bidragets storlek. Det oaktat och ehuru kommittén ej heller kunde angiva, huruvida statsbidraget borde differentieras efter olika hjälpformer eller utgå som ett enhetligt socialvårdsbidrag, ville kommittén dock uttala, att statens bidrag till kommunernas socialvård borde vara så stort att detsamma i betydande omfattning lindrade kommunernas socialvårdskostnader. Samtidigt måste emellertid enligt kommitténs mening tillses, att kommunerna finge vidkännas en så stor anpart av kostnaderna att de kommunala organen iakttoge tillbörlig varsamhet och utövade erforderlig kontroll vid verksamhetens handhavande. Bidraget borde utgå på nettokostnaderna och skulle icke beräknas för varje fall för sig utan på den totala kostnaden. Huvudsyftet med kommitténs förslag att staten skulle lämna kommunerna bidrag till socialvårdskostnaderna hade varit att därigenom skulle skapas förutsättningar för en mera enhetlig behandling av hjälpfallen och medborgarna beredas större trygghet för erhållande av en likvärdig hjälp oavsett bosättningsorten, medan skatteutjämningssynpunkten för kommitténs del kommit i andra hand. Detta uteslöte dock enligt kommitténs uppfattning icke att vid bestämmandet av grunderna för statsbidrag hänsyn även borde tagas till kommunernas skattebelastning. Kommittén hade dock tills vidare uppskjutit en utredning av detta spörsmål i avbidan på resultatet av de överväganden, som på närliggande områden företoges av kommunalskatteberedningen. K o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n delar helt s o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s u p p f a t t n i n g att l ä t t n a d e r i k o m m u n e r n a s s o c i a l v å r d s k o s t n a d e r ä r o n ö d v ä n d i g a o c h a t t till k o m m u n e r n a s s o c i a l v å r d b ö r a u t g å s å s t o r a s t a t s b i d r a g a t t d e s s a kostn a d e r i b e t y d a n d e g r a d l i n d r a s . I n f ö r a n d e t a v s t a t s b i d r a g på d e t t a för k o m 12—429059.

178 munernas hushållning mycket betydelsefulla område har för beredningen framstått såsom i hög grad önskvärt. Beredningen har ock i ett tidigt skede av sitt arbete haft för avsikt att framlägga förslag om inrättande av dylika bidrag, men frågan om socialvårdens finansiering har sedermera vid socialvårdskommitténs tillsättande överförts till denna kommitté. Ur beredningens synpunkt är det emellertid synnerligen angeläget, att de blivande statsbidragen utformas i enlighet med de principer, som beredningen ovan förordat beträffande bidrag till kommunernas statliga uppgifter. Bidragen böra sålunda så långt möjligt differentieras med hänsyn till objektivt bestämbara faktorer, som inverka på kommunernas kostnader, och framför allt bör en gradering av bidragen efter skatteunderlaget genomföras. Därest så beskaffade statsbidrag till kommunernas fattigvård och barnavård eller motsvarande hjälpformer införas, åvägabringas icke blott en önskvärd lättnad för det kommunala skatteunderlaget utan bliva även förutsättningarna för genomförandet av en allmän skatteutjämning avsevärt förbättrade. Bidragsförskott. Kostnader för förskottering av underhållsbidrag till barn bestridas, i den mån ersättning ej kan uttagas hos de underhållsskyldiga, till tre fjärdedelar av staten och till en fjärdedel av kommunerna. För bevarande av kommunernas sparsamhetsintresse vid deras befattning med dylika förskott hava kommunerna ålagts att deltaga i finansieringen av uppkommande kostnader. Enligt den av beredningen hävdade uppfattningen rörande statsbidragens anordnande skulle en gradering efter skatteunderlaget av kommunernas andel i förevarande utgifter vara påkallad. Avvägningen av denna andel utgör emellertid ett led i fördelningen av utgifterna för socialvården, vilken av tidigare angivna skäl faller utom ramen för beredningens arbetsuppgifter. Frågan om finansieringen av kostnaderna för bidragsförskotten måste därför av beredningen lämnas åsido. Bidrag till arbetslöshetsåtgärder. Till kommunernas kostnader för arbetslöshetens bekämpande har staten lämnat bidrag i stor utsträckning. Bidragen hava avpassats efter kommunernas behov av understöd med hänsyn till såväl arbetslöshetens art och omfattning som kommunernas ekonomiska bärkraft. Då arbetslösheten starkt växlat i de olika kommunerna och under skilda tider, har prövningen av bidragsbehovet i viss mån måst bliva individuell. Svårigheten att finna lämpliga normer för bidrag till en så skiftande företeelse som arbetslösheten ligger i sakens natur. En nära anpassning efter kommunernas faktiska förhållanden torde i detta hänseende vara nödvändig. Att giva lika stora bidrag som kommunernas verkliga kostnader låter sig emellertid icke göra, så länge det ej finnes någon fullt betryggande garanti för att kommunerna endast vidtaga nödvändiga och ekonomiskt välbetänkta åtgärder. Kostnaderna för arbetsföretag och andra hjälpåtgärder kunna väl ofta med någon säkerhet beräknas, men behovet av dylika anstalter måste det mestadels vara vanskligt att bedöma. Det synes därför nödvän-

179 digt att begränsa bidragen på sådant sätt att någon del av kostnaderna alltid bäres av kommunerna. Vid begränsningen av statsbidragen torde böra eftersträvas att såvitt möjligt likställa kommunerna beträffande deras oförvållade bördor för arbetslöshetens bekämpande. Hänsyn bör därför tagas såväl till kommunernas mycket växlande belastning med arbetslösa som till deras olika ekonomiska bärkraft. I det senare hänseendet är skatteunderlaget en faktor av stor betydelse, som väl jämte arbetslöshetsfrekvensen skulle kunna läggas till grund för bidragstilldelningen på sätt beredningen ovan förordat beträffande statsbidrag till kommunernas uppgifter av statlig natur. Då emellertid de faktorer, som bestämma arbetslöshetskostnadernas storlek, växla mycket starkt i landets olika delar, skulle en gradering av statsbidragen endast efter skatteunderlaget icke vara tillfyllest. I den mån kommunernas kostnader för arbetslöshetsåtgärder kunna genom statens kontroll eller på annat sätt i stort sett begränsas till vad som är nödvändigt och önskvärt, bliva de kommunala utgifterna för arbetslösheten en lika tillförlitlig och betydelsefull faktor för bestämmande av bidragsbehovet som skatteunderlaget. Under denna förutsättning synes en sådan gradering av statsbidraget i förhållande till skattetrycket på grund av arbetslöshetskostnader, som gällande bidragsgrunder innebära, kunna leda till tillfredsställande resultat. Den nuvarande anordningen att statsbidragen till kommunernas årliga kostnader för arbetslöshetens bekämpande utgå med hela de kostnadsbelopp, som överstiga 2 kronor 50 öre per skattekrona, synes dock icke vara väl ägnad att befordra kommunernas sparsamhetsintresse. Det torde därför kunna ifrågasättas, om icke denna anordning borde i viss mån modifieras. Stiga utgifterna för berörda ändamål i någon kommun över en fastställd gräns, t. ex. ett visst antal kronor per invånare eller per skattekrona, kunna skäl föreligga för staten att direkt ingripa i hjälpverksamheten i syfte att vinna en fullständig kontroll över arbetslöshetsåtgärderna i kommunen. Beredningen skall emellertid icke till närmare behandling upptaga spörsmålet om utformningen av statsbidragen till kommunernas arbetslöshetskostnader, vilket reglerats genom antagandet av nya grunder så sent som vid 1941 års riksdag. Beredningen vill endast framhålla, hurusom det ur skatteutjämningssynpunkt är mycket angeläget, att hårt arbetslöshetstyngda kommuner erhålla effektiv hjälp för nedbringande av kostnaderna för ifrågavarande närmast statliga samhällsuppgift. Det synes icke vara ogörligt att vid statsbidragens utmätande enligt de nu gällande grunderna förena detta intresse med de arbetslöshetspolitiska syften, som skola främjas genom statsbidragen. Inriktas strävandena härpå, kan enligt beredningens uppfattning förväntas, att arbetslöshetsutgifterna i framtiden icke skola giva upphov till större ojämnheter i det kommunala skattetrycket. Folkpensioner m. m. Kostnader för tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag bestridas i första hand av staten, som uttager ersättning för viss del därav hos primärkommunerna. Ett sådant finansieringssystem h a r samma innebörd som den vanligare anordningen att kommunerna ansvara

180 för de med en viss uppgift förenade kostnaderna och åtnjuta bidrag därtill från staten. De principer, enligt vilka beredningen funnit statsbidrag till kommunernas statliga uppgifter böra utformas, äro därför tillämpliga vid avvägandet av kommunernas andelar i förenämnda kostnader. Mest önskvärt vore att staten kunde bestrida kostnaderna i deras helhet, men för tryggande av tillbörlig noggrannhet vid kommunernas behovsprövning synes det, såsom i kap. VI framhållits, vara oundvikligt att belasta kommunerna med en viss andel i kostnaderna. Det är då angeläget att söka avväga denna andel på sådant sätt att den drabbar alla kommuner ungefär lika hårt. Detta skulle kräva en gradering av kommunernas andelar såväl med hänsyn till faktorer, vilka hava inflytande på kostnadernas storlek, som med hänsyn till skatteunderlaget. Då emellertid säkra hållpunkter torde saknas för att från statens sida tillförlitligt bedöma det verkliga behovet av pensioner och bidrag i kommunerna, låter det sig knappast göra att genom en differentiering av kommunernas andelar utjämna deras kostnader i sådan utsträckning att dessa drabba lika i förhållande till invånarantalet. Däremot kunna kommunerna beträffande sina särskilda utgifter för pensioner och bidrag likställas såtillvida att de försättas i sådant läge, som om de alla haft lika gott skatteunderlag. En sådan gradering av kommunernas kostnadsandelar i förhållande till skatteunderlaget föreslås här av beredningen såsom ett medel att vinna en rättvisare fördelning av bördorna för folkpensioneringen. Primärkommunernas andelar i kostnaderna för de numera dyrortsgraderade tilläggspensionerna, invalidunderstöden och barnbidragen utgöra en åttondel i ortsgrupp 1, en femtedel i ortsgrupp 2 och en fjärdedel i ortsgrupp 3, dock att andelen i de till ortsgrupp 3 hörande städerna Stockholm och Göteborg är tre tiondelar. Till kostnaderna för de dyrtidstillägg, som utgå å tillläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, bidraga alla k o m m u n e r i proportion till sina andelar i själva pensionerna, understöden och bidragen. Anledningen till att kommunerna i de högre dyrortsgrupperna ålagts att gälda större andelar av pensionerna än kommunerna i ortsgrupp 1 är att de förra ansetts genom de högre pensionsbeloppen i ortsgrupperna 2 och 3 komma i åtnjutande av en större minskning i sina fattigvårdskostnader än kommunerna i ortsgrupp 1. Samma skäl har förelegat beträffande den gjorda avvägningen av kostnadsandelarna mellan de högre ortsgrupperna inbördes. Ungefär halva dyrortsförhöjningen av pensionerna i dessa ortsgrupper har ansetts tillföra kommunerna därstädes särskilda lokala förmåner utöver vad som genom folkpensioneringen tillkommer kommunerna i ortsgrupp 1. För att vinna en förenkling vid kostnadernas fördelning hava kommunerna i de högre ortsgrupperna i stället för att belastas med hela kostnaden för den del av pensionerna, som ansetts innebära särskilda fördelar för dem, påförts större kvotdelar av hela pensionsbeloppen än kommunerna i den lägsta ortsgruppen. En kostnadsandel av en åttondel är sålunda avsedd att överallt vara kommunernas bidrag till pensionerna, i den mån dessa senare utgöra ett för alla kommuner likvärdigt tillskott. Utgår man i enlighet med detta resonemang från att kvotdelarnas förhöjning i de högre ortsgrupperna utgör

181 ersättning för viss lokal del av pensionerna i dessa ortsgrupper, vilken ej har någon motsvarighet i ortsgrupp 1, kan man framräkna, huru stor denna del är i de olika ortsgrupperna. I ortsgrupp 2 gälda kommunerna 7 5 av hela pensionsbeloppen eller 3[i0 mer än i ortsgrupp 1, vilket för dessa kommuner bör innebära samma belastning, som om de hade att gälda hela den lokala delen av vederbörande belopp jämte 7 8 av den återstående, icke lokala delen. De 3 7 4 0 ( r ) av förstnämnda lokala del, vilka kommunerna icke ersätta, måste sålunda anses exakt uppvägas därav att kommunerna av den icke lokala delen betala 7 4 0 utöver den i ortsgrupp 1 utgående åttondelen. Härav följer, att den del av pensionsbeloppen i ortsgrupp 2, som icke innebär någon särskild förmån i jämförelse med ortsgrupp 1, är 32/3 gånger så stor som den lokala delen eller 32 3 5 av hela pensionsbeloppen. Av sistnämnda kvotdel kan kommunen sägas 4 bära 7 S , d. v. s. ^ av hela pensionerna, samt därjämte den lokala delen, ^ , i dess helhet. På samma sätt erhålles för ortsgrupp 3 en lokal del å V7 av pensionsbeloppen och en återstående del å 7 7 samt för städerna Stockholm och Göteborg en lokal del å 7» och en återstående del å 4/5. Kommunerna kunna således av pensionsbeloppen anses bära i ortsgrupp 3 dels V7 i dess helhet och dels Vs av den återstående delen eller ^

av hela beloppen samt i nämnda

städer dels 7 5 i dess helhet och dels 7s av den återstående delen eller 1/10 av hela beloppen. Att utjämna de kommunernas andelar, som enligt vad ovan sagts utgöra ersättning för sådana lokala förmåner, vilka tillkomma vissa kommuner framför andra, kommer med beredningens principiella ställning till statsbidragen ej ifråga. Den av beredningen föreslagna graderingen av kommunernas kostnader för tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag avser därför endast så stor del av kommunernas nuvarande andelar i kostnaderna, som kan anses belöpa å vad av pensionerna utgör ett lika värdefullt tillskott för alla kommuner. De kostnadsandelar i hela pensionsbeloppen, som i överensstämmelse härmed böra graderas efter skatteunderlaget, bliva ^ j o r t s , 4 . 3 1 * grupp 1, 35 i ortsgrupp 2, 2 8 i ortsgrupp 3 samt ^ i Stockholm och Göteborg. För att göra det administrativa arbetet så enkelt som möjligt är det emellertid önskvärt, att dessa andelar på lämpligt sätt avjämnas. Det synes icke nödvändigt att strängt följa den nuvarande kostnadsfördelningen, eftersom denna grundar sig på approximativa uppskattningar av kommunernas lättnader beträffande fattigvårdskostnaderna. Beredningen har funnit en avjämning utan olägenhet kunna ske på sådant sätt att en gradering efter skatteunderlaget verkställes å 7 8 av pensionsbeloppen i alla kommuner i stal-

182 let för rätteligen å ^

i ortsgrupp 2, ^

i ortsgrupp 3 samt JQ i Stockholm

och Göteborg. De kvotdelar, som kommunerna på detta sätt påföras, benämnas i det följande kommunernas allmänna andelar i kostnaderna. Därutöver skola enligt beredningens förslag kommunerna i de högre ortsgrupperna med anknytning till nuvarande bestämmelser bära lika mycket som deras andelar nu överskjuta V8, nämligen 7 4 0 i ortsgrupp 2, 5/40 i ortsgrupp 3 och 7*0 i Stockholm och Göteborg. Dessa andelar, vilka betecknas såsom ortsandelar, anses utgöra ersättning för särskilda lokala förmåner. Den verkställda avjämningen av kostnadsandelarna innebär endast en obetydlig förskjutning av kostnadsfördelningen beträffande de högre ortsgrupperna. Den medför någon ökning av bidragsskyldigheten för kommuner med rikligt skatteunderlag och motsvarande minskning för kommuner med lågt skatteunderlag. Beträffande kommunernas andel i kostnaderna för sådan förhöjning av tillläggspension, invalidunderstöd eller barnbidrag, som på framställning av vederbörande kommun kan ske ifråga om ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, föreligger ej skäl att verkställa någon gradering, enär en förhöjning av detta slag till övervägande del får betraktas som en särskild fördel för vederbörande ort. Då en gradering av kostnaderna för folkpensioneringen efter kommunernas skatteunderlag kan anbringas direkt å kommunernas allmänna kostnadsandel, blir metoden enklare än då statsbidrag skola avvägas enligt samma norm. Andelen är i en kommun med normalt skatteunderlag 7 8 , vilket för varje krona per invånare av pensionskostnaderna motsvarar en viss utdebitering per skattekrona. Gradering skall nu verkställas så att samma utdebitering erhålles, även om skatteunderlaget avviker från vad som anses vara normalt. Eftersom utdebiteringen är omvänt proportionell mot skatteunderlaget, måste för genomförande av en sådan ordning en kommuns bidrag bestämmas till - • —» varvid k betecknar totala pensionskostnaden, s det normala skatte8 s underlaget per invånare och sx vederbörande kommuns faktiska skatteunderlag per invånare. Beredningen föreslår en differentiering av kommunernas allmänna andelar i kostnaderna enligt en dylik metod, varigenom andelarna kunna växla från 0 vid intet skatteunderlag till hela pensionskostnaden, då skatteunderlaget är åtta gånger det normala. Den allmänna andelen får givelvis icke stiga högre än till hela kostnaden, och för andra ortsgrupper än den lägsta begränsas den allmänna andelens ökning av ortsandelarna, vilka alltid skola bäras av kommunerna på grund av pensionernas särskilt gynnsamma verkningar i dessa ortsgrupper. Det kan ifrågasättas, om kommunernas andelar med hänsyn till sparsamhetsintresset behöva, då skatteunderlaget är mycket högt, ökas ända till att täcka hela kostnaden. En viss del därav synes alltid kunna med säkerhet antagas belöpa å nödvändiga kostnader. Då det ansetts mycket angeläget att vinna likställighet mellan kommunerna, har graderingen dock ej begränsats på antytt sätt. De kommuner, som nu hava det högsta

183 skatteunderlaget, skulle för övrigt vid tillämpning av beredningens förslag vara befriade från att bära en betydande del av pensionskostnaderna. Vid bestämmandet av det normala skatteunderlag, från vilket graderingen skall utgå, har beredningen stannat för 10 skattekronor per invånare, vilken siffra befunnits närmast motsvara medeltalet för samtliga primärkommuner under senare år (taxeringsåren 1937—1941). För en principiellt riktig gradering i förhållande till kommunernas skatteunderlag skulle krävas, att det normala skatteunderlag, vid vilket kommunernas allmänna andel skall utgöra x/8, växlade inom de olika ortsgrupperna efter dyrortsförhållanden, enär samma nominella skatteunderlag otvivelaktigt har mindre bärkraft å en dyrare ort än å en billigare. Liksom dyrortsförhållandena beaktats vid bestämmande av pensionsbeloppen borde detta också ske vid skatteunderlagets bedömande. Beredningen har emellertid icke i sakens nuvarande läge kunnat förorda ett sådant steg. En förutsättning härför är bl. a. att avvägningen av pensionsbeloppen mellan ortsgrupperna är genomförd med tillräcklig jämnhet och noggrannhet. Beredningen anser emellertid icke, att den nuvarande dyrortsgraderingen av dessa belopp, vilken tillkommit efter åtskilliga av förhållandena betingade approximeringar och jämkningar, fyller detta krav. Beredningen är icke övertygad om att den stora skillnaden mellan beloppen i ortsgrupp 1 och ortsgrupp 3 är fullt motiverad, ii ven om hänsyn tages till att kommunerna i de högre ortsgrupperna bära större andelar än 7 8 , synes skillnaden alltför stor. Då beredningen saknat möjlighet att upptaga denna fråga till behandling, har beredningen funnit riktigast att föreslå ett för alla ortsgrupper gemensamt skatteunderlag såsom utgångspunkt för differentiering av den åttondel av kostnaderna, vilken såsom allmän andel skall belasta kommuner med normalt skatteunderlag. Det har synts beredningen mycket ovisst, om man med den nuvarande dyrortsgraderingen av pensionsbeloppen skulle nå ett materiellt bättre resultat genom att variera normalskatteunderlagets storlek efter dyrorter. Beredningens förslag om gradering av kommunernas andelar i kostnaderna för folkpensioneringen är grundat å den gällande dyrortsgrupperingen och kommunernas nuvarande andelar i kostnaderna. Därest det pågående utredningsarbetet beträffande dyrortsgrupperingen skulle leda till ändringar i denna gruppering eller en allmän höjning av kommunernas kostnadsandelar, i enlighet med vad socialvårdskommittén i sitt ovanberörda betänkande förordat, skulle ske, få givetvis erforderliga jämkningar vidtagas i den föreslagna graderingen. Till belysande av beredningens förslag lämnas å följande sida ett exempel å fördelningen vid vissa skatteunderlag av kostnaden för hel tilläggspension i ortsgrupp 1 (250 kronor) och ortsgrupp 3 (450 kronor). Vid 10 skattekronor per invånare blir fördelningen densamma som enligt gällande ordning. Den av beredningen föreslagna omregleringen av kommunernas andelar i kostnaderna för tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, vilken har motsvarande verkningar å kommunernas delaktighet i kostnaderna för dyrtidstilläggen, innebär, såsom av det anförda exemplet framgår, en minsk-

184 Skattekronor per invånare

O r t s g r u p p Kommunens andel i kronor

O r t s g r u p p

1 Statens andel

i procent

i kronor

i procent

Kommunens andel i kronor

3 Statens andel

i procent

i kronor

i procent

3-12

1-2

246-88

98-8

61-87

13-7

388-13

86-3

6-25

2-6

243-75

97-5

67-50

382-50

85-0

12-50

5-0

95-0

78-75

17-5

371-25

82-5

18-75

7-5

92-5

90-00

20-0

360-00

25-00

225-00

90-0

348-75

77-5

31-25

10-0 125

218-75

87-5

112 50

25-0

337-50

75-0

46-87

18-7

203-13

81-3

J40-62

31-2

309-38

68-8

62-50

25-0

187-50

37-5

281-25

62 5

93-75

156-25

62-5

225-00

50-0

125-00

50-0

50-0

281 25

62-5

168-75

37-5

156-25

62-5

93" 7 5

37-5

337-50

75-0

112-50

25-0

187-50

75-0

25-0

393-75

87-5

56-25

218-75

87-5

31-25

12-5

100-0

250-00

100-0

450-00

100-0

ning av kostnaderna för de kommuner, som hava lägre skatteunderlag än normalt, och en ökning för kommuner med högre skatteunderlag. Därest de föreslagna grunderna hade tillämpats beträffande pensioner och bidrag samt dyrtidstillägg därå för år 1941, skulle, såsom tabell 7 utvisar, landskommunernas utgifter hava minskats med omkring 6 8 miljoner kronor och städernas ökats med omkring 65 miljoner kronor. För statens vidkommande skulle sålunda hava uppkommit en kostnadsökning å i avrundat tal 300 000 kronor. Samtidigt skulle emellertid hava inträtt en betydande minskning av statens kostnader för understöd åt skattetyngda kommuner. Verkningarna av beredningens förslag för landskommunernas och städernas del belysas närmare i tabellerna 8—10, vilka avse kostnaderna för år 1941. I tabellerna 8 och 9 äro kommunerna fördelade med hänsyn till storleken per invånare och per skattekrona av deras andelar i kostnaderna för folkpensioneringen före och efter en gradering enligt förslaget. Beträffande kostnaderna per skattekrona visas ökningar och minskningar direkt i tabell 10. Huvudsyftet med den av beredningen förordade omläggningen av kommunernas andelar i kostnaderna för folkpensioneringen är att åstadkomma en rättvisare avvägning av kommunernas bördor för denna uppgift av statlig natur, men en sådan ändring skulle hava fördelaktiga verkningar även ur skatteutjämningssynpunkt. Medan den högsta primärkommunala utdebiteringen för de å 1941 belöpande kostnaderna översteg 5 kronor per skattekrona, skulle maximum, om beredningens förslag varit i tillämpning, hava varit lägre än 2 kronor per skattekrona. Den totala effekten i skatteutjämningshänseende skall nedan närmare belysas tillsammans med verkningarna av andra åtgärder, som beredningen föreslår.

185 Bidrag till pensionärshem. Till vissa kostnader för anordnande av pensionärshem erhålla kommuner, kommunalförbund och allmännyttiga bostadsföretag statsbidrag. Dessa bidrag utgå i förhållande till de verkliga byggnadskostnaderna, i den mån dessa ej överstiga ett fastställt högsta belopp, samt efter en procentsats, som bestämmes med hänsyn till det genomsnittliga skattetrycket i kommunen under de sistförflutna fem åren på grund av kommunal-, landstings- och vägskatt efter avdrag för erhållna understöd av skatteutjämningmedel. Bidragsprocenten stiger progressivt från 25 vid en medelutdebitering under 10 kronor per skattekrona till 80 vid en dylik utdebitering av 17 kronor per skattekrona och däröver. Där särskilda skäl därtill föranleda, må dock procentsatsen för statsbidrag bestämmas enligt andra grunder. Syftet med bidragsskalan har varit att befrämja inrättandet av pensionärshem i kommuner med olika ekonomiska resurser. Enligt det sakkunnigbetänkande, som legat till grund för de gällande bestämmelserna, avser skalan att såvitt möjligt ställa bidragsprocentens storlek i direkt förhållande till storleken av de bördor, pensionärshemmens inrättande kan medföra för skattebetalarna inom kommunen. Den nuvarande ordningen för bidragets bestämmande tillgodoser emellertid icke detta syfte, då den ej likställer kommunerna beträffande deras möjligheter att förskaffa sig pensionärshem. Kommuner med lågt skatteunderlag och måttligt skattetryck måste nu underkasta sig förhållandevis stora utdebiteringsökningar, om de skola uppföra pensionärshem, medan kommuner med gott skatteunderlag, vilka genom höga utgifter ökat sitt skattetryck så att de kommit i åtnjutande av betydande skatteutjämningsunderstöd, kunna med ringa ökning av skattetrycket anskaffa dylika hem. Statsbidraget till pensionärshem är av den typ, som har till uppgift att effektivisera den kommunala verksamheten genom att förmå kommunerna att med statens stöd påtaga sig uppoffringar för sådana anordningar, som de icke lämpligen kunna åläggas att genomföra. Enligt beredningens allmänna uppfattning rörande principerna för dylika statsbidrags anordnande skulle bidraget till pensionärshem bättre fylla sitt ändamål, om det vore graderat icke efter det sammanlagda kommunala skattetrycket utan efter primärkommunernas skatteunderlag. Såsom ovan utvecklats, anser beredningen skattetrycket icke vara ett fullt adekvat uttryck för kommunernas bidragsbehov. När det gäller att anordna bidrag, som med samma styrka skola påverka alla kommuner att bygga pensionärshem, synes det beredningen mest ändamålsenligt att gradera statsbidraget efter skatteunderlaget, varigenom lika stora kostnader per invånare för pensionärshem komma att kräva samma utdebitering i alla kommuner. Denna synpunkt bör enligt beredningens mening vara grundläggande vid bidragets utformning och andra faktorer än skatteunderlaget endast i andra hand tagas i betraktande. Med hänsyn till att statsbidraget till anordnande av pensionärshem är ett nytt, differentierat effektivitetsbidrag till en frivillig kommunal uppgift och kan bliva normgivande beträffande framtida bidrag av enahanda slag, anser sig beredningen icke böra underlåta att framlägga förslag om ändrade grun-

186 der för detta bidrag, vilka stå i överensstämmelse med beredningens allmänna syn på de kommunala hushållningsfrågorna. Den nedre gräns för bidragen av 25 procent, som nu gäller, samt den andel å 20 procent, vilken med hänsyn till det lokala intresset av pensionärshemmens inrättande alltid åvilar kommunerna, synas härvid böra lämnas orubbade. Beredningens förslag avser endast avvägningen av statsbidraget inom de nuvarande gränserna. Den av beredningen föreslagna graderingen går sålunda från 25 procents bidrag vid ett skatteunderlag av 10 skattekronor per invånare eller mer till 85 procents bidrag, då intet skatteunderlag finnes. Bidraget blir för de sämst ställda kommunerna ungefär 80 procent, eftersom kommuner helt utan skatteunderlag ej finnas. Bidragsskalan stiger från 25 procent med 6 procent för varje skattekrona, varmed skatteunderlaget understiger 10 skattekronor per invånare. Procentsatsen skall dock såsom hittills kunna bestämmas enligt andra grunder, om särskilda skäl därtill äro. Bidrag till hälso- och sjukvård. Statsbidragen till hälsovård och sjukvård utgå huvudsakligen till landsting och städer, som ej deltaga i landsting, vilka kommuner äro huvudmän för större delen av dessa verksamhetsgrenar. Fördelningen av kostnaderna för ifrågavarande ändamål mellan staten och de kommunala enheterna torde få anses någorlunda tillfredsställande, och den kommande utvecklingens krav kunna förväntas bliva tillgodosedda genom det fortgående, planmässiga utbyggandet av statsbidragen till nya vårdgrenar. Beredningen har därför ansett sig sakna anledning att upptaga frågan om statsbidragens omfattning på detta område till närmare behandling. Beträffande bidragens utformning böra dock ur de synpunkter, som beredningen har att företräda, vissa önskemål framföras. Den anpassning av statsbidragen med hänsyn till sjukdomsfrekvensen i olika delar av landet, som skett genom statsbidragens utsträckande i vissa fall till ett ökat antal vårdplatser, är enligt beredningens mening ett betydelsefullt framsteg. En ytterligare förskjutning av bidragen i denna riktning är emellertid önskvärd och bör kunna ske, allteftersom de olika sjukdomarnas förekomst blir bättre klarlagd. De nuvarande bidragen utgå till stor del med fasta belopp till byggnadskostnader för inrättande av nya vårdplatser och till driftskostnader per vårddag. För vårdplats eller vårddag lämnas i allmänhet bidrag med lika stora belopp för alla delar av landet utan avseende å de verkliga kostnaderna och landstingens eller städernas ekonomiska bärkraft. För att dylika bidrag skola utgöra ett lika värdefullt stöd och en lika stark drivfjäder till hälso- och sjukvårdens förbättrande för alla landsting och städer böra emellertid bidragsbeloppen avvägas med utgångspunkt från de på grund av dyrhetsförhållandena och andra lokala faktorer verkligen uppkommande kostnaderna samt med beaktande av landstingens och städernas olika tillgång på skatteunderlag. För de skilda landstingsområdena och städerna utanför landsting skulle kunna beräknas bidragsbelopp, differentierade med hänsyn till de genomsnittliga kostnaderna uti respektive delar av landet, varefter dessa belopp borde jämkas i förhållande till de olika landstingens

187 och städernas skatteunderlag. Det synes icke vara nödvändigt att därvid låta bidragsbeloppen följa skatteunderlagets växlingar år från år, utan fasta bidragsbelopp skulle kunna fastställas för längre tidsperioder på grundval av de ungefärliga skillnader i skatteunderlag, som i allmänhet förefinnas mellan de olika landstingen och städerna. För en avvägning av bidragen på antytt sätt erfordras framför allt en ingående kännedom om förhållandena på hälso- och sjukvårdens område. Beredningen finner därför angeläget, att på detta område sakkunnig myndighet erhåller i uppdrag att verkställa en revision av statsbidragen till hälso- och sjukvården i syfte att åstadkomma en differentiering av bidragen enligt här förordade riktlinjer. Vad särskilt angår det spörsmål om statsbidrag till sinnesslövården, vilket uppkommer, därest icke denna vårdgren, såsom beredningen förordat, helt förstatligas utan i enlighet med det ovan (sid. 137 o. 138) berörda sakkunnigbetänkandet delvis skall handhavas av landsting och städer utanför landsting, må framhållas att statsbidragen till sinnesslöundervisningen i dylikt fall böra givas en sådan storlek att de kommunala bördorna för detta ändamål bliva mycket begränsade. Statens övertagande av hela kostnaderna för avlöning åt lärarpersonalen vid sinnesslöskolorna i enlighet med de sakkunnigas förslag synes vara en riktig och lämplig åtgärd. Det gäller här fasta utgifter, på vilkas storlek landstingen och städerna icke kunna inverka. De föreslagna byggnadsbidragen till landstingens och städernas sinnesslöundervisningsanstalter, vilka icke torde uppgå till stort mer än en tredjedel av de nuvarande byggnadskostnaderna och som maximerats till hälften av de verkliga kostnaderna, äro däremot enligt beredningens mening alltför låga. De böra utan fara för det kommunala sparsamhetsintresset kunna bestämmas till sådana belopp per nyinrättad vårdplats, som någorlunda motsvara de nuvarande genomsnittliga kostnaderna, och begränsas till en jämförelsevis hög kvotdel av de verkliga kostnaderna. På samma sätt böra driftsbidragen till anstalterna, vilka bidrag enligt de sakkunnigas förslag skola liksom för närvarande utgå med fasta belopp per vårdad sinnesslö, motsvarande ungefär en tredjedel av vårdkostnaderna, utan olägenhet kunna höjas till belopp, som i det närmaste täcka dessa kostnader. Någon fara för oekonomisk drift torde icke föreligga, även om statsbidragen förhöjas på angivet sätt. Vård av ifrågavarande slag torde överhuvud taget icke komma ifråga annat än i nödvändiga fall, enär vårdbehovet alltid är ganska tydligt framträdande. Då statsbidragen skola utgå med fasta belopp per vårdplats och vårdtagare, inverkar dessutom anstalternas skötsel direkt på landstingens och städernas ekonomi, vilket innebär en garanti mot olämplig hushållning. Bidrag till undervisningsväsen. Statsbidragen till undervisningsväsendet äro av betydande storlek och spela en viktig roll för kommunernas hushållning. Trots de avsevärda statsbidragen är skolväsendet en av kommunernas ekonomiskt mest tyngande uppgifter. En ökning av statsbidragen på detta område synes vara önskvärd, särskilt för folkskoleväsendets del. Höj-

188 ningar av bidragen för en så omfattande uppgift som folkskoleväsendet skulle emellertid kräva betydande kostnadsökningar, för vilka det nuvarande statsfinansiella läget torde lägga hinder i vägen. Beredningen anser sig med hänsyn härtill icke böra förorda några nämnvärda ändringar beträffande omfattningen av statsbidragen till undervisningsväsendet. Däremot finner sig beredningen föranlåten att föreslå nya grunder beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. Bidrag till byggnadsarbeten för anskaffande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet utgå för närvarande till skoldistrikt med tre fjärdedelar av de styrkta kostnaderna för godkänt byggnadsföretag, i den mån dessa ej överstiga en högsta kostnadssumma, som fastställes vid meddelande av tillstånd till sådant företag. Om sådana kostnader för ett företag ej äro högre än 5 000 kronor, utgör bidraget dock endast hälften av dessa. Överstiger beviljat byggnadsbidrag 2 500 kronor, skall det fördelas med såvitt möjligt lika belopp å 25 redovisningsår (den 1 juli—den 30 juni), räknat från och med det redovisningsår, under vilket byggnadsarbetena godkänts, varefter de fördelade beloppen utbetalas under vederbörande år. Bidrag å högst 2 500 kronor utbetalas på en gång, så snart byggnadsarbetena blivit vederbörligen godkända. Skillnaden ifråga om bidragsandelens storlek mellan större och mindre företag har ansetts ungefärligen uppvägas av att bidraget för de större företagen får ett lägre värde genom att utbetalningen sker under 25 år. I ett år 1940 avgivet betänkande (SOU 1940:24) hava folkskolans besparingssakkunniga framlagt förslag till nya grunder för statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Genom att anknyta statsbidragen till vissa på objektiva grunder beräknade kubikpriser för byggnadsföretag av olika slag och å olika orter hava de sakkunniga velat åstadkomma en bättre anpassning av bidragen till de nödvändiga kostnaderna för skolbyggnader och därigenom från bidrag utesluta sådana anordningar, som innebära en onödigt hög standard. Beredningen har den 14 november 1940 avgivit underdånigt utlåtande över de sakkunnigas betänkande och därvid i princip tillstyrkt förslaget om statsbidragens bestämmande efter fastställda kubikpriser, vilket i viss mån innebär en gradering av statsbidragen med hänsyn till objektivt bestämbara faktorer av betydelse för kostnadernas storlek. Beredningen har emellertid förordat en gradering av de föreslagna bidragen även med hänsyn till skoldistriktens skatteunderlag samt på grundval av de sakkunnigas förslag utarbetat författningsutkast till en sådan anordning. De sakkunnigas förslag hava ännu icke lett till någon statsmakternas åtgärd. Beredningen utgår därför från de nuvarande bestämmelserna om bidrag till folkskolans undervisningslokaler såväl i den följande framställningen som i det ovan intagna författningsförslaget. Då folkskoleväsendet enligt beredningens uppfattning bör räknas till de statliga samhällsuppgifterna, framstår skoldistriktens belastning med en betydande andel i kostnaderna för undervisningslokaler såsom mindre önskvärd. Till följd av bidragens utbetalande långt efter det skoldistrikten bestritt

189 kostnaderna för sina byggnadsföretag och den härav föranledda ränteförlusten blir skoldistriktens andel i själva verket betydligt större än en fjärdedel. Skoldistrikten belastas dessutom på grund av skatteunderlagets växlingar mycket ojämnt av den på dem vilande, proportionellt lika andelen i byggnadskostnaderna. Det synes därför i första hand böra övervägas, om ej staten kan helt påtaga sig dessa kostnader. Beträffande byggnadsföretag av ifrågavarande slag synes det finnas goda möjligheter att avgöra, vilka kostnader som ur statens synpunkt äro nödvändiga och nyttiga. Behovet av undervisningslokaler kan på ett tillförlitligt sätt bedömas av skolmyndigheterna, och det förefaller vidare sannolikt, att det med den byggnadstekniska sakkunskap, som står staten till buds, kan fastställas, huru och till vilka kostnader byggnadsföretag för anskaffande av erforderliga undervisningslokaler böra utföras för att ett ur materiell och pedagogisk synpunkt tillfredsställande resultat skall vinnas utan att onödigt dyrbara och omfattande anordningar vidtagas. Till ledning för dylika kostnaders beräknande skulle man i anslutning till vad folkskolans besparingssakkunniga föreslagit kunna utgå från uppskattade normalkostnader per undervisningslokal för olika orter. Om de nödvändiga kostnaderna för behövliga undervisningslokaler härigenom kunde fastställas på ett tillfredsställande sätt, skulle dessa kostnader utan fara för skoldistriktens sparsamhetsintresse kunna i sin helhet täckas genom statsbidrag. Skoldistrikten skulle i så fall själva få bära sina utgifter för en högre standard beträffande skolbyggnader än den genomsnittliga, medan staten överallt skulle bestrida kostnaderna för ett normalt byggnadsbehov. Detta vore givetvis en teoretiskt riktig lösning av frågan, men då viss tvekan kan råda, huruvida icke skoldistrikten trots noggrann kontroll av kostnaderna skulle med åsidosättande av sparsamhetens krav kunna göra skolbyggnadsföretagen onödigt dyrbara och låta staten bära kostnaderna därför, kan en sådan lösning giva anledning till vissa betänkligheter. Särskilt de ekonomiskt välbeställda skoldistrikten, som hava infört speciella och särskilt kostsamma anordningar vid uppförandet av folkskolebyggnader, kunde befaras komma att upprätthålla en högre standard helt på statens bekostnad. Beredningen är med hänsyn härtill icke beredd att föreslå statsbidrag till folkskolans undervisningslokaler med hela den erforderliga byggnadskostnaden, även om en sådan lösning av frågan ur flera synpunkter kan synas tilltalande. Kan fullt statsbidrag till beräknade kostnader för folkskolebyggnader ej utgå, är det ur beredningens synpunkt angeläget att för skoldistriktens del åstadkomma en rältvis och jämn belastning på grund av deras skyldighet att tillhandahålla dylika byggnader. Det framstår såsom önskvärt att kunna avväga bidragen med hänsyn till skoldistriktens objektiva förutsättningar för att anskaffa behövliga undervisningslokaler till en någorlunda normal kostnad per invånare. Härvid borde beaktas sådana faktorer som barnantalet, skoldistriktens utsträckning, dyrhetsförhållandena m. fl. Beredningen anser sig dock icke kunna framlägga något förslag i detta avseende utan förordar, att denna fråga göres till föremål för undersökning genom vederbörande myndigheter. Det av folkskolans besparingssakkunniga framlagda förslaget

190 innebär ett betydelsefullt steg i denna riktning. Av särskild vikt för skoldistriktens likställande är emellertid att statsbidragen graderas i förhållande till skoldistriktens skatteunderlag. Beredningen framlägger i det följande förslag härom. Vid en gradering av statsbidragen till nya undervisningslokaler efter skatteunderlaget synes det lämpligt att i anslutning till vad nu gäller utgå från att bidragen för skoldistrikt med normalt skatteunderlag skola motsvara 75 procent av de erforderliga byggnadskostnaderna. Väljes i enlighet med beredningens förslag ett skatteunderlag av 10 skattekronor per invånare till normalskatteunderlag och betecknas det enligt gällande grunder för vart och ett av 25 år utgående bidraget med ki, erhålles enligt formeln å sid. 169 följande uttryck för det graderade statsbidraget för ett visst år: 100 • 1 0 - ( 1 0 0 - 7 5 ) • s t _ , 40 - s t kl '~ 75 • 10 ~ l ' 80 Antages exempelvis i ett skoldistrikt med ett skatteunderlag av 3 skattekronor per invånare kostnaden för ett byggnadsföretag vara 200 000 kronor, vara bidrag med tillämpning av gällande grunder utgår under 25 år med tillhopa 75 procent eller med 6 000 kronor per år, erhålles det graderade bidraget genom att i ovanstående formel insätta 6 000 i stället för ki och 3 i 40-3 stället för Si. Bidraget blir således för ett dylikt skoldistrikt: 6 000 • 3 Q— = = 7 400. På samma sätt uträknat blir det årliga bidraget vid nedan angivna skatteunderlag följande. Statsbidrag

Skattekronor per invånare

i procent

i kronor

100-0

8 000

97-5

Skoldistriktets nettokostnad i procent

i kronor

7 800

2-5

95-0

7 600

5-0

90 0

7 200

10-0

85-0

6 800

15-0

1200 1600

80-0

6 400

20-0

75 0

6 000

25-0

2 000

62-5

5 000

3 000

50 0

4 000

50-0

4 000

2 000

75-0

6 000

8 000

40 Ur teoretisk synpunkt borde, såsom ovan framhållits, normalskatteunderlaget hava skilda värden för skoldistrikt i olika dyrortsgrupper. Det kan emellertid vara tvivel underkastat, om en sådan anordning i förevarande fall skulle leda till större rättvisa, enär den ogynnsamma ställning på grund av barnantal m. m., som skoldistrikt i de lägre ortsgrupperna i regel intaga

191 med hänsyn till utgiftsbehovet för folkskoleväsendet, icke torde kunna tillräckligt beaktas vid statsbidragens utformande. Beredningen har därför ansett sig sakna anledning att föreslå en dyrortsgradering av normalskatteunderlaget beträffande statsbidragen till folkskoleväsendet. Vid en gradering av statsbidragen till nya undervisningslokaler efter skatteunderlaget uppkommer ett särskilt spörsmål, nämligen vilket års skatteunderlag graderingen skall hänföra sig till. Beträffande kostnaderna för ett byggnadsföretag, vilket tillgodoser ett behov för en längre tidrymd, är det icke utan vidare klart, vilket eller vilka års skatteunderlag som skall bära utgiften. Detta beror i viss mån av skoldistriktets eget val. Ett skoldistrikts kostnader för ett byggnadsföretag kunna täckas genom uttaxering på ett år av hela kostnaderna eller ock kan uttaxering ske under ett flertal år för förräntning och amortering av ett för ändamålet upptaget lån. Det är även möjligt att täcka kostnaderna med fonderade medel, som uttaxerats för byggnadsföretaget under ett antal tidigare år. I princip riktigt vore att bestämma statsbidragets storlek i förhållande till de olika skatteunderlag, som verkligen bära kostnaderna, men detta skulle bliva mycket omständligt och dessutom bereda skoldistrikten tillfälle att förlägga uttaxeringen av kostnaderna till sådana år, då högt statsbidrag kunde påräknas. I den praktiska tillämpningen skulle full rättvisa beträffande belastningen av olika års skatteunderlag för övrigt icke alltid uppnås på detta sätt. Man torde därför lämpligen böra bestämma statsbidraget, som om uttaxering skedde under ett bestämt antal år, oberoende av huru kostnaderna i verkligheten täckas. En gradering av statsbidragen till nya undervisningslokaler bör alltså anknytas till skatteunderlagen för de redovisningsår, å vilka bidragen vid deras fastställande fördelas och för vilka de utgå. Bidragens storlek påverkas då ej av skoldistriktens finansieringsåtgärder, och några praktiska olägenheter torde ej uppstå. Såsom skatteunderlag för visst redovisningsår kan lämpligen väljas det underlag, vara kommunalskatt uttaxerats för täckande av utgiftsbehovet det kalenderår, under vilket redovisningsårets första hälft infaller. Då bidragen till byggnadsföretag icke skulle utbetalas omedelbart utan under loppet av 25 år, bliva de kostnadsandelar, som i realiteten vila å skoldistrikten, större än de å föregående sida angivna. Även för det teoretiska fallet att skatteunderlag helt saknas får skoldistriktet bära en avsevärd andel, och vid ett skatteunderlag av 10 skattekronor per invånare blir dess andel betydligt större än 25 procent. För att stödet till skoldistrikten skall bliva effektivare kan vidtagas den ändringen att fördelning av bidraget å 25 år ej sker utan detta utbetalas omedelbart. Vid avvägning av statsbidragen efter skatteunderlaget är det emellertid icke lämpligt att utbetala hela beloppet på en gång, eftersom ett visst års skatteunderlag härigenom skulle få alltför stor betydelse. En sådan ordning skulle icke heller stå i överensstämmelse med sättet för uttaxeringen av skoldistriktens kostnader, vilken i regel måste ske under en följd av år. I stället kan exempelvis övervägas den anordningen att staten skulle bestrida hela kostnaden omedelbart men under vart och ett av de följande 25 åren hos skoldistriktet uttaga ett efter varje års skatteunderlag

192 graderat bidrag, beräknat å 725 av hela kostnaden. Detta skulle emellertid kräva en betydande ökning av statsverkets utgifter, för vilken i nuvarande läge hinder torde möta. Beredningen har därför funnit lämpligast att i sitt förslag verkställa graderingen efter skatteunderlaget på grundval av den nuvarande ordningen med fördelning av statsbidraget å 25 år och med utgångspunkt från det gällande procenttalet 75 vid normalt skatteunderlag. Beträffande de mindre företagen har beredningen ansett lämpligt, att statsbidragen utformas på samma sätt som för de större. De ekonomiska verkningarna av beredningens förslag om gradering av statsbidragen till nya undervisningslokaler belysas i viss mån av de i bilaga E lämnade uppgifterna rörande ett antal byggnadsföretag, till vilka statsbidrag beviljats enligt nuvarande grunder. De enligt nu gällande grunder redan fastställda bidragen till nya undervisningslokaler samt byggnadsbidragen, för vissa äldre undervisningslokaler synas icke kunna bliva föremål för en sådan gradering, som beredningen ovan föreslagit. Att minska bidragen för de skoldistrikt med gott skatteunderlag, vilka under förutsättning av vissa bidrag från staten uppfört nya lokaler, synes icke kunna komma ifråga. Däremot tala starka skäl för en ökning av de redan bestämda bidragen till skoldistrikt med lägre skatteunderlag än det normala, så att dessa beredas en sådan lättnad som beredningens förslag åsyftar. Med hänsyn till det rådande allmänna läget anser sig emellertid beredningen icke böra föreslå några åtgärder i sådan riktning. De nuvarande bidragen till underhåll av undervisningslokaler och för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel samt bidragen till tjänstebostäder äro av provisorisk karaktär och lära i nuvarande statsfinansiella läge icke kunna varaktigt regleras. Bidragen täcka icke på långt när skoldistriktens verkliga kostnader och utgå med lika stora belopp per lokal och lärare i alla skoldistrikt. För beredningen framstår det såsom ett önskemål att bidragen höjas, så att de bättre motsvara skoldistriktens nödvändiga kostnader för ifrågavarande ändamål. Då emellertid med hänsyn till rådande förhållanden någon höjning av bidragen i varje fall för närvarande icke torde kunna förväntas, inskränker sig beredningen till att föreslå en gradering av bidragen efter skatteunderlaget inom den nuvarande kostnadsramen. I samband därmed böra bidragen även avvägas med hänsyn till de skiftande kostnaderna å olika orter. Beredningen har dock icke varit i tillfälle att upptaga denna senare fråga till närmare behandling och framlägga några utformade förslag härom. I sitt förslag har beredningen därför räknat med överallt lika stora bidrag vid normalt skatteunderlag. Beredningen förutsätter dock, att de bidragsbelopp för skoldistrikt med normalt skatteunderlag, vara graderingen enligt beredningens förslag grundas, efter utredning av sakkunnig myndighet avvägas med hänsyn till dyrortsförhållanden. Det årliga underhålls- och materielbidraget, som tidigare utgått med 50 kronor för varje skoldistrikt tillhörig undervisningslokal och 25 kronor för varje förhyrd sådan lokal, har enligt beslut av 1940 års riksdag nedsatts till

193 25 respektive 12 kronor. Vid detta bidrags gradering efter skatteunderlaget synes, med bortseende från de verkliga kostnaderna, lämpligen kunna antagas, att bidraget utgör 50 procent av den kostnad det avser att lätta. Den del av den verkliga kostnaden, som överskjuter 50 respektive 24 kronor per lokal, skulle då alltid i sin helhet vila å skoldistriktet. I överensstämmelse härmed framlägger beredningen förslag till gradering med utgångspunkt från ett underhålls- och materielbidrag av 25 respektive 12 kronor per lokal till skoldistrikt med normalt skatteunderlag. Vilken dyrortsgrupp detta skall gälla och vilka bidragsbelopp graderingen efter skatteunderlaget inom övriga dyrortsgrupper skall utgå ifrån, får avgöras vid en kommande avvägning av bidragen efter kostnaderna å olika orter bl. a. med hänsyn till de medel, som äro tillgängliga för ändamålet. Vid gradering av ett bidrag å 25 kronor per lokal såsom motsvarande 50 procent av kostnaden och med utgångspunkt från ett normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare utgår bidrag endast till skoldistrikt med lägre skatteunderlag än 20 skattekronor per invånare, och bidraget för ett skoldistrikt blir, om skatteunderlaget betecknas med sx, enligt formeln å sid. 169 följande: 2

100 • 1 0 - ( 1 0 0 - 5 0 ) - S l °'~ 5 0 - 10 =2.(20-Sl).

För varje skattekrona, varmed skoldistriktets skatteunderlag understiger 20 skattekronor per invånare, erhålles alltså i bidrag 2 kronor 50 öre per lokal. På samma sätt bestämmes bidraget för förhyrd lokal till 1 krona 20 öre för varje sådan skattekrona. I detta sammanhang vill beredningen fästa uppmärksamheten på att något statsbidrag icke utgår till kostnaderna för uppvärmning, belysning och renhållning av folkskolans undervisningslokaler. Dessa kostnader uppgingo å r 1938 för samtliga kommuner till 149 miljoner kronor, därav 106 miljoner kronor för landskommunerna och 4*3 miljoner kronor för städerna, medan kommunernas övriga utgifter för folkskolans undervisningslokaler samma år utgjorde 32 5 miljoner kronor, varav 146 miljoner kronor för anskaffning av fastigheter, 106 miljoner kronor för underhåll av byggnader, 26 miljoner kronor för inventarier och 4 7 miljoner kronor för undervisningsmateriel. Det är enligt beredningens mening synnerligen otillfredsställande att så betydande kostnader drabba invånarna i olika skoldistrikt med hela den ojämnhet, som betingas av skillnaderna mellan distriktens skatteunderlag. Ett statsbidrag skulle här kunna givas den formen att underhålls- och materielbidraget utsträcktes att omfatta jämväl kostnaderna för uppvärmning, belysning och renhållning, vilket skulle nödvändiggöra en höjning av nämnda bidrag. Detta skulle lämpligen kunna höjas utan att antagas motsvara en högre andel än hälften av de kostnader, som det avsåge att lätta. De skäl, som tidigare anförts mot statsbidrag till ifrågavarande kostnader, främst farhågor för skoldistriktens sparsamhet, gälla icke en dylik anordning. Genom en sådan skulle större rättvisa mellan invånarna i olika skoldistrikt vinnas och de mest betungade skoldistrikten erhålla en välbehövlig lättnad i sina bördor. Med 13—429059.

194 hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget har beredningen emellertid icke ansett sig böra framställa förslag av sådan innebörd. Tjänstebostadsbidrag äger skoldistrikt enligt gällande bestämmelser årligen uppbära med 160 kronor för ordinarie manlig folkskollärare, 120 kronor för ordinarie kvinnlig folkskollärare och 80 kronor för annan lärare. Även detta bidrag synes med fördel kunna graderas, som om det utgjorde 50 procent av den kostnad, som skall bliva föremål för bidrag. Om bidraget skall kunna hållas inom den nuvarande kostnadsramen, måste emellertid de fasta beloppen sänkas. Om man utgår från normalbidrag för respektive slag av lärartjänster å 120, 90 och 60 kronor, vilket motsvarar en sänkning i förhållande till de nuvarande bidragen med 25 procent, synes en lämplig grund för gradering efter skatteunderlaget erhållas. För varje skattekrona, varmed skoldistriktets skatteunderlag understiger 20 skattekronor per invånare, skulle bidrag då utgå med respektive 12, 9 och 6 kronor per lärartjänst. De mindre bärkraftiga kommunerna skulle härigenom icke få sin börda ökad. Redan då skatteunderlaget nedgått till 67 skattekronor per invånare, skulle bidraget vara ungefär lika stort som det nuvarande och vid ytterligare nedgång större än för närvarande. Såsom exempel på graderingens verkningar må anföras följande värden för bidragen vid nedan angivna skatteunderlag. S t a t s b i d r a g Skattekronor per invånare

i

k r o n o r

ordinarie ordinarie manlig folkskol- kvinnlig folkskollärare lärare

för

annan lärare

20 Beträffande de ekonomiska verkningarna av beredningens förslag om gradering av underhålls- och materielbidragen samt tjänstebostadsbidragen lämnas vissa uppgifter i bilaga E. Av desamma framgår, att statens kostnader för dessa bidrag skulle bliva i stort sett oförändrade. Även bidragen för förhyrda undervisningslokaler till skoldistrikten borde i enlighet med beredningens ståndpunkt differentieras efter skatteunderlaget, men med hänsyn till deras sparsamma förekomst har beredningen av praktiska skäl ansett detta kunna underlåtas. Skoldistrikt å landsbygden, vilket anordnar skolbarnsbespisning, kan erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna härför, under förutsättning

195 dels att inom distriktet behov av sådan bespisning föreligger med hänsyn till rådande arbetslöshet, antalet barnrika familjer med särskilt låg inkomst, antalet barn med långa skolvägar eller annan därmed jämförlig omständighet, dels ock att distriktet med hänsyn till det kommunala skattetrycket är i behov av statsbidrag till bestridande av nämnda kostnader eller på grund av särskilda omständigheter finnes böra erhålla sådant bidrag. Statsbidrag må som regel utgå med högst 50 procent å skoldistriktets godkända verkliga kostnader för bespisningen. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, kan medgivas högre statsbidrag. Bidraget må dock icke i något fall överstiga 80 procent av sagda kostnader. Även skoldistrikt i stad kan under ovannämnda förutsättningar erhålla bidrag för ifrågavarande ändamål i enlighet med Kungl. Maj:ts bestämmande för varje särskilt fall. Hänsyn skall därvid tagas, förutom till det kommunala skattetrycket, jämväl till skoldistriktets ekonomiska ställning i övrigt. Beträffande de angivna grunderna för statsbidrag till skolbarnsbespisning kan erinras, att kommuner, som hava ett svagt skatteunderlag men genom återhållsamhet beträffande sina utgifter lyckas hålla sitt skattetryck inom måttliga gränser, synas vara alltför oförmånligt ställda i bidragshänseende. Visserligen kan måhända brist på tillräckligt skatteunderlag med en välvillig tolkning av bestämmelserna inbegripas bland de särskilda omständigheter, på grund av vilka skoldistrikt i undantagsfall kan befinnas böra erhålla statsbidrag, men bristen på skatteunderlag inverkar enligt beredningens mening i så hög grad på skoldistriktens möjligheter att anordna skolbarnsbespisning att den uttryckligen bör angivas såsom ett förhållande, vilket ådagalägger behov av statsbidrag för ifrågavarande ändamål, om skolbarnsbespisning på grund av de lokala förhållandena överhuvud taget är påkallad. Beredningen föreslår därför en omformulering av gällande bestämmelser i denna riktning. Statsbidrag till kommunernas kostnader för högre undervisning och specialundervisning utgå i allmänhet utan differentiering efter kostnaderna å olika orter och äro icke i något fall avvägda efter skatteunderlaget. Den beträffande kostnadsfördelningen på detta område tillämpade andelsprincipen motiveras dock i viss mån därav att vederbörande undervisningsanstalter innebära särskilda förmåner för de kommuner, dit de äro förlagda. Då kommunerna själva böra bestrida utgifterna för lokala förmåner, finnas ej tillräckliga skäl för att förorda någon gradering av statsbidragen på detta område. Bidrag till kyrkliga ändamål. De kyrkliga kommunerna erhålla icke några särskilda förvaltningsbidrag från staten. För att minska de förekommande ojämnheterna i utdebiteringarna för kyrkliga ändamål kan dock ifrågasättas att genom dylika bidrag delvis överföra församlingarnas kostnader å staten. Då det, såsom ovan berörts, ej är önskvärt att överflytta några kyrkliga förvaltningsuppgifter till staten, kan övervägas den möjligheten att staten lämnar bidrag till de kommunala enheterna, hos vilka uppgifterna få kvarbliva. Därigenom skulle kunna erhållas en viss lindrande och skatteut-

196 jämnande verkan utan att den förefintliga förvaltningsorganisationen rubbades. Det skulle sålunda kunna inrättas statsbidrag till pastoraten för prästgårdsbyggnader i likhet med de nuvarande bidragen till folkskolebyggnader. En liknande anordning kunde införas beträffande kyrkobyggnader och begravningsplatser. Statsbidrag skulle även kunna lämnas församlingarna Ull avlöning åt den högre kyrkobetjäningen på samma sätt som skett beträffande folkskollärarnas löner. Ett sådant utsträckande av det speciella statsbidragssystemet till det kyrkliga området synes dock enligt beredningens uppfattning icke lämpligen böra ifrågakomma. Staten har visserligen ett materiellt eller kulturellt intresse av olika kyrkliga förvaltningsgrenar, och det är givetvis angeläget för staten att tillse, att skattebördorna på grund av kyrkliga uppgifter icke bliva obilligt fördelade mellan församlingarna, men detta synes icke nödvändiggöra ett i administrativt hänseende omständligt utbyggande av statsbidragssystemet till de kyrkliga förvaltningsgrenarna. Vidtagande av åtgärder i angiven riktning skulle också nödvändiggöra inskränkningar i den kommunala självbestämmanderätten beträffande de kyrkliga angelägenheterna. De ersättningar, som utgå från statsverket till kyrkofonden, synas under nuvarande förhållanden utgöra en lämplig form av tillskott till kyrkoväsendet från statens sida. Dessa ersättningar kunna betraktas såsom ett allmänt statsbidrag till kyrkoförsamlingarna, ehuru de egentligen utgå såsom gottgörelse för tidigare indragna anslag och närmast äro avsedda att täcka kostnader för prästerskapets avlöning. Ett sådant tillskott synes vara motiverat såväl av statens allmänna intresse av den kyrkliga verksamheten som av församlingarnas befattning med den för statens verksamhet betydelsefulla folkbokföringen. Ett särskilt skäl för staten alt lämna bidrag genom kyrkofonden är denna fonds egenskap av utjämningsanordning för det kyrkligt-kommunala skattetrycket. Den stegring av de kommunala utgifterna för kyrkliga ändamål, som ägt rum under senare tid, kan ur dessa synpunkter vara en anledning att höja statens allmänna tillskott till kyrkoväsendet genom ökade bidrag till kyrkofonden eller bidrag till nya utjämningsfonder. Denna fråga torde emellertid få tagas under omprövning, därest särskilda sakkunniga, såsom beredningen förordat, bliva tillkallade för utredning av möjligheterna att vinna en bättre fördelning av församlingarnas kyrkliga bördor. Beredningen finner med hänsyn till berörda förhållanden icke anledning att i princip föreslå några ändringar beträffande statens ställning till finansieringen av prästlönekostnaderna eller de kyrkliga utgifterna i allmänhet. Statens medverkan vid finansieringen av dessa utgifter bör inskränka sig till ett upprätthållande av erforderliga anordningar för utjämning av det kommunala skattetrycket på grund av kyrkliga behov genom bidrag till kyrkofonden och liknande fonder samt genom allmänna utjämningsbidrag till skattetyngda kommuner. Allmänna statsbidrag. Flertalet av de allmänna statsbidragen till kommunerna äro kvarlevor från äldre tider. Dylika bidrag, som oftast icke längre

197 fylla något behov och som utgå efter otidsenliga och invecklade grunder, böra enligt beredningens mening snarast möjligt avvecklas. Ersättningarna till landsting och städer, som icke deltaga i landsting, för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel hava alltmera förlorat i betydelse. De utgjorde för landstingens del omkring 18 procent av den år 1941 uttaxerade landstingsskatten. För icke-landstingsstäder uppgingo ersättningarna för brännvinsförsäljningsmedlen för år 1940 till endast 03 procent av de under året influtna skatterna. Med hänsyn till den fortgående ökningen av de speciella statsbidragen till landstingen och icke-landstingsstäderna synes det icke obilligt att indraga ifrågavarande ersättningar eller avskriva dem under lämpligt antal år. Ett sådant steg motiveras även av de i kap. VI föreslagna avlyftningarna av utgifter från landsting och städer utanför landsting. Det totala ersättningsbeloppet, 3 100 000 kronor, skulle utan tvivel komma till bättre användning, om det disponerades för skatteutjämning mellan kommunerna. Ersättningsbeloppet, som för närvarande fördelas mellan landstingen och städerna utanför landsting efter folkmängden, bidrager endast obetydligt till att minska ojämnheterna i det kommunala skattetrycket. Därest dessa ersättningar med hänsyn till den lättnad för det kommunala skatteunderlaget i allmänhet, som de medföra, och i avvaktan å erforderliga utredningar rörande städernas förhållanden ännu under någon tid skola bibehållas, böra de enligt beredningens förmenande utgå efter grunder, som bättre än de gällande äro ägnade att motverka de rådande ojämnheterna i skatteunderlagets fördelning. Ersättningarna kunna exempelvis anordnas såsom ett av staten utgivet bidrag till täckande av ett visst förefintligt allmänt utgiftsbehov per invånare, vilket bidrag för landsting och städer med normalt skatteunderlag antages motsvara tre fjärdedelar av detta utgiftsbehov. Ett dylikt bidrag kan graderas i förhållande till landstingens och icke-landstingsstädernas skatteunderlag, så att det antagna utgiftsbehovet efter bidragets erhållande medför lika hög utdebitering för alla landsting och städer. Betecknas medelskatteunderlaget per invånare för landstingen och ickelandstingsstäderna med s, det faktiska skatteunderlaget per invånare i vederbörande landsting eller stad med Si samt landstingens och icke-landstingsstädernas invånarantal med i, erhålles enligt formeln å sid. 169 följande uttryck för bidraget per invånare: 3 100 000 i

100 s - (100 - 7 5 ) • s t _ 3 100 000 • (4 s - s j 75 • s 3 •s •i

Ett sådant bidrag upphör, då skatteunderlaget stigit till fyra gånger medelskatteunderlaget, och överstiger det normala bidraget med en tredjedel, om skatteunderlag saknas. En förutsättning för att detta bidrag skall hålla sig inom den nuvarande kostnadssumman är dock att det faktiska skatteunderlaget icke i något fall är mer än fyra gånger så stort som medelskatteunderlaget. Skulle detta inträffa, kan saken avhjälpas genom att utesluta landsting eller icke-landstingsstäder med ett så högt skatteunderlag från medeltalsberäkningen. Om medelskatteunderlaget vore exempelvis 10 skatte-

198 kronor per invånare och invånarantalet i hela landet 6 400 000, skulle ett landsting med 5 skattekronor per invånare erhålla bidrag med ungefär 57 öre per invånare och en stad med 25 skattekronor per invånare med ungefär 24 öre per invånare. Enligt nuvarande grunder skulle bidraget överallt utgöra ungefär 48 öre per invånare. De ersättningar, som av statsmedel utgå till städer för särskilda förmåner och rättigheter, böra enligt beredningens mening bringas att upphöra. Dessa ersättningar, av vilka tolagsersättningen är den mest betydande, utgå merendels efter grunder, som ur nutida synpunkt måste anses föga tillfredsställande. En avveckling av desamma synes dock endast kunna ske i samband med en allmän reglering av städernas rättigheter och skyldigheter. En sådan reglering bör, även om den icke lämpligen kan genomföras i nuvarande läge, ej undanskjutas till en oviss framtid. Den behöver icke innebära någon ökning av de offentliga utgifterna utan blott leda till en omflyttning av de nuvarande bördorna mellan staten och städerna. Beredningens ståndpunkt ifråga om de allmänna statsbidragen kan sammanfattas sålunda att beredningen förordar avskaffandet av de äldre bidrag av allmän karaktär, som alltjämt utgå, samt därvid förutsätter, att en allmän reglering av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter snarast möjligt kommer till stånd. Det synes, såsom ovan framhållits, beredningen mest rationellt att hava endast ett allmänt statsbidrag till kommunerna, nämligen det allmänna skatteutjämningsbidraget. Detta bidrag skall behandlas i följande kapitel. En allmän översyn av statsbidragen till offentlig verksamhet, vare sig dessa utgå till kommuner, andra offentliga institutioner eller enskilda, synes vara starkt av behovet påkallad för att vinna större reda och följdriktighet i det för den allmänna hushållningen så viktiga statsbidragssystemet. Denna uppgift är emellertid så omfattande att den måste bliva föremål fölen särskild utredning, om den skall kunna lösas på ett fullständigt och tillfredsställande sätt. Kommunalskatteberedningen har endast kunnat taga ståndpunkt till de principer, som böra vara vägledande vid statsbidragens avvägning, och angiva en del exempel på huru dessa principer enligt beredningens uppfattning böra tillämpas. Därvid har beredningen företrädesvis valt statsbidrag till sådana uppgifter som äro av större betydelse för kommunernas hushållning och kunna framkalla ojämnheter i det kommunala skattetrycket. Det är emellertid av särskild vikt att de av beredningen uppdragna riktlinjerna i möjligaste mån beaktas vid införande av nya statsbidrag och omprövning av grunderna för redan utgående bidrag. Därigenom vinnes icke blott ett principiellt riktigare och rättvisare resultat beträffande fördelningen av kommunernas bördor för statliga ändamål utan tillgodoses även det för den offentliga hushållningen och samhällslivet i dess helhet mycket betydelsefulla syftet att mildra ojämnheterna i det kommunala skattetrycket.

199 KAPITEL

VIII.

Allmänna skatteutjämningsbidrag. De i tidigare kapitel föreslagna åtgärderna för utjämning av de kommunala skattebördorna hava i vissa avseenden icke kunnat givas önskvärd omfattning och kunna därför icke förväntas leda till sådana resultat att allmänna skatteutjämningsbidrag kunna undvaras. Kommunerna måste alltid handhava vissa statliga uppgifter, och de speciella statsbidragen till dessa kunna icke avvägas på sådant sätt att en fullständig utjämning av skattebelastningen på grund av uppgifterna åstadkommes. Beträffande kommunernas lokala uppgifter hava speciella statsbidrag i princip icke ansetts böra förekomma, men en viss utjämning av skattetrycket på grund av sådana uppgifter har synts önskvärd med hänsyn till de olikheter mellan kommunerna beträffande tillgången på skatteunderlag, som uppkommit genom det kommunala skatteunderlagets ojämna fördelning. Av de i kap. IV gjorda uttalandena framgår, att de allmänna skatteutjämningsbidragen enligt beredningens mening böra omfatta kommunernas skattetryck på grund av utgifter för såväl statliga som lokala ändamål. Beredningen anser sålunda skäl icke finnas för att lämna bidrag endast till uppgifter av statlig karaktär. Kommunerna hava alltmera ålagts att ombesörja anordningar av lokal betydelse, och samhällsutvecklingen har, även där bindande föreskrifter saknats, framdrivit en utvidgning av den kommunala verksamheten på olika områden. I de fall kommunernas skattebördor därigenom bliva tryckande synes det befogat att de mindre bärkraftiga kommunerna beredas skäliga lättnader genom skatteutjämningsbidrag. Det nuvarande villkoret för åtnjutande av skatteutjämningsbidrag att utdebiteringen för vissa statliga ändamål skall överstiga 5 kronor 50 öre per skattekrona (den s. k. 5: 50-regeln) har icke haft odelat fördelaktiga verkningar. Kommunerna hava haft att ombesörja uppgifter, vilka icke tillgodose sådana ändamål som denna spärr avser men vilka varit kommunerna ålagda genom författningsbestämmelser eller eljest genom omständigheternas makt icke kunnat åsidosättas. Detta gäller både angelägenheter, vilka kunna betraktas såsom statliga, och rent lokala uppgifter av obligatorisk natur. Det förefaller otillfredsställande, att utgifter för dessa ändamål skola få en ogynnsammare behandling i utjämningshänseende än kostnaderna för de särskilt angivna statliga ändamålen. Detta förhållande har i vissa fall föranlett kommuner att söka i största möjliga utsträckning bokföra sina utgifter såsom av-

200 seende sistnämnda ändamål. Den nuvarande anordningen med dubbla spärrar, en å utdebiteringen för vissa statliga ändamål och en å det sammanlagda kommunala skattetrycket, kan även vara ägnad att påverka kommunernas sparsamhetsintresse i menlig riktning. Uppgår utdebiteringen för ifrågavarande statliga ändamål till 5 kronor 50 öre per 100 kronor inkomst och överstiger det sammanlagda skattetrycket 10 kronor per 100 kronor inkomst, kan kommunen genom nya utgifter för sagda ändamål öka utdebiteringen och få hela ökningen täckt med statsbidrag. Överskjuter å andra sidan skattebelastningen för nämnda ändamål 5 kronor 50 öre per 100 kronor inkomst, kan bidraget vara beroende av att utgifter göras för lokala ändamål, varigenom det sammanlagda skattetrycket höjes utöver 10 kronor per 100 kronor inkomst. Beredningen föreslår i anslutning till det anförda, att den nu gällande 5: 50regeln avskaffas. De faktiska verkningarna av denna regel hava icke varit särskilt omfattande beträffande landskommunerna, och i de fall den haft någon större betydelse för dessa har den ofta drabbat särskilt fattiga och av arbetslöshet tyngda kommuner. Skatteutjämningen kan emellertid icke sträcka sig till kommunala utgifter av alla slag. En avgränsning måste ske gentemot sådan av kommunerna utövad verksamhet som är av privat natur. När det gäller att avgöra vad som skall anses falla under kommunernas egentliga samhällsverksamhet, måste i första hand medtagas uppgifter, som kommunerna genom uttryckliga föreskrifter ålagts att handhava, men härmed böra även i viss omfattning likställas angelägenheter, som enligt stadgat bruk ombesörjas av kommunerna. Åtgärder, som huvudsakligen syfta till att försätta kommunmedlemm a r n a i ett bättre ekonomiskt läge, kunna däremot icke anses fylla ett kommunalt ändamål. Utgifter för ökning av kommunernas finansförmögenhet eller utgifter för tillfredsställande av sådana kommunmedlemmarnas behov, som lika väl kunna tillgodoses genom privat verksamhet, kunna enligt beredningens mening icke hänföras till kommunala bördor som behöva lättas. Vid bedömandet av dessa frågor får man i viss mån bygga på den praxis, som utvecklats under de nuvarande utjämningsreglernas tillämpning. Skatteutjämningsbidragen böra alltså enligt beredningens mening avse uppgifter av egentlig samhällskaraktär. I skattetrycket för dessa ändamål får dock icke medräknas den utdebitering, som beror på att alltför vidlyftiga och dyrbara anordningar vidtagits eller på att nödvändiga anordningar genomförts med för stora kostnader. Med en sådan gränsdragning beträffande området för skatteutjämningen skulle man i stort sett anknyta till vad som för närvarande gäller, om hänsyn ej tages till 5: 50-regelns inverkan. Skatteutjämningsbidragen böra inom det sålunda bestämda området syfta till att giva kommunerna lika stora möjligheter att mot uttagande av en rimlig kommunalskatt erbjuda sina medlemmar normala förmåner. Kommunerna böra såvitt möjligt erhålla det skattetryck, som de med hänsyn till de kommunala anordningarnas värde för kommunmedlemmarna och de kommunala angelägenheternas skötsel förtjäna. Kravet på rättvisa kommunerna emellan

201 bör man i första hand söka förverkliga genom schablonmässigt bestämda bidrag, som verka i riktning mot kommunernas likställande beträffande förutsättningarna för deras hushållning, s. k. ordinarie bidrag. Därest dylika utjämningsbidrag i vissa kommuner kvarlämna mycket höga skattetryck, vilka icke på långt när motsvaras av fördelarna genom kommunens verksamhet, böra extraordinära bidrag utgå. Schablonmässiga bidrag kunna givetvis icke alltid leda till fullt tillfredsställande resultat, och även om höga skattetryck, som endast obetydligt eller icke alls nedbringas genom de ordinarie bidragen, kunna tillskrivas kommunernas egna åtgöranden, synas i vissa fall billighetsskäl tala för att sådana skattetryck mildras genom extraordinära bidrag. Av hänsyn till de skattskyldiga bör skattetrycket icke få bliva alltför betungande. Det synes exempelvis icke rimligt, att vederbörande skattskyldiga skola i full utsträckning umgälla sådana misstag, som må hava blivit begångna utan att de haft något inflytande på utvecklingen i kommunen eller innan de ens blivit medlemmar av densamma. Bidrag av detta slag böra dock hållas inom ganska snäva gränser, ty för bevarande av ansvarskänslan vid kommunalstyrelsens utövande böra kommunmedlemmarna alltid på ett någorlunda kännbart sätt få bära följderna av kommunens åtgärder. Åtnjutandet av extraordinära bidrag bör vara förenat med en särskild kontroll från statens sida av vederbörande kommuns förvaltning. De ordinarie skatteutjämningsbidragen, som av praktiska skäl måste utformas efter generella regler, böra främja det av beredningen uppställda syftet för skatteutjämningen, nämligen att upphäva verkningarna å kommunernas hushållning av sådana ogynnsamma förhållanden, som kommunerna icke själva kunna råda över. Däremot hava dessa bidrag icke till uppgift att minska verkningarna av kommunernas olämpliga åtgärder. Beredningen har ur dessa synpunkter tagit sikte på de båda huvudfaktorer, som bestämma det kommunala skattetrycket, nämligen det av utgifterna föranledda uttaxeringsbehovet och skatteunderlaget, vilkas betydelse för utdebiteringens höjd närmare belyses i bilaga F. Vid sina överväganden rörande de ordinarie bidragens utformning har beredningen strävat efter att upphäva de båda faktorernas ogynnsamma verkningar å skattetrycket, i den mån dessa ej härröra av kommunernas onödiga eller olämpliga åtgöranden. Att nå ett sådant resultat beträffande uttaxeringsbehovet har emellertid visat sig vara en vansklig sak, då det icke utan vidare är möjligt att särskilja vad som därav beror pä åtgärder och förhållanden av det ena eller andra slaget. Det faktiska skatteunderlaget kunna kommunerna däremot icke i nämnvärd utsträckning inverka på. De kunna visserligen genom en klok och framsynt kommunalpolitik söka draga till sig nya beskattningsföremål eller kvarhålla redan förvärvade men äro icke i stånd att utöva något obehörigt inflytande på taxeringarna. Skatteunderlaget är därför den av ifrågavarande faktorer, som lättast och säkrast kan bedömas och sålunda bäst lämpar sig såsom norm för utjämning. Kommunernas ojämna tillgång på skatteunderlag har även visat sig vara en mera betydelsefull orsak till variationerna i det kommunala skattetrycket än uttaxeringsbehovets växlingar. Beredningen har sökt giva

202 båda faktorerna tillbörligt utrymme vid skatteutjämningen och därvid ansett skatteunderlaget böra såsom den viktigaste förutsättningen för kommunernas hushållning tillmätas särskild betydelse. Efter dessa riktlinjer har beredningen prövat ett flertal utvägar att anordna schablonbidrag till kommunerna (se bilaga F). De viktigaste av dessa skola här närmare beröras. Om det vore möjligt att beräkna de utgifter, som i varje kommun äro erforderliga för att åstadkomma en kommunal verksamhet av viss genomsnittlig standard, skulle det ligga nära till hands att i förekommande fall genom bidrag ersätta kommunerna för skillnaden mellan dessa utgifter och de utgifter, som beträffande kommuner i allmänhet krävas för en kommunal verksamhet av sådan standard. Därutöver skulle genom bidrag utjämnas den förhöjning av utdebiteringen för det härefter återstående normala utgiftsbehovet, vilken kunde uppstå till följd av ett lägre skatteunderlag i kommunen än normalt. Detta skulle innebära, att en kommun med ogynnsamma förutsättningar för sin hushållning icke behövde för att komma i åtnjutande av en viss normalstandard påtaga sig högre utdebitering än kommuner med normalt utgiftsbehov och skatteunderlag, under förutsättning dock att kommunen i stort sett endast vidtoge lämpliga åtgärder. Kunde förhållandena i varje kommun på ett så noggrant sätt analyseras, skulle fasta utjämningsbidrag enligt den angivna metoden tilldelas de ogynnsamt ställda kommunerna. Utgiftsbehovet kunde lämpligen beräknas i förhållande till antalet invånare, så att en grund för jämförelser mellan kommunerna erhölles. För varje kommun eller grupp av likartade kommuner finge erfarenhetsmässigt fastställas det antal utgiftskronor per invånare, vilket kommunen eller gruppen kunde anses behöva för att på ett tillfredsställande och normalt sätt fylla sina uppgifter. Detta skulle kunna få gälla för ett flertal år, i vilket fall det vore lättare att finna ett riktigt värde. Därest kommunerna i verkligheten åsamkade sig ett större antal utgiftskronor per invånare än det såsom behövligt fastställda, skulle det överskjutande ej beaktas vid skatteutjämningen utan anses bero på särskilda lokala förmåner, som den kommunala förvaltningen berett medlemmarna av vederbörande kommun, eller på mindre god skötsel av kommunens verksamhet. Det såsom erforderligt fastställda utgiftsbehovet skulle sålunda, i den mån det överstege det för normalkommuner med den ifrågavarande standarden nödvändiga antalet utgiftskronor per invånare, genom utjämningsbidrag nedbringas till normal storlek, varjämte kommuner med ett lägre skatteunderlag än det normalt behövliga skulle genom bidrag gottgöras för sin brist å skatteunderlag, så att det på sätt nyss sagts reducerade utgiftsbehovet icke skulle vålla högre utdebitering än om kommunerna haft normalt skatteunderlag. Bidragen skulle m. a. o. avvägas såsom en skillnad mellan det uppskattade utgiftsbehovet för en viss standard och de inkomster, som bliva tillgängliga genom för en sådan standard skäliga uppoffringar från kommunmedlemmarnas sida. Skulle det med hänsyn till att kommunernas utgifter delvis främja rent lokala syften icke anses önskvärt att utjämna de ojämnheter, som föranledas av ogynnsamma, av kommunens handlande oberoende faktorer av beskaf-

203 fenhet att öka utgiftsbehovet, behöver utjämning icke ske av skillnaden mellan det för varje kommun såsom nödvändigt fastställda utgiftsbehovet per invånare och det för kommuner av samma slag normalt erforderliga. Utjämningen skulle i så fall inskränkas till att avse skatteunderlagets verkningar å det för varje kommun beräknade, nödvändiga utgiftsbehovet. Genom fasta bidrag av antydd art skulle kommunerna bliva jämställda med avseende å utgångsläget för sin hushållning. De efter sådana bidrags åtnjutande återstående utdebiteringarna skulle bättre än de nuvarande visa resultatet av kommunernas skiftande förvaltning och olika åtgärder för att bereda kommunmedlemmarna lokala förmåner. Kommunernas intresse av att iakttaga sparsamhet i sin förvaltning skulle på ett utomordentligt sätt vidmakthållas, enär varje utgift skulle till sitt fulla belopp inverka på det kommunala skattetrycket liksom varje besparing. Ur effektivitetssynpunkt skulle bidrag av detta slag däremot icke vara lika ändamålsenliga, eftersom det vore möjligt, att det allmänna skatteutjämningsbidraget uteslutande användes till att nedbringa skattetrycket i stället för att tillgodose eftersatta uppgifter. Kommunerna kunde m. a. o. erhålla bidrag till utgifter, som de aldrig drabbades av. För att motverka denna olägenhet vore det tänkbart att minska bidraget med en del av skillnaden mellan det beräknade utgiftsbehovet och kommunernas verkliga utgifter, i de fall de senare vore mindre. Mot ifrågavarande slag av bidrag liksom mot varje utjämningsanordning, som innebär full utfyllnad av det bristande skatteunderlaget med avseende å utgiftsbehov upp till en viss gräns, kan möjligen även invändas, att kommuner med lägre utgiftsbehov än det, till vilket utfyllnaden sträcker sig, förlora intresset för att bevara sitt skatteunderlag. Ehuru kommunernas intresse i detta avseende ej torde vara av större betydelse, kan givetvis övervägas att begränsa bidragen till att motsvara endast en del av det felande skatteunderlaget och låta kommunerna själva få bära följderna av den återstående bristen. Bidrag av förevarande typ skulle trots dylika inskränkningar i stort sett utgöra en god lösning av den föreliggande frågan och särskilt vara till båtnad för den kommunala självstyrelsens bevarande och utveckling. Dylika fasta bidrag äro ägnade att bevara kommunalmännens ansvarskänsla genom att låta kommunen ensam känna det goda eller ogynnsamma resultatet av deras handlande. Bidragen hava även den fördelen att granskning av kommunernas utgifter genom statliga myndigheter ej erfordras. Att avväga vilka utgifter en kommun behöver göra för att medelst en god förvaltning uppnå en viss normaleffekt av sin verksamhet är emellertid en vansklig uppgift. Därtill fordras en ingående kännedom om kommunens förhållanden. Såsom i kap. VII framhållits vid behandlingen av statsbidragen till de speciella förvaltningsgrenarna, har beredningen ansett fastställandet av det objektiva utgiftsbehovet för ett särskilt ändamål i regel vara förenat med stora svårigheter. Vid utmätandet av allmänna skatteutjämningsbidrag bleve detta spörsmål än mer komplicerat. Det skulle här gälla att beräkna de nödvändiga utgifterna för envar av en kommuns många verksamhetsgrenar, även de mest svårbedömda, och att verkställa denna beräkning

204 med utgångspunkt från en tänkt normalstandard för den kommunala verksamheten. Att härvid komma till ett tillförlitligt och rättvist resultat torde icke vara möjligt, varför beredningen sett sig nödsakad att avstå från ett fullföljande av tanken på en av sådana beräkningar beroende bidragslinje trots dess obestridliga förtjänster. Beredningen har vidare undersökt möjligheten av att åstadkomma en skatteutjämning genom ett invånarbidrag, d. v. s. ett allmänt bidrag till kommunerna med visst belopp per invånare. Invånarantalet är en objektivt bestämbar faktor, vilken skulle kunna tjäna såsom mätare av kommunernas utgiftsbehov. Ett invånarbidrag kan avvägas i förhållande till kommunernas växlande skatteunderlag för att vinna en bättre utjämningseffekt. Antalet invånare är emellertid icke något rättvisande uttryck för kommunernas verkliga utgiftsbehov. Andra förhållanden än folkmängden inverka på utgiftsbehovet, såsom antalet barn och åldringar, kommunens folktäthet, ortsdyrheten m. m. Kommunernas verksamhet har även andra objekt än invånarna, nämligen fastigheter och näringsföretag, vilkas ägare, oavsett var de hava sitt hemvist, äro kommunmedlemmar. Egentligen borde invånarantal och jämförelsetal för de övriga å utgiftsbehovet inverkande förhållandena ingå med bestämda värden i en sammansatt behovsfaktor, som finge framräknas för varje kommun. En sådan metod närmar sig det ovan berörda förfaringssättet att för varje särskild kommun eller kommungrupp uppskattningsvis fastställa det erforderliga utgiftsbehovet men innebär icke med nödvändighet en fullständig utjämning av ogynnsamma faktorers verkningar. På grund av den stora osäkerhet och stelhet, som måste vidlåda en sådan behovsfaktor, skulle emellertid denna metod kunna giva alltför ojämna resultat. Då sålunda ett bidrag efter invånarantalet, grundat på en mer eller mindre schablonmässig bestämning av utgiftsbehovet i alla kommuner utan hänsyn till varje kommuns särskilda förhållanden, i många kommuner skulle komma att starkt avvika från det verkliga utgiftsbehovet, har beredningen likaså övergivit tanken på ett invånarbidrag såsom en allmän skatteutjämningsanordning. Beredningen har funnit det nödvändigt att anknyta de ordinarie skatteutjämningsbidragen till kommunernas verkliga utgifter för att på så sätt komma närmare det objektivt sett erforderliga utgiftsbehov, som skatteutjämningen avser att taga hänsyn till. Kommunernas verkliga utgifter måste emellertid då underkastas viss granskning och de utgifter, som tjäna ur skatteutjämningssynpunkt ovidkommande ändamål eller bero på ekonomiskt olämpliga åtgärder, avskiljas. Med utgångspunkt från de återstående utgifterna, vilka böra återspegla de mer eller mindre gynnsamma förutsättningarna för varje kommuns utgiftsbehov, samt med beaktande av skatteunderlaget i kommunerna bör enligt beredningens mening bidragssystemet uppbyggas. Detta betyder, att bidragen måste i stort sett utgå från den faktiska utdebiteringen med jämkningar av angivet slag med hänsyn till utgifternas art. Bestämmandet av bidragen blir visserligen därigenom mera invecklat

205 och omständligt, men å andra sidan bliva vid skatteutjämningen alla på kommunernas utgifter faktiskt inverkande förhållanden beaktade. Genom att utgå från det faktiska skattetrycket har beredningen beträffande föremålet för skatteutjämningen ställt sig p å samma ståndpunkt som det nuvarande utjämningssystemet. Detta system, enligt vilket bidragen utmätas direkt i förhållande till skattetryckets storlek, tager i princip lika stor hänsyn till de båda faktorer, som bestämma utdebiteringens höjd, nämligen skatteunderlaget och uttaxeringsbehovet. I de särskilda fallen utjämnas än höga skattetryck, som uteslutande bero på svagt skatteunderlag, än dylika skattetryck, som hava sitt upphov i mycket stort uttaxeringsbehov, än skattetryck, som förorsakas av båda dessa faktorer. Utjämningsbidragen äro vid ett visst skattetryck lika stora i alla dessa fall. Det nuvarande utjämningssystemet likställer sålunda skatteunderlaget och det av utgifterna föranledda uttaxeringsbehovet. Det kan sägas vila på den förutsättningen att de utgifter, som bliva föremål för utjämning, avse nödvändiga ändamål samt att dessa ändamål icke kunna tillgodoses för mindre kostnader än de verkligen uppkommande. Beredningen håller emellertid före, att skatteunderlaget har större betydelse än uttaxeringsbehovet för det skattetryck, som kommunerna drabbas av vid tillgodoseende av sina normala behov. Brist på skatteunderlag i en kommun måste anses såsom ett mera tillförlitligt vittnesbörd om kommunens bidragsbehov än ett osedvanligt stort uttaxeringsbehov. I detta senare kunna ligga verkningarna av olämpliga åtgärder eller av ett mycket rikligt utdelande av förmåner till kommunmedlemmarna. Skatteunderlaget däremot kan numera som regel sägas vara ett riktigt uttryck för kommunernas ekonomiska bärkraft. Åtskilliga kommuner hava förutom repartitionsskatter särskilda inkomster, bl. a. speciella kommunalskatter och ersättningar för förlorade rättigheter samt privatekonomiska inkomster, såsom av donationer, fastigheter, affärsverk, aktier m. m. Dessa kommuner äga följaktligen en större ekonomisk bärighet än antalet skattekronor giver vid handen. Dylika förhållanden böra lämpligen beaktas vid beviljandet av skatteutjämningsbidrag och kunna föranleda ett frångående av en på skatteunderlagets storlek grundad utjämningsschablon. Att i detta avseende giva några bestämda regler har beredningen icke ansett erforderligt, då berörda inkomster i allmänhet endast spela en obetydlig roll för kommuner, som äro i behov av skatteutjämningsbidrag. I den mån inkomster av detta slag användas för att täcka utgifter för ändamål, vilka skatteutjämningen omfattar, åstadkomma de givetvis en minskning av sådana utjämningsbidrag som utmätas med hänsyn till den faktiska utdebiteringens storlek. Beredningen har av ovan anförda skäl funnit skatteutjämningens tyngdpunkt böra ligga på skatteunderlagets område. Kommuner, som blivit vanlottade beträffande tillgången på skatteunderlag, hava ansetts böra genom bidrag förhjälpas till en normal bärkraft. Beredningen har i enlighet med demia uppfattning till en början eftersträvat att avpassa utjämningsbidragen med hänsyn till de av kommunerna faktiskt uttaxerade beloppen på så sätt att

206 kommuner med svagt skatteunderlag skulle få sitt skattetryck sänkt till en sådan nivå, som om de haft ett normalt sett tillräckligt skatteunderlag. För att säkerställa ett visst intresse hos kommunerna av att vara sparsamma vid beslutande av utgifter och att bevara sitt skatteunderlag har dock beredningen härvid funnit nödvändigt, att utfyllnaden av det bristande skatteunderlaget begränsas, så att bidragen endast täcka en viss del, förslagsvis tre fjärdedelar, av det uttaxeringsbelopp, som faller å de vid utfyllnad till normalt skatteunderlag tillkommande skattekronorna. Det högsta bidraget skulle då teoretiskt sett bliva 75 procent å utdebiteringen, nämligen i kommuner, som sakna skatteunderlag. Kommuner med högre skatteunderlag än det som normalt ansedda skulle enligt en sådan schablon bliva uteslutna från bidrag. Det har emellertid vid verkställda undersökningar visat sig, att med en sådan bidragslinje, byggd på ett försiktigt beräknat värde för det normala skatteunderlaget, åtskilliga kommuner skulle trots anmärkningsvärt lågt skattetryck erhålla utjämningsbidrag. Bristen på skatteunderlag har i sådana fall uppvägts av ett särskilt lågt uttaxeringsbehov. Det har icke synts beredningen vara påkallat att lämna utjämningsbidrag till dylika kommuner. För att undvika detta har måst införas en gräns, vilken utdebiteringen skall överskrida för att utjämningsbidrag överhuvud taget skall utgå. Bidrag har då endast kunnat ifrågakomma för den del av utdebiteringen, som ligger ovanför en sådan bottenspärr, enär tilldelning av bidrag i förhållande till hela utdebiteringen, så snart bottenspärren överskridits, kunde medföra gottgörelse med 100 procent eller mera av utdebiteringens ökning utöver bottenspärren. Kommunernas sparsamhetsintresse skulle därigenom råka i allvarlig fara, varför det ansetts nödvändigt att icke giva något bidrag för den del av utdebiteringen, som ligger under bottenspärren. Då det med hänsyn till många kommuners nödställda läge synts önskvärt att, sedan utdebiteringen stigit över bottenspärren, snarast möjligt uppnå den utfyllnadseffekt, som skulle hava erhållits, om bidrag kunnat utgå å hela skattetrycket, har beredningen övervägt att genom särskilt hög bidragsprocent för utdebiteringen omedelbart ovanför bottenspärren söka återvinna vad som förlorats i bidrag å skattetrycket under spärren. Detta har dock erbjudit stora svårigheter, i det att bidragen å utdebiteringsökningar i området ovanför spärren blivit för höga med hänsyn till kommunernas sparsamhetsintresse, om övergången till utfyllnad beträffande hela utdebiteringen skolat genomföras, innan skattetrycket stigit alltför högt. Beredningen har därför vid skatteutjämningsbidragens utformning funnit nödvändigt att helt bortse från den del av utdebiteringen, som ligger under bottenspärren, trots den därigenom uppkommande minskningen i utjämningseffekt. Sedan beredningen genom dessa överväganden fastställt vissa grundlinjer för de ordinarie skatteutjämningsbidragen, har beredningens uppgift varit att praktiskt utforma ett bidragssystem, som, beträffande skattetrycket ovanför en bottenspärr, med viss begränsning utfyller skatteunderlaget till normal storlek. Vid lösandet av denna uppgift har beredningen till en början måst bestämma, vilka skatter bidragssystemet skall tillämpas på.

207 Beredningens undersökningar och överväganden hava företrädesvis varit inriktade på primärkommunernas förhållanden, men de framkomna synpunkterna och erfarenheterna hava i stort sett befunnits äga tillämpning även beträffande landstingsskatten. Då denna skatt enligt beredningens förslag skall förutom den allmänna kommunalskatten vara den enda kommunala repartitionsskatten, har det framstått såsom önskvärt att vid skatteutjämningen kunna behandla densamma gemensamt med kommunalskatten. Beredningen har också av praktiska skäl förordat en sådan anordning, även om vissa invändningar av principiellt slag kunna göras mot beredningens förslag i detta avseende. Vid utjämning av de kommunala repartitionsskatternas gemensamma tryck skall praktiskt taget enbart primärkommunens skatteunderlag (antal skattekronor per invånare) enligt förslaget bliva av avgörande betydelse för bidragets storlek. Detta förhållande, som betingats av bottenspärrens införande, är givetvis i viss mån oegentligt, eftersom de särskilda kommunernas skatteunderlag kunna i större eller mindre grad avvika från landstingets. Då emellertid skatteunderlaget i de till ett landstingsområde hörande kommunerna ifråga om storleken per invånare ofta någorlunda ansluter sig till landstingets skatteunderlag och då det dessutom vanligen förhåller sig så att kommuner, som hava höga utdebiteringar, även tryckas av hög landstingsskatt, har denna utväg ansetts vara i stort sett tillfredsställande. För att finna en lämplig bottenspärr för den sammanlagda utdebiteringen av kommunal- och landstingsskatt har beredningen utgått från den nuvarande bidragsgränsen å 10 kronor per skattekrona samt med hänsyn till vägskattens avskaffande och den föreslagna avlyftningen av kostnader från landstingen tänkt sig en sänkning av denna gräns för skatteutjämningen. Mot en sänkning har emellertid den omständigheten ansetts tala att medelskattetrycket stigit, sedan den nuvarande gränsen fastställdes. Efter övervägande av dessa omständigheter har beredningen funnit en bottenspärr å 9 eller möjligen 10 kronor per skattekrona närmast motsvara den nuvarande begränsningens ursprungliga verkan. Beträffande det normala skatteunderlag, intill vilket utfyllnad genom utjämningsbidrag bör ske, har beredningen under jämförelse med medeltalet för landskommunerna under senare år räknat med ungefär 5 skattekronor per invånare. När det gällt att avväga de för utfyllnad av skatteunderlaget avsedda bidragen å utdebiteringen ovanför bottenspärren, h a r beredningen funnit, att bidragen med hänsyn till nödvändigheten av att bevara kommunernas intresse för sparsamhet vid beslutande av utgifter icke böra sträcka sig längre än till 60 procent av denna utdebitering, ej ens om skatteunderlaget nedgår till ett minimum. En maximering av bidragsprocenten har ur dylika kommunalpolitiska synpunkter ansetts oundviklig vid ett skatteunderlag av 1 till 2 skattekronor per invånare. För dylika och lägre skatteunderlag har räknats med en bidragsprocent av 60. Denna begränsning av bidragen för kommuner med lågt skatteunderlag har emellertid haft till följd, att ulfyllnadsbidragen för kommuner med högre men ej normalt skatteunderlag i viss mån bestämts försiktigare än måhända med hänsyn till sparsamhetsintresset varit nödvän-

208 digt, då de efter utjämningsbidragen kvarstående skattetrycken vid olika skattekrontal ansetts böra stå i ett skäligt förhållande till varandra. Beredningen har med den av sparsamhetsskäl betingade maximeringen av bidragen prövat ett flertal bidragsmetoder med på olika sätt stigande bidrag, därvid bidragsprocenten fått växa längs olika linjer från 0 vid det såsom normalt ansedda skatteunderlaget till 60 vid 1 å 2 skattekronor per invånare. Genom de för respektive skatteunderlag gällande procenttalen bestämmes enligt dessa metoder bidraget å den faktiska utdebiteringen över bottenspärren. Vid undersökningar rörande verkningarna av olika bidragssystem med de ovan diskuterade utgångsvärdena för de bestämmande faktorerna har det emellertid visat sig, att kommuner med lågt skatteunderlag, som drabbats av högre utdebiteringar, skulle erhålla otillräckliga bidrag. För att avhjälpa denna olägenhet har det varit nödvändigt att sänka bottenspärren till 8 kronor per skattekrona för de låga skatteunderlagen, varigenom utjämningseffekten för hårt skattetyngda kommuner i sådant läge skulle ökas. Detta har icke ansetts innebära någon större fara för sparsamhetsintresset hos kommuner, som skulle beröras av denna ändring, då det kunnat statistiskt påvisas, att kommuner med lågt skatteunderlag i allmänhet hava en hög utdebitering. Enligt 1940 års taxeringar hade 419 landskommuner ett skatteunderlag motsvarande högst 3 skattekronor per invånare. Om man tager hänsyn till de av beredningen föreslagna avlyftningarna från landstingen samt graderingen av folkpensioneringskostnaderna, skulle endast 9 av dessa kommuner för år 1941 hava haft en utdebitering till primärkommun och landsting understigande 8 kronor per skattekrona och 28 en utdebitering understigande 9 men ej 8 kronor per skattekrona. För att undanröja alla farhågor för att kommuner med lågt skatteunderlag i dylika lägen skulle frestas att höja sin utdebitering har det dock befunnits lämpligt att för ett utdebiteringsområde närmast ovanför 8 kronor per skattekrona hålla bidragsprocenten inom relativt snäva gränser och först vid högre utdebiteringar lämna bidrag i större utsträckning. Det har härigenom blivit nödvändigt att hava skilda bidragslinjer för olika delar av utdebiteringen ovanför bottenspärren. Bidragsprocenten har sålunda hållits lägst i ett utdebiteringsskikt närmast ovanför bottenspärren, varefter den fått stiga i ett antal högre skikt, till dess den gjorts konstant ovanför det översta skiktet. Genom denna anordning har det blivit möjligt att undvika en alltför stark stegring av bidragsprocenten i övergångsområdet ovanför bottenspärren. Beträffande bidragen till kommuner med högre men ej tillräckligt skatteunderlag har hänsynen till kommunernas sparsamhetsintresse ännu mer än för de lägre skatteunderlagen talat för begränsningar i nyss angivet hänseende av bidragsprocenten. Denna har synts beträffande dylika kommuner böra utmätas med stor försiktighet för utdebiteringsområdet närmast ovanför bottenspärren och ansetts först i högre utdebiteringslägen kunna höjas till mera effektiv storlek. Vid skatteunderlag, som icke i högre grad understiga det normala, har det dock ej ens med en sådan begränsning av bidragen befunnits lämpligt att hava en så låg bottenspärr som 8 kronor per skattekrona. För kommuner med sådant skatteunderlag har bottenspärren ur

209 sparsamhetssynpunkt ansetts böra sättas högre. Ju större skatteunderlaget är i kommuner med höga utdebiteringar, desto större är antalet utgiftskronor, som skall uttaxeras, och då någon mera ingående kontroll av kommunernas utgifter endast i undantagsfall torde kunna förekomma, måste följaktligen särskilt stor försiktighet iakttagas vid utmätandet av bidrag till skattetyngda kommuner med högre skatteunderlag. Till följd härav har bottenspärrens höjd ansetts böra variera vid olika skatteunderlag. Beredningen har m. a. o. kommit till det resultatet att bottenspärren bör vara rörlig och stiga med skatteunderlaget. På grund av de begränsningar, som genomgående måst göras beträffande skatteunderlagsutfyllnadens storlek, har det framstått såsom angeläget att allmänt öka bidragens utjämningseffekt. Detta har kunnat ske genom att höja det skatteunderlag, som skall utgöra gräns för bidragstilldelning, utöver det såsom normalt ansedda skatteunderlaget för landskommunerna, nämligen från 5 till 7 skattekronor per invånare. I samband härmed har övre gränsen för övergångsområdet ovanför bottenspärren bestämts till 12 kronor per skattekrona. Genom gränsskatteunderlagets höjning har bidragsprocenten ökats även för skatteunderlag under 5 skattekronor per invånare, i den mån maximeringen av bidragsprocenten till 60 ej verkat. Ju högre skatteunderlag bidragssystemet omfattar, desto gynnsammare bliva nämligen linjerna för bidragsprocentens stigning. Dessa linjer förskjutas i sin helhet till en högre nivå genom att deras utgångspunkter flyttas till högre skattekrontal. Genom bottenspärrens höjning hava bidragen till kommuner med de allra högsta bidragsberättigande skatteunderlagen kunnat hållas inom lämpliga gränser och därför ej utgjort något hinder för bidragens utsträckande till för landskommunerna jämförelsevis höga skatteunderlag. Till yttermera visso har det visat sig, att endast ett fåtal landskommuner med skatteunderlag mellan 6 och 7 skattekronor per invånare hava en så hög utdebitering att den överskjuter en måttligt förhöjd bottenspärr för dylika skatteunderlag. Enligt 1940 års taxeringar hade 191 landskommuner ett skatteunderlag överstigande 6 men ej 7 skattekronor per invånare och 440 landskommuner ett skatteunderlag överstigande 7 skattekronor per invånare. Av de förra skulle endast 21 och av de senare endast 20 kommuner hava haft en utdebitering till primärkommun och landsting av mer än 12 kronor per skattekrona, om hänsyn tagits till de av beredningen föreslagna avlyftningarna från landstingen samt graderingen av folkpensioneringskostnaderna. För kommuner med mer än 7 skattekronor per invånare har beredningen icke ansett en utjämning genom ordinarie bidrag böra förekomma, då det för sådana kommuner med högre utdebiteringar är fråga om mycket stora uttaxeringsbehov per invånare. Redan vid ett underlag av 7 skattekronor per invånare och en utdebitering av 12 kronor per skattekrona uppgår uttaxeringsbehovet till 84 kronor per invånare, medan uttaxeringen till primärkommun och landsting skulle för landsbygden enligt år 1940 fattade beslut och med hänsynstagande till ovannämnda avlyftningar och gradering hava i medeltal utgjort 65 kronor per invånare. 14-129059.

210 0.20

3 4 Skattekronor per invånare

12-10--

4 3 Skattekronor per invånare

6 Fig. 31. Bidragslinjer och bottenspärrlinje enligt beredningens förslag.

Efter överväganden av ovan antydd art och under beaktande av de siffermässiga resultaten av företagna omfattande statistiska undersökningar rörande de praktiska verkningarna av olika framkomna alternativ har beredningen stannat för ett bidragssystem, som här skall närmare beskrivas. Det av beredningen förordade ordinarie bidragssystemet, vars innebörd belyses i fig. 31, bygger på ett gränsskatteunderlag av 7 skattekronor per invånare, över vilket bidrag ej erhålles. Systemet utgår från en trappstegsformad bottenspärr, vilken utgör 8 kronor per skattekrona för skatteunderlag upp till 3 skattekronor per invånare och stiger med 1 krona vid uppnåendet av detta skattekrontal samt med ytterligare 1 krona för varje gång skatteunderlaget därefter når ett högre helt skattekrontal per invånare. Från och med 6 och in-

211 till 7 skattekronor per invånare, vid vilket senare skatteunderlag bidraget upphör, är sålunda bottenspärren 12 kronor per skattekrona. Å den del av utdebiteringen, som överstiger 12 kronor per skattekrona, hava bidragen bestämts efter ett procenttal, som stiger rätlinjigt från 0 vid 7 skattekronor per invånare till 60 vid 2'20 skattekronor per invånare. Detta innebär, att bidragsprocenten stiger med 0'125 för varje skatteöre, varmed skatteunderlaget understiger 7 skattekronor per invånare. Även för lägre skatteunderlag än 220 skattekronor per invånare är procenttalet 60. För dessa lägre skatteunderlag åstadkommes ej någon differentiering av bidragsprocenten i vad avser utdebiteringen över 12 kronor per skattekrona. För erhållande av en lämplig stegring av bidragsprocenten inom utdebiteringsområdet mellan 12 kronor per skattekrona och den lägsta bottenspärren, d. v. s. 8 kronor per skattekrona, har detta område indelats i skikt av en kronas storlek med stigande bidragsprocent från bottenspärren räknat. I den mån med hänsyn till bottenspärren bidrag överhuvud taget utgår för utdebiteringsskikten under 12 kronor per skattekrona, bestämmes bidragsprocenten inom varje skikt av skatteunderlagets storlek. Procenttalet stiger rätlinjigt och med samma stigning som för utdebiteringsområdet över 12 kronor per skattekrona. Bidragslinjerna löpa beträffande skiktet från 8 till och med 9 kronor per skattekrona från 0 procent vid 3 skattekronor per invånare till 375 procent vid 0 skattekronor per invånare, beträffande skiktet från 9 till och med 10 kronor per skattekrona från 0 procent vid 4 skattekronor per invånare till 50 procent vid 0 skattekronor per invånare, beträffande skiktet från 10 till och med 11 kronor per skattekrona från 0 procent vid 5 skattekronor per invånare till 60 procent vid 20 skatteören per invånare samt beträffande skiktet från 11 till och med 12 kronor per skattekrona från 0 procent vid 6 skattekronor per invånare till 60 procent vid 1*20 skattekronor per invånare. Exempel å bidragens beräknande anföras nedan i kap. XI. Beredningen har genom ett bidragssystem av berörda beskaffenhet velat åstadkomma en erforderlig utjämningseffekt och samtidigt undvika att sätta kommunernas sparsamhetsintresse i fara i de olika lägen, som kunna uppkomma genom uttaxeringsbehovets och skatteunderlagets växlingar. Genom detta system tror sig beredningen även hava uppnått ett betydligt större mått av rättvisa mellan kommunerna än de nuvarande skatteutjämningsreglerna innebära. Vid systemets utformande h a r beredningen huvudsakligen låtit sig leda av de praktiska resultat, som synts beredningen mest tilltalande. Det har icke ansetts vara nödvändigt att söka åstadkomma ett ur teoretiska synpunkter strängt följdriktigt bidragssystem. Beredningen har därför också funnit sig kunna vidtaga en del förenklingar vid bidragens avvägning, som icke torde hava någon större betydelse för systemets utjämnande verkningar. Det har sålunda synts försvarligt att låta bottenspärren stiga i avsatser i stället för kontinuerligt samt att hava en och samma bidragslinje för varje skikt ovanför bottenspärren i stället för att låta bidragsprocenten stiga successivt genom hela övergångsområdet vid växande utdebitering. Den rörliga bottenspärren, vilken närmast tillkommit av praktiska skäl,

212 kan sägas i de flesta fall tillgodose rättvisans krav. Erfarenheten har i stort sett utvisat, att ju högre kommunernas skatteunderlag är, desto högre är uttaxeringen per invånare för de kommunala behoven och desto större förmåner beredas kommunmedlemmarna. Följaktligen böra kommunerna, ju mera deras skatteunderlag stiger, med hänsyn till den större valutan av kommunens verksamhet vidkännas ett högre skattetryck, innan de få åtnjuta utjamningsbidrag. En lika hög bottenspärr vid olika skatteunderlag skulle innebära, att kommuner med bättre skatteunderlag komme att i det utdebiteringsläge, vid vilket utjämningsbidragen började verka, befinna sig i en fördelaktigare situation än kommuner med svagare skatteunderlag. Den gradvisa stegringen av bidragsprocenten i ett antal skikt ovanför bottenspärren har närmast haft till syfte att åstadkomma en långsam, för sparsamhetsintressets bevarande lämplig övergång till oreducerat bidrag vid den högre utdebitering, vid vilken utgiftsökningar äro tillräckligt kännbara för kommunerna trots att fullt bidrag utgår. Detta har principiellt sett endast utgjort ett fortsatt hänsynstagande till utdebiteringens höjd utöver det som kommit till uttryck genom införandet av en bottenspärr. Förutom ett tillgodoseende av sparsamhetsintresset innebär emellertid en dylik skiktskala en viss differentiering av utjämningsbidragen i förhållande till de kommunernas utgifter, för vilka uttaxering måste ske. Ju större antalet utgiftskronor som skall uttaxeras är, desto mera sannolikt är det att kommunernas utgiftsbehov påverkas av särskilt ogynnsamma lokala faktorer, vilkas förhandenvaro icke kan läggas kommunerna till last. En starkare utjämning med avseende å dessa faktorer kommer på sätt och vis till stånd genom bidragsprocentens stigning vid växande utdebiteringar. Detta kan dock i viss mån även bliva fallet beträffande verkningarna å utdebiteringen av sådana faktorer som misshushållning och onödigt hög kommunal standard. Vid utjämningsbidragens bestämmande skall enligt beredningens förslag det skatteunderlag, som bildar gräns och riktpunkt för utjämningen, utgöra ett lika stort antal skattekronor per invånare för kommuner i alla ortsgrupper. Om de förhållanden, som ligga till grund för den i vissa hänseenden tilllämpade dyrortsgrupperingen, skola tillmätas någon betydelse beträffande det kommunala skatteunderlagets värde, borde ett större antal skattekronor per invånare fastställas såsom gräns för skatteutjämningen i högre ortsgrupper än i de lägre. Enklast skulle emellertid ett hänsynstagande till dyrhetsförhållandena kunna ske genom att tillämpa den av beredningen föreslagna bidragsmetoden å kommuner i ortsgrupp I med utgångspunkt från deras nominella skatteunderlag samt å kommuner i högre ortsgrupper med hänsynstagande till deras skatteunderlag, reducerade i förhållande till det högre värde, som ett lika stort antal skattekronor och skatteören kan anses hava i ortsgrupp I enligt dyrortsgrupperingen. Beredningen h a r emellertid icke kunnat förorda en dyrortsgradering av skatteunderlaget trots de principiella skäl, som kunna anföras för en sådan anordning. Då kommunerna i de högre ortsgrupperna, där skatteunderlaget även reellt sett genomgående är störst, i

213 allmänhet hålla sig med bättre kommunala anordningar än kommuner i lägre ortsgrupper, och därför, oaktat bottenspärrens stigning, kunna utnyttja de föreslagna skatteutjämningsbi dragen beträffande ett större antal utgiftskronor per invånare, har det synts beredningen opåkallat att bereda förstnämnda kommuner en fördel i bidragshänseende genom att gradera skatteunderlaget efter en dyrortsgruppering, som för övrigt i de särskilda fallen ofta måste giva ojämna resultat. Därvid skulle dessutom uppstå en viss oegentlighet genom att primärkommunernas dyrortsförhållanden icke överensstämma med landstingens. Svårigheter skulle även möta i de fall, då delar av kommun hänförts till olika dyrortsgrupper. Vid tillämpning av ett sådant bidragssystem som beredningen föreslagit uppkommer frågan, huru utjämning skall ske, då ett flertal kommunala repartitionsskatter förekomma. Vid det vanliga förhållandet att endast en kommunalskatt samt landstingsskatt finnes skall, såsom ovan antytts, enligt beredningens förslag landstingsskatten i första hand täckas av bottenspärren, och den del av det sammanlagda skattetrycket, som överstiger denna spärr, skall, i den mån den motsvaras av kommunalskatt, utjämnas efter kommunens skatteunderlag. Med utgångspunkt från de nuvarande landstingsskatternas storlek innebär detta, att utjämning endast kan ske med hänsyn till primärkommunernas skatteunderlag. Det står otvivelaktigt bäst i överensstämmelse med det av beredningen förordade bidragssystemet, vilket starkast utjämnar skatteunderlagets verkningar, att låta skatter till mindre kommunala samfälligheter hava företräde till utjämning framför skatter till större sådana. I de mindre samfälligheterna är skatteunderlaget mera växlande och behovet av en utjämning enligt beredningens riktlinjer störst. Beträffande kommunbildningar av större omfattning kan icke heller så starkt göras gällande, att kommunmedlemmarna böra få bära följderna av kommunens ekonomiska handlande, enär medlemmarna där hava mera begränsade möjligheter att inverka på förvaltningen. Ur dessa synpunkter bör skatten till den minsta kommunala enheten, municipalsamhället, i första hand bliva föremål för utjämning samt därnäst den primärkommunala skatten. Vid oregelbundenheter i den kommunala eller ecklesiastika indelningen kunna inom ett område särskilda skatter utgå till ett flertal kommunala enheter, såsom borgerlig kommun, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt och församling. I sådana fall skulle det vara tänkbart att alltid låta skatten till mindre kommunala samfälligheter utjämnas före skatten till större sådana, men då indelningarna korsa varandra, uppstå svårigheter att avgöra storleksordningen mellan olika samfälligheter. Beredningen har därför funnit det mest praktiskt, att en viss ordningsföljd fastslås, i vilken de olika skatterna skola ifrågakomma till utjämning. Därvid har beredningen med beaktande av de olika samfälligheternas gängse omfattning enligt den gällande indelningen stannat för följande ordning, nämligen municipalsamhälle, borgerlig kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle och landsting. Det föreslagna bidragssystemets verkningar i de individuella fallen framgår av de i bilagan G angivna bidragen per skattekrona och efter utjämning

o «J

o «

§2

|1 o

-2 Si

ca a v.

u _i o E -O j p £ O

t: -O

CT1

«

o

"^

-o

o en O

<u

"C o CJ

h o :0

./i

-O 1>

c

J3 OJ

o

<u

X)

-o

T7

_> >

c c

-u

>3

>

ir,

C

o en C c S-i T) o •a

—

cu

^j

C3

^

cd

TJ

JJj

o

> s E > 12

-d

B| e? C Ä t-<

cd ty en T

•"?

3 C

C

Ur

eg u

Ä

3 Ti

C

-!

P n c

C

3 "3

-a 9 c ted en

> 9

%

£ -S

fa •a

£

-

215 Utdebitering utan utjämning Utdebitering och bottenspärr vid nuvarande utjämning Utdebitering och bottenspärr enligt beredningens förslag

_S, 80 uttaxerings- •, kronor per \ invånare'

40 uttaxeringskronor per invånare 3 4 5 S k a t t e k r o n o r per

6 7 invånare

\-v 100 uttaxeringskronor per invåna-

60 uttaxeringskronor per invånare

10 Fig. 33. Diagram, utvisande de kvarstående utdebiteringarna?vid'vissa konstanta uttaxeringsbehov och växlande skatteunderlag efter utjämning dels enligt nuvarande bestämmelser och dels enligt beredningens förslag. (Utjämningseffekten visas upp till en utdebitering före utjämning av 35 kronor per skattekrona.)

216 kvarstående utdebiteringarna. För att belysa innebörden i de ändringar, som åsyftas i förhållande till de nuvarande bidragen, utvisas å figurerna 32 och 33 de båda bidragssystemens verkningar dels vid konstant skatteunderlag och varierande uttaxeringsbehov och dels vid konstant uttaxeringsbehov och varierande skatteunderlag. Av jämförelsen framgår, att beredningens förslag medför kraftigare utjämning av sådana höga skattetryck, som huvudsakligen föranledas av brist på skatteunderlag, medan det nuvarande systemet nedbringar lika höga skattetryck i samma grad, vare sig dessa tillkommit på grund av stora utgifter eller på grund av svagt skatteunderlag. Enligt båda systemen tages inom ett övergångsområde särskild hänsyn till stegringar av uttaxeringsbehovet såtillvida att bidragen bliva procentuellt större, ju mera skattetrycket ökas genom nya utgifter. Den av beredningen föreslagna bidragsschablonen är icke avsedd att användas beträffande städer och köpingar. Dessa kommuner hava genomgående så gott skatteunderlag att de sällan äro förtjänta av bidrag ur de synpunkter, som ligga till grund för schablonen. De bereda även sina medlemmar så stora fördelar att skattetrycket måste stiga till en avsevärd höjd, innan detta kan anses vara för betungande med hänsyn till kommunens motprestationer. Endast i undantagsfall, då oförutsedda yttre omständigheter inverka synnerligen ofördelaktigt på uttaxeringsbehovet, synes utjämning av städernas och köpingarnas kommunala skattetryck vara erforderlig. Därvid torde lämpligen särskild prövning av bidragsbehovet få äga rum från fall till fall. Noggrann undersökning bör då verkställas rörande sådana kommuners utgifter, enär dessa merendels i betydande utsträckning avse ändamål, som skatteutjämningen ej skall omfatta. Municipalsamhällen skola däremot, såsom av det föregående framgår, falla under bidragsschablonen. Det har synts oriktigt att göra någon skillnad mellan dessa och de egentliga landskommunerna i betraktande av att många landskommuner av samhällstyp hava en lika utvecklad kommunal verksamhet som municipalsamhällena utan att likväl bilda sådana samhällen. Extraordinära bidrag böra, såsom förut framhållits, huvudsakligen utgå för att mildra sådana obilliga verkningar för de skattskyldiga av det kommunala skattetrycket, vilka de ordinarie bidragen icke kunna eller böra undanröja. Den föreslagna metoden för de ordinarie bidragens bestämmande utjämnar icke i särskild grad skattetryck, som bero på att onormala yttre omständigheter inverkat ogynnsamt å kommunernas utgiftsbehov. Någon differentiering av utjämningsbidragen mellan kommuner, som drabbas av dylika svårigheter, och andra kommuner har ej kunnat åvägabringas. Utjämningen med avseende å skatteunderlagets olikhet har icke heller kunnat göras fullständig. De extraordinära bidragen hava därför även till uppgift att minska mera framträdande olägenheter av dessa och andra ofullkomligheter i det ordinarie bidragssystemet. Deras väsentliga uppgift är dock att åstadkomma vissa skäliga lättnader i höga skattetryck, som bero på kommunernas egna åtgöranden. Bestämda riktlinjer kunna ej lämpligen uppdragas för den skälighetsprövning, varigenom de extraordinära bidragen

217 T a b e l l A , u t v i s a n d e l ä n s v i s f ö r t a x e r i n g s å r e t 1940 d e n g e n o m s n i t t l i g a s a m m a n l a g d a kommunala utdebiteringen i landskommunerna dels enligt gällande ordning, dels efter åtgärder för lättande o c h utjämning enligt olika alternativ av det k o m m u n a l a skattetrycket. Utdebitering före

G ä l l a n d e Alterutdebi- nativ tering A

Stockholms . . . Uppsala Södermanlands Värmlands Örebro Västmanlands., K o p p a r b e r g s .,

11-59 10-75 11-36 11-01 13.89 11-33 11-48 11-52

Götaland Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands , Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o c h B o h u s Älvsborgs Skaraborgs Norrland Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Samtliga

per 100 k r o n o r b e s k a t t n i n g s b a r

skatteutjämning

L ä n

Svealand.

i kronor

10-00 9-25 9-41 9-27

efter s k a t t e u t j ä m n i n g

10-kronorsschablon gälAltern a t i v G ä l l a n d e Alter- A l t e r - l a n d e ordB utdebi nativ nativ ning tering A B

10-98 10-38 10-84 10-49 12-34 10-83 10-98 11-01

9-85 9-14 9-07 8-94 10-99 9-42 9-70 9-90

11-33

inkomst

enligt

beredningens metod Alternativ A

Alternativ B

9-90 9-20 9-37 9-21

12-04 9-79 10-00 10-14

9-26 9-20 9-08 11-68 9-59 9-82 10-04

11-85

10-12

9-51

9-54

15-94 16-34 11-76 10-39 11-49 12-35 10-59 11-34

9-98 8-43 9-73 10-58 13-08 13-29 9-70 9-11 9-12 10-22 S-55 9-09

995 8-75 10-04 10-60 12-09 12-44 9-79 9-13 9-35 9-87 8-65 9-26

9-75 8-40 9-55 10-23 11-75 11-98 9-54 9-03 901 9-63 8-42 8-93

11-63 11-41 10-52 12-32 12-63 14-59 14-19 11-47 10-30 11-25 11-41 10-34 11-00

9-81

10-26 8-81 10-39 11-11 13-69 14-13 10-04 9-23 9-54 10-61 8-85 9-49

11-09 11-12 10-28 11-67 11-97 13-37 13-65 11-10 10-10 10-91 11-13 10-11 10-73

9-77

11-83

10-10 8-76 9-99 10-73 11-99 12-51 9-83 9-19 9-34 9-88 8-63 9-30

9-87 8-41 9-52 10-33 11-68 12-05 9-57 9-08 8-99 9-63 8-41 8-97

1&19

14-17

13-50

12-33

12-15

15-40

12-86

12-89 19-34 16-44 16-23 15-96 12-60

11-26

10-99

10-65

12-33

10-83

10-65

16-86

16-37

16-27

15-30

14-98

14-62

12-68

12-32

14-75

12-55

12-24

12-14

13-28

12-59

12-59

10-23

10-49 13-68 1205 12-05 12-11 1004

11-89

10-21

10-59 12-71

ia-18

13-90

13-32

13-85

13-34

14-50

14-36

11-74 15-26 1379 13-64 12-90

10-59

1147 Anmärkningar

9-12 9-26 9-08 11-21 9-58 9-85 9-99

13-94 12-38 12-33

10-63 11-15 10-73 12-96 11-16 11-29 11-41

11-52 9-75 996 10-13

9-22 9-18 9-04 11-29 9-57 9-80 10.03

(avse ä v e n t a b e l l e r n a B o c h C).

1. I s k a t t e t r y c k e t enligt g ä l l a n d e o r d n i n g (kol. 2, 5 och 8) ingå a l l m ä n k o m m u n a l s k a t t s a m t t i n g s h u s - , v ä g - och l a n d s t i n g s s k a t t . 2. A l t e r n a t i v A a v s e r u t d e b i t e r i n g e n till p r i m ä r k o m m u n och l a n d s t i n g efter a v l y f t n i n g frän d e t k o m m u n a l a s k a t t e u n d e r l a g e t a v l a n d s t i n g e n s k o s t n a d e r för f a t t i g v å r d , b a r n a v å r d och f o l k p e n s i o n e r i n g . 3. A l t e r n a t i v B a v s e r u t d e b i t e r i n g e n till p r i m ä r k o m m u n och l a n d s t i n g efter s å v ä l a v l y f t n i n g enligt a l t e r n a t i v A som g r a d e r i n g a v p r i m ä r k o m m u n e r n a s k o s t n a d e r för f o l k p e n s i o n e r i n g e n i f ö r h å l l a n d e till s k a t t e u n d e r l a g e t . 4. K o l . 10 v i s a r v e r k n i n g a r n a a v b e r e d n i n g e n s förslag b o r t s e t t dels från a v l y f t n i n g a r n a från l a n d s t i n g e n a v k o s t n a d e r för v å r d a v l ä t t s k ö t t a sinnessjuka och sinnesslöa s a m t för a r b e t s h e m o c h a r b e t s f ö r m e d l i n g , dels ock f r å n g r a d e r i n g e n a v s t a t s b i d r a g e n till folkskolev ä s e n d e t och till p e n s i o n ä r s h e m .

218 Tabell B, utvisande för taxeringsåret 1940 antalet landskommuner inom olika utdebiteringsskikt dels enligt gällande ordning, dels efter åtgärder för lättande och utjämning enligt olika alternativ av det kommunala skattetrycket. A n t a 1

k o m m u n e r

efter äkatteutjämning enligt före skatteutjämning Sammanlagd beredningens kommunal ut10-kronorsschablon metod debitering i kronor per 100 kronor Gällande Alter- Altergällande beskattningsbar nativ Gällande Alter- Alter- ordning Alterutdebi- nativ inkomst AlternaA tering nativ nativ utdebi- nativ tiv B A tering B A 2

ö

8 68 195

6 11

1 5 48 154

8 68 195

6 11

1 5 48 154

8 68 195

4-01— 5-00 5-01— 6-00 6-01— 7-00 7-01— 8-00

6 11

1 5 48 154

8-01— 9-00 9-01—10-00 1001—11-00 11-01—12-00

82 199 320 397

291 419 374 270

368 466 346 300

82 199 483 542

291 418 496 399

368 466 496 345

82 199 324 448

292 431 434 414

370 484 413 412

12-01—1300 13-01—14-00 14-01—15-00 15-01—16-00

308 275 213 158

250 149 120 102

195 140 91 67

453 289 144 84

246 J67 85 40

215 121 62 20

453 372 229 114

306 164 85 22

216 140 38 20

16-01—17-00 17-01—18-00 1801—19-00 19-01—20-00

118 79 56 40

50 48 35 17

43 35 27 8

46 23 13 9

15 13 11 6

11 12 7 2

72 39 25 19

15 16 5 3

18 9 5 3

20-01—21-00 21-01—22-00 22-01—23-00 23-01—24-00

44 20 16 14

22 6 5 8

9 5 5 5

7 4 3 2

5 1 1

3 3 1 1

7 1 2

5 2 2 1

3 1 2 1

24-01—25-00 25-01—26-00 26-01—27-00 27-01—28-00

10 2 9 3

5 7 4 1

7 2 4 1

1 2 2

28-01—29-00 29-01—30-00 30-01—31-00 31-01—32-00

5 3 3 4

1 3

1 1 3 1

32-01—33-00 33-01—3400 34-01—35-00 35-01—36-00

2 1 2

1 1

1 1

36-01—37-00 37-01—38-00 38-01—39-00 3901—4000

41-01—42-00 42-01—43-00 43-01—44-00 46-01—47-00

1 1

Summa

1 1 1 1 1

2 1

—

-

—

—

—

—

—

1 1

—

1 1

—

— —

—

— —

—

—

—

—

—

—

— —

—

—

2 406

2 406

1 2 406

2 406

2 406

2 406

219 Tabell C, utvisande för taxeringsåret 1940 antalet landskommuner inom vissa utdebiteringsområden dels enligt gällande ordning, dels efter åtgärder för lättande och utjämning enligt olika alternativ av det kommunala skattetrycket. A n t a l

k o m m u n e r

före skatteutjämning efter skatteutjämning enligt Sammanlagd kommunal utberedningens 10-kronorsschablon debitering i kronor metod per 100 kronor Gällande AlterAlterbeskattningsbar gällande utdebi- nativ nativ inkomst Gällande Alter- Alter- ordning Altertering A B utdebi- nativ nativ nativ Alternativ B tering A B A 10

A b s 0 l u t ti Högst 800 över

2 389

271 2135

2 307

11-00

12-00

13-00

14-00

15-00

16-00

17-00

223 173

18-00

t a l

208 2198

271 2135

17 2 389

2 389 2 307

348 181

119 84

2 307 2108

1784 1336

1041 627

460 245

67 44

15 10 7

19-00

20-00

l 49

11 Högst 800

0-7

8-6

över

8-00

99-3

91-4

»

P r o c e n t u e l l a tal 8-6 11-3 0-7 11-8 0-7 91-4 88-7 99-3 88-7 99-3 79-3 73-4 95-9 73-4 95-9

79-2

8-6

87-6

61-9

54-1

87-6

61-3

11*8 88-7 73-4 53-2

39-7

67-6

74-1

43-3

36-1

45-0

41-3 24-7

33-5

26-1

19-0 10-0

18-5

13-3

14-2

5-2

36-7 21-2

13-3

14-5 7-5

19-1 10-2

55-5

24-7

27-2 19-1

4-2

15-00

24-7

8-2

4-0

2-6

11-7

3-0

2-6

18-2

13-5 9-3

16-00

6-7

4-7

2-3

1-7

7-0

1-7

17-00

13-3

7-2

1-7

1-3

4-0

18'00

10-0

5-2

3-5

28 1-8

1-2

0-8

2-4

2-1 1-5 0-8

19-00

7-6

3-7

2-4

1-3

0-6

0-4

3-0

2-0

0-9

0-5 0'4

1-3

20-00

0-5

0-5

0-3

9-00

95-9

87-6

79-3 61-8

11-00

74-3

46-3

12-00

57-8

14-00

54-1

26-2

91-4

1-0 0-6

220 skola utmätas. De tankegångar, som legat till grund för utformandet av de ordinarie bidragen, böra också härvid vara vägledande. Det må blott framhållas, att syftet med denna prövning ej får vara att nedpressa alla högre skattetryck till samma höjd utan att en differentiering av de kvarstående skattetrycken bör eftersträvas med hänsyn till kommunmedlemmarnas förmåner av den kommunala verksamheten och kommunernas ansvar för uppkomsten av de höga utdebiteringarna. Det torde i övrigt få överlämnas åt praxis att avväga de extraordinära bidragen på lämpligt sätt. De sammanlagda verkningarna av beredningens olika i denna del av betänkandet framlagda förslag belysas med avseende å landskommunernas förhållanden av de ovan intagna tabellerna A—C. Tabell A utvisar länsvis den genomsnittliga utdebiteringen samt tabellerna B och G antalet kommuner i olika utdebiteringslägen. Tabellerna avse skattetrycket på grund av de kommunala behoven under år 1941 enligt år 1940 fattade beslut. Vid utarbetandet av tabellerna hava verkningarna av tingshusskattens borttagande i enlighet med beredningens förslag icke kunnat beaktas i den mån sådan skatt ingått i den kommunala skatteuppbörden. Detta förhållande spelar emellertid en mycket obetydlig roll för de redovisade resultaten. Ej heller har hänsyn kunnat tagas till den föreslagna differentieringen av statsbidragen till kommunernas kostnader för pensionärshem, skolbyggnader m. m., varigenom en ytterligare utjämning skulle åstadkommas. De föreslagna avlyftningarna från landstingen av kostnader för arbetshem och arbetsförmedling samt för vård av lättskötta sinnessjuka och sinnesslöa hava likaledes måst lämnas åsido. I tabellerna redovisas det outjämnade skattetrycket dels enligt gällande ordning, dels efter avlyftning av väg- och tingshusskatten samt landstingens fattigvårds-, barnavårds- och folkpensioneringskostnader och dels efter såväl sådan avlyftning som gradering av primärkommunernas folkpensioneringskostnader i förhållande till skatteunderlaget. Vidare angives skattetryckets fördelning dels för dessa tre fall efter utjämning enligt gällande bidragsskala utan tillämpning av 5: 50-villkoret (den s. k. 10-kronorsschablonen), dels för de två senare fallen efter utjämning enligt den av beredningen föreslagna metoden. Vid beräkningarna av utjämningsbidragen hava kommunernas uttaxeringar upptagits efter deras faktiska storlek utan beskärning på grund av anmärkningar, som vid granskning av kommunernas räkenskaper kunna befinnas befogade. Vidare hava verkningarna av förekommande extraordinära bidrag ej kunnat beaktas. I tabellerna visas även skattetrycket efter den utjämning, som faktiskt skett genom skatteutjämningsunderstöden för år 1941. Tabellerna utvisa såsom väntat, att en betydande allmän sänkning av det kommunala skattetrycket för landskommunernas vidkommande skulle ske genom väg- och tingshusskatternas försvinnande samt de berörda lättnaderna för landstingen. Den genomsnittliga sammanlagda utdebiteringen för landskommunerna, som enligt år 1940 fattade beslut utgjorde 12 kronor 60 öre för 100 kronor beskattningsbar inkomst, skulle efter de nämnda avlyftningarna

221 från det kommunala skatteunderlaget hava nedgått till 10 kronor 87 öre eller med 1 krona 73 öre. Den högsta år 1940 beslutade utdebiteringen var 46 kronor 43 öre för 100 kronor beskattningsbar inkomst. Efter avlyftningarna skulle den högsta utdebiteringen hava varit 43 kronor 73 öre per skattekrona. Skattetrycket för 100 kronor beskattningsbar inkomst var i 17 kommuner eller 0 7 procent av hela antalet landskommuner under 8 kronor och i 595 kommuner eller 24'7 procent över 15 kronor, medan det efter avlyftningarna skulle i 208 kommuner eller 8 6 procent hava varit under 8 kronor och i 325 kommuner eller 135 procent över 15 kronor. Därest differentieringen av kommunernas folkpensioneringskostnader tillkommit, skulle en ytterligare sänkning hava ägt rum för landskommunerna. Genomsnittsutdebiteringen skulle hava varit 28 öre lägre än efter de ovannämnda avlyftningarna. Den högsta utdebiteringen hade nedgått till 42 kronor 16 öre per skattekrona. Ytterligare 63 kommuner skulle hava bragts under 8 kronor per skattekrona, varigenom sammanlagt 11 3 procent av hela antalet landskommuner kommit att ligga under sistnämnda gräns. Antalet kommuner med mer än 15 kronor per skattekrona skulle hava minskats med 96 till 229 eller till 9 5 procent av hela antalet. Hade de genom avlyftning och gradering av kommunala kostnader å angivet sätt reducerade skattetrycken utjämnats enligt den av beredningen föreslagna bidragsmetoden, skulle genomsnittsutdebiteringen hava blivit 10 kronor 21 öre per skattekrona. De sammanlagda verkningarna av beredningens ifrågavarande förslag innebära sålunda en minskning av utdebiteringen med 2 kronor 39 öre per skattekrona, varav 38 öre genom den allmänna skatteutjämningen. Den största sammanlagda lättnaden visar Västernorrlands län med 4 kronor 36 öre per skattekrona och den största lättnaden genom den allmänna skatteutjämningen Norrbottens län med 1 krona 77 öre per skattekrona. Den högsta för någon kommun återstående utdebiteringen efter utjämning enligt beredningens förslag skulle hava varit 23 kronor 82 öre per skattekrona. Till jämförelse må nämnas, att den högsta återstående utdebiteringen efter avlyftning och gradering enligt beredningens förslag men utjämning enligt den s. k. 10-kronorsschablonen skulle hava varit 26 kronor 68 öre per skattekrona samt att den högsta utdebiteringen efter utjämning enligt gällande ordning var 27 kronor 38 öre per skattekrona. Därest beredningens förslag varit i tillämpning beträffande året 1941, skulle det å landskommunerna efter skatteutjämning kvarstående skattetrycket per skattekrona hava överstigit 10 kronor i 1 281 kommuner eller 532 procent, 12 kronor i 456 kommuner eller 19 0 procent, 15 kronor i 62 kommuner eller 2 6 procent samt 20 kronor i 7 kommuner eller 0 3 procent av hela antalet. Vid en utjämning enligt den s. k. 10-kronorsschablonen men med tillämpning av beredningens förslag i övrigt hade motsvarande antal kommuner varit respektive 1 301, 460, 62 och 10, medan efter den faktiska skatteutjämningen för år 1941 återstodo respektive 2 108, 1 336, 282 och 13 kommuner över de nämnda gränserna. Verkningarna av de olika alternativen för lättande och utjämning av det

222 kommunala skattetrycket belysas ytterligare i tabellerna 11—13. I tabell 11 visas antalet landskommuner i olika utdebiterings- och skatteunderlagsskikt samt i tabellerna 12 och 13 antalet invånare respektive antalet skattekronor inom landskommuner i dylika skikt. De påvisade verkningarna av beredningens förslag beträffande skattebördan för 1941 års kommunala utgifter synas i allmänhet tillfredsställande ur skatteutjämningssynpunkt. Det antal kommuner, som ej skulle hava förhjälpts till ett rimligt skattetryck med tillämpning av den föreslagna bidragsschablonen, är så begränsat, att dessa kommuner utan svårighet kunnat bliva föremål för särskilt ingående granskning och i mån av oförskyllda svårigheter eller eljest ömmande förhållanden tilldelas extraordinära bidrag. Kostnaderna för en skatteutjämning enligt den av beredningen föreslagna ordinarie bidragsmetoden bliva lägre än för en utjämning enligt nuvarande grunder utan tillämpning av 5: 50-villkoret (10-kronorsschablonen). Därest ordinarie utjämningsbidrag utgått enligt beredningens förslag beträffande de år 1940 beslutade kommunala utdebiteringarna, reducerade med hänsyn till ovan berörda avlyftningar och ändringar beträffande fördelningen av folkpensioneringsutgifterna, hade kostnaderna för skatteutjämningen blivit omkring 9 2 miljoner kronor, och med tillämpning av 10-kronorsschablonen hade motsvarande kostnader uppgått till omkring 13 5 miljoner kronor. Hade avlyftningar men ej gradering av folkpensioneringskostnaderna skett, skulle kostnaderna för de båda utjämningsmetodernas tillämpning hava uppgått till omkring 112 respektive 157 miljoner kronor. Enligt beredningens förslag lämnas rikligare bidrag till kommuner med dåligt skatteunderlag, men detta mer än uppväges av att den nuvarande bidragsskalan medgiver betydande understöd till kommuner med gott skatteunderlag och högt skattetryck. Vid utjämning enligt beredningens förslag torde något mindre extraordinära bidrag vara erforderliga än med nuvarande regler. Det föreslagna bidragssystemet innebär, att en viss avvägning skett mellan å ena sidan uttaxeringsbehovet och å andra sidan skatteunderlaget beträffande dessa faktorers inverkan på bidragens stor.lek. Sådant systemet utformats, har det en given skatteutjämningseffekt. Därest det skulle anses, att skatteunderlaget icke erhållit tillräckligt utrymme vid bidragens utmätande eller att systemet ej giver en tillfredsställande utjämningseffekt, är det givetvis möjligt att jämka systemet i önskad riktning. Detta kan ske genom en allmän sänkning av den rörliga bottenspärren, höjningar av bidragsprocenten i de lägre utdebiteringsskikten eller andra ändringar av bidragslinjernas sträckning.

223 KAPITEL

IX.

Om villkoren för och förfarandet vid tilldelning av skatteutjämningsbidrag. I anslutning till den av beredningen föreslagna rörliga bottenspärren för de ordinarie utjämningsbidragen synes det motiverat att fastställa en viss sammanlagd utdebitering såsom allmän undre gräns för bidrags utgående. Denna gräns, som sålunda måste överskridas för att bidrag överhuvud taget skall kunna utgå, föreslås till 8 kronor per skattekrona. Det nuvarande villkoret att de tre sista årens skattetryck skall i medeltal överstiga en viss sammanlagd utdebitering bör enligt beredningens åsikt bortfalla vid genomförandet av beredningens förslag rörande grunderna för utjämningsbidragens bestämmande. Skulle ett sådant villkor därvid bibehållas, måste den genomsnittliga skattebelastningen för de tre åren ställas i relation till en med hänsyn till dessa års skatteunderlag bestämd, genomsnittlig bottenspärr, varigenom hela anordningen skulle bliva onödigt invecklad. En dylik på treårigt medeltal grundad spärr lider dessutom av det tekniska felet, att bidrag för ett visst år, stundom uppgående till ej obetydliga belopp, kan bliva beroende av att medeltalet överskrides med något öre per skattekrona. Skulle denna oegentlighet undanröjas, bleve förfarandet ännu omständligare. Behovet av ett särskilt villkor av berörda beskaffenhet är för övrigt icke så stort, eftersom bidrag skall vid prövning av ansökan kunna nedsättas eller helt vägras, då ett visst år belastats med för stora utgifter i syfte att utfå förmånligare bidrag eller då särskilda skäl eljest föreligga. För att behov av utjämningsbidrag skall anses föreligga på grund av högt skattetryck, bör det alltid krävas, att alla tillgängliga inkomster blivit tagna i anspråk för nedbringande av det höga skattetrycket. Detta krav gäller bl. a. speciella kommunalskatter och kommunala avgifter, statsbidrag och andra ersättningar till kommunerna samt inkomster av donationer, fastigheter, skogar, aktier och andra tillgångar, som lämna avkastning. Lämnar en av kommunen bedriven verksamhet nettoöverskott, måste sådant överskott anses vara tillgängligt för uttaxeringsbehovets minskande. Vinster å affärsdrivande verk böra sålunda anses tillgängliga för nedbringande av skattetrycket. Enligt lagen om kommunal fondbildning avsatta fonder skola även i skälig omfattning tagas i anspråk för de ändamål, de äro avsedda att tjäna. Där så ej sker, får uttaxeringen anses vara högre än nödvändigt. Kravet på att alla disponibla tillgångar skola användas för skattetryckets sänkning bör gälla

224 icke blott primärkommuner och municipalsamhällen utan även landsting. Det bidragsbeviljande organet bör därför icke såsom enligt gällande ordning utan vidare godtaga den faktiska uttaxeringen av landstingsskatt utan kunna jämka denna, innan den lägges till grund för bidragens utmätande. Likaså synas jämkningar av landstingsskattens tryck kunna vara påkallade på grund av vissa nedan berörda villkor, som för närvarande endast avse den allmänna kommunalskatten. Det skattetryck, som skall lättas genom utjämningsbidrag, får icke vara resultatet av utgifter, som tjäna andra syften än upprätthållandet av en sund kommunal verksamhet av normal omfattning. Den del av uttaxeringen, som beror på utgifter för andra ändamål, bör frånskiljas vid skatteutjämningen. Gränsdragningen mellan sådana kommunala utgifter, vilka tillgodose egentliga samhällsuppgifter, och sådana, som normalt böra bestridas av de särskilda kommunmedlemmarna på privat väg, är emellertid förenad med stora svårigheter. På grund av de förskjutningar av denna gräns, som ständigt pågå, synes det vara nödvändigt att beträffande skatteutjämningen överlämna gränsdragningen åt praxis i stället för att söka fastlåsa den genom utförliga regler. Det är emellertid utan vidare tydligt, att uppgifter, som kommunerna äro förpliktade att ombesörja, skola omfattas av skatteutjämningen, men icke heller frivilliga uppgifter, som mera allmänt äro föremål för den kommunala verksamheten, böra vara uteslutna. Avsättningar till kommunala fonder böra kunna godkännas såsom utgifter för av skatteutjämningen omfattade ändamål, därest avsättningarna äro motiverade med hänsyn till kommunens ekonomiska läge och framtida behov. Detta gäller dock endast avsättningar till allmän fond och fonder för tillgodoseende av egentliga kommunala behov. Utgifter för kommunernas privatekonomiska verksamhet samt utgifter, som utan att vara av socialvårdskaraktär direkt medverka till att minska kommunmedlemmarnas privata utgifter eller till att överhuvud taget förbättra deras förmögenhetsställning, måste däremot ställas utanför utjämningen. Uttaxering, som föranledes av underskott å affärsdrivande verk eller företag, bör icke få inräknas i det skattetryck, för vilket bidrag skall utgå. Dylika underskott kunna däremot få avräknas å vinster från andra affärsdrivande verk eller företag, varigenom de tillgängliga inkomsterna för uttaxeringsbehovets täckande nedbringas. Sådana ändamål, för vilka kommunerna erhålla enligt beredningens förslag graderade statsbidrag, böra icke vara uteslutna från den allmänna skatteutjämningen. Genom dylika statsbidrag upphävas visserligen verkningarna av kommunernas bristande tillgång på skatteunderlag, men en differentiering av statsbidragen med hänsyn till objektivt bestämbara faktorer, som hava inflytande på kostnadernas storlek, åstadkommes icke. Det finnes därför ett behov av utjämning av skattetrycket för ifrågavarande ändamål även efter de speciella statsbidragens åtnjutande. De allmänna skatteutjämningsbidragen, som enligt beredningens förslag skola anknytas till utdebiteringens storlek, äro ägnade att i berörda avseende komplettera de graderade statsbidragen. Med hänsyn till att sistnämnda bidrag utgå endast med beaktande

225 av skatteunderlagets verkningar och att de allmänna skatteutjämningsbidragen måste underkastas avsevärda begränsningar torde icke behöva befaras, att bidragens sammanlagda effekt skall inverka menligt på kommunernas sparsamhetsintresse. Det nu gällande stadgandet om att annuiteter å lån för vissa ändamål icke få medräknas vid bestämmandet av det skattetryck, som skall utjämnas, bör med hänsyn till den ändrade omfattning av skatteutjämningen, som beredningen föreslår, icke bibehållas. Stadgandet har för övrigt principiellt sett en för begränsad räckvidd, då icke blott annuiteter utan även utgifter i annan form för ur skatteutjämningssynpunkt ovidkommande ändamål, vilka inverka på uttaxeringen, böra undantagas vid tilldelning av utjämningsbidrag. Kommunerna kunna emellertid hava en del utgifter, som visserligen främja de ändamål, vilka skatteutjämningen är inriktad på, men ändock icke böra täckas genom utjämningsbidrag. I många kommuner företagas för nämnda ändamål anordningar och anstalter, som icke äro oundgängligen nödvändiga. Enligt grunderna för den kommunala självstyrelsen ligger det i kommunernas fria skön att göra detta, men de därmed förbundna kostnaderna böra då bestridas av kommunerna själva utan bidrag från staten. Kostnader av detta slag uppstå av olika anledningar. Kommunerna kunna vid fullföljandet av rena samhällsuppgifter hålla en högre standard än kommuner med normala anspråk allmänt bestå sig med. Behov, som icke alls äro trängande, kunna tillgodoses, och där trängande behov verkligen finnas, kunna de tillfredsställas på ett alltför rikligt sätt. Genomförandet av nödvändiga och nyttiga anstalter kan slutligen ske på ett oekonomiskt eller rentav slösaktigt sätt, så att kommunerna därigenom åsamkas betydligt större kostnader än som behövt ske, om lämpliga åtgärder vidtagits med beaktande av sparsamhetens krav. Sådana onödiga eller mindre nödvändiga utgifter böra icke föranleda utjämningsbidrag. Det torde emellertid vara i det närmaste ogörligt att exakt avskilja den del av skattetrycket, som beror på förhållanden av angivet slag. Bidragen få därför i dylika fall skönsmässigt jämkas eller helt vägras med hänsyn till framträdande missförhållanden eller med ledning av den allmänna tendensen inom kommunernas verksamhet. Kommunala utgifter, som avse nödvändiga åtgärder för tillgodoseende av rena samhällsuppgifter, böra dock icke under alla förhållanden berättiga till utjämningsbidrag. Så är fallet, om kommunerna, i syfte att förskaffa sig högre bidrag, på ett visst år eller på ett fåtal år hopa utgifter, som med en normal hushållning böra fördelas på längre tidsperioder. Dylika fall måste särskilt uppmärksammas, även om de kunna antagas vara ganska sällsynta. Det bör vara en naturlig strävan hos kommunerna att fördela sina utgifter så jämnt som möjligt mellan olika år, så att skattetrycket hålles tämligen konstant. För att underlätta en dylik skatteutjämning i tiden hava kommunerna genom lagstiftningen om kommunal fondbildning medgivits rätt att göra avsättningar för kommunala behov. Å andra sidan kan det vara ett allmänt intresse att kommunerna icke genom alltför stark upplåning skjuta över bördorna på framtiden. När kommunerna av sådana hänsyn göra kraftiga ut15—429059.

226 taxeringar under kortare perioder i stället för att upptaga lån, synes det ej alltid riktigt att med anledning härav nedsätta utjämningsbidragen. Det är givetvis en vansklig sak att avgöra, om en uppgift bort finansieras p å annat sätt än genom uttaxering, men avgörandet får vid bidragsfrågornas prövning ske med ledning av de principer för kommunal hushållning, som vid varje tidpunkt anses sunda och allmänt vedertagna. Där kommuner befinnas i berörda avseende hava gjort opåkallade uttaxeringar, böra de icke helt uteslutas från utjämningsförfarandet utan bidragen bestämmas som om uttaxering skett under lämpligt antal år. Ett villkor för uttaxeringens godkännande såsom ett riktigt underlag för skatteutjämningen bör slutligen vara att kommunerna vid handhavandet av sina uppgifter av ren samhällskaraktär, vilka i motsats till de privata, affärsdrivande verksamhetsgrenarna skola omfattas av skatteutjämningen, i skälig och vedertagen utsträckning begagna sin rätt att uttaga avgifter för kommunala prestationer av dem som haft särskild nytta av dessa. Sättas taxorna för avgifter till kommunala anstalter och inrättningar i en kommun, t. ex. sjukhus eller vårdhem, lägre än som kan anses normalt, blir uttaxeringen i motsvarande grad förhöjd. Endast den uttaxering bör då beaktas vid skatteutjämningen, som skulle hava erfordrats, därest normala avgifter uttagits. Denna begränsning får enligt beredningens förslag bl. a. avseende å landstingen, vilkas vårdavgifter å sjukvårdsanstalterna äro av mycket växlande storlek. För att skatteutjämningsunderstöd skall utgå enligt den nuvarande bidragsskalan erfordras, att fastigheterna inom kommunområdet icke taxerats förhållandevis lägre än vad i allmänhet är fallet i sådan grad att områdets höga skattetryck kan anses hava väsentligen förorsakats därav. Detta villkor har beredningen på grund av de förbättrade förhållandena på fastighetstaxeringens område icke funnit erforderligt att bibehålla. Taxeringskontrollen får numera anses vara så pass effektiv att en kommun icke kan genom sina ombud vid taxeringen utöva någon obehörig inverkan på taxeringsvärdenas allmänna nivå. En tillämpning av det nuvarande stadgandet förutsätter, att vederbörande myndigheter hava vetskap om att fastighetstaxeringarna blivit genomgående oriktiga i en kommun. Detta bör emellertid som regel föranleda, att rättelse i tid vidtages beträffande taxeringen. Det gällande stadgandet har veterligen icke heller hittills blivit tillämpat. Det täckes för övrigt av prövningsmyndighetens allmänna befogenhet att, då särskilda skäl föreligga, avslå ansökan om understöd eller nedsätta understöd till lägre belopp. De nuvarande skatteutjämningsunderstöden beviljas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ärendena beredas inom finansdepartementet å dess kommunala byrå. Prövningen av ansökningar om dylika understöd sker helt på grundval av skriftligt material. Detta granskas först preliminärt, och sedan utdrag avkommunernas räkenskaper för året före det, ansökningarna avse, inkommit, sker den slutliga granskningen. Under arbetets gång infordras i ett stort antal ärenden kompletterande upplysningar och handlingar samt inhämtas

227 yttranden från myndigheter, kommuner och kommunala förbund. Icke ens genom den mest samvetsgranna granskning av detta material torde emellertid kunna vinnas någon omedelbar och fullständig kännedom om kommunernas förhållanden. De tjänstemän, som vid sidan av sina övriga göromål äro sysselsatta med granskning av skatteutjämningsärenden, hava som regel icke tillfälle att förvärva praktisk erfarenhet rörande den kommunala förvaltningen. Utvecklingen på detta område går emellertid i hastigt tempo, och förhållandena förete stora skiljaktigheter i olika delar av landet. Det synes beredningen vara av stort värde, om behandlingen av frågor av förevarande art kunde anförtros åt personer med praktisk erfarenhet på kommunalstyrelsens område och lokalkännedom beträffande olika delar av landet. Beredningen föreslår därför, att skatteutjämningsbidragen skola beviljas av en nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka böra äga icke blott kunskaper om kommunal förvaltning utan även praktisk erfarenhet från sådan verksamhet. Förslag om att uppdraga prövningen av ansökningar om skatteutjämningsbidrag åt lekmän hava tidigare framförts men ej blivit genomförda. Tiden synes nu vara mogen för att förverkliga denna tanke. Den av beredningen föreslagna avgränsningen av de ändamål, som skatteutjämningen skall omfatta, ställer ökade krav på prövningsinstansens praktiska förtrogenhet med kommunernas förhållanden. En mängd avgöranden skola träffas i svårbedömda kommunala frågor, där icke några uttömmande regler för prövningen kunna uppställas. Den föreslagna nämnden (skatteutjämningsnämnden) skall enligt beredningens avsikt helt övertaga skatteutjämningsärendena från finansdepartementet och bör för denna uppgift förses med ett fast organiserat kansli. Befattningshavarna inom detta kansli förutsättas skola under större delen av året bliva sysselsatta med granskning av bidragsansökningar samt under den återstående tiden kunna ägna sig åt kontroll och övervakning av de kommuner, vilkas understödsbehov kan antagas bero på misshushållning o. dyl. De kommuner, som ej åtnöjas med nämndens beslut, böra äga rätt att fullfölja talan mot dessa hos Kungl. Maj:t. Enär skatteutjämningsbidragen i många fall äro av avgörande betydelse för kommunernas ekonomi, synes sådan klagoräit icke böra förvägras de sökande. Bidragsprövningens förläggande till en särskild nämnd av antydd beskaffenhet skulle enligt beredningens mening leda till en mera ingående och allsidig prövning av kommunernas bidragsbehov och samtidigt åstadkomma en i och för sig önskvärd avlastning av ärenden från Kungl. Maj :t. Beträffande ansökningsförfarandet och handläggningen av skatteutjämningsärendena synas några större ändringar i den nuvarande ordningen icke vara erforderliga. Då det är av vikt, att kommunerna få kännedom om de anmärkningar, som ur skatteutjämningssynpunkt kunna göras mot deras hushållning, förordar beredningen, att den föreslagna nämnden skall i alla fall av större betydelse lämna sökandena tillfälle att avgiva förklaring rörande omständigheter, som kunna tala mot bifall till ansökningarna, samt att nämndens beslut om avslag å ansökningar eller om nedsättning av begärda bidrag skola förses med motivering. Länsstyrelsernas befattning med skatte-

228 utjämningsärendena bör bliva densamma som hittills. I detta sammanhang må endast understrykas betydelsen av att länsstyrelsernas granskning av dessa ärenden icke blir av blott formell natur utan att en saklig prövning sker utan för stort hänsynstagande till ortsintressena. Då staten lämnar betydande bidrag till utjämning av kommunernas skattetryck, är det naturligt att staten förbehåller sig rätt att kontrollera kommunernas bidragsbehov. Ingripanden mot kommunerna i detta syfte böra dock i möjligaste mån begränsas, så att den kommunala självstyrelsen icke lider intrång. Staten bör icke begagna utjämningsbidragen såsom ett medel att skaffa sig inflytande på kommunernas hushållning eller påtvinga kommunerna sin vilja i detaljfrågor men måste vidhålla sin rätt att skapa full klarhet rörande kommunernas sätt att sköta sin hushållning. Den på skattetrycket inverkande faktor, vilken i detta sammanhang främst kommer i fråga såsom föremål för kontroll, äro kommunernas utgifter, ty fastställandet av deras skatteunderlag övervakas redan i andra syften genom statliga organ. Med ett utjämningssystem, som anknyter bidragen till kommunernas verkliga utgifter, är det av vikt att undersöka, om kommunernas utgifter varit av behovet påkallade. Detta underlättas givetvis genom att kommunernas räkenskaper föras enligt formulär, som äro uppställda med hänsyn till de stadgade villkoren för åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. Nuvarande bestämmelser innefatta ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att ålägga kommuner, som erhålla understöd av skatteutjämningsmedel, att upprätta sina räkenskaper enligt särskilda formulär. Detta gäller kommun, församling, skoldistrikt och municipalsamhälle, men en sådan befogenhet bör enligt beredningens åsikt även gälla landstingen, vilkas åtgärder kunna inverka på de i landstingsområdena ingående kommunernas behov av skatteutjämningsbidrag och därför kunna behöva granskas ur denna synpunkt. Kungl. Maj :t har ännu icke utfärdat några föreskrifter om att kommunernas räkenskaper skola föras enligt fastställda formulär, men förberedande undersökningar hava verkställts inom finansdepartementet rörande lämpliga bokföringsmetoder för olika kommuntyper. Riksdagens revisorer hava i sin år 1939 avgivna berättelse uttalat sig för att en mera enhetlig kommunal bokföring snarast skall införas. Revisorerna hava ansett en i viss mån standardiserad bokföring kunna medföra betydande fördelar för kommunerna, samtidigt som den skulle möjliggöra en mera tillförlitlig statistik och underlätta granskningen av ansökningar om understöd åt skattetyngda kommuner. Beredningen vill för sin del framhålla, att införandet av enhetlig bokföring för kommunerna och landstingen utgör ett viktigt led i kontrollen av kommunernas behov av skatteutjämningsbidrag, samt uttala det önskemålet att det måtte bliva möjligt att genomföra en sådan åtgärd samtidigt med att de av beredningen framlagda förslagen träda i tillämpning. Kommuner, som uppvisa ett anmärkningsvärt stort bidragsbehov och därigenom komma i åtnjutande av extraordinära bidrag för skattetryckets nedbringande till en skälig nivå, böra emellertid icke kontrolleras enbart genom granskning av räkenskaper och handlingar. En omedelbar kontroll av dessa

229 kommuners förhållanden, verkställd å ort och ställe, kan enligt beredningens mening vara erforderlig. En sådan kontroll kan ske i olika former. Enligt gällande bestämmelser finnes möjlighet att utöva en vidsträckt kontroll av de understödda kommunernas förvaltning. Hinder möter sålunda icke för staten att genom utskickade personer undersöka förhållandena inom kommunerna. Avsikten har varit att statliga tjänstemän skulle genom resor till olika kommuner göra stickprovsundersökningar rörande kommunernas förvaltning. En annan väg är att anordna en fortlöpande kontroll av vederbörande kommuners förvaltning genom i orterna bosatta ombud för det bidragsbeviljande organet. Dylika ortsombud skulle icke tillhöra den kontrollerade kommunen men vara bosatta i dess närhet, så att de kunde i stora drag följa förvaltningens gång och delgiva de statliga organen sina iakttagelser Det sistnämnda alternativet vill beredningen av hänsyn till den kommunala självstyrelsen ej förorda. Det bör i varje fall icke komma till användning annat än i yttersta nödfall, då det visat sig omöjligt att med andra medel komina till rätta med en kommun. Däremot anser beredningen stickprovsgranskning i tveksamma fall böra verkställas genom personliga besök i kommunerna av den föreslagna nämndens ledamöter eller till nämndens kansli horande befattningshavare. Särskilt beträffande kommuner med till synes onormalt höga utgifter bör detta som regel ske. Ett spörsmål, som vid skatteutjämningsfrågans behandling måste tagas under särskild omprövning, är också, huru skatteutjämningsbidragen skola komma de skattskyldiga till godo. Ett flertal möjligheter äro här förhanden For närvarande tillgodoföras de skattskyldiga de ordinarie bidragen genom avkortnmg å den debiterade kommunalskatten, i den mån avkortning kan ske å den vid bidragens utbetalande ej förfallna delen av skatten. Överstiger ordinarie bidrag ej 50 öre per skattekrona, tillfaller detta dock i regel vederbörande kommunområde liksom den del av ordinarie bidrag, vilken överskjuter vad som kan avkortas. Huru extraordinära bidrag skola tillföras vederbörande skattskyldiga bestämmer Kungl. Maj:t för varje särskilt fall. Denna ordning medför ett synnerligen betungande uppbördsarbete och erbjuder ingen garanti for att bidragen alltid genom vederbörliga avkortningar komma de skattskyldiga till del. Den huvudsakliga fördelen därmed är att lättnaderna i stort sett tillkomma just de skattskyldiga, i förhållande till vilkas bördor bidragen äro avvägda. Ett annat alternativ är att låta de för ett visst år fastställda bidragen tillfalla kommunerna och inflyta i budgeten för nästföljande år, varigenom skattetrycket för detta senare år nedbringas. Bidragen komma då icke de skattskyldiga, vilkas skattebörda ligger till grund för bidragens beviljande till godo i förhållande till storleken av deras skatt. Detta kan medföra vissa orättvisor särskilt för flyttande personer samt för personer med mycket varierande inkomster, om skattetrycket i kommunerna växlar starkt från det ena året till det andra. Övergången till ett sådant system från det nuvarande skulle dessutom bereda svårigheter såtillvida, att man antingen finge utbetala dubbla bidrag för ett år eller ock lämna ett års skattetryck utan ut-

230 jämning. En ur uppbördssynpunkt enkel och effektiv lösning av frågan skulle dock otvivelaktigt erhållas genom detta alternativ, men man finge bortse från de individuella orättvisorna mot vissa skattskyldiga. Besvär och omgång med debitering och avkortning av skatt skulle på detta sätt helt undvikas. En tredje möjlighet har berörts av 1936 års uppbördskommitté, som i sitt betänkande (SOU 1938: 46, sid. 196 ff) ifrågasatt följande anordningar. Utjämningsbidragen skulle kunna uppdelas så, att bidrag utdelades med vissa bestämda belopp vid två särskilda tillfällen. Den första tilldelningen av bidrag skulle i så fall ske efter en summarisk granskning av ansökningarna, varvid slutgiltigt skulle bestämmas det minsta belopp, som varje kommun kunde påräkna i bidrag. Det sålunda bestämda beloppet skulle komma de skattskyldiga till godo genom nedsättning av skattesatsen vid debiteringen. Den senare tilldelningen av belopp, som ytterligare kunde tillkomma kommunen i bidrag, skulle ske efter en mera grundlig granskning och utredning. Vad som efter sådan slutlig granskning kunde tilldelas kommunen skulle ingå i kommunens budget för nästa år. Enligt detta alternativ skulle den slutliga prövningen icke behöva vara verkställd tidigare än att resultatet därav kunde beaktas vid kommunernas budgetarbete på hösten det år bidragen avsåge. Ett annat tillvägagångssätt vore enligt kommittén att beslut om bidrag meddelades allenast en gång efter slutlig prövning av behovet men att dessförinnan efter en förberedande granskning av ansökningarna den sannolika storleken av bidragen beräknades och hänsyn därtill toges vid debiteringen. Erhölle kommun sedermera bidrag med lägre belopp än som sålunda beräknats, skulle, därest skillnadsbeloppet, fördelat på antalet skattekronor i kommunen, uppginge till visst högre belopp för skattekrona, hela skillnadsbeloppet påföras de skattskyldiga i särskild uppbördslängd. Uppginge skillnadsbeloppet ej till så stort belopp för skattekrona, skulle motsvarande belopp betraktas såsom oförutsedd utgift. Därest kommunen erhölle större bidrag än preliminärt beräknats, skulle, om skillnadsbeloppet uppginge till visst högre belopp för skattekrona, Kungl. Maj:t förordna, huru detsamma skulle k o m m a vederbörande skattskyldiga till godo. Vore skillnadsbeloppet mindre, skulle det i sin helhet tillfalla kommunen och upptagas i kommunens utgifts- och inkomststat för nästföljande år. Uppbördskommittén förordade det senare tillvägagångssättet, enligt vilket rättelse skulle kunna ske, för den händelse skillnaden mellan det verkliga och det preliminärt beräknade bidraget bleve alltför stor. I syfte att vinna bättre tid för den preliminära granskningen av bidragsansökningarna föreslog kommittén, att förslag till kommunernas utgifts- och inkomststater skulle uppgöras och fastställas betydligt tidigare än enligt den gällande ordningen. Då beredningen skall taga ställning till det omhandlade spörsmålet, sker detta mot bakgrunden av det resultat, vartill beredningen kommit vid sina överväganden i skatteutjämningsfrågan, nämligen att antalet kommuner, som för närvarande måste tilldelas skatteutjämningsbidrag, icke kan nedbringas i någon utomordentligt hög grad. Problemet är därför i stort sett detsamma som vid tillämpningen av det nuvarande bidragssystemet.

231 Då beredningen finner ett avskaffande av det nuvarande omständliga avkor tningsförfärandet vara synnerligen eftersträvansvärt, kan emellertid beredningen icke för sin del godtaga den gällande ordningen för de skattskyldigas åtnjutande av bidragen. En lösning bör enligt beredningens mening sökas på andra vägar. Beredningen anser sig i likhet med 1936 års uppbördskommitté icke våga räkna med en sådan omläggning av det kommunala budgetåret att detta bringas att sammanfalla med det statliga. De möjligheter till lösning av den föreliggande frågan, som i sådant fall skulle erbjuda sig, lämnar beredningen därför här åsido. I valet mellan övriga alternativ finner sig beredningen i anknytning till det av uppbördskommittén framförda uppslaget kunna förorda, att utjämningsbidragens storlek uppskattas preliminärt och att de på detta sätt bestämda bidragsbeloppen avräknas å kommunernas utgifter vid uttaxeringarnas bestämmande. Beredningen håller härvid före, att denna förhandsuppskattning kan anförtros åt de kommunala myndigheterna, vilka böra i staterna för det kommande året såsom inkomster upptaga de utjämningsbidrag, vilka anses kunna påräknas. Uppkomma överskott eller underskott genom att de faktiskt utgående bidragen skilja sig från de beräknade, skola skillnadsbeloppen tillfalla respektive belasta kommunerna och ingå i det följande årets budget. Genom denna lösning av frågan få de rätta skattskyldiga i stort sett åtnjuta de med bidragen avsedda lättnaderna. En definitiv debitering av kommunalskatt kan ske, så snart kommunernas stater blivit fastställda, och uppbörden kan verkställas i vanlig ordning utan ändringar i de en gång debiterade beloppen. Löses frågan på detta sätt, behöver granskningen av skatteutjämningsansökningarna icke vara slutförd förrän i september året efter det ansökningarna ingivas. Det är ej heller nödvändigt, att tiden för fastställande av kommunernas stater, på sätt uppbördskommittén föreslagit, flyttas tillbaka. Övergången till en sådan ordning är icke förenad med några olägenheter. Mot den föreslagna anordningen kan göras den invändningen att de kommunala myndigheterna skulle komma att ställas inför vissa svårigheter vid beräknandet av de blivande bidragen, särskilt de extraordinära, vilka utgå efter skälighetsprövning. Dessa svårigheter böra emellertid icke givas för stora proportioner. Bidragen kunna visserligen icke exakt beräknas i förväg, men med ledning av gällande grunder för bidragstilldelningen, vilkas verkningar i olika fall böra genom tabeller göras lätt tillgängliga för envar, och med stöd av erfarenheter från tidigare år, synes det vara möjligt för kommunalmännen att bilda sig en ganska god föreställning om bidragens storlek. En hel del poster i kommunernas inkomst- och utgiftsstater äro vanskligare att med någon större grad av säkerhet bestämma, t. ex. utgifter för öppen fattigvård och arbetslöshet, restantier samt oförutsedda utgifter. Ett visst osäkerhetsmoment och en däremot svarande marginal måste ligga i varje budgetberäkning, och detta förhållande torde icke kunna påverkas i nämnvärd grad genom upptagandet av beräknade utjämningsbidrag såsom inkomster i de kommunala staterna. Beredningen kan för sin del icke finna, att de avvi-

232 kelser från det verkliga uttaxeringsbehovet, som vid uttaxeringens bestämmande kunna uppstå genom dess grundande å beräknade utjämningsbidrag, behöva bliva så stora att man därför bör avstå från de väsentliga fördelar, som äro förbundna med den av beredningen föreslagna anordningen. Det bör i detta sammanhang även erinras om att samma förfaringssätt som det här föreslagna hittills tillämpats beträffande vägskatteutjämningsbidragen och de speciella statsbidragen till kommunernas olika förvaltningsgrenar utan att några egentliga olägenheter därav försports.

233 K A P I T E L X.

De ekonomiska verkningarna av beredningens förslag. Vid ett genomförande av de förslag, som framlagts i de olika delarna av beredningens betänkande, uppkomma avsevärda förskjutningar beträffande statens och kommunernas finansiella förhållanden. Dessa förskjutningar hava i huvudsak behandlats redan i samband med redogörandet för själva förslagen, varför här endast skall göras en kort sammanfattning av de ekonomiska verkningarna av förslagen för å ena sidan de olika slagen av kommuner och å andra sidan staten. Att verkställa några säkra beräkningar rörande dessa verkningar vid den tidpunkt, då beredningens förslag kunna komma att träda i tillämpning, låter sig givetvis icke göra, eftersom förhållandena äro mycket växlande från år till år. De i det följande angivna siffrorna få därför betraktas såsom starkt approximativa. För kommunernas del äro förslagen av den innebörden att å ena sidan de särskilda kommunernas inkomster minskas och å andra sidan betydande utgifter avlyftas från kommunerna. Vad först angår kommunernas inkomster kommer en minskning av dessa att inträda i flera avseenden. Genom utvidgningen av beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål komma årligen vissa belopp, som nu tillfalla kommuner, att ingå till statsverket och användas för skatteutjämningsändamål. Den kommunala nöjesskattens överförande till staten medför en nedgång av städernas och en del landskommuners inkomster. Borttagandet av ersättningarna för indi-agna brännvinsförsäljningsmedel åstadkommer en inkomstminskning för landsting och icke-landstingsstäder. De belopp, som årligen utgå till kommuner för skatteutjämningsändamål, bliva slutligen mindre med de av beredningen föreslagna utjämningsgrunderna än med de nuvarande. Kommunernas inkomster kunna per år beräknas nedgå med ungefär följande belopp, i miljoner kronor räknat. Till användning för gemensamt kommunalt ändamål överförd kommunalskatt 7 Till staten överförd kommunal nöjesskatt 10 Bortfallande ersättningar för indragna brännvinsförsäljningsmedel . . . . 3 Minskning av skatteutjämningsbidrag till kommuner 5 Summa 25 Den ökade beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål samt indragandet av den kommunala nöjesskatten komma att till största delen inverka på städernas inkomster. Ersättningar för indragna brännvinsförsälj-

234 ningsmedel utgå årligen till landsting med omkring 2 5 miljoner kronor och till städer utanför landsting med omkring 0 5 miljoner kronor. Minskningen av de allmänna skatteutjämningsbidragen berör i stort sett endast landsbygden. Sammanlagt kunna landskommunernas och landstingens årliga inkomster beräknas nedgå med ungefär 10 och städernas med ungefär 15 miljoner kronor. Beredningens förslag om skogsaccisens avskaffande och om ändringar i reglerna för inkomstbeskattningen av skogsbruk samt fastighets- och familjebeskattningen äro däremot icke ägnade att åstadkomma någon minskning av kommunernas inkomster utan åsyfta endast en omfördelning av skattebördan inom kommunerna. Med avseende å kommunernas inkomster genom speciella statsbidrag föreslår beredningen icke heller några större ändringar, såvitt angår dessa inkomsters sammanlagda storlek, utan blott en annan fördelning av statsbidragen kommunerna emellan. För verkningarna härav har närmare redogjorts i kap. VII. Enligt beredningens förslag skall även ske en överflyttning av betydande kostnader från kommunerna till staten. De årliga beloppen av dessa kostnader framgå av följande sammanställning. Kostnader i miljoner kronor Ändamål, för vilka staten övertager kostnader Tingslag

Vägdistrikt

20 Tingshusbyggnadsskyldighet

30-0

Vagväsen Vård av lättskötta sinnessjuka

Icke- lands- Samtliga ldsting tingsstäder kommuner

_ —

—

2-0 30-0

4-1

1-6 0-6

4-9

Vård av sinnesslöa Arbetshem

0-2

0-3

Arbetsförmedling

0-5

0-4

Fattigvård

9-0

1-3

09 10-3

5-8 23-0

1-1

5-o

3-4

Folkpensionering Summa

2-0

4-7

Till de här angivna beloppen komma kostnaderna för polisväsendet å landsbygden, vilka beredningen ansett i princip böra vila å staten men vilkas avlyftande från landskommunerna är beroende på resultatet av den pågående utredningen angående polisväsendet. Dessa kostnader, med vilka här icke skall räknas, kunna uppskattas till omkring 5 miljoner kronor per år. Avlyftningarna enligt beredningens förslag av utgifter från kommunerna uppgå alltså till sammanlagt omkring 60 miljoner kronor per år. Av detta belopp faller ungefär 55 miljoner kronor å landsbygd och städer, som deltaga i landsting, samt ungefär 5 miljoner kronor å städer utanför landsting. Dessa avlastningar motvägas emellertid av de ovan angivna inkomstminskningarna för kommunerna å tillsammans ungefär 25 miljoner kronor. Resultatet av beredningens förslag blir sålunda för den kommunala hushållningens vidkommande en årlig lättnad å omkring 35 miljoner kronor.

235 Staten kan antagas å sin sida få vidkännas en ökning av sina utgifter med omkring 60 miljoner kronor per år på grund av de ovanberörda avlyftningarna från kommunerna. Härtill kommer en viss mindre ökning av statens förvaltningskostnader, nämligen för anlitande av särskilda sakkunniga vid inkomstbeskattningen av skogsbruk, på sätt beredningen föreslagit, samt för bestyret med utbetalning av ersättningar till fattigvårdssamhällen och kommuner för anstaltsvård av fattiga sjuka. Nämnda bestyr skall staten övertaga från landstingen och handhava jämväl beträffande städer utanför landsting. En viss förstärkning av länsstyrelsernas personal kommer givetvis att erfordras för denna uppgift. Ifrågavarande kostnads- och organisationsfrågor torde emellertid icke böra upptagas till närmare behandling i detta sammanhang. Den beräknade utgiftsökningen för staten å ungefär 60 miljoner kronor täckes delvis genom inkomstökningar och utgiftsminskningar, motsvarande kommunernas förut omnämnda inkomstminskningar å ungefär 25 miljoner kronor. Övertagandet av den kommunala nöjesskatten giver sålunda staten ökad inkomst, och statsutgifterna minskas genom bortfallandet av ersättningarna för indragna brännvinsförsäljningsmedel. Utgifterna för den allmänna skatteutjämningen komma även att nedgå. Efter ökningen av beskattningen för gemensamt kommunalt ändamål erfordras ett avsevärt mindre tillskott av egentliga statsmedel till skatteutjämningen, och de totala kostnaderna härför bliva mindre enligt de av beredningen föreslagna grunderna. Med hänsyn till dessa förhållanden kan alltså nettoökningen av statens utgifter beräknas till omkring 35 miljoner kronor per år, d. v. s. samma belopp som kommunernas lättnader beräknats uppgå till. Till följd av den kommunala progressivskattens indragande till staten kunna emellertid vissa medel redan anses stå till förfogande för åstadkommande av sådana lättnader för kommunerna som beredningen föreslagit. Enligt uttalanden i proposition till 1938 års riksdag (nr 258) skulle statliga åtgärder till kommunernas bästa av skatteutjämnande och skattelindrande art vidtagas i anslutning till progressivskattemedlens indragande till staten. Kommunalskatteberedningen framhöll även såsom en förutsättning för sitt tillstyrkande av en sådan minskning av kommunernas inkomster, att vid bedömandet av beredningens blivande förslag om åtgärder för lättande av de hårdare tryckta kommunernas bördor hänsyn skulle tagas till den kommunala progressivskattens indragande till staten. Betraktas i enlighet härmed de indragna progressivskattemedlen, vilka i medeltal kunna uppskattas till ungefär 15 miljoner kronor per år, såsom reserverade för sådana syften som beredningens förslag avse att förverkliga, erhålles med utgångspunkt från beredningens förslag en årlig ökning av statens nettoutgifter å ungefär 20 miljoner kronor i jämförelse med tidigare förhållanden.

236 KAPITEL

XL

Speciell motivering. F ö r s l a g e t till ä n d r i n g a r i fattigvårdslagen. 40 §. 1 mom. första stycket. I 41 § 1 mom. och 42 § hänvisas i vad avser fattigvårdssamhälles rätt att utfå goltgörelse för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad till 40 § 1 mom. Genom ändringen i första stycket av sistnämnda mom. erhålla sålunda förstnämnda lagrum ett annat innehåll. Fattigvårdssamhällen, som utgöras av städer utanför landsting, skola i motsats till vad nu gäller komma i åtnjutande av gottgörelse, varför bestämmelserna i 40—42 §§ skola hava avseende även å sådana fattigvårdssamhällen. 1 mom. sista stycket. Stadgandet i detta stycke om undantag från bestämmelserna i 51 § efter förordnande av Konungen avser att bereda möjlighet till en maximering av statens ersättning för vård å landstingens anstalter av s. k. inomlänspatienter, för den händelse landstingen genom höjning av vårdavgifterna för dessa skulle söka lägga en större börda på staten än som motsvarar landstingens kostnader för fattigvård och barnavård enligt nuvarande ordning. Det kan tänkas vara lämpligt, att Konungen fastställer belopp, med vilka kostnader för vård å lasarett och andra anstalter eller inrättningar högst må medräknas vid bestämmande av gottgörelse från staten. I berörda avseende har stadgandet sin största betydelse ifråga om gottgörelse enligt 42 §, men det har ansetts lämpligt att hava likartade bestämmelser beträffande alla olika slag av vård. Stadgandet är även av betydelse med hänsyn till att gottgörelse för kostnader av ifrågavarande slag till städer, som ej deltaga i landsting, enligt beredningens förslag skall utgå efter starkt förenklade grunder utan prövning av kostnaderna för varje särskilt vårdfall. Enär sådana grunder kunna behöva ändras med icke alltför långa mellanrum, synes detta böra underlättas genom grundernas intagande i en kungörelse i stället för i fattigvårdslagen, vilket blir möjligt med den föreslagna lydelsen. 2 mom. Enhetliga villkor för beviljande av gottgörelse för vård å vederbörande sinnessjukanstalter böra fastställas i samband med statens övertagande av i detta mom. omförmälda kostnader. Erforderliga bestämmelser torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t eller central myndighet.

237 3 mom. första stycket. På grund av ändringarna i förevarande mom. torde bestämmelserna i kungörelsen den 9 december 1927 angående kontroll i vissa fall över enskild vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka böra utsträckas till att avse även person, vilken kan antagas hava hemortsrätt i stad, som ej deltager i landsting. Då dylika städer skola komma i åtnjutande av gottgörelse från staten, synes ett behov av kontroll förefinnas jämväl beträffande deras exspektanter och i förtid utskrivna. 3 mom. tredje stycket. I här förevarande fall synes icke föreligga något behov av att begränsa ersättningen med hänsyn till vårdkostnadernas storlek vid olika slags vård, men det är ur praktisk synpunkt av intresse, att gottgörelse till städer utanför landsting även härvidlag kan utgå efter schablonartade grunder. 41 §. 2 mom. Det synes lämpligare, att fattigvårdssamhället i förevarande fall erlägger hela den fastställda avgiften och söker ersättning av staten för hälften med avdrag för vårdtagarens halva pension eller understöd än att landstinget skulle uttaga halv avgift av fattigvårdssamhället och söka ersättning för återstoden av staten. Då landstingen icke längre skola eftergiva någon del av avgiften för vård å deras anstalter, kunna de i nuvarande första och andra styckena angivna fallen behandlas i ett sammanhang och samma regler beträffande gottgörelse införas. Vad som anförts beträffande fastställande av villkor för gottgörelse enligt 40 § 2 mom. gäller även med avseende å förevarande mom. 52 §. 1 mom. Genom det här föreslagna tillägget erhålles fullständigare utredning såväl i de fall staten skall lämna gottgörelse som då krav å ersättning riktas mot fattigvårdssamhälle. Förslag om en sådan ändring har framlagts i en inom socialdepartementet år 1932 utarbetad promemoria angående åtgärder för minskning av statens kostnader för fattigvård och barnavård. 59 §. Då gottgörelse för fattigvård enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen skall liksom gottgörelse enligt 60 § utgå av statsmedel, kan ifrågasättas, om icke bestämmelserna angående ansökan om ersättning och handläggning av ersättningsfrågor borde sammanföras i en §. En sådan anordning synes emellertid medföra ett onödigt stort ingrepp i den nuvarande lagtexten, och ur systematisk synpunkt kan det vara motiverat att hava särskilda stadganden för de båda fallen. Enligt 60 § ersätter staten all fattigvård, som meddelas vissa grupper av vårdtagare. Enligt den ändrade lydelsen av 40—42 §§ skall gottgörelse lämnas av staten för vissa slag av fattigvård, som meddelas andra vårdtagare än de i 60 § angivna. Bestämmelserna om ansökningstid och ärendenas behandling torde av praktiska skäl icke heller kunna göras lika i båda fallen.

238 Det torde vara lämpligt, att ansökan om gottgörelse enligt 40—42 §§ ingives till och behandlas av KB i det län vårdtagarens hemortskommun tillhör. Denna myndighet får anses i allmänhet hava de bästa förutsättningarna att rätt bedöma såväl fattigvårdsbehovet som möjligheterna att återkräva fattigvårdskostnad. Städer, som ej deltaga i landsting, skola liksom övriga fattigvårdssamhällen ingiva sina ansökningar till vederbörande KB. Att exempelvis förlägga prövningen av dessa städers ansökningar till en central myndighet har icke ansetts medföra några fördelar. Har ansökan om gottgörelse gjorts enligt 60 § men visar det sig sedermera, att gottgörelse ej kan utgå enligt denna § men väl enligt 40, 41 eller 42 §, torde ansökningen böra anses gälla även för utbekommande av gottgörelse enligt sistnämnda §§. Ett tillägg till andra stycket c) angående skyldighet för fattigvårdssamhälle att lämna fullständigare uppgifter h a r införts för att fattigvårdssamhällena skola tillvarataga alla möjligheter att utfå ersättning hos enskilda för meddelad fattigvård. Tillägget har hämtats från den ovannämnda år 1932 utarbetade departementspromemorian. Möjligheten för Konungen att förordna om utredning av annan beskaffenhet än i andra stycket av förevarande § föreskrivits har införts med tanke på att städer, som ej deltaga i landsting, enligt beredningens förslag skola erhålla gottgörelse efter fasta, av vårdkostnadernas storlek oberoende grunder. Vid sådant förhållande behöva dessa städer ej betungas med att förebringa utredning angående de verkliga kostnaderna. I sista stycket hava införts regler för ärendenas behandling hos KB, motsvarande dem som nu finnas i 61 § 1 mom. tredje stycket. 61 §. 1 mom. I andra stycket c) har gjorts samma utvidgning av fattigvårdssamhällenas uppgiftsskyldighet som beträffande ersättningsansökningar enligt 59 §. Ändringen i tredje stycket är av redaktionell art. övergångsbestämmelsen. Genom den föreslagna lydelsen torde övergången ordnas på enklaste sätt. Att låta landstingen utgiva ersättning för fattigvård, som belöper å tid före lagens ikraftträdande, och staten för fattigvård, som belöper å tid därefter, skulle vålla ett avsevärt arbete. Då det gäller mellanhavanden mellan staten och landstingen, är det icke av så stor materiell betydelse, huru gränsen dragés vid själva övergången.

239 F ö r s l a g e t till ä n d r i n g a r i b a r n a v å r d s l a g e n . 63 §. Omfattningen av den rätt, som enligt denna § tillkommer kommun, vilken är stad utanför landsting, skall enligt beredningens förslag bestämmas efter grunder, som Konungen fastställer. Särskilda övergångsbestämmelser torde icke erfordras, enär bestämmelserna i 63 § barnavårdslagen helt ansluta sig till fattigvårdslagens stadganden.

Förslaget till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e g o t t g ö r e l s e till städer, s o m ej deltaga i landsting, för v i s s a fattigvårds- o c h b a r n a v å r d s k o s t n a d e r . 1 och 2 §§. Kungörelsen innehåller beträffande stad utanför landsting sådana från bestämmelserna i 51 § fattigvårdslagen avvikande grunder för bestämmande av gottgörelses belopp, varom Konungen enligt 40 § 1 och 3 mom. samma lag må förordna. Gottgörelse skall med iakttagande av föreskriven maximering av dagantalet utgå för varje dag, som vård lämnats, i alla sådana fall, vilka avses i 40—42 §§ fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen, även om stadens vårdkostnad blivit helt eller delvis ersatt. 3 §• Beträffande det i denna § föreskrivna, förenklade ansökningsförfarandet hänvisas till vad ovan anförts i motiveringen till 59 § tredje stycket lagen om fattigvården.

Förslaget till ä n d r i n g a r i l a g e n o m lindring i de m i n d r e b e m e d l a d e s k o s t n a d e r för v å r d a v s i n n e s s j u k a m. fl. Med den avfattning, som 1, 4 och 8 §§ i lagen erhållit, beredes även städer, som ej deltaga i landsting, gottgörelse av statsmedel för bekostad lindring. Det för utfående av ersättning enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen föreskrivna ansökningsförfarandet skall i motsvarande delar tillämpas vid sökande av gottgörelse för lindring, som beretts enligt denna lag. Ansökan skall av fattigvårdssamhälle ingivas till vederbörande KB. Då gottgörelse till stad, som ej deltager i landsting, icke skall såsom beträffande fattigvård enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen utgå efter beräknade utan efter verkliga kostnader, måste sådan stad vid sökande av gottgörelse för bekostad lindring förebringa lika omfattande utredning som fattigvårdssamhälle, vilket tillhör landsting.

240 F ö r s l a g e t till ändringar i f o l k p e n s i o n e r i n g s l a g e n .

i 13 §. Det s. k. normalskatteunderlaget, vid vilket den allmänna andelen av tillläggspension skall utgöra en åttondel, bör någorlunda ansluta sig till medeltalet för landets kommuner och kan därför behöva ändras tid efter annan. För att underlätta detta har det synts lämpligt, att normaltalet bestämmes genom en särskild förordning. Är t. ex. en kommuns skatteunderlag för visst år 3 52 skattekronor per invånare och det av Konungen bestämda skattekrontalet 10, blir kommunens 352 11 allmänna andel g x 10 "" 25Ö" Den allmänna andelen kan i ortsgrupp 1 stiga till 1, d. v. s. omfatta hela kostnaden, men kan högst uppgå till 37/40 i ortsgrupp 2, 7/8 (35/40) i ortsgrupp 3 utom Stockholm och Göteborg och 33/40 i nämnda städer. Vad som skall anses utgöra kommunens underlag för allmän kommunalskatt angives i tredje stycket i anslutning till gällande formulering i 67 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 62 § lagen om kommunal styrelse i stad, där samma skatteunderlag avses. Det har icke synts lämpligt att införa ett från dessa stadganden avvikande uttryckssätt. Det är såväl här som i kommunallagarna fråga om de skattekronor och skatteören, som skola påföras de till kommunen skattskyldiga i enlighet med beslut av ordinarie prövningsn ä m n d och i förekommande fall fastighetsprövningsnämnd under vederbörande kalenderår rörande detta års taxering. Härvid inbegripes även under året verkställd eftertaxering för tidigare år. Hänsyn kan av praktiska skäl ej tagas till de ändringar i skatteunderlagets storlek, som kunna inträffa på grund av överinstansernas avgöranden i taxeringsmål eller på grund av beslut av särskild prövningsnämnd. Se vidare den allmänna motiveringen i kap. VII. 40 §. Genom ändringen bortfalla även landstingens och icke-landstingsstädernas motsvarande andelar i kostnaderna för invalidunderstöd, som grunda sig å äldre fastställelser. Jfr första stycket av förordningen den 28 juni 1935 om invalidunderstöd. Övergångsbestämmelsen. Övergångsbestämmelsen innebär, att de äldre grunderna i 13 § för bestämmande av primärkommunernas andelar i tilläggspensioner skola tilllämpas under första året efter lagens ikraftträdande vid inbetalning av de andelar, som avse det närmast föregående årets tilläggspensioner. Landsting och städer utanför landsting skola ock, på sätt som enligt tidigare bestämmelser gällt, bidraga till kostnaderna för alla äldre tilläggspensioner, som utgått för tid före lagens ikraftträdande.

241 F ö r s l a g e t till ä n d r i n g i lagen o m b a r n b i d r a g . Vad ovan anförts i den speciella motiveringen till 13 § lagen om folkpensionering med avseende å primärkommunerna gäller även beträffande ändringen i lagen om barnbidrag. F ö r s l a g e t till ä n d r i n g i k u n g ö r e l s e n o m statsbidrag till a n o r d n a n d e av p e n s i o n ä r s h e m . 5 §• Beträffande skatteunderlagets bestämmande se den speciella motiveringen till 13 § lagen om folkpensionering. Övergångsbestämmelsen. Med den avfattning, som givits övergångsbestämmelsen, skulle möjligen kunna befaras, att en del kommuner, som kunde räkna med att erhålla förmånligare bidrag enligt de gällande grunderna än enligt de föreslagna, skulle utan att något egentligt behov förelåge besluta att uppföra pensionärshem och ingiva ansökningar om statsbidrag före de nya bestämmelsernas ikraftträdande i syfte att tillgodogöra sig det högre bidraget. Å andra sidan kunna kommuner, som skulle erhålla bättre bidrag enligt de föreslagna grunderna, hava ingivit ansökningar före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. I sistnämnda fall skulle det kunna vara önskvärt, att ansökningarna behandlades enligt de nya, förmånligare reglerna. Berörda förhållanden synas emellertid icke behöva ingiva några betänkligheter. Befinnes det önskvärt att bereda kommunerna ungefär samma bidrag som enligt de nya grunderna, kan nämligen Kungl. Maj:t med tillämpning av gällande bestämmelser i 5 § sista stycket bestämma procentsatsen efter andra grunder än som innehållas i den nuvarande bidragsskalan. F ö r s l a g e t till ä n d r i n g a r i k u n g ö r e l s e n a n g å e n d e statsbidrag till b y g g n a d e r för f o l k s k o l e v ä s e n d e t . §4. Den nuvarande skillnaden mellan större och mindre byggnadsföretag beträffande bidragets storlek och ordningen för dess utbetalning återfinnes icke i förslaget. För vinnande av enhetlighet föreslås, att bidraget skall vara lika stort och fördelas på 25 år för alla slag av företag. En sådan ändring h a r ansetts kunna ske utan olägenheter. Med tillämpning av den i denna § föreskrivna procentsatsen erhålles vid ett skatteunderlag av 10 skattekronor per invånare samma bidrag som enligt nuvarande bestämmelser utgår för företag med högre bidragsunderlag än 5 000 kronor, nämligen 75 procent å bidragsunderlaget. Jfr även den speciella motiveringen till 13 § lagen om folkpensionering. 16—429059.

242 § 9. Mom. 2. Byggnadsbidragets totala belopp för ett företag kan ej bestämmas i samband med beslutet om byggnadsarbetenas godkännande, enär bidragets storlek blir beroende av skatteunderlaget för icke blott det löpande redovisningsåret utan även de följande 24 redovisningsåren. § 13. Enligt de i denna § införda bidragsgrunderna får skoldistrikt med ett skatteunderlag av 10 skattekronor per invånare samma bidrag som enligt nuvarande bestämmelser. § 14. Mom. 1. Enligt de i detta mom. införda bidragsgrunderna erhåller skoldistrikt med ett skatteunderlag av 10 skattekronor per invånare ett bidrag av 120 kronor för manlig folkskollärare, 90 kronor för kvinnlig folkskollärare och 60 kronor för annan lärare. Övergångsbestämmelserna. Med den avfattning, som övergångsbestämmelserna erhållit, är efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande tiden för ansökans ingivande till folkskolinspektören avgörande för huruvida de nya eller de tidigare grunderna skola gälla vid bestämmande av byggnadsbidrag. Det torde knappast behöva befaras, att skoldistrikt med gott skatteunderlag skola ansöka om tillstånd till byggnadsföretags utförande före bestämmelsernas ikraftträdande för att erhålla bidrag enligt de gällande, för dem förmånligare grunderna utan att ett påtagligt byggnadsbehov föreligger. Däremot är det tänkbart, att skoldistrikt med svagt skatteunderlag, som ingivit ansökan före ikraftträdandet, äro i starkt behov av det högre bidrag, vartill de nya grunderna berättiga. I sådana fall har emellertid Kungl. Maj:t möjlighet att avslå ansökan eller på annat sätt giva skoldistriktet tillfälle att inkomma med ny ansökan, vilken behandlas enligt den nya ordningen. Tjänstebostadsbidrag för redovisningsåret 1943/1944 skulle komma att utbetalas först efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande men utgå enligt de tidigare bestämmelserna.

Förslaget

till

f ö r o r d n i n g a n g å e n d e statsbidrag till kommuner.

skattetyngda

Förslaget har utformats i viss anslutning till den gällande skatteutjämningsförordningen för att tillvarataga den praxis och den rutin, som utvecklat sig vid tillämpningen av den nuvarande ordningen. De av beredningen föreslagna ändringarna beröra huvudsakligen grunderna för bidragens bestämmande och endast i mindre grad föremålet för skatteutjämningen och

243 formerna för dess genomförande. I stället för understöd benämnas tillskotten till kommunerna statsbidrag, vilket bättre överensstämmer med beredningens uppfattning om bidragens karaktär av vederbörlig gottgörelse för ogynnsamma förhållanden inom kommunerna. 1§. Begreppet kommunområde har givits samma innehåll som i den nuvarande skatteutjämningsförordningen. Därmed förstås en kommunbildning eller del därav. Samma personer tillhöra sålunda ett flertal kommunområden. De olika slag av kommunbildningar, vilkas repartitionsskatter kunna bliva föremål för utjämning, hava gemensamt betecknats såsom kommunala samfälligheter. Såväl en kommunal samfällighet i dess helhet som de delar därav, vilka ingå i skilda samfälligheter av ett annat slag, utgöra kommunområden. Med kommun förstås i förslaget liksom i den gällande förordningen den borgerliga primärkommunen på landet och i stad. Med församling förstås även s. k. kyrklig samfällighet utom sådan som utgöres av skoldistrikt. För fullständighetens skull har särskilt fattigvårdssamhälle medtagits bland de kommunala samfälligheter, för vilkas skattetryck statsbidrag kan utgå. Med municipalsamhälle avses även köping, som ej utgör egen kommun. Den borgerliga kommunen blir som regel det kommunområde, vilket får åtnjuta utjämningsbidrag. För lindring av landstingsskatt kan med de föreslagna bidragsreglerna bidrag praktiskt taget ej utgå, enär denna skatt åtminstone för närvarande icke är av den storlek att den överstiger den lägsta föreskrivna bottenspärren. Endast vid oregelbundenheter i den kommunala eller ecklesiastika indelningen kan det inträffa, att andra samfälligheter än borgerlig primärkommun och municipalsamhälle erhålla bidrag. Den samfällighet, som skall äga tillgodogöra sig bidrag, bör också göra ansökan om detta. Om bidrag endast kan utgå för den skatt, som tynger del av kommunal samfällighet, måste ansökan göras av vederbörande samfällighet, enär sådan del saknar självständiga befogenheter och egna organ. 2§. Det har icke ansetts erforderligt att låta utarbeta förslag till instruktion för den föreslagna skatteutjämningsnämnden eller till bestämmelser om bestridandet av kostnaderna för nämndens verksamhet. 3§. Ordet kommunalskatt användes här i betydelsen av allmän kommunalskatt och avser sålunda skatt till borgerlig primärkommun, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt, församling och municipalsamhälle. Härvid inbegripas även församlingsavgifter till prästerskapets avlöning samt till allmän kyrkoavgift uttaxerade medel. 4

§• a) Det har icke ansetts erforderligt att såsom i den gällande förordningen särskilt nämna skogsaccisen bland de inkomster, som böra användas, enär

244 denna skatt enligt beredningens förslag skall upphöra. De skogsaccismedel, som under en övergångstid kunna bliva tillgängliga, skola enligt de av beredningen föreslagna övergångsbestämmelserna ingå i sådan allmän fond, varom förmäles i lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning. b) Den här föreskrivna inskränkningen beträffande det skattetryck, som skall ingå i utjämningen, skall gälla icke blott kommunalskatt utan även landstingsskatt. Genom stadgandet i detta stycke bestämmes skatteutjämningens omfattning utan någon sådan begränsning som den nuvarande s. k. 5: 50-regeln innehåller. Utjämningsbidrag skall kunna utgå utan åtskillnad för alla uppgifter, såväl statliga som lokala, sålunda för exempelvis arbetslöshetsåtgärder, folkpensionering, rättsväsen, polisväsen, uppbördsväsen, hälsooch sjukvård, luftskydd, samlingslokaler och allmän administration såsom jämställda med kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen. Kostnader för gator och öppna platser böra icke heller vara principiellt uteslutna från utjämningen. Lyxartade anordningar, såsom konstverk, nöjesetablissement o. dyl., kunna däremot icke anses inbegripna i de egentliga kommunala ändamålen liksom ej heller anordningar och anstalter av privatekonomisk natur. c) Föreskriften i detta stycke är föranledd av beredningens förslag om att utjämningsbidragen skola komma de skattskyldiga till godo genom uttaxeringens sänkning med utgångspunkt från bidragens beräknade storlek. Jfr 6 §. Beträffande bestämmelserna i 4 § se vidare den allmänna motiveringen i kap. IX. 5 §• 1 mom. a) Gränsen för de under a) schablonmässigt bestämda bidragen har dragits så att dessa skola kunna utgå till samfälligheter, vilka omfatta antingen endast ren landsbygd eller ock ren landsbygd jämte stad, köping eller del därav. Såsom exempel på sistnämnda slag av samfälligheter må nämnas landsting ävensom församling, vilken omfattar del av stad samt angränsande landsbygd. Endast rent stads- eller köpingskommunala samfälligheter skola vara uteslutna vid schablonens tillämpning. Bidragen beräknas fristående för varje särskild till kommunal samfällighet utgående skatt. Där kommun sammanfaller med fattigvårdssamhälle, skoldistrikt eller församling, är det givetvis lämpligast att uträkna bidraget i förhållande till den sammanlagda skatten. I det normala fallet att fattigvårdssamhälle, skoldistrikt och församling sammanfalla med den borgerliga kommunen behandlas skatterna till alla dessa samfälligheter såsom en enhet. Vid tillämpning av bestämmelserna under a) skall hänsyn tagas till det enligt föreskrifterna i 4 § jämkade skattetrycket. Till belysning av innebörden i de föreslagna grunderna för bidragens bestämmande skall anföras följande exempel. En borgerlig landskommun utgör del av en församling, omfattande jämväl en annan sådan kommun, samt del av ett skoldistrikt, vilket omfattar de i församlingen ingående kommunerna och ytterligare en kommun. Inom den först-

245 nämnda borgerliga kommunen finnes ett municipalsamhälle. Landstingsskatt ten är 4 kronor 50 öre per skattekrona. Bortsett från beräknade utjämningsbidrag behöver till skoldistriktet uttaxeras 4 kronor per skattekrona, till församlingen 1 krona 50 öre per skattekrona, till kommunen 6 kronor per skattekrona och till municipalsamhället 1 krona per skattekrona. Skatteunderlaget utgör i skoldistriktet 2 60 skattekronor per invånare, i församlingen 4 skattekronor per invånare, i kommunen 3 skattekronor per invånare och i municipalsamhället 6 20 skattekronor per invånare. Av utdebiteringen till skoldistriktet ligger 50 öre per skattekrona ovanför dess bottenspärr, som är 8 kronor per skattekrona, och bidrag utgår därå med 5 procent eller 2 5 öre per skattekrona. Utdebiteringen till församlingen ligger icke till någon del ovanför den bottenspärr å 10 kronor per skattekrona, som motsvarar församlingens skatteunderlag, varför denna utdebitering ej föranleder något bidrag. För utdebiteringen till den borgerliga kommunen, som helt överskjuter bottenspärren å 9 kronor per skattekrona, erhålles bidrag med 25 procent å utdebiteringen från 10 till och med 11 kronor per skattekrona, 37 5 procent å utdebiteringen från 11^ till och med 12 kronor per skattekrona och 50 procent å utdebiteringen från 12 till och med 16 kronor per skattekrona, d. v. s. med tillhopa 2"625 kronor per skattekrona. För hela municipalskatten, vars bottenspärr är 12 kronor per skattekrona, utgår bidrag med 10 procent eller 10 öre per skattekrona. För beredande av lättnad i skattebördan åt municipalsamhällets medlemmar utgår bidrag med sammanlagt 2 kronor 75 öre per skattekrona. Motsvarande bidrag för kommunens medlemmar blir 2 kronor 65 öre per skattekrona. För landstingsskatten beräknas intet bidrag, enär dess skattetryck icke når över den lägsta bottenspärren, 8 kronor per skattekrona. För att underlätta tillämpningen av de föreslagna grunderna för de ordinarie bidragen böra tillhandahållas tabeller, utvisande bidragens storlek vid olika utdebiteringar och skatteunderlag. Jfr bilaga G. Beträffande bestämmandet av det skatteunderlag per invånare, som skall ligga till grund för utmätandet av bidragen, hänvisas till den speciella motiveringen till ändringarna i 13 § lagen om folkpensionering. De ordinarie prövningsnämndernas beslut under det löpande året bliva kända för kommunerna i god tid före den 20 november detta år, vilken dag ansökningar om bidrag för kommunområden å landsbygden skola vara inkomna till länsstyrelsen. b) Den föreslagna omformuleringen av bestämmelserna om att onödiga utgifter, som öka skattetrycket, ej skola föranleda bidrag, innebär i sak intet nytt. Den understryker blott ytterligare, att utgifter, som bero på oekonomisk förvaltning, ej skola gottgöras kommunerna. Uttrycket eljest annorledes än med uttaxerade medel har tidigare framför allt syftat på avgifter till stadskommunernas affärsverk, vilka ansetts böra täcka kostnaderna för dessa företag, men blir med de föreslagna ändringarna även tillämpligt å avgifter till landstingens anstalter. Jfr även den allmänna motiveringen i kap. IX. c) Genom lämplig avvägning av de här och i 2 mom. omhandlade extra-

246 ordinära bidragen har skatteuljämningsnämnden vissa möjligheter att för kommuner med högt skattetryck och gott skatteunderlag mildra övergången till de nya, under a) intagna bidragsgrunderna. 2 mom. Extraordinära bidrag kunna enligt detta mom. utgå för lättande av skattetrycket inom dels kommunala samfälligheter, som omfatta enbart stad, köping eller del därav, och dels kommunområden, för vilka bidrag enligt 1 mom. a) kan utgå men vilkas skattetryck och skatteunderlag ej föranleda bidrag enligt schablonen. Den i den nuvarande förordningen använda beteckningen för skatteunderlaget, nämligen den beskattningsbara inkomsten, har utbytts mot det vidsträcktare uttrycket underlaget för allmän kommunalskatt. 6§Föreskriften i denna § ansluter sig till kommunallagarnas stadganden om att i staterna skola upptagas de inkomster, som kunna påräknas under det nästföljande året. På grund av bestämmelserna i denna § kan uttaxeringen bliva olika hög inom en och samma kommunala samfällighet.

Bidrag skall som regel tillfalla den borgerliga kommunen och dess beräknade belopp avräknas å uttaxeringen till denna, vilken i praktiken alltid torde förslå därtill. Municipalsamhällen samt särskilda fattigvårdssamhällen, skoldistrikt och församlingar kunna även uppbära utjämningsbidrag. 8 §• Skatteutjämningsnämnden skall hava möjlighet att låta de i denna § angivna åliggandena gälla för alla de kommunala samfälligheter, vilkas skatter tynga kommunområde, som fått sitt skattetryck lättat genom bidrag. Det bör dock vara onödigt att så blir förhållandet beträffande de samfälligheter, vilkas skatter enligt den i 5 § 1 mom. a) föreskrivna ordningsföljden ligga ovanför skatt, som bidraget avsett, enär dylika samfälligheters förhållanden ej inverkat på bidragets storlek. Det kan däremot alltid ifrågakomma att ålägga landsting, inom vars område finnas primärkommimer, som åtnjutit bidrag, att upprätta sina räkenskaper enligt föreskrivna formulär samt att insända utdrag av räkenskaper och andra handlingar. I vad mån så skall ske, får bero av skatteutjämningsnämndens bestämmande. Enligt beredningens förslag skall tingshusskatten så snart som möjligt bortfalla. Bestämmelser angående denna skatt hava därför icke intagits i förslaget till skatteutjämningsförordning. Om emellertid denna skatt i avvaktan å erforderliga utredningars verkställande alltjämt måste utgå under någon tid framåt, bör den medtagas i skatteutjämningen. I sådant fall behöva bestämmelser härom icke inarbetas i hela förordningen, utan kan i slutet av densamma intagas en särskild § av det innehåll att vad som stadgats om landsting och landstingsskatt skall i tillämpliga delar gälla angående tings-

247 lag och skatt till tingslag. I en sådan § tar även föreskrivas, huru tingshusskatten skall ingå i den fastställda ordningsföljden mellan de olika kommunala skatterna, nämligen närmast efter landstingsskatten. Om tingshusskatten sedermera borttages, behöver endast denna särskilda § upphävas.

F ö r s l a g e t till k u n g ö r e l s e m e d tillämpningsföreskrifter till förordn i n g e n o m statsbidrag till skattetyngda k o m m u n e r . Detta förslag ansluter sig nära till nuvarande bestämmelser i ämnet, nämligen kungörelsen om utbetalande av understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner. 1 §• För den vidsträcktare prövning av det kommunala skattetrycket, som beredningen föreslagit, är det nödvändigt, att jämväl landstingets stater bifogas ansökningar om bidrag. Det torde dock vara tillräckligt att ett fåtal exemplar därav ingivas till länsstyrelsen för att biläggas samtliga ansökningar beträffande kommunområden, som höra till landstinget. Det synes däremot icke vara nödvändigt, att vid ansökning fogas stater för sådana samfälligheter, vilkas skatter enligt den i 5 § 1 mom. a) skatteutjämningsförordningen föreskrivna ordningsföljden ligga ovanför skatt, som ansökningen avser. 5§. Det är icke meningen att förklaringar skola infordras från sökandena, när det gäller uppenbara felaktigheter eller mycket obetydliga anmärkningar. Motiveringarna till skatteutjämningsnämndens beslut kunna göras kortfattade men böra redovisa alla skäl, vara besluten grundas.

BILAGOR

251 Bilaga A.

Historik. I. Å t e r b l i c k på v i s s a h u v u d d r a g i k o m m u n a l s t y r e l s e n s u t v e c k l i n g u n d e r s e n a r e tid. Kommunerna. Samhällsverksamheten i vårt land har huvudsakligen uppburits av staten samt kommunala enheter av olika slag. Dessa samhällsbildningars delaktighet i den allmänna verksamheten har under tidernas lopp varit underkastad stora växlingar. 1 äldsta tider spelade menigheterna en mycket framträdande roll men senare samlade staten alltmer samhällsuppgifterna i sin hand. Under 1800-talet ägde emellertid en kraftig utveckling av den kommunala verksamheten rum. Genom den nutida kommunala självstyrelsens framväxande har de lokalt organiserade menigheternas andel i samhällsverksamheten blivit mycket omfattande. Denna tendens till utvidgning av den lokala självstyrelsen har dock under den sista tiden upphört. Staten har berett sig ökat inflytande på de kommunala angelägenheterna i allmänhet, ehuru kommunerna alltjämt anlitats för handhavande och finansiering av olika samhällsuppgifter. Ur det skifte av samhällsuppgifterna mellan staten och kommunerna, som skedde under 1800-talet, har den nuvarande samhällsorganisationen framgått. Genom denna omdaningsprocess inom samhällslivet har fastställts, vilka kommunala enheter som jämte staten skola uppbära den allmänna verksamheten och huru samhällsuppgifterna skola vara fördelade mellan staten och kommuner av olika slag. Vid fördelningen av uppgifterna hava vissa av dem ansetts bäst ombesörjas av staten och andra lämpligen böra handhavas av kommunerna. Uppgifternas statliga eller lokala natur har icke tillmätts någon avgörande betydelse vid fördelningen. I åtskilliga fall har ombesörjandet av uppgifterna kommit att ske genom samverkan mellan stat och kommun, som regel på det sätt att kommunerna fått handhava förvaltningen och erhållit bidrag härtill av staten men någon gång genom statlig verksamhet med tillskott från kommunerna. På grundval av de gamla sockenmenigheterna och det administrativt väl utbildade stadsväsendet tillskapades genom 1862 års kommunallagar de nuvarande primärkommunerna. I samband härmed tillkommo landstingen såsom representationer för kommuner av en högre ordning, s. k. landstings- eller länskommuner. Häradet erhöll däremot icke i detta sammanhang någon särskild kommunal organisation. Det förblev ett område för väghållningsbesvärets och andra skyldigheters utgörande, inom vilket fastigheterna och andra beskattningsföremål var för sig ansvarade för sin andel i besvären. Endast några huvuddrag i den allmänna utvecklingen skola här antydas. Under förra delen av 1800-talet erhöllo sockenmenigheterna en fastare organisation. Från kyrkoförsamlingar utan bestämt territoriellt underlag utvecklades de till sockenkommuner med såväl kyrkliga som betydelsefulla borgerliga förvaltningsuppgifter. Delaktigheten i dessa samfälligheter grundades och bestämdes till sin omfattning genom fastighetsinnehavet. Verkställande organ var för de kyrkliga ange-

252 lägenheterna kyrkorådet och för de borgerliga sockennämnden. Häradsmenigheterna visade sig däremot icke mäktiga en liknande utveckling utan levde kvar såsom administrativa enheter utan egentligt kommunalt innehåll. Städerna hade sedan gammalt karaktären av kommuner, vilkas borgerliga angelägenheter handhades i hävdvunna former av magistraten och andra särskilda organ. Medlemmar av stadskommunerna voro endast borgerskapet och i vissa avseenden fastighetsägarna. Även i kyrkligt hänseende bildade städerna egna kommuner med liknande organisation som kyrkoförsamlingarna på landsbygden. I varje stad skulle finnas ett kyrkoråd, och i de flesta städer förekommo av ålder sockenstämmor. Under de trettio åren närmast före kommunalorganisationens ombildning år 1862 dryftades i riksdagen frågan om landets kommunala förhållanden och framställdes en mängd olika förslag om inrättande av menighetsstyrelse för härad, fögderier och län, vilka bl. a. åsyftade att vinna större enhetlighet och effektivitet inom den lokala förvaltningen. Dessa förslag ledde dock icke till något resultat, då enighet icke kunde ernås om att ett starkt behov av ytterligare kommunal representation förelåg. Först genom en riksdagsskrivelse år 1858 (nr 211) togs hela frågan om kommunalorganisationen upp på allvar och begärdes tillsättande av sakkunniga för att upprätta förslag till författningar om landsting eller en länen omfattande kommunalrepresentation samt överse gällande författningar angående menighetsstyrelse såväl på landet som i stad. I skrivelsen förordades inrättande av representativa organ för länen, befullmäktigade att föra talan för hela länsmenigheten, varigenom skulle tillskapas ett uttryck för länsinnebyggarnas gemensamma vilja. Vidare uttalades den förvissningen, att dessa s. k. landsting skulle visa sig mäktiga en stark utveckling och att mycket av vad som vore föremål för ekonomisk lagstiftning, såsom väghållning, skjutsning, stängselskyldighet m. m., skulle i framtiden kunna dragas under landstingets befogenhet. Riksdagen fann intet skäl föreligga för någon väsentlig ändring i formerna för landsbygdens menighetsstyrelse men höll före, att den reform avstädernas kommunalväsen, som vore av verkligt behov påkallad, borde fotas på grundsatsen av alla stadsinvånares likställighet i kommunala rättigheter och skyldigheter. Den med föranledande av riksdagens skrivelse tillsatta s. k. kommunallagskommittén avgav är 1859 betänkande och förslag i de hänseenden riksdagen begärt. Kommittén framlade förslag om inrättande av landsting för länen, omfattande såväl landsbygd som städer. Beträffande socknarna förordade kommittén en uppdelning av desamma i borgerliga kommuner med samma område som socknarna samt motsvarande kyrkliga församlingar. Likaså skulle städerna enligt kommitténs förslag utgöra borgerliga kommuner, skilda från stadsförsamlingarna. Kommunernas beslutanderätt skulle enligt förslaget som regel utövas omedelbart å kommunalstämma på landet eller allmän rådstuga i stad samt å kyrkostämma. Beträffande de borgerliga kommunerna förutsattes i större städer ett obligatoriskt representativt system med stadsfullmäktige i stället för allmän rådstuga, medan inrättandet av kommunalfullmäktige på landsbygden och stadsfullmäktige i de mindre städerna skulle vara beroende av kommunens beslut. I de kyrkliga kommunerna skulle däremot icke finnas någon annan beslutande församling än kyrkostämman. De båda slagen av kommuner skulle hava särskilda verkställighetsorgan, kommunalnämnd eller stadsnämnd samt kyrkoråd och skolråd. Beträffande likställigheten mellan stadsinvånare med avseende å rättigheter och skyldigheter fann kommittén det säkrast leda till en rättvisa och billighet motsvarande lösning att överlämna initiativet till reglering därav till städerna själva, då det varit att alltför mycket träda en mängd olika förhållanden och intressen för nära, om kommittén utan noggrann kännedom om varje stads ekonomiska och finansiella förhållanden försökt föreslå nya regler av allmänt bindande natur. Kommittén inryckte därför i sitt förslag en bestämmelse om att de kommunala rättigheter och förpliktelser, som tillkomme städernas burskapsägande medlemmar, icke skulle ändras. Kommitténs förslag innebar visser-

253 ligen i princip en utsträckning av medlemskapet i stadskommunerna till samtliga stadsinvånare och en reglering av den allmänna skattskyldigheten till städerna på bevillningens grund men icke ett fullständigt genomförande av likställighetsprincipen. En ledamot av kommittén reserverade sig till förmån för anordnandet av kommunalstyrelse för härad eller tingslag. Kommunallagskommitténs betänkande överlämnades till 1859—60 års riksdag, som anslöt sig till de av kommittén framlagda huvudprinciperna för kommunalstyrelsens ordnande. Dessa blevo i stort sett förverkligade genom utfärdandet av 1862 års kommunalförfattningar. Vid 1859—60 års riksdeg hade emellertid anmärkning framställts mot att kommittén icke föreslagit likställighetsprincipens förverkligande i städerna och påyrkats ändring av författningstexten i sådant syfte. Stadgandena om medlemskap i stadskommunerna erhöllo det oaktat i den utfärdade kommunalförordningen för städerna ett sådant innehåll som kommunallagskommittén förordat. Då 1862—63 års riksdag ånyo tog upp saken och hos Kungl. Maj:t anhöll om åtgärder för likställighetsprincipens genomförande i städerna, överlät Kungl. Maj:t genom ett cirkulär den 10 juli 1863 åt städerna själva att ordna denna sak genom frivilliga överenskommelser, vilka skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. I enlighet härmed ingingos och fastställdes av Kungl. Maj:t under 1860och 1870-talen s. k. likställighetsöverenskommelser för de flesta städer, överenskommelserna omfattade dock i många fall icke alla slags rättigheter och skyldigheter i städerna, och deras innehåll var ofta oklart. Den i kommunallagarna kvarstående bestämmelsen om äldre, på olikställighet grundade föreskrifters giltighet på detta område äger därför alltjämt tillämpning i många städer. Möjligheterna för kommuner att förena sig om gemensamma anordningar för vissa speciella ändamål blevo icke särskilt reglerade i 1862 års lagstiftning. Församlingar, tillhörande samma pastorat, kunde dock enligt kyrkostämmoförordningen förena sig om gemensamt kyrko- eller skolråd och sålunda bilda en specialkommun i det ena eller andra avseendet, beträffande skolväsendet kallad skoldistrikt. Behovet av kommunal samverkan i speciella angelägenheter utanför primärkommunernas ram gjorde sig emellertid efter hand gällande. Bestämmelser om municipalsamhällens bildande infördes år 1898 i förordningen om kommunalstyrelse på landet. Det föreskrevs, att område å landet, beträffande vilket någon av de s. k. stadsstadgorna förklarats tillämplig, skulle anses såsom en speciell kommun med vissa gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Större frihet att bilda från församlingsindelningen avvikande skoldistrikt infördes genom författningsändringar åren 1892 och 1909, då Kungl. Maj:t fick befogenhet att förordna om särskilda skoldistrikts bildande. Genom 1918 års lag om fattigvården bereddes kommuner å landet tillfälle att förena sig till ett särskilt fattigvårdssamhälle, d. v. s. en specialkommun för fattigvårdens ordnande. Kommunernas rätt att frivilligt förena sig om gemensamma åtgärder för ordnandet av särskilda förvaltningsuppgifter vann en fast reglering genom lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund. Genom denna lag erhöllo städer, landskommuner, köpingar och municipalsamhällen rätt att för berörda ändamål ingå i kommunalförbund med varandra. Samma möjlighet bereddes landsting och städer att inbördes bilda dylika förbund. Ansvaret för vederbörande förvaltningsuppgifters rätta fullgörande skulle dock alltjämt i sista hand kvarstå hos de särskilda kommunerna. Kommunalstyrelsens organisation i primärkommunerna har icke behövt underkastas några genomgripande förändringar efter tillkomsten av 1862 års kommunallagar. Dessa hava i stort sett kunnat i tillämpningen anpassas efter de ändrade förhållanden, som samhällsverksamhetens starka utökning och intensifiering medfört. En övergång till representativt system har dock varit nödvändig i högre grad än vid kommunalförfattningarnas skapande förutsattes. Genom en lagändring år 1918 gjordes inrättandet av fullmäktige obligatoriskt i kommuner med mer än 1 500 invånare. Denna gräns sänktes 1938 till 700 invånare. En liknande bestämmelse

254 infördes i 1930 års lag om församlingsstyrelse, varigenom inrättande av s. k. kyrkofullmäktige föreskrevs beträffande församlingar med mera än 5 000 invånare och eljest gjordes beroende av vederbörande församlings beslut. Att den kommunala beslutanderätten utövas å stämma eller allmän rådstuga har blivit allt mindre vanligt. I organisatoriskt hänseende har även en viss förskjutning av principiell betydelse för kommunalstyrelsens innehåll skett genom tjänstemannainslagets ökning i kommunalförvaltningen. Tjänstemän hava på grund av de ökade tekniska kraven på denna förvaltning i många fall måst ersätta de kommunala förtroendemännen, vilka enligt kommunallagstiftarnas avsikt väsentligen skulle uppbära den kommunala verksamheten. Icke heller formerna för den av landstingen utövade självstyrelsen hava blivit föremål för några större förändringar. Genom ändrade lagbestämmelser erhöllo landstingens förvaltningsutskott år 1924 en mer betydelsefull uppgift såsom centrala berednings- och förvaltningsorgan. Genom en lagändring år 1940 har genomförts en ytterligare centralisation, varigenom landstingens verksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet fått en mera enhetlig ledning. En tilldragelse av större vikt för samhällsutvecklingen efter införandet av 1862 års kommunala system var tillskapandet av ytterligare en grupp kommuner av högre ordning än primärkommunerna, nämligen vägkommunerna. I motioner vid 1870 års riksdag (II: 5 och 29) föreslogs inrättande av en kommunal representation för häradena. Såsom skäl härför anfördes, att häradena hade icke obetydliga gemensamma ärenden, såsom snöskottning, kronobrevbäring, tingshusbyggnad, vägomläggning, broars underhåll, arkiv, häradshäkte, häradsmedel m. m. Motionen avslogs av riksdagen, oaktat den tillstyrkts av lagutskottet (uti. nr 33). En motion vid 1874 års riksdag (11:68) med förslag om inrättande av representation för häradet, s. k. häradsfullmäktige, vann icke heller riksdagens bifall. I liknande syfte väcktes en motion vid 1881 års riksdag (II: 110), vilken avstyrktes av lagutskottet (uti. nr 32) med den motiveringen att en särskild kommunal representation för häradet vore onödig, enär de häradet åvilande besvären vore till sitt innehåll bestämda i allmän lag. Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd. De framkomna önskemålen att upprätta en kommunal organisation på grundval av den gamla häradsindelningen blevo dock snart i ett hänseende förverkligade. En betydelsefull utbyggnad av kommunalstyrelsen skedde genom bestämmelserna i 1891 års väglag. Den kommitté, vars betänkande i stort sett låg till grund för lagen, nämligen den s. k. 1876 års väglagskommitté, hade föreslagit länet med undantag av städer såsom enhet för väghållningen. Kommittén hade även diskuterat möjligheten av att rikets landsbygd skulle utgöra en samfällighet för väghållningen. Riksdagen fann dock lämpligast att bibehålla häradet såsom administrativt område för väghållningen. Genom väglagen blev häradet eller tingslaget väghållningsdistrikt på landet och erhöll därvid helt kommunal karaktär och organisation. Städerna bibehöllos såsom särskilda enheter för väghållningsbesvärets utgörande. Vid 1905 års revision av väglagen infördes representativt system för väghållningsdistrikten genom inrättande av s. k. vägstämma såsom organ för de väghållningsskyldigas yttrande- och beslutanderätt. För revision av väglagstiftningen år 1911 tillsatta sakkunniga, den s. k. vägkommissionen, upptogo i sitt år 1916 avgivna betänkande ett förslag om väghållningsdistriktens utvidgande till landstingsområdena med däri ingående städer. De därefter för frågans ytterligare behandling tillkallade s. k. 1920 års vägsakkunniga framlade med vissa inskränkningar ett liknande förslag, men 1922 års riksdag avslog en proposition av detta innehåll. Sedan förnyad utredning av vägfrågan igångsatts, förordade de s. k. 1929 års vägsakkunniga uti sitt betänkande (SOU 1932: 21) en förstoring av väghållningsdistrikten av mera begränsad räckvidd. I anslutning till detta förslag fastställdes år 1934 de nuvarande vägdistrikten såsom samfälligheter för vägväsendet på landet. Städerna fingo liksom förut ansvara för sin väghållning såsom primärkommuner.

255 Den kommunala indelningen. 1858 års kommunallagskommitté föreslog i sitt betänkande socknen såsom enhet för såväl den kyrkliga som den borgerliga primärkommunala indelningen. Kommittén betonade dock olägenheterna av att mindre s. k. annexförsamlingar skulle bliva egna kommuner och framhöll, att konstituerandet av varje pastorat till en primärkommun ostridigt skulle bättre motsvara en kommunalförfattnings ändamål. Kommittén ansåg sig icke desto mindre böra lämpa sig efter de gamla, hävdvunna förhållandena och inskränkte sig till att lämna en möjlighet öppen för mindre socknar att förena sig till en borgerlig kommun. I 1862 års kommunalförfattningar föreskrevs ock, att två eller flera socknar inom samma län skulle kunna förena sig om gemensam kommunalförvaltning. Den kommunala indelningen var eljest bunden vid sockengränserna med det undantag att köping skulle utgöra en kommun för sig eller gemensamt med den socken, inom vars område köpingen vore belägen. Vid 1865—66 års riksdag väcktes en motion i prästeståndet (nr 25) om åtgärders vidtagande för förändring i sockenregleringen, varvid framhölls, att mängden av små socknar vore ändamålslös och onyttig. Enligt motionärens mening låge det i sakens natur, att i små socknar såväl kyrkliga som andra kommunala inrättningar av brist på tillräckliga materiella medel skulle befinna sig i ett sämre tillstånd än i större, folkrikare församlingar. Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd. På grund av en motion vid 1880 års riksdag (1:25), vari socknars fördelning på skilda fögderier och län uppgavs vålla ojämnhet i beskattningen mellan socknarnas olika delar, påpekade 1880 års riksdag i sin skrivelse angående allmänna bevillningen (nr 69), att bristen på överensstämmelse mellan landets administrativa och ecklesiastika indelning sedan länge utgjort föremål för klagan. Riksdagen ansåg den väsentligaste olägenheten härav vara att beskattningen inom olika sockendelar kunde komma att verkställas efter olika grundsatser och därigenom kunde förete en för rättvisa och jämlikhet menlig ojämnhet mellan socknarnas olika delar, vilken måste bliva kännbar vid utgörandet av de utskylder för kommunala ändamål, för vilka bevillningen låge till grund. I anledning härav tillsattes år 1881 en kommitté med uppdrag att avgiva förslag, huru oregelbundenheterna i rikets indelningar skulle avhjälpas. Såsom kommittén i sitt år 1882 avgivna betänkande betonade, avsåg uppdraget endast oregelbundenheternas utjämning men icke socknarnas förstoring eller minskning, pastorats delning eller församlingars sammanslagning, nya tingslags bildande eller liknande för en rationell kommunindelning betydelsefulla frågor. Kommitténs förslag ledde till förbättringar av gränserna mellan olika kommunområden men icke till någon lämpligare kommunal indelning av riket. Uti en motion vid 1897 års riksdag (I: 3) angående ordnandet av prästerskapets inkomster m. m. förordades, att vid nya löneregleringar för prästerskapet en minskning i det stora antalet pastorat skulle ske genom sammanslagning av de mindre pastoraten, vilket vore önskvärt, då upprättade löneregleringar visat sig innebära stora ojämnheter med avseende å fördelningen av utskylderna till prästerskapet. Med föranledande härav anhöll riksdagen i sin skrivelse i prästlönefrågan (nr 62), att vid utredandet av denna fråga särskild hänsyn måtte tagas till huruvida en sammanslagning av smärre pastorat, kunde äga rum. I överensstämmelse härmed föreslog prästlöneregleringskommittén i sitt år 1904 avgivna betänkande beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen 79 pastorats förening med andra pastorat. Med hänsyn till det motstånd, som från församlingarnas sida kunde väntas mot sammanslagningar, ansåg sig kommittén härvid böra förfara med synnerlig varsamhet. Kommittén övervägde också möjligheten att genom s. k. sammanbyggnad av kyrkor få till stånd en bättre ecklesiastik indelning men ansåg det böra överlämnas till

256 församlingarnas fria avgörande att förena sig om gemensam kyrka. Kommitténs förslag ledde efter hand till en lämpligare pastoratsindelning men rubbade icke den av ålder bestående indelningen i förhållandevis små kyrkliga kommuner. Enligt 1891 års väglag kunde genom KB:s beslut ett härad delas i skilda väghållningsdistrikt och flera härad sammanslås till ett distrikt. Dessa möjligheter utnyttjades dock mycket obetydligt. Ett sammanförande av mindre härad till distrikt av lämpligare storlek kom icke till stånd, så länge 1891 års lag gällde. Först genom inrättandet av nya vägkommuner i samband med 1934 års reform vanns en förbättrad indelning ur vägkommunal synpunkt. F ö r utredning av bl. a. behovet av friare former för sammanslagning av olika kommuner eller delar av kommuner samt förfarandet vid behandlingen av frågor om ändringar i den bestående indelningen tillsattes år 1913 en kommitté, den s. k. kommunala nybildningskommittén. På grundval av denna kommittés förslag antogs år 1919 en lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Härigenom underlättades genomförandet av önskvärda indelningsändringar bl. a. i det hänseendet att indelningen i borgerliga primärkommuner gjordes oberoende av församlingsindelningen. Utvecklingen på detta område har emellertid icke gått mot ett sammanförande av de små primärkommunerna till enheter av lämpligare storlek. De indelningsändringar, som förekommit, hava huvudsakligen inneburit inkorporering av landsbygd med samhällen. I proposition till 1927 års riksdag (nr 109) framlades förslag om utsträckta befogenheter för Kungl. Maj:t att tvångsvis sammansluta kommuner till fattigvårdssamhällen eller till kommunalförbund för anordnande av gemensamma fattigvårdsanstalter. Förslaget avstyrktes av andra lagutskottet (uti. nr 28) bl. a. med den motiveringen att de föreslagna bestämmelserna innebure en inskränkning av kommunernas självstyrelse inom en betydelsefull gren av deras verksamhet. Propositionen vann icke riksdagens godkännande. Riksdagens år 1938 församlade revisorer redogjorde i sin berättelse för vissa iakttagelser rörande folkskoleväsendet och framhöllo därvid svårigheterna för de mindre skoldistrikten att behärska den alltmer komplicerade förvaltningsapparaten, då dessa distrikt ofta hade svårt att för förvaltningsuppgifterna få personer med tillräcklig erfarenhet och sakkunskap på det administrativa området. Revisorerna uttalade, att det icke minst ur ekonomisk synpunkt vore mycket att vinna, om de mindre skoldistrikten, i den mån så läte sig göra utan eftersättande av andra betydelsefulla krav, i största möjliga utsträckning sammansloges till större förvaltningsenheter eller ock om samarbete i någon form mellan varandra närbelägna skoldistrikt i större utsträckning kunde komma till stånd. Uti en motion vid 1939 års riksdag (II: 50) togs frågan om den kommunala indelningen upp och hemställdes om skyndsam och allsidig utredning rörande behovet av och möjligheterna för en ändrad kommunal indelning i syfte att åstadkomma större kommunala enheter. I motionen angavs såsom ett mål för kommande åtgärder att nedbringa antalet landskommuner från omkring 2 400 till ungefär 1 000. Det framhölls, att erforderliga ekonomiska och personliga resurser för en rationell kommunalpolitik icke funnes i småkommunerna samt att fördelar stode att vinna genom en sammanslagning av kommuner såväl för dessa som för staten, vars förvaltningskostnader och bidrag till de kommunala verksamhetsgrenarna därigenom skulle nedbringas. I anledning av motionen samt en vid riksdagen väckt motion (II: 187) angående införandet av vissa lättnader i den municipalsamhällenas befolkning åliggande skyldigheten att erlägga skatt till moderkommunen hemställde konstitutionsutskottet (uti. nr 18), att riksdagen måtte anhålla om utredning av frågan om ändrad lagstiftning syftande till en rationell kommunal indelning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Uti en annan motion vid 1939 års riksdag (II: 35) hemställdes om utredning angående möjligheterna att sammanslå skoldistrikt till större förvaltningsenheter. I

257 motionen framhölls, att de många skoldistrikten förhindrade en önskvärd centralisering av folk- och fortsättningsskoleväsendet samt att den lokala ledningen av folkoch fortsättningsskoleväsendet på landsbygden icke kunde tillfredsställande organiseras, så länge de små skoldistrikten funnes kvar. Motionen föranledde med hänsyn till riksdagens nyssnämnda beslut i den vidsträcktare frågan om den kommunala indelningen i dess helhet icke någon åtgärd. Kommunernas uppgifter. Den allmänna utvecklingen. I sin allmänna motivering utgick 1858 års kommunal lagskommittö från att alla samhällsuppgifter från början vore statliga men att vissa av dem kunde delegeras till kommunerna. Kommittén uttalade, att de gemensamma ändamål, som utgjorde föreningslänken mellan kommunernas medlemmar och sammanbunde dessa till en enhet, tillika måste vara statsändamål samt att kommunerna vore att betrakta såsom integrerande delar i statsförvaltningens organism. De allmänna uppgifter, som skulle bliva föremål för de borgerliga kommunernas verksamhet, fann kommittén lämpligast att utan närmare specifikation angiva såsom kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Såsom föremål för kyrkoförsamlingarnas förvaltning uppräknades i kommitténs författningsförslag vissa kyrko- och skolangeJägenheter. Landstingens verksamhetsområde bestämdes till att omfatta den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälsovård, undervisning och mera dylikt. Kommitténs förslag rörande den kommunala verksamhetens principiella omfattning blevo i så gott som oförändrat skick intagna i 1862 års kommunallagar. Under riksdagarna i början av 1870-talet förekom en livlig debatt i riksdagen rörande den författningsenliga omfattningen av kommunernas gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Motionsvis yrkades, att dessa angelägenheter skulle genom tillägg till kommunallagarna bliva närmare bestämda och reglerade. Anledningen härtill var närmast alt kommunerna börjat taga del i järnvägsanläggningar och andra kommunikationsanstalter samt industriella företag. Motionerna i frågan föranledde dock icke någon åtgärd, då det ansågs olämpligt att utesluta befordrandet av för kommunernas utveckling gagneliga järnvägsföretag från kommunernas verksamhetsområden och då den praxis, som utbildade sig beträffande kommunallagarnas tillämpning, förväntades förekomma missbruk. Praxis har emellertid gått i riktning mot alltmera vidgade gränser för kommunernas verksamhet. Genom författningsföreskrifter hava kommunerna även anvisats helt nya arbetsuppgifter. Så snart ett nytt område öppnats för kommunernas verksamhet, har omfattningen av deras befogenhet reglerats genom rättspraxis, vilken, såsom lagutskottet vid 1873 års riksdag (uti. nr 41) förväntade, ulan att inskränka den gagnande friheten i avseende å kommunernas beslutanderätt, synes hava förekommit missbruk av densamma. Ett närliggande exempel å en dylik reglering är fastställandet av kommunernas befogenhet beträffande arbetslöshetsåtgärder, som till en början var oviss. Om utvecklingen gått i riktning mot ett införlivande av allt flera uppgifter med den kommunala verksamheten, har däremot i praxis starkt vidhållits begränsningen av kommunernas verksamhet till den kommunala gemenskapen. Kommunerna hava icke ansetts befogade att vidtaga anordningar, som i mera väsentlig mån varit till gagn för andra kommuners medlemmar, och landsting hava befunnits obehöriga att besluta om åtgärder i frågor, som angått hela riket. Beträffande fördelningen av förvaltningsuppgifter mellan de olika slagen av kommuner hava betydelsefulla ändringar skett efter den kommunala självstyrelsens införande. Folkundervisningen har så småningom överflyttats från den kyrkliga till den borgerliga kommunens verksamhetsområde. Den meningen att folkunder17—429059.

258 visningen vore en uppgift av övervägande borgerlig natur hade redan motionsvis framförts vid 1834—35 års riksdag och uttalades även av 1846 års kyrkolagskommitté. Uti 1862 års kommunallagar upptogos dock frågor om folkskoleundervisningen och därmed sammanhängande anstalter bland den kyrkliga kommunens angelägenheter. Dessa frågor inräknades av 1858 års kommunallagskommitté bland de ärenden, som hade sin upprinnelse från kyrkan och avsågo församlingen som ett yttre kyrkosamfund. Uppfattningen om skolärendenas naturliga samhörighet med den borgerliga kommunens verksamhet trängde dock efter hand igenom. I Stockholm blev folkskoleväsendet år 1903 en för staden såsom borgerlig kommun gemensam angelägenhet. Genom lag den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer öppnades möjlighet att i stad med stadsfullmäktige efter Kungl. Maj:ts förordnande överflytta folkskoleärendena å den borgerliga kommunen. De s. k. kyrkofullmäktigesakkunniga, som erhållit i uppdrag att utreda bl. a. frågan om repre sentativt system i den kyrkliga kommunen, föreslogo i sitt år 1922 avgivna betänkande (SOU 1923:4), att folkskoleväsendet med dithörande anstalter skulle överflyttas från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. De sakkunniga övervägde till och med en dylik åtgärd beträffande samtliga ekonomiska uppgifter, som anginge de kyrkliga församlingarnas behov, d. v. s. i det närmaste en återgång till förhållandena före 1862 års kommunallagstiftning. Med anledning av en vid 1925 års riksdag väckt motion (II: 128) anhöll riksdagen i skrivelse (nr 72), att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande frågan om utsträckning av lagen om folkskoleväsendet i vissa städer att gälla även för landsbygden. I samband med 1930 års kommunallagsrevision infördes genom lagen om skolstyrelse i vissa kommuner den ordningen, att i lands- och stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt, skall, där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, folk- och fortsättningsskoleväsendet utgöra en den borgerliga kommunens angelägenhet. Ett annat kommunalt åliggande, som sedan gammalt åvilat kyrkoförsamlingarna men föreslagits skola överföras å den borgerliga kommunen, är ordnandet av begravningsplatser. Vid 1919 års riksdag uttalade sig konstitutionsutskottet (uti. nr 17) för ett avlyftande av denna kommunala uppgift från församlingarna. Kyrkofullmäktigesakkunniga föreslogo i detta hänseende ett stadgande om att Kungl. Maj:t skulle för varje särskilt fall äga förordna om överförande av denna angelägenhet å den borgerliga kommunen. Dessa meningsyttringar i frågan hava dock icke lett till någon ändring av denna angelägenhets kyrkliga karaktär. Med avseende å fördelningen av de kommunala uppgifterna mellan primärkommuner och landsting har efter kommunallagarnas tillkomst kunnat spåras en tydlig tendens att överflytta kommunala åligganden och motsvarande bördor på landstingen för att få ett mera bärkraftigt underlag för den kommunala verksamheten. Detta förhållande har bl. a. varit märkbart på fattigvårdens, sjukvårdens och folkpensioneringens områden. Sedan här angivits huvuddragen av den kommunala förvaltningsverksamhetens omfattning, skall nedan närmare redogöras för utvecklingen inom de särskilda kommunala verksamhetsområdena. Fattigvård och barnavård. Under 1800-talet lades fattigvården och barnavården, vilka uppgifter tidigare i viss omfattning ombesörjts av staten, i princip helt å socknarna. I sockenstämmoförordningarna 1817 och 1843 nämndes fattigvården uttryckligen såsom en socknarnas angelägenhet. Inom riksdagen höjdes emellertid röster fölen bättre fördelning av fattigvårdsbördan och förordades till och med statens fullständiga övertagande av fattigvården. En på begäran av 1834—35 års riksdag tillsatt kommitté avgav år 1839 ett betänkande i fattigvårdsfrågan. Däri uttalades, att fattigvården i första hand vore ett statens åliggande såsom oundvikligt för statens bestånd och dess bestämmelse att lämna möjlighet för varje samhällsmedlems existens. Kommittén fann intet tvivel råda om att fattigvårdskostnaden rättsenligt borde av staten

259 bestridas med gemensamma bidrag av dess medlemmar såsom den enda utvägen till bördans rättvisa och jämna fördelning. Vissa med en sådan anordning förenade olägenheter nödvändiggjorde dock enligt kommitténs mening fattigvårdens ombesörjande av mindre samhällen. Till denna uppfattning anslöt sig 1840—41 års riksdag, som i en skrivelse den 12 juni 1841 (nr 401) angav den frågeställning beträffande fattigvårdens ombesörjande, som i stort sett alltjämt äger giltighet. I skrivelsen anförde riksdagen bl. a. följande. Grundsaisen att varje samhälle borde vidkännas fattigvård i den mån det hämtat fördel av de behövandes verksamhet, vore icke fullt tillämplig, ty ofta och kanske i de flesta fall förelåge de uppenbaraste anledningar till tvivelsmål att ett fattighjon verkligen berett något gagn åt socknen, och där verksamheten varit gagnelig, måste man merendels föreställa sig fördelen därav mera omfattande än att den inskränkt sig till en enda socken. Fattigvården vore i stället ett gemensamt åliggande för samhället i dess helhet eller staten, och den kunde icke anses tillhöra socknarna enskilt annorlunda än till följd av en fördelning av detta statens åliggande. En sådan fördelning skulle onekligen bliva mest rättsenlig, om fattigvården skulle bekostas av staten direkt med gemensamma bidrag av alla dess medlemmar, vilka således var för sig i mån av sina villkor finge vidkännas sin andel i denna kostnad. Men då skulle missbruk vid fattigvårdens anlitande omöjligen kunna förebyggas, och därigenom skulle icke allenast fattigvårdskostnaderna stegras till oerhörda belopp utan även en ännu äventyrligare verkan vara att förutse uti det moraliska fördärv, som detta missbruk måste medföra. Riksdagen gjorde vidare ett märkligt uttalande beträffande socknarnas förmåga att bära fattigvårdskostnaderna. Olägenheterna av tungans olika fördelande, då fattigvården ombesörjdes sockenvis, vore enligt riksdagens mening vida mindre än de som varje annan reglering skulle föranleda, och det syntes med säkerhet kunna antagas, att även inom de mest betungade samhällen kostnaden icke kunde motsvara vad som av ökade statsbidrag måste utgå därifrån, om fattigvården skulle direkt avstaten bestridas. Farhågan för oförmåga hos socknarna att uthärda denna tunga syntes i det närmaste överdriven, när man betraktade, huru förhållandet dittills visat sig under mångfaldiga år, då en sådan oförmåga åtminstone högst sällan blivit satt ifråga, om icke till följd av särskilda tillfälligheter och mera kringgripande olyckshändelser, därvid särskilda anstalter för det betryckta samhällets undsättning måste förutsättas såsom oundvikliga. Från grundsatsen om kommunens ansvar för fattigvårdstungan fanns dock redan under 1800-talet ett undantag. Vissa mindre fattigvårdskostnader vilade i sista hand på staten. Staten lämnade enligt 1847 års fattigvårdsförordning bidrag till den kommunala fattigvården för personer, vilkas försörjningsort ej kunde bestämmas, samt för värvat manskap, som fallit fattigvården till last. Likaså kunde understöd av statsmedel utgivas, då större företag erfordrades för avhjälpande av fattigvårdsbehov, som uppkommit genom allmän olycka. Statens ersättningsskyldighet utsträcktes genom 1871 års fattigvårdsförordning även till fattigvård för utlänning och för den vars hemortsrätt ej kunde utrönas samt i vissa fall för den som minst fem år vistats utom hemortssamhället. I 1918 års fattigvårdslag bibehölls detta statsbidragssystem med vissa modifikationer. Den år 1907 tillsatta fattigvårdslagstiftningskommittén behandlade i sitt år 1915 avgivna betänkande om fattigvårdslagstiftningen frågan om statens övertagande av fattigvården men förkastade en dylik utväg av organisatoriska och ekonomiska skäl. Kommittén fann icke heller framkomna förslag om att göra landstingsområdet eller häradet till fattigvårdssamhälle förtjäna beaktande utan förordade primärkommunernas bibehållande såsom fattigvårdssamhällen. I syfte att uppnå en utjämning av fattigvårdskostnadernas tryck i olika kommuner föreslog kommittén, att landstingen skulle ersätta fattigvårdssamhällena deras kostnader för vissa slags anstaltsvård av fattiga patienter. I proposition till 1918 års riksdag rörande fattigvårdslagstiftningen

260 (nr 135), vilken vann riksdagens godkännande, upptogos i huvudsak kommitténs berörda förslag, vilka inflöto i 1918 års fattigvårdslag. Vederbörande departementschef framhöll vid propositionens framläggande, att, ehuru en centralisering av fattigvården skulle medföra en utjämning av fattigvårdsbördorna och en minskning av fattigvårdsprocesserna, hänsyn till den öppna fattigvården och nödvändigheten av att i sådant fall tillskapa nya statliga kontrollorganisationer talade mot en dylik centralisation. Landstingens ersättningsskyldighet beträffande anstaltsvård av fattiga sjuka har sedermera utvidgats till nya grupper av värdtagare. Landstingen hava även såsom huvudmän för arbetshemmen deltagit i kostnaderna för fattigvården. Till denna verksamhet har dock statsbidrag utgått. Genom 1924 års lag om samhällets barnavård har barnavården helt utbrutits såsom en särskild social vårdgren, dock med nära anknytning till fattigvården och med i stort sett samma ordning beträffande organisation och kostnader som denna. Under tiden närmast efter ikraftträdandet av 1918 års fattigvårdslag voro huvudsakligen speciella fattigvårdsfrågor föremål för intresse. Sedan nya grenar av socialvård vuxit fram och på vissa områden ersatt fattigvärden, trädde emellertid organisatoriska frågor mer i förgrunden, och spörsmålet om fatligvårdskostnadernas fördelning mellan olika slag av kommuner och staten upptogs ånyo till debatt. Skatteutjämningsberedningen ställde sig i sitt principbetänkande (SOU 1933:4) avvisande mot ett förstatligande av fattigvården och föreslog, att fattigvårds- och barnavårdskostnaderna skulle bäras till tre fjärdedelar av landstingen och en fjärdedel av primärkommunerna. De s. k. organisationssakkunniga framlade i sitt betänkande (SOU 1934: 53) ett förslag om sammanförande av den sociala verksamheten till en särskild kommunal nämnd, vilket dock ej genomfördes. Genom införandet av arbetslöshetsförsäkring, barnpensionering, mödrahjälp och bidragsförskott blev handhavandet av socialvården i kommunerna ännu mera splittrat. Kravet på statens övertagande helt eller delvis av fattigvårds- och barnavårdskostnaderna framfördes motionsvis i riksdagen under en följd av år. Vid 1937 års riksdag väcktes ett flertal motioner rörande socialvården med yrkande bl. a. om fattigvårdens förstatligande (11:351) och om rationalisering av socialvården (1:33 och II: 114). Förstnämnda yrkande föranledde icke någon riksdagens åtgärd, men i anknytning till det senare hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 403) om en översyn av lagstiftningen rörande samhällets hjälpverksamhet, varvid spörsmålet om en rationell organisation av denna verksamhet borde beaktas. Med hänsyn till riksdagens sålunda uttalade önskan tillsattes den 17 december 1937 en kommitté, den s. k. socialvårdskommittén, med uppdrag att verkställa en allmän översyn av socialvården, varvid även skulle till granskning upptagas socialvårdens materiella innehåll. Bland de huvuduppgifter, som omnämndes i kommitténs direktiv, märkas revision av fattigvårds- och barnavårdslagen, samordnande av socialvårdens olika grenar och omprövning av socialvårdsuppgifternas fördelning mellan stat och kommun. Folkpensionering. Folkpensioneringen har framträtt såsom en ny samhällsuppgift, vilken fått uppbäras av såväl staten som kommunerna. Fördelningen av denna börda, som varit av avsevärd tyngd, har blivit föremål för mycken uppmärksamhet från statsmakternas sida. Den s. k. ålderdomsförsäkringskommittén föreslog i sitt år 1912 avgivna betänkande, å vilket bestämmelserna om den allmänna pensionsförsäkringen sedermera grundades, att kommunerna skulle bidraga med x\z och staten med 2 / 3 av det allmännas kostnader för pensionsförsäkringen. Den å kommunen belöpande tredjedelen skulle enligt kommitténs beräkningar motsvara den genom pensionsförsäkringen uppkommande minskningen i kommunernas fattigvårdskostnader. I den vid 1913 års riksdag framlagda propositionen med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring (nr 126) upptogs statens andel till 3/4 av det allmännas kostnader, medan den återstående fjärdedelen fördelades lika mellan primärkommunerna och lands-

261 lingen. Härmed åsyftades att undvika en ökning av den betydande ojämnhet, som redan förefanns med avseende å de primärkommunala skattebördorna, särskilt för fattigvårdsändamål. Kommunernas och landstingens andelar skulle utgå å kostnaderna för de pensionstagare, som varit mantalsskrivna inom vederbörande kommun och landstingsområde vid beviljande av pensionstillägg för dem. Förslaget vann riksdagens bifall, och denna fördelningsgrund intogs i 1913 års pensionsförsäkringslag, som blev gällande till den nuvarande folkpensioneringslagens ikraftträdande år 1937. Primärkommunerna togos icke blott i anspråk för finansieringen av pensionsförsäkringskostnaderna utan fingo även deltaga i administrationsarbetet genom pensionsnämnderna samt ombesörja och ansvara för uppbörden av vissa pensionsavgifter. Genom en lag år 1918 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag bereddes kommunerna möjlighet att i stället för fattigvård bevilja understöd åt personer, som ägde uppbära pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen, samt att gemensamt med pensionsstyrelsen lämna bidrag till åtgärder för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga. I en vid 1916 års riksdag väckt motion (II: 189) hemställdes om utredning angående lättnader i de kommunernas kostnader, som åsamkats dem genom införandet av lagen om allmän pensionsförsäkring, och anfördes såsom skäl härför bl. a., att de fattiga kommuner, som förut varit oskäligt tyngda av skatter, blivit ännu hårdare belastade genom pensionsförsäkringen. Motionen avslogs av riksdagen. En hårdare belastning av primärkommunerna föreslogs av statens besparingskommitté, som i likhet med ålderdomsförsäkringskommittén ville fördela det allmännas kostnader för pensionsförsäkringen med 2 / 3 å staten och 1j3 å primärkommunerna i syfte att åstadkomma större varsamhet vid beviljandet av pensioner. Skatteutjämningsberedningen förordade ur liknande synpunkter en avlyftning frän landstingen av deras andel i pensionsförsäkringskostnaderna samt denna andels övertagande av primärkommunerna. I det betänkande angående revision av den allmänna pensionsförsäkringen, som avgavs av 1928 års pensionsförsäkringskommitté (SOU 1934: 18), framlade kommittén samma förslag beträffande fördelningen av det allmännas förevarande kostnader som tidigare skatteutjämningsberedningen, dock med den skillnaden att staten skulle i stället för primärkommunerna övertaga landstingens andelar i kostnaderna för redan fastställda pensioner. I proposition till 1935 års riksdag med förslag till lag om folkpensionering (nr 217) upptogs primärkommunernas andel i anslutning till kommitténs förslag till *Jé men föreslogs, att deras bidragsskyldighet beträffande kostnader för tidigare fastställda pensioner skulle omfatta Vs. Återstående kostnader skulle enligt propositio-. nen bestridas av staten. Det särskilda utskott vid 1935 års riksdag, till vilket propositionen hänvisades, fann med hänsyn till svårigheten att åstadkomma en rationell skatteutjämning välbetänkt, att primärkommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen begränsades till 1[s. Beträffande kostnader för äldre pensioner, förordade utskottet, att landsting och städer utanför landsting skulle särskilt bidraga med VIG av kostnaderna samt därutöver primärkommunerna såsom förut med 1 /s. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag, och den sålunda beslutade fördelningen av kostnaderna blev gällande genom ikraftträdandet av den nuvarande folkpensioneringslagen. I samband härmed befriades kommunerna från sitt bestyr med och ansvar för uppbörd av pensionsavgifter. I anslutning till införandet av dyrortsgraderade tilläggspensioner vid 1938 års ingång, vilket ansågs medföra betydande lättnader i kommunernas fattigvårdskoslnader, höjdes kommunernas bidragskvot till V5 i ortsgrupp 2, 1/4 i ortsgrupp 3 samt 3/io i städerna Stockholm och Göteborg. Landstingens och icke-landstingsstädernas skyldighet att särskilt bidraga med 1 /ie av kostnaderna för äldre pensioner har även omfattat genom dyrortsgraderingen förhöjda pensionsbelopp. De kostnader för folk-

262 pensioneringen, som enligt gällande bestämmelser särskilt åvila landsting och städer utanför landsting, minskas år från år i och med bortfallandet av äldre pensioner och hava beräknats i det närmaste vara avvecklade omkring år 1970. Såsom en utbyggnad av folkpensioneringen infördes genom år 1937 antagna lagar dyrortsgraderade bidrag till barn, vilkas föräldrar avlidit eller blivit arbetsoförmögna, samt dyrortsgraderade bidragsförskott till barn, beträffande vilka underhållsskyldigheten försummats. Kostnaderna för barnbidragen fördelades mellan staten och primärkommunerna på samma sätt som bestämts beträffande folkpensioneringskostnaderna, d. v. s. kommuner i högre ortsgrupper ålades en större andel av kostnaderna för barnbidrag än i de lägre. Kommunernas delaktighet i de genom förskottering av underhållsbidrag uppkommande, av de underhållsskyldiga icke återgäldade kostnaderna fastställdes till en fjärdedel, och återstående tre fjärdedelar lades å staten. Kommunernas tidigare kostnader för de genom barnbidrag och bidragsförskott tillgodosedda behoven beräknades överstiga en fjärdedel av de totala kostnaderna för de nya bidragsformerna. Det framhölls i förarbetena till denna lagstiftning, att det ur skatteutjämningssynpunkt varit önskvärt att helt befria kommunerna från dessa kostnader men att detta av sparsamhetsskäl ansetts omöjligt. Arbelslöshetsåtgärder och andra sociala uppgifter. En av de viktigaste samhällsuppgifterna har under senare tid arbetslöshetens bekämpande blivit. Under äldre tider var detta problem av jämförelsevis ringa omfattning och betraktades såsom en fattigvårdsfråga samt i icke ringa mån som ett spörsmål om behandling av arbetsovilliga. Genom den tilltagande industrialiseringen under 1800-talet och städernas snabba tillväxt uppkom redan under 1860-talet en arbetslöshet av icke obetydliga mått. Under och efter första världskriget uppträdde i samband med djupgående förändringar i det ekonomiska livet den nutida massarbetslösheten. Det har i sista hand varit kommunerna, som genom fattigvård eller på annat sätt fatt bära följderna av denna arbetslöshet. Staten har dock ingripit genom synnerligen omfattande åtgärder för arbetslöshetens bekämpande och berett kommunerna en välbehövlig lättnad genom att under vissa tider övertaga huvudparten av den börda, som denna ödeläggande företeelse lagt pä samhället. Det har även kommit till stånd en effektiv samverkan mellan staten och kommunerna på detta område. Under 1800-talet igångsatte staten större arbetsföretag för att sysselsätta arbetsovilliga och oförvällat arbetslösa personer. Ett led i denna verksamhet var inrättandet av den s. k. kronoarbetskären, som under åren 1842—1873 utförde stora byggnadsoch kanalarbeten. Kommunerna började under sista delen av 1800-talet anordna särskilda nödhjälpsarbeten utanför den vanliga fattigvärdens ram för att skaffa sysselsättning ät arbetslösa. Såväl statliga som kommunala nödhjälpsarbeten förekommo under denna tid i mindre skala alltefter konjunkturernas växlingar. Under världskriget och den därpå följande krisen fram till år 1924 ingrep staten mera målmedvetet mot arbetslösheten och upprättade för detta ändamål ett särskilt organ, den s. k. statens arbetslöshetskommission, som kom att fä ledningen av åtgärderna mot arbetslösheten. Staten igångsatte omfattande allmänna nödhjälpsarbeten och lämnade statsbidrag till kommunerna för deras understödsverksamhet beträffande arbetslösa. Som regel uppgingo statsbidragen till 50 procent av understödsbeloppen, men i vissa fall graderades bidragen med hänsyn till kommunernas ekonomiska läge och höjdes ända upp till 90 procent. Kommunerna anordnade utan statsbidrag nödhjälpsarbeten av stora dimensioner och lämnade med bidrag frän staten kontant understöd till arbetslösa. I kommunerna funnos särskilda lokalorgan för arbetslöshetsfrägorna, s. k. arbetslöshetskommittéer. Från och med år 1922 kom en särskild form för samverkan mellan staten och kommunerna till användning, nämligen anordnandet av s. k. statskommunala nödhjälpsarbeten, vilka bedrevos av kommunerna själva med bidrag frän staten och under kontroll av arbets-

263 löshetskommissionen. Landstingen gjorde även en betydande insats i hjälpverksamheten genom att bevilja anslag till behövande kommuner för arbetslöshetens bekämpande. För hjälpverksamhetens organiserande bildades i länen s. k. länshjälpkommittéer. Tiden efter 1924 har kännetecknats av en allt effektivare verksamhet från samhällets sida för arbetslöshetens bekämpande. Särskilt under krisen 1931—1934 blev denna verksamhet av mycket stor omfattning. Hjälpverksamhetens organisation och huvudformer hava i stort sett varit desamma som tidigare. Staten och kommunerna hava var för sig anordnat s. k. reservarbeten med lägre löner än den öppna marknadens. Likaså hava s. k. statskommunala reservarbeten förekommit, d. v. s. av kommuner, vägdistrikt eller landsting med statsbidrag igångsatta företag. Kommunerna hava även bedrivit kontant understödsverksamhet såväl med som utan statsbidrag. Statsbidragen till de statskommunala reservarbetena hava avvägts med hänsyn till kommunens skattetryck, de hjälpsökandes antal inom kommunen i förhållande till folkmängden och andra speciella omständigheter. Statsbidragen till den kommunala understödsverksamheten hava växlat mellan 50 och 90 procent av kostnaderna beroende på kommunernas mer eller mindre nödställda läge. Efter en omläggning av principerna för arbetslöshetspolitiken är 1933 har införts en ny form för de statliga och kommunala arbetena, de s. k. beredskapsarbetena, varmed avsetts att fylla särskilda statliga eller kommunala behov och vilka utförts med den öppna marknadens löner. Särskilda former för bekämpande av ungdomsarbetslösheten hava även vunnit insteg. Staten har förskaffat sig ett allt större inflytande på arbetsmarknaden i dess helhet. Arbetslöshetskommissionens åligganden hava under 1940 övergått å statens arbetsmarknadskommission. Av stor betydelse för lindrandet av kommunernas arbetslöshetsbördor har införandet år 1935 av statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring vanit. En för arbetslöshetens motverkande betydelsefull verksamhet har vidare den offentliga arbetsförmedlingen utgjort. Landstingen och vissa kommuner upprättade redan omkring sekelskiftet på eget initiativ arbétsförmedlingsanstalter, till vilka statsbidrag utgick från år 1906. Genom särskild lagstiftning år 1934 hava landsting och städer, som ej deltaga i landsting, ålagts att uppehålla arbetsförmedlingsanstalter, till vilka förhöjda statsbidrag erhållits. För att vinna ett bättre utnyttjande av landets arbetskraft har under 1940 den offentliga arbetsförmedlingen tills vidare ställts under statlig ledning och särskilda länsarbetsnämnder inrättats. Primärkommunerna och landstingen hava på grund av särskilda föreskrifter eller frivilliga åtaganden erhållit en mängd mindre uppgifter i socialvårdens tjänst, såsom medverkan vid alkoholistvården, understödjande av sjukkasseverksamheten m. m. Undervisningsväsen och kulturella uppgifter. Folkundervisningen betraktades i äldre tid såsom en kyrklig angelägenhet, och dess bekostande ålåg på landsbygden sockenmenigheterna. Till sockenstämmas handläggning hörde under 1800-talet frågor rörande folkundervisningen och därtill hörande anstalter. Meningarna bröto sig emellertid tidigt i riksdagen rörande skolväsendets karaktär av kommunal eller statlig uppgift. Uppfattningen om statens skyldighet att bidraga till kostnaderna för folkundervisningen trängde dock så småningom igenom. 1840—41 års riksdag beviljade ett anslag till församlingar, som styrkte sig vara i behov av understöd till avlönande av folkskollärare. Uti sin skrivelse angående utarbetande av förslag till författningar rörande kommunalstyrelsen uttalade dock 1858 års riksdag, att man vore inne på en avväg, då landets representation sysselsatte sig med att anslå medel till föremål av rent kommunal beskaffenhet, såsom till folkskola, i stället för att dylika angelägenheter borde inom kommunerna eller på sin höjd länsvis ordnas. Vid 1859—60 års riksdag framhöll statsutskottet i samband med regleringen av utgifterna under riksstatens 8:de huvudtitel den grundsatsen, att folkskoleväsen-

264 dets fullständiga ordnande varken kunde eller borde åstadkommas ensamt pä statsverkets bekostnad utan endast med bidrag av staten samt att det i övrigt finge ankomma på vederbörande kommuner att av egna medel tillvägabringa en tidsenlig utveckling av folkskolorna. 1862—63 års riksdag beslöt, att hälften av folkskollärarlönerna skulle vid förekommande behov utgå av statsmedel. Statsutskottet vid 1865 —66 års riksdag ifrågasatte däremot, huruvida icke staten till huvudsaklig del kunde befrias från den direkta vården om folkskoleväsendet, då folkskolans väsentliga ordnande och organisation kunde anses redan hava försiggått och de särskilda lantkommunerna i landstingen fått en sammanhållningspunkt, som särskilt för skolväsendet borde kunna bliva av stort gagn. Statsbidraget till lärarlönerna utsträcktes emellertid till alla kommuner, och bidragsandelen höjdes enligt beslut av 1875 års riksdag till två tredjedelar, oaktat vederbörande utskott avstyrkte en sådan åtgärd med den motiveringen att folkskolan borde vara en kommunernas angelägenhet. Enlugt beslut av 1913 och 1914 års riksdagar ökades statsbidraget till nio tiondelar av folk- och småskollärarnas avlöning. Vid 1930 års riksdag väcktes en motion (1:4) om utredning angående statens övertagande av utgifterna för löner till alla lärare vid de till folkskoleväsendet hörande anstalter. Motionen avstyrktes av statsutskottet (uti. nr 198), som framhöll, att en sådan ändring uppenbarligen måste föra med sig ett avsevärt beskärande av den kommunala självbestämmanderätten på detta område och att berörda spörsmål sålunda vore av synnerligen invecklad och ömtålig natur. Motionen avslogs. Uti motioner vid riksdagarna åren 1914 och 1918—1920 föreslogs, att staten även skulle lämna kommunerna bidrag till deras kostnader för uppförande av byggnader till folkskoleväsendet. Dessa förslag föranledde icke någon åtgärd, förrän 1920 års riksdag begärde tillsättande av särskilda sakkunniga för frågans utredning. Riks dagen framhöll därvid, att det ur såväl skatteutjämningssynpunkt som med hänsyn till skolväsendets bästa vore av största betydelse att skoldistrikten genom anslag av statsmedel bereddes lättnader i kostnaderna för anskaffande av skollokaler. De med anledning härav tillsatta sakkunniga framlade år 1923 ett betänkande med förslag rörande statsbidrag för dyhkt ändamål (SOU 1923: 55). Sedan skatteutjämningsberedningen i sitt principbetänkande förordat en överflyttning på staten av de väsentliga kommunala utgifterna för skolväsendet, däribland hela kostnaderna för lärarnas kontanta avlöning samt för skolbyggnader, utarbetade de s. k. 1934 års folkskolesakkunniga ett nytt förslag angående statens övertagande av kostnaderna för folkskoleväsendet (SOU 1934:47). På grundval av detta förslag framlades vid 1935 års riksdag proposition (nr 174) om statens övertagande av hela kostnaden för kontant avlöning åt folk- och småskollärare samt lärare i slöjd och hushållsgöromål. I propositionen föreslogs även, att staten skulle bidraga med viss andel i kommunernas kostnader för skolbyggnader men avvisades tanken på att staten skulle övertaga hela folkskoleväsendet. I detta hänseende anförde vederbörande departementschef, all han lade stor vikt vid att folkskolan alltjämt finge behålla sin ställning såsom kommunal institution, för vilken kommunen hade både förvaltningsansvar och ekonomisk ansvarighet till en viss utsträckning, samt framhöll, att folkskolornas förankring i den kommunala intressesfären vore en livsnerv för denna skola. Den huvudsakliga motiveringen för förslaget om ökade statsbidrag var att mindre bärkraftiga skoldistrikt blivit i hög grad betungade genom ökningen av kostnaderna för folkskoleväsendet. Propositionen vann riksdagens bifall. Staten ombesörjer numera utbildningen av lärare för folkundervisningen. Tidigare togo även landstingen del i denna uppgift såsom huvudmän för småskoleseminarierna, vilka emellertid enligt riksdagens beslut år 1931 blivit förstatligade. Kommunerna hava med bidrag från staten handhaft folk- och skolbiblioteksväsendet samt viss högre undervisning och yrkesundervisning. Staten har i stort sett varit huvudman för och bekostat den högre undervisningen liksom specialundervisningen. Städerna hava dock haft att tillhandahälla tomtplatser och i vissa fall

265 också byggnader för allmänna läroverk, ävensom att bekosta rektorsbostäder. Landstingen hava med bidrag från staten upprättat folkhögskolor samt anordnat lantmannaskolor och annan yrkesundervisning. Inrättandet av centrala verkstadsskolor har nyligen blivit en landstingens uppgift. Den s. k. abnormundervisningen har ombesörjts av staten samt landsting och ickelandstingsstäder, men statens anpart däri har på sistone ökats. Landsting och städer utanför landsting voro tidigare skyldiga att föranstalta om undervisning av dövstumma barn, men staten har för att åstadkomma en enhetligare och pedagogiskt mer tillfredsställande ordning beträffande dövstumundervisningen år 1938 övertagit ansvaret för denna. Staten har vidare varit målsman för blindundervisningen och upprätthållit olika slags läroanstalter för blinda. Landsting och städer, som ej deltaga i landsting, hava varit skyldiga att bidraga med visst ärligt belopp för varje å statens läroanstalter intaget blint barn. Utbildning av bildbara sinnesslöa har med bidrag från staten anordnats av landsting och städer, som icke deltaga i landsting. Staten har även inrättat uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn. För kulturella ändamål hava landstingen och primärkommunerna gjort betydande insatser. Såväl för hembygds- och tornminnesvård som för idrott och annan fysisk fostran hava anslag beviljats av kommunala medel. Kommunerna hava även tillhandahållit allmänna samlingslokaler för kulturell och annan verksamhet. Kostnaderna för tillgodoseende av de rent lokala intressena hava ej sällan fått karaktären av lyxutgifter, såsom vid kommunala åtgärder för samhällens förskönande genom parker, trädgårdsanläggningar, statyer o. dyl. eller för nöjeslivets utveckling. Polis-, exekutions- och skatteväsen. Polis- och åklagarväsendet samt exekutionsoch uppbördsväsendet äro grenar av den offentliga verksamheten, vilka i organisatoriskt hänseende stått i nära samband med varandra. På landsbygden hava länsstyrelserna och dem underställda statliga tjänstemän, såsom kronofogdar, häradsskrivare, landsfogdar, länsmän och landsfiskaler, omhänderhaft dessa förvaltningsuppgifter. Biträde har därvid erhållits genom den kommunala fjärdingsmannainstitutionen, som ursprungligen uppbars av fastighetsägarna personligen. Under den tidigare delen av 1800-talet utgingo visserligen löner till fjärdingsmannen från statsverket, men dessa indrogos genom beslut av 1840—41 års riksdag. I de författningar rörande fjärdingsmannens ställning, som tillkommo åren 1850 och 1899, betecknades fjärdingsmannasysslan uttryckligen såsom ett menighetsbestyr. Staten visade emellertid på annat sätt tidigt sitt intresse för det lokala polisväsendet. Från år 1875 beviljade riksdagen anslag till polisbevakningen på landsbygden, varvid dock förutsattes en motsvarande medverkan från kommuner eller landsting. I städerna har bekostandet av polis- och åklagarväsendet samt exekulionsoch uppbördsväsendet i huvudsak på sedvanerättslig grund kommit att utgöra ett stadskommunens åliggande. Polispersonal, åklagare samt exekutions- och uppbördsIjänstemän avlönas alltjämt av städer, där magistrat finnes. Endast Stockholms stad har på grund av särskilda förhållanden sedan äldre tider åtnjutit bidrag från staten till ifrågavarande förvaltningsuppgifter. Alltsedan år 1864 hava köpingarna vid beviljandet av köpingsrättigheter förpliktats att bekosta för dem erforderlig polispersonal. I städer utan magistral har kronouppbörden icke utgjort en kommunal utan en statlig angelägenhet, medan magistratsstäderna haft att ombesörja uppbörd av såväl statliga som kommunala utskylder. Uppbörden av kommunalutskylder hava kommunerna överallt själva ombesörjt. Taxeringen till allmänna utskylder har från 1800-talets början skett under inseende av statliga tjänstemän i samverkan med kommunvalda representanter. Kostnaderna för detta bestyr hava i huvudsak bestritts av staten, även om magistratsstäderna haft vissa utgifter för sådant ändamål. Viid 1909 och 1920 års riksdagar framlades motioner om statens övertagande av fjärdingsmannalönerna, varvid gjordes gällande, att fjärdingsmannasysslan vore

266 en statsbefattning. Denna uppfattning biträddes emellertid icke av riksdagen. På grund av det framträdande behovet av förbättringar inom polisväsendet uppdrogs kort efter sistnämnda riksdag åt dåvarande regeringsrådet S. Linnér att verkställa utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket. I det av denne år 1922 avgivna betänkandet (SOU 1922:49) förordades samverkan mellan staten och kommunerna i den formen att de sistnämnda skulle bekosta sitt polisväsen men erhålla bidrag från staten till de för delta ändamål erforderliga personalkostnaderna. Denna princip blev i stort sett genomförd vid tillskapandet av den nuvarande polisorganisationen genom 1925 års polislag. Vid framläggandet av proposition i denna fråga till 1925 års riksdag (nr 58) framhöll föredragande departementschefen, att ett förstatligande av polisväsendet icke inom överskådlig framtid torde kunna komma ifråga samt att det på grund därav vore nödvändigt att låta den lokala polisorganisationen bliva en huvudsakligen och i första hand kommunal angelägenhet vars ombesörjande skulle åligga vederbörande kommunala bildningar såsom en offentligrättslig förpliktelse. I överensstämmelse härmed hava de primärkommunala polisdistrikten blivit huvudmän för polisväsendet. Landstingen hava beretts möjlighet att anställa polispersonal för sina områden, vilket även skett i vtiss mindre utsträckning. Staten har lämnat sin medverkan till polisväsendets upprätthållande genom statsbidrag till polisdistrikt å landsbygden med halva kostnaden för ordinarie polispersonals avlönande och en femtedel av motsvarande kostnader för icke ordinarie personal. Landsting hava även erhållit statsbidrag med halva avlöningskostnaden för anställd polispersonal. Dessutom har staten i stor utsträckning bestritt utgifterna för anordningar, som varit av betydelse för polisväsendet i hela riket, såsom reservpolis, statspolis, polisskolor m. m. Beträffande fördelningen av kostnaderna för polisväsendet i städer och köpingar skedde icke någon väsentlig förändring genom 1925 års lagstiftning. Skatteutjämningsberedningen föreslog i sitt principbetänkande en överflyttning av polisväsendet på landsbygden till staten. Beredningen ansåg omsorgen om ordningens upprätthållande, brotts upptäckande och beivrande, bevakandet av det allmännas fiskaliska intressen och andra i polisverksamheten ingående likartade bestyr kunna betecknas såsom riksangelägenheter. Av historiska och praktiska skäl fann beredningen dock icke nödvändigt, att staten skulle övertaga polisväsendet i städerna, som omfattade en del uppgifter av lokal natur, vartill motsvarighet saknades på landsbygden, och vilket förorsakade i förhållande till folkmängden högre utgifter än landsbygdens polisväsen. Yrkanden hava sedermera framställts om ett vidsträcktare deltagande från statens sida i kostnaderna för polisverksamheten. Uti motioner vid 1936 års riksdag (I: 89 och II: 351) föreslogs, att statsbidraget för icke ordinarie befattningshavare vid polisväsendet på landsbygden måtte bestämmas lika som för ordinarie befattningshavare, d. v. s. utgå med halva lönekostnaden. Uti avgivet utlåtande över motionerna (nr 31) hemställde första lagutskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av det i motionen väckta spörsmålet. Utskottet fann en sådan utredning icke behöva göras beroende av en inom kommunalskatteberedningen pågående undersökning angående samhällsuppgifternas fördelning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Vid 1938 års riksdag väcktes motioner (I: 211 samt II: 200 och 201) med yrkande om utredning angående polisväsendets förstatligande. Första lagutskottet, till vilket motionerna hänvisades, tillstyrkte i sitt utlåtande (nr 47) utredning av frågan men framhöll, att det borde övervägas, huruvida ett förstatligande lämpligen borde genomföras etappvis eller om vissa områden av polisväsendet, t. ex. städernas, borde undantagas från förstatligande. Riksdagen avlät en skrivelse (nr 330) i enlighet med utskottets förslag. Med föranledande härav tillsattes den 25 november 1938 en kommitté för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen, den s. k. 1939 års polisutredning. I kommitténs direktiv erinrades bl. a. om att polisväsen-

267 dets upprätthållande alltjämt vore en i huvudsak kommunal angelägenhet men att upprätthållandet av ordnings- och kriminalpolis måste räknas såsom en av statens primära uppgifter. Uppgifter inom försvarsväsendet. Vissa med försvarsväsendet sammanhängande uppgifter hava även ålegat kommunerna. Särskilt städerna hade i äldre tider såsom kommuner vissa skyldigheter i detta avseende, bl. a. inkvarteringsbesväret och båtsmanshållet, vilka numera äro så gott som helt avskaffade. I senare tid hava kommunerna i stället för de tidigare, nu avlösta pålagorna till försvarsverket genom rekvisitionslagstiftningen ålagts att fullgöra leveranser och andra prestationer för krigsmaktens behov. Av liknande art äro de uppgifter, som nyligen tilldelats kommunerna beträffande det s. k. civila luftskyddets ordnande. Omfattningen av sistnämnda uppgifter kan ännu icke helt överskådas men synes vara betydande. Kommunernas befattning med och deltagande i kostnaderna för familjebidrag åt värnpliktiga är slutligen en nytillkommen uppgift, vilken ligger inom såväl förs vars väsendets som socialvårdens ram. Stadsbyggnadsväsen. Stadsplane- och byggnadsväsendet i städer, köpingar och andra samhällen har för dessa kommuner varit ett verksamhetsområde, som krävt stora utgifter. För dylika lokalt belönade ändamål har staten icke haft anledning att påtaga sig några direkta kostnader. Skyldigheten att ombesörja anläggning, underhåll och renhållning av gata har av ålder ansetts vara ett fastighetsägarna åvilande onus. Några allmänna bestämmelser härom funnos emellertid icke i äldre tider, utan dessa förhållanden reglerades genom lokala stadgor och författningar. Vid tiden för tillkomsten av 1862 års kommunallagar ålågo berörda skyldigheter i allmänhet städernas fastighetsägare beträffande gator samt städerna själva beträffande torg och andra allmänna platser. De i anslutning till den nya kommunallagstiftningen tillkomna s. k. likställighetsöverenskommelserna innehöllo i vissa fall föreskrifter om att de med fastigheterna förenade onera och avgifter skulle utgöras å kommunmedlemmarnas gemensamma bekostnad. I andra fall undantogos dessa bördor från överenskommelserna eller omnämndes icke. Till följd härav och genom senare inträffade regleringar av fastighetsägarnas skyldigheter hava i ett stort antal städer kostnaderna för gatas anläggning och underhåll kommit att vila å kommunen. Detsamma har blivit förhållandet med gaturenhållning och gatubelysning i städerna. I köpingar och andra samhällen på landet torde gatuhållningen i de flesta fall hava bekostats av samhällena. Även för anläggande och underhåll av avloppsledningar hava städer och samhällen i allmänhet påtagit sig kostnaderna. Städernas och samhällenas skyldighet att upplåta gator och andra allmänna platser till allmänt begagnande samt att underhålla desamma jämte underjordiska avloppsledningar har i princip fastslagits i lagstiftningen. Bestämmelser härom hava intagits i 1907 års stadsplanelag, 1918 års lag om fastighetsbildning i stad samt den nu gällande stadsplanelagen av år 1931. Samhällena hava dock härigenom icke varit berövade möjligheten att uttaga bidrag till gatuhållningen av fastighetsägarna, i den mån dessa enligt för varje ort gällande bestämmelser varit skyldiga att vidkännas särskilda kostnader i sådant hänseende. Städerna, som genom de s. k. likställighetsöverenskommelserna delvis övertogo fastighetsägarnas tidigare bördor, mötte vid sina försök att genomföra fastställda stadsplaner och gaturegleringar avsevärda hinder, då därför erforderlig mark måste med dryga kostnader förvärvas genom expropriation. Tomtägarna voro nämligen icke skyldiga att utgiva ersättning för gatumarken framför tomt. Dessa svårigheter påtalades i en vid 1884 års riksdag väckt motion (11:30), vari bl. a. föreslogs, att tomtägare skulle vara skyldig att lämna viss ersättning för ökat värde å tomt genom anläggning av nya gator och allmänna platser. Motionären ifrågasatte, att kommunernas skyldigheter skulle inskränkas till att underhålla de nya gatorna, och fann ej rättvist, att, såsom i många städer skedde på grund av de svårtolkade likställig-

268 hetsbesluten, kommunerna fingo icke blott fullständigt ordna gatorna utan även betala gatumarken. Motionen inledde ett långvarigt utredningsarbete, som utmynnade i antagandet av 1907 års stadsplanelag med dess bestämmelser om tomtägares skyldighet att utgiva viss ersättning till stad för värdet av gatumark, som efter 1908 års ingång upplåtits till allmänt begagnande. De kommitterade, som utarbetade förslag till nämnda lag, framhöllo, att det för en rättvis fördelning av samhällsbördorna mellan samhällets medlemmar vore av vikt, att likställigheten icke utsträcktes till de områden, där man kunde och borde fordra skattskyldighets avgörande efter den nytta, som samhällets anordningar och företag medförde. Dylika tankegångar lågo sedermera till grund för ett av kommunala nybildningskommittén framlagt förslag till lagstiftning angående särskild bidragsskyldighet i stad och stadsliknande samhällen till vissa kommunala ändamål, såsom underhåll och belysning av gator, vägar och andra allmänna platser, tillhandahållande och avledande av vatten samt annan allmän renhållning. Bidragen skulle enligt förslaget utmätas efter den särskilda fördel, som skatteobjekten fastighet och rörelse hade av vissa kommunala anordningar. Lagförslaget framlades emellertid icke för riksdagen tillsammans med övriga av kommittén avgivna förslag. I 1931 års stadsplanelag infördes bestämmelser om skyldighet för tomtägare att bidraga till kostnaderna för iordningställande av gata i enlighet med av stadsfullmäktige beslutade gatukostnadsbestämmelser, vilka i vissa fall skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Genom dessa lagbestämmelser rubbades dock icke den i vissa städer sedan gammal; gällande fördelningen av kostnaderna för gatuhållning. Oaktat samhällena i allt större utsträckning kunnat av enskilda uttaga bidrag till gatukostnader och staten alltsedan automobilbeskattningens införande år 1922 lämnat stora bidrag till städernas gatuhållning av de genom denna skatteform inflytande medlen, hava kostnaderna för gatuväsendet på grund av den nutida stadsbebyggelsens snabba utveckling blivit av stor betydelse för den kommunala hushållningen i städer och stadsliknande samhällen. Brandväsen. En kommunal angelägenhet av utpräglat lokal karaktär har brandväsendet varit. Släckning av skogseld på landet är sedan gammalt ett menighetsbestyr, vari alla arbetsföra inom vissa åldrar äro skyldiga att deltaga. Ersättning av statsmedel utgår numera under vissa förutsättningar till dem som deltaga i släckning av skogseld. Även i städerna var brandväsendet från början ett menighetsbestyr. Alltjämt finnes enligt gällande brandstadga en allmän medborgerlig plikt att, där förhållandena sådant påkalla, göra eldsläckningstjänst. Vanligen finnas dock avlönade brandstyrkor, och kommunmedlemmarna i städer och andra samhällen få genom kommunalskatt bidraga till brandväsendets vidmakthållande. Genom brandstadgor, av vilka den senaste fastställts år 1923, hava städer och vissa därmed jämförliga landskommuner ålagts särskilda förpliktelser beträffande brandväsendet. Detlu har medfört betydande ekonomiska bördor för kommunerna, som för denna lokaln angelägenhet icke kunnat påräkna något bidrag från staten. Ekonomiska uppgifter. De borgerliga kommunerna hava utövat mångahanda slag av verksamhet, som icke ålegat dem på grund av uttryckliga föreskrifter men ansetts vara till båtnad för kommunens utveckling och därför knappast kunnat underlåtas med hänsyn till en sund kommunalpolitiks krav. Genom s. k. kommunala affärsverk och kommunala anstalter hava kommunerna, i synnerhet städer och andra samhällen, tillhandahållit sina medlemmar vissa nyttigheter mot fastställda avgifter. Såsom de viktigare bland sådana företag må nämnas gas- och elektricitetsverk, vattenledningsverk, renhållningsverk, spårvägar, hamnar, saluhallar, slakthus och badinrättningar. Dessa företag hava i allmänhet finansierats enligt självkostnadsprincipen, även om avgifterna i vissa fall bestämts lägre av sociala skäl och i andra fall högre i privatekonomiskt syfte. Kommunerna hava även bedrivit privat

269 verksamhet i rent vinstsyfte, såsom genom fastighetsförvärv, markexploatering, aktieteckning i företag m. m. Kommunerna hava vidare ulan att utöva någon självständig verksamhet sökt främja den ekonomiska utvecklingen inom sina områden. Under 1800-talet lämnade kommunerna betydande bidrag till järnvägsföretag och andra kommunikationsanstalter. Kommunerna hava sedermera ofta i näringspolitiskt syfte medverkat till genomförande av önskvärda anläggningar och företag inom sina gränser. I detta sammanhang må ock framhållas, att landstingen alltifrån deras inrättande lämnat ansenliga bidrag till befrämjande av kommunikationsväsendet samt understödjande av jordbruket och dess binäringar. Kyrkoväsen. De kyrkliga angelägenheterna hava i vårt land haft en starkt lokal prägel. Av ålder har det ankommit å kyrkomenigheterna att bära kostnaden för avlönande av prästerskap och kyrkobetjäning, byggande och underhåll av kyrka, anordnande av begravningsplatser samt vård av kyrklig egendom. Under den katolska tiden var kyrkan av universell karaktär, och kyrkomenigheterna voro huvudsakligen föremål för den kyrkliga verksamheten och beskattningen. Själva kyrkorna betraktades såsom självständiga personer i rättsligt hänseende och bärare av den universella kyrkans rättigheter till den kyrkliga egendomen. Genom reformationen ställdes de kyrkliga förhållandena under statens inflytande och förhindrades uppkomsten av en kyrkokorporation med exklusiv rätt att handhava vissa samhällsuppgifter. I stället utvecklade sig sockenmenigheterna och stadsförsamlingarna till kyrkliga kommuner, vilka övertogo de kyrkliga förvaltningsuppgifterna och tillgångarna. Kyrkan har emellertid kommit att framstå såsom en enhet icke blott ur religiös synpunkt utan även i ekonomiskt hänseende på grund av att vissa kyrkliga tillgångar utnyttjats för avlönande av prästerskapet i hela riket. Staten har i princip ställt sig avvisande mot att taga del i bestridandet av kostnaderna för kyrkoväsendet. Tanken på en sådan anordning har dock vid upprepade tillfällen kommit till uttryck. I motioner vid flera riksdagar omkring mitten av 1800-talet föreslogs, att staten skulle övertaga prästerskapets avlönande i samband med en indragning av den s. k. prästtionden till statsverket. En motsatt uppiattning kom emellertid till synes vid framläggande av proposition till 1859—60 ars riksdag i prästlönefrågan, då vederbörande departementschef såsom en fordel med det då gällande systemet framhöll, att prästerskapet avlönades av församlingarna, icke av staten, vars mellankomst endast påfordrades vid de tillfällen, da församlingarnas oförmögenhet vore ådagalagd. Vid 1892 års riksdag väcktes en motion ( I M 1 2 ) vari föreslogs, att avgifterna till statskyrkans prästerskap skulle inga till statsverket, vilket i stället skulle utfylla vad i prästlönerna erfordrades utöver prastboställenas avkastning. Lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, uttalade emellertid, att förslaget innefattade en fullständig brytning med den i församlingarnas självbestämmanderätt innerst grundade princip, enligt vilken sedan uråldriga tider församlingarna inom den svenska kyrkan själva avlönat sina själasörjare. Vid 18Jb års riksdag framlades ånyo en motion (11:52) med förslag om att prästtionden måtte avskrivas liksom övriga grundskatter och staten anvisa ett däremot svarande belopp att utgå vid prästerskapets avlöning. I motiveringen gjordes gällande, att den egentliga själavården ej kunde sägas vara en församlingens ensak mer an folkskolebildningen, som staten för länge sedan funnit vara en för hela riket viktig angelägenhet. Motionen avslogs av riksdagen. Vid debatten i andra kammaren, vilken biföll motionärens förslag, underströk en talare (A. Hedin), att den av motionären föreslagna skatteomläggningen icke avsåge en specifik skattebörda utan en skattebörda för ett allmänt statsintresse, så länge en statskyrka ägde bestand. 1 anledning av ett flertal motioner vid 1897 års riksdag i prästlönefragan förklarade sammansatta stats- och lagutskottet i sitt utlåtande (nr 7) över motionerna, att goda skäl för att statsbidrag i någon mån lämnades till prästerskapets avlöning kunde

270 hämtas ur det förhållandet, att det svenska prästerskapet så småningom erhållit allt flera ämhetsåligganden, vilka ej kunde anses vara av kyrklig art och som icke heller motiverades av den enskilda församlingens behov utan av statshänsyn. Efter ett omfattande utredningsarbete tillkom 1910 års prästlönelagstiftning, enligt vilken staten för att avveckla den ålderdomliga prästtionden av grundskattenatur lämnade ett bestämt årligt bidrag till en för prästerskapets avlöning avsedd kyrkofond såsom ersättning för indragandet till statsverket av prästtionden. Enligt uttalanden i förarbetena till denna lagstiftning åsyftades härmed icke någon brytning med den gamla grundsaisen, att varje församling borde avlöna sitt prästerskap, även om staten genom övertagande av tiondepliktens börda komme att lämna ett avsevärt bidrag till prästerskapets avlöning. Uti socialiseringsnämndens år 1930 avgivna betänkande angående domänverkets omfattning, uppgifter och organisation föreslogs, att staten skulle övertaga skyldigheten att avlöna prästerskapet i samband med fastställande av prästlönetillgångarnas egenskap av statsegendom. Förslaget föranledde icke någon statsmakternas åtgärd. Vid nyordnandet av den ecklesiastika jordens förvaltning år 1932 och därmed sammanhängande ändringar i det prästerliga avlöningssystemet bibehölls avlönandet av statskyrkans prästerskap såsom en kyrkligt-kommunal angelägenhet. Omläggningen innebar huvudsakligen, att den kyrkliga jordens förvaltning, som förut varit anförtrodd åt olika myndigheter, i stort sett lades i pastoratens bänder såsom ett kommunalt bestyr. Statens medverkan har även ifrågasatts beträffande en annan kyrklig förvaltningsuppgift, nämligen avlönandet av kyrkobetjäningen. Uti ett år 1915 avgivet betänkande föreslogo inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga, att statsbidrag skulle utgå till kantorsbefattningar i församlingar med viss högre utdebitering för avlöning av sådan befattnings innehavare. Nya sakkunniga, som tillsatts för att ytterligare utreda frågan, förordade i ett år 1919 avgivet yttrande bidrag av liknande beskaffenhet till kyrkobetjäningens avlöning, vilken skulle till två tredjedelar utgöras av staten och till en tredjedel av kyrkofonden. Vid 19*21 års riksdag framlades proposition i frågan (nr 22) och hemställdes om anslag till bidrag av statsmedel för vissa kantorsbefattningar. Första lagutskottet (uti. nr 25) ansåg sig dock böra avstyrka propositionen, framför allt på den grund att den föreslagna ordningen, som förutsatte en inskränkning i församlingarnas befogenhet vid be stämmandet av kantorernas löner, enligt utskottets förmenande innebure ett ingrepp i de kommunala myndigheternas självbestämmanderätt. Del syntes utskottet icke lämpligt att giva statsmyndigheterna en detaljerad bestämmanderätt rörande avlöningar, för vilkas erläggande kommunerna vore ansvariga. Visserligen hade, såsom utskottet anmärkte, så skett beträffande undervisning och hälsovård, men detta gällde områden, där ett påtagligt intresse av enhetlig reglering förelåge. Propositionen vann ej riksdagens bifall. Skatteutjämningsberedningen uttalade i sitt principbetänkande, att någon överflyttning av de kyrkliga bestyren eller kostnaderna på staten eller större lokala uldebiteringsenheter ej lämpligen kunde ifrågakomma med hänsyn till de förhållanden, som av ålder bundit samman de kyrkliga intressena kring församlingskyrkan. Rättsvård. Rättskipningen, som i äldsta tider var ett utpräglat menighetsbestyr, har alltmera övergått till att vara en statsuppgift. En kvarleva från tidigare förhållanden är tingslagens skyldighet att bygga och underhålla tingshus samt häradsfängelse. Övriga anordningar och kostnader för rättskipningen på landsbygden hava sedan långt tillbaka vilat å staten. Städerna hava av ålder varit skyldiga att hålla och bekosta egna domstolar, och så är alltjämt fallet beträffande städer med magistrat. Städer under landsrätt äro däremot fria från denna börda med undantag

271 av tingshusbyggnadsskyldigheten. Städerna hava även liksom häradena fått hålla häkten eller lämna bidrag till sådana. Rättsväsendets egenskap av statsuppgift har betonats i olika sammanhang. I anledning av vissa vid 1872 års riksdag väckta motioner anförde lagutskottet i sitt utlåtande över motionerna (nr 46), att rättstillståndets uppehållande måste anses såsom en statsangelägenhet och att det följaktligen torde tillkomma staten att bekosta tingshus och häradsfängelse. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte anhålla om utredning av frågan samt framläggande av förslag i ämnet. Utskottets hemställan vann dock ej riksdagens bifall. Nya lagberedningen framhöll i sitt år 1883 avgivna principbetänkande såsom den enda ur rättskipningssynpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen, att staten ensam skulle bekosta de för rättsväsendet erforderliga anordningarna, till vilka tingshus och häradsfängelse vore att hänföra. Processkommissionen uttalade i sitt betänkande (SOU 1926:31), att rättskipningens ordnande och bekostande enligt rådande samhällsuppfattning för såväl stad som landsbygd vore en statsuppgift, icke en kommunal uppgift. Kommissionen synes dock hava förutsatt, att vid statens övertagande av kostnaderna för rättskipningen städerna skulle bereda staten viss gottgörelse därför. De särskilda sakkunniga, som år 1927 tillkallades för att utreda vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden i samband med genomförande av en rältegångsreform, föreslogo i sitt betänkande (SOU 1928: 20), att staten skulle övertaga domstolsväsendet i städerna och de därmed förenade kostnaderna, varvid dock städerna under en övergångstid skulle lämna bidrag till statsverkets kostnader. De sakkunniga ansågo emellertid icke, att samtliga utgifter för domstolsväsendet måste bestridas av staten, därför att det ur teoretisk synpunkt kunde hävdas, att rättskipningen vore en statsuppgift. Det syntes de sakkunniga lämpligt, att kostnader för domstolsbyggnader och expenser för domstolarnas verksamhet bestredes av kommunala samfälligheler. Härvid komme landstingen i första hand i betraktande, men då deras tidigare verksamhet vore främmande för rättskipningen, stannade de sakkunniga för att förorda tingslagen såsom samfälligheter för tingshusbyggnadsskyldigheten. Även städerna skulle enligt de sakkunnigas förslag såsom egna domkretsar bekosta domstolslokaler och erforderliga expenser för rättskipningen. Vid framläggandet av proposition till 1931 års riksdag rörande huvudgrunderna för en rättegångsreform anförde vederbörande departementschef, att hållandet av domstolslokaler å landsbygden alltjämt borde ankomma på vederbörande tingslag. Uti en i samband härmed väckt motion (I: 220) hemställdes, att Kungl. Maj:t ville låta utreda frågan om statens övertagande av den landsbygden åliggande skyldigheten ifråga om byggande och underhåll av tingshus. Vederbörande utskott, med vilket riksdagen instämde, fann sig icke böra göra något uttalande i ämnet, då anledning funnes till antagande, att frågan komme att upptagas till behandling av skatteutjämningsberedningen. I sitt år 1932 avgivna principbetänkande uttalade skatteutjämningsberedningen, att utgifterna för tingshus och andra byggnader för rättsväsendet varken vore av den betydelse för skattetrycket över huvud eller orsak till så stora skiljaktigheter mellan därav föranledda skattesatser inom de olika utdebiteringsområdena att från de synpunkter, beredningen hade att lägga på spörsmålet, skäl till överflyttning av kostnaderna på staten eller landstingsområdet förefunnes. Särskilda är 1936 inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, som hade att verkställa utredning angående revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten, grundade sitt förslag (SOU 1936: 37) pä den förutsättningen att tingshusbyggnadsbesväret fortfarande skulle åvila tingslagsmenigheten, enär besvärets överflyttande pä staten skulle nödvändiggöra en ny statlig organisation och invecklade uppgörelser med de tingshusbyggnadsskyldiga samt bärande skäl för landstingens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten ej kunde anföras. 1937 års domsagoutredning, som avgivit betänkande med förslag till omorganisation av domsagoförvaltningen samt lönereglering för domsagopersonalen (SOU 1939:

272 29), har förklarat, att en lösning av frågan om tingshusbyggnadsskyldighetens handhavande ur de synpunkter utredningen hade att företräda syntes kunna ske antingen i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda sakkunnigas förslag eller genom statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten. Vägväsen. Väghållningen betraktades alltifrån äldre tider såsom en rent lokal uppgift, vilken ålåg de olika ägarna av fastigheter, som hade båtnad av vägarna. Häradet eller socknen var som regel den administrativa enheten för byggande och underhåll av allmän väg. Statens intresse för vägväsendet har dock tidigt kommit till uttryck. Alltsedan 1840—41 års riksdag har beviljats anslag av statsmedel till omläggning och förbättring av de allmänna landsvägarna i riket. Anslag till byggande av ödebygdsvägar hava vidare beviljats av riksdagen under innevarande århundrade till betydande belopp. F r å n tillkomsten av 1891 års väglag har utgått ett ordinarie statsbidrag till vägunderhållet på landet med viss kvotdel av kostnaderna. Statsbidragen till vägväsendet såväl på landet som i städerna hava utvecklats starkt efter införandet av automobilbeskattningen från och med år 1923. Tanken på statens övertagande av det allmänna vägväsendet har med hänsyn till detsammas vittomfattande betydelse legat nära till hands. Den s. k. 1876 års väglagstiftningskommitté uttalade redan i sitt betänkande, att de allmänna vägarna vore nyttiga och behövliga för samhällets alla medlemmar, vare sig dessa begagnade vägarna direkt eller endast indirekt droge fördel av desamma, i vilket fall varje inedborgare, i mån av sin förmåga i förhållande till övrigas, borde bidraga till de allmänna vägarnas byggande och underhåll. Kommittén föreslog dock landstingsområdet såsom samfällighet för väghållningen. Yrkanden om statens övertagande av de allmänna vägarna hava motionsvis framförts i riksdagen tidigast år 1889 och under senare tid vid ett flertal riksdagar. Såsom skäl härtill har i huvudsak anförts, att dessa vägar icke avsåge något kommunalt utan ett statligt ändamål, som borde bekostas av såväl städer som landsbygd. Med föranledande av motioner vid 1915 ärs riksdag (1:39 och 11:136) uttalade jordbruksutskottet (uti. nr 68), att, då den allmänna väghållningen i allt högre grad tjänade näringsväsendet pä alla områden, densamma ovedersägligen innebure en statens uppgift i egentlig mening, vars fyllande det allmänna icke längre borde undandraga sig, i all synnerhet som en överflyttning pä statsverket väl allenast vore att betrakta såsom ett fullföljande av en princip, som statsmakterna genom att i växande män ekonomiskt understödja väghållningen redan erkänt vara riktig. Denna utskottets mening vann dock ej gehör i riksdagen. Vägkommissionen, som hade att taga ståndpunkt i samma fråga, hävdade i sitt är 1916 avgivna betänkande, att man icke finge bortse från vägarnas betydelse för de lokala intressena. Kommissionen betraktade sålunda vägväsendet såsom en angelägenhet av blandad statlig och kommunal natur samt förkastade tan ken pä vägväsendets förstatligande i någon form. Såväl 1920 som 1929 års vägsakkunniga anslöto sig i princip till kommissionens uppfattning. Sistnämnda sakkunniga föreslogo dock, att vissa större s. k. riksvägar skulle byggas och till största delen bekostas av staten. Skatteutjämningsberedningen ansåg sig icke heller böra förorda en överflyttning av vägväsendet å staten och avstyrkte även ett förstatligande av vissa huvudvägar i landet. Beredningen uttalade sig i stället för vägväsendets överflyttande ä landstingsområdena. Den till 1934 års riksdag framlagda propositionen i vägfrägan (nr 21) byggde på principen om kommunala enheter för väghållning. Departementschefen fastslog i sitt anförande till statsrådsprotokollet, att den allmänna väghållningen fortfarande borde handhavas av kommunalt organiserade organ, vägdistrikten å landsbygden samt städerna såsom väghållare inom sina områden. Propositionen godkändes av riksdagen, varigenom den nuvarande ordningen inom vägväsendet kom till stånd. Primärkommuner och landsting blevo genom 1891 års väglag förhindrade att bidraga till byggande och underhåll av allmänna vägar, då endast väghållningsdistrikten fingo laglig befogenhet att ombesörja dessa uppgifter. I samband med

273 1905 års revision av väglagen inrymdes emellertid åt kommuner och landsting rätt att bidraga till allmänna vägbyggnader. Särskilt landstingen hava med utnyttjande av denna möjlighet i vissa län gjort betydelsefulla insatser för vägväsendet. Sjukvård och hälsovård. Den sjukvård, som förekom i äldre tider, var huvudsakligen förlagd till de s. k. hospitalen, för vilka staten efter reformationen blev huvudman. Under 1700-talet tillkommo de första lasaretten, som upprättades med stöd av avgifter och tillskott från län och orter. Lasarettsväsendet övertogs sedermera av landstingen och utvecklades därefter kraftigt. Sjukvården blev det verksamhetsområde, åt vilket landstingen framför allt kommo att ägna sitt intresse. Staten ombesörjde dock sedan gammalt sinnessjukvården samt upprätthöll särskilda anstalter för bekämpande av smittosamma sjukdomar. Sedan anstaltsvården av sjuka alltmer utvecklats genom tillkomsten av nya vårdgrenar och förbättrade vårdmetoder, hava staten och kommunerna fått sina uppgifter på detta område starkt utökade. Landstingens största och viktigaste vårdgren har varit lasarettsvården, vilken landstingen omhänderhaft utan bidrag från staten. Statsmakterna ställde sig till en början efter ordnandet av den kommunala självstyrelsen genom 1862 års lagstiftning på den ståndpunkten att sjukvården i princip skulle vara en kommunal angelägenhet. Sålunda yttrade statsutskottet vid 1898 års riksdag i samband med tillstyrkande av anslag till en tuberkulossjukvårdsanstalt, att det ej borde vara förenat med någon risk att för detta fall göra ett undantag från den hitlills fasthållna grundsatsen att sjukvården skulle vara en kommunens och icke en statens angelägenhet. Denna uppfattning om sjukvården såsom en rent kommunal uppgift har dock så småningom fått vika. Staten har lämnat bidrag till upprättande och drift av olika slags sjukvårdsanstalter. Landstingen och icke-landstingsstäderna hava å sin sida blivit huvudmän för en mängd nya slag av anstaltsvård. Staten h a r icke helt påtagit sig andra vårdgrenar än den kvalificerade sinnessjukvården, en del av sinnesslövården och viss specialvård. Allteftersom landstingen och icke-landstingsstäderna anordnat anstalter för nya vårdgrenar, har staten lämnat sitt stöd genom att bidraga med viss del av kostnaderna. Landstingen och städerna hava upprättat tuberkulossjukvårdsanstalter i stor utsträckning, sedan staten från år 1908 beviljat anslag till dylika. Epidemivården, som ursprungligen ålåg primärkommunerna, har år 1919 överflyttals å landstingen, vilka därefter erhållit bidrag från staten till denna verksamhetsgren. För vård av kroniskt sjuka hava landstingen och städerna inrättat särskilda anstalter. Statsbidrag till vård av dylika sjuka har utgått sedan år 1927. Landsting och icke-landstingsstäder hava även upptagit vården av sinnesslöa bland sina arbetsuppgifter och åtnjutit statsbidrag för detta ändamål. Jämväl primärkommunerna hava genom sin verksamhet fyllt vissa sjukvårdsbehov, framför allt genom upprättande av anstalter för vård av lättskötta sinnessjuka, tuberkulösa och kroniskt sjuka, för vilka vårdgrenar statsbidrag erhållits. Den frivilliga sjukvårdsverksamheten har likaså med traditioner från äldre tider gjort en betydande insats genom upprättande av enskilda vårdanstalter, för vilka understöd åtnjutits från staten, landstingen och primärkommunerna. Denna verksamhet har företrädesvis varit förlagd till tuberkulossjukvårdens och vanförevårdens områden. Den allmänna hälso- och sjukvården befrämjades tidigt av staten genom inrättande av provinsialläkarväsendet, vilket i städerna fick sin motsvarighet i de kommunalt anställda stadsläkarna. Primärkommunerna hava jämväl i betydande grad haft att taga befattning med hälsovården. I sockennämndernas åligganden ingick att hava inseende över allmänna hälsovården, vilket bestyr sedermera övergick till kommunalnämnderna och hälsovårdsnämnderna på landet. I städerna handhades den allmänna hälsovården och sjukvården av en särskild hälsovårdsnämnd. Landstingen hava också inlagt stora förtjänster om hälsovården och den öppna sjukvården genom sin befattning med barnmorskevården, distriktsvården och dispensärverksamheten. Staten 18—429059.

274 och primärkommunerna hava härvid lämnat sin medverkan. Såsom målsmän för den förebyggande mödra- och barnavården samt folktandvården hava landsting och städer utanför landsting nyligen fått viktiga hälsovårdande uppgifter, för vilka bidrag erhållits från staten. Under den senaste tiden har målmedvetet lagts å staten en allt större andel av kostnaderna för sjukvården. Statens sjukvårdskommitté framlade i sitt år 1934 avgivna betänkande (SOU 1934: 22) en plan för avlyftande av avsevärda sjukvårdskostnader från landstingen och primärkommunerna. Skatteutjämningsberedningen föreslog därutöver, att primärkommunernas anstaltsvård skulle övertagas av landstingen med bidrag från staten. Sjukvårdskommitténs förslag hava delvis förverkligats genom statens övertagande av vissa speciella vårdbidrag från landsting och icke-landstingsstäder samt ökade statsbidrag till en del vårdgrenar. Statsbidrag hava vidare under den senaste tiden beslutats till nya slag av specialvård, såsom barnbördsvård och barnsjukvård. Likaså hava landstingen erhållit statsbidrag till vård av s. k. lättskötta sinnessjuka, vilken vårdgren införlivats med landstingens uppgifter. Kommunernas ekonomiska hjälpkällor. För fullgörandet av sina uppgifter hava kommunerna haft materiella resurser av olika slag till sitt förfogande. Hos sina medlemmar hava kommunerna ägt att för den samfällda verksamheten uttaga bidrag av olika slag samt tjänstbarheter. De s. k. menighetsbestyren fullgjordes genom att kommunmedlemmarna i en viss ordning utförde arbetsprestationer för allmänna ändamål. Kommunernas tillgångar av privatekonomisk art hava också ökat deras förmåga att fylla sina samhällsuppgifter. De bidrag, som kommunerna för olika ändamål fått uppbära från staten, hava slutligen varit av mycket stor betydelse för deras hushållning. Landskommunerna. På landsbygden utgingo ursprungligen inom socknarna vissa i lagar och författningar eller genom sedvana bestämda skatter för kommunala ändamål. Skyldighet att därutöver erlägga bidrag till den samfällda verksamheten kunde endast uppstå genom frivilliga överenskommelser inom menigheterna. I samband med självstyrelsens utvidgning gick utvecklingen mot ökad befogenhet för kommunerna att uttaga skatt av sina medlemmar. Inkomstbehovets tillgodoseende kom i allt högre grad att ske genom fördelning å ett allmänt kommunalt skatteunderlag, d. v. s. genom s. k. repartitionsskatt. Genom 1843 års sockenstämmoförordning be reddes socknarna möjlighet att pålägga repartitionsskatt för vissa kommunala ändamål, och uti 1842 års folkskolestadga och 1847 års fattigvårdsförordning föreskrevs, att vad som för vederbörande ändamål erfordrades utöver tillgängliga medel skulle kunna fyllas genom sammanskott efter en allmän kommunal beskattningsgrund. Personliga avgifter utgjorde dock under 1800-talet en icke obetydlig del av kommunernas inkomster. Till folkskoleväsendet utgick alltsedan år 1842 en avgift för varje skattskyldig person i församlingen, vilken avgift avskaffades år 1871. Skoldistrikten medgåvos emellertid år 1883 rätt att såsom bidrag till folkskoleväsendet av envar som erlade mantalspenningar upptaga en årlig avgift, som skulle utgöras för man med högst 50 öre och för kvinna med hälften av beloppet för man. Sistnämnda avgift, den s. k. folkskoleavgiften, ägde skoldistrikten uttaga till och med år 1938. För varje mantalsskriven person uttogs från år 1847 till år 1883 en personlig fattigvårdsavgift till kommunen. Under åren 1872—1918 kunde dessutom genom överenskommelse eller efter länsstyrelsens prövning fastställas en särskild tillskottsavgift till fattigvården av arbetsgivare med ett större antal arbetare. Ett mindre tillskott till sin hushållning erhöllo kommunerna genom den år 1861 införda hundskatten. Under namn av skogsaccis infördes år 1909 en speciell skogsskatt till kommunerna, vilken med samma namn men förändrad innebörd alltjämt utgör en viktig inkomstkälla för skogskommunerna. Bevillningsavgifter för vissa of-

275 fentliga föreställningar blevo även en särskild inkomstkälla för kommunerna, som erhöllo andel i sådana avgifter från och med år 1909. År 1919 tillkom nöjesskatten såsom en kommunal lyxskatt, vilken huvudsakligen blev av betydelse för de mera tättbebyggda kommunerna. En progressiv kommunalbeskattning infördes år 1920 med teknisk anknytning till statsskatten. En del av den införda progressivskatten tillföll kommunerna, och en del användes till utjämning av kommunernas skattetryck. Den senare delen utbröts år 1928 såsom en särskild statsskatt, benämnd utjämningsskatt. Den kommunerna tillfallande skatten bidrog i allmänhet till att förbättra de redan förut välbeställda kommunernas ekonomiska läge men gav föga utbyte i de ekonomiskt svaga kommunerna. I anledning härav beslöts år 1938 den kommunala progressivskattens och jämväl den särskilda utjämningsskattens avskaffande och ersättande med förhöjd allmän statsskatt. De allmänna besvären, som spelade en stor roll i äldre tiders skattesystem, utgingo i vissa fall för rent kommunala ändamål. Dessa pålagor blevo emellertid efter hand avlösta eller förvandlade i penningar. Fjärdingsmannabestyret fullgjordes ursprungligen av fastighetsägarna i tur och ordning, men år 1851 föreskrevs, att bestyret skulle med vissa undantag ombesörjas av med avlöning försedda fjärdingsman, och år 1866 förordnades, att avlöning till fjärdingsman skulle utgöras efter samma grund som kommunalutskylder i allmänhet. Angående bidrag till kostnader för folkskolebyggnader stadgades år 1876, att dessa skulle utgå efter de för kommunalutskylders utgörande stadgade grunder. Tidigare hade beträffande denna skyldighet, vilken till stor del utgjorts genom naturaprestationer, gällt, att den skulle fördelas efter hemmantalet. Landskommunernas privatekonomiska tillgångar hava först under innevarande århundrade fått någon större betydelse för deras ekonomi. Många kommuner hava förvärvat aktier i kommunikations- och andra företag av betydelse för kommunens utveckling samt skaffat sig egna affärsverk. En inkomstgivande rättighet, som under 1800-talet var till stor hjälp för socknarna, var deras andel i brännvinsförsäljningsmedlen för landet. Denna inkomst upphörde genom statsmakternas beslut år 1913, enligt vilket samtliga brännvinsförsäljningsmedel indrogos till statsverket. I ersättning för sin andel i medlen erhöllo landskommunerna förhöjt statsbidrag till folkskollärarlöner. Statsbidragen hava särskilt för landskommunernas vidkommande kommit att intaga en allt viktigare plats bland de kommunala inkomsterna, vilket medfört en växande kontroll från statens sida över den kommunala verksamheten. Kyrkoförsamlingarnas inkomster å landsbygden voro under 1800-talet av växlande slag. Till prästerskapets avlöning utgick sedan mycket långt tillbaka s. k. tionde av församlingsmedlemmarnas produkter samt dessutom vissa avgifter för kyrkliga förrättningar m. m. Genom en förordning den 11 juli 1862 åvägabragtes en reglering av prästerskapets löner på sådant sätt att de föränderliga lönepersedlarna ersattes med församlingsavgifter, vilka dock utgingo efter mycket skiftande grunder i de olika församlingarna. Prästerskapets tionde indrogs sedermera genom 1910 års prästlönereform till statsverket, som lämnade en bestämd årlig ersättning därför till kyrkofonden. Den till statsverket indragna tionden blev föremål för en successiv avskrivning. Utgifterna för prästerskapets avlöning bestredos efter 1910 års ändringar med avkastningen av församlingarnas lönetillgängar samt församlingsavgifter till visst maximibelopp, vilka uttogos enligt den för kommunalutskylder i allmänhet gällande grund. Därutöver erforderligt tillskott utgick ur kyrkofonden till vederbörande pastorat. Avlöningssystemet omlades är 1932, då en å det kommunala skatteunderlaget vilande allmän kyrkoavgift till kyrkofonden infördes. Byggande och underhäll av prästgärd, vilket besvär ursprungligen utgjordes efter lokala grunder, ålades år 1885 alla, som inom församlingen erlade kommunalutskylder, att bekosta, varvid fastighet skulle deltaga efter hela fyrktalet och övriga beskattningsföremål efter 1/4 av sitt fyrktal. Beträffande kyrkobyggnader infördes ett

276 liknande stadgande samma år. Proportionen mellan fastighets- och andra beskattningsföremåls deltagande i dessa kyrkliga besvär ändrades år 1892 till hälften, och år 1905 infördes full likställighet i detta hänseende. Utgifter för klockare och annan kyrkobetjäning samt övriga kyrkliga ändamål täcktes enligt 1862 års kyrkostämmoförordning på sätt om kommunalutskylders utgörande var stadgat. Städerna. Städernas skatteintäkter, vilka sedan gammalt reglerades genom lokala stadganden, utgingo efter mycket växlande grunder och voro som regel avsedda för vissa bestämda ändamål samt ofta fastställda till beloppet. Utvecklingen gick här liksom på landsbygden mot en enhetlig repartitionsskatt. Vad i detta hänseende ovan sagts om landskommunerna gäller i stort sett även beträffande städerna. Uti förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 stadgades, att vad som erfordrades utöver städernas ordinarie inkomster skulle uttaxeras hos kommunens medlemmar under namn av stadsutskylder i förhållande till den allmänna bevillningen till staten. Sådan uttaxering skulle i mån av behov ske för den borgerliga kommunens uppgifter, där icke i lag eller författning annan grund för utskylds utgörande var särskilt stadgad. Medel för folkskoleväsendet, prästerskapets avlöning och övriga kyrkliga ändamål anskaffades i regel på samma sätt som å landsbygden. Folkskoleavgift förekom i städerna liksom på landet. En annan personell kommunalskatt, vilken närmare skall behandlas härnedan, nämligen den allmänna sjukvårdsavgiften, utgick i städer, som ej deltogo i landsting. De speciella kommunalskatter, som ovan berörts för landsbygdens del, hava även funnits i städerna och med undantag av skogsaccisen kommit dessa till godo i högre grad än landskommunerna. I städerna intogo personliga tjänstbarheter länge en framskjuten plats i den kommunala hushållningen. Fastighetsägarna och borgerskapet ålåg att ombesörja olika menighetsbestyr, såsom gatuhållning, renhållning, brandvakt m. m. Dessa besvär hava emellertid till största delen upphört eller förvandlats i penningar. Städerna hade även särskilda inkomster, som ursprungligen förunnats dem i ersättning för olika skyldigheter eller till uppmuntran av deras handel och övriga näringar. Många städer åtnjöto betydande inkomster av s. k. donationsjordar, vilka upplåtits av kronan till städernas förkovran. Från staten erhöllo städerna under 1800-talet vissa ersättningar för under tidernas lopp indragna rättigheter. Viktigast bland dessa är den s. k. tolagsersättningen, vilken alltsedan 1858 utgått till vissa stapelstäder. Tolagen var en avgift å in- och utförseln i stapelstäderna, som beviljats dessa för hamnbyggnader, fattigvård och andra kommunala behov. Av mindre betydelse hava varit de vissa städer tillkommande s. k. källarfrihetsersättningarna, som alltjämt utgå från statsverket. Städerna ägde vidare upptaga olika slags avgifter å handel, sjöfart och andra näringar samt åtnjöto särskilda förmåner, såsom boupptecknings- och arvskiftesprocent, andelar i böter m. m. En viktig inkomst utgjorde städernas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen, vilka indrogos år 1913. Städer och vissa köpingar åtnjöto under åren 1915—1935 gottgörelse från statsverket för till dem tidigare direkt utgående brännvinsförsäljningsmedel med för varje år sjunkande belopp. Städer, som icke deltaga i landsting, hava dessutom alltsedan indragningen i likhet med landstingen åtnjutit ersättning för vissa mistade andelar i nämnda försäljningsmedel. Från och med år 1911 anslog staten åt städer utanför landsting samt landsting inkomsten av den allmänna bevillningen, vilket tillskott dock upphört i och med bevillningens avskaffande genom 1928 års skattereform. Städerna hava under senare tid genom upprättande av egna affärsverk och upptagande av avgifter för kommunala anordningar kunnat skaffa sig betydande bidrag till den kommunala verksamheten. De hava även genom rent privatekonomisk verksamhet berett sig avsevärda inkomster. Statens bidrag till de k o m m u n a l a förvaltningsgrenarna har jämväl för städernas vidkommande fått en stor betydelse. Se-

277 dan en statlig automobilskalt blivit införd år 1922, hava avsevärda bidrag utgått från staten till städernas gatuväsen. Municipalsamhällen, särskilda fattigvårdssamhällen och skoldistrikt, kyrkliga samfälligheter och andra specialkommuner hava i likhet med primärkommunerna erhållit sina huvudsakliga inkomster genom uttaxering av repartitionsskatt. Municipalsamhällena hava dessutom kommit i åtnjutande av hundskatt och nöjesskatt samt kunnat uttaga avgifter för särskilda kommunala anordningar. Sekundärkommunerna. Fullgörandet av de uppgifter, för vilka häradet sedan gammalt var administrativ enhet, skedde ursprungligen genom naturaprestationer av dem som vederbörande besvär åvilade. Detta gällde bl. a. väghållnings- och tingshusbyggnadsskyldigheten. Avgifter för dessa ändamål ultogos emellertid i allt större utsträckning hos de för besvären ansvariga. Skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse kom sålunda att fullgöras genom en kommunal repartitionsskatt, s. k. tingshusskatt eller tingshusavgift. Denna ultogs alltsedan 1884 av alla, som inom tingslagen erlade kommunalutskylder, efter grunder, vilka alltid anslöto sig till grunderna för prästgårds- och kyrkobyggnadsskyldighetens fullgörande. I samband med att väghållningsbesväret å landet genom 1891 års väglag överflyttades å nya kommunala enheter, s. k. väghållningsdistrikt, erhöllo dessa rätt att upptaga en vägskatt, som fördelades å ett särskilt vägskatteunderlag av annan sammansättning än det allmänt kommunala. Vägunderhåll in natura förblev dock en betydelsefull form för väghållningen, vilken i viss utsträckning bibehölls ända till 1934 års omläggning av vägväsendet. För vägkommunernas hushållning hava statsbidragen kommit att spela en alltmer förhärskande roll. I samband med den ökade tilldelningen av automobilskattemedel hava statsbidragen blivit vägdistriktens största inkomstkälla. Vid inrättandet av landstingen erhöllo dessa församlingar befogenhet att uttaxera för landstingskommunens verksamhet erforderliga medel hos länens skattskyldiga. Den s. k. landstingsskatten, som numera helt vilar på den allmänna kommunalbeskattningens grund, blev landstingens huvudsakliga inkomstkälla. Efter samma grunder som landstingsskatten uttogo landstingen ända fram till år 1933 en särskild avgift, vilken utgjorde landstingens bidrag till skjutsentreprenader. Sedan skjutsningsbesväret genom 1878 års skjutsstadga ersatts med ett entreprenadsystem, voro landstingen skyldiga att jämte staten lämna visst bidrag till denna inrättning. Alltsedan 1800-talets början uttaxerades en personlig s. k. kurhusavgift i länen för bekostande av åtgärder mot smittsamma sjukdomar. Denna avgift upphävdes ar 1873 och ersattes av en allmän sjukvårdsavgift, vilken utgick av en var som erlade mantalspenningar med högst 50 öre för man och med hälften för kvinna. Avgiften skulle användas för den allmänna sjukvården i länen och utgjorde en icke oviktig inkomst för landstingen såsom sjukvårdsdistrikt, till dess den borttogs i och med utgången av år 1938. En inkomstgivande rättighet, som landstingen erhöllo redan från sin tillkomst år 18G3, var åtnjutandet av viss andel i brännvinsförsäljningsmedlen. Denna indrogs år 1913, men landstingen hava i stället åtnjutit ersättning av statsverket för den mistade inkomsten. Ett tillskott till landstingens ekonomi av icke ringa storlek hava avgifterna för vård å landstingens anstalter varit. Ehuru dessa avgifter som regel ställt sig låga i förhållande till landstingens kostnader för vården, hava de uppgått till betydande belopp. Sedan staten i allt större utsträckning kommit att lämna understöd åt nästan alla grenar av landstingens sjukvårdsverksamhet med undantag av lasarettsvården, hava statsbidragen blivit en inkomstpost i landstingens budget, som svårligen kan undvaras. Landstingen hava i likhet med vägkommunerna icke haft någon rent privatekonomisk verksamhet av nämnvärd betydelse.

278 Beträffande utvecklingen av kommunernas inkomster och övriga hjälpkällor kan sammanfattningsvis sägas, att dessa under senare tid undergått en kraftig ökning samt erhållit större enhetlighet och stadga. Under 1800-talet hava de kommunala skatteintäkterna sammanförts inom ramen av en allmän repartitionsskatt. Äldre skatteformer, såsom personliga avgifter, tionden och andra skatter för speciella ändamål, hava ställts på avskrivning. De allmänna besvären i kommunerna hava till största delen ersatts med skatter. Den förhärskande skatteformen har sålunda blivit den allmänna repartitionsskatten, beträffande vars utformning under olika tider hänvisas till historiken i betänkandets första del. Den antydda utvecklingen har fullbordats under innevarande århundrade. En del speciella kommunalskatter, såsom kommunal progressivskatt, bevillningsavgifter och nöjesskatt, hava dock tillkommit under sistnämnda skede och medfört ökade inkomster för kommuner av samhällskaraktär. Samtidigt hava statsbidragen och den privatekonomiska verksamheten kommit att inlaga en allt viktigare plats i kommunernas hushållning. Beträffande städerna är särskilt att märka, att en mängd ålderdomliga avgifter å fastigheter, näringar m. m. samt inkomstgivande rättigheter avvecklats, medan städerna genom uttagande av avgifter för särskilda kommunala anordningar samt genom privatekonomisk verksamhet förskaffat sig nya inkomstkällor. En tendens att inskränka de för städerna betydelsefulla speciella kommunalskatterna har slutligen gjort sig gällande under den senaste tiden.

II. Redogörelse för skatteutjämningsfrågans tidigare behandling. Utjämningen av statliga utskylder. Det förhållandet att skatterna tryckt lika beskaffade beskattningsföremål olika hårt i skilda delar av landet har givit upphov till strävanden att upphäva dylika ojämnheter, då de framstått såsom stridande mot rättvisa och billighet. Förslag hava framlagts och åtgärder vidtagits uteslutande i syfte att minska skatternas ojämna verkningar. I många fall har även vid reglerandet av samhällsförhållanden hänsyn tagits till behovet av skatteutjämning, oaktat huvudsyftet med vederbörande åtgärder varit ett helt annat. Bedan på 1600-talet förekom i de norrländska landskapen en anordning för att vinna en rättvisare fördelning av vissa statliga pålagor. Sådana besvär, vilka drabbade en del socknar eller hemman tyngre än övriga delar av landskapet, t. ex. skjutsning och utskrivning samt s. k. inbördes utlagor, utjämnades genom ett särskilt förfarande, benämnt landsjämnad. På landstingen överenskoms, att de mindre betungade socknarna och hemmanen skulle biträda de hårdare belastade medelst bidrag i penningar eller naturapersedlar. Härigenom åvägabragtes en viss utjämning av de ifrågavarande statliga pålagornas tryck inom landskapets ram. En skatteutjämning av stora mått med avseende å de statliga utskylderna innebar grundskatternas avskrivning i slutet av 1800-talet, då dessa utskylders storlek växlade betydligt å olika orter. Genom införandet av inkomst- och förmögenhetsskatten och andra allmänna statsskatter har det statliga skatteutjämningsproblemet åtminstone i princip blivit löst. Den kommunala skatteutjämningsfrågans uppkomst. Beskattningen för menigheternas behov bestod under äldre tid till stor del i uttagande av naturaprestationer och hade icke på långt när samma andel i den totala skattebördan som de statliga pålagorna. Ojämnheterna i de lokala skattebördorna torde därför ursprungligen ej hava varit så stora och, i den mån de förefunnits, icke hava fallit i^ ögonen på samma sätt som inom det nutida starkt utvecklade samhällslivet är förhållandet. Först när de kommunala bördorna blevo större, började frågan om en kommunal skatteutjämning att uppmärksammas. De kyrkliga utgifterna vållade sedan gammalt

279 en avsevärd belastning av sockenmenigheterna, och under 1700-talet och början av 1800-talet blev fattigvården i princip ett socknarnas bestyr. Vid mitten av 1800-talet tillkom folkundervisningen såsom en kommunal angelägenhet med stora krav å socknarnas ekonomi. Det var framför allt på dessa tre områden, som skatteutjämningsproblemet först trädde i förgrunden, innan den kommunala skatteutjämningsfrågan upprullades i hela dess vidd. Så tidigt som vid 1800-talets början framkommo från administrativt håll förslag om införande av en särskild fattigvårdsskatt för vinnande av en rättvisare fördelning kommunerna emellan av fattigvårdskostnaderna. Enligt dessa förslag skulle staten sörja för allas bärgning genom att bekosta fattigvårdsanstalterna i riket. Utvecklingen gick emellertid i en rakt motsatt riktning. Vid fattigvårdsfrågans behandling å 1840—41 års riksdag utgick man från att socknarna hade tillräcklig bärkraft för denna samhällsuppgift samt avvisade alla farhågor för att en ojämn belastning på grund härav skulle uppstå. Tionden och andra pålagor, som sedan gammalt utgingo till prästerskapets avlöning efter varje orts sedvänja, tyngde socknarna mycket olika. För att råda bot för denna ojämnhet framfördes i motioner vid 1856—58 års riksdag tanken på att prästtionden skulle indragas till staten, som i stället skulle övertaga ansvaret för prästlönernas gäldande. I motionerna åsyftades även en jämnare fördelning mellan pastoraten av prästlönetillgångarna i riket. Dessa önskemål vunno dock icke beaktande i annan mån än att uti den år 1862 utfärdade förordningen angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster medgavs överflyttning från ett pastorat till ett annat av avkastningen från av kronan donerade prästlöneboställen. Vid prästlönefrågans behandling å 1859—60 års riksdag uttalade sig vederbörande departementschef under åberopande av skatteutjämningssynpunkter mot prästtiondens ersättande med en gång för alla bestämda avgifter, varigenom den svenska jorden befarades för all framtid få vid sig fästad en belastning, som bland alla bleve den mest obilligt fördelade. Särskilt skulle då missförhållandet i avseende å hemmanens olika belastning å skilda orter inom en ej alltför avlägsen framtid bliva alltför uppenbart. Oaktat tiondepliktens ojämna verkningar, varom detta uttalande var ett vittnesbörd, förvandlades enligt 1862 års förordning tionden i bestämda församlingsavgifter genom för femtio år framåt gällande löneregleringar. Det dröjde därefter fram till 1890-talet, innan frågan om den kyrkliga kommunalbeskattningen åter togs upp. De kommunala utskylderna blevo emellertid under 1800-talets senare del allt tyngre, och ojämnheten framträdde därigenom starkare. I en motion vid 1869 års riksdag (II: 10) om statens övertagande av folkskollärarnas löner framhölls, att den klagan, som allmänt fördes över kommunalutskyldernas tillväxande och tyngd, ej saknade befogenhet, om man toge i betraktande förutom kostnaderna för folkskoleväsendet jämväl utgifterna för fattigvård, prästerskapets avlöning, allmänna byggnader, roteringar, häradsmedel m. m., vilket allt ej syntes i statsbudgeten. Ett annat vittnesbörd om behovet av en utjämning beträffande de kommunala bördorna gavs i debatten vid 1873 års riksdag angående en väckt motion (II: 91) om åtgärders vidtagande för erhållande av en tillförlitlig statistisk redogörelse för samtliga kommuners och kyrkliga församlingars finansiella förhållanden, då det såsom en förtjänst hos den tillämnade nya kommunalstatistiken framhölls, att man därav skulle få se, vilka stora kommunalavgifter drabbat vissa kommuner mot andra, och sålunda framkalla möjligheten av någon jämkning. Vid 1889 års riksdag väcktes en motion (I: 7) om anslag till beredande av lättnad i kommunernas bördor för fattigvård och folkskoleväsen. Motionären fann de till skola och fattigvård utgående kommunalutskylderna vara de mest betungande och därtill ganska ojämnt tryckande samt föreslog därför, att staten skulle till varje landstingsområde och stad, som ej deltoge i landsting, lämna ett årligt bidrag å 50 öre per invånare, varav hälften skulle avse folkskoleväsendet och hälften fattigvår-

280 den. Det förra bidraget skulle fördelas mellan socknarna i varje landstingsområde i förhållande till storleken av varje sockens utgifter tor skolan och det senare beloppet i förhållande till antalet fyrkar i varje socken. Enligt detta förslag skulle således åstadkommas en viss utjämning av utskylderna för folkundervisningen och en över hela landstingsområdet lika stor lättnad i uttaxeringen för fattigvården. Motionen vann icke riksdagens bifall. Vid riksdagen år 1897 framlades en motion (I: 3) angående ordnandet av prästerskapets inkomster m. m., vari föreslogs, att avkastningen av alla prästlönetillgångar samt de kommunala församlingsavgifterna till prästerskapets avlöning skulle inlevereras till staten, som skulle övertaga avlönandet av rikets prästerskap. Motionen åsyftade sålunda bl. a. en utjämning på kommunalbeskattningens grund beträffande prästlöneavgifterna. Sammansatta stats- och lagutskottet behandlade i sitt utlåtande (nr 7) spörsmålet om utjämning i prästlönefrågan ur tre synpunkter, nämligen utjämningen skatteobjekten emellan, utjämningen av lönebeloppen och utjämningen av skattetungan de kyrkliga menigheterna inbördes. Beträffande sistnämnda fråga ansåg utskottet, att statsbidrag i någon mån skulle lämnas till prästerskapets avlöning, enär prästerskapet kommit att utföra allt flera statliga åligganden. Såsom en ytterligare utväg för ernående av en jämnare fördelning anvisade utskottet sammanslåendet av mindre pastorat till större enheter. Riksdagen hemställde i skrivelse den 5 maj 1897 (nr 62) om utredning angående nya grunder för prästerskapets avlöning, varvid bl. a. skulle beaktas, huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i avseende på de bidrag till prästerskapets avlöning, som utginge från lika skatteobjekt, och i vad mån staten borde bidraga till avlöningen. Prästlöneregleringskoinmittén. Den i anledning av riksdagens skrivelse tillsatta s. k. prästlöneregleringskoinmittén avgav år 1903 ett betänkande med förslag angående reglering av prästerskapets avlöning m. m. Däri föreslogs indragning till statsverket och successiv avskrivning av prästtionden och andra av fastighet utgående avgifter för prästerskapet mot en bestämd ersättning från statsverket, vilken skulle tillföras kyrkans gemensamma avlöningstillgångar. För avlönande av prästerskapet skulle enligt kommitténs förslag utgå församlingsavgifter, dock ej till högre belopp än 20 öre per person och därutöver 5 öre för varje fyrk eller 50 öre för varje krona av påförd bevillning. Om församlingsavgifter och eljest för ändamålet tillgängliga medel icke försloge till prästerskapets avlöning i ett pastorat, skulle bristen fyllas genom tillskott från kyrkans gemensamma avlöningstillgångar. Kravet på utjämning av skyldigheten att bidraga till prästerskapets avlöning skulle tillgodoses på sådant sätt att den å jordbruksfastighet vilande bördan bleve i möjligaste mån lika för sådan fastighet samt att nya bördor för andra beskattningsföremål begränsades på rimligt sätt. Utjämningen av den tiondepliktiga jordens bördor skulle sålunda enligt kommitténs förslag bliva en angelägenhet mellan staten och de tiondepliktiga. 1897 års kommunalskattekommitté. Med föranledande av en vid 1897 års riksdag väckt motion (II: 2) om kommunalbeskattningens lösgörande från den allmänna bevillningen anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 65) om utredning, huruvida ej den kommunala beskattningen kunde byggas på annan grund än den allmänna bevillningen. På grund härav tillsattes den s. k. 1897 års kommunalskattekommitté, som år 1900 avgav betänkande i kommunalskattefrågan. Kommittén utgick från att en reform alltid borde hålla sig inom ramen av kommunernas förhandenvarande författningsenliga ställning i samhället. Denna ställning syntes kommittén beträffande såväl primärkommuner som länskommuner vara lyckligt avvägd och icke böra utan tvingande skäl förryckas. Kommittén fann även utskiftningen av arbetsuppgifter mellan staten och kommunerna hava skett med nödig varsamhet och ansåg, att de intressen, som kommunerna fått på sin lott att vårda, lättast och bäst kunde av kommunerna tillgodoses. Även om en i samband med en

281 inskränkning av kommunernas självverksamhet verkställd överflyttning av uppgifter från kommunerna till staten skulle föranleda en minskning av den kommunala beskattningens totala belopp, höll kommittén före, att en dylik förskjutning skulle visa sig^ föga gagnelig för samhällsarbetet i dess helhet. En reform borde i stället gå ut på att staten såvitt möjligt sökte stärka kommunernas ekonomiska bärkraft dels genom finansiella tillskott och dels genom en bättre skattelagstiftning med avseende å fördelningen av kommunalskattebördan inom kommunerna. Såsom botemedel mot den rådande ojämnheten beträffande det kommunala skattetrycket inom olika kommuner diskuterade kommittén möjligheten av att bestämma ett fast eller rörligt maximum för kommunalskatten, vilket icke finge överskridas utan administrativ myndighets tillstånd. Kommittén förkastade dock denna utväg, vilken enligt kommitténs mening skulle vålla avbräck i kommunernas självverksamhet och ställa stora krav på statskassan, samt avvisade även tanken på att söka mildra ojämnheten i kommunalbeskattningen genom sammanslagning av kommuner, vilket skulle möta motstånd från de kommuner som därigenom skulle bliva ofördelaktigare ställda beträffande skattetrycket. Kommittén konstaterade, att de utgiftsposter, som hårdast tryckte de ekonomiskt svagare kommunerna, vore skolväsen och fattigvård, vilka uppgifter erkändes tjäna såväl ett kommunalt som ett statligt intresse. Kommittén föreslog därför, att kommunerna såsom understöd till dessa angelägenheter skulle inrymmas viss andel i brännvinstillverkningsskatten, vilken andel skulle fördelas mellan landstingsområden och icke-landstingsstäder efter folkmängden. Vidare ifrågasatte kommittén, att kommuner, där samtliga kommunalutskylder icke vore högre än 25 öre per fyrk, ej skulle erhålla något tillskott och att övriga kommuners andel skulle graderas efter behovet av en utjämning. Med hänsyn till de praktiska svårigheterna övergav dock kommittén denna tanke. Kommittén ville dessutom bereda den kommunala hushållningen tillskott genom att tillförsäkra kommunerna rätt att upptaga särskilda avgifter för kommunala anordningar samt indirekta skatter av nöjes- och lyxskattekaraktär. Uti en mot kommunalskattekommitténs förslag av en dess ledamot avgiven reservation invändes bl. a., att den ojämnhet, varmed det kommunala skattesystemet tryckte inom olika kommuner, icke torde i någon avsevärd grad bliva avhjälpt genom kommitténs förslag. I stället föreslog reservanten den utvägen, att ett anslag av statsmedel årligen skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, varav efter prövning av varje särskild, i skattehänseende abnormt betungad kommuns budget skulle utgå ett så stort undsättningsbidrag att kommunalskatten kunde nedbringas till ett något så när normalt belopp. En annan reservant höll före, att kommunerna skulle beredas en avsevärd lättnad, om sjukvården och fattigvården, som utgjorde ett gemensamt intresse för kommunerna, överlämnades åt landstingen att vårda. En tredje reservant betecknade den av kommittén föreslagna tilldelningen av brännvinstillverkningsskatt såsom en rikskommunal skatt, vilken saknade kommunalskattens lokala natur, samt anmärkte, att det föreslagna understödet efter folkmängd icke toge hänsyn till kommunernas behov eller den för var och en av dem rådande höjden av deras beskattning. Reservanten fann kommitténs förslag rörande brännvinslillverkningsskatten motverka en utjämning av de ojämnt och hårt tryckande fattigvårds-, prästlöne- och väghållningsbördorna. 1897 års kommunalskattekommittés förslag föranledde icke någon statsmakternas åtgärd. 1903—1905 års riksdagar. Kommunalskattefrågan upptogs ånyo genom en motion vid 1903 års riksdag (I: 2), vari begärdes förnyad utredning av frågan särskilt i syfte att få utrönt, huruvida icke kommunernas finanser till en del borde byggas på samma grund som statens direkta beskattning men till den andra delen på självständiga kommunala objektskatter, såsom fastighets- och näringsskatter, samt på avgifter och bidrag av vederlags natur. I motionen betonades, att intresse-

282 principen lett till införandet av objektskatter med vederlags natur, såsom fastighets- och näringsskatter, samt påpekades möjligheterna att skapa nya kommunala intäktskällor i form av bidrag och gebyr på intresseprincipens grund. Dä staten åt kommunerna uppdragit en mängd funktioner av allmänt samhällelig betydelse, bl. a. folkundervisning och fattigvård, måste enligt motionärens åsikt kostnaderna för kommunernas uppgifter åtminstone till en del täckas genom skatter efter förmåga. Sammansatta bevillnings- och lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, uttalade sig (uti. nr 2) för fristående objektskatter å fastighet och näringar vid sidan av en inkomstskatt samt ansåg det icke omöjligt att till en del bygga den kommunala budgeten på objektskatter samt på avgifter och bidrag av vederlags natur. Då kommunalskattefrågan vore föremål för Kungl. Maj:ts prövning i hela dess vidd, hemställde dock utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd. Riksdagen beslöt enligt utskottets förslag. Uti en motion vid 1904 års riksdag (II: 74) hemställdes om utredning av frågan, huru utgifter till allmänna fattigvården i riket lämpligen skulle kunna utjämnas mellan kommunerna. Såsom en utväg att minska den ojämna fördelningen av fattigvårdens tunga tänkte sig motionären statsbidrag till fattigvården i analogi med bidragen till folkskoleväsendet. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott framhöll i sitt utlåtande (nr 4) över motionen, att ett rättvisare avvägande av skattebördan inom kommunen icke skulle häva ojämnheten mellan olika kommuner beträffande förpliktelser mot det allmänna. Utskottet avvisade av sparsamhetsskäl tanken på att överflytta fattigvårdsbördan på staten, ehuru fattigvården till sin natur i likhet med vissa andra föremål för den kommunala verksamheten, såsom undervisning, sjukvård och ordningsväsen, kunde anses såsom en staten tillhörande uppgift. Liknande skäl om än icke av samma styrka fann utskottet kunna framställas mot fattigvårdens överflyttning å länskommunen. Kommunalskattekommitténs förslag om subvention från staten åt kommunerna i förhållande till deras folkmängd skulle enligt utskottets mening icke avhjälpa ojämnheten i det kommunala skattetrycket inom kommunerna, då subventionen skulle bereda somliga kommuner skattefrihet men för andra medföra endast en jämförelsevis ringa nedsättning av den kommunala debiteringen. Däremot syntes utskottet lösningen av frågan möjligen böra ske därigenom att staten övertoge alla i kommunens fattigvårdskostnader ingående utgifter för sinnessjuka, sinnesslöa och på annat sätt abnorma fattiga. En annan lösning vore att staten trädde hjälpande emellan i de fall, där den kommunala debiteringen vore särskilt hög, exempelvis över 50 öre per fyrk, och i densamma inginge fattigvårdskostnader till avsevärt belopp, t. ex. mer än 10 öre per fyrk. I den kostnad för fattigvård, som överskrede detta belopp, skulle staten kunna deltaga med viss kvotdel. Utskottet tillstyrkte den i motionen föreslagna utredningen. Första kammarens första tillfälliga utskott anslöt sig i sitt utlåtande (nr 6) över motionen till förslaget om utredning av frågan. Ehuru de stora kommunala skattebördorna i talrika fall till stor del berodde på att vissa kommuner frivilligt åtagit sig utgifter för delaktighet i järnvägsanläggningar, uppförande av offentliga byggnader och andra företag, fann utskottet uppenbart, att den skattebörda, som uteslutande härflöte av fattigvårdskostnader, tryckte kommunerna ganska ojämnt. Utskottet ansåg i likhet med kommunalskattekommittén, att kommunernas utgiftsbördor icke kunde med fördel lättas genom att överflytta en del kommunala funktioner på staten. Förslaget att låta staten övertaga kommunernas kostnader för abnorma fattiga kunde utskottet icke biträda, då detta ingalunda alltid skulle komma de hårdast betungade kommunerna till godo, och ej heller kunde utskottet ansluta sig till tanken på att staten skulle träda hjälpande emellan i de fall, där den kommunala utdebiteringen vore särskilt hög och däri inginge fattigvårdskostnader till avsevärt belopp. Utskottet ifrågasatte i stället, att landstingen skulle bevilja bidrag till av fattigvårdskostnader hårt betungade kommuner. Motionen föranledde emellertid icke någon åtgärd, da första kammaren avslog sitt utskotts hemställan om skrivelse i frågan.

283 Vid 1905 års riksdag återkom samma motion som föregående år rörande utjämning av utgifterna för fattigvården (11:88). Denna motion avslogs under hänvisning till att riksdagen redan fattat tre olika beslut, vilka var för sig vore ägnade att i viss mån leda till utjämning av kommunernas fattigvårdsbördor, nämligen om ändrad fördelning av brännvinsförsäljningsmedlen till förmån för landsbygden, om utredning angående förbättring av sinnessjukvården genom vidgande av statens eller landstingens förpliktelser samt angående revision av fattigvårdsförordningen bl. a. i syfte att utsträcka fattigvårdssamhällenas rätt till ersättning av statsmedel. Uti skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 115) hade 1900 års riksdag anhållit om revision av väglagstiftningen samt därvid framhållit såsom rättvist och billigt, att staten till de distrikt, där vägbördan vore mest tryckande, lämnade större bidrag än dittills varit fallet. Därigenom skulle vägunderhållsskyldigheten, vilken onekligen vore i hög grad olika betungande inom skilda distrikt, kunna utjämnas utan att de grunder, enligt vilka vägunderhållet utgjordes, behövde rubbas. Vid framläggandet av proposition vid 1905 års riksdag (nr 21) med förslag om ändring i vissa delar av väglagen medtogs en bestämmelse om att med väghållning synnerligt betungade väghållningsdistrikt skulle efter Kungl. Maj:ts prövning kunna av staten erhålla särskilt understöd. Vederbörande departementschef anförde därvid, alt en verklig och betydande ojämnhet i väghållningsbördans tyngd på olika orter onekligen förefunnes samt att anspråk icke utan fog kunde ställas på staten, som genom sin lagstiftning givit anledning därtill, att lämna bistånd till lättnad åtminstone för dem, vilkas börda tryckte allra tyngst. Propositionen godkändes i berörda del, och särskilt understöd till synnerligt betungade väghållningsdislrikt utgick från och med år 1907. Sådant understöd begränsades till högst hälften av distriktens uppskattade nettokostnad för vägunderhåll. 1907 års riksdag. Vid 1907 års riksdag väcktes en motion (1:46) med hemställan om utredning och förslag ifråga om jämnare fördelning av vissa skatter, som betungade landsbygden. I motionen erinrades om huru ojämnt fördelade skatterna vore mellan olika kommuner och huru tryckande de på jordbruket vilande skatterna vore, särskilt vägskatten och prästlönpavgiften. Härav syntes med tydlighet framgå, att kommuner och väghållningsdistrikt vore alltför små för att vara menigheter för skatters utgörande samt att kommunalskatterna, i synnerhet avgifterna till prästerskapet och vägskatten, borde åtminstone delvis fördelas på en större enhet, staten eller i vissa fall länet. I motionen gjordes gällande, att en stor del av kommunalskatterna tillkommit för att bestrida utgifter, som staten pålagt kommunerna och vilkas utgörande egentligen borde betraktas som en statens angelägenhet. Särskilt vägunderhållet borde lämpligen helt och hållet bekostas av staten. Första kammarens första tillfälliga utskott anförde (uti. nr 3), att de höga kommunalskatterna icke borde tillmätas avgörande betydelse vid bedömande av de missförhållanden, motionären velat påvisa, då det icke vore ovanligt, att anstalter för fattigvård, skolväsen och andra ändamål alltför länge uppskötes och, då de äntligen måste utföras, för ett eller flera år kunde uppdriva uttaxeringarna till nära nog oskäliga belopp. Vidare påpekade utskottet, att stora ojämnheter i taxeringen säkerligen förefunnes. Utskottet hemställde under hänvisning till pågående utredningar, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket ock blev fallet. I andra kammaren väcktes vid 1907 års riksdag en motion (nr 182) med samma yrkande som uti berörda motion i första kammaren. I motionen framhölls, att skatteutjämningsfrågan borde upptagas till skärskådande i hela sin omfattning, så att man med aktgivande på huvudsyftet, som torde vara utjämnande av den kommunala skattetungan och enhetlighet i förvaltningen, sökte uppgöra en plan, varefter alla detaljfrågor, såsom rörande sinnessjukvård och utgifter för folkskoleväsendet, kunde i ett sammanhang vinna en tillfredsställande lösning. Den invändningen att staten icke kunde åtaga sig de dryga utgifter, som en omfattande över-

284 flyttning av utgifter på staten skulle medföra, bemöttes i motionen med att det för de skattebetalande komme på ett ut, om de finge fullgöra sina kontributioner i form av kronoutskylder eller kommunalutskylder, blott summan av utskylderna icke ökades. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott tillstyrkte (uti. nr 27) i anslutning till motionen en jämförande utredning angående de olika kommunala skattebördorna jämte därpå inverkande förhållanden till ledning för vidare eventuella åtgärder i motionens allmänna syfte. Utskottet ansåg, att en stor del av ojämnheterna i den kommunala beskattningen sammanhängde med förhållanden, varöver kommunerna själva icke kunde råda, såsom lagstadgade åligganden, antal barn, sinnessjuka och fattiga inom kommunen, särskilda förmögenhetsförhållanden m. m., även om höga kommunalskatter ibland kunde bero på att anstalter för fattigvård, skolväsen och dylikt allt för länge uppskjutits eller att man upptagit lån för järnvägsbyggnader och dylikt. Ett särskilt skäl att ej stanna vid vad som blivit åtgjort syntes utskottet föreligga i den beaktansvärda omständigheten att en av skatter svårt betungad kommun, ofta just till följd av de höga skatterna, finge se sin skatteförmåga alltmer förminskad, då de mera rörliga skatteobjekten flyttade därifrån till andra kommuner. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men detta beslut biträddes icke av första kammaren, varför frågan förföll. Uti en motion vid 1907 års riksdag (I: 4) föreslogs slutligen en utredning rörande efter vilka grunder och i vilken omfattning direkta statsbidrag till folkundervisningen måtte utöver de redan bestämda kunna utgå till kommuner, vilka blivit särskilt ekonomiskt betungade av kostnaderna för denna undervisning. Såsom lämpligt framhölls, att bidrag finge utgå med hälften av det för skoländamål uttaxerade belopp, som överstege den för landsbygden gemensamma medelsiffran för utdebitering till skolväsendet. Motionen blev av riksdagen avslagen, oaktat statsutskottet i sitt utlåtande (nr 167) i anledning av densamma vitsordade, att den föreslagna utredningen skulle vara av stor vikt för avhjälpande av de olägenheter, som ansåges råda i avseende å ojämn kommunalbeskattning för folkskoleändamål, samt framhöll, att det borde uppmärksammas, huruvida de utgifter, för vilkas bestridande kommunernas skatteinkomster vore avsedda, kunde anses vara för dem nödvändiga och stå i rimligt förhållande till deras ekonomiska bärkraft. 1908 års riksdag. Vid 1908 års riksdag framlades en motion (II: 229) om utredning angående kommunernas bärkraft i förhållande till dem åliggande skattebördor vari framhölls, att kommunerna dels ålagts att sörja för vissa statsändamål, i synnerhet folkundervisning, fattigvård och prästerskapets avlönande, och dels vid sidan härav fått befogenhet, som i praxis fattats mycket vidsträckt, att skota sina egna angelägenheter. Då det gällde att upphjälpa vissa kommuners betryckta ställning, syntes utgångspunkten vara den att de kommuner, som på grund av folkfattigdom och ringa ekonomisk styrka hos sina medlemmar ägde för liten bärkraft foldern ålagda uppgifter, skulle erhålla hjälp. Då kostnader för statsändamål, som principiellt borde drabba invånarna över hela riket med jämnhet, pålagts kommunerna, borde också hava tillsetts, att kommunerna erhållit liknande bärkraft i förhållande till deras bördor. Då så ej skett, förelåge i själva verket en fullt lika stor orättvisa, som om staten pålade en direkt skatt på sina medborgare med fullkomligt godtycke ifråga om de normer, efter vilka medborgarna i olika landsdelar hade att utgöra skatten. Andra kammarens femte tillfälliga utskott tillstyrkte i sitt utlåtande (nr 26) över motionen en allsidig utredning rörande vilka kommuner, som ägde alltior ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till dem åliggande skattebördor. Första kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket motionen även hänvisades, tillstyrkte efter återremiss (uti. nr 19 och 21) utredning och förslag rörande vilka kommuner som ägde alltför ringa bärkraft i förhållande till dem ålagda skyldigheter for ändamål, som tillika kunde anses vara statsändamål. Utskottet uttalade, att ett utjämnande av kommunernas ekonomiska bördor, då dessa tryckte alltför ojämnt, vore sa onsk-

285 värt även ur synpunkt av ett motverkande av emigrationen att riksdagen icke borde ställa sig avvisande mot en utredning i sådant syfte. I anledning av motionen avlät riksdagen en skrivelse (nr 226) med anhållan om sådan utredning som första kammarens tillfälliga utskott föreslagit. I skrivelsen förklarades, att riksdagen ansåge en utjämning i viss mån av de kommunala skatterna, då dessa tryckte alltför ojämnt, för önskvärd. Vid 1908 års riksdag framlades också motioner (1:5 samt II: 11 och 71) angående direkta statsbidrag till folkundervisningen i kommuner, som vore av kostnaderna för denna undervisning särskilt ekonomiskt betungade, ävensom motioner (II: 35, 103 och 113) om statens övertagande av folk- och småskollärarnas kontanta avlöning eller ökade statsbidrag till folkskoleväsendet. Sammansatta stats- och lagutskottet avstyrkte i avgivet utlåtande (nr 5) bifall till motionerna. Utskottet hänvisade bl. a. till att kommunerna jämväl för andra ändamål än skolväsendet vore ekonomiskt mycket olika betungade, varför statsunderstöd principiellt sett kunde med lika mycken rätt ifrågasättas för det ena som det andra ändamålet av en kommun, vars skattebördor icke stode i skäligt förhållande till dess ekonomiska bärkraft. Spörsmålet om vad från statens sida skulle och borde göras för åstadkommande av en utjämning kommunerna emellan av de kommunala skattebördorna i allmänhet skulle bliva föremål för riksdagens prövning i annat sammanhang. Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd. 1908 års riksdags skrivelse i skatteutjämningsfrågan ledde till igångsättande av tre olika utredningar. Förste aktuarien E. Söderberg förordnades den 5 mars 1909 att verkställa en förberedande statistisk utredning för år 1907 rörande landskommunernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft. Den anbefallda utredningen överlämnades till Kungl. Maj:t den 6 november 1911. Vidare förordnades den 14 oktober 1910 professorn Gustaf Cassel att utarbeta en översikt över kommunalbeskattningens utveckling och gestaltning inom vissa främmande länder, vilket uppdrag fullgjordes genom avlämnande av en dylik översikt den 15 april 1912. Slutligen tillkallades särskilda sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda med utförandet av arbeten, vilka kunde anses erforderliga för lösningen av kommunalskattefrågan, de s. k. kommunalskattesakkunniga. 1910 års prästlönelagstiftning. Sedan prästlöneregleringskommittén år 1903 avlämnat sitt huvudbetänkande, blev prästlöneregleringsfrågan föremål för beredning under ytterligare fem år. Såsom resultat av detta arbete förelades 1908 års riksdag en proposition i frågan (nr 88), som dock avslogs av riksdagen på grund av meningsskiljaktigheter rörande frågan om prästerskapets privilegier. Proposition framlades ånyo i prästlönefrågan vid 1909 års riksdag (nr 39), men riksdagens k a m r a r stannade åter i olika beslut och frågan förföll. Mot de båda framlagda propositionerna hade bl. a. anmärkts, att de icke inneburit en verkligt rättvis utjämning av de olika församlingarna åliggande bördor för prästerskapets avlöning. Reservationsvis framfördes i det särskilda utskott, som vid 1909 års riksdag behandlade frågan, ett förslag om att en allmän och för hela riket lika kyrkoskatt skulle upptagas till prästerskapets avlöning. I en vid 1909 års riksdag framlagd motion (II: 209) förordades även en sådan omläggning av grunderna för prästerskapets avlöning att härför nödiga utgifter kunde för hela riket komma att utgå efter samma grunder och jämnt fördelade på alla inkomsttagare efter deras inkomster, vare sig dessa beräknats efter fastighet, kapital eller arbete. Motionen föranledde dock icke någon riksdagens åtgärd. För fortsatt utredning av prästlönefrågan tillkallades de s. k. 1909 års prästlöneregleringssakkunniga, vilka till ytterligare utjämning pastoraten emellan av skattebördan för prästerskapens avlöning föreslogo, att till prästlöner skulle i varje pastorat användas i första hand församlingsavgifter till ett belopp av 2 1 / 2 öre för varje tiotal kronor av inkomsten (per fyrk) inom pastoratet, därefter avkast-

286 ningen av de lokala avlöningstillgångarna och slutligen församlingsavgifter intill en utdebitering av 6 öre per fyrk och 10 öre per församlingsmedlem. Vid 1910 års riksdag framlades i anslutning till prästlöneregleringssakkunnigas förslag proposition i prästlönefrågan (nr 85), vilken i huvudsak godkändes av riksdagen och ledde till utfärdandet av 1910 års prästlöneregleringsförfattningar. Genom den s. k. tiondeavskrivningslagen indrogs prästerskapets tionde till statsverket för att avskrivas under en längre period mot viss årlig ersättning från statsverket till den s. k. kyrkofonden, bestämd för all framtid. Enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning skulle till prästlöner i första hand användas församlingsavgifter intill 3 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av hela inkomslbeloppet inom pastoratet och därefter avkastningen av pastoratets avlöningstillgångar samt i sista hand församlingsavgifter till erforderligt belopp. Om i ett pastorat erfordrades församlingsavgifter till större sammanlagt belopp än som motsvarade 6 öre för varje tiotal kronor av inkomstbeloppet, skulle ersättning beredas pastoratet ur kyrkofonden för det överskjutande beloppet. Skattebördan i församlingarna för prästlöner kommo härigenom att variera mellan 30 och 60 öre per 100 kronor inkomst. Församlingsavgifter skulle gäldas av alla dem, som inom pastoratet erlade kommunalutskylder, efter de för sådana utskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder, överskott, som uppkommit å avlöningstillgångarna i ett pastorat och ej behövt tagas i anspråk för avlönande av pastoratets prästerskap, skulle inlevereras till kyrkofonden. 1910 och 1911 års riksdagar. Uti en motion vid 1910 års riksdag (II: 167) påyrkades en revision av 1891 års väglag och föreslogs bl. a., att statsbidraget för väghållningen skulle utgå efter en s. k. glidande skala. Därigenom skulle man enligt motionärens mening kunna bereda största lättnaden i de fall, där bördan vore tyngst, samt tillse, att väghållningsdistrikten alltid hade intresse av att kostnaderna för vägarna ej bleve oskäligt stora. Motionären tänkte sig, att statsbidraget skulle utgå i förhållande till kostnaden per vägfyrk för distriktens vägunderhåll, nämligen med 20 procent för 1—20 öre per vägfyrk, 40 procent för 21—40 öre per vägfyrk, 60 procent för 41—60 öre per vägfyrk samt 80 procent för mer än 60 öre per vägfyrk. Statens bidrag syntes enligt förslaget uppgå till i medeltal 30—35 procent av kostnaden för vägunderhållet, varför motionären ansåg särskilt anslag för lättande av synnerligen hårt betungade väghålmingsdistrikt bliva obehövligt. Jordbruksutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 69) över motionen, att densamma icke måtte föranleda någon åtgärd. Tre ledamöter av utskottet reserverade sig till förmån för en utredning om lämpligare grunder för fördelning av statsbidrag till vägunderhållet och föreslogo en skala med något lägre bidrag och mindre hastig stegring. Statsbidraget skulle sålunda utgå till kostnaden med 20 procent för 1—20 öre per vägfyrk, 30 procent för 21—50 öre per vägfyrk, 40 procent för 51—80 öre per vägfyrk och 50 procent för överskjutande del av kostnaden. Riksdagen beslöt emellertid i enlighet med utskottets hemställan. Vid 1911 års riksdag upprepade samme motionär sin motion från 1910 års riksdag angående ändrade grunder för fördelningen av statsbidrag till vägunderhållet på landet (II: 64) och föreslog en något ändrad progressiv skala för fördelningen. För den kostnad, som motsvarade en uttaxering av 1—20 öre per vägfyrk, skulle statsbidraget upptagas till 20 procent, för kostnaden å 21—40 öre per vägfyrk till 30 procent, för kostnaden å 41—60 öre per vägfyrk till 40 procent, för kostnaden å 61—80 öre per vägfyrk till 50 procent och för överskjutande kostnad till 60 procent. Jordbruksutskottet uttalade i sitt utlåtande (nr 54) över motionen, att statsbidragens fördelning enligt den glidande skalan, som anslöte sig efter vägbördans storlek, innebure en riktig och rättvis princip. Utskottet betvivlade emellertid, att genom den praktiska tillämpningen av den föreslagna anordningen en

287 rättvisare fördelning av statsbidraget skulle kunna ernås, då på flera håll anmärkningsvärda ojämnheter i såväl den uppskattade kostnaden för vägunderhållet som fastighetstaxeringarna förekomme och dessa ojämnheters inverkan på stalsbidragets storlek skulle bliva ännu större vid införande av en glidande skala. Under hänvisning till att det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt främjade motionens huvudsyfte, hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd. Detta blev ock riksdagens beslut. Uti en vid 1911 års riksdag väckt motion (11:85) hemställdes om utredning dels i vilken utsträckning staten borde bidraga vid bestridande av kommunernas utgifter för fattigvården, dels huruvida staten måtte kunna i väsentligt högre grad än tillförne bidraga till kostnaderna för folkundervisningen dels ock rörande möjligheten att medelst inkomst- och förmögenhetsskatten anskaffa medel till ifrågavarande utgifters bestridande. I motionen framhölls, att de tunga skattebördorna på landsbygden utövade ett menligt inflytande på beskaffenheten av fattigvården och folkundervisningen, samt föreslogs, att utgifterna till dessa ändamål skulle överföras till en lämpligare skatteenhet, nämligen staten. Andra kammarens femte tillfälliga utskott hemställde i sitt utlåtande (nr 8) över motionen, att densamma icke måtte föranleda någon åtgärd, samt hänvisade till de utredningar, som påginge och vilka kunde förväntas inom en icke alltför avlägsen framtid leda till förslag om utjämning icke blott av bördorna för fattigvården utan även av kommunalskatterna i deras helhet. Motionen avslogs av andra kammaren, och frågan förföll. 1912 års skatteutjämningsförslag. Uti statsverkspropositionen till 1912 års riksdag (I: 7 pkt 56) hemställdes om ett extra anslag å 600 000 kronor att i enlighet med i propositionen angivna grunder utdelas till sådana landskommuner och köpingar, där ett mera stadigvarande betungande skattetryck vore rådande. I propositionen framhölls, att, huru än det kommunala skatteväsendet komme att omläggas och även om genom rättvisare taxering av beskattningsföremålen samt kanske också genom framdragande av nya skatteobjekt det kommunala skattetrycket skulle komma att avsevärt minskas, under alla förhållanden torde kvarstå en betydande olikhet kommunerna emellan ifråga om tillgångar på beskattningsföremål och därav härflytande förmåga att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser. Om kommunerna allt fortfarande skulle vara ålagda förpliktelser av icke uteslutande lokal natur utan även av mera allmän natur, måste detta med nödvändighet medföra, att de mindre skattekraftiga kommunerna bleve oskäligt betungade, såvida åtgärder icke vidtoges för att bereda dessa kommuner lindring i bördan. Åtgärder, som i berörda avseende med all sannolikhet skulle komma att påkallas, syntes vara sådana, som ginge ut på ett mer eller mindre fullständigt avlyftande från kommunerna av vissa bördor av allmän natur samt överflyttande av dessa antingen på statsverket eller på större kommuner, omfattande länen eller landstingsområdena. Ett avlyftande av primärkommunernas bördor syntes dock svårligen kunna genomföras i sådan omfattning att icke bidrag från statens sida till kommuner under alla förhållanden bleve nödiga, vilka bidrag borde mer än de förut utgående avvägas i skatteutjämningssyfte. Under sådana förhållanden förelåge enligt propositionen intet hinder för att före kommunalskattereformens genomförande medelst statsunderstöd åt de mest betungade kommunerna åstadkomma en provisorisk lindring. Den föreslagna hjälpen från statens sida för att lätta kommunernas ekonomi skulle helt naturligt i möjligaste mån begränsas till sådana kommunala skyldigheter, som kunde anses tillika vara statsändamål, nämligen väghållningsbesväret, prästerskapets avlöning, folkskollärares avlöning och vissa utgifter för fattigvården och sundhetsvården samt även hållandet av kyrkobyggnader och folkskolebyggnader, oaktat statsbidrag ej utginge för sistnämnda ändamål. Då utgifter för prästerskapets avlöning samt för kyrkobyggnader och övriga kyrkliga ändamål icke kunde anses lämpa sig

288 såsom grund för ett provisoriskt statsunderstöd och utgifterna för sundhetsvården icke vore av någon större betydelse, återstode kostnaderna för folkskoleväsendet och fattigvården. Understöd syntes sålunda endast böra utgå till kommuner, vilkas nettoutgifter för folkskoleväsendet och fattigvården överstege medelbeloppet för utdebiteringen i samtliga landskommuner för dessa ändamål under de tre senaste åren. Statsunderstöd åt de av skatt mest betungade kommunerna skulle emellertid enligt propositionen förbindas med sådana villkor att de utginge allenast till de kommuner, som på grund av svaga beskattningsföremål vore särskilt hårt tryckta av just sådana utgifter, vilka tillika kunde anses tjäna statsändamål, varför statsunderstöd alltså icke syntes böra i allmänhet tillgodokomma kommuner, vilka oaktat god tillgång på beskattningsföremål blivit skattetyngda på grund av utgifter av mera lokal natur eller på grund av mera storartade anläggningar än nödigt varit. Med en sådan utgångspunkt ställde det sig klart, att utgifterna för skolväsendet och fattigvården lämpade sig synnerligen väl att tjäna såsom underlag för berättigande till statsbidrag på sådant sätt att detta i regel utginge allenast till de kommuner, som drabbades just av dessa utgifter till högre mått än det i allmänhet vanliga och som jämväl i övrigt vore att hänföra till de mest skattetyngda kommunerna. Såsom ytterligare villkor för statsbidragens åtnjutande borde därför gälla att en kommun under de senaste tre åren varit betungad med ett skattetryck av i medeltal mer än 8 kronor per bevillningskrona. Uppställandet av sistnämnda villkor skulle visserligen medföra, att kommunernas utgifter av mera lokal natur komme att utöva något inflytande på frågan om understöd, men dels bleve detta inflytande sekundärt och dels utgjorde dylika utgifter inom rikets landskommuner endast en ringa del av de totala utgifterna. I propositionen föreslogos slutligen vissa begränsningar av understödens belopp för att förebygga spekulationer i syfte att få högt statsbidrag. Statsbidrag skulle i allmänhet icke lämnas till större belopp per bevillningskrona än det, varmed nettoutgifterna för skolväsen och fattigvård inom kommunen överstigit medelutdebiteringen för dessa ändamål i landskommunerna under de tre senaste åren. Understöd skulle icke heller lämnas till högre belopp än att det kommunala skattetrycket bleve nedbragt med högst 25 procent i den mån det överstege 8 men ej 9 kronor per bevillningskrona, högst 50 procent i den mån det överstege 9 men ej 10 kronor per bevillningskrona och högst 75 procent i den mån det överstege 10 kronor per bevillningskrona. En friare prövningsrätt för Kungl. Maj:t förutsattes dock för det fall att en kommun skulle vara i synnerligt behov av understöd och att dess utgifter för fattigvård och skolväsen kanske icke i och för sig vore så särskilt betungande. Lindringen förutsattes skola komma de skattskyldiga till godo genom avkortning av deras utskylder, varför statsunderstödet icke finge ingå i den kommunala budgeten. Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 69) över den i statsverkspropositionen gjorda framställningen, att densamma icke måtte bifallas. Utskottet hade visserligen intet att erinra mot de principer, som Kungl. Maj:t föreslagit för frågans lösning, men utredningen om vilka kommuner, som vore i behov av understöd, syntes bristfällig. Svårigheterna berodde härvidlag enligt utskottets förmenande på olikformighet i taxeringen, framför allt jordbruksfastighetstaxeringen. Utskottet fann anmärkningsvärt, att den största delen av det begärda anslaget enligt de av Kungl. Maj:t föreslagna reglerna skulle utgå till kommuner i Götaland, samt påpekade, att många av de ifrågavarande kommunerna från och med år 1911 kommit i åtnjutande av den nyligen införda skogsaccisen. Nio av utskottets ledamöter reserverade sig och ansågo, att riksdagen borde bevilja ett anslag å 500 000 kronor för det ifrågasatta ändamålet. Reservanterna underströko, att inom utskottet verkställda undersökningar utvisat en tydlig tendens till avfolkning inom de särskilt skattetyngda kommunerna, samt framhöllo, att farhågorna för olikformigheten i taxeringsförhållandena icke bekräftats vid en av utskottet igångsatt undersökning rörande förhållandena i två län. Utöver de i propositionen upptagna begränsningarna av

289 rätten att erhålla understöd föreslogo reservanterna, då staten icke lämpligen borde lämna kommuner understöd för utgifter av uteslutande lokal natur, att kommun vid ansökan om understöd icke skulle få tillgodoräkna sig i vederbörande utdebiteringar ingående utgifter för annuiteter å lån för andra ändamål än kyrko-, skol-, fattigvårds- och sundhetsväsen, samt förutsatte vidare, att vid understödets bestämmande hänsyn skulle tagas till det skattetryck, som förefunnits, därest kommunen till fullo utnyttjat sin rätt att taga i anspråk skogsaccismedel. Reservanterna funno någon friare prövningsrätt till förmån för kommuner, som enligt de föreslagna grunderna icke skulle komma i åtnjutande av understöd, ej böra inrymmas åt Kungl. Maj:t. Sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut, avslogs Kungl. Maj:ts framställning vid gemensam votering. I riksdagsdebatten framdrogos ytterligare skäl mot propositionens förslag. Överflyttningen av skattebördor från kommuner till staten betecknades såsom en skaltepolitisk orättvisa mot städerna, enär statens inkomster och bland dem särskilt de indirekta skatterna till övervägande del utginge från städer och industrisamhällen, vilka finge övertaga en del av den skattebörda, som eljest enligt kommunalförfattningarna skulle påvila landsbygdens skattskyldiga befolkning. Det gjordes även gällande, att de höga utdebiteringarna ofta drabbade kommuninvånare med god ekonomisk bärkraft, medan invånare i kommuner med lägre utdebitering hade mindre bärkraft. Bostads- och livsmedelsförhållandena förklarades ställa stadsinvånarna i ett ogynnsammare läge än skattedragarna på landsbygden, där naturahushållningen vore förhärskande. Såsom en principiell betänklighet framhölls, att det föresloges understöd till kommuner i deras samlade verksamhet, medan staten förut endast understött vissa ändamål. Det förväntades vidare, att en utjämning av kommunala utgifter skulle komma att ske genom överflyttningar till landstingen, varefter bidrag från staten icke skulle vara nödvändiga. Slutligen befarades, att kommunerna skulle spekulera i statsunderstöd och i syfte att erhålla högre tilldelning höja sina utdebiteringar utan verkligt behov, samt påpekades, att municipalsamhällenas särskilt betryckta ställning i kommunalskattehänseende lämnats obeaktad. Uti statsverkspropositionen till 1912 års riksdag (I: 9 pkt 83) föreslogs en höjning av anslaget till understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt från 150 000 till 400 000 kronor i syfte att provisoriskt åstadkomma en effektivare utjämning av vägunderhållsbördan och förutsattes därvid en sänkning av minimigränsen för understöds utgående från 40 till 30 öre per vägfyrk. I en motion vid samma riksdag (II: 119) påyrkades anslagets höjning till 800 000 kronor och understödsgränsens nedsättning till 25 öre per vägfyrk. Jordbruksutskottet, som avgav utlåtande i frågan (nr 1 pkt 83), delade visserligen departementschefens uppfattning om behovet av en bättre utjämning av väghållningsbördan men framhöll, att ingen som helst utredning förebragts, varav man kunde finna orsakerna till den till synes ojämna bördan av vägunderhållet. Utskottet hade särskilt fäst sin uppmärksamhet vid två omständigheter, som i hög grad vore ägnade att inverka på kostnadssiffrorna per vägfyrk och varigenom det ena väghållningsdistriktet kunde få högre siffror än det andra, oaktat båda i verkligheten hade lika bördor för vägunderhållet eller rent av beträffande naturaunderhållet distriktet med den högre siffran hade en mindre börda. Utskottet åsyftade härmed framför allt det faktiska förhållandet att inom vissa väghållningsdistrikt fastigheterna vore oskäligt lågt taxerade samt att inom en del väghållningsdistrikt nästan alla vägar vore indelade till allmänt underhåll, medan inom andra endast de större s. k. stråkvägarna intagits såsom allmänna vägar. Oaktat det sålunda kunde väcka betänkligheter att lämna statsbidrag till distrikt med en hög utdebitering per vägfyrk, ansåg utskottet, att ytterligare statshjälp vore av behovet påkallad till hårt betungade väghällningsdistrikt och tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag. Till den i ämnet väckta motionen kunde utskottet icke tillstyrka bifall. Flera 19—429059.

290 utskottsledamöter reserverade sig mot utskottets beslut att biträda en höjning av anslaget och betonade bl. a., att en dylik provisorisk åtgärd beträffande vägunderhållsbördan icke stode i verklig samklang med frågan om de kommunala bördornas på landsbygden utjämning och lättande överhuvud, då man på det ena stället trycktes hårdast av en pålaga och på det andra stället av en annan. Först med den pågående utredningen rörande den kommunala skattereformen kunde man enligt reservanternas mening få ett fastare grepp på dessa spörsmål och vinna möjlighet att i ett sammanhang överblicka det lagstiftningsområde, som syftade till statens ingripande för en rättvis fördelning och lättnad av folkets bördor. Det i propositionen framställda förslaget om anslagets höjning avslogs av riksdagen, oaktat det tillstyrkts av utskottet. Den allmänna pensionsförsäkringen. Vid den allmänna pensionsförsäkringens införande sökte man taga viss hänsyn till det kommunala skatteutjämningsspörsmålet. Ålderdomsförsäkringskommittén framhöll i sitt år 1912 avgivna betänkande, att statens bidrag till pensionsförsäkringen skulle innebära en utjämning av den kostnad, som tidigare ålegat vissa samhällets medlemmar. Kommittén förutsatte beträffande kommunernas andel i pensionsförsäkringskostnaderna, att denna skulle fördelas kommunerna emellan i förhållande till kostnaden för av varje kommuns pensionsnämnd beviljade pensioner. Uti propositionen till 1913 års riksdag i pensionsförsäkringsfrågan (nr 126) upptogs emellertid till omprövning även en fördelningsgrund, byggd på det kommunala skatteunderlagets betydelse för skattebördan. Enligt denna grund skulle kommunernas andel anpassas så, att pensionskostnaderna skulle kräva lika hög uttaxering i alla kommuner. Vederbörande departementschef fann den av ålderdomsförsäkringskommittén föreslagna anordningen leda till skärpt ojämnhet i kommunernas belastning för fattigvårdsändamål. Då det synts önskvärt att i görligaste mån begränsa och jämväl utjämna kommunernas bördor för ifrågavarande ändamål, hade departementschefen övervägt olika utvägar i detta syfte. Att helt lägga kostnaderna för pensionsförsäkringen på staten eller en del utgifter på landstingen hade icke befunnits lämpligt. Om man fördelade kommunernas kostnader i förhållande till folkmängden, skulle detta medföra en fyra gånger så stor belastning per bevillningskrona för landsbygden som för städerna, vilket skulle ytterligare öka ojämnheten i den kommunala beskattningen. Den lämpligaste lösningen av frågan skulle enligt departementschefens förmenande vara att låta kommunerna gälda sin totala andel i kostnaderna i förhållande till den årliga bevillningssumman av fastighet och inkomst i varje kommun. En dylik utväg förordades vid pensionsförsäkringsfrågans behandling i statsrådet. En utjämning efter bevillningen syntes departementschefen framför allt äga det avgjorda företrädet, att belastningen för pensionsförsäkringen, vilken kunde sägas få karaktären av en avgift eller skatt av ny art, fördelades efter kommunernas ekonomiska bärkraft, åt vilken bevillningen syntes giva ett i stort sett riktigt uttryck. Sedan lagrådet vid sin granskning av de upprättade författningsförslagen ifrågasatt en dylik anordnings överensstämmelse med stadgandet i 57 § regeringsformen, ändrades emellertid vederbörande bestämmelser i anslutning till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag om pensionskostnaderna såsom fördelningsgrund, och föreslog Kungl. Maj .i därvid, att landstingen skulle till lättande av kommunernas bördor övertaga en åttondel av kostnaderna för de s. k. pensionstilläggen och kommunerna bära en åttondel. I samband härmed påpekade departementschefen, att den fullt effektiva utjämning kommunerna emellan, som skulle vinnas genom att fördela kommunandelen efter bevillningssumman inom de olika kommunerna, visserligen icke vunnes men att landstingens bestridande även del av förevarande kostnader otvivelaktigt verkade i skatteutjämningssyfte. Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag.

291 1914 och 1915 års riksdagar. Frågan om det ojämna skattetrycket i kommunerna berördes vid 1914 års senare riksdag i två olika motioner. Den ena motionen (II: 155), som beträffande motiveringen anslöt sig till en vid 1914 års tidigare riksdag väckt motion (II: 261), utmynnade i ett förslag om skrivelse med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande vad från statens sida kunde göras för förbättring av folkskoleväsendet på landsbygden. Den förnämsta orsaken till skolväsendets efterblivenhet på landsbygden ansåg motionären de höga kommunalutskylderna vara. Andra kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkte bifall till motionen (uti. nr 2). Utskottet diskuterade olika utvägar till bestridande av de utgifteT, som vore erforderliga för folkskoleväsendets förbättrande. Den enklaste lösningen, nämligen statens övertagande av hela folkskolebudgeten, kunde svårligen genomföras och skulle betinga en väsentlig inskränkning av den kommunala självstyrelsen med avseende å folkskoleväsendet. Ett annat förslag, som ginge ut på att staten skulle lämna ett bidrag å 10 kronor för varje undervisat barn, hade framförts i en annan motion vid samma riksdag (II: 128). Mest tilltalande syntes dock utskottet en i förstnämnda motioner ifrågasatt anordning att staten skulle lämna extra anslag till kommuner, som för nödvändiga skolutgifter betalade ett visst minimibelopp per bevillningshundra. Utskottet omnämnde även i sitt utlåtande andra förslag, däribland att staten skulle övertaga vissa av kommunernas utgifter för skolbyggnader och skolmateriel, men ansåg, att riksdagen icke borde binda sig genom ett uttalande till förmån för något bestämt förslag. Andra kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Första kammarens första tillfälliga utskott, till vilket motionen (II: 155) remitterades, förklarade i avgivet utlåtande (nr 4), att tillsättande av en ny kommitté icke vore välbetänkt med hänsyn till pågående utredningar i kommunalskattefrågan men att utskottet icke hade något att erinra mot att rent provisoriska åtgärder bleve vidtagna i syfte att bereda fattiga, skattetyngda kommuner ekonomiskt understöd. Utskottet hemställde, att första kammaren måtte på det sätt biträda andra kammarens beslut, att kammaren för sin del beslutade hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande vad från statens sida kunde göras för förbättring av folkskoleväsendet på landsbygden genom beredande av ekonomiskt understöd åt fattiga, skattetyngda kommuner. Första kammaren avslog emellertid utskottets hemställan, varigenom frågan förföll. Uti den andra motionen vid 1914 års senare riksdag med anknytning till skatteutjämningsfrågan (II: 128) föreslogs utredning om ökat statsbidrag till kommunernas folkskoleutgifter, vilket lämpligen borde utgå med 10 kronor pér år för varje undervisat skolbarn. Alternativt framkastades, att statsbidragen skulle ställas i proportion till kommunernas utgifter för folkskolan och utgå med högre belopp i samma mån anstalter för bättre ordnande av folkskoleförhållandena vidtoges. De ökade statsutgifter, som skulle uppkomma vid ett genomförande av de föreslagna åtgärderna, borde enligt motionen bestridas genom tillägg till inkomst- och förmögenhetsskatten. Därigenom skulle vinnas, att dessa utgifter komme att utgå progressivt i förhållande till skatteförmågan samt att städerna och de tättbebyggda områdena, vilka skulle få erlägga den största delen av denna skatt, på så sätt bleve i tillfälle att något bidraga till utjämnande av landsbygdens alltför stora utgifter för folkundervisningen, ett förhållande, vars rättvisa genast insåges, då man erinrade sig, vilket stort antal personer erhölle sin undervisning på landsbygden men sedan emigrerade till städerna, vilka sålunda finge draga nytta av deras uppfostran utan att den kostat dem något alls. Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 90) i anledning av motionen, att densamma icke måtte föranleda någon åtgärd, och åberopade såsom skäl härtill riksdagens behandling av ovanberörda likartade motion angående förbättring av folkskoleväsendet på landsbygden (II: 155). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Uti en motion vid 1915 års riksdag (II: 64) hemställdes ånyo om skyndsam utredning angående provisorisk lindring i kommunernas ekonomiska bördor, var-

292 vid hänvisades till de ojämna och i många fall orimligt tyngande skattebördorna på landsbygden, vilka föranledde den manliga arbetsföra befolkningens utflyttning från landskommunerna och framkallade ett överskott av barn och åldringar därstädes. Anledningen till att landskommunerna i motsats till städerna hade så ojämnt fördelade skattebördor och så ofta oproportionerligt höga skatter syntes motionärerna vara de alltför små beskattningsområdena samt kommunernas betungande med alltför stora utgifter för ändamål, som rätteligen hörde staten till. Till stöd för ett statligt ingripande till kommunernas förmån anfördes, att överflyttande av utgifter från kommunerna till staten icke i det hela medförde ett ökat skattetryck utan blott en annan och rättvisare fördelning av redan utgående skatter. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott tillstyrkte bifall till motionen (uti. nr 11). Utskottet fann den oerhört omfattande och svårlösta fråga, som behandlades i motionen, vara av den betydelse att omedelbara åtgärder för dess lösning icke kunde avvisas såsom obehövliga. Det kunde enligt utskottets mening icke bestridas, att det ifråga om det kommunala skattetrycket på landsbygden rådde sådana förhållanden att ett statsingripande för en förändring vore nödvändigt. Verkställda utredningar visade jämväl, att de höga skatterna icke vore åsamkade av stora utgifter för lokala ändamål utan att de berodde på utgifter för ändamål, som tillika kunde anses såsom statsändamål, ävensom att landskommunerna i detta avseende intoge en helt annan ställning än städerna. Det hade visserligen invänts, att skattetrycket på landsbygden nominellt vore högt men det verkliga trycket ej så svårt, emedan taxeringarna, i all synnerhet fastighetstaxeringarna, vore alltför låga. Härtill ville utskottet genmäla, att de oskäligt låga taxeringarna icke torde kunna sägas vara regel samt att en stadig förbättring gjorde sig gällande. I stort sett hade utskottet den uppfattningen att missförhållandena ifråga om taxeringen ingalunda vore så stora och så vanliga att de borde förhindra ett ingripande mot det svåraste skattetrycket. Utskottet övervägde även en annan invändning mot motionärernas förslag, nämligen att detsamma skulle premiera de kommuner, som vårdslösade sin ekonomi, och möjliggöra en anhopning av kommunala utgifter på några få år för att kommunerna därigenom skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd. Härpå kunde enligt utskottets mening svaras, att den utredning, som begärdes, skulle till huvuduppgift erhålla att undersöka, att det verkliga, fullt konstaterade behovet av statshjälp bleve tillgodosett, en uppgift, som ehuru vansklig icke syntes omöjlig att utföra. Beträffande de medel, genom vilka en provisorisk utjämning av landsbygdens skattetryck skulle kunna ernås, framhöll utskottet, att penningbidrag, som utginge efter vissa grunder till kommuner med utdebitering av en viss höjd, visserligen vore den närmast till hands liggande utvägen, mot vilken dock allvarliga invändningar kunde göras, framför allt den att man på så sätt toge hela problemet för formellt. Fyra ledamöter av utskottet reserverade sig och yrkade avslag å motionen. Dessa ansågo, att kommunalskattesakkunnigas förslag borde avvaktas, och hänvisade till ett flertal åtgärder, som skulle tillgodose de i motionen framförda önskemålen. Reservanterna erinrade om utjämningen av kyrkliga utgifter genom den beslutade prästlöneregleringen, höjningen av statsbidraget till folkskollärarlöner till 9 /io, fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om landstingens övertagande av kostnader för anstaltsvård av vissa abnorma och sjuka fattiga samt den beslutade ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Andra kammaren biföll emellertid ett under handläggningen av frågan framställt yrkande om skrivelse med begäran om utredning angående på vad sätt genom statens försorg särskilt nödställda kommuner måtte i avvaktan å kommunalskattereformen erhålla lindring i sina ekonomiska bördor. Första kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket motionen därefter hänvisades, hemställde i sitt utlåtande (nr 16), att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut. Utskottet framhöll bl. a., att tillfredsställande utredning om det verkliga behovet av ekonomisk hjälp åt mer eller

293 mindre skattetyngda kommuner, för vilket behov det nominella skattetrycket icke ensamt kunde betraktas såsom en tillförlitlig mätare, ej kunde åstadkommas utan en mycket ingående och tidsödande undersökning. Frågan om en utjämning av skattetungan i en del landskommuner kunde enligt utskottets förmenande icke på rättvisa grunder lösas annat än genom och i samband med en omläggning av hela skattesystemet och borde icke anförtros åt en särskild utredning. Tre av utskottets ledamöter reserverade sig och ansågo, att andra kammarens beslut borde biträdas. De hänvisade till de svåra missförhållandena i de ekonomiskt nödställda kommunerna och påpekade, att den enskilda företagsamheten lamsloges av de tryckande skatterna, varigenom samhällets utveckling hämmades, landsbygden avfolkades och en allmän tillbakagång i avseende å jordbruket ägde rum. Första kammaren beslöt i enlighet med sitt utskotts hemställan, varigenom frågan åter förföll. Fattigvårdslagstiftningskommittén. I sitt år 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om fattigvården upptog fattigvårdslagstiftningskommittén frågan om ojämnheten i det totala skattetrycket till övervägande. Kommittén inriktade sig närmast på att undersöka, huru denna ojämnhet framträdde på fattigvårdens område och vilka åtgärder som kunde vidtagas för att avhjälpa dessa missförhållanden. Såsom orsaker till den synnerligen tunga fattigvårdsbördan i en del kommuner framhöll kommittén bl. a. den ringa skatteförmågan, utgifterna för vård av sinnessjuka och sinnesslöa, de dryga kostnaderna för anläggning av anstalter, större arbetsstyrkors sammandragande till vissa kommuner samt nedläggandet av industriell rörelse. Kommittén gav även uttryck åt den allmänna iakttagelsen att i ekonomiskt efterblivna kommuner, företrädesvis jordbruksidkande smärre kommuner, där utflyttningen till utlandet eller till städerna och industriorterna tagit större omfattning, vore tungan av fattigvården större liksom av de kommunala bördorna i allmänhet. I syfte att vinna en jämnare fördelning av fattigvårdsbördan mellan kommunerna föreslog kommittén, som avvisade tanken på fattigvårdens övertagande av staten, att landstingen skulle helt eller delvis bära kostnaderna för anstaltsvård av fattiga sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulossjuka och kroniskt sjuka. Kommittén övervägde också den möjligheten att staten skulle till särskilt betungade kommuner giva direkta tillskott för att nedbringa deras fattigvårdsutgifter men förkastade en sådan utväg. Utöver den lindring av kommunernas fattigvårdskostnader, som kommitténs förslag om överflyttning till landstingen av vissa fattigvårdsuppgifter skulle medföra, fann kommittén direkta bidrag krävas till de tyngst belastade kommunerna för att åstadkomma en utjämning i egentlig mening. Det vore icke möjligt att beräkna, vilka kommuner den föreslagna lindringen beträffande fattigvårdskostnaderna komme att gagna, och uppenbart vore att den icke verkade i jämn proportion till skattetrycket. Mot direkta statsbidrag i utjämningssyfte mötte emellertid stora betänkligheter, i det att fara förelåge för att bidraget endast formellt sett verkade till utjämning. Kommunernas olika sätt att beräkna sina utgifter och inkomster, att föra dessa på det ena eller det andra kontot, att värdera de utgifter, som ej bestode i kontanta penningutbetalningar, samt att fördela utgifterna på olika år och tider inverkade på skattetrycket. Vidare mötte den allmänt erkända ojämnheten i taxeringen, vilken gjorde själva grunden till utdebiteringen olika inom kommunerna. Mot en direkt subvention av staten för utjämnande enbart av fattigvårdsutgifterna talade ytterligare det förhållandet att det kommunala skattetrycket icke allenast berodde på fattigvården utan på de kommunala utgifternas tryck i allmänhet. En kommun, som hade mycket tryckande utgifter för fattigvården, kunde hava obetydliga utgifter för folkskolan, varför kommunalskatten i sin helhet icke bleve så hög, eller ock kunde det vara tvärtom. För att ernå rättvisa borde därför en utjämning taga hänsyn till de kommunala bördornas tryck i deras

294 helhet. Till dessa skäl att icke föreslå en direkt statssubvention för utjämnande av de kommunala fattigvårdsutgifterna, fann fattigvårdslagstiftningskommittén k u n n a läggas den omständigheten att betydande lättnader i kommunernas fattigvårdsutgifter skulle beredas genom den allmänna pensionsförsäkringen. lagkommissionen. Vid tillsättandet år 1911 av den s. k. vägkommissionen anvisades denna såsom sin huvuduppgift att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde finnas nödvändiga för åvägabringande av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret, och angåvos såsom riktlinjer för frågans lösning en utvidgning av väghållningsdistrikten samt statsbidragens reglerande efter skatteutjämningssynpunkter. Ehuru kommissionens uppdrag sålunda syftade till att åstadkomma ett i möjligaste mån jämnt och likformigt skattetryck över hela rikets landsbygd, såvitt anginge utgifterna för vägväsendet, upptog kommissionen även frågan om en utjämning av väghållningsbesväret inom väghållningsdistrikten till omprövning och framlade förslag till nya repartitionsgrunder vid vägbeskattningen. I sitt å r 1916 avgivna betänkande med förslag till lag om allmänna vägar på landet behandlade kommissionen spörsmålet om en utjämning av väghållningsbördans tyngd de olika distrikten emellan. De huvudsakliga orsakerna till väghållningens ojämna belastning voro enligt kommissionens mening den ojämna taxeringen av jordbruksfastigheter, den olikformiga uppskattningen av vägunderhållet, naturasystemet för vägarnas underhåll, indelningen i jämförelsevis många väghållningsdistrikt samt den proportionella fördelningen av statsbidragen till väghållningen. Däremot tillmätte kommissionen det förhållandet, att inom olika orter större eller mindre del av vägarna intagits i det allmänna vägnätet, icke någon större betydelse för vägskattens ojämna tryck. Kommissionen föreslog vissa åtgärder för en bättre uppskattning av vägunderhållskostnaderna samt inskränkningar av naturaunderhållssystemets användning. För att vinna en naturlig, effektiv och rationell utjämning av skattetrycket fann kommissionen emellertid även lämpligt att sammanslå väghållningsdistrikten inom varje landstingsområde och låta detta bliva enhet för väghållningen. Kommissionen ansåg en sådan anordning vara att föredraga framför att enbart utbygga statsbidragssystemet efter skatteutjämningssynpunkter. Den omständigheten att åtskilliga distrikt genom en sammanslagning skulle få sin väghållningsbörda ökad syntes icke kommissionen innebära någon orättvisa utan vara en naturlig följd av utjämningen. Distriktsförstoringen avsåge fastmer att avhjälpa den orättvisan att den ena delen av ett landstingsområde vore rikligare och den andra delen åter icke tillräckligt försedd med beskattningsföremål till fyllande av motsvarande behov, vilken ojämnhet icke på något sätt berodde av distrikten själva. Kommissionen föreslog en genomgripande omläggning av statsbidragen till vägväsendet. Det syntes kommissionen riktigast att sätta denna fråga i samband med statens bidragspolitik i allmänhet gentemot kommunerna på alla områden. För en verklig, av statens särskilda bidrag beroende kommunal skatteutjämning, som borde sträcka sig till kommunernas bördor för vårdnaden av alla dem ålagda uppgifter av allmän natur, vore det påtagligen mest rationellt, om statsbidragen skulle avse icke varje särskilt område för sig utan på en gång dem alla gemensamt och sättas i förhållande till den av dem alla vållade totala skattebelastningen för varje kommun. Ändamålet skulle därigenom vinnas med minsta möjliga utgift för staten. Kommissionen fann emellertid en sådan anordning icke vara möjlig, då de olika statskommunala uppgifter, vilkas fullföljande statsbidragen ytterst skulle avse att underhjälpa, icke vilade på samma slag av kommunala förvaltningsenheter utan på landsting, primärkommuner och specialkommuner. Då statsbidragen för vägväsendet måste ordnas för sig, uppställde kommissionen vissa allmänna principer, som ansågos böra komma till användning

295 såväl beträffande understöd till väghållningen som på övriga områden av statens bidragspolitik. Statsbidragens berättigande överhuvud fann kommissionen kunna sägas vila till en början på den grund att kommunerna hade att fullgöra vissa förpliktelser, vilka till en del borde vara statens egna. För de för statens räkning utförda prestationerna måste staten rimligtvis lämna vedergällning genom bidrag till kommunerna. Ersättningen till varje kommun bleve från denna synpunkt oberoende av kommunens mer eller mindre skattetyngda ställning och borde mätas efter prestationens värde för staten såsom målsman för det allmänna intresset. Värdeförhållandet mellan detta intresse och det lokala intresse, som prestationen tillgodosåge, måste fiktivt bestämmas efter en för vardera parten allmänt fastställd kvotdel av kostnaden och statsbidraget för ett och samma ändamål på alla punkter läggas procentuellt lika i förhållande till kostnaden, överfört på vägväsendets område skulle detta innebära, att staten borde i lika mån bidraga till kostnaden för varje allmän väg oberoende av dess större eller mindre betydelse. Ur skatteutjämningssynpunkt måste statsbidragen, såframt de lades efter en sådan allmän, enhetlig andelsprincip, bliva mindre tjänliga. En lindring av kommunernas bördor skulle visserligen uppstå men tillgodokomma de bättre lottade kommunerna lika mycket som de mera betungade. Den återstående bördan skulle fördela sig på kommunerna i alldeles samma ojämna förhållande som bördan i dess helhet. För att reducera verkan av denna kvarstående ojämnhet ända därhän att den praktiskt taget förlorade sin kännbarhet, måste, i betraktande av den högst betydliga latituden för skiljaktigheterna i de olika kommunernas skattebelastning för de statskommunala ändamålen, statens andel tilltagas så stor att den närmade sig hela bördans övertagande av staten. En sådan med hela systemet oförenlig utflyttning av gränsen för statens förpliktelser vore emellertid utesluten. Statens bidragsskyldighet gentemot kommunerna hade emellertid enligt kommissionens mening en annan grund, som i och för sig måste föranleda statsbidragens användning uteslutande i utjämningssyfte. Staten krävde av kommunerna tvångsvis ett visst standardmässigt fullföljande av deras allmänna uppgifter, och bördan av dessa träffade kommunerna i mycket olika mått i förhållande till deras bärkraft, vilken berodde av sådana faktorer, över vilka de ej själva kunde råda. Under sådana förhållanden måste staten i nödfall sörja för att de vore i stånd att gå i land med nämnda uppgifter utan överbelastning av sin skatteförmåga och lämna dem statsbidrag i syfte att stärka de svagare, mera betungade kommunernas bärkraft eller m. a. o. minska skattetrycket och därmed skaffa en särskild garanti för de statskommunala ändamålens förverkligande. Enligt en sådan understödsprincip skulle statsbidragen avvägas så att de i större mån tillgodokomme kommuner med det hårdaste skattetrycket men å andra sidan i ringare eller till och med ingen mån dem som hade mindre respektive obetydliga bördor. Bidragen borde alltså mätas i förhållande till skattebelastningen och sättas progressivt i förhållande till denna belastning. Resultatet av kommissionens överväganden blev att såväl andelsprincipen som understödsprincipen borde jämsides komma till användning i bidragssystemet. Detta kunde enklast och lämpligast ske genom en enda progressiv anordning med ett ovillkorligt andelsbidrag, kallat grundbidrag, och ett progressivt s. k. tilläggsbidrag. Vid bestämmandet av dessa bidrag syntes det kommissionen vara av vikt att de icke komme att verka till förkvävande av den bidragstagande kommunens eget intresse till sparsam och klok hushållning i det hänseende, vartill bidraget hänförde sig. F a r a n härför bleve givetvis mindre i samma mån som den på kommunen själv stannande delen av kostnaden vore större. En lämplig begränsning av bidragets storlek i förhållande till kostnaden torde alltså icke kunna undvaras. Ur utjämningssynpunkt syntes det å andra sidan vara av vikt att begränsningen icke droges för snävt. Den enda anordning i stånd att erbjuda en lämplig avväg-

296 ning mellan antydda motsatta intressen vore att finna i bidragens läggande efter en progressiv skala. Såsom en ledande grundsats vid bidragssystemets ordnande framhöll kommissionen, att bidrag icke i någon mån borde lämnas till sådana med de allmänna ändamålen möjligen sammanhängande utgifter, på vilkas storlek staten icke hade något inflytande utan vilka helt berodde av respektive samfälligheters fria skön. Därest en kommun ville för det allmänna ändamålet bekosta helt andra och dyrbarare anordningar än som påkallades av den standardprestation staten fordrade, borde icke heller en sådan kostnad till någon del drabba staten utan bliva kommunens ensak. Beträffande bidragen till väghållningen fann kommissionen det vara att föredraga att beräkna dessa efter en uppskattad kostnad för en längre period framför att bestämma bidraget i förhållande till den verkliga kostnaden. Därigenom kunde vinnas en viss stabilitet i bidragens storlek och kommunerna avhållas från att driva upp de verkliga kostnaderna över de uppskattade. Det syntes också kommissionen tjänligt, att särskilda bidrag lämnades i premieringssyfte för att uppm u n t r a kommunerna till genomförande av vissa anordningar, särskilt ägnade att befrämja det allmänna ändamålet, eller i avsikt att lindra tillfälliga, alltför betungande bördor. Vid fastställandet av en lämplig skala för statsbidragets utgående utgick kommissionen från att väghållningsdistrikten hade ett berättigat anspråk på ett icke alltför obetydligt grundbidrag såsom vederlag för deras väghållningsprestation för det allmänna statsintresset. Att helt indraga grundbidraget och ställa de bättre lottade distrikten utan varje bidrag, varigenom hela underhållsanslaget skulle förvandlas till en utjämningsfond till förmån för de mera betungade distrikten, syntes icke böra komma ifråga. Bidragsskalan borde vidare taga hänsyn till såväl behovet av en effektiv skatteutjämning som tillvaratagandet av distriktets eget sparsamhetsintresse. Det borde undvikas, att statsbidraget överstege 50 procent av distriktets totala kostnader, och progressionen finge ej inbjuda till att öka ett distrikts kostnad genom att statsbidrag kunde täcka hela eller allra största delen av denna ökning. Största möjliga jämnhet i progressionen borde slutligen eftersträvas, enär tvära rubbningar skulle fresta de distrikt, som låge närmast nedanför brytningspunkterna, att öka väghållningskostnaderna för att åtkomma större statsbidrag, medan deras kostnad icke nämnvärt skulle ökas. Med ledning av dessa grundsatser föreslog kommissionen en på följande sätt anordnad bidragsskala. De olika distriktens kostnader för vägunderhållet per repartitionsenhet (vägfyrk) skulle utrönas och det största av dessa jämförelsetal delas med 4. Den därigenom erhållna kvoten finge utgöra underlag för statsbidragets beräknande. Till varje distrikt skulle per repartitionsenhet utgå ett grundbidrag, utgörande 20 procent av distriktets jämförelsetal, ett första tilläggsbidrag av 20 procent å vad som av jämförelsetalet överstege underlaget för statsbidragets beräknande, ett andra tillläggsbidrag av 20 procent å vad som av jämförelsetalet överstege två gånger underlaget samt ett tredje och sista tilläggsbidrag av 20 procent å vad som överstege tre gånger underlaget. Genom dylika regler skulle det mest betungade distriktet få jämnt 50 procent bidrag och det minst betungade jämnt 20 procent, därest totala kostnaden inom sistnämnda distrikt icke överstege en fjärdedel av det hårdast belastade distriktets kostnad. Kommissionen ansåg skalans rörlighet år från år, beroende på jämförelsetalets storlek för det mest betungade distriktet, medföra en särdeles stor fördel, dä denna anordning i och för sig verkade automatiskt skatteutjämnande genom ökningen av intervallerna för progressionen till nackdel för de bäst ställda distrikten vid underlagets höjning. Kommissionen föreslog vidare, att statsbidragen ur den s. k. vägbyggnadsfonden skulle med avseende ä varje särskilt företag sättas i visst förhällande till statsbidraget för vägunderhållet inom vederbörande landstingsdistrikt. Statsbidraget skulle så-

297 lunda till vägbyggnadsföretag utgå med två gånger så stor procent av kostnaden som procenttalet för statsbidrag till vägunderhållet i samma landstingsdistrikt, dock högst med 90 procent. Statsbidraget till vägbyggnad skulle då kunna växla mellan 40 och 90 procent av kostnaden. Beräkningen av statsbidraget till vägbyggnader borde lämpligen grunda sig på medeltalet för de fem sista årens statsbidrag till vägunderhållet, så att icke mera tillfälliga omständigheter måtte få för stort inflytande. Skatteutjämningssakkunniga. Enligt bemyndigande den 8 juli 1916 uppdrog chefen för finansdepartementet åt särskilda sakkunniga att i samråd med kommunalskattesakkunniga utreda, huruvida, i avbidan på definitiva anordningar för åstadkommande av större likformighet i det kommunala skattetrycket, provisoriska åtgärder kunde vidtagas för åvägabringande av skattelindring i kommuner med oskäligt höga utdebiteringar för kommunala ändamål. De sakkunniga avlämnade den 3 februari 1917 ett betänkande med förslag angående statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner. Såsom resultat av sina undersökningar rörande de mera skattetyngda kommunerna, d. v. s. sådana med högre kommunalskatt än 8 kronor för 100 kronor inkomst, framhöllo de sakkunniga, att dessa kommuner i övervägande grad vore jordbrukskommuner med väsentligt mindre skattepliktig inkomst än medeltalet inom rikets landskommuner såväl absolut taget som i förhållande till invånarantalet. Vidare konstaterade de sakkunniga, att ifrågavarande kommuners utgifter för skolväsendet varit anmärkningsvärt små per skolbarn, medan de sammanlagda uttaxeringarna för skolväsen och fattigvård uppgått till högre belopp än i övriga kommuner. Med avseende å befolkningsförhållandena utmärkte sig de skattetyngda kommunerna enligt de sakkunnigas utredning genom en låg folkmängdssiffra, ett större utflyttningsöverskott än landsbygden i övrigt samt ett särskilt stort antal personer i de s. k. tärande åldrarna, framför allt åldringar. Såsom orsaker till en del kommuners ekonomiska nödläge framhöllo de sakkunniga landsbefolkningens inflyttning till städerna under dess arbetsdugliga och skattekraftiga ålder, bristen på goda kommunikationer i vissa trakter och de alltför små kommunala enheterna. De sakkunniga förordade provisorisk statshjälp genom understöd till särskilt skattetyngda kommuner samt avvisade tanken på sådana åtgärder som sammanslagning av kommuner, överflyttning av primärkommunala bestyr på landstingen eller särskilt för ändamålet beviljade organisationer eller begränsning av kommunernas rätt att utdebitera kommunalutskylder och upptaga lån. Ej heller funno de sakkunniga anledning att närmare granska tidigare tillämpade grunder för beviljande av statsbidrag till kommuner för sådana kommunala angelägenheter, som tillika fyllde statsändamål, eller att upptaga frågan om statens övertagande helt eller delvis av någon dylik angelägenhet. De sakkunniga upptogo till granskning vissa invändningar, som framställts mot ett system med direkta skatteutjämningsunderstöd till kommunerna. De funno icke större vikt böra läggas vid den erinringen att understöd skulle fresta kommunerna till slöseri och spekulation i erhållande av understöd samt hänvisade i detta avseende till en av dem föreslagen författningsbestämmelse om att statsunderstöd icke finge utgå, därest det höga skattetrycket väsentligen förorsakades därav, att kommun under det löpande eller något av de tvä nästföregående åren vidtagit med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka icke varit av tvingande behov påkallade, eller beslutat kommunalskatt för täckande av utgifter, vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med lånemedel. De sakkunniga ansågo skattetrycket — i främsta rummet trycket av kommunalskatten —• böra vara utslagsgivande vid bedömande av understödsbehovet, oaktat vad som anförts mot en sådan ståndpunkt. Olikformigheten i fastighetstaxeringarna tillmätte de sakkunniga icke någon avgörande betydelse, då kommunalskatten inginge med 8 kronor för 100 kronor inkomst i det skattetryck, som enligt de sakkunnigas förslag skulle fordras för understöds

298 erhållande, medan medeltalet för kommunalskatten i landskommunerna vore 6 kronor för 100 kronor inkomst. Ehuru de sakkunniga funno denna marginal å 2 kronor i vanliga fall betryggande med hänsyn till bristfälliga fastighetstaxeringar, föreslogo de en särskild bestämmelse om att understöd icke finge utgå, därest det höga skattetrycket i en kommun kunde anses hava väsentligen orsakats därav, att jordbruksfastigheterna inom kommunen taxerats lägre än vad inom länet i sådant avseende i allmänhet gällde. Den tidigare framförda synpunkten att skatten icke borde ensam vara avgörande för frågan om behov av understöd utan att hänsyn även skulle tagas till bostads- och livsmedelsförhållandena inom kommunen, nödgades de sakkunniga lämna åsido, då fullständig levnadskostnadsstatistik saknades. De erinrade dock, att även om man skulle utgå från att bostads- och livsmedelskostnaderna i regel vore lägre på landsbygden än i städer och industrisamhällen och det stora flertalet av landsbygdens invånare åtnjöte förmåner, som följde med naturahushållningen, borde ihågkommas, att mot nämnda förmåner stode motsvarande lägre priser för därstädes alstrade produkter. De sakkunniga trodde sig även kunna konstatera, att levnadskostnaderna i skattetyngda kommuner icke vore anmärkningsvärt låga i jämförelse med förhållandena inom mindre skattetyngda kommuner. De sakkunniga föreslogo, att kommunalskatt, landstingsskatt och vägskatt skulle medräknas i det skattetryck, som fordrades för understöds erhållande. Däremot uteslötos avgifter till prästerskapets avlöning, vilka vore olikartade i de skilda kommunerna och efter hand skulle ersättas med allmän kommunalskatt, ävensom bidrag till byggande och underhåll av tingshus och häradsfängelse samt till skjutsentreprenad, då dessa bidrag i regel uppginge till relativt obetydliga belopp. Såsom villkor för understödstilldelning föreslogs, att sammanlagda trycket av de tre medräknade skatterna skulle överstiga 10 kronor för 100 kronor inkomst. Däri beräknades kommunalskatten ingå med 8 kronor och sammanlagda landstings- och vägskatten med 2 kronor för 100 kronor inkomst, motsvarande det ungefärliga medeltalet för sistnämnda skatter. För att utesluta ett tillfälligt understödsbehov borde enligt de sakkunnigas mening krävas, att det sålunda bestämda skattetrycket i medeltal för det löpande och de två sistförflutna åren överstigit 10 kronor för 100 kronor inkomst. Såsom grund för skattetryckets beräknande föreslogs i betänkandet belastningen för 100 kronor inkomst av kapital och arbete. Därvid bortsågs från att inkomst av jordbruksfastighet och annan fastighet, som särskilt beträffande vägskatten var hårdare belastad än andra beskattningsföremål, skulle få mindre lättnad än inkomst av kapital och arbete ävensom från att mindre inkomsttagare och fastighetsägare, som voro fria från vägskatt men skyldiga att utgöra kommunalskatt, skulle komma att åtnjuta högre andel i understödet än deras skattebelastning egentligen borde föranleda. De sakkunniga höllo för nödvändigt, att särskilda föreskrifter meddelades till vinnande av kontroll över att den kommunala uttaxeringen verkställts först sedan kommunen för bestridande av sina utgifter tagit i anspråk alla disponibla tillgångar, såsom skogsaccis, avkastning av donationsfonder och personliga avgifter till folkskolan. Enligt i betänkandet föreslaget stadgande skulle hänsyn tagas till endast den uttaxering, som erfordrats, därest dylika tillgängliga medel kommit till användning. Likaså skulle, om bland kommunens utgifter inginge lån för annat ändamål än kyrko-, folkskole-, fattigvårds- eller sundhetsväsen, understöd allenast beräknas å den uttaxering, som erfordrats, därest dylik annuitet icke medtagits vid uttaxeringens bestämmande. Härmed åsyftades att förhindra kommuner från att erhålla understöd för utgifter av uteslutande lokal natur, t. ex. annuiteter å lån för deltagande i järnvägsföretag o. dyl. De sakkunniga upptogo den tidigare framförda tanken att statsunderstöd borde avse att bringa lättnad allenast i de utgifter, vilka drabbade kommunerna för fullgörande av sådana skyldigheter, som tillika kunde anses tjäna statsändamål, samt att en kommun för att få understöd skulle under det löpande året hava beslutat ut-

299 gifter för dylika skyldigheter utöver visst minimibelopp. Då utgifter för fattigvård och folkskola ostridigt fyllde statsändamål och utgjorde den ojämförligt största delen av landskommunernas utgifter, föreslogs, att den beräknade medeldebiteringen för fattigvård och folkskola, 4 kronor 50 öre för 100 kronor inkomst, skulle utgöra det minimum, som måste överskridas för att understöd skulle kunna beviljas. Med utgifter för fattigvård och folkskola avsågos de utgifter för nämnda ändamål, som återstode efter avdrag av statsbidrag och andra kommunens inkomster, vilka omedelbart hänförde sig till dylika ändamål. Till kommunala utgifter, som tjänade statsändamål, räknade de sakkunniga även utgifter för prästerskapets avlöning och andra kyrkliga ändamål, särskilt byggande och reparation av kyrka, samt utgifter för sundhetsvård men framhöllo, att utgifterna för kyrkliga ändamål, bortsett från vad som föranleddes av prästerskapets avlöning, samt för sundhetsväsen utgjorde en ringa del av landskommunernas samtliga utgifter. Kostnaden för byggande och reparation av kyrka kunde visserligen inom åtskilliga kommuner vara betungande, men om dessa utgifter inberäknades i minimibeloppet och föranledde dess höjning, skulle detta leda till mindre bidrag för de kommuner, som icke hade dylika utgifter. Ifråga om de riktlinjer, efter vilka understödet borde begränsas, syntes de sakkunniga delade meningar knappast behöva förutsättas. Någon anledning att lätta den kommunala skattebördan utöver medeltalet för landskommunernas utgifter för fattigvården och folkskolan ansågs icke föreligga. De sakkunniga funno understödet böra utgå enligt en i förhållande till skattetrycket stigande skala. Understödet skulle utgöra 40 procent för skattetryck från 10 till och med 11 kronor, 50 procent för skattetryck från 11 till och med 12 kronor, 60 procent för skattetryck från 12 till och med 16 kronor samt 75 procent för skattetryck över 16 kronor för 100 kronor inkomst. En sådan skala syntes de sakkunniga jämn och ägnad att avhålla kommunerna från att på konstlad väg uppdriva debiteringssiffran. Ansökningar om understöd skulle enligt förslaget granskas av länsstyrelsen och med länsstyrelsens utlåtande överlämnas till Kungl. Maj:t. De sakkunniga diskuterade även lämpligheten av att lämna den första granskningen av ansökningarna åt någon särskild för ändamålet utsedd förtroendenämnd, bestående av personer från skilda delar av länet. Då emellertid en dylik nämnd skulle bliva en alltför vidlyftig apparat, ansågo sig de sakkunniga icke böra föreslå en sådan anordning. Genom länsstyrelsen syntes en fullt tillfredsställande granskning kunna åstadkommas, särskilt om, såsom de sakkunniga förutsatte bliva fallet, ansökningarna remitterades till vederbörande kronobetjäning, vilken kunde antagas äga god kännedom om de kommunala förhållandena och fastighetstaxeringarnas större eller mindre riktighet inom distriktet. De sakkunniga funno riktigast, att beviljade understöd skulle komma de skattskyldiga till godo i förhållande till storleken av deras kommunalskatt genom avkortning å det löpande årets kommunalutskylder, dock att understöd, som icke överstege 25 öre för 100 kronor inkomst, borde tillfalla kommunen som dess inkomst. Vid sitt ståndpunktstagande härutinnan förbisägo de sakkunniga icke, att en viss tyngande omgång, företrädesvis vid avkortningslängdens upprättande, vore förenad med det föreslagna förfaringssättet och att denna kunnat undvikas, därest understödet fått utan vidare överlämnas till kommunen och inga i dess budget för att nedbringa nästkommande uttaxering. Emellertid skulle understödet dä icke alltid komma just de skattedragare till godo, vilkas beräknade höga skattebörda legat till grund för avvägningen av understödets storlek, och det vore även möjligt, att kommunerna med hänsyn till en genom understödet erhållen budgetförstärkning skulle för det kommande året besluta utgifter, som eljest kunnat undvikas eller åtminstone uppskjutas. Städerna uteslötos från understöd i de sakkunnigas förslag. Deras kommunala skattetryck hade icke uppgått till den av de sakkunniga uppdragna minimigränsen för

300 understöd, 10 kronors utdebitering för 100 kronor inkomst, och i städernas budget intogo utgifter för rent lokala ändamål ett vida större rum i förhållande till utgifterna av mera allmän natur än vad fallet vore med motsvarande utgifter i landskommunernas stater. De sakkunniga hade även under övervägande, huruvida skattetyngda municipalsamhällen borde tillerkännas understöd. Då municipalskatten kunde beräknas till i medeltal 1 krona för 100 kronor inkomst, skulle skattegränsen för dessa samhällen behöva sättas till 11 kronor per 100 kronor inkomst. Därigenom skulle blott 16 municipalsamhällen bliva berättigade till understöd, varav 14 vore belägna inom kommuner, som enligt förslaget skulle komma i åtnjutande av lindring. Under hänvisning härtill lämnade de sakkunniga frågan om skatteutjämningsunderstöd till municipalsamhällen åsido. 1917 års proposition i skatteutjämningsfrågan. Till 1917 års riksdag framlades proposition (nr 308) angående statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner i huvudsaklig överensstämmelse med det avgivna sakkunnigbetänkandet. Departementschefen framhöll därvid bl. a. följande. Staten hade starka skäl att träda hjälpande emellan, då kommuner råkat i nödställd belägenhet av den anledningen att kommunerna fullgjort skyldigheter, som tillika vore statsändamål. Vad särskilt anginge landskommunerna utgjorde deras utgifter för statsändamål den allra väsentligaste anparten av deras budget. En kraftig hjälp från statens sida i förevarande avseende skulle vinnas genom interkommunal skatteutjämning på det sätt att avgifter av mera allmän och statlig natur lyftes upp från primärkommunerna till större enheter, landsting eller stat. En sådan utväg hade också anvisats bl. a. i de uppdrag, som lämnats fattigvårdslagstiftningskommittén, vägkommissionen och kommunalskattesakkunniga. Då det ännu skulle dröja någon tid, innan dessa kommittéers förslag kunde genomföras, och de mest skattetyngda kommunernas krav på hjälp syntes i hög grad trängande, förelåge starka skäl till ett provisoriskt ingripande, och den enda utväg från statens sida, som med utsikt till framgång kunde ifrågasättas, vore att lämna direkt statsunderstöd till särskilt skattetyngda primärkommuner, därvid understödets utgående skulle göras beroende av skattetryckets storlek. Väl måste erkännas, att ett dylikt understödssystem torde komma att till följd av de skilda beskattningsföremålens olika skattekraft verka i någon mån ojämnt, men annan utväg än att antaga skattetrycket såsom exponent för understödsbehovet stode icke till buds. Såsom en utväg att undvika alltför stora olikheter vid anslagets fördelning hade föreslagits att ät Kungl. Maj:t inrymma en friare prövningsrätt, men en dylik anordning, vars likformiga tillämpning bleve vansklig, kunde icke förordas. Beträffande detaljstadgandenas utformning anslöt sig propositionen till de sakkunnigas författningsförslag med den avvikelsen att villkoret om jordbruksfastigheternas riktiga taxering ej var medtaget. Statsutskottet (uti. nr 177) hade intet annat att erinra emot de av departementschefen förordade villkoren och grunderna än att det av de sakkunniga föreslagna villkoret om fastighetstaxeringarnas jämnhet borde medtagas. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan, och erforderliga författningar angående villkor och grunder för tilldelning av understöd åt skattetyngda landskommuner samt sättet för utbetalning därav utfärdades år 1917 (SFS nr 400 och 605). Kommunalskattesakkunniga. På grund av skatteutjämningsfrågans upptagande i riksdagen tillsattes år 1910 de s. k. kommunalskattesakkunniga. Dessa kommo dock huvudsakligen att syssla med skatteregleringen, d. v. s. ordnandet av bidragsskyldigheten inom kommunen till täckande av det kommunala skattebehovet. De sakkunniga funno nämligen skatteregleringsfrågan böra lösas före spörsmålet om den kommunala skatteutjämningen. Sedan genom skatteregleringen en säker grundval erhållits för skattetryckets beräknande, kunde enligt de sakkunnigas mening bedömas,

301 vilka kommuner som i verkligheten vore skattetyngda. I kommunalskattesakkunnigas år 1917 avgivna utredningar och förslag gjordes endast följande antydningar rörande de sakkunnigas ställning till skatteutjämningsproblemet. Vidtagandet av åtgärder för skatteutjämning påkallades av det förhållandet att staten ålagt kommunerna att fullgöra åligganden, som enligt sin natur vore av beskaffenhet att befordra jämväl statsändamål. Det borde åligga staten tillse, att kommunerna såsom organ för statsförvaltningen i vissa hänseenden vore i stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra vad åt dem anförtrotts. Då det måste befaras, att vad som kunde uppbringas genom den kommunerna tillerkända beskattningsrätten även efter en skattereglering icke komme att förslå till läckande av kommunernas behovför berörda ändamål utan att beskattningsföremålen inom samtliga kommuner bleve oskäligt betungade, vore uppenbarligen ytterligare åtgärder av nöden. Närmast tillhands skulle därvid ligga att undersöka, i vad mån det vore möjligt att minska eller begränsa kommunernas uppgifter av statlig karaktär. Den gällande utskiftningen av förvaltningsangelägenheter mellan stat och kommuner syntes emellertid i stort sett vara ändamålsenlig. Det bleve också praktiskt taget omöjligt för staten alt övertaga någon mera avsevärd del av kommunernas åligganden utan att därför behöva anordna en både tung och dyrbar förvaltningsapparat. Kommunerna och deras förvaltningsorgan stode dessa angelägenheter närmare och vore därför också i stort sett mera skickade att ombesörja vården av ifrågavarande angelägenheter på billigaste och bästa sätt alltefter ortens behov. Någon väsentlig lindring av skattetungan i sådana kommuner, som lede brist på beskattningsföremål, syntes således icke kunna förväntas genom överflyttning av förevarande kommunala åligganden på staten, eftersom en sådan överflyttning icke lorde kunna ifrågasättas i någon mera avsevärd omfattning, utan andra åtgärder måste i berörda syfte utfinnas. Då det ojämna skattetrycket ytterst berodde, utom av skattebehovet, av kommunernas territoriella begränsning och den därmed följande olika tillgången på beskattningsföremål, borde också botemedlet närmast sökas i en utvidgning av kommunernas områden genom sammanslagning av kommuner eller genom överflyttning av vissa kommunala bestyr på större kommunala samfälligheter, exempelvis länen eller särskilt för ändamålet inrättade kommunala organisationer. Av betydelse för en skatteutjämning vore tydligtvis jämväl andra anordningar i syfte att minska skattetrycket, såsom exempelvis begränsning av kommunernas rätt att utdebitera kommunalutskylder eller att upptaga lån. I nu nämnt avseende komme ock i betraktande frågan om rätt för kommunerna till fondbildning, exempelvis uppläggande av skatteutjämningsfonder i syfte att garantera ett förhållandevis jämnt skattetryck. Icke minst påkallade slutligen frågan om grunderna för beviljandet av statsbidrag till kommunerna uppmärksamhet såsom ett medel att åstadkomma en önsklig utjämning. Sådana bidrag utginge redan för vården av vissa kommunala angelägenheter, men dessa statsbidrag hade icke avvägts med syftet att åstadkomma skatleutjämning utan ur andra synpunkter. Bidragen till kommunernas skolväsen exempelvis utginge med hänsyn enbart till vad varje skoldistrikt författningsenligt påkostade sitt skolväsen under form av avlöningar, utan att därvid hänsyn toges till kostnaderna för skolhusbyggnader eller till storleken av skattetyngden inom kommunen. En omläggning av grunderna för statsbidragen syntes således vara ofrånkomlig men borde å andra sidan uppenbarligen icke komma till stånd, utan att bestämmelser samtidigt meddelades för åstadkommande av en verksam kontroll över medlens användning. 1918 års riksdag. Uti proposition till 1918 års riksdag (nr 135) upptogs fattigvårdskommitténs förslag om överflyttning av kostnaderna för viss anstaltsvård av fattiga sjuka från primärkommunerna till landstingen. Departementschefen erinrade därvid om att denna anordning visserligen medförde en väsentlig lättnad i fattigvårdens tryck inom kommunerna men däremot ej någon egentlig utjämning av kommunernas fattigvårdsutgifter. Behovet av en utjämning syntes dock bliva mindrp

302 kännbart, om dessa överflyttningar komme att äga rum. Enahanda verkan kunde ock antagas framträda som en följd av den allmänna pensionsförsäkringens genomförande. För en verklig utjämning krävdes enligt departementschefens mening direkta bidrag från landsting eller stat. En sådan utjämning vore emellertid förenad med svårigheter, och särskilt förefölle det tvivelaktigt, om den borde genomföras för fattigvården ensam. Uti en i anledning av propositionen väckt motion (I: 145) framfördes det önskemålet, att den kommunala skatteutjämningen måtte främjas genom att fördela fattigvårdsbördan på större områden. Motionären förkastade emellertid den utvägen att göra hela riket till ett fattigvårdssamhälle genom statens övertagande av fattigvårdsbördan. En andra möjlighet vore enligt motionärens mening att låta landstingsområdet utgöra ett enhetligt fattigvårdssamhälle och ett tredje alternativ att fortfarande låta primärkommunerna vara fattigvårdssamhällen men genom landstingens försorg årligen fördela fattigvårdskostnaderna, så att varje fattigvårdssamhälle finge betala lika belopp per bevillningskrona. Det förra alternativet syntes motionären vara att föredraga av organisatoriska skäl, men även genom det senare skulle en verklig utjämning inom landstingsområdena kunna komma till stånd. Andra särskilda utskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 1) bifall till det i motionen framställda yrkandet. Utskottet fann stora betänkligheter möta mot motionärens förslag såväl i organisatoriskt hänseende som ur sparsamhetssynpunkt. Riksdagen avslog motionen, medan den framlagda propositionen i stort sett vann riksdagens bifall, varigenom primärkommunerna bibehöllos såsom fattigvårdssamhällen men bereddes lättnad genom överflyttning av vissa kostnader å landstingen. Vid 1918 års riksdag väcktes en motion (II: 275) med yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t angående statsbidrag till skoldistrikten för uppförande av folkskolebyggnader. I motionen framhölls bl. a. det skatteutjämnande syftet med de föreslagna bidragen. En blivande utredning av frågan borde omfatta de villkor, under vilka ett dylikt hjälpingripande från statens sida skulle ifrågakomma. Det höga skattetrycket i en kommun finge ej enbart vara avgörande, enär orsaken till höga skatter stundom kunde vara helt själv! örvållad, t. ex. på grund av för låg taxering av kommunala affärsföretag o. dyl. Andra kammarens första tillfälliga utskott uttalade vid sin behandling av motionen (uti. nr 7), att utskottet utan att fatta ståndpunkt till spörsmålet, huruvida ökat statsbidrag borde utgå till samtliga skoldistrikt eller endast till sådana, vilkas ekonomiska bärkraft ej medgåve ett tillfredsställande ordnande av folkskoleväsendet, ville framhålla, att den förstnämnda utvägen givetvis vore mest ägnad att befrämja det som torde vara huvudsakliga syftet med motionen, nämligen skolväsendets allmänna uppryckning, under det att den senare skulle ur statsfinansiell synpunkt vara att föredraga, liksom den ock skulle i högre grad fylla det skatteutjämnande syftet. Utskottet hemställde om bifall till motionen, vilket ock blev andra kammarens beslut. Motionen avslogs emellertid av första kammaren. Lagstiftningen om kommunala nybildningar. I en år 1911 ingiven underdånig framställning hemställde Svenska stadsförbundet om lagstiftning angående förändring av kommuns område m. m. Förbundet åberopade därvid förstadsbildningens tendenser att framkalla ojämnhet i den kommunala beskattningen mellan staden ochdess omgivningar. Denna ojämnhet syntes främst bero på växlingarna i de olika områdenas skatteförmåga men naturligtvis även på de större eller mindre krav å kommunalförvaltningen, som förhållandena inom de olika områdena framkallade. Vid förstadsbildningen förorsakade den bristande kongruensen mellan det faktiska och rättsliga stadsområdet en ojämnhet i den kommunala beskattningen, som väsentligen brukade bidraga till inkorporeringsfrågornas upptagande. Det måste nämligen enligt förbundets mening anses i hög grad obilligt, att de mindre, skattekraftiga förstadsområdena lämnades att på egen hand tillgodose sina kommunala behov, då:

303 den socialekonomiska intressegemenskap, som låge till grund för samhörigheten mellan stadens olika delar, även härvidlag i regel vore för handen. Med föranledande av stadsförbundets framställning tillsattes år 1913 en kommitté för utredning av frågan om den kommunala indelningen och därmed sammanhängande spörsmål, den s. k. kommunala nybildningskommittén, vilken år 1917 avgav sitt betänkande. I kommitténs förslag upptogs såsom en förutsättning, under vilken ändring av den kommunala indelningen skulle få ske, att genom sådan ändring kunde vinnas lättnad eller utjämning i kommunala bördor. Ett stadgande av detta innehåll inflöt i 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. 1920 års riksdag. Genom framläggande av proposition till 1920 års riksdag (nr 191) med förslag till kommunalskattelag gjordes ett försök att genomföra en kommunal skattereglering men ställdes skatteutjämningsfrågans lösning på framtiden. Departementschefen gjorde därvid följande uttalande beträffande skatteutjämningen. Den stora olikheten i skattetrycket inom olika kommuner berodde till avsevärd del ytterst av kommunernas territoriella begränsning och den därav föranledda tillgången på beskattningsföremål. Ju större kommunerna gjordes, desto mera skulle olikheterna utjämnas. Såsom ett steg i riktning mot en skatteutjämning på antytt sätt kunde betecknas 1919 års lagar om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning samt om kommunalförbund. Givetvis kunde en verklig lösning av skatteutjämningsfrågan icke vinnas på denna väg, enär kommunernas område alltid måste bliva jämförelsevis begränsat. För ernående av en skatteutjämning måste därför vidtagas åtgärder, som avsåge direkta bidrag eller understöd i en eller annan form till kommunerna. Härvid måste man emellertid beakta arten av de anordningar, som skulle bekostas av kommunerna. I den mån fråga vore om tillgodoseende av rent lokala intressen, torde väl kommunen böra, åtminstone som regel, även i sista hand vidkännas kostnaderna därför, oavsett huruvida utgifterna vore större eller mindre. Endast ifråga om kostnaderna för angelägenheter av mera allmänt, närmast statligt intresse kunde kommunerna anses hava befogade anspråk på bidrag från det allmänna. Betydande anslag till kommunerna i form av bidrag till deras kostnader för dylika allmänna angelägenheter såsom till skolväsendet m. m. utginge redan. Att enbart genom dylika bidrag eller anslag till rikets samtliga kommuner bereda tillräcklig lättnad för de fattigare kommunerna torde icke vara praktiskt genomförbart. Ej heller syntes det låta sig göra att på staten eller kommuner av högre ordning överflytta det direkta ombesörjandet av vederbörande angelägenheter. Av rent praktiska skäl torde nämligen alltid åtminstone en del av desamma böra i första hand ombesörjas av vederbörande primärkommuner, enär dessa, såväl på grund av de kommunala myndigheternas kännedom om ortsförhållandena som jämväl i övrigt, måste anses vara bäst skickade att på ändamålsenligt och billigt sätt ombesörja respektive anordningar. Härtill komme, att det i åtskilliga fall knappast kunde avgöras, vilketdera intresset, det kommunala eller det statliga, som vore övervägande, vadan ett överflyttande från kommunerna av dem åvilande uppgifter redan av denna grund vore i dylika fall uteslutet. I sista hand torde därför i och för skatteutjämningen erfordras direkt understöd till särskilda skattetyngda kommuner. Emellertid kunde den stora olikheten i skilda kommuners skattebörda understundom vara delvis endast skenbar och beroende såväl på ett mindre tillfredsställande taxeringsförfarande överhuvud taget som ock därpå att gällande lagstiftning icke på ett lämpligt sätt fördelade skattskyldigheten mellan de olika beskattningsföremålen samt att i följd härav skattetrycket inom skilda kommuner komme att under i övrigt likartade omständigheter te sig olika alltefter det förhållande, vari de olika beskattninesföremålen förekomme inom respektive kommuner. Givetvis kunde och

304 borde ett slutligt ordnande av skatteutjämningsfrågan icke äga rum, innan sättet för fördelningen av utskylderna inom en och samma kommun blivit bestämt. Först efter det en skattereglering genomförts, kunde nämligen kommunernas verkliga bidragsbehov definitivt fastställas. Därmed vore emellertid icke sagt, att kommunernas behov av understöd skulle lämnas opåaktat, till dess skatteutjämningsfrågan kunde slutligt ordnas. Tvärtom skulle i propositionen föreslås en utdebitering för skatteutjämningsändamål av medel, som torde kunna antagas bliva för ändamålet tillräckliga. Vad som sagts därom, att med en slutlig lösning av skatteutjämningsfrågan måste tills vidare anstå, avsåge endast, alt de enligt föreliggande förslag för skatteutjämningsändamål inflytande medlen tills vidare måste fördelas efter provisoriska grunder. I propositionen föreslogs en kommunal progressivskatt, avsedd att täcka kommunernas utgifter för mera allmänna ändamål. Av denna skatt skulle i skatteutjämningssyfte användas 1 / 4 av vad som uttoges av enskilda skattskyldiga och u/io av vad som utginge av bolag. Beträffande fördelningen av de härigenom inflytande skatteutjämningsmedlen, vilka beräknades till omkring 27 miljoner kronor, gjorde departementschefen följande uttalande. Ett antagande av förslaget till kommunal skattelag förutsatte även åtgärder för ett ordnande av skatteutjämningen. Visserligen måste utjämningen, intill dess erfarenhet vunnits om utfallet av skatteregleringen, ske provisoriskt. På grund av att helt andra belopp än tidigare skulle bliva disponibla för skatteutjämningsändamål, erfordrades emellertid ändring i gällande bestämmelser om understöd, redan innan frågan kunde ordnas slutgiltigt. Förslag till dylik provisorisk ändring borde framläggas för nästkommande riksdag. Av synnerlig vikt syntes det vara att vid det kommunala skattesystemets uppbyggande frän början taga sikte på att utjämningsbehovet måste tillgodoses i större omfattning än förut. Lämpligheten av att låta landstingen handhava skatteutjämningen borde därvid i första hand undersökas. Skulle denna väg väljas, erfordrades ändrade bestämmelser rörande landstingens arbetssätt m. m. Bland frågor, som borde lösas, vore även den om kommunernas rätt att upplägga fonder. Andra särskilda utskottet, till vilket kommunalskattefrågan hänvisades, avstyrkte propositionen och föreslog en provisorisk lösning av frågan (uti. nr 1). Utskottet bibehöll emellertid i sitt förslag en kommunal progressivskatt, varav dock högst 25 procent skulle avses för utjämning av skattetrycket olika kommuner och menigheter emellan. Då inga nya grunder för denna utjämning ens antydningsvis blivit klart angivna i propositionen och det knappast kunde väntas, att någon mera omfattande utjämningsplan skulle föreläggas nästkommande riksdag, ansåg utskottet försiktigheten bjuda att skapa någon säkerhet mot att denna del av progressivskatten skulle upptagas i vidare mån än som vore erforderligt för det därtill avsedda syftet. I enlighet därmed föreslog utskottet, att uppbörden av utjämningsandelen ej skulle ske, förrän det samlade behovet av medel för sagda ändamål blivit av Kungl. Maj:t konstaterat, samt att andelen skulle minskas efter detta behov. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets förslag. Uti en motion vid 1920 års riksdag (II: 209) hemställdes åter om statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet i riket. I motionen anfördes bl. a. följande. Utgifterna för folkskoleväsendet vore för ett stort antal enskilda kommuner så betungande och mellan de olika kommunerna så ojämnt fördelade, att anslag i utjämnande syfte från statens sida för åstadkommande av för folkskoleväsendet erforderliga byggnader vore särskilt av behovet påkallat. Vad landsbygden beträffade tillkomme utöver den kommunala skattebördan även vägunderhållet dels kontant och dels in natura, vilket gjorde, att ojämnheten bleve ännu större särskilt i förhållande till städerna men även landskommunerna emellan. Detta allt gjorde, att en utjämning av de kommunala utgifterna åtminstone i någon mån borde åvägabringas.

305 I anledning av motionen avlät riksdagen en skrivelse (nr 365) med begäran om utredning i motionens syfte och uttalade därvid, att det ur såväl skatteutjämningssynpunkt som med hänsyn till skolväsendets bästa vore av den allra största betydelse, om skoldistrikten genom anslag av statsmedel bereddes behövliga lättnader i de dryga kostnaderna för anskaffande av skollokaler. 1921 års proposition i skatteutjämningsfrågan. I proposition till 1921 års riksdag (nr 202) framlades förslag till ändrade grunder för understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner. Departementschefen anförde därvid i huvudsak följande. Förslaget avsåge endast en provisorisk lösning av frågan, då det icke vore möjligt att överblicka verkningarna av den vid 1920 års riksdag antagna provisoriska kommunalskattereformen. Mot ett mera definitivt ordnande av skatteutjämningsfrågan talade även med en viss styrka den omständigheten att en jämförelsevis betydande ojämnhet i nivån för fastighetstaxeringsvärdena alltjämt syntes vara rådan| de, något som föranledde, att den siffra, som betecknade den kommunala utdebiteringsprocenten, icke alltid gåve ett tillförlitligt uttryck för det verkliga skattetrycket inom kommunen. Bland de olägenheter, som kunde sägas vidlåda det tillämpade systemet för skatteutjämning, märktes i första hand den frestelse till bristande sparsamhet, som följde med det proportionsvis stora statsbidraget, när skattetrycket nått en viss höjd. Vid ett sammanlagt skattetryck av 16 procent kunde ytterligare utgifter för fattigvård och skolväsen beslutas i den ganska säkra förvissningen att statsverket skulle gälda dem med ej mindre än tre fjärdedelar. Om åter skattetrycket till den del det avsåge utgifter för fattigvård och skolväsen redan förut mera avsevärt överstigit siffran 4-5 procent men det samlade skattetrycket i kommunen icke varit så stort, att kommunen kunnat få ersättning för hela överskottet, kunde kommunen besluta eljest ej nödvändig ökning i utdebiteringen för kommunens rent privata ändamål och få den till stor del ersatt med statsmedel. Åtminstone med det före provisoriet gällande kommunalskattesystemet hade för jordbrukare på vissa håll en utdebitering å 16 å 20 procent ej representerat något omåttligt skattetryck, och det rådde intet tvivel om att man i vissa landskommuner ansett sig kunna bära en ökning, då man i alla fall erhållit måhända tredubbla beloppet av det egna utlägget i statsunderstöd. De | garantier, man sökt träffa för att understöd ej skulle utgå för utgifter, som borde i täckas med lånemedel, torde i praktiken ej hava varit tillräckliga för att helt förj hindra missbruk av understödsrätten. Det låge sålunda vikt vid att för framtiden om möjligt förekomma, att den kommunala budgeten kunde uppgöras under den förvissningen att man av utjämningsmedel skulle bekomma kanske huvudparten av vad som erfordrades för att täcka ökade utgifter. Prövningen av ansökningar om skatteutjämningsunderstöd borde följaktligen icke vara bunden av så kategoriska normer som varit fallet. Kommunerna borde icke på förhand kunna räkna med att få understöd med mer än högst hälften av någon del av utdebiteringen, i följd varav den gällande skalan syntes böra sänkas, så att den började med 30 procent. Den myndighet, som skulle pröva understödsansökningar, borde icke betagas rätten att, obunden av uttryckliga föreskrifter, med hänsyn till särskilda förhållanden nedsätta understöd eller vägra sådant. Emellertid borde den prövande myndigheten hava till sitt förfogande visst belopp för . att, utöver vad som enligt uttryckliga regler skulle utgå, tilldela understöd åt sådana kommuner, där skattetungan vore särskilt stor och uppenbarligen icke självförvållad. Även vid denna friare prövning syntes understöd böra tillkomma endast kommuner, vilkas totala utdebitering uppginge till den fastställda minimigränsen och vilkas utgifter för statsändamål överstege viss utdebiteringsprocent. Förslag till fördelning av understöden syntes lämpligen, sedan ansökningarna granskats av 20—4-29069.

306 länsstyrelserna, böra upprättas av en särskild, i praktiska kommunala angelägenheter sakkunnig beredning, utsedd av Kungl. Maj:t. Det syntes icke tillrådligt att sänka gränsen för understödsrätten till en lägre utdebiteringsprocent än 10. Det kunde tagas för visst, att medelutdebiteringen i form av allmänna kommunalutskylder på landet icke komme att under den närmaste framtiden väsentligen understiga 10 procent. Det kunde tilläggas, att 10 procents utdebitering efter genomförandet av kommunalskatteprovisoriet med skattefria avdrag skulle för flertalet beteckna ett lägre skattetryck än förut. Skalan för den obligatoriska understödsrätten syntes böra bestämmas så att understöd kunde erhållas med 30 procent för den del av skattetrycket, som överstege 10 men ej 12 kronors utdebitering, med 40 procent för vad som överstege 12 men ej 14 kronors utdebitering och med 50 procent för vad som överstege 14 kronors utdebitering för 100 kronor inkomst. I de kommunala utgifter för statsändamål, i förhållande till vilka understödet skulle begränsas, borde även skäliga kostnader för kyrkliga ändamål, dock ej bidrag till prästerskapets avlöning, medräknas. I praktiken hade det visat sig, att ett ej så ringa antal kommuner med hög utdebitering för kyrkliga ändamål fått ett förhållandevis obetydligt understöd eller gått helt och hållet miste om understödet. Siffran för den utdebiteringsprocent för fattigvård, folkskola och kyrkoväsen, vilken borde överskridas för att understöd skulle utgå, kunde förslagsvis bestämmas till 5 5, vilket tal något understege den senast kända medelutdebiteringen för ifrågavarande utgifter. Med hänsyn till den ökade betydelse, som skatteutjämningen skulle erhålla genom den kommunala progressivskattens användande i viss utsträckning för dylika ändamål, och då även städernas invånare betalade utjämningsandel av kommunal progressivskatt, framträdde med en viss styrka spörsmålet, huruvida städerna fortfarande borde vara undantagna från understödsrätten. Medelutdebiteringen i städerna hade, inberäknat landstingsskatt, år 1919 varit ungefärligen densamma som för landsbygden men i städerna hade kostnaderna för fattigvård, folkskola och kyrkoväsen ingått i utdebiteringen med ett jämförelsevis ringa belopp, varför de tilllämpade grundprinciperna för tilldelande av understöd knappast kunde sägas vara i högre grad tillämpliga på städerna. Visserligen hade städerna stora utgifter för statsändamål, såsom för rättsvård, polisskydd och sundhetsväsen, men å andra sidan åtnjöte de vissa inkomster, som landskommunerna saknade. Vad som framför allt karakteriserade det kommunala livet i städerna vore emellertid den mångsidiga verksamhet, som av städerna genom deras s. k. affärsdrivande verk m. m. bedreves och vars resultat avspeglades i de kommunala budgeterna och följaktligen även i den kommunala beskattningen. Som följd därav ställde sig frågan om understöd i skatteutjämningsväg rätt annorlunda för städerna än för landskommunerna. Under sådana förhållanden syntes lämpligast att användandet av skatteutjämningsprincipen tills vidare begränsades till landskommunerna. Statsutskottet tillstyrkte i avgivet utlåtande (nr 139) de i propositionen framlagda förslagen med den ändringen att en särskild, i praktiska kommunala angelägenheter sakkunnig beredning icke skulle upprättas. Utskottet kände sig icke övertygat om att en dylik nämnd med viss befogenhet men utan fullt ansvar vore en lämplig utväg för understödsärendenas förberedande handläggning. Riksdagen följde vid sitt beslut i frågan utskottets mening. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades nya författningar angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner (SFS 1921 nr 411 och 412). Uti en med anledning av propositionen i skatteutjämningsfrågan vid 1921 års riksdag väckt motion (II: 328) hemställdes om den ändringen i propositionens förslag, att understöd principiellt skulle utgå till alla slag av primärkommuner, municipalsamhällen däri inbegripna, samt att vid understödets bestämmande hänsyn allenast finge tagas till det totala kommunala skattetrycket och icke därjämte till;

307 utdebiteringen för vissa särskilda ändamål. För sina yrkanden lämnade motionärerna följande motivering. Städerna hade ett sådant skattetryck, att de långt ifrån att bilda någon privilegierad grupp av kommuner tvärtom nödgades på sina medlemmar ställa ej oväsentligt större ekonomiska krav än landsbygdens kommuner i allmänhet behövde göra. Det behövde icke påvisas, vilken väsentligt olika betydelse det nominella skattetrycket hade, allteftersom det avsåge de agrara eller de industrialiserade delarna av landet. Det torde icke kunna förnekas, att de inom rena landsbygdskommuner till synes ofta högt uppskruvade utdebiteringssatserna reellt sett innebure ett vida lindrigare skattetryck än en medelmåttig uttaxering inom en stadskommun eller industrikommun på landsbygden, vilket ej blott berodde på förekommande ojämnheter i fastighetstaxeringen utan överhuvud taget på varje beskattningssystems lätt förklarliga tendens att hårdare drabba penninghushållningen än naturahushållningen. De skäl, som tidigare anförts för städernas uteslutande från skatteutjämningsunderstöden, framför allt den antagna skattegränsen å 10 kronor för 100 kronor inkomst, hade efter hand bortfallit. Förutsättningarna för skatteutjämningen hade även i grund förändrats. De kommunalt skattskyldiga hade genom uttagandet av den kommunala progressivskattens utjämningsandel ålagts att själva sörja för en utjämning av de mest framträdande olikheterna i den kommunala skattetungan kommunerna emellan, vilket otvivelaktigt vilade på en sund och riktig tanke. Men om denna skulle komma till sin rätt, måste utjämningen läggas efter principiellt andra grunder än de gällande. De synpunkter, som vid en skatteutjämning måste göra sig gällande, skulle motionärerna söka i korthet antyda. I första rummet måste utjämningen principiellt omfatta alla kommuner, då utjämningsmedlen vore av kommunal art och till största delen härrörde från städernas skattskyldiga. Det syntes vidare principiellt riktigt, att utjämningen icke inskränktes till att omfatta allenast utgifterna för några få kommunala uppgifter av mera utpräglat statligt intresse utan omfattade den kommunala förvaltningen i dess helhet. Till stöd härför kunde till en början åberopas utjämningens kommunala karaktär. Då bidragen utginge av kommunala skattemedel, syntes det icke längre föreligga någon anledning att begränsa utjämningen till sådana kommunala angelägenheter, som tillika kunde anses representera statsändamål. Vidare syntes vid närmare prövning vara uppenbart, att en rationell uppdelning av den kommunala förvaltningen i sådana grenar som tillgodosåge statsändamål och sådana som avsåge lokala behov icke med framgång kunde ske samt att den framför allt icke kunde utformas med den klarhet, som erfordrades för att kunna läggas till grund för en skatteutjämning. Icke blott städernas utgifter för rättsväsen, polisskydd och sundhetsväsen syntes tillgodose statsändamål utan även i lika hög grad de utgifter städerna måste ikläda sig för vissa fattigvården närstående sociala ändamål, exempelvis arbetslöshetens bekämpande, vidare sjukvård, renhållning, brandväsen, stadsreglering och andra för det allmänna hälsotillståndet i samhället vitala förvaltningsgrenar. Vad som i en landskommun kunde vara en relativt överflödig utgift och representera ett s. k. lyxbehov utgjorde ofta i de tättbebyggda samhällena ett oundgängligen erforderligt anslag. I en större stad vore det fullt ut lika behövligt att hava ett tillfredsställande renhållningsväsende, en väl fungerande vattentillförsel, ytterbelysning o. s. v. som det för kommunerna i gemen vore nödvändigt att hava ett efter behoven avpassat skolväsende. Indelningen av de kommunala uppgifterna i s. k. statliga och lokala, som i propositionen försökts, vore i och för sig ganska meningslös och bleve direkt missvisande, om därmed skulle avses att markera den gräns, inom vilken det allmännas intresse av en fullgod kommunal förvaltning rörde sig.' I stort sett torde det kunna sägas, alt den kommunala förvaltningen i dess helhet tillgodosåge allmänna ändamål. En uppdelning skulle kräva en speciell kännedom om förhållandena i varje särskilt fall och kunde därför rimligtvis icke i detta sammanhang komma ifråga. Häremot kunde måhända invändas, att staten på detta

•

sätt kunde komma att bidraga till att täcka onödiga kommunala utgifter. Med tämlig visshet torde emellertid kunna antagas, att dylika utgifter åtminstone icke i nämnvärd omfattning förekomme i kommuner med så hög utdebitering, som erfordrades för att ifrågakomma vid skatteutjämningen. Understöden av de kommunala utjämningsmedlen borde allenast hava till syfte att utjämna den kommunala debiteringen, däremot icke att utgöra bidrag till vissa förvaltningsgrenar av statligt intresse. Uppgiften att understödja och höja standarden inom särskilda kommunala förvaltningsområden vore en annan och mera komplicerad fråga, som måste lösas i annan ordning. Erfordrades för vissa förvaltningsuppgifter ytterligare bidrag av statsmedel, borde dessa lämnas i annan ordning än utjämningsunderstöden och så avvägas att de effektivt medverkade till att bevara eller höja den standard staten inom vederbörande områden kunde anse erforderlig. För skatteutjämningen vore en dylik anordning icke möjlig att genomföra, och den borde därför strängt begränsas till sitt egentliga rent finansiella ändamål. Anlades på utjämningsfrågan de allmänna synpunkter, åt vilka motionärerna givit uttryck, syntes det också klart, att municipalsamhällenas speciella, av ordnings-, brand-, byggnads- och sundhetsväsendets behov föranledda utgifter borde medräknas vid mätandet av det kommunala skattetrycket i dessa samhällen och bliva föremål för utjämning. Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 139) om avslag å motionen. Utskottet fann, att ett bifall till motionärernas förslag om principiellt undantagslöst medräknande av alla slags kommunala utgifter icke kunde ifrågakomma utan en allsidig och ingående utredning. Utskottet uttalade vidare, att kravet på likställighet mellan samtliga kommuner icke kunde avvisas, men ansåg sig icke kunna biträda motionärernas förslag i denna del, enär frågan tarvade ett mera ingående övervägande. Riksdagen biföll utskottets hemställan. I en annan vid 1921 års riksdag väckt motion (II: 319) påyrkades en högre skala för skatteutjämningsunderstöden än i propositionen föreslagits. Sålunda föreslogs, att understöd skulle utgå med 40 procent i den mån skattetrycket överstege 10 men ej 12 kronors utdebitering, 50 procent i den mån det överstege 12 men ej 14 kronors utdebitering och 60 procent i den mån det överstege 14 kronors utdebitering per 100 kronor inkomst. Statsutskottet avstyrkte motionen, vilken avslogs av riksdagen. Kommunalförfattningssakkunniga. Vid tillsättandet år 1920 av de s. k. kommunalförfattningssakkunniga lades stor vikt vid skatteutjämningssynpunkternas beaktande i samband med utredningsuppdragets fullgörande. Vederbörande departementschef framhöll därvid bl. a. följande beträffande de sakkunnigas arbete på landstingsförvaltningens område. Landstingen hade under de senare åren fått sig anförtrodda ett flertal särdeles krävande arbetsuppgifter, vilka ej förut ålegat dem. Delvis vore dessa uppgifter helt nya och betingade av de senare årens lagstiftning, delvis vore de sådana, som förut handhafts av lägre kommunala enheter. Utvecklingen tenderade otvivelaktigt alltjämt mot ett utvidgande av landstingens arbetsområde. Icke blott ur skatteutjämningssynpunkt utan även med hänsyn därtill att landstingens handhavande av vissa uppgifter vore ägnat att befordra en effektiv förvaltning, torde den antydda tendensen få anses innebära en utveckling i rätt riktning. Vid fullgörandet av sitt uppdrag borde de sakkunniga särskilt tillse, att landstingens organisation gjorde dem skickade att, därest sådant skulle åt dem uppdragas, fungera såsom organ för utjämning av skattetrycket mellan de olika primärkommunerna inom respektive landstingsområden. De sakkunniga togo vid utformningen av sina förslag rörande landstingens förvaltningsorganisation vederbörlig hänsyn till dessa synpunkter, såsom framgår av deras år 1923 avgivna betänkande med förslag till lag om landsting m. m. (SOU

309 1923: 18). De sakkunnigas förslag låg sedermera till grund för 1924 års ändringar i lagstiftningen om landstingen. 1921 års folkskoleutredning. Med föranledande av 1920 års riksdags skrivelse angående statsbidrag till folkskolebyggnader tillkallades år 1921 särskilda sakkunniga, som år 1923 avlämnade betänkande och förslag i frågan (SOU 1923:55). De sakkunniga funno det allmänna skattetrycket ådagalägga behovet av statshjälp för erforderliga nybyggnader för skolväsendet. Ett icke ringa antal skoldistrikt syntes dock befinna sig i den ekonomiska ställning att statens ingripande till deras hjälp knappast kunde anses vara av sakliga förhållanden påkallat. De sakkunniga ansågo i hög grad obehövligt att använda statsmedel för att hjälpa samhällen, vilka, såsom exempelvis Stockholm, hade osedvanligt låg beskattning. Likaså syntes det ej tillräckligt motiverat att lämna statsbidrag till skoldistrikt, som visserligen hade ett jämförelsevis högt medelskattetryck men vilkas utdebitering för folkskoleväsendet vore synnerligen ringa. Genom en kombination av det allmänna skattetrycket med utdebiteringen för folkskoleväsendet sökte de sakkunniga få fram det verkliga behovet för ett skoldistrikt av bidrag från statens sida. De sakkunniga bemötte den invändningen att deras förslag endast skulle innebära en utvidgning av det redan tillämpade skatteutjämningsförfarandet och framhöllo därvid, att bidragsrätten enligt förslaget utsträcktes till ett stort antal kommuner, som ej komme i åtnjutande av understöd enligt skatteutjämningsförordningen. En förut av skatter och skol^ utgifter hårt nedtyngd kommun skulle kunna få ett större bidrag, under det att bättre situerade kommuner finge mindre eller i de minst trängande fallen intet bidrag. Detta bleve möjligt därigenom att vissa minimisatser såväl för det allmänna skattetrycket som för utdebiteringen till folkskoleväsendet skulle fastställas såsom villkor för bidrag. Den väsentliga skillnaden mellan detta förslag och det tillämpade skatteutjämningsförfarandet ansåge de sakkunniga ligga däri att frågan om statsbidragens utgående och dess storlek skulle anknytas till den utdebitering för folkskoleväsendet, som ett skoldistrikt under en viss period varit nödsakat att verkställa. Enligt de sakkunnigas förslag skulle förhållandena under det löpande och de fyra nästföregående åren läggas till grund för beräkningen av såväl det allmänna skattetrycket som utdebiteringen till folkskoleväsendet. En tid av tre år, vilken i skatteutjämningsförordningen stadgats, syntes väl kort såsom en tillförlitlig mätare av det genomsnittliga behovet. De sakkunniga föreslogo sålunda, att skoldistrikt med ett allmänt kommunalt skattetryck, beräknat för senaste femårsperioden enligt skatteutjämningsförordningens grunder, av minst 8 kronor för 100 kronor inkomst borde erhålla statsbidrag för uppförande av byggnader för folkskoleväsendets behov, dock att skoldistrikt, som under senaste femårsperioden ej haft en medelutdebitering för folkskoleväsendet av minst 1 krona för 100 kronor inkomst, ej skulle komma i åtnjutande av sådant bidrag. Bidragens storlek skulle bestämmas i procent av de beräknade byggnadskostnaderna och procenttalet avvägas efter utdebiteringen till folkskoleväsendet. Därest anknytningen skedde enbart till det allmänna skattetrycket, skulle man enligt de sakkunnigas mening endast uppnå en dubblering av det redan tillämpade skatteutjämningsförfarandet. De sakkunniga framlade tolv olika alternativ för bidragens beräknande och förordade en bidragsskala, enligt vilken skoldistrikten skulle erhålla vid en utdebitering för folkskoleväsendet av 1—1-49 kronor för 100 kronor inkomst 16 2 / 3 procent av den beräknade byggnadskostnaden, vid en utdebitering av 1-50—1-99 kronor 20 procent, vid en utdebitering av 2—249 kronor 25 procent, vid en utdebitering av 250—299 kronor 33 1 / 3 procent samt vid en utdebitering av 3 kronor och däröver 50 procent. Liksom vid den allmänna skatteutjämningen skulle det totala skattetrycket jämkas, därest kommun icke tagit i anspråk skogsaccis eller andra tillgängliga medel. Därest utdebiteringen för folkskoleväsendet under de fem senaste åren uppenbarligen fastställts högre än som enligt normal hushållning bort äga rum eller särskilda skäl därtill föranledde, skulle Kungl. Maj.-t kunna vägra eller nedsätta statsbidraget.

310 1921 års kommunalskattekommitté. Till följd av 1920 års riksdags uti skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 444) framställda begäran om förnyad utredning av kommunalskattelagstiftningsfrågan tillsattes den s. k. 1921 års kommunalskattekommitté, vilken år 1924 avlämnade sitt betänkande angående den kommunala beskattningen (SOU 1924:53 och 54). Enligt sina direktiv skulle kommittén icke upptaga skatteutjämningsfrågan till behandling och berörde frågan endast i samband med att en del av den i dess betänkande föreslagna kommunala progressivskatten förutsattes skola reserveras för skatteutjämningsändamål. Kommittén fann den genom kommunalskatteprovisoriet införda anordningen att progressivskattens utjämningsandel uttoges efter samma skattesats av de skattedragande inom alla kommuner vara mindre tillfredsställande. En skattskyldig inom en kommun med högt skattetryck finge nämligen bidraga till skatteutjämningen efter samma skattesats som en skattedragare inom en kommun med lågt skattetryck. Om sedermera den förra kommunen skulle komma i åtnjutande av understöd av utjämningsmedlen och de skattedragande inom kommunen därigenom beredas någon lättnad, berodde av förhållanden, vilka ofta kunde vara sådana att någon dylik lättnad ej vore att påräkna. En dylik metod att åstadkomma utjämning av skattebördorna de olika kommunerna emellan syntes kommittén visserligen i någon mån kunna åstadkomma det önskade resultatet ifråga om de allra hårdast belastade, vilka komme i åtnjutande av utjämningsbidragen, men minskade icke ojämnheten mellan de kommuner, som icke kunde påräkna en dylik förmån. Skulle en verklig och över hela linjen verkande skatteutjämning kunna genomföras, måste större bidrag till utjämningen utkrävas av skattedragandena inom de kommuner, som vore relativt mindre betungade med bördor för egen räkning, än av skattedragandena inom kommuner med större egen belastning. Kommittén uttalade vidare, att den kommunala skatteutjämningen och anskaffandet av därför erforderliga medel vore en statlig, icke en kommunal fråga. Den bottnade väsentligen däri att staten ålagt kommunerna förpliktelser att tillgodose en hel del behov av statlig art, som understundom tyngde den kommunala budgeten utöver vad som ur kommunal synpunkt vore rimligt och skäligt. Om problemet skulle upptagas till allsidigt och genomgående bedömande, komme det att ej allenast omspänna stora områden av den kommunala organisationen överhuvud taget utan även kräva revision av de grunder, efter vilka understöd av skatteutjämningsmedel skulle utgå till skattetyngda kommuner. På dessa frågor, som ej fallit under kommitténs uppdrag, ansåg sig kommittén ej kunna inlåta sig. Kommittén föreslog i enlighet med sina utgångspunkter, att storleken av den kommunala progressivskaltens utjämningsandel skulle växla med hänsyn till den allmänna kommunalskattens höjd i kommunerna. Därest utdebiteringen av kommunal repartitionsskatt överstege 10 kronor per skattekrona, skulle hela progressivskatten tillfalla kommunen. De hårdast belastade kommunerna skulle sålunda få behålla hela sin progressivskatt. En sådan anordning skulle enligt kommitténs mening kraftigt bidraga till just vad som åsyftats, nämligen en utjämning av skattetrycket olika kommuner emellan. Tre ledamöter av kommittén reserverade sig ifråga om den kommunala progressivskatten, enär de ansågo kommittén sakna anledning att inlåta sig på den med avseende å skatteutjämningen sekundära frågan om beredande av medel åt statsverket att bestrida utgifterna för en sådan utjämning. Dylika utgifter utgjorde enligt reservanternas mening reella statsutgifter, för vilkas täckande olika alternativ kunde tänkas, exempelvis med de inkomster, som på vanligt sätt stode statsverket till buds. Den kommunala progressivskatten borde därför i sin helhet tillfalla vederbörande primärkommuner. Maximum borde vara 150 procent av skattens grundbelopp och skulle uttagas vid 15 procent eller högre utdebitering av allmän kommunalskatt.

311 Landskamreraren Eisermans skatteutjämningsförslag. Såsom ledamot av 1921 års kommunalskattekommitté reserverade sig landskamreraren G. V. Eiserman mot kommittémajoritetens förslag till bestämmelser rörande den kommunala progressivskatten och framhöll, att denna skatt framför allt borde omläggas i skatteutjämningssyfte. I samband härmed hänvisade han till en kommitténs betänkande bifogad promemoria angående kommunal skatteutjämning, vari han sökt uppdraga riktlinjerna för åtgärder i berörda syfte. I promemorian anfördes i huvudsak följande. En kommunal skattereform borde omfatta icke blott en skattereglering utan även en skatteutjämning, innefattande åtgöranden i syfte att utjämna den av kommunernas territoriella begränsning föranledda olika tillgången på beskattningsföremål för uppbärande av de utgifter, som kommunerna hade att bestrida vid fullgörandet av sina förpliktelser såsom organ åt statsförvaltningen. Vad som åtgjorts i denna fråga måste betraktas allenast såsom provisoriska åtgärder, och mot dessa kunde riktas en viss kritik. Då kommunerna av praktiska skäl fått sig ålagt att fullgöra förpliktelser, som principiellt borde åligga staten och som på grund därav borde jämlikt drabba de kommunala beskaltningsföremålen över hela riket, hade staten skyldighet att tillse, att kommunerna erhölle ungefär liknande bärkraft och således en jämlik tillgång på beskattningsföremål i förhållande till de bördor, som ålagts dem. Om man tänkte sig, att hela riket inrättades såsom en enda kommun, komme en fullkomligt jämlik beskattning till stånd, i det att icke blott de statliga utan även de kommunala beskattningsföremålen skulle träffas lika. Ett dylikt tillstånd borde man söka uppnå genom skatteutjämning med bibehållande av rikets indelning i kommuner, detta dock allenast ifråga om sådana kommunala uppgifter som tillika vore statsuppgifter. Genom penningunderstöd skulle visserligen de kommuner, där utgifterna för kommunala uppgifter med statsändamål föranlett en utdebitering av mera än 5 kronor 50 öre för 100 kronor inkomst och den sammanlagda utdebiteringen tillika överstigit 10 kronor för 100 kronor inkomst, få någon lättnad, men alla de kommuner, varest berörda allmänna uppgifter krävt en utdebitering av allenast en obetydlighet och där måhända hela den sammanlagda utdebiteringen understigit 5 kronor, finge behålla sin goda ställning utan att behöva belasta de kommunala beskattningsföremålen mer än jämförelsevis obetydligt. Den förändring, som år 1921 vidtagits och varigenom medel till penningunderstöden åt de skattetyngda kommunerna beretts genom uttagande av en s. k. utjämningsandel utav en kommvinal progressivskatt, hade i realiteten icke inneburit någon vidare förändring i förhållande till användande av statsmedel för understöden än i den mån de progressiva skalorna för statsskatten och för den kommunala progressivskatten skilde sig från varandra. Men icke desto mindre måste denna förändring betecknas såsom ur skatteutjämningssynpunkt mindre lycklig än om statsmedel använts för skatteutjämningen. Från skatteutjämningssynpunkt måste det nämligen verka stötande, att exempelvis personer, som vore bosatta i de mest skattetyngda kommunerna, måste, efter att hava inom den egna kommunen bidragit med en synnerligen hög repartitionsskatt å sina beskattningsföremål, likväl vara förpliktade atl dessutom med utjämningsandelen av den kommunala progressivskatten bidraga till skatteutjämning jämväl inom andra kommuner, som måhända vore mindre skattetyngda men dock understödsberättigade. Såvitt man ville nå en verklig kommunal skatteutjämning, måste åtminstone i första hand andra utvägar sökas, så att understöd, uttagna på annan grund än kommunalbeskattningens egen grund, allenast finge tillgripas, om det visade sig nödvändigt såsom en sista åtgärd för att lätta en därefter kvarstående, alltför tung börda för en eller annan ort. Den omständigheten att medel till skatteutjämningen toges ur en kommunal progressivskatt kunde icke medföra en skatteutjämning på kommunalbeskattningens egen grund. Om man åtminstone låtit de skattetyngda kommunerna få behålla hela den inom en sådan kommun utgående progressivskatten för egna ändamål, skulle detta system icke hava verkat så stötande som det måste göra, då en del av medlen

312 måste gå till skatteutjämning inom andra skattetyngda kommuner. Än mera framträdde det sålunda stötande därigenom att skatteutjämningsmedlen skulle debiteras och uppbäras av kommuner, som därefter hade att giva beloppet ifrån sig. Bättre hade då varit att låta debiteringen av utjämningsandelen verkställas av statsorgan, enär den nu faktiskt hade karaktären av ett slags statsskatt. Vad anginge de gällande provisoriska grunderna för skatteutjämningsmedlens fördelning syntes det självklart, att dessa måste anses synnerligen otillfredsställande. Till en början borde framhållas, att rätten till erhållande av skatteutjämningsmedel icke skäligen borde begränsas till landskommuner, då det visat sig, att även stadskommuner kunnat bliva orimligt betungade med skattebördor. Vidare kunde påpekas, att de gällande fördelningsreglerna visat sig i tillämpningen mycket besvärliga. Men oavsett nu påpekade svårigheter i tillämpningen syntes de gällande grunderna vara i visst avseende principiellt felaktiga. Det kunde icke vara rätt att lägga ett fixerat medeltal för den kommunala utdebiteringen för statliga ändamål till grund för skatteutjämningsmedlens fördelning, då det verkliga medeltalet måste växla alltefter konjunkturerna. Dessutom hade det visat sig, att kommuner begagnade sig av förhandskännedomen beträffande den debiteringssiffra, som skulle berättiga till understöd, på obehörigt sätt för att komma i åtnjutande av understöd. Sålunda hade det förekommit, att kommuner beslutat utdebitera kostnader för byggande av skolhus eller fattighus eller eljest kostnader, som lämpligen borde bestridas med låner medel, och sålunda uppdrivit utdebiteringen i syfte att erhålla understöd. Dylika manipulationer vore icke så lätta att förhindra. Därtill komme, att kommunerna vid sökande av understöd och vid beräknande av skattetrycket för fattigvård, kyrka och skola icke behövde avräkna annat än statsbidrag och andra inkomster, som direkt hänförde sig till nämnda ändamål. Kommunerna kunde emellertid förfoga över icke så obetydliga andra inkomster, vilka icke hänförde sig till något bestämt utgiftsslag, vadan det borde vara rimligt, att å utgifterna för fattigvård, kyrka och skola avräknades jämväl så mycket av de sist berörda inkomsterna, som kunde anses belöpa efter förhållandet mellan utgifterna för sagda ändamål och kommunens utgifter i övrigt. Slutligen borde framhållas det omständliga förfarande, som genom gällande bestämmelser föranleddes därutinnan att kommuner, som erhållit understöd, icke kunde tillgodogöra sig detta på annat sätt än genom att verkställa avkortningar å utskylder, som redan debiterats. Det syntes rimligare, att understödet kunde inberäknas redan vid budgetens uppgörande och sålunda bleve taget i beräkning redan vid beslut om debitering. En utredning av skatteutjämningsproblemet i hela dess vidd måste emellertid gå ut på jämväl andra åtgöranden än allenast understöd åt skattetyngda kommuner. Att åstadkomma en sammanslagning av kommuner vore en utväg, som icke utan undersökning borde förkastas. Den kommunala självstyrelsen med dess vidsträckta maktbefogenheter fordrade stort tilltagna kommuner med större möjligheter att göra ett gott och tillfredsställande urval bland personer, som kunde finnas lämpliga att handhava kommunalstyrelsen. Dessutom fordrades större kommunala enheter för att kommunerna skulle erhålla tillräcklig rygg att bära de kommunala bördorna. Även inom sådana småkommuner, där tillgången på beskattningsföremål kunde vara tillräcklig för att möta vanliga årliga omkostnader, behövdes endast en sporadiskt förekommande större utgift, såsom byggande av skolhus eller fattighus eller en större kyrkoreparation, för att bringa kommunernas ekonomi i oordning för en avsevärd tid. Man kunde dock givetvis utgå ifrån att ett icke ringa motstånd mot sammanslagningar skulle möta från sådana kommuners sida, vilka kunde vänta drygare utskylder efter sammanslagningen. Om kommunerna skulle motsätta sig en sammanslagning, kunde en betydande skatteutjämning vinnas genom inrättande av kommunalförbund för kommunala uppgifter med statsändamål. Mindre kommuners sammanslutande i sådana förbund av viss minimistorlek skulle kunna ställas

313 såsom villkor för åtnjutande av exempelvis statsbidrag till skolväsendet. Statsbidragen till kommunala uppgifter av statlig natur hade bort avvägas i skatteutjämningssyfte, så att de mindre bärkraftiga kommunerna erhållit relativt större bidrag än de mera bärkraftiga. Genom ett sådant förfaringssätt skulle staten icke blott hava haft möjligheter att genomföra en synnerligen kraftig kommunal skatteutjämning över hela riket utan även genom statsbidragens så småningom skeende ökning hava haft i sin hand en regulator för åstadkommande av en önskvärd och lagom ansedd relation mellan skattetrycket för statsbeskattningen och kommunalbeskattningen. Det kunde visserligen bliva förenat med svårigheter att efteråt åstadkomma någon större förändring härutinnan, men det vore åtminstone rimligt, att staten utöver de förhandenvarande statsbidragen lämnade anslag till exempelvis skolors byggande och underhåll, vilka statsbidrag kunde avvägas i utjämningssyfte. Sådana bidrag syntes lämpligare än de utgående understöden till skattetyngda kommuner, ty de verkade i riktning mot en utjämning på kommunalbeskattningens egen grund. I sammanhang med en utredning av skatteutjämningsfrågan borde även andra därmed sammanhängande spörsmål undersökas. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke någon slags begränsning borde föreskrivas i kommunernas utdebiteringsrätt, då kommuner på grund av bristande förmåga att finansiera tillfälliga större utgifter ofta beslöte oskäliga och icke nödvändiga utdebiteringar. Även frågan om kommunernas rätt till fondbildning borde komma under utredning. En kommun kunde nämligen något år genom en tillfällighet tilldelas ett förhållandevis högst betydande beskattningsföremål, som väsentligen nedbringade den normala utdebiteringen för ett år men icke kunde tillgodogöras nästa år. Det kunde slutligen övervägas, huruvida icke någon kontroll över kommunernas verksamhet borde genomföras, vilket även påkallades av de betydande statsbidragen. Utöver de antydda åtgörandena skulle förvisso komma att behövas skatteutjämningsunderstöd, vilka borde så anordnas, att de även medförde en skatteutjämning på kommunalbeskattningens egen grund. För syftemålet med promemorian vore tillräckligt att anvisa en utväg härtill. För utjämning av det kommunala skattetryck, som föranletts av utgifter för sådana kommunala åligganden, vilka tillika tjänade statsändamål, skulle de kommuner, där utgifterna för fattigvårds-, kyrko- och skolväsen beräknats föranleda lägre tryck än riksmedeltalet, lämna av Kungl. Maj:t bestämda bidrag till de kommuner, där samma utgifter beräknats medföra högre skattetryck än riksmedeltalet. Därigenom skulle vinnas en fullständig skatteutjämning på kommunalbeskattningens egen grund ifråga om dylika kommunala utgifter. Icke desto mindre skulle olika skattetryck kvarstå inom kommunerna, men detta vore i sådant fall beroende på de särskilda kommunernas olika hushållning med medel för andra ändamål än dem som ansetts påkalla åtgöranden i skatteutjämningshänseende. Genomförandet av en så beskaffad skatteutjämning skulle kräva ett noggrant bestämmande av varje kommuns utgifter och inkomster för ifrågavarande ändamål. Beräknandet av riksmedeltalet och bidragens fastställande skulle grundas å utgifterna enligt senast fastställda stater och skatteunderlaget enligt det löpande årets taxeringar. Utgifterna år för år tenderade att vara något så när stabila. Därigenom skulle bidragen kunna bestämmas så tidigt att de kunde tagas i beräkning vid uppgörande av kommuns budget för det kommande året. Genom en på sådant sätt organiserad skatteutjämning skulle särskilt anslag i skatteutjämningssyfte bliva obehövligt. Emellertid kunde det knappast vara tillrådligt att låta skatteutjämningen gå så långt som ifrågasatts. De skilda kommunerna iakttoge icke enhetliga sparsamhetssynpunkter vid behandlande av anslag för ifrågavarande ändamål. På grund härav syntes man böra låta kommunerna själva bära en väsentlig del av det skattetryck, som utöver riksmedeltalet föranleddes av dessa utgifter. Man skulle exempelvis kunna tänka sig, att kommuner med skattetryck över riksmedeltalet av ifrågavarande slag skulle utbekomma bidrag allenast i den

314 mån skattetrycket med mera än 30 procent överstege riksmedeltalet samt att således en kommun med skattetryck under riksmedeltalet skulle vara pliktig att utgiva bidrag allenast i den mån skattetrycket med mera än 30 procent understege riksmedeltalet. Man skulle också kunna tänka sig, att bidragsrätten gjordes vidare än bidragsplikten. Ordnades skatteutjämningen i övrigt enligt de förut angivna linjerna, vore ock fara för slöseri i syfte att erhålla utjämningsbidrag utesluten, enär kommunerna själva vore ur stånd att beräkna riksmedeltalet för året och således på förhand icke kunde veta, huruvida de komme att räknas till de bidragspliktiga eller bidragsberättigade. Borgarrådet Yngve Larssons uttalande i skatteutjämningsfrågan. Ett inlägg i den offentliga diskussionen rörande skatteutjämningsfrågan, vilket gav uttryck åt stadskommunernas inställning till detta spörsmål, gjordes år 1924 av borgarrådet Yngve Larsson (Se Sv. Stadsförbundets Tidskrift 1924). I ett föredrag om statsbidragen till kommunerna ur utjämningssynpunkt, vilket åberopades i Svenska stadsförbundets yttrande över 1921 års kommunalskattekommittés betänkande, utvecklade borgarrådet Larsson städernas speciella synpunkter och önskemål i frågan. Huvudinnehållet i nämnda föredrag skall här återgivas. Statsbidragen till kommunerna kunde indelas i speciella bidrag, vilka avsåge en särskild kommunal uppgift, och allmänna bidrag, som utgjorde understöd till vederbörande kommuns förvaltningar i allmänhet. Till de senare kunde räknas ersättning för indragna brännvinsförsäljningsmedel, bidrag av automobilskattemedel samt de direkta skatteutjämningsbidragen. Skillnaden mellan speciella och allmänna statsbidrag brukade sammanfalla med gränsen mellan s. k. effektivitetsbidrag och rena utjämningsbidrag. Grunden för statsbidragen utgjordes å ena sidan av det med en viss kommunal uppgift förenade allmänna intresset och å andra sidan av kommunernas ekonomiska oförmåga och bristande intresse för uppgiftens behöriga tillgodoseende. Den enklaste utvägen i ett dylikt läge skulle vara att helt förstatliga vederbörande uppgift, men vanligen nöjde sig staten med att söka betrygga det allmännas intressen genom ett statsbidrag, förbundet med villkor om en viss minimistandard hos förvaltningen. Grunderna för statsbidragen bestämdes av två faktorer, nämligen hänsynen till vederbörande förvaltningsgrens standard och vederbörande kommuns ekonomiska bärkraft. Varje statsbidrag fullföljde sålunda ett dubbelt syfte. Genom att höja förvaltningens effektivitet befordrade ett sådant bidrag även utjämningen kommunerna emellan. För att ett speciellt förvaltningsbidrag skulle nå sitt ändamål att med minsta möjliga uppoffring vinna största möjliga effekt, måste vid dess bestämmande även hänsyn tagas till vederbörande kommuns ekonomi, d. v. s. bidraget måste även verka såsom ett utjämningsbidrag. Av detta skäl kunde en undersökning av statsbidragen ur utjämningssynpunkt icke inskränkas till de direkta utjämningsunderstöden utan måste omfatta statsbidragssystemet som en helhet. Mot statsbidragen kunde ur effektivitetssynpunkt riktas vissa anmärkningar. Flera av de speciella statsbidragen vore förenade med en helt formell effektivitetskontroll eller saknade kontroll. De utginge också oavsett förvaltningens tillstånd med belopp, som följde av i lag och författning bestämda grunder. I allmänhet gällde, att ju större betydelse bidragen hade för kommunernas ekonomi, desto större bleve svårigheterna att använda dem i effektivitetskontrollens tjänst. Det nödigaste statsinflytandet borde därför tryggas på andra vägar. Bestämmelserna om bidragen till skolväsendet hade gjorts mycket detaljerade. Det syntes redigare och enklare att låta bidrag till folkskoleväsendet utgå direkt med en viss andel av kommunens primära kostnader. Vid bestämmandet av denna andel borde icke vara uteslutet att jämväl taga hänsyn till vederbörande kommuns ekonomiska bärkraft. Städernas ställning i statsbidragssystemet syntes avgjort sämre än landsbygdens. Städernas särskilda inkomster, såsom tolagsersättning och andra ersättningar för indragna rättigheter, innebure icke något privilegium för städerna, då dessa hade ut-

315 gifter till mycket högre belopp för rent statliga förvaltningsändamål, på landsbygden helt och hållet bekostade av staten, såsom domstols- och polisväsen, kronouppbörd, indrivning m. m. Av de i riksstaten uppförda speciella statsbidragen hade en stor del reserverats för landsbygdens behov. I många fall hade städer utanför landsting givits en ogynnsam undantagsställning genom att helt utestängas från statsbidrag eller genom att erhålla bidrag efter mindre förmånliga grunder. Det vore vidare uppenbart, att de speciella statsbidragen genom sin allmänna läggning att avse allenast förvaltningens elementära kostnader komme landskommunerna i avsevärt högre grad till godo än städerna. Från skatteutjämningsbidragen hade städerna helt uteslutits, ehuru utjämningsmedlen kunde beräknas till omkring 80 procent härflyta från deras skattskyldiga. Den principiella grunden för de förefintliga utjämningsbidragen kunde icke anses hållbar. Dessa utginge nämligen från att fattigvård samt folkskola och kyrkoväsen tjänade statsändamål samt att kommunerna för dessa från övriga kommunala angelägenheter principiellt skilda uppgifter hade ett slags rättsanspråk på ersättning från statens sida. Vården av samtliga kommunala angelägenheter måste betraktas såsom ett statsintresse. Upprätthållandet av en skälig standard av kommunalförvaltningen överhuvud taget låge givetvis i statens intresse, och detta intresse tillgodosåges även på andra sätt än genom statsbidrag, främst genom den vanliga statsuppsikten över kommunerna. Kommunerna kunde icke hava några i egentlig mening privata angelägenheter. Kommunernas verksamhet och uppgifter såsom offentliga korporationer inginge såsom ett led i statsorganismens liv och verksamhet. För skatteutjämningsfrågans lösning borde i första hand ske en omläggning av statsbidragssystemet efter rationellare grunder. De speciella statsbidragen, vilkas uppgift vore att förhindra en oskälig belastning av kommunernas allmänna ekonomiska bärkraft samt att uppmuntra kommunerna att vidtaga vissa anstalter, som icke uttryckligen ålagts dem, hade visserligen i andra hand en viss utjämnande verkan, men vid bidragens utformning hade väl ringa hänsyn till kommunernas olika behov av understöd tagits och deras utjämningseffekt därför blivit mindre än man kunnat vänta. Det borde därför utredas, huruvida icke vissa ändringar i grunderna för dessa bidrag kunde vidtagas och därmed en större utjämningseffekt ernås. En ökad verkan av effektivitetsbidragen skulle även åstadkommas bättre och med mindre kostnad, om relativt större bidrag gåves till kommuner med mindre bärkraft. Därest en dylik omläggning av de speciella statsbidragen kunde genomföras, kvarstode emellertid frågan, huruvida därutöver några utjämningsunderstöd vore av nöden. I princip måste man närmast vara benägen att besvara denna fråga nekande. Därest genom statsbidrag i förhållande till de olika uppgifternas natur och kommunernas ekonomiska resurser en ur allmän synpunkt tillfredsställande minimistandard av kommunalförvaltningen betryggades, så funnes icke några skäl för ytterligare bidrag av allmänna medel för en allmän skatteutjämning, då utjämningen icke vore något självändamål. Den finansiella risken för de angelägenheter, som fölle utanför statens intresse av en kommunal minimistandard, måste kommunerna själva ovillkorligen svara för. Detta ansvar berörde själva nerven i den kommunala självstyrelsen. En viss ojämnhet i den kommunala beskattningen kunde man aldrig komma ifrån, då den vore grundad på naturliga olikheter i kommunernas ekonomiska förutsättningar och icke minst på det mått av klokhet och förutseende, som gjorde sig gällande vid de kommunala angelägenheternas skötsel i olika kommuner. Emellertid kunde förekomma extraordinärt höga utdebiteringar, för vilka det allmänna icke borde förhålla sig passivt. Detta gällde emellertid icke längre en allmän skatteutjämning i syfte att i viss mån hålla kommunerna skadeslösa för utgifter, som höjde utdebiteringen över medeltalet för rikets samtliga kommuner, utan vore en mera begränsad fråga. Direkta understöd kunde i dessa fall vara den enda utvägen. Inför dylika extraordinärt höga skattetryck måste dock undersökas, huruvida icke dessa vore helt tillfälliga eller berodde på dålig skötsel av de kommunala finan-

316 serna. Innan man anlitade en så betänklig utväg som ett bidrag av allmänna medel för kommunalskatternas underlättande, måste vidare övervägas, huruvida icke revision av den kommunala indelningen på många håll måste ske för att utjämna den moderna kommunalförvaltningens mera krävande uppgifter å större och bärkraftigare kommuner. Då detta emellertid vore en fråga på längre sikt, syntes det vara skäl att undersöka lämpligheten av en skatteutjämning genom landstingen. De understöd till särskilt skattetyngda kommuner, som i undantagsfall, t. ex. vid ekonomiska kriser eller ogynnsamma naturförhållanden, kunde förekomma, borde utgå efter andra grunder än de gällande. Understöden kunde inskränkas till fall, där skattetrycket vore betydligt mera betungande än medeltalet för samtliga kommuner i riket. Understöd borde i lika mån kunna komma städer och landskommuner till del och avse skattetrycket i dess helhet, icke utdebiteringen för någon särskild förvaltningsgren. Understöden motiverades därav att det vore ett statens intresse att icke de skattskyldiga i enstaka orter oskäligen betungades av kostnaderna för kommunalförvaltningen överhuvud taget. Vid bedömandet av en kommuns ekonomiska bärkraft och understödsbehov kunde det nominella skattetrycket icke anses lämna någon tillförlitlig ledning. Denna svårighet gällde icke blott bestämmandet av understöd åt skattetyngda kommuner utan statsbidragssystemet i dess helhet. De bristfälligheter i taxeringen av jordbruksfastigheter och jordbrukarnas naturaförmåner, som otvivelaktigt förekomme, kunde emellertid endast undanröjas genom en skattereglering, som upphävde ojämnheten i det kommunala skattetrycket inom kommunerna. Till dess så skett, måste frågan om skattetryckets verkliga beskaffenhet vid bedömande av ansökningar om statsbidrag underkastas en noggrann undersökning, som, för att vara tillräckligt effektiv, nog i flertalet fall måste ske på ort och ställe. Den förhållandevis obetydliga utjämning, som efter en rationell omläggning av de speciella statsbidragen skulle erfordras, syntes uppenbarligen vara en statsangelägenhet, icke en kommunal uppgift. För täckande av utgifterna för understöd till särskilt skattetyngda kommuner borde anslag anvisas å riksstaten. Den kommunala progressivskattens användning för andra än vederbörande kommuns egna ändamål borde alltså upphöra. 1924 års riksdag. Vid 1924 års riksdag väcktes en motion (II: 49) med begäran om skyndsam utredning rörande möjligheten för synnerligt skattetyngda städer att komma i åtnjutande av skatteutjämning med hänsyn tagen till det totala skattetrycket. I motionen framhölls, att ett stort antal städer hade ett sammanlagt kommunalt skattetryck å mera än 10 kronor per 100 kronor inkomst samt att det för de mest skattetyngda städerna måste framstå såsom ett önskemål att även bliva delaktiga i skatteutjämningen, då de medel, som användes i detta syfte, nämligen progressivskattens utjämningsandel, till väsentlig del utdebiterades i städer. Skulle emellertid ett beslut om synnerligen hårt skattetyngda stadskommuners möjlighet att få bidrag av skatteutjämningsmedel bliva av någon betydelse, syntes det motionärerna nödvändigt, att grunderna för utbetalande av dylika understöd ändrades. Att, såsom de gällande bestämmelserna stipulerade, särskilja inom den kommunala förvaltningen grenar, tillgodoseende statsändamål, från övrig kommunal verksamhet syntes icke motiverat. Städernas utgifter för rättsväsen, polisskydd och sundhetsväsen ansågo motionärerna tillgodose statsändamål liksom de utgifter, som städerna måste ikläda sig för sociala ändamål, såsom arbetslöshetens bekämpande samt sjukvård, renhållning, brandväsen, stadsreglering och andra för det allmänna hälsotillståndet i samhället viktiga förvaltningsgrenar. I anledning av motionen hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 93), att utredning snarast möjligt måtte verkställas rörande möjligheten för synnerligt skattetyngda städer att komma i åtnjutande av skatteutjämning. I skrivelsen framhölls dock, att riksdagen därmed icke tagit ställning till frågan, huruvida och under vilka förutsättningar städerna måtte tillerkännas skatteutjämning.

317 Juris doktorn C. W. U. Kuylensfiernas utredning. Till följd av riksdagens skrivelse upptogs skatteutjämningsfrågan till behandling av 1924 års skatteberedning, som den 18 november 1925 till chefen för finansdepartementet överlämnade ett av beredningens ledamot juris doktorn C. W. U. Kuylenstierna utarbetat betänkande angående den kommunala skatteutjämningen (SOU 1925:35). I samband med doktor Kuylenstiernas undersökning av frågan verkställdes en statistisk utredning rörande densamma, för vars resultat en redogörelse lämnades i betänkandet. De i betänkandet framlagda synpunkterna och förslagen skola här i huvudsak återgivas. Det synnerligen höga skattetrycket i vissa av rikets kommuner hade utan tvivel i stor utsträckning sin grund i kommunernas brist på beskattningsföremål. Att komma till rätta med frågan, i vad mån den dåliga tillgången på beskattningsföremål måste tillskrivas alltför låga. taxeringar, vore förenat med stora svårigheter. Verkställda undersökningar beträffande fastighetstaxeringarna hade dock givit vid handen, att dessa taxeringar i förhållandet länen emellan alltjämt vore ojämna. Den statistiska utredningen hade även givit intryck av att inkomsttaxeringarna, måhända på grund av en låg värdesättning av naturahushållens förbrukning av naturaförmåner från eget jordbruk, på sina håll vore proportionsvis lägre än på andra. Även om den bristande tillgången på beskattningsföremål i vissa fall berodde på svaga taxeringar, måste anses ådagalagt, att de höga skattetrycken i allmänhet hade sin grund i kommunernas fattigdom. En mindre rationell kommunalindelning hade även betydelse för de kommunala skattebördorna. En sammanslagning av smärre kommuner kunde i vissa fall åstadkomma en relativt billigare kommunal hushållning och en utjämning av skattetrycket. En sammanslagning av kommuner skulle uppenbarligen ej bidraga till någon mera betydande sänkning av skattetrycket i sådana län, där de allra flesta kommunerna erhölle understöd. Utredningen hade även givit vid handen, att kommunernas absoluta folkmängd icke utövade någon verkan på skattetrycket. De mera folkrika kommunerna hade ej visat sig vara mindre skattetyngda än de små kommunerna. Utgifterna per invånare hade icke varit mindre i de största än i de minsta av de skattetyngda kommunerna. Vid en verkställd budgetundersökning av 1924 års utjämningskommuner hade befunnits, att i medeltal kostnaderna per invånare för fattigvårdsändamål ökats med folkmängden, att kostnaderna för kyrkoväsen varit högre för de allra minsta kommunerna men i övrigt lika stora, att kostnaderna för skolväsen varit högst i de minsta och de största kommunerna samt att kostnaderna för andra ändamål i stort sett varit lika för kommuner med upp till 1 500 invånare och därefter successivt ökats. I förhållande till kommunernas hela utgiftssumma uppvisade de minsta kommunerna gynnsamma siffror för fattigvård och vissa andra utgifter, sämre för kyrkoväsen och uppenbarligen ogynnsamma för skolväsen. Ett högt skattetryck hade också utan tvivel mångenstädes förorsakats av olämplig skötsel av kommunernas finanser. Uppenbarligen förelåge även för kommunerna en möjlighet att genom koncentrering av utgifterna på färre år tillfälligt bringa upp skattetrycket, medan detta bleve desto lägre andra år. Stundom inträffade det att den kommunala budgeten, som vore beslämmande för det nominella skattetrycket och utjämningsbidragen, icke utvisade den verkliga ställningen under budgetåret, såsom då utgifterna beräknats för högt eller då mot brist från föregående år bort balanseras utestående, sedermera inflytande restantiefordringar. Under utredningen hade slutligen gjorts den iakttagelsen att de skattetyngda kommunerna i största utsträckning hade allmän karaktär av jordbrukskommuner samt att bland de folktäta kommunerna befunne sig ett förhållandevis mindre antal skattetyngda kommuner än bland de glesare befolkade. Däremot hade icke kunnat konstateras, att dyrortsförhållandena inverkade på det kommunala skattetryckets höjd. Vad städerna anginge, syntes i flertalet fall anledningarna till oproportionerligt höga skattetryck vara att städerna under lyckliga konjunkturer lagt sin eko-

318 nomi på en bredare bog än som svarade mot deras ekonomiska förutsättningar i en senare tid. För avhjälpande av de särskilt höga skattetrycken kunde vissa allmänna åtgärder övervägas. Det skulle vara rationellt att uppdela landet i en mängd olika specialkommuner för olika ändamål. Den trakt, som skulle tilldelas en viss uppgift, kunde därigenom tillmätas med hänsyn till vad som vore lämpligast just för det fall, varom fråga vore. Man finge dock icke röra sig med alltför många olika kommunala enheter. En tillämpning av bestämmelserna i den kommunala indelningslagen angående sammanslagning av kommuner skulle emellertid i många fall säkerligen hava god verkan. Det förefölle icke orimligt, om kommunernas medverkan till dylika sammanslagningar i vissa fall krävdes för rätt till utjämningsbidrag. En lämpligare fördelning av beskattningsföremålen torde i vissa fall kunna undanröja alltför höga skattetryck, men det vore av tekniska skäl omöjligt att komma långt på denna väg. Självklart vore att man ej på detta sätt kunde skapa riklig tillgång på lämpliga beskattningsföremål i fattiga kommuner. En möjlighet funnes naturligtvis alltid att i vissa fall genom yttre tvång, exempelvis i form av statskontroll å kommunernas hushållning, bringa ned deras utgifter. Då grundsatsen om den kommunala självstyrelsen vore starkt rotad hos folket, måste dock tvivelsmål uttalas, huruvida utvägen med en vidgad kontroll vore framkomlig. För undanröjande av de missförhållanden, som föranledde, att siffrorna för det formella skattetrycket i kommunerna icke utvisade det verkliga, hade ett effektivt taxeringsförfarande beträffande såväl fastigheter som inkomster viss betydelse. Härmed sammanhängde i viss mån även frågan om ett förbättrat uppbördsförfarande. Av åtgärder i dessa hänseenden, som närmast syftade därhän att skattetrycket inom kommunerna skulle bliva så jämnt som möjligt, torde dock icke kunna förväntas mer än en relativ framgång. Även om åtgärder vidtoges i omförmälda hänseenden, torde det ej kunna frånkommas, att höga skattetryck i ej ringa omfattning skulle kvarstå, vilka blott kunde undanröjas genom kontanta bidrag. De allmänna grunderna för ett särskilt skatteutjämningsförfarande måste därför upptagas till omprövning. Därvid borde m a n beakta skillnaden mellan sådana kommunala uppgifter, som blivit kommunerna ålagda genom offentliga påbud, och sådana gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som kommunerna av eget initiativ påtoge sig. Det förra slaget av angelägenheter kunde antingen uteslutande tillgodose kommuninvånarnas eget intresse eller ock såväl ett dylikt som ett mera allmänt, mer eller mindre utpräglat nationellt intresse. Såsom exempel på de rent lokala angelägenheterna kunde anföras stadsplane- och byggnadsväsen och på de mera allmänna skolväsen, fattigvård, barnavård och kyrkoväsen. Även sådana kommunala åtgärder, som tillkommit av kommunernas eget initiativ, kunde emellertid hava mera allmän betydelse, exempelvis hamn- och kommunikationsanläggningar av större omfattning. Det syntes däremot icke lämpligt att beteckna kommunernas uppgifter av mera allmänt intresse såsom avseende statsändamål. Staten hade med hänsyn till lämplighet och rättvisa tilldelat kommunerna vissa uppgifter och dessa bleve därigenom kommunala, även om de tillgodosåge ett mera nationellt intresse. Härmed vore dock icke sagt, att staten borde förhålla sig passiv, om ett åläggande av dylika uppgifter träffade en kommun otillbörligt hårt. Anskaffandet av härför erforderliga medel behövde emellertid icke åvila staten, då det icke kunde sägas vara fråga om statsändamål. Beträffande målet för en skatteutjämning vore uppenbart, att man icke kunde ifrågasätta åstadkommande av en och samma kommunala utdebiteringsprocent för hela riket, vilket skulle innebära, att kommunalskatten i verkligheten fastän ej formellt finge karaktären av en för hela riket enhetlig skatt, d. v. s. en statsskatt, pålagd efter det för kommunalbeskattningen gällande systemet. En annan möjlighet vore att eftersträva en skatteutjämning enligt samma princip men begränsad till vissa kommunala ändamål, t. ex. fattigvård samt kyrko- och skolväsen, såsom lands-

319 kamreraren Eiserman föreslagit. Ett sådant system skulle emellertid, även om dess principiella riktighet måste erkännas, innebära alltför stora risker för att de bättre ställda kommunerna skulle finna en ökning av sina egna utgifter mera tilltalande än att avstå större delen av de utdebiterade medlen till främmande kommuner, medan å andra sidan de sämre ställda kommunerna skulle lockas att öka sina utgifter, då dessa till största delen bleve ersatta från främmande håll. Man borde i stället utgå från de förut berörda skälen för en skatteutjämning, nämligen kommunernas dem av staten tilldelade, stundom mycket betungande åligganden samt statens underlåtenhet att tillförsäkra kommunerna de beskattningsföremål, som rätteligen borde tillkomma dem. Att söka undanröja de obilliga konsekvenserna av dessa förhållanden kunde möjligen anses rentav vara en skyldighet för staten. F r å n dessa begränsade utgångspunkter kunde man icke komma till en skatteutjämning av vidsträcktare innebörd utan endast till en anordning med bidrag till enskilda kommuner. I andra hand kunde ifrågasättas, huruvida ej staten av rena billighetsskäl borde i vissa fall lätta synnerligen hårda skattetryck. Vad anginge tilldelningen av bidrag syntes med de angivna utgångspunkterna kunna härledas olika slag av bidrag, nämligen dels bidrag för särskilda ändamål, utmätta med hänsyn till såväl skattetrycket för sådana ändamål som det samlade skattetrycket i kommunen, och dels bidrag, bestämda allenast med beaktande av det totala skattetrycket. Av det förra slaget vore de utgående bidragen till skattetyngda kommuner, vilka i själva verket utgjorde speciella bidrag till fattigvård samt kyrkooch folkskoleväsen, utmätta med hänsyn till dels skattetrycket för dessa ändamål och dels det samlade skattetrycket. Någon principiell skillnad mellan dessa bidrag och speciella förvaltningsbidrag för särskilda ändamål, utformade med hänsyn till kommunens ekonomiska ställning, syntes knappast finnas. De förefintliga formerna för speciella förvaltningsbidrag kunde otvivelaktigt behöva överses. Mot desamma syntes kunna riktas den tungt vägande anmärkningen att kommunerna i stor utsträckning hade i sitt fria skön att besluta utgifter, som automatiskt betalades av statsverket. Om man lyckades finna en lämplig norm för fördelningen av kostnader och ansvar, så att dessa i större utsträckning kunde falla på ett och samma håll, skulle detta sannolikt hava gynnsamma verkningar på den kommunala hushållningen i allmänhet, men det kunde ifrågasättas, om det vore lämpligt att sammankoppla denna fråga med skatteutjämningen i allmänhet. Ett sådant system skulle nämligen innebära, att även vid de speciella förvaltningsbidragens bestämmande hänsyn måste tagas till kommunernas och kommuninvånarnas ekonomiska ställning. Att fastställa denna mötte emellertid mycket stora svårigheter, då man ej kunde undvara skattetrycket såsom den viktigaste måttstocken och detta kunde vara missvisande. Dessa svårigheter vore i själva verket så betydande att rättmätigheten redan av det gällande skatteutjämningssystemet i dess mera inskränkta omfattning kunde dragas i tvivelsmål. Att vidga betydelsen av kommunernas och kommunmedlemmarnas ekonomiska ställning såsom mätare av offentliga bidrag måste fördenskull möta betänkligheter, innan man kunde räkna med betydligt effektivare metoder än dem som än så länge vore tänkbara för mätande av det kommunala skattetrycket på olika håll. Vad beträffade själva skatteutjämningsförfarandet vore prövningen av behovet inskränkt till de särskilt skattetyngda kommunerna, medan vid en avvägning av de speciella statsbidragen med hänsyn till skattetrycket prövningen skulle omfatta alla kommuner. Det återstode därför att i stället söka utveckla det gällande systemet med dess i viss mening speciella bidrag, utmätta med hänsyn till skattetrycket för särskilda ändamål och därjämte med hänsyn till det samlade skattetrycket. Därigenom torde tillräckligt beaktas icke blott kommunernas belastning genom dem av staten ålagda uppgifter utan jämväl de övriga skälen för skatteutjämningen, nämligen brister i skattelagstiftningen och allmänna billighetshänsyn. För vissa fall, t. ex. då en kommun oförvållat råkat i ekonomiska svårigheter, syntes det nödvändigt att medgiva

320 bidrag allenast med hänsyn till det samlade skattetrycket, på visst sätt beräknat, varvid en detaljerad sakprövning måste förutsättas. Den prövande myndigheten syntes därvid böra vara bunden av en för hela riket maximerad summa. Vad städerna beträffade syntes principiella skäl saknas för att utestänga dessa från del i skatteutjämningen. Däremot skulle det icke vara lämpligt att eftersträva städernas inpressande under en viss schablon, varför bidrag av den extraordinära typen lämpligen borde bliva de för städerna huvudsakliga. Den tidigare framförda tanken att låta landstingen bliva förmedlare av skatteutjämningen syntes bärande blott i den mån det vore möjligt att göra landstingen intresserade av att förhindra slöseri. Om därför landstingen skulle icke blott få ombesörja prövningen av utjämningsbehovet utan även anskaffa erforderliga medel därtill, skulle dock måhända landstingens eget ekonomiska intresse träda alltför mycket i förgrunden. Effekten av en landstingsvis försiggående skatteutjämning skulle icke heller bliva den bästa. I vissa län, där knappast något behov av skatteutjämning visat sig, vore utjämningsförfarandet onödigt, och i andra, där i det närmaste samtliga kommuner erhållit utjämningsbidrag, skulle en skatteutjämning bliva otillräcklig. Vid dessa förhållanden syntes knappast kunna ifrågasättas något a n n a t område såsom enhet för skatteutjämningsförfarandet än riket i dess helhet. Resultatet av den verkställda utredningen kunde sammanfattas sålunda att skatteutjämningen tills vidare borde i stort sett bibehållas i samma omfattning och utformning som förut, kompletterad med bidrag, som undantagsvis efter prövning i särskilda fall tilldelades kommuner med hänsynstagande till det samlade kommunala skattetrycket, varvid städerna i princip borde beredas möjlighet att åtnjuta skatteutjämningsbidrag. Utjämningsförfarandet måste emellertid ombildas i syfte att vinna möjligast säkra kännedom om kommunernas verkliga ekonomiska ställning. Kungl. Maj:t borde därför få till sitt förfogande all den sakkunskap, som kunde vinnas, för att prövningen av ansökningarna skulle bliva av mera reell än formell art. Det i betänkandet intagna författningsförslaget innehöll vissa ändringar i och tillägg till de gällande bestämmelserna om skatteutjämningsunderstöd. Föreskrifter om städernas och municipalsamhällenas delaktighet i skatteutjämningen voro inarbetade i förslaget. Bland de särskilda ändamål, för vilkas tillgodoseende skattetrycket måste uppgå till visst minimibelopp, var även barnavårdsväsen medtaget men icke allmän pensionsförsäkring, ehuru skäl därför ansågos kunna förebringas. Minimiskattetrycket för dessa ändamål bibehölls emellertid till 5 kronor 50 öre för 100 kronor inkomst oaktat utökningen av ändamålen. Nämnda siffra, som tidigare bestämts med ledning av medeltalet för landskommunerna, omräknades icke med hänsyn till städerna, vilkas medtagande skulle avsevärt hava sänkt siffran, även om utgifter för rättsvård och polisväsen medtagits. De schablonmässigt bestämda bidragen avsågos icke skola vinna tillämpning å städerna, vilkas olikartade förhållanden och olika sätt att finansiera sina företag ansågos kräva ingående prövning av de speciella inkomst- och utgiftsposterna. Möjligheten att med vissa mellanrum omräkna medeltalssiffran för landsbygden övervägdes i betänkandet men gjordes icke till föremål för något förslag. Minimum för det allmänna skattetrycket vid understödens utgående sattes i författningsförslaget såsom förut till 10 kronors sammanlagd utdebitering för 100 kronor inkomst. I betänkandet ayvisades uttryckligen tanken på att sätta de schablonmässigt bestämda bidragen i relation till storleken av beskattningsföremålen i kommunerna under hänvisning till de ofta bristfälliga taxeringarna men ifrågasattes att giva storleken av utdebiteringsbeloppet per individ i kommunerna, jämförd med motsvarande medelsiffra för länet, en viss betydelse såsom villkor för understöd. Det tidigare införda villkoret om jordbruksfastighetstaxeringarnas överensstämmelse med de allmänna förhållandena i länet utvidgades i förslaget till att avse en jämförelse med fastighetstaxeringen i allmänhet i riket, och föreskrifterna om

321 avslag å ansökning eller nedsättning av understödsbelopp utsträcktes till det fallet att utgifter bort täckas annorledes än med uttaxerade medel. Sistnämnda ändring åsyftade huvudsakligen underskott å städernas kommunala affärsverk, som bort finansieras genom speciella avgifter men täckts genom uttaxering. Vidare föreslogs en föreskrift om att vid bestämmande av understödsbelopp hänsyn i förekommande fall skulle tagas till kommuns beredvillighet att medverka till ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning eller till bildande av kommunal- eller fattigvårdsförbund. I författningsförslaget intogs även en bestämmelse om att beslut om understöd skulle meddelas efter förslag av en särskild nämnd, varmed avsågs att bereda tillgång till den sakkunskap, som enbart syntes kunna vinnas genom praktiskt handhavande av kommunala angelägenheter. Beträffande sättet för understödens disponerande utformades författningsförslaget på det sätt att understödsbeloppen skulle regelrätt tillfalla vederbörande kommunala kassor och ingå i den kommunala budgeten för året näst efter det då understöden utdelats. Därigenom skulle undvikas besväret med upprättande av avkortningslängder. Den olägenheten att understödet icke skulle komma det rätta årets skattskyldiga till godo ansågs icke vara av så stor praktisk betydelse. Såsom en mindre gynnsam konsekvens av att understöden inginge i budgeten framhölls däremot i betänkandet, att böjelsen för återhållsamhet i den kommunala hushållningen borde vara större, om budgeten uppgjordes utan säkerhet för att något bidrag till densamma skulle erhållas utifrån än om kommunen redan fått sig sådant bidrag tilldelat. Såsom villkor för erhållande av understöd föreslogs slutligen, att kommunerna skulle upprätta sina räkenskaper i anslutning till fastställda formulär och hålla sina handlingar tillgängliga för granskning från statens sida. Det framhölls i betänkandet, att en dugande och praktisk samt i kommunala angelägenheter förfaren man borde dels i misstänkta fall och dels stickprovsvis genom resor till understödda kommuner förvissa sig om därstädes rådande förhållanden. 1926 års riksdag. Uti två likalydande motioner vid 1926 års riksdag (I: 185 och II: 163) påyrkades en allsidig utredning rörande gällande bestämmelser för allmänna bidrag till primärkommunerna, syftande till en revision av bestämmelserna i den riktning, som angavs i motionen. Utredningen borde enligt motionen föreläggas riksdagen, innan beslut av statsmakterna fattats rörande en reform av grunderna för den kommunala skatteutjämningen. Vid sidan av problemet om bidragen framhöllo motionärerna såsom ett moment i de kommunala skatteutjämningssträvandena, att det vore önskvärt att undanröja olägenheterna av de skiftande metoder, enligt vilka de särskilda bidragsändamålen fastställdes. Statskassans tillgångar hade sålunda i stor utsträckning automatiskt ställts till förfogande för åtgärder, rörande vilkas verkliga nödvändighet endast en mycket ensidig prövning utfördes eller ett lika ensidigt avgörande träffades av organ, som intet ansvar ägde och icke heller hade förutsättning att fälla ett välgrundat omdöme om de av dem genomdrivna beslutens överensstämmelse med den finansiella situationens krav. I följd härav kunde både statens och kommunernas utgifter växa utan att v a r e sig den förras eller de senares finansiellt ansvariga organ haft tillfälle att reglerande ingripa. Det syntes motionärerna uppenbart, att dessa förhållanden måste anses medföra ett betänkligt intrång ej blott på de finansiellt ansvariga statsorganens verksamhetsområde utan också på den kommunala självbestämmanderätten. Härav framginge, att bestämmelserna om bidrag till primärkommunerna i och för sig vore i behov av en omprövning i viktiga hänseenden. Frågan om bidragen borde även enligt motionärernas mening undersökas med hänsyn till behovet av en förbättrad kommunal indelning. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott förklarade sig i sitt utlåtande (nr 7) över vederbörande motion hysa den uppfattningen att en anordning med statsbi21—429069.

322 drag, som skulle utmätas med hänsyn tagen så gott som uteslutande till kommunernas och deras invånares ekonomiska bärkraft, skulle i betänklig grad motverka sparsamhetssträvandena inom de kommunala förvaltningarna. Tillräckliga skäl saknades enligt utskottets förmenande för att sammankoppla frågan om en revision av grunderna för statsbidragen med frågan om den kommunala skatteutjämningen. Frågan huruvida grunderna för statsbidragen för tillgodoseende av vissa speciella kommunala förvaltningsuppgifter borde omläggas, besvarade utskottet nekande. Grunderna för dessa bidrag hade fastställts av riksdagen efter omsorgsfull prövning för varje särskilt slag av bidrag. Den anmärkningen att statsmakterna själva, sedan de fastställt grunder för statsbidrag till ett ändamål, icke längre ägde möjlighet att pröva nödvändigheten av de utgiftsökningar, som därefter besjötes av kommunerna, fann utskottet hava visst fog för sig, men förhållandet vore det att någon rationell uppdelning stat och kommun emellan av beslutanderätt och ekonomiskt ansvar, så att dessa komme att falla på samma håll, inom de förvaltningsområden, vilka betraktats såsom såväl kommunala som i viss mån statliga, icke gärna torde vara möjlig utan en fullständig fördelning av ifrågavarande uppgifter, så att vissa av dem helt förstatligades och andra åter bleve helt omhändertagna av kommunerna. En sådan bodelning mellan staten och kommunerna torde dock vara om ej teoretiskt ogenomförbar så dock förenad med så betydande praktiska svårigheter och olägenheter, att den ej kunde ifrågasättas. För kommunernas vidkommande kunde enligt utskottets mening statens fastställande av vissa minimifordringar beträffande kommunernas handhavande av vissa uppgifter visserligen sägas innebära ett visst intrång i den kommunala självbestämmanderätten, men det torde knappast kunna betecknas annat än såsom principiellt riktigt, att staten tillsåge, att vissa ändamål av större samhällelig betydelse bleve på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda inom samtliga kommuner i riket. I ekonomiskt hänseende syntes de berörda förhållandena väl icke vara förenade med mera betydande olägenheter för kommunerna med hänsyn till möjligheterna för dem att i förekommande fall komma i åtnjutande av särskilt skatteutjämningsbidrag. Utskottet hemställde på anförda skäl, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd. Första kammarens vederbörande tillfälliga utskott förklarade sig icke heller k u n n a biträda kravet på en utredning av frågan, och motionerna avslogos av riksdagen. 1927 års proposition i skatteutjämningsfrågan. Till 1927 års riksdag framlades proposition (nr 205) med förslag till ny förordning angående understöd av skalteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner, vilken proposition anslöt sig till den allmänna uppfattning, som legat till grund för det inom skatteberedningen utarbetade betänkandet, nämligen att man tills vidare borde söka med bibehållande av det gällande systemet i dess huvuddrag vidtaga de förbättringar i detta, som med stöd av vunnen erfarenhet kunde befinnas motiverade. Departementschefen framhöll därvid bl. a. följande. Den tidigare föreslagna metoden att låta kommuner med skattetryck under riksmedeltalet lämna bidrag till kommuner med högre skattetryck än medeltalet kunde icke förordas, då detta, oaktat en viss procentuell begränsning av bidragen, skulle medföra en stark lockelse för kommunerna att öka sina utgifter för de ändamål, till vilka vid en dylik skatteutjämning hänsyn toges. Detta skulle i ungefär lika grad gälla såväl de kommuner, vilka fölle över riksmedeltalet, som de vilka fölle under detsamma. Ett system med i utjämningssyfte ombildade statsbidrag till speciella ändamål vore likaså förenat med betydande svårigheter. Genom en dylik högst väsentlig utvidgning av området för skatteutjämningen skulle uppenbarligen den måttstock, efter vilken kommunens ekonomiska ställning i huvudsak bestämdes, få en vida större betydelse. Den enda generella mätare på kommunernas ekonomiska ställning, som varit möjlig att finna, nämligen utdebiteringen, vore

323 emellertid i betydande grad behäftad med brister. Om utdebiteringsprocenten också kunde anses vara någorlunda tillfredsställande såsom måttstock vid en understödsverksamhet av den förevarande skatteutjämningens omfattning, kunde därför denna måttstock ingalunda godtagas, om skatteutjämningen skulle utvidgas i väsentlig grad. I själva verket torde det vara anledning befara, att en så betydande utvidgning av det nominella skattetryckets betydelse i understödshänseende kunde komma att innebära en särskild frestelse för kommunen att söka hålla taxeringarna i underkant. Frågan om en revision av de statliga förvaltningsbidragen till kommunerna syntes böra behandlas såsom ett från skatteutjämningsproblemet fristående spörsmål och såsom ett särskilt led i den större frågan om samhällsuppgifternas tillgodoseende på bästa möjliga sätt för minsta möjliga kostnad, alltså en besparingsfråga i vidsträcktaste mening. Beträffande sättet för städernas inträde i skatteutjämningen syntes det lämpligt att enligt skatteberedningens förslag i huvudsak bibehålla den gamla skattetrycksskalan för landsbygdens vidkommande och bereda möjlighet att vid sidan därav utdela understöd med hänsyn till det samlade skattetrycket, varigenom det p å ett smidigare sätt skulle bliva möjligt att tillgodose städernas behov av understöd. Att omräkna medeltalssiffran för skattetrycket på grund av uppgifter av statlig natur med hänsyn till städerna skulle medföra en betydlig höjning av bidragen till de redan understödsberältigade kommunerna, men för en sådan skatteutjämning vore de för ändamålet avsedda medlen knappast tillfyllest. Icke heller kunde förordas upprättande av en särskild skala för bidragen till städerna, vilket komme att leda till en större delaktighet för städerna i skatteutjämningen än som vore lämpligt. F r å n flera håll hade ifrågasatts, att i skattetrycksskalan borde inräknas kommunernas utgifter för åtskilliga andra ändamål än i skatteberedningens förslag förutsatts. En dylik åtgärd syntes emellertid endast komma att hava till följd, att utjämningsförfarandet bleve mera invecklat utan att därför i det stora hela större rättvisa torde komma att uppnås. Den av skatteberedningen föreslagna förgranskningen av understödsansökningar genom en särskild n ä m n d kunde icke förordas. Det syntes tvivelaktigt, huruvida några verkliga fördelar stode att vinna genom en sådan anordning. Då det väl icke skulle kunna komma ifråga annat än att ledamotsantalet i nämnden skulle bliva ganska begränsat, torde någon mera ingående ortskännedom beträffande alla delar av landet icke vara att påräkna inom nämnden. Med hänsyn till de principiella nackdelarna av skatteberedningens förslag att låta skatteutjämningsunderstöden tillfalla kommunerna och ingå i den kommunala budgeten syntes någon förändring ifråga om den gällande ordningen för understödens utbetalande ej kunna förordas, detta så mycket mindre som förevarande spörsmål torde i viss mån kunna påverkas av det resultat, till vilket pågående utredning angående omläggning av uppbördsförfarandet kunde leda. Enligt den av skatteberedningen ifrågasatta metoden skulle understöden icke komma det rätta årets skattskyldiga till godo, varjämte övergången till det föreslagna systemet skulle vara förenad med vissa svårigheter. De av skatteberedningen föreslagna detaljbestämmelserna upptogos i propositionen med mindre jämkningar av huvudsakligen formell innebörd. Första särskilda utskottet förordade i sitt utlåtande (nr 1) det i propositionen framlagda förslaget rörande skatteutjämningen med några smärre jämkningar. Förslaget antogs med vissa formella ändringar av riksdagen. I anslutning härtill utfärdades de alltjämt gällande författningarna om skatteutjämning, nämligen förordningen den 16 december 1927 (SFS nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner samt kungörelsen den 28 september 1928 (SFS nr 366) angående utbetalande av understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner.

324 Uti kommunalskattepropositionen till 1927 års riksdag (nr 102) föreslogs i anslutning till innehållet i en av 1924 års skatteberedning utarbetad promemoria, att den kommunala progressivskatten skulle utbytas mot en progressiv landstingsskatt, varmed åsyftades en viss utjämning av den ojämna fördelningen avkommunala beskattningsföremål. Anskaffning av medel för skatteutjämningen skulle enligt propositionen ske genom en statlig s. k. utjämningsskatt, inrättad i stället för progressivskattens utjämningsandel. Första särskilda utskottet (uti. nr 1) avstyrkte förslaget om den kommunala progressivskattens överflyttande till landstingen men förklarade sig dela departementschefens uppfattning om lämpligheten att för skatteutjämningen inrätta en särskild skattetitel. Då kommunalskattepropositionen i dess huvudsakliga delar icke vann riksdagens bifall, avslogos även förslagen rörande kommunal progressivskatt och utjämningsskatt. 1928 års riksdag. Vid 1928 års riksdag framlades ånyo proposition i kommunalskattefrågan (nr 213 och 219). Däri upptogos förslag till bestämmelser angående kommunal progressivskatt och utjämningsskatt i anslutning till vad 1927 års utskott förordat. De föreslagna bestämmelserna antogos av riksdagen. Vid kommunalskattefrågans behandling beslöts även införande av kommunal inkomstskatt för gemensamt kommunalt ändamål och av särskild skatt å vissa lotterivinster samt föreskrevs, att förstnämnda skatt och hälften av lotterivinstskatten skulle användas för utjämning av skattetrycket olika kommuner och andra menigheter emellan. I anledning av motioner vid 1928 års riksdag (I: 314 och II: 509) gjorde första särskilda utskottet (uti. nr 1) bl. a. följande uttalande i kommunalskattefrågan. Utskottet vore av den uppfattningen att frågan om statens och kommunernas av olika ordning kompetensområde samt kostnadsfördelningen dem emellan borde upptagas till prövning. Gjorda försök att utfinna en sådan fördelning av beskattningsföremålen och ett sådant skatteutjämningsförfarande, att olägenheterna av den naturligt framvuxna, hävdvunna ordningen skulle minskas, hade ej lett till verkligt effektivt resultat. En undersökning syntes därför böra inriktas på att utreda den lämpligaste fördelningen av det allmännas uppgifter och kostnader ä staten och kommuner av olika slag och ordning. Vid denna utredning borde givetvis uppmärksammas å ena sidan vinnandet av effektivitet vid uppgifternas handhavande men å andra sidan nödvändigheten att strängt ekonomisera med det allmännas medel. Det vore emellertid möjligt och önskvärt, att utredningen komme att resultera i åtgärder för undanröjande av de mest påfallande ojämnheterna i det rådande hushållningssystemet. Utskottet föreslog i anslutning till det anförda, att riksdagen måtte hemställa om utredning bl. a. av frågan om en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna, varvid borde undersökas möjligheterna att nedbringa primärkommunernas skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i större utsträckning än vad förut varit fallet eller på annat sätt. Uti skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 344) hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om den av utskottet förordade utredningen. 1927 års prästlöneregleringssakkunniga. I motioner vid 1927 års riksdag (I: 175 och II: 263) framfördes i samband med yrkande om utredning rörande det ecklesiastika boställsväsendet frågan, huruvida icke den förut väckta tanken på en för hela landet gemensam kyrkoskatt (utjämningsskatt) ånyo skulle kunna upptagas till prövning. Sedan 1927 års prästlöneregleringssakkunniga därefter blivit tillkallade, upptogo dessa i sitt år 1929 avgivna betänkande (SOU 1929: 39) frågan om skatteutjämningen mellan pastoraten till behandling. De sakkunniga, som ansågo detta vara det centrala problemet, föreslogo en utjämning på kommunalbeskattningens grund genom bidrag från de kyrkliga kommunerna, utgående enligt de för

325 allmänna kommunalutskylders utgörande gällande grunder. För bestridande av prästlönekostnaderna, för vilka kyrkofonden borde ansvara, skulle i första hand tagas i anspråk avkastningen av kyrkofonden och all övrig för prästlöneändamål disponerad förmögenhet i fast egendom och fonder samt därefter erforderliga bidrag till kyrkofonden utgå från församlingarna, proportionella i förhållande till varje särskild församlings kommunala skatteunderlag. De sakkunniga föreslogo sålunda ett fullständigt utjämningsförfarande genom kyrkofonden beträffande prästerskapets kontanta avlöningsförmåner. Beträffande kostnaderna för tillhandahållande av tjänstebostad åt de ordinarie prästerna förordade de sakkunniga en partiell utjämning. Förmånen av tjänstebostad skulle åsättas ett fast värde, kallat bostadskvot, motsvarande vissa procent av den prästerlige befattningshavarens totala lön. De fastställda, i totallönerna ingående bostadskvoterna skulle medtagas i den föreslagna skatteutjämningen mellan pastoraten. Det syntes de sakkunniga vara ägnat att väcka starka betänkligheter att anordna en utjämning mellan pastoraten av de verkliga anläggnings- och underhållskostnaderna för tjänstebostäder, då dessa kostnader delvis berodde av vederbörande pastorats fria skön. De sakkunniga framhöllo, att de icke förbisett sambandet mellan den föreslagna, till ett visst kommunalt utgiftsområde begränsade skatteutjämningen och den allmänna kommunala skatteutjämning, som skedde genom understöden åt skattetyngda kommuner. Det kunde möjligen befaras, att mindre önskvärda kollisionsfall skulle inträffa vid en tillämpning, sida vid sida, av det föreslagna och det gällande utjämningssystemet. Härmed åsyftade de sakkunniga det tänkbara förhållandet att kommuner, som enligt gällande bestämmelser vore berättigade till understöd vid den allmänna skatteutjämningen, skulle genom verkningarna av de sakkunnigas förslag få sina prästlönekostnader ökade, varigenom jämväl deras anspråk på understöd av allmänna skatteutjämningsmedel skulle stegras. Vid en närmare undersökning hade det emellertid befunnits, att en dylik verkan skulle äga rum blott med avseende å några enstaka landsförsamlingar, från vilka speciella fall man kunde bortse. Orsaken till att dessa församlingar, ehuru eljest skattetyngda, hade så låga församlingsavgifter att de vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle få dessa avgifter höjda, vore den att de befunne sig i pastoratsförband med stadsförsamlingar, som hade ett förhållandevis rikt skatteunderlag. Det syntes de sakkunniga tydligt, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag icke skulle kunna föregripa men väl underlätta ett mera allmänt ordnande av den kommunala skatteutjämningen efter rationella principer. Socialiseringsnämnden. Uti socialiseringsnämndens år 1930 avgivna betänkande angående domänverkets omfattning, uppgifter och organisation föreslogs, att staten skulle påtaga sig skyldigheten att avlöna prästerskapet samt i samband därmed övertaga kyrkofonden och övriga prästerliga avlöningstillgångar. För gäldande av prästerskapets avlöningsförmåner skulle enligt nämndens förslag i varje församling avgifter till ett belopp av 30 öre per skattekrona utdebiteras. överskott å dylika avgifter skulle inlevereras till statsverket. Där församlingsavgifterna ej försloge till täckande av ett pastorats löneutgifter, skulle staten tillskjuta felande belopp. Församlingsavgifternas uppgift skulle enligt socialiseringsnämndens avsikt i främsta rummet bliva att täcka församlingarnas egna utgifter för kyrkliga avlöningsändamål, men dessa avgifter finge, i den mån överskott uppstode, karaktären av en kyrkligt kommunal utjämningsskatt. 1930 och 1931 års riksdagar. Uti motioner vid 1930 års riksdag (I: 9 och II: 9) hemställdes, att riksdagen måtte enligt vissa föreslagna grunder för beredande av utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet bevilja ett förslagsanslag å 15 600 000 kronor. För att bereda landskommunerna en provisorisk lättnad i avvaktan å skatte-

326 utjämningsfrågans lösning föreslogo motionärerna en utjämning av folkskolekostnaderna mellan städer och landsbygd genom årliga bidrag till samtliga kommuner för varje skolpliktigt barn och för varje folkskola. Med föranledande av motionerna anvisade riksdagen (skrivelse nr 387) ett anslag å 8 800 000 kronor att utgå med 5 kronor för varje skolpliktigt barn och 200 kronor för varje läraravdelning. Även åren 1931—1935 beviljade riksdagen dylika anslag. Vid 1931 års riksdag väcktes motioner (1:34 och 11:113) med hemställan, att bidragen för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet måtte jämkas uppåt och nedåt, så att anslaget skulle i huvudsak komma de mera skattetyngda kommunerna till godo. Statsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 77) över motionerna det däri framställda yrkandet. Utskottet kunde icke godkänna den uppfattning, som syntes ligga till grund för motionärernas förslag, nämligen att en ändring av bidragsgrunderna borde ske, varigenom anslaget skulle erhålla karaktär av ett allmänt skatteutjämningsunderstöd. Bestämmelserna i ämnet hade av riksdagen fastställts på sådant sätt att understöden erhållit naturen av en provisorisk skattelättnad, även om de verkat i viss mån skatteutjämnande. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Prästlöneutjämningsfrågans lösning. Uti sitt år 1931 avgivna betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m. m. (SOU 1931:24) föreslog 1931 års prästlöneutredning, att pastoraten i första hand skulle använda de lokala avlöningstillgångarna till avlönande av sitt prästerskap. I mån av behov skulle därefter enligt utredningens förslag uttaxeras församlingsavgifter, varjämte kyrkofonden, sedan församlingsavgifter uttagits till visst maximibelopp, förslagsvis 50 eller 55 öre per skattekrona, skulle täcka återstående brist. En allmän kyrkoavgift, förslagsvis 10 eller 5 öre per skattekrona, skulle uttagas av samtliga pastorat i förhållande till deras kommunala skatteunderlag. Maximum för uttaxering till prästlön skulle därigenom bibehållas till ungefär 60 öre per skattekrona. Uti sitt år 1931 avgivna betänkande med förslag till prästlönelag m. m. (SOU 1931: 25) arislöto sig 1931 års prästlöneregleringssakkunniga i stort sett till prästlöneutredningens förslag. De sakkunniga uttalade beträffande utjämningen pastoraten emellan av bördorna för prästerskapets avlönande, att utjämningsspörsmålet borde lösas för alla kommunala utgiftsområden samfällt. En isolerad utjämning på ett utgiftsområde syntes icke lämplig, ty en lindring i det särskilda fallet kunde medföra en skärpning av olikheterna pastoraten emellan beträffande den totala skattebördan. Det kunde nämligen ingalunda tagas för givet att de pastorat, som hade den tyngsta lokala skattebördan, också vore de mest betungade ifråga om avgifter till prästerskapet. I proposition till 1932 års riksdag (nr 187) upptogos i allt väsentligt 1931 års sakkunnigas förslag. Gränserna för församlingsavgifterna och den allmänna kyrkoavgiften gjordes i princip rörliga med ett maximum av 30 öre per skattekrona för de förstnämnda avgifterna och 10 öre per skattekrona för kyrkoavgiften. Departementschefen framhöll därvid betydelsen ur skatteutjämningssynpunkt av att utdebiteringssiffrorna kunde rättas efter medelsbehovet och tillgången av skattekronor. Ehuru det icke vore lämpligt att genomföra en utjämning isolerad lill ett speciellt område, syntes det departementschefen med hänsyn till prästlöneavgifternas ringa betydelse ur skatteutjämningssynpunkt samt de med den föreslagna reformen förbundna fördelarna motiverat att, innan skatteutjämningsproblemet i dess helhet behandlats, upptaga frågan om lättnader i de sämre lottade församlingarnas utgifter för prästlöner till omprövning. Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet biträdde (uti. nr 8) i huvudsak propositionens förslag rörande finansieringssystemet för prästlönekostnaderna. Utskottet förordade en högsta gräns för församlingsavgifterna av 20 öre per skatte-

327 krona och för allmänna kyrkoavgiften av 15 öre per skattekrona samt föreslog, att högsta församlingsavgiften skulle inom den angivna gränsen för varje år bestämmas till dubbelt så högt belopp som allmänna kyrkoavgiften. Vissa ledamöter av utskottet reserverade sig och ville pålägga en fast allmän kyrkoavgift samt nedsätta de högsta utgående församlingsavgifterna till 10 öre per skattekrona. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Motioner vid 1932 års riksdag. Uti två likalydande motioner vid 1932 års riksdag (1:44 och 11:77) hemställdes, att riksdagen måtte bevilja ett extra anslag å 1 270 000 kronor till provisorisk utjämning av landstingsskatten i de fyra nord-" ligaste länen och Blekinge län. Motionärerna ansågo en särskild utjämning av landstingsskatten med 50 procent av det belopp, som överstege en utdebitering av 2 kronor 50 öre per skattekrona, vara högeligen påkallad och rättvis samt framhöllo bl. a., att staten borde hava en viss förpliktelse att reglera skattetrycket inom landstingsområdena, då detta delvis vållades av statliga åtgärder och avsåge en del rent Statliga ändamål. Vid samma riksdag föreslogs uti två motioner (I: 149 och II: 194), att riksdagen måtte fatta beslut om eller i skrivelse hemställa om sådana ändringar i bestämmelserna rörande skatteutjämningen att de hårdast skattetyngda kommunerna erhölle större skatteutjämningsbidrag. Motionärerna ifrågasatte, att bidragsskalan skulle sträckas utöver 50 procent av utdebiteringen ända upp till 90 procent vid skattetryck över 22 kronor per skattekrona samt att även utgifter för arbetslöshet och eventuellt folkpensionering skulle få ingå i det skattetryck, som måste överstiga 5 kronor 50 öre per skattekrona. I motionerna framkastades även tanken på att sänka nämnda gräns till 4 kronor 50 öre per skattekrona. Statsutskottet (uti. nr 7 pkt. 24) ansåg sig icke kunna biträda de i motionerna framställda yrkandena, och motionerna avslogos av riksdagen. 1929 års vägsakkunniga. Uti sitt år 1932 avgivna betänkande (SOU 1932: 21) behandlade 1929 års vägsakkunniga skatteutjämningsfrågan såsom ett spörsmål i andra hand, vilket borde komma i betraktande först sedan de frågor lösts, som avsåge ett förbilligande av väghållningen och därigenom en lindring av det absoluta skattetrycket. När det gällde att bedöma frågan om städernas inordnande i vägdistrikt, omfattande såväl landsbygd som stad, framhöllo de sakkunniga betydelsen av en dylik anordning i skatteutjämningshänseende. Emellertid funno de frågan om e a allmän, stad och land inbegripande interkommunal skatteutjämning kompliceras därav att städerna utom vägarna bekostade ett annat slag av trafikleder, nämligen gatorna. Måste man vid jämförelsen mellan stad och land taga hänsyn till även all kostnad för gatuhållningen, bleve skillnaden i skattebelastningen mellan stad och land ej så påfallande och skälen för en interkommunal skatteutjämning genom tillskapande av blandade distrikt väsentligt minskade. Med hänsyn till de svårigheter, som skulle uppstå genom skiljaktigheter mellan väg- och gatubegreppen, syntes det de sakkunniga lättast att vinna den utjämning mellan land och stad, som ansåges erforderlig, genom ändrade grunder för fördelningen av de statliga vägmedlen. Beträffande bidragen till grundkostnaden för vägunderhållet föreslogo de sakkunniga en differentiering med hänsyn till underhållsbördans tyngd. Jämförelsetal för de olika landsbygdsvägdistrikten skulle erhållas genom att för varje distrikt dela den beräknade grundkostnaden med antalet vägskattekronor. Bidrag borde enligt de sakkunnigas mening skäligen utgå sålunda att varje distrikt tilldelades grundbidrag med 20 procent av distriktets beräknade kostnadssumma samt att distrikt, vars på förut angivet sätt uträknade jämförelsetal överstege riksmedeltalet, skulle utöver grundbeloppet erhålla tilläggsbidrag med belopp, utgående för varje väg-

328 skattekrona med 40 procent av skillnaden mellan distriktets jämförelsetal och nämnda medeltal. Det alltsedan år 1907 utgående anslaget till understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt hade tidigare fördelats på grundval av medeltalet för väghållningsdistriktens nettokostnad för vägunderhåll och vinterväghållning för det löpande och de sistförflutna fem åren. Det belopp, som kunnat erhållas i bidrag, hade varit begränsat till högst hälften av distriktets på nämnda sätt beräknade kostnad, dock att understöd icke kunnat utgå, i den mån sagda kostnad understigit ett belopp, motsvarande 30 öre per vägfyrk. 1931 års riksdag beslöt provisoriskt om tillämpning av en annan metod för ifrågavarande anslags fördelning. Med utgångspunkt från ett beräknat medeltal för den år 1931 utgående vägskatten av 18 öre per fyrk uttalade sig riksdagen för ett extra bidrag till väghållningsdistrikt med en vägskatt av mer än 20 öre per fyrk, att utgå efter en stigande skala. Extra tillägg till det direkta underhållsbidraget skulle sålunda erhållas med 2 procent å underhållskostnaden vid 21—22 öre i vägskatt per fyrk, 5 procent vid 23—25 öre per vägfyrk, 7 procent vid 26—30 öre per vägfyrk, 9 procent vid 31—40 öre per vägfyrk och 10 procent vid mer än 40 öre per vägfyrk. De sakkunniga ansågo för sin del tilläggsbidrag enligt dessa grunder uppenbarligen vara bättre ägnade att verka skatteutjämnande än de tidigare understöden, enär de vore avvägda med hänsyn till vederbörande distrikts totala vägbörda. Till utveckling av sin ståndpunkt ifråga om skatteutjämningen gjorde de sakkunniga bl. a. följande uttalande. Vid bedömande av behovet av en särskild vägskatteutjämning borde beaktas, att de vägskatteskyldiga inom vissa kommuner åtnjöte understöd av skatteutjämningsmedel enligt förordningen den 16 december 1927. Därvid beräknades understödet i förhållande till det samlade skattetrycket, vari även vägskatten inginge. Tillkomsten av detta allmänna skatteutjämningsförfarande vore givetvis ägnad att väcka tvekan beträffande lämpligheten av en fristående utjämning med avseende å vägskatten, övervägande skäl syntes emellertid tala för en dylik utjämning. Vägskatten kunde i detta avseende icke jämställas med t. ex. landstingsskatten. Med vägskatten skulle täckas endast den mindre delen av kostnaderna för vägväsendet, nämligen den som ej skulle gäldas av vanliga statsmedel eller automobilskattemedel. Även om en av de sakkunniga föreslagen fördelning av vägbördan enligt intresseprincipen, därvid vägdistrikten betraktades såsom en enhet i förhållande till staten och motortrafiken, uppfyllde rimliga krav på rättvisa, kunde den likväl, vad anginge enskilda distrikt, på grund av särskilda lokala förhållanden komma att verka mindre rättvist. Ofta nog syntes så vara fallet ifråga om de hårdast skattetyngda distrikten. Det förefölle då rimligt, att ett sådant särskilt betungat distrikt erhölle visst understöd för att nedbringa den på distriktet fallande andelen av väghållningskostnaderna. Av anförda skäl borde några avgörande betänkligheter icke möta att genomföra en skatteutjämning beträffande vägbördan alldeles oberoende av den allmänna kommunala. De sakkunniga föreslogo därför, att för uppnående av utjämning i nödig omfattning särskilt utjämningsbidrag skulle lämnas till distrikt, där skattebelastningen vore särskilt tyngande. Det verkliga uttaxeringsbehovet och ej den uttaxerade skatten borde emellertid vara den avgörande faktorn, som måste utrönas genom särskild undersökning. Alla distrikt, vilkas vägskatt överstege riksmedeltalet, skulle enligt de sakkunnigas förslag erhålla bidrag efter en stigande skala. De sakkunniga utgingo vid sina beräkningar rörande anslagsbehovet från att utjämningsbidrag skulle lämnas med en tredjedel av vederbörande distrikts uttaxerade belopp, i den mån detta överstege 20 öre per vägfyrk, samt med ytterligare en tredjedel av det. uttaxerade beloppet, i den mån detta överstege 30 öre per vägfyrk, men ansågo, att skatteutjämningen borde givas en något mindre omfattning. Beträffande frågan huruvida utjämningsbidrag skulle utgå till distrikten såsom sådana eller till de vägskatteskyldiga i form av restitution av crlagd skatt, för-

329 ordade de sakkunniga det förra alternativet. Den föreslagna utjämningen av vägskattebelastningen skulle enligt de sakkunnigas förslag hava avseende endast å landsbygden. Skatteutjämningsberedningen. Med föranledande av 1928 års riksdags skrivelse (nr 344) i kommunalskattefrågan tillsattes år 1929 särskilda sakkunniga med uppdrag att biträda med utredning av frågan om en rationell skatteutjämning inom kommunerna, ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga antogo namnet skatteutjämningsberedningen. I beredningens direktiv framhölls bl. a. följande. I riksdagens skrivelse torde hava avsetts, att i första hand borde lagas under omprövning frågan om jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning. Såsom grundval för utredningen syntes i första hand böra fastställas, vilka verksamhetsområden i förevarande sammanhang borde komma under omprövning. En översiktlig sammanställning av gällande ordning för de ifrågavarande uppgifternas ombesörjande borde åvägabringas, angivande kostnadernas fördelning mellan staten och olika slag av kommuner. Undersökningen borde tillika avse att framvisa de faktiska kostnader, som för uppgifternas handhavande drabbade landsting och primärkommuner, samt belysa dessa kostnaders betydelse ur skattetryckets synpunkt. Sedermera borde undersökas, huruvida den verksamhet, varom vore fråga, lämpligen borde i större eller mindre omfattning överflyttas på statsverket eller från primärkommunerna på kommuner av högre ordning. Även jämkningar i motsatt riktning borde kunna ifrågakomma. I detta sammanhang borde iakttagas, alt, om ökade skyldigheter skulle komma att åläggas landstingen i visst hänseende, detta kunde behöva medföra, att en del uppgifter, som åvilade landstingen men låge jämförelsevis fjärran från dessas verksamhetsområden i allmänhet, överflyttades på statsverket. Tillika borde det tagas under omprövning, huruvida i olika fall en utvidgning av systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål eller bidrag från landsting till primärkommuner kunde vara att föredraga framför en direkt överflyttning av ifrågakommande uppgifter. Klart vore, att i enlighet med utredningens huvudsyfte synnerlig vikt borde fästas vid skalteutjämningssynpunkten. Detta finge dock icke innebära, att andra betydelsefulla hänsyn sattes tillbaka. All möjlig uppmärksamhet borde sålunda ägnas frågan att söka förekomma, att en eventuell överflyttning av olika uppgifter eller en ändring av grunderna för bidragsväsendet förorsakade minskad effektivitet vid uppgiftens handhavande eller bristande sparsamhel med det allmännas medel. Naturligt vore, att i den mån en ökad bidragsskyldighet från statsverkets sida ansåges böra ifrågakomma, statens krav på kontroll över medlens användning måste skärpas. Samtidigt borde beaktas önskvärdheten av att den kommunala självstyrelsens princip i möjligaste mån lämnades orubbad. Det kunde näppeligen förnekas, att en bidragande orsak till det ojämna och mångenstädes betungande skattetrycket vore att söka i den särskilt i vissa delar av landet rådande starka söndersplittringen i ett stort antal smärre kommunala enheter, av vilka åtskilliga hade ett otillräckligt skatteunderlag i förhållande till de ökade utgiftskrav, som senare tiders utveckling framför allt på det sociala området fört med sig. Med hänsyn härtill torde vid en utredning av den art, som ifrågasatts, jämväl spörsmålet om jämkningar i den kommunala indelningen böra komma under övervägande. Genom ett lämpligt sammanförande av skilda kommuner för olika ändamål eller genom åstadkommande på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete skulle sannolikt en bättre ekonomisering och en jämnare utgiftsfördelning i många fall stå att vinna. Det finge dock ej förbises, att hänsyn till tradition och historisk utveckling torde föranleda, alt man på detta område måste framgå med försiktighet.

330 Om vissa av primärkommunens arbetsuppgifter skulle komma att överflyttas på staten eller landstinget eller ändrade grunder för statsbidrag genomföras, torde detta medverka till en minskning av och en jämnare fördelning av primärkommunernas skattetryck. Med all sannolikhet komme dock alltjämt ett behov av kontant skatteutjämning att kvarstå. Vid sådant förhållande syntes vissa förskjutningar i bestämmelserna om utjämningsbidragens utgående bliva påkallade. Det torde fördenskull böra ingå såsom ett led i utredningen alt taga frågan om reglerna för denna tekniska skatteutjämning under övervägande. Skatteutjämningsberedningen avgav ett principbetänkande med förslag till vissa skatteutjämnande åtgärder (SOU 1933: 4) och utarbetade en statistisk utredning angående det kommunala skattetrycket (SOU 1932: 13) ävensom redogörelser för vissa förhållanden i främmande länder, den gällande fördelningen i Sverige av utgifterna för de kommunala förvaltningsbestyren mellan stat och kommuner samt de svenska kommunalförbunden (SOU 1933:3). F ö r beredningens i principbetänkandet intagna ståndpunkt till de mera väsentliga skatteutjämningsproblemen skall här i stora drag redogöras. Det bästa uttrycket för en kommuns skattekraft utgjorde enligt beredningens mening antalet skattekronor, ställt i relation till folkmängden. Denna mätare av skattekraften vore i stort sett utslagsgivande för en kommuns ekonomiska bärkraft, även om den hade vissa brister. Det kunde exempelvis ifrågasättas, om en fastighets skattekrona hade samma skattekraft som en inkomstskattekrona och om inkomst av kapital ej hade annan skatteförmåga än inkomst av arbete. Vad utgifterna anginge funnes åtskilligt annat än folkmängden, som inverkade på deras storlek. Den väsentliga orsaken till ojämnheten i det kommunala skattetrycket vore skatteunderlagets växlande styrka, såvida icke produktiva fonder tillfört kommunen mycket större inkomster än andra kommuner eller den ekonomiska förvaltningen i vissa fall vanskötts. Kommunala affärsföretag och affärsinvesteringar borde emellertid icke få öva inflytande på skattetryckstalen, enär dessa tal därigenom kunde giva ett felaktigt uttryck för den verkliga skattetungan. Beträffande det ekonomiska handhavandet av kommunalförvaltningen vore det givetvis omöjligt att avgöra, i vad mån detta på något mera stadigvarande sätt framkallat olikhet i skattesatserna. Emellertid syntes det ligga i sakens natur och jämväl av erfarenheten vara bestyrkt, att kravet på ekonomisk återhållsamhet i allmänhet inom kommuner med rikligt skatteunderlag och låg utdebiteringsprocent hade svårast att vinna gehör liksom ock att inom kommuner med svagt skatteunderlag och högt skattetryck tvånget till sparsamhet i regeln gjorde sig gällande. Det kunde därför med rätt stor säkerhet påstås, att den större eller mindre frikostigheten med kommunala medel vore en faktor, som medverkat till att utdebiteringens ojämnheter, om ock i och för sig mycket stora, dock ej motsvarat skatteunderlagets. Den skatteförmåga, som kommunernas antal skattekronor i och för sig konstituerade, kunde sägas regelmässigt i någon mån förskjutas genom två med kommunernas egenart förbundna faktorer, nämligen folkmängdssiffran och folkmängdens täthet. Litet invånarantal och gles befolkning brukade medföra en hög utdebitering. Kommunernas skuldsättning utgjorde även en faktor, som kunde väsentligt modifiera den med ledning av skatteprocenten erhållna uppfattningen om olika kommuners ekonomi. Man syntes vara berättigad att av tillgängliga uppgifter draga den slutsatsen, att de individuella, av utdebiteringsprocenten belysta olikheterna i kommunernas ekonomi skulle hava ytterligare accentuerats, därest upplåningspolitiken inom kommunerna varit likformig. Beträffande de huvudlinjer, efter vilka ett ingripande mot ojämnheterna i det kommunala skattetrycket kunde tänkas, syntes det beredningen nödvändigt att utgå från att genom ändringar i skattelagstiftningen icke i nämnvärd utsträckning kunde åstadkommas omflyttningar av skattekronor från rikare kommuner till fattigare. Icke heller förefölle det vara möjligt att genom ett fortsatt förbättrande av taxe-

331 ringsförfarandet råda bot för ens någon väsentlig del av ojämnheterna, helst som dessa, om de överhuvud berodde på olikformig taxering, numera måste anses vara orsakade därav i relativt ringa omfattning. Det syntes återstå endast två huvudvägar att beträda eller att välja emellan. Den ena vore, att de kommunala förvaltningsbeslyren eller utgifterna överloges av större utdebiteringsområden, antingen redan bestående förvaltningsenheter eller nyskapade sådana, den andra, att riksdagen i mycket större utsträckning än förut på riksstaten anvisade medel, som efter Kungl. Maj:ls prövning och enligt grunder, som riksdagen bestämde, utdelades till hårt skattetyngda kommuner. Den senare vägen hade enligt gjorda erfarenheter visat sig otillfredsställande på grund av svårigheten att bestämma grunder, vilka vore i och för sig rättvisa och ej, bl. a. genom de bidragssökande kommunernas egna åtgöranden, ledde till oegentliga resultat. Det vore för övrigt uppenbart, att behovet av särskilda kontantunderstöd från statens sida till ifrågavarande kommuner minskades, i den mån differenserna mellan de särskilda kommunernas skattesatser utjämnades genom åtgärder av det förstberörda slaget. Denna form av understöd borde därför ej anlitas såsom en huvudsaklig utjämningsfaktor och kunde i allt fall ej närmare fixeras, innan klarhet vunnits beträffande statsmakternas benägenhet att begagna de möjligheter, som eljest erbjöde sig. Vid en granskning av dessa möjligheter syntes till en början kunna antagas, att något nämnvärt resultat icke stode att vinna genom frivilliga överenskommelser mellan kommuner om sammanslutning till större utdebiteringsenheter för samtliga eller en del av deras förvaltningsbestyr. I vårt land liksom i andra länder hade obenägenheten för sådana överenskommelser visat sig vara praktiskt taget omöjlig att i de aktuella fallen övervinna, även om den allmänna uppfattningen varit, att dylika förstoringar vore av nöden. Ej heller den relativt begränsade befogenhet, som lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning samt vissa andra författningar gåve åt statsmyndighet att sammanföra kommunala förvaltningsenheter till större sådana, eller föreskrifterna om större förvaltningsenheters bildande för vissa verksamhetsgrenar hade lett till eller kunde antagas komma att leda till några indelningsändringar av betydelse i skatteutjämningshänseende. Det borde även beaktas, att genom kommunalförbunden i huvudsak ej ernåddes annat än i och för sig värdefulla fördelar i form av ett mera rationellt och billigare ordnande av den ena eller den andra förvaltningsuppgiften, så länge förbunden bestode. Däremot åstadkommes genom dem icke något förstorat utdebiteringsområde med därav följande utjämning av skatteunderlaget och av utdebiteringen ens för den uppgift, för vilken kommunalförbund bildats. Skulle något av verkligt och bestående värde vinnas genom en kostnadsöverflyttning av antydd art, syntes därför vara nödvändigt, dels att statsmakterna meddelade direkt bindande föreskrifter i ämnet och dels att överflyttningen skedde till staten eller till vidgade kommunala utdebiteringsområden, vilkas storleksordning i lag fastställdes. I förra fallet bleve ändringen av mera vittgående principiell innebörd, i det att de överflyttade utgifterna, så vitt andra inkomster ej funnes, komme att täckas genom skatter av annan karaktär än de kommunala, medan i det senare fallet det även efter ändringen alltjämt bleve samma skatteunderlag, nämligen det kommunala, som i första hand tillgodosåge skattebehovet. I det förra fallet uppkomme framför allt en lindring i den kommunala skattebördan, i det senare främst en utjämning av densamma. Bortsett från kommunernas affärsdrivande verksamhet, av vilken kommunmedlemmen droge fördel endast under den tid, han vore medlem av kommunen, och dessutom möjligen från någon enstaka, mindre betydelsefull förvaltningsgren torde man också med fog kunna göra gällande, att de kommunala förvaltningsbestyren tillgodosåge statsändamål i lika hög grad som många av de uppgifter, vilka helt åvilade staten, samt att det vid sådant förhållande vore oegentligt, att i ena fallet kostnaderna lagts på underlaget för den proportionella kommunalskatten, medan de

332 i det andra fallet ytterst reglerats genom bl. a. den progressiva inkomst- och förmögenhetsskatten. Förutom detta principiella skäl kunde anföras, att statens finansiella ställning varit god och under en följd av år, frånsett de sista, i hög grad förbättrats, samtidigt som avsevärda lindringar i statsbeskattningen genomförts, medan utvecklingen inom kommunerna gått i alldeles motsatt riktning. Vidare finge det anses sannolikt, att överflyttning av en uppgift till staten liksom till annan större förvaltningsenhet ofta gåve möjlighet till bättre planläggning och ekonomisering än om uppgiften tillgodosåges genom en mångfald vid sidan och oberoende av varandra verksamma organ och beslutande församlingar. Mot en mera allmän omläggning av dylik innebörd kunde emellertid invändas, att en kostnadsöverföring av större dimensioner skulle verka revolutionerande på statens finanser och ingripa alltför störande i de skattepolitiska förhållanden, efter vilka det ekonomiska livet sedan lång tid tillbaka inställt sig. I all synnerhet måste dock beaktas de synpunkter, vilka hänförde sig till själva förvaltningsuppgiftens handhavande och effektivitet. Om staten övertoge hela eller större delen av kostnaden för en uppgift eller för en utgiftsgrupp inom densamma, måste statsmakterna förbehålla sig att i sista hand pröva de förvaltningsåtgärder, vilka övade avgörande inflytande på utgifternas storlek. Ty att ekonomisk makt borde vara förenad med ekonomiskt ansvar vore en princip, som ej finge eftersättas. Men en statlig verksamhet på ifrågavarande område utan intim medverkan av de dittills förvaltande och beslutande kommunala organen skulle stå i strid med kravet på kommunal självstyrelse. Oberoende härav torde en sådan medverkan vara nödvändig, enär det därförutan vore omöjligt för staten att administrera dittillsvarande kommunala bestyr under vederbörlig anpassning till lokala förhållanden och utan oskäligt höga administrationskostnader eller stor risk för en överhuvud mera utgiftskrävande förvaltning. Jämväl för del fall att någon enstaka utgiftskategori utgjorde ett avskilt helt för sig eller att det förvaltningsområde, som densamma avsåge, kunde av statsmakterna och statens centrala verk någorlunda överskådas, syntes fördenskull staten icke kunna påtaga sig utgiften i dess helhet utan att i största möjliga grad förankra förvaltningen, särskilt det beredande och verkställande arbetet, i de lokala förtroendemännens orts- och personkännedom. Å andra sidan bleve följden därav lätt, att, om än staten förbehölle sig att pröva befogenheten av äskade anslag, avgörandet i realiteten komme att bero på dessa lokala förtroendeorgans förslag och åtgöranden i övrigt, samt att sparsamhetsintresset bleve lidande på omläggningen, eftersom utgifterna för de anordningar, varmed förtroendemännen inom en kommun sålunda skulle taga befattning, drabbade även andra än de skattskyldiga inom kommunen. Med beaktande av dessa skäl och motskäl syntes det väl vara riktigt, att en kostnadsöverföring till staten skedde men också att denna överföring åtminstone tills vidare gåves endast begränsad omfattning. Vidare borde en utgiftskategori i sin helhet överflyttas på staten endast för den händelse att på densamma inverkande omständigheter kunde av statsmyndigheterna utan alltför stora svårigheter överskådas och prövas. Eljest borde, när överhuvud överflyttning ansåges påkallad, på kommunen stanna en för densamma någorlunda kännbar andel av kostnaden ifråga. De utgiftsposter, som borde utväljas, måste vidare vara av sådan beskaffenhet, att deras storlek ej direkt eller indirekt påverkades av kommunens självbestämmanderätt över andra angelägenheter än den som utgiftsposten avsåge. Dessutom vore det önskligt, att den skattelättnad, som på så sätt bereddes kommunerna, vore ägnad att överhuvud åstadkomma en jämnare fördelning av skattebördan mellan dem, d. v. s. att avlyftningen omfattade utgifter, som i allmänhet särskilt hårt drabbade kommuner med stor total skattebörda. Då avlyftning av kostnader från det kommunala skatteunderlaget till staten, på sätt ovan antytts, icke på långt när torde åstadkomma den skattelättnad för de mest skattetyngda kommunerna, som vore oundgängligen nödvändig för deras fortsatta

333 existens, såvida ej mycket betydande statsanslag skulle krävas för utdelning av kontanta understöd till ett stort antal av dem, måste utjämning genom större kommunala utdebiteringsområden än de nuvarande erhålla en framskjuten plats i det nya systemet för kostnadernas fördelning. Vid prövning av de möjligheter, som härutinnan yppade sig, vore det enligt beredningens mening visserligen önskvärt, att åtskilliga av de förefintliga små landskommunerna helt sammansloges. Härigenom skulle säkerligen utgifterna nedbringas och de kommunala uppgifterna emellanåt kunna på ett mera effektivt sätt tillgodoses. Men någon nämnvärd skatteutjämningseffekt skulle ej vinnas på detta sätt, och det sakligt berättigade motståndet mot tvångssammanslagningar bleve utan tvivel så intensivt, att ett sådant förstorande av utdebiteringsområdena komme att gå ytterst långsamt och endast i ringa utsträckning vore genomförbart. En ur allmän besparings- och skatteutjämningssynpunkt åvägabragd massammanslagning av kommuner skulle för övrigt måhända visa sig mindre välbetänkt framdeles, då det gällde att realisera önskemålet om ett enhetligt lokalt organ med lämpligt förvaltningsområde för det sociala arbetets olika grenar. Även om alltså genom ändringar i förut omförmälda författningsbestämmelser om förstorade förvaltningsområden vidgade möjligheter kunde åvägabringas för bildande av större förvaltningsenheter och kommuns villighet att härtill medverka oftare än tillförne uppställdes som villkor för erhållande av understöd från blivande skatteutjämningsanslag, hade beredningen likväl stannat för den uppfattningen att såväl sakskäl som de gamla traditioner, vilka uppbure landets gällande indelning i socknar med egen förvaltning, talade mot en vittfamnande omgestaltning av denna indelning. Det återstode därför, såvitt den primärkommunala förvaltningen anginge, att söka sig fram efter linjer, enligt vilka blott vissa av de kommunala bestyren överfördes på större utdebiteringsområden. Av samma skäl, som nyss anförts beträffande kostnadsöverföring till staten, måste därvid bestämmande- och kontrollrätt i viss utsträckning tilldelas en för det större området beslutande församling men förvaltningen dock i väsentliga delar fortfarande upprätthållas genom primärkommunala organ. Vad anginge de grunder, efter vilka större kommunala utdebiteringsområden borde bildas, skulle den fullständigaste utjämningseffekten givetvis vinnas, om hela riket bleve ett enda utdebiteringsområde. Med den principiella uppfattningen att det varit av administrativa lämplighetshänsyn som vissa bestyr, ehuru de i allmänhet tillgodosåge statsändamål, av staten överlämnats till de relativt små och därför mera lättskötta kommunala förvaltningsenheterna, syntes en lösning av utjämningsproblemet på dylikt sätt emellertid ganska onaturlig. Ty ansåges ej praktiska hinder möta att behandla hela riket som ett utdebiteringsområde, syntes med angivna utgångspunkt naturligare, att staten och ej det kommunala skatteunderlaget skulle bära ansvaret för utgifternas täckande. Endast på grund av alldeles säregna skäl torde annat kunna ifrågasättas. Beredningen hade under sådana förhållanden inskränkt sig till att undersöka tre olika alternativ, nämligen konstituerande av utdebiteringsområden, motsvarande pastoraten, av utdebiteringsområden med en folkmängd av minst 5 000 personer och en areal av 50 000—75 000 hektar, i stort sett anslutande sig till gränserna för häradena eller landsfiskalsdistrikten, samt av utdebiteringsområden, sammanfallande med landstingsområdena. Av olika skäl hade beredningen stannat för att förorda landstingsområdena såsom förstorade utdebiteringsområden. En god utjämningseffekt skulle därigenom erhållas och sådana alltför häftiga och ogynnsamma verkningar på skatteunderlaget och skattetrycket hindras, som brukade följa därav att från de rena landskommunerna år från år genom bildandet av köpingar och städer utbrötes de delar, som hade de mest bärkraftiga beskattningsföremålen. Beredningen hade dock icke förbisett, att farhågorna för slöseri och för bristande kontakt med personer och förhållanden vore i

334 högre grad befogade med avseende å detta alternativ än ifråga om de övriga samt att landstingsförvaltningen, genom att på densamma lades nya och omfångsrika verksamhetsfält, löpte fara att förryckas samt bliva alltför tungrodd och byråkratisk. Men beredningen hade dels funnit fördelarna av en så långt gående förstoring av utdebiteringsområdena mer än uppväga de befarade riskerna och dels ansett att, därest vid valet av de förvaltningsgrenar, beträffande vilka kostnadsöverflyttning skedde, och vid förvaltningens ordnande iakttoges vad i motsvarande hänseenden framhållits beträffande utgiftsöverflyttning till staten, farhågorna vore överdrivna. I enlighet med dessa riktlinjer hade beredningen undersökt, huruvida, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar de särskilda förvaltningsgrenar, vilka betraktades som kommunala, eller utgifterna för dem borde överföras till staten eller till landstingsområdet — med eller utan däri ingående städer — såsom utdebiteringsenhet. Härvid hade jämväl tagits i övervägande, huruvida en ännu längre gående utjämning skulle kunna åvägabringas genom att samtidigt med hänsyn till skattekrontal, skattetryck eller annan för den mindre enhetens ekonomi bestämmande faktor differentiera det tillskott för utgifternas täckande, som lämnades av den större enheten. Frågan om möjligheten och lämpligheten av en sådan differentiering hade övervägts vid prövningen i varje speciellt fall, då kostnadsöverflyttning förordats. Såsom regel kunde likväl sägas, att en dylik kombination knappast syntes välbetänkt eller utförbar. Om av principiella eller praktiska skäl en utgiftskategori i sin helhet avlyftes från den mindre enheten, låge det i sakens natur, att med avlyftningen ej kunde förbindas någon utjämningsåtgärd utöver den, som direkt följde av kostnadsöverflyttningen. Då överflyttningen, vare sig den avsåge en hel utgiftsgrupp eller en del därav, skedde från ett mera begränsat till ett bredare kommunalt skatteunderlag, betydde detta i och för sig, att den i stort sett utslagsgivande utjämningsfaktorn finge inom gränserna för det större området fullt ut göra sig gällande vid utdebitering för utgiftens täckande. När en utgift delvis överflyttades till staten, kunde däremot den anordningen tänkas, att staten bestämde en efter skattekrontal eller skattetryck eller efter annan grund för de olika kommunerna varierande kvotdel. Men för såväl de av beredningen föreslagna subventionsåtgärderna från statens sida som för de statsbidrag till den ena eller den andra kommunala förvaltningsgrenen, vilka redan utginge, vore det berättigade i differentieringsregler av antydd natur tvivelaktigt. Att ställa ett antal statsbidrag i relation till det av enbart den ifrågavarande förvaltningsuppgiften föranledda skattetrycket kunde leda till det från utjämningssynpunkt otillfredsställande resultatet, att den totala skattebördan minskades i högre grad för en föga skattetyngd kommun än för en hårt skattetyngd. För övrigt skulle härigenom eller genom liknande anordningar erfordras ett omfattande arbete för beräkning av anslagsbehov och tilldelning av understöd, ävensom för kontroll av kommunernas förehavanden i syfte att förskaffa sig största möjliga bidrag. De besvärligheter, vilka i det föregående berörts såsom förknippade med understöd åt hårt skattetyngda kommuner, skulle därigenom mångdubblas, även om de härutinnan gällande reglerna kunde göras mera lämpade för sitt ändamål. Såvida ej egenartade omständigheter inom en förvaltningsgren starkt motiverade ett annat förfaringssätt, hade beredningen därför funnit riktigast, att, i den mån krav måste ställas på staten att jämte vidtagande av andra utjämningsåtgärder lämna bidrag, direkt avpassade efter varje kommuns skattelindringsbehov, sådant bidrag lämnades i en summa med hänsyn till det totala behovet, sedan från kommunernas sammanlagda uttaxering avdragits utgiftsbelopp, som uttaxerats för annat än vissa i lag uppräknade förvaltningsbestyr. Det borde erinras, att om också genom kostnadsöverflyttningarna kraven på staten tillhopa borde bliva mindre, avsevärt stegrade utgifter för landstingen i stället kunde föra med sig, att på liknande sätt konstruerade statsunderstöd erfordrades för att minska ojämnheterna i den av lands-

335 tingsskatten orsakade skattebördan. De särskilda landstingens utdebiteringssatser uppvisade nämligen redan betydande olikheter, och det vore ej uteslutet, att överflyttningar av utgifter till landstingen kunde komma att öka de dittillsvarande variationerna i deras skattesatser och behovet av skattesatsernas utjämning genom statsunderstöd. Med ståndpunktstagande härtill liksom till frågan om statsunderstöd överhuvud till skattetyngda kommuner skulle emellertid i enlighet med den av beredningen förordade arbetsplanen anstå, till dess statsmakterna tagit ställning till de i principbetänkandet behandlade spörsmålen. Det kunde emellertid förväntas, att behovet av direkta skatteutjämningsbidrag efter genomförandet av beredningens förslag om överflyttningar av kommunala förvaltningsuppgifter skulle bliva avsevärt mindre än förut, och vidare borde den i praktiskt avseende värdefulla fördelen vinnas, att om ock understöd till primärkommunerna icke kunde helt upphöra, fördelningen av utjämningsbidragen skulle väsentligen kunna begränsas till landstingen. Kommunala förvaltningsuppgifter skulle enligt beredningens förslag i stor utsträckning överflyttas dels från kommunerna till staten och dels från kommuner av lägre ordning till landstingen. Staten skulle sålunda övertaga från landskommuner och landstingsstäder hela kostnaden för uppförande och underhåll av folkskolebyggnader och för lärarpersonalens avlöningar och bostäder samt två tredjedelar av kostnaden för inventarier och undervisningsmateriel i skolorna och tre fjärdedelar av kostnaden för skolskjutsar och inackordering av skolbarn. Från städer utanför landsting skulle till staten överflyttas motsvarande kostnader med den inskränkning att å dessa städer skulle kvarbliva en tredjedel av kostnaden för skolbyggnader. Av de kostnader för den obligatoriska fattigvården och barnavården, som icke gäldades av staten och ej ersattes av enskilda, borde tre fjärdedelar bäras av landstingen och en fjärdedel påvila primärkommunerna. Sålunda skulle å ena sidan en fjärdedel av landstingens utgifter för fattigsjukvård överflyttas å primärkommunerna och å andra sidan från primärkommunerna till landstingen överflyttas tre fjärdedelar av primärkommunernas av andra ej ersatta utgifter för den obligatoriska fattigvården. Landstingens kostnader för pensionstillägg och understöd skulle överföras å primärkommunerna. Staten borde från landsting och städer utanför landsting övertaga deras kostnader för fattigsjukvård å de statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalterna och i övrigt bibehålla sin andel i utgifterna för fattigvård och barnavård. Landstingen borde helt omhändertaga fattigvårds- och barnavårdsanstalterna och deras drift samt i sin hand centralisera all anstaltsvård inom landstingsområdena. Staten skulle övertaga dels landstingens och icke-landstingsstädernas bidrag till vanföreanstalter, kustsanatorier, dövstumundervisningen, blindundervisningen och blindvården dels ock primärkommunernas bidrag till distriktsbarnmorskors avlönande. Primärkommunernas anstaltsvård av kroniskt sjuka, tuberkulösa, sinnesslöa och sinnessjuka borde övertagas av landstingen. Beträffande statsbidragen till sjukvården syntes det beredningen icke önskvärt att sammanblanda vårdbidrag och skatteutjämningsbidrag. Med hänsyn till betydelsen av att vårdbidrag och skatteutjämningsbidrag holies åtskilda var beredningen tveksam om lämpligheten av att vissa vårdbidrag, speciellt för driften av tuberkulosanstalter, graderades efter vårdbehovets storlek på så sätt att för de landsdelar, där särskilt starkt vårdbehov förelåge, skulle utöver de för landet i dess helhet stadgade bidragen utgå särskilda bidrag, utmätta efter vårdbehovet eller efter svårigheten att tillgodose detsamma. Enligt beredningens mening borde dylika tilläggsbidrag undvikas. Därest sådana särskilda, till landstingen i fall av behov utgående lilläggsbidrag komme till stånd, borde de ingå i skatteutjämningsbidragen, detta så mycket hellre som de landsting, vilka föreslagits skola komma i åtnjutande av extra vårdbidrag till tuberkulosanstalterna, utan undantag hörde till de mest skattetyngda. Samtliga väghållningsdistrikt inom varje landstingsområde skulle enligt beredningens förslag sammanföras till ett vägdistrikt. Polisväsendet på landsbygden skulle övertagas av staten med bibehållande dock av primärkommunernas skyldighet att

336 tillhandahålla arrestrum och tjänstelokaler. Beträffande kommunernas utgifter för affärsdrivande verk, kyrkliga angelägenheter, brandväsende samt byggande och underhåll av domstolslokaler ävensom övriga kommunala bestyr förklarade sig beredningen sakna anledning att framlägga något förslag i syfte att utjämna dessa kostnader mellan kommunerna eller befria kommunerna från någon del därav. Tre ledamöter av skatteutjämningsberedningen reserverade sig mot beredningens förslag om överflyttning av kostnader för fattigvård och barnavård från primärkommunerna till landstingen. Reservanterna befarade, att en sådan anordning skulle medföra en avsevärd ökning av det allmännas sammanlagda utgifter. De ansägo en utjämning av skattebördan inom landstingsområdet ifråga om fattigvårdskostnaderna kunna ske med mindre risk för sparsamhetsintressets eftersättande genom införandet av en så avvägd utjämningsskatt inom landstingsområdena att den fyllde en skälig bidragskvot till de mest skattetyngda kommunerna. Reservanterna förklarade sig icke heller kunna biträda beredningens förslag beträffande fördelningen av kostnader för fattigsjukvård och pensionsförsäkring mellan primärkommuner och landsting samt beträffande vägväsendets överflyttning å landstingsområdena. En annan ledamot av beredningen reserverade sig mot förslaget om statens övertagande av polisväsendet på landsbygden. Särskilda skatteutjämningsunderstöd enligt beslut av 1934 års riksdag. På därom i 1934 års statsverksproposition (I: 7 pkt 25) gjord framställning bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att under år 1934 av skatteutjämningsmedel använda ett belopp av högst 500 000 kronor för beredande av understöd åt synnerligt skattetyngda kommuner, vilka icke uppfyllde de i förordningen den 16 december 1927 stadgade villkor för erhållande av dylikt understöd. Härmed åsyftades att bereda möjlighet till beviljande av understöd i sådana fall, då med hänsyn till arbetslöshet och andra krisartade omständigheter trängande behov av lindring i skattetrycket befunnes föreligga utan att vederbörande kommuner uppfyllde de författningsenliga förutsättningarna för skatteutjämningsbidrag. Enahanda bemyndigande har lämnats av följande riksdagar, och understöd hava i denna ordning utgått framför allt till vissa skattetyngda kommuner, vilka drabbats av depression inom näringslivet. Statens Sjukvårdskommitté. År 1929 uppdrogs åt särskilda sakkunniga, kallade statens sjukvårdskommitté, att biträda med utredning rörande den slutna kroppssjukvården i riket. Uti sitt år 1934 avgivna betänkande (SOU 1934: 22) föreslog kommittén i nära anslutning till skatteutjämningsberedningens principbetänkande vissa överflyttningar av sjukvårdsuppgifter och utgifter därför från landstingen till staten och från primärkommunerna till landstingen. Kommittén framhöll, att riktlinjerna för dessa överflyttningar i det stora hela utgjorde ett tittryck för i och för sig rätt självklara grunder. Enligt dessa borde det administrativa handhavandet av en uppgift paras med det ekonomiska ansvaret för densamma och tvärtom eller m. a. o. den administrativa enhet, som beslutade en utgift, borde också i väsentlig mån bära de ekonomiska konsekvenserna av beslutet. Samtidigt som uppgifters överflyttande till staten eller sekundärkommun borde i skatteutjämningssyfte och ur rationaliseringssynpunkt eftersträvas, måste ovillkorligen även tillses, att skatteutjämningsoch rationaliseringssträvandena icke medförde väsentlig fördyring genom bristande sparsamhetsintresse från den myndighet, som direkt handhade uppgiften, eller genom vidlyftiga kontrollanordningar till förebyggande av missbruk. Någon principiell meningsskiljaktighet beträffande ovannämnda riktlinjer hade, såsom i betänkandet särskilt påpekades, icke heller rått mellan sjukvårdskommittén och skatteutjämningsberedningen. Kommittén föreslog även nya och ändrade grunder för statsbidrag till olika sjukvårdsgrenar och förordade därvid bl. a. särskilda bidrag till viss sjukvård inom ödemarksområden samt förhöjda bidrag till tuberkulossjukvården i vissa sjukvårds-

337 områden med hänsyn till den höga tuberkulosfrekvensen därstädes. Beträffande statsbidragens reglering gjorde kommittén följande principuttalande. Vad sjukvården anginge kunde man vid regleringen av statsbidragen enligt sjukvårdskommitténs mening tänka sig, att hänsyn toges till vårdbehovets olika storlek i olika delar av landet på så sätt att för de landsdelar, där ett särskilt starkt vårdbehov förelåge, utöver de för landet i övrigt stadgade bidragen skulle utgå särskilda bidrag, graderade efter vårdbehovet eller efter svårigheten att tillgodose detsamma. Däremot borde vid vårdbidragens bestämmande icke någon gradering ske med hänsyn till det totala skattetrycket eller till det skattetryck, som den allmänna sjukvården förorsakade. En rationell skatteutjämning skulle nämligen icke befrämjas på denna väg, eftersom statsbidrag ju icke utginge och icke kunde utgå till alla de allmänna uppgifter, som bestämde skattetrycket i landstingsområdet eller primärkommunen. För övrigt skulle en gradering av vårdbidragen i skatteutjämningssyfte förutsätta ett synnerligen vidlyftigt och invecklat arbete vid varje vårdbidrags fastställande samt en omfattande och dyrbar kontroll för att förhindra vederbörande landsting eller primärkommun från att orättmätigt bereda sig för högt vårdbidrag. Vårdbidrag och skatteutjämningsbidrag borde därför ej sammanblandas. I den mån icke genom överflyttning av uppgifter från det mindre till det större administrationsområdet och genom lämpliga, av skattetrycket oberoende vårdbidrag en tillräcklig skatteutjämning kunde åstadkommas, borde följaktligen den erforderliga lättnaden åt de mest skattetyngda kommunala enheterna beredas genom särskilda skatteutjämningsbidrag. Dylika skatteutjämningsbidrag vore enligt kommitténs mening redan påkallade för landstingens vidkommande. 1934 års folkskolesakkunniga. Uti det betänkande angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. (SOU 1934:47), som 1934 års folkskolesakkunniga avgåvo, togo de sakkunniga i princip ställning till frågan om statsbidragens utformning. I detta avseende anförde de sakkunniga bl. a. följande. På ett system med statsbidrag till kommunernas folkskolekostnader syntes böra ställas det kravet, att det vore ägnat att bereda kommunerna effektiv hjälp till kostnadernas bestridande. Understöden borde ställas i viss relation till kostnaderna för vederbörande ändamål och täcka en avsevärd del av dessa kostnader. Därjämte borde de vara stadigvarande och utgå efter närmare fixerade grunder utan skönsmässig prövning från fall till fall. På samma gång som kommunerna således borde beredas en verklig lättnad i sina utgifter, vore det enligt de sakkunnigas mening angeläget tillse, att ä staten icke överflyttades större del av kostnaderna än att hos kommunerna alltjämt bibehölles ett starkt intresse av att ifrågavarande utgifter stannade inom skäliga gränser. En annan viktig fordran pä statsbidragssystemet vore att det verkade i möjligaste mån rättvist. Att delade meningar i detta fall måste yppa sig om vad som kunde anses vara en rättvis fördelningsgrund vore självklart. Genom den kommunerna åliggande skyldigheten att på ett för hela riket i stort sett likartat sätt ordna sitt skolväsen komme utgifterna för skolhusbyggnaderna till följd av kommunernas skiftande ekonomiska bärkraft att synnerligen ojämnt drabba de särskilda kommunerna. Det kunde dä synas vara ett rättvist krav, att statens övertagande av en del av dessa kostnader skedde pä sådant sätt, att utgifterna för här ifrågavarande ändamål, i vad de kvarstannade på kommunerna, kunde uttagas av de skattskyldiga efter en och samma för hela riket gällande utdebiteringsprocent. Att pä statsbidragsvägen nä fram till en dylik ideal kostnadsutjämning syntes dock på grund av skolväsendets år från år till storleken starkt skiftande och på förhand svårberäkneliga behov ej vara möjligt. Såsom en rättvis understödsnorm torde vidare många vilja anse bidragets avpassande efter varje särskild kommuns prestationsförmåga. Det vore emellertid en ytterst vansklig sak att finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på ett riktigt sätt utmäta ett efter en sådan regel utgående bidrag. Varken den kom22—429059.

338 munala utdebiteringens storlek, antingen ensam för sig eller — såsom i 1921 å r s sakkunnigas förslag — kombinerad med storleken av utdebiteringen för folkskoleväsendet särskilt, eller antalet skattekronor per invånare torde utgöra någon för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning av understödsbehovets relativa styrka. Även skatteutjämningsberedningen hade ansett ett efter dylika eller andra liknande grunder differentierat statsbidragssystem icke vara lämpligt. Vid övervägande av olika alternativ för bestämmande av fördelningsgrunden hade de sakkunniga för sin del kommit till den uppfattningen, att man ifråga om kravet på en rättvis fördelningsgrund icke kunde i detta sammanhang komma längre än att upprätthålla den principen, att inga skoldistrikt med hänsyn till kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer finge sättas i någon undantagsställning beträffande rätten till statsbidrag, samt att göra bidragels relativa storlek i möjligaste mån lika för alla distrikt. Ett på sådant sätt konstruerat statsbidragssystem förutsatte för utjämningskravets tillgodoseende med nödvändighet vid sin sida fortsatt statlig bidragsverksamhet i skattelindrande syfte. Detta först och främst därför att bidragen avsåge endast en del av den kommunala verksamheten, folkskoleväsendet, men även om en överflyttning på staten i större utsträckning än dittills av ifrågavarande kostnader skulle komma att för kommunerna innebära en icke oväsentlig ekonomisk hjälp och statsbidraget samtidigt därmed komme att i sin mån verka i skatteutjämnande riktning, torde av rent statsfinansiella skäl bidragen icke kunna sättas så höga, att skattelindringsbidrag, motsvarande de utgående statliga understöden till synnerligt skaltetyngda kommuner, bleve onödiga. En viktig sak vore slutligen, att statsbidragssystemet bleve enkelt i tillämpning. Med den väldiga omfattning, statens bidragsverksamhet erhållit, måste det enligt de sakkunnigas mening anses synnerligen önskvärt, att den administrativa handläggningen av statsbidragsfrågorna icke gjordes tyngande. Genom sin invecklade beskaffenhet svårhanterliga beräkningsgrunder och ett omständligt prövningsförfarande borde därför undvikas. Med ett enkelt system torde ock vinnas den ej oväsentliga fördelen, att kommunerna kunde med ledning av i ämnet meddelade bestämmelser vid uppgörande av de kommunala staterna på förhand beräkna statsbidragens storlek. Sedan de sakkunniga sålunda förkastat tanken på statsbidrag, differentierade efter skattetrycket eller skatteunderlaget, föreslogo de ett statsbidragssystem, enligt vilket staten skulle lämna kommunerna ersättning med enhetliga procenttal av vederbörande kostnader. Organisationssakkunniga. Uti ett år 1934 avgivet betänkande (SOU 1934:53) behandlade de s. k. organisationssakkunniga vissa med skatteutjämningen sammanhängande frågor. De sakkunniga uttalade sig i likhet med skatteutjämningsberedningen mot differentierade statsbidrag för olika förvaltningsuppgifter samt förordade en särskild prövning vid beviljande av skatteutjämningsunderstöd med hänsyn till huruvida kommunerna bedrivit hjälpverksamhet i större omfattning än som författningsenligt tillkommit dem eller i väsentligt större omfattning än behovet påkallat. Till ledning vid en sådan prövning skulle enligt de sakkunnigas förslag tjäna en s. k. relativ fattigvårdskostnad, beräknad för olika grupper kommuner i kronor per invånare. Enligt de sakkunnigas undersökningar kunde på detta sätt erhållas ett bottenläge för fattigvårdskostnaderna, som syntes i jämförelsevis hög grad konstant. De sakkunniga ifrågasatte även att låta staten deltaga i fattigvårdskostnaderna för varje kommun med viss procent av den framräknade bottenkostnaden. Ett dylikt statsbidrag, som skulle täcka 3/« av en normal bottenkostnad för fattigvården, kunde exempelvis maximeras till 2 kronor per individ i ortsgrupp I, 3 kronor i ortsgrupp II, 4 kronor i ortsgrupp III, 5 kronor i ortsgrvipp IV och 6 kronor i ortsgrupp V. De sakkunniga ansågo sig emellertid icke kunna godtaga en sådan bidragsmetod,

339 enär den samlade skattebelastningen i kommunerna icke syntes med någon säkerhet stå i förhållande till fattigvårdskostnadens normala eller icke normala läge. Det visade sig att fattigvårdskostnaderna inom en kommun kunde vara abnormt höga men att denna utgiftspost uppvägdes eller överskötes av särskilt gynnsamma skattekrontal, i följd varav kommunen finge en gynnsam utdebitering. I andra kommuner åter, där fattigvårdskostnaden vore relativt låg, skapades genom andra faktorer på utgifts- eller inkomstsidan en tyngande skattebelastning. Särskilt vid jämförelse mellan vissa städer och landskommuner hade framkommit utslag i bägge riktningarna. Organisationssakkunnigas undersökningar hade därutinnan givit resultat överensstämmande med skatteutjämningsberedningens uttalanden angående differentierade utjämningsbidrag. 1935 års riksdag. Uti proposition till 1935 års riksdag (nr 174) framlades förslag angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet i huvudsaklig överensstämmelse med 1934 års folkskolesakkunnigas betänkande. Vederbörande departementschef gjorde därvid följande uttalande i skatteutjämningsfrågan. Vid bedömande av föreliggande förslag hade för vissa av de hörda myndigheterna en viktig utgångspunkt varit, i vilken utsträckning de av folkskolesakkunniga ifrågasatta åtgärderna skulle vara av skatteutjämnande betydelse. Det syntes också erforderligt, att särskilda åtgärder från statens sida vidtoges till lindrande och utjämning av kommunernas skattebördor. Skatteutjämningsberedningen hade emellertid anvisat den riktiga vägen för ett rationellt förfarande i detta syfte, alltså först kostnadsöverflyttning, i den mån sådan befunnes skälig och lämplig beträffande de särskildn förvaltningsuppgifterna, och därefter ett ingripande till åstadkommande av en allmän skatteutjämning. Det syntes ej hava tillräckligt beaktats, att varje skatteutjämningsförfarande, som inriktade sig på en bestämd förvaltningsuppgift, måste bliva skäligen planlöst och till sina verkningar varken rationellt eller rättvist. Förhållandet kunde belysas med ett exempel från folkskoleväsendet. Folkskoleväsendets omkostnader i en kommun A med fördelaktiga ekonomiska förhållanden utgjorde en mycket väsentlig del av kommunens totala utgifter, under det motsvarande omkostnader i en kommun B med svag ekonomi vore den förhållandevis minst betungande av kommunens ekonomiska förpliktelser. Gåves nu i skatteutjämnande syfte till kommunen B ett på grund av kommunens svaga ekonomi förhållandevis stort statsbidrag för folkskoleväsendet, under det att motsvarande bidrag till den ekonomiskt välsituerade kommunen A av samma skäl gjordes relativt litet, vore det ingalunda säkert, att skatten i kommunen B kunde sänkas mer avsevärt, enär folkskoleväsendets utgifter där spelade jämförelsevis liten roll. Däremot kunde det hända, att det relativt sett ringa statsbidraget till kommunen A kunde avsevärt lätta på dess redan låga skattetryck, enär folkskoleväsendets utgifter i denna kommun utgjorde en mycket väsentlig del av dess utgiftsbudget. Liknande inadvertenser kunde inträffa, om statsbidraget ställdes i relation till enbart det av folkskoleväsendet föranledda skattetrycket. Nyckeln till den föreliggande situationen låge sålunda i det förhållandet att utgifterna för folkskoleväsendet å ena sidan, skattebördan i vederbörande kommun å den andra icke vore proportionella faktorer och att sålunda en kommun med högt skattetryck kunde hava låga utgifter för folkskoleväsendet, under det en kommun med lågt skattetryck kunde hava höga utgifter för samma ändamål. De sakkunnigas förslag till en likformig fördelning av statsbidragen mellan kommunerna utan hänsyn tagen till det varierande kommunala skattetrycket eller likartade faktorer borde därför i princip biträdas. Övertoge staten på det av de sakkunniga föreslagna sättet en del av de kommunerna påvilande kostnader, som hänförde sig till en viss förvaltningsuppgift, skedde visserligen icke en planmässig skalteutjämning kommunerna emellan, men däremot

340 bereddes kommunerna på denna väg en skattelindring, vars fördel för den enskilda kommunen stode i proportion till de av förvaltningsuppgiften betingade kostnadernas omfattning. Statsutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 142) i anledning av propositionen, att utskottet, vid prövning av vad som anförts för och emot den av de sakkunniga och departementschefen intagna ståndpunkten att statsbidragen för ifrågavarande ändamål borde fördelas likformigt mellan kommunerna utan hänsyn till det varierande kommunala skattetrycket eller likartade faktorer, funnit de starkaste skälen tala för denna ståndpunkt. I anslutning härtill fann sig utskottet böra i princip tillstyrka det framlagda förslaget. Riksdagen intog samma ståndpunkt i frågan som utskottet. Beträffande grunderna för det extra tilläggsbidraget åt mera betungade vägdistrikt för vägunderhåll och vinterväghållning beslöt 1935 års riksdag en jämkning av den progressiva skalan för bidraget. Detta bestämdes till 2 procent å underhållskostnaderna vid 28—31 öre vägskatt per fyrk, 4 procent vid 32—35 öre per fyr k, 6 procent vid 36—40 öre per fyrk, 8 procent vid 41—45 öre per fyrk och 10 procent vid mer än 45 öre per fyrk. Folkpensionslagstiftningen. 1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslog i sitt år 1934 avgivna betänkande med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen (SOU 1934: 18), att primärkommunernas andel i kostnaderna för pensionstillägg skulle ökas från en åttondel till en fjärdedel, och motiverade detta med nödvändigheten av att förstärka kommunernas intresse för en noggrann prövning av pensionsansökningarna. Landstingen skulle däremot enligt kommitténs förslag icke längre bära någon del av dessa kostnader. Uti proposition till 1935 års riksdag (nr 217) med förslag till lag om folkpensionering m. m. upptogs kommitténs förslag att pålägga primärkommunerna en fjärdedel av kostnaderna för tilläggspensioner. Särskilda utskottet förordade emellertid i sitt utlåtande (nr 1) rörande folkpensioneringsfrågan, att kommunernas bidragsskyldighet skulle begränsas till att avse endast en åttondel av kostnaderna. Såsom skäl härför anförde utskottet, att särskild vikt borde fästas vid önskvärdheten av att icke vidtaga någon sådan åtgärd, som säkerligen skulle öka den förut stora ojämnheten ifråga om den kommunala skattebelastningen. Med hänsyn till svårigheten att åstadkomma en rationell skatteutjämning syntes ett åläggande för kommunerna att i ökad utsträckning bidraga till folkpensioneringen vara mindre välbetänkt. Riksdagen följde vid sitt beslut i frågan utskottets förslag. Uti två vid 1935 års riksdag väckta motioner (I: 331 och II: 588) föreslogs sådan ändring i förordningen angående understöd av skatteutjämningsmedel, att vid beräkning av skattetrycket på grund av vissa kommunala uppgifter med statsändamål behörig hänsyn skulle kunna tagas till kommunernas utgifter för folkpensioneringen. Med föranledande härav anhöll riksdagen uti sin skrivelse rörande folkpensioneringsfrågan (nr 298) om undersökning rörande sådan ändring i bestämmelserna om understöd av skatteutjämningsmedel som avsetls i motionerna. 1935 års vägsakkunniga. Uti ett den 4 december 1935 avgivet utlåtande och förslag rörande statsbidrag till utjämning av vägdistriktens skattebörda m. m. framhöllo 1935 års vägsakkunniga, att den allmänna kommunala skatteutjämningen, betraktad såsom ett medel att jämnt fördela vägskatten mellan olika distrikt, icke syntes tillräckligt effektiv och ej heller fullt rationellt anordnad. De sakkunniga funno därför en fristående utjämning av vägskatten böra komma till stånd. Till grund för denna utjämning borde läggas de olika distriktens totala utdebitering av vägskatt. I de fall, där den verkliga utdebiteringen avveke från vad som påkallades av behovet, vore naturligtvis teoretiskt riktigast att låta det senare vara avgörande. Normalt skulle man dock utan större olägenhet kunna utgå från den verkliga utde-

341 biteringen, om blott dels kontroll å dess skälighet utövades av vederbörande myndigheter dels ock utjämningen ej gjordes så fullständig att de väghållningsskyldiga, då utdebiteringen nått en viss höjd, icke vidare riskerade att själva få bidraga till vad därutöver kunde utdebiteras å dem. Vidkommande spörsmålet, huru effektiv utjämningen borde göras, förmenade de sakkunniga, att riksmedeltalet för vägskatten, ehuru detsamma naturligtvis ägde sitt intresse för bestämmande av gränsen för skatteutjämning, härutinnan icke borde vara ensamt avgörande. Det vore nämligen icke fråga om en utjämning i ordets egentliga bemärkelse eller bidrag från bättre lottade distrikt till de mest betungade, utan meningen vore att bidragen skulle utgå av statsmedel. Hänsyn borde då tagas till vad som kunde anses vara den normala skattenivån i riket. För att begränsa skattens växlingar från det ena året till det andra borde till utgångspunkt tagas en siffra, som fastställdes periodvis. Ytterligare borde enligt de sakkunnigas mening utjämningen hava till uppgift att hålla vägskatten nere ej blott vid en normal siffra utan även, liksom andra statens bidrag till väghållningen, vid ett läge, som med hänsyn till skattebetalarnas förmåga kunde anses skäligt. Vid övervägande av frågan om den nedre gräns, som borde sättas beträffande uttaxeringen inom ett distrikt för att utjämningsbidrag skulle ifrågakomma, stannade de sakkunniga för ett uttaxerat belopp av 1 krona 50 öre per vägskattekrona. Lämpligen syntes utjämningen böra ordnas på det sätt att bidrag skulle utgå med 35 procent av den del av det uttaxerade beloppet, som överstege 1 krona 50 öre per vägskattekrona, och med ytterligare 35 procent av den del av samma belopp, som överstege 2 kronor per vägskattekrona. Lika med 1929 års vägsakkunniga ansågo de sakkunniga, att utjämningsbidragen borde utgå direkt till distrikten och icke till de väghållningsskyldiga i form av restitution av erlagd skatt. För beräknande av bidragen skulle distrikten uppgöra en förhandskalkyl över uttaxeringen sådan den skulle bliva, om utjämningsbidrag icke erhölles, samt, sedan bidragens storlek med ledning därav bestämts, verkställa utdebiteringen å de skattskyldiga av det belopp, vartill uttaxeringen genom bidraget nedbringades. Genom den sålunda föreslagna utjämningen — kompletterad med en kommunal skatteutjämning, vid vilken hänsyn toges till vägskatten sådan densamma förelåge efter den särskilda utjämningen av denna skatt — syntes man enligt de sakkunnigas mening hava gått så långt som man för tillfället borde gå på denna väg till vägskattens jämna och rättvisa fördelning mellan landsbygdsdistrikten. Vägskatteutjämningsfrågans behandling vid 1936 års riksdag. De av 1935 års vägsakkunniga föreslagna grunderna för en särskild utjämning av vägskatten upptogos i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag (I: 6 pkt 7) och vunno riksdagens godkännande. Vederbörande departementschef uttalade därvid bl. a., att förslaget innebure den fördelen framför gällande bestämmelser, att bidragen skulle beräknas å vederbörande vägdistrikts samtliga utgifter. Visserligen kunde måhända mot det föreslagna systemet invändas, att utjämningsbidragen skulle bestämmas efter en av vägstämman beräknad skatt utan hänsyn till eventuell avvikelse från den slutsumma, vartill de verkliga kostnaderna under året kunde komma att uppgå, och att detta förfarande sålunda skilde sig från vad som gällde för andra bidrag till den allmänna väghållningen. Några egentliga olägenheter härav fann departementschefen emellertid icke behöva befaras. Skulle ett vägdistrikt för något år beräkna sina kostnader väsentligt högre än vad de verkliga utgifterna sedermera visade sig uppgå till samt förty vägskalten och därmed utjämningsbidraget bestämmas till onödigt högt belopp, verkade detta minskande på det följande årets vägskatt och utjämningsbidrag. Härtill komme, att med utjämningsbidraget åsyftades att för skattebetalarna nedbringa vägskatten till en normal och skälig nivå, och den omständigheten att skatten till äventyrs blivit för högt beräknad borde därför icke

342 verka nedsättning å bidragsbeloppet. Slutligen ville departementschefen i detta sammanhang framhålla, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med sin erfarenhet om väghållningskostnadernas och vägskattens utveckling hade möjlighet till bedömande av medelsbehovet och kunde tillse, att vägskatten i de olika distrikten icke i någon större omfattning år efter år fastställdes till onödigt högt belopp. Motioner vid 1936 års riksdag. Uti motioner vid 1936 års riksdag (I: 158 och II: 267) föreslogs utredning rörande bidrag ur kyrkofonden till församlingar, som vore i behov därav för bestridande av omkostnader för restaurering av kyrka och kapell. Motionärerna lämnade följande motivering för sitt förslag. Församlingarna kunde knappast utöva något större inflytande på avgörandet av frågor om restaurering av kyrkor och kapell, då dessa vore underställda byggnadsstyrelsens kontroll. Då dylika restaureringar bleve ganska dyrbara och kostnaderna ofta icke stode i proportion till ifrågavarande byggnaders ändamål, kunde de ekonomiska anspråken på församlingarna bliva i hög grad betungande, särskilt då det gällde en mindre församling med ett ej alltför stort antal skattekronor. Det syntes därför vara med billighet och rättvisa mest överensstämmande, att bidrag av allmänna medel lämnades för ifrågavarande byggnadsarbeten åt i behov därav varande församlingar, varvid kyrkofondens medel närmast borde anlitas. Efter införandet av den allmänna kyrkoavgiften och möjligheten av att vid behov uttaga större eller mindre andel av densammas grundbelopp torde ytterligare farhågor ej behöva hysas för att fonden ej skulle k u n n a bära eventuella nya utgifter. Första lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande (nr 47) med anledning av motionerna till skatteutjämningsberedningens avvisande hållning gentemot en avlyftning av kyrkliga utgifter från församlingarna samt erinrade om att den tillsatta kommunalskatteberedningen bl. a. erhållit i uppdrag att upptaga till övervägande frågan om erforderliga jämkningar i den gällande fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning. Utskottet anförde vidare följande. Då motionärerna upptagit tanken på bidrag ur kyrkofonden till restaurering av kyrka och kapell, syntes därmed närmast hava avsetts att åstadkomma en utjämning mellan församlingarna av de understundom mycket betungande kostnaderna i detta hänseende. Emellertid skulle en dylik uppgift för kyrkofonden strida mot de ändamål, för vilka fonden vore avsedd. Någon ytterligare utvidgning av kyrkofondens ändamål ansåge sig utskottet icke kunna förorda. Frågan huruvida en utjämning mellan församlingarna av ifrågavarande kostnader skulle kunna åstadkommas på annat sätt än genom anlitande av kyrkofondens medel hade tidigare varit föremål för uppmärksamhet, och det syntes icke utskottet omöjligt, att samma spörsmål skulle komma under övervägande jämväl av den tillsatta kommunalskatteberedningen. Därvid torde också kunna beaktas de kulturhistoriska synpunkter, som vore förbundna med restaurering av kyrkor och kapell. Utskottet hemställde under åberopande av det anförda, att motionerna icke måtte föranleda någon åtgärd, vilket ock blev riksdagens beslut. Vid samma riksdag väcktes motioner (I: 157 och II: 266) med förslag om utredning angående beredande av möjlighet för församling att erhålla bidrag ur kyrkofonden till avlönande av kyrkomusiker. Motionärerna framhöllo, att innehavarna av klockar-, kantors- och organistbefattningar vore praktiskt taget de enda befattningshavare i allmän tjänst, som fortfarande hade sina avlöningsförmåner ordnade efter naturaavlöningssystemet. Det syntes därför sannolikt, att dessa befattningshavares löner skulle komma att stegras, vilket för församlingar med litet antal skattekronor givetvis skulle medföra en bet}'dande skattehöjning. Sedan principen om skatteutjämning olika kommuner emellan för ändamål, som det icke låge inom varje kommuns eller församlings fria val att n ä r m a r e utforma, slagit igenom, syntes frågan om bidrag till församlingar för avlönande av kyrkomusiker

343 vara mogen för upptagande. Detta borde ske i samband med bestämmandet av storleken av dessa befattningshavares löner. Principiellt ansågo motionärerna samma problem föreligga som beträffande sättet för finansiering av prästerskapets lönekostnader, då både präster och kyrkomusiker vore nödvändiga kyrkliga befattningshavare. Första lagutskottet uttalade i sitt utlåtande (nr 23) med anledning av motionerna, att det framförda kravet icke kunde bifallas utan att samtidigt vidtoges en reglering av befattningshavarnas avlöningsförmåner. En sådan reglering syntes åter huvudsakligen på grund av det ingrepp, som den skulle medföra i de kommunala myndigheternas självbestämmanderätt, möta allvarliga betänkligheter inom riksdagen. Så länge klockarinstitutionen bestode i sin gamla form, syntes det utskottet även kunna ifrågasättas, huruvida överhuvud särskilda åtgärder borde vidtagas för utjämning av de olika församlingarnas kostnader för dessa befattningshavares avlöning. Med prövning av det i motionerna framförda spörsmålet borde enligt utskottets mening anstå i avbidan å slutförandet av pågående utredning om klockarboställena. Utskottet hemställde fördenskull, att motionerna icke måtte föranleda någon åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen. Lagstiftningen om kommunal fondbildning. Frågan om kommunernas rätt att fondera medel har varit av viss betydelse ur den kommunala skatteutjämningens synpunkt. Ett medel att utjämna skattetrycket i en kommun mellan olika år är givetvis att under goda konjunkturer fondera tillgångar för detta ändamål. Enligt den praxis, som utvecklade sig på kommunallagarnas grund, var emellertid avsättning av medel under goda år i syfte att under dåliga år undgå eller åtminstone minska en eljest nödvändig höjning av kommunalskatten ej tillåten. I syfte att giva kommunerna möjlighet till lämplig fondering framlades till 1936 års riksdag proposition (nr 202) med förslag till lag om kommunal fondbildning m. m. Däri upplogos bl. a. föreskrifter om att kommunerna skulle inom angivna gränser äga utan särskilt medgivande besluta om avsättning av vissa belopp till en allmän fond för utjämning av skattetrycket mellan olika år. Avsättning till en sådan fond skulle få ske, därest den utdebitering av allmän kommunalskatt för varje skattekrona, som utan avsättning till fonden erfordrades för det följande året, understege medeltalet av vad som under de närmast föregående fem åren utdebiterats för varje skattekrona. Genom dylik avsättning finge dock utdebiteringen av allmän kommunalskatt för varje skattekrona ej ökas med mer än hälften av vad som skulle hava erfordrats för att uppbringa utdebiteringen till nämnda medeltal samt fonden ej heller bringas att överstiga hälften av det belopp, som enligt den för det löpande året gällande utgifts- och inkomststaten skolat täckas med allmän kommunalskatt och kommunal progressivskatt. Beträffande det föreslagna stadgandet gjorde departementschefen följande uttalande. I och för sig kunde en utjämning av skattetrycket mellan de olika åren vara lika befogad vid hög som låg utdebitering. Sannolikt skulle emellertid, vare sig ifråga om lämplig eller olämplig fondbildning, sådan bliva föga lockande i kommuner med hög utdebitering. Endast om en av fondbildning ökad utdebitering skulle resultera i större skatteutjämningsbidrag, kunde det antagas, att fondbildning komme att företagas i sådana kommuner. Utgifter föranledda av fondbildning av ifrågavarande slag torde emellertid som regel ej böra få medräknas vid skatteutjämningsbidragens bestämmande. Särskild föreskrift i sådant avseende torde icke erfordras utan syntes behörig hänsyn till förhållandet kunna tagas vid prövningen av skatteutjämningsärendena. Utsikten att vid skatteutjämningsbidragens behandlande utgifter för fondbildning ej komme att medräknas utgjorde enligt departementschefens mening en i och för sig tillräcklig garanti emot olämplig fondbildning i kommuner med hög utdebitering. Konstitutionsutskottet, som avgav utlåtande (nr 38) i anledning av propositio-

344 nen, fann även önskvärt, att rätten för kommunerna att upplägga fonder vidgades till att jämväl avse fonder i skatteutjämningssyfte, samt tillstyrkte de i propositionen framlagda förslagen, vilka även vunno riksdagens godkännande. Den kommunala progressivbeskattningens avskaffande. 1936 års skattekommitté föreslog i sitt år 1937 avgivna betänkande (SOU 1937: 42), att den kommunala progressivskatten och utjämningsskatten skulle avskaffas samt inarbetas i den direkta statsskatten. Kommittén, som behandlade frågan i samråd med kommunalskatteberedningen, åberopade såsom skäl för förslaget, att progressivskatten märkbart ökat ojämnheten i det kommunala skattetrycket, i det att den haft ringa eller ingen betydelse i de flesta av de mera skattetyngda kommunerna men hållit utdebiteringen låg i kommuner med starkt skatteunderlag. Uti proposition till 1938 års riksdag (nr 258) med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen upptogos skattekommitténs förslag i berörda hänseende. Departementschefen anförde i detta sammanhang bl. a. följande. Bortsett från skattetekniska synpunkter förelåge ett ytterligare motiv för den kommunala progressivskattens avskaffande, nämligen att en sådan förändring skulle bereda möjligheter till en lämpligare fördelning av den sammanlagda skattebördan mellan landets skattebetalare. Den kommunala progressivskatten utginge mestadels i kommuner med god skattekraft och lågt skattetryck, och dess borttagande skulle huvudsakligen drabba kommuner, där skatten vore låg. Den vidgade utbetalning av skatteutjämningsbidrag och det övertagande av vissa kommunala uppgifter, vartill den kommunala progressivskattens inarbetande i statsbeskattningen komme att bereda möjligheter, skulle däremot vara ägnade att åstadkomma en större avlyftning av bördorna i kommuner med högt än i kommuner med relativt lågt skattetryck. De kommunala progressivskattemedlens indragande till staten i förening med statliga åtgärder till kommunernas bästa skulle sålunda medföra en betydande och även mycket önskvärd skatteutjämning, vilken väsentligen syntes komma landsbygden till godo. Skattens borttagande finge betraktas såsom ett led i en skatteutjämningspolitik. Bevillningsutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande (nr 32) i anledning av propositionen den kommunala progressivskattens upphörande med följande motivering. Genom denna åtgärd skulle vinnas, att den skattekraft, som av kommunerna tagits i anspråk genom ifrågavarande skatt, i stället kunde utnyttjas av staten för åstadkommande av en mer effektiv skatteutjämning än den som kunnat beredas skattetyngda kommuner. Enligt utskottets mening utgjorde lättandet av skattetrycket i de skattetyngda kommunerna — i form av ökad direkt skatteutjämning eller genom statens övertagande av kommunala uppgifter — en av de mest betydelsefulla och trängande reformuppgifterna på skatteväsendets område. Kommunalskatteberedningen hade också meddelat, att den hade under prövning förslag till en omfattande utbyggnad av skatteutjämningen och att ett genomförande av detta förslag säkerligen komme att ställa avsevärt ökade krav på statskassan. Enligt utskottets uppfattning vore det i hög grad rimligt, att staten för tillgodoseende av dessa anspråk finge övertaga den rätt till progressiv beskattning, som tillkommit kommunerna. Det framlagda förslaget vann även riksdagens bifall. I samband med utjämningsskattens avskaffande upphävdes bestämmelsen om att den särskilda skatten å lotterivinster skulle till viss del användas för skatteutjämningsändamål. Statsbidragens differentiering i skatteutjämnande riktning. Under den senaste tiden h a r framträtt en tendens att reglera statens bidrag till de kommunala förvaltningsuppgifterna på sådant sätt att en utjämning av olikheterna i det kommunala skattetrycket därigenom befrämjas. Syftet med sådana bidrag har ursprungligen varit att inom alla kommuner åstadkomma en likformig standard och effek-

345 tivitet beträffande vederbörande förvaltningsgrenar, men hänsynen till det ojämna kommunala skattetrycket h a r alltmer trätt i förgrunden vid statsbidragsfrågornas behandling. Möjlighet har på olika områden öppnats att avväga statsbidragen med hänsyn till särskilt stora kostnader för de allmänna behovens tillgodoseende å vissa orter samt med beaktande av kommunernas ekonomiska bärkraft. I vissa fall har uttryckligen stadgats, att bidragen skola sättas i relation till det kommunala skattetrycket. Den åtskillnad, som beträffande vissa statsbidrag gjorts mellan städer utanför landsting och övriga kommuner såtillvida att dessa städer utestängts från bidrag eller tilldelats mindre förmånliga sådana, har även medverkat till en utjämning av skattetrycket mellan de större städerna och landsbygden. Under senare år hava tillkommit stadganden om att statsbidrag med hänsyn till fördyrande faktorer kunna utgå med förhöjda belopp, nämligen till arbetsförmedlingsanstalter på grund av särskilda lokala förhållanden, t. ex. verksamhetsområdenas stora utsträckning, till uppförande och drift av vårdhem för lättskötta sinnessjuka beträffande sjukvårdsområden med förhållandevis högt antal vårdbehövande sinnessjuka, till uppförande och drift av tuberkulossjukvårdsanstalter samt till dispensärverksamhet beträffande sjukvårdsområden med hög tuberkulosfrekvens, till uppförande och drift av barnsjukhus beträffande sjukvårdsområden med högt barnantal samt till resekostnader för den förebyggande mödra- och barnavården beträffande sjukvårdsområden med stora avstånd till vederbörande vårdcentraler. Enligt beslut av 1939 års riksdag har statsbidrag erhållits för ökad beläggning av fasta epidemisjukhus vid epidemier, varigenom statsbidragen blivit bättre avpassade efter sjukdomsfrekvensen. För åstadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden hava utgått särskilda statsbidrag utöver de allmänt i riket förekommande. Statsbidragen till kommunernas hjälpverksamhet vid arbetslöshet hava avvägts bl. a. med hänsyn till arbetslöshetens art och omfattning. De högre bidragen till byggande och underhåll av ödebygdsvägar hava även i viss mån inneburit en gradering av statens tillskott efter faktiska förhållanden, som påverka storleken av de kommunala samfälligheternas kostnader. Hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft har jämväl tagits vid bestämmandet av statsbidragen till åtgärder mot arbetslöshet. Det i riksstaten uppförda anslaget till bidrag för uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter har närmast tillkommit i syfte att bereda de i ekonomiskt hänseende betungade landstingen viss lättnad vid förlossningsvårdens utbyggande, varför landstingens ekonomiska ställning varit en väsentlig norm för anslagets fördelande. Bland de faktorer, som särskilt skola beaktas vid beviljande av förhöjt bidrag åt sjukvårdsområden till uppförande av barnsjukhus, har uttryckligen angivits skattebördan. Statsbidrag till anordnande av hem för åldringar och invalider, s. k. pensionärshem, varom beslut fattats vid 1939 års riksdag, hava direkt anknutits till det sammanlagda kommunala skattetrycket. 1938 års pensionärsbostadssakkunniga föreslogo i sitt år 1938 avgivna betänkande (SOU 1938: 40), att statsbidragen för detta ändamål skulle ställas i relation till det kommunala skattetrycket, uttryckt i utdebiteringen av kommunal-, municipal-, landstings- och vägskatt per skattekrona. Till stöd härför lämnade de sakkunniga följande motivering. Då kommuner med god ekonomisk ställning kunde tänkas anordna särskilda bostäder åt gamla även utan större statsbidrag, medan å andra sidan ett förhållandevis stort statsbidrag kunde väntas vara ex-forderligt för att kommuner med högt skattetryck skulle våga påtaga sig de med pensionärshemmens inrättande förenade kostnaderna, syntes det lämpligt att hålla bidragsprocentens storlek inom sådana gränser, att statsbidraget komme att uppgå till minst 10 och högst 50 procent av kostnaderna. Att statsbidrag ansetts även för kommuner med god ekonomisk ställning icke böra fastställas till mindre andel än 10 procent, sammanhängde med de farhågor de sakkunniga hyst att, om i dylika fall ytterst obetydligt statsbidrag beviljades, sådana kommuner, även om de vidtoge åtgär-

346 der för beredande av bostäder åt åldringar och änkor, kunde antagas avstå från statsbidrag och i stället utkräva högre hyror av pensionärerna eller giva bostäderna en lägre standard än som vore önskvärt. För att få en statsbidragsskala, som kunde väntas befrämja inrättande av pensionärshem i kommuner med olika ekonomiska resurser, hade de sakkunniga funnit det synnerligen angeläget, att den formel för statsbidrags beräknande, som skulle följas, konstruerades så, att bidragsprocentens storlek såvitt möjligt komme att stå i direkt förhållande till storleken av de bördor, pensionärshemmens inrättande kunde beräknas medföra för skattebetalarna inom kommunen, samt att den baserades på förhållanden, varom kännedom kunde erhållas utan större svårighet, och gåves en så enkel konstruktion som möjligt. Vid skattetryckets beräknande skulle enligt de sakkunnigas förslag i förekommande fall avdragas understöd av skatteutjämningsmedel. För att tillfälliga skatteändringar icke skulle få alltför stor inverkan borde till grund för statsbidragens fastställande läggas medeltalet av förevarande skatteposter under de senast förflutna fem åren. Med hänsyn till de gränser för statsbidragens storlek, vilka sålunda föreslagits, förordade de sakkunniga, att skattetryck understigande 8 kronor per skattekrona skulle motsvaras av statsbidrag å 10 procent, skattetryck uppgående till 8 men ej 9 kronor per skattekrona av statsbidrag å 12 procent samt högre skattetryck av statsbidrag å ytterligare 2 procent för varje uppnådd hel krona utöver 8 kronor per skattekrona, intill dess ett sammanlagt statsbidrag av 50 procent uppnåtts, vilket inträffade vid ett skattetryck av 27 kronor per skattekrona. Uti den proposition i frågan (nr 177), som framlades vid 1939 års riksdag, föreslogs en något omarbetad skala för statsbidragen, medelst vilken avsågs att bringa de skattetyngda kommunerna effektivare hjälp. Enligt denna nåddes 50 procents bidrag redan vid en utdebitering av 17 kronor per skattekrona. Skattetryck understigande 10 kronor per skattekrona skulle enligt propositionen motsvaras av 15 procents bidrag, varefter bidragsprocenten vid uppnåendet av 10 kronor per skattekrona skulle ökas med en enhet till 16 och vid varje följande högre krontal med en enhet mer än vid uppnåendet av närmast lägre krontal. Bidraget var maximerat till 50 procent. Propositionen vann riksdagens bifall. Statsbidrag till skolbarnsbespisning å landsbygden har kunnat utgå med i regel högst 50 procent och i särskilda fall högst 80 procent av skoldistrikts kostnader för bespisningen. Såsom en förutsättning för statsbidrags erhållande har stadgats — förutom att behov av bidrag skall föreligga på grund av rådande arbetslöshet, stort antal barnrika familjer med låga inkomster, långa skolvägar och dylika förhållanden — att skoldistrikten med hänsyn till det kommunala skattetrycket skola vara i behov av statsbidrag eller på grund av särskilda omständigheter befinnas böra erhålla sådant. De i landsting ej deltagande städerna hava icke kommit i åtnjutande av sådana statsbidrag, som landstingen erhållit till dispensärverksamheten och distriktssjukvården. Dylika städers bidrag till tuberkulossjukvården hava även utgått efter oförmånligare grunder än bidragen till landstingen. Detta förhållande har dock upphävts beträffande driftsbidragen genom beslut av 1939 års riksdag. Städer utanför landsting hava slutligen beträffande de nyligen beslutade statsbidragen till folktandvården ställts i en ogynnsammare ställning än landstingen. Dessa förhållanden hava varit ägnade att åstadkomma en viss utjämning mellan de större städerna och övriga kommuner. Befolkningskommissionen föreslog i sitt år 1938 avgivna betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m. (SOU 1938: 7), att statens gottgörelse till kommuner för beklädnadsbidrag skulle kunna varieras med hänsyn till särskilda förhållanden inom kommunerna. Härvid åsyftade kommissionen framför allt kommuner-

347 nas olika bärkraft, uttryckt i skattekronor per invånare. Kommissionen gjorde i detta sammanhang följande principiella uttalanden i skatteutjämningsfrågan. Man syntes i enlighet med sociallagstiftningens egentliga syftemål böra fasthålla vid att viss obligatorisk minimistandard för socialvården skulle i lag fixeras och i praktiken upprätthållas. Den ojämnhet, vilken därutöver kunde finnas motiverad av olika skäl, finge det stå kommunerna fritt alt efter måttet av sina resurser åvägabringa. I stort sett syntes det också dess bättre förhålla sig så, att skillnaderna mellan kommunernas socialvårdsprestationer vore mindre än man kunde ha skäl att vänta på grund av skillnaderna i skattetryck. Verkningarna i detta hänseende innebure, att kommunerna i stället för att sänka standarden nödgades höja utdebiteringen till en ibland ovanligt hög nivå. Olägenheterna av det höga skattetrycket hade dock minskats i avsevärd grad genom de särskilda skatteutjämningsbidragen. Detta utjämningsförfarande syntes dock vara mindre ändamålsenligt. Enligt vad man numera tämligen allmänt ansåge, vore skattetrycket som regel starkt beroende av skattekraften. Vid sådant förhållande vore det enligt befolkningskommissionens mening mera praktiskt och effektivt att anpassa det statsbidrag, vilket vore förenat med statliga uppdrag åt kommunerna, direkt efter kommunernas bärkraft. Befolkningskommissionen hade övervägt att i enlighet med den antydda regeln anpassa kommunernas andel i kostnaderna för den föreslagna beklädnadsverksamheten direkt efter bärkraften, uttryckt i skattekronor per invånare. Givetvis hade kommissionen därvid icke bortsett från att andra omständigheter måste tagas med i räkningen, såsom kommunens dyrortsförhållanden, befolkningens ålderssammansättning och hushållsstruktur, skatteunderlagets sammansättning, omfattningen av de obligatoriska självförvaltningsuppgifter, vilka åvilade kommunen, m. m. Ett statsbidragssystem, byggt i väsentliga delar på skatteunderlaget, skulle enligt kommissionens mening väsentligen avhjälpa olägenheterna på grund av kommunernas olika bärkraft. Kommissionen ville erinra om att i England, varest just beträffande fattigvårds- och arbetslöshetshjälpens finansiering liknande problem förelegat, ett utjämningsförfarande tillskapats i huvudsaklig överensstämmelse med de nyss antydda och av kommissionen rekommenderade riktlinjerna. Med att sålunda rikta uppmärksamheten på skatteutjämningsproblemet hade befolkningskommissionen velat framhäva den utomordentliga betydelse, som en lösning av detta problem skulle få för ett snabbt och effektivt genomförande av socialreformer i allmänhet och i synnerhet av stödåtgärder för landsbygdens talrika inkomstfattiga och barnrika familjer. Emellertid ville kommissionen åtnöja sig med de anförda synpunkterna och den framförda rekommendationen till en lösning av kommunalskatteutjämningsfrågan, detta så mycket mer som den samtidigt arbetande kommunalskatteberedningen hade frågan under behandling. Stockholm i december 1940. Carl Bergstedt.

348 Bilaga B.

P. M. rörande statens och kommunernas kostnader för samhällsverksamheten. F ö r att kunna bedöma frågan om en lämplig fördelning av samhällsuppgifterna mellan staten och olika slag av kommuner har kommunalskatteberedningen låtit verkställa en undersökning angående de skilda samhällsbildningarnas andel i kostnaderna för den offentliga verksamheten. Undersökningen har sålunda omfattat staten samt primärkommuner, municipalsamhällen, tingslag, vägdistrikt och landsting. För var och en av dessa har företagits en uppdelning av utgifterna med hänsyn till utgiftsändamålet. Materialet till undersökningen har huvudsakligen hämtats ur den av statistiska centralbyrån utgivna redogörelsen för kommunernas finanser, den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättade statistiken rörande allmänna väghållningsbesväret på landet samt riksräkenskapsverkets budgetredovisning. Det sista år, för vilket ur den officiella statistiken kunnat erhållas fullständiga uppgifter om kommunernas finanser, är 1939. Detta år torde ha varit i stort sett oberört av den nuvarande krisen och har därför ansetts lämpligen böra bliva föremål för undersökning. För statens vidkommande omfattar emellertid som bekant ett budgetår senare hälften av ett kalenderår och förra hälften av det följande. Vare sig man sålunda väljer budgetåret 1938/39 eller 1939/40, kommer för statens del endast halva kalenderåret 1939 med i undersökningen. Vid sådant förhållande kunde man tänka sig den utvägen att de båda budgetåren sammansloges och att de olika utgiftsposterna delades mitt itu, varefter hälften av kostnaderna ansåges belöpa på kalenderåret 1939. Då emellertid krisförhållandena framför allt torde ha satt sin prägel på utgifterna under den senare delen av budgetåret 1939/40, är det tvivel underkastat, om denna metod vore så lämplig. Det enklare tillvägagångssättet att med kalenderåret 1939 sammanställa ettdera av dessa budgetår torde ge ett resultat, som är minst lika gott och för frågans bedömande fullt tillfredsställande. Budgetåret 1938/ 39, vilket helt tilländalupit innan krisen satte in i full utsträckning, har då synts vara det lämpligaste. F ö r ett bedömande av frågan om samhällsuppgifternas fördelning har det även ansetts vara av intresse att få en bild av den tidigare utvecklingen. För detta ändamål har undersökningen utsträckts till kalenderåren 1929 samt 1937 och 1938 (resp. budgetåren 1928/29 samt 1936/37 och 1937/38). Åren 1929 och 1939 ha ansetts lämpade att jämföras med varandra icke blott av den anledningen att en 10-årsperiod förflutit mellan dem. Ur konjunktursynpunkt förete de i stort sett likartade drag, och talet för dyrhetsförhållandena var enligt socialstyrelsens beräkningar rörande levnadskostnadernas förändringar ungefär detsamma för de båda åren. Härtill kommer, att den nu gällande kommunalskattelagen varit i tillämpning alltsedan 1929. Det skulle även ha varit av intresse att få en uppfattning om utvecklingen efter 1939. Såsom framgår av det sagda, har detta ej varit möjligt för kommunernas vidkommande. Undersökningen har dock för statens del fullföljts så långt det varit möjligt, nämligen t. o. m. budgetåret 1941/42. Vid undersökningens uppläggande har syftet varit att få fram de utgiftsbelopp, som skolat täckas genom skatter. På grund härav ha de särskilda inkomster, som

349 kunnat hänföras till vissa slag av utgiftsändamål, avdragits från bruttoutgifterna för dessa. De nedan redovisade siffrorna för statens och kommunernas utgifter ange sålunda nettoutgifter. I ett hänseende har emellertid det angivna syftet icke kunnat nås. För statens del omfattar undersökningen endast utgifterna å driftbudgeten. Beträffande kommunerna har det ej varit möjligt att på grundval av finansstatistiken göra någon uppdelning i driftbudget och kapitalbudget. Kommunernas inkomster och utgifter hänföras i finansstatistiken till de år, då inkomsterna influtit och utgifterna skett, varvid dock upptagna lån ej behandlas som inkomst och återbetalade lån ej som utgift. En följd av denna ordning är att i nämnda statistik exempelvis nyanläggning kommit att belasta endast det år, då utgiften härför skett, även om anläggningen delvis finansierats medelst lån och på grund härav jämväl senare års skatteunderlag skola bära utgiften. I vad mån kommunernas sammanlagda nettoutgifter innebära kapitalökning eller kapitalminskning kan måhända i viss utsträckning bedömas med tillhjälp av uppgifterna om kommunernas tillgångar och skulder. Till några mera tillförlitliga slutsatser i detta avseende berättigar dock icke den föreliggande finansstatistiken, då framförallt värderingen av tillgångarna sker efter mycket olikartade grunder. För kommunernas särskilda förvaltningsgrenar finnas f. ö. inga uppgifter rörande tillgångar och skulder. Vid undersökningen ha ränte- och lånekostnader behandlats såsom en särskild utgiftspost. Ur den föreliggande statistiken kan nämligen icke erhållas några uppgifter om hur dessa kostnader fördela sig å olika ändamål. De ovan antydda skiljaktigheterna ifråga om redovisningsår och redovisningsmetod böra givetvis tagas i betraktande vid bedömandet av undersökningens resultat. De torde emellertid icke i någon större grad verka förryckande på en jämförelse mellan statens och kommunernas utgifter. Resultatet av den gjorda undersökningen redovisas i de efterföljande tabellerna 1—4. För tingslagen och vägdistrikten ha särskilda tabeller icke ansetts erforderliga, då dessa kommuner endast ombesörja var sitt slag av verksamhet. För nämnda kommuner lämnas uppgifter direkt i texten. Tabellerna 1 och 2 utvisa för övriga slag av kommuner samt för staten storleken av nettoutgifterna för olika ändamål, tabell 1 i absoluta och tabell 2 i procentuella tal. I tabell 3 kan utläsas, vilken förändring utgifterna för de olika ändamålen undergått mellan de undersökta åren. Utgifterna redovisas i sistnämnda tabell medelst indextal med kalenderåret 1929 resp. budgetåret 1928/29 såsom basår. I syfte att eliminera verkningarna av de ändrade dyrhetsförhållandena under de skilda åren har vid tabellens upprättande företagits en evalvering till det under år 1929 (1928/29) rådande penningvärdet. Denna evalvering har skett med tillhjälp av socialstyrelsens levnadskostnadsindex. Tabell 4 utvisar slutligen de olika samhällsbildningarnas andelar i de sammanlagda utgifterna för den offentliga verksamheten. I det följande skall till en början varje slags samhällsbildning behandlas för sig. På grund av de större möjligheter till specificering, som föreligga beträffande statens utgifter, har det synts mest ändamålsenligt att i framställningen först behandla den statliga verksamheten.

Staten. Den fördelning av utgifterna i olika huvudgrupper, som vid ifrågavarande undersökning gjorts med hänsyn till ändamålet, följer endast i vissa avseenden riksstatens indelning i huvudtitlar, vilken indelning bygger på vad som befunnits administrativt lämpligt. Det ligger i sakens natur, att en indelning efter ändamålet endast kan bli ungefärlig. Gränserna mellan de olika utgiftsgrupperna äro ofta svävande, och det kan givetvis i många fall råda delade meningar om vart en viss utgift bör hänföras. Vissa för en huvudtitel gemensamma kostnader måste även uppdelas mellan de olika ändamålen, vilket blott kan ske efter schablonmässiga grunder.

350 De i det följande redovisade tabellerna kunna sålunda endast göra anspråk på att i stora drag ge en uppfattning om utgifternas fördelning efter ändamålet. Vilka utgifter som hänförts till de olika grupperna framgår av specifikationen i tabell 1 A samt anmärkningarna till denna tabell. Det må framhållas, att i tabellen finnes en särskild kolumn, vilken för de olika utgiftsändamålen anger anslagsbeteckningar, hämtade ur budgetredovisningen för 1938/39. Någon särskild motivering för den företagna uppdelningen av utgifterna torde för flertalet ändamålsgrupper icke vara av nöden. Här skall endast beröras grupp 17, som omfattar utgifter för diverse kris- och beredskapsåtgärder. Vad som lämpligen bort hänföras till denna grupp har synts mycket tveksamt. Med hänsyn till att vid uppgörandet av riksstaten kostnaderna för försvarsväsendet numera till avsevärd del föras å särskild beredskapsstat, borde de mot denna del svarande utgifterna i förevarande statistik ha skilts från övriga försvarskostnader och redovisats såsom krisutgifter. Detta har emellertid ej låtit sig göra av den anledningen att fr. o. m. budgetåret 1939/40 försvarsväsendets utgifter ej längre specificeras i budgetredovisningen. Vissa skäl tala ock för att dyrtids- och kristillägg bort föras till utgifterna för kris- och beredskapsåtgärder. Då emellertid utgifterna under de olika åren i det följande skola jämföras bl. a. under hänsynstagande till det förändrade penningvärdet, ha kostnaderna för dylika tillägg i statistiken fått belasta utgifterna för de ändamål de hänföra sig till. De i tabellerna redovisade kris- och beredskapsåtgärderna äro huvudsakligen sådana som avse en reglering av handeln och priserna, framför allt beträffande livsmedel och vissa importvaror. Vad beträffar åtgärderna för en prisreglering å jordbrukets område har det visat sig lämpligt att redan för budgetåren före den nuvarande krisen hänföra dessa till här ifrågavarande grupp. Dessa åtgärder, som till en början voro av producentsubventionerande karaktär, hava nämligen sedermera övergått till att vara konsumentsubventionerande, och var gränsen mellan dessa båda slag av åtgärder går är omöjligt att fastställa. Det har ovan framhållits, att redovisningen för statens del omfattar driftbudgeten. Före budgetåret 1938/39 fanns emellertid i budgetredovisningen icke någon sådan beteckning. För att uppgifterna för de olika budgetåren skola kunna ställas vid sidan av varandra, ha för budgetåren t. o. m. 1937/38 de med »Andel i riksbankens vinst» och »Riksgäldskontorets inkomstmedel» betecknade inkomsterna hänförts till driftbudgeten, medan de med »I anspråk tagna kapitaltillgångar» och »Lånemedel» betecknade ansetts vara att hänföra till kapitalbudgeten. I samband med omläggning av rikshuvudbokföringen och budgetredovisningen förelåg för 1937/38 en övergångsstat. Utfallet av denna har här redovisats gemensamt med utfallet av den ordinarie staten. Statens utgifter behandlas i tabellerna 1 A, 2 A och 3 A. Tabell 1 A anger utgifterna i absoluta tal och tabell 2 A i procentuella tal. Tabell 3 A visar, hur utgifterna för olika ändamål — i fast penningvärde räknat — växlat från 1928/29. Av tabell 1 A framgår, att statens nettoutgifter, på sätt de här beräknats, undergått en avsevärd ökning sedan 1928/29. Under 10-årsperioden fram t. o. m. 1938/39 ha de i avrundat tal ökats med 470 miljoner kronor, vilket innebär, att de i det närmaste fördubblats. På de tre följande åren ha de ökats med ytterligare över 2 miljarder kronor, varigenom de under dessa år mer än tredubblats. Den mjeket stora ökningen för de senaste åren sammanhänger givetvis med de ökade försvarsoch övriga beredskapsåtgärderna. Delar man upp utgifterna i å ena sidan kostnader för försvars- och beredskapsåtgärder (grupperna 16 och 17) samt å andra sidan kostnader för övriga ändamål, erhåller man för de undersökta budgetåren 1928/29 samt 1936/37—1941/42 de serier (i avrundade tal), som framgå av sammanställningen å följande sida. Indextalen äro där beräknade på grundval av ett stabilt penningvärde (1928/29 = 100). De anförda siffrorna visa, att kostnaderna för försvarsväsen samt kris- och beredskapsändamål intill den nuvarande krisens inträde utvecklade sig i ungefär samma takt som kostnaderna för övriga ändamål. Något mer än 1 / 4 av statens net.out-

351 Grupper

1928/29

1936/37

16 och 17 Övriga Summa

150 392

188 473

16 och 17 Övriga Summa

23 72 100

28 72

30 70

16 och 17 Övriga Samtliga

100 100 100

135 130 131

152 138 142

1937/38

1938/39

1939/40

M i l j o n e r 220 294 522 718 742 1012

k r o n o r

1940/41

1941/42

1437 596

2 279 695

2 264 873

2 033

2 974

3 137

P r o c e n t 29 71

71 29

77 23

72 28

915 145 359

1261 147 456

1132 168 136

I n d e x t a l 200 183 191

gifter å d r i f t b u d g e t e n åtgick u n d e r b u d g e t å r e n t. o. m . 1938/39 till f ö r s v a r s - o c h k r i s å t g ä r d e r o c h n ä r a 3 / 4 till ö v r i g a å t g ä r d e r . U n d e r b u d g e t å r e n 1 9 3 9 / 4 0 — 1 9 4 1 / 4 2 h a p r o p o r t i o n e r n a o m k a s t a t s , så att f ö r s v a r s - och k r i s å t g ä r d e r b e l a s t a t b u d g e t e n till u n g e f ä r % och ö v r i g a å t g ä r d e r till u n g e f ä r 7 * . I d e t t a s a m m a n h a n g m å n ä m n a s , att n e t t o u t g i f t e r n a å d r i f t b u d g e t e n för d e t r e s i s t n ä m n d a b u d g e t å r e n överstigit s k a t t e i n k o m s t e r n a m e d r e s p . 664, 1 377 o c h 1 336 m i l j o n e r k r o n o r . D e n h ä r visade f ö r s k j u t n i n g e n m e l l a n u t g i f t s g r u p p e r n a h a r f ö r a n l e t t ett u p p d e l a n d e i t v å a v s n i t t av tabell 2 A, v i l k e n tabell visar de olika u t g i f t s ä n d a m å l e n s a n d e l a r i de s a m m a n l a g d a n e t t o u t g i f t e r n a . I d e t s e n a r e a v s n i t t e t h a icke m e d r ä k n a t s k o s t n a d e r n a för f ö r s v a r s - s a m t k r i s - o c h b e r e d s k a p s ä n d a m å l , u t a n de o l i k a a n d e l a r n a h a u t r ä k n a t s i f ö r h å l l a n d e till det u t g i f t s b e l o p p s o m å t e r s t å t t , s e d a n n ä m n d a k o s t n a d e r a v r ä k n a t s . Av de övriga ä n d a m å l e n h a , s å s o m f r a m g å r av tabellen, u n d e r v i s n i n g o c h k u l t u r e l l a ä n d a m å l v a r j e å r d r a g i t den s t ö r s t a k o s t n a d e n o c h socialv å r d e n v a r j e å r u t o m 1928/29 d e n n ä s t s t ö r s t a . I övrigt h a u r u t g i f t s s y n p u n k t f r a m förallt l å n e r ä n t o r s a m t k o m m u n i k a t i o n s v ä s e n v a r i t av b e t y d e l s e . Å a n d r a s i d a n h a statens i n k o m s t e r av kapitalfonder, vari inbegripes statens affärsverksamhet, täckt en b e t y d a n d e del a v u t g i f t e r n a och v a r i t s t ö r r e ä n e x e m p e l v i s u t g i f t e r n a för u n d e r visning och kulturella ändamål. T a b e l l 3 A u t v i s a r , h u r n e t t o u t g i f t e r n a , r ä k n a d e i 1929 å r s p e n n i n g v ä r d e , ä n d r a t s . I d e n n a t a b e l l h a ej u t s a t t s n å g r a siffror för diverse k r i s - o c h b e r e d s k a p s å t g ä r d e r eller för e x t r a o r d i n ä r a a v s k r i v n i n g a r , b e t r ä f f a n d e vilka b å d a ä n d a m å l i b u d g e t r e d o v i s n i n g e n icke f i n n a s u p p t a g n a n å g r a utgifter f ö r b u d g e t å r e t 1928/29, och ej heller för b r a n d v ä s e n d e t , s o m 1928/29 e n d a s t b e l a s t a d e s t a t e n m e d n å g r a 1 000tal k r o n o r s utgifter, eller f ö r diverse ä n d a m å l , för vilken g r u p p i n k o m s t e r n a vissa å r överstigit u t g i f t e r n a . F ö r s v a r s v ä s e n d e t s k o s t n a d e r h a , s å s o m n ä m n t s , ö k a t s m e s t och v o r o f ö r de se n a s t e b u d g e t å r e n i stabilt p e n n i n g v ä r d e r ä k n a t u n g e f ä r tio g å n g e r så s t o r a s o m för 1928/29. B l a n d de övriga ä n d a m å l e n h a r s o c i a l v å r d e n u n d e r g å t t den k r a f t i g a s t e u t v e c k l i n g e n . R e d a n 1936/37 v o r o k o s t n a d e r n a för s o c i a l v å r d e n m e r ä n d u b b e l t så s t o r a s o m 1928/29, och s e d a n dess h a de y t t e r l i g a r e ö k a t s . F ö r 1941/42 v o r o u t gifterna för d e n n a v e r k s a m h e t s g r e n n o m i n e l l t n ä r a fyra g å n g e r så s t o r a s o m för 1928/29 o c h i stabilt p e n n i n g v ä r d e r ä k n a t n ä r a tre g å n g e r så stora. F ö r vissa ä n d a m å l , n ä m l i g e n h o v - och s l o t t s s t a t e r n a , k y r k l i g a ä n d a m å l , r ä t t s v ä s e n s a m t k o m m u n i k a t i o n s v ä s e n , v i s a r tabell 3 A siffror, s o m för de s e n a r e å r e n u n d e r s t i g a 100. D e t t a i n n e b ä r , a t t u t g i f t e r n a för d e s s a ä n d a m å l , o m h ä n s y n tages till det f ö r ä n d r a d e p e n n i n g v ä r d e t , blivit m i n d r e ä n u n d e r 1928/29.

352 Primärkommuner. Beträffande primärkommunerna är det, såsom antytts, ej möjligt att framlägga en så specificerad statistik som vore önskvärt. Redan huvudgrupperna äro färre än de i tabellerna rörande statens utgifter förefintliga — vilket dock delvis sammanhänger med att staten ombesörjer flera uppgifter än kommunerna — och en uppdelning av huvudgrupperna har endast i få fall varit möjlig. Gruppen diverse ändamål omfattar därför för kommunernas del flera uppgifter än ifråga om staten. Såsom av anmärkningarna till kommuntabellerna framgår, har det icke heller alltid varit möjligt att få fram nettosiffror för utgifterna. I sådana fall ha bruttobeloppen upptagits, ev. bruttobeloppen efter avdrag för statsbidrag. Några större felaktigheter torde detta förfarande ej ha gett upphov till, då det i allmänhet avsett ändamål, för vilka utgifterna endast undantagsvis täckas av särskilda inkomster. Beträffande uppläggningen av den kommunala statistiken må hänvisas till vad som inledningsvis anförts beträffande skiljaktigheterna i den officiella statistiken mellan staten och kommunerna i vad avser systemet för redovisningen. I övrigt torde anmärkningarna till tabell 1 B ge erforderliga upplysningar om hur primärkommunernas utgifter här behandlats. Primärkommunernas utgifter i absoluta tal redovisas i tabell 1 B, de olika ändamålens andelar i de sammanlagda utgifterna i tabell 2 B och utgiftsförändringen mellan de undersökta åren i tabell 3 B. Primärkommunernas sammanlagda nettoutgifter under kalenderåren 1929 samt 1937—1939 utgjorde i hela miljontal kronor: 1929 1937 1938 1939 329 396 440 512 Nettoutgifternas utveckling åskådliggöres av följande indexserie, som är baserad på 1928/29 års penningvärde. 1929 1937 1938 1939 100 126 136 154 De mest betydande utgiftsändamålen äro undervisning m. m. samt socialvård, vilka var för sig belastat det kommunala skatteunderlaget med ungefär x/4 av de sammanlagda primärkommunala nettoutgifterna. Nämnda ändamål äro särskilt betungande i landskommunerna, där kostnaderna för desamma i genomsnitt uppgått till mer än 2/3 av de sammanlagda nettoutgifterna. Om man bortser från kris- och beredskapsändamål, för vilka med den gjorda indelningen icke äro redovisade några utgifter för 1929, finner man den största relativa ökningen för hälso- och sjukvård samt kommunikationsväsen. Utgifterna för dessa ändamål ha under 1929—1939 ungefär fördubblats. I absoluta tal är ökningen resp. 26 och 38 miljoner kronor. Bland primärkommunerna är det huvudsakligen städerna som haft utgifter för nämnda ändamål. Betydande ökningar ha även uppkommit beträffande kyrkliga ändamål samt den nästan helt lokala uppgiften brandväsendet, nämligen med ungefär 70 °/o. I absoluta tal är ökningen för sistnämnda båda ändamål resp. 20 miljoner kronor — varav ungefär hälften å vardera av landsbygd och städer — och 55 miljoner kronor.

Municipalsamhällen. Municipalsamhällenas sammanlagda nettoutgifter under kalenderåren 1929 samt 1937—1939 utgjorde i miljoner kronor: 1929 1937 1938 1939 3'14

4'02

4-09

5"35

353 Härav belöpte å gator m. m. resp. I13, 2i3, 259 och 298 miljoner kronor. Utgifterna för brandväsendet, som år 1929 utgjorde 039 miljoner kronor, hade 1939 stigit till 071 miljoner kronor. Ränte- och lånekostnader ha i allmänhet uppgått till omkring en halv miljon kronor. I övrigt ha förekommit en del smärre utgifter för undervisning, polisväsen, hälso- och sjukvård m. m.

Tingslag. Debitering och uppbörd av tingshusmedel sker för en del tingslag tillsammans med kommunalutskylderna och för andra tillsammans med kronoutskylderna. I förra fallet inflyta de utdebiterade beloppen i första hand till kommunerna och inlevereras av dessa till tingslagen samt komma därigenom att upptagas såsom utgifter i kommunernas räkenskaper. Beträffande dessa belopp lämnas uppgifter i finansstatistiken rörande primärkommunerna (jfr anmärkning 1 till tabell 1 B). Ifråga om de tingshusmedel, som inflyta till tingslagen efter debitering i sammanhang med kronoutskylderna, finnas däremot icke några officiella uppgifter. Emellertid har en av beredningen företagen undersökning för taxeringsåren 1937 och 1938, grundad på uppgifter från tingshusmyndigheterna, visat en nära överensstämmelse beträffande storleken av de belopp, som dessa år debiterats tillsammans med kronoutskylderna, och de genom kommunernas försorg debiterade. Beredningen har på grund härav ansett sig kunna göra det antagandet, att i tingshusskatt sammanlagt influtit dubbla de belopp, som bland kommunernas utgifter upptagits såsom tingshusmedel. I vad mån tingslagens utgifter kunnat avvika från de faktiskt influtna skattebeloppen, undandrager sig ett säkert bedömande. Tingslagens utgifter under kalenderåren 1929 samt 1937—1939 ha på angivet sätt beräknats till följande belopp i miljoner kronor: 1929 1937 1938 1939 2-oo 2-oo 2-30 2*60

Vägdistrikt. Vägdistriktens nettoutgifter under kalenderåren 1929 samt 1937—1939 ha utgjort följande belopp i miljoner kronor: 1929 1937 1938 1939 39 - 53 32-15 24-54 26-29 Härav ha ränte- och lånekostnader, efter avdrag av ränteinkomster, utgjort resp. 1-38, 2-51, 2-53 och 2-29 miljoner kronor. Fr. o. m. 1939 offentliggöres icke längre någon statistik rörande vägdistriktens inkomster och utgifter. Vägdistrikten ha dock ingivit visst primärmaterial för 1939 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som för beredningens räkning sammanställt detta material. Under 1929 fullgjorde vissa väghållare sin underhållsskyldighet in natura. Värdet av naturaunderhållet, som i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens statistik upptagits till 1-28 miljoner kronor, ingår i den ovan intagna utgiftssiffran för 1929. I detta sammanhang må ock nämnas, att i det å tabell IV nedan (sid. 379) upptagna vägskattebeloppet för år 1929 ingår icke blott den under året influtna vägskatten utan även skillnaden mellan å ena sidan värdet av naturaunderhållet och å andra sidan det till natura väghållarna utgivna statsbidraget. 23—429059.

354 Landsting. Landstingens nettoutgifter i absoluta tal redovisas i tabell 1 C, de olika ändamålens andelar i de sammanlagda utgifterna i tabell 2 C och utgiftsförändringen mellan de undersökta åren i tabell 3 C. Beträffande uppdelningen torde få hänvisas till anmärkningarna till tabell 1 C. Landstingens sammanlagda nettoutgifter under kalenderåren 1929 samt 1937— 1939 utgjorde i hela miljontal kronor: 1929 1937 1938 1939 60

99 Indexserien för de sammanlagda nettoutgifterna vid stabilt penningvärde blir för resp. år följande. 100 144 150 162 Av tabellerna framgår, att hälso- och sjukvården är landstingens huvudsakliga uppgift och att denna verksamhet alltmera tilltagit i betydelse. Hälso- och sjukvården drog år 1929 en kostnad av 38 miljoner kronor eller ungefär 64 °/o av de sammanlagda nettoutgifterna. Fram till 1939 hade kostnaderna härför stigit med inemot 90 °/o och representerade nämnda år ungefär 74 °/o av totalkostnaderna. Socialvården, som varit den näst största verksamhetsgrenen, har vad de absoluta kostnaderna beträffar hållit sig mera oförändrad, varigenom dess kostnadsandel kommit att nedgå från 26 till 17 °/o. Å övriga ändamål ha tillsammans endast belöpt ungefär 10 °/o av de sammanlagda nettoutgifterna.

Samtliga kommunbildningar. I tabell 1 D ha primärkommunernas, municipalsamhällenas, tingslagens, vägdistriktens och landstingens nettoutgifter för olika ändamål blivit sammanförda. Tabell 2 D visar för samma grupp de skilda utgiftsändamålens procentuella andel i de sammanlagda nettoutgifterna och tabell 3 D förändringarna mellan de undersökta åren. De sammanlagda kommunala nettoutgifterna för här ifrågavarande år utgjorde i hela miljontal kronor följande: 1929 1937 1938 1939 434 518 560 645 I stabilt penningvärde räknat åskådliggöres utvecklingen av följande indexserie för resp. år. 100 124 131 147 Den totala kommunala verksamheten har, såsom av tabellerna framgår, i huvudsak varit inriktad på undervisning, socialvård, hälso- och sjukvård samt kommunikationsväsen. Utgifterna för dessa ändamål motsvara omkring 3/4 av de sammanlagda kommunala utgifterna. Den verksamhet, som undergått den största utvecklingen, är hälso- och sjukvården, vars utgifter 1939 voro omkring 90 °/o högre än 1929.

Sammanfattning. Vid förevarande undersökning ha statens utgifter varit föremål för behandling för budgetåren 1928/29 samt 1936/37—1941/42 men kommunernas utgifter för kalenderåren 1929 samt 1937—1939. Vidare har undersökningen för statens del omfattat utgifterna å driftbudgeten men för kommunernas del samtliga utgifter. Trots

355 dessa skiljaktigheter har det befunnits lämpligt att för de fyra budgetåren 1928/29 och 1936/37—1938/39 samt motsvarande kalenderår sammanslå statens och kommunernas nettoutgifter för olika ändamål för att sålunda erhålla en helhetsbild av den offentliga verksamheten, i den mån denna upprätthålles av staten och kommunerna. I tabell 1 E redovisas nettoutgifterna i absoluta tal och i tabell 2 E i procentuella tal. Utgiftsförändringarna belysas i tabell 3 E. Vidare visas i tabell 4 de olika samhällsbildningarnas andelar i nettoutgifterna för olika ändamål i såväl absoluta som procentuella tal. Den med avseende å utgifternas storlek mest betydelsefulla samhällsuppgiften i vårt land har under de ifrågavarande åren varit undervisning och kulturella ändamål, som under ett vart av dessa år krävt mer än 1/5 av de totala kostnaderna. Socialvården har för åren 1937—1939 (1936/37—1938/39) i vad avser kostnadernas storlek legat på ungefär samma nivå som undervisning m. m. Utgifterna för kommunikationsväsendet liksom för försvarsväsendet ha hållit sig mellan 1/6 och x/7 av de sammanlagda utgifterna samt för hälso- och sjukvården omkring 1 / 1 0 . Ränteoch lånekostnaderna motsvarade 1929 (1928/29) VT av totalkostnaderna men ha sedermera blivit förhållandevis lägre och motsvarade 1939 (1938/39) 1/12. Av inkomster från affärsverk och kapitalfonder täcktes under åren 1929, 1937 och 1938 (1928/29, 1936/37 och 1937/38) nära Va av utgifterna samt under 1939 (1938/1939) ungefär V8Det ändamål, för vilket kostnaderna ökats mest från 1929 (1928/29) till 1939 (1938/39), är socialvården, som visar en ökning av 151 miljoner kronor. Därnäst följa undervisning m. m. med 112, försvarsväsen med 108, hälso- och sjukvård med 84 samt kommunikationsväsen med 74 miljoner kronors ökning. De mot dessa absoluta tal svarande procenttalen äro, om hänsyn tages till det förändrade penningvärdet, resp. 95, 53, 75, 86 och 48. Relativt sett stora ökningar förete i övrigt kostnaderna för jordbruk m. m. med 96 %>, för brandväsen med 69 °/o och för kyrkliga ändamål med 57 °/o. Motsvarande belopp i absoluta tal äro dock endast resp. 18, 6 och 20 miljoner kronor. 1 De sammanlagda nettoutgifternas fördelning mellan de olika samhällsbildningarna ävensom förändringarna mellan olika år i samhällsutgifternas storlek belysas av de å nästa sida intagna serierna. Indexserierna äro räknade efter ett fast penningvärde. Av denna sammanställning framgår, att statens och kommunernas delaktighet i samhällsverksamheten varit i stort sett oförändrad fram till 1939 (1938/39), vilket år statens andel ökades betydligt. Under det statens nettoutgifter budgetåret 1938/39 voro 270 miljoner kronor eller 36 °/o högre än det närmast föregående budgetåret, voro kommunernas nettoutgifter år 1939 endast 85 miljoner kronor eller 15 °/o högre än år 1938. En betydande del av ökningen för statens del kommer emellertid på sådana verksamhetsgrenar som ombesörjas av staten ensam, exempelvis försvarsväsendet med en ökning från 1937/38 till 1938/39 av inemot 65 miljoner kronor. Vidare må nämnas de av staten under 1938/39 företagna extraordinära avskrivningarna å 33 miljoner kronor, till vilka någon motsvarighet ej finnes för de i undersökningen ingående tidigare budgetåren. Sammanställningen visar även, att municipalsamhällenas, tingslagens och vägdistriktens utgifter under 1939 blott utgjorde 2 °/o av de sammanlagda utgifterna, medan landstingens utgifter motsvarade 6 °/o och primärkommunernas 31 °/o. Staten hade sålunda detta år att svara för 61 °/o av utgifterna. Tabell 4 åskådliggör, på vilket sätt utgifterna för olika ändamål fördelat sig mellan staten och kommunerna. I tabell 4 B, som visar den procentuella fördelningen, ha ej medtagits statens extraordinära avskrivningar, statens utgifter för allmänna kommunala ändamål, affärsverks- m. fl. kapitalfonder eller diverse ändamål. 1 Här beröras, av skäl som tidigare nämnts, icke utgifter för diverse kris- och beredskapsändamål, statens extraordinära avskrivningar, statens utgifter för allmänna kommunala ändamål eller utgifter för diverse ändamål.

356 Samhällsbildningar

1929 1928/29

1937 1936/37 M i l j o n e r

1938 1937/38

1939 1938/39

k r o n o i

329 3 2 40 60

397 4 2 32 83

440 4 2 25 89

512 5 3 26 99

Samtliga kommuner

741 Staten och kommunerna

1011 1056

Samtliga kommuner

33-7 0-3 0-2 4-1 6-2 44'5

33-6 03 0-2 2-7 7-1 43-9

33-8 0-3 0-2 1-9 6-8 43-0

30-9 0-3 0-1 1-6 6-0 389

55'5

56-1

57-0

100-0

61-1 100 0

100 100 100 100 100

126 134 102 85 144 124

136 133 114 63 150 131

154 168 126 66 162 147

P r o c e n t

Tingslag

Staten Staten och kommunerna

I n d e x Primärkommuner Municipalsamhällcn Tingslag Vägdistrikt Landsting Samtliga kommuner Staten Staten och kommunerna

100 100

171 Av tabell 4 B finner man, att av de olika samhällsuppgifterna brandväsendet varit den enda som praktiskt taget helt vilat å kommunerna. Av utgifterna för kyrkoväsendet ha inemot 9/io fallit på kommunerna. Även hälso- och sjukvård samt polisväsen och fångvård ha tyngt kommunerna mer än staten. Av kostnaderna för dessa uppgifter ha ungefär 2j3 belöpt å kommunerna. Bland de uppgifter, som i högre grad belastat staten än kommunerna, må nämnas socialvård (dock ej för 1929 resp. 1928/29), kommunikationsväsen, rättsvård samt undervisning m. m. Beträffande de tre förstnämnda har skillnaden mellan kommunernas och statens andelar dock icke varit så stor. För undervisning m. m. ha kostnaderna till ungefär 2 / 3 kommit att bäras av staten. Av tabell 4 B framgår även, att statens kostnadsandel för flertalet ändamål ökats från 1929 till 1939. Här må nämnas undervisning m. m. med en ökning från 59 till 67 °/o samt socialvård med en ökning från 39 till 55 °/o. Å andra sidan har statens andel i kostnaderna för kyrkliga ändamål sjunkit från 17 till 11 °/o. För hälso- och sjukvård har tendensen varit densamma, ehuru statens andel beträffande denna verksamhetsgren endast sjunkit från 34 till 31 °/o. Stockholm i mars 1943. Oscar

Östman.

357 Tabell 1 (A—E). T a b e l l 1 A, u t v i s a n d e i m i l j o n e r k r o n o r s t a t e n s n e t t o u t g i f t e r å d r i f t b u d g e t e n f ö r o l i k a ä n d a m å l u n d e r b u d g e t å r e n 1928/29 s a m t 1936/37—1941/42.

A n d a

.. K u n g l .

Beteckning i b u d g e t r e d o v i s - 1928/29 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1 9 4 0 / 4 1 1941/42 n i n g e n 1938/39

ni å 1

hov- och staterna

slotts -

t. K u n g l . h o v s t a t e n ). K u n g l . s l o t l s s t a t e n !. R i k s d a g e n o c h d e s s m. m

I. A I. B

1-83

1-75

1-83

2-05

2-oo

1-53 0-28

1-52 0-29

1-52 0-23

1-53 0-30

1-59 0-46

1-78 0-22

1-75 0-32

verk

i. R i k s d a g e n 3 ). A l l m ä n t k y r k o m ö t e L Riksdagens hus 1. R i k s d a g s b i b l i o t e k e t t. R i k s d a g e n s r e v i s o r e r !. R i k s g ä l d s k o n t o r e t 1. J u s t i t i e o m b u d s m a n n a e x p e d i tionen i. M i l i t i e o m b u d s m a n n a e x p e d i tionen i. D i v e r s e 3. K y r k l i g a

1-81

4-11

4-57

4-29

X I I I . 1— -6 XIII. 7 X I I I . 14- - 1 6 X I I I . 17- - 2 0 X I I I . 8 - -10 X I I I . 11-- 1 3

3-26

2-90

6-63

2-92 0-11 0-14 0-08 0-10 0-89

X I I I . 21-- 2 2

0-07

X I I I . 23-- 2 4 X I I I . 25-- 3 1

ändamål....

8-17

10-04

9-94

4-73

5-35

0-69

2-92 0-11 1-32 0-10 0-11 0-63

1-21 0-11 0-07 1-73

0-86 0-11 0-09 3-27

5-02 0-13 1-35 0-io 0-09 2-78

0-06

0-06

0-0G

0-06

0-07

0-08

0-06

0-07 0-20

0-06 0-25

0-06 0-27

0-07 0-19

0-08 0-21

0-09 0-30

6-09

—

0-13

0-io O-io

5-78

5-83

5-78

o-79

5-89

5-87

6-02

V I I I . A*

0-03

0-04

0-04

0-04

0-04

0-04

0-04

V I I I . C. 5 — 6 , 13 V I I I . C. 1—4, 7 — 1 2 , 14, N . 17*

4-88

5-18

5-30

5-31

5-31

5-31

5-33

0-87

0-61

0-44

0-44

0-54

0-52

0-66

54-40

188-95

224-10

225-96

241-72

26149 V I I I . A*, I X . A* VIII. G V I I I . I. 1 3 — 1 4

0-22 0-55 0-65

0-30 0-65 0-61

0-33 0-68 0-69

0-33 0-73 0-74

0-37 0-84 0-82

0-37 0-86 0-89

0-37 0-95 0-90

V I I I . I. 1 5 — 4 0 . N . 20 V I I I . I. 4 1 — 4 3

60-55

76-92

98-47

130-04

139-77

152-50

163-06

1-32

1-92

1-89

2-08

1-98

2-03

2-13

IX. D. 14—39, F. 6 'i. S k o g s s k o l o r I X . J . 10 i. F o l k b i l d n i n g s å t g ä r d e r i ö v r i g t V I I I . K , X . B 15—16 . F o l k - o c h s m å s k o l e s e m i n a r i e r V I I I . I. 1—12 Yrkesundervisning VIII. J i. N a v i g a t i o n s s k o l o r X . B . 17—19 . Allmänna läroverk, k o m m u 1 nala mellanskolor m. m. . V I I I . H . 4—28 h . U n i v e r s i t e t s k a n s l e r s ä m b e t e t . V I I I . E . 1—3 i. U n i v e r s i t e t m . m . m e d u n d a n t a g för u n d e r v i s n i n g s s j u k hus1 4—21 VIII. E 33—51 ). T e k n i s k a h ö g s k o l o r VIII. F X . D. 16—17 p. H a n d e l s h ö g s k o l o r

1-49

1-so

2-07

2-59

2-79

3-34

3-43

0-15 1-51

0-20 2-04

0-16 2-34

0-14 2-48

0-21 2-60

0-16 2-41

0-14 2-36

3-03 2-61 0-18

2-34 4-86 0-26

2-59 6-61 0-31

2-80 7-24 0-32

3-62 7-33 0-41

3-44 7-21 0-45

3-07 7-10 0-46

14-48 0-02

19-64 0-02

23-21 0-04

25-16 0-05

33-28 0-05

38-14 0-05

39-46 0-05

5-62

5-60

6-36

6-55

7-06

6-77

7-04

1-70 0-04

1-68 0-03

1-85 0-05

2-14 0-05

2-52 0-08

2-60 0-08

2-72 0-08

a. E c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t 2 . . p. E r s ä t t n i n g a r t i l l k y r k o f o n d e n m. m c. Ö v r i g a k y r k l i g a ä n d a m å l 2 . .

1. U n d e r v i s n i n g o c h k u l t u rella ändamål i. E c k l e s i a s t i k - och j o r d b r u k s departementen3. S k o l ö v e r s t y r e l s e n ;. F o l k s k o l i n s p e k t i o n e n I. F o l k - o c h f o r t s ä t t n i n g s s k o l o r s a m t h ö g r e folkskolor 3 . . . ;. F o l k h ö g s k o l o r '. L a n t b r u k s - , l a n t m a n n a - , l a n t hushulls- och v e t c r i n ä r s k o lor

358 Tabell 1 A (forts). Ä n d a m å l

q. Skogshögskolor r. Lantbrukshögskolor s. Veterinärhögskolor t. Gymnastiska Centralinstitutet u. Högre lärarinneseminariet . . v. Blindundervisning x. Dövstumsundervisning 3 y. Arkiv, bibliotek, museer och akademier

Beteckning i budgetredovis- 1928/29 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 ningen 1938/39 IX. J. 1—5 IX. D. 1—13 IX. F. 1—5

0-27 0-12 0-33

0-23 0-68 0-38

0-25 0-91 0-41

0-25 1-44 0-46

0-27 1-85 0-64

0-29 1-73 0-64

VIII. L VIII. H. 1—3 VIII. I. 44—52 VIII. I. 53—65

0-28 0-22 0-21 0-47

0-14 0-24 0-37 0-20

0-16 0-28 0-43 0-20

0-15 ' 0-35 0-60 1-27

0-19 0-43 0-75 1-64

0-19 0-44 0-82 1-08

IV. D. 20, VIII. B. D, X. D. 0— 10

2-08

3-31

3-55

3-50

4-10

4-12

0-55

0-50

0-63

0-61

0-50

0-37

31-31

29-54

34-48

32-03

11-74

10-14

z. Vetenskap samt vitterhet och IV1, VI. D. 7— konst 11, V I I I . M å. Ersättning till allmänna fastighetsfonden, dyrtids- och kristillägg m. m.1»2 V. G. 3, VIII. N. 1*, 2—16, 17*, 18—19,21—23, IX. G. 41, M. 1*, 11*, 13— 14*, X. F. 6, 7 5. R ä t t s v ä s e n a. Justitiedepartementet m. m.2 II. A. 1, 2—3*, 4—7 b. Justitiekanslersämbetet . . . . II. B 1 c. Domstolarna II. C d. Rättegångsväsendet i allmänII. D. 1, 5—8 het e. Ersättning till allmänna fastighetsfonden, dyrtids- och kristillägg m. m.2 II. G. 1*, 29—10* 6. P o l i s v ä s e n o c h f å n g v å r d . a. Justitie- och socialdeparteII. A. 2—3*, V. A* V. D*, E, G. 1*, 6*. 8—9* II. E. 1—8, G. 1*, 9—10*

menten 2 b. Polisväsen 2 ' 3 c. Fångvård 1 - 2 7. S o c i a l v å r d a. Social- och menten 2

7-G3

8-11

8-36

8-49

S-51

9-03

0-42

0-48

0-59

0-55

0-62

0-66

0-05 4-67

0-06 5-58

0-00 5-43

0-08 5-53

0-10 6-04

0-09 G-41

0-52

0-84

0-78

0-82

0-72

0-76

1-97

1-15

1-50

1-51

1-03

1-11

8-83

13-77

14-26

15-42

16-23

18-80

0-11

0-15

0-17

0-15

0-18

0-19

5-18

8-71

8-82

9-98

9-93

11-78

4-54

4-91

5-27

5-29

6-12

6-83

62-13

131-53

141-20

172-50

158-13

178-94

0-25

0-34

0-32

0-31

0-36

0-3Ö

0-45

0-77

0-84

0-90

1-18

1-27

0-18

0-21

0-26

0-25

0-29

0-29

0-65

0-77

0-78

0-92

1-15

1-19

0-42

—

—

—

—

—

justitiedeparteII. A. 2—3*, V. A* V. B. 1—4

b. Socialstyrelsen c. Förlikningsmän, arbetsdomstol m. m V. B. 5—10 d. Arbetarskydd, yrkesinspekV. B. 30—31,36, tionen m. m X. B. 5—6, 9— 10 1 X. E. 5 e. Försäkringsinspektionen

359 T a b e l l t A (forts.). Beteckning i b udgetredo vis- 1928/29 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 ningen 1938/39

Ä n d a m å l

Sjuk- och ring1» 3

olycksfallsförsäk4-52

14-26

15-32

15-42

18-82

19-28

21-28

40-25 Folkpensionering 1 ' 3 0-30 L Sjömansförsäkring [ Arbetslöshetsförsäkring I Fattigvård och barnavård V. B. 65—75 1-87 m. m. 3 c. Mödrahjälp och moderskapsV. B. 11—12, 46 0-17 penning 3 .. Understöd åt fiskare, sjömän, nödställda svenskar i utIII. D. 2—5, IX. 0-34 landet m. m I. 15, X. D. 13, 15 V. B. 47—48 m. Blindvård n. Inrättande av pensionärshem ). Förbättrande av bostadsförhållanden samt bosättV. B. 20—24 ningslåneverksamhet p. Arbetslöshetsverksamhet och arbetsmarknadens regle4-31 V. B. 13, 17—19 ring 1 0-46 V. B. 76—81 [[. Skyddshem r. Uppfostringsanstalter för 1 0-10 minderåriga förbrytare . . . II. F S;. Tvångsarbets- och alkoholist1 1-03 V. B. 49—62 anstalter t. övervakning av villkorligt II. D. 4, E. 9—10 0-14 dömda 0-61 II. D. 2—3, IX. u. Rättshjälpsverksamhet

60-63 0-33 0-62

70-40

0-32 0-96

89-41 0-35 1-52

67-76 0-55 1-57

79-90 0-55 2-72

110-95 0-55 5-08

4-16

2-32

3-65

5-40

6-04

6-36

1-70

5-55

13-78

12-09

12-11

13-88

0-36

0-47

0-79

1-03

1-05

0-67

1-70

1-72

1-74

1-74 0-02

1-87 0-08

2-27 0-45

6-11

5-92

7-28

4-20

3-90

29-41

23-20 1-99

22-08 2-54

26-54 3-37

31-68 2-24

53-57 2-02

0-41

0-49

0-59

0-62

0-62

V. B. 25—29, 32 — 3 4 , 45 V. B. 37—44 XI. A. 22—27 V. B. 14

0-63 0-39 1-55 0-20 0-55

1-57

1-91

2-17

2-08

1-96

0-22 0-61

0-22 0-66

0-23 0-57

0-24 0-62

0-24 0-55

0-78

6-84

8-02

8-34

8-50

10-8;

11-22

32-72

43-31

49-31

56-51

67-99

73-73

79-68

V. A*, VIII. A* V. C. 1—13

0-05 0-59

0-07 1-00

0-07 1-09

0-07 1-15

0-09 1-59

0-08 1-39

0-08 2-50

V. C. 35, 53—55 V. C. 45—46 V. C. 36—41 V. C. 18—24

0-02 0-64 4-15 12-05

0-02 1-27 5-18 16-34

0-02 1-39 6-32 18-06

0-62 1-17 6-12 19-92

1-40 1-14 6-74 27-47

1-64 1-32 7-70 29-45

1-26 7-42 32-51

V. C. 25—32 V. C. 33—34, 43 —44 V. C. 49—52 V. C. 42, 47—48 VIII. E. 22—32 V. C. 14—17

1-77 1-39

2-53 1-12

2-68 1-13

2-83 2-34

3-24 3-07

3-41 2-29

3-50 1-76

0-51 0-17 1-11 2-97

1-69 0-25 1-64 3-36

2-43 0-27 1-64 3-30

2-41 0-26 2-27 3-47

2-79 0-26 5-27 3-95

3-52 0-24 5-75 4-07

3-37 0-21 5-58 4-17

H. 17

r. Ersättning till allmänna fastighetsfonden, dyrtids- och II. G. 9—10*, kristillägg m. m. 2

V. B. 15—16,

35, 63—64, D*, G. 1*, 2, 6*, 7,

8—9*, 10, IX. F. 18, XI. A. 28 8. Hälso- o c h s j u k v å r d . . . i. Social- och ecklesiastikdepartementen 2 b. Medicinalstyrelsen m. m . 1 . . . ;. Lasarett och förlossningsanstalter i. Vård av kroniskt sjuka i. Tuberkulossjukvård E. Sinnessjukvård 1 g. Vård av sinnesslöa och fallandesjuka 1 ti. Epidemisjukvård 1. Vanförevård j . Radiumbehandling m. m . . . , k. Undervisningssjukhusen 1 ' 3 . 1. Provinsialläkarstaten i

-

1-

360 T a b e l l 1 A (forts.). Ä n d a m å l

m. Distriktssköterskor n. Dispensärverksamheten . . . . o. Barnmorskeväsen 3 p. Tandvård q. Ersättning till allmänna fastighetsfonden, dyrtids- och kristillägg m. m.1» 2

9. B r a n d v ä s e n a. Skogsbrandväsen b. Brandväsen i övrigt 3

Beteckning i budgetredovisningen 1938/39 V. C. 63 V. C. 64 V. C. 59—62 V. C. 70

0-J9 0-45 092

0-28 0-48 0-76

0-32 0-49 0-81

0-Ö4 0-99 2-59

0-63 0-79 2-83 0-16

V. C. 56—58, 65 —69, 71—77, G. 1*, 4, 6*, 8—9*, VIII. N. 1*, X. D. 14

5-74

7-32

9-29

9-76

6-57

0-oi

0-04

0-08

0-05

0-12

0-oi 0-oo

0-04 0-00

0-07 0-oi

0-04 0-oi

O-li 0-oi

79-78

9G-G9 114-80

128-GO

115-52

0-22

0-2 G

0-27

0-32

IX. J. 20 VI. E. 8—9

10. K o m m u n i k a t i o n s v ä s e n . a. Kommunikationsdepartementet b. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vägorganisationen i länen m. m. 1 c. Vägbyggande och vägunderhåll 3 d. Vägskatteutjämning 3 e. H a m n a r och farleder 3 f. Luftfartsväsen g. Ersättning till allmänna fastighetsfonden, dyrtids- och kristillägg m. m

VI. A

h. Skogsväsen

0-27

VI. B. 1—4, C

— 0-46

VI. B. 5—19

77-98 0-20 0-91 0-48

93-78

111-26

125-45

1-02 1-15

1-52 1-31

1-39 1-2G

105-30 4-72 3-0G 1-48

0-47

0-51

0-07

1-04

0-91

19-oi 0-18 0-43

27-29

26-71

38-35

IX. A* IX. B

0-12 1-15

0-13 1-28

0-12 1-22

29-65 0-15 1-36

IX. C

0-49

1-04

0-58

0-27

IX. E IX. F . 7—17

054 0-76

0-36 2-69

0-43 3-44

0-27 13-33

0-60 6-51

IX. H. 1—16

5-62

8-76

7-88

8-79

7-05

IX. G. 1—27, 30 —40, 42—48 VI. D. 3, IX. J. 6—9, 11—19, 21—26

5-76

6-97

6-7 7

6-88

7-24

2-04

4-61

3-45

4-36

4-72

3-20

1-88

2-34

2-80

1-7;

VI. B. 20—25 VI. E. 5, Ufsk. I VI. E. 1,4,6—7, 10—16

11. J o r d b r u k m e d b i n ä r i n g a r a. Jordbruksdepartementet 2 .... b. Lantbruksstyrelsen m. m. 1 . . c. Lantbruksakademien och försöksväsendet å jordbruksområdet d. Hästavel och boskapsskötsel m. m. 1 e. Veterinärväsen 1 ' 3 f. Egnahemsbildning, kolonisation, grundförbättringar m. m g. Lantbrukshushållning i allmänhet 1

1928/29 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41

i. Ersättning till allmänna fastighetsfonden, dyrtids- och kristillägg m. m. ! IX. M. 1*, 2—3, 9, 11*, 12, 13— 14*, 15

-0-03 — 0-23 — 0-81 — 0-27

361 T a b e l l 1 A (forts.). Ä n d a m å l

Beteckning i budgctredovis- 1928/29 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 ningen 1938/39

12. Handel, sjöfart o c h ö v r i g näringsverksamhet . . . . a. Handels-och jordbruksdepartementen 2 IX. A*, X. A b. Kommerskollegium m. m. . . X. B. 1—4, 7—8, 11—14 c. Bergsbruk, hantverk, industri 1 och slöjd X. C d. Sjöfart och handel 1 X. B. 20, D. 1— 5, 11—12, 18— 20, F. 2, 4 e. Fiske IX. I. 1—14, IG; —18, M. 4 f. Lantmätcriväsen, rikets all1 männa kartverk m. m. . . . IX. K, L, M. 5— 8, 10 g. Patent- och registreringsver1 ket X. E. 1—4, F. 5 h. Ersättning till allmänna fastighetsfonden, dyrtids- och kristillägg m. m. 2 IX. M. 1*, 11*, 13—14*, X. F. 1, 3, 11—15 13. U t r i k e s f ö r v a l t n i n g . . .

9-77

9-33

10-47

12-00

12-00

16-01

14-81

0-18 1-05

0-25 0-91

0-24 0-90

0-24 0-97

0-27 1-17

0-27 1-26

0-26 1-29

0-18 0-86

0-78 — 0-11

0-82 0-13

1-16 0-10

2-07 — 1-20

2-59 2-78

2-77 •0-67

0-18

0-89

1-22

1-40

1-47

0-83

1-12

4-79

6-02

6-12

6-8S

7-75

7-13

6-76

0-84

1-39

— 0-71 — 0-88 — 0-84 — 0-36 — 0-39 — 0-70 1-30

1-87

2-03

0-83

1-54

3-98

5-53

7-13

7-78

8-06

13-27

10-13

9-84

III. A

0-57

0-87

0-88

0-99

1-54

2-07

2-15

III. B III. C

3-14 0-39

3-94 0-78

4-41 0-66

4-55 0-66

9-48 0-71

5-70 0-44

5-69 0-17

III. D. 1, 6—13

1-43

1-54

1-83

1-86

1-54

1-92

1*8

14. Statens f i n a n s f ö r v a l t n i n g

29-31

29-16

32-88

32-77

30-32

35-41

a. Finansdepartementet VII. A b. Allmänna centrala ämbetsverk m. m VII. B c. Skatte- och kontrollväsen 1 » 2 V. D*,VII, C, E. 7 d. Ersättning Lill allmänna fastighetsfonden, dyrtids- och VII. E. 1—6, 9 kristillägg m. m —13

0-28

0-34

0-3G

0-37

0-49

0-56

42-67 0-87

3-19 21-90

3-29 22-89

2-so 25-17

2-so 23-85

3-31 25-09

3-2G 29-68

4-56 33-7 0

3-94

2-61

4-55

5-75

1-43

1-91

3-54

25-51

19-49

22-10

36-42

Co-oi

39-46

48-58

149-99

173-52

192-67

255-99 l 309-65 2 034-60 1893-31

0-35 86-78

0-39 89-62

0-78 96-98

0-74 108-27

38-50 7-58 16-01 0-17

45-02 17-24 19-59 1-66

45-73 25-12 20-66 3-io

52-68 35-93 21-96 36-41

a. Utrikesdepartementet b. Sveriges representation i utlandet 3 c. Internationella byråer m. m. d. Ersättning till allmänna fastighetsfonden, dyrtids- och kristillägg m. va

15. Statens c i v i l a p e n s i o n s X I . A. 1—21, C väsen 16. F ö r s v a r s v ä s e n l » ' . . . . a. Försvarsdepartementet m. m. IV. A, B IV. D. 1—19, 21 b. Lantförsvaret —57 IV. E c. Sjöförsvaret IV. F d. Flygvapnet c. Militära pensionsväsendet . . X I . B f. Diverse försvarsändamål . . . IV. G

362 T a b e l l 1 A (forts.). Ä n d a m å l

Beteckning i budgetredovis- 1928/29 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 ningen 1938/39

17. D i v e r s e k r i s - o c h b e r e d skapsändamål

_

14-34

26-94

37-54

127-52

244-51

0-12

0-13 0-19

0-13 0-25

0-29 3-85

0-35 10-13

14-22

26-25

30-60

100-01

170-93

—

—

0-37

3-20

16-93

27-71

—

—

—

3-24

5-84

35-39

86-03

91-93

88-24

98-29

145 51

—

—

—

42-28

54-28

—

—

—

33-04

40-69

52-28

—

—

--

—

1-59

2-oo

20. Statens utgifter för a l l männa kommunala ändamål

17-32

27-25

29-01

31-43

28-72

39-51

a. Ersättningar till kommuner för särskilda förmåner och rättigheter VII. D. 1—9 b. Avsättning till skatteutjämningsmedlens fond VII. D. 10

16-98

10-47

11-70

12-20

28-72

24-73

0-34

16-78

17-31

19-23

—

14-78

a. Folkhushållnings- och jordbruksdepartementen 2 IX. A* b. Krisförvaltningen IV. C c. Statlig lagerhållning, prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, allmän prisreglering, prisrabattering å matfett och mjölk, förmalningsersättningar m. m. 1 - 3 IX. G. 28—29, X. F. 8, 10 V. F d. Luftskydd e. Diverse kris- och beredskapsVII. E. 8, X. F. 9 ändamål 3 18. Ränte- o c h l å n e k o s t nader

Ufsk. II

19. Statens e x t r a o r d i n ä r a avskrivningar a. Avskrivning av nya kapitalinvesteringar Ufsk. I I I b. Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster . . . .

21. Affärsverks- m . fl. k a p i talfonder a. Statens affärsverksfonder. . . B. I b. Övriga kapitalfonder 3 B. I I — V I I I 22. D i v e r s e ä n d a m å l 1 ' 3 . . . . V. G. 5, VI. D. 1 —2, 4—6, E. 2 —3, XII

—

-141-36 -201-53 - 2 1 3 78 -187-13 -249-13 - 2 7 6 - 3 ? -102-97 -146-35 -127-43 -132-03 -185-44 - 193-9S 217-22 - 38-39 - 55-18 - 86-35 - 55-10 - 63-69 - 82-3^ - 77-75-51

3-22 -

10-21

3-07 - 52-67 -

12-94 -

15-D6

363 T a b e l l 1 A (forts.). Sammandrag. 1928/29 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41

A n d a m å 1 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.

K u n g l . h o v - och slottsstaterna R i k s d a g e n o c h dess v e r k Kyrkliga ändamål U n d e r v i s n i n g och kulturella ä n d a m å l Rättsväsen Polisväsen och l å n g v å r d Socialvård H ä l s o - och s j u k v å r d Brandväsen Kommunikationsväsen Jordbruk med binäringar H a n d e l , sjöfart och övrig n ä r i n g s v e r k s a m h e t Utrikesförvaltning Statens finansförvaltning Statens civila pensionsväsen Försvarsväsen Diverse kris- och b e r e d s k a p s ä n d a m å l R ä n t e - och lånekostnader Statens extraordinära avskrivningar S t a t e n s u t g i f t e r för a l l m ä n n a k o m m u n a l a ändamål 2 1 . A f f ä r s v e r k s - m . fl. k a p i t a l f o n d e r 22. D i v e r s e ä n d a m å l

1-81 4-11 5-78 130-56 7-63 9-83 62-13 32-72 0-oi 79-78 19-01 9-77 5-53 29-31 25-51 149-99

1-81 4-57 5-83 154-46 8-ll 13-77 131-53 43-31 O-oi 96-69 27-29 9-33 7-13 29-16 19-49 173-52 14-34 91-93

1-75 4-29 5-78 188-95 8-36 14-26 141-20 49-31 0-08 114-80 26-71 10-47 7-78 32-88 22-10 192-67 26-94 88-24

86-63

1941/42

1-83 2-05 2-00 2-07 5-58 9-94 8-17 10-04 5-79 5-89 6-02 5-87 224-10 225-96 261-49 241-72 8-49 8-51 9-30 9-03 19-96 15-42 16-23 18-80 178-9! 172-56 158-13 242-69 67-99 56-51 73-73 79-68 0-12 0-60 1-15 0-05 128-60 115-52 72-84 105-n 29-65 30-82 38-35 33-17 12-oo 12-00 16-01 14-81 9-84 8-06 13-27 10-13 30-32 32-77 35-41 42-67 35-01 48-58 36-42 39-46 255-99 1 309-65 2 034-60 1 8 9 3 - 3 1 370-56 37-54 127-52 244-51 98-29 185-18 145-51 91-14 77-09 33-04 42-28 54-28

29-01 31-43 28-72 35-17 17-32 27-25 39-51 141-36 •201-53 - 2 1 3 - 7 8 - 1 8 7 - 1 3 - 2 4 9 - 1 3 - 2 7 6 - 3 3 - 2 9 4 - 9 9 3-22 - 10-21 3-07 - 52-67 - 12-94 - 15-96 5-51 541 58

661-25

skatter

572-75

854-31

741-59 1011-61 2 033-48 2 974 54 3 1 3 6 84 942-50 1104-79 1369-17 1597-12 1800-65

Överskott

31-17

193-06

200-91

Samtliga

ändamål

Influtna

93-18 - 6 6 4 - 3 1 -1377-42 -1336-19

Anmärkningar. Anmärkning l. B r u t t o u t g i f t e r n a e n l i g t b u d g e t r e d o v i s n i n g e n k r o n o r ) , som f r a m g å a v f ö l j a n d e s a m m a n s t ä l l n i n g . I n k o

m

s t a r t

ha minskats

m e d d e b e l o p p (i m i l j o n e r

1928/2S 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42

4. U n d e r v i s n i n g o c h k u l t u r e l l a ä n d a m å l . .

1-2-2

4-7 3

6-40

15-65

22-34

1. n. å.

Terminsavgifter från läroverken m. m Inkomster vid tandläkarinstitutet Tipsmedel1 Lotterimedel2 A v g i f t e r för g r a n s k n i n g a v b i o g r a f b i l d e r

0-82 0-25

1-21 0-28 3-06

1-22 0-24 4-77

0-15

0-18

0-17

1-30 0-23 11-88 2-05 0-19

1-33 0-20 11-02 9-59 0-20

1-34 0-21 2-50 4-00 0-19

1-37 0-24 1-00 3-50 0-20

5. R ä t t s v ä s e n

0-01

0-06

0-05

0-10

0-03

0-04

0-01

0-06

0-05

0-06

0-10

0-03

0-04

0-56

0-62

0-63

0-39

0-46

0-83

0-50

0-62

0-63

0-39

0-46

0-83

23-78

55-75

57-72

80-08

80-26

84-10

0-08

0-11

0-12

0-14

0-16

0-17

0-17

0-86

1-33

1-47

U

1-71

1-89

1-95

Vattcndomstolsaveifter 6. P o l i s v ä s e n o c h

fångvård.

Inkomster vid fångvården 7. S o c i a l v å r d B i d r a g till f ö r s ä k r i n g s i n s p e k t i o n c n Bidrag till riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet

0-94

6-31

1 B e l o p p e n m o t s v a r a v a d s o m a v s a t t s t i l l f o n d e n för i d r o t t e n s f r ä m j a n d e o c h (för b u d g e t å r e n 1939/40 —1940/41) f o n d e n för friluftslivets f r ä m j a n d e . — 2 B e l o p p e n m o t s v a r a v a d s o m a v s a t t s t i l l l o t t e r i m e delsfonden, v a r s a v k a s t n i n g ä r a v s e d d a t t a n v ä n d a s till vissa k u l t u r e l l a ä n d a m å l .

364 T a b e l l 1 A (forts.). A n.mär hiiing 1 (forts.). I n k o m s t a r t Bidrag till pensionsstyrelsen samt bidrag från folkpensioneringsfonden Inkomster vid statens skyddshem Inkomster vid statens uppfostringsanstalt å Bona Inkomster vid statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter 8. Hälso- o c h s j u k v å r d Inkomster vid statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier . . Inkomster vid statens sinnessjukhus Inkomster vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa och statens anstalt för fallandesjuka Inkomster vid karolinska sjukhuset och serafimerlasareltet samt avgifter för kontroll å radiologiskt arbete Inkomster vid statens institut för folkhälsan 10. K o m m u n i k a t i o n s v ä s e n Inkomster för besiktning och registrering av motorfordon 11. J o r d b r u k m e d b i n ä r i n g a r Inkomster vid lantbruksingenjörsförrättningar Totalisatormedel Inkomster vid statens veterinärbakteriologiska anstalt Inkomster av statens lagerhus och fryshus (1928/29) samt inkomster vid statens centrala f rökontrollanstalt och vid statens lantbrukskemiska anstalt Bidrag till statens bränslekontrollcrande verksamhet 12. Handel, sjöfart o c h ö v r i g näringsverksamhet Avgifter för statskontroll å krigsmaterieltillverkningen samt inkomster vid statens provningsanstalt och vid flygtekniska försöksanstalten Fyr- och båkmedel, lotspenningar, inkomster vid statens skeppsprovningsanstalt samt vissa licensavgifter m. m Inkomster vid rikets allmänna kartverk och vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt Patent- och varumärkes- samt registreringsavgifter ävensom avgifter för registrering i förenings- m. fl. register 14. Statens finansförvaltnin Avgifter för kontroll av handeln med skattefri sprit, inkomst av myntning och justering, kontrollstämpelmedel, bidrag till bank- och

1928/29 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41

—

22-07

53-98

55-62 0-17

77-8) 0-18

77-56 0-35

—

0-05

0-03

0-04

0-04

—

0-22

O-lö

0-17

0-18

0-25

—

18-11

15-59

16-45

17-75

21-44

—

0-36 12-71

0-41 13-03

0-49 13-55

0-63 13-78

0-59 14-85

—

0-04

0-04

0-04

0-2G

0-31

2-n

2-37

3-07 0-01

5-67 0-02

— 1-01

2--15

2-78

3-25

3-19

2-53

2-45

2-78

3-25

3-19

2-53

0-91

1-77

1-99

2-oo

1-88

1-99 0-13 1-32

0-70

1-26

1-35

1-47

0-14 1-27

—

0-20

0-33

0-27

0-21

0-17

0-21

0-23

0-29

0-24

0-25

0-36

—

0-02

0-02

0-01

0-01

S-28

9-14

9-54

9-81

14-44

0-26

0-31

0-37

0-44

0-46

0-48

6-2C

G-68

6-84

6-98

11-79

8-57

—

0-12

0-12

0-13

0-18

1-76

2-03

2-21

2-26

2-05

2-31

2-49

4-71

4-33

5-46

10-49

6-40

365 T a b e l l 1 A (forts.). Anmärkning 1 (forts.). 1928/29 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42

I n k o m s t a r t fondinspektionen och till sparbanksinspekLionen samt bidrag för tillsyn över sparbankerna

2-49

4-71

4-33

10-49

6-40

3-49

0-21

1-41

1-91

0-21

1-41

1-91

27-91

15-75

0-63

0-06

0-06

5-46

16. F ö r s v a r s v ä s e n Inkomster vid sjökarteverket . 17. D i v e r s e k r i s - o c h b e r e d s k a p s ändamål Inkomster vid statens lagerhus Avgifter för prisreglering å jordbrukets område Avgifter för täckande av förluster å spannmålsregleringen 22. D i v e r s e ä n d a m å l

26-38

21-12

0-17

0-22

18-14

16-71

19-21

9-54

0-52

S-07

4-19

8-70

6-21

0-11

3-45

7-18

20-34

10-98

64-41

28-26

Inkomster vid länsarkitektinstitutionen, bötesmedel, tips- och lotterimedel 1 samt övriga diverse inkomster

3-45

7-18

20-34

10-98

64-41

28-26

32-02

Summa

18-31

183-19

172-00

98-87

138-51

149-92

231-03

32-02

Belopp, som icke avsatts till fonden för idrottens främjande, fonden för friluftslivets främjande eller ] otterimedelsf onden. Anmärkning 2. Kostnaderna för departementen, kommittéer och utredningar samt dyrtidsoch kristillägg till befattningshavare i statens tjänst m. m. ävensom ersättningarna till statens allmänna fastighetsfond ha i vissa fall fördelats på olika utgiftsändamål efter schablonmässiga grunder. Anslagsbeteckningen enligt budgetredovisningen är i dylika fall försedd med *. Den procentuella fördelningen i dessa fall å skilda ändamål angives i följande sammanställningar. Justitiedepartementet. Avlöningar och omkostnader å departementet

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond för 1936/37—1938/39

50 40 10

35 65

Dyrtids-, krisoch barntillägg

50 40 10

Socialdepartementet.

6. 7. 8. 14.

Polisväsen och fångvård .. Socialvård Hälso- och sjukvård Finansförvaltning

Avlöningar och omkostnader å departementet

Överståthållarämbetet och landsstaten

10 80 10

20 30 50

Kommittéer och utredningar, dyrtids-, kris- och barntillägg samt ersättning till statens allmänna fastighetsfond för 1936/37—1938/39 10 30 60

Byggnadsstyrelsens delfond för 1939/40— 1941/42

25 75

366 T a b e l l 1 A (forts.). Anmärkning 2 (forts.). Ecklesiastikdepartementet. Avlöningar och omkostnader å departementet 3. Kyrkliga ändamål 4. Undervisning och kulturella ändamål 8. Hälso- och sjukvård

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond för 1936/37—1938/39

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga 20

10 90 10

80 10

80 Jordbruksdepartementet.

1928/29

1936/37— 1941/42

Kommittéer och utredningar, dyrtids-, kris- och barntillägg samt ersättning till statens allmänna fastighetsfond

5 90

5 45

5 90

5 Avlöningar och omkostnader å departementet för

4. Undervisning och kulturella ändamål 11. Jordbruk med binäringar 12. Handel, sjöfart och övrig närings17. Diverse kris- och beredskapsåt-

45 Anmärkning 3. 2. a. För budgetåret 1928/29 äro i budgetredovisningen utgifterna för riksdagen, riksdagens hus och riksdagens revisorer föraa i en post. Ökningen fr. o. m. 1939/40 beror på urtima riksdagar. 4. d. Fr. o. m. den 1 juli 1936 utgå statsbidrag till folkskolebyggnader, och fr. o. m. den 1 januari 1938 gälla nya grunder för statsbidrag till folkskollärarnas löner. 4. x. Fr. o. m. den 1 juli 1938 övertog staten dövstumsundervisningen från landstingen. 6. b. För budgetåren 1939/40—1941/42 ha utgifterna för anordnande av polisbevakning i annan ordning än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade medtagits under polisväsendet endast med det för ändamålet anslagna beloppet (resp. 90 000, 100 000 och 100 000 kronor), medan de betydande belopp, varmed anslaget överskridits (resp. 2-26, 8*17 och 8-70 miljoner kronor), hänförts till försvarsväsendet. Den huvudsakliga bevakningen har nämligen tjänat beredskapssyften. 7. f. Huvudparten av detta anslag avser bidrag till sjukkassorna. 7. g. Bestämmelserna om folkpensionering och om invalidunderstöd trädde i kraft den 1 januari 1937 samt bestämmelserna om barnbidrag och om dyrortsgradering av folkpensioner och invalidunderstöd den 1 januari 1938. Genom dyrtidstillägg h a folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag blivit höjda under år 1940 med 1 / 6 och under år 1941 med 1/t. Intill utgången av år 1936 tillfördes pensionsförsäkringsavgifterna en premiereservfond, den s. k. allmänna pensionsförsäkringsfonden. I och med ingången av år 1937 ombildades denna till en rent statlig reglerings- och stödfond under namnet folkpensioneringsfonden. Under budgetåren 1936/37—1938/39 tillgodofördes denna fond årligen 20 miljoner kronor, medan vad som a\ influtna folkpensionsavgifter och av fondens avkastning översteg nämnda belopp redovisades såsom egentlig statsinkomst under rubriken bidrag från folkpensioneringsfonden. I förevarande tabell ha, såsom framgår av anmärkning 2., statens bruttoutgifter för folkpensioneringen minskats med det från folkpensioneringsfonden influtna beloppet. Den 30 juni 1939 uppgick fonden till 787 miljoner kronor. Efter nämnda dag har någon avsättning till fonden ej förekommit. För 1939/40 och 1940/41 har därför hela avkastningen av fonden liksom hela beloppet av influtna pensionsavgifter avdragits från bruttoutgifterna. För 1941/42 har fondens avkastning (omkring

367 T a b e l l 1 A (forts.). Anmärkning 3 (forts.). 30 miljoner kronor) i budgetredovisningen upptagits under rubriken inkomster av statens kapitalfonder, medan folkpensionsavgifter upptagits såsom särskild inkomst. I tabellen ha dock för likformighetens skull statens utgifter minskats med båda dessa slag av inkomster även för 1941/42. 7. j . Största posten under denna punkt är r. o. m. 1939/40 ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott, vilken ersättning uppgått till inemot hälften av de här redovisade kostnaderna. 7. k.

Mödrahjälp fr. o. m. 1937/38.

8. k. Utgiftsökningen sammanhänger i huvudsak med det nytillkomna karolinska sjukhuset. 8. o. Förhöjda statsbidrag till avlöning åt distrikts- och reservbarnmorskor ha utgått fr. o. na. den 1 januari 1938. 9. b. Före budgetåret 1941/42 endast några 1 000-tal kronor. 10. c. Fr. o. m. budgetåret 1936/37 ha statens utgifter för vägbyggande å landsbygden uppgått till 10 å 20 miljoner kronor, för vägunderhåll å landsbygden till 60 å 80 miljoner kronor samt för förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar och gator i städerna till i regel omkring 10 miljoner kronor. Underhållsbidragen voro högst för 1937/38 och lägst för 1941/42. Budgetåret 1938/39 intager dock i en del avseenden en undantagsställning. Det ansågs av vissa tekniska skäl angeläget a t t förskjuta utanordnandet av sådana underhållsbidrag, som tidigare utbetalats i slutet av budgetåren, till början av efterföljande budgetår. Vid genomförandet av denna ordning kom 1938/39 att såsom ett övergångsår belastas med avsevärt lägre underhållskostnader än såväl tidigare som senare budgetår. I stället skedde under 1938/39 avsättning till statens automobilskattemedelsfond med omkring 57 miljoner kronor. Nämnda avsättning har sedermera tagits i anspråk med omkring 5 miljoner kronor för 1939/40 och 52 miljoner kronor för 1940/41. I förevarande sammanhang må n ä m r a s , att statens inkomster av automobilskattemedlen för budgetåren 1928/29 och 1936/37—1941/42 utgjort resp. omkring 40, 107, 117, 130, 127, 30 och 30 miljoner kronor. 10. d. För budgetåren 1936/37—1938/39 har ej funnits något speciellt anslag för vägskatteutjamning. Understöd för detta ändamål ha i stället utgått ur anslag till förbättring och underhåll av v ä g a r å landsbygden. För 1936/37 beräknades i 1936 års statsverksproposition ett belopp av 1-8 miljoner kronor vara erforderligt för ändamålet. Enligt uppgift från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgingo utjämningsbidragen under kalenderåren 1937 och 1938 till resp. 5-0 och 4-7 miljoner kronor. 10. e. Utgiftsökningen 1940/41 och 1941/42 sammanhänger huvudsakligen med byggandet av »Falsterbokanalen». 11. e. Detta anslag har belastats av bl. a. utgifter för förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar, såsom tuberkulos samt mul- och klövsjuka. För budgetåret 1938/39 uppgingo utgifterna för mul- och klövsjukan till nära 10 miljoner kronor. 13. b. Såsom kassareserv åt svenska beskickningar i utlandet anvisades för budgetåret 1939/40 omkring 4 miljoner kronor. 16. Fr. o. m. budgetåret 1939/40 ha kostnaderna för försvarsväsendet icke specificerats i budgetredovisningen. 17. c. För budgetåren 1936/37—1938/39 hade anslagen under denna punkt huvudsakligen karaktär av producentsubventioner. Avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen motsvarades helt av avgifter, som uttogos från producenterna, nämligen veteavgift, slaktdjursavgift m. fl. Till jordbrukets prisregleringsfond avsattes dessa år i avrundade tal resp. 14, 23 och 27 miljoner kronor, vilka belopp motsvarade vad som influtit i margarin accis. Under ett vart av budgetåren 1937/38 och 1938/39 belöpte av de under 17. c. redovisade utgifterna 3 å 4 miljoner kronor å omkostnader i samband med uppläggande av reservförråd av importvaror. De producentstödjande åtgärderna fortsatte under 1939/40, då emellertid influtna avgifter överstego avsättningen till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen med 2 miljoner kronor. De avsatta margarinaccismedlen uppgingo detta år till 33 miljoner kronor. Omkostnaderna för den statliga lagerhållningen av importerade varor stego under året till omkring 5-5 miljoner kronor. På grund av den i samband med krigsutbrottet inträdda avspärrningen utbyggdes under 1939/40 de pris- och handelsreglerande åtgärderna avsevärt. Samtidigt erhöllo de även en konsumentsubventionerande karaktär. Priserna å vissa jordbruksprodukter tillätos stiga, men stegringen av priserna å konsumtionsvaror motverkades bl. a. genom s. k. förmalningsersättningar till kvarnarna. Dylika prisreglerande åtgärder drogo en kostnad av inemot 45 miljoner kronor. Under nämnda budgetår genomfördes även en reglering av priserna å kol och koks, som till en början var konsumentsubventionerande. Kostnaderna härför uppgingo under 1939/40 till 19

368 Tabell 1 A (forts.). Anmärkning 3 (forts.). miljoner kronor. Under de båda följande budgetåren återfördes dock till statskassan resp. 2-5 och 1-5 miljoner kronor i form av nettovinst å regleringen. Under 1940/41 uppgingo kostnaderna för prisreglerande åtgärder å jordbrukets område till 125 miljoner kronor — varav en mycket stor del belöpte å matfettsrabattering — samt kostnaderna för förmalningsersättningar m. m. till 30 miljoner kronor och kostnaderna för statlig lagerhållning till 18 miljoner kronor. Under 1941/42 voro statens utgifter för prisreglerande åtgärder å jordbrukets område 137 miljoner, för prisrabatter å matfett och mjölk 83 miljoner, för förmalningsersättningar 50 miljoner och för statlig lagerhållning 5 miljoner kronor. Nya anslag för året beviljades för prisclearing för fodermedel samt för anskaffande av oljekraftfoder och fodercellulosa. Kostnaderna härför uppgingo till 53 miljoner kronor. 17. e. Under denna punkt äro bl. a. upptagna: för 1938/39 avsättning till fond för vissa stödåtgärder i malmkommunerna å 3 miljoner kronor, för 1939/40 och 1940/41 utiustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara för en kostnad av resp. 4-5 och 5-5 miljoner kronor, för 1940/41 reglering av vissa krediter för en kostnad av 20-5 miljoner kronor samt för 1940/41 och 1941/42 avsättning till fond för krislån till jordbrukare å resp. 5 och 5-8 miljoner kronor. 21. b. Jfr anm. under 7. g. 22. Någon fördelning av anslaget för oförutsedda utgifter har icke kunnat ske med ledning av budgetredovisningen. Dylika utgifter ha därför helt förts under förevarande rubrik. Hit ha vidare förts bl. a. vissa kostnader för allmänna val och för byggnadsväsendet samt postavgifter för tjänstebrev och dylika försändelser. Postavgifterna ha för de undersökta budgetåren i avrundade tal uppgått till resp. 3-9, 5-3, 5-5, 6-3, 7-7, 13-1 och 13-0 miljoner kronor.

369 T a b e l l 1 B, u t v i s a n d e i m i l j o n e r k r o n o r p r i m ä r k o m m u n e r n a s n e t t o u t g i f t e r o l i k a ä n d a m å l u n d e r k a l e n d e r å r e n 1929 s a m t 1937—1939l. Ä n d a m å l 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 17. 18. 20. 21. 22.

35-95 93-34 3-70

för

Kyrkliga ändamål Undervisning och kulturella ändamål 2 Rättsväsen 3 Polisväsen och fångvård* Socialvård 5 Hälso- och sjukvård Brandväsen 6 Kommunikationsväsen m. m. 7 Diverse kris- och b e r e d s k a p s ä n d a m å l 8 . . . . Ränte- och lånekostnader 9 Allmänna statsbidrag 1 0 Affärsverk 11 Diverse ändamål

27-87 87-61 3-10 22-56 83-33 26-49 7-89 37-85

106-20 38-18 10-31 52-09

41-77 109-28 4-io 30-94 107-51 50-10 10-92 59-71

48-83 -17-49 -42-66 43-45

41-06 — 23-51 — 24-89 35-49

41-37 -24-51 -29-78 38-83

47-42 106-25 4-20 32-57 122-72 52-31 13-43 75-73 4*52 41-66 — 24-40 — 14-76 49-87

Samtliga ändamål

328-83

396-41

440-24

331-46

383-71 — 12-70

417-27

464-76

-22-97

— 46-76

Influtna skatter

12 Överskott

2-63

28-49

Anmärkningar. 1. Bland landskommunernas och fögderistädernas utgifter ingå för de undersökta åren utbetalade tingshusmedel med resp. 1-0, 1-0, l-i och 1-3 miljoner kronor. Dessa belopp ha vid undersökningen hänförts till tingslagens utgifter och icke till primärkommunernas. 2. I utgifterna för undervisning och kulturella ändamål ingå kostnader för folkskolan med resp. 73-31, 68-89, 80-23 och 79-41 miljoner kronor. 3. De under punkt 5 redovisade kostnaderna avse magistratsstädernas rättsväsen. Några uppgifter om nettoutgifterna härför finnas ej i den officiella statistiken, och de här angivna siffrorna aro endast approximativa. Beredningen har hos statistiska centralbyrån fått taga del av det från nämnda städer inkomna primärmaterialet till finansstatistiken och har efter jämförelser med städernas stater och en del redogörelser för budgetutfallet i städerna kunnat komma fram till de ungefärliga nettoutgifterna under budgetrubriken magistrat och rättsväsen. Från dessa utgifter har därefter, bl. a. under jämförelser med fögderistädernas utgifter, avräknats vad som ansetts belöpa å magistratens icke rättsvårdande uppgifter. 4. För landskommunernas del ingå häri bruttoutgifter efter avdrag av statsbidragen. 5. I utgifterna för socialvården ingå kommunernas kostnader för folkpensionering (inberäknat kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag enligt lagar den 14 juni 1918 resp. den 18 juni 1930 med resp. 13-36, 16-91, 21-19 och 32-77 miljoner kronor, för fattigvård och barnavård med resp. 6o-25, Cd-7 3, 76-24 och 79-06 miljoner kronor samt för diverse sociala ändamål med 4-72 9-56, 10-08 och 10-89 miljoner kronor. Kostnaderna för sistnämnda ändamål, vilka redovisats delvis med netto- och delvis med bruttobelopp, omfatta bl. a. utgifter för arbetslöshet, arbetsförmedling och alkoholistvård. 6. För landskommunernas del ingå häri bruttobelopp. 7. Häri ingå huvudsakligen städernas och köpingarnas utgifter för gator, vägar, planteringar och avloppsledningar. 8. Denna rubrik omfattar luftskyddet samt kristidsorganen. 9. Bruttoutgifterna ha minskats med inkomster av aktier samt räntor. För 1939 finnes dock i finansstatistiken icke någon specifikation av dessa inkomster för landskommunerna. Inkomsterna ha för detta år uppskattats till ungefär samma belopp som för 1938. 10. Häri ingå även skatteutjämningsunderstöd. 11. Inbcräknat allmän fastighetsförvaltning. 12. Från de till primärkommunerna influtna skatterna har avdragits vad som utgjort tingshusmedel (jfr 1. ovan).

24-429059.

370 T a b e l l 1 C, u t v i s a n d e i m i l j o n e r k r o n o r l a n d s t i n g e n s n e t t o u t g i f t e r f ö r oliika ä n d a m å l u n d e r k a l e n d e r å r e n 1929 s a m t 1937—1939. Ä n d a m å l 4. 6. 7. 8. 10. 11. 18. 20. 22.

1939 Undervisning och kulturella ä n d a m å l 1 . . . . Polisväsen och fångvård 2 Socialvård 3 Hälso- och sjukvård 1 Kommunikationsväsen 4 Jordbruk med binäringar 4 Ränte- och lånekostnader 5 Allmänna statsbidrag 6 Diverse ändamål

3-64 0-07 15-47 38-30 0-68 1-32 2-94 — 5-05 2-81

3-80 002 17-33 62-21 0-28 0-52 4-13 -2-54 2-86

3-55 0-02 16-77 72-73 0-44 0-42 4-00 — 2-53 3-50

Samtliga ändamål

60-18

4-17 0-oi 20-68 53-22 0-39 0-45 3-99 — 2-55 2-70 83-06

88-61

98-90

Influtna skatter

55-68

78-93

91-22

103-16

överskott

— 4-50

— 4-13

2-61

4-26

Anmärkningar. 1. Sinnesslövården är i finansstatistiken för landstingen redovisad under rubriken undervisning o. dyl. Det har här ansetts lämpligare att hänföra densamma till hälso- och sjukvården. Någon uppgift om de verkliga kostnaderna för sinnesslövården har icke stått att erhålla. I stället ha till hälso- och sjukvård överförts de belopp, som i upprättade stater för vederbörande år beräknats åtgå för sinnesslövårdens behov, nämligen resp. 1-32, 1-84, 1-82 och 2-35 miljoner kronor. 2. Här redovisas de efter avdrag av statsbidragen återstående bruttobeloppen. 3. Häri ingå landstingens kostnader för folkpensionering med resp. 5-54, 7-92, 6-33 och 5-94 miljoner kronor samt för fattigvård och barnavård med resp. 9-48, 12-10, 10-17 och 9-67 miljoner kronor. 4. Bruttobelopp. 5. Efter avdrag av räntor och aktieutdelningar. 6. Ersättning för brännvinsförsäljningsmedel samt för år 1929 bevillning.

T a b e l l 1 D, u t v i s a n d e i m i l j o n e r k r o n o r p r i m ä r k o m m u n e r n a s , m u n i c i p a l s a m h ä l l e n a s , t i n g s l a g e n s , v a l d i s t r i k t e n s o c h l a n d s t i n g e n s n e t t o u t g i f t e r för o l i k a ä n d a m å l u n d e r k a l e n d e r å r e n 1929 s a m t 1937—1939. Ä n d a m å l 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 17. 18. 20. 21. 22.

Kyrkliga ändamål Undervisning och kulturella ändamål . . . . Rättsväsen Polisväsen och fångvård Socialvård Hälso- och sjukvård Brandväsen Kommunikationsväsen Jordbruk med binäringar Diverse kris- och beredskapsändamål . . . . Ränte- och lånekostnader Allmänna statsbidrag Affärsverk Diverse ändamål Samtliga ändamål Influtna skatter överskott

27-87 91-27 5-io 22-70 98-80 64-88 8-28 77-81 1-32

35-95 87-57 5-70 28-56 126-88 91-55 10-78 84-25 0-45

41-77 113-11 6-40 31-04 124-84 112-47 11-42 84-59 0-52

53-58 -22-54 46-65

48-08 — 26-06 — 24-67 38-60

48-58 -27-05 -30-11 42-20

47-42 109-84 6-80 32-66 139-49 125-21 14-14 103-15 0-42 4-52 48-52 — 26-93 — 14-47 53-89

438-68

517-64

559-78

644-66

425-44

501-26

— 8-24

— 16-38

546-64 • 13-14

— 35-82

-42-04

608-84

371 T a b e l l 1 E, u t v i s a n d e i m i l j o n e r k r o n o r p r i m ä r k o m m u n e r n a s , m u n i c i p a l s a m hällenas, tingslagens, vägdistriktens, landstingens samt statens nettoutgifter för o l i k a ä n d a m å l u n d e r k a l e n d e r å r e n 1929 s a m t 1937—1939 r e s p . b u d g e t å r e n 1928/29 s a m t 1936/37—1938/39. Ä n d a m å l

1929 1928/29

1937 1936/37

1938 1937/38

1939 1938/39

Kungl. hov- och slottsstaterna Riksdagen och dess verk Kyrkliga ändamål Undervisning och kulturella ändamål Rättsväsen Polisväsen och fångvård Socialvård Hälso- och sjukvård Brandväsen Kommunikationsväsen Jordbruk med binäringar Handel, sjöfart och övrig näringsverksamhet Utrikesförvaltning Statens finansförvaltning Statens civila pensionsväsen Försvarsväsen Diverse kris- och beredskapsändamål . . . . Ränte- och lånekostnader Statens extraordinära avskrivningar Statens utgifter för allmänna kommunala ändamål 21. Affärsverks- m. fl. kapitalfonder 22. Diverse ändamål

1-81 4-11 33-65 221-83 12-73 32-53 160-93 97-60 8-29 157-59 20-33 9-77 5-53 29-31 25-51 149-99

1-81 4-57 41-78 252-03 13-81 42-33 258-41 134-86 10-82 180-94 27-74 9-33 7-13 29-16 19-49 173-52 14-34 140-01

1-75 4-29 47-55 302-06 14-76 45-30 266-04 161-78 11-50 199-39 27-23 10-47 7-78 32-88 22-10 192-67 26-94 136-82

1-83 5-58 53-21 333-94 15-29 48-08 312-05 181-72 14-19 231-75 38-77 12-00 8-06 32-77 36-42 255-99 42-06 139-66 33-04

1-19

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.

Samtliga ändamål Influtna skatter Överskott

140-21 — 5-22 •183-40 52-16 975-26 998-19 22-93

41-82

1-96 — 243-89 31-99

1178-89

1 301-37

4-50 -201-60 56-96 1658-27

1 355-57

1 489-14

1 713-63

176-68

187-77

57-36

-226-20

372 T a b e l l 2 (A—E).

T a b e l l 2 A, u t v i s a n d e de o l i k a u t g i f t s ä n d a m å l e n s p r o c e n t u e l l a a n d e l a r i s t a t e n s n e t t o u t g i f t e r å driftbudgeten u n d e r b u d g e t å r e n 1928/29 s a m t 1936 37—1941/42. a.

Samtliga 1928/ 29

Ä n d a m å l

1. 2. 3. 4, 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.

21. 22.

b.

Samtliga

utgiftsändamål

utom

försvarsväsen

1.

Kungl. hov- och slottsstaterna .

2.

R i k s d a g e n och dess v e r k

3. 4.

Kyrkliga ändamål Undervisning och kulturella ändamål Rättsväsen Polisväsen och fångvård Socialvård Hälso- och sjukvård Brandväsen Kommunikationsväsen Jordbruk med binäringar Handel, sjöfart och övrig näringsverksamhet Utrikesförvaltning Statens finansförvaltning Statens civila pensionsväsen . . . Ränte- och lånekostnader Statens extraordinära avskrivningar Statens utgifter för allmänna kommunala ändamål

13. 14. 15. 18. 19. 20. 21.

22.

1936/ 37

1937/ 38

0-2 0-3 0-3 Kungl. hov- och slottsstaterna. 0-6 0-7 0-8 Riksdagen och dess verk 0-8 0-9 1-1 Kyrkliga ändamål Undervisning och kulturella än25-5 23-4 24-1 damål 1-1 1-2 1-4 Rättsväsen 1-9 2-1 1-8 Polisväsen och fångvård 19-0 19-9 11-5 Socialvård 6-6 6-7 6-1 Hälso- och sjukvård 0-o O-o 0-0 Brandväsen 14-6 14-7 15-5 Kommunikationsväsen 3-5 4-1 3-6 Jordbruk med binäringar Handel, sjöfart och övrig närings1-4 1-4 1-8 verksamhet 1-1 1-1 1-0 Utrikesförvaltning 4-4 4-4 5-4 Statens finansförvaltning 3-0 2-9 4-7 Statens civila pensionsväsen . . . 26-0 26-2 27-7 Försvarsväsen Diverse kris- och beredskapsän3-6 2-2 damål 11-9 13-9 16-0 Ränte- och lånekostnader . . . . Statens extraordinära avskriv ningar Statens utgifter för allmänna 3-9 4-1 3-2 kommunala ändamål Affärsverks- m. fl. kapitalfonder — 26-1 — 30-5 — 28-8 — 1-4 0-5 l-o Diverse ändamål 100-0 100-0 Summa 100-0

Ä n d a m å l

5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12.

utgiflsändamål. 1939/ 40

1940/ 41

1941/ 42

0-2 0-5 0-6

0-1 0-4 0-3

0-1 0-3 0-2

0-1 0-3 0-2

22-2 0-8 1-5 17-1 5-6

8-1 0-3 0-6 6-0 2-5

8-3 0-3 0-6 8-7 2-5

12-7 3-8

11-1 0-4 0-8 7-8 3-3 0-o 5-7 1-5

2-5 1-0

3-4 1-1

1-2 0-8 3-2 3-6 25-3

0-6 0-7 1-5 1-7 64-4

0-6 0-4 1-2 1-3 68-4

0-5 0-3 1-4 1-5 60-4

3-7 9-0

6-3 4-8

8-2 4-9

11-8 5-9

3-3

2-1

3l -18-5 0-3

1-4 -12-3 — 2-6

1-3 — 9-3 — 0-4

1-1 -10-4 -0-5

100-0

lOO-o

lOO-o

ioo-o

O-o

diverse

kris-

och

0-o

O-o

2-5

beredskapsändamål.

1928/ 29

1936/ 37

1937/ 38

1938/ 39

1939/ 40

1940/ 41

1941/ 42

0-5 1-0 1-5

0-4 1-0 1-2

0-4 0-8 1-1

0-3 0-8 0-8

0-3 1-4 1-0

0-3 1-4 0-8

0-2 1-1

33-3 1-9 2-5 15-9

36-2 1-6 2-7 27-1 9-5

31-2 1-2 2-2 24-0 7-9

37-9 1-4 2-7 26-5 11-4

O-o

0-o

O-o

20-4 4-9

32-6 1-7 2-9 27-8 9-1 O-o 20-4 5-8

22-0 5-1

17-9 5-3

19-4 5-0

34-8 1-3 2-7 25-7 10-6 0-1 10-5 4-4

2-5 1-4 7-5 6-5 22-1

2-0 1-5 6-2 4-1 19-4

2-0 1-5 6-3 4-2 16-9

1-7 1-1 4-6 5-0 12-7

2-0 2-2 5-1 5-9 16-5

2-3 1-4 5-1 5-7 20-9

4-6

7-1

7-8

8-4

O-o

4-4 A f f ä r s v e r k s - m . fl. k a p i t a l f o n d e i - 3 6 - 1 1-4 Diverse ändamål

Summa

samt

1938/ 39

100-0

0-7 cO-0 1-1 2-3 il-8 9-1 0-1 i2-i 3-8 1-7 1-1 4-9 5-6 21-2

5-8 — 42-6 0-7

5-6 — 41-0 2-0

4-4 -26-1 0-4

4-8 -41-8 - 8-8

4-0 5-7 - 3 9 - 7 — S3-8 - 1-8 - 1-8

100-0

100-0

100-0

100-0

100-0

l*0-o

373 T a b e l l 2 B, u t v i s a n d e d e o l i k a u t g i f t s ä n d a m å l e n s p r o c e n t u e l l a a n d e l a r i p r i m ä r k o m m u n e r n a s n e t t o u t g i f t e r u n d e r k a l e n d e r å r e n 1929 s a m t 1937—1939. Ä n d a m å l 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 17. 18. 20. 21. 22.

1929 Kyrkliga ändamål Undervisning och kulturella ändamål . . . . Rättsväsen Polisväsen och fångvård Socialvård Hälso- och sjukvård Brandväsen Kommunikationsväsen Diverse kris- och beredskapsändamål Ränte- och lånekostnader Allmänna statsbidrag Affärsverk Diverse ändamål Summa

8-5 26-0 0-9 6-9 25-3 8-1 2-4 11-5 14-9 - 5-3 -13-0 13-2 1000

9-1 23-5 0-9 7-2 26-8 9-6 2-6 13-1 -

10-4 5-9 6-3 9-0

100-0

9-5 24-8 1-0 7-0 24-4 11-4 2-5 13-6 9-4 5-6 6-8 8-8 100-0

-

1939 9-3 20-8 0-8 6-4 24-0

10-2 2-6 14-8 0-9 8-1 - 4-8 - 2-9 9-8 100-0

Tabell 2 C, u t v i s a n d e de o l i k a u t g i f t s ä n d a m å l e n s p r o c e n t u e l l a a n d e l a r i l a n d s t i n g e n s n e t t o u t g i f t e r u n d e r k a l e n d e r å r e n 1929 s a m t 1937—1939. Ä n d a m å l 4. Undervisning och kulturella ändamål . . . . 6. Polisväsen och fångvård 8. Hälso- och sjukvård 11. Jordbruk med binäringar 18. Ränte- och lånekostnader

Summa

6-1 0-1 25-7 63-6 l-l 2-2 4-9 — 8-4 4-7 100-0

5-0 O-o 24-9 64-1 0-5 0-5 4-8 — 3-1 3-3

4-3 O-o 19-6 70-2 0-3 0-6 4-7 — 2-9 3-2

100-0

3-6 0-0 17-0 73-6 0-5 0-4 4-0 — 2-6 3-5 100-0

Tabell 2 D, u t v i s a n d e de o l i k a u t g i f t s ä n d a m å l e n s p r o c e n t u e l l a a n d e l a r i primärkommunernas, municipalsamhällenas, tingslagens, vägdistriktens och landst i n g e n s nettoutgifter u n d e r k a l e n d e r å r e n 1929 s a m t 1937—1939. Ä n d a m å l 3. 4. Undervisning och kulturella ändamål . . . . 0.

6. 7. 8. 9. 10. 11. 17. IS. 2J. 21. 22.

Hälso- och sjukvård Brandväsen Kommunikationsväsen Jordbruk med binäringar Diverse kris- och beredskapsändamål . . . . Ränte- och lånekostnader Allmänna statsbidrag

Summa

6-4 21-0 1-2 5-2 22-8 15-0 1-9 17-9 0-3

6-9 18-8 1-1 5-5 24-5 17-7 2-1 16-3 0-1

7-5 20-2 l-l 5-6 22-3 20-1 2-0 15-1 0-1

7-4 17-0 1-0 5-i 21-6 19-4 2-2 16-0 0-1 0-7 7-5 — 4-2 — 2-2 8-4

—

—.

12-4 — 5-2 — 9-7 10-8

9-3 — 5-0 — 4-8 7-5

100-0

100-0

8-7 — 4-8 — 5-4 7-5 100-0

—

•

100-0

374 T a b e l l 2 E, u t v i s a n d e de o l i k a u t g i f t s ä n d a m å l e n s p r o c e n t u e l l a a n d e l a r i p r i m ä r k o m m u n e r n a s , municipalsamhällenas, tingslagens, vägdistriktens, landstingens samt s t a t e n s nettoutgifter u n d e r k a l e n d e r å r e n 1929 s a m t 1937—1939 r e s p . b u d g e t å r e n 1928/29 s a m t 1936/37—1938/39. Ä n d a m å l 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.

Kungl. hov- och slottsstatcrna Riksdagen och dess verk Kyrkliga ändamål Undervisning och kulturella ändamål . . . . Rättsväsen Polisväsen och fångvård Socialvård Hälso- och sjukvård Brandväsen Kommunikationsväsen Jordbruk med binäringar Handel, sjöfart och övrig näringsverksamhet Utrikesförvaltning Statens finansförvaltning Statens civila pensionsväsen Försvarsväsen Diverse kris- och beredskapsändamål . . . . Ränte- och lånekostnader Statens extraordinära avskrivningar Statens utgifter för allmänna kommunala ändamål 21. Affärsverks- m. fl. kapitalfonder 22. Diverse ändamål Summa

1929 1928/29

1937 1936/37

1938 1937/38

0-2 0-4 3-5 22-7 1-3 3-3 16-5 10-0 0-8 16-2 2-1 1-0 0-6

14-4

0-2 0-4 3-5 21-4 1-2 3-6 21-9 11-4 0-9 15-3 2-4 0-8 0-6 2-5 1-7 14-7 1-2 11-9

0-1 0-3 3-7 23-2 1-1 3-5 20-4 12-4 0-9 15-3 2-1 0-8 0-6 2-5 1-7 14-8 2-1 10-5

- - 0-5 — 18-8 5-3

0-1 -19-2 3-5

3-0

2-6 15-4

0-2

— 18-7 2-5 1000

Tabell 3 ( A - E ) .

375 T a b e l l 3 A, u t v i s a n d e m e d e l s t i n d e x t a l (1928/29 = 100) f ö r ä n d r i n g a r i s t a t e n s n e t t o utgifter f ö r o l i k a ä n d a m å l u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g a v stabilt p e n n i n g v ä r d e . Ä n d a m å l 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22.

Kungl. hov- och slottsstaterna Riksdagen och dess verk Kyrkliga ändamål Undervisning och kulturella ändamål . , Rättsväsen Polisväsen och fångvård Socialvård Hälso- och sjukvård Brandväsen Kommunikationsväsen Jordbruk med binäringar Handel, sjöfart och övrig näringsverksamhet Utrikesförvaltning Statens finansförvaltning Statens civila pensionsväsen Försvarsväsen Diverse kris- och beredskapsändamål. Ränte- och lånekostnader Statens extraordinära avskrivningar . . . Statens utgifter för allmänna kommunala ändamål Affärsverks- m. fl. kapitalfonder Diverse ändamål Samtliga ändamål

1936/ 37

1937/ 38

1938/ 39

1939/ 40

1940/ 41

1941/ 42

108 120 108 127 114 151 228 142

100 108 104 150 114 150 235 156

104 139 103 176 114 161 284 177

108 190 97 165 107 158 243 198

92 203 84 154 98 159 239 187

84 182 78 151 92 153 294 183

130 154

149 136

165 207

138 149

76 135

99 131

103 139 107 82 124

111 146 116 90 133

126 149 114 146 175

117 229 99 131 834

136 152 100 128 1126

114 134 110 143 950

169 153

174 157

186 136

158 168

189 162

153 157

436 T a b e l l 3 B, u t v i s a n d e m e d e l s t i n d e x t a l (1929 = 100) f ö r ä n d r i n g a r i p r i m ä r k o m m u n e r n a s n e t t o u t g i f t e r f ö r o l i k a ä n d a m å l u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g av stabilt p e n n i n g v ä r d e . Ä n d a m å l 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 17. 18. 20. 21. 22.

Kyrkliga ändamål Undervisning och kulturella ändamål Rättsväsen Polisväsen och fångvård Socialvård Hälso- och sjukvård Brandväsen Kommunikationsväsen Diverse kris- och beredskapsändamål Ränte- och lånekostnader Allmänna statsbidrag Affärsverk Diverse ändamål Samtliga ändamål

135 111 124 132 133 150 136 144

153 127 135 140 131 193 141 161

168 120 134 143 146 195 168 198

140 61 85

*86 143 71 91

84 138 34 113 154

T a b e l l 3 C, u t v i s a n d e m e d e l s t i n d e x t a l (1929 = 100) f ö r ä n d r i n g a r i l a n d s t i n g e n s nettoutgifter för o l i k a ä n d a m å l u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g a v stabilt p e n n i n g v ä r d e . Ä n d a m å l 4. 6. 7. 8. 10. 11. 18. 20. 22.

Undervisning och kulturella ändamål Polisväsen och fångvård Socialvård Hälso- och sjukvård Kommunikationsväsen Jordbruk med binäringar Ränte- och lånekostnader Allmänna statsbidrag Diverse ändamål Samtliga ändamål

119 15 139 145 60 36 142 53 100 144

106 29 114 165 42 40 143 51 104

96 28 107 188 64 31 134 49 123 162

376 T a b e l l 3 D, u t v i s a n d e m e d e l s t i n d e x t a l (1929 = 100) f ö r ä n d r i n g a r i p r i m ä r k o m m u nernas, municipalsamhällenas, tingslagens, valdistriktens och landstingens nettoutgifter f ö r o l i k a ä n d a m å l u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g av stabilt p e n n i n g v ä r d e . Ä n d a m å l 3. Kyrkliga ändamål 4. Undervisning och kulturella ändamål 5. Rättsväsen 6. Polisväsen och fångvård 7. Socialvård 8. Hälso- och sjukvård 9. Brandväsen 10. Kommunikationsväsen 11. Jordbruk med binäringar 17. Diverse kris- och beredskapsändamål 18. Ränte- och lånekostnader 20. Allmänna statsbidrag 21. Affärsverk 22. Diverse ändamål Samtliga ändamål

135 111 115 131 134 147 136 113 36

153 126 126 139 129 176 140 111 40

168 119 130 142 139 191 169 131 31

'94 121 61 86

*92 122 73 92

89 118 34 114

147 T a b e l l 3 E , u t v i s a n d e m e d e l s t i n d e x t a l (1929 r e s p . 1928/29 = 100) f ö r ä n d r i n g a r i p r i m ä r k o m m u n e r n a s , m u n i c i p a l s a m h ä l l e n a s , t i n g s l a g e n s , v ä g d i s t r i k t e n s , landst i n g e n s s a m t s t a t e n s n e t t o u t g i f t e r för o l i k a ä n d a m å l u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g av stabilt penningvärde. Ä n d a m å l

;

1. Kungl. hov- och slottsstaterna 2. Riksdagen och dess verk 3. Kyrkliga ändamål 4. Undervisning och kulturella ändamål 5. Rättsväsen 6. Polisväsen och fångvård 7. Socialvård 8. Hälso- och sjukvård 9. Brandväsen 10. Kommunikationsväsen 11. Jordbruk med binäringar 12. Handel, sjöfart och övrig näringsverksamhet 13. Utrikesförvaltning 14. Statens finansförvaltning 15. Statens civila pensionsväsen 16. Försvarsväsen 17. Diverse kris- och beredskapsändamål 18. R ä n t e - och lånekostnader 19. Statens extraordinära avskrivningar 20. Statens utgifter för allmänna kommunala ändamål 21. Affärsverks- m. fl. kapitalfonder 22. Diverse ändamål Samtliga ändamål

1937 1936/37

11938 1937/38

1939 1938/39

108 120 130 120 114 137 170 145 136 122 146 103 139 107 82 124

100 108 145 140 119 142 170 169 140 130 139 111 146 116 90 133

104 139 157 153 120 148 195 186 169 148 196 126 149 114 146 175

377 T a b e l l 4, u t v i s a n d e

k o m m u n e r n a s och statens nettoutgilter för olika ändamål

u n d e r k a l e n d e r å r e n 1929 s a m t 1937—1939 r e s p . b u d g e t å r e n 1928/29 s a m t 1936/37—1938/39. A.

Absoluta tal, miljoner kronor. O

K pr

Ändamål

C/3

3 3

3 3 3 g.

o

2 »

ga S3

1. Kungl. hov- och slottsstaterna . . . .

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

1-8 1-8 1-3 1-8

2. Riksdagen dess verk

och

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

4-1 4-c 4-3 5-6

3. Kyrkliga mål

ända-

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

27-9 36-0 41-8 47-4

4. Undervisning och kulturella ändamål

1929, 1928/29 87-6 1937, 1936/37 93-3 1938, 1937/38 109-3 1939, 1938/39 106-3

5. Rättsväsen

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

3-1 3-7 4-1 4-2

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

22-5 28-5 30-9 32-6

6. Polisväsen fångvård

och

7. Socialvård

1929, 1928/29 83-3 1937, 1936/37 106-2 1938, 1937/38 107-5 1939, 1938/39 122-7

27-9 36-0 41-8 0-0 0-0 0-0 O-o

3-7 4-2 3-8 3-6

2-0 2-0 2-3 2-6

47-4

5-8 5-8 5-7 5-8

91-3 97-5 113-1 109-9

130-6 l.r)4-5 188-9 224-1

5-1 5-7 6-4 6-8

7-0 8-1 8-4 8-5

0-1 0-1 0-1 0-1

0-1 O-o O-o 0-0

22-7 28-6 31-0 32-7

9-8 13-8 14-3 15-4

— —

15-5 20-7 17-3 16-8

98-8 126-9 124-8 139-5

131-5 141-2 172-5

38-3 53-2 62-2 72-7

64-9 91-6 112-5 125-2

32-7 43-3 49-3 56-5

8-3 10-8

11-4 14-1

O-o O-o 0-1 0-1

0-7 0-4 0-3 0-4

77-8 84-2 84-6 103-2

79-8 96-7 114-8 128-6

1-3 0-4 0-5 0-4

1-3 0-4 0-5 0-4

19-0 27-3 26-7 38-4

8. Hälso- och sjukvård

1929. 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

26-5 38-2 50-1 52-3

0-1 0-2 0-2 0-2

— — —

9. Brandväsen

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

7-9 10-3 10-9 13-4

0-4 0-5 0-5 0-7

— — —

10. Kommunikationsväsen

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

37-9 52-1 59-7 75-8

1-1 2-1 2-6 3-0

11. Jordbruk med binäringar

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

— —

— —

38-1 29-6 22-0 24-0

62-2

378 T a b e l l 4 (forts.).

Andamål

Ar

o Cfl 3 S5

12 l3

3 fcf ::/0 3

ii

CO ra p

>-i

O

TO

c fe

12. Handel, sjöfart och övrig näringsverksamhet

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

9-8 9-3 10-5 12-0

13. Utrikesförvaltning

1929, 1928/29 1937. 1936/37 1938, 1937/38 1939 1938/39

5-5 7-1 7-8 8-1

8-1

14. Statens finansförvaltning

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

29-3 29-2 32-9 32-8

29-3 29-2 32-9 32-8

15. Statens civila pensionsväsen

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 193S/39

25-5 19-5 22-1 36-4

25-5 19-5 22-1 36-4

16. Försvarsväsen

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

150-0 173-5 192-7 256-0

150-0 173-5 192-7 256-0

17. Diverse kris- och beredskapsändamål

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

4-5

4-5

14-4 26-9 37-5

14-4 26-9 42-0

18. Ränte- och lånekostnader

1929 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

48-8 41-0 41-4 41-6

53-6 48-0 48-6 48-5

86-6 92-0 88-2 91-1

140-2 140-0 136-8 139-6

19. Statens dinära ningar

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

33-0

33-0

•22-6 •26-0 •27-0 26-9

17-3 27-2 29-0 31-4

-5-3 1-2 2-0 4-5

•42-1 24-7 30-1 14-5

141-3 201-5 213-8 187-1

183-4 226-2 243-!) 201-6

extraoravskriv-

0-5 0-6 0-6 0-6

20. Statens utgifter för allmänna kommunala ändamål

1929, 1928/29 •17-5 1937, 1936/37 23-5 1938, 1937/38 •24-5 1939, 1938/39 •24-4

21. Affärsverks-m. fl. kapitalfonder

1929, 1928/29 42-7 1937, 1936/37 24-9 1938, 1937/38 29-7 1939, 1938/39 •14-8

0-6 0-2 •0-4 0-3

22. Diverse ändamål

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

43-5 35-5 38-8 49-9

0-4 0-4 0-5 0-5

1-4 2-5 2-5 2-3

2-9 4-0 4-1 4-u

5-1 2-5 2-5 2-5

2-8 2-7 2-9 3-5

46-7 38-fi 42-2 53-9

9-S

9-3 10-5 12-i) 5-5 7-1 7-8

5-5 3-2

10-2 3-1

41-8 32-0 57-0

379 Tabell 4 (forts.).

Samtliga ändamål

År

1929, 1928/29

Cra en

B <-i a i

3 V

era

<

O

C/3

era

w

<-+

3 g 3 g.

<•+

CD 3

era

C Bi 3 35 O S3

2r 55"

r+ V r+

•1

Staten och kommunerna

Ändamål

H

g i il

1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

328-8 396-4 4403 5115

32 4-0 4-1 5-4

2-0 2-0 2-3 2-6

395 32 i 24-5 26-3

602 83-1 88-6 98-9

433-7 517-fi 559-8 644-7

541-6 975-3 661-3 1 178-9 7416 1 301-4 1011-6 1 656-3

Influtna skatter

1929, 1937, 1938, 1939,

1928/29 1936/37 1937/38 1938/39

331-5 383-7 417-3 464-s

2-0 3-0 3-1 3-9

2-0 2-0 2-3 2-6

34-3 33-6 32-5 34-5

55-7 78-9 91-2 103-2

425-5 501-2 546-7 609-0

572-7 998-2 854-3 1 355-5 942-5 1 489-2 1104-8 1713-8

Överskott

1929, 1937, 1938, 1939,

1928/29 1936/37 1937/38 1938/39

2-7 -12-7 -23-0 -46-7

-1-2 -1-0 -0-7 -1-5

-5-2 1-5 8-c 8-2

-4-5 -4-2 2-6 4-3

- 8-2 -16-4 -13-1 -35-7

31-1 193-0 200-9 93-2

22-9 176-6 187-8 57-5

380 Tabell 4 (forts.). B.

Procentuella tal. O

3 ft

Ändamål

P

CO

3§

32 3 3, c ez

co sa

C5 sa

II

1. Kungl. hov- och slottsstaterna

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

100-0 100-0 100-0 100-0

2. Riksdagen dess verk

och

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

100-0 100-0 100-0 100-0

3. Kyrkliga mål

ända-

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

82-8 86-0 87-8 89-1

4. Undervisning och kulturella ändamål

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

39-5 37-0 36-2 31-8

5. Rättsväsen

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

24-4 26-8 27-8 27-5

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

69-4 67-3 68-3 67-7

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

51-8 41-1 40-4 39-3

8. Hälso- och- sjukvård

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

27-1 28-3 31-0 28-8

0-1 0-1 0-1 0-1

9. Brandväsen

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

95-2 95-3 95-0 94-6

4-7 4-3 4-3

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

24-0 28-8 30-0 32-7

0-7 1-2 1-3 1-3

6. Polisväsen fångvård

och

7. Socialvård

10. Kommunikationsväsen

11. Jordbruk med binäringar

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

82-8 86-0 87-8 89-1

17-2 14-0 12-2 10-9

41-1 38-7 37-5 32-9

58-9 61-3 62-5 67-1

40-1 41-3 43-4 44-5

59-9 58-7 56-6 55-5

0-2 0-0 0-0 0-0

69-8 67-5 68-5 67-9

30-2 32-5 31-5 32-1

9-6 6-5 5-4

61-4 49-1 46-9 44-7

38-6 50-9 53-1 55-3

39-3 39-5 38-4 40-0

66-5 67-9 69-5 68-9

33-.5 32-1 30-5 31-3

99-9 99-6 99-3 99-6

0-1 0-4 0-7 0-4

100-0 100-0 100-0 100-0

0-2

49-4 46-0 42-4 44-5

50-6 53-4 57-f» 55-5

100-0 100-0 100-0 100-0

6-5 1-6 1-9 1-1

6-5 1-6 1-9 l-i

93-5 98-4 98-1 98-9

100-0 100-0 100-0 100-0

1-6 1-7 1-3 1-1

0-0

O-o O-o O-o 15-7 14-5 15-6 17-0 0-2 0-2 0-2 0-2

8-0

5-0 24-2 16-4 11-0 10-3

0-5 0-2

0-1

381 Tabell 4 (forts.).

År

ii »5: S .

2 £L

< OQ

pi

B

t*

5'

é H

O CA

GO r* CD

0Q

B era o ja

3 Staten och kommunerna

Ändamål

pr 2 ti 3 3 £ S'2 '

12. Handel, sjöfart och övrig näringsverksamhet

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

100-0 100-0 100-0 100-0

100-0 100-0 100-0 100-0

13. Utrikesförvaltning

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

100-0 100-0 100-0 100-0

100-0 100-0 100-0 100-0

14. Statens finansförvaltning

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

100-0 100-0 100-0 100-0

100-0 100-0 100-0 100-0

15. Statens civila pensionsväsen

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

100-0 100-0 100-0 100-0

100-0 100-0 100-0 100-0

16. Försvarsväsen

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

100-0 100-0 100-0 100-0

100-0 100-0 100-0 100-0

17. Diverse kris- och beredskapsändamål

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

10-7

10-7

100-0 100-0 89-3

100-0 100-0 100-0

18. Ränte- och lånekostnader

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

34-8 29-3 30-2 29-8

0-3 0-4 0-4 0-4

Samtliga ändamål

1929, 1928/29 1937, 1936/37 1938, 1937/38 1939, 1938/39

33 7 33-6 338 30-9

0-3 0-3 0-3 0-3

0-2 0-2 0-2 0-1

1-0 1-8 1-9 1-6

2-1 2-8 3-0 2-9

38-2 34-3 35-5 34-7

61-8 65-7 64-5 65-3

100-0 100-0 100-0 100-0

4-1 2-7 1-9 1-6

6-2 7-1 6-8 6-0

445 439 43-0 38-9

55-5

100-0 100-0 100-0 100-0

66 i

57-0 6li

382 Bilaga C.

P. M. angående de speciella statsbidragen till kommunerna. Denna promemoria avser att lämna en redogörelse för de statsbidrag, som utgå till olika grenar av den kommunala förvaltningen i såväl primär- som sekundärkommuner. Statens bidrag till kommunerna indelas vanligen i två huvudgrupper, nämligen dels allmänna och dels speciella. De statsbidrag, som räknas till den förra gruppen, hava icke medtagits i promemorian, då de enligt beredningens förslag skola avskaffas så när som på det allmänna skatteutjämningsbidraget, vilket utförligt behandlats i kap. III. I denna promemoria redovisas sålunda endast de speciella statsbidragen, d. v. s. sådana som avse att understödja särskilda grenar av den kommunala verksamheten. Vissa svårigheter hava mött, när det gällt att bedöma, vad som bort räknas såsom statsbidrag till kommuner. Det har varit nödvändigt att tillämpa ett i viss mån formellt betraktelsesätt och endast redovisa de statsbidrag, som från statsverket utgå antingen direkt till kommunerna eller till anstalter, för vilka kommuner äro huvudmän. Tillvägagångssättet vid promemorians upprättande skall här i korthet antydas. I åtskilliga fall utgå från samma anslag i riksstaten bidrag till såväl kommuner som andra rättssubjekt, t. ex. till föreningar, stiftelser och bolag. I dylika fall hava från vederbörande statliga verk inhämtats uppgifter om beloppen av de statsbidrag, som utgått till kommunerna, och endast dessa belopp uppförts som utgifter å anslaget. Dylika uppgifter om statsbidragens storlek hava sålunda erhållits beträffande arbetsmarknadens reglering från statens arbetsmarknadskommission, beträffande nykterhetsvård från socialstyrelsen, beträffande pensionärshem, arbetshem och icke statliga skyddshem från riksräkenskapsverket, beträffande hälso- och sjukvård från medicinalstyrelsen, beträffande fiskehamnar, handelshamnar och farleder från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt beträffande undervisningsväsen från skolöverstyrelsen och lantbruksstyrelsen. I vissa fall har det dock icke varit möjligt att fastställa storleken av de statsbidrag, som från ett anslag utgått till kommuner och till andra huvudmän. I sådana fall hava anslag av mindre betydelse ej medtagits. Ifråga om folkpensioneringen handhaves själva verksamheten av kommunerna, vilka det även åligger att bidraga med viss andel av kostnaderna. Pensionsbeloppen utbetalas emellertid av staten direkt till pensionstagarna. Statens utgifter för folkpensioneringen hava därför icke här behandlats såsom statsbidrag till kommunerna. I andra fall, såsom beträffande statliga beredskapsarbeten, ombesörjes verksamheten av staten, medan kommunerna få bidraga med vissa belopp. Icke heller statsutgifter för sådana ändamål hava medtagits i promemorian. Stundom -igger beslutanderätten hos ett övervägande statligt organ, medan kommunen endast tjänstgör som förmedlande organ, såsom beträffande mödrahjälpsverksamheten. På grund av denna kommunernas ställning hava de statsmedel, som utgå till barnavårdsnämnderna för mödrahjälpsverksamheten, icke behandlats som statsbidrag till kommunerna. Statliga dyrtidstillägg och kristillägg ävensom avlöningsförbättrin* till kommunala befattningshavare hava ej upptagits såsom statsbidrag till kommur.erna,

383 då dessa förmåner i sin helhet utgå av statsmedel och endast genom kommunernas förmedling utbetalas till befattningshavarna. I några fall hava dock mindre utgifter för sådana förmåner ej kunnat skiljas från andra utgifter å samma anslag. Statsbidragen till vägväsendet hava behandlats mycket kortfattat med hänsyn till att de inom kort skola upphöra. Beträffande statsbidragen till kommunernas kostnader för hemortslön och familjebidrag hava några utgifts- eller anslagsbelopp ej kunnat angivas, enär uppgifter därom ej varit tillgängliga. Dessa bidrag hava dock uppgått till mycket betydande belopp, under budgetåret 1941/42 ungefär 184 miljoner kronor (se 1943 års statsverksproposition). För att giva en bättre föreställning om statsbidragens betydelse för de olika kommunala förvaltningsuppgifterna lämnas för varje bidrag en summarisk redogörelse för de grunder, efter vilka bidraget utgår, och därmed sammanhängande förhållanden. Redovisningen av de olika statsbidragen ansluter sig till riksstatens fördelning av bidragen å olika anslag samt till dess terminologi. Ordningen är emellertid på grund av promemorians speciella syfte en annan än i riksstaten. I samband med varje anslagsrubrik lämnas uppgift om anslagsbeteckningen i budgetredovisningen för budgetåret 1941/42 samt om nettoutgifterna för samma budgetår och anslaget enligt riksstaten för budgetåret 1942/43. Under anslagsbeloppet för sistnämnda budgetår finnes inom parentes uppgift om reservationer till budgetåret. I de fall då statsbidrag från ett anslag för budgetåret 1941/42 utgått till såväl kommuner som enskilda, har anslagsbeloppet för budgetåret 1942/43 — liksom även reservationerna till detta budgetår — uppdelats mellan kommuner och enskilda i samma proportion som utgifterna å anslaget för budgetåret 1941/42.

I.

Rättsvård.

Offentliga rättshjälpsanstalter. II D 3. Understöd åt offentliga rättshjälpsanstalter

67 500 67 500 K. kung. 12 / 9 1919 (nr 639) ang. understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter. Understöd av statsmedel må tilldelas anstalt, som av landsting eller kommun, var för sig eller i förening, anordnats för meddelande av fri rättshjälp. Understöd må erhållas dels till bestridande av samtliga för verksamheten nödvändiga utgifter för postporto, abonnemang å rikstelefon samt telegram och interurbana telefonsamtal, dels ock till resekostnadsersättning för av anstaltens verksamhet föranledda resor å statens järnvägar. Härutöver må ersättning beredas för intill hälften av det belopp, som återstår, sedan från anstaltens sammanlagda årsutgifter till avlöningar, skrivmaterialier och tryckningskostnader dragits ersättningsbelopp, som till anstalten under året av hjälpsökande återgäldats eller på grund av domstols beslut influtit till anstaltens personal för lämnat biträde i rättegång. På särskild prövning ankommer, huruvida ersättning må åtnjutas för bestridande av engångsutgifter, förenade med anstalts upprättande. Sådan ersättning må dock ej i något fall överstiga 3 000 kronor. Understöd beviljas av Kungl. Maj:t.

384 II. 1.

Socialvård.

Bekämpande av arbetslösheten.

V B 16. Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m

5 423 629 5 500 000 K. kung. 3 % 1934 (nr 434; ändr. 426/1935, 464/1936, 545/1937) ang. statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. K. kung. 7 5 1940 (nr 327) om överflyttande å statens arbetsmarknadskommission av de uppgifter, som tillkomma statens arbetslöshetskommission. Kungörelsen 3 % 1934 är i väsentliga delar gällande, men vissa ändringar hava vidtagits dels beträffande hjälpverksamheten och dels beträffande statsbidragen. H j ä l p v e r k s a m h e t e n . Fr. o. m. den 1 juli 1940 utföras de statliga hjälparbetena (utom arkivarbeten), vilka förut bedrivits såsom s. k. reservarbeten, efter den öppna marknadens villkor och benämnas »statliga beredskapsarbeten i statens arbetsmarknadskommissions regi». Statskommunala reservarbeten skola endast komma ifråga vid behov av hjälpåtgärder för mindre konkurrensduglig arbetskraft. Den hjälpverksamhet, som nu bedrives, utgöres av statliga och kommunala beredskapsarbeten, statskommunala reservarbeten, arkivarbeten samt dagunderstöds-, hyreshjälps- och ungdomshjälpsverksamhet. Ärenden rörande statliga och kommunala beredskapsarbeten handläggas och avgöras av statens arbetsmarknadskommission. Kommissionen meddelar även bestämmelser om uttagning av arbetskraft till de olika företagen. De lokala åtgärderna för verksamheten omhänderhavas inom varje kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommun, som ämnar anordna kommunalt beredskapsarbete, skall i särskild ordning göra framställning därom till arbetsmarknadskommissionen. Beviljas kommun statsbidrag, är den skyldig att utföra arbetet enligt uppgjord plan. Beträffande arbetskraftens uttagning, skiftning m. m. gäller vad därom bestämmes av arbetsmarknadskommissionen (Arbetsmarknadskommissionens cirkulär nr C 5/ 1941). I övrigt gälla stadgandena i kungörelsen den 3 % 1934. Statskommunala reservarbeten. Reservarbetslönesystemet tillämpas numera endast beträffande den arbetskraft, som till följd av bristande konkurrensförmåga icke kan beräknas erhålla sysselsättning i den öppna marknaden. Bestämmelserna i kungörelsen 30 / 6 1934 ifråga om statskommunala reservarbeten gälla alltjämt utom vad angår beräkningen av statsbidraget. Arkivarbeten anordnas för att bereda hjälp åt kontoristarbetslösa och med dem likställda. Dagunderstöds- och hyreshjälpsverksamhet. Arbetsmarknadskommissionen bestämmer de maximibelopp, varmed dagunderstöd och hyreshjälp skola utgå. Kommunerna hänföras till olika ortsgrupper, och härvid tillämpas den indelning, som verkställts enligt lagen om folkpensionering. Dagunderstöd utgår för högst sex dagar per vecka. Hyreshjälp kan utgå icke blott till familjeförsörjare utan även till ensamstående dagunderstödd person med belopp, uppgående till högst hälften av vad som inom kommunen får ifrågakomma i hyreshjälp till familjeförsörjare. Ungdomshjälpsverksamheten omfattar i huvudsak kursverksamhet. S t a t s b i d r a g e n . I enlighet med beslut av 1941 års riksdag utgår statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader enligt följande grunder. Statsbidrag utgår i två former: a) allmänt årskostnadsbidrag; och b) särskilt arbetsbidrag. Det särskilda arbetsbidraget är knutet till en viss art av arbetsloshetshjalp, vilket däremot icke är fallet med årskostnadsbidraget.

385 Allmänt årskostnadsbidrag utgår å kommunala kostnader, vilka betingats av behov av arbetslöshetshjälp, utom sådana kostnader, för vilka kommissionen medgivit statsbidrag allenast i form av särskilt arbetsbidrag. Årsbidragets storlek bestämmes av förhållandet mellan årskostnaden och det kommunala skatteunderlaget. Genom att fördela hela kostnaden under året å antalet skattekronor enligt samma års taxering erhålles en årskostnad per skattekrona. Statsbidrag utgår med 20 procent å den del av årskostnaden, som uppgår till högst 1 krona per skattekrona, 50 procent å den del, som överstiger 1 men ej 2 kronor per skattekrona, 60 procent å den del, som överstiger 2 kronor men ej 2 kronor 50 öre per skattekrona, samt 100 procent å den del, som överstiger 2 kronor 50 öre per skattekrona. Särskilt arbetsbidrag kan beviljas för visst arbetsföretag. Bidraget fastställes på förhand i samband med beviljande av tillstånd till arbetsföretaget, i regel till viss procent av de styrkta verkliga kostnaderna för arbetets utförande. Vid avgörande, huruvida särskilt arbetsbidrag skall utgå för ett företag, beaktas i första hand a) om för sysselsättning av arbetslösa ett så kostnadskrävande företag måste tillgripas, att kommunens ekonomiska börda därigenom kan befaras för avsevärd tid framåt öka i hög grad; b) om företagets utförande under rådande förhållanden ställer sig väsentligt dyrare än under normala förhållanden; samt c) om storleken av statsbidrag till utförande av arbeten av samma art som det föreslagna är författningsmässigt reglerad (allmänna vägar m. m.). Hela anslaget för arbetsmarknadens reglering uppgick för budgetåret 1941/42 till 40 milj. kronor, varav, som ovan angivits, 5 423 629 kronor utgått i statsbidrag till kommuner. För 1942/43 har anvisats endast 14 milj. kronor, beroende på att reservationer på c:a 28 milj. kronor uppkommit från föregående budgetår. Det har här ansetts lämpligt att såsom anslag för budgetåret 1942/43 upptaga ungefär samma belopp som under budgetåret 1941/42 utgått i statsbidrag till kommuner. 2.

Nykterhetsvård.

V B 63. Resor vid tvångsinternering av alkoholister

18 616 13 000 K. kung. 2 '/ 5 1932 (nr 220; ändr. 146/1936) om ersättning av statsmedel för vissa resekostnader vid tvångsintagning av alkoholister. Statsbidrag utgår, då kommun är ansvarig för vårdkostnad för person, om vilkens intagande å allmän alkoholistanstalt förordnande blivit meddelat, för' följande resekostnader, nämligen för dels inställande å anstalt, därest detta ombesörjts av nykterhetsnämnd, dels överflyttning till annan allmän alkoholistanstalt, därest överflyttningen ägt rum efter förordnande av socialstyrelsen, dels ock resa från anstalt till hemorten eller till annan ort inom riket, dock att, därest kostnaderna överstiga kostnaderna för resa till hemorten, det överskjutande beloppet skall bestridas med statsmedel allenast när särskilda skäl därtill äro. Där ej fråga är om överflyttning, må i avseende å intagning jämlikt ett och samma förordnande icke med statsmedel bestridas kostnaderna för mer än en resa till och en resa från anstalt. Regler för beräknande av ersättningsgill resekostnad angivas i § 2 av nämnda kungörelse. V B 64. Interneringskostnadcr i vissa fall

8 535 5 000 K. kung. 27 / 5 1932 (nr 219; ändr. 206/1937) om gottgörelse av statsmedel för vissa kostnader för vård av alkoholister. Statsbidrag utgår för vissa kostnader för vård av alkoholister till kommun, då 25—429059.

386 denna är ansvarig för vårdkostnaden för person, om vilkens intagande å allmän alkoholistanstalt förordnande blivit meddelat. Förutsättning är dels att kommunen har ringa ekonomisk bärkraft, dels ock att den som förordnandet avser före intagandet å anstalten begått brott, för vilket han blivit ådömd frihetsstraff. Statsbidrag utgår antingen med viss andel av vårdkostnaden eller ock med ett bestämt belopp, dock i intet fall med högre belopp än 500 kronor. Åtnjuter person, gentemot vilken den vårdade enligt lagen om fattigvården är försörjningspliktig, under vårdtiden fattigvård på kommunens bekostnad, må statsbidraget kunna bestämmas att utgå med belopp, motsvarande hela kostnaden för vården å alkoholistanstalten, dock högst med nyssnämnda belopp. Kommun, som är ansvarig för vårdkostnaden för person, om vilkens intagande å allmän alkoholistanstalt förordnande blivit meddelat, äger vidare erhålla ersättning av statsmedel för vårdkostnaden, under förutsättning att den som förordnandet avser antingen är svensk medborgare men icke äger hemortsrätt inom kommunen och vid tiden för ingivandet av ansökning om förordnande under minst två år stadigvarande vistats utom den kommun, där han har hemortsrätt, eller är svensk medborgare, vilkens hemortsrätt ej kan utrönas, eller ock saknar svenskt medborgarskap. Ersättning av statsmedel utgår i dylika fall med hela vårdkostnaden, i den m å n denna ej överstiger skäligt belopp. V B 66. Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet

125 000 125 000 1932 (nr 216) om understöd av statsmedel till nykterhetsnämnder-

K. kung. 27/5 nas verksamhet. Statsunderstöd må utgå till kommun, inom vilken särskild nykterhetsnämnd finnes. Understöd må ock kunna utgå till kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, såvida kommunen visat nit och intresse för nämndens verksamhet. Understöd utgår såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för fullgörande av de uppgifter, som åligga nämnden enligt gällande författningar. Det tilldelas i främsta rummet kommun, där särskild arbetskraft måst anlitas för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Understödet avser kalenderår och utgår i efterskott med ett belopp av högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter föreligga, högst 1 500 kronor. Beloppet må dock icke överstiga tre fjärdedelar av de utgifter, som nykterhetsnämnden fått vidkännas under det år understödet avser. Från ifrågavarande anslag bestridas även andra kostnader, såsom för upplysningsverksamhet och bidrag till sammanslutningar av nykterhetsnämnder. Här hava emellertid endast upptagits de statsbidrag, som utgå till kommuner i enlighet med ovannämnda kungörelse. 3.

Fattigvård och barnavård.

V B 69. Fattigvård i allmänhet

1 458 945 1 650 000

Lag 14 /G 1918 (nr 422 med ändr.) om fattigvården. Från detta anslag bestridas statsverkets kostnader enligt 60 § fattigvårdslagm för fattigvård åt icke svenska medborgare, med undantag av danskar, finnar och norrmän, samt åt personer, vilkas hemortsrätt ej kunnat utrönas eller som mirst tre år vistats utom sitt hemortssamhälle utan att hava åtnjutit fattigvård av samhället. Dessutom bestrides av anslaget ett antal sedan lång tid tillbaka utgående, bestämda belopp till vissa fattigvårdsändamål i Stockholm och några andra komnuner. Sistnämnda belopp utgöra sammanlagt omkring 9 500 kronor för år.

387 V B 70. Barnavård i allmänhet

157 334 190 000 Lag U 1924 (nr 361 med ändr.) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). F r å n detta anslag bestrides sådan ersättning av statsmedel som enligt 63 § första stycket lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd skall lämnas kommun för utgift för omhändertaget barn i fall motsvarande dem, då enligt fattigvårdslagen ersättning utgår från statsverket. V B 71. Fattigvård och barnavård enligt den nordiska fattigvårdskonventionen m. m 1 014 454 . D 800 000 b attigvardskonventionen den 25 oktober 1928 med Danmark, Finland och Norge. K. kung. 2 4 /n 1928 (nr 447; ändr. 85/1931) med bestämmelser i anledning av den mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge den 25 oktober 1928 avslutade fattigvårdskonventionen. K. kung. 14/G 1918 (nr 456; ändr. 86/1931) om vad iakttagas bör med avseende å nödställda svenska medborgare, vilka från utländsk ort överlämnas till hemlandet. Från detta anslag gäldas statsverkets kostnader enligt den nordiska fattigvårdskonventionen och den i anslutning därtill utfärdade kungörelsen den 24 november 1928 (nr 447), nämligen dels ersättning till fattigvårdssamhällen och kommuner för utgifter för fattigvård resp. samhällsvård här i riket åt dansk, finsk eller norsk medborgare, dels kostnader för sådan medborgares hemsändande, dels ock ersättning för fattigvård, som i Danmark, Finland eller Norge lämnats svensk medborgare. Å andra sidan tillgodoföras anslaget de ersättningar, som enligt fattigvårdskonventionen inflyta från nämnda länder. Från anslaget bestridas vidare dels kostnader enligt förordningen den 14 juni 1918 (nr 456), dels kostnader för hemsändande från Sverige av utländska medborgare, vilka icke äro av dansk, finsk eller norsk nationalitet och vilka fallit fattigvården till last eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen, dels ock kostnader för vissa understöd, som enligt Kungl. Maj:ts särskilda beslut utgå till nödställda svenskar i utlandet. V B 72. Fattigvård och barnavård för lappar

87 512 90 000 K. kung. 27/G 1927 (nr 277; ändr. 133/1928, 238/1933, 1018/1937) ang. statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar. Statsbidrag utgår dels till fattigvårdssamhällen och kommuner för deras kostnader för fattigvård och barnavård åt lappar (vårdbidrag), dels ock till fattigvårdssamhällen och kommunalförbund för uppförande av särskilda ålderdomshem för lappar samt för sådan om- och tillbyggnad av dylikt hem, som närmast är att likställa med nybyggnad (byggnadsbidrag). Statsbidrag må även utgå till fattigvårdssamhälle eller kommunalförbund för inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem för lappar av redan befintlig, för annat ändamål disponerad byggnad. Vårdbidrag utgår, med vissa undantag, för fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen samt för barnavård. Förutsättning härför är att vederbörande lapp såsom huvudsakligt yrke stadigvarande bedriver renskötsel eller eljest på närmare angivet sätt kan anses tillhöra den renskötande lappbefolkningen. Bidraget utgör tre fjärdedelar av fattigvårdssamhällets eller kommunens godkända kostnad för fattigvården eller barnavården. Byggnadsbidrag utgår med hela den godkända kostnaden för uppförande, inrättinde, om- eller tillbyggnad av särskilt ålderdomshem för lappar eller den del därav, som är avsedd för sådana personer, för vilka vårdbidrag utgår. Bidrag till inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem för lappar av redan befintlig bygg-

388 nad utgår med hela köpesumman, i vad den kan skäligen anses belöpa å själva byggnaden, samt hela den godkända kostnaden för erforderliga om- och tillbyggnadsarbeten. V B 74. Bidrag till driftkostnaderna vid arhetshem

65 611 65 000 K. kung. 7 7 1920 (nr 607; ändr. 213/1927, 1017/1937) ang. statsbidrag till driftkostnaderna vid i lagen om fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422) avsedda arbetshem. Statsbidrag utgår till arbetshem, som upprättats för i 33 § lagen om fattigvården angivet ändamål, vare sig hemmet anordnats av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller det kommit till stånd i annan ordning. Enligt fattigvårdslagen skall för varje landstingsområde genom landstingets försorg upprättas nödigt antal arbetshem. För stad, som ej deltager i landsting, skall arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller landsting och nu nämnda stadsfullmäktige m å förena sig om gemensamt arbetshem. Arbetshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller stad utanför landsting. Därest arbetshem i tillräckligt antal komma till stånd i annan ordning, må landsting eller dylik stad kunna av Konungen befrias från skyldighet att upprätta arbetshem. Statsbidrag utgår halvårsvis med 250 kronor för envar av det antal understödstagare eller försörjningspliktiga, som i medeltal för dag under nästföregående halvår varit intaget å arbetshemmet. Samtliga de arbetshem, till vilka statsbidrag utgår, tillhöra landsting eller städer med undantag av ösbyholms arbetshem för män och Emaus arbetshem för kvinnor, båda belägna i Stockholms län. V B 75. Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott . . . . 3 011 396 3 000 000 Lag 18 / 6 1937 (nr 383; ändr. 67/1939, 107/1941) om förskottering av underhållsbidrag till barn. Jämlikt denna lag äger barn, vars fader enligt rättens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, att, sedan förfallodag för bidraget förflutit utan att bidraget guldits, under vissa villkor erhålla förskott av allmänna medel å bidraget, s. k. bidragsförskott. Bidragsförskotten äro dyrortsgraderade enligt den indelning, som fastställts i lagen om folkpensionering. Som regel utgår bidragsförskott för ett barn med 240 kronor i ortsgrupp 1, 300 kronor i ortsgrupp 2 och 360 kronor i ortsgrupp 3, allt per år räknat. Bidragsförskott beviljas och utbetalas av barnavårdsnämnden, varvid utbetalning sker månadsvis. Utgifterna för bidragsförskott bestridas, i den mån ersättning ej kan uttagas av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar av statsverket och till en fjärdedel av kommunen. Frän och med den 1 juli 1943 utgå bidragsförskott med ändrade belopp och delvis i annan ordning än tidigare. Se lag 26 / 6 1943 (nr 382) om förskottering a\ underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag). V B 76. Bidrag till barnavårdsnämnderna för vissa kostnader enligt barnavårdslagen m. m

129 913 14d 000 Lag 6 / 6 1924 (nr 361 med ändr.) om samhällets barnavård och ungdomssiydd (barnavårdslag), 63 § 2 st. (ändr. 204/1934). K. kung. 2 7 9 1937 (nr 862; ändr. 130/1938) om statsbidrag till vissa kostr.ader enligt barnavårdslagen m. in.

389 Enligt ovannämnda kungörelse äger barnavårdsnämnd att för barn, som före fyllda 18 år omhändertagits för skyddsuppfostran men ej är skyddshemselev, uppbära årligt statsbidrag, om barnet överlämnats till enskilt hem, med 50 kronor och om det överlämnats till barnhem, med 80 kronor eller det lägre belopp, vartill i någotdera fallet kostnaden uppgått. Barnavårdsnämnd, som i förebyggande syfte förordnat övervakare för person i åldern 18—21 år, vilken icke omhändertagits för skyddsuppfostran, äger rätt till statsbidrag för det arvode, som nämnden utbetalat till sådan övervakare. Dylikt bidrag utgår med hela det belopp, som utbetalats i arvode, såvida detta belopp befinnes skäligt. F r å n ovanstående anslag gäldas även den ersättning, som enligt 63 § andra stycket barnavårdslagen tillkommer kommun för utgifter, vilka kommunen haft för skyddsuppfostran av personer i åldern 18—21 år, i de fall dessa personer icke intagits å skyddshem. V B 80. Bidrag till driften av icke statliga skyddshem 158 737 c , M4i 160 000 Stadga - / 0 1937 (nr 860; ändr. 528/1939, 930/1939, 174/1943, 512/1943) för skyddshemmen. Lag 6 / 6 1924 (nr 361 med ändr.) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Enligt 43 § 2 mom. barnavårdslagen skola för Stockholm och Göteborg finnas erforderliga, av städerna själva upprättade eller för dem anordnade skyddshem (skolhem, yrkeshem eller hemskolor). Beträffande statsbidragen till skyddshem stadgas i 49 § skyddshemsstadgan, att bidrag av statsmedel utgår halvårsvis med belopp, som närmare angivas i ett med varje skyddshems huvudman träffat avtal. Till Stockholms och Göteborgs skyddshem utgår statsbidrag för varje å skyddshem intagen eller därifrån utackorderad eller villkorligt utskriven elev. 4.

Pensionärshem.

V B 20. Bidrag till inrättande av pensionärshem

448 739 3 000 000 (3 946 655) K. kung. 22 / 6 1939 (nr 462; ändr. 941/1939, 573/1942) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Statsbidrag till anordnande av pensionärshem kan utgå till kommun eller till företag, vilket av statens byggnadslånebyrå blivit godkänt såsom allmännyttigt bostadsföretag. Syftet skall härvid vara att bereda billiga hyresbostäder huvudsakligen åt mindre bemedlade åldringar och invalider. Till hyresgäst i pensionärshem må som regel antagas endast person, som dels antingen uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått nämnda ålder åtnjuter folkpension eller invalidunderstöd, dels ock kan antagas vara ur stånd att med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad. I kungörelsen äro angivna de belopp, till vilka årshyran för lägenheter i pensionärshem högst må fastställas. Statsbidrag utgår ej till bestridande av kostnaderna för anskaffande av tomt eller anordnande av väg till densamma eller för framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-, gas- eller kraftledningar, som genom kommunens försorg må hava anlagts i den ort, dit hemmet skall förläggas. Till övriga kostnader utgår statsbidrag efter en viss, för varje fall bestämd procentsats, dock med den begränsning att statsbidrag icke må beräknas å högre belopp än det, till vilket, då beslut om bidrag meddelas, kostnaderna skäligen kunna uppskattas. Procentsatsen för statsbidrag bestämmes med hänsyn till den genomsnittliga ut-

390 taxeringen under de senast förflutna fem kalenderåren av kommunal-, landstingsoch vägskatt med avdrag i förekommande fall för understöd av skatteutjämningsmedel, allt räknat per inkomstskattekrona i den kommun, för vilken hemmet avses. Statsbidrag bestämmes efter en skala, som utgår från 25 procent av kostnaderna, då den sammanlagda kommunala utdebiteringen i medeltal per år och inkomstskattekrona understiger 10 kronor, och stiger upp till 80 procent, vilken procentsats gäller vid en utdebitering av 17 kronor eller däröver. Om särskilda skäl därtill äro, må procentsatsen för statsbidrag bestämmas enligt andra grunder. Statsbidrag beviljas av Kungl. Maj:t.

III.

H a l s o- o c h

sjukvård.

A. S l u t e n s j u k v å r d . 1. V C 18

Sinnessjukvård.

Driftkostnadsersättning för psykiatriska kliniken i Lund . . . .

290 865 260 000

K. br. 5 / 5 1939 och T/e 1943. Enär psykiatriska kliniken vid Lunds lasarett i sin helhet skall vara tillgänglig för undervisning och har att mottaga sjuka från hela landet, oberoende av hemorten, har mellan Kungl. Maj:t och kronan å ena sidan samt Malmöhus läns landsting å andra sidan träffats avtal, enligt vilket det åligger staten att till landstinget utbetala driftkostnadsersättning för å psykiatriska kliniken vårdade sjuka. V C 19. Bidrag till Malmö

sinnessjukvården

i

StockkoJin,

Göteborg

och 5 763 285 5 500 000

K. br. 3%t 1927, 31 / 5 1929 och T/s 1943. Bidrag utgår till ifrågavarande städer på grund av avtal, som Kungl. Maj :t ingått med städerna rörande deras övertagande av hela sin sinnessjukvård. Genom nämnda avtal hava städerna förbundit sig att beträffande sinnessjuka med hemortsrätt i städerna dels övertaga vården av de å statens anstalter för sinnessjuka intagna, dels för all framtid omhänderhava hela sjukvården utan annan kostnad för statsverket än i avtalen angivits. Från överenskommelserna hava emellertid vissa mindre kategorier sinnessjuka undantagits. V C 20. Bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka

606 349

500 000 (519 533) K. kung. Ve 1937 (nr 296; ändr. 298/1943) ang. statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Se nedan. V C 21

Bidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka

748 995 700 000 K. kung. 4 / 6 1937 (nr 297; ändr. 374/1941, 299/1943) ang. statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Statsbidrag utgår till landsting eller stad, som ej deltager i landsting och som ej heller genom särskilt avtal förbundit sig att omhänderhava sinnessjukvården för i staden hemortsberättigade sjuka. Bidrag utgår allenast för vårdhem, vilket ingår som led i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för sinnessjukvårdens tillgodoseende inom länet resp. staden

391 och i övrigt uppfyller de krav, som äro särskilt stadgade. Statsbidrag må som regel utgå endast för hem, som inrymmer minst 30 vårdplatser, dock att, där hemmet ar avsett för sinnessjuka av samma kön eller särskilda skäl eljest'föreligga, statsbidrag må utgå jämväl för hem med ett mindre antal vårdplatser. Byggnadsbidrag utgår med följande belopp, nämligen, a) där den som ämnar anordna vårdhem för sinnessjuka för ändamålet uppför ny byggnad, med högst hälften av byggnadskostnaderna, däri ej inberäknade kostnader för anskaffande av tomt eller inventarier, dock att bidraget ej må överstiga 1 500 kronor för varje vårdplats, som vårdhemmet med normal beläggning beräknas inrymma; b) där byggnad för ändamålet inköpes, med högst hälften av köpesumman, i vad den avser själva byggnaden, samt av kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten, som erfordras för byggnadens användande till vårdhem för sinnessjuka, dock att bidraget ej må överstiga 1 000 kronor för varje vårdplats; samt c) där till vårdhem för sinnessjuka tages i anspråk i vederbörandes ägo befintlig byggnad, som ej av vederbörande uppförts eller inköpts för sådant ändamål, med högst hälften av kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten, vilka erfordras för byggnadens användande till vårdhem för sinnessjuka, dock att bidraget ej må överstiga 750 kronor för varje vårdplats. Driftbidrag utgår med 1 krona 25 öre per dag och patient, på villkor att för patient, tillhörande det sjukvårdsområde för vilket vårdhemmet är avsett, vårdavgift icke uttages med högre belopp än 75 öre för dag. Driftbidrag må emellertid icke utan medicinalstyrelsens medgivande utgå för större antal vårdplatser än styrelsen fastställt såsom motsvarande normal beläggning av hemmet. 2.

Sinnesslö- och epileptikervård.

V C 26. Bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa

380 000 500 000 K. kung. 19 / 5 1933 (nr 236; ändr. 268/1942) ang. statsbidrag till driftkostnader vid anstalter för obildbara sinnesslöa. Statsbidrag utgår till såväl kommunala anstalter för obildbara sinnesslöa, drivna av landsting eller stadsfullmäktige i stad utanför landsting, som enskilda anstalter. Bidrag utgår till sådan anstalt, som blivit av medicinalstyrelsen för sitt ändamål behörigen godkänd, halvårsvis med högst 225 kronor för envar av det antal obildbara sinnesslöa, som i medeltal för dag under det gångna halvåret vårdats på anstalten och vars behov av vård därstädes blivit prövat av anstaltens läkare eller inspektören för sinnesslövården, samt utan hänsyn till de vårdades ålder. Statsbidrag utgår icke för flera å anstalten samtidigt vårdade sinnesslöa än det antal, för vilket anstalten blivit godkänd. V C 27. Bidrag till anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka

675 000 920 000 K. kung. 19 / 5 1933 (nr 237; ändr. 381/1940, 269/1942) ang. statsbidrag till driftkostnader vid anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, och vid epileptikeranstalter. Se nedan. V C 30. Bidrag till epileptikeranstalter

Q 376 7 000

K. kung. 19 / 5 1933 (nr 237). Statsbidrag utgår till såväl kommunala anstalter, drivna av landsting eller stadsfullmäktige i stad utanför landsting, som enskilda anstalter.

392 Statsbidragen till de kommunala anstalterna utgå med följande belopp, nämligen till a) uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn, som icke äro fallande sjuka eller blinda, med 225 kronor för vart och ett av det antal sådana barn, som i medeltal för dag under lästerminen åtnjutit underhåll å anstalten eller på dennas bekostnad, och med 112 kronor 50 öre för vart och ett av det antal andra å anstalten intagna barn, som i medeltal för dag under nästföregående lästermin deltagit i undervisningen; b) uppfostringsanstalt för blinda sinnesslöa barn eller för fallandesjuka barn, beträffande blinda sinnesslöa barn med 225 kronor och beträffande fallandesjuka barn med 250 kronor för vart och ett av det antal dylika barn, som i medeltal för dag under lästerminen varit intaget å anstalten; c) arbetshem för sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka eller blinda, med 175 kronor för var och en av det antal sinnesslöa, som i medeltal för dag under halvåret varit intaget å arbetshemmet; samt d) arbetshem för blinda sinnesslöa eller för fallandesjuka, beträffande blinda sinnesslöa med 225 kronor och beträffande fallandesjuka med 250 kronor för var och en av det antal sådana, som i medeltal för dag under halvåret varit inlaget å arbetshemmet. Till arbetshem, som anordnar kontrollerad familjevård för sinnessloa, utgår statsbidrag med belopp, motsvarande arbetshemmets kostnad för sålunda under halvåret utackorderade, dock högst 90 kronor för var och en av det antal, som i medeltal för dag under halvåret utackorderats från arbetshemmet. Till arbetshem, som anordnar kontrollerad familjevård för fallandesjuka enligt medicinalstyrelsens medgivande, utgår statsbidrag med belopp motsvarande en tredjedel av arbetshemmets kostnad för sålunda under halvåret utackorderade, dock högst 150 kronor för var och en av det antal, som i medeltal för dag under halvåret utackorderats från arbetshemmet. Statsbidrag utgår icke för flera å anstalt samtidigt vårdade an det antal, tor vilket anstalten blivit godkänd. 3.

Tuberkulossjukvård.

V C 38 Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårds(1940/41.) anstalter

JJJJJ

(200 000) K. kung. 2 7 c 1914 (nr 292; ändr. 385/1921, 207/1937) ang. statsbidrag för uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter m. m. Statsbidrag må tilldelas landsting, kommuner, föreningar och enskilda for uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter, företrädesvis tuberkulossjukstugor tuberkulossjukhus samt tuberkulosavdelningar på andra sjukvårdsanstalter Bidrag utgår med högst hälften av den enligt vederbörligen granskade n k e n skaper styrkta verkliga kostnaden, däri ej inräknat utgifter för anskaffande av byggnadstomt. Statsbidraget må dock icke överstiga 2 000 kronor per^ vårdplats.^ For stad som ej deltager i landsting, gäller dessutom, att bidrag ej i något fall rr.a utgå till flera sjukplatser än en på varje tusental av stadens invånare. Sistnämnda begränsning gäller icke beträffande anstalter, som äro avsedda for värd av sjuka från hela riket utan företräde för sjuka från staden. Beviljat statsbidrag må ej utbetalas, förrän anstalten genom medicinalstyrelsens försorg blivit avsynad och godkänd samt styrelsen granskat räkenskaperna over byggnadskostnaden. För budgetåret 1941/42 har icke något anslag anvisats for detta ändamål. Kost-

393 naderna under året hava gäldats av medel, som reserverats från budgetåret 1940/41. Anslagsbeteckningen härrör därför från budgetredovisningen för sistnämnda budgetår. V C 38. Bidrag till om- och tillbyggnad av tubcrkulossjukstugan i Fol(1942/43.) lingbo

_ 302 800

K. kung. 27/G 1914 (nr 292). K. br. 30 / 6 1942. Gotlands läns landsting har genom k. br. 3 % 1942 beviljats statsbidrag med 302 750 kronor för om- och tillbyggnad av tuberkulossjukstugan i Follingbo till sanatorium om 64 vårdplatser. Såsom villkor för statsbidragets utgående gäller bl. a., att bestämmelserna i k. kung. 27 /G 1914 (nr 292) skola tillämpas. För budgetåret 1941/42 har icke anvisats något dylikt anslag. Anslagsbeteckningen hänför sig därför till statsliggaren för budgetåret 1942/43. V C 34. Bidrag till driften av anstalter för lungtuberkulos

5 301 000 5 400 000 K. kung. 22 / 6 1939 (nr 480) ang. statsbidrag till driftkostnaderna vid anstalter för lungtuberkulos. Statsbidrag till driften av anstalt för lungtuberkulos må utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, ävensom till bolag, förening eller stiftelse. Bidrag utgår endast för anstalt, som blivit godkänd av medicinalstyrelsen. Statsbidraget utgår med 1 krona 75 öre för sanatorium och för tuberkulosavdelning vid sådant lasarett, där medicinsk avdelning finnes, (A-anstalt) samt med 1 krona 50 öre för tuberkulosavdelning å odelat lasarett och för tuberkulossjukstuga (B-anstalt), allt per dag och patient, som vårdas å allmän sal eller därmed likställt rum. Som villkor gäller, att för dylik patient från sjukvårdsområdet icke må uttagas högre legosängsavgift än 1 krona 50 öre vid A-anstalt och 1 krona 25 öre vid B-anstalt. Förhöjt statsbidrag utgår till tuberkulosanstalter i sådana sjukvårdsområden, där medeltalet för tuberkulosdödligheten under senaste femårsperiod med mer än 25 procent överstiger medeltalet för hela riket. Bidrag utgår för dag och patient med 125 ö 125 belopp, som uträknas enligt följande formel: b • — \- k • — . Härvid betecko o nas med b det statsbidrag, som enligt ovan angivna grunder utgår till A- och B-anstalter, med ö medeltalet för vederbörande sjukvårdsområdes tuberkulosdödlighet under senaste femårsperiod, uttryckt i procent av motsvarande medeltal för hela riket, samt med k genomsnittskostnaden per underhållsdag nästföregående kalenderår för sjukvårdsområdets samtliga tuberkulosanstalter av enahanda slag eller, därest denna överstiger motsvarande genomsnittskostnad för riket, sistnämnda kostnad. , ! i V C 35. Bidrag till driften av anstalter för kirurgisk tuberkulos 39 553 40 000 K. kung. 23 / 4 1937 (nr 209; ändr. 404/1938, 295/1943) ang. statsbidrag till driftkostnaderna m. m. vid anstalter för kirurgisk tuberkulos. Statsbidrag till driftkostnaderna vid anstalter för kirurgisk tuberkulos utgår dels till föreningar och stiftelser dels ock till landsting och städer, som ej deltaga i landsting. Landsting och stad utanför landsting erhåller bidrag för å allmän sal eller därmed likställt rum vårdad patient med 1 krona 50 öre per dag vid vård å specialanstalt för svårare fall (A-anstalt) och med 1 krona per dag vid vård å konvalescenthem (B-anstalt). Av anstalterna för kirurgisk tuberkulos äro endast tre kommunala, nämligen Stockholms stads avdelning för kirurgisk tuberkulos vid S:t Görans sjukhus, en avdelning å barnsjukhuset i Göteborg samt Göteborgs stads kustsjukhus å Amundön.

394 4.

Radioterapi.

V C 45. Bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi 165 OiOO K. br. 2 / 5 1941. Till Malmöhus läns landsting utgår statsbidrag till kostnaderna för driften av centralanstalten för radioterapi vid lasarettet i Lund enligt följande grunder. 1. Patient, som intages å centralanstalten, skall, oavsett var han är hemmahörande, erlägga legosängsavgift med det belopp, som eljest å däremot svarande vårdplats å lasarettet i Lund utgår för patient med hemvist inom Malmöhus läns landstingsområde. Landsting eller stad, som icke deltager i landsting, skall för varje patient, som intages å centralanstalten och som äger hemortsrätt inom vederbörande landstingsområde eller i stad, som nu sagts, bidraga till bestridande av vårdkostnaderna med ett belopp av 2 kronor 50 öre för underhållsdag. Den del av dagkostnaden, vilken icke täckes genom legosängsavgiften och landstingets eller stadens bidrag, gäldas av statsmedel, dock att statsbidraget icke rnå överstiga 2 kronor 50 öre för underhållsdag. a—b Dagkostnaden skall uträknas för kalenderår enligt formeln . Härvid betecknas med a samtliga driftkostnader vid lasarettet i Lund enligt av medicinalstyrelsen bestämd uppställning, med b kostnaden för röntgenbehandling och radiumapplikation i centralanstaltens behandlingsinstitut beträffande de å centralanstaltens vårdavdelningar intagna patienterna och med n hela antalet underhållsdagar vid lasarettet. 2. Hela kostnaden för röntgenbehandling och radiumapplikation i centralanstaltens behandlingsinstitut av å anstalten intagna patienter bestrides av statsmedel. Enligt k. br. 7 / 5 1943 gälla motsvarande bestämmelser beträffande bidrag till driften av den till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg anslutna centralanstalten för radioterapi. 5.

Epidemivård.

V C 40. Bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus

589 400 250 000 (255 600) K. kung. 7 9 1920 (nr 667; ändr. 257/1927) ang. statsbidrag för uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus. Statsbidrag utgår till epidemidistrikt med högst hälften av byggnadskostnaderna för epidemisjukhus. För den händelse lösesumman vid inlösen av epidemisjukhus understiger byggnadskostnaderna, må statsbidraget ej överstiga halva lösesumman. Högsta statsbidraget är vid uppförande av sjukhus 2 500 kronor per vårdplats, som sjukhuset vid normal beläggning beräknas inrymma, samt vid inlösen av sjukhus 1 000 kronor per vårdplats. I byggnadskostnader eller lösesumma må ej inräknas utgifter för tomt eller inventarier. V C 41. Bidrag till driften av epidemisjukhus

1 168 974 1 200 000 K. kung. 5 / 5 1939 (nr 261; ändr. 1050/1940) ang. statsbidrag till driften av epidemisjukhus m. m. Statsbidrag utgår till epidemidistrikt för driften av dels fasta epidemisjukhus, som blivit av medicinalstyrelsen godkända för ändamålet, dels ock sådana tillfälliga sjuk-

395 vård.slokaler, som för ändamålet godkänts av förste provinsialläkaren eller i städer, där tillsynen över epidemivården författningsenligt tillkommer med förste provinsialläkare jämställd stadsläkare, av medicinalstyrelsen. Bidraget utgår med 2 kronor per underhållsdag för varje kostnadsfritt vårdad sjuk.. Bidrag utgår i regel icke för flera sjukplatser än som av vederbörande myndighet fastställts såsom motsvarande normal beläggning av sjukhuset eller lokalen. Därest vid epidemi av större omfattning hinder mött för anordnande eller drift av tillfälliga lokaler för epidemivård i erforderlig utsträckning, må statsbidrag utgå jämväl för flera platser än vad som motsvarar normal beläggning, i den mån tillstånd till överbeläggning medgives av den myndighet, som äger godkänna tillfällig sjukvårdslokal. Vid beräknandet av statsbidrag för driften av tillfällig sjukvårdslokal ävensom för ökad beläggning av epidemisjukhus skall avdrag ske för det antal vårdplatser, varmed antalet för normal beläggning godkända och för epidemisjukvård tillgängliga platser å epidemisjukhus understiger 1 promille av befolkningen inom landstingsområde och 1-5 promille av befolkningen i stad, som utgör eget epidemidistrikt. 6.

Vård av kroniskt sjuka.

V C 42. Bidrag tili uppförande ni. ni. av hem för kroniskt sjuka . . . .

54 000 175 000 (232 092) K. kung. 27 / 6 1927 (nr 245; ändr. 83/1929, 102/1931) ang. statsbidrag till uppförande eller inrättande av hem för kroniskt sjuka. Se nedan. V C 43. Bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka

1 201 005 1 150 000 K. kung. 27 / 6 1927 (nr 246; ändr. 103/1931, 406/1938) ang. statsbidrag till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka. Statsbidrag för uppförande eller inrättande av hem för kroniskt sjuka samt för driften av dylika hem utgår till landsting, primärkommuner samt kommunalförbund. Bidrag för driften utgår även till föreningar och enskilda. Byggnadsbidrag utgår för anordnande — såsom fristående anstalt eller som avdelning av anstalt för annat ändamål — av hem för sådana kroniskt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård men vilkas tillstånd icke berättigar till och vilka icke heller kunna erhålla den särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor samt därmed jämförliga anstalter äro avsedda. Bidraget utgår med följande belopp, nämligen, a) där för ändamålet uppföres ny byggnad, med högst hälften av ibyggnadskostnaderna, däri ej inräknade utgifter för anskaffande av tomt eller inventarier, dock med högst 1 500 kronor för varje för fattiga sjuka avsedd sjukplats vid normal beläggning; b) där byggnad för ändamålet av vederbörande inköpes, med högst hälften av köpesumman för själva byggnaden samt av kostnaderna för erforderliga om- och tillbyggnadsarbeten, dock med högst 1 000 kronor för varje för fattiga sjuka avsedd sjukplats; samt, c) där i vederbörandes ägo befintlig byggnad, som ej uppförts eller inköpts till hem för kroniskt sjuka, tages i anspråk, med högst hälften av kostnaderna för erforderliga om- och tillbyggnadsarbeten, dock med högst 750 kronor för varje för fattiga sjuka avsedd sjukplats. Statsbidrag utgår icke för flera sjukplatser än beträffande stad, som ej deltager i landsting, en på varje tal av 2 000 av stadens invånare och beträffande landstingsområde en på varje tusental av landstingsområdets invånare, dock att vid beräk-

396 ning av det antal sjukplatser, för vilket statsbidrag högst må sammanlagt utgå, hänsyn icke skall tagas till anstalter, som äro avsedda för vård av sjuka från hela riket utan företräde för sjuka från viss eller vissa kommuner eller från visst landstingsområde. Driftbidrag utgår endast under förutsättning att avgiften för vård å sjukplats, avsedd för fattiga sjuka, icke utgår med högre belopp för dag och patient än 1 krona 50 öre, dock att, där anstalten i första hand är avsedd för sjuka tillhörande viss eller vissa kommuner eller visst landstingsområde, hinder för statsbidrags åtnjutande ej må föranledas av den omständigheten att vårdavgift för person från annan ort utgår med högre belopp. Statsbidraget utgör 90 öre per dag och patient. Bidrag utgår icke till någon anstalt för större antal sjukplatser än som av medicinalstyrelsen fastställts eller fastställes såsom motsvarande normal beläggning av anstalten. I övrigt gäller för driftbidraget samma begränsning till visst antal vårdplatser i förhållande till folkmängden som ifråga om byggnadsbidraget. 7.

Förlossningsvård.

V C 53. Bidrag till uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter (1940/41.)

22 283 — (305 717) K. kung. 21/7 1937 (nr 742) ang. statsbidrag till uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter. Statsbidrag utgår till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, för uppförande eller inrättande av barnbördshus, barnbördsavdelning eller förlossningshem. Med barnbördshus förstås helt fristående förlossningsanstalt, som inrymmer mer än 15 vårdplatser, med barnbördsavdelning sådan avdelning för förlossningar, som anordnats i samband med lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning eller vid sjukstuga, samt med förlossningshem helt fristående förlossningsanstalt, som inrymmer högst 15 vårdplatser. Statsbidrag må endast utgå för anstalt, vilken ingår som led i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för förlossningsvårdens tillgodoseende inom landstingsområdet resp. staden, samt, där fråga är om barnbördshus eller barnbördsavdelning vid lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning, allenast under förutsättning att minst en barnmorska kan beräknas där erhålla tillräcklig sysselsättning i förlossningsvård. För förlossningshem, som inrymmer högst 5 vårdplatser, må statsbidrag ej åtgå, utan att särskilda skäl därtill äro. Bidrag till anordnande av barnbördshus eller barnbördsavdelning utgår med högst hälften av kostnaderna, dock att bidraget icke må överstiga 2 500 kronor per vårdplats vid uppförande av nybyggnad för ändamålet, 1 750 kronor per vårdplats vid inköp av byggnad för samma ändamål samt 1 250 kronor per vårdplats vid användande av i vederbörandes ägo befintlig, för annat ändamål uppförd eller inköpt byggnad. I de kostnader, för vilka statsbidrag utgår, må ej inräknas utgiftei för anskaffande av tomt eller inventarier. Bidrag till anordnande av förlossningshem utgår med högst 1 000 kronor per vårdplats vid uppförande av nybyggnad för ändamålet. Detta bidrag åsyftar närmast att bereda de i ekonomiskt hänseende mest betungade landstingen viss lättnad vid förlossningsvårdens utbyggande. Någon rätt till bidrag finnes ej, utan statsbidrag utgår efter prövning av Kungl. Maj:t i ^arje särskilt fall. Något anslag för detta ändamål anvisades icke för budgetåret 1941/42. Koitna-

397 derna under detta år hava bestritts av medel, som reserverats från budgetåret 1940/ 41. Anslagsbeteckningen hänför sig därför till budgetredovisningen för sistnämnda budgetår. Icke heller för budgetåret 1942/43 har anslag anvisats, beroende på att reservationer å 305 717 kronor funnits från föregående budgetår. V C 52. Bidrag till driften av förlossningsanstalter och väntchem m. m. 1 406 700 1 300 000 K. kung. 21 / 7 1937 (nr 743; ändr. 262/1939, 384/1941) ang. statsbidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem m. m. Statsbidrag må utgå till landsting, primärkommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse för driften av barnbördshus, barnbördsavdelning, förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska, ävensom för driften av väntehem för barnaföderskor i rikets ödemarksområden samt för hemhjälp åt kvinna, som vistas å dylikt väntehem. Bidrag till driften av förlossningsanstalt utgår med 3 kronor för dag och barnaföderska, som vårdas å allmän sal å barnbördshus eller barnbördsavdelning eller å förlossningshem om minst 6 vårdplatser, samt med 2 kronor för dag och barnaföderska, som vårdas å förlossningshem om högst 5 vårdplatser eller å förlossningsrum hos barnmorska, dock i samtliga här nämnda fall för högst 10 dagar. Statsbidrag till driften av väntehem utgår med 2 kronor för dag och barnaföderska under högst 15 dagar. Sådant bidrag utgår som regel endast för barnaföderska, som bor på ett avstånd från närmaste förlossningsanstalt av minst 4 mil. Bidrag må dock utgå jämväl för barnaföderska, som bor på kortare avstånd från anstalten, därest antingen genom intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande styrkes, att kommunikationsförhållandena från barnaföderskans hemort till anstalten äro särskilt besvärliga, eller ock enligt intyg av anstaltens läkare sådan komplikation vid havandeskapet förefinnes, att för en betryggande vård av kvinnan kräves att hon vistas i förlossningsanstaltens omedelbara närhet. Driftbidrag må icke, för kalenderhalvår räknat, utgå för större antal underhållsdagar än medicinalstyrelsen fastställt såsom motsvarande hälften av normal årlig beläggning. Som villkor för driftbidrag gäller bl. a., att vårdavgiften å allmän sal eller därmed likställt rum resp. vistelseavgiiften å väntehem icke må för den tid, under vilken statsbidrag utgår, överstiga 1 krona för dag och barnaföderska jämte barn samt för tiden därefter den avgift, som fastställts för andra patienter, tillhörande sjukvårdsområdet. Statsbidrag till hemhjälp utgår med 1 krona för dag och barnaföderska, för vilken driftbidrag till väntehem åtnjutes och som är i behov av sådan hjälp. Genom intyg av kommunalnämndens ordförande skall styrkas, att behov av hemhjälp föreligger. Bidrag utgår för högst 15 dagar. Den 1 januari 1944 träda vissa mindre ändringar av bestämmelserna om statsbidrag till driften av förlossningsanstalter i kraft. Se härom k. kung. 3 % 1943 (nr 571). V G 53. Viss ersättning till barnbördshuset i Lund

1 400 1400

K. br. 19 / 5 1899, 18/io 1907, 7 / 5 1943. Detta anslag skall disponeras för utbetalning till direktionen vid Lunds lasarett av bidrag till uppehållande av verksamheten vid det av Malmöhus läns landsting bekostade barnbördshuset i Lund.

398 8.

Barnsjukvård.

V C 35. Bidrag till uppförande eller inrättande av barnavdelningar vid (1942/43.) lasarett m. m

— 15(9 000 (367 500) K. kung. *% 1939 (nr 537; ändr. 271/1942) ang. statsbidrag till uppförande eller inrättande av barnavdelningar vid eller i anslutning till lasarett. Statsbidrag kan utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, för uppförande eller inrättande av medicinska avdelningar för vård av sjuka barn vid eller i anslutning till lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning, nämligen, a) där för ändamålet uppföres ny byggnad eller verkställes sådan på- eller tillbyggnad av befintlig sjukvårdsinrättning, som kan jämställas med nybyggnad, med högst hälften av byggnadskostnaderna, däri ej inräknade utgifter för anskaffande av tomt och inventarier, dock att bidraget ej må överstiga 2 500 kronor för varje vårdplats, som avdelningen med normal beläggning beräknas inrymma; samt, b) där till medicinsk barnavdelning tages i anspråk för annat ändamål uppförd byggnad, med högst hälften av kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten, som erfordras för byggnadens användande för det nya ändamålet. Där ej särskilda skäl därtill äro, må bidraget dock ej överstiga 1 250 kronor för vårdplats. Om så emellertid prövas skäligt, kan statsbidrag utgå med högst hälften av de å avdelningen belöpande ursprungliga byggnadskostnaderna, varvid även gäller ett maximibelopp av 2 500 kronor per vårdplats. Då kvoten av antalet barn under 15 år i sjukvårdsområdet samt folkmängden i området Överstiger motsvarande kvot för hela riket, må förhöjt bidrag k u n n a utgå, därest med hänsyn till sjukvårdsområdets skatteunderlag, skattebörda eller andra särskilda omständigheter så prövas skäligt, överstiger kvoten motsvarande kvot för hela riket med högst 30 procent, utgår förhöjt statsbidrag med 500 kronor per vårdplats. Eljest utgår det förhöjda bidraget med 1 000 kronor per vårdplats. Statsbidrag må i intet fall överstiga de verkliga kostnaderna för platsernas inrättande, däri ej inräknade utgifter för anskaffande av tomt och inventarier. Statsbidrag utgår för högst två vårdplatser för varje tal av 10 000 av sjukvårdsområdets invånare. Något anslag anvisades icke för detta ändamål för budgetåret 1941/42, varför anslagsbeteckningen hänför sig till slatsliggaren för budgetåret 1942/43. V C 33. Bidrag till driften av barnavdelningar vid lasarett m. m

179 278 180 000 K. kung. 20 / 7 1939 (nr 538; ändr. 385/1940, 272/1942) ang. statsbidrag till driften av barnavdelningar vid eller i anslutning till lasarett. Statsbidrag må utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, för driften av medicinska avdelningar för vård av sjuka barn vid eller i anslutning till lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning. Dylikt bidrag kan jämväl utgå till landsting, kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse för driften av medicinsk avdelning vid redan befintligt fristående barnsjukhus. Statsbidrag utgår med 2 kronor för dag och barn, som vårdas å allmän sal, under villkor bl. a. att dagavgiften å allmän sal icke överstiger 1 krona 50 öre. Med barn förstås personer under 15 år. Förhöjt driftbidrag må kunna utgå under enahanda förutsättningar som beträffande uppförande av barnavdelning vid lasarett. Om kvoten för sjukvårdsområdet överstiger motsvarande kvot för hela riket, kan förhöjt bidrag utgå, nämligen med 25 öre per dag och barn, om den överskjutande kvoten icke är mer än 30 procent, och eljest med 50 öre.

399 Statsbidrag utgår för högst två vårdplatser för varje tal av 10 000 av sjukvårdsområdets invånare. Dock kan Kungl. Maj:t medgiva statsbidrag för ytterligare ett antal vårdplatser, såvida avdelningen regelmässigt mottager barn från annat sjukvårdsområde. Bidrag må icke utgå för större antal vårdplatser å avdelning än medicinalstyrelsen fastställt såsom motsvarande normal beläggning av avdelningen.

B.

Öppen sjukvård samt hälsovård.

V C 15. Bidrag till extra provinsialläkares avlönande ni. m

22 967 24 500 K. kung. 30 / 12 1911 (nr 163, sid. 35) ang. ändrade bestämmelser ifråga om statsbidrag till avlönande av extra provinsialläkare. K. kung. 29 /s 1917 (nr 465) ang. statsbidrag till avlönande av extra provinsialläkare i avlägset belägna, särskilt svårbesättliga distrikt. Statsbidrag enligt kungörelsen 3 %2 1911 utgår, därest vederbörande landsting utfäst sig att årligen erlägga visst belopp till avlöning och pensionering av extra provinsialläkare samt såvida läkarbefattningen finnes nödig och statsbidrag anses erforderligt. Statsbidraget skall i allmänhet motsvara det av landstinget utfästa bidraget men får i intet fall överstiga 1 500 kronor per år. Enligt kungörelsen 29 / 6 1917 må, utan hinder av vad som stadgas i kungörelsen 30 /i2 1911, såsom lönebidrag till extra provinsialläkare i avlägset belägna, särskilt svårbesättliga distrikt utbetalas ett belopp av högst 2 500 kronor per år. V C 63. Bidrag till avlöningar åt distrikts- och m. m

reservbarnmorskor

2 378 359 2 695 000 1937 (nr 298; ändr. 1053/1940) om anställande av distriktsbarnmorskor

Lag 4 / 6 m. m. K. kung. 21 / 7 1937 (nr 744; ändr. 1056/1940, 675/1942) ang. statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor m. m. Statsbidrag till avlöning åt distrikts- och reservbarnmorskor utgår till landsting och städer, som ej deltaga i landsting. Statsbidrag utgår till avlönande av barnmorska med 1 500 kronor per år jämte det eller de ålderstillägg å 100 kronor och det lönetillägg å högst 300 kronor, vartill barnmorska må vara berättigad. Utöver detta bidrag utgår särskilt statsbidrag till dyrtidstillägg åt barnmorska med belopp motsvarande summan av det rörliga tilllägg och det kristillägg, som skulle utgå till henne, därest hon vore statsanställd och underkastad civila avlöningsreglementet samt i lön uppbure det belopp, varmed staten bidrager till hennes avlönande. Till avlönande av vissa av kommunerna tidigare anställda barnmorskor utgår alltjämt statsbidrag till kommunerna. Från och med den 1 januari 1944 skola gälla ändrade bestämmelser. Enligt dessa skall statsbidrag utgå till avlöning åt distriktsbarnmorska med 1 800 kronor per år jämte det eller de ålderstillägg å 180 kronor, vartill barnmorska må vara berättigad. Se vidare k. förordn. 3 % 1943 (nr 570) och k. kung. 3 % 1943 (nr 572). V C 64. Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m

979 266 1 100 000 K. kung. 28/e 1935 (nr 428; ändr. 407/1938, 263/1939, 1051/1940, 328/1941, 296/ 1943) ang. statsbidrag till distriktsvård. Enligt kungörelsen må statsbidrag till distriktssköterskas avlöning utgå till lands-

400 ting, som med iakttagande av bestämmelserna i kungörelsen anordnat distriktsvård inom landstingsområdet. Statsbidrag utgår med 1 000 kronor för år till sköterskas kontanta avlöning. Därjämte bestridas med statsmedel sköterska tillkommande ålderstillägg. V C 65. Understödjande av dispensärverksamhet

1 429 404 1 100 000 K. kung. 18 / 6 1937 (nr 400; ändr. 264/1939, 1052/1940, 355/1941, 922/1942, 342/ 1943) ang. statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande. Statsbidrag utgår till landsting, som med iakttagande av bestämmelserna i ovanstående kungörelse anordnat dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande inom landstingsområdet. Inom varje landstingsområde skall finnas minst en centraldispensär, som är utrustad för röntgenundersökning och förestås av läkare med viss kompetens. Centraldispensär skall förfoga över minst en dispensärsköterska. Sådan dispensär kan antingen vara fristående eller förlagd till sjukvårdsanstalt. Vid sidan härav skola finnas distriktsdispensärer, vilka i regel förestås av vederbörande tjänsteläkare och där antingen vederbörande distriktssköterska tjänstgör såsom biträde (typ I) eller ock såsom sköterska är anställd en särskild dispensärsköterska (typ II). Dispensärverksamheten skall vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Statsbidrag till dispensärverksamheten må endast avse följande utgifter, nämligen vid centraldispensär utgifter för drift och underhåll samt för medellösa eller mindre bemedlade personers resor till och från dispensären för undersökning, ävensom för undersökning, som i enlighet med instruktion av medicinalstyrelsen för centraldispensärläkare inom dispensärvårdsområdet verkställes antingen vid sådant sanatorium inom området, till vilket centraldispensär ej förlagts, eller vid lasarett, vid vilket medicinsk avdelning finnes och lasarettsläkare med viss behörighet är anställd; vid distriktsdispensär, typ I, utgifter för läkararvode, expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter, ävensom för organiserad tuberkulosförebyggande barnavård; samt vid distriktsdispensär, typ II, utgifter för lakar- och sjuksköterskearvoden, sjuksköterskas resor i dispensärens tjänst, hyra och underhåll av dispensärlokal, expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter, ävensom för organiserad tuberkulosförebyggande barnavård. Statsbidrag må icke utgå för vad som lämnats såsom understöd åt enskilda personer med undantag för resekostnader. Har landstinget inom dispensärvårdsområdet anordnat distriktsvård enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag till distriktsvård, må statsbidrag icke utgå för den del av dispensärs utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för hennes resor i dispensärens tjänst. Statsbidrag utgår med högst hälften av det belopp, som återstår, sedan sammanlagda beloppet av de utgifter under året, för vilka statsbidrag må utgå, minskats med summan av ej mindre under året till bestridande av dessa utgifter influtna bidrag från kommuner och riksorganisationer — det anslag, som för ändamålet utgått från landstinget, oberäknat — än även vad annat landsting på grund av överenskommelse •må vara pliktigt att erlägga. För dispensärvårdsområde i län, där tuberkulosdödligheten i medeltal för senast förflutna femårsperiod med mera än 25 procent överstigit rikets medeltal för samma tid, må det enligt ovan angivna grunder beräknade statsbidraget ökas med halva det procenttal, varmed länets ifrågavarande tuberkulosdödlighet överstigit rikets medeltal, dock högst med 50 procent.

401 V C 66. Bidrag till förebyggande mödra- och barnavård

456 355 600 000 K. kung. 2 7 7 1937 (nr 745; ändr. 1057/1940, 676/1942) ang. statsbidrag till förebyggande niödra- och barnavård. Statsbidrag utgår till sådana landsting och städer utanför landsting, som anordnat rådgivande verksamhet ifråga om förebyggande mödra- och barnavård. Förebyggande mödra- och barnavård skall vara anordnad enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan samt utövas genom lokala organ av någon av följande typer: a) mödravårdscentral, typ I, och barnavårdscentral, typ I; b) mödra- och barnavårdscentral, typ II; samt c) mödra- och barnavårdsstation. Mödravårdscentral, typ I, skall hava verksamheten huvudsakligen förlagd till mottagnings- eller polikliniklokaler i anslutning till barnbördshus eller barnbördsavdelning vid sjukhus samt barnavårdscentral, typ I, till dylika lokaler i anslutning till barnsjukhus eller barnavdelning vid sjukhus, eller ock må verksamheten förläggas till andra lämpliga lokaler. Vardera centralen skall stå under ledning av specialutbildad, legitimerad läkare med erforderligt biträde av en eller flera sjuksköterskor eller, beträffande mödravården, av en eller flera barnmorskor, dock högst tre sjuksköterskor resp. tre barnmorskor. Mödra- och barnavårdscentral, typ II, skall hava gemensamma eller skilda, för ändamålet särskilt avsedda lokaler och skall stå under ledning av en eller, beträffande central med skilda mottagningar för blivande mödrar och för barn, två legitimerade läkare ined erforderligt biträde av en eller flera sjuksköterskor eller, beträffande mödravården, av en eller flera barnmorskor, dock sammanlagt högst tre sjuksköterskor och barnmorskor. Mödra- och barnavårdsstation skall stå under ledning av tjänsteläkare med biträde av distriktssköterska eller, vad angår mödravården, av distriktsbarnmorska samt vara förlagd till tjänsteläkarens mottagningslokaler eller andra för ändamålet lämpliga lokaler. Statsbidrag utgår allenast för det antal centraler och vårdstationer, som upptagits i den av medicinalstyrelsen godkända planen för verksamheten, och under förutsättning att såväl mödra- som barnavården lämnats avgiftsfritt. Bidrag utgår dels med ett engångsbelopp till inredning och utrustning av lokaler för mödra- och barnavårdscentraler intill hälften av den verkliga kostnaden, dock högst 1 000 kronor för varje central, dels ock enligt nedan angivna grunder med ett årligt belopp till arvoden åt läkare, sjuksköterskor och barnmorskor samt till resekostnader. 1) För varje mödravårdscentral, typ I, utgår bidrag för läkare med 1 500 kronor, därest mottagning är anordnad minst två gånger i veckan, och eljest med det lägre belopp, medicinalstyrelsen finner skäligt bestämma, samt för barnmorska eller sjuksköterska med 500 kronor. För varje barnavårdscentral, typ I, utgår bidrag för läkare med 2 000 kronor, därest mottagning är anordnad minst tre gånger i veckan, och eljest med det lägre belopp, medicinalstyrelsen finner skäligt bestämma, samt för sjuksköterska, som åtnjuter minst de distriktssköterska tillförsäkrade löneförmånerna, med 1 000 kronor jämte det eller de ålderstillägg, vartill hon må vara berättigad. 2) För varje mödra- och barnavårdscentral, typ II, vid vilken skilda mottagningar med olika läkare äro anordnade för blivande mödrar och barn, utgår bidrag för läkare å mödravårdscentralen med 1 000 kronor och för läkare å barnavårdscentralen med 1 500 kronor, därest mottagning är anordnad minst sex gånger i månaden å den förra och minst två gånger i veckan å den senare centralen, och eljest med det lägre belopp, medicinalstyrelsen finner skäligt bestämma, samt för sjuksköterska, 26— 429059.

402 som åtnjuter minst de distriktssköterska tillförsäkrade löneförmånerna, med 500 kronor ifråga om mödravårdscentralen och 1 000 kronor beträffande barnavårdscentralen jämte det eller de ålders tillägg, vartill hon m å vara berättigad. För annan mödra- och barnavårdscentral, typ II, utgår bidrag enligt de för barnavårdscentral, typ I, gällande grunderna. 3) För varje mödra- och barnavårdsstation utgår bidrag med 15 kronor för varje mottagning av läkare. Antalet mottagningar fastställes av medicinalstyrelsen på förslag av vederbörande landsting resp. stad. 4) Till resekostnader för hembesök hos spädbarn utgår bidrag för barnavårdscentral, typ I, mödra- och barnavårdscentral, typ II, samt mödra- och barnavårdsstation. Bidraget utgår för centraler och stationer inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län med 70 procent, för centraler och stationer inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län med 60 procent samt för centraler och (Stationer inom riket i övrigt med 50 procent av de sammanlagda resekostnaderna, dock att däri icke må inräknas utgifter för resor, företagna enbart inom stad, köping eller municipalsamhälle. Från och med den 1 januari 1944 gälla ändrade bestämmelser. Enligt dessa utgår årligt statsbidrag för barnmorska eller sjuksköterska, som är heltidsanställd vid mödravårdscentral, typ I, och åtnjuter minst de distriktssköterska tillförsäkrade löneförmånerna, med 1 000 kronor jämte ålderstillägg. Se vidare k. kung. 30 / 6 1943 (nr 586). V C 68. Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård

92 261 100 000 (360 938) K. kung. 3 / 6 1938 (nr 358; ändr. 351/1940, 1058/1940, 422/1942) ang. statsbidrag till folktandvård. Se nedan. V C 69. Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor m. m

343 183 750 000

K. kung. 7 6 1938 (nr 358). Taxa 18/i2 1942 (nr 955) för folktandvård. Statsbidrag må utgå till landsting, som anordnat folktandvård i enlighet med givna föreskrifter. Stad, som ej deltager i landsting, kan erhålla statsbidrag, därest Kungl. Maj:t efter prövning av omständigheterna det medgiver. Varje landstingsområde skall indelas i tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast landpoliklinik, där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare (distriktstandläkare) och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I distrikt, där med hänsyn till ytvidd, kommunikationsförhållanden eller andra särskilda omständigheter så erfordras, må tilllika anordnas en eller flera polikliniker för amtbulatorisk tandvård. I varje landstingsområde skall vidare finnas en för området gemensam, i ar.slutning till landstingets centrallasarett eller därmed jämförligt sjukhus anordnad tandpoliklinik (centralpoliklinik), avsedd för dels mera komplicerade fall, vilka ej lämpligen kunna behandlas å distriktspoliklinikerna, dels lasarettets eller sjukhusets patienter, dels ock folktandvård i övrigt. Varje distriktstandläkare skall vara skyldig att tjänstgöra 1 900 timmar per år och därav ägna 1 000 timmar åt barntandvården, såvida ej medicinalstyrelsen annat medgiver. Tandvård skall i regel meddelas mot en avgift av 5 kronor för barn ocl år. Äro två eller flera barn, tillhörande samma familj, samtidigt anmälda till tandvård

403 inom ett distrikt, gäller, att avgift icke uttages för flera än tre barn och att de årliga avgifterna nedsättas för andra barnet till 3 och för tredje barnet till 2 kronor. Tandvård för vuxna meddelas mot avgift enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Enligt statsbidragskungörelsen skall distriktstandläkare åtnjuta en årlig lön av minst 7 800 kronor eller ock en kontant lön av 7 200 kronor jämte andel ej understigande 10 procent av inflytande taxeavgifter. Därjämte skall distriktstandläkare erhålla tre ålderstillägg, vart och ett å 500 kronor, efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring. Distriktstandsköterska skall åtnjuta en kontant lön av minst 2 00O kronor för år jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor, efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring. Statsbidrag till folktandvården utgår med dels engångsbelopp för anskaffande av erforderlig utrustning av distriktspoliklinikerna, dels ock årliga belopp för avlönande av distriktstandläkare och distriktstandsköterska. Statsbidrag till utrustning av tandpoliklinikerna utgår till landsting med högst hälften av den verkliga kostnaden för varje distriktstandpoliklinik, som ingår i en av medicinalstyrelsen godkänd plan, dock att bidraget icke må överstiga beträffande fast poliklinik 3 000 kronor och, om mer än en tandläkare skall vara där anställd, 1 300 kronor för varje ytterligare sådan tandläkare samt beträffande ambulatorisk poliklinik 1 000 kronor. Statsbidrag till avlöning utgår till landsting med 3 000 kronor för varje distriktstandläkare och 1 000 kronor för varje distriktstandsköterska. Därjämte skola stadgade ålderstillägg utgå av statsmedel. Till stad, som ej deltager i landsting men som efter Kungl. Maj:ts beprövande befunnits böra erhålla statsbidrag, utgår bidrag med 4 kronor om året för varje behandlat barn i viss ålder. V C 70. Lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader

13 521 10 000 K. förordn. 3 / a 1938 (nr 360; ändr. 423/1942) om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. Statsbidrag utgår till primärkommuner, som tillhöra landsting. Kommun, inom vilken landstinget anordnat folktandvård och vilken anvisat till fattigvård ej hänförliga medel för bestridande av avgifter för folktandvård dt obemedlade vuxna, äger erhålla ersättning av staten med hälften av i sådant hänseende av kommunen havda kostnader. Statsbidrag utgår för inom kommunen kyrkoskrivna svenska medborgare, vilka genom intyg från vederbörande fattigvårdsmyndighet styrkt sig vara obemedlade. Statsbidrag utgår för vissa angivna slag av behandling. Statsbidrag utgår likaledes för tandvård åt mindre bemedlade vuxna till kommun, inom vilken folktandvård är anordnad och vilken anvisat till fattigvård ej hänförliga medel för ändamålet. Bidrag må dock ej utgå i annat fall än då behandlingen omfattar fullständig munsanering samt icke med högre belopp än 25 procent av den del av kostnaden för i ett sammanhang utförd behandling, som överstiger 30 kronor. Bestämmelserna om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. äga motsvarande tillämpning i stad utom landsting, som med bidrag av statsmedel anordnat folktandvård. V C 71. Åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

402 002 370 000 K. kung. 8 % 1922 (nr 412; ändr. 118/1931, 907/1937, 360/1942) ang. statsbidrag till bestridande av arvoden åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer.

404 K. kung. 2 1 / 5 1931 (nr 117) ang. kostnaderna för könssjuk persons införande; till läkare eller sjukhus. K. kung. 1 9 / 5 1933 (nr 239; ändr. 908/1937, 297/1943) om ersättning av statsmedel för läkarundersökning, läkemedel m. m. enligt lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Statsbidrag utgår till stad för bestridande av arvode åt stadsläkare, vilken tjänstgör såsom sundhetsinspektör i staden, med samma belopp som arvodet. För tjänstgöring enligt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar såsom sundhetsinspektör i stad, som ej tillhör förste provinsialläkares verksamhetsområde, äger vederbörande stadsläkare uppbära årligt arvode med 1 300 kronor, dock att, om stadsläkare verkställer kostnadsfri undersökning enligt 4 § n ä m n d a lag, det årliga arvodet skall utgå med endast 650 kronor. Från anslaget utgår dessutom ersättning till andra tjänsteläkare än sundhetsinspektörer och till vissa poliklinikläkare för undersökning och behandling av könssjuka ävensom medel till fria läkemedel och utensilier. Dessutom utgår reseersättning och traktamentsersättning för såväl förrättningsmannen som den sjuke för de fall, då könssjuk person enligt bestämmelserna i ovannämnda lag efter förordnande av hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör skall införas till läkare eller sjukhus. V C 75. Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden

37 992

(70 878) K. kung. 15 / 6 1923 (nr 227; ändr. 248/1926, 147/1927, 146/1932,^ 350/1940) ang. statsbidrag till åtgärder för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden. K. kung. 14 / 6 1928 (nr 208) ang. statsbidrag till sjuktransportautomobiler m . m. Från detta anslag kan statsbidrag beviljas landsting, landskommuner och kommunalförbund till upprättande av sjukstugor vid läkarstationer, förhyrande av lokaler för provisoriska sjukhärbärgen, ödemarkstillägg till distriktssköterskor samt distrikts- och reservbarnmorskor, flyttningsbidrag till distriktsbarnmorskor, anställande av samariter samt anskaffande, drift och underhåll av automobiler och motorbåtar för sjukvårdsändamål, allt inom rikets ödemarksområden. Till upprättande av sjukstuga vid läkarstation utgår statsbidrag dels med ett grundbelopp, beräknat för operationsrum, läkarrum och operationsutrustning, dels ock med ett visst belopp för varje vårdplats å allmän sjukavdelning. Grundbeloppet skall utgöra för sjukstuga med allenast allmän sjukavdelning 14 000 kronor, för sjukstuga, innehållande jämväl tuberkulosavdelning, med å^ vardera avdelningen minst 8 vårdplatser 15 000 kronor och för sjukstuga, innehållande jämväl tuberkulosavdelning, med å vardera avdelningen 12 vårdplatser 20 000 kronor. I vad bidrag utgår efter vårdplatser å sjukstugas allmänna sjukavdelning, må det icke överskrida 3 000 kronor för vårdplats eller avse mer än 12 vårdplatser. Till förhyrande av lokal för provisoriskt sjukhärbärge, innehållande högst 4 vårdplatser och bostad för sjuksköterska, må statsbidrag utgå med högst hälften av den betingade hyran, dock för varje sjukhärbärge med högst 400 kronor för budgetår räknat. Till förhöjning av det statsbidrag, som enligt gällande bestämmelser utgår till avlönande av distriktssköterska, kan beträffande ödemarksområde särskilt statsbidrag å högst 500 kronor för år utgå till det sjukvårdsområde, som sköterskan tillhör. Till förhöjning av det statsbidrag, som jämlikt lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. utgår till avlönande av distriktsbarnmorska, kan beträffande ödemarksområde särskilt statsbidrag utgå till det barnmorskedistrikt, som barnmorskan tillhör. Sådant särskilt statsbidrag kan även, till förhöjning av det stats-

405 bidrag, som jämlikt förenämnda lag utgår till reservbarnmorskas avlöning, utgå till landstinget i Västerbottens, Norrbottens eller Jämtlands län. Statsbidrag, som här avses, utgår med 100, 150 eller 20Q kronor för år räknat. Barnmorska, som tillträder tjänst såsom distriktsbarnmorska i distrikt, vilket helt eller delvis är beläget inom ödemarksområde, må komma i åtnjutande av bidrag till kostnaden för flyttning till distriktet. Sådant bidrag utgår med tre fjärdedelar av den verkliga, efter i orten gängse pris i verifierad räkning upptagna kostnaden för flyttning från närmaste järnvägsstation till vederbörande barnmorskestation, dock med högst 300 kronor. Till avlönande av samarit kan statsbidrag utgå med högst 300 kronor för budgetår räknat. Till anskaffande, drift och underhåll av för sjukvårdsändamål avsedd automobil eller motorbåt kan statsbidrag utgå till tjänsteläkare, landsting, landskommun, sammanslutning av landskommuner (kommunalförbund) eller sjukvårdsförening, som anordnat trafik av ifrågavarande slag och skriftligen förbundit sig att under minst två år hålla densamma i gång enligt av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter. Sådant bidrag utgör för automobil minst 1 000 och högst 3 500 kronor samt för motorbåt högst 750 kronor, allt för budgetår räknat. F r å n anslaget kan vidare utgå statsbidrag till landsting, landskommuner, kommunalförbund och sjukvårdsföreningar för anskaffande, underhåll och drift av sjuktransportautomobiler med minst 500 kronor och högst 2 500 kronor per automobil för helt budgetår räknat. Något anslag för ifrågavarande ändamål finnes ej för budgetåret 1942/43. Den 1 januari 1944 träda vissa ändringar av bestämmelserna om statsbidrag till förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden i kraft, vilka i huvudsak äro av formell innebörd. Se härom k. kung. 30 / 6 1943 (nr 574).

IV.

Polisväsen.

Lag 7 6 1925 (nr 170; ändr. 87/1929, 274/1932, 447/1932, 712/1942) om polisväsendet i riket. K. kung. 16 / 9 1932 (nr 448; ändr. 166/1936, 532/1936) ang. stats- och reservpolisen. K. kung. 2 7 n 1932 (nr 532; ändr. 227/1935, 904/1937) ang. statsbidrag till polisväsendet. K. förordn. 6 / 6 1925 (nr 172; ändr. 243/1932, 115/1935) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. V E 4. Statspolisorganisationen: Gottgörelse till polisdistrikten

3 024 864 3 000 000 Polisdistrikts kostnader för polispersonal, som i distriktet finnes anställd för hela rikets behov, skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel. Stad, som enligt Kungl. Maj:ts förordnande har att tillhandahålla statspolis, äger åtnjuta ersättning av statsmedel för stadens kostnader för avlöning, pensionering, begravningshjälp och andra förmåner åt ett bestämt antal statspolismän enligt beräkningsgrunder, som fastställas av Kungl. Maj:t. Dessutom utgår ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad för anskaffande av rum för statspolisens hästar och fordon samt för särskild kostnad, som staden kan visa sig hava för erforderlig expeditionslokal.

406 V E 6. Bidrag till reservpolisorganisationen m. m

296> 731 240 000 Enligt lagen om polisväsendet i riket skall polisstyrkan i stad, vars invånarantal uppgår till minst 10 000, vara så stor, att staden må kunna av den regelbundet använda polispersonalen tillhandahålla polismän (reservpolismän) för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. I län, varest stad med minst 10 000 invånare ej finnes, skall vad sålunda föreskrivits äga tillämpning å stad inom länet, som Kungl. Maj:t .bestämmer. Stad, varom här är fråga, skall tillhandahålla en polisman för varje fullt tal av 10 000 invånare, dock minst tre. Till polisdistrikt, som skall tillhandahålla reservpolismän, utgår statsbidrag för varje reservpolisman med en tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, vilka årligen tillkomma i distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skall tillhöra. Skall sådant polisdistrikt tillhandahålla statspolis, utgår dock statsbidraget med en sjättedel av nämnda löneförmåner. I den mån reservpolismännen skola vara beridna, utgår statsbidrag med hälften av stadens kostnad för hållande av erforderligt antal hästar och utrustning för dessa. Polisdistrikt, som åtagit sig att tillhandahålla ytterligare reservpolismän utöver dem som distriktet är skyldigt att tillhandahålla, kan under vissa förutsättningar bliva berättigat till statsbidrag även för det överskjutande antalet, nämligen i den mån distriktet ordnat med lämpliga ersättare för reservpolispersonal, som utkallas. Sådant statsbidrag utgår för varje polisman med en sjättedel av nyssnämnda löneförmåner. Statsbidrag må dock sammanlagt utgå högst för dubbla det antal reservpolismän, som distriktet enligt bestämmelserna i polislagen skall tillhandahålla. Statsverket bestrider dessutom kostnaden för avlöning av reservpolismän under den tid de tjänstgjort utom distriktet, ävensom alla av tjänstgöringen uppkommande särskilda kostnader. V E 7. Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden m. m. 2 342 256 2 300 000 I polisdistrikt å landsbygden, utom köping som är skyldig att själv bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, skola fjärdingsman (polismän) finnas anställda i den omfattning, som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande polisdistrikt. Därjämte kunna polismän anställas för tjänstgöring inom visst landstingsområde. Till kostnaden för avlöning av befattningshavare, vilken anställts för landstingsområde, och ordinarie befattningshavare i sådant polisdistrikt å landsbygden som nyss sagts bidrager statsverket med hälften. Efter samma grunder utgår statsbidrag till landstings eller dylikt polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må tillkomma för landstingsområdet eller i polisdistriktet anställd befattningshavare vid skada, som åsamkats honom i tjänsten. Till kostnaden för avlöning av den som i polisdistrikt å landsbygden, varom ovan sagts, innehar eller uppehåller icke ordinarie befattning bidrager statsverket med en femtedel. Därest ordinarie befattningshavare pensionsförsäkras i statsanstalt, bidrager staten till kostnaderna enligt de bestämmelser, som gälla för anstalten. Ombesörjes pensioneringen på annat sätt, bidrager statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen. V E 12. Gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. . .

189 391 125 000 Polisdistrikts kostnader för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel.

407 F r å n anslaget utgår bl. a. gottgörelse till Stockholms stad för vissa pensionskostnader. Dessutom utgår gottgörelse till vissa polisdistrikt för deras kostnader för polispersonal, som finnes anställd för gränskontroll m. m., samt bidrag till polisskolan i Göteborg.

V. L u f t s k y d d. VFil.

Bidrag till kommuner för anordnande av vissa skyddsrum . . 2 102 298 2 000 000 (11 556 853) Luftskyddslag " / 6 1937 (nr 504; ändr. 298/1939, 81/1940, 217/1940, 583/1941, 336/1942). K. br. 9 /i 1942. Enligt luftskyddslagen skall kommun, om Kungl. Maj:t finner det erforderligt, inrätta skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan beredas åt personal, som har att leda eller fullgöra luftskyddstjänst, åt personer, som omhändertagas vid hjälpplatser, eller åt vägfarande och andra. I k. br. 9 /i 1942 äro bestämmelser meddelade om statsbidrag till kommuner för anordnande av allmänna skyddsrum. Statsbidrag kan beviljas av luftskyddsinspektionen med högst 2/3 av styrkta verkliga kostnader, medan bidrag med högre andel av kostnaderna beviljas av Kungl. Maj:t. För åtnjutande av statsbidrag åligger det kommun a) att, därest vid arbetena minst 10 personer beräknas bliva sysselsatta, ifråga om nyanställning av arbetskraft ikläda sig samma förpliktelser som åvila statlig myndighet med avseende å nyanställning av arbetskraft; b) att till länsstyrelsen ingiva förbindelse att hålla skyddsrummen i sådant skick, att deras användande för sitt ändamål icke äventyras; c) att utan oskäligt dröjsmål låta utföra arbetena; samt d) att låta utföra arbetena i huvudsaklig överensstämmelse med av luftskyddsinspektionen godkända förslag. Genom k. br. 30/G 1943 hava meddelats bestämmelser om statsbidrag till kommunernas kostnader för anordnande av jämväl vissa andra slags skyddsrum än allmänna. V F 11. Anordnande av observationsplatser — (1942/43.) 500 000 K. br. 12 / 6 1942. I nämnda k. br. har uppdragits åt luftskyddsinspektionen att handlägga och avgöra ärenden rörande statsbidrag till kommuner för anordnande av observationsplatser, varvid bestämmelserna i ovannämnda k. br. 9 /i 1942 skola gälla i tillämpliga delar.

VI.

Kommunikationsväsen. 1.

Allmänna vägar.

Lag Ve 1934 (nr 241; ändr. 74/1936) om allmänna vägar. Lag Ve 1934 (nr 242; ändr. 58/1936, 249/1936, 97/1937, 256/1937, 142/1940) om vägdistrikt. K. kung. 16 /s 1930 (nr 165; ändr. 344/1939) med bestämmelser angående bidrag

408 av till vägunderhåll avsedda statsmedel för utförande av varaktig beläggning av vägbana. K. förordn. 3 % 1936 (nr 451; ändr. 395/1938, 190/1942) ang. statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket. K. kung. 7 7 1936 (nr 466; ändr. 396/1938, 151/1939, 909/1939) med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket. VI B 5. Bidrag till vinterväghållningen på landet

11 892 506 9 700 000

VI B 6. Bidrag till vägunderhållet på landet i övrigt m. m

37 999 875 43 400 000

VI B 7. Bidrag till byggande av broar

2 341 882 2 500 000 (11 372 196)

VI B 13. Bidrag till väg- och gatuarbeten i städerna

7 476 400 (17 669 100)

VI B 11. Bidrag till underhåll av städernas för au tom obil trafiken vik(1942/43.) tiga vägar och gator

— 4 250 000

VI B 12. Bidrag till byggande och förbättring av städernas för automo(1942/43.) biltrafiken viktiga vägar och gator VI B 14. Vägskatteutjämningsbidrag

3 043 581 1 140 000

VI B 15. Bidrag till nyanläggning av landsvägar

3 796 899 4 000 000 (10 324124)

VIB 16. Bidrag till nyanläggning av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs, Gävleborgs och Värmlands län . .

VI B 20. Bidrag till vägförbättringsarbeten å landsbygden

Statsbidrag

— 2 750 000

till

801 887 1 200 000 (3 573 748)

12 301562 9 900 000 (58 488167)

landsbygden.

För vågunderhåll utgår statsbidrag till vägdistrikt med 85 procent av det belopp, vartill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknar distriktets kostnad för ur.derhållet skäligen böra uppgå. För vinterväghållning utgår statsbidrag till vägdistrikt med 85 procent av den verkliga kostnaden under nästföregående år. Ifråga om ödebygdsvägar lämnar staten bidrag med 95 procent av den beräknade resp. -verkliga kostnaden, Till byggande av allmänna vägar kunna vägdistrikt beviljas statsbidrag, näm.igen till följande slag av vägbyggnad:

409 byggande av huvudväg, som är av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller eljest av stor vikt ur trafiksynpunkt, med 90 procent av den beräknade kostnaden; byggande av annan huvudväg med 85 procent av den beräknade kostnaden; byggande av annan landsväg med 80 procent av den beräknade kostnaden; samt byggande av ödebygdsväg med 90 procent av den beräknade kostnaden. Till utjämning av vägskatten utgår statsbidrag till vägdistrikt, vars beräkneliga behov av uttaxering skulle, därest dylikt bidrag icke utginge, överstiga 1 krona 50 öre per vägskattekrona, med 35 procent av den del av vägskatten, som överstiger n ä m n d a belopp men icke 2 kronor per vägskattekrona, och med 70 procent av den del av vägskatten, som överstiger 2 kronor per vägskattekrona. Statsbidrag

till

städerna.

Till stad utgår, i mån av tillgång å därtill anslagna medel, statsbidrag med 85 procent av den beräknade kostnaden för underhåll av de för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Vidare kan efter Konungens prövning utgå bidrag till stads kostnad för byggande av sådana vägar och gator som nyss sagts med 85 procent av den beräknade kostnaden.

2.

Hamnar och farleder.

VI B 22. Bidrag till handelshamnar och farleder

112 200 100 000 (2 000 000) K. kung. 10 / 8 1928 (nr 328; ändr. 188/1935) ang. statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll av allmänna hamnar och farleder. Statsbidrag kan av Kungl. Maj:t beviljas med högst två tredjedelar av den beräknade byggnadskostnaden för handelshamn eller farled enligt av Kungl. Maj:t fastställd arbetsplan. Arbetet skall utföras av ägaren, vilken även skall tillskjuta vad som utöver beviljat statsbidrag kan erfordras för arbetets utförande enligt fastställd plan. Handelshamns och farleds underhåll och drift skall ombesörjas av ägaren under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kontroll med anlitande av inflytande inkomster och, i den mån dessa ej förslå, på egen bekostnad. VI B 24. Bidrag till byggande och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar. Till hamnbyggnader, som skola utföras såsom statsunderstödda fiskehamnar, kan av Kungl. Maj:t beviljas statsbidrag med högst 9 /io av den verkliga byggnadskostnaden. Arbetet utföres av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Stad, köping, kommun, municipalsamhälle, hamnbolag, ekonomisk förening eller enskilda personer, vilka komma att äga eller innehava hamnen, skola bestrida den återstående andelen av kostnaden. Ehuru staten står såsom huvudman för arbetets utförande och statsbidrag icke utgår direkt till kommunerna, till vilka i stället den färdigställda anläggningen överlämnas, kan någon reell skillnad icke anses föreligga mellan statsbidragen till å ena sidan fiskehamnar och å andra sidan ovan berörda handelshamnar och farleder. Emellertid hava, huvudsakligen på grund av att staten utför arbetet, några uppgifter om vad som av statsunderstödet belöper å kommuner icke kunnat erhållas från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varför varken nettoutgifter för budgetåret 1941/42 eller anslag för budgetåret 1942/43 här upptagits. Totala nettoutgifterna för budgetåret 1941/42 uppgingo till 62 125 kronor. Till

410 budgetåret 1942/43 hava reserverats 188 141 kronor, varjämte för ändamålet anvisats 100 000 kronor. Vad angår byggande av mindre hamnar och farleder utföres arbetet av staten, och även i övrigt äro förhållandena desamma som ifråga om statsunderstödda fiskehamnar. För ändamålet har icke beviljats något anslag vare sig för budgetåret 1941/42 eller för budgetåret 1942/43. Av äldre anslag hava under budgetåret 1941/42 förbrukats 154 922 kronor, varjämte reserverats 412 659 kronor.

VII.

Undervisningsväsen. 1.

Folkundervisning.

VIII 113. Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor

142 035 352 134 000 000 K. kung. 10 / 12 1937 (nr 999; ändr. 251/1940, 463/1941, 624/1942) ang. statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m. Folkskolans avlöningsreglemente 3 % 1942 (nr 619). Statsbidrag utgår med belopp, motsvarande skoldistriktets samtliga" kostnader för avlöning av lärare vid folk- och småskolor enligt folkskolans avlöningsreglemente. Till distriktets kostnader hänföres därvid icke kostnad för lärares sjukvård eller förflyttning till tjänst utom distriktet. Dylik kostnad ersattes av statsverket direkt till läraren. Från statsbidraget skall för skoldistriktets lärare utom timlärare avdragas belopp, motsvarande i folkskolans avlöningsreglemente angivet hyresavdrag. VIII 114. Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor 3 1 5 3 011 3 200 000 K. kung. 30/6 1920 (nr 572; omtryck k. kung. 2 V 5 1940, nr 415; ändr. 464/1941, 906/1942) ang. statsbidrag för undervisning i slöjd vid folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola. K. kung. 5/e 1931 (nr 191) om provisorisk avlöningsförbättring åt lärare i slöjd och hushållsgöromål vid folk- och småskolor och därmed jämförlig läroanstalt. Statsbidrag till avlöning av slöjdlärare utgår till skoldistrikt med belopp, motsvarande hela minimiarvodet. Bidrag utgår dock endast till ett begränsat antal slojdavdelningar vid varje skola. Dessutom gäldar statsverket kostnaderna för den avlöningsförbättring, som utgår enligt särskilda, i ovannämnda kungörelse den 5 / 6 1931 stadgade grunder. VIII I 15. Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m

390020 400000 K. kung. 3 % 1920 (nr 573; ändr. 201/1924, 298/1926, 233/1936) ang. staisbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt. K. kung. 5 /e 1931 (nr 191) om provisorisk avlöningsförbättring åt lärare i slöjd och hushållsgöromål vid folk- och småskolor och därmed jämförlig läroanstalt. Statsbidrag utgår till skoldistrikt, landsting, hushållningssällskap eller annan godkänd organisation med hela kostnaden för den per skolkökskurs bestämda avlöningen åt skolkökslärarinna. Dessutom utgår av statsmedel provisorisk avlöningsförlättring åt lärarinnor i hushållsgöromål.

411 VIII 116. Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern

91300 70 000 K. kung. 10 /i2 1937 (nr 999; ändr. 251/1940, 463/1941, 624/1942) ang. statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m. K. kung. 24 / 9 1934 (nr 472) ang. statsbidrag för undervisning i slöjd vid vissa sjukvårdsanstalter och barnhem. K. kung. 18/7 1942 (nr 704) ang. utsträckt tillämpning av folkskolans avlöningsreglemente m. m. Enligt av Kungl. Maj:t meddelade särskilda beslut utgår statsbidrag för avlönande av lärare vid skolor, som inrättats vid vissa sjukvårdsanstalter och barnhem, på samma sätt som beträffande lärare vid folk- och småskolor. Folkskolans avlöningsreglemente gäller för lärare, som anställts vid sjukvårdsanstalt eller barnhem för undervisning på folk- eller småskolestadiet och till vilkens avlöning enligt Kungl. Maj:ls beslut statsbidrag utgår. VIII 118. Bidrag till vissa kostnader för skolundervisning åt lots- och fyrpersonalens barn

24 356 33 000 K. kung. 2 % 1925 (nr 351; ändr. 755/1938, 419/1942) ang. bidrag till vissa kostnader för skolundervisning åt lots- och fyrpersonalens barn. Å lots- eller fyrplats, där antalet av den till lotsverket hörande personalens b a r n eller andra förhållanden sådant påkalla, må inrättas särskild skola, i vilken barnen skola åtnjuta undervisning i stället för i vederbörande skoldistrikts allmänna skolor. För dylik särskild skola tillhandahåller staten lokaler med nödigt bränsle. Till avlöning åt lärare vid sådan skola skall utgå bidrag enligt de bestämmelser, som gälla för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor. Därjämte ställer staten till skoldistriktets förfogande tjänstebostad för läraren jämte bränsle till husbehov eller ock lämnar staten skoldistriktet ersättning för sagda naturaförmåner. Där på grund av skolvägarnas längd eller beskaffenhet i övrigt lots- eller fyrpersonalens barn icke lämpligen kunna under skoltiden kvarbo i hemmet, utgår statsbidrag till deras inackordering eller till hållande av skolhushåll. Sådant bidrag (inackorderingsbidrag) utgår efter ortens pris med lägst 40 och högst 60 kronor för barn och månad. Efter prövning av behovet i varje fall och efter samråd med vederbörande lotskapten beslutar folkskoleinspektören på därom av barnets målsman gjord framställning, huruvida och med vilket belopp inackorderingsbidrag skall utgå. VIII I 19. Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor 389 809 400 000 Stadga 7 6 1928 (nr 291; ändr. 436/1936, 334/1940, 467/1941, 627/1942) ang. statsunderstödda skolhem. K. kung. 18 / 7 1942 (nr 704) ang. utsträckt tillämpning av folkskolans avlöningsreglemente m. m. Statsbidrag utgår för ovan angivna ändamål efter samma grunder som för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor. VIII 1 2 1 . Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem 1 751 542 1 650 000 K. kung. 28 / 6 1935 (nr 448; ändr. 468/1941, 630/1942) ang. statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem.

412 Statsbidrag utgår till skoldistrikt till bestridande av kostnaderna för inackordering i distriktet tillhörande skolhem och arbetsstugor eller i enskilda hem av s;kolpliktiga barn till avlägset från skola boende föräldrar. Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av skoldistriktets styrkta verkliga kostniader för inackordering, dock att, därest den utanordnande myndigheten finner dessa kostnader överstiga vad som kan anses efter ortens förhållande skäligt, statsbidraget skall av sagda myndighet minskas till åtta tiondelar av en såsom skälig ansedd kostnadssumma. Vid inackordering i skolhem eller arbetsstuga bestämmer Kungl. Maj:t det belopp, som skall anses motsvara inackorderingskostnaden. I k. br. 18 / 4 1941 har förordnats, att det belopp, som skall anses motsvara kostnaden för inackordering av barn i skolhem eller arbetsstuga, skall fr. o. m. Vi 1941 tills vidare utgöra 1 krona 35 öre för varje dag barnet erhållit fostran och vård å skolhemmet eller arbetsstugan, dock för högst det antal dagar, som i vederbörlig ordning bestämts. Genom k. br. 17 / 6 1943 har sistnämnda belopp höjts till 1 krona 55 öre. Från och med den 1 juli 1943 gälla ändrade bestämmelser angående de barn, för vilka statsbidrag må utgå. Se härom k. kung. 17 / 6 1943 (nr 538). VIII I 28. Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning (1939/40.)

117 590 100 000 (326 640) 1936 (nr 202) angående statsbidrag till skolhemsbyggnader och de-

K. kung. 15 / 5 ras inredning. Statsbidrag till uppförande och inredning av skolhemsbyggnader samt till anskaffande av erforderliga inventarier för skolhem utgår till skoldistrikt med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer. Bidrag utgår jämväl till ändring av äldre byggnad, som befinnes lämplig för skolhem. Utgifterna för ifrågavarande ändamål hava bestritts med reserverade medel från tidigare budgetår.

VIII I 22. Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn 2 532 825 2 500 000 K. kung. 28/e 1935 (nr 449; ändr. 416/1940) ang. statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga (barn. Statsbidrag utgår till skoldistrikt för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn. Bidrag utgår företrädesvis, då genom anordnande av skolskjuts besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstå. Anordnas skolskjutsar för beredande av imdervisning av barn i skola av högre skolform än den, barnen annars skulle tillhöra, eller eljest för åstadkommande av förbättring av skolväsendet och äro kostnaderna härför jämförelsevis ringa, må, om skolförbättringen icke på annat sätt skulle kunna ernås utan större kostnader än skolskjutsarna betinga, statsbidrag kunna utgå, ändock att genom skjutsanordningen inga direkta besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet uppstå. Statsbidrag m å jämväl kunna utgå, där allenast besvärlig skolväg åberopas såsom skäl för sådant bidrag, dock endast i fall då barns skolgång vid synnerligen lång eller svår skolväg genom skolskjuts avsevärt underlättas. Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av styrkta verkliga kostnaden för skjutsarnas anordnande, dock att, därest den utanordnande myndigheten finner dessa kostnader överstiga vad som kan anses efter ortens förhållanden skäligt, statsbidraget skall av sagda myndighet minskas till åtta tiondelar av en såsom skälig ansedd kostnadssumma.

413 VIII I 23. Bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning

332 247 1 000 000 _ . _. (462 462) K., kung. U 1942 (nr 262) ang. statsbidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. Skoldistrikt på landsbygden må kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för skolbarnsbespisning under förutsättning dels att inom distriktet behov av bespisning föreligger med hänsyn till antalet barn från hem med svag ekonomisk ställning, antalet barn med lång skolväg, rådande arbetslöshet eller annan därmed jämförlig omständighet, dels ock att distriktet med hänsyn till det kommunala skattetrycket är i behov av statsbidrag till bestridande av nämnda kostnader eller eljest på grund av särskilda omständigheter finnes böra erhålla sådant bidrag. Bidrag utgår i regel med högst 50 procent av skoldistriktets godkända, verkliga kostnader för bespisningen. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, kan medgivas högre statsbidrag. I intet fall må dock statsbidraget överstiga 80 procent av sagda kostnader. F r å n och med den 1 juli 1943 gäller, att jämväl skoldistrikt i stad kan erhålla statsbidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. Vid prövning av sådant skoldistrikts behov skall hänsyn tagas, förutom till det kommunala skattetrycket, även till distriktets ekonomiska ställning i övrigt. Statsbidrag må ej utgå med högre procent av de verkliga kostnaderna eller med större belopp än Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmer. Se vidare k. kung. 17 / 6 1943 (nr 537). VIII I 24. Byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler

832 343 1 000 000

VIII I 25. Byggnadsbidrag för vissa äldre undervisningslokaler

1 345 526 1 400 000

VIII I 26. Hyresbidrag för undervisningslokaler

177 786 180 000

VIII 127. Underhålls- och materielbidrag

897 164 900 000

VIII I 28. Tjänstebostadsbidrag 2 880 745 _ ' 3 000 000 RI K. kung. 6 / 3 1936 (nr 45; ändr. 363/1939, 431/1940, 625/1942) ang. statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Statsbidrag utgår till skoldistrikt för följande kostnader för folkskoleväsendet, nämligen för a) anskaffande av nya undervisningslokaler (byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler) ; b) vissa redan uppförda, distriktet tillhöriga undervisningslokaler (byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler); c) förhyrande av undervisningslokaler (hyresbidrag); d) underhåll av undervisningslokaler samt tillhandahållande av inventarier, skolmöbler och undervisningsmateriel för sådana lokaler (underhålls- och materielbidrag) ; samt e) bostäder, som distriktet på grund av gällande avlöningsbestämmelser bar att tillhandahålla lärarpersonalen, eller kontant ersättning härför (tjänstebostadsbidrag). Dylika bidrag utgå jämväl för lokaler, som användas för fortsättningsskolan. Byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler utgår icke blott för nybyggnad utan även för om- eller tillbyggnadsarbeten under förutsättning att genom dessa nya så-

414 dana undervisningslokaler vinnas, för vilka kostnaderna må inräknas i den för byggnadsföretaget fastställda högsta kostnadssumman. Såsom förutsättning för erhållande av byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler gäller, att Rungl. Maj:t lämnat tillstånd till byggnadsföretagets utförande. Byggnadsbidrag beräknas å det belopp (bidragsunderlaget), som motsvarar de styrkta kostnaderna för byggnadsföretaget, i den mån dessa icke överstiga den samtidigt med byggnadstillståndets meddelande fastställda högsta kostnadssumma, vara statsbidrag må beräknas, samt äro av beskaffenhet att kunna inräknas i nämnda summa. I den högsta kostnadssumman må inräknas allenast kostnader för vissa slag av undervisningslokaler. Byggnadsbidrag utgår med tre fjärdedelar av bidragsunderlaget, därest detta överstiger 5 000 kronor, samt eljest med hälften av bidragsunderlaget. Byggnadsbidrag å högst 2 500 kronor utbetalas på en gång. överstiger beviljat byggnadsbidrag 2 500 kronor, skall det fördelas med lika belopp på 25 redovisningsår (den 1 juli—den 30 juni), under vilka utbetalning sker. Byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler utgår till skoldistrikt med 150 kronor årligen a) för varje den 1 juli 1936 befintligt, skoldistrikt tillhörigt klassrum och gymnastikrum, som icke tagits i bruk före den 1 juli 1912; samt b) för varje klassrum och gymnastikrum, vars uppförande, utan att tillstånd enligt bestämmelserna om byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler blivit meddelat, påbörjats men ej färdigställts före den 1 juli 1936. Statsbidrag för under a) ovan omförmäld lokal utgår från och med redovisningsåret 1936/37 till och med det redovisningsår, under vilket 24 år förflutit efter det lokalen först togs i bruk. För under b) angiven lokal utgår bidrag under 25 redovisningsår räknat från och med det, under vilket lokalen först togs i bruk. Hyresbidrag utgår för undervisningslokal, som förhyres av skoldistrikt. Distriktet äger åtnjuta årligt hyresbidrag med en tredjedel av den erlagda hyran, dock under iakttagande att, om hyran uppenbarligen överstiger det belopp, som enligt ortens pris kan anses skäligt, bidraget skall utgå med tredjedelen av sistnämnda belopp. Underhålls- och materielbidrag utgår till underhåll av undervisningslokaler ävensom för tillhandahållande av inventarier, skolmöbler och undervisningsmateriel. För dylikt ändamål äger skoldistrikt åtnjuta årligt underhålls- och materielbidrag med 25 kronor för varje lokal, som tillhör distriktet, och med 12 kronor för varje av distriktet förhyrd lokal. Bidraget utgår för vissa angivna slag av undervisningslokaler. Tjänstebostadsbidrag utgår till bestridande av kostnaderna för tjänstebostäder eller ersättning därför åt lärarpersonalen vid folk- och småskolor. Skoldistriktet äger åtnjuta årligt tjänstebostadsbidrag med 160 kronor för ordinarie manlig folkskollärare, 120 kronor för ordinarie kvinnlig folkskollärare samt 80 kronor för annan lärare. Där distriktet förhyr bostad för lärares räkning, må dock bidraget icke överstiga den av distriktet erlagda hyran. F r å n och med den 1 juli 1943 utgår statsbidrag till kostnader icke blott tor anskaffande av nya undervisningslokaler genom nybyggnad eller genom om- eller tillbyggnad utan även för mera omfattande ändringsarbeten å befintliga undervisningslokaler. De bidrag, som utgå för anskaffande av nya och ändring av befintliga undervisningslokaler, benämnas gemensamt bidrag till byggnadsarbeten. Se vidare k. kung. 7 5 1943 (nr 398). VIII I 35. Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare ?1??JS o i\3\) UUU

Stadga 16 / 9 1918 (nr 1001 med ändr.) för fortsättningsskolan. K kung 30 / 12 1932 (nr 587; ändr. 435/1936, 879/1937, 458/1940, 469/1941) om avlöning åt lärare vid fortsättningsskolan samt statsbidrag till sådan avlöning

415 Vissa nimimiarvoden till lärare vid fortsättningsskolor äro fastställda för olika slag av undervisningstimmar, och statsbidrag till avlönande av sådana lärare utgår med belopp, motsvarande minimiarvodena jämte förekommande ålderstillägg. Statsbidrag utgår för högst det antal undervisningstimmar, som erfordras för att lärjungarna skola erhålla den undervisning, som deras skolplikt omfattar. VIII 136. Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet

421959 550 000 K. kung. 3 % 2 1932 (nr 589; ändr. 459/1940) om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet. K. kung. 13 / 6 1941 (nr 470) ang. förhöjt statsbidrag till bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet. K. kung. 28 / 6 1941 (nr 574) med vissa särskilda bestämmelser om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet. Statsbidrag kan utgå till skoldistrikt, beträffande vilket genomförts sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet, att eljest erforderlig skola därigenom blivit obehövlig. Bidrag utgår till bestridande av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga lärjungar, vilka eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av dennas avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter. Statsbidrag må utgå med belopp, som motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 50 öre för dag. Statsbidrag utgår endast för dag, för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts verkligen förekommit. Statsbidrag må utgå med högst det belopp, som skall anses motsvara den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola inom distriktet, vilken uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen blir obehövlig. Den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare, som uppkommer för varje på grund av centraliseringen indragen fortsättningsskola eller mindre fortsättningsskola, skall anses utgöra 450 kronor. Enligt kungörelsen 28 / 6 1941 (nr 574) må statsbidrag utgå till skoldistrikt för bestridande av kostnader för skolskjuts medelst fordon, som framföres av lärjunge själv. Statsbidrag utgår under förutsättning att annat slag av skolskjuts eller inackordering eller skolhushåll eljest erfordrats samt att ifrågavarande färdsätt prövas lämpligt med hänsyn till lärjungarnas utveckling och krafter, de klimatiska förhållandena å orten och övriga omständigheter. Statsbidraget utgår med 50 öre per skoldag och lärjunge, om skolvägens längd överstiger 7 kilometer, och med 40 öre, om skolvägens längd uppgår till högst 7 kilometer och skolskjuts prövas erforderlig. Härvid gäller dock även den ovannämnda begränsningen att hela statsbidraget till skoldistrikt icke må överstiga det belopp, som motsvarar besparingen genom centraliseringen. VIII I 37. Understöd till högre folkskolor

1 348 721 1 120 000

Stadga 7 / 6 1934 (nr 248 med ändr.) för högre folkskolor. K kung. 7 i 2 1938 (nr 754; ändr. 339/1940, 557/1940, 320/1941) ang. statsbidrag till avlöning av lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiskt mellanskolor och högre folkskolor. K kung. 3 % 1942 (nr 636) ang. statsbidrag för redovisningsåret 1942/43 till avlöning av lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska melknskolor och högre folkskolor m. m. ATlöningsreglemente " / n 1938 (nr 660; ändr. 610/1940, 458/1941) för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och hög-

416 re folkskolor, vilket från och med den 1 juli 1943 ersatts av avlöningsreglemente 3 % 1943 (nr 509) för de högre kommunala skolorna. Statsbidrag utgår till skolområde för bestridande av kostnaderna för den vid högre folkskola anställda lärarpersonalens avlöning. Sådant skolområde kan bestå av ett eller flera skoldistrikt eller, efter Kungl. Maj:ts beprövande, av annan kommiunal samfällighet eller förening av sådana. Statsbidrag utgår med tre fjärdedelar av den avlöning — kallortstillägg, rektorsarvode och arvode åt tillsyningslärare däri inbegripna — som tillkommer lärare enligt avlöningsreglementet för ifrågavarande skolor. Statsbidrag utgår även med motsvarande andel av kostnaderna för läkarvård m. fl. förmåner åt lärare. Som villkor för erhållande av statsbidrag gäller bl. a., att ifråga om nyinrättad ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst tillstånd till tjänstens inrättande lämnats av Kungl. Maj:t. Enligt kungörelsen 3 % 1942 har för budgetåret 1942/43 utgått statsbidrag med 78 procent av dels den kontanta avlöning — frånsett barntillägg — som tillkommer lärare jämlikt de provisoriska avlöningsbestämmelser, vilka av Kungl. Maj:t meddelats för budgetåret 1942/43, dels ock skolområdets kostnader för vissa förmåner, som enligt avlöningsreglementet utgå till lärare. Även för budgetåret 1941/42 utgick statsbidrag med 78 procent av förevarande kostnader i huvudsaklig överensstämmelse med de för budgetåret 1942/43 gällande grunderna. För budgetåret 1943/44 utgår statsbidrag efter enahanda grunder som för närmast föregående budgetår. Se k. kung. 3 % 1943 (nr 618), 2.

Kommunala läroverk.

VIII H 10. Understöd åt vissa kommunala gymnasier

14 000 11400 (12 565) K. kung. 18 / 6 1926 (nr 290) ang. ansökningar om statsunderstöd åt vissa kommunala gymnasier. Statsunderstöd utgår till vissa kommunala gymnasier för läsår med belopp, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Anslaget är för såväl budgetåret 1941/42 som 1942/43 avsett att utgå som bidrag till de kommunala gymnasierna i Söderhamn och Hässleholm. VIII H 11. Bidrag till kommunala flickskolor 4 396 019 4 700 000 Stadga 24/o 1928 (nr 426 med ändr.) för kommunala flickskolor. K. kung. 9 /i2 1938 (nr 754; ändr. 339/1940, 557/1940, 320/1941) ang. statsbidrag till avlöning av lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor. K. kung. 30 / 6 1942 (nr 636) ang. statsbidrag för redovisningsåret 1942/43 till avlöning av lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor m. m. VIII H 12. Bidrag till kommunala mellanskolor

3 650 565 3 930 000

Stadga 2 / 6 1933 (nr 345 med ändr.) för kommunala mellanskolor. VIII H 13. Bidrag till praktiska mellanskolor &

2 115 873 2 275 000

Stadga 7 / 6 1934 (nr 248 med ändr.) för högre folkskolor. Statsbidrag till avlöning av lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor utgå efter samma grunder som statsbidrag till avlöning av lärare vid högre folkskolor.

417 3.

Yrkesundervisning.

VIII J 6. Understöd åt handelsgymnasier

42 500 42 500 K. kung. 3 % 1938 (nr 529; ändr. 168/1939, 605/1941, 397/1943) ang. statsunderstödda handelsgymnasier. Statsunderstöd utgå till handelsgymnasier med belopp, som Kungl. Maj:t bestämmer. Kommun, där gymnasium åtnjuter understöd av statsmedel, skall själv eller genom enskilda donatorer tillhandahålla för undervisningen erforderliga och tjänliga lokaler, underhålla dessa lokaler samt till läroanstaltens uppehållande årligen lämna ett kontant bidrag, motsvarande minst en tredjedel av statsunderstödet. Understöd utgår till handelsgymnasierna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Örebro, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Umeå. VIII J 7. Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning . . 2 218 363 2 400 000 Stadga 4 /ii 1921 (nr 706 med ändr.) för den kommunala yrkesundervisningen. K. kung. 7 n 1921 (nr 705; ändr. 491/1922, 209/1924, 238/1928, 149/1930, 295/ 1933, 416/1937, 83/1941, 420/1942 ang. statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning. Statsunderstöd kan utgå till yrkesskola, anordnad av kommun, landsting, annan kommunal samfällighet eller förening av dylika. Statsunderstöd till avlöning åt rektor och lärare, vilket ej må överstiga två tredjedelar av sammanlagda beloppet av den till dem utgående avlöningen för den tid understödet avser, utgår med visst belopp per undervisningstimme, växlande för olika slag av undervisning. Till undervisningsmateriel utgår understöd med belopp, motsvarande hälften eller i vissa undantagsfall intill två tredjedelar av kostnaderna för densamma; dock att statsunderstöd till sådan materiel icke m å utgå för inköp av förbrukningsmateriel för yrkesmässig produktion av till försäljning avsedda alster. Statsunderstöd utgår dessutom till ersättning åt föreläsare vid fristående föreläsningar eller serier av dylika. VIII J 8. Bidrag till inrättande av centrala verkstadsskolor m. m. (1942/43.)

— 1 000 000

VIII J 9. Bidrag till driften av centrala verkstadsskolor — (1942/43.) 500 000 K. kung. 3 % 1941 (nr 716; ändr. 596/1942) ang. statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Statsbidrag utgår till verkstadsskola, som upprättas av landsting eller förening av dylika eller av landsting i förening med stad, vilken icke deltager i landsting, eller av primärkommun inom landstingsområde och vilken skola av Kungl. Maj:t erkännes som central verkstadsskola. Bidrag utgår för följande kostnader: a) engångskostnader för undervisningen, såsom för anskaffande av lokaler, undervisningsmateriel (maskiner och verktyg) samt inventarier och inredning; b) årliga kostnader för undervisningen, såsom för avlöningar, förhyrande av lokaler, undervisningsmateriel m. m., sjukvård och olycksfallsförsäkring av elever samt administration m. m.; c) kostnader för elevinternat, såsom för anskaffande av lokaler samt inventarier och inredning; samt 27—429059.

418 d) kostnader för elevstipendier. Bidrag utgår med hälften av skäliga kostnader för anskaffande av lokaler, högst hälften av styrkta kostnader för anskaffning av inventarier och inredning, s /io av de styrkta kostnaderna för anskaffning av undervisningsmateriel och hela de beräknade kostnaderna för lärarpersonalens avlöning. Bidrag erhålles med fastställda belopp per elev och år till underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel, sjukvård åt elever samt administration m. m. Till gäldande av avgifter för obligatorisk olycksfallsförsäkring för elever utgår statsbidrag med belopp, motsvarande hela kostnaden. VIII J 8. Understöd åt verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom . .

937 580 580 000 Genom särskilda beslut har Kungl. Maj:t beviljat statsunderstöd till vissa landsting och städer tillhöriga verkstadsskolor. Under budgetåret 1941/42 utgick understöd av statsmedel till 11 kommunala verkstadsskolor, av vilka 6 sedermera ombildats till centrala verkstadsskolor. IX D 24. Understöd åt lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor: Avlöningar

293 913 300 000

IX D 25. Understöd åt lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor: Driftkostnader

103 348 100 000 Stadga 21 /e 1940 (nr 724) för statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter. K. kung. % 1942 (nr 807) ang. statsbidrag till lantbruksundervisningsanstalter m. m. Bidrag av statsmedel utgår till lantmannaskola, lantbruksskola och lanthushållsskola dels till avlöningar och dels till driftkostnader. Statsbidrag till avlöningar utgår för föreståndaren och det antal lärare, som Kungl. Maj:t för varje skola bestämmer. Bidraget utgår för bestridande av kontant minimigrundlön, vissa ålderstillägg och vikariatsersättningar samt, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande för varje skola, arvode åt speciallärare. Till täckande av skolornas driftkostnader utgå dels årliga grundbidrag per kurs, varierande mellan 3 600 och 9 000 kronor alltefter kursenias art, dels ock tilläggsbidrag med fem kronor för varje elev och månad, som kurs pågår. Statsbidrag till driftkostnader må icke utgå med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftkostnader, sedan avdrag gjorts för influtna hyror av elevbostäder. För att statsbidrag skall utgå erfordras, att minst ett så stort belopp som motsvarar en tredjedel av statsbidraget till driftkostnader tillskjutes från annat håll. IX D 26. Bidrag till särskilda utbildningskurser

6 405 6 000 (4 000) Reglemente 2 8 / 2 'l914 (nr 24; ändr. 115/1920, 119/1933, 352/1938) för de med statsmedel understödda utbildningskurser för kontrollassistenter. Reglemente 28 / 9 1917 (nr 636; ändr. 353/1938, 149/1939) för de med statsmedel understödda utbildningskurser för ladugårdsförmän och svinskötare. Reglemente 14 /s 1930 (nr 329) för statsunderstödda utbildningskurser för njölkbedömare. Reglemente 3/e 1938 (nr 354; ändr. 289/1942) för de med statsmedel understödda utbildningskurser för ladugårdsskötare. Till särskilda utbildningskurser vid lantmanna-, lanthushålls- och lantbruksskolor

419 samt mejeriskolor och andra lantbruksundervisningsanstalter utgår statsunderstöd, vanligen i form av ett grundanslag till varje kurs samt visst bidrag för varje elev. Understödet bestämmes dock för vissa kurser i särskild ordning i samband med upprättande av avtal om kursernas anordnande. IX D 28. Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid lantmanna- och lanthushållsskolor. K. kung. 22 /i2 1939 (nr 910) ang. statsbidrag till nybyggnader m. m. vid lantmannaoch lanthushållsskolor. Landsting, hushållningssällskap och under vissa förutsättningar förening eller stiftelse kan erhålla statsbidrag till bestridande av kostnader för uppförande av för lantmannaskola eller lanthushållsskola erforderliga lokaler, för om- eller tillbyggnad av sådana lokaler eller för förvärv av byggnad för sådan skolas behov. Statsbidrag utgår med 3 / 4 av de av Kungl. Maj:t godkända byggnadskostnaderna eller kostnaderna för förväry av byggnad för skola. I byggnadskostnaderna må inräknas kostnader för fast inredning, för iordningställande och inhägnande av byggnadstomt samt för anordnande av brunn eller vattenledning ävensom för ritningar, arbetsledning och kontroll över arbetet. Utgifterna å ifrågavarande anslag under budgetåret 1941/42 utgjorde 213 800 kronor och anslaget för budgetåret 1942/43 1 600 000 kronor. Nämnda utgiftsbelopp utgick ej till någon del till landsting. 4.

Folkhögskolor.

VIII I 38. Folkhögskolor: Understöd

565 237 800 000

Stadga 7 9 1942 (nr 802) för statsunderstödda folkhögskolor. K. kung. 5 / 9 1942 (nr 801) ang. avlöning åt lärare vid folkhögskola samt statsbidrag till sådan skola. Statsbidrag utgår till sådana folkhögskolor, som prövats gagneliga och i vederbörlig ordning befunnits böra erhålla statsbidrag. Statsbidrag utgå dels såsom bidrag till kursernas uppehållande dels ock såsom särskilda bidrag till rektors och lärares avlöning. Det förra bidraget innefattar grundanslag till huvudkurs med högst 10 000 kronor samt, med likaledes maximerade belopp, bidrag till kvinnlig avdelning vid huvudkurs, grundanslag till kvinnlig kurs, bidrag till andra årskurs under huvudkurs och bidrag till anordnande av parallellundervisning, ävensom särskilt tilläggsbidrag vid utsträckning av undervisningstiden för kurser. Till rektors och lärares avlöning utgår bidrag dels med belopp, motsvarande deras ålderstillägg, dels med belopp, motsvarande 2 / 3 av arvodet till lärarinna i hushållsgöromål, dels ock med vissa belopp till andra avlöningsförmåner. 5.

Folkbibliotek.

1 252 363 1 1 300 000 K. kung. 2 4 /i 1930 (nr 15; ändr. 346/1931, 504/1933, 242/1935, 209/1936, 340/1938, 183'1939, 579/1940, 325/1941, 27/1943) ang. understödjande av folkbiblioteksväsendet. Skolöverstyrelsens kung. 8 / 2 1930 (nr 3 1 ; ändr. 4/1932) ang. vissa föreskrifter rörande folkbiblioteksväsendet. . V Gäller kalenderåret 1941. Ifrågavarande understöd utgår för kalenderår, och en uppdelning på budgetår har ej kunnat ske. VIII K 1. Understöd åt folkbiblioteksväsendet

420 Folkbibliotek. Statsunderstöd m å utgå till kyrklig eller borgerlig kommun eller till sammanslutning av två eller flera sådana kommuner för upprättande och underhåll av ett folkbibliotek. Dylikt understöd må utgå även till lokal förening efter samma bestämmelser som för kommunalt folkbibliotek, under förutsättning att den borgerliga kommunen utsett minst en ledamot i bibliotekets styrelse, varjämte ombud för kommunen skall deltaga i granskningen av bibliotekets räkenskaper. Inom området för en och samma borgerliga kommun kan endast ett bibliotek eller system av bibliotek (huvudbibliotek med filialer) erhålla statsunderstöd efter de bestämmelser, som gälla för kommunala och med dem likställda folkbibliotek. Vissa villkor för erhållande av understöd gälla, bl. a. att tillskott av andra medel än statsmedel (s. k. ortsbidrag) skall för det arbetsår, för vilket understöd sökes, lämnas för bibliotekets utveckling och vård. Understöd till kommunala och med dem likställda folkbibliotek utgår dels som allmänt grundunderstöd, dels ock, i de fall vederbörande bibliotek uppfyller därför stadgade villkor, som tilläggsunderstöd. Grundunderstöd utgår för bibliotek, vars ortsbidrag uppgår till högst 400 kronor, med lika stort belopp som ortsbidraget, dock minst 40 kronor, samt för bibliotek, vars ortsbidrag överstiger 400 kronor, efter en viss skala, enligt vilken högsta understödet utgör 5 000 kronor. Tilläggsunderstöden äro av två slag (tilläggsunderstöd nr I och II) och utgå under vissa villkor var för sig eller båda tillsammans. Tilläggsunderstöd n r I tilldelas bibliotek med läsrum eller handbokssamling av angiven beskaffenhet och utgår med högst hälften av det belopp, varmed ortsbidraget överskjuter grundunderstödet. Tilläggsunderstöd nr II tilldelas bibliotek, som har bibliotekspersonal med godkänd kompetens och skäliga löneförmåner, och utgår med högst hälften av det belopp, varmed ortsbidraget överskjuter grundunderstödet, och med högst en tredjedel av den till egentlig bibliotekspersonal utgående ersättningen. Särskilda bestämmelser finnas om statsunderstöd till folkbiblioteksverksamhet i sammanhang med studiecirkelarbete. Sammanlagda beloppet av ovannämnda statsunderstöd till folkbiblioteksväsendet må inom en och samma borgerliga kommun eller sammanslutning av kommuner uppgå till högst 10 000 kronor för år räknat. Centralbibliotek. Till kommunalt eller därmed likställt folkbibliotek, som av Kungl. Maj:t godkännes såsom centralbibliotek, utgår särskilt statsunderstöd (centralbiblioteksanslag) å högst 10 000 kronor för år räknat. Skolbibliotek. Statsunderstöd må utgå med ett belopp av lägst 15 kronor och högst 1 000 kronor för år räknat till skoldistrikt eller skolförbund för upprättande och underhåll av ett skolbibliotek eller system av bibliotek (huvudbibliotek med filialer). Statsunderstöd kan vidare utgå till vederbörande skolstyrelse med belopp av lägst 15 kronor och högst 300 kronor per år för upprättande och underhåll av skolbibliotek vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, högre folkskolor, under statens kontroll stående skyddshem, vissa statsunderstödda yrkesskolor, folkhögskolor, lantmannaskolor, lanthushållsskolor m. fl. Beträffande statsunderstöd till skolbibliotek gäller samma förutsättning med avseende å tillskott av ortsbidrag som för folkbiblioteken. Enahanda bestämmelser som för folkbibliotek gälla beträffande statsunderstöd till skoldistrikt för skolbibliotek. Sålunda kan utgå grundunderstöd med högst 1 000 kronor samt tilläggsunderstöd nr I och II. Bibliotek vid sjukvårdsinrättningar. Understöd av statsmedel med belopp, ej överstigande 1 krona 50 öre för sängplats för år räknat, m å utgå till styrelse för sjukvårdsinrättning, som åtnjuter understöd av allmänna medel, för upprättande och

421 underhåll av ett bibliotek vid inrättningen. Om biblioteksverksamheten vid sjukvårdsinrättningen enligt överenskommelse mellan vederbörande handhaves av det kommunala folkbiblioteket, må statsunderstödet kunna utgå till kommunen, under villkor att såväl statsunderstödet som det däremot svarande ortsbidraget helt användes för sjukvårdsinrättningens bibliotek. Som förutsättning för statsunderstöd gäller bl. a., att ortsbidrag skall för det arbetsår, för vilket understöd sökes, lämnas för bibliotekets utveckling och vård med minst lika stort belopp som det begärda statsunderstödet.

6.

Samlingslokaler.

V B 22. Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler — (1942/43.) 1 5oo 000 K. kung. 11 /i2 1942 (nr 913) om bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler. F ö r att tillgodose behovet inom en ort av allmänna samlingslokaler m å Kungl. Maj :t bevilja kommun bidrag av statsmedel. Bidrag utgår med högst 25 procent eller, när synnerliga skäl därtill äro, med högst 30 procent av det belopp, vartill med ledning av uppgjord kostnadsberäkning eller avgivet försäljningsanbud byggnadskostnader eller köpesumma prövas böra beräknas. I byggnadskostnader eller köpesumma må icke inräknas utgifter för anskaffande av tomt eller inventarier. Till ifrågavarande ändamål har anslag ej funnits för tidigare år än budgetåret 1942/43.

VIII.

Brand- och fastig h e t s v ä s e n .

IX J 19. Släckning av skogseld

392 153 50 000

Lag VÖ 1937 (nr 222) om förekommande och släckning av skogseld. K. kung. 2/i2 1938 (nr 745) ang. statsbidrag till kommuns skogsbrandväsen. Statsbidrag må utgå till kommun, vars kostnader för det i ovannämnda lag föreskrivna skogsbrandväsendet i betraktande av deras storlek samt kommunens ekonomiska förhållanden i övrigt anses vara för kommunen betungande. Där ej särskilda omständigheter föreligga, utgår bidrag med högst V* av de för skogsbrandväsendet nödvändiga kostnaderna. IX K 12. Bidrag till städer och vissa andra samhällen för upprättande av fastighetsregister m. m

8 821 10 000 K. kung. 12 / 5 1917 (nr 289; ändr. 370/1936) med föreskrifter angående bidrag av statsmedel till städer och vissa köpingar till kostnad för fastighetsregisters första uppläggande. K. kung. 1 6 /ii 1917 (nr 755) med viss föreskrift angående bidrag av statsmedel till städer och vissa köpingar till kostnad för fastighetsregisters första uppläggande. K. kung. 2/e 1922 (nr 229; ändr. 423/1935, 372/1936) om gäldande av vissa kostnader för uppläggande av fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser för municipalsamhälle och köping, som icke utgör egen kommun. Stad samt köping, som utgör egen kommun, äger att såsom bidrag till de med fastighetsregistrets första uppläggande förenade kostnaderna av statsmedel uppbära ett belopp, beräknat till 45 procent av samtliga kostnader för registrets uppläggande.

422; Konungen äger dock rätt att, där anledning därtill föreligger, vidtaga jämkning i beloppet. Kostnaderna för uppläggande av fastighetsregister för municipalsamhälle och köping, som icke utgör egen kommun, gäldas helt av statsmedel.

IX.

Kristidsväsen.

XI B 16. Bidrag till kristidsnämndernas verksamhet

1 5 2 2 178

K. kung. 12/i2 1941 (nr 936) ang. statsbidrag till kristidsnämndernas verksamhet. Kommun eller kommunalt kristidsförbund äger erhålla statsbidrag för bestridande av kostnader, som erfordras för fullgörande av kristidsnämnds administrativa verksamhet. Statsbidraget beräknas för ett vart kalenderår med hänsyn till det antal skattekronor och skatteören, som påförts de skattskyldiga inom kristidsnämndens verksamhetsområde vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt, samt utgår med 40 procent av den del av kostnaderna, som överstiger 15 men icke 25 öres utdebitering för skattekrona, och med 50 procent av den del därav, som överstiger en utdebitering av 25 öre för skattekrona. Skall statsbidrag, som uppburits för kommunalt kristidsförbunds räkning, fördelas mellan de i förbundet ingående kommunerna, skall envar kommun erhålla så stor del av bidraget, som svarar mot kommunens andel i kostnaderna för kristidsnämndens verksamhet det år bidraget avser. Något anslag för ifrågavarande ändamål har ej upptagits i riksstaten för budgetåret 1942/43, enär medel för täckning av kostnaderna för år 1942 icke behövt anvisas förrän vid 1943 års riksdag. Krigsfamiljebidrag. 3

K. förordn. % 1942 (nr 521; ändr. 125/1943) om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning). Inkallad värnpliktig, vara krigsavlöningsreglementet äger tillämpning, är berättigad till familjebidrag och hemortslön. Familjebidrag utgår såsom familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag och begravningsbidrag. Skyldighet att utgiva familjebidrag och hemortslön åligger den kommun, där den värnpliktige vid inryckningen är bosatt. Kommun, som utgivit familjebidrag, äger av staten erhålla gottgörelse, nämligen för familjepenning avseende hustru och barn under 16 år ävensom för begravningsbidrag med hela utgivna beloppet, för visst slags näringsbidrag med 95 procent av bidraget, för bostadsbidrag med 90 procent av bidraget samt för familjepenning i annat fall än ovan sagts, för visst slags näringsbidrag och för sjukbidrag med 80 procent av utgivet belopp. För hemortslönens hela belopp erhåller kommun gottgörelse av staten. Då särskilda skäl därtill äro, må Konungen för visst fall medgiva högre statsbidrag än ovan sagts. Specificerade uppgifter om anslag och utgifter å IV huvudtiteln för ifrågavarande ändamål hava icke varit tillgängliga.

423 Sammanställning.

V e r k s a m h e t s g r e n

Nettoutgift för budgetåret 1941/4<ä

Anslag för budgetåret 1942/43 i

I.

67 500

67 500

5 423 629 lf 2 151 6 082 402 448 739

5 500 000 143 000 6 095 000 3 000 000

3 946 655

12 106 921

14 738 000

3 946 655

7 409 494 1 061 376 5 485 553

6 960 000 1427 000 6 102 800 165 000 1 450 000 1325000 1 301400 330 0U0

519 533

Socialvård. 1. Bekämpande av arbetslösheten 2. Nykterhetsvård 3. Fattigvård och barnavård 4. Pensionärshem Summa socialvård

III.

kronor

Rätlsvård. Offentliga rättshjälpsanstalter

II..

Reservation till budgetåret 1942/43

Hälso- och sjukvård.

A. S l u t e n s j u k v å r d . 1. Sinnessjukvård 2. Sinnesslö- och epileptikervård.. 3. Tuberkulossjukvård 4. Radioterapi 5. Epidemivård 6. Vård av kroniskt sjuka 7. Förlossningsvård 8. Barnsjukvård

1 758 374 1 255 005 1 430 383 179 278

200 000 255 600 23tf 092 305 717 367 500

B. ö p p e n s j u k v å r d s a m t h ä l s o v å r d

6 155 310

6 749 500

431 816

Summa hälso- och sjukvård

24 734 773

25 810 700

2 312 258

Därav sluten sjukvård

18 579 463

19 061 200

1 880 442

IV. Polisväsen

5 853 242

5 665 000

V. Luftskydd

2 102 298

2 500 000

11556 853

79 654 592 112 200 79 766 792

78 840000 100 000

101427335 2 000 000

78 940 000

103 427 335

161 844 437 10 176 457 3 602 109 565 237 1 252 363

155 203000 10 916 400 4 928 500 800 000 1 300 000 1500000

789 102 12 565 4000

177 440 603

174 647 900

805 667

400 974

60 000

VI.

Kommunikationsväsen. 1. Allmänna vägar 2. Hamnar och farleder Summa kommunikationsväsen

VII.

Undervisningsväsen. 1. Folkundervisning 2. Kommunala läroverk 3. Yrkesundervisning 4. Folkhögskolor 5. Folkbibliotek 6. Samlingslokaler Summa undervisningsväsen

VIII. Brand- och fastighetsväsen IX. Krislidsväsen

1 522 178 Totalsumma

303 995281

122 048 768

424 Bilaga

D.

Exempel å verkningarna av kommunalskatteberedningens förslag om gradering av speciella statsbidrag till kommunerna. Till belysande av beredningens förslag om gradering av speciella statsbidrag till kommunerna skola anföras vissa exempel. Dessa äro avsedda att åskådliggöra de förändringar i statsbidragens storlek, som på grund av dylik gradering kunna inträda för två olika huvudtyper av kommuner, nämligen kommuner av landsbygdskaraktär och kommuner av samhällskaraktär. I första hand skall visas skattetrycket enligt nuvarande ordning på grund av vissa kommunala utgifter, nämligen för uppförande av folkskolebyggnad, för tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärarpersonal, för underhåll av undervisningslokaler och tillhandahållande av möbler och materiel till dessa, för uppförande av pensionärshem samt för inbetalning av kommuns andel i tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. Därefter belysas förändringarna i detta skattetryck vid tillämpning av de grunder, som beredningen föreslagit för bestämmande av statsbidragen och kommunernas andelar i tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. För enkelhetens skull antages, att samtliga ifrågavarande utgifter ske under ett visst år och att samtliga för ändamålen utgående statsbidrag, som belöpa å detta år, inflyta under detsamma. Kommunen A är av typisk landsbygdskaraktär och h a r ett lågt skatteunderlag. Kommunen B är en kommun av i huvudsak samhällskaraktär, som har ett skatteunderlag överstigande det normala. Kommunerna äro av samma storlek i vad avser folkmängden, men kommunen A är till ytinnehållet större och alltså glesare bebyggd. Vissa till ett och samma kalenderår hänförliga förhållanden i kommunerna framgå av följande sammanställning.

Antal invånare » skattekronor j > per invånare Sammanlagd kommunal utdebitering i kronor per inkomstskattekrona i genomsnitt för de senaste fem åren Antal ordinarie folkskollärare, manliga > » > , kvinnliga » övriga lärare i> undervisningslokaler för folkskolan Bidragsunderlag för folkskolebyggnadsföretag, kronor Kostnader för uppförande av pensionärshem, för vilka statsbidrag må utgå, kronor Tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, vartill kommunen har att lämna bidrag, kronor Ortsgrupp i avseende å folkpensioneringen

Kommunen A

Kommunen B

2 000 5 000 2-5

2G00 25 000 12-5

15 2 7 3 12 75 000

9 5 8 3 16 200 C00

20 000

40C00

80 000 1

60(00 2

Kommunen B har sålunda ett fem gånger så stort skatteunderlag per invinare som kommunen A. Den har på grund av sitt rikligare skatteunderlag ansett sig kunna uppföra en betydligt kostsammare skolbyggnad. Till följd av sin tätare bebvggel-

425 se h a r den kunnat koncentrera undervisningen till ett fåtal skolor men har dock flera lärare anställda än kommunen A. Detta sammanhänger med att den senare kommunen har lägre skolformer. Kommunen A med sitt svaga skatteunderlag har för uppförande av pensionärshem icke kunnat anslå ett så högt belopp som komm u n e n B. I kommunen A hava tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag utgått med högre belopp än i kommunen B, men detta uppväges i utgiftshänseende av att kommunen A:s andel i folkpensioneringskostnaderna är lägre än kommunen B: s andel. Kommunernas bruttoutgifter för ovan angivna ändamål samt de enligt gällande ordning utgående statsbidragen uppgå till belopp, som framgå av följande sammanställning.

Utgiftsändamål

Kommunen A

Kommunen B

Bruttoutgifter

Bruttoutgifter

Statsbidrag

Statsbidrag

K r o nor Folkskolebyggnad (amortering) Tjänstebostäder för lärarpersonalen Underhåll av undervisningslokaler samt möbler och materiel Pensionärshem Kommunens andel i tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag Summa

3 000 5 700

2 250 1400

8 000 16 400

6 000 2 000

1200 20 000

300 11400

4 000 40 000

400 10 000

15 350

80 400

10 000 39 900

12 000 18400

Statsbidrag till folkskolebyggnader utgår med 75 °/o av bidragsunderlaget och fördelas med lika belopp å 25 redovisningsår. Tjänstebostadsbidrag utgår per år med 160 kronor för ordinarie manlig och 120 kronor för ordinarie kvinnlig folkskollärare samt med 80 kronor för annan lärare. Årligt underhålls- och materielbidrag uppgår till 25 kronor per undervisningslokal. Till uppförande av pensionärshem erhåller kommunen A bidrag med 57 °/o av vederbörande kostnader, medan bidraget för kommunen B utgår med endast 25 °/o. Kommunen A gäldar såsom sin andel i kostnaderna för tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag 1 / 8 därav, medan kommunen B har att bära 1 / 5 . Efter erhållande av statsbidrag kvarstå å kommunerna följande kostnader, för vilka uttaxering behöver ske. Kommunen A Utgiftsändamål

Folkskolebyggnad (amortering) Tjänstebostäder för lärarpersonalen Underhåll av undervisningslokaler samt möbler och materiel Pensionärshem Kommunens andel i tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag Summa

Kommunen B

Kronor

Kronor per skattekrona

Kronor

Kronor per skattekrona

750 4 300

0-15 0-8K

2 000 14 400

0-08 0-58

900 8 600

0-18 1-72

3 600 30 000

0-H 1-20

10 000 24 550

2-00

12 000

0-48

4-91

62 000

2-48

426 K o m m u n e n B h a r sålunda i angivna hänseenden k u n n a t bereda sina m e d l e m m a r b e t y d l i g t s t ö r r e f ö r m å n e r ä n k o m m u n e n A, m e n d e n s e n a r e k o m m u n e n h a r det o a k t a t m å s t v i d k ä n n a s en i n e m o t d u b b e l t s å h ö g u t d e b i t e r i n g . Vid ett t i l l ä m p a n d e av b e r e d n i n g e n s olika f ö r s l a g i n t r ä d a b e t y d a n d e f ö r s k j u t n i n g a r i k o m m u n e r n a s kostnader. Skolbyggnadsbidraget u t g å r för k o m m u n e n A m e d 0-25 X 375 = 9375 °/o av b i d r a g s u n d e r l a g s b e l o p p e t (3 000 k r o n o r ) o c h f ö r k o m m u n e n B m e d 025 X 275 = 68-75 °/o a v d e s s b i d r a g s u n d e r l a g s b e l o p p (8 000 k r o n o r ) . T j ä n s t e b o s t a d s b i d r a g e t u t g ö r i k o m m u n e n A 1-20 X 175 = 210 k r o n o r för o r d i n a r i e m a n l i g f o l k s k o l l ä r a r e , 0-90 X 175 = 157-50 k r o n o r f ö r o r d i n a r i e k v i n n lig f o l k s k o l l ä r a r e o c h 0-60 X 175 = 105 k r o n o r f ö r a n n a n l ä r a r e . I k o m m u n e n B b l i r d e t t a b i d r a g för v a r j e l ä r a r e av h ä r n ä m n d k a t e g o r i r e s p . 1-20 X 75 = 90 k r o n o r , 0-90 X 75 = 67-50 k r o n o r o c h 060 X 75 = 4 5 k r o n o r . U n d e r h å l l s - o c h m a t e r i e l b i d r a g e t u t g ö r för v a r j e s k o l l o k a l 0 25 X 175 = 43-75 k r o n o r i k o m m u n e n A o c h 0-25 X 75 = 18-75 k r o n o r i k o m m u n e n B . Till u p p f ö r a n d e a v p e n s i o n ä r s h e m erh å l l e r k o m m u n e n A b i d r a g m e d 25 + 0 6 X 75 = 70 °/o o c h k o m m u n e n B b i d r a g m e d 25 °/o a v v e d e r b ö r a n d e k o s t n a d e r . De s a m m a n l a g d a s t a t s b i d r a g e n enligt b e r e d n i n g e n s f ö r s l a g bliva a l l t s å f ö l j a n d e . Kommunen A Kommunen B Utgiftsändamål K r o n o r

Underhåll av undervisningslokaler samt möbler och materiel.. Summa

5 500 1125 300 10 000 16 925

2 812-60 1 837-50 525-00 14 000-00 19175 00

D e n a n d e l i k o s t n a d e r n a för t i l l ä g g s p e n s i o n e r , i n v a l i d u n d e r s t ö d o c h ,_ . ... s o m k o m m u n e n A h a r a t t erlägga enligt b e r e d n i n g e n s f o r s l a g , b l i r K o m m u n e n B skall g ä l d a dels o r t s a n d e l å ^ , dels ock a l l m ä n a n d e l å

barnbidrag, 2-5 1 8 x 10 32 12-5 _ _5 8 x 10 32 '

on

d. v. s. tillsammans tö*. Efter erhållande av statsbidrag enligt beredningens förslag loU

rörande de speciella statsbidragen samt gradering av kommunernas nyssnämnda andelar i folkpensioneringskostnaderna komma sålunda att å kommunerna kvarstå följande kostnader, för vilka uttaxering behöver ske. Kommunen A Utgiftsändamål

Folkskolebyggnad (amortering) Tjänstebostäder för lärarpersonalen Underhåll av undervisningslokaler samt möbler och materiel Pensionärshem Kommunens andel i tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag Summa

Kommunen B

Kronor

Kronor per skattekrona

Kronor

Kroner per skattekrona

187-50 3 862-50

0-04 0-77

2 500 15 275

o-io

675-00 6 000-00

0-13 1-20

3 700 30 000

0-15 1-20

0-61

2 500-00

0-50

13 875

0-65

13 225-00

2-64

2-61

427 Vid ett tillämpande av beredningens förslag kunna, såsom de anförda exemplen visa, kommuner med rikligt skatteunderlag i vissa fall alltjämt vidtaga kostsammare anordningar till förmån för sina medlemmar än kommuner med ringa skatteunderlag, utan att deras utdebiteringar bliva i motsvarande grad högre. De enligt beredningens förslag graderade statsbidragen åstadkomma nämligen en fullständig utjämning med hänsyn till skatteunderlaget endast beträffande kommunernas kostnader för skolbyggnadsföretag och allmänna andelar i tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. Vid en jämförelse mellan de återstående utdebiteringarna för de i exemplen berörda ändamålen dels enligt gällande ordning och dels enligt beredningens förslag kan dock konstateras en högst betydande förbättring av de mindre bärkraftiga kommunernas ställning. Exemplen visa för kommunen A en utdebiteringsminskning å 2 kronor 27 öre per skattekrona, medan för kommunen B inträder en ökning med 13 öre per skattekrona. Beredningens förslag om gradering av de speciella statsbidragen hava sålunda i det exemplifierade fallet en betydande skatteutjämningseffekt.

428 Bilaga

E.

P. M. rörande de ekonomiska verkningarna av kommunalskatteberedningens förslag om gradering av statsbidragen till folkskoleväsen det. I kap. VII ovan har beredningen framlagt vissa förslag om gradering av statsbidragen till folkskoleväsendet med hänsyn till vederbörande kommuners (skoldistrikts) skatteunderlag per invånare. För att belysa de ekonomiska verkningarna av dessa förslag med utgångspunkt från nuvarande förhållanden har beredningen låtit verkställa vissa kostnadsberäkningar. I vad dessa beräkningar avse statsbidrag för nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet äro resultaten härav sammanfattade i nedan intagna tabell. Beräkningarna avse byggnadsföretag, till vilkas utförande Kungl. Maj:t under åren 1937—1939 lämnat tillstånd, och grunda sig å uppgifter om företagen, som hämtats ur folkskolans besparingssakkunnigas betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet m . m. (SOU 1940:24). Byggnadsföretagen ha berört 46 landskommuner och 10 städer. I tabellen göras jämförelser mellan de årliga statsbidragen till byggnadsföretagen (årsbidragen) enligt gällande, ordning samt enligt beredningens förslag till gradering av bidragen. Samtidigt belysas även verkningarna av besparingssakkunnigas förslag liksom av en gradering efter skatteunderlaget av de enligt sistnämnda förslag utgående statsbidragen. De vid gradering efter skatteunderlaget utgående årsbidragen ha beräknats med hänsyn till vederbörande kommuners (skoldistrikts) medelskatteunderlag för taxeringsåren 1930—1939 och med utgångspunkt från ett normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare. I tabellen lämnas för varje kommun xippgift om nämnda medelskatteunderlag samt om den sammanlagda kommunala utdebiteringen enligt beslut år 1939. Vad angår de sammanlagda årsbidragen till ifrågavarande företag framgår av tabellen, att några större förändringar icke skulle uppkommit genom en gradering av bidragen efter skatteunderlaget. Med utgångspunkt från gällande ordning skulle graderingen ha nedbringat statens kostnader med ungefär 6 000 kronor, d. v. s. med ungefär 1-4 °/o, medan dessa kostnader vid en gradering på grundval av besparingssakkunnigas förslag skulle ha varit omkring 1 000 kronor högre än enligt de sakkunnigas förslag. Härvid måste emellertid beaktas det förhållandet att de kommuner (skoldistrikt), som undersökningen omfattat, haft ett skatteunderlag överstigande medeltalet för landets samtliga kommuner, vilket för taxeringsåren 1930—1939 utgjorde ungefär 7 75 skattekronor per invånare. Därest å andra sidan graderingen efter skatteunderlaget grundat sig å ett normalskatteunderlag av 7-75 skattekronor per invånare, skulle bidragssumman ha varit ungefär 10 °/o lägre än enligt gällande ordning. Av tabellen framgår vidare, att en gradering av de enligt gällande ordning utgående byggnadsbidragen skulle ha åstadkommit en ökning av landskommunernas totala statsbidrag för företagen, nämligen med 15-6 °/o, medan städerna skulle ha fått sina bidrag sänkta med 139 %>. Även vid en gradering med utgångspunkt från besparingssakkunnigas förslag, vilket förslag i och för sig innebär en minskning av bidragen för såväl landskommuner som städer, skulle resultatet ha blivit en ökning av bidragen för landskommunerna och en minskning för städerna i jämförelse med de enligt gällande ordning utgående bidragen. Ökningen för landskommunerna skulle dock ha inskränkt sig till 5 °/o, medan minskningen för städerna skulle ha uppgått till 35-4 °/o. För de enskilda kommunerna äro utslagen betydligt kraftigare. En gradering av bidragen enligt beredningens förslag på grundval av gällande ordning innebär, att kommuner med ett lägre skatteunderlag än 10 skattekronor per invånare få okade och kommuner med ett högre skatteunderlag minskade bidrag. Av de ifrågavarande

429 landskommunerna har endast Sollentuna i Stockholms län haft ett medelskatteunderlag överstigande 10 skattekronor per invånare. Bidragsminskningen för denna kommun skulle ha uppgått till 67 °/o. Av de övriga landskommunerna, vilka sålunda samtliga skulle ha erhållit ökade bidrag, har Junosuando haft det lägsta medelskatteunderlaget och skulle alltså ha kommit i åtnjutande av den största ökningen, nämligen med 28a °/o. Av städerna skulle två ha erhållit ökade hidrag och åtta fått vidkännas minskning. Bland de sistnämnda må nämnas Stockholm med en minskning av 42 °/o. Vad beträffar besparingssakkunnigas förslag skulle detta ha lett till minskade bidrag för samtliga städer och 33 landskommuner samt ökade bidrag för 13 landskommuner. Vid en gradering på grundval av detta förslag hade i förhållande till gällande ordning uppkommit minskning av bidragen för 16 landskommuner och ökning för 30. Samtliga städer skulle ha fått vidkännas minskning. Den största minskningen enligt båda alternativen företer bland landskommunerna Kullers tad i Östergötlands län med resp. 41-6 och 35-3 %>. Bland städerna drabbas enligt de sakkunnigas förslag Malmö av den största minskningen med 42o %>. Vid en gradering på grundval av detta förslag blir däremot minskningen störst för Stockholm med 57o % . Beträffande de landskommuner, som skulle ha fått ökade bidrag, föreligger enligt båda alternativen den största ökningen för Myssjö i Jämtlands län med resp. 33-4 och 68-6 %>. Angående verkningarna av beredningens förslag om gradering av underhålls- och materielbidraget samt tjänstebostadsbidraget har beredningen i brist på erforderligt material icke kunnat verkställa några exakta beräkningar. Det har dock ansetts vara möjligt att göra vissa överslagsberäkningar härom. Den av beredningen föreslagna graderingen av nämnda bidrag innebär, att bidrag upphör vid ett skatteunderlag av 20 skattekronor per invånare. För kommuner med högre skatteunderlag, vilka sålunda icke erhålla några bidrag av ifrågavarande slag, förekommer därför icke någon gradering av kostnaderna. För att kostnaderna för statsverket vid genomförandet av en gradering skola bli oförändrade erfordras, att kommuner (skoldistrikt) med högre skatteunderlag än det, vid vilket bidrag från statens sida upphör, i stället för att erhålla bidrag skola utge sådant till staten. En dylik ordning har beredningen emellertid icke ansett sig kunna förorda. I syfte att ändock undvika en ökning av statens kostnader har beredningen såsom utgångspunkt för graderingen föreslagit tjänstebostadsbidrag, vilka för kommuner (skoldistrikt) med normalt skatteunderlag äro 25 % lägre än de nu utgående bidragen. Denna sänkning innebär i och för sig en besparing för statsverket med omkring 750 000 kronor å det nuvarande anslaget, vilket för budgetåret 1942/43 upptagits till 3 miljoner kronor. Den å andra sidan uppkommande kostnadsökningen genom tjänstebostadsbidragots gradering enligt beredningens förslag torde, med utgångspunkt från de senaste årens faktiska skatteunderlag och under antagande att antalet lärartjänster av olika slag överallt är lika stort i förhållande till folkmängden, approximativt kunna uppskattas till högst 200 000 kronor. Emellertid är otvivelaktigt antalet lärare i förhållande till folkmängden som regel större i kommuner med lågt skatteunderlag. På grund härav är det nödvändigt att räkna med en ytterligare kostnadsökning, vilken torde kunna uppskattas till högst 200 000 kronor. Vid ett genomförande av beredningens förslag torde sålunda för tjänstebostadsbidragets del uppkomma en besparing å minst 350 000 kronor. Beträffande en gradering av underhålls- och materielbidraget, till vilket för budgetåret 1942/43 upptagits ett anslag å 900 000 kronor, kommer man med samma beräkningssätt som beträffande tjänstebostadsbidraget fram till en ökning av statens kostnader med omkring 150 000 kronor. Den sammanlagda verkan av tjänstebostadsbidragets samt underhålls- och materielbidragets gradering enligt beredningens förslag kan sålunda antagas bli en viss besparing för statsverket. Stockholm i juli 1943. Oscar

östman.

430 T a b e l l , u t v i s a n d e l ö r ett antal l a n d s k o m m u n e r o c h s t ä d e r d e t å 25 r e d o v i s n i n g s å r b e l ö p a n d e , g e n o m s n i t t l i g a å r s b i d r a g e t till v i s s a f o l k s k o l e b y g g n a d s f ö r e t a g d e l s e n l i g t g ä l l a n d e o r d n i n g , d e l s e n l i g t f ö r s l a g av f o l k s k o l a n s besf »aringssakkunniga o c h d e l s enligt b e r e d n i n g e n s f ö r s l a g till g r a d e r i n g m e d h ä n s y n till v e d e r b ö r a n d e k o m m u n e r s (skoldistrikts) skatteunderlag.

Kommun, län

Procentuell ökning Sameller minskning i jämGenom- manÅrsbidrag i kronor förelse med gällande snittligt lagd utordning antal debiteskattekronor ring i vid gradering vid gradering per in- kronor på grundval av enligt på grundval av enligt per enligt bespavånare bespa- gällangältaxe- skatterings- gällan- bespa- ringsbesparings- krona lande sakkun- de ord- rings- sakkun- de ord- ringsenligt ordning sakkunning sakkun- nigas åren nigas 1939 1 9 3 0 - års be- ning förslag (bered- nigas förslag (bered- nigas ningens förslag ningens förslag 1939 slut förslag) förslag)

Landskommuner. Sollentuna, Stockholms län överjärna, > J> Kullerstad, Östergötlands län Barnarp, Jönköpings län . . Hånger, > > .. Kanna, Kronobergs län .. Berga, > > .. Älghult, > > .. Locknevi, Kalmar l ä n . . . . Hallingeberg, > > Gualöv, Kristianstads l ä n . . Ivetofta, > > .. Kviinge, » > .. Lackalänga, Malmöhus län Svenstorp, > > Hörby köping, > > Skurup, > > Gunnarp, Hallands l ä n . . . . Askome, > > .... Getinge, > > .... Västra Frölunda, Göteborgs och Bohus län Mo, Göteborgs och Bohus län Skållerud, Älvsborgs län Starrkärr, > > Gärdhem, » > .... Essunga, Skaraborgs l ä n . . Karlsborg, > > .. Gunnarskog, Värmlands län Arvika lk., > > Axberg, Örebro län Söderbärke, Kopparbergs län Torsång, » > Domnarvet, > > Mora, > > Forsa, Gävleborgs l ä n . . . . Ovansjö, > > .... Haverö, Västernorrlands län Rödön, Jämtlands län

8 078 6 330 7 2K7 4 375 2 570 2016 2 729 4 523 5118 5 347 1973 3 470 5 403 1856 1847 4 530 2 675 4 225 1578 5 550

11-97 5-25 6-76 7-87 1-93 2-01 2-22 322 2-28 5-14 3-09 5-90 3-60 6-89 398 9-59 355 2-25 7-89 552

9-52 11-05 10-23 8-70 11-95 12-92 12-82 11-40 15-32 11-82 11-50 9-90 11-40 9-10 10-70 11-40 10-99 11-40 8-60 912

8 655 5 473 6 567 4 089 2 029 1596 2172 3 697 4 073 4 437 1604 3 053 4 453 1682 1539 4 470 2 205 3362 1475 4840

6 996 5 840 3 838 4 778 1586 1536 2 146 4 250 3124 2 990 1708 2 200 4 884 1670 1272 3 960 2 040 2 570 1638 4116

7-84 1-49 5-65 581 3-55 4-19 927 2-28 4-90 4-87 3-87 3'95 8-30 3-22 4-46 5-71 363 4-95

9-60 18-91 11-23 10-05 11-81 913 8-75 15-10 1510 10 50 12-25 11-15 11-40 11-00 11-83 9-50 16-00 13-92

2 840 1161 4 389 3 342 2 199 3 642 8 358 1731 1570 2 226 3 069 1891 9 702 6 933 3 620 9 037 2153 8107

3 039 2 394 1490 1344 4 200 5018 3 510 3 799 2 032 2 66* 3 486 4 273 6 312 8 553 1990 2175 1418 1837 2 146 2 604 3 070 3 693 1460 2 269 7 716 10 252 6 580 8 481 3116 4 284 7 876 10 302 2 520 2 605 7 648 9 458

6 530 6 755 4 217 5112 2 009 1940 2 697 5 199 3 926 3 468 2 101 2 501 5 926 1843 1526 4013 2 475 3 230 1753 4 720

- 19-2 + 6-7 - 41-6 + 16-9 -21-8 - 3-8 - 1-2 + 15-0 - 23-3 -32-6 + 6-5 -27-9 + 9-7 - 0-7 -17-3 - 11-4 - 7-5 -23 6 + IM -15-0

2 562 - 1 5 - 7 1725 + 15-8 4 802 - 4-3 3 990 + 5-0 2 465 - 7-6 4 090 - 4-3 6 459 - 2 4 - 5 2 501 + 15-0 1659 - 9-7 2 511 - 3-6 3 694 + 0 0 1752 - 2 2 - 8 8 153 - 2 0 - 5 8 050 5i 3 687 - 1 3 - 9 8 979 - 12-8 3 049 + 17-0 8 923 - 5-7

- 6-7 + 15-7 + 10-7 + 70 + 26-7 + 26-3 + 25-6 + 22-3 + 25-7 + 16-0 + 23-0 + 13-7 + 21-3 + 10-3 + 20-0 + 1-3 4- 21-3 + 25-7 + 7-0 + 147

-24-6 + 23-4 -35-3 + 25-0 10 + 21-6 + 24-2 + 40-G - 3-6 -21-8 + 31-0 - 18-1 + 33-1 + 9-6 - 0-8 - 10-2 + 12-2 - 3-9 + 18-8 - 25

+ 7-0 - 9-8 + 28 3 4- 48-6 + 14-3 + 9-4 + 13-7 + 19-4 + 21-3 + 12-1 + 17-3 + 12-3 + 2-3 - 2 2 - 7 + 25-6 + 44-5 + 17-0 1 + 5 7 + 170 ! -t- 12-8 + 20-3 + 204 + 20-0 - 7-4 + 5-7 - 16-0 * 22-3 + 161 + 18-3 + 1-9 + 14-0 - 0-6 + 21-0 + 41-6 + 16-7 + 10-1

431 Kommun, län

Procentuell ökning SamGenom eller minskning i jämmanÅrsbidrag i kronor snittligt förelse med gällande antal lagd utordning debiteskattering i kronor vid gradering vid gradering per in- kronor på grundval av på grundval av per enligt enligt vånare enligt bespabespataxe- skattegälkrona rings- gällan- bespa- rings- gällan- besparingslande de ordenligt rings- sakkun- de ord- ringsåren ord- sakkun- ning ning 1939 nigas nigas sakkun sakkun' 1930— ning förslag (bered- nigas förslag (bered nigas 1939 års beningens ningens slut förslag) förslag förslag) förslag

Myssjö, Jämtlands län Gäxsjö, > » .... Lycksele lk., Västerbottens län Bureå, Västerbottens l ä n . . Skellefteå lk., > > .. Överluleå, Norrbottens > . . Junosuando, > » .. Övertorneå, » > ..

2-03 1-90

20-74 17-95

1511 1354

2 016 1302

1909 1720

2 547 + 33 4 + 26-3 + 68-6 1654 - 3-8 + 27-0 + 22-2

384 3-38 4-41 2-76 1-49 1-95

13-35 20-21 14-67 20-36 27-73 30-66

1825 1692 3 281 2 486 6 847 5 680

1638 1890 2 764 2 384 6 712 5 048

2196 2 064 3 883 3 0ö3 8 787 7195

1971 2 306 3 271 2 956 8 614 6 394

Samtliga landskommuner

5-27

- 1 0 - 2 + 20-3 + 8-0 + 11-7 + 22-0 + 36-3 - 1 5 - 8 + 18-3 - 0-3 - 4-1 + 24-0 + 18-9 2-0 + 28-3 + 25-8 - l l - l + 26-7 + 12-6 1199 172117 155 714 198 897 180 735 - 9-5 + 15-6 + 5-0

22-53 11-38 1853 7 68 7-87 13-83 10-73 15-18 10-38 10-78

7-77 10-90 10-37 10-75 14-05 9-10 10-50 1013 12-75 10-80

Städer. Stockholm Södertälje Lidingö Tranås Västervik Malmö Halmstad Göteborg Vänersborg Karlskoga Samtliga städer Samtliga kommuner

1413 1038

37 6H0 27 940 21854 16 205 - 2 5 - 8 42-0 27 346 20 548 26 070 19 589 - 2 4 - 9 4-7 4 326 3916 3 086 2 793 - 9-5 28-7 13153 9 548 14161 10 280 - 2 7 - 4 7-7 14 424 11684 15 434 12 502 - 190 7-0 44 339 25 696 38 575 22 356 - 42-0 130 9 773 8 160 9 512 7 942 - 16-5 2-7 55 077 43 252 45 530 35 755 - 2 1 - 5 17-3 12 387 11 8*0 12 222 11722 - 4-1 1-3 15 507 12 308 15 093 11980 - 20-6 2-7 8-63 234 012 174 932 201 537 151124 - 2 5 - 2 - 1 3 . 9 8-81 406129 330646 400434 331 859 - 1 8 - 6 - 1 4

57-0 28-4 35-4 21-8 13-3 49-6 18-7 35-1 54 22-7 35-4 18-3

432 Bilaga F.

P. M. angående olika undersökta metoder för utjämning av de kommunala repartitionsskatternas tryck genom direkta statsbidrag. A. Den kommunala repartitionsskatten. Den kommunala repartitionsskattens höjd bestämmes av två faktorer, uttaxeringsbehovet och skatteunderlaget. Skattens storlek mätes efter det belopp, som skall uttaxeras för varje skatteunderlagsenhet, vilket mått brukar benämnas utdebiteringen. Denna räknas vanligen i kronor och ören per skattekrona. Utdebiteringens storlek erhålles genom att fördela det belopp, som skall uttaxeras, å antalet tillgängliga skattekronor inom den kommunala enheten. Betecknas utdebiteringen d, uttaxeringsbehovet u och skatteunderlaget s, gäller följande samband: S

Utdebiteringen är sålunda direkt proportionell mot uttaxeringsbehovet och omvänt proportionell mot skatteunderlaget. De båda storheterna u och s kunna variera, och därigenom växlar även värdet för d. För behandling av frågan om skatteutjämningsbidragens anordnande är det av intresse att söka belysa uttaxeringsbehovets och skatteunderlagets inverkan på utdebiteringen. Detta kan ske genom att låta en av faktorerna vara konstant och låta den andra variera. Är skatteunderlaget konstant, t. ex. k, samt u och d variabla, blir sambandet följande:

Denna ekvation betyder geometriskt en rät linje, dragen genom origo i ett rätvinkligt koordinatsystem, d. v. s. utdebiteringen stiger rätlinjigt med uttaxeringsbehovets ökning. Detta förhållande åskådliggöres i nedan intagna grafiska framställning (fig. 1), där vissa jämna värden valts för skatteunderlaget. Uttaxeringsbehov och skatteunderlag angivas i diagrammet, såsom vanligen sker, i relation till antalet invånare i kommunen, vilket underlättar jämförelser av olika slag. Av figuren framgår, att utdebiteringen stiger mycket hastigare vid ett lågt skatteunderlag än vid ett högt på grund av en och samma ökning av uttaxeringsbehovet. Är uttaxeringsbehovet konstant, t. ex. k, samt s och d variabla, erhålles följande samband: k d = -. s Denna ekvation betyder geometriskt en hyperbel, varav dock endast den positiva delen är av intresse i detta sammanhang. Av ekvationen framgår, att vid olika fixa uttaxeringsbehov utdebiteringen varierar kontinuerligt med skatteunderlagets förändringar efter kurvor av nämnda slag. Kurvorna, vilka asymptotiskt ansluta sig till

10 15 20 25 Uttaxeringsbehov i kronor (uttaxeringskronor) per invånare

30 Fig. 1. Utdebiteringens stigning vid vissa skattekrontal på grund av uttaxeringsbehovets ökning. axlarna i ett rätvinkligt koordinatsystem, återgivas med vissa värden för uttaxeringsbehovet i nedan intagna diagram (hg. 2). Av figuren framgår, att skattetrycket icke stiger eller faller rätlinjigt vid ändringar i skatteunderlaget utan följer kurvor, som stiga allt brantare ju mera skatteunderlaget sjunker mot 0. Det är sålunda uppenbart, att en minskning av skatteunderlaget med t. ex. 1 skattekrona per invånare har en mycket större betydelse för utdebiteringens storlek, då skatteunderlaget ligger vid 2 skattekronor än då det är 5 skattekronor per invånare. Om uttaxeringsbehovet är 20 kronor per invånare, blir ökningen av utdebiteringen i förra fallet 10 kronor och i det senare 1 krona per skattekrona. En minskning av skatteunderlaget vid konstant uttaxeringsbehov ökar på sådant sätt skattetrycket att utdebiteringsökningen står i samma förhållande till den före skatteunderlagets ändring förefintliga utdebiteringen som minskningen av det ursprungliga skatteunderlaget till det nya skatteunderlaget. B. Utjämning av a l l m ä n k o m m u n a l s k a t t . Staten har sökt åvägabringa en utjämning av det kommunala skattetrycket genom att medelst kontanta bidrag till synnerligt skattetyngda kommuner bringa ned de höga utdebiteringarna mot en såsom skälig ansedd medelnivå. Härmed har åsyftats en s. k. interkommunal skatteutjämning, d. v. s. ett utjämnande av den kommunala repartitionsskattens tryck under jämförelse mellan förhållandena i olika kommuner. 28—429059.

1 — i — i — i — i — i — i — i — i — i 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 S k a t t e k r o n o r

1 15 per

1 20

i n v å n a r e

Fig. 2. Utdebiteringens stigning vid vissa uttaxeringsbehov på grund av skatteunderlagets minskning. Skatteutjämningsbidragen hava hittills med viss inskränkning utgjort statliga tillskott till den kommunala hushållningen i allmänhet, men det är även tänkbart, att de helt utformas såsom bidrag i relation till kommunernas utgifter för något särskilt ändamål till förebyggande av att dessa utgifter skola åstadkomma ojämnhet i det totala kommunala skattetrycket. De vanligen förekommande speciella statsbidragen

435 till kommunala förvaltningsuppgifter hava i motsats härtill till syfte att vinna en ökad effekt eller vidmakthålla en viss standard på vederbörande kommunala områden samt i viss mån även att allmänt lätta kommunernas bördor. Som regel avse dessa bidrag icke att medverka till en minskning av ojämnheterna i det kommunala skattetrycket, även om de alltid i någon mån hava en sådan verkan. I vissa fall hava dock speciella förvaltningsbidrag graderats med hänsyn till behovet av en skatteutjämning, så att de jämväl kommit att främja ett skatteutjämningssyfte, t. ex. statsbidragen till arbetslöshetsåtgärder och pensionärshem. Bidrag av detta slag behandlas emellertid här endast i förbigående. Den följande redogörelsen är i huvudsak inriktad på allmänna utjämningsbidrag. Bland de metoder för bestämmande av allmänna bidrag till utjämning av kommunalskatten, som vid beredningens undersökningar kommit ifråga, kunna särskiljas dels sådana, som i första hand utgå från storleken av den utdebitering, som erfordras för täckande av de kommunala utgifterna, och dels sådana, som primärt grundas å andra faktorer, såsom skatteunderlag, invånarantal m. fl. Beträffande båda slagen av metoder har ifrågasatts differentiering av det i förhållande till den grundläggande faktorn bestämda bidraget med hänsyn till andra faktorer, t. ex. åldersfördelningen i kommunerna, folktätheten m. m. I. Metoder, grundade på utdebiteringens storlek. Det nuvarande skatteutjämningssystemet, som senast utformats i förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner, tager uteslutande hänsyn .till storleken av skattetrycket, vari inberäknas kommunalskatt, landstingsskatt och vägskatt men ej tingshusskatt. Bidrag utgår icke å de första tio kronorna av den sammanlagda utdebiteringen per skattekrona. Vid högre skattetryck erhålles bidrag å utdebiteringen, i den mån den överstiger 10 men ej 12 kronor per skattekrona med 30 procent, i den mån den överstiger 12 men ej 14 kronor per skattekrona med 40 procent och i den mån den överstiger 14 kronor per skattekrona med 50 procent. Dessa bidrag begränsas genom en särskild, å utdebiteringen för vissa statliga ändamål anbragt spärr å 5 kronor 50 öre per skattekrona. Enligt denna metod utjämnas skattetrycket ovanför bottengränsen i samma grad, vare sig det föreliggande övertrycket beror på lågt skatteunderlag eller höga utgifter! Då en viss utdebitering i en kommun kan vara resultatet av ett otal kombinationer av skatteunderlag och uttaxeringsbehov, kan denna utjämningsmetod sägas i princip taga lika stor hänsyn till storleken av skatteunderlaget som till storleken av de utgifter, vilka skola täckas genom uttaxering. Vare sig den ena eller den andra av dessa faktorer förorsakat det höga skattetrycket, blir bidraget detsamma. I de särskilda fallen utjämnas enligt denna metod än skattetryck, vilkas höjd uteslutande beror på uttaxeringsbehovets storlek, än skattetryck, som helt förorsakas av lågt skatteunderlag, än skattetryck, som uppkommit genom båda dessa faktorers inverkan. Övergången från intet bidrag vid 10 kronors utdebitering per skattekrona till 50 procents bidrag å utdebiteringsökningen efter uppnåendet av 14 kronors utdebitering per skattekrona sker enligt det nuvarande skatteutjämningssystemet genom en skiktskala. Procenttalet för bidragets bestämmande stiger i avsatser vid 10, 12 och 14 kror.ors utdebitering per skattekrona. Denna tämligen grova övergångsanordning har visserligen en fördel genom sin enkelhet, men det kan givetvis övervägas att tekniskt förbättra ett sådant system som det gällande genom att åstadkomma en mjukare övergång till maximibidraget. Närmast till hands ligger att öka bidragsprocenten rätlinjigt vid utdebiteringens stegring från 10 till 14 kronor per skattekror.a, d. v. s. med 1 / 8 procent för varje öres ökning av utdebiteringen, såsom i fig. 3 antydes. Man kan också låta bidragsprocenten stiga efter kurvor, som bättre anslita sig till övergångsområdets gränspunkter. Det är t. ex. möjligt att genom

436 dessa punkter lägga en ellips, som giver en måttlig stegring av bidraget till en början men därefter en brantare stigning. I fig. 4 utvisas en sådan anordning, varvid användes en ellips med tämligen stor excentricitet

Vid övergångsområdets övre

gräns erhålles en brytningspunkt, medan övergången vid 10 kronors utdebitering per skattekrona blir mjuk. Vill man helt undvika brytningspunkter, kan man låta bidragsprocenten följa en sinuskurva av det utseende, som framgår av fig. 5. Kurvan övergår i sin maximipunkt vid 14 kronors utdebitering per skattekrona kontinuerligt i en rät linje. Liknande övergångsanordningar kunna givetvis användas vid vilken bredd som helst å övergångsområdet. Statsbidrag i procent av ut- 50 4debiterings- 30 ökningen •-~""-"~"i

50 I H 1 1 12 13 14 Utdebitering i kronor per skattekrona

Fig. 3. Nuvarande övergångsanordning.

Statsbidrag i procent av ut- 5 0 - debiteringsökningen 12 13 14 Utdebitering i kronor per skattekrona

Fig. 4. Ellipskurva för bidragsprocentens stigning i övergångsområdel.

Statsbidrag i procent av utdebiteringsökningen

12 13 14 Utdebitering I kronor per skattekrona

Fig. 5. Sinuskurva för bidragsprocentens stigning i övergångsområdet. II. Metoder, grundade å skatteunderlagets och utdebiteringens storlek. Vid bestämmandet av skatteutjämningsbidrag, som anknyta till utdebiteringens storlek, kan man antingen utgå från de andelar i utdebiteringen, som staten respektive kommunen i olika lägen skall bära, såsom den nuvarande skatteutjämningsmetoden gör, eller från storleken av de utdebiteringar, som böra vila å kommunerna efter utjämningsbidragets inverkan. Den förra vägen ligger närmast till hands, då n a n för att vidmakthålla kommunernas sparsamhetsintresse vill tillse, att vid en utcebiteringsökning alltid viss betryggande del därav får bäras av kommunen. Tager nian i stället uteslutande sikte på att nedbringa kommunernas skattetryck till önskvärda belopp och därvid söka ställa kommunernas återstående bördor i ett lämpligen avvägt förhållande till varandra, bör man utgå från de slutliga utdebiteringar, scm i olika lägen förefalla riktiga, och med ledning därav bestämma de erforderliga srats-

437 bidragen, oavsett viilka andelar i kommunernas utdebiteringsökningar dessa motsvara. Inom kommunalskatteberedningen hava huvudsakligen bidragssystem, uppbyggda med den förstnämnda utgångspunkten, varit föremål för intresse. Skattekroneutfyllnadslinjer. Då skatteunderlagets betydelse såsom en viktig orsak till de onormalt höga skattetrycken i primärkommunerna kunnat påvisas såväl matematiskt som statistiskt samt kommunernas möjligheter att inverka på skatteunderlaget antagits vara mindre än deras inflytande på uttaxeringsbehovet, har det inom beredningen ansetts angeläget att söka utfinna normer för skatteutjämningsbidragens bestämmande, genom vilka skatteunderlaget skulle kunna erhålla större inverkan på bidragens storlek än uttaxeringsbehovet. I sådant syfte har ifrågasatts att fastställa ett s. k. normalt antal skattekronor för kommuner i allmänhet eller av olika typ, vilket skulle anses erforderligt för vederbörande kommuners hushållning. I kommuner med mindre skatteunderlag än det normala skulle staten genom skatteutjämningsbidrag täcka uttaxeringsbehovet å de felande skattekronorna, sedan det uttaxerade beloppet repartiserats å ett normalt antal skattekronor, d. v. s. summan av kommunens egna och de så att säga av staten för repartisering tillskjutna skattekronorna. Kommuner med högre skatteunderlag än det normala skulle i konsekvens härmed icke erhålla bidrag, huru högt deras utdebitering än kunde stiga. Det har däremot icke satts ifråga, att kommuner med större skatteunderlag än normalt skulle utgiva bidrag med så stort belopp att de finge en utdebitering, som motsvarade vad de skulle hava att bära, om de endast hade ett skatteunderlag av normal storlek. För att bevara kommunernas intresse av att iakttaga sparsamhet vid beslutande av utgifter har befunnits lämpligt att vid ifrågavarande metod begränsa statens bidrag till viss kvotdel, t. ex. tre fjärdedelar, av det å de felande skattekronorna belöpande uttaxeringsbeloppet. Av intresse har synts vara att undersöka, med vilka andelar av den erforderliga uttaxeringen en sådan bidragslinje skulle bereda understöd åt kommunerna. Antages exempelvis normaltalet för skatteunderlaget vara 5 skattekronor per invånare och betecknas det procenttal bidraget utgör av det belopp, som behöver uttaxeras, med p, antalet skattekronor per invånare i kommunen med s samt uttaxeringsbehovet per invånare utan statsbidrag med u, erhålles följande samband: -J— • u = — (5—s); h 100 4 5 V p = 15 • (5—s). Av denna ekvation framgår, att bidragsprocenten stiger rätlinjigt. Dess växlingar med skatteunderlaget åskådliggöras i följande diagram (fig. 6). 75

> o -c « 60 >

™ c

»•c

2 8 •o 2 52 -S2 = o

20 1

5 Skattekronor per invånare Fig. 6. Statsbidragets procentuella storlek vid den s. k. räta skattekroneutfyllnadslinjen.

438 Enligt denna s. k. räta utfyllnadsMnje kan statsbidraget teoretiskt uppgå till hiögst 75 procent av utdebiteringen, och för ett skatteunderlag av 1 skattekrona per invånare utgör det 60 procent. Såsom en utväg att i sparsamhetsintresse begränsa utjämningsbidragen vid ett system, som grundar sig på en skattekroneutfyllnad från statens sida, har äiven prövats en bidragslinje, enligt vilken statsbidraget skulle inskränkas till att täicka det uttaxeringsbehov, som vid repartisering å ett med en viss kvotdel, t. ex. tre fjärdedelar, av de i normaltalet felande skattekronorna utfyllt skatteunderlag belöper å skattekroneutfyllnaden. Detta uttaxeringsbehov täckes sålunda helt med bidrag utan reduktion med någon kvotdel. Bidragsprocentens storlek vid olika skatteunderlag erhålles ur följande ekvation: P

100 U

s + |.(5-s)

(5-s);

_ 300 • (5—s) s + 15 Denna ekvation betyder geometriskt en hyperbel, svängd i förhållande till ett rätvinkligt koordinatsystems axlar. På grund av sin stora exceniricitet närmar sig kurvan i den del, som här är av intresse, d. v. s. i första kvadranten, en rät linje. Dess utseende framgår av nedanstående fig. 7, som visar bidragsprocentens stigning vid fallande skatteunderlag. 100 -r

V O w

-C

o-S

2« -o 3: O

tn

4 Skattekronor per invånare Fig. 7. Statsbidragets procentuella storlek vid den s. k. böjda skattekroneutfyllnadslinjen. Bidraget stiger enligt denna s. k. böjda utfyllnadslinje tämligen brant upp till 75 procent vid 1 skattekrona per invånare och går upp till 100 procent, då skatteunderlaget sjunker till 0. Linjen har synts giva högre bidrag än med hänsyn till kommunernas hushållning kunnat anses försvarligt. Enligt båda de angivna bidragslinjerna kan det inträffa, att kommuner med förhållandevis låga utdebiteringar få dessa sänkta till en mycket låg nivå. Detta gäller kommuner, som oaktat dåligt skatteunderlag hava låga utdebiteringar. Denna verkan av linjerna har givit upphov till strävanden att söka undantaga kommuner med låga utdebiteringar från varje bidrag oavsett deras brist på skatteunderlag och följaktligen icke låta bidrag utgå, förrän utdebiteringen nått en viss höjd. Införandet av en dylik

439 bottenspärr har framstått såsom nödvändigt för att få fram ett godtagbart bidragssystem. Å andra sidan har det synts önskvärt att vid högre utdebiteringar kunna tillämpa en bidragslinje med dess fulla effekt för att bringa nödställda kommuner erforderlig hjälp. Det har dock visat sig omöjligt att låta t. ex. den räta utfyllnadslinjen verka utan begränsning, så snart utdebiteringen överskridit en viss bottenspärr, enär ett bidrag enligt denna linje å hela utdebiteringen skulle kunna motsvara 100 procent eller mera å den del av utdebiteringen, som genom en utgiftsökning skjutes upp ovanför spärren. Man har sålunda måst tillse, att bidragsprocenten för utdebiteringsökningar ovanför spärren håller sig inom rimliga gränser, och söka åstadkomma en lämplig övergång från bottengränsen, under vilken intet statsbidrag utgår, till de högre utdebiteringar, vid vilka man vill, att fullt bidrag å hela utdebiteringen skall erhållas. Det är härvid av viss betydelse, hur man bestämmer övergångsområdets storlek, d. v. s. dess övre gräns, eftersom den undre är fastställd genom bottenspärrens höjd. Vill man hastigt fullborda övergången till utfyllnadslinjens hela effekt, får man söka göra övergångsområdet så litet som möjligt men blir då tvungen att röra sig med jämförelsevis höga procenttal för bidragen å utdebiteringsökningen. Får övergången ske långsammare inom ett större övergångsområde, kunna bidragen inom detsamma avvägas mera försiktigt. En övergångsanordning kan exempelvis byggas på en viss ökning av bidragsprocenten å utdebiteringen ovanför bottenspärren utöver de procenttal, som erhållas enligt den räta utfyllnadslinjen. De högre procenttalen kunna då få verka på den bottenspärren överskjutande utdebiteringen inom ett övergångsområde, till dess statsbidraget blivit så stort, att det motsvarar ett bidrag å hela utdebiteringen enligt det lägre procenttal, som den räta utfyllnadslinjen giver. Därefter kan detta lägre procenttal tillämpas för högre utdebiteringar. De förhöjda procenttalen i övergångsområdet kunna bestämmas efter olika grunder men böra icke få stiga så högt att kommunernas andel i utdebiteringsökningen blir för ringa. Låter man procenttalen inom övergångsområdet stiga rätlinjigt, t. ex. från 40 vid 5 skattekronor per invånare till 80 vid 0 skattekronor per invånare, erhållas sådana förhöjningar av bidragsprocenten i förhållande till den räta utfyllnadslinjens procenttal som framgå av följande diagram (fig. 8), där skatteunderlagsgränsen för bidrag bestämts till 5 kronor per skattekrona. 80 75

1^2 N

% v

60--

• o å 40o

Bidrags-

r T ^ - f" ^^ ^ Mnje \ Rata ' c .i overgangsK? området \ ^ ^ 4 0 \,linjen \ Alternativ N \ sträckning

\.u\ \ nads\

\

\

»_

-o CO

\ • \

20--

\ i overgangs\\området V* 3 4 5 Skattekronor per invånare

10 Fig. 8. Förhöjd bidragslinje för övergångsområde omedelbart ovanför bottenspärren. Betecknas antalet skattekronor per invånare s och bidragsprocenten enligt den förhöjda linjen p, kan procenttalet erhållas ur följande ekvation: p = 8 -(10—s).

440 Vid ett skatteunderlag av 1 skattekrona per invånare blir sålunda täckningsprocenten i övergångsområdet 72. Då genom denna övergångsanordning höjningen av bidragsprocenten måste bliva mindre för de lägre skatteunderlagen än för de högre, fullbordas övergången hastigare beträffande de högre skattekrontalen. För ett skatteunderlag av 4 skattekronor per invånare sker detta, om bottenspärren bestämmes till 5 kronor per skattekrona, vid en utdebitering av 7 kronor 27 öre och för ett skatteunderlag av 3 skattekronor per invånare vid en utdebitering av 10 kronor 77 öre per skattekrona. För ett skatteunderlag av 1 skattekrona per invånare blir övergången fullbordad först då utdebiteringen stigit till 30 kronor per skattekrona. De här angivna talen gälla utdebiteringarna före reduktion genom utjämningsbidrag. Den övre gränsen för övergångsområdet utgöres vid ifrågavarande övergångsanordning av en tämligen brant kurva, som stiger från 5 kronor per skattekrona vid ett skatteunderlag av 5 skattekronor per invånare till 80 kronor per skattekrona vid skatteunderlaget 0. övergången vid vissa konstanta skatteunderlag åskådliggöres genom det i fig. 9 angivna diagrammet. 20 T

Fig. 9. övergång till den räta utfyllnadslinjen vid^vissa skatteunderlag. Bidragsprocenten i övergångsområdet kan likaväl stiga efter kurvor eller följa en bruten linje, beroende på huru snabbt man önskar få övergången genomförd för olika skattekrontal. Låter man på i fig. 8 alternativt angivet sätt procenttalet i övergångsområdet stiga från 0 vid 5 skattekronor per invånare till 56 vid 3 skattekronor per invånare samt därefter följa den räta övergångslinjen upp till 80 procent vid ett skatteunderlag av 0, blir övre gränsen för övergångsområdet mindre brant, i det att den flyttas uppåt för de högre skattekrontalen, vilkas övergångsområde ökas. Den önskade övergången skulle även kunna vdnnas genom att omedelbart ovanför bottenspärren tillämpa den räta utfyllnadslinjens procenttal å utdebiteringsökningen ovanför spärren upp till ett bestämt utdebiteringsläge och därefter höja bidragsprocenten med viss kvotdel inom ett övergångsområde, till dess huvudbidragslinjens fulla effekt å hela utdebiteringen uppnås. Därigenom skulle åstadkommas, att de föraöjda procenttalen icke behövde tillämpas förrän vid jämförelsevis höga utdebiteringar. Då emellertid bidragsprocenten med hänsyn till sparsamhetsintressets bevarande icke kan höjas mer än till en viss gräns, måste den förhöjda bidragsprocenten bliva konstant, så snart skatteunderlaget nedgått så mycket, att procenten nått denna gräns. Vid lägre skatteunderlag blir övergången därför icke genomförd förrän vid mycket höga utdebiteringar. Bidragsprocenten i övergångsområdet skulle vid denna aiordning kunna varieras med skatteunderlaget på sätt i fig. 10 angives.

5 Skaftekronor per invånare Fig. 10.

Förhöjd bidragslinje för ett övergångsområde med undre gränsen högre än bottenspärren.

Med den å fig. 10 angivna övergångsmetoden kommer för skatteunderlag över 2 skattekronor per invånare övergången till den räta utfyllnadslinjens fulla effekt att ske vid en och samma utdebitering. Sättes bottenspärren till 5 kronor per skattekrona och får den förhöjda bidragslinjen börja verka vid 7 kronor per skattekrona, blir övergångsområdets övre gräns 14 kronor 50 öres utdebitering per skattekrona för skatteunderlag mellan 2 och 5 skattekronor per invånare. Detta framgår av följande ekvation, där s betecknar antalet skattekronor per invånare och d utdebiteringen per skattekrona vid övergången: 15 • ( 5 - s) • (d—2) = 25 • (5—s) • (d—7); d =

14-50.

En övergång från en bottenspärr vid viss utdebitering till en skattekroneutfyllnadslinje med full effekt kan även anordnas genom att bestämma övre gränsen för övergångsområdet med hänsyn till storleken av de utdebiteringar, som kvarstå efter skatteutjämningsbidrag. På detta sätt blir övergångsområdets bredd avpassad efter de utdebiteringar, som de skattskyldiga verkligen skola hava att bära, i stället för efter de icke utjämnade utdebiteringarna. En övergångsanordning av detta slag skall här visas, och för att variera fallet anknytes densamma till en böjd utfyllnadslinje med begränsad skattekroneutfyllnad av den typ, som återfinnes å fig. 7, d. v. s. med bidragsprocenten stigande efter en kurva upp till 100 vid skatteunderlagets nedgång till 0. Denna övergångsanordning kan givetvis likaväl anknytas till en rät utfyllnadslinje som till en böjd. Begränsningen av skattekroneutfyllnaden kan vid en dylik böjd utfyllnadslinje uttryckas genom angivande av den gräns, vilken denna utfyllnad ej får överstiga. Betecknas skattekroneutfyllnaden med f, maximum för denna utfyllnad med fmax, skatteunderlaget med s och det högsta skatteunderlag, vid vilket bidrag kan utgå, med s max , allt räknat i skattekronor per invånare, får man följande generella formel för skattekroneutfyllnaden: I — Imax ' I A

Utdebiteringen efter skattekroneutfyllnad blir då, om antalet utgiftskronor per invånare som skall uttaxeras (uttaxeringskronor per invånare) är u, lika med och bidraget lika med f

s + f

s + f

442 Vill man, att en sådan skattekroneutfyllnadslinje skall verka med sin fulla effekt, så snart den efter utjämning kvarstående utdebiteringen uppnår en viss gräns, g kronor per skattekrona, och skall övergångsområdets bredd uppgå till a kronor per skattekrona, ifrågakommer icke bidrag, förrän den outjämnade utdebiteringen överstigit (g—a) kronor per skattekrona, övergången från intet bidrag vid denna bottenspärr till fullt bidrag vid övergångsområdets övre gräns, g, kan ordnas så att den efter utjämningsbidrag återstående utdebiteringen vid varje särskilt skatteunderlag får stiga rätlinjigt genom övergångsområdet. En härför erforderlig minskning av den ovan angivna skattekroneutfyllnaden för utdebiteringen i dess helhet kan ske genom att skattekroneutfyllnad icke utgår för utdebiteringen under bottenspärren och inom övergångsområdet bestämmes enligt följande formel: U-

g-fmax-

+ a •S

a - u + (g—a)-g-f m i l x -

1 \ sn Skattekroneutfyllnaden stiger då för varje skatteunderlag med uttaxeringsbehovet genom övergångsområdet efter kurvor med den angivna ekvationen. Om kommunens utlaxeringskronor per invånare ej överstiga s • (g—a), utgår intet bidrag, om de äro större än s • (g—a) men mindre än g • fmax • 1 1+ s , erhålles reducerat bidrag, och om de äro lika med eller större än sistnämnda uttryck, utgår fullt bidrag enligt utfyllnadslinjen. Vid en exemplifiering av denna övergångsanordning kan det högsta skatteunderlag, vid vilket bidrag utgår, sättas till 5 skattekronor per invånare, den absoluta gränsen för skattekroneutfyllnaden till 4 skattekronor per invånare samt den övre gränsen för övergångsområdet bestämmas till 7 kronor per skattekrona och övergångsområdets bredd till 3 kronor per skattekrona. Skattekroneutfyllnaden för utdebiteringar ovanför övergångsområdet blir följaktligen 4/5 av de skattekronor, varmed skatteunderlaget understiger 5 skattekronor per invånare, och bottenspärren 4 kronor per skattekrona. Formeln för skattekroneutfyllnaden i övergångsområdet blir då följande:

u 74

[ ' M ) + 3 s ] _ H»-T-*)

3u + 4-7-4-

1—-

3 u + 112- 1

Uppgår en kommuns skattekrontal per invånare till 2-5, skall reducerat bidrag erhållas, då antalet uttaxeringskronor per invånare är större än 10 men mindre än 31-5. Äro kommunens utgifter per invånare, vilka skola uttaxeras, 28 kronor, erhålles följande värde för skattekroneutfjdlnaden per invånare:

Efter skattekroneutfyllnad blir utdebiteringen

— = 6" 51 kronor per s k a t e 2" 5 + 1*8 krona och statsbidraget 651 • 1-8 — 1172 kronor per invånare eller 4 kronor 69 öre per skattekrona. Den i exemplet valda övergångsanordningen återgives i fig 11. Vid de lägre skatteunderlagen sker övergången till full skatteutjämningseffekt tämligen långsamt, oakat bidragsprocenten för utdebiteringsökningen i övergångsområdet är väl högt tilltagm.

443 S k a t t e k r o n e u t iy l l n a d

o

0 skattekronor per invånare

2--

15 20 Uttaxeringskronor

per

25 30 invånare

35 Utdebiteringsförlopp. 10-

-

8 Område, där skattekroneutfyllnad ej sker

10 Fig. 11.

15 20 Uttaxeringskronor

per

25 30 invånare

35 Övergångsanordning för bidragslinje med begränsad skattekroneutfyllnad.

444 Är skatteunderlaget 2 kronor per skattekrona, fullbordas övergången först då den outjämnade utdebiteringen stigit till 15 kronor 40 öre per skattekrona. Linjer för procentuella bidrag å utdebiteringen ovanför en bottenspärr. Beträffande alla de beskrivna övergångsanordningarna gäller, att övergången vid låga skatteunderlag blir genomförd först vid så höga utdebiteringar, att den egentliga skattekroneutfyllnadslinjen i många fall praktiskt taget aldrig kommer i tillämpning, om icke en alltför hög bidragsprocent tillämpas i övergångsområdet. Däremot uppnås för de högre skatteunderlagen utfyllnadslinjens fulla effekt så hastigt, att de med linjen åsyftade proportionerna mellan bidragen för högre och lägre skatteunderlag avsevärt förryckas. Kan någon av de berörda övergångsanordningarna av dessa eller andra skäl ej godtagas, återstår endast att helt bortse från den del av utdebiteringen, som ligger under bottenspärren, och anbringa en efter skatteunderlagets storlek avpassad bidragslinje å den del av utdebiteringen, som överskjuter bottenspärren. Användes därvid en linje av sådan typ som den räta utfyllnadslinjen, går en stor del av skatteutjämningseffekten förlorad, särskilt för de låga skatteunderlagen, vilka det ofta är angeläget att kompensera. För att återvinna en del av den genom bottenskiktets undantagande förlorade verkan är det tänkbart att genomgående höja bidragsprocenten till värden, som ligga ovanför en rät, på skattekroneutfyllnad grundad bidragslinje, genom att låta procenttalen följa en bruten linje eller en rät linje och en kurva, även om en fullt riktig avvägning av bidragen för högre och lägre skatteunderlag därigenom icke skulle vinnas. Dylika linjer kunna avpassas med hänsyn till den effektökning och den avvägning mellan bidragen för olika skattekrontal, som anses önskvärd. Tre huvudtyper av dylika linjer skola nedan återgivas (fig. 12—14). Linjerna äro uppbyggda med den förutsättningen att den högsta bidragsprocent å utdebiteringsökningar, som bör få förekomma, ligger omkring 60 och icke bör gälla för högre skatteunderlag än 2 skattekronor per invånare. Den olika utformningen av linjerna beror huvudsakligen på de verkningar i utjämningshänseende, som eftersträvats. Betecknas antalet skattekronor per invånare med s och bidragsprocenten för skatteunderlag mellan 2 och 7 skattekronor med p, kan bidragsprocenten enligt den första av nämnda linjer (fig. 12) beräknas på följande sätt: p = 12-(7-s). Denna linje är utformad med tanke på att vinna en god skatteutjämningserfekt men med bortseende från bidragens noggranna differentiering i förhållande till skatteunderlaget. > 5; °i£

60 —

_ c c

s

&cl

40-

o-1 I -£ o o 2 0 - O T3

7 Skattekronor per invånare

Fig. 12. Maximerad bidragslinje. Betecknas antalet skattekronor per invånare med s, bidragsprocenten för skitteunderlag från 2-5 till och med 7 skattekronor per invånare med p och bidragsprecenten för skatteunderlag å 2*5 skattekronor per invånare och därunder med pi, kan

445 bidragsprocenten ekvationer:

enligt den andra bidragslinjen 100 (7 —s). ~9~ 20 ,

(fig.

13) beräknas ur

följande

2-5 < s ^ 7 (max. 50 %).

s).

s^2'5

(max. 66-67 %).

Denna linje åstadkommer en viss differentiering av bidragen även mellan kommuner med mycket lågt skatteunderlag men giver en mindre skatteutjämningseffekt. >

c

i-

o to _ c

60 •-

2 40-

T3 <U O

20 42

OJ

o -a

2 3 4 5 Skattekronor per invånare Fig. 13. Bruten bidragslinje.

7 Betecknas antalet skattekronor per invånare med s och bidragsprocenten för skatteunderlag mellan 2 och 10 skattekronor per invånare med p, kan bidragsprocenten enligt den tredje av de nämnda linjerna (fig. 14) beräknas på följande sätt: 150

p =

** 15.

s Denna bidragskurva, som är en hyperbel, giver till en början sparsamma bidrag men stiger tämligen brant upp till maximum 60 procent, sedan skatteunderlaget sjunkit under 5 skattekronor per invånare.

7 Skattekronor per invånare Fig. 14. Maximerad bidragslinje med stark stigning före maximeringen. Vilken av dessa typer man väljer för en bidragslinje å utdebiteringen ovanför bottenspärren och huru en sådan linje närmare utformas, beror på vilken hjälp man önskar bereda kommunerna vid olika skattekrontal. En regel, som ej bör åsidosättas, synes dock vara att av två kommuner med lika antal uttaxeringskronor per invånare skall den med lägre skatteunderlag hava en högre efter bidrag kvarstående utdebitering.

446 Vid granskning av olika bidragslinjer har det ansetts tveksamt, huruvida en lika hög bottenspärr å utdebiteringen vid alla skattekrontal giver tillräcklig differentiering mellan kommuner med olika skatteunderlag. Farhågor hava även framförts för att bidragen närmast ovanför bottenspärren skulle med omedelbar tillämpning av det enligt vederbörande bidragslinjer gällande procenttalet bliva större än som motsvarar det verkliga understödsbehovet och kommunernas sparsamhetsintresse därigenom äventyras. På grund härav hava ytterligare begränsningar av utjämningsbidragen övervägts. Det har ifrågasatts att låta bottenspärren stiga med skatteunderlagets ökning från ett lägsta utgångsläge för de minsta skatteunderlagen till en högsta punkt vid det skatteunderlag, som utgör gräns för bidragstilldelning överhuvud taget. Bottenspärrens stegring med skatteunderlaget skulle antingen kunna ske i avsatser för varje skattekrona eller kontinuerligt efter en rät linje eller en kurva. Tanken på en variation av bidragsprocenten i ett antal skikt ovanför bottenspärren, såsom sker enligt det gällande skatteutjämningssystemet, har även upptagits. Bidragsprocenten har fått utgå från ett lägsta procenttal omedelbart ovanför bottenspärren och stiga inom ett övergångsområde vipp till det högsta enligt bidragslinjerna för vederbörande skattekrontal gällande procenttalet. Övergångsområdet har tänkts uppdelat i utdebiteringsskikt av samma bredd för alla skatteunderlag med ökad bidragsprocent för varje högre skikt, så att vid toppskikteis övre gräns den högsta bidragsprocenten uppnåtts. Det har även övervägts att låta bidragsprocenten stiga rätlinjigt eller efter lämpliga kurvor genom ett odelat övergångsområde. Differentieringen av bidragsprocenten i de olika skikten har utformats på olika sätt. En möjlighet har ansetts vara att inom varje utdebiteringsskikt låta bidragsprocenten utgöra lika stor del av den högsta bidragslinjens procenttal, så att vid olika skatteunderlag bidragen för ett visst bottenskikt stå i samma proportion till varandra som bidragen för varje annat skikt. Såsom ett annat alternativ har övervägts att göra skillnaden i bidragsprocent mellan närliggande skikt lika stor oavsett skattekrontalet. Försök hava sålunda gjorts att låta bidragsprocenten inom olika utdebiteringsskikt stiga vid fallande skatteunderlag efter divergerande eller parallella räta linjer eller efter kurvor, valda med hänsyn till de beskärningar av bidragen, som förefallit lämpliga vid olika skattekrontal och utdebiteringslägen. Berörda inskränkningar av bidragen genom höjning av bottenspärren och minskning av bidragsprocenten för vissa skikt närmast ovanför bottenspärren hava prövats å de ovan behandlade huvudlinjerna för bidragsprocentens bestämmande (se fig. 15—18). Härnedan skola återgivas fyra kombinationer, benämnda A—D, som på grund av sina ur olika synpunkter tilltalande resultat varit föremål för större intresse. Det har icke ansetts erforderligt att utforma dessa alternativ med sådana anordningar för mjukare övergång i utdebiteringsområdet ovanför bottenspärren, som angivits å fig. 3—5. Den böjda huvudbidragslinjen i fig. 18 (metod D) är en variant av den linje, som förekommer i fig. 14. Den är också en hyperbel, och dess ekvation är följande:

Linjen är så konstruerad att bidrag skall upphöra vid 7 skattekronor per invånare. Genom att konstanterna i den ursprungliga ekvationen ändrats ha hyperbelns axlar vridits något medsols och den asymptot, som är parallell med y-axeln, förskjutits så att dess x-koordinat blivit — 1*5; Denna översta bidragslinje gäller för utdebiteringen över 10 kronor per skattekrona, och de båda undre linjerna skola nedifrån räknat gälla för utdebiteringsskikten mellan 8 och 9 samt 9 och 10 kronor per skattekrona, allt i den mån bidrag med hänsyn till bottenspärren överhuvud taget utgår för vederbörande utdebiteringsskdkt. Beduktionen av bidragsprocenten i bottenskikten är proportionellt lika stor vid alla skatteunderlag. Den utgör i förhållande till den översta linjen hälften i skiktet mellan 8 och 9 kronor per skattekrona

447 Fig. 15. Bidragsmetod A med skiktskala och rätlinjigt stigande procenttal. Vid metoden förutsattes en lika hög bottenspärr vid alla skattekrontal, t. ex. 7 kronor per skattekrona. Gränsen för bidrag går vid ett skattekrontal av 6 skattekronor per invånare.

Skattekronor per invånare Fig" lb. Bidragsmetod B med skiktskala och rätlinjigt stigande procenttal. Den översta linjen i figuren är av samma typ som förekommer i fig. 13 och gäller för den del av utdebiteringen, som ligger över 12 kronor per skattekrona. De undre linjerna skola nedifrån räknat gälla för utdebitering mellan 7 och 8, 8 och 9, 9 och 10, 10 och 11 samt 11 och 12 kronor per skattekrona. Bottenspärren är sålunda 7 kronor per skattekrona och lika för alla skatteunderlag inom bidragsområdet, vilket sträcker sig till 5 skattekronor per invånare. För skatteunderlag mellan 2-5 och 5 skattekronor per invånare är reduceringen av bidragsprocenten i bottenskikten proportionell, medan den för lägre skatteunderlag är absolut taget lika stor som vid 2-5 skattekronor per invånare.

448 0.20

3 4 Skattekronor per invånare 12 +

10 Bottenspärrlinje

3 4 Skattekronor per invånare

7 Fig. 17. Bidragsmetod C med skiktskala och rätlinjigt stigande procenttal samt trappstegsvis stigande bottenspärr. Den översta bidragslinjen är av samma typ som förekommer i fig. 12. Bottenspärren stiger på sätt som framgår av figuren i avsatser från 8 till 12 kronor per skattekrona. Gränsen för bidrag är 7 skattekronor per invånare. (Den prickade linjen angiver bottenspärren enligt metod D, se fig. 18.) 60-

s60

5045 \j40.89

$<J~

20-o

\ t H U 7 N

Sv

N2J27

^--^20.44

s

-H

\t20.44\^

1Q-10-

1 1

1 2

1 LIIZ^^H

7 Skattekronor per invånare

Fig. 18.

Bidragsmetod D med skiktskala och procenttal, stigande efter en kontinuerlig kurva, samt rätlinjigt stigande^bottenspärr.

449 och en fjärdedel i skiktet mellan 9 och 10 kronor per skattekrona. För skatteunderlag mellan 5 och 7 skattekronor per invånare, vid vilka bottenspärren ligger över 10 kronor per skattekrona, förekommer ingen reduktion. F ö r att belysa verkningarna av de å fig. 17 och 18 angivna utjämningsmetoderna C och D samt jämföra dem med det nuvarande skatteutjämningssystemet visas i nedan intagna diagram (fig. 19—22), huru i olika fall de efter utjämningsbidrag kvarstående utdebiteringarna ändras vid vissa bestämda skattekrontal, allteftersom uttaxeringsbehovet växlar. På motsvarande sätt angivas i fig. 23—26 de återstående utdebiteringarna vid vissa givna antal uttaxeringskronor per invånare, då skatteunderlaget varierar. Linjer för särskilda bidrag å olika delar av utdebiteringen ovanför en bottenspärr. Vid de ovan behandlade skatteutjämningsmetoderna hava bidragen reglerats efter kommunernas skatteunderlag, men vid ett och samma skatteunderlag har bidraget icke varierat med hänsyn till orsakerna till skattetrycket. Bidragsprocenten bestämmes sålunda enligt de berörda bidragslinjerna i princip lika, vare sig antalet uttaxeringskronor per invånare är högt eller lågt. En kommun med lågt skatteunderlag erhåller bidrag efter ett högt procenttal för hur hög utdebitering som helst, även där denna förorsakats av onormalt höga utgifter, medan en kommun med gott skatteunderlag aldrig anses kunna hava så höga nödvändiga utgifter att ett bidrag är motiverat. Det är emellertid åtminstone teoretiskt möjligt att åstadkomma en differentiering av utjämningsbidragen med beaktande av såväl skatteunderlagets som uttaxeringsbehovets i varje särskilt fall förekommande storlek. Om man föreskriver, att kommunerna icke skola få skalteutjämningsbidrag, förrän utdebiteringen nått en viss höjd, bestämmer man därmed den utdebitering, som kan anses någorlunda normal och rimlig. Den del av utdebiteringen, som ligger högre, blir föremål för utjämning genom statens ingripande. Det är med denna utgångspunkt angeläget att söka klarlägga orsakerna till dylika såsom för höga ansedda utdebiteringar. Utdebiteringens höjd beror, såsom ovan framhållits, av två faktorer, skatteunderlaget i kommunen och de kommunens utgifter, som skola täckas genom uttaxering. Ett fastställande av en viss utdebitering såsom den högsta tillbörliga är därför liktydigt med att fastslå, att vid högre utdebiteringar någon av de faktorer, som samverkat till dessa, eller båda avvika från det normala. När man därvid konstaterar, att skatteunderlaget i en kommun är svagt eller att utgifterna äro anmärkningsvärt stora, förutsätter detta, att man bestämt ett lägsta skatteunderlag, som anses tillräckligt för att en kommun skall kunna hushålla utan att höja utdebiteringen över den gräns, som anses rimlig och normal, samt att man även fastställt det högsta antal uttaxeringskronor per invånare, som finnes behövligt för att kommunen skall kunna fullgöra sina uppgifter. Fastställer man sålunda ett tal för den normala utdebiteringen per skattekrona (d), ett tal för det normala skatteunderlaget per invånare (s) och ett tal för antalet erforderliga uttaxeringskronor per invånare vid normala förhållanden (u), kan man beräkna, huru mycket av den överskjutande utdebiteringen (den över d kronor per skattekrona) som beror på lågt skatteunderlag (mindre än s skattekronor per invånare) och huru mycket som beror på för högt antal uttaxeringskronor per invånare (större antal uttaxeringskronor per invånare än u). Härvid skola ytterligare följande beteckningar användas: Ui = det antal uttaxeringskronor per invånare, varmed en kommuns uttaxeringsbehov överstiger u. Si = det antal skattekronor per invånare, varmed en kommuns skatteunderlag understiger s. o

Om uttaxeringsbehovet 29—429051).

sålunda är u och skatteunderlaget s, erhålles d =

U

-.

450 D U O J >) a 4 j D>)S

jsd

JOUOJ>|

\

Bujjstiqspin

.S>8

-8

•O

o

c

T 1

"W

TS P CL

o .4-1

o

vO

O

.* O) O

OJ

*- PV x3cac

c

°D 2 c >

£>S e M

X

7T-Ö 3 C

4-s => S Ä

DUOJ)|3||D)|S

J3d

J O u O J >j j

6ujJ3|iq3p(Q

452 DUOJ>|3HD1S

J 3 d

Jouoj>|

!

6u!J3(!qapin

b .o

ot

rM j j -o

* °- \\ \\ \uv

\\

M M M M M M \\ M

\ \ \ \

\\ A

\

\ A \ A \ \\ M A\ M \

"

v

\\ \\ \ A A \ A \« !

Q

--

O

\\ ^ ^;

0 •» C

„,

*-

\\

rx

D M

U .2

"A

A

Kr

•c S o-c

• \

l -*"° , T' « > LÅ \ -

S o\

\\

\

\\

\

•Sfc-\\

« l \\\ x

\

\ \

\\ \\ \\

\\ \\

\^

a

\l v\\M

- ? =>

\ \

V\ \ «~

l

\\ l \

c -o

\\

°i \ \

\.

5 S

\

^ \\

\ \\ \ N

N>

\-\>\>

V

*" ^

\ s

1-

^ V " \ v *-' \ N\»> x< 4) t v • v c «v

1 Bottenspär

1 1

°

\\ \1

\\\\ \\

äZ ^ o - TV •o

•3 c 'o c

wv l

\\

t*

\\ \ VM

VV

SK

« *" >

\

v

\\ \\

-* .5

V T3 ti C c H u KS

\\ \ \ \\ "A\ \ sr \ \ \ al ^& ^\\ V i \\ \

\

|

' DUOJ>|3((O>|S

'

'

J3ti

JOUOJI|

'

' ' i

6 u .i J 3 ) i q o p |

(-)

454 \ i

\ \

Fig. 23. Diagram, utvisande de efter skatteutjämning enligt nuvarande system kvarstående utdebiteringarna vid konstanta uttaxeringsbehov och växlande skatteunderlag. (Bottenspärrlinjen är satt till 8 kronor per skattekrona för att underlätta jämförelser. Utjämningseffekten visas upp till en utdebitering före utjämning av 35 kronor per skattekrona.)

23 f

21 -

20 19.31

*

17--

jt

15--

15.40 C

-

14 13.47

v 13 -o D 12

11--

40 uttaxeringskronor per invånare

Bottenspärrlinje

8 \ 2 0 uttaxeringskronor per invånare H——s 1 1 1 r2 3 4 5 6 S k a t t e k r o n o r per invånare

Fig. 24. Diagram, utvisande de efter skatteutjämning enligt metoden C kvarstående utdebiteringarna vid konstanta uttaxeringsbehov och växlande skatteunderlag. (Utjämningseffekten visas upp till en utdebitering före utjämning av 35 kronor per skattekrona.)

2 3 4 Skattekronor per

5 6 invånare

Fig. 25. Diagram, utvisande de efter skatteutjämning enligt metoden D kvarstående utdebiteringarna vid konstanta uttaxeringsbehov och växlande skatteunderlag. (Utjämningseffekten visas upp till en utdebitering före utjämning av 35 kronor per skattekrona.)

2 3 4 S k a t t e k r o n o r per

Fig. 26.

5 6 invånare

Diagram, utvisande de efter skatteutjämning enligt metoderna C och D kvarstående utdebiteringarna vid konstanta uttaxeringsbehov och växlande skatteunderlag.

458 ö k a s uttaxeringsbehovet med Ui och minskas skatteunderlaget med Si, blir ökningen av utdebiteringen: U + Ux U _ SUX + SxU S — Sx S S • (S — Si)' Denna ökning av utdebiteringen kan uppdelas i: 1) En del, som beror av det för stora uttaxeringsbehovet, om man låter detta inverka på ett normalt skatteunderlag (s). Alltså sx = 0. Denna del blir —^ = —. s12 s 2) En del, som beror av det för låga skatteunderlaget, om man låter detta inverka på ett normalt uttaxeringsbehov (u). Alltså u x = 0. Denna del blir SjU

u

Si

S • (s — S j S S — Si 3) En del, som beror av det för stora uttaxeringsbehovets och det för låga skatteunderlagets gemensamma verkan, d. v. s. de för stora utgifternas verkan blir större, därför att de måste bäras av ett onormalt lågt skatteunderlag, eller det för låga skatteunderlagets verkan blir större, därför att det måste bära onormalt höga utgifter. Denna del av ökningen kan beräknas med utgångspunkt från det för höga uttaxeringsbehovet på följande sätt: Ui

_ Ui

Ui

_Sj_

s

s

s—Si'

s —s x u

i

s

i

Uttrycket — erhålles direkt (jfr sid. 433), då man vet, att en nedgång i s s — Sx skatteunderlaget ökar utdebiteringen med en kvotdel, som är lika med minskningen i skatteunderlag, dividerad med det återstående skatteunderlaget, d. v. s. med kvotdelen . S —S!

Den under 3) omförmälda delen av ökningen, — • , torde, i den mån en s s — sx exakt fördelning av densamma är möjlig, kunna anses belöpa å respektive faktorer i förhållande till storleken av de övriga delarna av ökningen. Den kan sålunda fördelas å uttaxeringsbehovet med kvotdelen Ux s _ UiCs-Sx) Ux

U

Sx

s

s

s—sx

samt å skatteunderlaget med kvotdelen u sx s s—s, Ux

U

Sx

S

s

s —Sx

Ux (S — Sx) + USx

us, U x • (S — Sx) + USx

Om man exempelvis anser, att en utdebitering av 7 kronor per skattekrona är den högsta normala (bottenspärr) och att ett skatteunderlag av 5 skattekronor per invånare är erforderligt för kommunernas hushållning, blir konsekvensen härav, att 35 uttaxeringskronor per invånare normalt får anses vara gränsen för uttaxeringsbehovets storlek. En kommun skulle sålunda med dessa utgångspunkter böra hava en utdebitering av högst 7 kronor per skattekrona, ö k a s utgifterna till 40 uttaxeringskronor per invånare, stiger utdebiteringen med 1 krona till 8 kronor per skattekrona. Det är tydligt, att denna ökning beror på utgifternas storlek.

459 Minskas i stället skatteunderlaget till 4 skattekronor per invånare, stiger utdebiteringen med 1 krona 75 öre till 8 kronor 75 öre per skattekrona. Det är likaledes tydligt, att denna ökning beror på skatteunderlaget. Om uttaxeringsbehovet ökas till 40 kronor per invånare och skatteunderlaget samtidigt nedgår till 4 skattekronor per invånare, stiger utdebiteringen till 10 kronor per skattekrona. Av ökningen, 3 kronor per skattekrona, beror sålunda 1 krona på utgifterna och 1 krona 75 öre på skatteunderlaget men återstående 25 öre på dessa faktorers gemensamma verkan. Skall sistnämnda utdebiteringsbelopp fördelas på de båda faktorerna, får man 5 . (5 i ) 4 enligt ovanstående formler å utgifterna ——-———- = — s a m t å skatteunderlaget 5 • (5 — 1) -f 35 • 1 11 35-1 7 5 (5—1) + 3 5 - 1 11 Av ökningen å 25 öre skulle sålunda 9 öre bero på de ökade utgifterna och 16 öre på skatteunderlagets nedgång. Av hela ökningen, 3 kronor, belöper i enlighet härmed 1 krona 9 öre på utgifterna och 1 krona 91 öre på skatteunderlaget. På motsvarande sätt kan för varje skaltetyngd kommun bestämmas, huru stor del av det för höga skattetrycket som bör tillskrivas stora utgifter eller lågt skatteunderlag. Därest man avstår från att söka göra en uppdelning av den del av den för höga utdebiteringen, till vilken det låga skatteunderlaget och de höga utgifterna äro samu

s

S

S — S]_

i verkande orsaker, d. v. s. —

i

, kan man intaga den ståndpunkten att endast

den del av det överskjutande skattetrycket, som skolat drabba kommunen, om den haft ett normalt skatteunderlag, bör anses såsom en verkan av de för höga utgifterna. Hela övertrycket med undantag av den del, som utgör —, tillskrives sålunda bristen på skatteunderlag. I det ovan anförda exemplet skulle detta leda till att 1 krona per skattekrona av utdebiteringsökningen skulle anses belöpa å utgifternas ökning och 2 kronor per skattekrona å skatteunderlagets nedgång. Utgår man från att staten skall gottgöra kommunerna för deras brist på skatteunderlag, innebär detta, att staten anses böra kompensera det låga skatteunderlaget även i den mån detta vållar, att kommunernas för höga utgifter bliva tyngre att bära. Å andra sidan kan göras gällande, att allenast den utdebitering över bottenspärren, som erfordras vid det högsta normala antalet uttaxeringskronor per invånare, skall betraktas såsom en följd av det för låga skatteunderlaget. Det kan sägas, att kommunerna böra, då de hava lågt skatteunderlag, i viss mån själva få taga konsekvenserna av att de trots detta kända förhållande besluta högre utgifter än som anses normalt. Detta resonemang leder till att skatteutjämningsbidrag för bristande skatteunderlag endast erhålles å den utdebitering, som motsvarar ett normalt antal uttaxeringskronor per invånare, samt återstående utdebitering ovanför bottenspärren utjämnas såsom ett resultat av för höga utgifter. I exemplet skulle i så fall en utdebitering av 1 krona 75 öre per skattekrona tillskrivas bristen på skatteunderlag och en utdebitering av 1 krona 25 öre per skattekrona utgifternas onormala storlek. Det har framhållits, att kommunmedlemmarnas nytta av den kommunala verksamheten alltid står i en viss proportion till kommunens utgifter. Vidare har gjorts gällande, att kommunmedlemmarnas egna åtgöranden hava större del i förekomsten av höga utgifter än lågt skatteunderlag. Med ett dylikt betraktelsesätt kan det anses motiverat att giva större skatteutjämningsbidrag å den del av det för höga skattetrycket, som förorsakas av dåligt skatteunderlag, än å den del, som beror av för höga utgifter. Vill man göra en ändring i det nu gällande systemet och giva skatteunderlaget mer utrymme vid utjämningsbidragens bestämmande än utgifterna, ligger det nära till hands att hava olika bidragsprocent för de delar av det för höga skattetrycket, som kunna hänföras till respektive faktorer. Om bidragsprocenten

460 icke skall vara konstant utan stiga med hänsyn till behovet, synes det lämpligt att stegringen sker på olika sätt beträffande de båda slagen av skattetryck. Man torde nämligen kunna tillåta sig en betydligt större ökning av bidragsprocenten vid sjunkande skatteunderlag än vid stegrade utgifter. Enligt detta resonemang borde gälla en linje för bidragsprocenten å den del av utdebiteringen över bottenspärren, som beror av skatteunderlaget, och en bidragslinje för den del, som förorsakas av utgifternas storlek. Dessa linjer kunna avpassas alltefter den betydelse man vid skatteutjämningen vill giva åt skatteunderlaget och utgifterna. Genom att jämföra linjerna med varandra kan man avläsa, vilket utrymme den ena eller andra principen fått. Den sammanlagda effekten av linjerna får givetvis icke bliva så stor att sparsamhetsintresset äventyras. Dylika linjer kunna tänkas utformade på en mängd olika sätt. Olika bottenspärrar kunna användas för vardera linjen. Här skall endast redogöras för två metoder att kombinera olika på utgifter och skatteunderlag grundade bidragslinjer. Metod I (Fig. 27). A) Bidrag lämnas med 20 procent å den del av utdebiteringen, som motsvarar det antal uttaxeringskronor per invånare, vilket överstiger 35 men ej 42, samt med 30 procent å den del av utdebiteringen, som motsvarar det antal uttaxeringskronor, vilket överstiger 42. B) Understiger skatteunderlaget 5 skattekronor per invånare, erhålles — utöver bidrag enligt A), om sådant utgår — ett bidrag, beräknat å skillnaden mellan å ena sidan den utdebitering, vilken med hänsyn till kommunens skatteunderlag motsvarar 35 uttaxeringskronor per invånare eller det lägre antal utgiftskronor, som skall uttaxeras, och å andra sidan en utdebitering av 7 kronor per skattekrona. Bidrag utgår å denna skillnad med ett procenttal, som stiger rätlinjigt från 30 vid 5 skattekronor per invånare till 70 vid 1 skattekrona per invånare och därefter blir konstant. överstiger skatteunderlaget 5 skattekronor per invånare, minskas bidraget enligt A) med viss del av skillnaden mellan 7 kronors utdebitering per skattekrona och den utdebitering, som i kommunen erfordras för täckande av 35 uttaxeringskronor per invånare. Avdrag sker med ett procenttal av denna skillnad, vilket stiger rätlinjigt från 30 vid 5 skattekronor per invånare till 100 vid 12 skattekronor per invånare. Är avdraget enligt B) större än bidraget enligt A), får därvid bero, då något tillskott från kommunens sida för skatteutjämning icke förutsattes. Bottenspärren blir med dessa linjer 7 kronor per skattekrona för skatteunderlag, som ej överstiger 5 skattekronor per invånare. Vid högre skatteunderlag stiger bottenspärren på följande sätt. Skattekronor Bottenspärrens höjd i kronor per invånare per skattekrona 6

7 8 9 10 11 12

867 992 11-41 13-07 1485 16-7 2

Växlingen vid 5 skattekronor per invånare från 30 procents bidrag till 30 procents avdrag kan synas stor, men den giver dock en kontinuerlig och tämligen mjuk övergång för de efter bidrag kvarstående utdebiteringarna på båda sidor om detta skattekrontal av den anledningen att bidrag och avdrag omedelbart intill 5 skattekronor per invånare beräknas på en mycket liten del av utdebiteringen. En dylik bidragsmetod innebär, att skatteunderlaget får en mer än dubbelt

461 Linje A o o. 30 20-I 35 42 Uttaxeringskronor per invånare

Linje B

100--

Fig. 27. Bidragsmetod med olika linjer för två skilda delar av utdebiteringen ovanför en bottenspärr. så stor inverkan som utgifterna, då utjämningen når sitt maximum. Metoden bygger på en sådan uppdelning av skattetrycket ovanför bottenspärren, att endast den del av detta, som motsvarar ett normalt antal uttaxeringskronor per invånare, anses bero på svagt skatteunderlag, medan återstående delen tillskrives de för höga utgifterna. Samma bidragsmetod kan likaväl användas med annan uppdelning av det skattetryck, som skall utjämnas, i enlighet med de möjligheter som antytts å sid. 458 härovan. Metod 11 (Fig. 28). A) Bidrag lämnas med 10 procent å den del av utdebiteringen, som överstiger 8 men ej 10 kronor per skattekrona, och med 20 procent å den del av utdebiteringen, som överstiger 10 kronor per skattekrona. B) Understiger skatteunderlaget 5 skattekronor per invånare, lämnas bidrag å skillnaden mellan å ena sidan den utdebitering, vilken med hänsyn till kommunens skatteunderlag motsvarar 35 uttaxeringskronor per invånare eller det lägre antal utgiftskronor per invånare, som skall uttaxeras, och å andra sidan en utdebitering av 7 kronor per skattekrona. Bidrag utgår efter ett procenttal, som stiger rätlinjigt från 10 vid 5 skattekronor per invånare till 60 vid intet skatteunderlag.

462 Linje A

Linje B

c

2 20 + £ 10 + H 1—l 5 8 10 Utdebitering per skattekrona Fig. 28.

1 2 3 4 5 Skattekronor per invånare

Bidragsmetod med en linje för hela utdebiteringen ovanför en boltenspärr och en linje för viss del av utdebiteringen ovanför samma spärr.

Bottenspärren för bidraget enligt A) är satt till 8 kronor per skattekrona och för bidraget enligt B) till 7 kronor per skattekrona, då behovet av en begränsning med hänsyn till sparsamhetsintresset antages vara starkare i förra fallet. Skatteunderlaget får enligt denna metod i allmänhet en betydligt större verkan än utgifterna. Metoden kan även utformas så att bidraget för bristande skatteunderlag beräknas å en större del av skattetrycket ovanför bottenspärren, t. ex. på hela detta tryck utom vad som belöper å de för höga utgifterna, fördelade å ett normalt skatteunderlag. Linjer för direkt bestämning av de efter skatteutjämning återstående utdebiteringarna. I de ovan behandlade bidragssystemen har bidragsprocentens lämpliga avvägning varit det primära och hava de efter erhållande av bidrag kvarstående utdebiteringarna fått bliva sådana som betingats av denna avvägning. Då 60 antagits vara den högsta bidragsprocent å utdebiteringsökningen, som med hänsyn till den kommunala hushållningen kan godtagas, har problemet varit att finna en lämplig övergång från det högre skatteunderlag, som utgör gränsen för bidragstilldelning överhuvud taget, till det låga skattekrontal, där maximering av bidragen ansetts påkallad. Det högsta bidraget å 60 procent har i regel medgivits redan vid 2 skattekronor per invånare. Uppgiften att åstadkomma en dylik övergång kan givetvis även lösas genom att bestämma, huru de återstående utdebiteringarna skola stiga mellan ifrågavarande skattekronelägen, och låta bidragsprocenten bliva så stor som är erforderligt för att nedbringa utdebiteringarna till en viss lämplig linje, d. v. s. genom en s. k. direkt metod. Enklast är att låta de efter bidrag kvarstående utdebiteringarna för varje givet antal uttaxeringskronor per invånare stiga rätlinjigt från den utgångspunkt, där bidrag först förekommer, till den punkt, där det högsta tilliarna bidraget uppnås. Denna övergång kan också ske genom att låta de återstående utdebiteringarna följa kurvor, vilka giva en önskad relation mellan dessa utdebiteringar vid olika skatteunderlag. Här skall endast lämnas exempel på en metod för rätlinjig övergång. Man kan härvid utgå från en rätlinjigt stigande bottenspärr av den beskaffenhet, som angives å fig. 17, och en maximering av bidragen till 60 procent å utdebiteringen över 8 kronor per skattekrona vid ett skatteunderlag av 2 skattekronor per invånare, Bottenspärren är sålunda 8 kronor per skattekrona vid skatteunderlag å 3 skattekronor per invånare och därunder samt stiger vid högre skatteunderlag med lika många ören per skattekrona som det antal skatteören, varmed skatteunderlaget överstiger 3 skattekronor per invånare. För varje särskilt antal uttaxeningskronor per invånare kan då bestämmas en utdebitering med däremot svarande skatteunderlag, vid vilken bidrag börjar utgå. För ett visst.

463 antal uttaxeringskronor erhålles den efter bidrag återstående utdebiteringen vid 2 kronor per skattekrona genom att minska den oreducerade utdebiteringen vid detta skatteunderlag med 60 procent å skattetrycket över 8 kronor per skattekrona. Varje punkt å bottenspärrlinjen motsvaras sålunda av en viss punkt å den lodräta utdebiteringslinjen vid 2 skattekronor per invånare (se fig. 30). Genom att medelst räta linjer förbinda mot varandra svarande punkter för samma antal uttaxeringskronor per invånare bestämmer man de efter utjämning återstående utdebiteringarna i övergångsområdet och därmed de erforderliga skatteutjämningsbidragen. Då man skall beräkna bidraget för en utdebitering, som ligger ovanför bottenspärren och sålunda kan bliva föremål för utjämning, får man först bestämma det skattekrontal, vid vilket det förevarande antalet uttaxeringskronor per invånare motsvaras av en utdebitering, som är lika med bottenspärrens höjd. Är detta skattekrontal icke större än 3, vilket förutsätter, att antalet uttaxeringskronor per invånare ej överstiger 24, erhålles skattekrontalet för bottenspärrpunkten genom att dela antalet uttaxeringskronor med 8. Om ifrågavarande skattekrontal är större, d. v. s. ligger över 3, blir beräkningen något omständligare. Betecknas antalet uttaxeringskronor per invånare med u och det skattekrontal, vid vilket samma uttaxeringskrontal föranleder en utdebitering, som sammanfaller med bottenspärrens höjd, med s, erhålles följande samband: - = s — 3 + 8 = s + 5. s Löses denna ekvation med avseende å s, erhålles: s = V'u + 6'2 5 —• 2'5. Sedan man genom insättning av det förevarande värdet på u beräknat s och u —, d. v. s. skatteunderlaget och utdebiteringen för vederbörande uttaxeringskrontals bottenspärrpunkt, söker man den räta linje, som förbinder denna punkt med den återstående utdebiteringens höjdläge vid 2 skattekronor per invånare för samma uttaxeringskrontal, sedan 60 procents bidrag å utdebiteringen över boltenspärren erhållits. Nämnda återstående utdebitering är:

- _ — 2

t*—g\ — u + 2 4

1ÖÖ" \ 2

/ ~~

'

Den sökta räta linjens ekvation blir, då bottenspärren ligger inom 3 skattekronor per invånare, följande: u + 24 8 o " 5 , y 8 = ~ 2-s -(*-8); ' y

(u-ie^-x) 5-(s — 2 )

Denna ekvation gäller för uttaxeringskrontal per invånare, som icke äro högre än 24. Är antalet uttaxeringskronor per invånare större än 24, gäller den stigande bottenspärrlinjen, och den räta linjens ekvation får då följande form: y — (s + 5) =

(x — s); Å

V y =

S

(u — 5s — l ) - ( s — x) ++ s + 5. 5 • (s - 2)

464; Då bidraget skall bestämmas för ett visst skattetryck, insättas i ekvationen värdena för u och s, varjämte x sättes lika med det förhandenvarande skatteunderlaget. Det värde å y, som därigenom erhålles, utgör den efter utjämningsbidrag återstående utdebiteringen, och utjämningsbidragets storlek bestämmes genom att draga denna utdebitering från den utan bidrag erforderliga utdebiteringen. Den i fig. 30 utvisade metoden är avsedd att tillämpas å kommuner med lägre skatteunderlag än 6 skattekronor per invånare. Metodens verkningar vid vissa bestämda skatteunderlag och varierande uttaxeringsbehov belysas genom diagrammet i fig. 29.

OJ

-a

•* . c O en

*3 ejj

si OJ * J Vi.

8S '-3 s . <W

C g

t/5

C.2

Sb

a

c T;

.5, 3c

<y * j *•> a

«

OJ C -Ö C

a C

ii.

fe DUOJ>|3»»D))S

jad

JOUOJ>|

i

6uu3j!qap»n

465 Utdebitering utan utjämningsbidrag Utdebitering efter utjänv ning

2 3 4 Skattekronor per

S 6 nvå n a re

Fig. 30. Diagram, utvisande de efter skatteutjämning enligt en s. k. direkt metod kvarstående utdebiteringarna vid konstanta uttaxeringsbehov och växlande skatteunderlag. (Utjämningseffekten visas upp till en utdebitering före utjämning av 35 kronor per skattekrona.) 30-429059.

466 Den återstående utdebiteringen stiger enligt denna metod för ett visst antal uttaxeringskronor per invånare rätlinjigt vid fallande skatteunderlag intill 2 skattekronor per invånare. Uttaxeringskronornas ökning vid ett fixt skatteunderlag medför däremot icke en rätlinjig stegring av den efter bidrag återstående utdebiteringen. Så länge för utdebiteringar ovanför bottenspärren antalet uttaxeringskronor per invånare icke överstiger 24, vilket kan inträffa för skatteunderlag upp till 3 skattekronor per invånare, är bidragsprocenten å utdebiteringsökningar konstant vid samma skatteunderlag. Stiger antalet uttaxeringskronor över 24, blir vid ett och samma skatteunderlag bidragsprocenten å utdebiteringsökningar ovanför bottenspärren långsamt växande intill en viss gräns, som ligger något över 65 uttaxeringskronor per invånare. Vid ytterligare ökning av antalet uttaxeringskronor per invånare inträder en mycket långsam minskning av bidragsprocenten. I regel uppgå förändringarna av bidragsprocenten icke till mer än ett fåtal enheter, och några för sparsamhetsintresset menliga bidrag behöva icke befaras. Högre bidragsprocent än 60 förekommer icke. III. Metoder, grundade på skatteunderlagets storlek. Ett bidragssystem för skatteutjämning kan byggas på andra faktorer än den för täckande av kommunens utgifter erforderliga utdebiteringen. Det är möjligt att utgå direkt från skatteunderlagets storlek och reglera utjämningsbidragen i förhållande till denna faktor med bortseende från det faktiska uttaxeringsbehovet. Ett sådant system har tidigare framförts i diskussionen och varit föremål för intresse. Det är i detta fall nödvändigt att bestämma såväl det antal skattekronor per invånare, vilket prövas vara erforderligt för kommunernas hushållning, som ock det normala antal utgiftskronor per invånare, som kommuner av visst slag anses behöva täcka genom uttaxering. Bidragen böra i princip vara anordnade på sådant sätt att kommuner med onormalt lågt skatteunderlag men skälig uttaxering komma i sådan ställning beträffande utdebiteringens storlek som om de haft ett normalt skatteunderlag. Härvid kunna bidragen bestämmas med utgångspunkt från det antagandet att kommunerna alltid hava just det normala antalet uttaxeringskronor per invånare. Bidrag utgår sålunda i varje särskilt fall med ett belopp motsvarande vad som med ett normalt skatteunderlag i kommunen skulle for tackande av ett normalt antal utgiftskronor per invånare behöva uttaxeras a det antal skattekronor, varmed det verkliga skatteunderlaget understiger det såsom normalt ansedda. Ett sådant utjämningsbidrag blir detsamma, vare sig kommunens faktiska uttaxeringsbehov är högre eller lägre än det normala. Kommuner, vilkas skatteunderlag uppgår till eller överstiger det normala, erhålla intet bidrag. Bidraget anknyter sålunda till skatteunderlaget såsom den enda variabla faktorn. Om det anses angeläget att stimulera kommunernas intresse for att vidmakthålla sitt skatteunderlag, kan berörda bidragsmetod modifieras genom att minska bidraget med en kvotdel, t. ex. % Betecknas det fastställda normalskatteunderlaget per invånare till vilket kommunernas skattekronor skola utfyllas, med s, det verkliga skatteunderlaget per invånare i kommunen med S l och normaltalet uttaxeringskronor ner invånare med u, erbålles följande uttryck för utjämningsbidraget per invånare: - • (s - s0 • - . s 4 Ett efter sådana grunder anordnat utjämningssystem öppnar möjlighet för kommuner med mycket låga utdebiteringar att erhålla skatteutjämnmgsbidrag. Ar anZet uttTxeringskronor per invånare mindre än det normala, erhålles bidrag, som om detta anJaf varit lika" med normaltalet. Bidrag kan i dyliksjML sägas * g i a v e n å skillnaden mellan de beräknade normala och de verkliga utgifterna. D e t £ a r darfor ifråeasatts att minska utjämningsbidraget med vad som belöper a U av denna skill nad Vid en h o n i n g av rtglftema upp mot normaltalet skulle kommunerna da erhålla ytterligare statsbidrag med en viss del av ökningen.

467 En dyrortsgradering av skatteunderlaget har övervägts inom kommunalskatteberedningen i samband med ett flertal bidragsmetoder. Om storleken av kommunernas skatteunderlag i jämförelse med ett s. k. normalt skatteunderlag införes såsom en normgivande faktor beträffande skatteutjämningen, är det nödvändigt att taga ställning till frågan, huruvida normaltalet för skatteunderlaget bör varieras i förhållande till en dyrortsgruppering av kommunerna eller vara detsamma för alla kommuner. Det saknas teoretiskt sett ej fog för en sådan gradering, då samma antal skattekronor per invånare otvivelaktigt är en större tillgång för den kommunala hushållningen å billigare orter än dyrare. Försök hava även gjorts att medelst å dyrortsförhållandena grundade jämförelsetal differentiera de för utjämningsbidragen normerande skattekrontalen, men på grund av svårigheterna att åstadkomma en lämplig avvägning av bidragen med hänsyn till ortsdyrheten hava de olika undersökta skatteutjämningslinjerna icke utformats med beaktande av kommunernas dyrortsförhållanden. IV. Metoder, grundade på invånarantalet. Invånarantalet har i olika sammanhang uppställts såsom norm för skatteutjämningsbidrag. Statsbidrag med visst belopp per invånare till samtliga kommuner är en tekniskt enkel anordning, som skulle lämna kommunerna ett grundbidrag till deras utgifter för varje individ och utgöra en viss allmän gottgörelse för de statliga uppgifter, som kommunerna handhava och bekosta. Ett dylikt bidrag kan tänkas bliva föremål för differentiering med hänsyn till andra, sekundära faktorer. Det är bl. a. möjligt att gradera ett invånarbidrag i förhållande till kommunernas skatteunderlag. En annan faktor, i förhållande till vilken en gradering av invånarbidraget kan ske, är åldersfördelningen. Särskilt ett invånarbidrag, avsett att minska de av socialvårdsutgifterna vållade ojämnheterna i det kommunala skattetrycket, kan lämpligen differentieras efter denna grund. Där exempelvis antalet kommuninvånare under 16 och över 66 år avviker från riksmedeltalet, kan en höjning eller sänkning ske av det belopp, vartill invånarbidraget normalt bestämmes. Ett spörsmål, som inställer sig i samband med införande av invånarbidrag, är, huru detta skall kombineras med de allmänna skatteutjämningsbidrag, som måste förutsättas i någon form komina kommunerna till del. Sistnämnda bidrag antagas här utgå i förhållande till utdebiteringens höjd men med särskilt hänsynstagande till skatteunderlagets storlek. Två huvudfall kunna i detta avseende uppställas, nämligen att de båda bidragen utgå var för sig och att de gå i avräkning mot varandra. I första fallet kan skatteutjämningsbidraget bestämmas på två olika sätt. a) Invånarbidraget inverkar endast å storleken av det uttaxeringsbehov, som lägges till grund vid bestämmande av det allmänna skatteutjämningsbidraget. Invånarbidraget är då att betrakta såsom en särskild inkomst för kommunen, vilken nedbringar den utgiftssumma, som skall täckas genom uttaxering, och kan likställas t. ex. med kommunens inkomster av donationer, affärsföretag, aktier o. dyl. eller med de speciella förvaltningsbidragen från staten. Den utdebitering, i förhållande till vilken skatteutjämningsbidrag skall utgå, blir härigenom lägre. Betecknas de kommunens utgifter per invånare, som utan invånarbidrag måste uttaxeras, med u, kommunens skattekronor per invånare med s och bidraget per inu—i „ . . vanare med i, blir denna utdebitering .Invånarbidraget anses sålunda ej inverka på skatteunderlaget, lika litet som nyssnämnda inkomster. Detta alternativ synes principiellt riktigt, om man ej vill betrakta invånarbidraget såsom ett skatteutjämningsbidrag utan såsom ett förvaltningsbidrag. b) Invånarbidraget inverkar endast å storleken av det skatteunderlag, som lägges till grund vid bestämmande av det allmänna skatteutjämningsbidraget. Invånarbidraget kan behandlas såsom ett tillskott till kommunens skatteunder-

468 lag med ett antal skattekronor, växlande med uttaxeringsbehovets storlek. Invånarbidraget antages i detta fall motsvara vissa skattekronor, som inräknas i kommunens skatteunderlag. Det allmänna skatteutjämningsbidraget beräknas därvid å hela uttaxeringsbehovet utan avdrag för vad som täckes av invånarbidraget. När invånarbidraget enligt detta alternativ skall förvandlas till skattekronor, får man räkna med den utdebitering, som kräves vid repartisering å såväl kommunens egna skattekronor som de skattekronor, invånarbidraget anses motsvara. Antalet i i•s nya skattekronor, som invånarbidraget anses motsvara, blir ;= ; . SkatteutJ & ' u —i u —i s jämningsbidraget bestämmes sålunda i detta fall med hänsyn till skatteunderlaget i•s u u —i s H - och en utdebitering å hela detta skatteunderlag av : = . Detta

s+

: u — i

betraktelsesätt förefaller hava skäl för sig, om invånarbidraget avses skola hava en rent skatteutjämnande verkan. En viss skillnad ifråga om skatteutjämningsbidragens storlek uppkommer, om man tillämpar detta beräkningssätt i stället för det under a) omnämnda. I båda u—i fallen beräknas skatteutjämningsbidraget i förhållande till en utdebitering av men i fallet b) efter en mindre fördelaktig grund, eftersom skatteunderlaget då anses vara större. Det andra huvudfallet är att de båda bidragen gå i avräkning mot varandra. En tänkbar anordning är att det allmänna skatteutjämningsbidraget får konsumeras av invånarbidraget så långt detta är möjligt. Om det förra bidraget ä r mindre än eller lika stort som det senare, utgår ej något skatteutjämningsbidrag. Är skatteutjämningsbidraget större, minskas detta med invånarbidraget. Sistnämnda bidrag blir då ett skatteutjämningsbidrag, som utgår med visst minimibelopp. Detta alternativ är givetvis tilltalande ur sparsamhetssynpunkt men leder till mindre tillfredsställande resultat. En kommun, som har sådant skattekrontal och sådan utdebitering att dess allmänna skatteutjämningsbidrag är lika stort som invånarbidraget, får ej större totalt statsbidrag än en annan kommun med lika många invånare, vilken har så stort skatteunderlag eller så låg utdebitering att den ej är i behov av något skatteutjämningsbidrag. Vid utformandet av detta alternativ ligger det närmast till hands att beräkna det allmänna skatteutjämningsbidraget på grundval av kommunens skatteunderlag och uttaxeringsbehov utan hänsyn till något invånarbidrag samt därefter minska skatteutjämningsbidraget med invånarbidraget. Kommunens behov av skatteutjämningsbidrag fastställes sålunda oberoende av invånarbidraget, och detta behov tillgodoses i första hand genom invånarbidraget och därefter till den eventuellt återstående delen med ett allmänt skatteutjämningsbidrag. V. Metoder, grundade på vissa kommunala utgifters storlek. Skatteutjämningsbidrag kunna även anordnas så att de i första hand anknyta till storleken av kommunernas utgifter för något visst ändamål. Sålunda har ifrågasatts att låta kommunernas nettokostnader för fattigvård och barnavård utgöra grunden för utjämningsbidrag. Bidrag av denna typ, vilka genom sin begränsning till vissa utgiftsändamål få karaktär av speciella statsbidrag, skulle hava till huvudsyfte att utjämna det kommunala skattetrycket, ej att åstadkomma en effektivisering eller standardförhöjning beträffande dessa sociala vårdgrenar. Utformningen av dylika bidrag kan ske på olika sätt. Det har t. ex. ifrågasatts att lämna bidrag med 60 procent av det belopp, varmed nettokostnaden för fattigvård och barnavård

469 överstiger 1 krona 50 öre per skattekrona, samt därvid hava en spärr å 6 kronors allmän kommunalskatt per skattekrona, under vilken utdebiteringen icke må genom dylika bidrag nedbringas. Bidrag till kommunernas fattigvårds- och barnavårdskostnader med visst, per invånare lika stort belopp hava även övervägts, varvid en maximering av bidragen dels till 75 procent av kommunens verkliga nettokostnader för ifrågavarande ändamål och dels till halva uttaxeringsbehovet i kommunen förutsatts. Sådana spärranordningar innebära dock alltid en fara för kommunernas sparsamhetsintresse, då de i vissa lägen möjliggöra 100 procents bidrag å ökningar av den kommunala utdebiteringen.

C. Utjämning av samtliga kommunala repartitionsskatter. De ovan avhandlade utjämningsmetoderna hava närmast tagit sikte på förhållandena i primärkommunerna. De kunna givetvis även tillämpas å landstingens och tingslagens repartitionsskatter, ehuru skälen för en del av dessa metoder icke gälla med samma styrka beträffande de större kommunala enheternas repartitionsskatter. Vare sig man reglerar utjämningsbidragen för skatt till kommuner av högre ordning på det ena eller andra sättet, uppkommer emellertid alltid frågan, huru bidragen till olika slags kommunala repartitionsskatter skola samordnas. De möjligheter, som i detta avseende kunna vara av intresse, skola antydas. Man kan därvid särskilja tre huvudfall. Samtliga repartitionsskatter utjämnas gemensamt efter en enhetlig grund. Det nuvarande skatteutjämningssystemet lämnar bidrag å det sammanlagda kommunala skattetrycket ovanför en gemensam utdebiteringsspärr i förhållande till skattetryckets storlek. Detta innebär visserligen ett principiellt riktigt samordnande av de olika repartitionsskatterna inom det gällande skatteutjämningssystemets ram men leder till vissa oegentliga resultat, eftersom vägskatten vilar på ett annat skatteunderlag än de övriga kommunala repartitionsskatterna. En annan enhetlig lösning av frågan är att utjämna samtliga repartitionsskatters tryck med hänsyn till den mest betydelsefulla kommunala enhetens, d. v. s. primärkommunens, skatteunderlag eller med hänsyn till ett medeltal för de olika enheternas skatteunderlag. Det behövs då endast en gemensam bottenspärr och en huvudbidragslinje med skiktskala ovanför bottenspärren. En lösning med utgångspunkt från den borgerliga primärkommunens skatteunderlag är emellertid principiellt sett icke riktig, enär landstingsskatten och de övriga kommunala enheternas skatter, som skulle utjämnas på grundval av varje primärkommuns särskilda skatteunderlag, icke stå i någon bestämd relation till detta skatteunderlag utan bero av landstingets och de övriga kommunbildningarnas skatteunderlag. Kan en sådan lösning trots detta godtagas eller är en medeltalsberäkning på grundval av skatteunderlaget för de olika kommunala enheterna möjlig, kunna samtliga skatter behandlas efter en gemensam grund, varigenom skatteutjämningen blir betydligt enklare. Ett medeltal för samtliga kommunala enheters skatteunderlag kan t. ex. erhållas genom att låta de olika skatteunderlagen vid medeltalsberäkningen väga i förhållande till varje kommunal enhets verkliga eller schablonmässigt fastställda andel i. det sammanlagda kommunala uttaxeringsbehovet. Är landstingets skatteunderlag 5 skattekronor per invånare, kommunens 3 skattekronor per invånare och municipalsamhällets 6 skattekronor per invånare samt resp. utdebiteringar 3, 7 och 2 kronor per skattekrona, blir medelskatteunderlaget inom munioipalsamhället 5-3 + 3-7 + 6-2 och inom kommunen

—

= 3'6 o skattekronor per invånare.

470 Medelskatteunderlaget utgöres härvid av det antal skattekronor per invånare, som i en samfällighet med de olika kommunala enheternas sammanlagda uttaxeringsbehov per invånare medfÖT en lika stor utdebitering som summan av dessa enheters utdebiteringar. Med ledning av ett på detta sätt beräknat medelskatteunderlag kunna gemensam bidragsprocent och bottenspärr bestämmas för de i medeltalet ingående repartitionsskatterna och dessa utjämnas såsom en enhet. Möjligen bör av praktiska skäl därvid den begränsningen införas, att skatteunderlag överstigande det högsta, vid vilket bidrag utgår, icke skall ingå i medeltalsberäkningen med högre antal skattekronor per invånare än detta högsta skatteunderlag. Likaså synes lämpligen kunna stadgas, att utjämningsbidrag till municipalsamhälles medlemmar icke må understiga bidraget till medlemmarna av den kommun, som samhället tillhör, vilket eljest i vissa fall skulle kunna inträffa. Varje repartitionsskatt utjämnas efter sin särskilda grund. Vid ett system, enligt vilket skatteutjämningsbidragen för den primärkommunala skatten bestämmas med särskilt hänsynstagande till skatteunderlaget, skulle för vinnande av likformighet såväl municipalskatt som landstingsskatt och tingshusskatt behöva utjämnas enligt liknande metoder i förhållande till varje samfällighets särskilda skatteunderlag. Åtminstone synes följdriktigheten kräva detta beträffande munioipalskatten, då det för municipalsamhällena torde gälla i högre grad än för primärkommunerna, att skatteunderlaget är ett bättre uttryck för skatteutjämningsbehovet än de kommunala utgifterna. Det kan däremot ifrågasättas, om skatteunderlaget inom landstingen och tingslagen har lika stor betydelse som i primärkommunerna och huruvida kommunmedlemmarna i de större kommunbildningarna hava samma möjligheter att inverka på den kommunala hushållningen som i primärkommunerna. En mycket stor betydelse kan dock icke frånkännas skatteunderlaget beträffande utdebiteringens höjd i alla slag av kommuner. Införas särskilda bidrag för varje repartitionsskatt, skulle det vara enklast att behandla varje skatt för sig helt oberoende av de övriga, men detta synes av praktiska skäl knappast låta sig göra. Det torde vara erforderligt att hava en gemensam bottenspärr, om man skall kunna begränsa bidragen i sparsamhetssyfte och avväga dem med hänsyn till individernas skattebörda. Det går sålunda ej för sig att hava en fix bottenspärr för varje skatt, enär detta medför högre totalt bidrag, om skattetrycket huvudsakligen är förlagt till en viss skatt. Den gemensamma bottenspärren, som måste överskridas för att bidrag skall utgå, kan uppdelas på de olika skatterna i proportion till utdebiteringens storlek. Sedan bottenspärrens höjd för varje skatt bestämts, kunna de över bottenspärren liggande utdebiteringarna utjämnas efter den för vederbörande skatt fastställda grunden, t. ex. skatteunderlagets storlek eller utdebiteringens höjd. Ovanför fasta eller rörliga bottenspärrar för respektive skatter kunna anbringas stigande skiktskalor, som begränsa bidragen i de lägre utdebiteringsskikten. Ett dylikt system blir givetvis ganska invecklat. Om inom ett municipalsamhälle församlingsavgiften är 2 kronor, skatten till fattigvårdssamhälle 2 kronor, den borgerliga kommunens skatt 3 kronor 50 öre, skatten till skoldistrikt 2 kronor, municipalskatten 1 krona, landstingsskatten 3 kronor och tingshusskatten 50 öre, allt per skattekrona, samt den gemensamma bottenspärren utgör 7 kronor per skattekrona, blir bottenspärren för dessa skatter, om en uppdelning i förhållande till utdebiteringarnas storlek sker, resp. 1 krona, 1 krona, 1 krona 75 öre, 1 krona, 50 öre, 1 krona 50 öre och 25 öre per skattekrona. Bestämmes beträffande samtliga eller några skatter, att bottenspärren skall vara högre för större skatteunderlag än för mindre, får man vid beräkningen av bottenspärren för de skatter, som hava dylika högre skatteunderlag, fördela en högre ge-

471 15

Inom den borgerliga kommunen beläget municipalsamhälle med 6.5 skattekronor per invånare

14 Borgerlig kommun med 3 skattekronor per invånare

11.50 Församling med 3.5 skattekronor per invånare, omfattande två kommuner u

x. o c

°

7 Bottenspärr Bottenspärr

Skoldistrikt med 2.5 skattekronor per invånare, omfattande två församlingar

Fattigvårdssamhälle med 4.5 skattekronor per invånare, omfattande två skoldistrikt

-a

=>

3 Tingslag med 5 skattekronor per invånare

Landsting med 4 skattekronor per invånare

Skatteunderlag

Fig. 31. Bottenspärranordning med trappstegsvis stigande spärr. Spärren är 8 kronor per skattekrona för skatteunderlag understigande 3 skattekronor per invånare och stiger med 1 krona per skattekrona vid uppnåendet av nyssnämnda skatteunderlag samt vid varje högre helt skattekrontal till och med 6 skattekronor per invånare. Skatteutjämningsbidraget upphör vid 7 skattekronor per invånare. mensam bottenspärr i proportion till varje kommunal enhets andel i den sammanlagda kommunala utdebiteringen och på grund härav bestämma bottenspärren för vederbörande skatter med högre skatteunderlag. För de skatter, som vila å ett lägre skatteunderlag och för vilka en lägre bottenspärr skall gälla, blir bottenspärren den del av en lägre gemensam bottenspärr, som vid en proportionering av denna belöper å dessa skatter. Till följd härav kan det med en sådan anordning inträffa, att summan av de olika skatternas på detta sätt beräknade bottenspärrar icke överensstämmer med någon av de för olika skatteunderlag gällande gemensamma bottenspärrarna. Med fasthållande vid att varje skatt skall utjämnas efter sin särskilda grund kan man även låta den gemensamma bottenspärren i första hand utfyllas av en viss

472 eller vissa skatter. En gemensam bottenspärr bestämmes särskilt för varje skatt med hänsyn till dess skatteunderlag, och bidrag utgår å den del av skatten, som med den fastställda ordningen mellan skatterna faller över denna bottenspärr. På detta sätt blir dock skatteutjämningens Tesultat icke likvärdigt för alla skatter, alldenstund de skatter, som falla under sin bottenspärr, icke bliva föremål för utjämning, och deras speciella förhållanden, t. ex. skatteunderlag, förlora all betydelse för skatteutjämningen. Bottenspärren blir för varje särskild skatt icke heller riktigt anbragt i förhållande till dess skatteunderlag och utdebitering. Skatteutjämningsförfarandet vinner emellertid i enkelhet. De olika kommunala enheternas skatter kunna då ingå i bottenspärren i viss ordning från de större till de mindre enheterna, t. ex. nedifrån räknat landstingsskatt, tingshusskatt, skatt till fattigvårdssamhälle, skatt till skoldistrikt, församlingsavgift, skatt till den borgerliga kommunen och municipalskatt. De utdebiteringar, som falla över den gemensamma bottenspärren, utjämnas med beaktande av vederbörande skatters särskilda skatteunderlag. Ett exempel å en dylik anordning visas i fig. 31. Av skatten till skoldistriktet utjämnas i ovanstående exempel (fig. 31) 50 öre per skattekrona efter ett skatteunderlag av 25 skattekronor per invånare. Bidrag erhålles vidare å 2 kronor 50 öre per skattekrona av avgiften till församlingen efter ett skatteunderlag av 3'5 skattekronor per invånare, å hela utdebiteringen till den borgerliga kommunen efter 3 skattekronor per invånare och å hela utdebiteringen till municipalsamhället efter 65 skattekronor per invånare. I grupper sammanförda repartitionsskatter utjämnas efter särskilda grunder för varje grupp. En utjämning gruppvis av de olika repartitionsskatterna är ett alternativ, som inrymmer en mängd kombinationer, varav några här skola beröras. Skola repartitionsskatterna indelas i grupper, torde det vara naturligt att låta de egentliga primärkommunala skatterna, d. v. s. skatt till borgerlig kommun, församling, skoldistrikt och fattigvårdssamhälle, tillsammans med municipalskatten bilda en grupp samt landstings- och tingshusskatterna en annan grupp. I den förra gruppen kan kommunmedlemmarnas inflytande på den kommunala hushållningen sägas vara större, varför utjämningen av denna grupp lämpligen skulle ske med mera hänsynstagande till skatteunderlaget än till utgifterna. I det senare fallet skulle enbart utdebiteringens höjd kunna vara norm för bidragstilldelningen i likhet med vad för närvarande gäller. Andra kombinationer äro givetvis tänkbara. Huru grupperna och bidragen till dessa än ordnas, synes det med hänsyn till sparsamhetsintresset icke låta sig göra att utjämna varje grupp fristående. En gemensam bottenspärr torde icke kunna undvaras. Vissa exempel på huru en dylik spärr kan anordnas, skola lämnas. Exempel 1. Primärkommunal skatt och municipalskatt utgöra en grupp, vars skattetryck utjämnas i förhållande till skatteunderlaget, samt landstings- och tingshusskatt en grupp, för vilken bidrag erhålles i förhållande till den sammanlagda utdebiteringen i denna grupp. För bidrag å kommunalskatten eller den sammanlagda kommunal- och municipalskatten gäller vid skatteunderlag under 3 skattekronor per invånare en bottenspärr å 6 kronor per skattekrona, vilken stiger med skatteunderlaget upp till 10 kronor per skattekrona, samt för den sammanlagda landstings- och tingshusskatten en bottenspärr å 2 kronor per skattekrona. Bottenspärren för kommunal- och municipalskatt bestämmes med hänsyn till ett medeltal för kommunens och municipalsamhällets skatteunderlag. Utjämningsbidrag erhålles överhuvud taget icke, förrän båda gruppernas sammanlagda skattetryck överstiger summan av de båda bottenspärrarna, vilken är minst 8 kronor per skattekrona. Om skattetrycket i den ena gruppen understiger dess bottenspärr, ökas alltså den andra gruppens bottenspärr i mot-

473 svarande grad. Så länge den sammanlagda kommunal- och municipalskatten ligger under bottenspärren för dessa skatter, utgår endast bidrag å landstings- och tingshusskatterna, i den mån sistnämnda skatter tillsammans med kommunal- och municipalskatten överskjuta den gemensamma bottenspärren. Det motsatta förhållandet, nämligen att den sammanlagda landstings- och tingshusskatten skulle understiga sin bottenspärr, kommer med nuvarande skattesatser icke att inträffa, om denna bottenspärr sättes så lågt som 2 kronor per skattekrona. Så snart kommunalskatten eller den sammanlagda kommunal- och municipalskatten stigit upp till sin bottenspärr, behandlas vardera gruppen av skatter helt fristående. För den sammanlagda landstings- och tingshusskatten utgår bidrag med 20 procent å den del därav, som överstiger den på angivet sätt bestämda bottenspärren för denna grupp med högst 1 krona per skattekrona, med 30 procent å den del, som överstiger bottenspärren med loi—2oo kronor per skattekrona, samt med 40 procent å den del, som överstiger bottenspärren med mer än 2 kronor per skattekrona. För den del av kommunalskatten eller den sammanlagda kommunal- och municipalskatten, som överstiger bottenspärren för dessa skatter, erhålles bidrag med hänsyn till skatteunderlagets storlek. Därvid kan antingen primärkommunens skatteunderlag eller medelskatteunderlaget vara utslagsgivande eller ock kan utjämningen ske särskilt för varje skatt i förhållande till dess underlag, i vilket fall bottenspärren måste uppdelas å de olika skatterna eller en av dessa läggas i botten. Bottenspärr

6+ I I 5

3-2-

|-

Genomsnittligt skatteunderlag 2.5 skattekronor per invånare

_Förhöjd bottenspärr

Skatt till kommun och municipalsamhälle

Landstings- och tingshusskatt

I 30 %

»

20 %

»

Bottenspärr

1--

Fig. 32. Bottenspärranordning med två särskilda spärrar, vilka tillsammans bilda en gemensam bottenspärr. Fig. 32 visar tillämpningen av ifrågavarande anordning. I det där angivna fallet understiger kommunalskatten med däri inberäknad municipalskatt sin bottenspärr med 1 krona per skattekrona. På grund härav höjes bottenspärren för landstingsoch tingshusskatterna med 1 krona till 3 kronor per skattekrona, och bidrag erhålles med 20 procent å 1 kronas utdebitering av dessa skatter. Stiger kommunalskatten med 1 krona till 6 kronor per skattekrona, blir bottenspärren för landstings- och tingshusskatterna 2 kronor per skattekrona, och ytterligare bidrag erhålles med 30 procent å 1 kronas utdebitering av samma skatter, ökas kommunalskatten därutöver med 1 krona till 7 kronor per skattekrona, blir bidraget för landstings- och tingshusskatterna oförändrat, men bidrag utgår å 1 krona per skattekrona av kommunalskatten med vederbörligt hänsynstagande till dess skatteunderlag å 2*5 skattekronor per invånare. En olägenhet med denna ordning är att genom en höjning av kommunalskatten

474 upp mot bottenspärren för denna skatt bidrag kan erhållas å landstings- och tingshusskatten, även om intet eller obetydligt bidrag skulle utgå för kommunalskatten, för den händelse denna nådde över sin bottenspärr. Sämre bidrag skulle då erhållas vid en höjning av kommunalskatten ovanför dess spärr än under densamma. Varieras det anförda exemplet på ett sådant sätt att bottenspärren för kommunalskatten skall vara lägst 5 och högst 9 kronor per skattekrona, beroende på skatteunderlagets storlek, och bottenspärren för de båda övriga skatterna höjes till 3 kronor per skattekrona, blir den antydda olägenheten mindre. Enär det därvid kan inträffa, att den sammanlagda landstings- och tingshusskatten icke når upp till sin bottenspärr, måste det, såsom ovan antytts, gälla att skillnaden i så fall skall öka bottenspärren för kommunalskatten. En höjning av landstings- och tingshusskatten upp mot dess spärr kan då föranleda bidrag å kommunalskatten i vissa kommuner. En dylik höjning sker dock givetvis icke i avsikt att framkalla ökade bidrag, och det synes icke oriktigt, att kommuner med bristande skatteunderlag erhålla bidrag härför å hela utdebiteringen ovanför den för kommunalskatten gällande bottenspärren. Den i anförda exempel förekommande bottenspärranordningen kan tillämpas på flera grupper av skatter än två och kan likaväl användas, om alla grupper utjämnas med särskilt hänsynstagande till skatteunderlaget. Exempel 2. Den primärkommunala skatten och municipalskatten utjämnas för sig med beaktande av skatteunderlagets storlek och med en bottenspärr å lägst 6 kronor per skattekrona. Utjämningen kan ske på sätt, som antytts i exempel 1 härovan. Ovanpå den efter utjämningen återstående kommunala utdebiteringen lägges landstings- och tingshusskatten, för vilken grupp bidrag erhålles å den del, som därvid överstiger ett sammanlagt skattetryck å 10 kronor per skattekrona. För landstings- och tingshusskatten lämnas bidrag med 10 procent å den del, som i angiven ordning överstiger ett sammanlagt skattetryck av 10 men ej 12 kronor per skattekrona, 20 procent å vad som överstiger 12 men ej 14 kronor per skattekrona och 30 procent å vad som överstiger 14 kronor per skattekrona. En sådan anordning kan dock inverka menligt på det kommunala sparsamhetsintresset, då en höjning av kommunalskatten kan medföra bidrag såväl å den ökade kommunala utdebiteringen som å den höjning av det sammanlagda skattetrycket, vilken den icke utjämnade delen av kommunalskattens ökning åstadkommer. Stockholm i november 1940. Carl

Bergstedt.

475 Bilaga G.

Exempel å verkningarna av kommunalskatteberedningens förslag rörande grunderna för ordinarie skatteutjämningsbidrag. A. Skatteutjämningsbidrag. Utdebitering i kronor per skattekrona före utjämning

Bidrag i kronor per skattekrona vid ett antal skattekronor per invånare av

ro

1-5

2'0

2-5

0-25 062

0-19 0-50

0-12

10: —

0-37

0-25

11: —

1-12

0-94

0-75

1-72

1-50

1-25

2-32

2-10

2-92

2-70

3-0

3-5

4-0

4-5

0-12

0-06

0-56

0-37

l-oo 1-56

0-75

2-12

5-5

0-25 056

0-12

0-06

1-25

l-oo

0-25 0-56

0-12

0-06

0-37

0-25

1-75

1-44

1-12

0-87

0-44 0-62

6-5

7-o

—

—

0-12 025

0-06 0-12

0-37

0-19

— — — —

6-0

8: — 9: —

12: — 13: — 11: —

1-85 2-45

15: —

3-52

3-30

3-05

2-69

2-25

1-87

1-50

1-19

0-62 0-87

16: —

4-12

3-90

3-65

3-25

2-75

2-31

1-87

1-50

1-12

0-50

0-25

17: —

4-72 5-32

4-50 5-10

4-25

3-81

1-81 2-12

1-37 1-62

0-62

3-19

2-25 2-62

l-oo 1-19

0-75

0-31 0-37

5-70

4-25

3-00

2-44

1-87

1-37

0-87

0-44

20: —

5-92 6-52

4-37 4-94

3-25 3-75

2-75

4-85 5-45

6-30

6-05

5-50

4-75

4-06

3-37

2-75

2-12

1-56

l-oo

0-50

21: —

7-12

6-90

6-65

6-06

4-50

0-56

7-50

7-25

6-62

8-10

7-85

7-19

4-50

3-69

2-87

1-94 2-12

0-62

8-32

4-94 537

1-25

23: —

5-75 6-25

2-37 2-62

1-12

7-72

3-06 337

1-75

22: —

3-75 4-12

1-37

0-69

24:-

8-92

8-70

8-45

7-75

5-81

4-87

4-00

9-52

9-30

9-05

8-31

6-25

5-25

4-31

3-12 337

2-31 2-50

1-50 1-62

0-75

25: —

6-75 7-25

26: —

10-12

9-90

9-65

8-87

7-75

4-62

1-75

0-87

8-25 8-75

6-00

4'94

3-62 3-87

2-69

1072 10-50 10-25 9-44 11-32 11-10 10-85 10-oo 11-92 11-70 11-45 10-56

669 7-12

5-62

27:-

2-87

T87

0-94

7-56

6-37

5-25

3-06

2-00

i-oo

4-37 4-62

3-25 3-44

2-12

9-75

6-75 7-12

5-56

12-52 12-30 12-06 11-12

8-00 8-44

1-06 1-12

18:19: —

28: — 29:30: —

9-25

5-87

2-25

0-81

— — — — — — — — — — — — — — —

476 B. Efter skatteutjämning återstående utdebiteringar. Utdebitering i kronor per skattekrona före utjämning

Utdebitering i kronor per skattekrona vid ett antal skattekronor per invånare av 4-0

4-5

5-0

5-5

6-0

6-5

7-0

1-0

1-5

2-0

2-5

3-0

3-5

8: —

8-—

8-88

8-— 8-94

8--

8-75

8-8-81

8--

9: — 10: —

9-38

9-50

9-63

9-75

8-8-8-— 8-— 8-— 8 - 9-9-9 - - 9-— 9 - - 9-— 9 - 9-94 1 0 - - 1 0 - 10 — 10 — 10 — 10 — 10-—

11: — 12: — 13: — 14: —

9-88 10-06 1025 1044 10-63 10-75 10-88 10-94 ir— 11-— 10-28 10-50 10-75 11-00 11-25 11-44 11-68 11-75 11-88 11-94 10-68 10-90 11-15 11-44 11-75 12-00 12-25 12-44 12-63 12-75 11-08 11-30 11-55 11-88 12-25 12-56 12-88 13-13 13-38 13-56

15: —

11-48 11-70 11-95 12-31 12-75 13-13 13-50 13-81 14-13 14-38 14-63 14-81 15-—

16: —

11-88 12-10 12-35 12-75 13-25 13-69 14-13 14-50 12-28 12-50 12-75 13-19 13-75 14-25 14-75 15-19 12-68 12-90 13-15 13-63 14-25 14-81 15-38 15-88 13-08 13-30 13-55 14-06 14-75 15-38 16-00 16-56

17: — 18: — 19: — 20: — 21: 22: — 23:24: — 25: — 26: — 27: — 28: — 29: — 30: —

9-— 9-88

8-—

8-—

9-—

11-— 1 1 - -

11-—

12 — 1 2 - - 12-— 12-88 12-94 13-— 13-75 13-88 14 —

14-88 15-19 15-50 15-75 16-— 15-63 1600 16-38 16-69 17-— 16-38 16-81 17-25 17-63 18-— 17-13 17-63 18-13 18-56 1 9 - 16-63 17-25 17-88 18-44 19-00 19-50 20-— 13-48 13-70 13-95 14-50 15-25 1594

18-63 19-25 19-88 20-44 21-— 19-38 20-06 20-75 21-38 22 — 20-13 20-88 21-63 22-31 88:— 20-88 21-69 2250 23-25 24-— 15-48 15-70 15-95 16-69 17-75 18-75 19-76 20-69 21-63 22-50 23-38 24-19 25-— 13-88 14-10 14-35 14-94 1575 16-50 17-25 17-94 14-28 14-50 14-75 15-38 16-25 17-06 17-88 18-63 14-68 14-90 15-15 15-81 16-75 17-63 18-50 19-31 15-08 15-30 15-55 16-25 17-25 18-19 19-13 20-00

15-88 16-10 16-35 17-13 18-25 19-31 20-38 21-38 22-38 16-28 16-50 16-75 17-56 18-75 19-88 21-00 22-06 23-13 16-68 1690 17-15 18-00 19-25 20-44 21-63 22-75 23-88 17-08 1730 17-55 18-44 19-75 21-00 22-25 23-44 24-63

23-31 24-25 25-13 26-— 24-13 25-13 26-06 27-— 24-94 26-00 27-00 2 8 - -

25-75 26-88 27-94 29-— 17-48 17-70 17-95 18-88 20-25 21-56 22-88 24-13 25-38 26-56 27-75 28-88 3 0 -

TABELLER

478 Tabell 1, utvisande länsvis beloppet av de år 1936 och de år 1942 utbetalade skaitteutiämningsunderstöden ävensom antalet utjämningskommuner. A.

År 1936.

Landskommuner Län

Malmöhus Göteborgs o. Bohus

Municipalsamhällen

Antal

Kronor

Antal

Kronor

11237 Städer Antal

Kronor

Summa Kronor 353 220

341 983

197 583

197 583

330 43Ö

330 430

478 827

78 072

82 243

165 713

166 146

581 575

1S3 049

183 049

671 472

671 472

478 827

637 401

229 368

2 034

231 402

186 284

186 718

135 137

936 575

17 668

i

135 137 2

98 911

1 053 154 275 768

Älvsborgs

274 838

Skaraborgs

319 841

Värmlands

981 955

196 437

199 572

199 572

Kopparbergs

365 849

4 663

370 512

Gävleborgs

674 418

4 381

Jämtlands

Summa

319 841 1

987 292

5 337

196 437

75 420

754 219

2 442 010

38 300

2 480 310

745 722

747 397

913 804

13 518

927 322 3 467 885

3 017 160

47 618

14 647 074

153 485

403 107 G32178

479 T a b e l l 1 (forts.). B. År 1942. Landskommuner

Municipalsamhällen

Antal

Antal

Län Kronor

Städer

Kronor Antal

Kronor

Summa Kronor

Stockholms

4i8 858

Uppsala

140 776

Södermanlands

254 432

254 432

Östergötlands

516 760

516 760

4 359

423 217 140 776

Jönköpings

69 035

Kronobergs

241 468

353 Kalmar

504 880

1994 Gotlands

250 669

250 669

Blekinge

823 612

823 612

Kristianstads

425 752

Malmöhus

189 757

189 757

Hallands

146 486

146 486

Göteborgs o. Bohus

942 318

17 658

Älvsborgs

343 347

344 045

Skaraborgs

248 851

Värmlands

25 722

1 208 862

2 966

Örebro

180 589

Västmanlands

133 420

Kopparbergs

170 748

Gävleborgs

809 152

Västernorrlands

4 028 667

Jämtlands

882 896

Västerbottens

1 243 406

Norrbottens Summa

24 4 835 637 1120 18 984 656

69 035 241821 32117

2 002

538 991

427 754

427 516

1 387 492 248 851 183 555 133 420 170 748

2G2 284 3 3 14 2 41

9 038

1 071 436 4 037 705

22 439

905 335

43 074

1 286 480

328 965 5175 613 1050 882 20176 852

141 314

480 Tabell 2, utvisande landstingens för år 1943 A. Absoluta tal, FöreVård Tuber- Sin- Sin- Epide- övrig bygDist- Barn- gande hälsoLasa- av mirikts- mor- mödra- Tand- retts- kro- kulos- nes- nesoch vård väsen niskt sjuk- sjuk- slö- sjuk- sjuksjuk- skeoch vård vård vård vård vård vård väsen barnasjuka vård

Landsting

101 66

4 556

2 801 2 474

88 143

461 216

2 804

4 040 1134

1 Stockholms

läns

i Uppsala 3 Södermanlands

T> »

4 Östergötlands

>

130 232

40 64

25 12 56 51 14

107 118 93

99 82

331 176

399 269

48 144

5 Jönköpings

»

6 Kronobergs

»

111 44

51 62

8 Kalmar läns södra

9 Gotlands

läns

10 Blekinge

» >

1840 3 717

2 092

12 Malmöhus

»

—

5 356

13 Hallands

»

14 Göteb. o. Bohus

»

15 Älvsborgs

i

» »

91 55

69 8

7 Kalmar läns norra

11 Kristianstads

16 Skaraborgs 17 Värmlands 18 Örebro 19 Västmanlands 20 Kopparbergs 21

»

Gävleborgs

2-1 Västerbottens

132 244

1 2

—

26 25

86 100

— —

1745 1829

— —

51 38

2 882

2 203

5 211

71 84

57 128

238 234

3 32

2 208

260 160

177 209 58

—

4 739

100 100 62

—

153 212

221 211

2 406

765 1321

3 386

—

1313 324

—

19 29

159 250 4 002 1805)

58 683

419 225

» Samtliga

90 166

»

» >

—

225 432

43 122

»

22 Västernorrlands 28 Jämtlands 25 Norrbottens

» »

217 212

—

2 592

— 5 353

— 1042

110 2137 71001 2 568 14434 3293

3 319

192 93 198 4 415 5017 1451

beräknade nettoutgifter för olika andamål. 1 000-tal kronor. FolkhögFörvaltUnder- Summa JordSumma skolor, Folk- FattigRäntor ning, hälso- lanthus- Yrkes- vis- under- pen- vård och Summa bruk och av- uppbörd Summa hållsningsvisövriga social- med nettooch skolor väsen betalsamt i nings- sione- sociala vård binä- ningar utgifter sjukvård och lantring övriga mannaövrigt väsen ändamål ringar ändamål skolor 18

i

3 899

5-720

623 848

—

240 199

558 419

6 644 3 7 442 4

5 770

201 181 611

45 31

3 612

5 8 1

307 225

25 7

576 522

250 215

2 302

7 14

290 149

337 566

3 877 8

3 044

6 434 10

4 423

8540 3590

6 6

2 650 7

2 368

70 84

139 151

4 774

13 13

286 528:

22 9

433 741

2133 1834

7 545 11 12 503 12

145 98

3 909 13

190 181

3 080

4 927 14

9193 15

•20Ö

406 619

5 785 16

718 794

6 990

438 494

15 1

3 549

8 48

270 350

9 971 17

87 330 524

161 366

285 190

8219 18

67 22

6123 19

57$

200 233

9626 20

3 734 7 956 2 503

4116 6 591 4 678

22 21

167 464

2 456

4 016

251 1000

7 333

16 880

7 455

111 710

31—429059.

7 261 21

9 461 22

38 8

787 262

343 203

4 051 23 6 323 24

10417 26

482 Tabell a B. Kronor per FörebygDist- B a r n gande Tandrikts- mormödra- vård sjuk- skeoch vård väsen barnavård 3 4 5 2

Landsting

l

Vård T u b e r - Sinav Lasak u l o s - nesretts- krosjuk- sjukväsen niskt v å r d vård sjuka

Sin- E p i d e - ö v r i g m i - hälsonesoch sjukslösjukvård vård vård

12 0'20

läns

0-07

0-02

0-01

0*02

1-11

0-10

0-11

0-04

0-08

»

0-08

0-02

1-74

0-06

0-29

0-oo

0*03

8 Södermanlands

»

0-06

0-02

o-oo

0-06

0-10

0-04

0-07

O-oo

4 Östergötlands

»

0-10

0-02

0-05

1-17

0-04

0-10

»

0'05

0-03

0-02

0-04

1-85

0'07

0-18

0'04

0-24

0-12

0-12

0-05

0-02

0-08

1-19

0-05

0-17

0-07

0-05

0-06

1-81

0-22

0'34

—

0-08

0-07

0-oo 0-oo 0-oo

0-02

0-02

1-18

0-42

0-08

0-21

0-50

—

0-06

0-24

1 Stockholms 2 Uppsala

5 Jönköpings 6 Kronobergs

»

7 K a l m a r läns norra

0-06

8 K a l m a r läns södra 9 Gotlands

läns

0-11

0-03

o-oi

4-46

10 B l e k i n g e

*

0-03

0-05

0-02

0-io

0"04

0-13

0-07

0-18

0-14

0-io

0-12

— — O-oo 0-oo o-oi 0-oo

11 K r i s t i a n s t a d s

i

0-06

0-03

0-0]

0-09

12 M a l m ö h u s

»

0*06

0-03

—

0-04

1-47

0-05

0-24

0-05

0-11

0-01

o-io

1-28

— 1—

0-23

o-oo

0-03

0-36

0-06

0-08

0-08

0-01

0-06

0-11

OfOO

13 H a l l a n d s

»

14 G ö t e b . o. B o h u s

•

0-06 0-05

008 0-04

1-06

15 Ä l v s b o r g s

»

0-05

0-02

0-02

0-91

0'04

0-36

16 S k a r a b o r g s

»

0'05

rio

0:05

0-25

0-06

0-09

0-12

O-oo i

0-31

0*04

0*09

0-10

0-oo [

0-20

0-15

0-08

0'12

—

17 V ä r m l a n d s

»

18 Ö r e b r o

»

0-09 0-08

0-04 002

0-oi 002

0-03 0-05

2-28 1-14

0'09

19 V ä s t m a n l a n d s

»

0-06

0-04

0-07

1-07

0-08

0-30

20 K o p p a r b e r g s

*

0-09

o-oi o-oi

0-oi

0-03

0-04

0-05

0-06

0-08

21 G ä v l e b o r g s

»

0-10

0-02

0-02

0-05

1-31

1—

0-72

0-09

0-12

0-oo O-oo

22 V ä s t e r n o r r l a n d s

»

0-20

0-06

—

0-05

1-63

0-02

—

0-07

0-12

0-15

—

23 J ä m t l a n d s

»

0-22

0-09

0-01

0-06

T28

0-03

0-32

0-28

0-68

0-07

24 V ä s t e r b o t t e n s

»

0-13

0-07

0-02

1-65

0-03

0-15

0-06

0-16

0-02

25 N o r r b o t t e n s

»

0-12

0-08

0-03

o-u —

2-66

: —

0-52

0-05

o-io

0-09

0-05

Samtliga

0-08

0-01

0-04

0-05

0-30

0-07

0-09

0-10

0-03

483 (forts.). skattekrona. FolkhögFörvaltskolor, Under- Summa FattigJordSumma Folkning, lanthusvisunderv å r d och S u m m a b r u k R ä n t o r Summa hälsoYrkespeno c h a v uppbörd hållsningsvisövriga social- m e d nettooch skolor sione b e t a l samt och l a n t väsen i ningssociala binäv å r d utgifter sjukvård ring övriga mannaövrigt väsen ändamål ringar ningar ändamål skolor 13

1-80

0-02

0-01

0-05

0-07

0-19

0-oo

0-44

2-77

0-17

0-20

0-09

0-27

0-01

0-35

0-30

3-56

0-11

0-09

0-19

0-28

O-oo

0-19

0-80

3 O-oi

0-08

0-13

0-22

0-85

0-36

3-09

1-65

0-09

0-oo 0-oo

1-84

0-07

—

2-64

0-28

0-oo

0-01

0-29

0-11

0*26

0-oo o-oi

0-37

3-91

2-41

0-13

O-oo

0-01

0-14

o-oi

3-76

2-29

0-09

0-oo

0-02

0-11

0-18

0-34

0-52

o-oi

0-22

0-86

4-01

0-06

0-oo

0-oi

0-07

0-18

0-38

0-66

0-01

0-46

0-61

3-74

5-74

0-30

o-oi

0-03