Domstolsväsendet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1963:56 Justitiedepartementet

DOMSTOLSVÄSENDET: I

RÅDHUSRÄTTERNAS FÖRSTATLIGANDE B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV DOMSTOLSKOMMITTÉN

Stockholm 1963

J963

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Kronologisk förteckning

1. E n t e k n i s k i n s t i t u t i o n i n o m S t o c k h o l m s u n i v e r sitet. S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 114 s. E. 2. K o m m u n a l f ö r b u n d e n s l å n e r ä t t . I d u n . 44 s. I. 3. U t r i k e s f ö r v a l t n i n g e n s o r g a n i s a t i o n o c h p e r s o n a l b e h o v . I d u n . 90 s. U. 4. A d m i n i s t r a t i v o r g a n i s a t i o n i n o m u t r i k e s f ö r v a l t n i n g e n . I d u n . 95 s. U. 5. F ö r s v a r s k o s t n a d e r n a b u d g e t å r e n 1963/67. I d u n . 130 s. F ö . 6. I n d e l n i n g s - o c h s a m a r b e t s f r å g o r i Q ö t e b o r g s o c h M a l m ö o m r å d e n a . I d u n . 212 s. I. 7. U t l ä n n i n g s t i l l t r ä d e till offentlig tjänst. S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 43 s. J u . 8. P r e l i m i n ä r n a t i o n a l b u d g e t för å r 1963. M a r c u s . I V + 97 s. Fl. 9. U n i v e r s i t e t e n s o c h h ö g s k o l o r n a s o r g a n i s a t i o n o c h f ö r v a l t n i n g . Hasggström. 509 s. E. 10. U n i v e r s i t e t s v ä s e n d e t s o r g a n i s a t i o n . Haeggström. 190 s. E. 11. U p p e h å l l s t i l l s t å n d m . m. för u t l ä n d s k a s t u d e r a n d e . I d u n . 54 s. I. 12. ö v e r s ä t t n i n g a v f ö r d r a g a n g å e n d e u p p r ä t t a n d e av Europeiska ekonomiska gemenskapen och t i l l h ö r a n d e d o k u m e n t . M a r c u s . 283 s. H. 13. U t b i l d n i n g av l ä r a r e för j o r d b r u k och s k o g s b r u k s a m t f o r t b i l d n i n g av l ä r a r e i y r k e s ä m n e n . I d u n . 269 s. E. 14. U n d e r s ö k n i n g a v t a x e r i n g s u t f a l l e t . I d u n . 155 s. Fi. 15. V ä g e n g e n o m g y m n a s i e t . I d u n . 31S s. E. 16. S v e r i g e s s t a t s s k i c k . Del 1. Lagförslag. I d u n . 206 s. J u . 17. S v e r i g e s s t a t s s k i c k . Del 2. Motiv. I d u n . 522 s. J u . 18. S v e r i g e s s t a t s s k i c k . Del 3. Motiv. F ö r s l a g till r i k s d a g s o r d n i n g . I d u n . 220 s. J u . 19. S v e r i g e s s t a t s s k i c k . Del 4. Bilagor. I d u n . 311 s. J u . 20. B ä r g a r l ö n e n s f ö r d e l n i n g , s j ö f ö r k l a r i n g m . m . I d u n . 111 s. J u . 21. S j u k h u s och ö p p e n v å r d . I d u n . 486 s. I. 22. K r a v e n på g y m n a s i e t . I d u n . 367 s. + 12 s. ill. E. 23. F ö r s l a g till lag o m vissa g e m e n s a m h e t s a n l ä g g n i n g a r m. m . I d u n . 290 s. J u . 24. M e n t a l s j u k h u s e n s p e r s o n a l o r g a n i s a t i o n . Del I. I n t e r v j u - och f r e k v e n s u n d e r s ö k n i n g a r m . m . I d u n . 259 s. I. 25. P a p p e r och a n n a n s k r i v m a t e r i e l . K i h l s t r ö m . 74 s. H.

26. R e l i g i o n e n s b e t y d e l s e som s a m h ä l l s f a k t o r . A B W i l h e l m s s o n s B o k t r y c k e r i . 211 s. E. 27. T r a f i k m å l . B e c k m a n . 237 s. J u . 28. U t s ö k n i n g s r ä t t II. N o r s t e d t & S ö n e r . 119 s. J u . 29. K o m m u n a l a r e n h å l l n i n g s a v g i f t e r . B e c k m a n . 81 s. I. 30. D e n statliga k o n s u l e n t v e r k s a m h e t e n p å socialv å r d e n s o m r å d e . B e c k m a n . 119 s. S. 31. F ö r s v a r och f i s k e r i n ä r i n g . N o r s t e d t & S ö n e r . 235 s. F ö . 32. L i s t e r l a n d e t s ålfisken. K i h l s t r ö m . 67 s. J o . 33. S k a d e s t å n d I. N o r s t e d t & Söner. 81 s. J u . 34. U - l ä n d e r och u t b i l d n i n g . I d u n . 201 s. U. 35. L ä r a r e p å g r u n d s k o l a n s m e l l a n s t a d i u m . I d u n . 91 s. E. 36. M a l m e n 1 N o r r b o t t e n . S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 150 s. H. 37. K o m m e r s i e l l t och h a n d e l s p o l i t i s k t u t v e c k l i n g s b i s t å n d . I d u n . 151 s. U. 38. A r b e t s f ö r e l ä g g a n d e . I d u n . 97 s. S. 39. K y r k o r och s a m f u n d i S v e r i g e . I d u n . 308 s. E. 40. A r b e t s l ö s h e t s f ö r s ä k r i n g e n . I d u n . 248 s. I. 41. S p e c i a l u t r e d n i n g a r om g y m n a s i e t . Beckman. 318 s. E. 42. E t t n y t t g y m n a s i u m . I d u n . 949 s. E. 43. L ä r o p l a n för g y m n a s i e t . Haeggström. 776 s. E. 44. A k a d e m i k e r n a s s k u l d s ä t t n i n g . U t k o m m e r s e n a r e . 45. B e f o l k n i n g s u t v e c k l i n g o c h n ä r i n g s l i v i J ä m t l a n d s l ä n . I d u n . 456 s. + 1 u t v i k s k a r t a . I. 46. Y r k e s m e d i c i n s k a s j u k h u s e n h e t e r — b e h o v o c h o r g a n i s a t i o n . K i h l s t r ö m . 91 s. I. 47. Å l d r i n g s v å r d e n s l ä g e . I d u n . 295 s. + 20 s. ill. S. 48. B ä t t r e s t u d i e h j ä l p . I d u n . 220 s. E. 49. A k t i v l o k a l i s e r i n g s p o l i t i k . Bilaga I. I d u n . 392 s + 3 st. u t v i k n . k a r t o r . I. 50. F a c k s k o l a n , Haeggström. 782 s. E. 51. De offentliga t j ä n s t e m ä n n e n s f ö r h a n d l i n g s r ä t t . M a r c u s . 115 s. C. 52. O m å t g ä r d e r m o t s k a t t e f l y k t . I d u n . 288 s. F l . 53. S t u d e n t r e k r y t e r i n g och s t u d e n t e k o n o m i . U t k o m mer senare. 54. N å g r a v a l f r å g o r . K i h l s t r ö m . 75 s. J u . 55. R e v i d e r a t förslag till j o r d a b a l k m . m. N o r s t e d t & S ö n e r . 459 s. J u . 56. D o m s t o l s v ä s e n d e t I. R å d h u s r ä t t e r n a s f ö r s t a t l i g a n d e . I d u n . 261 s. J u .

A n m . Om s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m .

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1963:56

DOMSTOLSVÄSENDET: I

RÅDHUSRÄTTERNAS FÖRSTATLIGANDE B E T Ä N K A N D E A V G I V E T AV DOMSTOLSKOMMITTÉN

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1963

Innehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

.

5 Författningsförslag Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för h ä r a d s r ä t t a t t upptaga sjörättsmål Förslag till lag om statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna Förslag till lag om överflyttande på länsstyrelse av vissa magistrat, kommunalborgmästare m. fl. åvilande uppgifter Förslag till kungörelse om ändring i arbetsordningen den 19 december 1947 för rikets hovrätter Förslag till kungörelse om ändring i domsagostadgan den 11 juni 1943. . . Förslag till rådhusrättsstadga

9 9 11

15 19 26

K a p . 1. Förutsättningar och ställningstaganden

37 Kap. 2. H u v u d m a n n a s k a p e t för rådhusrätterna Personalfrågor 45. — Lokalhållning m. m. 49.

45 K a p . 3. Avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna .

64 Kap. 4. Domförhetsprinciper

12 13 14

Utgångsläget 73. — Domstolskommittén 89. Kap. 5. Principer för domkretsindelningen

100 Nuvarande domkretsindelning 101. — Utredningar och tidigare förslag 105.— Domstolskommittén 111. K a p . 6. Gemensam domarbana

126 Nuvarande förhållanden 126. — Tidigare reformförslag 141. — Domstolskommittén: allmänna synpunkter 165, utbildning och behörighet 168, befordran och tillsättningsförfarande 184, övergångsbestämmelser 187. K a p . 7. Rådhusrätterna efter förstatligandet Organisation 194. — Administration 199. — Personalplaner 207.

4 Kap. 8. Författningsmotiv Förslaget till ändring i rättegångsbalken 216. — Förslaget till ändring i konkurslagen 220.— Förslaget till ändring i lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål 221. — Förslaget till lag om statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna 221. — Förslaget till lag om överflyttande på länsstyrelse av vissa magistrat, kommunalborgmästare m. fl. åvilande uppgifter 222.— Förslaget till ändring i arbetsordningen för hovrätterna 222.— Förslaget till ändring i domsagostadgan 225.— Förslaget till rådhusrättsstadga 229.

216 Kap. 9. Kostnadsberäkningar

238 Sammanfattning

242 Reservationer och särskilda yttranden

245 Bilaga Översikt av arbetsmängden 1960—1962 i 31 av rikets r å d h u s r ä t t e r .

. .

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet

Genom beslut den 23 mars 1961 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att överse domkretsindelningen för underrätterna i riket. Den 29 december 1961 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse en allmän översyn av domstolsväsendet. Med stöd av bemyndigandet den 23 mars 1961 tillkallade Herr Statsrådet den 18 april 1961 såsom sakkunniga hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, rådmannen Birger Brandt, lagmannen Olof Engqvist, häradshövdingen Eric Stangenberg, byråchefen Harriet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin. Att såsom experter biträda de sakkunniga förordnades den 14 februari 1962 hovrättsassessorn Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow och tingsdomaren, numera lagmannen Bengt Sandström samt den 6 december 1962 byråchefen Folke Lyberg och budgetsekreteraren, numera byrådirektören Ivar Tiby. Jämlikt beslutet den 29 december 1961 bemyndigades departementschefen jämväl att tillkalla en rådgivande nämnd, och med stöd härav utsågs den 14 februari 1962 följande att vara ledamöter av nämnden, nämligen ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören Birger Andersson och hemmansägaren Erik Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare förbundsjuristen Astrid Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson, expeditionsföreståndaren Eric Nelander, redaktören Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustaf Svensson, dåvarande ledamoten av första kammaren f. d. folkskoleinspektören Ragnar Bergh ävensom professorn Per Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von Feilitzen, stadsfiskalen Erik Gamstedt och advokaten Holger Wiklund. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 8 maj 1961 hovrättsassessorn Ingemar Kilander, den 8 augusti 1962 hovrättsassessorn Lars Olsgren, den 14 november 1962 assessorn i Göteborgs rådhusrätt Ulf Ankarloo och den 4 mars 1963 t. f. assessorn i Stockholms rådhusrätt Sture Hägerroth.

6 De sakkunniga har antagit benämningen domstolskommittén. Till kommittén har för att vara tillgängliga vid uppdragets fullgörande överlämnats: en den 1 oktober 1961 av specialstraff rättsutredningen avlämnad promemoria rörande behörighet för tingsnotarie att såsom ordförande handlägga brottmål, skrivelse den 13 december 1961 från Stockholms stads rätts- och polisdirektion, vari anhålles, att frågan om en för statliga och kommunala domstolar gemensam domarkarriär måtte lösas utan tidsutdräkt och oberoende av frågan om rådhusrätternas förstatligande, i vart fall såvitt angår befattningshavare under assessorsgraden, riksdagens skrivelse den 10 maj 1960, n r 221, vari riksdagen anhåller, att frågan om enhetlig ordning vid behandling av arbetstvister göres till föremål för utredning, skrivelse den 26 september 1962 från de juridiska fakulteterna, vari dessa hemställer, att frågan om inrättande av ytterligare tingsnotarietjänster måtte göras till föremål för utredning, skrivelse den 8 januari 1959, vari magistraten i Västerås hemställer, att i kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat måtte vidtagas sådan ändring att biträde i rådhusrätts och magistrats kansli erhåller behörighet att upprätta, underteckna och expediera av rätten eller domare beslutad stämning. Kommittén har avgivit ett flertal utlåtanden i frågor som sammanhänger med domkretsindelningen för underrätterna och underrätternas organisation. Utlåtandena har bl. a. avsett städerna Oskarshamns, Växjös och Faluns förenande i judiciellt avseende med domsaga samt domsagoindelningen i Kalmar, Jämtlands och Västerbottens län samt i Hälsingland. Härjämte har utlåtande avgivits över det av särskild utredningsman avgivna betänkandet Nedre Justitierevisionens arbetsorganisation (SOU 1962:20). Vidare har kommittén i skrivelse till Konungen den 12 oktober 1962 föreslagit att, utan att rådhusrätternas ombildning till statliga domstolar avvaktas, likartade behörighetskrav införes för rådhusrättsassessor och rådman som för tingssekreterare samt att anslag utverkas för möjliggörande av att notariebefattningar motsvarande domsagornas tingsnotarier inrättas vid vissa rådhusrätter. Den av kommittén föreslagna behörighetsregeln har genomförts och medfört ändrad lydelse av 4 § magistratskungörelsen (Kungl. Majrts kungörelse den 22 maj 1963 om ändrad lydelse av 4 och 15 §§ kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat, SFS nr 241). Enligt direktiven har kommittén att företa en allmän översyn av domstolsväsendet. På grund av uppdragets omfattning och den tid som beräknas åtgå innan det hinner slutföras har kommittén funnit lämpligt att uppdela arbetet i etapper. Kommittén har härvid till en början tagit upp till

7 behandling frågan om rådhusrätternas förstatligande och de åtgärder, som i samband därmed bör vidtagas. Resultatet av kommitténs överväganden i dessa avseenden redovisas i ett första betänkande, som härmed vördsamt överlämnas. Betänkandet består av tre delar, av vilka endast en föreligger i tryck. Denna del behandlar de av förstatligandet föranledda ändringarna i själva domstolsorganisationen. De båda andra delarna, som överlämnas i stencil, innehåller förslag till författningsändringar på grund av magistratsoch kommunalborgmästarinstitutionernas avveckling jämte motiv till dessa ändringar. Kommitténs uttalanden och förslag i de frågor som avhandlas i kapitel 1—5 eller således överförandet på staten av huvudmannaskapet för rådhusrätterna, grundlinjerna för magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas avveckling, domförhetsprinciper och principer för domkretsindelning har tillkommit efter överläggningar med ledamöterna i den rådgivande nämnden. I övriga avsnitt har nämnden medverkat såtillvida att den tagit del av de framlagda förslagen och förklarat sig ej ha något att erinra mot huvudlinjerna i desamma. I behandlingen av de författningsfrågor, som redovisas i de stencilerade delarna av betänkandet, har varken den rådgivande nämnden eller kommitténs experter deltagit. Till betänkandet har fogats dels reservationer i vissa delar av herrar Brandt och Eric Stangenberg, dels särskilda yttranden av experten herr Sandström ävensom av ledamöterna i den rådgivande nämnden fru Kristensson samt herrar Larsson, Svedberg och Svensson. Vissa statistiska uppgifter angående rådhusrätternas arbetsbörda redovisas i bilaga till betänkandet. Stockholm den 1 oktober 1963. Knut Birger Brandt Harriet

Elliot

C. O. Engqvist Stangenberg

Eric

Stangenberg

Paul T ammelin

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom förordnas, att 1 kap. 1, 10, 13 och 17 §§ samt 4 kap. 2 § rättegångsbalken 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 4 kap. 3 § samma balk 2 skall upphöra att gälla. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

1 kap. 1 §•

Allmän underrätt — -—

Domsaga utgör Om indelning

stad rådhusrätt. Om stads förenande med förordnar Konungen. — — häradsrättens domkrets. — — förordnar Konungen.

domsaga

10 8. För rättsskipningen i rådhusrätt För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och råd- skola finnas borgmästare och rådmän samt, om göromålen kräva det, män. De skola vara lagfarna. en eller flera assessorer. De skola vara lagfarna. Rådhusrätt må — — • Vid rådhusrätt —

i avdelningar. — — — bestämda tider.

13 Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet kräves.

1 2

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka med undantag för tiden under rådhusrättens ferier hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar. Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äge rådhusrätten för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde. För annan handläggning än

Senaste lydelse av 4 kap. 2 § se SFS 1947: 6l6. Senaste lydelse se SFS 1952: 775.

10 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) huvudförhandling skall rådhusrätten sammanträda så ofta det för arbetet kräves. annan ort.

Rådhusrätt skall

17 §. Närmare bestämmelser om underNärmare bestämmelser om underrätts organisation och verksamhet rätts organisation, verksamhet och samt domsagas förvaltning medde- förvaltning meddelas av Konungen, las av Konungen. 4 kap. 2 §. President och lagman i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borgmästare och rådman utnämnas av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen. Om val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.

President och lagman i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, tingsdomare, borgmästare och rådman utnämnas av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Även efter lagens ikraftträdande skall i rättsskipningen i rådhusrätt deltaga dessförinnan utnämnd assessor i rådhusrätten. Genom lagen upphävas lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende samt lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare och rådman; 1 dock att den Konungen enligt 5 § förstnämnda lag tillkommande befogenheten att vid stads förenande med domsaga meddela de särskilda föreskrifter, som med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget samt i övrigt må föranledas, alltj ä m t skall gälla.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen Härigenom förordnas, att 14 § konkurslagen 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 14 Då konkursansökning skall hänDå konkursansökning skall hänskjutas till rätten, varde målet av skjutas till rätten, varde målet av konkursdomaren utsatt att förekom- konkursdomaren utsatt att förekomma, i stad inom fyra dagar samt på ma inom tio dagar eller, om varken landet inom tio dagar eller, om var- borgenären eller gäldenären begär ken borgenären eller gäldenären be- att målet skall upptagas inom nämngär att målet skall upptagas inom da tid, senast på det ting eller den sistnämnda tid, senast på det ting allmänna rättegångsdag som närmast som närmast därefter hålles. Kräves därefter hålles. Kräves för gäldenäför gäldenärens kallande eller hans rens kallande eller hans inställelse inställelse vid rätten oundgängligen vid rätten oundgängligen längre tid, längre tid, må tiden för målets före- må tiden för målets företagande vid tagande vid rätten utsträckas, dock rätten utsträckas, dock ej utöver sex ej utöver sex veckor från det delgiv- veckor från det delgivning av kalning av kallelsen kan väntas hava lelsen kan väntas hava ägt rum. Till ägt rum. Till rätten skola parterna rätten skola parterna särskilt kalsärskilt kallas. I kallelsen skall erin- las. I kallelsen skall erinras om den ras om den i 16 § stadgade påfölj- i 16 § stadgade påföljden av parts den av parts utevaro. utevaro. — motsvarande tillämpning. I fråga om

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse se SFS 1957: 97.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörätt sm ål Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Föreslagen lydelse) 1 §• Har förordnats att rådhusrätt i Har, med stöd av lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt stad skall upphöra och staden i juavseende, förordnats att rådhusrätt diciellt avseende förenas med domi stad skall upphöra och staden i ju- saga, äger Konungen förordna att diciellt avseende förenas med dom- häradsrätten i orten skall äga uppsaga, äger Konungen förordna att taga sjörättsmål för vilka rådhushäradsrätten i orten skall äga upp- rätten skolat vara rätt domstol. Förtaga sjörättsmål för vilka rådhusrät- ordnande som sist är sagt skall ej ten skolat vara rätt domstol. För- utgöra hinder för tvistemåls instämordnande som sist är sagt skall ej mande till närmaste rådhusrätt samt utgöra hinder för tvistemåls instäm- ej heller föranleda ändring i vad elmande till närmaste rådhusrätt samt jest gäller om rätt att, efter överensej heller föranleda ändring i vad el- kommelse mellan parterna, i sådant jest gäller om rätt att, efter överens- mål söka annan rådhusrätt. kommelse mellan parterna, i sådant mål söka annan rådhusrätt. (Nuvarande

lydelse)

Med sjörättsmål — •—

av dispasch.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag till Lag om statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna Härigenom förordnas som följer. 1 §. Stad åliggande skyldighet att hålla rådhusrätt skall med utgången av år 1964 upphöra att gälla i den mån ej i denna lag annorlunda stadgas. 2 §•

Vid rådhusrätterna anställda lagfarna befattningshavare överföras den 1 januari 1965 till motsvarande befattningar i statlig tjänst utan minskning i dem tillförsäkrade avlöningsförmåner. 3 §•

Det åligger stad med rådhusrätt att hålla erforderliga lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och andra dylika inventarier ävensom att svara för uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. Vad i lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli är stadgat skall härvid äga motsvarande tillämpning. 4 §.

Utrustning av annat slag än som avses i 3 §, vilken anskaffats uteslutande för rådhusrättens behov, skall den 1 januari 1965 utan vederlag överlämnas till staten. Utrustning, som anskaffats även för annat än rådhusrättens behov, äger staten utan vederlag nyttja i den omfattning, i vilken egendomen varit avsedd för rådhusrätten.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag till Lag om överflyttande på länsstyrelse av vissa magistrat, kommunalborgmästare m. fl. åvilande uppgifter Härigenom förordnas, att vad i lag eller annan allmän författning stadgas om magistrat, ledamot av magistrat, stadsstyrelse, ordförande i stadsstyrelse eller kommunalborgmästare skall, där ej Kungl. Maj :t för särskilt fall annat föreskriver, i stället gälla länsstyrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphävas med den begränsning som följer av vad h ä r nedan stadgas 29 § 2 mom. kommunallagen; vad i 18 § lagen den 13 juni 1919 om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning är stadgat om skyldighet för länsstyrelse att förordna person att tjänstgöra som kommunalborgmästare; lagen den 17 juni 1932 om kommunalborgmästare; samt lagen den 17 juni 1932 om överflyttande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr. Med avseende å den, som vid lagens ikraftträdande innehar ordinarie tjänst som kommunalborgmästare, skall vad i 1932 års lag om kommunalborgmästare och med stöd därav utfärdade tjänstereglementen är stadgat om skyldighet att fullgöra nya eller ändrade arbetsuppgifter, villkor för entledigande samt tjänsteförhållanden i övrigt alltjämt i tillämpliga delar gälla.

Förslag till Kungörelse om ändring i arbetsordningen den 19 december 1947 (nr 960) för rikets hovrätter Härigenom förordnas, att 32, 38, 61, 62, 63 och 64 §§ arbetsordningen den 19 december 1947 (nr 960) för rikets hovrätter 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

32 I plenum handläggas följande ärenden: 1. avgivande av — denna arbetsordning 3. upprättande av förslag till le3. upprättande av förslag till ledig tjänst och till vikariatslöneför- dig tjänst och till vikariatslöneförordnande, framställning om förord- ordnande, framställning om förordnande av assessor vid hovrätten, ytt- nande av assessor vid hovrätten samt rande angående tillsättande av do- fråga om förordnande att vara ordmartjänst vid rådhusrätt samt fråga förande å avdelning vid rådhusrätt; om förordnande att vara ordförande å avdelning vid rådhusrätt; 4. frågor om tillsättning av ordi4. frågor om tillsättning av ordinarie tjänst vid hovrätt och vikariats- narie tjänst vid hovrätt och vikalöneförordnande å sådan tjänst, an- riatslöneförordnande å sådan tjänst, tagning av fiskal, behörighet jämlikt antagning och slutlig prövning av 4 § kungörelsen den 31 oktober 1947 fiskal, förordnande såsom ledamot med vissa bestämmelser angående i hovrätten, då den till förordnande rådhusrätt och magistrat, förordnan- ifrågasatte ej förut innehaft sådant de såsom ledamot i hovrätten, då den förordnande, befrielse som avses i till förordnande ifrågasatte ej förut 66 § 1 mom. första stycket, då äreninnehaft sådant förordnande, befriel- det handlägges i presidentens frånse som avses i 66 § 1 mom. första varo, samt entledigande av rättsbilstycket, då ärendet handlägges i pre- dad icke-ordinarie personal vid hovsidentens frånvaro, samt entledigan- rätten annorledes än efter egen ande av rättsbildad icke-ordinarie per- sökan; sonal vid hovrätten annorledes än efter egen ansökan; 5. frågor om i plenum. 1

Omtryckt i SFS 1957:464.

16 (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

38 §• Ej må förslag till ledig tjänst upprättas, framställning om förordnande av assessor vid hovrätten göras, yttrande angående tillsättande av domartjänst vid rådhusrätt avgivas, fråga om förordnande att vara ordförande å avdelning vid rådhusrätt behandlas, ordinarie tjänst vid hovrätten tillsättas, antagning av fiskal ske, fråga om behörighet jämlikt 4 § kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat avgöras eller entledigande av rättsbildad ickeordinarie personal vid hovrätten annorledes än efter egen ansökan äga rum, om icke minst halva antalet, och ej mindre än fem, av de ordinarie ledamöter, som uppehålla sin tjänst, deltaga i ärendets handläggning. Annat pleniärende — -— Pleniärende må —

Ej må förslag till ledig tjänst upprättas, framställning om förordnande av assessor vid hovrätten göras, fråga om förordnande att vara ordförande å avdelning vid rådhusrätt behandlas, ordinarie tjänst vid hovrätten tillsättas, antagning eller slutlig prövning av fiskal ske eller entledigande av rättsbildad icke-ordinarie personal vid hovrätten annorledes än efter egen ansökan äga rum, om icke minst halva antalet, och ej mindre än fem, av de ordinarie ledamöter, som uppehålla sin tjänst, deltaga i ärendets handläggning.

-•

i handläggningen. tål uppskov.

61 §. Till assessor må, där ej särskilda Till assessor må, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förhållanden till annat föranleda, föreslås allenast den som efter er- föreslås allenast den som efter erfiskalsförordnande tjänsthållet fiskalsförordnande tjänst- hållet gjort dels under sammanlagt ett år gjort dels under sammanlagt ett år som häradshövding, tingsdomare, som häradshövding, tingsdomare, särskild inskrivningsdomare, tings- särskild inskrivningsdomare, tingssekreterare eller biträde åt härads- sekreterare eller biträde åt häradshövding — vari innefattas jämväl hövding — vari innefattas jämväl tjänstgöring med förordnande att i tjänstgöring med förordnande att i häradshövdings ställe upplägga nya häradshövdings ställe upplägga nya fastighetsböcker eller att biträda hä- fastighetsböcker eller att biträda häradshövding med dylikt arbete — radshövding med dylikt arbete — eleller som vattenrättsdomare, vatten- ler som vattenrättsdomare, vattenrättssekreterare eller ledamot i råd- rättssekreterare eller ledamot i råd-

17 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) husrätt, i vilken finnas förutom borg- husrätt, i vilken finnas förutom borgmästaren minst två ledamöter, som mästaren minst två ledamöter, som skola vara lagfarna, eller som sekre- skola vara lagfarna, eller som sekterare i arbetsdomstolen eller som reterare i arbetsdomstolen eller som biträde åt statsåklagare eller advo- biträde åt statsåklagare eller advokat, dels ock under sammanlagt två kat, dels ock under sammanlagt två år som fiskal eller adjungerad leda- år som fiskal eller adjungerad ledamot i hovrätten, därav minst ett år mot i hovrätt, därav minst nio månader som adjungerad ledamot. Med som adjungerad ledamot. tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt må till en tid av högst tre månader likställas tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning i Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt eller rådhusrätten i Malmö enligt de närmare bestämmelser den hovrätt, under vilken rådhusrätten lyder, kan finna anledning meddela. 62 §• Till fiskal - eller advokat; b) innehaft förordnande att handb) innehaft förordnande att handlägga inskrivningsärenden i den om- lägga inskrivningsärenden i den omfattning som sägs i 57 § domsago- fattning som sägs i 57 § domsagostadgan eller, om tjänstgöringen ägt stadgan; rum vid rådhusrätt, minst sex inskrivningsdagar; c) innehaft förordnande Antagning till —

—

— kunna godtaga. ett år. Sedan fiskal fullgjort vad som fordras för erhållande av förordnande som tingssekreterare, skall hovrätten slutligt pröva, huruvida vederbörande är skickad för fortsatt befordran på domarbanan.

63 §• Assessor är skyldig mottaga förAssessor är skyldig mottaga förordnande att tjänstgöra dels som ordnande att tjänstgöra dels som revisionssekreterare, häradshövding revisionssekreterare, häradshövding, eller tingsdomare, dels som ledamot tingsdomare eller ledamot i rådhus-

18 (Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) i annan hovrätt än den han tillhör rätt, dels som ledamot i annan hovunder högst ett år, dels som ledamot rätt än den han tillhör under högst i rådhusrätt under högst ett år, dels ett år, dels ock som vattenrättsdoock som vattenrättsdomare eller mare eller vattenrättssekreterare vattenrättssekreterare under sam- under sammanlagt högst tre år. Asmanlagt högst tre år. Assessor vare sessor vare dock ej pliktig att motdock ej pliktig att mottaga förord- taga förordnande i eller under annande i rådhusrätt eller i eller un- nan hovrätt med mindre Kungl. der annan hovrätt med mindre Maj :t i särskilt fall det bestämt. Kungl. Maj :t i särskilt fall det bestämt. Fiskal är-— — — — — i rådhusrätt. Fiskalsaspirant är — — — — — •— — •— — eller medgiva. 64 §.

I fråga om förordnande att förvalta häradshövdingämbete eller att eljest tjänstgöra i domsaga skall iakttagas vad därom i domsagostadgan föreskrives.

I fråga om förordnande att tjänstgöra i underrätt skall iakttagas vad därom i domsagostadgan och rådhusrättsstadgan föreskrives. Fiskal må, innan han blivit behörig att förordnas till tingssekreterare, icke förordnas att fullgöra annan i 5 § domsagostadgan omförmäld tjänstgöring än som ledamot eller fiskal i hovrätt för längre tid än sammanlagt sex månader, medräknat den tid varunder han som fiskalsaspirant kan hava tjänstgjort utanför hovrätten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1965. Beträffande den som erhållit förordnande som fiskal före den 1 januari 1965 skall vad i 62 § tredje stycket och 64 § andra stycket stadgas icke äga tillämpning.

Förslag till Kungörelse om ändring i domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290) Härigenom förordnas, att 3, 5, 8, 18, 19, 20, 26, 28, 32 och 57 §§ domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290)« skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

3 §•

Tingsdomare utnämnes eller förordnas av Kungl. Maj:t. Skall befattningen tillsättas på förordnande, meddelas sådant för en tid av tre år eller, där särskilda förhållanden giva anledning därtill, för kortare tid. Till tingsdomare bör företrädesvis utses assessor i hovrätt, vilken under minst två år tjänstgjort som ledamot i hovrätt. Då tingsdomarbefattning skall tillsättas, utfärdar den hovrätt under vilken befattningen lyder kungörelse därom i allmänna tidningarna och genom anslag inom hovrätten eller, när fråga är om utnämning å befattningen, genom anslag inom nedre justitierevisionen och samtliga hovrätter med föreläggande av tre veckors ansökningstid, räknat från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Ansökan skall göras hos förstnämnda hovrätt. Efter nämnda tids utgång har hovrätten att till tjänstens erhållande föreslå den av de sökande som anses företrädesvis böra ifrågakomma. Om skäl därtill äro, må hovrätten jämväl angiva vilka av de sökande som

Tingsdomare utnämnes av Kungl. Maj:t. Till tingsdomare kan, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, utses allenast den som innehar ordinarie domarämbete eller som antingen blivit förordnad till assessor i hovrätt eller ock i fråga om tjänstemeriter uppfyller för erhållande av sådant förordnande stadgade villkor. Då tings domar ämbete skall tillsättas, utfärdar den hovrätt under vilken ämbetet lyder kungörelse därom i allmänna tidningarna och genom anslag inom nedre justitierevisionen och samtliga hovrätter med föreläggande av tre veckors ansökningstid, räknat från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Ansökan skall göras hos förstnämnda hovrätt. Efter nämnda tids utgång har hovrätten att till ämbetets erhållande föreslå den av de sökande som anses företrädesvis böra ifrågakomma. Om skäl därtill äro, må hovrätten j ä m väl angiva vilka av de sökande som anses böra i andra och tredje rummet ifrågakomma till ämbetets erhållande.

1 Senaste lydelse av 3, 5, 26, 28 och 57 §§ se SFS 1957:506, av 18 § se 1958:468 samt av 19 och 20 §§ se 1947:911.

20 (Nuvarande lydelse) anses böra i andra och tredje rummet ifrågakomma till befattningens erhållande. När fråga är om förordnande, må förslaget upptaga assessor i hovrätt som ej sökt förordnandet. Tillkännagivande om Blir tingsdomarbefattning, som tillsatts på förordnande, ledig på grund av att tiden för den förre innehavarens förordnande utgår, åligger det hovrätten att senast två månader före förordnandets utgång inkomma med yttrande till Kungl. Maj:t, huruvida befattningen på sätt nu är sagt bör kungöras till ansökan ledig eller om förre innehavaren utan ansökan bör förordnas att fortfarande upprätthålla densamma.

(Föreslagen

lydelse)

till Kungl. Maj :t.

5 §• — sagda tid. Tingssekreterare förordnas Till tingssekreterare må, där ej Till tingssekreterare må, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annat Kungl. Maj :t för särskilt fall annat medgiver, förordnas allenast fiskal i medgiver, förordnas allenast fiskal i sammanlagt hovrätt, som under sammanlagt ett hovrätt, som tjänstgjort och ett halvt år tjänstgjort som fis- två år i hovrätt som fiskal eller fisMed sådan tjänstgökal. Med tjänstgöring som fiskal lik- kalsaspirant. ställes därvid efter första fiskalsför- ring likställes därvid efter första fisordnandet infallande tjänstgöring kalsförordnandet infallande tjänstsom byrådirektör, advokatfiskal el- göring som byrådirektör, advokatfisler ledamot i hovrätt, som härads- kal eller ledamot i hovrätt, som hähövding, tingsdomare, särskild in- radshövding, tingsdomare, särskild skrivningsdomare, tingssekreterare inskrivningsdomare, tingssekreteraeller biträde åt häradshövding — re eller biträde åt häradshövding — vari innefattas jämväl tjänstgöring vari innefattas jämväl tjänstgöring med förordnande att i häradshöv- med förordnande att i häradshövdings ställe upplägga nya fastighets- dings ställe upplägga nya fastighetsböcker eller att biträda häradshöv- böcker eller att biträda häradshövding med dylikt arbete — eller som ding med dylikt arbete — eller som vattenrättsdomare, vattenrättssekre- vattenrättsdomare, vattenrättssekreterare eller ledamot i rådhusrätt, i terare eller ledamot i rådhusrätt, i

21 (Nuvarande lydelse) vilken finnas förutom borgmästaren minst två ledamöter, som skola vara lagfarna, eller som sekreterare i arbetsdomstolen eller som biträde åt statsåklagare eller advokat, Tjänstgöring som byrådirektör eller advokatfiskal i hovrätt eller som bitrade åt statsåklagare eller advokat må dock tillgodoräknas under sammanlagt högst sex månader, och skall städse fordras tjänstgöring under sex månader som ledamot eller fiskal eller fullgörande, efter hovrätts förordnande, under samma tid av göromål som ankomma på fiskal.

(Föreslagen lydelse) vilken finnas förutom borgmästaren minst två ledamöter, som skola vara lagfarna, eller som sekreterare i arbetsdomstolen eller som biträde åt statsåklagare eller advokat. Annan tjänstgöring än som ledamot, fiskal eller fiskalsaspirant i hovrätt må dock ej tillgodoräknas under längre tid än sammanlagt sex månader,

8 §. Ansökan om anställning såsom Ansökan om anställning såsom ingsnotarieaspirant skall göras hos tingsnotarieaspirant skall göras hos häradshövdingen eller ock hos hov- häradshövdingen eller ock hos hovrätten. Ansökan skall vara ställd till rätten. Ansökan skall vara ställd till hovrätten. Ansökan som ingives till hovrätten. Ansökan som ingives till hovrätten behöver ej avse viss dom- hovrätten behöver ej avse viss domsaga. Vid ansökan skola fogas ål- saga och må avse jämväl rådhusrätdersbetyg, betyg över undergångna ter som lyda under hovrätten. Vid examina samt de betyg och hand- ansökan skola fogas åldersbetyg, belingar i övrigt sökanden vill åbero- tyg över undergångna examina samt pa, såsom tjänstgöringsintyg och in- de betyg och handlingar i övrigt sötyg om kunnighet i maskinskriv- kanden vill åberopa, såsom tjänstning och stenografi. Ansökan anses göringsintyg och intyg om kunnigförfallen sex månader efter den dag het i maskinskrivning och stenografi. den inkommit till hovrätten eller hä- Ansökan anses förfallen sex månader radshövdingen. efter den dag den inkommit till hovrätten eller häradshövdingen. Då tingsnotarieaspirant inkomna ansökningar. Vad ovan — •— •—. rörande befattningen. 18 §. Tingsnotarie må •— •— •— • • Tingsnotarie, som uppnått tjugufem års ålder och tjänstgjort i domsaga såsom tingsnotarie eller tings-

•— hörande ärenden. Tingsnotarie, som uppnått tjugufem års ålder och tjänstgjort såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspi-

22 (Nuvarande lydelse) Föreslagen lydelse notarieaspirant under ett år, må i rant under ett år, må i den utsträckden utsträckning häradshövdingen ning häradshövdingen förordnar: förordnar: 1. i häradsrätten •— — —— — • särskild erfarenhet. I övrigt — •— •— •— •— •— skall anskaffas. 19 §. Förordnande att med vidsträcktaFörordnande att med vidsträcktare befogenhet än i 18 § sägs förvalta re befogenhet än i 18 § sägs förvalta häradshövdingämbete må, där ej häradshövdingeämbete må, där ej hinder i lag eller allmän författning hinder i lag eller allmän författning möter, av hovrätten meddelas ordi- möter, av hovrätten meddelas ordinarie innehavare av domarämbete narie innehavare av domarämbete samt den som tjänstgjort såsom le- samt den som förordnats till fiskal i damot eller fiskal i hovrätt och av hovrätt och tjänstgjort som ledamot, i hovrätt hovrätten funnits skickad att erhålla fiskal eller fiskalsaspirant under sammanlagt ett år. fortsatt domarförordnande. Finnes enligt första stycket behörig person ej att tillgå, må förordnande varom i denna paragraf är fråga även meddelas fiskal i hovrätt, oaktat han ej uppfyller de i första stycket angivna villkoren, eller fiskalsaspirant. Om på grund av arbetsförhållanFinnes enligt föregående stycke kompetent person ej att tillgå, må dena särskilda skäl därtill äro, må ock förordnande som i denna para- ock förordnande som i första stycket graf avses meddelas tingsnotarie avses meddelas tingsnotarie som unsom under ett och ett halvt år tjänst- der ett och ett halvt år tjänstgjort gjort såsom tingsnotarie eller tings- såsom tingsnotarie eller tingsnotanotarieaspirant och därunder inne- rieaspirant och därunder innehaft haft förordnanden som i 18 § första förordnanden som i 18 § första stycstycket och andra stycket 1. sägs, ket och andra stycket 1. sägs, därav därav såsom inskrivningsdomare un- såsom inskrivningsdomare under der minst fyra inskrivningsdagar i minst fyra inskrivningsdagar i domdomsaga, där särskild inskrivnings- saga, där särskild inskrivningsavdelavdelning finnes, eller under minst ning finnes, eller under minst sex sex inskrivningsdagar i annan dom- inskrivningsdagar i annan domsaga saga. Har tingsnotarie förordnats att eller i rådhusrätt. Har tingsnotarie å inskrivningsdag handlägga vissa förordnats att å inskrivningsdag där förekommande ärenden, skall handlägga vissa där förekommande vid beräkning av antalet inskriv- ärenden, skall vid beräkning av an-

23 (Nuvarande lydelse) ningsdagar skälig hänsyn härtill tagas. När synnerliga skäl därtill föranleda, må förordnande varom i denna paragraf är fråga meddelas fiskalsas pirant i hovrätt.

(Föreslagen lydelse) talet inskrivningsdagar skälig hänsyn härtill tagas.

Förordnande enligt andra eller tredje stycket må ej avse mål eller ärende som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars avgörande eljest kräver särskild erfarenhet. 20 För behörighet att mottaga sådana förordnanden som i 18 och 19 §§ sägs må med tjänstgöring i domsaga till en tid av högst sex månader likställas väl vitsordad tjänstgöring under samma tid såsom avlönad befattningshavare vid rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, eller såsom biträde åt statsåklagare eller åt advokat.

För behörighet att mottaga sådana förordnanden som i 18 och 19 §§ sägs må med tjänstgöring som tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant till en tid av högst sex månader likställas väl vitsordad tjänstgöring under samma tid såsom biträde åt statsåklagare eller åt advokat.

26 §• Tingsnotarie, tingsnotarieaspirant Tingsnotarie, tingsnotarieaspirant och domsagobiträde äga enligt vad och domsagobiträde äga enligt vad därom är särskilt stadgat tillgodonju- därom är särskilt stadgat tillgodonjuta semester å tid som häradshövding- ta semester å tid som häradshövdingen bestämmer. Annan tjänstledighet en bestämmer. Ledighet för semester, för sådan befattningshavare äger hä- sjukdom, havandeskap och obligatoradshövdingen i fall av behov bevilja risk militärtjänstgöring ävensom för en tid av högst tjugu dagar varje annan ledighet under högst fyrtiofem halvår. Finner häradshövdingen vi- dagar årligen beviljas sådan personal karie för tingnotarie erforderlig eller av häradshövdingen. Finner häradsär fråga om ledighet under längre tid hövdingen vikarie för tingsnotarie erän nu är sagt, skall ansökan om le- forderlig eller är fråga om ledighet i dighet göras hos hovrätten. annat fall än nu är sagt, skall ansökan om ledighet göras hos hovrätten. Att hovrätten stycket 2.

24 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

28 §. I domsaga — • • — — och ärenden. Befrielsen må — •— •— — — •— — — •— ifrågavarande arbete. Där häradshövdingen erhållit beDär häradshövdingen erhållit befrielse som avses i första stycket frielse som avses i första stycket skall det, om tingssekreterare för- skall det, om tingssekreterare förordnats som vikarie, likväl ankom- ordnats som vikarie, likväl ankomma på häradshövdingen att hand- ma på häradshövdingen att handlägga mål och ärenden av invecklad lägga mål och ärenden vilkas avgöbeskaffenhet. rande kräver särskild erfarenhet. 32 §. Den som innehaft förordnande att Den som innehaft förordnande att förvalta häradshövdingämbete eller uppehålla ordinarie domarämbete i att tjänstgöra såsom tingsdomare underrätt under tillhopa tre år, må under tillhopa tre år, må icke av icke av hovrätt meddelas ytterligare hovrätt meddelas ytterligare sådant sådant förordnande med mindre han förordnande med mindre han är as- är assessor i hovrätt och annan assessor i hovrätt och annan assessor sessor icke finnes att tillgå eller icke finnes att tillgå eller Kungl. Kungl. Maj :t för särskilt fall det Maj :t för särskilt fall det medgivit, medgivit. Den som •— —• — — sådan egenskap. Den som -—• •—• •— •—• — •—- — såsom tingsnotarie. 57 §. Häradshövding åligger — Bevis om tingsutbildning skall av den hovrätt, varunder tingsnotarien lyder eller senast lytt, på ansökan utfärdas för den som tjänstgjort såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant i sammanlagt två och ett halvt år och därunder innehaft förordnanden, som i 18 § första stycket och andra stycket 1. sägs, därav såsom inskrivningsdomare under minst fyra inskrivningsdagar i domsaga, där särskild inskrivningsavdelning finnes, eller under minst sex inskrivningsdagar i annan domsaga. Tjänstgöring som enligt 20 § likställes med tjänstgöring i dom-

av hovrätt. Bevis om tingsutbildning skall av den hovrätt, varunder tingsnotarie lyder eller senast lytt, på ansökan utfärdas för den som tjänstgjort såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant i sammanlagt två och ett halvt år och därunder innehaft förordnanden, som i 18 § första stycket och andra stycket 1. sägs, därav såsom inskrivningsdomare under minst fyra inskrivningsdagar i domsaga, där särskild inskrivningsavdelning finnes, eller under minst sex inskrivningsdagar i annan domsaga eller i rådhusrätt. Tjänstgöring som enligt 20 § likställes med tjänstgöring som

25 saga må härvid tillgodoräknas. Har tingsnotarie förordnats att å inskrivningsdag handlägga vissa där förekommande ärenden, skall vid beräkning av antalet inskrivningsdagar skälig hänsyn härtill tagas. Formulär till

tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant må härvid tillgodoräknas. Har tingsnotarie förordnats att å inskrivningsdag handlägga vissa där förekommande ärenden, skall vid beräkning av antalet inskrivningsdagar skälig hänsyn härtill tagas. — för j ustitiedepartementet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1965. Beträffande den som före den 1 januari 1965 erhållit förordnande som fiskal i hovrätt skola före sagda dag gällande bestämmelser angående behörighet till förordnande som tingssekreterare alltjämt äga tillämpning. Med tjänstgöring som tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant skall vad avser behörighet till förordnanden enligt 18 och 19 §§ likställas tjänstgöring som domaraspirant vid Stockholms rådhusrätt. Vad i 32 § första stycket föreskrives skall beträffande den som den 1 januari 1965 innehar befattning som ordinarie eller extra ledamot i rådhusrätt eller är sekreterare i Stockholms rådhusrätt, stadsnotarie i Göteborgs rådhusrätt eller notarie i rådhusrätten i Malmö icke gälla såvitt avser förordnande i den rådhusrätt befattningshavaren tillhör.

Förslag till Rådhusrättsstadga Härigenom förordnas som följer. Befattningshavare

i

rådhusrätt

1 §• Ledamöter i rådhusrätt äro borgmästare och rådmän. Borgmästaren är chef för rådhusrättens kansli. 2 §• I den mån därom förordnas skola i rådhusrätt finnas tingssekreterare och tingsnotarier. I rådhusrätt, där tingsnotarier skola tjänstgöra, må jämväl anställas tingsnotarieaspiranter. Härjämte skola i rådhusrätt finnas icke rättsbildade biträden ävensom annan erforderlig personal. 3 §•

I rådhusrätt, där Kungl. Maj :t så förordnar, skall finnas särskild tjänsteman för administrativa ärenden. Om tillsättning, åligganden och ledighet för sådan tjänsteman skall gälla vad Kungl. Maj :t därom särskilt förordnar. Tillsättning

m.

m.

4 §• Borgmästare utnämnes av Kungl. Maj :t. Då borgmästarämbete skall tillsättas, utfärdar den hovrätt under vilken ämbetet lyder kungörelse därom i allmänna tidningarna. Kungörelsen skall anslås inom nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter och vederbörande rådhusrätt med föreläggande av tre veckors ansökningstid, räknat från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Ansökan skall göras hos Kungl. Maj :t. 5 §• Rådman utnämnes av Kungl. Maj :t. Då rådmansämbete skall tillsättas, utfärdar den hovrätt under vilken ämbetet lyder kungörelse därom i allmänna tidningarna. Kungörelsen skall anslås inom nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter och vederbörande

27 rådhusrätt med föreläggande av tre veckors ansökningstid, räknat från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Ansökan skall göras hos förstnämnda hovrätt. Efter ansökningstidens utgång har hovrätten att till ämbetets erhållande föreslå den av de sökande som anses företrädesvis böra ifrågakomma. Om skäl därtill äro, må hovrätten jämväl angiva vilka av de sökande som anses böra ifrågakomma i andra och tredje rummet. Tillkännagivande om hovrättens förslag skall ofördröjligen anslås inom hovrätten och vederbörande rådhusrätt tillika med uppgift å den dag, då anslaget skedde, varefter ansökningshandlingarna jämte förslaget insändas till Kungl. Maj :t. 6 §.

Har Kungl. Maj :t beslutat att rådhusrätt skall vara indelad i avdelningar, förordnar Kungl. Maj :t efter förslag av hovrätten bland rådmännen ordförande å den eller de avdelningar, där borgmästaren ej är ordförande, var och en att tjänstgöra tills vidare under högst fem år. 7 §•

Till innehavare av rådmansämbete kan, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, utses allenast den som innehar ordinarie domarämbete eller som antingen blivit förordnad till assessor i hovrätt eller ock i fråga om tjänstemeriter uppfyller de för erhållande av sådant förordnande stadgade villkor. 8 §.

I fråga om tingssekreterare, tingsnotarie, tingsnotarieaspirant och icke rättsbildat biträde skall vad med avseende å sådana befattningar i domsaga angående tillsättningsförfarande och i övrigt föreskrives i 5—9 §§ domsagostadgan äga motsvarande tillämpning, därvid vad i 7—9 §§ sägs om häradshövdingen i stället skall gälla borgmästaren. I fråga om tillsättning av annan icke rättsbildad personal skall samma förfarande tillämpas som beträffande icke rättsbildat biträde. 9 §. Avsked eller entledigande beviljas för befattningshavare, som Kungl. Maj:t tillsätter, av Kungl. Maj :t och för annan befattningshavare av hovrätten. Åligganden

och

behörighet

10 §. Borgmästare och rådmän åligger att svara för rättsskipningen i rådhusrätten med den arbetsfördelning dem emellan som hovrätten i arbetsordning eller på annat sätt bestämmer. Rådman, som ej är ordförande på avdelning, indelas av hovrätten till tjänstgöring inom rådhusrätten.

28 11 §• Borgmästaren skall leda och övervaka arbetet i rådhusrätten samt sörja för att i rådhusrätten anställda tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter erhålla en allsidig och i övrigt tillfredsställande utbildning. Är rådhusrätt indelad i avdelningar, åligger det rådman, som är ordförande på avdelning, att närmast under borgmästaren hava inseende över arbetet på avdelningen. 12 §. Tingssekreterare är behörig att utföra på ledamot ankommande göromål. Det åligger tingssekreterare att tjänstgöra såsom vikarie för rådman samt bestrida på ledamot ankommande göromål, från vilka denne åtnjuter partiell tjänstebefrielse. Tingssekreterare är tillika skyldig att i den mån så erfordras utföra göromål som avses i 14 § första stycket 3. och 4. samt tredje och fjärde styckena domsagostadgan. 13 §. I fråga om behörighet och åligganden för tingsnotarie och tingsnotarieaspirant skall vad i 15—18 §§ samt 20, 22 och 23 §§ domsagostadgan föreskrives angående tingsnotarie och tingsnotarieaspirant i domsaga äga motsvarande tillämpning, därvid i nämnda paragrafer stadgad befogenhet att meddela tingsnotarie förordnanden och att i övrigt bestämma om tingsnotaries och tingsnotarieaspirants tjänstgöring skall ankomma på borgmästaren. 14 §. Angående förordnande för tingsnotarie att i vidare utsträckning än som med tillämpning av 13 § kan ifrågakomma bestrida på ledamot ankommande göromål skall vad i 19 och 21 §§ domsagostadgan föreskrives äga motsvarande tillämpning. 15 §. I fråga om behörighet och åligganden för icke rättsbildat biträde skall vad i 24 § domsagostadgan föreskrives angående domsagobiträde äga motsvarande tillämpning, därvid vad i nämnda paragraf sägs om häradshövdingen i stället skall gälla borgmästaren. I fråga om åligganden för annan icke rättsbildad personal meddelas bestämmelser av borgmästaren. 16 §. Borgmästaren indelar tingssekreterare, tingsnotarie, tingsnotarieaspirant och icke rättsbildad personal till tjänstgöring inom rådhusrätten.

29 17 §. I rådhusrätt, där särskild tjänsteman för administrativa ärenden enligt 3 § icke finnes, ankommer det på befattningshavare, som hovrätten bestämmer, att biträda med föredragning och annan handläggning av sådana ärenden. 18 §. Lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt må icke idka advokatverksamhet eller driva annan förvärvsverksamhet, som är av den omfattning att den kan antagas inverka menligt på utövandet av hans tjänst, eller inlåta sig i sådant ekonomiskt förehavande, som måste anses oförenligt med en domares ställning.

Ledighet

och förordnande

av

vikarier

19 §. Angående ledighet för befattningshavare i rådhusrätt skall vad i 25 och 26 §§ domsagostadgan föreskrives äga motsvarande tillämpning, därvid vad om häradshövding sägs i stället skall avse borgmästare, vad om tingsdomare är stadgat skall gälla rådman och vad om domsagobiträde är stadgat skall gälla rådhusrättens icke rättsbildade personal. 20 §.

I rådhusrätt, där tingssekreterare eller tingsnotarie finnes, kan ledamot befrias från göromål som omförmälas i 18 § första och andra styckena samt tredje stycket a)—g) domsagostadgan. Beslut om sådan befrielse meddelas, om tingsnotarie skall tjänstgöra som vikarie, av borgmästaren och eljest av hovrätten. Befrielse, varom borgmästaren beslutar, må ej äga rum i större omfattning än hovrätten genom särskilda föreskrifter bestämmer. Beträffande utformningen av dylika föreskrifter skall vad i 27 § andra stycket domsagostadgan sägs äga motsvarande tillämpning. Ankommer på grund av förordnande göromål som i första stycket avses på tingssekreterare, skall vad ovan i denna paragraf stadgas om befrielse för ledamot från sådant göromål äga motsvarande tillämpning å tingssekreteraren. 21 §. Kan tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet ej utan oskäligt betungande utföras av ledamot vid sidan av övriga tjänsteåligganden, må hovrätten, utöver vad som följer av 20 §, medgiva ledamoten be-

30 frielse antingen från sådant göromål eller ock för dess fullgörande från arbetet i övrigt. Vad i första stycket stadgas om befrielse för ledamot från vissa göromål skall i tillämpliga delar jämväl gälla tingssekreterare. 22 §.

I rådhusrätt med tingssekreterare må ledamot utöver vad som följer av 20 och 21 §§ av hovrätten befrias från honom åliggande göromål i den utsträckning som med hänsyn till arbetsförhållandena i rådhusrätten finnes påkallat. Där ledamot erhållit befrielse enligt första stycket skall det, om tingssekreterare förordnats som vikarie, likväl ankomma på ledamoten att handlägga mål och ärenden, vilkas avgörande kräver särskild erfarenhet. 23 §.

Vikarie för befattningshavare, som åtnjuter ledighet eller annan befrielse från tjänstgöringsskyldighet som avses i 19—22 §§, förordnas av borgmästaren, då denne beviljar den ledighet eller befrielse varom fråga är, samt eljest av hovrätten. Är ledamot av jäv eller annat tillfälligt förfall förhindrad att tjänstgöra, förordnar borgmästaren vikarie för ledamoten. Erfordras i fall som nu är sagt att till vikarie förordnas annan än befattningshavare i rådhusrätten, skall det dock ankomma på hovrätten att utse vikarie. Då borgmästarämbete eller rådmansämbete icke är tillsatt, skall hovrätten förordna om ämbetets uppehållande. Är befattning för icke rättsbildat biträde eller annan icke rättsbildad tjänsteman ledig, må, där fråga är om förordnande för en tid av högst fyrtiofem dagar, borgmästaren förordna lämplig person att uppehålla befattningen. Är fråga om förordnande för längre tid utses vikarie av hovrätten. Att hovrätten i vissa fall som här avses genast skall underrättas stadgas i 48 § första stycket 1. 24 §.

Till vikarie för borgmästare eller avdelningsordförande må, där ej särskilda skäl till annat föranleda, förordnas endast ordinarie innehavare av domarämbete eller assessor i hovrätt och bör företrädesvis utses rådman i rådhusrätten. Åtnjuter borgmästare eller avdelningsordförande befrielse från tjänsteåligganden enligt 20—22 §§, må dock till vikarie förordnas tingssekreterare samt, där fråga är om tjänstebefrielse enligt 20 §, jämväl tingsnotarie som är behörig att utföra de tjänsteåligganden som avses med befrielsen. Till vikarie för annan rådman än avdelningsordförande bör, där ej särskilda skäl till annat föranleda, förordnas tingssekreterare, om sådan fin-

31 nes vid rådhusrätten. Är fråga om befrielse från tjänsteåligganden enligt 20 §, må dock till vikarie förordnas tingsnotarie som är behörig att utföra de tjänsteåligganden som avses med befrielsen. Angående förordnande för tingsnotarie att i annat fall än i första och andra styckena sägs bestrida på ledamot ankommande göromål stadgas i 14 §. Beträffande vikarie för tingsnotarie skall vad i 31 § tredje stycket domsagostadgan föreskrives om vikarie för sådan befattningshavare i domsaga äga motsvarande tillämpning. 25 §.

Förordnande att i rådhusrätt bestrida på ledamot ankommande göromål må av hovrätten meddelas fiskal eller fiskalsaspirant i hovrätt under enahanda förutsättningar som enligt 19 § domsagostadgan gäller för där avsett förordnande. 26 §.

Har någon förordnats att för bestämd tid bestrida på ledamot ankommande göromål med motsvarande begränsning som den i 18 § tredje stycket domsagostadgan föreskrivna och hava de undantagna göromålen ej förbehållits annan, åligger det den förordnade att, om det befinnes nödigt att under nämnda tid vidtaga ämbetsåtgärd, vartill han ej är behörig, därom ofördröjligen underrätta borgmästaren eller, om förordnandet meddelats av hovrätten, denna. 27 §.

Angående den längsta tid, under vilken förordnande att uppehålla borgmästar- eller rådmansämbete eller förordnande såsom tingssekreterare, tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant må innehavas, skall gälla vad i 32 § domsagostadgan föreskrives. 28 §.

Angående skyldighet för assessor, fiskal eller fiskalsaspirant i hovrätt att tjänstgöra i rådhusrätt gäller vad särskilt är stadgat. 29 §. Hovrätten tillkommande beslutanderätt i ärenden rörande ledighet eller förordnanden, som avses i 19—24 §§, m å i den omfattning som prövas lamplig av hovrätten överlämnas till borgmästaren. Rådhusrätts

kansli, daglig arbetstid,

rättsferier

30 §.

För rådhusrätt skall finnas kansli tillgängligt för allmänheten under viss av borgmästaren bestämd tid, minst fyra timmar varje helgfri dag, med

32 undantag av påskafton, midsommarafton och julafton. Under juli och augusti månader må tiden inskränkas till två timmar varje helgfri dag. Vidare må kansliet efter borgmästarens bestämmande hållas stängt å lördagar under tiden april—september, i den mån omständigheterna så medgiva och vederbörlig betjäning av allmänheten icke därigenom eftersattes. 31 §. Borgmästare och rådmän böra, såvitt ej på grund av tjänsteförrättning eller annat laga förfall hinder därför möter, vara tillstädes å rådhusrättens kansli minst två timmar dagligen under tid då detta hålles öppet; borgmästaren må dock bestämma att, då kansliet hålles öppet å lördag under tiden april—september, allenast en ledamot skall vara tillstädes. Mottagnings- och expeditionstid skola tillkännagivas genom anslag. Meddelande om expeditionstiden skall jämväl införas i rikstelefonkatalogen. Är på grund av hinder genom tjänsteförrättning eller annan giltig orsak icke någon befattningshavare, som enligt denna stadga är behörig att mottaga vadeanmälan, tillstädes å kansliet, skall borgmästaren för sådant tillfälle hava förordnat annan lämplig person att mottaga sådan anmälan. 32 §.

Angående arbetstiden för tingssekreterare, tingsnotarie och tingsnotarieaspirant samt icke rättsbildad personal skall vad i 43 § domsagostadgan är föreskrivet äga motsvarande tillämpning, därvid vad om häradshövdingen sägs i stället skall gälla borgmästaren; dock att vid tillämpningen av nämnda paragraf skall iakttagas vad som stadgas i kungörelsen den 2 mars 1962 med bestämmelser om sommararbetstid för viss personal i istatlig tjänst m. m. 33 §.

Rådhusrätt skall hålla ferier från och med den 17 j u n i till och med den 21 augusti, från och med den 19 december till och med den 6 januari samt från och med måndagen före påsk till och med lördagen efter påsk. Under skottår skola sommarferierna börja en dag tidigare än nu sagts. 34 §.

Inom rådhusrätts kansli skall, å plats som är tillgänglig för allmänheten, finnas anslagstavla för kungörelser. 35 §. Vad i 46 § domsagostadgan föreskrives om övervakning av kanslilokalerna och tillsyn å inventarier och annan egendom skall äga motsvarande tillämpning för rådhusrätt, därvid vad om häradshövdingen sägs i stället skall gälla borgmästaren.

33 Medelsförvaltning

och

redovisning

36 §.

Avlöning till befattningshavare i rådhusrätt utbetalas av hovrätten. Utgifter för rådhusrätts kansli, som ej skola bekostas av staden, skola bestridas av statsmedel. För sådant ändamål skall borgmästaren från hovrätten äga erhålla nödigt förskott. 37 §.

I tjänsten uppburna eller influtna medel skola av borgmästaren eller av annan som därtill förordnats inlevereras till statsverket eller redovisas enligt vad därom särskilt stadgas. I rådhusrätt skola föras beställningsbok för bevis, avskrifter och andra dylika expeditioner samt förteckning över utgående expeditioner. Reseersättning 38 §. Vad i 49 § domsagostadgan föreskrives om reseersättning skall äga motsvarande tillämpning beträffande rådhusrätt samt ägodelningsrätt, expropriationsdomstol och ägodelningsdomare i stad.

Disciplinär

bestraffning

samt åtal m. m.

39 §. Vad i 50—55 §§ domsagostadgan föreskrives angående disciplinär bestraffning samt åtal m. m. skall äga motsvarande tillämpning i rådhusrätt, därvid vad i 54 § nämnda stadga sägs om häradshövdingen i stället skall gälla borgmästaren.

Praktikanttjänstgöring

m. m.

40 §. Vad i 56 § domsagostadgan föreskrives angående praktikanttjänstgöring och tjänstgöring för juris studerande skall äga motsvarande tillämpning °] rådhusrätt, därvid vad om häradshövdingen sägs i stället skall gälla borgmästaren. Betyg 41 §. Vad i 57 § domsagostadgan föreskrives om betyg och bevis om tingsutbildning skall äga motsvarande tillämpning i rådhusrätt, därvid vad om häradshövdingen sägs i stället skall gälla borgmästaren. 2—318374

34 Handläggning

av administrativa

ärenden

42 §. Vid handläggningen av följande ärenden skall rådhusrätt hava den sammansättning, som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskriven för huvudförhandling i tvistemål: utseende av medlare enligt 14 kap. 2 § giftermålsbalken; utseende av särskilda ledamöter enligt 314 § 1 mom. sjölagen samt förordnande av besiktningsmän och utseende av personer att biträda med besiktning enligt 332 § samma lag; prövning av nämndemans behörighet; uppdrag åt åklagare att utfärda stämning; förordnande av stämningsman och prövning av dylikt förordnandes bestånd; förordnande om övervakningsnämnd enligt lagen om villkorlig dom och utseende av ordförande i nämnden. 43 §.

I handläggningen av följande ärenden skola deltaga samtliga ledamöter i rådhusrätten eller, om i denna finnas flera ledamöter än fem, jämte borgmästaren de fyra ledamöter, som rådhusrätten i plenum därtill årligen utser: viktigare frågor rörande rådhusrättens organisation eller arbetsformer; frågor rörande stiftande eller ändring av lag eller annan författning; frågor rörande fel eller försummelse av befattningshavare vid rådhusrätten; annat ärende som borgmästaren finner vara av särskild vikt. Handläggningen av administrativa ärenden i övrigt ankommer på borgmästaren, såvida ej i visst ärende Kungl. Maj :t, chef för statsdepartement eller hovrätt föreskriver annat. Vid handläggningen må borgmästaren tillkalla ledamot, vars närvaro han finner önskvärd. Fattas vid handläggning enligt denna paragraf beslut, som strider mot närvarande ledamots eller föredragandes åsikt, åligger det denne att till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. 44 §.

Borgmästare äger i den omfattning som prövas lämplig uppdraga åt tjänsteman som avses i 3 § eller åt befattningshavare som utsetts enligt 17 § att i sitt ställe handlägga administrativa ärenden. 45 §. Det åligger borgmästaren att föra förordnandebok. I denna skall antecknas

35 1. framställningar till hovrätten om ledighet för befattningshavare i rådhusrätten samt hovrättens beslut i anledning därav; 2. av borgmästaren beviljade ledigheter och förordnanden i anledning därav. Borgmästaren skall därjämte föra tjänstgöringsuppgift i vilken antecknas 1. beslut om tjänstetillsättning och antagning samt avsked och entlediganden, såvitt avser befattningshavare i rådhusrätten; 2. beslut om ledighet enligt 19 §; 3. förordnanden för icke rättsbildad personal i anledning av beslut, som avses i 2. 46 §. Avskrift av förordnandebok och tjänstgöringsuppgift skall för varje månad sändas till hovrätten senast å sjätte dagen i påföljande månad. 47 §.

Det åligger borgmästaren att föra protokoll över av honom eller rådhusrätten meddelade beslut i andra administrativa ärenden än sådana som upptagas i förordnandebok och tjänstgöringsuppgift. 48 §.

Det åligger borgmästaren att genast underrätta hovrätten beträffande 1. förordnande, som jämlikt 23 § fjärde stycket meddelats annan än befattningshavare i rådhusrätten, ävensom sådant annat tillfälligt anställande av icke rättsbildad personal som efter hovrättens bemyndigande sker genom borgmästarens försorg; 2. upphörande av anställning, som ej varit till tiden bestämd, ävensom ledighet, som av borgmästaren beviljats, och skälet därtill, därest det må antagas att av ledigheten föranlett löneavdrag under viss månad icke kan avräknas å lön som tillkommer vederbörande för följande månad. Underrättelse, som i första stycket avses, lämnas å preliminär tjänstgöringsuppgift. Besvär över administrativt

beslut

49 §. Den som icke åtnöjes med rådhusrättens eller borgmästarens beslut i administrativt ärende äger hos den hovrätt under vilken rådhusrätten lyder söka ändring genom besvär.

36 Denna stadga träder i kraft den 1 j a n u a r i 1965. Genom denna stadga upphävas kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat så ock vad i övrigt blivit i författning eller eljest för rådhusrätt föreskrivet stridande mot denna stadga eller enligt denna stadga meddelade bestämmelser. Beträffande den som före den 1 januari 1965 erhållit förordnande som ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att mottaga fortsatt domarförordnande skola före sagda dag gällande bestämmelser angående behörighet till rådmansämbete alltjämt äga tillämpning. I fråga om behörighet till tingssekreterarförordnande skall beträffande den som före den 1 januari 1965 erhållit förordnande som fiskal i hovrätt vad i övergångsbestämmelserna till kungörelsen den om ändring i domsagostadgan föreskrives angående behörighet till förordnande som tingssekreterare i domsaga äga motsvarande tillämpning. Så länge nuvarande innehavare av assessorsbefattning i r å d h u s r ä t t kvarstår i tjänst, skall beträffande sådan befattningshavare i tillämpliga delar gälla vad i denna stadga sägs om rådman. Så länge nuvarande innehavare av befattning som sekreterare i Stockholms rådhusrätt, stadsnotarie i Göteborgs rådhusrätt eller notarie i rådhusrätten i Malmö kvarstår i tjänst, skola beträffande sådan befattningshavare bestämmelserna om tingssekreterare i tillämpliga delar gälla. Vad i denna stadga sägs om tingsnotarie och tingsnotarieaspirant skall äga motsvarande tillämpning å den som då stadgan träder i kraft tjänstgör eller tjänstgjort som domaraspirant i Stockholms rådhusrätt. Stadgandet i 27 § skall beträffande den som den 1 januari 1965 innehar befattning som ordinarie eller extra ledamot i rådhusrätt eller är sekreterare i Stockholms rådhusrätt, stadsnotarie i Göteborgs rådhusrätt eller notarie i rådhusrätten i Malmö icke gälla såvitt avser förordnande i den rådhusrätt befattningshavaren tillhör.

MOTIV KAPITEL 1

Förutsättningar och ställningstaganden

Domstolskommitténs uppdrag omfattar en allmän översyn av domstolsväsendet i riket. Som ett led häri ingår att framlägga närmare förslag för överförande på staten av huvudmannaskapet för rättsskipningen i de städer, som nu har rådhusrätt. Direktiven har meddelats i tre av chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet gjorda uttalanden, nämligen dels den 20 maj 1960 angående utredning av frågan om hovrätts domförhet, dels den 23 mars 1961 angående översyn av domkretsindelningen för underrätterna i riket och dels den 29 december 1961 angående utredning om domstolsorganisationen i dess helhet och därmed sammanhängande processuella frågor. Innan domstolskommittén närmare ingår på innehållet i direktiven, upptages här med ledning av dessa dels en kort översikt av domstolsväsendets nuvarande organisation, dels en erinran om vissa tidigare utredningar och reformförslag.

Nuvarande

förhållanden

De allmänna domstolarna utgöres av underrätter, hovrätter och högsta domstolen. Underrätterna är av två slag: häradsrätter och rådhusrätter. Häradsrätterna h a n d h a r rättsskipningen på landet. Kostnaderna för dem bestrides av statsverket. Det åligger dock domkretsens — tingslagets — invånare att betala utgifterna för sammanträdes- och kanslilokaler m. m. Även vissa städer lyder under häradsrätt. Detta gäller åtskilliga nytillkomna städer och likaså en del äldre städer, som i senare tid förenats med domsaga. I övriga städer handhas rättsskipningen av rådhusrätt, som bekostas av staden. För närvarande finns 118 domsagor och 39 städer med rådhusrätt. Beträffande 8 av de senare pågår eller har verkställts utredning om landsrättsförläggning. Angående underrätternas organisation råder vissa olikheter mellan häradsrätter och rådhusrätter. Olikheterna är historiskt betingade och sammanhänger med att rådhusrätterna är av städerna bekostade domstolar, medan upprätthållandet av domstolsorganisationen i övrigt lagts på staten. Olikheter finns bl. a. i ordningen för tillsättning och utbildning av domare samt för arbetsfördelningen inom domstolarna. Vidare råder skiljaktigheter i fråga om domstolarnas sammansättning. För häradsrätt är huvud-

38 regeln, gällande både tvistemål och brottmål, att domstolen är domför med en lagfaren ordförande jämte nämnd. Rådhusrätt har i brottmål samma sammansättning som häradsrätt. Vid särskild huvudförhandling i tvistemål däremot har rådhusrätt kollegial sammansättning med tre eller fyra lagfarna domare. I enklare mål är såväl häradsrätt som rådhusrätt domför med endast en domare. Enligt rådande grunder för instansordningen skall praktiskt taget alla mål anhängiggöras i underrätt. Underrätternas domar kan alltid underställas hovrätts prövning. Hovrätterna är till antalet sex. Från hovrätt till högsta domstolen föreligger i princip fullföljdsrätt. Beträffande flertalet mål gäller emellertid som villkor för att talan mot hovrätts dom skall komma under högsta domstolens prövning, att högsta domstolen lämnar tillstånd därtill. Kostnaderna för hovrätten och högsta domstolen bestrides av staten. För domförhet fordras såväl i hovrätt som i högsta domstolen alltid flera lagfarna domare. Det för domförhet i hovrätt erforderliga antalet ledamöter är i alla mål fyra. I högsta domstolens avgöranden deltar, då fråga är om prövningstillstånd, tre och eljest i allmänhet fem justitieråd. De till högsta domstolen fullföljda målen beredes i nedre justitierevisionen, som är ett till domstolen knutet särskilt ämbetsverk. Tjänstgöring där som revisionssekreterare är ett normalt led i den statliga domarkarriären.

Tidigare

utredningar

Efter den processreform, som genomfördes med 1942 års rättegångsbalk och som i huvudsak gällde själva rättegångsförfarandet, har flera utredningar rörande domstolsorganisationen företagits. Någon allmän eller slutgiltig prövning av organisationen, motsvarande den som skett beträffande det processuella förfarandet, har emellertid ej kommit till stånd. Utredningarna har lett till bl. a. följande betänkanden: Domartjänster i häradsrätt och hovrätt (SOU 1956: 52), Domarbanan (SOU 1959: 17), Rådhusrätts sammansättning i brottmål (SOU 1956: 28), Häradsrätts sammansättning i brottmål (SOU 1958:9) och Underrätterna (SOU 1961:6). Betänkandena i fråga har avgivits, de två förstnämnda av 1955 års domarutredning och de tre sistnämnda av stadsdomstolsutredningen. Stadsdomstolsutredningen, vars uppdrag avsåg att verkställa utredning rörande rådhusrätternas framtida ställning samt därmed sammanhängande spörsmål, har i betänkandet om underrätterna föreslagit, att staten övert a r rättsskipningen i magistratsstäderna. Som motiv anför utredningen sammanfattningsvis följande. Vad som från rättsvårdssynpunkt närmast aktualiserar en sådan reform är önskemålet att skapa en enhetlig domarkår och att tillföra domarutbildningen det värde, som tjänstgöringen i olika domstolar har. På längre sikt bör även tagas

39 i beaktande, att ett upprätthållande mot städernas vilja av det nuvarande huvudmannaskapet kan få menliga återverkningar på rättsvården i dessa städer. Magistratsstäderna har befogade anspråk på att befrias från kostnader, som inte kan sägas medföra några fördelar i jämförelse med dem andra kommuner åtnjuter. Det ligger ej i det allmännas intresse att bibehålla en ordning, som kan uppfattas som en ekonomisk orättvisa och för vilken de historiskt betingade förutsättningarna ej längre är för handen. Betänkandet har varit på remiss till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Vid remissbehandlingen har stadsdomstolsutredningens förslag att stadsdomstolarna skall förstatligas genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Direktiv De för domstolskommittén gällande direktiven anger sammanfattningsvis följande riktlinjer för arbetet. Vid den samlade och allsidiga översyn av domstolsväsendet, som utredningsuppdraget åsyftar, bör tagas till utgångspunkt att huvudmannaskapet för rättsskipningen i de städer, som nu har rådhusrätt, skall överföras på staten. Stadsdomstolsutredningens förslag bör vid översynen kompletteras med närmare förslag till reformens slutliga genomförande. Såsom förutsättning för hela utredningsarbetet skall gälla, att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna. Ett grundläggande problem utgör spörsmålet om lämplig avgränsning av de olika domstolarnas inbördes kompetens. Frågan om rättsskipningens fördelning på olika instanser och rättsmedlens anordnande k a n härvid ej förbigås. Det kan i detta sammanhang från såväl processekonomiska som andra synpunkter bli påkallat, att överrätternas nuvarande uppgifter i rättegången undergår vissa förändringar. Som riktmärke för utredningen bör vidare gälla att underrättsorganisationen skall vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i hela riket samt att den nuvarande skillnaden mellan land och stad skall bringas att upphöra. För tillskapandet av enhetliga underrätter är det nödvändigt att finna en slutlig lösning på spörsmålet om dessas sammansättning i tvistemål. I fråga om sammansättningen i brottmål är det närmast de mera invecklade målen, beträffande vilka ytterligare undersökning påkallas, översynen bör dock rörande samtliga slag av mål avse gränsdragningen mellan kompetensområdena för olika sammansättningsformer inom domstolen; bl. a. kommer här ensamdomares behörighet i blickpunkten. I anslutning till prövningen av frågan om underrätts sammansättning i tvistemål bör övervägas att inom domstolsväsendets r a m åvägabringa ett processinstitut, som skulle kunna erbjuda ett åtminstone i många fall användbart alternativ till skilj emannaförfärandet. En lösning av h u r ett så-

40 dant institut bör vara beskaffat bör i första hand sökas inom ramen för u n derrätternas organisation och verksamhet. Domkretsindelningen för underrätterna skall överses. Som allmän riktlinje härvid skall gälla, att domkretsarna blir tillräckligt stora för att bereda full sysselsättning för flera ordinarie domare. Vad angår överrätternas organisation bör till en början ägnas uppmärksamhet åt frågan om hovrätts domförhet. Förutsättningarna att nedbringa det för domförhet erforderliga antalet ledamöter från nuvarande fyra till tre skall härvid utredas. En annan organisationsfråga gäller hovrätternas domkretsar. En omreglering, eventuellt i förening med utvidgning av vissa av de nuvarande hovrättsområdena, bör övervägas. Beträffande högsta domstolen bör huvuduppgiften vara att söka uppnå en ordning, varigenom domstolens ställning som prejudikatinstans ytterligare befästes. Vad beträffar domstolsväsendets inre organisation bör bl. a. frågorna om arbetsfördelningen inom de olika enheterna, rekryteringen och utbildningen av domarpersonal, befordringsgången för domare, proportionen mellan olika tjänster i domarkarriären och tjänstetillsättningen bli föremål för prövning. I anslutning härtill bör frågan om den inre administrationen av domstolsväsendet särskilt uppmärksammas. Förslag bör framläggas till lösning av de problem som övergången till en ny domstolsorganisation medför. Då utredningsarbetet kan beräknas taga lång tid i anspråk, får det inte hindra sådana begränsade organisatoriska förändringar, som kan finnas påkallade för att domstolarna skall k u n n a tillfredsställande fullgöra sina uppgifter. Med hänsyn till det behov av mera partiella ändringar i domkretsindelningen för underrätterna som föreligger eller efter hand uppkommer, bör vidare utredningsarbetet bedrivas så att förslag till dylika ändringar k a n framläggas utan avvaktan på det slutliga resultatet av arbetet. Slutligen bör de statsfinansiella konsekvenserna av de förslag, som framlägges, så långt möjligt redovisas.

Domstolskommittén Omfattningen av det ganska invecklade frågekomplex, som avses med domstolskommitténs uppdrag, gör, på sätt även framgår av direktiven, att det måste förutsättas dröja tämligen länge, innan utredningsarbetet i dess helhet är avslutat. Domstolsväsendet är en organisatorisk enhet. Det ena spörsmålet griper in i det andra och kan ofta icke lösas utan återverkningar på andra områden av organisationen. Det möter därför i många fall svårigheter att bryta ut och för sig behandla en speciell fråga. Med hänsyn till den långa tid, som kan beräknas förflyta innan en slutgiltig ny domstolsorga-

41 nisation kan genomföras, är det emellertid angeläget att, i den mån möjligheter finns att framskrida etappvis, sådana möjligheter tillvaratages. Utredningen är närmast föranledd av stadsdomstolsutredningens, av en enhällig opinion understödda förslag att på staten överföra huvudmannaskapet för rättsskipningen vid rådhusrätterna i överensstämmelse med vad som av ålder varit fallet beträffande häradsrätterna. De för en sådan reform behövliga åtgärderna kan vidtagas utan att därigenom senare en samlad översyn av hela domstolsorganisationen hindras. Tvärtom torde genom att i och med förstatligandet av rådhusrätterna huvudmannaskapet för samtliga allmänna domstolar samlas på en hand genomförandet sedermera av organisatoriska ändringar av andra slag underlättas. Rådhusrätternas förstatligande är en fråga av icke blott principiell och ekonomisk räckvidd. Såsom framhålles av stadsdomstolsutredningen är den av väsentlig betydelse för domstolsväsendet genom de förutsättningar som skapas att få till stånd en enhetlig domarkår med gemensam befordringsgång och att sålunda avskaffa den dualism som nu råder mellan å ena sidan den statliga och å andra sidan den kommunala domarbanan. Ej mindre betydelsefullt är att en enhetlig underrättsorganisation och en ändamålsenlig domkretsindelning knappast kan åstadkommas, utan att rådhusrätterna helt infogas i det statliga domstolsväsendet. Kommittén föreslår sålunda att förstatligande av rådhusrätterna sker som ett första led i arbetet på en ny domstolsorganisation u t a n att lösningen av övriga med en sådan organisation sammanhängande frågor avvaktas. Härmed avses icke att åtgärderna nu bör begränsas endast till att huvudmannaskapet överföres från kommunerna på staten. En reform av denna begränsade räckvidd skulle icke medföra de fördelar som enligt vad nyss anförts åsyftas. Den torde ej heller u r andra synpunkter, som i det följande skall beröras, vara önskvärd. Till en början måste, om en gemensam domarbana skall k u n n a komma till stånd, en enhetlig ordning utformas angående rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning inom domarkåren. Åtgärder av detta slag är emellertid ej tillräckliga för att den dualism som nu råder mellan statliga och kommunala underrättsdomare helt skall undanröjas. Full enhetlighet vinnes väl först i och med att underrättsorganisationen blir i allo likformig. Detta är emellertid en fråga på längre sikt som alltså icke kan lösas i förevarande sammanhang. Det blir nödvändigt räkna med att rådhusrätterna även efter förstatligandet under en tid består som en särskild form av underrätter vid sidan av häradsrätterna. De båda underrättstyperna bör emellertid redan nu som förberedelse till den omstöpning i en gemensam form, som är att emotse framdeles, göras så överensstämmande som i dagens situation är möjligt. Tjänster, arbetsuppgifter och grunderna för fördelning av göromålen mellan olika befattningshavare bör vara i allt väsentligt desamma vid rådhusrätt som vid häradsrätt. Även

42 administrationen av domstolarna bör vara i stort sett ensartad. En särskild fråga gäller lönesättningen. Denna är nu ganska olika ej blott mellan statliga och kommunala befattningshavare utan även vid olika rådhusrätter. E n översyn av underrättspersonalens nuvarande löneställning är nödvändig. Varken från statens eller från befattningshavarnas synpunkt kan det vara lämpligt att vid sidan av varandra finns statliga underrätter med avvikande principer för lönesättningen. De förslag till ändringar, som föranledes i dessa hänseenden, ankommer dock icke på domstolskommittén att framlägga; de torde få bli beroende av förhandlingar i vanlig ordning. Domstolskommittén förutsätter att dessa äger rum inom sådan tid att resultatet k a n beaktas då förstatligandet träder i kraft. Den omorganisation av rådhusrätterna, som sålunda bör vidtagas i samband med huvudmannaskapsreformen, motiveras ej endast av angelägenheten att skapa en gemensam domarkarriär. För staten är det av intresse att, då den övertar det ekonomiska ansvaret, också veta vad detta övertagande på längre sikt innebär. Även ur rekryterings synpunkt och för rådhusrätternas nuvarande befattningshavare är det av vikt, att den framtida organisationen åtminstone till sina huvuddrag fastställes. Ett dröjsmål måste, särskilt bland den icke slutbefordrade personalen, skapa oro och osäkerhet. Det nuvarande svävande tillståndet är icke tillfredsställande, och läget förbättras ej om rådhusrätterna skulle övertagas av staten i befintligt skick utan att samtidigt angåves h u r personaluppsättning och övrig organisation avses skola gestaltas i fortsättningen. Ett sådant förfarande torde medföra att vid inträffande ledigheter å nuvarande rådhusrättstjänster dessa icke skulle kunna återbesättas utan att från fall till fall avgjordes huruvida återbesättandet vore förenligt med en blivande omorganisation. Det är givet att ett dylikt förfarande skulle föra med sig åtskilliga olägenheter. Underrätternas organisatoriska utformning blir i väsentlig grad beroende av dels vilka regler som skall gälla för domstolarnas sammansättning och dels domkretsarnas omfattning. En förutsättning för att rådhusrätterna redan nu — innan domstolsorganisationen i dess helhet blivit föremål för översyn — skall kunna givas en organisation, som kan förväntas i sina huvuddrag bestå även i fortsättningen, är därför att principerna för domförhet och domkretsindelning, såvitt angår underrätterna, fastlägges. Utan att ståndpunkt nu tages i detalj till dessa frågor, bör alltså de allmänna riktlinjer, efter vilka lösningen av dem skall sökas, uppdragas i detta sammanhang. Det k a n ej uteslutas att, även under nyss angiven förutsättning, vissa ändringar i den rådhusrättsorganisation, som genomföres i samband med förstatligandet, kan visa sig nödvändiga vid den slutliga gestaltningen av domstolsväsendet. Också den gemensamma domarkarriären k a n därvid behöva

43 givas annan utformning än den nu får. Att ändringar i anmärkta hänseenden kan ifrågakomma får emellertid ej tagas till intäkt för att tillsvidare bibehålla rådhusrätterna till alla delar vid den organisation de nu har i avvaktan på att en allmän omorganisation av domstolsväsendet sker. Den eftersträvade enhetligheten på domarbanan och inom domarkåren, vilken är ett av huvudsyftena med förstatligandet, skulle då inte kunna vinnas. Den gemensamma domarbanan torde få uppbyggas efter i stort sett det mönster, som kännetecknar den nuvarande statliga sektorn. Frånser man rättegångsbalkens bestämmelser är gällande föreskrifter angående rekrytering, utbildning, befordringsgång och utnämningsförfarande för de statliga domarnas del upptagna dels i domsagostadgan den 11 juni 1943, som också reglerar domsagornas organisation och förvaltning, dels i arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947. De föreskrifter som i motsvarande hänseenden gäller beträffande kommunala domare innehålles i kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat, den s. k. magistratskungörelsen, samt i särskilda för rådhusrätterna fastställda stadgor och arbetsordningar. I samband med att rådhusrätterna förstatligas bör magistratskungörelsen upphävas och ersättas med en rådhusrättsstadga, upptagande bestämmelser av väsentligen samma innebörd som de vilka enligt domsagostadgan gäller i fråga om domsagorna. En enhetlig reglering av domarbanan förutsätter justeringar i vissa delar, såväl av domsagostadgan som av arbetsordningen för hovrätterna. Båda dessa författningar kan även i övrigt behöva överses. Den allmänna översyn, som sålunda torde påkallas, får emellertid anstå. Då en gemensam underrättsorganisation för hela riket, utan åtskillnad mellan land och stad, framdeles genomföres, måste — med beaktande av de bestämmelser som därvid kan bli gällande i fråga om sammansättningsformer och domkretsar — en ny, gemensam underrättsstadga utfärdas. I avvaktan härpå torde — åtminstone tillsvidare — domsagostadgan kunna fortsätta att gälla i huvudsakligen oförändrat skick. Vad arbetsordningen för hovrätterna beträffar blir dess slutliga gestaltning beroende av den organisation och de arbetsformer, som en ny domstolsorganisation för hovrätternas del kan komma att innebära. Även denna författning lämnas tillsvidare i huvudsak oförändrad. Vid förstatligandet avses rådhusrätternas nuvarande dubbla egenskap av domstol och magistrat skola upphöra. Magistratsgöromålen avses skola utskiftas på andra myndigheter och rådhusrätterna kommer att i likhet med häradsrätterna vara uteslutande domstolar. Magistraternas avveckling föranleder ändringar i ett stort antal författningar. Statens övertagande av huvudmannaskapet även för städernas domstolar underlättar judiciella indelningsändringar av det slag som för närvarande regleras genom lagen den 17 j u n i 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Sagda lag bör i samband med förstatligandet av råd-

44 husrätterna upphävas och ersättas med ett allmänt stadgande i rättegångsbalken. Genom förstatligandet kommer kommunernas skyldigheter mot rådhusrätternas personal att överflyttas på staten. För övergången erfordras reglerande bestämmelser. I samband därmed måste också lokalfrågan regleras. De kostnader, som reformen innebär för statsverket, får bestridas över statsbudgeten i vanlig ordning. Vad angår frågan i vilken omfattning och på vad sätt staten skall beredas ersättning för dessa kostnader av städer, från vilka skyldigheten att hålla rådhusrätt övertages, faller denna utanför domstolskommitténs uppdrag. Frågan har behandlats av 1955 års stadsutredning i dess betänkande om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten (SOU 1962: 9). Kommittén förutsätter att en lösning kommer till stånd innan förstatligandet genomföres. Enligt statsmakternas beslut skall staten den 1 januari 1965 övertaga huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. De problem som därvid uppkommer är i flera avseenden desamma som de vilka möter vid statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Även om sambandet mellan ifrågavarande verksamhetsgrenar inte är sådant att med deras förstatligande sammanhängande organisatoriska ändringar nödvändigtvis behöver genomföras i ett sammanhang över hela linjen, har domstolskommittén räknat med att så om möjligt bör ske. Kommittén utgår alltså vid sina överväganden i det följande från att rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965.

KAPITEL 2

Huvudmannaskapet för rådhusrätterna

Personalfrågor Gällande

bestämmelser

På grundval av redogörelse, som stadsdomstolsutredningen lämnat i betänkandet Underrätterna (s. 102 f), och en av justitierådet Yngve Söderlund i samarbete med byråchefen K. E. Uhlin på uppdrag av chefen för inrikesdepartementet upprättad, den 30 september 1959 dagtecknad promemoria i ämnet lämnas här en kort översikt angående statliga och kommunala domares rättsliga ställning. Samtliga ordinarie underrättsdomare i statlig tjänst och flertalet ordinarie domare i rådhusrätt är fullmaktsinnehavare. Den grundläggande bestämmelsen vad angår rättsställningen för innehavare av fullmaktstjänst finns i § 36 regeringsformen. Däri stadgas, att de som bekläder domarämbeten samt alla andra ämbets- och tjänstemän icke kan, utan medelst rannsakning och dom, från sina innehavande sysslor avsättas och ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas. Ehuru efter ordalydelsen tillämplig på så gott som alla ämbetsmän h a r i praxis stadgandet inskränkts att avse fullmaktstjänster. Sedan regeringsformens tillkomst h a r vidare innebörden och omfattningen av oavsättligheten och skyddet mot tvångsförflyttning i åtskilliga avseenden ändrats eller inskränkts. Ändringarna har genomförts antingen genom generella föreskrifter i allmänna avlöningsförfattningar eller i särskilda författningar avseende tjänstemän på bestämda områden eller genom förbehåll i själva fullmakten. Vad angår oavsättligheten har sålunda sedan 1870-talet gällt en begränsning genom att föreskrifter givits om skyldighet för innehavare av fullmaktstjänst att avgå vid viss ålder eller vid invaliditet eller under vissa andra likartade omständigheter. Jämlikt i ämnet för statliga befattningshavare nu gällande stadgande — 14 § statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) — föreligger avgångsskyldighet under förutsättningar, som närmare anges i utfärdade tjänstepensionsbestämmelser. Den rätt till löneförmåner som innefattas i oavsättlighetsprincipen har vidare inskränkts genom förbehåll i vederbörande tjänstemans anställningsakt eller bestämmelse i för tjänstemannen gällande avlöningsreglemente. F r å n och med den 1 juli 1957 gäller jämlikt punkt 5 i övergångs-

46 bestämmelserna till statens löneförordning den 31 maj 1957 (nr 228) för flertalet statstjänstemän, att de är underkastade generell ändringsskyldighet i fråga om bestämmelser rörande avlönings- och pensionsbestämmelser. I förbudet mot tvångsförflyttning började inskränkningar göras redan i mitten av 1800-talet. Enligt nu gällande bestämmelser — 13 § Saar — är ordinarie statstjänsteman underkastad viss förflyttningsskyldighet. I paragrafen skiljs mellan ordinarie domare och övriga ordinarie tjänstemän, tillsatta medelst fullmakt eller konstitutorial. De senare är skyldiga att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst — även lägre — vid det egna verket eller, där Kungl. Maj :t så prövar lämpligt, vid annat verk, vara Saar är tillämpligt. Ordinarie domare däremot är förflyttningsskyldig endast om Kungl. Maj :t finner organisatoriska skäl sådant påkalla; och även under denna förutsättning kan förflyttning ske allenast till annan ordinarie domartjänst inom den lönegrad han tillhör. Beträffande andra än domare förutsattes enligt uttalande i motiven 13 § Saar skola tillämpas så att tjänsteman icke behöver övergå till annat verk i annat fall än då med den nya tjänsten är förenade arbetsuppgifter av liknande art, som de han haft att utföra i den tidigare tjänsten, eller i vart fall arbetsuppgifter, för vilka tjänstemannen genom sin utbildning är skickad. Enligt 18 § 4 mom. Saar gäller vidare, att en tjänsteman, som utan eget förvållande förflyttas från högre till lägre ordinarie tjänst, i avlöningshänseende skall behandlas som om han innehade den högre tjänsten. Lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt eller magistrat är, även om han har ordinarie tjänst, enligt 5 § magistratskungörelsen skyldig att i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistraterna övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden, allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation kan bli i lag stadgat. Befattningshavare är dock ej pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner. Grundlagsskyddet enligt § 36 regeringsformen anses enligt den uppfattning som numera i allmänhet synes vara rådande icke innefatta någon rätt att utöva med tjänsten förenade arbetsuppgifter. Det utgör sålunda ej hinder mot att viss tjänst i samband med omorganisation indrages eller förändras och att innehavaren — utan att skiljas från tjänsten och med bibehållande av de med tjänsteinnehavet förenade ekonomiska förmånerna — försättes u r tjänstgöring och tvångsvis överföres på indragningsstat. Ifrågavarande grundlagsskydd får däremot anses medföra en viss begränsning i möjligheterna att ändra de för befattningen gällande föreskrifter, som reglerar beskaffenheten och omfattningen av de funktioner som är förenade med densamma. Utan befattningshavarens medgivande torde ändringar av detta slag ej få göras så omfattande, att befattningen därigenom i realiteten blir en annan.

47 Andra tillsättningsakter än fullmakt medför ej oavsättlighet i den mening § 36 regeringsformen avser. Det är härvidlag utan betydelse, om anställningen avser en ordinarie eller en icke-ordinarie tjänst. Visserligen har ordinarie tjänstemän tillsatta genom konstitutorial eller förordnande på viss tid eller för begränsad anställningstid en tjänsteställning som med avseende å oavsättlighet står fullmaktsinnehavaren nära. Den konstituerades tjänsteställning skiljer sig från fullmaktsinnehavarens däri, att han k a n i administrativ väg avsättas på grund av fel eller försummelse i tjänsten. Tjänsteman som erhållit förordnande på ordinarie tjänst för viss tid eller för begränsad tid anses vara under tiden för förordnandet jämställd med fullmaktsinnehavare i fråga om oavsättlighet. De icke-ordinarie tjänstemännen är aldrig oavsättliga. Anställningsförhållandet för extra ordinarie och extra tjänstemän samt aspiranter kan alltid uppsägas från arbetsgivarens eller från den anställdes sida. Arbetsgivarens uppsägningsrätt innebär dock ej, att de icke-ordinarie tjänstemännen kan godtyckligt skiljas från sina tjänster. Enligt rådande uppfattning torde endast en objektivt godtagbar uppsägningsgrund kunna åberopas, såsom att innehavaren visat olämplighet för tjänsten eller att denna blivit obehövlig. Innehavare av statlig lönegradsplacerad tjänst, å vilken Saar äger tilllämpning, tillförsäkras pension enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR). Rådhusrätternas personal är tillförsäkrad pensionsrätt enligt olika system. För vissa anställningshavare gäller i tillämpliga delar pensionsbestämmelserna för statliga tjänstemän. För andra gäller i princip samma pensionsbestämmelser som för kommunalanställda i allmänhet. Tjänstepensionsrätt enligt SPR skall i vissa fall samordnas med pensionsrätt som förvärvats på grund av kommunal tjänstepensionering. Allmänt stadgande om sådan samordning finns i 7 § 1 mom. SPR och närmare bestämmelser är intagna i 5 § 1 mom., 7 § 3 mom. samt 8 § 3 mom. tilläggsbestämmelserna till SPR. Samordningen innebär främst att den till statstjänst övergående anställningsinnehavaren kan medgivas rätt att som tjänstår för SPR-pension tillgodoräkna tid för anställning hos den föregående arbetsgivaren. Vidare följer att sådan rätt till tjänstepensionsförmån, som föreligger på grund av anställning hos den föregående arbetsgivaren, normalt skall överlåtas på staten eller att motsvarande minskning skall ske i den statliga pensionsförmånen.

Domstolskommittén I och med att rådhusrätterna förstatligas måste staten övertaga kommunernas skyldigheter gentemot den i rådhusrätterna sysselsatta personalen. Befattningshavarnas övergång till statlig tjänst blir icke förenad med sär-

48 skilda problem i de fall någon förändring ej sker med avseende å vederbörande tjänst. Befattningshavaren blir då tjänsteman hos staten på motsvarande befattning som den han innehaft hos kommunen. Vad angåi den rättsbildade personalen är vederbörande enligt 5 § magistratskungörelsen skyldig att övergå till statstjänst under sådana förhållanden. Beträffande den icke rättsbildade personalen torde det knappast möta betänkligheter från befattningshavarnas sida mot övergång till statstjänst på oförändrade anställningsvillkor. Det bör kunna förutsättas att de är villiga till sådan övergång vare sig skyldighet därtill föreligger eller ej. I rådhusrätterna finns två kategorier av icke rättsbildad personal, nämligen dels biträden föi utförande av kansligöromål, däribland ett mindre antal telefonister, och dels expeditionsvakter (vaktmästare, stadstjänare). Dessa sistnämnda fullgör arbetsuppgifter, närmast motsvarande de statliga expeditionsvakternas I allmänhet är de anställda vid rådhusrätten, men i vissa städer förekommei ianspråktagande för göromål vid rådhusrätt av expeditionsvakter som är knutna till andra myndigheter i staden. Vid förstatligandet bör staten övertaga ej blott de befattningshavare, som enligt för dem gällande bestämmelser är skyldiga att övergå, utan även övrig personal som, ehuru skyldighet därtill ej föreligger, likväl är villig till övergång på sådana statliga tjänster inom dess verksamhetsområde, vilka motsvarar de tjänster befattningshavarna innehaft före förstatligandet. 1 fråga om expeditionsvakterna torde dock böra göras det förbehållet, att städernas nuvarande förpliktelser mot dem skall övertagas av staten endast i den utsträckning, som de fullgör arbetsuppgifter vilka staten skall svara för. Beträffande sättet för övergången till statstjänst synes statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal tjänst, böra få utan ansökningsförfarande tillsättas med innehavaren av den kommunala tjänsten. Denne bör därvid äga räkna tjänstår i avlöningshänseende som om den kommunala tjänsten varit statlig. Generellt medgivande synes böra lämnas av denna innebörd Kommittén förutsätter att genom förhandlingar i sedvanlig ordning en allmän översyn sker av lönesättningen för rådhusrättstjänsterna. Om ändring därvid göres i nuvarande förhållanden liksom också då nuvarande tjänst indrages, uppkommer särskilda problem. Ordinarie befattningshavare bör för sådant fall tillförsäkras rätt att bibehålla tidigare utgående löneförmåner. Detta kan ske genom att den gamla tjänsten föres på övergångsstat, innebärande rätt till generella löneförbättringar i framtiden men däremot ej generell rätt till lönegradsuppflyttning, om andra liknande tjänstei höjs. Även beträffande icke-ordinarie tjänster bör en försämring av den enskilde befattningshavarens löneförmåner undvikas. Personlig tjänst ellei rätt att åtnjuta lön enligt högre löneklass än den, i vilken vederbörande är placerad, bör kunna övervägas av Kungl. Maj :t i det enskilda fallet. I den mån tjänster föres på övergångsstat eller på annat sätt bibehålies

49 utöver den reguljära personalstaten, bör såvitt möjligt motsvarande antal tjänster på den reguljära staten hållas vakanta. Vad pensionsfrågorna beträffar torde något problem i fråga om pensionsnivån ej uppkomma om den statliga tjänsten i löneavseende är högre än anställningshavarens senast innehavda kommunala tjänst eller lika hög som denna. Blir däremot den statliga tjänsten lägre än den senast innehavda kommunala tjänsten och tillförsäkras befattningshavaren rätt att bibehålla tidigare utgående löneförmåner, bör meddelas bestämmelser i anslutning till 4 § statens pensionslöneförordning. Härigenom kan uppnås samma resultat som om den statliga tjänsten vore placerad i samma lönegrad som den kommunala. I fråga om tjanstårsberäkning i pensionshänseende torde med nu gällande bestämmelser det antal tjanstår, som befattningshavare i kommunal anställning med pensionsrätt uppnått vid övergången till statlig tjänst, i regel vara tillgodoräkningsbart för statlig pension. Eventuellt uppkommande speciella tillgodoräkningsfrågor torde kunna efter framställning prövas i särskild ordning. Rådhusrättspersonal, som erhåller statlig extra tjänst eller aspiranttjänst, torde tillgodoräknas kommunal anställning vid beräkning av kvalifikationstid för att berättigas till pension enligt SPR på motsvarande sätt som om den kommunala anställningen varit statlig. Beträffande slutligen frågan om pensionskostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna för den personal, som i samband med förstatligandet övergår till statlig tjänst, torde i detta avseende få tillämpas samma grunder, som godtagits för motsvarande fall såvitt angår polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Domstolskommittén hänvisar till vad härutinnan anförts och föreslagits i propositionen angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. (prop, nr 148/1962 s. 154 f. och 175).

Lokalhållning m.m. Nuvarande

förhållanden

Beträffande byggande och underhåll av lokaler för andra domstolar än häradsrätterna saknas uttryckliga lagföreskrifter. Som en följd av att rådhusrätterna i sin helhet är av städerna bekostade domstolar bestrides kostnaderna för rådhusrätternas lokaler av kommunalskattemedel. Föreskrift om skyldighet för magistratsstad att hålla rådhus förekommer visserligen i åtskilliga stadsprivilegier men generella bestämmelser härom saknas. Att staden skulle ha ett rådhus torde förr h a betraktats som en konsekvens av den staden tillagda förmånen av egen jurisdiktion. För lokaler åt hovrätterna och högsta domstolen sörjer i princip staten.

50 Vad beträffar häradsrätternas lokalhållning har i stadsdomstolsutredningens betänkande Underrätterna (s. 208 ff.) lämnats en översikt över nuvarande bestämmelser. I korthet gäller för närvarande följande regler. Enligt 26 kap. 4 § byggningabalken skall varje härad bygga och underhålla »tingsbyggning», vilken skall innehålla »en stuva så stor, som tarvas, och två kamrar» samt vid vart tingsställe finnas ett fängelse, »där missgärningsmän må i förvar hållas». I sistnämnt hänseende stadgas i 1 kap. 16 § rättegångsbalken, att för förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller annan ort, som Kungl. Maj:t bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas häkte. Detta kan med Kungl. Maj:ts tillstånd vara gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och stad. Genom lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli har det ålagts tingslag att även bekosta lokaler för kansli jämte inventarier oberoende av om kansliet är beläget på samma ort som tingsstället eller ej. I lagen lämnas vidare vissa regler om kostnader för gemensamt kansli, då domsaga består av mer än ett tingslag. Den i nämnda stadganden fastslagna skyldigheten att bygga och underhålla lokaler för häradsrätterna brukar sammanfattas under benämningen tingshusbyggnadsskyldigheten. Då numera tingslaget och icke häradet utgör domkrets, har skyldigheten helt övergått å tingslaget. Enligt lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse skall i denna kostnad deltaga alla de, vilka erlägger kommunalutskylder inom tingslaget. Därvid skall de grunder tillämpas, som är stadgade för sådana utskylders fullgörande i allmänhet. Lagen torde äga tillämpning även vad avser kostnaderna för hållande av kansli. Genom lagen den 18 april 1947 om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall har reglerats spörsmålet, h u r u de ekonomiska förhållanden, som uppstår vid ändring av den bestående tingslagsindelningen, skall ordnas, ävensom lämnats bestämmelser rörande kostnaderna för sammanträdeslokal för ting med tremansnämnd. I förordningen den 31 december 1945 om utdebitering av tingshusmedel har intagits erforderliga skattetekniska stadganden. Tingshusbyggnadsskyldige skall årligen senast den 31 oktober fastställa utgifts- och inkomststat för nästfoljande år. Tingshusmedlen debiteras och uppbäres i den ordning, som stadgas i uppbördsförordningen den 5 juni 1953, gemensamt med övriga i sistnämnda förordning angivna slag av skatter dels såsom preliminär skatt, dels såsom slutlig skatt. Tingshusbyggnadsskyldige äger av statsverket uppbära vissa belopp i förskott. Slutlig redovisning av uppbörden i fråga om tingshusmedlen skall länsstyrelse senast den 8 mars överlämna till tingshusbyggnadsskyldige. Tingshusbyggnadsskyldigheten är att anse som ett allmänt besvär, vilket åvilar tingslagets menighet, de tingshusbyggnadsskyldige. Enligt 6 § 1. läns-

51 styrelseinstruktionen den 30 maj 1958 tillkommer det länsstyrelsen att pröva och avgöra frågor om åliggande att på landet anskaffa och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier. Jämlikt kungörelsen den 25 april 1958 med vissa föreskrifter ang. häradshäkten, stadshäkten och polisarrester skall innan häkte eller arrest uppföres ritning fastställas av länsstyrelsen. Vidare kan erinras om att enligt Kungl. Maj :ts cirkulär den 12 februari 1926 till länsstyrelserna angående ny- eller ombyggnad av tingshus länsstyrelserna skall till Kungl. Maj :t göra anmälan, då fråga om sådan byggnad uppstår, varefter ärendet skall vila i avbidan på Kungl. Maj :ts prövning, huruvida tingslagsreglering bör äga rum. Det har emellertid sedan länge ansetts, att de tingshusbyggnadsskyldige äger en självständig beslutanderätt i frågor, som rör tingshusbyggnadsskyldigheten, och länsstyrelsens uppgift är följaktligen i dylika frågor begränsad till att efter besvär pröva de tingshusbyggnadsskyldiges beslut och att meddela eller vägra fastställelse därå. Lagbestämmelser saknas rörande de former, i vilka de tingshusbyggnadsskyldige skall handlägga sina angelägenheter. Beslutanderätten utövas i allmänhet genom ombud för de i tingslaget ingående kommunerna. Med dessa ombud hålles i regel stämma en gång om året inför domhavanden eller häradsrätten. I flertalet tingslag finns såsom verkställande och förvaltande organ en av de tingshusbyggnadsskyldige utsedd tingshusstyrelse, vald av de tingshusbyggnadsskyldige på stämma eller bestående av ombud för kommunerna. I flera tingslag har de tingshusbyggnadsskyldige antagit reglementen eller stadgar, i vilka deras angelägenheter närmare regleras. I fem fall utgöres tingslag av en enda kommun, och dess organ fullgör då vad som ankommer på de tingshusbyggnadsskyldige. Det stora flertalet av rikets domsagor — omkring 90 procent — omfattar för närvarande minst 6 kommuner. Att märka är att belägenheten av tingshus och domsagokansli beror såvitt gäller tingshus av Kungl. Maj :ts beslut enligt 1 kap. 6 § rättegångsbalken om tingsställe och beträffande domsagokansli av Kungl. Maj :ts beslut enligt 42 § domsagostadgan om kansliort. Vad angår nuvarande domstolslokaler finns för närvarande för häradsrätterna 144 tingshus och 174 tingsställen. På 30 platser håller häradsrätt ting i förhyrda lokaler. Kanslilokalerna är i allmänhet inrymda i tingshus, men i 16 fall förhyres kanslilokaler i andra fastigheter. Vid tingshusen finns i allmänhet anställda tingshusvaktmästare, som avlönas av de tingshusbyggnadsskyldige. Många tingshus inrymmer även bostäder åt vaktmästare och åt notarier och ej sällan även åt häradshövdingen. I viss utsträckning förekommer att lokaler i tingshus uthyres till utomstående. Sålunda är exempelvis på flera håll landsfiskalskontor inrymda i tingshus. På flera håll äger

52 de tingshusbyggnadsskyldige bostadshus med tjänstebostad för befattningshavare i domsagan. Tingshusen ägs så gott som undantagslöst av de tingshusbyggadsskyldige. I Simrishamn äger dock staden tingshuset för Ingelstads och Järrestads domsaga (tidigare r å d h u s ) . I de fall där sessions- och kanslilokalerna är förhyrda är dessa som regel inrymda i kommunägda fastigheter (stadshus eller kommunalhus), varvid sessionslokalerna ofta är gemensamma för häradsrätten och för stads- eller kommunalfullmäktige. I Sollefteå innehar de tingshusbyggnadsskyldige för Ångermanlands västra domsaga kanslilokalen med bostadsrätt. Västmanlands mellersta domsagas häradsrätt håller i Fagersta ting i en Fagersta bruk tillhörig samlingslokal. Även på andra håll förekommer att ting hålles i privatägda fastigheter (t. ex. i Kalmar och Finspång). Rikets 118 domsagor är för närvarande indelade i 133 tingslag. Enligt lagen den 18 april 1947 angående tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall äger Kungl. Maj :t förordna om tingshusbyggnadsskyldighetens fördelning på olika delar av tingslaget efter vad som prövas skäligt. Med stöd av denna lag h a r sådan fördelning skett inom 28 tingslag. År 1962 utdebiterades i samtliga tingslag i tingshusmedel 10 446 831 kronor. I endast åtta tingslag utgjorde utdebiteringen mer än 10 öre per skattekrona. Den högsta utdebiteringen var 19 öre per skattekrona (Särna k o m m u n inom Älvdals, Särna och Idre tingslag av Ovansiljans domsaga). I mer än hälften av tingslagen översteg utdebiteringen icke 5 öre per skattekrona. För att erhålla en jämnare utdebitering är det regel att tingshusbyggen delvis finansieras med lån, men det är icke ovanligt att viss fondbildning sker hos de tingshusbyggnadsskyldige för att man skall kunna möta utgifterna i samband med nybyggen. Enligt av domstolskommittén inhämtade uppgifter kan brandförsäkringsvärdet av de 144 tingshus som finns i riket skattas till omkring 120 miljoner kronor. Taxeringsvärdet är åtskilligt lägre eller omkring 40 miljoner kronor; i flera fall är dock tingshusen ej åsatta taxeringsvärden. Vid ingången av år 1963 uppgick de tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar i form av banktillgodohavanden och andra fordringar till närmare 20 miljoner kronor och deras skulder till omkring 10 miljoner kronor. Samtliga rikets rådhusrätter, för närvarande 39, är inrymda i lokaler som ägs av vederbörande stad och lokalerna förvaltas av det organ som h a n d h a r stadens fastighetsväsen. På något håll, såsom i Göteborg, förhyrs dessutom lokal av privat fastighetsägare. Rådhusrätterna är med något undantag inrymda antingen i för ändamålet uppförda rådhus eller i stadshus. I Vänersborg är dock rådhusrättens sessionslokaler belägna i en staden tillhörig byggnad, innehållande bl. a. stadshotell och teater, under det kanslilokalerna är inrymda i ett annat staden tillhörigt hus. I städernas

53 rådhus finns ofta lokaler för stadsförvaltningen och för polis och åklagare. I många städer är rådhusen av kulturhistoriskt intresse, såsom rådhuset i Kalmar (uppfört 1654) samt rådhusen i Nyköping, Karlskrona, Alingsås, Falun, Gävle och Härnösand (uppförda under 1700-talet). Det hör numera till undantagen att särskilda byggnader uppföres enbart för rådhusrätternas behov. Flera rådhusrätter har gemensamma sessionslokaler med stadsfullmäktige. Så är exempelvis förhållandet i Motala, Lund, Trelleborg, Varberg, Vänersborg, Alingsås, Karlstad och Kristinehamn. I Landskrona användes rådhusrättens sessionssal även av Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsagas häradsrätt. I rådhusrätternas och magistraternas inkomst- och utgiftsstater är regelmässigt upptaget ett belopp för lokalhyra till stadens fastighetsförvaltning, s. k. intern hyra. Detta belopp innefattar i de flesta fall icke kostnader för städning men väl kostnader för ljus och värme. De i rådhusrätternas stater för år 1963 upptagna beloppen för lokalhyra uppgår till drygt 2 600 000 kronor. Medräknas även städningskostnader kan årskostnaden för städernas domstolslokaler uppskattas till omkring 3 miljoner kronor.

Tidigare

utredningar

och

förslag

Frågan om revision av de delvis ålderdomliga bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten har gång efter annan varit aktuell och har behandlats av olika utredningar, senast av stadsdomstolsutredningen. Lagstiftningsåtgärder på området har senast vidtagits genom lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli och lagen den 18 april 1947 om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall. Statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten har övervägts i olika sammanhang. Redan nya lagberedningen upptog år 1884 i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning IV (s. 243) frågan om statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten. Beredningen framhöll, att av statens egenskap att vara företrädesvis en rättsanstalt borde följa att de för rättsskipningens uppehållande nödiga anordningarna icke borde anses som en kommunernas angelägenhet utan såsom statens och att enligt beredningens mening den enda ur rättsskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vore, att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningarna, till vilka tingshus och häradsfängelse vore att hänföra. Som resultat av sina överväganden rörande lokalhållningen önskade lagberedningen förorda att staten utfäster sig att efter någon viss lagbestämd tidpunkt, i sammanhang med blivande allmän reglering av domkretsarna och i den mån för genomförandet

54 därav finnes nödigt, övertaga byggandet och framtida underhållet av de för allmän underrätt å landet nödiga domstolshus jämte därtill hörande fängelselokaler; att såsom huvudsakligt villkor för sådant övertagande uppställes att befintligt tingshus och häradshäkte må, om så av staten fordras, utan lösen överlåtas till statsverket; att emellertid och intill dess att övertagandet skett samt därmed sammanhängande frågor blivit ordnade, domkretsens invånare fortfarande skall enligt nu gällande eller framdeles stadgade grunder häfta för ifrågavarande tjänstbarhet; samt att ovanstående regler jämväl i tillämpliga delar följes i fråga om stadshäkte. Frågan om statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten behandlades jämväl av de s. k. ekonomisakkunniga i deras betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den ifrågasatta rättegångsformen (SOU 1928:20 s. 271 f). De sakkunniga framhöll, att även om beaktansvärda skäl kunde åberopas för att staten skulle sörja för tillgodoseende av underrätternas lokaler — att det i princip borde åligga staten att bekosta erforderliga arbetslokaler för överrätterna ansåg ekonomisakkunniga ej kunna vara föremål för tvekan -— dock å andra sidan starka betänkligheter måste möta mot en dylik lösning av lokalfrågan, varför man ej ville förorda densamma. En överflyttning av tingshusbyggnadsskyldigheten på statsverket skulle — ansåg de ekonomisakkunniga — bl, a. ej vara tänkbar utan uppgörelser i de särskilda fallen mellan staten och de olika tingshusbyggnadsskyldige ävensom de städer, vilkas rådhus eventuellt skulle tagas i anspråk för rättsskipningsändamål — uppgörelser, som mången gång säkerligen skulle bli av invecklad beskaffenhet. De ekonomisakkunniga övervägde även möjligheten att överflytta tingshusbesväret på landstingen, varigenom man skulle vinna en närmare anknytning till de lokala förhållandena men å andra sidan landstingen tilläggas arbetsuppgifter, som måste anses ligga rätt fjärran från deras dittillsvarande uppgifter. Då man genom en sådan anordning ej heller skulle undgå de svårigheter, som utgjorde de starkaste skälen mot skyldighetens överflyttande på staten, kunde den icke förordas av de sakkunniga. I propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform yttrade föredragande departementschefen, att någon ändring i nu förevarande hänseenden icke syntes böra vidtagas utan att skyldigheten att hålla erforderliga domstolslokaler på landsbygden alltjämt borde ankomma på vederbörande tingslag. — Med anledning av propositionen väcktes inom första kammaren en motion (nr 220), däri hemställdes, att Kungl. Maj :t ville vid utarbetande och framläggande av förslag till en ny processlag låta utreda frågan om statens övertagande av den landsbygdens folk åvilande skyldigheten i fråga om byggande och underhåll av tingshus. Särskilda utskottet uttalade i utlåtande (nr 1), att den i motionen berörda frågan enligt utskottets mening vore förtjänt av synnerlig uppmärksamhet men att, då anledning funnes till antagande att frågan komme att

55 upptagas till behandling av skatteutjämningsberedningen, utskottet icke funnit sig böra göra något vidare uttalande i ämnet. — Riksdagen instämde i vad utskottet sålunda anfört. Såsom riksdagen förutsatt upptogs frågan av skatteutjämningsberedningen i dess den 12 december 1932 avgivna principbetänkande med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning till staten eller Lill större kommunala utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter (SOU 1933:4). Beredningen framhöll bland annat, att de ifrågavarande utgifterna för tingshus och andra byggnader för rättsväsendet varken var av den betydelse för skattetrycket överhuvud eller orsak till så stora skiljaktigheter mellan därav föranledda skattesatser inom de olika utdebiteringsområdena, att från de synpunkter beredningen hade att lägga på spörsmålet, skäl till överflyttning av kostnaderna på staten eller på landstingsområdet förefunnes. År 1936 tillkallades inom justitiedepartementet särskilda sakkunniga att verkställa revision av gällande bestämmelser om tingshusbyggnadsskyldigheten. De sakkunniga avlämnade samma år betänkande i ämnet (SOU 1936: 37). I detta avvisades tanken att tingshusbesväret skulle överflyttas på staten. De sakkunniga erinrade bl. a. om vad de ekonomisakkunniga anfört om de mången gång invecklade uppgörelser mellan staten och de tingshusbyggnadsskyldige som skulle bli följden av ett övertagande. Därtill kom, att överflyttandet av tingshusbesväret på staten icke syntes k u n n a genomföras med mindre staten övertog kostnaderna för städernas domstolslokaler. De sakkunniga föreslog i stället, att två särskilda lagar skulle antagas, den ena om tingshusbyggnadsskyldighet och den andra om tingshusbyggnadsdistrikt. Tingslagen skulle befästas som kommunala organ med full självstyrelse. Beslutanderätten skulle tillkomma särskilda tingshusfullmäktige, medan förvaltning och verkställighet skulle ankomma på en tingshusstyrelse. — Mot detta förslag riktades kritik, särskilt från kommunalt håll. Förslaget ansågs innebära en överorganisation; stadsförbundet ifrågasatte huruvida beslutanderätten icke kunde knytas direkt till tingslagens olika kommuner. Förslaget lades ej till grund för lagstiftning. År 1943 framlade kommunalskatteberedningen »Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. Del III. Den kommunala skatteutjämningen» (SOU 1943:43). Beredningen hemställde att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för överflyttning å staten av tingshusbyggnadsskyldigheten på landsbygden och i städer utan magistrat. Som motivering härför anförde beredningen bl. a. (s. 126): Vid omprövning av frågan huru byggandet av tingshus och häradsfängelse bäst bör ombesörjas har det synts beredningen riktigast, att tingshusbyggnadsbestyret betraktas som en statlig uppgift och anförtros åt staten. Rättsvården, som är av grundläggande betydelse för liela samhällsordningen, framstår utan tvekan såsom en utpräglad statsangelägenhet. De principiella skälen talar sålunda för tingshusbyggnadsskyldighetens överflyttning å staten. Inom en sådan verksam-

56 hetsgren av rent statlig natur som rättsvården synes det ock vara förenat med vissa praktiska olägenheter att ha själva förvaltningen delad mellan staten och kommunala enheter. Med hänsyn till behovet av en rationell samhällsorganisation kan även ifrågasättas, om man endast för en så begränsad uppgift som tingshusbyggandet bör ha särskilda kommunbildningar, utrustade med representativa och verkställande organ. Den vid tidigare utredningar övervägda lösningen att låta landstingen övertaga tingshusbyggnadsskjddigheten synes vara förenad med lika stora organisatoriska nackdelar som den nuvarande ordningen och skulle innebära, att landstingen ålades en uppgift, som saknade samband med deras övriga verksamhet. En annan tänkbar anordning är att låta ifrågavarande bestyr handhavas av kommunala samfälligheter med bidrag från staten. Detta torde dock vara att göra saken mer invecklad än som med hänsyn till kostnadernas storlek och frågans allmänna betydelse är nödvändigt. De tingshusbyggnadsskyldige h a r visserligen genom den praxis, som utbildats, kommit att utöva en viss självständig förvaltning, men den självbestämmanderätt, som tillkommit dem, h a r knappast varit av någon större betydelse. Det torde heller icke ha utvecklat sig någon starkare samhörighetskänsla inom tingslagsmenigheterna, bl. a. därför att tingslagen genom ändringar i den judiciella indelningen under senare tid ofta ombildats. Ett förstatligande av tingshusbyggnadsskyldigheten synes därför icke innebära en inskränkning av den kommunala självstyrelsen i något betydelsefullt avseende. Ur tekniska och ekonomiska synpunkter bör staten enligt beredningens mening ha lika goda förutsättningar som tingslagen att h a n d h a ifrågavarande uppgift. Kostnaderna torde icke behöva bli större, om staten träder in i stället för tingslagen. På byggnadernas omfattning och beskaffenhet utövar staten redan nu ett avsevärt inflytande. Den minskning och utjämning av de kommunala skattebördorna, som skulle uppnås genom tingshusbyggnadsskyldighetens avlyftning från det kommunala skatteunderlaget, kan visserligen synas ringa men utgör enligt beredningens synpunkt ett icke betydelselöst bidrag till en bättre avvägning av de allmänna bördorna. Det bör även i detta sammanhang beaktas, att kostnaderna för byggandet och vården av domstolslokaler på grund av ökade krav på rättsväsendet kan bli avsevärt större än för närvarande. Därest den ovan utvecklade tankegången fullföljes beträffande städer med magistrat, leder detta till att de lokaler, som där motsvarar tingshus och häradsfängelse, bör tillhandahållas eller åtminstone bekostas av staten. Vid ett upptagande till omprövning av spörsmålet angående magistratsstädernas lokaler för rättsvård skulle man komma in på ett mycket invecklat komplex av frågor, som bör lösas i ett sammanhang. Även om tingshusbyggnadsskyldigheten i enlighet med beredningens förslag blir överförd å statsverket, torde man följaktligen nödgas låta anstå med motsvarande åtgärd av dylika städers särskilda skyldigheter och rättigheter. U t l å t a n d e över k o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e i n u i f r å g a v a r a n d e del a v g a v s av bl. a. h o v r ä t t e r n a , d o m h a v a n d e n a i 21 d o m s a g o r efter vederbörande tingshusbyggnadsskyldiges hörande ävensom av föreningen Sveriges h ä r a d s h ö v d i n g a r . F ö r s l a g e t o m s t a t e n s ö v e r t a g a n d e a v t i n g s h u s b y g g n a d s s k y l d i g h e t e n a v s t y r k t e s av flertalet n ä m n d a m y n d i g h e t e r . E n d a s t fem d o m h a v a n d e t i l l s t y r k t e d e t s a m m a . I a l l m ä n h e t u t t a l a d e t i n g s h u s b y g g n a d s s k y l d i g e s a m m a m e n i n g som v e d e r b ö r a n d e d o m h a v a n d e . U r härad&hövdingeföreningens avstyrkande utlåtande k a n återgivas följande.

57 Den hittillsvarande, mer än sekelgamla formen för förvaltningen av ifrågavarande angelägenhet är grundad i uppfattningen av häradsrätt som en tingslagsmenighetens egen domstol, vars rättsskipning är en angelägenhet, vari den tager del, icke blott genom sina folkvalda representanter, nämndemännen, utan även genom tillhandahållande av tingsställe och tingshus. Liksom domstolen är deras, är även tingsstället och byggnaden därå en menighetens tillhörighet. Berövas tingslagen sin byggnadsskyldighet, bortfaller något av den tingslagsmenighetens samhörighet med rättsskipningen, som alltjämt anses vara den viktigaste grunden för vår underdomstol på landet. Tingshusbyggnadsskyldighetens övertagande av staten har, i anledning av väckta motioner, senast behandlats av riksdagen 1948. I utlåtande (nr 10) avstyrktes motionerna av första lagutskottet, som framhöll att frågan främst borde ses ur rättsvårdens synpunkt, att den hittillsvarande decentraliseringen av domstolslokalernas förvaltning varit av värde, att tingshusbyggnadsskyldigheten var en motsvarighet till magistratsstädernas mera omfattande förpliktelser beträffande rättsvården samt att staten knappast kunde övertaga tingslagens byggnadsskyldighet utan att samtidigt frågan om dessa städers åligganden i ifrågavarande avseenden omprövades. Riksdagen följde utskottet. Enligt direktiven för stadsdomstolsutredningen ålåg det denna att överväga frågan om bestridande av kostnaderna för underrätternas sammanträdes- och kanslilokaler. I direktiven uttalades beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten, att den lokala förankringen på detta område ur flera synpunkter var av sådant värde att den borde bibehållas. Konsekvensen av att tingshusbyggnadsskyldigheten skulle kvarstå för häradsrätternas del var, anfördes det vidare, att en eventuell förändring i fråga om det ekonomiska ansvaret för rådhusrätternas rättsskipning icke borde omfatta skyldigheten att hålla domstolslokal. Föredragande departementschefen framhöll, att rådhusen i de flesta städer vore monumentalbyggnader med en för stadsbilden dominerande placering och utformning samt att det säkerligen skulle vara olämpligt att låta dessa byggnader undandragas den kommunala omvårdnaden. Utredningen borde därför utgå från att städerna alltjämt skulle hålla domstolarna med inredd lokal i samma omfattning som de tingshusbyggnadsskyldige. Utredningens uppgift i denna del borde vara att upptaga frågan om att sammanföra och komplettera de spridda och delvis ålderdomliga stadgandena om tingshusbyggnadsskyldigheten till en mera fullständig och tidsenlig lagstiftning. Som resultat av sina överväganden har stadsdomstolsutredningen i sitt betänkande om underrätterna föreslagit att i samband med statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna de nuvarande stadgandena om tingshusbyggnadsskyldigheten skall upphävas och ersättas av ny lagstiftning, omfattande såväl tingshus som rådhus (s. 267 ff). Förslaget innebär, att tingslagen skall försvinna som enheter för byggnadsskyldigheten, vilken i stället skall läggas direkt på kommunerna i dom-

58 kretsen. Kostnaderna skall gäldas av kommunerna gemensamt och som regel fördelas efter antalet skattekronor. Kommunerna skall efter länsstyrelsens förordnande kunna sammansluta sig till kommunalförbund för byggnadsbesvärets handhavande. Beträffande bestridande av kanslikostnaderna föreslår utredningen att domkretsarna skall bekosta — förutom vad som enligt gällande lag åligger tingslagen — jämväl telefon och facklitteratur. I övrigt innebär den föreslagna lagstiftningen i huvudsak endast ett sammanförande i en författning av de bestämmelser som gäller rörande tingshusbyggnadsskyldigheten samt en utsträckning av dessa bestämmelser att avse även stads skyldighet att hålla rådhus. Stadsdomstolsutredningens invändningar mot den nuvarande ordningen med tingslaget som specialkommun för fullgörande av skyldigheten att bygga och underhålla domstolslokaler på landet kan i huvudsak sammanfattas i tre punkter, nämligen dels att uppgiften att handha byggnadsskyldigheten kunde ombesörjas i enklare och billigare former än genom särskild kommunbildning, dels att tingslaget lätt löpte risk att undandragas den allmänna insyn som borde finnas i allmänna angelägenheters handhavande och dels att tingslagets rätt att uttaga skatt innebar en splittring av den kommunala verksamheten och kunde vara ägnad att försvåra för kommunerna att överblicka och sammanhålla sin finanshushållning. En av utredningens ledamöter, häradshövdingen Nils G. Fröding, var skiljaktig och förordade att den hittillsvarande specialkommunen bibehölles utom för de fall då byggnadsskyldigheten lämpligen borde utövas av viss kommun. Vid remissbehandlingen har stadsdomstolsutredningens förslag blivit föremål för delade meningar. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hovrätten för Nedre Norrland, nio rådhusrätter, femton länsstyrelser, överståthållarämbetet i Stockholm, byggnadsstyrelsen, besvärssakkunniga och uppbördsorganisationskommittén. Å andra sidan avstyrkes förslaget av rikets övriga fem hovrätter, ett par rådhusrätter, sju länsstyrelser och kammarkollegium ävensom av föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges juristförbund, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. De remissinstanser som avstyrker förslaget betonar i flera fall att det icke föreligger någon nackdel med att bibehålla tingslaget som specialkomm u n för byggnadsskyldighetens fullgörande på landet, att de tingshusbyggnadsskyldige löst sin uppgift väl samt att orsaken till det goda arbetsresultatet främst torde vara den lokala förankringen och den omständigheten, att uppgifterna omhänderhafts av personer med stort intresse för och ingående kännedom om häradsrätterna, ofta u r nämndemännens led. Flera länsstyrelser, som avstyrker förslaget, framhåller att en samverkan mellan primärkommuner för handhavandet av byggnadsbesväret skulle för häradsrätterna innebära en mera tungrodd och komplicerad förvaltnings-

59 form än den nuvarande. Denna tankegång utvecklas närmare av kammarkollegiet, som anser det principiellt felaktigt att på primärkommunerna lägga en uppgift, som de flesta kommuner icke kan lösa var för sig utan för vars fullgörande med nödvändighet kräves interkommunalt samarbete. För införande av en sådan ordning bör enligt kollegiet kunna påvisas, att det rådande systemet är behäftat med allvarliga olägenheter, som icke kan avhjälpas på annat sätt. Kollegiet framhåller, att specialkommuner ingalunda är någon undantagsföreteelse i samhället, att icke blott kyrkliga samfälligheter och tingslag utan även landstingskommuner och municipalsamhällen utgör specialkommuner samt att antalet kyrkliga samfälligheter kommer att öka väsentligt från och med den 1 januari 1963, då enligt lagen om församlingsstyrelse i princip alla flerförsamlingspastorat kommer att utgöra legala kyrkliga samfälligheter. Kollegiet anför vidare, att i de fall, då enligt utredningens förslag tingshusbyggnadsskyldigheten skulle fullgöras av kommunalförbund, de i förbundet ingående kommunerna på i stort sett samma sätt som nu skulle sakna möjlighet till inflytande över dessa angelägenheter. Kollegiet invänder även, att besparingar och rationaliseringar knappast torde uppnås för det övervägande antal kommuner, som skulle behöva etablera interkommunalt samarbete för fullgörande av byggnadsskyldigheten samt att den nuvarande debiteringen av tingshusmedel icke torde innebära nämnvärt besvär för skattemyndigheterna, eftersom kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel jämlikt 27 § 1 mom. uppbördsförordningen påföres i en gemensam post. Flera remissorgan anser det böra övervägas huruvida icke staten bör övertaga kostnaderna för underrätternas domstolslokaler. I denna riktning uttalar sig rådhusrätten i Hälsingborg samt länsstyrelserna i Jämtlands län, Stockholms län och Älvsborgs län. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter alternativt om icke landstingen kan åläggas skyldighet att hålla tingshus och rådhus. Statens övertagande av kostnaderna för underrätternas domstolslokaler påfordras bestämt av svenska stadsförbundet och av svenska landskommunernas förbund. Sistnämnda förbund framhåller därjämte att varje grund saknades för att skyldigheten att hålla domstolslokaler skulle, såsom stadsdomstolsutredningen föreslagit, utsträckas till att avse kostnader för kanslitelefoner och facklitteratur. Sedan stadsdomstolsutredningen framlade sitt betänkande har ett par andra utredningar, vilkas verksamhet har beröring med stadsdomstolsutredningens, avslutat sitt arbete. I sitt betänkande Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. (SOU 1961:34), föreslår 1957 års polisutredning att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet förstatligas samt att kostnaderna för lokaler till dessa verksamhetsgrenar lägges på staten. Vidare har 1955 års stadsutredning i sitt betänkande Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten (SOU 1962:9) upptagit frågan om skyldigheten för kommunerna att hålla lokaler för statliga myndigheter.

60 I anslutning till stadsdomstolsutredningens förslag om en något vidgad kommunal byggnadsskyldighet vid statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna förklarar sig stadsutredningen vilja bygga vidare på tanken att införa en generell förpliktelse för kommunerna att hålla lokaler för de statliga myndigheter — dock ej centrala eller regionala — som trätt eller skulle träda i stället för de kommunala organen. Administrativa och praktiska fördelar skulle, anser denna utredning, kunna erhållas därest kommunerna svarade för lokalhållningen, och även statsfinansiella hänsyn talade för att staten icke borde svara för lokalhållningen. Stadsutredningen ansåg sig därför icke kunna biträda polisutredningens förslag att statsverket skulle hålla lokaler åt ett förstatligat polis-, åklagaroch exekutionsväsendets behov. Principen att kommunerna skulle svara för lokalhållningen borde enligt stadsutredningen gälla generellt och tillämpas även vid förstatligandet av rådhusrätter och uppbördsverk. Polisutredningens förslag har behandlats av 1962 års riksdag i anledning av Kungl. Maj :ts förut nämnda proposition (nr 148/1962) om statens övertagande av huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m. Med bifall till vad i propositionen föreslagits har riksdagen beslutat, att staten efter övertagandet av ifrågavarande huvudmannaskap skall stå för samtliga kostnader för dessa verksamhetsgrenar, däribland kostnaden för lokalhållningen. Propositionens ståndpunkt h a r av föredragande departementschefen motiverats med hänvisning i huvudsak till administrativa och praktiska skäl. I detta sammanhang bör anmärkas även departementschefens uttalande (s. 59) att på grund av det organisatoriska samband, som förelåg mellan polis- och åklagarväsendet samt stads- och häradshäktesorganisationen, det närmare borde övervägas vem som i fortsättningen borde bära ansvaret för förvaring av häktade. Sistberörda fråga, som tidigare även behandlats av fångvårdens byggnadskommitté i en till chefen för j u s titiedepartementet år 1957 avlämnad promemoria rörande stads- och häradsfängelser (SOU 1957: 34), har hänskjutits till den särskilda beredning, polisberedningen, som har till uppgift att biträda vid det ytterligare utrednings-, planläggnings- och författningsarbete som krävs för förstatligandet och omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Vid övervägande av ändringar i nuvarande regler k a n det slutligen vara av intresse att något se till h u r lokalhållningen i våra grannländer är ordnad. Förhållandena där är i korthet följande. I Danmark svarar staten sedan år 1938 för underrätternas lokalhållning. I ett begränsat antal fall -— enligt uppgift omkring 10 procent av alla — är emellertid domstolslokalerna inrymda i tingshus och rådhus, som fortfarande äges av kommunerna. I dessa fall är k o m m u n e r n a skyldiga att utan vederlag ställa lokalerna till förfogande för domstolsändamål. I Finland svarar staten i princip för lokaler åt domsagorna. I Norge åligger det kom-

61 munerna att hålla underrätterna med sessionslokaler, vittnes-, åklagar- och advokatriim medan det åligger staten att tillgodose behovet av kanslilokaler.

Domstolskommittén I samband med att en enhetlig underrättsorganisation, utan skillnad mellan land och stad och med gemensam huvudman — staten — genomföres, måste ej blott personalfrågor utan även frågor rörande lokalhållningen och därmed sammanhängande spörsmål få en likformig lösning. Så länge städer med rådhusrätt i princip haft att svara för finansieringen av rättsskipningen, är det naturligt att de även bekostat lokalhållningen. Det beträffande häradsrätterna tillämpade systemet med en uppdelning av det ekonomiska ansvaret så att de inom domsagan — tingslaget — boende bekostar domstolens sammanträdes- och kanslilokaler medan åter staten bestrider löner och övriga utgifter har, som framgår av den lämnade redogörelsen, vid olika tillfällen uppkallat kritik. De förslag, som därvid framförts om avskaffande av det. ifrågavarande kommunala besväret och överförande av tingshusbyggnadsskyldigheten på staten, har dock av olika skäl avvisats. Ett av de huvudargument, som åberopats, har varit att staten inte lämpligen kunde överta tingslagens byggnadsskyldighet så länge rådhusen bekostades av städerna. Genom det förstatligande av rådhusrätterna, som nu avses skola ske, kommer frågan i ett annat läge. Ikläder staten sig huvudmannaskapet för rådhusrätterna i övriga avseenden, är det givetvis mest följdriktigt att även lokalhållningen överflyttas på staten. Rättsvården är en uteslutande statlig angelägenhet. Om än hållandet av domstolslokaler merendels icke är särskilt betungande för kommunerna, är det principiellt oriktigt att på dem lägga en uppgift, som måste anses åvila staten. Endast genom att staten svarar för kostnaderna blir det för övrigt möjligt att åstadkomma den likformiga fördelning av desamma över hela landet, som torde böra eftersträvas. Även om, på sätt gjorts gällande, den lokala förankringen av rättsväsendet har sitt värde, måste ifrågasättas i vad mån byggande och underhåll genom kommunernas försorg av tingshus och rådhus kan bidraga till att främja en god och med förtroende omfattad rättsvård. Skulle synpunkter av detta slag vara utslagsgivande, borde kommunerna bära det ekonomiska ansvaret för rättsskipningen i dess helhet. Det behov av samarbete med bygd och befolkning, som kan föreligga för underrätternas del, torde tillgodoses genom nämndinstitutionen. För övrigt må erinras att, vad beträffar överrätterna, annat ej gjorts gällande och ej heller gärna är tänkbart, än att staten skall i princip bära alla med verksamheten förenade kostnader. Anledning till olika förfaranden i detta avseende i fråga om olika rättsinstanser föreligger ej. Ett särskilt och vägande skäl för att staten nu bör övertaga lokalhåll-

62 ningen för underrätterna är det ställningstagande som från statsmakternas sida i motsvarande avseende skett beträffande polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Administrativa och praktiska grunder liknande dem som därvid åberopats föreligger även då det gäller domstolslokalerna. En ny domkretsindelning kommer med all sannolikhet att föra med sig åtskilliga byggnadsproblem. Det säger sig självt, att dessa lättare löses om en och samma huvudman svarar för all lokalhållning. Det måste också vara mest ändamålsenligt, ej minst ur ekonomiska synpunkter, att den som bär ansvaret för personalkostnaderna även omhänderhar arbetslokalernas planering och utformning. Till det sagda kan läggas de invändningar, vilka icke utan fog kan riktas mot den nuvarande tingshusbyggnadsskyldighetens formella gestaltning. Även efter en genomförd kommunreform kommer de flesta domkretsar säkerligen att liksom nu bestå av flera kommuner. Svårigheterna under sådana förhållanden att finna en lämplig form för kommunernas handhavande och fördelning av byggnadsbesväret framgår av stadsdomstolsutredningens förslag och de däröver avgivna yttrandena. Domstolskommittén förordar således, att skyldigheten att tillhandahålla lokaler åt underrätterna avlastas kommunerna och överflyttas på staten. Förfarandet torde härvid få gestaltas i viss mån annorlunda i fråga om rådhusrätterna än beträffande häradsrätterna. Med hänsyn till karaktären hos de byggnader, i vilka städerna merendels inrymt sina rådhusrätter, och det värde, städerna ofta torde fästa vid dessa byggnadsverk, vilka för övrigt ej sällan tjänar även rent kommunala ändamål, synes staten ej böra tilläggas rätt att övertaga desamma annat än i samförstånd med vederbörande stad. Lokalfrågan torde i stället för rådhusrätternas del få lösas på det sättet, att staten tillförsäkras nyttjanderätt till de utrymmen, som i byggnaderna disponeras för rådhusrätternas behov. Vad åter beträffar tingshusen torde dessa, i de fall de alltjämt är behövliga för avsett ändamål, böra överlåtas på staten med äganderätt. Annat förfarande skulle i dessa fall medföra, att nuvarande specialkommuner eller annat motsvarande interkommunalt organ måste — även sedan lokalhållningen i princip övergått på staten — finnas uteslutande för förvaltningen av byggnaderna. En sådan ordning vore icke tillfredsställande. Det naturligaste vore kanske, att nu ifrågavarande reform med avseende å såväl land som stad genomfördes samtidigt med rådhusrätternas förstatligande eller till den 1 januari 1965. Tiden är emellertid väl knapp för att erforderliga förberedelsearbeten skall medhinnas. Ej heller är det i och för sig nödvändigt, att lokalhållningen övertages i omedelbart sammanhang med huvudmannaskapet för rådhusrätterna i övrigt. Snarare kan det vara av värde att avvakta något eller till dess den nya underrättsorganisationen och domkretsindelningen tagit fastare form och därmed underrätternas lokalbehov bättre kan överblickas.

63 Om med statens övertagande av lokalhållningen alltså får tillsvidare anstå, måste regler fastställas rörande h u r under mellantiden lokalfrågan skall ordnas i städer med rådhusrätt. Sådana regler saknas för närvarande. Riktigast synes vara att städerna under sagda tid får ha kvar skyldigheter med avseende å lokalhållningen i samma omfattning som gäller beträffande motsvarande skyldigheter för tingslagen. Det bör alltså ankomma på stad med rådhusrätt att hålla dels erforderliga lokaler för domstolens sammanträden och kansli, dels möbler och andra dylika inventarier, exempelvis textilier och armatur. I fråga om kanslilokaler och dessas utrustning bör bestämmelserna i lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli k u n n a givas motsvarande tillämpning. Till rådhusrätternas förfogande står för närvarande åtskillig annan utrustning än den, som städerna enligt vad nu föreslagits i fortsättningen bör åläggas bekosta. Förutom förefintliga lager av papper, pennor o. dyl. kan nämnas skriv- och räknemaskiner, fotoapparater, stencileringsapparater, bandinspelningsapparater och liknande samt facklitteratur. I den mån dylik kontorsutrustning anskaffats uteslutande för rådhusrättens behov förefaller det mest praktiska vara att den överlåtes på statsverket. Ofta rör det sig om föremål som varit i bruk kortare eller längre tid. Värdet är svårt att beräkna men det torde ej uppgå till större belopp. Kommittén föreslår att — i överensstämmelse med vad som beslutats vid polis-, åklagaroch exekutionsväsendets förstatligande — någon ersättning för sådan utrustning icke skall utgå. Är utrustningen anskaffad även för annan kommunal verksamhet, vilket kan vara fallet t. ex. med fotoapparater och stencileringsapparater, bör staten dock endast medgivas rätt att vederlagsfritt använda egendomen i den omfattning, i vilken den varit avsedd för rådhusrättens behov. Vad angår städernas skyldigheter med avseende å lokaler för förvaring av häktade har, som tidigare nämnts, denna fråga hänskjutits till övervägande av polisberedningen. Frågan har därför ej upptagits till behandling av domstolskommittén. Slutligen vill kommittén erinra om att staten efter rådhusrätternas förstatligande har att bestrida de för närvarande på magistratsstäderna ankommande kostnaderna för ersättningar till nämndemän för tjänstgöring i rådhusrätt och i expropriationsdomstol i stad med rådhusrätt. Frågan om ersättning till nämndemän är för domsagornas vidkommande reglerad genom kungörelsen den 30 april 1953 angående dagarvode samt resekostnadsersättning och traktamente till nämndemän. Behov föreligger av motsvarande bestämmelser beträffande ersättning till nämndemän i rådhusrättsstäderna.

KAPITEL 3

Avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna

Även efter det att genom ikraftträdandet av 1953 års kommunallag magistratens befattning med den kommunala förvaltningen upphört, h a r magistraten eller ledamot av denna en mångfald uppgifter i egenskap av vad som brukar kallas lokal statlig förvaltningsmyndighet. Uppgifterna är angivna i olika författningar. Enligt 29 § 2 mom. kommunallagen skall i stad utan magistrat finnas en kommunalborgmästare. Jämlikt lagen den 17 juni 1932 om överflyttande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr tillkommer det kommunalborgmästaren att i stad som nyss nämnts fullgöra flertalet av magistratens statliga administrativa uppgifter. Kommunalborgmästarnas kommunala uppgifter regleras genom tjänstgöringsreglementen. I en särskild lag den 17 juni 1932 om kommunalborgmästare är bestämmelser upptagna om kompetenskrav, tillsättning och entledigande samt om reglemente för befattningshavaren. Kommunalborgmästartjänsten är numera att anse som ett provisorium. Enligt 9 § lagen om införande av kommunallagen skall nämligen, då kommunalborgmästartjänst blir ledig, ny ordinarie innehavare ej utses. Stadsdomstolsutredningen har i sitt betänkande Underrätterna (s. 126 ff.) efter redogörelse för magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas historiska utveckling föreslagit, att i samband med att staten övertar kostnaderna för stadsdomstolarna båda institutionerna skall avvecklas. Utredningen har redovisat de magistratsuppgifter som, såvitt utredningen kunnat utröna, för närvarande finns samt framlagt förslag till utskiftning av desamma på andra organ allt efter arten av uppgifterna i fråga. Utformade förslag till härav föranledda ändringar i gällande författningar har icke upprättats. Den enda författningstext, utredningen i här förevarande avseende utarbetat, är ett förslag till lag om överflyttande å länsstyrelse av magistrat, kommunalborgmästare m. fl. åvilande uppgifter och avser fall, som till äventyrs ej blir reglerade genom författningsändringar. Förslaget innebär att, där ej annat stadgas, uppgifter som nu ankommer på magistrat, ledamot av magistrat, stadsstyrelse, ordförande i stadsstyrelse eller kommunalborgmästare skall i stället ankomma på länsstyrelse. Vidare upptar förslaget bestämmelser om upphävande av författningar, som reglerar kommu-

65 nalborgmästarinstitutionen samt övergångsbestämmelser för kommunalborgmästare. I sistnämnda avseende föreslås att beträffande den, som vid lagens ikraftträdande innehar ordinarie tjänst som kommunalborgmästare, vad i 1932 års lag om kommunalborgmästare och med stöd därav utfärdade tjänstereglementen är stadgat om skyldighet att fullgöra nya eller ändrade arbetsuppgifter, villkor för entledigande samt tjänsteförhållanden i övrigt alltjämt skall i tillämpliga delar gälla. I direktiven för domstolskommittén uttalas, att stadsdomstolsutredningens förslag bör kompletteras med närmare förslag till reformens slutliga genomförande. Domstolskommittén torde därför ha att taga ställning till förenämnda awecklingsfrågor och framlägga förslag till de författningsändringar som föranledes av avvecklingen.

Stadsdomstolsutredningens

förslag

Till stöd för förslaget att magistraten bör försvinna och rådhusrättens domare sålunda befrias från de förvaltningsuppgifter som nu åligger dem i egenskap av magistratsledamöter har stadsdomstolsutredningen sammanfattningsvis åberopat i huvudsak följande skäl, nämligen dels att rättsskipning och förvaltning principiellt bör hållas isär, vilket argument dock förklaras vara av mera doktrinär natur, dels att magistratens befogenheter under en lång tid fortgående beskurits, vilket delvis sammanhänger med ändrade uppfattningar rörande formerna för utövandet av kommunal självstyrelse och delvis beror på att den kommunala och statliga verksamheten ökat i intensitet och omfattning samt kommit att bedrivas i mera komplicerade former, dels att de återstående uppgifterna, med några få undantag, icke är av beskaffenhet att kräva handläggning av domare. De fördelar magistratsärendenas anknytning till domstol tidigare medförde har, anser utredningen, härigenom gått förlorade, och dessa ärenden har snarare kommit att innebära en onödig splittring av domarnas tid och arbete till förfång för den numera helt dominerande rättsskipningsuppgiften. Utredningen finner det vidare icke ur kommunalrättslig synpunkt påkallat eller lämpligt med ett i lag reglerat ämbetsmannaelement i städernas förvaltning. Utredningen erinrar därvid om den statsuppsikt över kommunerna som innefattas i reglerna om att kommunala beslut genom underställning eller besvär kan bringas under statlig myndighets prövning samt om den tillsyn som justitiekanslern och justitieombudsmannen utövar över de kommunala tjänstemän som är underkastade ämbetsmannaansvar. Mot ett i lag reglerat ämbetsmannaelement i kommunalstyrelen talar enligt utredningen också det förhållandet att många landskommuner, åtskilliga landsrättsstäder med icke lagfaren kommunalborgmästare och vissa magistratsstäder helt saknar jurister inom den komunala förvaltningen. Vidare påpekas, att de jurister som finns inom magistratsstädernas förvaltning har en sådan 3—318374

66 ställning att de kan göra de rättsliga synpunkterna gällande utan stöd av lag samt att kommunallagarna bygger på den principen att kommunerna själva skall äga bestämma över sin förvaltningsorganisation. Utredningen behandlar även frågan, om utskiftningen av magistratens statliga administrativa uppgifter bör föranleda, att en lagstadgad kommunal tjänst inrättas i varje stad, men finner, att dessa uppgifter i stället bör överflyttas till redan befintliga statliga eller kommunala organ. Utredningen anför bl. a.: Förutsättningar måste skapas för en säker och snabb handläggning av de nuvarande magistratsuppgifterna. Ärendena måste handläggas av sakkunniga organ, och handläggningsformerna bör vara så enkla som kravet på säkerhet medger. Om uppgifterna överlämnades till ett enda lokalt förankrat organ, skulle de speciella lokala förhållandena bättre k u n n a beaktas och myndigheten bli mera lättillgänglig för allmänheten. Magistratsuppgifterna har emellertid icke något innehållsmässigt samband, och ett organ kan icke representera sakkunskap på varje område. Följden skulle bli ett tidsödande remissförfarande, som i praktiken skulle förlägga det verkliga avgörandet till den sakkunniga remissinstansen. Flertalet tillståndsärenden är av övervägande polisiär natur och handlägges i städer med poliskammare av denna samt på landsbygden av polischefen i orten. Andra uppgifter är av övervägande expeditioneli natur. Utskiftningen av ärendena på olika kommunala och statliga organ är till fördel för det allmänna och kan ske u t a n att städernas och allmänhetens anspråk på fullgod handläggning eftersattes. Även om på någon p u n k t vissa praktiska olägenheter skulle uppkomma, kan detta ej tillmätas någon avgörande betydelse. Utredningen konstaterar, att av vad utredningen anfört i fråga om ett lagstadgat ämbetsmannaelement i städerna och om det framtida handhavandet av magistratsuppgifterna följer, att även kommunalborgmästarinstitutionen bör avvecklas. Utredningen behandlar de nuvarande kommunalborgmästarnas rättsliga ställning efter reformens genomförande och uttalar i denna del: Utmönstrandet ur kommunallagen av bestämmelserna om kommunalborgmästare och upphävandet av 1932 års lag medför, såsom kommunallagskommittén framhöll, icke, att det på denna lagstiftning och på det av Kungl. Maj :t för kommunalborgmästare utfärdade tjänstereglementet grundade avtalet mellan staden och kommunalborgmästaren upphör. Så länge detta avtal består är, å ena sidan, staden bunden av sina åtaganden i fråga om lön och pension samt, å andra sidan, kommunalborgmästaren pliktig att utföra sina åligganden enligt reglementet i den mån föreskrifterna härom icke står i strid mot den nya lagstiftningen. Denna innebär i detta hänseende endast, att kommunalborgmästaren i denna egenskap ej har någon på lag grundad rätt att deltaga i stadsfullmäktiges och drätselkammarens överläggningar; i den mån staden bibehåller honom som den ledande tjänstemannen i staden, har han dock rätt att deltaga i dessa överläggningar enligt den bestämmelse i kommunallagen som tillförsäkrar sådan rätt åt den ledande kommu-

67 nala befattningshavaren. Det torde i allmänhet ej möta svårighet för landsrättsstäderna att inom ramen för gällande tjänstereglemente finna nya uppgifter för sina kommunalborgmästare till utfyllnad av arbetstid, som friställes genom bortfallande av de statliga administrativa uppgifterna. Såsom tidigare nämnts torde nämligen kommunalborgmästarnas åligganden i praktiken vara väsentligt mindre omfattande än vad deras reglementen formellt stadga. Städernas möjligheter att anlita sina nuvarande kommunalborgmästare för arbetsuppgifter utöver vad reglementet upptager får bedömas på samma sätt som nu. För närvarande gäller, att samtliga åligganden skall vara upptagna i det av Kungl. Maj:t utfärdade reglementet, vilket dessutom skall innehålla bestämmelser om kommunalborgmästarens tillsättande, avlöning, entledigande, pension och tjänsteförhållanden i övrigt. Nyligen h a r på förhandlingsvägen tillkommit förslag till normalreglemente för ordinarie kommunalborgmästare med heltidsanställning. Förslaget, som rör löneoch pensionsförhållanden m. m., är avsett att för varje stad i vanlig ordning underställas Kungl. Maj :t. Enligt detta förslag är kommunalborgmästare skyldig att utan minskning i honom tillkommande avlöningsförmåner i samband med ett avskaffande av kommunalborgmästarinstitutionen underkasta sig beslut av stadsfullmäktige om förflyttning till annan tjänst hos staden. Sådant beslut skall, om kommunalborgmästaren inom den för besvär över fullmäktiges beslut föreskrivna tiden det påyrkar, underställas Kungl. Maj:ts prövning. I de fall där nytt reglemente blivit utfärdat i överensstämmelse med detta förslag beror det alltså av stadsfullmäktige eller, om kommunalborgmästaren det yrkar, av Kungl. Maj:t, vilka ändringar i fråga om tjänsteåligganden, villkor för entledigande, utövande av disciplinmyndighet m. m. som kommunalborgmästaren är skyldig att underkasta sig. På i huvudsak samma sätt synes frågan om ändrad tjänstgöringsskyldighet vara att bedöma för de ordinarie kommunalborgmästare, som kvarstår u n d e r äldre reglementen. Dessa reglementen torde regelmässigt stadga, att kommunalborgmästaren är pliktig att finna sig i förändrad eller mera vidsträckt tjänstgöringsskyldighet ävensom i jämkning av åligganden, som kan vara beslutad i behörig ordning. I detta sistnämnda förbehåll får anses ligga, att Kungl. Maj:t skall ha utfärdat nytt reglemente upptagande de nya eller ändrade arbetsuppgifterna. Även i denna del blir avtalsförhållandet mellan staden och kommunalborgmästaren oförändrat, och skyldighet för den senare att fullgöra nya åligganden förutsätter alltså, att nytt reglemente blivit av Kungl. Maj:t utfärdat. Vad gäller villkoren för entledigande av dessa, under äldre reglementen lydande kommunalborgmäslare och dessas ställning i disciplinärt hänseende synes vad 1932 års lag och de olika reglementena härom innehåller äga tillämpning även efter kommunalborgmästarinstitutionens avskaffande. Utredningen anser, att i samband med upphävande av 1932 års lag en övergångsbestämmelse bör antagas av innehåll att med avseende å ordinarie kommunalborgmästare äldre bestämmelser om skyldighet att fullgöra nya eller ändrade arbetsuppgifter, om entledigande från tjänsten samt om tjänsteförhållandena i övrigt alltjämt skall i tillämpliga delar gälla. A v v e c k l i n g e n a v m a g i s t r a t e n i dess n u v a r a n d e s k i c k t i l l s t y r k e s e n h ä l l i g t i remissyttrandena. Justitiekanslersämbetet uttalar emellertid i detta s a m m a n h a n g i anledn i n g a v det a v s t a d s d o m s t o l s u t r e d n i n g e n f r a m l a g d a s ä r s k i l d a l a g f ö r s l a g e t a t t ä m b e t e t ej f i n n e r det o t ä n k b a r t a t t , o m m o t f ö r m o d a n en icke r e d o v i s a d m a g i s t r a t s u p p g i f t s k u l l e bli k ä n d , u p p g i f t e n l ä m p l i g a s t b ö r fullgöras a v

68 a n n a n än länsstyrelse, och ifrågasätter, att den av utredningen föreslagna lagtexten förses med undantagsbestämmelsen »där ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar». Förslaget att kommunalborgmästarinstitutionen skall avvecklas tillstyr kes i det stora flertalet remissyttranden. Stadsfullmäktige i Säffle och Sandviken samt kommunalborgmästaren i Sandviken däremot uttalar sig för att kommunalborgmästarinstitutionen införes i de nuvarande magistratsstäderna och ifrågasätter, om icke utredningen bör utsträckas att avse även frågan om införande av kommunalborgmästare eller en däremot svarande, i lag reglerad förvaltningstjänst i alla kommuner. Förslaget i denna del avstyrkes vidare av stadsfullmäktige i Skänninge, Vadstena, Kungsbacka, Tidaholm, Lidköping, Mariestad, Arvika och Boden, drätselkamrarna i Marstrand och Örnsköldsvik, kommunalborgmästarna i Solna, Tidaholm, Lidköping och Skara, föreningen Sveriges kommunalborgmästare, föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister samt Sveriges juristförbund. Därvid åberopas huvudsakligen den försämring ur servicesynpunkt som utskiftningen medför för allmänheten och framhålles, att kommunalborgmästarna bör få ha kvar sina nuvarande statliga förvaltningsuppgifter till dess de avgår med pension. Även i vissa tillstyrkande yttranden uttalas, att kommunalborgmästarna bör få kvarstå till pension med nuvarande förvaltningsuppgifter och att utskiftningen så långt möjligt bör genomföras så att förvaltningsuppgifterna anförtros lokal befattningshavare. I remissyttrandena beröres också frågan om de ordinarie kommunalborgmästarnas rättsliga ställning och framhålles, att ordinarie kommunalborgmästare vid sökande av tjänsten lagt stor vikt vid ämbetets offentligrättsliga natur, att det måste anses obilligt att »tvinga» dessa befattningshavare till en tjänst av helt annan beskaffenhet, att hittillsvarande praxis på tjänstemannaområdet ej ger stöd åt ett sådant tillvägagångssätt samt att lagändringarna bör förses med sådana övergångsbestämmelser att de nuvarande ordinarie kommunalborgmästarna k a n kvarstå i tjänst till uppnådd pensionsålder med skyldighet att efter förordnande fullgöra de olika statliga uppgifter som enligt nu gällande bestämmelser åvilar dem. De tjänstemannarättsliga frågorna behandlas utförligast av föreningen Sveriges kommunalborgmästare, som åberopar utlåtanden av professorn Stig Jägerskiöld och professorn Halvar G. Sundberg. Av Jägerskiölds och Sundbergs utlåtanden synes framgå, att vissa kommunalborgmästare är skyldiga att underkasta sig en förändring som innebär att tjänsten förvandlas till en rent kommunal förvaltningstjänst, att a n d r a kommunalborgmästare icke är skyldiga att underkasta sig en sådan förändring av tjänsten samt att för en tredje grupp av kommunalborgmästare tvekan kan råda, om de är skyldiga att underkasta sig en dylik förändring.

69 Domstolskommittén Domstolskommittén finner i likhet med stadsdomstolsutredningen, att magistraterna icke k a n kvarstå såsom förvaltningsmyndigheter efter rådhusrätternas förstatligande samt att det u r kommunalrättslig synpunkt icke finns fog för ett i lag reglerat ämbetsmannaelement i kommunernas förvaltningsorganisation. Riktigheten härav bestrides endast i ett fåtal remissyttranden, varför det kan antagas, att stadsdomstolsutredningens uppfattning delas även av företrädare för det stora flertalet kommuner. Utredningens förslag om kommunalborgmästarinstitutionens avskaffande har mött kritik huvudsakligen u r den synpunkten att utskiftningen av kommunalborgmästarnas statliga förvaltningsuppgifter på andra myndigheter u r servicesynpunkt skulle innebära en försämring för allmänheten, varjämte farhågor uttalats angående möjligheten att bereda de nuvarande kommunalborgmästarna sådana arbetsuppgifter som de med hänsyn till sin offentligrättsliga ställning är skyldiga att fullgöra. Vidare har diskuterats de rättsliga problemen i samband med att gällande lagstiftning om kommunalborgmästare upphäves. Domstolskommittén delar stadsdomstolsutredningens uppfattning att, om än förslagens genomförande i något fall kan vara förenad med vissa praktiska olägenheter, dessa dock icke synes kunna tillmätas avgörande betydelse. De torde knappast vara av mera allvarligt slag. Till en början kan anmärkas, att åtskilliga ärenden, vilkas avgörande nu ankommer på magistrat eller kommunalborgmästare, är av den art att erforderliga ansökningar och anmälningar kan göras per post eller telefon; någon personlig kontakt mellan sökanden och den beslutande myndigheten är ej nödvändig. De fall, där sådan kontakt k a n vara av värde, gäller ofta ärenden av övervägande polisiär natur. Det synes naturligt att dylika ärenden handlägges av vederbörande polismyndighet, såsom redan nu är förhållandet på landsbygden. Genom den vid 1962 års riksdag beslutade omläggningen av polisväsendet (prop, n r 148) torde visserligen de lokala polisdistrikten bli väsentligt större än de för närvarande är. Polismyndigheten i stad har för närvarande ett förvaltningsområde, som ej omfattar annat än staden. I den blivande polisorganisationen kommer polischefens förvaltningsområde att omfatta en eller flera städer eller andra tätorter med kringliggande landsbygd. Avsikten torde emellertid vara att sörja för att tillfredsställande kontakt kommer till stånd mellan polisen, å ena, samt kommunala organ och allmänheten, å andra sidan. I propositionen framhåller föredragande departementschefen som ett grundvillkor för en tillfredsställande polisverksamhet att ett förtroendefullt förhållande råder mellan polis och allmänhet samt tillstyrker att i samband med förstatligandet av polisväsendet garantier skapas för en fortlöpande kontakt mellan polisorganisationen och kommunerna.

70 Departementschefen anför vidare: Det antagandet ligger måhända nära till hands att befolkningen på landsbygden med större polisdistrikt i viss mån kommer att förlora sina möjligheter till personlig kontakt med polismännen för råd och upplysningar i skilda angelägenheter samt med polischefen i ärenden av administrativ natur. I syfte att bl. a. undanröja olägenheter av detta slag har föreslagits, att poliskammarbegreppet avskaffas och polismyndighetslagen ändras så att befogenhet att handlägga polismyndighetsärenden kan delegeras på polischefen underställd polispersonal. Sådana möjligheter finns redan nu i viss utsträckning och det torde inte möta betänkligheter att vidga möjligheterna. Genom en sådan åtgärd, som underlättar skapandet av rationella arbetsformer inom de lokala poliskårerna, minskas allmänhetens behov av personlig kontakt med polischefen. Jag anser mig också böra framhålla, att avstånden numera inte har så stor betydelse för allmänhetens möjligheter att få sina anspråk på service tillgodosedda tack vare vårt väl utbyggda automatiserade telefonnät samt motorismens kraftiga tillväxt. I statsutskottets, av riksdagen godkända utlåtande (nr 183/1962) över propositionen förordas en fast organisation för kontaktverksamheten mellan polisen och kommunerna samt framhålles vikten av att beslutanderätten så långt möjligt delegeras till de lokala arbetsgrupperna. Det torde således kunna antagas, att polischefen i många ärenden kommer att kunna delegera beslutanderätten till chefen för den polisstyrka som är förlagd inom eller närmast vederbörande kommun. Denna delegationsrätt torde komma att omfatta tillstånd till åtgärder som kräver uppmärksamhet ur ordnings- eller trafiksäkerhetssynpunkter, ärenden angående biträde i olika hänseenden åt kommunala organ, utfärdande av intyg om förhållanden som kräver kännedom om eller undersökning av lokala förhållanden samt beslut i ärenden som fordrar mera utförliga uppgifter från enskilda, medan å andra sidan ärenden, som har stor betydelse för den enskilde och vilkas avgörande skall grundas på en allmän bedömning av den enskildes förhållanden i personligt eller annat hänseende, skall vara förbehållna polischefen. Genom att polischefen i den framtida polisorganisationen odelat kan ägna sin tid åt polisuppgifterna och genom den skisserade delegationen av polischefsuppgifterna torde vid överflyttning på polismyndigheten av ärenden som nu ankommer på magistrat, respektive kommunalborgmästare, de olägenheter, som allmänheten eventuellt k a n orsakas därav, i praktiken bli obetydliga. Vad angår kommunalborgmästarnas rättsliga ställning torde, såsom stadsdomstolsutredningen erinrat, de för kommunalborgmästarna gällande reglementena regelmässigt stadga, att kommunalborgmästaren är pliktig att finn a sig i förändrad eller mera vidsträckt tjänstgöringsskyldighet ävensom jämkning av åligganden, som kan vara beslutade i behörig ordning. Det torde vidare förhålla sig så att Kungl. Maj :t för några kommunalborgmästare fastställt nya reglementen som överensstämmer med det på förhandlingsvägen tillkomna förslaget till normalreglemente för kommunalborgmästare med heltidsanställning. Härjämte torde vissa kommunalborgmästare ha godkänt innehållet i detta reglemente.

71 Kommunalborgmästarens anställningsförhållanden har en offentligrättslig och en privaträttslig sida. Ändring i dessa förhållanden förutsätter alltså dels att den offentligrättsliga regleringen ändras genom att Kungl. Maj :t antager nytt reglemente eller genom att det gamla reglementet upphäves genom lag och dels att den privaträttsliga regleringen ändras genom nytt avtal mellan kommunen och kommunalborgmästaren. Även efter kommunalborgmästarinstitutionens avveckling torde komina att kvarstå kommunalborgmästare vilka i vart fall icke ur privaträttslig synpunkt är skyldiga att finna sig i de ändrade bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet som kan komma att utfärdas, övergångsbestämmelserna, då nu gällande lag om kommunalborgmästare upphäves, måste därför utformas så att lagligt hinder icke möter mot att tillämpa äldre reglemente, därest detta u r privaträttslig synpunkt är påkallat. De i det av stadsdomstolsutredningen utarbetade lagförslaget upptagna övergångsbestämmelserna torde fylla de krav, som kan resas i sådant hänseende. Förslaget synes även i övrigt ägnat att läggas till grund för lagstiftning. I anslutning till vad justitiekanslersämbetet föreslagit bör emellertid beträffande den generella överflyttningen på länsstyrelsen av magistratsuppgifter, som ej regleras genom särskilda författningsbestämmelser, möjlighet förbehållas Kungl. Maj:t att för visst fall annorlunda förordna. I remissyttrandena har framförts önskemål att kommunalborgmästare efter genomförandet av ifrågavarande reform likväl skall kunna förordnas att fullgöra förvaltningsuppgifter, som nu åligger dem. I viss utsträckning torde också möjligheter härtill böra beredas. Vilka uppgifter som på detta sätt under en övergångstid bör kunna anförtros innehavare av nuvarande kommunalborgmästartjänster har av kommittén övervägts i anslutning till de ändringar i olika lagar och andra författningar, som avvecklingen av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna föranleder. Enligt kommitténs åsikt bör följande uppgifter kunna fortsättningsvis överlämnas åt nuvarande tjänsteinnehavare, nämligen att föra handels- och näringsregister, att handlägga i 5 kap. fastighetsbildningslagen avsedda avstyckningsärenden samt att vara fastighetsregisterförare, notarius publicus och borgerlig vigselförrättare. Förordnanden, innefattande åligganden av dessa slag, torde k u n n a meddelas jämlikt det av stadsdomstolsutredningen till ovannämnda särskilda lagförslag, varigenom kommunalborgmästarinstitutionen avskaffas, fogade övergångsstadgandet att med avseende å den som innehar ordinarie tjänst som kommunalborgmästare vad i 1932 års lag om kommunalborgmästare och med stöd därav utfärdade tjänstereglementen är stadgat om skyldighet att fullgöra nya eller ändrade arbetsuppgifter alltjämt skall i tillämpliga delar gälla. Beträffande övriga av avvecklingen av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna föranledda författningsändringar har förslag utarbetats av domstolskommittén. Kommittén har därvid i vissa hänseenden stannat för andra ståndpunktstaganden än stadsdomstolsutredningen. Då be-

72 rörda författningar och de av reformen påkallade ändringarna i desamma utförligt redovisats i stadsdomstolsutredningens betänkande (s. 138 ff) samt detta varit föremål för remissförfarande, har kommittén emellertid funnit de ifrågavarande författningsförslagen och de motiv, kommittén till stöd för dem åberopat, icke behöva utgivas av trycket. De upptages i stället i en stencilerad utgåva, som bifogas detta betänkande. Bland de uppgifter, som enligt nuvarande bestämmelser åligger magistrat eller magistratsledamot, ingår bland annat att vara överexekutor i staden. Enligt stadsdomstolsutredningens förslag skulle i samband med rådhusrätternas förstatligande en tudelning ske av överexekutorsämbetet sålunda att för vissa mål och ärenden allmän underrätt och för andra länsstyrelse blev överexekutor. Frågan h a r sedermera tagits upp av lagberedningen, som i ett den 22 april 1963 avgivet betänkande Utsökningsrätt II (SOU 1963:28) föreslagit att tillsvidare överståthållarämbetet och länsstyrelserna skall vara överexekutorer såväl på landet som i stad, där ej för viss del av län särskild överexekutor förordnas. Lagberedningens förslag är för närvarande under remissbehandling. Då de av rådhusrätternas förstatligande föranledda ändringarna i överexekutorsinstitutionen sålunda kommer under omprövning i särskild ordning, har domstolskommittén icke h ä r upptagit frågan till behandling. Domstolskommittén vill slutligen i detta sammanhang beträffande de för avvecklingen av magistraternas förvaltningsbestyr erforderliga åtgärderna framhålla att det torde ankomma på centrala ämbetsverk att beträffande reglementen, cirkulär och andra av ämbetsverken utfärdade bestämmelser besluta om de ändringar som betingas av magistratens upphörande, att vederbörande stad måste förordna om framtida handhavandet av sådana förvaltningsuppgifter som magistraten genom lokala stadgar eller sedvänjor har att ombesörja samt att magistraterna före avvecklingen måste göra framställning hos Kungl. Maj :t om ändringar i de donationsbestämmelser enligt vilka magistrat h a r att förvalta fonder och stiftelser eller att i annat hänseende taga befattning med donationer.

KAPITEL 4

Domförhetsprinciper

Utgångsläget Enligt vad tidigare anförts skall såsom riktmärke för utredningen gälla, att underrättsorganisationen skall vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i hela riket samt att den nuvarande skillnaden mellan land och stad skall bringas att upphöra. Beträffande utformningen av en enhetlig underrättsorganisation och underrätternas ställning inom rättsväsendet uttalas i direktiven bl. a. följande. Frågan om rättsskipningens fördelning på olika instanser och rättsmedlens anordnande har icke tidigare blivit föremål för slutgiltig prövning och kan nu icke förbigås. Såsom förutsättning för hela utredningsarbetet och därmed även för lösningen av sistnämnda fråga torde kunna fastslås, att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna. En allmän målsättning för utredningen bör vara att underrätternas ställning och funktion inom domstolsväsendet ytterligare starkes. Underrätternas nuvarande vidsträckta kompetensområde bör följaktligen i princip bibehållas, och de bör på alla sätt göras skickade att avgöra målen så, att behovet av fullföljd begränsas så långt det är möjligt. Därjämte synes det vara av vikt, att principiella skillnader icke göres i underrätters kompetens inbördes. Vad gäller överrätterna får frågan om deras kompetens och uppgifter tydligen bedömas mot bakgrunden av vad nu sagts rörande underrätterna. Det kan därvid från såväl processekonomiska som andra synpunkter befinnas påkallat, att överrätternas nuvarande uppgifter i rättegången undergår vissa förändringar. Utredningen synes t. ex. få närmare undersöka, i vad mån det kan vara lämpligt att mera än för närvarande begränsa överrätternas uppgifter till att avse en prövning av underrätternas avgöranden utifrån det material som åberopats där. Frågan, i vilken utsträckning det bör stå part öppet att i överrätt åberopa nya omständigheter eller bevis, hör till de spörsmål, som här kommer in i blickfånget. Vidare anföres: För tillskapandet av enhetliga underrätter är det nödvändigt att söka finna en slutlig lösning på spörsmålet om dessas sammansättning i tvistemål. Den föreslagna utredningen synes därför i första hand få inrikta sin verksamhet på detta problem vid sin översyn av sammansättningsformerna för underrätterna. I fråga om sammansättningen i brottmål, där likformighet numera råder mellan de olika underrätterna, synes det närmast vara de mera invecklade målen, beträffande vilka ytterligare undersökning är påkallad, översynen bör dock rörande samtliga slag

74 av mål avse gränsdragningen mellan kompetensområdena för olika sammansättningsformer inom domstolen; bl. a. kommer här ensamdomares behörighet i blickpunkten. I detta sammanhang erinras om vad förut anförts om den allmänna målsättningen för utredningen. Grundprincipen att rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga i underrätten bygger på den förutsättningen, att domstolen får en sammansättning, som gör den väl kvalificerad. För vissa grupper av mål — exempelvis mål som rör invecklade ekonomiska förhållanden eller komplicerade rättsfrågor — synes utredningen böra överväga lämpligheten av en sammansättning, där det lagfarna inslaget utgöres av mer än en domare. Andra mål åter — t. ex. sådana som avser enbart bevisprövning, straffmätning eller andra bedömningsfrågor — motiverar icke på samma sätt medverkan av juristkollegium. Självfallet måste vid prövningen av frågan om domstolens sammansättning i olika typer av mål stor hänsyn tagas till betydelsen av nämndens medverkan. Härvid är framför allt att beakta, att lekmannamedverkan möjliggör ett för rättsskipningen värdefullt samspel mellan yrkesdomarens mera fackmässiga betraktelsesätt och lekmännens på praktisk erfarenhet av olika verksamhetsformer och levnadsförhållanden grundade synpunkter. Hänsyn är även att taga till det förhållandet, att lekmäns medverkan i rättsskipningen är ägnad att stärka allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Såsom framgår av den inledande redogörelsen i kapitel 1 är vad angår underrätternas sammansättningsformer enda skillnaden mellan häradsrätt och rådhusrätt numera den, att, medan i häradsrätt grundformen för domstolens sammansättning i tvistemål är densamma som i brottmål eller en lagfaren domare jämte nämnd, rådhusrätt i tvistemål principiellt har juristkollegial sammansättning. Före rättegångsreformen 1948 gällde olika domförhetsregler för häradsrätt och rådhusrätt i såväl brottmål som tvistemål. Häradsrätt hade i princip samma sammansättningsform som nu, medan i r å d h u s r ä t t i princip alla mål skulle dömas av ett kollegium av tre lagfarna domare; vid vissa rådhusrätter fanns dock s. k. illitterata rådmän. I samband med rättegångsreformen infördes i rådhusrätt sammansättningen lagfaren ordförande och n ä m n d i grova brottmål. Genom reformer i slutet av 1950-talet tillkom sedermera nuvarande likformiga domförhetsregler i brottmål för båda slagen av underrätt. Förarbetena till dessa reformer har bl. a. utförts inom stadsdomstolsutredningen, vars överväganden redovisats i utredningens betänkanden Rådhusrätts sammansättning i brottmål (SOU 1956:28) och Häradsrätts sammansättning i brottmål (SOU 1958: 9 ) . Huvudbestämmelserna om underrätts domförhet innehålles i 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken. Från huvudregeln att i tvistemål häradsrätt skall h a sammansättningen lagfaren ordförande med n ä m n d och rådhusrätt skall bestå av tre lagfarna domare gäller dé undantagen, att vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, ävensom vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, såväl häradsrätt som rådhusrätt är domför med en lagfaren domare. Utan huvudförhandling må jämlikt 42 kap. 18 § rättegångsbalken meddelas tredsködom så ock, om

75 saken är sådan att förlikning därom är tillåten, dom i anledning av talan om anspråk som medgivits eller eftergivits. Vidare h a r beträffande vissa mål i särskild ordning stadgats, att prövning får ske utan huvudförhandling, såsom då fråga ä r om gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad, hemskillnad och boskillnad samt vissa mål om omyndigförklaring. Huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse får enligt 42 kap. 20 § rättegångsbalken äga r u m om parterna samtycker därtill eller saken finnes uppenbar. I fråga om brottmålen kan såväl häradsrätt som rådhusrätt ha tre olika sammansättningsformer, beroende av vilken påföljd som ingår i straffskalan för åtalade gärningar. De tre sammansättningsformerna ä r : lagfaren ordförande j ä m t e s. k. fullsutten nämnd d. v. s. minst sju och högst nio nämndemän, lagfaren ordförande jämte tremansnämnd samt lagfaren domare utan nämnd. Rätten är för närvarande domför med tre i nämnden i mål om brott vara icke kan följa straffarbete eller avsättning. Domförhet utan nämnd föreligger bl. a. vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid huvudförhandling om målet rör allenast ansvar för brott, vara ej k a n följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning att målsägande finns. I sammanhanget bör anmärkas en domförhetsregel, som sammanhänger med domarutbildningen. Tingsnotarie får jämlikt 18 § andra stycket domsagostadgan icke vara ensamdomare vid huvudförhandling i brottmål utan måste i dylika mål alltid vara biträdd av nämnd. Olikheterna i domförhetsregler mellan rådhusrätter och häradsrätter äger samband med domstolarnas olika organisation och är historiskt betingade. Uppdelningen på två slag av underrätter går tillbaka till medeltiden. En framställning av underrätternas utveckling från äldsta tid innehålles i stadsdomstolsutredningens betänkande Underrätterna (s. 15 ff.). Här skall endast redogöras något för vad som förekommit i frågan under förarbetena till nya rättegångsbalken och därefter. Processkommissionen utgick i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, första delen (SOU 1926:31), från att skillnaden mellan land och stad i avseende å rättsskipningen i första instans skulle upphävas. Kommissionen föreslog införande av lagmansrätt såsom en i stort sett enhetlig underrättstyp för såväl stad som land. Lagmansrätt i domkrets, som omfattade landsbygd och stad eller endast landsbygd, skulle bestå av lagfaren domare och nämnd. Lagmansrätt i domkrets, som omfattade allenast stad, skulle vid huvudförhandling i tvistemål bestå av en lagfaren domare och i brottmål i allmänhet av en lagfaren domare och nämnd. I propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform bibehölls uppdelningen av underrätterna i häradsrätter och rådhusrätter samt föreslogs att rådhusrätt alltjämt skulle bestå av tre lagfarna ledamöter. I grövre brottmål skulle dock fordras medver-

76 kan av nämnd. Denna medverkan skulle ordnas på så sätt att n ä m n d sutte i domstolen vid sidan av de tre lagfarna domarna. I riksdagen stannade k a m r a r n a i olika beslut. Första kammaren avslog på hemställan av det särskilda utskott, som inom riksdagen behandlade propositionen, förslaget om medverkan av nämnd i rådhusrätt, varemot andra kammaren biträdde en inom utskottet avgiven reservation att j ä m väl i rådhusrätt nämnd skulle deltaga i handläggningen av brottmål med undantag av ringare sådana. Processlagberedningen, som hade att i överensstämmelse med de av riksdagen 1931 fastställda allmänna grunderna utarbeta förslag till ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och därmed sammanhängande frågor, anslöt sig i sitt förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:43 och 44) till den i 1931 års proposition antagna ståndpunkten. I proposition (nr 5) till 1942 års riksdag upptogs processlagberedningens förslag härutinnan i oförändrat skick. Propositionen behandlades av första särskilda utskottet, som därvid förehade jämväl en inom första kammaren väckt motion (nr 182) att rådhusrätt i allmänhet borde vara domför med endast en domare samt nämnd med kollektiv rösträtt eller också en domare med två bisittare-lekmän, envar med individuell rösträtt. På hemställan av utskottet godtog riksdagen — med avslag å motionen — propositionen i förevarande del utan annan ändring än att antalet lagfarna ledamöter i nämndmål vid rådhusrätt nedsattes till en. I utskottsutlåtandet motiverades denna ändring med att juristkollegial sammansättning skulle vara ägnad att försvaga nämndens ställning och betydelse. Frågan om rådhusrätts sammansättning blev ånyo föremål för behandling av riksdagen 1951 i anledning av en därvid inom andra kammaren väckt motion (nr 371) om utredning angående spörsmålet om medverkan av nämnd även i familj erättsmål i rådhusrätterna. Motionen hänvisades till första lagutskottet, som inhämtade yttrande över motionen från Göta hovrätt, varjämte Sveriges advokatsamfund och föreningen Sveriges stadsdomare bereddes tillfälle att yttra sig. Hovrätten tillstyrkte, att en blivande utredning för översyn av rättegångsbalken — vid vilken frågan om rådhusrätternas sammansättning och domförhet i olika slag av mål förutsattes komma under omprövning — finge omfatta jämväl de i motionen väckta frågorna. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anförde med avstyrkande av motionen bl. a.: Den i dessa mål utan all jämförelse vanligaste tvistefrågan gäller skäligheten av yrkat underhållsbidrag. Styrelsen kan icke finna att nämnds medverkan i detta hänseende skulle innebära någon förbättring av rättsskipningen. En av tre jurister sammansatt domstol representerar en betydande erfarenhet på detta område och utgör en långt starkare garanti för enhetlighet i bedömningen än vad fallet är med en till största delen av lekmän bestående domstol, där sammansättningen ofta

77 växlar. Det är i hög grad betecknande att tvister om underhåll vid häradsrätterna regelmässigt avgöres efter huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen, d. v. s. utan medverkan av nämnden. Varken bland domare, advokater eller parter har något missnöje med denna ordning försports. Såvitt angår avgörandet av underhållsfrågorna talar alltså den praktiska erfarenheten rakt emot motionärens påstående att medverkan av nämnd visat sig vara av stort värde. Stundom gäller tvisten frågan, i vad mån den ena eller andra parten huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Enligt styrelsens mening är även vid dessa frågors avgörande en av tre jurister sammansatt domstol en synnerligen ändamålsenlig organisationsform. Därjämte är att märka att skuldfrågan så pass sällan kommer upp till bedömande att den icke förtjänar att inverka på spörsmålet om domstolens organisation. Åtminstone advokater med större erfarenhet av familjerättsmål har lärt sig, hur överväldigande bevissvårigheterna är även i de mera sällsynta fall, där skulden verkligen ligger uteslutande eller huvudsakligen på den ena parten. Såsom ett skäl att införa nämnd i familjerättsmål vid rådhusrätterna skulle då egentligen endast kvarstå önskvärdheten av visst lekmannainslag vid avgörandet av vårdnadsfrågor. Styrelsen kan emellertid icke finna annat än att behovet härav är till fullo tillgodosett genom den i praxis flitigt anlitade möjligheten att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Denna ordning har den obestridliga fördelen att parterna får tillfälle att taga del av och yttra sig över det material, som sålunda förebringas, vilket däremot icke är fallet med de av en eller annan nämndeman vid rättens enskilda överläggning lämnade — och kanske icke alltid oomtvistligt riktiga — uppgifterna. Avslutningsvis vill styrelsen, med den betydande erfarenhet styrelsen på detta område representerar, såsom sin bestämda mening uttala att motionären misstager sig, när han påstår att parter i familjerättsmål uppskattar att ej endast jurister utan även »vanligt folk» deltager i domstolens beslut. Verkliga förhållandet är det rakt motsatta. Parterna uppskattar i högsta grad att endast ett fåtal yrkesdomare, som för länge sedan tappat all nyfikenhet på äktenskapliga interiörer, får insyn i deras angelägenheter. Utsikten att få redogöra för intima detaljer eller för sina ekonomiska bekymmer inför människor, med vilka man kommer i kontakt i sitt dagliga liv, kan icke te sig lockande för någon. Däremot är det långt ifrån ovanligt att en part inför sin advokat uttalar misstro mot viss nämndemans förmodade inställning mot parten eller till förmån för motparten. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare anförde att det enligt styrelsens mening kunde tänkas, att vid avgörandet av tvister, som här avsåges, lekmannadeltagande i rådhusrätterna skulle vara av värde och att styrelsen med hänsyn bl. a. härtill ansåg sig böra uttala sig för att den i motionen ifrågasatta utredningen kom till stånd. I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 17) anförde första lagutskottet för egen del i huvudsak följande. Även om avgörandet av vissa frågor i de av motionären angivna slagen av mål kan sägas vara en omdömesfråga och sålunda kunde lämpa sig för bedömande av lekmän, kan utskottet dock i huvudsak dela de synpunkter styrelsen för advokatsamfundet framfört. Nämnd i rådhusrätt i nuvarande mera begränsade omfattning har, som ovan antytts, endast funnits ett fåtal år. Utskottet anser därför, att ytterligare erfarenheter bör avvaktas innan frågan om utvidgning av nämndens uppgifter väckes.

78 Härill kommer, att den av motionären ifrågasatta reformen skulle medföra icke oväsentliga organisatoriska förändringar för rådhusrätternas del. Då frågan om det av statsmakterna vid upprepade tillfällen förordade förstatligandet av stadsdomstolarna kommer upp, torde möjligen en omorganisation av rådhusrätterna bli aktuell. I avvaktan på denna frågas lösning bör återhållsamhet iakttagas med införandet av förändringar i rådhusrätternas nuvarande sammansättning för att icke föregripa en förutsättningslös och ändamålsenlig lösning av frågor som kan uppstå i samband med förstatligandet. P å grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed. Som redan nämnts har sedermera, bl. a. som följd av förslag, framlagda av stadsdomstolsutredningen, enhetliga domförhetsregler införts beträffande underrätternas handläggning av brottmål. Vad angår tvistemålen har frågan om sammansättningsformen upptagits till behandling i stadsdomstolsutredningens betänkande Underrätterna. Utredningens i betänkandet redovisade överväganden utmynnar i förslag att häradsrätter och rådhusrätter alltjämt skall bestå vid sidan av varandra och att några ändringar ej skall göras i nu gällande grunder för sammansättning i de olika målen. Utredningen räknar härvid med att rådhusrätt bibehålles endast i städer av sådan storlek, att rättsskipningen bereder sysselsättning åt minst tre lagfarna domare. Beträffande lekmannainflytandets betydelse för rättsskipningen erinrar stadsdomstolsutredningen om att ett ofta anfört skäl för lekmannadeltagande är att ett sådant deltagande i och för sig — även om det ej påvisbart leder till en säkrare och bättre rättsskipning — är ägnat att stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Utredningen anför i anslutning härtill: Det är enligt utredningens mening icke lätt att närmare fastställa betydelsen av detta skäl för ett lekmannainflytande i domstolarna. Såsom processkommissionen framhöll torde i vårt land även domstolar utan lekmän åtnjuta allmänhetens förtroende. Ett visst fog finns dock för antagande att den insyn lekmännen får i domstolsarbetet kan förebygga ogrundade misstankar hos allmänheten om godtycke eller formalism i dömandet. Även en annan synpunkt förtjänar i detta sammanhang beaktande. I domstolarnas verksamhet ligger en av samhällets ursprungligaste och mest centrala funktioner. I ett demokratiskt samhälle, där lagstiftningen handhaves av en folkvald representation, kan det te sig naturligt, att folket genom valda förtroendemän äger direkt inflytande över det sätt, varpå lagarna tillämpas vid domstolarna. Stadsdomstolsutredningen fortsätter: Vid övervägande av lekmannainflytandet i underrätterna kommer mycket an på frågan huruvida lekmännen förmår tillföra domstolen sådana erfarenheter och kunskaper, som främjar en god prövning av målen. Tidigare har man ansett, att häradsnämndens orts- och personkännedom i sådant hänseende varit av särskilt värde. Genom sin förtrogenhet med tingslaget och dess invånare tillförde nämnden rätten tillförlitliga upplysningar, som kunde läggas till grund för domen. På sätt utredningen närmare utvecklat i sitt förra betänkande om härads-

79 rätts sammansättning i brottmål spelar emellertid häradsnämndens orts- och personkännedom numera ej s a m m a roll som tidigare. Stadsdomstolsutredningen utvecklar sina synpunkter på tandet i domstolarna vidare sålunda.

lekmannainfly-

Nära samband med det nyss behandlade spörsmålet h a r frågan om lekmännens betydelse för att tillföra domstolen särskild sakkunskap på visst område. Processkommissionen framhöll, att lekmännen med den kunskap och erfarenhet de måste antagas besitta var och en inom det område där han h a r sin verksamhet kan bidraga till en god lösning av sakfrågan i målet, så snart detta rör sig på ett område, där lekmannen sålunda äger speciell sakkunskap. Även ur denna synpunkt h a r väl h ä r a d s n ä m n d e n , så länge i densamma satt övervägande jordbrukare, haft sin särskilda betydelse för prövning av t. ex. mål r ö r a n d e lanthushållning. Vid bestämmande av grundformen för underrätternas sammansättning kan emellertid ifrågavarande synpunkt ej tillmätas någon större vikt. Domstolsverksamheten omfattar en sådan mångfald av olika mål att det ej låter sig göra att sammansätta domstolarna så, att speciell sakkunskap alltid skall finnas hos dem. En sådan sammansättning kan komma i fråga endast på ett fåtal begränsade områden såsom t. ex. i handels- och sjöfartsmål. För övrigt är även i detta sammanhang att beakta det m o d e r n a rättegångsförfarandet med dess möjligheter att genom sakkunnigbevisning tillföra domstolen kännedom om t. ex. tekniska förhållanden eller sedvänjor inom viss näringsgren. Ur rättssäkerhetssynpunkt lärer det vara mera betryggande, om sådan kännedom tillföres domstolen utifrån under parternas kontroll än om den hämtas från domstolen själv. Den frågan inställer sig då vad lekmännens allmänna erfarenheter och kunskaper betyder för rättsskipningen. Uppenbart är det till fördel för denna ju rikare fonder av erfarenhet och kunskaper domstolen äger. Vid prövningen av ett mål ställs domstolen som regel inför två särskilda uppgifter. Den ena hänför sig till utletandet av sanningen i parternas påståenden om de faktiska omständigheterna i målet. Den a n d r a avser tillämpningen av rättens regler på det sakförhållande som blivit utrett. Vid fullgörandet av den förstnämnda uppgiften skall rätten, enligt grundsatsen om fri bevisprövning, efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit i målet, avgöra, vad däri är bevisat (35 kap. 1 § RB). Som grund för domarens prövning kan alltså tjäna ej endast vad som förebringas genom de i lagen upptagna bevismedlen — vittnesbevis, partsförhör under sanningsförsäkran, skriftligt bevis, syn och sakkunnigbevis — utan över huvud taget varje omständighet, som är ägnad att påverka domarens övertygelse. För en tillförlitlig bevisprövning enligt detta system är det otvivelaktigt en fördel, att den sker på grundvalen av iakttagelser och erfarenheter hos domare, vilka h a r sin verksamhet även på områden utanför domstolarna. Meningarna torde heller icke vara delade därom att lekmän med moget omdöme och allmän livserfarenhet som regel h a r goda förutsättningar för prövning av bevisfrågor. Även om yrkesdomaren genom vana och ett mera fackmannamässigt betraktelsesätt i allmänhet h a r större möjligheter än lekmannadomaren att komma till en objektivt riktig bevisvärdering, kan hans bedömning vinna i tillförlitlighet genom att prövas mot lekmannadomarens på praktiska erfarenheter grundade uppfattning. På så sätt vinnes genom samverkan mellan yrkesdomare och lekmannadomare större säkerhet i prövningen av många bevisfrågor. I mål med mycket omfattande utredning och särskilt invecklade bevisfrågor kan dock lekmännen stundom h a svårt att överblicka och fasthålla i minnet samt mot v a r a n d r a väga de olika bevismomenten. Härför fordras, förutom stor träning hos domaren, att h a n redan u n d e r målets

80 handläggning har en klar uppfattning om bevismomentens betydelse såväl var för sig som insatta i ett större sammanhang. Detta i sin tur förutsätter många gånger en sådan förtrogenhet med målets juridiska aspekter, som i regel ej kan påräknas hos en lekmannadomare. F ö r bevisprövningen i mål, som h ä r avses, är det därför en styrka, om mer än en lagfaren domare sitter i rätten. Om redan bevisprövningen förutsätter kunskaper hos domaren om rättens innehåll, är detta i än högre grad fallet vid avgörandet av rättsfrågan, tillämpningen av rättens regler på det utredda sakförhållandet. Dessa regler utgöres ej endast av skriven lag och författning. De bildas även genom domstolspraxis och sedvanerätt. Stundom har domstolarna i rättstillämpningsfrågor icke stöd i några vare sig skrivna eller eljest utformade rättsregler utan h a r själva att med ledning kanske främst av rättsvetenskapen uppställa normer för rättsfrågans avgörande. För bedömning av rättsfrågan kräves hos domaren framför allt en ingående kännedom om rättens innehåll och insikter i metoderna för lagtolkning. Sådana kunskaper kan förvärvas endast genom juridisk utbildning. Det säger sig självt, att lekmannen härvidlag ej kan göra samma insats som den rättsbildade domaren. Men härom är ej heller fråga. Problemet är huruvida även i rättstillämpningsfrågor lekmannen kan vara ett nyttigt komplement till den lagfarne domaren. Processkommissionen framhöll, att den lagfarne domaren med sinne för nödvändigheten att lika fall behandlades lika kunde vara benägen att förbise skiljaktigheter i de enskilda fallen och lägga väl mycket vikt vid generaliseringssynpunkten. Lekmannadomaren åter vore gärna böjd att anlägga ett mera individualistiskt betraktelsesätt, vilket kunde främja en rättsskipning efter den naturliga billighetens grundsats. Lekmännen borde därför, ansåg kommissionen, få tillfälle att göra sig gällande även vid rättsprövningen. Denna synpunkt torde ej kunna frånkännas berättigande. Lekmannainflytandet får visserligen ej leda till åsidosättande av lagen eller till en ojämn och vacklande rättspraxis. Men erfarenheten torde visa, att lekmännen i våra underrätter är mottagliga för de för all rättsskipning grundläggande p r i n c i p e r n a att lag skall följas och lika fall behandlas lika. Emellertid torde lekmännens betydelse för avgörande av rättsfrågan ej vara inskränkt till främjande av skälighet och billighet i rättsskipningen. Den moderna lagstiftningen lämnar domstolarna förhållandevis fria händer att döma efter skönsmässiga värderingar. När lagen sålunda ej binder domstolen närmare, kan åsikterna om lagens rätta tilllämpning lätt nog bryta sig beroende på skilda uppfattningar inom olika yrken och samhällsgrupper. Frågor huruvida visst förfarande strider mot tro och heder, ett handlingssätt är vårdslöst, en vara behäftad med fel eller brist, en lägenhet vanvårdad, ett brott grovt etc. beror ofta av i vad mån avvikelse föreligger från det som är normalt och brukligt. För en allsidig belysning av sådana frågor och för deras avgörande i överensstämmelse med mera allmänt utbredda uppfattningar är ett åsiktsutbyte mellan den lagfarne domaren och lekmän av värde. Mycket kommer emellertid härvidlag an på den lagfarne domarens förmåga att för lekmännen klargöra rättsfrågan och hans benägenhet att lyssna till deras mening. En förutsättning är ock att frågorna avser förhållanden, som lekmännen i gemen kommer i kontakt med i sin verksamhet utanför domstolen. När det- gäller rättsfrågor inom mera speciella områden, såsom t. ex. aktiebolagsrättsliga frågor, kan lekmän som regel icke väntas i någon högre grad bidraga till deras lösning. Samma är förhållandet med mera invecklade och svåra lagtolkningsfrågor. I mål med sådana frågor är det — liksom i mål med särskilt invecklade och svåra bevisspörsmål — en fördel om ordföranden h a r en rättsbildad domare att rådföra sig med. Beträffande särskilt underrätternas s a m m a n s ä t t n i n g i tvistemål anförde s t a d s d o m s t o l s u t r e d n i n g e n y t t e r l i g a r e bl. a.:

81 Vad beträffar rättsreglerna i tvistemål är de ej på samma sätt som straffrättens bud skriftligt avfattade och till sitt innehåll närmare preciserade. I mål med mera krävande rättstillämpningsfrågor saknar därför nämnden ofta nog den kännedom om rättens innehåll som fordras för att följa förhandlingen och få grepp om tvistefrågorna. I tvistemål, vilka i de hänseenden som nu sagts är av invecklad eller svår beskaffenhet, är nämndens möjligheter att öva inflytande begränsade. I sådana kvalificerade tvistemål bjuder den juristkollegiala sammansättningen större garanti för en säker rättsskipning. I dessa mål, i vilka ofta erfordras rådrum för domens beslutande eller avkunnande, är det också en viss fördel att domarna har tillfälle till fortgående samråd under den tid som förflyter mellan huvudförhandlingen och domen. Stadsdomstolsutredningen förmenade emellertid, att eftersom nämnden enligt utredningens uppfattning hade en funktion att fylla i många tvistemål fordrades uppenbart starka skäl för en reform av innebörd att alla tvistemål vid underrätterna skulle avgöras av ett kollegium av lagfarna domare. Enbart det förhållandet att i vissa svåra och invecklade tvistemål, vilka i flertalet underrätter ej vore vanligen förekommande, den juristkollegiala sammansättningen vore lämpligare än häradsrätternas, syntes inte utgöra tillräcklig anledning att helt avskaffa nämnden i tvistemål. Det borde i detta sammanhang beaktas, att erfarenhetsmässigt en betydande del av de krävande tvistemålen fullföljdes till hovrätt och där kom under bedömning av ett juristkollegium. En väsentlig anledning till den höga fullföljdsfrekvensen i invecklade och svårbedömda tvistemål torde enligt utredningen vara att parterna i sådana mål ofta hade behov av att i högre rätt fullständiga det vid underrätterna framlagda processmaterialet. Detta vore ägnat att försvaga de skäl som eljest kunde anföras för juristkollegial behandling av tvistemål i underrätt. Utredningen framhöll ytterligare, att ett förverkligande av tanken på kollegial sammansättning i tvistemål vid samtliga underrätter förutsatte mycket omfattande organisatoriska förändringar. Enligt av utredningen företagna undersökningar skulle en underrättsorganisation, byggd på principen att varje domstol skulle vara inrättad med minst tre ordinarie domare föranleda, att antalet domstolar i första instans nedbringades till omkring 90. Utredningen ansåg att en så genomgripande omgestaltning av domsagoindelningen inte borde för närvarande komma i fråga. Några organisatoriska svårigheter att införa nämnd i rådhusrätt i de relativt fåtaliga tvistemål som handlades med fullsutten rätt mötte i och för sig inte. Genom en sådan reform skulle likformighet skapas i underrätternas sammansättning. Å andra sidan skulle ett avskaffande av den j uristkollegiala sammansättningen onekligen innebära en försvagning av rättsskipningen i tvistemål av krävande beskaffenhet. Sådana mål vore vanligare i de största städerna än i landet i övrigt. Det vore en fördel, om i olika delar av landet funnes en underrätt med denna sammansättning. Vad avser möjligheten av samverkan mellan flera lagfarna domare och lekmän som meddomare uttalade stadsdomstolsutredningen, att enligt dess

82 mening de mål, i vilka enligt hos oss utbredd uppfattning n ä m n d borde medverka, i allmänhet ej vore av sådan beskaffenhet, att det lagfarna elementet i domstolen behövde omfatta mer än en domare. Grundformen för underrätts sammansättning i nämndmål borde därför oförändrat vara lagfaren ordförande och nämnd. Utredningen ansåg att införandet av en undantagsregel för vissa mål skulle vara förenad med åtskilliga svårigheter av både principiell och organisatorisk art och erinrade bl. a. om den av 1942 års riksdagsutskott omfattade åsikten, att juristkollegial sammansättning kunde vara ägnad att försvaga nämndens ställning och inflytande. I de fall då underrätt skulle bestå av mer än en domare borde därför valet stå mellan lagfaren ordförande och nämnd, å ena, samt enbart rättsbildade domare, å andra sidan. Beträffande slutligen den vid 1951 års riksdag väckta frågan om vidgat lekmannainflytande i städerna i sådana tvistemål, som rör familjerättsliga förhållanden, framhöll stadsdomstolsutredningen att dylika mål utgjorde en betydande del av de tvistemål, som handlades inför fullsutten rätt. Dessa mål avsåge i allmänhet förhållanden, om vilka lekmännen hade god erfarenhet, och vore endast undantagsvis svåra i juridiskt hänseende. Skäl kunde därför onekligen anföras för vidgad lekmannamedverkan i dessa mål. Den från advokathåll framställda invändningen att parterna med hänsyn till målens ofta intima och ömtåliga karaktär föredrog yrkesdomare framför lekmän förtjänade emellertid enligt utredningens mening såtillvida beaktande, som anledning icke torde finnas att utbryta just dessa mål till handläggning med annan sammansättning än den som borde gälla för övriga tvistemål. Stadsdomstolsutredningens förslag rörande underrätternas sammansättning är icke enhälligt. Reservationer och särskilda yttranden har i denna del avgivits av fyra av de nio utredningsmännen, nämligen professorn Åke Hassler, direktören Sven-Olof Dahlman, häradshövdingen Nils G. Fröding och borgmästaren Carl Svennegård, ävensom av tre av de fyra i utredningen medverkande experterna, nämligen rådmannen Birger Brandt, borgmästaren Axel Lindskog och rådmannen Härje Stenberg. Herr Hassler föreslår, att rådhusrätt vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som icke äger rum i samband med förberedelsen, ävensom vid syn å stället sammansättes med lagfaren ordförande och nämnd. Herr Dahlman har samma förslag men med förbehåll möjligen för rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även herr Fröding delar herr Hasslers uppfattning men anser att förslaget, med hänsyn till den omställning i personellt hänseende som det skulle medföra, bör genomföras först efter en viss övergångstid. Herr Svennegård anser företräde böra ges åt den organisationstyp, som rådhusrätterna representerar, och att detta bör ske i första hand genom

83 att låta rådhusrätterna finnas kvar i alla de fall, då domaruppgifterna bereder sysselsättning åt tre ordinarie domare, och i andra hand genom att, då stad förenas med domsaga, den nya domstolen utrustas med tre ordinarie domartjänster. Till denna mening har herrar Lindskog och Stenberg anslutit sig. Herr Brandt uttalar bl. a., att en vägledande princip för underrätternas organisation bör vara att sammansättningen av en domstol i samma slag av mål bör vara likartad, oavsett huruvida målet handlägges på landsbygd eller i stad, samt att, med hänsyn till de större garantierna för en säker rättsskipning, alla underrätter vid särskild huvudförhandling i tvistemål bör vara sammansatta med tre juristdomare. Vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens förslag h a r genomgående förordats en likformig underrättsorganisation. Frågan vilken sammansättning de enhetliga underrätterna bör ha vid särskild huvudförhandling i tvistemål har emellertid varit föremål för starka meningsbrytningar. Till förmån för en sammansättning av underrätterna enligt rådhusrättsalternativet uttalar sig Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, ett 30-tal rådhusrätter, ett par länsstyrelser, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges juristförbund, Skånes handelskammare ävensom några landsfogdar och kommunala organ. Av de angivna remissinstanserna framhåller Svea hovrätt, att intrikata och omfattande tvistemål tydligtvis ej kan avgöras med samma säkerhet av ordförande jämte nämnd som av tre lagfarna domare. Enligt hovrätten skulle, om rådhusrätternas juristkollegium i svåra mål ersattes av en lagfaren ledamot jämte nämnd, detta försvaga domstolen, i vissa fall i betänklig grad. En sådan åtgärd vill hovrätten bestämt avstyrka. Hovrätten finner det däremot vara anledning att i motsvarande grad förstärka häradsrätterna genom att införa juristkollegium i sådana mål. Hovrätten ställer sig frågande inför utredningens argumentering i denna del, där utredningen — trots att den anser att avskaffande av juristkollegium i invecklade tvistemål skulle innebära en försvagning av rättsskipningen — ändock icke är beredd att förorda denna form i de nuvarande häradsrätterna. Särskilt säger sig hovrätten reagera mot att utredningen som stöd för sin ståndpunkt hänvisar till den höga fullfölj dsfrekvensen i tvistemål, innebärande att ett stort antal av dem ändock kommer inför juristkollegium. Detta argument kan enligt hovrätten svårligen förenas med grundsatsen att tyngdpunkten i processen bör ligga i första instansen och att underrätt skall h a en från rättssäkerhetssynpunkt så god sammansättning som möjligt. Hovrätten anför vidare att lekmannadeltagandet i rättsskipningen h a r ökat högst väsentligt genom införande av nämnd i rådhusrätterna. När sakliga skäl talar därför, måste det enligt hovrätten även vara möjligt att i viss utsträck-

84 ning minska nämndens medverkan. Det erinras om att antalet tvistemål, som avgöres vid särskild huvudförhandling, är tämligen lågt. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att för en god prövning av tvistemålen är ett juristkollegium att föredraga framför sammansättningen med lagfaren domare och nämnd. Hovrätten anser dock att nämnd kan deltaga i familjemål samt framhåller, att åtskilliga i sådana mål förekommande frågor, såsom beslut om vårdnad eller om underhållsbidrag, synes väl lämpade för avgörande av nämnd. Hovrätten för Västra Sverige anser att nämndens betydelse väsentligen torde avse brottmålsrättsskipningen. Hovrätten framför tanken, att juristkollegial sammansättning skulle kunna ordnas i större eller mer invecklade tvistemål medan i övrigt sammansättningen skulle vara lagfaren ordförande och nämnd. Hovrätten påpekar, att gränsdragningen, som många gånger skulle bli tveksam, skulle kunna ankomma på förordnande av hovrätten eller vederbörande underrätt i varje särskilt fall. Hovrätten anser dock att både praktiska och psykologiska skäl i viss mån talar mot en sådan lösning och är ej beredd att utan närmare utredning — bl. a. angående frekvensen i olika domstolar av sådana mål, där förordnande om juristkollegial sammansättning kunde förväntas — förorda denna lösning, utan anser att valet bör stå mellan de båda alternativ, som nuvarande regler för häradsrätt respektive rådhusrätt innebär. Hovrätten anser att en sammansättning med juristkollegial sammansättning är den bästa rättsgarantin i större eller mer invecklade tvistemål. Stockholms rådhusrätt förordar att underdomstolen i alla domkretsar i landet vid särskild huvudförhandling i tvistemål skall bestå av tre yrkesdomare samt anför bl. a.: När det gäller tvistemålen spelar rättsfrågorna en långt större roll än i brottmålen. Särskilt de dispositiva tvistemålen är ofta både invecklade och av svårbedömbar natur. Sådana mål ligger naturligt nog icke särskilt väl till för lekmannadomaren. För bedömande av rättsfrågor kräves av domaren framförallt ingående kännedom om rättens innehåll och dess tillämpning. Sådan kännedom har yrkesdomaren förvärvat genom sin utbildning och sin yrkesverksamhet, medan lekmannadomaren icke kan förväntas ha vare sig sådana kunskaper eller sådan erfarenhet. I ett stort antal av de till särskild huvudförhandling förekommande tvistemålen är det därför svårt för en lekmannadomare att tillfredsställande följa förhandlingen och få grepp om tvistefrågorna. Någon insats av betydelse kan därför en lekmannadomare icke gärna göra i dessa mål. För en lekmannadomare måste det kännas otillfredsställande att deltaga i och vara medansvarig för avgörandet av frågor, vilka han icke har förmåga att tränga djupare in i och skapa sig en självständig uppfattning om. Det kan ej heller vara ägnat att främja nämndemannainstitutionens ställning och anseende, om nämndemännen i mer betydande utsträckning skall deltaga i avgörandet av mål, vari deras reella inflytande måste bli obetydligt. I de kvalificerade tvistemålen är det däremot enligt vad erfarenheten visat av utomordentligt värde att möjlighet finnes till samråd mellan flera juristdomare. För den händelse domstolen vid särskild huvudförhandling i tvistemål komme att även i rådhusrätt givas sammansättningen en yrkesdomare

85 jämte nämnd, skulle det därför innebära en högst avsevärd försvagning av rättsskipningen i tvistemål i dessa domstolar, en försvagning som, åtminstone vad beträffar de ganska talrika, svårare målen skulle innebära att dessa komme att avgöras av en domstol i praktiken bra nära motsvarande en enmansdomstol. Otvivelaktigt förekommer tvistemål i huvudförhandling, vilka icke är av särskilt invecklad beskaffenhet eller särskilt svårbedömbara och där i och för sig en domstol bestående av en juristdomare och nämnd skulle vara tillräckligt kvalificerad. Dessa mål kan emellertid utan tvekan på ett minst lika effektivt sätt och utan ökade kostnader avgöras av ett juristkollegium. Det synes vidare lämpligast, att endast en sammansättningsform inom samma domstol förekommer vid särskild huvudförhandling i tvistemål. Enligt rådhusrättens förmenande kan det därför icke råda någon tvekan om att rådhusrätternas nuvarande sammansättning i tvistemål bör bibehållas oförändrad. Rådhusrätten vill rikta en bestämd gensaga mot det såsom skäl för anlitande av domstol med nämnd i tvistemål åberopade argumentet, att de svårare tvistemålen i stor utsträckning fullföljes till hovrätten och att förhandlingen i första instans ofta blir av förberedande karaktär, medan det definitiva avgörandet sker i hovrätten. Att bestämma sammansättningen från sådana utgångspunkter är att i hög grad medverka till att minska förtroendet för underrätterna såsom tvistemålsdomstolar. Det är även olämpligt ur den synpunkten att rättegångskostnaderna ostridigt är mycket höga i överrätterna och en part därför av ekonomiska skäl kan tvingas att låta sig nöja med underrättens dom, ehuru den gått honom emot och av honom uppfattas såsom felaktig. För att väl fylla sin uppgift måste underrätten vara så sammansatt att den på ett fullt tillfredsställande sätt kan avgöra även de svårare tvistemålen. Så kan endast bli fallet, om domstolen sammansättes av flera yrkesdomare. Rådhusrätten vill avslutningsvis med skärpa understryka, att införande av en tvistemålsdomstol, bestående av en juristdomare och nämnd, vid Stockholms rådhusrätt, där frekvensen av svåra tvistemål är stor, icke kan ske utan allvarliga olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Ur arbetssynpunkt skulle det medföra olägenhet att använda nämnd, särskilt i omfattande tvistemål, där vid domens beslutande och avfattande ofta återkommande samråd mellan domarna är nödvändigt. Det skulle otvivelaktigt bli svårt att samla nämnden till dessa överläggningar och dessutom medföra betydande kostnader. Härtill kommer, att beträffande Stockholms rådhusrätt införande av tvistemålsdomstolar, bestående av en yrkesdomare med nämnd, stöter på stora svårigheter redan av den anledningen att för nämndemannauppdrag lämpliga personer icke kan väntas stå till förfogande i det antal, som vid en sådan reform skulle bli behövligt. Redan vid utnyttjande av nämnd i nuvarande utsträckning har det visat sig svårt att ge nämnden en tillräckligt allsidig sammansättning. Yngre personer ingår icke i nämnden i önskvärd omfattning, och representanter för vissa yrkesgrupper, exempelvis lärare och affärsmän, blir allt fåtaligare. Det kan icke anses rimligt att — på sätt utredningen föreslår — en tvistemålsdomstol, bestående av flera yrkesdomare, skall stå till förfogande endast i de större städerna, medan allmänheten i landet i övrigt, innefattande åtskilliga betydande städer, skulle vara hänvisad till en mindre kvalificerad domstol. Rådhusrätten i Malmö påpekar att frekvensen av till hovrätten fullföljda tvistemål enligt statistiska centralbyråns statistik är väsentligt högre för häradsrätter än för rådhusrätter. För åren 1955 och 1956 anges siffrorna till 5,5 % för häradsrätterna och 3,9 % för rådhusrätterna, varvid är att beakta att rådhusrätterna avgör ett förhållandevis större antal svåra och invecklade mål. Rådhusrätten betonar vidare angelägenheten av att erforderliga åtgär-

86 der vidtages för att försätta domstolarna i sådant skick att de med rimlig utsikt till framgång k a n konkurrera med skilj emannainstitutet. Rådhusrätten anser att det därvid torde vara ofrånkomligt att samtliga underrätter får kollegial sammansättning vid särskild huvudförhandling i tvistemål. Sveriges advokatsamfund, som är starkt kritisk mot utredningens förslag angående underrätternas sammansättningsformer, anser att i tvistemål u r rättsvårdssynpunkt företräde avgjort bör ges åt juristkollegium framför ensamdomare med nämnd. De traditionsmässiga skälen för lekmannainflytande på tvistemålens bedömning i häradsrätt h a r enligt samfundet helt mist sin giltighet. Samfundet anser, att n ä r utredningen påpekar, att erfarenhetsmässigt en betydande del av de krävande tvistemålen fullföljes till hovrätt och alltså där kommer under bedömande av ett juristkollegium, så har utredningen framlagt ett skäl för slopande i stället för bibehållande av lekmannainflytandet i häradsrätterna. E n enhetlig sammansättningsform enligt häradsrättsalternativet förordas i princip av Göta hovrätt, sex länsstyrelser, 1951 års rättegångskommitté, föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund samt flera kommunala organ. I somliga av remissyttrandena göres det förbehållet, att rikets tre största städer möjligen bör bibehållas vid den nuvarande sammansättningen med juristkollegium. Göta hovrätt anser att de skilda sammansättningsformerna i tvistemål — juristkollegium i rådhusrätterna och lagfaren ordförande med nämnd i häradsrätterna — fungerar väl och att de åtnjuter förtroende. Det torde enligt hovrätten icke kunna göras gällande annat än att båda systemen väl fyller de anspråk som kan ställas på en god rättsskipning. Vid bedömande av skälen för och emot de båda tänkbara sammansättningsformerna har hovrätten funnit övervägande skäl tala för att sammansättningen med lagfaren ordförande och nämnd införes i samtliga underrätter. Bakom hovrättens ställningstagande ligger i huvudsak följande överväganden. Häradsrättsalternativet innebär otvivelaktigt en organisation som tillfredsställer anspråken på en fullgod rättsskipning. Det bör icke komma i fråga att för häradsrätternas del avskaffa den medverkan av nämnd i tvistemål som av ålder funnits där. Ett avskaffande av nämnden i tvistemål skulle gå stick i stäv mot den utveckling mot ökat lekmannainflytande som under senare tid ägt rum. Även om det i regel brukar anses att nämnden har sin huvudsakliga betydelse i brottmål, har erfarenheten givit vid handen att nämnden kan ha en viktig funktion att fylla även i tvistemål. Medverkan av nämnd innebär tillfälle till ett berikande samråd mellan flera domare. Särskilt i bevisfrågor men stundom även när det gäller rättsfrågor är lekmannamedverkan av betydelse. Vissa typer av tvistemål, framför allt familjerättsliga mål, lämpar sig särskilt väl för bedömning under medverkan av lekmän. Värdet av den juristkollegiala sammansättningen är särskilt påtagligt i vissa dispositiva tvistemål, där invecklade rättsfrågor är under bedömande. Såsom utredningen angivit utgör dessa mål en mycket ringa del av det totala antalet mål. Det synes olämpligt att enbart med hänsyn till dessa mål bygga upp en domstolsorganisation med avsevärt mycket större domkretsar än som

87 eljest är påkallat eller ens önskvärt. Om alla domkretsar göres så stora att de bereder full sysselsättning åt tre domare skulle knappast någon domsaga kunna undgå omreglering. Så betydande ingrepp i gällande organisation kan ej anses påkallade med hänsyn till det begränsade syftet. Viktigast är att få goda domare, vilket underlättas om domarkåren icke göres för stor. I detta sammanhang må även påpekas betydelsen av att alla domare får ställning som ordförande i rätten. Häradsrättsalternativet innebär slutligen även fördelar ur organisatoriska synpunkter. Domkretsarna kan organiseras enbart med hänsyn till rättsvårdens intressen. Land och stad kan utan svårigheter sammanföras. Det finns möjlighet att för stad bibehålla egen domstol även om arbetet ej bereder sysselsättning åt tre jurister. Närbesläktade synpunkter upptages i yttrandet från 1951 års rättegångskommitté. En del remissinstanser föreslår vissa kombinationer inom en och samma domstol av rådhusrätts och häradsrätts nuvarande sammansättningsformer. Till denna kategori hör bland annat hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar. Hovrätten för övre Norrland framhåller att de tvistemål, som föres fram till särskild huvudförhandling, är av mycket olika karaktär och svårighetsgrad. Många är icke särskilt krävande i fråga om vare sig de sakförhållanden som skall utredas eller de rättsfrågor som skall prövas. Vid handläggningen av sådana mål torde sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd i och för sig uppfylla de krav som från rättssäkerhetssynpunkt kan ställas på första instansens domstolar. Vad åter gäller mål av invecklad eller svår beskaffenhet är förhållandena annorlunda. Föreligger till bedömande svåra och krävande rättstillämpningsfrågor eller vidlyftig och svårhanterlig bevisning ställes nämnden ofta nog inför uppgifter, som den saknar förutsättningar för att lösa. Nämndens möjligheter att utöva verklig rättsskipning i sådana lägen blir starkt begränsade, i ytterlighetsfallen helt obefintliga, och domstolen tenderar i dylika fall — numerären oaktat — att i praktiken nedsjunka till en enmansdomstol. Nämndinstitutet kan enligt hovrätten icke vara betjänt av att påtvingas en sådan roll. I fråga om de kvalificerade tvistemålen utgör sålunda enligt hovrättens mening den juristkollegiala sammansättningen såväl av principiella skäl som av rättssäkerhetshänsyn en bättre lösning än sammansättningen lagfaren domare och nämnd. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det böra övervägas om m a n icke kan överlåta åt rättens ordförande att, där på grund av målets invecklade och komplicerade beskaffenhet eller av annan anledning — eventuellt med beaktande av parternas därom samfällt uttalade önskan — så bör ske, utsätta målet till handläggning inför domstolen i juristkollegial sammansättning. Föreningen håller före, att de indispositiva tvistemålen endast i relativt sällsynta undantagsfall avser förhållanden, för vars bedömande ett j uristkollegium bör ges företräde framför en domstol vari ingår en nämnd. Föreningen finner dock icke tillräckliga skäl föreligga att anknyta domstolens sammansättning till måltypen. För-

88 eningen anför vidare bl. a. att — med hänsyn till det samband som råder mellan sammansättningsfrågan och problemet om domkretsindelningen — föreningen ej är beredd att innan frågan om domkretsindelningen blivit n ä r m a r e utredd taga någon slutlig ståndpunkt till spörsmålet om underrätternas sammansättning i tvistemålen. Av intresse är även h u r domförhetsfrågorna lösts i utländska rättssystem. Rättsordningarna i utlandet uppvisar stora olikheter i domförhetsregler och även i instansordning, beroende på de särskilda rättstraditionerna och utvecklingen i varje land. Regelmässigt förekommer olika former av lekmannadeltagande i brottmål. I tvistemål är lekmannadeltagande icke lika vanligt. Exempel finns även på att lekmäns medverkan i rättsskipningen saknas. Norge h a r i tvistemål ett treinstanssystem liksom hos oss. Man kan emellertid icke omedelbart anhängiggöra talan vid underrätten. Först måste m a n i regel vända sig till ett forliksråd, som finns för varje kommun, bestående av tre lekmän, valda av kommunens representation. Enas icke parterna inför forliksrådet, hänvisas saken till behörig domstol. Första instans utgör herreds- och byretterne. I fem av landets största städer är byretten organiserad som kollegial domstol med flera juristdomare. De övriga herreds- och byretterne — 101 stycken — är organiserade med bara en domare. Lekman nabisittare förekommer även, s. k. domsmän. I några fall är det obligatoriskt att två domsmän skall medverka, i andra fall äger part begära det och domstolen kan även på eget initiativ besluta att domsmän skall deltaga. Andra instans är lagmansretterne. Dessa är domföra med tre rättsbildade domare. — Tidigare hade man i Norge en numera upphävd regel om att part i vissa fall när saken var »saerlig viktig eller vanskelig» kunde begära att underrätten skulle vara sammansatt av tre rättsbildade domare. Beslut h ä r o m fattades av lagmannen i lagmansretten. Underrätterna i Danmark består av dels Köpenhamns byret, dels 105 underrätter för landet i övrigt. Vidare finns två landsretter, motsvarande våra hovrätter, samt höjesteret. Ehuru denna organisation liknar vår, har m a n i Danmark principiellt ett tvåinstanssystem. Landsretterne fungerar i stor utsträckning som första instans. I tvistemål består underrätten av ensamdomare. Till underrätt som första instans går vissa uppräknade mål såsom växelmål och äktenskapsmål samt mål rörande värden understigande vissa summor. Landsretten är första instans i tvistemål, som ej genom särskilda bestämmelser hänförts till underrätt. I landsretten deltager tre rättsbildade domare i avgörandet. Det alldeles övervägande antalet tvistemål avgöres i underrätt som första instans. Att m ä r k a är vidare att i Köpenh a m n finns en specialdomstol, den s. k. sö- og handelsretten, som handlägger tvistemål, i vilka sakkunskap i sjö- eller handelsmål k a n vara av betydelse. I denna domstol finns endast två rättsbildade domare, varjämte 40

89 handelskunniga och 20 sjöfartskunniga lekmän är k n u t n a till domstolen och tjänstgör där tre månader i taget. Målen avgöres av yrkesdomare j ä m t e två eller fyra lekmän. Mål från sö- og handelsretten överklagas direkt till höjesteret. I Finland gäller alltjämt rättegångsbalken i 1734 års lag. Domstolsorganisalionen är i princip densamma som i Sverige. Första instans är häradsoch rådstuvurätter, organiserade med häradshövding och nämnd, respektive borgmästare och rådmän. I flera västeuropeiska rättssystem är vanligt att målen i första instans handlägges i olika domstolar beroende av målens kvalitet. Där råder således ett domstolsväsen som påminner om den gamla svenska organisationen med lagmans- och kämnersrätter vid sidan av häradsrätter och rådhusrätter. I Västtyskland handlägges tvistemål i första instans av Amtsgericht, om tvisten angår hyra, familjerättsliga spörsmål m. m. eller om tvisteföremålets värde understiger ett visst belopp. I tvistemål består Amtsgericht av ensamdomare. Landgericht är första instans i mål som ej hör under Amtsgericht. Tvistemål avdömes där med tre rättsbildade domare. I högre rätt dömer likaledes ett juristkollegium i tvistemål. — Österrike h a r ett med Västtyskland likartat instans- och domförhetssystem i tvistemål. — Av övriga västeuropeiska länder k a n nämnas att i Holland såväl brottmål som tvistemål i samtliga instanser i princip handlägges av enbart yrkesdomare. Målen avgöres antingen av ensamdomare eller av ett juristkollegium av tre domare. I vissa fall kan dock sakkunniga lekmän deltaga i rättens avgörande.

Domstolskommittén Som framhålles i direktiven för domstolskommitténs arbete är gemensamma regler för alla underrätter i fråga om deras sammansättning en av förutsättningarna för att en enhetlig underrättsorganisation skall k u n n a skapas. Ehuru det slutliga ställningstagandet till h u r en sådan organisation bör vara utformad måste anstå tills prövning i ett sammanhang kan ske av sådana därmed sammanhängande frågor som avgränsningen av kompetensområden olika instanser emellan, rättsmedlens anordnande och dylika, för domstolsväsendets allmänna struktur grundläggande spörsmål, ä r det, på sätt kommittén erinrat i kapitel 1, likväl angeläget, att redan nu fastlägges vissa huvudprinciper, som domförhetsreglerna för underrätterna i en enhetlig organisation bör följa. Att så sker bedömer kommittén som ett nödvändigt villkor för att rådhusrätternas personalbehov och organisation över huvud taget efter förstatligandet skall k u n n a bestämmas. Viktigast härvidlag är frågan huruvida och i vilken utsträckning domförhetsreglerna bör bygga på juristkollegial sammansättning. Däremot är det ej behövligt och knappast heller lämpligt att i detta sammanhang ingå på mera detalj betonade spörsmål

90 sådana som formerna för samverkan mellan lagfarna domare och nämnd, nämndens storlek, ensamdomares behörighet o. dyl. De regler som i dessa och liknande avseenden kan erfordras får övervägas i samband med den slutliga utformningen av organisationen. Enighet torde i alla läger råda om att lekmannainflytandet i rättsskipningen bör bevaras. Det torde också vara en samfälld uppfattning att detta inflytande bör i våra allmänna underrätter liksom hittills k o m m a till uttryck på så sätt att nämnden deltar ej blott i domstolens bedömning av bevisfrågor utan även i det rättsliga avgörandet. Någon fördelning av dessa uppgifter mellan det lagfarna elementet och lekmannaelementet i domstolen av det slag som tillämpas i jurydomstolarna bör ej ifrågakomma. Domstolskommittén finner vidare det vara ställt utom diskussion, att för såväl tvistemål som brottmål grundformen för domförheten bör vara en sammansättning med flera domare. Denna huvudprincip utesluter icke att ensamdomare i viss utsträckning k a n komma till användning. Om det system, som i detta avseende för närvarande gäller, bör bevaras oförändrat får, som förut angivits, övervägas i ett senare sammanhang; frågan är ej av beskaffenhet att ställning n u behöver tagas till densamma. Beträffande frågan huruvida, då för prövningen av ett mål fordras deltagande av flera domare, domstolens sammansättning bör givas formen av juristkollegium eller av lagfaren domare med nämnd, är meningarna delade. För brottmålens del ifrågasattes ej ändring i den princip som numera härulinnan allmänt gäller eller att medverkan av n ä m n d bör krävas. Men i fråga om tvistemålen bryter sig åsikterna. Medan å ena sidan hävdas att vid övergång till en enhetlig och likformig underrättsorganisation det nuvarande rådhusrättssystemet med juristkollegial sammansättning i tvistemål bör i princip tillämpas vid alla underrätter, göres från a n d r a håll gällande att den för häradsrätterna fastställda domförhetsformen lagfaren ordförande och nämnd bör komma till generell användning. Det h a r också framförts den meningen att vissa tvistemål bör handläggas i den ena sammansättningsformen, medan övriga mål bör handläggas i den andra. Slutligen finns de som förordar ett domförhetssystem, enligt vilket båda sammansättningsformerna hålles öppna i alla mål, så att möjlighet beredes att låta domstolen få den sammansättning som i varje särskilt fall prövas mest ändamålsenlig. Stadsdomstolsutredningens förslag innebär, att juristkollegial sammansättning i tvistemål skall vara förbehållen stad, där rättsskipningen bereder sysselsättning åt tre lagfarna domare. Förslaget sammanhänger med utredningens allmänna inställning till underrättsorganisationen eller att den nuvarande uppdelningen på två underrättstyper, rådhusrätt och häradsrätt, bör bevaras, därvid förutsättningar för rådhusrätt skall vara att domstolsgöromålen förslår för borgmästare och minst två rådmän. De remissinstanser, som yttrat sig i principfrågan, sammanlagt ett 80-tal, h a r allmänt för-

91 ordat, att underrättsorganisationen göres likformig för hela riket och att den rådande skillnaden mellan rättsskipningen i stad och på landsbygd bringas att upphöra. En likformig och därmed likvärdig rättsskipning över hela landet skall också enligt direktiven för domstolskommittén vara riktmärket för dess överväganden. Med denna principiella målsättning, vilken kommittén tveklöst ger sin anslutning, kan domförhetsreglerna ej göras beroende av huruvida en domkrets bereder tillräckligt arbetsunderlag eller icke för det antal lagfarna domare, som fordras för att ett juristkollegium skall kunna bildas. Även med stadsdomstolsutredningens utgångspunkt måste för övrigt en sådan frågeställning anses ohållbar. Den sammansättningsform, en domstol skall ha, bör bestämmas icke efter göromålens mängd utan av helt andra omständigheter. Rättsvårdssynpunkter blir härvid utslagsgivande. I sitt betänkande uttalar stadsdomstolsutredningen att ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen onekligen skulle innebära en försvagning av rättsskipningen i tvistemål av krävande beskaffenhet. Vid betänkandet är fogade reservationer och särskilda yttranden i åtskilliga hänseenden. Men mot det nu återgivna uttalandet har någon invändning inte rests. Ej heller i de över betänkandet avgivna utlåtandena h a r ifrågasatts riktigheten av den mening som på detta sätt kommit till uttryck. Att stadsdomstolsutredningen för sin del likväl ej funnit anledning till ändring i de för häradsrätterna gällande domförhetsreglerna motiveras dels av att utredningen ansett någon mera genomgripande omgestaltning icke böra för närvarande ifrågakomma av nuvarande domsagoindelning, enligt vilken flertalet domsagor endast har en och blott ett fåtal domsagor har mer än två lagfarna domare. Dels är utredningens ställningstagande föranlett av dess önskan att undvika varje begränsning av den medverkan i rättsskipningen, som nämnden nu har. Det ingår i domstolskommitténs uppdrag att framlägga förslag till ny domkretsindelning för rikets underrätter, därvid som allmän riktlinje skall gälla att varje domkrets skall vara tillräckligt stor för att bereda full sysselsättning åt flera ordinarie domare. Domstolskommittén utvecklar i efterföljande kapitel de principer, som enligt kommitténs mening härvid bör följas. Som därav framgår förutsattes — på väsentligen driftsekonomiska samt organisatoriska och administrativa grunder — att i en enhetlig underrättsorganisation domkretsarna regelmässigt blir tillräckligt stora att bereda sysselsättning åt minst tre domare. Efter genomförande av en domkretsindelning enligt dessa principer kommer sålunda något hinder i och för sig ej att föreligga mot juristkollegial sammansättning vid samtliga underrätter. Skulle antalet domare i någon domkrets ej förslå för bildande av juristkollegium, måste givetvis behovet av ytterligare domare i förekommande fall tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav torde dock bli begränsade. Dels finns anledning antaga att i sådan domkrets antalet tviste-

92 mål av beskaffenhet att påkalla särskild huvudförhandling och alltså kräva medverkan av mer än en domare blir ringa, dels torde k u n n a r ä k n a s med att domkretsar av denna mindre storlek sällan och kanske endast övergångsvis behöver förekomma. Betydelsen av lekmannadeltagande i rättsskipningen skall icke underskattas. Något behov av sådant deltagande ur den synpunkt, som utomlands på sina håll kanske k a n göras gällande, eller att därigenom beredes skydd mot godtyckligt dömande och eftergifter för politiska påtryckningar, föreligger visserligen icke i vårt land. Däremot torde den insyn, lekmännen genom nämndinstitutionen erhåller i underrätternas arbete, vara ägnad att stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Synpunkten är ej oväsentlig. Det övervägande antalet mål av beskaffenhet att fordra medverkan av flera än en domare utgöres emellertid av brottmålen. Såsom förut nämnts, ifrågasattes ej ändring i nuvarande regler enligt vilka i dessa mål såväl vid häradsrätt som vid rådhusrätt nämnd skall medverka. Under 1962 avdömdes under medverkan av nämnd i runt tal 76 500 brottmål, därav i runt tal 34 500 mål vid rådhusrätterna. Antalet under samma år efter särskild huvudförhandling avgjorda tvistemål var i avjämnat tal 4 650, av vilka rådhusrätterna svarade för närmare hälften eller 2 075. Med hänsyn till att tvistemålen är så förhållandevis få, skulle det inte mycket minska lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet betraktad, om tvistemålen vid häradsrätt liksom vid rådhusrätt avgjordes av juristkollegium. Inte heller skulle lekmannainflytandet mycket öka genom att nämnd insattes i tvistemål även vid rådhusrätt. Som skäl för lekmannadeltagande jämväl i tvistemål har anförts dels den orts- och personkännedom, som därigenom kan tillföras domstolen, och dels att genom samverkan mellan yrkesdomare och lekmannadomare kunde vinnas ej blott större säkerhet vid prövningen av många bevisfrågor utan också en mera allsidig bedömning av rättsfrågan genom de erfarenheter från områden utanför domstolarna, som lekmännen kan tillföra dessa. Häremot k a n till en början, som även stadsdomstolsutredningen gjort, invändas att orts- och personkännedomen icke numera spelar den roll, som den kanske tidigare haft, samt att domstolens avgörande icke får grundas på uppgifter, vilka tillföres domstolen utanför målet och utan att parterna haft tillfälle att taga del av desamma. Att lita till underhandsupplysningar från domstolsledamöternas sida kan över huvud taget vara till mera skada än gagn för rättssäkerheten. Vad bevisprövningen och ställningstagandet till rättsfrågorna beträffar torde det, såsom i remissyttrandena från flera håll understrukits, ligga i sakens natur att yrkesdomaren allmänt sett genom sin utbildning är mera skickad att träffa ett objektivt riktigt avgörande än lekmannen, som aldrig kan förvärva yrkesdomarens träning och inblick i de juridiska sammanhangen. Ett samråd med lekmän kan naturligtvis vara berikande i olika hänseenden, men det ersätter inte den inträng-

93 ande behandling av problemen, som juristkollegiet möjliggör. I den mån domstolen behöver i målen tillföras särskilda fackkunskaper, kännedom om praxis på olika områden o. dyl., bör detta ske i den ordning rättegångsbalken förutsätter — genom vittnen och sakkunniga — och icke genom nämnden. Ofta blir det väl också, framför allt i städerna, en ren tillfällighet om i nämnden finns någon som är praktiskt särskilt insatt i de förhållanden varom ett mål, i vilket han råkar deltaga, rör sig. Domstolskommittén har övervägt möjligheten och lämpligheten av ett system med alternativa sammansättningsformer för underrätt i tvistemål, innebärande att domstolen vid särskild huvudförhandling i sådant mål skulle, beroende på dettas beskaffenhet, vara domför antingen med lagfaren domare och nämnd eller med juristkollegium. Av det föregående framgår att som särskilt lämpade för medverkan av nämnd i allmänhet ansetts sådana mål, där fråga huvudsakligen är om skälighetsbedömanden av olika slag, bevisvärdering eller andra icke renodlat rättsliga avgöranden, vid vilka det kommer mera an på allmän livserfarenhet än på juridisk skolning och erfarenhet för att nå fram till ett riktigt resultat. Som exempel på dispositiva tvistemål, vid vilkas prövning nämndemännens allmänkunskaper kunde utgöra en värdefull tillgång, har angivits mål om köp av fast egendom, skogsavverkning, arrende, hyra, arbetsbeting, skadestånd på grund av biltrafik och underhållsfrågor som återstår efter deldom i indispositiva mål. Exemplifieringen visar h u r svårt det är att på ett tillfredsställande sätt draga en bestämd gräns mellan de dispositiva mål som bör handläggas med juristkollegial sammansättning och de som lämpar sig för handläggning med nämnd. I alla de uppräknade grupperna av mål finns säkerligen sådana, vid vilkas prövning erfarna och kloka lekmän k a n göra en värdefull insats. Emellertid förekommer inom var och en av de ifrågavarande målkategorierna även många mål, som uppenbarligen lämpligast handlägges av ett kollegium av yrkesdomare. Hur härmed förhåller sig beror helt på det särskilda målets beskaffenhet. Det torde icke vara praktiskt möjligt att finna någon enda grupp av dispositiva tvistemål, som kan sägas typiskt inrymma uteslutande mål, särskilt lämpade för lekmän. Att i fråga om de dispositiva tvistemålen på lämpligt sätt fördela kompetensen mellan nämnd och juristkollegium genom att i domförhetsregler specificera vilka slag av mål som skall handläggas i den ena och vilka som skall handläggas i den andra sammansättningsformen torde alltså icke låta sig göra. Undantag från vad nu sagts k a n möjligen ifrågasättas beträffande mål, som uteslutande avser underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken. Antalet mål av detta slag, som går till särskild huvudförhandling, är emellertid så litet, att de i förevarande sammanhang måste anses sakna praktisk betydelse. De avgöres som regel i omedelbar anslutning till förberedelsen, d. v. s. av ensamdomare. Det synes ej k u n n a ifrågakomma

94 att bland alla dispositiva tvistemål särskilt uttaga endast ifrågavarande underhållsmål för handläggning i icke-juristkollegial ordning. Vad de indispositiva tvistemålen beträffar torde flertalet vara av sådan beskaffenhet att de i och för sig lämpar sig att handläggas under medverkan av nämnd. Med hänsyn härtill kunde det, om man vill säkra visst lekmannainflytande även i tvistemål, synas innebära en tillfredsställande lösning att föreskriva att underrätt i sådana mål skall vara domför med lagfaren ordförande och nämnd. Som erinrats i det föregående var frågan om tillskapande av lekmannainflytande i familjerättsmål vid rådhusrätterna föremål för prövning av 1951 års riksdag. Förslag i sådan riktning avstyrktes emellertid mycket bestämt i ett av styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgivet, h ä r ovan intaget yttrande. Frågan föll också i riksdagen. Det torde vara svårt att icke tillmäta advokatsamfundets uttalanden beaktande. Det är dock parterna, vilkas företrädare advokaterna är, som saken närmast gäller. Hur parterna reagerar inför domstolarnas olika sammansättningsformer torde ej kunna av någon säkrare bedömas än av advokatsamfundets ledamöter. Någon anledning till förmodan, att motståndet mot nämnd närmast skulle hänföra sig till stadsförhållanden, föreligger icke. Bortsett från hänsynstaganden av denna art k a n icke förbises att även bland de indispositiva målen finns mål med svårbedömbara rent rättsliga frågor, för vilkas prövning den juristkollegiala sammansättningen är att föredraga. Bl. a. kan erinras om de numera icke så sällan förekommande familjemål, där domstolen har att taga ställning till internationella privaträttsliga spörsmål. Man kan därför inte heller genom att för handläggning med nämnd avskilja enbart de indispositiva tvistemålen undgå att lekmän får deltaga i avgörande av mål, som till sin beskaffenhet är sådana att de uppenbarligen bäst ägnar sig för handläggning av domstol med juristkollegial sammansättning. Juristkollegiets värde ligger i den större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet i domarvärv, som därmed tillföres domstolen. Finns i domstolen endast en lagfaren domare, blir avgörandet väsentligen beroende av denne ende persons förutsättningar att handskas med uppgiften. Det är naturligt att i sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd ordförandens mening vid omröstningen till dom tillägges större vikt än den enskilde nämndemannens. Enligt direktiven för domstolskommittén skall en förutsättning för hela utredningsarbetet vara att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna och som allmän målsättning gälla att underrätternas ställning och funktion inom domstolsväsendet ytterligare starkes. Av vad tidigare anförts framgår att med denna målsättning den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål inte kan undvaras. Vidare ingår det i kommitténs uppdrag att inom ramen för underrätternas organisation och verksamhetsformer söka åvägabringa ett processinstitut, som kan er-

95 bjuda ett åtminstone i många fall användbart alternativ till skiljemannaförfarandet. För skapande av ett sådant institut torde tillgång till juristkollegium vid underrätterna vara en ovillkorlig förutsättning. Ett stöd för den juristkollegiala sammansättningsformen kan erhållas i den officiella statistiken över antalet från underrätterna till hovrätterna fullföljda tvistemål. Under perioden 1949—60 var fullföljdsprocenten följande, nämligen åren 1949—50 för häradsrätterna 6,4 och för rådhusrätterna 4,3, åren 1951—52 för häradsrätterna 6,4 och för rådhusrätterna 4,2, åren 1953—54 för häradsrätterna 6,3 och för rådhusrätterna 4,1, åren 1955—56 för häradsrätterna 5,5 och för rådhusrätterna 3,9, åren 1957—58 för häradsrätterna 6,0 och för rådhusrätterna 4,0 samt åren 1959—60 för häradsrätterna 6,2 och för rådhusrätterna 3,8. I medeltal för hela perioden uppgår alltså fullföljdsfrekvensen beträffande tvistemålen för häradsrätterna till 6,13 procent och för rådhusrätterna till 4,05 procent. Med andra ord fullföljdes förhållandevis 50 procent flera tvistemål från häradsrätterna än från rådhusrätterna. Även om statistik måste behandlas med försiktighet synes dock av siffrorna få utläsas, att rådhusrätternas domar i tvistemål omfattas med större förtroende av den rättssökande allmänheten än häradsrätternas. Det kan i sammanhanget nämnas att under samma period antalet av hovrätterna ändrade eller återförvisade tvistemål utgjorde i medeltal för häradsrätternas del 41,4 procent och för rådhusrätternas del 37,8 procent. Att avskaffa den juristkollegiala sammansättningsformen för underrätterna får i betraktande av det sagda anses uteslutet. Den försämring av förhållandena, som därav på många håll skulle bli följden, måste bestämt avstyrkas. Som ett skäl, ägnat att göra behovet av juristkollegium vid underrätterna mindre framträdande, har anförts, att parterna ofta behöver i högre rätt fullständiga det vid underrätten framlagda processmaterialet och att de krävande tvistemålen alltså vid överrätten kommer under bedömande av ett kollegium av jurister. Domstolskommittén kan icke här närmare ingå på de med instansordningen och fullfölj dsrätten sammanhängande spörsmålen. De omfattas av utredningsuppdraget men kominer att upptagas till behandling först senare. Såsom nyss framhållits avses emellertid tyngdpunkten av rättsskipningen skola vara förlagd till första instans. Underrätternas sammansättning bör därför vara sådan att redan i denna instans förutsättningar finns för en allsidig och säker prövning av målen. I princip bör all den utredning, parterna önskar förebringa, framläggas där. Ej minst av processekonomiska skäl framstår det som angeläget, att ett måls handläggning i första instans är så kvalificerad, att behov av omprövning i högre instans i och för sig ej föreligger. Är det ur rättsvårdens synpunkt önskvärt att vissa mål underkastas prövning av ett juristkollegium, bör denna prövning sålunda insättas redan i underrätten. Den omständigheten att juristkollegial sammansättning förekommer även i överinstanserna ändrar ej något härvidlag.

96 Synpunkter av liknande art kan åberopas mot en annan invändning, som rests mot användningen vid underrätt av den juristkollegiala sammansättningsformen, nämligen att därigenom svårigheter skulle uppstå med avseende å domförhetsreglerna i närmast högre instans, hovrätten, vars sammansättning i vart fall icke gärna borde vara mindre stark än underrätternas. Ifrågavarande svårigheter skall icke förringas. Den första och tillika viktigaste uppgiften är emellertid att söka få till stånd ett så bärkraftigt och ändamålsenligt underrättsväsende som möjligt. Med utgångspunkt härifrån får sedan hovrätternas sammansättning övervägas. Givetvis måste vid bestämmande av det för domförhet i hovrätt erforderliga ledamotsantalet liksom av hovrättsledamöternas kvalifikationer och ställning över huvud i domarkarriären underrätternas sammansättning beaktas. Vid övervägande av dessa problem kommer även andra synpunkter, om vilka det ännu är för tidigt att yttra sig, in i bilden. Frågan vilka uppgifter hovrätten skall få i den nya domstolsorganisationen blir härvid den icke minst viktiga. En god underrättsorganisation är emellertid, som även stadsdomstolsutredningen anfört, grundvillkoret för en god rättsvård. Lösningen av de med överrätterna sammanhängande spörsmålen får bli beroende av vilka förutsättningar underrätterna beredes att fullgöra de betydelsefulla uppgifter, som bör ankomma på en domstol i första instans. Mot juristkollegial sammansättning i tvistemål har slutligen anmärkts, att denna sammansättningsform leder till att domstolen många gånger blir onödigt starkt juridiskt kvalificerad. Den skulle med andra ord innebära ett slöseri med kvalificerad arbetskraft. Anmärkningen k a n emellertid knappast anses bärkraftig. De mål, varom här k a n bli fråga, är uteslutande sådana i vilkas handläggning enligt vedertagna principer flera domare bör medverka. Huruvida dessa är lagfarna eller icke har arbetsmässigt sett mindre betydelse. Liknande anmärkning skulle därför kunna riktas mot användning av icke lagfarna domare. Deras arbetskraft kan ur samhällets synpunkt vara lika dyrbar som yrkesdomarens. Även ianspråktagandet för domaruppgifter av lekmän i arbetsföra åldrar måste naturligtvis betecknas som slöseri med arbetskraft för den händelse deras medverkan icke skulle vara behövlig. Dylika synpunkter är emellertid beaktade genom rättegångsordningens bestämmelser om ensamdomare i mål av mindre kvalificerad beskaffenhet. Juristkollegiets ledamotsantal bör bestämmas enligt samma principer som de vilka för närvarande gäller vid rådhusrätterna. Regelmässigt bör alltså för domförhet fordras tre ledamöter. En sådan sammansättning omfattas sedan gammalt med förtroende. Ett mindre ledamotsantal bereder icke de fördelar, som flerdomarsystemet är avsett att skänka. Det skulle också bl. a. medföra att vid skiljaktiga meningar domen måste avkunnas med en röst mot en. Underrättens ställning skulle därigenom avsevärt försvagas. Domstolskommittén finner på grunder, som redovisats i det föregående,

97 att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål allmänt sett måste anses vara att föredraga framför sammansättningen lagfaren domare jämte nämnd. Då det icke lyckats att finna något invändningsfritt system, efter vilket skulle k u n n a utskiljas vissa, för den sistberörda sammansättningsformen särskilt lämpade mål, måste enligt kommitténs mening rättsvårdens intressen bäst betjänas av att till juristkollegium hänskjutes samtliga tvistemål, som ej är av beskaffenhet att kunna avgöras av endast en domare. Kommittén är dock icke enhällig om denna uppfattning. Den omfattas av fem kommittéledamöter (Elliot, Brandt, Engqvist, Harriet Stangenberg och Tammelin). Den sjätte ledamoten (Eric Stangenberg) har uttalat avvikande mening och förordat ett system som lämnade utrymme för medverkan av lekmän även i underrätternas prövning av tvistemålen. Till majoritetens ståndpunkt har anslutit sig två av experterna (Brundin och Henkow), medan den tredje i behandlingen av dessa spörsmål deltagande experten (Sandström) ansett domförhetsreglerna böra så utformas, att parterna beredes möjlighet till viss valfrihet mellan nuvarande sammansättningsformer. Även inom den rådgivande nämnden har meningarna varit delade. Medan fem av nämndens ledamöter (Bergh, Ekelöf, von Feilitzen, Gamstedt och Wiklund) anslutit sig till majoritetens åsikt, har de övriga sju (Andersson, Astrid Kristensson, Larsson, Nelander, Nyberg, Svedberg och Svensson) förordat ett system med valfrihet. Då enighet icke k u n n a t uppnås och då bland dem, som funnit sig icke kunna tillstyrka den av domstolskommitténs majoritet hävdade meningen, befinner sig samtliga i den rådgivande nämnden ingående ledamöter av riksdagen, har kommittén bedömt det som utsiktslöst att ett förslag av denna innebörd kunde för närvarande genomföras. Skall den juristkollegiala tanken kunna i någon form förverkligas torde under dessa omständigheter annan lösning icke stå till buds än ett system med valfrihet mellan båda domstolsformerna. Väl kan det kanske resas betänkligheter mot en domförhetsregel, som icke bestämt anger hur domstolen skall vara sammansatt i olika mål utan överlämnar åt parters eller domares mer eller mindre fria skön att bestämma härom. Något hinder mot en sådan anordning torde dock icke i och för sig möta. Redan enligt gällande rättegångsregler är valfrihet medgiven i viss utsträckning, exempelvis genom stadgandet i 42 kap. 20 § rättegångsbalken att, om parterna samtycker därtill eller saken finnes uppenbar, huvudförhandling kan hållas i omedelbart samband med förberedelsen, vilket medför att målet, ehuru eljest medverkan av flera domare är föreskriven, blir föremål för prövning av endast en domare. En utväg kunde visserligen tänkas vara att för tvistemål vid underrätt fordra medverkan både av juristkollegium och av nämnd. Möjligheten till 4—318374

98 en kombination av detta slag har behandlats av stadsdomstolsutredningen men avvisats. Domstolskommittén har ej funnit anledning till annat ställningstagande. Om en sådan sammansättningsform ej bleve generellt gällande — något som måste anses uteslutet — skulle för övrigt även här samma problem uppkomma som enligt det först angivna systemet. På grund av vad sålunda anförts har domstolskommittén funnit sig böra vid sina fortsatta överväganden utgå från att domförhetsreglerna beträffande tvistemål i en blivande enhetlig underrättsorganisation får sådant innehåll, att möjlighet föreligger såväl att använda den juristkollegiala sammansättningsformen som att använda sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd. Juristkollegium bör liksom för närvarande i princip omfatta tre domare. Vad angår frågan hur systemet i övrigt skall gestaltas är olika lösningar tänkbara. En möjlighet är att bestämmanderätten över domstolens sammansättning anförtros domstolens ordförande. Att låta ordföranden självrådigt välja sammansättningsform synes dock ej lämpligt. Valet kunde lätt bli beroende av vederbörande domares personliga inställning till de olika sammansättningsformerna. Det kunde kanske också komma att påverkas av sådana i och för sig ovidkommande omständigheter som t. ex. de större eller mindre svårigheter som åstadkommande i det särskilda fallet av en sammansättning i den ena eller i den andra formen möter. En mera enhetlig tillämpning av ett system med alternativa sammansättningsformer skulle kanske vinnas om beslutanderätten överlämnades åt hovrätten. Ej heller denna utväg synes emellertid godtagbar. Den skulle kunna medföra en icke oväsentlig arbetsbelastning för hovrätterna och förefaller även i övrigt av praktiska skäl mindre lämplig. Det återstår att låta sammansättningsformen bli beroende på parternas eget avgörande. Med hänsyn till att det är parternas intressen, som närmast beröres, synes en sådan ordning icke orimlig. Tvärtom kan det anses naturligt, att om alternativa sammansättningsformer finnes domstolen i varje särskilt mål får den sammansättning som hos parterna inger största förtroendet. Enas parterna om viss sammansättning, bör alltså denna tillämpas. Skulle åter enighet icke föreligga, aktualiseras frågan vilken av de båda sammansättningsformerna som bör betraktas som grundform och som alltså för sådant fall och i första hand skall användas. I denna fråga har olika meningar gjort sig gällande. De sakkunnigas majoritet (Elliot, Brandt, Engqvist, Harriet Stangenberg och Tammelin) har funnit den juristkollegiala sammansättningen vara att föredraga som grundform och alltså böra tillämpas då ej annat särskilt beslutas i målet. Denna majoritetens inställning sammanhänger med den allmänna syn på underrättssammansättningen i tvistemål, åt vilken tidigare givits uttryck. Även andra vägande skäl kan emellertid åberopas. Till en början erinras om det obestridda förhållandet att beträffande vissa tvistemål av kvalificerad beskaffenhet den juristkollegiala domförhetsformen är den andra

99 klart överlägsen. Då det knappast med fog kan göras gällande att en juristkollegial domstol icke skulle vara lämpad att handlägga även mål av mindre kvalificerad art, medan däremot sammansättningsformen lagfaren domare med nämnd icke i alla mål ger samma garantier för en god rättsvård, måste det naturliga vara att i det nya domförhetssystemet denna senare sammansättningsform placeras i andra hand. För den juristkollegiala sammansättningen som grundform talar med styrka också den omständigheten att denna sammansättningsform redan tillämpas i tvistemål vid rådhusrätterna och att det är på dessa domstolar som det utan gensägelse största antalet besvärliga tvistemål faller. Juristkollegium som huvudregel är motiverat även av rent praktiska skäl. Samhällslivet blir alltmera invecklat. Det kan antagas att som följd härav även antalet invecklade mål och därmed behovet av kvalificerade domstolar kommer att öka. Vidare är det särskilt i de stora städerna förenat med svårigheter att få lämpliga nämndemän i tillräckligt antal. Skulle domstolarnas anspråk på nämndemän stiga, kunde läget bli bekymmersamt. Ytterligare en synpunkt må slutligen anföras. Skulle parterna, för att få ett mål handlagt av juristkollegium, behöva framställa särskild begäran därom, kunde detta lätt uppfattas som bristande tilltro till ordförandens förmåga att utan biträde av ytterligare juristdomare komma till rätta med den föreliggande tvistefrågan. Besvärande situationer kunde härigenom uppkomma. Systemet är därjämte organisatoriskt sett mindre lämpligt. Det skulle nämligen öka svårigheterna att med någorlunda tillförlitlighet beräkna behovet av juridiskt utbildad arbetskraft. Den av de sakkunnigas majoritet sålunda omfattade meningen har biträtts av samtliga ovannämnda tre experter (Brundin, Henkow och Sandström) ävensom av åtta ledamöter av den rådgivande nämnden (Andersson, Bergh, Ekelöf, von Feilitzen, Gamstedt, Nelander, Nyberg och W i k l u n d ) . På grund av dessa överväganden föreslår domstolskommittén att i en enhetlig underrättsorganisation för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål sammansättningsformen tre lagfarna domare uppställes som huvudregel. Huruvida sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd i stället skall komma till användning får bero på parternas åsämjande. Mot detta förslag har reservation anmälts av en av de sakkunniga (Eric Stangenberg). Även fyra ledamöter av den rådgivande nämnden (Astrid Kristensson, Larsson, Svedberg och Svensson) har anmält avvikande mening och förordat att sammansättningen lagfaren domare och nämnd skulle upptagas som huvudregel och sålunda vara den domförhetsform, som i första hand borde användas. Hur domförhetsreglerna närmare skall utformas får prövas i samband med övriga processuella frågor, som beröres av kommitténs arbete. Detaljutformningen förutsattes icke k o m m a att påverka domstolarnas organisation i sådan grad, att ställning därtill behöver tagas i förevarande sammanhang.

KAPITEL 5

Principer för domkretsindelningen

I direktiven för översynen av domkretsindelningen för underrätterna i riket den 23 m a r s 1961 framhöll föredragande departementschefen — efter redogörelse för den nuvarande skillnaden mellan häradsrätter och rådhusrätter och för de ändringar som skett i domkretsindelningen under 1900-talet — att genom den snabba samhällsutveckling som ägt r u m domsagoindelningen nu alltmer kommit att framstå som otidsenlig, att de förhållanden som ligger till grund för den nuvarande indelningen på flera håll radikalt förändrats och att inte minst befolkningsomflyttningen från landsorten till tätorter medfört förskjutningar i underlaget för domsagoorganisationen. Departementschefen uttalade vidare att frågan om ändringar i domsagoindelningen även aktualiserades dels genom stadsdomstolsutredningens betänkande om underrätterna och dels genom indelningssakkunnigas i februari 1961 avgivna betänkande angående principer för en ny kommunindelning (SOU 1961:9). Vad avser de indelningssakkunnigas betänkande anförde departementschefen : De sakkunniga har föreslagit åtgärder i syfte att få till stånd en allmän översyn av den primärkommunala indelningen. Vad angår principerna härför har de sakkunniga framhållit, att kommunen bör ha en centralort av sådan storlek och med sådant läge, att den är en lämplig lokaliseringsort såväl för den samhällsservice kommunen skall tillhandahålla som för annan service. Det blir alltmer önskvärt att i ökad utsträckning låta den samhälleliga serviceverksamheten lokaliseras till det huvudsakliga spontana resmålet för ett områdes befolkning. Det gäller att söka åvägabringa en överensstämmelse mellan administrativ indelning och de regioner, som tillkommit genom urbaniseringen och den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Enligt de sakkunnigas mening bör genomförandet av en ny kommunindelning grundas på kommunernas frivilliga medverkan. De sakkunniga föreslår vissa åtgärder för att underlätta såväl samarbete mellan kommuner som frivilligt genomförda sammanläggningar. Därvid har de sakkunniga särskilt framhållit, att den judiciella indelningen bör bli föremål för översyn. Sammanfattningsvis uttalade departementschefen att vid översynen borde eftersträvas att få till stånd en mera tidsenlig indelning, som — med beaktande av stadsdomstolsutredningens och indelningssakkunnigas förslag — gav underlag för en rationellt utformad arbetsorganisation och i övrigt uppfyllde de krav som borde ställas med hänsyn till rättsvårdens och den rättssökande allmänhetens intressen.

101 I direktiven den 29 december 1961 för utredning om domstolsorganisationen i dess helhet anföres, under framhållande av att med en enhetlig underrättsorganisation större möjligheter än förut öppnas att uppnå en efter de ändrade förhållandena avpassad domkretsindelning, beträffande riktlinjerna för sådan indelning i huvudsak följande. Åtskilliga skäl talar för en övergång till domkretsar av sådan storlek, att de erbjuder tillräckligt arbetsunderlag för flera ordinarie domare. Därmed erhålles större valmöjligheter, när det gäller att finna den lämpligaste sammansättningsformen för olika typer av mål. Med domkretsar av denna storleksordning står även administrativa och ekonomiska fördelar att vinna icke minst därigenom att ökade möjligheter skapas att åvägabringa en rationell arbetsfördelning mellan befattningshavarna inom domstolen och att tillföra kansliarbetet den moderna kontorsteknikens landvinningar. Som allmän riktlinje för arbetet med en ny domkretsindelning för underrätterna bör med hänsyn härtill gälla, att domkretsarna skall vara tillräckligt stora för att bereda full sysselsättning för flera ordinarie domare. Självfallet måste även allmänhetens intresse att utan alltför stor omgång kunna komma i förbindelse med domstolens kansli vinna beaktande. Arbetet med domkretsindelningar bör ock ske under hänsynstagande till den indelning av länen för primärkommunal verksamhet, som kan komma att ske på grundval av den proposition i ämnet, vilken nu är föremål för riksdagens behandling. På grund av det nära samband som råder mellan polis- och åklagarverksamheten å ena, samt den dömande verksamheten, å andra sidan, bör hänsyn jämväl tagas till den ändrade indelning av riket i polis- och åklagardistrikt, som kan komma att bli följden av de förslag, som framlagts av 1957 års polisutredning i dess principbetänkande angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. (SOU 1961: 34). Vidare bör samråd ske med lagberedningen, vars uppdrag bl. a. omfattar frågan om rikets indelning i exekutionsdistrikt. Nuvarande domkretsindelning Allmänt En översikt av underrätternas utveckling och nuvarande organisation har senast lämnats av stadsdomstolsutredningen i dess nyssnämnda betänkande (s. 15 ff). I anslutning till sina överväganden angående domkretsar har utredningen även redogjort för den nuvarande domkretsindelningen (s. 111 ff). Domstolskommittén vill därför här begränsa sig till att beröra endast vissa drag i utvecklingen och i korthet behandla de ändringar i domkretsindelningen som planeras eller redan inträtt efter det stadsdomstolsutredningen framlagt sitt betänkande. Med domsaga avser rättegångsbalken häradshövdingens ämbetsområde. Huvudbestämmelsen om indelningen i domkretsar är 1 kap. 1 § rättegångsbalken. Här stadgas, att allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt samt i annan stad rådhusrätt. Domsaga utgör ett tingslag. Är domsaga mycket vidsträckt eller finns eljest synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag är häradsrättens domkrets. Om indelning i tingslag förordnar Kungl. Maj:t. Häradsrätts domkrets kan således omfatta såväl lands- som stadsområde

102 under det rådhusrätts domkrets hittills alltid varit begränsad till staden och automatiskt följt de ändringar som stadsområdet undergått. Denna rådhusrättens begränsning till stadsområdet har haft sin grund i att staden bekostar rådhusrätten. Av reglerna i 1 kap. 11 § rättegångsbalken om rådhusrätts domförhet framgår, att rättegångsbalken ej räknar med bibehållande av rådhusrätt i andra städer än de, där göromålen bereder sysselsättning åt borgmästare och minst två lagfarna rådmän. På denna grundsats bygger även 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Domsagor Av rikets för närvarande 118 domsagor är 30 endomardomsagor. Tingsdomare — i l l domsagor betecknade som biträdande häradshövdingar — är anställda i 46 domsagor, varav tre tingsdomare i 2 domsagor, två tingsdomare i 4 domsagor och en tingsdomare gemensam för 3 domsagor. I ett 50-tal domsagor har vidare häradshövdingen i den dömande verksamheten helt eller delvis hjälp av tingssekreterare eller s. k. fiskalkompetent biträde. Ytterligare finns särskild inskrivningsdomare anställd vid 4 domsagor, därav en gemensam för 2 av domsagorna. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 5 april 1963 skall Kinda och Ydre domsaga från och med den 1 januari 1964 förenas med Linköpings domsaga, varvid antalet domsagor nedgår till 117. Utredning har även inletts om sammanläggning dels av Härjedalens domsaga med Jämtlands västra domsaga och dels av Västra Hälsinglands domsaga med Norra Hälsinglands domsaga. Antalet domsagor har under 1900-talet hållit sig i huvudsak konstant. År 1904 var antalet 120. I samband med rättegångsreformen 1948 sökte man genomföra principen att varje domsaga skulle bestå av ett tingslag. Endast 14 domsagor — företrädesvis de mycket vidsträckta domsagorna i Norrland — är uppdelade på två eller flera tingslag. Frågan om domkretsarnas storlek hänger nära samman med den sedan gammalt gällande regeln att i häradsrätt dömer häradshövding med nämnd och uppfattningen av domsagan som häradshövdingens ämbetsområde. Ända till några årtionden in på 1900-talet var häradshövdingen den ende av staten anställde befattningshavaren i domsaga. Häradshövdingen svarade således i princip ensam för den dömande verksamheten i domsagan jämte samtliga därmed förenade kansligöromål samt anställde själv erforderliga biträden, såväl rättsbildade som övriga. Som en följd härav ansågs fram till omkring 1920 en domsaga i allmänhet icke böra vara större än att göromålen kunde avverkas av häradshövdingen, ett par notarier och biträden. Om arbetsmängden ökade så att denna organisation blev otillräcklig, delades domsagan eller företogs på annat sätt omreglering av densamma. Denna utveckling ledde till att antalet domsagor år 1921 nådde sitt högsta tal eller 125. En vändpunkt i utvecklingen markeras av 1918 och 1920 års domsagostadgor. Genom dessa stadgor fick domsagorna en fastare organisation. Per-

103 sonalen under häradshövdingen förstärktes. I stället för att dela domsagor med växande arbetsbörda började man inrätta tjänster som biträdande domare i de mest arbetstyngda domsagorna. År 1933 genomfördes den s. k. sekreterarereformen, avseende att åt häradshövdingarna i ett större antal domsagor än dittills bereda ett mera kvalificerat biträde än notarierna, vilkas rätt att hålla ting samtidigt i princip avskaffades. Flera mindre domsagor förenades med angränsande domsaga till större enheter. Enligt gällande domsagostadga från 1943 kan, i den mån därom förordnas, i domsaga tjänstgöra tingsdomare, särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare. Vid rättegångsbalkens ikraftträdande 1948 fanns i riket 115 domsagor, varav 11 med tingsdomare. Man har därefter sökt undvika mycket stora domsagobildningar. Efter rekommendation av 1943 års domareutredning (SOU 1946:57) delades under 1950-talet de tre största dåvarande domsagorna (Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga). Domsagornas storlek varierar starkt, såväl till folkmängd som till areal. Den till folkmängden största av rikets domsagor är Södra Roslags, som vid ingången av år 1963 hade 110 344 invånare. Nordmarks domsaga i Värmland uppvisar den minsta folkmängden med 13 837 invånare. Rikets till ytvidden ojämförligt största domsagor återfinns i Norrland. Den i detta avseende största domsagan är Västerbottens västra domsaga i Lycksele (35 852 k v k m ) . Den är dock endast obetydligt större än Gällivare domsaga (35 442 k v k m ) . Närmast kommer Piteå domsaga (23 456 kvkm) och Luleå domsaga (22 113 k v k m ) . Rikets till ytvidden minsta domsaga är Solna domsaga, som endast omfattar staden Solna (19 kvkm) men som har 53 658 invånare eller obetydligt mindre än Västerbottens västra domsaga med 54 713 invånare och Gällivare domsaga med 56 850 invånare. Som en följd av ytvidden har 35 domsagor två eller flera tingsställen. Å andra sidan förekommer att flera domsagokanslier är förlagda till samma ort. Medräknas även rådhusrätterna har 35 platser i riket två eller flera underrättskanslier. Stockholm, Östersund och Umeå är säte för fyra underrätter. I befolkningshänseende fördelade sig domsagorna vid ingången av år 1963 som följande uppställning visar: 10 000 inv. 10 0 0 1 — 20 000 inv. 20 0 0 1 — 30 000 '» 30 0 0 1 — 40 000 » 40 0 0 1 — 50 000 » 50 0 0 1 — 60 000 » 60 0 0 1 — 80 000 » 80 001—100 000 » Över 100 000 in\ Summa

—

•

4 29 34 25 18 4 3 1 118

104 Rådhusrätter Städer med rådhusrätt Stockholm Södertälje Uppsala Nyköping Eskilstuna Linköping Norrköping Motala Jönköping Kalmar Kristianstad Malmö Lund Landskrona Hälsingborg Halmstad Varberg Göteborg Uddevalla Vänersborg Borås Karlstad Örebro Västerås Gävle Sundsvall Umeå Skellefteå Luleå

Areal land kvkm

Folkmängd

186,03 104,37 98,13 85,09 89,40 92,51 205.39 104,63 90,54 24,47 30,03 55,13 78,64 39,97 19,62 51,86 27,44 18,90 139,94 88,99 95,19 96,37 74,74 125,79 131,75 76,57 36,19 53,50 29,77 102,31 56,94

802.124 39.768 80.502 25.631 60.265 68.974 92.281 27.300 51.053 31.594 33.278 26.166 237.517 41.732 29.102 77.628 40.058 14.973 410.681 35.090 18.989 67.987 44.657 76.795 80.451 56.584 30.270 25.262 24.065 23.522 32.319

Ännu i början av 1900-talet hade nästan alla rikets städer egen jurisdiktion. Undantagsvis förekom städer under landsrätt även före 1900-talet. Sålunda lydde Östersund under landsrätt från grundläggningen 1786 till år 1859, varjämte Borgholm, som erhöll stadsprivilegier 1816, och Haparanda, grundlagd på sin nuvarande plats år 1842, aldrig haft rådhusrätt. År 1904 var antalet städer 93, av vilka 91 hade rådhusrätt. I de 40 städer som sedermera tillkommit har icke inrättats rådhusrätt. Dessa städer lyder således alltifrån sin tillblivelse under häradsrätts domvärjo. Efter år 1904 har hittills 52 äldre städer lagts under landsrätt. Sedan Visby den 1 januari 1962 och Enköping den 1 januari 1963 judiciellt förenats med domsaga, finns för närvarande rådhusrätt i 39 av rikets 133 städer. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 15 februari och den 28 juni 1963 skall från och med den 1 januari 1964 Oskarshamn judiciellt förenas med Aspelands och Handbörds domsaga och Falun på samma sätt förenas med Falu domsaga. Vidare har utredning verkställts eller påbörjats angående judiciellt förenande med domsaga av städerna Växjö, Trelleborg, Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och Härnösand.

105 I betraktande härav finns anledning antaga, att om några år rådhusrätt endast kommer att finnas i de i sammanställningen å föregående sida upptagna 31 städerna; areal- och folkmängdssiffror hänför sig till den 1 januari 1963. I 7 av de i sammanställningen angivna städerna omfattar den fasta organisationen borgmästare och två rådmän. Borgmästare, två rådmän och en assessor finns i 9 städer; borgmästare och tre rådmän i 2 städer. I övriga 13 magistratsstäder har rådhusrätten utom borgmästaren fyra eller flera ordinarie ledamöter, av vilka minst en är assessor. Utredningar

och tidigare förslag

berörande

domkretsindelningen

Någon enhetlig domsagoindelning uppkom icke i riket förrän vid 1700talets början. Den mängd av smärre domkretsregleringar som därefter ägt r u m har haft till följd att knappast någon domsaga i riket kan uppvisa en obruten domkrets sedan 1700-talet. Det hör numera även till sällsyntheterna att påträffa ett tingsställe, som bevisligen kan leda sina anor tillbaka till medeltiden. Delvis beror detta på att tingshusen av praktiska skäl förlagts till städerna. Ett undantag från regeln bildar Njudungs domsaga i Jönköpings län, vars ena tingsplats så långt man känner till alltid varit belägen i Vetlanda. Ett annat undantag utgör ö s t r a Värends domsaga, vars tingsställe i Lenhovda skall ha använts redan i början av 1400-talet. Den svenska domstolsorganisationen är således icke påfallande traditionsbunden vad avser indelningen i domkretsar och tingsställen. Under det senaste seklet har vid några tillfällen framlagts förslag till en genomgripande ändring av domkretsindelningen för underrätterna. Dessa indelningsförslag hänger nära samman med samtidigt framlagda reformförslag avseende rättegångsväsendet i dess helhet. Indelningsförslagen har emellertid ej — annat än i begränsad omfattning — avsatt spår i praktiken. Nya lagberedningen, som 1883 avgav sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, lade samtidigt fram ett detaljerat förslag till underrättsindelning. Varje domsaga skulle utgöra en domkrets och riket skulle indelas i 115 domsagor. Av dessa skulle sju vara rena stadsunderrätter (städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall, Gävle, Norrköping och Marstrand). Som huvudgrundsats vid indelningen hade iakttagits principen, att högsta avstånd till domsäte i södra och mellersta delarna av riket icke finge överstiga 4 mil men att i den nordliga delen av riket avståndet kunde vara större och intill 10 mil. Processkommissionen föreslog i sitt betänkande 1926 angående rättegångsväsendets ombildning att arbetet i varje underrätt i princip borde vara så omfattande, att det på kvalitativa grunder kunde fördelas i tre grupper, som var och en bildade full arbetsbörda för en domare. Enligt dessa grunder skulle alltså varje domsaga i regel ha flera domare, åtminstone tre eller

106 i varje fall två, mellan vilka domargöromålen skulle fördelas. Endast undantagsvis skulle domsaga ha allenast en domare. På grundval av processkommissionens principer uppgjordes inom justitiedepartementet av dåvarande häradshövdingen Karl Schlyter ett utkast till rikets indelning i underrätter, publicerat i de s. k. ekonomisakkunnigas betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av rättegångsreformen (SOU 1928:20). Enligt utkastet indelades riket i 93 domsagor, varav 7 stadsdomsagor. Enligt förslaget skulle städer med ett invånarantal under 36 000 ingå i gemensam domsaga med större eller mindre del av kringliggande landsbygdsområde. Som tidigare anmärkts, angav statsmakterna omkring 1920 nya signaler för indelningen i domsagor. I stället för att dela domsagor vid ökad arbetsbörda började man från denna tid anställa biträdande domare och i begränsad utsträckning slå samman domsagor. I statsverkspropositionen till 1926 års riksdag (II ht s. 76) uttalade sig chefen för justitiedepartementet i riktning mot större enheter: En fördel medför väl systemet med små domsagor, nämligen att häradshövdingen i en dylik domsaga kan förvärva sig en något mera detaljerad orts- och personalkännedom och upprätthålla en närmare kontakt med domsagoborna än vad för häradshövdingen i en större domsaga är möjligt; men detta förhållande har säkerligen numera mindre betydelse än tillförne och kan ej uppväga de olägenheter, som smådomsagosystemet medför. Starka skäl talar däremot för att göra domsagorna så stora, att häradshövdingen erhåller tillräcklig sysselsättning med domargöromål av mera kvalificerad art, under det att inskrivningsverksamheten i huvudsak överlämnas åt annan befattningshavare. Det maktpåliggande dömandet kommer då att utföras av en för detta arbete kvalificerad ämbetsman som befrias från tidsödande expeditionsoch registreringsarbete. Inskrivningsarbetet åter, i och för sig av synnerlig betydelse men krävande i viss mån andra personliga egenskaper än den egentliga domarverksamheten — hög expeditioneli rutin men mindre omfattande, starkt specialiserade juridiska insikter — överlämnas åt särskild befattningshavare, varigenom undvikes användning för denna verksamhet av överkvalificerad arbetskraft. Domsagoarbetets båda olika grenar blir på detta sätt var för sig väl tillgodosedda genom den rationella uppdelningen efter arbetets art. Då domsagornas antal genom införande av nu omhandlade grundsats för domsagoförvaltningens ordnande kan väsentligt nedbringas, blir det möjligt att hålla häradshövdingens lön på en nivå, som garanterar att staten vid dessa viktiga sysslors besättande kan påräkna sökande med de högsta juridiska kvalifikationer. År 1946 framlade 1943 års domarutredning betänkande angående vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna (SOU 1946: 57). Utredningen behandlade bland annat frågan om rikets indelning i domsagor (s. 32 f). Enligt utredningen skulle alltför stora domsagobildningar medföra vissa olägenheter. I en mycket stor domsaga skulle domstolen och dess kansli i många fall bli mer svårtillgängliga för vissa delar av befolkningen och i en sådan domsaga skulle häradshövdingen icke h a samma möjligheter som i en domsaga av mera begränsad omfattning att leda de unga juristernas utbildning.

107 I sitt den 12 januari 1961 dagtecknade slutbetänkande Underrätterna föreslår stadsdomstolsutredningen att 23 av de dåvarande städerna med rådhusrätt judiciellt förenas med domsaga och att rådhusrätt endast skall finnas i 18 städer. Stadsdomstolsutredningen uttalar att domsagor med häradshövding som enda ordinarie domare icke längre kunde komma i fråga som riktmärke för domsagoindelningen. Man syntes i stället ha att räkna med, att befolkningsrörelsen från landsbygden till jämförelsevis få större tätorter komme att leda till en fortsatt ökning av antalet domsagor med två eller flera ordinarie domare. Beträffande skillnaderna mellan större och mindre domstolar anför utredningen (s. 115 f ) : Fördelen med den mindre domsagan är framför allt att häradshövdingen deltager i avgörandet av alla mål och ärenden utom de som handlägges av tingsnotarie och att han har lättare att utöva den ledning och övervakning av arbetet i domsagan som åligger honom. I den mindre domsagan kan domstolen och dess kansli göras lättare tillgängliga för allmänheten. Till förmån för den mindre domsagan brukar vidare anföras sådana synpunkter som att allmänheten och domstolen kommer i närmare kontakt med varandra och att därigenom skapas ökade förutsättningar för att domstolen skall vinna allmänhetens förtroende; särskilt brukar framhållas att häradshövdingen bör vara väl förtrogen med sin domkrets. Dessa synpunkter bör alltjämt tillmätas betydelse. Den större domsagans fördelar ligger övervägande på det domstolsorganisatoriska planet. Arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsättning. Den större domsagans mera elastiska organisation gör det lättare för domstolen att utan förstärkning från hovrätten bemästra tillfälliga påfrestningar i arbetet. Detta förhållande har sin särskilda betydelse med hänsyn till de problem för domarrekryteringen som vikariefrågan i underrätterna vållar. I de större domsagorna är det även lättare att ordna en lämplig arbetsfördelning. Domarna kan mera odelat ägna sig åt den dömande verksamheten, och bland den icke rättsbildade personalen kan arbetet fördelas så, att personalen utnyttjas mera rationellt och effektivt. Kontorstekniska och andra arbetsbesparande hjälpmedel kommer till bättre användning än i de mindre domsagorna. Ur driftsekonomisk synpunkt torde därför den större domsagan, förutsatt att dess organisatoriska möjligheter tillvaratages, vara lämpligare. Stadsdomstolsutredningen erinrar vidare om undersökningar som nyligen gjorts av arbetsmarknadsstyrelsen för att tjäna till ledning vid bedömningen av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen i samhället och anför i anslutning härtill: Landet har indelats i c:a 100 A-regioner med en folkmängd växlande från c:a 30.000 i de minsta regionerna till c:a 1,2 miljoner i den största (Stockholmsregionen). Varje A-region har en, undantagsvis två centralorter, A-centra, vilka förutsattes ha ett differentierat affärsliv, lasarett, gymnasium, domsagokansli, daglig tidning m. m. Även om indelningen i A-regioner grundats på prognoser rörande näringslivets lokalisering, vilka måste bedömas som delvis osäkra, torde denna indelning ej böra lämnas utan beaktande vid överväganden rörande den judiciella indelningen. Uppenbart skulle en allmän delning av de stora domsagorna komma att stå i strid mot lokaliseringstendenserna på övriga samhällsområden. I själva verket har uppkomsten av de stora domsagorna nära samband med befolkningsrörelsen från landsbygden. Det är framförallt tätorterna med deras i olika hänseende mera komplicerade samhällsförhållanden som bereder domstolarna arbete.

108 I särskilda, till stadsdomstolsutredningens betänkande fogade yttranden av två av utredningens experter, rådmannen Birger Brandt och kanslirådet Ebbe Magnander, förordas övergång till större domkretsar än utredningen torde ha åsyftat. Herr Brandt gör gällande att, på skäl som av honom närmare utvecklas, betydande fördelar står att vinna av genomförandet av en domkretsindelning med minst tre juristdomare i varje domkrets samt att svårigheterna att utforma en ny organisation efter den principen ingalunda är oöverkomliga. Enligt av honom uppgjort — icke publicerat — utkast till domkretsindelning skulle antalet domkretsar minskas från de 159, som fanns vid ingången av år 1961, till 93. Utkastet överensstämmer i vissa delar med det ovan berörda av Schlyter utarbetade förslaget i ekonomisakkunnigas betänkande. — Herr Magnander framhåller att regelmässigt en höjd effektivitet i domstolsarbetet erhålles vid domstolar, som nått sådan storlek att minst tre till fyra domare är kontinuerligt sysselsatta inom organisationen, samt anför att från administrativt-ekonomiska synpunkter starka sympatier måste uttalas för en, arbetsorganisatoriskt sett, enhetlig domstolstyp för underrätterna i gemen av denna storleksordning. Vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande har det 40-tal remissinstanser som uttalat sig om domkretsarna varit eniga om att de nuvarande endomardomsagorna bör upphöra. Nästan alla dessa remissinstanser, bl. a. fem av rikets hovrätter, förordar domkretsar stora nog att sysselsätta tre domare. Endast två remissorgan avstyrker helt att underrätterna genomgående organiseras med tre domare, nämligen Göta hovrätt och 1951 års rättegångskommitté (majoriteten). Göta hovrätt framhåller, att i en domsaga med två ordinarie domare kan arbetet få en mera rationell organisation än i domsagor av den minsta typen. Hovrätten anser emellertid att alltför stora domsagor bör undvikas. Flera remissorgan uttalar att, innan frågan om domkretsindelningen blivit närmare utredd, man icke närmare kan yttra sig om hur stor en domkrets lämpligen bör vara. Denna uppfattning framföres av föreningen Sveriges häradshövdingar, som emellertid understryker de organisatoriska svårigheter som är förbundna med de mindre domsagorna och framhåller, att det förefaller som om dessa svårigheter vore betydligt reducerade i domsagor med tingsdomare och tingssekreterare. Endast några få remissorgan har uttalat sig angående vilken övre gräns en domkrets lämpligen bör ha. Enligt hovrätten för Övre Norrland torde den övre gränsen vara nådd, om arbetsvolymen fordrar mer än tre domare för att k u n n a bemästras. Enligt Svea hovrätt bör åtminstone en domsaga finnas i varje län. Svea hovrätt berör även de följder för personaluppsättning och rekrytering som genomförande av större domkretsar kan komma att få. Hovrätten framhåller, att man i ett avseende kan vara tveksam om det är fördelaktigt

eller olämpligt med stora domkretsar, nämligen då det gäller konsekvenserna härav i fråga om antal och beskaffenhet av domartjänster samt den inverkan detta kan ha på rekryteringen till domarbanan. Härom anför hovrätten: Den mest iögonfallande av dessa konsekvenser är en betydande minskning av antalet chefsdomare (borgmästare och häradshövdingar). Detta medför att den näst högsta tjänsten måste för många bli en verklig sluttjänst, något som nu endast gäller de kommunala domarna. Medvetandet härom kan dämpa lusten att välja domarbanan och göra en som dömer i hovrätt mindre benägen att söka sig ut till underrätt. Å andra sidan får beaktas att de höga krav som måste ställas på chefsdomaren i en underrätt av här angiven typ nödvändiggör stark restriktivitet i fråga om antalet domkretsar. Ett lägre antal chefsdomare ökar även möjligheten till god lönesättning och gynnar därmed rekryteringen. Även om de övriga domarna icke blir administrativa chefer, får de dock en mycket självständig ställning. Med en lönesättning avpassad efter tjänstens ansvarsfyllda beskaffenhet bör, måhända efter vissa svårigheter under en övergångstid, det vara möjligt att återbesätta även dessa befattningar med goda krafter. Troligen skulle icke så få domare känna det som en lättnad att vara befriad från det särskilda besvär och ansvar som är förenat med administrativt chefsskap. Sedan stadsdomstolsutredningen framlade sitt slutbetänkande har viktiga reformer inletts som har nära beröringspunkter med domkretsindelningen. P å grundval av vad de indelnings sakkunniga föreslagit i sitt betänkande angående principer för en ny kommunindelning (SOU 1961:9) h a r en kommunreform påbörjats (prop, nr 180/1962;' konstitutionsutskottets utlåtande nr 1/1962; riksdagens skrivelse nr 64/1962). Genom lag angående ändring i lagen den 13 juni 1919 om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, vilken trädde i kraft den 1 april 1962 (SFS n r 35), har bestämts att för varje län skall finnas en av Kungl. Maj:t fastställd plan, utvisande den med hänsyn till befolkningsförhållandena och den ekonomiska utvecklingen ävensom de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i övrigt lämpligaste indelningen av länet i kommuner. Förslag till sådan plan eller ändring därav upprättas av länsstyrelsen efter samråd med företrädare för kommunerna och de av kommunindelningsfrågorna särskilt berörda myndigheterna i länet. I lagen stadgas att förslagen, i den mån icke annat förordnades, skulle av länsstyrelsen första gången översändas till Kungl. Maj:t senast den 31 mars 1963. Länsstyrelserna har numera till Kungl. Maj :t överlämnat sina planförslag. Huvudprincipen har varit att sammanföra de kommuner, som ingår i en och samma näringsgeografiska region, till ett kommunblock, vilket framdeles lämpligen bör utgöra en kommun. Förslagen upptar 335 kommunblock för hela riket. Häri är dock ej inräknade Stockholms-, göteborgs- och malmöregionerna. De avvikande förhållandena i dessa regioner behandlas av 1961 års storstadsutredning, som i december 1962 avgivit betänkande

110 om indelnings- och samarbetsfrågor i göteborgs- och malmöområdena (SOU 1963:6). I kommunblocksförslagen har berörda länsstyrelser varit ense om att till kommunblock i annat län överföra tillhopa 8 kommuner och 13 församlingar från det egna länet. Det föreslagna antalet kommunblock eller 335 kan jämföras med antalet kommuner i riket vid ingången av år 1963, som uppgick till 1 006. Som en följd av kommunblocksförslagen torde man kunna räkna med att redan inom de närmaste åren ett antal kommunsammanslagningar kommer att äga rum. I sammanhanget kan vidare erinras om att städerna Karlskrona, Sundsvall och Umeå — i överensstämmelse med föreslagen kommunblocksindelning — avser att inkorporera stora landsbygdsområden. Vad avser Umeå har utredning avslutats om sammanförande med staden av Umeå landskommun, som ingår i Umeå domsaga, från den 1 januari 1965, varigenom stadens folkmängd kommer att i det närmaste fördubblas. Av betydelse för domkretsindelningen är även det reformarbete som inletts beträffande polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Enligt Kungl. Maj:ts i annat sammanhang omförmälda proposition nr 148/1962 skall verksamheten på dessa områden den 1 januari 1965 helt förstatligas. Vid den omorganisation som därvid åsyftas skall det nuvarande organisatoriska sambandet mellan verksamhetsgrenarna upplösas och ny indelning i polis-, åklagar- och utmätningsmannadistrikt ske. Propositionen har med smärre avvikelser bifallits av riksdagen. Inom inrikesdepartementet har tillsatts en särskild beredning, polisberedningen, som har till uppgift att biträda vid det ytterligare utrednings-, planläggnings- och författningsarbete som krävs för genomförande av de i propositionen framlagda förslagen. I direktiven för polisberedningen har bl. a. angivits, att beredningen i samråd med länsstyrelserna skall överarbeta 1957 års polisutrednings förslag till distriktsindelning samt att av grundläggande betydelse härvid är att hänsyn tages till de planer för indelningen av länen i kommunblock, som länsstyrelserna har att upprätta. Vidare anges, att samråd bör äga rum med domstolskommittén i syfte att såvitt möjligt ernå en samordning av distriktsindelningen och den blivande domkretsindelningen. Inom polisberedningen har man utarbetat förslag till rikets indelning i polis-, åklagar- och utmätningsmannadistrikt. Man har vid indelningen utgått från länsstyrelsernas förslag till kommunblock men h a r icke primärt anknutit till förefintliga judiciella indelningar. Polisberedningens förslag upptar en indelning av riket i 119 polisdistrikt, 90 åklagardistrikt, Stockholm, Göteborg och Malmö medräknade, och 81 utmätningsmannadistrikt. Åklagar- och utmätningsmannadistrikten bygger på polisdistrikten. Det färre antalet har uppnåtts genom sammanslagning av olika polisdistrikt till större åklagar- och utmätningsmannadistrikt. Åklagare och cheferna

Ill för utmätningsmannadistrikten, kronofogdar, föreslås stationerade till centralorter inom distrikten. Även länsindelningen har betydelse för utformningen av domkretsindelningen för underrätterna. Den nuvarande domkretsindelningen för underrätterna bryter ingenstädes länsgränserna. Ehuru tanken att delar av skilda län skulle kunna bilda domsaga någon gång framförts, har det av administrativa skäl, bl. a. med hänsyn till åklagarnas ställning och handläggningen av frågor, som sammanhänger med tingshusbyggnadsskyldigheten, funnits önskvärt, att en domsaga icke utgöres av delar från skilda län (se t. ex. SOU 1928:20 s. 32). Vad avser länsindelningen kan erinras om 1959 års länsindelningsutrednings betänkande om länsindelning inom Stockholms- och göteborgsområdena (SOU 1961: 40). Utredningen framlägger där olika alternativ till länsindelning, som — därest de diskuterade länsgränserna följes vid domkretsindelningen — i synnerhet för göteborgsregionen skulle innebära stora förändringar i den nuvarande domkretsindelningen. Vidare bör nämnas att chefen för inrikesdepartementet den 31 j a n u a r i 1963 tillkallat sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning om ändrad indelning av riket i län och framlägga härav betingade förslag. I utredningens direktiv uttalas, att tidpunkten nu synes vara inne, då en allmän översyn av länsindelningen bör komma till stånd. Bl. a. framhålles, att kommunblocken i åtskilliga fall torde komma att omfatta kommuner på ömse sidor om nuvarande länsgränser och att indelningen i kommunblock naturligen torde böra läggas till grund för övriga administrativa och judiciella indelningar. Departementschefen anför i detta sammanhang, att vid uppbyggandet av de nya länen de planerade kommunblocken bör betraktas som de minsta enheterna. Domstolskommittén I ett enhetligt underrättssystem — där alltså någon skillnad mellan stadsrätt och landsrätt inte finns — bör indelningen i domkretsar ske uteslutande med sikte på att skapa så ur olika synpunkter lämpliga arbetsenheter som möjligt. Allmänhetens berättigade krav på en god rättsvård kommer härvid i förgrunden. Stor betydelse måste fästas vid sådana förhållanden som samhörigheten, geografiskt och i annat hänseende, olika orter och bygder emellan, centrumbildningar, kommunikationer och förutsättningarna över huvud för behövlig kontakt mellan domstolen och domkretsens olika delar. Av vikt för rättsvården är, att domkretsen får sådan omfattning att den ger tillräckligt underlag för en ändamålsenlig och effektiv domstolsorganisation. Organisatoriska liksom allmänt administrativa synpunkter måste på det hela taget tillmätas synnerligt beaktande. Ändamålsenlig organisation och administration är ovillkorliga förutsättningar för att

112 rättsväsendet skall k u n n a fungera tillfredsställande. Att i detta sammanhang ekonomiska hänsynstaganden kommer in i bilden säger sig självt. Nuvarande domkretsindelning företer betydande brister i de angivna hänseendena. Indelningen, som — ehuru ändringar senare skett — i stort alltjämt bär prägel av den samhälleliga strukturen under 1800-talet, är numera otidsenlig. Förhållandet har uppmärksammats bl. a. i 1957 års polisutrednings betänkande angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. i samband med undersökning av möjligheterna att ansluta de av utredningen föreslagna nya polisdistrikten till de nuvarande domsagoområdena. Utredningen, som finner sådan anslutning av olika skäl ej vara möjlig, anför, att även om åtskilliga domsagor framträder som ganska naturliga geografiska enheter, u t m ä r k t a av en viss inre samhörighet mellan respektive domsagors skilda delar, rikets indelning i domsagor likväl ej sällan ter sig tämligen irrationell och egenartad. Utredningen framhåller att detta i vissa fall torde sammanhänga med att domsagoindelningen i fråga om samhällsbildning, kommunikationer m. m. i viss utsträckning bygger på förutsättningar, vilka ej längre existerar eller i allt fall i väsentlig mån förändrats. Domsagoorganisationen präglas, uttalar utredningen vidare, över huvud taget i ej så få fall av en viss konservatism och traditionsbundenhet. I dessa uttalanden k a n domstolskommittén instämma. Vid den förestående översynen av domkretsindelningen måste strukturändringarna inom samhället beaktas och över huvud taget eftersträvas att domkretsarna får en arrondering, som ansluter till den utveckling vilken ägt eller förutses komma att äga rum på olika områden av betydelse i förevarande hänseenden. Härvid kan ifrågakomma såväl att domsaga eller del av domsaga förenas med annan domsaga eller del därav till en gemensam domkrets som att till en domkrets sammanföres stad, som nu har rådhusrätt, och domsaga eller del därav. Som i det föregående nämnts bör enligt direktiven för domstolskommittén som allmän riktlinje för en ny domkretsindelning gälla, att domkretsarna skall vara tillräckligt stora för att bereda full sysselsättning för flera ordinarie domare. I direktiven framhålles, att med domkretsar av denna storlek skapas ökade möjligheter att åvägabringa en rationell arbetsfördelning mellan befattningshavarna inom domstolen och att tillföra kansliarbetet den moderna kontorsteknikens landvinningar. Samma synpunkter understrykes av stadsdomstolsutredningen, som anför att i en större domstol domarna kan mera odelat ägna sig åt den dömande verksamheten och bland den icke rättsbildade personalen arbetet kan fördelas så, att personalen utnyttjas mera rationellt och effektivt. Vidare uttalas bl. a. att i en större domstol arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsättning samt att den större domstolens mera elastiska organisation gör det lättare att utan förstärkningar bemästra tillfälliga påfrestningar i arbetet. Sistberörda synpunkt är icke minst viktig. Den större domstolens större

113 elasticitet är en mycket väsentlig fördel. En domstol med endast en eller ett par domare har svårt att hålla arhetet flytande vid sjukdomsfall eller av annan orsak föranledd ledighet, som normalt alltid måste tagas i beräkning, liksom också vid sådana periodvis återkommande förskjutningar i arbetsbelastningen som orsakas av ökad måltillströmning eller målens svårighetsgrad och omfattning. Men inte endast vad gäller antalet domare måste synpunkter av detta slag tilläggas stor betydelse. Elasticiteten hos den större arbetsenheten är av värde också för de olika sidorna av kansliarbetet. Detta åvilar numera i väsentlig utsträckning icke rättsbildad, företrädesvis kvinnlig personal. Endast en förhållandevis stor domstol kan ha den personaluppsättning som är nödvändig för att icke vid inträffande förfall bland kanslipersonalen, särskilt för någon med mera kvalificerade arbetsuppgifter, besvärande rubbningar till förfång för allmänheten skall uppkomma. Allmänt kan sägas att ju större en domkrets är, dess mindre känslig blir domstolen för störningar av angivet slag. Små domkretsar är också sårbara i ett annat, särskilt med hänsyn till den framtida utvecklingen, betydelsefullt hänseende, nämligen vid sådan ändring i domkretsarnas storlek som kan bli en följd av ändrad kommunal indelning. Om genom dylik indelningsändring en domkrets minskar och en annan ökar i omfattning, kan detta få vittgående följder i judiciellt avseende för den händelse de av ändringarna berörda tidigare domkretsarna är små. Är däremot domkretsarna förhållandevis stora, behöver ändringarna ej alls påverka själva domkretsindelningen och blir återverkningarna på sådana därmed sammanhängande frågor som behovet av domslokaler och arbetskraft betydligt lättare att komma till rätta med. Att små domkretsar och domstolar administrativt och organisatoriskt sett i åtskilliga hänseenden är underlägsna större arbetsenheter får därför anses ovedersägligt. På det hela taget måste det innebära en rationalisering att i stället för ett stort antal relativt små enheter ha ett mindre antal relativt stora. Antalet avdömda mål per domare växlar i domsagorna från i vissa domsagor mindre än 200 till i andra mer än det dubbla. I rådhusrätterna är förhållandet likartat. E n sådan ojämnhet i arbetsbelastningen är icke lycklig. E n successiv årlig förstärkning av personalen i de mest arbetstyngda domsagorna har nödvändiggjorts. Å andra sidan har arbetskraften i de mindre enheterna icke kunnat fullt utnyttjas. Genom ombildning till större domkretsar kan en utjämning ske utan att därför det totala antalet domare behöver ökas. Även i fråga om tingsnotarier och icke rättsbildad personal torde på motsvarande sätt genom utökning av domkretsarna en bättre fördelning av arbetskraften k u n n a åstadkommas. Som en ej oväsentlig fördel med större domkretsar må dessutom framhållas de möjligheter till samspråk och diskussioner ej blott i tveksamma mål utan över huvud taget i juridiska ämnen som förhandenvaron vid en och samma domstol av flera domare med erfarenhet i yrket erbjuder.

114 Vad angår de nuvarande mindre domsagorna har deras förtjänster angivits vara att häradshövdingen där blir mera förtrogen med sin domkrets och lättare kan utöva ledningen och övervaka arbetet än i en stor domstol, att domstolen och dess kansli kan lättare göras tillgängligt för allmänheten samt att allmänheten och domstolen kommer i närmare kontakt med varandra, vilket ökar förutsättningarna för allmänhetens förtroende för domstolen. Gentemot dessa synpunkter kan till en början anföras att förtrogenheten med domkretsen väl må ha haft sin betydelse på en tid, då olika landsdelar och bygder hade sina speciella problem och sedvänjor, som mer eller mindre avvek från vad som gällde på andra håll, och då befolkningens rörlighet icke var så stor. Med den utjämning som numera skett torde synpunkten i fråga icke mera kunna tillmätas större värde. Ej heller spelar avstånden längre samma roll som förr. Vad kansliet beträffar är med nutida kommunikationsmöjligheter dess belägenhet ej av så stor vikt, blott det förlägges till en centralort. Och allmänhetens intresse av att ej ha för långt till tingsstället kan, där så behövs, tillgodoses genom flera tingsställen. För övrigt är i detta sammanhang att beakta att den alldeles övervägande delen av befolkningen över huvud taget aldrig eller ytterst sällan har något behov av personlig kontakt med domstolsväsendet. Det torde företrädesvis vara inskrivningsärendena som ger domkretsens invånare anledning att besöka domstolen. Ingivande av ansökningar och övrig kontakt med domstolen i sådana ärenden sker emellertid i allt större utsträckning genom förmedling av banker och andra kreditinstitut. Beträffande slutligen ledningen och övervakningen av arbetet är det uppenbart att denna uppgift måste medföra andra och kanske svårare problem i en stor domstol än i en liten. Men detta kan ej i och för sig vara något skäl mot större domstolar. God arbetsledning och tillfredsställande övervakning av arbetet är i hög grad en fråga om organisation och bör k u n n a ordnas lika väl i en stor domkrets som i en mindre. Ett anmärkningsvärt och för nuvarande domkretsindelning utmärkande förhållande är det stora antal fall, i vilka flera underrätter med var sitt domstolskansli blivit förlagda till samma ort. Sålunda är för närvarande i 35 städer stationerade sammanlagt 84 underrätter. I flertalet fall uppgår antalet underrätter i en var av de nämnda städerna till två, men i 8 städer är antalet tre och i 3 städer, däribland Stockholm, fyra. Ur driftsekonomiska och allmänt administrativa synpunkter kan ett sådant system som regel icke vara ändamålsenligt. Ej heller kan det anses nödvändigt eller önskvärt med hänsyn till rättsvården eller eljest ur allmänhetens synpunkt. Vid den nya domkretsindelningen bör en rationalisering ske i berörda avseende. Principen bör vara att endast en underrätt förlägges till varje ort. De största städerna får härvidlag anses inta en särställning. I främsta rummet gäller detta naturligtvis Stockholm men även beträffande några andra större städer kan undantag tänkas ifrågakomma.

115 Huruvida principen i övrigt strikt kan upprätthållas får bero på prövning från fall till fall. Bland annat kan lokalfrågan på sina håll vålla svårigheter. Det torde i allmänhet ej vara möjligt att sammanlägga bestående domstolsenheter utan att ombyggnads- och ofta även nybyggnadsproblem uppkommer. Många gånger kan kanske dessa lösas tämligen lätt. Andra åter kan ge anledning till bekymmer, ej blott av ekonomisk art. I viss mån sammanhänger detta med att såväl rådhus som tingshus merendels är monumentalbyggnader, stundom av kulturhistoriskt värde. Med hänsyn härtill och till byggnadernas utformning kan möjligheterna att finna annan användning för dem, om de ej vidare behöver användas för domstolsverksamhet, vara begränsade. I vilken utsträckning hänsynstaganden av denna art bör inverka på domkretsindelningen blir en avvägningsfråga, som aktualiseras ej blott på orter där flera domstolar finns utan även på andra håll. Vid denna avvägning måste emellertid alltid beaktas angelägenheten av att domkretsindelningen utformas så att den får förutsättningar att fortsättningsvis bestå i huvudsak oförändrad. Hänsynen till framtiden måste tillmätas större vikt än dagens bekymmer. Ett alternativ till större domkretsar kunde måhända tänkas vara att i princip låta redan bestående enheter, ehuru små, fortleva som självständiga domstolar men sammanföra dem gruppvis med skyldighet för de domstolar som tillhörde samma grupp att vid behov bistå varandra, framför allt kanske i personellt hänseende. En dylik ordning måste dock bli svåradministrerad och torde lätt föranleda slitningar. Den torde ej heller medföra vare sig den ökade effektivitet eller den arbetsorganisatoriska och driftsekonomiska vinning som, enligt vad tidigare anförts, är ett av den större domkretsens främsta företräden. Systemet synes därför ej böra ifrågakomma annat än möjligen som en nödfallsutväg för sådant fall då på grund av långa avstånd, dåliga kommunikationer eller jämförliga omständigheter en tillfredsställande lösning icke kan erhållas på annat sätt. Hur stor personal, i första hand hur många domare, som en domkrets lämpligen minst bör ha arbetsunderlag för, om domstolen skall fylla de krav på en rationell arbetsenhet, som angivits i det föregående, kan diskuteras. En domstol med allenast en domare håller uppenbarligen icke måttet. Ökas antalet domare i domkretsen till två, blir läget genast bättre. Men icke heller en domkrets av sådan storlek erbjuder de möjligheter till ändamålsenlig fördelning av arbetet och effektivt utnyttjande av personella och tekniska resurser, som måste eftersträvas. Den tillgängliga reserven vid ledigheter eller behov av extra arbetsinsats blir också praktiskt taget obefintlig. Ur administrativa synpunkter skulle det mest önskvärda vara, att varje domstol vore tillräckligt stor att kunna bära dylika tillfälliga påfrestningar utan att behöva anlita hjälp utifrån. I en liten domstol finns ej utrymme för befattningshavare med uteslutande eller huvudsaklig uppgift

116 att vikariera för de ordinarie domarna. Förutsättningen för att sådan vikarie ständigt skall k u n n a vara knuten till en domstol är, att denna är tillräckligt stor att bereda sysselsättning åt sex å sju domare, av vilka kanske dock någon skulle k u n n a vara icke-ordinarie befattningshavare på utbildningsstadiet. Även om icke alla domstolar kan bli så stora som nu antytts, är det dock angeläget att varje domstol får en organisation som möjliggör en ändamålsenlig fördelning av arbetet samt medför att mer eller mindre tillfällig ökning i arbetsbördan eller frånvaro av personal icke ovillkorligen kräver insättning av extra arbetskraft. Jämväl i större domstolar kan naturligtvis rubbningen i den normala arbetsgången föranleda svårigheter. Men dessa blir dock där jämförelsevis mindre besvärande. Att för närvarande vissa domsagor är så små sammanhänger med att domsagoindelningen ursprungligen skedde efter principen att i en domsaga ej skulle finnas mer än en ordinarie domare, häradshövdingen. Denna princip hade naturligtvis sin grund i häradsrätternas domförhetsregler, enligt vilka mer än en lagfaren domare ej samtidigt deltar i något mål. Enligt domstolskommitténs förslag skall, i samband med att ett enhetligt underrättssystem genomföres, göras den ändringen i domförhetsreglerna att tvistemål i vissa fall skall även vid häradsrätt avgöras under medverkan av flera än en lagfaren domare. Det juristkollegium, som sålunda skall kunna förekomma, förutsattes skola bestå av tre domare. Det torde med hänsyn härtill vara naturligt att, när det gäller att bestämma minimistorleken för de domkretsar, som skall ingå i det nya underrättssystemet, man i princip utgår från att varje domkrets åtminstone bör kunna bereda sysselsättning åt detta domareantal. Väl är det tänkbart att en domstol vid behov av juristkollegium lånar en domare från annan domstol eller erhåller förstärkning från hovrätten. Utvägar av detta slag är emellertid förenade med olägenheter av arbetsorganisatorisk art. Även om möjligheter till avvikelser måste föreligga, är det som allmän regel givetvis bäst, att varje domstol har till sig knutet för ändamålet tillräckligt antal domare. Något ovillkorligt krav på att samtliga tre domare som härför erfordras skall vara ordinarie torde ej böra uppställas. Det är emellertid en allmänt omfattad princip att domare bör vara ordinarie. Undantag från denna princip förutsattes såvitt möjligt ske endast i den mån så påkallas vid semester eller annan ledighet för de ordinarie domarna eller u r utbildningssynpunkt. Det är för tidigt att bedöma i vilken utsträckning med hänsyn till glesbebyggelse i vissa landsdelar, avstånd och kommunikationer domkretsar av den storlek, som sålunda i princip bör fordras, kan åstadkommas. Genom inrättande av tingsställen på lämpliga platser utanför domstolens stationeringsort torde de svårigheter, som ur dylika synpunkter möter, kunna i allmänhet övervinnas. Avvikelser från huvudregeln bör under alla förhållanden ej ske med mindre det påkallas av särskilda skäl.

117 I detta sammanhang anmärkes att enligt trafikmålskommitténs betänkande Trafikmål (SOU 1963:27) antalet vid domstolarna förekommande trafikmål och enklare brottmål av andra slag förutsattes vid bifall till de i betänkandet framlagda förslagen komma att nedgå högst avsevärt. Enligt lagberedningens förslag till ändrad lagstiftning angående lagsökning och betalningsföreläggande (SOU 1963: 28) skall vidare alla mål om betalningsföreläggande, för närvarande cirka 100 000 om året, överflyttas från domstolarna till utmätningsmännen. Det intresse som från den breda allmänhetens sida k a n finnas av bekväm tillgång till underrätterna kommer, om åtgärder av dessa slag genomföres, att icke obetydligt minska. Emellertid måste vid domkretsindelningen för underrätterna i riket åtskilliga andra synpunkter beaktas än de nu berörda. En viktig fråga gäller den inverkan domkretsindelningen kan ha på domarrekryteringen. En omändring av domkretsarna till större enheter måste nämligen påverka proportionen mellan antalet tjänster på de olika stadierna av domarbanan. För närvarande finns som förut nämnts 118 domsagor och — om städer, beträffande vilka verkställts eller pågår utredning om landsrättsförläggning, ej medräknas — 31 rådhusrätter. Sammanlagt har alltså underrätterna nu (118 -f- 31 = ) 149 verkliga chefsdomartjänster. Härutöver finns vid underrätterna 212 ordinarie domartjänster, nämligen 52 tingsdomartjänster och 160 rådmanstjänster. I den kommunala domarkarriären betraktas rådmanstjänsten allmänt som sluttjänst. Av de statliga underrättstjänsterna har däremot endast häradshövdingtjänsterna ansetts vara slutposter. Den som antagits på den statliga domarbanan har nämligen regelmässigt k u n n a t r ä k n a med att, om han så önskat, i sinom tid vinna befordran till häradshövding. Häradshövdingtjänsternas karaktär och ställning inom domstolsorganisationen har gjort dem i allmänhet särskilt eftertraktade. Vetskapen om att kunna så småningom befordras till sådan tjänst har därför säkerligen haft betydelse för rekryteringen. I den gemensamma domarkarriär som uppbygges i samband med förstatligandet av rådhusrätterna k a n varje domare ej påräkna att få sluta som domstolschef. I vart fall kan en ändamålsenlig domstolsorganisation icke uppbyggas från en sådan förutsättning. Ej blott chefsdomartjänsterna utan även andra ordinarie domarbefattningar måste följaktligen i den nya underrättsorganisationen betraktas som sluttjänster. Ombildningen till större domkretsar medför att antalet underrättschefer minskar samtidigt som emellertid antalet ordinarie domartjänster i övrigt — tingsdomare och rådmän — k a n förutsättas öka. Enligt domstolskommitténs förslag — kapitel 7 — skall assessorstjänsterna vid rådhusrätterna avskaffas och ett stort antal sådana tjänster ersättas med rådmanstjänster. Antalet rådmän beräknas härigenom öka från i runt tal 160 till omkring

118 215, d. v. s. en ökning med omkring 55, av vilka ett 30-tal belöper på Stockholms rådhusrätt. På i viss mån motsvarande sätt torde icke så få av domsagornas tingssekreterare, om domkretsarna blir större, ersättas med tingsdomare. Härigenom vinnes en mera fördelaktig proportion än den nuvarande mellan antalet sluttjänster och övriga tjänster på domarbanan. I vad mån de ogynnsamma verkningarna på rekryteringsförhållandena, som minskningen av antalet tjänster motsvarande de nuvarande borgmästar- och häradshövdingtjänsterna kan medföra, kommer att uppvägas av bättre befordringsmöjligheter i andra avseenden är svårt att förutse. Andra förhållanden än de nu berörda kommer härvid in i bilden. Domstolarnas förmåga att draga till sig dugande jurister beror nämligen icke endast av vad banan i befordringshänseende har att bjuda. Den bestämmes i hög grad av den ställning, som domarna beredes i jämförelse med befattningshavare med jämförlig utbildning inom andra yrkesområden. Arbetsförhållanden och lönesättning är här av icke mindre vikt än framkomstmöjligheterna på banan. Frågor av detta slag måste beaktas, oberoende av hur domkretsindelningen gestaltas. Domstolskommittén r ä k n a r med att i dessa avseenden de i den blivande underrättsorganisationen ingående domartjänsterna så regleras att en tillfredsställande rekrytering säkerställes. Såsom anmärkts i redogörelsen tidigare har domkretsindelningen beröring med de indelningar som gäller i fråga om annan statlig verksamhet. I och för sig synes det önskvärt att områdena för olika judiciella och administrativa verksamhetsgrenar i geografiskt avseende överensstämmer. Så mycket torde i vart fall vara klart att gränserna icke bör i onödan skära varandra. Domkretsarnas gränser bör alltså så långt det går anslutas till andra indelningsgränser. De gränser, som härvid kommer i fråga, är de som bestämmer kommunindelningen, indelningen i kommunblock, indelningen i polisdistrikt, i åklagardistrikt och i utmätningsmannadistrikt samt länsindelningen. Värdet av att anpassa domkretsindelningen efter de indelningar, som gäller i andra avseenden, växlar emellertid beroende på indelningarnas syfte. I vissa fall är anknytningen till domstolarna och över huvud taget till rättsväsendet starkare än i andra. Om domkretsarnas gränser skulle skära andra indelningsgränser, har alltså i de senare fallen mindre betydelse än om så skulle ske i de förra. Gränserna för en rådhusrätts domsområde bestäms för närvarande helt av stadsgränserna. En rådhusrätt omfattar alltså endast en kommun. En domsaga åter omfattar allmänt flera kommuner. Det förekommer ej att en domsaga skär kommungränserna. Ej heller förekommer det att i en domsaga ingår del av landsfiskalsdistrikt medan återstående del av samma distrikt tillhör annan domsaga. Även länsgränserna har vid nuvarande domsagoindelning undantagslöst följts. Det är naturligt att vid den nya domkretsindelningen tages som utgångs-

119 punkt den indelning i domkretsar som nu finns. Ingreppen i den bestående ordningen måste dock bli omfattande. Redan under oförändrade förhållanden i övrigt torde enligt de synpunkter som anförts i det föregående i åtskilliga fall föreligga behov av indelningsändringar. Härtill kommer de omgestaltningar, delvis av genomgripande natur, som förestår på många områden. I och med att rådhusrätterna förstatligas och underrättsorganisationen blir likformig, upphör nuvarande hinder i vissa fall mot att stad och landskommun förenas under gemensam underrätt. Vidare är länsindelningen föremål för översyn. I direktiven för den utredning som härför tillsatts uttalas, att utvecklingen i det svenska samhället framför allt på näringslivets område lett till stora befolkningsomflyttningar och avståndens allt mer minskade betydelse samt att mot bakgrunden härav länsindelningen i dag framstår som föga rationell. Avsevärda ändringar i länens arrondering kan alltså vara att emotse. Polis-, åklagar- och exekutionsväsendet blir från och med den 1 januari 1965 helt förstatligat. Nya polis-, åklagar- och utmätningsmannadistrikt kommer i samband därmed att bildas. Arbete pågår med ny kommunindelning. Ett första led häri är den indelning av länen i kommunblock, som länsstyrelserna uppgjort. Även om icke eller icke alltid sammanslagning till en kommunal enhet kommer att ske av de i ett kommunblock ingående kommunerna, är det tydligt att den samhörighet kommunerna emellan, för vilken blockbildningen är uttryck, måste beaktas då ny domkretsindelning skall utarbetas. I de nyssnämnda direktiven för länsstyrelseutredningen framhålles också, att kommunblocksindelningen naturligen torde böra läggas till grund för övriga administrativa och judiciella indelningar. Det förutses att kommunblocken i åtskilliga fall kommer att omfatta kommuner på ömse sidor om nuvarande länsgränser. Kommunen är som nämnt den minsta enhet, av vilken en domkrets för närvarande uppbygges. Åtskilliga med rättsväsendet sammanhängande frågor är beroende av den kommunala indelningen. Så är fallet med rättegångsbalkens forumregler och bestämmelserna om mantalsskrivning, med reglerna för nämndemansval ävensom med bestämmelserna om jorddelningsmål och om expropriationsdomstol samt om lagfarter och inteckningar. Även tingshusbyggnadsskyldigheten m. m. bygger på den kommunala indelningen. I en till stadsdomstolsutredningens betänkande fogad reservation av häradshövdingen Nils G. Fröding föreslås, att viss del av stad med rådhusrätt skall, om Kungl. Maj :t så förordnar, få ingå i domsaga. I en enhetlig underrättsorganisation måste detta förslag, om det skulle genomföras, leda till att även landskommun kan uppdelas på flera domkretsar. Bortsett från att genomförande av förslaget är förenat med tekniska och praktiska svårigheter, k a n mot detsamma invändas att något behov av en anordning av denna art icke visats föreligga. I de aktuella fall, då en bestämmelse av

120 dylik innebörd enligt förslagsställaren skulle vara av värde — det gäller närmast Sundsvall och Umeå — kan en lämplig domkretsindelning vinnas med tämligen enkla medel utan att kommungränserna därför måste splittras. Det är också svårt att tänka sig att i en framtid fall behöver uppkomma, då en tillfredsställande lösning av den judiciella indelningen inte skulle kunna nås utan att ett så komplicerat och för hittillsvarande begrepp egendomligt förfarande som det föreslagna måste tillgripas. Frågan blir ytterst beroende av hur den förestående nya domkretsindelningen gestaltas. Intill dess klarhet härom vunnits synes åtgärder i det av förslagsställaren angivna syftet i vart fall böra anstå. Starka skäl talar för att ej blott kommungränserna utan även gränserna för kommunblocken iakttages vid domkretsindelningen. Enligt direktiven för länsindelningsutredningen skall vid uppbyggande av de nya länen kommunblocken betraktas som de minsta enheterna. Enligt direktiven för polisberedningen är indelningen i kommunblock av grundläggande betydelse för polisdistriktsindelningen. Samma vikt som den vilken tillmätes kommunblocken vid indelning i län och polisdistrikt har denna blockbildning väl ej för domkretsindelningen. Så länge de i ett block ingående kommunerna alltjämt består som särskilda kommunala enheter, möter i och för sig ej hinder mot att hänföra dem till olika domkretsar. Som förut nämnts är emellertid redan den samhörighet, som kommit till uttryck i blockbildningen, en anledning att beakta kommunblocken vid domkretsindelningen. Härtill kommer att det k a n vara blott en tidsfråga, när kommuner som ingår i ett kommunblock sammanlägges. Skär domkretsindelningen kommunblocksgränserna, blir följden att vid framtida kommunsammanläggning en domkrets automatiskt ökar i storlek medan en annan i samma grad minskar. Ju större kommunblocken är, dess större kan återverkningarna på detta sätt bli på domstolsorganisationen. Även om indelningen i kommunblock icke helt följes vid indelningen i domkretsar, är det under alla förhållanden nödvändigt att hänsyn tages till de kommunindelningsändringar som sålunda kan vara att framdeles emotse. Domkretsarna måste alltså från början givas sådan storlek och så arronderas, att de fortsättningsvis kan bestå som lämpliga enheter, oberoende av om det geografiska verksamhetsområdet skulle ändras genom nya kommunbildningar. Vad nu sagts torde nödvändiggöra många och på sina håll vittgående ändringar i hittillsvarande domkretsindelning. Som exempel på vad de kommunala indelningsändringarna kan medföra m å hänvisas till de förslag, vilka framlagts i 1961 års storstadsutrednings tidigare nämnda betänkande rörande indelnings- och samarbetsfrågor i göteborgs- och malmöområdena. För Göteborgs del räknas med framtida sammanläggning med Göteborg av Torslanda, Tuve och Säve kommuner i Göteborgs och Bohus län samt Angereds kommun och Bergums församling av Stora Lundby kommun i Älvsborgs län. Beträffande Malmö förutses sammanläggning

121 mellan denna stad samt Bunkeflo och Oxie kommuner i Malmöhus län. I kommunblocket för Malmö ingår även Burlövs kommun. Ser man till 1960 års befolkningssiffror medför de ifrågavarande indelningsändringarna att antalet invånare i Hisings, Sävedals och Kungälvs domsaga minskar med 7 680 eller från 47 996 till något över 40 000, att Vättle, Ale och Killings domsaga förlorar 3 741 av 46 671 samt att Oxie och Skytts domsagas befolkning om 25 181 personer nedgår till under 20 000. De båda förstnämnda domsagorna är tingsdomardomsagor. Ändringarna i befolkningsunderlaget blir särskilt för Göteborgsdomsagan och Malmödomsagan kännbara. Kommunblocksindelningen för Göteborg och Malmö ansluter sig till de synpunkter, som framförs i storstadsutredningens betänkande. Det är uppenbart att även vid domkretsindelningen synpunkter av detta slag måste beaktas. I propositionen angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. angives (s. 110) som ett allmänt önskemål, att indelningen för polis-, åklagar- och domstols verksamheten om möjligt sker efter enhetliga linjer. Emellertid framhålles, att polisdistriktsindelningen måste genomföras med största möjliga skyndsamhet och inte kan anstå i avvaktan på resultatet av domstolskommitténs arbete. Propositionen redovisar (s. 74) att ett flertal remissinstanser ansett att polisdistriktens gränser i möjligaste mån bör anpassas till domsagogränserna samt (s. 126) att det från åtskilliga håll anmärkts att det skulle innebära en betydande belastning för både åklagarna och domstolarna, om åklagardistrikten komme att omfatta flera eller delar av flera domkretsar, varför en sådan distriktsindelning borde undvikas. Föredragande departementschefen anför som sin uppfattning (s. 132) att vid indelningen i polis- och åklagardistrikt hänsyn bör tagas till denna kritik. Han uttalar under hänvisning till innehållet i domstolskommitténs direktiv att bristande överensstämmelse mellan polis-(åklagar-)distrikt och domkretsar sannolikt i huvudsak kommer att undanröjas sedan en ny domkretsindelning genomförts. Polisdistriktsindelningen har knappast i och för sig någon betydelse för domstolsväsendet och domkretsindelningen. Men polisdistrikten är grunden för åklagardistrikten. I vissa fall sammanfaller de av polisutredningen planerade åklagardistrikten helt med polisdistrikten. I andra fall bildar flera polisdistrikt tillsammantagna ett åklagardistrikt. Och indelningen i åklagardistrikt har, som i remissyttrandena framhållits, samband med indelningen i domkretsar. Samarbetet mellan distriktsåklagarna och domstolarna underlättas, om en åklagare ej behöver splittra sig mellan flera domstolar. Med hänsyn härtill bör vid domkretsindelningen eftersträvas en anpassning efter indelningen i åklagardistrikt. Ett åklagardistrikt bör helst ej vara

122 uppdelat på flera domkretsar. Däremot är det ur arbetsorganisatoriska synpunkter ej något hinder mot att en domkrets omfattar flera, odelade, åklagardistrikt. Består ett åklagardistrikt av flera polisdistrikt, synes, för den händelse en tillfredsställande domkretsindelning inte kan vinnas utan att åklagardistriktet uppdelas på flera domkretsar, böra i första hand undersökas möjligheten att följa polisdistriktsindelningen. Även om sistnämnda indelning ej har större betydelse i detta sammanhang, är det nämligen såsom i det föregående uttalats allmänt sett önskvärt att gränserna för den indelning, som sker i ett avseende, ej, om det kan undvikas, skär gränserna för annan indelning. I förenämnda polisproposition beröres även förhållandet mellan exekutionsväsendet och domstolsväsendet samt lämpligheten av att utmätningsmannadistrikt och domkretsar anpassas till varandra (s. 145). Enligt vad i propositionen anföres (s. 141) har från åtskilliga håll framhållits angelägenheten av att utmätningsmannadistrikten i möjligaste mån ansluter till domkretsindelningen. Till stöd härför har åberopats den befattning, som domstolarna enligt förslag av stadsdomstolsutredningen eventuellt komme att få med exekutiva göromål. Stadsdomstolsutredningens nämnda förslag innebar att på allmän underrätt skulle överflyttas flertalet av de nuvarande överexekutorsgöromålen. Mot detta förslag har emellertid lagberedningen ställt sig avvisande. Som anmärkts tidigare i kapitel 3 h a r lagberedningen i sitt betänkande Utsökningsrätt II i stället föreslagit, att länsstyrelserna under en övergångstid skall vara överexekutorer för såväl stad som land. Vad beträffar exekutionsväsendet i övrigt förklarar lagberedningen sig visserligen utgå från att de nya utmätningsmännen — kronofogdarna — i rent organisatoriskt hänseende blir fristående från domstolsväsendet (betänkandet s. 33). Men därmed avser beredningen icke, att kronofogdarna ej skall anses höra till rättsväsendet. Beredningen ämnar föreslå, att talan i exekutiva mål skall få fullföljas från kronofogden till domstol, företrädesvis direkt till hovrätt. Genomförande av detta förslag förutsätter att någon överexekutor icke finnes. Beredningen tänker sig därför att överexekutorsinstitutionen skall avskaffas efter en kortare övergångstid. Såsom framgår av redogörelsen i det föregående syftar polisberedningen i åtskilliga fall till utmätningsmannadistrikt av sådan storlek, att ett utmätningsmannadistrikt omfattar flera polisdistrikt. Kommer i enlighet med lagberedningens uttalande talan mot beslut av kronofogde att få fullföljas även till underrätt, kan det vålla olägenheter om ett utmätningsmannadistrikt h a r större omfattning än en domkrets. Skär gränserna för utmätningsmannadistrikten domkretsindelningens gränser, uppkommer vid fullföljd av talan mot kronofogdens beslut frågan vilken av de berörda domstolarna som är behörig instans. Bifalles av lagberedningen i förenämnda betänkan-

123 de framlagt förslag om överflyttande av mål om betalningsföreläggande från allmän underrätt till kronofogde, aktualiseras liknande problem dels då sådant mål skall av utmätningsmannen hänskjutas till rättegång och dels då ansökan om återvinning skall göras. Behörig domstol avses nämligen i båda fallen skola vara den allmänna underrätt, till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör. En forumregel av detta innehåll har för övrigt genom lag den 17 maj 1963 (nr 255), som träder i kraft den 1 januari 1964, redan införts i 69 § utsökningslagen. Lagberedningen, som i betänkandet Utsökningsrätt I (SOU 1961:53) framlagt förslag till denna lagändring, har i motiven till förslaget (s. 71 f) tagit upp frågan om vilken domstol som skall anses som rätt forum då utmätningsmans tjänstgöringsområde faller inom mer än en domkrets. Beredningen framhåller härvid, att det ligger i sakens natur att talan i sådant fall skall väckas vid domstolen för den del av tjänstgöringsområdet, till vilken målet är att anse som lokaliserat med hänsyn till den omständighet som betingat utmätningsmannens kompetens. I regel grundas kompetensen på att gäldenären har sitt hemvist inom tjänstgöringsområdet, och behörig domstol blir då rätten i hemvistorten. Beredningen uttalar vidare att det, för att den som vill väcka talan icke skall behöva tveka vid valet av domstol, bör ankomma på utmätningsmannen att ange var talan skall väckas. Vad lagberedningen sålunda anfört har utan kommentarer återgivits i den till grund för lagändringen liggande propositionen (nr 52/1963 s. 75—76). Även om det är tekniskt möjligt att lösa forumfrågan på detta sätt, föreligger viss risk för att misstag och rättsförluster skall uppkomma. Det lyckligaste är därför otvivelaktigt att gränserna för domkretsar och utmätningsmannadistrikt anpassas efter varandra. Kommer ett utmätningsmannadistrikt att omfatta ej blott flera polisdistrikt utan även — vilket polisberedningens förslag i vissa fall innebär — flera åklagardistrikt, kan överensstämmelse mellan domkretsar och utmätningsmannadistrikt bli svår att uppnå. Blir det nödvändigt att uppdela ett utmätningsmannadistrikt på flera domkretsar, bör i första hand undersökas möjligheten att låta domkretsindelningen följa gränserna för åklagardistrikten. Kan ej heller på detta sätt vinnas en ändamålsenlig domkretsindelning, bör hänsyn i andra hand tagas till indelningen i polisdistrikt.

Vad slutligen beträffar domkretsindelningens samband med länsindelningen har länsgränserna för närvarande betydelse i två avseenden, nämligen dels med hänsyn till länsstyrelsernas handläggning av frågor, sammanhängande med tingshusbyggnadsskyldigheten, och dels med hänsyn till länsstyrelsernas befattning med landsfiskalerna och landsfiskalsdistriktens anknytning till domsagorna.

124 Upphör tingshusbyggnadsskyldigheten, bortfaller det ena hindret mot att en domkrets omfattar delar av flera län. Genom den förestående omläggningen av åklagar- och exekutionsväsendet minskar länsgränserna på detta område i betydelse. Ett samband torde dock alltjämt k o m m a att finnas mellan länen, å ena, samt åklagar- och utmätningsmannadistrikten, å andra sidan, beroende på den tjänsteställning, som länsåklagare och u t m ä t ningsman i residensstad kan få i förhållande till övriga åklagare och utmätningsman i länet. De betänkligheter, som ur domstolsväsendets synpunkt k a n finnas mot att vid en ny domkretsindelning genombryta länsgränserna, hänför sig, om man bortser från tingshusbyggnadsfrågan, till de olägenheter som enligt vad i det föregående anförts är förenade med att även gränserna för åklagar- eller utmätningsmannadistrikt härigenom kan komma att skäras. H a r vid indelningen i åklagar- och utmätningsmannadistrikt länsgränserna respekterats, bör de såvitt möjligt respekteras även vid indelningen i domkretsar. Har åter vid indelningen länsgränserna genombrutits, är det viktigare att vid domkretsindelningen följa gränserna för distrikten än gränserna för länen. I båda fallen k a n dock, om en ändamålsenlig domkretsindelning skall erhållas, undantag bli nödvändiga. En särskild anledning att ej undantagslöst vid domkretsindelningen följa länsgränserna kan vara, att länsindelningen är föremål för utredning. I den mån så är möjligt bör vid domkretsindelningen hänsyn tagas till de ändringar i länsgränserna, som denna utredning kan resultera i. I övrigt bör eftersträvas att ge domkretsarna sådan utformning att, för den händelse länsgränserna efter domkretsindelningen ändras, härav betingade justeringar av domkretsarnas gränser kan göras utan att domkretsindelningen som sådan därför behöver rubbas eller blir olämplig. Den närmare geografiska utformningen av de olika domkretsarna, bestämmande av vederbörande underrätts stationeringsort och domstolarnas sammanträdesorter är frågor som ingår i ett senare led av domstolskommitténs arbete. Därvid får också övervägas i vilken takt och på vilket sätt omregleringen av de nuvarande domkretsarna skall genomföras. Med all sannolikhet måste ändringarna fördelas över en tämligen lång tidsperiod. De får verkställas successivt under beaktande av föreliggande förhållanden. Två problemkomplex kommer i förgrunden. Det ena gäller lokalbeståndet, det andra personalen. En på enhetlig organisation av underrättsväsendet grundad ny domkretsindelning nödvändiggör på många håll ombyggnader av befintliga domstolslokaler. Den kan också föranleda nybyggnader. Indelningens genomförande blir beroende av möjligheterna att färdigställa de byggnadsarbeten, som sålunda erfordras. Vad angår personalproblemen sammanhänger de med den omställning av domstolarnas arbetskrafter, som den ändrade domkretsindelningen leder till. Det måste förutsättas inte blott att åtskilliga chefsdomarbefattningar genom den nya domkretsindelningen

125 blir övertaliga utan också att omflyttning av personal, såväl högre som lägre, blir nödvändig. Vid övergången till den nya domkretsindelningen bör eftersträvas att olägenheterna i dessa liksom i andra hänseenden ej blir för stora. Den tid, inom vilken övergången skall ske, får med hänsyn härtill ej vara alltför kort och måste bli olika från fall till fall. Sammanfattningsvis bör alltså för domkretsindelningen gälla följande riktlinjer. 1. Det bör eftersträvas att åt varje domkrets gives sådan storlek, att den mö Jliggör en effektiv och ur de i det föregående angivna synpunkterna ändamålsenlig underrättsorganisation. Ur dessa synpunkter bör en domkrets regelmässigt vara tillräckligt stor att bereda sysselsättning åt minst tre domare. 2. Principiellt bör, särskilt ur driftsekonomiska och allmänt administrativa synpunkter, ej till någon ort förläggas mer än en underrätt. I vad mån principen kan upprätthållas är en avvägningsfråga, som får bli beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Bl. a. byggnadsekonomiska och byggnadskulturella synpunkter kan härvid spela in. 3. Domkretsarna bör uppbyggas med kommuner som minsta enheter. Även kommunblocken bör bevaras odelade. Skulle i något fall undantag från denna regel av särskild anledning befinnas önskvärt, måste i vart fall tillses att domkretsarna får sådan storlek och utformning att de inkorporeringar eller sammanläggningar av kommuner inom blocket, som framdeles kan komma att ske, inte behöver medföra att domkretsindelningen för den skull ändras. 4. Indelningen i åklagardistrikt och i utmätningsmannadistrikt måste beaktas. Domkretsgränser och distriktsgränser bör helst ej skära varandra. Måste för att man skall få till stånd en ändamålsenlig domkretsindelning gränserna för utmätningsmannadistrikten genombrytas, bör i första hand åklagardistriktens gränser följas. Låter ej heller detta sig göra, bör undersökas möjligheten att följa polisdistriktsindelningen. 5. Länsgränserna bör i princip respekteras. Om ett åklagar- eller utmätningsmannadistrikt skär länsgränserna, bör dock distriktsgränserna givas företräde framför länsgränserna. Omfattar ett kommunblock delar av flera län, bör i första hand länsgränserna följas, men samtidigt bör domkretsindelningen göras sådan att den ej behöver ändras för den händelse ändringar i den kommunala indelningen inom kommunblockbildningens ram framdeles sker. I den mån ändringar av länsgränserna kan förutses bli följden av den pågående översynen av länsindelningen, bör på motsvarande sätt hänsyn härtill tagas. 6. Genomförandet av den nya domkretsindelningen bör ske successivt under hänsynstagande till de praktiska förutsättningar som kan erbjuda sig att göra övergången så mjuk och smidig som möjligt. De närmare riktlinjerna härvidlag får uppdragas, sedan indelningen detaljplanerats.

KAPITEL 6

Gemensam domarbana Nuvarande

förhållanden

Domstolsorganisationen Domsagorna Ordinarie domare i häradsrätt är häradshövding och tingsdomare. I 1 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas, att domsaga skall förestås av häradshövding samt att i domsaga skall, om göromålen kräver det, som biträdande domare finnas en eller flera tingsdomare. Häradshövding utnämnes jämlikt 4 kap. 2 § rättegångsbalken av Kungl. Maj :t och jämlikt 3 § samma kapitel gäller detta även tingsdomare. Möjlighet föreligger att tillsätta tingsdomare på förordnande. Vid några av de största domsagorna är från och med den 1 juli 1963 inrättade tjänster för biträdande häradshövdingar. Bestämmelser om dessa domare har meddelats i Kungl. brev om häradsrätternas avlöningsanslag för budgetåret 1963/64. Det synes därav framgå att bestämmelserna om tingsdomare skall gälla även för biträdande häradshövding. I vissa domsagor, där det föreligger behov av biträdande domare, utan att det dock bedömes som motiverat att inrätta tingsdomartjänster, finns extra ordinarie tjänster som tingssekreterare (1 § tredje stycket domsagostadgan). Till tingssekreterare förordnar hovrätt fiskal i hovrätten (5 § domsagostadgan). Inom ramen för tillgängliga medel äger hovrätten dessutom förordna fiskal i hovrätt att biträda i domsaga med samma åligganden och behörighet som tingssekreterare, s. k. fiskalskompetent biträde. Enligt 1 § tredje stycket domsagostadgan kan i domsaga även inrättas tjänst för särskild inskrivningsdomare. Särskild inskrivningsdomare har ordinarie tjänst och utnämnes av Kungl. Maj :t. Slutligen finns i alla domsagor tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter, som tjänstgör i domsaga för utbildning under kortare tid, i allmänhet högst två och ett halvt år. Dylik s. k. tingsutbildning är en allmän förutsättning för inträde på domarbanan. Tingsnotarie förordnas av hovrätten, som jämväl antager tingsnotarieaspirant (6 och 7 §§ domsagostadgan). Om de olika befattningshavarnas åligganden och behörighet är bestämmelser meddelade i domsagostadgan. För de domsagor, där särskild inskrivningsdomare finns, har Kungl. Maj :t härjämte utfärdat särskilda arbets-

127 ordningar samt bemyndigat hovrätterna att meddela de förordnanden beträffande befattningshavarnas åligganden som i vissa fall må vara påkallade. Domsagostadgans regler om arbetsfördelningen mellan de olika befattningshavarna är utformade med utgångspunkt från att häradshövdingen i princip skall omhänderha all domarverksamhet i domsagan (jfr 1 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken). Ät andra befattningshavare kan överlämnas att på eget ansvar utföra domargöromål endast i de fall och i den utsträckning som följer av domsagostadgans bestämmelser om behörighet och skyldighet för tingsdomare, tingssekreterare och tingsnotarie att tjänstgöra i häradshövdingens ställe (13—21 §§), om rätt för häradshövdingen att åtnjuta befrielse från honom åliggande ämbetsgöromål (27—29 §§) samt om ordningen för förordnande av vikarie för häradshövdingen (30 och 31 §§). Innan kommittén ingår på en närmare redogörelse för innebörden av anförda bestämmelser, är det nödvändigt att ange huvuddragen av domsagostadgans behörighetsregler. Tingsnotarie äger i princip icke behörighet att utföra domargöromål av mera kvalificerad art. Tingsnotarie kan förordnas att tjänstgöra som inskrivningsdomare, som konkursdomare och, med viss begränsning, som ägodelningsdomare samt att i häradsrätten handlägga s. k. bagatellmål (bötesmål, enklare kravmål och vissa enklare ärenden). Vidare kan tingsnotarie förordnas att i fråga om andra mål och ärenden än de nu nämnda ombesörja vissa till den förberedande handläggningen hörande åtgärder. För de arbetsuppgifter som sålunda faller inom tingsnotaries behörighetsområde liksom för övriga ej här särskilt nämnda göromål, som normalt ankommer på tingsnotarie, användes i fortsättningen beteckningen notariegöromål. Behörig att utföra andra mera kvalificerade domaruppgifter — i det följande benämnda egentliga domargöromål — är enligt 19 § domsagostadgan i princip ej annan än den som innehar ordinarie domarämbete eller förvärvat s. k. fiskalskompetens, d. v. s. tjänstgjort som ledamot eller fiskal i hovrätt och befunnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Endast om fiskalskompetent vikarie ej finns att tillgå, får tingsnotarie, som uppfyller vissa krav i fråga om fullgjord tjänstgöring i domsaga eller annan därmed jämställd tjänstgöring, förordnas att handlägga egentliga domargöromål. Om synnerliga skäl därtill föranleda, kan sådant förordnande meddelas även fiskalsaspirant i hovrätt. De egentliga domargöromålen ankommer i huvudsak på häradshövdingen eller, om tingsdomare eller tingssekreterare finns i domsagan, på häradshövdingen jämte den eller de biträdande domarna. Enligt 13 och 14 §§ domsagostadgan åligger det nämligen tingsdomare och tingssekreterare att efter förordnande av hovrätten utföra på häradshövdingen ankommande domargöromål, med undantag dock, såvitt angår tingssekreterare, för mål som tillhör ägodelningsrättens eller expropriationsdomstolens prövning. Till dessa bestämmelser anknyter reglerna i 28 och 29 §§ om rätt för häradshöv-

128 dingen att vinna befrielse från här avsedda göromål. Enligt 28 § kan häradshövding i domsaga, där tingsdomare eller tingssekreterare finns, av hovrätten i erforderlig utsträckning befrias från handläggning av mål och ärenden. Sådan befrielse må dock ej avse mera av det ifrågavarande arbetet än som ungefärligen motsvarar, i domsaga med endast en tingsdomare hälften och i domsaga med endast en tingssekreterare en fjärdedel. För det fall att häradshövdingen beviljats befrielse med tingssekreterare som vikarie, gäller dessutom att det likväl skall ankomma på häradshövdingen att handlägga mål och ärenden av invecklad beskaffenhet. Med stöd av 28 § regleras den mera permanenta arbetsfördelningen mellan häradshövding och övriga domare. Förordnanden enligt denna paragraf brukar meddelas av hovrätt för ett år i taget och innebär vanligen en fördelning av mål och ärenden antingen geografiskt, efter tingslag eller åklagardistrikt, eller efter viss kvotdel. Emellertid ger domsagostadgan även möjlighet att mera tillfälligt överföra handläggningen av mål och ärenden från häradshövdingen till annan domare. Häradshövding kan sålunda enligt 29 § vid tillfällig arbetsanhopning av hovrätten befrias från göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet eller för dess fullgörande från arbetet i övrigt. Innehållet av domsagostadgans regler beträffande fördelningen av de egentliga domargöromålen ger vid handen att — under det att hithörande mål och ärenden avses skola fördelas ungefär lika mellan häradshövding och tingsdomare — det förutsattes att åt tingssekreterare skall överlämnas endast hälften av den andel av detta arbete som kan ankomma på tingsdomare samt att dessutom som regel handläggning av svåra och vidlyftiga mål och ärenden icke skall anförtros åt tingssekreterare. Den mindre arbetsbördan för tingssekreterare torde också få ses som ett uttryck för det faktiska förhållandet att i de små enheter som domsagorna utgör ny tjänst för ordinarie domare icke kan inrättas så snart arbetsunderlaget överstiger normal arbetsbörda för ordinarie domare vid domstolen. Först sedan arbetsbördan uppgått till en väsentlig del utöver vad den ordinarie domarkadern kan bemästra, har frågan om ny ordinarie domartjänst upptagits till prövning. Intill dess en sådan arbetssituation inträtt, har förutsatts en omfördelning av arbetet mellan ordinarie domare och annan rättsbildad arbetskraft så att de kvalificerade göromålen helt kan ankomma på ordinarie domare. Den under senare år skedda kraftiga ökningen av arbetsbelastningen vid vissa domsagor har emellertid, trots att i anledning härav ett antal tingssekreterartjänster utbytts mot tingsdomartjänster, lett till att tingssekreterarna kommit att användas för dömande verksamhet i större omfattning såväl kvantitativt som kvalitativt än sålunda förutsatts. Vad nu sagts om tingssekreterare gäller även om fiskalskompetenta biträden. Beträffande notariegöromålen ger domsagostadgan möjlighet att i vidsträckt omfattning befria häradshövdingen från mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Enligt 27 § äger häradshövdingen sålunda, när skäl därtill

129 äro, åtnjuta befrielse från sådana arbetsuppgifter som inskrivningsdomar-, ägodelningsdomar- och konkursdomargöromålen samt handläggning av bagatellmål och enklare ärenden. Skall tingsnotarie tjänstgöra som vikarie, äger häradshövdingen själv besluta om befrielsen. Beträffande den omfattning vari sådan befrielse med tingsnotarie som vikarie må äga r u m gäller endast den begränsningen att häradshövding ej må befrias från de på inskrivningsdomare, ägodelningsdomare eller konkursdomare ankommande göromålen i vidare mån än som är lämpligt med hänsyn till arbetsfördelningen i domsagan och behovet av återkommande kontroll av rättstillämpningen i sådana ärenden. Härom har hovrätt att meddela särskilda föreskrifter (27 § andra stycket). Häradshövdingen kan vidare, utan formligt beslut om motsvarande egen tjänstebefrielse, till tingsnotarie överlämna vissa andra enklare arbetsuppgifter än de här ovan nämnda (16 och 17 §§, se h ä r o m närmare i det följande). Även tingsdomare och tingssekreterare kan åläggas att utföra notariegöromål. Enligt kungörelsen den 18 november 1932 ang. inskrivningsdomare och inskrivningsdagar bör, där ej särskilda skäl till annat föranleder, i domsaga med tingssekreterare denne och i domsaga, där tingsdomare men ej tingssekreterare finns, tingsdomaren förordnas att vara inskrivningsdomare. Det torde också vara ganska vanligt att tingsdomare eller tingssekreterare tjänstgör som ägodelningsdomare och konkursdomare. Förordnande för tingsdomare eller tingssekreterare att utföra nu n ä m n d a och andra i 27 § domsagostadgan avsedda göromål meddelas av hovrätten, som i sådant fall även har att besluta om motsvarande tjänstebefrielse för häradshövdingen. Ankommer på grund av dylikt förordnande göromål som avses i 27 § på tingsdomare eller tingssekreterare, gäller om dennes r ä t t att åtnjuta befrielse från dessa göromål detsamma som för häradshövding (27 § tredje stycket). I detta sammanhang kan också anmärkas, att tingssekreterare är skyldig att, i den utsträckning häradshövdingen förordnar, i mål och ärenden ombesörja utfärdande av kallelser, kungörelser och andra meddelanden, expedition av domar och beslut m. m. (14 § första stycket 3.). Huvudparten av de här avsedda mindre kvalificerade göromålen ankommer emellertid på notarierna i enlighet med de särskilda reglerna om notaries behörighet. Härom ger domsagostadgan detaljerade föreskrifter. Under tjänstgöringen som tingsnotarieaspirant, som omfattar en tid av sex månader, är behörigheten inskränkt till att avse tjänstgöring som protokollförare och bestyrkande av avskrifts riktighet (23 §). I och med första förordnandet som tingsnotarie blir notarien härjämte behörig att i den utsträckning häradshövdingen förordnar tjänstgöra som inskrivningsdomare och att handlägga till bouppteckningsprotokollet hörande ärenden (18 § första stycket). Tingsnotarie äger vidare på eget ansvar utföra bl. a. vissa på konkursdomare ankommande göromål (beslut om egendomsavträde i ostridiga fall, utfärdande av erforderliga kallelser och 5—318374

130 kungörelser m. m.), handlägga boskillnadsmål, då m a k a r n a är ense om boskillnad, och till avhandlingsprotokollet hörande ärenden, utfärda gravationsbevis som grundar sig på fastighetsbok för stad eller ny fastighetsbok för landet, utföra vissa till kansliarbetet hörande göromål samt utfärda stämning i vissa enklare mål och mottaga vadeanmälan (16 §). Enligt 17 § är tingsnotarie behörig att ombesörja sådana expeditionella göromål som enligt 14 § första stycket 3. kan överlämnas till tings sekreterare samt att föranstalta om val av ägodelningsnämndemän, utfärda kallelser och kungörelser i jorddelnings- och expropriationsmål ävensom vidtaga vissa andra förberedande åtgärder i jorddelningsmål. Göromål som avses i 16 och 17 §§ kan överlämnas åt notarie utan formligt beslut om motsvarande tjänstebefrielse för häradshövdingen. Skall notarie utföra göromål som i 17 § sägs, fordras dock särskilt förordnande därom av häradshövdingen. Tingsnotarie, som fyllt 25 år och tjänstgjort som tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant under ett år, är enligt 18 § andra stycket i den utsträckning häradshövdingen förordnar behörig dels att i häradsrätten handlägga vissa enklare mål och ärenden, bl. a. mål om lagsökning och betalningsföreläggande, annat mål om förfallen penningfordran, som ej avser skadestånd, vid förberedelse och huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse, mål som endast rör ansvar för brott vara ej kan följa svårare straff än böter, dock ej militärt mål eller mål om bötesförvandling, mål om gäldenärs försättande i konkurs samt domstolsärenden av beskaffenhet att kunna avgöras u t a n nämnd och vissa domstolsärenden som skall handläggas med nämnd (andra stycket 1.), dels ock att handlägga på ägodelningsdomare ankommande ärenden angående sammanläggning av fastigheter och fastställande av jorddelningsförrättning samt att tjänstgöra som konkursdomare (andra stycket 2. och 3.). Förordnande som nu sagts får dock ej avse mål eller ärende, som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller eljest kräver särskild erfarenhet. I fråga om bötesmål gäller dessutom, att notarie ej får förordnas att handlägga sådant mål utan nämnd. Tingsnotarie som uppfyller de i 18 § andra stycket angivna villkoren kan vidare enligt tredje stycket samma paragraf av hovrätten förordnas att i fråga om andra mål och ärenden än i andra stycket sägs ombesörja vissa till den förberedande handläggningen hörande åtgärder, bl. a. pröva ansökan om stämning, kalla till förberedelse i tvistemål och, i vissa fall, till huvudförhandling i brottmål, bevilja fri rättegång, förordna offentlig försvarare och biträde enligt lagen om fri rättegång samt besluta om personundersökning och inhämtande av läkarintyg enligt lagen om personundersökning i brottmål. Denna bestämmelse h a r sin främsta betydelse däri, att den ger möjlighet att vid semester eller a n n a n ledighet för häradshövdingen förordna tingsnotarie att upprätthålla häradshövdingeämbetet med begränsning av behörigheten till de göromål som anges i paragrafens andra och tredje stycken (jfr 31 § första stycket och 34 §).

131 Såsom nämnts kan tingsnotarie i vissa fall förordnas att handlägga även mera kvalificerade domargöromål än de i 18 § nämnda. Härom stadgas i 19 § andra stycket. Sådant förordnande får meddelas tingsnotarie, som tjänstgjort i domsaga i ett och ett halvt år och därunder innehaft förordnanden enligt 18 § första stycket och andra stycket 1., därav som inskrivningsdomare under minst sex inskrivningsdagar (i domsaga med särskild inskrivningsavdelning minst fyra inskrivningsdagar). En förutsättning för att dylikt förordnande skall få meddelas tingsnotarie är vidare, att fiskalskompetent vikarie ej finns att tillgå. Förordnande meddelas av hovrätten. Bestämmelsen ger formellt obegränsad möjlighet att till tingsnotarie överlämna alla slag av domaruppgifter, således även mycket kvalificerade mål. Emellertid brukar förordnande som här avses meddelas endast beträffande enstaka mål eller vid visst ting förekommande mål av enkel och okomplicerad beskaffenhet. Innan förordnande enligt 18 § tredje stycket eller 19 § första gången meddelas tingsnotarie, skall domare som föreslår notarien till förordnande ha skriftligen vitsordat att denne är skickad att mottaga sådant förordnande (21 §). Enligt 20 § må för behörighet att mottaga förordnanden som avses i 18 och 19 §§ med tjänstgöring i domsaga till en tid av högst sex månader likställas väl vitsordad tjänstgöring under samma tid som avlönad befattningshavare i rådhusrätt eller som biträde åt statsåklagare eller åt advokat. I domsaga, där särskild inskrivningsdomare finns, ankommer enligt de för dessa domsagor utfärdade särskilda arbetsordningarna på denne, förutom uppgifterna som inskrivningsdomare, även en del ägodelningsdomargöromål samt ärenden angående inregistrering av bouppteckning och fastställande av arvsskatt. De särskilda inskrivningsdomarna har i likhet med häradshövding, tingsdomare och tingssekreterare möjlighet att i erforderlig utsträckning vinna befrielse från göromålen, regelmässigt med tingsnotarier som vikarier. De här ovan redovisade reglerna om tingsnotaries behörighet och om rätt för häradshövding och biträdande domare att vinna befrielse från mindre kvalificerade arbetsuppgifter har i den praktiska tillämpningen lett till att en väsentlig del av dessa göromål kommit att nästan uteslutande omhänderhas av notarier. Detta torde genomgående gälla sådana grupper av mål och ärenden som mål om lagsökning och betalningsföreläggande, inskrivningsärenden samt ärenden rörande bouppteckning och arvsskatt, äktenskapsförord, testamentsbevakning och andra till boupptecknings- och avhandlingsprotokollen hörande ärenden. I många domsagor torde även flertalet bötesmål handläggas av tingsnotarier. Härigenom har det blivit möjligt för häradshövdingarna, tingsdomarna och tingssekreterarna att i huvudsak enbart ägna sig åt de egentliga domargöromålen. Beträffande domsagoorganisationen bör slutligen ytterligare framhållas,

132 att under de sista åren i rationaliseringssyfte genomförts omfattande förändringar av organisationen på kanslisidan, innebärande bl. a. att huvudparten av de till handläggningen av mål och ärenden hörande expeditionella göromålen — utfärdande av kallelser och kungörelser, expedierande av domar och beslut, straffuppgifter och andra meddelanden till myndigheter rörande innehållet av domar och beslut, förande av föreskrivna dagböcker, upprättande av rättsstatistiska redogörelser m. m. — överförts på de icke rättsbildade biträdena. Vad i domsagostadgan sägs om tingssekreterares och notaries befattning med sådana göromål torde därför numera i stort sett sakna betydelse.

Rådhusrätterna För rättsskipningen i rådhusrätt skall enligt 1 kap. 10 § rättegångsbalken finnas borgmästare och rådmän samt, som göromålen kräver det, en eller flera assessorer. Samtliga dessa domare är ordinarie. Vid de tre största rådhusrätterna är dessutom inrättade begynnelsetjänster vilka förutsätter fiskalskompetens och vilkas innehavare benämnes sekreterare (Stockholm), stadsnotarier (Göteborg) och notarier (Malmö). Vid Stockholms rådhusrätt finns härutöver även utbildningstjänster för domaraspiranter, motsvarande domsagornas tingsnotarietj änster. Borgmästare och rådmän utnämnes enligt 4 kap. 2 § rättegångsbalken av Kungl. Maj :t. Detsamma gäller enligt 2 § magistratskungörelsen beträffande assessor. Ordförande på avdelning vid rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid, i Stockholm och Göteborg fem år och i Malmö tre år. Andra lagfarna befattningshavare än de nu nämnda tillsättes av magistraten (3 § magistratskungörelsen). Sekreterare och domaraspiranter vid Stockholms rådhusrätt tillsättes dock av en särskild antagningsnämnd enligt bestämmelser härom i stadgan för Stockholms rådhusrätt och magistrat. Arbetsfördelningen mellan borgmästare, rådmän och assessorer regleras genom den av Kungl. Maj :t för varje rådhusrätt fastställda stadgan eller arbetsordningen. De grunder efter vilka arbetsfördelningen i rådhusrätterna sker avviker väsentligt från den för domsagorna vedertagna ordningen. Emellertid företer rådhusrätterna även inbördes betydande olikheter i fråga om personalbesättning och arbetsfördelning beroende på skillnader i rådhusrätternas storlek, växlande lokala och personella förhållanden m. m. Rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är indelade på avdelningar. Mål och ärenden fördelas vid dessa rådhusrätter efter sin beskaffenhet mellan avdelningarna, som således var och en har att svara för handläggning av mål och ärenden tillhörande visst eller vissa rättsområden. Särskilt vid Stockholms rådhusrätt tillämpas en långt driven specialisering med särskil-

133 da avdelningar för mål om fast egendom, familjerättsmål, bolagsmål, sjörättsmål, ungdomsbrottmål, trafikmål m. m. Varje avdelning består normalt av tre ledamöter med borgmästaren eller en rådman som ordförande, en »andre rådman» och en assessor. Arbetet skall i princip inom avdelningarna fördelas så att ordföranden får de mest kvalificerade av de på avdelningen ankommande göromålen, andre rådmannen de uppgifter som kvalitativt ligger närmast under ordförandegöromålen och assessorn de minst kvalificerade uppgifterna. Även rådhusrätterna i Norrköping, Uppsala och Hälsingborg är indelade på avdelningar. Emellertid är avdelningsindelningen här ofullständigt genomförd såtillvida, att vissa ledamöter (i Uppsala alla utom en) h a r sin tjänstgöring fördelad mellan olika avdelningar. Ifråga om ordningen för arbetets fördelning mellan de olika befattningshavarna är därför dessa rådhusrätter i stort sett att jämställa med övriga medelstora och mindre rådhusrätter. Inom nu nämnda grupp av rådhusrätter förekommer i hög grad skiftande former av personaluppsättning och arbetsfördelning. Vissa gemensamma grunddrag finns dock. Varje ledamot är enligt arbetsordningen tilldelad vissa bestämda slag av mål och ärenden, antingen alla mål eller ärenden av sålunda angivet slag eller en viss kvotdel därav. Vid fördelningen görs ett kvalitativt urval så att i princip de mest kvalificerade göromålen överlämnas åt borgmästataren, medan det övriga arbetet fördelas mellan rådmännen och, i förekommande fall, assessorn eller assessorerna, varvid de senare regelmässigt erhåller de minst kvalificerade göromålen. Vanligt är även att en viss specialisering tillämpas, t. ex. så att en ledamot sysslar huvudsakligen med tvistemål och en annan huvudsakligen med brottmål. Beträffande de arbetsuppgifter som ankommer på befattningshavare i skilda grader gäller i övrigt i stora drag följande. Borgmästarna har i huvudsak enbart kvalificerade domaruppgifter. På dem ankommer regelmässigt att tjänstgöra som ordförande i, beroende på rådhusrättens storlek, alla eller en del av de viktigare målen: tvistemål och brottmål, som handläggs med stor nämnd, expropriationsmål, sjörättsmål och andra specialmål. Endast i de mindre rådhusrätterna har borgmästaren att vid sidan av egentliga domargöromål fullgöra även mindre kvalificerade arbetsuppgifter. De rådmän som är ordförande på avdelning vid de tre största rådhusrätterna torde i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet i stort sett kunna jämställas med borgmästare i andra städer. Även övriga rådmän i de nämnda stora rådhusrätterna sysslar huvudsakligen med kvalificerade domargöromål. Vid de medelstora rådhusrätterna — hit räknas här övriga rådhusrätter med minst fyra ordinarie ledamöter — ankommer det vanligen på rådmännen att tjänstgöra som bisittare vid kollegial sammansättning samt att handlägga brottmål med liten nämnd och, om assessor ej finns vid rådhusrätten, även enmansbrottmål. Åtminstone vid de större av de här avsedda

134 rådhusrätterna brukar rådmännen dessutom i viss utsträckning tjänstgöra som ordförande vid huvudförhandling i tvistemål och brottmål med stor nämnd. På rådmännen ankommer vidare som regel att svara för förberedelse i alla eller viss del av tvistemålen. Utöver nu nämnda egentliga domargöromål har rådmännen i de medelstora rådhusrätterna att fullgöra även sådana enklare arbetsuppgifter som ovan i avsnittet om domsagorna hänförts till notariegöromål. Det är sålunda tämligen vanligt att rådman är inskrivningsdomare, konkursdomare eller ägodelningsdomare eller handlägger ärenden, som kan avgöras av en lagfaren domare, eller mål om lagsökning och betalningsföreläggande. I stort sett kan dock om rådmännen i dessa rådhusrätter sägas, att deras arbete till väsentlig del består av kvalificerade domaruppgifter. Vid de minsta rådhusrätterna med, förutom borgmästaren, endast två rådmän tjänstgör rådmännen som bisittare vid kollegial sammansättning och i allmänhet som ordförande i alla eller en del av brottmålen med liten nämnd samt i enmansbrottmål. Härjämte biträder rådmännen borgmästaren med förberedande åtgärder, protokollföring och domskrivning i de mål som handläggs med borgmästare som ordförande. I flertalet av dessa mindre rådhusrätter utgör »notariegöromål» en icke obetydlig del av rådmännens arbete. Nästan alla assessorer vid Stockholms rådhusrätt sysslar uteslutamde med egentliga domargöromål. Arbetsbelastningen vid denna rådhusrätt h;ar dessutom medfört, att den i princip föreskrivna arbetsfördelningen efter kvalitativ grund ofta icke kunnat iakttagas, varför assessorerna i flertalet fall kommit att få arbetsuppgifter som är likvärdiga med rådmännens. Även vid rådhusrätterna i Göteborg och Malmö har assessorerna dömande uppgifter. Sålunda tjänstgör dessa assessorer som ledamöter vid särskild huvudförhandling i tvistemål. Vidare handlägger de äktenskapsmål, som anhängiggöres genom gemensam ansökan, och enmansbrottmål samt iir häktningsdomare. I Göteborg leder assessorerna därjämte förberedelsen i vissa tvistemål. Assessorerna vid sistnämnda båda rådhusrätter får emellertid också i rätt stor utsträckning tjänstgöra som protokollförare och i övrigt biträda rådmännen vid målens handläggning. I alla de tre största rådhusrätterna tjänstgör assessorer på avdelningarna för inskrivningsärenden, bouppteckningsärenden samt mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Assessorerna vid övriga rådhusrätter har arbetsuppgifter som till sammansättning och kvalitet i hög grad växlar från rådhusrätt till rådhusrätt. I allmänhet handlägger assessorn enmansbrottmål och en del av brottmålen med liten nämnd. I de flesta fall tjänstgör assessorn också som bisittare vid kollegial sammansättning. Vid några rådhusrätter är assessorns deltagande vid särskild huvudförhandling i tvistemål begränsat till vissa mål, såsom mål enligt giftermålsbalken och föräldrabalken. Assessorn brukar vidare handlägga mål om lagsökning och betalningsföreläggande och vara inskrivnings-

135 domare, ägodelningsdomare eller konkursdomare samt tjänstgör ofta som protokollförare i stornämndsmål. Allmänt kan om assessorernas arbetsuppgifter sägas att de i åtskilliga rådhusrätter icke är mindre kvalificerade än de som enligt arbetsordningar för andra rådhusrätter åvilar rådmän. I vissa fall är assessorsgöromålen och rådmännens uppgifter vid en och samma rådhusrätt i stort sett likvärdiga. Vid några rådhusrätter åter synes assessorn i stor utsträckning sysselsättas med göromål som i domsagorna huvudsakligen ankommer på tingsnotarierna. I detta sammanhang bör dock anmärkas, att assessorernas arbetsuppgifter i verkligheten ofta är betydligt mer kvalificerade än som framgår av arbetsordningarna. Sålunda tjänstgör assessorerna regelmässigt som vikarier för rådmännen vid semester och annan form av ledighet. Sådana vikariat kan ibland vara av lång varaktighet. Dessutom förekommer ej sällan att på borgmästare eller rådmän ankommande göromål genom jämkning i arbetsordningen (jfr 10 § andra stycket magistratskungörelsen) eller annan mera tillfällig omfördelning av arbetsuppgifterna överförs på assessor. De fiskalskompetenta befattningshavarna under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna åligger — enligt bestämmelser i av magistraterna antagna arbetsordningar 1 med kompletterande föreskrifter till de av Kungl. Maj :t fastställda stadgorna — främst att tjänstgöra som sekreterare åt ledamöterna, d. v. s. biträda med målens förberedande, protokollföring och domskrivning. Emellertid anlitas dessa befattningshavare även som vikarier för ledamöterna. Sekreterarna i Stockholm och notarierna i Malmö får i allmänhet redan efter relativt kort tids tjänstgöring i rådhusrätten tämligen stadigvarande förordnanden som vikarie för assessor. För stadsnotarierna i Göteborg är möjligheterna att erhålla sådana förordnanden mera begränsade. Som ovan nämnts finns vid Stockholms rådhusrätt tjänster för domaraspiranter, motsvarande domsagornas tingsnotarietjänster. Domaraspirants tjänstgöring vid rådhusrätten omfattar, liksom tingsnotaries i domsaga, en tid av två och ett halvt år. Emellertid skiljer sig uppläggningen av tjänstgöringen väsentligt från vad som gäller för tingsnotarierna. Varken stadgan eller arbetsordningen för rådhusrätten innehåller bestämmelser om domaraspirants behörighet, motsvarande reglerna i domsagostadgan om tingsnotaries behörighet. Domaraspirant kan därför förordnas att självständigt utföra domargöromål endast i den begränsade utsträckning som följer av bestämmelsen om förordnande av vikarie för ledamot i 8 § magistratskungörelsen. Enligt denna äger magistraten ej utan hovrättens tillstånd förordna icke-fiskalskompetent person som vikarie för ledamot under längre tid än 45 dagar årligen. Domaraspirantens tjänstgöring i rådhusrätten är i 1

I Stockholm skall arbetsordning fastställas av överståthållarämbetet.

136 stort sett upplagd på följande sätt. Under den första delen av tjänstgöringen, omfattande vanligen en tid av ett och ett halvt år, arbetar domaraspiranten på olika brottmålsavdelningar. Härvid får han föra protokollet vid huvudförhandlingar, i övrigt biträda ledamöterna med målens förberedande och upprättande av domsförslag samt utföra vissa expeditionella göromål. Under det återstående året placeras domaraspiranten som protokollförare på familjerättsavdelning och annan tvistemålsavdelning. Härvid får han kortvariga förordnanden som assessor, vilket i huvudsak innebär att han leder förberedelsen i enklare tvistemål, håller omedelbar huvudförhandling och meddelar dom i sådana mål, handlägger mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad som anhängiggöres genom gemensam ansökan samt är ledamot av rätten vid handläggningen av mål och ärenden som avgöres i juristkollegial sammansättning. Under den senare delen av sin utbildning tjänstgör domaraspiranten även som inskrivningsdomare under sex inskrivningsdagar med förordnande som assessor på grund av partiell tjänstebefrielse, semester eller annan ledighet för den ordinarie inskrivningsdomaren. Domaraspirant får under de sista månaderna av sin tjänstgöringstid även förordnanden som assessor på avdelningarna för bouppteckningsärenden samt mål om lagsökning och betalningsföreläggande ävensom undantagsvis på avdelningen för bötesbrottmål. Med angivna uppläggning av tjänstgöringen får domaraspiranterna möjlighet att skaffa sig omfattande erfarenhet av rättegångsförfarandet i brottmål och tvistemål. Däremot ger tjänstgöringen som domaraspirant i mindre utsträckning än tingsutbildningen i domsaga tillfälle att självständigt handlägga olika slag av domargöromål.

Hovrätterna Ordinarie ledamöter i hovrätt är president, lagmän och hovrättsråd samt,

i Svea hovrätt i dess egenskap av vattenöverdomstol, vattcnrättsråd. Till hovrätterna är vidare som extra ordinarie tjänstemän k n u t n a assessorer. Assessorernas uppgift är i första hand att tjänstgöra som vikarie för tjänstledigt hovrättsråd eller i förekommande fall som extra ledamot i hovrätten. Som biträde åt ledamöterna finns fiskaler och fiskalsaspiranter. Deras arbetsuppgifter består främst i förberedande handläggning av målen under ledamöternas tillsyn, föredragning av mål som avgöres på handlingarna, uppsättande av förslag till dom i sådana mål samt utredningar i rättsliga spörsmål såväl i föredragningsmål som i huvudförhandlingsmål. Därjämte biträder fiskalerna och aspiranterna vid huvudförhandling och tjänstgör som protokollförare m. m. Hovrättstjänstgöringen efter antagning till fiskal avbrytes för tjänstgöring i underrätt. Efter återinträde i hovrätt erhåller fiskalen, i den mån

137 assessor ej finns att tillgå som vikarie för hovrättsråd, vikariatsförordnande som ledamot, s. k. adjunktion.

Nedre

justitierevisionen

Ehuru nedre justitierevisionen är organiserad som ett självständigt ämbetsverk äger högsta domstolen att i frågor, som angår målens fördelning och föredragning eller eljest berör domstolen, meddela bestämmelser som justitierevisionen har att ställa sig till efterrättelse. Nedre justitierevisionen består av revisionssekreterarna under en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande som ledamöter samt omfattar i övrigt justitierevisionsexpeditionen, som är högsta domstolens kansli. Revisionssekreterarna är dels ordinarie och dels extra tjänstemän. De utnämnes eller förordnas av Kungl. Maj:t. Enligt 63 § arbetsordningen för hovrätterna är assessor i hovrätt skyldig att mottaga förordnande som revisionssekreterare.

Den statliga

domarbanan

Den som önskar vinna inträde på den statliga domarbanan har att efter fullgjord tingsutbildning — eller motsvarande tjänstgöring i rådhusrätt m. m. (62 § första stycket a) arbetsordningen för hovrätterna) — ansöka om att bli antagen som fiskalsaspirant vid hovrätt. Antages han till fiskalsaspirant, prövas hans lämplighet för domarbanan under tjänstgöring i hovrätten om i regel minst sex månader och högst ett år. Aspirant, som av hovrätten finnes lämplig för domarbanan, antages, under förutsättning att det tillgängliga antalet fiskalstjänster det medger, till fiskal i hovrätten. I och med antagningen till fiskal erhålles ställning som extra ordinarie tjänsteman. Efter fiskalsgodkännandet fortsätter fiskalen till en början att tjänstgöra i hovrätten, dock vanligen med återkommande kortare avbrott för vikariatsförordnanden i häradsrätt och, i viss utsträckning, även rådhusrätt. Sedan fiskalen sålunda någon tid — vars längd kan variera ganska avsevärt mellan olika hovrätter och under skilda perioder — omväxlande tjänstgjort i hovrätt och underrätt, vidtager normalt en mera stadigvarande tjänstgöring i domsaga som tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. För förordnande som tingssekreterare krävs enligt 5 § domsagostadgan föregående tjänstgöring som fiskal i hovrätt under minst ett och ett halvt år, varvid med sådan tjänstgöring jämställes efter första fiskalsförordnandet infallande tjänstgöring av vissa angivna slag, framförallt i häradsrätt och rådhusrätt men även t. ex. som byrådirektör eller advokatfiskal i hovrätt eller som biträde åt statsåklagare eller advokat. I den nämnda

138 tjänstgöringstiden om ett och ett halvt år skall dock ingå minst sex månaders tjänstgöring som fiskal eller ledamot i hovrätt. Tingssekreterartjänstgöringen skall som regel omfatta en tid av minst ett och högst tre år (61 § arbetsordningen för hovrätterna och 32 § andra stycket domsagostadgan). Det är emellertid ej ovanligt att den stadigvarande tjänstgöringen i underrätt blir längre än tre år. Ofta har nämligen fiskal, när han förordnas till tingssekreterare, redan tjänstgjort en längre sammanhängande tid i domsaga som fiskalskompetent biträde. Ibland kan också bristande adjunktionsutrymme i hovrätten föranleda förlängning av tjänstgöringen i domsaga. Efter underrättstjänstgöringen följer adjunktionstjänstgöring i hovrätten, varunder fiskalen får först kortvariga och efterhand mera stadigvarande vikariatsförordnanden som ledamot i hovrätten. Efter sådana adjunktionsförordnanden om sammanlagt minst ett år förordnas fiskalen — under förutsättning att h a n finnes lämplig för fortsatt befordran på domarbanan och att utrymme för assessorsförordnande föreligger — till assessor i hovrätten. Förordnande till assessor meddelas av Kungl. Maj :t efter förslag av hovrätten. Till assessor må enligt 61 § arbetsordningen för hovrätterna, om ej särskilda skäl till annat föranleder, föreslås endast den som efter att h a antagits till fiskal tjänstgjort dels under sammanlagt ett år i underrätt, antingen i domsaga som tingssekreterare, fiskalskompetent biträde eller vikarie för ordinarie domare eller i rådhusrätt som ledamot, dels ock som fiskal eller adjungerad ledamot i hovrätt under sammanlagt två år, varav minst ett år som adjungerad ledamot. Med tjänstgöring i underrätt likställes tjänstgöring i vattendomstol, som sekreterare i arbetsdomstolen och som biträde åt statsåklagare eller advokat. Assessorsförordnande brukar i allmänhet erhållas 5—7 år efter antagningen till fiskal men kan understundom dröja avsevärt längre. Gemom assessorsförordnandet anses vederbörande slutligt godkänd för fortsaltt tjänstgöring och befordran på den statliga domarbanan. F r å n assessorstjänst kan befordran ske till ordinarie revisionssekreterare, tingsdomare eller hovrättsråd och från dessa tjänster kan befordran vinnas till häradshövding. Undantagsvis kan även förekomma, att assessor befordras direkt till häradshövding. Häradshövdingtjänst är i allmänhet slutpost. Detsamma gäller i viss utsträckning hovrättsrådstjänst. Revisionssekreterareänst är däremot närmast att betrakta som passagetjänst för vidare befordran till hovrättsråd och häradshövding. Även tingsdomartjänst har kommit att få denna karaktär. Om befordringsprinciper och tillsättningsförfarande gäller i övrigt följande. Ordinarie revisionssekreterartjänst tillsättes medelst fullmakt. Utnämning sker utan ansökningsförfarande i den mån ledig tjänst finns. För ut-

139 nämning till ordinarie revisionssekreterare fordras enligt praxis av högsta domstolen godkänd tjänstgöring som tillförordnad revisionssekreterare under minst ett år. Tillfälle till sådan tjänstgöring erhålles i regel enligt viss turordning, grundad i huvudsak på tidpunkten för vederbörandes inträde i hovrätt. Häradshövding, hovrättsråd och tingsdomare tillsättes likaledes medelst fullmakt. Tingsdomartjänst kan dock även tillsättas genom förordnande. Utnämning sker efter ansökningsförfarande. Beträffande tingsdomartjänst gäller enligt 3 § första stycket domsagostadgan, att till sådan tjänst företrädesvis bör utses assessor i hovrätt, som tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt under minst två år. Vid tillsättning av tingsdomar- och hovrättsrådstjänst skall förslag till tjänstens besättande avges av vederbörande hovrätt (3 § andra stycket domsagostadgan och 57 § andra stycket arbetsordningen för rikets hovrätter). Utnämning till dessa tjänster sker efter en i huvudsak formell meritberäkning, d. v. s. tjänsteåldern är i regel utslagsgivande. Emellertid brukar vid tillsättning av hovrättsrådstjänst visst försteg ges åt befattningshavare, som tillhör den hovrätt inom vilken utnämningen skall ske. Vid tillsättning av häradshövdingtjänst avges enligt praxis yttrande rörande sökandena av det s. k. presidentkollegiet, bestående av högsta domstolens ordförande och hovrätternas presidenter. Även till häradshövdingtjänst sker, med undantag möjligen för de allra största domsagorna, utnämning i allmänhet efter tjänsteålder. För utnämning till häradshövding har vanligen fordrats godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare under minst ett år. Utnämning till högre domartjänster än de nu nämnda sker utan ansökan och utan att förslag avges. Som framgår av vad ovan sagts finns — bortsett från bestämmelsen i domsagostadgan om företräde till tingsdomartjänst för assessor med viss tids ledamotstjänstgöring i hovrätt — inga i författning meddelade föreskrifter om viss genom tjänstgöring på den statliga domarbanan förvärvad kompetens som villkor för behörighet till statliga ordinarie domartjänster. Något formellt hinder föreligger alltså icke mot att till sådana tjänster utn ä m n a även domare från rådhusrätterna eller andra jurister utanför den statliga domarkarriären. Emellertid h a r dylika utnämningar förekommit endast i sällsynta fall och då vanligen gällt högre domartjänster. Sålunda h a r det t. ex. hänt att rådman utnämnts till lagman eller justitieråd. De domartjänster som ingår i den normala, fram till häradshövdingtjänst ledande statliga domarkarriären har däremot nästan undantagslöst varit förbehållna domare tillhörande denna karriär. Stadsdomarbanan Den grundläggande utbildningen och prövningen av domaraspiranterna är gemensam för den statliga domarbanan och stadsdomarbanan. övergången

140 till rådhusrätt sker i regel på fiskalsstadiet, antingen till befattning under assessorsgraden vid någon av de tre största rådhusrätterna eller direkt till assessors- eller rådmanstjänst vid annan rådhusrätt. I några fall har det dock även förekommit att övergång skett från assessorstjänst i hovrätt till rådmans- eller assessorstjänst i rådhusrätt. Enligt 4 § magistratskungörelsen i dess före den 1 juli 1963 gällande lydelse fordrades för att kunna utses till rådman eller assessor i rådhusrätt, där ej Kungl. Maj :t för särskilt fall medgav undantag, att antingen redan vara lagfaren ordinarie ledamot i rådhusrätt eller att ha haft förordnande som ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Genom kungörelse den 22 maj 1963 om ändrad lydelse av sagda paragraf har kravet på hovrättstjänstgöring fr. o. m. den 1 juli 1963 skärpts att avse sådan tjänstgöring under minst sex månader. Jämlikt övergångsstadgande skall dock paragrafen i dess tidigare lydelse alltjämt äga tillämpning beträffande den som före ändringens ikraftträdande förvärvat behörighet enligt då gällande bestämmelser. Genom ändringen i magistratskungörelsen har kravet på hovrättstjänstgöring bragts i överensstämmelse med det som gäller för förordnande som tingssekreterare i domsaga. I samband härmed har till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den 22 maj 1963 antecknats dels att den som efter den 30 juni 1963 övergår från tjänst i eller under hovrätt till tjänst vid rådhusrätt, skall — under förutsättning i allmänhet att vederbörande tjänstgjort i hovrätt minst sex månader efter erhållet fiskalsgodkännande — beredas tillfälle till adjunktion i hovrätt vid den tidpunkt, då stadigvarande adjunktion skulle ha beretts honom om han fortfarande tillhört hovrätten, och dels att befattningshavare som här avses om han så önskar bör kunna ifrågakomma till förordnande såsom assessor i hovrätt, när han uppfyller stadgade förutsättningar härför. I fråga om städernas chefsdomartjänster, borgmästarna, finns inga bestämmelser om formella kompetenskrav, motsvarande dem som gäller för tidigare nämnda befattningar. Till borgmästare brukar utses antingen rådman i samma eller annan rådhusrätt eller ock, vilket ej sällan förekommer, domare från den statliga karriären. Borgmästare, r å d m a n och assessor tillsättes medelst fullmakt. Utnämning sker efter ansökningsförfarande. Emellertid är städernas fullmäktige tillförsäkrade visst inflytande på tillsättningen av borgmästar- och rådmanstjänster. Kungl. Maj:t är nämligen enligt § 31 regeringsformen vid utnämning till sådan tjänst bunden inom ett av stadsfullmäktige genom val upprättat förslag om tre till tjänsten behöriga personer. Närmare bestämmelser om sådant val finns i lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare och rådman. På förslag kan av stadsfullmäktige uppsättas även personer, som icke anmält sig som sökande. Innan val förrättas skall hovrätten avge yttrande rörande ordningsföljden mellan de sökande med hänsyn till skick-

141 lighet och förtjänst. Är fråga om tillsättning av rådmanstjänst, skall även magistraten avge yttrande. I ärende angående utnämning av assessor skall yttrande rörande de sökande avges av stadsfullmäktige och magistraten (2 § magistratskungörelsen). Rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har var för sig en sluten befordringsgång, i vilken befordran till assessor och rådman i stort sett sker efter viss turordning, bestämd med utgångspunkt från första tjänstgöringsdagen som sekreterare, respektive stadsnotarie och notarie, i rådhusrätten. Vid de övriga rådhusrätter, där assessorstjänster är inrättade, torde assessor i allmänhet kunna påräkna visst företräde till rådmanstjänst i den egna rådhusrätten. Däremot lärer något motsvarande företräde ej generellt tillkomma rådman vid tillsättning av borgmästartjänst. På stadsdomarbanan är, till följd av det relativt begränsade antalet borgmästartjänster, rådmanstjänst i allmänhet slutpost.

Tidigare reformförslag Av framställningen i det föregående framgår att den statliga domarbanan och stadsdomarbanan, trots den gemensamma rekryteringsbasen, utgör två i stort sett från varandra åtskilda karriärer. Övergång från domartjänst i rådhusrätt till statlig domartjänst förekommer endast i undantagsfall, och från domartjänster över fiskalsstadiet på den statliga banan sker övergång till rådhusrätt i huvudsak endast i de fall då statliga domare utnämnes till borgmästare. Frågan om att undanröja den dualism som sålunda föreligger eller i vart fall möjliggöra en ökad cirkulation mellan de statliga och kommunala domarbanorna h a r i flera sammanhang kommit upp till behandling. I ett år 1946 avgivet betänkande (SOU 1946:57) diskuterade 1943 års domar utredning olika möjligheter att närma de båda befordringsvägarna till varandra. Utredningen förordade främst åtgärder för att i ökad utsträckning bereda stadsdomare tillfälle till adjunktion i hovrätt och till tjänstgöring som revisionssekreterare men ställde sig även i princip positiv till tanken på att i viss mån vidga möjligheterna för stadsdomare att vinna befordran till statliga domartjänster. Hithörande spörsmål blev också föremål för behandling vid 1950 och 1953 års riksdagar (se motion 11:307/1950, första lagutskottets utlåtande n r 22/1950, riksdagens skrivelse nr 186/1950, motionerna I : 104 och II: 197/1953, första lagutskottets utlåtande nr 42/1953 och riksdagens skrivelse nr 396/1953). Härvid förordades genomgående en närmare samordning mellan de statliga och kommunala domarkarriärerna. Mera ingående har de med skapandet av en enhetlig domstolsorganisation sammanhängande frågorna behandlats av 1955 års domarutredning och stadsdomstolsutredningen. I det följande ges en översiktlig redogörelse

142 för nämnda utredningars förslag i hithörande frågor samt för remissbehandlingen av dessa förslag.

1955 års domarutredning [ betänkandet Domarbanan (SOU 1959: 17 s. 117—129) har domarutredningen framlagt förslag till åtgärder för att i avbidan på rådhusrätternas förstatligande skapa en för de statliga och kommunala domarna gemensam domarkarriär. De av utredningen föreslagna åtgärderna syftar till ett successivt uppbyggande av en gemensam domarkarriär, omfattande främst nytillkommande årgångar av domaraspiranter. Detta kan enligt utredningen i stort sett åstadkommas genom att man tillämpar den ordningen att efter en viss tidpunkt, då uppbyggandet av den gemensamma karriären påbörjas, den som övergår från statlig domstol till rådhusrätt icke därmed skall, som nu är fallet, lämna den statliga domarkarriären utan kvarstå i sin turordning inom denna och alltså äga i princip samma möjligheter som de statliga domarna att få adjunktion i hovrätt och att erhålla statlig ordinarie domartjänst. Vad angår utredningens förslag rörande den närmare utformningen av den avsedda gemensamma domarkarriären hänför sig en del av de utav utredningen föreslagna åtgärderna till förhållanden, som är aktuella endast under förutsättning att uppbyggandet av en enhetlig domarkår skall påbörjas redan innan förstatligandet av rådhusrätterna sker. I de delar som är av omedelbart intresse för ställningstagandet till utformningen av en gemensam domarkarriär i ett helt förstatligat domstolsväsende innebär utredningens förslag i huvudsak följande. Utredningen förutsätter, att i den gemensamma karriären det nuvarande förfarandet vid aspirantprövning och fiskalsgodkännande i hovrätt skall bibehållas samt att i den därpå följande tjänstgöringen liksom hittills normalt skall ingå några års tjänstgöring i underrätt, ehuru med den skillnaden, att även den som övergår till rådhusrätt kvarstår i sin turordning i hovrätten. Emellertid föreslår utredningen en skärpning av behörighetskraven för tjänster som rådman och assessor i rådhusrätt. Enligt utredningen bör lika höga krav på kunnighet och lämplighet för domarbanan ställas på den som övergår till rådhusrätt som på den som fortsätter i hovrättskarriären. I en gemensam domarkarriär kan det i vart fall inte vara berättigat att fordra mindre för behörighet till domartjänst i rådhusrätt än för behörighet till tingssekreterartjänst. Beträffande rådmanstjänsterna anför utredningen, att starka skäl visserligen talar för att samma kompetenskrav borde uppställas som för tingsdomartjänst, alltså viss tids tjänstgöring som ledamot i hovrätt. Frågan om uppställandet av sådant krav bör emellertid enligt utredningen lösas först i samband med förstatligandet av

143 rådhusrätterna. Utredningen föreslår därför att för behörighet till såväl rådmans- som assessorstjänst uppställs samma krav på fullgjord tjänstgöring efter fiskalsantagningen som enligt 5 § andra stycket domsagostadgan gäller i fråga om tingssekreterartjänst. I detta sammanhang ifrågasätter utredningen — som i övrigt ej finner skäl till ändring av de i nyssnämnda bestämmelse upptagna behörighetsvillkoren — huruvida inte den där föreskrivna obligatoriska fiskalstjänstgöringen om sex månader är väl kort. Härvid anför utredningen bl. a. att för det kollegiala arbetet i hovrätterna torde vara angeläget, att de adjungerade ledamöterna före adjunktionen förvärvat en grundlig kännedom om hovrättsarbetet och dess rutin. Emellertid kan enligt utredningen å andra sidan framhållas, att aspiranttjänstgöringen före antagningen till fiskal omfattar i stort sett samma göromål som den därefter följande fiskalstjänstgöringen. Även om kravet på fiskalstjänstgöring inte sättes högre än sex månader, garanterar det sålunda en tämligen grundlig erfarenhet av fiskalsgöromål. En högre minimitid skulle vidare kunna medföra praktiska svårigheter för hovrätterna att bereda alla erforderlig fiskalstjänstgöring. Av bl. a. nu nämnda skäl anser utredningen att minimitiden i vart fall tillsvidare ej bör sättas högre än sex månader. Utredningen framhåller emellertid att, sedan erfarenheterna härav samlats, en viss höjning, förslagsvis till ett år, måhända kan visa sig möjlig och lämplig. Utredningen anser det naturligt, att adjunktionstjänstgöring i hovrätt bör ingå som ett normalt led i en gemensam domarkarriär. Enligt utredningen bör man också räkna med att flertalet stadsdomare i den gemensamma karriären kommer att önska adjunktion. Vad beträffar frågan om under sistnämnda förutsättning de adjunktionsmöjligheter hovrätterna kan erbjuda förslår för den gemensamma domarkarriären, behandlar utredningen detta spörsmål med utgångspunkt från de av utredningen i annan del av betänkandet (s. 72 ff) gjorda beräkninga r n a av hovrätternas möjligheter att bereda adjunktion åt fiskalerna i den nuvarande statliga domarkarriären. Vid dessa beräkningar har utredningen förutsatt en viss begränsning av adjunktionsutrymmet som följd av utredningens tidigare i betänkandet (s. 49 ff) framlagda förslag rörande hovrättsavdelningarnas sammansättning. Utredningen har där förordat, att minst tre fjärdedelar till fyra femtedelar av de på hovrättsavdelningarna till tjänstgöring indelade ledamöterna skall vara ordinarie domare och att i stort sett övriga på avdelningarna indelade ledamöterna skall vara hovrättsassessorer. Detta skulle medföra, att för fiskalernas adjunktionstjänstgöring skulle återstå i huvudsak endast vikariat vid ledamöternas partiella eller eljest mera tillfälliga ledigheter. I viss utsträckning skulle fiskalerna dock komma att inneha egen ledamotsrotel, t. ex. vid ledamots tillfälliga tjänstgöring utanför hovrätt. Utredningen söker först (s. 72) beräkna behovet av tillskott till assessors-

144 kåren och kommer då med ledning av uppgifter om antalet under tioårsperioden 1949—1958 meddelade assessorsförordnanden (i genomsnitt 17,7 per år) fram till ett behov av i det närmaste 20 nya assessorer årligen. Beträffande adjunktionsmöjligheterna beräknar utredningen att ledamöternas partiella ledigheter föranleder adjunktionstjänstgöring motsvarande fortlöpande förordnanden för i genomsnitt en å en och en halv adjungerad ledamot per år i en treavdelningshovrätt. Med ett beräknat antal av 26 hovrättsavdelningar i hela riket skulle sålunda ledamöternas partiella ledigheter ge möjlighet till full tjänstgöring för 11 vikarier per år. De fall då fiskaler kan förväntas inneha egen ledamotsrotel kommer enligt utredningens beräkningar att medföra adjunktion för en fiskal årligen i en treavdelningshovrätt, vilket på 26 avdelningar skulle innebära full adjunktion för nio fiskaler. Sammanlagt skulle således årligen 20 fiskaler kunna beredas full adjunktion. Utredningen framhåller, att den är väl medveten om osäkerheten i nu angivna bedömningar. Då beräkningen av adjunktionsmöjligheterna måste anses vara mycket försiktig, antar utredningen dock att dessa, även med ett så begränsat inslag av adjungerade fiskaler som utredningen förutsätter, kommer att vara fullt tillräckliga för den nuvarande statliga domarkarriärens behov. Vid sin bedömning av adjunktionsmöjligheterna i en gemensam domarkarriär (s. 124 f) beräknar utredningen, med utgångspunkt från den vid tiden för betänkandet (1959) föreliggande proportionen mellan den statliga domarkåren och stadsdomarkåren, antalet fiskaler, som i den gemensamma karriären skall beredas adjunktion, till icke fullt 30 årligen. Hovrättsledamöternas partiella eller eljest mera tillfälliga ledigheter ger enligt ovan redovisade beräkningar adjunktionstillfällen motsvarande full adjunktion för sammanlagt 20 personer per år. Härtill kommer emellertid de mera långvariga ledamotsförordnanden som vid ett genomförande av utredningens förslag rörande hovrättsavdelningarnas sammansättning kan antas komma att innehas av hovrättsassessorer. Antalet sådana förordnanden har av utredningen uppskattats till högst en fjärdedel till en femtedel av sammanlagda antalet ledamotsbefattningar i hovrätterna. Med ett beräknat antal ledamotsbefattningar om ungefär 140 skulle högst omkring 30 mera långvariga ledamotsförordnanden stå till förfogande. Enligt utredningen torde i en gemensam domarkarriär antalet hovrättsassessorer komma att minska. Utredningen antar nämligen, att efter införandet av den gemensamma karriären flertalet fiskaler kommer att föredra att övergå till rådhusrätt framför att mottaga förordnande som tingssekreterare samt att många av dessa vid tidpunkten för adjunktion uppnått ordinarie tjänst och då i allmänhet inte kan beräknas vilja frånträda denna för att erhålla assessorstjänst i hovrätt. Enligt utredningen kan därför ett inte obetydligt antal mera långvariga ledamotsvikariat, som under nuvarande förhållanden

145 innehas av hovrättsassessorer, förväntas bli tillgängliga för adjunktion av stadsdomare. På grundval av dessa överväganden kommer utredningen till slutsatsen att hovrätterna även om en gemensam domarkarriär skapas har möjlighet att bereda ett års adjunktion åt samtliga i denna karriär. Utredningen anser det emellertid tänkbart, att svårigheter i vissa lägen kan uppkomma att bereda alla domare ett års adjunktion. I en sådan situation bör det enligt utredningen kunna övervägas att låta adjunktionen i hovrätt till viss del, t. ex. upp till sex månader, ersättas av tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning i större rådhusrätt. Särskilt i de tre största rådhusrätterna anser utredningen förutsättningarna härför vara goda både organisatoriskt sett och med hänsyn till de många invecklade mål som brukar förekomma i dessa rådhusrätter. I fråga om befordringsprinciperna i en gemensam domarkarriär gör utredningen vissa uttalanden i ett särskilt avsnitt om stadsdomares övergång till statlig domartjänst. Utredningen förordar här, att i alla de fall, då formell meritberäkning äger r u m vid tillsättning av statlig domartjänst, tjänstgöring i statliga domstolar och stadsdomstolar i princip likställes. För utnämning till statlig ordinarie domartjänst bör vidare som hittills regelmässigt krävas godkänd adjunktionstjänstgöring i hovrätt under minst ett år. I annat sammanhang (s. 99) föreslår utredningen, att tjänstgöring som revisionssekreterare icke längre skall uppställas som regelmässig förutsättning för utnämning till häradshövding. Slutligen tar utredningen i annan del av betänkandet (s. 45 ff) upp även frågan om proportionen mellan tjänster av skilda slag i en gemensam domarkarriär. Utredningen redovisar här, i anslutning till sin behandling av motsvarande spörsmål för den statliga domarkarriärens del, av utredningen verkställda beräkningar av den ur rekryterings- och utbildningssynpunkt önskvärda proportionen. Beräkningarna är grundade på vissa av utredningen uppställda förutsättningar beträffande dels befordringsålder (29 år för fiskal, 35—36 år för hovrättsassessor och 40 år för domartjänst i rådsklass) och dels avgång på skilda stadier av karriären. Med utgångspunkt från att antalet domare i en gemensam karriär kan antagas utgöra omkring 1 000 (motsvarande ungefär sammanlagda antalet domare i de nuvarande statliga och kommunala karriärerna) borde enligt utredningens beräkningar domartjänsterna i den gemensamma karriären vara fördelade med 665 på slutstadiet (domare i rådsklass eller däröver på den statliga domarbanan, borgmästare och r å d m ä n ) , 131 på passagestadiet (assessorer i hovrätt och rådhusrätt) och 204 på begynnelsestadiet (fiskaler, tingssekreterare, vattenrättssekreterare och fiskalskompetenta befattningshavare under assessorsgraden i r å d h u s r ä t t ) . Sammanfattningsvis uttalar utredningen att antalet begynnelse- och passagetjänster såväl på den statliga domarbanan som på stadsdomarbanan är alltför stort i förhållande till övriga tjänster för

146 att tillfredsställande befordringsförhållanden skall kunna råda. Enligt utredningen skulle antalet tjänster behöva ökas med 114 på slutstadiet samt minskas med 60 på passagestadiet och 53 på begynnelsestadiet. Utredningen anvisar även olika åtgärder för att uppnå en lämpligare proportion, bl. a. en fortsatt omvandling av tingssekreterartjänster till tingsdomartjänster och återhållsamhet vid antagningen av fiskaler. Remissbehandlingen Flertalet remissinstanser anser i likhet med utredningen en gemensam domarkarriär önskvärd. Åtskilliga avstyrker dock eller ställer sig tveksamma till utredningens förslag rörande ordningen för genomförande av den gemensamma karriären, i allmänhet under framhållande att frågan därom bör lösas först i samband med förstatligandet av rådhusrätterna. Främst anses nuvarande skillnader mellan den statliga domarbanan och stadsdomarbanan i fråga om tillsättningsförfarande samt avlönings- och anställningsförhållanden utgöra hinder för skapande av en gemensam karriär. Utredningens förslag om skärpning av behörighetskraven för domartjänster i rådhusrätt biträdes i allmänhet av remissinstanserna. Några anser dock att för rådmanstjänst bör uppställas samma kompetenskrav som för tingsdomartjänst. I denna riktning uttalar sig hovrätten för Nedre Norrland och Sveriges juristförbund. Hovrätten för Västra Sverige är av samma uppfattning men anser i likhet med utredningen frågan böra lösas först i samband med förstatligandet av rådhusrätterna. Magistraten i Göteborg uttalar att en självklar förutsättning för en gemensam domarkarriär måste vara, att samma krav på formell kompetens uppställes för alla dem som ingår i domarkarriären och att någon åtskillnad icke får göras med hänsyn till om vederbörande tjänstgör i rådhusrätt eller statlig domstol. Beträffande utredningens förslag rörande adjunktionstjänstgöringen riktar samtliga hovrätter kritik mot utredningens beräkningar av adjunktionsmöjligheternai den nuvarande statliga karriären. Svea hovrätt anför bl. a. att utredningen icke beaktat den omständigheten att skiljaktigheter i fråga om adjunktionsförhållandena förekommer mellan olika hovrätter och att också inom en hovrätt kan råda stora ojämnheter beträffande adjunktionstillfalien vid jämförelse mellan olika år och mellan olika perioder av ett löpande arbetsår. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för övre Norrland anser, att utredningen överskattat möjligheterna att bereda fiskalerna adjunktionen på grund av ledamöternas partiella ledigheter. Hovrätten för övre Norrland uttalar härjämte: Vidare synes utredningen helt ha inriktat sig på frågan, huruvida den adjunktion, som kan beredas fiskalerna, är tillräcklig för att få fram erforderligt antal

147 fiskaler per år. En fråga av vida större vikt torde emellertid vara huruvida de fiskaler, som fullgjort tingssekreterartjänstgöring, kan beredas adjunktion i den utsträckning, att för assessorsförordnande föreskriven adjunktionstjänstgöring kan fullgöras på den av utredningen i annat sammanhang (s. 34) förordade tiden av två år. Med ganska stor visshet vågar man påstå att så icke är fallet. Hovrätternas möjligheter att bereda samtliga domare i en gemensam karriär ett års adjunktion bedöms av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, magistraterna i Göteborg och Malmö samt föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare såsom mycket osäkra. Utredningens förslag att låta adjunktionstjänstgöring i hovrätt till viss del ersättas av tjänstgöring som ledamot på kollegial avdelning i rådhusrätt avvisas helt av Svea hovrätt, som anser att sådan tjänstgöring ej erbjuder samma möjligheter till slutlig utbildning och prövning som den nuvarande adjunktionen. Avvisande till detta förslag ställer sig också Nedre justitierevisionen ävensom föreningen Sveriges häradshövdingar, som ifrågasätter huruvida tjänstgöring på tvistemålsavdelning i rådhusrätt i merithänseende är så värdefull som utredningen förutsatt. Däremot tillstyrkes förslaget av magistraten i Göteborg och av föreningen Sveriges stadsdomare, som dock anser att en dylik utväg bör begagnas endast i undantagsfall. Vad beträffar befordringsprinciperna i en gemensam karriär ger flera remissinstanser, representerande såväl de statliga domarna som stadsdomarna, uttryck åt farhågor för att den av utredningen föreslagna ordningen för uppbyggande av en gemensam karriär kommer att medföra ogynnsamma konsekvenser i fråga om befordringsförhållandena för de domare som redan före den gemensamma karriärens införande träffat sitt val mellan den statliga domarbanan och stadsdomarbanan. Magistraten i Stockholm — som befarar sådana ogynnsamma konsekvenser särskilt för de nuvarande assessorerna och sekreterarna vid Stockholms rådhusrätt — anför i anslutning härtill: En fråga av synnerlig vikt både för domarkåren som helhet och för de enskilda befattningshavarna, särskilt för dem som, då ett uppbyggande av en gemensam karriär påbörjas, redan träffat sitt val mellan de nuvarande domarbanorna, är det behov som måste anses föreligga av fasta regler för bestämmandet av meritvärdet av tjänstgöring såsom ledamot i rådhusrätt i jämförelse med motsvarande tjänstgöring inom de statliga domstolarna. Enligt magistratens mening bör på goda grunder i princip tjänstgöring såsom ledamot i Stockholms rådhusrätt i merithänseende helt likställas med statlig domartjänstgöring. Behovet av bestämmelser av nu ifrågavarande slag gör sig givetvis allt starkare gällande efterhand som tiden för ett förstatligande närmar sig. Men enär redan nu behovet i fråga måste anses tillräckligt framträdande, finner magistraten det synnerligen angeläget att föreskrifter om meritvärdet av tjänstgöring i rådhusrätt, jämfört med statlig domartjänstgöring, snarast utarbetas och upptages i författning. Beträffande slutligen frågan om proportionen mellan tjänster av skilda slag i domarkarriären framställs inga invändningar mot utredningens upp-

148 fattning, att den nuvarande proportionen är olämplig med hänsyn till befordringsgången på domarbanan och att åtgärder bör vidtagas för att ernå förbättring i detta avseende. Vissa remissinstanser har riktat kritik mot utredningens beräkningar av den erforderliga proportionen mellan tjänster på olika stadier i karriären. Härpå skall dock här ej närmare ingås. Nämnas kan emellertid, att hovrätten för övre Norrland anser förhållandena vid ett förstatligande av rådhusrätterna så ovissa att hovrätten ej kan tillmäta utredningens beräkningar av den erforderliga proportionen mellan de tre slagen av tjänster i en gemensam domarkarriär något större värde. Av övriga uttalanden i nu förevarande hänseende torde i detta sammanhang vara av intresse endast vad som anförts av några av de remissinstanser som särskilt yttrat sig i anledning av utredningens förslag om en fortsatt omvandling av tingssekreterartjänster till tingsdomartjänster. Utredningens förslag härutinnan biträdes av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten anser, att behov finnes av ett betydande antal nya tingsdomartjänster, och anför härom vidare: Tingssekreterarnas göromål har i ett stort antal domsagor blivit så kvalificerade och så omfattande att de motiverar tingsdomartjänster. Till följd av statsmakternas restriktiva hållning och den snabba och påträngande ökningen av antalet mål inrättas ofta tingsdomartjänster först långt efter det de bort komma till. Härigenom kommer dömandet att åvila unga fiskaler i en utsträckning som ej varit avsedd. Nedre justitierevisionen och hovrätten för övre Norrland finner i likhet med utredningen en minskning av antalet tingssekreterartjänster böra ske. Dessa remissinstanser anser dock att i stället för inrättande av nya tingsdomartjänster antalet häradshövdingsbefattningar bör ökas. Nedre justitierevisionen är av den meningen att tingsdomartjänsterna icke k a n anses lämpade som sluttjänster. Vad som erfordras är enligt revisionen en ändrad domsagoindelning. Flera domsagor och därmed flera häradshövdingämbeten anser revisionen vara önskvärt även ur andra synpunkter, såsom t. ex. tätorternas tillväxt, nya tätorter, för stora domsagor. I stället för omflyttning av tjänster på begynnelsestadiet och det med tingsdomarbefattningarna utökade passagestadiet bör därför träda ett principbeslut om inrättande av flera chefstjänster inom domsagoorganisationen. Även Sveriges juristförbund är inne på tanken att öka antalet häradshövdingtjänster. Förbundet erinrar om att den normala sluttjänsten länge varit häradshövdingtjänst eller hovrättsrådstjänst med förordnande som ordförande på hovrättsdivision, motsvarande nuvarande lagmanstjänst, men att befordringslaget tyder på att den normala sluttjänsten varken blir häradshövding- eller lagmanstjänst. Förbundet ifrågasätter om tillfredsställande rekrytering till domarbanan kan erhållas om hovrättsrådstjänst och kanske även tingsdomartjänst blir sluttjänst. Utan att framställa något yr-

149 kände pekar förbundet på möjligheten att helt eller delvis omvandla tingsdomartjänsterna till häradshövdingtjänster. Härvid anser förbundet, förutom uppdelning av domsagorna, även inrättande av flera häradshövdingtjänster i samma domsaga vara en tänkbar lösning. Också mellanformer, t. ex. uppdelning av domsagor men med gemensam inskrivningsavdelning, gemensam expedition m. m. kan enligt förbundets mening vara lämpliga utvägar.

Stadsdomstolsutredningen I sitt betänkande Underrätterna (SOU 1961:6) har stadsdomstolsutredningen under rubriken underrätternas inre organisation (s. 87 ff) upptagit till behandling vissa med skapandet av en gemensam domarkarriär sammanhängande frågor. Utredningens förslag, som främst avser vissa ändringar beträffande arbetsfördelningen i såväl domsagor som rådhusrätter, innebär sammanfattningsvis följande. Tingssekreterare och andra fiskalskompetenta biträden i domsagorna har, anser utredningen, alltför omfattande och krävande domaruppgifter. Behörigheten för dessa yngre domare bör begränsas och preciseras. Arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och tingsdomare bör ordnas fastare än för närvarande och framgå av en av Kungl. Maj :t eller hovrätt fastställd särskild arbetsordning. Den nuvarande bestämmelsen att Kungl. Maj :t må tillsätta tingsdomare medelst förordnande bör upphävas. I domsagor, där häradshövding och tingsdomare behöver biträde i sina tjänsteåligganden, skall som biträdande domare finnas assessorer eller fiskaler. Huruvida den biträdande domaren bör vara assessor eller fiskal, får bero av arten och omfattningen av den dömande verksamhet han skall utföra. Vad rådhusrätterna beträffar föreslår utredningen att borgmästare och rådmän sättes i tillfälle att mera odelat ägna sig åt den dömande verksamheten d. v. s. åt rättsskipningen i allmänna rättegångsmål och andra jämställda mål. Enklare arbetsuppgifter såsom inskrivnings- och konkursärenden, mål om lagsökning och betalningsföreläggande, inregistrering av bouppteckning m. m. bör överflyttas till lagfarna befattningshavare i lägre tjänsteställning. Egentliga sekreterargöromål såsom protokollföring bör i ökad omfattning anförtros åt icke rättsbildad personal. Ordningen för rekrytering och utbildning föreslås bli gemensam för alla domare i underrätt och utformas i huvudsak i överensstämmelse med vad för närvarande gäller för de statliga domarna. Utredningen framhåller att detta för sökande av domartjänst i rådhusrätt innebär en skärpning av gällande kompetensvillkor. Till rådman bör utnämnas endast den, som godkänts som ledamot i hovrätt. Kompetens som hovrättsledamot bör som regel krävas även för vikariat på domartjänst i underrätt. Åtgärder bör vidtagas för att vinna en bättre proportion mellan begynnelse- och passage tjänster,

150 å ena, samt sluttjänster, å andra sidan. Bland annat bör assessorstjänster i Stockholms rådhusrätt och vissa tingssekreterartjänster omvandlas till rådmans- respektive tingsdomarbefattningar samt inskrivningsdomartjänster inrättas i de största rådhusrätterna. Tjänster motsvarande domsagornas tingsnotariebefattningar inrättas vid samtliga rådhusrätter. Den inre organisationen av rådhusrätterna får enligt stadsdomstolsutredningens förslag följande grundstomme. Vid varje rådhusrätt finns borgmästare och minst två rådmän samt notarier och kanslipersonal. Vid de största rådhusrätterna tjänstgör därjämte en eller flera assessorer eller fiskaler som vikarier och som tillfälliga förstärkningar av den permanenta organisationen. Vid vissa av dessa rådhusrätter inrättas särskilda inskrivningsdomartjänster. Borgmästare, rådmän och särskild inskrivningsdomare är ordinarie domare och utnämnes av Kungl. Maj :t. Städernas nuvarande rätt att föreslå borgmästare och rådman upphör. Assessorer och fiskaler skall inneha icke-ordinarie tjänster, inrättade antingen vid rådhusrätten eller i vederbörande hovrätt. Stadsdomstolsutredningens överväganden redovisas här närmare i enlighet med den indelning i särskilda avsnitt som gjorts i utredningens betänkande. Arbetsfördelning. Domarorganisationen i underrätterna måste, anför utredningen, övervägas nied utgångspunkt från arten och omfattningen av de arbetsuppgifter som åvilar domstolarna i första instans. Inom det arbetsområde rättegångsbalken och andra författningar anvisar underrätterna kan man emellertid enligt utredningen tänka sig olika lösningar i fråga om arbetsuppgifternas fördelning dels inbördes mellan rättsbildade befattningshavare i högre och lägre tjänsteställning och dels mellan den rättsbildade och den icke rättsbildade personalen. Efter att ha redogjort för processkommissionens år 1926 framlagda förslag till organisation av underrätterna och den däri förordade arbetsfördelningen efter renodlat kvalitativa grunder anför utredningen vidare: Utan tvivel är frågan om utformningen av underrätternas domartjänster och om bästa sättet att använda underrättsdomarnas arbetskraft av stor processuell betydelse. Vår rättegångsordning bygger på principen, att tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga hos underrätterna. Det lagfarna elementet i dessa domstolar representeras, i häradsrätterna alltid och i rådhusrätterna i flertalet mål, av endast en domare. Ett väsentligt villkor för funktionsdugligheten i ett sådant system är, att domartjänsterna i första instans innehaves av domare med grundlig utbildning och erfarenhet. Men endast om domarna anlitas för uppgifter, där deras utbildning och erfarenheter är av verklig betydelse, kan man för deras del påräkna tjänster, som lönemässigt och i övrigt är så inrättade att tjänsterna lockar kvalificerade sökande. Mindre kvalificerat arbete bör i största möjliga utsträckning överlämnas till den mindre skolade och mindre rutinerade arbetskraften. Om fördelarna både för rättsvården och ur samhällsekonomiska synpunkter med en sådan allmän princip för arbetsfördelning mellan domare i olika tjänsteställ-

151 ning samt mellan den rättsbildade och den icke rättsbildade personalen torde meningarna ej gå i sär. Däremot kan diskuteras, vilka arbetsuppgifter som skall i detta sammanhang anses som mer eller m i n d r e kvalificerade. Bland underrätternas arbetsuppgifter är givetvis den dömande verksamheten den viktigaste och mest krävande. Med den dömande verksamheten avses h ä r och i det följande rättsskipningen i allmänna rättegångsmål och därmed jämställda mål såsom jorddelningsmål, expropriationsmål, äktenskapsmål, militära rättegångsmål, patentmål och sjörättsmål. Bland dessa mål finns vissa grupper av talrikt förekommande mål t. ex. tvistemål rörande mindre värden och brottmål angående ringa brott, vilka mål typiskt sett är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Även mål inom särskilda rättsområden såsom vissa familjerättsmål och flertalet trafikmål är som regel varken särskilt invecklade eller eljest svårbedömda. Den frågan kan då ställas, om man bör efter dylika kvalitativa grunder fördela målen på ordinarie domare med olika kompetens och tjänsteställning. I denna fråga erinrar utredningen om den återhållsamhet som kännetecknar rättegångsbalken, när det gällt att förenkla rättegången i mindre och enklare mål. Rättegångsbalkens regler om en i huvudsak enhetlig behandling av olika slags mål är grundade på principen att de rättsliga garantierna för målens prövning ej får eftergivas allenast därför att ett mål är av mindre vikt eller av viss beskaffenhet. Till dessa garantier hör reglerna om domarorganisationen. I överensstämmelse med de grunder varpå rättegångsbalken sålunda bygger torde i princip samma krav på utbildning och erfarenhet böra ställas på alla rättsbildade domare i underrätt. Från denna princip kan vissa undantag vara motiverade för tillgodoseende av intresset att utbilda notarier och domaraspiranter. Men att därutöver inrätta lägre domartjänster för mål av jämförelsevis m i n d r e vikt eller mål av enklare beskaffenhet kan ej anses vara ur allmänt processuella synpunkter önskvärt. Många av dessa mål kan ej bära kostnaderna för ett överklagande. En fullgod behandling av dem i första instans är därför särskilt betydelsefull både i det enskilda fallet och för enhetlighet och stadga i rättstillämpningen. Med all sannolikhet skulle det möta svårigheter att tillfredsställande rekrytera lägre ordinarie domartjänster, i vart fall sådana tjänster på mindre eftersökta platser. Enligt utredningens mening bör det därför ej ifrågakomma att — på sätt processkommissionen förordade — mera allmänt uppdela målen på ordinarie underrättsdomare med olika kompetens och tjänsteställning. Vad nu sagts innebär ej, att man ej bör eftersträva en viss fördelning av målen efter kvalitativa grunder. I varje underrätt måste finnas en domare, som är i första h a n d ansvarig för att arbetet vid domstolen är ändamålsenligt ordnat och att personalen fullgör sina åligganden. I underrätt med mer än en lagfaren domare bör han inneha högre tjänsteställning än övriga domare i underrätten. Eftersom han kan förväntas i allmänhet representera den större skickligheten och den längre erfarenheten, är det önskvärt, att han i främsta rummet anlitas för de mest maktpåliggande rättsskipningsuppgifterna. Men spörsmålet i vilken utsträckning så bör ske och h u r rättegångsmålen i övrigt bör fördelas mellan dom a r n a inbördes blir, om i huvudsak samma kompetenskrav ställs på domarna, mindre en principiell fråga än en praktiskt organisatorisk, där de speciella förhållandena vid varje u n d e r r ä t t torde få bli avgörande. Vid underrätter, där göromålens omfattning det medger, kan det vara ändamålsenligt med en sådan arbetsfördelning, att domarna får tillfälle att specialisera sig på särskilda rättsområden. Av jämförelsevis enkel beskaffenhet är de mål och ärenden, i vilka rättens eller domarens handläggning är i huvudsak inskränkt till registrering eller inskriv-

152 ning av rättsförhållanden eller till annan granskning av övervägande formell art. Här åsyftas bl. a. ärenden rörande äktenskapsförord, bouppteckning, testamentsbevakning, förmynderskap, lagfarter och inteckningar samt mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Det är önskvärt, att de domare som har att svara för den dömande verksamheten så långt möjligt befrias från mål och ärenden varom här är fråga. En granskning av underrätternas nuvarande organisation ger enligt utredningen vid handen att vid såväl rådhusrätter som domsagor råder en arbetsfördelning, som i olika hänseenden skiljer sig från vad utredningen sålunda förordat. Beträffande rådhusrätterna anmärker utredningen, att borgmästarna och rådmännen vid sidan av den dömande verksamheten fullgör åtskilliga andra arbetsuppgifter och att de, särskilt vid mindre rådhusrätter, i ej obetydlig omfattning måste tagas i anspråk för göromål, som i domsagorna utföres av tingsnotarier. Utredningen framhåller vidare, att i rådhusrätter med assessorer, sekreterare och notarier dessa befattningshavare i ganska stor utsträckning anlitas som biträden åt borgmästare och rådmän vid målens förberedande och vid domskrivning samt såsom protokollförare. Enligt utredningens mening bör man vid den förestående omorganisationen av rådhusrätterna tillse att de ordinarie domarna får mera odelat ägna sig åt den dömande verksamheten. I fråga om domsagorna riktar utredningen kritik främst mot det förhållandet att tingssekreterare och fiskalskompetenta biträden anförtrotts omfattande dömande verksamhet. Utredningen erinrar här om, att tingssekreterare och andra fiskalskompetenta biträden kommit att tjänstgöra som domare i häradsrätt i en helt annan omfattning än domsagostadgans bestämmelser förutsätter och att deras arbetsuppgifter i verkligheten blivit i kvalitativt hänseende ungefär jämställda med de ordinarie domarnas. Enligt utredningen är den ordning som sålunda i praktiken gäller knappast tillfredsställande ur rättsvårdssynpunkt. Fiskalerna har visserligen efter en första prövning i hovrätten funnits skickade att erhålla fortsatt domarförordnande. De befinner sig emellertid ännu på aspirantstadiet och tjänstgör i domsagorna som ett led i sin utbildning. Efter denna tjänstgöring återvänder de till hovrätten för adjunktion och undergår i samband därmed en mera slutgiltig prövning av sin lämplighet för domarbanan. Den omfattning vari domaraspiranter används för den dömande verksamheten står enligt utredningen ej heller i god överensstämmelse med principen att denna verksamhet bör ankomma på ordinarie domare. Systemet h a r dessutom medfört en ur befordringssynpunkt och därmed för rekryteringen till domarbanan betänklig disproportion mellan antalet sluttjänster på domarbanan och antalet begynnelsetjänster. För domsagornas del anser utredningen därför böra eftersträvas att använda fiskaler i minskad omfattning och för mindre krävande uppgifter.

153 I detta sammanhang berör utredningen även tingsdomarnas ställning. Utredningen räknar med en fortsatt ökning av antalet tingsdomartjänster och att följden härav förr eller senare kan bli att ett läge inträder, där inte alla tingsdomare kan räkna med befordran eller transport till häradshövding- eller hovrättsrådstjänst. Med hänsyn härtill finner utredningen åtgärder böra vidtagas för att göra tingsdomartjänsterna mera eftertraktade och av innehavarna accepterade som sluttjänster. Utredningen föreslår i sådant syfte att benämningen biträdande domare, som enligt utredningen icke motsvarar den självständiga ställning som bör tillkomma en domare med tingsdomares uppgifter och ansvar, avskaffas för tingsdomarnas del. Vidare anser utredningen det önskvärt att grunderna för arbetsfördelningen mellan häradshövding och tingsdomare regleras fastare än för närvarande. Rekrytering och utbildning av domare. Utredningen framhåller till en början — i anslutning till diskussion av den utav domarutredningen i förutnämnda betänkande (SOU 1959: 17 s. 24 f) övervägda tanken att ersätta den nuvarande slutna domarkarriären med en friare ordning för rekryteringen av domartjänsterna — bl. a. att utredningen ansett sig böra begränsa sin granskning av hithörande frågor till vad som äger oskiljaktigt samband med den nu aktuella reformen och att utredningen därför utgår från förutsättningen att den slutna domarkarriären bibehålles i huvudsak oförändrad. Beträffande kompetenskrav för domare anser utredningen det vara uppenbart att samma lämplighetskrav bör gälla för domare med samma ansvar och uppgifter. Utredningen, som finner kravet på fiskalskompetens för ledamotstjänst i rådhusrätt otillräckligt, anser vidare att i princip de behörighetsregler som nu tillämpas på den statliga domarbanan framdeles bör gälla även för rådhusrätternas domare. Med hänsyn till det betydande utbildningsvärde som tjänstgöringen såsom ledamot i hovrätt har och de goda möjligheter till prövning av domaraspiranterna som denna tjänstgöring ger skulle det enligt utredningens mening i och för sig vara önskvärt att bereda alla domaraspiranter ett års adjunktion i hovrätt. Emellertid vågar utredningen inte räkna med att hovrätternas adjunktionsutrymme skall räcka till för att bereda alla fiskaler på den gemensamma domarbanan adjunktion under så lång tid. Utredningen förordar därför en viss uppmjukning av det nuvarande kravet på minst ett års adjunktion. Vidare finner utredningen adjunktionen böra med fördel kunna beredas fiskalerna i ett något tidigare skede av karriären än som nu sker. Enligt utredningen bör hovrätterna ges tämligen fria händer att, under beaktande av utbildnings- och prövningssynpunkter samt de domstolsorganisatoriska behoven, bestämma om fiskalernas tjänstgöring i underrätt, på vilket stadium i utbildningen adjunktionen bör inläggas och h u r lång adjunktionstid som fordras. Slutligen pekar utredningen på den av domarutredningen anvisade

154 utvägen att låta ledamotstjänstgöring i hovrätt till en viss del ersättas av tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning i större rådhusrätt. Denna utväg bör enligt utredningen kunna beträdas åtminstone i ett ansträngt adjunktionsläge. Med angivna jämkningar i den nuvarande ordningen anser utredningen det kunna bli möjligt att bereda alla fiskaler på den gemensamma domarbanan tillfälle till ledamotstjänstgöring i hovrätt av ej alltför kort varaktighet. Beträffande fiskalernas tjänstgöring i underrätt anför utredningen: I det föregående har utredningen med utgångspunkt från allmänna rättsvårdande synpunkter förordat en begränsning av fiskalernas nuvarande behörighet som domare i underrätt. För att de fiskalskompetenta domarnas tjänstgöring i underrätt skall ge en god och allsidig utbildning måste emellertid samtidigt tillses, att fiskalerna får tillräckligt kvalificerade och omväxlande arbetsuppgifter. En lämplig avvägning mellan de skilda intressen som sålunda kräver beaktande torde vinnas, om fiskalernas befattning med den dömande verksamheten i underrätt utformas på i huvudsak följande sätt. Fiskal bör äga behörighet att förbereda tvistemål till huvudförhandling och att avgöra tvistemål, vilka enligt därom gällande regler får avgöras vid förberedelsen eller vid huvudförhandling som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Fiskal bör därjämte få tjänstgöra som ledamot av rådhusrätt vid handläggning av tvistemål inför fullsutten rätt. Vidare bör fiskal äga att tjänstgöra som ordförande i brottmål, vilka är av beskaffenhet att kunna handläggas med liten nämnd; är sådant brottmål av invecklad beskaffenhet, bör det dock handläggas under ordförandeskap av domare med assessorskompetens. Utredningen förutsätter vidare, att fiskal normalt bör ha förordnande som ägodelningsdomare, konkursdomare och inskrivningsdomare ävensom förordnande att handlägga mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Utredningen räknar med att den sålunda föreslagna begränsningen av fiskalernas behörighet kommer att för domsagornas del medföra en viss minskning av det nuvarande antalet fiskaler och en motsvarande ökning av antalet assessorer. Emellertid antar utredningen att dess förslag härutinnan i åtskilliga domsagor med fiskalsbiträde ej kommer att föranleda någon annan ändring än att häradshövding och tingsdomare får mera odelat ägna sig åt de krävande domaruppgifterna, under det att fiskalen får fullgöra en till omfattningen oförändrad men i kvalitativt hänseende enklare tjänstgöring. Proportionen mellan olika tjänster i domarkarriären. I likhet med domarutredningen anser stadsdomstolsutredningen, att för närvarande antalet begynnelse- och passagetjänster är alltför stort i förhållande till antalet sluttjänster för att befordringsgången på domarbanan skall vara tillfredsställande. Som ett rimligt önskemål måste enligt utredningen anses att den som ägnar sig åt domaryrket kan påräkna sluttjänst senast vid 40 år. Utredningen anvisar olika åtgärder, som bör vidtas för att uppnå en lämpligare proportion.

155 Till att börja med pekar utredningen på möjligheten att, i enlighet med vad utredningen föreslagit angående arbetsfördelningen, begränsa anlitandet av domaraspiranter för arbetsuppgifter som bör a n k o m m a på ordinarie domare. Utredningen förordar vidare en omvandling av tjänster på begynnelseoch passagestadiet till sluttjänster. Utredningen framhåller här, att vid såväl rådhusrätter som domsagor förekommer, att domare på begynnelse- och passagestadiet utövar dömande verksamhet i sådan omfattning, att en ombildning av deras tjänster till sluttjänster är från allmänt organisatoriska synpunkter önskvärd. Som exempel nämner utredningen att flertalet assessorer vid Stockholms rådhusrätt har väsentligen samma arbetsuppgifter som rådmännen och att tingssekreterarna i vissa domsagor har lika krävande rättsskipningsuppgifter som många tingsdomare. Givetvis bör rådmans- och tingsdomartjänster ej inrättas vid andra underrätter än där det föreligger ett stadigvarande och avsevärt behov av sådana tjänster, men en mera liberal bedömning än för närvarande av detta behov är enligt utredningens mening på sin plats. Ett annat verksamt medel att ernå en bättre proportion mellan olika slags tjänster är enligt utredningen att överföra arbetsuppgifter från yngre befattningshavare på domarbanan till befattningshavare utanför denna. I detta syfte föreslår utredningen att särskilda inskrivningsdomartjänster inrättas vid de rådhusrätter, där det finns arbetsunderlag för sådana tjänster. För att kunna maximalt utnyttja denna möjlighet bör enligt utredningen till inskrivningsdomarna överflyttas vissa nya arbetsuppgifter såsom t. ex. handläggning av mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Utredningen erinrar i detta sammanhang även om att inrättandet vid rådhusrätterna av tjänster motsvarande domsagornas tingsnotariebefattningar medför att antalet domaraspiranter kan nedbringas. Härjämte förordar utredningen att icke rättsbildade befattningshavare tas i anspråk för sådana göromål av sekreterarkaraktär, som nu ankommer på rådhusrätternas assessorer, sekreterare och notarier. Slutligen föreslår utredningen att organisationen beträffande underrätternas domartjänster på begynnelse- och passagestadiet ges sådan utformning att antalet dylika tjänster kan minskas. Härom anför utredningen: För att det skall bli möjligt att ytterligare begränsa antalet domare i begynnelse- och passagestadiet måste tjänsterna vara så inrättade, att domarna i fråga används effektivt och rationellt. Dessa domare behövs för vikariat vid semester, sjukdom och annan ledighet för de ordinarie underrättsdomarna. De behövs även för att tillgodose underrätternas behov av personalförstärkning vid ökning av arbetsbördan, vare sig ökningen är tillfällig eller mera varaktig, ehuru ännu otillräcklig att motivera inrättande av nya sluttjänster. I de största underrätterna har man att räkna med ett förhållandevis jämnt behov av domare för vikariat och förstärkning av den permanenta organisationen. Vid vissa underrätter bör därför vara inrättade ett antal för dessa ändamål avsedda tjänster. För övriga underrät-

156 ters behov torde hovrätterna böra hålla en reserv av fiskaler och assessorer, vilka skall vara skyldiga att tjänstgöra, där de enligt hovrättens bedömande bäst behövs. I vissa fall synes det vara lämpligt, att fiskalerna och assessorerna indelas för tjänstgöring växelvis i närbelägna underrätter. Utredningen erinrar om domarutredningens förslag (SOU 1956:52) om tingsdomartjänster gemensamma för två domsagor eller för samtliga domsagor under en hovrätt. De anmärkningar av principiell natur som kan göras mot användningen på detta sätt av domare i tingsdomares ställning äger ej samma tyngd i fråga om domare på utbildningsoch passagestadiet. Systemet med tjänster som är delade mellan flera underrätter bör vara ägnat att åtminstone i någon mån begränsa antalet begynnelse- och passagetjänster. Tjänstetillsättning; ordinarie och icke-ordinarie domare. Utredningen, framhåller, att delade meningar ej torde råda om principen att den dömande verksamheten väsentligen bör utövas av ordinarie domare. I överensstämmelse med denna grundsats bör de domare, som stadigvarande behövs i underrätt som regel ha ordinarie tjänst. Vad angår de domare som behövs i underrätterna för vikariat och tillfälliga arbetskraftsförstärkningar finner utredningen frågan om deras anställningsform mera tveksam. Enligt utredningens förslag skall vissa av dessa domare ha kompetens som hovrättsassessor och således ha aspirant- och utbildningsstadiet bakom sig. Av dessa assessorer förutsattes några komma att inneha vid de största underrätterna inrättade tjänster, medan de övriga avses skola ingå i den reserv av assessorer som hovrätterna skall hålla för att tillgodose underrätternas behov av vikarier och tillfälliga förstärkningar. Beträffande de sistnämnda assessorerna framhåller utredningen att det icke låter sig förenas med nuvarande bestämmelser om ordinarie domares förflyttningsskyldighet (§ 36 regeringsformen och 13 § statens allmänna avlöningsreglemente) att ge dessa assessorer ställning som ordinarie domare. Mot ordinarieanställning av de assessorer som avses komma att tjänstgöra i de största underrätterna möter enligt utredningen i och för sig ej samma invändning. Emellertid anser utredningen det knappast motiverat att dela upp underrättsdomarna på passagestadiet i ordinarie och icke-ordinarie beroende av om tjänsterna är inrättade i underrätt eller hovrätt. Ur allmänna synpunkter kan det ej tillmätas någon stor betydelse, om de relativt fåtaliga tjänster varom här är fråga innehas av ordinarie eller icke-ordinarie domare. Inte heller för dessa domare själva torde ordinariefrågan vara av större vikt. Utredningen erinrar här om att utvecklingen medfört att de icke-ordinarie tjänstemännens anställningsförhållanden i flera hänseenden, bl. a. i fråga om anställningsskydd och pensionsrätt, bringats närmare de ordinaries. Utredningen föreslår sålunda, att ordinarie anställning förbehålles de domartjänster i underrätt som ligger över assessorsgraden.

157 Notarier i rådhusrätt. Beträffande frågan om behovet och lämpligheten av att vid rådhusrätterna inrätta tjänster motsvarande domsagornas tingsnotariebefattningar anför utredningen: Tingsnotariernas insats i domsagoarbetet är utan tvivel nyttig och värdefull, särskilt i det hänseendet att de äldre domarna därigenom beredes tillfälle att mera odelat ägna sig åt de kvalificerade göromålen. Notarietjänstgöringen fyller även andamålet att ge blivande domare, åklagare, advokater och förvaltningsjurister i allmän eller enskild tjänst en grundläggande praktisk utbildning efter examen. Under domstolstjänstgöringen får notarierna inblick i rättslivets praktiska funktioner samt vana vid självständigt och ansvarsfullt arbete. Ur domstolsorganisatonsk synpunkt är emellertid notariesystemet även förenat med vissa olägenheter. Tillgången på notarier beror främst av samhällets behov av jurister med notarieutbildning, och notarieorganisationen kan därför inte anpassas uteslutande efter domstolarnas arbetskraftsbehov. Utbildningsändamålet medför vidare, att tjänstgöringstiderna blir ganska korta och notariebyten förhållandevis täta. Detta begränsar möjligheterna att effektivt utnyttja notariernas arbetskraft, och det medför även vissa risker för kontinuiteten och stadgan i domstolsarbetet. Slutligen bor ej förbises, att utbildningen av notarier ger domarna ett visst extraarbete. Ehuru sålunda vissa erinringar kan göras mot notariesystemet sådant det utbildats vid domsagorna, torde erfarenheterna av detsamma vara övervägande goda. Det finns inte anledning antaga, att inte notarier kan i rådhusrätt göra samma nytta som i domsaga eller att de ej kan i stadsdomstolarna få en utbildning likvärdig tingsnotariernas. Visserligen är vid de största rådhusrätterna förutsättningarna för användning av notarier inte riktigt desamma som i övriga underrätter. Bland annat torde vid dessa domstolar bagatellbrottmålen regelmässigt böra ankomma på domare med åtminstone fiskalskompetens. I häradsrätt skall enligt föreskrift i domsagostadgan nämnd medverka, om tingsnotarie förordnats att handlägga bagatellbrottmål; denna föreskrift har motiverats med att en tingsnotarie behöver nämnden som stöd i sin dömande verksamhet (propositionen 1958 nr 159 s. 26). I de största städerna skulle det emellertid vara en alltför tungrodd organisation att taga nämnden i anspråk för de där talrikt förekommande bagatellbrottmålen. Man har vidare att räkna med, att olika slags mål och ärenden, vilka i domsagorna handläggs av tingsnotarier, vid de största rådhusrätterna ombesörjes av särskilda inskrivningsdomare, konkursdomare eller andra för speciella arbetsuppgifter förordnade domare. Trots de särskilda förhållanden som sålunda föreligger vid de största rådhusrätterna torde även i dessa domstolar notarier kunna göra en nyttig insats bl. a. som biträden åt domarna vid målens förberedande och vid domskrivning samt som protokollförare. Det torde vid de rådhusrätter som här avses även finnas ett visst behov av notarier med uppgift att på eget ansvar handlägga enklare mål och ärenden. Vad utbildningen beträffar torde den i en stor rådhusrätt med dess mångahanda mål och ärenden vara av stort värde, även om vanan vid självständigt ansvar ej blir lika uppövad som i en mindre domstol. Utredningen anser sålunda i princip önskvärt, att tjänster motsvarande tingsnotariebefattningarna inrättas vid samtliga rådhusrätter. Vad angår frågan i vilken utsträckning notarietjänster bör inrättas vid rådhusrätterna anför utredningen i huvudsak följande. Antalet notarietjänster måste anpassas till samhällets behov av jurister med tingsutbildning. För närvarande utgör antalet notarier, domaraspiranterna vid Stockholms rådhusrätt medräknade, omkring 340. Årligen kan omkring 140 juris

158 kandidater anställas vid underrätterna. Denna siffra bör jämföras med årliga antalet juris kandidatexamina, som under 1950-talet utgjorde i genomsnitt omkring 200. Av det anförda framgår enligt utredningens mening, att åtminstone för närvarande endast en begränsad utbyggnad av notarieorganisationen bör ifrågakomma. Emellertid framhåller utredningen att å andra sidan på senare år antalet notarietjänster icke synes ha varit tillräckligt för att bereda alla som önskar notariemeriter tillfälle att skaffa sig sådana. Utredningen hänvisar här till att Sveriges förenade studentkårer i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 december 1959 anhållit om utredning rörande möjligheten att utnyttja rådhusrätterna för notarietjänstgöring och därvid framhållit att det för närvarande råder svårigheter att placera alla de juris kandidater som sökt tingstjänstgöring. Vidare bör enligt utredningen beaktas, att tillströmningen till de juridiska fakulteterna, efter en nedgång åren 1952—1956, åter stigit. Utredningen erinrar slutligen om att universitetsutredningen i betänkandet Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle (SOU 1959:45) på grundval av beräkningar av det framtida behovet av jurister rekommenderat en icke obetydligt ökad tillströmning till de juridiska fakulteterna. Mot bakgrunden av det anförda anser utredningen, att — även vid en försiktig bedömning — en ökning av notarieorganisationen med ca 80 nya tjänster är möjlig utan att rekryteringssvårigheter skall uppkomma. Utredningen, som i annat sammanhang föreslår att ett antal mindre magistratsstäder i samband med förstatligandet skall läggas under landsrätt, beräknar att omkring 40 nya notarietjänster kommer att behövas för förstärkning av de domsagor med vilka dessa städer föreslås skola förenas. Vid de kvarvarande rådhusrätterna skulle alltså kunna inrättas omkring 40 nya notarietjänster. Med hänsyn till det jämförelsevis begränsade antal notarier som sålunda kommer att finnas vid rådhusrätterna föreligger enligt utredningen behov av tjänster vid dessa domstolar för särskilt kvalificerade icke rättsbildade befattningshavare. Utredningen framhåller i detta sammanhang att det k a n anses vara förtjänt att undersöka, i vad mån man kan vid underrätterna överlämna åt icke rättsbildad personal att på eget ansvar ombesörja vissa arbetsuppgifter, som nu ankommer på lagfarna befattningshavare. Även om en sådan undersökning skulle ge vid handen, att de formella behörighetsgränserna mellan jurister och icke-jurister bör lämnas oförändrade kommer biträdeshjälp åt domarna från kunniga och rutinerade tjänstemän bland kanslipersonalen att i väsentlig grad minska rådhusrätternas behov av notarier. Remissbehandlingen Arbetsfördelningen. Vad utredningen anfört under denna rubrik biträdes eller lämnas i huvudsak utan erinran av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, statskontoret och Sveriges juristförbund. Av övriga remissorgan, som yttrat sig rörande här berörda frågor, framställer ingen några invändningar mot utredningens uttalanden därom, att de ordinarie domartjänsterna i underrätterna bör innehas av domare med grundlig erfarenhet och utbildning, att dessa domare bör anlitas för upp-

159 gifter, där deras utbildning och erfarenhet är av verklig betydelse och att mindre kvalificerat arbete i största möjliga utsträckning bör överlämnas till den mindre skolade och mindre rutinerade arbetskraften. I fråga om arbetsfördelningen mellan de ordinarie domarna ansluter sig hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland och rådhusrätten i Göteborg till utredningens uppfattning, att det ej bör ifrågakomma att mera allmänt uppdela målen på ordinarie domare med olika kompetens och tjänsteställning. Några remissinstanser ger däremot uttryck åt sympatier för en fördelning av göromålen efter mera renodlat kvalitativa grunder än utredningen förordat. Svea hovrätt anser sålunda, att utredningen gått väl långt när den vill i princip jämställa alla mål och alla domare. Svåra mål kräver, framhåller hovrätten, skickligare domare, och även om rättssäkerhetskravet självfallet gäller alla mål, erfordras icke samma kompetens för de enklare målen som för de svårare. Den mest kvalificerade arbetskraften bör användas där den bäst behövs. Hovrätten anser det därför naturligt, att fördelningen av målen mellan domarna sker efter kvalitativ grund. Rådhusrätten i Malmö anser, att vad utredningen anfört gentemot processkommissionens förslag om differentiering av underrättsdomarna icke är ägnat att föra denna fråga ur den fortsatta diskussionen, särskilt för den händelse en ökning av domkretsarnas storlek befinnes ändamålsenlig. I större domstolsenheter möter, säger rådhusrätten, en uppdelning av målen mellan domare i högre och lägre tjänsteställning inga större svårigheter. Enligt rådhusrättens mening behöver tillskapandet av ett antal högre befattningar för underrättsdomare icke — såsom utredningen synes förutsätta — medföra en försämring av övriga underrättsdomares kvalitet och ställning. Båda kategorierna bör ha samma grundkompetens som behörighetsvillkor. Om de i relativ mening lägre domartjänsterna får en rimlig löneställning och tjänstgör som rekryteringsbas för de högre, bör enligt rådhusrätten icke uppstå några större svårigheter att hålla dem besatta med kvalificerade innehavare. Även rådhusrätten i Västerås förordar en arbetsfördelning efter kvalitativa grunder i enlighet med processkommissionens förslag. Utredningens uttalande om önskvärdheten av att man vid omorganisationen av rådhusrätterna tillser, att de ordinarie domarna får möjlighet att mera odelat ägna sig åt kvalificerade domargöromål, har ej föranlett några erinringar från remissinstanserna. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare framhåller dock i detta sammanhang vikten av att samtliga vid en domstol förekommande ärenden handläggs på ett fullt tillfredsställande sätt. Ärenden rörande bouppteckning, förmynderskap, lagfart och inteckning samt mål om lagsökning och betalningsföreläggande kan icke alltid betecknas som bagatellartade. En viss, ej alltför obetydlig

160 tillsyn beträffande handläggningen av dylika mål och ärenden måste enligt styrelsens mening förekomma, om de skall överföras på befattningshavare med lägre kvalifikationer än nu är fallet. Denna tillsyn kan i vart fall vid de rådhusrätter, som enligt utredningens förslag skall bestå av borgmästare, två rådmän och två notarier, icke utövas av annan än någon av de ordinarie domarna. Liknande synpunkter framförs även av rådhusrätterna i Sundsvall och Luleå. Vad angår utredningens uttalanden beträffande domsagoorganisationen är flertalet remissinstanser, som yttrat sig därom, ense med utredningen om att tingssekreterarna och andra fiskalskompetenta biträden för närvarande i alltför stor utsträckning utnyttjas för handläggning av kvalificerade domargöromål. Som närmare kommer att redovisas i det följande motsätter sig dock några av dessa remissinstanser att rättelse härutinnan — på sätt utredningen bl. a. förordat — åstadkommes genom en begränsning av de i domsagorna tjänstgörande fiskalernas formella behörighet. Utredningens förslag till åtgärder för att förbättra tingsdomarnas ställning tillstyrkes av föreningen Sveriges häradshövdingar. Förslaget om en fastare reglering genom särskild arbetsordning av arbetsfördelningen mellan häradshövding och tingsdomare biträdes av hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Övre Norrland. Rekrytering och utbildning av domare. Utredningens förslag, att kompetens som hovrättsassessor i princip skall gälla som villkor för behörighet till de sluttjänster på domarbanan, vilka tillsätts efter en i huvudsak formell meritberäkning, vinner allmänt anslutning från de remissorgan som uttalat sig i frågan. Rådhusrätten i Göteborg framhåller i detta sammanhang, att om dylikt kompetenskrav uppställes, måste övergångsbestämmelser meddelas beträffande rådhusrätternas rättsbildade personal. Denna bör enligt rådhusrättens mening garanteras samma möjlighet till befordran inom stadsdomstolskarriären som den för närvarande har. Även rådhusrätterna i Uppsala och Örebro understryker behovet av att övergångsbestämmelser meddelas till undvikande av försämrade befordringsutsikter för rådhusrätternas nuvarande befattningshavare. Utredningens förslag om en uppmjukning av kravet på ett års adjunktion samt om införande av möjlighet att till viss del utbyta adjunktionstjänstgöringen i hovrätt mot tjänstgöring på tvistemålsavdelning i större rådhusrätt tillstyrkes av Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten i Borås. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare biträder förslaget om en uppmjukning av kravet på ett års adjunktion. Statskontoret framhåller, att med hänsyn till att kravet på kompetens som hovrättsassessor kommer att gälla betydligt flera tjänster än för närvarande svårigheter torde möta att bereda erforderligt antal aspiranter till-

161 räcklig adjunktion. Enligt statskontorets mening blir det därför nödvändigt att i viss utsträckning låta hovrättstjänstgöringen ersättas av tjänstgöring på tvistemålsavdelning i större rådhusrätt. Svea hovrätt anför, att införande — såsom hovrätten i annat sammanhang förordat — av juristkollegium i tvistemål vid samtliga underrätter ger möjlighet att i någon mån komplettera den utbildning och prövning som sker under adjunktionstiden i hovrätten. Emellertid understryker hovrätten, att adjunktionen i hovrätt har stor betydelse både för utbildningen och för hovrättens möjligheter att bedöma vederbörandes kvalifikationer som domare. Hovrätten anser därför kravet på adjunktion i hovrätt under tillräckligt lång tid, helst såsom för närvarande minst ett år, böra bibehållas i så stor utsträckning det är praktiskt genomförbart. Utredningens förslag om begränsning av fiskalernas behörighet som domare i underrätt tillstyrkes av Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten i Borås. Rådhusrätterna i Malmö, Göteborg och Västerås, som i övrigt ej framställer någon erinran mot den av utredningen föreslagna begränsningen av behörigheten, anser att fiskal som regel ej bör anförtros att handlägga tvistemål vid muntlig förberedelse. Mot den föreslagna begränsningen uttalar sig hovrätten för Västra Sverige, 1951 års rättegångskommitté, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges juristförbund. Hovrätten för Västra Sverige anför till stöd för sitt avstyrkande av utredningens förslag i berörda hänseende: Visserligen kan goda skäl anföras för en arbetsfördelning i domsagorna av innebörd, att häradshövdingen och i förekommande fall tingsdomare i första hand tjänstgör som ordförande vid särskild huvudförhandling i tvistemål samt vid huvudförhandling i brottmål med stor nämnd, medan tingssekreterarens dömande verksamhet främst inriktas på förberedelser i tvistemål samt huvudförhandling i brottmål med liten nämnd. Emellertid synes det önskvärt, att häradshövdingen även i viss utsträckning tjänstgör som ordförande i brottmål med liten nämnd, bland annat för att kontinuiteten i rättsskipning i dessa mål lättare skall kunna vidmakthållas. I många fall kan det för att häradshövdingen skall medhinna detta vara erforderligt, att tingssekreteraren handlägger en del mål, vari stor nämnd medverkar. Några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt synes detta ej behöva väcka, om det blott tillses, att större eller mera invecklade mål regelmässigt handläggs av häradshövding eller tingsdomare. För att en från skilda synpunkter lämplig arbetsfördelning skall kunna ske är det därför enligt hovrättens mening önskvärt, att tingssekreterarnas nuvarande formella behörighet bibehålles oförändrad. Rättegångskommittén anser, att en så stark begränsning av fiskalernas behörighet som den av utredningen förordade kan medföra väsentliga olägenheter för domarutbildningen. Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller att, även om domaraspiranterna i hovrätten måhända icke har fullt så kvalificerade uppgifter G—318374

162 som under den äldre rättegångsordningen, så visar erfarenheten, att i stoutort sett de personer som förordnas till tingssekreterare eller fiskalskompetontenta biträden är mycket lämpliga som domare. Enligt föreningens m e n i n g ä* är det från utbildningssynpunkt viktigt, att tingssekreterarna och de fiskakalskompetenta biträdena får handlägga även mål av skiftande och ej allitfötför enkel beskaffenhet. Föreningen anser därför att de i underrätterna tjäuisinstgörande fiskalerna bör bibehållas vid rätten att handlägga alla mål uitoitom sådana, som är av invecklad eller vidlyftig beskaffenhet. Sveriges juristförbund framhåller, att en begränsning av fiskalernas be behörighet i enlighet med utredningens förslag säkerligen skulle medfföiföra betydande olägenheter för arbetet i domsagorna. Proportionen mellan olika tjänster i domarkarriären. Stockholms iråcrådhusrätt finner utredningens förslag om åtgärder för vinnande av lämphlipliga proportioner mellan olika slag av domartjänster välbetänkta och ändam.iåliålsenliga. Hovrätten för Västra Sverige anser sig kunna i stort sett ansluta sig r tv, till vad utredningen anfört i förevarande avsnitt. Hovrätten framför dock, s'so som framgår av den följande framställningen, vissa reservationer mot utnretredningens förslag rörande utformningen av de för tillgodoseende av uncideiderrätternas behov av vikarier och arbetskraftsförstärkning avsedda tjänststesterna för fiskaler och assessorer. Utredningens förslag angående ombildning av assessorstjänster till r rå rådmanstjänster och av tingssekreterartjänster till tingsdomartjänster bit.itr.iträdes av hovrätten för övre Norrland. Hovrätten över Skåne och Blekiuindnge anser, med hänsyn till att tingssekreterare kommit att användas även i ii fä fall där behov av ytterligare ordinarie domartjänst förefunnits, påkallat t ä att en del tingssekreterartjänster omändras till tingsdomartjänster. I övr V rivrigt har utredningens förslag i nu angivna hänseenden icke föranlett några a ra uttalanden från remissinstansernas sida. Förslaget om inrättande av tjänster för särskilda inskrivningsdom; m amare vid vissa rådhusrätter samt om överförande till dessa befattningshaviivaivare av handläggningen av mål om lagsökning och betalningsföreläggande t. ti tillstyrkes av hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna i Malmö och V, Vi Västerås samt Sveriges juristförbund. Rådhusrätten i Norrköping och rättegångskommittén har inget att erinrinrinra mot att dylika tjänster tillskapas vid rådhusrätterna men anser, att n n: mål om lagsökning och betalningsföreläggande på grund av dessa måls nä nä nära samband med den ordinära tvistemålsprocessen icke bör handläggas IS is av de särskilda inskrivningsdomarna. Mot inrättande av inskrivningsdomartjänster vid rådhusrätterna uttaltaltalar sig Svea hovrätt och rådhusrätten i Örebro. Båda remissinstanserna anfannnför till stöd för sitt avstyrkande, att svårigheter kan förväntas uppstå att ht It besätta dessa tjänster med kvalificerade innehavare.

163 Även rådhusrätten i Linköping ifrågasätter lämpligheten av att inrätta tjänster av ifrågavarande slag vid rådhusrätterna. Mot utredningens förslag rörande utformningen av de för tillgodoseende av underrätternas behov av vikarier och arbetskraftsförstärkning avsedda begynnelse- och passagetjänsterna framställer några remissorgan vissa invändningar. Hovrätten för Västra Sverige anser sålunda att förslaget om att hovrätterna skall hålla en reserv av fiskaler och assessorer, vilka skall vara skyldiga att tjänstgöra där de enligt hovrättens bedömande bäst behövs, i vissa fall med indelning för tjänstgöring växelvis i närbelägna underrätter, väcker en viss tvekan. Enligt hovrättens mening är det angeläget, att personalorganisationen i underrätterna utformas så, att den i viss grad kan möta påfrestningar i form av sjukdomsfall, tillfällig arbetsökning och dylikt utan att någon befattningshavare i hovrätten behöver utsändas. I den mån en tillfällig arbetskraftsförstärkning likväl erfordras, synes det hovrätten lämpligast att denna i regel får formen av en extra tjänst av lämpligt slag för kortare eller längre tid. Den ifrågasatta växel tjänstgöringen bör vidare enligt hovrättens mening till en början anordnas endast på försök — lämpligen i form av extra tjänster som tingsdomare — för att erfarenhet skall vinnas i vad mån det är möjligt att begränsa de olägenheter av såväl personlig som arbetsteknisk art, som den måste föranleda åtminstone i de fall, där tjänstgöringen avser domstolar med skilda kansliorter. Hovrätten för övre Norrland betonar i likhet med hovrätten för Västra Sverige vikten av att underrätternas personalorganisation avpassas så, att behovet av arbetskraftsförstärkning från hovrätterna blir så ringa som möjligt. Beträffande förslaget om växeltjänstgöring för fiskaler och assessorer vid närbelägna underrätter delar hovrätten visserligen utredningens uppfattning, att mot en sådan anordning icke kan framställas anmärkningar av samma tyngd som mot domarutredningens motsvarande förslag beträffande tingsdomartjänster. Hovrätten förordar emellertid, att sådan växeltjänstgöring anordnas endast i undantagsfall. Sveriges juristförbund anser allvarliga betänkligheter kunna resas mot förslaget om en reserv av fiskaler och assessorer i hovrätterna med skyldighet att tjänstgöra där de enligt hovrättens bedömande bäst behövs. De anmärkningar av principiell natur, som gjordes mot domarutredningens förslag om tingsdomartjänster, gemensamma för två domsagor eller för samtliga domsagor under en hovrätt, kan enligt förbundets mening framställas även mot det nu ifrågavarande förslaget. Förbundet framhåller, att rättsskipningen måste bli lidande på att för viktiga domaruppgifter anlitas personal, som förvägras rimliga arbetsvillkor samt att det även från social synpunkt måste anses betänkligt om domarpersonalen inte beredes tillfälle att ordna sitt privatliv och bli bofast på en bestämd ort. Grundförutsättningen för underrätternas organisation bör enligt förbundets mening

164 vara, att varje domstol skall kunna klara arbetsuppgifterna även vid tillfälliga toppbelastningar och normalt förekommande ledigheter. Tjänstetillsättning; ordinarie och icke ordinarie domare. Utredningens i detta avsnitt gjorda uttalanden och förslag har i huvudsak ej föranlett några erinringar. Rådhusrätterna i Malmö och Göteborg samt Sveriges juristförbund förordar dock, att de assessorer, som enligt utredningens förslag avses bli fast knutna till de största underrätterna, ges ställning som ordinarie domare. Notarier i rådhusrätt. Utredningens förslag om inrättande vid rådhusrätterna av tjänster för notarier, motsvarande domsagornas tingsnotarietjänster, tillstyrkes av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Stockholms rådhusrätt anför: Rådhusrätten delar utredningens uppfattning, att notarietjänstgöringen i större rådhusrätt — även om där vanan vid självständigt ansvar icke blir lika uppövad som vid tjänstgöring i domsaga — är av stort värde. Det bör kanske påpekas, att vanan vid självständigt ansvar icke i och för sig är ägnad att göra notarien skickad att fatta riktiga avgöranden; i blotta vanan ligger knappast någon utbildning. Däremot synes tjänstgöring som protokollförare i samma sorts mål minst två rättegångsdagar i veckan under längre tid, på sätt som är vanligt då det gäller notarie vid rådhusrätten, ge såväl gedigen utbildning som processvana, särskilt om notarierna får tillfälle att biträda med domskrivning. För att ge notarierna vid rådhusrätt erforderlig vana vid självständigt ansvar och framför allt för att bereda dem stimulans i utbildningen, synes det emellertid rådhusrätten önskvärt, att jämväl dessa notarier i viss utsträckning beredes möjlighet att såsom vikarier för domarna handlägga vissa enklare, eventuellt utvalda mål, exempelvis av kategorin bötesmål och mål, vilka avgöres av den mindre nämnden. Även rådhusrätten i Göteborg understryker värdet av den utbildning, som tjänstgöring vid en större domstol kan ge notarierna. Rådhusrätten i Malmö — som finner det ofrånkomligt att, då rådhusrätterna förstatligas och en gemensam domarbana kommer till stånd, även rådhusrätterna lämnar sin medverkan till notarieutbildningen — anser det emellertid tveksamt om de största rådhusrätterna lämpar sig för sådan utbildning. Rådhusrätten håller för sannolikt, att den nyutexaminerade juristen har lättare att få en överblick över domstolsarbetet i en mindre rådhusrätt än i de stora på specialiserade avdelningar arbetande rådhusrätterna. Tyngdpunkten i notarieutbildningen bör därför enligt rådhusrättens mening förläggas till de mindre domstolarna. Av övriga rådhusrätter, som särskilt uttalat sig i frågan, förklarar sig flertalet icke vilja motsätta sig, att tjänster för notarier inrättas även vid rådhusrätterna.

165 Direkt avvisande till utredningens förslag härutinnan ställer sig endast rådhusrätterna i Karlskrona och Landskrona. Bland de rådhusrätter, som anser sig böra godtaga förslaget, är några, som ger uttryck åt tveksamhet huruvida inrättandet av notarietjänster från arbetssynpunkt kan innebära någon större vinning för rådhusrätterna. Rådhusrätten i Eskilstuna framhåller sålunda, att arbetet med notariernas utbildning kan antagas komma att i icke obetydlig mån uppväga den arbetslättnad, som i och för sig skulle komma de högre befattningshavarna till del genom notariernas arbetsinsats. Rådhusrätten i Jönköping anför, att med den långt drivna överflyttning av göromål på icke rättsbildad personal, som redan skett, notariernas arbetsuppgifter till väsentlig del kommer att övertagas från denna personal. Rådhusrätten i Luleå anser, att notarierna vid rådhusrätterna, i motsats till vad utredningen tänkt sig, torde komma att i endast ringa utsträckning bringa lättnad i domarnas arbete.

Domstolskommittén Allmänna synpunkter Såsom anförts i kapitel 1 förutsätter en gemensam domarbana att en enhetlig ordning gäller i fråga om rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning. De bestämmelser, som nu bör utformas i dessa avseenden, måste främst taga sikte på nytillkommande årgångar av domaraspiranter. Organisatoriska och andra ändringar som erfordras kan nämligen i mycket ej genomföras annat än efterhand som nuvarande befattningshavare avgår eller vinner befordran till annan tjänst. För reglering av nuvarande befattningshavares ställning blir det nödvändigt med övergångsbestämmelser. Skapandet av en helt likformig domarkarriär blir alltså en fråga om successivt uppbyggande på tämligen lång sikt. I enlighet med de direktiv, som angivits för utredningsarbetet, utgår domstolskommittén från att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna och att som allmän målsättning skall gälla att underrätternas ställning och funktion inom domstolsväsendet starkes. Vägledande vid utformningen av underrättsorganisationen synes med beaktande härav — i huvudsaklig överensstämmelse med vad stadsdomstolsutredningen förordat — böra vara följande grundsatser: Den dömande verksamheten skall i princip ankomma på domare med ordinarie tjänst. Avsteg från denna princip måste göras med hänsyn till behovet av vikarier för de ordinarie domarna samt för tillgodoseende av intresset av att bereda utbildning åt domaraspiranter och andra befattningshavare som för utbildning tjänstgör vid underrätterna. I övrigt kan undantag ifrågakomma,

166 då arbetsunderlaget visserligen är för stort för den ordinarie domarpersonalen men icke tillräckligt för att motivera inrättande av ännu en ordinarie tjänst. För behörighet till ordinarie domartjänster bör uppställas krav på föregående utbildning och domstolstjänstgöring som ger garantier för att dessa tjänster kommer att innehas av domare med grundlig utbildning och erfarenhet. Väsentligt är, att i princip samma kompetenskrav gäller för alla ordinarie domartjänster oavsett tjänstegrad och oavsett om tjänsten är inrättad vid rådhusrätt eller vid häradsrätt. Slutligen bör organisationen med avseende å personalbesättning och arbetsfördelning vara så beskaffad att de ordinarie domarna i största möjliga utsträckning befrias från mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Sådana bör företrädesvis ankomma på lägre befattningshavare. Rådhusrätternas inordnande i det statliga domstolssystemet aktualiserar främst överväganden rörande rådhusrättsorganisationen och de grunder, efter vilka rådhusrätternas domartjänster bör utformas. Regleringen av dessa spörsmål är en nödvändig förutsättning för att sådant inordnande skall kunna komma till stånd. De åtgärder som härutinnan bör vidtagas behandlas närmare i följande kapitel. Någon översyn av domsagornas organisation är enligt vad tidigare anförts icke avsedd i detta sammanhang. Förut i betänkandet, kapitel 4 och 5, har angivits de principer, som enligt kommittén bör gälla i fråga om domstolarnas sammansättning och domkretsar i en enhetlig underrättsorganisation. Först i samband med att dessa principer, som för domsagorna innebär betydande ändringar i hittillsvarande ordning, kan omsättas i praktiken, synes någon omorganisation böra ifrågakomma för domsagornas del. Vissa detalj bestämmelser kan bli föremål för justering. Men kommittén förutsätter att organisationen tillsvidare i stort sett bibehålies i det skick den för närvarande har. Vid övervägande av nu aktuella organisatoriska ändringar måste tillses att desamma ej får ogynnsamma verkningar ur rekryteringssynpunkt. Som 1955 års domarutredning och stadsdomstolsutredningen funnit är för närvarande antalet begynnelse- och passagetjänster alltför stort i förhållande till antalet sluttjänster för att befordringsförhållandena på domarbanan skall vara tillfredsställande. Spörsmålet om proportionen mellan tjänster i begynnelse-, passage- och slutstadiet kan dock i förevarande sammanhang tagas upp endast i begränsad omfattning. Frågan måste i övrigt anstå till dess bättre kan överblickas hur den framtida domstolsorganisationen i sin helhet kommer att gestalta sig. De i nästfoljande kapitel i fråga om rådhusrätternas organisation föreslagna ändringarna torde, i vart fall på längre sikt, för domarkåren som helhet snarast innebära en förbättring av befordringsförhållandena. Enligt förslaget avses visserligen rådhusrätternas assessorstjänster skola försvinna. Ett antal ordinarie tjänster på passagestadiet bortfaller härigenom.

167 Emellertid förutsattes icke någon ökning av antalet begynnelsetjänster. De bortfallna assessorstjänsterna ersattes dels med rådmanstjänster, dels med tingsnotarietjänster och tjänster som tingssekreterare. Antalet tingssekreterare vid rådhusrätterna beräknas understiga antalet nu befintliga tjänster för fiskalskompetenta befattningshavare under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna. Det sammanlagda antalet ordinarie domartjänster minskar visserligen något. Man får alltså räkna med att det på sina håll — det gäller främst rådhusrätterna i Göteborg och Malmö — kommer att taga längre tid än hittills innan ordinarie domartjänst där kan erhållas. Ä andra sidan bör genom ökningen av det totala antalet rådmanstjänster sluttjänst kunna uppnås tidigare än förut. Vad angår utformningen av den gemensamma domarkarriären kan icke i förevarande sammanhang övervägas några mera genomgripande förändringar i fråga om domarrekryteringen eller den grundläggande prövningen och utbildningen av domaraspiranter. Kommittén utgår således ifrån, att nuvarande ordning med en i princip sluten domarbana skall bibehållas och att domarutbildningen även framdeles skall, sedan tjänstgöring som notarie i underrätt fullgjorts, inledas med aspiranttjänstgöring och fiskalsprövning i hovrätt. Så långt är utbildningsgången redan nu gemensam för de statliga och kommunala domarbanorna. Reformerna på hithörande område bör alltså främst inriktas på att åstadkomma en enhetlig utbildningsoch befordringsgång efter fiskalsgodkännandet. Såväl 1955 års domarutredning som stadsdomstolsutredningen har förutsatt att en gemensam karriär bör uppbyggas i stort sett efter de riktlinjer som gäller för den nuvarande statliga domarbanan. Otvivelaktigt har den inom den statliga domarkarriären tillämpade ordningen i fråga om tjänstgöringsgången på utbildningsstadiet stora förtjänster med hänsyn till de möjligheter den ger domaraspiranterna att under en längre tids tjänstgöring växelvis i hovrätt och underrätt samla en mångsidig erfarenhet av rättsskipning och arbetsrutin vid olika domstolar. Av betydande värde från utbildningssynpunkt är — såsom även domarutredningen och stadsdomstolsutredningen, med instämmande av flera remissorgan, framhållit — tjänstgöringen såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Vid en jämförelse med förhållandena på stadsdomarbanan — där domare och domaraspiranter efter någon tids aspirant- och fiskalstjänstgöring i hovrätt ofta har hela sin tjänstgöring förlagd till en och samma rådhusrätt — måste den utbildning som bereds domaraspiranterna i den statliga karriären genom sin större allsidighet ges företräde. Delade meningar torde ej heller k u n n a råda därom att — även efter den ändring som fr. o. m. den 1 juli 1963 vidtagits i 4 § magistratskungörelsen — nuvarande regler om behörighet till ledamotstjänst i rådhusrätt icke är tillfyllest med hänsyn till de krav på utbildning och erfarenhet som bör ställas på ordinarie domare i underrätt.

168 Domstolskommittén förordar således att den gemensamma domarbanan tills vidare utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning inom den statliga karriären. Utbildningen bör alltså, efter tingstjänstgöring och prövning i hovrätt fram till fiskalsförordnande, omfatta först en tids fortsatt tjänstgöring som fiskal i hovrätt, därefter något eller några års tjänstgöring i underrätt samt som avslutning viss tids tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt. Genomgången sådan adjunktionstjänstgöring bör i princip gälla som villkor för behörighet till ordinarie domartjänst. Domstolskommittén bortser i detta sammanhang från justitierådstjänster och sådana högre domarbefattningar i övrigt, vilka tillsättes utan ansökningsförfarande och torde få liksom hittills rekryteras efter särskilda, friare grunder. Vad angår behörighetsvillkor i övrigt, befordringsgång och tillsättningsförfarande torde även i dessa hänseenden vad härutinnan för närvarande gäller beträffande statliga domare kunna tagas till utgångspunkt för gemensamma bestämmelser gällande domarkåren i dess helhet.

Utbildning och behörighet Tingsnotarietjänstgöring. S. k. tingssittning, d. v. s. tjänstgöring som tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant, är av ålder den grundläggande formen för praktisk utbildning efter examen icke blott för blivande domare utan även för jurister, som ämnar söka sig till andra yrkesområden. Det torde stå klart, att även framdeles till underrätterna måste vara knutna tjänster för utbildning av detta slag. Det synes också naturligt att, såsom stadsdomstolsutredningen föreslagit, efter rådhusrätternas förstatligande dylika tjänster bör i mån av behov finnas inte endast såsom för närvarande vid domsagorna och — ehuru något annorlunda reglerade — vid Stockholms rådhusrätt utan vid rådhusrätterna över huvud taget. Då rådhusrätternas personalbehov enligt gällande organisation redan är i allmänhet tillgodosett i annan ordning, torde dock under en övergångstid inrättande av tingsnotariebefattningar vid rådhusrätterna kunna ifrågakomma endast i begränsad omfattning. Vad rekryteringen beträffar torde för närvarande föreligga behov av ökade möjligheter för nyutexaminerade jurister till tingsutbildning. Inskrivningen vid de juridiska fakulteterna har under de senaste åren vuxit. Som stadsdomstolsutredningen omnämnt har också universitetsutredningen på grundval av sina beräkningar rörande det framtida behovet av jurister rekommenderat en ökad tillströmning till dessa fakulteter. Man kan alltså räkna med att i fortsättningen antalet utexaminerade jurister per år blir avsevärt större än hittills. P å senare tid har antalet årligen avlagda juris kandidatexamina varit omkring 200. De juridiska fakulteterna vid Uppsala, Lunds och Stockholms universitet har i skrivelse till Kungl. Maj :t

169 den 26 september 1962 — vari fakulteterna hemställt om inrättande av ytterligare tingsnotarietjänster — uttalat, att det säkerligen om något år kommer att utexamineras åtminstone 300 juris kandidater per år. I detta sammanhang kan även nämnas, att polisberedningens förslag till framtida organisation av åklagar- och exekutionsväsendena torde komma att innebära bl. a. att den nuvarande distriktsåklagarexamen och den med denna som grund uppbyggda landsfiskalskarriären skall avskaffas och att som allmänt krav för inträde på åklagarbanan och den nya kronofogdebanan uppställes juris kandidatexamen jämte tingsmeritering. Även härav torde komma att föranledas en viss ökning av antalet sökande till tingsnotarietjänsterna. Om man tar hänsyn endast till utbildningsbehovet, kan alltså finnas anledning till en betydande ökning av antalet tingsnotarietjänster. Emellertid måste antalet sådana tjänster i första hand anpassas efter domstolarnas arbetskraftsbehov. Det bör ej vid underrätterna inrättas tjänster för flera tingsnotarier än som där kan beredas full sysselsättning. Vidare måste det för närvarande bedömas som ovisst h u r i en framtid notarietjänstgöringen kommer att vara utformad och h u r stort underrätternas behov av personal för fullgörande av sådana arbetsuppgifter, som kan ombesörjas av notarier, kommer att bli. Såväl av andra utredningar föreslagna som under domstolskommitténs utredningsarbete aktualiserade reformer kan medföra, att till tingsnotariernas verksamhetsområde hörande arbetsuppgifter minskar i omfattning eller helt bortfaller från underrätterna. Trafikmålskommitténs i annat sammanhang omnämnda förslag kan sålunda, om det genomföres, komma att innebära en ej oväsentlig minskning av antalet vid underrätterna anhängiggjorda enklare brottmål av det slag som tingsnotarie enligt 18 § andra stycket 1. c) domsagostadgan äger handlägga. Vidare må erinras om lagberedningens i dess betänkande Utsökningsrätt II framlagda förslag att handläggningen av mål om betalnings föreläggande skall överflyttas från underrätterna till utmätningsmannaorganisationen. Ser man på längre sikt, kan kanske också komma att aktualiseras frågan huruvida bouppteckningsoch inskrivningsärenden fortsättningsvis bör såsom hittills handläggas vid allmän underrätt eller överflyttas från domstolarna till annan myndighet. Det finns alltså anledning räkna med möjligheten att uppläggningen av notariernas tjänstgöring liksom behovet av notarier vid underrätterna i en framtid måste omprövas från delvis ändrade utgångspunkter. Härvid kan det även bli fråga om en minskning av tjänstgöringstiden vid domstol. I den mån ärenden, som nu handlägges av underrätterna, överflyttas på andra myndigheter, kan för att utbildningen skall bli tillräckligt allsidig vara nödvändigt att förlägga viss del av notarietjänstgöringen utanför domstolsväsendet. Frågan om längden av tingsnotariernas tjänstgöring vid underrätt har

170 tagits upp även i andra sammanhang. De juridiska fakulteterna har i ovannämnda skrivelse ifrågasatt inrättande av ett antal tjänster för tingsnotarier med en tjänstgöringstid av blott ett och ett halvt år. Dessa tjänster skulle enligt fakulteterna främst vara avsedda för blivande advokater och förvaltnings jurister men även kunna vara lämpliga för jurister, som ämnar ägna sig åt den vetenskapliga banan. Personalutbildningsberedningen — som för närvarande utreder frågan om aspirantutbildningen inom den statliga förvaltningstjänsten — har i yttrande över fakulteternas skrivelse funnit tanken på en förkortning av tingsnotarietjänstgöringen vara förtjänt att övervägas, bl. a. för de blivande förvaltningsjuristernas del. Beredningen har emellertid ansett lämpligheten av den föreslagna begränsningen av tjänstgöringstiden till ett och ett halvt år tveksam och för egen del i stället förordat en ändring av 20 och 57 §§ domsagostadgan, innebärande att tjänstgöring vid centralt ämbetsverk eller länsstyrelse skulle få till en tid av högst sex månader tillgodoräknas för vinnande av behörighet att mottaga domarförordnanden enligt 18 och 19 §§ samma stadga samt för erhållande av bevis om tingsutbildning. Vidare må nämnas att enligt polisberedningens förslag även tjänstgöring vid exekutionsväsendet avses få på motsvarande sätt tillgodoräknas. Huruvida och i vilken utsträckning de sålunda ifrågasatta reformerna kommer att genomföras, kan icke för närvarande bedömas. Emellertid bör möjligheten av framtida ändringar i ordningen för tingsnotariernas tjänstgöring vid underrätterna liksom möjligheten av en minskning av domstolarnas behov av sådan arbetskraft redan nu beaktas såtillvida, att vid inrättandet av tjänster för tingsnotarier vid rådhusrätterna särskild hänsyn ej tages till behovet av sådana tjänster från utbildningssynpunkt. Utgångspunkt bör vara, att tingsnotarietjänster tillsvidare tillföres rådhusrätterna endast i sådana fall och i sådan utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet. Vid bedömandet av tingsnotarieutbildningen i den underrättsorganisation som skall träda i tillämpning efter rådhusrätternas förstatligande r ä k n a r domstolskommittén med de arbetsuppgifter, som underrätterna för närvarande har. Likaså utgår kommittén från att tingsnotaries tjänstgöring vid underrätt såsom hittills i regel skall omfatta en tid av två och ett halvt år. Domsagostadgans tidigare i detta kapitel återgivna regler om tingsnotaries behörighet och de därtill anknytande bestämmelserna om ledighet och partiell tjänstebefrielse för häradshövdingen samt om förordnande av tingsnotarie som vikarie är svåröverskådliga. Bestämmelsernas tillämpning har också medfört olikheter i utbildningsgången. Det torde emellertid icke k u n n a ifrågasättas att gällande regler på ett någorlunda tillfredsställande sätt avväger notariernas verksamhetsområde och gör det möjligt såväl att bereda notarierna en relativt allsidig utbildning som att på ett för domsagorna ändamålsenligt sätt utnyttja deras arbetskraft. Domstolskommittén är medveten om, att bestämmelserna i stadgan numera delvis är otidsenliga

171 och att en allmän översyn av desamma måste göras. Bl. a. måste de anpassas till det arbetsläge som inträtt genom att icke rättsbildad personal förbereder domstolsgöromål i väsentligt större utsträckning än som var avsett vid domsagostadgans, tillkomst. Som tidigare nämnts kommer framdeles att upptagas till behandling frågan om en för domsagor och rådhusrätter gemensam stadga. I avvaktan härpå torde ändringar i domsagostadgan böra åtminstone tills vidare i huvudsak begränsas till vad som behövs för att önskad likformighet skall kunna åstadkommas mellan domsagornas och rådhusrätternas arbetsformer. Domsagostadgans regler om notariebehörigheten synes härvid kunna i stort sett behållas sådana som de nu är. Med denna inställning finner kommittén ändring i ifrågavarande behörighetsregler böra i detta sammanhang övervägas endast såvitt avser bestämmelsen i domsagostadgans 19 § andra stycket om förordnande för tingsnotarie att förvalta häradshövdingämbete utan sådan inskränkning av behörigheten som följer av 18 § stadgan. Det till sagda bestämmelse k n u t n a förbehållet, att förordnande som nu nämnts får meddelas tingsnotarie endast om fiskalskompetent vikarie ej finns att tillgå, har i tillämpningen lett till olika resultat vid olika hovrätter. Medan vissa hovrätter endast i begränsad utsträckning förordnat notarier att handlägga s. k. A-mål, har åter vid andra hovrätter här avsedda förordnanden meddelats i ganska stor omfattning. Uppenbarligen bör det finnas möjlighet att inom vissa gränser överlämna åt notarier att handlägga även mera kvalificerade domaruppgifter. Att så kan ske är önskvärt med hänsyn både till behovet av vikarier för de högre befattningshavarna och till notariernas utbildning. En bestämmelse om behörighet för notarie att utföra sådana göromål bör således finnas i domsagostadgan. För att möjliggöra en enhetligare tillämpning av bestämmelsen och skapa bättre förutsättningar för att därtill lämpade notarier skall kunna i viss utsträckning utnyttjas för här åsyftade vikariat bör emellertid befogenheten för hovrätt att meddela notarie förordnande av ifrågavarande slag icke vidare vara beroende av att fiskalskompetent vikarie ej finns att tillgå. Bestämmelsen bör i stället ges sådan avfattning att hovrätterna kan mera fritt, efter omständigheterna i det enskilda fallet, avgöra huruvida sådant förordnande skall meddelas. Kommittén föreslår därför, att 19 § andra stycket domsagostadgan får det ändrade innehållet, att tingsnotarie, som uppfyller de i detta stycke angivna villkoren i fråga om tjänstgöringstid och tidigare innehavda förordnanden, om på grund av arbetsförhållandena särskilda skäl föranleda därtill, må förordnas att med vidsträcktare befogenhet än i 18 § sägs förvalta häradshövdingämbete. Ett sådant särskilt skäl är givetvis att vikarie med full domarkompetens ej finns att tillgå. Emellertid avser kommittén med den föreslagna ändringen, att frågor om meddelande av domarförordnanden för tingsnotarier enligt 19 § icke skall bedömas uteslutande med hänsyn till förutsättningarna för att skaffa vikarie med högre kompetens. Dom-

172 stolskommittén föreslår i det följande, att fiskalerna innan de anlitas för underrättsförordnanden såvitt möjligt har längre hovrättstjänstgöring bakom sig än vad nu ofta är fallet. Förverkligandet av detta förslag kan vara en anledning att vid behov av sådana tillfälliga vikariat, varom, här är fråga, anlita i underrätten tjänstgörande notarie, som finnes därtill skickad, i stället för att på förordnandet utsända fiskal eller fiskalsaspirant från hovrätten. I sammanhanget bör jämväl beaktas att det inte kan vara något samhällsintresse att hålla större fiskalskader vid hovrätterna än som är oundgängligen nödvändigt. Avseende bör tillika i stor utsträckning fästas vid det för tillfället rådande arbets- och personalläget vid den berörda domstolen. Om häradshövding eller annan domare t. ex. för handläggning av brottmål med häktad behöver befrias från att taga befattning med vissa andra mål eller eljest är i påtagligt behov av tillfällig lättnad i arbetsbördan, bör sålunda notarie kunna förordnas till vikarie, även om det i och för sig skulle finnas möjlighet att skicka ut en fiskal från hovrätten för att uppehålla det förordnande varom fråga är. Bedömningen av hur vikariatsfrågan skall ordnas bör ge visst utrymme också för beaktande av intresset från utbildnings synpunkt av att i någon utsträckning bereda notarierna tillfälle att handlägga även sådana mera kvalificerade domaruppgifter som här avses. Med vad nu sagts åsyftar kommittén dock naturligtvis icke att notarier i någon mera betydande omfattning skall anförtros egentliga domargöromål. Förordnande för notarie enligt 19 § domsagostadgan bör vidare ej avse andra mål och ärenden än sådana som är av relativt enkel beskaffenhet. Till mål, som är lämpliga för handläggning av notarie, kan främst hänföras mål om ringa brottslighet t. ex. mål om ansvar för snatteri, egenmäktigt förfarande och bedrägligt beteende. Vissa enklare mål om trafikovarsamhet bör också k u n n a anförtros åt notarie. I allmänhet bör ej överlämnas åt notarie att handlägga mål, i vilket påkallats förhör med målsägande eller vittnen eller där eljest är fråga om bevisprövning, såvida denna ej är av påtagligt enkel beskaffenhet. Endast undantagsvis bör förekomma, att notarie förordnas att handlägga brottmål, där det kan antas att frihetsstraff bör ådömas, eller att tjänstgöra som ordförande vid särskild huvudförhandling i tvistemål. Vad sålunda anförts i fråga om beskaffenheten av de domargöromål som lämpligen bör med stöd av 19 § domsagostadgan överlämnas åt tingsnotarie torde icke innebära någon större avvikelse från hovrätternas nuvarande praxis. Emellertid anser domstolskommittén det böra, på sätt skett i 18 § andra stycket samma stadga beträffande där avsedda mål och ärenden, uttryckligen föreskrivas att förordnande för notarie enligt 19 § ej får omfatta svårare eller mera ansvarskrävande mål och ärenden. Kommittén föreslår därför, att som ett fjärde stycke i 19 § intages bestämmelse av innehåll att förordnande varom här är fråga ej får avse mål eller ärende

173 som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller eljest kräver särskild erfarenhet. Tingsnotarieinstitutionen är utan tvekan av stor betydelse för domsagorna från domstolsorganisatorisk synpunkt. Notarierna svarar för de viktiga funktionerna att dels befria häradshövding och biträdande domare från huvuddelen av de enklare domaruppgifterna och dels tillgodose behovet av att för handläggningen av de egentliga domargöromålen tillhandahålla dessa domare juridiskt skolade biträden och, i viss utsträckning, vikarier. Att notariernas arbete i domsagorna inrymmer dessa olika slag av tjänstgöring är samtidigt av väsentligt värde från utbildningssynpunkt. Tingstjänstgöringen ger härigenom notarierna tillfälle att såväl i arbete under ledning av överordnade befattningshavare som under självständig handläggning av domaruppgifter av skiftande art skaffa sig allsidig kännedom om olika delar av domstolsarbetet och praktisk erfarenhet av r ä t t s t i l lämpningen på skilda områden. Det är önskvärt, att tingsnotarieorganisationen vid rådhusrätterna byggs upp efter i huvudsak samma riktlinjer som vid domsagorna. Även om tjänstgöringen för notarier vid rådhusrätt måste få en från tingstjänstgöringen delvis avvikande utformning, torde förutsättningar finnas att vid rådhusrätterna bereda notarierna en med nuvarande tingstjänstgöring likvärdig utbildning. Ehuru flera rådhusrätter i sina remissyttranden över stadsdomstolsutredningens betänkande uttryckt tvivel rörande värdet av att tillföra rådhusrättsorganisationen notarier, torde det finnas skäl antaga, att notarier vid rådhusrätterna skall k u n n a användas på ett ändamålsenligt sätt för i stort sett samma uppgifter som tingsnotarierna i domsagorna. En första förutsättning är, att den formella regleringen av notariernas behörighet blir densamma vid båda slagen av underrätter. En granskning av domsagostadgans bestämmelser härom ger vid handen, att dessa bör kunna tillämpas även beträffande notarier vid rådhusrätt, om än vissa av bestämmelserna avser göromål, som icke alls eller endast undantagsvis kan ifrågakomma vid stadsdomstol. Om alltså tjänstgöringen för rådhusrätternas tingsnotarier allmänt sett kan ges i huvudsak samma innehåll och utformning i övrigt som domsagonotariernas, måste dock viss annan ordning tillämpas vid de största, på avdelningar arbetande rådhusrätterna. Notarier vid dessa rådhusrätter torde visserligen i likhet med domsagonotarierna k u n n a anförtros att handlägga sådana göromål som inskrivnings- och bouppteckningsärenden, ägodelnings- och konkursdomargöromål, mål om lagsökning och betalningsföreläggande m. m. En viss begränsning av deras uppgifter torde dock bli nödvändig. Antalet komplicerade avgöranden i mål och ärenden av detta slag vid de stora arbetsenheter om vilka h ä r är fråga och behovet av enhetlig rättstillämpning och effektiv arbetsledning gör att ansvaret för handläggningen av hithörande mål och ärenden vid dessa domstolar i princip

174 måste åvila en ordinarie domare. Vidare torde vid rådhusrätterna endast i begränsad omfattning k u n n a förekomma att notarier förordnas att handlägga sådana bagatellbrottmål som avses i 18 § andra stycket 1. c) domsagostadgan. För att notarie skall äga handlägga dylika mål fordras enligt domsagostadgan medverkan av nämnd. Det skulle emellertid särskilt vid de mycket stora rådhusrätterna innebära betydande praktiska olägenheter att taga nämndemän i anspråk för deltagande i dessa mål. Med hänsyn till det nu anförda måste tjänstgöringen för notarier vid här avsedda domstolar i större utsträckning än i domsagorna inriktas icke på självständiga uppgifter utan på deltagande som biträde åt domarna vid deras handläggning av mål och ärenden. Att tjänstgöringen modifieras på detta sätt torde icke behöva innebära, att den från utbildningssynpunkt blir underlägsen tjänstgöringen som notarie i domsaga. Notarierna bör vid rådhusrätterna liksom i domsagorna i viss utsträckning få tillfälle att handha även mera kvalificerade domaruppgifter. Notarie vid rådhusrätt bör sålunda under samma förutsättningar som i det föregående — vid behandlingen av 19 § andra stycket domsagostadgan — angivits för notarie i domsaga k u n n a förordnas att tjänstgöra som ordförande vid huvudförhandling i brottmål av enklare beskaffenhet. Vid rådhusrätterna avses härjämte möjlighet komma att föreligga att i begränsad utsträckning förordna notarie att tjänstgöra som ledamot vid handläggning av tvistemål och ärenden med juristkollegial sammansättning. Mot förordnande för notarie att tillsammans med andra mera erfarna juristdomare på detta sätt deltaga i dömandet möter knappast betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. I överensstämmelse med vad som tidigare föreslagits angående behörighet för tingsnotarie i domsaga bör sådant förordnande dock ej omfatta mål eller ärende av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller som eljest kräver särskild erfarenhet. Fiskalstjänstgöring. Domstolskommittén avser som tidigare anförts ej någon ändring i nu gällande ordning beträffande aspirantprövning och antagning till fiskal i hovrätt. Antagningen till fiskal skall alltså liksom hittills föregås av provtjänstgöring om i regel sex månader till ett år. Kommittén avser likaså, att tjänstgöringen efter fiskalsförordnandet fram till adjunktionen i hovrätt skall gestalta sig på samma sätt som i den nuvarande statliga karriären såtillvida, att den även i fortsättningen skall innefatta först en tids tjänstgöring som fiskal i hovrätt och därefter normalt något eller några års tjänstgöring i underrätt som tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. Ifrågavarande underrättstjänstgöring bör hädanefter kunna förläggas även till rådhusrätt. Emellertid föreligger anledning att överväga ändring i fråga om längden av fiskalernas tjänstgöring i hovrätt. För närvarande finns endast i 5 § domsagostadgan, bland de där upptagna bestämmelserna om förordnande som tingssekreterare, föreskrift om h u r lång tid fiskal skall tjänst-

175 göra i hovrätt innan han börjar sin underrättstjänstgöring. Av den tjänstgöring om ett och ett halvt år efter fiskalsgodkännandet, som enligt denna paragraf fordras för behörighet till tingssekreterartjänst, skall minst sex månader utgöras av tjänstgöring som fiskal eller, i förekommande fall, ledamot i hovrätt. 1955 års domarutredning har, som förut omnämnts, ifrågasatt en förlängning av den nämnda obligatoriska tjänstgöringen i hovrätt och därvid som motiv anfört, att det för det kollegiala arbetet i hovrätterna torde vara angeläget, att de adjungerade ledamöterna före adjunktionen förvärvat en grundlig kännedom om hovrättsarbetet och dess rutin. För en förlängning av fiskalernas tjänstgöring i hovrätt talar emellertid med den planläggning av domarutbildningen, som domstolskommittén tänker sig, även andra skäl. Kommittén får härom anföra följande. Enligt stadsdomstolsutredningens i det föregående återgivna förslag skulle fiskalernas behörighet som domare i underrätt i avsevärd grad begränsas. Domstolskommittén finner en sådan ordning icke innefatta en lycklig lösning av underrätternas organisationsproblem. Bortsett från svårigheten att på tillfredsställande sätt avgränsa behörighetsområdet, torde en inskränkning av fiskalsbehörigheten såsom stadsdomstolsutredningen avsett till bestämda grupper av mål och ärenden komma att medföra olägenheter för arbetet vid domstolarna. Vidare får det ur utbildningssynpunkt anses betänkligt att beskära fiskalernas befattning med egentliga domargöromål till att avse endast mera enkla mål och ärenden. För att tjänstgöringen i underrätt skall k u n n a bereda fiskalerna en god och allsidig utbildning måste fiskalerna få tillfälle att handlägga även domargöromål av kvalificerad beskaffenhet. En förutsättning härför måste emellertid vara, att betryggande garantier finns dels för att vederbörande fiskal erhållit tillräcklig utbildning för sådana uppgifter och dels för att hans lämplighet för domarbanan blivit av hovrätten noggrant prövad, innan förordnande meddelas som domare i underrätt. F r å n denna synpunkt kan nuvarande ordning beträffande fiskalernas hovrättstjänstgöring ge anledning till vissa anmärkningar. De betänkligheter som från olika håll anförts mot användningen av fiskaler för kvalificerade domaruppgifter torde också — som framgår av bl. a. stadsdomstolsutredningens uttalanden — till väsentlig del ha sin grund däri, att den underrättstjänstgöringen föregående tjänstgöringen i hovrätt ej ansetts tillfyllest från utbildningsoch prövningssynpunkt. För närvarande k a n fiskal omedelbart efter fiskalsgodkännandet, understundom alltså efter endast sex månaders aspiranttjänstgöring, erhålla förordnande som domare i häradsrätt med obegränsad behörighet och redan efter sex månaders tjänstgöring som fiskal i hovrätt meddelas stadigvarande förordnande att i domsaga fullgöra på tingssekreterare ankommande uppgifter. Den sålunda föreliggande möjligheten att låta fiskalerna börja sin underrättstjänstgöring relativt kort tid efter fiskalsgodkännandet h a r också i ganska stor utsträckning utnytt-

176 jats av hovrätterna. I allmänhet torde väl de domaraspiranter som blivit godkända som fiskaler vara väl skickade även för domargöromål av kvalificerad beskaffenhet. Men den nuvarande ordningen innebär uppenbarligen såväl vissa risker för misstag vid bedömningen av fiskalerna som också att kvalificerade domaruppgifter kan komma att anförtros personer som ännu icke hunnit förvärva önskvärd erfarenhet. E n förlängning av tjänstgöringen i hovrätt är påkallad för att tillgodose intresset av att fiskalernas tjänstgöring i underrätt föregås av en grundlig utbildning och en ingående prövning av deras lämplighet som domare. Ett annat skäl för en förlängning av hovrättstjänstgöringen sammanhänger med att kommittén anser det angeläget, att det slutliga godkännandet för domarbanan förläggs till ett tidigare skede av utbildningsgången än enligt nuvarande ordning. För närvarande betraktas den som gått in på den statliga domarbanan som godkänd för denna först genom förordnandet som assessor i hovrätt, alltså i allmänhet 6—8 år efter inträdet på banan och i regel efter flera års tjänstgöring med kvalificerade domaruppgifter. Det torde icke finnas någon yrkesbana med motsvarande krav i fråga om teoretisk utbildning, där m a n får vänta så länge på slutgiltigt besked om godkännande för fortsatt tjänstgöring och befordran. Även om det endast sällan förekommer, att en fiskal underkänns på adjunktionsstadiet, kan dock möjligheten av ett sådant underkännande och tvånget att ännu efter långvarig tjänstgöring på domarbanan vara underkastad prövning för den enskilde befattningshavaren utgöra en källa till osäkerhet och olust, vars betydelse bl. a. från rekryteringssynpunkt icke bör underskattas. Med hänsyn till de ansvarskrävande uppgifter som åvilar tingssekreterare och fiskalkompetenta biträden i underrätterna ter det sig härjämte befogat, att det slutliga avgörandet om vederbörandes lämplighet för domarbanan träffas, innan underrättstjänstgöringen tar sin början. På grund av vad nu anförts bör enligt kommitténs mening i fråga om tjänstgöringen i hovrätt gälla följande. Kommittén utgår till en början, eftersom fiskalsaspiranterna har i stort sett samma slags arbetsuppgifter som fiskalerna, från att aspiranttjänstgöring och fiskalstjänstgöring skall jämställas i här förevarande hänseende. Att så sker torde också vara motiverat med hänsyn till skillnaden ifråga om aspiranttjänstgöringens längd såväl vid olika hovrätter som under olika tider vid en och samma hovrätt. Under den första tiden om ett år efter inträdet som aspirant i hovrätt skall tjänstgöringen såvitt möjligt oavbrutet vara förlagd till hovrätten; förordnande att tjänstgöra i underrätt bör under denna tid endast undantagsvis förekomma. För att garantera ett visst mått av prövning, innan förordnande att som domare i underrätt handlägga mera kvalificerade mål och ärenden överhuvudtaget ifrågakommer, föreslår kommittén, att 19 § första stycket domsagostadgan får det ändrade innehållet att behörig-

177 het som där avses tillkommer, förutom domare med ordinarie tjänst, endast den som antagits till fiskal i hovrätt och under minst ett år tjänstgjort som ledamot, fiskal eller fiskalsaspirant i hovrätt. Efter den första tjänstgöringstiden om ett år skall — innan den regelmässiga underrättstjänstgöringen tar sin början — fiskalens tjänstgöring under ytterligare ett år vara huvudsakligen förlagd till hovrätten. Fiskalen bör under denna tid efterhand i så stor utsträckning som möjligt befrias från rutinarbetet och i stället anlitas för sådana mera krävande uppgifter — svårare föredragningsmål, rättsutredningar och domskrivning i kvalificerade mål — som ger möjlighet att mera ingående pröva hans juridiska kunnighet och lämplighet i övrigt för domarbanan. Under denna tid kan även förekomma kortare underrättsförordnanden. Tyngdpunkten bör emellertid läggas på hovrättsarbetet. Sammanlagt bör därför tjänstgöringen utanför hovrätt under hela den här behandlade tvåårsperioden icke omfatta längre tid än sex månader. Kommittén föreslår sålunda att som villkor för förordnande som tingssekreterare uppställes tjänstgöring som fiskal eller fiskalsaspirant eller, i förekommande fall, som ledamot i hovrätt under minst två år, varvid med tjänstgöring i hovrätt skall till en tid av högst sex månader få likställas tjänstgöring i underrätt eller annan enligt 5 § domsagostadgan i dess nuvarande lydelse med hovrättstjänstgöring jämställd tjänstgöring. För annan mera stadigvarande underrättstjänstgöring än som tingssekreterare bör gälla samma villkor med avseende å föregående tjänstgöring som ifråga om tingssekreterarförordnande. Sedan fiskal fullgjort den tjänstgöring som fordras för behörighet som tingssekreterare, skall av hovrätten, med eller utan samband med meddelande av tingssekreterarförordnande eller annat stadigvarande förordnande utanför hovrätten, prövas huruvida fiskal bör slutligen godkännas för fortsatt tjänstgöring på domarbanan. Kommittén avser således, att därefter följande tjänstgöring i underrätt och adjunktion i hovrätt icke skall syfta till ytterligare prövning utan betraktas endast som fortsatt utbildning i yrket. Enligt vad som framhållits i det föregående måste fiskalerna, för att tjänstgöringen i underrätt skall k u n n a ge dem en god och allsidig utbildning, få tillfälle att handlägga domargöromål även av kvalificerad beskaffenhet. Emellertid kan å andra sidan fiskalernas arbete i underrätterna icke begränsas till att omfatta endast eller huvudsakligen egentliga domargöromål. På sätt nu tillämpas i domsagorna bör fiskalerna även i fortsättningen, såväl i domsagor som vid rådhusrätterna, i lämplig utsträckning förordnas t. ex. att vara inskrivningsdomare, ägodelningsdomare och konkursdomare samt att handlägga mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Vid rådhusrätterna torde det även i viss omfattning böra ankomma på fiskaler att handlägga enmansbrottmål. Slutligen bör möjlighet före-

178 ligga att anlita tingssekreterare som protokollförare i verkligt kvalificerade mål. I fråga om de egentliga domargöromålen föreskrives i 28 § tredje stycket domsagostadgan, att häradshövding, som jämlikt denna paragraf erhållit tjänstebefrielse med tingssekreterare som vikarie, det oaktat skall själv handlägga mål och ärenden av invecklad beskaffenhet. Uppenbarligen bör även i fortsättningen från handläggning av fiskal undantagas de svåraste och mest vidlyftiga målen. Emellertid finns det även en del mål, som ehuru de juridiskt kan vara tämligen enkla, likväl är av sådan beskaffenhet att de ej bör överlämnas åt fiskaler. Här åsyftas mål, där det för allmänhet eller parter kan te sig mindre tilltalande, att handläggningen omhänderhas av en mycket ung domare. Sådana mål är t. ex. mål om mycket grova brott samt tvistiga mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och vårdnad om barn. Givetvis behöver icke alla mål inom dessa grupper vara av sådan beskaffenhet att de ej bör överlämnas åt fiskal. Återhållsamhet bör dock iakttagas då det gäller förordnande att handlägga mål av här åsyftade slag. Detta bör komma till uttryck genom föreskrift i vederbörande stadgor att från tingssekreterares handläggning skall undantagas mål och ärenden, vilkas avgörande kräver särskild erfarenhet. Härunder torde kunna inrymmas även de mål och ärenden av invecklad beskaffenhet som avses i 28 § tredje stycket domsagostadgan enligt dess nuvarande lydelse. Vad här föreslagits innebär att domstolskommittén icke finner det motiverat att, som stadsdomstolsutredningen förordat, i större utsträckning anlita befattningshavare med kompetens som hovrättsassessor för vikariatstjänstgöring i underrätt. Som regel torde det icke vara erforderligt att till vikarie för underrättsdomare förordna befattningshavare med sådan kompetens annat än då förordnandet gäller ett mera långvarigt uppehållande av domartjänst eller handläggning av mål av särskilt kvalificerad beskaffenhet. Beträffande slutligen längden av fiskalernas tjänstgöring i underrätt bör, med hänsyn till vikten av att befordringsgången ej försenas, såvitt möjligt iakttagas att den föreslagna förlängningen av tjänstgöringen i hovrätt icke leder till att adjunktionen försenas. Vägledande härvidlag bör vara, att assessorsförordnande, såsom 1955 års domarutredning förordat, skall k u n n a erhållas inom sex till sju år efter fiskalsgodkännandet. Några direkta föreskrifter rörande underrättstjänstgöringens längd anser kommittén emellertid icke erforderliga. Förhållandena torde, liksom hittills, bli olika vid olika hovrätter och inom varje hovrätt skifta från tid till annan. Det torde alltså även i fortsättningen få ankomma på hovrätterna att under hänsynstagande till behovet av arbetskraft och föreliggande befordringsmöjligheter närmare bestämma längden av tjänstgöring i olika befattningar. Adjunktion. Tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt utgör ett värdefullt led i den nuvarande utbildningen av statliga domare. Som anförts

179 i kapitel 1 avses frågan om hovrätternas organisation skola bli föremål för omprövning. Bl. a. skall gällande domförhetsregler och domkretsindelning överses. Vidare bör det av 1955 års domarutredning framförda förslaget om att ett ökat antal ordinarie domare skall deltaga vid målens handläggning i hovrätt upptagas till förnyat övervägande. Hur den framtida hovrättstjänstgöringen kommer att gestalta sig blir beroende på resultatet av denna prövning. Om en minskning av utrymmet för adjungerade ledamöter skulle bli följden, kan detta nödvändiggöra en omläggning av hittillsvarande arbetsformer och utbildningsgång. Vid det uppbyggande av en gemensam domarbana, som nu i anledning av rådhusrätternas förstatligande måste ske, kan hänsyn endast tagas till förhållandena sådana de är för närvarande. Justeringar kan komma att föranledas av domstolsorganisationens slutliga utformning. Domstolskommittén har tidigare i detta kapital förordat, att tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt skall principiellt ingå som obligatoriskt led i domarutbildningen på den gemensamma domarbanan och att viss tids sådan tjänstgöring alltså skall i allmänhet fordras för behörighet till ordinarie domartjänst. Som framgår ovan avser kommittén emellertid, att adjunktionen i fortsättningen icke skall åsyfta någon slutlig prövning av domaraspirantens lämplighet för banan utan endast vara att anse som fortsatt utbildning efter godkännandet. Det vore önskvärt, att detta led i utbildningen liksom hittills på den statliga domarbanan kunde omfatta en tidrymd av minst ett år. Till att börja med bör således undersökas, huruvida hovrätternas adjunktionsutrymme är tillräckligt för att bereda alla i den gemensamma karriären ett års adjunktion i hovrätt. Härvid gäller det först att beräkna hur stor ökningen blir av antalet fiskaler, som skall beredas adjunktion. 1955 års domarutredning h a r uppskattat årgångarnas storlek på adjunktionsstadiet till icke fullt 20 fiskaler i den nuvarande statliga karriären och till icke fullt 30 i en gemensam karriär. Domstolskommittén har visserligen att utgå från delvis andra förutsättningar än domarutredningen i här förevarande hänseenden. Antalet assessorsförordnanden har sålunda under de sista åren något ökat och uppgick under åren 1956—1962 i genomsnitt till 22,9 per år mot 17,7 under den tioårsperiod, 1949—1958, som utgjorde underlaget för domarutredningens beräkningar av årgångarnas storlek i den statliga karriären. Vidare innebär domstolskommitténs i det följande framlagda förslag till personaluppsättning vid rådhusrätterna en minskning av antalet domare vid dessa domstolar (omkring 300 enligt förslaget mot omkring 380 vid tiden för domarutredningens betänkande), medan samtidigt antalet domare vid de statliga domstolarna nu är något högre (omkring 640) än det antal domarutredningen räknade med (omkring 620). Angivna ändringar i fråga om förutsättningarna är emellertid icke större än att domarutredningens beräkningar i stort sett bör kunna godtagas. Domstols-

180 kommittén utgår alltså ifrån att antalet fiskaler, som årligen skall påbörja adjunktionstjänstgöring, i den nuvarande statliga karriären är omkring 20 och i den gemensamma karriären kommer att bli omkring 30. Möjligen bör det förstnämnda talet vara något större och det sistnämnda något mindre. Vad beträffar hovrätternas adjunktionsutrymme har kommittén till ledning för bedömandet härav inhämtat uppgifter från hovrätterna för åren 1956—1961 angående tjänstgöringstiden i månader för icke ordinarie ledamöter. Enligt dessa uppgifter uppgick under nämnda år tjänstgöringstiden för icke ordinarie ledamöter vid alla hovrätterna tillsammantagna till i genomsnitt 776 månader per år. Härav avsåg 455 tjänstgöringsmånader, motsvarande full tjänstgöring för i det närmaste 38 ledamöter, tjänstgöring för ledamöter med högst två års förordnande som adjungerad ledamot eller assessor. Det torde kunna förutsättas, att flertalet ledamöter i denna grupp var adjungerade fiskaler. Visst fog synes alltså finnas för antagande, att hovrätterna skulle kunna bereda ett års adjunktion åt något flera fiskaler än det antal, 20 eller något däröver, som ovan antagits motsvara storleken av varje årgång på adjunktionsstadiet i den nuvarande statliga karriären. Emellertid torde utrymme för adjunktion åt så många fiskaler som 30 icke finnas. Vidare bör beaktas, att adjunktionsläget vid vissa hovrätter redan nu är ansträngt och att även vid de hovrätter, som hittills kunnat bereda sina fiskaler adjunktion inom godtagbar tid, utvecklingen för närvarande synes gå mot en förlängning av väntetiden för fiskalerna innan de kan påbörja sin adjunktionstjänstgöring. Detta sammanhänger främst med att hovrätterna under senare år för att möta det behov av arbetskraft som de har att tillgodose varit nödsakade att antaga flera fiskaler än som med hänsyn till befordringsgången varit önskvärt. Man får räkna med att verkningarna av denna antagningspolitik kommer att sträcka sig lång tid framåt och att den sålunda, även om förutsättningar skapas för större återhållsamhet vid rekryteringen, kommer att innebära en belastning på adjunktionsutrymmet under flera år efter införandet av den gemensamma karriären. Av det nu anförda följer, att det icke, som domarutredningen antagit, kan anses möjligt att bereda samtliga i den gemensamma karriären ett års adjunktion, i varje fall icke utan en väsentlig försening av befordringsgången på domarbanan. Det blir därför nödvändigt att för den gemensamma karriärens vidkommande avstå från att, såsom i och för sig varit önskvärt, som ett obligatoriskt led i domarutbildningen inrymma ett års tjänstgöring som ledamot i hovrätt. Genom förkortning av adjunktionstiden skulle ytterligare adjunktionsutrymmen kunna beredas. Såsom stadsdomstolsutredningen anfört synes också en viss uppmjukning av det nuvarande kravet på minst ett års adjunktion k u n n a godtagas. Någon mera avsevärd förkortning kan emeller-

181 tid icke ifrågakomma utan att adjunktionstjänstgöringens utbildningsvärde äventyras. En begränsning av adjunktionstiden med mer än högst tre månader torde ur denna synpunkt i allmänhet icke vara lämplig. Kommittén vill därför föreslå, att adjunktionstiden regelmässigt bestämmes till nio månader med möjlighet likväl till avvikelser från denna regel om särskilda förhållanden föranleder därtill. Det är emellertid osäkert om den ökning av hovrätternas adjunktionsutrymme som en sådan förkortning av adjunktionstiden innebär blir tillräcklig för att göra det möjligt att bereda alla fiskaler i den gemensamma karriären adjunktion inom skälig tid efter fiskalsgodkännandet. Domstolskommittén förordar därför att man anlitar även den av domarutredningen anvisade, av stadsdomstolsutredningen tillstyrkta utvägen att låta adjunktion i hovrätt till viss del ersättas av tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid större rådhusrätt. Att en del av adjunktionstjänstgöringen fullgöres på detta sätt lär ej behöva innebära någon försämring från utbildningssynpunkt. Fastmera bör här avsedd tjänstgöring vid rådhusrätt kunna utgöra ett värdefullt komplement till ledamotstjänstgöringen i hovrätt. De adjungerade fiskalernas tjänstgöring på tvistemålsavdelning vid rådhusrätt kommer liksom adjunktionstjänstgöringen i hovrätt att bestå av kollegialt arbete tillsammans med äldre och mer erfarna domare, med de tillfällen detta innebär att förvärva kännedom om rättstillämpning och domstolsrutin. Det vid jämförelse med andra domstolar stora antalet svåra och krävande tvistemål, som förekommer vid de större rådhusrätterna, ger härjämte tjänstgöringen där ett särskilt utbildningsvärde. Det torde alltså •lärmast vara att betrakta som en fördel från utbildningssynpunkt, att möjlighet öppnas att förlägga en del av utbildningen på adjunktionsstadiet till de större rådhusrätternas tvistemålsavdelningar. För att denna möjlighet verkligen skall få någon betydelse som medel att tillgodose adjunktionsbehovet i den gemensamma karriären bör den tjänstgöringstid vid rådhusrätt som får likställas med tjänstgöring som ledamot i hovrätt icke vara för kort. Emellertid synes likväl merparten av adjunktionstjänstgöringen böra fullgöras i hovrätt. Det får nämligen anses angeläget, att domarutbildningen ger ett tillräckligt mått av erfarenhet även av arbetet som ledamot i överinstans och de särskilda förhållanden som kännetecknar detta arbete. Vidare bör på det avslutande ledet av domarutbildningen ställas vissa krav på allsidighet, som ej tillgodoses om en större del av tjänstgöringen på adjunktionsstadiet är förlagd till tvistemålsavdelning vid rådhusrätt. Domstolskommittén föreslår att tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt skall få till en tid av tre månader ersättas av tjänstgöring på tvistemålsavdelning vid rådhusrätt. Vad angår spörsmålet till vilka rådhusrätter utbildningstjänstgöring av det slag som här avses skall förläggas, synes andra rådhusrätter än de tre största, i Stockholm, Göteborg och Malmö, ej böra ifrågakomma. Endast

182 vid dessa rådhusrätter finns såväl organisatoriskt som från utbildningssynpunkt de erforderliga förutsättningarna för anordnande av sådan tjänstgöring. Emellertid bör även inom de nämnda rådhusrätterna ske ett urval, så att för adjunktionstjänstgöring utnyttjas blott de avdelningar, där ledamotsarbetet kan bereda de adjungerade fiskalerna allsidig utbildning. Sålunda bör för adjunktionstjänstgöring ej ifrågakomma de avdelningar vid berörda rådhusrätter, där enligt nuvarande organisation ledamöterna vid sidan av handläggning av mål har att fullgöra åligganden som konkursdomare eller inskrivningsdomare eller att handlägga bouppteckningsärenden, förmynderskapsärenden eller mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Vidare torde böra undantagas avdelningar som uteslutande handlägger familjerättsmål — sådana mål handlägges endast förhållandevis sällan vid särskild huvudförhandling — ävensom patenträttsavdelningen vid Stockholms rådhusrätt. Ej heller är det i allmänhet lämpligt att adjunktionstjänstgöring medgives för mål som beräknas kräva särskilt lång handläggningstid. Med utgångspunkt från vad nu sagts skulle, under förutsättning att indelningen på avdelningar och arbetsfördelningen mellan avdelningarna ej förändras, för adjunktionstjänstgöring vid de tre största rådhusrätterna stå till förfogande högst sex avdelningar vid Stockholms rådhusrätt, tre avdelningar vid rådhusrätten i Göteborg och två avdelningar vid rådhusrätten i Malmö. För närvarande är på dessa avdelningar indelade 33 ledamöter. Av praktiskt-organisatoriska skäl torde vara uteslutet att alla ledigheter vid ifrågavarande avdelningar skall kunna utnyttjas för adjunktionsändamål. I viss, ej obetydlig utsträckning blir det nödvändigt att använda den till rådhusrätterna knutna icke-ordinarie personalen, främst tingssekreterarna, oavsett om de står i tur till adjunktion, för vikariat även på tvistemålsavdelningar. Särskilt gäller detta naturligtvis sådana ej sällan förekommande fall som då t. ex. ersättare för ledamot med kort varsel måste anskaffas för tjänstgöring viss sessionsdag. Hur stort utrymmet för tjänstgöring av adjungerade fiskaler vid ifrågavarande rådhusrätter kan bli är därför mycket svårt att förutse. Det torde emellertid vara försvarligt att räkna med att adjunktionsmöjligheterna vid berörda rådhusrätter skall räcka till för att fylla ut det adjunktionsbehov som ej k a n tillgodoses av hovrätterna. Den omfattning, vari vikariat på rådhusrätternas tvistemålsavdelningar tages i anspråk för adjunktionstjänstgöring, kan ju också i viss mån anpassas efter växlingarna i hovrätternas adj unktionsutrymme. Med de av domstolskommittén föreslagna ändringarna i fråga om adjunktionstjänstgöringen bör således förutsättningar finnas för att bereda de nytillkommande årgångarna av fiskaler föreskriven adjunktion. Marginalen torde dock bli så knapp, att det måste bedömas som uteslutet att nuvarande befattningshavare på stadsdomarbanan skall k u n n a annat än

183 i undantagsfall ges tillfälle att komplettera sina meriter med adjunktion i hovrätt. Kommittén bortser då från dem som övergått till rådhusrätt efter den 30 juni 1963 och med stöd av justitieministerns uttalande till statsrådsprotokollet den 22 maj 1963 kvarstår i sin tidigare turordning till adjunktion. Erforderliga övergångsbestämmelser för reglering av de nuvarande rådhusrättsdomarnas ställning i den gemensamma karriären kommer att behandlas i det följande. Det måste ankomma på hovrätterna, som har att bedöma i vilken ordning fiskalerna skall komma i tur för adjunktionstjänstgöring, att meddela förordnande för fiskal att uppehålla sådant vikariat för ledamot i rådhusrätt, som får tillgodoräknas som adjunktion, ävensom att besluta i vad mån inträffande ledighet på tvistemålsavdelning vid någon av de rådhusrätter, där adjunktionstjänstgöring får fullgöras, skall utnyttjas för att bereda sådan adjunktion. Med hänsyn till att även tingssekreterarna vid dessa rådhusrätter och andra där tjänstgörande fiskaler, som ännu ej kommit i tur för adjunktion, avses kunna förordnas till vikarier på tvistemålsavdelningarna, torde det bli nödvändigt att hovrätten vid varje särskilt förordnande av fiskal som vikarie för ledamot på sådan avdelning tillkännager, huruvida förordnandet skall få tillgodoräknas som adjunktion. I följande kapitel, som behandlar rådhusrätternas organisation och administration efter förstatligandet, förordar domstolskommittén, att hovrätten skall ges beslutanderätt bl. a. i fråga om förordnande av vikarier för ordinarie domare i rådhusrätt enligt samma grunder som nu gäller för domsaga. I de fall då hovrätten omedelbart utövar denna beslutanderätt, kommer inga svårigheter att uppstå med avseende å hovrätternas möjligheter att bevaka fiskalernas adjunktionstur. Emellertid förutsätter kommittén, att hovrätt skall kunna bemyndiga rådhusrätt att i lämplig omfattning själv besluta om ledighet och förordnande av vikarier för egna befattningshavare. Sådant bemyndigande kommer naturligen i första hand i fråga för de större rådhusrätterna. Då bemyndigande som nu sagts lämnas rådhusrätt där adjunktionstjänstgöring får fullgöras, måste hovrätten tillförsäkra sig fortsatt kontroll över utnyttjandet av vikariat på tvistemålsavdelningarna för dylik tjänstgöring. Detta kan ske på så sätt att hovrätten förbehåller sig beslutanderätten beträffande förordnanden av vikarier för ledamöter på tvistemålsavdelningarna eller meddelar föreskrift om skyldighet för rådhusrätten att anmäla till hovrätten när ledighet uppkommer, som kan tagas i anspråk för att bereda fiskal adjunktion. De föreslagna reformerna i fråga om adjunktionstjänstgöringen föranleder, att 61 § arbetsordningen för hovrätterna måste ges ändrad avfattning. Härvid bör, såvitt angår den nytillkomna möjligheten att fullgöra adjunktionstjänstgöring vid rådhusrätt, uttryckligen regleras endast h u r lång tid sådan tjänstgöring får tillgodoräknas som adjunktion och till vilka rådhusrätter adjunktionstjänstgöring får förläggas. Åt vederbörande

184 hovrätt bör överlämnas att närmare bestämma vid vilka avdelningar i rådhusrätt adjunktion bör ske, hur adjunktionsutrymmet i rådhusrätterna skall utnyttjas och hur adjunktionstjänstgöringen där i övrigt skall anordnas.

Befordran och tillsättningsförfarande Vid förstatligandet av rådhusrätterna skall vad nu stadgas angående kommunalt inflytande på tillsättning av stadsdomartjänster i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare och rådman upphöra att gälla och beträffande tillsättningsförfarandet införas enhetliga regler för domare i rådhusrätt och häradsrätt. Enligt vad domstolskommittén i nästfoljande kapitel föreslår skall ordinarie domare i rådhusrätt vara borgmästare och rådmän. Dessa domare och de ordinarie domarna i domsaga, häradshövding och tingsdomare, bör även i fortsättningen utnämnas av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Vad beträffar tingsdomartjänsten finner domstolskommittén i likhet med stadsdomstolsutredningen skäl ej föreligga att bibehålla nuvarande möjlighet att tillsätta sådan tjänst jämväl genom förordnande. Skulle i något fall behörig sökande ej finnas, torde Kungl. Maj :t vara oförhindrad att besluta, att tjänsten tillsvidare icke skall besättas med ordinarie innehavare. Beträffande tillsättningsförfarandet i övrigt bör reglerna om tillsättning av borgmästare och rådman utformas i överensstämmelse med vad som stadgas för motsvarande domartjänster i domsaga. Förfarandet vid tillsättning av borgmästartjänst bör sålunda vara detsamma som vid tillsättning av häradshövdingtjänst (2 § andra stycket domsagostadgan) och förfarandet vid tillsättning av rådmanstjänst detsamma som vid tillsättning av tingsdomartjänst (3 § andra och tredje styckena domsagostadgan). Domstolskommittén föreslår enligt vad tidigare anförts att kompetens som hovrättsassessor skall gälla som allmänt villkor för fortsatt befordran på domarbanan. Detta krav bör komma till formellt uttryck på det sättet, att sådan kompetens föreskrives som regelmässig förutsättning för utnämning till de domartjänster som normalt kan antagas ifrågakomma som första ordinarie tjänst efter assessorsförordnandet, d. v. s. tingsdomar- och rådmanstjänster. Däremot torde, i likhet med vad som för närvarande gäller, uttryckliga föreskrifter om formella kompetenskrav, utöver vad i rättegångsbalken stadgas om behörighet för domarämbete i allmänhet, ej böra meddelas i fråga om underrätternas chefsdomartjänster, häradshövding och borgmästare. Det bör ej vara uteslutet att till dylika högre domartjänster utnämna även jurister utanför domarkarriären. Som framhållits i kapitel 5 angående riktlinjerna för ny domkretsindelning kan den normala befordringsgången i fortsättningen icke gestaltas på samma sätt som i den nuvarande statliga karriären, där befordran i hu-

185 vudsak efter anciennilet i allmänhet kan påräknas upp till och med häradshövdingtjänst. I en enhetlig domstolsorganisation kan inte alla domare beredas möjlighet att avancera till domstolschef. Antalet dylika chefstjänster blir nämligen i förhållande till antalet övriga domartjänster avsevärt mindre än för närvarande är fallet i den statliga domstolsorganisationen. Att proportionen mellan olika domartjänster på detta sätt kommer att ändras följer redan av sammanslagningen av de statliga och kommunala domarkårerna. Antalet underrättschefer kommer emellertid härjämte framdeles att ytterligare nedgå genom att i samband med den förestående domkretsregleringen antalet underrätter minskas. För domarna på den gemensamma domarbanan torde det således bli nödvändigt att som normala sluttjänster acceptera även befattningar under chefsdomarplanet. Att utnämning till underrättschef sålunda icke blir en mer eller mindre garanterad slutpunkt på domarbanan torde ej vara att obetingat anse som en olycklig utveckling. Även beträffande övriga sluttjänster bör i den nya underrättsorganisationen en konkurrenskraftig lönesättning kunna påräknas. Alla domare, hur dugliga de än må vara i denna egenskap, lämpar sig ej för chefsposter. Att ett mera grannlaga urval av innehavarna av dylika tjänster möjliggöres är därför från domstolsorganisatorisk synpunkt en fördel. Genom att antalet underrättschefer minskas får dessa domare ökade och mer ansvarskrävande arbetsuppgifter. Härigenom skapas förutsättningar för att lönemässigt och i övrigt ge dessa tjänster en ställning, som kan göra dem verkligt eftertraktade. Vad nu anförts angående befordringsgångens normala förlopp i den gemensamma karriären torde föranleda, att tillsättning efter uteslutande eller huvudsakligen formell meritberäkning i fortsättningen sker endast i fråga om tjänsterna under chefsdomarplanet, d. v. s. tingsdomare, rådman och hovrättsråd. Häradshövding- och borgmästartjänster bör däremot tillsättas efter en friare, av hänsyn till formella meriter mera obunden prövning av vederbörandes lämplighet för sådan tjänst. Ancienniteten bör härvid icke ensam fälla utslaget. Det kunde ifrågasättas huruvida icke dessa tjänster borde tillsättas i samma ordning som lagmanstjänster, d. v. s. utan ansökan. Ett sådant tillsättningsförfarande i fall varom nu är fråga torde dock — bl. a. med hänsyn till det förhållandevis stora antalet såväl tjänster som tänkbara kandidater till dessa — bli förenat med betydande arbete och ganska stora svårigheter. Kommittén är inte beredd för närvarande att förorda en dylik ordning. Enligt praxis inhämtar Kungl. Maj :t vid tillsättning av häradshövdingtjänst yttrande från presidenterna i rikets hovrätter efter samråd med högsta domstolens ordförande. Domstolskommittén utgår från att detta s. k. presidentkollegium i fortsättningen höres även då det gäller tillsättningen av borgmästartjänst. Särskilt under en övergångstid, så länge en

186 viss kategoriklyvning på grund av skillnader i merithänseende består mellan nuvarande statliga och nuvarande kommunala domare, kan besvärliga meritvärderings- och andra avvägningsfrågor uppkomma. Det kan med hänsyn härtill vara ändamålsenligt att nämnda kollegium förstärkes, förslagsvis med en representant från den hittillsvarande statliga och en från den hittillsvarande kommunala underrättskåren. Ett sålunda förstärkt kollegium skulle också kunna anlitas i vissa fall vid tillsättningen av rådmansoch tingsdomarbefattningar för avgivande av yttrande i händelse av besvär över hovrättens utnämningsförslag. Kommittén har i detta sammanhang jämväl övervägt möjligheten att omvandla posterna som ordförande på avdelning i de större rådhusrätterna — vilka befattningar i stort sett torde kunna jämställas med chefsdomare i mindre underrätter — till särskilda, ordinarie tjänster. Emellertid synes böra tillsvidare anstå med slutligt ställningstagande i denna fråga. Kommittén föreslår alltså, att befattningarna som ordförande på avdelning i rådhusrätt också i fortsättningen skall tillsättas genom förordnande av Kungl. Maj :t för viss tid. En annan fråga med anknytning till nu behandlade spörsmål är den, huruvida kravet på godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare som förutsättning för utnämning till häradshövding skall bibehållas. Konsekvensen torde i så fall fordra att det utsträckes att gälla även för utnämning till borgmästare. Som ovan nämnts har 1955 års domarutredning föreslagit, att ifrågavarande krav skall avskaffas. Frågan har härefter behandlats av särskild utredningsman, som i ett år 1962 avgivet betänkande (SOU 1962:20) anslutit sig till domarutredningens förslag. Domstolskommittén har i yttrande över sistnämnda betänkande biträtt vad domarutredningen och utredningsmannen förordat. Kommittén har härvid för egen del som skäl för en sådan reform åberopat, att det efter rådhusrätternas förstatligande torde bli svårt att uppehålla kravet på revisionssekreterare änstgöring med hänsyn till det begränsade utrymme som då komme att stå till buds för dylik tjänstgöring, för den händelse denna ej gjordes så kortvarig att dess praktiska värde försvunne. Härutöver kan i förevarande sammanhang anföras, att det med hänsyn till den friare meritvärdering, som enligt det ovan sagda skall tillämpas vid tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänst, framstår som oegentligt att uppställa krav på formell meritering genom visst slag av tjänstgöring. Kommittén utgår sålunda från att dylikt krav i fortsättningen icke uppställes. Härav följer ej att väl vitsordad tjänstgöring som revisionssekreterare inte kan komma att få särskilt värde ur meritsynpunkt. Tjänstgöringen i nedre justitierevisionen vidgar erfarenhetsområdet och bidrar till en allsidig utbildning. Vid konkurrens om ledigt domarämbete mellan i övrigt ungefär jämställda aspiranter kan det sålunda vara motiverat att den, som till sina övriga meriter kan lägga godkänd revisionssekreterareänstgöring, gives företräde.

187 Stadsdomare har hittills endast i sällsynta fall ifrågakommit till revisionssekreterarförordnande. Turordningen för de statliga domarnas tjänstgöring som revisionssekreterare bestämmes i stort sett efter tjänsteålder. I den gemensamma domarkarriären torde förordnande som revisionssekreterare böra meddelas enligt samma grunder som nu tillämpas för de statliga domarnas del. För nuvarande rådhusrättsdomare torde dock härvid få göras undantag. Fråga om revisionssekreterarförordnande för dem får bedömas från fall till fall på samma sätt som för närvarande sker.

Övergångsbestämmelser Enligt kommitténs i det föregående framlagda förslag skall i den blivande gemensamma karriären viss tids adjunktionstjänstgöring i hovrätt ingå som ett normalt led i domarutbildningen och kompetens som hovrättsassessor gälla som allmänt villkor för behörighet till ordinarie domartjänst. För närvarande fordras icke sådan kompetens för behörighet till domartjänst i rådhusrätt, och de domare som nu tjänstgör i rådhusrätterna saknar, med få undantag, denna merit. Flertalet av rådhusrätternas nuvarande befattningshavare uppfyller alltså icke de formella behörighetsvillkor som avses komma att i princip uppställas som förutsättning för fortsatt befordran på domarbanan. Med hänsyn härtill måste övergångsvis regleras i vad mån och under vilka förutsättningar dessa befattningshavare efter rådhusrätternas förstatligande skall äga behörighet att vinna utnämning till ordinarie domartjänst. Den omständigheten att de nuvarande stadsdomarna i allmänhet ej genomgått den utbildning och förvärvat den merit, som den för de statliga domarna obligatoriska hovrättsadjunktionen innebär, medför vidare svårigheter då det gäller att i merithänseende jämföra tjänstgöring inom den statliga domstolsorganisationen med tjänstgöring vid rådhusrätt. Till svårigheterna härvidlag bidrager jämväl nu föreliggande skiljaktigheter mellan häradsrätter och rådhusrätter i fråga om grunderna för arbetsfördelningen mellan domare i olika tjänsteställning och därav föranledda olikheter beträffande domartjänsternas innehåll med avseende å arbetsuppgifternas beskaffenhet. Under en övergångstid behövs därför också särskilda regler rörande de befordringsprinciper som skall tillämpas vid konkurrens om domartjänster mellan befattningshavare från den nuvarande statliga domarbanan och befattningshavare från den nuvarande stadsdomarbanan. Som tidigare nämnts blir den som efter den 30 juni 1963 övergår från tjänst i eller under hovrätt till tjänst vid rådhusrätt — under förutsättning i allmänhet att vederbörande tjänstgjort minst sex månader i hovrätt efter erhållet fiskalsgodkännande — berättigad att erhålla adjunktion i hovrätt. Ehuru domstolskommittén av skäl som anföres i det följande, icke anser att de befattningshavare vid rådhusrätterna, som sålunda äger rätt till adjunk-

188 tion, också skall åläggas skyldighet att mottaga förordnande att tjänstgöra som ledamot i hovrätt, förutsätter kommittén att flertalet av dem kommer att begagna sig av möjligheten att komplettera sina meriter genom sådan tjänstgöring. De fiskaler som övergår till rådhusrätt efter nyssnämnda tidp u n k t torde alltså i allmänhet inordnas i den gemensamma karriären på samma sätt och under samma förutsättningar som om de kvarstått i de nuvarande statliga domstolarna. För denna kategori torde därför de här berörda övergångsproblemen beträffande behörighetskrav och befordringsprinciper komma att i huvudsak sakna aktualitet. Behörighetsvillkor. De problem, som föranleds av domstolskommitténs förslag till behörighetskrav, berör närmast rådmans- och tingsdomartjänsterna. Endast beträffande ordinarie domartjänster av detta slag torde nämligen direkta föreskrifter i behörighetshänseende böra meddelas. Några uttryckliga behörighetsbestämmelser för sökande till hovrättsråds- och revisionssekreterartjänster finns för närvarande ej och torde ej heller fortsättningsvis erfordras. Och tillsättningen av häradshövding- och borgmästartjänster liksom av övriga högre domartjänster avses skola ske efter en mera fri, av hänsyn till formella meriter obunden lämplighetsprövning. Vad först angår frågan om behörighet till rådmanstjänsl bör den skärpning av kompetenskraven för sådan tjänst som kommitténs förslag innebär icke äga tillämpning beträffande dem som vid tiden för den nya behörighetsregelns ikraftträdande förvärvat behörighet till ordinarie domartjänst i rådhusrätt enligt dittills gällande bestämmelser. Det synes ej kunna ifrågasättas att nuvarande befattningshavare, som tagit anställning i rådhusrätt i förlitande på de vid tiden för anställningen stadgade behörighetsreglerna, skall tvingas underkasta sig adjunktionstjänstgöring för att bli berättigade att vinna befordran till sluttjänst i rådhusrätt. De praktiska möjligheterna att bereda nuvarande rådhusrättsdomare — bortsett från de yngre befattningshavare som enligt vad ovan sagts blir berättigade därtill — adjunktion i hovrätt torde för övrigt bli mycket begränsade. Med hänsyn till angelägenheten, främst ur rekryteringssynpunkt, av att såvitt möjligt undvika försening i befordringsgången för de yngre på domarbanan bör hovrätternas adjunktionsutrymme i första hand tagas i anspråk för nytillkommande årgångar av fiskaler. Som framgår av framställningen i avsnittet ovan om adjunktionstjänstgöringen torde hovrätterna icke kunna utan vissa svårigheter bereda adjunktion ens åt nytillkommande fiskaler i den gemensamma karriären. Man får alltså räkna med att stadsdomare, som tillträtt tjänst vid rådhusrätt före den 1 juli 1963, endast i undantagsfall kommer att kunna ges tillfälle till hovrättsadj unktion. Kommittén föreslår därför att — på motsvarande sätt som skett när behörighetskraven för ordinarie domartjänst i rådhusrätt från och med den 1 juli 1963 skärptes genom kungörelsen den 22 maj 1963 (nr 241) — till huvudregeln om behörighet till assessorsförordnande i hovrätt som villkor för be-

189 fordran till rådmanstjänst knytes en övergångsbestämmelse av innebörd att beträffande den som förordnats till fiskal eller ledamot i hovrätt före förstatligandet vad för närvarande gäller angående behörighet till rådmanstjänst alltjämt skall äga tillämpning. Vad beträffar frågan om behörighet för nuvarande befattningshavare vid rådhusrätterna att förvärva tingsdomartjänst talar starka skäl för att man i samband med rådhusrätternas förstatligande och inför den förestående allmänna omorganisationen av domstolsväsendet vidgar de nuvarande rådhusrättsdomarnas möjligheter att erhålla domartjänster i häradsrätt. Det är angeläget att hittillsvarande hinder mot övergång från rådhusrättstjänst till a n n a n domarbefattning — liksom också hindren mot övergång i motsatt riktning — avlägsnas. Genomförandet av de ändringar i rådhusrätternas personalorganisation som i nästföljande kapitel föreslås ske i anslutning till förstatligandet underlättas, om befattningshavare vid rådhusrätterna kan erhålla domartjänster vid häradsrätterna. Likaså torde det för lösandet av personalplaceringsproblem vid framtida domkretsregleringar vara till fördel att möjlighet t. ex. kan beredas rådhusrättsassessor eller rådman att övergå till tingsdomartjänst. Betänkligheter med hänsyn till vederbörandes kvalifikationer synes i princip icke behöva föreligga mot att ordinarie rådhusrättsdomare, varmed i detta sammanhang avses innehavare av fullmaktstjänst, ges behörighet till tingsdomartjänst, oavsett att vederbörande ej har kompetens som hovrättsassessor. Det kan knappast göras gällande att erfarenhet av tjänstgöring som ledamot i hovrätt skulle vara en nödvändig förutsättning för att en rådman eller assessor i rådhusrätt skall anses kompetent att fullgöra de åligganden som ankommer på tingsdomare. Något formellt hinder föreligger ej heller enligt nuvarande ordning mot att till tingsdomare utse befattningshavare vid rådhusrätt, som ej genomgått adjunktionstjänstgöring i hovrätt. Det torde också med fog kunna hävdas, att i det alldeles övervägande antalet fall de som nått fram till ordinarie domartjänst i rådhusrätt i fråga om kunnighet och erfarenhet av domargöromål väl uppfyller även de krav som bör ställas på innehavare av domartjänst i häradsrätt. Vad nu sagts äger självfallet motsvarande tillämpning på befattningshavare utan assessorskompetens, som tilläventyrs erhållit ordinarie domartjänst vid nuvarande statlig domstol. Domstolskommittén förordar sålunda att behörighet till tingsdomare skall generellt tillkomma — förutom den som förvärvat kompetens som hovrättsassessor — en var som redan är innehavare av ordinarie domarbefattning. Vad angår rådhusrätternas nuvarande icke-ordinarie domarpersonal — assessorer med extra tjänst och fiskalskompetenta befattningshavare under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna — kommer denna grupp av befattningshavare enligt vad här föreslagits att erhålla generell behörighet till rådmanstjänst och sålunda att i formellt hänseende bibehållas vid de möj-

190 ligheter till befordran till sluttjänst inom rådhusrättsorganisationen som an de för närvarande har. Emellertid bör för dessa befattningshavare också öppmpnas möjlighet att, i den mån de kan anses äga erforderliga kvalifikationer hä)härför, befordras till ordinarie domartjänst i häradsrätt. Vad ovan anförts b s beträffande angelägenheten av att nuvarande hinder mot cirkulation mella^llan rådhusrätter och övriga domstolar avlägsnas gäller även i fråga om de ickdckeordinarie befattningshavarna. En del av dessa har förvärvat avsevärd eil erfarenhet av kvalificerat domstolsarbete. Befordringsåldern för assessorsorstjänster vid de tre största rådhusrätterna är för närvarande omkring 40 åO år eller något däröver. Åtskilliga av befattningshavarna under assessorsgradeaden vid dessa domstolar har sålunda långvarig domstolstjänstgöring bakom sh sig och de har ofta redan på ett tidigt stadium av rådhusrättstjänsten erhålhållit stadigvarande ledamotsförordnande. I ej få fall torde de, med hänsyn såvsåväl till längden som till beskaffenheten av den domstolstjänstgöring de ka kan åberopa, kunna ifråga om kvalifikationer för domartjänst i häradsrätt ar, anses jämställda med domare med ordinarie tjänst i rådhusrätt. Enligt kommitténs mening bör således för nuvarande icke-ordinarie be befattningshavare vid rådhusrätterna finnas möjlighet till undantag från det föt för behörighet till tingsdomartjänst uppställda kravet på kompetens som homovrättsassessor. I vad mån och under vilka förutsättningar sådant undantantag skall medges synes emellertid icke böra regleras genom någon generell be bestämmelse. Det torde nämligen — med hänsyn till de ofta betydande skillnalnaderna mellan olika befattningshavare inom denna kategori i fråga om lämängden och arten av deras domstolstjänstgöring — bli svårt att i en sådan be bestämmelse på tillfredsställande sätt draga gränsen mellan de befattningsngshavare som bör och de som icke bör äga behörighet till tingsdomartjänsinst. Det synes tillfyllest att Kungl. Maj :t i de fall då det kan anses befogat be beviljar individuella dispenser från ifrågavarande behörighetskrav. Befordringsprinciper. Vad kommittén föreslagit angående nuvarande råtirådhusrättsdomares behörighet till tingsdomartjänst innebär, att dessa får vä väsentligt större möjligheter än för närvarande att övergå till domartjänst vii vid häradsrätt. I och med förstatligandet av rådhusrätterna avlägsnas också di de av nuvarande uppdelning av domstolsväsendet på två huvudmän betingad<;ade begränsningarna i möjligheterna för domare vid de statliga domstolarna a t att erhålla domartjänst i rådhusrätt. Man får således räkna med som något ickicke alltför ovanligt att befattningshavare från de båda hittills åtskilda domariarbanorna kommer att konkurrera om samma domartjänst. Frågan om vilka principer för befordran som i sådana fall skall tillämpatpas är svårlöst. Det gäller icke blott att i merithänseende jämföra tjänstgöringeigen vid rådhusrätt med tjänstgöring vid statliga domstolar. Ofta torde det äveiven bli anledning att pröva om olika slag av rådhusrättstjänstgöring bör till tillmätas olika meritvärde. Ytterligare ett problem sammanhänger direkt med den utpräglade dualisnism

191 som hittills varit rådande mellan den statliga domarbanan och stadsdomarbanan. Befattningshavarna vid de statliga domstolarna har enligt nuvarande ordning kunnat påräkna att utan konkurrens från rådhusrättsdomarnas sida vinna befordran i den egna karriären upp till och med häradshövding i stort sett efter sin turordning i hovrätten. Rådhusrätternas assessorer har i allmänhet kunnat räkna med företräde till rådmanstjänst i den egna domstolen framför domare från andra rådhusrätter och från statliga domstolar. De tre största rådhusrätterna har var för sig haft praktiskt taget helt slutna karriärer, inom vilka befordran till assessor och rådman skett efter viss turordning, bestämd med utgångspunkt från dagen för anställning vid rådhusrätten. Om vid förstatligandet av rådhusrätterna de spärrar som sålunda nu finns mellan de olika karriärerna omedelbart helt bortfölle, skulle det för åtskilliga befattningshavare på båda domarbanorna kunna medföra en väsentlig försämring av de befordringsutsikter de enligt hittillsvarande ordning kunnat påräkna. Vid utformningen av de befordringsprinciper som skall tillämpas under tiden närmast efter förstatligandet bör nämnda förhållande beaktas och såvitt möjligt förebyggas, att ogynnsamma verkningar av angivna art drabbar de befattningshavare som inträtt på domarbanan före förstatligandereformens ikraftträdande. Domstolskommittén har för att söka komma till rätta med problemet övervägt möjligheten av att under en övergångstid fortsätta att tillämpa det nuvarande dualistiska systemet. Man skulle alltså även efter rådhusrätternas förstatligande tillsvidare bibehålla hittills föreliggande begränsningar i möjligheterna till övergång mellan häradsrätter och hovrätter å ena samt rådhusrätter å andra sidan. Emellertid är det, som tidigare framhållits, av flera skäl angeläget att hindren mot en friare cirkulation mellan de båda domarbanorna så snart som möjligt avlägsnas. Det synes därför icke lämpligt att ens för en övergångstid konservera rådande ordning i här berörda hänseende. Man måste i och ined att rådhusrätterna förstatligas tänka sig en ordning med åtminstone i princip fri konkurrens om domartjänsterna. Generella regler för meritvärderingen vid jämförelse mellan olika slag av domartjänstgöring är såsom redan antytts praktiskt taget omöjligt att uppställa. Man torde få åtnöjas med att uppdraga vissa riktlinjer, vilka bör följas vid konkurrens mellan befattningshavare från de olika domarkarriärerna. Såsom torde framgå av vad som anförts vid behandlingen av behörighetsfrågan, anser kommittén det icke vara motiverat att i merithänseende ge domartjänstgöring inom den nuvarande statliga karriären något allmänt företräde framför tjänstgöring vid rådhusrätt. Med domartjänsterna vid rådhusrätterna är i det övervägande flertalet fall förenade arbetsuppgifter av tillräckligt kvalificerad beskaffenhet för att tjänstgöring i dessa befattningar skall kunna jämställas med tjänstgöring vid statliga domstolar. Undantag

192 förekommer beträffande vissa rådmanstjänster vid mindre rådhusrätter och en del assessorstjänster, till vilka är knutna arbetsuppgifter, som till mera väsentlig del utgörs av mindre kvalificerade göromål. I övrigt bör vid all formell meritberäkning tjänstgöring vid rådhusrätt och tjänstgöring vid häradsrätt kunna i princip tilläggas samma meritvärde. Svårare är det att väga mot varandra meriter, förvärvade genom tjänstgöring som domare i rådhusrätt, och meriter från hovrättstjänstgöring eller tjänstgöring i nedre justitierevisionen. Domstolskommittén har i nästföregående avsnitt uttalat att revisionssekreterare änstgöring kan, då fråga är om i övrigt ungefär jämställda konkurrenter, tilläggas ett visst mervärde. På samma sätt synes det rimligt att den som kan, till skillnad mot konkurrenterna, åberopa ledamotstjänstgöring i hovrätt, bör om tjänsteåldern är i stort sett densamma givas det företräde, som den större allsidigheten i hans domarutbildning motiverar. Någon allmän regel att tjänstgöring som revisionssekreterare eller som ledamot i hovrätt skall tilläggas högre meritvärde än tjänstgöring som rådhusrättsdomare vill domstolskommittén däremot ej föreslå. Då det gäller den nuvarande statliga domarbanan tillämpas principiellt ej någon skillnad i meritvärdering med avseende å det ena eller det andra slaget av tjänstgöring, frånsett det hittills gällande kravet på godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare för att kunna ifrågakomma till häradshövdingtjänst, ett krav som kommittén emellertid avser skola bortfalla. Om meritvärderingen sålunda blir i princip densamma för all domartjänstgöring hindrar detta icke att i ett utnämningsärende hänsyn tages till de ovan berörda förhållandena angående inverkan på nuvarande befattningshavares befordringsutsikter av en helt fri konkurrens om domartjänsterna. Det torde under en övergångstid bli nödvändigt att man vid tillsättande av domartjänster såvitt möjligt tillgodoser nuvarande befattningshavares intresse av att bibehållas vid de befordringsmöjligheter som enligt hittillsvarande ordning kunnat påräknas. Vid konkurrens mellan sökande från de nuvarande båda domarbanorna bör sålunda företräde kunna ges åt domare från den statliga karriären, då fråga är om tillsättande av nuvarande statlig domartjänst, och åt rådhusrättsdomare vid tillsättning av tjänst i rådhusrätt, såvida medsökande från den andra domarkarriären icke är klart överlägsen i merithänseende. Domstolskommittén avser med det sagda inte att en regel sådan som den sist angivna bör tillämpas undantagslöst. Tidigare har nämnts, att de föreslagna ändringarna i rådhusrätternas organisation på sina håll kan innebära att möjligheterna till befordran vid vissa rådhusrätter försämras. Avsteg från berörda regel bör därför exempelvis kunna ske för att bereda befattningshavare vid dylik rådhusrätt kompensation genom befordran i stället till tjänst inom den nuvarande statliga karriären. Härav föranledd försämring i befordringsförhållanden för de nuvarande statliga domarna kan i sin tur behöva kompenseras genom att befattningshavare från den

193 statliga sidan medges befordran till domartjänst vid någon rådhusrätt. Även andra fall kan tänkas, där det finns skäl att ersätta minskade möjligheter till befordran på ett håll genom att befordran i stället medges på ett annat. Överhuvudtaget måste en avvägning eftersträvas så att övergången till en gemensam domarkarriär kan ske utan att befordringsförhållandena för den enskilde befattningshavaren oskäligt påverkas. De befordringsprinciper, som domstolskommittén sålunda förordat, avses icke komma till uttryck i författningsbestämmelser. Tillämpningen ankommer på Kungl. Maj:t och blir beroende på omständigheterna i varje särskilt fall.

7—318374

KAPITEL7

Rådhusrätterna efter förstatligandet

Organisation Liksom stadsdomstolsutredningen finner domstolskommittén angeläget att rådhusrätternas personalorganisation och reglerna om arbetsfördelningen vid dessa domstolar får sådan utformning, att de ordinarie domarna kan befrias från mindre kvalificerade uppgifter och få möjlighet att mera odelat ägna sig åt den i egentlig mening dömande verksamheten. En ändring av organisationen i denna riktning påkallas redan av hänsyn till intresset av att möjliggöra ett rationellt utnyttjande av domarnas arbetskraft. Men ändringen är också nödvändig för att rådhusrätternas domare skall såsom är avsett kunna inordnas i en gemensam domarkarriär med de enhetliga befordringsprinciper, som där bör tillämpas. En förutsättning härför är nämligen att nuvarande skiljaktigheter mellan rådhusrätt och häradsrätt utjämnas i fråga om beskaffenheten av domarnas arbetsuppgifter, så att domartjänstgöringen i underrätt, oavsett till vilken domstol den är förlagd, blir att bedöma som i stort sett likvärdig. I samband härmed bör organisationen så ändras, att tjänsterna blir i stort sett desamma vid båda slagen av underrätt, om än tillsvidare med olika benämningar. En omläggning av organisationen i enlighet med vad här förordats aktualiserar omprövning av rådhusrätternas assessorsbefattningar. Kännetecknande för arbetsfördelningen vid de rådhusrätter där assessorer finns är, bortsett från Stockholms rådhusrätt, att de göromål, som, ehuru av enklare beskaffenhet, likväl måste handläggas av lagfarna befattningshavare, huvudsakligen eller i vart fall i stor utsträckning ankommer på assessorerna. Som tidigare nämnts är också vid några rådhusrätter åtskilliga av de på assessor ankommande göromålen desamma som de, vilka i domsagorna vanligen utföres av tingsnotarier. Att efter en omorganisering av rådhusrätterna sådan som den ovan förutsatta bibehålla som ordinarie domartjänster de assessorsbefattningar, med vilka sålunda är förenade arbetsuppgifter av huvudsakligen mindre kvalificerad beskaffenhet, kan ej anses försvarligt. I de fall åter, då assessor enligt nu tillämpad arbetsfördelning har att handlägga egentliga domargöromål i sådan utsträckning att hans arbetsuppgifter kan betraktas som likvärdiga med de som i allmänhet ankommer

195 på rådman, torde det vara befogat att omvandla assessorstjänsten till rådmanstjänst. Om, såsom i föregående kapitel förordats, för behörighet till ordinarie domartjänst principiellt fordras viss tids adjunktionstjänstgöring i hovrätt, kan det vidare befaras uppstå svårigheter att rekrytera rådhusrätternas assessorstjänster. Flertalet av dessa torde nämligen, i varje fall i sin nuvarande utformning, icke k u n n a lönemässigt och i övrigt ges sådan ställning att de kan locka sökande med dylik kompetens. Slutligen motiverar även hänsyn till intresset av att skapa organisatorisk enhetlighet mellan rådhusrätter och häradsrätter att i rådhusrätternas personalorganisation ej bör ingå ordinarie domare med ställning under rådman. Att vid domsagorna skapa en ordinarie domargrad under tingsdomare, jämförlig med assessorstjänst i rådhusrätt, förefaller nämligen inte lämpligt. Domstolskommittén förutsätter att hovrätternas fiskaler måste i fortsättningen liksom hittills i utbildningssyfte beredas tjänstgöring som tingssekreterare. En ordinarie domartjänst mellan tingsdomare och tingssekreterare skulle vara svår att inpassa i systemet och torde för övrigt ur rekryteringssynpunkt bli förenad med än större svårigheter än de som enligt vad nyss anförts kan befaras beträffande rådhusrätternas assessorstjänster. Övervägande skäl talar alltså för att assessorstjänsterna vid rådhusrätterna bör avskaffas. Om så sker, måste emellertid för fullgörande av sådana mindre kvalificerade arbetsuppgifter, som för närvarande ankommer på assessorer, rådhusrätterna förses med lagfarna icke-ordinarie befattningshavare. I ej obetydlig utsträckning bör ifrågavarande göromål kunna överflyttas på tingsnotarier. Frågan om tingsnotaries behörighet och övriga med notarietjänstgöring i rådhusrätt sammanhängande spörsmål har behandlats i kapitel 6. Den utsträckning i vilken notarietjänster bör vara inrättade vid olika rådhusrätter kommer att beröras i det följande i samband med förslag till personalplaner. Enligt vad tidigare föreslagits bör även framdeles i domarutbildningen normalt ingå något eller några års tjänstgöring i underrätt efter antagningen till fiskal i hovrätt. Möjlighet föreligger redan enligt nuvarande ordning att fullgöra denna tjänstgöring vid rådhusrätt, ehuru endast under förutsättning att tjänstgöringen avser uppehållande av ledamotstjänst (jfr 61 § arbetsordningen för hovrätterna). Det förekommer dock endast i relativt begränsad utsträckning att fiskaler anlitas för vikariatstjänstgöring i rådhusrätt. Efter rådhusrätternas förstatligande bör rådhusrätterna göras jämställda med häradsrätterna jämväl i det avseendet, att möjlighet öppnas att vid rådhusrätterna bereda utbildning åt fiskaler i samma utsträckning och i samma former som vid häradsrätterna. Att fiskaler ställs till förfogande för tjänstgöring vid rådhusrätterna

196 motiveras även av arbetsorganisatoriska skäl, främst för tillgodoseende av behovet av vikarier för de ordinarie domarna. För närvarande torde endast de tre största rådhusrätterna — där tjänster på begynnelsestadiet, speciellt avsedda för detta ändamål, är inrättade — ha möjlighet att helt täcka sitt vikariebehov genom anlitande av egen personal. Vid övriga rådhusrätter är man i större eller mindre utsträckning hänvisad till att skaffa vikarier utanför den egna domstolen. Efter förstatligandet kommer det, i likhet med vad som nu gäller i fråga om domsagoorganisationen, att ankomma på hovrätterna att tillhandahålla rådhusrätterna erforderlig personal för vikariatstjänstgöring. För sådan tjänstgöring bör i första hand ifrågakomma fiskaler. Enligt kommitténs mening bör sålunda för tillgodoseende av det normalt förekommande behov av vikarier, som föranleds av semester och annan mera kortvarig ledighet samt partiella tjänstebefrielser för de ordinarie domarna, huvudsakligen anlitas fiskaler. Likaså bör i allmänhet fiskaler användas då vid rådhusrätt föreligger behov av mera tillfällig personalförstärkning ävensom då göromålen ökat så att ytterligare rättsbildad arbetskraft för kvalificerade göromål måste tillföras domstolen men arbetsunderlaget ej är tillräckligt för inrättande av ny ordinarie tjänst. Som ovan anförts bör fiskalstjänstgöringen i rådhusrätt anordnas i samma former som gäller för domsagorna. Vid vissa rådhusrätter bör sålunda med hänsyn till deras storlek stadigvarande finnas befattningshavare, motsvarande domsagornas tingssekreterare. Vidkommande stadsdomstolsutredningens förslag, att vid vissa större rådhusrätter skall inrättas tjänster för särskilda inskrivningsdomare, torde kunna ifrågasättas huruvida över huvud taget inskrivningsärenden och ärenden angående bouppteckning och arvsskatt — vilka sistnämnda ärenden i de domsagor som har särskild inskrivningsdomare ankommer på denne vid sidan av inskrivningsärendena — bör i fortsättningen upptagas vid allmän underrätt. I vart fall synes nya tjänster för särskilda inskrivningsdomare icke för närvarande böra inrättas. Som framhållits av flera remissorgan skulle det med all sannolikhet möta svårigheter att besätta dylika tjänster med lämpliga innehavare. I fråga om rådhusrätternas personalorganisation föreslår domstolskommittén sålunda, att ordinarie domare vid rådhusrätterna skall vara borgmästare och rådmän. Assessorstjänsterna vid rådhusrätterna avskaffas och i deras ställe inrättas, i de fall då med tjänsten är förenade arbetsuppgifter som motiverar bibehållande av ordinarie domartjänst, rådmanstjänster samt i andra fall i första hand tjänster för tingsnotarier med enahanda arbetsuppgifter som ankommer på tingsnotarier i domsagorna. Därutöver bör emellertid vid vissa rådhusrätter finnas tingssekreterare. Av vad ovan anförts framgår de principer, efter vilka fördelningen av

197 arbetet mellan, å ena sidan, de ordinarie domarna och, å andra sidan, de lägre befattningshavarna vid rådhusrätterna bör ske. Däremot har ej berörts hur arbetet bör fördelas mellan de ordinarie domarna. Härom vill kommittén anföra följande. I likhet med stadsdomstolsutredningen anser kommittén det icke böra ifrågakomma att mera allmänt uppdela göromålen på ordinarie domare med olika kompetens och tjänsteställning. Emellertid har stadsdomstolsutredningen likväl förordat en fördelning av arbetsuppgifterna efter kvalitativa grunder såtillvida, att chefsdomaren i varje underrätt enligt utredningen borde i främsta rummet anlitas för de mest maktpåliggande rättsskipningsuppgifterna. Tanken på en uppdelning av arbetet efter mer eller mindre renodlat kvalitativa grunder har också vunnit anslutning från flera håll under remissbehandlingen. Domstolskommittén kan såtillvida biträda den uppfattning som på detta sätt kommit till uttryck, att med hänsyn till de domarkvalifikationer som, förutom goda chefsegenskaper, måste krävas av en chefsdomare — under begreppet innefattas i detta sammanhang även ordförande på avdelning vid rådhusrätt — det kan vara naturligt att denne handlägger sådana kvalificerade mål, i vilka hans auktoritet och domarerfarenhet kan bedömas vara av särskilt värde. Härav följer dock icke att de mest kvalificerade uppgifterna bör mer eller mindre konsekvent förbehållas chefsdomaren. Med en organisation av rådhusrätterna sådan som den av kommittén förordade, med ordinarie domartjänster endast av två grader och med i princip samma behörighetskrav för båda slagen av tjänster, torde ur rättssäkerhets- eller rationalitetssynpunkter en dylik arbetsfördelning vara omotiverad. Som ovan framhållits är det för uppbyggandet av den gemensamma karriären av vikt att åstadkomma likformighet mellan domartjänster vid olika underrätter även med avseende å tjänstgöringens innehåll. En utveckling i denna riktning torde ej kunna ske utan att till rådmanstjänsterna i högre grad än vad nu vid flera rådhusrätter är fallet knytes domaruppgifter av kvalificerad beskaffenhet. Detta syftemål kan icke förverkligas enbart genom en sådan omfördelning av de egentliga domargöromålen, som möj liggöres genom att de mindre kvalificerade arbetsuppgifterna överlämnas till lägre befattningshavare. Det fordras även att de kvalificerade göromålen — om än med beaktande av vad som anförts om lämpligheten av att vissa särskilt krävande mål handlägges av chefsdomaren — mera j ä m n t fördelas mellan samtliga ordinarie domare. Vad nu sagts utesluter icke att en viss specialisering på särskilda rättsområden kan ifrågakomma och vara önskvärd. En sådan specialisering är för övrigt ofrånkomlig vid de större, på avdelningar arbetande rådhusrätterna. Vid dessa rådhusrätter bör dock vad ovan anförts iakttagas vid fördelningen av arbetet inom avdelningarna.

198 För närvarande regleras arbetsfördelningen mellan ledamöterna i rådhusrätterna genom av Kungl. Maj :t fastställda stadgor eller arbetsordningar. I följande avsnitt om rådhusrätternas administration förordas, att rådhusrätterna, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller för domsagorna, i administrativt hänseende underordnas hovrätterna. Med hänsyn härtill framstår det som naturligt, att hovrätterna får övertaga även befogenheten att besluta om arbetsfördelningen mellan de ordinarie domarna vid rådhusrätterna. Skäl torde för övrigt ej föreligga att härutinnan göra skillnad mellan rådhusrätter och domsagor, beträffande vilka hovrätterna redan har bestämmanderätten i angivna hänseende. Kommittén föreslår alltså, att det efter rådhusrätternas förstatligande skall ankomma på hovrätterna i stället för på Kungl. Maj :t att bestämma arbetsfördelningen. Det kan ifrågasättas huruvida denna härvid alltid behöver ske på samma sätt som för närvarande genom stadga eller arbetsordning med detaljerade föreskrifter om uppdelning av skilda grupper av mål och ärenden på de olika ledamöterna. Vid i vart fall de tre största rådhusrätterna torde arbetsordningar av praktiska skäl bli nödvändiga. Möjlighet synes emellertid böra finnas att reglera förhållandena vid vissa mindre och medelstora rådhusrätter i något enklare form. Förutsättningar kan där föreligga att meddela beslut om arbetsfördelning i en ordning liknande den som tillämpas för häradsrätterna. Kommittén finner det kunna överlämnas åt hovrätterna att närmare bestämma i vilken form erforderliga föreskrifter om arbetsfördelningen skall givas. Det kan förutsättas att, på motsvarande sätt som tillämpas i fråga om domsagorna, förslag till arbetsfördelning av hovrätten inhämtas från vederbörande rådhusrätt. Under en första tid efter förstatligandet torde det beträffande flertalet rådhusrätter bli nödvändigt att i stort sett bibehålla den arbetsfördelning, som för närvarande gäller. Även på förevarande område måste uppbyggandet av en enhetlig organisation ske successivt. Föreslagna ändringar i personaluppsättningen torde i många fall icke kunna omsättas i verkligheten omedelbart utan endast efterhand, i mån av nuvarande befattningshavares avgång. Till att hittillsvarande arbetsfördelning åtminstone i viss utsträckning även efter förstatligandet tillsvidare måste tillämpas kan bidraga också sådana omständigheter som personella förhållanden i de särskilda rådhusrätterna. Hovrätterna bör emellertid redan från början vid sin granskning av rådhusrätternas förslag till arbetsfördelning beakta de här förordade principerna och därvid särskilt tillse, att såvitt möjligt alla de ordinarie domarna — även assessorer som kan finnas kvar efter förstatligandet — tilldelas egentliga domargöromål, så att icke de mindre kvalificerade uppgifterna koncentreras hos någon eller några av ledamöterna. I detta sammanhang kan anmärkas att enligt det förslag till rådhusrättsstadga, som kommittén framlägger, de mindre kvalificerade göromålen förutsattes kunna avlyftas de ordinarie domarna på samma sätt och i samma utsträckning som i domsagorna.

199 Administration Förstatligandet av rådhusrätterna och avvecklingen av magistraterna medför behov av nya regler om rådhusrätternas administration. Härvidlag uppkommer i första hand spörsmål om medelsförvaltning och handläggning av personalärenden. Rörande medelsförvaltningen måste främst uppmärksammas hur rådhusrätternas framtida kostnader för exempelvis avlöning till personal, ersättning till nämndemän, omkostnader och lokaler skall upptagas under andra huvudtiteln ävensom hur kostnadsanslagen skall disponeras. Personalärendena avser närmast frågor om tillsättning och entledigande av befattningshavare, indelning till tjänstgöring, ledighet, förordnande av vikarier, disciplinära åtgärder och betyg. Härjämte fordras föreskrifter om rådhusrätts kansli och arkiv, befattningshavarnas arbetstid, tillsynen över arbetsförhållandena samt om beslutförheten i administrativa frågor. Stadsdomstolsutredningen anförde i sitt betänkande Underrätterna angående de administrativa frågorna: Närmare föreskrifter om rådhusrätternas förvaltning bör utfärdas av Kungl. Maj:t. Efter rådhusrätternas förstatligande torde hovrätterna komma att disponera de anslag riksdagen beviljar för rådhusrätternas verksamhet. Den tillsyn över rådhusrätterna som hovrätterna enligt 2 kap. 1 § RB utövar kommer därmed att få ökad praktisk betydelse. Som regel torde det böra ankomma på hovrätt att utse de befattningshavare i rådhusrätt som ej utnämnes av Kungl. Maj:t, att bevilja tjänstledighet för ledamot i rådhusrätt och förordna vikarie samt att besluta om tillfälliga förstärkningar av personalorganisationen. Av praktiska skäl synes det dock önskvärt, att de största rådhusrätterna får en viss självstyrelse. De torde sålunda själva böra få bevilja kortare ledigheter för domarpersonalen och meddela däremot svarande vikariatsförordnanden. Rådhusrätts beslutanderätt i frågor rörande domstolens förvaltning och i administrativa ärenden i övrigt bör liksom för närvarande tillkomma rådhusrätten i plenum, d. v. s. borgmästaren och rådmännen, såvitt gäller viktigare ärenden. I övrigt bör beslutanderätten utövas av borgmästaren med rätt för honom att i den utsträckning han finner lämpligt hänskjuta ärende till plenum eller till avdelning inom rådhusrätten. Vid de tre största rådhusrätterna kommer möjligen att behövas en administrativ tjänsteman för handläggning av administrativa ärenden. Av remissyttrandena över stadsdomstolsutredningens betänkande har endast ett fåtal berört frågan om administrationen. Stockholms rådhusrätt har anfört: Vid Stockholms rådhusrätt tjänstgör för närvarande (oktober 1961) sammanlagt omkring 350 befattningshavare, och domarna vid rådhusrätten utgör cirka en tiondel av landels domarkår. Lönekostnaderna uppgår till omkring 40 procent av rådhusrätternas motsvarande kostnader. Rådhusrätten anser med hänsyn till personalkårens storlek samt storleken av de anslag, som kommer att erfordras för rådhusrättens verksamhet, det vara väl motiverat, att rådhusrät-

200 ten gives en egen anslagstitel under andra huvudtiteln i riksbudgeten och att rådhusrätten själv får disponera detta anslag. Därest rådhusrätten icke — i enlighet med det nyss anförda önskemålet om egen anslagstitel — skulle givas en i det närmaste full självstyrelse, vill rådhusrätten i allt fall framhålla nödvändigheten av att rådhusrätten bibehålles vid viss självstyrelse i administrativa frågor i den omfattning som utredningen synes avse. De administrativa ärendena vid rådhusrätten är av den omfattningen och beskaffenheten att de ger mer än full sysselsättning åt den för några år sedan vid rådhusrätten inrättade administrativa avdelningen. Denna avdelning, av vilken erfarenheterna hittills varit synnerligen goda, bör därför bibehållas i sin nuvarande funktion. Framhållas bör även, att handläggningen av alla de brådskande ärenden som förekommer i anslutning till tillfälliga växlingar i personalorganisationen skulle avsevärt försvåras till men för personalen om den icke handhaves av befattningshavare, vilka är direkt knutna till rådhusrätten. Och det förefaller knappast ändamålsenligt att vid annan myndighet placera befattningshavare, vilka uteslutande skall syssla med rådhusrättens administration. Göteborgs rådhusrätt förordar, att självstyrelsen göres så omfattande som möjligt och att åtminstone de tre största rådhusrätterna får förvalta egna anslag. Rådhusrätten i Malmö anser det uteslutet att i huvudsak förlägga administrationen av de tre största rådhusrätterna till vederbörande hovrätter och finner nödvändigt att dessa rådhusrätter får en vittgående självstyrelse med tillgång till erforderliga anslag. Rådhusrätten i Hälsingborg understryker önskvärdheten av att de större rådhusrätterna — till vilka Hälsingborg förutsattes skola hänföras — får rätt att bevilja kortare ledigheter för personalen och meddela vikariatsförordnanden m. m. Rådhusrätten i Borås anser det önskvärt, att rådhusrätterna tillerkännes ett större mått av självstyrelse än utredningen synes avse. Rådhusrätterna i Södertälje och Luleå ävensom föreningen Sveriges stadsdomare förordar ett bibehållande av nuvarande självstyrelse. Föreningen Sveriges häradshövdingar har i anslutning till synpunkterna på frågan om rådhusrätternas förstatligande gjort följande uttalande. Föreningen kan, trots sin oreserverade anslutning till tanken på rådhusrätternas förstatligande, icke underlåta att peka på vissa olägenheter, som kan följa med en centralisering av underrättsorganisationen. Magistratsstäderna torde i allmänhet ha såtillvida väl sörjt för sina skyldigheter i fråga om rättsskipningen att medel utan större omgång vid uppkommande behov ställts till förfogande icke endast för domstolskansliernas utrustande med erforderlig materiel och tekniska hjälpmedel utan även för erforderlig förstärkning av arbetskraftsresurserna i fråga om såväl rättsbildad som icke rättsbildad personal. Så har emellertid icke alltid varit fallet i fråga om häradsrätterna, vilket väl delvis varit beroende på knappheten i de medel som för ändamålet stått till förfogande men väsentligen även torde sammanhänga med de svårigheter som vid en centraliserad bedömning på grundval av schabloner föreligger att med tillbörlig snabbhet och effektivitet tillgodose de särskilda behov som från tid till

201 annan eller på grund av de lokala förhållandena kan göra sig gällande vid olika domstolar. För att ett förstatligande av rådhusrätterna icke skall i här åsyftade hänseende medföra försämrade betingelser för rättsskipningen i de nuvarande magistratsstäderna är det ofrånkomligt att för tillgodoseende av underrätternas behov i olika avseenden skapa smidigare och effektivare former an som för närvarande gäller för häradsrätternas vidkommande. Sveriges juristförbund framhåller, att den av stadsdomstolsutredningen föreslagna självstyrelsen för de största rådhusrätterna bör kunna anförtros alla rådhusrätter. Enligt förbundet vore det ytterst opraktiskt och för hovrätterna betungande om rådhusrätterna skulle vara beroende av hovrättens beslut i alla vid en rådhusrätt förekommande administrativa ärenden av mindre vikt, och en omotiverad centralisering på detta område skulle gå stick i stäv mot decentraliseringssträvandena i övrigt inom statsförvaltningen. Domstolskommittén. I direktiven för domstolskommittén ifrågasattes en mer ändamålsenlig ordning beträffande den inre administrationen av domstolsväsendet än den som nu gäller. Emellertid har kommittén icke funnit det möjligt att i detta sammanhang granska ifrågavarande problem i dess fulla vidd, d. v. s. för hela domstolsväsendet. En sådan granskning skulle förutsätta ståndpunktstagande bl. a. till sådana frågor som lämpligheten och behovet av ett centralt organ för domstolsväsendet och ändrade principer för kompetensfördelningen mellan hovrätt och underrätt i administrativa ärenden. Dylika större frågor torde få av kommittén upptagas i ett senare skede av utredningsarbetet. I detta sammanhang kommer alltså endast att beröras huru rådhusrätterna i administrativt hänseende tillsvidare skall infogas i det statliga systemet. Enligt 2 kap. 1 § rättegångsbalken äger hovrätt tillsyn över de domstolar, som hör under hovrätten. Den chefsmyndighet, som hovrätterna på grund härav utövar över underrätterna, har hittills haft betydligt mindre omfattning och innehåll, särskilt i fråga om administrationen, då det gällt rådhusrätterna än då det gällt häradsrätterna, något som helt naturligt sammanhängt främst med att det varit kommunerna och icke staten som svarat för kostnaderna för rådhusrätterna. Rådhusrätternas nuvarande organisation har därför i hög grad präglats av självstyrelse genom att de inom ramen för magistratskungörelsen och av Kungl. Maj :t fastställda arbetsordningar eller stadgor samt av kommunerna antagna löne- och omkostnadsstater handhaft personal- och andra administrativa ärenden. Den omständigheten att utbetalningar sker genom de kommunala organen efter rekvisition från magistraterna har verkat föga hämmande på självstyrelsen. Endast beträffande Stockholm har en inskränkning förelegat med hänsyn till att en särskild kommunal myndighet, rätts- och polisdirektionen, handhar en del tillsättningsärenden samt den ekonomiska förvaltningen. Utan att föregripa resultatet av de överväganden kommittén framdeles

202 kan komma till i fråga om administrationen av domstolsväsendet i dess helhet torde det redan nu kunna sägas, att det icke k a n vara tänkbart att varje domstol skall kunna bilda ett eget verk med självständig beslutanderätt och egen medelsförvaltning. Ej heller torde det vara lämpligt med principiellt olika system för olika domstolar. Därför synes det icke nu k u n n a ifrågakomma att rådhusrätterna efter förstatligandet skall bibehållas vid den självstyrelse de hittills i betydande utsträckning haft i administrativt hänseende. Det synes i stället lämpligt och naturligt att hovrätternas tillsyn över och handhavande av administrativa frågor rörande rådhusrätterna så utformas, att hovrätterna blir rådhusrätternas chefsmyndighet i verklig mening. Detta skulle i och för sig ej behöva betyda, att hovrätternas handhavande av de administrativa och ekonomiska frågorna beträffande rådhusrätterna ordnades på i alla hänseenden samma sätt som det vilket nu gäller i fråga om häradsrätterna. Vad angår särskilt större underrätter — såväl häradsrätter som rådhusrätter — kan praktiska skäl anföras för att en icke obetydlig administrativ självständighet tillerkännes dem. En av fördelarna med stora domkretsar är att de blir i personalhänseende i viss utsträckning självförsörjande, så att exempelvis vid semestrar och sjukledigheter vikariefrågor kan lösas med anlitande av den vid domstolen anställda personalen utan extra hjälp från hovrätten och att vid tillfälligt förekommande stora mål övrigt arbete inom domstolen ej behöver förryckas eller föranleda tillkallande av särskilt förordnad domare utifrån. Administrativa frågor av detta slag vid de större underrätterna skulle alltså i och för sig kunna handläggas av vederbörande underrätter själva. Då vid förstatligandet rådhusrätter och häradsrätter får samme huvudman, måste emellertid en viss likriktning av administrationen helt naturligt göras. Någon omprövning av bestämmelserna rörande handhavandet av de administrativa frågorna för domsagornas del kan icke ske i nu förevarande sammanhang. De principer som nu tillämpas beträffande domsagoorganisationen måste därför ur likformighetens synpunkt tillsvidare i stort sätta sin prägel även på administrationen av rådhusrätterna. Likformighetssträvandena behöver väl icke drivas så långt att de fördelar, som den nuvarande relativa självstyrelsen innebär för åtminstone de större rådhusrätterna, helt går förlorade. Det är emellertid angeläget att under den tid som står till förfogande, innan en enhetlig underrättsorganisation genomföres, så goda förutsättningar som möjligt skapas för jämförelse såväl mellan de olika domstolstyperna, deras arbetssätt, arbetsresultat och medelsbehov som mellan de olika rådhusrätterna inbördes. Hovrätterna måste därför beredas möjlighet till en samlad överblick och insyn även i rådhusrätternas arbetsförhållanden. En självständig administration inom rådhusrätterna eller inom vissa av dem skulle medföra en isolering av dessa och motverka utvecklingen mot en enhetlig organisation.

203 De senare årens utveckling av samhällets verksamhet har framtvingat ett ökat behov av planering och samordning av resurserna på olika områden. Detta gäller icke minst personalsidan. Arbetsmarknadsfrågorna ägnas numera allt större uppmärksamhet. Som redan anförts lämnar domstolskommittén för närvarande öppen frågan, huruvida vid domstolsväsendet bör — bl. a. av skäl sådana som de här angivna — inrättas ett centralt samordnande organ utanför Kungl. Maj:t. För närvarande finns sex regionala förvaltningsapparater, en i varje hovrätt. Dessa är parallella och i de flesta hänseenden helt avgränsade från varandra. Den gemensamma planeringen för hela riket hos Kungl. Maj :t erbjuder därför ganska stora svårigheter. För Kungl. Maj :ts information måste varje hovrätt ha en ingående och allsidig kännedom om domstolsförhållandena inom sitt område. De omfattande ekonomiska och organisatoriska spörsmål som förekommer inom denna del av samhällsverksamheten gör det angeläget att underlaget för hovrätternas erfarenheter blir så brett som möjligt. Som exempel på frågor, vilka förutsätter närmare inblick från hovrätternas sida i samtliga underrätter, må nämnas tjänstetillsättningar beträffande domarämbeten och icke-ordinarie lagfarna befattningshavare, utbildningsmöjligheter vid olika underrätter och utbildningsfrågor över huvudtaget, arbetsförhållanden och arbetsformer, arbetseffektivitet, målbalanser, övertidsfrekvens, lokalfrågor och anslagsbehov. En annan viktig fråga, som hovrätterna bör k u n n a ta ställning till, gäller arbetskraftsanskaffningen för kommitté- och utredningsväsendet. Den höga utvecklingstakten i samhället ställer ständigt stegrade anspråk på personal för detta ändamål. Icke minst hithörande problem fordrar att hovrätterna äger ingående kännedom om domstolarnas rättsbildade befattningshavare. Av skäl som nu nämnts måste varje hovrätt tillsvidare i princip ha avgörandet av alla viktigare administrativa frågor rörande underlydande domstolar. Rådhusrätterna måste inordnas i den statliga organisationen på sätt liknande det som gäller i fråga om häradsrätterna. Hovrätterna bör dock ha möjlighet att i betydande utsträckning delegera sin beslutanderätt. Omfattningen av sådan delegation får avgöras av hovrätten särskilt för varje rådhusrätt inom hovrättens verksamhetsområde. För en tillfredsställande lösning av de stora domstolarnas dagliga administrativa rutinproblem kan särskilda organisationsåtgärder behöva vidtagas. Åtminstone i Stockholms rådhusrätt torde sålunda en administrativ chefstjänsteman böra finnas. Med dessa utgångspunkter får, mot bakgrunden av den nuvarande domsagoadministrationen, den blivande administrationen för rådhusrätternas del övervägas. En redogörelse för huvuddragen av domsagoadministrationen är härvid till en början av intresse. Anslagen för häradsrätterna utbetalas och disponeras av hovrätterna på grundval av Kungl. brev, som utfärdas före budgetårets början. Här-

204 vidlag gäller bl. a., att hovrätterna årligen skall fastställa omkostnadsram för envar under respektive hovrätt lydande domsaga. Motsvarande förfarande i fråga om anslag för annat än omkostnader, exempelvis avlöningar, förekommer ej. Emellertid finns en av Kungl. Maj :t fastställd personalplan för varje domsaga. Till ledning för budgetarbetet hos Kungl. Maj:t och riksdag avgiver hovrätterna senast den 1 september året före det aktuella budgetåret förslag till anslagsäskanden för de domsagor som lyder under hovrätten. Till grund för detta förslag ligger yrkanden från de enskilda domsagorna. Bestämmelserna om personalärenden i domsagorna återfinns i domsagostadgan och innebär i huvudsak följande. Häradshövding beviljas semester och annan ledighet av hovrätt, dock att han må själv meddela beslut om befrielse från göromål, som avses i 18 § första och andra styckena domsagostadgan — handläggning av inskrivningsärenden, bouppteckningar, mål om lagsökning och betalningsföreläggande, bagatellbrottmål m. m. — därest häradshövdingen förordnar tingsnotarie till vikarie. För tingsdomare, särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare bestämmes tid för semester av hovrätten. Annan ledighet beviljas — därest fråga är om en tid av högst åtta dagar per halvår och vikarie ej erfordras — av häradshövding och eljest av hovrätt. Tingsnotarie må tillgodonjuta semester å tid som häradshövdingen bestämmer. Annan ledighet för tingsnotarie under högst 20 dagar per halvår beviljas av häradshövdingen, därest vikarie ej erfordras, och eljest av hovrätt. Icke rättsbildad personal tillsättes av hovrätt samt beviljas semester och annan ledighet i enlighet med vad som gäller för tingsnotarie, dock att då vikarie för domsagobiträde erfordras eller befattning för biträde är vakant, häradshövdingen må för en tid av högst 45 dagar förordna lämplig person att uppehålla befattningen. Särskilt inom ett område torde för rådhusrätternas del k u n n a diskuteras lämpligheten av att efterlikna förhållandena i domsagorna, nämligen i vad avser beviljande av tjänstledighet och förordnande av vikarier för domarpersonal. Härvidlag är för domsagornas del beslutanderätten på det lokala planet mycket begränsad. Detta torde sammanhänga bland annat med att domsagorna i allmänhet är så små organisationsenheter att det ej ur personell och ekonomisk synpunkt är tänkbart att där placera befattningshavare med uppgift att uteslutande tjänstgöra som domarvikarie. Vikariatsbehovet täckes därför vanligtvis genom anlitande av personal från hovrätten, och det har då varit naturligt att låta hovrätterna meddela beslut angående tjänstledighet och vikarie. I detta hänseende är läget ett annat för de stora rådhusrätterna. I dessa domstolar bör man nämligen r ä k n a med ett ständigt behov av vikarier för domare, och detta behov måste till största delen täckas genom att vederbörande rådhusrätt får vissa befattningshavare hos sig placerade för vikariatsändamål. Problem uppkommer då främst huruvida beslut rörande vikariatsförordnande för fiskal, vil-

205 ken som tingssekreterare eller eljest tilldelats viss rådhusrätt, skall ankomma på denna eller på hovrätten. Härvid bör beaktas, att tjänstgöringen i underrätt utgör en del av fiskalernas utbildning. Denna utbildning skall i första hand övervakas av hovrätten, och det är turordningen i hovrätten som är avgörande för under vilken tid underrättstjänstgöringen och den därpå följande adjunktionstjänstgöringen skall fullgöras. Med hänsyn härtill synes lämpligast att för rådhusrätternas del i princip tillämpa samma system för fördelning av beslutanderätten som nu gäller för domsagorna ifråga om domarpersonalen, nämligen att häradshövdingen beviljar tingsdomare och tingssekreterare ledighet för annat än semester under högst åtta dagar per halvår, om vikarie ej erfordras, och att hovrätten beslutar i övrigt, bland annat i de praktiskt sett mest betydelsefulla fallen då vikarie erfordras. I den mån möjlighet beredes till visst adjunktionsutrymme i rådhusrätt talar även den omständigheten för att beslutanderätten ytterst tillkommer hovrätten. Skulle nämligen i en rådhusrätt ledighet uppkomma på en domartjänst, som anses lämplig ur adjunktionssynpunkt, skulle — om rådhusrätten självständigt ägde rätt att bevilja ledighet och förordna vikarie — turordningen till adjunktionstjänstgöringen k u n n a rubbas till nackdel för den fiskal som ej tjänstgjorde i ifrågavarande rådhusrätt. Det nu angivna systemet med beslutanderätten i princip huvudsakligen förlagd till hovrätten ger även fördelen av en smidigare och rörligare organisation. Genom att man inte låter varje särskild underrätt ensam disponera över den yngsta domarpersonalen inom sin personalstat skapas större möjligheter att t. ex. för en kortare tid överföra en fiskal från en stor enhet med gynnsamt utgångsläge i fråga om arbetsbördan till en liten enhet, där en tillfälligt ökad arbetsbelastning ej kan bemästras med den normala organisationen. Kommittén föreslår därför, att de bestämmelser som i här berörda hänseenden gäller för domsagorna ges motsvarande tillämpning för rådhusrätternas del. Särskilt vad avser beviljande av ledigheter och förordnande av vikarier bör emellertid genom utnyttjande av den möjlighet till delegation av beslutanderätten från hovrätt till rådhusrätt, som kommittén ovan förordat, administrationen kunna avsevärt underlättas. Åtskilliga frågor av detta slag bör kunna av hovrätten överlämnas åt vederbörande rådhusrätt att — i förekommande fall enligt de generella anvisningar hovrätten kan finna anledning meddela — själv avgöra. En betydande decentralisering kan på detta sätt åstadkommas. Den kontroll och överblick av rådhusrätternas arbets- och personalförhållanden, som enligt vad förut anförts måste tillförsäkras hovrätterna, behöver härigenom icke gå förlorad. Den kan erhållas dels genom sådana anvisningar i samband med delegationen av beslutanderätten, varom nyss nämnts, och dels genom att uppgiftsskyldighet föreskrives beträffande beviljade ledigheter och meddelade förordnanden.

206 Bestämmelser om rådhusrätts kansli och arkiv, befattningshavares arbetstid, tillsyn över arbetsförhållandena, disciplinära åtgärder m. m. bör utformas efter i huvudsak samma riktlinjer som gäller för domsagorna. Medelsförvaltningen bör handhavas av hovrätterna, som bland annat skall svara för löneutbetalningar till rådhusrätternas befattningshavare. I driftbudgeten bör under andra huvudtiteln upptagas särskilda anslagsposter för rådhusrätterna under gemensamma anslagstitlar för underrätterna, avseende avlöningar, omkostnader och ersättningar till nämndemän. Liksom för domsagorna bör hovrätterna åläggas att årligen fastställa omkostnadsram för envar under respektive hovrätt lydande rådhusrätt. Till rådhusrätts förfogande ställes därvid ett förskott rörande expenser, vilket det skall ankomma på borgmästaren att förvalta på sätt föreskrives för häradshövding enligt kungörelsen den 17 juni 1943 angående häradshövdings förvaltning av expensmedel. På samma sätt som sker i fråga om domsagorna bör för rådhusrätterna fastställas personalplan, av vilken framgår vilka tjänster som är knutna till de olika domstolarna. Till ledning vid budgetarbetet bör från rådhusrätterna lämnas förslag till avlönings- och omkostnadsstat till vederbörande hovrätt, som har att senast den 1 september året före det aktuella budgetåret avge förslag till anslagsäskande till Kungl. Maj :t. Rörande formerna för utövande av beslutanderätt i administrativa frågor torde i detta sammanhang saknas anledning att överväga ändrade grunder för de bestämmelser i arbetsordningen för hovrätterna som reglerar formerna för avgörandet av på hovrätt ankommande administrativa ärenden beträffande domsagorna. Bestämmelserna torde i oförändrat skick kunna ges motsvarande tillämpning på hovrättsbeslut angående rådhusrätterna. Beslutanderätten i administrativa ärenden inom rådhusrätten bör som regel tillkomma borgmästaren i egenskap av administrativ chef för domstolen på motsvarande sätt som för domsagornas del gäller beträffande häradshövdingen. Att sådan beslutanderätt för närvarande i olika avseenden ankommer ej på borgmästaren ensam utan på borgmästare och rådmän gemensamt sammanhänger med magistratsinstitutionen. Magistraten är, om man bortser från de särskilda regler som gäller i Stockholm, rådhusrättens styrelse. Samtidigt med att rådhusrätterna förstatligas försvinner magistraten. Därmed blir rådhusrätterna uteslutande domstolar. Kollegialitet kommer visserligen alltjämt att finnas i viss utsträckning, nämligen såvitt gäller särskilda huvudförhandlingar i tvistemål. Någon anledning att behålla nuvarande kollegialitet på det administrativa området föreligger inte. Med undantag för borgmästaren ingår det ej i domstolsledamöternas uppgifter att handha administrativa göromål. I ärende, som remitteras av Kungl. Maj :t, departementschef eller hovrätten bör naturligtvis k u n n a föreskrivas, att ärendet skall behandlas av rådhusrätten i plenum eller i annan särskild

207 ordning. Även i den mån så ej sker kan en kollegial handläggningsform i vissa fall vara lämplig. Men den bör begränsas att gälla endast frågor av särskild betydelse. De ärenden, i vilka även andra ledamöter än borgmästaren bör deltaga, torde kunna hänföras till följande fyra kategorier: viktigare organisatoriska frågor, författningsfrågor, disciplinära frågor och frågor som, utan att de är av nu nämnd beskaffenhet, borgmästaren likväl finner vara av särskild vikt. I större rådhusrätter blir dock administrationen väl tungrodd om i dessa ärenden skall fordras medverkan av samtliga ledamöter, överstiger i en rådhusrätt det totala ledamotsantalet, borgmästaren inräknad, fem, synes det böra få ankomma på rådhusrätten att inom sig utse fyra ledamöter att jämte borgmästaren deltaga i handläggningen. Såväl föredragande som annan närvarande bör ha skyldighet att låta till protokollet anteckna skiljaktig mening.

Pers onalplaner Som anförts i kapitel 4 skall enligt domstolskommittén i en enhetlig organisation alla underrätter -— liksom fallet nu är vid rådhusrätterna — k u n n a i vissa mål ha juristkollegial sammansättning med tre domare. Följes de domförhetsprinciper, som kommittén i sagda kapitel förordat, torde kunna antagas att den juristkollegiala sammansättningsformen i tvistemål kommer att i en sådan organisation bli förhärskande i åtminstone de större städer som nu har rådhusrätt. Vid beräkningen av den behövliga personalorganisationen utgår kommittén därför från att även efter förstatligandet antalet ordinarie domare i varje rådhusrätt skall, på samma sätt som för närvarande, vara minst tre eller således, intill dess domartjänsterna även i fråga om benämningar blir likställda vid alla underrätter, borgmästare och två rådmän. I övrigt bygger kommitténs organisationsförslag såsom tidigare nämnts i allt väsentligt på de principer, som gäller i fråga om häradsrätterna. Förutsättningar kunde därför synas föreligga att beräkna rådhusrätternas personalbehov med utgångspunkt från häradsrätternas. Emellertid bör beaktas, att domsagoorganisationen ganska allmänt bedömes som åtminstone på inånga håll väl snäv och i behov av upprustning. Redan av denna anledning synes domsagornas personaluppsättning icke utan vidare böra användas som jämförelsematerial beträffande rådhusrätterna. Men härtill kommer att arbetsunderlagets struktur är en annan i rådhusrätterna än i domsagorna. I stadsdomstolarna är arbetet i hög grad inriktat på målen, medan ärendesidan är till sin omfattning relativt liten. I domsagorna utgöres en väsentlig del av arbetsuppgifterna av handläggningen av ärenden, främst inskrivningsärenden, och skillnaden i arbetshänseende mellan målsidan och ärendesidan är ej så påfallande som i rådhusrätterna. Inom målgruppen torde de komplicerade och svårbedömda målen ofta utgöra en mer betydande andel i rådhusrätt än i häradsrätt.

208 Slutligen må erinras om att rådhusrätterna såsom organisationsenheter i allmänhet är större än domsagorna och att urvalet av de domsagor som kan ligga till grund för jämförelse med rådhusrätt därför blir begränsat. I stället för att taga domsagornas personaluppsättningar till förebild vid uppgörande av förslag till personalplaner för rådhusrätterna har kommittén därför valt att vid bedömningen i första hand göra jämförelser mellan de olika rådhusrätterna inbördes i avseende å arbetsunderlag, nuvarande personalbestånd och faktorer i övrigt som kommer in i bilden. J ä m förelserna har lett till att kommittén funnit flertalet rådhusrätter i sin nuvarande organisation ha en personalram som tillsvidare kan godtagas. Emellertid förefaller organisationen i vissa rådhusrätter något för knapp och i andra något för vid. Justeringar, som betingas härav, måste vidtagas för erhållande av likformighet. De i det följande redovisade förslagen har uppgjorts med utgångspunkt i allmänhet från nuvarande arbetsunderlag. Kommittén har nämligen, med något enstaka undantag, ej ansett det möjligt att med säkerhet bedöma i vilka städer en ändring av arbetsvolymen är att förvänta och än mindre att ange storleken av en sådan ändring. Personalbehovet vid de olika rådhusrätterna efter ett förstatligande får överses från tid till annan på sätt som är brukligt inom det statliga domstolsväsendet. Det har vidare ej varit möjligt att närmare pröva ändamålsenligheten av nuvarande arbetsfördelning mellan ledamöterna eller, i förekommande fall, indelningen på avdelningar. Det kan därför antagas att — när den nya organisationen träder i tillämpning — vissa domstolar måste givas något annorlunda personaluppsättning än den i kommitténs förslag upptagna. I de av kommittén upprättade personalplanerna redovisas endast tjänster för domare och tingsnotarier. Frågan om behovet av annan personal upptages senare i detta kapitel. Som anförts i kapitel 6 om gemensam domarbana föreslår kommittén inrättande av tingsnotarietjänster vid rådhusrätterna endast i den mån det är motiverat av organisatoriska skäl. När det gällt att uppskatta den inverkan på personalorganisationen, som införandet av tingsnotariesystemet innebär, har kommittén utgått från att — då med nuvarande organisation underlaget för sådana arbetsuppgifter, som enligt förslaget skall tillkomma tingsnotarier, är tillräckligt för full sysselsättning åt en domare — mot en tjänst som domare bör anses svara två tingsnotarietjänster. Hänsyn har härvid tagits dels till att viss tid kräves innan en tingsnotarie är insatt i arbetet och dels till att handledningen av tingsnotarierna förutsätter en ej oväsentlig arbetsinsats från den äldre personalens sida. Utöver dessa allmänna uttalanden vill kommittén till vissa enskildheter i förslagen foga följande kommentarer. För rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har behovet av tingsnotarier bestämts från i viss mån andra utgångspunkter än för övriga rådhusrätter. Kommittén räknar med att i dessa senare domstolar tings-

209 notarierna skall i samma utsträckning som i domsagorna svara för handläggningen av det stora flertalet mål och ärenden, som är att hänföra till de s. k. notariegöromålen. Enligt av hovrätterna meddelade föreskrifter är domarna i domsagorna ej skyldiga att handlägga annat än en ganska begränsad del av dylika mål och ärenden. Vid de tre största rådhusrätterna synes förutsättningarna ej vara desamma för ett sådant system. Kommittén hänvisar härutinnan till vad som anförts vid behandlingen av tingsnotarietjänstgöringen i kapitlet om gemensam domarbana. Vid rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är notariegöromålen arbetsbördemässigt av sådan omfattning att det ej kan anses organisatoriskt försvarbart att nästan uteslutande anlita tingsnotarier för ifrågavarande arbetsuppgifter. Härtill kommer att en icke obetydlig del av förevarande mål och ärenden vid dessa rådhusrätter är av den svårighetsgrad att tingsnotarierna ej är lämpade att självständigt pröva dem. Kommittén anser det därför vara påkallat att vid envar av dessa tre rådhusrätter ha minst en rådman ständigt placerad på ifrågavarande arbetsområden. Rådman med sådan placering avses dock ej skola handlägga samtliga mål och ärenden av angivet slag utan skall i sitt arbete biträdas av tingsnotarier, eventuellt även av tingssekreterare. Detta medför ett mindre behov av tingsnotarier än om arbetsfördelningen i underrätterna i övrigt lägges till grund för bestämmandet av antalet notarier. I några rådhusrätter, nämligen i Södertälje, Karlskrona, Kristianstad, Landskrona och Uddevalla, har kommittén föreslagit inrättande av allenast en tjänst som tingsnotarie. Detta avviker från hittillsvarande praxis i domsagorna, där minsta antalet städse är två och där tingsnotarieaspirant får anställas högst sex månader före tingsnotaries avgång. Denna praxis har utbildats med tanke på önskvärdheten av att alltid ha en äldre notarie för att hjälpa en yngre kollega till rätta i sådana detaljer inom utbildningen som ej kan medhinnas av domarpersonal. Vidare har härvid beaktats utformningen av behörighetsreglerna för tingsnotarierna. Vissa ur organisatorisk synpunkt viktiga bestämmelser förutsätter nämligen minst ett års tjänstgöring, och andra stadganden utgår från ett och ett halvt års tjänstgöring. I och med att tingsnotarieaspirant aldrig anställes i domsaga tidigare än sex månader före tingsnotaries avgång, har det ej ansetts lämpligt att i domsaga ha allenast en tingsnotarietjänst. En sådan ordning skulle leda till överflyttning av notariegöromål på domarpersonalen, något som vore otillfredsställande ur organisatorisk synpunkt. De svårigheter som sålunda för domsagornas del föreligger vid ett system med endast en tingsnotarie finner kommittén kunna nöjaktigt avhjälpas för rådhusrätternas del genom att låta rådhusrätt med enbart en tingsnotarie få anställa aspirant ett år före notariens avgång. Rörande erinringarna i övrigt mot sagda system vill kommittén framhålla, att förutsättningarna för vägledning av en ung och nyanställd juris kandidat är gynnsam-

210 mare i en rådhusrätt än i en domsaga. I en rådhusrätt kan denna vägledning nämligen fördelas på minst tre domare. En domsaga, där arbetsunderlaget i och för sig kanske skulle motivera endast en notarietjänst, torde för närvarande ha allenast en domare, nämligen häradshövdingen, och för denne skulle det ställa sig betydligt svårare att medhinna den ifrågavarande uppgiften. Vid bedömandet av personalbehovet vid rådhusrätten i Umeå har kommittén beaktat den ökning av arbetsunderlaget som inkorporeringen av Umeå landskommun med Umeå stad från och med den 1 januari 1965 kommer att medföra. Rådhusrätterna i Nyköping, Motala, Varberg, Vänersborg och Skellefteå har alltför litet arbetsunderlag för att vid en ny domkretsindelning bestå i nuvarande form. Kommittén förutsätter att vid första tillfälle en domkretsreglering sker för dessa domstolars del. I avvaktan härpå föreslås ej någon ändring i deras nuvarande personalbestånd. Vid inträffande ledighet å domartjänst bör denna emellertid ej återbesättas innan beslut i frågan om domkretsreglering meddelats. Rådhusrätterna i de städer, om vilka utredning rörande landsrättsförläggning verkställts eller pågår, har ej medtagits i personalplanerna. Kommittén utgår från att så länge rådhusrätterna är kvar i dessa städer — Växjö, Trelleborg, Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och Härnösand -— nuvarande ordning tillsvidare alltjämt får tillämpas där. I fråga om rådhusrätterna i Oskarshamn och Falun skall dessa enligt Kungl. Maj :ts beslut i judiciellt avseende förenas med domsaga den 1 januari 1964. Kommitténs förslag till personalplaner — vad angår domare och tingsnotarier — i övriga 31 rådhusrätter framgår av följande sammanställningar, därvid till jämförelse angivits personaluppsättningen den 1 juli 1963. Stockholms

Borgmästare Rådmän Extra rådmän T.f. rådmän Assessorer Extra assessorer Sekreterare

Nuvarande organisation 1 46 3 4 30 5 33

Domaraspiranter

~122 10 132

rådhusrätt

Borgmästare Rådmän

Förslag 1 76

Tingssekreterare

24 Tingsnotarier

101 38 139

Därest den nuvarande arbetsbelastningen vid rådhusrätten består vid förstatligandet, erfordras — utöver det föreslagna antalet lagfarna befattningshavare — fem extra rådmän och två extra tingssekreterare. Under förutsättning av att nuvarande indelning på avdelningar bibehålles, har kommittén tänkt sig föreslagen personal, vari nedan jämväl inräknas de extra befattningshavarna, fördelad på i stort sett följande sätt.

211 Rådmanordförande

Borgm.

Övriga rådmän

Tingssekr. Tingsnot.

Fastighetsavdelningen 4

*3 8

*3

4 1 7

3 *14

4 6 1

6 FörmynderskapsavdelningenJ En avdelning för konkurs-, lagsökningsoch allmänna tvistemål Sju avdelningar för övriga tvistemål. . . Fyra avdelningar för stornämndsbrottmål Sex avdelningar för smånämndsbrottmål E n avdelning för bötesbrottmål Vikarier för ordinarie ledamöter (13) och

1 7 18 2

14 12 2 16

4 Vikarier för tingsnotarier 3

a

varav 2 extra. 2 varav 1 extra. 3 varav 5 extra.

Göteborgs

Borgmästare.. . Rådmän Assessorer E x t r a assessor. Stadsnotarier. .

rådhusrätt

Nuvarande organisation 1 24 16 1 _13 55

Förslag 1 35 9

Borgmästare Rådmän Tingssekreterare

45 18 63

Tingsnotarier

Under förutsättning av att nuvarande indelning på avdelningar bibehålles, har kommittén tänkt sig föreslagen personal fördelad på i stort sett följande sätt.

Borgm.

Tre avdelningar för konkursmål, expropriationsmål och allmänna tvistemål Till en av dessa avdelningar bör hänföras dels inskrivningsärenden och mål om lagsökning och betalnings-

1 Rådmanordförande

övriga rådmän

Tingssekr. Tingsnot.

6 12

2 5

och dels bouppteckningsärenden och Tre avdelningar för allmänna tvistemål 3 5

9 Vikarier för ordinarie ledamöter

2 1

212 Rådhusrätten

Borgmästare. . . Rådmän Assessorer Extra assessor. Notarier

Nuvarande organisation 1 15 11 1 _8 "36

i Malmö Förslag 1 20 6 ~27 15 42

Borgmästare. . . . Rådmän Tingssekreterare Tingsnotarier.

Under förutsättning av att nuvarande indelning på avdelningar bibehålies, har kommittén tänkt sig föreslagen personal fördelad på i stort sett följande sätt.

Borgm.

En avdelning för konkursmål och allmänna tvistemål En avdelning för familjerättsmål och allmänna tvistemål Till en av dessa avdelningar bör hänföras inskrivningsärenden, bouppteckningsärenden och mål om lagsökning och betalningsföreläggande Fyra avdelningar för brottmål Vikarier för ordinarie ledamöter och tingssekreterare Vikarier för tingsnotarier

Rådmanordförande

1 Övriga rådmän

Tingssekr. Tingsnot.

1 8

5 5

5 2 1

15 Vad angår övriga 28 rådhusrätter föreslås personalplanerna för dem få det innehåll, som sammanställningen s. 213 utvisar. De här upptagna personalplanerna kan inte omedelbart i sin helhet omsättas i praktiken. I samband med genomförandet av den av kommittén föreslagna statliga personalorganisationen blir vissa övergångsanordningar nödvändiga. Domartjänst, som enligt kommittéförslaget skall utgå ur organisationen, kan sålunda komma att behöva bibehållas övergångsvis om innehavaren kvarstår i tjänsten vid förstatligandet. Om tjänsten är ordinarie fullmaktstjänst, bör den föras på övergångsstat i den statliga organisationen. Beträffande formerna i övrigt för övergångsanordningar av denna art får kommittén hänvisa till vad kommittén anfört i kapitel 2 härutinnan. Den närmare utformningen torde få göras i samband med de förhandlingar, som kommittén förutsätter skola komma till stånd vid den av kommittén förutskickade översynen av löneställningen för personalen vid rådhusrätterna. I den mån tjänster övergångsvis bibehålles utöver den reguljära personalorganisationen bör, såvitt möjligt, motsvarande antal tjänster på den reguljära personalstaten hållas vakanta. De av kommittén föreslagna nya rådmanstjänsterna bör tillsättas omedelbart vid förstatligandet. Däremot torde böra föreskrivas, att förordnanden som tingssekre-

213 Förslag

Nuvarande organisation Rådhusrätt

Södertälje Uppsala Nyköping Eskilstuna Örebro Västerås Gävle Linköping Norrköping . . . . Motala Jönköping Kalmar Karlskrona . . . . Kristianstad.... Hälsingborg . . . . Landskrona . . . . Lund Varberg Uddevalla Rorås Östersund Umeå Skellefteå Summa

Rorgm.

Rådmän

Assessorer

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

2 4 2 3 4 4 3 4 5 2 3 2 3 2 3 2 2 2 2 2 + 1 extra 2 4 3 2 2 2 2 2

1 2

76 Rorgm.

3 5 2 3 4 4 4 5 6 2 3 2 3 2 5 2 2 2 2 2 2 4 3 3 2 3 2 3

1 extra 2 1 + 1 extra 2 2 + 1 extra 4 + 1 extra 1 1 1 4 1 1

1•

1 + 1 extra 1 1 1 1 34

Rådmän Tingssekr. Tingsnot.

1 2

1 1 1 1 2

2 2 2 2 2 3

2 1 1 2 1 2 2 1

2 2 2 2

terare ej får utan tillstånd av Kungl. Maj :t meddelas annat än i den mån det sammanlagda antalet vid vederbörande rådhusrätt förefintliga domartjänster -— däri inräknade tjänster som bibehållits övergångsvis utöver den reguljära personalorganisationen — nedgått under det antal domartjänster, som rådhusrätten efter införandet av den nya organisationen avses skola ha, samt att antalet tingsnotarier skall minskas med i princip två för varje domare utöver det sammanlagda antalet domartjänster på reguljär stat vid rådhusrätten. Beträffande Stockholms rådhusrätt bör — med hänsyn till nuvarande domaraspiranter i denna rådhusrätt — en jämkning i angivna principer göras så att antalet tingsnotarier aldrig behöver understiga tio. Som nämnts redovisas i personalplanerna endast tjänster för domare och tingsnotarier. I de större städerna finns härutöver för närvarande ett begränsat antal tjänster för annan rättsbildad personal. Så är förhållandet vid den administrativa avdelningen inom Stockholms rådhusrätt, vilken förestås av en byråchef. I Göteborg och Malmö åvilar administrativa uppgifter en rådman jämte viss kanslipersonal. I Norrköping handhas dylika uppgifter av särskild tjänsteman, som dessutom är aktuarie. Enligt vad som anförts vid behandlingen av rådhusrätternas administration räknar kommittén med att den möjlighet till delegation av beslutanderätten i ad-

214 ministrativa frågor, som föreslås skola tillkomma hovrätterna, kommer att utnyttjas i betydande omfattning. Särskilt gäller detta de tre största rådhusrätterna. För Stockholms rådhusrätts del torde till följd av sådan delegation rådhusrättens nuvarande administrativa avdelning behövas för i stort sett samma arbetsuppgifter som för närvarande. Den bör därför upptagas tillsvidare oförändrad i den nya organisationen. Även vid andra större rådhusrätter torde för handhavande av de administrativa göromålen få avdelas särskild personal. Vid envar av rådhusrätterna i Stockholm och Malmö finns liksom i Norrköping en aktuarietjänst, för vilken såsom kompetenskrav uppställts juris kandidatexamen. I Stockholm är tjänsten för närvarande vakantsatt, och möjligheterna att överföra arbetsuppgifterna på icke rättsbildad personal bör undersökas. I Malmö och Norrköping bör tjänsterna föras på övergångsstat, och vid inträffande vakans bör företas liknande undersökning. Rörande behovet i övrigt av icke rättsbildad personal uppgår de icke rättsbildade biträdena i rådhusrätterna för närvarande till ett något lägre antal än domsagobiträdena. För häradsrätterna beräknas antalet domsagobiträden den 1 juli 1963 uppgå till 775. Enligt inhämtade uppgifter fanns vid rådhusrätterna i de städer, som omfattas av kommitténs förslag till personalplaner, den 1 juli 1963 anställda 610 biträden. Av dessa var 35 procent placerade i lönegrad 9 eller högre. Motsvarande procenttal för domsagobiträdena är uppemot 50. Vidare finns vid rådhusrätterna befattningshavare för arbetsuppgifter, motsvarande de statliga expeditionsvakternas. De är vanligtvis placerade i någon av lönegraderna 8 och 9. Vad de icke rättsbildade biträdena beträffar synes de nuvarande befattningarna kunna bibehållas tillsvidare. På samma sätt som under senare år skett vid domsagorna bör emellertid en översyn av organisationen i denna del göras och en reglering ske av arbetsuppgifter och arbetsfördelning, motsvarande den som ägt rum i fråga om domsagobiträdena. Beträffande behovet av icke rättsbildade befattningshavare i övrigt måste vid rådhusrätterna alltjämt finnas även viss expeditionsvaktspersonal. Till arbetsuppgifter, som ankommer på denna, torde hänföras att medverka vid påropning av mål, att visa allmänheten till rätta inom domstolens lokaler, att utföra arkivering, stencilering, kopiering och budskickning samt att handha förråd av blanketter och annan materiel. I syfte att få en överblick över expeditionsvakternas nuvarande arbetsuppgifter vid stadsdomstolarna har kommittén införskaffat upplysningar härom genom en cirkulärskrivelse till samtliga magistrater. En sammanställning av de inkomna svaren ger vid handen, att vid flertalet rådhusrätter expeditionsvakterna ej fullgör andra arbetsuppgifter än ovan uppräknats. Vid några rådhusrätter utför expeditionsvakt härutöver göromål av karaktär att böra hänföras till arbete för icke rättsbildat biträde, såsom att bestyrka fonogram, föra delgivningsförteckning, utbetala vittnesersättningar, handha enkla belägg-

215 ningsstämplar och vara kommissionär. Förhållandena vid sistnämnda rådhusrätter varierar betydligt och i allmänhet ankommer det på expeditionsvakt där att utföra allenast enstaka göromål av sådant slag. Ur arbetsbördesynpunkt torde detta kansliarbete ej annat än undantagsvis ha någon betydelse. Vidare förekommer, att expeditionsvakt har förordnande som stämningsman och för domstolens räkning verkställer delgivning av stämningar, kallelser m. m. Kommittén föreslår att ej heller för expeditionsvakternas del någon ändring för närvarande sker. Som anmärkts i kapitel 2 bör statsverket dock icke svara för de med denna personal förenade kostnaderna i vidare mån än den sysselsattes med arbetsuppgifter, som efter förstatligandet ankommer på staten. I Stockholm och Göteborg finns särskilda delgivningscentraler, vid vilka tjänstgör stämningsmän och kanslipersonal. Dessa centraler ombesörjer delgivning utom för domstolarna även för polisens och andra myndigheters räkning. I Stockholm sorterar centralen under rätts- och polisdirektionen, och överståthållarämbetet utövar tillsyn över centralens verksamhet. I Göteborg sorterar centralen under magistraten och upptages å dess personalstat. I rikets städer i övrigt torde delgivningar ske med bistånd i huvudsak av polismän, som har befogenhet som stämningsmän, då de verkställer delgivningar på förmans uppdrag (33 kap. 25 § rättegångsbalken). Kommittén har ej funnit det ingå i sitt uppdrag att framlägga förslag om hur denna verksamhet efter förstatligandet av rådhusrätterna skall ordnas. Slutligen vill kommittén erinra om att administrationen av rådhusrätterna, sådan den föreslagits av kommittén, kan påkalla förstärkning av den inom hovrätterna med administrativa ärenden sysselsatta personalen. Kommittén har ej ingått i prövning av det behov, som kan finnas i sådant avseende, utan förutsätter att detta anmäles av vederbörande hovrätt i samband med remissutlåtande över betänkandet. Vid beräknandet av ifrågavarande behov torde beaktas de möjligheter att delegera beslutanderätten i personalärenden rörande rådhusrätterna, som förslaget innehåller.

KAPITEL 8

Författningsmotiv

Förslaget

till

ändring

i

rättegångsbalken

Statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna föranleder ändringar i 1 och 4 kap. rättegångsbalken. Ändringarna har begränsats till sådana som är nödvändiga för rådhusrätternas inordnande i ett enhetligt statligt domstolssystem.

1 kap. 1 §• Frågan huruvida stad skall ha egen jurisdiktion eller ej, besvaras inte direkt i rättegångsbalken. Som nämnts i kapitel 5 följer emellertid av 1 kap. 11 §, att en förutsättning för rådhusrätt är att göromålen bereder sysselsättning åt borgmästare och minst två lagfarna rådmän. Detta har också kommit till uttryck i lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Sagda lag bygger i princip på att landsrättsförläggning av stad icke får ske annat än på framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Enligt 2 § äger emellertid Kungl. Maj :t beträffande stad, där domstols- och magistratsgöromålen ej är av den nyss n ä m n d a omfattningen, även utan stadens samtycke meddela förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande med domsaga. Efter rådhusrätternas förstatligande bör Kungl. Majrts befogenhet att förordna om judiciella indelningsändringar av det slag, som avses i 1932 års lag, över huvud taget icke vidare vara principiellt beroende av kommunalt beslut. Huruvida stad skall förenas med domsaga eller icke bör bestämmas uteslutande med hänsyn till rättsvården. Kungl. Maj :ts beslutanderätt bör inskrivas i rättegångsbalken. Den har upptagits i ett andra stycke i förevarande paragraf. Förordnande i ämnet måste givetvis liksom nu, och på samma sätt som då fråga är om domsagoregleringar i allmänhet, föregås av utredning. Särskild föreskrift härom torde vara överflödig. Som en följd av det anförda bör 1932 års lag upphävas. Enligt stadgande i 5 § lagen äger Kungl. Maj :t befogenhet att vid förordnande om rådhus-

217 rätts upphörande meddela erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten och tingslaget ävensom i övrigt meddela de särskilda föreskrifter till vilka stadens förenande med domsaga må föranleda. Stadgandet motsvarar i lagen den 18 april 1947 om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall upptagna föreskrifter om rätt för Kungl. Maj :t att, då uppgörelse olika tingslag emellan ej kan träffas rörande tillgångar och skulder, meddela erforderliga bestämmelser i sådant hänseende. Även fortsättningsvis måste vid beslut om landsrättsförläggning av stad befogenhet av detta slag tillkomma Kungl. Maj :t. Domstolskommittén föreslår, att stadgande härom upptages som övergångsbestämmelse till förevarande lagförslag. Utöver vad som föranledes av det sagda synes någon ändring i 1 kap. 1 § rättegångsbalken icke tills vidare böra ske. I betänkandet Underrätterna (s. 120) har stadsdomstolsutredningen förordat att i detta sammanhang borde göras den ändringen, att tingslagsindelningen avskaffades och sålunda häradsrätts domkrets bleve identisk med domsagan. Vidare har utredningen föreslagit (s. 113), att, om särskilda skäl förelåge, rådhusrätts domkrets skulle kunna utvidgas att omfatta även k o m m u n i närheten av staden. Den förra frågan kan enligt domstolskommittén lämpligen anstå tillsvidare. Vad angår rådhusrätts domkrets föreligger, såvitt kommittén funnit, för närvarande ej något mera påtagligt behov av den föreslagna utvidgningsmöjligheten. De fördelar förslaget skulle medföra — främst underlättande av önskvärda domsagoregleringar — torde ej sällan vinnas inom ramen för den pågående k o m m u n reformen, något som också framhållits av flera remissinstanser. Ett stadgande av föreslagen innebörd skulle för övrigt endast bli av betydelse så länge den nuvarande uppdelningen på häradsrätter och rådhusrätter består. Med genomförandet av en likformig underrättsorganisation upphör de på den nuvarande skillnaden i judiciellt avseende mellan land och stad grundade olika reglerna för domkretsindelning i det ena fallet och i det andra. Att under sådana förhållanden nu göra ändring i det hittillsvarande systemet, en ändring som skulle nödvändiggöra översyn av ett flertal lagar och andra författningar, synes icke motiverat.

10 §. Ändringen föranledes av att assessorsbefattningarna vid rådhusrätterna föreslås skola upphöra. Under en övergångstid kommer emellertid assessorer alltjämt att finnas. Så länge assessor, utnämnd före lagens ikraftträdande, sålunda kvarstår i tjänst, skall han givetvis liksom nu deltaga i rättsskipningen som lagfaren ledamot i rådhusrätten. Erinran härom har upptagits i övergångsbestämmelse till lagen.

218 13 §. Rådhusrätts allmänna rättegångsdagar motsvaras vid häradsrätterna av de allmänna tingen. Under det att för närvarande rådhusrätt enligt förevarande paragraf är skyldig att hålla minst en allmän rättegångsdag varje vecka året runt, har häradsrätt jämlikt 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 om tingsordningar m. m. ferier, under vilka allmänna ting ej förekommer. I betänkandet Underrätterna (s. 121 ff) har stadsdomstolsutredningen tagit upp frågan om införande av rättsferier även vid rådhusrätterna. Utredningen anför härutinnan bl. a.: Häradsrätternas rättsferier har sitt egentliga ursprung i äldre tiders arbetsförhållanden i domsagorna och indelningen i vårting och höstting. Efterhand som stora grupper av befolkningen kommit i åtnjutande av längre semester och vanan att tillbringa semester och annan ledighet utom hemorten blivit alltmera utbredd, har rättsferierna kommit att få betydelse ur allmännare synpunkter. Det har visat sig möta svårigheter att särskilt under högsommaren samla parter, ombud och vittnen till rättegång. Hänsyn till allmänheten har ansetts kräva, att domstolarna icke utan synnerliga skäl tvingar de i rättegång medverkande till inställelse inför domstol under sedvanlig semestertid eller i nära anslutning till de stora högtiderna. Genom rättsferierna underlättas för domarna och övrig domstolspersonal att uttaga semester utan anlitande av vikarier i den utsträckning som eljest skulle fordras. Ur rättsvårdssynpunkt är det önskvärt att i möjligaste mån begränsa vikariat på domartjänst, och det bör i detta sammanhang beaktas att på senare år tillgången på kvalificerade vikarier blivit knappare. Slutligen har rättsferier vid domstolarna en funktion att fylla även i det hänseendet att domarna därunder kan ombesörja tjänsteåligganden, som måste anstå under tiden för de ordinarie sessionerna. Stadsdomstolsutredningen framhåller, att det hitintills mött vissa organisatoriska svårigheter att tillämpa ett feriesystem vid rådhusrätt. Med de enklare domförhetsregler som numera gäller i rättegångsmål kommer emellertid, anför utredningen, förutsättningarna i organisatoriskt hänseende för införande av rättsferier vid rådhusrätterna i nj'tt läge. För många rådhusrätter har stadgandet om en obligatorisk rättegångsdag varje vecka medfört, att under semestertid en större domstolsorganisation måst hållas i tjänst än som behövs med hänsyn till förekommande arbetsuppgifter. Det syntes vara en lämpligare och smidigare ordning, att såsom i häradsrätt vissa veckor var frilagda från obligatoriska sammanträdesdagar och att det under denna tid fick ankomma på rådhusrätten själv att bestämma vilka extra sammanträdesdagar som erfordrades för brådskande mål och ärenden eller eljest för arbetets jämna gång vid rådhusrätten. Utredningen föreslår därför, att rättsferier med den innebörd de har i häradsrätt måtte införas även för rådhusrätternas del och att således från bestämmelsen i 1 kap. 13 § rättegångsbalken om minst en allmän rättegångsdag varje vecka undantag medgives för tid då rådhusrätt har ferier. I samband med den ändring av paragrafen, som berörda förslag föranleder, bör enligt utred-

219 ningen — särskilt till förtydligande av att extra sammanträde för huvudförhandling må utsättas även under rättens ferier — paragrafen omredigeras efter förebild av 1 kap. 8 och 9 §§ rättegångsbalken. De remissinstanser som uttalat sig i ämnet har genomgående tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Några rådhusrätter har emellertid ifrågasatt om icke införandet av rättsferier vid rådhusrätterna medför behov av arbetskraftsförstärkning. Synpunkter av detta slag har sålunda framförts av Stockholms rådhusrätt samt av rådhusrätterna i Malmö, Karlskrona, Östersund, Hälsingborg och Falun. Även föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges juristförbund framhåller att en viss förstärkning av personalorganisationen kan bli nödvändig. Domstolskommittén finner det naturligt att vid förstatligandet av rådhusrätterna dessa även i förevarande hänseende jämställes med häradsrätterna. Ändringarna i paragrafen överensstämmer med vad stadsdomstolsutredningen föreslagit. De närmare bestämmelser som erfordras föreslås skola upptagas i den rådhusrättsstadga (33 §), som behandlas i det följande. Vad angår frågan om rättsferiernas inverkan på arbetskraftsbehovet torde någon tids erfarenhet få avvaktas innan ställning därtill kan tagas. 17 §. Ändringen är en följd av att för rådhusrätts förvaltning avses skola gälla liknande regler som i fråga om domsaga.

4 kap. 2 och 3 §§. Enligt nuvarande lydelse av 2 § första stycket är tingsdomare icke medtagen bland befattningshavare, som utnämnes av Kungl. Maj :t. I 4 kap. 3 § första stycket stadgas i stället att tingsdomare utnämnes eller förordnas av Kungl. Maj :t. Ett andra stycke i paragrafen berör tillsättningen av assessor i rådhusrätt. I 4 kap. 2 § andra stycket upptages en erinran om de särskilda regler som jämlikt § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare och rådmän gäller angående tillsättandet av sådana tjänster. Stadsdomstolsutredningen har i betänkandet Underrätterna (s. 104) beträffande tingsdomare föreslagit att möjligheten att tillsätta dylik befattningshavare på förordnande skall utgå. Utredningen framhåller att — i överensstämmelse med grundsatsen att den dömande verksamheten väsentligen bör utövas av ordinarie domare — de domare som stadigvarande behövs i underrätt som regel bör h a ordinarie tjänst och tillsättas med fullmakt. Utan undantag, anför utredningen, bör detta vara fallet med häradshövding, borgmästare, rådman och tingsdomare. Utredningen uttalar vi-

220 dare, att av förarbetena till rättegångsbalken framgår, att förordnande av tingsdomare avsetts skola komma till användning vid tillsättning av extra ordinarie tingsdomartjänst i domsaga, vars behov av tingsdomare ej med säkerhet kan bedömas som stadigvarande. Någon praktisk betydelse finner utredningen bestämmelsen ej numera ha. Utredningen erinrar om att för närvarande alla tingsdomartjänster är ordinarie. Vad angår den nuvarande begränsningen enligt § 31 regeringsformen i Kungl. Maj :ts befogenhet att utnämna borgmästare och rådman föreslår stadsdomstolsutredningen (s. 108) att denna vid rådhusrätternas förstatligande skall upphöra. På hemställan av Kungl. Maj :t (prop, nr 143/1960) har förslag om upphävande av den nämnda grundlagsparagrafen av 1960 års riksdag antagits som vilande för slutlig prövning efter nyval till andra kammaren. Domstolskommittén biträder stadsdomstolsutredningens förslag. Ändringarna i förevarande paragrafer i rättegångsbalken överensstämmer med vad utredningen föreslagit. Beträffande stadgandet i § 31 regeringsformen förutsätter kommittén, att, om rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965, stadgandet då upphäves. I samband därmed bör även 1949 års lag om val av borgmästare och rådman upphöra att gälla.

Förslaget

till ändring

i

konkurslagen

Ändringen överensstämmer med förslag av stadsdomstolsutredningen i dess betänkande Underrätterna. Som motiv har utredningen anfört (s. 124 f) : Därest rättsferier införes vid rådhusrätt i enlighet med utredningens förslag, synes stadgandet i 14 § konkurslagen om den tid inom vilken i stad borgenärs, av gäldenären bestridda konkursansökning skall hänskjutas till rätten böra ändras. För närvarande gäller, att sådant hänskjutande skall i stad med rådhusrätt ske inom fyra dagar. För landet och för övriga städer är motsvarande tid tio dagar. Här har emellertid konkursdomaren möjlighet att låta anstå med målet till det ting som närmast därefter hålles. Förutsättning härför är att varken borgenären eller gäldenären begär, att målet skall upptagas inom tiodagarsfristen. För såväl rådhusrätt som häradsrätt gäller dessutom, att de angivna tidsfristerna kan utsträckas, när så oundgängligen kräves för gäldenärens kallande och inställelse vid rätten. Mål om egendomsavträde skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling, och vid denna skall enligt rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om sammansättning i tvistemål i rådhusrätt tre eller fyra lagfarna domare deltaga; i häradsrätt är rätten domför med tre i nämnden. Bestämmelsen att häradsrätts prövning av konkursansökan må anstå till närmaste ting har tillkommit för att nedbringa de kostnader och besvär för nämndens kallande som ett särskilt sammanträde med häradsrätt medför bl. a. under ferierna. Även i rådhusrätter, som under ferietid kan reducera sin organisation till en eller två ledamöter, vållas olägenheter om under denna tid huvudförhand-

221 ling inom fyra dagar ovillkorligen måste hållas i varje mål om egendomsavträde, varom här är fråga. Något hinder ur allmänna synpunkter torde ej möta att även i rådhusrätt prövningen av konkursansökan får, om borgenären och gäldenären medger det, anstå till nästa ordinarie sammanträde. Utredningen föreslår därför, att den i 14 § konkurslagen för häradsrätt stadgade befogenheten att uppskjuta mål om egendomsavträde till nästa ting blir tillämplig även för rådhusrätt. I samband med en sådan ändring av paragrafen torde även den för rådhusrätt stadgade fyradagarsfristen böra utsträckas till tio dagar och sålunda fullt enhetliga bestämmelser gälla om behandlingen av ifrågavarande mål. Förslaget har i remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. * Förslaget

till

ändring

i lagen om behörighet upptaga

för

häradsrätt

att

sjörättsmål

Enligt vad domstolskommittén i det föregående föreslagit skall i samband med rådhusrätternas förstatligande lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende upphävas och Kungl. Maj :t i 1 kap. 1 § rättegångsbalken tilläggas generell befogenhet att om anledning därtill skulle föreligga meddela sådant förordnande som avses i sagda lag. Den i 1 § lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål gjorda hänvisningen till 1932 års lag bör alltså utgå.

Förslaget

till lag om statens övertagande

av huvudmannaskapet

för

rådhusrätterna Rådhusrättsstädernas fritagande från dem åliggande skyldigheter med avseende å rättsväsendet bör fastställas i lag. I denna bör därvid på sätt framgår av kapitel 2 närmare regleras vissa med reformen sammanhängande frågor. 1 och 2 §§. I enlighet med vad tidigare anförts bör staten övertaga de förpliktelser som städerna iklätt sig gentemot rådhusrätternas befattningshavare. Denna grundsats behöver ej komma till uttryck i lagen annat än såvitt gäller den lagfarna personalen. Magistratskungörelsens 5 § förutsätter nämligen i fråga om där stadgad skyldighet för lagfaren befattningshavare att vid omorganisation övergå till annan tjänst, att så föreskrives i lag. Motsvarande stadgande fanns redan i en kungörelse den 31 december 1920, som utkom av trycket den 17 januari 1921. Någon befattningshavare, som anställts före sistnämnda dag, torde icke vara i tjänst vid rådhusrätt då förstatligandet sker. övergångsskyldigheten torde alltså gälla undantagslöst.

222 I 5 § magistratskungörelsen stadgas emellertid också, att befattningshavare ej skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner samt att vid förflyttning till annan ort ersättning skall utgå för flyttningskostnaden. Kommittén har i annat sammanhang framfört vissa synpunkter på de åtgärder, som kan behöva vidtagas för att undvika löneminskning om löneställningen för viss tjänst ändras. Vissa försämringar i avlöningsförmånerna kan emellertid tänkas inträffa i det individuella fallet vid ett överförande från kommunala till statliga avlöningsbestämmelser även om lönegradsplaceringen för vederbörande tjänst förblir oförändrad efter övergången. Skulle de enligt statens allmänna avlöningsreglemente med tjänsten förenade avlöningsförmånerna på någon punkt vara sämre än vad befattningshavaren ägt rätt till enligt de kommunala bestämmelserna, torde han på grund av stadgandet i 5 § magistratskungörelsen icke vara pliktig vidkännas sådan försämring. Stadgandet synes nämligen icke lämna utrymme för en jämförelse i stort mellan samtliga avlöningsförmåner enligt å ena sidan de statliga och å andra sidan de kommunala avlöningsbestämmelserna. Uppstår en sådan situation och vägrar befattningshavaren att underkasta sig försämringen, torde frågan bäst kunna lösas genom att befattningshavaren beredes tillfälle att kvarstå på de kommunala avlöningsbestämmelser, som gällde för honom vid övergången och som alltså får göras tillämpliga på befattningshavaren i fråga i hans statliga tjänst. 3 och 4 §§. Beträffande innehållet i dessa hänvisas till vad som i kapitel 2 anförts under rubriken Lokalhållning m. m. Förslaget

till lag om överflyttande kommunalborgmästare

på länsstyrelse m.fl. åvilande

av vissa uppgifter

magistrat,

Förslaget överensstämmer i stort med stadsdomstolsutredningens i betänkandet Underrätterna (s. 250) framlagda förslag. Beträffande motiven hänvisas till kapitel 3. I enlighet med vad domstolskommittén där anfört har vad angår den föreslagna överflyttningen av magistratsgöromål på länsstyrelse undantag uttryckligen gjorts för det fall att Kungl. Maj :t annat särskilt föreskriver. Förslaget

till ändring

i arbetsordningen

för

hovrätterna

Rådhusrätternas inordnande i ett enhetligt statligt domstolssystem och de i samband därmed föreslagna ändringarna i nuvarande behörighetsregler föranleder ändringar i 32, 38, 61, 62, 63 och 64 §§ arbetsordningen för rikets hovrätter.

223 32 §. Enligt nuvarande lydelse av förevarande paragraf 3. och 4. skall i plenum handläggas bl. a. yttrande angående tillsättande av domartjänst vid rådhusrätt samt fråga om behörighet jämlikt 4 § magistratskungörelsen. Då som följd av rådhusrätternas förstatligande enhetliga regler avses skola gälla för alla underrätter beträffande såväl tillsättning som behörighet, bör ifrågavarande stadganden utgå. Å andra sidan torde, med anledning av vad i det följande under 62 § föreslås, böra intagas föreskrift därom att i plenum skall handläggas ej blott — såsom för närvarande — antagning utan även slutlig prövning av fiskal. 38 §. Förevarande paragraf bör ändras på motsvarande sätt som föreslagits beträffande 32 §. 61 §. I paragrafen, som upptar villkoren för förordnande att vara assessor i hovrätt, har i enlighet med vad som föreslagits i kapitel 6 gjorts den ändringen att kravet på adjunktionstjänstgöring i hovrätt nedsatts från ett år till nio månader, av vilken tid högst tre månader kan ersättas med tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning i någon av de tre största rådhusrätterna. Den föreskrivna sammanlagda fiskals- och adjunktionstjänstgöringen behöver ej nödvändigtvis — som nuvarande lydelse ger vid handen — vara förlagd till den hovrätt, vid vilken assessorsutnämningen sker. Uttrycket fiskal eller ledamot i »hovrätten» har därför ersatts med fiskal eller ledamot i »hovrätt». Vad beträffar kravet på underrättsmeriter likställes med tjänstgöring som tingssekreterare annan tjänstgöring i domsaga efter erhållet fiskalsförordnande. I fråga om tjänstgöringen i rådhusrätt stadgas för närvarande, att denna skall ha fullgjorts som ledamot. Utan att detta behöver särskilt utsägas i författningstexten torde med tjänstgöring som ledamot få likställas förordnande att bestrida på ledamot ankommande göromål, även om förordnandet ej medfört att vederbörande hela tiden uppehållit ledamotsbefattning. Jämför 25 § förslaget till rådhusrättsstadga. I kapitel 6 har föreslagits att för erhållande av ordinarie domarämbele skall — beträffande den som ej redan är ordinarie domare — fordras kompetens som assessor i hovrätt. Sekreterare, stadsnotarier och notarier i respektive Stockholms, Göteborgs och Malmö rådhusrätt bör i fråga om behörighet och arbetsuppgifter jämställas med tingssekreterare. Som tidigare nämnts torde det emellertid ej vara möjligt att omedelbart vid förstatligandet genomföra den föreslagna nya arbetsfördelningen vid rådhusrätterna. Under en övergångstid kommer till följd härav i varje fall icke alla av de här berörda befattningshavarna att kunna få arbetsuppgifter, som

224 är jämförliga med dem som ankommer på tingssekreterare. Något generellt medgivande för innehavarna av ifrågavarande sekreterare-, stadsnotarieoch notariebefattningar att i behörighetshänseende tillgodoräkna sig tjänstgöringen i sådan egenskap på samma sätt som tingssekreterartjänstgöring bör därför ej upptagas. Huruvida och i vilken omfattning dylikt tillgodoräknande må ske får avgöras efter förhållandena från fall till fall. Paragrafens inledande ord — »där ej särskilda förhållanden till annat föranleda» ger de möjligheter härtill, som kan vara behövliga. 62 §. Enligt vad domstolskommittén i det följande föreslår skall i 57 § domsagostadgan göras ett tillägg av innehåll att, då tingsutbildningen förlägges till rådhusrätt, antalet inskrivningsdagar skall vara minst sex. Den i arbetsordningen för hovrätterna under förevarande paragraf första stycket b) för närvarande intagna särskilda föreskriften om minst sex inskrivningsdagar vid tjänstgöring i rådhusrätt kan alltså utgå. I kapitel 6 har kommittén vid behandlingen av frågorna om utbildning och behörighet på den gemensamma domarbanan föreslagit att fiskal, sedan han fullgjort den tjänstgöring som fordras för behörighet som tingssekreterare — jämför 5 § förslaget till ändring i domsagostadgan — skall bli föremål för slutlig prövning av hovrätten beträffande sin lämplighet för fortsatt tjänstgöring på domarbanan. Uttryckligt stadgande av denna innebörd har upptagits såsom ett tredje stycke i förevarande paragraf. Stadgandet synes dock ej böra tillämpas beträffande den som erhållit fiskalsförordnande redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. 63 §.

En följd av att en gemensam domarbana införes bör vara att hovrättsassessor ålägges skyldighet att mottaga förordnande som ledamot i rådhusrätt i samma utsträckning som för närvarande gäller i fråga om skyldighet att tjänstgöra som häradshövding och tingsdomare. Paragrafen har givits den ändrade lydelse, som föranledes härav. 64 §.

Nuvarande hänvisning till domsagostadgan har utvidgats att omfatta även rådhusrättsstadgan. Med anledning av vad som anförts i kapitel 6 beträffande fiskals tjänstgöring i hovrätt innan mera stadigvarande underrättsförordnande meddelas har i ett nytt andra stycke i förevarande paragraf upptagits föreskrift av innebörd att, innan tingssekreterarbehörighet förvärvats, fiskal icke må förordnas att tjänstgöra i annan egenskap än som ledamot eller fiskal i hovrätt under längre sammanlagd tid än sex månader, därunder inräknad sådan tjänstgöring utanför hovrätten som kan ha fullgjorts under tiden som

225 fiskalsaspirant. Härigenom vinnes likställdhet mellan fordringarna i behörighetshänseende för tingssekreterarförordnande och för stadigvarande annan underrättstjänstgöring. Behörighetsvillkoren i fråga är upptagna i 5 § andra stycket domsagostadgan, till vilken 8 § rådhusrättsstadgan hänvisar. övergångsbestämmelser. Som i det föregående anförts bör bestämmelserna i 62 § tredje stycket icke tillämpas beträffande fiskal, som förordnats före kungörelsens ikraftträdande. Övergångsbestämmelse av detta innehåll bör meddelas. Vidare kan det medföra svårigheter för hovrätterna att hinna till den 1 januari 1965 anpassa personalläget efter stadgandet i det föreslagna andra stycket av 64 §. Även för detta fall föreslår kommittén att undantag göres i fråga om fiskal som nyss nämnts. Jämför övergångsbestämmelserna till ändringen i 5 § domsagostadgan samt till 8 § rådhusrättsstadgan.

Förslaget

till ändring

i

domsagostadgan

Som tidigare anförts kan någon allmän översyn av domsagostadgan ej företagas i detta sammanhang. Domsagostadgans bestämmelser utmärkes av stor detaljrikedom och är delvis ganska både invecklade och svåröverskådliga. Under de år, bestämmelserna varit i kraft, har emellertid såväl domsagor som hovrätter blivit förtrogna med desamma och tillämpningen har gått i stort sett utan svårigheter. En omarbetning av endast redaktionell natur synes i dagens läge vara utesluten. Även i sak skulle en överarbetning visserligen påkallas. De erinringar, som kan göras mot stadgans nuvarande innehåll, motiverar dock ej att dylik överarbetning sker innan bestämmelserna kan anpassas efter de förhållanden, som kommer att råda då en ny, enhetlig underrättsorganisation genomförts. Hur en sådan organisation skall gestaltas kan ännu ej avgöras. De av kommittén föreslagna ändringarna är därför väsentligen endast sådana som erfordras för att en gemensam domarbana skall kunna komma till stånd. För kommitténs allmänna överväganden i denna del har redogjorts i kapitel 6. I det följande skall ändringarna paragrafvis ytterligare något kommenteras. 3 §. Enligt kommitténs förslag skall i princip samma behörighetsvillkor — kompetens som hovrättsassessor — gälla för ordinarie domartjänst vare sig den är inrättad vid rådhusrätt eller till häradsrätt. De härav vad ansar tinesdomare föranledda bestämmelserna har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Enligt vad som föreslagits i kapitel 6, sista avsnittet, avses den som redan är ordinarie domare kunna ifrågakomma till tingsdomartjänst oavsett om han har förvärvat den för assessorsförordnande i hovrätt föreskrivna formella kompetensen. Det kan erinras om att den uppmjukning i 8—318374

226 övrigt av nuvarande bestämmelser om behörighet till tingsdomarbefattning, som förslaget innebär, nära överensstämmer med förslag, som på sin tid framlades av 1955 års domarutredning. I sitt betänkande Domarbanan (s. 125) föreslog sålunda nämnda utredning att 3 § domsagostadgan skulle få det ändrade innehållet, att till tingsdomare företrädesvis borde utses någon som under minst ett år tjänstgjort som ledamot i hovrätt och därvid funnits skickad att erhålla förordnande som assessor i hovrätt. Som tidigare nämnts biträder kommittén stadsdomstolsutredningens förslag, att tingsdomarbefattning icke vidare — såsom förutsattes i 4 kap. 3 § rättegångsbalken och förevarande paragraf i domsagostadgan enligt dess nuvarande lydelse — skall kunna tillsättas genom förordnande; tingsdomare bör alltid vara ordinarie domare och utnämnas medelst fullmakt. Förslaget medför vissa ändringar i andra stycket, varjämte nuvarande fjärde stycket utgår. 5 §• Förevarande paragraf innehåller behörighetsvillkoren för tingssekreterarförordnande. I överensstämmelse med vad som tidigare föreslagits har i sådant hänseende uppställts krav på föregående tjänstgöring under minst två år efter antagningen till fiskalsaspirant. Vidare h a r i enlighet med samma förslag föreskrivits att av sagda tid högst sex månader får omfatta annan tjänstgöring än som ledamot, fiskal eller fiskalsaspirant i hovrätt. I övrigt har i paragrafen gjorts samma jämkning som i 61 § arbetsordningen för hovrätterna beträffande det slag av rådhusrättstjänstgöring som i merithänseende får tillgodoräknas. Vad kommittén därvid anfört angående sekreterare, stadsnotarier och notarier i respektive Stockholms, Göteborgs och Malmö rådhusrätt äger motsvarande tillämpning i fall varom här är fråga. Bestämmelse om generell behörighet för dessa befattningshavare till tingssekreterarförordnande torde alltså ej böra meddelas. Däremot bör, såsom framgår av övergångsbestämmelserna till rådhusrättsstadgan, befattningshavarna i fråga vid respektive rådhusrätt ha samma ställning som om de förordnats att tjänstgöra där som tingssekreterare. 8 §• I paragrafen har vidtagits endast den ändringen att ansökan till hovrätt om anställning som tingsnotarieaspirant kan avse ej blott domsagor utan även rådhusrätter som lyder under hovrätten. 18 §. Då tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter hädanefter avses kunna finnas jämväl i rådhusrätt, bör det nuvarande stadgandet i paragrafens andra stycke att tjänstgöring, som där sägs, skall ha varit förlagd till domsaga utgå.

227 19 gEnligt vad tidigare föreslagits skall behörighet, som avses i denna paragraf, i princip tillkomma, förutom ordinarie domare, endast den som antagits till fiskal i hovrätt och fullgjort tjänstgöring som ledamot, fiskal eller fiskalsaspirant i hovrätt under sammanlagt minst ett år. Nuvarande stadgande i paragrafens första stycke har ändrats till överensstämmelse härmed. I andra och tredje styckena har upptagits de undantag från huvudregeln, som, då särskilda skäl föreligger, skall kunna ifrågakomma. Beträffande motiven hänvisas till vad som anförts i kapitel 6 under rubriken tingsnotarietjänstgöring. Tjänstgöring som tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant i rådhusrätt gäller givetvis, utan att detta behöver särskilt föreskrivas, lika med sådan tjänstgöring i domsaga. Minimiantalet inskrivningsdagar har, för det fall att dessa varit förlagda till rådhusrätt, föreslagits till sex eller samma antal som i allmänhet fordras beträffande tingsnotarie i domsaga. I ett fjärde stycke har intagits det föreslagna förbehållet — likalydande med det avslutande stadgandet i 18 § andra stycket — att förordnanden enligt andra eller tredje stycket ej får avse mål eller ärenden av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller av beskaffenhet att kräva särskild erfarenhet. 20 §.

Ändringen är motiverad av att tjänstgöring som tingsnotarie och tingsnotarieaspirant kan vara förlagd även till rådhusrätt. Nuvarande stadgande om rätt att tillgodoräkna rådhusrättstjänstgöring i viss utsträckning som tjänstgöring i domsaga torde ha sin egentliga praktiska betydelse för domaraspiranterna i Stockholms rådhusrätt. Kommittén föreslår i det följande en särskild övergångsbestämmelse för dessa befattningshavares del. 26 §. En viss utvidgning av häradshövdingens möjligheter att bevilja tingsnotarie, tingsnotarieaspirant och icke rättsbildad personad ledighet har ansetts böra ske i syfte att underlätta det administrativa förfarandet särskilt Aid de större domstolsenheterna. 28 §. I enlighet med vad kommittén föreslagit i kapitel 6 under avsnittet om fiskalstjänstgöring har i tredje stycket gjorts den ändringen att de mål och ärenden, som skall undantagas från tingssekreterares handläggning, angivits såsom sådana, vilkas avgörande kräver särskild erfarenhet. Samma uttryck förekommer i det föreslagna fjärde stycket av 19 §. Det torde ligga i sakens natur att frågan om den särskilda erfarenhet, som skall krävas, får bedömas utifrån vederbörande befattningshavares kvalifikationer. En tingssek-

228 reterare bör alltså, även om särskild erfarenhet fordras, k u n n a anförtros mål, som ej bör handläggas av tingsnotarie eller nybliven fiskal. Som tidigare nämnts avser kommittén med sitt förslag ej ändring i nuvarande regel, att invecklade mål och ärenden bör handläggas av ordinarie domare. 32 §. Ändringen sammanhänger med tillskapandet av en gemensam domarkarriär. Vissa övergångsbestämmelser torde böra meddelas beträffande domarpersonal, som finns vid rådhusrätterna den 1 januari 1965. Kommittén återkommer härtill. 57 §. Bevis om tingsutbildning skall, sedan även rådhusrätterna fått tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter, kunna meddelas, oavsett vilket slag av underrätt tjänstgöringen varit förlagd till. Det för bevis om tingsutbildning fordrade minimiantalet inskrivningsdagar föreslås skola —• i överensstämmelse med vad som föreslagits i 19 § tredje stycket — i rådhusrätt vara detsamma som regelmässigt gäller i domsaga. Övergångsbestämmelser. Såsom anförts i motiven ovan vid övergångsbestämmelserna till arbetsordningen för hovrätterna kan under en övergångstid uppkomma vissa anpassningssvårigheter. Med hänsyn härtill bör till ändringarna i domsagostadgan — på motsvarande sätt som föreslagits beträffande 64 § andra stycket förstnämnda författning — fogas den övergångsbestämmelse av innebörd, att i fråga om behörighet till förordnande som tingssekreterare (5 §) nu gällande regler alltjämt skall äga tillämpning vad angår den som förordnats till fiskal redan före den 1 januari 1965. Något övergångs stadgande av liknande slag med anledning av ändringarna i 19 § synes inte vara behövligt. Vidare bör genom särskilt övergångsstadgande med tjänstgöring som tingsnotarie och tingsnotarieaspirant för behörighet till förordnanden enligt 18 och 19 §§ likställas tjänstgöring som domaraspirant i Stockholms rådhusrätt ej blott i den utsträckning som är tillåten enligt 20 § i dess nuvarande lydelse utan över huvud taget. I anslutning till vad som anförts vid 32 § föreslår kommittén härjämte, att den i paragrafens första stycke stadgade begränsningen i möjligheten att på förordnande uppehålla ordinarie underrättstjänst icke skall äga tilllämpning å den som när ändringen träder i kraft är innehavare av ordinarie eller extra ledamotsbefattning i rådhusrätt eller sekreterare, stadsnotarie eller notarie i respektive Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt och rådhusrätten i Malmö, allt såvida fråga är om förordnande vid den rådhusrätt, till vilken vederbörandes befattning är knuten.

229 Förslaget

till

rådhusrättsstadga

Den av kommittén föreslagna organisationen av rådhusrätterna efter förstatligandet följer i allt väsentligt de riktlinjer, som i domsagostadgan uppdragits för nuvarande statliga underrätter. I och för sig skulle det med hänsyn härtill väl varit möjligt att sammanföra hestämmelserna i domsagostadgan och de bestämmelser, som avses skola gälla i fråga om rådhusrätterna, i en gemensam stadga. Att överföra domsagostadgans nuvarande bestämmelser till en ny stadga utan att de först underkastats en allmän översyn, har kommittén dock ansett olämpligt. Med en sådan översyn bör emellertid, som tidigare erinrats, tillsvidare anstå. En annan möjlighet vore att visserligen ha två stadgor, en domsagostadga och en rådhusrättsstadga, men att utforma denna sistnämnda utan hänsynstagande till den systematik, som kommit till användning i domsagostadgan, och över huvud taget ge den en av domsagostadgan i formellt avseende oberoende avfattning. Häremot kan dock invändas, att det för en enhetlig tillämpning och för att i övrigt underlätta användningen jämsides av de båda stadgorna är angeläget att de ansluter sig till varandra så mycket som möjligt. Då domstolskommittén nu framlägger förslag till en särskild rådhusrättsstadga, har kommittén därför valt att, oaktat de erinringar som kan riktas mot domsagostadgan i dess nuvarande skick, taga denna till förebild. För att icke behöva i rådhusrättsstadgan intaga samtliga de bestämmelser i domsagostadgan, som bör gälla även för rådhusrätternas del, har kommittén vid utarbetandet av förslaget i tämligen stor utsträckning använt sig av förfarandet att endast hänvisa till domsagobestämmelserna i fråga. Fördelarna med ett sådant tillvägagångssätt har kommittén ansett, med hänsyn till den begränsade tid det torde bli fråga om, överväga de olägenheter som kan vara förenade med att rådhusrättsstadgan för sin tillämpning sålunda förutsätter samtidig tillgång till domsagostadgan. Begreppet rådhusrätt användes för närvarande i två bemärkelser. Dels avses därmed domstolen i denna dess egenskap. Dels användes det i samma betydelse som begreppet domsaga har då det gäller häradsrätterna. Domstolskommittén föreslår tillsvidare ej någon ändring i dessa avseenden. I samband med förslag till en enhetlig underrättsorganisation får namnfrågor och begreppsbestämningar närmare övervägas. 1 och 2 §§. Paragraferna motsvarar bestämmelserna i 1 § domsagostadgan. Som sammanfattande beteckning av de ordinarie domarna har kommittén ansett det vara av praktiska skäl lämpligt att bibehålla den nuvarande benämningen ledamöter. Terminologin utnyttjas i åtskilliga av de efterföljande paragraferna. Den användes även i domsagostadgan och i arbetsordningen för hovrätterna.

230 Med icke rättsbildade biträden åsyftas den personal, som i domsagostadgan benämnes domsagobiträden. Vid rådhusrätt erfordras liksom i domsaga även personal för expeditionsvaktsgöromål, såsom att medverka vid pårop av mål, visa allmänheten till rätta, utföra budskickning m. m. Uppgifter av detta slag fullgöres i domsagorna av tingshusvaktmästarna, som ined hänsyn till att deras huvudsakliga arbete består i fastighetsskötsel avlönas av de tingshusbyggnadsskyldige. De omnämnes därför ej i domsagostadgan. Kommittén har förutsatt, att förstatligandet av rådhusrätterna kommer att medföra, att kostnaden för expeditionsvakter, i den mån de utför göromål av beskaffenhet som först nämnts, skall åvila staten. Expedilionsvakternas åligganden torde få regleras genom föreskrifter av borgmästaren. I övriga avseenden torde i fråga om dessa befattningshavare böra i tillämpliga delar gälla enahanda bestämmelser som för de icke rättsbildade biträdena. De innefattas i förslaget till rådhusrättsstadga under beteckningen annan erforderlig personal. 3 §• Som framgår av avsnittet om rådhusrätternas administration kan vid någon rådhusrätt behöva finnas särskild befattningshavare med uteslutande uppgift att — närmast under borgmästaren — handha administrativa ärenden. Erinran härom har gjorts i denna paragraf. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i samband med beslut om inrättande av dylik befattning meddela erforderliga föreskrifter om tillsättningsförfarande, åligganden m. m. 4 och 5 §§. Bestämmelserna om tillsättning av borgmästare och rådmän har utformats i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 2 och 3 §§ domsagostadgan om häradshövding och tingsdomare. Med hänsyn till hittillsvarande befordringsgång, enligt vilken befordran — åtminstone till rådmanstjänst — ofta sker av befattningshavare som redan förut är knuten till den ifrågavarande rådhusrätten, har föreslagits den avvikelsen från vad som tillämpas i domsagorna, att kungörelse om ledig tjänst skall anslås även inom vederbörande rådhusrätt. 6 §. De största rådhusrätterna bör liksom nu vara indelade på avdelningar. Sådan indelning förutsattes skola beslutas av Kungl. Maj :t, som också har att förordna avdelningsordförande. Förslag till förordnande bör lämnas av vederbörande hovrätt. Kommittén räknar med att rådhusrätten, ulan att detta behöver särskilt stadgas, anmäler till hovrätten när fråga om förordnande blir aktuell.

231 7 §. Beträffande motiven till förevarande paragraf hänvisas till vad som anförts i kapitel 6. För rådhusrätternas nuvarande befattningshavare föreslås i det följande särskilda övergångsbestämmelser. 8 §• Angående tillsättning i rådhusrätt av tingssekreterare, tingsnotarier, tingsnotarieaspiranter och icke rättsbildade befattningshavare samt angående behörighet till sådana tjänster bör gälla motsvarande regler som enligt domsagostadgans 5—9 §§ gäller beträffande domsagopersonalen. 9 §. Stadgandet överensstämmer med föreskriften i 10 § domsagostadgan. 10 §. Förevarande paragraf anger de former som enligt kommitténs förslag skall gälla för fördelningen av arbetsuppgifterna mellan ledamöterna. Som tidigare nämnts förutsätter kommittén att förslag till arbetsfördelning upprättas och förelägges hovrätten av vederbörande rådhusrätt. Stadgande härom torde ej behövas. 11 §• Paragrafen motsvarar 11 § domsagostadgan. 12 §. I enlighet med vad som förordats vid behandlingen av fiskalstjänstgöringen i kapitel 6 har tingssekreterare givits formellt obegränsad behörighet att i rådhusrätt utföra på ledamot ankommande göromål. Paragrafen avviker i sak såtillvida från motsvarande bestämmelse i domsagostadgan ( 1 4 § ) , att något undantag ej heller gjorts beträffande ägodelnings- eller expropriationsmål. Då ägodelningsrätt i stad med rådhusrätt har juristkollegial sammansättning, torde betänkligheter ej möta mot att låta tingssekreterare deltaga i handläggningen av ägodelningsmål. Vad expropriationsmålen beträffar föreslås i 22 § andra stycket, att från handläggning av tingssekreterare skall undantagas mål och ärenden, vilkas avgörande kräver särskild erfarenhet. Kommittén anser det kunna förutsättas att jämlikt detta stadgande expropriationsmål anförtros tingssekreterare endast om de är av mera enkel beskaffenhet. De i 14 § första stycket 3. och 4. samt tredje och fjärde styckena domsagostadgan åsyftade göromålen är till övervägande del av beskaffenhet att böra utföras av icke rättsbildade biträden, tingsnotarier eller tingsnotarieaspiranter. I princip bör emellertid tingssekreterare i rådhusrätt ha samma åligganden som tingssekreterare i domsaga. Möjlighet bör därför före-

232 ligga att, i den mån så erfordras, överlämna åt tingssekreterare i rådhusrätt att utföra även här avsedda göromål. 13 och 14 §§. Såsom tidigare föreslagits hör angående tingsnotaries och tingsnotarieaspirants behörighet och åligganden reglerna vara desamma i rådhusrätt som i domsaga. Några av domsagostadgans hithörande bestämmelser avser visserligen göromål, som aldrig eller endast sällan blir aktuella i rådhusrätt (16 § första stycket 7., 17 § första stycket 2. och 3. och 18 § andra stycket 1. g). I stort torde emellertid bestämmelserna i domsagostadgan vara ägnade att på lämpligt sätt avgränsa även rådhusrättsnotariernas verksamhetsområde. Domstolskommittén har därför ansett sig kunna i rådhusrättsstadgan hänvisa till innehållet i domsagostadgan. 15 §. Vad angår rådhusrätts icke rättsbildade biträden bör domsagostadgans bestämmelser om domsagobiträden gälla. Ifrågavarande bestämmelser motsvarar nuvarande föreskrifter i 13 § magistratskungörelsen. Beträffande annan icke rättsbildad personal hänvisas till vad ovan anförts under 1 och 2 §§. 16 och 17 §§. I egenskap av administrativ chef för rådhusrätten bör det ankomma på borgmästaren att meddela erforderliga närmare bestämmelser om ickeordinarie rättsbildade befattningshavares och om den icke rättsbildade personalens tjänstgöringsförhållanden. Föreskrift härom har intagits i 16 §. Även i rådhusrätt, som ej är av sådan storlek att särskild tjänst behöver inrättas för uteslutande administrativa uppgifter, torde borgmästaren behöva biträde i rådhusrättens administration. Det torde få ankomma på hovrätten att — lämpligen i samband med arbetsfördelningen i övrigt — meddela de bestämmelser som i sådant avseende hör gälla. Erinran härom har skett i 17 §. 18 §. I och med rådhusrätternas förstatligande måste i fråga om rätten alt inneha bisysslor gälla samma bestämmelser för rådhusrätternas befattningshavare som för motsvarande andra statstjänstemän. Föreskrifter i ämnet för rådhusrätternas del är för närvarande upptagna i 9 § magistratskungörelsen. Stadgandet i nämnda paragrafs 3 mom. första stycket är av samma innehåll som bestämmelsen i 24 a § domsagostadgan. Det har här intagits oförändrat. Övriga i fråga om statstjänstemännen gällande bestämmelser i ämnet återfinns i 7 § statens allmänna avlöningsreglemente.

19 §. I fråga om semester och annan tjänstledighet för befattningshavare i rådhusrätt bör gälla samma regler som i domsaga. De för domsagornas befattningshavare gällande bestämmelserna innehålles i 25 och 26 §§ domsagostadgan, till vilka i förevarande paragraf alltså hänvisas. 20—22 §§. Förevarande paragrafer, som reglerar rätten till partiell tjänstebefrielse, motsvarar 27—29 §§ domsagostadgan. 23 §.

Ledigheter och vikariatsförordnanden bör enligt vad kommittén vid behandlingen av rådhusrätternas administration i kapitel 7 anfört tillsvidare i formellt avseende principiellt ordnas på samma sätt i rådhusrätterna som i domsagorna. Bestämmelserna i denna paragraf ansluter sig alltså nära till de för domsagorna gällande reglerna i 30 § domsagostadgan. Stadgande, innefattande befogenhet för hovrätterna att i lämplig omfattning delegera sin beslutanderätt till vederbörande rådhusrätt, har upptagits i 29 §. 24 §. Paragrafen motsvarar 31 § domsagostadgan. 25 §. Liksom domsaga bör rådhusrätt kunna beredas fiskalshjälp av hovrätten i annan form än genom tingssekreterarförordnande. Bestämmelserna i 19 § domsagostadgan bör för sådant fall äga motsvarande tillämpning. Under förutsättning som angives i nämnda paragraf bör möjlighet även finnas att som biträde i rådhusrätt anlita fiskalsaspirant. 26 §.

Stadgandet motsvarar föreskriften i 34 § domsagostadgan. 27 §.

Efter införande av en gemensam domarkarriär bör beträffande tjänstgöring i underrätt, vare sig den är förlagd till domsaga eller till rådhusrätt, gälla enhetliga regler jämväl vad angår längsta tillåtna tid, under vilken sådan tjänstgöring må fullgöras av icke-ordinarie befattningshavare. Härav föranledd ändring har vidtagits i 32 § domsagostadgan, till vilken förevarande paragraf hänvisar. Beträffande den som då bestämmelserna träder i kraft innehar ordinarie eller extra ledamotsbefattning i rådhusrätt eller är sekreterare, stadsnotarie eller notarie i rådhusrätten i respektive Stock9— 318374

234 holm, Göteborg och Malmö erfordras övergångsbestämmelser, motsvarande de som föreslagits i samband med ovannämnda stadgeändring. 28 §. Paragrafen är likalydande med 35 § domsagostadgan. Åsyftade särskilda stadganden är meddelade i 63 § arbetsordningen för hovrätterna. 29 §. I förevarande paragraf har, som redan nämnts under 23 §, hovrätterna tillagts den befogenhet att överlåta beslutanderätten i löpande administrativa ärenden till borgmästaren, som kommittén förordat vid behandlingen i kapitel 7 av frågan om rådhusrätternas administration. 30 och 31 §§. Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna i 14 § magistratskungörelsen samt 42 § domsagostadgan, jämförd med kungörelsen den 2 mars 1962 med bestämmelser om sommararbetstid för viss personal i statlig tjänst m. m. (SFS 1962:49). 32 §.

För andra befattningshavare i rådhusrätt än ledamöter bör i fråga om arbetstid gälla samma regler som för motsvarande befattningshavare i domsaga. Beträffande dessa är bestämmelser i förevarande hänseende meddelade i 43 § domsagostadgan. 33 §.

Som anförts i samband med förslaget till ändringar i rättegångsbalken bör i rådhusrätt på samma sätt som i häradsrätt rättegångsförhandlingarna inställas vissa sommarveckor samt vissa dagar kring jul och påsk. Bestämmelserna i förevarande paragraf har avfattats i överensstämmelse med de för häradsrätter angående sådana rättsferier gällande föreskrifterna i 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 om tingsordningar m. m. Särskilda bestämmelser om rättegångsdagar — utöver vad 1 kap. 13 § rättegångsbalken innehåller härom — synes ej vara behövliga. 34 §. Paragrafen motsvarar 45 § domsagostadgan. 35 §. Den tillsyn över lokaler, inventarier och annan egendom, som enligt 46 § domsagostadgan åvilar häradshövdingen, bör i rådhusrätt ankomma på borgmästaren. Erinran härom har gjorts i förevarande paragraf.

235 36—41 §§.

Domsagostadgans bestämmelser om medelsförvaltning och redovisning (47 och 48 §§), om reseersättning (49 §), om disciplinärt förfarande och åtal (50—55 §§), om praktikanttjänstgöring (56 §) och om tjänstgöringsbetyg för tingsnotarie (57 §) bör äga motsvarande tillämpning i rådhusrätt. Förevarande paragrafer har avfattats i enlighet härmed. 42 §.

Enligt 15 § magistratskungörelsen skall rådhusrätten i dess helhet handlägga vissa administrativa ärenden, som enligt lag eller annan författning ankommer på allmän underrätts prövning. I häradsrätt handlägges sådana ärenden i sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd. Kommittén föreslår den ändringen i vad som för närvarande gäller för rådhusrätternas del i förevarande avseende, att sammansättningsformen vid behandlingen av dessa ärenden skall vara densamma som vid särskild huvudförhandling i tvistemål eller således ett kollegium av tre lagfarna domare. Såsom omnämnts i kapitel 3 angående avvecklingen av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna framlägger kommittén i en till detta betänkande fogad stencilerad utgåva förslag till de författningsändringar, som avvecklingen föranleder. Kommittén föreslår därvid bl. a., att rådhusrätt skall övertaga den befattning med utseende av medlare jämlikt 14 kap. 2 § giftermålsbalken och med förordnande av besiktningsmän m. m. jämlikt 332 § sjölagen som nu ankommer på magistrat. Även vid sin befattning med dylika ärenden synes rätten böra ha den sammansättning, som ovan föreslagits. 43 §.

Beträffande innehållet i förevarande paragraf hänvisas till vad kommittén anfört i kapitel 7 under avsnittet om rådhusrätternas administration. 44 §.

För det fall att särskild administrativ befattningshavare enligt 3 § är anställd eller då enligt 17 § eljest biträde med administrativa ärenden står till borgmästarens förfogande, bör borgmästaren äga möjlighet att i den utsträckning som finnes lämpligt överlämna åt befattningshavaren i fråga att i borgmästarens ställe handlägga sådana ärenden. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf. 45—48 §§. På motsvarande sätt som gäller beträffande häradshövding bör det åligga borgmästaren att föra fortlöpande anteckningar om ledigheter, förordnanden, tjänstetillsättningar, entlediganden och andra beslut i personalärenden

236 ävensom över administrativa beslut i övrigt. För hovrättens information skall avskrift av dessa anteckningar regelbundet tillställas hovrätten. Bestämmelserna i förevarande paragrafer överensstämmer med de i nämnda avseenden meddelade föreskrifterna i 58—62 §§ domsagostadgan. 49 §. Stadgandet motsvarar 63 § domsagostadgan. * Bestämmelser, motsvarande domsagostadgans föreskrifter om kommissionär (38—41 §§) har icke upptagits, då utredning om kommissionärsinstitutets avveckling pågår och förslag till ändringar förutsattes komma att framläggas under år 1964. Ej heller har upptagits bestämmelser, motsvarande domsagostadgans 33, 36 och 44 §§, vilka för rådhusrätternas del torde sakna aktualitet.

Övergångsbestämmelser. Med ikraftträdandet av rådhusrättsstadgan skall magistratskungörelsen upphöra att gälla. Likaledes upphäves vid ikraftträdandet i övrigt för rådhusrätterna gällande bestämmelser i den mån de strider mot rådhusrättsstadgan eller mot föreskrifter, som utfärdats med stöd av denna. Som nämnts tidigare k a n det emellertid möta svårigheter att omedelbart helt genomföra den omfördelning av arbetsuppgifterna, som kommitténs förslag förutsätter. Nuvarande arbetsordningar och stadgor kan alltså enligt hovrättens bestämmande komma att under en övergångstid efter förstatligandet alltjämt tilllämpas i större eller mindre omfattning vid vissa rådhusrätter. De i 7 § föreslagna villkoren för behörighet till rådmansämbete innebalen skärpning i förhållande till vad som nu gäller. Enligt vad i paragrafen erinras kan, då särskilda förhållanden föreligger, erhållas dispens. Av hänsyn till nuvarande befattningshavare som tagit anställning i rådhusrätt i förlitande på då gällande behörighetsbestämmelser bör emellertid, på sätt föreslagits i kapitel 6, generella övergångsregler fastställas, motsvarande de som meddelats när behörighetskraven för ordinarie domartjänst i rådhusrätt från och med den 1 juli 1963 skärptes genom kungörelsen den 22 maj 1963 (nr 241). Efter ikraftträdandet av rådhusrättstadgan kommer alltså att finnas tre grupper av befattningshavare med sinsemellan olika behörighetsregler. Den första gruppen omfattar sådana befattningshavare, som meddelats fiskalsförordnande före den 1 juli 1963; de är behöriga till rådmansämbete utan ytterligare tjänstemeriter. Till den andra gruppen hör befattningshavare, som antagits till fiskaler efter den 30 juni 1963; beträffande dem fordras för rådmansbehörighet sex månaders fiskals- eller ledamotstjänstgöring i hovrätt. Och slutligen kommer som en tredje grupp de som antages till

237 fiskal först sedan rådhusrättsstadgan trätt i kraft och beträffande vilka sålunda kräves kompetens som hovrättsassessor. Motsvarande övergångsbestämmelse har kommittén ej funnit nödvändig i fråga om domsagostadgan, ehuru enligt dess 3 § i den av kommittén föreslagna lydelsen skall för behörighet till tingsdomarämbete gälla samma villkor som enligt 7 § rådhusrättsrättsstadgan fordras för rådmansbehörighet. Kommitténs förslag vad avser 3 § domsagostadgan innebär emellertid i sak ej någon ändring i vad som gäller redan nu. Anledning att av hänsyn till nuvarande befattningshavare ha särskilda övergångsföreskrifter finns alltså ej. Det behov av avvikelser från huvudregeln, som kan föreligga, torde tillgodoses genom möjligheten för Kungl. Maj :t att i särskilt fall medge undantag. Kommittén får i övrigt härutinnan hänvisa till vad som anförts i kapitel 6, sista avsnittet. Övergångsbestämmelse torde även erfordras vad gäller behörighet att erhålla förordnande i rådhusrätt som tingssekreterare (8 § rådhusrättsstadgan; jmf 5 § domsagostadgan). Dylik övergångsbestämmelse beträffande tingssekreterarförordnande i domsaga har upptagits i förslaget till ändring i domsagostadgan. Kommittén hänvisar till vad därvid anförts i det föregående. Om motsvarande ej komme att gälla för rådhusrätternas del bleve följden att samme person kunde bli behörig att erhålla förordnande som tingssekreterare i domsaga men obehörig till förordnande i sådan egenskap vid rådhusrätt. Såsom nämnts i kapitel 7 förutsattes innehavare av assessorstjänst i rådhusrätt vid förstatligandet kunna föras på övergångsstat. Så länge rådhusrättsassessorer sålunda kvarstår i tjänst, bör i fråga om dem i tillämpliga delar gälla vad som stadgas om rådmän. På motsvarande sätt bör rådhusrättsstadgans föreskrifter om tingssekreterare — närmast bestämmelserna i 12 § — tillämpas på innehavare av sekreterare-, stadsnotarie- eller notarietjänst vid rådhusrätterna i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö. Vidare synes tjänstgöring som domaraspirant i Stockholms rådhusrätt böra likställas med tjänstgöring som tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant. En övergångsbestämmelse föreslås slutligen beträffande 27 §. Kommittén hänvisar till vad som anförts vid denna paragraf. I samband med rådhusrätternas förstatligande och de ändringar i administrativa och andra hänseenden, som föranledes därav, bör kungörelsen den 18 maj 1945 med särskilda bestämmelser om tillsättande av befattning vid rådhusrätt eller magistrat i vissa fall upphävas. Det h a r synts domstolskommittén lämpligast att detta sker genom särskild kungörelse. Författningsförslag har ej utarbetats.

KAPITEL 9

Kostnadsberäkningar

Efter förstatligandet av rådhusrätterna skall enligt vad domstolskommittén föreslagit staten svara för kostnaderna för avlönings- och andra förmåner till rådhusrätternas personal ävensom för övriga med rådhusrätternas verksamhet förenade omkostnader med undantag för sådana kostnader för lokalhållning m. m. som enligt gällande bestämmelser angående tingshusbyggnadsskyldighet i domsagorna åvilar tingslagen. Kommitténs förslag beträffande rådhusrätternas organisation innebär väsentliga förändringar i fråga om den rättsbildade personalen. De nya personalplanerna torde emellertid i mycket komma att endast successivt omsättas i praktiken. Så länge nuvarande tjänsteinnehavare kvarstår å befattningar, som enligt förslaget skall försvinna, kan omorganisationen ej helt genomföras. Kommittén förutsätter vidare att i fråga om den icke rättsbildade personalen det nuvarande personalbeståndet tillsvidare skall bibehållas i stort sett oförändrat. För att erhålla underlag för bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna för staten av övertagandet av huvudmannaskapet för rådhusrätterna har kommittén inhämtat uppgifter från magistratsstäderna angående utgifter och inkomster för rådhusrätterna enligt bokslut för år 1962. I följande sammanställning redovisas de kostnader för rådhusrätterna under nämnda år, som staten enligt kommitténs förslag skall bestrida — med undantag dock för kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner, till vilka kommittén återkommer — ävensom de under samma år vid rådhusrätterna uppburna inkomsterna av expeditionslösen och stämpelprovision. I sammanställningen har medtagits endast de rådhusrätter som omfattas av kommitténs i kapitel 7 framlagda förslag till personalstater. Rådhusrätterna i de städer, beträffande vilka antingen beslut om landsrättsförläggning redan föreligger eller utredning därom verkställts eller pågår, har sålunda uteslutits. Med hänsyn till den stora andel av de sammanlagda kostnaderna för rådhusrätterna som belöper på rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har uppgifterna beträffande envar av dessa rådhusrätter redovisats särskilt. Beloppen i sammanställningen är avrundade till närmast högre tiotusental. Sammanställningen torde ge en bild av den ungefärliga storleken av de kostnader staten måste övertaga. Man får emellertid räkna med att, om förstatligandet sker den 1 januari 1965, kostnadsnivån, i fråga om såväl löner

239 Kostnader Utgifter: Avlöningsförmåner: Rättsbildad personal. . . . Icke rättsbildade biträden och expeditionsvakter. . . Ersättn. till nämndemän . . övriga kostn. (kontorsmaskiner, ljudupptagningsapparater, skrivmateriel, telefon, bokinköp, inbindning m. m.)

Stockholm

Göteborg

Malmö

övriga rådhusrätter

Totalt

5 880 000

2 530 000

1 620 000

6 310 000

16 340 000

3 720 000 780 000

1 610 000 240 000

900 000 250 000

3 610 000 740 000

9 840 000 2 010 000

360 000

230 000

150 000

680 000

1 420 000

10 740 000

4 610 000

2 920 000

11 340 000

29 610 000

Inkomster: Expeditionslösen, stämpelprovision — 850 000 — 450 000 — 300 000 — 1 650 000

— 3 250 000

Summa

9 890 000

4 160 000

2 620 000

9 690 000

26 360 000

som övriga utgiftsposter, kominer att ligga högre än den gjorde under år 1962. Hur stor den kostnadsökning blir, som härigenom kan inträda, torde ej kunna ens approximativt beräknas. Vidare förutsätter kommittén, såsom tidigare nämnts, att inför förstatligandet skall ske en allmän översyn av lönesättningen för rådhusrättstjänsterna. Vilka konsekvenser i kostnadshänseende en sådan översyn kan medföra är likaledes omöjligt att nu bedöma. I de i sammanställningen upptagna utgiftsposterna ingår även kostnader, som hänför sig till magistraternas verksamhet. Undantag härvidlag har gjorts endast beträffande valomkostnaderna, övriga magistratskostnader har ej kunnat särskiljas från de kostnader som belöper på domstolsverksamheten. Magistratskostnaderna torde emellertid utgöra en tämligen obetydlig del av de totala kostnaderna och lär därför icke kräva särskilt beaktande. Med hänsyn till vad som anförts i kapitel 7, avsnittet om personalplanerna, har i sammanställningen icke medtagits de kostnader, tillhopa omkring 1 060 000 kronor, som belöper på delgivningscentralerna i Stockholm och Göteborg, och ej heller de av vissa av de övriga rådhusrätterna redovisade kostnaderna, tillhopa omkring 15 000 kronor, för ersättningar till stämningsmän. Vad beträffar inkomsterna bör anmärkas, att förslag till ändring av lagstiftningen angående stämpelavgifter och expeditionslösen framlagts i betänkande av särskilt tillkallad utredningsman (SOU 1961:37). Förslaget innebär bl. a. en viss höjning av avgifterna för expeditioner vid domstolarna. Enligt vad kommittén inhämtat är lagstiftning i ämnet på grundval av nämnda förslag att förvänta inom kort. Man får således räkna med en framtida ökning av inkomsterna av expeditionslösen. Utöver de ovan berörda kostnaderna tillkommer kostnader för pensions-

240 och sjukvårdsförmåner till rådhusrätternas personal. I flertalet magistratsstäder har intill utgången av år 1962 skett debitering av, förutom avgifter till ATP-fonden, pensionsavgifter till egna fonder och till kommunernas pensionsanstalt. Av städerna har härjämte utgivits bidrag till den allmänna sjukförsäkringen samt avgifter för personalförsäkring. De kostnader för dylika ändamål som redovisats i de av städerna till kommittén lämnade uppgifterna utgör emellertid icke något tillfredsställande underlag för en beräkning av statens motsvarande kostnader för rådhusrätternas personal efter förstatligandet. Några städer har icke alls eller endast i begränsad utsträckning tillämpat systemet att finansiera pensionskostnaderna genom avgifter till pensionsfonder. I en del fall har redovisningen av kostnader för sådana avgifter blivit ofullständig på grund av svårigheter att särskilja de på rådhusrätten belöpande kostnaderna från dem som belöper på övriga grenar av stadens förvaltning. Rådhusrätter av ungefär samma storlek har också uppgivit högst varierande belopp. Slutligen är, såsom stadsdomstolsutredningen anmärkt (SOU 1961:6 s. 226), sjukvårdsförmånerna enligt de statliga bestämmelserna som regel något bättre än för de kommunalanställda. Med hänsyn till vad nu anförts anser domstolskommittén lämpligast att kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner beräknas till viss procent av lönekostnaderna. Domstolskommittén finner i likhet med stadsdomstolsutredningen värdet av nämnda förmåner kunna uppskattas till 25 procent av lönekostnaderna. Med denna utgångspunkt skulle kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner till rådhusrätternas personal, beräknade på grundval av lönekostnaderna under 1962, uppgå till 6 550 000 kronor. Emellertid bör beaktas att pensionskostnaderna för rådhusrätternas befattningshavare, som i samband med förstatligandet övergår till statlig tjänst, förutsattes bli fördelade mellan staten och kommunerna efter samma grunder som godtagits för motsvarande fall såvitt angår polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Med hänsyn härtill torde pensionskostnaderna under tiden närmast efter förstatligandet komma att bli väsentligt lägre än som framgår av ovan gjorda beräkning. I det föregående har helt bortsetts från de ändringar i rådhusrätternas organisation soin kommittén föreslagit. För att ge en uppfattning om vad ett genomförande av den föreslagna nya organisationen skulle innebära kostnadsmässigt har kommittén beräknat och till jämförelse uppställt kostnaderna för avlöning till rådhusrätternas rättsbildade personal dels med nuvarande organisation och dels med den föreslagna organisationen. Skillnaden i kostnadshänseende framgår av följande sammanställning. Beloppen är beräknade efter 1963 års löner — den föregående sammanställningen upptar de faktiska kostnaderna under 1962 — och under förutsättning av oförändrad lönegradsplacering för befattningshavarna. I andra hänseenden än beträffande den rättsbildade personalen medför kommitténs organisationsförslag ej någon kostnadsändring.

241 Rådhusrätt Stockholm Göteborg Malmö Södertälje Uppsala Nyköping Eskilstuna Örebro Västerås Gävle Linköping Norrköping Motala Jönköping Kalmar Karlskrona Kristianstad Hälsingborg Landskrona Lund Halmstad Varberg Uddevalla Vänersborg Borås Karlstad Sundsvall Östersund Umeå Skellefteå Luleå

•

Summa

Nuvarande organisation

Föreslagen organisation

6 226 714 2 536 554 1 658 196 194 820 338 448 137 880 249 456 338 448 336 300 288 732 373 512 514 320 137 880 210 180 194 124 243 840 172 944 384 300 175 692 194 124 177 756 133 368 177 756 133 368 338 448 243 840 194 820 176 820 140 472 141 888 185 016

6 566 064 2 717 334 1 708 182 229 998 384 792 137 880 254 880 335 076 335 076 335 076 384 792 502 386 137 880 210 180 201 696 229 062 160 230 437 304 162 978 201 696 185 328 133 368 162 978 133 368 335 076 251 412 206 712 188 712 230 076 141 888 193 176

16 950 016

17 794 656

Den föreslagna organisationen skulle sålunda helt genomförd med nuvarande lönesättning för rådhusrättsdomare innebära en ökning av lönekostnaderna med omkring 845 000 kronor. Härav belöper på Stockholms rådhusrätt omkring 340 000 kronor, på rådhusrätten i Göteborg omkring 180 000 kronor och på rådhusrätten i Malmö omkring 50 000 kronor. Kommitténs förslag rörande avvecklingen av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna innebär, att huvudparten av de på magistrat och kommunalborgmästare ankommande arbetsuppgifterna utskiftas på statliga myndigheter. Detta kan komma att medföra behov av viss personalförstärkning hos dessa. Härav föranledd kostnadsökning torde dock icke bli mera betydande. Viss kostnadsökning för staten torde jämväl föranledas av förslaget att administrationen av rådhusrätterna efter förstatligandet skall i princip ankomma på hovrätterna. Hur stor denna kostnadsökning blir kan ej för närvarande överblickas. Såsom anförts i kapitel 7 har kommittén icke ingått i prövning av det behov av personalförstärkning som kan föranledas av berörda förslag utan förutsatt att hovrätterna i samband med remissbehandlingen av betänkandet anmäler det behov som kan finnas i sådant avseende.

Sammanfattning

Domstolskommittén föreslår, att rådhusrätterna förstatligas fr. o. m. den 1 januari 1965. Genom förstatligandet fritages städer med rådhusrätt från de åligganden med avseende å rättsväsendet som för närvarande ankommer på dem utom såvitt gäller skyldighet att hålla lokaler jämte inventarier för rådhusrätternas behov. Staten övertar ansvaret för avlöning och pension åt de befattningshavare, som vid ingången av år 1965 är anställda vid rådhusrätterna. Befattningshavarna förutsattes skola överföras på motsvarande befattningar i statens tjänst. Vad beträffar lokalhållningen föreslår kommittén att omfattningen av de skyldigheter som i detta avseende skall åvila stad med rådhusrätt tillsvidare regleras genom bestämmelser motsvarande de som i detta avseende gäller för tingshusbyggnadsskyldige i fråga om tingshus och domsagokansli. Utrustning, som städerna enligt dessa regler icke blir skyldiga att bekosta men som är anskaffad för rådhusrätternas behov, skall den 1 januari 1965 överlåtas på staten utan vederlag. Kommittén förordar att, då det med en enhetlig underrättsorganisation och ny domkretsindelning förenade lokalbehovet bättre kan överblickas, staten skall övertaga ansvaret även för lokalhållningen. Härvid bör också tingshusbyggnadsskyldigheten avskaffas och staten i fortsättningen svara för samtliga med underrätterna förenade kostnader. Samtidigt med att rådhusrätterna förstatligas skall den rådhusrätt för närvarande åvilande uppgiften att tillika vara magistrat upphöra och magistratsgöromålen utskiftas på andra organ. I samband därmed föreslås även kommunalborgmästarinstitutionen skola avvecklas. Förslag framlägges till författningsändringar, som föranledes härav. Domstolskommittén utgår från att underrättsorganisationen skall bli likformig och därmed rättsskipningen likvärdig i hela riket. Rådhusrätternas förstatligande är ett första led i arbetet på en sådan enhetlig underrättsorganisation. Tillsvidare avses rådhusrätter och häradsrätter få liksom hittills bestå vid sidan av varandra. Då utformningen av organisationen är väsentligen beroende dels av den domkretsindelning, som framdeles skall gälla för underrätterna, och dels av de domförhetsregler, som skall tillämpas, upptar emellertid kommittén dessa frågor till diskus-

243 sion redan i detta sammanhang. Endast grundlinjerna avses dock härvid behöva fastläggas. Kommittén utgår från att beträffande brottmålen huvudregeln i fråga om underrätternas sammansättning alltjämt skall vara lagfaren ordförande med nämnd. I fråga om tvistemålen förutsattes att, sedan en enhetlig underrättsorganisation genomförts, alternativa domförhetsregler skall gälla, sålunda att möjlighet kommer att finnas att vid särskild huvudförhandling i sådana mål ge domstolen antingen den juristkollegiala sammansättning med tre domare, som rådhusrätt nu har i dessa fall, eller den i häradsrätt tillämpade sammansättningsformen lagfaren ordförande med nämnd. Som riktlinjer för ny domkretsindelning bör — med reservation för av särskilda förhållanden betingade undantag — gälla, att varje domkrets blir tillräckligt stor att bereda arbetsunderlag åt minst tre domare samt att ej till någon ort förlägges mer än en underrätt. Domkretsarna bör vidare liksom nu uppbyggas med kommuner som de minsta enheterna. Även kommunblocken bör bevaras odelade. Tillika bör beaktas indelningen i åklagaroch utmätningsmannadistrikt, så att domkretsarnas gränser såvitt möjligt anpassas efter distriktsgränserna. På motsvarande sätt bör länsgränserna respekteras. Genomförandet av ny domkretsindelning förutsattes skola ske successivt. Med dessa utgångspunkter har kommittén upprättat förslag till personalorganisation för rådhusrätterna efter förstatligandet. Förslaget innebär att varje rådhusrätt skall vara organiserad med borgmästare och minst två rådmän som ordinarie ledamöter. Därjämte skall i mån av behov finnas — jämte icke rättsbildad personal — tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter samt tingssekreterare. Som följd härav skall rådhusrätternas nuvarande assessorstjänster avskaffas liksom de befattningar som sekreterare, stadsnotarie och notarie, vilka nu finns vid rådhusrätterna i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö. Härvid blir vissa övergångsanordningar i form av förande på övergångsstat o. dyl. nödvändiga med hänsyn till kvarvarande innehavare av tjänster som skall indragas. Antalet ordinarie rådmän beräknas om förslaget genomföres komma att vid de 31 rådhusrätter, beträffande vilka ej pågår eller verkställts utredning om landsrättsförläggning, öka från 160 till 216. Antalet ordinarie assessorstjänster, som avses bortfalla, är 86. Förstatligandet medför att den nuvarande dualismen mellan de statliga och kommunala domarkarriärerna kan bringas att upphöra. Domstolskommittén föreslår ordnandet av en gemensam domarbana med enhetliga regler i fråga om rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning. Reglerna föreslås utformade i stort sett efter mönster av vad som gäller för de statliga underrättsdomarna. Utbildningsgången skall sålunda bli: underrättstjänstgöring som tingsnotarieaspirant och tingsnotarie, tjänstgö-

244 ring som fiskalsaspirant i hovrätt, fiskalstjänstgöring, tjänstgöring i underrätt som tingssekreterare eller annat fiskalskompetent biträde och slutligen tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt. Adjunktionstjänstgöringen i hovrätt avses skola till viss del kunna ersättas med tjänstgöring på särskild tvistemålsavdelning i rådhusrätt. För utnämning till ordinarie domare skall i princip fordras nio månaders adjunktion. Beträffande befattningshavare, som vunnit anställning vid rådhusrätt innan de gemensamma reglerna träder i kraft, skall dock gälla särskilda övergångsbestämmelser. Närmare föreskrifter om rådhusrätternas organisation och administration har upptagits i ett förslag till rådhusrättsstadga. Förslaget ansluter till motsvarande föreskrifter i domsagostadgan. Tillskapandet av den gemensamma domarbanan medför ändringar såväl i sistnämnda stadga som i arbetsordningen för hovrätterna. Statsverkets årliga kostnader om rådhusrätterna den 1 januari 1965 övertages i befintligt skick beräknas till i runt tal 26 miljoner kronor, kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner ej medräknade. De av den föreslagna omorganisationen föranledda ändringarna i dessa kostnader är svåra att fastställa. Kommittén räknar med att en översyn av löneställningen måste ske. Resultatet härav kan ej ens antagnings vis förutses. Skulle nuvarande lönesättning vid rådhusrätterna tillämpas även i fortsättningen, torde omorganisationen, fullt genomförd, medföra en årlig kostnadsökning av i runt tal 800 000 kronor.

Reservationer och särskilda yttranden Reservation

av herr

Brandt

Underrätternas organisation och administration Jag är fullt ense med majoriteten att den tillsyn som hovrätten enligt 2 kap. 1 § rättegångsbalken äger över de domstolar, vilka hör under hovrätten, efter ett förstatligande måste vidgas och att hovrätten av de olika skäl som majoriteten anfört behöver den insyn över rådhusrätternas arbetsförhållanden och personal som angivits. Likaså är jag fullt klar över att efter ett förstatligande det icke kan vara lämpligt med principiellt olika system för rådhusrätternas och häradsrätternas del i fråga om administrationen. Nu nämnda omständigheter behöver emellertid enligt mitt förmenande icke betyda att hovrätternas handhavande av de administrativa frågorna beträffande rådhusrätterna blir i alla hänseenden lika ingripande som det nu är i fråga om häradsrätterna. Fastmera förmenar jag att det i stället bör eftersträvas att även åt häradsrätterna skänka större frihet i administrativa frågor än som nu är fallet. Samtliga remissmyndigheter stöder såvitt jag förstår den ståndpunkt jag sålunda intar och jag vill särskilt påpeka häradshövdingeföreningens uttalande, att det, för att ej förstatligandet skall i här åsyftade hänseende skapa sämre betingelser för rättsskipningen i de nuvarande magistratsstäderna, är ofrånkomligt att för tillgodoseende av underrätternas behov i olika avseenden skapa smidigare och effektivare former än som för närvarande gäller för häradsrätternas vidkommande. Majoriteten inom kommittén har också varit ense med mig om att vad särskilt angår större underrätter — såväl häradsrätter som rådhusrätter — praktiska skäl kan anföras för att en icke obetydlig administrativ självständighet tillerkännes dem. Majoriteten har även godkänt riktigheten av den av mig redan inom stadsdomstolsutredningen hävdade åsikten att en av fördelarna med stora domkretsar är att de blir i personalhänseende i viss utsträckning självförsörjande så att exempelvis vid semestrar och sjukledigheter vikariefrågor kan lösas med anlitande av den vid domstolen anställda personalen utan extra hjälp från hovrätten och att vid tillfälligt förekommande stora mål övrigt arbete inom domstolen ej behöver förryckas eller föranleda tillkallande av särskilt förordnad domare utifrån. Intill dess de större domkretsarna tillskapats är det måhända lämpligt att nu icke tills vidare göra någon ändring för häradsrätternas vidkommande. Men därför är det icke heller nödvändigt att nu driva likriktningen så långt, att de fördelar, som den nuvarande relativa självstyrelsen innebär för rådhusrätterna, går helt förlorade för att sedermera i samband med genomförandet

246 av en ny domkretsorganisation åter vidga rådhusrätternas administrativa befogenheter. Majoriteten inom kommittén har velat undvika olägenheterna av att hovrätterna skall fatta praktiskt taget alla administrativa beslut rörande underrätterna genom att framhålla lämpligheten av att hovrätterna åtminstone såvitt avser de större rådhusrätterna i tämligen vidsträckt utsträckning skall äga delegera beslutanderätten till vederbörande domstol. Jag finner de skäl som anförts för nödvändigheten av en dylik omgång föga övertygande samt anser det bättre med klara och fasta regler om vad underrätten själv kan besluta. Möjligheten att undvika de praktiska olägenheterna av den föreslagna starka centraliseringen till hovrätterna genom delegation kan enligt mitt förmenande leda till icke önskvärda olikformigheter i tillämpningen. Utifrån dessa allmänna ståndpunkter har jag inom kommittén anmält avvikande mening i de hänseenden som nedan angives. Organisation

Rådhusrätternas organisation regleras för närvarande genom av Kungl. Maj :t fastställda stadgor eller arbetsordningar. För häradsrätternas del föreskrives i 12 § domsagostadgan att för domsaga, där särskild inskrivningsavdelning finnes, Kungl. Maj :t utfärdar arbetsordning samt att även för annan domsaga Kungl. Maj :t utfärdar arbetsordning, där detta av särskild anledning finnes erforderligt. Enligt min åsikt är det en betydande fördel att en och samma myndighet utfärdar de bestämmelser som närmare reglerar underrätternas arbetsformer. Därmed ges garantier för en större likformighet i bestämmelserna än om sex olika hovrätter verkställer ifrågavarande reglering. Åtminstone så länge en central administrativ chefsmyndighet för domstolarna icke finnes, synes det mig lämpligt, att Kungl. Maj :t utfärdar arbetsordningarna för domstolarna. Säkerligen kan dessa göras mindre detaljerade än som nu ofta är fallet. Endast för de mycket stora domstolarna torde erfordras särskild arbetsordning för varje domstol. Däremot torde för mindre domstolar med likartad personaluppsättning kunna ges gemensamma arbetsordningar. I arbetsordningarna bör åtminstone i stora drag regleras arbetsfördelningen mellan de olika domarna och det bör alltså enligt min åsikt icke vara hovrätten som verkställer denna arbetsfördelning. Däremot har jag intet att erinra mot den föreslagna bestämmelsen i 10 § rådhusrättsstadgan att rådman, som ej är ordförande å avdelning, inom arbetsordningens ram indelas till tjänstgöring av hovrätten. Administration

Av de förslag till personalplaner som kommittén uppgjort framgår, att kommittén beträffande de större rådhusrätterna upptagit tingssekreterare

247 såsom fast knutna till domstolen. Dessa tingssekreterare är huvudsakligen avsedda för vikariatstjänstgöring och för möjliggörande av tillfälliga arbetsförstärkningar. Även de tingsnotarier som upptagits i personalplanerna är avsedda att k u n n a i viss mån tagas i anspråk för angivna ändamål. Enligt majoritetens förslag skall vederbörande rådhusrätt ej själv kunna bevilja ledigheter och förordna vikarier annat än i den mycket begränsade omfattning som häradshövding för närvarande äger, trots att vid domstolen finns personal just för detta ändamål, utan skall i stort sett alla förordnanden meddelas av hovrätt. Detta innebär enligt mitt förmenande en onödig omgång. Låt vara att hovrätten, såsom majoriteten anfört, då det gäller fiskalerna har att övervaka utbildningen trots att de tjänstgör i rådhusrätt och att turordningen i hovrätt är avgörande för under vilken tid underrättstjänstgöringen och adjunktionstjänstgöring skall fullgöras, kan jag inte finna någon anledning att hovrätten, som tillsatt de vid rådhusrätten tjänstgörande fiskalerna och väl känner deras kvalifikationer, i detalj skall reglera deras vikariatsförordnanden. Vid de rådhusrätter där adjunktionstjänstgöring skall äga rum bör dock förordnanden som skall få räknas som adjunktion meddelas av hovrätten. Men härför torde endast erfordras att, såsom majoriteten i fall av delegation tänkt sig, rådhusrätt ålägges skyldighet att till hovrätten anmäla när ledighet uppkommer, som kan tagas i anspråk för att bereda fiskal adjunktion. I fråga om tingsnotarierna torde deras behörighet och möjligheter till förordnanden vara så noga reglerade genom rådhusrättsstadgans hänvisningar till domsagostadgan att några större olikheter beträffande deras möjligheter till förordnanden icke behöver befaras om rådhusrätterna får rätt använda dem som vikarier. För min del anser jag sålunda att, då det gäller ledighet för annan lagfaren befattningshavare än borgmästare, rådhusrätten bör äga bevilja ledighet för semester, sjukdom under en sammanhängande tid av högst trettio dagar, obligatorisk militärtjänstgöring ävensom annan ledighet under högst trettio dagar årligen, allt under förutsättning att till vikarie kan förordnas befattningshavare vid rådhusrätten. Likaså bör rådhusrätten äga bevilja befattningshavare, som äger rätt att åtnjuta ledighet utan vikarie, sådan ledighet. Slutligen bör enligt min mening i fall, som avses i 21 § av den föreslagna rådhusrättsstadgan, rådhusrätten äga, likaledes under förutsättning att vikarie finns att tillgå inom rådhusrätten, själv bevilja ledamot tjänstebefrielse under högst trettio dagar årligen. När ledighet uppkommer, som kan tagas i anspråk för adjunktion, skall rådhusrätt dock vara skyldig att härom underrätta hovrätten, som i dylikt fall h a r att meddela förordnande. Jag har ingen erinran mot att rådhusrättens beslutanderätt i nu ifrågavarande ärenden utövas av borgmästaren. Denne bör jämväl vara behörig att meddela tjänstebefrielse i samtliga de fall som avses i den föreslagna 20 § rådhusrättsstadgan.

248 Reservation

av herr

Stangenberg

Domförhetsreglerna Värdet av lekmannadeltagande i rättsskipningen har synts så högt, att det icke ifrågasatts att förorda uteslutande av nämnds medverkan vid handläggning av brottmål. När det gäller tvistemålen, har kommittémajoriteten vid sitt val av sammansättningsform för en framtida enhetlig underrätt förklarat rättsvårdssynpunkter ha blivit utslagsgivande och därmed — under framhållande att försämring av förhållandena skulle på många håll bli följden, om den juristkollegiala sammansättningsformen avskaffades —• uttalat sig för att en sådan sammansättning skulle i första hand komma till användning. Det förefaller svårt att se, varför hänsyn till rättsvården skulle i princip kräva juristkollegial sammansättning endast i tvistemål. Skulle nämnds medverkan i sådana mål mångenstädes leda till försämrade förhållanden, torde fara för något dylikt föreligga med nuvarande system på brottmålsprocessens område. Det är emellertid icke visat, att nämnds medverkan i vare sig brottmål eller tvistemål inneburit eller innebär försämrade förhållanden, i den mån sådana kan utläsas ur proportionen mellan slutligt ändrade domar, härrörande i det ena fallet från rådhusrätt med blott juristdomare samt i det andra fallet från häradsrätt med lagfaren ordförande och nämnd, eller kan på annat sätt dokumenteras. För övrigt torde statistik på hithörande område, som skänkte full rättvisa åt spörsmålen om ändringsfrekvens och ändringens kvalitet, svårligen kunna presteras. Kvar står en i olika samhällsskikt djupt rotad övertygelse att nämnden — långt ifrån att leda juristdomaren vilse vid bedömningen av målen — i icke mindre mån än hans juristkolleger tillför domstolen mycket av det, som bidrager till att göra en dom rättvis. Härvidlag är icke fråga om att på okontrollerade vägar och utan parternas medverkan i processen införa nytt material. Liksom juristen-meddomaren kan genom speciell erfarenhet exempelvis berika diskussionen och komplettera sina kollegers meningar vid överläggning till dom, bör det vara nämndemannen tillåtet att utifrån sin särskilda livserfarenhet och med sin sakkunskap belysa de till bedömning föreliggande problemen. Det förefaller då troligt, att mål med påfallande juridiska frågeställningar vore ägnade mera för lagfarna domare än för lekmän, medan nämndens synpunkter bättre skulle komma till sin rätt och även vara av stort värde i mål om — t. ex. — arrende, skogsavverkning och köp av fast egendom. Det är icke befogat att anse nämndens medverkan i sådana mål vara att likställa med bevisning genom sakkunniga eller vittnen. Det är givet, att det skulle te sig ändamålsenligt, därest i lag föreskreves sammansättning med antingen juristkollegium eller lagfaren ordförande och nämnd alltefter målens olika karaktär. Enär en sådan differentiering

249 knappast kan på önskvärt sätt komma till uttryck i lagtext, har tanken på ett konsekvent förverkligande av ett dylikt system måst övergivas. E h u r u i åtskilliga fall juristkollegial sammansättning vid sammanträden för huvudförhandling i tvistemål även i underrätt synes värdefull, kan jag icke finna en sådan sammansättningsform vara nödvändig. Den måste vidare anses icke vara rationell, om hänsyn tages därtill att då — med ett system av stora domkretsar -— utanför de större städerna i många fall behov av flera tingsställen skulle förefinnas, det bleve nödvändigt att låta tre jurister resa från kansliorten till tingsstället endast för att medverka i en huvudförhandling om måhända några få timmar. Åtskilligt vore i så fall vunnet, därest juristernas antal i kollegiet — ifall omröstningstekniska skäl det medgåve — kunde nedbringas till två. Överhuvudtaget måste det synas vara överorganisation att genomgående ha tre juristdomare i underrätten vid varje särskild huvudförhandling i tvistemål. Jieträffande de största rådhusrätterna torde vissa svårigheter föreligga att erhålla nämndemän även för tjänstgöring vid tvistemåls handläggning. Det kunde fördenskull vara lämpligt att trots principen om likformig underrättsorganisation — vilket system icke garanterar en likvärdig rättsskipning — låta den juristkollegiala sammansättningsformen vara obligatorisk i nu nämnda domstolar. Principundantaget borde k u n n a förklaras med den särställning, ifrågavarande rådhusrätter under alla förhållanden komme att i mångt och mycket intaga. Emellertid synes svårigheterna att få nämndemän också till dessa domstolar icke skola överdrivas. På grund av vad sålunda anförts har jag, jämväl under hänsynstagande till den slutliga mening, vartill kommitténs majoritet till följd av åsiktsbrytningarna kommit, ansett mig böra förorda, att vid särskild huvudförhandling i tvistemål underrätten sammansättes i första hand med lagfaren ordförande och nämnd. En sådan sammansättningsform blir alltså grundformen beträffande samtliga tvistemål i häradsrätt och rådhusrätt. Därmed synes också det på samhällslivets olika områden alltmera växande lekmannainflytandet vara i underrätten tillförlitligare säkrat än genom det system, som av kommitténs majoritet föreslagits. Möjlighet bör likväl vara parterna beredd att under särskild betingelse få juristkollegial domstolssammansättning, om sådan finnes vara mera ändamålsenlig. Att helt överlåta åt parterna att bestämma sammansättningen av den domstol, som skall skilja mellan dem i deras tvist, synes mig emellertid icke böra förekomma. Det bör därför överlämnas åt rättens ordförande att, när målets karaktär är sådan att bistånd av lagfaren eller lagfarna meddomare synes honom påkallad, efterhöra parternas inställning till hans förslag. Vid sitt bedömande bör han vägledas av de synpunkter, som ovan antytts ifråga om skilda måls klassificering. Under förutsättning av båda parters samtycke skall i så fall ordförandens mening i sammansättningsfrågan bli avgörande. Enligt mitt förslag skall sålunda underrätt vid särskild huvudförhandling

250 i tvistemål bildas av lagfaren ordförande och nämnd; dock skall s. k. juristkollegial sammansättning förekomma, därest ordföranden i mål av viss beskaffenhet finner sådan påkallad och parterna i målet därtill lämnar sitt samtycke. Enligt min mening bör vidare övervägas, om antalet lagfarna domare i nu berörda sammansättning kunde nedbringas till två. Förtjänt av ytterligare övervägande är slutligen tanken att av närmast praktiska skäl låta de största rådhusrätterna behålla juristkollegial sammansättning.

Principerna för ny domkretsindelning Enmansdomsagorna är icke i allt lämpliga arbetsenheter. När fråga blivit om att i princip utforma sådana, synes emellertid alltför mycket s. k. rationella synpunkter ha tillåtits vara avgörande. De har lett till förklaring om det i viss mån eftersträvansvärda med domkretsar, avpassade för sex å sju domare, samt principuttalande om det lämpliga i formande av domkretsar, regelmässigt så stora att envar beredde sysselsättning åt minst tre domare. Vid sådan utformning har, synes det mig, ej tillräcklig hänsyn tagits till de värden, som ligger i historia och tradition; och tillbörligt har ej heller beaktats, vad i betänkandet sägs om den stora betydelsen av exempelvis samhörighet olika bygder emellan ävensom förutsättningarna för behövlig kontakt mellan domstolen och domkretsens olika delar. Även för en domkrets torde finnas något, som heter naturliga gränser; alltför konstlade gränser bör fördenskull undvikas. Tingshus och rådhus av speciellt värde finns, vilka icke bör få spolieras för en synbarligen för långt gående rationaliserings skull. Liksom gymnasier tillskapas i så många tätorter som möjligt, där nödigt underlag bedömes vara för handen, skall för den allmänhet, domstolarna har att tjäna, finnas ej blott domstolar utan även underrättskanslier inom lämpligt räckhåll. Därvid och jämväl i övrigt bör beaktas, att fortfarande i olika betydelsefulla avseenden kvarstår skillnad mellan landsbygd och mindre tätorter, å ena, samt större städer, å andra sidan, vilket måste medföra, att, oberoende av frågan om allmänhetens avstånd till kansliorten, domkrets icke bör bildas av större stad och flera typiska landsbygdskommuner. Särskilt framträdande synes detta vara beträffande städer som — de största undantagna — Örebro och Uppsala, i vilka underrättskanslierna är tre, ävensom exempelvis Halmstad och Lund (tvåkanslistäder). Det kan fördenskull synas icke vara lyckligt att låsa den framtida domkretsindelningen vid principen om att till någon ort icke må förläggas mera än en underrätt. önskvärdheten att skapa stora domkretsar jämte hänsynen till tradition och bygdeintressen bör emellertid ej få leda därtill att vid sidan av domstolens kansli inrättas annexkansli å någon av de orter, där ting hålles. Något sådant skulle ur synpunkten av tillfredsställande rekrytering till

251 tingsdomarbefattningarna vara olyckligt, samtidigt som det innebure i viss mån återgång till det endomarsystem, vilket anses skola avskaffas. Det har gjorts gällande, att personalen mera effektivt utnyttjades på ett större än på ett mindre kansli. Emellertid synes svårligen kunna bestridas, att antalet befattningshavare på ett kansli kan anpassas lika väl efter den mindre som efter den större domkretsens behov. Härvidlag bör erinras om föreliggande möjlighet att hålla viss personal på halvtid eller som timavlönad. Med den insyn i underrätternas arbete, som vederbörande hovrätt i samverkan med justitiedepartementet har och även fortsättningsvis kommer att få, torde ingalunda risk förefinnas att å något domstolskansli personalen någonsin blir outnyttjad. I diskussionen kring stora domkretsar har nämnts, att bifall till trafikmålskommitténs nyligen framlagda förslag skulle medföra högst avsevärd minskning av antalet trafikmål vid domstolarna. Vidare kan mål om betalningsföreläggande komma att flyttas från domstolarna. Det är ej heller otänkbart, att handläggningen av andra mål och vissa ärenden av speciellt slag så småningom kan bli överflyttade från häradsrätt och rådhusrätt till specialdomstol eller administrativ myndighet. En genom dylika åtgärder åstadkommen minskning av underrätternas arbetsvolym skulle vid bifall till kommittémajoritetens principförslag om minst tre domare i varje domkrets medföra en sådan avsevärd utsträckning av domkretsens område, som icke ter sig rimlig ur vare sig bygdens, allmänhetens, rättsvårdens eller juristernas synpunkt. Det förtjänar också påpekas, att — om domkretsarealen bleve påfallande stor antingen av nu nämnda anledning eller genom domkretsarnas konstruerande såsom envar arbetsområde för upp emot sex å sju domare -— vissa hovrätters jurisdiktionsområde skulle omfatta så få domkretsar, att reglering av hovrätterna måste synas oundviklig. Att i princip utöka hovrätts jurisdiktionsområde torde emellertid ej vara förenligt med de grundsatser, som var vägledande vid tillkomsten av vår nya rättegångsbalk och vid nya hovrätters bildande i samband därmed. För övrigt kan ifrågasättas förenligheten av alltför stora underrättsdomkretsar med nyss antydda grundsatser. Mot alltför stora domkretsar kan i övrigt anföras, att med administrationen av sådana kan vara förenad risk för att övervakningen av arbetet och utbildningen av tingsnotarier eftersattes. Det synes vara en angelägenhet av vikt, att ifrågavarande övervakning och utbildning får behålla den förhållandevis goda position, som nu enligt vittnesbörd bland annat från notariehåll i allmänhet är utmärkande j u s t för de mindre och medelstora domsagorna. Det kan ej heller i sammanhanget lämnas obeaktat, att arbetsstatistiken från domsagorna visar, att, även relativt, de större enheterna genomgående har flera oavgjorda mål än de mindre; balansen blir m. a. o. större i en större domsaga. En av de mera allvarliga nackdelarna med den föreslagna domkretsrefor-

252 men är den högst avsevärda nedgång i antalet chefsdomartjänster, som blir följden av större men färre domkretsar. Det har beräknats, att av de 154 domkretsar, som den 1 januari 1964 torde återstå, endast 93 skulle finnas kvar, därest domkretsindelning genomfördes enligt det av herr Brandt gjorda utkastet (jfr SOU 1961: 6 s. 303), vars grundtanke präglar nu föreliggande kommittéförslag. Chefsdomartjänsternas antal skulle därmed nedgå med 40 procent. Om i varje domsaga bereddes sysselsättning åt sex å sju domare (se ovan), skulle av rikets 118 domsagor — vari nu finns utom lika många häradshövdingar 52 tingsdomare — kvarstå omkring 26, medförande en nedgång i antalet häradshövdingtjänster med 78 procent. Då kommittémajoriteten uppenbarligen föredrager ett högre antal domare per domkrets än tre, torde icke vara felaktigt att sätta den troliga nedgångsprocenten vid förverkligande av förslaget till — såvitt gäller chefsdomartjänsterna i underrätt — åtminstone 50. Det är uppenbart, att redan nedgång med 40 procent skulle innebära ett orimligt hårt slag för den generation av främst domare och domaraspiranter i passage- och begynnelsetjänster, som nu finns på domarbanan; och det bör vid en domkretsreform icke kunna bortses från dem, vilka innehar eller avsetts skola inneha domarämbetena. Vidare är det tydligt, att rekryteringen till domarbanan löpte risk att försvåras, därest antalet sluttjänster av chefsdomarkaraktär i så påfallande hög grad nedbringades. Redan nu är tillströmningen till banan för ringa, säkerligen beroende på att för domaraspiranten utbildnings- och prövningstiden synes särskilt lång och fylld av hårt arbete — utan att anställningen är högavlönad — samt besvärlig därutöver till följd av täta byten för honom och hans familj av bostadsort. Det är förklarligt, att han därvid kan eggas av det möjliga i att nå de högsta domarposterna och det mera troliga i att — om hans håg står till underrättstjänstgöring — så småningom nå borgmästar- eller häradshövdingtjänst. Det räcker för honom i hans förhoppningar ej med andra tjänster, även om de kallas sluttjänster och de optimalt gynnas vid lönesättning. Av psykologiska skäl måste chefsposten utöva större lockelse. Att nedbringa antalet chefsdomartjänster framstår därför som något, vilket bör göras med största försiktighet. Även domstolar med flera än tre domare måste ofta vid semestrar och tjänstledighet av annat slag erhålla vikarier från hovrätt eller annan domstol. Så är nu fallet med exempelvis flera rådhusrätter. Det är därför icke realistiskt att anse, att nytillskapade större domkretsar — med minst tre domare — skulle inom sig kunna fylla behovet av vikarier. Likväl torde det vara värdefullt, att domaren vid sin sida i arbetsenheten har en välkvalificerad kollega. Varje domkrets torde därför enligt min mening i princip böra bereda sysselsättning åt två ordinarie domare. Enär domkretsar, som redan nu håller flera än två domare, icke torde komma att uppdelas, skulle mitt förslag i realiteten avse närmast domsagor, i vilka nu finns en eller två ordinarie domare. Därest vid särskild huvudförhandling i tvistemål

253 överlag bleve erforderligt med tre j urister, kunde i de förhållandevis få fall, då beträffande åtminstone många landsbygdsdomkretsar sådan förhandling förekommer, den tredje juristens plats intagas av den äldste tingsnotarien. Enligt min åsikt bör nämligen en tredje ledamot vara umbärlig; måste han användas, kan svårligen rättssäkerheten bli lidande på att en tingsnotarie mot slutet av sin tjänstgöringstid och i ordinarie domares krets medverkar vid tvistemåls handläggning och avgörande. För honom själv kan arbetet därjämte vara stimulerande ur utbildningssynpunkt. Ur rättsvårdens synpunkt kan större domkretsar icke anses nödvändiga. Domstolarna är icke ämbetsverk; de bör ej heller omskapas till sådana. En tvåmansdomkrets med nödigt antal tingsnotarier kan vara lika funktionsduglig som en större, och hinder torde ej föreligga att moderna kontorstekniska landvinningar tillföres jämväl den mindre domkretsen. Vad som torde vara mera erforderligt än stora domkretsar är att varje domkrets inom sina givna gränser vid helförstatligande av domstolsväsendet erhåller så mycken personal i alla grader, att övertidsarbete och jäktande tjänstgöring om möjligt undgås, allt till fromma också för rättsskipningen. Av vad sålunda anförts torde framgå, att jag finner domkretsarna böra i princip vara så stora, att de bereder sysselsättning åt två ordinarie domare; och jag anser vidare, att det icke bör regelmässigt gälla att det icke må till någon ort förläggas mera än en underrätt.

Befordran och tillsättningsförfarande Enighet råder därom att chefsdomar tjänsterna vid underrätt skall, liksom f. n. är fallet, sökas samt att före utnämning av borgmästare och häradshövding yttrande bör inhämtas från ett på visst sätt sammansatt kollegium. Däremot kan jag icke dela den meningen, att för utnämning till n ä m n d a båda slag av tjänster icke skall fordras godkänd revisionssekreterartjänstgöring samt att tjänsterna skola tillsättas, icke efter anciennitetsprincipen utan efter fri prövning. Det torde icke vara erforderligt att nu närmare utveckla den först nämnda av de båda divergerande åsikterna, enär vid tiden för beräknat förstatligande av rådhusrätterna frågan om nedre justitierevisionens framtida ställning förmodas vara olöst och det fördenskull icke redan nu bör fastslås ändrad status för revisionssekreteraren och därmed omvärdering av hans tjänst. I princip bör därför — åtminstone tills vidare — den, som önskar få utnämning till borgmästare eller häradshövding, k u n n a föreslås få tjänstgöra som revisionssekreterare samt efter godkänd sådan tjänstgöring vinna befordran till nämnda chefsdomartjänster. Med det decimerade antal sådana tjänster, vartill en förutsatt domkretsreform leder, torde ingalunda risk föreligga att de, som önskade tjänstgöra som revisionssekreterare, icke kunde beredas tillfälle därtill.

254 Värdet av en fri och oberoende domarkår måste synas omistligt. Att en sådan kunnat utgestaltas i vårt land, torde i betydande grad kunna tillskrivas det förhållandet att det stora antalet domare tillsättes efter en fast princip, icke efter urval in casu. Det är m. a. o. så att regelmässigt anciennitetsprincipen blir tillämpad. Att låta den ersättas med ett system, innebärande fri prövning av sökande till chefsdomartjänsterna vid underrätt, k a n icke synas tillrådligt. Det är väl i vårt land så, att fara för att politiska synpunkter kunde tillåtas få betydelse vid domartillsättning icke föreligger, men det bör ej finnas möjlighet att därvid ens i något enstaka fall ovidkommande hänsyn av annat slag får göra sig gällande. Genom fasthållandet vid en beprövad och välmotiverad princip skall mot det förslagsställande kollegiet och det utnämnande organet icke kunna riktas ens misstanken om förhandenvaron av ej önskvärt hänsynstagande vid tillsättningen. Det bör vidare för de sökande och aspiranter på andra liknande tjänster vara tryggt att veta, vad som är erforderligt för att nå en dylik chefsdomartjänst. Visserligen har det sagts, att alla, som äger de erforderliga meriterna, icke lämpar sig för nu ifrågavarande tjänster, men här är ytterst fråga om något, som äger tillämpning i många slag av karriär. Det bör därvid hållas i minnet, att den som efter genomgången och väl vitsordad utbildning och prövning såväl i underrätt och hovrätt som vid föredragning i högsta domstolen söker borgmästar- eller häradshövdingtjänst, måste antagas besitta sådana kvalifikationer, att det icke kan te sig riskfyllt att alltfort låta anciennitetsprincipen vara normerande vid tjänstens tillsättning. Att så sker torde icke behöva innebära, att den som ifråga om förtjänst och skicklighet syntes böra jämställas med den enligt anciennitetsprincipen berättigade icke skulle kunna i något speciellt fall utnämnas till tjänst, varom nu varit tal.

Särskilt yttrande av herr Sandström I fråga om principerna för en ny domkretsindelning delar jag herr Stangenbergs å sid. 250 uttalade betänkligheter mot förslaget att i princip ej till någon ort bör förläggas flera än en underrätt. Ett sammanförande av alla underrätter å en ort till en enda domkrets kan i regel icke anses påkallat eller önskvärt ur rättsvårdens eller eljest allmänhetens synpunkt. Det saknas också stöd för att så stora arbetsenheter representerar en ändamålsenligare och lämpligare underrättsorganisation än domkretsarna i enlighet med kommitténs riktlinjer i övrigt. Vidare leder förslaget till — utöver vad som följer av tillskapandet i princip av domkretsar, som ger sysselsättning åt tre domare — en ytterligare väsentlig minskning av antalet chefsdomartjänster. Detta är, på sätt herr Stangenberg närmare utvecklat, ägnat att menligt inverka på rekryteringen till domarbanan. Det innebär därutöver ett väsentligt men även lör den nuvarande domargenerationen.

255 Särskilt

yttrande

av fru

Kristensson

samt herrar Larsson,

Svedberg

och

Svensson Enligt den. före 1948 gällande rättegångsordningen förekom nämnd i häradsrätt men icke i rådhusrätt. Den nya rättegångsbalken medförde härutinnan den ändringen, att nämnden införlivades också med rådhusrätternas organisation. Vid huvudförhandling rörande grövre brottmål skulle sålunda rådhusrätt bestå av lagfaren ordförande och nämnd. De nya reglerna om n ä m n d i rådhusrätt hade föregåtts av djupgående meningsmotsättningar rörande frågan om juristkollegial sammansättning eller lekmannainflytande vore att föredra. Det visade sig emellertid snart att nämndreformen lett till goda resultat. Chefen för justitiedepartementet kunde år 1957 konstatera att de starka betänkligheter, som under förarbetena till rättegångsbalken framförts mot tanken på lekmannainflytande i rådhusrätt, icke besannats. Nämnda år togs ytterligare ett steg på den reformväg som beträtts vid rättegångsbalkens tillkomst; den juristkollegiala sammansättningen av rådhusrätt för vissa brottmål avskaffades och nämndens medverkan vidgades. Även vid detta tillfälle framfördes betänkligheter med hänsyn till rättssäkerhetens krav. Dessa farhågor har emellertid lika litet som de tidigare kommit att besannas. Vid sidan av nu angivna utveckling har även den s. k. landsrättsförläggningen av städer bidragit till att vår stadsbefolkning i dag är väl förtrogen med nämnds medverkan i rättsskipningen i första instans. När återstående rådhusrätter skall förstatligas, synes det därför ligga närmast till hands att låta den för landet i övrigt gällande rättegångsordningen utsträckas att omfatta också dessa magistratsstäder. Intet har framkommit som tyder på att de domförhetsregler i tvistemål med en lagfaren domare jämte nämnd, som nu tillämpas av häradsrätterna, ej skulle tillgodose anspråken på en fullgod rättsskipning. Att som kommitténs majoritet åberopa rättsvårdssynpunkter som stöd för att införa juristkollegium som huvudregel i tvistemål måste uppfattas som en kritik av de domförhetsregler som nu tillämpas vid häradsrätterna. Utredning som ger vid handen att sådan kritik skulle vara befogad har ej förebragts. Emellertid förekommer det — företrädesvis i de tre största städerna — tvistemål av så kvalificerad, juridiskt komplicerad natur, att juristkollegial sammansättning av domstolen vid handläggning av dessa kan av rent praktiska skäl te sig motiverad. Däremot förefaller det vara ett slöseri med den kvalificerade juridiska arbetskraften att, som majoriteten föreslår, låta juristkollegial sammansättning bli den normalt förekommande domförhetsregeln i de tvistemål som ej avgöres av ensamdomare. Enligt vår uppfattning bör därför den grundläggande domförhetsregeln

256 i tvistemål vid underrätterna bli lagfaren domare med nämnd. Förutsättningen för att juristkollegium med tre lagfarna domare skall användas bör vara antingen att rättens ordförande finner det önskvärt och parterna samtycker därtill eller att parterna eljest enas därom. Med den begränsade användning som juristkollegiet härigenom kan förväntas få, i varje fall vid häradsrätterna och vid flertalet rådhusrätter, kommer ej de här föreslagna domförhetsreglerna att i och för sig motivera omfattande ändringar av domsagoindelningen. Vi instämmer visserligen i önskvärdheten av att domsagorna i regel blir tillräckligt stora att bereda sysselsättning åt minst tre domare. Såväl geografiska som andra skäl talar dock för att också domsagor med två domare kan vara motiverade. Beträffande olägenheterna av alltför stora domsagor delar vi i allt väsentligt den mening som kommit till uttryck i herr Stangenbergs reservation.

BILAGA

Upphörda konkurser

o TH

"

"*

i-i m os r o TH cs CM JM CM

oo co o X r> "C co os

M J-> 13

. 5 >- CB 3 e» H 3 C =0 CC C/3 2 T3 O « :«

ircgist- Slutli crade handl: oupp- da in teckom la lingar sökni

"Sc^^S W)»

S

>- X )

ings•

r » cs r f ro oo o 30 T - CO CM CO CO

oo te X J OS - H o co T H L O

LO r-

- H LO I O JM I M 0 0

TT»

X i CM f » 00 CM O CO CO CM oo oo r»

co co LO H i n o CO TH i C CO CO CO

P» CO t >

I M

00 Cs CM CD CO CM co o o 3 r - TH co co r f

t > t > oo CO TH o

CO LO T H 35 TH o

S

B

tc

22 N

LO t o 00 r f CS CO i > © oo Tj<in»n

TH 0 0 TH H H T f

—

a H «a

H

- H

CO CO O OS

t>

CD

t> m co

TH

- H

ro

TH

TH

r - co © 00 00 —< 00 CM TH r f r f IO

co

cndci inkl. J och äb)

skriv

.

H

0 » H CD LO 0 0

O O

o

co co co

OJ TH I >

occoi TH T H TH

» o o

co o oo m co CM 00 Os O

_

oo X l > Cl f» JN CM

TH

•o co oo o

.

»O Os LO m oo t >

TH

CM CM CO

H

r f CM O co oo i > CO CO co

00 C D n LO L'; o.

TH JNI TH

I O TH 0 0

OS o o TH CM IM

o o o ro CD — cs —, H

CO CO JM

_ TT M

t> N

o

CM CM

Cl Cl

CM

eM

IO

os r^ co t > OS CO O JM CD

•<* LO ro

IM M

CO T H T H

CM M

IM

o

ro T H X CM

T H

CD

I >

cs os

"?« « vp 5 .2, -^

TH I > T H

OS I > CM

cs oo r i

O O CM H H r l

T-^Cft H ^

CM CM CM

a o i o

TH

OS CO CO TH LO

O M r

! > CO CO

co o oo LO CD l > CO CO CO

fflrlO LO CS t > H r l r l

TH r o CM 1 S O O

00 00 O CO 00 CO 00 TT t >

O

ro o L O l > r-"

CM

»H

OS_CO T H

T H

CM C D

CO t > H TH TH

I >

X

[ >

OJ CM I O

T-

,

; j o . „ cs g; C

s-s?

Os

w

73 ^c o+

l

-3

1 Ej O s> »•Ö

•H>

a > S c - B Ä "

O bl

.Q

o

T3

M •CS

•H» (O

> —s 0) ÖB

I > CO T H

I> -H

CM

LO 1 ^ •—

OS CO H

T f H H CM 00 TH CM TH CM

CO LO CM

•H-

ro

_H

CO CM 00

CO

CD

t^

co o. n

O

O O CO TH TH TH

CO TH I >

r f 00 os co co co

o m OJ

co T ? co M O h r - Cs 00 r f co co

CS CS LO CO 00 TH O C CM CM CM

CO r f CM O i f l O co co co

r f CO CS CO CD 00 CD CO co

LO t ^ CM CO CO OJ LO oo i > H r l r t

CD

I > 0 0 CS

p- oo co

o

00 00 CO

TH

CM

oc H

cc 0 0

r-

p« "H

n

X

C/5

13 c 3

0 0

co o r o Po- ©

•oac

„ <3

S-s B S3. a W«

I >

S

a p

-3 t ,

Ja

a

g 3:räa B w

es

o

CS

5*

4->

ec

LO

rr.

H *

CO r f CO O I> o CS 00 CS

r^ TH co r- O cs TH co co co co co

r f Os CM 1^. | > CO O 00 o 00 00 O CM CM CO

CM

o Cn CM IM

lO X

O

TH

!>!>!> I > Os O

00 H

TH l > O CM CM CM

_ M

00 X

co T

-'. CO

TH TH TH

CO CM 0 0 TH •«* CO

- * H t CM CO CO

CD JM LO TH (TA LO LO I > O CD CD CD

CM ro Os re I O

co co

TT

o

_J

-?• l O

o

CO 0 0 CM

co co

TH T H T H

CM LO

o\ C O r o p"

** co r o

TH TH TH

.

-3

2 2 * g

H

rf

&V :Cg « "3 S

•CS 3.

O

O

CO O TH CO CO 0 0

CO O I > 00 LO m

CM CM CO

ITS IM r o LO I > CM

o

- H .

- H

* H

CO

CM r i

I > T H CO CM CM CO

Os

CM • * CM co LO i > LO TH T f

t ^ eM 1 0 I > C C o.

•—•

M TH

v:

V

c/s yj

1H

•—T co co

•*' s

PC

©

T - Cs I M TH T -

l^ H

!> I > [ >

CO CM CO

x—' TH es CMo

T H

H | > —1 TH C i CO

_

!>

TH

00 CO

LO

CM

o

"*

"o JZ

:CS b<

•5

oo c^ m

rf CM CM

l—

co s

LO T H CO O LO l > co T H o

3u

[ ^

ro N

oo co p» Os ro

cu

o

O

'JO

o

^

CM

CM

,_,

o

LO

CO CO

o 00

LO CM

CD

CD o •Q

t> r LO CM CM

ed : 0 H,

^3 rs

s rö

JH

•3

cs

c/s CH

: 0

a, p

"*

LO

a

'S, : 0

M T>>

zcö

259 LO

rf

C« * T-H T H

co i—i

00 Ti C l

t"

l>

oo

i> *

LO oo O

«"'

*

CM - V

co CM T-

CM

t>

co

co

*

Ci I>

TT

CM CM 0 0 —i T H CM E H O

O F-

o co CN

m oc CO CM i n LO

CO T-H CO l >

*

Pl>

I> l>

T-I 00

Cl *

I> m

0 0 CO CO oo o * co o co

CO CM r-

c Jf) — i> l O

m

co

in

m

co TH

m m

L~

_^ _

co

i-0

L

-

O

Tt

oo

oo

c. os o Dl

,H

T-I T H

CO

m CM i n m m in

CM Cfl T - CM Ti

TH

1-1 T-i

* Cl CO C l OS CM CM CM

ro

T-t TH TH

TH

en c Dl *

oc TT

» o o

T-I

CM l > CD oo T - co CO CD 1 >

T-I

TH T H

t > C f l Cl Cl Dl

CM *

CC

co o

o

CO 0 0 CM CO 0 0 o LO * LO

CD l O LO Tf C S C LO * m

I > T - I CO 0 0 CM CC 00 c . c .

CD CO 0 0 CM CO * CO O I> co co *

co in CM

T-I T-I CC CO D LO

Cl

l> C l

1 > CO CO

*

m

CD *

m i-I

co l O T H Ti

TH i n oc l-H l-H T-C

i> T.

c: m T . CN

C". CD l > - 1 T-I TH

LO

CM T H LO CM O CC

*

l> CM

00 O 00 TH Ti

LO t > CD T I TJI T i 00 O C.

Cl Cl Cl LO O 00 * LO i n

D l 0 0 LO m cc co CM D l CO

0 0 0 0 LO

Cl * cc oc L^ CM CM C l

l> O *

* Ci co

CD r^ *

0 0 T-I l > CM OC CO CO CM D l

c . co OC CC C . T 09

* LO CD CM * O

o O O

CM LO * O CO O C l O LO

CM CM CM

*

LO C TH

o Cm 0 0 C l Dl T

LO

co

* *

c . Dl LO C

T-I

T I

CM CM CO i > co co •rf uO m

CO CO CM

M .sr

CM CM

m i>

*

CD CC LO

ci co o cc oc oo

o

D t O H

t > OC CO

oc

O 00 O CM T H CM

CO O CO T-I T - I

CM l > T CM

*

* Cl lO

CM CM

LO LO

TH

•n

*

LO

D l CM D l

Dl

cc

CO

Dl co

*

00 * CO O O Cl Cl

TH TJ< N O * CO CM

in

0C —i

*

* *

ae

er. t ^ co CO CM 0 0

CO 0 0 CO CO CM T * . co co i >

co cc * CO CM C l

Cl c

o

_

LO O LO D l D l CO * -r

CO * O TT Cl C:

Ti O O

* LO D l LO r » co

Cl O i>

"7j

> a

_

t

*J

o

— .

TD

C

J?

cc

o'

5 .s B !H T-I

CO 0 0

* 00

l>

* CO

r- o t*> co *

*

CM 0 0 o 1-H O l O T-H I - H T H

LO

co co oo CO l > r» CO CO o

00 O O I> co *

CM co m

..

CM CO CM CA CO T I Dl

._

US CM 1.0 I'» CO * vO

C l> -r

CM LO 0 0 CM r t i -rt

O T tCD CM CO LO CO CO

M CO LO CO LO CO * LO LO

— TT CM D l

co

* * I> O 0 0 LO co m LO

T l T f C 0C LO LO CC LO LO

CO I > l> O •n Dl

CM O m er.

00 oo

co

CO OJ

C l C l CC CO oc I>

CO CD O Cl * 1>

- 5- »*c

To ' C

1961 o n avsk landlin

TH

a "* "K D l l > CO 00 O O TT * *

* FDI O co co

oc O co

Dl

7^

-

— 00

— ! 03

%»\ * CD CM co m oo T H T-» T—1

OJ i n 00 l >

TI o

O TT-

Cl *

CD l O I > 00 T-I 0 0

_,

— O» S3

~ l > O CO CM CO CD

CO t > w O CC CO CO CM CM

rf

0C CM l > CO D l CM CO LO

LO co

« Cl * CO

X

O

CO

h O M 00 00 C

ci c; in O co a> CM CM CM

oi O Cl

oo * OJ

oo TT CM

C O * Cl Cl c. CO CO * Ti

Ti

•n co --C CO 0 0 T. CM CM CM

o cc l ed CO a * Cl TH

* co CD CO CD cc

— Dl I>

LO CO CO -H m ci LO * *

TH

CD CM X CM CM CM

3 03 7 5 =C3

T CO CM CM CM CM

in i> o CM CO

T

* O

CC CC

H t»

CC

t>

en

?

c/i •cd . > 3

> 09

O

tcd

> 53 cd

c

v: I> l > co CM CO CO

O D . CM CO

O Dl

111 5 & S "2 cd

:C3

i-c CO

o co CM CO CM co

CM

I > T-I H CM UO CO * TH T-.

__

D l CD i > LO CC LO

C 0 C H co >o C l CO CO CO

m Ci I>

LO

O CO

CO I>

—

"fl<

cc

— ,,

T *

l> Ci

00 CM

CD LO

oc

Dl C.

CC

te sr

o.

o

U A u (1

o oo

v.

Cl TH O CO LO OC CM CM CM

r^

CM

ic

"1 c

2 Q CO

CO in

o

ci o co O C l Ti CM T H CM

-

Dl

^ Ci LO

—i

•

LO

CO

—

ac a

£V

~

4£ c

S-

Cl

r-

•-—'

CO

TT

" . £ :?3 r— '— -J". cl,

0 ä

•S

0 LO

^

'I

ed

»- 2

i/

>ed II

ad C

! -~, C o o c -: c ^^<

TH

^

Z

c ci

_

oc in

cd

t>

* l > co CM CO c-i Ti TT

II

> :s 2 ^ 3 — « r s°

CO CM

TH

* cc O co co o LO LO CC

<-H

m

s

r f O ' LO LO 3 0 C i * CO *

oc

- w>£ ti Ä « S« <

ör v arje Här i ing Särs kild

in

!T.

~" > cd ti

-o * „ • C3 ' « ^-,

iCM 0 0 CO T H T H CM

3 Ö D ~

*—1 C3 "^ 3 •n c

TH

co m Cl CM CM

1:.

O

na å m ell dling

CO 0 0 00 * CO 00

C

.

.

co

~J

*•<

260 å ab LO

"&,-* b S cs 5

o o o

LO 0 0 C l

I > TH t o CS CS TH

iO cs t o

o cs o

**

co cs

O LO 00

oo oo oo

t > TH T H

cs ee r^

CO t > l > 0O TJI CS

C l TH 00 CS C l T H CO LO t o

LO

CS t O T H CS t o LO

l > TH 0 0 TH LO CO

LO

2 T > ~

•»-> ÖC-M | to ,2 CSC cS «M o CSC , Z, Ifl ^ C _Q 3 CJ 5 3 C M C B : 0 <=0

Tf

7-1

H 1 * 0 0 O LO LO TT1 LO CO

T H LO CO TH T * co

c i r- oo

O

TM TH

CO t O 0 0

co ro HCOI^

co co co

CO CO TH

C l C l CS LO 0 0 CO CO T * TH

LO I > LO T " T « 5 )

CS T H 0 0 LO 0 0 CO TH TH CS

co co r > cs o — I > I > 00

LO O C l LO 0 0 CS

C l TH t o LO CS LO

CO CO TH

CS 00 Cs H O f l

cs cs cs

co co co

T—IT-I'—

t ^ 00 CO

C l T* CO T - CS T « T " CS TH

O T « TH C l CS TT TH t O 0 0

TH O O TJI T f 0 0 CO LO LO

T-i c s c s

CO cs cs

tO CS TH C l O TH l > tO 00 CS CO cs

-o O — CS CS 10

CS CS CM

•M T-l TH

äj-S s 3 - g .H> i D :C2 Ä*P•*<B ^H M

LO r f CO

co

registerade ouppteckingar

S 5 »c BÄ S 9£ — 55 2 -° o -S

.

O 00

CS T H TH

CO CS TH C l TJI CS

- 1 0 0 LO

c i r^ oo

CO o cs co cs co

«

C l >o t o rtO»

t o LO o co m cs O 00 t o CS CS CO

H

«

CS CS cs

c i o co 00 00 o

cs cs cs

a

Inskri nings ärendi (inkl gb oc äb)

a uA

cs

O

«

T-1

0 0 CO TH TH

CS CS

T * TH T ?

co o o TT LO TH

*•* ^

^

CS o >

o « cs ^ •sä cs „ S

u o o •/

cs >B -Bi £™-° « .°„^ c " ^ T3

o

CO T-l 0 0

Oi

T-l T-l

i> c i i>

CO T - 0 0

co t o co

LO LO t >

t o O TH

CO I > C l

O TH CS TM T-l Ti

C l 0 0 LO TM TH TH

TH TH I > CS T H CS

C l TH TH T H CS c s

o cs o

CS TH TH tO C l C l LO LO LO

CS CS t o LO TH CO

TJI 0 0 t ^ TH TH CS C l 00 00

t O LO LO 0 0 TH —

o

CS LO l >

to to to cs o

I > Tji iO l >

TH TH T-t

TH TH T -

cS cu

0 0 T * CO

Cl

C/2 . * + •^co

o cs c^ O © Cl

t o o co 00 CS C l iO CO i o

TH TH

LO o

to

LO TH LO

t o t > CO

co co —

cs cs cs

"2

*o->

H

O

co t o cs

0)

O

00 I > T*

CS O CO

0 0 TH | >

CO TH t o oo t > r^

ci

ci

O T * TH TM TT TH

TH

00 T - t ^ O I > CO TH —1 TH

co LO t o O CO CO CS CS TH

CO O T H C N M O TH TH TJI

CO TH TT Ti T-l C. CS TH TT

TH O

O CS I > t o t o LO

CS CO TH TH C l O

CO cs — co LO co

1—i

O UO O "C oo t > co co co

O I T H O

LO t O LO t O LO TH

cs co co

C l CO t o

t O TH TH TH LO Tt<

O M >

t O Cs C l

O C

TH LO CS TH TH CS

CO cs cs

TH

TH

Ä

"o o °CS

"O a a

3 55

O

et T3 tsD

°CS

o j -

l > LO TH

B —j B:§

g

—> o

u .a

•O h i

T3 fl

CS

fl

>c3

I > Cl

oo o

O to

LO CO LO

T * LO LO

c i - # oo co i > co

TH

a3 S

to

TH

iO

o o to oo oo r^

TH

r^

*-t

cs cs cs

00 TM

T-l

co :cS

a

cs

CS

.Ef

TH

T f Tt<

c i co t >

-H co

« T f T Cl Cl Cl

tO T O CO TH TJ<

CS O CO TH LO TJI

LO o t o co T - co

o

o

cs co

C l C l 00 C l Tp C l

H Ti t O TH LO CS

tO CO LO

CO CS CO

O T " CO CS TH TH

r^ i > cs

tO LO cs

w o n CO TT O

LO C l C l TH C l cs CS TH CS

LO TH cs l > Cl 00

00 LO

co I> Cs

T-l T-l T-l

*3 ,3 c/3

2 2S 1 °3 j > co C-

.3 *Ö

:CS

T *

• * H h co co TH

cs oo cs CS

00 CS C l 1> O LO

I > t o IO

O TH co

•n

TH

TT Ti CO

"

CO

<0 (O

•

in

CO

TH

'-''c2 to •*«

cs

~

T ? C» H O TH T H

00 00

o

o oo

cs

to

r>

'

cs

I>

CS

t3 CS

se u o

CO

CS CO

T-l

•CS

- i

CS TH T CO LO t o

CO to

•v* co

CO

TH I O

00 f» cs CO

s u

Tf

cs cs cs

CO

^

CS —

cs to

te

Cl cs

T-

cs cs cs

cs CO l>

_ "*

o o

TJI

^

ö

T3 CS

oc

xn

CO

u o

s re

"to

5 X

[ > T-l

cd

53J

^

*"~

TT

o cs

cs

,_;

•T

« cs > cs

261 O O ' J

LO CD CM

CM T H OC T^ CM

CM CD CM

CM CO

CO T * T H f O O Tf © O

oc © co rt LO I > CM CM CM

CM CD : T rO O CM —1

~:

CO CO O O T)< CD l ^ X t ^

•^ C~- CO - H LO co co TT

T

-

TH

TH TH

1-1

TH LO

Cft CO LO

CO LO CO

©

LO oo r Cft CO CO LO CD O

0 0 O LO T H CD 0 0 TH LO LO

T " CD CO TT CD CD LO LO LO

- N T > CM CO Cft CO T - TH

—1 0 0 0 0 CO CM CO t > 00 l >

co co o CM CO LO CM CM CM

TH T ? JXJ CO Tf r » CM CM CM

00 CO CM O l > LO CM TH T-<

00 O CM CM T - LO

H CM CO 00 © CO

r~ © TJ< • * h O CM CM CO

t>

O

LO

©

O O CO o r o ^ r T-i co co

o i ^ a

LO oo LO •*r o T H CM CM CM

l > O CD CD T H l >

CO T^ 0 0 LO TT T * T f LO

CD LO CO LO CO l > co co co

TH TH O l > I > CO CM CM CM

l > CD t > Cft CM TH TH CM CM

TH TH © TH TH T -

LO l > T H LO I > 0 0

CM CO CO © © T-I

CM r^ t o OO l ^ H CM LO CO

© LO CO CO LO • * O O CM

CO O LO CD X CO O CO CM CM CM

CO rCO IN

TH TH t ^ TH CM © TH TH LO

CM CM CM

CO CD CM © © r^ CD 00 o CM TH CM

TH

CM CM CM

CO CD H h O O TH CM CO CO T f LO

0 0 TH t > T " O LO TH TH CO

CM CM CM

i > co O CO CD CD ! > N co co T f

O

O M ' f

CM T H CM

LO CJ5 CO

O

CO

o

CD O TH

LO Cft Cft

TH Cft l >

co ©

^

© l > TH CM T H CM

CM CO T H

O T H »O CM T H

O

00 CM

TH TT Cft

n

TH LO O CM CM T -

© LO © CO CM CO

0 0 TH TH T-I 1-1

© LO © OlffirH

© 1 0 0 CD CO CO T H

TH O CM LO 0 0 TJ< co "tr CO

CO l > 00 00 I > o

LO

O O CD Cft CD LO CO T H L O

I > CO CM 0 0 TH I > CO Cft 00

© CD TH CM 00 © l > CC t >

CM © CM © TH O TH TH H -

TH oo co CO CO © © © ©

CM T H T H CO © CM

CO t > CD CM O CM CO CM

00 O TH l > CO o CM CM CM

TH JM T-I TH CM t > TH I > CD

LO CD O © TH © co co co

Cft X " TH CO T - TH

T - © CD CO LO LO

© CO TH T^ © © CO CO CM

~ CO CM TH © CD M H N

CO LO CO T H CO CD

00 o CO Cft

CO CO CO lO CM CM TH -T? T »

TH 0 0 O l O TH CO LO TH T -

LO l > TH TH Cft Cft CO CM CM

r » LO i > Cft 0 0 T H CM CM CO

CM © - H CM 0 0 LO CM T^ TH

LO l > l > LO r~ © T H JSJ CO

© X T ' l ^ © CD

co t > TH TH TH CO

LO CO Oa LO t~- i^lH

O ©

CO co TH CM

I > CD CM CM Cft TH

I > CO o t > CD CD

TH

O

CO CO CD 0 0 CD

CO © © CM T » LO

LO CM CM l > CM CM

co oo t o CD T H 0 0 co co co

• H T t CO CO 0 0 CM CM CM CO

TH

Ifl

CD l O o Oa o CO

© m eft CM r - Cft eft co i >

CD »O — LO LO 0 0 TH CM CM

CM Cft Cft — TH 0 0 [ > l > CD

LO r » co T I CO CM LO LO LO

oo © roo oo r CM CM CM

TH CM TH © © CM 00 I > l >

© t> © •<-< CM CM

©

O

r»

CO LO CM CM l O

LO © © TH CM CM

CM Cft LO CITICO

LO T < TH

T *

© Cft CO M r - N

O N H © 1 CM TH

CO CO CM CM CM TH

CD 1 > T H CO T H CO CM CM CM

-H T}, l> I>

o ©

O T * l> 0 0 I~Tf T H —•

CD CM Cft CD O O CM CO CO

TT LO LO co o rCM CM CM

LO T H CO 1 ^ Cft CO

LO © CO © T- l > CM T^ T*

TT © LO —i CO CM

1> © © TH co co Ol CM CM

O ©

O 00 © CO

t> 00 Cft

l> LO CD

© rCM

CM CD CM

LO © ©

CM CM

©

LO

t^ CD

TH

LO CM

TH

co CM

CO CM O

CO

CM

TH

OS

LO CD

TH co 00

CO

CM

o

LO CO

^

O

eo -r m

CD l > CO

o

r«

—

T»

,H

rco

T *

"<* [•*>

TT

—'

TT1

O CO

,2

>

09 •J}

•J>

>

•d

:cB

O

a

jg

to •si

D

>

PQ

^

U3

CO CM

T-'

LO CM

CO CM

r^ CM

CM

o

r

CM

CO © TT TH TH LO ©1 CM

co

CO T H CO

TH Cft

rs

<9

•/>

<fl |

— • 'A

•3

©

5 S.

J

CO CM

OS CM

— •

©

-?i

_; CO

o o oo

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 6317384

..

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963 1. 0resunds-forbindelsen. 1. del. 2. Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Finland och Sverige. 3. Opprettelsen av »Nordens Hus» i Reykjavik.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Systematisk förteckning (Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsordning. [18] Del 4. Bilagor. [19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. [23] Trafikmål. [27] Utsökningsrätt II. [28] Skadestånd I. [33] Några valfrågor. [54] Reviderat förslag till jordabalk m. m. [55] Domstolsväsendet I. Rådhusrätternas förstatligande. [56] Utrikesdepartementet Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [3] Administrativ organisation Inom utrikesförvaltningen. [4] U-länder och utbildning. [34] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbistånd. [37]

1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [13] 1960 års gymnasieutredning. 1. Vägen genom gymnasiet. [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] 3. Specialutredningar om gymnasiet. [41] 4. Ett nytt gymnasium. [42] 5. Läroplan för gymnasiet. [43] 1958 års utredning kyrka—stat. 1. Religionens betydelse som samhällsfaktor. [26] 2. Kyrkor och samfund i Sverige. [39] Lärare på grundskolans mellanstadium. [35] Bättre studiehjälp. [48] Fackskolan. [50] Jordbruksdepartementet Listerlandets ålfisken. [32] Handelsdepartementet översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25] Malmen i Norrbotten. [36]

Försvarsdepartementet Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Försvar och fiskerinäring. [31]

Inrikesdepartementet Kommunalrättskommittén IV. Kommunalförbundens lånerätt. [2] V. Kommunala renhållningsavgifter.

Socialdepartementet Den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens område. [30] Arbetsföreläggande. [38] Åldringsvårdens läge. [47]

Indelnings- och samarbetsfrågor 1 Göteborgs- och Malmöområdena. [6] Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande. [11] Sjukhus och öppen vård. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervju- och frekvensundersökningar m. m. [24] Arbetslöshetsförsäkringen. [40] Befolkningsutveckling och näringsliv 1 Jämtlands län. [45] Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov och organisation. [46] Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga I. [49] Civildepartementet De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. [51]

Finansdepartementet Preliminär natlonalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxerlngsutfallet. [14] Om åtgärder mot skatteflykt. [52] Ecklesiastikdepartementet En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1]

[29]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB. STOCKHOLM 1963