Skatteutjämningsberedningen. 2

hONC<

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

3.o-

x .-£>• STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1933:3

FINANSDEPARTEMENTET

SKATTEUTJÄMNINGSBEREDJVINGEN I I 1. DE KOMMUNALA FÖRVALTNINGS UPPGIFTERS AS FINANSIERING m.m. I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER. 2. DEN NUVARANDE FÖRDELNINGEN MELLAN STATEN OCH KOMMUNERNA AV UTGIFTERNA FÖR DE KOMMUNALA FÖRVALTNINGSBESTYREN I SVERIGE. 3. DE SVENSKA KOMMUNALFÖRBUNDEN.

S

T

O

C 1 9

K

H

O

3 L

M

Statens offentliga utredningar 1933 K r o n o l o g i s k

1. Lagberedningens föralag angående vissa internationella rättsförhållanden. 4. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående konkors, m. m. Norstedt. 88 s. J u . 2. Betänkande med förslag angående åtgärder för ett bättre utnyttjande avjlandeta skogstillgångar. Beckman. 245 s. Jo.

f ö r t e c k n i n g 3. Skatteutjämningsberedningen 2. 1. Be kommunalala förvaltningsuppgifternas finansiering m. m. i vissa f; främmande länder. 2. Den nuvarande fördelningen mimellan staten och kommunerna av utgifterna för de kommununala förvaltningsbestyren i Sverige. 3. De svenska konammunalförbnnden. Norstedt, vj, 88 s. Fi. 4. Skatteutjämningsberedningon 3. Principbetänkande le med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom övererflyttning till staten eller till större kommunala utdedebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltntningsuppgifter. Norstedt. (2), 344 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna ta i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1933: 3

FINANSDEPARTEMENTET

SKATTEUTJÄMNINGSBEREDNINGEN

II

1. DE KOMMUNALA FÖRVALTNINGSUPPGIFTERNAS FINANSIERING M. M. I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER 2. DEN NUVARANDE FÖRDELNINGEN MELLAN STATEN OCH KOMMUNERNA AV UTGIFTERNA FÖR DE KOMMUNALA FÖRVALTNINGSBESTYREN I SVERIGE.

3. DE SVENSKA KOMMUNALFÖRBUNDEN.

STOCKHOLM 1933 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖKER

III

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. V

Skrivelse till s t a t s r å d e t och chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t I.

De kommunala förvaltningsuppgifternas länder

finansiering

ni. m. i vissa främmande 1

Danmark Kommunala förvaltningsenheter och utdebiteringsområden sid. 3. — Kommunernas uppgifter sid. 3. — Primärkommunernas uppgifter sid. 4. — Amtskommunernas uppgifter sid. 4. — Kommunernas inkomster sid. 5. — Åtgärder för skatteutjämning och skattelättnad sid. 7. — Kontroll sid. 9. — Tabellbilaga sid. 10.

3 Finland • 11 Kommunala förvaltningsenheter och utdebiteringsområden sid. 11. — Kommunernas uppgifter sid. 11. — Kommunernas inkomster sid. 13. — Skatteutjämnande åtgärder sid. 14. — Kontroll sid. 15. Norge • 16 Kommunala förvaltningsenheter och utdebiteringsområden sid. 16. — Kommunernas uppgifter sid. 17. — Primärkommunernas uppgifter sid. 18. — Fylkeskommunernas uppgifter sid. 20. — Kommunernas inkomster sid. 20. — Åtgärder i skatteutjämnande syfte sid. 22. — Kontrollföreskrifter sid. 25. — Tabellbilaga sid. 26. England 29 Huvuddragen av kommunalförvaltningens utveckling intill 1870-talet sid. 29. — Tillkomsten av specialkommuner för fattigvården sid. 31. — Distriktsindelning för uppgifter på sandhetsväsendets område sid. 32. — Reorganisation av grevskapet som kommunal enhet sid. 33. — Utvecklingen till slutet av 1920-talet med avseende å viktigare uppgifters fördelning på kommunala enheter sid. 33. — Kommunalbeskattningen sid. 35. — Utvecklingen till slutet av 1920-talet med avseende å statsbidragen till kommunerna sid. 35. — 1929 års kommunalreform sid. 36. II.

Den nuvarande fördelningen mellan staten och kommunerna av utgifterna för de kommunala förvaltningsbestyren i Sverige 43 Det allmännas nettoutgifter för sociala statsbidrag till dylika ändamål Statistiska sammanställningar m. fl. ändamål

angående

m. fl. ändamål

samt

villkoren

för 45

det allmännas

nettoutgifter

för

sociala 46

U n d e r s ö k n i n g e n s p l a n och p r i m ä r m a t e r i a l Tabeller N o t e r till tabellerna III.

46 49 64

De svenska kommunalförbunden Kommunala

sammanslutningar

67 jämlikt

lagen

om kommunalförbund

. . .

69 Lagbestämmelser sid. 69. — Uppdrag till länsstyrelserna att utarbeta planer för länens indelning i kommunalförbund för gemensamma fattigvårdsanstalter m. m. sid. 70. — Konferens inför socialministern i november 1929 sid. 72. — Nu förefintliga kommunalförbund, i vilka landsting ingått som medlem sid. 74. — Nu förefintliga kommunalförbund mellan primärkommuner sid. 75. F ö r t e c k n i n g över n u förefintliga k o m m u n a l f ö r b u n d m e l l a n p r i m ä r k o m m u n e r (inklusive skolförbund)

Till Herr Statsrådet

och Chefen för

Finansdepartementet.

I enlighet med de direktiv, som meddelats skatteutjämningsberedningen, har beredningen låtit verkställa undersökningar rörande vissa förhållanden i främmande länder, vilka synts vara av intresse för beredningens utredningsarbete. Då några mera vittgående slutsatser för vårt lands vidkommande icke torde kunna grundas på erfarenheterna från länder, som hava andra naturliga och historiska förutsättningar än Sverige, har beredningen i tids- och penningbesparande syfte funnit sig böra inskränka dessa undersökningar till våra grannländer, Danmark, Finland och Norge, där förhållandena mest likna de svenska, samt till England, där utvecklingen i riktning mot en koncentration av kommunalförvaltningen och förvaltningskostnadernas successiva överflyttning på större utdebiteringsområden varit särskilt framträdande. För de nordiska länderna hava kortfattade redogörelser utarbetats av beredningens ordförande. Dessa redogörelser äro grundade på statistiskt material och andra uppgifter, vilka ställts till beredningens förfogande beträffande Danmark av kontorschefen i Indenrigsministeriet Kay Ulrich, Köpenhamn, för Finland av förvaltningsrådet Oskar Möller, Helsingfors, och för Norge av byråchefen i Finans- og Tolldepartementet, W. Kent, Oslo. Samma personer hava ock välvilligt genomsett redogörelserna för respektive länder. Redogörelsen för utvecklingen i England har lämnats av sekreteraren i Svenska Stadsförbundet filosofie doktorn Sixten Humble. Enligt plan, som av beredningen uppgjorts, har vidare beredningens förutvarande sekreterare och nuvarande medlem filosofie kandidaten S. A. Oden utarbetat en sammanställning av gällande ordning här i Sverige för fördelningen mellan staten och kommunerna av de kommunala förvaltningsuppgifterna och kostnaderna för deras tillgodoseende. I sammanhang härmed har Oden lämnat en detaljerad redogörelse för de huvudsakliga villkoren för statsbidrag till sociala m. fl. ändamål. Då sistnämnda redogörelse, vilken är ganska vidlyftig, icke har samma aktualitet som omförmälda sammanställning rörande fördel-

VI

ningen mellan staten och kommunerna av de kommunala förvaltningsuppgifterna och kostnaderna för desamma, har beredningen icke ansett sig böra för närvarande hemställa om tryckning av redogörelsen, utan bilägges densamma i ett maskinskrivet exemplar. Slutligen har Oden på beredningens uppdrag lämnat en redogörelse för de svenska kommunalförbunden och de uppgifter, för vilkas tillgodoseende förbunden bildats. Med anmälan härom får beredningen vördsamt överlämna det införskaffade utredningsmaterialet: Skatteutjämningsberedningen I I . 1) De kommunala förvaltningsuppgifternas finansiering m. m. i vissa främmande länder. 2) Den nuvarande fördelningen mellan staten och kommunerna av utgifterna för de kommunala förvaltningsbestyren i Sverige. 3) De svenska kommunalförbunden. Stockholm den 12 december 1932. För Skatteutjämningsberedningen: ERNST

LYBERG.

/ C. A.

Löwenhielm.

«

I. DE KOMMUNALA FÖRVALTNINGSUPPGIFTERNAS FINANSIERING M. M. I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER

I

Danmark. De kommunala förvaltningsenheterna och utdebiteringsområdena utgöras av Kommunala 1) huvudstadens två stadskommuner, Köpenhamn och Fredriksberg, med .förva^omkring 750 000 invånare, promnsbyerna (d. v. s. övriga städer) till ett antal ^h^tåtbt ter av 791 med sammanlagt ungefär samma invånareantal och sognkommunerna ™9som(landskommunerna) till ett antal av 1 306 med en folkmängd av omkring 2 miljoner samt 2) amtskommunerna till ett antal av 25. I amtskommunerna ingå endast sognkommunerna. 2 Köpenhamn har sin särskilda kommunlag, under det att övriga städers kommunala förhållanden äro reglerade genom lagen den 26 maj 1868 med däri år 1919 vidtagna ändringar. För landskommunerna och amtskommunerna gälla en gemensam lag av den 6 juli 1867. Kommunalstyrelsen utgöres i Köpenhamn av magistraten (borgarråd och rådmän) samt borgerrepresentantskapet, i övriga städer av byråd, i sognkommunerna av sogneråd och i amtskommunerna av amtsråd med amtmannen såsom självskriven ordförande. Amtsrådets övriga medlemmar väljas av valmän, utsedda av sogneråden. De angelägenheter, som hänskjutits till den kommunala förvaltningen, äro i stort sett desamma som i Sverige. Fördelningen av dessa uppgifter mellan sognkommunerna och amtskommunerna är ävenledes i huvudsak densamma som i Sverige mellan primärkommuner och landsting. En viktig olikhet råder beträffande kyrka och prästerskap, i det att dithörande förvaltningsärenden i Danmark mera än i Sverige äro statsangelägenheter. Reglerna för utgifternas täckande äro mycket varierande och invecklade och innebära, att en avsevärd del betalas medelst avkastningen av kyrkans och prästerskapets kapitaltillgångar och en annan, likaledes avsevärd del av staten genom anslag å budgeten, varefter resten uttages medelst kirkeskatt och speciella avgifter av de till folkkyrkan hörande inbyggarna. Kirkeskatten utgår på så sätt, att utgiftssumman för alla andra delar av landet än Köpenhamn och Fredriksberg fördelas på kommunerna efter deras inkomsttaxering. En annan betydande olikhet är, att väghållningen är uppdelad på primärkommunerna och amtskommunen samt följaktligen ej såsom i Sverige har ett särskilt utdebiteringsområde. 1 2

Däri äro ej inräknade handelsplatsen Marstal och fem >flsekker> = köpingar. En särordning gäller för köpstäderna på Bornholm och för två >flffikker>.

4 Primärkommunernas huvuduppgifter avse sålunda, jämte den affärsdrivande verksamheten i en del kommuner, folkskoleväsen, fattigvård och väghållning. För folkskoleväsendet uppgå kostnaderna till omkring 80 miljoner kronor årligen, varav dock en del ersattes av staten. Den därnäst för primärkommunerna mest betungande utgiften föranledes av fattigvården. Finansåret 1929/1930 uppgick den till ungefär 39 miljoner kronor, därav för sognkommunerna omkring 16-5 miljoner kronor. Därmed bekostas all egentlig fattigvård, frånsett ett par hundratusen kronor, som staten utgiver för ändamålet, och omkring 2-5 miljoner kronor, som falla på amtskommunerna. Även i övrig social hjälpverksamhet äro de danska primärkommunerna engagerade. Av primärkommunerna och staten åvilande årsutgift för »aidersrente», ungefär 60 miljoner kronor, hava primärkommunerna att tillskjuta omkring 25 miljoner och staten omkring 35 miljoner kronor. Utgifterna för »hjaelpekasser», drygt 16 miljoner kronor, drabba primärkommunerna med undantag av blott 1*5 miljoner kronor, som erläggas av staten. Till sjukkassor, invaliditetsförsäkring och understöd åt barn till änkor bidraga kommunerna dessutom ehuru med relativt små belopp. För olika slag av anstaltsvård åt barn svarar däremot, i motsats till vad fallet är i Sverige, huvudsakligen staten, som för ungdomshem, skolhem, upptagningshem och barnhem jämte tillsyn har en årsutgift, som rör sig omkring 4"5 miljoner kronor. Den primärkommunerna åliggande väghållningen avser andra offentliga vägar än landveje och medförde vad landsbygden angår för finansåret 1929/ 1930 en utgift av nära 27 miljoner kronor. Samtliga städers gatu- och vägväsende betingade samma år en utgift av omkring 20 miljoner kronor. Utgifterna hava hastigt stegrats i sammanhang med ökade bidrag av motoravgifter. Relativt mindre kostnadskrävande äro de till primärkommunerna hänskjutna bestyr, som angå hälsovård, brandväsende samt rätts- och polisväsende. Från utgifter i sistberörda avseende äro sognkommunerna helt fritagna, i det att dessa utgifter för landsbygdens vidkommande åvila staten och i vissa hänseenden amtskommunerna. E t t liknande från de svenska kommunalbestyrens fördelning avvikande förhållande, som sammanhänger med att de danska städerna ej ingå i den större kommunala enheten, amtskommunen, är, att städerna men ej sognkommunerna hava att mera allmänt ombesörja vissa slag av sjukvård, varjämte städerna givetvis tillgodose sådana för stadssamhällena specifika behov som gatubelysning och offentlig renhållning. Å andra sidan är bland sognkommunernas utgifter att märka en post, som saknar motsvarighet i svensk kommunalförvaltning, nämligen bidrag till amtskommunerna med 7 till 8 miljoner kronor. Amtskommunernas verksamhet avser, jämte tillsyn över sognkommunerna och skyldighet att stödja folkundervisning och fattigvård, för vilka två förvaltningsgrenar särskilda amtskassor finnas, samt polis- och rättsväsen (med en sammanlagd årsutgift av i runt tal 8*5 miljoner kronor), främst vägväsende och sjukvård.

5 Amtskommunen svarar nämligen för väghållningen i vad angår huvudvägar (landveje), medan, såsom redan nämnts, primärkommunerna äro väghållningsdistrikt för övriga offentliga vägar (biveje). Amtskommunernas årsutgifter för huvudvägar voro finansåret 1929/1930 omkring 2 miljoner kronor högre än primärkommunernas för bivägarna. Egentliga statsvägar finnas ej, men staten har högsta tillsynen över de allmänna vägarna och utövar genom administrationen av bilskattemedlen ett betydande inflytande på vägbyggandet. Amtskommunernas sjukvårdande verksamhet omfattar uppförandet och driften av inrättningar för allmän sjukvård och epidemisjukvård, allt för en årskostnad av mellan 10 och 11 miljoner kronor, under det att omhändertagandet av sinnessjuka, sinnesslöa, dövstumma, blinda och vanföra i allmänhet jämte bidrag till sjukvårdsanstalter m. m. ankommer på staten och belastar statsbudgeten med omkring 10 miljoner kronor årligen. Köpenhamns kommuns utgifter för sinnessjukvården uppgå dock till ungefär 1'5 miljoner kronor årligen. I de återgivna siffrorna för primärkommuner och amtskommuner ingå ej utgifter för annuiteter å lån för respektive förvaltningsbestyr. Utgifterna för det allmänna fördela sig på staten och samtliga kommuner Kommuner med ungefär hälften på vardera sidan eller för finansåret 1927/1928 med om- nass\nJfom' kring 560 miljoner kronor på staten och omkring 650 miljoner kronor på kommunerna, för finansåret 1928/1929 med omkring 790 miljoner kronor på staten och omkring 690 miljoner kronor på kommunerna samt för finansåret 1929/1930 med nära 470 miljoner kronor på staten och över 630 miljoner kronor på kommunerna. En ur Danmarks officiella statistik hämtad sammanställning av utgifterna för olika ändamål och av inkomsterna bilägges denna redogörelse (Bil. A . ) . Det framgår av denna sammanställning, att den starka nedgången i statens utgifter finansåret 1929/1930 i huvudsak beror på minskad avbetalning å statsskulden och minskade anslag för kapitalökning. Beträffande de inkomster, över vilka kommunerna förfoga för att möta sina utgifter, är först att märka, a t t staten i jämförelsevis ringa grad lämnar bidrag till de särskilda förvaltningsuppgifter, vilka ankomma på kommunerna. Endast till skolväsendet lämnas sådana bidrag i mer betydande omfattning. Sålunda betalar staten dels en femtedel av lärarnas löner, hela ålderstilläggen och fyra femtedelar av dyrtidstilläggen samt delvis kostnaderna för lärarnas pensionering, dels vissa belopp till skolbibliotek och speciella undervisningsformer, dels ock ett tillskott till »sserligt trsengende kommuner». Mot en primärkommunerna slutligen åvilande årsutgift för skolväsendet av omkring 53 miljoner kronor (1929/1930), varav på landskommunerna belöpte omkring 22 miljoner kronor, svarade sådana till kommunerna utgående statsbidrag och dylikt å i runt tal 30 miljoner kronor. Vad kostnaderna för vägväsendet beträffar täckas de till större delen genom beskattning av motortrafiken, som har belastats med avgifter å fordon och bensin samt omsättningsavgift å fordon. Av intäkten, i den mån den överstiger 33 miljoner kronor, reserveras fyra niondelar till särskilda vägarbeten. En tredjedel av dessa fyra niondelar avsattes till en vägfond, vilken användes

6 företrädesvis för utförande av sådana vägarbeten, som äro av betydelse för vägnätet i dess helhet, under det att två tredjedelar fördelas på amtskommunerna, sognkommunerna och städerna för ombyggnad och reglering av sådana vägar, som utgöra förbindelsevägar mellan eller tillfartsvägar till landsvägar m. m. Vid fördelningen skall hänsyn tagas till ekonomiskt mindre välsituerade kommuner med utsträckt vägnät. Sedan från härefter återstående intäktsbelopp disponerats omkring 3 miljoner kronor årligen för statliga vägarbeten, fördelas resten med 1 % till vägfonden, 5 % till Köpenhamn, 1-5 % till Fredriksberg, 8 % till övriga städer, 34-5 % till sognkommuner och 50 % till amtskommunerna. Respektive kommungrupper sålunda tillfallande andel utskiftas på städerna i förhållande till därstädes influtna motoravgifter och längden av vissa vägar och gator men mellan amtskommunerna och sognkommunerna i förhållande till deras utgifter för vägväsendet. Städerna och amtskommunerna skola använda minst hälften av dem tillkommande belopp till nybyggnad och reglering av vägar, förstärkningsarbeten samt anskaffning av maskiner. Landskommunerna skola använda hela det erhållna bidraget »företrädesvis» för enahanda ändamål. Statsbidrag till den kommunala förvaltningen utan hänsyn till viss förvaltningsuppgift har sedan år 1903 utgått med det relativt blygsamma beloppet av 1-5 miljoner kronor för år. Kommunernas övriga inkomster utgöras liksom i Sverige av avkastningen från kapitaltillgångar och affärsverksamhet samt intäkter av skatter och avgifter. Av de senare må i korthet omnämnas, förutom motoravgifterna, för vilka redogörelse nyss lämnats, de två kommumla objektskatterna, utgående den ena med visst belopp pro mille av fastigheternas grundvärde och den andra med visst belopp pro mille av byggnadsvärdena, de två proportionella inkomstskatterna, vistelsekommunskatt (opholdskommuneskat) och rörelsekommunskatt (erhvervskommuneskat), samt aktiebolagsskatten. Fastighetsskatter utgå både till primärkommunerna och amtskommunerna, inkomstskatter och aktiebolagsskatt endast till de förra. Dessutom hava kommunerna inkomster av smärre avgifter såsom »forlystelsesafgift» (nöjesskatt), hundskatt, spritförsäljningsavgift samt andra närings- och koncessionsavgifter, vilka tillhopa för städerna intaga en ganska betydande plats på inkomstsidan (7 till 8 miljoner kronor för år) men för sognkommunernas och amtskommunernas budget äro av mera underordnad betydelse (tillhopa omkring 2 miljoner respektive några hundratusen kronor för å r ) . Av skatterna giva rörelsekommunskatten och aktiebolagsskatten årligen, den förra något över 5 miljoner kronor 1 och den senare något över 4 miljoner kronor. Därav belöper på sognkommunerna omkring en tiondel respektive en sjundedel. Det är fastighetsskatten och vistelsekommunskatten, som till väsentlig del täcka de kommunala förvaltningsutgifterna. Tillsammans utdebiterades för finansåret 1931/1932 i dylika skatter 263-9 miljoner kronor, därav i fastigDärav gottskrivas omkring 3'5 miljoner kronor i form av avdrag å vistelsekommunskatten.

7 hetsskatter 94-9 miljoner kronor eller 36 % och i vistelsekommunskatt 169 miljoner kronor eller 64 %. I enbart landskommunerna voro de motsvarande siffrorna 67-9 miljoner kronor eller 53'6 % och 587 miljoner kronor eller 46*4 %. I dessa siffror äro även medräknade amtskommunernas inkomster av fastighetsskatterna. Amtskommunernas skattebehov uttages nämligen till större delen direkt av fastigheterna. Högst en tredjedel uttages dock indirekt efter uppdelning på de till amtskommunerna hörande sognkommunerna. Samtliga skatters fördelning på kommunala skatter å ena och statsskatter å andra sidan var finansåret 1929/1930 i runda tal följande: Inkomst- och förmögenhetsskatter Fastighetsskatter Motoravgifter Förbruknings-, omsättnings- och andra avgifter

. .

Kommunerna

Staten

158 miljoner kronor 92 , , 35 , ,

100 miljoner kronor i% > , g , ,

>

>

Summa 295 miljoner kronor

>

>

371 miljoner kronor

Av den statliga intäkten från fastighetsskatter samt från inkomst- och förmögenhetsskatter (progressiva) kommo omkring 36 miljoner kronor och av kommunalskatterna (till sognkommuner och amtskommuner) omkring 117 miljoner kronor från beskattningsföremål inom sognkommunerna. I motsats till vad fallet är i Sverige synes det totala kommunala skatte- Åtgärder trycket icke genomsnittligt vara så synnerligen mycket tyngre på landsbyg- /ör.»Äo«eden än i städerna. Det utgjorde finansåret 1931/1932 i provinsbyerna 8-2 % ojfdcaul och i kommunerna på landet 9 % av inkomstbeloppen. Däremot äro variatio- Mttnad. nerna i skattetrycket för skilda delar av danska riket både i stad och på landet mycket betydande, om än ej så stora som i Sverige. Några mera ingripande åtgärder i syfte att åstadkomma interkommunal skatteutjämning hava dock ej vidtagits. De förut omförmälda förvaltningsbidragen till skolväsendet äro med undantag för den lilla del, som går till »sserligt trsengende kommuner», ej differentierade med hänsyn till skattekraften. Rörelsekommunskatten uttages efter grunder, som anses verka i någon mån skatteutjämnande, och regeringen har möjlighet att av bland annat anslaget till åldersränta och av motoravgifterna lämna hårt skattetyngda kommuner extra tillskott utöver det regelmässiga. Vidare äro de regler, efter vilka uppdelning sker på sognkommunerna av dessas förut omförmälda tillskott till amtskommunen, avsedda att verka i samma riktning. Hälften av beloppet ställes nämligen i direkt förhållande till fastighetsvärdena inom respektive kommuner, under det att uppdelningen av en fjärdedel sker efter folkmängden och av den återstående fjärdedelen efter förhållandet mellan varje kommuns skattepliktiga inkomst, å ena, och dess totala utgifter för åldersränta, skolväsen och vägväsen, å andra sidan. Det förut omnämnda allmänna statsanslaget å 1*5 miljoner kronor utskiftas på kommunerna (även städer och amtskommuner) efter ungefär samma principer som sist berörda del av sognkommunernas tillskott till amtskommunerna.

8 Emellertid har frågan om skatteutjämnande åtgärder av större räckvidd på allra sista tiden blivit aktuell även i Danmark. Riksdagen har sålunda för finansåret 1931/1932 beviljat ett extraordinärt anslag av 10 miljoner kronor att fördelas mellan stats- och sognkommunerna på så sätt, att 8*5 miljoner kronor proportioneras ut på dem efter de tal, som erhållas för varje kommun, då summan av utgifterna till skolväsende, åldersränta, fattigvård och hjälpkassor multipliceras med det procenttal, som denna summa utgör av inkomstskatten till staten inom kommunen, under det att återstående 1*5 miljoner kronor stå till inrikesministerns förfogande att användas till hjälp åt särskilt hårt skattetyngda kommuner, därvid fördelningen, i vad sognkommunerna angår, sker genom respektive amtsråd. Ytterligare har riksdagen för samma år anvisat ett extraordinärt tillskott av 3 miljoner kronor till amtskommunerna, avsett att täcka en tredjedel av deras sjukhusutgifter. Under övervägande är spörsmålet om reviderade regler för statsbidragens fördelning. I ett år 1930 framlagt förslag till en socialreform (lov om offentlig Forsorg) hava därjämte uppdragits väsentligt nya linjer för beredande av fattigvård, barnavård och sjukvård m. m. Förslaget innebär bland annat, att den offentliga hjälpverksamheten avsevärt utvidgas, att en ökad andel av utgifterna lägges på staten, att överhuvud fördelningen av utgifterna revideras samt att ett system för interkommunal skatteutjämning skapas. Vidare skulle en radikal omläggning av hemortsbegreppet genomföras i syfte att väsentligt nedbringa antalet fattigvårdstvister mellan kommunerna och minska med dessa tvister förbundna olägenheter. Trots en total ökning av utgifterna per år med nära 20 miljoner kronor skulle enligt förslaget kommunernas hittillsvarande utgifter minskas med nära 14 miljoner kronor. Av de på kommunerna lagda utgifterna skulle i regel blott en tredjedel stanna på vistelsekommunen. Summan av samtliga kommuners återstående utgifter skulle utskiftas på dem med en tredjedel efter folkmängden, en tredjedel efter de taxerade inkomstbeloppen och en tredjedel efter fastigheternas grundvärde med tillägg av tre fjärdedelar av skattepliktigt byggnadsvärde. För att underlätta genomförandet av den förskjutning i utgifterna kommunerna emellan, som genom denna »refusionsordning» skulle inträda, innehåller förslaget därjämte, att staten under en femårsperiod i viss omfattning ställer medel till de kommuners förfogande, som på grund av den nya ordningen få ökade utgifter. För sådant ändamål skulle anslås första året 1*5 miljoner kronor, andra året 1*2 miljoner kronor etc. Det hittills utgående allmänna utjämningsanslaget å 1*5 miljoner kronor skulle enligt lagförslaget bortfalla. Något ståndpunktstagande till detta förslag har ännu ej skett från riksdagens sida. 1 Landsbygdens befolkning är relativt jämnt uppdelad på landskommunerna. Frånsett kommunerna i huvudstadens grannskap överstiger folkmängden endast i några få kommuner 4 000. I allmänhet ligger folkmängdssiffran mellan 1 000 och 3 000. I ett sjuttiotal fall understiger den dock 500. 1 Däremot har den ekonomiska krisen föranlett vissa ingripanden från statens sida, vilka innebära bland annat, att skuldsatta jordbruksfastigheter få sin skattebörda väsentligen minskad.

9 Någon lagstiftning, motsvarande de svenska lagarna om ändring i rikets indelning och om kommunalförbund, i syfte att vinna skatteutjämning eller ekonomiskt mera bärkraftiga kommunala förvaltningsområden finnes icke i Danmark. I några fall finnas dock föreskrifter, att vissa utgifter för sociala ändamål skola efter folkmängden fördelas på samtliga köpstäder inom ett amt eller på såväl köpstäder som sognkommuner inom ett amt. Städernas och amtskommunernas förvaltning står under inrikesministeriets Kontroll. tillsyn, under det att amtsrådet användes som kontrollerande organ för sognkommunerna. Den tillsyn, som sålunda skall utövas, är icke enbart formell. I en hel del fall måste amtsrådet giva sitt samtycke, för att beslut av sognkommunen skall bliva giltigt. Så t. ex. fordras dylikt samtycke för beslut, som innefattar en förpliktelse, vilken icke direkt enligt lag åvilar kommunen, för beslut om bidrag till privata sjukkassor och dylikt, om ersättning åt sognerådets förman och andra kommunala förtroendemän, om avhändande, pantsättning eller förvärv av fast egendom, om förbrukning av kommunens kapitalförmögenhet, om upptagande av lån m. m. Dessutom skola räkenskaperna jämte revisorernas berättelse årligen insändas till amtsrådet, som verkställer granskning av det inkomna materialet och prövar frågan om ansvarsfrihet. Inrikesministerns myndighet i förhållande till köpstäderna är av liknande art som amtsrådens i förhållande till sognkommunerna. Hans godkännande fordras sålunda, för att vissa beslut av byråden skola bliva giltiga, och städernas räkenskaper jämte revisionsberättelse skola årligen insändas till inrikesministern, vilken efter vederbörlig granskning beslutar om ansvarsfrihet och vid domstol kan föra talan om personligt ansvar mot byrådets medlemmar. Liknande befogenhet tillkommer inrikesministern i förhållande till amtsråden, varjämte stadgas, att amtsrådet icke utan inrikesministerns samtycke kan besluta om uttagande av större skattebelopp, än som motsvarar den genomsnittliga uttaxeringen under närmast föregående tre år. Därjämte kan amtmannen, om han finner ett beslut strida mot lag eller innefatta en för kommunen »fördärvlig» åtgärd eller innebära, att kommunen undandrager sig en densamma åvilande plikt, sätta beslutet ur kraft tillsvidare och anmäla saken till inrikesministern, som fäller avgörandet. I det förut omförmälda förslaget till social reform hava upptagits en del nya bestämmelser i syfte att stärka kontrollens effektivitet. Sålunda skulle enligt förslaget kommunerna hava skyldighet att föra personregister över alla understödstagare.

10 Bilaga, A. Oversigt over Statens og Kommunernes finansielle Forhold 1929/1930.

A.

Indtsegter.

Lebende

Jndtcegter.

Kbhvn. SogneAmtsSamtog Fred.- Provinskommu- kommu- lige kom- Stålen byerne berg nerne nerne muner 1 000 kr. 1 000 kr. 1 000 kr 1 000 kr. 1 000 kr. 1 )00 kr.

Formue- og Erhvervsindtaegter . . . . Ejendomsskatter Personlige Skatter . Andre Skatter . . . Statstilskud efter Lov 1903 Andre lebende Indtsegter

46 795 18 814 53 206 7 306 229 2 485

30 581 8 026 53 053 5 832 404 1309

5191 43 455 51649 12 207 427 1018

83 975 13615 92 185 11553 157 90S 99609 20 059 45 404 259123 434 1494 1382 6194 8342

I alt lobende Indtsegter Beholdning ved Aarets Begyndelse . . . Forbrug af Aktiver { ^ k ^ e r

128 835

99 205

113 947

55 071

35 847

29 954

19 255 22185

12 499 23 685

4 328 22 821

45173 387 160 J92242 15 444 136 316 32965 13254 1184 37 266 29165 3 054 71 745 20

225 346

171 050

64 855 632 487 167646

7 337 13

4 760 38

5 520 124

18 407 175

25582 78

9 977 198 6 977 15 6 542 20

10 068 148 6 261 665 4 896

2 496

39 224 540 24 513 1310 14 525! 5158!

li

16 683 194 11249 630 3 087 1171

2 276

2 642

4 872

28 083

26 569

37 886

15 554 2 925

13 762 509

21519 2 604

2 979 2166

95 517 53 001 6 038

68444 56 746 483 4 243

13 688 1647 8102 95

4 537 195 4 270 47

28 668 3 243 16 389 285

12 576 477 13 922

8 760

10 443 1401 4 017 143 28 308

75 083

10 771

125 73 48 323 25 840 2 930 55 245 78 353 124 792

20 952 1396 47 075 1188 62 541 39 930 732 18 294 41462 40 754

I

Optagne Laan Samtlige Indtsegter

B.

Udgifter.

ende U d g Administration m. m. \*f\ iJNybygnmger- . '.

Sociale

Fattigv*sen^

Formaal. endeUd

g

(Nybygmnger Aldersrente ^ b e n d e Udg INybygnmger Hjselpekasser Arbejdsleshedslovgivningen Dyrtidslove og andre sociale Krigsudg. . Andre sociale Formaal I alt til sociale Formaal Skolevsesen, Videnskab, (Lebende Udg. Kunst \Nybygninger. Abnormskolevaesen JLobendeUdg. I Nybygnmger. Medicinalrasen |^ende.Udg' IJNlybygninger. Udg Rets- og {Jf?*6*. e Politivsesen INybygninger. Vej- og Kloakvsesen samt ILcbendeUdg. Statens Trafikv. (Nybygninger. Til Erhvervslivets ILobendeUdg. Fremme \ Nybvgninger. H * r og Flaade ° Renter af Gseld

1408 21890

| J f u* n d e U d g ' IJSybygnmger.

A ^ « g ^ Udg*. { $ - £ * £ » ;

21558 11919 1400 10 734 49 929 43 602

73 73 15 524 6 799 700 18 870 21435 41671

26 611

52 8138 13 784 830 21277 5 742 27 015

3103 6 662 4 364 1247 12 504

1500 6831 5 089 10 247 i 20 233

Afdrag paa Gseld Foragelse af Aktiver (ikke nsevnt foran) . Beholding ved Aarets Udgang Samtlige Udgifter

225 346 171 236 171050

C. Kapitalstatus ved Aarets Udgang. Aktiver

567 200 464 014 262 184 113 597 1406 995 1608 067

Gseld

I

Vserdipapirer, Kassebeboldning Ejendomme og I Udbyttegivende Anlseg (Andre . . . .

125 717 330 369 111 114 460 631

103 088 95 778 233 411 32 847 127 515 133 559 297 145 156 788

64 855 632 487 467 646

43 240 4 718 65 639 62 959

367 823 519 608 601 345 606 051 437 827 482 408 977 523 1554 931

11 Finland. Landet är uppdelat i 586 kommunala förvaltningsenheter (år 1928), tillika Kommunala var för sig utdebiteringsområden, nämligen 38 städer med tillhopa omkring ninglenhéter 550 000 invånare samt 533 landskommuner i egentlig mening och 15 köpings- och utdebikommuner med sammanlagt omkring 2-8 miljoner invånare. områden P å landsbygden finnas därjämte dels mindre förvaltnings- och utdebiteringsområden för speciella, begränsade uppgifter, nämligen ett fåtal köpingar, som ej bilda självständiga kommuner, och ett trettiotal orter med sammanträngd befolkning (motsvarande de svenska municipalsamhällena), dels ock särskilda utdebiteringsområden för den evangeliskt-lutherska kyrkan., Beslutanderätten inom den kyrkliga förvaltningsenheten, församlingen, utövas av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige. Förvaltningen är reglerad för landskommunerna genom lag den 27 november 1917 och, i vad angår bland annat kommunalutskylder, deras uppbörd och redovisning, genom förordning den 5 juli 1898 samt för städerna genom lag den 27 november 1917 och vidkommande drätseln i stad genom förordning den 8 december 1873. I dessa författningar hava dock vidtagits avsevärda ändringar åren 1923 och 1925, i vad angår landskommunerna, och år 1927, i vad angår städerna. Kommunernas beslutanderätt utövas av folkvalda fullmäktige. 1 Finland saknar för närvarande kommuner av högre ordning än de nu nämnda. Från år 1930 föreligger emellertid ett sakkunnigbetänkande med förslag, att landet skall indelas i landstingsområden, landskap, i vilka skola ingå samtliga kommuner med undantag av de större städerna. Varje landskap skall enligt detta förslag hava sitt landsting med vidsträckt kommunal befogenhet (se nedan). De finska kommunallagarna angiva kommunernas kompetensområde med Kommunersamma ord som de svenska, d. v. s. det ankommer på kommunen att besluta naÅf^^' om och handhava »gemensamma hushålls- och ordningsangelägenheter». De uppgifter, som hänskjutits till kommunerna eller som dessa eljest tagit sig an, sammanfalla i stort med de uppgifter, vilka hos oss åvila primärkommuner och landsting tillsammantagna. De hava sålunda, frånsett affärsdrivande verksamhet, att svara för bland annat fattigvård och barnavård, folkskoleväsende, hälso1 Landskapsstyrelsen för Åland är reglerad genom särbestämmelser av annat innehåll än de här omförmälda.

2—322308

12 vård, en avsevärd del av sjukvården, brandväsendet och, ehuru i mindre omfattning, vägväsendet. Vägväsendet handhaves och bekostas i huvudsak av staten, som enbart för landsvägar, inklusive broar och färjor, år 1927 hade en utgift av nära 113 miljoner mark. Av detta belopp utgjordes endast 7"5 miljoner mark av statsunderstöd till kommunerna, medan allt det övriga avsåg sådan skötsel och underhåll av vägar, som helt åvilade staten. Väghållningen skötes närmast av länsmännen, vilka biträdas av statsanställda vågmästare och kommunala vägnämnder. Enligt lagstiftning år 1925 bestridas även kostnaderna för polisväsendet av statsverket, dock med den modifikationen att landskommun, som önskar anställa extra ordinarie polismän, skall bekosta erforderlig avlöning. Å r 1930 har emellertid föreskrivits, att i landskommuner och köpingar därjämte skola finnas reservpoliser till visst antal, vilkas avlöning till en tredjedel (med maximum 3 000 mark) betalas av kommunen. Enligt en lag, som trätt i kraft den 1 januari 1932, åligger det visserligen allt fortfarande staten att ombesörja polisväsendet i städerna, men dessa hava att tillhandahålla lokaler jämte värme, lyse, städning och möbler m. m. samt att ersätta en tredjedel av övrig kostnad. Årskostnaden för polisväsendet uppgår för närvarande till omkring 80 miljoner mark. Städerna hava därjämte, liksom hos oss, att i motsats till landskommunerna bekosta sitt domstols-, åklagare- och indrivningsväsen samt gatuväsen och gaturenhållning, i den mån skyldighet att svara för sistnämnda utgifter ej åvilar tomtägarna. De finska kommunerna hava icke engagerats i utgifter för allmän socialförsäkring. Bortsett från biskoparnas och kontraktsprostarnas avlöning, som i sin helhet betalas med statsmedel, drabbas det kommunala skatteunderlaget i sista hand av utgifterna för prästerskapets och de övriga kyrkliga befattningshavarnas avlöning samt för byggande och underhåll av kyrkor o. d. De varierande grunder, efter vilka utgifterna för närvarande täckas, komma så småningom att bliva generellt reglerade enligt år 1922 antagna lagar. Församlingens kostnader skola enligt dessa lagar i allmänhet bestridas från en särskild församlingskassa, vars inkomster utgöras av räntor å kassans kapital, nettoavkastningen av ämbetslägenhet, vilken enligt boställslagen förvaltas av församlingen, samt en personell avgift, lägst 2 och högst 5 mark för person. I den mån medel därutöver erfordras, anskaffas desamma genom uttaxering å de kommunalt skattskyldiga (med vissa undantag). Prästerskapets boställen hava genom 1922 års lagstiftning i allmänhet lämnats i församlingarnas vård, och avkastningen användes på sätt nyss sagts. Byggnadsskyldigheten å prästgård fullgöres av församlingen medelst boställskassan, som hopbragts huvudsakligen genom försäljningar av skog från prästboställena, och till vilken därutöver i mån av behov skatt uttages efter samma grunder som till församlingskassan. Staten lämnar emellertid efter särskild prövning bidrag till de fattigaste

13 församlingarna från den s. k. vederlagsfonden, till vilken överförts tidigare till församlingarnas förfogande av statsverket ställda medel för prästerskapets avlöning (kontanta anslag, kronotionde och andra tillskott i jord m. m.) ävensom viss andel av överskott å församlingskassornas räntor och av vinst å försåld boställsskog. Summan av dylika bidrag utgjorde år 1930 i det närmaste en miljon mark. Kommunerna erhålla ej från staten några av de särskilda förvaltningsgre- Kommunerinkom narna oberoende statsunderstöd men väl bidrag för vissa förvaltaingsuppgif- nas ter. Om statens andel i vägväsendet, polisväsendet och de kyrkliga utgifterna är förut talat. Av utgifterna för fattigvården, uppgående till på landsbygden 186'5 och i städerna 84-8 miljoner mark eller tillhopa omkring 271 miljoner mark (år 1928), betalar staten vad kommunerna utgivit till utlänning och till person, vilkens hemort ej kan utredas, ävensom vad kommun fått vidkännas för utom kommunen vistande person eller dennes hustru och minderåriga barn, när sådan person, efter det han uppnått 16 men icke 55 års ålder, jämte sina ovannämnda familjemedlemmar, innan de kommit i åtnjutande av den fattigvård, som skall ersättas, oavbrutet under minst fyra år vistats utom hemortskommunen. Denna statens utgift beräknas dock uppgå till endast 4 miljoner mark för år. Statsbidrag till kommunerna för folkskoleväsendet utgå däremot med omkring 300 miljoner mark årligen. Staten lämnar landskommunerna för uppförande av byggnader 20—30 % av byggnadskostnaden, med rätt för regeringen att höja beloppet för särskilt fattiga och glest befolkade kommuner, hela den lagstadgade kontanta lönen åt lärare samt två tredjedelar av övriga årskostnader med undantag huvudsakligen av kostnaderna för bränsle, lyse och renhållning, samt städerna en fjärdedel av praktiskt taget samtliga utgifter. Därutöver erhålla kommunerna statsbidrag för yrkesskolor med tre fjärdedelar av årsutgifterna och en del av byggnadskostnaden, tillhopa omkring 5-5 miljoner mark årligen, för handelsskolor omkring 4 miljoner mark årligen, för vissa lärdomsskolor samt för folkhögskolor, arbetarinstitut och folkbibliotek. Jämväl i vissa av de nu angivna fallen kan regeringen för fattiga kommuner höja bidraget över det regelmässiga. Även den sjukvårdande verksamheten inom kommunerna uppehälles med statsunderstöd. Vid byggande av sinnessjukhus — kommunala sådana med sammanlagt mellan 2 000 och 3 000 vårdplatser finnas — erhålla kommunerna i statsbidrag hälften och vid byggande av tuberkulossjukhus tre fjärdedelar av kostnaden. För driften betalar staten vid de förra 13 och vid de senare 16 mark för sjukvårds dygn. Statens årsutgift för denna verksamhet belöper sig till mellan 35 och 40 miljoner mark årligen. Sedan vidare en del av de kommunala utgifternas summa täckts genom kommunernas inkomster av fastighet, rörligt kapital och inkomstgivande rättigheter ävensom genom vissa avgifter (hundskatt, tolag-, hamn- och trafikavgifter), tillgodoses det återstående inkomstbehovet genom den kommunala inkomstskatten. Denna är proportionell och utgår per skatteöre ( = 100 mark be-

14 skattningsbar inkomst) med visst av kommunerna fastställt belopp, »skatteörepriset». Det beskattningsbara beloppet är så till vida beroende av de kommunala myndigheternas beslut, som stadsfullmäktige respektive kommunalfullmäktige äga att inom vissa gränser fastställa grundavdragens och barnavdragens storlek. På det kommunala skatteunderlaget uttaxerades år 1924 (senast offentliggjorda statistik) i hela riket nära 700 miljoner mark, därav inom landskommunerna något över hälften. Statens samlade inkomst av skatter, direkta och indirekta, beräknades för år 1930 uppgå till ett mer än tre gånger högre belopp eller omkring 2 200 miljoner mark (år 1924 omkring 2 000 miljoner m a r k ) . Därav bidrogo de direkta skatterna, huvudsakligen progressiv inkomstskatt och förmögenhetsskatt, med 562 miljoner mark. Motsvarande siffra år 1924 var omkring 490 miljoner mark. SkatteDet kommunala skattetrycket är i genomsnitt ungefär lika stort i städerna ^ataärder. ° s o m ^ landsbygden, men maximum, över 12 mark per skatteöre, nås inom en landskommun (år 1924). Minimum ligger under 2 mark per skatteöre. Endast fyra kommuner hava mindre folkmängd än 500. Ehuru variationerna i skattetrycket sålunda äro betydande, har staten ej föreskrivit några nämnvärda åtgärder i skatteutjämnande syfte. Givetvis har dock regeringens förut omförmälda befogenhet att till förmån för fattiga kommuner höja bidragen till folkskoleväsendet och vissa bidrag till annan undervisning samt statsunderstöden från vederlagsfonden till fattiga kyrkoförsamlingar motiverats av ett sådant syfte. I övrigt äro de speciella förvaltningsbidragen i allmänhet icke differentierade med hänsyn till skattekraft och skattebörda, och några allmänna statsunderstöd utgå, som nämnts, icke till kommunerna. Icke heller har hittills ifrågasatts något system med statsunderstöd att fördelas mellan kommunerna efter deras skattebelastning eller efter annan skatteutjämnande grund. Såväl i lagstiftningen som genom de faktiska dispositionerna inom kommunerna hava däremot givits starka uttryck för ett förefintligt behov av större kommunala förvaltningsområden. Vissa lagar hava rekommenderat samarbete mellan kommunerna för fullgörande av speciella förvaltningsbestyr. Sådant samarbete har ordnats i betydande omfattning beträffande särskilt den sjukvårdande verksamheten, varvid samarbetet reglerats genom avtal mellan kommunerna av i allmänhet privaträttslig karaktär. Tretton avtal om gemensamma kommunala sinnessjukhus med tillsammans 2 147 vårdplatser voro sålunda i kraft år 1929, och 31 städer, 8 köpingar och 401 landskommuner voro delaktiga i dessa sammanslutningar. På enahanda sätt hade fjorton sammanslutningar för tuberkulossjukvårdens ordnande kommit till stånd, överenskommelser hava jämväl träffats mellan kommuner om uppförande och drift av gemensamma fattigvårdsanstalter och, ehuru i mindre omfattning, av gemensamma skolhus. År 1929 har lagberedningen enligt regeringens uppdrag avgivit förslag till lag om sådana ändringar av kommunallagarna, att dylika kommunalförbund bliva verksamma under i lag fastställda former.

15 E t t dylikt samarbete leder emellertid, även om det i lag regleras, icke direkt till någon interkommunal skatteutjämning, ity att närmaste syftet därmed mera varit att åstadkomma besparingar eller att på ett rationellt sätt tillgodose det behov, för vilket samarbete anordnats. Den uttaxering, som erfordras för att täcka de gemensamma utgifterna, sker nämligen icke direkt på skatteunderlaget inom hela det område av två eller flera kommuner, som ingå i sammanslutningen, utan verkställes inom varje kommun på dess skatteunderlag, sedan uttaxeringsbehovet uppdelats på kommunerna huvudsakligen i proportion till den andel, var och en av dem disponerat i anstalten. Genom ett förverkligande av det förslag till landskapsförvaltning, som ovan omförmälts, skulle däremot ett betydelsefullt steg i skatteutjämnande riktning tagas. Visserligen lägges i motiveringen till förslaget tonvikten på önskvärdheten att skapa tillräckligt vida områden med erforderliga ekonomiska tillgångar för företag av större omfattning, men det framhålles därjämte, att »självstyrelse av högre ordning möjliggör en utjämning av den ekonomiska tunga, som den allt effektivare förvaltningsverksamheten medför». I betänkandet understrykes för övrigt, att de senaste årtiondenas utveckling på det kommunala området i Finland varit sådan, att de uppgifter, som skola förverkligas genom kommunal självstyrelse, icke längre inrymmas inom den trånga ramen för primärkommunernas förvaltning, samt att kommunalförbunden sakna den nödiga effektiviteten bland annat därutinnan, att behoven ej tillgodoses på ett enhetligt sätt över statens hela område, och att i synnerhet medellösa kommuner lätt bliva utestängda från möjlighet att inträda i ett på frivilligt avtal grundat förbund. Vidare framhålles, att organ för självstyrelsesamfund av högre ordning äro mera lämpade att anlitas av staten för att i nära samverkan med statsmyndigheter omhändertaga uppgifter, som staten icke helt och hållet kan avsäga sig, särskilt »den förvaltningsrättsliga lagskipningen i lägre instans». Det är ett mycket vidsträckt kompetensområde, som enligt detta förslag skulle tilldelas de nyskapade landstingen. De skulle sålunda äga överlägga och besluta icke blott i frågor om uppförande och underhåll av vanliga sjukhus, sinnessjukhus och lungsotssanatorier samt i hälsovårdsfrågor utan jämväl om bland annat understöd åt folkskolor, folkhögskolor och andra bildningsanstalter, befrämjande av näringar och höjande av yrkesskicklighet, grundande av produktionsinrättningar och övertagande av redan förefintliga sådana, om barnavård och barnskydd samt om kommunikationernas utveckling m. rn. Kommunernas förvaltning står under tillsyn av länsstyrelserna. Såväl de- Kontroll. ras som statsrådets och den högsta förvaltningsdomstolens befogenheter äro av ungefär samma karaktär som motsvarande svenska myndigheters i fråga om svensk kommunalförvaltning, d. v. s. de inskränka sig till en mera formell prövning av beslutens laglighet. Landshövdingen är emellertid berättigad att vid inspektionsresor inom länet granska kommunernas räkenskaper, och länsstyrelsen liksom statsrådet och förvaltningsdomstolen kunna taga initiativ till åtal mot kommunal myndighet.

16 IV or ge. Kommunala De kommunala förvaltningsenheterna äro ningsenheter *) bykommunerna (städerna), vilka utgöras av 43 köbstäder och 22 ladeoch utdebite-städer (2 ladestäder bilda ej självständiga kommuner) med en sammanlagd råden. folkmängd av omkring 800 000 personer, samt 678 herredskommuner (primärkommuner på landsbygden) med tillhopa omkring två miljoner invånare, och 2) 18 fylkeskommuncr, i vilka ingå samtliga landsdistrikt, så att varje fylkeskommun omfattar de inom fylket belägna herredena. Jämte primärkommunerna under 1) och kommunerna av högre ordning under 2) finnas emellanåt på landsbygden särskilda mindre utdebiteringsområden för dels folkskoleväsendet, dels fattigvården och dels kyrkan. Det är dock endast i undantagsfall, som ett herreds uppdelning i skol- och fattigdistrikt innebär, att dessa distrikt bilda särskilda utdebiteringsområden. Antalet primärkommunala utdebiteringsområden (skattedistrikten) var sålunda år 1929 på landsbygden 692. För kyrkan är förvaltningsenheten sognen, vilken oftast är mindre än herredet, i det att antalet socknar är 1 018. Socknen har på landsbygden för de kyrkliga ärendenas behandling en särskild sognestyrelse. I den mån socknens utgifter ej täckas genom inkomst från fonder, vissa speciella avgifter från sockenmedlemmarna och genom anslag i statsbudgeten utan måste läggas på det kommunala skatteunderlaget, kan socknen vara utdebiteringsområde. Årsutgifterna, frånsett vad som täckes genom de kyrkliga fonderna, uppgå till omkring 12 miljoner kronor, varav ungefär en tredjedel betalas av staten. Staten svarar i allt väsentligt för det högre prästerskapets avlöning, garanterar det lägre en viss grundlön, bekostar uppförande och •— med ett mindre bidrag från kommunerna — underhåll av prästgård på landet (i städerna svarar kommunen för bostad åt prästen) samt lämnar i mindre omfattning bidrag till kyrkobyggnader. Den väsentligaste anparten av statens ifrågavarande utgifter täckes genom upplysningsväsendets fond. Till sognestyret kunna efter särskilt beslut hänvisas även andra angelägenheter än de kyrkliga, såsom ärenden rörande skola, fattigvård och vägväsen. Då sognestyret har beskattningsrätt för tillgodoseende av de uppgifter, som ankommer på detsamma, och dessutom i en del fall självrådigt tagit sig an vissa angelägenheter, skulle herredsbudgeten, i vilken alla socknens utgifter och inkomster skola redovisas, kunna röna ett betydligt inflytande härav. En gräns för den skatteplikt, som sognestyret kan pålägga, är därför stadgad. Den kommunala förvaltningen är reglerad genom två lagar av den 30 sep-

17 tember 1921, nämligen »lov om kommunestyre paa landet» och »lov om kommunestyre i byerne». Kommunens beslutanderätt utövas i herredet av herredsstyret, vars medlemsantal bestämmes av fylkestinget. Om herredet består av flera socknar, väljes herredsstyret sockenvis. Av socknen valda medlemmar av herredsstyret utgör sognestyre. Städernas motsvarande representation är det likaledes folkvalda bystyret. För fylkeskommunen beslutar fylkestinget, som består av ordförandena i fylkets herreder. Fylkesmannen deltager i fylkestingets förhandlingar men har ej rösträtt. Förutom kyrkoväsendet, varom nyss talats, är framför allt bestyret med Kommunerväghållningen i Norge ordnat på annat sätt än i Sverige, ity att i Norge liksom ' gifter i Danmark och Finland ett specifikt förvaltnings- och utdebiteringsområde för vägväsendet på landsbygden saknas. Ansvaret för väghållningen är fördelat mellan staten och kommunerna. Sålunda äro väg anlag g ning ar så vitt angår huvudvägar en statlig men i vad angår bygdevägar en kommunal angelägenhet. Till anläggande av bygdevägar bidrager dock staten med i allmänhet 50 % av byggnadskostnaden. I övrigt bestridas kostnaderna härför av herredskommunen med hjälp av fylkeskommunen. Å andra sidan bidraga fylkeskommunerna med högst en tredjedel och lägst en fjärdedel (i de nordliga fylkena ännu mindre) av statens kostnader för anläggning av huvudvägar, varjämte herredena hava att tillskjuta vägmark och uppföra vägstängsel. Vägunderhållet är åter i princip fördelat så, att underhållet av militärvägar, högfjällsvägar och riksvägar åvilar staten, underhållet av övriga huvudvägar fylkeskommunen och underhållet av bygdevägar herredskommunen. Kommunerna (närmast fylkeskommunerna) lämna dock bidrag till underhåll av riksvägarna, tidigare med en tredjedel men från och med budgetåret 1931/ 1932 med en femtedel av kostnaden. Denna minskning har föranletts därav, att detta underhåll övertagits av staten i sammanhang med införandet av motoravgifter. Å andra sidan lämnar staten av inkomsten från motoravgifterna < bidrag till fylkes- och herredsvägarnas underhåll (anslag budgetåret 1932/1933 å 1'2 miljoner kronor) ett bidrag, som motiverats därmed, att på grund av riksvägarnas belägenhet en del vägdistrikt icke i likhet med andra vunnit lättnad, då staten övertog underhållet av dessa vägar. Av motoravgifterna gå dessutom en tjugondel till städerna såsom bidrag till deras väg- och gatuunderhåll. Återstoden av intäkten från motoravgifterna, vilka för budgetåret 1931/ 1932 beräknades inbringa 7 820 000 kronor, jämte distriktsbidragen till riksvägarna förutsattes täcka statens samtliga utgifter för vägunderhåll. I Norge användas alltså automobilskattemedlen icke till nyanläggning av vägar. Härjämte är föreskrivet, att fylkeskommunen skall lämna bidrag till herred, som i förhållande till sin ekonomiska bärkraft oskäligt betungas av vägunderhållet. I övrigt äro de huvudsakliga kommunala bestyren ungefär desamma som i Sverige, liksom fördelningen av bestyren mellan herredskommuner och fyl-

18 keskommuner företer stora likheter med fördelningen mellan primärkommuner och landsting i vårt land. Primärkom- På sätt redan omnämnts har herredet att genom sognen förvalta kyrkoväuppgifter. sendet ävensom att ombesörja underhåll av bygdevägar samt att i någon mån medverka vid vägs anläggande. Fördelningen av väghållningens utförande mellan fylkeskommunen å, ena och fylkets herreder å andra sidan är dock mycket varierande, enär fylkeskommunen har en viss befogenhet att bestämma därom. Ibland har fylkeskommunen ordnat så, att herredena betala en bestämd kvotdel av kostnaderna för underhållet av huvudvägarna inom herredet. I något enstaka fall förekommer det åter, att fylkeskommunen övertagit under• hållet jämväl av bygdevägarna mot bidrag från herredena för såväl huvudvägars som bygdevägars underhåll. Liksom fylkeskommunen har befogenhet att på herredena skjuta över underhållet av huvudvägarna (dock ej av broar, vägmurar m. m.) ävensom den bidragsskyldighet, som de kommunala vägdistrikten hava gent emot staten för huvudvägars anläggning, kan herredet för en femårsperiod i sänder (med enahanda undantag i fråga om broar m. ni.) besluta, att bygdevägarnas underhåll skall helt eller delvis utföras in natura efter s. k. matrikelskyld. Budgetåret 1928/1929 uppgick det belopp, varmed herredena belastades, för väganläggning till 17 och för vägunderhåll till 8 miljoner kronor i runda tal. Kostnaderna för naturaprestationer äro dock ej härvid medräknade. Städerna hava att ombesörja sin väg- och gatuhållning med den begränsning, som möjligen kan följa av att staten påtagit sig anläggningen av förut omförmälda riksvägar m. m. Städernas utgifter för väg- och gatuhållning uppgingo budgetåret 1928/1929 till omkring 8 miljoner kronor. E t t av primärkommunernas förnämsta förvaltningsbestyr är folkskoleväsendet. Folkskolan, inklusive fortsättningsskolan, kräver årligen en på stat och kommun fallande totalutgift av inemot 70 miljoner kronor. Det ankommer på primärkommunerna att ordna även arbetsskolor och vissa högre allmänskolor. Den totala, på kommunen fallande årskostnaden för dessa, inklusive bidrag till vissa fackskolor, belöper sig till omkring 11 miljoner kronor. För skolväsendets administration har varje primärkommun en skolstyrelse med en av kommunens präster som ledamot. Därjämte är herredet uppdelat i skolkretsar, en för varje folkskola. Folkskolan består av en storskola och en småskola. Behövas inom en skolkrets flera småskolor, kan även en uppdelning i småskolekretsar ske. Skola i småskolekrets och skola i skolkrets kan, där barnantalet icke överstiger sexton, hållas på omgång hos kretsens invånare, om därtill användbara lokaler kunna anordnas. Vidare är fattigvårdens ombesörjande en primärkommunal angelägenhet och kräver en totalutgift för år av i runt tal 50 miljoner kronor. Administrationen förestås av en fattigstyrelse, i vilken alltid en präst skall vara ledamot. Med Kungl. Maj:ts samtycke kan herredet uppdelas i flera fattigdistrikt. Ä r sognen fattigdistrikt, bliva ärenden rörande fattigvård sognesaker, och herredsstyrets funktioner övergå till sognestyret. Barnavården åvilar en-

19 dels primärkomnmnen och endels staten. För varje primärkommun skall finnas ett »vergeråd», som beslutar om barns intagande i uppfostringsanstalt eller omhändertagande på annat sätt i händelse av vanvård i hemmet eller vanart. Av övrig social verksamhet är främst att märka sjukförsäkringen, som i Norge är obligatorisk för lönearbetare och i offentlig eller privat tjänst aruställda med en årslön av högst 4 500 kronor (tidigare högre belopp). Den ombesörjes genom självständiga organisationer, kretssjukkassor, en (undantagsvis flera) i varje herred och i varje stad. Kommunen är skyldig att bidraga med ett belopp, motsvarande en tiondel av kassans utgifter. Arbetslöshetskassor åtnjuta statsunderstöd, varav huvudparten »refunderas» av den kommun, där understödstagaren har sitt hemvist. Frivilligt och i avbidan på att staten skall ordna denna angelägenhet har ett stort antal landskommuner och städer infört ålderdoms- och invalid-, änke- och niorspensioner. Till annan social verksamhet än fattigvård och barnavård utgåvo primärkommunerna budgetåret 1928/1929 omkring 28 miljoner kronor, därav herredena ungefär 7 miljoner kronor. Hälsovård och vissa närstående, primärkommunerna åvilande bestyr handhavas av ett hälsoråd. Jämte den allmänna tillsjön över hygieniska förhållanden inom kommunen, som utövas av hälsorådet, och den rätt och skyldighet att i hälsovårdens intresse ingripa mot smittosamma sjukdomar, som detsamma i anslutning därtill äger, har primärkommunen skyldighet att taga sig an havande kvinnor och barnaföderskor, vilka ej kunna försörja sig, ävensom att lämna bidrag till avlöning av barnmorskor. Sistberörda bidrag utgör för herredet en femtedel och för stad tre femtedelar av lönen. Fylkeskommunen har att betala ytterligare två femtedelar av lönen åt barnmorskor på landsbygden. Resten betalar staten. Städerna äro dessutom skyldiga betala en tredjedel av stadsläkares lön, under det att distriktsläkarna på landsbygden helt avlönas av staten. En del kommuner hava dock av kommunerna själva anställda och avlönade läkare. Legal skyldighet för primärkommunen att anordna sjukvårdsanstalter finnes ej, utan åvilar denna skyldighet fylkena. Flertalet städer och även en del herredskommuner hava dock egna sjukhus. Några av de större städerna hava dessutom egna sinnessjukasyler. "Vissa fattiga tuberkulösas intagning på sjukhus och förplägnad bekostas i första hand av fylkena och städerna. Staten ersätter dock fyra tiondelar av utgifterna, och fylkets återstående utgifter kunna intill hälften utkrävas av herredena. Primärkommunernas utgifter för hälso- och sjukvård utgjorde budgetåret 1928/1929 ungefär 9"5 miljoner kronor, däri ej inräknat deras kostnader för sinnessjuka och en del av kostnaderna för tuberkulösas förplägnad, vilka kostnader ingå under fattigvårdsutgifterna. Till sist må nämnas, att, förutom den affärsdrivande verksamhet, som bedrives av stadskommunerna och i viss omfattning även av landskommunerna och som i stort sett går med betydande förlust, bland annat polisväsendet och brandväsendet, liksom vad städerna angår gatuväsen och offentlig renhållning, belasta primärkommunernas utgiftsstater, ehuru därmed för herredena

förbundna kostnader äro relativt blygsamma. Kommunkassorna hava sålunda att svara för de underordnade polistjänstemännens avlöning ävensom för en del materiel, varjämte statens utgifter för länsmännens avlönande till en del ersättas från herreds- och fylkeskassorna. Fylkes°i™Tuw>gifter.

Fylkeskommunen ombesörjer, på sätt redan omnämnts, byggande och under^ ^ a v v ^ s s a vaOar s a m t bidrager till täckande av statens och i vissa, fall herredenas utgifter för dylikt ändamål. Fylkeskommunen har en särskild kassa, kallad fylkesskolekassan, ned vilken betalas tre fjärdedelar av herredenas utgifter för fortsättningsskolor ävensom lagbestämda löne- och ålderstillägg för herredenas lärare. Denna kassa lämnar emellanåt, utan att dock skyldighet därtill föreligger, bidrag till uppförande av skolbyggnader, lärarbostäder m. m. Någon gång bekostar kassan anställande av folkskolinspektör, som biträder fylkeskommunen i utövandet av tillsyn över folkskolan och fortsättningsskolan. Fylkeskommunerna själva uppehålla dessutom ungdomsskolor och s. k. fylkesskolor, varjämte de lämna bidrag till folkhögskolor samt till lanthruks- och husmodersskolor. Fylkeskommunernas egna utgifter för skolväsendet stanna vid något över 5 miljoner kronor. Motsvarande utgifter för sjukväsendet äro något lägre eller omkring 4-5 miljoner kronor. Däri ingå bland annat hälften av lönen åt fylkesläkaren (den andra hälften bestrides av staten), ävensom, på sätt tidigare nämnts, två femtedelar av barnmorskornas inom fylkeskommunen löner samt kostnaderna för uppehållande av en del sjukhus och sinnessjukasyler. I fattigvården och socialförsäkringen är fylkeskommunen icke engagerad. 1 a

KommunerStatens och kommunernas utgifter för det allmänna uppgingo budgetåret l _ ' 1928/1929 till omkring 700 miljoner kronor. Utgifterna hava sjunkit från S er nära 900 miljoner kronor budgetåret 1924/1925. Beloppet fördelar sig med något mindre än 400 miljoner kronor på staten och något över 300 miljoner kronor på kommunerna, därav omkring 100 miljoner kronor på herreÖ§fla, 170 miljoner kronor på städerna och 30 miljoner kronor på fylkeskommunerna. Därvid har med ett undantag, varom nedan förmäles, för varje kommungrupp medräknats blott de utgifter, som den haft att täcka med egna medel, således ej den del av utgifterna, som motsvaras av vad som influtit från staten eller andra kommuner. En sammanställning av utgifterna liksom av inkomsterna, hämtad ur »Norges kommunale finanser i regnskapsåret 1928—1929» är såsom bilaga fogad vid denna redogörelse. (Bil. A.) De inkomster, över vilka kommunerna hava att förfoga för att täcka sina utgifter, utgöras bland annat av ett stort antal speciella förvaltningsbidrag 1 Vid angivandet av utgiftsposter för olika ändamål har ej medräknats ränta å gäld. Kommunernas årliga ränteutgifter belöpa sig till omkring 32 miljoner kronor.

21 från staten samt bidrag från fylkeskommunerna till herredena och någon gång från herredena till fylkeskomnmnen. I det föregående har redan berörts, att en ehuru relativt ringa del av motoravgifterna disponeras för bidrag till den kommunala väghållningen, samt att andra bidrag till densamma utgå från staten till kommunerna, från fylkeskommunen till herredena och jämväl från landskommunerna till staten. Efter frånräknande av de olika bidragen, vilka dock för det ifrågavarande budgetåret ännu utgingo efter i viss mån andra regler än de ovan omförmälda, erhållas de i sammanställningen uppgivna underhållskostnaderna, nämligen i runda tal för herredena 8 miljoner kronor, för fylkeskommunerna 6'8 miljoner kronor och för städerna 6 miljoner kronor, eller tillhopa för kommunerna 208 miljoner kronor, ävensom tillhopa 3 miljoner kronor i anläggningskostnader. Än flera och mera varierande äro statsbidragen till det kommunala undervisningsväsendet. Av den förut omförmälda, totala utgiften budgetåret 1928/ 1929 för folkskoleväsendet, inemot 70 miljoner kronor, tillsköt staten nära hälften, varemot på herredena stannade 14, på fylkeskommunerna 4 och på städerna 18 miljoner kronor, allt i runda tal. Bland de många statsbidrag, som utgå till skolväsendet, må nämnas, att staten betalar till landskommunerna 55 % (till de ekonomiskt svaga herredena ända till 85 %) av lärarnas grundlöner, av kostnaderna för barns inlogering och av vikariatutgifter, till städerna 35 % (till ekonomiskt svaga städer upp till 50 %) av lärarnas grundlöner, två tredjedelar av deras ålderstillägg och en femtedel av vikariatutgifter och understöd för bekostande av barns tandvård samt till fylkeskommunerna, vilka på sätt förut nämnts hava att ersätta herredena en del av utgifterna för lärarnas löne- och ålderstillägg m. m., dels täckning för större delen av vad sålunda utbetalts och dels för upprättande av fylkeskommunala skolor 75 % (inom två fylken 80 %) av utgifterna. Det har sitt intresse, att staten tidigare ersatt kommunerna deras utgifter för skolmaterial åt eleverna, men att dessa utgifter, där kommunerna finna anledning bekosta sådan material, numera i sin helhet stanna på kommunerna själva. Endast i speciella fall lämnar staten bidrag till byggnader för skolväsendet. Vad fattigvården beträffar bidrager staten till den årliga totalkostnaden, omkring 51 miljoner kronor, med ej fullt 3 miljoner kronor. Däri ingå två tredjedelar av understöden åt behövande, vilkas hemort ej är känd. Även kommuns kostnader för omhändertagande av barn ersättas delvis av staten. Slutligen ersätter staten en del av kostnaderna för hälso- och sjukvård, särskilt i vissa fall för fattiga sinnessjukas behandling och fattiga tuherkulösas förplägning. De utgifter, som återstå efter statsbidragens frånräknande, täckas med förutom avkastningen av kommunens egna förmögenhetsobjekt skatter och avgifter. De viktigaste kommunala skatteformerna äro fastighetsskatt (en fristående objektskatt), förmögenhetsskatt och inkomstskatt. Skatterna till herredena (inklusive till sognen) grunda sig på samtliga

22 dessa skatteformer, och intäkten därav uppgick budgetåret 1928/1929 till omkring 96 miljoner kronor. Därav gav fastighetsskatten blott något över 1'5 miljoner kronor, medan den ojämförligt största delen härflöt från inkomstskatten. Motsvarande intäkt var för städerna i runt tal 150 miljoner kronor. I dessa siffror är inräknad intäkten av den särskilda tilläggsskatten å större inkomster, vilken av stortinget beslöts år 1918 såsom en tillfällig anordning, av vilken kommunerna under vissa förutsättningar ägde begagna sig, men vilken skatt med några modifikationer kommit att bestå. Den utgår progressivt å kommunalt beskattningsbar inkomst över 12 000 kronor och avkastar mellan 6 och 7 miljoner kronor årligen. Fylkeskommunens skatteintäkter härflyta huvudsakligen från fastighetsskatt och repartitionsskatt å herredena. Den förra inbragte budgetåret 1928/1929 3*4 miljoner kronor och den senare 26'6 miljoner kronor. Repartitionsskatten utskiftas på fylkeskommunens samtliga herred, vilka i sin ordning intaga den bland sina utgifter för att täckas på samma sätt som herredenas övriga utgifter. Ehuru på så sätt denna fylkesskatt giver herredena en inkomst med motsvarande utgift till fylkeskommunen, är den här, liksom i den bifogade sammanställningen över utgifter och inkomster, till undvikande av dubbelföring upptagen blott som en fylkeskommunens inkomst. Mot den samlade kommunalinkomsten av skatter budgetåret 1928/1929, omkring 277 miljoner kronor, svarade en sammanlagd intäkt för staten av omkring 310 miljoner kronor från direkta och indirekta skatter, därav från inkomstoch förmögenhetsskatter 88, från omsättningsskatter 198 samt från andra skatter och avgifter 24 miljoner kronor. Av intäkter från statliga inkomst- och förmögenhetsskatter kommo blott omkring 24 miljoner kronor från landsbygden. Den samlade intäkten av kommunalskatter på landsbygden utgjorde samtidigt omkring 127 miljoner kronor. Åtgärder i Det kommunala skattetrycket är såväl i förhållande till skatteunderlaget som famnande * förhållande till de direkta statsskatternas tyngd åtminstone på landsbygden syfte. synnerligen stort. Dessutom är utdebiteringsprocenten, »intäktsskatteöret», mycket varierande ehuru icke i samma grad som i Sverige. Dess yttergränser lågo budgetåret 1930/1931 på landsbygden mellan 5 kronor och 23 kronor 45 öre samt i städerna mellan 3 kronor och 18—20 kronor, varvid emellertid bör beaktas, att kommunerna själva kunna öva inflytande på det'beskattningsbara underlaget i så måtto, att de inom lagstadgade gränser äga bestämma ås> skattefria avdragens storlek. Den genomsnittliga kommunala skatteprocenten, d. v. s. skatt i procent av 100 kronors beskattningsbar inkomst, är nära nog densamma på landsbygden som i städerna eller omkring 15 kronor 50 öre. Det bör dock beaktas, att, såsom nyss nämnts, uträkningen av beskattningsbar inkomst icke inom kommunerna är likformig, samt att på grund av även andra skiljaktigheter i skattesystemen de angivna skattesatserna i Norge ej äro direkt jämförliga med de kommunala utdebiteringssiffrorna i Sverige. Siffrorna för Norge omfatta emellertid hela den proportionella skatt, som uttages å det kommunala skatteunderlaget, således även vad som motsvarar våra väg- och

landstingsskatter. Vad folkmängdens storlek inom kommunerna beträffar är densamma mycket olika i de skilda herredena men i endast ett tiotal fall mindre än 500. Bortsett från de speciella förvaltningsbidragen, varom förut talats, har någon tendens att i vidsträcktare omfattning på större förvaltnings- och utdebiteringsområden överflytta kommunala uppgifter eller utgifter ej kännetecknat utvecklingen i Norge. Mindre överflyttningar hava dock ägt rum. Så skedde då staten, såsom tidigare omnämnts, nyligen övertog underhållet av riksvägarna, vilkas antal, allt efter som ökad inkomst av motoravgifter erhållits, blivit allt större. Samtidigt har emellertid staten förbehållit sig den allra största delen av dessa avgifter och föreskrivit viss bidragsskyldighet för herredena och fylkeskommunerna. Statsmakterna hava slutligen i viss utsträckning beviljat kommunerna frihet från postavgifter. Interkommunala sammanslutningar förutsättas enligt kommunallagarna kunna bildas genom avtal mellan två eller flera kommuner och skola för att bliva giltiga godkännas av Konungen. Sådana avtal hava träffats till rätt stort antal för anläggning och drift av sjukhus och sinnessjukhus samt i synnerhet för kommunernas förseende med elektrisk energi. Men liksom de svenska kommunalförbunden innebära dessa förbund ej, att de kommuner, som ingå i sammanslutningen, bliva ett gemensamt utdebiteringsområde. Därjämte synes utvecklingen i någon mån hava gått i riktning mot uppgifters överflyttning från herredena till fylkeskommunerna. Den skatteutjämning, som borde följa därav, neutraliseras emellertid i rätt stor utsträckning därigenom, att fylkeskommunens skattebehov icke uttages direkt på fylkeskommunens hela skatteunderlag. Vid berörda skattebehovs utskiftning på herredena har skatteutjämningsintresset dock beaktats. Fördelningen av repartitionsskatten sker nämligen i regel på så sätt, att tre tiondelar av skattebeloppet fördelas efter värdet av varje skattedistrikts (i regel herredet) fastigheter, tre tiondelar efter varje distrikts andel i den taxerade förmögenheten inom fylkeskommunen, två tiondelar efter folkmängden inom varje distrikt och slutligen två tiondelar efter fylkestingets bestämmande. I fylken, där särskilda förhållanden äro rådande, äger fylkestinget med finansdepartementets samtycke höja sistnämnda siffra till tre tiondelar med motsvarande sänkning av den första siffran. En differentiering med hänsyn till de understödstagande kommunernas skattekraft torde också hava varit avsedd, då det föreskrivits, att fylkeskommunen skall lämna bidrag till ett herreds vägunderhåll, när herredet hårt betungas av detsamma i förhållande till sina ekonomiska resurser, och då det förut omförmälda bidraget från intäkten av motoravgifterna anvisats såsom understöd för fylkes- och herredsvägarnas underhåll. Samma syfte hava uppenbarligen bestämmelserna om höjning av statens bidrag till folkskollärarnas löner m. m. för herreden och städer med ringa ekonomisk bärkraft. Slutligen har under de sista åren beviljats ett statsanslag å en miljon kronor för understöd till skattetyngda kommuner. Understöden hava karaktär av bidrag till utjämnande av det totala skattetrycket. Förutsättningar för bi-

drag till en kommun från detta anslag äro nämligen i allmänhet., att skatteprocenten inom kommunen närmast föregående år överstigit 18, att de skattefria avdragen inom vederbörande kommun icke överstiga en viss maximigräns, att vid oförändrade skattegrunder skatteprocenten icke kan nedbringas under nästföregående års debiteringssiffra, därest de nödvändiga ordinarie utgifterna skola täckas, samt att justitiedepartementet vid granskning finner den uppgjorda budgeten omfatta sådana utgifter, som departementet godkänner, och fylkesskattestyret godkänner taxeringen såsom försvarligt utförd. Då proposition avläts till 1930 års storting med förslag angående det nu omförmälda anslaget meddelade vederbörande departementschef, att detsamma avsåge att vara ett provisorium i avbidan på en grundligare undersökning av det kommunala skattetrycket och därmed sammanhängande spörsmål. Samma år tillsattes ett »skatteutvalg» med uppdrag att statistiskt klarlägga kommunernas finansiella ställning, att dryfta olika utvägar för lättande av de skattetyngda kommunernas bördor och att överväga frågan om ändrade regler för uttagande av den kommunala tilläggsskatten på större inkomster. Utvalget har den 16 april 1932 avgivit sitt betänkande, som i huvudsak innehåller följande. Utvalget ställer sig i princip avvisande till de speciella förvaltningsbidragens differentiering med hänsyn till skattetrycket och föredrager framför d y lika bidrag till särskilda förvaltningsuppgifter allmänna bidrag till budgetens finansiering inom hårt skattetyngda kommuner. Mot den förra bidragsformen anmärkes bland annat, att den lätt medför en frestelse för kommunen att vara alltför frikostig vid tillgodoseende av behov, för vilket bidrag utgår, samt vidare att i många fall en annan förvaltningsgren än den sålunda understödda kan vara upphovet till de ekonomiska svårigheterna. De allmänna bidragen betecknas som ett långt smidigare medel för lättande av skattetrycket, särskilt som de kunna göras beroende av att kommunerna strängt ekonomisera på, alla områden av sin förvaltning. Å andra sidan anföres mot dylika direkta tillskott till den kommunala budgetens finansiering, att de kunna tänkas leda till mindre försiktighet »ed driftsutgifter i allmänhet och särskilt med sådana utgifter, som äro svåra att kontrollera, samt att de fresta till låga taxeringar. Utvalget anser därför ej heller denna understödsform i längden lämplig men uttalar, att densamma med hänsyn till rådande och motsedda extraordinära ekonomiska svårigheter för kommunerna, vilka svårigheter antagas vara av övergående natur, tills vidare bör tillämpas. I betänkandet föreslås därför endast några smärre ändringar beträffande de speciella förvaltningsbidragen och deras anknytning till skattetrycket samt tillstyrkes, att det hittills utgående allmänna utjämningsanslaget höjes från 1 till 3 miljoner kronor. För att skaffa medel härtill tänker sig utvalget, att av den hittillsvarande kommunala tilläggsskatten på större inkomster en fjärdedel avsattes för att av staten användas till skatteutjämningsunderstöd.

25 Tillsynen över herreds-, by- och sognekommunernas förvaltning utövas i för- Kontrollsta hand av fylkesmanden. Beträffande städerna inskränker sig fylkesmandens föres *ie befogenhet till en mera formell granskning av besluten, vilkas verkställighet han äger förhindra, om en dylik granskning giver anledning därtill. Gent emot landskommunerna äger han dessutom generellt suspensivt veto med hänsyn till ett fattat besluts konsekvenser. Använder fylkesmanden sin vetorätt, skall frågan underställas Konungen. Dessutom skola vissa i lagen angivna beslut underställas Konungens fastställelse, varförutan de ej få gå i verkställighet. Vidare kan kommunstyrets minoritet, om ett beslut ej fattats med två tredjedels röstövervikt, fordra, att saken underställes Konungen, som stadfäster eller förkastar beslutet. Dylik kvalificerad majoritet fordras i allmänhet, om beslutet ej fattats på två sammanträden efter att däremellan hava varit förelagt fylkesmanden. P å enahanda sätt fordras även för en del viktigare avgöranden av fylkestinget dubbelt flertal eller ock beslut med enkel majoritet vid två sammanträden. I senare fallet går dock beslutet ej med nödvändighet i verkställighet, utan tingets minoritet kan underställa detsamma prövning av Konungen, som godkänner eller förkastar beslutet. Därjämte finnes även beträffande fylkestinget bestämmelse om att vissa frågor alltid skola underställas Konungen för prövning och fastställelse.

26 Bilaga A. Sammandrag av kommunenes og statens samlede kontante utgifter og inntekter i budgettåret 1928/1929.

Utgifter. A.

Herreds- Fylkeskomkommuner muner

Landkom- i Bykom- Kom- ' Staten I alt muner I muner munene i alt i alt

Ordincere vtgifter, respektive driftsutgifter. 1 000 kr, 1 000 kr.1 000 kr. 1 000 kr. 1 000 kr.1 000 kr. 1 OiOO kr I. Statens politiske organer, respektive kommunestyre og fylkesting . . . . 1176 3111 338i 1514 1597 4 049 7 16( II.

Fylkesmannsembedene og Justisdepartementets kommunalkontor

728 V28

III. Statens skatteligning cg skatteoppeb0rsel

12 094

12 094

IV. Kommunenes regnskaps og skattevesen .

4 430

4 594!

4 493

9 087

V. Utenriksvesenet

3 385 39 634

VI. Forsvarsvesenet VII. Itetts-, politi- og feng selsvesenet . VIII. Kirken I X . Skole, videnskap, kunst m. v.: a. Haiskoler b. Hoiere almenskoler . c. Folkeskolen d. Ellers Sociale formål: a. Fattigvesenet . . . . b. Alders-, uforhets- og enketrygd . . . . c. Riksforsikringsanstal ten resp. kommunebi drag til syke- og ulyk kesforsikring . . . d. Nodsarbeide . . . e. Tilskudd til arbeidsle dighetskasser og for anstaltninger til ar beidsledighetens be kjempelse . . . . f. Småbruk- (Arbeider bruk-) og Boligbanken g. Statens alkohollovgiv ning h. Ellers

862 4 560

1306 4 560

7 850 3 526

9156 8 086

— 4 948 4 754 6 414;! 3 101 17 496 33 086 31 303 3 824 6 231 i 11 440

13 889 3 779

1660 11600 1122

3 990 1285

1660 15 590 2 407

14 382

5 275

19 657

26 074

45 731

50 792

24 .384

24 384

48 510

2 773

3 210

3 210

11 468

14 678

2 073 717

2 073 717

1991 3 602

4 064 4 319

5 930

1007 1387

1793 2 013

3 564

1100 1 2 783

31 218! 45 304

76 522

16 392

92 914

6 45l|

14 869

28 974

4 564

XI. Helsepleie (medisinalv., sykeh., sinnssykeanst.

5 Ejj m . v.)

7 654

27 Herreds- Fylkeskomkommuner muner

Land* kommuner i alt

Bykom- Kommuner munene i alt

Staten

I alt

X I I . Offentlige arbeider: 1000 kr. 1000 kr. 1000 kr. 1000 kr. 1000 kr. 1000 kr. 1000 kr. a. Veivesenet: 1. Veiarbeider . . . 7 012 7 012 2. Vedlikehold m. v. . 7 966 6 826 14 792 6 027 20 819 8 255 29 074 b. Andre utgifter

. . .

7 966

6 826

14 792

6 027

7 222

20 819 7 981

15 267

3 850

ft £7ft

6 975

15 551

13 249

28 800

15 208

47 917 17 206

33 772

33 772

36 086

XIV. Handel, sjöfart og induXV. Renter og pensjoner: b. Pensjoner

A.

B.

Ordinsere

utgifter,

12 292

3 323

15 615

16 021 4148

31636 4148

83 721 115 357 6 484 10 632

12 292

3 323

15 615

35 784

4 740

5 024

7 200

12 224

90 205 125 989 23 997 36 221

84 878

22 610 107 488

resp. 244 604 341910

586 514

Ekstraordincere utgifter, respekt, kapitalutgifter. I. Nybygging og ombygging I I . Nybygging og ombygging av sykeh. og sinnssyke12

I I I . Nybygging og ombygging av f olkskolebygninger og innkjep av laererjord . . IV. Nybygging og ombygging av andre skolebygninger V. Nybygging og ombygging vedk. fattigvesenet . . . VT. Offentlige arbeider: a. Jernbaneanlegg . . . b. Telegraf- og telefonanlegg c. Kraft- og reguleringsanlegg d. Nybygging og ombygging av veier, gater og broer . . . . e. Nybygging og ombygging av vann- og klof. Andre offentlige

3—322308

avsetninger

40 136 543

ar-

VII. Andre eiendommer . . . VIII. Utlån,

14 050

15 673

5 940

5 940

2 769

2 409

—

3 038

3 038

3 038

2 266

2 056

4 322

6 404

10 726

2 564

2 584

6 710

9 294

2 796

3 239

2 500

5 739

887 20 544

31270 9 294

og 7 279

13 018

Herreds- Fylkeskomkommuner muner

Landkommuner i alt

KomBykom- munene muner i alt

11 Staten

I alt

1000 kr. 1 000 kr. 1 000 kr. 1 000 kr. 1000 kr. 1 000 kr. 1 000 kr. I X . Avdrag på gjeld . . . . X. 0kning av beholdninger B.

4 329

15 842

17 592

44 749 8 628

3 343

3 227

6 570

2 058

Ekstraordinsere utgifter, resp. kapitalutgifter i alt .

23 587

8 052

63 342

47 473 110 815

Utgifter=inntekter (balanse)

30 662

139 127

168 819 307 946 389 383 697 329

93 561

30 051 123 612

Inntekter. A.

Ordinoere inntekter, respekt, driftsinntekter. I. Skatter og avgifter: a. Inntekts- og formuesskatter (for kommunene også eiendomsskatt) . . b. Forbruksskatter . . .

2 399

c. Andre skatter og av-

95 960

31015 I l . Formues- og erhvervsinn-

3 098

1128 2

3 363

B.

Ordinsere inntekter, resp. driftsinntekter i a l t . . . .

6 093

24 450

30 543

4 226 2

28 965 127 874

7 888 549

19 905 336

27 793 885

2 287 4 061 — 455 — 7 255

124 14 882

4185 7 627

5 243

35 247

40 490

8 278

3 662 547

6041 1442

157 076 284 950 350 777 635 727

Ekatraordinmre inntekter, resp. kapitalinntekter.

I. Av kommunenes og statens formue: a. Avdrag på og innbetaling av utestående midler b. Inndragning av fond og c. Salg av eiendommer . . d. Ellers

B.

98 909

2 730

87 679 358 154 198 262 198 262

126 975 149 593 276 568 310 391 586 959

tekter: 1774 36 1738 b. Inntekter av aktier o. 1. c. Inntekter av forskjellige — 3 352 — 3448 — 6 800 fäste eiendommer . . . 1484 — 2 282 — 798 d. Overskudd av bedrifter 1697 232 1465 A.

146 863 270 475

Ekstraordinsere inntekter, resp. driftsinntekter i alt . Inntekter=utgifter (balanse)

2 399

2 596

2 708

89 2

89 1141

2 060 493 1003

2149 1634 1003

10 787

12 936 1634 1003 19 744

3 538 6 018

3 826

3 668

7 427

8 075

7 494 15 502

12 250 26 356

9 556

22 996

38 606

139 127

168 819 307 946 389 383 697 329

108 465

30 662

29 England. Utformningen av den moderna engelska kommunalförvaltningen tillhör vä- Huvudsentligen de tre sista årtiondena av 1800-talet och innevarande århundrade. ^ra9en «*> Redan tiden därförut •— alltifrån slutet av 1700-talet — hade visserligen i förvaltEngland utmärkts av en ej ringa rikedom på initiativ och experiment för lö- ^gcklina sandet av de under denna tid, främst på grund av landets industrialisering, intill 1870talet starkt ökade lokala förvaltningsuppgifterna. Men utvecklingen under denna period kännetecknades i sällsynt hög grad av planlöshet och blev därför av föga direkt gagn för utbyggandet av den förvaltningsorganisation, som den senaste tidens växande kommunala uppgifter påkallat. Snarare torde den få sägas hava försvårat en rationell lösning av den moderna lokalförvaltningens problem. Det tidigare skedet under 1800-talet utgjorde i så måtto en genombrottstid inom lokalförvaltningen, som den i allt större omfattning lade denna under lokalt valda representationer. Men en särskilt anmärkningsvärd omständighet är, att déh kommunala självstyrelse, som på så vis tillkom, icke på något planmässigt sätt anknöts till förut bestående enheter för lokalförvaltningen — landsbygdens socknar, städerna och de större lokala enheterna, grevskapen. Ej heller skapades under ifrågavarande tid något nytt enhetligt sj^stem av lokala enheter, som kunde benämnas kommuner i vanlig mening. Vad som skedde var i stället väsentligen inrättandet av en mängd lokala representationer, åt vilka anförtroddes förvaltningen av speciella uppgifter, ofta inom ganska godtyckligt bestämda områden. För städernas del lades visserligen under denna period grunden till en enhetlig kommunalförvaltning genom en år 1835 utfärdad lag, som införde en efter lika rösträtt, av skattebetalarna vald representation (Toivn Council) för varje stad. Men dennas verksamhetsområde var länge avsevärt begränsat. kVid sidan av densamma bibehöllos eller tillkommo speciella myndigheter för ombesörjandet av särskilda uppgifter, delvis inom förvaltningsområden, som skuro igenom städernas gränser. P å landsbygden åter gick utvecklingen så gott som helt och hållet i splittringens tecken. Här var det framför allt de på grund av industrialiseringen talrikt framväxande stadsliknande samhällena, som ställde nya krav på lokalförvaltningen. Dessa krav tillgodosågos just på sätt som nyss nämnts — genom tillskapandet av en representation för fullgörandet av den förvaltningsuppgift, som var aktuell, inom det område, för vilket en enhetlig förvaltning därav syntes påkallad. Det nu sagda bör ses i samband med den i England strängt fasthållna grundsatsen, att någon allmän skyldighet eller befogenhet för lokala enheter

30 att ombesörja gemensamma angelägenheter icke finnes, utan att dessa enheters kompetens uteslutande är bestämd genom särskilda förvaltningsuppdrag, som av lagstiftningen rörande skilda samhällsuppgifter tillagts dem. På grund av olika orters växlande krav har den naturliga följden härav blivit, att de kommunala uppgifterna icke kunnat regleras allenast genom allmänna, hela landet omfattande lagbestämmelser, utan därjämte har en mycket betydande lokallagstiftning för enskilda orter blivit nödvändig. Det ligger ock i sakens natur, att en rikslagstiftning på olika områden merendels förberetts genom dylik lokallagstiftning. Utvecklingen under 1800-talets förra del kännetecknades i själva verket av en synnerligen rikt flödande sådan lokallagstiftning, som icke tog sikte på att skapa en enhetlig kommunal förvaltningsorganisation. Denna lokallagstiftning avsåg framför allt förvaltningen av de många olika slag av uppgifter, som i England bruka sammanfattas under benämningen s u n d h e t s v ä s e n (Public Health) — i stort sett sådana uppgifter som i Sverige reglerats genom de s. k. stadsstadgorna och därmed sammanhängande författningar. Omkring mitten av århundradet tillkom visserligen en rikslagstiftning, vilken reglerade hithörande uppgifter, men samtidigt som den tvivelsutan befrämjade sundhetsväsendets utveckling, bidrog den i viss mån att öka förvirringen i fråga om förvaltningsenheterna genom att underlätta möjligheterna för godtyckligt bestämda områden på landsbygden att bilda självständiga enheter för vården av dylika uppgifter. För städernas del verkade denna lagstiftning däremot i konsoliderande riktning, så till vida som med dess tillämpning därstädes — den var ej obligatorisk ens för städerna — följde, att förvaltningen av sundhetsuppgifterna koncentrerades hos en enda myndighet, förutnämnda Town Council. Beträffande en annan betydande förvaltningsuppgift, nämligen^ f a t t i g v å r d e n , skapades redan genom en fattigvårdslag av år 1834 en särskild distriktsindelning, som således konstituerade en specialkommun för' denna förvaltningsgren. Rörande denna reform skall strax lämnas några kompletterande uppgifter. I fråga om ett tredje verksamhetsområde, v ä g v ä s e n d e t , itillkom visserligen år 1835 en lag, som i princip fastslog socknens ansvar därför. Men för skötseln av huvudvägarna inom landet kvarstodo alltjämt särsikilda organisationer, s. k. Turnpike Trusts, vilka ledde sitt ursprung från äldre tid och fullgjorde sina åligganden mot rätt att upptaga vägtull. Genom nyssnämnda lag medgavs även, att flera socknar finge förenas till särskilda vägdistrikt, och år 1862 lagfästes, att sådana sammanslagningar kunde ske tvångsvis. Å' andra sidan motverkades åstadkommandet av en rationell indelning för fullgörandet av den allmänna väghållningen därav, att sådana områden, som utgjorde särskilda enheter för sundhetsväsendet, från år 1848 tillika blevo självständiga vägdistrikt. Vad slutligen angår s k o l v ä s e n d e t , nöjde man sig i England länge med att söka befordra den frivilliga verksamheten på området genom statsbidrag. När i slutet av den här avgränsade perioden, år 1870, skolväsendet

31 lagligen reglerades, gjordes städerna och landsbygdens socknar eller föreningar av sådana till distrikt för folkundervisningen. Även dessa distrikt blevo i så måtto specialkommuner, som förvaltningen av skolärendena handhades av en särskild representation. Så gott som alla de olika specialkommunerna blevo utrustade med beskattningsrätt för fyllande av sina funktioner. Speciellt mångfaldigades antalet lokala skatter därigenom, att särskilda avgifter uttogos för olika uppgifter på sundhetsväsendets område. Den nyssnämnda fattigvårdsreformen av år 1834 är i förevarande sam- Tillkomsten manhang särskilt värd beaktande så till vida, som den innebar en systema- ? v sPecialtiskt genomförd överflyttning av den tidens mest krävande lokala förvalt- för fattig v r en ningsuppgift från en mindre till en större förvaltningsenhet. Reformen fram^^ tvangs under en mycket prekär situation för fattigvården, och dess uppgift var ätt råda bot på missförhållanden inom denna i flera olika hänseenden. Särskilt hade bristen på en ordnad anstaltsvård gjort sig kännbar. De ofta mycket små socknarna, vilka dittills med få undantag utgjort självständiga förvaltningsenheter för fattigvården (ehuru praktiskt taget utan självstyrelse på området), ägde icke förutsättningar att var för sig ordna anstaltsfrågan. Denna omständighet torde hava varit det mest avgörande motivet för den resoluta förstoring av förvaltningsenheterna, som nu företogs. Förstoringen genomfördes så, att socknarna i betydande utsträckning sammanfördes gruppvis till s. k. fattigvårdsunioner (Poor Laiv Unions) för gemensam förvaltning av fattigvården. ,Vid grupperingen gjordes i princip icke någon skillnad mellan stad och landsbygd. Tvärtom eftersträvades att erhålla förvaltningsområden bestående av ett stadssamhälle och den omgivande landsbygd, för vilken detta samhälle utgjorde ett naturligt centrum. Handhavandet av fattigvårdsförvaltningen inom unionen anförtroddes åt en representation, vars ledamöter under den närmaste tiden efter reformen delvis voro självskrivna (ortens fredsdomare) men eljest utsagos genom val sockenvis. Att denna reform innebar en avsevärd utvidgning av förvaltningsenheterna framgår därav, att antalet fattigvårdsunioner efter reformens fulla genomförande uppgick till inalles omkring 650 för hela landet, under det att antalet socknar med egen fattigvårdsförvaltning före reformen utgjorde över 15 000. Ur skatteutjämnande synpunkt blev dock icke reformen omedelbart av den betydelse, som dessa siffror kunna giva vid handen. Socknarna bibehöllos nämligen även därefter såsom särskilda utdebiteringsområden inom unionen med den verkan, att varje socken för sig alltjämt fick i stort sett bära den andel i kostnaderna, som svarade mot fattigvårdens utgifter för dess område. Ännu på 1840-talet kunde det sålunda förekomma, att inom en och samma union utdebiteringssiffran i en församling var med än 30 gånger så stor som i en annan. Först år 1861 skedde härutinnan sådan förändring, att fattigvårdsunionen i realiteten blev enhetligt utdebiteringsområde för den slutna fattigvården, och år 1865 genomfördes samma ordning beträffande fattigvården i dess helhet.

32 Distriktsindelning för uppgifter på sundhetsväsendets område.

Resultatet av den ovan i sina grunddrag skildrade utvecklingen av den engelska kommunalförvaltningen fram till 1870-talet hade blivit sådant, att denna förvaltning kunde karakteriseras som »ett kaos av lokala myndigheter, ett kaos av lokala skatter och ett ännu större kaos av lokala förvaltningsområden». En av huvuduppgifterna för den följande tiden blev att komma till rätta med denna förvirring. Man måste med andra ord frångå systemet med specialkommuner för att i stället söka åstadkomma ett enhetligt lokalt förvaltningssystem. Det första mera betydande steget i denna riktning togs i samband med ordnandet av förvaltningen på s u n d h e t s v ä s e n d e t s område (i ovannämnda vidsträckta bemärkelse), varest förbistringen ju som nämnt var mest påfallande. Genom lagstiftning på 1870-talet skapades en hela landet omfattande distriktsindelning för hithörande uppgifter, och efter en övergångstid, under vilken äldre speciella förvaltningsorgan i viss mån bibehöllos, infördes år 1894 ensartade representationer för dessa distrikt, hos vilka hela sundhetsförvaltningen var koncentrerad. Till utgångspunkt för ifrågavarande indelning togs indelningen i fattigvårdsunioner. Men med hänsyn till de naturliga skiljaktigheterna mellan stadssamhällen och landsbygd just på sundhetsväsendets område gjordes här en bestämd åtskillnad mellan stads- och landsdistrikt. Icke blott de egentliga städerna utan även andra stadsliknande samhällen skulle utgöra egna distrikt för sundhetsväsendet (Urban Sanitary Districts), under det att återstående delen av varje fattigvårdsunions område regelmässigt skulle bilda eget distrikt för detta ändamål (Rural Sanitary Districts). Denna distriktsindelning fick stor betydelse för den kommande utvecklingen av kommunalförvaltningen. Till de därigenom bestämda kommunala enheterna hava efter hand även knutits uppgifter inom andra verksamhetsområden än det, för vilket de ursprungligen bildats. A t t deras karaktär av specialkommuner för sundhetsväsendet frångåtts har markerats därigenom, att de från år 1894 benämnts helt enkelt stads- och landsdistrikt (Urban Districts, Rural Districts). Jämte städerna hava de så småningom allt tydligare framträtt som de egentliga »primärkommunerna». 1 E t t försök har visserligen gjorts att återuppliva kommunal självverksamhet inom s o c k n a r n a på landsbygden. År 1894 infördes representativt system även därstädes med undantag blott för de allra minsta socknarna. Men till socknen som kommunal enhet har endast i mycket ringa mån knutits några obligatoriska funktioner, och även de befogenheter att utöva självstjTrelse, som generellt tillagts socknen, äro begränsade till några få områden. Av något större betydelse har varit, att dessa befogenheter genom särskilda medgivanden kunna utvidgas, så att socknen självständigt må fullgöra även andra uppgifter. Den självförvaltning, som brukar förekomma inom socknen, avser väsentligen sådana uppgifter som åtgärder för vattentillförsel och vattenavledning, vissa mindre uppgifter beträffande den lokala väghållningen, egnahemsverksamheten, offentliga bad samt begravningsplatser. 1 Antalet städer, som ej äro »grevskapsstäder», uppgick år 1929 till 246, antalet stadsdistrikt till 799 och antalet landsdistrikt till 649. Dessa städers och stadsdistriktens sammanlagda folkmängd utgjorde samtidigt omkring 14 miljoner och landsdistriktens omkring 8 miljoner.

33 E t t för den följande utvecklingen synnerligen betydelsefullt steg togs vi- R™9*nif£ dare, när år 1888 en reorganisation genomfördes beträffande den största en- X / Ä m " heten inom lokalförvaltningen, grevskapet (County). P å grundvalen av den ^mrntmal gamla grevskapsindelningen — ehuru med några uppdelningar — bildades härvid de s. k. administrativa grevskapen, till antalet 62 inom hela landet, vart och ett med sin representation, »grevskapsrådet» (County Council). Vid sidan av dessa grevskap kunde dock större städer få utgöra självständiga enheter, s. k. grevskapsstäder (County Boroughs).1 Till de administrativa grevskapen knötos i begynnelsen blott relativt få funktioner, men deras verksamhetsområde har hastigt vidgats och speciellt på allra sista tiden fått en kraftig utökning genom överflyttning av vissa särskilt krävande uppgifter från mindre kommunala enheter. Genom bildandet av det administrativa grevskapet såsom kommunal enhet av högre ordning och konsolidering av stads- och landsdistrikten såsom primärkommuner vid de egentliga städernas sida har det kommunala förvaltningssystemet i England omsider nått fram till sin nutida utformning. Det återstår att se, huru de på så sätt bildade enheternas viktigare verksamhetsområden närmare bestämts och utvecklats. P å s u n d h e t s v ä s e n d e t s område blevo städernas samt de nybilda- K ^ * C J : K de stads- och landsdistriktens uppgifter i första hand reglerade genom en om- 8iutet av fattande »hälsovårdslag» (Public Health Act) av år 1875, och till dem har ^ t a t o senare fogats åtskilliga nya upgifter inom näraliggande gebit, allteftersom ende å vik_ vidgat ingripande från det allmännas sida blivit av nöden. En antydan har liW™W^ redan gjorts därom, att sådana uppgifter, som här avses, delvis ifrågakomma £ j n ^ °på endast för stadssamhällena. Beträffande åtskilliga av dessa uppgifter gäller kommunala därför, att de blivit obligatoriskt ålagda stadsdistrikten, under det att landsdistrikten endast efter särskilda förordnanden hava att taga befattning därmed. Å andra sidan får det icke förbises, att i England en del hithörande uppgifter, som i Sverige väsentligen ifrågakomma blott i städerna, mångenstädes kräva åtgärder även i landsdistrikten. Härtill kommer, att en del funktioner av förevarande slag, som i Sverige på landsbygden fullgöras av statliga organ (exempelvis av provinsialläkarna), i England äro kommunala uppgifter, åvilande landsdistrikten. Med 1870-talets reform beträffande kommunalförvaltningen på sundhetsväsendets område följde ock en konsolidering av beskattningen för dithörande uppgifter. Som nämnt hade kostnaderna för fyllandet av dessa dittills täckts genom särskilda uttaxeringar för varje särskilt ändamål. Genom 1875 års lag bestämdes, att en »allmän sundhetsskatt» skulle utdebiteras på distriktet. För särskilda mera påkostade delar av distriktet tillätos dock extra uttaxeringar. 1 Endast städer med minst 50000 invånare kunde intill år 1926 bliva > County Boroughs>; därefter endast städer med minst 75000 invånare. Antalet grevskapsstäder utgör nu (1932) 83 med ett genomsnittligt invånarantal av omkring 160 000. London bildar^ eget grevskap. De övriga 61 grevskapen hava nu ett genomsnittligt invånarantal av omkring 365 000.

34 Vad v a g v ä s e n d e t angår, hade ju redan den föregående utvecklingen lett därtill, att de stadssamhällen, som blevo stadsdistrikt genom 1870-talets sundhetslagstiftning, gjorts till självständiga förvaltningsenheter. År 1894 avskaffades de specialkommuner för vägförvaltningen, som då ännu återstodo på den egentliga landsbygden, och även denna förvaltning infogades bland landsdistriktens uppgifter. Faktiskt hade detta redan därförut mångenstädes genomförts. Å t förvaltningen av de största huvudvägarna hade emellertid redan tidigare beretts en undantagsställning. Vid inrättandet år 1888 av de administrativa grevskapen ålades dessa att draga försorg om huvudvägarna i hela deras sträckning inom grevskapet (således även inom städerna och stadsdistrikten). Grevskapsråden erhöllo ock en allmän tillsynsmyndighet över väghållningen inom respektive grevskap. Denna ordning med förvaltningen av den allmänna väghållningen fördelad mellan de mindre kommunala enheterna å ena sidan och grevskapen å den andra har bestått intill helt nyligen. De starkt ökade anspråk, som den senaste tiden medfört just beträffande detta verksamhetsområde, tillsammans med växande krav på skatteutjämnande åtgärder överhuvud taget hava, såsom av det följande skall framgå, numera föranlett en överflyttning av väghållningsuppgifterna i deras helhet till de största kommunala enheterna. I fråga om s k o l v ä s e n d e t genomfördes år 1902 en betydelsefull reform. De dittillsvarande specialkommunerna för ändamålet slopades, och i stället inrangerades skolväsendet bland grevskapens samt vissa städers och stadsdistrikts åligganden. För folkundervisningen blevo alla grevskapsstäder samt övriga städer med mer än 10 000 invånare och stadsdistrikt med mer än 20 000 invånare självständigt ansvariga, men i övrigt gjordes folkundervisningen till grevskapets uppgift. Denna reform har medfört, att folkundervisningen, som därförut förvaltats av över 3 000 självständiga specialkommuner, koncentrerats hos blott omkring 320 förvaltningsenheter för hela landet. Grevskapen och grevskapsstäderna hava därjämte ålagts att sörja för den högre undervisningen. Andra städer och stadsdistrikt kunna dock erhålla befogenhet att anordna egna högre undervisningsanstalter. Specialkommunerna för f a t t i g v å r d e n — fattigvårdsunionerna — hava däremot ägt bestånd ända till år 1930. Den reform, som då genomfördes och som innebar, att fattigvårdsuppgifterna överflyttades till de största kommunala enheterna, grevskapen och grevskapsstäderna, hade emellertid förberetts alltifrån detta århundrades början. När den omsider blev förverkligad, var det i främsta rummet behovet av skattelindring för vissa näringar och därav föranledda ökade krav på skatteutjämnande åtgärder, som voro de utslagsgivande faktorerna. Vid genomförandet utgjorde den ett led i ett mångsidigt reformkomplex, som här torde böra behandlas i ett sammanhang. Däri ingick även den nyss antydda överflyttningen av den allmänna väghållningen till de största kommunala enheterna. Den allmänna tendens, som redan tidigare kunnat spåras i utvecklingen av den engelska kommunalförvaltningen att knyta de kommunala uppgifterna till allt större och mera bärkraftiga enheter, har genom de nu åsyftade reformerna fullföljts på ett

35 mycket effektivt sätt. I förevarande sammanhang torde åt dessa reformer böra ägnas en något utförligare redogörelse än som kunnat lämnas för den tidigare utvecklingen. Förberedelsevis kräves här en erinran om den säregna karaktären hos den Kommunalengelska kommunalbeskattningen i visst hänseende. Likaledes påkallas någnine ra upplysningar om en för fördelningen av skattebördorna i och för sig mycket betydelsefull faktor, nämligen det omfattande system av statsbidrag till kommunerna, som i England börjat utbildas redan under 1800-talet men här ej tidigare berörts. Det engelska kommunalskattesystemet har uppbyggts på den i början av 1600-talet införda fattigskatten. Allteftersom kommunal beskattning blivit erforderlig för nya uppgifter, har denna genomförts såsom utvidgning av eller tillägg till fattigskatten med bibehållande av de för denna sedan gammalt gällande grunderna. Det mest anmärkningsvärda draget beträffande dessa grunder är, att beskattningen avser allenast fast egendom. Någon kommunal inkomstskatt förekommer således icke i England. Skattskyldiga äro emellertid icke den fasta egendomens ägare såsom sådana, utan var och en som innehar dylik egendom. Den stora mängden löntagare exempelvis äro sålunda kommunalt skattskyldiga för sina hyrda bostadslägenheter. Vad som taxeras är ej heller fastighetens kapitalvärde utan dess »årliga värde», d. v. s. den årliga nettoavkastning, som fastigheten bör giva vid upplåtelse till annan. För fast egendom, nyttjad för vissa ändamål, har i flera repriser vidtagits reduceringar i skattskyldigheten på så sätt, att egendom av dessa slag blivit skattskyldig allenast för viss del av det taxerade årliga värdet. Sådana reduceringar hava före den nu åsyftade reformen vidtagits speciellt för jordbruksfastigheter och i mindre mån även för fastigheter, nyttjade för järnvägs- och kanaländamål. Det kommunala skattesystemets ringa elasticitet har tvivelsutan bidragit Utvecktill att framtvinga ständigt ökade statsbidrag till de engelska kommunerna, ^tet av De allra tidigaste statsbidragen, som tillkommo på 1830-talet, torde väsent- 1920-talet ligen hava varit motiverade därav, att de ändamål, för vilka de utgingo, icke ^e & statsansetts vara av uteslutande lokal betydelse. Samma synpunkt har även i fort- bidragen sättningen delvis gjort sig gällande vid tillkomsten av nya statsbidrag, men till kommuden har efter hand allt mera fått träda tillbaka. Omöjligheten att på den kommunala beskattningens väg skaffa medel för tillgodoseende av de växande kommunala uppgifterna har allt mera framträtt som den avgörande faktorn. Vid sidan härav hava de möjligheter, som statsbidragssystemet erbjudit, att skapa en effektiv statskontroll över den kommunala förvaltningen ingalunda spelat en ringa roll. Vid mitten av 1920-talet hade statsbidragen till kommunerna stigit så, att bidragen tillsammantagna täckte en mycket ansenlig del av dessas kostnader. För budgetåret 1926—1927 utgjorde det i sådana statsbidrag av olika slag utbetalade

36 beloppet omkring 87 miljoner pund, medan kommunernas sammanlagda skatteinkomster för samma år belöpte sig till omkring 160 miljoner pund. De mest betydande bidragsposterna utgingo till skolväsendet, vägväsendet och polisväsendet, men därjämte lämnade staten understöd till ett flertal mera speciella verksamhetsområden. Så gott som genomgående utgingo statsbidragen med viss procent av kommunernas faktiska kostnader. Utredningar hava vid upprepade tillfällen verkställts i syfte att åstadkomma en konsolidering av statsbidragssystemet. Den kritik, som härvid framkommit, har riktat sig mot bland annat ordningen med procentuella bidrag i förhållande till de faktiska utgifterna. Det har särskilt anmärkts, att denna ordning automatiskt gynnade de kommuner, som gjorde stora utgifter, medan de fattigaste kommunerna, vilka vore nödsakade att hålla sina utgifter inom snäva gränser, erhölle den minsta hjälpen från staten. Det omfattande reformprogram, vars förverkligande medfört bland annat överflyttning av fattigvården till de största kommunala enheterna och definitivt gjort även den allmänna väghållningen till dessas uppgift, framlades i sina huvuddrag för parlamentet i april 1928. Såsom utgångspunkt för detsamma angavs uttryckligen behovet av hjälp från det allmännas sida åt den tyngre industrien samt åt jordbruket, vilka båda näringar drabbats av en mycket kännbar kris under perioden efter världskriget. En lämplig utväg att lämna denna hjälp ansågs vara att — på sätt som tidigare skett — genomföra en reducering av de kommunala skattebördor, som drabbade dessa näringar. Vägande skäl kunde också i och för sig andragas för en dylik reducering. Speciellt vad angår den tyngre industrien hade kommunalskattesystemet under den nyssnämnda perioden kommit att verka synnerligen irrationellt. En bidragande omständighet torde hava varit, att fastighetsvärdena ej stegrats i proportion med den allmänna värdeförskjutningen. Ännu mera påtagligt hade dock systemets brister framträtt genom den industriella krisens direkta verkningar. För de många företag, som gått med förlust, hade naturligen skattesystemets oberoende av driftens ekonomiska resultat blivit mycket kännbart. Då ju vidare den tyngre industrien i hög grad är koncentrerad till vissa distrikt av landet, hade den allmänna depressionen just i dessa distrikt medfört en abnorm stegring av de kommunala kostnaderna därstädes för fattigvård och en del andra sociala uppgifter. Följden hade blivit en stark höjning av uttaxeringen inom dessa distrikt och alltså ökning av de kommunala skattebördorna för den ifrågavarande industrien trots den samtidigt fortgående minskningen av dess ekonomiska bärkraft. Den av krisen föranledda starka ökningen av den kommunala uttaxeringen inom de särskilt hemsökta distrikten hade å andra sidan riktat uppmärksamheten på behovet av åtgärder, som kunde verka skatteutjämnande olika kommuner emellan. E t t isolerat genomförande av den ifrågasatta skattelindringen var givetvis otänkbart med hänsyn till dessa kommuners redan förut betryckta läge. Reformprogrammet avsåg därför, att den genom skattelindringen förorsakade minskningen i kommunernas inkomster, vilken uppskattades till sam-

37 manlagt 24 miljoner pund, skulle täckas genom statsbidrag. Men bortsett härifrån krävde nödläget för många kommuner, att effektiva åtgärder vidtogos för nedbringande av de kommunala skattebördorna därstädes. Några andra åtgärder i detta syfte ansågos icke kunna ifrågakomma än en överflyttning i betydande utsträckning av mera krävande kommunala bördor till större, bärkraftigare enheter. Den nyssnämnda ökningen av statsbidragen åberopades också i och för sig som ett skäl för en dylik överflyttning. Denna ökning ansågs nämligen icke böra ske utan en omläggning av det förutvarande statsbidragssystemet och en sammanslagning av åtskilliga äldre speciella statsbidrag med det nu ifrågasatta till ett efter enhetliga grunder utgående allmänt bidrag. Både för administrationen av detta allmänna bidrag och — kanske ej minst — med hänsyn till utövandet av den statskontroll över bidragsmedlens användning, som i England kommit att spela en viktig roll i statsbidragssystemet, syntes det påkallat att hava en sådan förvaltningsorganisation, att bidraget ej behövde fördelas på alltför många enheter. Särskilt framhölls, att ett rationellt ordnande av statsbidragssystemet ej vore möjligt, om de dittillsvarande specialkommunerna för fattigvården skulle bibehållas. A t t just fattigvården i främsta rummet ansågs böra ifrågakomma, när det från nu angivna utgångspunkter befanns nödigt att lägga en del av de kommunala bördorna på större förvaltningsenheter, var på intet sätt överraskande. Alltifrån 1900-talets början hade en reformering av den på 1834 års lagstiftning grundade yttre organisationen av fattigvården stått på dagordningen. Frågan härom hade flera gånger varit föremål för utredning genom kungl. kommittéer, och förslag hade framlagts om avskaffande av fattigvårdsunionerna samt om överflyttning av deras åligganden i huvudsak på grevskapen och grevskapsstäderna. Att märka är även, att dessa förslag endast i mindre grad motiverats ur den nu särskilt framträdande synpunkten — skattebördornas rättvisare fördelning — utan i stället väsentligen tagit sikte på att skapa en just för fattigvårdsuppgifternas fyllande ändamålsenligare ordning. Den kritik, som framförts mot den bestående ordningen i detta hänseende, hade bland annat riktats mot systemet med specialkommuner för ändamålet. Sålunda hade framhållits, att fattigvårdsförvaltningens isolering medfört mindre intresse för fattigvården än för de allmänna kommunala angelägenheterna både hos väljare och förtroendemän samt därmed indirekt föranlett, att ledningen av fattigvården icke kommit i händerna på för uppgiften bäst kvalificerade personer. Betydande olägenheter hade ock påvisats som en följd därav, att vid sidan av fattigvårdsförvaltningen tillkommit andra sociala verksamhetsgrenar, som handhades av de allmänna kommunala förvaltningsorganen, utan att gränserna dem emellan blivit klart bestämda och utan att erforderlig samverkan kommit till stånd. Erinringar hade dessutom framställts mot organisationen av fattigvårdens ledning inom unionerna. Representationen för unionen (Board of Guardians) var mångenstädes en alltför månghövdad församling, vilket sammanhängde med att ledamöterna däri utsagos socken vis. Sistnämnda omständighet ansågs även hava medfört, att varje ledamot väsentligen intresserade sig blott för fattigvården åt sina egna sockenbor.

^

38 Framför allt hade dock kritiken riktat sig mot unionernas bristande förmåga att på ett rationellt sätt tillgodose behovet av specialiserad anstaltsvård åt de fattiga. J u s t för denna uppgift syntes det särskilt påkallat att knyta fattigvården till större förvaltningsområden. A t t grevskapen och grevskapsstäderna redan i stor utsträckning handhade näraliggande uppgifter utgjorde i och för sig ett viktigt skäl för deras övertagande också av fattigvården. Å andra sidan hade mot tanken att göra grevskapen och grevskapsstäderna till förvaltningsenheter för fattigvården framförts betänkligheter speciellt ur den synpunkten, att för fattigvårdsarbetet krävdes en personlig kontakt med de enskilda hjälpbehövande, som svårligen skulle kunna upprätthållas inom en organisation för dessa stora förvaltningsområden. Olika möjligheter hade därför varit under övervägande att visserligen bibehålla själva administrationen — åtminstone i fråga om den öppna fattigvården — hos mindre enheter men i vart fall överflytta en väsentlig del av fattigvårdsbördorna på de största enheterna. Tveksamheten om den bästa lösningen härutinnan belyses därav, att regeringen ännu så sent som i juni 1927 låtit utarbeta och på remiss utsända ett reformförslag, som innebar, att grevskapen skulle övertaga ansvaret för anstaltsvården åt de fattiga men unionerna (visserligen med reviderade gränser) bibehållas såsom enheter för den öppna fattigvården. När regeringen påföljande år förelade parlamentet ett förslag, som avsåg, att fattigvårdsuppgifterna i sin helhet skulle överflyttas till grevskapen, är det tydligt, att det större sammanhang, vari fattigvårdsreformen då framfördes, varit av avgörande betydelse för dess ställningstagande. Det angavs uttryckligen från regeringens sida, att »verkningarna av skattelindringsprogrammet på unionernas finanser och regeringens allvarliga önskan att begränsa de rådande ojämnheterna i fråga om de kommunala skattebördorna» föranlett uppgivandet av 1927 års förslag. Ytterligare föreslog regeringen som nämnt en avsevärd lindring i de mindre kommunala enheternas åligganden genom överflyttning till grevskapen jämväl av praktiskt taget alla de väghållningsuppgifter, som hittills åvilat dessa mindre enheter. En sådan överflyttning ansågs i och för sig till fullo motiverad av de revolutionerande förändringar med avseende å väghållningsuppgifterna, som bilismen medfört. Denna hade icke blott oerhört ökat kostnaderna för väghållningen utan ock medfört, att även vägar, vilka dittills väsentligen anlitats av lokal trafik, nu i mycket hög grad togos i anspråk för genomgående trafik. Med den allmänna stegringen av kostnaderna hade följt en skärpning av redan förut existerande ojämnheter i väghållningsbördorna för olika distrikt inbördes, och på grund av den nyssnämnda ändrade karaktären hos trafiken måste dessa ojämnheter förefalla så mycket mera orättvisa. Om staten, såsom avsett var, skulle bidraga i ökad mån till väghållningskostnaderna, syntes det principiellt riktigast, att detta understöd i främsta rummet komme de största huvudvägarna till godo — alltså sådana vägar som redan förut förvaltades av grevskapen — och att grevskapen i stället finge övertaga ansvaret även för de mindre vägarna. Det nu omförmälda reformprogrammet vann i allt väsentligt parlamentets

39 gillande. Överflyttningen av fattigvårds- och väghållningsuppgifterna har skett från och med den 1 april 1930. Däremot har för genomförandet av den beslutade omläggningen av statsbidragssystemet utsatts en övergångstid av ej mindre än femton år. Om huvuddragen av såväl fattigvårds- som vägförvaltningens ordnande efter överflyttningen liksom ock beträffande utformningen av det nya statsbidragssystemet torde några upplysningar böra tilläggas. Med avseende å f a t t i g v å r d s f ö r v a l t n i n g e n s organisation inom grevskapet respektive grevskapsstaden har genom den nya lagstiftningen givits endast jämförelsevis få bindande föreskrifter. Möjlighet har härigenom, åtminstone formellt, beretts varje grevskap eller grevskapsstad att erhålla en speciellt efter dess förhållanden anpassad administration av fattigvårdsuppgifterna. Den närmare utformningen av denna administration har fastställts genom särskilda program, som det ålegat varje grevskaps och grevskapsstads representation att framlägga och underställa vederbörande ministers prövning. Generellt gäller emellertid att för ledningen av fattigvårds förvaltningen skall finnas en speciell förvaltningsnämnd (the Public Assistance Committee), om vars sammansättning och befogenheter föreskrifter skola vara meddelade i nyssnämnda program. Särskilda slag av förvaltningsuppgifter kunna dock överlåtas på andra, för näraliggande ändamål tillsatta nämnder. Vad beträffar grevskapet har lagstiftningen utgått ifrån, att en indelning av dess område i särskilda fattigvårds distrikt måste genomföras. För varje sådant distrikt skall finnas en lokal förvaltningsnämnd för ombesörjande av sådana uppgifter som prövning av fattigvårdsansökningar och avgörande om det slag av hjälp, som i varje särskilt fall skall lämnas, närmaste tillsyn över fattigvårdsanstalter m. m. I dessa lokala förvaltningsnämnder skola respektive »kommuner» (stad, stadsdistrikt eller landsdistrikt) inom fattigvårdsdistriktets område vara företrädda genom ledamöter, som utses bland medlemmarna i kommunernas representationer. För grevskapsstäderna har icke någon sådan distriktsuppdelning föreskrivits, men väl har medgivits att i dessa städer för speciella fattigvårdsuppgifter må tillsättas särskilda subkommittéer. Vad v ä g v ä s e n d e t angår innebära de genomförda förändringarna först och främst, att hela väghållningen på den egentliga landsbygden skall ombesörjas av grevskapet. I princip har grevskapet ock gjorts ansvarigt för all den väg- och gatuhållning, som avser genomfartsvägar inom de till grevskapen hörande städerna samt stadsdistrikten. Dylika städer eller stadsdistrikt med mera än 20 000 invånare skola dock hava rätt att, om de så önska, själva ombesörja nämnda väg- och gatuhållning. För så vitt grevskapen övertaga densamma, skola de bära hela kostnaden därför. Om en stad eller ett stadsdistrikt själv ombesörjer ifrågavarande väg- och gatuhållning, skall vederbörande grevskap däremot visserligen ersätta kostnaderna för underhåll och reparationer men vara skyldigt att lämna allenast visst bidrag till kostnaderna för förbättringar. Beträffande ersättningen för underhålls- och reparationskostnader är dock härvid att märka, att grevskapet förbehållits rätt att pröva utgifternas skälighet. Vad åter angår den väg- och gatuhållningsskyldighet, som icke avser genomfartsvägar, åvilar densamma alltjämt städerna

40 och stadsdistrikten, men grevskapen äro oförhindrade att övertaga densamma mot ersättning, om överenskommelse därom kan träffas. Å andra sidan äger grevskapet efter framställning medgiva såväl enskilda mindre städer och stadsdistrikt som enskilda landsdistrikt att för dess räkning utföra väghållningen helt eller delvis inom respektive områden. Grevskapsstäderna slutligen utgöra liksom förut självständiga förvaltningsenheter för väg- och gatuhållningen i dess helhet. I fråga om s t a t s b i d r a g s s y s t e m e t innebär det nu omförmälda reformkomplexet både en avsevärd utvidgning och införandet av helt nya principer för en stor del av bidragsmedlens fördelning, ökningen av statsbidragen har ju, såsom framgår av det redan anförda, i första hand föranletts därav, att staten påtagit sig att genom statsbidrag täcka den av skattelindringen förorsakade minskningen i kommunernas inkomster. Det häremot svarande beloppet har emellertid ytterligare något höjts under hänvisning till det synnerligen betryckta läget på en del orter. Rörande dispositionen av de sålunda nytillkomna statsbidragsmedlen tillsammans med de summor, vilka tidigare anvisats för åtskilliga speciella statsbidrag — inalles mellan 40 och 50 miljoner pund — hava uppställts enhetliga regler, vari som sagt helt nya principer för medlens fördelning kommit till uttryck. Genom dessa regler torde det nya allmänna statsbidrag, som sålunda bestämts, i väsentlig mån kunna karakteriseras som ett »skatteutjämningsbidrag». När reformen blir fullt genomförd — som nämnt har härvidlag stadgats en övergångstid av femton år — skola de för ändamålet tillgängliga medlen i första hand fördelas mellan de högsta enheterna i det kommunala förvaltningssystemet, grevskapen och grevskapsstäderna. Av den andel, som härvid faller på varje grevskap, skall därefter en andra fördelning ske mellan grevskapet självt och de inom dess område befintliga kommunerna av lägre dignitet (städer samt stads- och landsdistrikt). Beträffande vardera fördelningen gälla särskilda grunder. I fråga om den förstnämnda fördelningen mellan grevskapen och grevskapsstäderna har man eftersträvat att finna ett beräkningssätt, varigenom varje områdes andel såvitt möjligt skulle komma att motsvara dess utgiftsbehov för kommunala ändamål i förhållande till dess förmåga att bära kostnaderna därför. Resultatet härav har blivit en komplicerad formel för fördelningen, enligt vilken storleken av vars och ens andel skall bestämmas med utgångspunkt från följande faktorer: a) invånarantalet, b) antalet barn under fem år i förhållande till den totala folkmängdssiffran, c) det kommunalt beskattningsbara värdet per invånare, d) antalet arbetslösa i relation till invånarantalet och e) (för grevskapens vidkommande) befolkningssiffrans förhållande till vägnätets längd. Reglerna för den fördelning åter, som skall ske inom varje grevskap, innebära i första hand, att städer och stadsdistrikt skola erhålla ett belopp per invånare, vilket skall vara lika med hälften av vad som skulle falla på varje invånare, därest hela den till samtliga grevskap utgående statsbidragssumman

fördelades på dessas sammanlagda folkmängd. Landsdistrikten däremot skola erhålla allenast femtedelen så stort belopp per invånare, som städer och stadsdistrikt, och vad som härefter återstår skall tillfalla vederbörande grevskap. Att landsdistrikten skola få så relativt små andelar sammanhänger givetvis med, att efter de samtidigt beslutade förändringarna i det kommunala förvaltningssystemet endast jämförelsevis mindre krävande uppgifter åvila dem. Under den stadgade övergångstiden gälla vissa speciella bestämmelser, enligt vilka andelar av det nytillkomna allmänna bidraget skola utgå direkt till samtliga de olika slagen av kommuner. Tilldelningen till grevskap och grevskapsstäder skall under denna övergångstid bestämmas delvis i förhållande till den beräknade minskningen i skatteintäkter och indragna statsbidrag samt delvis och i successivt ökad omfattning enligt den ovannämnda formeln.

II. DEN NUVARANDE FÖRDELNINGEN MELLAN STATEN OCH KOMMUNERNA AV UTGIFTERNA FÖR DE KOMMUNALA FÖRVALTNINGSBESTYREN I SVERIGE

i—322308

Det allmännas nettoutgifter för sociala m. fl. ändamål samt villkoren för statsbidrag till dylika ändamål. Enligt direktiven för skatteutjämningsberedningen åligger det densamma bland annat att pröva »frågan om jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhället åliggande uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning». Såsom exempel på dylika samhällsuppgifter nämner departementschefen i första hand pensionsförsäkringen, fattigvården, sjukvården, folkskoleväsendet, polisväsendet och väghållningen. »Inom dessa och andra grupper av det allmännas verksamhet gäller», heter det vidare i direktiven, »att ej sällan en allmän, på utredning grundad plan för uppgifternas och kostnadernas fördelning saknats, och att det mer eller mindre berott på tillfälliga omständigheter och läget för ögonblicket, huru fördelningen blivit genomförd. Då statsbidrag utgår, kan man ofta i fråga om bidragsvillkor och bidragsbelopp svårligen spåra några genomgående riktlinjer.» Såsom grundval för utredningen borde enligt departementschefens mening i första hand fastställas de verksamhetsområden, vilka i förevarande sammanhang borde komma under omprövning. En översiktlig sammanställning av gällande ordning för de ifrågavarande uppgifternas ombesörjande borde åvägabringas, angivande kostnadernas fördelning mellan staten och olika slag av kommuner. Undersökningen borde tillika avse att framvisa de faktiska kostnader, som för uppgifternas handhavande drabba landsting och primärkommuner samt att belysa dessa kostnaders betydelse ur skatteutjämningssynpunkt. I anslutning till dessa direktiv har beredningen bland annat låtit uppgöra dels vissa här nedan meddelade statistiska sammanställningar angående statens, landstingens och övriga kommuners nuvarande nettoutgifter för sociala m. fl. ändamål, dels sammanställningar angående de huvudsakliga villkoren för de till dessa uppgifter utgående statsbidragen av olika slag. 1 De i direktiven anbefallda redogörelserna för gällande ordning beträffande de ifrågavarande uppgifternas ombesörjande och för de olika utgifternas betydelse ur skatteutjämningssynpunkt komma att lämnas i huvudbetänkandet. 1 Sistnämnda sammanställningar hava med hänsyn till sedermera företagen begränsning i beredningens arbetsuppgifter ej befordrats till trycket.

46 Statistiska sammanställningar angående det allmännas nettoutgifter for sociala m. fl. ändamål. Undersökningens plan och primärmaterial. I fråga om nyssnämnda statistiska sammanställningar hade beredningen ursprungligen förmenat, att man i det stora hela borde kunna nöja sig med visst av 1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisationssakkunniga i dess utredning »Statistiska undersökningar samt kostnadsberäkningar» 1 tillhandahållet tabellmaterial angående »det allmännas utgifter för sociala ändamål». Under arbetets gång har det emellertid visat sig, att detta material icke vore tillräckligt detaljerat för beredningens syfte, samt att dessutom krävdes uppgifter för ett flertal ändamål, som icke redovisades i nämnda utredning, önskvärt har även varit att erhålla siffror för senare år. Det blev för den skull nödvändigt att föranstalta om helt nya sammanställningar. Beträffande valet av de utgifter eller utgiftsändamål, som därvid borde medtagas, har utgångspunkten varit en annan än vid den av organisationssakkunniga gjorda sammanställningen. Denna avser uteslutande utgifter för sociala ändamål, varmed förståtts »alla former av samhällelig hjälp- och skyddsverksamhet till förmån för ekonomiskt eller sanitärt hjälpbehövande samhällsmedlemmar». I förevarande undersökning däremot har man helt allmänt velat inbegripa alla sådana ändamål och uppgifter, som för närvarande gemensamt handhavas eller finansieras av staten och olika kommunala enheter och beträffande vilka förändringar i organisation och finansiering till förmån för en skatteutjämning helt naturligt kunde tänkas komma till stånd. Avgörande för frågan, om en viss statlig utgift borde medtagas i sammanställningen, har sålunda varit, huruvida utgifter för samma eller närliggande ändamål förekomme i kommunerna och vice versa. Tydligt är, att med en dylik allmän och tänjbar princip beträffande urvalet det ofta varit svårt att avgöra, huruvida en viss samhällsuppgift borde inbegripas i undersökningen eller icke och förty, åtminstone i vad angår statsverket, icke utgiftsslutsummorna för samtliga medtagna ändamål utan individualsiffrorna för vart och ett av dessa ändamål utgöra huvudsak eller erbjuda intresse. E t t avsteg från den ovan angivna urvalsprincipen har gjorts så till vida, att utgifter för rättegångsväsendet med undantag av kostnaderna för fri rättegång och rättshjälpsanstalter icke inbegripits i undersökningen, ehuru jämte staten även stadskommunerna hava utgifter härför. Mot dessa utgifter svara emellertid inkomster av vissa speciella stadsprivilegier, beträffande vilka någon rubbning icke i nu förevarande sammanhang ifrågasatts. De s. k. tingshuskassornas utgifter hava icke heller inbegripits i undersökningen. Skillnad har gjorts mellan utgifter, som bestridas av staten, landstingen, vägdistrikten, städer, som ej deltaga i landsting, övriga städer, landskommuner, inklusive köpingar, samt municipalsamhällen. Såsom material har, vad statsutgifterna angår, så gott som uteslutande an1

Statens offentliga utredningar 1930: 15 Socialdepartementet.

47 vänts riksräkenskapsverkets budgetredovisning, dock att i enstaka fall för vinnande av erforderlig specificering av posterna anlitats vissa andra tryckta källor eller från ämbetsverk särskilt införskaffat material. Utgifterna för ämbetsverk, länsstyrelser och dylikt hava skilts från övriga utgifter. De statliga utgifterna för dyrtidstillägg och för expenser, vilka i budgetredovisningen finnas sammanförda i för vederbörande huvudtitel gemensamma anslag, hava icke inbegripits i undersökningen (jämför not 14 till tab. 1). Utgifterna från det under åttonde huvudtiteln upptagna stora anslaget till »dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda läro- m. fl. anstalter» hava däremot genom approximering fördelats på de olika slagen av skolor, på sätt närmare angives i not 10 till tab. 1. För landstingens, primärkommunernas och municipalsamhällenas vidkommande har primärmaterialet i första hand utgjorts av den kommunala finansstatistiken. Denna innehåller icke någon uppdelning av låne- eller skuldräntor på de ändamål, för vilka lånen upptagits eller skulderna åsamkats. Dessa kommunala ränteutgifter hava därför i utgiftssammanställningarna måst lämnas helt å sido. I fråga om nettoutgifterna för olika ändamål utgör den kommunala finansstatistiken ett rätt ofullständigt källmaterial även så till vida, att dess siffror angående nettoutgifter avse allenast vissa huvudgrupper (hälso- och sjukvård, fattigvård, undervisning etc.) men ej de särskilda detaljposterna. I detta sammanhang må även framhållas, att gränserna mellan dylika utgiftsgrupper ej sällan äro flytande och understundom utformats annorlunda i den kommunala finansstatistiken än i den statliga budgetredovisningen. Medan sålunda i den senare sinnesslövård och vanförevård räknas till hälso- och sjukvård, hänföras alltjämt dessa båda grenar i den kommunala finansstatistiken, närmast av historiska skäl, till undervisningsväsendet. Den statliga grupperingen får med den utformning, dessa vårdgrenar numera erhållit, anses vara den naturliga, och denna gruppering har i förevarande undersökning så vitt möjligt tillämpats över hela linjen. Detta har nödvändiggjort en del omräkningar, approximeringar och justeringar av den kommunala finansstatistikens utgiftssiffror för de båda huvudgrupperna. Även mellan fattigvård och barnavård å ena sidan samt hälso- och sjukvård å den andra är gränsen flytande, och i den kommunala finansstatistiken liksom i efterföljande sammanställningar redovisas så gott som utan undantag den vid fattigvårdsanstalterna bedrivna slutna sjukvården såsom fattigvård. I fråga om landstingsstäder, landskommuner och municipalsamhällen har man i förevarande undersökning i stort sett måst nöja sig med nettoutgifter för huvudgrupperna. Endast i fråga om enstaka poster, såsom t. ex. vissa grenar av sluten sjukvård, hava här detaljsiffror kunnat erhållas, varvid som källor anlitats andra officiella publikationer, såsom den av medicinalstyrelsen utgivna berättelsen »Allmän hälso- och sjukvård». Vad angår landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, beträffande vilka en utförlig specificering av utgifterna ansetts nödvändig, har man däremot för detaljsiffrorna såsom källmaterial anlitat de olika kommunenheternas

48 i tryck utgivna utgifts- och inkomststater. De i dessa stater förekommande beräknade nettoutgifterna äro naturligtvis icke desamma som de faktiska utgifterna, och invändningar kunna helt visst göras mot att, såsom här skett, i en och samma undersökning sammanblanda dessa olika slag av utgifter. Men någon annan utväg har icke stått till buds för att vinna den erforderliga specificeringen, och under normala år avvika i allmänhet de i staterna upptagna utgifterna, åtminstone vad angår landstingen, rätt oväsentligt från de faktiska utgifterna. Avvikelserna i fråga kunna i viss mån avläsas i det uppgjorda tabellmaterialet. De av landstingen och storstäderna i tryck utgivna staterna, vilka sålunda i förevarande undersökning utgöra källan för de mera specificerade utgiftsposterna beträffande dessa kommunenheter, hava införskaffats från respektive Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet. Såväl huvudstaterna som flertalet specialstater hava därvid anlitats. Emellertid har det icke alltid varit möjligt att ens ur dessa stater direkt erhålla den önskade specificeringen, utan staterna hava för ändamålet ofta måst underkastas en ingående och synnerligen tidsödande bearbetning, varvid samtidigt en rad besvärliga och understundom rätt vanskliga beräkningar och approximeringar måst företagas, ofta med anlitande av andra källor än staterna. Vad särskilt angår landstingen är sålunda att märka, att vissa landsting i sina stater i fråga om sjukhusutgifterna göra avdrag för den del därav, som motsvaras av den allmänna sjukvårdsavgiften, samt för legosängsavgifter och dylika inkomster, medan åter ett mycket stort antal landsting överallt i staterna röra sig med bruttoutgifter och bruttoinkomster. Här hava sålunda omräkningar och justeringar måst göras. I många landstingsstater återkomma vidare år från år synnerligen betydande anslag för vissa ändamål, exempelvis för arbetslöshetens bekämpande, medan i själva verket dessa anslag alls icke eller allenast till en ringa bråkdel disponerats. En reducering av utgiftsposten har här måst företagas med ledning av de uppgifter, som förelegat angående anslagsbehållningar från föregående år. För några landsting, vilka i likhet med staten redovisa dyrtid stilläggen i klumpsummor, hava dessa dyrtidstillägg genom approximeringar fördelats på vederbörliga, i tabellen förekommande utgiftsposter. Ofta, synnerligast i fråga om hälso- och sjukvård, har det för vinnande av erforderlig specificering varit nödvändigt att komplettera staternas uppgifter med protokollens. Därvid och vid fixerandet i allmänhet av landstingens beräknade utgifter har en viss arbetsbesparing kunnat vinnas genom att anlita de i landstingstidskriften årligen publicerade översikterna över landstingens utgifter och inkomster samt över landstingens viktigare beslut. Då vidare ett icke ringa antal av landstingens sjukvårdsinrättningar äro avsedda för flera sjukvårdsändamål, utan att varken huvudstaterna eller de särskilda anstalternas specialstater eller protokollen innehålla uppgifter om huru stor del av den sammanlagda utgiften för anstalten beräknas belöpa på de olika sjukvårdsgrenarna, har en uppdelning måst företagas med ledning av antalet sjukvårdsplatser å anstaltens olika avdelningar. I stort sett enahanda svårigheter som i fråga om landstingen hava mött, då det gällt att ur storstädernas stater inhämta uppgifter om utgifternas fördel-

49 ning på de olika ändamålen, dock att arbetet här tett sig så mycket vanskligare och mera tidsödande, som någon motsvarighet till landstingstidskriftens årliga översikter över utgifterna och kommunbesluten icke förefinnes för städerna, och någon möjlighet att genomgå stadsfullmäktiges eller de olika styrelsernas och nämndernas protokoll icke förefunnits. Specialstaterna hava däremot utan undantag systematiskt anlitats. E t t särskilt besvär har vållats därigenom, att storstädernas utgiftsstater ofta icke äro uppställda efter utgifternas ändamål utan uppdelade på den mångfald av styrelser, nämnder, direktioner och kommittéer, som närmast handhava de olika förvaltningsgrenarna. E n omgruppering av staternas olika utgiftsposter har därför måst företagas. Vad ovan anförts angående dyrtidstillägg och »blandade anstalter» inom landstingsförvaltningen och på grund härav erforderliga beräkningar gäller jämväl och i än större omfattning för storstädernas vidkommande. Framhållas må till slut, att för ifrågavarande undersökning storstadsförsamlingarnas utgiftsstater icke kommit till användning. Sedan numera storstädernas skolärenden i stort sett helt överflyttats till den borgerliga kommunen, sakna ju också församlingsstaterna i dessa städer intresse i förevarande sammanhang, dock att i Stockholm, där trots införandet av en under den borgerliga kommunen lydande skolstyrelse församlingarnas skolråd bibehållits vid vissa begränsade arbetsuppgifter, de på dessa skolråd ankommande utgifterna fortfarande ingå i respektive församlingars räkenskaper. För vinnande av kunskap om Stockholmsförsamlingarnas utgifter för skoländamål hava de i Statistiska centralbyrån befintliga räkenskapssammandragen för ifrågavarande församlingar anlitats (jämför not 8 till tab. 2). Dessa sammandrag hava jämväl kommit till viss användning vid kompletteringen av storstadsbudgeternas uppgifter om utgifter för fattigvård och välgörenhet med vissa i församlingsräkenskaperna redovisade utgifter för s. k. kristen kärleksverksamhet. På grund av de statistiska formulärens mindre fylliga differentiering har man emellertid beträffande dessa utgifter måst nöja sig med sannolika uppskattningar (jämför not 6 till tab. 2 ) . Uppgifterna angående väg distriktens nettoutgifter hava hämtats ur den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgivna statistiken. För vinnande av överensstämmelse med övriga kommunenheters utgifter hava ej heller i fråga om vägdistrikten medtagits utgifter för räntor (jämför not 12 till tab. 3 ) . Tabeller. Undersökningen omfattar beträffande statsverket finansåren 1928/29, 1929/ 30 och 1930/31 samt för landstingen och storstäderna kalenderåren 1928, 1929 och 1930 men för övriga kommunenheter däremot allenast kalenderåret 1928, det senaste år för vilket uppgifter föreligga i den kommunala finansstatistiken. Undersökningens resultat äro sammanställda i de i bifogade Bil. A intagna tabellerna 1—3, av vilka tab. 1 avser statens utgifter, tab. 2 landstingens och storstädernas utgifter samt tab. 3 det allmännas samtliga hithörande utgifter med fördelning på stat, landsting, väghållningsdistrikt, städer utanför landsting, övriga städer, landskommuner (inklusive köpingar) samt municipalsam-

50 hällen. Utgiftsposterna äro i dessa tabeller sammanförda i tio från tabell till tabell återkommande huvudgrupper, av vilka tre äro uppdelade i två eller tre undergrupper. I tabellerna 1 och 3 komma till de tio huvudgrupperna ytterligare en grupp X I »Skatteutjämningsbidrag» (från staten till primärkommunerna). Tab. 1 innehåller för var och en av de där upptagna statsutgifterna i en särskild kolumn uppgifter om vederbörande anslags beteckning i budgetredovisningen för finansåret 1928—1929. Med ledning av sagda redovisning eller statsliggaren kan därigenom med lätthet angivas de särskilda anslag, vilka ingå i de olika posterna. Bland statsutgifterna i denna tabell ingå jämväl utgifter för ämbetsverk, departement m. m., i den mån de ansetts tjäna de ifrågavarande ändamålen (jämför not 7—9). Omedelbart efter slutsummorna för var och en av de tio huvudgrupperna angives den del av summan, som belöper på dylika administrativa ämbetsverk och på övriga ändamål inom gruppen. Tab. 2, som avser landstingens och storstädernas utgifter, upptager för år 1928 dels i en kolumn de verkliga utgifterna enligt den kommunala finansstatistiken, dels i en kolumn de huvudsakligen med ledning av staterna beräknade utgifterna. Siffrorna för åren 1929 och 1930 avse allenast dylika beräknade utgifter. Tab. 3 upptager i fråga om statsutgifterna i motsats till tab. 1 icke några utgifter för administrativa ämbetsverk, departement och dylikt. Statsutgifterna äro i tab. 3 mindre specificerade än i tab. 1. För landstingens och storstädernas vidkommande hava så vitt möjligt införts de verkliga utgifterna (från kol. 2 och 6 i tab. 2) men, då uppgifter härom saknats, de med ledning av staterna beräknade utgifterna (från kol. 3 och 7 i tab. 2 ) . För de utgiftsgrupper, där dylika beräknade utgifter förekomma, hava efter summorna så vitt möjligt införts en särskild rad, angivande skillnaden mellan stat och bok. För »övriga städer», landskommuner och municipalsamhällen har man, som tidigare antytts, i allmänhet måst nöja sig med utgifterna för de olika grupperna i deras helhet. I de till tabellerna fogade noterna redovisas närmare i det föregående antydda beräkningar, approximeringar och dylikt och angivas för vissa siffror speciellt anlitade källor. Noterna till tab. 3 anknyta endast till siffrorna för »övriga städer», landskommuner och municipalsamhällen samt vägdistrikt, varemot noterna angående statens samt landstingens och storstädernas utgifter i allmänhet anknyta allenast till tab. 1 respektive tab. 2. Av vad ovan framhållits och av de omförmälda noterna torde tydligt framgå, att de sammanställda tabellerna angående det allmännas nettoutgifter för sociala m. fl. ändamål ingalunda göra anspråk på att meddela någon exakt sifferkunskap om hithörande förhållanden. Källmaterialet har varit alltför ofullständigt och heterogent för att kunna möjliggöra en dylik exakthet. Man har i stället måst nöja sig med en ungefärlig och understundom rätt svävande kunskap, något som emellertid för det förevarande syftet torde få anses i stort sett tillfyllest.

51 Bil. A. Tab. 1. Statens nettoutgifter, i kronor, för sociala ni. fl. ändamål flnnnsåren 1928/29—1980/31.1* Beteckning i 1928/29 års budgetredovisning

Ä n d a m å l

1928/29

1929/30

I. Arbetarskydd, arbetsförmedling och arbetslöshet. Yrkesinspektionen Fartygsinspektionen Arbetarskydd i övrigt Socialstyrelsen Arbetsförmedling Arbetslöshetens bekämpande

V B 8, 9

X B 8, 9 V B 10 V B 1, 2

VB 6 VB 7 Summa

Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål II.

5 387 794 5 129 172 1 080 048 1109 289 4 307 746 4 019 883

.

Socialförsäkring.

Riksförsäkringsanstalten Försäkringsrådet Olycksfallsförsäkring i övrigt Försäkringsinspektionen Sjukförsäkring Pensionsstyrelsen Pensionsförsäkring i övrigt 1 Fiskares försäkring Sjömansförsäkring

V B 14, 15 1 583 379 1 653 532 V B 16, 17 127 949 135 624 V B 18—20 272 372 333 046 X B 19, 20 ' 491912 81003 V B 21, 22 3 567 587 3 782 996 V B 23, 24, 26—i 1 686 345 1 594 202 V B 25 38 464 151 41 098 555 V B 20 50 808 93 608 XI A 21—24 301 550 311 250

Summa Därav för administrativa ämbetsverk o. d. . » » övriga ändamål

III.

46 546 053 49 083 816 3 889 585 3 464 361 42 656 468 45 619 455

Fattigvård och barnavård.

Statsinspektion av fattig- och barnavård Nödställda svenskar i utlandet Arbetshem . . . Skyddsuppfostran Övrig fattig- och barnavård

. .

V B 41 IIID 8 V B 45, 46 V B 48 V B 42—44, 47

Summa Därav för administrativa ämbetsverk o. d. . » » övriga ämbetsverk IV. A.

356 720 361 210 273 188 284 335 3 000 6 000 450140 463 744 245 668 267 693 4 059 078 3 746 190

46165 47 296 175 286 134 903 89 810 159 268 462 791 460 851 1 735 095 1 918 040 2 509147 2 720 358 46165 47 296 2 462 982 2 673 062

Hälso- och sjukvård.

Hälsovård

och huvudsakligen öppen sjukvård. 2 Medicinalstyrelsen Statsmedicinska anstalten Barnmorskeväsen -. Distriktssjukvård . . Dispensärverksamhet . Provinsialläkare, extra provinsialläkare m. fl. Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader

V C 1, 2 V C 3—5 V O 56—58 V O 52—54 V C 34 V C 6—12, 50 (delvis)8, 61—64 V C 51

367 098 370 955 219 326 241 870 917 255 889 599 219 054 231 839 445 499 470 676 3 185 937 3 042 061 54 467

59 585

52 Beteckning i 1928/29 års budgetredovisning Åtgärder mot utbredande av könssjukdomar

V C 50 (större delen)3

Karantänsanstalten på Känsö samt åtgärder i övrigt mot kolera och pest V C 60,50 (delvis)8 Skyddskoppympning V C 59 V C 66, 67 Sjuktransportväsen Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden V C 65 XC 8 Läkarundersökning av sjöfolk övrig hälsovård och övrig huvudsakligen V C 50 (delvis)» öppen sjukvård

B.

Huvudsakligen

sluten

1929/30

763 156

688 733

29 404 173 365 29100

31519 112 468 39 372

247 976 50 505

62 287 46 548

7 693

7 868

6 709 835 6 295 380 586 424 612 825 6 123 411 5 682 555

Summa Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål

1928/29

.

sjukvård.

Underhåll av Järvsö sjukhus för spetälska samt spetälskevård i övrigt

V C 27, 28, 50 (delvis)'

25 778

24115 Behandling av medellösa lupuspatienter från V C 35 45 526 62 509 landsorten V C 36—38 112 295 140 247 Radiumhemmet VIII E 5, 16,17, 1109 626 1 287 423 Undervisningssjukhusen 41-^44 V C 26 (delvis)* 16135 16135 övrig lasarettsvård och liknande . . . . . . V C 26 (delv.)*, 55 1 8 100 000 100 000 Pensionsstyrelsens sjukv. verksamhet ' . . Kronisk sjukvård V C 41, 42 640 572 872 423 Kustsanatorier } V C 29—33 4 149 563 5 203 532 Övrig sanatorievård Epidemisjukvård . 1 364121 1108 654 V C 39, 40 12 054 328 15 407 423 Sinnessjukvård V C 13—17 Sinnesslövård V C 18,19, 21—25 1 606 604 1 674 582 162 202 178 468 Epileptikervård V C 20 509 567 868 118 Vanförevård V G 43—49

21 913 300 26 926 646 28 623135 33 222 026 586 424 612 825 28 036 711 32 609 201

Summa Summa för hälso- och sjukvård Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål

.

V. Åtgärder mot vissa asociala element samt fångvård. Uppfostringsanstalter för minderåriga brytare Anstalter för lösdrivare Alkoholistanstalter

förII G V B 29—32 V B 33, 34, 36-40 V B 35 I I F 1 o. 2 (delv.)* I I F 4, 5 I I F 1 (delvis)*, 3

Nykterhetsnämnder Fångvårdsstyrelsen Frigivna fångar Fångvård i övrigt Summa Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål

.

396 215 681 957 350 353

397 533 699 155 338 104

41457 45 991 227 226 229 894 98 000 98 000 3 657 297 3 643 361 5 452 505 5 452 038 229 894 227 226 5 225 279 5 222 144

53 Beteckning i 1928/29 års budgetredovisning Yl.

1928/29

1929/30

170 555 2 393 329 29 434 35 443 1 972 524 564 396 45 531 40 384

166 856 2 421 311 28 000 39 922 1 968 707 522 451 47 267 56 634

5 251 596

5 251048

2 628 761 2 622 835

2 656 089 2 594 959

V E 1—3

3 002 216

3160 549

VIII I 46—50 VIII I 51—67

212 585 465 052

210 472 437 432

677 637

647 904

Övriga sociala ändamål.

Socialdepartementet 7 Länsstyrelserna och överståthållarämbetet 8 . Statens byggnadsbyrå Statens egnahemsstyrelse Kolonisation och egnahemsbildning . . . . Fri rättegång Rättshjälpsanstalter Villkorligt dömda

V A 1, 2, V D 1—3 IX I 1 IX I 2—7, 10 II E 2 II E 3 II E 4

Summa Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål VII. Polisräsen VIII.

Undervisning- och kulturella ändamål.

A. Dövstum- och blindtmdervisning. Dövstumundervisning Blindundervisning och blindvård Summa B.

Folkundervisning

och

dylikt.

Ecklesiastikdepartementet* VIII A 1—3 Skolöverstyrelsen VIII G Folkskolinspektionen VIII I 15—18 Folkskolor, fortsättningsskolor och högre folk- f VIII I 19—40 skolor [ N 10 (delvis)" I VIII I 41—45 Folkhögskolor ( NIO (delvis)" Lantmanna- och lanthushållsskolor IX D 6—9, 11 (delvis), 13 (delvis), 20 (delvis)" I VIII I 1—8,14 Folkskoleseminarier l N 10 (delvis)" [ VIII I 9—13, [ NIO (delvis)" VIII K 8—12 VIII K 1—7, 13—18

Småskoleseminarier Nykterhetsundervisning o. d Folkbildningsåtgärder i övrigt Summa Därav för administrativa ämbetsverk o. d. . » » övriga ändamål C.

Övrig undervisning samt ändamål.

Arkiv, bibliotek, museer

200 508 195 465 550 265 572 805 648 889 645397 60 551 362 66 712 611 19 350 559 19 164 373 1 318 748 1 512 056 279 710 276 916 959 132 926 797 2 371 584 469 128 660 845 164 106 293 877 1 217 444

2 255 006 463 725 621195 162 633 373 724 1 252 389

89 036 157 95 135 092 106 524 647 1 399 662 1 413 667 1 399 381 87 636 495 93 721 425 105125 266

kulturella

VIII B D 8 b—d, 13—15, 22, 23 Universitetskanslersexpeditionen VIIIE 1 Universiteten m. m. med undantag av under- ( VIII E 2—4, visningssjukhus 6—15, 18—40, 45-60

1 814 573

2 202 179

24 605

24 703

5 873 454

5 525 209

d

a

m

Beteckning i 1928/29 års budgetredovisning

å 1

1928/29

1929/30

1930/31

VIIIF XC 1 VIII H 1—3

Tekniska högskolor Handelshögskolan i Stockholm Högre lärarinneseminariet Allm. läroverk, komm. mellanskolor m. m. . Veterinärundervisningsanstalter Undervisningsanstalter för sjöfart Yrkesundervisning Understöd åt vetenskap, vitterhet och konst. Åtgärder för fysisk utbildning

1 698 363 1 819 139 1 787 407 40 000 40 000 40 000 219 963 229 309 233 946 15 291 685 15 647 377 16 343 379 VIII H 4—34, N 10 (delvis)1» 1 927 949 1 909 844 1 808 637 336 090 326 903 333 639 IX G 1—3 183 420 195 916 204 546 X B 10, 12 VIIIJ 2 608 112 2 874 939 2 892 738 304 901 322 785 VIIIU 373 334 278 755 284 711 VIIIL 296 873 30 625 710 31 379 174 32 708 355 24 605 24126 24 703 30 601105 31 354 471 32 684 229

Summa Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål .

.

120339 504 127162 170 140074 846 1 424 267 1 438 370 1 423 507 118915 237 125723 800 138 651339

Summa undervisning och kulturella ändamål Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål

.

IX. Veterinärväsen och 12vissa jordbruksändamål. Statens veterinärbakteriologiska anstalt. . . Länsveterinärer, veterinärstipendiater . • . Distriktsveterinärer Vissa andra ändamål inom jordbruk med binäringar

I X G 4, 5 I X G 6, 7 I X G 8, 9 IXE5FH6— 9, 12—23, 34, 35, J 23, K 15 —27

91420 169 576 321 605

105 155 184 212 309 874

4132 864 5 175 99318 6 377 719 4 734 041 5 758 594 6 976 960 105 155 96 984 91420 4 637 057 5 667 174 6 871 805

Summa Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål

96 984 167 608 336 585

.

X. Yägväsen och yägtraflkräsen ni. m. A. Yägväsen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Vägbyggnader och brobyggnader, egentliga statsanslag Bidrag till vägunderhåll på landet, egentliga statsanslag Förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktigare gator och vägar i städerna, av automobilskattemedel Förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktigare vägar å landsbygden, av automobilskattemedel Understöd åt synnerligt betungade vägdistrikt Summa Därav för administrativa ämbetsverk o. d. . t » övriga ändamål

VI B 1—6

333 854

336 255

337 816

VI B 7—16

6 480 959 6 851 065 8 189 003

VIB 19—21

10 395 951 11 503 003 13 401 811

VI B 17

12 610 726 7 702 356 8 884 434

VI B 18

48 454 374 30 809 424 35 537 737

VI B 22

200 000

200 800

200 000

78 475 864 57 402 903 66 550 801 337 816 336 255 333 854 78 142 010 57 066 648 66 212 985

d

B.

a

m

Beteckning i 1928/29 års budgetredovisning

å 1

Vägtrafikväsen, hamnar leder m. m.

1928/29

1929/30

1930/31

och farVI C 2 VI B 23—28 VI C 1

Bidrag till skjutsentreprenader . . Hamnar och farleder . Vissa andra kommunikationsändamål

166 635 931 416 21835

74 700 917 973 24 562

36 079 923 220 24 719

Summa för vägväsen och vägtrafikväsen m. m.

1 017 235 984 018 1119? 79595750 58420138 67534819

Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål

.

337 816 336 255 333 854 79 261 896 58 083 883 67 197 003

Summa för grupperna I — X u

301441741 295359 909 326333 963

Summa

Därav för administrativa ämbetsverk o. d. » » övriga ändamål XI.

10313 314 9 985 799 10 010 963 291128 427 285374110 316323 000

.

Skattcutjämning-sbidrag-.

Bidrag till skattetyngda kommuner

. . . .

Summa för grupperna I—XI

14 Därav för administrativa ämbetsverk o. d. . » » övriga ändamål

V I I D 10

338 750 5 760 689

6 126 383

301780491 301120 598 332460 346 10 313 314 9 985 799 10 010 963 291 467 177291134 799 322 449 383

56 oooto O N O J O M X 3 HCOOJ COO

o eo o

w> a

o o c •a 0 0 0 3 »oo 3

li

«s

^

T H C

"JIT-I

•>*CI

CM

t o e o i-i<y 3 00 CO c o c 3 H r - i o c 3 OtOlOC3 •Hcoini-

T-i

CM *5K

3 K

CI3

§

a

CD

o

eg

OCOtO OC-C3 OCMC» T H CMOS CM 00

3 99

»OO O-T- H

">*l i - (

«e

COt>

CM 05 T-t

*"'

O f

- !>. t/S

i-H T M 1

tf

•"#05 1-H05

TH

:0

0 0 05 O t f

O r t C O COTHOOT

et

i-ItO

CM 00

05 T*I

tO tO 00

I O T H rjt

CD

oo

s <e

i-l

CD CM CO CM-*0 CMr^CD tO t O t O tO i-H CO i-no

O

ls

CDI>iOtf T H CD ^ C £ i

o

h

Q ^i CO tO

•<*•

05 T-+ tO CO

^

bC

T3

TH

T-IOOO t o co-<it COCOOO (MCOO

T-l

* 3

"oo

«*

5 3

THCOTPO CM Tn

«e

T-l

CO

ift

IS

et

00 CM eo 'd' O CO

05 T«f I > 00

T H

to

3 B

cq

P cg 4*

P

00 CM OS

h

i H

m 0 5 t O t O O: COOCMCf 5

Q C O O

l O © i

omi>

o

co if

§

coo i

et

*<* c5 CO-^ t

i >

^

T-t 0 5 l O T- •t r t r f * t > •

if :

to

T iH

i-HOOO

ooeo

COCM

t»

coo \ %

«e

O T - I O O 1

ooi>oer5 T-l

:cg

CM

•»3

Jjcfi ©

4 3 1-1

>

t^-[>

OOO to-** t

*s • i

S , *••

O

COT-

! SS coc09 COO :

CO

»

I f1

KS

i

TH

i

O

c > er >

tf >

i©

°

1 a>).

et ii9

T-l

o co o

0"«# 00

«e n«

CM OS

"

CM

CM

CM TJI CM i-l

00 O CM iO

s

CM

cS CM 00

•*

•

51 Tt<

<e T-l

iHO0l>Cv i eoc^ootf OOCDOOT- t T H T - I 0 0 i f)

o et

> xis •*

§ )1 oo

OS

tO TH 00 TH 00

O

CO T-l 00

CO CO i - l l > • eo CM T-H er

O

^*<

05 CM T-H

T-l

138 00 CO ^ 00 c^

t> O 05 CM

00 r-

T-l

T^ * —A'-V

©

CM-rJt 05 i-l CM O CO CM CM r - t o o

QO O »5J1

l> et

dboo" CMOO t O O O COOO CM O t O

oo to 05 I> O

I>TjtO0

T-t

1—1 00

"*

T-4

00 O <M

bo

C —t

4>

1 CMtO 1 I > CM 00O

p cg

«M

CD

•3 .3

CO

E B

TJ

M

p

oCM

"#T-I O O O

C5 T-l

co

1 THIO 1 00CM O C M

oo co

00 CM 05 iH

eg H3

O C M CO T - l

1 rS 1 * 5 1 "tfll-t 05

J>Jcc

8£

ass? © ^ r l

>a <*>2 3

u

. ©

Is «

I *

T-

4 C£ > tf J

te US

«D O 09

1 £• oc Cf i

eo

©s "*<

tf > er 3 C > tf .

MS ©9 O i©

o «J3

1 a)> tor >

•a 5

P CQ

TH

i>

et

U9

< 1 )

c?

T-t TH ©9

if >

t-5

P OQ

ao » b O

Ä-K

• C t t c •©f i p © M a

\

CC

1|

1 u

<

to

«t a i.

CO

•*•

<

©

"S c M M

t. 3

c "C oj :cc a

E

i

j) a

OS 05 CM T-»

05 O CM

> °

05 O O 05 O O 0 0 O O

TH

> «e

0 ) 0 0 C M O t O t> ^fll>

i-l 00 TH

er

tO tO

QO

00 T-t

I> CO 00 05 CO p»

tO CM CO tO 05

T * T H

"* T-t

CD O CM

1! et

S 00

f. a1

a a

s3

a

>SS

-

• S be

T-I

cg

•NÄ

00 i-l

O T J I O O

•-

b © cD Ä

OS

OS 05 CM

C O O O CM O t O

•SS

£ Ä

00 O O O

-jH

cg

a a

s

O O O

—V—'—vOO

rS sS

U

et

O O O

• !>• U9

c-

-S

3|

t O I > l > t> i>- cp c o i > CMÖ5l>-<i t I>

t O T f i i O C TH-^CO-dt

:s8

a

et ao

> ».« r>»

A

—

©9

T-ICO-*C^•

05 05 CO O CD CO 05 CV T-f#ioer 00O5i-ia>

es iS

pfi

O 5 C O 0 0 C >

CM CM c o c>

1 9 H T H

"E

•e8

<

•4

a a

12 "S

a

1 }£

QO

eg

•

eg

tN-

et

O

X

s•sS

'O

^p se EM

5 •

CS os

Ja •

fi Ina •s? -=!

o -o

*3

Cg

i

c a a

•*•

E

11^^J b

CO

i-l

• O

O oo

•Ji

•e a,

MS

u c

— < ;Jle

)

.fa •J

iJ

Ti

*£•

b »cg

C

§

1 C <°

fe s

c v | JS PH £ a \ -a p to v c %•

O

P,

•*-

Hl

I-3

"a

•0

» Si, a 00

*^%

a > X ^a © ^ O p

i

a

i—i

c0o •ti

^3

h a

a

pa

P P O

a as 02

57 CO T-4 o OS * # OS o iOiHcoTHi>coa> i-l l > CO •*•}< l > T H T H OOCOCOOCOCD

o l o O oo

O O C ^ C C r - I H T f CO

c-

CD

os p1-1

o

T J I O C M C M

CO

M

00 3

M H f f l

OS I-H

09 »1

r^

1 I g O O

CO O S 0 0 i - l CO " * C CD i-H CD 0 0 P - i - l O

•>* t>

r-p-

«

COOOCM

(NHffl»

o

O

1-1 1—1

00 CM CO

0»

S8 C M O O C M H OS CM CO

CO

o

CO OS TH

C O O

TH

osoo

rltCMCM i H O - # O O O CMT-HCM

15 0» xa CM

Q O oeo

i 3

00 I > •<#oo CD*#

CO 09

l o I O

o co co co o oo oo

o

T H - ^ D - 0 0 CD CM CO

l > CM CD -<# O 00 [— •*}<0 O O H I M oo 2

*•

COIHTJ<

«

I> l> „

00 00 00

o

CMC~ 0 0 OS

oos

QO l-H

1>

TH

1—1

»1

«

£8

S o

CM CO

CO TH

i-t

CM

o

O C O P 0 0 CM CM CO CO O S

n

i f l l > CM O C O C O rjt T - l i - t

g

o 0»

CO

0 0 CM OS O O C M O O O S O

0» 00

3 i

»oo

O

HO CO

oeo

CO TH

i-t

CM

O O O 00 00 H O )

TH

CM 1-H

U9 06

O S Q D -

g

co ^ co TH

l-H

CM

»a

OS OS Hr. 00

i

i—i

CM U9 0»

•

os os

US 0»

o

0»

CO CO

8 OOCDOOOCOOSOSOO OiOOCOfflHOOOO

CO

JH

incos

H

co o co CO

N i O O H I > e 0 0 5 0 0 l > C O O C M M > H l O O O S CM 0 0 C O C O t > OS i - l CD P - O T H O T H C O O O O O O

» O C O C C r H i t O N CM CO O O • * * C D CM

£

O O

o e o s TH

r-i

CM T-t

g

n§8oS

X9

l O H OS 00

CM CM

us r»

o o CMOS

QO

OOOS

T H T H

81 g

CM

CM CD

CM

1 Q'-" 1 oeo

«e

^ 00 0 O 0

1-1

TH

09 CM

**< C9

n

81 g

0»

CM CO

QO

CM

«e

1 OS l-H O O OQ0 TH

os

O

3 CO

i

1 CO

o

09 p» 09 U»

I-H

I CM i - l

1 osos t » CM r«i-i THCO

00 O 09

CM i-l

O 09

1 9

OSTH e* el

CO

1> US

50 co

TH

—i

"2

° --

g

0D H

'S'g

°a ases J

©oas

F«8 M . 2 4s T3

bcS ©

SS-3Å 10 O

B P "Si fl.fl &§

i_ a, MS a

9 s .2:3 =2 J

bO-fl

fl S S to .2 a

fl

^S •8*8

ill

1!

0)

•

OS

00 hi

H

H

>

•n fl^

CD 00 OS TH

M d

COO OS CM OOO 00 CO OOS

0t p»

TH

TH

Cl

m

w*Ö

3 O

OSTH

CO 99

U

O

Cl

CMCD

00 TH

osos os os

S2

TH

OSTH ei el el «

O H O

is |

TH

T H O

0»

3 CM CO

S

1 38 s

1-1

o

TH

00 HO

'

s

O O O C O C M T H C S O C M

TH(M(DI>T-ICpHt»05 CO t > Tt< r>> 00 CO i H i-l ÖrJdOOCOtOCO »O

CM

•J

e

SI

CM 09 CM i-H

TH

ft

0»

s us

OOCSOCSC-TtfeOCMOO P--#(X>CDCOOOOOO O CD O 00 CD CO CCD OS 00 O CO CM CO I > o N H - * C 0 a i-l CM ^

39 8

1-1

0 I-(

' O

0» OO

*

QO i-l

O O O O C O C O I > C C O I > C D C O O O T H C O O S O T H

TH

s CM i-t

OS "9 QO

e

§

•?

OS CM O OS OS x * i ^ T H CM CM T H CM OS 00

s

n

i-l M O OS l > O J r f TBrHCOlOC-lOCO GO C - CM 0 0 i - l 0 0 OS

5 O f OSOS co oo

0»

C O O

00 2

88 I•ft

i| co ' O

> fl

:OÄ

PPQ

CD TH

os o TH TH

o co Os i—I

O C O i H O

CO o CO

O C O C n c O T—t i—i co OS

oo co CO

CO 00 CM

H O O i Q i Q C O O O O O i * M N O N i O

COrft

TH

I

I > T H

C O O

§

O 00

T - 1 C D » O »JO r j l

r— c*

C-00 lOOO

00 CO

i-l

CM

T H C D

CD

OS i-H

CM

co o O

c o o « o o o c o c n o c o T j i c n T-ICMO00CM

I > TJI H O T H C D

CO CM 00

Tf

CO

U 0 C D C M O C -

00 TH

t >

i *

cn

C D C O O T J I C O

CO

00 CM

cT JoI Co-

TH

o CM

T-1

CM

CM co

c - c o c o o o c o »OTJICM

CM i - l

oo

-3

r3

o3

fl

fl

O

c8

OS CM OS

fl 03

i-H

00 O T J I O O

CM

COS

O C n o O i O O C O O O S

CM OS TJI

OCOOSCO T-l t H i-H 00

o en .

OS

r1

1—(

M :e3

T-4

TH

t 94

I >

lOTjlCM

**? S

TJI CO os

O O O O O O 0 0 CD » o c o r - c o o

00 03 OS

<M CM CO

lOOOOOCO T-l T H 00 c-

TH

CT-l

ti CD

:oä

O

TH

03 CO CC t »

o

lO

c-

C M T H

00 CM

co o cn i *

C-C—

TH

O T H O T H

co

<M

T-l

CO

00 T-l

iH

C O T H

C O O C M 0 5 0 m o o o i o o o

TH

Tjicn C-00

T H O C O C-

0 0 CM

TH

Tjieomosco »OCMCM

THT—1

00 00

iHCa

C M T H

I

CO CM TH

CO CM OS

1 OS 99 CM

CD

*9 CM

O

Tj

-ooco H O •

o:

CO O 00

0 < M i-H T H

Tj Tj

1 1 O co CT5 TH

I

fl

:o3 E CD

OS CM O

fl 1

PQ

fl

00 CM

en • H

e9

M

—

" - [ 4 3

CO

5*

O

1 I>Tjl

O CM

H

I

' O O T J I

o

i > c n

O O lOCM C-00

T H C O H i O CO k O I O CM COCM iH

TU CO c-

CO CO

TjltC- T*

coco C O T H

TH

TH

TH

O

cn co O

O

lOOOCOiO c o c o TJI C M CMCM TH

CO cco

00 CM

T-l

i-H

C M C O O i O » O CM T * CM

o TJI

T H TJI

TJIOO

00 OOCnTjttCMCOrPCM CMCM i-(

cn co co

TH

CMCD 1

o 1 4 1r Ce M o

©

1-(

T3 So? , 43 T H

ed us CM

TH TH

1 OS CO CO

g5

0 0 T H

TH«£5

COCtH

l O H

CD CO CO

c o c -

1 1

TJI

O

91 CO

r»

!>•

O CM 99

O CD 00

O E 'CDCTjIiH

O O lOCM

o

1 1

1 1

I O O S

CO

O C O CM

O C O l O i H

coco

1 Cco Tji

m

os CO co

T *

CA T H

c

•

9» A

e o-

cC O-0o0 »0 O

3."»235

s

CO

O O » O CM CM 0 0

"CMTJI

eo

T-l

THr-UO ooeocn

cc

l O e o o o OOOOSCO

T-l

1 SO a)

C M C M O O l o m o o C O O C D O

T H O O Q O

fl

"ÖS oj

SO

CO

CO

i"

»9 CÄ

s

T-1

TH

er cc iC

CA CJ» 99

> fl

=<5

1 :Q

t

'l z

i

Ti u :d Sfi 43

i %> [

°et C

iI ••> o fe 4-

fe

'5 s »g

och konst samt kulturell verk-

ig

ts

.§1

03 Åtgärder för fysisk utbildning . .

fl

so

C

GG

Understöd åt vetenskap, vitterhei

T3

43 Allm. läroverk, komm. mellansk. m. m

S

a a

Arkiv, bibliotek och museer . .. . , Universitet och högskolor med undantag av handelshögskolor . .

o3

ÖS

8 •«»

03 SmåskoleaemiTiflxifir

a

•o

Folkhögskolor, lantmanna- och länt'

.03

ocl

a •43

Folkskolor, fortsättningsskolor

•

T H

co CO

(4

t5 soS ® 43 TH

*ö

s

u

g CO W

03 M

m

s bo

fl

Q O S C D T J I

O

1-1

fl

• >H

:0

O O O O O

TJI

00 SO

u

O

a "> a fl fl

i!

u ©

GG

43 o

•

Ö0

•

o •

c

*> O

fl 00

2 43

§

g :0

I

* :§

"ffl* b

&."£

o

• .

h

il

5 03

fl — a£ 00

59 © ©

co l—(

o

00 cg i-H

TH

TH

CD

co

© ©

© C»

I H

i—i

TH

CH

cg

cg

CH

TH

© Q0 ©9

CO TH

cg

CH T-l

TH

co o 00

CO lO CO

oo o 00

©

*o

I—1

CO

«o

CO

o

cg

co

i *

H

TH CO

1 1 1

co o

CO TH

cg

cg

00 T-l

00 l-H

9 CO

1 1 1

CO 1—1 iO

C D T ^ O O

l-H

ooo cg

co o

o Ti*

TU

o

o o o o o o

oo

iO

o co

cg

TH

l-H

© ©

i—i

co

co co

cg

00 O

»O © T* ©

i-i

l-H

cg

o

TH iO

© TH

I O

iO CD

oo

O i O O CO CO CO cg T H T-I - * T H cg T *

o »o

co

iO

T-l •H

iO

o

TH

cg

co

lO TH

•<*

T* CO TU

i—i CO

T-l

TH

eg

00 © ©

oo

lH

o co co

CD CD CD

00 1-H 00

CO

o »o

"

©

l© CM US © 1-H © © © © CM © © CH

>5

o o o

iffl TU

t*

©

S

© ©

© ©

l-H

cg

oo

© CM QO

CH TP

cg co

cg 1-1

© l-H TU

QO i-H © T* © lH

co

iO

TU QO C-

CH

CD

o

eg

co oo

iO

l O CD CO cg [ > CD i-i cg iO

1-H

© 1-H © © ©

O co

» O O O c g i o o

CD

©

eg CD

o

i—i

©

5©

»o

00 l-H

TH

O CD O I>CD »O

<M

»O

CD T-l

CO Tt< CD

© CM ©

iH

T-l

©

CO cg CD

lO co o

co

O i-H

© ©

TH

l-H

1 oo

1 1 i

CO CO

co oo H

1 ooo co

l-H

o

CD cg

TH

TT GO ©

iH CD CO

co

5 CO

o

© 00 CH

1 I

TH

CD

112 083

1 oo

1-4

© B» © T* i©

OS © »© IN CH

CD

co

CO

co

CD cg CD

CO cg CD

T* 1—1

TH I—I

o oo oo

O

© © ©

oo

t»

00 1-1

00 TH

© QO © CH CH © i *

TH

„

C_>

CÖ

O

• :cä-9 fl

to

CD Ti

cö >•

©os3 C

S — BS

©»O

oo a

J«:o8 >• ce

2£ tu T S • * * SH 4> O

H

a ca

' a ' • o •

fl . s-s • !ä 8 n

oo

:oS

be :ea

o d O

5—322308

s"S <a =0 i . = 0 *J

O J

o

>•

k-

^ -2fl .5 o &Jg.a ti)

H

«S :o t*

g O

d3ö

CD

g

M

o-

P

PH

-

03 W>

£

«*-!

CÖ

:cö

>

m

••o «w

4 3

g =0

a a

>

a ^ ä A cö

t—i

:cÖ

:cÖ

»a

M

cö

ti

fl

fi H

T3

CQ

ä o o

5 o 00 s

C»

CD •s al >-9.s H d •» M CG 73

a

o o

.3 fl SP "rj

j a -fl o ^

cö

a a

ti

If

oooco O C D T-l

aa

oco

T-H

m

CO

1 11 1

oo ci ns CM o

OS

1 0 0 CM

I T

1 t -C-OJ 1 i o

0 0

T-H T-H I T

CD 00 oo T H (MO inco C^CD T-H c o

ce OS GO CO »O OS

TflCD

1 1 1|

C CD

r-H OS

IQ

- *

T—1

c o t > c o oo i r 3 CM c o i n o T- -i O i H H l O C 3 CM I—I CD cr 3

os os os

T—I c ^

GQ

(Min T - H O O C2 l > - CD T t l O i f 3

T-H

00 CO

0 0 3 l > TJI c ^ r >

•

CM in CO in CO co

CO

Ttl

Tji

l *

ce ce

t» QO

11 1

1 •-

PHS

32 §1 s s

A

o c o i >

&0

a

T—1 T—l

c- co TJICM

a

c

O

.

fei

1 I I 1 1 1

co

o M

CM

os os

T-H

TH

S, t; W) cu

a

O

| H

QO

oo c^

I OJCM

T-H T-H

"

II

~iä~

T-l

CM

CC 3

1 - •1

OS

i r3

ce

T-H

( >1 c> i>T i<

os o (N (N

T-

TH

0C

\

§

in

o3 Cv1

1.-S

• cö~b i n TJi o c>

L, fco

O C M O CO T t l CM

! g co T3

CO CM

o i n i > T-i c o oo 03 c o

03 : ° S

co IN OS

CO

in

c i>

TH

CO OO

T1 Tj

T-H

i c>

os (N

1 T-H

T-H

11 1

M

GO O GC

T-<

os

o

i—l

CO

1 MIM

| 02 I CO o oo i-H

TJI

CO i > CO 0 3

co

o o T—l

»o T-H

| f t- 1 1 00OJ 1 i o m

a-j

os

CO

«c

u PH

tOS CO I>-

TH

C^ 0 0

T-H

I5l Tji

CM

• ion

os

CM Ttl oo i >

I r I>

l>-

CO

i> o3 CO cc3 oo a3 o TJH c o a3

os co o

|

o co

CO

T-H

OS

1 T-"* 1 "

I r T-H

T-H

T-H I T I r

1 1 t- | r^ co OJ CO in

1 T -ol |

t* :cS

I r I T

m oo 1

I

Ländsk^ mune (inkl köping

i

len 1 CO o oo

O

cc

a

CO

|

OJ OJ T t l CO

CO

fei

fl a a

o

r ~~ää T *

co i—l CO oo o

TJ

o

i

Tji

o

CM

1 T -1

K S TJI

m

T-i

O

1 T-H

*"

II

CM Ttl i-H CM C O CM

o c>

1I

O J O CM

l > C I > O i-H O O T-H CO

11 1

rfl £P fe"

f . 9G;U > 3

1 T-I i n

bp

1 J

Ttlf-I OJ OJ O O J O I > CO

i

1 1 oo | 1 QO 1 o35 1 os KS

CO US

GO

o

T—fl

TH T-H

GO CO

os

l O

US

(MC-HOOC i > c o i o o i r c o o T-I oo i r

ao co TJI cc

e3

1 OJ

a 03 ca

oooco o t o r o c o o coin o Tti i n CMO

" CO

TX

TJI

02 K8

a c3

os

<ä

a 0

CM

i f

<N OS

00 CD

lT

in

in

os

T-H

0 2

cr ) I T

o CD o

' ^^_ in

TH

00 i-H 02 CM 00 t > i n 03 CM t > 00 c o

»*

cc

T-H

T d

(N TJI

02 o in co

w

iSlOO

TJI

cc oo

I > T J | >

in THOJ i£3lOO>

t i QO

os

CM

O T J T

IN

C^ 0 2 1 0

[ >

ce Ttl

0 2 CM T j i

i-H

<N

a "O a 3

c»

i - H T-H T j i

s s p

c—J

«J

cc

•

C5

&c

oC3

iJä C3

-P

. o

42 2 -?:©

*2

p

a a •a

3*3

M o

CrP

H *

cooo co

a

e m :©

( M I>- T t l O i L ^ CD co i n c : CM i n Tti cr

O

b£>

& C

I T

Jj t3

^^

T * C r

C>

T-H

j

~©QO csoo oooo 0 3 0 0

> "os"

O

TH

1 CO l O

c

_

B"S F c es © A

•fä 43 Ä

ir

<

c -o — fec H < fe <

fe q Tji in • O

Ii

O

*C3

O

O

fl 'Ja J.E I H

M

C Hl'

TS

se

—

fe

CO Jt rfl

"J )

'1| |

:CC

co cc t-l (-

C

T

IQ

a

•s c C

J>> # P

I

O oc*

C

(1

1 S fe p a C

c: iC K

0 O

U

t*

a M (O

•** fl a

M 1—1 M

>

— fe C fe p

4(T

c: -i C

i

P ^ S 5 rf ••^ - t X «*-0

rS -c > J2 fe M

—i

>

C

O

03 rfl

*>

ö a 3 ° e ^ •% > rMg »c:

fel

K

a

-K

fei

•C

>M

fe 1 p

^

PC

« fl 03

PH CO

s

CM H

CM tO D-

H C O H T - I O

CDCOCO T-l

T H

524 322 67 620 3 131 533 1 322 258 4 182 894 276 885 11902 97 189

18 252 450 -3165 681

8 669 938 183 901

77 000

9 977 579 4 459 716

©J <33 en

3 I I IS 00 T—i

II

II

CM us

!>• 51360 589 652

39 858 140 902

MM

5 373

5 373

17 792

391 810 3 755 297

5 225 279

1 972 524 609 927 40 384

lO CO

l>

CO

TH

1 CM rO

| l O O T H O C0O3 O O 1 CO O CM t > C - -r-l t o o CM 0 0 CO CO C - 0 3 T - l CO

r» «ji *!<

co CM (M

TH

r-

t o T-i I O T H c o t o c o o o

CO

CD

»O

C C C O H T J O C M

O

O Ci

CM

t o

T—i

C O t O O - ^ C O C M t o CO T—I

00 »ft e»

rH rH

CO O Tji O

CM CM C—

CO CO

T-I

0 0 T j i CM D ( M CM O O CO

«tf

C O O l O

tO

T - I C O C O C M I O

CO ©I T-i GO

CD O O CM O T j i CO T - i CO T-i

03 T j i T j i CD CM OS Tji C O t O O C D O T—1 CO O CO T - i l O T j i T - i CM T H ^_^_^ T—1

©J eo © o eo eo TH

OS I-l ©1

T—1 TH TH

_|_

1 1

T—1 es us CM

oo

«0 GO co r»

O os

!>. CM Tji l-H •rti

us us O l>» T-l

en TH

o CM 00

OS CM O H CO T—1

8 T* O r-

31291 T-l 00 CO

396 215 681 957

77 000

00 00 00

1 429 477

51360 189 952 399 700

tre Tji 1ft ©1

28 036 711 36 433 087

M M

2 289 781

71012 169 040

524 322 67 620 3 048 619 1 056 029 4 182 894 276 885

18 021 859

14 518 8 471519

II II 1 II II 1 1 1 1

°. 1

^

TH

§

1 T*i

2 035 211 T1<

1 355 666

3 185 937

1 181515

1 I

©1 03 CM

3 482 652

2 922 907

11 H

i

T-I

«* 1

145 413

TH

3 962 030

co

-r-l CO

2 012 382 768 621 40 384 4 Oil 204

03 CO

C M T H I O

CO T-t

39 858 140 902

tO

lO O

eo

_ ' 827 019 1 705 534

T J I O O

©

5 871664

I>

641 012

©J rH eo

O O J T J I C O H

H

638 495 4154 997

T*

c o t o o o c M c i 0 0 3 0 t O C O

OO

O

241 312 399 700

0 0 0 0 3 0 ) 1 0

C M - # O C - O i

i > CO

N

396 215 681 957

t o lO Tji

C 0 0 0 3 t O O CM

25 064 348

r>» CJ iH

i * i-l

145 413 89 679 559

Gl

(30 o

as Tji

us CO <N CM CO CM

s OS

CO

a a

CD

I» •"*!

S3 02

SI

'i a CO

1 11

(MOO I 1-HCO ! > • i-H

CM (M C^

O C O - ^ i-H 0 0 i-H

1-H i n T-t

CM T-H

•

o eo • mco CM os

•

o • os • • • o

T H OS

CO

00CM

i>

Mill 1

1 CD

PH3 .2 3

C*CO 05

|o 1 I I 1

III

o

00 CM

§1

£ s

kO QO t—

CD

1 1 O

•a 60

i-H O

00 1-H

a

flj CS us

i-H CM

O i-H

a 02

h 9

oo

• ^ o T 3 SP

TH

cö w J

:

S •*

c3 s-< bO <P

«»J

a .„

t> TO

CS r^Ö]

I>

""*

1 1

CM

TH

•

«* m

•

• 1 1 •II • •

•

CM

CM 0»

eo o

CM

^

1-1

OS CD

f(

I I

• 1 1 • •

^

oo 05 rt<

c» k© 9»

•

t 1

II

• •

I I

• 11

•11 ••

CO

co CM

CD

i-H Sk

„ p £P

ss.s

^ i S o3H3

CM CD CM 00

OOO oooo 1-H CT5

00 CD

CD-^

O CM

tH

05 T-H

1—1 CM

O O

co co O 00 GO

co in 1-H

1 O O O 1 00CO lO

tH

CM CO

T-HOO OCMCO T-H T-H 0 0 O

lO

T-HT)<

<*

coi>

U»

1 1I

CM

Mill 1

I

o s o

oo 1 1 iOnC oo T-H O

T-HC5

tH

1 I

coco 1

CM CD O)

t-H

»H

3rS «"3 JR C

i-H CO

O

1-HO-

in

osco

co CM

in

CMCM

i-H

CM

TH

II 1 II

III

S»-9 »

g Ö^

a CD

•9 d

«S

CO o i-H CM

C»

»H

i>o

t» i »

OOCO C0 05 0 5 i-H

a

CD CO r»

i

*i«

w tH

i-H 00 C-

i t > i n i n 1 CO 0 5 CM O C O 00

oo

oooor-

O - *

iH

00 eo 09 00

[>COCM CM TH

o i l co 00

00 «*

1-H

•

I I CoO rI >-- ^ T H

o co

m os o CMc o

tH

•3 A

o

•

••a 02

40 T—1 CM CM O O SO

m CM

oo i n l O O

eo CD

in 1-HCO CM •<#

f»

CM

ej

r» CO

43 U

t^

aa a 02

•5

3e*

a 4

CO 09

HI

"3

M A e ©J

d

>

ä

d -a

•** h CS

2 fl°

El

M

(B

6 M

i-H O 05

c ^ o - ^ c o c i n r H CM 0 5 i-H i n 0 0 0 0 CMCM

OS

CM CM

•

.

• H3

•

'J

•

0 CO

b so

CD

-3'E

s£ t» d

:0 ^ ft s 3

CB

GO ' O

o

1 IS

T

•a • å •

C

+2 b(j

I

•

t 0-r-, f

•3 - a •

CJ

d

•

d

«*

oq 'o *" "o h

S

CO

eo CD 00

C O I > CO C ^ i-H CO o oo o s

- * O O C M COOSCMi-H co o •<* T H

- * 1-H o s T-H i-H i-H COCOCM

oscooooo i-H CO 0 0 O ( M CO 1-H CO

i-HI>-

[> i-H

a ,

a

Ho

02 3

d cd

05 CM

•

m

*

*

C

i . *J

•

fl

-^ : 0

3 •'a-sf

z

ocS M 'c S » O h CO >

I 1

a .

HO

a '2 • t>0

^

T-H

i CD

d

kO OS

1 So • -gf l

SO jd

•—

s i .2

O CM i-H r > Tj< o s i - H i n F - TJ< in I>-O5oo-*

*Ä

-d •c8

i-H CM os

v, bibliotek och museei r ersitet och högi skolor :e lärarinnesemi nariet änna läroverk, komn olor m. m. . . rinärundervisni:ngsanst 3rvisningsanstal ter för g yrkesundervigming o. g undervisning

o ^4

•

skolor, fortsätt Ikskolor . . . högskolor, länt llsskolor . . . skoleseminarier äkoleseminarier terhetsundervis: bildningsåtgärd

a a

CO 1

•co 1

•

i-H

CM

fl a i? O t! . eS

00 TH

•

<=5

p O

f.

b SO

< 'B w

d P

o

••

• •

©4

oo I O O H CD CM

us TH

COU0 TH

US

jfi »1

o o

o

CO

s

o o o o

OS

CM

»1

•

eo 00 CM

CiCDiO

O eo CO

" * T-l T H l O C O CM CO o

-H^THCO

CDTJ4CO

us

-># 1 11 1

»I

1 1o

T-1

US

T-t

o CD OJ

•<* O

us us

O

CO CD

o o t* o

CO TH 00 05

CO rH

CO

OS

TH

t-t

1•

1 1 11 9 T-l T-l

©4

O

o

iH

o os oo

•

1 1

iH "*l

o T-l oo

o T-t

CM T-l

64 1—1

••

GO

1 1

1 11 1

(0

1-H

1 1 1 1 os TH

os us (51 CO OJ

1 1 11 o

CD US

T T

us 04 OS

r

1»

1• s

1 1 1 1

1—1 ©4

CD

o

©4 D4

©I CD

©4 CD

O us co

1 us

TU GO 04

o$

O O

04 1-H

l-H

O US

CD Td 04 O O

GO

1-(

l

T *

SS

5!

O US

3 04

CO

CD

os

T *

os QO

1 ås

os 1 1 1 1 os co

iH CO

1 TU

GO

T-l 1—1

rH rH

TH

04 OS

o

eo

T-1 t »

CD O

o

TH GO O

00 yl 04

US

US

O

QO

04 US TH

04 04

©4

r»

••

00 CO eo r-i

8 8

GO

•

os

04 US T*

tö

CO T - l *# O

o oo 0 0 CM T - l T-H T-tC-

eo CM iH iH co 00 CO

us O

QO

CO 5B 00

QO

1 1

CM 1—1

9 T-H

o T-l oo

o

•

1"H GO ©4 T-t

1•

TH

CD «e* CD r-t

<*l ©4

1 11 1

1 11 1

IS

CO CD 00

l>

co

C O O O i T-4 O O O

00 CD CD

O H i - t CM e IH

o o

CXI

CM COCO

CO

oco

OS CO eo

I O

IS

5 CO

T-4 456 OS T-l

CO tO T-l

CO 00 T-l

oo

O CO O

OS OS

co o

04 94 OS

1 US

CM^H CM 0 0 CO CM

iH

us

CO

OS

o eo

GO

r-1

•-H

TH

l—l

t» 1—1

CO 1-H

OS

OS

US

US

1o

oo m ooo couo

©I

o

O

O

CM

us © c»

T-l

CO

TtlTH

-*H

•fl

CD T-l

CO 00

l>-CD CD CO T-l CO

i—1

co

Oi-H

oo co

OS

3 1 1

OJ)

o CO

o CO

00 CO

CO

I-l

~o os os TH

CO

TH

81 O rH O

IOCOIO

o o

CM

CM

l-l

CO

C O T H

CO

COT*

00 CO CO 00

CD T - l T - l C O C O CM T-l O

O) I-t rH

1—1 CD «4

TH

os

os

US

co

us

US

OS

1 os

CD 04 04

CD «4 04

CO US

CO

os co

QO

us

I » 04

o

GO 04 i—1

00 US

CO

1—1

a

os ©4

Ej te

t-l

å fl

C5 r3

q

u -w tlj

iffi Bt

M

©

r>

co 1—I

>

- ^

TH

TH

0» CM

a M

^ .K 4

US 1-1

O US QO

t -

CD

O

!>•

CO

1.

us

1-H CO TH

US QO US

us r»

04 T*

04 T*

1 1 11 o

U» t-l O US 00

04 t» QO

T-l

i O i—I 0 0 T-l

o

1 1 11

CM I» 00

CH PH

KH

A

a A 1

rf Q n o •-H P*

fl te q o bo m fl tu t-4

«s

•

H3

as ©

"2 d

.

•e

JU

•CB

.

TJ :0

••O • "H U

00 CO TJ

fl

™

u

+3

o

i ^2s ca S ad ao CO

h <s (B

H

fl

© te

S-Ö :c3

rrt

h

fl rt

h

t-i :cä

: fll*S0 •s >^§.ia SSi

>^ ! l

M « S -t 3 g JO

cä C oo "K CO rO

t-i

^ ^

©

fl S ™ 43 O

o

v. 43

SA

t-l

Ö

> :0 tt-t cd

£

:cs

r>rHp

cq

a PQWf>

3 UJ

-i4

t-i :0 «t-i

cä

Ht

eä

a a

A

e3

T!

I bo

© +3 cä

is ao 0

H

te C8

1 PH

g rf a a CQ

64 Noter till tabellerna. Tab. 1. 1

Statens utgifter för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, 100 000 kr. per år, äro fråndragna anslaget V B. 25 och återfinnas under Hälso- och sjukvård. 2 Häri ingå även utgifter för veterinärbyrån. 3 Anslaget V C. 50 Allmän hälso- och sjukvård är med ledning av från Medicinalstyrelsen erhållna uppgifter, riksdagstryck m. m. fördelat på »provinsialläkare m. fl.» med resp. 188 595, 116 830 och 115 000 kr., »åtgärder mot utbredande av könssjukdomar» med resp. 763 156, 688 733 och 725 580 kr., »karantänsanstalten Känsö m. m.» med resp. 14 163, 15 659 och 17 184 kr., »övrig allmän hälsovård» med resp. 7 693, 7 868 och 8 894 kr. samt »underhåll av Järvsö sjukhus m. m.» med resp. 2 387, 3 011 och 2 520 kr. 4 Anslaget V C. 26 »Lasaretts underhåll» är med ledning av uppgifter i statsliggaren fördelat med 3 639 kr. på undervisningssjukhus samt resten 12 135 kr. på »övrig lasarettsvård». 5 Pensionsstyrelsens utgifter för sjukvårdande verksamhet, inklusive statsanslaget för ändamålet, framgå av följande ur Pensionsstyrelsens berättelser hämtade siffror: Art av vård eller yrkesutbildning Kurorter Kustsanatorier Lasarett, lupus- och radiumhem *. . . . Welanderhem Yrkesutbildning vid vanföreanstalter Statens hantverksskola för blinda i Kristinehamn . . . Annan hantverksskola eller handelsskola Yrkesutbildning hos enskild yrkesidkare Andra sjukvårdande åtgärder (anskaffande av stickmaskiner m. m.)

År 1928, kr. 771623 62 657 10 468 19 344 52 834 16 351 3 040 127 307

År 1929, kr. År 1930, kr. 883128 1 132 370 60193 50 713 9 516 5 877 18 888 18 295 56 497 53 839 16 685 15 298 7 667 8 500 149 651 163 709

32 845

50000 Summa

1096 469

1237 356

1 498 6 0 1 '

Resekostnader för patienter Läkarundersökning, observation å sjukhus m. m. . . . Slutsumma

64125 71 244 1231838

61 251 85 588 1384195

88 672 93 400 1680 673

6 Anslaget I I F . 1 är fördelat mellan fångvårdsstyrelsen och fångvård i övrigt enl. uppgifter i fångvårdsstyrelsens berättelser och statsliggaren. 7 60 % av samtliga utgifter för socialdepartementet. 8 50 » » » » » länsstyrelser och överståthållarämbetet. 9 75 » » » » » ecklesiastikdepartementet. 10 Anslaget VIII N. 10 »Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda läro- m. fl. anstalter» för budgetåret 1928/29 är fördelat med ledning av de statsanslag, i vilka ingå löner med dyrtidstillägg, på folkskolor, högre folkskolor, folkhögskolor, småskoleseminarier (landstings och städers), allmänna läroverk m. fl. För folkskoleseminarier och småskoleseminarier (statens) hava därvid dyrtidstillägg beräknats å lönestaterna efter en procentsats av 36 %; faktiskt utgjorde procentsatsen två kvartal 36 och två kvartal 35 %, varför med hänsyn till barntillägg en procentsats av 36 använts. För budgetåren 1929/30 och 1930/31 är det ifrågavarande anslaget procentiskt fördelat med ledning av sålunda för budgetåret 1928/29 erhållna siffror. 11 Anslagen I X D. 11, 13, 20 äro procentiskt fördelade mellan lantmannaskolor, lanthushållsskolor och lantbruksskolor. Anslag till lantbruksskolorna ingå alls icke i tabellen. 12 Utgifter för veterinärbyrån ingå i grupp IV bland utgifter för medicinalstyrelsen. 13 Uppgiften om hästavelns främjande budgetåret 1930/31 är hämtad ur statsliggaren. 14 Expensmedel och dyrtidstillägg ingå ej i tabellen med undantag för dyrtidstillägget å 8:e huvudtiteln åt lärare vid vissa statsunderstödda läro- m. fl. anstalter. För de huvudtitlar, som ingå i tabellen, utgjorde de sålunda ej redovisade utgifterna:

65 Huvudtitel 2 -a

. . . .

it a.l cie 9°;

. i: ; ; ; ; ; ; ; "Su^nma

1928/29 DyrtidsExpenstillägg, kr. medel, kr. 1636687 360126 5109110 984 772 187 566 87 439 6 326 510 296 416 1134941 459771

1929/30 DyrtidsExpenstillägg, kr. medel, kr. 1480195 265974 4 638 572 1029 437 173 473 78 596 6134128 305 069 1054096 456822

14 394 814

13 480 464

2 188 524

2135 898

1930/31 E DyrtidsxP e n ftillägg, kr. medel, kr. 1274002 276218 4126191 1040 844 143 451 88 094 5 882 233 336 632 899211 432 sgi 12 325 088

2174 669

Tab. 2. 1

Bland utgifterna ingå ej räntor och amorteringar. De totala ränteutgifterna år 1928 utgjorde enligt kommunala finansstatistiken för landstingen 4 613 710 kr. samt för städer utanför landsting 40 204 702 kr. 2 Bland utgifterna ingå ej anslag för beviljande av lån för arbetslöshetens bekämpande. I staterna för Värmlands, Örebro och Västernorrlands läns landsting äro gemensamma belopp upptagna för samtUga befattningshavares dyrtidstillägg. Dessa belopp äro proportionellt fördelade å i tabellen redovisade skyddshem, lasarettsvård, vård av kroniskt sjuka, övrig sanatorievård, epidemisjukvård, Binnessjukvård, sinnesslövård, dövstumundervisning, folkhögskolor m. fl. skolor, distriktsveterinärer samt dessutom på landstingens centralförvaltning. 3 I staten för Norrköpings stad är ett gemensamt belopp upptaget för samtliga befattningshavares dyrtidstillägg, i staten för Göteborgs stad ett belopp för varje nämnd och i staten för Stockholms stad ett belopp för vissa befattningshavare under hälsovårdsnämnden. Dessa belopp hava utproportionerats på befattningshavare inom de olika utgiftsgrupperna. 4 Siffran har erhållits ur primäruppgifter till »Kommunernas finanser». 6 Uppgiften avser år 1927. 6 400 000 kr. hava tillagts för storstadsförsamlingarnas utgifter för kristlig kärleksverksamhet och dylikt. ' Utgifterna för vårdhemmet Gibraltar i Göteborg äro fördelade å fattigvård, vård av kroniskt sjuka, övrig sanatorievård samt sinnessjukvård efter antalet platser å de olika slagen av vårdavdelningar. Utgifterna för försörjningsanstalten Sandbyhov i Norrköping äro likaledes fördelade å fattigvård, vård av kroniskt sjuka samt sinnessjukvård. 8 Häri ingå beträffande Göteborgs barnavårdsnämnd utgifter för avgifter till anstalter för blinda, sinnesslöa, lytta och vanföra m. fl. dylika inrättningar med 15 000 kr. för år 1928, 15 000 kr. för år 1929 och 39 000 kr. för år 1930. 800 000 kr. hava tillagts för storstadsförsamlingarnas utgifter för barnavård. 9 Anslag till stadssjuksköterskor. 19 Till extra provinsialläkares resp. stadsläkares avlöning, hälso- och sjukvård inom skolor, tandvård, bostadsinspektion m. m. Beträffande landstingens utgifter för extra provinsialläkare har avdrag gjorts för de från landskommuner lämnade ersättningar, utgörande år 1928 43 135, år 1929 46 135 och år 1930 50 735 kr. » I siffrorna för lasarettsvård har avdrag gjorts för lasarettens tuberkulosavdelningar och upptagningsanstalter för sinnessjuka. För tuberkulosavdelningarna hava utgifterna med ledning av antalet hithörande vårdplatser beräknats till 240 000 kr. år 1928 och till 205 000 kr. åren 1929 och 1930. För upptagningsanstalterna hava utgifterna efter antalet vårdplatser samt med ledning av kostnaderna för sinnessjukanstalternas dagkostnader beräknats till 310 000 kr. år 1928 samt till 285 000 kr. för vartdera av åren 1929 och 1930. Dessa utgifter äro tillagda resp. »övrig sanatorievård» och »sinnessjukvård». 12 För Stockholms stad ingå utgifter för vård av kroniskt sjuka bland utgifter för lasarettsvård. 13 Utgifterna för lasarettens tuberkulos- och sinnessjukavdelningar hava beräknats efter antalet platser å resp. avdelningar samt fråndragits lasarettens utgifter och förts på resp. »övrig sanatorievård» och »sinnessjukvård». 11 För åren 1929 och 1930 äro i staten för Hälsingborg sinnessjukvård och fattigvård redovisade tillsamman. I tabellen har uppdelning på de båda utgiftskategorierna skett med ledning av deras procentandelar år 1928. » Ett i staten för Göteborg för åren 1928 och 1929 upptaget anslag å 16 000 kr. till avgifter för einnesslöa och vanföra barn har i tabellen förts på sinnesslövård.

66 " Till summan för verkliga utgifter för hälso- och sjukvård hava lagts beräknade anslag till sinnesslövård, epileptikervård samt vanförevård. Dessa tre utgiftsposter ingå i »Kommunernas finanser» bland utgifter för undervisning. " Utgifter för fångvård ingå bland utgifter för polisväsen. 18 Lån för bostadsändamål ingå ej. " Huvudsakligen till enskilda organisationer för social verksamhet. 20 Den officiella statistikens siffra, avseende bl. a. arbetslöshetens bekämpande, sjukkasseväsen, barnkrubbor, »mjölkdroppar», bostadsproduktion, nykterhetsverksamhet, efter avdrag för i tabellen särskilt redovisade utgifter för sjukförsäkring (366 587 kr.) och nykterhetsundervisning (12 060 kr.) 21 Utan avdrag för målsmäns avgifter. w Avdrag har gjorts för målsmännens avgifter. Där dessa avgifter, såsom ofta händer, i staterna upptagits gemensamt för dövstumundervisning samt blindundervisning och blindvård, har uppdelning skett med ledning av siffror för landsting med härutinnan specificerade uppgifter. 23 Efter jämförelse med räkenskapssammandragen för Stockholmsförsamlingarna hava 500 000 kr. tillagts för den kyrkliga kommunens skolutgifter. 24 Utgifterna för Stockholms stad äro beräknade med ledning av 1929 års stat. 26 Kommunala finansstatistikens samtliga utgifter för undervisning med avdrag för beräknade anslag till sinnesslövård, epileptikervård samt vanförevård, jämför not 16. 26 Huvudsakligen till jordbrukskonsulenter, lantbruksstipendier, landsbygdens elektrifiering och elektricitetsföreningar, ladugårdsdrift, svinskötsel, hästpremiering, biodbng, fiskets befrämjande, trädgårdsskötsel och trädgårdsundervisning, kemiska stationer, frökontroll, fröodling, skogsvårdsstyrelser, mosskulturföreningar, skottpengar m. m. 27 Häri ingå för Västernorrlands läns landsting anslag till »väganläggningar och vägförbättringar» med resp. 250 000, 300 000 och 300 000 kr. 28 För landstingen jämväl utgifter för järnvägsändamål. 28 Ingår i utgifter för vägväsen.

Tab. 3. 1

Bland utgifterna ingå ej räntor och amorteringar. De totala ränteutgifterna år 1928 utgjorde enligt »Kommunernas finanser» för »övriga städer» 18 569 130 kr., för landskommuner (inkl. köpingar) 8 397 790 kr., för stad och landskommun gemensamma utgifter 375 761 kr. samt för municipalsamhällen 665 158 kr. Angående landstingens och storstädernas motsvarande ränteutgifter se not 1 till tab. 2. 2 Uppgiften avser år 1927. 3 Häri ingå utgifter för anstalter, gemensamma för stad och landskommun, med 26 441 kr. 4 Utgifterna för kronisk sjukvård och sinnessjukvård ingå i allmänhet bland utgifterna för fattigvård. 5 Utgifterna för sinnesslövård ingå i allmänhet bland utgifterna för undervisning. 6 Den officiella statistikens siffra, avseende bl. a. arbetslöshetens bekämpande, sjukkasse väsen, barnkrubbor, »mjölkdroppar», bostadsproduktion, nykterhetsundervisning, efter avdrag för i tabellen särskilt redovisade utgifter för arbetarskydd (1 000 kr.), arbetslöshetens bekämpande (238 720 kr.), sjukförsäkring (366 587 kr.), bostadsproduktion m. m. (39 858 kr.), rättshjälpsanstalter (140 902 kr.) och nykterhetsundervisning (12 060 kr.). 7 Den officiella statistikens siffra efter avdrag för i tabellen särskilt redovisade utgifter för sjukförsäkring (182 591 kr.). 8 Siffran har erhållits ur primäruppgifter till »Kommunernas finanser». 9 Häri ingå utgifter för anstalter, gemensamma för stad och landskommun, med 87 746 kr. 10 Avser utgifter för nyanläggning och förbättring av vägar samt byggnad av broar och färjor. 11 Avser utgifter för underhåll, däri inbegripet jämväl förvaltningskostnader, utgörande 1869 393 kr., 12 Avkortningar och avskrivningar samt räntor äro ej medräknade. Avkortningarna och avskrivningarna utgjorde 1114 840 kr. samt räntorna brutto 1835105 kr. och netto 1322 538 kr. 13 Häri ingå för de rena landskommunerna på basis avprimärmaterialet till »Kommunernas finanser» beräknade utgifter för väghållning med 100 000 kr., mest avseende belysning i tätare bebyggda samhällen. Återstoden, 692 567 kr., avser köpingarnas utgifter för vägväsen och har erhållits ur primäruppgifter till »Kommunernas finanser».

III. DE SVENSKA KOMMUNALFÖRBUNDEN

Kommunala sammanslutningar jämlikt lagen om kommunalförbund. Enligt 1 § i lagen om kommunalförbund den 13 juni 1919 kunna städer, Lagbestämme 8er landskommuner, köpingar och municipalsamhällen ävensom fattigvårdssamhällen, som utgöras av flera kommuner, sammansluta sig till kommunalförbund för handhavande av kommunal förvaltningsuppgift. Sådan sammanslutning må ock kunna ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad. Även skoldistrikt må enligt 33 § i nämnda lag på enahanda sätt sluta sig samman för vårdande av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan. Kommunalförbund och skolförbund äro i det stora hela frivilliga sammanslutningar. Att märka är dock, att, då polisdistrikt, som avses i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket, skall bestå av område från mer än en kommun, länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, äger förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingå i distriktet, skola för polisverksamhetens upprätthållande bilda kommunalförbund. Utträde ur dylikt förbund må ej ske utan länsstyrelsens medgivande. Kommunalförbund kommer till stånd på så sätt, att en eller flera kommuner med bifogande av förberedande utredning ingå med ansökan till länsstyrelsen att få bilda förbund för tillgodoseende av viss förvaltningsuppgift. Om länsstyrelsen anser, att det tilltänkta förbundet skulle bliva till gagn, har den att, om så erfordras, ombesörja utredning utöver den redan tillgängliga. Länsstyrelsen kan också utan ansökan upptaga fråga om kommunalförbunds bildande, då anledning därtill föreligger. Däremot kan länsstyrelsen med ovan angivet undantag icke utan vederbörande samhällens medgivande sammansluta dem till kommunalförbund. Såväl kommunen som envar annan, vars rätt kan beröras av en ifrågasatt förbundsbildning, skall beredas tillfälle att uttala sig i ärendet. Då fråga uppstår om bildande av skolförbund, skall länsstyrelsen därjämte inhämta yttrande av skolöverstyrelsen. Innan länsstyrelsen förordnar om förbunds bildande och fastställer förbundsordning, skola vederbörande kommuner besluta över föreliggande förslag därtill. Förbundsordningen skall innehålla närmare bestämmelser om förbundets organisation, såsom förbundets ändamål och medlemmar, benämning, säte för förbundsdirektionen, revision, ekonomi, medlems utträde, förbundets upplösning m. m. Förbundsförvaltningen ankommer på en förbundsdirektion, i vilken varje medlem av förbundet insätter ett visst antal representanter. Varje ledamot av direktionen äger en röst. Medlem kan erhålla utträde ur förbundet, då något förhållande inträffat, som enligt förbundsordningens bestäm-

70 melser medför rätt till utträde eller kan föranleda förbundets upplösning, så ock eljest då förbundets övriga medlemmar samtycka till utträdet, dock att i sistnämnda fall utträde ej må ske förrän fem år förflutit efter det förbundet trätt i verksamhet. Kostnaderna för förbundets verksamhet bestridas av medlemmarna enligt i förbundsordningen fastställda grunder. Uttaxeringen sker direkt på de anslutna kommunerna, vilka hava att anskaffa medel på det sätt, de finna lämpligast. Erfordras för tillgodoseende av förbundsuppgift tillskott utöver vad i förbundsordningen blivit bestämt, har direktionen att göra framställning därom till förbundsmedlemmarna. Uppdrag Med tillämpning av omförmälda lagbestämmelser bildades så småningom styrelserna åtskilliga kommunalförbund, speciellt för åstadkommande av för flera komatt utarbeta muner gemensamma fattigvårdsanstalter. Motståndet från primärkommuner^läneZs in- n a s s ^ a a t t genom kommunalförbundsinstitutet råda bot mot de olägenheter, delning i som de alltför små fattigvårdssamhällena medföra, var emellertid mycket påförbundför te-gligt, och de relativt få fattigvårdsförbund, som uppstodo, bildades i det gemensam- stora hela på måfå utan någon egentlig planmässighet. I syfte att åstadvårdsanslal- komma en förbättring härutinnan och därjämte få till stånd större fattigvårdster m. m. samhällen uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 7 mars 1929 åt länsstyrelserna i samtliga län att, i den mån så icke redan skett, efter samråd med vederbörande upprätta en plan för länets indelning i kommunalförbund för inrättande av sådana anstalter, som avsåges i 31 § i lagen om fattigvården, ävensom eventuellt för anstaltsbehovets fyllande genom inackordering av vårdbehövande från en kommun i annan kommuns eller i kommunalförbunds anstalt, att efter dylikt samråd, med beaktande av redan befintliga eller planerade sammanslutningar i gemensamma fattigvårdssamhällen eller kommunalförbund för gemensam fattigvårdsanstalt eller överenskommelser om inackordering, som nyss nämnts, utarbeta plan till sammanförande av länets kommuner i lämpligt avpassade fattigvårdssamhällen, samt att till allmän kännedom inom länet förmedla sålunda utarbetade planer, ävensom snarast möjligt och före den 1 november 1929 till Kungl. Maj:t inkomma med dessa planer jämte redogörelse för vad i ärendet eljest åtgjorts. I uttalande till statsrådsprotokollet erinrade vederbörande departementschef om kommunernas svårigheter att ordna sin fattigvårdsfråga. Genom 1919 års lag om kommunalförbund skapades möjlighet för gemensamhet i fråga om anstaltsväsendet. Ofta hade emellertid dylika förbund tillkommit som en följd av lokalt initiativ, utan att en plan förelegat för en mera allmän indelning av respektive län i dylika förbund. A t t åstadkomma tillräckligt stora områden för den öppna fattigvårdens handhavande vore också en angelägenhet, som krävde sin lösning. Det gällde icke blott att efter hand söka på frivillighetens väg övervinna den obenägenhet, som funnes mot att lämna hävdvunna anordningar och avgränsningar, utan även att medverka till att den vilja till samverkan, som kunde finnas, leddes till bästa möjliga resultat. I och med att 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande publicerats, hade

71 detta spörsmål blivit föremål för en mera allmän diskussion med anledning av fattigvårdsinspektörens särskilda yttrande, i vilket utvecklades nödvändigheten av att för ett tillfredsställande ordnande av såväl den slutna och öppna fattigvården som hjälpen åt de arbetslösa större lokala enheter tillskapades. I första hand borde, framhöll departementschefen, åstadkommas sammanslutningar i kommunalförbund för anordnande av gemensamma fattigvårdsanstalter. Men även tillskapandet av större fattigvårdssamhällen borde eftersträvas. Det vore nu icke fråga om att utöva påtryckning på kommunerna för genomförande av en viss form för frågans lösande, utan det gällde endast att söka giva dem en auktoritativ anvisning rörande bästa sättet att genomföra en rationellt ordnad samverkan. Vid uppgörandet av omförmälda plan borde i regel iakttagas, att städerna skulle utgöra egna fattigvårdssamhällen. Vid sammanförandet av små landskommuner borde hänsyn tagas till befolkningens storlek, ytvidden, befintliga kommunikationer, kommunernas eventuella karaktär av mera utpräglade jordbruks- eller industrikommuner och slutligen till redan förefintligt samarbete mellan olika kommuner. Vidare borde hänsyn tagas till de anstalter, som redan funnes och blivit godkända. Å andra sidan borde den omständigheten, att två eller flera kommuner redan hade var sin anstalt, icke utgöra hinder för kommunernas sammanslutande, om detta ur andra synpunkter befunnes önskvärt. Någon minimigräns beträffande folkmängden inom ett kommunalförbund eller ett fattigvårdssamhälle angavs icke, men departementschefen ansåg, att invånarantalet endast undantagsvis borde understiga 1 000. Helst borde det enligt departementschefens mening vara betydligt större. En omständighet, som i förevarande sammanhang även borde tagas under övervägande, vore fattigvårdssamhällenas skyldighet att sörja för erforderlig vård åt fattiga sinnessjuka och sinnesslöa. I den mån genom pågående utbyggnad av sinnessjukvården den nuvarande platsbristen avhjälptes, minskades tydligen behovet av plats å fattigvårdsanstalterna för dessa kategorier av understödstagare. För de fattigvårdsbehövande sinnessjuka och sinnesslöa, vilka icke behövde hospitalsvård, kunde det ofta vara lämpligt att, såsom redan på sina håll skett, särskilda vårdhem upprättades. Sådana vårdhem syntes böra vara avsedda för större områden än fattigvårdssamhällena. En annan avlastning från ålderdomshemmen, som kunde förväntas komma till stånd, gällde vården av kroniskt sjuka, för vilka för närvarande i stor utsträckning bereddes särskilda vårdmöjligheter utanför de egentliga fattigvårdsanstalterna. Det vore uppenbart, yttrade departementschefen vidare, att stora fördelar skulle stå att vinna, därest de kommunalförbund eller gemensamma samhällen, som bildades för fattigvårdsändamål, kunde utgöra distrikt eller områden för lokal organisation även för andra ändamål, såsom t. ex. för den kommunala arbetslöshetshjälpen, den statliga pensionsförsäkringen samt nykterhetsnämndernas verksamhet. I detta sammanhang borde även beaktas frågan om centralisering av hjälparbetet inom de särskilda lokala enheterna för vinnande av förenklad administration och för undvikande av den olägenheten, att

72 hjälpbehövande erhölle understöd i form av fattigvård, pensionstillägg, olycksfallsförsäkring, arbetsloshetshjälp o. s. v. samtidigt från olika håll. De med anledning av Kungl. Maj:ts omförmälda beslut från de olika länsstyrelserna inkomna förslagen till länens uppdelning i fattigvårdsförbund och fattigvårdssamhällen hava av skatteutjämningsberedningen ingående bearbetats och tabellariska sammanställningar hava uppgjorts angående de då förefintliga och de av länsstyrelserna föreslagna fattigvårdsförbunden (och fattigvårdssamhällena) samt de däri ingående kommunerna, deras areal och folkmängd. Då emellertid dessa planer i allmänhet endast ofullständigt realiserats, har beredningen icke ansett erforderligt att till trycket befordra hithörande material. Konferens Frågan om länens indelning i fattigvårdsförbund eller fattigvårdssamhäl^mTiUrn "^ e n ^ a r sedermera varit föremål för diskussion vid en inför socialministern i november den 20 november 1929 hållen konferens, i vilken deltogo, förutom socialmini1929 ' stern, statsministern, kommunikationsministern, finansministern och tvenne konsultativa statsråd, ett flertal av de ledande tjänstemännen i socialdepartementet samt representanter för samtliga länsstyrelser m. fl. Ur det vid denna konferens förda protokollet må i korthet återgivas följande: I ett inledningsanförande konstaterade kanslirådet von Koch till en början, a t t t r o t s folkpensioneringens genomförande och den högkonjunktur, som v a r i t rådande, såväl antalet understödstagare som fattigvårdskostnaderna befunnit sig i ständigt stigande. Kostnadsökningen berodde i viss mån på bristfällig organisation, och särskilt två organisationsproblem borde snarast möjligt lösas. Det ena rörde skapandet av tillräckligt stora och bärkraftiga fattigvårdssamhällen, omfattande jämte fattigvård även barnavård, pensionsförsäkring, arbetslöshetsunderstöd m. m., och det andra inrättandet inom kommunerna av en understöds- och socialnämnd. Inledningsvis erinrade von Koch vidare om det stora antalet småkommuner i v å r t land och lämnade några jämförande siffror från Norge, Finland och England, i vilket sistnämnda land antalet fattigvårdssamhällen genom lagstiftningsåtgärder nedbringats från ursprungligen omkring 15 000 till 141. Beträffande kommunalförbunden påpekade von Koch kommunernas obenägenhet och oförståelse för dylika sammanslutningar. Han höll liksom länsstyrelsen i Älvsborgs län före, a t t motviljan väsentligen berodde på kommunernas rädsla för a t t den egna kommunen skulle tillskyndas en skattetunga, som rätteligen borde drabba en annan kommun, samt dessutom på kommunernas självkänsla samt bristande smidighet och insikt om sammanslutningens fördelar. De s. k. humanitära skälen mot sammanslutningar — obehagen för sjuka och understödstagare a t t vistas i anstalt, belägen utanför deras egen kommun — ansåg von Koch däremot ogrundade och framhöll, a t t understödstagaren själv sällan eller aldrig framförde dylika synpunkter. I allmänhet vore man belåten med de existerande kommunalförbunden. Det vore a t t beklaga, a t t Kungl. Maj:ts vid 1927 års riksdag framlagda förslag om införande av visst tvångsförfarande vid bildandet av kommunalförbund ej v u n n i t riksdagens godkännande. Medan antalet kommunalförbund (för fattigvård) för det dåvarande utgjorde 108. omfattande 379 kommuner, hade länsstyrelserna enligt uppgjorda planer föreslagit bildande av ytterligare 188 förbund, omfattande 634 kommuner. Därest dessa förslag genomfördes, skulle antalet förbund alltså bliva 296, omfattande 1 013 kommuner, von Koch tillade, a t t inom län, där anstaltsfrågan syntes bliva löst före den 1 j a n u a r i 1931, såsom exempelvis i Göteborgs och Bohus län, frågan om gemensamma fattigvårdssamhällen ej borde forceras. Annorlunda vore förhållandet i exempelvis Skånelänen och på Gotland, d ä r nya planer borde uppgöras för sammanslutningar. För vården av sinnessjuka och sinnesslöa i det mindre antal fall, då icke statligu anstalter skulle svara för vården (försörjningsfallen), borde, där ej såsom i Kristianstads län landstinget toge sig an saken, större kommunalförbund bildas, på sätt redan skett i Östergötlands, Kalmar och Blekinge län. Även för vården av kroniskt sjuka borde länsvis planer uppgöras rörande län.pliga kommunsammanslutningar.

73 Gemensamma fattigvårdssamhällen förekomme endast i fyra fall, och länsstyrelsernasbefogenhet a t t förordna om tvångssammanslutning hade ej utövats. Kommunernas motvilja mot tvångssammanslutningar grundade sig på samma skäl som deras obenägenhet mot kommunalförbunden, varjämte man befarade, a t t den kommunala självstyrelsen skulle förintas. von Koeh trodde dock, a t t tanken på större fattigvårdssamhällen skulle vinna mera förståelse, allt efter som man m ä r k t e fördelarna av sammanslutning i fattigvårdsförbund. Vissa länsstyrelser hade föreslagit, a t t landstingsområdet skulle utgöra fattigvårdssamhälle, men förslag därom hade av riksdagen avvisats å r 1918. I Kristianstads län hade såväl landstingets sociala kommitté som länsstyrelsen förordat, a t t fattigvårdssamhällena skulle omfatta minst ett län. Till stöd för denna ståndpunkt hade åberopats vissa uttalanden av kommunerna. von Koch höll emellertid före, a t t man i allmänhet ej vore mogen för ett så radikalt steg, och länsstyrelsen i Gotlands län hade mot en sådan utveckling anmärkt, a t t man därigenom skulle bliva i avsaknad av lokal enhet för övriga grenar av understödsarbetet. Såsom lämpliga mindre enheter kunde t ä n k a s häradet, landsfiskalsdistriktet eller pastoratet. Antalet samhällen kunde därigenom minskas till respektive 290, 490 och 1 397. von Koch trodde dock icke, a t t en dylik reform skulle k u n n a genomföras i större omfattning, såvida ej nya lagbestämmelser kommo till stånd. En dylik bestämmelse kunde tänkas innehålla, a t t intet fattigvårdssamhälle utan särskilt tillstånd finge hava ett mindre invånarantal än 1 500. Samma invånarantal borde gälla såsom villkor för erhållande av bidrag av skatteutjämningsmedel. Till sist framhöll von Koch, a t t indelningsfrågan vore viktig för p r a k t i s k t t a g e t alla de sociala anordningar, till vilka staten bidroge, såsom för det nya sjukkasseförslagets genomförande, för arbetslöshetshjälpen och för realiserandet av tandvårdssakkunnigas förslag, von Koch sammanfattade sina synpunkter på följande s ä t t : 1^ E t t tillfredsställande utövande av fattigvården liksom barnavården, pensionsförsäkringen, arbetslöshetshjälpen, sjukförsäkringen och annan hjälpverksamhet kräver dels tillräckligt stora, ekonomiskt bärkraftiga fattigvårdssamhällen, dels ock en fullt genomförd centralisation av hjälparbetet inom vederbörande kommuner. 2) Vunna erfarenheter från redan existerande kommunalförbund för anstaltsvårdens ordnande mana kraftigt till genomförande av länsstyrelsernas förslag till skapande av ytterligare förbund. 3) E n ä r kommunalförbunden äro ett första steg mot gemensamma fattigvårdssamhällen, böra de tagas som utgångspunkt vid skapandet av dylika samhällen, där ej annan lämplig indelning kan ifrågasättas. En länsvis ordnad upplysningsverksamhet bör i dylikt syfte komma till stånd. 4) Genom lagstiftning bör föreskrivas, a t t fattigvårdssamhällena skola hava ett visst minimiantal invånare, exempelvis 1 500. 5) För omhändertagande av sådana sinnessjuka och sinnesslöa, som icke äro i behov av vård å statshospital (försörjningsfallen), böra vårdhem anordnas länsvis eller genom större kommunalförbund, beträffande vilka samråd med länsstyrelserna torde böra äga rum. 6) För ett slutligt ordnande av vården av kroniskt sjuka bör övervägas, i vad mån landstingen böra övertaga denna vård, eller om frågan bör lösas genom kommunalförbund eller genom utnyttjande för flera kommuners räkning av avdelningar vid ålderdomshemmen. Socialministern påpekade bland annat, a t t uppskov med ikraftträdandet av den definitiva organisationen av ålderdomshemmen på sina håll ifrågasatts i syfte a t t dessförinnan få till stånd så stora samhällen som möjligt. Han ifrågasatte, huruvida det möjligen kunde vara till n y t t a a t t utsända ett cirkulär till länsstyrelserna med en sammanfattande redogörelse för de upplysningar och synpunkter, som framkommit vid det nu hållna mötet. Under den härefter följande diskussionen uttalade en av de närvarande sitt beklagande av, a t t länsstyrelserna icke hade befogenhet a t t för åstadkommande av kommunala sammanslutningar ingripa annat än med råd och övertalningar i sådana fall, där sammanslutningen »ur alla andra synpunkter än de kommunala särintressenas» kunde befinnas önskvärda. E n annan talare beklagade, a t t det numera ej på samma s ä t t som förr ansåges för en skam a t t »ligga det allmänna till last», och förmodade a t t häri vore a t t söka förklaringen till ökningen av antalet understödstagare. Man hade mött s t a r k t motstånd även mot föga vittgående förslag om bildande av kommunalförbund. Talaren instämde i huvudsak med kanslirådet von Koch, ehuru han ansåg det av von Koch föreslagna minimiantalet invånare i fattigvårdssamhällena för lågt. En av landshövdingarna, vilken delade uppfattningen om önskvärdheten a t t få till stånd större kommunala enheter, höll före, a t t det skulle bliva utomordentligt s v å r t a t t åstadkomma sådana större enheter på frivillighetens väg. Motståndet mot bildande av sammanslutningar för ett sådant ändamål som fattigvården grundades på fruktan, a t t sammanslutningen endast betydde ett steg på vägen till uppgivande av den kommunala själv-

74 styrelsen i dess helhet. Talaren ansåg denna farhåga befogad, eftersom det enligt hans mening ej funnes anledning a t t bibehålla den kommunala självständigheten för sådana s m å kommuner, som slutit sig samman till större fattigvårdssamhällen, d. v. s. för det ändamål som jämte skolväsendet åsamkade dem den största utgiftsbelastningen. H a n menade för den skull, a t t man, när frågan på allvar upptoges, borde gå in för en fullständig reglering av den kommunala indelningen och en verklig sammanslagning av den mängd småkommuner, vilka nu utgjorde abnormiteter i administrativt hänseende, till större kommuner. Det vore emellertid tveksamt, huruvida tiden just då vore inne för a t t upptaga e t t sådant arbete. I detta sammanhang kritiserade talaren det länsstyrelserna givna uppdraget a t t samtidigt arbeta både för länets indelning i kommunalförbund för gemensamma fattigvårdsanstalter och för bildandet av större fattigvårdssamhällen. Aktualiseringen av den senare frågan hade verkat störande och hindrande på den förra. Det vore därför bäst a t t först koncentrera sig på a t t lösa anstaltsfrågan. F ö r s t sedan man sett resultatet av detta arbete, vore tiden inne a t t t a g a upp frågan om större fattigvårdssamhällen. I detta y t t r a n d e instämde flera av de övriga närvarande landshövdingarna. F r å n a n n a t håll ifrågasattes, om det ej vore rationellt att gå fram på lagstiftningens väg, därest man ville komma längre än nu planerats för vissa län, samt huruvida det i så fall ej vore lämpligt med länet såsom enhet. En landshövding tillade, a t t det i hans län ej skulle möta större svårighet a t t få länet accepterat som enhet för den öppna fattigvården. Han manade dock till varsamhet med tvångsföreskrifter i ämnet och framhöll önskvärdheten av, a t t det måtte läggas i länsstyrelsens hand a t t efter kommunernas hörande besluta i saken. Därvid borde den öppna fattigvården kunna behandlas för sig och den slutna vården eventuellt lämnas orubbad. Med stöd av inom ett län verkställd undersökning vitsordades vidare, a t t talet om a t t de vårdade vantrivdes å anstalt, belägen utanför deras egen kommun, såsom även von Koch påpekat, blott vore svepskäl. Å a n d r a sidan uttalades, a t t man bort göra ett försök med tvångslagstiftning om gemensamma större enheter för fattigvårdsanstalter. Resultatet h ä r a v hade möjligen kunn a t bliva utgångspunkt för en senare, längre gående lagstiftning. Om det ansåges för sent a t t nu beträda denna väg, kunde det i stället tänkas, a t t Kungl. M a j : t vid behandlingen av dispensansökningar uppställde som villkor för beviljande av dispens, a t t kommunalförbund inrättades. Oviljan mot större fattigvårdssamhällen vore svårare att övervinna och mindre oförnuftig. Med avseende å länet som fattigvårdssamhälle påpekade talaren två svårigheter. Den ena vore faran för slöseri. Effektiva kontrollanordningar till förebyggande av misshushållning bleve nödvändiga, vilket i sin ordning komme a t t medföra en s t a r k byråkratisering av förvaltningen och väsentligt ökade förvaltningskostnader. Den andra svårigheten vore, att, då man för andra sociala uppgifter än fattigvården måste röra sig med mindre enheter än länet (för pensionsförsäkringen, barnavården m. m.), skapandet av gemensamma enheter för samtliga dylika uppgifter omöjliggjordes. Allmänt vitsordades, a t t motståndet mot bildandet av större förvaltningsenheter vore synnerligen starkt. En talare framhöll, a t t motståndet mot större fattigvårdssamhällen i allmänhet grundade sig förutom på kommunernas självständighetskänsla på den uppfattningen, a t t fattigvården därigenom skulle bliva dyrare. Själv vore talaren övertygad om a t t kostnaderna skulle stiga avsevärt, därest fattigvårdssamhällena bleve större. Dessutom borde beaktas, a t t det inom stora fattigvårdssamhällen skulle bliva svårare a t t tillgodogöra sig den kännedom om lokala och personliga förhållanden, som vore så viktig, särskilt då det gällde den öppna fattigvården. Därjämte redogjorde flera av de närvarande för resultaten av länsstyrelsernas arbete för bildande av kommunalförbund och andra sammanslutningar av kommuner.

Nu förefintEfter dessa kortfattade redogörelser för lagstiftningen och vissa andra på ncdförbund tillkomsten av kommunalförbund inverkande faktorer skall här nedan lämi vilka lands- nas en redogörelse för nu förefintliga kommunalförbund av olika slag. som medlem ^ a < ^ därvid ^ e n början angår förbund, i vilka landsting ingått såsom medlemmar, hava allenast två sådana förbund bildats, båda med uppgift att åstadkomma och upprätthålla arbetshem enligt 33 § fattigvårdslagen. Dessa förbund äro: Mellersta Sveriges arbetshemsförbund, bildat år 1921, samt Västergötlands, Bohusläns och Dalslands arbetshemsförbund, bildat år 1922. Det förstnämnda, som vid bildandet benämndes Gävle—Dala arbetshemsförbund och som i Kopparbergs län äger och driver Långmora arbetshem för män och

75 Smedsbo arbetshem för kvinnor, omfattade ursprungligen Gävleborgs och Kopparbergs läns landsting samt Gävle stad. Sedermera har till detta förbund anslutit sig jämväl Västmanlands, Örebro och Uppsala läns landsting. Det sistnämnda förbundet, som i Älvsborgs län äger och driver Västergårdens arbetshem för män, har under hela sin tillvaro bestått av Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs läns landsting. Det förtjänar framhållas, att genom särskilda avtal även andra landsting än förbundsmedlemmarna beretts tillfälle att sända klientel till de nämnda arbetshemmen. I enlighet med dylika avtal mottagas sålunda för närvarande vid Västergårdens arbetshem klienter från Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Värmlands och Jämtlands län samt vid Långmora och Smedsbo arbetshem klienter från Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Medan sålunda kommunalförbund, i vilka landsting ingått som medlem, ut- Nu förefintgöra undantag, äro däremot kommunalförbunden mellan uteslutande primär- n9alför™und kommuner numera relativt talrika. Enligt till statistiska centralbyrån till mellan och med den 10 oktober 1932 inkomna uppgifter finnas sålunda för närvaran- ^owwMner. de 283 dylika förbund. E n förteckning länsvis över dessa förbund är intagen i Bil. A. I förteckningen angivas de i förbundet ingående kommunernas namn, den ort, där direktionen har sitt säte, samt den dag, då länsstyrelsen fastställt förbundsordningen. I de fall, där de kommuner eller kommundelar, som ingå i förbundet, icke särskilt angivas, framgår detta direkt av förbundets namn. De i omförmälda 283 förbund ingående kommunerna (eller kommundelarna) äro till antalet 1 157. Med denna siffra räknas också i efterföljande statistik, där ej annorlunda angives. Framhållas bör emellertid, att av dessa 1 157 kommuner 190 var för sig ingå i två och 9 i tre kommunalförbund, vadan sålunda i själva verket endast 949 primärkommuner beröras av kommunalförbundsbildningar. Det stora flertalet eller 1 121 av de i kommunalförbunden ingående kommunerna äro rena landskommuner. I övrigt ingå i kommunalförbund 11 städer, 8 köpingar och 17 municipalsamhällen. Med hänsyn till det ändamål, förbunden avse att tjäna, utgöras desamma av 183 fattigvårdsförbund med 671 kommuner, 12 sjukvårdsförbund med 147 kommuner, 77 polisförbund med 309 kommuner, 8 skolförbund med 18 kommuner och 3 förbund för annat ändamål —- 1 för vattenledningsväsen och 2 för brandväsen — med 11 kommuner. På varje kommunalförbund komma i medeltal 4-1 kommuner. För fattigvårdsförbunden utgör sagda medeltal 37, för sjukvårdsförbunden 12-3, för polisförbunden 4*0, för skolförbunden 23 och för övriga förbund 37. Huru de olika slagen av kommunalförbund och däri ingående kommuner fördela sig på olika län, angives i nedanstående tablå. Av noterna till densamma framgår bland annat den omfattning, i vilken städer, köpingar och municipalsamhällen i varje län beröras av kommunalförbund. Talrikast äro kommunalförbunden och däri ingående kommuner i Skaraborgs län, respektive 59 och 267, i Östergötlands län 39 och 111 samt i Mal6— 322308

76 möhus län 37 och 171. Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län sakna helt och hållet kommunalförbund mellan primärkommuner. Detta sammanhänger därmed, att primärkommunerna i dessa län äro relativt folkrika. Antal kommunalförbund och i förbunden ingående kommuner, länsvis. Fattig vårdsförbund

Sjukvårdsförbund

Polisförbund

Andra förbund

Skolförbund

Summa

Summa kom- i kominantal antal antal antal antal mu- munal- därav ingåingåingå- antal ingå- antal ingå- nal- för- gående i antal ende antal ende antal ende buud ende ende för- kom- för- kom- för- kom- för- kom- för- kom- för- ingåbund mu- bund mu- bund mu- bund mu- bund mu- bund ende två tre kom- för- förner ner ner ner ner muner bund bund

Län

Stockholms . . . Uppsala

8 9

21 42

Södermanlands . .

13 Östergötlands

. .

65 Jönköpings

. . .

30 J

2 2

4 4

86 16 28

12 Kronobergs . . .

9 Kalmar

3 Gotlands

. . . .

2 Blekinge

. . . .

8 1

35 ioi7i

. .

35 Malmöhus

. . . .

117 Hallands

. . . .

16 Göteborgs o. Bohus

20 Älvsborgs

. . . .

87 Skaraborgs

. . .

128 Värmlands

. . .

Västmanlands . .

9 Kopparbergs . . .

4 Västernorrlands .

1 Jämtlands

3 10

6 Kristianstads

2 1

11 26

Örebro

Gävleborgs

3 28

1 14

3 43 179

15 4

1157 190

. . . . . . .

20 1

6 Västerbottens . . Norrbottens . . .

671 . 12 147 ! 77 309

1 Därav 1 för vattenledning och 1 för brandväsen. — 2 För brandväsen. — s Därav 2 städer, 1 köping och 7 municipalsamhällen. — * Se not 14. — 5 Därav 1 stad. — 6 Därav 1 stad och 2 municipalsamhällen. — 7 Därav 1 köping. — 8 Därav 1 stad och 1 köping. — 9 Därav 3 städer. — 10 Därav 3 municipalsamhällen. — " Därav 1 stad. — 12 Därav 1 köping och 1 municipalsamhälle. 2 kommuner tillhöra Skaraborgs län. — 13 Därav 1 stad, 3 köpingar och 4 municipalsamhällen. Se not 12. — M Därav 1 stad. 1 kommun tillhör Uppsala län. — 16 Därav 1 köping. — i e Se not 17. — 17 Därav tillhör 1 kommun Uppsala län.

77 En ungefärlig föreställning om förekomsten av kommunalförbund i relation till folkmängden i allmänhet i kommunerna erbjuder nedanstående tablå, utvisande länsvis dels folkmängden i medeltal per kommun, dels antalet i kommunalförbund ingående kommuner i procent av samtliga kommuner i länet.

Län

Antal i Folkkommumängd i nalförmedeltal bund inper kom- gående kommumun i ner i % av länet samtliga

Stockholms

23-14

Uppsala

65-91

32-29

59-21

22-OG

1762 2 065

Göiteborgs och Bohus . .

Län

Skaraborgs

Antal i Folkkommumängd i nalförmedeltal bund inper kom- gående kommumun i ner i % av länet samtliga 1395

38-67

68-03

2 908 3 363

4-62

2 304

48-57

55-68

4 377

7-02

41-07

4 372

Västmanlands

7-53

3 623

90-00

2 215 6 420

23-49

52-26

17-58

2 281

32-26

6 953

Hela riket

32-84 19-67 20-69 36-99

I denna tablå äro städer utanför landsting ej medräknade. I antalet kommuner, ingående i kommunalförbund, hava kommuner, som äro medlemmar av två eller tre kommunalförbund, räknats allenast en gång. Man torde med ledning av tablån helt allmänt kunna säga, att, såsom naturligt är, småkommunerna ofta visa större benägenhet att ingå i kommunalförbund än de stora och medelstora kommunerna. Siffrorna för ett flertal län visat emellertid, att i län med relativt stora kommuner ej sällan ett stort antal av dessa ingå i kommunalförbund och vice versä. Avvikelserna från regeln kunma närmare studeras i den i Bil. A intagna förteckningen. TTill kompletterande av de ovan angivna medeltalen för antalet kommuner per förbund av olika slag äro här nedan kommunalförbunden fördelade efter det antal kommuner, som ingå i vart och ett av dem.

78 Kommunalförbunden, fördelade efter antalet förbundsinedlemmar. Antal förbund bestående av Förbundens art

6 1 7 8

10 11 12 15 26 36

Summa förbund

Förbundsmedlemmar Fattigvårdsförbund Sjukvårdsförbund

66 50 23 15 2 1 . . . . . . . 12 22 18 15

Skolförbund

2 Andra förbund

1 3

12 77

8 3

1 Samma 85 76 41 32 16

283 Av tabellen framgår, att det vanligaste antalet förbundsmedlemmar är 2. Endast de relativt fåtaliga sjukvårdsförbunden utgöra härutinnan undantag. Antalet medlemmar i dessa förbund är i allmänhet större än i de övriga slagen av kommunalförbund. 12 förbundsmedlemmar är sålunda här det vanligaste. I övrigt förekomma inom denna grupp förbund med ända till 15, 26 och 36 medlemmar i respektive Kronobergs, Skaraborgs och Blekinge län. Beträffande de övriga slagen av förbund förekomma allenast inom fattigvårdsförbunden flera än 9 medlemmar per förbund. Beträffande tidpunkten för de nu förefintliga förbundens tillkomst hänvisas till nedanstående tablå. Förefintliga kommunalförbund, fördelade efter dagen för förbundsordning-ens fastställande. Antal förefintliga förbund, vilkas förbundsordning fastställts Förbundens art År År År År År År År År År År År År 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 19291930 1931 1932 Fattigvårdsförbund

. . . .

Sjukvårdsförbund .

. . .

1 3

Polisförbund 1

17 2 1

23 1 5

30 4 1

2 1

Summa

37 2 3

Summa förbund

1 19

283 Av tabellen framgår, att ej mindre än 216, d. v. s. 76-33 % av de nu förefintliga förbunden, tillkommit under de sista fem åren. 152 förbund eller 53-71 % av hela antalet hava tillkommit under de tre senaste åren. Av fattigvårdsförbunden hava 42-62 % tillkommit under de tre senaste åren, av sjukvårdsförbunden 33-33 %, av polisförbunden 87-01 % och av skolförbunden 12-50 %. Ser

79 man allenast till de förbund, som tillkommit det sista året, äro dessa synnerligen fåtaliga vad angår fattigvårdsförbunden, 6 av 183, men däremot synnerligen talrika i fråga om polisförbunden, 45 av 77. Det förtjänar emellertid framhållas, att antalet kommunalförbund i själva verket icke ökats i så rask takt, som tablån synes giva vid handen. Åtskilliga av de såsom nytillkomna räknade kommunalförbunden utgöra nämligen omregleringar av tidigare förefintliga förbund. Understundom förekommer också, att ett förbund helt upplöses utan att ersättas av något nytt.

80 Bilaga A.

Förteckning oyer nu förefintliga kommunalförbund mellan primärkommuner (inklusiye skolförbnnd). Stockholms län. Björkö—Arholma och Vätö socknars fattigvårdsförbund; Vätö. 1j7 1928. Estuna, Lohärads och Malsta socknars fattigvårdsförbund; Estuna. Vi 1927. Husby-Lyhundra, Skederids och Rö socknars fattigvårdsförbund; Husby-Lyhundra. Vi 1929. 1 Skånela—Norrsunda socknars fattigvårds förbund; Norrsunda. j7 1928. Knivsta, Lägga, östuna och Ålsike socknars fattigvårdsförbund; Knivsta. Vi 1926. Märstaortens fattigvårdsförbund: Husby-Ärlinghundra och Odensala kommuner; Märsta. V 4 1929. S:t Olofs—S:t Pers, Vassunda och Haga socknars polisdistrikts kommunalförbund; S:t Olof och S:t Per. 1/i 1929. Stockholms norra förorters kommunalförbund för vattenledning: Sundbybergs stad, Stocksunds köping och Hagalunds municipalsamhälle; Sundbyberg, " / n 1926. Huddinge municipalsamhällens kommunalförbund för brandskydd: Fullersta, Huddinge, Hörningsnäs, Segeltorps, Snättringe och Stuvsta municipalsamhällen; Huddinge. Vs 1930. Frösundaortens fattigvårdsförbund: Frösunda, Kårstal och Orkesta kommuner; Fröjsunda. Vi 1931. öregrund—Oräsö fattigvårdsförbund; öregrund. */« 1931. Uppsala län. Bålsta fattigvårdsförbund: Bro och Lossa, Västra Hy ds, Häggeby, Skoklosters, Yttergrans, Kalmars, övergrans, Hjälsta, Kulla, Holms och Fittja kommuner; Bålsta. Vi 1928. Håtuna och Håbo-Tibble socknars fattigvårdsförbund; Håbo-Tibble. Vi 1923. Grillbyortens fattigvårdsförbund: Boglösa, Husby-Sjutolfts, Lillkyrka, Litslena och Villberga kommuner; Villberga. Vio 1927. Fröslunda m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Fröslunda, Giresta, Gryta, Nysätra, Biskopskulla, Härkeberga och Långtora kommuner; örsundsbro. 1 8 / 7 1925. Södra Hagunda fattigvårdsförbund: Balingsta, Dalby, Hagby, Éamsta, Uppsala-Näs och Västeråkers kommuner; Ramsta. 1/7 1927. Lena, Rasbokils och Årentuna socknars fattigvårdsförbund; Lena. 31 /i2 1925. Björklinge och Viksta socknars fattigvårdsförbund; Björklinge. 1 / 7 1926. Västlands och Tolfta socknars fattigvårdsförbund; Västland. 1 / 9 1926. Vårfrukyrka, Svinnegarns, Enköpings-Näs och Teda socknars fattigvårdsförbund; Vårfrukyrka. Vs 1931. Norunda härads polisförbund: Björklinge, Viksta, Tensta, Lena och Ärentuna kommun e r ; Tensta. Vs 1931. Lagunda härads polisdistrikt: Långtora, Nysätra, Biskopskulla, Fröslunda, Giresta, Hjälsta, Kulla, F i t t j a och Holms kommuner; Fröslunda. V12 1931. Hagunda polisförbund: Gryta, Balingsta, Västeråkers, Dalby, Ramsta och Hagby kommuner; Gryta. V12 1931. Trögds polisförbund: Litslena, Härkeberga, Boglösa, Lillkyrka, Vallby, Arno, KungsHusby, Veckholms och Torsvi kommuner; Litslena. 2 0 / u 1931. Åsunda härads polisförbund: Enköpings-Näs, Teda, Svinnegarns, Tillinge, Breds, Sparrs ä t r a och V å r f r u k y r k a kommuner; Vårfrukyrka. 2 0 / u 1931. Ulleråkers polisförbund: Vänge, Läby, Uppsala-Näs och Börje kommuner; Läby. 2 0 / u 1931. Bälinge polisförbund: Bälinge, Skuttunge, Jumkils och Åkerby kommuner; Bälinge. V i 1932. Södermanlands län. Stigtomta, Nykyrka och Hälla socknars fattigvårdsförbund; Stigtomta. Vi 1928. Vadsbro och Blacksta socknars fattigvårds förbund; Vadsbro. Vi 1928. Mariefreds och Kärnbo fattigvårdsförbund; Mariefred. Vi 1924. Kjula m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Kjula, Sundby, Vallby och Hammarby kommuner; Kjula. Vi 1930.

81 Hölö och Mörkö socknars polisdistrikts Råby-Rönö, Ripsa och Lids socknars

kommunalförbund; Hölö. 1 / 7 1930. polisdistrikts kommunalförbund; Råby-Röno.

/t

Helgona och Svärta socknars polisdistrikts kommunalförbund; Nyköping. Vi 1932. Västerljungs, Bälinge, Läsiringe och Torsåkers socknars polisdistrikts kommunalförbund; Lästringe. Vi 1932. .. Helgarö, Fogdö, Vansö och Härads socknars polisdistrikts kommunalförbund; btrangnas. 1/

1Q32

Tumbo och Råby—Rckame socknars fattigvårdsförbund; Tumbo. Vi 1932. Tystberga, Sättersta och Bogsta socknars polisdistrikts kommunalförbund; Tystberga. i/ 1932. Kjula, Hammarby, Sundby och Vallby socknars polisdistrikts kommunalförbund; Kjula. Vi 1932. Östergötlands län. Norra Östergötlands sjukvårdsförbund: Risinge, Hällestads, Vånga, Skedevi, Tjällmo, Kullerstads, Borgs, Krokeks, Drothems, Kimstads, Regna och Dagsbergs kommuner; Finspång. V n 1927. Ändamål: Vård av sinnessjuka och sinnesslöa personer, vilka icke for tillfället kunna vinna inträde i statens eller länets anstalter för sinnessjuka. Dagsbergs och Furingstads socknars fattigvårdsförbund; Dagsberg. 1 / 7 1927. Drothems och Tingstads kommuners fattigvårdsförbund; Drothem. 1 / 7 1928. i Mogata—Skällviks fattivårdsförbund; Mogata. j7 1928. Bankekinds och Askeby socknars fattigvårdsförbund; Bankekind. Vi 1927. Ljungs, Flistads och Björkebergs socknars fattigvårdsförbund; Ljung. 1 2 / 9 1929. Klockrike och Älvestads socknars fattigvårdsförbund; Klockrike. 30/<$ 1925. Fomåsa och Skeppsås socknars fattigvårdsförbund; Fornåsa. 1/7 1926. Västra Stenby, Fivelstads, Hagebyhöga och Orlunda socknars polisförbund; Fivelstad. 1/

1098 Hagebyhöga, Fivelstads och Orlunda socknars fattigvårdsförbimd; Fivelstad. 1 / 1 1925. Örberga, Nässja, S:t Pers och Strå kommuners fattigvårdsförbund; S:t P e r . V 7 1929. Rogslösa, Väversunda och Källstads socknars fattigvårdsförbund; Rogslösa. x\7 1926. Ombergs skolförbund: Rogslösa och Västra Tollstads skoldistrikt; V ä s t r a Tollstad. V? 1927. ödeshögs och Västra Tollstads socknars fattigvårdsförbund; Ödeshög. 1 / 4 1929. Svanshals—Heda skolförbund; Svanshals. 1 / 7 1927. Hovs, Appuna och Herrestads kommuners kommunalförbund; Hov. 1 / 7 1929. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Kommunalförbundet Strömvallen: Herrberga, Normlösa och J ä r s t a d s kommuner; Herrberga. 1 2 / 9 1929. Ändamål: A t t hålla fattigvårdsanstalt. Veta, Viby och Sya socknars polisförbund; Veta. 30 / 7 1928. _ Skänninge, Allhelgona och Bjälbo kommuners fattigvårdsförbund; Skänninge stad. /i 1928. Väderstads och Kumla kommtmers fattigvårdsförbund; Väderstad. 2 4 / 9 1929. Kommunalförbundet Ekerö: Nykils och Gammalkils kommuner; Nykil. 2 3 /i 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Skeda och Slaka kommtmers fattigvårdsförbund; Skeda. 2 1 / 3 1930. Stora Åby, Heda, Röks och Svanshals kommunalförbund; Stora Åby. 1 / 5 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Kuddby, Tåby och Å socknars fattigvårdsförbund; Kuddby. 6 /Ö 1930. Varvs, Styra, Asks och Vallersiads socknars kommunalförbund; Varv. 3 / 6 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Grebo och Värna socknars kommunalförbund; Giebo. 4 / 3 1931. Ändamål: Att hålla ålderdomshem. Oppeby, Hägerstads och Kättilstads socknars kommunalförbund; Kättilstad. Vi 1931. Ändamål: A t t upprätthålla polisverksamhet. östra Tollstads och Sjögestads socknars fattigvårdsförbund; Östra Tollstad. 1 6 / 1 0 1930. Kisa och Västra Eneby polisdistrikt: Kisa och V ä s t r a Eneby kommuner samt Kisa municipalsamhälle; Kisa. 1 / 7 1926. Ödeshögs polisdistrikt: Ödeshögs kommun och Ödeshögs municipalsamhälle; ödeshög. V? 1926. Vikingstads och Rappestads socknars kommunalförbund; Vikingstad. 2 7 / 5 1931. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. S:t Anna och Barrums socknars polisförbund; S:t Anna. Vi 1932. Vikingstads m. fl. socknars polisförbund: Vikingstads, Sjögestads, Rappestads och Led1 bergs kommuner; Vikingstad. / 1 1932.

82 Styrestads m. fl. socknars kommunalförbund: Styrestads, Tingstads, Dagsbergs och Furingstads kommuner; Styrestad. 1/i 1932. Ändamål: A t t upprätthålla polisverksamhet. Kaga och Ledbergs socknars kommunalförbund; Kaga. 1 / 1 1932. Ändamål: A t t anskaffa och driva ålderdomshem. Jonsbergs och Rönö socknars kommunalförbund; Jonsberg. 2G/5 1932. Ändamål: Att hålla ålderdomshem. östra Husby, östra Stenby och Konungsunds socknars kommunalförbund; Östra Husby. 1 /7 1932. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Varvs, Styra och Asks socknars polisförbund; Varv. Vi 1931. Vists och Landeryds polisförbund; Vist. 23l9 1932.

Jönköpings län. Hässleby sockens och Mariannelunds köpings fattigvårdsförbund; Hiissleby. 1 / 1 1929. Långaryds—Färgaryds skolförbund; Långaryd. 1/7 1924. Ås och Kållerstads socknars fattigvårdsförbund; Ås. V» 1927. Malmbäcks och Almesåkra socknars fattigvårdsförbund; Malmbäck. 2 3 /ii 1925. x Myresjö—Lannaskede skolförbund; Myresjö. / 4 1922. Rogberga och Ödestugu socknars fattigvårdsförbund; Rogberga. */s 1930. Stengårdshults, Valdshults, öreryds, Norra Hestra och Åsenhöga socknars fattigvårds3 förbund; Öreryd. / 9 1931. Bäckseda och Näsby socknars fattigvårdsförbund; Bäckseda. Vi 1931. Kulltorps och Gnosjö socknars fattigvårdsförbund; Kulltorp. Vi 1931. Ramkvilla m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Ramkvilla, Fröderyds och Södra Solberga kommuner; Ramkvilla. °/t 1931. Bolmsö, Tannåkers och Dannäs socknars fattigvårdsförbund; Bolmsö. 3 0 / 7 1931. Hultsjö, Skepperstads och Hjärtlanda socknars fattigvårdsförbund; Hultsjö. 2 8 / 1 0 1931.

Kronobergs län. Konga härads kommunalförbund: Långasjö, Ljuders, Älmeboda, Linneryds, Hovmantorps, Furuby, Hemmesjö, Tegnaby, Växjö landskommun, Östra Torsås, Uråsa, Nöbbele, Väckelsångs, Tingsås och Södra Sandsjö kommuner; Växjö socken, Vs 1929. Ändamål: A t t hålla anstalt för sinnessjuka. Hemmesjö och Tegnaby socknars fattigvårdsförbund; Hemmesjö. Vio 1928. Annerstads m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Annerstads, Torpa, Angelstads, Kanna, 2 Lidhults och Vrå kommuner; Annerstad. / ± 1931. Norrvidinge fattigvårdsförbwid: Samtliga socknar i Norrvidinge härad; Tjureda. Vio 1926. Västra Värends kommunalförbund: Hjortsberga, Kvenneberga, Lekaryds, Mistelås, Slätthögs och ö r s kommuner; Hjortsberga. Va 1926. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Sjösås, Drevs och Homaryds socknars fattigvårdsförbund; Sjösås. V3 1932. Vederslövs och Dänningelanda socknars fattigvårdsförbund; Vederslöv. x / 2 1931. östra Torsås och Uråsa socknars fattigvårdsförbund; Östra Torsås. *•/« 1931. Uppvidinge sjukvårdsförbund: Algutsboda, Ekeberga, Hälleberga, Älghults, Åseda, Nottebäcks med Granhult, Lenhovda, H e r r å k r a , Dädesjö, Sjösås, Drevs och Hornaryds kommuner. Säte: Den socken, där anstalten kommer att förläggas. Vs 1932. Ändamål: A t t anordna och driva anstalt för vård av sinnessjuka.

Kalmar län. Södra Vi och Djursdala kommuners fattigvårdsförbund; Södra Vi. 1/7 1928. Högsby, Fågelfors, Fagerhults, Kråksmåla, Långemåla och FUseryds socknars sjukvårdsförbund; Högsby. 2 6 / 3 1927. Ändamål: A t t uppföra en upptagningsanstalt för sinnessjuka. Dörby, Kläckeberga och Hossmo socknars fattigvårdsförbund; Dörby. Vi 1924. Mörebygdens sjukvårdsförbund: Nybro stad, Bäckebo, Förlösa, Kristvalla, Ljungby, Mortorps, Ryssby, Söderåkra, Vissefjärda, Åby, Alems och örsjö kommuner; Nybro stad. Vs 1929. Ändamål: A t t hålla anstalt för sinnesslöa och sinnessjuka. Kommunalförbundet Solgården: Gullabo, Karlslunda, Mortorps, Oskars och S:t Sigfrids kommuner; Karlslunda. 1 2 / 3 1929. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Halltorps och Våxtorps socknars fattigvårdsförbund; Halltorp. Vi 1923. Källa, Persnäs och Föra socknars fattigvårdsförbund; Persnäs. x]t 1926. Glömminge, Högsrums och Räpplinge socknars fattigvårdsförbund; Högsrum. 2 3 / 6 1925. Mörbylånga m. fl. kommuners fattigvårdsförbund: Mörbylånga kommun, Mörbylånga köping, N o r r a Möckleby, Sandby och Gårdby kommuner; Mörbylånga. 4 / 3 1930. Torslunda, Algutsrums och Vickleby socknars fattigvårdsförbund; Torslunda. 1/1 1928.

83 Södra Möckleby, Ventlinge och Smedby socknars fattigvårdsförbund; Södra Möckleby. Vi 1927. 13 Förlösa och Kristvalla socknars kommunalförbund; Kristvalla. /i 1931. Andamål: A t t hålla ålderdomshem. Gotlands län. Hemse fattigvårdsförbund; Hemse, Alva, Rone och Eke kommuner; Hemse. 5 / 2 1930. Borna och Björke socknars kommunalförbund; Roma. Va 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Eke, Rone och Grötlingbo socknars barnmorskedistrikt; Eke. Vi 1930. Blekinge län. Hjortsberga, Edestads och Förkärla socknars fattigvårdsförbund; Hjortsberga. 1 / 8 1923. Kommunalförbundet för Blekinge kommunala vårdhem: Asarums, Aspö, Augerums, Back a r y d s , Bräkne-Hoby, Edestads, Eringsboda, Fridlevstads, Förkärla, Gammalstorps, Hasslö, Hjortsberga, Jämshögs, Karlshamns, Kyrkhults, Listerby, Lösens, Mjällby, Mörrums, N ä t t r a b y , Ringamåla, Ronneby, Ronneby sockens, Sillhövda, Sturkö, Sölvesborgs, Sölvesborgs sockens, Tjurkö, Torhamns, Tvings, Ysane, Aryds, öljehults, Jämjö, Kristianopels och Ramdala kommuner; Ronneby. ij1 1931. Ändamål: A t t driva vårdanstalt för sinnessjuka och sinnesslöa personer, för vilka plats ej k u n n a t beredas å statens eller därmed jämförliga anstalter. Kristianstads län. Båstads, Grevie och Förslövs kommuners fattigvårdsförbund; Grevie. Vi 1930. Södra Gärds fattigvårdsförbund: ö s t r a Sönnarslövs, Degeberga, Vittskövle, Magiehems, Hörröds och Huaröds kommuner; ö s t r a Sönnarslöv. Vi 1931. Järrestads härads fattigvårdsförbund: Bolshögs, Gladsax, Simris, ö s t r a Nöbbelövs, ö s t r a Tommarps och Östra Vemmerlövs kommuner; ö s t r a Tommarp. Vi 1931. Västra Karups, Hovs och Torekovs kommuners fattigvårdsförbund; Västra K a r u p . Vi 1931. Fjälkinge m. fl. kommuners fattigvårdsförbund: Fjälkinge, Ivö, Nymö, Gualövs och Rinkaby kommuner; Fjälkinge. V2 1931. Oppmanna m. fl. kommuners fattigvårdsförbund: Oppmanna, Vånga och österslövs kommuner; Oppmanna. */« 1931. Vä m. fl. kommuners fattigvårdsförbund: Träne, Djurröds, Äsphults, Linderöds, Östra Vrams, Vä och Lyngsjö kommuner; Vä. 2 3 / 7 1930. Lödernps och Hörups socknars fattigvårdsförbund; Löderup. 2 8 /i 1932. Malmöhus län. Billesholms fattigvårdsförbund: Södra Vrams och Risekatslösa kommuner; Södra Vram. */e 1929. Trollenäs m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Trollenäs, Västra Strö, Remmarlövs, Bosarps och Stehags kommuner; Trollenäs. 1 5 / 2 1930. Västra Karaby, Saxtorps, Annelövs och Dagstorps socknars fattigvårdsförbund; Västra Karaby. 2 5 / 4 1925. Kommunalförbundet för Lilla Harrie polisdistrikt: örtofta, Lilla Harrie, Stora H a r r i e , Södervidinge och Dagstorps kommuner; Lilla H a r r i e . 19 /i2 1931. Kävlinge, Högs, Stora Harrie, Södervidinge och Löddeköpinge socknars fattigvårdsförbund; Kävlinge. 18 / 9 1928. Röstånga m, fl. socknars fattigvårdsförbund: Röstånga, Asks och Konga kommuner: Röstånga. 1 4 / 8 1929. Stävie m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Stävie, Borgeby, Fjälie, Flädie, Lunds landskommun, Norra Nöbbelövs och Stångby kommuner; Stävie. 2 4 / 3 1926. Furulunds polisdistrikt: V ä s t r a Hoby kommun, Furulunds municipalsamhälle, Lackalänga, Stångby och Stävie kommuner; Lackalänga. 5 /i2 1927. Lackalänga m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Lackalänga, Håstads, Lilla H a r r i e och örtofta kommuner; Lackalänga. 2 2 / 4 1929. Dalby, Hällestads, Bonderups, Gödelövs och Hardeberga socknars fattigvårdsförbund; Dalby. Vi 1927. Nevishögs, Brågarps, Knästorps, Stora Råby, Bjällerups, Kyrkheddinge, Esarps, Mölleberga, Särslövs, Tottarps och Uppäkra socknars fattigvårdsförbund; Nevishög. 2 2 / 6 1925. 29 Hyby, Bara och Skabersjö socknars kommunalförbund; Hyby / 6 1928. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem.

84 Västra Klagstorps och Glostorps socknars fattigvärdsförbund; Västra Klagstorp. 2 / u 1928. Södra Sallerups, Oxie, Bjärshögs och Görslövs kommunalförbund; Södra Sallerup. "/j 1929. Ändamål: A t t hålla fattigvårdsanstalt. Västra Ingelstads med närgränsande socknars kommunalförbund: Västra Ingelstads, Arrie, Lilla Slågarps, Stora Slågarps, Törringe, V ä s t r a Kärrstorps och ö s t r a Grevie kom19 muner; V ä s t r a Ingelstad. / 2 1927. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. östra Torps m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Östra Torps, Lilla Isie, Södra Åby, Hemmesdynge, Äspö, Lilla Bedinge, Simlinge, Källstorps, Östra Klagstorps och Tullstorps kom27 muner; Östra Torp. / 2 1930. Svenstorps, Önnarps, Hassle-Bösarps och Västra Vemmenhögs socknars fattigvårdsför19 bund; Svenstorp. /io 1925. Löberöds provinsialläkardistrikts kommunalförbund: Gudmundtorps, Hammarlunda, Harlösa, Holmby, Hurva, Högseröds, Revinge och Västerstads kommuner samt Löberöds municipalsamhälle; Högseröd. Vi 1925. Ändamål: A t t anskaffa och hålla bostad å t läkare i distriktet. Gårdstånga m. fl. kommuners kommunalförbund: Gårdstånga, Holmby, Borlunda, Skeglinge, Igelösa och Odarslövs kommuner; Gårdstånga. 2 4 / 7 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Harlösa m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Harlösa, Silvåkra, Revinge och Hammarlunda kommuner; Harlösa. 25 / 4 1927. Västra T ömmar psor tens ålderdomshem: Västra Tommarps, Skegrie, Hammarlövs och Västra Vemmerlövs kommuner; Västra Tommarp. 23 /i2 1929. Villie, örsjö och Solberga socknars kommunalförbund; Villie. 16U 1930. Ändamål: Att hålla ålderdomshem. Stora Herrestads m. fl. socknars kommunalförbund: Stora Herrestads, Öja, Sövestads, Baldringe, Högestads och Borrie kommuner; Stora Herrestad. 23 / 4 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Hurva m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Hurva, Gudmuntorps, ö s t r a Strö, Skarhults och Bosjöklosters kommuner; Hurva. 9 / 5 1930. Brågarps och Nevishögs kommunalförbund för brandväsendets gemensamma ordnande; Nevishög. 2 6 /s 1930. 4 Kvistofta, Härslövs och Fjärestads kommunalförbund; Kvistofta. /e 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Sjöboortens fattigvårdsförbund: Södra Asums, Brandstads, Röddinge, Ilstorps och Björk a kommuner; Södra Åsum. 19 / 6 1930. Långaröds, östraby och Östra Kärrstorps socknars kommunalförbund; Östraby. 15/7 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Fulltofta m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Fulltofta, Äspinge och Södra Rörums kommuner; Fulltofta. 4 / i i 1930. Kommunalförbundet för Dösjöbro polisdistrikt; V ä s t r a Karaby, Annelövs och Saxtorps kommuner; Västra Karaby. Vi 1932. Uppåkra polisdistrikt: Uppåkra, Knästorps, Görslövs och Flackarps kommuner samt Tottarps kommun med undantag av till Åkarps municipalsamhälle hörande delar; Uppåkra. 10 /io 1931. Vallkärra polisdistrikt: Håstads, Igelösa och Odarslövs, Vallkärra och Norra Nöbbelövs kommuner samt den del av Gårdstånga kommun, som tillhör Torna härad; Vallkärra. 2 */io 1931. Flädie polisdistrikt: Borgeby, Fjälie och Flädie kommuner; Fjälie. 27 /io 1931. Staffanstorps polisdistrikt: Brågarp3, Kyrkheddinge och Nevishögs kommuner; Brågarp, Staffanstorp. 1 4 /ii 1931. Veberöds polisdistrikt: Veberöds, Blentarps och Everlövs kommuner samt Veberöds municipalsamhälle; Veberöds kommun. 1 8 / n 1931. Kommunalförbundet Skegrie polisdistrikt: Skegrie, Bodarps, Maglarps, Västra Tommarps, Hammarlövs och Västra Vemmerlövs kommuner; Skegrie. 2 0 /i 1932. Hardeberga polisdistrikt: Lunds landskommun, Hardeberga, Stora Råby och Bjällerups kommuner; Hardeberga. 9 / 4 1932. Hallands län. Eldsberga m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Eldsberga, Trönninge, Tönnersjö och Tjärby kommuner; Eldsberga. Vi 1928. Vapnö och Holms socknars fattigvårdsförbund; Vapnö. Vi 1930. Rolfstorps TO. fl. socknars fattigvårdsförbund: Rolfstorps, Grimetons, Valinge, Skällinge, Hunnestads, Stamnareds, Gödestads och Nösslinge kommuner; Rolfstorp. Vi 1930. ölmevalla och Landa socknars fattigvårdsförbund; Ölmevalla. 1 / 7 1926.

85 Göteborgs och Bohus län. Råda, Landvetters och Härryda socknars fattigvårdsförbund; Råda. 1/i 1929. Björlanda och Torslanda socknars fattigvårdsförbund; Björlanda. Vo 1929. Tjörns kommunalförbund: Stenkyrka, Valla, Klövedals, Rönnängs och Klädesholmens kommuner; Stenkyrka. Vi 1929. Ändamål: A t t hålla byggnader för läkare och apotek å Tjörn samt a t t u p p r ä t t a och driva ett sjukhus för tuberkulösa, k r o n i s k t sjuka och akut sjuka. Bokenäs och Dragsmarks socknars fattigvårdsförbund; Bokenäs. Vi 1926. Sotenäskommunemas kommunalförbund: Askums, Bärfendals, Kungshamns, Malmöns, 25 Smögens och Tossene kommuner; Tossene. /? 1929. Ändamål: A t t u p p r ä t t a och driva en tuberkulossjukstuga för mottagande av sådana tuberkulossjuka från dessa kommuner, som äro i behov av dylik anstaltsvård. Kungälvs m. fl. kommuners fattigvårdsförbund: Kungälvs stad, Torsby, Harestads, Lycke, Halta, Rödbo och Kareby kommuner; Kungälv. V12 1927. Svenneby m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Svenneby, Bottna och Bärfendals kommun e r ; Svenneby. V u 1929. Skaftö m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Skaftö, Grundsunds och Fiskebäckskils komm u n e r ; Skaf tö. V12 1930. Älvsborgs län. Holms m. fl. kommuners fatiigvårdsforbund: Holms, Melleruds köping, J ä r n s , Erikstads, Gunnarsnäs, Tisselskogs och ö r s kommuner; Holm. 26 /s 1926. Bjärke härads fattigvårdsförbund: Stora Mellby, Erska, Lagmansereds och Magra komm u n e r ; Erska. Vi 1931. Lena pastorats fattigvårdsförbund: Lena, Fullestads och Bergstena kommuner; Lena. 10 / 2 1928. Gäsene härads fattigvårdsförbund: Alboga, Broddarps, Eriksbergs, Grude, Hovs, Hällestads, Mjäldrunga, Molla, Ods, Skölvene, Södra Björke och Vesene kommuner; Ljung. 17 / 5 1929. Varnums m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Varnums, Tärby, Härna, Fänneslunda, Grovare, Hällstads, Murums, Möne, Södra Vånga och Rångedala kommuner; Varnum. 14 / 2 1925. Sandhults och Bredareds socknars fattigvårdsförbund; Sandhult. " / i s 1926. Fristads m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Fristads, Gingri, Brämhults och Vänga 10 kommuner; Fristad. /i 1929. Karl Gustavs och Grimmareds fattigvårdsförbtind; K a r l Gustav. Vi 1929. Kungsäters och Gunnarsjö socknars fattigvårdsförbund; Kungsäter. ^U 1929. Älvsereds m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Älvsereds, Mårdaklevs och Kalvs kommuner; Älvsered. Vi 1927. Svenljunga och Ullasjö socknars fattigvårdsförbund; Svenljunga. 1 / 7 1928. Dalstorps m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Dalstorps, Nittorps, Ljungsarps, Ölsremma, Hulareds och Grönahögs kommuner; Dalstorp. Vi 1929. Kölaby m. fl. socknais fattigvårdsförbund: Kölaby, Norra Åsarps, Blidsbergs, Smula, Humla och Solberga kommuner samt Börstigs och Brismene kommuner i Skaraborgs län. S ä t e : Den kommun där ålderdomshemmet förlägges. 11/i 1931. Hössna pastorats fattigvårdsförbund: Hössna, Gullereds och Strängsereds kommuner; Hössna. Vt 1928. Siene m. fl. socknars kommunalförbund: Siene, Hols, Horla, Nårunga, Ornunga, Asklanda, Kvinnestads, Algutstorps och Södra Härene kommuner; Siene. V11 1929. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Fotskäls m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Fotskäls, Hajoms och Tostareds kommuner; Fotskäl. Vt 1930. Surteby-Kattunga och Berghems socknars fattigvårdsförbund; Surteby-Kattunga. 2 4 /i 1930. Böne pastorats fattigvårdsförbund: Böne, Kölingareds, Knatte, Liareds och Fivlereds kommuner; Böne. Ve 1930. Vårgårda polisdistrikt: Kullings-Skövde, Algutstorps, Tumbergs och Södra Härene kommuner samt Vårgårda municipalsamhälle; Vårgårda. Vi. 1932. Skaraborgs län. Särestads, Bjurby, Håle och Tängs socknars fattigvårdsförbund; Särestad. Vi. 1927. Tuns, Friels och Karaby socknars fattigvårdsförbund; Tun. Vi 1927. Grästorps köping, Tengene och Malma socknars fattigvårdsförbund; Grästorps köping. V? 1928.

86 Ryda, Naunts och Södra Kedums socknars fattigvårdsförbund; Södra Kedum. Vi 1925. Bitterna pastorats fattigvårdsförbund: Laske-Vedums, öster- och Västerbitterna samt Elings kommuner; Vedum. Vi 1927. Läng junis, Tråvads och Södra Lundby socknars fattigvårdsförbund; Längjum. Vi 1929. Örslösa pastorats fattigvårdsförbund: Örslösa, Sone, Gillstads och Väla kommuner; Örslösa. V? 1928. Sävare, Hasslösa och Lindärva socknars fattigvårdsförbund; Sävare. Vi 1923. Husaby m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Husaby, Skälvums, Ova, Kinne-Kleva, Sils, Källby, Broby, Skeby och Hangelösa kommuner; Husaby. Vs 1931. Norra Härene och Hovby socknars fattigvårdsförbund; Norra Härene. V7 1928. Axvallsortens kommunalförbund: Istrums, öglunda, Eggby, Skarke, Norra Lundby, Stenums, Norra Vings och Skärvs kommuner; Skärv. Vi 1929. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Saleby, Trässbergs och Eärjevads socknars fattigvårdsförbund; Saleby. Vi 1928. Synnerby m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Synnerby, Skallmeja, V ä s t r a Geruins, Öttums, Vinköls, Marums och Händene kommuner; Västra Gerum. Vi 1929. Horns, Frösve, Säters och Binnebergs socknars fattigvår ds förbund; Frösve. 1 / 3 1931. Bergs, Lerdala, Timmersdala och Böja socknars fattigvårdsförbund; Berg. Vi 1927. Götlunda och Flistads socknars fattigvårdsförbund; Götlunda. 1j7 1928. 1 Locketorps och Värings socknars fattigvårdsförbund; Locketorp. / 7 1929. Bällefors, Ekeskogs och Beatebergs socknars fattigvårdsförbund; Bällefors. Vi 1926. Undenäs och Halna socknars fattigvårdsförbund; Undenäs. Vi 1923. Fagre—Trästena fattigvårdsförbund; Fagre. Vi 1927. Töreboda—Björkängs skolförbund: Töreboda köping samt Björkängs västra skolområde; Töreboda. Vi 1922. Ullervads, Eks, Utby, Ekby och Leksbergs socknars fattigvårdsförbund; Ullervad. Vi 1928. Östra Skaraborgs läns sjukhems förbund: Hjo stad, Borgunda, Bredviks, Dala, Edåsa, Fridene, Fröjereds, Grevbäcks, Hjo landskommun, Högstena, Karlsborgs, Korsberga, Kyrkefalla, Ljunghems, Locketorps, Mofalla, Mölltorps, Norra Fågelås, Ransbergs, Sjogerstads, Stenstorps, Södra Fågelås, Varola, Värsås, Värings och Sventorps kommuner; Hjo stad. Vi 1928. Ändamål: A t t hålla anstalt för vård av kroniskt sjuka, i första hand medlemmarnas understödstagare. Flakebergs, Hyringa och Längjums socknars fattigvårdsförbund; Flakeberg. Vi 1930. Skånings-Åsaka och Skara landskommuns kommunalförbund; Skånings-Åsaka. Vi 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Vara pastorats och Longs sockens fattigvårdsförbund: Vara köping, Vara socken, Skärstads, Hällums, Önums och Longs kommuner; V a r a köping. Vs 1930. Odensåkers, Tidavads och Låstads socknars kommunalförbund; Odensåker. 1 / 8 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Stenstorpsortens kommunalförbund: Stenstorps, Dala, Borgunda, Broddetorps, Bolums, Sätuna, Hornborga och Brunnhems kommuner; Stenstorp. 1 / 9 1931. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Sunnersbergs m. fl. socknars kommunalförbund: Sunnersbergs, Gösslunda, Strö, Rackeby och Skalunda kommuner; Gösslunda. Vi 1931. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Göteneortens kommunalförbund: Fullösa, Götene, Ilolmestads, Kestads och Vättlösa kommuner; Götene. V12 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Töreboda—Björkängs fattigvårdsförbund; Björkäng. V 3 1931. Velinge m. fl. socknars fattigvårdsförbund: Velinge, Härja, Vättaks, Utvängstorps, Kymbo, Näs, Hångsdala och ö s t r a Gerums kommuner; Velinge. 1 / 4 1931. Hjulstads, Vads, Mo och Svenneby socknars fattigvårdsförbund; Moholm. 1 / 4 1931. Levene och Sparlösa socknars fattigvårdsförbund; Levene. V10 1931. Binnebergs landsfiskalsdistrikts södra polisdistrikt: Horns, Frösve, Säters, Locketorps och Värings kommuner; Ulvåker. Vi 1932. Källby och Husaby polisdistrikt: Källby, Broby, Skeby, Hangelösa, Husaby, Skälvums och Ova kommuner; Skälvum. 1 / 1 1 1931. Hasslerörs norra polisdistrikt: Hassle-Berga-Enåsa, Färeds och Bäcks kommuner; Hassle-Berga-Enåsa. Vi 1932. Hasslerörs västra polisdistrikt: Leksbergs, och Björsäters kommuner; Leksberg. Vi 1932. Järpäs polisdistrikt: J ä r p å s , Häggesleds och Uvereds kommuner samt J ä r p å s municipalsamhälle; J ä r p å s . Vi 1932. Hasslerörs södra polisdistrikt: Ullervads, Ekby, Utby och Eks kommuner; Ullervad. Vi 1932. Hasslcrörs östra polisdistrikt: Björkängs och Fredsbergs kommuner; Björkäng. Vi 1932.

87 Binnebergs B

landsfiskalsdistrikts

%okZZnsrsalYeNor1ra

västra

I T Södra

polisdistrikt:

Fåaelås

socknars

Bergs, Lerdala, Timmersdala och polisdistrikt;

Hjo landskommun.

Vl Göteneortens polisdistrikt: Götene kommun med Götene municipalsamhälle samt Holmestads, Vättlösa, Ledsjö, Kinne-Vedums, Kinne-Kleva och Sils kommuner; Götene. ft 193 Kinnekulleortens polisdistrikt: österplana, Medelplana, Västerplana, Kestads och Fullösa kommuner; Österplana. Vi 1932. ' „.. i; 10o0 Fagre polisdistrikt: Fagre, Trästena och Halna kommuner; Fagre. h l»dSJcövde landsfiskalsdistrikts västra polisdistrikt: Örns, Ryds, Hagelbergs, Norra K y r k e torps och Våmbs kommuner; Våmb. 1 / i 1932. , 2/ 1Q„9 BaZiafcs polisdistrikt: Acklinga, Baltaks och Vehnge kommuner; Baltak. /2 " ^ Tf*n« polisdistrikt: Tuns, Friels, Karaby, Särestads, Håle och Tångs kommuner; Tun. 1/ 1932 Stenstorps norra polisdistrikt: Dala, Borgunda, Sjogerstads, Rådene, Edåsa och Ljunghems kommuner; Borgunda. 9 / x 1932. „i.„™c Stenstorps södra polisdistrikt: Segerstads, Håkantorps, Valtorps, Södra Kyrketorps, Brunnhems, Högstena och Stenstorps kommuner samt Stenstorps municipalsamhälle; btenstorps municipalsamhälle. 9 / i 1932. , JVorra Z/ärene oc/i Sövare polisdistrikt: Norra Härene, Hovby, Savare, Lindarva och Hasslösa kommuner; Sävare. x /ii 1931. ; Ä2/aa pastorats polisdistrikt: Ryda, Södra Kedums och Naums kommuner; Ryda. /« 193^ • Skövde landsfiskalsdistrikts östra polisdistrikt: Sventorps, Forsby, Varola och Värsas kommuner; Värsås. 1 1 / 5 1932. Norra Vånga och Edsvära socknars polisdistrikt; Edsvara. mlt 19öz. F ä s i r a Gerums m. fl. socknars polisdistrikt; Västra Gerums, Skallmeja, Synnerby och ö t t u m s kommuner; Västra Gerum. 2 1 / 5 1932. Barne-J-safca polisdistrikt: Elings, Lekåsa, Barne-Åsaka, Faglums och K y r k a s kommuner; Barne-Åsaka. 1 S / 9 1 9 3 2 . ' c ,.., .. Fed«nt« polisdistrikt: Österbitterna, Laske-Vedums, Västerbitterna och Södra Lundby 20 kommuner samt Vedums municipalsamhälle; Vedum. / 9 1932. Varaortens polisdistrikt: Longs, Skärstads, Hällums, önums och Vara kommuner; Vara socken. 2 1 / 9 1932.

Örebro läu. Sundbo härads polisdistrikts förbund: Snavlunda och Hammars kommuner samt Askersunds landskommun; Askersunds landskommun. Vi 1926.

Västmanlands län. Hubbo och Tillber ga socknars fattigvårdsförbund; Hubbo. 1 / 1 0 1921. Tillberga polisdistrikts kommunalförbund: Tillberga, Hubbo, Tortuna och Sevalla kommuner; Hubbo. 2 6 / 5 1928. Björksta polisdistrikts kommunalförbund: Björksta, Ängsö och K u n g s a r a kommuner; Björksta. 3 % 1928. Irsta polisdistrikts kommunalförbund: Badelunda, Kärrbo och I r s t a kommuner; I r s t a 14/

1928 Badelunda, Björksta och Tortuna socknars fatcigvårdsförbund; Badelunda. 7 /i 1929Runas skolförbund: vissa delar av Enåkers, Nora och Huddunge skoldistrikt; Enåker. Vi 1925. Frösthults och Sparrsätra socknars fattigvårdsförbund; Frösthult. 16 / 7 192o. Broddbo skolförbund: Broddbo och kringliggande områden av Sala stad, Sala landsförsamling och Möklinta skoldistrikt; Sala. 30 /i2 1922. Skinnskattebergs polisdistrikts kommunalförbund: Skinnskattebergs, Heds och Gunnilbo kommuner; Skinnskatteberg. Vi 1931. Dingtuna polisdistrikts kommunalförbund: Västerås-Barkarö och Dingtuna kommuner; Dingtuna. V? 1 9 3 1 . . . Dingtuna och Västerås-Barkarö socknars fattigvårdsförbund; Dingtuna. 1 7 / i 0 1931. Altuna—Simtuna polisdistrikts kommunalförbund; Simtuna. Vi 1932. Malma m. fl. socknars polisdistrikts kommunalförbund: Malma, Bro, Odensvi, V ä s t r a 13 Skedvi och Himmeta kommuner; Malma. / 12 1931. Torstuna polisdistrikts kommunalförbund: Frösthults, Härnevi, Torstuna och österunda kommuner; Torstuna. Vi 1932.

88 14

Ryttem—Säby / 2 1932.

polisdistrikts

kommunalförbund:

Rytterne och Säby kommuner; Rytterne.

Kopparbergs län. Gagnefs och Åls ålderdomshemsförbund; Gagnef. Vi 1926. Mora ålderdomshemsförbund: Mora och Morastrands köping; Morastrand.

/ 5 1929.

Västernorrlands län. Bjärtrå polisdistrikts kommunalförbund: B j ä r t r å , Nora och Skogs kommuner; B j ä r t r å . Vi 1930. Skogs läkardistrikts kommunalförbund: B j ä r t r å , Nora, Skogs, Nordingrå och Ullångers kommuner; Nora. " / I O 1930. Andamål: A t t uppföra och underhålla läkarbostad inom Skogs provinsialläkardistrikt. Tuna polisdistrikts kommunalförbund: Tuna, A t t m a r s , Selångers och Sättna kommuner. Säte: Där ordföranden ä r bosatt. Vi 1932. Indals jwlisdistrikts kommunalförbund: Indals, Indals-Lidens och Holms kommuner. Säte: Där ordföranden ä r bosatt. Vi 1932. Dal-Torsåkers polisdistrikts kommunalförbund. Säte: Där ordföranden är bosatt. Vi 1932. Sollefteå polisdistrikts kommunalförbund: Sollefteå, Långsele, Graninge, Multrå och E d s kommuner. Säte: Där ordföranden är bosatt. 1 / 7 1930. Ljustorps polisdistrikts kommunalförbund: Ljustorps, Hässjö och Tynderö kommuner. Säte: Där ordföranden ä r bosatt. 6 / 7 1932. Indals kommunalförbund: Indals, S ä t t n a och Holms kommuner; Indal. 3 1 / 7 1931. Andamål : A t t hålla ålderdomshem.

Jämtlands län. Hallens och Marby kommunalförbund; Hallen. 1 2 / 8 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Näs och Sunne socknars fattigvårdsförbund; Näs. 1 2 / 8 1930. Vemdalens kommunalförbund: Vemdalens, Tännäs, Rätans, Linsälls, Klövsjö och Asarne kommuner; Vemdalen. 2 7 / 4 1930. Ändamål: A t t hålla ålderdomshem. Brunflo-Lockne skolförbund: Brunflo. 1 / 9 1930.

Norrbottens län. Karl Gustavs och Hietaniemi socknars fattigvårdsförbund; Hietaniemi. Vi 1931. Pajala och Korpilombolo tingslags fattigvårdsförbund: Korpilombolo, Tärendö, Pajala och Junosuando kommuner; Pajala. Vi 1931.

Statens offentliga utredningar 1933 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Betänkande med förelag ang. åtgärder för ett bättre utnyttjande aT landets skogstillgångar. [2]

Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Industri.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas

flnansväsen.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen.

Skattentjämningsberedningen 2. [3] Skatteutjämningsberedningen 3. [4]

Politl.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Socialpolitik.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen.

F a s t egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsföirhållar.den. 4. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge ang. konkurs, m. m. [1]

Stockholm 1983. Kgl. Boktr. P. Å. Norstedt & Söner