1955 års universitetsutredning

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

SOL

KUNIGL DI BL. I

2 2 JAN I960 STCPCKHOLM

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 9 : 4 5

Ecklesiastikdepartementet

UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR I 1960-TALETS SAMHÄLLE Riktlinjer

och förslag

till

utbyggnad

1955 ÅRS UNIVERSITETSUTREDNING

VI

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk förteckning

1. Statigt stöd till jordbrukets inre rationalisering. Idun 164 s. Jo. 2. Filmtöd och biografnöjesskatt. Idun. 153 s. Fl. 3. Prelminär nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 31 s. I i . 4. Konrjetensfördelningen av administrativa besvärsmål mål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrättei. Idun. 485 s. Ju. 5. Läkenedelsförsörjningens organisation. Idun. 304 s. I. 6. Fånjvårdsanstalternas optimala storlek. Idun. 63 s. + 6 s. il. Ju. 7. Statigt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m. KihLtröm. 131 s. H. 8. Utbidning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk siamt handel. Idun. 210 s. E. 9. Loktia skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens orgaiisation. Idun. 78 s. S. 10. Förhttningsutredningen IV. Opinionsbildningen vid folkonröstningen 1957. Idun. 145 s. Ju. 11. Förusättningen för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvirv. Idun. 56 s. Fö. 12. Tillä;gspensioneringens administration. Idun. 186 s. S. 13. Famljebeskattningen. Idun. 275 s. Fl. 14. Revilerad nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 112 s Fi. 15. Fånrvårdsstyrelsen. Idun. 216 s. Ju. 16. Riksiagens budgetarbete. Marcus. 56 s. Fi. 17. Dorrarbanan. Idun. 222 s. Ju. 18. Fånjes arbetsersättning. Idun. 98 s. Ju. 19. Statbidragen till städernas vägar och gator m. m. Idun. 136 a K. 20. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. Idun. 181 s. Ju. 21. Sverges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsippgifter och organisation. Idun. 303 s. K. 22. Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamletens organisation. Idun. 238 s. Fi. 23. Armns befäl. Idun. 431 s. Fö. 24. Försåg till lag om straff för varusmuggling ni. m. Idun. 407 i Fi. 25. Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. Idun. 197 s. S. 28. Arbastiden för viss militär och civilmilitär personal. Idun 98 s. Fö. 27. Omriglering av hovrätternas domkretsar. Idun. 136 s Ju. 28. Bespiringar inom statsverksamheten. Idun. 278 s. Fl. 29. Donitionsfonder och övriga diverse medel inom statsförvaltnagen. Idun. 71 s. Fi. 30. Lantnäteriväsendets och kartverkets organisation. Idun. 322 s Jo. 31. Myrlogar i Dalarna. Kihlström. 121 s. Ju. 32. Förbittrade familjeförmåner från folkpensioneringen m. n. Idun. 238 s. S. 33. Orgaiisatoriska riktlinjer för svensk statistik. Idun. 198 s Fi. 34. Atonansvarighet I. Idun. 57 s. Ju. 35. Flytning, kvarsittning och utkuggning. Idun. 88 s. E.

36. Mätningsteknisk och kartteknisk utbildning. Statens R produktionsanstalt. 145 s. Jo. 37. Ungdomsbrottslighet. Idun. 315 s. + 12 s. ill. Ju. 38. Beredskap mot atomenergiolyckor. Kihlström. 120 s. 39. Gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. Norstedt Söner. 101 s. I. 40. Avveckling av fideikommissen. Idun. 274 s. Ju. 41. Ordförklaringar och sakupplysningar till 1917 års bib Berlingska Boktryckeriet, Lund. 71 s. E. 42. Konkurrens under samverkan. Betänkande av Textilu redningen. Victor Pettersson. 115 s. H. 43. Läkemedelsrabatteringen. Idun. 191 s. S. 44. Praktiska gymnasier. Idun. 68 s. E. 45. Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Heeg ströms. 469 8. E.

Anm. On särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det depatement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1959:45

Ecklesiastikdepartementet

UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR I 1960-TALETS SAMHÄLLE Riktlinjer

och förslag

till

utbyggnad

1 9 5 5 ARS UNIVERSITETSUTREDNING VI

IVAR H^GGSTRÖMS BOKTRYCKERI AB STOCKHOLM 1959

Till Herr Statsrådet för Kungl.

och

Chefen Ecklesiastikdepartementet

Den 30 juni 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående universitetens och högskolornas uppgifter och behov. De med stöd av detta bemyndigande tillkallade sakkunniga har antagit benämningen 1955 års universitetsutredning. De riktlinjer, som borde vara vägledande för universitetsutredningens arbete, angavs i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1955, vilket yttrande återfinnes i utredningens betänkande I, Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen (SOU 1957: 24), som med skrivelse den 29 juni 1957 överlämnades till departementschefen. Universitetsutredningen har sedermera med skrivelser den 17 december 1957 samt den 10 januari och den 16 maj 1958 avlämnat trenne statistiska utredningar, nämligen dels utredningens andra betänkande, Akademikerräkningen 1955 (SOU 1957: 51), dels det tredje betänkandet, Reserverna för högre utbildning. Beräkningar och metoddiskussion (SOU 1958: 11), dels det fjärde betänkandet, Lärarbrist och läraröverskott (SOU 1958: 21). Med skrivelse den 20 september 1958, i vilken bl. a. även redovisades vissa sedan utredningens tillsättande inträdda skiften i utredningens sammansättning, överlämnade universitetsutredningen sitt femte betänkande Forskningens villkor och behov (SOU 1958: 32). Sedan detta betänkande avlämnades, har utredningens sammansättning såtillvida ändrats, att Herr Statsrådet den 7 november 1958 beslöt att bifalla en av f.d. regeringsrådet H. D. Fransen gjord framställning om befrielse från uppdraget att vara ledamot av utredningen samt att i Fransens ställe såsom sakkunnig tillkalla direktören Otto Hjalmar Olson. För att såsom experter biträda universitetsutredningen har Herr Statsrådet tillkallat genom beslut den 10 mars 1958 byrådirektören vid tekniska högskolan i Stockholm F. A. G. Hagström; genom beslut den 9 februari 1959 numera sekreteraren i Kungl. Vetenskapsakademien, f. d. professorn Erik Gustaf Rudberg samt 3

genom beslut den 15 juni 1959 sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation, teologie kandidaten Per-Erik Rönquist och direktören i Sveriges akademikers centralorganisation, filosofie magistern Arne Bertil Östergren. Såsom utredningens biträdande sekreterare har sedan den 13 april 1959 — med stöd av Herr Statsrådets beslut den 10 april 1959 — fungerat teknologen Anders Leif Kihlberg.

Universitetsutredningens mest betydelsefulla arbetsuppgift har varit den del av utredningsuppdraget, som gällt ett förslag till riktlinjer för det högre utbildningsväsendets utbyggnad under 1960-talet, grundat på en bedömning av den akademiska arbetsmarknadens tillgångs- och efterfrågesidor. Det var redan från början tydligt, att föreliggande statistiskt och annat utredningsmaterial icke var tillräckligt som grund för en så vittutseende bedömning, som den denna del av utredningsuppdraget avsåg. Utredningen igångsatte därför under sitt första arbetsår ett flertal, delvis relativt omfattande statistiska undersökningar. De av dessa undersökningar, som även berörde studieförhållandena samt forskningens omfattning och villkor, har redovisats i de två tidigare avlämnade förslagsbetänkandena. Tre större undersökningar har däremot redovisats fristående i form av de ovan nämnda andra, tredje och fjärde betänkandena. Dessa utgör samtliga betydelsefulla delar av det utredningsmaterial, som är erforderligt för en långsiktig planering av universitetens och högskolornas utbyggnad och de är därför att betrakta som delar av det nu färdigställda betänkandet rörande dessa spörsmål. Den första av de nämnda särskilda undersökningarna, den inom utredningens sekretariat utförda s. k. akademikerräkningen 1955, utgör i själva verket grunden för varje kvantitativ bedömning av de skilda akademikergruppernas utveckling, i det att man därigenom kunnat få en uppfattning om dessa kategoriers faktiska storlek, om deras sammansättning i åldershänseende, om deras olika verksamhetsområden och om andelen yrkesverksamma inom skilda grupper. Den andra av de nämnda undersökningarna, den av numera professorn Kjell Härnqvist genomförda utredningen rörande reserverna för högre utbildning, icke minst inom teknikens och naturvetenskapernas fält, utgjorde också en för utredningens arbete liksom för den allmänna diskussionen i utbildningsfrågor grundläggande studie av frågan om eventuella begåvningsmässiga hinder för utbildningsväsendets expansion. Den tredje undersökningen, undervisningsrådet Ragnar Lundblads beräkningar rörande lärarbrist och läraröverskott, är en betydelsefull intensivundersökning av tendenserna på tillgångs- och efterfrågesidorna då det gäller ett av de viktigaste verksamhetsområdena för akademiskt utbildad arbetskraft. Utredningen har särskilt velat hänvisa till dessa undersökningar, då den nu framlägger sina bl. a. på dem grundade allmänna bedömningar och förslag 4

rörande hur samhället bäst kan tillvarataga de stora årskullarnas begåvningsresurser. Universitetsutredningens nu föreliggande betänkande innefattar dels ett statistiskt material rörande tendenserna på tillströmningssidan och en inventering av aktuella utredningar rörande efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft av olika slag, dels ett på grundval av detta material gjort försök att bedöma både den möjliga och den önskvärda utvecklingen i fråga om tillgång och efterfrågan på akademikernas arbetsmarknad. På grundval av denna bedömning framlägger utredningen så sitt program för de högre läroanstalternas utbyggnad under det närmaste decenniet. Såväl bedömningar som program har givits en relativt generell form av ramar och riktlinjer för ett konkret handlande från statsmakternas och de akademiska myndigheternas sida. Utredningen är medveten om att man på flera håll kan ha väntat mera konkreta riktpunkter och ett mera detaljerat program. Utredningen har emellertid sett det som sin uppgift att lägga fram ett förslag till en generalplan på något längre sikt för samhällsarbetet på den högre utbildningens område, och den har för övrigt med hänsyn både till sina direktiv och till sin sammansättning ansett det ligga utanför sin kompetens att framlägga förslag, som för var och en av sina detaljer skulle erfordra särskild expertis.

Utredningen har sedan det femte betänkandet avlämnades gjort följande framställningar: Den 3 oktober 1958 till Konungen angående förstärkning av de högre läroanstalternas administrativa resurser; den 10 november 1958 till Konungen angående uppdrag åt byggnadsstyrelsen att utarbeta reviderade generalplaner för Uppsala och Lunds universitet; den 16 juni 1959 (tillsammans med byggnadsstyrelsen) till arbetsmarknadsstyrelsen angående behov av anslag för projektering av vissa övningslaboratoriebyggnader; samt den 11 september 1959 till Herr Statsrådet angående vissa anslagsbehov för budgetåret 1960/61. Utredningen har vidare, sedan det femte betänkandet avlämnades, avgivit följande remissyttranden: Den 10 november 1958 över av byggnadsstyrelsen avlämnat förslag rörande generalplan för utbyggnad av Chalmers tekniska högskola; den 10 november 1958 över organisationskommitténs för trafiksäkerhet 1958 betänkande, Trafiksäkerhetsarbetets organisation m. m.; den 19 mars 1959 över i riksdagens första kammare väckt motion angående doktorandstipendier vid de tekniska högskolorna m. m.; den 28 maj 1959 över betänkandet Civilingenjörsutbildningen på atomenergiområdet; 5

den 28 augusti 1959 över besparingsutredningens betänkande, Besparingar inom statsverksamheten; samt den 26 oktober 1959 över byggforskningsutredningens betänkande, Byggforskningens organisation. Till utredningen för övervägande i samband med utredningsuppdragets fullgörande överlämnade skrivelser från riksdagen samt från myndigheter, organisationer och enskilda kommer utredningen att redovisa i samband med avlämnandet av sitt sista betänkande, som kommer att omfatta frågorna om de högre läroanstalternas organisatoriska ställning och administrativa struktur. Under hänvisning till vad ovan anförts får universitetsutredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande VI, Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och förslag till utbyggnad. Experterna Hagström, Rudberg, Rönquist och Östergren har från de tidpunkter, vid vilka de tillkallats att biträda utredningen, deltagit i utarbetandet av detta betänkande. Därjämte har i betänkandets utarbetande från och med juni månad 1959 deltagit ordföranden i Sveriges Förenade Studentkårer, politices magistern Ture Lennart Bodström, såsom av organisationens styrelse särskilt utsedd kontaktman. I avseende på de fyra första kapitlen har ledamoten Moberg tillika fungerat som sekreterare. Stockholm den 22 december 1959. TORGNY SUNE R E R G S T R Ö M H J A L M A R OLSON

SEGERSTEDT SVEN M O B E R G INGVAR

SVENNILSON

/ Hålcan Berg

G

Innehåll

Del I • Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad Första kapitlet • Tillströmningen till högre studier A. Tendenserna i stort B. Antalet examina vid allmänbildande gymnasier och specialgymnasier . . C. Tillströmningen till universitet och högskolor D. Examinationen vid universitet och högskolor

17 17 19 26 33

Andra kapitlet • Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft m. m A. Tendenserna i stort B. Behovet av skilda grupper av akademiker 1. Ingenjörsbehovet

42 42 49 50

Teknikerkommittén s. 50. Kommentarer s. 67.

2. Behovet av läkare 3. Behovet av tandläkare 4. Behovet av apotekare och receptarier 5. Behovet av agronomer, jägmästare och veterinärer 6. Behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare

68 72 76 77 78

Antalet civilekonomer, jurister och politices magistrar nu och tidigare s. 78. Behovet i framtiden s. 82.

7. Behovet av teologer 8. Behovet av akademiker med examen från filosofisk fakultet

88 89

Lärare inom skolväsendet s. 89. Akademiska lärare, forskare m. fl. s. 95. Andra yrkesområden s. 97. Sammanfattning s. 99.

C. Arbetskraft med icke-akademisk utbildning efter studentexamen

101 Tredje kapitlet • En modell rörande det framtida utbudet av akademisk arbetskraft 112 A. Studentexaminationen efter år 1962 113 1. Examinationen totalt 114 2. Studentexaminationens fördelning på olika typer av gymnasier . . . . 116 B. Tillströmningen till universitet och högskolor 118 1. Allmänt 118 2. Nyintagningen vid de spärrade utbildningslinjerna 123 3. Tillströmningen till de fria fakulteterna 125 4. Sammanfattning av tillströmningsberäkningarna 130 C. Examinationen vid universitet och högskolor 131 7

Sid.

Fjärde kapitlet • Totalantalet akademiker i framtiden A. Akademikergruppen som helhet B. De enskilda akademikergrupperna 1. Läkare 2. Tandläkare 3. Gymnastiklärare 4. Civilingenjörer 5. Teologer 6. Naturvetare 7. Humanister, jurister, samhällsvetare och civilekonomer C. Studenter utan akademisk examen Sammanfattning

139 139 142 142 143 144 145 146 146 148 154 155

Femte kapitlet • Slutsatser 161 A. Utbildningspolitik och samhällsutveckling 161 B. Samhällets anpassning till den växande tillgången på akademiskt utbildad arbetskraft 164 C. Det långa perspektivet 172 D. Universitetsväsendet och 1960-talets studenttillströmning 176 E. Utredningens rekommendationer 184 1. Allmänna riktpunkter 184 2. De enskilda utbildningslinjerna 185 De tekniska högskolorna s. 185. De medicinska läroanstalterna s. 187. Tandläkarhögskolorna s. 188. Farmaceutiska institutet s. 190. Gymnastiska centralinstitutet s. 190. Lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna s. 190. De teologiska fakulteterna s. 191. De juridiska fakulteterna, samhällsvetarutbildningen och handelshögskolorna s. 191. De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna s. 193. De humanistiska fakulteterna s. 194. De icke-akademiska utbildningslinjerna s. 200.

3. Sammanfattning Del II • Program för de högre läroanstalternas utbyggnad Sjätte kapitlet • De tekniska högskolornas utbyggnad A. Allmänna riktpunkter B. De enskilda fackavdelningarnas storlek 1. Allmänna synpunkter 2. Utredningens förslag C. De enskilda högskolornas storlek 1. Frågan om en tredje teknisk högskola

207 207 212 212 216 223 223

Allmänna synpunkter s. 223. Utbyggnadsmöjligheterna i Stockholm s. 228. Utbyggnadsmöjligheterna vid Chalmers tekniska högskola s. 236. Utredningens förslag s. 238.

2. Den tredje tekniska högskolans förläggning 3. Fackavdelningarnas storlek vid de tre tekniska högskolorna D. Tidsplan för utbyggnaden E. Organisatoriska frågor 8

239 250 258 264

Sid.

Sjunde kapitlet • De matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbyggnad 268 A. Fakulteternas uppgifter 268 1. Allmänna synpunkter 268 2. Reformerad kemistutbildning 269 3. Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater 270 B. Riktpunkter rörande de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas storlek 276 1. Utvecklingen hittills 276 2. Antalet nyinskrivna 278 3. Hela antalet studerande 281 C. Studenternas fördelning på ämnesgrupper och ämnen 285 D. De enskilda fakulteternas storlek 290 1. Allmänna synpunkter 290 2. Göteborg 291 Matematik-fysik-kemi s. 292. Biologi-ämnena s. 294. Övriga ämnen s. 298.

3. Umeå-frågan 300 4. Sammanfattning 303 E. Tidsplan för utbyggnaden 304 F. Organisatoriska frågor 307 G. Filosofiska examina vid teknisk högskola m. m 312 Åttonde kapitlet • De humanistiska fakulteternas och handelshögskolornas utbyggnad m. m 318 A. Allmänna synpunkter 318 B. Differentierad humanistutbildning 322 C. Den samhällsvetenskapliga utbildningen 329 D. De humanistiska fakulteternas storlek och utbyggnad 332 E. Civilekonomutbildningens utbyggnad 337 1. Handelshögskolornas ställning och utbildningen av civilekonomer .. . 338 2. Malmö-förslaget 338 Remissutlåtanden över Malmö-förslaget s. 339.

3. Lunda-förslaget 343 4. Utredningens synpunkter och förslag 346 F. Socionomutbildningens och socialinstitutens anknytningar till humanistisk forskning och utbildning 363 G. De teologiska och juridiska fakulteterna 369 1. De teologiska fakulteterna 370 2. De juridiska fakulteterna 372 Nionde kapitlet • Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna .. . 374 Inledning 374 Förslag till nya utbildningsvägar 376 1. Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna 379 2. Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund 380 9

Sid.

Tionde kapitlet • Den utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten 384 Inledning 384 A. Tidigare förslag och hittills vidtagna åtgärder 385 1. Wicksell—Jernemans förslag 385 2. Studentsociala utredningens förslag 386 3. Arbetskraftsutredningens förslag 389 4. 1956 års proposition 391 B. Nuvarande organisation och verksamhet 391 1. Nuvarande organisation 391 2. Den hittillsvarande prognos verksamheten 392 C. Universitetsutredningens överväganden och förslag 394 1. Behovet av särskild prognosverksamhet för arbetskraft med längre utbildning 394 2. Prognosverksamhetens innebörd och metodik 396 Principskiss av prognosmetodiken s. 397. Prognosernas värde som underlag för handlandet s. 398. Exempel på prognosberäkningar som underlag för handlandet s. 399.

3. Prognosverksamhetens relationer till statsförvaltning och arbetsmarknad 400 4. Behovet av en förstärkt utredningsorganisation 401 5. Utredningens förslag 403 Elfte kapitlet

• Kostnadsberäkningar

411 Driftskostnader s. 413. Investeringskostnader m. m. s. 425.

Sammanfattning

och förslag

434 Bilagor 1. Skrivelse från Svenska nationalkommittén för kemi angående uppdelning av läroämnet kemi 441 2. Skrivelse till utredningen rörande ingenjörsutbildning vid Uppsala universitet 444 Bihang • Utredning angående behovet av lärare i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna åren 1959/70 453 Inledning 453 A. Behovet av lärare i matematik, fysik och kemi inom de högre skolorna 453 1. Enhetsskolans högstadium 453 2. Den äldre realskoleorganisationen 456 3. Gymnasieålderns skolformer 458 4. Det totala lärarbehovet i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna 459 5. Rekryteringsbehovet av lärare i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna 460 B. Produktionen av lärare i matematik, fysik och kemi med akademisk utbildning 462 10

Sid.

1. Studentexaminationen på reallinjen 1957/65 2. Lärarproduktionen C. Lärarbristen i matematik, fysik och kemi 1959/67 1. Hundra-procentsalternativet 2. Sextio-procentsalternativet

462 463 467 467 468

Tabellförteckning Tabell 1. Antalet examina åren 1946—62 vid skilda typer av gymnasier . . Tabell 2. Procentuell fördelning av de examinerade åren 1946—62 på skilda typer av gymnasier Tabell 3. De examinerade vid allmänbildande gymnasier fördelade på linje och kön Tabell 4. Antalet studentexamina kalenderåren 1957 och 1958 redovisade efter gren. Privatister samt examinerade vid försvarets läroverk, vid 2-årigt gymnasium och enligt 1933 års stadga ej medtagna Tabell 5. Antalet lärjungar i ring III 4 , IV 4 , II 3 och I I I 3 vid allmänbildande gymnasium höstterminen 1958 Tabell 6. Nettoantalet vid universitet och högskolor nyinskrivna studerande läsåren 1937/38—1958/59 samt närvarande studerande höstterminerna 1937—58. Fördelning efter studieinriktning Tabell 7. Relationen mellan nettoantalet nyinskrivna och antalet examina vid allmänbildande gymnasier Tabell 8. Relativa antalet (procent) studenter åren 1947—54 som påbörjat akademiska studier olika antal år efter studentexamensåret Tabell 9. De av studentexamensårgångarna 1947—51 vid universitet och högskolor inskrivnas relativa fördelning (procent) på år för inskrivningen Tabell 10. De nyinskrivna vid universitet och högskolor läsåren 1948/49— 1954/55 samt höstterminen 1956 med fördelning efter tidigare utbildning Tabell 11. Antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer under läsåren 1939/40—1958/59 Tabell 12. Antalet avlagda examina och disputationsprov vid universitet och högskolor läsåren 1936/37—1957/58 Tabell 13. Förvärvsarbetande befolkning efter yrkesställning Tabell 14. Antal sysselsatta enligt 1951 års företagsräkning Tabell 15. Förvärvsarbetande befolkning efter individualyrkesgrupper i Sverige och Förenta staterna år 1950 Tabell 16. Hela antalet akademiker (exklusive agronomer och gymnastiklärare) under 65 år vid slutet av olika år Tabell 17. Beräkning av antalet företagare och antalet tjänstemän åren 1955 och 1965 Tabell 18. Det totala lärarbehovet i teoretiska läroämnen vid de högre skolorna läsåren 1957/67, uttryckt i heltidstjänster

20 22 22

23 23

27 29 30 30 31 32 34 42 43 44 44 47 91 11

Sid.

Tabell 19. Omfattningen i heltidstjänster av den undervisning i teoretiska läroämnen vid högre skolor, som höstterminen 1956 bestreds av lärare med avvikande meritering 92 Tabell 20. Behovet av ersättare för avgående lärare med filosofisk ämbetsexamen eller motsvarande åren 1958—66 (ersättningsbehovet) 93 Tabell 21. Rekryteringsbehovet av filosofie magistrar och likställda vid de högre skolorna åren 1958—66, uttryckt i heltidstjänster; 60-procentsalternativet 93 Tabell 22. Antalet »filosofer» under 65 år inom olika näringsgrenar 97 Tabell 23. Antalet antagna höstterminen 1958 (motsvarande) till icke-akademiska utbildningslinjer, vilka formellt eller faktiskt kräver studentexamen för tillträde 101 Tabell 24. Antal antagna höstterminen 1958 (motsvarande) till utbildningslinjer i övrigt, som i relativt stor utsträckning rekryteras av studenter 102 Tabell 25. Antal antagna höstterminen 1958 (motsvarande) till utbildningslinjer, vid vilka för närvarande i ringa men dock någon mån studenter finns inskrivna 103 Tabell 26. Rekrytering och rekryteringsbehov till vissa utbildningslinjer inom den s. k. studentkarriären 105 Tabell 27. För modellberäkningen antaget antal nybörjarplatser vid de spärrade utbildningslinjerna läsåren 1959/60—1969/70 123 Tabell 28. Alternativa beräkningar rörande tillströmningen till de fria fakulteterna läsåren 1959/60—1969/70 128 Tabell 29. Beräknat antal examinerade vid spärrade utbildningslinjer . . . . 135 Tabell 30. Beräknat antal examinerade vid de teologiska och juridiska fakulteterna (A-alternativet) 135 Tabell 31. Beräknat antal examinerade vid de filosofiska fakulteterna (Aalternativet) 135 Tabell 32. Beräknat antal akademiker (med svensk examen) i yrkesverksam ålder vid slutet av olika år under perioden 1935—75. Absoluta och relativa tal 156 Bilaga 2 Tabell A. Förslag till timplan (sammandrag) Tabell B. Förslag till timplan

447 447

Bihang Tabell I. Utvecklingen av enhetsskolans högstadium 1959/71. Prognos . . . 454 Tabell II. Lärarbehovet i matematik, fysik och kemi på enhetsskolans högstadium, uttryckt i heltidstjänster per klass 455 Tabell I I I . Lärarbehovet i matematik, fysik och kemi på enhetsskolans högstadium 1959/71, uttryckt i heltidstjänster. Prognos 456 12

Sid.

Tabell IV. Antalet avdelningar inom den äldre realskoleorganisationen läsåren 1958/59 och 1959/60 457 Tabell V. Lärarbehovet i matematik, fysik och kemi inom den äldre realskoleorganisationen 1959/67, uttryckt i heltidstjänster. Prognos 458 Tabell VI. Det totala lärarbehovet i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna läsåren 1959/67 459 Tabell VII. Fördelningar av undervisningen i matematik, fysik och kemi på olika lärarkategorier höstterminen 1959 inom de högre skolorna (utom vissa av gymnasieålderns skolor) 461 Tabell VIII. Antalet elever i näst högsta ringen av allmänbildande gymnasium, fördelat efter grenar läsåren 1958/59 och 1959/60 (preliminärt) 463 Tabell IX. Antal studentexamina vid allmänbildande gymnasier m. m 464 Tabell X. Produktionen av lärare i matematik, fysik och kemi med akademisk utbildning m. m 465 Tabell X I . Lärarbristen i matematik, fysik och kemi läsåren 1959/67, uttryckt i heltidstjänster och beräknad under två alternativa antaganden angående lärarkategoriernas användning 468 Diagramförteckning Diagram 1. Antalet studentexamina åren 1946—62 vid allmänbildande gymnasier, handelsgymnasier och tekniska gymnasier Diagram 2. Könsfördelningen bland studenterna på skilda linjer av det allmänbildande gymnasiet åren 1958 och 1962 Diagram 3. Studentexamina och akademiska grundexamina åren 1910—55 Diagram 4. Antalet avlagda grundexamina vid fakulteter och fackhögskolor åren 1910—55 Diagram 5. Övergången från lägre till högre utbildning under andra hälften av 1940-talet och andra hälften av 1950-talet Diagram 6. Ingenjörstätheten, d. v. s. förhållandet mellan antalet ingenjörer och antalet arbetstagare, inom industri och hantverk 1935—55 Diagram 7. Produktionsvärde per arbetstagare och ingenjörstäthet inom industri och hantverk vid olika tidpunkter Diagram 8. Produktionsökningen inom industri och hantverk 1935—75 . . Diagram 9. Totalt antal arbetstagare inom industri och hantverk. Prognos till 1975 Diagram 10. Kostnad per arbetstagare och ingenjörstäthet inom offentlig verksamhet vid olika tidpunkter Diagram 11. Antal ingenjörer inom offentlig verksamhet. Prognos till 1975 vid två alternativ av bruttonationalproduktens årliga ökning Diagram 12. Ingenjörstäthetens tillväxt med tiden inom övrigt näringsliv i jämförelse med motsvarande inom industri och hantverk samt offentlig verksamhet

21 25 35 36 40 53 54 55 56 58 59

62 13

Sid. D i a g r a m 13. T o t a l a antalet avlagda studentexamina åren 1946—58 s a m t beräkningar för åren 1959—70 116 D i a g r a m 14. T o t a l a antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor under perioden 1946/47—1957/58 s a m t beräkningar för perioden 1958/59— 1970/71 122 D i a g r a m 15. D e n b e r ä k n a d e tillströmningen till universitet och högskolor läsåren 1959/60 och 1969/70 (A-alternativet) 130 D i a g r a m 16. B e r ä k n a t a n t a l examinerade vid skilda fakulteter och fackhögskolor under femårsperioderna 1955/56—1959/60 och 1965/66—1969/70. Fördelning på kön 138 D i a g r a m 17. D e skilda akademikergruppernas b e r ä k n a d e tillväxt under perioden 1955—75 158 D i a g r a m 18. D e n av universitetsutredningen r e k o m m e n d e r a d e respektive b e r ä k n a d e utvecklingen mellan läsåren 1959/60 och 1969/70 av tillströmningen till skilda fakulteter och högskolor 201 D i a g r a m 19. S t u d e n t e x a m i n a och nyinskrivna vid universitet och högskolor åren 1946—70 202 D i a g r a m 20. S t u d e n t e x a m i n a och nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation till a n t a l e t tjugoåringar åren 1946—70 203 D i a g r a m 21. A n t a l e t nyinskrivna vid de m a t e m a t i s k - n a t u r v e t e n s k a p l i g a fakulteterna och antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna läsåren 1950/51—1965/66 262

Förkortningar I tabeller, tablåer och diagram användes, där ej annat angives, följande förkortningar: teol. fak. jur. fak.

= de teologiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet. = de juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet samt statsoch rätts vetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola. hum. fak. = de humanistiska fakulteterna (tidigare humanistiska sektionerna av de filosofiska fakulteterna) vid Uppsala och Lunds universitet, humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola samt den filosofiska fakulteten vid Göteborgs universitet. mat.-nat. fak. = de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet och matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola. med. fak. = de medicinska fakulteterna vid Uppsala, Lunds och Göteborgs universitet (tidigare medicinska högskolan i Göteborg) samt karolinska institutet. tekn. högsk. = tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. jordbr. högsk. = lantbrukshögskolan, skogshögskolan samt veterinärhögskolan. handelshögsk. = handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. GCI = gymnastiska centralinstitutet. 14

Del I TENDENSERNA PÅ AKADEMIKERNAS ARBETSMARKNAD

FÖRSTA K A P I T L E T

Tillströmningen till högre studier

A. Tendenserna i stort Under de senaste decennierna har antalet ungdomar i övre skolåldern (15—19 år) ända fram till början av 1950-talet varit i sjunkande, vilket sammanhängt med den ihållande nativitetsnedgång som först i mitten av 1930-talet bröts och då förbyttes i en till en början långsam men under andra världskrigets år mycket snabb ökning av antalet födda. Samtidigt med minskningen av antalet ungdomar i den övre skolåldern har emellertid skett en stark ökning av antalet studerande ungdomar inom de skolformer, som bygger på den obligatoriska skolan. Detta betyder att andelen ungdomar i de enskilda årskullarna som återfunnits inom det högre skolväsendet ökat mycket markant under senare årtionden. Arbetsmarknadsstyrelsen har nyligen i Arbetsmarknadsinformation (Ser. S, nr 3/1959) sammanställt en rad skol- och utbildningsstatistiska uppgifter som bl. a. belyser detta förhållande. Ur denna översikt har hämtats följande sammanställning, som visar hur stor del (procent) av motsvarande årskullar som skilda år avlagt realexamen eller erhållit motsvarande utbildning: 1943 Män 14,0 Kvinnor .. 16,5 Båda könen 15,2

14,4 17,0 15,7

14,7 17,5 16,1

15,9 19,0 17,4

16,4 19,5 17,9

16,8 20,4 18,6

17,5 21,6 19,5

19,1 23,6 21,3

19,6 25,6 22,5

21,1 28,4 24,6

22,1 28,7 25,4

1957 Män 24,1 Kvinnor . .32,3 Båda könen 28,1

24,9 34,0 29,4

25,4 34,8 30,0

27,6 38,0 32,7

Frekvensen utbildade på realexamensnivå mer än fördubblades sålunda under åren 1943—57.1 Att allt flera barn får genomgå högre utbildning är ett uttryck för förändringar i konsumtionen i vid mening, vilka följer med det stigande välståndet. Det finns för närvarande inga tecken som tyder på att denna inriktning på att vilja ge ungdomen en allt högre allmänbildande skolunderbyggnad skulle försvagas. Under förutsättning att välståndet fortsätter att stiga har man därför 1

Att de manliga ungdomarna i mindre utsträckning än de kvinnliga uppnår denna skolunderbyggnadsnivå, sammanhänger givetvis med att pojkarna i större utsträckning än flickorna från den obligatoriska skolan övergår till yrkesskolor, tekniska skolor och institut m. fl. utbildningsvägar, som icke kräver högre skolunderbyggnad än den obligatoriska.

17 2

att räkna med samma starka krav från föräldraopinionen på skolväsendet. Emellertid kommer, när man når upp till realexamensnivån, kravet på yrkesutbildningen in i bilden. De skolformer som utgjort underlaget för beräkningen av procenttalen i tablån ovan har varit de på allmänbildning inriktade (realskolor, flickskolor, folkhögskolor samt enhetsskolans klasser 9a och 9g). Det är därför inte utan vidare givet, att den sifferserie som är återgiven ovan kan extra poleras under förutsättning av ett stigande välstånd. Parallellt med ökningen av antalet ungdomar inom skilda årsklasser som genomgått skolformer på realexamensnivå har skett en snabb ökning av antalet ungdomar inom skilda årskullar som genomgått skolformer på studentexamensnivå. Om man, som arbetsmarknadsstyrelsen gjort i den ovan omnämnda översikten, till ungdom på studentexamensnivån räknar, förutom dem som tagit studentexamen vid allmänbildande gymnasier, jämväl dem som avlagt examen vid högre tekniska läroverk, tvååriga eller fyraåriga handelsgymnasier, fyraåriga folkskoleseminarier samt småskoleseminarier, får man följande serie över dessa examinerades andel av samtliga tjugoåringar åren 1943—58 samt en relativt säker prognos för åren 1959—61: 1943 Män 7,0 Kvinnor . . 3,7 Båda könen 5,4

1944 7,3 3,7 5,6

1945 7,6 4,2 5,9

1946 8,1 4,8 6,5

1947 8,6 5,3 7,0

1954 Män 12,3 Kvinnor .. 8,7 Båda könen 10,5

1955 12,6 9,2 10,9

1956 12,9 9,4 11,1

1957 13,3 10,2 11,8

1958 13,2 10,6 11,9

1948 8,7 5,6 7,2

1949 1950 9,5 10,0 6,1 6,8 7,8 8.4

1951 10,5 7,3 8,9

1952 11,3 8,1 9,7

1953 12,2 8,3 10,3

Prognos

1959 13,7 11,0 12,4

1960 15,0 13,0 14,0

1961 16,1 14,3 15,3

Dessa olika slag av allmänbildning och yrkesutbildning av tillsammans omkring tolv studieår (för ungdomar som klarar varje klass på normal tid) kommer således år 1961 sannolikt att ha en relativ omfattning av samma storlek som den allmänbildande utbildningen upp till realexamensnivå hade år 1943. På de aderton åren 1943—61 skulle frekvensen på studentexamensnivå bli trefaldigad. Det är då att märka, att frekvensökningen efter år 1955 sker under en period med stigande antal ungdomar i ifrågavarande ungdomskullar. Men utbildnings vågen har inte ebbat ut efter uppnådd studentexamensnivå. Tillströmningen till universitet, högskolor och andra utbildningsanstalter som huvudsakligen bygger på studentexamen har stigit i höjden. Arbetsmarknadsstyrelsen uppskattar i sin ovan citerade översikt det årliga antalet nyinskrivna under perioden 1940—58 vid sådana högre utbildningsanstalter, vilka förutsätter studentexamen eller därmed jämförlig utbildning eller vilka i övrigt mottar ett mera betydande antal studerande med sådan skolunderbyggnad, enligt följande: 18

Män Kvinnor Båda könen

1940/44 2 437 969 3 406

1945/49 3 167 1495 4 662

1950/54 3 527 1 946 5 473

1955 3 749 2 362 6 111

1958 4 869 3 226 8 095

Sätter man dessa siffror i relation till antalet 21-åringar under motsvarande perioder får man följande serie procenttal: Män Kvinnor . . Båda könen

1940/44

1945/49

1950/54

4,4 1,8 3,1

6,5 3,2 4,9

8,1 4,5 6,3

9,0 5,6 7,3

10,7 7,2 9,0

Vissa dubbelräkningar torde föreligga i det av arbetsmarknadsstyrelsen publicerade materialet i fråga om vad som ovan kallats studentexamensnivå och den sist redovisade högskolenivån. Vidare torde dubbelräkningar föreligga i den formen att en och samma person är inskriven ett och samma år vid mer än en av de medtagna utbildningslinjerna på högskolenivå. Men detta förtar på intet sätt det huvudintryck, som de sist redovisade procentsiffrorna i relation till de föregående ger: Utbildnings vågen rullar vidare genom utbildningssystemet med obetydligt avtagande styrka, sedan den väl passerat tröskeln till gymnasiet. I de närmast följande avsnitten redovisas mer detaljerade uppgifter om examinationen vid de allmänbildande gymnasierna, de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna samt den hittillsvarande tillströmningen till och examinationen vid skilda fakulteter och fackhögskolor.

B. Antalet examina vid allmänbildande gymnasier och specialgymnasier I tabell 1 och diagram 1 återges dels det faktiska antalet examina vid allmänbildande gymnasier (inkl. privatister men exkl. examinerade vid försvarets läroverk), tekniska gymnasier och handelsgymnasier (2- och 4-åriga) under åren 1946—58, dels en beräkning av antalet examina åren 1959—62. Denna beräkning baseras dels på antalet elever i första ring (motsvarande) dels på de senaste årens observerade relation mellan totalantalet examina ett år och antalet närvarande i första ring motsvarande tidigare år (examensprocenten). Under närmast kommande år synes antalet examina öka synnerligen starkt,, särskilt vid de allmänbildande gymnasierna och vid de tekniska gymnasierna. Vid handelsgymnasierna har ökningen hittills varit och beräknas även för de närmaste åren bli relativt blygsam. Relationen mellan antalet examina och antalet tjugoåringar skilda år har även uträknats och redovisas i tabellens sista kolumn. Totalantalet tjugoåringar kommer under de närmaste åren att öka högst väsentligt. Detta är givetvis främst

Tabell 1. Antalet examina åren 194-6—62 vid skilda typer av gymnasier. Antal examina \ id Examensår

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958

Summa examina

Summa examina i procent av antalet 20-åringar

allmänbildande gymnasier

tekniska gymnasier

handelsgymnasier

4 062 4159 4 075 4 210 4 391 4 425 4 817 4 984 5 289 5 886 6 502 7 251 7 814

497 546 605 607 745 757 730 738 756 725 733 762 842

540 543 537 595 566 587 692 838 868 904 884 948 973

5 099 5 248 5 217 5 412 5 702 5 769 6 239 6 560 6 913 7 515 8119 8 961 9 629

5,44 5,77 5,69 6,17 6,40 6,60 7,20 7,97 8,37 8,94 9,25 10,00 10,35

8170 9 006 10 409 11598

1004 1184 1309 1426

1058 1103 1126 1167

10 232 11293 12 844 14 191

10,49 11,81 12,87 12,42

Prognos 1959 1 1960 1961 1962 1

Det har ansetts lämpligast att göra en ren prognosberäkning även för 1959 års studentexamination, trots att uppgifter rörande vårterminens examina föreligger. Antalet under höstterminen avlagda studentexamina är nämligen mycket svårt att förutberäkna för sig.

en följd av de stora födelseårgångarna från 1940-talets första hälft, men även nettoimmigrationen efter sista världskriget bidrager till att öka antalet personer i tjugoårsåldern de närmaste åren. Mellan åren 1961 och 1962 skulle vi enligt de här redovisade beräkningarna för första gången på mycket länge få en nedgång i procenten ungdomar som' avlägger examen vid gymnasier av skilda slag. Det är då emellertid att märka, att det beräknade antalet tjugoåringar år 1962 är exceptionellt stort jämfört med närmast föregående år. Enligt de beräkningar som använts i detta sammanhang är ökningen i antalet tjugoåringar störst för hela perioden just mellan åren 1961 och 1962. Det bör även påpekas, att ökningen i antalet examina vid handelsgymnasierna åren 1961 och 1962 beräknats bli förhållandevis blygsam. Eftersom beräkningarna för handelsgymnasierna dessa två år och särskilt det sistnämnda är de mest osäkra av samtliga beräkningar i tabellen, kan det verkliga utfallet tänkas bli ett annat. Man har därför anledning att i varje fall tills vidare inte tillmäta den beräknade nedgången i procenttalen mellan åren 1961 och 1962 någon betydelse. 20

Diagram 1. Antalet studentexamina åren 19J/.6—62 vid allmänbildande handelsgymnasier och tekniska gymnasier.

gymnasier,

ANTALET E X A M I N A VID SKILDA TYPER AV G Y M N A S I E R 1 9 4 6 - 1 9 6 2

10 500

EXAMI NA FRAN TEKNISKA GYMN

3 5 00

1946 47

56 57

62 Vad därefter beträffar fördelningen av de examinerade mellan olika slag av gymnasier — i det följande benämnes de examinerade från de allmänbildande gymnasierna »studenter» och de examinerade från de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna »specialstudenter» — framgår av tabell 2, att antalet studenter ända fram till år 1953 minskat sin andel men därefter åter ökat i relativt antal — med undantag för åren 1959 och 1960 — för att år 1962 beräknas komma upp i en större andel än någon gång under den här avhandlade perioden. (Före år 1946 låg dock studenternas andel av samtliga examinerade på samma nivå som nu beräknas för början av 1960-talet.) I fråga om de allmänbildande gymnasierna är det av särskilt intresse att undersöka, hur de examinerade fördelar sig på linje. Med hänsyn till omläggningen av linjeindelningen i samband med gymnasiereformen år 1953 är det 21

Tabell 2. Procentuell fördelning av de examinerade åren 194-6—62 på skilda typer av gymnasier. Examensår

Allmänbildande gymnasier

Tekniska gymnasier

Handelsgymnasier

79,7 79,2 78,1 77,8 77,0 76,7 77,2 76,0 76,5 78,3 80,1 80,9 81,2

9,7 10,4 11,6 11,2 13,1 13,1 11,7 11,2 10,9 9,6 9,0 8,5 8,7

10,6 10,3 10,3 11,0 9,9 10,2 11,1 12,8 12,6 12,0 10,9 10,6 10,1

79,8 79,7 81,0 81,7

9,8 10,5 10,2 10,0

10,3 9,8 8,8 8,2

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958

Summa

.

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Prognos 1959 1960 1961 1962

100 100 100 100

möjligt att ge helt jämförbara siffror först från och med år 1957. Siffrorna ges i detta fall även med fördelning på kön. Av tabell 3 framgår, att den starkaste ökningen av studentantalet de närmaste åren är att förvänta på reallinjen. Denna utveckling bör ses mot bakgrund av att under hela perioden 1948—55 antalet studenter examinerade vid Tabell 3. De examinerade vid allmänbildande fördelade på linje och kön. Latinlinjen

gymnasier

Reallinjen

Allmänna linjen

Examensår

1957 1958

. . . . . . . .

Män

Kv.

Samtl.

Män

Kv.

Samtl.

Män

Kv.

Samtl.

968 960

1 740 1820

2 708 2 780

701 788

712 866

1413 1.654

2 298 2 450

832 930

3130 3 380

1016 968 1058 1053

1954 2174 2 398 2 491

2 970 3142 3 456 3 544

799 897 905 1024

866 979 1176 1396

1665 1876 2 081 2 420

2 528 2 903 3 474 3 927

1007 1085 1398 1707

3 535 3 988 4 872 5 634

Prognos 1959 1960 1961 1962

. . . . . . . . . . . . . . . .

Tabell 4- Antalet studentexamina kalenderåren 1957 och 1958 redovisade efter gren. Privatister samt examinerade vid försvarets läroverk, vid 2-årigt gymnasium och enligt 1933 års stadga ej medtagna. Latinlinjen

A l l m ä n n a linjen

HalvSpråkHelklassisk klassisk Summa lig gren gren gren Absoluta

Social

Summa

Reallinjen Biologisk gren

Matematisk gren

Summa

Samtliga

tal

317 1960 2 277 371 9 0 8 7 2 458

929 1127 983 1244

4,6 28,5 33,1 (13,9) (86,1) (100)

13,5 16,4 29 9 (45,2) (54,8) (100)

22,2 14,9 37,1 (59,9) (40,1) (100)

49 27,3 32,2 (15,1) (81,9) (100)

12,9 16,3 29,2 (44,1) (55,9) (100)

23,0 15,7 38,7 (59,4) (40,6) (100)

1957 1958 Relativa

2 056 1531 1023 2 554 2 227 1 755 1198 2 953

6 887 7 638

tal

Anm. 1. I fråga om fördelningen på gymnasiegrenar, jfr texten! Anm. 2. Relativtal inom parentes beräknade på antalet examina inom vederbörande gymnasielinje. den d å v a r a n d e reallinjen minskade i relativ omfattning, från d r y g t 64 procent a v samtliga s t u d e n t e r år 1948 till 55 procent år 1956. Enligt tabellen t o r d e n u s t u d e n t e r n a på reallinjen öka från 43,2 procent år 1957 till 48,6 procent år 1962. Som tidigare sagts kan m a n inte jämföra andelen s t u d e n t e r på skilda Tabell o. Antalet

lärjungar i ring HB, IV'f, II3 och IIIs vid gymnasium höstterminen 1958. Latinlinjen

R i n g 1958

Absoluta

HelHalv- t Språkklassisk klassisk Summa lig gren gren gren

Social gren

Summa

Reallinjen Biologisk gren

Matematisk gren

Summa

Samtliga

tal

IV + IIF n r + iF Relativa

A l l m ä n n a linjen

attmänbildande

393 2 243 2 636 1261 453 2 653 3106 1312

1480 2 741 2151 1439 3 590 8 967 1734 3 046 2 460 2 004 4 464 10 616

tal

IV 4 -f-IIF

4,4 25,0 29,4 (14,9) (85,1) (100)

14,1 16,5 30,6 (46,0) (54,0) (100)

24,0 16,0 40,0 (59,9) (40,1) (100)

i i r + ii 3

4,3 25,0 29,3 (14,6) (85,4) (100)

12,4 16,3 28,7 (43,1) (56,9) (100)

23,2 18,9 42,0 (55,1) (44,9) (100)

100 Anm. 1. I fråga om fördelningen på gymnasiegrenar, jfr texten! Anm. 2. Relativtal inom parentes beräknade på antalet lärjungar inom vederbörande gymnasielinje.

linjer före och efter år 1957, varför nedgången från 55 procent år 1956 till 43 procent år 1957 är rent formell. Studenternas fördelning efter gren inom de skilda linjerna av gymnasiet är även av stort intresse. Uppgifter härom föreligger för åren 1957 och 1958. Därtill har man uppgifter om fördelningen på gren i de två näst högsta ringarna höstterminen 1958. Denna fördelning bör i huvudsak återspeglas i studentexaminationen åren 1959 och 1960. I de två tabellerna 4 och 5 redovisas dessa uppgifter. Därvid har också gjorts den omfördelningen mellan grenarna, att realgymnasiets nyspråkliga och sociala grenar samt latingymnasiets nyspråkliga gren förts till den allmänna linjens språkliga respektive sociala grenar. Av särskilt intresse är att det absoluta antalet studenter examinerade på den matematiska grenen synes komma att nästan fördubblas under åren 1957—60. Detta sker under en period då även antalet examinerade vid de tekniska gymnasierna väntas öka mycket kraftigt. Därmed förändras mycket radikalt den situation på elevtillströmningssidan, som under de senaste åren förhindrat en väsentlig ökning av både de tekniska högskolornas och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas intagningskapacitet. Denna utveckling är så mycket mer påfallande, som antalet examinerade med matematisk inriktning (d. v. s. studenter med betyg i specialmatematik) under hela efterkrigsperioden fram till år 1955 legat relativt konstant vid 900 a 1 000 studenter per år. Under samma tid ökade också antalet examinerade vid de tekniska gymnasierna ganska obetydligt (jfr tabell 1). Ökningen i totalantalet studenter från de allmänbildande gymnasierna kommer till en väsentlig del på kvinnor. I följande tablå anges hur stor del av samtliga studentexamina som avlagts av kvinnor sedan år 1946. Det föreligger, som siffrorna visar, en ovanligt jämn utvecklingstrend, från en dryg tredjedel av samtliga studentexamina år 1946 till (beräknat) i det närmaste hälften år 1962. 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 P r o c e n t Kvinnor

. . 37,7

36,2

37,5

37,8

40,9

41,4

42,5

42,3

43,2

44,9

44,2

Prognos 1961

47,8

48,2

P r o c e n t

Kvinnor .. 45,3

46,3

46,8

47,1

Som framgått av tabell 3 och som illustreras i diagram 2 utgör kvinnorna en stark majoritet bland de examinerade på latinlinjen. Inte mindre än sju av tio av dem som väntas avlägga studentexamen på denna linje år 1962 utgöres av kvinnor. För femton år sedan utgjorde kvinnorna cirka 55 procent av samt24

liga som examinerades på den dåvarande latinlinjen. På reallinjen utgör kvinnorna cirka 25 procent av de examinerade och denna andel kan väntas förbli i stort sett oförändrad under de närmaste åren. I detta sammanhang kan påpekas, att under 1950-talets första del andelen kvinnor bland dem som examinerades på den dåvarande reallinjen konstant låg vid omkring 28 procent. På den nya allmänna linjen är kvinnorna i majoritet. Av de examinerade på denna linje kan under de närmaste åren omkring 55 procent väntas utgöras av kvinnor. Diagram 2. Könsfördelningen bland studenterna på skilda linjer av det allmänbildande gymnasiet åren 1958 och 1962. KÖNSFÖRDELN. BLAND STUDENTERNA PÅ SKILDA LINJER LATINLINJE

A L L M Ä N LINJE

REALLINJE

Samtl 2780

Samtl. 1654

Samtl. 3380

1962 Samtl.3544

Samtl. 2420

Samtl.5634 25

C. T i l l s t r ö m n i n g e n till universitet o c h h ö g s k o l o r Tillströmningen till universitet och högskolor h a r ökat s n a b b t u n d e r de senaste decennierna. I tabell 6 redovisas utvecklingen a v a n t a l e t årligen nyinskrivna och a n t a l e t n ä r v a r a n d e studerande vid universitet och högskolor u n d e r perioden 1937—58. Tabellen bygger på uppgifter ur den officiella statistiken. Siffrorna för perioden 1956—58 är preliminära. D e inskrivna respektive d e n ä r v a r a n d e s t u d e r a n d e vid den filosofiska fakulteten i Göteborg h a r för perioden 1954—58 på grundval a v vissa a n t a g a n d e n uppdelats i humanister och n a t u r v e t a r e , 1 varför siffrorna för de filosofiska fakulteterna under denna period ej s t ä m m e r med m o t s v a r a n d e siffror i den officiella statistiken, i vilken samtliga s t u d e r a n d e vid den filosofiska fakulteten i Göteborg hänföres till humanistisk fakultet. Siffrorna för a n t a l e t nyinskrivna s t u d e r a n d e läsåret 1958/59 är resultatet a v en beräkning i vad avser inskrivningen u n d e r v å r t e r m i n e n 1959. För att belysa tillströmningen till universitets- och högskoleväsendet har i tabellen medtagits siffror rörande »nettoantalet nyinskrivna». Härmed avses sådana nyinskrivna, vilka icke är utlänningar och icke tidigare varit inskrivna vid annat universitet eller annan i universitetsstatistiken ingående högskola. Sådana studerande, som först studerar vid t. ex. humanistisk fakultet och senare vinner inträde vid t. ex. medicinsk läroanstalt, ingår sålunda i nettoantalet nyinskrivna vid humanistisk fakultet det år då inskrivningen där skedde, men de ingår icke i siffrorna rörande nettoantalet nyinskrivna vid medicinsk fakultet för det år, då de påbörjade sina medicinska studier. Av de i tabellen återgivna tillströmningssiffrorna ger därför summa-kolumnen en i allt väsentligt rättvisande bild av tillströmningen totalt till universitets- och högskoleväsendet, sett som en enhet. Även siffrorna för de enskilda fria fakulteterna ger en i huvudsak rättvisande bild av den totala tillströmningen till dessa, detta emedan övergångar från spärrade till fria utbildningslinjer liksom övergångar från fri fakultet av ett slag till fri fakultet av annat slag varit relativt ovanliga bortsett från det förhållandet, att före år 1955 för inskrivning vid teologisk fakultet fordrades föregående inskrivning och examen vid annan (vanligen humanistisk) fakultet. Sistnämnda förhållande förklarar, varför nettoantalet nyinskrivna vid teologisk fakultet var noll ända fram till och med läsåret 1954/55. Däremot ger siffrorna över nettoantalet nyinskrivna icke någon uppfattning av hur många som skriver in sig vid en fri fakultet och där bedriver sina huvudsakliga akademiska studier. Många av de nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna övergår, som nyss sagts, från studier vid dessa till studier vid någon fackhögskola eller vid medicinsk fakultet. Siffrorna för de fria fakulteterna i tabell 6 är därför ett slags bruttosiffror. De motsvarar sålunda icke flertalet av de siffror över tillströmningen till de fria fakulteterna, som i de följande kapitlen beräknas för framtiden; i dessa beräkningar är det nämligen fråga om antalet studenter respektive akademiker med huvudutbildning vid fri fakultet. Siffrorna rörande nettoantalet nyinskrivna vid de spärrade utbildningslinjerna ger tyvärr icke en bild av den verkliga tillströmningen till dessa, eftersom ett under olika år varierande antal av de nyintagna vid dessa utbildningslinjer tidigare varit inskrivna vid fri fakultet och därför icke ingår i nettoantalet nyinskrivna vid den spärrade utbildningslinje, vid vilken de till sist vunnit inträde. Med hänsyn till detta förhållande skulle man, särskilt för de spärrade utbildningslinjernas del, ha haft behov av en sifferserie rörande 1

26 Beträffande denna uppdelning se s. 277.

Tabell 6. Nettoantalet vid universitet och högskolor nyinskrivna studerande läsåren 1937/38—1958/59 samt närvarande studerande höstterminerna 1937—58. Fördelning efter studieinriktning. "3 ,.•„ Läsår

a jo 03 g

CO :o J3

M

fe a Nettoantalet

— 1937/38 — 1938/39 1939/40 — 1940/41 — 1941/42 — 1942/43 — 1943/44 — 1944/45 — 1945/46 — 1946/47 — 1947/48 — 1948/49 — 1949/50 — 1950/51 — 1951/52 1952/53 — 1953/54 — 1954/55 — 1955/56 148 1956/57 102 1957/58 97 1958/59 154 Höstterm. 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958

304 347 319 199 282 266 331 367 331 332 250 370 381 424 396 240 203 242 277 294 391 479

187 204 178 181 168 187 179 192 182 194 175 202 256 231 183 182 166 180 192 233 267 280

911 1046 1041 898 1073 910 1093 1262 1208 741 354 980 401 999 391 160 365 321 371 578 344 781 473 008 462 312 546 135 647 241 756 604 920 731 1296

382 368 366 282 390 437 453 463 440 425 420 477 540 528 559 538 550 548 609 739 806 846

147 154 153 155 150 185 220 225 185 185 213 210 198 205 202 230 234 243 256 270 260 265

Antalet

OJ tD O.M

O ^

•a M a ra

os

nyinskrivna 65 64 87 71 85 75 83 131 127 178 168 149 163 137 117 125 23 122 113 20 160 26 189 25 208 32 206 67

77 99 55 76 76 69 72 122 67 128 147 141 124 98 95 104 103 102 79 92 111 216

3 19 19 2 26 14 8 19 16 7 9 26 11 21 25 15 20 25 8 29 33 3 28 21 3 32 24 12 51 25 29 49 22 35 46 24 32 48 J 29 34 44 55 33 50 26 35 45 29 28 46 28 28 33 29 27 44 27 27 40 35 27 37 30 28 30 19

32 2146 44 2 368 39 2 281 33 1937 35 2 316 41 2 230 38 2 539 33 2 847 52 2 651 46 2 671 45 2 899 49 3 093 47 3 343 54 3 502 61 3 644 50 3 855 59 4 009 54 4 450 51 4 678 58 5101 50 5 840 44 6 661

närvarande

704 1724 1702 3 337 893 1629 431 426 111 671 1813 1 696 3 590 921 1692 472 409 84 640 1675 1 673 3 622 911 1731 460 428 119 521 1325 1647 3 239 886 1605 428 420 79 558 1482 1696 3 614 1059 1806 510 474 123 535 1517 1743 3 499 1118 1990 629 443 79 534 1525 1 779 3 446 1241 2135 800 480 115 524 1641 1 761 3 621 1390 2 257 897 548 83 525 1736 1 693 3 810 1544 2 312 984 605 133 517 1665 1 770 3 633 1573 2 416 965 639 101 463 1625 1 730 3 865 1642 2 288 981 720 173 452 1664 1.795 4134 1697 2 408 957 728 107 418 1751 1896 4 433 1775 2 741 1031 846 167 402 1848 1962 4 999 1931 2 865 976 857 103 366 1861 2 079 5 564 2 005 2 926 996 869 109 334 1 702 2 242 6 262 2137 2 945 997 867 114 313 1625 2 382 7 238 2 280 3110 1061 871 96 284 1544 2 438 8 084 2 400 3 236 1023 867 114 426 1513 2 597 8 694 2 698 3 399 1248 925 113 531 1526 2 688 9 301 2 889 3 676 1269 972 108 580 1687 2 800 10 281 3 280 4 060 1376 1043 143 651 1886 2 927 10 949 3 906 4 423 1431 1097 199

80 113 91 51 67 11359 56 115 98 49 78 11744 101 132 103 49 87 11731 80 144 114 52 81 10 621 80 146 124 52 81 11805 80 149 119 57 81 12 039 80 152 133 82 86 12 588 80 162 140 77 79 13 260 137 164 163 80 95 13 981 79 165 209 71 106 13 909 150 185 237 79 99 14 237 161 197 244 82 101 14 727 160 206 263 87 101 15 875 172 204 281 121 107 16 828 169 221 296 120 119 17 700 157 237 309 119 122 18 544 120 230 312 120 123 19 881 123 242 326 120 125 20 926 149 238 327 120 129 22 576 127 239 283 127 130 23 866 138 237 282 133 130 26 170 232 233 267 142 137 28 480

Från och med höstterminen 1950 räknas kursen i Garpenberg som första år.

antalet nybörjare skilda år vid var och en av de olika slagen av fakulteter och högskolor, d. v. s. av uppgifter rörande antalet sådana nyinskrivna, vilka icke tidigare varit inskrivna vid annan fakultet eller annan högskola av samma slag. Sådana uppgifter föreligger emellertid endast beträffande inskrivningen under läsåren 1948/49 (medicinare 1946/47) 1 och I956/57 2 . Icke heller de i den officiella statistiken redovisade uppgifterna rörande »bruttoantalet nyinskrivna» vid olika fakulteter och högskolor är användbara i detta sammanhang. I dessa uppgifter ingår nämligen även — förutom utlänningar — sådana nyinskrivna, vilka bytt läroanstalt men icke studieinriktning, t. ex. sådana som övergår från den ena teologiska fakulteten till den andra. Till grund för de i tabellens undre del redovisade uppgifterna rörande antalet närvarande studerande ligger de närvaroförteckningar, vilka läroanstalterna har att varje termin ingiva till statistiska centralbyrån. Dessa förteckningar skall upptaga endast sådana studerande, som bedriver aktiva studier vid läroanstalten. Det stundom använda begreppet »antalet aktivt studerande» är i princip synonymt med det officiellt använda »antalet närvarande studerande». I publikationen Högre studier 1956/57 har statistiska centralbyrån (s. 19 ff.) närmare diskuterat närvarobegreppets innebörd och därutöver publicerat korrigerade närvarosiffror för höstterminen 1956. I tabellen 6 här ovan (s. 27) har emellertid även för höstterminen 1956 intagits de preliminära sifferuppgifterna, vilka är jämförbara med de närvarosiffror som är de enda tillgängliga för övriga år. I tabellen och i det följande h a r bland universitet och högskolor icke inbegripits socialinstituten, sjukgymnastlinjen vid gymnastiska centralinstitutet s a m t den mejeritekniska linjen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. P å de tjugo åren mellan 1938/39 och 1958/59 torde således, som framgår a v tabellen, n e t t o a n t a l e t årligen nyinskrivna h a ökat med cirka 180 procent. Antalet n ä r v a r a n d e s t u d e r a n d e h a r u n d e r s a m m a period ökat m e d d r y g t 140 procent. N e t t o a n t a l e t nyinskrivna h a r fördubblats mellan åren 1949/50 och 1958/59, d. v. s. på e t t k n a p p t decennium. Fördubblingen a v a n t a l e t n ä r v a r a n d e h a r däremot tagit 11 år (mellan åren 1947 och 1958). A t t t a k t e n i ökningen av a n t a l e t n ä r v a r a n d e s t u d e r a n d e u n d e r det senaste decenniet varit l å n g s a m m a r e än t a k t e n i ökningen av a n t a l e t nyinskrivna, s a m m a n h ä n g e r givetvis m e d a t t antalet nyinskrivna stigit s t a r k a r e u n d e r det sista årtiondet än u n d e r det n ä r m a s t föregående. Ställer m a n n e t t o a n t a l e t nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation till antalet examina vid allmänbildande gymnasier u n d e r s a m m a eller en något tidigare period, finner m a n , som framgår av tabell 7, a t t nyinskrivningarna ökat snabbare än a n t a l e t studentexamina. N ä r m a s t till h a n d s som förklaring till den olika utvecklingstakten i fråga om antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor och a n t a l e t studentexamina ligger a n t a g a n d e t a t t andelen studenter som påbörjat akademiska studier ökat. M e n d e t t a behöver inte v a r a den hela förklaringen. A n d r a faktorer kan ha spelat in. M e d h ä n s y n till frågans stora betydelse h a r utredningen gjort en 1 Universitetsutredningens särskilda undersökning, redovisad i utredningens första betänkande SOU 1957: 24, s. 28 ff. 2 Sveriges officiella statistik, Högre studier 1956/57, Stockholm 1959.

Tabell 7. Relationen

Inskrivningsår

mellan nettoantalet vid allmänbildande

Nettoantalet nyinskrivna i procent av antalet studentexamina 1% år tidigare1 71,4 83,2 83,2

47/48 50/51 53/54 1

nyinskrivna och antalet gymnasier.

Inskrivningsår

56/57 57/58 58/59

examina

Nettoantalet nyinskrivna i procent av antalet studentexamina 1% år tidigare1 86,7 89,8 91,9

D.v. s. nettoantalet nyinskrivna läsåret 1947/48 i relation till antalet studentexamina år 1946 etc.

specialundersökning för a t t söka belysa b a k g r u n d e n till ökningen i procenttalen i tabell 7. Samtliga personer som för första gången inskrivits vid fakultet eller högskola något av läsåren 1948/49, 1950/51, 1952/53, 1954/55 samt höstterminen 1956 har medtagits i undersökningen. För varje person har beaktats kön, studentexamensår för dem med studentexamen vid svenskt allmänbildande gymnasium, typ av utbildning för dem som ej avlagt svensk studentexamen samt fakultet eller fackhögskola, vid vilken inskrivningen skett. Materialet har först utnyttjats för att pröva hypotesen att den starka ökningen av antalet universitets- och högskolestuderande (helt eller delvis) hänger samman med en ökning i andelen studenter av en årgång som påbörjat akademiska studier. Någon möjlighet att på basis av det aktuella materialet exakt fastställa hur stor andel av studenterna i skilda årgångar som påbörjat akademiska studier finns ej. Dock har det medelst vissa approximationer varit möjligt beräkna vissa procenttal. En tabell uppgjordes, vari för var och en av de medtagna inskrivningsårgångarna angavs hur många personer från skilda studentexamensårgångar som ingick. Med utgångspunkt från denna tabell kunde därefter med ganska god säkerhet approximativt beräknas hur många studenter från skilda årgångar som ingår i de inskrivningsårgångar som ligger mellan de medtagna inskrivningsårgångarna. Beräkningar gjordes sedan av hur många studenter av skilda studentexamensårgångar som inskrivits eller kommer att inskriva sig senare än höstterminen 1956. I varje fall för studentårgångarna 1951 och tidigare är — det visar siffror för äldre studentårgångar — antalet studenter som skriver in sig mer än fyra år efter studentexamen förhållandevis ringa, varför de gjorda extrapolationerna torde vara relativt säkra. Följande uppskattningar av andelen studenter i skilda studentexamensårgångar som påbörjat (eller kommer att påbörja) akademiska studier har erhållits: Studentexamensårgång 1950 1951 1952 1953 P r o c e n t 69 70 71 ä 72 72 å 73 72 ä 73 74 a 75 73 a 76 En ganska markant ökning måste ha skett under efterkrigsperioden i det relativa antalet studenter av skilda årgångar som påbörjat akademiska studier. Som stöd för att siffrorna i tablån ovan återspeglar faktiska förhållanden kan tas siffrorna i tabell 8, som visar, hur stor andel av skilda studentexamensårgångar som olika antal år efter studentexamensåret påbörjat akademisk utbildning. De siffror i tabellen som ej är understrukna är baserade på faktiska förhållanden, medan de som är understrukna anger uppskattningar av den art som ovan omnämnts. Tendensen i de på 1947

faktiska förhållanden grundade siffrorna är otvetydig. Andelen studenter som påbörjat studier samma år som studentexamen avlagts har ökat väsentligt under perioden, samtidigt som andelen studenter som påbörjat studierna senare varit mycket konstant. Tabell 8. Relativa antalet (procent) studenter åren 191/7—54. som påbörjat akademiska studier olika antal år efter studentexamensåret. Studentexamensårgång

Antalet studentexamina (exkl. vid försvarets läroverk)

Inskrivna olika antal år efter studentexamensåret Studentexamensåret

1 år

2 år

3 år

4 år eller mera

4 075

4 210

7?

4 391

7??

4 425

7 ???

4 817

4 984

5 289

36 Anm. De siffror i sista kolumnen som försetts med ett eller flera frågetecken har baserats förutom på faktiskt kända förhållanden jämväl på en eller flera extrapolationer. Siffrorna i tabellen visar dessutom, att en förändring skett i de inskrivnas fördelning på olika »gamla» studentårgångar. Om man renodlat vill studera, hur denna förändring gestaltat sig, kan man fördela det beräknade totalantalet inskrivna från en studentexamensårgång efter det antal år efter studentexamensåret, som de akademiska studierna påbörjats. Ett dylikt beräkningsresultat för studentexamensårgångarna 1947—51 återges i tabell 9. Ökningen i det antal studenter som inskrivit sig redan samma år som studentexamen avlagts är påfallande. Den snabba ökningen i nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor i förhållande till antalet avlagda studentexamina vid svenska allmänbildande gymnasier kan Tabell 9. De av studentexamens årg ångarna 1947—51 vid universitet och högskolor inskrivnas relativa fördelning (procent) på år för inskrivningen. Studentexamensårgång

1947 1948 1949 1950 1951

30 Beräknat antal därav vid universitet och högskolor inskrivna

Studentexamensåret

1 år

2 år

3 år

4 år eller mera

Samtliga

2 862 2 866 3 035 3170 3 300

37 38 41 45 46

30 31 30 29 28

14 13 13 12 12

7 6 6 5 5

12 12 10 9 9

100 100 100 100 100

Inskrivna olika antal år efter studentexamensåret

dessutom även hänga samman med en speciellt stark ökning bland de inskrivna i antalet personer utan sådan studentexamen. Siffrorna i tabell 10 visar att så även varit fallet, i varje fall under första hälften av 1950-talet. Tabell 10. De nyinskrivna vid universitet och högskolor läsåren 1948/49—1954/55 samt höstterminen 1956 med fördelning efter tidigare utbildning. Med svensk studentexamen Inskrivningsår

1948/49 1950/51 1952/53 1954/55 h t 56

Samtliga

2 842 3 291 3 531 3 980 3 965

Med ex. Med från hanfolkskoldelsgymdärav lär ar ex., nasium jämväl men ej med folk- studentex. el. tekn. gymn. skollärarexamen 69 142 185 333 145

5 6 13 100 58

155 240 281 337 257

Studier efter dispens i övrigt

Med utländsk tidigare utbildning

Samtliga1

Procent utan svensk studentex.

14 29 30 29 56

187 198 208 164 84

3 203 3 764 4 063 4 610 4 420

11,3 12,6 13,1 13,7 10,3

Undersökningen visar sålunda, att den exceptionellt snabba ökningen under efterkrigsperioden i nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor väsentligen måste ses som ett resultat av att en ökad andel inom varje studentexamensårgång påbörjat akademiska studier. Vidare framgår emellertid av undersökningen, att en del av den snabba ökningen av antalet nyinskrivna under tiden fram till mitten av 1950-talet beror på att studenterna under efterkrigsperioden visat en tendens att påbörja sina universitetsstudier tidigare efter studentexamen än förut. I varje inskrivningsårgång har med andra ord en viss »overlapping» skett mellan skilda studentexamensårgångar. Slutligen får den snabba ökningen i antalet nyinskrivna fram till mitten av 1950-talet i viss mån ses som en följd av att tillströmningen till universitet och högskolor av personer utan studentexamen från allmänbildande gymnasium ökat något snabbare än tillströmningen av personer med sådan studentexamen. Låt oss nu återvända till siffrorna i tabell 6 (s. 27) och se hur nettoantalet nyinskrivna fördelar sig på skilda fakulteter och högskolor. En stor del av den snabba ökningen av totalantalet nyinskrivna under perioden 1947/48—1956/57 kommer på de humanistiska fakulteterna. Dessa ökade sin andel av de nyinskrivna under denna period från 28 procent år 1946/47 till 44 procent år 1956/57. Antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna ökar nämnvärt i antal först från mitten av 1950-talet. Höstterminen 1958 sker dock en mycket stark ökning av antalet nyinskrivna vid de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna. Vid de juridiska fakulteterna har nettoantalet 1

Siffermaterialet till denna kolumn överensstämmer av olika skäl ej helt med materialet till tabell 6. 31

nyinskrivna ända fram till mitten av 1950-talet legat stilla eller minskat. Först under de sista åren har antalet nyinskrivna åter ökat. Även för juristernas del har under det sist förflutna läsåret — 1958/59 — skett en påfallande stark ökning av antalet nyinskrivna. Vid de teologiska fakulteterna saknades, som påpekats ovan, ända fram till och med läsåret 1954/55 nyinskrivna i egentlig mening, emedan före år 1955 för inskrivning i teologisk fakultet fordrades examen vid annan fakultet. Siffror över det s. k. bruttoantalet nyinskrivna — som för teologernas del i helt övervägande grad betyder antalet teologie studerande som avlagt teologisk-filosofisk eller filosofie kandidatexamen — visar dock, att ända fram till mitten av 1950-talet tillströmningen till de teologiska studiebanorna ej uppvisade någon ökning. Siffrorna över antalet närvarande teologie studerande — jfr nedre delen av tabell 6 — visar en jämnt fallande tendens ända fram till och med år 1954. För de spärrade utbildningslinjerna anger, som ovan påpekats, nettoantalet nyinskrivna ej det antal nybörjare som påbörjat studier vid dessa högskolor, utan endast hur många av dessa nybörjare som blivit antagna utan att tidigare ha studerat vid annan fackhögskola eller vid en fakultet. I stort anger dock förändringen i siffrorna över nettoantalet nyinskrivna förändringen i intagningskapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna. Likaså ger siffrorna över antalet närvarande vid fackhögskolorna en viss uppfattning om hur dessas utbildningskapacitet förändrats under perioden. För att göra bilden för fackhögskolornas del mera fullständig har i tabell 11 sammanställts uppgifter för ett antal år under perioden rörande totalantalet nybörjarplatser vid de spärrade utbildningslinjerna. Siffrorna grundar sig på uppgifter, som lämnats av kanslersämbetet respektive vederbörande högskolemyndigheter. Tabell 11. Antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer under läsåren 1939/40—1958/59. Farmaceut, inst. Läsår

Tekn. högsk.

Med. fak.

Tandl.högsk.

1939/40 1945/46 1950/51 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59

393 530 611 736 894 996 1001

194 190 306 409 409 408 410

90 180 185 244 243 242 246

apotekarlinjen1 77 80 33 29 41 73

GCI Handels- gymn.lärarrecept.- högsk. linjen linjen 56 80 121 91 108 126 180

178 322 297 343 354 339 342

46 58 58 74 63 69 68

Jordbr. högsk.2

Totalt

58 78 111 107 104 106 100

1092 1518 1689 2 037 2 204 2 327 2 420

Före 1951 intagning blott vartannat år. Uppgifterna för lantbrukshögskolan gäller det faktiska antalet nybörjare. Antalet nybörjarplatser har i allmänhet varit en aning högre än antalet nybörjare. 2

D. Examinationen vid universitet och högskolor Totalantalet årligen avlagda examina vid universitet och högskolor har ökat med omkring 75 procent mellan mitten av 1930-talet och mitten av 1950-talet. I tabell 12, hämtad ur den officiella statistiken, redovisas samtliga examina vid samtliga fakulteter och fackhögskolor läsåren 1936/37—1957/58. Siffrorna för de två sista läsåren är preliminära. I den officiella statistiken anges summa-siffror per femårsperiod för läsåren 1930/37—1955/56. I tabell 12 anges däremot det genomsnittliga antalet avlagda examina per år under var och en av femårsperioderna, detta i syfte att underlätta jämförelser med siffrorna för de senaste läsåren. (Genomsnittssiffrorna anges med decimaler, för att de vid behov lätt skall kunna multipliceras upp till korrekta absoluta tal.) I Akademikerräkningen 1955 (SOU 1957: 51) gjorde universitetsutredningen en sammanställning över samtliga akademiska grundexamina 1 avlagda under åren 1910—55 och jämförde deras antal med antalet studentexamina fem år tidigare. Resultaten av denna studie återges i diagram 3. Antalet akademiska grundexamina under perioden 1915—35 utgjorde i runt tal 60 procent av antalet studentexamina under perioden 1910—30, vilken relation även gäller mellan antalet grundexamina under perioden 1935—55 och antalet studentexamina under perioden 1930—50. Med hänsyn till antalet dubbelexamina bland de akademiska examina (t. ex. fil. kand. -j- fil. mag. eller fil. kand. -f- jur. kand.) och med hänsyn till att även andra än studenter avlagt akademisk examen kan man kanske räkna med att för perioden i dess helhet mellan 50 och 55 procent av samtliga studenter senare avlagt minst någon akademisk examen. Intressant är även att jämföra antalet examina avlagda vid de fem fakulteterna (»universitetsexamina») å ena sidan och antalet examina avlagda vid fackhögskolor (»högskoleexamina») å den andra. I diagram 4, även det hämtat ur Akademikerräkningen 1955, återges utvecklingen i fråga om dessa två huvudtyper av examina. Som synes av diagrammet dominerade universitetsexamina helt fram till slutet av 1920-talet. Antalet från fackhögskolor examinerade höll sig vid cirka 400 per år, medan antalet universitetsexamina uppgick till cirka 600 per år. Denna utveckling bröts omkring år 1930, genom att fackhögskolorna starkt ökade sin andel av examinationen. En lika påtaglig ökning av examinationen vid fackhögskolorna skedde under fyrtiotalet. Så uppgick antalet examinerade vid fackhögskolorna år 1947 till 1 028, en siffra som obetydligt skiljer 1

Med akademiska grundexamina avses sådana lägre examina, vilka normalt kan bereda vederbörande försörjning på den akademiska arbetsmarknaden. Teologisk-filosofisk examen inräknas sålunda icke; ej heller medicine, odontologie eller veterinärmedicinsk kandidatexamen. Däremot medräknas farmacie kandidat/receptarieexamen. I underlaget för diagrammen ingår icke heller antalet avlagda gymnastiklärarexamina, detta emedan examensuppgifter saknas för åren före år 1934.

33 3

Tabell 12. Antalet avlagda examina och disputationsprov vid och högskolor läsåren 1936/37—1957/58. Examen 1

Teol. kand. examen Teol. lic. examen Teol. dr Jur. kand. examen Jur. lic. examen Jur. dr Statsvet.-jur. examen Distriktsåklagarexamen Kansliexamen Med. kand. examen Med. lic. examen Med. dr Fil. kand. examen hum Fil. mag. examen hum Fil. lic. examen hum Fil. dr hum Statsvet.-fil. examen Teol. fil. examen Fil. kand. examen nat Fil. mag. examen nat Fil. lic. examen nat Fil. dr nat Civilingenjörsexamen* Tekn. lic. examen Tekn. dr Civilekonomexamen Ekon. lic. examen Ekon. dr Odont. kand. examen Tandläkarexamen Odont. dr Farm. kand. el. receptarieexamen Apotekarexamen , Farm. lic. examen Farm. dr Vet. med. kand. examen Veterinärexamen Vet. med. dr Agronomexamen Agr. lic. examen Agr. dr Civiljägmästarexamen Skog. lic. examen Skog. dr Gymnastikdir. examen 1

universitet

Antal examina per år 36/3740/41

41/4246,46

46/4760/51

61/52— 55/66 1954 56

114,2 13,4 6,4 197,4 1,4 1,2 7,4

98,6 12,4 7,8 219,2 2,4 1,8 24,6 9,2

83,0 12,0 8,4 207,4 3,6 3,2 22,2 17,8

51,0 15,2 6,2 205,6 2,8 2,4 24,4 23,2

51 25 5 205 2

1,6 117,4

177,0 167,0 31,8 313,6 189,2 74,4 37,2 17,0 66,6 65,6 51,8 32,6 21,6 353,6 3,4 3,8 129,2

83,0 84,4 0,2 70,8 32,2

120,8 104,4 0,6 85,0 36,4

215,4 185,2 44,8 333,8 163,4 88,8 37,0 17,6 47,4 99,8 80,4 43,6 22,6 444,2 16,4 5,4 196,8 1,4 0,4 171,6 131,2 2,4 120,0 39,6

306 223 56 378 447 75 43 19 52 127 177 65 30 552 33 7 167 3 1 169 175 9 95 21 1

16,4 13,8 0,8 13,8 0,6

20,4 16,8 0,2 18,4 2,2 0,4 20,2

25,8 22,6 2,6 29,6 3,6 1,8 23,8 1,0

325,8 211,8 52,8 406,2 365,0 89,6 43,6 20,0 31,2 140,4 162,0 65,8 27,2 510,6 30,4 10,2 189,8 2,8 0,6 180,2 160,6 3,4 114,6 20,0 1,8 0,2 31,2 23,6 3,0 45,6 7,0 1,6 29,0 0,8

39,2

51,8

61,8

14,4 180,0 152,0 21,4 ; 291,8 ! 208,8 1 93,4 31,6 8,2 89,8

20,6 280,8

12,0

34,4

27 16

29 31 6 45 5 31

1966.67 1957/58

42 14 5 202 2 2 21 16

59 17 9 209 2

449 256 52 421 488 94 45 12 16 153 212 87 41 517 24 14 192

369 300 54 436 593 90 35 19

194 178 1 106 7

237 164 3 103 21 1

1 28 26 51 5 1 37 1 64

17 21

169 248 73 30 528 32 8 208 1

29 28 5 51 10 4 23 1 1 65

Samtliga vid Göteborgs universitets filosofiska fakultet (motsvarande) avlagda examina och disputationsprov är räknade som humanistiska. 2 Innehåller även examinerade vid naturvetenskaplig fakultet (sektion). 3 Redovisas tillsammans med examinerade vid humanistisk fakultet (sektion). * Av praktiska skäl använder utredningen här och i det följande benämningen civilingenjörsexamen för samtliga vid de tekniska högskolorna förekommande grundexamina.

Diagram 3. Studentexamina

och akademiska grundexamina1 åren 1910—55. Ar för studentexcmina

M

mn

I

i

1910 I

I

I

i

i

i

|

I

i

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

l

!

I

I

I

I

[

l

I

I

1 i

i

i

i

i

i

i

i

1 i

i

i

|

i

i

i

i

1 i

i

i

i

i

i

I

I

i

i

i

i

|

i

i

i

i

1925 1935 År för akademiska grundexamina

sig från det sammanlagda antalet universitetsexamina (1 052). Efter detta år går dock de båda kurvorna åter isär. Som synes har antalet från fackhögskolor examinerade kvinnor varit obetydligt. Över hälften utgöres av farmaceuter. I sitt första betänkande Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen (SOU 1957: 24) redovisade universitetsutredningen ingående undersökningar av hur många av studenterna med huvuduthildmng inom skilda fakulteter som senare avlade någon examen. Utredningen konstaterar därvid (s. 68): »Av en inskrivningsårgång på i det närmaste 1 000 studenter vid de humanistiska fakulteterna har femton terminer efter inskrivningen mindre än hälften avlagt akademisk examen. Vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna är situationen densamma. Av inskrivningsårgången 1948/49 lockade de sistnämnda fakulteterna slutligen — efter alla fakultetsbyten — nära dubbelt så många studenter som tandläkarhögskolorna, men 1

Se noten, s. 33.

Diagram

Antal 2.000 - i

4- Antalet avlagda grundexamina1 vid och fackhögskolor åren 1910—55. 1

fakulteter

efter femton terminer var antalet avlagda naturvetenskapliga kandidat- och magisterexamina bland dessa studenter mindre än antalet avlagda tandläkarexamina i samma inskrivningsårgång, detta trots att studietiden för tandläkarexamen snarast är längre än den beräknade normalstudietiden för filosofiska preliminärexamina. Mot en examinationsfrekvens av 85 ä 90 eller till och med över 90 procent vid fackhögskolorna svarar efter femton terminer en examinationsfrekvens av 60 procent vid de juridiska fakulteterna och mindre än 50 procent vid de filosofiska. Studieavbrottsfrekvensen vid fackhögskolorna är genomgående mindre än 10 procent av inskrivningskullen, medan var fjärde jurist, var tredje naturvetare och 40 procent av humanisterna lämnat sina läroanstalter — och överhuvudtaget lämnat studierna vid högre läroanstalter — utan att ha avlagt examen.» D e nu redovisade siffrorna över å ena sidan a n t a l e t nyinskrivna och å a n d r a sidan antalet examina (grundexamina) vid skilda fakulteter och högskolor ger, 1 Se noten, s. 33. Det torde förtjäna att särskilt påpekas, att samtliga med. lic.-examina hänförts till gruppen »universitetsexamina».

om de ställes sida vid sida av varandra, en liknande bild, blott än mer utpräglad. Detta sammanhänger med att många studenter först skriver in sig vid en fri fakultet och senare vinner inträde vid en fackhögskola, varigenom dessa studenter ingår bland nettoantalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna men bland de examinerade vid fackhögskolorna. Även om man i den offentliga statistiken kunnat fördela de inskrivna efter huvudutbildningsfakultet, skulle likväl det faktum ha kvarstått, att proportionerna mellan å ena sidan antalet nyinskrivna och å andra sidan antalet examina vid skilda fakulteter och högskolor varit i hög grad olika. Av väsentligt intresse för en fortsatt planering av universitets- och högskoleväsendet är i vilken omfattning som de som avlägger en grundexamen fortsätter till högre examina. Som utredningen konstaterade redan i sitt första betänkande är det för närvarande ej möjligt att utan vidare med ledning av den officiella statistiken rekonstruera hur många som fortsatt sina högre studier, detta emedan examensstatistiken endast ger uppgift om antalet avlagda examina; ej om hur många personer som avlagt examen. Detta gäller särskilt beträffande de filosofiska fakulteterna, där många först avlägger filosofie kandidatexamen och senare jämväl ämbetsexamen, innan de eventuellt fortsätter med högre studier. Man får nöja sig med att ställa antalet examina av högre valör i relation till antalet examina av lägre valör. Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperioder och antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare framgår av följande sammanställning: 1936—40

1941-45

1946—50

1951—55

1954-58

34 P r o c e n t 34

38 Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperioder och summan av antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare och antalet ämbetsexamina fem år tidigare framgår av nästa sammanställning: 1936-40

1941—45

1946—50

1951—55

1954-58

21 P r o c e n t 22

Mellan 40 och 50 procent av dem som avlagt filosofie kandidatexamen under den här aktuella perioden torde enligt gjorda beräkningar senare jämväl ha avlagt ämbetsexamen. Det skulle betyda att av samtliga som avlagt filosofisk grundexamen omkring 30 procent senare även avlagt filosofie licentiatexamen. Båda beräkningarna ovan tyder på att licentiatfrekvensen varit större under 1940-talet än under senare delen av 1930-talet och att den hittills under 1950talet legat på ungefär samma nivå som under 1940-talet. 37

Vid de teologiska och juridiska fakulteterna och vid fackhögskolorna är licentiatfrekvensen betydligt lägre än vid de filosofiska fakulteterna. Antalet licentiatexamina vid de teologiska fakulteterna under åren 1954—58 utgjorde sålunda 23 procent av antalet teologie kandidatexamina åren 1949—53, medan motsvarande siffra för de juridiska fakulteternas del blott är 1 procent. Vid de fackhögskolor, där licentiatexamen kan avläggas, var motsvarande procenttal för motsvarande period för samtliga högskolor tillsammantagna 6 procent. Å andra sidan visar siffror över antalet licentiander, att man för framtiden bör kunna räkna med en väsentligt höjd licentiatfrekvens vid vissa fackhögskolor. Särskilt gäller detta för de tekniska högskolorna.1 I fråga om disputationsfrekvensen — antalet disputationer i relation till antalet examina av närmast lägre valör — har utredningen i sitt första betänkande beräknat följande frekvenstal avseende de filosofiska fakulteterna. Siffrorna har här kompletterats med siffror för åren 1954—58: 1941—45

1946—50

1951-55

1954—58

P r o c e n t 64

48 Av siffrorna att döma skulle nu ungefär hälften av dem som avlägger filosofie licentiatexamen senare disputera. Siffrorna tyder dessutom på att disputationsfrekvensen minskat under senare årtionden. Trots beräkningsmetodens osäkerhet verkar tendensen trolig med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden och de ändrade kraven för lektorskompetens. Disputationsfrekvensen har beräknats även för medicinarna enligt samma metod som för filosoferna. Antalet medicinska disputationer har ställts i relation till antalet medicine licentiatexamina åtta år tidigare, vilket givit till resultat följande procenttal: 1939—43

1944—48

1949-53

1954-58

P r o c e n t 17

30 Av dessa siffror att döma skulle disputationsfrekvensen ha ökat ganska markant bland medicinarna sedan 1940-talet. Fortfarande ligger dock frekvensen betydligt lägre än den som gäller för de filosofiska fakulteterna, om man beträffande dessa utgår från antalet avlagda licentiatexamina. Utgår man för filosofernas del i stället — vilket vid här aktuell jämförelse kan synas rimligare — från antalet avlagda filosofiska grundexamina, är å andra sidan medi1 I sjätte kapitlet återges (s. 210 ff.) en beräkning av det tänkbara antalet licentiander vid de tekniska högskolorna under första hälften av 1960-talet.

cinarnas frekvenstal n u m e r a betydligt högre än filosofernas. Ställer m a n n ä m ligen a n t a l e t disputationer i de filosofiska fakulteterna i relation till a n t a l e t avlagda filosofie k a n d i d a t e x a m i n a tio år tidigare, finner m a n procenttal som ligger omkring 20. Disputationsfrekvensen bland d e m som avlägger filosofie k a n d i d a t e x a m e n eller filosofisk ämbetsexamen m å s t e då ligga lägre, k a n s k e vid 15 procent. Enligt gjorda beräkningar h a r inga större förändringar i d e t t a relationstal ägt r u m d e t senaste decenniet. F ö r 15—20 år sedan synes därför disputationsfrekvensen r ä k n a t på grundexamina h a varit av s a m m a storleksordning inom de medicinska som inom de filosofiska fakulteterna. Vid de fackhögskolor som h a r d i s p u t a t i o n s r ä t t utgjorde a n t a l e t disputationer 1954—58 37 procent av a n t a l e t examina a v n ä r m a s t lägre valör fyra år tidigare. N u h a r redogjorts för och diskuterats siffror r ö r a n d e den hittillsvarande och de n ä r m a s t k o m m a n d e årens studentexamination s a m t den hittillsvarande tillströmningen till och examinationen vid universitet och högskolor. M a n k a n s a m m a n f a t t a de tendenser som dessa siffror återspeglar i form a v t v å »flödes »diagram, e t t för periodens början och e t t för dess slut. D e n n a t y p a v diagram — som n u m e r a ofta u t n y t t j a s u t o m l a n d s — avser a t t illustrera h u r stor del av skilda generationer som med observerade tendenser i fråga om övergången till olika nivåer p å utbildningsstegen t a s tillvara i samhället för olika slag av högre utbildning. D e t bör dock observeras, a t t diagrammen ej återger observerade frekvenstal gällande för en och s a m m a generation under dess passerande av olika åldersstadier ( e t t »generationsdiagram») u t a n de vid en given t i d p u n k t gällande frekvenstalen för olika kategorier (ett »tvärsnittsdiagram»). Med studentexamen avses här examen från såväl allmänbildande som specialgymnasium. Förhållandet mellan nettoantalet nyinskrivna vid de i tabell 6 upptagna fakulteterna och högskolorna och antalet studentexamina ett och ett halvt år tidigare ger andelen, som började akademiska studier. Observera att här är specialgymnasierna medräknade till skillnad från i tabell 7. Med lägre akademisk examen åsyftas grundexamen enligt den definition, som anges i noten, s. 33. Andelen personer, som avlade lägre akademisk examen, har satts lika med förhållandet mellan antalet examina och nettoantalet nyinskrivna fyra år tidigare. För att söka undvika att personer, som avlagt mer än en lägre akademisk examen, dubbelräknas har dock vad beträffar filosoferna blott halva antalet filosofie kandidatexamina medräknats, detta i anslutning till Akademikerräkningen 1955 (SOU 1957:51), bilaga 3. Andelen personer, som avlade licentiatexamen, har beräknats med utgångspunkt från antalet, som fem år tidigare avlagt sådan lägre akademisk examen, som kan påbyggas med licentiatexamen. Med. lic.-examen är lic.-examen och tillika »lägre akademisk examen». Den har på denna nivå ej medräknats i någondera egenskapen. Ej heller kommer tandläkare eller veterinärer in på licentiatnivån. Även här har blott halva antalet filosofie kandidatexamina medräknats bland lägre akademiska examina. Andelen, som disputerar, är beräknad med utgångspunkt från antalet licentiatexamina (och motsvarande) fem år tidigare. Här kommer vid procentberäkningen med. lic.-examen, tandläkarexamen och veterinärexamen åter in i nämnaren. 39

Diagram

5. Övergången från lägre till högre utbildning under andra av 1940-talet och andra hälften av 1950-talet.

hälften

A n d r a hälften av 1940-talet

Ca 7 0 % d i s p u t e r a d e ej

Ca 30 % d i s p u t e r a d e

C a 8 5 % avlade ej lic.-ex.

C a 1 5 % avlade lia-ex.

Ca 7 5 - 8 0 % avlade lägre akadem. ex.

C a 2 0 - 2 5 % avlade ej ak. ex.

C a 4 5 % började ej ak. stud.

Ca 55 % började akadem. studier

9 4 . 5 % tog ej studentex.

5,5% tog stud.-ex. Ca 87000

•<

Ca 5000

'—r 5

'

1 10 1000-tal. A n d r a hälften av 1950-talet

Ca 7096 d i s p u t e r a d e ej

Ca 3 0 % d i s p u t e r a d e

Ca 8 5 % avlade ej l i c - ex.

Ca 15% avlade l i c . - e x

Ca 2 5 9 6 avlade ej ak. ex.

Ca 7 5 % avlade lägre akadem. ex.

Ca 3096 började ej ak. stud.

Ca 7 0 % började ak. studier

90 % tog ej studentex. Ca 81000

Ca 9000 •"•

10 1000-tal

Det förhållandet, att detta är ett »tvärsnittsdiagram», gör, att ett absolut antal (den liggande stapelns bredd) till höger om mittlinjen ej nödvändigtvis återfinnes på nivån ovanför uppdelat till höger och vänster. Till skillnaden mellan stapeln till höger om mitten på en nivå och summan av de två staplarna på närmast högre nivå bidrar också det förhållandet, att medicinare, tandläkare och veterinärer saknas på licentiatnivån. D e p å längre sikt mest betydelsefulla dragen i utvecklingen är dels a t t s t u d e n t examinationen t o t a l t och relativt ö k a t så starkt, dels a t t andelen s t u d e n t e r som påbörjat a k a d e m i s k a studier stigit s a m t dels slutligen a t t bland de nyinskrivna vid universitet och högskolor en m y c k e t m a r k e r a d förskjutning m o t de h u m a n i s tiska fakulteterna ägt r u m . Slutligen k a n tilläggas, vilket ej framgår a v diagramm e t , a t t kvinnornas andel bland samtliga studenter ökat högst väsentligt u n d e r efterkrigsperioden.

ANDRA K A P I T L E T

Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft m. m.

A. Tendenserna i stort En tillbakablick på den svenska arbetsmarknadens utveckling i avseende på arbetskraftens sammansättning efter s. k. yrkesställning ger klart vid handen, att tjänstemännen ökat i antal snabbare än både företagare och arbetare. Följande sammanställning, hämtad ur den officiella statistiken, ger den säkraste information vi i dag kan få om denna utveckling i dess huvuddrag. Tabell 13. Förvärvsarbetande Antal Yrkeskategori

Företagare Tjänstemän Arbetare

befolkning efter

förvärvsarbetande (1 000-tal)

yrkesställning. Relativ fördelning (%)

650 603 1747

603 699 1686

601 843 1661

3 000

2 988

21,7 20,1 58,2 100

20,2 23,4 56,4 100

19,3 27,2 53,5 100

Siffror av detta slag får inte pressas. Felkällorna i fråga om avgränsningen både av vad som skall menas med förvärvsarbetande befolkning och av vilka yrken som skall räknas till var och en av yrkesställningsgrupperna är så stora, att man icke utan vidare får tillmäta smärre variationer i tiden någon betydelse. Vad man av de redovisade resultaten klart kan se, är emellertid att förändringarna inom svenskt näringsliv sedan år 1940 mycket tydligt gått i den riktningen, att tjänstemannafunktionerna blivit allt väsentligare. Under det att det totala antalet förvärvsarbetande ökade högst obetydligt mellan åren 1940 och 1950, ökade antalet tjänstemän med inte mindre än 40 procent under samma tid. Liknande tendenser får man fram, om man jämför siffrorna rörande antalet sysselsatta enligt våra två senaste företagsräkningar. 1949 års arbetskraftsutredning har i sitt betänkande Arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet (SOU 1955: 34) gjort vissa sammanställningar ur de två företagsräkningarna och redovisar följande siffror och kommentarer. Medan hela antalet sysselsatta inom de näringsgrenar och branscher, som omfattas av företagsräkningarna — i huvudsak industri, handel och samfärdsel jämte skogsbruk och trädgårdsskötsel — mellan åren 1931 och 1951 steg med 62 procent, visar enbart teknisk 42

Tabell 14. Antal sysselsatta enligt 1951 års företagsräkning.

Män

Kvinnor

Samtliga sysselsatta

I procent av antalet år 1931 Män

Kv.

Samtliga sysselsatta

Egna företagare, inkl. medhj., fam.-medl. o. anställda föreTeknisk personal o. förmän .. Förvaltnings- o. kommersiell Butiks-

samt

serverings-

Hela antalet sysselsatta

260 200 107 500

80 500 6 900

340 700 114 400

157 294

158 197

157 286

130 900

135 800

266 700

45 600 1 066 600 1610 800

136100 211 600 570 900

181 700 1 278 200 2181700

148 146 157

163 157 178

159 148 162

o.

och administrativ personal (grupperna teknisk personal och arbetsledare samt förvaltningsoch kommersiell personal) en ökning med 150 procent mellan samma år. Den allra starkaste ökningen redovisar företagsräkningarna dels för manlig teknisk personal, inklusive arbetsledare och förmän, dels för kvinnlig kontorspersonal. Dessa båda grupper har i det närmaste tredubblats under tjugoårsperioden. Den manliga förvaltnings- och kommersiella personalen har visserligen också ökat i antal men väsentligt mindre än den kvinnliga. Den utveckling av arbetsmarknaden som dessa siffror speglar, synes av flertalet bedömare anses komma att fortsätta, kanske i accelererande takt. Det vi i dag vet rörande karaktären hos de mänskliga arbetsinsatserna i morgondagens samhälle med dess ökade automatisering, tyder klart på att den tekniska nydaningen påskyndar utvecklingen mot ett tjänstemannasamhälle. E t t stöd för detta allmänna resonemang kan man få genom att, som arbetskraftsutredningen gjorde, jämföra den yrkesverksamma befolkningens fördelning på yrken år 1950 i Sverige med motsvarande fördelning i Förenta staterna. Resultaten av denna jämförelse redovisas i tabell 15, hämtad ur arbetskraftsutredningens betänkande. Den utvecklingstendens rörande tjänstemannafunktionerna som visats i det föregående säger givetvis i och för sig intet om utvecklingen av de funktioner, som personer med akademisk utbildning i regel har att sköta i samhället. Det offentliggjorda material, som de ovan redovisade siffrorna bygger på, ger ej underlag för en bedömning av utvecklingen av antalet yrkesverksamma med olika slag av utbildning. Universitetsutredningen har själv inom sitt sekretariat genomfört en beräkning av antalet personer med någon akademisk examen skilda år under perioden 1935—55. Resultaten av dessa undersökningar har tidigare publicerats såsom utredningens andra betänkande under titeln Akademikerräkningen 1955 (SOU 1957: 51), varvid även en redogörelse lämnades för undersökningens uppläggning 43

Tabell 15. Förvärvsarbetande befolkning efter individualyrkesgrupper och Förenta staterna år 1950. Antal

Teknisk personal, lärare, utövare av fria yrken m. fl Företagsledare, personer med administrativt arbete, kontorspers., personer med försäljningsarbete, m. fl. Jordbrukare, fiskare, skogsarbetare m. fl Personer som framför fordon och fartyg Personer som utför tjänster Personer tillhörande övriga yrken .. Summa

i Sverige

Procentuell fördeln.

Sverige

USA

Sverige

USA

218 900

4 988 012

7,1

8,5

624 000

16149 215

20,1

27,4

632 500

7 251 759

20,4

12,3

116 900 290 600 1215 300 3 098 200

2 328 735

3,8 9,4 39,2 100,0

3,9 10,2 37,7 100,0

5 999 570 22 281 652 58 998 943

och genomförande. Av undersökningens resultat må till en början återges följande grundläggande tabellsammanställning över storleken av skilda akademikergrupper vart femte år under perioden 1935—55. Det bör observeras, att siffrorna i tabellen enbart avser antalet personer med svensk akademisk examen. Tabell 16. Hela antalet akademiker (exklusive agronomer och under 65 år vid slutet av olika år. Grupp

1935 Abs. Teologer Jurister o. pol. mag. Läkare Filosofer Civilingenjörer Civilekonomer Tandläkare Apotekare Farmaceuter/receptarier Veterinärer Jägmästare

Rel

2 900 9,2 5 000 15,9 2 580 8,2 8 000 25,4 6 700 21,2 1700 5,4 1770 5,6 880 2,8

1940 Abs. I Rel.

1945 Abs.

Rel

gymnastiklärare)

1950 Abs.

Rel

1955 Abs.

Rel

3 200 3 400 8,3 3 500 7,4 3 400 6,3 5 620 15,5 6 390 15,5 7 060 14,9 7 530 13,8 3130 8,6 3 710 9,0 4 330 9,1 4 980 9,1 9 200 25,3 10 700 26,0 12 100 25,6 14 800 27,2 7 700 21,2 8 500 20,7 9 800 20,7 11400 21,0 2 200 6,1 2 700 6,6 3 600 7,6 4 300 7,9 2 130 5,9 2 550 6,2 3 230 6,8 3 850 7,1 900 2,5 920 2,2 940 2,0 950 1,7

820 2,6 1050 2,9 1050 2,6 1440 3,0 1760 3,2 520 510 1,4 550 1,3 1,6 630 1,3 650 1,2 670 1,8 670 1,6 750 810 1,6 660 2,1 1,5 Summa 31520 100,0 36 320 100,0 41140 100,0 47 380 100,0 54 430 100,0 Index 100 115 131 150 173 Procentuell ökning per femårsperiod . . 15 13 15 15

Akademikernas andel av hela antalet jämnåriga åren 1935, 1940, 1945, 1950 och 1955 återges i följande tablå. Beräkningarna bygger på slutsummorna i tabell 16 och på uppgifter om folkmängden i åldrarna 25—65 år vid slutet av de angivna åren. 1945

1955 Är

1940 Antalet akademiker (exkl. agronomer och gymnastiklärare) i % av folkmängden i åldrarna 25—65 år

0,99

1,41 1,25 1,14 1,06 + 0,07 + 0,08 + 0,11 + 0,16

Två förhållanden faller i ögonen vid ett studium av siffrorna. För det första har det totala antalet akademiker i yrkesverksam ålder under tjugofemårsperioden ökat mycket jämnt, med knappt 3 procent per år, en utvecklingstakt som nära ansluter till den man är van vid från utredningar rörande den ekonomiska utvecklingen i landet. För det andra är det påfallande, hur stabil den relativa fördelningen av akademikerna på skilda examensgrupper varit, även om teologer och i någon mån jurister, apotekare, veterinärer och jägmästare något minskat, medan läkare, filosofer, civilekonomer, tandläkare och farmaceuter i någon mån ökat sina andelar av den totala populationen. På s. 42 ovan har angivits, att antalet yrkesverksamma tjänstemän enligt folkräkningarnas indelningar skulle ha ökat med cirka 40 procent mellan åren 1940 och 1950. Motsvarande ökning enligt den sist återgivna tabellen för akademiker i yrkesverksam ålder är cirka 30 procent. Antalet tjänstemän har således ökat väsentligt snabbare än totalantalet personer med en akademisk examen 1 . För den tekniska personalens del finns siffror — i den i det följande omnämnda undersökningen Ingenjörsbehovet i Sverige — som antyder en liknande utveckling. Mellan åren 1940 och 1950 ökade totalantalet yrkesverksamma ingenjörer med 100 procent. Antalet civilingenjörer ökade under samma period med 28 procent, antalet s. k. läroverksingenjörer med 57 procent och antalet s. k. institutsingenjörer med inte mindre än 275 procent. För ingenjörernas del har denna utveckling fortsatt även mellan åren 1950 och 1955. Antalet yrkesverksamma civilingenjörer har nämligen ökat i långsammare takt (16 procent) än totalantalet ingenjörer (24 procent). För läroverksingenjörerna är ökningssiffran på de fem åren 21 procent och för institutsingenjörerna 30 procent. Det finns ytterligare tecken som tyder på att den relativt sett starkaste ökningen hittills av tjänstemannastaben kommer på personal med kortare teoretisk utbildning. Om man t. ex. ser på siffrorna rörande förändringen i antalet tjänstemän enligt de två företagsräkningarna åren 1931 och 1951 (tabell 14), finner 1 En del av akademikerna är att betrakta som företagare, men uppgifter saknas för åren 1940 och 1950 om hur många av akademikerna som var tjänstemän och hur många som var företagare.

man bl. a. att den kvinnliga förvaltningspersonalen och kommersiella personalen ökat förhållandevis starkt, nästan lika mycket som den manliga tekniska personalen. Vad kan man nu säga om den framtida arbetsmarknadsutvecklingen för personer med akademisk utbildning? Det är givetvis ytterligt svårt att uttala sig om framtiden speciellt när det gäller en så liten grupp av befolkningen som den akademikerna fortfarande utgör. Tre förhållanden kan sägas vara i stort sett avgörande på lång sikt för hur många akademiker vi kommer att få verksamma på arbetsmarknaden, nämligen dels hur många ungdomar vi kommer att få råd och möjlighet att utbilda vid våra högre läroanstalter, deh i vilken takt och i vilken riktning vårt näringsliv och vår offentliga verksamhet kommer att utvecklas, dels slutligen i vilken utsträckning kvinnliga akademiker kommer att vara yrkesverksamma. Den första av de tre här angivna faktorerna gäller den allmänna standard i fråga om utbildning, som vi anser oss kunna och böra ge vår arbetskraft. Det finns i och för sig intet som säger, att vi ej av rena allmänbildningshänsyn skulle kunna väsentligt höja utbildningsstandarden överlag för vår ungdom. Sedd i ett historiskt perspektiv är den nuvarande utbildningsstandarden en etapp i en drygt hundraårig utvecklingsprocess. En målmedveten strävan från föräldrar och företrädare för näringsliv och samhälle att höja ungdomens utbildningsnivå ytterligare över hela linjen kommer rimligen att inom loppet av några decennier leda till att procenten personer med akademisk utbildning kommer att höjas. Storleken på denna höjning är då ytterst en fråga om den takt, med vilken vi anser oss ha råd att bygga ut det högre utbildningsväsendet. Utifrån denna, låt oss gärna säga allmänbildningssynpunkt, blir det en sekundär fråga, vilken typ av högre utbildning som man ger ungdomen. I varje fall blir inte frågan om olika verksamhetsområdens behov av en viss typ av utbildade det avgörande. Snarare skulle utbildningskostnaderna bli den faktor, som närmast komme att styra inriktningen på utbyggandet av den högre utbildningen. Den andra faktorn, avgörande för hur stort antal akademiker vi kommer att ha sysselsatta på arbetsmarknaden i framtiden, är utvecklingstakten och den framtida inriktningen hos vårt näringsliv och för vår offentliga verksamhet. För att belysa vad en förändrad inriktning av näringslivet kan betyda, skall här återges ett räkneexempel som gjorts på basis dels av vissa beräkningar som gjorts av 1955 års långtidsutredning rörande utvecklingen under perioden 1955 —65 av antalet företagare och tjänstemän inom skilda näringsgrenar (Balanserad expansion. Bilagor, bilaga 4, SOU 1957:10), dels av vissa uppgifter i Akademikerräkningen 1955. Med ledning av nämnda material kan till en början beräknas hur stor del av samtliga yrkesverksamma företagare och tjänstemän år 1955 som hade avlagt akademisk examen. En sammanfattning av dylika beräkningar lämnas i följande tablå: 46

% med akad. examen

Näringsgren

2,96 0,17 1,33 2,15

därav jordbruk, fiske

Näringsgren

% med akad. examen

statl. o. kommunal förvaltning

12,11 8,66

Låt oss därefter antaga, att totalantalet företagare och tjänstemän inom skilda näringsgrenar förändras mellan åren 1955 och 1965 på sätt som beräknats i bilaga 4, tabellbilaga 4, till Balanserad expansion och som sammanfattas i följande tabell: Tabell 17. Beräkning av antalet företagare och antalet åren 1955 och 1965.

tjänstemän

(1 000-tal)

Näringsgren

Jordbruk, skogsbruk, fiske Byggnadsverksamhet Industri och hantverk i övrigt Samfärdsel Varuhandel Hotell- och restaurangrörelse Bank och försäkring m. m Sjukvård, socialvård Undervisning m. m Statlig och kommunal förvaltning Varia och ospec. verks Totalt

413 55 282 111 337 20 58 96 74 90 63 1599

327 62 340 120 429 20 68 121 88 101 72 1748

Låt oss så antaga, att andelen personer med akademisk examen bland företagare och tjänstemän inom vart och ett av de skilda verksamhetsområdena förblir oförändrad mellan åren 1955 och 1965. Till följd av att den av långtidsutredningen väntade strukturförändringen hos den svenska ekonomien innebär en förskjutning av arbetskraften mot näringsgrenar med ett för närvarande förhållandevis stort antal akademiker, skulle då det totala antalet sysselsatta akademiker komma att öka, utan att andelen akademiker inom de enskilda näringsgrenarna förändrades. Med de gjorda antagandena skulle hela antalet akademiker öka med 18 procent mellan åren 1955 och 1965. Antalet företagare och antalet tjänstemän totalt sett har av långtidsutredningen beräknats öka med 9 procent under samma period. 47

Detta räkneexempel är gjort under förutsättning av att inom var och en av de skilda näringsgrenarna förhållandena blir i stort sett desamma som för närvarande. Så kommer givetvis ingalunda att bli fallet. Utvecklingen inom flertalet näringsgrenar och verksamhetsområden torde komma att leda till att kraven på de anställdas utbildning skarpes 1 . Att detta kommer att leda till att andelen med akademisk utbildning stiger, är visserligen ej utan vidare givet. Från arbetsgivarens synpunkt måste givetvis i hög grad lönekostnaden bli av betydelse då det gäller anställandet av högt kvalificerad personal. Främst med hänsyn till kvalitetskravets stigande betydelse i framtidens internationella konkurrens måste dock säkerligen generellt sett arbetskraftens utbildningsstandard successivt höjas. Detta gäller icke blott för produktionssidan utan även för distributions- och administrationssidorna inom vårt näringsliv. Det skall ingalunda förnekas, att det ligger en viss fara i en dylik utveckling. Konsekvensen kan i det konkreta fallet nämligen bli, att man för en viss funktion anställer en överkvalificerad kraft. Nu torde det dock ofta vara så, att en funktion kan utvecklas, ges en kvalitativt sett högre valör. Består inte en stor del av vad vi kallar utveckling just däri, att skilda arbetsfunktioner ges ett mer komplicerat och nyanserat innehåll? Är detta riktigt, då följer därav att man genom att använda en från början kanske överkvalificerad kraft för en viss funktion kan utveckla funktionen i fråga. En fortgående kvalitativ förfining av funktionerna torde för närvarande karaktärisera arbetslivet inom så gott som hela den civiliserade världen. Den tekniska utvecklingen spelar här givetvis en betydelsefull roll som pådrivande faktor. Självklart är att denna utveckling ständigt måste kontrolleras och prövas för att undvika vad som i karikerad form går under namnet Parkinsons lag.

1 Om tillräckligt statistiskt primärmaterial, belysande sambandet mellan utbildning och näringsgrenstillhörighet, hade funnits i materialet till de svenska folkräkningarna åren 1940 och 1950, skulle det ha varit möjligt att beräkna hur stor del av ökningen i antalet akademiker mellan åren 1940 och 1950 som varit hänförlig till förskjutningarna av arbetskraften mellan skilda näringsgrenar och hur stor del som varit hänförlig till förändringar i »akademikerprocenten» inom var och en av de skilda näringsgrenarna. Tyvärr finns inte det erforderliga materialet, och inte heller går det att med hjälp av de uppgifter som kunnat insamlas i samband med akademikerräkningen 1955 utföra dessa beräkningar. Man kan i detta sammanhang blott uttrycka den förhoppningen, att i samband med 1960 års folkräkning tillräckligt differentierade uppgifter om utbildning och yrke inhämtas, så att studier av här aktuell art senare blir möjliga.

B. Behovet av skilda grupper av akademiker Efter denna översikt av utvecklingstendenserna i stort övergår utredningen till att referera och diskutera ett antal mera omfattande utredningar rörande behovet av enskilda kategorier akademiskt utbildade, som gjorts och som har någorlunda god aktualitet. Därvid kommer studiet genomgående att avse den behovsökning (det utvidgningsbehov), som man nu kan räkna med, och de förutsättningar, som måste gälla för ett realiserande av en dylik ökning utbildningsgrupp för utbildningsgrupp. Storleken av det s. k. ersättningsbehovet framgår av fjärde kapitlet. Det bör nu redan från början framhållas, att en kalkyl av arbetskraftsbehovet för att kunna ge ett gott underlag för utbildningsanstalternas dimensionering måste avse en ganska lång framtid. Förändringar i utbildningskapaciteten påverkar nämligen endast långsamt antalet yrkesverksamma. Som underlag för universitetsutredningens ställningstaganden har de i det följande presenterade utredningarna därför den begränsningen, att de i stort sett blott omfattar tiden fram till år 1965. Akademikerantalets utveckling fram till denna tidpunkt bestämmes praktiskt taget helt av den tillströmning till universitet och högskolor, som redan ägt rum, medan utredningens förslag får effekt först på längre sikt. De utförda beräkningarna ger emellertid en uppfattning om tendenserna, och de har såtillvida betydelse för bedömningen av frågorna om universitets- och högskoleväsendets dimensionering. Om tillgången på primärmaterial ej hade lagt några hinder i vägen, hade det från arbetsmarknadsbedömningssynpunkt givetvis varit att föredra att genomgående diskutera det framtida behovet av skilda kategorier av kvalificerad personal med utgångspunkt i en indelning efter yrkes- eller näringsgren. Från utbildningssynpunkt vore det å andra sidan givetvis en fördel, om en dylik diskussion konsekvent kunde föras för olika i fråga om utbildningen homogena grupper. En utbildnings- och en yrkesgrupp kan helt eller nästan helt sammanfalla. När det gäller t. ex. läkare och tandläkare är sålunda överensstämmelsen mellan utbildnings- och yrkesgrupp så gott som fullständig. När det gäller yrkesgruppen präster och utbildningsgruppen teologer är överensstämmelsen relativt stor. Betydligt mindre överensstämmelse finner man mellan å ena sidan de tekniska, kommersiella och administrativa yrkesgrupperna, och å den andra sidan de tekniska, merkantila, samhällsvetenskapliga, juridiska, naturvetenskapliga och humanistiska utbildningsgrupperna. Här föreligger ej den grad av överensstämmelse mellan yrke och utbildning, som skulle göra att valet av indelningsgrund bleve av underordnad betydelse. Man har att välja endera indelningsgrunden. Det material för en analys och diskussion av arbetsmarknadsutsikterna, som utredningen har till sitt förfogande, är från här diskuterade synpunkter icke helt ensartat. En del av materialet är i första hand sammanställt med Utgångs49 fl

punkt i utbildningen. Detta gäller t. ex. det material som finns beträffande ingenjörsbehovet. Annat material är i första hand sammanställt utifrån synpunkten av personalbehovet inom speciella yrkesgrupper, t. ex. undersökningarna rörande behovet av lärare och präster. Med hänsyn till att utredningen utnyttjar dessa skilda undersökningar i första hand för planeringen av utbildningsmöjligheter inom skilda fakulteter och högskolor, har det för utredningen varit naturligast att gruppera materialet efter typ av utbildning och därvid efter den fakultets- och högskoleindelning, som för närvarande gäller. Den följande framställningen rörande behovet av skilda slag av akademiker har disponerats så, att först behandlas sådana akademikergrupper, vilkas utbildning är förlagd till fakulteter eller högskolor, vid vilka antalet nyintagna studerande är begränsat, s. k. spärrade utbildningslinjer. Sist behandlas sådana akademikergrupper, vilkas utbildning är förlagd till fakulteter med fri intagning. Som en övergång mellan de två huvudgrupperna står gruppen civilekonomer, jurister och samhällsvetare. Dessa utbildningsgrupper har sammanförts, dels därför att det föreliggande undersökningsmaterialet insamlats i ett sammanhang, dels därför att de tre grupperna i viss utsträckning har en gemensam arbetsmarknad. Grupperingen överensstämmer med den som användes i en i följande kapitel redovisad modell rörande det framtida utbudet av personal med olika slag av akademisk utbildning. 1.

Ingenjörsbehovet

En bedömning av det framtida behovet av civilingenjörer måste primärt grundas dels på en bedömning av den framtida industriella utvecklingen inom landet, dels på en bedömning av den framtida fördelningen av teknikeruppgifterna på ingenjörer med olika slag av utbildning. Den för belysning av dessa frågeställningar värdefullaste undersökningen är utan varje tvivel den som under åren 1956 och 1957 utfördes av Industriförbundets s. k. teknikerkommitté, och vars resultat publicerats under titeln Ingenjörsbehovet i Sverige. Med hänsyn till att frågan om den högre tekniska utbildningen spelat en central roll i universitetsutredningens arbete i förevarande sammanhang, skall här ges ett relativt utförligt referat av teknikerkommitténs undersökning, varefter utredningen framlägger vissa synpunkter på undersökningens metoder och resultat. Teknikerkommittén Metod och material. Kommittén preciserade sin uppgift till att gälla de tekniker, som utexaminerats från tekniska högskolor1, tekniska gymnasier, fackskolor och därmed jämförliga läroanstalter samt från kommunala tekniska skolor och privata tekniska institut m. fl. Därjämte medtogs vissa universitetsutbildade i naturvetenskapliga ämnen (akademiker), som är sysselsatta i teknisk verksamhet. 1

50 Lantmätare undantagna.

Vid planläggningen av sin utredning hade kommittén att välja mellan två principiellt olika metoder för att genomföra prognosberäkningarna. Antingen kunde prognoserna enbart baseras på ett begränsat och i huvudsak redan förefintligt statistiskt material, vilket med speciella vetenskapliga metoder skulle kunna vidarebearbetas till en prognos. Eller också kunde huvudvikten läggas vid att insamla ett mera representativt och aktuellt material för att få bättre utgångsvärden för en fortsatt bearbetning. Kommittén valde för sin undersökning den senare arbetsmetoden. Kommittén utgick från att det med vissa antaganden, vilka redovisas längre fram, var möjligt att beräkna det kommande ingenjörsbehovet inom näringsliv och offentlig verksamhet. Därvid fann kommittén det lämpligt att genomföra undersökningen av det framtida totala behovet av ingenjörer efter en viss uppdelning på olika verksamhetsområden, nämligen industri, offentlig verksamhet samt övrigt näringsliv. Till gruppen industri fördes sådan verksamhet som omfattas av kommerskollegii industristatistik med undantag av el-, gas- och vattenverk men kompletterad med enskild byggnadsentreprenadverksamhet. Till offentlig verksamhet hänfördes statliga och kommunala myndigheter samt även affärsdrivande verk såsom statens vattenfallsverk och försvarets fabriksverk, kommunala bolag såsom spårvägsbolag och elverk samt vissa bostadsstiftelser etc. Gemensamt för dessa är att de i de allra flesta fall har speciellt reglerade anställningsformer. På denna grund hänfördes därför icke sådana statsägda företag som Svenska Tobaksmonopolet och AB Atomenergi till offentlig verksamhet utan till industri. Till gruppen övrigt näringsliv fördes det, som inte medtogs i de två andra grupperna. Enskild elkraftproduktion och -distribution, konsulterande ingenjörsverksamhet, handel och agenturrörelse, patentbyrå- och försäkringsverksamhet, rederinäring etc. samt all annan yrkesverksamhet (alltså även jordbruk) hänfördes sålunda till denna grupp. För att studera produktionsutvecklingen samt sysselsättningen respektive det framtida behovet av tekniker, utformades ett frågeformulär, som tillställdes företag, myndigheter och organisationer. Förutom uppgifter om innehav och behov av ingenjörer begärdes även uppgifter om totalt antal arbetstagare med uppdelning på arbetare och tjänstemän. Uppgifter begärdes för åren 1950 och 1955, detta med hänsyn till de tidigare utredningar, som anknutit till dessa årtal. Vidare begärdes en bedömning av behovet av ingenjörer och övriga arbetstagare fram till år 1965, och svar på en fråga rörande den väntade produktionsutvecklingen fram till denna tidpunkt. Till ledning för uppgiftslämnarna angavs i frågeformuläret följande förutsättningar: Den totala arbetskrafttillgången antages öka med 10 procent till 1965; de allmänna konjunkturerna förutsattes oförändrade med balanserat handelsutbyte och fortsatt jämn ökning av nationalprodukten; hänsyn bör dock tas till viss arbetstidsförkortning. Kommittén försökte också få en uppfattning om den år 1955 gällande fördelningen mellan olika ingenjörskategorier inom industrien, näringslivet i övrigt och den offentliga verksamheten samt även vilka förändringar i denna fördelning, som kunde komma att inträffa i framtiden. Dessa uppgifter ansågs särskilt viktiga för planeringen av undervisningen på olika stadier. I kommitténs formulär ställdes därför frågor rörande antalet ingenjörer på olika utbildningsnivåer och på dessas olika utbildningslinjer. Indelningen i och definitionen av de olika utbildningsnivåerna följde i huvudsak den, som kan anses vedertagen inom industrien och som bl. a. använts i 1948 års tekniska skolutrednings betänkande. Sålunda har begreppen civilingenjörer, akademiker, läroverksingenjörer och institutsingenjörer använts. I gruppen civilingenjörer inrymdes även tekno51

logie licentiater och teknologie doktorer samt de med utländsk teknisk examen, lägst Master of Science, Diplomingenjörer eller Dr Ingenieur. Med läroverksingenjörer avsågs de som utexaminerats från de statliga tekniska gymnasierna och fackskolorna, bergsskolan i Filipstad samt med dessa jämförliga äldre utbildningsanstalter. Till institutsingenjörer fördes de som utexaminerats från kommunala tekniska skolor, privata tekniska skolor m. fl. Det finns emellertid en del utbildningsformer som utgör gränsfall och som ej omedelbart kan passas in i den ena eller den andra sålunda definierade utbildningskategorien. Kommittén distribuerade frågeformulären till företagen i samråd med branschorganisationerna inom Sveriges Industriförbund. Vissa större industriföretag, som inte är anslutna till Industriförbundet, tillfrågades direkt från kommittén. Till det enskilda näringslivet i övrigt utsändes frågeformulär under medverkan av Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation, Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening, Svenska Elverksföreningen m. fl. organisationer. Till statliga myndigheter, verk och institutioner ställdes förfrågan direkt och till landets städer och större kommuner i samråd med Svenska Stadsförbundet. Alla i enkäten tillfrågade instanser tillställdes samma frågeformulär. Tillsammans med frågeformuläret utgick en missivskrivelse från respektive branschorganisationer med de ytterligare påpekanden, som i de särskilda fallen ansågs erforderliga. Sammanlagt utsändes inemot 10 000 frågeformulär. Det stod klart för kommittén, att man genom denna enkät inte kunnat nå samtliga ingenjörskonsumenter och ingenjörer. Svar på enkäten inkom från cirka 40 procent av de tillfrågade industriföretagen och från cirka 70 procent av de tillfrågade inom den offentliga sektorn. De som icke svarade var huvudsakligen företag med mindre än 50 anställda samt mindre köpingar och municipalsamhällen. Enkätsvaren beräknades dock omfatta över 90 procent av antalet anställda ingenjörer inom industrien samt statlig och kommunal verksamhet. Totalt torde enkäten ha berört cirka 65 procent av alla inom Sverige år 1955 verksamma ingenjörer. Med de statistiska metoder kommittén kom att använda bedömdes detta material tillräckligt för extrapolering till fullt antal yrkesverksamma. Av de 1 550 svar som inkom var cirka 80 procent fullständiga. De ofullständiga svaren kunde i stor utsträckning efterkorrigeras med hjälp av de uppgifter som i övrigt lämnats på blanketten. Ett antal företag, vilka inte lämnat uppgifter om väntad produktionsutveckling eller om behovet av ingenjörer i framtiden, intervjuades direkt. Frågorna beträffande ingenjörernas fördelning på utbildningsnivåer och fack torde ha berett uppgiftslämnarna speciella svårigheter. Industriens ingenjörsbehov. P r o d u k t i o n e n per arbetstagare i industrien h a r varit ständigt stigande så långt industristatistiken k a n följas tillbaka. D e n t o t a l a industriproduktionen h a r således ökat snabbare än tillväxten av a n t a l e t arbetst a g a r e . D e n n a ökning av produktionen per arbetstagare h a r å s t a d k o m m i t s , genom a t t tillverkningsprocessen allt mera mekaniserats. D e n n a utveckling h a r k r ä v t allt större m e d v e r k a n av administrativ personal och — i s y n n e r h e t — teknisk personal. A n t a l e t ingenjörer i industrien h a r ökat kraftigt under de senaste decennierna. D e t är också så a t t ingenjörsantalet inom industrien visar en ö k a n d e tillväxt, m e d a n tillväxten av totala a n t a l e t arbetstagare inom industrien synes stagnera. År 1935 fanns ungefär 7 100 ingenjörer anställda i industrien. År 1955 h a d e de ö k a t till 27 300. H e l a a n t a l e t arbetstagare (inklusive ingenjörer) inom industri 52

Diagram 6. Ingenjörstätheten, d. v. s. förhållandet mellan antalet ingenjörer och antalet arbetstagare, inom industri och hantverk 1935—55. Ingenjörstäthet

% 4-1

-T

.

1 O 1930

och viss byggnadsentreprenadverksamhet har för samma tidpunkter av kommittén angivits till 514 000 respektive 863 000. Antalet ingenjörer per 100 arbetstagare, i fortsättningen kallat ingenjörstätheten, inom industrien var 1935 1,4 procent, medan den 1955 hade stigit till 3,2 procent, d. v. s. mer än fördubblats på en tid av 20 år (diagram 6). Detta innebär att det 1935 fanns en ingenjör på 70 arbetstagare, medan det 1955 fanns en på 32. Ingenjörstätheten har givetvis undergått helt olika utveckling inom skilda delar av industrien. Den starkaste stegringen av ingenjörstätheten har skett inom gruppen gruvor och järnverk, cellulosaindustri och pappersbruk, kemiskteknisk industri samt byggnadsindustri. Den mekaniska verkstadsindustrien, som redan tidigare hade en relativt hög ingenjörstäthet, visar en mera måttlig stegring. Vissa branscher, t. ex. läder- och skoindustrien och träbearbetningsindustrien, som 1935 sysselsatte endast ett fåtal ingenjörer, har fram till 1955 ökat sitt ingenjörsbestånd mycket kraftigt, även om antalet ingenjörer per arbetstagare fortfarande är långt mindre än inom övriga områden. Möjligheterna att öka produktionen är i hög grad beroende av tillgången på tekniker och övrig arbetskraft samt på kapital. Om produktionsvärdet per anställd (1935 års prisläge) för ett antal år sammanställes i ett koordinatsystem med den ingenjörstäthet som samtidigt rått, får man ett samband som visar sig kunna uttryckas med en rät linje (diagram 7). Det rätlinjiga förloppet får 53

Diagram 7. Produktionsvärde per arbetstagare och ingenjörstäthet inom industri och hantverk vid olika tidpunkter. Kronor per arbetstagare

20 000

10 000

9 °/

Ingenjörstulhet Anm. Alternativ 1, 2 respektive 3 hänför sig till olika a n t a g a n d e n om produktionsutvecklingen.

här i första hand anses vara begränsat av det största värde på ingenjörstätheten, som motsvarar tillgängliga statistiska uppgifter. Kommittén har emellertid använt detta samband som arbetshypotes för prognosstudierna för industrien. Givetvis kan denna hypotes diskuteras, men de enkätsvar som inkommit 1 tyder på att sambandet med tillfredsställande noggrannhet kan användas åtminstone till det värde på ingenjörstätheten, som för 1975 kan beräknas med hjälp av övriga antaganden. Genom detta betraktelsesätt har två av de i produktionen medverkande faktorerna, antalet arbetstagare och antalet ingenjörer, ställts i relation till var1

54 Enkätmaterialet omfattade cirka 88 procent av alla ingenjörer i industrien.

andra. Den substitution av arbetare med ingenjörer som från teknisk och ekonomisk synpunkt har varit och kan bli erforderlig har indirekt uttryckts med det uppställda sambandet. Tillgången och priset på råvaror och kapital har förutsatts icke komma att begränsa produktionen. Kommittén påpekar, att sambandet endast gäller för industrien som helhet. Liknande samband för de enskilda industrigrenarna är icke alltid klart linjära, beroende på att utvecklingen i tekniskt och ekonomiskt avseende stundom skett språngvis. Då man betraktar utvecklingen för industrien som helhet, har dock, som nyss visats, utvecklingen varit jämn. Det jämna förloppet har antagits fortgå inom den aktuella prognostiden. Diagram 8. Produktionsökningen inom industri och hantverk 1935—75. Tre alternativ har antagits för årlig ökning 1955—75. Index

/

1 Alt 3 4%

/ /

Alt 2

,,,.,, /

/

r ,

Alt 1

, 3 %

/ / // / / /

il

t

II

" / " / / * / E n k ä t var 1965

'// '// i

i'

/ tf /

/

Genom att utnyttja detta samband ställer kommittén behovet av ingenjörer i relation till en viss produktionsutveckling. En större produktion per anställd fordrar sålunda enligt hypotesen ett större antal ingenjörer. Det är inte möjligt att utan anknytning till den väntade eller önskade produktionsutvecklingen beräkna framtidens ingenjörsbehov. Säkert kan liknande samband studeras för andra grupper av arbetstagare inom industrien, exempelvis för tjänstemannakåren i dess helhet. Teknikerkommittén har dock begränsat sitt studium till dem, som har en ingenjörsutbildning eller en teknisk sysselsättning enligt tidigare definitioner.

För att kunna beräkna behovet av ingenjörer i framtiden fordras enligt hypotesen vissa antaganden om den produktion, som är möjlig eller önskvärd vid olika tidpunkter i framtiden. Kommittén valde för sin undersökning två alternativa utvecklingslinjer för produktionsstegringen, nämligen 3 procent respektive 3,5 procent årlig ökning. De svar, som inkom i kommitténs enkät, visade att man inom industrien räknade med en genomsnittlig årlig produktionsökning på 3,4 procent från 1955 till 1965. Produktionsökningen mellan 1952 och 1955 Diagram 9. Totalt antal arbetstagare inom industri och Prognos till 1975.

hantverk.

var genomsnittligt något större, varför ytterligare ett alternativ med 4 procents årlig ökning framräknades (diagram 8, s. 55). Det var för beräkningarna nödvändigt att undersöka hur den totala tillgången på arbetskraft kommer att utveckla sig och hur stor del därav industriföretagen ansåg sig behöva för att kunna genomföra den utveckling, som man räknade med i prognosen. Ur svaren i teknikerkommitténs enkät beräknades ett ökat behov av arbetstagare med cirka 12 procent från 1955 fram till 1965 (diagram 9). Med hänsyn till befolkningsutvecklingen, immigration och viss fortsatt överflyttning från andra verksamhetsområden synes det möjligt för industrien att kunna få detta arbetskraftsbehov tillfredsställt. Sålunda skulle 961 000 arbetstagare behövas inom det här behandlade området år 1965. Tendenserna i befolkningsutvecklingen efter 1965 tyder på att en ytterligare ökning av industriens arbetskraft blir svårare att realisera. Det beräknades emellertid som möjligt att 1 020 000 är sysselsatta i industrien år 1975. Enligt det samband som antogs som arbetshypotes är behovet av ingenjörer beroende av produktionsutvecklingen och av det antal arbetstagare, som totalt kommer att sysselsättas inom industrien. Är dessa två faktorer bestämda, kan den erforderliga ingenjörstätheten beräknas (se diagram 7, s. 54). Som resultat av en sådan beräkning framkom industriens ingenjörsbehov för åren 1965 och 1975. Beräknat behov av ingenjörer i industrien 1965 och 1975. Årlig prod.ökning

År

Totalt antal arbetstagare

Prod.-värde per arbetstagare 1

Ingenjörstäthet

Ingenjörsantal

3 3,5 4

961 000

16 700 17 500 18 700

4,30 4,68 5,24

41300 44 800 50 200

3 3,5 4

1 020 000

21200 23 300 25 600

6,40 7,36 8,43

65 000 75 000 86 000

%

f 1965

1 |

1 1

i 1935 års penningvärde.

Kommittén påpekar, att beräkningarna gäller under förutsättning att den tekniska och ekonomiska utvecklingen för industrien i fortsättningen har samma struktur eller undergår liknande strukturförändring som hittills. De svar, som i enkäten lämnades över ingenjörsbehovet, visade ett totalt behov för industrien av 43 800 ingenjörer år 1965 vid en samtidigt bedömd produktionsökning med 3,4 procent per år. För att visa den inverkan, som en ändring av totala antalet arbetstagare har på ingenjörsantalet, kan antagas att antalet arbetstagare inom industrien år 1965 blir 1 procent eller 9 600 mindre än ovan beräknats. Om samma produk57

tionsutveckling ändock eftersträvas och förutsättningarna i övrigt gör en sådan möjlig, fordras att ingenjörsantalet ökar med cirka 1,2 procent eller med 540 personer. En sådan utveckling, där en arbetskraftsbrist ersattes med ingenjörer och kapital, kräver emellertid, påpekar kommittén, större kapitalinsatser för investeringar i maskiner, forskning etc.

Ingenjörsbehovet i offentlig verksamhet. Vid sin bedömning av hur verksamheten inom den offentliga sektorn kommer att utveckla sig i framtiden, valde kommittén att som utgångspunkt studera nationalproduktens utveckling och hur den offentliga verksamhetens kostnader har förhållit sig till denna. Ökningen av bruttonationalprodukten var under åren 1946—50 i genomsnitt 4,7 procent per år och under åren 1950—55 2,9 procent per år. En jämförelse mellan industriproduktionens och bruttonationalproduktens ökning sedan 1946 gav vid Diagram 10. Kostnad per arbetstagare och ingenjörstäthet offentlig verksamhet vid olika tidpunkter.

inom

Kronor per arbetstagare 20 000

10 000

6 Ingenjörstäthet

Anm. Alternativ 1 respektive 2 hänför sig till olika antaganden om bruttonationalproduktens ökning. Det vänstra värdet för år 1955 avser det verkliga antalet sysselsatta ingenjörer, medan det högra värdet inkluderar den i enkätsvaren redovisade ingenjörsbristen. 58

Diagram

11. Antal ingenjörer inom offentlig verksamhet. Prognos till 1975 två alternativ av bruttonationalproduktens årliga ökning.

vid

Antal 35 000

Alt 2 J.J

/o

o

/

30 000 / /

Aft 1 3 %

/r

i ' f 1/ 1

25 000 —

i; •

1/ //

20 000 —

// //

Jl

15 000

//

10 000

5 000

1980 Anm. Det övre värdet för år 1955 markerar det i enkätsvaren redovisade ingenjörsbehovet, medan det undre värdet markerar det faktiska antalet ingenjörer i offentlig verksamhet.

handen, att den relativa ökningen varit i stort sett lika. Kommittén antog, att detta förhållande kommer att gälla även i framtiden och räknade därför i sina prognoser med att också bruttonationalprodukten kommer att öka med 3 procent, alternativt 3,5 procent. De offentliga kostnadernas — driftkostnader och investeringar — andel i bruttonationalprodukten var 13,5 procent år 1935 och nära 25 procent åren 1953—55. Kommittén antog, att de offentliga kostnadernas andel av bruttonationalprodukten kommer att stanna vid 25 procent. E t t fel i detta antagande betyder i princip en ändrad arbetsfördelning mellan den offentliga och den enskilda sektorn och torde därför endast i mindre utsträckning påverka det totala ingenj örsbeho vet. Med dessa antaganden blir den totala ökningen av de offentliga kostnaderna 1955—65 34 respektive 41 procent. I enkäten tillfrågade statliga och kommunala myndigheter räknade för åren 1955—65 med en verksamhetsökning av omkring 40 procent. Behovet av arbetskraft för den offentliga verksamheten har beräknats av 1949 års arbetskraftsutredning, som kom fram till att det totala antalet anställda inom den offentliga sektorn skulle behöva öka med 60 000 till 535 600 från 1955 till 1965. Denna ökning synes, enligt kommittén, möjlig med hänsyn till den beräknade befolkningsutvecklingen fram till år 1965. Däremot skulle enligt kommitténs antaganden antalet anställda i offentlig tjänst år 1975 icke få uppgå till mer än 550 000. Då större delen av de offentliga kostnaderna synes ha samband med teknisk verksamhet, bör, menar kommittén, på motsvarande sätt som för industrien drift- och investeringskostnader per anställd kunna sättas i relation till ingenjörstätheten vid olika tidpunkter. Även detta samband har varit i det närmaste linjärt under tjugoårsperioden 1935—55. Den offentliga verksamhetens behov av ingenjörer år 1965 redovisades i svaren på kommitténs enkät 1 . Om undervisningens behov medräknas, skulle år 1965 behövas över 19 600 ingenjörer. Detta ingenjörsantal och det däremot svarande värdet på ingenjörstätheten sammanställt med den beräknade årliga ökningen av de offentliga kostnaderna med 3 procent antyder, enligt kommittén, att det tidigare antagna linjära sambandet mellan kostnad per anställd och ingenjörstäthet kan extrapoleras, åtminstone till det värde på ingenjörstätheten, som för 1975 kan beräknas med hjälp av övriga antaganden (diagram 10, s. 58). Med hjälp av sambandet mellan kostnader per anställd och ingenjörstäthet beräknar kommittén följande ingenjörsbehov för den offentliga verksamheten (se även diagram 11, s. 59). 1

60 Enkätmaterialet omfattade dika 95 procent av alla ingenjörer i offentlig verksamhet.

Beräknat behov av ingenjörer i offentlig verksamhet

År

Årlig ökning av nationalprodukten

Totalt antal anställda

%

1965 och 1975.

Kostnad per anställd kr. (1935 års penningvärde)

Ingenjörstäthet

Ingenjörsantal

3 3,5

535 600

10 550 11000

3,63 3,82

19 500 20 500

3 3,5

550 000

13 700 15100

4,99 5,60

27 400 30 800

Det övriga näringslivets behov av ingenjörer. Som mått på ingenjörstätheten inom det övriga näringslivet tog kommittén förhållandet mellan det för olika år totalt beräknade ingenjörsantalet och det totala antalet yrkesverksamma, sedan industriens och den offentliga sektorns andelar i båda fallen frånräknats. År 1935 fanns enligt folkräkningarna omkring 2 865 000 yrkesverksamma, år 1955 beräknades de yrkesverksamma ha varit cirka 3 152 000 och år 1975, enligt framskriven befolkningsutveckling cirka 3 400 000. Häri är inbegripen även den folkökning, som uppkommer genom nettoimmigration. Den folkmängd, som sålunda sysselsatts inom andra näringsgrenar än industri, hantverk och offentlig verksamhet enligt givna definitioner, var år 1935 2 034 000 och år 1955 1 813 000. Med de antaganden som gjorts om sysselsättning inom industri och offentlig verksamhet skulle år 1975 omkring 1 830 000 i åldrar under 66 år återstå för det övriga näringslivet. Ingenjörsantalet har i denna sektor ökat från 7 000 år 1935 till 19 000 år 1955. I dessa värden ingår även ett mindre antal ingenjörer som varit verksamma i utlandet. Med dessa uppgifter har ett samband uppställts över ingenjörstäthetens utveckling under åren 1935—55 för de verksamhetsområden, som ligger utanför industri och offentlig verksamhet (diagram 12). Enkätmaterialet för det övriga näringslivet var alltför knapphändigt för att medge en direkt framräkning av ett värde för 1965. För att få en uppfattning om det framtida antalet ingenjörer inom övrigt näringsliv cxtrapolerades den hittillsvarande utvecklingstrenden rätlinjigt med tiden. Inom industri och offentlig verksamhet har som tidigare visats ingenjörstätheten ökat snabbare. Kommittén framhåller själv, att det icke är osannolikt, att ingenjörstätheten inom det övriga näringslivet kommer att öka snabbare än som skulle bli fallet enligt detta antagande. Med kommitténs antagande kan man emellertid räkna sig fram till att det inom det övriga näringslivet skulle behövas 29 400 ingenjörer år 1965 och 36 800 ingenjörer år 1975.

Det totala behovet av ingenjörer. Med de gjorda antagandena om produktionstakten och nationalproduktens ökning kommer ingenjörsbehovet åren 1965 61

och 1975 att bli följande (i sammanställningen anges även uppgifter för åren 1935, 1940, 1950 och 1955): Beräknat totalt ingenjörsbehov i Sverige fram till år 1975.

Inventering Prognos: 3 % resp 3,5 % ökning av produk-

16 800

23 300

47 000

58 400

128 700

94 700

142 600

Diagram 12. Ingenjörstäthetens tillväxt med tiden inom övrigt näringsliv i jämförelse med motsvarande inom industri och hantverk samt offentlig verksamhet. Ingenjörstäthet °/„

Ingenjörsbehovets fördelning på utbildningsnivåer. De utredningar, som tidigare gjorts rörande förhållandena omkring år 1940, visar att av industriens ingenjörer 27 procent var civilingenjörer eller akademiker, 44 procent läroverksingenjörer och 29 procent institutsingenjörer. Av kommitténs enkät framgick att dessa relationer fram till år 1950 märkbart förändrats. Däremot syntes av enkätsvaren någon ytterligare förändring av relationerna icke vara ifrågasatt för tiden fram till 1965. För jämförelsens skull har i följande sammanställningar i en särskild kolumn redovisats det antal ingenjörer av olika kategorier som i enkäten uppgivits som önskvärt för år 1955. Ingenjörskategoriernas

Civilingenjörer och akademiker Läroverksingenjörer [nstitutsingenjörer

procentuella fördelning inom

industrien.

1955 önskv.

1965 prognos

27 44 29

21 36 43

19 37 44

20 37 43

20 38 42

Av ingenjörerna inom den offentliga verksamheten var 1940 53 procent civilingenjörer och akademiker, cirka 32 procent läroverksingenjörer och 15 procent institutsingenjörer. Till år 1950 hade andelen civilingenjörer och akademiker minskat, medan i stället andelen läroverksingenjörer och institutsingenjörer ökat. Enkätsvaren ger vid handen, att man för framtiden önskar en ökad andel civilingenjörer och läroverksingenjörer. Ingenjörskategoriernas

Civilingenjörer och akademiker Läroverksingenjörer Institutsingenjörer

procentuella fördelning inom offentlig

verksamhet.

1955 önskv.

1965 prognos

53 32 15

35 29 36

29 30 41

31 31 38

29 35 36

Även inom det övriga näringslivet har andelen civilingenjörer blivit proportionsvis mindre och mindre. I stället ökar andra ingenjörskategorier, framför allt institutsingenjörerna. Eftersom denna del av näringslivet omfattar så olikartade yrkesgrenar, blir förhållandena väsentligt olika för var och en av dessa. Inom konsulterande verksamhet är andelen civilingenjörer och läroverksingenjörer i allmänhet betydligt större än andelen institutsingenjörer. Däremot dominerar institutsingenjörerna inom handel och servicenäringar. 63

Man kan sålunda konstatera en märkbar förändring mellan de olika ingenjörskategoriernas andelar under åren 1940—55. Den proportion mellan kategorierna, som gällde 1955 synes dock kommittén vara lämplig åtminstone fram till år 1965 sånär som på en viss minskning av andelen institutsingenjörer i offentlig tjänst till förmån för läroverksingenjörerna. Totala antalet verksamma civilingenjörer har enligt de gjorda beräkningarna uppgått till 7 100 år 1940, 9 100 år 1950 och 10 600 år 1955. I detta sammanhang har icke medräknats de som examinerats från avdelningen för lantmäteri medan däremot arkitekterna medräknats. Om proportionerna mellan de olika ingenjörskategorierna skall bibehållas enligt de i enkäten framställda önskemålen, kommer det att år 1965 behövas mellan 17 000 och 18 000 civilingenjörer och år 1975 — om proportionerna fortfarande antages oförändrade — mellan 24 500 och 27 500. Härvid är att märka att det för år 1955 även har redovisats en brist på civilingenjörer. Särskilt gällde detta den offentliga verksamheten. Bristen uppgick för statens och kommunernas del till ungefär 700 civilingenjörer, medan den för industriens del uppgavs till något över 300. Civilingenjörernas fördelning på olika verksamhetsområden visas i följande sammanställning: Antalet civilingenjörer inom olika

verksamhetsområden.

1955 önskv.

1965 prognos

1975 prognos

Industri

2 710

4 000

4 950

5 255

7 910 8 600

12 400 14 400

Offentlig verksamhet . . .

3 360

3 350

4 225

5 760

8 030 8 970

6 070 Totalt ca

2 440

2 120

2 120

3 300

4 100

10 600

17 000 18 000

24 500 27 500

% 3 3,5 3 3,5 3 3,5

Anm. Industriproduktionen respektive bruttonationalprodukten har antagits öka med 3, alternativt 3,5 procent per år. Läroverksingenjörernas antal beräknas ha varit 10 500 år 1940 och 20 000 år 1955. Härvid har då frånräknats de gymnasieingenjörer, som fortsatt stadierna vid teknisk högskola. Det visar sig här att en stor del av läroverksingenjörerna är verksamma inom området övrigt näringsliv, som blott till ringa del gått att analysera med enkätmaterialet. I beräkningarna har antagits att denna ingenjörskategori även i fortsättningen i stor utsträckning kommer att vara verksam inom det övriga näringslivet. För framtiden kommer det enligt beräkningarna att behövas mellan 32 200 och 33 900 läroverksingenjörer år 1965 samt mellan 46 400 och 51 600 år 1975. Fördelningen på olika verksamhetsområden beräknas enligt följande sammanställning: 64

Antalet läroverksingenjörer inom olika

verksamhetsområden.

1955 önskv.

1965 prognos

1975 pi'ognos

%

Industri

4 500

7 180

10 020

10 850

15 500 16 800

24 200 28 200

3 3,5

Offentlig verksamhet . . .

2 690

3 500

6 690 7 100

9 700 10 900

3 3,5

Övrigt näringsliv

4 765

6 630

6 480

6 480

10 000

12 500

16 500

20 000

32 200 33 900

46 400 51600

Totalt ca

10 500

3 3,5

Anm. Industriproduktionen respektive bruttonationalprodukten har antagits öka med 3, alternativt 3,5 procent per år. Institutsingenjörernas antal har, med reservation för viss osäkerhet i det statistiska underlaget, vuxit från 5 600 år 1940 till 27 200 år 1955. Även denna kategori har i stor utsträckning sökt sin verksamhet inom gruppen övrigt näringsliv, vilket utgör en osäkerhetsfaktor i beräkningarna. Med de antaganden som gjorts skulle det behövas mellan 40 000 och 42 000 institutsingenjörer år 1965 och mellan 56 400 och 62 000 år 1975. Fördelningen av ingenjörerna på olika verksamhetsområden skulle bli följande: Antalet institutsingenjörer

Industri Offentlig verksamhet . . .

Totalt ca

inom olika

verksamhetsområden.

1955 önskv.

1965 prognos

1975 prognos

%

2 900

8 640

12 500

17 200 18 600

26 800 31200

3 3,5

3 225

4 790

5 040

6 740 7 100

9 400 10 600

3 3,5

2 190

10 460

10 460

16 100

20 200

5 600

27 200

28 000

40 000 41800

56 400 62 000

3 3,5

Anm. Industriproduktionen respektive bruttonationalprodukten har antagits öka med 3, alternativt 3,5 procent per år. I begreppet ingenjörer har även medtagits de akademiker (naturvetare), som sysselsätts med tekniska arbetsuppgifter inklusive teknisk forskning. För industri och offentlig verksamhet har antalet akademiker redovisats i tidigare utredningar och nu även i kommitténs enkät. 65 5

Antalet akademiker inom olika tekniska

Totalt

verksamhetsområden.

1955 önskv.

1965 prognos

1975 prognos

90 15

280 130 510

380 180 560

400 230 630

750 220 970

1 160 300

1460 Anm. För 1965 och 1975 har medelvärden angivits av de beräknade antalen vid alternativa utvecklingstendenser. En sammanfattning av teknikerkommitténs beräkningar rörande antalet tekniker av olika slag vid skilda tidpunkter och inom samtliga berörda verksamhetsområden ges i nedanstående tablå, som även upptar den relativa storleksordningen mellan de tre huvudkategorierna — civilingenjörer och akademiker, läroverksingenjörer och institutsingenjörer: Sammanfattning

av ingenjörsbehovet

enligt

teknikerkommittén.

1955 önskv.

1965 prognos

1975 prognos

%

7 100

10 600

17 000 18 000

24 500 27 500

3 3,5

10 500

16 500

20 000

32 200 33 900

46 400 51600

3 3,5

5 600

27 200

28 000

40 000 41800

56 400 62 000

3 3,5

23 300

58 400

90 200 94 700

128 800 142 600

3 3,5

....

31 45 24

20 35 45

19 34 47

20 35 45

20 36 44

20 36 44

Totalt

100 Absoluta tal Civilingenjörer

Läroverksingenjörer

....

Institutsingenjörer Totalt Relativa tal Civilingenjörer och akaLäroverksingenjörer

Anm. Industriproduktionen och bruttonationalprodukten har antagits öka med 3, alternativt 3,5 procent per år. Kommittén framhåller avslutningsvis, att relationerna mellan de olika ingenjörskategorierna inom t. ex. industrien är beroende av verksamhetens art och den tekniska utvecklingen. Vid avvägningen mellan olika utbildningsnivåer och utbildningsvägar bör man, enligt kommittén, hålla i minnet att det i allmänhet inte är möjligt att ändra nämnvärt på de angivna proportionerna, vilka nu och 66

under prognostiden sannolikt innebär bästa möjliga anpassning efter de verkliga behoven. Endast under förutsättning att en helt ny kategori skapas, kan mera påtagliga förskjutningar i relationerna inträffa. Man kan emellertid inte räkna med någon minskning av det erforderliga totalantalet ingenjörer genom att t. ex. byta ut »lägre» mot »högre».

Kommentarer Universitetsutredningen är väl medveten om att olika slag av kritik kan riktas mot teknikerkommitténs beräkningar av det framtida ingenjörsbehovet. Det underliggande statistiska primärmaterialet är i flera hänseenden bräckligt; man har t. ex. varit tvungen att bygga på data rörande förhållandena vid ett fåtal tidpunkter. De grundläggande hypoteserna rörande ingenjörsbehovet i framtiden dels inom industrien, dels inom den offentliga verksamheten är vidare enkla och till sin innebörd icke helt klara. Det är t. ex. ej klarlagt, vad en stark förskjutning mellan skilda industribranscher inom industrien i dess helhet kan betyda för de antagna stabila relationerna mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd. Å andra sidan finns för närvarande varken här i landet eller utomlands några undersökningar som ger bättre arbetshypoteser för de planerande myndigheterna på den tekniska utbildningens område. I själva verket har vi tidigare här i landet haft — liksom man för närvarande på många håll utomlands har — betydligt mindre omfattande statistiskt material som grund för ställningstagandena på utbildningens område än vad vi nu genom teknikerkommitténs arbete har. Universitetsutredningen finner för sin del, att det dynamiska betraktelsesätt som ligger bakom teknikerkommitténs beräkning är det riktiga i dagens Sverige. Vi lever i en tid av stark ekonomisk expansion och stora utvecklingsmöjligheter på teknikens område. Det samband mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd, som teknikerkommittén förutsätter skall gälla i framtiden, anser universitetsutredningen vara en rimlig arbetshypotes att arbeta efter i det ekonomiska handlandet — såväl näringslivets som de offentliga myndigheternas. Man kan mycket väl, enligt utredningens uppfattning, tolka det antagna sambandet mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd så, att en 3- a 3,5-procentig ökning av produktionen i framtiden för sitt realiserande fordrar det av teknikerkommittén beräknade ingenjörsantalet. Det är emellertid självklart, att man därvid också måste räkna med en rad andra förutsättningar, bl. a. i fråga om kapitalbildningen. Utöver vad som i övrigt framgår av teknikerkommitténs utredningar rörande behovet i framtiden av civilingenjörer, vill utredningen för sin del peka på den efterfrågan på väl kvalificerade svenska tekniker som med all sannolikhet i framtiden kommer från utlandet, inte bara från de ännu underutvecklade länderna utan även från de i förhållande till vårt land mera utvecklade länderna. 67

Det må också i detta sammanhang erinras om det ytterligare teknikerbehov, som kan tänkas uppkomma som en följd av de båda flerstatsmarknader, som nu bildas i Europa. Slutligen finns det anledning för utredningen att peka på att det under 1960-talet sannolikt kommer att föreligga ett större behov, särskilt av civilingenjörer, för forsknings- och undervisningsuppgifter både inom universitets- och högskoleväsendet och inom skolväsendet i övrigt än det som teknikerkommittén kunnat räkna med. Utredningen har även tagit del av undersökningar rörande enskilda utbildningsgrupper inom ramen för civilingenjörsutbildningen, bl. a. en beräkning rörande det framtida behovet av väg- och vattenbyggare och en beräkning rörande det framtida behovet av arkitekter. Resultaten av dessa beräkningar, vilka kommer att beröras i ett följande kapitel, förändrar på intet sätt den helhetsbild för civilingenjörsgruppen som teknikerkommitténs beräkningar ger. 2. Behovet av läkare I arbeUkraftsutredningens betänkande (SOU 1955: 34) framlades en hela hälsooch sjukvården omfattande beräkning av behovet av läkare år 1965. Slutresultatet av beräkningarna blev att man år 1965 skulle ha behov av 8 500 yrkesverksamma läkare. Med den intagning av medicine studerande som gällde vid tidpunkten för beräkningarnas utförande — 408 nybörjare per år — skulle man år 1965 kunna räkna med att ha drygt 7 600 yrkesverksamma läkare. Denna prognosberäkning blev helt naturligt föremål för mycken och till sitt innehåll skiftande kritik. Det finns här inte anledning att gå in på denna diskussion. I stället skall erinras om att sedan arbetskraftsutredningens beräkningar gjordes, utredningsförslag har framlagts på hälso- och sjukvårdens områden, som, om de genomföres, på ett ganska genomgripande sätt kommer att förändra de förutsättningar, som arbetskraftsutredningen byggde på. Läkarutbildningsutredningen framhöll sålunda i sitt betänkande Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare, att sannolikheten torde tala för att det efter 1965—70 komme att behövas flera yrkesverksamma läkare än 8 500. Intet tydde på att kroppssjukvårdens utveckling skulle vara avslutad i och med det stadium som arbetskraftsutredningen angivit skulle vara uppnått år 1965. Man finge vänta en fortsatt utveckling inom den slutna kroppssjukvården med ytterligare specialisering i framtiden. Även inom sinnessjukvården kunde det anses som säkert att en ytterligare utbyggnad komme att vara nödvändig. Den öppna sjukvården erfordrade en ytterligare utbyggnad med både allmänläkare och specialister. Vidare hade i arbetskraftsutredningens betänkande ringa hänsyn tagits till den förebyggande sjukvården och hälsovården, men den moderna medicinska utvecklingen gjorde det synnerligen troligt, att där komme att krävas betydande insatser. Forskningens och undervisningens behov torde även komma att utvisa en ökning. 68

Liknande synpunkter framfördes av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket i betänkandet Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena (SOU 1958: 15). I det av generaldirektören A. Engel såsom utredningsman framlagda betänkandet Regionsjukvården. Riksplan för samarbete inom specialiserad sjukhusvård (SOU 1958: 26) framlades beräkningar av behovet av sammanlagt 9 regionspecialiteter — neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, plastikkirurgi, kardiologi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi. Utredningen fann ett behov föreligga av 373 tjänster inom dessa regionspecialiteter mot 191 den 31 december 1956, d. v. s. en ökning med 182 tjänster. Utredningen påpekade, att sistnämnda tal då motsvarade ungefär ett års nettoökning av den svenska läkarkåren. Härtill komme ett flertal läkare för de skilda serviceorganen, konsult- eller överläkarbefattningar i internmedicin för de större radioterapeutiska centralanstalterna, läkare vid mentalsjukhusen för barn och vid stamsanatorierna, förstärkning av infektions- eller invärtesklinikernas läkarstab med hänsyn till behandlingen med konstgjord njure, konsultläkare för vissa specialuppgifter etc. Summariska beräkningar angav emellertid enligt utredningens mening, att ytterligare 30 a 40 läkare skulle vara erforderliga för nyss nämnda behov utöver de 182 för klinikerna tillkommande. Behovet av läkare för behandling av olika psykiska sjukdomar har utretts av mentalsjukvårdsdelegationen och finns redovisat i huvudbetänkandet Mentalsjukvården. Planering och organisation (SOU 1958: 38). Delegationen betonade, att den viktigaste förutsättningen för att mentalsjukvården skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt, vore att kvalificerad personal i tillräcklig utsträckning ställs till dess förfogande. Delegationen granskade ingående läkarbehovet för hela mentalsjukvården. Ehuru omfattningen av det psykiatriska behandlingsbehovet inom en befolkning icke omedelbart kunde beräknas, kunde man dock enligt utredningen konstatera, att behovet av psykiatrisk behandling vore betydande och avsevärt större än man tidigare ansett. Vissa undersökningar gav vid handen, att ungefär 5 procent av den vuxna befolkningen företedde svåra psykiska och nervösa sjukdomstillstånd, vilket dock icke finge tolkas så att de på grund härav skulle vara i behov av sluten vård. Härutöver led åtminstone 20 procent av lindrigare psykiska åkommor, som kunde motivera läkarkonsultationer. Utgående från sådana tankegångar kunde ett sammanlagt konsultationsbehov framräknas på 2 350 000 konsultationer per år. Om varje läkarkraft kunde hinna med 10 konsultationer dagligen under 270 arbetsdagar eller sålunda 2 700 konsultationer per år, skulle mot den angivna behandlingsvolymen svara ett behov av 870 läkarkrafter. För de på mentalsjukhus och mentalsjukhem intagna patienterna samt för dem som vårdas på de psykiatriska lasarettsavdelningarna skulle enligt mentalsjukvårdsdelegationens beräkningar behövas tillsammans cirka 1 100 läkarkrafter. Härtill komme ett icke närmare uppskattat vikariebehov. Delegationen anförde vidare, att utöver de cirka 2 000 läkarkrafter, som 69

skulle erfordras för egentlig mentalsjukvård för den vuxna befolkningen, den psykiska barna- och ungdomsvården samt en rad randområden till den egentliga mentalsjukvården såsom kriminalvård, vård av alkoholskadade, arbetsvärd m.fl., tillsammans krävde några hundratal läkarkrafter. Överslagsberäkningen gav således vid handen, att behovet av läkare i psykiatrisk vård skulle ligga icke oväsentligt över 2 000. Mentalsjukvårdsdelegationen försökte även att på ett annat sätt skaffa sig en uppfattning om det framtida läkarbehovet inom psykisk vård. Delegationen gick därvid igenom det framtida behovet av läkare vid olika typer av sjukvårdsanstalter och olika typer av psykisk behandling i öppen vård och sökte detaljberäkna de erforderliga läkarkrafterna. När alla olika poster summerades, fann man att det sammanlagda behovet av psykiatriker i allmän tjänst skulle uppgå till omkring 1 750 heltidskrafter. Därav skulle de flesta, omkring 1 300, vara knutna till mentalsjukhusens och de psykiatriska lasarettsavdelningarnas slutna och öppna vård samt huvudparten av den psykiska barna- och ungdomsvården, medan ett hundratal därutöver skulle erfordras för undervisningskliniker och -avdelningar och ytterligare 109 för statliga heltidstjänster, varjämte för konsulterande uppgifter inom olika statliga eller kommunala vårdområden skulle åtgå 220 läkarkrafter. Slutligen skulle för företagspsykiatri och enskild praktik erfordras omkring 85 läkarkrafter. Enligt dessa delegationens kalkyler angavs sålunda psykiatrikerbehovet år 1957 till 1 837 heltidskrafter. Delegationen utgick från att det beräknade antalet behövliga läkare inte rimligen kunde komma att stå till förfogande under den närmaste framtiden. Enligt delegationens mening borde därför ansträngningarna inriktas på att tillfredsställa behovet först vid en senare tidpunkt. Därvid måste emellertid behovskalkylen omräknas med ledning av då aktuella invånarantal. Delegationen räknade därför med ett framtida psykiatrikerbehov av i runt tal 1 900 läkarkrafter omkring år 1970. Delegationen anförde, att behovet av psykiatriker tidigare torde ha varit väsentligt underskattat. Den snabba utveckling, som på senare år hade ägt rum inom psykiatrien, hade väsentligt rubbat grunderna för tidigare behovsuppskattningar. Detta framginge redan av en av läkarförbundet och psykiatriska föreningen år 1955 avgiven promemoria. Samma resultat gav delegationens egen mera specificerade kalkyl. Medan arbetskraftsutredningen räknade med att av en kår om 8 500 läkare 8 procent skulle vara verksamma inom de psykiatriska vårdområdena (bortsett från lasarettspsykiatrisk verksamhet), skulle enligt delegationens kalkyl år 1970 vid samma totalantal läkare 22 procent behövas enbart för rent psykiatriska uppgifter, varav 6 procent för lasarettspsykiatrisk verksamhet och 16 procent för övriga områden. I propositionen nr 93 till 1959 års riksdag framlades förslag till ökning av antalet medicinska nybörjarplatser. Departementschefen påpekade i sina motiveringar för en utökning av intagningen bl. a. att såväl kommittén för översyn av 70

hälso- och sjukvården i riket som medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund torde vara ense om att läkarbehovet för år 1965 kan uppskattas till 8 500 yrkesverksamma läkare eller något mera. Emellertid bryter sig, konstaterade departementschefen, meningarna huruvida landet vid denna tid (1965) kommer att förfoga över detta antal läkare. Både medicinalstyrelsen och kommittén för översyn av hälso- och sjukvård i riket håller före, att ett avsevärt underskott kommer att bestå vid denna tidpunkt. Sveriges läkarförbund menar däremot, att summan av legitimerade läkare och i Sverige verksamma läkare med utländsk examen skall uppgå till det behövliga antalet. Departementschefen kunde för sin del ej biträda åsikten att läkarbristen i vårt land kunde hävas inom en relativt nära framtid utan ytterligare åtgärder från de ansvariga samhällsorganens sida. Departementschefen anförde därefter bl. a. följande: »Men även om antalet tillgängliga yrkesverksamma läkare år 1965 skulle nå upp till det tal som tidigare prognoser angett för behovet av läkare nämnda år, är detta enligt min mening likväl inte ett fullgott skäl att intaga en avvaktande attityd i fråga om läkarutbildningskapaciteten. Under det senaste året har nämligen granskningar av sjukvårdsbehovet på flera områden visat hän på ytterligare behov utöver tidigare beräknade. I många fall är dessa behov av en sådan art, att de kan göra sig gällande på kort tid. Så har kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket pekat på dylika behov inom landstingsområdenas tjänsteläkarorganisation. Region vårdsutredningen har klarlagt nödvändigheten av en utbyggnad av den högt specialiserade sjukvården, och mentalsjukvårdsdelegationen har beräknat en oväntat stor behovsökning inom mentalsjukvården. Det fulla förverkligandet av åtgärder på de nu berörda områdena i enlighet med respektive utredningars intentioner utgör visserligen en utveckling på längre sikt, men delar av de berörda handlingsprogrammen aktualiseras redan nu. Här avslöjas sålunda nya behov av hög angelägenhetsgrad, vilka ytterligare tenderar att öka efterfrågekonkurrensen kring de läkare som utbildas under de närmaste åren. Vad jag sålunda anfört ger mig anledning konstatera, att den i förhållande till den väntade efterfrågan allt knappare tillgången på läkare under den närmaste 10-årsperioden inger allvarliga farhågor. Den för närvarande starkt kännbara läkarbristen kan, trots ett under de närmaste åren med oförändrad intagning ytterligare ökat nettotillskott av läkare från våra utbildningsanstalter, icke förväntas bli hävd med hänsyn till den takt, vari sjukvården nu utbygges, samtidigt som nya angelägna sjukvårdsbehov anmäler sig, vilka de för sjukvården ansvariga myndigheterna i en situation med lättande byggnadsregleringar kan komma att tillgodose snabbare än vad hittills kunnat förutses. E t t ökat antal läkare måste enligt min mening tillföras vår sjukvård under det kommande decenniet. Det torde emellertid här vara lämpligt att också något beröra läkarbehovet på längre sikt. Härvid möter många svårigheter. Det kan vara svårt att de71

finiera, vad det verkliga, ur medicinska synpunkter helt berättigade, aktuella behovet av läkare för olika slag av medicinsk vård och behandling kan vara. Uppenbart är att många såväl medicinska som mera psykologiska faktorer spelar in härvidlag. Även befolkningens ekonomiska standard utgör en viktig faktor i detta sammanhang. Än större måste ovissheten bli när man försöker definiera läkarbehovet i en framtid. Härvid gör sig så olika faktorer gällande som ett ändrat sjukdomspanorama på grund av förändringar i befolkningens levnadsförhållanden och ekonomiska standard, läkarnas möjligheter till nya undersöknings- och behandlingsmetoder genom den medicinska forskningens framsteg och organisatoriska förändringar inom sjukvården genom kommunala och statliga myndigheters beslut och personalorganisationernas fordringar på t. ex. reglerad arbetstid. Det är givet att ett samspel av så många växlande faktorer inte låter sig förutse under någon längre tid framåt. Prognoser för läkarbehovet har hittills i regel avsett en tidrymd av 10 år, och längre framåt än allra högst 15 år torde det vara ogörligt att förutse medicinens och därmed sjukvårdens utveckling. Emellertid måste försök till en långsiktig bedömning av läkarbehovet göras som ett led i den fortsatta planeringen för samhällsutvecklingen, eftersom läkarutbildningen är en dyrbar och långvarig yrkesutbildning. En försummelse att i tillräcklig omfattning öka läkarutbildningens kapacitet ställer samhället i en mycket svår och brydsam situation i den framtid, då ett ökat behov yppar sig och då tiden för verksamma åtgärder sedan länge gått förbi.» En utredning har också nyligen tillkallats av chefen för inrikesdepartementet med uppgift att göra en ny översyn av det framtida behovet av läkare. Det finns då ej anledning för universitetsutredningen att på basis av nu tillgängligt material göra egna bedömningar av det framtida läkarbehovet. Utredningen vill i detta sammanhang endast stryka under utredningsdirektivens uttalande, att den nya utredningen särskilt bör uppmärksamma »vilka konsekvenser den starkt ökade medicinska forskningsaktiviteten kan tänkas få, både i fråga om den faktiska utbildningstidens längd för läkare och framför allt i fråga om den omfattning, som rekryteringen av forskare kan beräknas taga helt eller delvis vid sidan av sjukvårdens omedelbara behov av läkare». 3. Behovet av

tandläkare

Den senast gjorda utförliga beräkningen rörande det framtida behovet av tandläkare framlades av 1951 års tandläkarkommitté i dess betänkande Ökad examination av tandläkare (SOU 1953: 36). Här ges till en början ett referat av kommitténs statistikutskotts metoder och resultat samt de reflexioner i anledning därav som tandläkarkommittén gjorde. De beräkningar rörande det framtida tandläkarbehovet och den därpå beroende önskvärda examinationskapaciteten hos de odontologiska läroanstalterna, vilka tidigare verk72

ställts, hade lett till mycket varierande resultat. För att kunna göra en säkrare prognos, rörande det framtida tandläkarbehovet hade det visat sig nödvändigt att bygga på en utredning om den årliga tidsåtgången för behandling av personer, som går under regelbunden tandläkarbehandling. Kommittén hade företagit en stickprovsundersökning av ett befolkningsmaterial. Till denna utlottades 600 personer i åldrarna 3—70 år ur mantalslängderna från 40 församlingar i riket. Varje sådan grupp om 15 personer tilldelades en tandläkare, som hade att notera tandstatus och tidigare behandling samt upprätta ett förslag till behandling enligt den standard, han själv tillämpade i sin praktik. Han skulle vidare uppskatta den tid, som ansågs erforderlig för den föreslagna behandlingen. Det visade sig svårt att nå alla de 600 uttagna personerna. Sedan i en första omgång 467 personer blivit undersökta, bestämdes därför, att man i fortsättningen skulle koncentrera sig på att söka kontakt med en genom lottning uttagen grupp av 44 bland de ännu ej undersökta. Av dessa 44 kom 26 till undersökning. Stickprovet täckte sålunda cirka 90 procent av befolkningen i ifrågavarande åldrar (3—70 år). Den genomsnittliga tidsåtgången för den föreslagna behandlingen visade sig vara 3 timmar. Om denna siffra skulle vara tillämplig på hela befolkningen över 3 års ålder, finge man ett totalt engångsbehov om cirka 20 miljoner timmar, motsvarande arbetet av ett »effektivt antal» på omkring 10 500 tandläkare. Vid bearbetningen uppdelades de undersökta i 2 grupper, en bestående av personer, som regelbundet — i allmänhet minst vartannat år — besökt tandläkare, och en annan grupp, bestående av sådana, som mera sporadiskt eller ej alls besökt tandläkare. Den senare gruppen, som var något större än den förra, dominerade i de högre åldrarna. De sporadiska tandläkarbesökarna i yngre åldrar visade sig erfordra en betydligt längre behandling än motsvarande grupp regelbundna tandläkarbesökare, medan motsatsen gällde i högre åldrar, sannolikt sammanhängande med att de sporadiska fallen i dessa åldrar visade en så långt framskriden bettförödelse, att protes i en stor del av fallen var enda möjliga behandlingen. I en annan av kommittén företagen undersökning utnyttjades ett material om 363 journaler, erhållna från 11 privatpraktiserande tandläkare och 9 folktandvårdspolikliniker. Dessa journaler representerade stickprov, uttagna ur vederbörande tandläkares eller polikliniks fasta klientel. De privatpraktiserande tandläkarna uppskattade själva den tid, som årligen erfordrats för de utförda behandlingarna, medan tidsåtgången i folktandvården beräknades med hjälp av tidigare (av 1946 års folktandvårdssakkunniga) framlagd statistik. Medeltalet av de genomsnittliga årliga behandlingstiderna var ungefär 1 ^ timme. Tiderna varierade ganska litet för olika åldrar och var ungefär desamma för män och kvinnor. Med ledning av dessa undersökningar och vissa tidigare utredningar formulerades för prognoserna erforderliga antaganden. Dessa byggde på en schematisk uppdelning av svenska folket i »regelbundna fall» och »sporadiska fall». Beträffande utgångsläget antogs i enlighet med resultaten av den förstnämnda undersökningen, att de regelbundna fallen uppgick till cirka 2,7 miljoner med tyngdpunkten i åldrarna 7—30 år. Som en arbetshypotes, eller kanske snarare som ett önskemål, antogs att de regelbundna fallen om 25 år (vid mitten av femårsperioden 1976—80) skulle utgöra 80 procent av åldersgruppen 3—7 år, 100 procent av gruppen 7—25 år, 80 procent av gruppen 25—45 år och 60 procent av alla äldre. Detta skulle innebära att antalet regelbundna fall på 25 år skulle stiga från 2,7 miljoner till 5,7 miljoner. Man räknade ej med att tandvård lämnas åt barn under 3 års ålder. Barn i åldern 3—7 år antogs antingen vara regelbundna fall eller ej alls erhålla tandvård. Behandlingstiden för ett sporadiskt fall antogs vara x/i timme i årligt medeltal.

Den årliga behandlingstiden för barn i åldern 3—7 år förutsattes vara 2,8 timmar. Antagandena om behandlingstiden för regelbundna fall över 7 års ålder valdes vad beträffar skolbarnen med ledning av 1946 års folktandvårdssakkunnigas undersökning och vad angår de högre åldrarna med hjälp av den ovannämnda utredningen om behandlingstider för patienter under regelbunden behandling. Då dessa undersökningar ger vid handen, att behandlingstiden varierar föga med åldern, antogs behandlingstiden konstant för alla åldrar. På grund av detta antagandes stora betydelse för resultaten uppställdes två alternativa hypoteser. Enligt hypotes a) (vald något i underkant i förhållande till utredningsmaterialet) räknades med en årlig behandlingstid för regelbundna fall i åldrarna över 7 år av 1,5 timmar. Enligt hypotes b) (vald i överkant) räknades med en årlig behandlingstid av 1,65 timmar. Följande siffror visar det »effektiva antal» tandläkare, som år 1980 skulle erfordras för att vidmakthålla anslutningen till den regelbundna tandvården vid önskad nivå: Förutsatt årlig behandlingstid i timmar för regelbundna fall i åldrarna över 7 år (övriga årliga behandlingstider i överensstämmelse med ovan)

1,25 1,50 (a) 1,65 (b) 2,00

Erforderligt effektivt antal tandläkare år 1980 för vidmakthållande av önskad anslutning till tandvården

4 600 5 300 5 700 6 700

De två mera extrema antagandena 1,25 respektive 2,00 kunde representera två olika framtidsbedömningar. Den ena skulle influeras mera av förhoppningar om framgångsrika profylaktiska åtgärder — t. ex. förbättrade kostvanor, bättre munhygien, fluoridering — och tidsvinst genom rationalisering av behandlingstekniken o. s. v., medan den andra mera skulle betona en väntad efterfrågan på tandvård enligt högre standard än dagens. T a n d l ä k a r k o m m i t t é n anförde med anledning a v utredningen i h u v u d s a k följande. Sifferresultaten a v den statistiska undersökningen b e s t ä m m e s helt av t v å a n t a g a n d e n , dels u p p s k a t t n i n g e n av medeltiden för revisionsbehandlingarna, dels h y p o t e s e n om den procentuella fördelningen a v revisionsarbetet inom olika folkgrupper. Vad den förstnämnda u p p s k a t t n i n g e n beträffar bör följande allmänna p å p e k a n d e n göras. Erfarenheten h a r visat, a t t o m h ä n d e r t a g a n d e t a v det enskilda fallet kräver allt längre tid för t a n d l ä k a r e n s arbete n ä r det gäller b å d e b a r n t a n d v å r d och v u x e n t a n d v å r d . Beräkningen av det a n t a l vårdfall, som en inom folktandvårdsorganisationen verksam t a n d l ä k a r e årligen hinner behandla, h a r u t v i s a t stadigt sjunkande siffror, och erfarenheterna från högskolorna visar likaledes, a t t det enskilda fallet nu kräver längre tid för både sanering och revision ä n vad förhållandet v a r en del år tillbaka. D e n n a företeelse betingas främst a v odontologiens s n a b b a utveckling. Undersöknings- och behandlingså t g ä r d e r a v gårdagen godtages ej längre av forskningen inom teknik, p r a k t i k och klinik. Vad först undersökningen beträffar, kräves n u m e r a grundligare r ö n t gengranskning och mera o m f a t t a n d e bettanalys, vitalitetsundersökningar, salivstudier, u p p r e p a d e bakteriologiska laboratorieprov s a m t internmedicinsk genom-

gång av ett allt större antal fall. Medan tandläkaren förr oftast gick direkt till behandling av föreliggande tand- eller bettskada, behöver sålunda den modernt utbildade tandläkaren alltmer ökad tid för bett- och tandundersökning, diagnostik och differentialdiagnostik, prognosbedömning och terapiförslag, innan behandlingen kan igångsättas. Bettets och tändernas kliniska sjukjournal har inom odontologien vunnit samma avgörande betydelse som inom medicinen. Denna nyorientering gäller i särskild grad revisionsbehandlingen. Medan patienten tidigare ånyo infann sig hos tandläkaren t. ex. för att få en ny fyllning i en trasig tand, infinner han sig nu ofta hos sin tandläkare på förutbestämd tid, i första hand för att få kontrollerat, huruvida behandlingsschemat givit beräknade resultat, i andra hand för att få den komplettering genomförd, som ingår i det fortsatta behandlingsprogrammct. Odontologien befinner sig här endast i första stadiet av en pågående utveckling. Den statistiska undersökning, som kommittén låtit verkställa, måste emellertid vara baserad på de uppskattningar av behövlig tid, som dagens yrkesutövare kan ange. I fråga om tidsåtgången har man emellertid att motse en förskjutning inom en relativt nära framtid, som med all sannolikhet leder till behov av längre tid för behandlingen av varje enskild patient. Tandläkarutövningen i Sverige har hittills till övervägande del bestämts av frekvensen av tandröta och av tandläkarnas behandling av denna sjukdom i form av tandfyllningar, tandkirurgiska ingrepp, extraktioner och proteser. Studiet av tandlossnandets sjukdomar, de s. k. parodontopatierna, och den samtidiga analysen av bettet och anomalierna samt behandlingen av hithörande sjukdomsgrupper är av senare datum. Stora grupper av den svenska tandläkarkåren har på grund av den tidigare otillfredsställande undervisningen bristfälliga kunskaper rörande sagda frågor. Deras möjligheter att förvärva modernare kännedom om desamma har varit begränsade till frivillig fortsatt kursundervisning. På det nutida schemat vid högskolorna har kännedomen om dessa sjukdomar, metoderna för deras konstaterande samt principerna för och praktiken vid deras behandling erhållit i stort sett samma utrymme som studiet och behandlingen av karies och dess följdsjukdomar. I den praktiska arbetsutövningen har emellertid denna nyorientering ännu icke hunnit göra sig gällande. De nya tandläkargrupperna med 5-årig utbildning har icke lämnat högskolorna förrän år 1952. Man är under sådana förhållanden berättigad räkna med att dessa och följande tandläkargenerationer i sin praktiska arbetsutövning kommer att tilllämpa de fördjupade kunskaper, de under sin studietid vunnit. Av alla tecken att döma kommer detta att leda till mera omfattande vård av det enskilda fallet, vilket kräver längre tid för varje patientbehandling. I vilken omfattning denna förändring kommer att öka behovet av tandläkare, kan ej nu bedömas, men det är — framhöll tandläkarkommittén — nödvändigt att räkna med att de tidsuppskattningar, på vilka den utförda statistiken bygger, säkerligen icke är tilllämpliga för framtiden. 75

Tandläkarkommittén ansåg för sin del att det dåvarande nödläget inom folktandvården krävde omedelbara kraftåtgärder för en snabb ökning av tandläkarnas antal. Det vore därför av stor vikt att man under de närmaste årtiondena sökte pressa upp antalet vid utbildningsanstalterna nyintagna elever. Så länge som marknaden för de privatpraktiserande tandläkarna icke var mättad, ansåg kommittén sig böra varna för åtgärder som endast innebar en mindre ökning av den nuvarande utbildningskapaciteten. Kommitténs majoritet föreslog, att den sammanlagda intagningen vid tandläkarhögskolorna, inklusive vid en nyinrättad högskola i Göteborg, skulle uppgå till 300. I en reservation förordades en sammanlagd intagning av 280 studerande. E t t resultat av kommitténs arbete var att statsmakterna vid 1955 års riksdag fattade ett principbeslut om att en tredje tandläkarhögskola skulle förläggas till Göteborg. Arbetskraftsutredningen räknade om kommitténs tal att avse år 1965 och kom därvid till siffrorna 4 845 respektive 5 255 »effektiva tandläkare» enligt kommitténs två huvudhypoteser. Det verkliga antalet legitimerade tandläkare skulle däremot år 1965 behöva vara 5 650 respektive 6 120. Arbetskraftsutredningen anslöt sig för sin del till det högre av de två alternativen, vilket bl. a. även medicinalstyrelsen gjort vid remissbehandlingen av tandläkarkommitténs betänkande. Vid remissbehandlingen av arbetskraftsutredningens betänkande framfördes inga synpunkter av intresse i fråga om det framtida behovet av tandläkare.

4. Behovet

av apotekare

och

receptarier

På begäran av universitetsutredningen föranstaltade medicinalstyrelsen år 1956 om en utredning rörande behovet av apotekare och receptarier. Denna utredning verkställdes inom Apotekarsocieteten och Sveriges Farmacevtförbund. Enligt en i utredningen — dagtecknad den 9 januari 1957 — redovisad personalregleringsplan beräknades behovet av heltidstjänstgörande farmaceuter med apotekarexamen i oktober 1956 till 468. Det samtidigt befintliga antalet heltidstjänstgörande farmaceuter av denna kategori var enligt utredningen 391. Utredningen konstaterade sålunda en brist vid nämnda tidpunkt på omkring 75 apotekare. En detaljstudie av beräknad avgång under en sexårsperiod och beräknad examination under samma tid gav enligt utredningen vid handen, att man år 1962, då behovet kunde uppskattas till 525 apotekare, skulle ha endast 315 apotekare disponibla. Bristen på apotekare vid sistnämnda tidpunkt skulle alltså uppgå till omkring 40 procent av det beräknade behovet. Genom utredningen konstaterades vidare, att bristen på receptarier i oktober 1956 var omkring 175. I fråga om denna grupp hade en bedömning gjorts rörande situationen vid den tidpunkt — den 1 oktober 1959 — då de som vid tidpunkten för undersökningen undergick utbildning till receptarier kunde beräknas ha avlagt examen. Enligt denna 76

bedömning skulle den i oktober 1956 förefintliga bristen på receptarier vara praktiskt taget oförändrad den 1 oktober 1959. I anledning av den här refererade utredningen tillkallades särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om en utökning av farmaceutiska institutets utbildningskapacitet. På grundval av förslag framlagt av dessa sakkunniga, vilka antagit benämningen farmaceututbildningskommittén, fattade statsmakterna år 1958 beslut om en fördubbling av elevintagningen på institutets apotekarlinje och en femtioprocentig ökning av intagningen på receptarielinjen. Denna utökade intagning har tillämpats från och med läsåret 1958/59 men är endast avsedd som ett provisorium, fastställt i avvaktan på ett mera definitivt förslag från farmaceututbildningskommittén beträffande den erforderliga utbildningskapaciteten på längre sikt. Farmaceututbildningskommittén har att granska de hittills gjorda behovsanalyserna rörande farmaceutiskt utbildad arbetskraft och att därvid särskilt beakta de strukturella förändringar, som pågår eller väntas inträffa inom läkemedelsförsörjningen. Det må i detta sammanhang erinras om att ett särskilt förslag rörande läkemedelsförsörjningens organisation nyligen framlagts av 1953 års läkemedelskommitté. Detta förslag kan tänkas leda till rationaliseringsåtgärder eller andra anordningar, som påverkar bedömningen på längre sikt av arbetskraftsbehovet inom apoteksväsendet. Resultatet av en av arbetsmarknadsstyrelsen på farmaceututbildningskommitténs uppdrag företagen särskild undersökning rörande det långsiktiga behovet av farmaceutiskt utbildad arbetskraft torde, enligt vad universitetsutredningen erfarit, komma att offentliggöras inom en relativt snart framtid. 5. Behovet

av agronomer,

jägmästare

och

veterinärer

Utredningar om det framtida behovet av de tre i rubriken nämnda utbildningsgrupperna har utförts av arbetsmarknadsstyrelsen och offentliggjorts i dess arbetsmarknadsinformation (Behovet av agronomer, Serie S, nr 4/1957, Behovet av jägmästare, Serie S, nr 1/1958 samt Behovet av veterinärer, Serie S, nr 4/1959). I fråga om agronomerna bygger arbetsmarknadsstyrelsen sina bedömningar rörande det framtida utvidgningsbehovet på en genomgång av de verksamhetsområden inom vilka agronomer för närvarande tjänstgör. I avvaktan på vad den sittande jordbrukshögskoleutredningen kunde komma till, ansåg sig arbetsmarknadsstyrelsen kunna konstatera, att en viss om än tillfällig ökning av antalet intagna vid lantbrukshögskolan var motiverad med hänsyn till utvecklingstendenserna på agronomernas arbetsmarknad. För jägmästarnas del gjorde arbetsmarknadsstyrelsen en enkätundersökning för att få en uppfattning om hur arbetsgivarna såg på den framtida efterfrågan på jägmästarutbildad personal. Arbetsmarknadsstyrelsen kom, efter en vägning av enkätens resultat mot andra kända tendenser, fram till att man tills vidare 77

i varje fall rimligen borde räkna med ett genomsnittligt utvidgningsbehov av omkring 10 civiljägmästare per år, vilket motsvarade något mindre än 1 procent av kårens nuvarande storlek. Vad slutligen beträffar veterinärerna räknar arbetsmarknadsstyrelsen vid sin genomgång område för område av det framtida veterinärbehovet med a t t mellan åren 1957 och 1980 antalet sysselsatta veterinärer sammanlagt skulle öka i antal med cirka 15 procent.

6. Behovet av civilekonomer,

jurister

och

samhällsvetare

Utredningen har till ett avsnitt sammanfört sina undersökningar och bedömningar rörande det framtida behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare. I samband med den enkät som gjordes rörande det framtida behovet av civilingenjörer (se ovan s. 50—67) genomfördes även en särskild enkät rörande behovet av personer med högskolemässig ekonomisk, samhällsvetenskaplig eller juridisk utbildning. Dessa kategorier av akademiker har en i viktiga avseenden likartad utbildning, vilket medför att de ofta inbördes konkurrerar på arbetsmarknaden. Det fanns därför skäl att med den metod som kom till användning vid enkäten göra densamma gemensam för samtliga tre grupper, detta främst för att undgå dubbelräkningar från uppgiftslämnarnas sida. Å andra sidan är utredningen medveten om att det finns skäl som talar för att man, särskilt för civilekonomernas del, borde ha gjort enkäten samtidigt med en enkät rörande behovet av arbetskraft med kortare merkantil utbildning, en undersökning sålunda enligt samma modell som kom till användning beträffande ingenjörerna. Utredningen valde att göra enkäten enligt en horisontell metod genom att i ett sammanhang insamla upplysningar från arbetsgivarna om behovet av i utbildningsavseende mer likvärdiga och om arbetsuppgifterna konkurrerande utbildningsgrupper i stället för enligt en vertikalmetod, d. v. s. genom att i ett sammanhang inhämta uppgifter om i utbildningsavseende ej likvärdiga men likväl i viss utsträckning utbytbara utbildningsgrupper. I det följande redovisas till en början resultaten av de gjorda enkäterna och med utgångspunkt därifrån företagna beräkningar — de har samtliga utförts inom utredningens sekretariat. I femte kapitlet anför utredningen sina synpunkter på beräkningarnas resultat och sina på basis därav och på överväganden i övrigt gjorda bedömningar av det framtida behovet av personer med ekonomisk, samhällsvetenskaplig och juridisk utbildning. Antalet civilekonomer, jurister m a g i s t r a r nu och t i d i g a r e

och

politices

Civilekonomer. Totalantalet civilekonomer i yrkesverksam ålder (under 65 år) har förändrats under de senaste tjugo åren på sätt som framgår av följande tablå: 78

Antal

1700 100

2 200 129 29

2 700 159 23

3 600 212 33

4 300 253 19

Procentuell ökning per femårsperiod . . . .

Det skall observeras att siffrorna avser samtliga i livet varande under 65 år, d. v. s. även dem som av en eller annan anledning ej är förvärvsarbetande. På tjugo år har således antalet civilekonomer ökat med 150 procent. Förändringstakten har dock varit ganska ojämn under perioden som siffrorna i sista raden i tablån visar. Den starkaste ökningen skedde under senare delen av fyrtiotalet, då gruppen på fem år ökade med en tredjedel av hela antalet år 1945. De nu yrkesverksamma civilekonomerna finns representerade inom ett stort antal näringsgrenar. Den största gruppen återfinns naturligt nog inom industrien som sysselsätter ungefär en tredjedel av samtliga. Inom handeln sysselsätts ungefär en sjundedel; bank- och försäkringsväsendet sysselsätter en tiondel; samma andel kommer på revisionsverksamheten. I den offentliga förvaltningen sysselsätts något fler eller ungefär en niondel. I följande tablå ges en bild av hur de nu yrkesverksamma civilekonomerna fördelar sig på skilda verksamhetsområden med fördelning på ålder:

Näringsgren

Jordbruk med binär Metall- och verkst.-ind. . . . Pappers- och grafisk industri Kemisk-teknisk ind Textil- och sömn.-ind Övrig industri Samfärdsel Varuhandel Bank- och försäkringsverksamhet Revisionsverksamhet Annan uppdragsverksamhet Statl. och komm. förvaltning Underv. och vetensk. verksamhet Arbetsgivar- och löntagarorganisationer Övriga organisationer I utlandet därav kvinnor

därav i åldern

Hela anta30— 3 5 let —29 34 39

40— 45— 50—15544 54 I 59 49

12 419 122 118 135 288 134 454

1 63 22 30 22 28 18 70

2 3 104 104 33 30 25 21 38 23 76 71 27 32 105 101

1 52 12 17 23 38 24 54

1 33 12 4 13 29 11 40

1 27 5 8 9 16 10 26

2 16 5 4 4 21 8 25

1 18 3 8 3 7 2 17

338 381 150 403

29 54 17 37

37 94 39

64 79 27 91

60 42 26 76

59 41 22 51

51 23 7 25

22 20 7 17

13 11 3 19

60— 64

65-

Okänd ålder

3 14 1 9

85 234

4 2 10 1 11 24 25 12 10 4 1 26 35 13 9 2 7 11 41 760 500 367 251 177 124 Summa 3 501 472 792 19 9 2 81 23 7 21 34 135 144

6 30 20

3 6 42

Jurister. Totalantalet jurister i yrkesverksam ålder (under 65 år) har under de senaste tjugo åren förändrats på sätt som framgår av följande tablå. I siffrorna ingår förutom juris kandidater även personer med högre svensk juridisk utbildning samt de som avlagt kansliexamen. Däremot ingår ej de med enbart juridisksamhällsvetenskaplig examen. I siffrorna ingår inte heller de juris kandidater, som jämväl har civilekonomexamen (med några undantag) eller annan ickefilosofisk akademisk examen. De förra har förts till civilekonomerna.

Antal Index Procentuell ökning per femårsperiod . . . .

5 000 100

5 600 112 12

6 200 124 11

6 700 134 8

7 000 140 4

På tjugo år har således antalet jurister i yrkesverksam ålder ökat med cirka 40 procent. Som framgår av tablåns sista rad har takten i ökningen avtagit efter år 1945. Större delen av de nu yrkesverksamma juristerna återfinns, i motsats till vad som gäller för civilekonomerna, på ett fåtal verksamhetsområden. Drygt 60 procent finns inom statlig eller kommunal förvaltning, 20 procent finns inom advokatverksamhet och 8 procent inom bank- och försäkringsverksamhet. De återstående cirka 10 procenten fördelar sig ganska jämnt på övriga verksamhetsområden. Politices magistrar. Samhällsvetenskaplig examen är relativt ny. Den förste politices magistern examinerades år 1936. Totalantalet politices magistrar torde år 1955 ha uppgått till 670 personer, varav 370 med juridisk-samhällsvetenskaplig examen och 300 med filosofisk-samhällsvetenskaplig examen. Nu har emellertid ett förhållandevis stort antal politices magistrar fortsatt med andra studier. En del har licentierats; andra har avlagt juris kandidatexamen eller civilekonomexamen m. m. I denna undersökning knyter sig intresset till dem som ej gått vidare utan stannat med samhällsvetenskaplig examen. En uppskattning har gjorts av dessas antal skilda år. Den återfinnes i följande tablå, i vilken även anges en uppskattning av totalantalet personer som avlagt samhällsvetenskapliga examina:

Samtliga med examen därav de som ej studerat vidare

.80

255 190 100

465 360 189 89

670 530 279 47

På de senaste tio åren har antalet personer med samhällsvetenskaplig examen som sökt sig ut i förvärvslivet ökat med mer än 150 procent. Å andra sidan har ökningstakten bromsats upp högst väsentligt under tioårsperiodens senare del. Större delen — drygt 60 procent — av politices magistrarna har anställning i statlig eller kommunal förvaltning. Därnäst i betydelse som arbetsmarknad för samhällsvetarna kommer intresseorganisationerna. Femton procent av politices magistrarna har nämligen anställning i skilda intresseorganisationer. I bank- och försäkringsverksamhet arbetar drygt 10 procent. Sammanfattning. De tre nu behandlade examenskategorierna konkurrerar — eller skulle kunna konkurrera — i ganska stor utsträckning om liknande arbetsuppgifter i skilda verksamheter. Det har därför ett intresse att studera förändringarna i relationen mellan antalet civilekonomer, jurister och politices magistrar. I följande tablå har angivits dels den relativa fördelningen av antalet akademiker av de tre här aktuella kategorierna, dels hur stor andel som summan av dessa tre kategorier utgör av samtliga akademiker vid de skilda tillfällena: 1935

6 700

7 820

9 090

10 660

25 75

28 72 0

30 68 2

34 63 3

36 59 5

därav (i procent)

Pol. magistrar Summa De tre kategoriernas andel av samtliga akademiker (exkl. agronomer och gym-

Som framgår av sista raden i tablån har totalantalet personer i yrkesverksam ålder i de tre utbildningsgrupperna ökat i samma takt som summan av samtliga akademiker. De tre grupperna har sammanlagt utgjort drygt en femtedel av samtliga akademiker. Siffrorna i tablåns övre del visar emellertid att den inbördes relationen mellan de tre grupperna förskjutits ganska markant under perioden. Juristerna har minskat från tre fjärdedelar till knappt tre femtedelar. Det bör i sammanhanget påpekas att socionomernas antal även ökat högst väsentligt under den här berörda perioden. Sålunda var antalet yrkesverksamma socionomer 413 år 1938. Antalet ökade till 1 065 år 1948 och till 1 755 år 1952. Siffran för 1955 kanske låg närmare 2 000. Ungefär hälften av dessa torde utgöras av personer som tidigare avlagt studentexamen. Socionomerna konkurrerar delvis med samhällsvetarna och kanske i någon mån även med juristerna om vissa befattningar inom den offentliga förvaltningens område. 81 6

Behovet

i

framtiden

I samband med teknikerkommitténs rundfråga till näringslivet om behovet av ingenjörer av skilda slag gjordes — som påpekats redan i inledningen till detta avsnitt — även en förfrågan om behovet år 1965 av bl. a. civilekonomer, jurister och politices magistrar. Uppgifterna om önskemålen beträffande dessa personalgrupper år 1965 skulle lämnas under samma allmänna förutsättningar som beträffande ingenjörerna (se ovan s. 51), nämligen att den totala arbetskraftstillgången inom den berörda delen av näringslivet ökar med 10 procent fram till år 1965 och att de allmänna konjunkturerna förblir oförändrade (jämfört med läget 1956), d. v. s. med balanserat handelsutbyte och fortsatt jämn ökning av nationalprodukten. Slutligen skulle hänsyn vid uppgiftslämnandet tas till den eventuella minskning av arbetstiden per vecka som (1956) av uppgiftslämnarna bedömdes som sannolik för det egna området. Beträffande undersökningens omfattning och materialets representativitet kan följande sägas. De uppgifter som lämnats av industriföretag och försäkringsbolag torde ge en i stort sett riktig bild av förhållandena inom industri och försäkringsväsende. För städer och större kommuner är materialet även ganska fullständigt. För bankväsende, handel, samfärdsel och andra servicebetonade näringsgrenar har materialet mycket ringa omfattning. Vad slutligen den statliga verksamheten beträffar ger materialet viss ledning rörande förhållandena inom den statliga verksamheten utanför departementen, de centrala ämbetsverken och länsstyrelserna. Till slut skall påpekas, att när det i fortsättningen talas om »företag» avses därmed inte enbart industriföretag och affärsföretag inom andra näringsgrenar utan även de enheter inom den offentliga verksamheten som lämnat uppgifter i enkäten. För de stora kommunernas del betyder detta de enskilda förvaltningsgrenarnas verkställande organ. Civilekonomer. Av samtliga de företag, som besvarat enkäten, uppgav 34 procent att de hade civilekonomer anställda år 1955. Ytterligare 13 procent uppgav sig vilja ha minst någon civilekonom anställd år 1965. De företag som hade civilekonomer anställda 1955 önskade sig 1965 48 procent fler civilekonomer än 1955. Flertalet av dem som önskade sig flera civilekonomer år 1965 ville ha en eller ibland två flera än vad som var anställda. Den totala önskade ökningen framgår av följande sammanställning. I denna är då enbart angivna civilekonomer i de företagsenheter som uppgivit sina önskemål för år 1965. Ett icke obetydligt antal företag uppgav hur många civilekonomer de hade 1955 men ansåg sig ej kunna bedöma hur många de kunde komma att vilja ha om tio år. De som uppgivit såväl nuvarande tillgång som önskat antal år 1965, har således tillsammans uppgivit att de år 1965 för sin verksamhet önskar 69 procent fler civilekonomer. Som framgår av tablån har önskemålen inom industrien och övriga områden varit av samma relativa omfattning. Om man ser på skilda 82

Med civilek. 1955 1955

därav industriföretag

Utan civilek. 1955

ökning

—

329 Total ökning antal

%

industrigrupper förekommer skillnader, men de är så små, att man ej kan dra några slutsatser av dem. Behovet av flera civilekonomer synes av materialet att döma vara allmänt. Det förhållandet att en så stor del av ökningen i behovet av civilekonomer enligt enkäten kommer på företag som för närvarande ej har någon civilekonom anställd — enligt tablån ovan utgjorde den delen av hela ökningen 30 procent (190/641) — är värt att observera. Med hänsyn till framtida nyetablering och med hänsyn till omläggningen av verksamheten inom bestående företag, synes de framräknade siffrorna ange en undre gräns för det framtida behovet. Å andra sidan finns det tendenser till överskattningar av det framtida behovet i beräkningsmetoden som sådan. Konkurrensförhållandet mellan företag inom en och samma näringsgren och mellan näringsgrenarna och verksamhetsområdena beaktas ej genom tillvägagångssättet att vända sig till enskilda företagsenheter och fråga om deras uppfattning för det egna företagets del. Jurister. Av samtliga företag som besvarat enkäten uppgav 17 procent att de sysselsatt jurister i sin verksamhet år 1955. Ytterligare 3 procent uppgav att de år 1965 önskade sig minst någon jurist i sin verksamhet. De företag som hade jurister anställda år 1955 önskade för år 1965 14 procent flera jurister än de hade anställda. Den totala ökningen i »behovet», framgår av följande sammanställning. Liksom i fråga om motsvarande sammanställning för civilekonomerna är i tablån endast upptagna juristerna i de företagsenheter, som uppgivit sina önskemål för år 1965. Med jurister 1955

därav ind. företa" städer, köp

ökn.

98 87 432

119 115 468

21 28 36

Utan jurister 1955 1955

—

Total ökning

1965 Antal

%

25 1 13

46 29 49

47 33 11

Önskemålen för år 1965 beträffande juristerna skiljer sig ganska väsentligt från önskemålen beträffande civilekonomerna. De tillfrågade önskade 69 procent 83

flera civilekonomer 1965 medan siffran för juristerna stannar vid 20 procent. Vidare finner man av de två tablåernas siffror, och ett närmare studium av siffrorna för skilda undergrupper bekräftar detta, att behovet av flera jurister ej var lika starkt inom skilda näringsgrenar och verksamhetsområden, vilket var fallet beträffande civilekonomerna. Kommunerna och även de statliga organ av icke central-ämbetsverkstyp, som ingår i siffrorna i tablån ovan, var betydligt mindre intresserade av en ökning av juristernas antal än vad försäkringsbolag och industriföretag var. Politices magistrar. Blott 6 procent av de svarande företagen i enkäten uppgav att de sysselsatte politices magistrar i sin verksamhet år 1955. Ytterligare 2 procent anmälde önskemål för år 1965 av dylik arbetskraft. En sammanställning av samma typ som de tidigare återges nedan. Med pol.mag:rar 1955

därav städer, köpingar

Utan pol.mag:rar 1955

Total ökning

ökn.

1965 Antal

%

—

129 74

|

Bilden för de politices magistrarna är såtillvida klarare än bilden för juristerna, som man finner mer likartade önskemål i fråga om framtiden inom skilda verksamhetsområden. Å andra sidan är det fråga om en hittills föga prövad utbildningsgrupp. Mycket få företag har haft arbetskraften i fråga, och därför torde kännedom om gruppens möjligheter att göra en insats vara betydligt mindre än motsvarande kännedom beträffande civilekonomer och jurister. Sammanfattning. En siffermässig sammanfattning av den opinionspejling bland arbetsgivare av skilda slag beträffande de tre berörda akademikergrupperna redovisas i följande tablå. Siffrorna avser samtliga områden. Med anställda 1955

Totalt

ökn.

935 711 129

1386 810 165

451 99 36

2 361

586 Utan anställda 1955

Total ökning

1965 Antal

%

—

190 42 23

641 141 59

69 20 46 47

Sammanställningen visar att den ökning av 47 procent i behovet av alla tre examensgrupperna sammantagna som framkommit i enkäten till allra största 84

delen (tre fjärdedelar) k o m m e r på civilekonomerna. Som framgått av det föregående måste dessa siffror emellertid av flera skäl bedömas med försiktighet. Om man b e a k t a r de framlagda önskemålen i e n k ä t e n vid en bedömning av u t bildningsresursernas dimensionering för framtiden, måste först göras en u p p räkning a v de framlagda siffrorna under h ä n s y n s t a g a n d e till enkätens statistiska representativitet. I yrkesverksam ålder (under 65 år) år 1955 fanns enligt Akademikerräkningen (jfr ovan s. 79 f.) 4 300 civilekonomer, 7 000 jurister och 530 politices magistrar. Akademikerräkningens beräkning av a n t a l e t y r k e s v e r k s a m m a inom landet — från samtliga i yrkesverksam ålder får dras arbetsoförmögna, gifta kvinnor u t a n förvärvsarbete, u t o m l a n d s v e r k s a m m a m. fl. — resulterade i följande: 8 500 yrkesverksamma civilekonomer, 6 000 yrkesverksamma jurister samt 4.60 yrkesverksamma politices magistrar. D e y r k e s v e r k s a m m a s relativa fördelning på verksamhetsområden framgår a v siffrorna i följande t a b l å (starkt a v r u n d a d e t a l ) : Verksamhetsområde

Civilekonomer

Jurister

Handel och samfärdsel Bank- och försäkringsväsende Statlig och kommunal förvaltning Organisationsväsendet Revisionsverk., advokatväsende Övrigt, utlandet

1100 600 340 400 170 530 360

140 100 460 3 790 220 1200 90

50 280 70

Totalt

3 500

6 000

460 Pol. magistrar

30 M e d u t g å n g s p u n k t från de i föregående a v s n i t t redovisade önskemålen k a n för vissa, men ej för alla, a v de redovisade grupperna göras en beräkning a v behovet år 1965. F ö r a v e n k ä t e n ej t ä c k t a områden får skönsmässiga a n t a g a n den göras. N e d a n redovisas enkätens uppgifter s a m t dessa a n t a g a n d e n i kataloga r t a d form. Industrien: Civilekonomer 70 procents behovsökning enligt enkäten, jurister 50 procents ökning enligt enkäten, politices magistrar 90 procents ökning enligt enkäten. Handel och samfärdsel: Inga användbara uppgifter i enkäten. Samma förändringstakt som för industrien antages. Bank- och försäkringsväsendet: Här antages samma behovsökning som enligt enkäten redovisas för enbart försäkringsväsendet, d. v. s. för civilekonomer 70 procent, jurister 35 procent, politices magistrar ingen ökning. Statlig och kommunal förvaltning: Som nämnts har i enkäten ej redovisats några bedömningar av den statliga förvaltningens framtida behov. Här antages att den sammanlagda ökningen i behovet för den offentliga förvaltningen blir något lägre än de i enkäten redovisade behoven för städer och köpingar. Antagandena blir då: civilekonomer 50 procent, jurister 10 procent och politices magistrar 30 procent. 85

Organisationsväsendet: Inga uppgifter i enkäten. Här antages att behovet ökar lika för politices magistrar och jurister; något svagare för civilekonomer. Siffrorna sätts till 60 procent för var och en av de två första grupperna samt 40 procent för den senare. Revisionsverksamhet och advokatväsendet: Inga uppgifter i enkäten. Behovet av civilekonomerna i revisionsverksamheten antages ökas med 60 procent och av jurister i advokatverksamhet med 25 procent. Övrigt: Här antages likformig ökning i behovet för alla tre grupperna. Siffran sätts till 50 procent. Utifrån dessa a n t a g a n d e n framräknas följande totala behov av de t r e examensgrupperna: Civd, ekonomer Behov 1965 Antal 1955 Procent

. . Jurister

Pol. magistrar

Summa

5 700 3 500 2 200

7140 6 000 1140

630 460 170

13 470 9 960 3 510

35 T

D e n n a beräkning ger, för alla t r e grupperna tillsammantagna, en ökning med 35 procent. Enligt enkäten blev m o t s v a r a n d e siffra 47 procent. Förklaringen till det lägre v ä r d e t vid sammanvägningen ligger främst i det försiktiga a n t a g a n d e t om den statliga förvaltningens behov av jurister. D e t k a n v a r a av intresse a t t jämföra resultatet a v denna beräkning med u t vecklingen under tioårsperioden 1945—55, som tidigare redovisats. M e d h ä n syn till a t t de h ä r presenterade siffrorna avser y r k e s v e r k s a m m a u n d e r 65 år och siffrorna i tidigare tablåer samtliga i yrkesverksam ålder (under 65 år), m å s t e siffrorna för år 1945 i tidigare tablåer reduceras. D e h a r m i n s k a t s procentuellt sett lika m y c k e t som siffrorna för år 1955. R e s u l t a t e t av jämförelserna skulle då bli följande: Procent

Antal

Civilekonomer Pol. magistrar Summa

2 200 5 310 160

3 500 6 000 460

5 700 7 140 630

29 69 2

35 60 5

42 53 5

7 670

9 960

13 470

35 Procentuell ökning per femårsperiod

Civilekonomernas relativa andel av samtliga t r e examensgrupper skulle forts ä t t a a t t växa. Förskjutningen m o t allt flera civilekonomer är mellan åren 1955 och 1965 dock inte uppseendeväckande, om m a n jämför med förändringen mel-

lan åren 1945 och 1955. A t t behovet av politices magistrar icke skulle öka relativt sett mellan åren 1955 och 1965, torde s a m m a n h ä n g a med den a v m a t t ning, som ägt r u m under 1950-talet i fråga om antalet avlagda samhällsvetenskapliga examina. Utbildningsgruppen h a r icke fortsatt sitt u n d e r 1940-talet framgångsrika i n t r ä n g a n d e på den akademiska a r b e t s m a r k n a d e n .

Vad särskilt gäller det framtida behovet av jurister h a r e t t försök a t t bedöma d e t t a nyligen gjorts i en inom Sveriges Juristförbund u t a r b e t a d och till u t r e d ningen ö v e r l ä m n a d promemoria a v den 1 september 1959. I promemorian behandlas efterfrågeutvecklingen för de n ä r m a s t e åren p å juristernas olika arbetsområden. N å g o n ökning a v a n t a l e t domarbefattningar anses enligt promemorian icke bli aktuell för den n ä r m a s t e tiden. D ä r e m o t anses en viss m i n d r e ökning av a n t a l e t åklagare och polisjurister trolig.. M e d h ä n s y n till den personal- och kompetenspolitik, som för n ä r v a r a n d e föres i den statliga förvaltningen och som innebär a t t jurister ersattes med arbetskraft med a n n a n utbildning, anses något väsentligt ö k a t behov av jurister inom den statliga administrationen icke v a r a a t t p å r ä k n a . I n o m k o m m u n a l förvaltning beräknas en viss ökning av antalet jurister. D e t s a m m a anses gälla för jurister i enskild tjänst, även om det endast anses bli fråga om n u m e r ä r t små tal. Vidare r ä k n a s med en viss mindre ökning a v a d v o k a t e r n a s a n t a l (1 a 2 procent per å r ) . I promemorian anföres därefter följande: »Den här ovan gjorda uppskattningen av det väntade behovet av arbetskraft med fullständig juristutbildning har tagit sikte på juristernas traditionella arbetsområden. Ett icke alldeles obetydligt antal jurister sysselsättas emellertid för närvarande i anställningar för vilka juristkompetens icke erfordras och för vilka i vissa fall sådan utbildning icke ens är särskilt önskvärd. Här avses anställningar i såväl enskild som offentlig administration. Av naturliga skäl är det förenat med alldeles speciella svårigheter att göra någon uppskattning om juristernas eventuella expansionsmöjligheter inom här antydda arbetsområden. Som redan framhållits gör sig inom den offentliga arbetsmarknaden en påtaglig tendens gällande att undvika att anställa arbetskraft med högre utbildning för arbetsuppgifter vars fullgörande nödvändigtvis icke kräver sådan utbildning. Samtidigt framträder en benägenhet att anlita personal med specialutbildning vare sig denna förvärvats hos arbetsgivaren eller erhållits på annat håll. Dessa omständigheter pekar snarast på att behovet av jurister med icke särpräglade juristuppgifter kommer att relativt sett minska. För ledande poster inom både den offentliga och enskilda sektorn kommer dock med all sannolikhet att uppkomma ett ökat behov av jurister. Detta kan emellertid knappast väntas uppväga den minskade efterfrågan som här förutskickats. Slutligen bör något beröras eventuellt nya arbetsfält för jurister. Upprättandet av ett europeiskt frihandelsområde kan måhända skapa arbetsuppgifter för advokater och andra svenska jurister som specialiserat sig på affärsjuridik och internationell privaträtt. På goda grunder har man därför anledning räkna med en ökad sysselsättning av jurister för internationella uppgifter. De reformer inom sociallagstiftningens område som under senare år genomförts har redan skapat nya arbetstillfällen för jurister men denna efterfrågan kom87

mer sannolikt att neutraliseras av rationaliseringar inom redan befintliga administrationsorgan inom socialvårdens område.» Sammanfattningsvis framhålles, att antalet jurister som årligen kunnat placeras på arbetsmarknaden med juridiska arbetsuppgifter uppgått till något över 200. Den ökning som kan ifrågakomma i framtiden anses bli mycket begränsad. Till den redogörelse som här lämnats vill universitetsutredningen i förevarande sammanhang endast ge en helt allmän kommentar. Det framtida behovet av akademiker med här ifrågavarande examina är speciellt vanskligt att bedöma. Tidigare har antytts det inbördes sambandet från behovssynpunkt mellan de tre utbildningsgrupperna civilekonomer, jurister och politices magistrar. Dessa konkurrerar delvis om samma arbetsuppgifter. Vidare har antytts, att det för var och en av dessa grupper, liksom för ett flertal andra akademikergrupper, finns ett konkurrensförhållande till grupper med kortare utbildning. För civilekonomernas del gäller det konkurrens i första hand med personer med handelsgymnasieutbildning; för jurister och samhällsvetare finns en viss konkurrens med socionomerna.1 När det gäller verksamheten i offentlig förvaltning kan det ganska snart även bli konkurrens från en ny, ännu ej mer än på försök introducerad grupp, nämligen de s. k. kanslisterna. Dessa senare är tänkta att i viss utsträckning avlasta bl. a. personer med juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. Juristernas och politices magistrarnas framtida arbetsmarknad är dessutom starkt beroende av hur den offentliga förvaltningen kommer att växa. Det är visserligen sant att förvaltningens omfattning till en väsentlig del bestäms av utvecklingen i stort av näringsliv, kultur och socialt handlande. Å andra sidan är det uppenbart att den offentliga förvaltningens tillväxt, och därmed även tillväxten av antalet befattningar lämpade för arbetskraft av här aktuellt slag, i hög grad är beroende av politiska avvägningar. Civilekonomernas framtida arbetsmarknad kommer i hög grad att vara beroende av den utveckling, som näringslivet och särskilt den privata industrien kommer att undergå. Det finns därför ett uppenbart samband mellan å ena sidan det framtida behovet av ingenjörer, särskilt civilingenjörer, och å den andra det framtida behovet av merkantilt utbildad personal, särskilt civilekonomer. 7. Behovet

av teologer

Det övervägande antalet personer med examen från teologisk fakultet väljer prästbanan. Enligt resultaten av en undersökning, publicerad i Akademikerräkningen 1955, skulle av 3 383 teologer (under 65 år) 2 674 eller i runt tal 80 procent ha egentlig prästtjänst inom landet. (I siffran för antalet personer med 1

88 Beträffande socionombehovet se sista avsnittet av åttonde kapitlet.

egentlig prästtjänst är då ej inräknade de 84 som enligt undersökningen hade egentlig prästtjänst men ej teologisk examen.) Antalet prästerliga tjänster var den 1 mars 1958 enligt Statistisk matrikel över Svenska kyrkans prästerskap 2 738. Antalet prästtjänster i framtiden är i hög grad beroende av hur den av 1957 års riksdag i princip beslutade nya pastoratsindelningen kommer att bli utformad i praktiken. Av de teologer som ej väljer prästbanan har hittills ett förhållandevis stort antal valt lärarbanan. Enligt akademikerräkningen skulle år 1955 av antalet teologer under 65 år 430 eller cirka 13 procent av samtliga vara lärare vid olika slag av utbildningsanstalter. Av dessa 430 var 34 universitetslärare, återstoden eller 396 anställda inom skolväsendet. Enligt de beräkningar som utförts rörande skolväsendets lärarbehov (SOU 1958: 21) skulle det totala behovet av lärare i kristendomskunskap vid de högre skolorna, uttryckt i heltidstjänster, komma att öka med 45 procent mellan läsåren 1957/58 och 1966/67. Återstående för teologer öppna arbetsmarknader är kvantitativt sett av mindre betydelse. 8. Behovet

av akademiker

med examen från filosofisk

fakultet

En bedömning av det framtida behovet av personer med utbildning vid filosofisk fakultet är utan tvekan mest vansklig av alla de bedömningar man har att göra vid en genomgång utbildningsgrupp för utbildningsgrupp av behovsutvecklingen. De filosofiska fakulteterna dominerar för närvarande, räknat efter antalet studerande, universitets- och högskoleväsendet. Cirka 50 procent av samtliga universitetsstuderande är registrerade vid dessa fakulteter, som emellertid samtidigt i avsevärt mindre grad än övriga fakulteter och fackhögskolor har en utpräglad karaktär av utbildningsanstalter för särskilt eller särskilda yrken. Vidare föreligger för de filosofiska fakulteternas del speciella svårigheter med avseende på det tidigare omnämnda sambandet mellan utbildning och yrke. I ett tidigare avsnitt har redan frågan om det framtida behovet av personer med samhällsvetenskaplig utbildning behandlats, trots att en del personer med samhällsvetenskaplig examen har sin utbildning förlagd till filosofisk fakultet. Vissa avgränsningssvårigheter av liknande art gäller i fråga om behovet av lärare inom det högre skolväsendet. Mot bakgrunden av dessa vanskligheter görs följande översikt av de för personer med utbildning vid filosofisk fakultet viktigaste arbetsmarknadsområdena. Början görs därvid med gruppen lärare. Lärare

inom

skolväsendet

Universitetsutredningen har låtit utföra en omfattande undersökning av behovet av lärare i teoretiska ämnen inom det högre skolväsendet. Undersökningen, som på uppdrag utförts av undervisningsrådet Ragnar Lundblad, är publicerad 89

som universitetsutredningens betänkande IV under titeln Lärarbrist och läraröverskott (SOU 1958: 21). Undersökningen omfattar lärarbehovet på enhetsskolans högstadium, för den äldre realskoleorganisationen samt för gymnasieålderns skolformer. Vad det senare beträffar avser utredningen behovet av lärare vid allmänbildande gymnasier, handelsgymnasier och tekniska gymnasier, vid folkhögskolor och liknande samt folk- och småskoleseminarier. I gruppen »folkhögskolor och liknande» är förutom de egentliga folkhögskolorna inräknade vissa utbildningsanstalter för äldre ungdom av typen sjöbefälsskolor. Som utgångspunkt för beräkningarna av behovet av lärare i teoretiska ämnen vid de skilda skolformerna har tagits dels gällande timplaner, där så varit möjligt, dels i förekommande fall gällande fördelning av den studerande ungdomen på skilda linjer och grenar, dels ock ett antagande beträffande den framtida expansionen av de berörda skolformerna. Som expansionsalternativ i fråga om de tre typerna av gymnasier har valts två av universitetsutredningen utarbetade preliminära alternativ i fråga om antalet examinerade från skilda gymnasier. Dessa alternativ skiljer sig relativt obetydligt från dem som utredningen redovisar som sina definitiva i föreliggande betänkande. (Skillnaderna är delvis betingade därav, att vid tidpunkten för de definitiva alternativens utarbetande slutgiltiga siffror rörande intagningen i gymnasiernas första ring förelåg för ytterligare några år utöver dem, för vilka siffror fanns tillgängliga vid utarbetandet av de alternativ som använts i den Lundbladska utredningen.) Det kan i detta sammanhang nämnas, att utredningens beräkningar av gymnasiets expansion både i sin preliminära och i sin definitiva form i stort sett överensstämmer med de beräkningar, som framlagts i en av skolöverstyrelsen i juni 1959 offentliggjord utredning rörande gymnasieorganisationens omfattning. Huvudresultaten av beräkningarna av det totala behovet av lärare i teoretiska ämnen, uttryckt i heltidstjänster, återges i följande tabell, hämtad ur den omnämnda utredningen. För detaljer rörande beräkningarna i övrigt hänvisas till utredningen. Här skall endast understrykas, att uppgifterna i de här medtagna tabellerna rörandet antalet lärare i visst ämne anger antalet lärarindivider, endast om varje lärares undervisning tankes koncentrerad till ett enda ämne. Antalet lärare med utbildning i ämnet måste i praktiken vara betydligt större, emedan varje lärare i regel undervisar i två eller flera ämnen. Antalet lärare i samhällskunskap på enhetsskolans högstadium är här och i tabell 21 särrcdovisat, därför att så mycket som två tredjedelar av yrkesvalslärarna ansetts böra hänföras till ämnesgruppen lärare i samhällskunskap. Mellan läsåren 1957/58 och 1966/67 skulle således ske en nettoökning av antalet behövliga dylika lärartjänster från 10 625 till 17 069 eller med drygt 60 procent. Undervisningen i de teoretiska läroämnena ombesörjes förutom av lärare med den traditionella utbildningen för högre skolor, d. v. s. filosofisk ämbetsexamen med eller utan påbyggnad, teologie kandidatexamen och examen vid högre 90

Tabell 18. Det totala lärarbehovet i teoretiska läroämnen vid de högre skolorna läsåren 1957/67, uttryckt i heltidstjänster. \ . Läroämne

\ Läsår 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67

la gr

kr

mo

558 585 634 673 698 726 749 764 786 807

1488 210 1 553 231 1670 254 1 793 282 1935 310 2 066 331 2183 345 2 257 351 2 352 355 2 4561356

eng

^

ty ry fs

fr sp

1404 1170 504 1 422 1415 533 1 528 1 521 590 1643 1584 692 1720 1 585 705 1806 1630 748 1870 1667 779 1898 1675 785 1943 1691 793 1992 1707 789

hi sk i m enh.- ge samh.sk. lära

fi ps pe

ma

1097 1 150 1232 1327 1367 1422 1466 1484 1508 1528

122 131 139 148 156 167 181 180 176 174

1391 697 701 576 10 625 1476 754 839 670 11546 1614 809 923 761 12 541 1 740 864 997 838 13 557 1837 904 1083 856 14 268 1940 979 1125 908 15 076 2 021 1007 1170 935 15 700 2 073 1029 1206 966 16 075 2 140 1061 1249 994 16 551 2 213 1097 1298 1031 17 069

79 111 146 208 302 388 458 519 587 674

628 676 720 768 810 840 869 888 916 947

bi

fy

Summa

ke

Anm. Behovet av hjälpklasslärare är ej inkluderat. lärarinneseminarium, av lärare med vad som kan kallas avvikande meritering. I Lundblads utredning har gjorts en undersökning gällande flertalet av de av utredningen omfattade skolformerna (undantagna är främst handelsgymnasier och folkhögskolor) av hur många lärare som har sådan avvikande meritering. För högre skolor av äldre typ framgår resultaten av denna undersökning, som avsåg förhållandena höstterminen 1956, av följande sammanställning: Icke-ordinarie ämn.lär.

Utbildning

Fil. kand.-ex Folkskollärarex Civilekonomexamen

Folksk. lär.

Summa

Samtliga

m

kv

m

kv

m

kv

m

kv

16 5 13 2 35

11 341

5 222

77 5 6

50 8 2

7 64 93 49

3 10 59 35

104 351 19 2 42 65 94 53

71 230 3 1 6 10 61 35

1 1 3 1

Teknologer m. fl Stud. i teol. eller fil. fak Andra

Timlär.

1 4

227 Medtages även enhetsskolans högstadium och de i folkskolan inbyggda realskolelinjerna samt göres en omräkning av undersökningens resultat till att gälla heltidstjänster jämförbara med dem i den tidigare redovisade tabellen, erhålles följande tabell: 91

Tabell 19. Omfattningen i heltidstjänster av den undervisning i teoretiska läroämnen vid högre skolor, som höstterminen 1956 bestreds av lärare med avvikande meritering. Skoltyp

kr

mo

la gr

eng

ty

fr sp

T sk

Den äldre organisationen . . . 40 139 De inbyggda linjerna: icke-ord. ämneslärare . . . . 0 1 folkskollärare 4 11 timlärare 1 2 Enhetsskolans högstadium: icke-ord. ämneslärare . . . . 2 0 folkskollärare 16 60 timlärare 7 4 Summa 65 222

1 01

lu ge

ps

pe

bi

fy

ke

ma

Summa

182 1 5 2871 94 147 102 1124

1 8 2

1 5 1

1 6 2

0 6 1

0 16 1

0 7 0

0 10 0

0 7 0

4 80 10

3 31 4

3 10

1 61 7

1 32 4

1 38 4

0 25 5

14 346 46

2 0 1 0 45 28 5 1 0 8 131 119

5 373 138 200 139 1624

När det så gäller lärarbehovets fördelning mellan å ena sidan ämneslärare med traditionell utbildning och å andra sidan folkskollärare med vidareutbildning, är det givetvis icke möjligt att ställa någon prognos för framtiden. Detta är ytterst en fråga om den politik som statsmakterna kommer att föra. Lundblad räknar för sin del i utredningen med två alternativ: Enligt det ena, benämnt 60-procentsalternativet, skulle 60 procent av lärarkrafterna i teoretiska läroämnen på enhetsskolans högstadium utgöras av filosofie magistrar eller jämställda och 60 procent av de lärare vid övriga högre skolformer som enligt den nyss återgivna tabellen befunnits ha avvikande meritering skulle ersättas med filosofie magistrar eller likställda. Enligt det andra alternativet förutsätts att 50 procent av nämnda undervisning i enhetsskolan skulle skötas av filosofie magistrar och likställda samt att 50 procent av hjälpkrafterna i andra skolformer vid tillfälle skulle utbytas mot lärare med filosofie magister kompetens. Här har hittills talats dels om den på grund av skolorganisationens expansion erforderliga ökningen av antalet ämneslärartjänster, det s. k. utvidgningsbehovet, dels om det ytterligare antal lärare med fullständig akademisk utbildning, som behövs för att ersätta lärare med ofullständig utbildning, det s. k. utbytesbehovet. Därtill kommer så det s. k. ersättningsbehovet, vilket uppkommer till följd av avgången från yrket till följd av pensionering och annan form för upphörande med yrkesverksamheten samt dödsfall. När det gäller en hel utbildningsgrupp är dessa de helt dominerande faktorerna bakom ersättningsbehovet. När det gäller en yrkesgrupp kommer därtill övergången till andra yrken, som i en del fall kan spela en stor roll. För ämneslärarnas del har Lundblad utfört en beräkning av ersättningsbehovet för de lärare som har akademisk examen eller som utexaminerats från högre lärarinneseminarium. Resultaten redovisas i följande tabell: 92

Tabell 20. Behovet av ersättare för avgående lärare med filosofisk ämbetsexamen eller motsvarande åren 1958—66 (ersättningsbehovet). ^\^

Ämne

\ År

hi kr

mo

la

ty

fr sp

m samh.lära

ge

fi pe

4 21 22 4 20 21 5 19 19 5 19 19 6 17 17 5 19 18 3 19 19 3 20 20 4 22 23 39 176 178

9 9 7 8 7 8 8 9 9 74

19 19 19 19 18 18 16 17 19 164

13 12 11 10 9 9 9 10 11 94

2 26 18 12 — 23 16 11 1 20 13 9 2 16 12 7 1 14 11 6 — 15 12 7 2 15 12 7 2 15 13 7 1 16 14 7 11 160 121 73

gr

eng

\ ^

1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 Summa

11 22 10 20 10 20 10 19 9 18 10 18 9 18 9 19 10 22 88 176

ma

bi

ke

fy

Sum-

ma

13 192 177 12 163 10 153 7 140 7 147 8 145 8 153 9 9 167 83 1437

På basis av dels den ovan redovisade behovsökningen, dels antagandena om relationen mellan lärare med olika slag av utbildning, dels beräkningen av ersättningsbehovet kan man beräkna det totala behovet år för år, kallat rekryteringsbehovet, av ämneslärare. Lundblad redovisar för dem med traditionell meritering två beräkningar sammanhängande med de två alternativen rörande relationen mellan lärare med olika meritering. Här återges i det följande den av Lundblads beräkningar som utgår från det s. k. 60-procentsalternativet.

Tabell 21. Rekryteringsbehovet av filosofie magistrar och likställda vid de högre skolorna åren 1958—66, uttryckt i heltidstjänster; 60-procentsalternativet. eng

ty ry fs

hi sk i fr m enh.- ge sp samh.sk. lära

fi PS pe

ma

233 87 125 88 940

25 27 33 33 27 19 9 7 5

24 255 37 101 107 64 98 56 108 54 -14 17 67 32 46 52 29 35 17 3 11 28 7 14 o 27 5

53 43 38 29 20 22 12 18 18

11 8 10 10 12 14 1 -2 -1

93 135 105 65 75 61 34 42 40

kr mo

la gr

Lärarbr. ht 57 36 126

Läroämne

bi

fy

ke S:a

Årsbehov åren 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

32 46 34 17 22 20 11 15 13

65 101 95 99 94 89 48 61 64

64 88 94 37 54 46 18 21 16

19 21 37 56 52 42 37 41 52

66 57 49 24 61 19 15 23 23

140 78 58 65 24 32 23 26 26

97 98 67 2 38 19 24 21 23

981 974 882 494 624 499 26:t 322 313

Enligt det s. k. 50-procentsalternativet blir givetvis behovet av lärare med traditionell meritering mindre. Som exempel på hur de två alternativen utfaller, återges för samtliga lärare rekryteringsbehovet i följande siffror: I960 1963 1966 60-procentsalternativet 882 499 313 50-procentsalternativet 808 432 220 Differens 74 07 93 Med hänsyn till framställningen i ett följande kapitel kan det vara av intresse att sammanfatta de redovisade behovsberäkningarna fakultetsvis för perioden i dess helhet. Det totala antalet nya lärare i humanistiska respektive matematisk-naturvetenskapliga läroämnen (vi antager, att det övervägande flertalet av de nya kristendomslärarna har filosofisk examen), som under prognosperioden skulle behöva tillföras skolorganisationen för att tillgodose såväl det beräknade ersättnings- och utbytesbehovet som det beräknade utvidgningsbehovet, blir enligt 60-procentsalternativet följande: lärare i humanistiska ämnen 3 908 (därav kristendomslärare motsvarande 246 hela tjänster i enbart detta ämne) lärare i matematisk-naturvetenskapliga ämnen 2 381 Med hänsyn till att i detta kapitel i övrigt uteslutande talas om nettoökningen av antalet personer med olika slag av akademisk utbildning kan det vara rimligt att också ge en siffermässig sammanställning av det beräknade antalet nya ämneslärartjänster under perioden med fördelning på fakultet. En sådan sammanställning får då följande utseende: Behövligt antal nya ämneslärartjänster under perioden 1957/58—1966/67 (enligt tabell 18) 6 444 därav i humanistiska ämnen 4 170 (varav kristendomslärare till ett antal motsvarande 249 fulla tjänster i enbart detta ämne) i matematisk-naturvetenskapliga ämnen 2 274 Det må här erinras om att en tills vidare icke känd del av dessa nya ämneslärartjänster i vad de avser tjänster på enhetsskolans högstadium får beräknas bli besatta med andra lärarkategorier än sådana med traditionell ämneslärarutbildning. Lundblad har — som ovan framhållits — i sin utredning räknat med två alternativ (de s. k. 60-procents- och 50-procentsalternativen). Förutom behov av de lärare som nu behandlats kan de närmaste åren ett visst behov inom andra områden komma att föreligga av lärare med studier vid filosofisk fakultet. 1953 års lärarinneutbildningskommitté avgav år 1957 ett betänkande, Lärarutbildningen på det husliga området (SOU 1957:28). Utred94

ningsförslaget, som ännu ej blivit föremål för statsmakternas ställningstagande, innebär bl. a. en mindre ökning av det nuvarande antalet lärare på berörda områden, helt eller delvis utbildade vid filosofisk fakultet. Sålunda föreslås inrättandet av lektorstjänster i vissa speciella ämnen, t. ex. i näringslära och tilllämpad kemi, hemvårdslära samt tvättlära och arbetsteknik, för vilka tjänster förutsattes — i varje fall under en övergångsperiod, innan reguljär utbildning är ordnad — godkända betyg i filosofisk ämbetsexamen i ämnet kemi. Vidare förordas några lektorat och adjunktstjänster av samma slag som inom det övriga högre skolväsendet. I ett betänkande Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel (SOU 1959:8), avgivet av 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och viss lärarutbildning, behandlas frågan om behovet av lärare vid skilda utbildningslinjer inom yrkesskolväsendet. De delar av det framräknade behovet som avser de teoretiska ämnena torde vara täckta av de beräkningar som gjorts i den tidigare refererade utredningen av Lundblad om lärarbrist och läraröverskott. Vad beträffar behovet av lärare i yrkesämnena synes utredningen ha räknat med att detta behov skall täckas av andra än personer med utbildning vid filosofisk fakultet. För akademikernas del berör denna utredning i första hand personer som avlagt examen vid handelshögskola eller teknisk högskola. Utöver vad nu anförts kan det tänkas komma att finnas behov av lärare med utbildning vid filosofisk fakultet inom skolformer, som här ej behandlats. Inom korrespondensundervisningen kan det komma att uppstå ett växande behov av personer med akademisk examen. Den utbildnings- och den vidareutbildningsverksamhet, som i växande omfattning pågår inom näringslivet, kan också tänkas leda till en viss efterfrågan på heltidsanställd lärarpersonal. Någon möjlighet att nu uppskatta omfattningen av detta eventuella framtida behov finns dock ej.

Akademiska

lärare, forskare

m. fl.

Inom universitets- och högskoleväsendet kommer, om detta utvecklas i den takt som universitetsutredningen tänkt sig, under de närmaste årtiondena att skapas ett stort antal befattningar, tillfälliga och permanenta, för personer med utbildning inom filosofisk fakultet. Universitetsutredningen räknade i sitt betänkande Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen (SOU 1957: 24) med att antalet befattningar — från professor till assistent — för enbart undervisningens behov inom de filosofiska fakulteterna skulle behöva öka med cirka 440 vid ett i förhållande till utgångsläget fördubblat studerandeantal. I sitt betänkande rörande forskningens villkor och behov (SOU 1958: 32) förordade utredningen åtgärder som för budgetåren 1959/60—1963/64 för de filosofiska fakulteterna bl. a. skulle innebära förstärkningar med sammanlagt 116 e.o. do95

centbefattningar och därjämte ett stort antal professors- och preceptorsbefattningar samt assistent- och amanuenstjänster. Härtill kommer antalet doktorandoch licentiandstipendier. Om man antar att under 1960-talet sker en fördubbling av antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna samt att utredningens förslag rörande forskningsupprustningen helt genomförs, skulle antalet »universitetsbefattningar» vid de filosofiska fakulteterna, tillfälliga och permanenta, tillsammans kanske komma att öka med cirka 600. Därtill skulle komma ytterligare ett antal sluttjänster på professors- och preceptorsnivå, vid ett eventuellt inrättande av en eller flera nya fakulteter. Det är nu att märka att av de här nämnda »befattningarna» ett betydande antal — främst docent- och assistenttjänster — är att betrakta som tillfälliga från den enskilde befattningshavarens synpunkt. I detta sammanhang bör även framhållas, att de filosofiska fakulteternas egna lärostolar icke ensamma utgör slutpunkterna i humanisters och naturvetares forskarkarriär. En mycket stor del av lärarbefattningarna vid fackhögskolorna är och kommer troligen även i framtiden att bli besatta med forskare, vilkas forskarutbildning varit förlagd till filosofisk fakultet. Särskilt gäller detta lärarbefattningar i grundläggande naturvetenskapliga ämnen vid de tekniska högskolorna, jordbrukets högskolor och farmaceutiska institutet, men även flera av handelshögskolornas lärostolar innehas av forskare med filosofie doktorsgrad inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Den utbyggnad av utbildningskapaciteten vid här ifrågavarande läroanstalter, som universitetsutredningen föreslår i detta betänkande, kommer sålunda att innebära en betydande utvidgning av arbetsmarknaden för docenter och andra yngre forskare även vid de filosofiska, främst de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Utöver de nu nämnda befattningarna kommer så ett säkerligen betydande antal tillfälliga befattningar inrättade för forskningsuppgifter och bekostade med medel från de statliga forskningsråden eller med medel från andra källor (enskilda fonder, utlandet m. m.). Hur stort antal forskare och forskningsassistenter som för längre eller kortare tid kan komma att få sin försörjning av medel från dessa håll, är omöjligt att säga. Man kanske skulle kunna våga den gissningen att dessa medel, tillsammans med de medel som universitetsväsendet självt kommer att erhålla, kommer att vara tillräckligt omfattande för att redan omkring mitten av 1960-talet permanent eller tillfälligt ge heltidssysselsättning åt kanske 700 fler personer med examen från filosofisk fakultet än som har motsvarande befattningar innevarande budgetår och att vid slutet av 1960-talet dessa medel har en omfattning som möjliggör för kanske 1 500 fler »filosofer» än innevarande år att helt ägna sig åt undervisning eller forskning. Hur fördelningen av dessa nya befattningar på de humanistiska och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kan komma att bli, är det givetvis svårt att nu ha någon klar mening om. Det är dock knappast rimligt tänka sig att ökningen blir lika stor på de två fakultetsgrupperna. 96

Andra

yrkesområden

Enligt akademikerräkningen utgjorde lärarna vid skilda skolor s a m t de anställda vid universitet och högskolor cirka t v å tredjedelar av samtliga y r k e s v e r k s a m m a akademiker u n d e r 65 år med filosofisk examen som h u v u d u t b i l d n i n g . A v återstoden k o m m e r en b e t y d a n d e del på vetenskaplig verksamhet, bedriven utanför universitetsväsendet. Sektorerna biblioteks-, musei- och arkivverksamheten, å ena sidan, och den statliga och k o m m u n a l a förvaltningen, å den a n d r a , s v a r a r för större delen av d e återstående »filosofernas» sysselsättning. L i t t e r ä r och konstnärlig verksamhet, respektive organisationsväsendet svarar var och en för ungefär lika stor del av filosofernas a r b e t s m a r k n a d som industrien, respektive handel och samfärdsel s a m t bank- och försäkringsväsendet. D e e x a k t a siffrorna enligt inventeringen framgår av följande tabell:

Tabell 22. Antalet

»filosofer»

under 65 år inom olika

Näringsgren

Jordbruk, skogsbruk och industri Varuhandel och samfärdsel Bank- och försäkringsverksamhet Uppdragsverksamhet m. m Statlig och kommunal förvaltn Universitet och högskolor Undervisning i övrigt därav: folk- och småskolesem allm. läroverk högre tekniska läroverk komm. gymnasier och realsk praktiska realskolor privata läroverk folkhögskolor Biblioteks-, musei- och arkivverksamhet Annan vetenskaplig verksamhet Litterär och konstnärlig verksamhet Organisationer Summa

näringsgrenar.

Antal under 65 år

Antal i åldrarna 30—64 år

abs.

rel.

abs.

rel.

190 167 197 23 701 541

1,8 1,6 1,9 0,2 6,6 5,1

174 156 181 19 645 519

6 152

58,4

5 359

2,9

3 857

36,6

3 334

0,8

(297) (272) (312) (329)

(2,8) (2,6) (3,0) (3,1)

(253) (251) (284) (303)

1,9 1,7 2,1 0,2 7,2 5,8 59,7 3,2 37,1 0,9 (2,8) (2,8) (3,2) (3,4) 8,5 8,8 2,2 1,9 100,0

7,8

12,7

219 188

2,1 1,8

760 794 193 174

10 538

100,0

8 974

Anm. Siffrorna inom parentes har hämtats från realskoleutredningens undersökning, vilken avser förhållandena år 1954. Vissa antaganden om de i denna undersökning ingående lärarnas examen har måst göras. Det har sålunda ansetts sannolikt att det vid de berörda skolorna fanns 20 lärare med teologisk examen och 20 med juridisk eller samhällsvetenskaplig examen. Då det ej är möjligt att fördela dessa efter skolformer, ingår alltså 40 icke-filosofer i de inom parentes angivna antalsuppgifterna, däremot ej i totalsiffran (10 538).

97 7

Vad beträffar det framtida behovet av personer med filosofisk examen inom här berörda områden kan till en början konstateras, att man inom området »annan vetenskaplig verksamhet» har att räkna med ett stigande behov av akademiker. Här är då inte inräknad verksamhet, för vilken samhällsvetenskapligt skolad arbetskraft är den lämpade (se härom i ett tidigare avsnitt, s. 80 ff.). Det är främst fråga om forskningsverksamhet av naturvetenskaplig inriktning, bedriven vid försvarets anläggningar, vid kommunikationsverken, inom den statliga atomverksamheten o. s. v. Här har man anledning förvänta en avsevärd behovsökning. Vad så gäller »biblioteks-, musei- och arkivväsendet» är det i och för sig möjligt att inrätta ett betydande antal tjänster och tillfälliga befattningar. Arbetsuppgifter finns i stor omfattning. Frågan gäller i vilken utsträckning samhället anser sig kunna öka sina insatser på dessa kulturområden. För områdena »litterär- och konstnärlig verksamhet» gäller andra förutsättningar. Här är det delvis fråga om i vilken omfattning som främst förlagen kommer att anställa personer med filosofisk utbildning. Att man inom förlagsvärlden har ett uppdämt behov av personer med naturvetenskaplig skolning, kan tas för givet, medan det däremot är mindre klart, huruvida man kan finna anledning att i större omfattning utöka personalen med humanistisk skolning. Organisationsväsendet kommer sannolikt att växa i storlek. Härvidlag torde det dock ligga närmast till hands att räkna med att efterfrågan kommer att gälla juridiskt och samhällsvetenskapligt utbildade akademiker, men även psykologiskt och pedagogiskt skolad arbetskraft — vilken här räknas in bland dem med filosofisk skolning — torde ha att räkna med en växande arbetsmarknad också inom organisationsväsendet. De stora frågetecknen för framtiden, när det gäller den filosofiskt och framför allt den humanistiskt utbildade arbetskraften utgör utan tvekan industri, handel och samfärdsel samt bankoch försäkringsväsendet. För närvarande är, som framgår av tabell 22, förhållandevis få personer med filosofisk examen anställda inom dessa stora näringsgrenar. Det är i och för sig förklarligt att så varit och fortfarande är fallet med hänsyn till den typ av utbildning, som de filosofiska fakulteterna erbjuder. Utgår man från att utbildningen i allt väsentligt förblir densamma som hittills, då finns det ingen anledning antaga att näringslivet kommer att till rimliga löner efterfråga något väsentligt ökat antal personer med humanistisk utbildning. Självfallet finns det möjligheter för humanister att på lika villkor konkurrera med personer utan någon mera specialiserad yrkesutbildning. Om å andra sidan en nyorientering av utbildningen inom ett stort antal ämnen vid de humanistiska fakulteterna kan ske, är det ej uteslutet att det så småningom skapas nya förutsättningar för examinerade från filosofisk fakultet att konkurrera med annan yrkesutbildad arbetskraft om välbetalda anställningar inom industrien och, vad viktigare är, att fylla latenta behov, vilka industrien i brist på lämpligt utbildade personer för närvarande inte har aktuella. 98

Liknande är situationen för dem som har naturvetenskaplig utbildning. Ännu är det ett förhållandevis ringa antal naturvetare som har anställning inom industrien. En viss nyorientering på utbildningens område skulle här kunna öka den redan nu sakta växande efterfrågan inom industrien på dylik personal.

Sammanfattning Av det föregående framgår, att om vi under 1960-talet skall bygga ut vårt högre skolväsende i en omfattning som svarar mot de krav på utbildning som man nu ganska säkert kan förvänta från föräldrar och ungdom, så fordras att vi inrättar nya tjänster inom skolväsendet för personer med någon form av ämneslärarutbildning till ett antal av mellan 6 000 och 7 000 heltidstjänster och sannolikt dessutom ett stort antal tillfälliga tjänster och befattningar. Det bör här understrykas, att Lundblads i det föregående refererade beräkning av skolväsendets behov under de närmaste åren av lärare i teoretiska läroämnen i många hänseenden måste betecknas som en beräkning av minimibehovet. Den är i avseende på skolorganisationens utformning uttryckligen gjord på grundval av statsmakternas vid undersökningstillfället fattade beslut och sålunda utan antaganden rörande innebörden av kommande beslut i dessa hänseenden. Beräkningarna är alltså gjorda under antagande bl. a. att bestämmelserna rörande klassavdelningarnas storlek skall förbli oförändrade. Uppenbart är, att t. ex. en reform i riktning mot mindre klassavdelningar liksom andra tänkbara skolreformatoriska åtgärder kan leda till ett avsevärt större lärarbehov än det Lundblad utifrån sina antaganden räknade fram. Med hänsyn till att vi nu står mitt uppe i en intensiv reformverksamhet på skolans område, är det — såvitt universitetsutredningen kan bedöma — på intet sätt otänkbart att det totala behovet av lärare i teoretiska läroämnen vid 1960talets slut omfattar kanske drygt 20 000 i stället för av Lundblad beräknade cirka 17 000 heltidsverksamma lärare. Vad de filosofiska fakulteternas tillväxt under 1960-talet beträffar så är i det föregående givna uppgifter om lärarbehovet baserade på utredningens tidigare och i det följande framlagda förslag till utbyggnad av universitetsväsendet, varför det inte i förevarande sammanhang finnes anledning till ytterligare kommentarer. Här skall blott konstateras att de beslut som statsmakterna fattat på basis av utredningens tidigare förslag (jfr prop. 1958/104 och 1959/105) resulterat i att antalet assistenttjänster redan från och med läsåret 1959/60 är större än det antal som utredningen räknade med skulle bli erforderligt, dels för undervisningens behov vid fördubblat studerandeantal, dels för att skapa en forskningsmässig minimistandard vid nuvarande lärarantal. Inom de från allmänkulturell synpunkt viktiga områdena biblioteksväsendet, musei- och arkivväsendet synes det finnas plats för en stark upprustning och utvidgning. Det finns all anledning att åt eftervärlden söka ta tillvara en för99

hållandevis lika stor del av den aktuella tidsepoken som man för säg 100 år sedan gjorde av dåtiden. Därtill erfordras växande resurser. Här finns det helt självklart stora möjligheter att utnyttja humanistiskt skolad arbetskraft. Med en utveckling mot ökad fritid för den yrkesverksamma befolkningen följer helt naturligt ökad möjlighet för olika former av fritidsverksamhet och avkoppling. Det synes universitetsutredningen vara en självklar uppgift för samhället att i ett sådant läge genom olika slag av offentliga tjänster erbjuda allmänheten kvalitativt högtstående service för fritidsverksamhet och avkoppling. Formerna för dessa insatser kan inte här skisseras. Rent allmänt bör därvid emellertid gälla, att man kommer att behöva arbetsinsatser av personer som själva genomgått en utbildning med tonvikten på det i västerländsk mening kulturella. Därvid framstår någon form av humanistisk utbildning som en nära till hands liggande utbildning.

I detta kapitel har hittills dels givits en bild av utvecklingen i stort i fråga om antalet akademiker under perioden 1935—55 dels diskuterats vissa strukturella drag i den hittillsvarande utvecklingen, vilka kan få betydelse för det framtida behovet av personer med akademisk utbildning. Dels slutligen har refererats och diskuterats ett antal relativt nyligen gjorda undersökningar av behov i framtiden av skilda slag av akademiskt utbildad arbetskraft. Man skulle kunna sammanfatta innebörden av vad som hittills visats sålunda. På den högre och lägre utbildningens samt forskningens områden finns det inom överskådlig tid inte någon annan gräns för behovsutvecklingen — förutom den ekonomiska — än den som tillgången på lämplig personal sätter. På hälsooch sjukvårdens område är situationen liknande. Vi skulle teoretiskt sett kunna öka antalet läkare och tandläkare mycket starkt, om hänsyn blott behövde tagas till möjligheterna att ge vederbörande yrkesutövare arbetsuppgifter. Förutom arbetskraftstillgången är det de ekonomiska resurserna i fråga om undervisningslokaler, forskningsutrustning, sjukhusbyggen, erforderliga avlöningsmedel för de berörda akademikerna och deras medhjälpare m. m., som fäller utslaget. Och tillgången på dessa resurser bestäms ytterst av våra egna värderingar. Hur vill vi fördela det offentligas utgifter för den överblickbara framtiden? När det gäller den del av den akademiskt skolade arbetskraften som verkar utanför den offentliga sektorn, som egna företagare eller som anställda i näringslivet är problemet av en något annan natur. Ytterst blir det dock även här fråga om hur vi vill fördela våra resurser i framtiden. Dessutom inverkar, framför allt då det gäller de akademiker som är anställda inom näringslivet, det internationella handelspolitiska läget och Sveriges ställning därvidlag. Universitetsutredningen vill för sin del redan i detta sammanhang göra det allmänna uttalandet på basis av vad som nu visats, att de yrkesverksamma 100

akademikernas sammanlagda antal bör öka betydligt snabbare under 1960-talet än under 1940- och 1950-talen. Om så ej sker, blir bristen på högkvalificerad arbetskraft mycket besvärande under 1960-talet. Detta kan även uttryckas så, att det är ytterligt önskvärt att antalet akademiker ökar i mycket snabb takt för att det skall bli möjligt för oss dels att realisera en rad projekt på forskningens, på utbildningens, på hälso- och sjukvårdens m. fl. områden som redan beslutats eller som nu övervägs, dels att på det ekonomiska området hävda vår ställning internationellt och vidareutveckla vårt materiella välstånd. I övrigt må här allmänt hänvisas till de resonemang, som föres i femte kapitlet, där utredningen också framlägger sina rekommendationer i stort.

C. Arbetskraft med icke-akademisk utbildning efter studentexamen Universitetsutredningen måste, med hänsyn till utformningen av sina konkreta förslag, även göra sig en viss föreställning om utvecklingen i framtiden av antalet personer med avlagd studentexamen och därpå byggd kortare utbildning. Storleken av den grupp studenter, som med eller utan kortare akadeTabell 23. Antalet antagna höstterminen 1958 (motsvarande) till icke-akademiska utbildningslinjer, vilka formellt eller faktiskt kräver studentexamen för tillträde. Antagna med studentexamen

Utbildningslinje

övriga kv.

Officersutbildning Landsfiskalsutbildning Tvåårig folkskollärarutbildning . Postassistentutbildning Stationsskri var utbildning Kon torsskri varutbildning Kammarskrivarutbildning Sjukgymnastutbildning Preparatrisutbildning 1 Grafiska institutet Fackkurs vid handelsgymnasium Företagsekonomisk utbildning 2 . Sekreterarutbildning Trafikvärdinneutbildning

212 41 148 43 23 6 9

17 200 38 15 Summa antagna

1 2

m.

4 10 2

212 41 148 43 27 16 11

17 200 38 16

168 6

9 86 26 2 155 3 252 12

Summa antagna

12 2 24

kv.

168 6

9 91 30 3 155 3 264 14 743

Endast utbildningen i Stockholm. Exklusive utbildningen vid Stockholms stads handelsskola.

Tabell 24. Antal antagna höstterminen 1958 (motsvarande) till utbildningslinjer i övrigt, som i relativt stor utsträckning rekryteras av studenter. Antagna med studentexamen

Utbildningslinje

övriga k\

kv. Fyraårig folkskollärarutbildning Småskollärarutbildning Socionomutbildning Landskanslistutbildning 1 Postexpeditörsutbildning Preparatris- 2 och laboratrisutbildning Utbildning inom försäkringsbranschen3 bankvärlden 1 Reklamutbildning 5 Företagsekonomisk utbildning8 Konstfackskolans grundkurs Konsthögskolan7 Teckningslärarinstitutet Musikhögskolan Dramatiska elevskolor58 Summa antagna

10 23 40

24 368 84 51 39

175 5 10 6 2 11 22 5

58 50 3 1 15 3 8 10 4

718 Summa antagna

112 6 99 40 18

107 587 42 129 89

kv. 122 6 122 80 18

131 955 126 180 128

429 1487 175 500 4 14 48 6 35 41 2 8 13 5 22 45 6 6 1331

515 1545 225 675 7 19 49 16 56 41 5 10 13 24 32 67 10 11 2 744 1726 3 462

1 Antalet uppskattat och gäller intagningen till länsstyrelse, ej landskanslistkurs. Preparatrisutbildningen i Uppsala. 3 Antalet uppskattat och grundar sig på arbetsmarknadsstyrelsens rapport. År 1957 antogs cirka 2 060 personer som extra tjänstemän inom försäkringsbranschen. Den årliga rekryteringen av studenter uppskattas till cirka 160, av vilka cirka 60 procent är manliga och 10 procent akademiker. Av totala antalet antagna uppskattas omkr. 1/3 vara män och 2/3 kvinnor. * Antalet uppskattat och grundar sig på underhandsuppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen. Uppskattningsvis antogs 225 studenter 1958. Av dem var cirka 20 procent kvinnor. Andelen studenter av samtliga antagna till utbildning inom bankvärlden kan uppskattas till cirka 25 procent. Samtliga antagna torde vara cirka 900. 5 Uppgifter från Beckmans reklamskola saknas. 6 Utbildningen vid Stockholms stads handelsskola. T Arkitektlinjen har ej medtagits. 8 Exklusive elevskolan vid Malmö stadsteater. 2

misk utbildning skaffar sig en icke-akademisk yrkesutbildning, är givetvis i hög grad beroende av arbetsmarknadssituationen, dels för personer med akademisk examen, dels för personer med icke-akademisk yrkesutbildning. Studenternas fördelning på akademisk och icke-akademisk huvudutbildning har fluktuerat ganska starkt under de sista decennierna. Under 1930-talet och början av 1940talet torde andelen av samtliga studenter från de allmänbildande gymnasierna, som påbörjade akademisk utbildning, ha varit i sjunkande. Sedan mitten av 1940102

Tabell 25. Antal antagna höstterminen 1958 (motsvarande) till utbildningslinjer, vid vilka för närvarande i ringa men dock någon mån studenter finns inskrivna. Antagna med studentexamen

Utbildningslinje

övriga kv.

kv.

200 806 23 324 56 47

200 845 32 345 60 48

Förskollärarutbildning 1 Sjuksköterskeutbildning2 Diakon- och diakonissutbildning Hushållslärarinneutbildning Ekonomi- och internatföreståndarinneutbildning . Laborantutbildning Skogsmästarutbildning Handels- och korrespondentutbildning Journalistutbildning Slöjdföreningens skola3 Arbetsterapeututbildning Musikutbildning

1 3

491 8 12 23 9

Summa antagna

39 9 21 4 1 42 2

17 138 22 14

Summa antagna

19 139 26 14 14 243

533 10 12 24 12 2121

1 Exklusive Södra KFUK:s pedagogiska institut. Endast intagningen sept. 1958, ung. hälften av antalet årligen intagna. 3 Endast grundkursen. 2

talet har denna andel stigit ganska markant. För att få underlag för en bedömning av denna för hela framtidsplaneringen för universitets- och högskoleväsendet centrala fråga har utredningen insamlat vissa uppgifter, som belyser rekryteringsförhållandena på de utbildningsområden utanför universitet och högskolor, dit studenter i stor utsträckning söker sig. Därutöver har utredningen införskaffat uppgifter om hur man bedömer den närmaste framtidens rekryteringsbehov inom sådana yrkesområden, där studenter med kortare yrkesutbildning traditionellt intagit en dominerande ställning. Utredningen har sålunda genom sitt sekretariat — närmast ansvarig för undersökningens genomförande har varit fil. kand. Lars G. Johansson — gjort en inventering av antalet nyintagna höstterminen 1958 vid utbildningsanstalter, där studenter varit inskrivna i något nämnvärt antal. Vid bearbetningen av detta material har gjorts en indelning i tre grupper: a) utbildningslinjer, vilka formellt eller faktiskt kräver studentexamen, b) utbildningslinjer i övrigt, som i relativt stor utsträckning rekryteras av studenter, samt c) utbildningslinjer, vid vilka i ringa men dock någon mån för närvarande studenter finns inskrivna. I de tre tabellerna 23—25 redovisas i detalj hur dessa tre grupper är sammansatta och i vilken omfattning studenter där finns antagna (nyinskrivna) höstterminen 1958. 103

Det skall påpekas, att materialet sannolikt ej är fullständigt, trots att antalet utbildningsanstalter som blivit medtagna bestämts efter upplysningar från arbetsmarknadsmyndigheterna rörande elevkårernas sammansättning i avseende på förutbildning. En sammanfattning av resultaten i de tre nu redovisade tabellerna återfinnes i följande sammanställning. Denna visar bl. a., att totalt 2 716 personer med studentexamen påbörjat utbildning vid här medtagna utbildningsanstalter. Av dessa var 57 procent kvinnor. Studenterna utgjorde 30 procent av totala antalet intagna studerande vid samtliga utbildningslinjerna. Av totalantalet var 70 procent kvinnor. Det stora antalet kvinnor torde delvis hänga samman med att undersökningen ej är alldeles fullständig, särskilt då det gäller sådana utbildningsvägar inom gruppen 3, som till övervägande del har manlig elevrekrytering. Medan de manliga studenterna utgjorde drygt 40 procent av samtliga män var endast 25 procent av samtliga kvinnor studentskor. Studenterna i denna undersökning hör givetvis till ett flertal studentexamensårgångar. Vid en del av utbildningslinjerna fordras praktik före studiernas påbörjande. Vidare torde ett icke obetydligt antal av studenterna ha bedrivit andra studier, innan de påbörjade här ifrågavarande utbildning; en del kan ha sådan föregående utbildning vid annan bland de här medtagna utbildningslinjerna, andra har med säkerhet studerat vid universitet eller högskola. De 2 716 studenterna i denna undersökning motsvarar 37 procent av antalet studentexamina år 1957 vid allmänbildande gymnasier. Det synes ej osannolikt a t t ett antal studenter motsvarande mellan 10 och 15 av dessa 37 procentAntagna med studentexamen

Utbildningslinje

Summa antagna

övriga

m.

kv.

m.

kv.

m.

kv.

Grupp 1. Utbildningslinjer med formellt eller faktiskt krav på studentexamen

743 Grupp 2. Utbildningslinjer utan studentexamenskrav med relativt stort antal studenter

2 744

3 462

2 121

4 767

2 738

6 326

3,2

100 Grupp 3. Utbildningslinjer med ringa antal stuSumma antagna 1157

- Relativa tal

Summa antagna

2,2

97,8

96,8

22 9

20,7

77,1

79,3

4,1 42,3

5,8

95,9

94,3

24,6

57,7

75,4

enheter utgöres av personer med ytterligare någon utbildning efter avlagd studentexamen. Med hänsyn till utredningens ställningstagande i det följande är det av särskilt intresse att notera, att studenternas andel av samtliga studerande vid de i undersökningen medtagna utbildningsanstalterna utgjorde 30 procent. Totalantalet utbildningsplatser vid utbildningslinjer inom grupperna 1 och 2 motsvarar cirka 95 procent av antalet studentexamina vid allmänbildande gymnasier 1957. Som ovan sagts har även gjorts undersökningar av det framtida behovet av arbetskraft med utbildning av här redovisat slag. Undersökningarna, vilka främst gällt kommunikationsverkens och tullverkets s. k. studentkarriärer, har utförts inom arbetsmarknadsstyrelsen och har tidigare offentliggjorts i serien Arbetsmarknadsinformation. Slutresultaten av dessa behovsundersökningar finns redovisade i följande tabell, vilken dessutom innehåller uppgifter om antalet studenter, som antagits till här aktuella utbildningskurser under perioden 1952—58. Tabell 26. Rekrytering och rekryteringsbehov till vissa inom den s. k. studentkarriären.

utbildningslinjer

Antal antagna till utbildningskurs Antagna år

1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 Summa 52—58 . . Årligt antal antagna i medeltal 1952—58 Ärligt antal antagna i medeltal åren 1957 och 1958 Arbetsmarkn .-styrelsens beräkn. för 1957—61 (genomsnitt per

Postassistentkurs

Postexpe- Teleassiditörsstentkurs kurs

SJ:s stationsskrivarkurs

SJ:s konKammartorsskrivarskrivarkurs kurs

3 2 4 1 6 26

59 47 22 18 45 67 51 309

209 121 115 133 178 187 147

57 28 43 40 48 24 18 258

29 20 1 34 22 30 23 159

29 26 20 20 33 37 49 214

Summa antagna

25 26 19 26 28

Av tabellen framgår att arbetsmarknadsstyrelsen i sina beräkningar möjligen varit väl försiktig beträffande utvecklingen inom studentkarriärerna. Under de två första åren av den femårsperiod beräkningen gäller ökade nämligen antalet antagna med i genomsnitt 10 personer mer än beräknat (167 mot 155). Främst var det inom postassistentkurserna, som denna ökning ägde rum. Även om utvecklingen i det närmaste fortsätter i den takt som varit de senaste åren, blir dock huvudresultatet att studentkarriärerna inom överskådlig framtid kommer att kunna erbjuda ett i förhållande till studentantalets ökning minskande antal utbildningsplatser. Även i fråga om landskanslistkarriären inom länsstyrelseorganisationen har gjorts undersökningar rörande kommande års behov. Arbetsmarknadsstyrelsen, som även utfört denna undersökning, har funnit ett årligt rekryteringsbehov av 80 ä 100 tjänstemän vara troligt för åren 1957—60. Nyrekryteringen avser främst tjänstemän för kamerala arbetsuppgifter. På grund av arbetsuppgifternas art krävs god skolunderbyggnad och kunskaper i bokföring. I en inom inrikesdepartementet den 24 maj 1957 dagtecknad promemoria har såsom önskvärda kvalifikationer angivits främst examen från handelsgymnasium eller studentexamen kompletterad med utbildning i bokföring, men även realexamen med handelsskoleutbildning kan godtas. Fördelningen mellan studenter och icke-studenter bland dem som antagits i landskanslistkarriären är ej känd. Vissa uppgifter tyder emellertid på att bland dem som antagits under 1950-talet vid länsstyrelserna (motsvarande) en mindre del utgjorts av studenter än fallet var under 1940-talet. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar med att 40 ä 50 procent av rekryteringsbehovet tillgodoses med studenter. Detta skulle innebära, att ett 40-tal studenter årligen skulle komma att tas i anspråk för landskanslistkarriären under de närmaste åren. För ett antal av övriga utbildningslinjer, som är medtagna i den ovan refererade undersökningen, finns det genom beslut av statsmakterna eller genom undersökningar av offentliga utredningar fastslaget respektive föreslaget omfattningen av utbildningen de närmaste åren till följd av överväganden rörande behovet av arbetskraft med ifrågavarande utbildning. För andra finns för närvarande inga dylika hållpunkter. Utredningen har för sin del, för att få något grepp om detta för hela vårt utbildningsväsende ovanför enhetsskolestadiet viktiga problem, ansett sig böra göra i varje fall ett grovt räkneexempel, för att få någon uppfattning av varom det storleksmässigt kan komma att röra sig. I det följande återges resultaten av dessa överslagsberäkningar i form av två sammanställningar med vidhängande kommentarer rörande de antaganden, som ligger till grund för siffrorna.1 Sedan de här redovisade beräkningarna färdigställdes i början av år 1959, har arbetsmarknadsstyrelsen publicerat ytterligare utredningsmaterial för bedömningen av det framtida utbildningsbehovet i fråga om vissa av de här aktuella grupperna (beträffande socionombehovet se sista avsnittet av åttonde kapitlet).

Beräkning

av antalet intagna år 1966 vid icke-akademiska utbildningslinjer, till vilka endast studenter antages då söka sig. Intagna 1958

Beräknad intagning 1966

Utbildningslinje Studenter

Övriga 251 41 240

Officersutbildning Landsfiskalsutbildning Folkskollärarutbildning (tvåårig) Studentkarriärerna inom kommunikationsverken o. tullverket (exklusive postexp. utb.) Sjukgymnastutbildning 6. Preparatris- och laboratrisutbildning 7. Grafiska institutet 8. Fackkurs vid handelsgymnasium 9. Företagsekonomisk utbildning 10. Sekreterarutbildning 11. Flyg- och trafikvärdinneutbildning 12. Högre mejerikurs

212 41 316 96 86 65 19 355 52 267 12

16 5 93 1

Summa antagna

54 13 2

112 130 164 30 533 106 420 60 10 2 097

Antaganden till tabellen: Beräkningen grundad på uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen. Skolöverstyrelsens beräkning för 1964/65 har antagits gälla oförändrad för 1966/67. Arbetsmarknadsstyrelsens beräkning. Medicinalstyrelsens beräkning. Preparatris- och laboratrisutbildningen har här sammanförts, då man kan förmoda att dessa utbildningslinjer i framtiden helt kan komma att fyllas av studentskor. Någon utvidgning av utbildningskapaciteten har inte antagits. Uppskattad ökning av intagningskapaciteten med 50 procent. D:o. 9. Häri tankes även ingå utbildningen vid Stockholms stads handelsskola. 10. Ökning av intagningskapaciteten med 50 procent. 11. Ökning av trafikvärdinneutbildningen med 100 procent samt detsamma beträffande den 1959 tillkomna utbildningen av flygvärdinnor.

Beräkning

av antalet intagna år 1966 vid utbildningslinjer, år 1958 i relativt liten utsträckning sökt

till vilka sig.

studenter

Intagna 1958 Utbildningslinje

1. Folkskollärarutbildning (fyraårig) 2. Småskollärarutbildning 3. Socionomutbildning 4. Landskanslistutbildning 5. Postexpeditörsutbildning 6. Utbildning inom försäkringsbranschen bankvärlden 7. Reklamutbildning 8. Konstfackskolan 9. Konsthögskolan 10. Teckningslärarinstitutet 11. Musikhögskolan 12. Dramatiska elevskolor 13. Förskollärarutbildning 14. Sjuksköterskeutbildning 15. Diakon- och diakonissutbildning 16. Hushållslärarinneutbildning 17. Ekonomi- och internatföreståndarinneutbildning . 18. Laborantutbildning 19. Skogsmästarutbildning 20. Hortonomutbildning 21. Handels- och korrespondentutbildning 22. Journalistutbildning 23. Slöjdföreningens skola 24. Arbetsterapeututbildning 25. Musikutbildning Summa antagna

Studenter

Övriga

34 368 107 40 51

219 593 141 40 147

144 225 8 21 5 19 32 9

1916 675 18 76 10 18 67 12

90 10 21 4 1 2

200 1600 53 324 56 47 17

43 6 1 5 1245

629 30 26 23 21 6 958

Antaganden till tabellen: Där intet annat anges här nedan, har antagits att intagningskapaciteten kommer att ökas med 50 procent mellan åren 1958 och 1966. 1. Skolöverstyrelsens beräkning för 1964/65 har antagits gälla oförändrad för 1966/67. 2. D:o. 3. I skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet år 1956 beträffande institutets lokalfråga räknade socialinstitutet i Stockholm med en ökning av antalet studerande i varje årsklass med cirka 50 procent de närmast 10—15 åren. Vid instituten i Göteborg och Lund räknar man med en något svagare ökning, cirka 30 procent, om behovet av socionomer skall kunna tillgodoses i framtiden. 4. Oförändrad intagning. 5. Oförändrad intagning.

6. Arbetsmarknadsstyresen antar en fördubbling av antalet antagna studenter mot mitten av 1960-talet, samt ett relativt sett minskande antal med lägre skolunderbyggnad, här uppskattat till cirka 3 500 inom försäkringsbranschen. 7. För 1958 saknas uppgifter från Anders Beckmans skola, vilken enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter om skolor för yrkesutbildning årligen intar cirka 45 elever. Uppskattas samtliga intagna till reklamutbildning 1958 till cirka 70, kan intagningen 1966 enligt de generella antagandena beräknas till 105. 12. För år 1958 saknas uppgifter rörande elevskolan vid Malmö stadsteater. Uppskattas antalet elever där till 6, får vi med vårt antagande om en 50-procentig ökning siffran 41 för år 1966. 13. Inom socialdepartementet har det framtida behovet av förskollärare uppskattats till närmare 400 intagna per år under 1960-talet. 14. I siffrorna för år 1958 ingår även ett antaget antal intagna vårterminen 1958. Jfr not. 2 till tabell 25, s. 103. 16. 1953 års lärarinneutbildningskommittés förslag. Vid 1959 års riksdag har beslut fattats om en ökning av intagningskapaciteten för utbildning av skolköks- och handarbetslärarinnor med sammanlagt 44 platser från och med läsåret 1959/60. Därtill har beslutats att barnavårdslärarinneutbildningen ökas från 12 till 24 intagna läsåret 1959/60, men denna ökning avses i huvudsak endast som en engångsåtgärd. 17. Lärarinneutbildningskommitténs beräkning innefattar ej utbildningen av internatföreståndarinnor. Den beräknar intagningen till cirka 40 elever per år inklusive Västkustens ungdomsskola, vilken 1958 intog 16 elever till ekonomiföreståndarinneutbildning och 19 till internatföreståndarinneutbildning. Av kommittén beräknades den inta 7 ä 8 elever till ekonomiföreståndarinneutbildning. Här har antagits en 50-procentig ökning av den totala intagningen 1958 på 60 elever fram till 1966. 19. Arbetsmarknadsstyrelsen uppskattar det årliga intagningsbehovet under 1960-talet till 30 elever. 20. Till hortonomutbildningen med intagning för närvarande endast vartannat år har antagits årlig intagning 1966 enligt arbetsmarknadsstyrelsens beräkning. F r å g a n om h u r stor del av s t u d e n t e r n a av skilda årgångar, som söker sig till universitet och högskolor respektive h u r stor del, som söker sig till k o r t a r e utbildningslinjer är a v den allra största betydelse för planeringen av universitetsoch högskoleväsendet i framtiden. Som tidigare p å p e k a t s h a r relationen mellan de t v å g r u p p e r n a fluktuerat ganska kraftigt under de senare årtiondena. F ö r n ä r v a r a n d e t o r d e andelen s t u d e n t e r från allmänbildande gymnasier, som söker sig till universitet och högskolor, v a r a förhållandevis m y c k e t hög. D e t finns anledning r ä k n a med a t t d e n n a andel k a n k o m m a a t t sjunka under k o m m a n d e år. D e t är k n a p p a s t rimligt a t t u t g å från a t t under en period av m y c k e t s t a r k t s t i g a n d e s t u d e n t a n t a l så m å n g a som sju eller å t t a a v tio studenter från de allmänbildande gymnasierna skall fortsätta sin utbildning vid universitet eller högskolor. I exempelvis Norge, som länge haft en betydligt större s t u d e n t examination i förhållande till årskullarnas storlek än v a d Sverige haft, är det betydligt färre b l a n d d e m som avlägger s t u d e n t e x a m e n som fortsätter med högskolestudier i den mening som inläggs i u t t r y c k e t i d e t t a b e t ä n k a n d e . D e siffersammanställningar, som nyss redovisats och som ger en viss u p p f a t t n i n g o m v a r d e studenter, som ej genomgår en akademisk utbildning (som sin h u v u d -

sakliga), söker sin utbildning, föranleder i detta sammanhang osökt till intressanta frågeställningar. Vid de utbildningsanstalter som undersökts var omkring 30 procent av alla nybörjare hösten 1958 personer som tidigare avlagt studentexamen. Om antalet utbildningsplatser vid dessa utbildningslinjer skulle förbli totalt sett konstant under de närmaste åren, har vi med hänsyn till ökningen i studentexaminationen all anledning förmoda att studentprocenten ökar. Antages att den nuvarande »övergångsfrekvensen» från gymnasium till universitet och högskolor respektive andra utbildningslinjer förblir densamma som nu, finner man, om studentexaminationen vid de allmänbildande gymnasierna blir den som räknats med i ett följande kapitel, att närmare 60 procent av de år 1966 tillgängliga utbildningsplatserna vid de kortare utbildningslinjerna rimligen borde bli besatta med personer med studentexamen. Nu finns det emellertid anledning räkna med att platsantalet vid utbildningslinjerna i fråga kommer att öka. Låt oss antaga, att denna ökning blir av den omfattning som beräknats i sammanställningarna på s. 107 och 108. Om antalet studenter som går till dessa utbildningslinjer skulle öka lika snabbt som platsantalet, d. v. s. om man räknar med oförändrad andel studenter av samtliga studerande vid utbildningslinjerna, skulle antalet studenter öka vid dessa utbildningslinjer mellan 1958 och 1966 med cirka 1 450. Men en dylik utveckling skulle, med hänsyn till att det för 1960-talets första del antagits en förhållandevis kraftig ökning i studentexaminationen, innebära att andelen studenter som påbörjar studier vid kortare utbildningslinjer skulle sjunka, i detta fall till mindre än 30 procent. Mer troligt torde som tidigare sagts vara att denna andel i stället stiger. Låt oss antaga att andelen stiger så starkt, att relationen mellan antalet studenter vid dessa utbildningslinjer 1966 och studentexaminas antal 1965 blir 45 procent i stället för de 38 procent som gäller 1957/58. Det skulle betyda att antalet platser som studenter skulle besätta vid dessa utbildningslinjer 1966 skulle uppgå till drygt 6 300. Detta i sin tur skulle innebära, att studenternas andel av samtliga som påbörjar studier vid dessa utbildningslinjer skulle öka till cirka 45 procent. I tablån på s. 111 har sammanfattats de olika exempel på den kommande utvecklingen, som nu genomgåtts. Det är sannolikt, att en ökning kommer att äga rum av antalet platser vid utbildningsanstalter av den typ, som medtagits här. Vidare synes det naturligt, att andelen studenter vid dessa utbildningslinjer kommer att stiga. En dylik utveckling är närmast att betrakta som en naturlig konsekvens av den ytterligare höjning av allmänbildningen inom den yrkesverksamma befolkningen, som den pågående gymnasieexpansionen delvis måste anses innebära. Exemplen i det föregående ger en uppfattning av hur många ytterligare platser vid här aktuella utbildningsanstalter, som med relativt försiktiga antaganden om utvecklingen kan komma att besättas av studenter från de allmänbildande gymnasierna. Det synes ligga helt inom det rimligas gränser, om antalet studenter som 110

Antal studentexamina

Antal »utbildningsplatser» vid kortare utbildningslinjer Samtl.

»Studentprocenten» /kol. 3 \ Besatta av \kol. 2 / studenter

»Övergångsprocenten»

1.

2.

3.

4.

(1957) 7 251 (1965)

(ht 58) 9 064 (ht 66)

(ht 58) 2716 (ht 66)

%

%

30,0

37,5

14 042

9 064

5 266

58,1

37,5

Studentex. ökar, utbildn.-platser ökar, övergångsprocenten of. ..

14 042

13 910

5 266

37,9

37,5

Alt. 3. (minst trol.) Studentex. ökar, utbildn.-platser ökar, studentprocenten of

14 042

13 910

30,0

29,7

14 042

13 910

6 319

45,4

45,0

»Nuv. situation»

5.

Alt. 1. Studentex. ökar, utbildn.-platser

Alt. 2.

Alt. i. Studentex. ökar, utbildn.-platser ökar, övergångsprocenten ökar

Anm. De understrukna siffrorna anger de resultat man får med de i förspalten angivna antagandena. går till utbildningslinjer av detta slag under de närmaste 6 a 7 åren ökar med kanske 120 eller 130 procent, d. v. s. betydligt snabbare än vi räknat med både i fråga om ökningen av antalet studentexamina och i fråga om ökningen av antalet tillgängliga utbildningsplatser vid de kortare utbildningslinjerna.

TREDJE KAPITLET

En modell rörande det framtida utbudet av akademisk arbetskraft

I föregående kapitel har universitetsutredningen lämnat en översikt av tendenserna i avseende på det framtida behovet av arbetskraft med olika slag av akademisk utbildning. Det är nu nödvändigt att skaffa sig en motsvarande uppfattning rörande de aktuella tendenserna på utbudssidan, sålunda rörande antalet personer som kan beräknas avlägga examen vid universitet och högskolor i framtiden. En dylik beräkning fordrar till en början, att antaganden görs dels om studentexaminationen i framtiden, dels om tillströmningen till universitet och högskolor. På basis av antaganden härom kan sedan överslagsberäkningar göras av examinationens storlek i framtiden. Dylika beräkningar ger ett kvantitativt underlag för att bedöma vilka arbetsmarknadskonsekvenser som tänkbara alternativ för en utbyggnad av skilda delar av universitetsväsendet kan komma att få i en framtid. Utredningen har gjort en modell, som visar hur stor examinationen blir under angivna antaganden om de skilda leden i den utvecklingskedja, som betingar den framtida examinationen från universitet och högskolor. En dylik modell kan göras på två principiellt skilda sätt. Man kan gå så till väga, att man antager att nuvarande tendenser och förhållanden kommer att bestå i alla de avseenden som berörs, d. v. s. främst i fråga om studentexaminationens framtida storlek, andelen studenter som påbörjar akademiska studier, studenternas fördelning på skilda utbildningslinjer, andelen i framtiden examinerade av dem som påbörjar akademiska studier, andelen av de examinerade som sedermera blir yrkesverksamma etc. Utifrån en dylik, på dagens tendenser och förhållanden helt baserad modell kan man sedan bedöma, vilka åtgärder som kan vara lämpliga i syfte att nå balans mellan utbildningskapaciteten på skilda områden och det framtida behovet av skilda slag av akademisk arbetskraft. Nu föreligger det emellertid dels planer, tendenser och beslut, som gör en modell av detta renodlade slag från början helt orealistisk och därmed mindre intressant. Här kan bl. a. nämnas frågan om gymnasiets framtida utbyggnad, som varit föremål för utredningar inom skolöverstyrelsen, vars förslag redan framlagts. Vidare kan nämnas, att valet av vidare akademiska studier under de senaste åren undergått så stora och signifikativa förändringar, att det vore orealistiskt att i modellen ej göra antaganden om den fortsatta utvecklingen i detta avseende, detta inte minst med hänsyn till att de arbetsmarknadsprognoser 112

rörande vissa yrken, som redan är offentliggjorda, med säkerhet kommer att påverka ungdomens studieval och därmed göra de hittillsvarande tendenserna inaktuella. Det kan även nämnas, att statsmakterna redan fattat beslut rörande planläggning för en utbyggnad av övningslaboratorierna i ett antal ämnen inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. E t t fasthållande vid dagens situation för dessa ämnens del skulle därför te sig orimligt. Flera exempel skulle kunna anföras. Det har därför synts utredningen lämpligt välja den andra metoden, nämligen att göra modellen så realistisk som möjligt med hänsyn till i sammanhanget relevanta tendenser i fråga om utbildningens omfattning och inriktning. I modellen kommer således att från början föras in antaganden bl. a. om den effekt, som publicerandet av och diskussionen kring prognoser rörande en framtida arbetsmarknadssituation för en viss utbildningsgrupp kommer att få på tillströmningen till högre studier. Just i dagens läge är detta av stor betydelse vid bedömningen av innebörden av modellen. Det skall emellertid redan här påpekas, att de antaganden av skilda slag, som göres i modellen, ej samtliga är av den karaktären, att de accepteras av utredningen i dennas slutliga ställningstaganden till vad den anser vara den önskvärda utvecklingen. När antagandena gjordes, var det nämligen ej möjligt att överblicka deras konsekvenser i alla avseenden. Som framgår av femte kapitlet har utredningen också stannat för att rekommendera en i vissa avseenden annan utveckling än den som modellens antaganden leder till. Modellen har med andra ord tjänat som underlag för utredningens ställningstaganden; den har däremot icke styrt dessa ställningstaganden, I femte kapitlet redovisas på vilka punkter utredningen ej anser modellens antaganden utgöra önskvärda förutsättningar för den framtida utvecklingen.

A. Studeiitexaniinationen efter år 1962 För tiden efter år 1962 måste en beräkning av studentexaminationen bli osäker. Man måste nämligen göra en bedömning av vilken intagningskapacitet som gymnasieorganisationen kommer att få efter år 19581. Denna kapacitet är avhängig dels av kommunala och centrala myndigheters initiativ i fråga om inrättande av nya gymnasier, dels av de finansiella, lokalmässiga och personella resurser, som skilda år i framtiden kommer att stå till förfogande för att öka kapaciteten vid bestående gymnasier, och dels slutligen av det intresse för gymnasiestudier, som visas av föräldrarna och av ungdomen. 1 Statistiskt material rörande gymnasieintagningen höstterminen 1959 saknades, då dessa modellberäkningar gjordes.

113 8

1. Examinationen

totalt

D å det gällt a t t b e r ä k n a t o t a l a n t a l e t s t u d e n t e x a m i n a och specialstudentexamina efter år 1962, det sista år för vilket examinationen kan beräknas utifrån den n u k ä n d a gymnasieintagningen, h a r utredningen valt metoden a t t p å basis a v observerade relationstal skilda år mellan antalet studentexamina och specials t u d e n t e x a m i n a å ena sidan och a n t a l e t tjugoåringar å den a n d r a göra ant a g a n d e n om denna »studentprocents» framtida utveckling. M a n k a n med stor säkerhet för en lång följd av år förutberäkna a n t a l e t personer i åldersgruppen 20 år. Utifrån a n t a g a n d e n om studentprocenten är det därefter endast fråga om en enkel räkneoperation a t t b e r ä k n a a n t a l e t examina. A n t a g a n d e n a om studentprocentens framtida förändring får göras utifrån en bedömning a v de många faktorer som p å v e r k a r utvecklingen härvidlag. D ä r v i d spelar givetvis frågan o m de finansiella och personella förutsättningarna för en ytterligare gymnasieexpansion en väsentlig roll. I fråga om de finansiella förutsättningar som samm a n h ä n g e r med utrymmesfrågan kan d e t i d e t t a s a m m a n h a n g vara a v intresse a t t återge det resonemang som fördes av undervisningsrådet L u n d b l a d i hans o v a n refererade utredning om lärarbrist och läraröverskott. H a n för resonem a n g e t i s a m b a n d med frågan o m h u r m å n g a klassavdelningar m a n kan förv ä n t a på gymnasiestadiet fram till år 1967. Efter a t t ha k o n s t a t e r a t a t t m a n , o m m a n u t g å r från h u r stor del av ungdomen av skilda årskullar som genomgår gymnasiestadiet, kan beräkna antalet klassavdelningar enligt skilda metoder, fortsätter L u n d b l a d : Under mitten av 50-talet har läroverksorganisationens anpassningssvårigheter som bekant varit mycket påfallande. Lokal- och lärarbristen har gjort det nödvändigt att begränsa intagningarna. Planeringssvårigheter av olika slag har försenat organisationsfrågornas lösning. Man kan befara, att svårigheter av samma slag skall begränsa gymnasieorganisationens kapacitet under de år, då de största årskullarna passerar gymnasialstadiet. En viss begränsad optimism har måhända fog för sig. Ett högre allmänt läroverk är en helhet, där stadierna inte är oberoende av varandra. När lokalbristen började bli kännbar genom att de stora årskullarna nådde realskolestadiet, blev även gymnasiet lidande. Om nu årskullarna på nederstadiet krymper, bör det bli lättare att tillgodose gymnasiets behov. Icke minst torde övergången till treårig realskola underlätta gymnasiets försörjning med klassrum. Helt torde dock anpassningssvårigheterna inte utebli. Klassrummen är inte allt. Gymnasiet, särskilt dess reallinje och ännu mera de tekniska gymnasierna, ställer helt andra krav på institutionsutrymmena än realskolan. Det ställer också högre krav på lärarnas kvalifikationer. De expansionssvårigheter, som mötte realskolan, kan därför väntas i viss utsträckning drabba gymnasiet några år senare. Troligen blir dessa utvecklingsstörningar inte så allvarliga, att den till årskullens storlek anknytande prognosmetoden behöver överges, men det är önskvärt, att därjämte någon beräkning genomföres, som antar en i någon mån hämmad utveclding under de år, anpassningssvårigheterna är störst. F r å g a n om de finansiella förutsättningarna i övrigt för a t t bygga u t gymnasiev ä s e n d e t är y t t e r s t en fråga om h u r u v i d a vi anser oss h a tillräckligt behov a t t 114

satsa växande anslag på gymnasieutbildningen. Detta avgörande spörsmål be dömer utredningen för sin del utifrån frågan om det framtida behovet av akademiker. Utredningen anser mycket bestämt, att man nu — icke minst av nationalekonomiska skäl — bör satsa på en väsentlig utbyggnad av det högre skolväsendet. Frågan om de personella förutsättningarna för en gymnasieexpansion, d. v. s. frågan om tillgången på lärare, särskilt i naturvetenskapliga ämnen, är på kort sikt ett mycket brännande spörsmål. Denna fråga förutsattes här emellertid bli löst. Vad beträffar frågan om intresset från föräldrarnas och ungdomens sida för högre studier synes det finnas all anledning att räkna med att under det närmaste årtiondet kravet på utbildningsplatser blir minst lika starkt som hittills. Utredningen räknar för sin del med att studentexamensprocenten, d. v. s. relationen mellan antalet studentexamina och specialstudentexamina å ena sidan och antalet tjugoåringar å den andra, under 1960-talets senare del, d. v. s. sedan de stora årskullarna passerat gymnasiestadiet, kommer att öka i en takt som ungefär motsvarar den takt, med vilken denna procentsiffra ökat under 1950talet, eller med 0,5 procentenheter per år. För tiden fram till år 1966, d. v. s. för åren 1963—65 är det tveksamt om man kan hålla samma snabba takt i utvecklingen med hänsyn till de mycket starkt ökande ungdomskullarna. Studentprocenten kan tänkas bli oförändrat densamma som det sist med någorlunda säkerhet beräknade procenttalet, nämligen 12,4 för år 1962. Det kan erinras om att just år 1962 studentprocenten beräknas bli något lägre än den beräknas bli år 1961. I nedanstående tablå har antagits dels att studentprocenten ökar med 0,5 enheter per år även åren 1963—65 (max.-alt.), dels att studentprocenten dessa tre år blir oförändrat densamma som år 1962 (min.-alt.). År Max Min

.

1963 16 149 15 523

1964 17 846 16 514

1965 18 652 16 639

1966 19 365 17 348

1967 19 254 17 315

1968 19 865 17 930

1969 1970 19 681 19 322 17 824 17 555

Innebörden av dessa båda alternativa antaganden illustreras i diagram 13, som visar utvecklingen av det totala antalet avlagda studentexamina (vid allmänbildande gymnasier och vid specialgymnasier) under perioden 1946—70. Uppgifterna för åren 1946—58 är hämtade ur den officiella statistiken. Kurvans sträckning under perioden 1959—62 är grundad på den i första kapitlet (s. 20) redovisade beräkningen på grundval av de senaste årens intagning i gymnasierna. För perioden 1963—70 markeras slutligen utvecklingen enligt de båda ovan angivna alternativa antagandena rörande andelen studenter av varje årskull tjugoåringar. 115

Diagram 13. Totala antalet avlagda studentexamina åren 1946—58 samt beräkningar för åren 1959—70. ANTALET STUDENTEXAMINA + SPECIALSTUDENTEXAMINA

2000CJ

<Mmm**

MAX. -r.

År

Min.

|

r

Max.

1958 9629 10232 59 11293 60 12844 61 14191 62 16149 6H 15523 64 16514 17Ö46 18652 65 16639 66 17348 19365 67 17315 19254 19865 68 17930 19681 69 17824 19322 1970 17555

10000 MIN.

48 SO

2. Studentexaminationens

fördelning

på olika typer av

68 70 EXAMENSÅR

gymnasier

Med hänsyn till att det i övervägande grad är de allmänbildande gymnasierna som utgör rekryteringsbasen för universitet och högskolor, är det lämpligt att av det beräknade sammanlagda antalet studenter och specialstudenter söka beräkna hur många som kan tänkas avlägga examen vid de allmänbildande gymnasierna. Den faktiska utvecklingen i framtiden härvidlag är givetvis avhängig av vilken gymnasiepolitik som kommer att föras. Denna politik i sin tur är en funktion dels av ungdomens och föräldrarnas intresse för skilda slag av gymnasieutbildning, dels av samhällets behov i framtiden av ungdomar med den ena eller den andra gymnasieutbildningen. Problemet kompliceras ytterligare därav, att frågan om en reorganisering av utbildningen vid handelsgymnasierna varit föremål för utredning och debatt under ett antal år, utan att statsmakterna ännu tagit ställning till de förslag som föreligger. Det skall vidare i detta sammanhang nämnas, dels att en utredning om en ytterligare specialisering av 116

gymnasieutbildningen vid de allmänbildande gymnasierna — närmast föranledd av frågan om en samordning mellan enhetsskolans skilda linjer och gymnasielinjerna — ännu ej avslutats, dels att det på försök igångsatts viss samverkan i utbildningen av studerande vid tekniska och allmänbildande gymnasier. I en tidigare återgiven tabell (s. 22) har redovisats hur studenter och specialstudenter fördelat sig och fram till och med år 1962 torde komma att fördela sig på skilda gymnasietyper. Som framgår av tabellens siffror har tendenserna i detta avseende växlat under de senaste decennierna, sammanhängande med ett flertal faktorer. Utredningen räknar för sin del med att för tiden efter år 1962 antalet examinerade från special gymnasierna kommer att öka förhållandevis något starkare än antalet examinerade från de allmänbildande gymnasierna. Utredningen grundar sitt antagande härvidlag på att under en period med en så stark ansvällning av totalantalet examina som utredningen i det föregående räknat med för perioden efter 1962 — vilken sker under ett decennium som följer på en period med särskilt stark ökning i antalet studerande vid universitet och högskolor — det torde finnas anledning att låta de på en direkt yrkesutbildning inriktade gymnasierna öka något starkare än de på allmänbildning inriktade gymnasierna. Utredningen har ej anledning att i förevarande sammanhang fördela det beräknade antalet specialstudenter på examinerade från tekniska gymnasier och examinerade från handelsgymnasier. Utredningen har räknat med att antalet examinerade från de två typerna av specialgymnasier tillsammans ökar sin relativa andel av samtliga studenter och specialstudenter under perioden 1963—70 med 0,4 procentenheter per år. Utifrån detta antagande kan man beräkna, att totalantalet studentexamina enligt de ovan redovisade minimi- och maximialternativen för perioden 1963—70 skulle fördela sig enligt följande sammanställning: Examinerade från Examensår

1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

allmänbildande gymn.

tekn. gymn. och handelsgymn.

min.

max.

min.

max.

12 620 13 360 13 394 13 896 13 800 14 218 14 063 13 781

13129 14 437 15015 15 511 15 345 15 753 15 528 15168

2 903 3154 3 245 3 452 3 515 3 712 3 761 3 774

3 020 3 409 3 637 3 854 3 909 4112 4 153 4154

För att ej alltför mycket komplicera de följande beräkningarna har utredningen stannat för en kompromiss mellan maximi- och minimialternativen, innebärande att studentprocenten åren 1963—65 antages stiga med 0,2 procent117

enheter per år och därefter — liksom enligt båda alternativen — med 0,5 procentenheter per år. Examinationen vid de två huvudtyperna av gymnasier skulle då bli följande: 1963 1964 1965 1966 1967 1963 1969 1970 Allm.-bild. gymn. .. 12 823 13 791 14 042 14 542 14 419 14 832 14 649 14 336 Spec.-gymn 2 950 3 256 3 402 3 613 3 672 3 872 3 918 3 926 Här må framhållas, att denna beräkning av antalet examinerade från de skilda gymnasietyperna till sin innebörd i fråga om gymnasieexpansionen under första hälften av 1960-talet i stort sett överensstämmer med vad skolöverstyrelsen anför rörande gymnasiets utbyggnad i en nyligen offentliggjord utredning rörande gymnasieorganisationens omfattning fram till år 1965. Skolöverstyrelsen utgår i sin utredning från en på allmänna grunder baserad uppfattning om ett ökande behov av personer med studentexamen och om ett förhållandevis starkt behov av personer med examen från specialgymnasier. Beräkningarna av gymnasieexpansionen sker medelst en metod som till sin grundprincip överensstämmer med universitetsutredningens. Man extrapolerar nämligen den hittillsvarande förändringen i andelen ungdomar av skilda generationer som påbörjar gymnasiestudier av olika slag. Men skolöverstyrelsens beräkning görs för små regionala enheter med antaganden för varje grupp av enheter rörande studentprocentens utveckling. Icke desto mindre, och det är det intressanta, leder beräkningen fram till resultat av ungefär samma innebörd för gymnasieexpansionen som de ovan refererade beräkningarna av det totala antalet studenter under 1960-talet.

B. Tillströmningen till universitet och högskolor 1.

Allmänt

Nästa steg i beräkningarna gäller hur många personer som kommer att påbörja studier vid universitet eller högskolor. Beräkningarna har utförts på följande sätt. Den tidigare redovisade undersökningen (se ovan s. 29 ff.) rörande sammansättningen av de vid universitet och högskolor nyinskrivna studenterna visar bl. a., att under 1950-talet mellan 70 och 80 procent av samtliga personer som avlägger studentexamen vid allmänbildande gymnasium någon gång skriver in sig vid ett universitet eller en högskola. Undersökningen visade emellertid även, att detta procenttal tidigare varit betydligt lägre. Det är uppenbart att storleken av detta procenttal har ett nära samband med den studerande ungdomens och föräldrarnas värdering av de akademiska yrkesbanorna, jämförd med värderingen av andra sysselsättningar, som kan erbjudas en person med studentexamen. 118

Givetvis spelar även a n d r a faktorer en roll för storleken a v d e t t a procenttal men det torde säkerligen v a r a så a t t variationerna i procenttalet, i varje fall under en k o r t a r e period, säg e t t decennium, i hög grad k a n anses vara en funktion av förväntade a r b e t s m a r k n a d s u t s i k t e r för akademiska och icke-akademiska banor. D e n senaste tidens diskussioner om det växande s t u d e n t a n t a l e t , bl. a. diskussionen om e t t f ö r v ä n t a t h u m a n i s t ö v e r s k o t t — vilken diskussion föranletts a v L u n d b l a d s u t r e d n i n g r ö r a n d e lärarbrist och läraröverskott — kan m y c k e t väl k o m m a a t t få den effekten, a t t m a n de n ä r m a s t e åren bland föräldrar och ungdom i högre grad än under de gångna åren a v 1950-talet k o m m e r a t t t v e k a inför en a k a d e m i s k utbildning. D e t behövs inte någon särskilt m a r k a n t ändring i den allmänna u p p f a t t n i n g e n om a r b e t s m a r k n a d s l ä g e t i framtiden, för a t t m a n ganska s n a b b t skall få e t t icke obetydligt utslag i den procentsats v a r o m h ä r är fråga. D e t k a n i s a m m a n h a n g e t n ä m n a s , a t t Sveriges Akademikers Centralorganisation i en nyligen till vissa kategorier a v den s t u d e r a n d e u n g d o m e n distribuerad skrift, S t u d e n t e n och framtiden, p e k a t på vilka konsekvenser den hittillsvarande tillströmningen kan få för den akademiska a r b e t s m a r k n a d e n i framtiden. Följande a l l m ä n n a u t t a l a n d e n u r denna skrift ä r i d e t t a s a m m a n h a n g v ä r d a a t t observera. Ser man på arbetsmarknaden för dem, som tagit examen vid universitet och högskolor —• akademikernas arbetsmarknad — är det två tendenser, som är särskilt iögonenfallande. Den ena är det starkt ökande antalet studenter och akademiker. Den andra är det ökande studentantalets ur arbetsmarknadssynpunkt mindre ändamålsenliga fördelning på utbildningslinjer. Vi skall något närmare granska dessa två huvudtendenser. År 1930 avlades cirka 2 000 studentexamina i Sverige. För närvarande är antalet studentexamina cirka 8 000 per år. Antalet kommer med säkerhet att fortsätta att stiga; man brukar räkna med att det årliga antalet studentexamina i mitten av 1960-talet kommer att uppgå till omkring 12 000 eller ännu mera. På liknande sätt har antalet personer med universitets- och högskoleexamen ökat. 1935 fanns cirka 30 000 akademiker i yrkesverksam ålder; 1955 hade antalet stigit till cirka 55 000. Med nuvarande utvecklingstendenser kommer det att under de närmaste decennierna stiga ännu hastigare än tidigare. Samtidigt har vårt lands behov av högskoleutbildad arbetskraft ökat, och även denna ökning av behovet kommer generellt sett av allt att döma att fortsätta. Man får emellertid komma ihåg, att de traditionella akademikeryrkena — läroverkslärare, läkare, civilingenjör etc. — utgör en mycket begränsad del av arbetsmarknaden, som inte kan expandera hur mycket som helst. De som beslutar sig för att börja universitets- och högskolestudier måste därför — detta gäller i dagens läge alldeles särskilt dem som går till de humanistiska och juridiska fakulteterna — räkna med möjligheten att inte finna sysselsättning inom de traditionella akademikeryrkena. En hel del av dem kan få gå till yrken som vanligen inte sysselsätter akademiker och där en akademisk examen i och för sig inte anses nödvändig. De måste då också räkna med risken att deras löner kommer att ligga lägre än i sådana fall, då en akademisk examen är nödvändig för yrkesutövningen. Ökningen av akademikerbehovet har inte varit likformigt fördelad på olika områden. Expansionen har varit starkare inom vissa yrken än inom andra. Ökningen av arbetskraftsbehovet har generellt sett varit starkast inom de tekniskt och naturvetenskapligt betonade områdena. Men paradoxalt nog är det under senare år de humanistiska fakul-

teterna, deras utbildningslinjer för språk, historia, litteraturhistoria m.m., som uppvisar den starkaste tillströmningen av studerande. Det är just nu en vanlig företeelse i många länder, att antalet humanister och jurister tenderar att öka starkt i förhållande till arbetsmarknadens behov, medan antalet naturvetare och tekniker inte ökar lika starkt som behovet. Utredningen har ej anledning att taga ställning till de värderingar, som finns i detta i och för sig välbalanserade uttalande. Emellertid må här konstateras, att uttalanden av denna natur sannolikt medverkar till en viss tveksamhet bland föräldrar och ungdom inför valet av i varje fall en humanistisk studieriktning. Å andra sidan får man ej bortse från styrkan hos den tendens i opinionsbildningen, som har burit fram det sista decenniets starkt ökade intresse för högre studier. Det är tänkbart, att denna tendens är stark nog att helt motverka den tendens till tveksamhet varom ovan talats. Med hänsyn till den betydelse för beräkningarnas resultat, som val av procenttal utvisande övergångsfrekvensen kommer att få, och med hänsyn till den stora ovissheten rörande vad som verkligen kommer att inträffa, har utredningen räknat med två alternativ. Det ena innebär att 1950-talets höga procenttal kommer att bibehållas under de närmaste tio åren, varvid räknats med att 75 procent av dem som avlägger studentexamen vid de allmänbildande gymnasierna förr eller senare kommer att påbörja studier vid någon fakultet eller högskola. Det andra alternativet innebär, att andelen studenter som påbörjar akademiska studier kommer att sjunka till 65 procent, vilken procentsiffra antages för studenter av årgång 1965. Studentårgångarna i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet antages enligt detta alternativ komma att ha en mot 65 procent successivt sjunkande övergångsfrekvens. Vad därefter beträffar den tidpunkt, vid vilken studenter av skilda årgångar påbörjar akademiska studier, har utredningen stannat för att i stort sett bibehålla den som gällde för studenter av årgångar i början av 1950-talet enligt den ovan redovisade undersökningen. Utredningen räknar enligt de två alternativen med följande fördelning av de inskrivna studenterna efter antalet år mellan studentexamen och inskrivningsår. Antal år1 efter studentexamen 75-procentalternativet 65-procentalternativet

0—1 33,3 28,9

1—2 20,9 18,1

för första 2—3 10,4 9,0

3—4 5,2 4,5

inskrivning. 4—5 3,1 2,7

5—6 2,1 1,8

S:a 75,0 65,0

B l a n d de nyinskrivna vid universitet och högskolor under 1950-talets första hälft v a r mellan 10 och 15 procent personer som ej avlagt s t u d e n t e x a m e n vid allmänbildande gymnasier (se ovan s. 31). Personer m e d examen från t e k n i s k t 1 0—1 år för t. ex. studentårgång 1960 innebär inskrivning vid fakultet eller högskola läsåret 1960/61 o.s.v.

gymnasium och handelsgymnasium, personer med folkskollärarexamen utan studentexamen, personer utan formell kompetens för inskrivning samt utlänningar skrivs emellertid också in vid fakulteter och högskolor. Det finns anledning antaga, att det även i framtiden kommer att bli ett förhållandevis stort antal studerande utan examen från allmänbildande gymnasium, som kommer att påbörja akademiska studier. Tyvärr saknar vi möjlighet att med någon grad av säkerhet bedöma hur stort detta antal kan komma att bli. Här antages, att under 1960-talet 10 procent av samtliga nyinskrivna vid universitet och högskolor kommer att utgöras av personer med annan kompetens än studentexamen från allmänbildande gymnasium. Med ledning av de nu redovisade antagandena har framräknats följande två alternativ för totalantalet nyinskrivna personer (nettoantalet nyinskrivna) 1 vid samtliga fakulteter och högskolor. 1958/59

59/60

60/61

61/62

62/63

63/64

64/65

75-procentalternativet 65-procent alternativet

6 661 6 661

7 291 7114

7 744 7 371

7 979 7 389

8 659 7 806

9 624 8 617

10 522 9 162

65/66

66/67

67/6S

68/69

69/70

70/71

75-procentalternativet 65-procentalternativet

11 119 9 637

11619 10 070

11844 10 266

12 102 10 489

12 177 10 553

12 083 10 471

Innebörden av de här gjorda, alternativa beräkningarna rörande den framtida tillströmningen till universitet och högskolor illustreras i diagram 14. Diagrammet visar också utvecklingen under perioden 1946—59. Uppgiften beträffande nettoantalet nyinskrivna läsåret 1958/59 är något osäker, eftersom siffror föreligger endast beträffande inskrivningen höstterminen 1958, medan inskrivningen under vårterminen 1959 måst beräknas med ledning av de senaste årens erfarenhet rörande vårterminsinskrivningens omfattning i relation till höstterminsinskrivningen. Enligt dessa beräkningar skulle nettoantalet nyinskrivna komma att öka med mellan 81 och 57 procent under tiden 1958/59—1970/71. Det skall i detta sammanhang erinras om att, som framgår av tidigare återgivna siffror, nettoantalet nyinskrivna faktiskt ökade från 2 651 till 5 840 eller med 120 procent under den lika långa perioden 1945/46—1957/58. Den procentuella ökningen var således under den tidigare perioden betydligt större än den utredningen räknar med för en period av motsvarande längd i framtiden. Den absoluta ökningen var å andra sidan mindre; 3 189 personer under den senaste 12-årsperioden mot nu beräknade minimalt 3 810 respektive maximalt 5 422 för den närmaste 12årsperioden. Nästa steg i modellarbetet har varit att fördela de sålunda beräknade nyinskrivna studenterna på skilda fakulteter och högskolor. Därvid har utred1

Beträffande inskrivningsstatistiken och de olika nyinskrivningsbegreppen se ovan s. 26, 28.

Diagram 14. Totala antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor under perioden 1946/47—1957/58 samt beräkningar för perioden 1958/59—1970/71. 12500

TOTALANTALET (nettoantalet) N Y I N S K R I V N A 10000 .

MIN.

7500 .

1946/4 '47

A

% '49

%

/s53

/55

/57

%

%

/63

%

%

%

. 7% LÄSÅR

ningen resonerat på följande sätt. För närvarande har vi två typer av fakulteter och högskolor, dels de spärrade, dels de fria fakulteterna. Utredningen har övervägt huruvida denna i och för sig icke alls självklara uppdelning av universitetsväsendet skall bestå även i framtiden. Vilken inställning man än har till denna fråga, måste man — till följd av frågans komplicerade natur — utgå från att i varje fall under ett antal år framåt de nuvarande förhållandena kommer att bestå. Modellen har därför gjorts under förutsättning av att vi kommer att för den period som modellen omspänner ha kvar en dylik tudelning av universitetsoch högskoleväsendet. Därvid har det fallit sig naturligt att göra fördelningen på i princip följande sätt: Först har bedömts hur stort antal studerande som var och en av de nu spärrade utbildningslinjerna kommer att mottaga under vart och ett av beräkningsperiodens läsår. Återstoden av det totala antalet nyinskrivna som framräknats ovan har därefter antagits påbörja studier vid de nu fria fakulteterna. Fördelningen av denna senare grupp på var en och av dessa fakulteter har gjorts under beaktande av nu kända utvecklingstendenser i fråga 122

om antalet nyinskrivna och u n d e r b e a k t a n d e av den troliga effekten p å studievalet av nu k ä n d a och diskuterade arbetsmarknadsförhållanden i fråga om de yrken, som utbildning vid de fria fakulteterna leder fram till.

2. Nyintagningen

vid de spärrade

utbildningslinjerna

P å grundval a v v a d som tidigare anförts s a m t med b e a k t a n d e av tidigare a v s t a t s m a k t e r n a f a t t a d e beslut r ö r a n d e intagningen de n ä r m a s t e åren vid vissa a v de s p ä r r a d e utbildningslinjerna h a r uppställts följande hypotes rörande intagningens o m f a t t n i n g vid v a r och en a v de skilda spärrade utbildningslinjerna under 1960-talet. Tabell 27. För modellberäkningen utbildningslinjerna

antaget antal nybörjarplatser vid de läsåren 1959/60—1969/70. Farm . inst.

Tekn. högsk.

Med. fak.

Tandl.högsk.

1969/70 ..

1006 1125 1244 1364 1484 1604 1724 1844 1844 1844 1844

408 453 453 453 453 490 490 490 490 490 550

S:a 1960/61— 1969/70

15 921

4 812

Läsår

1959/60 .. 1960/61 .. 1961/62 .. 1962/63 .. 1963/64 .. 1964/65 .. 1965/66 .. 1966/67 . . 1967/68 .. 1968/69 ..

spärrade

Handelshögsk.

GCI

Jordbr. högsk.

Totalt

180 180 180 180 180 180 180 180 180 180 180

350 400 450 500 550 600 650 700 700 700 700

68 90 90 90 100 100 100 100 100 100 100

111 120 120 120 120 120 120 120 120 120 120

2 443 2 688 2 857 3127 3 307 3 524 3 694 3 864 3 864 3 864 3 924

5 950

84 713

apotekarl.

recept.-l.

240 240 240 340 340 350 350 350 350 350 350

80 80 80 80 80 80 80 80 80 80 80

3 260

800 Här må understrykas, att sammanställningen ovan gäller ett beräknat antal nybörjarplatser vid de spärrade utbildningslinjerna. Sammanställningen bör för den skull jämföras med tabell 11 (s. 32), som anger motsvarande siffror för läsåren 1939/40—1958/59. Tabell 6 (s. 27) däremot anger det s. k. nettoantalet nyinskrivna vid de enskilda utbildningslinjerna. I detta antal ingår endast sådana nyinskrivna, vilka icke tidigare varit inskrivna vid annan fakultet eller annan högskola. Det betydande antalet studerande som vinner inträde vid spärrad utbildningslinje först efter en tids studier vid filosofisk fakultet, ingår sålunda i nettoantalet nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna. I de i detta kapitel redovisade modellberäkningarna fördelas totalantalet nyinskrivna på de fakulteter och högskolor, vid vilka de antages få sin huvudutbildning. I vissa sammanhang är det emellertid nödvändigt att efterkorrigera med hänsyn till flyttningarna mellan de olika fakulteterna och högskolorna. Se vidare härom s. 126 f. 123

I modellen räknas sålunda med att antalet platser vid de nu spärrade utbildningslinjerna kommer att öka med totalt 60 procent under 1960-talet. Ökningen antages till största delen komma till stånd under första hälften av årtiondet. Sålunda skulle enligt modellen år 1965/66 det sammanlagda antalet platser ha ökat med 50 procent. Den starkaste ökningen, räknad i absoluta tal, beräknas komma på de tekniska högskolorna som antages ha drygt 800 fler platser vid periodens slut än nu 1 . Den största relativa ökningen är beräknad för handelshögskolorna, som antages få sin kapacitet fördubblad under perioden. Härvid är dock att märka att utredningens förslag beträffande den framtida ekonomutbildningen är sådant (se åttonde kapitlet), att siffrorna för periodens början och dess slut ej är fullt jämförbara. För farmaceutiska institutets del har antagits att ingen förändring skall ske utöver den som ägde rum läsåret 1958/59. Detta sammanhänger med att, som framhållits i föregående kapitel, frågan om det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad arbetskraft för närvarande är under övervägande inom en särskild kommitté. Situationen är liknande i fråga om de tre högskolorna under jordbruksdepartementet, lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan. Antagandena rörande den medicinska intagningskapaciteten har för åren fram till och med läsåret 1963/64 baserats på uttalanden i proposition 93/1959 angående anslag till vissa kostnader för läkarutbildningen. För tiden efter 1963/64 har gjorts ett antagande, vars rimlighet kan bedömas först när den nyligen tillsatta kommittén för utredning av det långsiktiga läkarbehovet avgivit sitt betänkande. Siffrorna rörande antalet intagna vid tandläkarhögskolorna bygger på antagandet att den i princip beslutade tandläkarhögskolan i Göteborg skall kunna börja sin verksamhet hösten 1962 med en intagningskapacitet av 100 nybörjare. Frågan om att fullständiga utbildningen av odontologer vid institutet i Umeå är för närvarande under övervägande. Vilka konsekvenser en reform i sådan riktning kan få i fråga om intagningskapaciteten vid tandläkarhögskolan i Stockholm, har utredningen icke kunnat bedöma. Emellertid har utredningen i modellen räknat med en ytterligare ökning av intagningskapaciteten vid de odontologiska läroanstalterna med tio studerande per år från och med läsåret 1964/65, således två år efter det att den nya högskolan i Göteborg antagits börja sin verksamhet. Slutligen har i fråga om gymnastiska centralinstitutet antagits, att det förslag till ökad intagning av elever vid institutet, som år 1958 framlades av en enmansutredning, kommer att bli realiserat från och med läsåret 1960/61. En ytterligare ökning av intagningen har i modellen hypotetiskt antagits från och med läsåret 1963/64. 1

E t t av utredningens huvudförslag gäller en kraftig ökning av intagningen vid de tekniska högskolorna. Det har ansetts rimligt att underlätta bedömningen av detta, genom att redan här antaga en successiv ökning av intagningen icke till den jämna siffran 1 800 utan upp till den exakta slutsiffran enligt sjätte kapitlet, nämligen 1 844.

3. Tillströmningen

till de fria

fakulteterna

Då det gäller antalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna, d. v. s. de teologiska, juridiska, humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, kommer till en början två alternativ i fråga om den sammanlagda inskrivningen att bli aktuella. Detta sammanhänger med att utredningen i det föregående räknat med två alternativ i fråga om den totala tillströmningen till universitets- och högskoleväsendet under 1960-talet och ett för de spärrade utbildningslinjerna. Totalt har utredningen antagit, att tillströmningen till universitet och högskolor skall stiga från nära 6 700 nyinskrivna läsåret 1958/59 till 10 500, alternativt drygt 12 000 nyinskrivna läsåret 1969/70. Oavsett vilket av dessa båda alternativa antaganden som visar sig mest realistiskt, har utredningen därefter antagit, att antalet nybörjarplatser vid de nu spärrade utbildningslinjerna skall öka från sammanlagt 2 443 läsåret 1959/60 till 3 924 läsåret 1969/70. Skillnaden mellan alternativen blir följaktligen rent räknetekniskt helt och hållet en skillnad i fråga om den beräknade tillströmningen till de fria fakulteterna. Enligt det lägre antagandet (65-procentalternativet) skulle tillströmningen till dessa stiga från ungefär 4 700 läsåret 1958/59 till drygt 6 600 läsåret 1969/70 eller med drygt 40 procent. Enligt det högre alternativet (75-procentalternativet) skulle tillströmningen till de fria fakulteterna stiga från ungefär 4 700 läsåret 1958/59 till drygt 8 200 läsåret 1969/70, d. v. s. med 75 procent under loppet av elva år. Härvidlag må framhållas, att de beräknade siffrorna för tillströmningen till de fria fakulteterna läsåret 1969/70 är nettosiffror i den meningen att hänsyn ej tagits till de studerande, vilka först t. ex. inskrives vid filosofisk fakultet men sedan övergår till studier vid spärrad utbildningslinje. Vad så beträffar fördelningen mellan de fria fakulteterna inbördes av det totala tillskott av nya studerande, som dessa fakulteter skulle kunna påräkna enligt de två alternativen, må till en början framhållas, att de fria fakulteternas relativa dragningskraft undergått väsentliga förändringar under de senaste åren. Dessa förändringar har i stort inneburit, att antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna ökat mycket snabbt, att antalet nyinskrivna vid de juridiska fakulteterna även ökat ganska kraftigt, medan inskrivningen vid de humanistiska fakulteterna efter de kraftiga ökningarna i slutet av 1940-talet och fram till mitten av 1950-talet de senaste åren visserligen fortsatt att öka men icke mera än att humanisternas andel av den totala inskrivningen vid filosofisk fakultet torde ha sjunkit något tillbaka 1 . Vid de teologiska fakulteterna har den ökning, som skedde omedelbart efter genomförandet av den nya studieordningen för teologer, nu minskat i styrka. Utredningen finner det naturligt, om särskilt tendensen till ökning av inskrivningen vid de 1 Mycket preliminära siffror rörande inskrivningen vid de fria fakulteterna höstterminen 1959 tyder på att de humanistiska fakulteternas andel av den totala tillströmningen till dessa fakulteter skulle ha sjunkit från omkring 65 procent läsåren 1956/57 och 1957/58 till något under 60 procent läsåren 1958/59 och 1959/60.

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kommer att bestå. Härför talar inte enbart det faktum, att behovet av personer med matematisk-naturvetenskaplig utbildning är mycket stort och kan väntas förbli stort utan även det förhållandet, att antalet studenter med examina på det allmänbildande gymnasiets reallinje och inte minst på dennas matematiska gren kan antagas fortsätta att öka starkt även efter de år som nu kan överblickas (se ovan s. 23). Diskussionen om det väntade stora antalet examinerade från de humanistiska fakulteterna i kombination med publicerade utredningar rörande den mot 1960talets mitt starkt sjunkande takten i ökningen av behovet av nya ämneslärare kommer sannolikt att leda till en viss tveksamhet bland ungdomen att välja just humanistiska studier. En del av de ungdomar som tvekar att välja humanistisk utbildning torde i stället välja juridisk utbildning trots de varnande röster, som här och var höjts mot att nu satsa på en juridisk utbildning med hänsyn till framtidsutsikterna på juristbanorna. Utredningen räknar till en början även härvidlag med två alternativ, nämligen dels med en oförändrad relativ fördelning mellan de fyra fria fakulteterna inbördes, dels med en fortsatt förskjutning i den relativa fördelningen i riktning från de humanistiska fakulteterna och mot de matematisk-naturvetenskapliga samt, i något mindre utsträckning, de juridiska fakulteterna. Skillnaden mellan de två alternativa antagandena framgår av följande siffror, som dels visar 1958 års relativa fördelning av de nyinskrivna mellan de fria fakulteterna, dels visar en såsom mera sannolik antagen förändrad fördelning.

Fördelning 1958 delning . . . . Beräknad ny fördelning

teol. fak. % 3 2

jur. fak. % 10 10 12 12

hum. fak. % 60 60 50 50

mat.-nat. 1 fak. % 27 27 36 36

S:a

%

100 100

Enligt alternativet beräknad ny fördelning mellan de fria fakulteterna antages förändringen ske så, att förskjutningen går successivt och den nya fördelningen uppnås först under läsåret 1965/66. Därefter antages denna relativa fördelning bli bestående under återstoden av perioden. Eftersom utredningen dels räknar med två alternativ rörande tillströmningen totalt sett till samtliga de fria fakulteterna, dels räknar med två alternativ beträffande de nyinskrivnas relativa fördelning mellan dessa, erhålles fyra skilda alternativ för varje fakultet i avseende på tillströmningen under 1960-talet. Som tidigare framhållits är modellberäkningen rörande tillströmningen till skilda fakulteter och högskolor så konstruerad, att den studerande räknats till den fakultet eller den utbildningslinje, vid vilken han antages få sin huvudutbildning. Det är emellertid rätt vanligt, att en och samma studerande skriver in sig vid mer än en fakultet eller högskola. Särskilt vanligt är att de som vinner inträde vid spärrad utbildningslinje dessförinnan studerat vid filosofisk fakultet. 1 Utredningen har här inräknat ett antal studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg, varför fördelningen ej överensstämmer med den som kan framräknas ur den officiella statistiken.

I den mån tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräkningar av antalet examinerade och av ett framtida antal yrkesverksamma akademiker med viss utbildning, behöver modellberäkningen icke korrigeras med hänsyn till dessa dubbelinskrivningar. I den mån däremot tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräkningar av hela antalet studerande vid en viss fakultet, måste en sådan korrektion införas. Härvid får man till det antal studerande, som man enligt tidigare redovisade beräkningsmetoder får för huvudutbildning vid filosofisk fakultet, lägga ett för varje år beräknat antal studerande, vilka ett påföljande år ingår bland de i sammanställningen på s. 123 antagna nybörjarna vid de spärrade utbildningslinjerna. Hur stort antal studenter som i framtiden kommer att på detta sätt studera först vid filosofisk fakultet och sedan vid spärrad utbildningslinje, är beroende av en rad förhållanden och därför utomordentligt vanskligt att förutsäga. Här har för enkelhetens skull antagits, att av samtliga nybörjare ett år vid spärrad utbildningslinje 10 procent året dessförinnan inskrivits vid filosofisk fakultet, varav hälften vid humanistisk och hälften vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Utredningen vill starkt betona, att sannolikheten i detta antagande för framtiden i hög grad är beroende av i vilken omfattning som intagningen vid de spärrade utbildningslinjerna faktiskt kommer att förändras. En snabb ökning av antalet elevplatser vid spärrade utbildningslinjer tenderar att minska antalet meritkomplettanter; en långsam utbyggnadstakt för de spärrade utbildningslinjerna får motsatt effekt. M e d de nu gjorda a n t a g a n d e n a får m a n följande fyra alternativ för ökningen i tillströmningen till de fria fakulteterna ( m e r i t k o m p l e t t a n t e r ej m e d r ä k n a d e ) mellan läsåren 1959/60 och 1969/70: Teol.fak.

Jur.fak.

Hum.fak.

Mat.-nat.fak.

59/60 69/70

59/60 69/70

59/60 69/70

59/60 69/70

Alt. I: (65 %; of. förd.) . . . .

140—> 199

467 —> 663

2 803 —> 3 977

1 261 —> 1 790

Alt. II: (65 %; ändr. förd.) .

140—> 133

467-^795

2 709 —> 3 315

1 355 —> 2 386

Alt. III: ( 7 5 % ; of. förd.) . . .

145—> 248

485 —> 825

2 909 - * 4 952

1 309 —> 2 228

Alt. IV: (75 %; ändr. förd.) .

145^165

485 —» 990

2 812 —> 4 127

1 4 0 6 ^ 2 971

M e d h ä n s y n till v a d som tidigare visats, synes en fortsatt hög övergångsfrekvens v a r a mindre sannolik. Av d e n n a anledning synes alternativen I och I I v a r a rimligare än alternativen III och I V . I fråga om fördelningen mellan de fria fakulteterna inbördes synes alternativen I I och I I I troligare än alternativen I och I V . D e t t a a v följande anledning. A n t a g a n d e t a t t övergångsprocenten k o m m e r a t t sjunka från 75 till 65 procent k a n tolkas så, a t t det i första h a n d blir studenter med examen på den allmänna linjen och d e n n a s språkliga gren som i framtiden i större omfattning än nu k o m m e r a t t övergå till a n n a n v e r k s a m h e t än universitetsstudier. Om så blir fallet, k o m m e r det a t t stå i överensstämmelse med en av t a n k a r n a b a k o m den 127

nya gymnasieorganisationen av år 1953, nämligen den att den allmänna linjen i hög grad skulle rekryteras av ungdom som efter avlagd studentexamen väljer kortare, icke-akademisk utbildning. Hittills kan detta knappast sägas ha inträffat. Om man nu enligt alternativen I I I och IV antar att övergången från gymnasium till universitetsväsendet trots allt även i framtiden kommer att ligga på samma höga nivå som för närvarande, kan detta ges den innebörden att vi får en relativt sett starkare tillströmning till de humanistiska studiebanorna än enligt det alternativ som förutsätter en sjunkande övergångsfrekvens från gymnasiestudier till akademiska studier. Alternativ I I I synes i ett sådant läge vara troligare än alternativ IV, detta givetvis förutsatt att det inte sker mycket stora förskjutningar mellan linjer och grenar på gymnasiet under 1960-talet. Utredningen genomför de följande modellberäkningarna rörande examinationens omfattning enligt alternativen I I och III. I följande tabell anges år för år det beräknade antalet nyinskrivna vid skilda fakulteter enligt dessa två alternativ (i fortsättningen kallade A- respektive B-alternativen). I tabellen har angivits två tal för var och en av de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, nämligen dels en beräknad siffra rörande hela antalet nyinskrivna, inklusive sådana som sedan övergår till studier vid spärrad utbildningslinje, och dels en beräknad siffra rörande antalet nyinskrivna, för vilka den humanistiska respektive den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen blir huvudutbildning (jfr ovan s. 126 f.).

Tabell 28. Alternativa beräkningar rörande tillströmningen de fria fakulteterna läsåren 1959/60—1969/70.

B-alternativet (75 %; of. fördeln.)

A-alternativet (65 %; ändrad fördeln.)

Läsår

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65

....

1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70

till

Teol. fak.

Jur. fak.

Hum. fak. samtl.

därav med huvudutb.

Mat.nat. fak. samtl.

därav med huvudutb.

Teol. fak.

Jur. fak.

Hum. fak. samtl.

därav med huvudutb.

Mat.nat. fak. samtl.

därav med huvudutb.

140 129 125 129 133 127 119 124 128 133 133

467 480 510 526 611 662 713 745 768 795 795

2 843 2 765 2 603 2 598 2 831 3 004 3165 3 296 3 394 3 508 3 511

2 709 2 622 2 447 2 433 2 655 2 819 2 972 3103 3 201 3312 3 315

1489 1595 1606 1756 2 087 2 215 2 332 2 427 2 498 2 581 2 582

1355 1452 1450 1591 1911 2 030 2139 2 234 2 305 2 385 2 386

145 152 154 166 190 210 223 233 239 247 248

485 506 512 553 632 700 742 775 798 824 825

3 043 3176 3 229 3 484 3 966 4 384 4 648 4 846 4 981 5139 5148

2 909 3 033 3 073 3 319 3 790 4199 4 455 4 653 4 788 4 943 4 952

1443 1508 1539 1659 1881 2 074 2198 2 287 2 348 2 420 2 424

130S 1365 1383 1494 1 70S 188S 2 00E 2 094 2 15E 2 224 2 226

S:a 1 9 6 0 / 6 1 — 1969/70

1280 6 605 30 675 28879 21679 19 883 2 062 6 867 43 001 41205 20 338 18 542

Tillströmningen till de teologiska fakulteterna blir enligt modellen oförändrad (A-alternativet) eller stigande (B-alternativet). En stigande tillströmning kan till stor del tänkas bero på tillströmningen av kvinnliga studerande. Tillströmningen till de juridiska fakulteterna skulle under alla förhållanden öka högst väsentligt. Enligt båda alternativen skulle denna ökning av tillströmningen bli något mindre (70 procent) än den beräknade ökningen av studentexaminationen vid de allmänbildande gymnasierna under 1960-talet (80 procent). Tillströmningen till de humanistiska fakulteterna blir enligt båda alternativen betydande. Enligt A-alternativet skulle ökningen i absoluta tal räknad bli dubbelt så stor (668) som tillströmningen till de juridiska fakulteterna (328); relativt sett skulle dock ökningen i tillströmningen, jämförd med utvecklingen under 1950-talet (145 procent) bli blygsam, 23 procent, under 1960-talet. Detta innebär, att man under 1960-talet i varje fall i någon mån skulle motverka den obalans på lång sikt, som den onormala ökningen i tillströmningen till de humanistiska fakulteterna under 1950-talet måste sägas ha inneburit. Även enligt B-alternativet skulle ökningen i tillströmningen till de humanistiska fakulteterna bli relativt sett måttligare (69 procent) under 1960-talet än under 1950-talet; ökningen skulle enligt detta alternativ ungefär hålla jämna steg med ökningen i studentexaminationen vid de allmänbildande gymnasierna. Tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna ökar enligt båda alternativen i mycket snabb takt under 1960-talet. Enligt A-alternativet skulle den absoluta ökningen (1 093) bli ungefär lika stor som ökningen i tillströmningen till de juridiska och humanistiska fakulteterna tillsammantagna (996). Ökningen under 1960-talet skulle dock inte bli större i absoluta tal räknad än den under 1950-talet (1 124). Relativt sett skulle ökningen bli av samma storleksordning (73 procent) som ökningen i studentexaminationen under 1960talet (80 procent). Helhetsbilden för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas del blir densamma enligt B-alternativet som enligt A-alternativet. Innebörden av de två alternativen kan även uttryckas så: Tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna antas under 1960-talet fortsätta att öka i något svagare takt än den som uppnåtts under slutet av 1950-talet. För årtiondena i deras helhet blir ökningen absolut sett densamma. Detta i sin tur betyder emellertid, att totalantalet nyinskrivna under hela 1960-talet blir betydligt större än under 1950-talet. Under 1960-talet blir storleksordningen av summan av de nyinskrivna 20 000 mot omkring 7 000 under 1950-talet. Om tillströmningen till de humanistiska fakulteterna fortsätter att öka i samma takt som under 1950-talet, skulle inte mindre än omkring 40 000 humanister registreras under 1960-talet. Under 1950-talet var dock inte summan högre än 22 000. Enligt det försiktigare A-alternativet har det sammanlagda antalet nyinskrivna humanister beräknats till omkring 30 000, d. v. s. nästan 50 procent högre under 1960-talet än under 1950-talet. Det är utan vidare klart, att även 129 9

ett dylikt alternativ från arbetsmarknadssynpunkt för det närmaste decenniet ter sig överväldigande. Den starka ökningen för humanisterna även enligt det försiktigare A-alternativet bör dessutom ses i samband dels med den beräknade ökningen av antalet nyinskrivna jurister (storleksordningen 6 000—7 000 under 1960-talet mot omkring 3 000 under 1950-talet), dels med den beräknade ökningen av antalet nyinskrivna studerande vid handelshögskolorna som enligt tidigare redovisade antaganden för 1960-talet beräknas bli av storleksordningen 6 000 mot 2 500 under 1950-talet. 4. Sammanfattning

av

tillströmningsberäkningarna

Den nu genomförda modellberäkningen rörande 1960-talets studenttillströmning till universitet och högskolor är, som framgår av de föregående avsnitten, i väsentliga delar gjord med alternativa antaganden. Utredningen har emellertid i sin redogörelse för beräkningarna angivit vilka av dessa alternativ, som förefaller utredningen mera troliga än de övriga. Utredningen betraktar det sålunda som mera sannolikt, att övergångsfrekvensen från gymnasium till akademiska studier kommer att sjunka något, än att övergångsfrekvensen även under 1960-talet kommer att ligga på samma höga nivå som nu. Utredningen anser det vidare för mest sannolikt, att en sådan sänkning av övergångsfrekvensen till akademiska studier — om den inträffar — kommer att visa sig i en relativt sett svagare tillströmning till de humanistiska fakulteterna än till övriga akademiska utbildningslinjer, och att utvecklingen sålunda leder till att de humanistiska fakulteterna får en något minskande andel av den totala tillströmningen till universitets- och högskoleväsendet. Den enligt utredningens mening mest troliga utvecklingen i fråga om tillströmningen till universitet och högskolor (A-alternativet) illustreras i diagram 15, Diagram 15. Den beräknade tillströmningen till universitet och högskolor läsåren 1959/60 och 1969/70 (A-alternativet). SPÄRRADE HÖGSKOLOR OCH FAKULT.

130 FRIA FAKULTETER.

som visar nybörjarnas beräknade fördelning mellan olika fakulteter och fackhögskolor dels läsåret 1959/60, dels läsåret 1969/70. Diagrammet avser antalet studerande som beräknas erhålla sin huvudutbildning vid vederbörande fakultet eller högskola. De studenter som först skrivs in vid filosofisk fakultet och senare övergår till spärrad utbildningslinje, finns sålunda med endast i underlaget för den vänstra delen av diagrammet.

C. Examinationen vid universitet och högskolor Nästa steg vid konstruktionen av modellen rörande det framtida utbudet av akademisk arbetskraft är att på basis av kända och beräknade siffror rörande antalet nyinskrivna beräkna antalet examinerade. Detta förutsätter kännedom om examinationsfrekvensen bland de inskrivna. Här finns ett relativt gott ehuru något svårbearbetat material att bygga på. Universitetsutredningen har i sitt första betänkande redovisat resultaten av omfattande undersökningar rörande examinationsfrekvensen vid skilda fakulteter och högskolor under tiden fram till 1950-talets mitt. Med ledning av dessa resultat jämte visst material hämtat ur den officiella statistiken har gjorts antaganden rörande examinationen under 1960-talet vid skilda fakulteter och högskolor. Därvid måste man när det gäller de filosofiska fakulteterna emellertid även beakta den effekt i fråga om examinationsfrekvensen, som de filosofiska fakulteternas pågående upprustning kommer att få. E t t av huvudsyftena med denna upprustning var just att få till stånd en förbättrad examinationsfrekvens vid de filosofiska fakulteterna. I fråga om de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna synes av vissa tecken att döma en höjning av examinationsfrekvensen redan vara ett faktum. Därför har utredningen vågat antaga, att examinationsfrekvensen där redan nu kommit upp i en nivå som kan anses tillfredsställande med hänsyn till den målsättning, som universitetsutredningen uppställde i sitt första betänkande (SOU 1957: 24, s. 83) och som sedermera accepterades av statsmakterna. I fråga om de humanistiska fakulteterna synes av tillgängligt statistiskt material ännu ej samma effekt vara uppnådd. Därför har utredningen ansett sig böra räkna med å ena sidan att den hittills observerade examinationsfrekvensen vid de humanistiska fakulteterna förblir bestående under 1960-talet, men å andra sidan att en högre examinationsfrekvens kan komma att bli realiserad. Två alternativ för examinationens omfattning kommer alltså att beräknas för de humanistiska fakulteterna. För de juridiska fakulteterna har räknats med att ikraftträdandet av den nya examensstadgan i viss mån kommer att höja examinationsfrekvensen. Det skall här tilläggas, att beräkningen av examinationens omfattning vid de filosofiska fakulteterna är gjord på basis av ovan redovisade beräkningar rörande antalet nyinskrivna 131

med huvudutbildning vid fakulteterna i fråga. För övriga fakulteter och högskolor är de använda procenttalen för examinationen på motsvarande sätt beräknade utifrån antalet nyinskrivna med vederbörande utbildning som sin huvudutbildning, vilket harmonierar med de tidigare angivna talen rörande antalet nybörjare (s. 123). Alla beräkningar avseende tiden efter år 1960 kan därför sägas avse antalet personer som avlägger grundexamen vid respektive fakxdtet eller högskola. Beräkningarna avser personer med vederbörande examen som sin huvudexamen. Siffrorna rörande examinerade vid skilda fakidteter och högskolor kan därför adderas för att få fram totalantalet examinerade personer (skilda år eller ett antal år) med en eller flera examina. För perioden 1955/56—1959/60 föreligger uppgifter om antalet examina inom skilda fakulteter och högskolor till och med kalenderåret 1958. En beräkning har måst göras av examinationen under vårterminen 1959 och läsåret 1959/60. För de filosofiska fakulteternas del är emellertid siffrorna i särskilt hög grad att betrakta som beräknade, emedan det blott för ett enda år (1956/57) under denna period finns material, som gör det möjligt att fastställa antalet personer, som avlagt filosofisk grundexamen. Siffrorna för perioden 1955/56—1959/60 är osäkra även i det avseendet, att det ej varit möjligt att eliminera dubbelexamina mellan skilda fakulteter och högskolor. Summan av examina för perioden 1955/56—1959/60 är därför högre än summan individer som avlagt (en eller flera) akademiska examina under perioden. Vid beräkningarna har även i de flesta fall skilts på män och kvinnor. Därvid har utom beträffande humanisterna den sist kända könsproportionen antagits bestå. I det följande anges för varje fakultet och högskola de särskilda antaganden som gjorts vid beräkningen av examinationens omfattning under 1960-talet.

Grundläggande

antaganden

Examinationen har beräknats utifrån nettoantalet inskrivna (vid de fria fakulteterna) respektive antalet nybörjare (vid de spärrade utbildningslinjerna) ett visst antal år tidigare. Nettoantalet inskrivna har hämtats ur tabell 6 (s. 27). För examinationen fram till och med kalenderåret 1958 har uppgifter erhållits från statistiska centralbyrån. För läsåret 1956/57 har uppgift därjämte erhållits rörande antalet examinerade, som tidigare avlagt annan akademisk examen. Detta har avdragits från antalet examina detta läsår. På samma sätt har uppgifterna för de övriga åren reducerats, varvid antagits att den procentuella andelen som tidigare avlagt annan examen varit lika stor dessa år som den var läsåret 1956/57. För apotekare har dock samtliga examinerade medtagits. Då några uppgifter för våren 1959 ej stod till förfogande, då beräkningarna gjordes, har i stället siffrorna för vårterminen 1958 använts två gånger. De antaganden, som nedan göres om examinationsfrekvensen under olika år efter inskrivningsåret, har baserats på utredningens i det första betänkandet redovisade undersökningar rörande de inskrivna år 1948/49 i hela riket och de inskrivna i Uppsala år 1951.

De teologiska

fakulteterna

Medelstudietiden i fakulteten beräknas till 5,5 år efter reformen 1953. 57 procent av nettoantalet inskrivna beräknas avlägga examen inom fakulteten under sjätte läsåret enligt nedanstående resonemang. 75 procent av de inskrivna är män (ungefärlig andel de sista åren). Av dessa ämnar 80 procent avlägga teologisk examen (enligt prognosstatistiken). Männen utgör 90 procent av dem som inskrives med avsikt att avlägga teologisk examen (ungefärlig andel före reformen). 85 procent av dem som inskrives

med avsikt att avlägga teol. kand.-examen examineras (H. Hyrenius: Utredning rörande prästkårens rekrytering). Detta antages gälla båda könen. Något nettoantal inskrivna existerar ej för läsåret 1954/55, varför antalet examinerade beräknats med utgångspunkt från bruttoantalet inskrivna vid teologisk fakultet och antalet teol. fil .-inskrivningar. Detta antal kan antagas ungefär motsvara nettoantalet inskrivna. De juridiska

fakulteterna

Examinationen antages motsvara 60 procent av nettoantalet inskrivna enligt följande: Antal år efter inskrivningsåret Procent examinerade

2 1

3 5

4 18

5 19

6 7

7 5

8 5

De examinerade har fördelats på kön med hänsyn tagen till examinationen under senaste femårsperiod. Härvid har antagits att 85 procent av de examinerade är män och 15 procent är kvinnor. De humanistiska

fakulteterna

Antalet examinerade har beräknats för varje kön för sig. Från och med 1959/60 har andelen män antagits vara 40 procent av varje inskrivningsårgång. Examinationen har beräknats enligt två alternativ. Enligt det ena alternativet har antagits att 50 procent av de inskrivna varje år avlägger examen, varvid 1 procent avlägger examen året efter inskrivningsåret, 6 procent två år efter, 10 procent tre år efter, 10 procent fyra år efter, 9 procent fem år efter, 5 procent sex år efter, 5 procent sju år efter och 4 procent åtta år efter inskrivningsåret. Enligt det andra alternativet har antagits att de inskrivna till och ined år 1958/59 avlägger examen, fördelade på år enligt ovan. Dessa procenttal antages öka fram till år 1963/64 så att den totala andelen examinerade av denna inskrivningsårgång blir 70 procent. Härvid antages att procenttalen är oförändrade de första, andra, sjunde och åttonde åren efter inskrivningsåret, medan det ökar det tredje året med 1 per år upp till 15 procent, fjärde året med 2 per år upp till 20 procent, femte året med 1 per år läsåren 1959/60, 1961/62 och 1963/64 upp till 12 procent och slutligen sjätte året med I per år läsåren 1960/61 och 1962/63 upp till 7 procent. De examinerade från olika inskrivningsårgångar har summerats läsårsvis. De matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna

Antalet examinerade har beräknats för varje kön för sig. Utgående från de senaste årens förhållanden har andelen män från och med 1958/59 antagits vara 75 procent av de inskrivna. Av de inskrivna varje år från och med 1959/60 antages 70 procent avlägga examen, fördelade på år efter inskrivningsåret enligt samma fördelning som gäller för det andra alternativet för humanisterna från och med 1963/64. De tekniska

högskolorna

83 procent av antalet nybörjare antages avlägga civilingenjörsexamen, varav 20 procent under fjärde, 40 procent under femte, 17 procent under sjätte och 6 procent under sjunde läsåret. Andelen kvinnor bland examinerade civilingenjörer är för närvarande cirka 2 procent. Den antages öka till 3 procent 1963/64, detta med ledning av andelen kvinnor bland de ordinarie studerande 1958/59.

De medicinska fakulteterna

(motsvarande)

95 procent av antalet nybörjare antages avlägga med. lic.-examen under det åttonde läsåret (ungefärlig siffra under de sista fem åren). 20 procent av dessa antages vara kvinnor (ungefärlig andel de sista åren). Under fyraårsperioden 1963/64—1966/67 antages att examinationen ökar med 35 per ar med hänsyn till de 40 platser, som under läsåren 1959/60—1962/63 står till förfogande företrädesvis för studerande med utländsk grundutbildning. T andläkarhög skolorna 90 procent av antalet nybörjare antages avlägga tandläkarexamen under sitt sjätte läsår (ungefärlig andel de sista fem åren). Andelen kvinnor antages vara 20 procent 1959/60 och fram till och med 1961/62. Läsåret 1962/63 antages kvinnorna utgöra 30 procent av de examinerade; 1963/64 och de därpå följande åren 40 procent. Till grund för dessa antaganden ligger andelen kvinnor dels bland de examinerade, dels bland de inskrivna de senaste åren. Farmaceutiska

institutet:

apotekarlinjen 60 procent av antalet nybörjare antages avlägga apotekarexamen under femte läsåret. Andelen kvinnor antages vara 40 procent (medeltal de sista fem åren). Farmaceutiska

institutet:

receptarielinjen 90 procent av antalet nybörjare antages avlägga receptarieexamen vid läsårets slut. Det antages vidare att 5 män examineras varje femårsperiod. Handelshögskolorna 65 procent av antalet nybörjare antages avlägga civilekonomexamen under fjärde läsåret. Andelen kvinnor antages till 5 procent (medeltal under de fem sista åren). Vid handelshögskolorna examinerades 1956/57 13 personer, vilka tidigare avlagt annan akademisk examen (blott tre filosofie kandidater). Samtliga dessa var män. Dessa tretton utgör 6 procent av läsårets examination. Om examinationssiffrorna ej som här skett (se ovan s. 132) reduceras med 6 procent, uppnås en examinationsfrekvens av cirka 70 procent. GCI 95 procent av antalet nybörjare antages avlägga gymnastiklärarexamen det andra läsåret (ungefärlig andel de sista åren). Andelen kvinnor är 50 procent (lika många nybörjarplatser för män som för kvinnor). Lantbrukshögskolan,

skogshögskolan och veterinärhögskolan

Beräkningen har här utförts för lantbruks- och skogshögskolorna gemensamt. 98 procent av antalet nybörjare vid de båda högskolorna antages avlägga agronom- eller jägmästareexamen under det fjärde läsåret. 90 procent av antalet nybörjare vid veterinärhögskolan antages avlägga veterinärexamen under sjunde läsåret. Dessa antaganden är gjorda med ledning av medeltalen för examinationsfrekvensen de sista fem åren. Två kvinnor antages avlägga examen vid lantbrukshögskolan och två vid veterinärhögskolan varje år.

Resultaten av de gjorda beräkningarna redovisas i följande tabeller: Tabell 29. Beräknat antal examinerade vid spärrade Examensår

Civilingenjörer

Läkare

Tandläkare

Apotekare

55/56—59/60 . 60/61—64/65 . 65/66—69/70 .

2 651 4 017 5 923

1116 1459 1710

650 767 817

51 106 145

55/56—59/60 . 60/61—64/65 . 65/66—69/70 .

48 109 185

253 366 428

169 328 542

37 72 95

Receptarier

utbildningslinjer.

Civil- Gymna- Veter. ekonostikJägm. mer dir. Agron.

Summa

950 1162 1853

150 219 237

518 529 555

6 091 8 264 11245

49 61 98

165 220 238

19 20 20

1324 1981 2 411

999 1223 1951

315 439 475

537 549 575

7415 10 245 13 656

Män 5 5 5 Kvinnor 584 805 805 Samtliga 55/56—59/60 . 60/61—64/65 . 65/66—69/70 .

2 699 4 126 6 108

1369 1825 2 138

819 1095 1359

88 178 240

589 810 810

Tabell 30. Beräknat antal examinerade vid de teologiska och juridiska fakulteterna (A-alternativet). Teol. fak.

Examensår

55/56—59/60 . 60/61—64/65 . 65/66—69/70 .

Jur. fak.

Män

Kvinnor

Samtliga

Män

Kvinnor

Samtliga

208 328 330

23 37 37

231 365 367

815 963 1439

128 169 255

943 1132 1694

Tabell 31. Beräknat antal examinerade vid de filosofiska (A-alternativet). Hum. fak.

Examensår Män

Kvinnor

fakulteterna

Mat.-nat. fak. Samtliga

Män

Kvinnor

Samtliga

373 952 1558

1686 3 808 6 233

70 % examination 55/56—59/60 . 60/61—64/65 . 65/66—69/70 .

2169 2 725 3 628

2 186 3 822 5 422

55/56—59/60 . 60/61—64/65 . 65/66—69/70 .

2169 2 588 2 709

2186 3 619 4 040

4 355 6 547 9 050

1313 2 856 4 675

50 % examination 4 355 6 207 6 749

Sammanställningarna rörande de examinerade från de spärrade utbildningslinjerna visar att mot mitten och slutet av 1960-talet examinationen vid dessa utbildningsanstalter skulle öka högst avsevärt. Vid de tekniska högskolorna skulle examinationen under andra hälften av 1960-talet bli mer än dubbelt så stor som examinationen under senare hälften av 1950-talet. Därvid är att märka, att examinationen under senare delen av 1950-talet torde komma att bli cirka 25 procent högre än den var under andra hälften av 1940-talet, då det sammanlagda antalet examinerade civilingenjörer uppgick till i runt tal 2 200. Även handelshögskolorna skulle öka sin examination mycket starkt mot slutet av 1960-talet. Vid handelshögskolorna har den sammanlagda examinationen varit ganska konstant femårsperiod från femårsperiod efter andra världskrigets slut — mellan 900 och 1 000. Under senare delen av 1960-talet skulle enligt modellen siffran komma att springa i höjden. Vid de medicinska fakulteterna utmognar den starkt ökade intagningen under 1950-talet i en starkt ökande examination under 1960-talet. Här tillkommer dessutom konsekvenserna av den extra intagning av i utlandet delvis utbildade medicinare, som beslutats för perioden 1959/60—1962/63. Summan av vid svenska lärosäten examinerade läkare under 1960-talet kommer att ligga mer än 50 procent över den sammanlagda examinationen under 1950-talet. För tandläkarnas del blir takten i ökningen av examinationen liknande den för läkarna. De examinerade från farmaceutiska institutet kommer under 1960talet att öka kraftigt jämfört med vad som gäller under andra hälften av 1950talet. Likaså kommer antalet examinerade gymnastiklärare att öka starkt, om intagningen vidgas enligt de antaganden, som gjorts i modellberäkningen. För övriga grupper av akademiker examinerade vid spärrade utbildningslinjer skulle situationen bli annorlunda. Enligt denna modell skulle inte ske någon större ökning i den totala examinationen under 1960-talet vid ifrågavarande utbildningslinjer jämfört med förhållandena under 1950-talet. Beträffande så de fria fakulteterna har i tabellerna enbart angivits examenssiffror enligt A-alternativet. Vid de teologiska fakulteterna skulle examinationen under 1960-talet omfatta omkring 370 examinerade per femårsperiod. Denna examination är väsentligt högre än den som gällt under 1950-talet, då motsvarande värden räknade per femårsperiod ligger omkring 250. Siffrorna för 1960-talet skulle dock ej komma upp till den storleksordning, som gällde för 1930-talet, då medeltalet per femårsperiod var över 600 avlagda teologie kandidatexamina. Vad slutligen beträffar de filosofiska fakulteterna kommer examinationen under 1960-talet under alla förhållanden att bli mycket hög jämförd med förhållandena hittills. För att börja med de examinerade vid de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna (inklusive de naturvetenskapliga ämnena vid universitetet i Göteborg), skulle examinationen under första hälften av 1960talet bli mer än dubbelt så hög som under senare hälften av 1950-talet. Det är 136

de senaste årens stora ökning i tillströmningen till dessa fakulteter i kombination med den stigande examinationsfrekvensen, som skulle utmogna på detta, sätt. Men examinationen skulle enligt modellen öka nästan lika starkt, absolut sett, under senare hälften av 1960-talet. Enligt beräkningarna skulle man därför under andra hälften av 1960-talet examinera mer än tre och en halv gånger så många naturvetare som under andra hälften av 1950-talet. I absoluta tal räknad skulle denna examination under senare hälften av 1960-talet komma upp på samma nivå, som beräknas för de tekniska högskolorna under samma period. Men då är att märka, att vi under andra hälften av 1950-talet blott kommer att examinera drygt 60 procent så många vid de naturvetenskapliga fakulteterna som vid de tekniska högskolorna. För de humanistiska fakulteternas del är som tidigare sagts examinationsförhållandena i framtiden så osäkra, att det har ansetts lämpligt att räkna med två alternativ beträffande examinationsfrekvensen. Även om man väljer det försiktigare examinationsalternativet (50 procent) och det försiktiga A-alternativet vilket senare är det enda som redovisas i tabellen —, kommer ändå examinationen vid de humanistiska fakulteterna att stiga mycket snabbt under början av 1960-talet. De stora inskrivningsårgångarna under 1950-talet måste få en betydande examinationsökning som följd. Här har beräknats, att ökningen minst blir av storleksordningen 40 procent under den första femårsperioden och 55 procent mellan andra hälften av 1950-talet och andra hälften av 1960talet. I absoluta tal räknat innebär detta för hela 1960-talet omkring 13 000 examinerade humanister mot 7 000 under 1950-talet1. Med tanke på de framtida arbetsmarknadsförhållandena är det emellertid att märka, att en betydande del av denna stora ökning av antalet examinerade humanister under 1960-talet måste komma att utgöras av kvinnor. Av hela examinationen under 1960-talet enligt det försiktigare alternativet, 13 000, beräknas nämligen drygt 7 600 vara kvinnor och cirka 5 300 män. Under 1950-talet har motsvarande siffror beräknats till drygt 3 400 kvinnor och drygt 3 600 män. För männens del ligger sålunda den beräknade examinationen av humanister omkring 1 700 högre under 1960-talet än under 1950-talet, medan för kvinnornas del motsvarande ökning uppgår till 4 200. Utgår man från det högre examensalternativet, vilket får effekt främst under senare delen av 1960-talet, skulle det totala antalet examinerade humanister under 1960-talet uppgå till cirka 15 600 eller omkring 2 600 flera än enligt det lägre alternativet. Enligt detta alternativ skulle således examineras mer än dubbelt så många humanister under 1960-talet som under 1950-talet. Det är uppenbart av dessa siffror, att även med de mest försiktiga antagandena i modellen 1 För första hälften av 1950-talet har därvid räknats med cirka 2 700 examinerade humanister, vilken siffra erhållits på basis av ett antagande att av dem som avlagt filosofie kandidatexamen hälften senare jämväl avlagt filosofisk ämbetsexamen.

Diagram 16. Beräknat antal examinerade vid skilda fakulteter och fackhögskolor under femårsperioderna 1955/56—-1959/60 och 1965/66—1969/70. Fördelning på kön. 10000,

9000.

BERÄKNAT ANTAL E X A M I N E R A D E

5000.

OCH F R I A F A K U L T E T E R

FRÅN SPÄRRADE

UTBILDNINGSLINJER

7000 TECKENFÖRKLARING •

/56-59/60

KVINNOR

éOOO. MÄN 65

/ 6 6 - 69/ 7 0

KVINNOR MÄN

3000.

1000 Anm. Bokstavsbeteckningarna a, b och c hänför sig till en följande diskussion (se nedan s. 198 ff.). kommer en framtida arbetsmarknad för humanister att behöva vara mycket tänjbar. Den i det nu slutförda modellarbetet beräknade utvecklingen i avseende på antalet examinerade vid olika fakulteter och fackhögskolor illustreras i diagram 16, som visar antalet examinerade med fördelning på kön dels under femårsperioden 1955/56—1959/60, dels under femårsperioden 1965/66—1969/70. Diagrammet är byggt på A-alternativet beträffande tillströmningen till de fria fakulteterna samt på antagandet att en 70-procentig examinationsfrekvens skall uppnås vid de humanistiska fakulteterna för inskrivningsårgångarna 1963/64 och senare. 138

FJÄRDE

KAPITLET

Totalantalet akademiker i framtiden

A. A k a d e m i k e r g r u p p e n s o m h e l h e t Av b e r ä k n i n g a r n a (tabellerna 29—31) rörande examinationens omfattning vid universitet och högskolor fram till år 1970 finner m a n vid summering följande siffror rörande det totala antalet personer, som skulle avlägga svensk 1 akademisk examen under var och en av de tre femårsperioderna 1955—70: Båda könen min.

1955/56—1959/60 . . . 1960/61—1964/65 . . . 1965/66—1969/70 . . .

max.

14 630 21757 22 097 28 699 31000

Män min.

Kvinnor max.

10 596 14 999 15 136 20 398 21317

min.

max.

4 034 6 758 6 961 8 301 9 683

Vi vet genom Akademikerräkningen a t t det i slutet a v år 1955 t o t a l t fanns cirka 57 000 personer under 65 år, som avlagt svensk akademisk examen. M e d ledning av åldersfördelningen bland dessa akademiker s a m t senast k ä n d a dödsrisker för skilda åldrar h a r b e r ä k n a t s a t t följande a n t a l av dessa personer under respektive femårsperioder antingen passerar 65-årsåldern eller avlider: 1956—60 1961—65 1966—70

4 733 5 773 6 435

M e d ledning av de nu givna siffrorna är det möjligt a t t b e r ä k n a antalet personer under 65 års ålder med svensk akademisk examen åren 1960, 1965 och 1970. R e s u l t a t e t av en dylik beräkning redovisas i t a b l å n på s. 140 (siffrorna a v r u n d a d e till j ä m n a h u n d r a t a l ) 2 . Kolumn 2 visar hur antalet akademiker examinerade senast år 1955 successivt avtar, dels till följd av att de passerar sextiofemårsgränsen, dels till följd av dödsfall före sextiofemårsåldern. Kolumn 3 visar det kumulerade tillskottet genom examination av nya akademiker efter år 1955. Antalet har reducerats med hänsyn till dödligheten. I denna beräkning liksom i motsvarande beräkningar i fortsättningen av detta kapitel har avgången till följd av dödsfall och pensionering beräknats per kalenderår, medan där1 Här och i det följande avses, då annat ej direkt framgår av texten, endast akademiker med svensk examen. " Min.- och max.-alternativen hänför sig till de i tredje kapitlet antagna två examinationsfrekvenserna för humanisterna, 50 procent respektive 70 procent.

1955 1960 1965 1970

2 År

Antalet (kvarlevande) akademiker under 65 år med examen år 1955 eller tidigare

56 700 51900 46 200 39 700

4 Beräknat antal (kvarlevande) akademiker med examen 1956 och senare

Beräknat totalt antal akademiker under 65 år (kol. 2 + k o l . 3)

min.

min.

max.

max.

56 700 14 600 66 500 36 200 36 500 82 400 82 700 64 400 67 100 104 100 106 800

emot examinationssiffrorna bygger på de i tredje kapitlet gjorda beräkningarna av examinationen olika läsår. Antalet examinerade under femårsperioden 1956—60 har således antagits vara detsamma som beräknats för de fem läsåren 1955/56—1959/60 etc. Detta antagande har måst göras av praktiska skäl. Med befintligt antal ett visst år avses beräknat antal vid slutet av ifrågavarande kalenderår. Angivna siffror för år 1955 är tagna ur Akademikerräkningen och avser förhållandena på hösten detta år (se SOU 1957:51, s. 21 f.). En del av de under slutet av hostterminen 1955 examinerade torde emellertid icke ha kommit med i dessa siffror. I Akademikerräkningen konstaterades, att sedan mitten av 1930-talet antalet personer med akademisk examen ökat med cirka 15 procent per femårsperiod. Den examination, som beräknats för sista delen av 1950-talet, är en relativt säker uppskattning. Likaså är den beräknade avgången femårsperiod för femårsperiod relativt säker. Man kan därför nu med ganska stor säkerhet konstatera, att mellan åren 1955 och 1960 antalet akademiker under 65 år ökar med ungefår 17 procent, d. v. s. snabbare än per femårsperiod under åren 1935—55. Den examination, som i tredje kapitlet beräknats för första hälften av 1960talet, måste betraktas som i varje fall ganska sannolik, eftersom beräkningen till största delen bygger på redan givna förhållanden i fråga om inskrivningen. Detta betyder, att vi med ganska stor säkerhet har att förvänta, att antalet akademiker under 65 års ålder år 1965 kommer att vara omkring 80 000. Mellan åren 1960 och 1965 skulle sålunda akademikerantalet öka med ej mindre än cirka 24 procent. Utvecklingen under andra hälften av 1960-talet är givetvis avsevärt mera osäker. Modellens beräkningar säger oss, att den absoluta ökningen mellan åren 1965 och 1970 skulle överstiga 20 000, en mer än dubbelt så stor ökning som den mellan åren 1955 och 1960. Den relativa ökningen skulle enligt båda alternativen överstiga 25 procent och enligt maximialternativet uppgå till 29 procent. Slår man ut ökningen under hela 1950- och 1960-talen per år, skulle sannolikt under 1950-talet antalet akademiker under 65 år öka med i medeltal drygt 3 procent per år (ränta på ränta), medan under 1960-talet ökningen per år enligt modellen skulle bli nästan 5 procent. 140

Under förutsättning att samhälle och näringsliv utvecklas enligt tendenser, som utredningen finner rimliga och sannolika, synes en ökning av här angiven storleksordning i och för sig inte innebära någon orimlig ansvällning av akademikergruppernas storlek. Under 1960-talet kommer hela befolkningen i yrkesverksam ålder att öka. Sålunda ökar sannolikt antalet personer i åldrarna 25— 65 år från 3,88 miljoner till 4,02 miljoner mellan åren 1960 och 1970, en ökning sålunda med 3,6 procent. Om man ställer kända och här beräknade siffror över antalet akademiker i relation till motsvarande siffror rörande totalantalet personer i åldrarna 25—65 år, får man följande serie från mitten av 1930-talet till slutet av 1960-talet. (Här har valts maximialternativet för åren 1965 och 1970. Agronomer och gymnastiklärare är ej inkluderade.) Procent

0,99

1,06

1,14

1,25

1,41

1,65

2,05

2,58

+0,07

+0,08

+0,11

+0,16

+0,24

+0,40

+0,53

Ökning i antalet procentenheter

Även om ökningstakten skulle komma att höjas ganska avsevärt under 1960talet, skulle ändock år 1970 de examinerade akademikerna utgöra en relativt obetydlig del av samtliga personer i åldrarna 25—65 år. Givetvis kommer här att föreligga väsentliga skillnader inom olika åldersgrupper i totalpopulationen. Det skall blott erinras om att andelen studentexamina (vid de allmänbildande gymnasierna) av samtliga 20-åringar redan nu är cirka 8 procent och förväntas stiga till över 11 procent under senare delen av 1960-talet. Av dem som avlägger studentexamen vid allmänbildande gymnasium kommer enligt de antaganden som är gjorda i modellen omkring hälften (65 procents övergång till akademiska studier och 75—80 procent examination i medeltal för samtliga nybörjare) att senare avlägga akademisk examen. Det betyder att i åldrarna mellan 25 och 30 år skulle mot slutet av 1960-talet mellan 4 och 5 procent vara personer med akademisk examen. Inte heller denna siffra förefaller på något sätt orimlig, under förutsättning att vi kan räkna med en fortsatt progressiv samhällsutveckling. Det vore önskvärt att kunna föra fram beräkningarna av antalet akademiker i yrkesverksam ålder betydligt längre. Vissa antydningar om utvecklingen efter år 1970 kan även göras. Med ledning av dödsrisker och åldersfördelningen bland akademikerna år 1955 är det möjligt att relativt säkert beräkna hur många akademiker under 65 år som kommer att passera 65-årsstrecket eller avlida under perioden 1970—90. En dylik beräkning ger följande resultat: 1971—75 1976—80 1981—85 1986—90

7123 8 057 8 666 9 488

Detta — låt oss kalla det — ersättningsbehov för att bibehålla det år 1955 befintliga antalet akademiker under 65 års ålder oförändrat (dessa siffror har 141

alltså en annan innebörd än de på s. 139) växer sålunda kraftigt i framtiden. För perioden 1956—60 var motsvarande siffra cirka 5 000. Anledningen till det växande ersättningsbehovet är den, att akademikergruppen nu utgör vad man brukar kalla en progressiv befolkningstyp med förhållandevis många personer i de yngre åldrarna. Detta drag i åldersfördelningen hos akademikergruppen kommer att ytterligare markeras under 1960-talet. Medelåldern inom gruppen, som år 1955 var 41,5 år (medianåldern), kommer sannolikt att gå ned till mindre än 40 år mot slutet av 1960-talet. Detta betyder i sin tur, att man mot slutet av innevarande sekel måste räkna med än kraftigare växande ersättningsbehov, om man vill hålla akademikergruppens mot slutet av 1960-talet uppnådda totala numerär konstant. Examinationen under 1970-talet är beroende av inskrivningarna under andra hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. I modellen ovan har gjorts beräkningar av antalet nyinskrivna under hela 1960-talet. Om man gör det antagandet, att relationen mellan antalet examinerade under den sista femårsperioden av 1960-talet och antalet inskrivna under närmast föregående femårsperiod (77 procent) blir bestående även följande fem år, skulle under i övrigt oförändrade förhållanden och räknat med den högre examinationen bland humanisterna den totala examinationen bli 39 000 för perioden 1971—75. Detta i sin tur skulle innebära att totalantalet akademiker under 65 år år 1975 skulle uppgå till mellan 135 000 och 140 000. Ökningen mellan 1970 och 1975 skulle absolut sett bli omkring 30 000, vilket betyder en procentuell ökning av samma storleksordning som enligt det högre alternativet för perioden 1965—70. Vad som kan komma att ske efter år 1975 är till stor del beroende av inskrivningarna vid universitet och högskolor efter år 1970. Härom är inga antaganden gjorda i modellen. Räknar man med att intagningen för varje år under 1970-talet blir densamma som den beräknade intagningen 1969/70, och antager man därtill samma examinationsfrekvens som tidigare, kan man, sedan man beaktat det ovan angivna ersättningsbehovet, beräkna antalet akademiker under 65 år åren 1980 och 1985. För år 1980 slutar beräkningen på i runt tal 170 000 och för år 1985 på i runt tal 200 000.

B. De enskilda akademikergrupperna 1 1. Läkare De i tredje kapitlet gjorda beräkningarna rörande tillströmningen till akademiska studier och examinationen vid olika fakulteter och högskolor innefattade 1 Med hänsyn både till nu arbetande utredningar och till ifrågavarande akademikergruppers begränsade storlek ges i det följande inga redovisningar för grupperna apotekare, receptarier, agronomer, jägmästare och veterinärer.

ett antagande om att intagningen vid de medicinska läroanstalterna skulle komma att ökas med först ett fyrtiotal platser från och med läsåret 1964/65 och därefter med ytterligare 60 platser läsåret 1969/70, räknat utifrån den intagning av 453 studerande per år, varom beslut fattats vid 1959 års riksdag. På basis av dessa antaganden gjordes sedan en beräkning av antalet avlagda medicine licentiatexamina under 1960-talet. Med hjälp av dessa beräkningar samt de i Akademikerräkningen redovisade uppgifterna rörande antalet läkare vid slutet av år 1955 och läkarkårens dåvarande ålderssammansättning kan vi nu göra följande överslagsberäkning av antalet läkare i åldrar under 65 år vid slutet av åren 1960, 1965, 1970 och 1975. Utredningen vill understryka, att denna beräkning grundar sig på ett antagande — icke ett förslag — i fråga om nyintagningens omfattning under 1960-talet.

År

1955 1960 1965 1970 1975

Antalet (kvarlevande) läkare under 65 år med examen år 1955 eller tidigare

Beräknat antal (kvarlevande) läkare med examen 1956 och senare

4 980 4 492 3 902 3 234 2510

1364 3171 5 273 7 498

Beräknat totalt antal läkare under 65 år

Därav beräknat antal kvinnor

(kol. 2 +kol. 3) 4 980 5 856 7 073 8 507 10 008

545 761 1073 1452 1837

Antalet utländska läkare verksamma i Sverige vid slutet av år 1955 har — såsom redovisats i Akademikerräkningen (s. 35 och 73) — av medicinalstyrelsen beräknats till (340 med allmän behörighet + 223 vakansvikarier utan allmän behörighet =) 563. 2. TandläkareFör tandläkarnas del är principbeslut fattat, senast av 1955 års riksdag, om en ny tandläkarhögskola. Bakom beslutet att förlägga en tredje tandläkarhögskola till Göteborg ligger en undersökning från början av 1950-talet rörande det framtida behovet av tandläkare. I modellen har räknats med en större intagning än vad denna undersökning gav vid handen. Följande sammanställning är baserad på uppgifter hämtade ur modellen ovan och ur Akademikerräkningen. Av den senare framgår att männen är yrkesverksamma i större utsträckning än kvinnorna. Den enligt modellen ökande andelen kvinnor av de examinerade leder till att andelen yrkesverksamma totalt torde komma att minska något; här antages en successiv minskning till 95 procent år 1975. 143

År

1955 1960 1965 1970 1975

Antalet (kvarlevande) tandläkare under 65 år med examen år 1955 eller tidigare

Beräknat antal (kvarlevande) tandläkare med examen 1956 och senare

Beräknat totalt antal tandläkare under 65 år (kol. 2 + k o l . 3)

Beräknat antal yrkesverksamma under 65 år

3 850 3 596 3 245 2 673 1978

817 1901 3 239 4 775

3 850 4 413 5146 5 912 6 753

3 781 4 325 4 992 5 676 6 415

Behovet år 1965 skulle enligt arbetskraftsutredningen vara 5 650. Det antal yrkesverksamma, som nu kan beräknas för år 1970 enligt ovan, är ungefär lika stort som det antal, som man i början av 1950-talet beräknade som behov av tandläkare år 1965. Vid en jämförelse mellan dessa båda beräkningar bör hänsyn bl. a. tagas till antalet i Sverige verksamma utländska tandläkare. Detta antal uppskattades år 1955 till cirka 430 (Akademikerräkningen, s. 35).

3.

Gymnastiklärare

För gymnastiklärarnas del har i modellen antagits en ökning av intagningen från och med läsåret 1960/61 i enlighet med det år 1958 avgivna betänkandet rörande ökad intagning vid gymnastiska centralinstitutet. Med en intagningsökning av här beräknad omfattning och med antagandet att 90 procent är yrkesverksamma har för skilda år beräknats följande antal gymnastiklärare under 65 år:

År

1955 1960 1965 1970 19751 1

Antalet (kvarlevande) gymnastiklärare under 65 år med examen år 1955 eller tidigare

960 896 814 683 521

Beräknat antal (kvarlevande) gymnastiklärare med examen 1956 och senare

314 749

1216 1677

Beräknat totalt antal gymnastiklärare under 65 år (kol. 2 + k o l . 3) hela därav antalet kvinnor

960 1210 1563 1899 2198

647 768 935 1086 1214

Beräknat antal yrkesverksamma

864 1089 1407 1709 1978

Beträffande beräkningarna för år 1975, se noten, s. 145.

Enligt modellen skulle antalet yrkesverksamma gymnastikdirektörer sålunda öka från 860 år 1955 till 1 700 år 1970. Yrkesgruppen skulle med andra ord fördubblas på 15 år. Drygt 90 procent av de yrkesverksamma gymnastikdirektö144

rerna tjänstgör som lärare vid skilda skolor. Siffrorna får ses mot bakgrund av den väntade expansionen under 1960-talet av skolväsendet och den brist, som i dag råder på gymnastiklärare. 4.

Civilingenjörer

För civilingenjörernas del ger modellens antaganden om intagningsökning i kombination med uppgifter ur Akademikerräkningen 1955 följande siffror för det framtida antalet civilingenjörer (inklusive arkitekter och lantmätare):

År

1955 1960 1965 1970 19751

Beräknat antal Antalet (kvarleBeräknat totalt (kvarlevande) vande) civilingenantal civilingencivilingenjörer jörer under 65 år jörer under 65 år med examen år med examen 1956 (kol. 2 + k o l . 3) och senare 1955 eller tidigare

11400 10 515 9 438 8 305 7135

2 690 6 779 12 801 20 283

11400 13 205 16 217 21106 27 418

1 De i tredje kapitlet redovisade beräkningarna av antalet nyexaminerade inom olika utbildningskategorier täcker tiden fram till och med läsåret 1969/70. I denna och i motsvarande beräkningar i det följande i detta kapitel rörande hela antalet akademiker i yrkesverksam ålder av olika kategorier har det emellertid ansetts önskvärt att föra fram beräkningarna till år 1975. Nytillskottet i form av nyexaminerade under första hälften av 1970-talet är i viss, ehuru obetydlig omfattning beroende av inskrivningen under 1970-talets första år, rörande vilken några antaganden icke gjorts i tredje kapitlet. Med hänsyn härtill har det varit nödvändigt att vid beräkningen av examinationen av civilingenjörer, jurister, humanister och naturvetare under första hälften av 1970-talet tillämpa ett i jämförelse med den vid examinationsberäkningarna för 1960-talet använda beräkningsmetoden (se ovan s. 131 ff.) något förenklat beräkningssätt. Antalet examinerade ett visst år har antagits motsvara en för varje examenskategori särskilt beräknad andel av antalet nybörjare ett visst antal år tidigare. Beräkningsmetoden är alltså densamma som den som i tredje kapitlet använts i fråga om teologerna och samtliga akademikerkategorier med utbildning vid spärrade utbildningslinjer utom civilingenjörerna. I fråga om de kortaste av de här redovisade utbildningskategorierna — gymnastikdirektörer och civilekonomer — har dessutom måst föras in ett antagande om oförändrad årlig nyintagning från och med läsåret 1969/70.

Som en följd dels av den kraftiga ökningen i antalet nyintagna vid de tekniska högskolorna under 1950-talet, dels av den i modellen antagna ytterligare ökningen i intagningen under 1960-talet ökar antalet civilingenjörer i yrkesverksam ålder kraftigt under senare hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. På de tjugo åren mellan 1955 och 1975 skulle civilingenjörsgruppen öka med inte mindre än 140 procent. Här må tilläggas, att i Akademikerräkningens inventering uppgifter erhölls för 431 ingenjörer med utländsk högre utbildning, men att hela antalet i Sverige verksamma sådana ingenjörer vid tidpunkten för inventeringen torde ha varit betydligt högre (Akademikerräkningen, s. 35 och 68). 145 10

5.

Teologer

Antagandena i modellens A-alternativ rörande tillströmningen till de teologiska fakulteterna ger följande antal personer med teologie kandidatexamen i yrkesverksam ålder fram till år 1975:

År

1955 1960 1965 1970 1975

Antalet (kvarlevande) teologer under 65 år med examen år 1955 eller tidigare

Beräknat antal (kvarlevande) teologer med examen 1956 och senare

Beräknat totalt antal teologer under 65 år (kol. 2 + kol. 3)

3 400 2 956 2 523 2107 1583

230 592 951 1309

3 400 3 186 3 115 3 058 2 892

För de teologiska fakulteternas del innebär antagandena enligt A-alternativet, att det totala antalet i yrkesverksam ålder skulle sjunka något under 1960talet. Med hänsyn till den betydande prästbristen och med hänsyn till det icke helt täckta behovet av kristendomslärare är det icke osannolikt att modellens antagande här visar sig vara tilltaget i underkant. I sin utredning »Prästkårens rekrytering» konstaterade II. Hyrenius, att ersättningsbehovet för att hålla den dåvarande numerären av aktiva inom prästkåren konstant mellan åren 1952 och 1972 skulle uppgå till drygt 1800. För perioden 1956—75 är de siffror som här använts av samma storleksordning när det gäller samtliga personer med teologie kandidatexamen (med eller utan prästtjänst). För att uppnå en examination sammanlagt som bibehåller denna akademikergrupp vid konstant numerär under perioden 1960—75 kan antingen tillströmningen till de teologiska fakulteterna beräknas hålla ungefär samma takt som den totala tillströmningen till samtliga fria fakulteter (jfr s. 127), eller kan antagas att examinationsprocenten höjes väsentligt utöver den som räknats med i modellen, vilken härvidlag bygger på erfarenheterna från tiden före genomförandet av den nya teologiska studieordningen.

6.

Naturvetare

En beräkning av totalantalet personer, som avlagt examen vid naturvetenskaplig fakultet i framtiden, ter sig osäkrare än flertalet andra beräkningar, beroende på att det grundmaterial som finns i Akademikerräkningen 1955 dels är osäkert när det gäller åldersfördelningen, dels ej tillåter en uppdelning av personer med examen från filosofisk fakultet på naturvetare och humanister. Här har gjorts 146

en grov approximation, som bl. a. baserats på de uppgifter om fördelningen av samtliga filosofer på naturvetare och humanister som återfinns i en inom arbetsmarknadsstyrelsen utförd beräkning. Med den i modellen (A-alternativet) beräknade examinationen och dessutom inskrivningen under 1960-talets senare hälft samt den här gjorda approximativa beräkningen av avgången erhålles följande siffror för totalantalet naturvetare fram till år 1975:

År

1955 1960 1965 1970 19751 1

Antalet (kvarle- Beräknat antal vande) natur(kvarlevande) vetare under 65 naturvetare med år med examen examen 1956 och år 1955 eller senare tidigare 3 990 3 750 3412 2 998 2 596

1680 5 463 11628 19 535

Beräknat totalt antal naturvetare under 65 år (kol. 2 + kol. 3) hela därav antalet kvinnor 3 990 5 430 8 875 14 626 22131

950 1291 2185 3 651 5 536

Beträffande beräkningarna för år 1975 se noten, s. 145.

I absoluta tal skulle sålunda under tiden fram till år 1970 antalet examinerade naturvetare öka med inte mindre än 10 000 personer, vilket relativt sett betyder en ökning med närmare 270 procent. Om modellens antaganden skulle stå sig, kommer under första hälften av 1970-talet ökningen att fortsätta i nära nog samma höga takt som under 1960-talet. Siffrorna för år 1975 bygger, som ovan (s. 145) framhållits, på en något grövre beräkningsmetod beträffande nyexaminationen under 1970-talets första år. Denna beräkning ger emellertid för år 1975 siffran 22 000 personer under 65 år med naturvetenskaplig grundexamen. Dessa naturvetare kommer givetvis ej ut på arbetsmarknaden utanför universitetsväsendet omedelbart. En betydande del kommer att fortsätta sina naturvetenskapliga studier fram till licentiatexamen och en del fortsätter och fullföljer sitt vetenskapliga arbete inom universitetsväsendet. Av kvinnorna torde en betydande del efter ingånget äktenskap förr eller senare komma att för en tid eller för alltid lämna yrkeslivet. Det finns undersökningar, som pekar på att under en lång följd av år gällt att av de kvinnor som avlägger minst studentexamen och som gifter sig ungefär 40 procent ej kommer att ha förvärvsarbete någon gång under äktenskapet. Av de återstående kan 20 procent beräknas ha förvärvsarbete under hela äktenskapet medan återstoden, 40 procent, har förvärvsarbete under kortare eller längre tid av äktenskapet. Av samtliga studentskor oavsett civilstånd i en yngre studentårgång (1937) har år från år i runt tal 60 procent varit ute på arbetsmarknaden räknat från och med det sjätte året efter avlagd studentexamen. (Se S. Moberg, Förvärvsarbete bland kvinnor med studentexamen.) En särskild undersökning, som pekar i samma riktning, utfördes år 1953 på uppdrag 147

av Sveriges Förenade Studentkårer vid statistiska institutionen i Uppsala av numera docenten G. Eklund. Denna undersökning gällde de kvinnliga akademiker, vilka avlagt examen vid Uppsala universitet något av åren 1942, 1943 eller 1947. Genom en enkät tillfrågades dessa bl. a. om civilstånd, tidpunkt för giftermål samt sysselsättning under tiden efter examens avläggande. Andelen förvärvsarbetande visade sig ha varit påfallande stabil både inom gruppen gifta och inom gruppen ogifta. Med hänsyn till dessa förhållanden är det tänkbart att ännu i början av 1960-talet antalet personer med naturvetenskaplig examen (högre eller lägre), som söker sin utkomst utanför universitetsväsendet ej kommer att stiga nämnvärt utöver det antal som för närvarande söker sig ut på arbetsmarknaden. Däremot är det uppenbart, att i mitten av 1960-talet och senare en markant ökning kommer att inträda i det antal naturvetare, som står till förfogande för skola och näringsliv. Tidigare har redovisats vilken ökning utredningen räknar med av antalet personer med examen från teknisk högskola. I följande tablå visas det beräknade sammanlagda antalet naturvetare och civilingenjörer i yrkesverksam ålder enligt modellen. (Siffrorna är avrundade till närmaste hundratal.) År 1955 1960 1965 1970 1975 7. Humanister,

Civilingenjörer 11400 13 200 16 200 21 100 27 400 jurister,

Naturvetare 4 000 5 400 8 900 14 600 22 100

samhällsvetare

och

Summa 15 400 18 600 25 100 35 700 49 500 civilekonomer

Återstår så beräkningarna vad beträffar arbetskraft examinerad från de humanistiska, de samhällsvetenskapliga, de juridiska och de ekonomiska ämnesgrupperna och högskolorna. Till en början skall redovisas tre sammanställningar av den art som tidigare redovisats för andra utbildningsgrupper. Den första avser personer med examina från humanistisk fakultet, bland vilka inräknats de som avlagt samhällsvetenskaplig examen vid humanistisk fakultet. Den andra avser juristerna, bland vilka inräknats de som avlagt samhällsvetenskaplig examen vid juridisk fakultet. Den tredje avser civilekonomerna. För humanisterna har för åren 1965, 1970 och 1975 räknats med det högre examensalternativet (70 procent examinerade). För både humanister och jurister är beräkningarna baserade på det s. k. A-alternativet, d. v. s. 65 procent av samtliga studenter antages påbörja akademiska studier, varvid andelen humanister antages sjunka och andelen jurister antages stiga bland samtliga nyinskrivna vid de fria fakulteterna (se s. 126). Siffrorna är med andra ord för humanisternas del baserade på relativt försiktiga antaganden, dock med undantag för antagandet beträffande examinationsfrekvensen. 148

Humanister, inklusive fil.-pol. mag.:

År

1955 1960 1965 1970 19751 x

Antalet (kvarle- Beräknat antal vande) humanis(kvarlevande) ter under 65 år humanister med med examen år examen 1956 och 1955 eller tidigare senare

11060 10 331 9 309 8 052 6 800

4 342 10 832 19 758 30 732

Beräknat totalt antal humanister under 65 år (kol. 2 + kol. 3) hela därav antalet kvinnor

11060 14 673 20141 27 810 37 532

4 629 6 610 10114 15 025 21090

Beträffande beräkningarna för år 1975 se noten, s. 145.

För humanisternas del visar kalkylen en ökning av antalet personer i yrkesverksam ålder från uppskattade (jfr ovan under avsnittet för naturvetare) 11 000 år 1955 till nära 28 000 år 1970. Beräkningen rörande antalet humanister i yrkesverksam ålder år 1975 slutar på nära 38 000. Denna i absoluta tal räknat enastående ökning av antalet humanister får ses mot bakgrund dels av den stora ökningen i antalet inskrivna vid de humanistiska fakulteterna under efterkrigstiden, dels av den till följd av gymnasieexpansionen fortsatta ökningen av antalet nyinskrivna under 1960-talet samt dels slutligen av den förbättring av studieeffektiviteten som beräknas komma till stånd som ett resultat av den förstärkning som nu skett av de filosofiska fakulteternas lärarresurser. Man kan som jämförelse nämna, att år 1955 antalet humanister och antalet civilingenjörer torde ha varit av samma storleksordning (11 000—12 000). Utvecklingen enligt modellen under de närmaste femton åren visar dock, att humanisterna redan år 1970 skulle komma upp i det antal som tidigare beräknats för civilingenjörerna först år 1975. Det är dock att märka, och här finns en högst väsentlig skillnad mellan humanister å ena sidan och alla andra utbildningsgrupper å den andra. De kvinnliga humanisterna, som redan i utgångsläget — 1955 — utgör drygt 40 procent bland humanisterna, beräknas öka avsevärt. Av det beräknade antalet år 1970 skulle inte mindre än 54 procent vara kvinnor. Med hänsyn till vad ovan sagts om förvärvsarbetsfrekvensen bland kvinnorna betyder detta förhållande, att arbetsmarknadsbilden i någon mån blir annorlunda än den bild siffrorna över antalet i yrkesverksam ålder utvisar. Härom mera i det följande. Antalet personer med examen från juridisk fakultet skulle enligt modellen öka relativt måttligt, från 7 300 år 1955 till 8 600 år 1970. Enligt överslagsberäkningen skulle antalet jurister år 1975 bli 9 800, även detta med hänsyn till övriga gruppers utveckling relativt sett en modest ökning. Bland juristerna torde omkring 7 procent för närvarande vara kvinnor. Denna andel torde komma att höjas något under det närmaste årtiondet, men den kommer sannolikt att fortfarande vara låg jämförd med den andel som gäller för humanisterna. 149

Jurister (inklusive jur.-pol. mag.):

Är

1955 1960 1965 1970 19751

Antalet (kvarlevande) jurister under 65 år med examen år 1955 eller tidigare

Beräknat antal (kvarlevande) jurister med examen 1956 och senare

7 280 6 567 5 759 4 890 3915

940 2 060 3 727 5 896

Antalet (kvarlevande) civilekonomer under 65 år med examen år 1955 eller tidigare

Beräknat antal (kvarlevande) civilekonomer med examen 1956 och senare

4 300 4 008 3 676 3 313 2 856

996 2 206 4129 6 348

Beräknat totalt antal jurister under 65 år

(kol. 2 + kol. 3) 7 280 7 507 7819 8 617 9811

Civilekonomer:

År

1955 1960 1965 1970 19751 1

Beräknat totalt antal civilekonomer under 65 år (kol. 2 + kol. 3)

4 300 5 004 5 882 7 442 9 204

Beträffande beräkningarna för år 1975 se noten, s. 145.

För civilekonomerna har i modellen räknats med en relativt sett betydligt snabbare ökning av examinationen, varför, som framgår av ovanstående tablå, antalet i yrkesverksam ålder beräknas stiga förhållandevis snabbt. För år 1975 skulle med den i modellen antagna ökade intagningen av ekonomie studerande antalet civilekonomer i yrkesverksam ålder komma upp i mer än 9 000, d. v. s. närma sig det antal, som beräknats för juristerna detta år. I utgångsläget (1955) utgjorde antalet civilekonomer blott 59 procent av antalet jurister. E t t förhållande som bidrager till att antalet civilekonomer i yrkesverksam ålder väntas stiga så snabbt jämfört med antalet jurister, är den olika åldersfördelningen inom de två grupperna. Civilekonomernas åldersfördelning är förhållandevis mer ungdomlig än juristernas. Civilekonomerna hade enligt Akademikerräkningen 1955 den lägsta medianåldern (38,1 år) av samtliga akademikergrupper, medan juristerna tillhörde de utbildningsgrupper, som hade en medianålder (42,8) över den för samtliga gällande (41,5). Som ovan nämnts har samhällsvetarna inräknats bland humanister respektive jurister. Från allmänna arbetsmarknadspolitiska synpunkter finns det — vilket även kommit till uttryck i utredningens tidigare redovisade undersök150

ningar av behovet av skilda slag av akademiskt utbildad arbetskraft (se ovan s. 78) — skäl att vid arbetsmarknadsbalansberäkningar hålla samman samhällsvetare, jurister och civilekonomer.1 I modellen har hittills ej skilts mellan samhällsvetare (inom humanistisk fakultet) å ena sidan och övriga humanister å den andra. Därför måste här nu införas ett antagande om dessa gruppers framtida utveckling inom ramen för den beräknade utvecklingen för samtliga humanister. För juristernas del finns ej skäl göra motsvarande uppspaltning. Med hänsyn till vad som tidigare anförts rörande det framtida behovet av å ena sidan samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft och å andra sidan humanistiskt utbildad arbetskraft skulle en förskjutning i riktning mot ett förhållandevis större antal samhällsvetare inom hela humanistgruppen leda till en bättre balans på akademikernas arbetsmarknad under senare hälften av 1960-talet och under 1970-talet. I författningar och examensstadgor räknas ej ämnena pedagogik och psykologi till de samhällsvetenskapliga ämnena 2 . Utvecklingen går dock för närvarande mot ett närmande mellan dessa grupper av ämnen. E t t uttryck härför är bildandet av statens råd för samhällsforskning. År 1955 torde de som avlagt filosofisk-samhällsvetenskaplig examen ha utgjort mellan 3 och 4 procent av samtliga med humanistisk examen. Lägges härtill de med psykologi och pedagogik som huvudämne, stiger andelen — kanske till 4—5 procent. Här skall antagas, att examinationen i de samhällsvetenskapliga ämnena kommer att bli så stor, att av humanisterna i yrkesverksam ålder andelen med denna yrkesinriktning stiger till 5 procent år 1960, 6 procent år 1965, 7 procent år 1970 och 8 procent år 1975. Skulle så bli fallet, skulle antalet samhällsvetare i yrkesverksam ålder stiga på sätt som framgår av följande tablå (starkt avrundade tal), i vilken för jämförelsens skull medtagits även de ovan redovisade beräkningarna rörande det framtida antalet jurister och civilekonomer i yrkesverksam ålder: 9 Är

Samhällsvetare , . . , . . (i vid mening)

T . . Jurister

r- -\ i Civilekonomer

c „. oumma

1955 500 7 300 4 300 12 100 1960 700 7 500 5 000 13 200 1965 1 200 7 800 5 900 14 900 1970 1900 8 600 7 400 17 900 1975 3 000 9 800 9 200 22 000 Den ökning i antalet samhällsvetare (i vid mening) i yrkesverksam ålder, som här räknats med, förutsätter med hänsyn till avgången bland de redan tidigare examinerade en examination, som är något större än nettoökningen. Avgången i denna grupp är nu emellertid ej så stor, enär det är fråga om en till sin ålders1

Beträffande socionomer se åttonde kapitlet, avsnitt F (s. 363 ff.). Till de samhällsvetenskapliga ämnena i formell mening räknas ämnena ekonomisk historia, företagsekonomi, kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap. 2

sammansättning förhållandevis ung utbildningskategori. Antalet i yrkesverksam ålder år 1955 domineras nämligen av dem med samhällsvetenskaplig examen, och av dessa var de allra flesta under 50 år år 1955. Låt oss räkna med att ökningen i antalet i yrkesverksam ålder är 10 procent lägre än ökningen i antalet examinerade. Dessa senare i sin tur är betydligt färre än de som ungefär fem år tidigare började studier inom det aktuella ämnesområdet. Låt oss antaga att examinationen åren 1961—65 motsvarar 60 procent av inskrivningarna läsåren 1955—60, och att examinationen åren 1966—70 och 1971—75 motsvarar 70 procent av inskrivningarna läsåren 1960—65 respektive 1965—70. Man skulle då få följande bild av den expansion av utbildningen inom berörda ämnesområde som skulle erfordras för att realisera det antagande rörande antalet i yrkesverksam ålder, som ovan gjorts. År

Antal examinerade

1961—65 1966—70 1971—75

550 770 1220

Förutsätter ett nybörjarantal ... o läsaren

samman, .

,.. « per lasar

1955_60 1960—65 1965—70

920 1 100 1740

185 220 350

Huruvida det under femårsperioden 1955—60 inskrivits ett så stort antal studerande med huvudutbildning inom detta ämnesområde, som förutsattes för realiserande av modellen, går ej att helt fastlägga. Den ökning som skett har till allra största delen gällt ämnesgruppen pedagogik, psykologi och sociologi. Det är dock vanskligt att säga, hur många av dem som börjat läsa dessa ämnen under senare delen av 1950-talet som gjort detta i kompletteringssyfte och hur många som läst i syfte att avlägga filosofisk examen. För att få en bättre bild av vad de gjorda antagandena beträffande antalet samhällsvetare i yrkesverksam ålder innebär i fråga om tillströmningen under 1960-talet av nybörjare dels till de samhällsvetenskapliga ämnena, dels till övriga ämnen inom de humanistiska fakulteterna, ges följande siffror:

Läsår

1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70

152 Samtl. hum.

2 765 2 603 2 598 2 831 3 004 3 165 3 296 3 394 3 508 3 511

Därav med huvudutb. inom hum. fak.

Samhällsv.

Övriga

Samtl. samhällsvetare (inkl. komplettanter) cirka

2 622 2 447 2 433 2 655 2 819 2 972 3103 3 201 3 312 3 315

200 210 220 230 240 250 300 350 400 450

2 422 2 237 2 213 2 425 2 579 2 722 2 803 2 851 2912 2 865

340 360 380 400 420 440 490 540 590 640

Därav

Siffrorna är sammanställda dels med ledning av uppgifterna i tabell 28 (alternativ A) dels med ledning av de angivna uppgifterna om erforderlig inskrivning skilda femårsperioder för ett realiserande av tanken att samhällsvetarna under 1960-talet och början av 1970-talet skulle öka relativt sett snabbare än övriga med utbildning inom humanistisk fakultet. Nettoantalet nyinskrivna med samhällsvetenskaplig inriktning skulle behöva fördubblas under 1960-talet, medan antalet nyinskrivna (netto) vid de humanistiska fakulteterna i övrigt till en början skulle minska för att under periodens senare del åter stiga och så till slut med drygt 15 procent överstiga nybörjarantalet i början av 1960-talet. Det skall här erinras om att de tidigare återgivna behovsprognoserna för samhällsvetare ej behandlade personal med utbildning inom psykologi och pedagogik (jämte t. ex. sociologi). Kvinnornas andel inom dessa grupper av utbildade akademiker kan tänkas öka, men storleksordningen torde dock bli sådan, att den helhetsbild av utvecklingen, som siffrorna i tablån ovan frammanar, kan gälla inte bara för antalet personer i yrkesverksam ålder utan även för antalet yrkesverksamma. Det finns skäl att i sammanhanget erinra om de siffror, som tidigare givits rörande civilingenjörernas och naturvetarnas antal. Ställer man dessa siffror sida vid sida finner man följande:

År

1955 1960 1965 1970 1975

Civilingenjörer och naturvetare

Samhällsvetare, jurister och civilekonomer

Relation 1 2

(1)

(2)

(3)

15 400 18 600 25100 35 700 49 500

12100 13 200 14 900 17 900 22 000

1,3 1,4 1,7 2,0 2,3

I siffrorna för civilingenjörer och naturvetare är lärarna i naturvetenskapliga ämnen visserligen medräknade, men även med borträknande av dem (under rimliga antaganden) stiger den i tredje kolumnen angivna kvoten. Jämfört med den utveckling, som antagits beträffande naturvetare och civilingenjörer, ger som synes antagandena för samhällsvetare, jurister och ekonomer ett mindre starkt utslag, då man ser till konsekvenserna i fråga om totalantalet personer i yrkesverksam ålder. Under de gjorda antagandena beträffande antalet personer med examen i samhällsvetenskapliga ämnen i vid mening skulle humanisterna i övrigt bli följande till antalet: 153

År

1955 1960 1965 1970 1975

Antal

% kvinnor

Antag 40 % kvinnor ej yrkesverksamma: rest yrkesverksamma

10 560 14 000 18 900 25 900 34 500

42 45 50 54 56

9 000 11000 15 000 20 000 27 000

Antalet humanister i yrkesverksam ålder skulle sålunda fram till år 1975 öka till mer än tre gånger antalet 20 år tidigare. Nu utgör emellertid som tidigare sagts kvinnorna en förhållandevis stor del av samtliga humanister. I tablån har angivits den andel, som med ledning av tidigare återgivna siffror kan beräknas för samtliga humanister. Antages att 40 procent av kvinnorna står utanför arbetsmarknaden, kan man räkna fram ett antal humanister som förr eller senare efter examen »påverkar» arbetsmarknaden. I högra delen av tablån har redovisats det antal man då skulle få; en ökning från 9 000 till 27 000 på 20 år!

C. Studenter utan akademisk examen I detta sammanhang finns det anledning undersöka vilka konsekvenser som de i modellen gjorda antagandena får för storleken av den grupp av studenter, som med eller utan akademiska studier men utan akademisk examen under 1960talet kommer att återfinnas dels bland studerande vid icke-akademiska utbildningslinjer, dels på eller vid sidan av den icke-akademiska arbetsmarknaden. I följande tablå anges storleken av denna grupp, om A-alternativet (ovan s. 128) realiseras: Studentexamensår 1956—60 1961—65 1966—70

Akademiska studier utan examen

Studentexamen utan akademiska studier

Summa

8 000 10 000 12 000

8 000 22 000 26 000

16 000 32 000 38 000

Med hänsyn till vad som tidigare visats om antalet utbildningsplatser utanför universitets- och högskoleväsendet nu och vid mitten av 1960-talet skulle en ökning av de nu diskuterade grupperna av en omfattning, som tablåns siffror antyder, sannolikt leda till en från förutbildningssynpunkt högst väsentlig standardhöjning på eleverna vid de icke-akademiska utbildningslinjerna. Detta visas av följande. Låt oss antaga, att 75 procent av studenterna utan akademisk 154

examen utgöres av kvinnor och vidare att bland dessa kvinnor 70 procent och bland männen 80 procent vill skaffa sig en kortare utbildning. Då blir antalet som vill genomgå icke-akademisk utbildning bland de två femårsperiodernas studenter följande: Studentexamensår

Hela perioden

Årligt medeltal

1961—65 1966—70

23 000 28 000

4 600 5 600

I andra kapitlet har gjorts beräkningar av hur stort antal personer som i mitten av 1960-talet kan tänkas studera vid icke-akademiska utbildningslinjer. De alternativ, som där ges, pekar på att vid mitten av 1960-talet årligen mellan 5 000 och 6 000 av samtliga som påbörjar studier vid icke-akademiska utbildningslinjer utgöres av studenter. Dessa beräkningar stämmer storleksordningsmässigt väl med dem som framgår av ovanstående tablå. De nu gjorda kalkylerna har ett visst samband med kalkylerna rörande humanisternas framtida antal. Med den studentexamination, som vi här utgått ifrån för 1960-talet, och med det försiktiga antagandet om hur stor del av studenterna som påbörjar akademiska studier har man anledning räkna med en starkt stigande förutbildningsstandard bland eleverna vid utbildningsanstalterna utanför universitet och högskolor. Men om man samtidigt väljer att lösa de humanistiska fakulteternas dilemma genom att antaga att övergångsfrekvensen till akademiska studier bleve lägre än de antagna 65 procent, får detta med ganska stor sannolikhet som konsekvens, att antalet studenter vid de ickeakademiska utbildningslinjerna skulle öka ännu kraftigare än ovan antagits. En dylik utveckling reser i sin tur vissa problem. Om man vill undvika en alltför stark tillströmning till de fria fakulteterna men samtidigt, t. ex. av lönepolitiska skäl, finner att en alltför kraftig höjning på kort sikt av kompetensen hos nybörjarna vid icke-akademiska linjer är mindre lämplig, då finns den lösningen på problemet, att man inte låter de allmänbildande gymnasierna expandera fullt så starkt som här räknats med. Därvid kunde man — om så anses motiverat — i stället öka specialgymnasiernas kapacitet i motsvarande mån, varigenom den totala studentexaminationen (vid både allmänbildande gymnasier och specialgymnasier) ändå skulle bli densamma som här beräknats.

S ammanf attning En siffermässig sammanfattning av de på basis av modellens huvudalternativ gjorda beräkningarna rörande antalet akademiker i yrkesverksam ålder inom olika utbildningsgrupper redovisas i tabell 32. Tabellen upptar även de i Akademikerräkningen redovisade beräkningarna rörande de olika akademiska utbildningsgruppernas storlek åren 1935, 1940, 1945, 1950 och 1955. 155

Tabell 32. Beräknat antal akademiker (med svensk examen) i yrkesverksam ålder vid slutet av olika år under perioden 1935—75. Absoluta och relativa tal. Grupp

1935 1940

1975 Absoluta tal Teologer Jurister o. jur.-pol. mag Fil.-pol. mag Humanister Naturvetare Civilingenjörer Civilekonomer Läkare Tandläkare Apotekare Farmaceuter/receptarier Gymnastikdirektörer . Agronomer Veterinärer Jägmästare Summa

2 900 3 200 3 400 3 500 3 400 3 200 3 100 3100 2 900 7 280 7 500 7 800 8 600 9 800 5 000 5 620 6 390 7 060 I 11 060 14 700 20100 27 800 37 500 8 000 9 200 10 700 12100 3 990 5 400 8 900 14 600 22100 9 800 11400 13 200 16 200 21100 27 400 3 600 4 300 5 000 5 900 7 400 9 200 4 330 4 980 5 900 7100 8 500 10 000 3 230 3 850 4 400 5100 5 900 6 800 880 900 920 940 950 950 1000 1100 1200 820 1050 1050 1440 1760 2 250 2 900 3 600 4 200 • • 960 1200 1550 1900 2 200

6 700 7 700 1700 2 200 2 580 3 130 1770 2130

8 500 2 700 3710 2 550

510 660

520 670

550 670

630 2 730 2 800 2 900 750

9,6

9,1

8,5

7,6

3 300

1 56 660 66 500 82 550 106 700:136 600

Relativa tal Teologer Jurister o. jur.-pol. mag Fil.-pol. mag Humanister Naturvetare Civilingenjörer Civilekonomer Läkare Tandläkare Apotekare

16,5 16,0

16,0

15,3 i

26,4 26,1

26,8

26,3

22,0 21,9

21,3

21,3

6,4

5,1

4,0

13,7

12,0

10,0

3,0 8,5

2,2 7,5

20,9

23,5

25,7

27,3

28,6

7,5

8,6

21,5

21,1

11,4 20,7

14,4 20,7

16,9 20,9

5,6 6,3 6,8 7,8 8,1 8,0 7,6 8,5 8,9 9,3 9,4 9,4 9,4 9,1 5,8 6,1 6,4 7,0 7,3 7,0 6,5 2,9 2,6 2,3 2,0 1,5 1,8 1,3 2,7 3,0 2,7 3,1 3,3 3,6 3,7 Farmaceuter/receptarier . . . . 100 100 100 100 100 Summa 100 100

7,3 7,0 7,6 8,4 5,8 5,2 0,9 1,1 3,5 3,2 100 100

Anm. I Akademikerräkningen räknas humanister och n a t u r v e t a r e som en grupp — filosofer. F ö r år 1955 h a r h ä r gjorts en uppdelning, baserad p å e t t i det föregående (s. 147) redovisat a n t a g a n d e . För 1955 och följande å r har, liksom i det föregående, humanister och samhällsvetare förts till en gemensam g r u p p . D å uppgifter rörande antalet agronomer och antalet gymnastikdirektörer ej k u n n a t redovisas i Akademikerräkningen för åren 1935, 1940, 1945 och 1950, h a r siffror ej k u n n a t ges i summa-raden för dessa år. Av s a m m a skäl h a r de ifrågavarande grupperna, liksom veterinärer och jägmästare (vilka för tiden efter år 1955 b e r ä k n a t s tillsammans med agronomerna), ej k u n n a t medtagas vid beräkningen a v den relativa fördelningen i tabellens undre del.

De till grund för siffrorna i de fyra högra kolumnerna liggande beräkningarna för grupperna apotekare, farmaceuter/receptarier, agronomer, veterinärer och jägmästare är gjorda på samma sätt som de i föregående avsnitt av detta kapitel redovisade beräkningarna för övriga akademiker grupper. Bakom beräkningarna ligger de i tredje kapitlet gjorda antagandena rörande tillströmningen till ifrågavarande högskolor. Att summorna för åren 1965 och 1970 ej är identiska med de tal, som anges i tablån på s. 140, sammanhänger med att summorna i båda fallen är resultat av additioner av avrundade tal. De nu genomförda beräkningarna pekar — som framgår av tabellens övre del och som redan tidigare påpekats — mot att antalet akademiker i yrkesverksam ålder kommer att mer än fördubblas under tjugoårsperioden 1955—75. Av den totala ökningen på 80 000 faller drygt 25 000 på den första tioårsperioden och är sålunda till den helt övervägande delen ett resultat av den intagning och den inskrivning som redan skett. Den största akademikergruppen år 1955 — civilingenjörerna — skulle som vi ser avsevärt mer än fördubblas men passeras likväl av humanisterna, vilkas antal under de tjugo åren skulle mer än tredubblas. Det torde ha sitt speciella intresse att studera, hur den relativa fördelningen förändrats och beräknas blir förändrad i framtiden. Påfallande är juristkårens starkt försvagade ställning relativt sett. Ännu år 1955 motsvarade antalet jurister (inklusive jur.-pol. mag.) ungefär två tredjedelar av antalet civilingenjörer, men år 1975 skulle civilingenjörernas antal vara närmare tre gånger så stort som juristernas. Av intresse är också att konstatera, att de akademikergrupper, som får sin utbildning vid spärrade fakulteter och högskolor, beräknas så gott som genomgående minska i relativt antal under den närmaste tioårsperioden 1955—65, vilket får ses i samband med att det varit de filosofiska fakulteterna som fått taga emot en stigande andel av 1950-talets studenttillströmning. Enda undantaget härutinnan utgör receptarierna, för vilka 1958 års beslut om ökad utbildningskapacitet för farmaceutiska institutet slår igenom mycket snabbt till följd av den korta utbildningstiden. Även de två mindre av de fria fakulteterna, de teologiska och de juridiska, minskar sin andel av den samlade akademikerkåren under denna tid. Det är sålunda praktiskt taget endast filosoferna som ökar relativt sett under den närmaste tioårsperioden. Med de här gjorda antagandena rörande tillströmning och examination skulle denna utveckling fortsätta även under tioårsperioden 1965—75, ehuru nu ej lika markerat. Påfallande är, att grupperna civilingenjörer och civilekonomer, för vilka beräknats en mycket stark ökning av nyintagningen, i stort sett endast behåller den relativa andel av hela akademikerkåren, som dessa grupper haft alltsedan mitten av 1930-talet. Både humanister och naturvetare skulle öka sin andel av akademikergruppen totalt. Under den sista tioårsperioden skulle dock den relativa ökningen för 157

Diagram 17. De skilda akademikergruppernas beräknade under perioden 1955—75. 1955

t t tft IM tlktt

m m \m Affi

mm «0

3S

2b

15 APOTEKARE

GVMNASTIKDIR.

RECEPTARIER AGRON. VET.

JÄGM.

TEOLOGER

TANDLÄKARE

AMI

m ÅMMM

NATURVETARE

CIVILEKON.

ÅMMMilf

LÄKARE

JURISTER

MJUUUtM

IMMM

CIVILING.

A motsvorar 1000 personer

llf ttf

FARMACEUTER

HUMANISTER

tillväxt

MrUAAiM

,

.

6 AMAÅMIsilWlIMMMiM O

)5

.40

1000-tal

A moisvoror en nenoökning med 1000 personer

Anm. Bokstavsbeteckningarna a, b och c hänför sig till en följande diskussion (se nedan, s. 198 ff.). humanisternas del bli relativt blygsam, medan naturvetarna skulle öka från 11 till 17 procent av samtliga. De olika akademikergruppernas utveckling absolut sett och i förhållande till varandra illustreras ytterligare i diagram 17, som emellertid endast anger de olika gruppernas beräknade tillväxt mellan åren 1955 och 1975.

De studier rörande det framtida behovet av och tillgången på akademiker med skilda slag av utbildning, som redovisats i detta och föregående kapitel, har haft till syfte att så långt det nu är möjligt ge utredningen ett underlag för konkreta förslag rörande de akademiska läroanstalternas utbyggnad under det närmaste årtiondet. Nu är det emellertid ytterligt vanskligt att göra bedömningar av sådan tillförlitlighet av det framtida behovet av skilda slag av akademiskt utbildade personer, att dessa bedömningar ensamma kan läggas till grund för statsmakternas ställningstaganden rörande skilda delar av det högre utbildningsväsendets utbyggnad. Å andra sidan innebär varje handlande — eller brist på handlande — 158

från berörda myndigheters sida att man explicit eller implicit har en hypotes om det framtida behovet av personer med skilda slag av akademisk utbildning. Man kan nämligen knappast hävda den meningen att någon del (fakultet, högskola) av det högre utbildningsväsendet är motiverad enbart av det skälet att man av allmänkulturella skäl vill bereda möjligheter för den som så önskar att vidareutbilda sig. Så snart man har någon form av krav på kvaliteten hos dem som utbildar sig, synes man nämligen även ha i syfte att därmed tillförsäkra en tänkt eller verklig arbetsmarknad en viss standard på där erforderlig arbetskraft. Det finns därför trots beräkningarnas osäkerhet all anledning att med hjälp av tillgänglig statistik och övriga informationer söka skaffa sig en uppfattning om vilka behov som framtidens arbetsmarknad kan komma att resa i fråga om personer med olika slag av högre utbildning. Den metod utredningen härvidlag valt har varit att göra en modell, ett omfattande räkneexempel, grundat på statistiska data rörande befolkningsutvecklingen, observerade tendenser i fråga om tillströmningen till högre studier på olika nivåer ovanför den obligatoriska skolans, av statsmakterna hittills fattade beslut rörande dimensioneringen av skilda slag av offentliga utbildnings- och läroanstalter samt slutligen en hel rad utifrån dessa data och iakttagelser gjorda antaganden rörande den tänkbara utvecklingen i berörda hänseenden under det närmaste decenniet. Det bör sålunda understrykas, att de i föregående och detta kapitel redovisade modellberäkningarna till sin natur är rent hypotetiska. Deras resultat kan sägas vara sammanfattade i tabell 32, som visar hur de olika akademikergruppernas storlek skulle komma att utvecklas, därest de för beräkningarna grundläggande antagandena skulle förverkligas. Då nu dessa beräkningsresultat redovisats, kan utredningen övergå till att pröva hypotesens rimlighet såväl totalt som i dess enskilda detaljer. Dessförinnan synes det vara motiverat att erinra om de i tredje kapitlet framlagda tillströmningsberäkningarnas rent tekniska konstruktion. Därvid har först gjorts ett antagande om den totala tillströmningen till akademiska studier. Denna antagna, totala studenttillströmning har sedan fördelats mellan spärrade och fria utbildningslinjer på så sätt, att intagningen vid de spärrade utbildningslinjerna har antagits bli av en omfattning, som utredningen ansett tänkbar som hypotes med hänsyn till föreliggande material (redovisat i andra kapitlet) beträffande det framtida behovet av de typer av arbetskraft, för vars utbildning dessa läroanstalter har att svara. Återstoden av den beräknade studenttillströmningen till universitet och högskolor har hypotetiskt placerats vid de fria fakulteterna med den fördelning mellan dessa inbördes, som redovisats i tredje kapitlet. Vid hela denna tillströmningsberäkning har hänsyn icke i annan mån tagits till nu påvisbara tendenser på efterfrågesidan, än att allmänna föreställ159

ningar om arbetsmarknadsutsikterna för personer med studentexamen antagits i viss mån påverka studenternas val mellan akademisk eller icke-akademisk yrkesutbildning efter studentexamen. Den valda beräkningsmetodiken innebär, att därest statsmakterna — t. ex. i anledning av förslag från de nu sittande utredningarna, som har att bedöma utbildningsbehovet beträffande läkare, apotekare, receptarier, agronomer, jägmästare och veterinärer — skulle fatta beslut om en större intagning vid vissa av de spärrade utbildningslinjerna än som antagits i modellberäkningarna, finge detta den konsekvensen, att tillströmningen till de fria fakulteterna skulle bli mindre stark än enligt dessa beräkningar. Å andra sidan skulle en mindre utbyggnad av de spärrade utbildningslinjernas kapacitet än den som här antagits leda till en ännu starkare tillströmning till de fria fakulteterna. I båda fallen måste givetvis den reservationen gälla, att statsmakternas politik i avseende på de spärrade utbildningslinjernas intagningskapacitet också kan påverka vad som här kallats övergångsfrekvensen, d. v. s. studenternas val mellan akademisk och icke-akademisk utbildning. Man skulle sammanfattningsvis kunna säga, att diskussionen om innebörden av de i detta och det närmast föregående kapitlet redovisade modellberäkningarna i huvudsak bör gälla följande tre grupper av problem, nämligen 1) rimligheten av de gjorda antagandena beträffande studentexaminationen och tillströmningen totalt till de akademiska läroanstalterna; 2) rimligheten av de gjorda antagandena rörande de olika spärrade utbildningslinjernas framtida kapacitet; samt 3) rimligheten av den antagna tillströmningen till de fria fakulteterna.

FEMTE KAPITLET

Slutsatser

A. Utbildningspolitik och samhällsutveckling En rationell plan för en utbyggnad av en högskola under en tioårsperiod förutsätter med hänsyn framför allt till institutionsbyggnadernas livslängd en bedömning på lång sikt av tendenserna på arbetsmarknaden för akademiker. Beslutar man exempelvis att under loppet av tio år öka de tekniska högskolornas intagningskapacitet från 1 000 till 2 000, så innebär detta, att den nya kapaciteten kvarstår under en därpå följande relativt lång period, i fråga om undervisningslokaler under flera decennier. En rationell planering skulle därför egentligen förutsätta, att man hade en uppfattning om utbud och behov av civilingenjörer under minst 30 år framåt i tiden. Erforderliga antaganden kan anknyta till historiskt iakttagna utvecklingstendenser eller erfarenheter från andra länder eller vad man med större eller mindre visshet vet om framtida förändringar på arbetsmarknaden, exempelvis som följd av redan beslutade eller förberedda reformer. Antagandena måste emellertid med nödvändighet omgärdas med en framåt i tiden växande osäkerhetsmarginal. Resultatet av beräkningarna kan därför icke få karaktären av en prognos, som gör anspråk på en hög grad av sannolikhet för dess förverkligande. Det förhållandet, att man på längre sikt ej kan göra säkra behovsprognoser utan måste arbeta utifrån antaganden, har framförts som ett argument mot ifrågasatta utökningar av intagningen till våra universitet och högskolor. Man har menat, att en utökning av intagningen till en spärrad utbildningslinje icke borde ske utan en övertygande bevisning om att behovet av den från läroanstalten utexaminerade arbetskraften under decennier framåt kommer att svara mot den examination som en planerad utbyggnad kan ge. I annat fall skulle försiktigheten kräva, att man höll intagningen och examinationen på en lägre nivå. En konsekvens av resonemang av denna typ blir lätt, mot bakgrund av vad nyss sagts om osäkerheten i alla slag av behovsanalyser, att statsmakterna aldrig borde utbygga några högre läroanstalter. Man kan nämligen aldrig »bevisa» att ett visst antal akademiker kommer att svara mot efterfrågan vid en avlägsen tidpunkt i framtiden. Det är därför uppenbart, att man vid ställningstaganden till det högre utbildningsväsendets utbyggnad måste ha andra utgångspunkter än en säker »bevisning» i fråga om det framtida akademikerbehovet. En annan utgångspunkt skulle då kunna vara den, att man anser att samhället bör bereda möjlighet till högre utbildning åt alla som önskar och förmår 161 il

tillgodogöra sig en sådan utbildning. Motiveringen för en sådan politik skulle å ena sidan vara den, att man endast på detta sätt tillvaratar den begåvning som finns i folkmaterialet och maximalt utnyttjar arbetskraftens kvalitativa kapacitet. Å andra sidan skulle en sådan politik motiveras med en allmän övertygelse, byggd på erfarenhet från olika länder med en progressiv samhällsutveckling, att en sådan investering i ett folks begåvningsresurser är i hög grad lönande och ger till resultat en samhällsutveckling, där behovet av högre utbildad arbetskraft växer i minst samma takt som tillgången. Även om man skulle välja denna utgångspunkt för universitetspolitiken i stort, återstår emellertid frågan om de enskilda utbildningslinjernas dimensionering. Att även härvidlag tänka sig att endast tillmötesgå de studerandes personliga intresse och fallenhet, är knappast realistiskt. Många ungdomar saknar nämligen bestämda utbildningsplaner, då de avlägger sin studentexamen eller väljer gymnasielinje och gymnasiegren. Flertalet ungdomar har säkerligen inte heller en så snäv intresseinriktning på någon viss utbildning, att de inte kalkylerar med flera olika tänkbara alternativ. Ungdomarna kommer därför i sitt yrkesval också att ta hänsyn till framtidsutsikterna på olika utbildningsvägar. För att ge ungdomen ett så gott underlag som möjligt för dessa överväganden är det nödvändigt att bedömningar ständigt göres rörande utsikterna i framtiden för skilda utbildningsgrupper. Även om man som utgångspunkt för en dimensionering av universitets- och högskoleväsendet skulle ha en allmänt optimistisk syn på att högre utbildning kommer att vara lämplig och lönande för individ och samhälle, måste en analys av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida göras för att ge ungdomen vägledning om utvecklingen på olika utbildningsvägar och för att samtidigt ge statsmakterna underlag för en rimlig dimensionering av skilda slag av utbildningsanstalter. Vilken inställning man sålunda än intar till frågan om möjligheterna att statistiskt eller på annat sätt bedöma samhällets framtida behov av akademiskt utbildad arbetskraft, är man vid en bedömning av dimensioneringen av universitets- och högskoleväsendet tvungen att ha en hypotes om tendenserna på lång sikt på olika områden av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida. Såsom betonats i universitetsutredningens direktiv måste således utbyggnaden av universitets- och högskoleväsendet under alla omständigheter ske på grundval av en bedömning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft inom olika utbildnings- och yrkesområden. Universitetsutredningens allmänna utgångspunkter vid bedömningen av de arbetsmarknadsmässiga aspekterna på dimcnsioneringsproblemet har därvid varit dels de i det föregående redovisade undersökningarna och beräkningarna, dels vissa förutsättningar rörande samhällets och näringslivets utveckling och strävanden. De i andra kapitlet redovisade behovsbedömningarna är som tidigare betonats tyvärr så kortsiktiga, att de i allmänhet inte sträcker sig längre än till 162

mitten eller slutet av 1960-talet. De närmaste årens utbyggnad av universitet och högskolor kommer inte i någon större utsträckning att påverka arbetsmarknadsbalansen under 1960-talet utan först förhållandena under 1970- och 1980talen. Det i andra kapitlet redovisade materialet ger därför inte ensamt någon tillfredsställande grund för slutsatser i fråga om utbildningsanstalternas dimensionering. Dess värde i detta avseende ligger närmast i att det ger en uppfattning om de aktuella utvecklingstendenserna på de olika yrkesområdena. För bedömningen av dimensioneringsfrågorna har naturligtvis med hänsyn till det anförda tillströmningssidans utveckling en stor betydelse. De krafter, som ligger bakom den ökande tillströmningen till högre studier, är så starka och så konstanta, att man alldeles oavsett bedömningen av efterfrågesidan måste räkna med dem som realiteter vid ställningstagandet till dimensioneringsfrågorna. Endast inom vissa gränser kan bedömningen av efterfrågesidan påverka tillströmningssidans utveckling under den närmaste femårsperioden. Å andra sidan kan utvecklingen på tillströmningssidan ej isoleras från efterfrågesidan och kan därför ej ensam vara avgörande för det högre utbildningsväsendets dimensionering. Med hänsyn till bräckligheten av det material som föreligger beträffande efterfrågesidan har universitetsutredningen vid sina bedömningar av dimensioneringsfrågorna fått fästa stort avseende vid allmänna arbetsmarknadsmässiga överväganden. Dessa överväganden förutsätter i sin tur, att följande gäller i fråga om den offentliga politiken. Den offentliga politiken bestämmer i stor utsträckning utvecklingen av efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft. Huvuddelen av akademikerna är anställd i statlig och kommunal tjänst. Det allmännas politik har stor betydelse för utvecklingen av akademikcrbehovet även på den enskilda arbetsmarknadssektorn, t. ex. därigenom att statens ekonomiska politik påverkar omfattningen och inriktningen av den privata investeringsverksamheten. I stor utsträckningar det således staten, som bestämmer hur stort behovet av akademiker kommer att vara vid en viss tidpunkt. Om nu staten bestämmer sig för en utbildningspolitik som leder till en kraftig ökning av antalet akademiker, måste man förutsätta, att staten bedriver en konsekvent politik på det sättet, att staten i fråga om övriga grenar av sin politik verkar i samma riktning som när det gäller utbildningspolitiken. Utbildningspolitiken är endast en gren av den allmänna, offentliga politiken, men samtidigt en betydelsefull förutsättning för samhällets fortsatta utveckling. I det stigande utbildningsintresset hos de stora ungdomskullarna ser utredningen samhällets stora möjlighet att säkra en fortsatt utbyggnad av t. ex. sjukvårdsorganisationen och skolväsendet och samtidigt dess stora möjlighet att säkra näringslivets fortsatta förkovran och framtida slagkraft. Det sagda innebär givetvis inte, att man exakt kan anpassa utbildningskvantiteterna till en viss förutsatt statlig politik i övrigt. För det första finns 163

alltid en osäkerhetsmarginal i fråga om den statliga politikens konsekvenser för akademikerbehovet. För det andra kan man inte förutse inverkan av en rad nu okända faktorer, t. ex. huruvida fortsatt fred kommer att råda eller vilka konsekvenser tekniska förändringar och vetenskapliga upptäckter kan ha. För det tredje förhåller det sig säkerligen så, att ett ökat akademikerantal i sig påverkar akademikerbehovet t. ex. genom att det leder till att staten genomför reformer som ej annars hade genomförts och genom att akademikernas egen verksamhet skapar ett ökat akademikerbehov. I nuvarande utvecklingsskede torde den osäkerhetsmarginal som alltid måste föreligga kunna ges en optimistisk innebörd: Det är troligt, att nu ej förutsebara behov av akademiskt utbildad arbetskraft kommer att uppstå. I det sagda ligger emellertid också ett konstaterande, att man aldrig kan eliminera det riskmoment för den enskilde, som en investering i akademisk utbildning innebär. Vad nu anförts innebär, att man icke kan betrakta behovet av akademisk arbetskraft som enbart bestämt av en utveckling, som ej kan påverkas av utbildningspolitikens utformning. Tillgången på akademiker är i själva verket ett integrerat led i samhällsutvecklingen på olika områden såsom skola, sjukvård, rättsväsende, näringsliv etc. Akademikerkårens tillväxt utgör i lika mån en nödvändig förutsättning för utvecklingen på dessa områden som en följd av att en sådan utveckling kommer till stånd. Utbildningen av akademiker blir därför en väsentlig strategisk faktor i planeringen för samhällets utveckling. De antaganden som ligger till grund för beräkningarna om utbildning av akademisk arbetskraft kan från denna synpunkt ges en annan innebörd än ett försök till prognos. De kan sägas karaktärisera en samhällsutveckling som anses önskvärd.

B. Samhällets anpassning till den växande tillgången på akademiskt utbildad arbetskraft Av föregående kapitel har framgått, att vi det närmaste decenniet kommer att få en snabb ökning av den årliga studentproduktionen och av antalet årligen avlagda akademiska examina. Denna ökade tillströmning kommer att medföra en snabb tillväxt av akademikergruppen på vår arbetsmarknad. Har samhället möjlighet att tillräckligt snabbt anpassa sig till den växande tillgången på högt utbildad arbetskraft? Blir svaret nej, kommer denna arbetskraft att trängas ut mot marginella sysselsättningar, som lika väl kunde skötas av folk med kortare utbildning eller som i varje fall icke ger en avkastning som svarar mot kostnaderna för förlängningen av utbildningen. Alternativt kommer — av brist på elasticitet i systemet — svårigheter att vinna sysselsättning på akademikernas traditionella arbetsmarknad att leda till att gifta kvinnor med akademisk utbildning i större utsträckning än eljest skulle bli fallet lämnar yrkeslivet, eller att utbildningstiden generellt eller för vissa grupper onormalt förlänges, därför 164

att studenterna av konkurrensen på arbetsmarknaden känner sig tvingade att avlägga en mycket omfattande examen eller en examen med många överbetyg. Innan man söker besvara frågan om samhällets möjligheter att snabbt anpassa sig till ett starkt ökat utbud av akademiskt utbildad arbetskraft, bör man erinra sig den relativa storleksordningen av de förändringar, som nu kan emotses, samt söka göra klart för sig den närmare innebörden av den anpassning, som samhället måste genomgå, och därvid särskilt uppmärksamma den för frågans bedömning viktiga tidsfaktorn. Med hänsyn till dessa frågeställningars art har utredningen valt att föra sitt resonemang med en terminologi, som är gängse inom nationalekonomien. Inslaget av akademiskt utbildad arbetskraft i vårt samhälle är starkt begränsat. Såsom tidigare visats, beräknas antalet akademiskt utbildade år 1955 ha uppgått till endast omkring IV2 procent av befolkningen i åldrarna 25—65 år. Trots den snabba ökningen av den akademiskt utbildade gruppen kominer dess andel i slutet av 60-talet sannolikt endast att stiga till cirka 2V2 procent. Detta betyder, om vi fördelar befolkningen efter utbildningstidens längd och placerar in den i en pyramid, att toppen med den längsta utbildningen, den akademiska, är och förblir mycket smal. Detta förhållande ger i och för sig anledning till en optimistisk syn på möjligheterna för samhället att med framgång infoga ett större antal akademiskt utbildade på arbetsmarknaden. Det skulle endast behövas att en relativt obetydlig del av den icke-akademiska arbetskraften ersattes med akademiskt utbildade, för att man för den senare gruppens del skulle få plats för en mycket betydande relativ ökning. Det som gör frågan allvarlig är emellertid att samhällets anpassning till ett växande antal akademiskt utbildade måste ske så snabbt. Som framgår av det föregående, kan man räkna med att antalet personer med akademisk examen kan komma att ökas med 60 procent under 1960-talet. Jämför man med de förändringar som i övrigt kan väntas inträda i samhället, är detta en mycket snabb tillväxt. En produktionsökning med 35 procent per 10-årsperiod brukar under våra förhållanden betraktas som relativt tillfredsställande. En tillväxt i antydd takt skulle innebära, att antalet akademiker per produktenhet kommer att öka väsentligt. Sätter vi detta relationstal till 100 i dag, kommer det enligt utredningens beräkningar om tio år att ligga vid omkring 120. Detta kan antingen innebära, att sammansättningen av produktionen förskjuts i mera akademikerkrävande riktning eller att produktionen inom enskilda näringsgrenar genomföres med ett relativt större uppbåd av insatser från akademiskt utbildat folk. Nu kan man mot denna jämförelse invända att just den snabba tillväxten av tillgången på arbetskraft med hög utbildning bör leda till ett påskyndande av produktionstillväxten vid i övrigt lika förutsättningar. Att bedöma i vad mån detta blir fallet är emellertid knappast möjligt med hänsyn till den ekonomiska tillväxtens komplicerade natur. Utvecklingen av den akademiska utbildningen bildar endast ett led i en höjning av den allmänna utbildningsnivån för befolk165

ningen som helhet; på hela detta område kommer man under 1960-talet att taga stora steg framåt. Att inom den allmänna utbildningsfaktorn urskilja den akademiskt utbildade arbetskraftens insats är knappast möjligt. Den blir för övrigt beroende av hur denna arbetskraft användes, i vad mån den utnyttjas för forskning och annat utvecklingsarbete eller får mera rutinmässiga uppgifter samt i vad mån en öppen eller dold arbetslöshet bland akademikerna uppstår. Resultaten av forskningen och samhällets förmåga att tillgodogöra sig dem kan knappast heller nu överblickas. Man får nöja sig med att konstatera, att vi i den akademiskt utbildade arbetskraften har en produktionsfaktor, som rimligtvis bör ha en stor potentiell betydelse för produktionsutvecklingen och som under de närmaste årtiondena står till förfogande i snabbt växande mängd. Bl. a. med tanke på svårigheterna att snabbt ställa om samhället för att effektivt tillgodogöra sig denna tillgång bör man emellertid inte räkna med att under det närmaste årtiondet den acceleration i produktionstillväxten den medför blir mycket stor. Denna tillväxt beror även på en rad andra faktorer, sparande och kapitalbildning, tillväxt av tillgångar på arbetskraft i övrigt, de tekniska nyheter som når oss från utlandet och våra bytesförhållanden mot andra länder. I detta sammanhang är det inte möjligt att taga upp en mera fullständig diskussion om dessa olika tendenser. Det förefaller dock troligt, att produktionen icke kommer att växa lika snabbt som tillgången på akademisk arbetskraft, d. v. s. att antalet akademiker per produktionsenhet kommer att öka. Under senare tid har utbildning börjat jämställas med kapitalbildning som en väsentlig faktor i den ekonomiska tillväxtprocessen. Man avser därvid naturligtvis inte bara den akademiska utbildningen. Utbildning betraktas i detta sammanhang som ett underlag för all för utvecklingen betydelsefull mänskligaktivitet, ibland sammanfattad i uttrycket »den mänskliga faktorn». Något tillförlitligt mått på dess betydelse i jämförelse med kapitalbildningen har ekonomerna inte lyckats uppställa, men vissa forskare har på basis av relativt grova statistiska studier velat tilldela den en relativt dominerande roll. Det kan därför vara av särskilt intresse att jämföra utvecklingen av tillgången på akademisk arbetskraft med tillväxten av kapitalutrustningen. Erfarenheter från olika länder pekar i den riktningen att tillväxten av samhällets utrustning med realkapital, byggnader, maskiner m. m., på längre sikt tenderar att hålla relativt jämna steg med produktionsökningen, d. v. s. att kapitalinsatsen per produktenhet förblir relativt oförändrad. Takten i vårt sparande är i varje fall sådan, att kapitalutrustningen under ett årtionde ökas med betydligt mindre än 60 procent. En ökning med 30 a 40 procent torde i själva verket få betraktas som ett relativt gynnsamt resultat. Antalet akademiker per enhet av kapitalutrustning kommer därför att väsentligt öka. Denna utveckling kan anta olika former. Som ovan berörts, kan en sida av utvecklingen bli att särskilt »akademikertäta» områden expanderar relativt 166

snabbt; det blir därvid bl. a. fråga om den service-inriktade verksamhet som utövas av sådana kategorier som lärare och läkare. På båda dessa områden fordrar den akademiska arbetskraften som komplement en kapitalutrustning i form av skolbyggnader respektive sjukhus. En grov överslagsberäkning ger vid handen, att det på utbildningsområdet rör sig om byggnadsvärden av närmare 150 000 kronor per lärare. För läkare med deras växlande arbetsförhållanden är det svårare att fixera ett motsvarande belopp, men ett medeltal torde icke ligga lägre. Troligt är dock, att kapitalutrustningen per akademiker på dessa områden är lägre än inom varuproduktionen. En relativ expansion av dessa serviceområden kommer därför att vara en möjlig form av anpassning till en mindre kapitalutrustning per akademiker för landet som helhet. Ute i näringslivet får man räkna med varandra motsatta tendenser. Kravet pä högre utbildning för att lösa olika tekniska och organisatoriska uppgifter kommer att leda till att ingenjörer och ekonomer sysselsattes på nya områden och inom flera företag med en sänkning av kapitalutrustningen per akademiker som följd. Samtidigt kommer emellertid kapitalutrustningen inom varje enskilt område att byggas ut, vilket skulle ge en tendens i motsatt riktning. Men utbyggnaden av produktionsapparaten kommer i stort sett att gå mot automatisering, och kring den moderna kapitalutrustningen kommer att krävas ett växande antal akademiker för planläggning och utvecklingsarbete. Man kan även se saken så, att kapitalutrustningen per anställd (alla kategorier) kommer att växa relativt snabbt; inom vissa industrier har den redan uppnått miljonbelopp. Det är då naturligt att ökade kvalitetskrav måste ställas på de anställda, när det gäller att förvalta och rätt utnyttja dessa värden. I en sådan kvalitetshöjning bör rimligtvis komma att ingå att det relativa antalet anställda med akademisk utbildning kommer att ökas. Denna utveckling kan gå så långt, att antalet akademiker per kapitalenhet växer. Större relativa förskjutningar måste emellertid komma att inträda mellan akademisk och icke-akademisk arbetskraft. Trots 1940-talets stora barnkullar kommer nämligen den totala tillgången på arbetskraft under det närmaste årtiondet att växa relativt långsamt, enligt en preliminär bedömning med 5 ä 10 procent. Tillväxt-talet för den icke-akademiska arbetskraften blir endast obetydligt lägre på grund av akademikergruppens ringa storlek. Den allmänna tendensen i »akademikertätheten» inom befolkningen i yrkesverksam ålder har angivits i det föregående. För att ytterligare belysa innebörden av dessa tal kan man räkna om dem till antalet icke-akademiker per akademiker. Man finner då att detta antal sjunker från omkring 65 för närvarande till omkring 40 i slutet av 1960-talet. Ett sådant medeltal säger emellertid ganska litet. Det finns stora områden, exempelvis jordbruk och fiske, där akademiskt utbildad arbetskraft är ytterst tunnsådd (se tablån på s. 47). En sänkning av siffran kan komma till stånd på flera olika vägar: 167

a) de »akademikertäta» områdena, främst vissa service-områden, expanderar relativt snabbt; b) rationaliseringsåtgärder, eventuellt i form av automation, eliminerar ett antal icke-akademiker utan att minska antalet akademiker; c) sysselsättningen av akademiker ökas som en följd av en utveckling av nya funktioner, vilka förutsätter akademiska studier, utan att detta innebär något intrång på andra yrkesgruppers funktioner; som exempel kan nämnas att forskningen bygges ut; d) akademiker ersätter annan arbetskraft, antingen på områden där de förut ej uppträtt i större antal, eller på områden där de redan används i relativt stor omfattning. Sådana förskjutningar kan uppträda i kombination och delvis uppvägas av tendenser i motsatt riktning; man kan exempelvis tänka sig en rationalisering på det akademiska arbetsområdet i riktning »anti-Parkinson». Vilka former denna utveckling kommer att antaga och vilken omfattning den får på enskilda områden beror på en rad faktorer sådana som den tekniska och organisatoriska utvecklingen samt kvalifikationsförändringarna hos akademiker och icke-akademiker, vilka bestämmer deras relativa konkurrensförmåga. Den process genom vilken en snabbt växande akademikergrupp infogas i arbetslivet är sålunda komplicerad. Det är icke endast fråga om att tillfoga ett antal akademikersysslor utan om en strukturförskjutning, som berör hela produktionen, arbetskraften i övrigt och kapitalbildningen. Resultatet bör, om balans skall uppstå i tillväxtprocessen, bli ett större antal akademiker per produkt- och kapitalenhet och en väsentligt ökad »akademikertäthet» inom den i produktionen sysselsatta arbetskraften. Hur skall nu denna omläggning komma till stånd och göra det tillräckligt snabbt? Avgörande blir tydligen de beslut som fattas av ledningen för privata och offentliga företag — ordet fattat i vid bemärkelse — och då även av de akademiskt utbildades egen företagsamhet för att bereda sig själva sysselsättning. Det enklaste och närmast till hands liggande svaret är givetvis: Genom en relativ sänkning av lönerna för akademiskt utbildad arbetskraft. Det ligger nära till hands att räkna med en sådan tendens, när en produktionsfaktor växer snabbare än andra. En relativ prissänkning har den funktionen att hålla tillbaka utbudet, öka efterfrågan och därigenom skapa marknadsbalans. Fråga är då hur denna utjämningsmekanism verkar på den akademiska arbetsmarknaden. En första förutsättning för att en sådan mekanism skall fungera effektivt är naturligtvis att lönerna är rörliga, så att deras relativa nivå sänks vid en tendens till överskott. I detta avseende torde förhållandena växla mellan olika akademiska yrkesområden. Stora delar — kanske 70 procent — av den akademiska arbetskraften sysselsätts av stat och kommun. Lönesättningen får här antas vara relativt stel, så att absoluta lönesänkningar knappast kommer i fråga. 168

Däremot kan de anställdas organisationer få svårare att genomdriva löneökningar, och detta förhållande kan verka relativt snabbt vid fortsatta inflationstendenser. Även på andra områden torde en absolut sänkning av lönerna möta ett betydande motstånd, antingen på grund av starka organisationer eller på grund av en traditionell inställning till vad en akademiskt utbildad person bör förtjäna. Den lönepolitiska fronten har dock sina svaga punkter, där en eftersläpning av lönerna eller rentav en sänkning av lönen kan sätta in. I det svagaste läget befinner sig en del av de akademiker som uppträder som självständiga företagare. En absolut eller i varje fall relativ sänkning av lönen kan även taga den formen, att akademiker vid riklig tillgång på sådan arbetskraft placeras på lägre betalda arbeten. I huvudsak torde emellertid en lönesänkning, om den inträffar, främst få den formen att den akademiska arbetskraften blir efter i lönestegringen. Som regulator av jämvikten på den akademiska arbetsmarknaden har lönen sålunda, sett över en period av ett årtiondes längd, sin begränsning. Redan av detta skäl får man räkna med att en brist på balans mellan tillgång och efterfrågan, om den nu uppstår, inte endast kan taga sig uttryck i en relativ lönesänkning utan även i överskott på akademisk arbetskraft. Vad sedan gäller en lönesänknings (eller ett överskotts) inverkan på utbudet av akademisk arbetskraft får man skilja på de lång- och kortsiktiga verkningarna. För den första hälften av 60-talet är, som ovan berörts, utbudet av färdiga akademiker till större delen givet av det antal som redan påbörjat akademiska studier; studieavbrott kan naturligtvis dock förekomma inför utsikten av sämre löner eller arbetslöshet. De studenter som produceras under de närmaste fem åren och som kan avlägga akademisk examen under 60-talets senare hälft har däremot möjligheten att helt avstå från akademiska studier, om arbetsmarknadsutsikterna skulle te sig ogynnsamma. Av flera skäl är deras reaktion dock relativt oviss. De påverkas antagligen i hög grad av arbetsmarknadsläget vid den tidpunkt, då det är aktuellt påbörja de akademiska studierna. Men detta kan helt avvika från utvecklingen framöver och deras studier innebär en förberedelse för arbete under en period, som sträcker sig kanske 40 år framåt i tiden. I vad mån man kan räkna med att utsikterna för en sådan mera avlägsen framtid på ett realistiskt sätt skall påverka beslutet att upptaga akademiska studier respektive valet av studiebana, blir beroende av möjligheterna att utveckla ett mera tillförlitligt prognosväsende och en därpå grundad yrkesrådgivning. Studenterna kommer säkerligen i varje fall att i viss grad ledas av sina personliga studie- och yrkesintressen. Gäller problemet utbudet av akademiker under 1960-talet och dess tillgodogörande, bör man därför icke räkna med någon hög grad av elasticitet i utbudet av akademisk arbetskraft. Man får därför i hög grad lita till en elasticitet på efterfrågesidan. En relativ sänkning av lönerna för akademisk arbetskraft bör enligt vanligt ekonomiskt betraktelsesätt leda till: 169

a) en ökad efterfrågan på sådana varor som innehåller relativt mycket av den förbilligade faktorn, exempelvis tjänster av typ undervisning och sjukvård; b) en utveckling av nya funktioner inom företag och andra organisationer, exempelvis forskning, som tidigare ansetts alltför dyrbar; c) en ersättning av icke-akademiker med akademiker, därför att skillnaden i kvalifikationer anses uppväga den minskade lönedifferensen. Tyvärr måste man emellertid räkna med dels att det incitament till förändringar i dessa riktningar, som uppstår vid en begränsad relativ lönesänkning, i många fall är relativt svagt, dels att en tröghet kan föreligga i anpassningen till något som, när det en gång genomförts, visar sig vara ekonomiskt fördelaktigt. Verkningarna av en lönesänkning på efterfrågan på produkter eller tjänster som kräver en relativt stor akademisk insats bör ofta bli begränsade av det skälet, att akademikernas löner trots allt representerar en mindre del av de samlade produktionskostnaderna. Detta gäller exempelvis sjukhusläkare, eftersom totalkostnaderna domineras av kostnaderna för annan personal, kapitalutrustning och materiel. Något motsvarande gäller för t. ex. apotekare, eftersom deras löner representerar en relativt liten del av medicinkostnaden. Den slutliga konsumenten får dessutom på grund av skattefinansiering och subventioner inte alltid direkt känning av en relativ kostnadssänkning i form av en prissänkning. Även när det gäller en utveckling av nya funktioner eller en substitution av annan arbetskraft, kan en tröghet i anpassningen göra sig gällande. Det kan fattas initiativ, det tar tid att utforma en ny organisation och att flytta på folk. Anpassningen kan därför på kort sikt bli marginell och den allmänna anpassning, som egentligen skulle vara lönande, framträder först på längre sikt. Följden kan vid den snabba ökning av akademikergruppen, vi nu kan se fram emot, bli den att lönerna för akademiker tenderar att släpa efter mera, än vad som vid en större rörlighet hos de potentiella arbetsgivarna skulle vara nödvändigt för att ge akademikerna full sysselsättning. De synpunkter som här anlagts utgår emellertid från statiska förutsättningar, vad gäller teknik och marknader. Räknar vi med en utveckling i båda dessa avseenden, kan förloppet bli ett annat. Den snabbt ökade tillgången på akademiker kan då enbart få den effekten, att en relativ stegring av akademikernas löner uteblir, d. v. s. att akademikernas löner endast stiger i takt med det allmänna löneläget. Fråga är, i vad mån detta är en mera realistisk bedömning. Låt oss utgå ifrån att produktion och inkomster i samhället kommer att växa i minst samma takt som tidigare. Utan några strukturförskjutningar, som speciellt gynnar akademisk arbetskraft, kommer då efterfrågan på akademiker att stiga, dock i långsammare takt än produktionen, om vi även för akademikernas del liksom för annan arbetskraft räknar med en produktivitetsökning. Erfarenhetsmässigt stiger emellertid efterfrågan på vissa varor och tjänster snabbare än efterfrågan på andra, när produktion och inkomster stiger, och troligen ligger 170

stora grupper av akademiker av detta skäl relativt väl till. Detta gäller, som tidigare berörts, i främsta rummet vissa service-yrken, exempelvis de som svarar för utbildning och sjukvård. Vid den standard vi nu uppnått har konsumtionen också blivit rörligare på marginalen, konsumenten kräver ständigt nya varor och skapandet av dessa nya varor liksom deras produktion och marknadsförande förutsätter i relativt hög grad en insats av akademiskt utbildad arbetskraft. Man kan också räkna med en tendens på investeringsområdet mot tekniskt mera avancerad och delvis skräddarsydd apparatur, exempelvis för automatiserad produktion; även för sådana varor krävs det relativt kvalificerad arbetskraft. Den ekonomiska utvecklingen bygger dessutom i växande grad på en tendens mot en genomförd rationalitet i teknik och organisation, byggd på vetenskapliga studier av tekniska, sociala och ekonomiska sammanhang. Detta måste betyda en relativt snabbt växande sysselsättning av akademiskt utbildad arbetskraft. Utredningen håller för sin del för sannolikt, att dessa tendenser är tillräckligt starka för att ge en akademisk arbetskraft, som växer med 60 procent på ett årtionde, full sysselsättning utan en relativ lönesänkning (eller överskottstendenser). Det finns emellertid anledning understryka fyra faktorer, som kommer att påverka utvecklingen i detta avseende: 1) Den akademiska arbetsmarknaden är icke enhetlig; den akademiska utbildningen ger en stark specialisering. Det kan därför lätt uppstå över- och underskottsområden med klart skilda lönetendenser. Det spärrade tillträdet till vissa utbildningslinjer kan på sätt som nu är aktuellt medföra att svårigheten att nå full sysselsättning skjuts över till andra yrkesområden, som fålen relativt svag löneutveckling. Vill man eftersträva en balans i sysselsättningsmöjligheter och löneutveckling, bör man därför lätta på spärrar som bromsar sysselsättningsmöjligheterna på vissa områden. I förening med prognoser och yrkesvägledning bör detta minska risken för en koncentration av arbetslöshet och lönenedpressningar. Trycket på arbetsmarknaden blir därmed jämnare fördelat och sysselsättningsproblemet löses lättare, om arbetsmöjligheterna på alla områden utnyttjas ut till en likvärdig marginal. 2) Det är angeläget att för privata och offentliga arbetsgivare i tid klargöra, hur tillgången på olika typer av akademisk arbetskraft kommer att växa. En sådan systematisk upplysningsverksamhet bör kunna påskynda anpassningen till en växande tillgång på akademiker. 3) Som tidigare berörts sysselsattes en stor del av den akademiska arbetskraften av stat och kommun. Efterfrågan blir då i regel inte marknadsmässigt bestämd, eftersom finansieringen sker över det allmännas budget, utan att konsumenten belastas direkt av kostnaden. Expansionen av sysselsättningen bestäms i stället av politiska överväganden inom parlamentariska församlingar och administrativa organ. Det är därför angeläget att dessa organ fattar sina beslut i medvetande om att tillgången på akademisk arbets171

kraft av olika slag blir rikligare. Detta blir av betydelse icke minst då det gäller avpassningen av de offentliga investeringarna. Det kommer sålunda att bli inte bara motiverat utan även möjligt att bygga flera sjukhus eller skolor med mindre klassrum. 4) De beräkningar och resonemang rörande behovet av akademiker i framtiden, vilka universitetsutredningen redovisat i det föregående, har i stort sett måst genomföras utan hänsynstagande till de konsekvenser, som framtida arbetstidsförkortningar kan få för akademikernas arbetsmarknad. En förkortning av den genomsnittliga arbetstiden för personer med akademisk utbildning kan komma till stånd som delar av allmänna överenskommelser mellan de aktuella arbetsmarknadernas parter, men en arbetstidsförkortning kan också — i fråga om akademiker som är verksamma som fria yrkesutövare, t. ex. advokater och privatpraktiserande läkare och tandläkare — uppkomma genom enskildas individuella val. Uppenbart är under alla omständigheter, att en generell arbetstidsförkortning kan få betydande återverkningar på behovet av akademiskt utbildad arbetskraft.

C. Det långa perspektivet Den analys av tänkbara anpassningsproblem vid ett mycket snabbt stigande akademikerantal som gjorts i föregående avsnitt är trots allt ett problem på relativt kort sikt. De problem som diskuterats aktualiseras dessutom till stor del redan genom den utbildningspolitik som hittills förts. Universitetsutredningens huvuduppgift är att framlägga synpunkter på 1960-talets universitets- och högskolepolitik och denna får betydelse i full omfattning för samhällspolitiken i övrigt först under 1970- och 1980-talen. Den i vissa avseenden relativt allvarliga situation på arbetsmarknaden för akademiker, som kan komma att inträffa under senare delen av 1960-talet får enligt utredningens uppfattning under inga förhållanden leda till förhastade slutsatser om 1960-talets universitets- och högskolepolitik. Som kommer att framgå av det följande rekommenderar utredningen för 1960-talets del i första hand en omfördelning av studenttillströmningen till skilda utbildningslinjer. Därjämte förordas att under 1960-talet en förhållandevis större del än under 1950-talet av dem som avlägger studentexamen eller därmed jämförbar examen med eller utan kortare ytterligare yrkesutbildning går ut i förvärvslivet. Dessa rekommendationer får emellertid icke under några förhållanden tolkas som om utredningen därmed skulle avse att ökningen av akademikernas antal på lång sikt borde dämpas väsentligt jämfört med den ökning i akademikerantalet, vartill modellberäkningarna i fjärde kapitlet leder. Utredningen har den bestämda övertygelsen, att akademikernas antal på lång sikt bör stiga högst väsentligt. Utredningen grundar denna sin uppfattning på en 172

allmän uppfattning om ett starkt positivt samband i det långa loppet mellan ekonomisk, social och kulturell utveckling å ena sidan och ökning av antalet yrkesverksamma med en lång teoretisk utbildning å den andra. 1950-talet har kännetecknats av en fortsatt rask urbanisering och en motsvarande frammarsch för stadsnäringarna. Bland de inom stadsnäringarna sysselsatta har det, vilket visats i andra kapitlet, varit tjänstemannagruppen som ökat mest. Utvecklingen innebär en genomgripande strukturförändring av vårt samhälle. E t t utmärkande drag i förändringen är den stora vikt som lägges på utbildningsinstitutionerna. De tekniska framstegen har befriat människor från tungt arbete, skapat goda och snabba kommunikationer, möjliggjort produktion i stor skala och nödvändiggjort vidsträckta avsättningsområden. Dagens tekniska produktions- och distributionsapparat ställer höga krav på kvalificerade kunskaper och detta är en orsak till att utbildning spelar en allt viktigare roll för den moderna människan. Den på forskning grundade kunskapen och utbildningen är en förutsättning för att nationen skall kunna hävda sig bland andra nationer. Under efterkrigstiden har vi fått bevittna en nationernas tävlan i fråga om forskning och högre utbildning, en tävlan som visar att man betraktar vetenskapen inte bara som ett villkor för materiellt och andligt framåtskridande, utan som ett villkor för nationernas existens överhuvudtaget. I dagens värld har både geografiska och sociala avstånd minskat. Det möjliggör ett effektivt samarbete både inom och utom landets gränser. Miljoner människor skulle kunna befrias från nöd och umbärande och ges en människovärdig standard, men därtill krävs det fortsatt forskning och högt utbildad expertis. Den moderna produktionsapparaten bygger i första hand på teknisk forskning, vilande på naturvetenskaplig grundforskning. Men därjämte erfordras, genom den allt livligare samfärdseln över hela världen och den växande marknaden, språkkunskaper och insikter i geografiska och sociala sammanhang. Utan kunskaper om människors sätt att känna, tänka och tala blir den tekniska samfärdselmöjligheten av ringa värde. Det är även så, att ju flera folk som vaknar till insikt om sitt värde, desto större blir kraven på förståelse och hänsyn till den nationella egenarten. Kunskaper och utbildning är en nödvändig förutsättning för den industriella produktionen. På grund härav finnes det ett ökat behov av människor med kvalificerad utbildning. Det har under 1950-talet lett till en påtaglig knapphet i fråga om personella resurser inom en rad yrken, såsom läkarens, lärarens och ingenjörens. Det har även haft till följd att allt fler medborgare, för egen eller för sina barns räkning, efterfrågar möjligheter till utbildning av olika slag. Förändringarna i samhällets struktur, på grund av industrialiseringen, har öppnat mångas ögon för att utbildning är den värdefullaste tillgång en människa kan ges och man har därför önskat se sina barn få en så god utbildning som möjligt. Det är alltså en rad faktorer som samverkat till att utbildningsinstitutioner173

na fått en central plats i samhället. Vi har all anledning att tro, att utbildningsfrågorna kommer att än mera dominera de kommande årtiondenas samhälle. Denna dominans kommer ytterligare att förstärkas av det förhållandet att utbildning och forskning inte är något för den enskilde avslutat i och med att han erhåller sin examen. Inom allt fler yrken visar det sig att man inte i och med att man går ut i yrkesverksamhet har avslutat sin utbildning en gång för alla, utan man måste, för att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, vidareutbilda sig och hålla kontakt med forskningens framsteg inom sitt område. Det gäller både för de ledande inom industriföretagen, för fria företagare och för befattningshavare i allmän tjänst. Utbildningens nyckelställning i vårt samhälle leder till att växande samhällsgrupper kommer i kontakt med högre utbildning. Under detta sekels första femtio år har den relativa andelen av ungdomar från olika socialklasser, som studerat vid högre utbildningsanstalter varit relativt konstant. Först 1950-talet kan visa en ökning av antalet barn från arbetarhem inte bara i realskolan och på gymnasiet, utan även vid universitet och högskolor. Tendensen kommer säkerligen att ytterligare markeras under 1960-talet som en följd av det stigande välståndet, landets urbanisering, gymnasiernas spridning till nya tätorter och de studentsociala stödåtgärderna. Olikheter i utbildning har varit en klass-skiljande faktor. Genom att det stora antalet människor får bättre utbildning, utsuddas klassgränserna på lång sikt. Det framstår som något självklart, att alla människor, utan hänsyn till börd eller pengar, skall ha samma rätt och samma yttre möjligheter till utbildning. Utslagsgivande bör endast vara individens förmåga att bedriva studier. Samtidigt måste det framstå som ett demokratiskt värde, att all utbildning tillmätes samma vikt — praktisk utbildning lika väl som teoretisk. Man kan dock icke bortse från att även den praktiskt inriktade yrkesutbildningen visar en tendens att kräva grundläggande teoretiska kunskaper. Det tycks därför bli så, att människans intelligens och den på intelligensen grundade utbildningen och kunskapen i allt större utsträckning bestämmer hennes ställning i arbetslivet och hennes sociala inflytande. Det kan ge upphov till nya gruppbildningar av klasskaraktär och därigenom skapa nya sociala problem. Dessa nya problem kommer att djupt beröra familjen. Under de kommande årtiondena får allt fler ungdomar en grundligare teoretisk utbildning än sina föräldrar och det kommer säkerligen att leda till sociala och psykologiska komplikationer inom familjen. Barnen blir intellektuellt allt mer oberoende av sina föräldrar, men samtidigt, i materiellt avseende, beroende av dem under en längre tid än tidigare ungdomsgenerationer. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort en ökad produktion med mindre insats av mänsklig arbetskraft. Det har lett till kortare arbetsdag och ökad fritid. Därigenom har fritiden kommit alla samhällsgrupper till del, och den kommer att påverka både den enskildes och familjens liv. Frihet från det tunga 174

arbetets omedelbara krav har alltid varit en förutsättning för kulturellt skapande och för delägarskap i de kulturella värdena. I tidigare samhällen har därför endast en liten grupp kunnat skapa och avnjuta kulturella värden. I dagens samhälle skapas, genom forskning, utbildning och teknik, möjligheter för alla till ökad bildning och kulturaktivitet. Det är av stor vikt att den förutsättningen tillvaratages, ty vårt styrelsesätt och samhällsskick bygger på människor, som är självständiga i sina åsikter, som äger kraft att fritt pröva tankar och slagord, som är samarbetsvilliga, kulturellt aktiva och intresserade av det demokratiska samhället. Tanken att alla samhällsgrupper måste göras kulturbärande ligger som en grund för vår nuvarande skolpolitik och formulerades i 1950 års sko!proposition på följande sätt: »Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt land, men det är få som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kunnande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förutsättningarna för ätt de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt gagn i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar eller annan bildande verksamhet, till de allmänna intressen, som möta i yrket och samhället.» Skola och universitet har utan tvivel ett stort ansvar för att denna förhoppning skall förverkligas. Men ansvaret vilar även på organisationer och enskilda. Alla har ansvaret för att våra nya produktionsinstrument leder till högre andlig standard lika väl som till förbättrade materiella villkor. Tekniken har, genom de nya massmedia, givit oss möjligheter till kulturell aktivitet i helt nya former, men naturligtvis även till passivitet, fördumning och likriktning. Vi har under de senaste åren sett mycket missbruk av fritiden, ett missbruk som säkerligen har sitt upphov i ledsnad och andlig tomhet. Det beror i hög grad på vår skol- och universitetspolitik, om vi skall kunna utnyttja våra vunna positioner på ett sätt, som står i överensstämmelse med våra traditionella västerländska värden. I det föregående har utredningen sökt i viss mån lägga en siffermässig grund för den framtida utbyggnaden av våra universitet och högskolor. I all sådan planering måste man emellertid kombinera fakta med en skapande fantasi. Endast i ett helt statiskt samhälle låter sig framtiden restlöst förutsägas på basis av kända förhållanden. Men vad vi vet är att naturvetenskap och teknik förändrar samhällets struktur och villkoren för vårt liv. Det nödvändiggör ett intensivare studium av samhället, om vi vill förstå dess förändringar. Naturvetenskapernas och teknikens snabba frammarsch under 1950-talet har givit dessa vetenskapsgrenar en dominerande plats i vårt samhälle, men därigenom har även behovet av samhällsvetenskap och humanistisk bildning blivit tydligare och nödvändigare. Forskning, utbildning och bildning måste bilda en enhet. 175

D. Universitetsväsendet och 1960-talets studenttillströmning Som framgått av det föregående torde det icke råda något tvivel om att vi under 1960-talet kan få särskilda anpassningsproblem på akademikernas arbetsmarknad. Det gäller nu att så planera för framtiden, att dylika svårigheter i största möjliga utsträckning dämpas och på lång sikt elimineras. Härvidlag kan det finnas anledning att fråga sig, om icke vårt högre utbildningsväsendes organisation bidragit till de svårigheter, vi nu står inför. Med avseende på tillströmningen till skilda studiebanor består nämligen det svenska högskoleväsendet av två helt skilda grupper, de spärrade utbildningslinjerna och de fria fakulteterna. Vid de förra tillämpas numerus clausus, vid de senare är inskrivningen i princip fri, d. v. s. alla som uppfyller behörighetskraven har rätt skriva in sig och i mån av utrymme följa föreläsningar, seminarieövningar och andra former av undervisning. Denna uppdelning av högskoleväsendet har utan tvivel varit av väsentlig betydelse för de studerandes fördelning på skilda läroanstalter. Om intagningen till alla fakulteter och högskolor varit fri, skulle troligen de studerandes faktiska fördelning på utbildningslinjer vara ganska olika den nuvarande, i varje fall om en dylik förändring av intagningsförhållandena skulle ha skett relativt nyligen. Härom vittnar det stora antalet sökande i relation till antalet intagna vid skilda spärrade utbildningslinjer. Härom vittnar även de upplysningar om gymnasisternas önskemål i fråga om fortsatta studier, som framkommit i en av arbetsmarknadsstyrelsen gjord undersökning avseende 1957 års abiturienters yrkes- och utbildningsplaner. Enligt undersökningen, vilken publicerats under rubriken Skolungdomens yrkesplaner, gymnasiet 1957, hade av dem som uppgivit yrken med högskolemässig utbildning mer än en fjärdedel planer på att välja utbildning vid teknisk högskola. År 1956/57 utgjorde enligt den officiella statistiken antalet nybörjare vid de tekniska högskolorna 17 procent av samtliga nybörjare vid universitet och högskolor. Läsåren 1957/58 och 1958/59 torde andelen nybörjare vid de tekniska högskolorna snarare ha varit mindre än läsåret 1956/57. Nybörjarnas faktiska fördelning på skilda utbildningslinjer återspeglar med andra ord inte alls ungdomens önskemål.1 Som framgår av andra delar av detta betänkande står den nuvarande fördelningen av de nyinskrivna inte heller på något sätt i överensstämmelse med den från samhällets synpunkt önskvärda, detta med hänsyn 1

En på uppdrag av universitetsutredningen gjord undersökning rörande 1952 års studenters val av vidare utbildning, utförd av Israelsson-Quensel och publicerad under titeln Studenternas utbildningsval (Lund 1958), visar visserligen att de som föresatt sig att genomgå teknisk högskola i stor utsträckning men ofta efter längre eller kortare kompletteringsstudier också kommer in vid en sådan. Men detta betyder att den nuvarande fördelningen av utbildningsmöjligheterna leder till en för vissa studenter orimligt lång väntan framför portarna till en spärrad utbildningsanstalt. Och därmed ökas givetvis inte, netto räknat, andelen verkligen intagna bland dem, vilka önskar välja en viss studiebana. Resultatet blir endast en viss omgruppering mellan sökande med olika höga betyg vid avgången från gymnasiet.

till vad vi kan säga om det framtida behovet av skilda slag av akademiskt utbildad arbetskraft. Med hänsyn till dagens situation på arbetsmarknaden är det uppenbart att de stora spärrade utbildningslinjerna haft för låg intagningskapacitet under efterkrigsperioden. Även om vi hade byggt ut dem mer än som faktiskt skett (jfr ovan s. 32) är det ej säkert att inte ansvällningen av de humanistiska fakulteterna blivit så stor, att man nu hade ställt sig något tvekande inför humanisternas möjligheter på en framtida arbetsmarknad. Pressen underifrån just på de humanistiska fakulteterna har varit oerhört stark sedan femton år tillbaka. Detta sammanhänger med den expansion som gymnasieväsendet undergått. Antalet studentexamina har ökat starkt. Att pressen på de humanistiska studiebanorna blivit så stor, sammanhänger med att de grenar av gymnasiet, som lämpar sig för humanistiska studier, ökat särskilt starkt. Mellan åren 1948 och 1955 ökade nämligen latinlinjen plus de delar av reallinjen som ger en mer humanistisk utbildning starkare än de markerat matematisk-naturvetenskapligt inriktade delarna av gymnasiet. Vidare hör till bilden att studentskorna — som av tradition varit mer inriktade på humanistiskt orienterade högre studier än de manliga studenterna — ökat snabbare än de manliga studenterna. Att antalet studentexamina ökat så starkt, och särskilt då de humanistiskt orienterade, skulle i och för sig ej behöva betyda att pressen på universitetsväsendet ökade som den gjort. Man skulle nämligen kunna ha tänkt sig att ett förhållandevis allt större antal studenter sökte sig en kortare yrkesutbildning eller sökte sig ut på arbetsmarknaden direkt efter studentexamen. Nu blev, som visats i det föregående, utvecklingen den motsatta. Förhållandevis allt fler och fler studenter har sökt sig till universitet och högskolor. Att så blivit fallet har säkerligen en hel serie orsaker. Vissa delar av arbetsmarknaden för studenter utan akademisk examen har troligen under efterkrigsperioden varit något kärvare än arbetsmarknaden för akademiker. En annan säkerligen starkt bidragande orsak till den stigande frekvensen universitets- och högskolestuderande har varit att statsmakterna under 1950-talet genom ökade stipendieanslag och genom lånehjälp till studiernas finansiering börjat undanröja de hinder av ekonomisk natur, som tidigare utestängde många studenter från universitet och högskolor. Den nu med hänsyn till arbetsmarknadsutvecklingen mindre gynnsamma utvecklingen av studenternas fördelning på studiebanor påkallar enligt utredningens mening åtgärder i syfte att åstadkomma en bättre balans. Därvidlag synes man bl. a. böra överväga en utbyggnad av vissa läroanstalter för ickeakademisk yrkesutbildning på studentexamens grund. Även nya former av sådan yrkesutbildning synes böra övervägas. Utredningen återkommer i det följande till detta spörsmål och vill i förevarande sammanhang endast framhålla, att det kan vara motiverat att överväga en utbyggnad även av det studiesociala stödet för studerande vid läroanstalter av nu ifrågavarande slag. 177 12

En annan nära till hands liggande åtgärd vore att införa spärrar vid samtliga utbildningslinjer, således även vid de fria fakulteterna. Med hänsyn till utvecklingen under efterkrigsperioden i fråga om tillströmningen till dessa fakulteter skulle frågan om spärr vara aktuell i första hand för de filosofiska fakulteterna. Med hänsyn till frågans stora betydelse för den framtida utbildningspolitiken finns det anledning att relativt utförligt uppehålla sig vid densamma. Som motiv för någon form av begränsning av tillträdet till de filosofiska fakulteterna kan egentligen enbart anföras motiv av kvantitativ art. En arbetsmarknadsspärr för de filosofiska fakulteterna skulle liksom motsvarande spärrar vid de medicinska fakulteterna och fackhögskolorna ha till syfte att anpassa utbildningen till arbetsmarknadsutsikterna för dem, som underkastar sig en långvarig och dyrbar vidareutbildning efter studentexamen, och att samtidigt begränsa det allmännas utgifter för det högre utbildningsväsendet till vad som kan anses erforderligt med hänsyn till det framtida arbetskraftsbehovet. Nu existerar det emellertid icke någon strikt avgränsad arbetsmarknad för personer med filosofiska examina. Filosoferna återfinnes i stället inom en rad olika yrkesområden; på en del av dessa, t. ex. ämneslärarbanan, är de helt dominerande, men på andra uppträder de i konkurrens med personer med annan utbildning, akademisk eller icke-akademisk. En filosofisk examen är vidare icke på samma sätt som andra akademiska examina standardiserad till sitt innehåll, utan kan innefatta en mångfald olika ämneskombinationer, av vilka många är av värde inom flera yrkesområden. De filosofiska fakulteterna har i själva verket aldrig haft som sin huvudsakliga uppgift att ge utbildning för något bestämt yrke. Medan undervisningen vid övriga fakulteter och vid fackhögskolorna till både innehåll och omfattning är avpassad för en viss bestämd yrkesutbildning, skall de filosofiska fakulteterna meddela undervisning och examina, vilka skall ligga till grund för många sinsemellan vitt skilda slag av yrkesverksamhet. I princip skall de filosofiska fakulteterna tillhandahålla de studerande vetenskaplig undervisning inom snart sagt samtliga områden av mänskligt vetande, och det blir sedan varje studerandes ensak att efter eget individuellt bedömande inom vissa av dessa ämnesområden hämta så mycket vetande som just han behöver för den yrkesverksamhet han valt. Detta har givit de filosofiska fakulteterna ett i hög grad dynamiskt drag: Här har nya vetenskapsområden avgränsats eller inmutats och här har nya yrkeskategorier skaffat sig sin utbildning. Men i den mån permanent behov uppstått av nya slag av mera målbestämd yrkesutbildning, har detta behov i allmänhet tillgodosetts på så sätt, att man för sådana ändamål inrättat särskilda utbildningsanstalter. Så är samtliga våra fackhögskolor i viss mån att se som utbrytningar ur de filosofiska fakulteterna. Inom ett område har emellertid de filosofiska fakulteterna av ålder haft ansvaret för all yrkesutbildning, nämligen utbildningen av lärare i teoretiska ämnen vid högre skolor. Det högre skolväsendet är givetvis en av de väsentliga 178

verksamhetsområdena för personer med filosofisk examen men dominerar ändå icke så starkt, som man många gånger synes vara benägen att tro. Att ämneslärarutbildningen kommit att stanna inom de filosofiska fakulteterna och icke förlagts till särskilda fackhögskolor får ses i samband med de filosofiska fakulteternas andra stora utbildningsuppgift, uppgiften att utbilda forskare. Forskarutbildningen är en relativt dyrbar produktionsprocess i den meningen, att det för varje fullvärdig produkt fordras en betydande mängd råmaterial. I ämneslärarutbildningen har man en rekryteringsbas för forskarutbildningen. Man får en möjlighet att från forskarrekryteringssynpunkt pröva ett mycket stort antal studenter. Eller omvänt: Man ger ett mycket stort antal studenter möjlighet att utan ett avskräckande risktagande pröva sina anlag som forskare. Helt allmänt torde kunna konstateras, att forskningen icke är betjänt av att rekryteringsbasen genom konstlade medel begränsas, detta givetvis under förutsättning att fakulteternas personella resurser är tillräckliga för att tillgodose undervisningen utan förfång för forskningen. Förutom sina uppgifter i fråga om forskarutbildning och ämneslärarutbildning har de filosofiska fakulteterna att ge en grundläggande utbildning som är lämplig för en rad andra yrken, för vilka ibland inga särskilda utbildningsanstalter finns inrättade. Vi har här bl. a. utbildningen av bibliotekarier, journalister, förvaltningspersonal för både den offentliga administrationen och näringslivet, museipersonal samt en mängd olika slag av service- och kontaktpersonal. För vissa av dessa kategorier är en akademisk examen nödvändig, för andra kategorier är den akademiska utbildningen önskvärd men umbärlig, men för alla en tillgång. Överhuvudtaget vill utredningen understryka, att en utveckling mot en stigande akademikerfrekvens inom personal- och yrkeskategorier, där akademiska examina nu är ovanliga, från såväl samhällets som individens synpunkt bör hälsas med glädje. Man kan nämligen enligt utredningens mening knappast tänka sig ett värdefullare uttryck för den allmänna standardhöjningen, än att i allt vidare kretsar människorna genom sin utbildning står öppna för vetenskaplig debatt och vetenskapens problemställningar. De filosofiska fakulteternas uppgift som bildningsanstalter bör enligt utredningens mening icke undanskymmas av deras uppgifter som utbildnings- och forskningsanstalter. De filosofiska fakulteterna har även av ålder haft en uppgift att tillhandahålla kompletterande utbildning. Många teologer, jurister, civilekonomer och andra akademiker med huvudutbildning inom specialfakultet eller vid fackhögskolor har en filosofie kandidatexamen vid sidan om sin egentliga yrkesutbildning. Många folkskollärare och socionomer har kompletterat sin utbildning med betyg i vissa ämnen inom filosofisk fakultet. Det är även här fråga om utbildningsbehov, som även i fortsättningen bör tillgodoses, och utredningen vill redan här framhålla, att den ser kombinationer av filosofisk och annan utbildning som en värdefull möjlighet att möta framtidens krav på nya eller mera specialiserade utbildningsvägar. 179

Slutligen har de filosofiska fakulteterna ända in i våra dagar behållit sin ursprungliga uppgift att tillhandahålla förberedande utbildning. Utredningens i det första betänkandet redovisade undersökning rörande 1948/49 års inskrivningsårgång gav vid handen, att närmare 30 procent av dem som ursprungligen skrev in sig vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet sedermera övergick till annan fakultet eller till någon av fackhögskolorna. I vissa fall är dylika övergångar förestavade av ändrade yrkesplaner; i andra fall är studierna vid filosofisk fakultet redan från början avsedda att ge vederbörande erforderliga ytterligare meriter för inträde vid någon av de spärrade utbildningslinjerna. För närvarande torde filosofiska studier i meritkompletterande syfte vara minst lika vanliga inom de humanistiska som inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, detta som en följd av under detta decennium företagna omläggningar av intagningsbestämmelserna för de medicinska fakulteterna. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om samhället bör vid universiteten tillhandahålla undervisningsresurser, som tas i anspråk endast för dylik meritkomplettering. Emellertid torde man realistiskt få räkna med att så länge tillträdet till vissa utbildningslinjer är spärrat, kommer man att få tillåta någon form av meritkomplettering. Utredningen kan för sin del inte finna annat än att ett system med meritkompletterande akademiska betyg är att föredraga framför det tidigare i stor utsträckning tillämpade systemet med konkurrenskompletteringar av studentbetyget. Dels får ett akademiskt betyg i t. ex. genetik eller psykologi anses vara av större värde för en blivande läkare än ett höjt studentbetyg i t. ex. biologi eller filosofi; dels har uppnådda akademiska betyg ett betydligt större värde än ett höjt studentbetyg för den som trots kanske ett par års studier i meritkompletterande syfte icke lyckas vinna inträde vid från början avsedd utbildningslinje. Utredningen finner för sin del, att man måste räkna med att de filosofiska fakulteterna även i fortsättningen kommer att ha som en av sina uppgifter att förbereda för andra akademiska studier. Det är uppenbart att de filosofiska examinas mångskiftande innehåll och mångsidiga användbarhet på arbetsmarknaden gör det utomordentligt vanskligt, för att icke säga omöjligt, att avpassa intagningen vid de filosofiska fakulteterna efter arbetsmarknadens behov. Naturligtvis kan man tänka sig, att dimensionera de filosofiska fakulteterna efter det förutsedda arbetskraftsbehovet inom filosofernas huvudsakliga yrkesområden, t. ex. läroverkslärarbanan samt bibliotekarie- och journalistyrkena. Om man avpassar spärren på detta sätt, bortser man emellertid från de filosofiska fakulteternas gamla roll som utbildningsanstalter för nya yrkeskategorier. Vi skulle med andra ord ställa oss helt utan arbetskraftsreserver för nya yrken, nya reformer, nya uppgifter. En dylik spärr måste enligt utredningens mening därför avvisas. Det bör i detta sammanhang även understrykas, att inte ens en spärr som uteslutande tar sikte på ett genom prognoser förutsett arbetskraftsbehov inom filosofernas huvudsakliga yrkesområden skulle ge de studerande eller samhället 180

någon egentlig garanti för en tillräcklig tillgång på arbetstillfällen respektive arbetskraft. Man skulle nämligen fortfarande löpa risken av ett överskott av t. ex. lärare med ämneskombinationer i moderna språk och ett motsvarande underskott på t. ex. samhällsvetarsidan. För att eliminera även denna risk, skulle man få dela upp den årliga intagningen vid de filosofiska fakulteterna i ett antal delkvoter för olika ämneskombinationer. Detta skulle i praktiken betyda att de filosofiska fakulteterna bröts sönder i ett antal sinsemellan fristående utbildningslinjer eller till ett antal självständiga fackutbildningsanstalter: ämneslärarhögskolor, journalisthögskolor, psykologinstitut etc. Utredningen vill ingalunda förneka, att en utveckling i här antydd riktning måhända skulle kunna innebära vissa fördelar. Man skulle i högre grad än som nu är möjligt kunna lägga upp studiegång och undervisningsplaner med sikte på bestämda yrkesexamina, och man sluppe det av de fria ämneskombinationerna nödvändiggjorda men stela systemet med ett- och tvåbetygskurser, avsedda att hinnas med under en respektive två terminer. Man skulle också få möjlighet att i långt högre grad än nu anknyta utbildningen till den framtida yrkesverksamheten genom att i studiegången lägga in t. ex. auskultationer och praktikterminer och genom att i undervisningen mer än nu taga sikte på moment som är av speciellt intresse för t. ex. blivande lärare eller blivande journalister. En dylik uppspaltning av de filosofiska fakulteterna skulle troligen kunna tillgodose en del av den kritik, som på sina håll riktas mot den nuvarande universitetsutbildningen och universitetsundervisningen. Det måste emellertid med kraft understrykas, att dessa fördelar mycket väl kan vinnas redan med nuvarande intagningsbestämmelser och examensstadgor. De kan därför icke utgöra argument till förmån för en spärr vid de fria fakulteternas portar. Denna diskussion om en spärr för de filosofiska fakulteternas del kan i någon mån även anses ha giltighet för de övriga fria fakulteterna och kanske även för vissa av de nu spärrade utbildningslinjerna. Utredningens ledamöter har kommit till den bestämda uppfattningen, att det ligger ett så stort värde i individens frihet att efter egen begåvning och eget intresse välja sin utbildnings väg, att man som långsiktig riktpunkt för universitetspolitiken bör uppställa, att spärrar för inträde till olika utbildningslinjer bör raseras. Härvid förutsattes, att det är möjligt att utveckla en sådan upplysningsverksamhet om utsikterna på olika delar av den akademiska arbetsmarknaden, att kravet på balans på denna marknad skall kunna tillgodoses inom rimliga gränser utan stöd av intagningsspärrar. Undantag kan härvid endast behöva göras för områden, där utbildningen är så lång och så starkt specialiserad, att den färdigutbildade har en mycket begränsad rörlighet i sitt yrkesval. Även om man uppställer frihet från spärrar som den långsiktiga riktpunkten, är det uppenbart, att man först så småningom kan helt förverkliga ett sådant 181

system. Prognos- och upplysningsverksamheten måste först byggas ut. Vidare kommer under en övergångstid möjligheten att upphäva olika spärrar att begränsas av den takt, i vilken anläggningar, lärarkadrar och organisatoriska anordningar kan utvecklas. Detta förhållande gör sig särskilt starkt gällande under en period, då studentantalet växer så snabbt som blir fallet under det närmaste årtiondet. Frågan blir då närmast den, om man skall hinna öka utbildningskapaciteten i så snabb takt, att inte inträdeskraven ytterligare skarpes. Man kan därvid inte bortse ifrån, att man måste gå fram med en viss försiktighet, när det såsom i fråga om de tekniska och medicinska läroanstalterna blir fråga om relativt stora investeringar per student. Resultatet kan annars bli betydande materiella och personella felinvesteringar. De planer för utbyggnad på de för närvarande spärrade områdena, som utredningen framlägger, synes emellertid ge utrymme för en så stor ökning av antalet studerande, att riskerna för en brist på balans på övriga områden därigenom väsentligt minskas, även om de ej helt kan avlägsnas. Utredningens förslag innebär dessutom, att spärrarna på vissa områden upphäves eller göres mera elastiska. Utredningens förslag innebär sålunda att den hittills spärrade civilekonomutbildningen under det närmaste årtiondets lopp överföres till den fria sektorn. Genom att upptaga civilingenjörsutbildning vid de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna tar man ett betydelsefullt steg mot ett friare tillträde till tekniska akademiska studier. Dessa båda åtgärder får även betraktas som steg i den riktningen, att inom de filosofiska fakulteterna anordnas nya mera specialiserade utbildningsvägar, som vidgar de studerandes användbarhet i yrkeslivet. Åtgärderna för att skapa balans på den fria delen av den akademiska arbetsmarknaden får i övrigt, som tidigare berörts, inriktas på en yrkesrådgivning, som även kan komma att innefatta en avrådan att välja en akademisk utbildning framför de banor utanför universitet och högskolor, som utredningen innefattat under benämningen studentkarriär. En politik av här angivet slag på universitetsområdet kommer att som komplement kräva åtgärder för att andra utbildningslinjer än de akademiska blir tillgängliga för studenter. Även begränsade åtgärder på dessa områden kan väsentligt minska trycket på den akademiska arbetsmarknaden. Det kunde i och för sig finnas anledning att i detta sammanhang ställa frågan om sambandet mellan å ena sidan universitets- och högskoleväsendets framtida dimensionering och å den andra gymnasiets nuvarande och framtida utformning. Med hänsyn till sina direktiv har universitetsutredningen dock ej ansett sig böra taga upp denna fråga till diskussion. En dylik diskussion skulle nämligen, bl. a. med hänsyn till vad som tidigare sagts om andelen studenter som övergår från gymnasiestudier till akademiska studier, icke kunna förbigå den en gång av skolkommissionen väckta frågan om en horisontell klyvning av gymnasiet. Utredningen skall här nöja sig med att konstatera, att den modell för universitetsoch högskoleväsendets utveckling, som redovisats i föregående kapitel, kan 182

sägas förutsätta en fortsatt ökning av reallinjen och särskilt av dennas matematiska gren. Vidare skulle den sociala grenen av den allmänna gymnasielinjen lämpligen utvecklas förhållandevis starkt. Det nu sagda är då byggt på den förutsättningen, att de skilda grenarna av det allmänbildande gymnasiets två högsta ringar på ett olikartat sätt förbereder för akademiska studier vid skilda fakulteter och högskolor. Några verkligt skarpa gränser mellan de olika gymnasiegrenarna existerar emellertid ej i detta avseende. Dessutom finns alltid möjligheten till kompletteringsstudier av skilda slag. Utredningen bygger emellertid sitt uttalande på en kalkyl, som utgår från en grov uppdelning av de i modell-beräkningarna antagna tillströmningssiffrorna för skilda utbildningslinjer och år på examinerade från skilda gymnasiegrenar ett och ett halvt år tidigare. Om man t. ex. fördelar det beräknade antalet avlagda studentexamina år 1965 enligt den sist kända fördelningen av den näst högsta gymnasieringens elever på olika gymnasiegrenar (se bihanget, tabell VIII), kan man jämföra fördelningen med 1966/67 års beräknade nyinskrivning vid olika akademiska utbildningslinjer under rimliga antaganden om de inskrivnas troliga fördelning ef ter förutbildning. Resultatet av en sådan jämförelse återges i nedanstående tablå. Gymnasiegren

Studenter 1965 Nvinskrivna 1966/67

%

Helkl.

Halvkl. Nyspråkl.

520 310 60

3314 1582 48

1460 808 55

Social

Biologisk

Matematisk

Totalt

2 387 1572 66

3 244 2 387 74

3117 2 592 83

14 042 9 251 66

I andra raden har angivits en antagen fördelning på gymnasiegren av de av 1966/67 års nyinskrivna, som beräknas komma från det allmänbildande gymnasiet.1 I tredje raden anges hur stor andel av de olika gymnasiegrenarnas stu1

De teologiska fakulteterna har härvid antagits hämta samtliga sina nyinskrivna från latingymnasiets helklassiska gren. Av juristerna har hälften antagits komma från latingymnasiets halvklassiska gren och hälften från den allmänna gymnasielinjens sociala gren. Samtliga medicinare har antagits ha avlagt studentexamen på reallinjens biologiska gren. Av de humanistiska fakulteternas nyinskrivna har 6 procent antagits komma från den helklassiska grenen, 39 procent från den halvklassiska, 17 procent från den allmänna linjens nyspråkliga gren och 28 procent från samma linjes sociala gren. 10 procent av humanisterna har antagits icke ha avlagt studentexamen vid allmänbildande gymnasium. Av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas nyinskrivna har hälften antagits komma från reallinjens biologiska gren och hälften från samma linjes matematiska gren. Av de tekniska högskolornas nybörjare har 80 procent antagits komma från den matematiska grenen och 20 procent från tekniska gymnasier. Handelshögskolornas nybörjare har antagits fördelade med 40 procent från vardera av de nyspråkliga och sociala grenarna, medan 20 procent antagits komma från handelsgymnasium. Nybörjarna vid tandläkarhögskolorna, farmaceutiska institutet och vid jordbrukets tre högskolor har samtliga antagits komma från reallinjens biologiska gren, och av de blivande gymnastiklärarna, slutligen, har hälften antagits komma från den sociala grenen, medan återstoden antagits komma från den biologiska grenen.

denter som enligt antagandena skulle övergå till akademiska studier. De förhållandevis höga procenttalen för reallinjens två gymnasiegrenar och för den allmänna gymnasielinjens sociala gren har föranlett utredningens uttalande om önskvärdheten av en fortsatt expansion av nämnda gymnasiegrenar. Uttalandet bygger på förutsättningen att modellens antaganden om tillströmningen till olika fakulteter och högskolor blir verklighet. Den i det följande (se s. 199) gjorda rekommendationen om en lägre övergångsfrekvens till humanistiska studier än den, som modellberäkningarna ger vid handen, poängterar emellertid ytterligare det gjorda uttalandet om den framtida gymnasiepolitiken.

E. Utredningens rekommendationer 1. Allmänna

riktpunkter

Av det i föregående avsnitt förda allmänna resonemanget drar universitetsutredningen den avgörande slutsatsen, att samhället icke bör tveka att tillmötesgå det starka intresse för högre studier och högre teoretisk utbildning, som är ett av de mest karaktäristiska dragen i efterkrigstidens Sverige. Detta allmänna utbildningsintresse i förening med det starkt stigande antalet ungdomar i utbildningsåldrarna ger i själva verket enligt utredningens mening vår generations samhälle ett unikt tillfälle att skapa förutsättningar för en snabb och allmän förkovran i både kulturellt och materiellt avseende, ett tillfälle som vi har all anledning att taga tillvara. Universitetsutredningen förordar därför, att samhället fullföljer den politik, som inneburit att skolutbildning på gymnasienivå nu ges åt var sjunde svensk pojke och flicka mot åt var tjugonde ännu vid andra världskrigets slut. Detta sker genom att vi på bred front bygger ut den högre utbildningens resurser. E t t led i detta arbete blir att ge universiteten och högskolorna en avsevärt större kapacitet än de nu har. Utredningen anser det emellertid icke nödvändigt och med hänsyn till de möjliga anpassningssvårigheter, som belysts i det föregående, icke heller lämpligt att därvid sikta mot att bygga ut de akademiska läroanstalterna fullt proportionellt mot den snabbt växande studentexaminationen. På längre sikt uppkommer sannolikt nya yrken och nya forskningsområden, som gör en fortsatt utbyggnad av dessa läroanstalter starkt motiverad. På något kortare sikt, under det decennium som vi nu vågar försöka överblicka, fordras enligt utredningens mening en sådan expansion av utbildningsorganisationen, att balans åstadkommes mellan de akademiska och de icke-akademiska utbildningsanstalterna. Universitetsutredningen har vid sina överväganden stannat för att som en riktpunkt för 1960-talets utbildningspolitik i stort rekommendera det antagandet, som ligger i modellberäkningens huvudalternativ, nämligen att en stigande 184

andel av gymnasieorganisationens resurser bör sättas in på de yrkesutbildande specialgymnasierna och att under 1960-talets första hälft en något stigande andel av de allmänbildande gymnasiernas studenter bör ges sin fortsatta utbildning vid icke-akademiska utbildningsanstalter. I detta uttalande ligger — med hänsyn till gymnasieorganisationens väldiga expansion — en rekommendation om en mycket stark utbyggnad icke blott av ett stort antal statliga läroanstalter av olika slag utan även av andra utbildningslinjer, för vilka ansvaret ligger hos bl. a. kommunala huvudmän. Men häri ligger också en rekommendation om en stark och snabb utbyggnad av universitet och högskolor. Modellberäkningarnas huvudalternativ, som utredningen sålunda anser böra i huvudsak läggas till grund för ett program för universitetens och högskolornas utbyggnad, innebär att dessa läroanstalters intagningskapacitet totalt sett skulle ökas med ungefär 50 procent under 1960talets lopp, varvid den största delen av utbyggnaden måste komma till stånd under decenniets första hälft. Denna siffra — en 50-procentig ökning av intagningskapaciteten under loppet av ett decennium — säger emellertid icke tillräckligt om den insats, som här blir nödvändig. Den alldeles övervägande delen av intagningsökningen måste nämligen enligt utredningens mening komma till stånd inom de fakulteter och högskolor, som är relativt kostsamma.

2. De enskilda

utbildningslinjerna

Universitetsutredningen övergår härefter till att med utgångspunkt i modellens resultat motivera och framlägga sina rekommendationer beträffande utbyggnadsprogrammet för de enskilda akademiska utbildningslinjerna. Utredningen vill härvidlag redan från början förutskicka, att dess rekommendationer och förslag endast gäller vissa av dessa utbildningslinjer. I avseende på övriga utbildningsvägar och läroanstalter pågår eller föreslås här särskilt utredningsarbete, och universitetsutredningen inskränker sig därför till att göra antaganden rörande utvecklingen av dessa utbildningslinjers framtida intagning. Dessa antaganden har den innebörden, att de dels blir av betydelse för bedömningen av den kvantitativa utvecklingen av vissa av de övriga utbildningslinjerna, dels ligger till grund för utredningens överslagsmässiga kostnadsberäkningar. Utredningen börjar — liksom vid modellberäkningarna — med de traditionellt spärrade linjerna. De

tekniska

högskolorna

I avseende på det framtida behovet av civilingenjörer har utredningen i andra kapitlet givit ett utförligt referat av den undersökning rörande teknikerbehovet i stort, vilken utförts av Industriförbundets teknikerkommitté. I kommentarerna 185

till detta referat har utredningen understrukit sin uppfattning, att denna undersökning erbjuder det bästa nu tillgängliga underlaget för en arbetshypotes för de tekniska högskolornas utbyggnad. Utredningen har efter en summering av de tillgängliga statistiska beräkningarnas resultat och efter överväganden i övrigt stannat för att som lämplig utgångspunkt för den närmaste framtiden på teknikerutbildningens område välja de behovssiffror, som teknikerkommittén framräknat enligt det s.k. 3,5-procentsalternativet. Med hänsyn bl. a. till att teknikerkommittén framlade sin undersökning redan i början av år 1957 har utredningen emellertid tagit en förnyad kontakt med Sveriges Industriförbund och därvid ställt frågan, om de av teknikerkommittén gjorda beräkningarna alltjämt kunde anses äga giltighet. I skrivelse till utredningen den 19 mars 1959 har förbundet härefter redovisat en beräkning, enligt vilken man för att uppnå det av teknikerkommittén enligt 3-procentsalternativct beräknade behovet av ungefär 24 500 yrkesverksamma civilingenjörer (exklusive lantmätare) år 1975 skulle behöva öka intagningen vid de tekniska högskolorna från nu ungefär 1 000 per år till 1 600 per år. Industriförbundet anför i anslutning härtill bl. a. följande: »Vid de överläggningar med industrimän från olika branscher, som förts inom Industriförbundet under februari och mars, har de flesta ansett en intagningskapacitet av 1 600 vara för låg, inte minst med tanke på att utbildning och forskning kommer att binda ett avsevärt större antal högskolebildade tekniker än för närvarande. De hittills förda diskussionerna synes leda till att en årlig intagning till de tekniska högskolorna med 1 800 elever kan vara önskvärd. Det torde emellertid icke vara lyckligt om utökningen av fackhögskolornas intagningskapacitet skulle göra det möjligt för studenter med slätstrukna betyg att få tillträde till fackhögskolorna. Möjligheter bör finnas att tillfälligt minska elevantalet, då tillräckligt antal kompetenta sökande icke anmäler sig.» Som ovan anförts har universitetsutredningen för egen del kommit till den slutsatsen, att teknikerkommitténs högre beräkningsalternativ (3,5-procentsalternativet) utgör den allmänt sett lämpligaste utgångspunkten vid en planering av de tekniska högskolornas utbyggnad. Resultatet av en beräkning enligt detta alternativ sammanfaller i stort med den riktpunkt om 1 800 årligen intagna teknologer, som Industriförbundet i sin ovan refererade skrivelse angivit. Under hänvisning härtill vill utredningen rekommendera, att de tekniska högskolorna under de närmaste åren och fram till och med år 1965 successivt utbygges till en samlad intagningskapacitet av (bortsett från intagningen vid avdelningen för lantmäteri) ungefär 1 800 årligen intagna. I fråga om ett annat av de grundläggande antagandena i teknikerkommitténs beräkning — det som gäller den framtida fördelningen av samtliga ingenjörer på skilda utbildningsnivåer — anser universitetsutredningen, att den av teknikerkommittén antagna oförändrade relationen mellan antalet civilingenjörer, läro186

verksingenjörer och institutsingenjörer i stort sett bör kunna accepteras som arbetshypotes för de utbildningsplanerande myndigheterna. Utredningen vill dock understryka att den ökade vikt som den tekniska forskningen inom näringslivet måste komma att få i framtiden förutsätter att civilingenjörernas andel av samtliga ingenjörer inte under några förhållanden bör få minska. En förskjutning mot förhållandevis flera civilingenjörer — en i och för sig inte helt orimlig utbildningspolitisk ståndpunkt — kanske rentav skulle kunna skapa större möjligheter än ett bibehållande av oförändrade relationer för ett framgångsrikt förnyande av vår produktionsapparat. Utredningen vill i dagens läge ej rekommendera en mot förhållandevis flera civilingenjörer inriktad utbildningspolitik men vill energiskt understryka, att man från statsmakternas sida noga måste följa utvecklingstendenserna inom näringslivet i fråga om utnyttjandet — särskilt inom områden där den nya maskintekniken genomföres och inom den industriella forskningen — av ingenjörer på skilda utbildningsnivåer. Innebörden härav är att utredningen förutsätter en väsentlig utbyggnad av de tekniska läroverken. De tekniska högskolornas utbyggnad behandlas närmare i sjätte kapitlet. Det här framlagda förslagets konsekvenser i fråga om de tekniska gymnasiernas utbyggnad och påbyggnad med nya utbildningslinjer behandlas däremot i nionde kapitlet.

De

medicinska

läroanstalterna

I andra kapitlet har lämnats en redogörelse för de bedömningar, som under de senaste åren framlagts rörande det framtida behovet av läkare. Utredningen har i anslutning härtill konstaterat, att en särskild utredning nyligen tillkallats med uppgift att göra en förnyad översyn av utbildningsbehovet. Under sådana omständigheter saknar universitetsutredningen anledning att framlägga något konkret förslag rörande utbyggnad av de medicinska läroanstalternas utbildningskapacitet. I avvaktan på den särskilda utredningens förslag räknar universitetsutredningen med den utbyggnadstakt, som hypotetiskt antagits i de tidigare redovisade modellberäkningarna. Universitetsutredningen vill likväl icke underlåta att här understryka, att utvecklingen på medicinens område under efterkrigstiden gått så snabbt, att man redan av denna anledning troligen lätt underskattar läkarbehovet i framtiden. Samtliga de tre specialutredningar, vilkas synpunkter refererats i andra kapitlet, har också pekat på ett växande behov av läkare både inom den öppna vården och inom olika grenar av den alltmera specialiserade sjukhusvården. Universitetsutredningen vill också framhålla, att de stora studentkullarna under första hälften av 1960-talet erbjuder ett särskilt gott rekryteringsunderlag för en snabbt genomförd, möjligen tillfällig, utökning av de medicinska läroanstalternas intagning. 187

Av allmänna utbildnings-, forsknings- och studentsociala skäl föreslår universitetsutredningen, att den medicinska högskolan i Umeå snarast möjligt utbygges till en fullständig, medicinsk läroanstalt.

Tandläkarhögskolorna Universitetsutredningen har i det föregående utförligt refererat 1951 års tandläkarkommittés betänkande rörande det framtida behovet av tandläkare. Såväl i kommittémajoritetens förslag som i en inom kommittén avgiven reservation föreslogs, att intagningen av tandläkarstuderande skulle ökas till en nivå, som skulle ligga icke obetydligt högre än den som för närvarande gäller. Det med anledning av proposition nr 138 till 1955 års riksdag fattade beslutet angående ökad examination av tandläkare innebar bl. a,, dels att intagningen höjdes till ännu gällande 240 elever per år, vilket möjliggjordes bl. a. genom inrättandet av en partiell högskoleklinik i Umeå, dels att man i princip beslöt att den redan av 1945 års riksdag principbeslutade tredje tandläkarhögskolan skulle upprättas och förläggas till Göteborg, varigenom intagning skulle kunna ökas till 300 elever årligen. Till tandläkarkommitténs i det föregående redovisade motivering för en utökning av utbildningskapaciteten vid tandläkarhögskolorna vill universitetsutredningen för egen del foga följande synpunkter. Varje bedömning av tandvårdsbehovet är liksom bedömningar av många andra av de behov som tillgodoses av personal med akademisk utbildning beroende av värderingar, men det torde råda enighet om att den folktandvårdsorganisation, på vars uppbyggnad satsats åtskilligt, för framtiden måste bibehållas och i varje fall när det gäller barntandvården utvecklas. Man kan emellertid konstatera, att utvecklingen inom folktandvården de senaste åren varit mindre tillfredsställande. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen var den 1 mars 1959 antalet vakanser vid folktandvården 197, det största antal som dittills förekommit. Av det totala antalet tandläkare i folktandvården, 1 565, skulle så många som 435 eller 28 procent utgöras av tandläkare utan svensk legitimation. Av dem med svensk legitimation torde ett stort antal vara sådana som tjänstgör inom folktandvården under en förhållandevis kort tid, varefter de söker sig över till privat praktik. Hur otillfredsställande folktandvården ännu fungerar, när det gäller barn i förskoleåldern, framgår därav att i den för individens framtida tandbestånd särskilt känsliga åldern under sex år enligt uppgifter från medicinalstyrelsen (avseende kalenderåret 1957) folktandvårdens behandlingsprestation inte var större än 6 505 fall, varav i runt tal en tredjedel vid Eastmaninstitutet i Stockholm. I relation till folkmängden i åldrarna 2—5 år utgör denna behandlingskapacitet blott 1,5 procent. 188

Med tanke på att det sålunda dokumenterade, mycket stora omedelbara behovet snabbt måste tillfredsställas och att man samtidigt måste överväga efterfrågan på tandläkare på längre sikt, föreslår universitetsutredningen, att en särskild översyn — analog med den som nyligen igångsatts för den medicinska utbildningen — göres rörande tandläkarhögskolornas erforderliga utbildningskapacitet. Även om man håller fast vid den behovsbedömning, som föranledde kommittén att förorda en sammanlagd intagning på 300 studerande, så finns det förhållanden på forskningens och utbildningens områden som talar för att utbildningskapaciteten bör höjas utöver vad som föreslogs av kommittén. Det finns anledning räkna med att den vid tandläkarhögskolorna forskande personalen kommer att öka väsentligt de närmaste årtiondena. Vidare måste man för framtiden beakta att det under senare år starkt ökade antalet kvinnliga odontologie studerande — höstterminen 1958 var andelen kvinnor bland de nyinskrivna tandläkarstuderandena 40 procent mot 20 procent läsåret 1950/51 — kommer att leda till att den totala arbetsinsatsen från ett givet antal examinerade tandläkare kommer att minska. Trots att förvärvsarbetsfrekvensen bland kvinnliga tandläkare erfarenhetsmässigt relativt sett är hög och till och med skulle kunna göras än högre om man inrättade särskilda deltidsbefattningar, så kommer avgången från arbetsmarknaden ändå att bli högre vid fortsatt stor andel kvinnor bland de odontologie studerande än som kunde beräknas när tandläkarkommittén gjorde sina kalkyler. Å andra sidan finns det faktorer som på längre sikt kan verka minskande på tandvårdsbehovet. Hit hör tidigare och mera regelbundet omhändertagande av patienten, förbättrade kostvanor, förbättrad munhygien, effektivare arbetsmetoder, fluoridering och andra resultat av en intensifierad forskning. Under hänvisning till vad här anförts och till tandläkarkommitténs uttalanden vill universitetsutredningen för egen del understryka, att ett genomförande av det år 1955 fattade principbeslutet framstår som synnerligen angeläget. Vid den föreslagna utredningen bör emellertid prövas vilken utbildningskapacitet Som är erforderlig med hänsyn till det framtida behovet av tandläkare. I detta läge har universitetsutredningen använt den i modellberäkningarna förutsatta utbyggnadstakten som arbetshypotes vid förslagen i fråga om övriga utbildningsanstalters dimensionering och vid utarbetandet av de överslagsmässiga kostnadsberäkningarna. Även beträffande tandläkarutbildningen vill universitetsutredningen understryka, att de snabbt stigande studentexamenskullarna under 1960-talets första hälft utgör ett motiv för en skyndsamt genomförd intagningsökning. Slutligen finner universitetsutredningen det av allmänna utbildnings- och studentsociala skäl vara angeläget, att tandläkarinstitutet i Umeå snarast möjligt bygges ut till att kunna meddela en fullständig tandläkarutbildning. Utred189

ningen vill härvidlag hänvisa till att organisationskommittén för den medicinska högskolan i Umeå i ett nyligen avgivet yttrande över en av Sveriges Förenade Studentkårer gjord framställning ansett förutsättningar föreligga för att redan under år 1961 meddela de två sista terminernas utbildning vid tandläkarinstitutet i Umeå. Farmaceutiska

institutet

Som framhållits i andra kapitlet kan man räkna med att en inom arbetsmarknadsstyrelsen företagen särskild undersökning rörande det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad arbetskraft inom en relativt snar framtid kominer att publiceras. Denna undersökning kommer att läggas till grund för farmaceututbildningskommitténs överväganden och förslag, och det finns därför för universitetsutredningen ej anledning att taga någon ställning till frågan om farmaceutiska institutets framtida utbildningskapacitet. I avvaktan härpå räknar universitetsutredningen i det följande med de i modellberäkningarna angivna intagningssiffrorna.

Gymnastiska

centralinstitutet

Den utökning av gymnastiklärarutbildningen (från nuvarande knappt 70 till ungefär 100 årligen intagna), som räknats med i modellberäkningarna, har närmast sin grund i skolorganisationens expansion. Redan nu föreligger en betydande brist på gymnastiklärare, icke minst vid de kommunala yrkesskolorna. Beräkningarna rörande den pågående skolreformens återverkningar i avseende på det totala antalet behövliga gymnastiklärartjänster synes ge vid handen, att minskningen i antalet gymnastikveckotimmar inom vissa skolformer mer än uppväges av ökningar på andra håll inom skolorganisationen. Under sådana omständigheter vill universitetsutredningen för sin del rekommendera, att gymnastiska centralinstitutets intagningskapacitet ökas i huvudsak på det sätt som antagits i modellberäkningarna. Lantbruks-,

skogs-

och

veterinärhögskolorna

Utbildningen av agronomer, jägmästare och veterinärer är för närvarande föremål för överväganden inom tre särskilda, av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade kommittéer. Med hänsyn härtill har universitetsutredningen i andra kapitlet inskränkt sig till att helt kort redogöra för vissa inom arbetsmarknadsstyrelsen gjorda undersökningar rörande det framtida behovet av personal med här ifrågavarande slag av akademisk utbildning. Universitetsutredningen vill för sin del här endast konstatera, att dessa bedömningar är synnerligen försiktiga. Ytterst bottnar detta givetvis däri, att 190

jordbrukets ställning i det framtida näringslivet beräknas bli försvagad, medan handelns och industriens ställning fortsätter att förstärkas. Å andra sidan synes det universitetsutredningen, som om den förstärkning av jordbruks- och skogsforskningen och den högre agrikulturella och hortikulturella utbildningen, som vi torde stå inför, direkt och indirekt kommer att få till konsekvens att personer med utbildning vid lantbruks- och skogshögskolorna borde bli efterfrågade i större omfattning än som räknats med i arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar. Vad veterinärerna beträffar synes däremot arbetsmarknadsstyrelsens bedömningar mera invändningsfria. I avvaktan på de tre särskilda kommittéernas förslag saknar emellertid universitetsutredningen för sin del anledning att frångå de i modellberäkningarna gjorda antagandena om en oförändrad intagning totalt sett till dessa högskolor.

De

teologiska

fakulteterna

De antaganden som gjordes i tredje kapitlet rörande den framtida tillströmningen till de teologiska fakulteterna innebär, att om tillströmningen skulle bli den antagna, skulle prästkåren under överskådlig tid fortsätta att minska. Med hänsyn till den föreliggande bristen på präster och till den ökade tillströmning till de teologiska fakulteterna, som förmärkts under de allra senaste åren, måste därför det gjorda antagandet betecknas som för lågt. Utredningen anser därför, att man realistiskt bör räkna med en starkare tillströmning till dessa fakulteter än som skett i modellberäkningarna. Som riktpunkt härvidlag synes man kunna välja att examinationen av teologie kandidater ökas till sådan nivå, att prästbristen elimineras. Det bör härvidlag givetvis också ihågkommas, att teologie kandidater i viss utsträckning också kommer att gå till annan yrkesverksamhet. En beräkning har givit vid handen, att den angivna riktpunkten skulle uppnås inom ett par årtionden, därest nyinskrivningen vid de teologiska fakulteterna stiger till sammanlagt 850 under femårsperioden 1960/61—1964/65 och sammanlagt 1 000 respektive 1 150 under de därpå följande två femårsperioderna. Universitetsutredningen återkommer i åttonde kapitlet till frågan om de teologiska fakulteternas storlek och resurser.

De j u r i d i s k a utbildningen

fakulteterna, samhällsvetaroch h a n d e l s h ö g s k o l o r n a

I andra kapitlet har universitetsutredningen redovisat en inom dess sekretariat genomförd undersökning rörande näringslivets framtida behov av jurister, samhällsvetare och civilekonomer samt en på grundval av denna undersökning gjord överslagsberäkning av det totala behovet i framtiden av arbetskraft med här ifrågavarande slag av akademisk utbildning. 191

En jämförelse mellan resultaten av denna beräkning och den tidigare presenterade behovsberäkningen för ingenjörer visar, att den senare givit betydligt högre siffror i fråga om relativ nettoökning av utbildningsgruppernas storlek. Om man accepterar beräkningarna av ingenjörsbehovet — och utredningen är som tidigare sagts av den meningen att dessa beräkningar bör anses acceptabla som arbetshypotes vid de närmaste årens beslut rörande de tekniska högskolornas intagningskapacitet —, finns det anledning att anse de nu redovisade beräkningarna för i varje fall civilekonomer och politices magistrar ge alltför låga siffror. Man kan peka på olika faktorer som kan ha bidragit till detta. Man är måhända inom näringslivet ännu inte lika medveten om den samhällsvetenskapliga och ekonomiska forskningens betydelse för den egna verksamheten, som man numera börjar bli i fråga om den tekniska forskningens. Universitetsutredningen är för sin del av den bestämda uppfattningen, att ekonomisk och samhällsvetenskaplig forskning mycket snart kominer att visa sig för såväl offentlig som privat verksamhet ha så stort värde, att man i växande grad kommer att efterfråga tjänster från denna typ av arbetskraft. Bl. a. vill utredningen peka på det stora behovet av samhällsvetenskapliga undersökningar i anslutning till det samhälleliga reformarbetet på olika områden och till planeringen av bebyggelse och näringslivslokalisering. I fråga om det framtida behovet av juridisk arbetskraft är situationen enligt utredningens mening särskilt svårbedömbar. Det finns dock risker för att underskatta expansionsmöjligheterna, när det gäller denna typ av arbetskraft. De i Juristförbundets i andra kapitlet refererade promemoria gjorda bedömningarna synes vara alltför snäva därigenom att de dels endast avser de närmaste åren, dels utgått från en begränsning av juristernas utnyttjande till i huvudsak rent juridiska arbetsuppgifter. Om man ser utvecklingen på längre sikt och räknar med ett mera generellt utnyttjande av juridiskt skolad arbetskraft på en rad olika befattningar av bl. a. administrativ karaktär, måste bedömningen bli en annan. Härtill kommer, som framgår av fjärde kapitlet, a t t antalet jurister i yrkesverksam ålder även med modellens inskrivningsantagande kommer a t t växa mycket långsamt mellan åren 1960 och 1975 (från 7 500 till 8 900 personer). Detta beror på juristkårens ålderssammansättning och den ringa nyrekryteringen under 1950-talet. Skulle det under den angivna perioden visa sig, att examinationen tenderar att bli alltför hög i förhållande till arbetsmarknadens behov, kan korrigerande yrkesvägledningsåtgärder hinna insättas, innan den totala juristkåren vuxit alltför starkt. Universitetsutredningen har med hänsyn till här redovisade överväganden kommit till den slutsatsen, att de beräkningar som gjorts i de två nästföregående kapitlen rörande tillströmning till de här ifrågavarande utbildningslinjerna måste betraktas som i stort sett rimliga arbetshypoteser. Detta innebär att utredningen för sin del rekommenderar en fördubbling av intagningen till civilekonomutbildning, en mycket stark förstärkning av resurserna för samhälls192

Rättelse: 12 :e raden nedifrån står 8 900, skall vara 9 800.

vetenskaplig utbildning och en icke obetydligt ökad tillströmning till de juridiska fakulteterna. Utredningen återkommer i åttonde kapitlet till av dessa allmänna rekommendationer föranledda konkreta förslag.

De

matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna

De i tredje och fjärde kapitlen redovisade modellberäkningarna ger vid handen, att vi — om antagandena bakom beräkningarna förverkligas — skulle ha att vänta en utomordentligt stark ökning av antalet akademiker med examen från matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Examinationen skulle nästan fyrdubblas under loppet av ett decennium och antalet naturvetare i yrkesverksam ålder skulle mer än femdubblas på de tjugo åren 1955—75. Enligt den tidigare refererade beräkningen av lärarbrist och läraröverskott skulle det totala behovet av heltidstjänster i naturvetenskapliga ämnen (matematik, fysik, kemi och biologi) vid de högre skolorna läsåren 1957/67 komma att öka med i runt tal 2 300. Lägger man härtill lärartjänsterna i geografi, ökas siffran till 2 600. Dessa nya tjänster kommer enligt de gjorda beräkningarna att delas mellan personer med traditionell ämneslärarkompetens och personer med annan kompetens. I modellen har beräknats, att mellan åren 1960 och 1965 antalet personer med naturvetenskaplig grundexamen ökar med drygt 3 400. Mellan åren 1965 och 1970 skulle detta antal öka med nära 5 800. Även om man beaktar vad ovan sagts om fortsatta studier — vilket till en del endast innebär en förskjutning i tiden av utträdet på arbetsmarknaden utanför universitets- och högskoleväsendet — och om kvinnornas förvärvsarbetsfrekvens, är det uppenbart, att mellan åren 1965 och 1970 lärarbristen i de naturvetenskapliga ämnena vid de högre skolorna bör kunna hävas. Detta på överslagsberäkningar grundade uttalande bekräftas i avseende på lärarbehov och lärarbrist i ämnena matematik, fysik och kemi av en specialundersökning, som under augusti och september månader 1959 med tillgång till iiniversitetsutredningens då föreliggande siffermaterial utförts av undervisningsrådet Lennart Sandgren såsom inom ecklesiastikdepartementet särskilt tillkallad utredningsman. Rapporten över denna undersökning är såsom ett särskilt bihang fogad till detta betänkande. Utvecklingen av examinationen i slutet av 1960-talet tyder på att det i varje fall i början av 1970-talet bör vara möjligt — med hänsyn till lärarfrågan — att även i de naturvetenskapliga ämnena minska klassavdelningarnas storlek inom det högre skolväsendet. Samtidigt visar siffrorna, att det bör bli möjligt för arbetsmarknaden utanför universitetsväsendet och skolan att till sig knyta ett starkt ökat antal personer med naturvetenskaplig utbildning. Det kommer att ställas mycket stora krav på olika delar av vårt samhällsliv, om denna enorma ökning av högkvalificerad naturvetenskaplig arbetskraft rätt 193 13

skall kunna utnyttjas. Å andra sidan utgör det tillskott av arbetskraft som här finns inom räckhåll de närmaste decennierna en ovärderlig tillgång, vilken kan skapa en viktig förutsättning för en framtida höjning av vår naturvetenskapliga och tekniska standard, jämförlig med den som man på andra håll ute i världen planerar för. Utredningen vill i detta sammanhang uttala, att den anser, att man under 1960-talet måste börja förverkliga tanken på mindre klassavdelningar på alla stadier inom skolväsendet. En dylik reform kommer att kosta mycket pengar, bl. a. i form av ett väsentligt ökat antal ämneslärartjänster utöver dem som räknats med i det föregående. Det vore enligt utredningens mening inte en oproportionerligt stor insats, om vid slutet av 1960-talet funnes sammanlagt över 20 000 i stället för av Lundblad beräknade 17 000 heltidstjänster inom de former av skolväsendet, som beröres i den utförda beräkningen av ämneslärarbehovet. Att fördubbla ämneslärarkadern under ett decennium, under vilket ett större antal ungdomar passerar de övre skolåldrarna än någonsin tidigare i svensk historia, vore ej någon felinvestering. Universitetsutredningen vill därför rekommendera, att de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna utbygges i sådan takt och till sådan storlek, att de kan taga emot det antal studerande, som beräknats enligt modellberäkningarnas huvudalternativ.

De

humanistiska

fakulteterna

Den framtida tillströmningen till de humanistiska fakulteterna torde i högre grad än tillströmningen till övriga fakulteter och fackhögskolor sammanhänga med utvecklingen av vad som här kallats »övergångsfrekvensen», d. v. s. den andel av de allmänbildande gymnasiernas studenter, som i valet mellan akademisk och icke-akademisk yrkesutbildning efter studentexamen stannar för det förstnämnda alternativet. Det är naturligt, om den i fråga om studie- och yrkesval tveksamme börjar just humanistiska studier, emedan en humanistisk utbildning i viss mån kan ses som en fortsättning av de allmänbildande gymnasiestudierna och öppnar vägar åt många håll. Man torde därför våga det allmänna påståendet, att i tider då övergångsfrekvensen till akademiska studier överhuvudtaget varit hög, har tillströmningen till de humanistiska fakulteterna också relativt sett varit stark. Eller omvänt: I tider då en humanistisk utbildning tett sig lockande även för de odeciderade, har övergångsfrekvensen till akademiska studier också varit hög. Universitetsutredningen har i tredje kapitlet redovisat vissa alternativa beräkningar rörande tillströmningen till universitet och högskolor under det närmast kommande decenniet. Enligt det ena huvudalternativet skulle övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier även i framtiden ligga på samma höga nivå som nu och studenterna som går till de fria fakulteterna 194

skulle fördela sig mellan dessa på samma sätt som nu. Enligt det andra huvudalternativet skulle däremot övergångsfrekvensen successivt sjunka under tiden fram till mitten av 1960-talet och sänkningen av övergångsfrekvensen skulle huvudsakligen gälla övergången från det allmänbildande gymnasiets latinlinje och allmänna linje till de humanistiska fakulteterna. De två alternativen i tillströmningsberäkningarna representerar sålunda två skilda antaganden rörande de humanistiska studiernas dragningskraft under de närmaste fem a sex åren. I sin avvägning mellan de båda alternativen har utredningen i huvudsak resonerat på följande sätt. Till förmån för det första alternativet med en oförändrat hög övergångsfrekvens till akademiska studier och fortsatt expansion för de humanistiska fakulteterna talar framför allt de senaste årens erfarenhet, som ger vid handen att en hög och snarast stigande andel av studenterna söker sig till universitet och högskolor. Därtill kominer, att några nya eller vidgade utbildningslinjer utanför universiteten och högskolorna först på några års sikt kan tänkas bli ställda till de nyexaminerade studenternas förfogande. Studenterna är för den närmaste framtiden liksom i dag i hög grad hänvisade till att söka sig sin yrkesutbildning vid fakulteter och högskolor. Emellertid kan en rad skäl anföras till förmån för ett antagande om att övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier kommer att sjunka. Dessa skäl är i huvudsak följande: a) Övergångsfrekvensen har stigit under 1950-talet, men var tidigare avsevärt lägre. De främsta orsakerna torde ha varit dels de ljusa arbetsmarknadsutsikterna för snart sagt alla akademiska yrken, dels de studentsociala åtgärderna, som gjort de akademiska studierna avsevärt mera konkurrenskraftiga vid studenternas studie val. Därtill kommer att tillströmningssiffrorna påverkats av att äldre studenter och personer utan reguljär studentexamen till följd av arbetsmarknadssituationen och olika uppmuntrande åtgärder från samhällets sida fyllt ovanligt många sidor i de högre läroanstalternas inskrivningsböcker. — Framför allt då arbetsmarknadssituationen för humanistyrkena nu kan mörkna, är det sannolikt att de humanistiska studierna mister en del av sin lockelse och att övergångsfrekvensen därför sjunker. b) Den höga andelen kvinnor bland de studerande vid de humanistiska fakulteterna kan i ett läge med mindre lockande framtidsutsikter för humanister leda till en relativt snabb minskning av tillströmningen till de humanistiska fakulteterna. c) En rad utbildningsvägar som hittills inte räknats till studentkarriären kommer måhända gradvis att i praktiken om ock ej formellt ingå i denna. Folkoch småskoleseminarierna, socialinstituten och sjuksköterskeskolorna har tidigare i betydande utsträckning rekryterat sina elever bland ungdomar som av sociala, ekonomiska eller geografiska skäl inte kommit att ta studentexamen. Den allmänna välståndshöjningen och därmed följande ökade utbildningsmöjligheter i 195

förening med förbättrat studiesocialt stöd torde under det närmaste årtiondet medverka till att de som siktar på utbildningslinjer av här aktuell typ i större utsträckning än nu kommer att först genomgå något slag av gymnasieutbildning. Om detta resonemang är riktigt, skulle följden bli den, att utbildningsanstalter av det angivna slaget i framtiden i högre grad än nu kommer att rekrytera studenter och sålunda uppträda som konkurrenter till universiteten och högskolorna och då särskilt till de humanistiska fakulteterna. Utredningen har i sina överväganden stannat för alternativet att antaga en sjunkande övergångsfrekvens från gymnasiestudier till humanistiska studier. I detta antagande ligger — det vill utredningen uttryckligen uttala — icke blott ett försök till förutsägelse av en kommande utveckling utan även en rekommendation. Även med de försiktiga tillströmningsantaganden som gjorts i tredje kapitlet skulle årsexaminationen av humanister stiga från ungefär 570 under 1950-talets första hälft och 850 a 900 för närvarande till 1 300 under första hälften av 1960-talet och 1 800 under andra hälften av 1960-talet. Detta skulle leda till — som framgår av tabell 32, s. 156 — att humanistkåren skulle öka med i genomsnitt drygt 700 personer per år under perioden 1955—60, med närmare 1 100 per år under 1960-talets första hälft och med närmare 1 550 personer per år under slutet av 1960-talet. Även om man räknar med att en starkt stigande andel av humanisterna kommer att vara samhällsvetare och även om man räknar med att 40 procent av de kvinnliga humanisterna kommer att stå utanför den akademiska arbetsmarknaden får man — som framgår av sammanställningen på s. 154 — som resultat av beräkningarna en ökning av antalet yrkesverksamma humanister med rent humanistiska ämneskombinationer från ungefär 9 000 år 1955 till 15 000 år 1965 och 27 000 år 1975, en nettoökning sålunda av de yrkesverksamma, rena humanisternas antal med i genomsnitt 900 personer per år under tjugoårsperioden 1955—75 (1 400 per år under den sista femårsperioden mot ungefär 400 per år för närvarande). Enligt de beräkningar som gjorts rörande lärarbrist och läraröverskott kommer det totala antalet heltidstjänster i humanistiskt betonade läroämnen (inklusive både kristendom och geografi) att öka med i runt tal 4 200 tjänster mellan åren 1957 och 1966. Detta antal skall fördelas dels på lärare med sedvanlig kompetens, dels på andra lärare. Det är med hänsyn till de siffror, som visats i tablån s. 154, tydligt, att om modellens siffror kommer att realiseras, kan lärarbanan ej absorbera en på långt när lika stor del av de examinerade humanisterna som för närvarande är fallet. Av de 6 700 heltidstjänster, som fanns i humanistiska ämnen vid de högre skolorna läsåret 1957/58, torde ungefär 700 ha innehafts av andra än personer med filosofisk examen (motsvarande). Om man antar att det år 1957 fanns 10 000 yrkesverksamma humanister, skulle med andra ord 60 procent av dessa ha haft lärartjänster vid de högre skolorna. Om man antar att utvecklingen av skolväsendet får den karaktär, som räknats med 196

i Lundblads utredning och räknar med att 60 procent av samtliga nya lärartjänster i humanistiska ämnen fram till 1966 besätts med personer som avlagt examen vid filosofisk fakultet, skulle andelen lärare bland humanisterna i mitten av 1960-talet ha sjunkit till cirka 55 procent. Denna minskning i procenttalet för hela gruppen antyder att andelen lärare bland de nyexaminerade sjunker högst väsentligt. Tidigare har räknats med att man åren 1955—65 kommer att examinera i runt tal 11 000 personer vid de humanistiska fakulteterna. Om man antar att 65 procent av dessa har lärarkompetens och antar att 60 procent av dem med magisterkompetens omedelbart söker sig ut på lärarbanan, skulle man för tioårsperioden få räkna med omkring 4 300 läraraspiranter. Härtill kommer då de läraraspiranter som finns bland dem som avlagt högre examen. Dessa kanske kan uppskattas till 700.1 De sammanlagt 5 000 läraraspiranterna skulle, om Lundblads beräkningar accepteras, tävla om sammanlagt i runt tal 3 900 tillgängliga tjänster (nya och ledigblivna). Andelen av samtliga examinerade 1955—65 som finge lärartjänst blir enligt denna grova kalkyl i runt tal en tredjedel mot nu 60 procent. Fram till mitten av 1960-talet torde dock ej, trots det som nu visats, komma att föreligga några större sysselsättningssvårigheter för humanister. Universitetsväsendet kommer att expandera och andra sektorer av samhällslivet kan säkerligen absorbera det »överskott» av läraraspiranter som kan tänkas uppstå om skolan utvecklas i enlighet med vad som beräknats i de offentliggjorda prognoserna. Därtill kommer att även en försiktig minskning av klassavdelningarnas storlek i något eller några ämnen skulle skapa behov av ett stort antal nya lärartjänster. Utredningen vill härutinnan hänvisa till sitt i det föregående (s. 194) gjorda uttalande till förmån för en generell minskning av klassavdelningarnas storlek. Allvarligare ter sig enligt modellens siffror utvecklingen efter mitten av 1960talet. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet blir antalet personer med humanistisk examen så stort, att det erfordras en oerhört elastisk arbetsmarknad för att hinna absorbera alla på ett fullt friktionsfritt sätt. Detta kan belysas genom följande räkneexempel. I det föregående har räknats med att antalet personer i yrkesverksam ålder med utbildning i samhällsvetenskapliga, juridiska och ekonomiska ämnen skall kunna öka från cirka 12 100 år 1955 till cirka 21 000 år 1975 eller med nära 75 procent på tjugo år. Enligt beräkningen ovan skulle de yrkesverksamma humanisterna i övrigt öka från 9 000 till 27 000 under samma tid, eller med 200 procent. Även om man kraftigt ökar antalet lärartjänster, torde arbetsmarknaden utanför skolväsendet ha svårt att utan vidare ta emot ett så stort antal personer med en utbildning, som huvudsakligen 1 För närvarande torde enligt de beräkningar som Lundblad utfört ungefär 60 procent av examinerade magistrar och 6 procent av examinerade kandidater omedelbart söka sig ut på lärarbanan, medan ytterligare 16 procent av magistrarna senare söker sig till lärarbanan.

är avpassad för blivande vetenskapsmän, lärare, museitjänstemän, bibliotekstjänstemän och liknande. Modellens siffror över examinationen skulle med andra ord, när det gäller humanister i övrigt, ej utan vidare vara förenliga med en rimlig bedömning av det framtida behovet av personer med en traditionell utbildning inom humanistiska ämnen. Detta liksom alla tidigare resonemang förs under förutsättning att man vid bedömningen av det framtida behovet av arbetskraft bör utgå från att vederbörande får arbetsuppgifter, som i stort sett svarar mot nivån på den utbildning som givits. Det vore i och för sig inte någon svårighet att nu enbart hänvisa till att de som ej kan vinna sysselsättningar i funktioner, som nu kan beräknas finnas tillgängliga, i framtiden kan få sysselsättning i andra funktioner. Universitetsutredningen har kommit till den slutsatsen, att även modellens antaganden om en relativt sett mycket modest ökning av tillströmningen till de humanistiska fakulteterna ger ett med hänsyn till vad man nu kan säga beträffande tendenserna i fråga om humanisternas möjligheter på arbetsmarknaden för högt antal akademiker med humanistiska examina. Detta omdöme gäller under alla omständigheter för tiden efter mitten av 1960-talet, vilken tidpunkt också markerar början av den period, under vilken examinationen av olika slag av akademiker kan påverkas av utredningens rekommendationer och förslag. Utredningen har övervägt följande alternativ för tillströmningen till de humanistiska fakulteterna: a) tillströmningen följer antagandena i modell-beräkningens huvudalternativ (fjärde sifferkolumnen i vänstra delen av tabell 28, s. 128); b) tillströmningen antages stanna vid a-alternativets bottenläge, 2 400 årligen nyinskrivna från och med läsåret 1963/64; samt c) tillströmningen antages gå ned till 2 000 läsåret 1960/61 och sedan ligga på samma nivå under hela 1960-talet. Dessa alternativa antaganden beträffande tillströmningen till humanistiska studier, av vilka alternativet a) sålunda sammanfaller med modellberäkningarnas i tredje och fjärde kapitlen utnyttjade huvudalternativ, ger följande sifferserier beträffande examinationen per femårsperiod under tiden 1955—75: Läsår

1955/56—1959/60 1960/61—1964/65 1965/66—1969/70 1970/71—1974/75

Antal examinerade per femårsperiod a

b

c

4 355 6 547 9 050 11 200

4 355 6 547 8 211 8 400

4 355 6 217 6 887 7 000

De tre alternativens innebörd i avseende på examinationen under femårsperioden 1965/66—1969/70 har markerats i diagram 16 (s. 138). 198

Med de gjorda tre alternativa antagandena får vi följande beräkningar rörande antalet humanister i yrkesverksam ålder åren 1955, 1960, 1965, 1970 och 1975: År

a

b

c

1955 1960 1965 1970 1975

11060 14 673 20 141 27 810 37 532

11060 14 673 20 141 26 986 33 924

11060 14 673 19 818 25 341 30 894

De tre alternativens innebörd i avseende på antalet humanister i yrkesverksam ålder år 1975 har markerats i diagram 17 (s. 158). Som synes skulle även enligt alternativet b) ske en så stark ökning av antalet humanister i yrkesverksam ålder, att antalet år 1975 skulle vara tre gånger så stort som antalet tjugo år tidigare. Om vidare antages, att »samhällsvetarna» (inklusive psykologer och pedagoger) utgör samma absoluta antal som beräknats i den sammanställning, som redovisas i fjärde kapitlet (s. 151), och samma antaganden vidare göres beträffande andelen kvinnor och andelen yrkesverksamma bland dessa som där gjordes (s. 154), får man följande utveckling av antalet yrkesverksamma rena humanister enligt de tre alternativen (siffrorna här avrundade till jämna hundratal): År

a

b

c

1955 I960 1965 1970 1975

8 800 11 500 15 200 20 300 26 800

8 800 11 500 15 200 19 700 24 000

8 800 11 500 14 900 18 400 21 600

Som ovan framhållits har universitetsutredningen kommit till den slutsatsen, att alternativet a) (lika med modellberäkningarnas huvudalternativ) ger ett alltför stort antal humanister. Valet mellan alternativen b) och c) blir enligt utredningens mening beroende av i vilken utsträckning man kan få till stånd en differentiering av humanisternas utbildning med sikte på olika verksamhetsfält för humanistiskt utbildad arbetskraft. Detta problem diskuteras närmare i åttonde kapitlet. Universitetsutredningen rekommenderar sålunda för sin del en viss minskning även i absoluta tal av tillströmningen till humanistiska studier. Under förutsättning att de i åttonde kapitlet framlagda förslagen leder till resultat, vågar utredningen stanna för alternativet b), d. v. s. rekommendera att antalet årligen nyinskrivna för huvudutbildning inom humanistisk fakultet under de närmaste åren sjunker från för närvarande cirka 2 700 till cirka 2 400. Till dessa tal bör — om man vill se till den totala nyinskrivningen vid de humanistiska fakulteterna — läggas antalet »komplettanter», som utredningen beräknat skall stiga något fram till mitten av 1960-talet. Räknar man även med dessa inskrivna, 199

skulle den totala nyinskrivningen vid de humanistiska fakulteterna sålunda lämpligen böra sjunka från här beräknade 2 850 läsåret 1959/60 till ungefär 2 600 läsåret 1962/63 för att sedan stanna på ungefär den sistnämnda nivån. Om nyinskrivningen vid de humanistiska fakulteterna skulle sjunka i enlighet med vad här sagts vara önskvärt, innebär detta ej att hela antalet studerande vid dessa fakulteter skulle minska. Den snabba och starka ökningen av de nyinskrivnas antal under de allra senaste åren får i stället till följd, att antalet studerande vid de humanistiska fakulteterna skulle fortsätta att stiga, ehuru ganska långsamt, ända till mitten av 1960-talet, då antalet skulle stagnera. De

icke-akademiska

utbildningslinjerna

Som framgår av det föregående har universitetsutredningen ansett sig böra rekommendera, att övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier bör sjunka successivt under 1960-talets första hälft. En sådan utveckling kommer bl. a. att leda till en kraftig ansvällning av antalet studenter, som söker sig till andra utbildningslinjer än de akademiska. I andra kapitlet (s. 101 ff.) har utredningen redovisat vilka utbildningsbanor utöver de akademiska, som i större eller mindre utsträckning rekryteras av personer, som avlagt studentexamen. I ett samhälle med en snabbt stegrad allmän utbildningsnivå har det synts skäligt att räkna med en ökning av det relativa antalet studenter på dessa utbildningsinjer, samtidigt som antalet utbildningsplatser ökar, och utredningen har därför ansett sig kunna förutsätta en ökning av antalet studenter, som söker sig till ifrågavarande utbildningslinjer, kanske med 120—130 procent inom de närmaste 6—7 åren. Även med en så snabb expansion av de för studenter ägnade kortare utbildningslinjerna, som utredningen förutsatt, kommer emellertid rekryteringsunderlag att finnas för nya utbildningsvägar på studentexamens grund och därmed behov av lämplig yrkesutbildning för ett stort antal studenter från de allmänbildande gymnasierna. Utredningen rekommenderar därför, att ökade möjligheter till kortare utbildning efter studentexamen skapas. I det följande kommer utredningen att framlägga förslag rörande en ny sådan utbildningsväg. Härutöver torde emellertid särskilt utredningsarbete vara erforderligt för att öppna andra utbildningsvägar av motsvarande slag. Universitetsutredningen vill understryka, att det enligt dess mening är angeläget, att dessa spörsmål ägnas uppmärksamhet. 3.

Sammanfattning

Vid sin genomgång av modellberäkningarnas konsekvenser har universitetsutredningen sålunda kommit till det resultatet, att beräkningarnas huvudalternativ tills vidare i allt väsentligt bör kunna utgöra en rimlig arbetshypotes för universitetens och högskolornas utbyggnad. 200

Utredningens rekommendationer och beräkningar rörande tillströmningen till skilda fakulteter och högskolor illustreras i diagram 18, gjort enligt samma metod och i samma skala som diagram 15 (s. 130), som illustrerar den i modellberäkningarna antagna tillströmningen. Om man jämför de båda diagrammen, får man en uppfattning rörande innebörden av avvikelsen från modellberäkningens antagande rörande tillströmningen till de humanistiska fakulteterna. Den streckade gränsen för de humanistiska fakulteternas andel av tillströmningen representerar det i det föregående diskuterade alternativet c).

Diagram 18. Den av universitetsutredningen rekommenderade respektive beräknade utvecklingen mellan läsåren 1959/60 och 1969/70 av tillströmningen till skilda fakulteter och högskolor. SPÄRRADE HÖGSKOLOR OCH FAKULT.

FRIA FAKULTETER

1969/70

För att ge en mera fullständig bild av studentexaminationens ökning och universitets- och högskoleväsendets expansion under tiden efter andra världskrigets slut har diagram 19 framställts. Man ser hur de två översta kurvorna gir något isär under 1960-talet: Specialgymnasierna ökar (enligt antagandet) något sin andel av den totala examinationen. Man ser också hur antalet nyinskrivna vid samtliga universitet och högskolor stigit och enligt de här gjorda rekommendationerna kommer att fortsätta att stiga fram till mitten av 1960talet, då inskrivningen stabiliserar sig på en under återstoden av decenniet relativt konstant nivå. Kurvan är dragen med hänsyn till alternativ b) i avseende på inskrivningen vid de humanistiska fakulteterna, och de absoluta värdena innebär därför att »övergångsfrekvensen» mot slutet av perioden sjunker under den 65-procentsnivå, som räknades med i modellberäkningarna. Den nedre kurvan markerar den del av den totala nyinskrivningen som gäller de spärrade utbildningslinjerna. De fria fakulteterna skulle mot slutet av perioden taga emot en något mindre andel av samtliga nybörjare än de för närvarande gör. 201

Diagram 19. Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor åren 194-6—70. Den kända utvecklingen (heldragen linje) samt den fortsatta utvecklingen (streckad linje) enligt universitetsutredningens rekommendationer och beräkningar. Antal 20000-1

»•

Samtl. stud.-ex.

15000Stud.-ex.vid allmärtb. g y m n .

10000 Inskr. vid univ. och högsk.

5000 Nybörjarplatser vid spärrade utbildn.- linjer

1970 ÅR

Universitetsutredningens rekommendation för 1960-talet innebär bl. a., att totalantalet nybörjare vid flertalet utbildningslinjer — främst undantaget de humanistiska fakulteterna — anses böra öka mycket starkt. Med hänsyn till att dessa nybörjare tillsammans anses böra i relation till antalet studentexamina under samma period bli färre innebär rekommendationen att på de flesta av de spärrade utbildningslinjerna konkurrensen om tillgängliga platser snarare kommer att skärpas än minskas. För universitets- och högskoleväsendet i dess helhet måste detta bl. a. betyda att den kvalitativa standarden på de nyintagna studenterna bör kunna gott och väl hållas uppe på nuvarande nivå. Man bör till och med kunna räkna med en höjd kvalitet på studentmaterialet, samtidigt med den på många håll starkt ökade intagningen. Detta illustreras i diagram 20, som bygger på samma data som diagram 19, men i vilket antalet studentexamina, antalet nyinskrivna och antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna satts i relation till antalet tjugoåringar i ifrågavarande årskull. Det bör observeras, att årtalen gäller studentexamensårgång: Antalet studentexamina ett år och antalet nyinskrivna ett år senare har satts i relation till antalet tjugoåringar studentexamensåret. Värden lodrätt 202

Diagram 20. Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation till antalet tjugoåringar åren 194.6—70. Den kända utvecklingen (heldragen linje) samt den fortsatta utvecklingen (streckad linje) enligt universitetsutredningens rekommendationer och beräkningar.

%

av å r s k u l l e n 2 0 - ä r i n g a r

S a m t l . stud.-ex.

15 *

Stud.-ex.vid allmänt», g y m n .

Inskr. v i d univ. och högsk.

Nybörjarplatser vid tekn. h ö g s k .

1945 1950 Studentexamensärgäng

under varandra på de olika kurvorna skall sålunda ange andelar av en och samma årskull. Någon risk för att begåvningsreserverna ej skulle tillåta den av utredningen som önskvärd betraktade ökningen i antalet nybörjare vid universitet och högskolor föreligger som synes ej. Vad särskilt gäller möjligheterna att bygga ut de fakulteter och högskolor, som baserar sin intagning i första hand på ungdomar som avlagt studentexamen på den nuvarande reallinjens matematiska gren, tyder den senaste utvecklingen inom gymnasieorganisationen på att någon risk för att ej få fullt kompetenta sökande i tillräcklig omfattning ej kan anses föreligga. Sålunda ökade enligt tillgängliga uppgifter antalet elever i näst högsta ringen inom den matematiska grenen av det allmänbildande gymnasiet från 2 004 hösten 1958 till 2 604 hösten 1959. I procent av samtliga gymnasister räknat innebar denna ökning en uppgång för den matematiska grenen från 18,9 procent hösten 1958 till 22,2 procent hösten 1959. Vidare visar gjorda undersökningar att hösten 1959 ett betydande antal betygsmässigt behöriga ungdomar icke kunde beredas plats på realgymnasiet.

Del II PROGRAM FÖR DE HÖGRE LÄROANSTALTERNAS UTBYGGNAD

SJÄTTE KAPITLET

De tekniska högskolornas utbyggnad

A. Allmänna riktpunkter Universitetsutredningen har i det föregående framlagt de allmänna skäl, som enligt utredningens uppfattning talar för att de tekniska högskolornas utbildningskapacitet så snabbt som möjligt bör utbyggas så, att man redan vid mitten av 1960-talet kan taga emot cirka 1 800 nybörjare mot drygt 1 000 hösten 1959. Parallellt med denna utbyggnad för att öka intagningen måste den utbyggnad genomföras, som föranledes av ett beslut om införande av en ny specialiseringsmöjlighet inom civilingenjörsutbildningens ram med sikte på kärntekniken. Därtill kommer slutförandet av den utbyggnad, som föranledes av redan beslutade ökningar av intagningen vid vissa av de tekniska högskolornas fackavdelningar, en utbyggnad som emellertid i huvudsak torde vara avslutad vid ingången av budgetåret 1960/61. I ett senare avsnitt av detta kapitel kommer utredningen att framlägga en konkret tidsplan för utbyggnaden av de tekniska högskolorna och därvid även visa, hur den föreslår intagningsökningens fördelning mellan de skilda läroanstalternas olika fackavdelningar. Utredningen vill emellertid redan här starkt understryka nödvändigheten av att snabbt få i gång en ökning av de tekniska högskolornas intagning. Varje uttänjning av programmet kommer ofrånkomligen att föra med sig en stockning av inträdessökande med därav följande stegring i intagningspoängen och samhällsekonomiska förluster till följd av en genom meritkompletteringar förlängd bruttostudietid. Särskilt vill utredningen varna för en sådan fördröjning av utbyggnadsprogrammet, som skulle leda till att målet 1 800 nybörjarplatser nåddes först efter år 1966 och varigenom begåvade studenter i de stora årskullarna skulle gå miste om utbildningsmöjligheter, som sedan ställes till förfogande för de minskande årskullarna med födelseår efter 1946. En sådan fördröjning av utbyggnadsprogrammet är icke förenlig med den allmänna målsättning för universitets- och högskolepolitiken, som utredningen i det föregående redovisat, och utredningen har därför vid utformningen av sitt konkreta utbyggnadsprogram måst taga stor hänsyn till tidsfaktorn och sålunda såvitt möjligt undvikit att föreslå lösningar, som förutsätter tidskrävande förhandlingar rörande t. ex. marköverlåtelser eller flyttning av bestående institutioner etc. E t t ytterligare belägg för att snara åtgärder är behövliga utgör den redan påtagliga konkurrensen om nybörjarplatserna på våra två tekniska högskolor. 207

Av den här följande sammanställningen framgår, att antalet sökande de senaste åren ökat avsevärt snabbare än antalet nybörjarplatser. Hösten år

Nettoantalet sökande 1

Antalet nybörjarplatser

Kolumn 2 Kolumn 3

1955 1956 1957 1958

1039 1325 1507 1642

736 894 996

1,34 1,41

1001 1006

1,48 1,51 1,64 1,67

Vi kan räkna med att studentexaminationen på reallinjens matematiska gren stigit med cirka 23 procent mellan åren 1957 och 1959. Den på s. 183 redovisade beräkningen av de skilda gymnasiegrenarnas expansion ger vid handen, att examinationen på den matematiska grenen skulle nära tredubblas mellan åren 1957 och 1965. En ökad studentexamination för rimligen med sig ett ökat antal inträdessökande till de tekniska högskolorna. I det föregående har, närmast i anslutning till resonemangen i föregående kapitel, den erforderliga utbyggnaden av de tekniska högskolorna uteslutande angivits som en funktion av en ökad intagning av studerande för civilingenjörsexamen. Emellertid är detta ingalunda tillräckligt såsom mått på den enligt utredningens mening erforderliga utbyggnaden av våra resurser för teknisk undervisning och forskning. Redan har erinrats om det ytterligare utbyggnadsprogram, som blir följden av ett statsmakternas beslut angående civilingenjörsutbildning på kärnteknikens område liksom även om att de tekniska högskolornas totala kapacitet ännu ej fullt motsvarar den under de senaste åren ökade intagningen. Ytterligare ett par faktorer måste här föras in i bilden, innan det blir möjligt att realistiskt bedöma det erforderliga utbyggnadsprogrammets omfattning och förutsättningarna för dettas realiserande vid de olika läroanstalterna. Till en början vill utredningen här framhålla, att den utökning av själva utbildningskapaciteten vid de tekniska högskolorna, som utredningen föreslår, enligt utredningens bestämda mening innebär ett minimiförslag. Det kan mycket snart visa sig, att teknikens och den tekniska forskningens utveckling motiverar en ännu starkare utökning av de tekniska högskolornas kapacitet än den utredningen föreslagit. Det har också varit efter viss tvekan som utredningen stannat för siffran 1 800 årligen intagna teknologer år 1965, och utredningen är fullt beredd på att dess behovsbedömning lika väl som den bedömning som 1 Här har eliminerats »dubbelsökande» i den mån de angivit i sina ansökningshandlingar att de sökt till såväl tekniska högskolan i Stockholm som till Chalmers tekniska högskola.

gjordes av 1940 års sakkunniga kan komma att visa sig vara alltför försiktig. Utredningen förordar därför, att de i utbyggnadsprogrammen för de enskilda högskolorna och fackavdelningarna ingående nybyggnaderna ges sådana planlösningar, som gör det möjligt att i en framtid utan omfattande omläggningar och utan inrättande av en ny läroanstalt för teknisk utbildning och forskning bygga ut utbildningskapaciteten högst väsentligt. De tekniska högskolorna bereder redan nu studiemöjligheter icke blott för ordinarie studerande för civilingenjörsexamen utan även för ett icke ringa antal s. k. specialstuderande och extra studerande. Den förstnämnda kategorien består huvudsakligen av personer som behöver bygga på sin vid teknisk högskola eller på annat håll förvärvade yrkesutbildning genom att deltaga i någon viss vid de tekniska högskolorna given undervisning. Extra studerande åter är till stor del utlänningar eller andra som saknar den formella kompetens som normalt erfordras för att bli antagen som ordinarie studerande eller specialstuderande vid teknisk högskola. Det är enligt utredningens mening av stor vikt, att de tekniska högskolorna även i fortsättningen skall kunna bereda studiemöjligheter åt special- och extra studerande. Sådana möjligheter torde i framtiden böra stå till förfogande i avsevärt större utsträckning än nu. Teknikens och den tekniska forskningens snabba utveckling kommer med all sannolikhet att nödvändiggöra organiserandet av olika kurser för efterutbildning av civilingenjörer. De nyligen av särskilda sakkunniga föreslagna fortbildningskurserna inom kärntekniken utgör exempel härpå. I detta sammanhang vill utredningen även framhålla, att näringslivets behov av naturvetenskapligt utbildade forskare kan föra med sig ett allt starkare behov av särskilda specialkurser i tekniska tillämpningsämnen för filosofie licentiater och kandidater. Såsom i annat sammanhang framhålles, kan det framdeles komma att visa sig motiverat att i viss omfattning även bereda filosofie kandidater möjlighet att erhålla utbildning och avlägga examen vid teknisk högskola. Även möjligheterna att vid våra tekniska högskolor ge civilingenjörsutbildning åt utländska studerande bör enligt utredningens mening förbättras. Antalet specialstuderande och extra studerande vid de två tekniska högskolorna var höstterminen 1958 (161 + 228 = ) 389 och motsvarade sålunda knappt 10 procent av antalet närvarande ordinarie studerande (inklusive licentiander). Även om man räknar med att vissa specialkurser lämpligen anordnas under ferietid, synes det utredningen realistiskt, att man vid utbyggnaden av de tekniska högskolorna räknar med att det skall vara möjligt att meddela undervisning förutom åt de ordinarie studerande även åt ett antal specialstuderande och extra studerande, som motsvarar ungefär 15 procent av antalet ordinarie studerande och licentiander. Det bör i detta sammanhang understrykas, att det lokalturymme, som erfordras för en special- eller extra studerande, ge209 14

nomsnittligen är avsevärt m i n d r e ä n m o t s v a r a n d e u t r y m m e för en ordinarie studerande. I de tekniska högskolornas undervisning h a r undervisningen för civilingenjörsexamen hittills varit helt dominerande. Särskild högstadieundervisning eller forskarhandledning h a r endast undantagsvis k u n n a t i n r y m m a s i den i de olika ämnenas läroplaner fastställda ordinarie undervisningen. Universitetsutredningen h a r i sitt femte b e t ä n k a n d e s t a r k t u n d e r s t r u k i t vikten av a t t de tekniska högskolorna ges sådana resurser, a t t de liksom universiteten k a n fungera icke blott som läroanstalter för utbildning fram till civilingenjörsexamen u t a n även såsom centra för forskning och forskarutbildning. I b e t ä n k a n d e t framlade utredningen en rad konkreta förslag till å t g ä r d e r i d e t t a syfte. Genom beslut av 1959 års riksdag h a r dessa förslag delvis redan realiserats, och det ä r utredningens övertygelse, a t t s t a t s m a k t e r n a k o m m e r a t t fortsätta på den nu inslagna vägen och avsevärt förstärka de rena forskningsresurserna vid de tekniska högskolorna. D e t t a k o m m e r bl. a. a t t innebära en kraftig ökning av a n t a l e t licentiander och doktorander, som nu utgör mindre än 10 procent av hela a n t a l e t s t u d e r a n d e vid de tekniska högskolorna m o t cirka 30 procent vid de m a t e m a t i s k - n a t u r vetenskapliga fakulteterna. A t t b e r ä k n a hur stor ökningen a v a n t a l e t licentiander och d o k t o r a n d e r k o m m e r a t t bli u n d e r en överblickbar framtid är helt naturligt m y c k e t vanskligt. Möjligen skulle följande resonemang k u n n a v a r a a v intresse. Att söka förutberäkna antalet licentiander och doktorander genom att göra antaganden om denna grupps relativa andel av hela antalet studerande får anses vara en väl grov metod, då det gäller läroanstalter, för vilka man beräknar en kraftigt ökad nyintagning under en ganska kort period. Eftersom en studerande måste avlägga civilingenjörsexamen, innan han kan bli licentiand, ger en ökning av nyintagningen ganska omedelbart utslag då det gäller hela antalet studerande, men den ökar rekryteringsunderlaget för licentiatstudier först efter fyra å fem år. Om man uteslutande hade att räkna med rekryteringsunderlaget som avgörande för antalet licentiander och doktorander, skulle följaktligen en ökning av nyintagningen till en början få den effekten, att licentiandernas och doktorandernas relativa andel av hela antalet studerande skulle sjunka för att sedan med början efter fyra år så småningom stiga till samma siffra som vid periodens början. Å andra sidan torde andelen studerande som efter civilingenjörsexamen fortsätter med licentiatstudier sedan flera år vara i stigande. Det kan tänkas, att denna tendens skulle upphäva den ovan påpekade begynnelseeffekten av en ökad nyintagning av studerande, men detta är i så fall en tillfällighet, resultatet av två av varandra helt oberoende faktorers inverkan på andelen licentiander bland de studerande vid de tekniska högskolorna. Man kan tänka sig att så att säga renodla frekvensberäkningsmetoden på grundval av empiriskt material rörande andelen studerande inom varje nyinskrivningsårgång som efter avlagd civilingenjörsexamen påbörjar licentiatstudier. Denna beräkningsmetod förutsätter emellertid att man har någon kännedom om medianstudietiden för teknisk licentiatexamen, men tillgängligt statistiskt material härvidlag utgör knappast tillräcklig grund för en sådan beräkning. En grövre men ändå måhända säkrare metod vore att utgå från civilingenjörsexaminationen och grunda beräkningen på relationen mellan antalet licentiander ett år och antalet 210

under t. ex. de fyra närmast föregående åren avlagda civilingenjörsexamina. För åren 1952—58 får vi då för båda de tekniska högskolorna tillsammantagna följande siffror:

År

1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1

Antal licentiander1

Antal avlagda civ.ing.-ex. under de 4 närmast föreg. åren

Relationstal

132 172 166 222 269 314 340

1903 1943 1947 1972 2 001 2 063 2 089

6,94 8,85 8,53 11,26 13,44 15,22 16,28

%

Antal licentiander redovisade i högskolornas under höstterminerna utgivna kataloger.

Om man vågar antaga, att det övervägande flertalet av de vid varje tidpunkt redovisade licentianderna består av personer som avlagt civilingenjörsexamen under något av de fyra närmast föregående kalenderåren, 1 skulle siffrorna i högra kolumnen berättiga till slutsatsen att licentiandfrekvensen bland nyexaminerade civilingenjörer mer än fördubblats under de sex åren. Så länge vi ej vågar göra något antagande vare sig om den tid som normalt förflyter mellan civilingenjörsexamen och licentiatstudiernas påbörjande eller om medianstudietiden för teknisk licentiatexamen, innebär däremot de i högra kolumnen redovisade data ingen exakt sifferangivelse beträffande den faktiska licentiandfrekvensen i varje enskild årgång nyexaminerade civilingenjörer. Vi antager, att licentiandfrekvensen vid de tekniska högskolorna i fortsättningen liksom under de senaste sex åren utvecldar sig på ett sätt som ger en årlig stegring av frekvenssiffran i högra kolumnen med 1,5 procentenheter. Vi antager vidare, att förhållandet mellan antalet årligen avlagda civilingenjörsexamina och antalet nybörjarplatser 4—7 år tidigare i framtiden blir detsamma som under de senaste åren, 2 samt att antalet nybörjarplatser ökar med 113 per år under åren 1960—66 för att därefter stanna på 1 800. Vi får då följande antal licentiander åren 1960, 1965 och 1970: Är

Antal licentiander

1958 1960 1965 1970

340 420 880 1 600

I detta sammanhang må erinras om att sannolikt även ett antal studerande med filosofisk grundexamen kommer att licentiera vid teknisk högskola. 1 Av i 1958 års katalog för tekniska högskolan i Stockholm redovisade sammanlagt 190 licentiander, för vilka det varit möjligt att erhålla uppgifter rörande datum för civilingenjörsexamen, hade 115 eller 60 procent avlagt civilingenjörsexamen under något av åren 1954—57. 2 40 procent av antalet nybörjarplatser 4 år tidigare, 30 procent av antalet nybörjarplatser 5 år tidigare, 8 procent av antalet nybörjarplatser 6 år tidigare och 5 procent av antalet nybörjarplatser 7 år tidigare. Med år avses här kalenderår. Jfr s. 133.

»

Utredningens i det föregående redovisade förslag beträffande riktpunkter för de högre tekniska läroanstalternas utbyggnad skulle kunna sammanfattas sålunda: Utredningen föreslår, att intagningen av studerande för civilingenjörsutbildning under första hälften av 1960-talet ökas med sammanlagt ungefär 800, så att den totala nyintagningen år 1965 uppgår till drygt 1 800 teknologer. Utredningen föreslår vidare, att de högre tekniska läroanstalternas personella och materiella resurser bygges ut, så att de kan meddela undervisning och handledning dels för ett i ovan angiven takt ökat antal studerande för civilingenjörsexamen och dels för ett starkt stigande antal licentiander och doktorander, av vilka den förstnämnda gruppen år 1970 kan beräknas uppgå till kanske så mycket som 1 600 personer. Därutöver bör de högre tekniska läroanstalternas resurser möjliggöra mottagande av ett antal specialstuderande och extra studerande, som motsvarar kanske 15 procent av antalet ordinarie studerande (inklusive licentiander). Vid utbyggnadens planering bör man slutligen ha i sikte att det skall vara möjligt att utan omfattande omläggningar av programmet öka nyintagningen av studerande avsevärt mera än som här föreslagits. Detta program innebär, att de högre tekniska läroanstalternas resurser skulle få ökas från att under läsåret 1958/59 möjliggöra utbildning för 4 423 studerande till att under läsåren 1965/66 och 1970/71 möjliggöra utbildning för följande antal studerande med fördelning på de två kategorierna: 1958 340 4 083

1965 880 7 2801

1970 1600 8 7601

Summa studerande 4 423

8 160

10 360

Licentiander Studerande för civilingenjörsexamen

Därtill kommer antalet special- och extra studerande, vilka dock, som ovan framhållits, kräver avsevärt mindre resurser än övriga studerande.

B. De enskilda fackavdelningarnas storlek 1. Allmänna

synpunkter

Då det så gällt att inom den här föreslagna ramen dimensionera de enskilda fackavdelningarna, har utredningen haft att utgå från de i det föregående nämnda undersökningarna, som företagits av Sveriges Industriförbunds tek1 Beräkningen av antalet studerande för civilingenjörsexamen är grundad på det förhållandet att detta antal under de senaste fem åren motsvarat cirka 95 procent av summan av antalet nybörjarplatser året i fråga och de fyra närmast föregående åren. Antalet nybörjarplatser har i denna överslagsberäkning antagits öka på sätt som angives på s. 263 med tillägg av 10 platser vid lantmäteriavdelningen hösten 1966.

nikerkommitté, Svenska Arkitekters Riksförbund och Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund. Utredningen har därutöver samrått med överstyrelsen för de tekniska högskolorna och med representanter för Sveriges Industriförbund, vars i ett föregående kapitel omnämnda skrivelse till utredningen av den 19 mars 1959 även redovisar förbundets synpunkter i avseende på den framtida civilingenjörsutbildningen inom olika fackavdelningar. Teknikerkommittén framhåller, att behoven av civilingenjörer med olika fackutbildning erfarenhetsmässigt varierar starkt från tid till annan. »En vid en viss tidpunkt fastställd fördelning av elevplatserna inom olika fack kan därför snart bli inaktuell med hänsyn till fluktuationer i efterfrågan. Fördelningen på olika fack måste därför omprövas med korta mellanrum», understryker kommittén. I sin enkät rörande teknikerbehovet inom industrien ställde teknikerkommittén emellertid även vissa frågor rörande de anställda ingenjörernas fördelning på fack och rörande företagens önskemål för den framtida fördelningen i detta avseende. Svaren på dessa frågor blev dock relativt ofullständiga, och teknikerkommittén ansåg dem endast kunna ge en antydan rörande vissa allmänna tendenser. I fråga om civilingenjörerna syntes sålunda framgå, att utbildningen inom det maskintekniska facket skulle behöva utvidgas mera än utbildningskapaciteten inom övriga fackavdelningar. På det elektrotekniska området syntes till följd av de nyligen beslutade ökningarna av intagningen utbildningen bättre svara mot behoven. Det i enkätsvaren redovisade behovet av tekniska fysiker föreföll kommittén påfallande litet, vilket enligt kommitténs mening delvis kunde förklaras med att »industrien ännu ej vant sig vid denna ingenjörstyp», delvis syntes sammanhänga med att vissa forskningsinstitutioner, som torde ha ett förhållandevis stort behov av tekniska fysiker, i sina enkätsvar lämnat osäkra uppgifter eller inga uppgifter alls, då det gällde civilingenjörsbehovets fördelning på fackutbildning. Sveriges Industriförbund har i sin skrivelse till universitetsutredningen den 19 mars 1959 anknutit till de av teknikerkommittén redovisade tendenserna och har framlagt ett förslag till ett ökat teknologintags fördelning på fackavdelningar. Förbundet framhåller emellertid, att något säkert underlag för en bedömning av denna fråga icke föreligger i verkligheten. Förbundets förslag, vilket liksom teknikerkommitténs beräkningar icke omfattar lantmätarutbildningen, har formen av relativtal för en ungefärlig fördelning av 1 600 årligen nyintagna studerande med sikte på 1980-talets behov. Som en bakgrund anger förbundet dels de år 1965 yrkesverksamma civilingenjörernas beräknade fördelning på fack under förutsättning att 1956 års intagning bibehålles oförändrad såväl absolut som i avseende på fördelning på fackavdelningar, dels teknikerkommitténs på enkätsvaren grundade beräkning rörande lämplig fördelning av behövligt antal yrkesverksamma civilingenjörer år 1965. Industriförbundets sammanställning har följande utseende: Med de av Industriförbundet angivna relativtalen skulle de av universitets213

Procentuell fördelning på fackavdelningarna för Sr3

^ ra ja

o

OJ 0 )

. » 1 IS

1 M

M e d 0) "OJ ~£

.i 3 •*< ti

S:a

<-2

1. De år 1965 yrkesverksamma civilingenjörernas fördelning enligt 1956 års 2. Teknikerkommitténs beräkning rörande lämplig fördelning av år 1965 behövligt antal yrkesverksamma civilingenjörer . . 3. Industriförbundets förslag

3,3

19,2

4,9

2,5

24,6

20,5

11,5

5,4

8,2

2,5

22,1

4,3

2,4

23,2

20,6

11,5

5,5

7,8

3,0

22,5

3,0

2,5

24,0

20,5

11,5

5,5

7,5

1 Här och i det följande användes den benämning avdelningen har vid tekniska högskolan i Stockholm.

utredningen föreslagna 1 800 årligen intagna teknologerna fördelas på fackavdelningar enligt följande sammanställning, i vilken för jämförelsens skull även anges den nuvarande (hösten 1959) fördelningen av intagningen vid de tekniska högskolornas här ifrågavarande fackavdelningar.

Avdelning för

Teknisk fysik (F) Maskinteknik (M) Skeppsteknik (Ss) Flygteknik (Sf) Elektroteknik (E) Väg- och vattenbyggnad (V) Kemi (K) Bergsvetenskap (B) Arkitektur (A) Totalt

Nuvarande intagning (hösten 1959)

1 800 årligen nyintagna fördelade enl. Ind.-förb.:s rekommendation

50 170 46 40 265 158 90 45 122

54 405 54 45 432 369 207 99 135

1800 Procentuell ökning

% 8 138 17 13 63 134 130 120 11 83

Som framgår av högra kolumnen i sammanställningen innebär Industriförbundets förslag, att den totalt sett drygt 80-procentiga utökningen av de tekniska högskolornas årliga intagning skulle fördela sig ganska ojämnt mellan de olika fackavdelningarna. Medan några avdelningar knappast skulle öka sin intagning alls, skulle intagningen vid andra avdelningar mer än fördubblas. Förslaget i denna del måste emellertid ses mot bakgrund av den utveckling av de 214

tekniska högskolorna, som ägt rum under de allra senaste åren och som inneburit att intagningen vid vissa fackavdelningar mycket kraftigt ökats, medan andra avdelningar fått en mera blygsam utbyggnad. Under de sista åren före andra världskriget låg de två högskolornas sammanlagda intagningskapacitet vid cirka 400 nyintagna studerande per år. Huvudsakligen genom en kraftig utbyggnad med början år 1946 nådde man från och med år 1949 en sammanlagd intagningskapacitet av 625 a 650 studerande per år, vilken siffra låg fast till och med läsåret 1954/55. Genom successiva riksdagsbeslut åren 1955, 1956 och 1957 har intagningen sedan snabbt ökats med sammanlagt ungefär 350 platser, varigenom den totala intagningskapaciteten nu är cirka 1 000 studerande per år. Denna mycket starka expansion har — som ovan antytts — varit olika stark inom olika avdelningar, men den har ännu ej börjat påverka examinationen av civilingenjörer. Industriförbundets nu framlagda förslag till utbyggnad av de tekniska högskolornas utbildningskapacitet måste uppfattas som ett förslag om fortsättning av den expansion, som sålunda redan påbörjats. Förslaget är i viss mån ägnat att återställa den balans de olika fackavdelningarna emellan, som åstadkoms genom de första efterkrigsårens utbyggnad av högskolorna, och som sedan flera år och alltjämt återspeglas i de nyexaminerade civilingenjörernas fördelning på fackutbildning. I nedanstående sammanställning anges antalet nybörjarplatser vid de olika fackavdelningarna dels åren 1954 (strax före den senaste expansionsperiodens början) och 1959, dels för en ökad intagning enligt Industriförbundets förslag. I högra delen av sammanställningen anges dessutom den procentuella ökningen av de olika fackavdelningarnas intagning enligt förslaget samt den del av denna ökning, som redan genomförts, huvudsakligen under åren 1955—57. I sammanställningen har lantmäteriavdelningen uteslutits, eftersom denna avdelning icke innefattas i Industriförbundets förslag. Antal nybörjarplatser Avdelning för 1954

Teknisk fysik Maskinteknik Skeppsteknik Flygteknik Elektroteknik Väg- och vattenbyggnad Kemi Bergsvetenskap Arkitektur Totalt

1959 Procentuell ökning

Ind.förb.rs förslag

totalt sedan 1954

därav 1954—59

%

%

170 252 54 125 170 184 192 183 145 181

150 48 31 100 66 22 27 29

20 115 35 20 160 130 71 35 55

50 170 46 40 265 158 90 45 122

54 405 54 45 432 369 207 99 135

122 54

Som framgår av sammanställningens högra del innebär Industriförbundets förslag, sett med utgångspunkt i 1954 års intagningssiffror, en i stort sett relativt jämn utbyggnad av de olika fackavdelningarna. För den maskintekniska avdelningens del föreslås en förhållandevis stark utbyggnad, medan en relativt sett mera försiktig expansion föreslås för avdelningarna för skeppsteknik, flygteknik och arkitektur. 2. Utredningens

förslag

Liksom Industriförbundet och teknikerkommittén måste universitetsutredningen konstatera, att ett verkligt säkert underlag saknas för en bedömning av de enskilda fackavdelningarnas lämpliga storlek i framtiden. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att tendensen i fråga om civilingenjörsutbildningens utformning och innehåll alldeles tydligt pekar mot att tyngdpunkten i utbildningen inom samtliga fackavdelningar allt mera lägges på de grundläggande ämnena. Utredningen har genom överläggningar med ett antal intresserade sökt komplettera det föreliggande utredningsmaterialet beträffande det framtida behovet av civilingenjörer inom olika fack. På grundval härav har utredningen kommit fram till det förslag, som framlägges och motiveras i det följande. Det står emellertid klart för utredningen, att en omprövning av fördelningen mellan de olika fackavdelningarna måste företagas kontinuerligt och med utnyttjande av alla de nya fakta rörande teknikens och näringslivets utveckling, som efter hand blir tillgängliga. För att det skall vara möjligt att utarbeta ett program för de tekniska högskolornas utbyggnad, är det likväl nödvändigt att man har en arbetshypotes rörande den lämpliga fördelningen på de olika fackutbildningslinjerna. Utredningen har för sin del funnit Industriförbundets fördelningsförslag vara i huvudsak väl avvägt. På ett par punkter har utredningen utifrån mera allmänna överväganden kommit till något andra slutsatser än Industriförbundet, men i stort sett bör förslaget enligt utredningens mening läggas till grund för planeringen av de tekniska högskolornas fortsatta utbyggnad. Sålunda anser utredningen liksom Industriförbundet, att en förhållandevis mycket kraftig utvidgning av utbildningskapaciteten inom avdelningen för maskinteknik är klart motiverad. Industriens inriktning och den tekniska utvecklingen kommer rimligen även i framtiden att göra det motiverat att civilingenjörsutbildningen har en tyngdpunkt inom denna avdelning. Av svaren på teknikerkommitténs enkät kunde man också utläsa »en tydlig tendens» till a t t utbildningskapaciteten inom detta fack ansågs behöva utvidgas mera än kapaciteten inom de övriga fackavdelningarna. Utredningen vill i detta sammanhang även framhålla, att avdelningen för maskinteknik inom sig rymmer ett flertal specialiseringsmöjligheter och att mekanisterna erfarenhetsmässigt visat sig vara 216

eftersökta för skilda funktioner och inom många grenar av näringslivet. Mekanistutbildningen torde därför få anses höra till de mindre konjunkturkänsliga av de olika fackutbildningarna. Därtill kommer så, att intagningen vid avdelningen för maskinteknik under de senaste åren ökats relativt sett mindre än intagningen vid flera andra av fackavdelningarna. Inom avdelningen för elektroteknik har, som framgår av sammanställningen, intagningskapaciteten sedan år 1954 ökats från 160 till 265 nybörjarplatser per år. Det synes utredningen med hänsyn härtill vara rimligt, att utbyggnaden av avdelningen för elektroteknik relativt sett blir något försiktigare än utbyggnaden av avdelningen för maskinteknik. Dessa båda huvudgrenar av civilingenjörsutbildningen synes böra vara ungefärligen lika stora, dock — såsom Industriförbundet också föreslagit — med någon övervikt för avdelningen för elektroteknik. Avdelningarna för skeppsteknik och flygteknik ger båda utbildning speciellt inriktad för verksamhet inom en relativt begränsad arbetsmarknad. De torde därför böra utvidgas endast i den mån särskilda behovsundersökningar motiverar detta. I avsaknad av sådana undersökningar vill utredningen för sin del icke föreslå någon ökning av intagningen vid dessa båda avdelningar. Det må också i detta sammanhang framhållas, att en stor del av såväl varvs- som flygplansindustriernas civilingenjörsbehov gäller mekanister. I avseende på utbildningen av väg- och vattenbyggnadsingenjörer ansluter sig utredningen till Industriförbundets åsikt, att en relativt stor del av antalet nytillkommande nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna bör falla på denna fackavdelning. Även den av Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund utarbetade behovsprognosen räknar med att behov föreligger av en ökning av den årliga nyintagningen till avdelningen, men den av förbundet rekommenderade siffran ligger avsevärt lägre än den här föreslagna. Industriförbundets förslag till fördelning av det ökade antalet nyintagna teknologer innebär, att avdelningen för bergsvetenskap skulle komma att mer än fördubblas. Då det här rör sig om en civilingenjörsutbildning med relativt specialiserad inriktning, kan det i förstone förefalla tveksamt, om en så kraftig utökning bör företagas av just denna avdelning. Efter hemställan från utredningen har man därför inom Industriförbundet upptagit denna fråga till förnyad prövning och därvid fört ingående överläggningar med representanter från avdelningskollegiet för bergsvetenskap vid tekniska högskolan, Jernkontoret och särskilt intresserade industriföretag. Vid dessa överläggningar har full enighet rått om att den av Industriförbundet angivna ökningen av examinationen av bergsingenjörer är väl motiverad med hänsyn till vad man har anledning räkna med beträffande den framtida efterfrågan. Utbyggnaden bör emellertid enligt de tillfrågade experternas mening till alldeles övervägande del gälla underavdelningen för metallurgi och bearbetningsteknik. Underavdelningen för gruvvetenskap anses böra ökas endast med 5 ä 10 teknologer per år. Det har i detta 217

sammanhang särskilt framhållits, att materialspecialister för reaktorfrågor sannolikt i stor utsträckning kommer att rekryteras bland bergsingenjörer. Utredningen ansluter sig för egen del i huvudsak till Industriförbundets uppfattning och förordar en fördubbling av intagningen vid avdelningen för bergs» vetenskap. Beträffande avdelningen för kemi innebär Industriförbundets förslag, som framgår av sammanställningen (s. 214), att den årliga intagningen skulle höjas från nuvarande 90 till drygt 200, d. v. s. mer än fördubblas. Nu har de senaste årens intagningsökningar i relativt ringa utsträckning berört fackavdelningen för kemi och sett mot bakgrund av 1954 års intagningssiffror betyder Industriförbundets förslag för kemi-avdelningens del endast en obetydligt större intagningsökning än den som föreslås för de tekniska högskolorna totalt. Eftersom 1955—57 års intagningsökningar knappast ännu börjat påverka examinationssiffrorna, innebär förslaget sålunda, att examinationen av kemi-ingenjörer skulle ökas ungefär lika mycket i förhållande till dagens examinationssiffror som civilingenjörsexaminationen totalt sett. Eftersom intagningen vid kemi-avdelningen ökats relativt litet under åren 1955—57, skulle vidare vid ett genomförande av Industriförbundets förslag en mera påtaglig ökning av examinationen vid kemi-avdelningen sätta in senare än vid de flesta övriga fackavdelningar. Emellertid har utredningen kunnat konstatera, att starkt delade meningar råder i frågan huruvida behov verkligen kommer att föreligga av en så pass stark ökning av antalet kemi-ingenjörer, som skulle följa av Industriförbundets förslag. Utredningen har i denna fråga fört särskilda överläggningar med företrädare för den kemiska industrien och med företrädare för kemi-ingenjörerna. Från industriens sida har därvid understrukits, att en mycket stark expansion av den svenska kemiska industrien ligger inom räckhåll men att en av de väsentliga förutsättningarna härför är att man får tillgång till specialister i tillräcklig omfattning. Från fackligt håll har å andra sidan framhållits, att arbetsmarknadsläget under senare år varit sådant, att tillgången på kemi-ingenjörer i förhållande till efterfrågan varit något bättre än vad som gällt för civilingenjörer från övriga fackavdelningar (utom avdelningen för skeppsteknik). En oförändrad andel för kemi-ingenjörerna inom den växande civilingenjörskåren förutsätter sålunda en starkare expansion på kemi-ingenjörernas arbetsmarknad än på övriga civilingenjörers. Även om man räknar med att den kemiska industrien har stora utvecklingsmöjligheter, synes — har det framhållits — en sådan, relativt sett starkare ökning av efterfrågan på kemi-ingenjörer vara mindre sannolik. Universitetsutredningen delar för egen del helt uppfattningen att vårt lands kemiska industri har mycket stora expansionsmöjligheter. Goda förutsättningar föreligger för att få till stånd betydande kapitalinvesteringar i kemisk industri, detta icke minst på grund av arbetskraftens allmänna kunnighet och bildningsstandard. Men villkoret för att vi skall kunna tillvarataga dessa möjligheter är 218

enligt utredningens mening att näringslivet får tillgång till ett avsevärt större antal väl utbildade kemister. Utredningen förordar därför — liksom Industriförbundet — en kraftig utbyggnad av utbildningsresurserna inom kemien. Emellertid måste man vid dimensioneringen av fackavdelningen för kemi vid de tekniska högskolorna också taga hänsyn till den beräknade examinationen av andra kategorier av kemister med akademisk utbildning. Utredningen har sålunda föreslagit en fördubbling av utbildningen av bergsingenjörer och därvid räknat med att tyngdpunkten vid denna utbyggnad kommer att läggas på underavdelningen för metallurgi, något som kan komma att innebära en viss begränsning av kemi-ingenjörernas arbetsmarknad. I följande kapitel kommer utredningen vidare att framlägga förslag om en mycket betydande utbyggnad av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningskapacitet. Icke minst kommer denna utbyggnad att gälla de kemiska institutionerna, och utredningen räknar därför med att industrien under slutet av 1960-talet kommer att få möjlighet att i starkt ökad utsträckning anställa universitetsutbildade kemister. Utredningen framlägger också i följande kapitel ett förslag till reformering av kemist-utbildningen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, vilket är avsett att förbättra de universitetsutbildade kemisternas användbarhet inom industrien. Med hänsyn till dessa faktorer har utredningen stannat för att förorda en något mindre intagning vid fackavdelningen för kemi än den som Industriförbundet föreslagit. Utredningen föreslår att intagningen ökas från nu 90 till omkring 175 per år. Beträffande de två återstående fackavdelningarna, nämligen avdelningarna för arkitektur och för teknisk fysik, har universitetsutredningen däremot vid sina överväganden kommit fram till att intagningen vid mitten av 1960-talet bör vara något större än enligt Industriförbundets förslag. Detta förslag innebär, som framgår av sammanställningen på s. 214, en i det närmaste oförändrad intagning av studerande till dessa båda avdelningar. Förbundets förslag i dessa delar måste emellertid ses mot bakgrund av de mycket kraftiga intagningsökningar vid dessa avdelningar, som gjorts under de senaste åren och som ännu icke börjat påverka examinationen. Sålunda har intagningen av studerande för civilingenjörsutbildning inom avdelningen för teknisk fysik åren 1955 och 1956 ökats från 20 till 50 per år, och intagningen av nya arkitektstuderande fördubblades i ett slag genom beslut av 1957 års riksdag. I fråga om utbildningsbehovet av arkitekter sammanfaller Industriförbundets förslag i stort sett med de resultat, som redovisas i en inom Svenska Arkitekters Riksförbund genomförd undersökning rörande tendenserna på arkitekternas arbetsmarknad. Denna undersökning, vilken i preliminärt skick med skrivelse den 20 augusti 1959 överlämnats till universitetsutredningen, innefattar ingående delundersökningar beträffande fyra huvudområden, där arkitekter är verksamma, 219

nämligen husbyggnad, planväsende, forskning och undervisning. Om de i undersökningen gjorda antagandena är riktiga, skulle under förutsättning av oförändrad intagning vid de tekniska högskolornas arkitekt-avdelningar tillgången på arkitekter omkring år 1970 nära svara mot efterfrågan. Längre än till årtalet 1970 har man med hänsyn till beräkningsmetodernas osäkerhet icke velat gå i sin arbetsmarknadsbedömning. Det framgår också av undersökningen, att en ökning av arkitekt-examinationen med drygt ett tjugotal per år från och med år 1965 endast skulle hinna höja antalet år 1970 yrkesverksamma arkitekter med knappt 5 procent. Utredningen grundar sitt ställningstagande på en allmän bedömning av de tendenser i samhällsutvecklingen, som påverkar behovet av arkitekter. Den fortsatta urbaniseringsprocessen kommer rimligen att fordra ytterligare ett stort antal arkitekter för husbyggnad och för planarbete på läns- och stadsarkitektkontor. Industriens utbyggnad kommer också att fordra starkt ökade insatser av arkitekter. E t t fortsatt, intensivt bostadsbyggande erfordras säkerligen under överskådlig tid, först för att häva den i storstäderna ännu bestående bostadsbristen, sedan för att tillgodose det behov av nya familjebostäder, som måste bli allt mera påtagligt, allteftersom 1940-talets stora födelseårgångar kommer upp i de familjebildande åldrarna. Därtill kommer det ännu blott påbörjade arbetet med sanering och ombyggnad av de större städernas centrala stadsdelar. Med hänsyn till allt detta kan utredningen icke finna det rimligt, om resultatet av hela den utvidgning av den högre tekniska utbildningens resurser, som pågått sedan år 1955 och som utredningen här föreslår skall fullföljas till mitten av 1960-talet, skulle bli en mindre ökning av utbildningskapaciteten inom avdelningen för arkitektur än inom de tekniska högskolornas övriga stora avdelningar (med undantag för avdelningen för kemi). Utredningen föreslår därför en ytterligare ökning av nyintagningen av arkitekt-studerande, så att ökningen under hela expansionsperioden 1954—65 blir ungefär densamma som för t. ex. avdelningen för elektroteknik. Detta innebär en ökning med knappt ett trettiotal nya utbildningsplatser — från nu 122 till 150 nybörjarplatser per år. Då det gäller avdelningen för teknisk fysik, vill utredningen till en början anknyta till vad teknikerkommittén anfört om att industrien ännu ej synes ha vant sig vid att tillgodogöra sig civilingenjörer med utbildning inom denna fackavdelning samt att en mycket stor del av de tekniska fysikerna får anställning inom vissa forskningsinstitutioner, vilkas uppfattning rörande det framtida behovet av civilingenjörer med olika fackutbildning av skilda anledningar icke kom att bli fullständigt representerad i den enkät, som ligger till grund för kommitténs bedömningar och därmed också för Industriförbundets sedermera redovisade överväganden. Såväl teknikerkommittén som Industriförbundet synes ha kommit till den slutsatsen, att man inom industrien något underskattat det framtida behovet 220

av tekniska fysiker. Universitetsutredningen delar denna uppfattning och vill därför föreslå en ytterligare ökning av nyintagningen av studerande vid avdelningen för teknisk fysik. Som skäl för denna ytterligare utökning utöver vad Industriförbundet föreslagit vill utredningen — utöver vad teknikerkommittén anfört — peka på dels kärnteknikens behov av civilingenjörer, dels de tekniska högskolornas eget behov av lärare, icke minst assistentpersonal, i de grundläggande ämnena. De sakkunniga för utredning av frågan om civilingenjörsutbildning inom atomenergiområdet har uppskattat behovet av civilingenjörer med specialutbildning för verksamhet inom kärnteknikens olika områden till i varje fall ett femtiotal per år under de närmaste åren. I sitt remissyttrande över de sakkunnigas betänkande har universitetsutredningen framhållit, att teknologer inom avdelningen för teknisk fysik troligen i större utsträckning än övriga kommer att välja specialisering inom kärntekniken och att kärnteknikens behov av civilingenjörer därför i särskild grad måste påverka dimensioneringen av just denna fackavdelning. Den beräkning de sakkunniga gjort rörande den närmaste framtidens behov av civilingenjörer med nu ifrågavarande specialutbildning bedömer universitetsutredningen — liksom de sakkunniga — såsom försiktig och på längre sikt troligen klart i underkant. Därtill kommer att de tekniska fysikerna i större utsträckning än civilingenjörerna från övriga avdelningar kan förväntas rekrytera de tekniska högskolornas expanderande lärarstaber. Utredningen föreslår med hänsyn till dessa förhållanden, att intagningskapaciteten vid avdelningen för teknisk fysik ytterligare ökas. Beträffande storleken av denna ytterligare ökning är det helt naturligt mycket svårt att ange en fix siffra. Utredningen har efter överväganden stannat för att föreslå en ytterligare ökning av intagningskapaciteten vid avdelningen för teknisk fysik med 55 per år. Härvid har utredningen även beaktat effekten vid genomförande av dess i följande kapitel framlagda förslag beträffande en ökad utbildning av fysiker vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och införande (med början i Uppsala) av en ny typ av kombinerad tekniker- och universitetsutbildning för just fysiker. Universitetsutredningen ansluter sig sålunda i huvudsak till Industriförbundets förslag beträffande den ökade intagningens fördelning på de tekniska högskolornas fackavdelningar. I fråga om avdelningen för kemi förordas dock en något mindre intagning och i fråga om fackavdelningarna för teknisk fysik och för arkitektur en något större intagning än vad Industriförbundet gjort. De företagna justeringarna tar i stort sett ut varandra. Totalsiffran vid full utbyggnad blir 1 814 årligen intagna studerande vid de fackavdelningar, som beröres av Industriförbundets utredningar och förslag. Utredningens förslag rörande nyintagningens fördelning på fackavdelningar från och med år 1965 framgår av nedanstående sammanställning, i vilken även anges 1959 års intagning och en jämförelse mellan de enskilda avdelningarnas 221

andel av hela intagningen år 1965 enligt Industriförbundets och enligt utredningens förslag. Antal nybörjarplatser

Procentuell andel 1965 enligt

1965 Industriförbundet

utredningen

50 170 46 40 265 158 90 45 122

105 400 50 40 435 370 174 90 150

3,0 22,5 3,0 2,5 24,0 20,5 11,5 5,5 7,5

5,8 22,1 2,8 2,2 24,0 20,4 9,6 5,0 8,3

100 Avdelning för

Teknisk fysik Maskinteknik Skeppsteknik Flygteknik Elektroteknik Väg- och vattenbyggnad Kemi Bergsvetenskap Arkitektur Totalt

Till de här angivna intagningssiffrorna kommer så intagningen vid avdelningen för lantmäteri. Denna intagning omfattar nu 20 studerande per år. Inom 1956 års lantmäterikommitté, vilken haft att överse bl. a. det statliga lantmäteriväsendets uppgifter och organisation, har man räknat med att nuvarande antal lantmätaretjänster för närvarande är tillräckligt för den statliga lantmäteriorganisationens del men att en viss ökning av antalet tjänster i framtiden kan bli erforderlig. Inom lantmäteristyrelsen har man vidare under senare år kunnat konstatera en stigande efterfrågan på lantmätare på arbetsmarknaden utanför det statliga lantmäteriväsendet. Med hänsyn härtill räknar man inom styrelsen med möjligheten att intagningen till lantmäteriavdelningen på litet längre sikt skall behöva ökas från 20 till 25 a 30 studerande per år. Universitetsutredningen är för sin del icke beredd att framlägga något konkret förslag i detta hänseende, men har i sin i tredje kapitlet framlagda modellberäkning räknat med att intagningen vid mitten av 1960-talet skall ha ökats till 30 studerande per år.

Universitetsutredningen har icke ansett sig böra gå in på frågan om kursinnehållet vid de skilda fackavdelningarna. Det av avdelningsrådet för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm väckta förslaget om en förstärkning av utbildningen i ekonomiska och industriorganisatoriska ämnen (i form av inrättande av en ny fackavdelning) bör enligt utredningens mening beaktas av den kommitté, som utredningen föreslår tillkallad med huvuduppgift att planera för en förstärkning av den företagsekonomiska utbildningens kapacitet (se nedan s. 358 ff.). 222

C. De enskilda högskolornas storlek 1. Frågan om en tredje teknisk Allmänna

högskola

synpunkter

Utredningen har i det föregående beräknat, att de tekniska högskolornas resurser totalt måste ökas högst avsevärt under perioden 1960—65, för att vid slutet av perioden intagningskapaciteten för civilingenjörsutbildning skall ligga vid drygt 1 800 intagna och tillräckliga resurser därutöver skall stå till förfogande för en intensivare forskning och forskarutbildning. Men intagningskapacitet är icke detsamma som utbildningskapacitet. Den ökning av intagningen som göres år 1965 kräver en fortsatt förstärkning av utbildningsresurserna, för att undervisningen i samtliga fyra årskurser skall motsvara intagningen. Samtidigt torde kraven på resurser för forskning och forskarutbildning fortsätta att stiga, varför man måste räkna med en fortgående förstärkning av högskolorna även efter år 1965. Den första betydelsefulla fråga, som måste ställas inför det utbyggnadsprogram, som framlagts, är denna: Är det överhuvudtaget möjligt att så snabbt och så starkt bygga ut de två existerande tekniska högskolorna eller måste man av rena tidsskäl omedelbart sätta i gång arbetet med att planera en tredje teknisk högskola? Eller omvänt: Är det utifrån mera allmänna överväganden överhuvudtaget rimligt att räkna med två tekniska högskolor av storleksordningen 900 intagna, d. v. s. cirka 4 000 a 5 000 studerande, eller bör man redan för att få administrativa enheter av hanterlig storlek från början gå in för en tredje teknisk högskola? Universitetsutredningen vill härvidlag till en början något beröra den allmänna frågan om ett universitets eller en högskolas maximala, minimala och optimala storlek. De allmänna resonemang utredningen i denna fråga fört både inom sig och med utomstående intresserade har lett utredningen till den övertygelsen, att man möjligen kan tala om ett minimum beträffande en högre lärOällS tålts storlek, men att frågorna om optimum och maximum icke kan besvaras generellt, utan svaren blir beroende av lokala och organisatoriska faktorer i de enskilda fallen. Från forskningens och den vetenskapliga undervisningens synpunkt måste möjligheter till dagliga kontakter mellan företrädare för olika vetenskaper och samarbete mellan forskare inom olika ämnen te sig som en oundgänglig förutsättning för arbete och utveckling. En mycket liten högskoleenhet med något hundratal studenter och företrädare för ett mycket begränsat antal, varandra kanske närliggande ämnen ger måhända icke ensam de nödvändiga kontaktmöjligheterna och den stimulerande forskningsmiljö, som fordras för att högskolan verkligen skall bli ett centrum för vetenskaplig utbildning och debatt. Den skulle därför kunna betecknas såsom för liten, såvida den inte lokalt och 223

organisatoriskt så nära anknytes till en annan högskola, att de båda praktiskt kan ses som fakulteter av samma läroanstalt. Den vetenskapliga utvecklingen tenderar enligt en såvitt utredningen förstår samstämmig bedömning av företrädare för skilda vetenskaper mot ett allt starkare beroende de olika vetenskaperna emellan. Forskningens resultat inom ett ämne ökar omedelbart våra kunskaper även inom andra ämnesområden och ger andra ämnens forskare förbättrade instrument och nya metoder, som kan möjliggöra från början oväntade framsteg inom flera varandra helt olika forskningsområden. Samtidigt med denna utveckling mot allt starkare beroende mellan olika vetenskapsgrenar framträder — både inom forskningen och inom undervisningen — ett allt större behov av differentiering och specialisering. Om detta behov skall tillgodoses, krävs en specialisering av lärar- och forskarbefattningarna inom ett ämnes olika grenar. En livskraftig forsknings- och undervisningsinstitution måste således till sitt förfogande ha specialister på olika delar av ämnet och på olika forskningsmetoder, vilka specialister arbetar i nära samverkan med varandra. En forskar- och lärarstab uppbyggd på detta sätt kan endast skapas vid relativt stora institutioner. Härtill kommer, att ekonomiska skäl talar mot en alltför stark splittring av universitets- och högskoleväsendet. Med hänsyn till dessa förhållanden synes man allmänt sett böra undvika att upprätta små, lokalt isolerade högskoleenheter och i stället sträva efter att få till stånd en närmare samverkan och en intimare kontakt mellan forskare och studenter vid olika läroanstalters institutioner. Från rent vetenskapliga och universitetspedagogiska synpunkter har man såvitt utredningen kan bedöma knappast i och för sig någon anledning att rygga tillbaka för att skapa universitets- eller högskoleenheter väsentligt större än de största vi nu har. Uppsala universitet hade höstterminen 1938 sammanlagt 2 643 närvarande studerande. Höstterminen 1946 var siffran nästan densamma, 2 990 studerande, medan studentantalet höstterminen 1958 hade stigit till 6 055. Under loppet av 12 år hade sålunda antalet studerande vid universitetet fördubblats. Vid tekniska högskolan i Stockholm var studentantalet höstterminerna 1938, 1946 och 1958 respektive 1 269, 1 619 och 2 608. Få torde hävda, att den tillväxt, som dessa siffror illustrerar, nödvändigtvis måste innebära nackdelar för forskningen. Det må i detta sammanhang påpekas att antalet studerande vid Sorbonne läsåret 1956/57 uppgick till närmare 70 000 och att de tre största amerikanska universiteten redovisar mellan 30 000 och 40 000 studenter. Att den ökande tillströmningen ledde till en försvagning av resurserna för både undervisning och forskning vid de filosofiska fakulteterna, så länge fakulteternas resurser var begränsade men intagningen obegränsad, har belysts i utredningens första betänkande. Genom statsmakternas beslut år 1958 i anslutning till utredningens förslag om automatisk anpassning av lärarresurserna till 224

undervisningsbehoven synes emellertid denna olägenhet vara övervunnen. En fortsatt expansion, kanske ytterligare en fördubbling av studentantalet skulle sannolikt kunna genomföras utan men för vare sig forskningen eller den vetenskapliga undervisningen. Den självklara förutsättningen härför är emellertid att man har tillräckliga mark- och arbetskraftsresurser för att tillräckligt snabbt uppföra för en sådan expansion erforderliga undervisnings- och forskningslokaler samt bostäder för studenter och lärare. Dessutom förutsätter en sådan expansion att man bemästrar de betydande organisatoriska och administrativa problem, som måste komma att resa sig. Slutsatsen av detta allmänna resonemang blir, att man, om man uteslutande ser till forskningens och den vetenskapliga utvecklingens intressen, hellre bör välja att bygga ut och komplettera redan stora universitets- och högskoleenheter än att tillskapa en ny, fristående och i varje fall till en början liten teknisk högskola på en ny plats utan befintliga vetenskapliga institutioner. Till samma slutsats kommer man, om man betraktar problemet från mera renodlad utbildningssynpunkt, i varje fall på kort sikt. En ny högskola kommer givetvis icke att stå fullt utbyggd och med alla lärarbefattningar inrättade och besatta den dag då de första studenterna tages in. Man måste i stället räkna med en period av successiv uppbyggnad, under vilken både forsknings- och utbildningsmiljö är mindre gynnsamma än på andra håll till följd av att vissa avdelningar eller delar av avdelningar ännu ej kommit till stånd, specialiseringsmöjligheterna är begränsade, vissa av lärarna är tillfälligt engagerade, licentiander och doktorander saknas etc. Det kan dröja någon tid, innan en ny teknisk högskola är fullt etablerad i det allmänna medvetandet, och vissa risker finns för att detta till en början kan få en ogynnsam återverkan på elevrekryteringen liksom kanske också på arbetsgivarnas attityd, då det gäller anställandet av civilingenjörer med examen från den nya högskolan. Dessa argument, som från en mera renodlad utbildningssynpunkt kan tala emot införande av civilingenjörsutbildning på en ny plats i landet, är emellertid — det vill utredningen uttryckligen slå fast — giltiga endast på kort sikt. De antydda nackdelarna kan motverkas och relativt snabbt elimineras, under förutsättning att statsmakterna och myndigheterna redan från början inriktar uppbyggnadsarbetet på att ge den nya utbildningsorganisationen en fullgod standard med tillräckliga resurser för både forskning och undervisning. Avsevärt starkare än de mera kortsiktiga utbildningsargumenten talar då forskningens krav på rika differentierings- och specialiseringsmöjligheter emot inrättandet av en ny, fristående teknisk högskola. Därav skulle då följa, att den här föreslagna utbyggnaden av den högre tekniska utbildningen om möjligt borde genomföras vid de befintliga tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg. Emellertid bör enligt utredningens uppfattning även Uppsala och Lund redan från början föras in i övervägandena, och detta av i huvudsak följande skäl. 225 15

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala och Lund måste under alla omständigheter ges avsevärt förstärkta resurser. Det blir här fråga om en betydande kvantitativ utbyggnad av de redan befintliga institutionerna i sådana centrala ämnen som matematik, fysik och kemi, vilka också är centrala ämnen inom civilingenjörsutbildningen och för den rent tekniska forskningen. Men de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbyggnad måste även komma att få den formen, att ämnesrepresentationen blir mera omfattande och rikare differentierad. Om universiteten i framtiden skall kunna fylla sin uppgift för forskning och utbildning inom den matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären, måste man där ge representation åt ämnen och ämnesgrenar, vilka nu finns företrädda endast vid de tekniska högskolorna. De som utbildar sig till ämneslärare i matematisk-naturvetenskapliga ämnen kommer att få som en av sina huvuduppgifter att undervisa blivande tekniker, och det blir därför allt mera nödvändigt att i ämneslärarutbildningen även ingår sådana delar av matematiken, fysiken, kemien e t c , som är av särskild betydelse för tekniken. Förlägger man institutioner för teknisk forskning och utbildning till någon av de nuvarande universitetsstäderna Uppsala eller Lund, skulle man därmed på ett avgörande sätt förbättra universitetets resurser i fråga om ämneslärar- och forskarutbildning inom de matematisk-naturvetenskapliga ämnesområdena. Samtidigt skulle man ge de tekniska ämnenas både forskare och studenter bättre möjligheter till värdefulla kontakter med andra vetenskaper än de rent naturvetenskapliga eller tekniska, t. ex. med ämnen som företagsekonomi, nationalekonomi, psykologi och sociologi. I syfte att få de statsfinansiella aspekterna på detta spörsmål belysta har universitetsutredningen hänvänt sig till byggnadsstyrelsen, som i skrivelse till utredningen den 11 augusti 1959 sammanfattat sin allmänna syn på kostnadsfrågan på följande sätt: I regel torde det erfordras avsevärt mindre byggnadsåtgärder för att utöka en befintlig högskola än för att anlägga en helt ny. Detta förhållande torde äga sin motsvarighet beträffande kostnaderna för utrustning och tjänster. Möjligheterna att väsentligt utöka de befintliga tekniska högskolorna är emellertid begränsade och beroende av tillgången på byggnadsmark. Om civilingenjörsutbildningen skall ökas utöver vad som är möjligt vid de bestående högskolorna, måste en tredje teknisk högskola därför komma till stånd. Förlägges denna till Lund-Malmö-området, synes, framhåller byggnadsstyrelsen, viss samverkan kunna äga rum med Lunds universitet, vilket i sin tur torde minska investeringsbehovet. Utöver vad byggnadsstyrelsen anfört kan som ett statsfinansiellt argument emot inrättandet av en tredje teknisk högskola anföras, att de båda äldre högskolorna innefattar ett stort antal forskar- och lärarbefattningar, vilka tillkommit huvudsakligen med hänsyn till den tekniska forskningens behov. Innehavarna av dessa befattningar förestår viktiga forskningsinstitutioner vid hög226

skolan eller i dennas närhet (branschforskningsinstitut) och bestrider dessutom en kvantitativt mindre omfattande undervisning, delvis i ämnen som icke obligatoriskt ingår i studierna för civilingenjörsexamen. Flera av dessa institutioner skulle sannolikt behöva endast obetydliga förstärkningar i fråga om apparatur och biträdande personal för att kunna taga emot ett avsevärt högre antal studerande än nu. Upprättar man däremot en tredje teknisk högskola, bör denna göras i stort sett likvärdig med de övriga i avseende på specialiseringsmöjligheter och resurser för teknisk forskning. Visserligen behöver icke varje teknisk högskola ha samtliga specialiteter, utan de bör — liksom fallet är beträffande de två existerande högskolorna — i viss mån kunna specialisera sig på olika områden. Om man beslutar upprätta en ny, helt fristående teknisk läroanstalt, måste man sålunda upprätta nya institutioner även i ämnen, som icke skulle ha behövt dubbleras, om man i stället valt att bygga ut de bestående högskolorna. Men om man i stället tillskapar en ny läroanstalt för teknisk utbildning och forskning i anknytning till en redan befintlig läroanstalt med matematisk-naturvetenskaplig fakultet, finns redan från början möjligheter till kontakter och specialisering, som skulle saknas på en helt ny högskoleort. Frågan om specialinstitutioner och specialiseringsmöjligheter vid en ny teknisk läroanstalt kan givetvis också ses från synpunkten att tillgången på aktiva forskare inom de rent tekniska ämnena ännu är begränsad. Vissa svårigheter kan därför på kort sikt uppstå, då det gäller rekryteringen till nyinrättade professurer i speciella ämnen. Å andra sidan får man ej bortse från den stimulans för teknisk forskning överhuvudtaget, som tillkomsten av en ny teknisk läroanstalt otvivelaktigt skulle innebära. Vid sina överväganden av de mera allmänna skälen för och emot en tredje teknisk högskola har universitetsutredningen kommit till den bestämda uppfattningen, att övervägande skäl talar emot upprättandet av en helt fristående läroanstalt. Skall en teknisk utbildnings- och forskningsorganisation komma till stånd på ytterligare en plats i landet, synes detta böra ske genom en nära anknytning till en bestående matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Såväl hänsynen till forskningens och utbildningens intressen som ekonomiska hänsyn pekar i denna riktning. Då det så gäller frågan om man bör inskränka sig till att bygga ut de två bestående tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg eller därutöver även tillskapa en läroanstalt för teknisk forskning och undervisning i anknytning till någon av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala eller Lund, har man att mot varandra väga de värden som en sådan integration skulle ge åt både den tekniska och den naturvetenskapliga forskningen och undervisningen, mot de nackdelar för teknisk undervisning och forskning, som frånvaron av speciella tekniska forskningsinstitutioner (t. ex. branschforskningsinstituten) innebär. Innan en sådan avvägning kan göras, är det emellertid nödvändigt att undersöka, huruvida det är praktiskt möjligt att tillräckligt snabbt genomföra 227

en så omfattande utbyggnad av de två tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg, att dessa tillsammans redan vid mitten av 1960-talet kan taga emot 1 800 årligen nyinskrivna studerande.

Utbyggnadsmöjligheterna

i

Stockholm

I syfte att skaffa sig en uppfattning rörande möjligheterna att öka utbildningskapaciteten vid tekniska högskolan i Stockholm har utredningen samrått med högskolans byggnadskommitté, vars arkitekt, professor N. Ahrbom, sammanfattat sina synpunkter i en till utredningen överlämnad promemoria av den 29 maj 1959. Professor Ahrbom framhåller inledningsvis, att 1945 års generalplan för högskolans utbyggnad som sin riktpunkt hade en årlig intagning av 450 studerande. Utbyggnaden, som påbörjades år 1946, skulle enligt de ursprungliga planerna vara genomförd vid utgången av budgetåret 1952/53, men tidsprogrammet har sedermera kommit att tänjas ut, så att utbyggnaden nu beräknas vara fullbordad den 1 juli 1961. Samtidigt har emellertid den ursprungliga generalplanen på åtskilliga punkter reviderats, bl. a. såtillvida att den årliga intagningen under utbyggnadstiden successivt höjts till nu cirka 600 studerande per år. Detta förhållande har medfört lokalbrist på olika håll inom högskolan. Särskilt gäller detta lokalerna för de båda lägre årskurserna, vilka lokaler färdigställdes redan under år 1948 och dimensionerats för en årlig intagning av 450 studerande. Trots visst provisoriskt lokaltillskott är lokalbristen kännbar. »Oavsett om högskolans intagningskapacitet ytterligare ökas föreligger sålunda behov av avsevärda nya lokalutrymmen för de matematiska och fysiska institutionerna», sammanfattar professor Ahrbom. Rörande en av utredningen diskussionsvis ifrågasatt utökning av högskolans intagningskapacitet från drygt 600 till drygt 760 årligen nyintagna studerande, huvudsakligen inom avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik och bergsvetenskap framhålles i promemorian, att de begränsade markresurser inom det av högskolan nu disponerade markområdet, vilket reserverats för framtida tillbyggnader icke bör tagas i anspråk för att tillgodose lokalbehov som uppstår vid en kvantitativ utbyggnad av högskolans utbildningskapacitet. För sådant ändamål fordras förvärv av ny byggnadsmark. Då det icke synes möjligt att nu förvärva de båda närbelägna sjukhusens, Sophiahemmets och Röda Korsets, områden, vilka i och för sig är de från högskolans synpunkt lämpligaste och bäst belägna, måste behovet av ny byggnadsmark tillgodoses på annan plats på Norra Djurgården. Professor Ahrbom pekar härvidlag på två områden, det ena vid Träskportsvägen mellan högskolans nuvarande område och Allmänna Barnbördshuset och det andra ett område norr om den nuvarande högskolan utefter Drottning Kristinas väg. »Endera eller båda dessa områden bör reserveras för högskolans fortsatta utbyggande, nu och i framtiden.» 228

Utredningen har hos byggnadsstyrelsen hemställt om styrelsens yttrande över professor Ahrboms promemoria samt om styrelsens synpunkter rörande de allmänna förutsättningarna för en utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm för ett ökat studerandeantal. Byggnadsstyrelsen har i yttrande den 27 juli 1959 anfört i huvudsak följande. Tekniska högskolans nuvarande område har exploaterats hårt. Detta har kunnat accepteras, då viss expansion synts kunna ske bl. a. på det område, på vilket Röda Korsets sjukhem är beläget, och på del av Sophiahemmets område. Man har vid exploateringen också räknat med möjligheten att förflytta statens väginstitut och statens provningsanstalt till andra tomtområden. Krav på en ökning av det nuvarande elevantalet aktualiserar nu behov av ytterligare mark. En fortsatt exploatering bedömer styrelsen som olämplig, då de små utrymmesreserverna inom högskolans nuvarande område helt behöver tagas i anspråk för lokalökningar för de båda lägre årskurserna, för vissa nya ämnen, för planerad ökning av lärarpersonalen, licentiander, samt inte minst för arkivering. Styrelsen vill emellertid icke motsätta sig en ökad intagning under förutsättning att det i promemorian föreslagna Träskportsvägsområdet kan tas i anspråk och att Röda Korsets område, eventuellt också del av Sophiahemmets område, på längre sikt kan tillföras högskolan för de befintliga institutionernas framtida behov. Beträffande det föreslagna området utefter Drottning Kristinas väg norr om högskolan ligger detta visserligen på vägen ut mot Stockholms universitets tilltänkta område, men måste för högskolan anses vara sämre beläget än Träskportsvägsområdet och mindre lämpligt för högskolebebyggelse. Någon ökning av högskolans elevantal utöver den nu föreslagna, synes enligt styrelsens mening icke kunna ske med hänsyn till förefintliga markresurser.

Universitetsutredningen måste sålunda konstatera, att redan en utbyggnad för att möjliggöra en till drygt 760 studerande ökad årlig intagning förutsätter en betydande utvidgning av det markområde, som högskolan nu disponerar. Naturligast vore att för högskolans räkning reservera de närbelägna sjukhusens fastigheter, så snart dessa icke längre behöver disponeras för sina nuvarande ändamål. Emellertid är det otänkbart att man nu eller inom de närmaste åren skulle kunna disponera dessa fastigheter eller någon del därav för tekniska högskolans ändamål. Sannolikt kan så ej ske förrän efter den tidpunkt, då högskolans utbildningskapacitet enligt utredningens program måste vara fullt utbyggd. Utredningen kan därför icke förorda en lösning av denna fråga, som förutsätter övertagande av sjukhusens fastigheter. Däremot ser utredningen dessa som en mycket värdefull markreserv på lång sikt för en framtida diffe229

rendering och utbyggnad av tekniska högskolans utbildnings- och forskningsprogram. I detta läge har utredningen under hand förhört sig hos Stockholms stads skoldirektion rörande möjligheterna att för tekniska högskolans räkning övertaga den närbelägna Engelbrekts folkskola. Det visade sig emellertid, att denna skolbyggnad icke under överskådlig tid kan överlåtas för annan verksamhet.

För utredningen, som anser det ofrånkomligt att framlägga förslag till lösningar som kan förverkligas mycket snabbt, återstår sålunda att överväga den möjlighet, som utpekats av byggnadskommitténs arkitekt, nämligen ytterligare markreservationer för högskolans ändamål i Lill-Jansskogen. Det är här fråga om områden, vilka i 1952 års generalplaneförslag för Stockholm utlagts som delar av ett större, sammanhängande parkområde. Visserligen föreligger för dessa områden varken fastställd generalplan eller fastställd stadsplan och visserligen befinner sig områdena i fråga i kronans ägo (djurgårdsmark), men uppenbart är, att överväganden rörande ytterligare markdispositioner för byggnadsändamål inom detta område måste influeras bl. a. av synpunkter rörande markens värde som fritidsområde för huvudstadens befolkning. 1959 års riksdag har sålunda i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att skydda Djurgårdens mark från exploatering biträtt allmänna beredningsutskottets uttalande, att det vore nödvändigt att så stora delar som möjligt av den ännu ej exploaterade djurgårdsmarken bibehålies som naturpark. Det är enligt utskottets av riksdagen biträdda mening vidare icke möjligt att åstadkomma en rationell ordning för naturvärdenas bevarande, utan att en enhetlig plan för områdets utnyttjande fastställes. Utskottet hade slutligen med tillfredsställelse konstaterat, att djurgårdsnämnden påbörjat arbetet med en sådan dispositionsplan vilken skall upprättas i samråd med riksmarskalksämbetet, byggnadsstyrelsen och Stockholms stad.

Även olägenheter av annat slag kan bli en följd av en kraftig utökning av antalet universitets- och högskolestuderande just i Stockholm. 1955 års långtidsutredning framhöll i sitt betänkande Balanserad expansion (SOU 1956: 53), att storstädernas snabba tillväxt icke minst genom bilismens genombrott får till följd en stark ökning av investeringsbehoven just i storstäderna. Härvidlag intar Stockholm en särställning. Uppenbart är, konstaterade långtidsutredningen, att »stora svårigheter att tillräckligt snabbt anpassa en storstad som Stockholm med alla dess anläggningar till en snabbt växande befolkning och trafik kommer att bestå för en lång tid framåt. Redan nu har stora eftersläpningar uppstått i de därför nödvändiga investeringarna.» Den sannolikt länge bestående bristen på balans mellan kapitalutrustning och storstadens växande behov leder enligt 230

långtidsutredningens mening fram till frågan »om det inte vore önskvärt att söka dämpa takten i de största städernas och speciellt Storstockholms tillväxt». Detta skulle kunna ske på flera sätt, bl. a. genom att delar av den statliga verksamheten flyttas till orter utanför Stockholm och genom att man allmänt understöder utvecklingen av andra städer och regioner, så att dessa blir mera attraktiva i förhållande till storstadsmiljön. Under hänvisning bl. a. till långtidsutredningens här refererade uttalande tillsattes på våren 1957 en särskild utredning, Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, med uppgift att undersöka möjligheterna att flytta ut statliga verksamhetsgrenar från Stockholms-området till andra delar av landet. Vid ett samråd mellan representanter för denna utredning och universitetsutredningen har från lokaliseringsutredningens sida starkt framhållits önskvärdheten av att universitetsutredningen i sitt arbete beaktar den här angivna problematiken. Särskilt underströks därvid från lokaliseringsutredningens sida, att koncentrationen till storstäderna av vissa typer av högre läroanstalter i hög grad försvårade en decentraliseringspolitik, medan inrättandet av nya högre läroanstalter utanför storstäderna skulle verksamt bidraga till att göra andra regioner mera attraktiva i jämförelse med dessa. Universitetsutredningen, som icke anser det ligga inom dess kompetens att göra en avvägning på grundval av allmänt lokaliseringspolitiska överväganden, har endast velat här redovisa problemställningen och härpå anlagda synpunkter. Utredningen vill dock för egen del peka på ett problem som ytterligare belyser de svårigheter, som sannolikt uppstår vid en kraftig tillväxt av de högre läroanstalterna i Stockholm, nämligen studentbostadsproblemet. I en till utredningen överlämnad promemoria har 1957 års studentbostadsutredning starkt understrukit, att bristsituationen i fråga om studentbostäder i Stockholm redan nu måste betecknas som allvarlig. Medan en omfattande produktion av studentbostäder pågått i Uppsala och Lund under hela 1950-talet, har studentbostadsproduktionen i Stockholm, som dock hyser ungefär hälften av hela antalet universitets- och högskolestuderande, varit av avsevärt mindre omfattning. Eftersom en utbyggnad av läroanstalterna i huvudstaden skall vidtagas, måste ansträngningarna att få fram bostäder ytterligare intensifieras. Möjligheterna att under de närmaste fem åren förvärva så mycket tomtmark, som skulle krävas för att åstadkomma en varaktig förbättring av studentbostadssituationen i Stockholm, bedömes av studentbostadsutredningen som små. Särskilda åtgärder — t. ex. produktion av studentbostadsrum insprängda i vanlig familjebostadsbebyggelse — torde även behöva tillgripas.

Universitetsutredningen finner de här anförda synpunkterna böra påkalla uppmärksamhet. Även om man avstår från mera allmänt lokaliseringspolitiska överväganden, måste man redan från snäv universitetsplaneringssynpunkt konstatera, 231

att studentbostadssituationen utgör ett allvarligt problem, om det skulle gälla en omedelbar och mycket stark utvidgning av en högskola, som till övervägande del drar till sig studenter, som inte har sina föräldrahem inom Storstockholmsområdet. Likaså måste djurgårdsintressena väga tungt i sammanhanget. Även den, som icke vill tillmäta dem avgörande betydelse då det gäller tekniska högskolans utbyggnad, måste inse, att tanken på ytterligare markreservationer i Lill-Jansskogen för högskolans räkning kan stöta på motstånd. Detta kan i sin tur leda till en tidsutdräkt, som rimligen blir större ju större det markområde är, som anses behövligt för högskolan. Å andra sidan måste utredningen understryka, att mycket betydande investeringar redan gjorts för tekniska högskolan och att största delen av högskolans byggnadsbestånd är av ungt datum. Högskolan och dess utrustning torde i själva verket kvalitativt sett ligga på en nivå, som gör den väl jämförbar med de internationellt mest ansedda centra för teknisk utbildning och forskning. Under sådana omständigheter framstår det för utredningen som självklart, att man måste se till, att icke brist på byggnadsmark i framtiden hindrar en intensifiering och differentiering av högskolans undervisning och forskning, varigenom högskolan kan bevara sin rangplats och redan nedlagda kostnader kan göras fullt fruktbärande. Ytterligare markreservationer i Lill-Jansskogen kan därför nödvändiggöras av forskningens och utbildningens egna krav, alldeles oavsett om den årliga nyintagningen av teknologer ökas eller ej. Behovet av friluftsområden för huvudstadens växande befolkning måste enligt utredningens mening härvidlag stå tillbaka, såvida man icke finner sig kunna redan nu fatta beslut om en utflyttning av hela högskoleanläggningen till ett område med friare expansionsmöjligheter. Det kan måhända likväl synas tveksamt, om programmet för en nödvändig, snabb och stark utbyggnad av själva civilingenjörsutbildningens kapacitet bör byggas på förutsättningen att beslut om ytterligare markreservationer för tekniska högskolan i Stockholm kan fattas så snart, att icke tidsplanen spricker till följd av långvariga förhandlingar i denna fråga. Universitetsutredningen vill emellertid med all kraft framhålla, att ett utbyggnadsprogram för de tekniska högskolorna, som icke innefattar en utbyggnad jämväl av Stockholms-högskolan, från många synpunkter skulle te sig orimligt. Såväl industriens lokalisering som demografiska förhållanden pekar — som närmare skall visas i det följande — mot en fördelning av de tekniska högskolornas utbildningsplatser med nära 60 procent av platserna i Stockholmstrakten, d. v. s. samma relativa andel för Stockholm som för närvarande. Därtill kommer värdet för teknisk forskning och utbildning av nära kontakt med fristående forskningsinstitut av olika slag, främst kanske branschforskningsinstituten, av vilka de flesta är förlagda till Stockholm. 232

D e industrirepresentanter, med vilka universitetsutredningen haft överläggningar i d e n n a fråga, h a r emfatiskt framhållit nödvändigheten a v a t t en u t b y g g n a d k o m m e r till s t å n d även av tekniska högskolan i Stockholm. Utredningen delar för egen del uppfattningen, a t t sådana markreservationer m å s t e göras för t e k n i s k a högskolans utbyggnad, a t t däri kan i n r y m m a s icke b l o t t friare expansionsmöjligheter för den vid högskolans institutioner bedrivna forskningen och för en fortgående differentiering av högskolans v e r k s a m h e t u t a n ä v e n en utvidgning a v högskolans k v a n t i t a t i v a utbildningskapacitet. I d e t t a s a m m a n h a n g vill utredningen även peka på de möjligheter till s a m a r b e t e och vidgade k o n t a k t e r , som ö p p n a r sig i och med Stockholms-universitetets successiva utflyttning till Frescati-området. I d e t t a läge h a r universitetsutredningen tagit k o n t a k t med de myndigheter, som n ä r m a s t h a r a n s v a r e t för dispositionen av djurgårdsmarken, nämligen djurg å r d s n ä m n d e n , djurgårdsförvaltningen och byggnadsstyrelsen. H ä r v i d har av r e p r e s e n t a n t e r för dessa myndigheter u t t a l a t s förståelse för högskolans behov a v expansionsmöjligheter, men m a n h a r också u n d e r s t r u k i t svårigheten a t t förena alla de intressen, som anmäler sig i fråga om markdispositionen på N o r r a Djurgården. Som e t t resultat av de förda överläggningarna h a r djurgårdsnämnden i skrivelse till utredningen den 22 oktober 1959 anfört i h u v u d s a k följande: Vid överläggningar, som förevarit med representanter för universitetsutredningen, tekniska högskolan och dess byggnadskommitté, Sveriges Industriförbund, byggnadsstyrelsen, riksmarskalksämbetet och djurgårdsnämnden, har från företrädarna för utredningen, högskolan och industriförbundet framhållits, att en utökning av de tekniska högskolornas utbildningskapacitet från nuvarande ungefär 1 000 civilingenjörer till omkring 1 850 år 1966 vore mycket angelägen och att den i professor Ahrboms promemoria angivna utökningen av tekniska högskolan i Stockholm utgjorde ett minimialternativ, begränsat enbart av hänsyn till föreliggande markbrist. Den med hänsyn till andra förutsättningar, såsom befolkningsunderlag, antal studenter, industrianställda och stora industrianläggningar inom Stockholms naturliga upptagningsområde, önskvärda utbildningskapaciteten i Stockholm angavs vara ungefär 60 procent av totala utbildningsbehovet i riket, eller ungefär 1 000 civilingenjörer per år. På begäran har professor Ahrbom i skrivelse den 5 oktober 1959 till nämndens ordförande angivit en preliminär uppskattning av nettogolvytor för beräkning av markbehovet för de erforderliga nybyggnaderna vid en nyintagning av 760 studerande per år. Den erforderliga nettogolvytan har däri angivits till ungefär 17 100 m2, vartill bör läggas en 50-procentig reserv för framtida utbyggnad. Den totala nettogolvytan bör sålunda uppskattas till cirka 25 600 m2, vilket enligt under hand lämnad uppgift kan beräknas motsvara en bruttovåningsyta av ungefär 33 500 m2. För en nybebyggelse av denna omfattning och karaktär har professor Ahrbom under hand uppgivit den erforderliga tomtytan till storleksordningen 30 000 m'"'. Tekniska högskolans nuvarande område, som torde omfatta ungefär 140 000 m2, utgör del av Kungl. Djurgården och har i olika etapper genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen tagits i anspråk för högskolans utbyggnad. Första upplåtelsen härrör från år 1911. Efter 1945 har upplåtelserna skett enligt en nämnda år antagen generalplan för

utbyggnaden, vilken utgick från en årlig intagning av 450 studerande. Den faktiska nyintagningen har emellertid successivt ökat och utgjorde hösten 1959 ungefär 600 studerande. Den del av Norra Djurgården, som närmast angränsar högskolans område, är den s. k. Lill-Jansskogen, som bland annat innesluter Ugglevikskällan med omgivande mycket natursköna terrängpartier. Genom sitt läge nära tätt befolkade delar av Östermalm och Norrmalm och i omedelbart grannskap av Stadion och andra idrottsanläggningar utgör LillJansskogen ett för huvudstaden mycket betydelsefullt rekreationsområde. Inom området har utbyggts ett nät av vägar för promenader och ridning och olika åtgärder ha även i övrigt vidtagits för att öka områdets användbarhet för rekreationsändamål. Vid djurgårdsnämndens överväganden angående planering för djurgårdsmarkens användning för olika ändamål, har området ansetts böra i sin helhet reserveras såsom naturlig park och i samråd med djurgårdsförvaltningen har nämnden påbörjat utredning rörande olika åtgärder för en förbättrad park- och landskapsvård inom området. Djurgårdsnämnden har på grund av de angivna omständigheterna ansett det angeläget att undersöka huruvida icke andra alternativ än de i professor Ahrboms PM framförda äro tänkbara för tillgodoseende av högskolans utbyggnadsbehov vid en nyintagning av 760 studerande per år. Nämnden har därvid i främsta rummet haft i åtanke en samordning av tekniska högskolans och Stockholms universitets utbyggnadsplaner i syfte att om möjligt uppnå en minskning av det totala lokal- och markbehovet och en koncentration av den gemensamma utbyggnaden till den del av Frescati-området, som genom beslut av statsmakterna reserverats för institutioner, i första hand för universitet. De preliminära sonderingar, som nämnden kunnat göra i denna del, ha emellertid givit en antydan om att en dylik samordning är komplicerad och sannolikt icke kan ge en lösning av de för tekniska högskolan närmast aktuella utbyggnadsbehoven. Nämnden har därför tvingats att nu överge tanken på en sådan lösning, men vill likväl här framhålla önskvärdheten av att förutsättningarna för en dylik samordning på längre sikt närmare överväges i samband med planeringen av universitetets utbyggnad. E t t annat område å Norra Djurgården, som med hänsyn till naturparksintresset synes kunna med mindre olägenhet än delar av Lill-Jansskogen upplåtas till högskolan, är det s.k. Söderbrunnsområdet, vilket ligger omedelbart öster om Roslagsbanan och norr om Värtajärnvägen. De preliminära utredningar, som nämnden kunnat medhinna i denna del, ha dock utvisat att ifrågavarande område av stadsplanetekniska skäl icke kan ställas till förfogande för bebyggelse så snart att en lösning av tekniska högskolans aktuella utbyggnadsbehov därigenom kan erhållas. Av de båda ifrågasatta områdena i Lill-Jansskogen har det södra ett sådant läge särskilt i förhållande till Stadion och övriga idrottsanläggningar men även i övrigt, att det bildar en naturlig entré till Lill-Jansskogen och närbelägna delar av Norra Djurgården. Det bör därför icke komma i fråga för bebyggelse. Det norra området är såsom ovan angivits också ett mycket värdefullt naturparksområde med åtskilliga natursköna partier. Genom sitt läge kan det dock icke sägas vara lika omistligt som naturpark som det förutnämnda området. Om man med hänsyn till den föreliggande bristen på lämplig tomtmark och det angelägna utbyggnadsbehovet skulle finna det oundgängligen erforderligt med en upplåtelse av ytterligare djurgårdsmark för tekniska högskolan, anser djurgårdsnämnden det norra området vara det som med hänsyn till ovan angivna förhållanden kan komma under övervägande. Det torde också vara möjligt, att inom i huvudsak ifrågavarande område efter närmare planläggning tillgodose det för utbyggnaden uppskattade behovet av tomtmark. Djurgårdsnämnden, som i ärendet samrått med riksmarskalksämbetet och byggnadsstyrelsen, vill icke motsätta sig att en upplåtelse av mark av ifrågavarande storleksordning efter erforderlig närmare utredning kommer till stånd på denna plats. Nämnden

anser det emellertid med hänsyn till nödvändigheten av Lill-Jansskogens skydd mot ytterligare exploatering erforderligt att en dylik upplåtelse uttryckligen angives såsom slutetappen för bebyggelsen inom detta område och att övriga delar av Lill-Jansskogen samtidigt reserveras såsom naturpark. Den närmare avvägningen härutinnan faller inom ramen för djurgårdsnämndens planläggning av djurgårdsmarkens användning för olika ändamål och nämnden avser att för Kungl. Maj:t framlägga förslag av ovan angiven innebörd så snart erforderliga detaljutredningar kunnat ske. De i det föregående redovisade skälen för en utbyggnad även av tekniska högskolan i Stockholm är enligt universitetsutredningens mening synnerligen tungt vägande. Under hänvisning härtill och till djurgårdsnämndens nu refererade skrivelse anser sig utredningen kunna konstatera, att förutsättningar uppenbarligen föreligger för en genom förhandlingar mellan samtliga intressenter träffad uppgörelse om sådana markreservationer för högskolans räkning, som skulle möjliggöra en icke obetydlig utökning av tekniska högskolans utbildningskapacitet inom ramen för den tidsplan för civilingenjörsutbildningens utbyggnad, som utredningen anger i detta betänkande.

Sammanfattningsvis vill universitetsutredningen konstatera, att tekniska högskolan i Stockholm saknar tillräckliga expansionsmöjligheter inom det av högskolan nu disponerade markområdet. E t t marktillskott torde förr eller senare bli nödvändigt oavsett om studentintagningen ökas eller ej. En snabbt genomförd utvidgning av högskolans intagningskapacitet — upp till 800 a 900 årligen nyintagna teknologer — förutsätter att beslut fattas mycket snart om att till högskolans disposition ställa ett betydande markområde i Lill-Jansskogen. E t t sådant beslut kan väcka betänkligheter med hänsyn till huvudstadsbefolkningens behov av rekreationsområden i stadskärnans närhet. En så kraftig ökning av studentantalet och därmed av högskolans personalstab och verksamhet överhuvudtaget kommer vidare att bidraga till att förvärra de problem, som sammanhänger med storstädernas, särskilt Stockholms, snabba tillväxt; icke minst måste man härvidlag — i varje fall på kort sikt — räkna med en förvärring av bristsituationen i fråga om studentbostäder. Å andra sidan torde den tekniska forskningens krav vara lättare att tillgodose inom ramen för utvidgade tekniska högskolor än genom inrättande av en ny sådan. Lärarrekryteringen till en ny teknisk högskola kan komma att vålla bekymmer. I varje fall på kort sikt torde det vara lättare att snabbt få till stånd en fullgod och tillräckligt differentierad civilingenjörsutbildning för ett ökat antal teknologer genom att utvidga de bestående högskolorna än genom att inrätta en ny. Slutligen synes övervägande skäl tala för att både byggnadsoch driftkostnaderna för en ökad utbildning av civilingenjörer blir något lägre vid en utbyggnad av de existerande högskolorna än vid inrättandet av en ny sådan. 235

Vid sina överväganden rörande skälen för och emot en tredje teknisk högskola har utredningen funnit, att därest man finner övervägande skäl tala för att utbyggnadsprogrammet inskränkes till att omfatta endast de två existerande högskolorna, måste huvuddelen av utökningen läggas på Chalmers tekniska högskola, medan däremot utbyggandet av tekniska högskolan i Stockholm måste göras mera måttlig, från nu 600 till cirka 750 årligen nyintagna teknologer. Denna utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm anser utredningen under alla omständigheter vara nödvändig. Innan man kan taga ställning till frågan om en tredje teknisk läroanstalt, har man att undersöka möjligheterna för en utvidgning av intagningskapaciteten vid Chalmers tekniska högskola från nu 400 till mer än 1 000 årligen nyintagna. Utbyggnadsmöjligheterna vid Chalmers tekniska högskola Uppenbart är, att man vid Chalmers tekniska högskola har förutsättningar för en betydande utbyggnad av utbildningskapaciteten. I sitt med skrivelse den 14 oktober 1958 avlämnade förslag till generalplan för högskolans utbyggnad har byggnadsstyrelsen räknat med två utbyggnadsalternativ, av vilka alternativ I bygger på förutsättningen att högskolans intagningskapacitet skall ökas från nuvarande 400 till 507 årligen nyintagna studerande och alternativ I I räknar med en årlig nyintagning av 760 studerande. Båda alternativen räknar med att lokalbehov kommer att föreligga även för undervisning av filosofie studerande i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik. Byggnadsstyrelsen beräknar, att högskolan under angivna förutsättningar har ett omedelbart markbehov av 130 000 m 2 vid alternativ I och 190 000 m 2 vid alternativ II. Därtill kommer emellertid behovet av framtida markreserver, vilka enligt styrelsens bedömande bör omfatta ett lika stort område som det omedelbart erforderliga. Inom området Nya Chalmers disponerar högskolan för närvarande cirka 140 000 m 2 mark, varför det omedelbara markbehovet sålunda skulle vara tillgodosett för en utbyggnad av högskolan enligt det lägre alternativet, medan man vid en utbyggnad enligt alternativ I I skulle behöva ytterligare cirka 50 000 m2 mark för omedelbar bebyggelse. Behovet av framtida markreserver kräver emellertid utöver det nu disponerade markområdet, vilket icke anses kunna i sin helhet utnyttjas för bebyggelse, en ytterligare areal med cirka 130 000 m 2 vid alternativ I och 250 000 m 2 vid alternativ II. Vid överläggningar med representanter för Göteborgs stad har byggnadsstyrelsen diskuterat olika markområden intill Nya Chalmers såsom lämpliga för högskolans framtida utbyggnad. Dessa områden, som är väl samlade och bedömes såsom i huvudsak ändamålsenliga, omfattar tillhopa cirka 275 000 m 2 , varav dock 160 000 m 2 nu är ianspråktagna för andra ändamål och därför endast att betrakta som »reserver på mycket lång sikt». Av återstoden är området 236

mellan Vasa sjukhus och Nya Chalmers (cirka 12 500 m2) tillgängligt »för praktiskt taget omedelbar bebyggelse», medan områdena på ömse sidor om studentkårens byggnader och den s. k. Stora Mossen (tillsammans cirka 100 000 m 2 ) beräknas vara disponibla »inom relativt snar framtid». Härtill kommer det s. k. Holtermanska sjukhuset, som under vissa förutsättningar skulle kunna ställas till högskolans förfogande mycket snart. Därest överenskommelse kan träffas med Göteborgs stad om att nämnda områden reserveras för högskolans räkning, skulle sålunda markbehoven — såväl de omedelbara som de mera långsiktiga behoven av markreserver — kunna tillgodoses även för en utbyggnad enligt det större alternativet I I (760 årligen nyintagna teknologer jämte cirka 100 årligen intagna filosofie studerande i vart och ett av ämnena fysik och kemi). Som ytterligare reserv kan man se Gamla Chalmers, som kan disponeras, så länge högskolan där bedriver undervisning. Slutligen erinrar byggnadsstyrelsen om att staden reserverat betydande markområden, cirka 200 000 m2, i Kallebäcksområdet för forskningsinstitut av olika slag. I sitt den 10 november 1958 avlämnade remissyttrande över byggnadsstyrelsens generalplaneförslag konstaterade universitetsutredningen, att den i sitt då nyligen avlämnade femte betänkande rörande forskningens villkor och behov framlagt förslag, som syftade till en stark intensifiering av forskningen icke minst vid de tekniska högskolorna. Det kunde därför mycket väl tänkas, att forskningens lokalbehov bleve större än byggnadsstyrelsen beräknat. Med hänsyn härtill uttalade utredningen en förmodan att en byggnadsvolym närmast motsvarande genéralplaneförslagets alternativ I I icke skulle möjliggöra en fullt så stark ökning av nyintagningen av studerande för civilingenjörsexamen som byggnadsstyrelsen tänkt sig. I det föregående har utredningen som en allmän riktpunkt vid planeringen av de tekniska högskolornas utbyggnad angivit att antalet aktiva licentiander och doktorander måste beräknas öka relativt sett avsevärt mera än antalet teknologer. Utredningen har vidare pekat på behovet av utrymme för ett ökat antal specialstuderande och extra studerande vid de tekniska högskolorna. Utredningen håller det visserligen för möjligt att man vid ett detalj studium av utbyggnadsplanen för Chalmers tekniska högskola kommer att finna det möjligt att inom ramen för ett givet markområde utvinna en större golvyta än byggnadsstyrelsen vågat räkna med i de överslagsmässiga kalkyler som måste ligga till grund för ett generalplaneförslag, men utan fastare hållpunkter härvidlag måste utredningen se den i förslagets alternativ I I angivna utbildningskapaciteten såsom maximum för vad som är uppnåeligt inom ramen för det angivna markområdet. I fråga om intagningskapaciteten och de studerandes fördelning på filosofie studerande och teknologer var byggnadsstyrelsens generalplaneförslag utarbetat efter vissa preliminära kontakter med representanter för universitetsutredningen, varvid konstaterades, att utredningens arbete ännu icke nått ett sådant stadium, att ett definitivt ställningstagande till enskilda fakulteters och högskolors fram237

tida dimensioner vore möjligt. Under sitt fortsatta arbete har utredningen kommit till resultat, som innebär att den för Göteborgs del föreslår en något mera omfattande utbildning av filosofie studerande, framför allt i ämnet fysik, än den som från utredningens sida nämndes vid underhandskontakterna med byggnadsstyrelsen rörande förutsättningar vid generalplaneförslagets utarbetande. Även detta ger utredningen anledning att vad beträffar intagningen av teknologer betrakta siffran 760 årligen nyintagna såsom en maximisiffra. Slutsatsen synes bli densamma, om man betraktar problemet med hänsyn till tidsfaktorn. Visserligen räknar generalplaneförslaget med mycket betydande markreserver för ändamål som kan bli aktuella i framtiden, men dessa reserver kan bli tillgängliga först på mycket lång sikt. Den byggnadsmark, som beräknas vara erforderlig för nu förutsedda byggnadsbehov, är inte heller omedelbart tillgänglig, och utbyggnadstiden är i generalplaneförslaget beräknad att utsträckas över en längre tidsperiod än som med hänsyn till utredningens allmänna tidsprogram är önskvärt. Utredningens slutsats blir den, att en utbyggnad av Chalmers tekniska högskola till en intagningskapacitet av drygt 700 nyintagna teknologer från och med läsåret 1965/66 synes vara möjlig, utan att man därigenom vållar avbräck för högskolans utveckling som forskningscentrum och utan att man beskär möjligheterna att i önskvärd utsträckning meddela undervisning jämväl för filosofie studerande vid Göteborgs universitet. En ytterligare utökning av intagningskapaciteten vid Chalmers kan däremot icke förordas på grundval av föreliggande utredningsmaterial.

Utredningens

förslag

Med detta konstaterande är även utredningens ställningstagande till frågan om en tredje teknisk högskola givet. Kan man bygga ut Chalmers tekniska högskola till en intagningskapacitet av 700 årligen nyintagna teknologer, skulle för genomförande av det av utredningen framlagda programmet för en ökad utbildning av civilingenjörer erfordras att tekniska högskolan i Stockholm bygges ut till en årlig intagningskapacitet av 1 100 studerande eller ännu mera. En sådan utbyggnad av Stockholms-högskolan betraktar utredningen som omöjlig a t t genomföra inom angiven tid. Utredningen har i stället i det föregående angivit siffran 750 årligen nyintagna såsom en realistisk riktpunkt för utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm. Föreliggande utbyggnadsmöjligheter vid de två bestående tekniska högskolorna bedömer utredningen sålunda ge plats för sammanlagt 1 450 årligen intagna teknologer. För genomförande av utredningens här framlagda program om en total intagning av närmare 1 850 nya studerande per år måste sålunda ytterligare närmare 400 nybörjarplatser komma till stånd på annat håll. Utredningen förordar därför inrättandet av en tredje teknisk högskola. 238

2. Den tredje tekniska högskolans

förläggning

Vid en diskussion om förläggningen av en tredje teknisk högskola måste man enligt utredningens mening utgå från att vi har ont om tid. Detta begränsar i realiteten starkt vår valfrihet. Programmet för de högre läroanstalternas utbyggnad måste ovillkorligen läggas upp och genomföras med sikte på att samhället skall tillvarataga de stora årskullarnas studiebegåvningar. Detta innebär — som flera gånger framhållits — att de tekniska högskolornas intagning måste ökas successivt med början omedelbart och med sikte på 1 800 årligen nyintagna teknologer från och med läsåret 1965/66. Genomförandet av ett sådant program kommer oundvikligen att bli en kapplöpning med tiden. Den här föreslagna 80-procentiga utökningen av civilingenjörsutbildningen är vidare endast en del av det stora programmet för de högre läroanstalternas utbyggnad. Totalt kommer detta utbyggnadsprogram att ställa stora krav på ökade resurser för utbildningssektorn inom samhällsarbetet. Det är därför nödvändigt att räkna med ett intensivt utnyttjande av alla resurser som står eller kan komma att ställas till förfogande. Civilingenjörsutbildningen är för närvarande i stort sett organiserad på så sätt, att teknologerna under de första två studieåren huvudsakligen läser s. k. grundläggande ämnen, d. v. s. huvudsakligen matematik, fysik, kemi, matematisk fysik, mekanik, hållfasthetslära, medan studierna i de olika s. k. tekniska tilllämpningsämnena huvudsakligen bedrives under andra hälften av studietiden. De grundläggande ämnena finns i stor utsträckning företrädda vid de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna. Det är under sådana omständigheter naturligt, att en ny teknisk högskola anknytes till en matematisk-naturvetenskaplig fakultet på så sätt att fakulteten anförtros uppgiften att organisera undervisning i de grundläggande ämnena för teknologer och denna undervisning kan påbörjas i redan befintliga institutioners undervisningslokaler. I en situation då det gäller att mycket snabbt få till stånd utbildningsplatser för teknologer på en ny plats, ter sig i själva verket en dylik anknytning till en bestående matematisk-naturvetenskaplig fakultet såsom ofrånkomlig. Visserligen måste givetvis fakultetens lärarkår och övriga personal förstärkas och dess institutioner byggas ut högst väsentligt, om det skall bli möjligt för fakulteten att vid sidan av undervisningen för ett ökande antal filosofie studerande ansvara även för undervisning av ett år från år stigande antal teknologer, men man synes likväl kunna utgå från att förekomsten av en fast organisation med ämnesrepresentation, institutionslokaler och administration gör det avsevärt lättare att snabbt få i gång en utbildning jämväl för civilingenjörsexamen än om denna utbildning förlägges till en plats utan en redan befintlig akademisk organisation. Innan erforderliga nya ordinarie lärarbefattningar i de grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnena hinner inrättas och besättas, kan 239

undervisningen bestridas av mera tillfälligt engagerade lärare under de nuvarande ämnesrepresentanternas ledning. Möjligheterna att rekrytera lärarkrafter är avsevärt större i en universitetsstad än på andra håll. Den administrativa apparaten finns redan uppbyggd, vilket bör avsevärt underlätta påbörjandet av planeringsarbetet för erforderliga nya institutioner m. m. Likaså finns redan den studentsociala organisationen för handhavandet av stipendier och studielån och för produktion och förvaltning av studentbostäder liksom för en rad serviceuppgifter, som handhaves av studentkårerna och studentnationerna. För såväl civilingenjörsutbildningen som den tekniska forskningen fordras emellertid också en intim kontakt med industrien. Det kan i detta sammanhang måhända anföras, att vissa städer med en mera allsidigt utvecklad industri skulle kunna erbjuda fördelar som universitetsstäderna saknar, då det t. ex. gäller lärarrekryteringen i vissa tekniska tillämpningsämnen, provisoriska laborationslokaler för undervisningen, forskningsapparatur m. m. Det är emellertid att märka, att ingen av de städer som härvidlag skulle kunna komma i fråga — man skulle väl närmast tänka sig Norrköping, Linköping, Västerås, Eskilstuna eller Örebro — skulle kunna erbjuda en verksam hjälp i dessa hänseenden annat än för någon eller ett par av en teknisk högskolas fackavdelningar. Därtill kommer, att i varje fall Lund-Malmö-området erbjuder minst lika goda kontaktmöjligheter med en differentierad industri som någon av de nämnda städerna. Vidare måste tidsfaktorn här väga tungt: Medan universitetsstäderna erbjuder fördelar då det gäller få i gång undervisningen i de två första årskurserna, skulle en förläggning till någon icke-akademisk industristad erbjuda fördelar vid organiserandet av undervisningen för de två senare årskurserna. Då det här framför allt gäller att snabbt få i gång en intagning av teknologer, måste det därför vara riktigare att välja den förläggning, som ger den största hjälpen i själva igångsättningen. Därtill kommer den för universitetsutredningen avgörande hänsynen till den tekniska forskningens beroende av en nära kontakt med en aktiv grundforskning inom så gott som hela den matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären liksom också hänsynen till det värde för den matematiska och naturvetenskapliga forskningen som stödet av en teknisk utbildnings- och forskningsorganisations resurser skulle utgöra. Att i dagens läge inrätta en ny teknisk högskola och avstå från att redan från början anknyta densamma till en matematisk-naturvetenskaplig forskningsorganisation framstår med hänsyn härtill för utredningen som klart olämpligt. Med stöd av det ovan sagda vill universitetsutredningen bestämt förorda, a t t den tredje tekniska högskolan förlägges till Lund-Malmö eller Uppsala eller möjligen till Umeå, därest en matematisk-naturvetenskaplig fakultet samtidigt inrättas där. Då utredningen emellertid, som framgår av följande kapitel, icke vill förorda en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Umeå annat än som ett program på relativt lång sikt, bör enligt utredningens mening Umeå-alternativet 240

förfalla, då det gäller förläggningen av den tredje tekniska högskolan. Valet står sålunda för utredningen mellan Uppsala och Lund-Malmö. Om den nya högskolan förlades till Uppsala, skulle givetvis själva närheten till Stockholm innebära vissa påtagliga, rent praktiska fördelar. Det tidsprogram som utredningen här föreslår för utbyggnad av civilingenjörsutbildningens kapacitet, är som flera gånger understrukits synnerligen pressat. Det kan tänkas, att det visar sig svårt att hinna bygga ut alla institutioner och besätta alla ordinarie och speciallärarbefattningar i de tekniska tillämpningsämnena i den takt som erfordras för programmets genomförande. Därest den tredje tekniska högskolan förlades till Uppsala, kunde i ett sådant läge själva närheten till Stockholm göra det möjligt att bemästra svårigheterna i uppbyggnadsskedet genom att man övergångsvis i vissa ämnen organiserade undervisning för den nya högskolans studenter vid Stockholms-högskolans institutioner, alternativt genom att vissa lärare vid tekniska högskolan i Stockholm åtoge sig undervisning även i Uppsala. Utredningen anser emellertid för sin del bestämt, att den tredje tekniska högskolan bör meddela en fullständig civilingenjörsutbildning inom sina fackavdelningar, och utredningen kan därför icke förorda ett arrangemang av nyss skisserat slag. Från många synpunkter måste det vara mindre lämpligt att förlägga en tredje teknisk högskola så nära Stockholm som i Uppsala. Då det nu anses motiverat att inrätta en tredje läroanstalt av detta slag, måste det från såväl industriens som den studerande ungdomens synpunkt i stället förefalla rimligare, att den nya högskolan förlägges till en region, som nu saknar nära kontakt med teknisk utbildning och forskning. För Lund-Malmö-alternativet och mot Uppsala som förläggningsort för den tredje tekniska högskolan talar en rad tungt vägande skäl. Bl. a. kan man räkna med ett starkt och brett förankrat lokalt intresse för en teknisk högskola i Skåne. Redan år 1945 tillsatte stadsfullmäktige i Malmö en kommitté med uppgift att utreda möjligheterna att förlägga en teknisk högskola till Malmö. Representanter för Malmö stad har sedermera inför utredningen understrukit stadens intresse av att en eventuell tredje teknisk högskola förlägges till Malmö, och staden har vidare reserverat ett markområde omfattande drygt 100 000 m 2 för en sådan högskola. Ytterligare byggnadsmark skulle kunna ställas till förfogande vid behov. I skrivelse till utredningen den 18 augusti 1957 har Skånska Ingenjörsklubben tagit upp spörsmålet om en teknisk högskola i Skåne och framlagt utredningsmaterial till belysning av behovet av en sådan. Bl. a. framhöll klubben, att andelen realstudenter som valde civilingenjörsutbildning syntes vara avsevärt lägre i Skåne än i landet som helhet, speciellt då i Stockholms- och Göteborgsregionerna. I skrivelse till utredningen den 12 april 1958 har Ingenjörsklubben kompletterat sitt utredningsmaterial med en inventering rörande möjligheterna 241 lo'

att, inte minst genom samarbete med den skånska industrien, tillgodose den skånska tekniska högskolans behov av deltidsanställda speciallärare och assistenter. Vidare har stadskollegiet i Hälsingborg i skrivelse till utredningen den 6 maj 1958 anslutit sig till Ingenjörsklubbens uppfattning att ett stort behov föreligger av en teknisk högskola i Skåne och att förutsättningarna för inrättande av en sådan högskola är gynnsamma. Stadskollegiet har därutöver framfört en rad skäl till förmån för att denna högskola förlägges till Hälsingborg. Till såväl Skånska Ingenjörsklubbens som stadskollegiets i Hälsingborg skrivelser har fogats uttalanden från olika företrädare för den skånska industrien, vari tanken på en teknisk högskola i Skåne tillstyrkes och olika synpunkter framföres rörande denna högskolas lämpliga lokalisering. Som ett samlat uttryck för det skånska näringslivets och universitetsvärldens syn på detta spörsmål får man uppfatta den utredning, som med skrivelse den 12 juni 1959 överlämnats till universitetsutredningen av större akademiska konsistoriet i Lund, Skånes handelskammare, Skånska Ingenjörsklubben och Lunds studentkår. Denna utredning, som utarbetats av en kommitté bestående av representanter för samtliga dessa fyra myndigheter och organisationer, utgår från att utbildningsorganisationen för civilingenjörsexamen bör utvidgas så kraftigt, att det är befogat eller nödvändigt att inrätta ytterligare en teknisk högskola i landet. I fråga om lokaliseringen av denna högskola utgår man från en jämförelse beträffande folkmängd, studentantal och näringslivets omfattning i fyra i betänkandet närmare angivna regioner. Jämförelsen åskådliggöres i följande sammanställning: Befolkning, studentantal

Umeå Stockholm— Uppsala Göteborg Lund—Malmö

och näringsliv inom olika delar av landet.

Procent.

Folkmängd 1955

Studenter 1952

Företag 1951

Anställda 1951

Omsättning 1951

48 23 21

48 22 22

44 23 25

48 24 22

51 23 20

Med hänsyn till att i begreppet »företag» (1951 års företagsräkning) inbegripes alla slag av företag, således även affärsrörelser och småföretag, vilka måhända ej beröres så mycket av den tekniska utbildningens omfattning och lokalisering, har kommittén som en kontroll införskaffat uppgifter rörande antalet stora ångpannor inom de här aktuella regionerna. Kommittén har därvid konstaterat, att i Lund-Malmö-regionen finnes 27 procent av hela antalet större 242

ångpanneanläggningar i landet, en siffra som nära överensstämmer med näringsfördelningen enligt de här återgivna sammanställningarna. Efter att ha erinrat om Ingenjörsklubbens påpekande att realstudenter i Sydsverige i mindre utsträckning än realstudenter i Stockholms- och Göteborgsregionerna söker sig till de tekniska högskolorna konstaterar kommittén, att Norrland icke har resurser att bära upp en teknisk högskola, medan LundMalmö-regionen har ungefär samma allmänna förutsättningar härför som Göteborgs-regionen. Det sydsvenska näringslivet skulle få stor nytta av en teknisk högskola inom landsdelen, samtidigt som samarbetet med den sydsvenska industrien skulle bli av stort värde för den nya högskolan. Kommittén förordar därför att den tredje tekniska högskolan förlägges till Skåne. Med hänsyn till de korta avstånden och de goda kommunikationerna anses själva lokaliseringen inom Skåne i och för sig spela mindre roll; man bör enligt kommitténs mening välja den ort, som bjuder de största fördelarna från undervisningssynpunkt. Efter att ha konstaterat, att civilingenjörsutbildningen måste ge grundliga teoretiska kunskaper och att ett samarbete mellan universiteten och de tekniska högskolorna numera eftersträvas från ömse håll, framhåller kommittén att möjligheterna till en intim anknytning till den matematisknaturvetenskapliga undervisningen och forskningen vid Lunds universitet motiverar att den grundläggande undervisningen förlägges till Lunds universitet och att den meddelas gemensamt för teknologer och naturvetare. Vad beträffar undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena konstaterar kommittén att skäl talar både för en fortsatt utbildning vid universitetet och för en särskild teknisk högskola på annan ort. I det förra fallet kan institutionslokaler och lärare i viss utsträckning vara gemensamma; studenterna slipper byta studiemiljö under utbildningstiden; en önskvärd växelverkan mellan de grundläggande och de tillämpade ämnenas undervisning och forskning stimuleras. Gränserna mellan olika vetenskapsgrenar förskjutes och suddas ut. Det kan därför vara värdefullt och rationellt att genom att hålla samman tekniska och naturvetenskapliga studier inom ramen för en läroanstalt och ett examenssystem underlätta olika kombinationer av teknisk och naturvetenskaplig utbildning. Till förmån för att förlägga de tillämpade tekniska studierna till Malmö — en förläggning till Stockholm eller Göteborg av civilingenjörsutbildningens senare del betraktar kommittén som praktiskt ogenomförbar — talar enligt kommitténs uppfattning främst det förhållandet, att tillgången på speciella lärarkrafter för deltidsanställning är bättre i industristaden Malmö än i Lund. Kommittén finner, att ställningstagandet till frågan om lokaliseringen av de rent tekniska studierna blir beroende av faktorer, som kommittén ej fullt kan överblicka, och kommittén avstår därför från definitivt ställningstagande i denna fråga. Sveriges Industriförbund har i sin tidigare refererade skrivelse till universitetsutredningen den 19 mars 1959 tillstyrkt inrättandet av en tredje teknisk högskola och såsom motivering härför huvudsakligen anfört att tillkomsten av en 243

sådan högskola på en ny plats i landet sannolikt skulle »underlätta rekryteringen av begåvningsreservens elit» till högre teknisk utbildning. Som förläggningsort för den tredje högskolan förordar Industriförbundet området Malmö-Lund, varvid det enligt förbundets mening vore tänkbart att förlägga de två första årskursernas utbildning till den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet. Med den här lämnade redogörelsen för olika till utredningen framförda synpunkter rörande en sydsvensk teknisk högskola har universitetsutredningen i huvudsak redovisat de skäl, som talar för den tredje högskolans lokalisering till Lund-Malmö-området, nämligen dels värdet från rekryteringssynpunkt att ha en teknisk högskola i detta tättbefolkade område, dels värdet för den sydsvenska industrien att i sin närhet ha ett centrum för teknisk undervisning och forskning och omvänt värdet för en ny teknisk högskola att ha goda kontaktmöjligheter med en omfattande och rikt differentierad industri. Till belysning av rekryteringsargumentet har universitetsutredningen från statistiska centralbyrån inhämtat uppgifter rörande de höstterminen 1956 vid samtliga högre läroanstalter närvarande studenterna utan avlagd grundexamen med fördelning efter hemort vid inskrivningen. Av dessa sammanlagt 21 256 universitets- och högskolestuderande var 3 309 eller 15,6 procent teknologer. En relativt sett hög andel teknologer fanns bland studenterna från Jönköpings län (19,1 procent), Göteborgs och Bohus län (19,3 procent), Västmanlands län (19,5 procent), Kopparbergs län (19,8 procent) och Gävleborgs län (21,0 procent). För Malmöhus läns studenter var motsvarande procenttal 12,9, för Kristianstads län 12,6, för Hallands län 15,3, för Blekinge län 16,0, för Kronobergs län 13,7 och för Kalmar län 12,8. Bland studenterna från Stockholms stad och län var 15,1 respektive 15,8 procent teknologer, medan Uppsala län visar den utan jämförelse lägsta frekvenssiffran för teknologer med endast 6,3 procent av samtliga universitets- och högskolestuderande med hemort vid inskrivning inom länet. Dessa siffror kan sägas ge stöd åt argumentet att en teknisk högskola i LundMalmö-området troligen skulle draga till sig studenter som eljest icke skulle ha valt civilingenjörsutbildning. Då det så gäller argumentet rörande industriens värde för den nya högskolan och dennas värde för industrien, synes från utredningens synpunkt inte mycket vara att tillägga annat än det självklara konstaterandet, att detta argument mycket starkt talar för att man bör förlägga en tredje teknisk högskola just till sydvästra Skåne, detta så mycket mera som det aktiva intresse för frågan som redan visats från det skånska näringslivets sida ger anledning att räkna med att en ny teknisk högskola här särskilt i uppbyggnads- och igångsättningsskedet kommer att kunna räkna med ett betydelsefullt stöd från den skånska industrien och näringslivet i övrigt. Vid en förläggning av den nya tekniska högskolan till Lund-Malmö-området bör man också enligt utredningens övertygelse kunna räkna med att genom 244

samverkan med de högre läroanstalterna i Köpenhamn kunna bemästra vissa av de svårigheter i fråga om rekrytering av speciallärare m. m., som kan uppkomma vid uppbyggnaden av en ny teknisk högskola. Vid sina överväganden har universitetsutredningen kommit till den uppfattningen, att mycket tungt vägande skäl talar till förmån för den nya högskolans förläggning till Lund-Malmö-området. Icke minst vill utredningen i detta sammanhang hänvisa till det intresse som Industriförbundet och det skånska näringslivet visat för tillkomsten av en sydsvensk teknisk högskola. Utredningen har i detta intresse velat se något av en borgen för att det skall bli möjligt att bemästra de svårigheter, som kommer att möta vid uppbyggandet och igångsättandet av en ny högskola av detta slag. Utredningen förordar sålunda, att den tredje tekniska högskolan förlägges till Lund-Malmö-området. Det gäller så att taga ställning till frågan om den nya högskolan helt och hållet bör ligga i Lund eller om vissa institutioner, t. ex. institutionerna för de tekniska tillämpningsämnena bör förläggas till Malmö, medan de teoretiska institutionerna ligger i Lund. Även oavsett om en teknisk fakultet kommer till stånd i Lund, är det uppenbart att Lunds universitet kommer att växa mycket starkt. Om därtill lägges en teknisk fakultet, kan det måhända hävdas att universitetet skulle svälla till ohanterlighet, och det kan därför vara motiverat att i Lund-Malmö liksom i fråga om de tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg skapa en särskild administrativ enhet för teknisk utbildning och forskning. Därtill kommer Malmö stads mycket positiva intresse för en tredje teknisk högskolas förläggande till Malmö, där tillräcklig byggnadsmark för ändamålet redan reserverats eller ställts i utsikt. Dessa skäl talar för en delad förläggning till Lund och Malmö av den nya tekniska högskolan. Vissa erfarenheter talar emellertid emot en sådan delad förläggning. Under en följd av år arbetade man vid tekniska högskolan i Stockholm med en i huvudsak på detta sätt delad förläggning av högskolans institutioner med de teoretiska institutionerna i de gamla lokalerna vid Drottninggatan och institutionerna för de tekniska tillämpningsämnena i det nyare högskolekomplexet vid Valhalla vägen. Rörande nackdelarna med en sådan förläggning uttalade 1940 års sakkunniga rörande den högre tekniska undervisningen följande (SOU 1943:34, s. 372 f.): »Förläggningen av högskolans byggnader till två platser på 15—20 minuters gångtidsavstånd från varandra innebär så stora olägenheter, att ett sammanförande till en plats framstår som i hög grad angeläget. När byggnaderna vid Valhallavägen på sin tid utfördes (1914—17), var avsikten att mycket snart helt förlägga KTH till denna plats. På grund av depressionen efter förra världskriget blev emellertid den tanken skrinlagd och man har således alltsedan 1917 fått pröva på olägenheterna av förläggningen på två platser. En sådan medför förlust av tid för förflyttning från den ena platsen till den 245

andra, vilket ökar svårigheterna att uppgöra rationella tidtabeller för undervisningen. Användningen av biblioteket, som är förlagt till Valhallavägen, försvåras för de lärare och studerande, vilka ha sitt arbete inom byggnaden vid Drottninggatan. För dessa innebär även administrationsbyggnadens läge vid Valhallavägen en avsevärd olägenhet. De studerande i de båda lägre årskurserna få ej den önskvärda kontakten med dem i de båda högre och även mellan lärarna på de olika platserna blir kontakten bristfällig.» Motsvarande erfarenheter har gjorts i Göteborg, där Chalmers tekniska högskola ännu i dag arbetar med en delad förläggning. De ovan citerade synpunkterna torde i allt väsentligt äga giltighet även till belysning av olägenheterna vid en delad förläggning av den skånska tekniska högskolan mellan Lund och Malmö. Restidsavståndet mellan de båda städerna kan visserligen synas vara obetydligt, men det bör understrykas, att hur man än gör gränsdragningen mellan teoretiska ämnen och tillämpningsämnen, måste förflyttningarna mycket starkt försvåra en rationell schemaläggning. I varje fall som undervisningen nu är organiserad vid de tekniska högskolorna, är nämligen undervisningen i ämnen av de båda huvudtyperna mycket starkt inflätade i varandra, och det bör i sammanhanget framhållas, att denna studieorganisation är förestavad av en medveten strävan att på ett så tidigt stadium som möjligt ge undervisningen en både teoretisk och praktisk inriktning. Detta förhållande illustreras i planerna på s. 248 och 249, som visar hur undervisningen är organiserad vid tekniska högskolan i Stockholm läroåret 1959/60 vid avdelningarna för teknisk fysik och för maskinteknik. En uppdelning av institutionerna mellan Lund och Malmö skulle kunna utformas på följande sätt: De ämnen som är nära besläktade eller identiska med vid Lunds universitet företrädda ämnen förlägges till Lund, medan de tekniska tillämpningsämnena förlägges till Malmö. De institutioner, för vilka nära kontakter med angränsande ämnen ej är nödvändiga, skulle kunna tänkas placerade mera fritt, så att lärare och elevers förflyttningar nedbringas till ett minimum. Av de i planerna upptagna ämnena tankes den övre gruppen kunna ha sina institutioner placerade i Lund, medan den undre ämnesgruppens institutioner skulle ligga i Malmö. All undervisning i ett ämne behöver ej meddelas på den ort, där själva institutionen är belägen. Specialläraren som föreläser t. ex. i nationalekonomi eller rättskunskap kan givetvis tänkas hålla sina föreläsningar i Malmö, om schemaläggningen därigenom skulle underlättas. Men föreläsaren är ej alla gånger på detta sätt rörlig. Ofta behöver han nämligen demonstrera apparatur från institutionerna. övningarnas antal är vidare större än föreläsningarnas och stor del av övningarna har formen av laborationer. Då det gäller rena räkneövningar, är det en avvägningsfråga om ett visst antal assistenter eller de studerande skall förflytta sig. 246

Planerna visar, att tekniska fysiker under hela studietiden läser ämnen, vilkas institutioner skulle ligga i Lund. Under fjärde terminen samt under tredje och fjärde läsåren bedrivs dessutom laborationsövningar i »Malmö-ämnena» hållfasthetslära, allmän teleteknik, elektronik, elektrisk mätteknik, elektromaskinlära, regleringsteknik. De studerande bleve sålunda tvungna att bedriva studier i såväl Lund som Malmö under större delen av studietiden. En schemaläggning, som möjliggjorde att hela dagar eller hela veckor förlades till Lund, andra till Malmö, skulle sannolikt föra med sig att lokaler och lärare utnyttjades mindre rationellt. För avdelningen för maskinteknik skulle förhållandena bli följande: Första året i Lund; andra året studier i såväl Lund som Malmö; tredje och fjärde åren i Malmö. Det torde av detta klart framgå, att en delad förläggning skulle innebära betydande studieorganisatoriska nackdelar. Visserligen kan man tänka sig, att studierna vid en teknisk högskola med delad förläggning organiseras på ett annat sätt än de nu är organiserade vid tekniska högskolan i Stockholm, men det står under alla omständigheter klart, att en delad förläggning måste komma att starkt försvåra framtida omläggningar av utbildningsorganisationen. Därtill kommer, att en delad förläggning rimligen måste verka hindrande för de allt mera betydelsefulla ömsesidiga kontakterna mellan teknisk och allmänt naturvetenskaplig forskning och utbildning. Detta är ett enligt universitetsutredningens mening avgörande argument emot en delad förläggning av den nya högskolan i Skåne. Med hänsyn sålunda till såväl undervisningens som forskningens intressen anser utredningen, att en delad förläggning av den sydsvenska tekniska högskolan bör ifrågakomma endast som en andrahandslösning, t. ex. för den händelse ett tillräckligt markområde för hela högskolan icke skulle kunna ställas till förfogande i Lund. Den skånska kommittén för en teknisk högskola i Skåne har emellertid kunnat konstatera, att tillgången på omedelbart disponibel byggnadsmark för en teknisk högskola i Lund är mycket god. Sålunda är redan 100 000 a 150 000 m 2 reserverade för sådant ändamål, och universitetet har därutöver meddelat kommittén, att ytterligare cirka 150 000 m 2 torde vara disponibla. I sistnämnda hänseende har man tänkt på vissa markområden, som äges dels av universitetet, dels av Lunds stad, vilken emellertid torde vara villig att utan vederlag överlåta ifrågavarande markområden. Ytterligare finns intill dessa områden, vilka alla ligger i anslutning till de matematisk-fysiska och kemiska institutionernas områden, betydande arealer ecklesiastik jord, som också av kommittén anges kunna disponeras vid behov. Såvitt utredningen kunnat bedöma talar sålunda övervägande skäl emot en delad förläggning av den sydsvenska högskolan. Utredningen förordar därför, att denna i sin helhet förlägges till Lund. 247

Avdelningen

för teknisk

fysik

vid tekniska

högskolan

i Stockholm

läroåret

1959/60.

Antal terminsveckotimmar

Årskurs obligatoriska

Ämne i.

föreläsningar

Matematik Tillämpad matematik . Mekanik Matematisk fysik . . . . Fysik Fotografi Allmän kemi Fysikalisk kemi Rättskunskap Nationalekonomi

12 7 10 9,5 11 3 5

Metallografi Hållfasthetslära Mekanisk värmeteori och kylteknik Värmeteknik I I Läran om maskinelement Ritteknik Teknisk hydromekanik Gasdynamik Flygteknik Regleringsteknik Teoretisk elektroteknik Elektronik Allmän teleteknik . . . . Elektrisk mätteknik . . Elektromaskinlära . . . .

ö 5,5

föreläsningar

15 8 10,5 10 IG 3 9

1,5

1,5

2 8 2,5 4,5 6,6 1

1 9 1 4 5 1

Anm. Längst till vänster anges ä m n e . I syfte a t t komprimera planerna har i vissa a v seenden de officiella läroämnesbeteckningarna frångåtts. Så har t. ex. Fysik I , Fysik I I , Fysik I I I och Fysik I V ej särskilts. Tillämpad m a t e m a t i k är professurens b e n ä m n i n g och h a r a n v ä n t s för a t t ej behöva särredovisa beskrivande geometri, nomografi, numeriska beräkningsmetoder och m a t e m a t i s k statistik. Om ett ä m n e läses av t. ex. såväl första som a n d r a årskursen, ä r en horisontell linje dragen över första och a n d r a kolumnen. H a l v kolumn anger termin: Vänstra h a l v a n hösttermin, högra v å r t e r m i n . Streckad linje anger, a t t ä m n e t ej läses av avdelningens samtliga studerande i årskursen i fråga: Ä m n e t är obligatoriskt blott vid viss studieriktning eller ä m n e t är »valfritt». »Frivilliga» ä m n e n är ej redovisade. T i m a n t a l e t i de högra kolumnerna är den officiella läro- och timplanens m e d e l t i m a n t a l per vecka under en termin. Och ä m n e t läses under flera terminer anger siffran s u m m a n av ifrågavarande terminers medeltimantal.

Avdelningen

för maskinteknik

vid tekniska högskolan i Stockholm läroåret 1959/60. Antal terminsveckotimmar

Årskurs

obligatoriska

valfria

Ämne föreläsöv- föreläsningar ningar ningar

Matematik Tillämpad matematik Mekanik Matematisk fysik . . Fysik Kemi Rättskunskap Nationalekonomi . . . Industriell ekonomi och organisation Industriell psykologi och arbetsledning Teknisk hygien . . . . Regleringsteknik . . . Ritteknik Mekanisk värmeteori och kylteknik Mekanisk teknologi .. Läran om verktygsmaskiner Ångteknik Läran om vattenmotorer och pumpar . . . . Förbränningsmotorteknik Uppvärmnings- och ventilationsteknik .. Läran om maskinelement Förbränningslära Materiallära Gjuteri teknik Svetsteknik Träets mekaniska teknologi Läran om transportanordningar Fordonsteknik Ytbehandlingsteknik . . Elektroteknik I Hållfasthetslära Skeppsbyggnad Gasdynamik Pappersteknik Metallografi Industriell anläggnings teknik Byggnadshygien och sanitetsteknik . . . .

6 10 3 7,5 2 1,5 1

12 7 13,5 3,5 6

1,5 1 5 4 10 12 12 15 14 6 2 5 2 1,5

10 2

9,5

0,5 2 4,5

2,5

4 4

b,5

2,5 2 2 4 2

3. Fackavdelningarnas

storlek vid de tre tekniska

högskolorna

På s. 222 har utredningen sammanfattat sitt förslag rörande ökningen av de enskilda fackavdelningarnas intagningskapacitet fram till läsåret 1965/66. Totalt innebär förslaget en ökning av intagningen från 986 (-f 20 lantmäteristuderande) hösten 1959 till 1814 ( + antagna 30 lantmäteristuderande) år 1965. I föregående avsnitt av detta kapitel har utredningen vidare förordat, att den föreslagna utökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet åstadkommes huvudsakligen genom utbyggnad av Chalmers tekniska högskola och genom inrättande av en tredje teknisk högskola, förlagd till Lund. Däremot har utredningen måst konstatera, att möjligheterna till en mera omfattande utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm är mycket begränsade, och utredningen har därför endast kunnat förorda att cirka 150 av de föreslagna över 800 nya utbildningsplatserna förlägges till Stockholm. Det återstår nu att söka ange de enskilda fackavdelningarnas lämpliga storlek vid var och en av de tre högskolorna. Innan utredningen går in på en diskussion avdelning för avdelning, vill utredningen emellertid redovisa vissa allmänna synpunkter. Utredningen är sålunda helt klar över att beslut rörande dimensioneringen av varje enskild avdelning vid de enskilda högskolorna måste föregås av avsevärt mera detaljerade undersökningar och överläggningar än de utredningen funnit det möjligt att genomföra. Justeringar av de av utredningen i det följande föreslagna intagningssiffrorna blir därför med säkerhet nödvändiga såsom resultat av det mera ingående planeringsarbete, som kan påbörjas så snart statsmakterna tagit ställning till det av universitetsutredningen i föreliggande betänkande framlagda generalplaneförslaget. En princip vill utredningen emellertid föreslå att läggas till grund för det fortsatta planeringsarbetet, den nämligen att en likvärdig civilingenjörsutbildning och likvärdiga resurser för teknisk forskning bör stå till förfogande inom samma fackavdelning vid samtliga tekniska högskolor, där ifrågavarande fackavdelning finnes inrättad. I en valsituation vore det sålunda enligt utredningens uppfattning riktigare att inrätta endast ett mindre antal fullt utrustade fackavdelningar vid den nya högskolan än att göra denna fullständig i avseende på antalet fackavdelningar men ofullständig beträffande dessas utrustning. Endast på en punkt — det gäller studieriktningen för elektrisk kraftteknik inom avdelningen för elektroteknik — är utredningen, som framgår av det följande, av ekonomiska skäl beredd förorda att den nya högskolan göres mindre fullständig än de två övriga. I övrigt bör enligt utredningens mening specialiseringsmöjligheterna inom en och samma fackavdelning i princip vara lika goda vid samtliga de högskolor, där civilingenjörsexamen vid ifrågavarande fackavdelning kan avläggas. Däremot är det icke nödvändigt att de olika högskolorna ger samma specialiseringsmöjligheter. Det kan, som tidigare understrukits, vara av värde. 250

om man satsar på olika specialiteter vid olika högskolor. Väsentligt är emellertid att de tre högskolorna framstår som i stort sett lika välutrustade, något som måste bli av alldeles särskild betydelse för den nya högskolan i Lund. Det får inte gå så, att denna från början kommer in i en ond cirkel med sämre dragningskraft i rekryteringen och sämre anseende på civilingenjörernas arbetsmarknad. Utredningens i det följande framlagda förslag rörande de enskilda fackavdelningarnas storlek vid var och en av de tre tekniska högskolorna måste bedömas mot bakgrund av de här angivna allmänna reservationerna och övervägandena.

Det har befunnits lämpligt att först behandla avdelningen för bergsvetenskap. Här har utredningen föreslagit en fördubbling från 45 till 90 årligen nyintagna. För närvarande meddelas undervisning för bergsingenjörsexamen uteslutande vid tekniska högskolan i Stockholm. Utredningen har i det föregående redogjort för de överväganden, som lett fram till slutsatsen att man icke bör göra genomförandet av programmet för en utökad utbildning av civilingenjörer beroende av en mycket stark och snabb utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm. Redan den av utredningen här föreslagna utökningen av intagningen till avdelningen för bergsvetenskap fordrar enligt upplysningar från högskolans byggnadskommitté vissa icke obetydliga nybyggnader, vilka svårligen anses kunna inrymmas inom det av högskolan för närvarande disponerade markområdet. Därest ytterligare nybyggnader till följd av marksvårigheterna i Stockholm icke skulle kunna komma till stånd, måste man sålunda överväga att inrätta ytterligare en avdelning för bergsvetenskap, i så fall rimligen vid Chalmers tekniska högskola. En sådan avdelning skulle för att den skall bli likvärdig med bergsavdelningen vid tekniska högskolan i Stockholm fordra inrättande av 7 a 8 nya professurer1 jämte ett antal andra lärarbefattningar och biträdestjänster samt uppförande av relativt omfattande laboratorielokaler med en mycket dyrbar apparatutrustning. Totalt omfattar de till avdelningen för bergsvetenskap hörande institutionerna vid tekniska högskolan i Stockholm för närvarande cirka 8 230 m 2 nyttig golvyta, och avlöningskostnaderna för samtliga av högskolan avlönad personal vid dessa institutioner uppgår till cirka en miljon kronor. Dessa siffror ger en antydan om storleksordningen av kostnaderna för en ny bergsavdelning. Även en fördubbling av utbildningskapaciteten vid den nuvarande avdelningen i Stockholm kommer givetvis att draga kostnader, vilka emellertid måste bli avsevärt 1 Professuren i allmän maskinteknik och gruvmaskinteknik i Stockholm skall enligt beslut av 1959 års riksdag hållas vakant. Den till avdelningen för bergsvetenskap hörande institutionen for metallografi svarar för undervisning även av studerande inom avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik och skeppsteknik. Motsvarande undervisning för studerande inom de två sistnämnda avdelningarna vid Chalmers tekniska högskola bestrides av speciallärare. De studerande mom avdelningen för teknisk fysik läser här samma kurs som mekanister och skeppsbyggare.

lägre. Utredningen kan för sin del icke finna det rimligt att en helt ny avdelning inrättas för utbildning av ytterligare 45 bergsingenjörer per år, utan finner att man med hänsyn till kostnaderna måste tänka sig en utbyggnad av den existerande bergsavdelningen i Stockholm. Även om en närmare utredning ger vid handen, att en utvidgning av tekniska högskolans markområde är en oundgänglig förutsättning för en sådan utbyggnad, måste man enligt utredningens bestämda mening välja denna utväg. Universitetsutredningen föreslår sålunda, att avdelningen för bergsvetenskap vid tekniska högskolan i Stockholm ges de förstärkta resurser som erfordras för att intagningen skall kunna ökas från nu 45 till 90 årligen intagna teknologer. Vid planeringen av denna avdelnings utbyggnad torde därutöver särskilt böra undersökas, huruvida behov föreligger av utbildningsresurser även för studerande från de nordiska grannländerna.

Utredningen har i det föregående föreslagit att den årliga intagningen till avdelningen för teknisk fysik successivt ökas från nuvarande 50 (30 i Stockholm + 20 i Göteborg) till 105 studerande. Frågan om den vidgade intagningens fördelning mellan högskolorna måste bedömas ur flera aspekter. De civilingenjörer, som examineras vid avdelningen för teknisk fysik, torde i mycket stor utsträckning vinna anställning inom olika statliga, halvstatliga och privata forskningsinstitut, av vilka de flesta ligger i Stockholm. Då de nyexaminerade civilingenjörerna dessutom ofta förenar en deltids- eller heltidsbefattning vid ett forskningsinstitut med licentiatstudier, talar starka skäl för att göra avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm förhållandevis större än motsvarande avdelningar vid de två övriga tekniska högskolorna. De tekniska fysikerna fyller vidare, redan som teknologer och framför allt under de första åren efter civilingenjörsexamen, en för undervisningen vid de tekniska högskolorna mycket betydelsefull funktion som assistenter i undervisningen i de s. k. grundläggande ämnena, vilka läses i varierande omfattningvid samtliga avdelningar. I själva verket skulle det knappast vara möjligt att organisera en fullgod utbildning vid någon av de tekniska högskolornas fackavdelningar utan tillgång till tekniska fysiker. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens mening ofrånkomligt, att den nya tekniska högskolan i Lund redan från början får en avdelning för teknisk fysik. Nu kan man räkna med att det här föreslagna nära samarbetet mellan de tekniska högskolorna och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i både Göteborg och Lund kommer att föra med sig, att teknologutbildningens behov av assistentpersonal i viss utsträckning kommer att kunna tillgodoses från fakultetssidan. Dock bör understrykas, att de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna aldrig kan tänkas tillgodose mer än en mindre del av den för civilingenjörsutbildningen erforderliga 252

assistentpersonalen. Det bör särskilt framhållas, att assistenternas styrka som undervisare vid de tekniska högskolorna i betydande mån ligger däri, att de själva relativt nyligen bestått de prov, för vilka de som assistenter har att förbereda sina något yngre kamrater. En viss hjälp i assistentrekryteringen kommer emellertid samarbetet med de naturvetenskapliga fakulteterna sannolikt att ge de tekniska högskolorna i Göteborg och Lund. Detta förhållande talar för att avdelningarna för teknisk fysik vid dessa båda högskolor skulle kunna göras något mindre än motsvarande avdelning i Stockholm, där ett nära organisatoriskt samarbete med de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna icke förutsattes i utredningens förslag. Även i fråga om avdelningen för teknisk fysik synes sålunda starka skäl tala för en utbyggnad av avdelningen i Stockholm, detta trots de svårigheter som möter en utbyggnad där. Liksom beträffande avdelningen för bergsvetenskap finner utredningen, att skälen för en utbyggnad är så starka, att betänkligheterna måste vika. En utbyggnad av avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm bör sålunda enligt utredningens mening komma till stånd. Under hänvisning till det ovan sagda föreslår utredningen sålunda, dels att den nya tekniska högskolan i Lund redan från början får en avdelning för teknisk fysik, dels att avdelningarna för teknisk fysik vid båda de bestående tekniska högskolorna utbygges och att avdelningen vid tekniska högskolan i Stockholm göres något större än motsvarande avdelningar i Göteborg och Lund. Utredningen föreslår, att den slutliga intagningen av sammanlagt 105 studerande inom avdelningarna för teknisk fysik fördelas med 45 i Stockholm, 30 i Göteborg och 30 i Lund.

I fråga om avdelningen för maskinteknik har utredningen i det föregående föreslagit en ökning från 170 till 400 årligen nyintagna studerande. Denna ökning av intagningskapaciteten är den relativt sett största av de kapacitetsökningar för de olika fackavdelningarna, som utredningen här föreslår. Det är därför naturligt att söka fördela utbyggnaden på samtliga de tre tekniska högskolorna. Härvidlag har utredningen måst konstatera, att en utbyggnad av avdelningen för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm omöjligen kan genomföras utan ett betydande marktillskott för högskolan och en relativt omfattande omdisposition av dennas lokalbestånd. 1 Trots detta förordar utredningen, att en avsevärd utbyggnad kommer till stånd av denna avdelning. I det föregående har utredningen redovisat de allmänna skälen för sitt ställningstagande härutinnan. Om så gott som hela den av utredningen föreslagna, 80-procentiga 1

En inom utredningen diskuterad överflyttning av den skeppstekniska avdelningen från Stockholm till Göteborg skulle knappast bidraga till problemets lösning, eftersom de härigenom friställda lokalutrymmena är relativt obetydliga till sin storlek.

utökningen av civilingenjörsutbildningen i landet skulle komma till stånd dels genom en utbyggnad av Chalmers tekniska högskola, dels genom upprättandet av en ny teknisk läroanstalt i Skåne, skulle detta medföra en tyngdpunktsförskjutning, som med hänsyn icke minst till industriens lokalisering och behov av kontakter med den tekniska forskningen icke kan te sig rimlig. Utredningen förordar därför en utbyggnad även av tekniska högskolan i Stockholm, detta trots de svårigheter som kan möta då det gäller att skaffa erforderlig byggnadsmark för genomförandet av denna utbyggnad. Det dilemma i vilket vi står på grund av de begränsade expansionsmöjligheterna för tekniska högskolan i Stockholm är särskilt påtagligt just beträffande avdelningen för maskinteknik. För denna avdelning föreslår utredningen en så betydande ökning totalt sett (230 nya utbildningsplatser), att för den händelse ingen ökning kan göras av intagningen vid avdelningen i Stockholm, man står inför nödvändigheten att göra båda de övriga maskintekniska avdelningarna större än den i Stockholm. En fördelning med oförändrat 90 årligen nyintagna mekanister i Stockholm, ungefär 100 i Lund och så mycket som över 200 i Göteborg skulle i så fall bli den lösning man tvingades stanna för. En sådan fördelning har utredningen icke kunnat finna rimlig. Utredningen föreslår i stället, att de maskintekniska avdelningarna vid båda de nuvarande tekniska högskolorna utbygges, så att de får en årlig intagningskapacitet av vardera 150 studerande mot för närvarande 90 i Stockholm och 80 i Göteborg. Den maskintekniska avdelningen vid den nya tekniska högskolan i Lund skulle därmed behöva dimensioneras för ett årligt intag av 100 teknologer.

Beträffande avdelningen för skeppsteknik innebär utredningens förslag endast en justering av intagningssiffran från nu 46 (20 i Stockholm och 26 i Göteborg) till 50, en justering som är tänkt att gälla för Chalmers tekniska högskola.

Avdelningen för flygteknik vid tekniska högskolan i Stockholm har utredningen föreslagit oförändrad till sin utbildningskapacitet, 40 årligen nyintagna studerande. (Se s. 217.)

Avdelningarna för elektroteknik vid de båda nu existerande tekniska högskolorna är de största vid båda högskolorna med en årlig intagning av 135 studerande i Stockholm och 130 i Göteborg. Med hänsyn härtill är det naturligt att tänka sig att huvuddelen av de 170 tillkommande utbildningsplatserna förlägges till den nya högskolan i Lund. Emellertid bör i detta sammanhang beaktas, att en fullständig fackavdelning för elektroteknik fordrar mycket stora laboratoriebyggnader och en mycket kostnadskrävande utrustning. Speciellt 254

gäller detta de anläggningar, som erfordras för studieriktningen för elektrisk kraftteknik, medan motsvarande anläggningar för studieriktningen för teleteknik ställer sig mindre kostnadskrävande. Vid tekniska högskolan i Stockholm har den under åren 1946—57 genomförda nybyggnaden för kraftteknik dragit en sammanlagd kostnad av 5,5 miljoner kronor i byggnadskostnad och 7,3 miljoner kronor i kostnader för inredning och utrustning, medan motsvarande kostnadssiffror för ombyggnad och utrustning av institutionen för teleteknik varit 1,3 respektive 2,6 miljoner kronor. Visserligen har det i det förra fallet varit fråga om nybyggnad och i det senare fallet om ombyggnad, men siffrorna torde likväl ge en i stort rättvisande bild av relationen i fråga om anläggningskostnader mellan de två grupperna av institutioner. Med hänsyn till de mycket höga anläggningskostnaderna för de krafttekniska institutionerna och till att studieriktningen för elektrisk kraftteknik under en följd av år lockat endast en ringa del av den elektrotekniska avdelningens studenter, vill utredningen förorda, att man avstår från krafttekniska institutioner vid den nya tekniska högskolan i Lund. Den elektrotekniska avdelningen vid denna högskola skulle sålunda begränsas till att erbjuda specialiseringsmöjligheter endast inom teletekniken. Skulle ett starkt intresse visa sig föreligga bland teknologerna i Lund för en specialisering inom krafttekniken, synes man enligt utredningens mening böra överväga a t t åvägabringa sådana utbildningsmöjligheter genom samverkan med den tekniska högskolan i Köpenhamn. Med hänsyn till att utredningen sålunda föreslår en viss begränsning av specialiseringsmöjligheterna inom avdelningen för elektroteknik i Lund, synes det rimligt att sätta intagningen till denna avdelning till 100, något lägre sålunda än intagningen vid motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg. I Stockholm torde det vara möjligt att vid de elektrotekniska tillämpningsämnenas institutioner bereda undervisning för ett något högre antal studerande än nu. Intagningsmöjligheterna vid avdelningen begränsas emellertid av de grundläggande ämnenas lokalsvårigheter. Emellertid måste en utbyggnad av utbildningsresurserna för dessa ämnen ändå komma till stånd, för att det skall bli möjligt att öka intagningen till avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik och bergsvetenskap. Under sådana omständigheter synes det lämpligt att dimensionera denna utbyggnad så, att även en mindre ökning av intagningen till avdelningen för elektroteknik kan genomföras. Utredningen förordar en ökning med 15 studerande per år från nu 135 till 150. De återstående 55 nya utbildningsplatserna bör förläggas till Chalmers tekniska högskola, vars avdelning för elektroteknik sålunda bör utbyggas till en intagningskapacitet av 185 studerande per år mot för närvarande 130. Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att vid den nya tekniska högskolan i Lund inrättas en fackavdelning för elektroteknik med specialiseringsmöjligheter endast inom teletekniken. Utredningen föreslår vidare, 255

att den slutliga intagningen av sammanlagt 435 studerande per år inom avdelningarna för elektroteknik fördelas med 150 i Stockholm, 185 i Göteborg och 100 i Lund. '

I fråga om avdelningen för väg- och vattenbyggnad har utredningen i det föregående föreslagit en ökning av intagningen från för närvarande 158 till 370 studerande per år. En så kraftig ökning av intagningen nödvändiggör uppbyggnad av en stor avdelning för väg- och vattenbyggnad vid den nya tekniska högskolan i Lund. Denna avdelning bör enligt utredningens mening göras något större än den för närvarande största avdelningen (Stockholm med årligen 90 nyintagna studerande); utredningen tänker sig 120 nybörjarplatser såsom en lämplig riktpunkt. Beträffande avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm gäller detsamma som för avdelningen för elektroteknik där, nämligen att tillämpningsämnenas institutioner möjligen skulle kunna bereda undervisning för ett något ökat antal studerande i varje årskurs, men att intagningsmöjligheterna begränsas av de grundläggande ämnenas lokalsvårigheter. Med samma motivering som i fråga om avdelningen för elektroteknik förordar utredningen att den ändå ofrånkomliga utbyggnaden av de grundläggande ämnenas institutioner dimensioneras så, att ytterligare ett tiotal nya studerande per år kan intagas vid avdelningen för väg- och vattenbyggnad. Med denna ökade intagning i Stockholm och med en årlig intagning av 120 studerande vid vägoch vattenbyggnadsavdelningen i Lund måste antalet nybörjarplatser i Göteborg ökas från för närvarande 68 till 150. Utredningen föreslår sålunda, att den nya tekniska högskolan i Lund får en fackavdelning för väg- och vattenbyggnad med plats för 120 årligen nyintagna studerande. Vidare föreslår utredningen en ökning av intagningen vid tekniska högskolan i Stockholm från nu 90 till 100 och slutligen föreslår utredningen en utbyggnad av avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers tekniska högskola till en årlig intagning av 150 studerande mot nu 68.

I fråga om fackavdelningen för kemi har utredningen i det föregående föreslagit en ökning av den årliga intagningen från för närvarande 90 till 174 studerande. Med hänsyn till att nybyggnader och tillbyggnader för de kemiska institutionerna i både Göteborg och Lund under alla förhållanden mycket snart måste komma till stånd redan för de naturvetenskapliga fakulteternas behov, synes det vara naturligt att den ökade intagningen av teknologer inom nu ifrågavarande fackavdelning fördelas mellan de tekniska högskolorna på dessa två orter. 25G

Utredningen föreslår sålunda, att den slutliga intagningen av sammanlagt 174 studerande per år inom avdelningarna för kemi fördelas med oförändrat 64 i Stockholm och 55 vid vardera av de tekniska högskolorna i Göteborg och Lund. Den omläggning av studierna vid avdelningen för kemi i Stockholm, som nu är aktuell, innebär bl. a. att studieriktningen för biokemi utbygges. Härmed skapas en säkrare grund för livsmedelsindustriens rekrytering av kemister och kemi-in gen j ör er. I detta sammanhang kan nämnas, att den nu sittande jordbrukshögskoleutredningen torde komma att lägga fram förslag om att den nuvarande till Alnarps-institutet förlagda mejeriingenjörsutbildningen skall samordnas med annan livsmedelsteknisk utbildning vid teknisk högskola. Samråd har i denna fråga ägt rum mellan de båda utredningarna, vilka är av samma uppfattning i utbildningsfrågan. Genom jordbrukshögskoleutredningen har inhämtats, att en sådan lösning sedd från de tekniska högskolornas synpunkt är i princip möjlig.

Beträffande slutligen avdelningen för arkitektur har utredningen i det föregående föreslagit en relativt blygsam ökning från nu 122 till 150 årligen nyintagna studerande. Det kunde synas naturligt att fördela detta nytillskott mellan de två bestående högskolorna och sålunda icke inrätta någon avdelning för arkitektur vid den sydsvenska högskolan. Emellertid visar det sig, att en ökad undervisning vid de nuvarande arkitekturavdelningarna knappast kan åstadkommas utan en betydande utökning av lärarstaben. Arkitekt-utbildningen torde i särskild grad vara beroende av att de studerande kan delas i relativt små grupper, där varje elev kan ges en personlig handledning, i stor utsträckning meddelad av professor eller motsvarande lärare. De nuvarande undervisningsgrupperna anses icke kunna ökas till sin storlek utan allvarligt men för undervisningen. I sammanhanget må även framhållas, att avdelningen för arkitektur i mindre grad än övriga avdelningar är beroende av specialkonstruerade institutionslokaler. Med hänsyn till dessa förhållanden synes skälen emot inrättandet av en helt ny avdelning för arkitektur icke behöva tillmätas avgörande betydelse. Därtill kommer, att byggnadskonstens arbetsbetingelser i Sydsverige allmänt sett synes motivera att en nyinrättad teknisk högskola i Skåne också förses med en avdelning för arkitektur. Verksamheten vid en sådan är dessutom av värde för undervisning och forskning inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad. Utredningen har med hänsyn till dessa förhållanden stannat för att föreslå att den tekniska högskolan i Lund också får en avdelning för arkitektur och de av utredningen föreslagna 28 nya nybörjarplatserna för arkitekt-utbildning förlägges till Lund, medan motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg får ett oförändrat antal nybörjarplatser. 257 17

Universitetsutredningens förslag beträffande de föreslagna drygt 1 800 nybörjarplatsernas fördelning mellan olika högskolor och fackavdelningar sammanfattas i nedanstående sammanställning, i vilken 1959 års intagning anges med siffror inom parentes. Avdelning för Teknisk fysik Maskinteknik Skeppsteknik Flygteknik Elektroteknik Väg- och vattenbyggnad Kemi Bergsvetenskap Arkitektur Summa

Stockholm

1 Göteborg

Lund

(30) 45 (90) 150 (20) 20 (40) 40 (135) 150 (90) 100 (64) 64 (45) 90 (72) 72

(20) 30 (80) 150 (26) 30

30 100

(130) 185 (68) 150 (26) 55

100 120 55

(586) 731

Summa

(50) (170) (46) (40) (265) (158) (90) (45) (122)

(400) 650

(986) 1814

(50)

105 400 50 40 435 370 174 90 150

Till dessa siffror kommer för tekniska högskolans i Stockholm del, avdelningen för lantmäteri, vars intagning utredningen tänkt sig komma att öka från nu 20 till 30 per år. Den årliga intagningen vid Stockholms-högskolan skulle sålunda totalt stiga från nu 606 till 761 vid 1960-talets mitt.

D. Tidsplan för utbyggnaden I föregående avsnitt av detta kapitel har universitetsutredningen angivit den utbildningskapacitet, till vilken de tekniska högskolorna och dessas enskilda fackavdelningar enligt utredningens mening bör byggas ut. Det återstår nu att skissera en tidsplan för denna utbyggnad. Utredningen vill härvidlag redan från början understryka, att en sådan tidsplan icke kan ge annat än riktlinjer för det mera detaljerade programarbete, som enligt utredningens mening snarast möjligt bör påbörjas på de enskilda högskoleorterna. Det är emellertid angeläget att det fortsatta planeringsarbetet för utbyggnaden av de enskilda läroanstalterna bedrives efter en enhetlig plan med bestämda utgångspunkter och utarbetad med sikte på att såvitt möjligt få till stånd en med hänsyn till den årliga intagningsökningens fördelning mellan fackavdelningar och högskolor jämn utbyggnad av den samlade utbildningskapaciteten inom olika fack. En utgångspunkt vid planeringsarbetet måste vara tidsfaktorn. Med hänsyn till det starkt stigande antalet årligen avlagda studentexamina och till att de båda tekniska högskolornas intagning varit i det närmaste oförändrad under de tre senaste åren är det enligt utredningens mening av den största vikt, att ut258

byggnaden igångsattes omedelbart och genomföres så snabbt som möjligt. De svårigheter man härvidlag kommer att möta torde till övervägande del gälla byggnadsfrågor, och utredningen vill därför starkt understryka vikten av att erforderliga resurser för den nödvändiga byggenskapens projektering och genomförande ställes till förfogande i tillräcklig omfattning och i så god tid, att ökningen av civilingenjörsutbildningens intagningskapacitet verkligen kommer till stånd under de år, då rekryteringsunderlaget växer starkt. Utredningen förordar därför, att utbyggnaden av civilingenjörsutbildningen planeras med sikte på att den här föreslagna totala intagningskapaciteten skall vara uppnådd hösten 1965. E n andra utgångspunkt vid planeringen av de tekniska högskolornas utbyggnad bör enligt utredningens mening vara det av byggnadsstyrelsen utarbetade förslaget till generalplan för utbyggnaden av Chalmers tekniska högskola. Tack vare att det för Göteborgs-högskolans del föreligger ett konkret utformat och redan remissbehandlat utbyggnadsprogram, finns det praktiska möjligheter att redan under de två närmaste åren få till stånd en ökad intagning av studerande för civilingenjörsutbildning. Det i generalplanen föreslagna tidsprogrammet för högskolans utbyggnad måste visserligen modifieras med hänsyn till den ovan angivna målsättningen att full intagningskapacitet skall vara nådd redan hösten 1965, men utredningen har vid de överläggningar som i denna sak förts med representanter för byggnadsstyrelsen och högskolans ledning konstaterat, att en sådan pressning av tidsprogrammet är möjlig att genomföra med bibehållande i huvudsak av den i generalplanen föreslagna tidsföljden för de enskilda fackavdelningarnas utbyggnad. Förutsättningen för genomförandet av ett på detta sätt starkt pressat tidsprogram för utbyggnaden är dock självfallet att byggenskapens projektering och genomförande icke fördröjes till följd av otillräckliga anslag. Universitetsutredningen förordar sålunda, att det föreliggande generalplaneförslaget för Chalmers tekniska högskola med vissa modifikationer göres till en huvudbeståndsdel av det större programmet för utbyggnaden av civilingenjörsutbildningens kapacitet i vårt land. Vid planeringen av de olika fackavdelningarnas utbyggnad vid de tekniska högskolorna i Stockholm och Lund bör sålunda hänsyn tagas till motsvarande avdelningars placering i tidsschemat för utbyggnaden av Chalmers tekniska högskola. I det föregående har utredningen erinrat om att undervisningen för civilingenjörsexamen inom samtliga fackavdelningar är så organiserad, att de studerande under det första studieåret huvudsakligen läser s. k. grundläggande ämnen, medan undervisningen i de s. k. tekniska tillämpningsämnena väsentligen är koncentrerad till den senare delen av utbildningstiden. Detta innebär, att en ökning av nyintagningen vid en fackavdelning kan komma till stånd ett ä ett och ett halvt år före den tidpunkt, då de för en utvidgad utbildningskapacitet erforderliga nybyggnaderna för samma avdelnings tillämpningsämnen kan tagas i bruk. De grundläggande ämnena måste däremot redan från början förfoga 25Ö

över lokaler och personalresurser, som är tillräckliga för det ökade antalet studerande. För att det skall bli möjligt att snabbt öka intagningen av studerande vid Chalmers tekniska högskola är det därför framför allt av vikt, att högskolans grundläggande ämnen mycket snart ges förstärkta institutionsresurser. Universitetsutredningen vill under hänvisning härtill kraftigt framhålla nödvändigheten av att högskolan snarast kan disponera det s. k. Holtermanska sjukhusets lokaler, vilka enligt generalplaneförslaget är avsedda att inredas för vissa av de grundläggande ämnenas behov, (mera härom s. 308). Det är nödvändigt för fysikundervisningen att man senast hösten 1961 får tillgång till nya övningslaboratorier. I anledning av framställningar från arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och universitetsutredningen har Kungl. Maj:t genom beslut den 23 juli 1959 ställt vissa medel ur anslaget till arbetslöshetens bekämpande till byggnadsstyrelsens förfogande för projektering av, bl. a., ett nytt övningslaboratorium för ämnet fysik vid Chalmers tekniska högskola. Meningen är att lokalerna skall användas av filosofie studerande upp till ett antal motsvarande ett årsintag av 160 tvåbetygsstuderande. Universitetsutredningen räknar dock med att innan tillströmningen av filosofie studerande i Göteborg kommit i gång på allvar, utrymme i dessa lokaler kan ställas till förfogande för undervisning av ett ökat antal teknologer. Det av byggnadsstyrelsen med stöd av Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut påbörjade projekteringsarbetet har nu nått så långt, att förutsättningar föreligger för en betydande utökning av undervisningskapaciteten i ämnet fysik i Göteborg redan under läsåret 1961/62. I anslutning till den ovan åsyftade byggnaden planeras lokaler, som senast hösten 1963 bör kunna tagas i anspråk för fysikundervisningen för teknologer. Under ett första skede är dessa lokaler avsedda att användas för grundläggande kemiutbildning. En nybyggnad för de kemiska institutionerna är under projektering. Projekteringen bedrives så att byggandet av första hälften innehållande dels alla undervisningslokaler dels en del av forskningslokalerna kan börja i full skala i augusti 1961. Andra byggnadsetappen skulle påbörjas i omedelbar anslutning härtill med början hösten 1962. Undervisningslokalerna skulle under alla förhållanden stå färdiga sommaren 1963 — möjligen till nyåret 1963. Hela kemikomplexet skall stå färdigt sommaren 1964. Redan under budgetåret 1963/64 skulle en successiv överflyttning till de nya lokalerna börja, varvid de friställda kan iordningställas för fysik. Denna utflyttning och ombyggnad skulle kunna avslutas under budgetåret 1964/65. Under förutsättning att de projekterade övningslaboratorierna kan tagas i bruk enligt ovan, bör enligt universitetsutredningens mening en viss ökning av högskolans intagningskapacitet kunna göras redan hösten 1960 och ytterligare ökningar av intagningen sedan följa under de närmaste åren. Utredningen räk260

nar därvid med att den i det föregående föreslagna ökningen med tio nyintagna inom avdelningen för teknisk fysik bör kunna komma till stånd redan hösten 1960. Med hänsyn till att en utbyggnad av de elektrotekniska tillämpningsämnenas institutioner redan påbörjats, anser utredningen vidare, att man — under angivna förutsättningar beträffande de grundläggande ämnenas lokalresurser — bör kunna öka intagningen vid högskolans avdelning för elektroteknik med 30 hösten 1960 och med ytterligare 25 studerande hösten 1961. Därutöver räknar utredningen med att det skall vara möjligt att redan från och med hösten 1960 få till stånd de föreslagna 4 nya utbildningsplatserna inom avdelningen för skeppsteknik vid högskolan. Ett snabbt genomförande av nybyggnaderna för de kemiska ämnenas institutioner, som nu projekteras, bör vidare göra det möjligt att hösten 1961 genomföra den för Chalmers tekniska högskola föreslagna intagningsökningen med 29 studerande vid fackavdelningen för kemi. Härvid bör då beaktas, att nybörjarna icke omedelbart behöver tillgång till lokaler i nybyggnaderna. Utredningen har i det föregående starkt understrukit behovet av en ökning av utbildningen av väg- och vattenbyggnadsingenjörer. Svårigheterna att i ett tidigt skede av uppbyggnaden få till stånd en sådan utbildning vid den nya läroanstalten i Lund gör det enligt utredningens mening nödvändigt, att den för Chalmers tekniska högskola förutsedda utbyggnaden av avdelningen för vägoch vattenbyggnad påbörjas cirka två år tidigare än enligt generalplanens tidsschema. Utredningen räknar med att den för sistnämnda högskola föreslagna intagningsökningen med 82 studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad skall kunna komma till stånd hösten 1962. Den i det föregående föreslagna utökningen av utbildningskapaciteten vid Göteborgs-högskolans avdelning för maskinteknik bör slutligen enligt utredningens mening kunna genomföras så, att intagningen till avdelningen kan ökas med föreslagna 70 studerande från och med hösten 1963. Den föreslagna utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm är, som framgår av professor Ahrboms i det föregående refererade promemoria, i huvudsak avsedd att gå så till, att avdelningen för maskinteknik ges nya lokaler, medan denna avdelnings nuvarande lokaler ombygges och ställes till förfogande för avdelningarna för teknisk fysik och bergsvetenskap, varjämte för de grundläggande ämnena ytterligare en byggnad uppföres inom det av högskolan nu disponerade området. Under förutsättning att beslut om ytterligare markreservationer för högskolans räkning fattas mycket snart, om möjligt redan under år 1960, bör det enligt utredningens bedömande vara möjligt att genomföra dessa ny- och ombyggnadsarbeten i sådan takt, att huvuddelen av den för högskolan föreslagna intagningsökningen (15 studerande vid avdelningen för teknisk fysik, 60 studerande vid avdelningen för maskinteknik och 45 studerande vid avdelningen för bergsvetenskap) kan komma till stånd hösten 1962. 261

Med hänsyn till föreliggande svårigheter att på andra håll snabbt öka utbildningskapaciteten inom avdelningarna för väg- och vattenbyggnad är det enligt utredningens mening mycket angeläget, att den för tekniska högskolan i Stockholm föreslagna, jämförelsevis obetydliga intagningsökningen med 10 studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad kommer till stånd något tidigare. Utredningen räknar med att detta skall vara möjligt hösten 1961. Däremot synes den föreslagna mindre ökningen av intagningen vid avdelningen för elektroteknik kunna anstå till hösten 1964. Då det så gäller den nya läroanstalten för civilingenjörsutbildning, vill universitetsutredningen på nytt understryka vikten av att planeringsarbetet bedrives med sikte på att snabbt få till stånd en intagning av studerande för civilingenjörsexamen i Lund. Över hälften av den av utredningen föreslagna totala ökningen av civilingenjörsutbildningens kapacitet har — som framgått av det Diagram 21. Antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakultetenia och antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolonia läsåren 1950/51—1965/66.

Anm. Det föreslagna antalet nya nybörjarplatser är fördelade på de tre tekniska högskolorna. 262

föregående — förlagts till den nya högskolan. Början synes här lämpligen böra göras med de fackavdelningar, för vilkas undervisning anknytningen till den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten är till den största hjälpen. Under förutsättning att den redan för den matematisk-naturvetenskapliga fakultetens behov nödvändiga utbyggnaden av den fysiska institutionens resurser snabbt kommer till stånd, bör det enligt utredningens mening vara möjligt att redan hösten 1961 i Lund intaga 30 teknologer vid en nyorganiserad avdelning för teknisk fysik. Den föreslagna intagningen av sammanlagt 100 studerande per år vid avdelningen för elektroteknik i Lund bör därefter kunna komma till stånd med 50 studerande hösten 1962 och ytterligare 50 studerande hösten 1963. Erforderliga byggnader för avdelningen för maskinteknik bör planeras så, att den föreslagna intagningen av 100 studerande kan taga sin början med halva antalet hösten 1963 och full intagning påföljande höst. I fråga om avdelningen för väg- och vattenbyggnad bedömer utredningen det möjligt att 60 studerande skall kunna intagas hösten 1964 och ytterligare 60 hösten 1965. De för Lunda-högskolan föreslagna avdelningarna för arkitektur och kemi synes vara de avdelningar, som med hänsyn till arbetsmarknaden kan förläggas sist i utbyggnadsprogrammet. Utredningen räknar med att den första intagningen av arkitektstuderande i Lund skall kunna komma till stånd hösten 1964 och den första intagningen av blivande kemi-ingenjörer hösten 1965. Den här skisserade tidsplanen för utbyggnad av civilingenjörsutbildningens kapacitet sammanfattas i nedanstående tablå, som anger de föreslagna intagningsökningarna skilda år vid de tre högskolornas olika fackavdelningar. 1 Föreslagen intagningsökning höstterminen Avdelning för 1960 Teknisk fysik

55 CTH 10 LTH 30 KTH 15 CTH 70 LTH 50 K T H 60 LTH 50

Maskinteknik Skeppsteknik Elektroteknik Väg- och vattenbyggnad Kemi Bergsvetenskap Arkitektur Summa ökning därav K T H CTH LTH

Summa ökning

230 CTH 4 CTH 30 CTH 25 LTH 50 LTH 50 KTH 15 LTH 60 LTH 60 KTH 10 CTH 82 CTH 29 LTH 55 K T H 45 LTH 28

4 170 212 84 45 28

145 250 433

10 54 30

120 82 50

153 15

70 100

1 Avdelningen för lantmäteri, för vilken utredningen ej framlagt något formligt förslag till ökning av intagningen, är ej medtagen i sammanställning.

Om av praktiska eller ekonomiska skäl en viss ökning ej kan komma till stånd vid här föreslagen tidpunkt på angiven ort, bör möjligheterna till en motsvarande expansion vid någon av de andra högskolorna prövas. Universitetsutredningen vill avslutningsvis på nytt understryka vikten av största möjliga skyndsamhet i utbyggnaden av civilingenjörsutbildningens resurser. Detta illustreras i diagram 21, som visar den hittillsvarande och den här beräknade tillströmningen dels till de tekniska högskolorna med här föreslagen tidsplan för dessas utbyggnad, dels till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Som synes skulle, trots den här föreslagna, mycket snabba och starka ökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet, tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna komma att ligga ännu högre.

E. Organisatoriska frågor Universitetsutredningen har i det föregående föreslagit, att en ny läroanstalt för civilingenjörsutbildning upprättas i Lund och där i fråga om undervisningen i de grundläggande ämnena anknytes till universitetets matematisk-naturvetenskapliga fakultet. Utredningen har också redovisat sin allmänna syn rörande värdet av en nära kontakt mellan teknisk och matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning. I ett sista betänkande kommer utredningen att i ett sammanhang behandla de allmänna problem, som aktualiseras av utredningens här och i det följande framlagda förslag om gemensamma institutioner för olika slag av akademisk utbildning och om ömsesidighet i fråga om examinationsrätt inom ramen för olika examina. Utredningen inskränker sig därför nu till att behandla endast sådana organisatoriska frågor, som måste få en i varje fall preliminär lösning för att det skall vara möjligt att i Lund påbörja uppbyggnaden av en teknisk högskola med viss anknytning till universitetet. Den skånska kommittén för en teknisk högskola i Sydsverige har för sin del förordat att — vare sig de tekniska tillämpningsämnenas institutioner förlägges till Lund eller till Malmö — civilingenjörsutbildningen i Sydsverige »organiseras som en teknisk högskola, som samtidigt är en teknisk fakultet vid universitetet». Förlägges den rent tekniska utbildningen till Malmö, skulle denna tekniska fakultet — liksom den medicinska fakulteten vid Lunds universitet — få två avdelningar, en i Lund och en i Malmö. Den tekniska fakulteten bör vidare enligt den skånska kommitténs mening uppdelas i vertikala sektioner motsvarande de två nuvarande tekniska högskolornas fackavdelningar. Sektionen för allmänna vetenskaper skulle då tillika fungera som ämnesgrupp för matematiska och fysisk-kemiska ämnen inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Däremot anser kommittén, att det 264

vore olämpligt att förlägga civilingenjörsutbildningen helt och hållet inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten; denna skulle i så fall bli alltför stor för att vara arbetsduglig. Emellertid tänker sig kommittén att vissa ytterligare ämnesgrupper skulle kunna bildas över fakultetsgränserna »för att åstadkomma den kontakt mellan lärarna, som vi anser särskilt betydelsefull och som är en av fördelarna med att den nya tekniska högskolan förlägges till universitetet». Därest den nya organisationen för civilingenjörsutbildning och teknisk forskning skall stanna inom Lunds universitet, talar enligt utredningens mening starka skäl till förmån för en lösning av det slag den skånska kommittén tänkt sig, nämligen att en teknisk fakultet bildas vid universitetet och företrädarna för de med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten gemensamma ämnena ingår som ledamöter av båda fakulteterna. Nu har emellertid universitetsutredningen, såsom i annat sammanhang framhållits, ännu icke definitivt tagit ställning till de stora universitetsorganisatoriska frågorna och sålunda icke heller till frågan, huruvida en självständig teknisk högskola bör upprättas i Lund eller Lunds universitets uppgifter i stället utvidgas till att omfatta jämväl teknisk forskning och undervisning. Utredningen föreslår nu endast, att civilingenjörsutbildningen i Lund provisoriskt igångsattes och att utbildnings- och forskningsorganisationens definitiva status avgöres senare i samband med ställningstagandet till universitetens och högskolornas organisation i stort. Under den tid, som kommer att förflyta, innan ett sådant ställningstagande kan göras, torde civilingenjörsutbildningen i Lund endast komma att omfatta den första eller de två första årskursernas undervisning, vilken huvudsakligen gäller de grundläggande ämnena matematik, fysik, kemi, teoretisk fysik m. m. Representationen för de tekniska tillämpningsämnena i egentlig mening kommer därför under denna övergångsperiod att bli mycket begränsad. Om man för denna övergångstid organiserade en ny, teknisk fakultet, skulle denna sålunda komma att till övervägande del bestå av ledamöter, vilka tillika vore ledamöter av den matematisknaturvetenskapliga fakulteten, vartill skulle komma ett litet antal nyutnämnda företrädare för tekniska tillämpningsämnen. Under sådana omständigheter kan det knappast vara motiverat att redan från början organisera en teknisk fakultet. Man skulle i stället kunna tänka sig, att civilingenjörsutbildningen i Lund provisoriskt och i avvaktan på ställningstagandet till de universitetsorganisatoriska frågorna i stort helt anförtros den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet. De ämnesföreträdare för tekniska tillämpningsämnen, vilka hinner utnämnas under det ifrågavarande övergångsskedet, skulle då ingå i denna fakultet intill dess en definitiv organisation för teknisk forskning och undervisning upprättats i Lund. Detta skulle innebära, att den matematisknaturvetenskapliga fakulteten i Lund jämte universitetets konsistorier och rektorsämbete skulle fullgöra de funktioner, vilka vid de tekniska högskolorna åvilar lärarkollegium, kollegienämnd, avdelningskollegium och rektorsämbete. I fråga om flertalet ifrågavarande arbetsuppgifter är detta troligen fullt möjligt. 265

Vissa funktioner är emellertid mera speciella, och särskilda överväganden blir därför nödvändiga beträffande dessa. Det gäller här bl. a. att utarbeta förslag till institutionsbyggnader och institutionsutrustning för ämnen, vilka för närvarande icke är företrädda inom fakulteten; vidare att utarbeta förslag till program samt läro- och timplaner för undervisningen inom de olika fackavdelningarna för civilingenjörsexamen samt förslag till grunder för urvalet av de inträdessökande för civilingenjörsutbildning. Vidare måste förslag utarbetas till anslagsäskanden och till fördelning av ickeordinarie- och materielanslag för ämnen, vilka ännu ej fått fast ämnesrepresentation. Slutligen har man frågan om den lokala handläggningen av ärenden rörande tillsättning av ordinarie lärarbefattningar i sådana ämnen. Den lämnade uppräkningen gäller ärenden, vilka för närvarande är främmande för en matematisk-naturvetenskaplig fakultet och vilka Lunda-fakulteten skulle ha att — i varje fall förberedelse vis — handlägga redan innan något enda tekniskt tillämpningsämne finnes företrätt inom fakulteten genom ordinarie ämnesrepresentant. Med hänsyn härtill finner universitetsutredningen, att särskilda anordningar är nödvändiga för att dessa ärenden skall kunna handläggas under fullt beaktande av civilingenjörsutbildningens och den tekniska forskningens speciella intressen. Härvid måste emellertid beaktas, att ansvaret för civilingenjörsutbildningen icke kan läggas på ett från den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten helt fristående organ. Vare sig man slutligen beslutar sig för att upprätta en särskild läroanstalt för teknisk undervisning och forskning eller man stannar för att utvidga Lunds universitets uppgifter till att omfatta jämväl dessa ting, bör nämligen enligt utredningens mening undervisnings- och forskningsorganisationen i de gemensamma ämnena göras gemensam. Institutionerna för de ämnen, som ingår både i civilingenjörsutbildningen och i filosofiska examina, bör sålunda dimensioneras med sikte på båda utbildningsbehovens tillgodoseende. Planer för nya institutionsbyggnader och för förstärkning av lärar- och biträdespersonalen måste omedelbart utarbetas och börja genomföras, och i detta arbete måste de ifrågavarande institutionernas dubbla funktion beaktas. Det gäller sålunda att för övergångsskedets organisation finna former, som på en gång tillvaratager den tekniska utbildningens och forskningens speciella intressen och samtidigt underlättar vissa av de stora matematisk-naturvetenskapliga institutionernas anpassning till en dubbel arbetsuppgift. Utredningen har efter olika överväganden funnit, att det antydda syftet bäst skulle tillgodoses genom att ansvaret för civilingenjörsutbildningen och planläggningsarbetet för de tekniska institutionerna i Lund provisoriskt och i avvaktan på upprättandet av en definitiv organisation anförtros en organisationskommitté för högre teknisk utbildning i Lund. I syfte att tillgodose den tekniska utbildningens och forskningens intressen bör i kommittén ingå ett antal av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter med erfarenhet från lärarverksamhet vid teknisk högskola. Utred266

ningen föreslår att tre sådana ledamöter utses. I syfte att trygga samarbetet med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och tillvarataga denna fakultets intressen vid planering av institutioner, personalstater, undervisning m. m. bör vidare i organisationskommittén ingå tre professorer vid Lunds universitet. Organisationskommitténs arbete bör ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande. Kommittén bör givetvis ha frihet att adjungera ytterligare ledamöter av den naturvetenskapliga fakulteten i Lund liksom även de ordinarie lärare i tekniska tillämpningsämnen, som hinner utnämnas, innan en definitiv organisation upprättats. Likaså bör kommittén vara oförhindrad att till sig knyta rådgivande expertis från industrien. Då organisationskommitténs arbete gäller organiserandet av en i Lund hittills icke företrädd utbildning med en omfattande och relativt komplicerad undervisningsorganisation, vore det enligt utredningens mening av stort värde om i kommitténs arbete problemen också kunde ses från de studerandes synpunkt. Utredningen föreslår därför att liksom beträffande organisationskommittén för den medicinska högskolan i Umeå en studentrepresentant ingår som ledamot av kommittén. Utredningen förutsätter därvid att såsom studentrepresentant utses en teknolog eller relativt nyexaminerad civilingenjör. Organisationskommittén bör enligt utredningens mening tillsättas snarast möjligt. Dess arbetsuppgift skulle kunna sammanfattas sålunda: Organisationskommittén skall verka för att en fullgod civilingenjörsutbildning skall kunna igångsättas i Lund med de fackavdelningar och enligt den tidsplan, som utredningen här föreslagit. Kommittén bör medverka vid utarbetandet av en generalplan för utbyggnaden av undervisnings- och forskningsresurserna i Lund-Malmö-området, och den bör själv utarbeta planer för de institutioner, vilka erfordras särskilt för den tekniska forskningen och civilingenjörsutbildningen. Organisationskommittén bör vidare utarbeta förslag till program samt läro- och timplaner för civilingenjörsutbildningen i Lund liksom även förslag till grunder för urvalet av de inträdessökande till denna utbildning. Kommittén bör vidare utarbeta förslag till anslagsäskanden och till fördelning av icke-ordinarie- och materielanslag för sådana ämnen, vilka saknar ämnesrepresentation inom den matematisknaturvetenskapliga fakulteten i Lund. Rörande förfarandet vid tillsättning av ordinarie lärartjänster synes under övergångsskedet universitetsstatuterna böra tillämpas då fråga är om tjänst i ämne tillhörande den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, medan stadgarna för de tekniska högskolorna tillämpas i övriga fall. Organisationskommittén bör därvid fullgöra de uppgifter, vilka enligt sistnämnda stadgar åvilar lärarkollegium. Beträffande det totala antalet topptjänster räknar utredningen med att detta skall uppgå till minst cirka 45 professurer och 15 laboraturer vid slutet av 1960talet. 267

SJUNDE K A P I T L E T

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas! utbyggnad

A. Fakulteternas uppgifter 1. Allmänna

synpunkter

I det föregående har universitetsutredningen utförligt redovisat sin allmänna syn på de filosofiska fakulteternas framtida utveckling. Särskilt har utredningen därvid understrukit, att dessa fakulteter även i framtiden måste fungera som fria forskningscentra och som läroanstalter för en fritt vald akademisk yrkesutbildning. I båda dessa funktioner kommer de filosofiska fakulteterna enligt utredningens övertygelse att utgöra mycket betydelsefulla drivkrafter i samhällsutvecklingen. Den akademiska undervisningen, som under det senaste årtiondet av naturliga skäl måst relativt ensidigt inriktas på ämneslärarutbildningen, kommer nu till följd av studentunderlagets tillväxt att i allt högre grad kunna inriktas på forskarutbildning och på en differentierad akademisk grundutbildning för skilda specialistfunktioner i samhälls- och näringslivet. Icke minst måste det sagda komma att gälla de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, vilka såsom både lärarutbildningsanstalter och forskningscentra bär en stor del av ansvaret för t. ex. den tekniska och den medicinska utvecklingen i 1970- och 1980-talens Sverige. De resultat som den naturvetenskapliga forskningen vinner i dag, kan sålunda efter något decennium komma att på ett betydelsefullt sätt påverka produktionsprocesserna och produktionens inriktning. De lärare, som i dag utbildas vid de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna, kommer att undervisa 1960-, 1970- och 1980-talens gymnasister, som sedan blir det slutande 1900-talets läkare, tekniker och forskare. Genom att satsa på naturvetenskaplig undervisning och forskning i dag skapar vi förutsättningar för fortsatta framsteg i morgon. Givetvis kommer ämneslärarutbildningen alltfort att intaga en dominerande ställning i de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas undervisningsprogram, men tillströmningen av studenter kommer att ge fakulteterna möjlighet att tillgodose en långt mera differentierad arbetsmarknads utbildningsbehov. För att fakulteterna skall kunna tillvarataga dessa möjligheter, måste de enligt utredningens mening under 1960-talet ges resurser att också differentiera sin undervisning, så att de inom ramen för de filosofiska examina kan ge utbildning för skilda specialistfunktioner inom det matematisk-naturvetenskapliga fältet. Allteftersom gränserna mellan vetenskapens olika grenar suddas ut och det 268

ömsesidiga beroendet mellan verksamheten inom skilda ämnen och ämnesgrupper blir starkare, blir det nämligen enligt utredningens mening allt mera angeläget, att uppkommande nya utbildningsbehov tillgodoses inom ramen för de filosofiska fakulteterna och icke som hittills genom tillskapandet av särskilda, organisatoriskt fristående och därför ofta i viss mån isolerade fackhögskolor. Realiserandet av denna tanke kommer att ställa krav på de filosofiska fakulteternas initiativkraft och vilja till förnyelse och anpassning till samhällets nya behov, men det kommer också att ställa krav på samhällets representanter, då det gäller beredvillighet att till fakulteternas förfogande ställa tillräckliga resurser för en differentierad utbildnings behov. De problem, som aktualiseras i detta sammanhang, är i stort sett gemensamma för de matematisk-naturvetenskapliga och de humanistiska fakulteterna ehuru för ögonblicket måhända mest aktuella för de sistnämnda. De behandlas av utredningen i åttonde kapitlet, till vilket utredningen därför här allmänt får hänvisa. På två punkter har emellertid konkreta förslag väckts speciellt för den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen. Det gäller dels en omläggning av studierna i ämnet kemi för filosofiska examina, dels en ifrågasatt utbildning av ingenjörer av viss typ vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala. 2. Reformerad

kemistutbildning

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 juni 1959 har Svenska nationalkommittén för kemi hemställt om en omorganisation av kemi-utbildningen inom ramen för de filosofiska examina. Kommittén framhåller i denna skrivelse, vilken återfinnes såsom bilaga 1 till detta betänkande, att både skolväsendet och industrien under senare år kämpat med stora svårigheter då det gällt rekryteringen av kvalificerade kemister. Denna bristsituation är, understryker kommittén, ett mycket allvarligt problem både omedelbart och på längre sikt. Endast kvalificerade lärarkrafter i kemi vid gymnasierna förmår skapa ett sådant intresse för ämnet bland gymnasisterna, att en god rekrytering av universitetsstuderande i ämnet säkras. Det är vidare ett livsvillkor för den svenska kemiska industrien att genom forskning kunna anpassa sig till nya förutsättningar på den internationella marknaden. I syfte att bättre anpassa kemi-kurserna till lärarutbildningens krav och samtidigt skapa en tillräckligt bred bas för licentiatstudier föreslår nationalkommittén — efter överläggningar med representanter för universitet och högskolor, skolöverstyrelsen samt studenternas och läroverkslärarnas organisationer — att förutom examensämnet kemi för de grundläggande studierna fem nya examensämnen måtte tillkomma, nämligen analytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi. Som villkor för studier i något av de sistnämnda examensämnena skulle gälla att vederbörande avlagt tentamen för två betygsenheter i det sammanfattande examensämnet kemi. Såväl i detta som 269

i de fem nya examensämnena skulle studieplaner fastställas för de olika betygsenheterna i filosofiska grundexamina, varjämte de nya examensämnena ensamma skulle vara examensämnen i filosofie licentiatexamen. En student som siktar på ämneslärarbanan eller på en forskarkarriär inom något kemien angränsande ämne skulle sålunda kunna nöja sig med den allmänna grundkurs, motsvarande den nuvarande tvåbetygskursen, som studieplanen i det sammanfattande examensämnet kemi skulle innehålla. Den som däremot vill specialisera sig — med sikte på en forskarutbildning inom kemien eller på verksamhet inom industrien — skulle däremot redan efter två terminers grundläggande studier i ämnet kunna välja en efter hans studiemål avpassad kurs inom något av de nya examensämnena. Universitetsutredningen finner för sin del, att det av nationalkommittén framlagda förslaget tillgodoser ett starkt behov av att utbildningen i kemi inom ramen för filosofiska examina differentieras med hänsyn både till den kemiska forskningens utveckling och till de olika utbildningsmål, som akademiska studier i kemi kan syfta mot. Utredningen föreslår därför, att förslaget genomföres. Härvid har utredningen ingalunda förbisett, att omläggningar av motsvarande slag kan vara motiverade för andra examensämnen inom de filosofiska fakulteterna, och att därför en allmän översyn av studie- och examensordningen därför kan vara av behovet påkallad. Utredningen anser emellertid, att det nu ifrågavarande förslaget bör genomföras fristående från en sådan mera allmän översyn. 3. Civilingenjörsutbildning

för filosofie

kandidater

Det andra förslag till en utvidgning av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsuppgifter, som utredningen här vill behandla, gäller införandet av en form av ingenjörsutbildning vid den fysiska institutionen i Uppsala. I skrivelse till utredningen den 31 maj 1957 har professorerna i fysik vid Uppsala universitet P. Ohlin och K. Siegbahn framhållit, att man under senare år kunnat observera en stegrad efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft dels från industrien, dels från vissa laboratorier för fysisk-teknisk forskning, inom t. ex. atomenergiverksamheten, försvarsforskningen, den medicinska forskningen etc. Den utbildning som universiteten nu ger de studerande i fysik och närliggande ämnen vore emellertid icke avsedd för blivande tekniker inom industrien eller för verksamhet vid forskningslaboratorier av ovan berörda slag. Diskussioner med representanter för industrien hade givit vid handen, att ett stort intresse förelåge att få till stånd en rationell teknisk avrundning av den nuvarande universitetsutbildningen. Härtill komme, att en dylik, mera tekniskt inriktad utbildning skulle vara av stort värde för forskarutbildningen inom ämnet fysik. Det vore sålunda enligt förslagsställarnas mening numera knappast möjligt att bedriva ett någorlunda framgångsrikt forskningsarbete inom fysiken eller dess många tillämpningsområden utan vissa grundläggande tekniska insikter. Efter270

som undervisning av detta slag icke kunde inrymmas i den vanliga tvåbetygsundervisningen, syntes de antydda utbildningsbehoven lämpligast tillgodoses genom en påbyggnadskurs om sammanlagt tre terminer efter avlagd grundexamen, varigenom universiteten kunde utexaminera kvalificerade »universitetsingenjörer». Denna examen skulle tillika kunna tjäna som en etapp på vägen mot licentiatexamen. I skrivelse till utredningen den 5 juni 1959 har professorerna Ohlin och Siegbahn återkommit till det väckta förslaget och därvid framlagt en detaljerad plan för utbildningen till den föreslagna examen, omfattande två terminers föreläsningar, övningar och laborationer jämte en termins »examensarbete». Utgångspunkten för undervisningen skulle vara att deltagarna avlagt grundexamen med ämneskombinationen matematik, fysik, teoretisk fysik med mekanik samt — som vegel — kemi, varav de två sistnämnda ämnena vartdera kunde ingå i examen med en betygsenhet. Själva ingenjörsutbildningen skulle omfatta ämnena tilllämpad matematik, teoretisk fysik, fysik, elektronik med elektrisk mätteknik samt hållfasthetslära och konstruktionsteknik. Efter genomgången schemabunden kursundervisning i dessa ämnen under två terminer skulle studierna för den nya examen avslutas med en termins examensarbete. Under denna termin skulle den studerande ingå i någon av de vid institutionen verksamma forskningsgrupperna samt därutöver deltaga i minst en seminarieövning per vecka. En mycket kortfattad rapport över det utförda examensarbetet skulle slutligen fordras, innan examen godkännes. Förslaget är vidare så utformat, att undervisningen för tre och fyra betygsenheter i filosofisk grundexamen liksom den grundläggande, obligatoriska undervisningen för licentiander lätt låter sig inordnas i studieplanen för den nya ingenjörsexamen. Detta innebär också, att de för ingenjörsutbildningen erforderliga lärarkrafterna och lokalerna delvis är erforderliga redan för en rationellt driven högstadieundervisning inom den nuvarande examensstadgans ram. Beträffande den föreslagna utbildningens utformning i detaljerna hänvisas till förslagsställarnas skrivelse den 5 juni 1959, vilken såsom bilaga 2 fogats till detta betänkande. Professorerna Ohlin och Siegbahn understryker avslutningsvis, att det blivit alltmera tydligt att undervisningen vid universitetet måste bättre anpassas till näringslivets behov. En för universitetet avpassad teknisk utbildningslinje skulle i hög grad förbättra de studerandes möjligheter att senare göra en insats inom den utanför universiteten bedrivna forskningen. Den föreslagna nya utbildningsformen synes lämpligen kunna genomföras nu, då betydande ny- och ombyggnader inom den fysiska institutionen ändock måste komma till stånd, för att institutionen skall kunna taga emot ett stigande studentantal. Det av professorerna Ohlin och Siegbahn väckta förslaget skulle i viss mån kunna ses uteslutande som ett förslag till differentierad organisation av högstadieundervisningen i ämnet fysik i Uppsala. Såsom sådant skulle förslaget 271

kunna upptagas till prövning i normal ordning, d. v. s. i samband med att organisations- och studieplanen för ämnet fysik granskas och fastställes. Något hinder föreligger nämligen icke, såvitt utredningen kan se, mot att organisationsplan för undervisningen i ett av de filosofiska fakulteternas examensämnen innefattar för olika utbildningslinjer alternativa undervisningsserier, som studenterna kan välja mellan alltefter sina yrkesplaner. Detta gäller såväl högstadieundervisningen som undervisningen för grundexamina. Det föreliggande förslaget syftar emellertid längre, i det att det innefattar förslag om införande av en helt ny examen, ingenjörsexamen. Syftet med denna nya examen är att ge industrien, närmast då industriforskningen, en ny kategori akademiskt utbildade specialister med en grundlig utbildning i kärnämnena matematik och fysik samt därutöver med en viss, begränsad forskningserfarenhet och en viss specialorientering inom de matematiken och fysiken angränsande specialiteter, som är av särskild betydelse för industrien. Allmänt skulle utbildningsnivån ligga mellan magister- och licentiatnivåerna, och motiveringen är i stort sett densamma som den, som ligger bakom införandet av fyrabetygsgraden i filosofie kandidatexamen, även om utbildningstiden för den nu föreslagna examen skulle bli något längre än studietiden för en filosofisk examen med fyra betygsenheter i något av de däri ingående ämnena. Mot förslaget kan invändas, att det därmed avsedda syftet eventuellt skulle kunna nås redan genom den i 1953 års stadga angående filosofiska examina införda möjligheten att i filosofie kandidatexamen medtaga t. ex. ämnet fysik med fyra betygsenheter. Universitetsutredningen anser emellertid, liksom förslagsställarna, att syftet troligen skulle främjas avsevärt bättre, om den i jämförelse med en kandidatexamen mera fördjupade och på verksamhet inom industrien mera specialinriktade utbildningen återspeglades i en särskild examenstitel. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om den undersökning utredningen redovisat i sitt första betänkande (SOU 1957: 24, s. 157 f.) rörande i vilken utsträckning studenterna utnyttjat möjligheten att avlägga tentamen för fyra betygsenheter. Det framgick därvid, att syftet med fyrabetygsreformen knappast kunde sägas ha uppnåtts. Tentamina för fyra betygsenheter syntes vara relativt sällsynta och användes i de ämnen där de förekom huvudsakligen som en etapp i licentiatutbildningen. Några industrifysiker eller industrikemister av det slag, man vid reformens genomförande hade tänkt sig, hade knappast tillförts industrien. Det nu föreliggande Ohlin—Siegbahnska förslaget innebär, som utredningen ser det, ett nytt försök att tillgodose ett utbildningsbehov, som samhället redan erkänt och sökt tillgodose, ehuru resultatet av reformen icke blivit det väntade. Universitetsutredningen vill därför föreslå införandet av en särskild examen i huvudsak motsvarande den av professorerna Ohlin och Siegbahn föreslagna. Förslaget innebär, att vissa ämnen, som nu icke finns företrädda vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, skulle ges en begränsad represen272

tation vid Uppsala universitet. Det gäller här ämnena tillämpad matematik och hållfasthetslära, varjämte ämnet elektronik, som nu är företrätt genom laboratur, skulle få en i viss mån förstärkt ställning. En dylik komplettering och förstärkning av ämnesrepresentationen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna med ämnen som är av betydelse för den tekniska forskningen och utvecklingen, vore enligt utredningens övertygelse av den allra största betydelse för den matematisk-naturvetenskapliga grundforskningen själv och blir säkerligen i det långa loppet ändå ofrånkomlig. Även från ren ämneslärarutbildningssynpunkt ter sig en sådan komplettering och förstärkning i teknisk riktning av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna som mycket värdefull och i längden nödvändig. Det må i detta sammanhang vara tillräckligt att hänvisa till att samtliga de gymnasister, som undervisas vid de tekniska läroverken, och kanske hälften av eleverna på det allmänna gymnasiets matematiska gren kommer att göra sin yrkesinsats som tekniker. Ytterligare ett förhållande gör det enligt utredningens mening motiverat att taga fasta på det förslag, som nu lagts fram från den fysiska institutionen i Uppsala. Vid genomförande av utredningens i föregående kapitel framlagda förslag om upprättande av en ny teknisk högskola i Lund kommer den matematisknaturvetenskapliga forskningen och undervisningen i samtliga universitetsstäder utom just Uppsala att kunna arbeta i nära kontakt med teknisk forskning och undervisning. En viss komplettering och förstärkning i teknisk riktning av den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala kan därför vara motiverad för att ge denna fakultet arbetsbetingelser mera likvärdiga syskonfakulteternas. Förslagsställarna har ursprungligen givit sin föreslagna examen namnet universitetsingenjörsexamen. Häremot kan invändas, att den föreslagna studieplanen innefattar alltför litet av teknisk utbildning för att ingenjörstiteln skall vara berättigad. Universitetsutredningen har övervägt denna fråga i samråd med förslagsställarna och med ledamöter av avdelningskollegiet för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm. Härvid jämfördes den av professorerna Ohlin och Siegbahn skisserade studieplanen med gällande examensfordringar för civilingenjörsexamen inom avdelningen för teknisk fysik vid högskolan. Icke heller dessa examensfordringar innefattar någon mycket omfattande utbildning i rent tekniska ämnen. Tvärtom kunde man konstatera, att de båda studieprogrammen företer så stora likheter, att man i viss mån kan se dem som varianter av en och samma utbildning. Emellertid saknas i Uppsala-förslaget vissa kurser, vilka finge anses nödvändiga, för att den ifrågasatta utbildningen vid universitetet skulle kunna betecknas som likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom avdelning för teknisk fysik. Det gäller härvidlag huvudsakligen undervisning inom ämnesområdena teoretisk elektroteknik, matematisk fysik (statistisk mekanik, termodynamik, hydrodynamik) och det fasta tillståndets fysik (metallografi). Med anledning av dessa överläggningar har professorerna Ohlin och Siegbahn 273 18

i en till utredningen överlämnad promemoria av den 13 oktober 1959 framlagt ett kompletterande förslag, innefattande undervisning inom främst dessa ämnesområden under ytterligare en termin. Studietiden för den föreslagna utbildningen skulle sålunda uppgå till två år efter avlagd filosofisk grundexamen eller sammanlagt till fem år efter studentexamen. Förslagsställarna understryker avslutningsvis i promemorian, att denna komplettering av det ursprungliga förslaget »på ett avgörande sätt skulle höja kvaliteten av den föreslagna tekniska utbildningen vid universitetet».

Universitetsutredningen har för egen del blivit övertygad om att man genom en utvidgning av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsprogram i den riktning, som föreslagits av professorerna Ohlin och Siegbahn, på ett verksamt sätt skulle bidraga till att tillgodose industriens och den industriellt inriktade forskningens uppenbara behov av väl kvalificerade fysiker. De beräkningar utredningen i det föregående redovisat har också givit klart vid handen, att rekryteringsunderlaget för matematisk-naturvetenskapliga studier är sådant, att det är fullt motiverat att redan nu differentiera dessa fakulteters studieplaner, så att de studerande kan välja utbildningsalternativ allteftersom de siktar på verksamhet inom skolväsendet eller industrien. Det föreliggande förslaget till ingenjörsutbildning vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala skiljer sig från civilingenjörsutbildningen vid de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik huvudsakligen därigenom att utbildningen koncentreras till ett något mindre antal ämnen, vilka dessutom delvis skulle studeras successivt efter varandra. Den föreslagna utbildningen är sålunda icke lika den vid avdelningarna för teknisk fysik meddelade, men den femåriga utbildningsgång som skisseras i förslagsställarnas kompletterande promemoria av den 13 oktober 1959 är såvitt utredningen kunnat bedöma fullt likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom avdelning för teknisk fysik. Den femåriga studiegången torde tillåta ett något lugnare studietempo än det, som förutsattes i de tekniska högskolornas studieplaner, något som enligt utredningens uppfattning kan vara av värde och bör kunna accepteras, så mycket hellre som den föreslagna utbildningen skulle ge en dubbel kompetens: Vederbörande skulle efter fem års studier ha både civilingenjörsutbildning och — efter tillägg av föreskriven kurs i ämnet pedagogik — en mycket användbar ämneslärarutbildning. Under hänvisning härtill och till det starka och positiva intresse, som från industrihåll mött det av professorerna Ohlin och Siegbahn väckta förslaget, vill universitetsutredningen för sin del förorda, att resurser för den av förslagsställarna skisserade femåriga ingenjörsutbildningen ställes till förfogande. Till en början bör utbildningen komma till stånd endast inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala. 274

Med hänsyn till de svårigheter, som alltid är förbundna med en ny examenstitel, vill utredningen icke förorda, att den föreslagna utbildningen skall leda till en ny filosofisk examen. Som ovan framhållits skulle den nya utbildningen ge en dubbel kompetens. Den som med godkänt resultat genomgått den nya utbildningen blir sålunda berättigad till den dubbla titeln filosofie kandidat och civilingenjör. Som ytterligare skäl både för att till en början förlägga den nya utbildningen till Uppsala och för att låta den berättiga till civilingenjörstiteln vill utredningen framhålla följande: Vid genomförande av utredningens i nästföregående kapitel framlagda förslag kommer ett mycket nära samarbete att komma till stånd mellan teknisk och naturvetenskaplig forskning och undervisning i både Göteborg och Lund. Studenter som på dessa universitetsorter börjat sina studier med sikte på en filosofisk examen men sedan ändrar sig och vill inrikta studierna mera direkt på verksamhet inom industrien, kommer säkerligen att vilja komplettera sina kunskaper, så att dessa motsvarar fordringarna för civilingenjörsexamen, då närmast inom någon av fackavdelningarna för kemi eller teknisk fysik. Dylika kompletteringar kommer sannolikt att te sig naturliga, och önskemål i sådan riktning från studenternas sida kommer säkerligen att ganska snart leda till att man även i examensstadgor och studieplaner inför bestämmelser, som formellt reglerar frågorna om betygs giltighet för olika examina. Man kommer sålunda i både Göteborg och Lund troligen att examinera civilingenjörer, som under början och kanske under större delen av sin studietid utbildats med sikte på filosofisk examen. Det är också utredningens förhoppning, att motsvarande möjligheter skall kunna ställas till förfogande i Stockholm genom en samverkan mellan tekniska högskolan där och Stockholms blivande universitet. Den av professorerna Ohlin och Siegbahn föreslagna ingenjörsutbildningen för naturvetare skulle öppna en motsvarande möjlighet även för Uppsala-studenternas del, och det blir då naturligt, att denna utbildning också den berättigar till civilingenjörstiteln. För att den nya utbildningen skall bli accepterad såsom likvärdig med civilingenjörsutbildning vid avdelning för teknisk fysik, är det enligt utredningens mening nödvändigt, att studieplanerna granskas både av universitetskanslern och av överstyrelsen för de tekniska högskolorna och sedan formellt fastställes av dessa båda myndigheter gemensamt. Av samma skäl bör yttrande över förslag till studieplaner liksom i fråga om studieplaner för civilingenjörsexamen vid teknisk högskola avges av ett organ, som har att på utbildningen anlägga näringslivets synpunkter. Just med hänsyn till värdet av att den nya utbildningen från början blir accepterad på arbetsmarknaden såsom likvärdig med civilingenjörsutbildning vid teknisk högskola, synes det utredningen lämpligt att ett av de redan existerande avdelningsråden för teknisk fysik avger yttrande över förslag till studieplaner för den nya utbildningen. Lämpligen bör detta då det gäller 275

Uppsala-utbildningen anförtros avdelningsrådet för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm. Förslagsställarna har räknat med att den föreslagna utbildningen i Uppsala skulle locka ungefär 30 studerande per år. De i ett följande kapitel redovisade kostnadsberäkningarna är gjorda med utgångspunkt häri, men utredningen vill därmed icke i princip ha förordat någon begränsning av antalet deltagare i undervisningen. Det bör härvidlag understrykas, att denna nya undervisning även skall tjäna som laborationsundervisning för filosofie licentiatexamen. Många av deltagarna kommer säkerligen att fortsätta till denna examen, eventuellt för att senare även avlägga disputationsprov, medan andra kommer att nöja sig med den föreslagna dubbelexamen filosofie kandidat och civilingenjör och därefter söka sig ut till industriell verksamhet. Industrien kommer härigenom att tillföras universitetsutbildade civilingenjörer, vilkas antal icke kan exakt anges, för verksamhet som eljest skulle bestridas främst av civilingenjörer med examen från de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik. Som framhållits i nästföregående kapitel har utredningen beaktat detta förhållande vid avpassningen av sitt förslag till utbyggnad av dessa avdelningars utbildningskapacitet.

Under hänvisning till det ovan anförda vill universitetsutredningen för sin del föreslå, att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala ges resurser att meddela undervisning och förrätta examination för en ny examensnivå. Utredningen föreslår vidare, att denna utbildning utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag till en tvåårig studiegång efter avlagd filosofie kandidatexamen, som framlagts av professorerna Ohlin och Siegbahn. Utredningen föreslår slutligen, att åt kanslern för rikets universitet och överstyrelsen för de tekniska högskolorna uppdrages att gemensamt utforma förslag till de närmare bestämmelser, som erfordras för denna examen och att — efter förslag av fakulteten och yttrande av avdelningsrådet för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm — gemensamt fastställa erforderliga studieplaner.

B. Riktpunkter rörande de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas storlek 1. Utvecklingen

hittills

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna har under hela efterkrigstiden expanderat mycket starkt. Nedanstående sammanställning visar utvecklingen av antalet aktivt studerande vid de tre matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm sedan år 1940, det första år för vilket den officiella närvarostatistiken redovisar särskilda uppgifter rörande studentantalet vid var och en av de dåvarande filosofiska fakulteternas båda sektioner: 276

Höstterminen år

1940 1945 1950 1955 1958

Därav i

Antal närvarande studerande vid mat.-nat. fak.

Uppsala

Lund

Stockholm

886 1544 1931 2 618 3 556

267 530 783 1001 1235

300 521 591 835 1055

319 493 557 782 1266

Som synes har de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas studentantal nästan fördubblats sedan år 1950. Under de senaste tre åren, för vilka officiella data finnes tillgängliga rörande antalet närvarande studerande, har antalet ökat med drygt 35 procent. De sista årens mycket starka expansion belyses närmare i nedanstående sammanställning, som visar nettoantalet nyinskrivna vid de tre matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna under de fyra kalenderåren 1955 —58:

Är

1955 1956 1957 1958

Därav i

Nettoantal nyinskrivna vid mat.-nat. fak.

Uppsala

Lund

Stockholm

545 616 723 1097

187 210 229 373

165 184 239 318

193 222 255 406

Jämför man de båda sammanställningarna, finner man, att ökningen av antalet studerande mellan åren 1955 och 1958 till mycket stor del beror på en kraftig ökning av nyinskrivningen under det allra sista året. De här återgivna siffrorna ger ändå icke en fullt rättvisande bild av den stegring som under de sista åren ägt rum i intresset för matematisk-naturvetenskapliga studier. Emedan universitetsstatistiken ännu icke redovisar de studerande vid filosofiska fakulteten i Göteborg med fördelning på humanister och naturvetare, har nämligen sammanställningarna måst inskränkas till att gälla endast de tre matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Enligt en beräkning som företagits inom filosofiska fakultetens studentförening i Göteborg kan man räkna med att för närvarande 19 procent av fakultetens studenter är att betrakta som naturvetare. Hela antalet studerande i naturvetenskapliga ämnen höstterminen 1958 skulle sålunda, efter tillägg av cirka 350 Göteborgs-studenter, kunna beräknas till omkring 3 900. Vågar man antaga, att bland de nyinskrivna filosoferna i Göteborg en något större andel eller ungefär en fjärdedel är naturvetare, skulle man för kalenderåret 1958 totalt få cirka 1 240 nyinskrivna naturvetare. Jämförd med siffran för antalet nyinskrivna naturvetare vid de tre äldre 277

fakulteterna år 1955, då endast ett fåtal av de nyinskrivna i Göteborg var att anse som naturvetare, innebär detta, att tillströmningen till matematisk-naturvetenskapliga studier skulle ha stigit med inte mindre än 125 procent under loppet av de tre senaste åren. (Jfr tabell 6, s. 27.)

2. Antalet

nyinskrivna

Universitetsutredningen har i det föregående föreslagit, att de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna ges resurser för att taga emot ett även i fortsättningen mycket starkt växande antal studenter. Beräkningarna i tredje kapitlet utmynnade sålunda i att antalet årligen nyinskrivna vid dessa fakulteter skulle komma att stiga från nära 1 300 1958/59 till drygt 2 400 1966/67, vilket skulle innebära en stegring av antalet årligen nyinskrivna med cirka 85 procent under loppet av åtta år. Därefter skulle tillströmningen fortsätta att stiga, ehuru i något lugnare takt, till närmare 2 600 årligen nyinskrivna under 1960-talets sista år. Utredningen vill emellertid från början starkt understryka, att denna beräkning rörande den framtida nyinskrivningen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna — liksom motsvarande beräkningar för övriga fria fakulteter — måste betecknas som i hög grad osäker och fordrar en närmare diskussion, innan man kan övergå till att med utgångspunkt i beräkningen uppskatta de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas totala storlek och på grundval härav lägga fram ett förslag rörande den erforderliga utbyggnaden av dessas resurser. Vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, är tillströmningen helt fri. Givetvis sammanhänger tillströmningen till dessa fakulteter ganska nära dels med studentexaminationens omfattning och studenternas benägenhet att efter studentexamen söka akademisk utbildning, dels med intagningens omfattning vid fackhögskolorna och de medicinska fakulteterna. Utredningens beräkning beträffande utvecklingen av det årliga antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vilar på vissa antaganden rörande studentexamination och övergångsbenägenhet och de bygger vidare på förutsättningen att de tekniska högskolornas intagningskapacitet successivt utbygges till drygt 1 800 årligen intagna från och med läsåret 1965/66 och att övriga fackhögskolor under samma tid kommer att utökas till en årlig intagning av 490 medicine studerande, 350 studerande vid tandläkarhögskolorna jämte vissa ökningar även på andra håll. Skulle intagningskapacitetens utbyggnad vid fackhögskolorna och de medicinska fakulteterna bli mindre än utredningen här föreslår och räknar med, måste man antaga, att tillströmningen till de fria fakulteterna i stället ökar ännu starkare än som här antagits. Huvuddelen av en sådan ytterligare ökning av antalet inskrivna vid fria fakulteter torde i så fall falla på de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Skulle å andra sidan 278

utbyggnaden av de spärrade utbildningslinjerna bli kraftigare än den utredningen här räknat med, skulle trycket på de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i stället minska i ungefär motsvarande grad. Dessa fakulteter jämte de medicinska fakulteterna, de tekniska högskolorna, tandläkarhögskolorna, farmaceutiska institutet och jordbrukets tre högskolor har nämligen en gemensam rekryteringsbas i gymnasiets reallinje och kan sägas sinsemellan konkurrera om denna linjes studenter. Ökar man kraftigt intagningen vid någon av de spärrade av dessa utbildningslinjer, påverkar detta intagningsförhållandena vid de övriga och leder rimligen i sista hand till en minskad tillströmning till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Förhållandet kan studeras i nedanstående sammanställning, som visar antalet nybörjare vid de här ifrågavarande fakulteterna och högskolorna läsåren 1954/59 mot bakgrund av studentexaminationen på realgymnasiet åren 1953—5711 Ökning eller minskning från föregående år av antalet nybörjare vid Läsår

1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59

Mat.Tekn. nat. högsk. fak. + 84 + o + 101 + 85 + 109 + 158 + 164 + 102 + 376 + 5

Totalt Med. fak.

Tandl.högsk.

Farm. inst.

Jordbr. högsk.

+ 10 + 95

+ 0 + 60 — 1 — 1 + 4

— 1 — 26 + 13 + 30 + 86

— 15 + 11 — 3 + 2 — 6

+ o — 1 + 2

+ 78 + 326 + 276 + 296 + 467

Hela antalet % av antalet nybörjare vid stud.-ex. på realgymn. ifrågavarande året före fak. o. högsk.

1941 2 267 2 543 2 839 3 306

68 78 78 79 83

Av sammanställningens högra del ser vi, att antalet nybörjare vid de fakulteter och högskolor, som i sina intagningsbestämmelser anknyter till gymnasiets reallinje, stått i ett relativt konstant förhållande till studentexaminationen på reallinjen. Sifferserien i högra kolumnen bygger emellertid på en mycket grov beräkningsmetod och den får därför icke pressas i detaljer eller läggas till grund för konkreta rekommendationer. Intressantare är den vänstra delen av sammanställningen. Vi ser här, hur de till realgymnasiet anknytande fakulteterna och högskolorna i viss mån fungerar som kommunicerande kärl. De år — särskilt 1955/56 och 1956/57 — då man ökat antalet nybörjarplatser vid de medicinska fakulteterna, de tekniska högskolorna och tandläkarhögskolorna, har de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna fått en ringa andel av den ökande tillströmningen. De år åter, då intagningen vid de spärrade utbildningslinjerna legat stilla, har de naturvetenskapliga fakulteterna i stället fått ett ökat antal nybörjare. Särskilt påfallande är detta för det sista läsåret, då farmaceutiska 1 Med nybörjare avses för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas del nettoantalet nyinskrivna och beträffande de spärrade utbildningslinjerna antalet nybörjarplatser som stått till förfogande de olika åren.

institutet ensamt bland de spärrade utbildningslinjerna fick ett ökat antal nybörjarplatser. Den ökade studenttillströmningen från realgymnasiet räckte väl till att fylla dessa nya platser och åstadkom dessutom en ökning av tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som torde vara den starkaste i dessa fakulteters historia. Blotta ökningen av nyinskrivningen vid dessa fakulteter mellan läsåren 1957/58 och 1958/59 är större än hela tillströmningen dit så sent som läsåret 1951/52. Det sagda torde vara tillräckligt för att belysa, att ett samband föreligger mellan å ena sidan tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och å den andra den politik man för beträffande dimensioneringen av de spärrade fackutbildningslinjerna med anknytning till gymnasiets reallinje. Den framtida nyinskrivningen vid våra matematisk-naturvetenskapliga fakulteter kan emellertid icke beräknas som en enkel funktion av studentexaminationen på realgymnasiet, studenternas övergångsfrekvens till akademiska studier och antalet nybörjarplatser vid de spärrade utbildningslinjerna med fast anknytning till realgymnasiet. Förutom med dessa faktorer sammanhänger inskrivningen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna med de övriga fakulteternas och fackhögskolornas attraktionskraft på realstudenterna samt med de naturvetenskapliga studiernas dragningskraft på studenterna från gymnasiets allmänna linje och latinlinje. En viktig faktor i sammanhanget är också förekomsten av naturvetenskapliga fakultetsstudier i meritkompletterande syfte. Ju hårdare spärrarna är vid inträdet till fackhögskolorna och de medicinska fakulteterna, d. v. s. ju större skillnaden är mellan antalet sökande till och antalet nybörjarplatser vid dessa läroanstalter, ju flera studenter kan man vänta söka sig till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna endast i syfte att genom tentamina i ett eller ett par akademiska ämnen komplettera sina meriter för inträde vid t. ex. teknisk högskola. Detta gäller givetvis endast i den mån intagningsbestämmelserna för de spärrade utbildningslinjerna liksom nu är utformade på så sätt, att akademiska betyg räknas som merit i konkurrensen om nybörjarplatserna. Efter alla dessa reservationer måste utredningen emellertid slå fast, att beräkningar av det slag som redovisats i tredje kapitlet är den enda möjliga grunden för ett långsiktigt utbyggnadsprogram för de fria fakulteterna. De tidigare redovisade tillströmningsberäkningarna för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas del kan emellertid nu finjusteras med hänsyn till utredningens i sjätte kapitlet framlagda förslag beträffande tidsplanen för de tekniska högskolornas utbyggnad. Denna plan skiljer sig något från den i tredje kapitlet antagna, vilket — som ovan framhållits — rimligen kan antagas få återverkningar i fråga om tillströmningen under enskilda år (till och med läsåret 1965/66) till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Med denna juste280

ring 1 och med alla i det föregående angivna reservationer för dylika beräkningars osäkerhet skulle vi ha att räkna med följande antal nyinskrivna vid matematisknaturvetenskaplig fakultet läsåren 1958/59—1969/70:

Läsår

1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64

Nettoantal nyinskr. vid mat.-nat. fak. 1300 1500 1700 1700 1700 2 000

3. Hela antalet

Läsår

1965/66 1966/67

Nettoantal nyinskr. vid mat.-nat. fak 2100 2 200 2 400 2 500 2 600 2 600

studerande

För en planering av utbyggnaden av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna är det nödvändigt icke blott att beräkna nyinskrivningens troliga omfattning ett antal år framåt, utan även att utifrån en sådan beräkning göra ett antagande om det totala antalet på en gång närvarande studerande och dessas fördelning på olika ämneskombinationer. Beträffande de tekniska högskolorna har utredningen räknat med en åttioprocentig ökning av den årliga intagningen. För de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna innebär utredningens beräkning att den årliga tillströmningen skulle stiga med nära 85 procent mellan läsåren 1958/59 och 1966/67. Tillströmningen skulle med andra ord öka ungefär lika starkt vid dessa fakulteter som vid de tekniska högskolorna. Detta innebär emellertid inte, att expansionen totalt sett för fakulteternas del skulle bli densamma som för högskolornas. Till följd av att tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna de senaste åren, och då särskilt år 1958, ökat utomordentligt snabbt, har vi att räkna med att hela antalet närvarande studerande, som skall ha undervisning och forskarhandledning, skulle stiga starkt vid fakulteterna,^ även om den årliga inskrivningen i framtiden skulle stanna på 1958 års nivå av nära 1 300. Vid de tekniska högskolorna har vi samma situation ehuru icke på långt när lika starkt utpräglad, eftersom här antalet nybörjarplatser ökats i ett lugnare tempo och under åren 1957 och 1958 varit helt oförändrat med cirka 1 000 1 Tekniskt har denna justering gjorts så, att summan av antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna och hela nettoantalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna antagits vara densamma som i tredje kapitlets modell-beräkningar (tabell 27, s. 123, första kolumnen och tabell 28, s. 12S, femte kolumnen). Från denna summa för enskilda år har så dragits det antal nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna, som i sjätte kapitlet föreslagits och (beträffande lantmäteri-avdelningen från och med 1966) antagits stå till förfogande; återstoden har antagits komma de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna till del. Se även diagram 21, s. 262.

platser. Hur mycket hela antalet studerande vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kommer att stiga, är emellertid mycket svårt att bedöma och avsevärt vanskligare än att göra en motsvarande beräkning av studerandeantalets utveckling vid en fackhögskola. Utbildningen vid fackhögskolorna och vid de medicinska läroanstalterna är relativt ensartad för de intagna studenterna fram till grundexamen (inklusive medicine licentiatexamen). De allra flesta studenterna följer en fast organiserad studiegång och genomför sin utbildning inom förutsedd eller i varje fall förutsebar tid. Det är därför relativt lätt att med utgångspunkt i antalet nybörjarplatser beräkna både hela antalet studerande för grundexamen och den erforderliga undervisningens omfattning i de skilda ämnen, som ingår i examen. De enskilda ämnenas behov av lärarkrafter, biträdespersonal och lokaler för den grundläggande undervisningen är det följaktligen också relativt lätt att bestämma. Osäkerhetsmoment kommer in i beräkningarna egentligen först då det gäller högstadieundervisningens och forskningens behov. Vid de matematisk-naturvetenskapliga — liksom vid de humanistiska — fakulteterna är situationen en helt annan. Beträffande dessa är det ytterligt vanskligt att bedöma, hur länge varje inskriven student kommer att stanna som aktivt studerande vid fakulteterna. Erfarenhetsmässigt har studietiden fram till grundexamen varit längre än som förutsetts i examensstadgan och studieavbrottsfrekvensen har varit mycket hög. Särskilt har ett relativt stort antal av de inskrivna avbrutit sina studier vid filosofisk fakultet redan efter någon eller ett par terminer. Dessa förhållanden har utgjort bakgrunden till de förslag till förbättrade undervisningsresurser och en förbättrad studieorganisation, som universitetsutredningen framlade i sitt första betänkande och som genom statsmakternas beslut år 1958 nu håller på att genomföras. Vilken effekt detta reformarbete kommer att få i fråga om det genomsnittliga antalet studieterminer för varje enskild studerande, är emellertid tills vidare omöjligt att säga. En effektiviserad och förbättrad undervisning bör visserligen leda till en förkortning av studietidens längd, räknad per betygsenhet. Samtidigt bör emellertid studieavbrottsfrekvensen sjunka, och reformen kan därför, paradoxalt nog, få till effekt en förlängning av den genomsnittliga studietiden, räknad per nyinskriven studerande. En förbättring av undervisningen bör vidare leda till en förkortning av studietiden fram till minimum för preliminärexamen (sex betygsenheter), men det kan tänkas, att så många studenter finner det fördelaktigast att ta ut denna rationaliseringsvinst i form av en bättre och mera omfattande examen än den de under nuvarande förhållanden skulle ha avlagt, att det genomsnittliga antalet betygsenheter per avlagd examen stiger och upprustningens effekt på studietidens längd per nyinskriven studerande även därigenom blir en annan eller blir svagare än man i förstone vill räkna med. En liknande tendens kommer att göra sig gällande, om undervisningsresursernas förstärkning 282

åstadkommer en starkare tillströmning till ämnen som nu undvikes, därför att de anses särskilt svåra och tidskrävande. Man bör vidare kunna förvänta, att en förbättring av lågstadieundervisningen leder till att ett relativt sett större antal studerande börjar studier för licentiatexamen, och reformen skulle även därigenom kunna leda till en förlängning av den genomsnittliga studietiden, räknad per inskriven studerande. I sistnämnda hänseende torde en kraftig utveckling redan ha satt i gång. I sitt femte betänkande (SOU 1958: 32, s. 58 ff.) kunde universitetsutredningen med stöd av särskilda undersökningar konstatera, att antalet aktiva licentiander och doktorander överlag och icke minst vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna stigit mycket starkt under hela 1950-talet. Även om vissa tecken tyder på att undersökningsmaterialet — som utredningen också framhöll — ger något för höga siffror rörande antalet i egentlig mening aktiva licentiander och doktorander, torde själva tendensen vara fullt klar. Utredningens nu genomförda förslag om förbättrade licentiand- och doktorandstipendier, särskilda anslag till ograduerade forskare, ökat antal forskarrekryteringsbefattningar m. m. bör ytterligare stärka denna redan påtagliga tendens till en livligare forskarrekrytering. Ytterligare ett osäkerhetsmoment utgör de studenter, som skrivs in vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet men efter en längre eller kortare tids studier i meritkompletterande syfte lämnar dessa för att övergå till studier vid medicinsk läroanstalt eller fackhögskola. Hur stort detta antal för närvarande är och hur det kommer att utvecklas i framtiden, går icke att ange i siffror. Allmänt torde man kunna säga, att utredningens förslag rörande intagningskapacitetens utökning vid de tekniska högskolorna i stort sett kommer att innebära, att intagningsfordringarna vid dessa högskolor hålles relativt konstant, även om igångsättningssvårigheter kan leda till en tillfällig skärpning av inträdeskraven under de allra närmaste åren. Utredningens beräkningar rörande erforderliga utökningar av intagningen till de medicinska fakulteterna, tandläkarhögskolorna och de övriga fackhögskolorna med fast anknytning till gymnasiets reallinje innebär däremot, att ökningen av den årliga intagningen till dessa utbildningslinjer icke alls kommer att svara mot den beräknade ökningen av studenttillströmningen. Detta kan i sin tur komma att medföra, att de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna tillföres ett stigande antal studerande, vilka i varje fall till en början bedriver naturvetenskapliga studier i rent meritkompletterande syfte. Följden kan också bli en successiv höjning av den för inträde vid dessa spärrade studiebanor erforderliga meritpoängsumman, och man får då räkna med både att antalet meritkomplettanter stiger och att deras genomsnittliga studietid vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna förlänges, vilket i sin tur skulle leda till en ytterligare stegring av antalet på en gång studerande vid dessa fakulteter. 283

Mångfalden av osäkra faktorer, som kommer att påverka studerande-antalets utveckling i förhållande till inskrivningen, har gjort att utredningen, efter överväganden, stannat för att grunda sin beräkning av det totala studentantalet, på antagandet att de vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet inskrivna studenterna i genomsnitt stannar vid fakulteten lika länge som nu. I detta antagande ligger implicerade antaganden dels om en effektiviserad undervisning men å andra sidan en stigande licentiand- och doktorandfrekvens dels om en minskad studieavbrottsfrekvens men å andra sidan ett stigande antal studenter som efter endast några terminers filosofiska studier vinner inträde vid spärrad utbildningslinje och därför lämnar fakulteten. Genom statistiska centralbyråns nyligen utgivna redogörelse för förhållandena läsåret 1956/57 känner vi hur de höstterminen 1956 närvarande naturvetarna fördelade sig i avseende på inskrivningsår (Sveriges officiella statistik, Högre studier 1956/57, tab. 10). Om vi ställer de olika inskrivningsårgångarnas närvarande-antal i relation till ifrågavarande inskrivningsårgångars ursprungliga storlek, får vi fram hur stor andel av dessa som fanns kvar som studerande vid fakulteterna olika antal år efter inskrivningen. Om vi nu antager, att de följande inskrivningsårgångarna reduceras i samma takt, och om vi vidare använder våra ovan (s. 281) redovisade beräkningar rörande antalet nyinskrivna vid matematisknaturvetenskaplig fakultet läsåren 1958/59 och framåt, kan vi göra en beräkning av det framtida antalet studerande vid dessa fakulteter. Resultatet av dessa beräkningar framgår av nedanstående sammanställning: 1 Hösttermin 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

Antal studerande vid mat.-nat. fak. 3 900 4 700 5 500 6 300 7 000 7 800 8 600 9 400

Hösttermin 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

Antal studerande vid mat.-nat. fak. 10 300 11100 11 900 12 500 13 000 13 500 13 800 14 000

Med de antaganden vi gjort får vi sålunda räkna med att de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna kommer att öka sitt studentantal med så mycket som 165 procent under de närmaste åtta åren och därefter ytterligare Det bör observeras, att denna beräkning av det totala antalet närvarande naturvetare inkluderar licentiander och doktorander. Att göra en särberäkning av dessa gruppers storlek motsvarande den på s. 210 f. försökta rörande de tekniska högskolorna är ogörligt, till följd av att vi icke känner antalet examinerade -personer utan endast antalet avlagda examina under senare år.

svälla för att i ett tänkt jämviktsläge omfatta drygt 14 000 studerande eller 260 procent flera än de höstterminen 1958 närvarande. Dessa siffror kan måhända sägas ge ett mycket grovt mått på den behövliga förstärkningen av dessa fakulteters resurser.

C. Studenternas fördelning på ämnesgrupper och ämnen För planeringen av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbyggnad fordras att man har en uppfattning icke blott rörande det totala antalet studerande vid fakulteterna ett antal år framåt, utan även rörande studenternas val av ämneskombination inom fakulteten. Om varje beräkning av antalet nyinskrivna och av antalet närvarande är att beteckna som ytterst approximativ, så gäller detta omdöme i än högre grad om varje beräkning man kan göra beträffande studenternas ämnesval. Tillströmningen till de enskilda institutionerna betingas visserligen delvis av samma faktorer som påverkar tillströmningen totalt till fakulteten. Om samspelet mellan dessa faktorer leder till att en allt större andel av dem som söker sig till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna har studentbetyg från realgymnasiets biologiska gren, är det t. ex. sannolikt att de biologiska och kemiska institutionerna drar till sig en allt större andel av fakultetens studenter. Men något omedelbart samband föreligger ingalunda, utan man får räkna med att valet av ämneskombination påverkas av ytterligare ett antal osäkra faktorer, som gör att man kan göra missvisande beräkningar beträffande de enskilda institutionernas belastning, även om antagandena beträffande tillströmningens storlek och sammansättning varit helt korrekta. Om t. ex. de tekniska högskolorna skulle draga till sig så gott som samtliga studenter från reallinjens matematiska gren, skulle detta sannolikt ingalunda leda till att de matematiska och fysiska institutionerna vid universiteten finge stå tomma. Arbetsmarknadsutsikterna för ämneslärare med olika ämneskombinationer skulle säkerligen förmå ett stort antal studenter från den biologiska linjen att komplettera sina förkunskaper för att så småningom avlägga filosofisk ämbetsexamen med ämneskombinationen matematik—fysik. Även förhållanden av mera tillfällig natur påverkar givetvis studenternas val av ämneskombination. En komplicerande faktor även vid beräkningar av studenternas ämnesval är förekomsten av studenter, vilkas studier vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet endast syftar till meritkomplettering för vinnande av inträde vid de spärrade utbildningslinjerna. Det är naturligt att dessa studenters ämnesval bestämmes av andra överväganden än de så att säga äkta naturvetarnas ämnesval inom fakulteten. I den mån andelen av dylika meritkomplettanter förändras, förskjutes därför också studenternas relativa fördelning mellan de matematisknaturvetenskapliga fakulteternas olika ämnen och ämnesgrupper. Som redan framhållits innebär utredningens här framlagda förslag och beräkningar, att 285

man måste vänta att de filosofiska fakulteterna tillföres ett relativt stort antal studenter, som siktar på att vinna inträde vid spärrad utbildningslinje, särskilt måhända vid medicinsk fakultet eller tandläkarhögskola. En del av dessa kommer troligen att skriva in sig vid humanistisk fakultet; andra vid matematisknaturvetenskaplig. För de sistnämnda fakulteternas del skulle den skisserade utvecklingen sannolikt leda till en starkare ökning av studenttillströmningen till de biologisk-kemiska ämnena än till de matematisk-fysiska. Vid sina överväganden rörande olika faktorer som påverkar studenternas fördelning mellan de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas olika ämnen har utredningen kommit till det resultatet, att man även i detta fall gör rättast i att grunda sina beräkningar på de senaste årens erfarenheter. Det står visserligen helt klart för utredningen, att beräkningar av detta slag mycket väl kan komma att visa sig orealistiska. Någon mindre osäker beräkningsmetod har utredningen emellertid icke kunnat finna. Om man nu vill göra en beräkning, grundad på de senaste årens erfarenheter, av den erforderliga utbyggnaden av undervisnings- och forskningskapaciteten vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas olika institutioner, kan man emellertid gå till väga på flera sätt. Man kan t. ex. utgå från sina antaganden rörande studenttillströmningens procentuella ökning från nu och till t. ex. år 1966 och sedan applicera detta procenttal på vart och ett av de enskilda ämnena. Om man, som utredningen här gör, räknar med att antalet studerande vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna (inklusive det beräknade antalet naturvetare i Göteborg) kommer att stiga från cirka 3 900 höstterminen 1958 till cirka 10 300 höstterminen 1966 och 13 000 höstterminen 1970, skulle vi kunna antaga, att varje enskilt ämne växer i samma takt som hela fakulteten, d. v. s. med 165 procent fram till år 1966 och 230 procent fram till år 1970. Denna beräkningsmetod lider emellertid av, bl. a., den svagheten att den icke tar hänsyn till att en viss tillströmningsökning återverkar på de enskilda ämnena vid olika tidpunkter. En momentant uppträdande ökning av tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna återverkar omedelbart på ett typiskt nybörjarämne som matematik och sprider sig först senare till sådana ämnen som vanligen tas senare under studiegången. Vid planeringen av de naturvetenskapliga institutionernas utbyggnad bör man såvitt möjligt taga hänsyn även till dessa förhållanden. Utredningen har med hänsyn härtill valt att försöka en beräkningsmetod, som tar hänsyn både till den väntade tillströmningen under olika år och till att de olika ämnena sannolikt kommer att behöva förstärkas i något olika takt. En utgångspunkt för beräkningarna har varit dels den officiella statistikens uppgifter rörande nettoantalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna under åren 1955—58, dels uppgifter som utredningen erhållit genom särskilda enkät-förfrågningar hos rektorsämbetena rörande antalet stu286

derande på ett- och tvåbetygsstadierna i olika ämnen den 10 oktober höstterminerna samma år. Vi vet, att ämnet matematik är ett typiskt nybörjarämne; det alldeles övervägande flertalet av dem som överhuvudtaget avser att ta med ämnet matematik i sina studier vid filosofisk fakultet börjar sina akademiska studier med detta ämne. Man bör därför kunna vänta sig att ett relativt fast samband råder mellan å ena sidan antalet lågstadiestuderande i ämnet matematik och å den andra antalet i matematisk-naturvetenskaplig fakultet nyinskrivna samma år. Med stöd av det siffermaterial, som stått till förfogande, har utredningen ansett sig våga antaga, att ungefär 80 procent av dem som skrivs in vid de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna antingen börjar studierna med matematik eller någon gång under sin studietid läser matematik. Bland de studenter, som icke någon gång under studietiden läser matematik, skulle vi då återfinna dels de rena biologerna, d. v. s. de studenter som siktar på någon av huvudkombinationerna biologi—geografi eller biologi—kemi, dels dem som siktar på ämneskombinationer utan vare sig biologi eller matematik eller som från början inriktar sig på tentamen endast i något enda mera speciellt ämne. Här må inskjutas, att antalet nybörjarplatser i ämnet botanik nu ungefär motsvarar 10 procent av antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Bedömningen av det framtida antalet matematik-studerande blir av betydelse framför allt då det gäller att beräkna det framtida antalet studerande i de stora laborationsämnena fysik och kemi. Det är visserligen ingalunda så, att alla matematik-studerande fortsätter med fysik eller kemi. För närvarande torde ett relativt stort antal av dem som studerar matematik lämna fakulteterna utan att påbörja studier i något annat ämne där. Delvis är det här fråga om rena studieavbrott; delvis beror bortfallet på att vederbörande efter en tids matematikstudier vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet övergår till studier vid någon fackhögskola, oftast då vid teknisk högskola. Å andra sidan kan man konstatera, att det övervägande flertalet av dem som påbörjar studier i ämnet fysik, tidigare studerat matematik. Man synes därför våga antaga, att tillströmningen till de matematiska institutionerna med ett par, tre terminers fördröjning och med ett visst bortfall under eller omedelbart efter matematik-studierna återverkar på tillströmningen till de fysiska institutionerna. Utredningen har, efter vissa överväganden, stannat för att grunda sina beräkningar för de fysiska institutionernas del på ett antagande om en fast relation mellan antalet matematik-studerande ett år och antalet nybörjare i ämnet fysik två a tre terminer senare. Bl. a. med hänsyn till det allmänt sett stigande intresset för fysik-studier och till detta ämnes värde på arbetsmarknaden är detta ett såvitt utredningen kan bedöma mycket försiktigt antagande. Det utbyggnadsprogram för de fysiska institutionerna, som här framlägges på grundval av detta försiktiga antagande, måste därför enligt utredningens mening 287

betecknas som ett minimiprogram, som mycket väl ganska snart kan visa sig vara alltför snävt tillskuret. Utredningen återkommer i det följande till de konsekvenser detta kan föra med sig. Med stöd av dessa beräkningar föreslår utredningen, att man vid planerandet av de fysiska institutionernas utbyggnad siktar mot att intagningen totalt vid samtliga matematisk-naturvetenskapliga fakulteter läsåret 1966/67 skall uppgå till minst 720 studerande. För läsåret 1958/59 kan utbildningskapaciteten i ämnet fysik uppskattas till cirka 230 nyintagna tvåbetygsstuderande. Bl. a. med hänsyn till den nya institutionen i Stockholm, vilken tagits i bruk hösten 1959, kan man för läsåret 1959/60 räkna med en avsevärt större kapacitet, möjligen cirka 360 nyintagna. Utredningens förslag innebär sålunda, att de fysiska institutionerna inom loppet av sju år måste byggas ut till en i jämförelse med läsåret 1959/60 minst fördubblad utbildningskapacitet på tvåbetygsstadiet. Det enligt utredningens beräkningar starkt ökande antalet studerande på högstadiet kommer enligt utredningens övertygelse att fordra en utbyggnad av dessa institutioners totala kapacitet med avsevärt mera än 100 procent. Vad så beträffar ämnet kemi, må till en början understrykas, att detta ämne hämtar sina studenter dels från biologi-sidan, dels från matematiken. I viss utsträckning är ämnet kemi dessutom ett nybörjarämne. Det är därför mycket vanskligt att för detta ämne tillämpa en beräkningsmetod av samma slag som den som använts för ämnet fysik. Detta ställer sig så mycket mera vanskligt, som utredningen i det föregående föreslagit en radikal omläggning av studieorganisationen inom ämnet kemi. Ett genomförande av detta förslag torde föra med sig, att antalet kemi-studerande växer starkare än det eljest skulle göra. Under alla förhållanden kommer emellertid undervisningsbelastningen på kemilaboratorierna att öka mycket starkt. Det förefaller utredningen under sådana omständigheter rimligast att helt enkelt antaga, att de kemiska institutionernas intagningskapacitet i framtiden liksom nu bör vara ungefär densamma som de fysiska institutionernas. Detta innebär, att även de kemiska institutionerna måste utbyggas till en slutlig kapacitet av drygt 700 årligen nyintagna, medan den maximala utbildningskapaciteten för läsåret 1958/59 kan uppskattas till cirka 240 nybörjare. Även här måste man räkna med att forskningens och forskarutbildningens krav kommer att nödvändiggöra en total kapacitetsökning som är större än den som förestavas av tvåbetygsundervisningens behov. Huvuddelen av de studenter, som icke någon gång under studietiden läser matematik, torde — som ovan framhållits — sikta på examen med någon av ämneskombinationerna biologi—kemi eller biologi—geografi. I båda dessa ämneskombinationer ingår sålunda ämnena botanik och/eller zoologi. Antalet nybörjarplatser i Uppsala, Lund och Stockholm är i vartdera av dessa ämnen för närvarande cirka 130 eller drygt 10 procent av nettoantalet nyinskrivna vid de 288

tre matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Därtill kommer de mera provisoriskt anordnande utbildningsplatser i de biologiska ämnena, som står till förfogande i Göteborg. Utredningen finner det rimligt, att man vid planeringen av de matematisknaturvetenskapliga fakulteternas utbyggnad siktar mot att antalet nybörjarplatser i vartdera av ämnena zoologi och botanik alltfort skall motsvara minst 10 procent av antalet nyinskrivna vid fakulteterna. Med hänsyn till att tillströmningen till dessa fakulteter från realgymnasiets biologiska gren sannolikt kommer att öka något snabbare än tillströmningen från den matematiska grenen, vore det måhända skäl att räkna med ett högre tal än det angivna. Emellertid kan de nuvarande tendenserna på den akademiska arbetsmarknaden mana till en viss försiktighet då det gäller utbyggnaden av den rena undervisningssidan inom biologiämnena. Om de nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna visar sig till övervägande del bestå av studenter med betyg från realgymnasiets biologiska gren, kan det i stället bli nödvändigt, att fakulteterna genom särskilda åtgärder i undervisningen söker stimulera biologigrenens studenter att välja examenskombination inom ämnessfären matematik—fysik— kemi. Utredningen har därför stannat för att föreslå, att biologiämnenas undervisningskapacitet utbygges så, att antalet nybörjarplatser läsåret 1966/67 blir i ämnet botanik 285 och i ämnet zoologi 255 mot nu 130 respektive 136, vartill i nuläget kommer 25 i vartdera ämnet provisoriskt ordnade nybörjarplatser i Göteborg. Skillnaden i fråga om antalet nybörjarplatser i de två ämnena motiveras av att ämnet genetik i Lund erfarenhetsmässigt synes draga till sig ett antal studerande, som i sin examen medtar ämnet botanik men icke ämnet zoologi.

Utredningen har inskränkt sina beräkningar rörande de enskilda ämnenas erforderliga undervisningskapacitet till att gälla de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas stora laborationsämnen. Motsvarande beräkningar skulle givetvis kunna göras även för övriga ämnen, men sådana beräkningar skulle med nödvändighet bli ännu osäkrare än de här gjorda, bl. a. därför att man då kommer in på ämnen som studenterna kan fritt välja mellan såsom biämnen inom de vanliga ämneskombinationerna. En student som siktar på filosofisk examen med ämneskombinationen matematik—fysik, kan sålunda som tredje ämne välja t. ex. teoretisk fysik, astronomi eller kanske meteorologi eller statistik. De studerandes val av »tredje ämne» torde i mycket hög grad vara beroende av tillfälligheter och sammanhänger därutöver med det förhållandet, att vissa examensämnen finns företrädda endast vid en eller två av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Den erforderliga utbyggnaden av dessa ämnens undervisningskapacitet torde med hänsyn till dessa förhållanden bäst planeras av de lokala universitetsmyndigheterna. Utredningen vill för sin del 289 1!)

endast understryka, att en förstärkning av dessa ämnens resurser självfallet kommer att bli lika nödvändig som förstärkningen av de stora laborationsämnenas. Detta gäller givetvis i första hand ämnena matematik och geografi men även sådana ämnen som teoretisk fysik med mekanik och genetik, vilka även de i allt högre grad synes komma att utgöra fasta beståndsdelar av vissa vanliga ämneskombinationer. Utredningens beräkningar rörande det erforderliga antalet nybörjarplatser 1 i de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas stora laborationsämnen sammanfattas i nedanstående sammanställning: Ämne

Beräkn. antal nyb.-pl. 1958/59

Erforderligt antal nybörjarplatser läsåret 1966/67

230 240 130 136

720 720 285 255

D. De enskilda fakulteternas storlek 1. Allmänna

synpunkter

Universitetsutredningens i föregående avsnitt redovisade beräkningar och förslag beträffande de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbyggnad under början av 1960-talet innebär att fakulteternas resurser måste utbyggas till att möjliggöra en fullgod undervisning och forskarhandledning för ett studentantal, som under loppet av åtta år kommer att stiga från nu knappt 4 000 till cirka 10 300 läsåret 1966/67, cirka 13 000 läsåret 1970/71 och cirka 14 000 några år senare. Nettoökningen av antalet studerande från ett läsår till det närmast följande skulle uppgå till i genomsnitt så mycket som 750 per år under tiden ända fram till 1960-talets sista år för att därefter gradvis avtaga. Antalet nybörjarplatser i de stora laborationsämnena fysik och kemi skulle få tredubblas under loppet av nio år räknat från läsåret 1958/59, antalet nybörjarplatser i de biologiska ämnena skulle fördubblas under samma tid. Antalet matematik-studerande, som fördubblats under de tre åren 1955—58, torde ytterligare öka med nära 100 procent. Detta är en utomordentligt kraftig expansion, som för att kunna genomföras fordrar betydande insatser från det allmännas sida och ställer mycket stora krav på såväl undervisare och handledare som på universitetsorganisationen i stort. 1

Begreppet »erforderligt antal nybörjarplatser» skall tolkas som såsom avseende det laboratorieutrymme, som erfordras för laborationsundervisning för angivet antal årligen nyintagna todbetygsstuderande i ifrågavarande ämne. En ettbetygsstuderande kan således grovt räknat sägas upptaga en halv sådan nybörjarplats.

Här, liksom beträffande utbyggnaden av de tekniska högskolorna, måste man ställa frågan, om den av utredningen föreslagna expansionen överhuvudtaget är möjlig att genomföra inom ramen för de redan bestående matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Utredningen har i det föregående framhållit, att man enligt dess mening från rent vetenskapliga och universitetspedagogiska synpunkter icke bör rygga tillbaka för tanken på mycket stora läroanstalter. Hänsynen till kostnaderna för universitets- och högskoleorganisationens utbyggnad under 1960-talet liksom hänsynen till tidsfaktorn måste också väga tungt till förmån för en utbyggnad av de bestående läroanstalterna och mot upprättandet av nya sådana. Utredningen får i dessa stycken hänvisa till det allmänna resonemang som i föregående kapitel (s. 223 ff.) förts i frågan »bygga ut eller bygga nytt». Där har också med kraft understrukits, att den självklara förutsättningen för att man skall kunna välja att bygga ut de bestående läroanstalterna är att tillräckliga mark- och arbetskraftsresurser finnes tillgängliga, för att man inom förutsedd tid skall kunna uppföra de för läroanstaltens expansion erforderliga undervisnings- och forskningslokalerna liksom även student- och lärarbostäder. Uppenbart är att de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas här förutsedda expansion icke kan genomföras utan betydande svårigheter för de enskilda läroanstalterna under själva utbyggnadsskedet. Provisoriska anordningar av olika slag kommer med säkerhet att visa sig nödvändiga. Redan den mycket betydande expansion, som ägt rum under de allra senaste åren av den matematisk-naturvetenskapliga undervisningen och forskningen, har kunnat komma till stånd endast därigenom att det visat sig möjligt att tillgripa vissa provisorier. Särskilt vill utredningen härvidlag peka på den ökning av undervisningskapaciteten i examensämnena fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik, som kunnat uppnås tack vare det samarbete, som efter initiativ från utredningen kommit till stånd mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola. Denna undervisning i naturvetenskapliga ämnen i Göteborg har fortfarande karaktär av provisorium. Emellertid är det tydligt att undervisning i dessa ämnen måste bibehållas under hela den period av nästan våldsam expansion för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som nu ligger framför oss och under vilken varje möjlighet att bereda undervisning i dessa ämnen måste tillvaratagas. Under sådana förhållanden blir det naturligt, att man allvarligt överväger att ge det nuvarande provisoriet en fast organisation och sålunda i Göteborg skapa ett permanent centrum för matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning. 2.

Göteborg

En permanent organisation för forskning och undervisning inom hela den matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären utgör ett mycket starkt uttalat önskemål bland företrädarna för Göteborgs universitet. Den undervisning i vissa 291

ämnen, som nu under några år provisoriskt ställts till förfogande, har mötts av ett starkt intresse från Göteborgs-studenternas sida, och Sveriges Förenade Studentkårer har i skrivelse till universitetsutredningen den 22 april 1959 framhållit en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg som ett av de viktigaste konkreta önskemålen då det gäller tillskapandet av nya fakulteter och högskolor.

M a t e m a t i k—f y s i k—k e m i Ämnet matematik, som är permanent företrätt genom professur vid Göteborgs universitet, saknar för närvarande egna institutionslokaler och ämnet måste rimligen under alla omständigheter snart få sin lokalfråga löst. Den betydande utbyggnad av Chalmers tekniska högskola, som utredningen föreslagit i föregående kapitel, fordrar vidare redan i sin första etapp nya byggnader för ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik. Den merkostnad som skulle följa av att dessa nybyggnader dimensioneras med sikte på att bereda utrymme för undervisning jämväl för filosofie studerande, bleve med säkerhet avsevärt mindre än anläggningskostnaderna för särskilda institutioner i dessa ämnen enbart för en matematisk-naturvetenskaplig fakultets behov. Byggnadsstyrelsen har också, efter hemställan från universitetsutredningen, i sitt generalplanearbete för Chalmers tekniska högskola räknat med att institutionerna för de nu ifrågavarande ämnena skall dimensioneras för undervisning av såväl teknologer som filosofie studerande. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att erfarenheterna av den hittills provisoriskt ordnade undervisningen för filosofie studerande vid vissa av Chalmers tekniska högskolas institutioner varit övervägande goda, trots att denna undervisning måste bedrivas under provisoriska förhållanden. Vidare vill utredningen erinra därom, att den skånska kommittén för en teknisk högskola i Sydsverige i sina resonemang synes närmast som en självklarhet utgå från att undervisning och forskning i de för universitetet och den nya tekniska högskolan gemensamma ämnena bör bedrivas inom ramen för gemensamma institutioner. Kommittén tänker sig till och med en ännu längre driven samordning inom dessa, nämligen en för teknologer och filosofie studerande gemensam undervisning. Även Sveriges Industriförbund har i sin tidigare omnämnda skrivelse till utredningen den 19 mars 1959 understrukit önskvärdheten av ett organisatoriskt samarbete mellan universiteten och de tekniska högskolorna och därvid även antytt möjligheten av gemensam undervisning i vissa ämnen för teknologer och filosofie studerande. Sveriges Förenade Studentkårer, slutligen, framhåller i sin skrivelse till utredningen den 22 april 1959 att det enligt dess mening är angeläget att man undersöker förutsättningarna för en samordning av naturvetenskaplig och teknisk undervisning och forskning. Som skäl härför anför organisationen dels att 292

det härvidlag gäller likartade ämnen med dyrbar institutionsutrustning, dels att »ett samgående väntas innebära stora fördelar ur forskningens och forskarutbildningens synpunkt». SFS anser, att möjligheter bör skapas för en gemensam högstadieundervisning, och man bör sålunda enligt SFS:s mening, där så är lämpligt och praktiskt möjligt, »planera gemensamma institutionsbyggnader för de fysiskkemiska ämnesgrupperna». Universitetsutredningen har med representanter för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola ingående diskuterat frågan om gemensamma institutionsbyggnader inom ämnesgruppen matematik—fysik—kemi för båda läroanstalternas behov. Dessa överläggningar har huvudsakligen rört sig kring frågan hur långt gemensamheten lämpligen skulle drivas i avseende på undervisningsorganisation, lärartjänster, biträdespersonal, apparatur m. m., medan däremot inga starka invändningar gjorts emot tanken på gemensamhet i fråga om själva institutionsbyggnaderna. Tvärtom synes man ganska allmänt hysa den uppfattningen, att gemensamma institutionsbyggnader skulle innebära vissa fördelar. Utredningen har för egen del kommit till den bestämda uppfattningen, att betydande fördelar står att vinna genom att institutionerna för ämnena matematik, fysik, kemi och teoretisk fysik i Göteborg göres gemensamma för den matematisk-naturvetenskapliga och den tekniska forskningens och undervisningens behov. I föregående kapitel har utredningen understrukit den tekniska forskningens allt starkare beroende av en nära kontakt med aktiv grundforskning inom snart sagt hela den matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären. Med hänsyn härtill har utredningen obetingat förordat, att den nya tekniska högskolan förlägges till en universitetsstad och där anknytes till den matematisknaturvetenskapliga fakulteten. I ett föregående avsnitt av detta kapitel har utredningen vidare framhållit, att modern naturvetenskaplig forskning även har behov av en nära kontakt med den tekniska forskningens olika grenar, och utredningen har bl. a. med hänsyn härtill föreslagit, att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala ges vissa resurser jämväl inom den tekniska forskningens fält. De resonemang som ligger bakom dessa förslag leder för Göteborgs vidkommande till att utredningen redan med hänsyn till den tekniska forskningens behov anser det befogat, att den matematisk-naturvetenskapliga grundforskningen i Göteborg får de förstärkta resurser, som följer med tillkomsten av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet och att denna fakultets institutioner för matematik, fysik, kemi och teoretisk fysik göres gemensamma med Chalmers tekniska högskolas institutioner för samma ämnen. Det förhållandet, att dessa institutioner måste bli mycket stora, bör enligt utredningens mening icke vara avskräckande. Genom att en större grupp forskare och lärare arbetar i en institution, ökas möjligheterna att genom differentiering täcka flera specialiteter inom dessa stora forskningsområden. Rekryteringen av unga forskare skulle säkerligen också underlättas och stimuleras. 293

Under hänvisning till det ovan sagda förordar universitetsutredningen, att den nu provisoriskt ordnade undervisningen i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik för filosofie studerande i Göteborg ges en permanent organisation med fullgoda resurser för såväl undervisning som forskarhandledning och forskning. Utredningen förordar vidare, att institutionerna för dessa ämnen jämte ämnet matematik göres gemensamma för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola. Till frågan om de enskilda institutionernas storlek återkommer utredningen i ett senare avsnitt av detta kapitel. Även vissa organisatoriska frågor, som aktualiseras av utredningens här framlagda förslag, behandlas i ett senare avsnitt av detta kapitel.

B i o l o g i-ä m n e n a Även i ämnena botanik och zoologi finnes sedan flera år en provisoriskt ordnad undervisning i Göteborg. Ursprungligen organiserades denna undervisning som akademiska fortbildningskurser, särskilt avsedda för folkskollärare som önskade komplettera sin utbildning för erhållande av behörighet som ämneslärare inom det högre skolväsendet. Så småningom har emellertid deltagarna i denna undervisning i stigande utsträckning kommit att utgöras av andra studerande vid universitetet. Trots att medel för bestridande av de med undervisningen i dessa ämnen förenade kostnaderna anvisats för högst ett läsår i sänder, och trots att ämnena ända till helt nyligen icke formellt haft ställning som examensämnen inom filosofiska fakulteten i Göteborg, har undervisningen i ämnena botanik och zoologi helt naturligt allt mera kommit att betraktas som en fast del av fakultetens undervisning. I skrivelse till kanslern för rikets universitet den 27 oktober 1958 understryker kommittén för undervisning i vissa naturvetenskapliga ämnen i Göteborg de olägenheter, som är förbundna med det nuvarande provisoriet. Rekryteringen av lärare och annan personal försvåras, framhåller kommittén sålunda, av att fast anställning icke kan erbjudas. Därigenom begränsas möjligheterna att till denna undervisning knyta tillräckligt kvalificerad arbetskraft. För studenternas del innebär provisoriet betydande olägenheter i studieplaneringen, vartill kommer att systemet självfallet är till förfång för forskarrekryteringen i de ifrågavarande ämnena. Kommittén anser det nödvändigt, att provisoriet snarast ersattes med en fastare organisation. I skrivelse till universitetsutredningen den 7 september 1959 understryker Göteborgs universitets studentkår de olägenheter som är förbundna med det nuvarande provisoriet. Det är enligt studentkårens mening av stor principiell betydelse att forskningsmöjligheter står till förfogande vid varje universitetsinstitution. Sådana möjligheter saknas vid de botaniska och zoologiska institutionerna i Göteborg, och vid ett bibehållande av det nuvarande provisoriet kommer forskningsmöjligheter även framgent att saknas där. Redan av studie294

organisatoriska och studentsociala skäl är det, framhåller studentkåren, av vitalt intresse för studenterna att en fullständig utbildning kan meddelas i ett ämne på en och samma studieort, så att studenter som vill fullfölja sina studier till licentiatexamen eller högre ej tvingas flytta till annan ort. Studentkårens skrivelse utmynnar i förslag om en permanent organisation för forskning och undervisning i ämnena botanik och zoologi vid Göteborgs universitet.

Då universitetsutredningen nu föreslår en betydande utökning av antalet nybörjarplatser även i de biologiska ämnena, är det naturligt att utredningen tar upp till övervägande frågan om att även för dessa ämnens vidkommande ge den i Göteborg provisoriskt ordnade undervisningen en permanent organisation. Vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm finnes för närvarande, som ovan framhållits, cirka 130 nybörjarplatser i vart och ett av ämnena botanik och zoologi. Utredningen har i det föregående föreslagit, att detta antal successivt skall ökas till 285 respektive 255 läsåret 1966/67. Ytterligare ett stort antal ordinarie nybörjarplatser i dessa båda ämnen bör alltså tillskapas. Beträffande ämnet botanik är en tillbyggnad beslutad för Uppsala, varigenom ytterligare ett trettiotal nybörjarplatser skulle tillkomma, troligen från och med läsåret 1961/62. En ny institution är vidare beslutad för Stockholms högskola, och denna kan beräknas ge ytterligare ett femtiotal nybörjarplatser från och med läsåret 1962/63. Även i Lund skall enligt redan fattade beslut nya institutionslokaler uppföras, men projekteringsarbetet för dessa torde för närvarande vara inriktat på att ge fullgoda lokaler för samma antal studerande, som nu tack vare vissa provisorier kan beredas undervisning. Av erforderliga 155 nya nybörjarplatser kan sålunda endast ett åttiotal beräknas tillkomma som följd av redan fattade beslut. Även i ämnet zoologi är det nuvarande platsantalet cirka 130 och även för detta ämne skulle enligt utredningens förslag behövas ytterligare ett lika stort antal nybörjarplatser. Pågående nybyggnadsarbeten i Uppsala beräknas leda till att ytterligare ett trettiotal nybörjarplatser kan ställas till förfogande från och med läsåret 1960/61. Några ytterligare nybyggnader för detta ämne är för närvarande ej beslutade. Den zootomiska institutionen i Stockholm är nyligen färdigställd, och man får därför rimligen räkna med att zoologi-ämnets flyttning till Frescati-området kommer till stånd relativt sent i Stockholms-universitetets utflyttningsprogram. Det sagda innebär, att ytterligare drygt ett nittiotal nybörjarplatser i ämnet zoologi måste tillkomma fram till läsåret 1966/67 utöver de platser som tillkommer genom redan fattade beslut. I den här lämnade redogörelsen för nuvarande undervisningsresurser i biologiämnena har de i Göteborg provisoriskt ordnade 25 undervisningsplatserna i vart och ett av ämnena lämnats utanför. Redogörelsen visar enligt utredningens mening, att en provisoriskt ordnad undervisning i Göteborg under alla omständig295

heter måste bibehållas under en lång följd av år. Provisoriet innebär, som ovan framhållits, betydande olägenheter för såväl forskning som undervisning. Det kan enligt utredningens mening i längden icke vara rimligt att i Göteborg ställa till studenternas förfogande en provisoriskt organiserad ett- och tvåbetygsundervisning, till betydande del bestridd av tillfälligt engagerade lärarkrafter. Akademisk undervisning bör i princip omfatta såväl undervisning för grundexamina som högstadieundervisning och forskarhandledning, och akademiska studier bör bedrivas under ledning av aktiva forskare och inom ramen för en aktivt verksam forskningsinstitution. Dessa principer talar med kraft till förmån för en permanent organisation för undervisning och forskning i de biologiska ämnena i Göteborg. Det bör i detta sammanhang också understrykas, att vissa delar av ämnena botanik och zoologi redan finnes företrädda inom den vetenskapliga verksamheten i Göteborg. Naturhistoriska museet i Göteborg är näst Riksmuseum landets främsta zoologiska museum och innefattar en liten zoologisk institution. Göteborgs botaniska trädgård erbjuder ett mycket värdefullt studiematerial och innefattar även den en vetenskaplig institution. Dess chef är innehavare av en forskningsprofessur i botanik vid universitetet. Till Göteborgs universitet är dessutom knutna landets enda ordinarie forskarbefattningar i ämnena oceanografi och marin botanik. Det vore enligt utredningens mening av det största värde, om den forskning som bedrives vid dessa, till stor del av Göteborgs stad bekostade institutioner, kunde i full utsträckning tillgodogöras den vetenskapliga undervisningen. I främsta rummet gäller detta den marinbotaniska och marinzoologiska forskning, för vilken Göteborg är ett naturligt centrum och som genom en utbyggnad i Göteborg skulle kunna få en helt annan slagkraft än tidigare, i naturligt samarbete med norska och danska institutioner. Man synes i detta sammanhang även böra beakta fiskeristyrelsens stationering i Göteborg. Den nyckelroll från försörjningssynpunkt, som de marinbiologiska forskningsgrenarnas verksamhet kan komma att spela, börjar bli allmänt erkänd och påkallar åtgärder till förstärkning av våra resurser på detta område. Beträffande botanikens och zoologiens möjligheter i Göteborg bör även erinras om det till Chalmers tekniska högskola förlagda konservforskningsinstitutet och de möjligheter till samarbete, som här erbjuder sig. Nu måste emellertid framhållas, att undervisning och forskning i dessa ämnen fordrar en i förhållande till studentantalet speciellt stor personalorganisation och speciellt omfattande anläggningar av olika slag. Detta sammanhänger bl. a. med att den vetenskapliga utvecklingen lett till en rik differentiering inom de gamla examensämnenas ram. Både botanik och zoologi omfattar såväl systematik som fysiologi och ekologi jämte vissa ytterligare specialiteter. Undervisningen och forskningen inom vart och ett av dessa delområden fordrar särskild personal och speciella anläggningar. Det kan därför icke råda något tvivel om att biologi296

ämnena hör till de »dyraste» inom de filosofiska fakulteterna, ett förhållande som måste beaktas, då man överväger att inrätta permanenta institutioner för dessa ämnen vid ytterligare ett universitet i landet. Det bör emellertid härvidlag konstateras, att icke obetydliga nybyggnader ändå torde bli ofrånkomliga för genomförandet av utredningens förslag beträffande utbyggnad av undervisnings- och forskningsresurserna i de biologiska ämnena. Även om man genom ändrade direktiv för pågående projekteringsarbeten skulle kunna uppnå den erforderliga kapaciteten för ämnet botanik på de tre nuvarande fakultetsorterna, synes det under alla förhållanden klart, att den erforderliga kapacitetsökningen för ämnet zoologi fordrar att beslut fattas om uppförande av minst en helt ny institution. Härtill kommer — som ovan framhållits —, att man i Göteborg redan har vissa för undervisningen och forskningen inom båda de aktuella ämnena nödvändiga institutioner. Man torde nämligen kunna förutsätta, att Göteborgs stad ar villig att även i fortsättningen ställa såväl den botaniska trädgården med där inrymda institutionslokaler som det naturhistoriska museets samlingar till förfogande för undervisningen och forskningen i ämnena botanik respektive zoologi. Det torde jämväl kunna förutsättas, att Göteborgs stad är villig medgiva antingen att institutionsbyggnaden i botaniska trädgården tillbygges eller att ytterligare en institutionsbyggnad för ämnet botanik uppföres inom botaniska trädgårdens område. Slutligen torde man kunna förutsätta, att de nu av Göteborgs stad förhyrda lokalerna för undervisning bl. a. i ämnet zoofysiologi åtminstone övergångsvis kan utnyttjas för en utökad undervisning inom ämnet zoologi. Slutligen vill utredningen understryka det stora värde, som tillkomsten av permanenta institutioner för ämnena botanik och zoologi skulle få för hela den akademiska miljön i Göteborg. Kontakten med en aktiv forskning inom dessa vidsträckta forskningsområden skulle verka stimulerande och vara till nytta för forskning och undervisning icke blott inom de biologien angränsande ämnesområden, vilka redan finnes företrädda inom den filosofiska fakulteten i Göteborg (ämnena geografi, marin botanik och oceanografi), utan även inom den medicinska fakulteten och vid många av institutionerna vid Chalmers tekniska högskola. Så länge de biologiska ämnena saknar fast representation i Göteborg, kommer man att med skäl hävda, att ett betydelsefullt förbindelseled saknas mellan de olika fakulteterna och läroanstalterna i Göteborg. Sammanfattningsvis vill universitetsutredningen konstatera, att undervisningen i ämnena botanik och zoologi i Göteborg med hänsyn till behovet av utbildningsplatser under inga förhållanden kan avvaras under de närmaste tio åren, att den nuvarande undervisningsorganisationen är ofullständig^ och lider av brister, som sammanhänger med att den är ett provisorium, att vissa ytterligare institutionsbyggnader utöver redan beslutade för de biologiska ämnena under alla omständigheter blir ofrånkomliga, samt att permanenta institutioner 297

för forskning och undervisning inom dessa ämnen skulle utgöra ett ytterst värdefullt och på längre sikt nödvändigt komplement till den akademiska organisation, som byggts upp i Göteborg. Utredningen är å andra sidan klar över att inrättandet av fullständiga botaniska och zoologiska institutioner i Göteborg innebär vissa kostnader utöver vad som skulle erfordras, därest man valde att ge de bestående institutionerna i dessa ämnen en motsvarande förstärkning. Med hänsyn till att vissa av de för ämnena botanik och zoologi erforderliga anläggningarna redan finnes tillgängliga i Göteborg, måste emellertid en permanent organisation för dessa ämnen bli avsevärt mindre kostsam att få till stånd i Göteborg än på någon annan plats. De ekonomiska hänsynen kan då mer än väl uppvägas av de betydande allmänna fördelar, som skulle vinnas genom tillkomsten av en fast organisation för forskning och undervisning i de biologiska ämnena vid Göteborgs universitet. Universitetsutredningen föreslår därför, att en sådan organisation kommer till stånd. Innan slutligt beslut härom fattas, bör emellertid enligt utredningens mening en närmare utredning företagas rörande lokalmässiga och övriga förutsättningar för en anknytning av de erforderliga biologiska institutionerna till redan befintliga institutioner, tillhörande Göteborgs stad, universitetets medicinska fakultet och — eventuellt — Chalmers tekniska högskola. Övriga

ämnen

De förslag utredningen här framlagt, innebär att samtliga stora matematisknaturvetenskapliga ämnen skulle bli företrädda vid Göteborgs universitet. Det kan emellertid enligt utredningens mening icke vara rimligt att stanna vid dessa ämnen och avstå från att i Göteborg bereda forsknings- och undervisningsresurser även åt de övriga ämnen, vilka finnes företrädda vid de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna. Ämnet geologi finnes redan företrätt vid Chalmers tekniska högskola, och ett samarbete i fråga om undervisning för filosofie studerande har redan etablerats mellan Göteborgs universitet och högskolans geologiska institution, i det att vid den sistnämnda meddelats den för filosofisk ämbetsexamen med kemi som huvudämne erforderliga kursen i mineralogi. Universitetsutredningen föreslår nu, att detta samarbete utvidgas och den geologiska institutionen vid Chalmers tekniska högskola ges resurser att meddela undervisning och forskarhandledning även inom ramen för filosofiska examina.

De övriga matematisk-naturvetenskapliga ämnen det i första hand kan bli fråga om att tillföra Göteborgs universitet är ämnena genetik och astronomi. Båda dessa ämnen är av central betydelse för den matematisk-naturvetenskapliga forskningen och utbildningen. 298

Beträffande ämnet genetik måste emellertid konstateras, att en fast forsknings- och undervisningsorganisation för detta ämne i Göteborg knappast kan tänkas komma till stånd inom ramen för det här framlagda programmet för de högre läroanstalternas utbyggnad under 1960-talets första hälft. Såväl för medicine kandidatexamen som för filosofisk ämbetsexamen med botanik och zoologi som huvudämne fordras emellertid vissa kurser i ämnet genetik. Dessa kurser har hittills kunnat ordnas med hjälp av arvoderade lärarkrafter. Tills vidare torde man få fortsätta med denna mera provisoriska organisation, men utredningen förutser att en fast institution för ämnet genetik så småningom måste tillföras universitetet i Göteborg. Denna institution bör då enligt utredningens mening planeras och dimensioneras med sikte på att kunna tillgodose både den medicinska och den naturvetenskapliga forskningens och utbildningens behov.

I skrivelse till universitetsutredningen den 20 juli 1959 har professorerna i astronomi B. Lindblad, C. Schalen och E. Holmberg understrukit angelägenheten av att en professur i astronomi inrättas vid Göteborgs universitet. Viss undervisning och examination i ämnet existerar redan för de fysikstuderande i Göteborg, men den nuvarande ordningen är, framhålles det i skrivelsen, provisorisk och i längden helt otillfredsställande redan för det elementära stadium, som motsvarar ett betyg i filosofiska grundexamina. Ämnesrepresentanterna framhåller vidare, att Göteborg redan blivit ett centrum för astronomisk forskning genom Chalmers tekniska högskolas vågutbredningsobservatorium på Råö med dess omfattande radioastronomiska utrustning. I själva verket är, framhålles det, denna institution den enda i Sverige, där radioastronomisk forskning i nämnvärd utsträckning bedrives. Radioastronomien har blivit ett mäktigt hjälpmedel för forskningen, som effektivt kompletterar de tidigare »optiska» observationsmetoderna. En utbyggnad av undervisning och forskning vid Göteborgs universitet i samarbete med Chalmers tekniska högskola och dess radioastronomiska observatorium skulle erbjuda värdefulla möjligheter till en utveckling, som skulle bli av betydelse för såväl universitetet som högskolan. Ämnesrepresentanterna framhåller slutligen i sin skrivelse, att lokalfrågan för en astronomisk institution i Göteborg även i fortsättningen bör kunna lösas i samverkan med Chalmers tekniska högskola. Universitetsutredningen har för sin del funnit, att vetenskapens utveckling under senaste tid utgör ett tungt vägande skäl för en förstärkning av astronomiens ställning. Då utredningen nu förordar, att resurser för forskning och undervisning inom de stora matematisk-naturvetenskapliga ämnena kommer till stånd även i Göteborg, måste det vara angeläget att därvid även inbegripes en permanent organisation för astronomisk forskning och undervisning. Med hänsyn till att vissa forskningsresurser och anläggningar redan står till förfogande i 299

Göteborg, synes det utredningen lämpligt att dessa anläggningar, såsom ämnesrepresentanterna också föreslagit, utbygges till en mera fullständig astronomisk institution, avsedd för såväl universitetets som Chalmers tekniska högskolas verksamhet. Om ett samarbete mellan universitetet och Chalmers tekniska högskola kan organiseras för detta ändamål, skulle någon forskningsinstitution för observationsarbeten utöver observatoriet på Råö icke komma i fråga. I Göteborg skulle endast utrymme för undervisning, observationers bearbetande och teoretiskt arbete samt för bibliotek vara erforderliga. Utredningen vill därför i princip ansluta sig till vad representanterna för ämnet astronomi anfört i sin skrivelse till utredningen. Innan beslut fattas om inrättande av en astronomisk institution i Göteborg, måste det emellertid ankomma på de akademiska myndigheterna där att utarbeta ett mera detaljerat förslag till en för universitetet och Chalmers tekniska högskola gemensam institution för ämnet astronomi.

Det här sagda innebär, att universitetsutredningen för sin del i princip förordar, att man i Göteborg skapar en fullständig organisation för undervisning och forskning inom hela det matematisk-naturvetenskapliga fältet. Förutsättningen för utredningens förslag är emellertid — det vill utredningen än en gång understryka —, att denna organisation i avseende på erforderliga institutionslokaler planeras så, att en intim anknytning kommer till stånd med redan befintliga institutioner i angränsande ämnen, och så att institutionerna, där detta är behövligt, kan utnyttjas gemensamt för universitetsfakulteternas och Chalmers tekniska högskolas behov.

3.

Umeå-frågan

Även med en fullständig matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborgmåste tillväxten under 1960-talet för de redan bestående fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm bli mycket stor. Om man gör det i och för sig helt orealistiska antagandet, att studenterna skulle fördela sig jämnt mellan de fyra fakulteterna, finner man, att Uppsalafakulteten skulle öka från drygt 1 200 studerande höstterminen 1958 till 2 600 redan höstterminen 1966 för att mot mitten av 1970-talet överskrida 3 500 närvarande studerande. Antalet skulle sålunda mer än fördubblas på åtta år och tredubblas på halvtannat decennium. I själva verket kommer ökningen för Uppsalafakultetens del att bli ännu större, eftersom man under alla förhållanden kan räkna med att Uppsala drar till sig mera än en fjärdedel av hela antalet naturvetare. Dessa siffror gör det naturligt att resa frågan, om det verkligen kommer att räcka med en ny matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Måste man inte räkna med en femte sådan? 300

Utredningen har redan i flera sammanhang framhållit, att man enligt dess mening från rent vetenskapliga och studieorganisatoriska synpunkter i och för sig icke har anledning rygga tillbaka för avsevärt större universitet eller fakulteter än vi nu har, detta under förutsättning givetvis att icke de lokala resurserna sätter en gräns för den möjliga utbyggnaden och att man kan bemästra de organisatoriska problem, som följer med expansionen. Vad särskilt de filosofiska fakulteterna beträffar har utredningen flera gånger framhållit, att dessas forskning och undervisning måste differentieras och inriktas på att tillgodose skiftande behov av akademisk utbildning. Detta åstadkommes lättare inom ramen för ett stort universitet än vid en ny läroanstalt, som måste byggas upp från grunden. Dessa skäl talar sålunda för att utbyggnaden av de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna koncentreras till de fyra nuvarande universitetsorterna. Å andra sidan har utredningen också i flera sammanhang framhållit, att man bör sträva efter att göra en universitetsorganisation så fullständig som möjligt i avseende på ämnesrepresentation och utbildningsresurser för olika akademiska examina. Överväganden av detta slag har lett utredningen till att föreslå den nya tekniska högskolans anknytning till Lunds universitet och till att förorda en fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning i Göteborg. I nästa kapitel framlägges, delvis med samma motivering, förslag om en utvidgning av Uppsala och Lunds universitet till att möjliggöra även utbildning för civilekonomexamen. I Umeå finnes för närvarande både en medicinsk högskola och ett tandläkarinstitut. Ingen av dessa institutioner är fullständig, men utredningen anser, att de snarast möjligt bör utbyggas till fullständiga läroanstalter. Starka skäl talar helt naturligt för att ytterligare komplettera universitetsorganisationen i Umeå. I så fall måste, med hänsyn till väntad tillströmning och beräknat utbildningsbehov, en matematisk-naturvetenskaplig och en samhällsvetenskaplig fakultet ligga närmast till hands. I skrivelse till utredningen den 21 mars 1959 har Umeå stads högskolekommitté hemställt att utredningen måtte framlägga förslag om upprättande av ett universitet i Umeå, omfattande förutom den redan befintliga akademiska organisationen jämväl representation för centrala humanistiska och matematisknaturvetenskapliga discipliner. Till stöd för sitt förslag har kommittén bl. a. åberopat dels behovet av en komplettering av den befintliga forsknings- och utbildningsorganisationen i Umeå, dels Övre Norrlands behov av förstärkta utbildningsresurser och de mångskiftande forskningsuppgifter, som denna landsända har att erbjuda. Utredningen finner det för sin del sannolikt, att utvecklingen på längre sikt leder till att en matematisk-naturvetenskaplig fakultet kommer till stånd även i Umeå. Frågan blir då för utredningen närmast, om man redan i det här fram301

lagda programmet för en mycket snabb och mycket stark utbyggnad av hela universitets- och högskoleorganisationen bör lägga in även upprättandet av nya institutioner för experimentell naturvetenskaplig forskning i Umeå. Utredningen har härvidlag efter olika överväganden kommit till den ståndpunkten, att starka skäl talar för att man i första hand bör koncentrera sig på en utbyggnad av den matematisk-naturvetenskapliga forskningens och undervisningens resurser i de fyra nuvarande universitetsstäderna. Vid denna utbyggnad blir dimensioneringen av de stora experimentella ämnenas institutioner av avgörande betydelse. Utredningen föreslår, att det utbyggnadsprogram för dessa institutioner, som redovisats i det föregående och sammanfattats på s. 290, fördelas mellan Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm. Skulle en ytterligare utvidgning av dessa ämnens institutionsresurser visa sig erforderlig, bör emellertid enligt utredningens mening helt nya institutioner tillkomma. Dessa bör då av naturliga skäl förläggas till Umeå. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att dess beräkning rörande det erforderliga antalet nybörjarplatser på övningslaboratorierna i ämnena fysik och kemi är gjorda på relativt försiktiga premisser. Tillströmningen till dessa institutioner kan mycket väl visa sig bli starkare än här beräknats. Det är med hänsyn härtill synnerligen angeläget att man noga följer utvecklingen på detta område. Först om ett par a tre år blir det möjligt att konstatera, om tillströmningen överstiger den av utredningen beräknade. En faktor som blir av den största betydelse härvidlag är den takt, med vilken de olika spärrade utbildningslinjernas utbildningskapacitet ökas. Som förut framhållits råder ett bestämt samband mellan antalet nybörjarplatser vid de spärrade läroanstalterna å ena sidan och tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna å den andra. Om intagningskapaciteten vid de spärrade läroanstalterna totalt sett ökas mera än utredningen här räknat med och föreslagit, kan man antaga, att den föreslagna utbyggnaden av de matematisknaturvetenskapliga fakulteternas övningslaboratorier visar sig vara tillräcklig för kanske hela 1960-talets behov. Om däremot de spärrade läroanstalternas utbyggnad kommer till stånd i långsammare takt än här beräknats, kommer tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna att bli i ungefär motsvarande mån starkare. Därest — av det ena skälet eller det andra — tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas laborationsämnen blir avsevärt starkare än utredningen här räknat med, kan det bli nödvändigt att ganska snart igångsätta ett planeringsarbete för en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Umeå. Med hänsyn härtill vill utredningen förorda, att generalplanearbetet för den medicinska högskolan i Umeå bedrives med sikte på att hålla möjligheterna öppna för en framtida förläggning av naturvetenskaplig undervisning och forsk302

ning till Umeå. De ämnen som därvidlag närmast torde komma i blickfältet, är ämnena inom gruppen matematik—fysik—kemi. Särskilt betydelsefullt synes här vara, att den beslutade institutionen för medicinsk kemi icke planeras så, att man stänger möjligheterna för institutionens framtida utvidgning för att möjliggöra undervisning och forskning inom den allmänna kemiens olika grenar. I åttonde kapitlet (s. 332) diskuterar utredningen möjligheten av en framtida komplettering av den akademiska organisationen i Umeå jämväl med samhällsvetenskapliga ämnen. Även denna möjlighet bör enligt utredningens mening beaktas vid det pågående generalplanearbetet.

4.

Sammanfattning

Den ena utgångspunkten vid planeringen av institutionerna vid de enskilda fakulteterna blir sålunda den, att vi har att räkna med fyra matematisk-naturvetenskapliga fakulteter. Den andra utgångspunkten är att studenterna fritt väljer studieort. Visserligen måste det i praktiken bli så, att tillgången på studieplatser i laborationsämnena i viss mån begränsar valfriheten, men principen om fritt tillträde till matematisk-naturvetenskapliga studier kvarstår, och det är dessutom att märka, att tillströmningen till det typiska nybörjarämnet matematik icke på samma sätt som tillströmningen till laborationsämnena kan regleras genom s. k. golvytespärrar. Man skulle sålunda vid planeringen för de enskilda fakulteterna böra taga hänsyn till studenternas av geografiska och andra faktorer bestämda val av studieort. Härvidlag får utredningen hänvisa till det i näst föregående kapitel redovisade siffermaterial, av vilket framgår att vad som skulle kunna kallas den naturliga fördelningen mellan de här aktuella universitetsorterna vore följande: Uppsala—Stockholm(—Umeå) 55 procent

Lund 22 procent

Göteborg 22 procent

Vid en bedömning av den rimliga inbördes storleksordningen mellan de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas institutioner för de stora laborationsämnena fysik och kemi måste ävenledes beaktas, att dessa institutioner i Lund och Göteborg jämväl skall dimensioneras för civilingenjörsutbildningens behov. Även av detta skäl framstår det som naturligt att räkna med ett något lägre antal filosofie studerande vid dessa institutioner än vid motsvarande institutioner i Uppsala och Stockholm. Med utgångspunkt i dessa överväganden och under hänsynstagande till de praktiska utbyggnadsmöjligheterna och redan fattade beslut om utbyggnad av vissa av de botaniska institutionerna har universitetsutredningen kommit fram till följande utbyggnadsprogram för de enskilda universitetens stora experimentella institutioner: 303

Utbildningskapacitet 1958/59

Ämne

Erforderlig utbildningskapacitet vid bestående läroanstalter enligt tidsplan senast 1966/67

1. Uppsala universitet

2. Lunds

Fysik Kemi Botanik Zoologi

80 92 36 36

200 200

universitet Fysik Kemi Botanik Zoologi

80 60 72 50

160 160 801 50

25 24 25 25

160 160 50 50

45 64 22 50

200 200 75 75

3. Göteborgs universitet Fysik Kemi Botanik Zoologi 4. Stockholms högskola/Stockholms Fysik Kemi Botanik Zoologi

80 80

universitet

E. Tidsplan för utbyggnaden Den av utredningen i det föregående föreslagna utbildningskapaciteten för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas stora laborationsämnen måste med hänsyn till den mycket starka studenttillströmning, som är att vänta, vara uppnådd redan läsåret 1966/67. En motsvarande förstärkning bör — som ovan framhållits — under samma tid komma till stånd för övriga till dessa fakulteter hörande ämnen. Utredningen har emellertid förutsatt att utbyggnaden för dessa ämnens del bäst planeras av de lokala universitetsmyndigheterna och har därför koncentrerat sina förslag till att endast gälla laborationsämnena. I fråga om dessa sistnämnda ämnen torde utbyggnaden för den biologiska ämnesgruppen erbjuda mindre svårlösta problem. Av erforderliga drygt 150 nya ordinarie nybörjarplatser i ämnet botanik torde, som framgått av det föregående, ett åttiotal komma till stånd genom redan beslutade nybyggnader i Uppsala och 1

Institutionen bör planeras för 100 nybörjare årligen.

Stockholm, varjämte pågående projekteringsarbete för nya lokaler i Lund ger förhoppning om att tillfredsställande lokalresurser snart skall stå till förfogande även här. Den ytterligare förstärkning av utbildningskapaciteten i ämnet botanik på de tre äldre fakultetsorterna, som enligt utredningens förslag bör komma till stånd under den angivna perioden, är av mindre omfattning och torde kunna uppnås inom ramen för de lokala universitetsmyndigheternas normala planeringsarbete. Förutom angivna ordinarie nybörjarplatser kommer den provisoriskt ordnade undervisningsorganisationen i Göteborg (25 nybörjarplatser) att bestå intill dess en permanent organisation hinner upprättas. I fråga om planeringen av denna sistnämnda har utredningen ansett att man bör avvakta resultatet av en särskild undersökning i Göteborg. Detta utredningsarbete bör enligt utredningens mening utföras av en i det följande (s. 309) föreslagen, särskild planeringskommitté. I avseende på ämnet zoologi tillkommer genom pågående nybyggnadsarbeten i Uppsala ett trettiotal nya ordinarie nybörjarplatser sannolikt redan från och med läsåret 1960/61. För Lunds del har utredningen icke föreslagit någon ytterligare förstärkning av utbildningskapaciteten. I Stockholm skulle däremot enligt förslaget ytterligare 25 nybörjarplatser tillkomma. Detta bör självfallet beaktas vid det nu igångsatta planeringsarbetet för Stockholms-universitetets utflyttning till Frescati-området, och utredningen kan därför inskränka sig till att understryka vikten av att denna utvidgade utbildningskapacitet i Stockholm tidsmässigt bör komma till stånd mycket snart efter det att de nya botaniska institutionerna tagits i bruk. Även i fråga om ämnet zoologi räknar utredningen med att 25 provisoriskt ordnade utbildningsplatser skall stå till förfogande i Göteborg, intill dess att en permanent organisation kan komma till stånd, sedan den i det föregående förordade särskilda utredningen genomförts. Den av utredningen föreslagna, mycket betydande utbyggnaden av utbildningsresurserna för ämnena fysik och kemi kommer helt naturligt att i avsevärt högre grad än utbyggnaden av biologi-ämnenas resurser påfordra särskilda ansträngningar. Även med den plan för en snabb utbyggnad av civilingenjörsutbildningens kapacitet, som utredningen i föregående kapitel framlagt, måste man räkna med att tillströmningen under de närmaste åren blir starkare till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna än till de tekniska högskolorna. Detta illustreras i diagram 21 (s. 262). Med hänsyn till den för närvarande mycket allvarliga bristen på ämneslärare i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena är det mycket angeläget, att de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i tid ges resurser att taga emot det starkt stigande antalet studenter. Särskilt gäller detta ämnena fysik och kemi, där brist på laboratorieutrymmen lätt kan sätta en gräns för utbildningsmöjligheterna. 305 20

Under hänvisning härtill hemställde universitetsutredningen tillsammans med byggnadsstyrelsen i skrivelse den 16 juni 1959, att arbetsmarknadsstyrelsen måtte utverka medel ur anslaget till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande för att sätta byggnadsstyrelsen i stånd att omedelbart igångsätta projekteringsarbetet för nya övningslaboratorier för ämnena fysik och kemi. Det gällde härvidlag dels nya övningslaboratorier i Uppsala med 200 nybörjarplatser för vart och ett av ämnena, dels ett övningslaboratorium för ämnet fysik i Lund med 160 nybörjarplatser och dels ett övningslaboratorium för fysik vid Chalmers tekniska högskola med plats för 160 årligen nyintagna filosofie studerande. Genom beslut den 23 juli 1959 har Kungl. Maj:t med bifall till arbetsmarknadsstyrelsens i anledning av den ovannämnda framställningen gjorda hemställan ställt erforderliga medel till byggnadsstyrelsens förfogande för ifrågavarande projekteringsarbeten. Dessa har nu nått så långt, att — enligt vad utredningen under hand inhämtat från byggnadsstyrelsen — man kan räkna med att den avsedda intagningskapaciteten skulle kunna uppnås för ämnet fysik i Lund och Göteborg och för ämnet kemi i Uppsala redan under hösten 1961 samt något år senare för ämnet fysik i Uppsala, allt under förutsättning att för byggenskapens snabba genomförande erforderliga medel ställes till förfogande. Härtill kommer redan beslutade nybyggnader för ämnet kemi i Lund, Göteborg och Stockholm. Genom dessa kan beräknas tillkomma nära ett femtiotal nybörjarplatser i Lund från och med läsåret 1961/62. De undervisningslokaler för Chalmers tekniska högskola, vilka redan börjat uppföras, skall enligt föreliggande planer successivt kompletteras, så att ett helt nytt kemikomplex skall kunna stå färdigt under år 1964. Detta komplex bör kunna planeras så, att det skall kunna inrymma undervisningslokaler både för här föreslaget antal filosofie studerande och för det i föregående kapitel föreslagna antalet teknologer samt för mot denna utbildningskapacitet svarande lokaler för forskning och administration. De för en ny kemi-institution för Stockholms-universitetet erforderliga projekteringsarbetena har enligt beslut vid innevarande års riksdag nyligen igångsatts och utredningen anser sig kunna förutsätta, att detta projekteringsarbete inriktas på att den nya institutionens undervisningskapacitet blir den som här föreslagits, nämligen 200 årligen nyintagna tvåbetygsstuderande. Såsom framgått av den här lämnade redogörelsen är sålunda byggenskap för en mycket betydande ökning av utbildningskapaciteten i ämnena fysik och kemi redan under projektering. I fråga om ämnet kemi i Göteborg har byggenskap redan påbörjats. Med understrykande av dessa byggnadsprojekts centrala betydelse för den nödvändiga upprustningen av universitetens och högskolornas utbildningskapacitet föreslår universitetsutredningen, att erforderliga medel för byggenskapens fullföljande med kortast möjliga projekterings- och byggnadstid 306

måtte ställas till förfogande. Med hänsyn till tidsfaktorn torde det härvidlag i vissa fall bli nödvändigt att erforderliga byggnadskomplex uppföres i etapper och att de för den grundläggande undervisningen nödvändiga övningslaboratorierna därvid kommer i första hand. Den i föregående avsnitt av detta kapitel föreslagna totala utbildningskapaciteten i ämnena fysik och kemi skulle emellertid icke fullt uppnås genom tillkomsten av de här ovan omnämnda nybyggnaderna. Sålunda måste den i den beslutade arkitektpristävlingen ingående fysik-institutionen för Stockholms universitet planeras för 200 årligen nyintagna tvåbetygsstuderande, d. v. s. för en ungefär dubbelt så stor utbildningskapacitet som den Stockholms högskolas nuvarande fysiska institut har. Vidare måste ytterligare lokalresurser för undervisning i dessa ämnen tillkomma i Lund, där den för närvarande aktuella nybyggenskapen endast — och beträffande ämnet kemi ändå ej fullt ut — skulle tillgodose den här angivna målsättningen i avseende på utbildningskapacitetens utbyggnad för den naturvetenskapliga utbildningens behov. Under en övergångstid, innan den här beräknade studenttillströmningen till matematisk-naturvetenskaplig utbildning nått full styrka, torde dessa lokalresurser även kunna utnyttjas för den till Lund förlagda civilingenjörsutbildningens behov, men ett fortsatt projekteringsarbete måste uppenbarligen mycket snart igångsättas, om de fysiska och kemiska institutionerna i Lund skall kunna bära den i detta och nästföregående kapitel förutsatta totala undervisningsbelastningen av både teknologer och filosofie studerande. Ansvaret för detta planeringsarbete bör enligt utredningens mening i första hand åvila den i föregående kapitel föreslagna organisationskommittén för högre teknisk utbildning i Lund.

F. Organisatoriska frågor Universitetsutredningen har i det föregående föreslagit, att en permanent och i princip fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning upprättas i Göteborg, delvis genom samverkan mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola. En viss samverkan mellan dessa båda läroanstalter har redan kommit till stånd genom den undervisning för filosofie studerande vid vissa av högskolans institutioner, som efter initiativ från universitetsutredningen provisoriskt igångsatts genom beslut vid 1956 och 1957 års riksdagar. Universitetsutredningen avser — som framgått av det föregående — att i ett följande betänkande upptaga de stora frågorna om universitetens och högskolornas organisation och administrativa struktur och har därför avstått från att i nu förevarande sammanhang framlägga förslag till slutgiltiga lösningar av de organisatoriska frågor, som aktualiseras av utredningens här framlagda förslag. Detta innebär, att utredningen icke heller här tar ställ307

ning till de slutgiltiga formerna för den samverkan mellan teknisk och naturvetenskaplig forskning, som utredningen föreslår skall komma till stånd i Göteborg. Under en övergångsperiod bör man emellertid enligt utredningens mening kunna fortsätta med i huvudsak de provisoriska samarbetsformer, som redan under en tid prövats. Detta innebär, att frågor rörande studieorganisation och studieplaner för filosofiska examina i ämnen, vilka endast finnes företrädda vid Chalmers tekniska högskola, alltfort efter förslag av vederbörande ämnesrepresentanter bör behandlas av kanslern för rikets universitet. Beträffande behandlingen under övergångstiden av frågor rörande behov av lärarkrafter och biträdespersonal samt rörande institutionernas utrustning fordras särskilda överväganden. Se härom s. 312. Samtidigt måste emellertid ett omfattande planeringsarbete omedelbart igångsättas för den permanenta och snabbt växande organisation för matematisknaturvetenskaplig forskning och utbildning, som utredningen här föreslagit och räknat med. Eftersom enligt utredningens mening institutionerna i ämnen, som är gemensamma för universitetet och Chalmers tekniska högskola bör vara gemensamma för båda läroanstalterna, blir det här fråga om en samplanering, som måste genomföras på ett sätt, som tillgodoser såväl den naturvetenskapliga som den tekniska utbildningens och forskningens intressen. Denna samplanering bör enligt utredningens uppfattning omfatta icke blott laborationsämnena fysik och kemi utan även den matematiska ämnesgruppen. Som i det föregående framhållits måste universitetsmatematiken under alla förhållanden mycket snart få sin lokalfråga löst, och utredningen anser, att den bästa lösningen härvidlag är en förläggning till det s. k. Holtermanska sjukhusets område. För universitetsmatematikens del undersökes för närvarande lämpligheten av en provisorisk förläggning till ekonomibyggnaden på Holtermanska sjukhuset med utnyttjande dessutom av hörsalar vid de teoretiskt-medicinska institutionerna. På lång sikt anser utredningen, att ett matematiskt institut innehållande matematik, mekanik och tillämpad matematik (numerisk analys, matematisk statistik och möjligen teoretisk fysik) bör planeras och förläggas till sjukhusområdet. Detta för emellertid med sig, att alla ritsalsutrymmen ej kan förläggas till detta område. Den i generalplanen förutsedda andra stora ritsalsbyggnaden måste sannolikt i så fall förläggas till »Nya Chalmersområdet», på lämpligt sätt uppdelad i anslutning till respektive fackavdelningar. I stället för denna ritsalsbyggnad föreslås att på Holtermanska området uppföres ett matematiskt institut för alla ovannämnda matematiska institutioner. En stor del av lektionsrummen och en del ritsalsutrymmen skulle därvid förläggas till den befintliga sjukhusbyggnaden och till en planerad ritsalslänga öster om denna. Det bör ankomma på den nedan föreslagna kommittén att lägga fram ett detaljerat förslag i dessa frågor. 308

I avseende på de biologiska ämnena måste i första hand en permanent samverkan planeras mellan å ena sidan universitetet och å den andra vissa av Göteborgs stad förvaltade institutioner. Därutöver kan — som i det föregående antytts — även beträffande dessa ämnen en viss samplanering bli aktuell, nämligen mellan å ena sidan den naturvetenskapliga och å andra sidan den medicinska och odontologiska samt, eventuellt, även den tekniska forsknings- och utbildningsorganisationens utbyggnad. Det står enligt utredningens mening utan vidare klart, att en samplanering av här skisserat slag bäst genomföres inom en mindre grupp, i vilken ingår företrädare för de skilda intressen som här måste sammanjämkas. Utredningen föreslår därför, att en planeringskommitté för den naturvetenskapliga och delar av den tekniska forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg tillkallas. Denna kommitté synes lämpligen böra bestå av sju personer. Bland ledamöterna bör — som redan framhållits — enligt utredningens mening ingå företrädare för de huvudintressenter, som beröres av kommitténs arbete. Utredningen tänker sig härvidlag två företrädare för Göteborgs universitet och två företrädare för avdelningen för allmänna vetenskaper vid Chalmers tekniska högskola. Då en mycket stor del av kommitténs arbete torde komma att gälla byggnadsfrågor, synes det vidare vara lämpligt, att byggnadsstyrelsen blir företrädd genom en ledamot av kommittén. Den motivering utredningen i föregående kapitel anfört till förmån för studentrepresentation i den föreslagna organisationskommittén för högre teknisk utbildning i Lund äger enligt utredningens mening motsvarande tillämplighet då det gäller den här föreslagna planeringskommittén för den naturvetenskapliga utbildningen i Göteborg. Utredningen föreslår därför, att även i denna sistnämnda kommitté en studentrepresentant tillkallas såsom ledamot. Även denna kommittés arbete bör ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande. Kommitténs arbetsuppgift bör i huvudsak vara följande: 1. Kommittén bör utarbeta ett detaljerat förslag — inklusive tidsplan för förslagets genomförande — rörande den förstärkning av undervisnings- och forskningsresurserna inom ämnesgruppen matematik—fysik—kemi—teoretisk fysik, som erfordras för ett genomförande av utredningens i detta och nästföregående kapitel framlagda förslag angående ökad utbildning av civilingenjörer och naturvetare i Göteborg. Kommitténs förslag skall innefatta såväl en plan för förstärkning av lärar- och biträdespersonalen vid ifrågavarande institutioner som en plan för lösningen av dessa institutioners lokalfrågor. 2. Kommittén skall vidare ha att företaga en utredning rörande lokalmässiga och övriga förutsättningar för en anknytning av biologiska institutioner för Göteborgs universitet till redan befintliga institutioner tillhörande universitetets 309

medicinska fakultet, Göteborgs stad och, eventuellt, Chalmers tekniska högskola. På grundval av denna utredning skall kommittén sedan ha att utarbeta ett detaljerat förslag — inklusive tidsplan för förslagets genomförande — till uppbyggnad av en permanent organisation vid Göteborgs universitet för undervisning och forskning inom den biologiska ämnesgruppen. Beträffande planeringsarbetet för de matematiska och fysisk-kemiska ämnesgrupperna har — som framgår av det ovan sagda — projekteringsarbetet för vissa erforderliga nybyggnader redan igångsatts, huvudsakligen i anslutning till byggnadsstyrelsens förslag till generalplan för Chalmers tekniska högskola. Härigenom har det också varit möjligt för utredningen att ungefärligen ange när de olika ordinarie lärarbefattningar kan inrättas, som blir behövliga i samband med att en permanent organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning successivt kommer till stånd inom ramen för institutioner som blir gemensamma för universitetet och Chalmers tekniska högskola. Denna skisserade plan återges nedan. Den här föreslagna planeringskommittén skulle enligt utredningens mening ha att enligt de sålunda uppdragna riktlinjerna precisera behovet av ytterligare personal och uppgöra en detaljerad tidsplan för inrättandet, och den skulle vidare ha att närmare utreda detaljerna i lokal problemen för de närmaste åren. Kommittén måste därutöver taga stor hänsyn till den utbyggnad av här ifrågavarande ämnens resurser, som blir nödvändig för att utredningens i föregående kapitel framlagda förslag till civilingenjörsutbildningens utbyggnad i Göteborg skall kunna genomföras. E t t intimt samarbete mellan planeringskommittén å ena sidan och å den andra Chalmers tekniska högskolas myndigheter och överstyrelsen för de tekniska högskolorna blir därför nödvändigt. Vad åter gäller den biologiska ämnesgruppen kan universitetsutredningen för närvarande endast ange de ordinarie lärartjänster, som utredningen anser måste vara inrättade senast hösten 1966. Den föreslagna planeringskommittén måste i fråga om dessa ämnen undersöka föreliggande möjligheter att lösa lokalproblemen såväl provisoriskt som på lång sikt och med ledning härav uppgöra ett detaljerat förslag både beträffande lokalerna och tidsföljden för inrättandet av nya tjänster. I nedanstående tabell har angivits nu existerande professurer och laboraturer som finns såväl vid Chalmers tekniska högskola som vid universitetet inom ämnesgruppen matematik, fysik, kemi och övriga naturvetenskapliga ämnen. Vidare har angivits de befattningar som universitetsutredningen föreslår skall vara inrättade senast 1966/67 med hänsyn till den naturvetenskapliga och tekniska undervisningen och forskningen. Antalet nya tjänster motiverade av den tekniska undervisningens utökning i motsvarande ämnen har därvid beräknats med utgångspunkt i förhållandena vid tekniska högskolan i Stockholm. 310

Befintliga tjänster 1959/60 GU Matematik Tillämpad matematik Matematisk fysik . . . Mekanik Fysik Astronomi Oorganisk kemi Fysikalisk kemi Organisk kemi Biokemi Analytisk kemi Genetik Geografi Geologi Marinbotanik Mikrobiologi Oceanografi System, botanik Fysiologisk botanik . Zoologi Zoofysiologi

CTH P+L P P P+L P+2L P P P

Totalt antal 1966/67 GU+CTH 4P+3L 6P+4L 3P+2L P P+L P+L P+L P P P 2P P L P P P1 P P1 P

1 Möjligheterna till samarbete med Botaniska trädgården respektive Naturhistoriska museet bör speciellt beaktas.

Totalt skulle, enligt den sålunda skisserade planen, antalet topptjänster i här ifrågavarande ämnen sålunda stiga från för närvarande 17 (4 vid universitetet och 13 vid Chalmers tekniska högskola) till 42 läsåret 1966/67. Av sistnämnda antal skulle 19 professurer och 12 laboraturer tillhöra ämnesgruppen matematikfysik-kemi, medan 10 professurer och en laboratur skulle tillhöra den biologiska ämnesgruppen. I gruppen matematik, tillämpad matematik, matematisk fysik och mekanik vid CTH som nu har 4 professurer och 2 laboraturer kan man räkna med att minst 3 nya professurer och 3 laboraturer tillkommer med hänsyn till det ökade antalet teknologer, vartill kommer ökningen med 1 professur och 1 laboratur i matematik respektive 1 professur och 1 laboratur i matematisk fysik, som motiveras av det ökande antalet naturvetare. Totalt kommer denna grupp då att uppgå till 10 professurer och 7 laboraturer. Med hänsyn till den väntade ökningen i studenttillströmningen till naturvetenskapliga studier och till byggnadsprogrammets utformning synes följande tjänster böra inrättas eller beslutas så att tillsättningsproceduren kan påbörjas under de allra närmaste åren, nämligen professurer i matematik, teoretisk fysik 311

(eller motsvarande), fysik, biokemi, analytisk kemi samt laboraturer i oorganisk, fysikalisk och organisk kemi. Vad beträffar ämnena oorganisk, fysikalisk och organisk kemi kan det bli aktuellt med en dubblering av professurerna, när årsintaget överstiger ett hundratal. En tidsangivelse för biologigruppens tjänster måste anstå tills ovannämnda kommitté framlagt sitt förslag.

Universitetsutredningen är klar över att vissa organisatoriska och administrativa problem kommer att aktualiseras, till följd av att utredningen av tidsskäl måst avstå från att nu lägga fram ett slutligt förslag rörande bl. a. Göteborgs universitets och Chalmers tekniska högskolas organisatoriska ställning inbördes i avseende på ansvaret för utbildningen för filosofie studerande i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik. Utredningen avser därför att så snart ske kan taga initiativet till ett samråd med kanslern för rikets universitet och överstyrelsen för de tekniska högskolorna rörande formerna för en provisorisk ordning beträffande t. ex. petita-ärendenas behandling för de här ifrågavarande ämnena.

Som ett komplement till sina i detta och nästföregående kapitel framlagda förslag rörande utbyggnad av läroanstalterna för teknisk och naturvetenskaplig forskning vill universitetsutredningen framlägga vissa synpunkter och förslag beträffande de examensfrågor, vilka måste komma att aktualiseras vid ett förverkligande av utredningens program för en intimare organisatorisk anknytning mellan de två nu ifrågavarande utbildnings- och forskningsområdena.

G. Filosofiska examina vid teknisk högskola m. m. I sjätte kapitlet har universitetsutredningen föreslagit att teknisk akademisk utbildning skall komma till stånd på utöver Stockholm och Göteborg en tredje plats och vid val mellan olika orter härför förordat Lund. Utredningen har motiverat detta val med bl. a. den för utredningen avgörande hänsynen till den tekniska forskningens behov av en nära kontakt med aktiv grundforskning inom den matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären, liksom också till det värde för den matematisk-naturvetenskapliga forskningen, som stödet av en högre teknisk utbildnings- och forskningsorganisations resurser utgör. Utredningen har därvid förutsatt, att forskningsresurserna i ämnena matematik, fysik, kemi och närstående ämnen i Lund skall utnyttjas såväl av dem som avser att avlägga filosofiska examina och disputationsprov för filosofie doktorsgrad som av dem som studerar för tekniska examina och teknisk doktorsgrad. 312

I sjunde kapitlet h a r utredningen föreslagit a t t viss utbildning för civilingenjörsexamen skall k o m m a till s t å n d för filosofie k a n d i d a t e r vid den matematisknaturvetenskapliga fakulteten i Uppsala. Även i Uppsala k o m m e r sålunda enligt utredningens förslag universitetsinstitutioner a t t u t n y t t j a s för viss civilingenjörsutbildning förutom för den utbildning, som siktar på filosofiska examina. Efter initiativ från universitetsutredningen meddelas sedan flera år inom Chalmers tekniska högskola undervisning även för filosofie s t u d e r a n d e i ä m n e n a fysik, teoretisk fysik med m e k a n i k s a m t kemi. Vid tekniska högskolan i Stockholm har i åtskilliga fall filosofie k a n d i d a t e r (filosofie magistrar) bedrivit fortsatta studier för filosofie licentiatexamen. Själva examen h a r de emellertid hittills av formella skäl m å s t avlägga vid någon m a t e m a t i s k - n a t u r v e t e n s k a p l i g fakultet. M å n g a av dem som på d e t t a s ä t t vid de tekniska högskolornas institutioner förberett sig för filosofiska examina eller för filosofie doktorsgrad h a r n å t t goda studieresultat. U t r e d n i n g e n anser det för sin del som både naturligt och önskvärt, a t t studier syftande till filosofiska examina och filosofie doktorsgrad i ökad o m f a t t n i n g bedrives vid institutionerna för s. k. grundläggande ä m n e n vid de tekniska högskolorna. F ö r a t t främja d e t t a syfte synes m a n lämpligen nu böra införa möjlighet a t t j ä m v ä l avlägga filosofiska examina och förvärva filosofie doktorsgrad vid de tekniska högskolorna. Å t g ä r d e n h a r varit föremål för underhandsöverläggningar mellan universitetsutredningen och berörda högskolemyndigheter. M e d anledning av en inom utredningen u t a r b e t a d promemoria angående r ä t t för filosofie licentiater a t t förvärva teknisk doktorsgrad och för teknologie licentiater a t t förvärva filosofie doktorsgrad anförde överstyrelsen för de tekniska högskolorna i e t t den 25 mars 1957 avgivet y t t r a n d e rörande nu förev a r a n d e spörsmål bl. a.: Den utomordentligt snabba utvecklingen inom de naturvetenskapliga och tekniskvetenskapliga områdena under de senaste decennierna har medfört, att de konventionella gränser, som en gång uppdragits mellan olika universitetsfakulteter och högskolor, i nuvarande läge framstå såsom mindre ändamålsenliga, i den mån de kommit att utgöra ett hinder för ett rationellt utnyttjande av landets resurser i fråga om undervisning och forskning på hithörande ämnesområden. Detta gäller särskilt för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas (motsvarande) och de tekniska högskolornas vidkommande. Den nu angivna utvecklingen, som för den överblickbara framtiden kan förväntas komma att fortlöpa i alltmera ökad takt, har i vissa hänseenden redan framtvingat en successiv revision av här avsedda gränser, vilken kommit till uttryck i ett antal under senare år vidtagna ändringar i stadgarna för de tekniska högskolorna och stadgan angående tentamina och examina vid dessa lärosäten. Sålunda är numera efter en år 1947 vidtagen ändring av 26 § sistnämnda stadga (SFS 1947:506) teknisk licentiatexamen icke längre begränsad till tekniska tillämpningsämnen. Vidare kräves icke längre att disputationsavhandling vid de tekniska högskolorna skall behandla fråga av teknisk natur, sedan den härom tidigare meddelade föreskriften i § 96 högskolestadgarna efter en författningsändring år 1948 (SFS 1948: 639) upphört att gälla. Härutöver kan framhållas, att efter en ändring år 1954 av § 1 högskolestadgarna (SFS 1954: 619) de tekniska högskolornas uppgift nu angives vara »vetenskaplig» och icke — såsom förut var fallet — »teknisk-vetenskaplig» forskning och undervisning.

Ovan nämnda författningsändringar böra ses mot bakgrunden av det förhållandet, att utvecklingen efter hand medfört en avsevärd förstärkning av de tekniska högskolornas lärostolar i grundläggande ämnen. Dessa lärostolar hava ofta — med vissa skiftningar i fråga om forskningens inriktning — till ämnesområdet kommit att överensstämma med inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna (motsvarande) befintliga lärarbefattningar och deras innehavare hava också i regel — det må här framhållas — rent akademisk utbildning. Frånsett den utvidgning av områdena för forskningen och undervisningen vid de tekniska högskolorna, som genom nu berörda författningsändringar kommit till stånd, upprätthållas ännu de gamla gränsspärrarna mellan olika lärosäten. Sålunda består den hävdvunna principen, att licentiatexamen vid en fakultet förutsätter grundläggande examen vid samma fakultet (motsvarande) och att doktorsdisputation vid en fakultet förutsätter licentiatexamen vid samma fakultet (motsvarande). Vidare har varje fakultet (motsvarande) alltjämt sin särskiljande beteckning för akademiska examina och grader, dock föreligger numera ett avsteg härifrån såtillvida som den gamla filosofiska fakulteten enligt de nya universitetsstatuterna uppdelats i en humanistisk och en matematisk-naturvetenskaplig fakultet, för vilka de akademiska titlarna äro gemensamma. I fråga om fackhögskolorna gäller i tillämpliga delar vad här sagts beträffande fakulteterna (motsvarande). I den inom universitetsutredningens sekretariat upprättade promemorian har nu diskuterats möjligheten att bereda rätt för den, som avlagt filosofie licentiatexamen vid statsuniversiteten eller Stockholms högskola inom ett matematiskt-naturvetenskapligt ämnesområde, att disputera för vinnande av doktorsgrad vid teknisk högskola samt — omvänt — för den som avlagt teknologie licentiatexamen vid teknisk högskola, att disputera för vinnande av doktorsgrad vid statsuniversiteten eller Stockholms högskola. I promemorian hava framförts olika alternativa förslag till lösning av de problem, som därvid anmäla sig. Överstyrelsen finner det liksom högskolornas lärarkollegier vara ett angeläget önskemål att förutsättningar skapas för ett friare val av förläggning av akademiska studier inom här avsedda områden, men vill betona att de här berörda frågorna — såsom även från lärarkollegiernas sida framhållits — hava avsevärt större räckvidd än i promemorian angivits. Av ännu större vikt än en utvidgning av disputationsrätten torde sålunda vara, att rätt beredes filosofie kandidat eller filosofie magister att vid teknisk högskola avlägga licentiatexamen inom ämnesområde, som står i samband med hans grundläggande studier. Studier för filosofie licentiatexamen hava — såsom ock i ärendet uttalats — redan länge förekommit vid de tekniska högskolorna men på grund av gällande bestämmelser endast kunnat bedrivas »under hand». I anslutning härtill aktualiseras även frågan om rätt att avlägga grundläggande akademisk examen vid de tekniska högskolorna i matematisknaturvetenskapliga ämnen. Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om den undervisning vid Chalmers tekniska högskola, som meddelas filosofie studerande från Göteborgs universitet i fysik och i teoretisk fysik med mekanik från och med höstterminen 1956, och om det utsträckande av denna undervisning till att omfatta även organisk, fysikalisk och oorganisk kemi, vilket planeras för läroåret 1957/58. Vidare må framhållas, att här föreliggande problem principiellt ej är begränsat till att omfatta de tekniska högskolorna och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna (motsvarande). I viss utsträckning torde motsvarande problem vara förhanden när det gäller medicinska fakulteter eller andra fackhögskolor än de tekniska högskolorna. Även om nu berörda frågor i princip hava avsevärd räckvidd torde likväl — åtminstone för närvarande — det praktiska behovet av den friare studiegång, som enligt vad i det föregående angivits framstår såsom eftersträvansvärd, för de tekniska högskolornas del kunna bliva i erforderlig utsträckning tillgodosett genom att filosofie kandidat eller filosofie magister beredes rätt att i vissa därstädes av professur företrädda ämnen av grund314

läggande natur avlägga licentiatexamen, därest ifrågakommande ämnesområde står i samband med hans grundläggande studier, ävensom genom att filosofie licentiat i analogi därmed beredes rätt att disputera för vinnande av doktorsgrad. Överstyrelsen förordade för ifrågavarande licentiatexamen och doktorsgrad benämningen filosofie licentiat och filosofie doktor. Överstyrelsen framhöll därjämte att, därest rätt till avläggande av filosofie licentiatexamen och till disputation för vinnande av filosofie doktorsgrad bleve införd vid de tekniska högskolorna enligt de riktlinjer som av överstyrelsen angivits, bestämmelser härom borde intagas i stadgarna för de tekniska högskolorna och i stadgarna angående tentamina och examina vid dessa högskolor. Enligt överstyrelsens mening syntes det därvid böra ankomma på överstyrelsen att efter samråd med universitetskanslern fastställa erforderliga studieplaner för licentiatexamen i de ämnen, som i sistnämnda stadga kunde komma att bliva angivna såsom examensämnen. En teknolog som vill fortsätta till licentiatexamen finner det säkerligen ofta naturligt att först avlägga civilingenjörsexamen, men i vissa fall, särskilt i fråga om högre studier i de tekniska högskolornas s. k. grundläggande ämnen, kan vägen via civilingenjörsexamen te sig onödig, därest en annan grundexamen, mera direkt forskningsinriktad, kunde avläggas vid högskolan. I diskussionen kring dessa spörsmål har bl. a. talats om införande av teknologie kandidatexamen. Utredningen finner det för sin del vara naturligare, att denna fråga löses inom ramen för de filosofiska examina. Till stöd härför vill utredningen till en början framhålla, att gällande stadga angående filosofiska examina öppnar goda möjligheter att i filosofie kandidatexamen medtaga annat ämne än de bland de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas examensämnen upptagna ämnena (SFS 1953 nr 610, § 2, mom. 2, och § 5, mom. 5). Vidare vill utredningen erinra om att vid flera av fackhögskolorna, särskilt vid de tekniska högskolorna, ett stort antal av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas examensämnen finnes företrädda genom professurer, vilka ofta är besatta av forskare som tidigare varit docenter vid universiteten eller Stockholms högskola och där förrättat examination för filosofiska examina. Med hänvisning till vad sålunda anförts vill utredningen föreslå, att innehavare av professurer vid de tekniska högskolorna i ämnen, vilka jämväl är examensämnen i filosofiska examina, måtte ges examinationsrätt även för dessa examina. Vidare föreslår utredningen, att kanslern för rikets universitet ges befogenhet att medge sådan examinationsrätt även åt den som vid fackhögskola innehar professur, vars ämnesområde nära gränsar till något av de matematisknaturvetenskapliga fakulteternas examensämnen. Vad utredningen har föreslagit bör gälla såväl grundexamen som filosofie licentiatexamen. Examinationen bör i samtliga fall förrättas inom ramen för av kanslern fastställda studieplaner. 315

R ä t t e n a t t avlägga filosofisk grundexamen vid teknisk högskola bör enligt utredningens mening begränsas till a t t gälla ordinarie s t u d e r a n d e vid högskolorna. D ä r e m o t bör möjlighet a t t där bedriva studier för filosofie licentiatexamen och disputation stå öppen även för den som avlagt sin grundexamen vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet. D e uppgifter som vid universiteten — då det gäller nu n ä m n d a examina och doktorsgrad — h a n d h a s av fakulteten bör anförtros professorerna och laboratorerna vid vederbörande högskolas allmänna avdelning. Teknisk licentiatexamen skall enligt gällande bestämmelser o m f a t t a minst t v å ämnen. I underdånig skrivelse den 26 oktober 1959 h a r licentiandsektionen vid Chalmers s t u d e n t k å r hemställt, om ändring av dessa bestämmelser så a t t teknisk licentiatexamen m å t t e k u n n a avläggas endast i ett ä m n e . Såsom skäl för denna anhållan har licentiandsektionen anfört följande. När teknisk licentiatexamen instiftades år 1942 ansåg man de tekniska ämnena så föga vittomfattande, att man, för att erhålla tillräcklig bredd på examen, beslöt kräva såväl huvudämne som biämne. De senaste åren ha emellertid inneburit en stark expansion av de tekniska högskolorna, vilken icke minst tagit sig uttryck i en kraftig ökning av forskningen vid högskolornas institutioner. I dag torde ingen kunna göra gällande, att ämnena vid en teknisk högskola är av mindre bredd och omfattning än ämnena vid ett universitet. En god kontroll på kvaliteten hos de licentiatavhandlingar som skrives vid de tekniska högskolorna erhålles ju redan i dag genom att avhandlingen distribueras till samtliga professorer inom fackavdelningen. Det föreligger således ingen risk för att man skulle kunna erhålla undermåliga licentiatarbeten vid de tekniska högskolorna. De senaste åren ha alltmer närmat de tekniska högskolorna till universiteten. Man kan exempelvis dels peka på stadgarna för de tekniska högskolorna, givna 16 januari 1959, som numera i likhet med universitetens mycket starkt betonar professorernas forskningsansvar, dels på utformningen av assistenttjänsterna vid de tekniska högskolorna, vilka från och med 1 juli 1959 gjorts helt lika universitetens. Licentiandsektionens anhållan innebär således a t t k r a v e n för en licentiatexamen vid en teknisk högskola göres lika med dem, som redan gäller för motsvar a n d e examina vid övriga universitet och högskolor. Särskilt om den av utredningen i det föregående föreslagna reformen genomföres, synes en sådan ändring av teknisk licentiatexamen, som av licentiandsektionen ifrågasatts, v a r a motiverad. Utredningen vill i d e t t a s a m m a n h a n g erinra om a t t ett m o t s v a r a n d e t v å ä m n e s k r a v för teologie licentiatexamen nyligen avskaffades. Förslaget om denna ändring i s t a d g a r n a för tekniska examina synes enligt utredningens mening böra b e a k t a s . I anslutning till utredningens nu framlagda förslag om filosofiska examina och filosofisk doktorsgrad vid teknisk högskola vill utredningen också upptaga frågan om möjlighet a t t avlägga teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad vid m a t e m a t i s k - n a t u r v e t e n s k a p l i g fakultet. D ä r e s t utbildning för civilingenjörsexamen i enlighet med utredningens förslag k o m m e r till stånd vid 316

fakultet, synes det rimligt att i anslutning därtill även teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad där skall kunna förvärvas. Den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala kan genom en sådan reform sägas i viss mån få karaktär av »matematisk-naturvetenskaplig-teknisk» fakultet. Erforderliga bestämmelser för teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad vid matematisknaturvetenskaplig fakultet torde i huvudsak kunna göras analoga med dem som gäller för ifrågavarande examina vid en teknisk högskola. De väsentligaste punkterna i förestående förslag innebär sammanfattningsvis att universitetsstatuterna och stadgarna för de tekniska högskolorna samt stadgan angående filosofiska examina och examensstadgarna för de tekniska högskolorna bör ändras enligt följande: 1. Filosofisk doktorsgrad skall kunna förvärvas vid teknisk högskola. 2. Filosofie licentiatexamen skall kunna förvärvas vid teknisk högskola av den som avlagt filosofie kandidatexamen eller filosofisk ämbetsexamen. 3. Ordinarie studerande vid teknisk högskola skall där kunna avlägga filosofie kandidatexamen enligt för denna examen fastställd studieplan. 4. I filosofisk examen vid teknisk högskola skall kunna ingå dels sådana av professur eller laboratur vid högskolan företrädda ämnen, som jämväl är examensämnen i filosofisk examen, dels ock andra läroämnen, som av universitetskanslern prövas kunna ingå i filosofisk examen. 5. På universitetskanslern skall ankomma att efter förslag av innehavarna av professurerna och laboraturerna vid vederbörande högskolas allmänna avdelning och efter samråd med överstyrelsen för de tekniska högskolorna fastställa studieplaner i vederbörande läroämne för filosofiska examina vid högskolan. 6. Innehavarna av professurer och laboraturer vid vederbörande högskolas allmänna avdelning skall, då det gäller filosofiska examina och disputationsprov för filosofisk doktorsgrad vid teknisk högskola, fullgöra de funktioner, som enligt universitetsstatuterna och stadgan angående filosofiska examina ankommer på matematisk-naturvetenskaplig fakultet. 7. Bestämmelser utfärdas angående teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Dessa bestämmelser bör i huvudsak göras analoga med dem, som gäller beträffande teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad vid teknisk högskola.

ÅTTONDE K A P I T L E T

De humanistiska fakulteternas och handelshögskolornas utbyggnad m. m.

A. Allmänna synpunkter I femte kapitlet har universitetsutredningen redovisat sina allmänna överväganden och rekommendationer rörande de högre läroanstalternas utbyggnad under 1960-talet. Den där förda diskussionen gäller bl. a. frågan om samhällets möjligheter att under loppet av ett årtionde tillgodogöra sig det ytterligare tillskott av mer än 10 000 personer med humanistisk utbildning, som är att emotse, även om man — som skett i utredningens modellberäkningar i tredje kapitlet — för de närmast kommande åren räknar med en relativ avmattning i tillströmningen till de humanistiska fakulteterna. Utredningen har därvid i sina slutliga överväganden och rekommendationer kommit till den ståndpunkten, att tillströmningen till humanistiska studier under det närmaste årtiondet icke blott relativt sett utan även i absoluta tal lämpligen bör sjunka under den nivå, som markeras av de senaste årens inskrivningssiffror. I fråga om civilekonomutbildningen däremot rekommenderar utredningen en stark ökning av tillströmningen, motsvarande en fördubbling av det antal nybörjarplatser, som nu står till förfogande vid de två handelshögskolorna. Frågorna hur denna kapacitetsökning bäst skall åstadkommas behandlas i ett senare avsnitt av detta kapitel. Dessförinnan avser utredningen att framlägga vissa riktlinjer för den humanistiska utbildningens utveckling i framtiden, och utredningen har därvid funnit skäl att inledningsvis erinra om de överväganden, som förestavat ställningstagandet att den humanistiska utbildningen ensam bland samtliga akademiska utbildningslinjer enligt utredningens mening bör få en i jämförelse med den nuvarande minskad studenttillströmning. Bakgrunden till utredningens rekommendation härutinnan är väsentligen att söka i 1950-talets utveckling i avseende på tillströmningen till olika slag av akademisk utbildning. Detta kan lämpligen belysas genom en jämförelse med motsvarande utveckling i fråga om juristutbildningen och civilekonomutbildningen, vilka bland utbildningslinjer på akademisk nivå kan sägas utgöra de alternativ till en humanistisk utbildning, som ligger närmast till hands för latinlinjens och den allmänna gymnasielinjens studenter. Som framgår av tabellerna 6 och 11 (s. 27 och 32) har nettoantalet nyinskrivna vid de humanistiska fakulteterna nästan fyrdubblats under tiden efter 318

andra världskrigets slut, medan antalet nybörjarplatser vid handelshögskolorna under samma tid legat praktiskt taget stilla. Förhållandet illustreras i nedanstående sammanställning, som visar de båda utbildningslinjernas relativa andelar av den totala tillströmningen till universitet och högskolor ett antal år under efterkrigstiden 1 : }IHK

1950/51

1954/55

1956/57

1958/59

44 6 7

41 7 5

ly*o/4/

Humanistiska fakulteten Juridiska fakulteten Handelshögskolorna

28 12 12

38 12 8

P r o c e n t 52 5 8

Från att ha utgjort mindre än en tredjedel av de nyinskrivna läsåret 1946/47 ryckte, som synes, humanisterna fram under de därpå följande åren, så att de utgjorde mera än hälften av samtliga nyinskrivna läsåret 1954/55. I själva verket fick de humanistiska fakulteterna ta emot huvuddelen av tillströmningsökningen under hela perioden 1946—55. Mellan åren 1950/51 och 1952/53 ökade tillströmningen till hela universitets- och högskoleväsendet med 353, men nyinskrivningen vid de humanistiska fakulteterna ökade under samma tid med 460; förklaringen är framför allt den, att de juridiska fakulteterna under denna tid fick ett minskat antal nyinskrivna. Efter läsåret 1954/55 har emellertid inträtt en relativ tillbakagång i fråga om tillströmningen till humanistiska studier. Medan nyinskrivningen totalt vid universitet och högskolor ökat med närmare 2 000 personer mellan läsåren 1955/56 och 1958/59, har nyinskrivningen vid de humanistiska fakulteterna under samma tid ökat med 600 personer. Civilekonomutbildningen har däremot sedan år 1945 fått sin andel av hela tillströmningen till universitet och högskolor minskad till mindre än hälften av vad den var år 1945. De juridiska fakulteternas andel av hela tillströmningen till universitets- och högskoleväsendet sjönk mycket starkt vid mitten av 1950-talet och är fortfarande avsevärt mindre än den andel dessa fakulteter mottog vid periodens början. Följden av denna utveckling blir den, att medan examinationen av jurister och civilekonomer under hela perioden från mitten av 1940-talet och fram mot mitten av 1960-talet legat och kommer att ligga på i genomsnitt cirka 200 examinerade per år för var och en av dessa båda examenskategorier, torde examinationen av humanister komma att mer än fördubblas under loppet av ett decennium från början av 1950-talet till början av 1960-talet. 1 På grund av brister i det statistiska grundmaterialet har det varit nödvändigt att välja läsåret 1945/16 för handelshögskolorna och läsåret 1946/47 för de humanistiska och juridiska fakulteterna. Det bör observeras, att de humanistiska fakulteternas inskrivningssiffror för tiden före år 1955 innefattar ett antal blivande teologer (se ovan s. 26). För att uppnå full jämförbarhet kunde man för de två senaste i tablån redovisade åren räkna även de nyinskrivna vid teologisk fakultet såsom humanister. I så fall blir procenttalen två enheter högre för vart och ett av dessa år.

Då universitetsutredningen nu rekommenderar en ökad tillströmning såväl till juridisk utbildning som till civilekonomutbildning men däremot en både relativ och absolut minskning av tillströmningen till humanistisk utbildning, innebär detta ställningstagande, sett på litet längre sikt, icke något tillbakasättande av den humanistiska utbildningen ens i kvantitativt hänseende. Dessa rekommendationer göres snarast i syfte att åstadkomma en med hänsyn till tendenserna på efterfrågesidan motiverad balans mellan å ena sidan antalet humanister och å den andra antalet personer med andra slag av akademisk utbildning. Som framgår av tabell 32 (s. 156) skulle hela antalet akademiker i yrkesverksam ålder med andra examina än humanistiska något mer än fördubblas under tjugoårsperioden 1955—75. Delgruppen civilingenjörer skulle öka i storlek med 140 procent, antalet civilekonomer med 114 procent och antalet jurister blott med drygt 34 procent. Beträffande humanisterna har utredningen i femte kapitlet räknat fram två alternativ för en önskvärd tillströmning till humanistisk utbildning under 1960-talet.1 Antalet humanister i åldrar under 65 år skulle med dessa antaganden öka med drygt 200 respektive knappt 180 procent under den ifrågavarande tjugoårsperioden. Nu får man då det gäller gruppen humanister räkna med en speciellt stor andel icke-förvärvsarbetande kvinnor. Andelen kvinnor kommer dessutom med all sannolikhet att stiga bland humanisterna. Med de i fjärde kapitlet redovisade antagandena rörande dessa förhållanden kan man räkna sig fram till att antalet yrkesverksamma humanister i åldrar under 65 år skulle stiga med 185 respektive 160 procent under perioden 1955—75 enligt de båda alternativa antagandena beträffande tillströmningen. Även med den minskning av tillströmningen till humanistisk utbildning, som utredningen rekommenderat, får man sålunda räkna med att antalet humanister på arbetsmarknaden kommer att stiga avsevärt starkare än antalet jurister och även starkare än t. ex. antalet civilingenjörer och antalet civilekonomer. Däremot skulle ökningen för humanisternas del bli avsevärt mindre än den här rekommenderade ökningen av antalet naturvetare. Universitetsutredningen har — vilket redan framgått av de uttalanden som gjorts i femte kapitlet — allvarligt övervägt innebörden av den antydda utvecklingen och känt tvekan i valet mellan de två alternativa rekommendationerna i avseende på den framtida tillströmningen till humanistisk utbildning. Utredningen måste sålunda konstatera, att nu skönjbara utvecklingstendenser inom skolorganisationen ger vid handen, att skolan icke kommer att behöva en ökning av antalet ämneslärare med humanistiska ämneskombinationer, som står i proportion till den väntade ökningen av antalet humanister. Även om man räknar med att förändringar i skolorganisationen — t. ex. en minskning av undervisningsavdelningarnas storlek på här aktuella skolstadier eller andra reEnligt det ena av dessa alternativ (b-alternativet) räknas med 2 400 årligen nyinskrivna — bortsett från komplettanter — från och med läsåret 1962/63, och enligt det andra alternativet (c-altemativet) räknas med 2 000 årligen nyinskrivna redan från och med läsåret 1960/61.

former i mera ämneslärarkrävande riktning — leder till att den av Lundblad genomförda inventeringen av skolans lärarbehov fram till mitten av 1960-talet kommer att visa sig innebära en underskattning av behovet, måste man räkna med att ämnesläraryrket kommer att absorbera en sjunkande andel av hela antalet humanister. I absoluta tal räknat kommer emellertid — det bör i detta sammanhang understrykas — ett nettotillskott av ämneslärare i humanistiska ämnen att behövas. Ämneslärarutbildningen kommer därför sannolikt att förbli en betydande utbildningsuppgift för de humanistiska fakulteterna. Likväl är det tydligt, att ett relativt sett avsevärt större antal av de examinerade humanisterna kommer att gå till annan yrkesverksamhet än ämneslärarens. Föreliggande analyser av arbetsmarknadens behov av humanister (inklusive samhällsvetare) är tyvärr ofullständiga. Så mycket är emellertid klart, att de icke erbjuder ett siffermässigt underlag för en sådan ökning av hela antalet yrkesverksamma humanister, som blir en följd redan av den starka utveckling på tillströmningssidan, som ägt rum under det senaste decenniet. Det måste emellertid i detta sammanhang understrykas, att stora delar av humanisternas arbetsmarknad till sin karaktär är sådana, att de i än högre grad än andra akademikergruppers undandrager sig varje försök till kvantitativa förutberäkningar. En bedömning av framtiden måste därför grundas på allmänna överväganden, bl. a. rörande i vilken utsträckning ett stigande välstånd och en ökande fritid för befolkningen som helhet kommer att tas ut i form av vad som skulle kunna kallas allmänt kulturell konsumtion. En annan faktor av stor betydelse i detta sammanhang är humanisternas möjligheter, då det gäller att tillgodose näringslivets, organisationsväsendets och den offentliga förvaltningens behov av personal med samhällsvetenskaplig eller mera allmänorienterad utbildning. Den starka benägenhet, som 1950-talets humanister visat att efter avslutad utbildning söka sig till ämneslärarbanan, behöver enligt utredningens mening icke tolkas som ett belägg för att läraryrket i och för sig skulle vara det helt dominerande bland dem som erbjuder sig för personer med humanistisk utbildning. Vi har under en följd av år haft en påtaglig brist på ämneslärare i humanistiska ämnen; befordringsutsikter och lönesättning har relativt sett förbättrats för läroverkslärarna; läroverksläraryrket har av naturliga skäl legat nära till hands i studenternas yrkesval. Det kan mycket väl tänkas, att detta i sin tur hindrat en utveckling av andra humanistiskt orienterade yrkesområden. På ett område kan väl detta klart sägas vara fallet, nämligen då det gäller samhällsvetare. Frånvaron av en utstakad och trygg karriär för akademiker med samhällsvetenskaplig utbildning liksom måhända även samhällsvetenskapernas relativt sett svaga ställning på skolschemat i förhållande till de rent humanistiska disciplinerna har enligt utredningens mening lett till att den samhällsvetenskapliga utbildningen kommit att ligga under i konkurrensen med den humanistiska ämneslärarutbildningen, då det gällt studenternas utbildnings- och yrkesval. Då 321 21

ämneslärarutbildningen nu icke längre kan te sig som ett nästan självklart förstahandsalternativ, måste redan av detta skäl den samhällsvetenskapliga utbildningen bli mera attraktiv för studenterna. Resonemang av dessa slag har lett utredningen till den övertygelsen, att framtidens arbetsmarknad knappast kan ge utrymme för en större ökning av antalet yrkesverksamma humanister än den som utredningen räknat med enligt det s. k. b-alternativet. Utredningen vill understryka, att den ser en sådan expansion av humanisternas arbetsmarknad som ett maximum för en så kort tidsrymd, som det här är fråga om. I valet mellan b- och c-alternativen har utredningen stannat för b-alternativet. Men utredningen vill starkt framhålla, att vilket av alternativen som än realiseras det av arbetsmarknadsskäl bl. a. blir nödvändigt att man under 1960-talet börjar förverkliga tanken på mindre klassavdelningar på alla stadier inom skolväsendet, samt att man därutöver på utbildningssidan vidtager särskilda åtgärder av följande två slag: 1. Den rent humanistiska utbildningen måste differentieras med sikte på många skilda yrkesområdens behov av humanistiskt utbildad arbetskraft. 2. Den samhällsvetenskapligt orienterade utbildningen måste få en avsevärt starkare ställning än nu. E t t intensivt arbete i syfte att förverkliga dessa båda programpunkter måste enligt utredningens mening omedelbart igångsättas. Sker icke detta, måste vi räkna med att ganska snart få allvarliga balansrubbningar på den akademiska arbetsmarknaden, vilka kan bli mycket kännbara både för ett stort antal människor och för samhället i dess helhet.

B. Differentierad humanistutbildning Frågan om nödvändigheten av och förutsättningarna för en efter olika arbetsmarknadsbehov differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteternas ram har redan diskuterats i den offentliga debatten. Utredningen vill till en början erinra om vad förre universitetskanslern Arthur Thomson anförde i sitt remissutlåtande angående universitetsutredningens första betänkande: »Den akademiska utbildningen — särskilt vid de filosofiska fakulteterna — måste enligt min uppfattning sättas in i ett större sammanhang, varvid sambandet mellan akademiska och övriga utbildningsvägar beaktas. Särskilda utredningar måste vidare — i likhet med vad som redan i viss begränsad omfattning skett, exempelvis i fråga om den psykologiska utbildningen och forskningen (se SOU 1955:11) — komma till stånd på en lång rad områden för att klarlägga innehållet och omfattningen av den utbildning som behövs för olika verksamhetsområden med behov av kvalificerad arbetskraft. Man bör vidare undersöka, huruvida inom ramen för nu gällande examensbestämmelser särskilda önskemål om akademisk utbildning kunna tillgodoses avseende vissa speciella yrkesom322

råden. Jag får i anslutning till det sist anförda erinra om att jag — i anledning av särskilda framställningar av Sveriges yngre akademiska journalisters förening och Sveriges förenade studentkårer — i cirkulärskrivelse den 3 oktober 1957 till de filosofiska fakulteterna vid rikets universitet samt de matematisk-naturvetenskapliga och humanistiska avdelningarna vid Stockholms högskola framhållit att det enligt mitt bedömande syntes vara en fullt framkomlig väg att inom ramen för nu gällande bestämmelser om filosofie kandidatexamen i stort sett tillgodose behovet av en särskild studieväg för blivande journalister. Det förefaller mig icke vara omöjligt att på motsvarande sätt lösa även andra likartade utbildningsfrågor, exempelvis spörsmålet om såväl en särskild translatorsutbildning som en mera specialiserad akademisk utbildning av blivande arkiv-, biblioteks- och museitjänstemän.» I sitt utlåtande om särskild utbildning för bibliotekarier, dagtecknat den 15 maj 1959, framhåller den nuvarande universitetskanslern, att han till fullo instämmer i det ovan citerade yttrandet. Frågan om åtgärder för att möta den stora ansvällningen av antalet nyexaminerade humanister har också upptagits till utförlig diskussion i skrivelser, som Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) riktat till universitetsutredningen. SFS:s skrivelser är daterade den 16 februari och 22 april 1959, SACO:s den 3 juni 1959. Gemensamt för de bägge organisationernas ståndpunkter är, att man dels avvisar spärr vid de humanistiska fakulteterna, dels anser att humanistöverskottets problem måste till sin väsentliga del lösas inom de humanistiska fakulteterna. SACO framhåller sålunda: »Det måste vara ett allmänt samhälleligt intresse, att universiteten inte förlorar greppet över den humanistiska utbildningen i landet. Men om denna inte differentieras utan bibehåller sina standardiserade, enbart på lärarutbildning inriktade former, kommer behovet av annan humanistisk utbildning att skapa fristående utbildningsinstitut av skiftande kvalitet och syfte vid sidan av högskoleväsendet. E t t atomistiskt utbildningssystem kommer att bli följden, där ett integrerat från alla synpunkter är det enda ändamålsenliga. Företrädare för vissa ämnen vid universitet och högskolor kan redan erbjuda de studerande alternativa kurser. Men ännu är detta långt ifrån regel, och arbetsmarknadens alltmera skiftande behov kommer att kräva alltmera vittgående differentieringar. Dessa stora problem får inte undanskymmas av tradition och slentrian. Den högre humanistiska utbildningen hör hemma vid universiteten, där den oundgängliga, intima kontakten med humanistisk forskning är förutsättningen för dess kvalitet.» Från dessa och liknande utgångspunkter anser både SFS och SACO att man inom de humanistiska fakulteterna bör eftersträva att ge utbildning för andra yrken än lärarens. Man bör därvid utnyttja den frihet till kombinationer som den filosofiska examensstadgan erbjuder, framför allt inom filosofie kandidatexamens ram. SFS och SACO anser sålunda att man bör finna nya utbildnings323

vägar inom de humanistiska fakulteternas ram, men därjämte bör man genom yrkes- och studierådgivning sträva efter att intressera humanister för andra levnadsbanor än lärarnas, samtidigt som man intresserar näringslivet och arbetsmarknaden i övrigt för den humanistiska arbetskraften. I SFS:s första skrivelse och SACO:s skrivelse gör man försök att inventera nya yrkesområden för humanister. SFS fäster uppmärksamheten vid att det borde finnas ökade möjligheter för humanister att göra sig gällande inom näringslivet, såsom t. ex. personaladministratörer och kvalificerade sekreterare. Personaladministratörer borde framför allt studera samhällsvetenskapliga ämnen sådana som statistik, nationalekonomi, företagsekonomi, arbetsrätt och psykologi. Även de kvalificerade sekreterarna borde, vid sidan av moderna språk erhålla akademisk utbildning i samhällsvetenskapliga ämnen. SACO redovisar likaledes vissa typer av befattningar inom näringslivet för vilka humanistisk utbildning kan tänkas vara lämplig. Listan upptager följande kategorier: Personalmän, utbildningsledare, reklammän, public relation-män, försäljare, försäljnings- och reklampsykologer, företagsbibliotekarier, korrespondenter och översättare samt privatsekreterare (chefsassistenter). Personalmännen bör, enligt SACO:s förslag, ha en examen rymmande samhällsvetenskapliga ämnen, arbetsrätt och psykologi. Utbildningsledare bör ha pedagogik, moderna språk och företagsekonomi i sin examen. Reklammännen bör äga kunskaper i språk och samhällsvetenskapliga ämnen. Detta gäller även för de s. k. public relationmännen för vilka SACO rekommenderar utbildning i statskunskap, sociologi och litteraturhistoria. Försäljare behöver framför allt teknisk och ekonomisk utbildning, under det att försäljnings- och reklampsykologer givetvis bör ha grundlig utbildning i psykologi. Företagsbibliotekariernas uppgift torde även bli att för företagsledarnas och de högre funktionärernas räkning sammanfatta nya resultat och synpunkter som framföres i t. ex. facktidskrifter från utlandet och i annan litteratur. Språkkunskaper måste därför vara en viktig förutsättning för denna tjänstetyp. Samma fordringar kan ställas på korrespondenter och översättare. Privatsekreterare behöver, förutom språkkunskaper, samhällsvetenskapliga insikter. Förutom dessa närmast till näringslivet anknytande tjänster pekar SACO på journalistyrket och folkbibliotekarieyrket som lämpliga för humanister. Även SFS diskuterar dessa två yrken. I samband med journalistutbildningen nämner SACO funktionärer inom andra massmedia såsom television och radio. De båda organisationerna konstaterar, att det årliga behovet av journalister under 1960talet av pressorganisationerna har uppskattats till 150 stycken. För att utbilda dessa nya journalister har Publicistklubben, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Svenska Journalistförbundet upprättat ett journalistinstitut. Vid detta institut avser man att ge kurser dels i journalistiskt-tekniska ämnen, dels i mera allmänna, teoretiskt orienterade ämnen. De sistnämnda ligger nästan uteslutande 324

inom samhällsvetenskapernas ämnesgrupp. SFS framhåller, att utbildningen vid journalistinstitutet säkerligen kommer att bli av stort värde, men att den därför inte gör akademiskt utbildade journalister överflödiga. SACO ger uttryck för samma tanke och föreslår för sin del, att den vid institutet meddelade undervisningen kompletteras med fyra akademiska betyg. SACO säger: »Den 'normala' akademiska utbildningen för journalister skulle därigenom bli fyra akademiska betyg och genomgång av journalistinstitutet.» SACO understryker att en sådan utbildning, för att få tyngd och värde, borde legitimeras av samma organisationer som står bakom journalistinstitutet. SACO anser inte att man bör föreskriva vilka ämnen, som skall ingå i fyrabetygskombinationen; det torde snarare vara i den journalistiska arbetsgivarpartens intresse att kunna rekrytera personer med stor variation i sina teoretiska kunskaper. Det vore även av värde, om en eller annan journalistaspirant i sin examen hade betyg från andra fakulteter än de humanistiska. Man kan tänka sig ett ökat behov av akademiskt utbildad personal vid de olika typerna av folkbibliotek. Här har sålunda humanisterna en växande arbetsmarknad. SACO framhåller, att den förkortade arbetstiden och därigenom ökade fritiden borde medföra en ökad aktivitet från bibliotekens sida: »Från allmänna samhälleliga värderingar är det värdefullt, om bibliotekens verksamhet kan bidraga till att lösa detta problem» (fritidsproblemet). För att väcka och stadfästa allmänhetens behov av fritidsläsning måste bibliotekens PR-verksamhet och service i övrigt rustas upp. Men då måste tillräckliga bl. a. personella resurser ställas till förfogande, och rekryteringsbehovet till biblioteksbanan blir då större. I fråga om dessa bibliotekariers teoretiska utbildning har kanslern för rikets universitet i det förut nämnda remissutlåtandet angående utbildning av bibliotekarier framhållit, att en sådan teoretisk utbildning mycket väl kan rymmas inom ramen för en filosofie kandidatexamen och att man, för den händelse en fast ämneskombination anses önskvärd, kan följa samma principer som dem, som ligger till grund för psykologutbildningen. Kanslern avvisar förslaget om ett särskilt akademiskt ämne, bibliotekskunskap. SACO tillstyrker för sin del viss försöksutbildning samt ytterligare utredning angående den praktiska utbildningen. SACO pekar i sin skrivelse dessutom på en rad yrken, som kan betecknas såsom liggande på gränsen mellan den utbildning, som man erhåller genom psykologutbildning, samhällsvetenskaplig examen och socialinstitutens socionomexamen. Sålunda namnes yrkes- och studieledare, högre personal inom socialoch fångvården samt utbildningsledare inom näringslivet. Gemensamt för dessa yrken torde vara att de framför allt kräver utbildning inom de samhällsvetenskapliga och ekonomiska ämnena. Sammanställer man de nya utbildningsvägar för humanister som skisseras i de båda organisationernas skrivelser, finner man, att så gott som samtliga framför allt kräver teoretisk utbildning inom den samhällsvetenskapliga ämnes325

gruppen samt i psykologi och pedagogik. Kunskaper i moderna språk har även framstått som väsentliga. Men därjämte förutsattes för nästan alla dessa yrken någon form av praktisk iitbildning.

Universitetsutredningen finner, som framgått av föregående avsnitt av detta kapitel, att en differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteternas ram är ofrånkomlig om man skall kunna undvika en överproduktion av vissa slag av humanister. Då det gäller de formella förutsättningarna för att få till stånd en dylik reformering av de humanistiska fakulteternas utbildningsprogram, vill utredningen framhålla, att dessa fakulteter redan nu har att meddela undervisning för olika slag av akademiska examina. Det arbete som ligger bakom 1953 års stadga angående filosofiska examina, 1958 års stadga angående juridiska och samhällsvetenskapliga examina samt de riktlinjer som angivits för utbildningen av psykologer utgör härvidlag en god grund för ett fortsatt reformarbete. Förutom filosofisk ämbetsexamen (»fil. mag.-examen») kan vid humanistisk fakultet såsom grundexamen avläggas filosofisk-samhällsvetenskaplig examen (»fil.-pol. mag.-examen») och filosofie kandidatexamen. De båda förstnämnda examina måste i avseende på ämneskombinationerna vara sammansatta på visst, i examensstadgorna närmare angivet sätt. För filosofie kandidatexamen är däremot ämneskombinationen i princip helt fri. Inom denna examens ram har man emellertid tillskapat en utbildning med viss bundenhet i ämneskombinationen, nämligen psykologutbildningen. Denna skall omfatta ämnena psykologi, pedagogik, sociologi och statistik. Av de erforderliga sex betygsenheterna bör fem fördelas med två betygsenheter i vartdera av ämnena psykologi och pedagogik, som utgör utbildningens huvudämnen, samt en betygsenhet i ämnet sociologi. Tillkomsten av psykologutbildningen visar, hur man utan stora organisatoriska förändringar kan inom ramen för den filosofiska examensstadgan och de filosofiska fakulteterna skapa nya former för akademisk yrkesutbildning. Givetvis måste i sådana fall även utbildningens innehåll i viss utsträckning differentieras. Examensstadgorna ålägger fakulteterna att tillse, att en med hänsyn till de olika examina lämpad undervisning finnes att tillgå för de studerande. Detta innebär, att särskilda studieplaner (kursfordringar), därest så erfordras, skulle kunna fastställas i samma ämne för olika examina eller i varje fall att i studieplanen för ett ämne kan anges alternativa kurser, upplagda med sikte på olika utbildningsmål. I praktiken torde för närvarande skillnaderna mellan i varje fall kurserna för filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen vara obetydliga och föga utnyttjade. I många fall anges i studieplanen, att den som ej siktar på ämbetsexamen kan, efter samråd med examinator, erhålla jämkningar i den angivna normalkursen, så att en ökning av kursomfånget inom ett område uppväger en minskning inom ett annat. 326

Orsaken till att man i så pass liten utsträckning tillämpar ett system med alternativa studieplaner är helt naturligt den, att i många ämnen det övervägande antalet studerande siktat på ämneslärarbanan eller i varje fall i en ämneslärarutbildning sett en viss trygghet för framtiden, medan bestämda kompetensfordringar i stort sett saknas inom övriga verksamhetsområden för humanister. Ämneslärarkursen har därför blivit normalkursen. Då det nu gäller för de humanistiska fakulteterna — liksom även för de matematisk-naturvetenskapliga — att aktivt inrikta sin undervisning på att tillgodose även andra utbildningsbehov än ämneslärarutbildningens, kan detta enligt utredningens mening bäst ske genom att där så är erforderligt för de enskilda examensämnena särskilda studieplaner fastställes eller särskilda alternativkurser anges i studieplanerna för de olika huvudyrken eller huvudsakliga yrkesområden, som en akademisk examen i humanistiska ämnen kan syfta till. I många fall torde det härvidlag vara tillräckligt med två alternativ — ett med sikte på filosofisk ämbetsexamen (ämneslärarbanan) och ett med sikte på filosofie kandidatexamen. Utredningen föreställer sig emellertid, att man i vissa ämnen kan ha behov av flera än två varianter av studiekursen. Det synes universitetsutredningen sålunda självklart, att man i ämnen som historia, litteraturhistoria och geografi — ämnen som redan nu medtages både i ämneslärarexamina och i examina, som syftar på annan verksamhet — bör erbjuda t. ex. blivande journalister alternativa kurser med tyngdpunkten lagd på t. ex. modern politisk och social historia, modern litteratur, kulturgeografi med lokaliseringsgeografi etc. Behov av alternativa studiekurser kommer emellertid med all sannolikhet också att göra sig gällande i fråga om de moderna språken. E t t klart behov av goda språkexperter i näringslivet torde redan nu föreligga, och detta behov kommer enligt utredningens övertygelse att ytterligare accentueras, i samma mån som de internationella, ekonomiska samarbetssträvandena leder till en starkare integration av marknaderna. Föreliggande utbildningsbehov bör kunna tillgodoses, bl. a. genom att universiteten vid sidan om ämneslärarutbildningen i språkämnen erbjuder alternativa studieplaner med starkare inriktning på praktisk språkfärdighet och orientering i modern litteratur. I detta sammanhang vill utredningen också peka på de — låt vara begränsade — utbildningsbehov inom de språkvetenskapliga sektionernas område, som uppkommer i och med att de s. k. underutvecklade ländernas betydelse på världsmarknaden växer. Även i fråga om de samhällsvetenskapliga ämnena torde det vara motiverat att alternativa studieplaner står till förfogande. Detta gäller icke uteslutande de av de samhällsvetenskapliga ämnena, vilka tillika ingår i ämneslärarutbildningen (nationalekonomi, statskunskap, psykologi och pedagogik) utan även övriga ämnen. Härvidlag vill utredningen peka på att alternativa studiekurser redan i viss utsträckning finnes i ämnet statistik. I fråga om särskild undervisning i vissa samhällsvetenskapliga ämnen vid universiteten för blivande civil327

ekonomer och eventuellt även för blivande socionomer återkommer utredningen längre fram i detta kapitel. Utredningen vill till undvikande av alla missförstånd med kraft understryka, att de alternativa studieplaner och alternativa studiekurser, varom här talats, är avsedda att vara olika endast i avseende på kursernas innehåll och de olika kursmomentens inbördes betydelse. I avseende på undervisningens syfte och kursfordringarnas totala omfattning och svårighetsgrad måste de alternativa studieplanerna däremot givetvis vara likvärdiga. Två betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen och två betygsenheter i filosofie kandidatexamen i ett och samma ämne bör sålunda fordra i princip lika lång studietid och samma grad av mogenhet och förmåga till självständigt omdöme hos den studerande. Samtliga studieplaner för högre betyg i ett ämne bör vidare vara så utformade, att de i lika mån kan utgöra grund för fortsatta vetenskapliga studier. Universitetsutredningen har i det föregående, närmast i anslutning till de skrivelser som Sveriges Förenade Studentkårer och Sveriges Akademikers Centralorganisation i detta ämne riktat till utredningen, redogjort för några av de yrkesområden, för vilka en särskilt anpassad humanistisk utbildning synes vara speciellt värdefull. Några utarbetade förslag till särskilda studieplaner har emellertid icke framlagts av organisationerna, och universitetsutredningen har själv — med hänsyn både till tidsfaktorn och till sina direktiv att ange ramar och riktlinjer för universitets- och högskoleväsendets utbyggnad — icke ansett sig böra genomföra ett detaljerat utredningsarbete av det slag, som härvidlag erfordras. Utredningen anser emellertid, att ett sådant utredningsarbete utan dröjsmål bör igångsättas och anförtros särskild expertis. Universitetsutredningen föreslår därför, att särskilda sakkunniga måtte tillkallas med uppdrag att framlägga förslag till studiegång och studieplaner för utbildningsvägar huvudsakligen inom de humanistiska fakulteternas ämnessfär, särskilt utformade med sikte på verksamhet inom andra yrkesområden än ämneslärarens. Utredningen föreslår sålunda, att hela detta uppdrag anförtros en enda kommitté. Då emellertid utredningsuppdraget skulle omfatta skilda verksamhetsområden med speciella och olikartade betingelser i här aktuella hänseenden, torde det vara lämpligt, att till kommitténs förfogande ställes ett relativt stort antal experter och att kommitténs arbete i viss utsträckning bedrives inom särskilda delegationer. Såväl bland kommitténs ledamöter som bland experterna bör enligt utredningens mening ingå företrädare dels för de ämnesområden, som kan bli aktuella för olika slag av humanistisk specialutbildning, dels för de ifrågavarande yrkesområdena själva. Kommitténs arbete måste självfallet grundas på en för varje if rågakommande yrkesområde gjord analys och bedömning av det framtida behovet av på visst sätt utbildad arbetskraft. Sådana analyser bör enligt universitetsutredningens mening utföras inom det i tionde kapitlet föreslagna utredningsinstitutet för 328

utbildnings- och yrkesprognoser. För att kommitténs arbete skall kunna genomföras med minsta möjliga tidsutdräkt är det sålunda särskilt viktigt att detta institut kommer till stånd och kan börja sitt arbete redan under budgetåret 1960/61. De förslag till studiegång och studieplaner, som kan komma att framläggas av den här föreslagna kommittén, bör självfallet i vanlig ordning prövas av de akademiska myndigheterna och fastställas av kanslern för rikets universitet. Då det emellertid här gäller utbildning för särskilda yrkesområden, inom vilka arbetsförhållandena kan förändras mycket snabbt, är det av stor betydelse, att en studiegång eller studieplan, som särskilt avpassats för ett visst yrkesområde, också kontinuerligt överses och anpassas till de nya eller förändrade krav, som där ställes på ifrågavarande arbetskraft. Det kan därför visa sig rationellt att för var och en av de här skisserade, särskilda utbildningslinjerna tillskapa rådgivande organ, som knytes till fakulteterna med uppgift att fungera som kontaktorgan mellan fakulteterna och deras undervisningsnämnder å ena sidan och de ifrågavarande yrkesområdena å den andra. De organ utredningen här tänker på skulle sålunda närmast motsvara avdelningsråden vid de tekniska högskolornas olika fackavdelningar. Det torde böra ankomma på den här föreslagna kommittén att i de enskilda fallen framlägga konkreta förslag rörande tillskapandet av dylika rådgivande organ. Universitetsutredningen vill för egen del endast hänvisa till det förslag, som framlägges i ett följande avsnitt av detta kapitel, rörande särskilda examensråd för civilekonomutbildningen vid universiteten i Uppsala och Lund. En särskild uppgift skulle organ av nyss skisserat slag kunna få då det gäller att få till stånd en till den akademiska utbildningen anknuten praktisk utbildning eller utbildning vid annat slag av utbildningsanstalter. Utredningen föreställer sig, att en dylik kombination av akademisk och icke-akademisk utbildning i många fall kommer att visa sig ändamålsenlig, och det blir därvid sannolikt nödvändigt att tillskapa organ av examensrådstyp, som bl. a. spelar rollen av kontaktorgan eller huvudmän för den icke-akademiska delen av utbildningen.

C. Den samhällsvetenskapliga utbildningen I föregående avsnitt av detta kapitel har framhållits, att man vid utbyggnaden av de humanistiska fakulteterna måste räkna med att dessa i framtiden mera än hittills måste tillgodose även andra utbildningsbehov än ämneslärarutbildningens. Den sistnämnda utbildningen kommer givetvis alltfort att vara av mycket stor betydelse, men om den skulle fortsätta att spela en helt dominerande roll i de humanistiska fakulteternas utbildnings- och undervisningsprogram, är det risk för att vi ganska snart får en i förhållande till skolans behov alldeles för stor examination av läraraspiranter. Utredningen har därför 329

understrukit vikten av att undervisningen i de humanistiska ämnena ges en differentierad uppläggning med sikte på en större arbetsmarknads behov av personal med humanistiska examina. Härvid kommer sannolikt olika kombinationer av rent humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen att bli aktuella. Redan detta torde kräva en förstärkning av de samhällsvetenskapliga ämnenas undervisningsresurser. Emellertid är det tydligt, att ett av de kvantitativt mest betydande alternativen till en humanistisk ämneslärarutbildning även i framtiden kommer att vara den rent filosofisk-samhällsvetenskapliga utbildningen (filosofie-politices magisterexamen). Denna omfattar obligatoriskt ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap jämte vissa kurser i juridik och i företagsekonomi. Därjämte kan i examen ingå ett eller flera av de övriga samhällsvetenskapliga ämnena 1 samt ämnena allmän rättsvetenskap, historia och matematik. Förutom utbildningen inom ramen för filosofisk-samhällsvetenskaplig examen kan till den samhällsvetenskapliga utbildningen i vid mening räknas den i det föregående (se ovan s. 326) omnämnda psykologutbildningen. Båda dessa utbildningsvägar är relativt nyorganiserade. Riktlinjerna för utbildning för psykologkompetens har år 1958 — på basis av psykologutredningens betänkande och remissyttrandena däröver — angivits i en inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria. Samma år utfärdades en ny stadga angående juridiska och samhällsvetenskapliga examina, som innebar en relativt betydande omläggning av den tidigare politices magisterutbildningen i anslutning till det förslag som år 1953 framlagts av särskilda sakkunniga. Den nya psykologutbildningen har redan tilldragit sig ett betydande intresse bland studenterna. Rekryteringen till den rena samhällsvetarutbildningen har däremot under en följd av år varit relativt svag. Delvis torde detta ha haft sin grund däri, att det varit känt att den samhällsvetenskapliga examens innehåll och uppgifter varit föremål för utredning. I en sådan situation är det naturligt, att en studiebanas dragningskraft försvagas, och i den mån detta varit orsaken till den samhällsvetenskapliga utbildningens rekryteringssvårigheter, bör man nu kunna räkna med en förbättring av läget. Emellertid är det möjligt, att rekryteringssvårigheterna även haft andra orsaker, och det kan därför tänkas att särskilda åtgärder blir behövliga för att stimulera intresset för samhällsvetenskaplig utbildning. Som tidigare antytts kan bristen på avgränsat yrkesområde och en klart utstakad befordringsgång för personer med samhällsvetenskaplig examen ha bidragit till att ämneslärarbanan tett sig mera lockande för 1950-talets humanister. E t t annat förhållande som kan ha verkat i samma riktning är samhällsvetenskapernas hittills relativt svaga ställning på skolschemat. I sistnämnda hänseende torde — i varje fall på litet längre sikt — bättre förutsättningar ha skapats genom nyligen fattade 1

Se noten, s. 151.

beslut rörande samhällslärans ställning i skolundervisningen och i ämneslärarutbildningen. Både beträffande psykologbehovet och beträffande behovet av personal med samhällsvetenskapliga examina måste medgivas, att föreliggande siffermässiga analyser rörande den framtida arbetsmarknaden ej ger ett tillräckligt underlag för en mycket stark ökning av utbildningskapaciteten. Det måste å andra sidan understrykas, att det här är fråga om yrkesområden, vilka bl. a. därför att de är relativt diffust avgränsade knappast kan göras till föremål för arbetsmarknadsprognostiska bedömningar i egentlig mening. Man är här — liksom i fråga om de i föregående avsnitt behandlade humanist-kategorierna — i hög grad hänvisad till att göra allmänna bedömningar på grundval av skönjbara utvecklingstendenser. Allt tyder på att utrednings- och planläggningsarbete av den typ, som särskilt lämpar sig för personer med samhällsvetenskaplig utbildning, kommer att behövas i stigande omfattning icke blott inom det statliga utredningsväsendet och länsadministrationen utan även inom de stora företagen, inom organisationsväsendet och inom kommunalförvaltningen. Härvidlag vill universitetsutredningen hänvisa till de omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter av samhällsvetenskaplig art, som måste lösas vid översiktlig planering i form av regionoch generalplaner. Det torde bli allt mera nödvändigt att detta planarbete baseras på samhällsvetenskapligt utredningsarbete, som tar hänsyn till befolkningsstatistiska, ekonomiska, näringsgeografiska och sociologiska förhållanden, och mycket talar för att kunskaper av detta slag bör ägnas särskild uppmärksamhet vid utformningen av studiegång och studieplaner för filosofisk-samhällsvetenskaplig examen. E t t uttryck härför är de synpunkter som framkommit i samband med det förslag om en professur i stadsplanekonst, som framlagts av akademien för de fria konsterna. Beträffande psykologerna vill utredningen särskilt peka på den svällande skolorganisationens behov av psykologisk expertis. Den ökade psykologutbildningen kommer vidare att skapa personella resurser för en allmän förstärkning av den personalvårdande verksamheten i detta ords vidaste bemärkelse. I sin modellberäkning har utredningen hypotetiskt räknat med en fördelning av humanisterna mellan å ena sidan samhällsvetare (inklusive psykologer) och å den andra humanister i egentlig mening, vilken innebär, att den förra kategorien skulle växa avsevärt kraftigare än den senare. Antalet yrkesverksamma samhällsvetare skulle enligt beräkningen (se s. 151) stiga från omkring 500 år 1955 till omkring 1 200 år 1965 och omkring 3 000 år 1975, en beräkning som förutsätter att det årliga antalet nybörjare skulle behöva avsevärt mer än fördubblas, kanske tredubblas i förhållande till nuläget. Utredningen anser, att denna ökning av antalet samhällsvetare och psykologer utgör en lämplig riktpunkt för dimensioneringen av här ifrågavarande utbildningslinjer. Utredningen förordar därför, att den fasta lärarpersonalen i de 331

samhällsvetenskapliga ämnena inklusive ämnena psykologi och pedagogik successivt förstärkes med sikte på en på detta sätt utvidgad undervisnings- och forskningsverksamhet. Utredningen finner det överhuvudtaget vara motiverat att energiska ansträngningar göres i syfte att stärka samhällsvetenskapernas ställning och stimulera rekryteringen till samhällsvetenskapliga studier. I sjunde kapitlet (s. 302 f.) har utredningen förordat, att man under vissa förutsättningar bör överväga att i framtiden komplettera universitetsorganisationen i Umeå med matematisknaturvetenskapliga ämnen. Utredningen vill nu förorda, att därest en sådan komplettering kommer till stånd i Umeå, den också därvid utvidgas till att jämväl omfatta de samhällsvetenskapliga ämnena.

D. De humanistiska fakulteternas storlek och utbyggnad De humanistiska fakulteternas expansion under efterkrigstiden belyses i nedanstående tablå, som dels visar utvecklingen totalt, dels visar expansionen för var och en av de fyra humanistiska fakulteterna i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm. Den officiella närvarostatistikens siffror för åren 1955 och 1958 rörande antalet studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg har i tablån reducerats med ett antaget antal studerande i naturvetenskapliga ämnen 1 .

Höstterminen år

1940 1945 1950 1955 1958

Antal närvarande studerande vid hum. fak.

Uppsala

Lund

Göteborg

Stockholm

3 239 3810 4 999 8 694 10 949

1058 1234 1 725 2 944 3 366

878 914 1172 2 133 2 670

447 585 765 1 116 1465

856 1077 1 337 2 501 3 448

Därav i

Som synes har de humanistiska fakulteterna i avseende på antalet på en gång närvarande studerande nästan tredubblats under perioden efter det andra världskrigets slut och mer än fördubblats under de åtta åren 1950—58. Universitetsutredningen har nu rekommenderat, att den årliga tillströmningen till humanistiska studier under 1960-talet bör bli något mindre än den varit under de allra sista åren. En sådan avmattning av studenttillströmningen kommer att först så småningom återspeglas i fakulteternas närvarosiffror. Den starkt ökade tillströmningen de senaste åren leder nämligen till att det årliga tillskottet i form av nyinskrivna studerande ännu några år kommer att vara större än avgången. 1 Rörande denna fördelning av de filosofie studerande i Göteborg på humanister och naturvetare se ovan s. 277.

Vi har sålunda att räkna med en under de närmaste åren fortsatt ehuru avtagande expansion för de humanistiska fakulteterna, men efter någon tid skulle, därest tillströmningen utvecklar sig i huvudsak enligt utredningens rekommendation, en stagnation inträda. Det bör här omedelbart framhållas, att detta uttalande endast gäller totalantalet studerande i humanistiska ämnen. För de enskilda ämnena kan utvecklingen givetvis avvika både uppåt och nedåt i jämförelse med utvecklingen för fakulteten som helhet. Exakt hur närvaroantalet kommer att utvecklas, är icke möjligt att förutsäga. De faktorer, som härvidlag inverkar, har utredningen i det föregående redovisat i samband med diskussionen rörande de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas framtida storlek, och utredningen kan därför i förevarande sammanhang inskränka sig till att hänvisa till den på s. 281 ff. förda diskussionen och redovisade beräkningsmetoden. Utredningen har nämligen stannat för att vid beräkningen av de humanistiska fakulteternas framtida storlek tillämpa samma metod och göra samma antaganden som beträffande motsvarande beräkning för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utveckling. Denna beräkningsmetod bygger på observerade data rörande antalet ett visst år kvarvarande studerande av olika inskrivningsårgångar. Utredningen vill även här understryka, att beräkningarna förutsätter dels en effektiviserad undervisning men å andra sidan en stigande licentiand- och doktorandfrekvens, dels en minskad studieavbrottsfrekvens men å andra sidan ett stigande antal studenter, som efter en kortare tids filosofiska studier övergår till studier vid spärrad utbildningslinje. Om man sålunda antager, att tillströmningen till humanistisk utbildning utvecklar sig i enlighet med vad som i det föregående kallats b-alternativet (se ovan s. 198) och till dessa antagna inskrivningssiffror lägger det antagna antalet komplettanter enligt vänstra delen av tabell 28 (s. 128), blir med den angivna beräkningsmetoden utvecklingen av antalet närvarande humanister följande: Hösttermin

1958 I960 1962 1964

Antal studerande vid hum. fak. 10 950 12 800 13 700 14 200

Hösttermin

1966 1968 1970 1975

Antal studerande vid hum. fak. 14 500 14 700 14 600 14 500

Med de antaganden som gjorts skulle antalet studerande vid de humanistiska fakulteterna sålunda komma att stiga från ungefär 11 000 höstterminen 1958 till mellan 14 000 och 15 000 vid mitten av 1960-talet och sedan ligga konstant på denna nivå. På grundval av siffrorna i tablån ovan skulle man helt allmänt kunna säga, a t t de humanistiska fakulteterna bör byggas ut för att bereda utbildning för ett 333

antal studerande, som med 30 procent överstiger det antal, som undervisades höstterminen 1958. Följande bör dock observeras: Utredningens rekommendationer i föregående avsnitt av detta kapitel dels om en avsevärd förskjutning mot den samhällsvetenskapliga utbildningen av de studerande vid de humanistiska fakulteterna, dels om en med sikte på särskilda verksamhetsområden differentierad humanistutbildning kan för sitt realiserande komma att erfordra särskilda förstärkningsåtgärder, vilka kan leda till att de humanistiska fakulteternas totala resurser, räknade per student, måste bli större än de för närvarande är. Till belysning av vad den rekommenderade tyngdpunktsförskjutningen i riktning mot de samhällsvetenskapliga ämnena skulle kunna innebära, har utredningen med utgångspunkt i det i tablån på s. 151 redovisade räkneexemplet gjort ett försök att beräkna det totala studentantalets fördelning mellan å ena sidan de samhällsvetenskapliga ämnena (inklusive ämnena psykologi och pedagogik) och å den andra övriga humanistiska ämnen. Härvid har det antagna antalet komplettanter hänförts till gruppen samhällsvetare, vilket synts motiverat med hänsyn till vad man för närvarande vet om dessa studenters ämnesval. Beräkningen redovisas i nedanstående tablå: Därav Höstterminen år

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969

Hela antalet studerande vid hum. fak.

12 800 13 300 13 700 14 000 14 200 14 300 14 500 14 700 14 700 14 700

samhällsvetare

övriga humanister

antal

%

antal

%

1340 1470 1590 1720 1840 1960 2100 2 270 2 440 2 630

10,5 11,1 11,6 12,3 13,0 13,7 14,5 15,4 16,6 17,9

11460 11830 12110 12 280 12 360 12 340 12 400 12 430 12 260 12 070

89,5 88,9 88,4 87,7 87,0 86,3 85,5 84,6 83,4 82,1

Universitetsutredningen vill understryka, att fördelningen enligt utredningens uppfattning är den från arbetsmarknads- och utbildningssynpunkt önskvärda, och utredningen vill därför förorda den i sammanställningen hypotetiskt tecknade utvecklingen såsom en lämplig riktpunkt vid planeringen av de humanistiska fakulteternas utbyggnad. En förstärkning av de samhällsvetenskapliga ämnenas resurser blir sålunda den ena konsekvensen av utredningens i det föregående givna rekommendationer för de humanistiska fakulteternas del. Men även den differentiering av de humanistiska fakulteternas utbildnings- och undervisningsprogram, som rekommen334

derats i det föregående, kan komma att fordra särskilda förstärkningsåtgärder. Bl. a. kan den komma att fordra en differentiering också av fakulteternas forskaroch lärarpersonal. I stort sett torde visserligen antalet meddelade undervisningstimmar i de stora undervisningsämnena icke behöva bli avsevärt större, om vissa undervisningsgrupper bedriver sina studier efter en studieplan och andra grupper läser enligt en alternativ studieplan. Men man måste räkna med att de nya, mera specialinriktade studiekurserna kan komma att erfordra undervisning inom särskilda delar av ett ämne, en undervisning som ibland kan behöva meddelas av speciallärare, ibland av utländska lektorer och ibland av fast anställda lärare med viss specialinriktning, vilken för närvarande icke finnes företrädd inom den fasta lärarstaben vid en institution. Vidare kan en uppdelning av undervisningsgrupperna efter studieinriktning leda till att man får arbeta med ett något större antal undervisningsgrupper än som eljest skulle erfordras. Av dessa skäl kan en differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteterna komma att fordra en större samlad undervisningsinsats än en ensartad utbildning fordrar. Universitetsutredningen vill i princip förorda, att de humanistiska fakulteterna ges de resurser, som kan komma att erfordras för att fakulteterna skall kunna meddela den differentierade utbildning, som genom den ovan föreslagna kommitténs arbete kan visas vara erforderlig, för att utbildningen skall motsvara en differentierad arbetsmarknads behov av personal med humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning. De nya utbildningsvägar det här blir fråga om, kommer sannolikt att innefatta olika kombinationer av samhällsvetenskapliga ämnen, språk och övriga humanistiska ämnen. Detta innebär, att man inte gärna kan tänka sig att de humanistiska fakulteterna endast kan expandera inom den samhällsvetenskapliga sektorn. Vi måste under alla förhållanden räkna med en utbyggnad i fråga om topptjänster inom ett flertal av de nuvarande humanistiska fakulteternas ämnen. I stort sett måste denna utbyggnad av topptjänster ske efter de principer och allmänna riktlinjer, som universitetsutredningen lagt fram i sina första och femte betänkanden. Det innebär att efter de redan i kraft varande principerna nya amanuens-, assistent- och lektorstjänster måste tillkomma. Men därjämte måste man, enligt utredningens bestämda uppfattning, räkna med nya professurer och precepturer. Utredningen vill, när frågan gäller utbyggnad av ämnesorganisationen inom de filosofiska fakulteterna och inte minst då de rent humanistiska och de samhällsvetenskapliga disciplinerna, framhålla att man för framtiden bör räkna med att stark specialisering kommer att göra sig gällande inom de skilda ämnena, men att den centrala teoribildningen och forskningsmetoden ofta förblir gemensam. En sådan specialisering kommer att bli än mer nödvändig, om man anser att man inom en fakultet vill ha största möjliga anpassbarhet till arbetsmarknadens olika krav på olika ämneskombinationer och av dessa kombinationer bestämd specialisering på vissa områden. Specialiseringen innebär, 335

att man vid en institution under gemensam ämnesbeteckning har ett antal topptjänster, vilkas innehavare dels forskar inom olika områden, dels kan meddela undervisning med hänsyn till ämnets olika aspekter. Med hänsyn till forskningens och forskningsundervisningens krav anser utredningen att man även inom de rent humanistiska och inom de samhällsvetenskapliga ämnena bör sträva efter relativt stora institutioner, rymmande differentierade topptjänster. Det bör vara den bästa garantien dels för att den aktuella forskningens olika områden blir företrädda, dels för att de studerande på högstadiet kan få specialistbetonad undervisning inom sina forskningsområden. Det måste vara ytterst angeläget att det växande antalet unga forskare efter sina preliminärexamina kan erhålla förstklassig handledning. Enligt utredningens mening vore ett sådant system det bästa sättet att på en gång möta den ökade specialiseringens fordringar inom varje ämne och det samtidiga önskemålet att hålla examensämnet samlat. Humanistiska fakulteter med på detta sätt inom sig differentierade institutioner bör ha stora förutsättningar att lämna den mångsidiga undervisning som de i det föregående berörda skiftande utbildningslinjerna fordrar. I de ämnen där man under 1960-talet får räkna med en viss knapphet i fråga om lärartillgången — och det gäller framför allt för de samhällsvetenskapliga ämnena —• är institutioner av detta slag utan tvivel det rationellaste sättet att utnyttja den tillgängliga personalen både för undervisning och forskning. Som en konsekvens av denna sin grundsyn på institutionernas uppbyggnad, finner utredningen det naturligt att betrakta en vetenskaplig institution som en enhet med uppgift att dels i görligaste mån täcka hela forskningsfältet, dels lämna undervisning för fältets olika examina. Sedd från den synpunkten är en institution i fråga om undervisning en service-station, till vilken man vänder sig för att få den för en viss examen specificerade undervisningen levererad. En fakultet eller sektion, som omfattar flera olika institutioner, kan uppfattas på analogt sätt. Det blir fakultetens respektive sektionens sak att leverera den undervisning som behöves för nya utbildningsvägar eller för nyorientering genom nya ämneskombinationer. Ju flera ämnen som finnes företrädda inom en och samma fakultetsenhet, desto lättare blir det att åstadkomma en sådan nyorientering och utvidgning av nya kombinationer och byggandet av nya utbildningsvägar. Befarar man en snedvridning eller överproduktion inom något utbildningsområde, bör det vara än mera angeläget att man bygger upp fakulteterna på ett sådant sätt, att de utan stora svårigheter kan anpassa sig till nya behov och situationer. Vi har i det föregående sett att nyorientering och anpassning kan bli aktuella både inom de humanistiska kärnämnena och inom de samhällsvetenskapliga ämnena samt i fråga om examina med kombinationer av dessa två grupper. Genom att man i görligaste mån åstadkommer denna anpassbarhet, kan man även snabbt ställa om efter arbetsmarknadens krav. Utredningen finner för sin del att man därigenom uppnår en större grad av smidighet än om man bygger 336

upp en rad separata och specialiserade högskolor eller institut, som ställes inför stora problem vid varje förändring av arbetsmarknadens behov. Detta gäller vare sig det rör sig om en ökning eller om en minskning av utbildningskapaciteten. Även om stora delar av de väntade humanistskarorna söker sig in på nya vägar, bör man räkna med ett betydande antal studenter även inom de humanistiska kärnämnena. Detta kan även, som tidigare framhållits, komma att leda till ett ökat antal topptjänster av professors- och preceptorskaraktär inom dessa ämnen. Det är emellertid av betydelse, när statsmakterna inrättar sådana nya topptjänster, att man samtidigt föreskriver att undervisningen i främsta hand skall gälla de områden, där man finner en nyorientering önskvärd. Man bör sålunda tänka sig att alternativa kurser utarbetas i modern politisk och social historia, gällande både svenska och internationella förhållanden, i modern internationell litteraturhistoria och konsthistoria, i engelska, franska, tyska och spanska med tonvikt på det moderna språket och de ifrågavarande ländernas litteratur och kulturhistoria. Hur stor den erforderliga ökningen av antalet fasta lärar- och forskartjänster vid de humanistiska fakulteterna kommer att visa sig vara under 1960-talet, kan universitetsutredningen icke med bestämdhet ange. Mycket blir härvidlag beroende av studentströmmens fördelning på de skilda ämnena och denna fördelning blir i sin tur starkt avhängig av resultaten av det utredningsarbete, som bör genomföras av den i det föregående föreslagna kommittén för en differentierad humanistutbildning. Universitetsutredningen vill här endast helt allmänt uttala, att då 1950-talets våldsamma expansion av de humanistiska fakulteternas utbildningsuppgifter nu förutsattes avstanna, det allmänt sett blir naturligt och motiverat, att fakultetsorganisationen konsolideras genom en förstärkning av forskningens och forskarhandledningens resurser. Framtidens samhälle kommer, som flera gånger framhållits, att ha behov av en livaktig och mångsidigt inriktad humanistisk forskning.

E. Civilekonomutbildningens utbyggnad Universitetsutredningens huvudförslag då det gäller de humanistiska fakulteternas utbyggnad är — som framgår av det föregående — dels en differentiering av fakulteternas utbildande uppgifter, dels en avsevärd förstärkning av den samhällsvetenskapliga och psykologisk-pedagogiska forskningen och utbildningen. Uppenbart är, att ett förverkligande av utredningens förslag i dessa stycken måste vara ägnat att närma de humanistiska fakulteternas samhällsvetenskapliga ämnesgrupper till handelshögskolor och socialinstitut. I varje fall handelshögskolornas men i viss mån även socialinstitutens eventuella expansion måste därför enligt utredningens mening ses i samband med den samhällsvetenskapliga ämnesgruppens förstärkning. 337 22

1. Handelshögskolornas

ställning och utbildningen

av

civilekonomer

För närvarande finns det två handelshögskolor, den i Stockholm och den i Göteborg. Lärarstaben vid Stockholms handelshögskola består för närvarande av 11 professorer, nämligen 4 i företagsekonomi, 4 i nationalekonomi, 1 i rättsvetenskap, 2 i ekonomisk geografi och 1 i socialpsykologi. Därtill kommer docenturer, lektorat och speciallärarbefattningar. Motsvarande stab vid handelshögskolan i Göteborg utgöres av 5 professorer, nämligen 2 i företagsekonomi, 1 i nationalekonomi, 1 i rättsvetenskap och 1 i ekonomisk geografi, samt speciallärare och lektorer. Elevantalet i Stockholm är cirka 900 studenter med ett årsintag på cirka 225, i Göteborg 530 med ett intag av 130 per år. Vid högskolorna meddelas civilekonomexamen, vilken omfattar följande obligatoriska ämnen: 1) nationalekonomi, 2) företagsekonomi, 3) ekonomisk geografi samt 4) rättsvetenskap. Frågan om handelshögskolornas ställning har för universitetsutredningens del fått särskild aktualitet dels genom beslut av Kungl. Maj:t av den 13 juni 1958 att överlämna samtliga handlingar i ett av Malmö stad framlagt förslag angående en tredje handelshögskola, förlagd till Malmö, dels genom ett till utredningen den 12 juni 1959 överlämnat förslag om en sydsvensk handelshögskola. Detta förslag har utarbetats av en för Lunds universitet och Skånes handelskammare gemensam kommitté.

2.

Malmö-förslaget

Den tredje handelshögskolan skulle enligt Malmö-förslaget i stort sett erhålla samma struktur och organisatoriska ställning som handelshögskolan i Göteborg. Högskolan skulle stå under ledning av en styrelse, bestående av sju ledamöter, två — varav en tillika styrelsens ordförande — utsedda av Kungl. Maj:t, två utsedda av en stiftelse, två utsedda av stadsfullmäktige i Malmö, varjämte högskolans rektor skulle vara självskriven ledamot av styrelsen. Av kostnaderna skulle ungefär 75 procent falla på staten; för återstoden skulle Malmö stad svara. Högskolan skulle årligen kunna intaga 100 nya studenter. För undervisningen skulle erfordras följande lärarpersonal: Tre professurer, nämligen en professur i nationalekonomi och två i företagsekonomi; två precepturer, nämligen en i rättsvetenskap och en i ekonomisk geografi; vidare tre docentbefattningar, tre biträdande lärarbefattningar, fyra förste assistenttjänster samt en heltidsanställd infödd lektor i engelska och biträdande lektorer i övriga behövliga språk. Malmö stad antogs kunna ställa provisoriska lokaler till förfogande. Det behövliga utrymmet uppskattades till 1 400—1 600 m 2 . Över detta förslag yttrade sig en rad myndigheter. Utredningen återger här med en viss utförlighet synpunkter som framförts i dessa remissvar. 338

Remissutlåtanden

över

Malmö-förslaget

1 sitt remissvar preciserade statskontoret problemet på följande sätt: Om ett behov av fler civilekonomer föreligger, 1. kan då de nuvarande handelshögskolorna utbyggas så, att detta behov tillfredsställes? 2. måste man även efter en sådan utbyggnad överväga en tredje handelshögskola? Statskontoret framför som sin uppfattning att man i första hand bör undersöka, vilka möjligheter som finns att ytterligare utbygga de nu existerande högskolorna. I fråga o m behovet a v ytterligare civilekonomer framhåller Arbetsmarknadsstyrelsen: »Till de områden, där redan i nuvarande läge med hänsyn till utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden en utbyggnad av den högskolemässiga undervisningen synes motiverad, hör enligt styrelsens mening det merkantila området. Härför talar till en början det marknadsmässiga läget vad gäller arbetskraft med civilekonomutbildning. Efterfrågan på civilekonomer har under så gott som hela efterkrigstiden varit stor och har väsentligt överstigit tillgången på arbetskraft med dylik utbildning. Handelshögskoleutbildning har visat sig alltmer användbar inom såväl enskild som offentlig tjänst. Civilekonomkåren utvisar en påfallande spridning över så gott som samtliga näringsområden. En viss belysning härav ger bl. a. den av Universitetsutredningen nyligen redovisade akademikerräkningen.» Styrelsen framhåller vidare: »Kvantitativt preciserade prognoser av behovet av arbetskraft på längre sikt för sådana yrkesuppgifter för vilka civilekonomutbildningen är lämplig, ställer sig bl. a. på grund av denna utbildnings vida användningsområde svåra . . . Styrelsen vill därför här endast understryka att såväl erfarenheterna av den hittillsvarande utvecklingen på arbetsmarknaden som de allmänna överväganden, som kan göras beträffande de mera långsiktiga utvecklingstendenserna, enligt dess mening talar för lämpligheten av en utbyggnad av den högre merkantila utbildningen. Särskild betydelse i detta sammanhang tillmäter styrelsen därvid denna utbildnings konstaterade vida användningsområde.» Styrelsen framhåller vidare, att intresset för denna form av utbildning är stort och att år 1957 avvisades omkring 430 aspiranter eller mer än hälften av hela antalet inträdessökande. Betygsfordringarna har i anslutning härtill kraftigt stegrats. Skulle en tredje handelshögskola komma till stånd, har styrelsen inte något att erinra mot att den förlägges till Malmö. Kommer•skollegium konstaterade, att läget läsåret 1956/57 var det, att då »inskrevos 217 elever vid handelshögskolan i Stockholm och 129 vid handelshögskolan i Göteborg. Samtidigt utexaminerades drygt 200 civilekonomer, vilka ungefärligen jämnt fördela sig på de båda läroanstalterna. Sistnämnda siffror är, särskilt för Stockholms del, överraskande låga, och det synes kollegium som om kapaciteten icke är utnyttjad och att det sålunda skulle vara möjligt att inom ramen för den nuvarande handelshögskoleorganisationen utbilda fler civilekonomer.» Härtill komme att ett förslag angående utvidgning av handelshögskolan i Göteborg nyligen utarbetats. »Även om ett genomförande av detta förslag skulle medföra krav på ökade insatser från statens sida, skulle en sådan lösning uppenbarligen bli betydligt billigare än inrättandet av en ny handelshögskola. Ytterligare må erinras om att undervisningen i företagsekonomi — vilken hittills varit förbehållen handelshögskolorna — från och med läsåret 1958/59 kommer att meddelas vid rikets universitet; otvivelaktigt bör en person med t. ex. juridisk eller samhällsvetenskaplig

examen, vari även ämnet företagsekonomi ingår, kunna i någon mån ersätta civilekonomerna på arbetsmarknaden och då framför allt inom det offentliga området. Slutligen torde det förhålla sig så, att utexaminerade elever från landets handelsgymnasier utgöra en icke oväsentlig tillgång när det gäller att tillgodose behovet av merkantilt skolad arbetskraft.» Kommerskollegium har i sin tur hört olika handelskammare. Stockholms handelskammare framhåller: »I detta sammanhang vill Stockholms Handelskammare framhålla att kammaren finner en ny handelshögskola, gärna förlagd till Malmö, klart vara att föredraga framför en eventuell utbyggnad av utbildningskapaciteten vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. Kvalitetskravet inom civilekonomutbildningen måste ställas högt och en ytterligare ökning av antalet studerande vid de nu befintliga bägge handelshögskolorna skulle otvivelaktigt innebära risker för en försämring av utbildningen och en sänkning av de utexaminerades kunskapsnivå.» Det framhålles vidare såsom angeläget, att en ny handelshögskola kvalitetsmässigt tillgodoses på ett sätt, som ställer densamma i paritet med övriga handelshögskolor. Handelskammaren i Göteborg ansluter sig till projektet om en ny handelshögskola, förlagd till Malmö, och säger: »Utan tvivel medför utvecklingen av det svenska näringslivet ett ökat behov av personer med kvalificerad ekonomisk utbildning såväl inom företagens ledning som på andra poster inom dem, ävensom i allmän tjänst. Sveriges ställning som ett högt industrialiserat land med exportintressen i snart sagt alla delar av världen gör det nödvändigt att i dagens läge med allt hårdare konkurrens om marknaderna förse företagen med sådana personalresurser, som svara mot det alltmera intensifierade och komplicerade arbetet inom industri och handel.» Handelskammaren framhåller emellertid att en ny handelshögskola bör komma till, först sedan Göteborgs-högskolan utbyggts till full kapacitet. Denna vore lokalmässigt i stånd att rymma 50 procent fler elever. Detta förutsätter dock en ökad lärarkår. E n rad organisationer, som n ä r m a s t representerar arbetsgivarsidan

h a r även

yttrat sig. Sveriges Allmänna Exportförening framhåller sålunda: »För att svensk exportindustri skall kunna hävda sig i den allt hårdare konkurrens som kännetecknar världsmarknaden, kräves att exportföretagen oavlåtligt hålla sin uppmärksamhet riktad på utvecklingen inom utrikeshandelns olika områden och söka tillgodogöra sig nyvunna rön och erfarenheter. Den högre handelsundervisningen och forskningen äro ägnade att främja detta syfte. Framför allt i fråga om forskning på utrikeshandelns område anser föreningen, att ett aktuellt behov föreligger, och det är föreningens förhoppning, att tillkomsten av en ny handelshögskola kommer att väsentligt öka möjligheterna att tillgodose detta behov.» Sveriges Grossistförbund framhåller, att behovet av en utvidgad och intensifierad handelsutbildning i vårt land väsentligen sammanhänger med den ökade betydelse som distributionsfrågorna fått i vårt samhälle. »Forskningen på distributionsområdet måste i samband med denna utveckling avsevärt intensifieras. Medan betydande resurser ställts till den tekniska forskningens förfogande har den distributionsekonomiska forskningen hittills missgynnats. Sistnämnda forskning sammanhänger intimt med handelshögskolornas verksamhet. En utökning av kapaciteten inom handelshögskoleväsendet är därför enligt vår uppfattning av stor betydelse för fortsatta framsteg inom distributionen och därmed inom hela näringslivet. I princip måste de investeringar, som sker i sådant syfte, på lång sikt vara i hög grad produktiva. Vi vill därför oreserverat förorda en utvidgning av kapaciteten i fråga om handelsutbildningen på högskolestadiet.»

Sveriges Industriförbund framhåller: »Förbundet anser det angeläget att möjligheterna till handelshögskoleutbildning ytterligare utvidgas, i all synnerhet som de nu existerande högskolornas i Göteborg och Stockholm kapacitet inte förslår att ta emot ens alla lämpade inträdessökande.» Förbundet framhåller, att det föreligger stora forskningsuppgifter inom företagsekonomiens område och att det från den synpunkten är önskvärt med en utbyggnad av landets handelshögskolor. Förbundet bifogar en skrivelse från Skånska Ättiksfabriken, som framhåller att »bolaget v i l l . . . ifrågasätta, om icke vissa fördelar skulle kunna vinnas, om undervisningen vid en handelshögskola delvis inriktades efter något andra grunder än som nu sker vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. Det vi närmast har i åtanke är ett bättre tillgodoseende av behovet av väl utbildad försäljningspersonal, speciellt då för export. Enligt vårt förmenande skulle det vara av stor betydelse, om en linje inom den blivande handelshögskolan toge sikte på att tillgodose detta behov. Den specialutbildning utöver erforderlig grundkurs som i första hand skulle erfordras för sådana studerande skulle vara a) en grundlig kurs i försäljningspsykologi, marknadskännedom, marknadsanalys etc; b) språkundervisning i minst två av de vanligast förekommande språken motsvarande kraven för minst betyget Godkänd i filosofie kandidatexamen samt c) teknisk undervisning och materialkännedom i den utsträckning detta anses önskvärt för exportinriktade försäljare, vilka inom relativt kort tid väntas övergå till försäljningsledande uppgifter.» A v dessa remissvar a t t d ö m a råder det sålunda k n a p p a s t någon t v e k a n inom de organisationer, som representerar arbetsgivarna, a t t behov föreligger av fler civilekonomer. I allmänhet ställer m a n sig positiv till t a n k e n på en tredje högskola. D o c k m e n a r m a n , a t t de n u v a r a n d e högskolorna bör utbyggas till full k a p a c i t e t och a t t den tredje högskolan inte bör få en lägre kvalitet än de t v å n u existerande. Även Svenska framhåller:

Civilekonomföreningen,

h a r l ä m n a t e t t remissvar. Föreningen

»Redan i dagens läge förekommer som bekant en hög betygsspärr vid intagningen till handelshögskolorna. Många studenter med goda allmänna förutsättningar för en insats i näringslivet eller förvaltningen kan till följd därav ej komma i åtnjutande av utbildning. Att vid den anstormning som är att förutse till föjd av de hastigt ökande studentårskullarna reglera intagningen genom ytterligare skärpta betygsfordringar måste leda till vissa icke önskvärda konsekvenser.» Föreningen anser därför att man måste räkna med en framtida kraftig ökning av efterfrågan av civilekonomer. Den nuvarande bristsituationen har haft till följd att vissa mindre attraktiva befattningar inom den statliga och kommunala sektorn blivit obesatta. Föreningen fortsätter: »Vid bedömningen av sysselsättningsmöjligheterna under de närmaste åren är det av intresse att konstatera att en pensionsavgång i storleksordningen 250 civilekonomer kommer att äga rum under tiden 1958—63. Till följd av att civilekonomerna först vid tiden för första världskriget gjorde sin entré på arbetsmarknaden har denna avgång hittills varit obetydlig. När pensionsavgången nu sätter in, medför den — jämsides med den löpande efterfrågan — ett ersättningsbehov av civilekonomer, motsvarande i stort sett en fjärdedel av utexamineringen från nuvarande handelshögskolor under den närmaste 5-årsperioden.» Civilekonomernas sysselsättningsmöjligheter anses gynnsamt påverkas av utbildningens mångsidiga användbarhet. Civilekonomföreningen anser det orealistiskt att bibehålla den nuvarande utbildningskapaciteten. Man bör emellertid i första hand utnyttja de resurser, som de nuvarande 341

högskolorna erbjuder och föreningen betonar speciellt nödvändigheten att bygga ut Göteborgs handelshögskola. »Till följd av bristande ekonomiska resurser har denna institution icke kunnat till sig knyta de lärarkrafter som erfordras för en differentiering och utbyggnad av undervisningen i företagsekonomi på samma sätt som skett vid handelshögskolan i Stockholm. Redan vid nuvarande studentantal erfordras sålunda en viss komplettering av handelshögskolan i Göteborg för att utjämna skillnaden i utbildningens standard inom ämnet företagsekonomi, som uppstått mellan handelshögskolorna.» Föreningen anser, att man bör överväga att öka intagningen i Göteborg. Det troliga är dock, att även efter en sådan kapacitetsökning behov föreligger av ytterligare en högskola. Sveriges Förenade Studentkårer

(SFS), vilka kan sägas föra a r b e t s t a g a r n a s talan,

trycker även på nödvändigheten att först, genom personalförstärkningar, utbygga de båda nu existerande handelshögskolorna till full kapacitet. Handelshögskolan i Göteborg är för tillfället inte fullt utnyttjad: »Där studerar för närvarande cirka 450 elever, medan skolan är dimensionerad för 650. Att så är förhållandet tillskrives främst bristen på anslag till ytterligare lärarkrafter. Intagningen i Göteborg torde således med en förstärkning av lärarpersonalen kunna ökas med cirka 50 elever per år, och det behöver knappast framhållas, att en sådan ökning från alla synpunkter är synnerligen önskvärd.» SFS anser att man, om man ytterligare skall bygga ut civilekonomutbildningen, bör söka sig fram efter nya vägar i intimt samarbete med andra fakulteter och högskolor. Civilekonomerna kan behöva såväl teknisk utbildning som utbildning i andra samhällsvetenskapliga ämnen. SFS slutar med att hänvisa till vissa uttalanden vid 1958 års allmänna studentkonferens: »att nu befintliga handelshögskolor bör utnyttjas till sin fulla kapacitet och att en högre merkantil utbildningslinje i Skåne bör inrättas, att försöksverksamhet med nya utbildningslinjer bör anordnas; att en utredning bör verkställas rörande formerna för att tillgodose behovet av viss teknisk utbildning för ekonomie studerande; att ... särskilt bör övervägas nya former av examina, innefattande ämnen vid skilda fakulteter och högskolor». F ö r de undervisande institutionerna h a r kanslern för rikets universitet, efter h ö r a n d e av de juridiska och humanistiska fakulteterna i L u n d , avgivit remisssvar. Likaledes föreligger svar från handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. Juridiska fakulteten i Lund framhåller, att skäl talar både för en självständig handelshögskola och för en fastare organisatorisk förbindelse med universitetet. Humanistiska fakulteten i Lund framhåller, att många fördelar står att vinna genom en samordning av en handelshögskolas kapacitet med ett universitets och förordar därför att frågan om sambandet mellan Lunds universitet och de föreslagna högskolorna (teknisk högskola och handelshögskola) tages upp till utredning. Direktionen för handelshögskolan i Stockholm framhåller att det är svårt att med bestämdhet yttra sig om behovet av en ny handelshögskola. Skulle en sådan inrättas, bör »en ny handelshögskola enligt direktionens mening bedriva sin verksamhet efter ungefär samma riktlinjer som de befintliga handelshögskolorna, med koncentration på huvudämnena nationalekonomi, företagsekonomi, ekonomisk geografi och rättsvetenskap. Inom dessa ämnen och i språk bör lärarorganisationen så snart som möjligt byggas ut till en tillfredsställande standard.» Lärarrådet vid samma högskola konstaterar, att »efterfrågan på handelshögskoleutbildning överstiger redan nu kraftigt de befintliga handelshögskolornas utbildningskapacitet, och man måste räkna med att denna efterfrågan kom-

mer att öka ytterligare under det närmaste årtiondet, kanske till det dubbla mot nu på grund av den väntade ökningen av årliga antalet avlagda studentexamina. Efterfrågan på civilekonomer kommer med stor sannolikhet att vara sådan, att en relativt snabb ökning av utbildningskapaciteten till åtminstone 150 procent av nuvarande kapacitet skulle kunna genomföras utan att överskott uppstår på arbetsmarknaden. Om man bestämmer sig för att öka utbildningskapaciteten med omkring 50 procent bör detta enligt lärarrådets mening i första hand ske genom att en ny handelshögskola inrättas.» Lärarrådet avråder från att inlemma den nya handelshögskolan i Lunds universitet men anser att den nya handelshögskolan bör i görligaste mån samarbeta med Lunds universitet. Viktigt är att man inte från början gör den nya handelshögskolan för liten så att den inte blir en fruktbärande akademisk miljö. Styrelsen för handelshögskolan i Göteborg framhåller att handelshögskolans under »åren 1950—52 uppförda byggnad har dimensionerats med tanke på att studentantalet kunde komma att ökas väsentligt, eller med utgångspunkt från nuvarande förhållande, med cirka 50 procent. För genomförande av denna ökning som styrelsen finner böra ske, fordras emellertid en ytterligare utökning av lärarkrafterna.» Styrelsen anser, att upprustningen av handelshögskolan i Göteborg bör komma först och att man i andra hand bör upprätta ytterligare en högskola. Lärarrådet vid samma högskola understryker ävenledes att en ökning av intagningen av elever med 50 procent kan ske inom de nuvarande lokalerna och att kostnadsökningen huvudsakligen skulle komma att avse personalorganisationen. I en särskild skrivelse från lärarrådet till styrelsen den 8 maj 1958 anger lärarrådet den upprustning som enligt dess mening är nödvändig för en 50 procents kapacitetsökning i undervisningen om man samtidigt tager hänsyn till den intensifiering av forskningen som är önskvärd och nödvändig. Förslaget innefattar en ökning av professurernas antal från fem till nio. Vidare föreslås två nya docenturer och sex lektorat. D e s y n p u n k t e r som framförts i remissakten k a n s a m m a n f a t t a s i följande p u n k t e r : 1) D e t föreligger e t t behov av fler personer med ekonomisk utbildning; 2) civilekonomutbildningen är värdefull därför a t t den är anpassbar till olika y r k e n och situationer på a r b e t s m a r k n a d e n ; s a m t 3) den utbildning som nu ges vid handelshögskolorna bör med fördel kompletteras med ytterligare undervisning i samhällsvetenskapliga och tekniska ä m n e n s a m t i moderna språk.

3.

Lunda-förslaget

1 det förslag, som den g e m e n s a m m a k o m m i t t é n för L u n d s universitet och Skånes h a n d e l s k a m m a r e u t a r b e t a t , förutsattes för civilekonomutbildningen följande befattningar: Företagsekonomi 2 professurer med specialområden för närvarande lämpligen administration, distribution och/eller kostnads- och intäktsanalys 2 docenturer 4 lektorat eller 8 bitr. läraretjänster Speciallärare (praktiker) i vissa specialämnen, såsom kontorsorganisation, redovisningsorganisation, databehandlingsmetoder.

Nationalekonomi 1 professur 1 docentur 2 lektorat eller 4 bitr. läraretjänster. Internationell ekonomi 1 professur 2 docenturer Speciallärare i export- och importteknik. Rättsvetenskap 1 professur 1 lektorat eller 2 bitr. läraretjänster Speciallärare i vissa ämnen såsom beskattningsrätt. Främmande språk deltidsanställda lektorer i engelska, tyska, franska, spanska, portugisiska och eventuellt ryska i den mån samundervisning med humanistiska fakulteten icke kan anordnas. Kommittén anger följande allmänna riktlinjer för utbildningen: Utbildningen bör »fortlöpande anpassas efter näringslivets utveckling. Denna fortlöpande anpassning kan föranleda, att nya ämnen upptagas i studieplanerna. Även kombinationer med ämnen som för närvarande ligger utanför handelshögskolornas undervisningsprogram, kunna ifrågakomma.» K o m m i t t é n h a r r ä k n a t med en total intagning vid samtliga handelshögskolor a v 600 elever per å r m o t det n u v a r a n d e intaget a v 340. D e t årliga intaget skulle sålunda öka med 260 studenter. Även om handelshögskolan i Göteborg ö k a r sitt intag med 50 studenter, å t e r s t å r 210, som skulle behöva beredas plats. Lokalfrågan b e r ä k n a r k o m m i t t é n k u n n a lösa genom a t t u t n y t t j a M a l m ö h u s läns landstings lasaretts n u v a r a n d e köksbyggnad. I skrivelse av den 17 juni 1959 till universitetsutredningen, förklarar ordföranden i centrala byggnadsk o m m i t t é n , riksdagsman Torsten Andrén, a t t n ä m n d a byggnad k a n ställas till universitetets förfogande i augusti 1961. N å g o t ekonomiskt bidrag från näringslivet anser den skånska k o m m i t t é n inte a t t m a n kan r ä k n a med. K o m m i t t é n framlägger fem olika förslag till organisation och skriver: »Vid v å r a ställningstaganden h a r det s t å t t klart, a t t d e t i olika hänseenden skulle för handelshögskolan v a r a av stort värde, om viss samordning med L u n d s universitet med dess resurser k u n d e k o m m a till stånd. Icke minst skulle därigenom b ä t t r e möjligheter skapas för ordnande av handelshögskolans lärarefråga, som d e t eljest särskilt i begynnelseskedet torde k o m m a a t t m ö t a svårigheter a t t lösa. Genom handelshögskolan skulle n y a utbildningsvägar öppnas för den u n g d o m , som söker sig till universitetet. Vidare skulle s t u d e n t e r n a vid handelshögskolan få möjlighet a t t studera vissa ä m n e n tillhörande universitetets olika fakulteter,

vilka kan vara av värde för de studerandes framtida verksamhet. Slutligen skulle vidgade forskningsmöjligheter på detta sätt skapas. Från nu angivna utgångspunkter har följande fem alternativ för handelshögskolans ställning diskuterats: Alt. A. Fristående handelshögskola; lärarråd; egen styrelse och rektor; (samarbete med universitetet genom viss gemensam undervisning och examination; sorterande under Handelsdepartementet). Alt. B. Handelshögskola vid Lunds universitet (särskild styrelse och särskild rektor men viss koordination med universitetet). Universitetsrektorn ordförande i styrelsen, visst antal akademiska lärare självskrivna i styrelsen med vissa ledamöter från näringslivet utsedda av Skånes Handelskammare. (Universitetskanslern, Ecklesiastikdepartementet.) Alt. C. Handelshögskola vid Lunds universitet tillika ekonomisk fakultet. Alt. D. Ekonomisk fakultet vid Lunds universitet i alla avseenden jämställd med övriga fakulteter. Alt. E. Utbildningen ingår i en ekonomisk-samhällsvetenskaplig fakultet.» Kommittén utgallrar omedelbart alternativ E, ehuru det har vissa organisatoriska fördelar. Alternativet tillåter inte att man tillämpar intagningsspärr och kommittén bedömer en spärr, som varande av stor betydelse för studentens kvalitet. Kommittén framhåller: »Sålunda bleve det vid nämnda alternativ omöjligt att tillämpa intagningsspärr. Det låter sig nämligen näppeligen göra att vid en och samma fakultet föreskriva sådan spärr för de studenter, som avsågo att avlägga ekonomexamen, medan fritt tillträde skulle stå öppet för övriga kategorier studerande. Från näringslivets sida har därtill invänts, att risk förelåge för att vid en dylik samhällsvetenskaplig fakultet med åsidosättande av det praktiska affärslivets behov, undervisningen skulle få en alltför teoretisk inriktning.» »För att utåt starkt betona likvärdighetskravet d. v. s. kravet på samma inträdesfordringar, samma utbildning och samma kompetens hos de utexaminerade civilekonomerna vid den sydsvenska läroanstalten, som vid de båda äldre, har vi ansett, att utbildningen bör givas i handelshögskolans form. E t t ytterligare skäl för att så bör ske, är att det synes angeläget, att utbildningen kommer i åtnjutande av den goodwill hos såväl näringslivet som den studerande ungdomen, som de nuvarande båda högskolorna äger.» Kommittén stannar därför vid alternativ C. Skälen härför anges vara att anknytningen till universitetet ger bättre möjligheter att differentiera undervisningen, att utnyttja tillgängliga lärarkrafter, gemensamma bibliotek och institutioner samt lokaler för undervisningens och forskningens behov. Samordningen ger ekonomerna möjligheter att komplettera och differentiera sin utbildning med universitetsämnen, som är företrädda vid universitetet men som inte finns vid handelshögskolorna. Man understryker emellertid åter, att det väsentliga är att undervisningen för de blivande civilekonomerna tar sikte på näringslivets behov och ges en praktisk inriktning. Det är med tanke härpå som kommitterade »funnit 345

det vara av så stor betydelse, att näringslivet gives möjlighet till representation i fakulteten, även om vi äro medvetna om att något liknande arrangemang hittills icke förekommit vid universitetens fakulteter. Näringslivets representation i fakulteten utgör i själva verket en väsentlig sak i vårt organisationsförslag.» 4. Utredningens

synpunkter

och förslag

Av den föregående framställningen har framgått, att handelshögskolornas nuvarande utbildningskapacitet allmänt anses vara otillräcklig. Anledningen till att man räknar med ett starkt ökat utbildningsbehov i fråga om civilekonomer är helt naturligt delvis den, att näringslivets utveckling fordrar ett större antal företagsekonomiskt utbildade experter på poster av samma slag som nu normalt besattes med civilekonomer. Därtill kommer emellertid att civilekonomexamen är mångsidigt användbar och att utbildningens användningsområde skulle kunna ytterligare utsträckas, därest möjligheter skapades att komplettera civilekonomexamen med andra ämnen än de huvudämnen, som nu normalt ingår i utbildningen. För egen del vill utredningen tillägga, att en ökad utbildning av civilekonomer också motiveras därav, att vi först nu har att räkna med ett egentligt ersättningsbehov på civilekonomernas arbetsmarknad. Civilekonomexamen är så ung (den första civilekonomen examinerades år 1911), att examinationen hittills så gott som uteslutande inneburit ett nettotillskott till yrkeskåren. Först under innevarande decennium har de äldre civilekonomerna börjat nå pensionsåldern och därmed uppstår den så att säga normala situationen för yrkesgruppens förnyelse och utvidgning. Då det så gäller den erforderliga intagningsökningens storlek, har universitetsutredningen — liksom i fråga om civilingenjörsutbildningens framtida dimensionering — samrått med representanter för Sveriges Industriförbund. I skrivelse till utredningen den 16 juni 1959 har Industriförbundet sammanfattat sina synpunkter på frågan. En betydande ökning av intagningen är, konstaterar förbundet, i och för sig möjlig. E t t stort antal välmeriterade inträdessökande måste årligen vägras inträde vid de båda handelshögskolorna. Förbundet påpekar emellertid, att en ökad intagning till dessa högskolor kan få återverkningar på kvaliteten hos dem som studerar för avläggande av samhällsvetenskapliga examina. Beträffande näringslivets behov av civilekonomer har Industriförbundet efter konferenser med representativa företrädare för näringslivet kunnat konstatera, att en betydande brist på civilekonomer anses föreligga. »Förbundet har kommit till den uppfattningen, att en intagning av cirka 600 elever mot nuvarande 350 skulle motsvara behovet.» Även andra skäl än det omedelbara behovet av personal med civilekonomutbildning finns, framhåller Industriförbundet, för en ökad intagning. Efter346

frågan på civilekonomer är nu så stor, att flertalet ekonomie studerande erbjudes anställning redan före examen, något som i hög grad försvårar forskarrekryteringen. »Önskemålet om en ökning av antalet forskare på det företagsekonomiska området synes endast kunna realiseras genom en större intagning till handelshögskolorna.» I andra kapitlet har universitetsutredningen redovisat föreliggande material för en kvantitativ bedömning av arbetsmarknadens framtida behov av civilekonomer. I femte kapitlet har utredningen därefter framlagt sin allmänna syn på detta spörsmål, och utredningen har därvid redovisat sina skäl för en ökning av intagningskapaciteten från för närvarande ungefär 350 till ungefär det dubbla. Härigenom skulle enligt utredningens beräkningar erhållas en ökning av den årliga examinationen från för närvarande drygt 200 per år till ungefär 450 årligen examinerade civilekonomer under slutet av 1960-talet. Utredningens intagningssiffra, som endast är att betrakta som en riktpunkt, ligger sålunda något högre än den av Industriförbundet angivna. I anslutning härtill vill utredningen understryka, dels att varje bedömning av det exakta utbildningsbehovet av en yrkeskategori av så mångsidig användbarhet som civilekonomerna måste vara grundad på relativt allmänna överväganden, dels att behovet av en avsevärt starkare rekrytering av unga forskare inom företagsekonomien motiverar en större ökning av intagningen än den som en mera omedelbart på arbetsmarknadens behov inriktad bedömning ger vid handen. Det är vidare icke uteslutande näringslivet, som efterfrågar civilekonomer. Den offentliga förvaltningen — den statliga liksom den kommunala — torde i framtiden få ett starkare behov än nu av personal med företagsekonomisk utbildning. Slutligen vill utredningen framhålla, att dess riktpunkt, 700 årligen nyintagna ekonomie studerande, också bör ses i samband med att utredningen — som kommer att framgå av det följande — tänker sig att en del av den ökade utbildningen av civilekonomer skall förläggas till universiteten i Uppsala och Lund. Skulle så icke bli förhållandet, får man i stället räkna med att arbetsmarknaden kommer att tillföras en akademikerkategori med en utbildning, som i vissa stycken överensstämmer med civilekonomernas, nämligen filosofie kandidater med tre eller fyra betygsenheter i ämnet företagsekonomi i sin examen.

Då det så gäller den utökade civilekonomutbildningens fördelning mellan olika läroanstalter, har man — liksom beträffande de tekniska högskolorna — först att undersöka, i vilken utsträckning förutsättningar föreligger för en ökad utbildning vid de två bestående handelshögskolorna. Vad då först beträffar handelshögskolan i Stockholm, har utredningen haft ingående överläggningar med representanter för högskolans direktion. Som resultat av dessa överläggningar har direktionens ordförande i skrivelse till utredningen den 9 september 1959 meddelat, att direktionen är positivt inställd till 347

tanken på att medverka till en ökad civilekonomutbildning. I skrivelsen anföres vidare bl. a. följande: »I nuvarande läge är direktionen dock ej beredd att taga ställning till frågan för mera än den närmaste femårsperioden från det programmet för en ökad ekonomutbildning blivit av statsmakterna godkänt. Under denna period är direktionen i princip villig att öka intagningen successivt till ett årligt antal av cirka 275, detta under förutsättning att erforderliga medel ställas till högskolans förfogande. Det är givetvis också en förutsättning att lärarkrafter kunna erhållas för en sådan utvidgning av högskolans verksamhet.» Handelshögskolans direktion är, meddelas det vidare i skrivelsen, beredd att träda i förhandlingar om en komplettering av det mellan staten, Stockholms stad, Handelshögskoleföreningen i Stockholm och högskolan gällande avtalet av den 23 januari 1954 (med ändringar den 29 juni 1956 och den 21 september 1957). Som utgångspunkt för sådana förhandlingar anges att den behövliga anslagsökningen skulle täckas av statsmedel. Även Handelshögskoleföreningen i Stockholm torde, framhålles det slutligen i skrivelsen, vara beredd att upptaga dylika förhandlingar. I fråga om handelshögskolan i Göteborg föreligger en inom högskolans lärarråd utarbetad utbyggnadsplan, vilken biträtts av högskolans styrelse och av denna med skrivelse den 30 juni 1958 överlämnats till Kungl. Maj:t. Denna utbyggnadsplan utgår från att högskolans utbildningskapacitet skall kunna ökas med 50 procent, vilket innebär att den årliga intagningen av studerande skulle ökas från nu 120 till 180. Det understrykes emellertid, att handelshögskolans utbyggnad icke bör inskränkas till att gälla endast en kvantitativ ökning av utbildningskapaciteten. Därutöver behövs en kvalitativ upprustning av högskolans vetenskapliga resurser, som skulle möjliggöra icke blott forskning på en bredare front utan även en differentiering av studierna, som hittills icke varit möjlig att genomföra. En sådan differentiering är enligt lärarrådets och styrelsens mening erforderlig redan i fråga om den grundkurs, som avslutas med ekonomexamen. Med nuvarande resurser måste denna grundkurs förbli i hög grad standardiserad, och specialisering är möjlig endast i begränsad omfattning. I skrivelse till högskolans styrelse den 20 juli 1959 har lärarrådet redovisat ytterligare material till belysning av högskolans behov av förstärkta resurser för en utvidgad och mera differentierad civilekonomutbildning. Härvid konstateras till en början, att en utökning av intagningskapaciteten med 50 procent är i stort sett möjlig att genomföra inom ramen för nu tillgängliga lokaler, varvid lärarrådet räknar med en icke blott kvantitativ utan även kvalitativ förstärkning av den vid högskolan meddelade utbildningen. För att högskolan skall uppnå en 50-procentig ökning av utbildningskapaciteten och därutöver nå en kvalitativ standard i avseende på lärarpersonalens sammansättning och undervisningsbörda, undervisningsgruppernas storlek m. m., som i huvudsak överens348

stämmer med de riktlinjer härutinnan, som för de filosofiska fakulteternas del i anslutning till universitetsutredningens första betänkande angivits i Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958, räknar lärarrådet med att högskolan skulle behöva förstärkas med i allt tre professurer (i företagsekonomi, speciellt kalkylering och budgetering, i företagsekonomi, speciellt administration, samt i ekonomisk geografi, speciellt utrikes handel och sjöfart), fem universitetslektorat (tre i nationalekonomi, ett i civilrätt och ett i beskattningsrätt), åtta biträdande lärarbefattningar och sju assistenttjänster, varjämte vissa befintliga befattningar skulle omvandlas till tjänster med större undervisningsskyldighet. Därtill skulle komma det lärarbehov, som följer av högskolans särskilda åtagande att meddela undervisning i ämnet företagsekonomi inom ramen för filosofiska examina åt studerande vid Göteborgs universitet. En bedömning av den möjliga intagningsökningen vid de båda handelshögskolorna försvåras i viss mån av dessa läroanstalters säregna ställning i universitets- och högskoleorganisationen. Båda högskolorna har karaktär av enskilda institutioner och deras verksamhet bygger ytterst på avtal mellan staten, vederbörande kommun och vissa privata intressenter. Gällande avtal beträffande handelshögskolan i Stockholm, daterat den 23 januari 1954, är slutet mellan staten, Stockholms stad, Handelshögskoleföreningen i Stockholm och handelshögskolans direktion och innebär, vad statens engagemang beträffar, i huvudsak att högskolan tillförsäkras ett enligt vissa grunder beräknat fast årligt bidrag av statsmedel, medan övriga för högskolans verksamhet erforderliga medel tillskjutes från andra håll. Kungl. Maj:t fastställer högskolans grundstadgar och utser därjämte ordförande jämte ytterligare en ledamot av högskolans direktion, som har att utöva, högsta vården och styrelsen av högskolan. Avtalets konstruktion innebär, att beslut om en utökning av högskolans utbildningskapacitet skall fattas av högskolans direktion, men därest en sådan kapacitetsökning förutsätter ökad insats av statsmedel, fordras dessförinnan förhandlingar och överenskommelse om förändringar i det mellan staten, staden, Handelshögskoleföreningen och direktionen träffade avtalet. Motsvarande avtal beträffande handelshögskolan i Göteborg är träffat den 9 december 1952 mellan staten, Göteborgs stad och högskolans styrelse. Avtalet innebär, att den för högskolans verksamhet, efter ianspråktagande av högskolans disponibla egna medel, erforderliga anslagssumman enligt vissa grunder delas mellan staten och staden, varvid dock stadens bidrag är maximerat till visst, i avtalet angivet belopp. Kungl. Maj:t fastställer även här högskolans grundstadgar och tillsätter ordförande och ytterligare en ledamot av styrelsen. Genom avtalets konstruktion torde i detta fall, eftersom Göteborgs stads anslag redan nu uppgår till det i avtalet fixerade maximibeloppet, beslut om ökning av högskolans intagningskapacitet i princip kunna fattas av statsmakterna och högskolans styrelse utan ändringar i själva avtalet. 349

Universitetsutredningen finner, att den erforderliga utbyggnaden av civilekonomutbildningen i första hand bör komma till stånd genom tillvaratagande av föreliggande möjligheter att öka intagningskapaciteten vid de två handelshögskolorna. Utredningen föreslår därför att förhandlingar snarast möjligt inledes med Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen i Stockholm i syfte att få till stånd en ökad utbildning vid handelshögskolan i huvudstaden. Vidare föreslår utredningen, att handelshögskolan i Göteborg ges den förstärkning av resurserna, som möjliggör både en kraftig kvantitativ ökning av högskolans utbildningskapacitet och en sådan breddning och differentiering av högskolans forsknings- och utbildningsprogram, varigenom vi även i Göteborg skulle få ett fullt tidsenligt centrum för ekonomisk forskning och utbildning. Emellertid är det troligt, att man genom en utbyggnad av handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg icke kan nå en sådan utvidgning av civilekonomutbildningen, som den utredningen i det föregående förordat. Visserligen kan det tänkas, att en närmare utredning ger vid handen, att de två bestående läroanstalterna kan utbyggas till en något större intagningskapacitet än den som nämnts under överläggningarna mellan utredningen och högskolemyndigheterna — 275 nybörjarplatser i Stockholm och 180 i Göteborg —, men utredningen har funnit det föga sannolikt, att man på denna väg i tid skulle nå upp till den totala intagningskapacitet av 700 nyintagna ekonomie studerande per år, som beräknas komma att erfordras. Utredningen finner det därför ofrånkomligt, att civilekonomutbildning organiseras även på andra håll än i Stockholm och Göteborg. Härvidlag anmäler sig två problemställningar, som enligt utredningens mening blir av avgörande betydelse för utformningen av ett rimligt handlingsprogram. Den ena är samhällsforskningens och speciellt den företagsekonomiska forskningens starkt begränsade rekryteringskader för nya ordinarie forskar- och lärarbefattningar. Den andra är den starkt stigande betydelse, som samhällsforskningen och den samhällsvetenskapliga utbildningen enligt utredningen kommer att få i det moderna samhället. Civilekonomutbildningen och den företagsekonomiska forskningen har enligt utredningens mening sin naturliga plats i detta, i vid mening samhällsvetenskapliga sammanhang. Utredningen har redan både i tidigare och i detta betänkande understrukit vikten av att studiet av samhällets ekonomiska och sociala sammanhang och problemställningar måste få en starkare ställning både i ungdomens yrkesval och i fråga om fördelningen av resurserna för forskning och högre utbildning. På olika sätt har samhället också sedan länge sökt sörja för dessa intressens tillgodoseende. Här må sålunda erinras om införandet under 1930-talet av en särskild samhällsvetenskaplig examen, om att vissa av rekryteringsstipendierna för högre vetenskapliga studier (licentiand- och doktorandstipendierna) från början reserverats för de samhällsvetenskapliga ämnena samt om psykologutredningens arbete. I sina två tidigare framlagda förslagsbetänkanden har 350

universitetsutredningen strävat åt samma håll, bl. a. genom förslaget om tillskapandet av ett hela samhällsvetenskapen omfattande statens råd för samhällsforskning. Av allt att döma har dessa strävanden varit berättigade. Efterfrågan på personal med högre vetenskaplig skolning inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna är emellertid så stark både från det allmännas sida och inom näringslivet, att forskarrekryteringen trots ansträngningarna är klart otillräcklig. Det torde vara en allmän erfarenhet både vid handelshögskolorna och vid de humanistiska fakulteternas institutioner för t. ex. nationalekonomi och statistik, att redan licentiandrekryteringen försvåras av arbetsmarknadens efterfrågan på samhällsvetare med högt betyg i grundexamen, och att doktorandrekryteringen hämmas av arbetsmarknadens konkurrens om personal med licentiatexamen. Antalet docenter i de samhällsvetenskapliga kärnämnena är icke tillräckligt för att tillåta en mycket snabb ökning av antalet lärostolar. I ämnet företagsekonomi finns i hela landet för närvarande endast en docent. Den slutsats man bör draga av dessa förhållanden är enligt universitetsutredningens mening den, att tillgängliga resurser för forskning och utbildningsuppgifter på samhällsvetenskapernas område bör koncentreras till ett begränsat antal institutioner med goda resurser och differentierade arbetsuppgifter. Man stimulerar i dagens läge den ekonomiska, socialvetenskapliga och psykologiska forskningen och forskarrekryteringen bäst genom att tillföra dessa vetenskaper ett gemensamt rekryteringsunderlag av studenter som syftar till olika former av specialiserad, akademisk yrkesutbildning inom samhällsvetenskapernas fält. Man får bättre möjligheter att skapa en tillräckligt omfattande och tillräckligt differentierad forskarkarriär, om man anförtror flera arbetsuppgifter åt stora institutioner än om man sprider ut uppgifterna på ett flertal parallella institutioner med ett bräckligt studentunderlag eller med en övermäktig rekryteringskonkurrens från arbetsmarknaden. Undervisningen på både låg- och högstadium blir också effektivare, om den fördelas på ett antal specialister inom en större ämnesinstitution. Det nu förda resonemanget skulle, om det här uteslutande gällde civilekonomutbildningens och den företagsekonomiska forskningens utbyggnad, kunna leda till den slutsatsen, att tillgängliga resurser bör koncentreras på en utbyggnad av de två bestående handelshögskolorna, så att man där till slut kunde taga emot 700 nya studerande för civilekonomexamen per år. Ser man emellertid problemen från samhällsvetenskapens synpunkt i stort, måste slutsatsen i stället bli den, att de båda handelshögskolornas resurser i den utsträckning som är möjlig bör utnyttjas till förstärkning av den allmänt samhällsvetenskapliga utbildningen och forskningen i Stockholm och Göteborg, medan i stället de samhällsvetenskapliga institutionerna i Uppsala och Lund bör ges en förstärkning, som möjliggör civilekonomutbildning och en brett upplagd företagsekonomisk forskning på dessa orter. Man skulle med andra ord fortsätta på den väg man 351

redan slagit in på, då överenskommelser träffades om att vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg bereda undervisning jämväl för filosofie och politices studerande i ämnet företagsekonomi. Vad som där hittills varit en provisorisk ordning, skulle sålunda bli en del av en permanent organisation, varvid givetvis en avsevärd förstärkning av den företagsekonomiska forskningens och utbildningens resurser måste komma till stånd. Undervisningen i ämnet företagsekonomi för juris studerande skulle även kunna infogas i ett sådant system. Universitetsutredningen är angelägen att omedelbart understryka, att då utredningen här förordar att civilekonomutbildning skall komma till stånd också i Uppsala och Lund, detta förslag gäller en civilekonomutbildning i ordets egentliga betydelse. Utredningen avser sålunda icke någon blandform av allmänt samhällsvetenskaplig och företagsekonomisk utbildning, utan en ren civilekonomutbildning, som i avseende på kursinnehåll och examensfordringar är fullt likvärdig med den civilekonomutbildning som meddelas vid handelshögskolorna. Huruvida detta bäst åstadkommes genom att man i Uppsala och Lund tillskapar särskilda läroanstalter, eventuellt bildande särskilda företagsekonomiska fakulteter vid universiteten, och huruvida det är nödvändigt att i alla ämnen meddela för de ekonomie studerande särskilt avpassad undervisning, är i och för sig betydelsefulla, men likväl endast organisatoriska frågor, som får prövas med hänsyn till civilekonomutbildningens och näringslivets lika väl som till universitetens intressen. Utredningen återkommer i det följande till detta spörsmål. Principen vill utredningen emellertid redan här slå fast, nämligen att det skall vara fråga om en med handelshögskolornas likvärdig utbildning och forskning. Då det gäller de för en civilekonomutbildning i Uppsala och Lund erforderliga forsknings- och undervisningsresurserna, vill utredningen till en början erinra om att båda dessa universitet redan har professurer och institutioner inom samtliga de huvudämnen, vilka ingår i civilekonomexamen, nämligen ämnena företagsekonomi, ekonomisk geografi och nationalekonomi. Rättsvetenskapen är företrädd genom fullständiga juridiska fakulteter. Därjämte kan vid båda universiteten utan stora svårigheter erforderliga resurser ställas till förfogande för de ekonomie studerandes undervisning i ämnen som matematik, statistik och moderna språk. Därtill kommer de för civilekonomutbildningen säkerligen värdefulla kontaktmöjligheter med ämnen som statskunskap, sociologi och psykologi, som erbjudes en civilekonomutbildning förlagd till de gamla universitetsstäderna. Emellertid är det uppenbart, att universitetens nuvarande resurser i de här ifrågavarande ämnena icke utgör mer än en grund för organisationen av en fullvärdig civilekonomutbildning. Framför allt är resurserna klart otillräckliga i det för denna utbildning helt centrala ämnet företagsekonomi. Här finns vid vartdera universitetet endast en professur, som tillkommit relativt nyligen och då närmast i syfte att tillgodose den omlagda jurist- och samhällsvetarutbildningens behov. Dessa företagsekonomiska institutioner är nu under uppbyggnad 352

och man kan därvid räkna med att institutionerna och den där meddelade undervisningen organiseras med sikte icke blott på de relativt begränsade kurser, som obligatoriskt ingår i utbildningen för juris kandidat- och samhällsvetenskapliga examina utan även på att stimulera till fördjupade och högre vetenskapliga studier i ämnet. Man kan sålunda förutse, att under alla förhållanden en icke obetydlig utbildning av företagsekonomer och företagsekonomiska forskare kommer till stånd både i Uppsala och i Lund. Under sådana omständigheter synes det utredningen vara mest rationellt, att denna utbildning icke uteslutande får formen av två-, tre- och eventuellt fyrabetygskurser inom de filosofiska och samhällsvetenskapliga examinas ram, utan att möjligheter skapas för den bredare företagsekonomiska utbildning, som innefattas i civilekonomexamen och en på en dylik examen byggd licentiatexamen. En sådan ordning måste vara till fördel både för näringslivet, som därigenom tillförsäkras en bättre tillgång på fullt utbildade civilekonomer, och för de studerande, som därigenom får möjlighet att avlägga en examen, som är till sitt innehåll känd och till sin kvalitet från början erkänd på arbetsmarknaden. Kurserna i ämnet företagsekonomi för blivande jurister och blivande samhällsvetare har ansetts kunna koncentreras till att gälla endast en del av detta omfattande ämne. Därför har ämnesrepresentationen vid universiteten också kunnat begränsas till en professur vid vartdera universitetet. Den företagsekonomiska utbildningen för civilekonomexamen måste däremot täcka flera av ämnets delområden, och en differentierad ämnesrepresentation är därför oundgänglig om civilekonomutbildning skall kunna meddelas i Uppsala och Lund. Den uppdelning av ämnet i två ämnesdelar, vardera företrädd genom en professur, som sedan något tiotal år gällt vid handelshögskolan i Göteborg, måste härvidlag betecknas som otillräcklig. E t t minimum torde vara en uppdelning i tre ämnesdelar, varav en omfattande t. ex. redovisning och finansiering, en omfattande t. ex. distribution och den tredje omfattande t. ex. kalkylering och budgetering. Det bör emellertid härvidlag understrykas, att den närmare avgränsningen av de företagsekonomiska ämnesdelarna vid organiserandet av civilekonomutbildning på en ny plats torde böra avpassas med hänsyn till omfattningen av ämnesrepresentationen inom angränsande vetenskaper (t. ex. ekonomisk geografi, beskattningsrätt, psykologi) och inriktningen av den där bedrivna forskningen, varför ett generellt giltigt recept för den företagsekonomiska lärarstabens sammansättning icke torde kunna utställas. För att civilekonomutbildning skall kunna meddelas även i Uppsala och Lund fordras förutom en differentierad ämnesrepresentation inom företagsekonomien givetvis ytterligare lärarkrafter av olika slag inom övriga i civilekonomutbildningen ingående ämnen. Det blir härvid fråga om kompletteringar av lärarpersonalen i ämnen, vilka redan finnes företrädda vid universiteten. Institutionerna för dessa ämnen skulle sålunda, liksom de företagsekonomiska institutionerna, få sådana personalförstärkningar, som gör det möjligt att där meddela 353 23

undervisning för ytterligare en akademisk examen. Erfarenheterna från handelshögskolan i Stockholm, som har fyra lärostolar i ämnet nationalekonomi med specialisering på olika delar av ämnet, synes visa, att det vid vartdera av universiteten i Lund och Uppsala behövs minst en ny professur i ämnet nationalekonomi för att tillgodose behovet av en tillräckligt specialiserad undervisning i ämnet för civilekonomer, samhällsvetare i övrigt och jurister. Institutionerna kan — det vill utredningen uttryckligen framhålla — ges på detta sätt differentierade utbildningsuppgifter vare sig de organisatoriskt skulle göras gemensamma för två särskilda läroanstalter eller ej och vare sig undervisningen organiseras särskilt för de olika kategorierna av studerande eller den — som synes naturligt då det gäller högstadiet — organiseras gemensamt för samtliga. De organisatoriska frågor, som aktualiseras av utredningens här framlagda förslag, bör enligt utredningens mening överhuvudtaget ses som ett problemkomplex för sig. De bör lösas med sikte på utbildningens och den samhällsvetenskapliga forskningens bästa och under beaktande av det enligt utredningens mening ofrånkomliga kravet, att den civilekonomutbildning som ges i Uppsala och Lund skall vara likvärdig — om ock ej i alla detaljer lika — med den som ges vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. Redan har utredningen understrukit, att utbildning för ekonomie studerande icke får sättas i gång i vare sig Uppsala eller Lund, innan fullgoda resurser för utbildningen står till förfogande. Här vill utredningen tillägga, att i den mån utbildningens målsättning det kräver, bör en särskild studiegång och särskild undervisning organiseras för de ekonomie studerande. Förslaget att förlägga civilekonomutbildning till de samhällsvetenskapliga institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund är överhuvudtaget icke förestavat av någon tanke på statsfinansiella besparingar på driftbudgeten, som därigenom skulle kunna uppnås. Utredningen ser i stället förslaget som ett led i strävan att stimulera den samhällsvetenskapliga forskningen och intresset för de samhällsvetenskapliga studierna. Mot det här framlagda förslaget kan den invändningen resas, att utbildningsmålet för civilekonomexamen är så speciellt, att det endast kan uppnås, om utbildningen förlägges till en helt fristående läroanstalt utan anknytning till universitetsutbildning i traditionell mening. Som framgått av det i ett föregående avsnitt lämnade referatet, har sålunda den skånska kommittén för en handelshögskola i södra Sverige redovisat betänkligheter, som uttalats från näringslivets sida mot förläggningen av civilekonomutbildning till en samhällsvetenskaplig fakultet vid Lunds universitet. Risk skulle sålunda föreligga, att undervisningen vid en sådan »med åsidosättande av det praktiska affärslivets behov» skulle få »en alltför teoretisk inriktning». I sin ovannämnda skrivelse till utredningen den 16 juni 1959 har Sveriges Industriförbund med en liknande motivering vänt sig emot tanken att civilekonomutbildning skulle kunna inordnas i en humanistisk eller samhällsvetenskaplig fakultet. »Målsättningen för 354

civilekonomexamen och exempelvis pol. mag.-examen är så vitt skild, att ett sammanförande av dessa olika studieriktningar i en fakultet med delvis gemensam undervisning skulle skapa en icke önskvärd influens på undervisningen av de blivande civilekonomerna.» Utredningen vill för egen del konstatera, att den resta frågan ytterst knappast gäller anknytningen till universiteten utan i stället möjligheterna att hålla isär de olika utbildningsmålen och att säkra näringslivets inflytande över själva utformningen av en specialistutbildning, som i särskilt hög grad kommit till stånd genom näringslivets egna uppoffringar och i syfte att åt näringslivet säkra tillgång på expertis, särskilt utbildad för företagsvärldens speciella arbetsförhållanden. Utredningen finner det vara självklart, att dessa synpunkter och intressen måste beaktas vid uppbyggnaden av en organisation för civilekonomutbildning på nya platser i landet. Liksom den skånska kommittén anser utredredningen, att så kan ske, även om man väljer att organisatoriskt anknyta utbildningen till universiteten, en anknytning som enligt både kommitténs och utredningens mening av allmänna skäl är mycket starkt motiverad. Den skånska kommittén har härutinnan föreslagit, att det större akademiska konsistoriet i Lund efter förslag av Skånes Handelskammare skulle utse tre representanter för näringslivet som ledamöter av en ekonomisk fakultet, vilken tillika skulle fungera som styrelse för en handelshögskola i Lund. Denna näringslivets representation i fakulteten betecknas som en väsentlig del av kommitténs organisationsförslag och är avsedd som en garanti för att undervisningen för de blivande civilekonomerna verkligen tar sikte på näringslivets behov och »får den praktiska inriktning och bereder de studerande de insikter och den intellektuella träning, som gör dem bäst skickade att lösa de praktiska problem, som de i sina kommande befattningar i näringslivets tjänst kommer att ställas inför». Universitetsutredningen vill för sin del ifrågasätta, om icke dessa synpunkter lika väl kunde tillgodoses på en annan väg, nämligen den på vilken man löst problemet att tillgodose avnämarnas intressen då det gäller civilingenjörsutbildningens utformning. De avdelningsråd, vilka finns inrättade vid de båda tekniska högskolornas olika fackavdelningar, har — såvitt utredningen kunnat bedöma — fungerat på ett från näringslivets och avnämarintressets synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Utredningen föreslår därför, att organ av motsvarande slag tillskapas för civilekonomutbildningen på orter där denna icke meddelas vid särskilda handelshögskolor med näringslivsrepresentation i vederbörande högskolestyrelse. Dessa organ, vilka förslagsvis kunde benämnas examensråd, synes böra bestå av högst tio ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t eller av kanslern för rikets universitet efter förslag från näringslivets organisationer. Beträffande examensrådens uppgifter och arbetssätt kunde i övrigt samma bestämmelser gälla, som nu reglerar avdelningsrådsinstitutionen vid de tekniska högskolorna. Skillnaden mellan den skånska kommitténs förslag om fakultetsrepresentation och utredningens variant med examensråd är bl. a. den, att examensråden skulle 355

anknyta till en redan prövad organisation, medan fakultetsrepresentation av det slag som föreslagits av den skånska kommittén skulle innebära ett helt nytt arrangemang. Kommitténs förslag innebär vidare, att näringslivets representanter bleve delaktiga i fakultetens beslut, medan examensråden skulle ha rent konsultativa funktioner. Utredningen vill emellertid sätta i fråga, om denna skillnad i realiteten skulle innebära något väsentligt i avseende på det inflytande över civilekonomutbildningens innehåll och organisation, som näringslivets representation skulle utöva. Att den skånska kommittén stannat för att föreslå näringslivsrepresentation i själva fakulteten, sammanhänger delvis med att kommittén kommit till den ståndpunkten, att en särskild fakultet bör upprättas enbart för civilekonomutbildningen. Detta sammanhänger i sin tur med kommitténs ställningstagande till förmån för spärrad intagning till den nya civilekonomutbildningen i Lund. Denna intagningsspärr motiverar kommittén med att civilekonomutbildningen i Lund måste garanteras full likvärdighet med motsvarande utbildning vid de båda handelshögskolorna. För likvärdigheten fordras enligt kommitténs mening bl. a. att elevmaterialets kvalitet är i stort sett densamma vid de läroanstalter, där civilekonomutbildning ges. En särskild fakultet blir då nödvändig för civilekonomutbildningen i Lund, eftersom det näppeligen skulle låta sig göra »att vid en och samma fakultet föreskriva sådan spärr för de studenter, som avsågo att avlägga ekonomexamen, medan fritt tillträde skulle stå öppet för övriga kategorier studerande». På denna punkt vill universitetsutredningen markera en från den skånska kommitténs klart avvikande uppfattning. Vårt akademiska utbildningsväsende bygger på principen om studentexamen som villkor för inskrivning. De intellektuella kvalifikationerna hos de nyinskrivna garanteras av den genom censorsinstitutionen kontrollerade studentexamen, vars syfte just är att utgöra en dimissionsexamen till högre studier, och som en gång tillkommit som en ersättning för den inträdesprövning, som tidigare verkställts vid universiteten. Att dubblera dimissionsexamen genom att principiellt återinföra denna inträdesprövning vid de akademiska läroanstalterna, vore att rycka undan grunden för gymnasieundervisningen och kan enligt utredningens mening ske endast i samband med en allmän gymnasiereform. De spärrar som finns för inträde vid vissa fakulteter och högskolor är icke kvalifikationsspärrar av det slag, som här är aktuellt, utan av undervisningsorganisationen och undervisningsresursernas begränsning rent praktiskt motiverade »golvytespärrar», enligt vilka man bland ett i förhållande till resurserna alltför stort antal inträdessökande väljer ut dem, som har de bästa kvalifikationerna, dock utan att formellt kräva andra minimikvalifikationer än dem som garanteras genom en godkänd studentexamen. Någon »golvytemotivering» för spärrat tillträde till civilekonomutbildningen föreligger icke. 356

Utredningen anser icke, att det finns någon godtagbar anledning varför just näringslivet skulle behöva ett särskilt kvalitetsurval för utbildningen av sina befattningshavare. Den statliga och kommunala förvaltningen bör i så fall med samma rätt kunna framställa krav på inträdesspärr för att säkra högt kvalificerade studenter för de utbildningslinjer som leder till verksamhet inom förvaltningen. Motsvarande krav skulle då likaledes kunna framställas från tidningarna i fråga om journalisterna o. s. v. Enligt utredningens mening måste det vara sundare att de blivande arbetsgivarna bland ett antal konkurrerande sökande med samma examen kan välja den som har de bästa betygen i examen. För betygens värde borgar läroanstalten och dess lärare samt — i det här aktuella sammanhanget — ledamöterna av de examensråd eller motsvarande organ, som är satta att tillvarataga avnämarnas intressen i fråga om utbildningens utformning. Skiljaktigheten i ståndpunkter mellan utredningen och den skånska kommittén beträffande frågan om inträdesspärr för den till universiteten anknutna civilekonomutbildningen gäller principfrågan och kan såtillvida sägas vara betydande. För de närmaste årens praktiska handlande betyder emellertid denna skillnad i ståndpunkterna mindre. Även utredningen är — som framhållits flera gånger redan — ytterst angelägen om att civilekonomutbildningen i Uppsala och Lund skall bli likvärdig med den utbildning som ges vid de båda handelshögskolorna. Med hänsyn härtill och till den knapphet på lärarkrafter framför allt inom företagsekonomien, som vi har att räkna med, kan det under en övergångstid bli nödvändigt av rent praktiska skäl att för civilekonomutbildningen etablera något som kunde kallas »lärarspärr» i analogi med de »golvytespärrar», som måste accepteras vid fakulteter och högskolor med laboratorieundervisning. Då man sålunda enligt utredningens mening måste räkna med att knappheten på högt kvalificerade lärarkrafter särskilt inom det centrala ämnet företagsekonomi kan nödvändiggöra en provisorisk begränsning av elevintagningen till civilekonomutbildningen, kan det synas överraskande, att utredningen föreslår att civilekonomutbildning skall införas vid universiteten både i Uppsala och i Lund. Utredningen är klar över att även härutinnan en begränsning kan bli nödvändig, så att ekonomutbildningen igångsattes vid det ena lärosätet tidigare än vid det andra. Utredningen är emellertid angelägen att stryka under, att även en sådan begränsning av utbildningskapaciteten måste vara provisorisk och rent praktiskt motiverad. Principen, som utredningen vill slå fast, bör vara att civilekonomutbildning skall kunna förvärvas i Uppsala och Lund lika väl som i Stockholm och Göteborg och att målsättningen för utbyggnaden är att möjliggöra ett fritt tillträde till studier för civilekonomexamen. I avseende på de svårigheter, som kan uppstå, då det gäller rekryteringen till fasta forskar- och lärarbefattningar i vissa för civilekonomutbildningen centrala ämnen, vill universitetsutredningen framhålla, att sådana svårigheter sannolikt lättare skulle kunna bemästras, därest möjlighet öppnades att till våra högre 357

läroanstalter genom förordnande på viss tid knyta framstående utländska forskare. Det förslag utredningen härutinnan framlade i sitt femte betänkande har ännu ej blivit föremål för statsmakternas ställningstagande. Frågorna när civilekonomutbildning skall kunna sättas i gång i Uppsala och Lund, i vilken takt intagningen skall kunna ökas och, eventuellt, med vilken turordning de båda äldre universitetsstäderna emellan reformen skall kunna genomföras, kan bedömas först efter ett detaljerat utredningsarbete rörande studieorganisation, kursplaner och lärarorganisation för de olika ämnena. Utredningen har icke ansett ett sådant utredningsarbete ligga inom dess kompetens utan vill föreslå, att detta arbete anförtros åt en särskild kommitté. Denna kommitté bör enligt utredningens mening ha i huvudsak följande arbetsuppgifter. Kommittén bör klarlägga de personella och lokalmässiga förutsättningarna för införande av utbildning för civilekonomexamen i Uppsala och Lund samt framlägga en plan för erforderliga personalförstärkningar och tillgodoseendet av behovet av institutionslokaler. Planen bör därjämte innefatta ett program för intagningskapacitetens successiva ökning vid de ifrågavarande läroanstalterna. Som riktpunkt bör kommittén härvidlag ha att en intagningskapacitet av 700 nya studerande bör vara uppnådd läsåret 1966/67. Utredningen vill emellertid understryka, att denna siffra endast är avsedd som en riktpunkt att läggas till grund för ett handlingsprogram. I princip bör man — som framgått av det föregående — sträva mot en fri tillströmning till civilekonomutbildningen, en tillströmning som dock givetvis bör vara vägledd av en successiv marknadsbedömning. Kommittén bör vidare utarbeta förslag till examensstadga samt studie- och organisationsplaner för civilekonomutbildningen i Uppsala och Lund samt framlägga förslag beträffande det organ, t. ex. de i det föregående skisserade examensråden, genom vilka näringslivets intressen då det gäller civilekonomutbildningens innehåll och utformning fortlöpande skall kunna tillgodoses. Utgångspunkten för kommitténs arbete då det gäller civilekonomutbildningen i Uppsala och Lund skall vara att denna utbildning måste vara likvärdig med den utbildning, som ges vid handelshögskolorna. De för civilekonomutbildningen erforderliga institutionerna bör vara gemensamma för civilekonomutbildningen och universitetens övriga utbildning i ifrågavarande ämnen. Kommittén bör emellertid vara oförhindrad att, därest så erfordras för att garantera en med handelshögskolornas likvärdig civilekonomutbildning, föreslå, att undervisningen för de ekonomie studerande meddelas i särskilda undervisningsgrupper och enligt en särskilt organiserad studiegång. En andra utgångspunkt skall vara, att en fullgod civilekonomutbildning enligt här angivna riktlinjer skall organiseras inom ramen för Uppsala respektive Lunds universitet och att sålunda några formellt fristående läroanstalter icke skall organiseras. 358

Kommittén bör — som ovan framhållits — i sitt arbete utgå från att tillträdet till civilekonomutbildningen i princip skall vara fritt för den som avlagt studentexamen eller examen vid handelsgymnasium. Kommittén bör emellertid vara oförhindrad att, om så av rent praktiska skäl är ofrånkomligt, utarbeta förslag till provisoriska bestämmelser om begränsat elevintag under uppbyggnadsskedet. Kommittén bör vidare utreda och framlägga förslag om en sådan upprustning av handelshögskolan i Göteborg, att dennas utbildningskapacitet kan ökas med minst 50 procent i jämförelse med nuvarande förhållanden och högskoleinstitutionernas resurser därutöver kan stå till förfogande för den samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningen och forskningen vid Göteborgs universitet. Härvid bör riktpunkten — liksom beträffande Uppsala och Lund — vara att gemensamma institutioner anförtros uppgifter för forskning och utbildning inom ramen för såväl civilekonomexamen som filosofiska och samhällsvetenskapliga examina. Kommittén bör härvidlag även överväga möjligheterna av en organisatorisk sammanslagning av universitetet och handelshögskolan, så att organisationen blir i stort sett densamma i Göteborg som i Uppsala och Lund. Härvidlag måste då särskilt beaktas nödvändigheten av att näringslivets intressen beträffande civilekonomutbildningens utformning även i fortsättningen får en fullgod bevakning. Vissa förhandlingar med Göteborgs stad torde även i detta sammanhang bli erforderliga. Kommittén bör vidare även träda i kontakt med direktionen för handelshögskolan i Stockholm. Denna högskolas framtida utveckling måste nämligen under alla förhållanden vara av betydelse för kommitténs överväganden rörande dimensioneringen av civilekonomutbildningen på övriga tre orter. Det bör i detta sammanhang också utredas, i vilken utsträckning en ytterligare samordning, i varje fall en mera definitiv ordning än den nuvarande i avseende på ämnet företagsekonomi, kan komma till stånd mellan handelshögskolan och Stockholms blivande universitet beträffande den i vid mening samhällsvetenskapliga forskningens och utbildningens resurser och uppgifter. Dessa frågor sammanhänger emellertid delvis med de frågor rörande villkoren för en utvidgning av handelshögskolans utbildningskapacitet, vilka enligt vad ovan anförts bör upptagas vid förhandlingar mellan staten, Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen i Stockholm. Universitetsutredningen vill för egen del icke uttala någon mening, huruvida dessa förhandlingar från statens sida helt bör bedrivas av särskilt utsedda förhandlare eller om den här föreslagna kommittén eller en delegation inom denna härvidlag bör ges ett särskilt förhandlingsuppdrag och för dettas fullgörande förstärkas med särskild expertis. I sitt utredningsarbete bör den föreslagna kommittén slutligen beakta det i sjätte kapitlet nämnda, av avdelningsrådet för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm framlagda förslaget om en förstärkning av den företagsekonomiska utbildningen för blivande civilingenjörer. 359

Den här föreslagna kommittén bör enligt universitetsutredningens mening bestå av sex ledamöter. Bland ledamöterna bör helt naturligt ingå de båda professorerna i ämnet företagsekonomi vid universiteten i Uppsala och Lund. Vidare bör såsom ledamöter ingå en professor vid vardera av de båda handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. Därjämte bör utses en ledamot med förankring inom näringslivet. Förutom kommitténs sex ordinarie ledamöter bör till kommittén såsom adjungerade ledamöter knytas vardera en representant för det lokala näringslivet inom Uppsala- respektive Lundaregionerna. Den här föreslagna kommittén för en utvidgad civilekonomutbildning bör helt naturligt bedriva sitt arbete med största möjliga skyndsamhet. Realistiskt måste man dock räkna med att beslut i anledning av kommitténs betänkande kan fattas tidigast vid 1961 års riksdag. Emellertid är det enligt universitetsutredningens mening nödvändigt att en kraftig ökning av intagningen till civilekonomutbildning snabbt kommer till stånd redan innan detalj utredningsarbetet för en permanent organisation hinner genomföras. Utredningen har därför fört ingående överläggningar med företrädare för styrelsen och lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg i syfte att utreda förutsättningarna för en provisorisk förstärkning av högskolans resurser, varigenom skulle möjliggöras att elevintagningen vid högskolan skulle kunna ökas redan höstterminen 1960. Det har under dessa överläggningar kunnat konstateras att möjligheter föreligger för en dylik provisorisk ökning av högskolans intagning. Förutsättningen är helt naturligt att högskolan tillföres förstärkta undervisningsresurser. I skrivelse till högskolans styrelse den 19 oktober 1959 redovisar högskolans lärarråd den detaljutredning, som företagits i fråga om de ytterligare undervisningsresurser som erfordras för en ökning av högskolans elevintagning från 120 till 180 redan från och med hösten 1960. Lärarrådet tillstyrker en snabb utökning av högskolans intagningskapacitet och förklarar sig berett att acceptera de därav följande försvårade villkoren för forskningen. Lärarrådet förutsätter emellertid härvid, att det nu endast rör sig om ett provisorium och att man vid en snabbt följande mera definitiv upprustning av handelshögskoleväsendet i synnerhet beaktar, att en väsentlig upprustning av forskningsresurserna måste komma till stånd. Lärarrådets beräkningar har visat, att den helt övervägande delen av den nödvändiga förstärkningen av antalet lärarkrafter vid en ökning av intagningen måste falla på det första läsåret, medan en mindre del hänför sig till det andra året. För den tredje årskursen erfordras ingen ytterligare ökning av antalet lärarkrafter, vilket sammanhänger med att den mest lärarkrävande undervisningen, gruppundervisningen, i huvudsak är förlagd till de båda första läsåren. 360

Lärarrådet beräknar den för en 50-procentig ökning av intagningen erforderliga, provisoriska förstärkningen av högskolans lärarkrafter enligt följande sammanställning: Första året

Andra året

tillkommer: 6 universitetslektorer 1 tilläggsarvode för bitr. lärare 4 forskarassistenter 3 assistenter

tillkommer: 2 universitetslektorer

avgår: 1 docentbefattning

avgår: 2 speciallärarbefattningar

2 forskarassistenter 2 assistenter

Den docentbefattning, som anses kunna ersättas genom lektorat under det första året, bör enligt lärarrådets mening åter tillkomma under det andra året, men då såsom en e. o. docentbefattning av samma slag som motsvarande befattningar vid universiteten. Till den av lärarrådet angivna förstärkningen av högskolans lärarpersonal måste läggas en förstärkning av biträdespersonalen. Denna förstärkning kan för det första året uppskattas till skrivbiträdeshjälp motsvarande en heltidstjänst. Hela nettokostnadsökningen för den enligt lärarrådets beräkning erforderliga personalförstärkningen för det första året kan beräknas till 317 000 kronor. Universitetsutredningen föreslår, att handelshögskolan i Göteborg ges de resurser som erfordras för att möjliggöra en ökning av intagningen från 120 till 180 redan höstterminen 1960. I avvaktan på resultaten av det utredningsarbete, som den här föreslagna kommittén skulle ha att utföra, måste den nu ifrågavarande förstärkningen av handelshögskolans i Göteborg undervisningsresurser bli av provisorisk karaktär. Denna förstärkning bör enligt utredningens mening få formen av ett förstärkningsanslag till högskolan, avsett att användas till årsarvoden för det erforderliga antalet universitetslektorer, forskarassistenter och assistenter. Från högskolans styrelses och lärarråds sida har man förklarat sig vara införstådd med en sådan ordning och endast understrukit, att tillfälliga anslag för ökat elevantal i den första årskursen självklart måste föranleda sådana anslag i fortsättningen, att de med hjälp av extra-anslaget intagna eleverna också kan beredas en fullgod utbildning i andra och tredje årskurserna. Utredningens förslag rörande en provisorisk förstärkning av resurserna vid handelshögskolan i Göteborg innebär icke något ställningstagande i fråga om t. ex. kostnadsramen för den mera permanenta förstärkning av högskolans forsknings- och utbildningsorganisation, som enligt utredningens mening bör företagas, sedan den i det föregående föreslagna kommittén framlagt sitt förslag. Utredningen anser sig allmänt kunna uttala, att Göteborgs-högskolans resurser 361

för närvarande är otillräckliga även vid nuvarande undervisningsbelastning. I sina i elfte kapitlet redovisade, överslagsmässiga beräkningar rörande kostnaderna för den i detta betänkande föreslagna utbyggnaden av de akademiska läroanstalterna har utredningen också för civilekonomutbildningens del räknat med en högre kostnad per student än den som för närvarande gäller beträffande civilekonomutbildningen i Göteborg. Då universitetsutredningen nu föreslår, att ett förstärkningsanslag provisoriskt för budgetåret 1960/61 ställes till förfogande för handelshögskolan i Göteborg, vill utredningen samtidigt ifrågasätta, huruvida icke goda skäl talar för att redan nu överföra anslagen till handelshögskolorna från handelsdepartementet till ecklesiastikdepartementet. Den fortsatta upprustningen av civilekonomutbildningen måste enligt utredningens mening under alla förhållanden komma till stånd som ett led i den allmänna förstärkning av de akademiska läroanstalterna, som utredningen i detta betänkande föreslår. I detta sammanhang vill utredningen även ifrågasätta, huruvida icke statens allmänna avlöningsreglemente i dess helhet bör göras tillämpligt i avseende på befattningshavare vid handelshögskolan i Göteborg. Universitetsutredningen vill till slut även framhålla, att förslaget om civilekonomutbildnings införande vid universiteten även aktualiserar frågan om tillträde till universitetsstudier för den som avlagt examen vid handelsgymnasium. För närvarande utgör handelsgymnasieexamen kvalifikationsgrund för inträde vid handelshögskola, men den ger däremot icke utan vidare behörighet för inskrivning vid universitet. Universitetsutredningen anser för sin del mycket bestämt, att möjligheten att gå vidare från handelsgymnasium till civilekonomutbildning fortfarande bör stå öppen, och denna möjlighet bör enligt utredningens mening i princip föreligga vid alla de läroanstalter, vid vilka civilekonomutbildning meddelas. Då emellertid handelsgymnasieexamen i dess nuvarande utformning icke ensam ger en tillräckligt bred grund för studier för andra akademiska examina än civilekonomexamen, aktualiserar det här framlagda förslaget om civilekonomutbildning vid universiteten det redan från andra synpunkter starkt motiverade förslaget om handelsgymnasiernas omorganisation till gymnasier med normalt treårig studiegång, vilket på sin tid framlades av handelsutbildningskommittén (SOU 1950:12). Även universitetsutredningens i femte kapitlet motiverade allmänna rekommendation till förmån för en förhållandevis stark utbyggnad av specialgymnasierna ger utredningen anledning att peka på detta reformförslag. Denna rekommendation synes nämligen för sitt realiserande fordra, att handelsgymnasierna för ungdomen och för föräldrarna ter sig som likvärdiga med andra typer av gymnasier, likvärdiga då även i avseende på de möjligheter de öppnar till fortsatt utbildning efter gymnasiestudiernas slut. 362

F. Socionomutbildningens och socialinstitutens anknytningar till humanistisk forskning och utbildning E n differentiering av de humanistiska fakulteternas utbildningsuppgifter i^ de riktningar, som utredningen angivit i föregående avsnitt av detta kapitel, måste leda till att de humanistiska fakulteterna skulle komma att bl. a. meddela utbildning för yrken, som ligger på gränsen till de områden, för vilka utbildningen vid socialinstituten ger kompetens. Det är därför enligt universitetsutredningens mening knappast möjligt att behandla den humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningen utan att också något beröra den högre sociala utbildningen. Frågorna rörande socialinstituten och deras uppgifter har dessutom fått särskild aktualitet för utredningen, därigenom att utredningen anmodats avgiva yttrande över en av Sveriges Socionomers Riksförbund den 6 oktober 1959 hos departementschefen gjord framställning rörande socionomutbildningen och socionomernas möjligheter till fortsatt utbildning och forskning. För närvarande finnes tre socialinstitut, nämligen ett i Stockholm, ett i Göteborg och ett i Lund. Den årliga intagningen är i Stockholm begränsad till 130 elever, i Göteborg och Lund till 75 elever vid vartdera institutet. Av de 248 elever, som antogs år 1958, hade 107 studentexamen, 7 normalskolekompetens, 41 rellexamen och 93 folkskoleutbildning. Intagna med studentexamen är sålunda den största gruppen och de med folkskoleutbildning den näst största.^ Socionomexamen kan avläggas på olika linjer. Gemensam för de tre socialinstituten är de två linjerna sociala linjen och teoretiska linjen. Vid Stockholms socialinstitut finnes dessutom en förvaltningslinje och vid socialinstituten i Göteborg och Lund en social-kommunal linje. Den sociala linjen leder till social examen. Linjen är avsedd för dem, som önskar utbilda sig för befattningar inom socialvård, kriminalvård, arbetsförmedling och personaltjänst (t. ex. till assistenter, kuratorer, konsulenter, socialvårdssysslomän). Normalstudietiden beräknas till 2 V2 år. Utbildningen vid de tre instituten är i stort sett likartad. Uppdelningen mellan olika ämnen och benämningar på ämnena varierar dock något. Linjens ämnen är följande: Stats- och kommunalkunskap, nationalekonomi, socialpolitik, socialrätt (vid socialinstitutet i Stockholm sociallagstiftning), psykologi och sociologi. Därtill kommer en kurs i hygien och socialmedicin samt en kurs i praktisk socialvård. Slutligen fordras 8—10 månaders praktiktjänstgöring. Den teoretiska linjen leder till teoretisk examen. Denna linje ger icke särskild fackutbildning. Den är avsedd för dem som vill komplettera annan utbildning genom att skaffa sig vidgade samhällsvetenskapliga kunskaper. Linjen är lämplig för journalister, befattningshavare inom organisationsväsendet, vissa grupper av lärare m. fl. Normalstudietiden beräknas till 2 år. 363

Linjens ämnen är följande: Stats- och kommunalkunskap, nationalekonomi, socialpolitik, sociologi samt två tillvalsämnen efter fritt val. Överbetyg (utökad kurs och deltagande i seminarieövningar) fordras i minst tre ämnen. Den socialkommunala linjen vid socialinstitutet i Göteborg och Sydsvenska socialinstitutet leder till socialkommunal examen. Förvaltningslinjen vid socialinstitutet i Stockholm leder till förvaltningsexamen. Dessa linjer ger utbildning för kameralt förvaltningsarbete i kommunerna och för vissa statliga befattningar. Instituten ger möjlighet till viss specialisering i utbildningen (för mindre kommuner, för större städer, för landstings- och sjukhusförvaltning). Normalstudietiden beräknas till 2 y2 år. Den socialkommunala linjens ämnen är följande: Stats- och kommunalkunskap, nationalekonomi, socialpolitik, socialrätt, psykologi (i Göteborg), kommunal förvaltning med samhällsplanering, kommunal ekonomi och bokföring. Därtill kommer kurs i beskattningsrätt, kurs i psykologi (i Lund), kurs i hygien med socialmedicin (i Göteborg) samt kurs i praktisk kommunal förvaltning. Slutligen fordras 8 till 10 månaders praktiktjänstgöring. Förvaltningslinjens obligatoriska ämnen är följande: Stats- och kommunalkunskap, nationalekonomi, socialpolitik, samhällsplanering, kommunal rättskunskap (med allmän rättskunskap) samt kommunal ekonomi och redovisning. Därtill kommer kurs i beskattningsrätt och kurs i praktisk kommunal förvaltning. Slutligen fordras även här 8 till 10 månaders praktiktjänstgöring. Den fasta lärarpersonalen vid socialinstituten är följande: Stockholm: 1) professur i sociologi, rektor och även professor vid Stockholms högskola, 2) lektor i sociallagstiftning, 3) lektor i kommunal ekonomi och bokföring, 4) lektor i nationalekonomi och socialpolitik, 5) lektor i statskunskap, 6) tre lärartjänster i praktisk socialvård. Göteborg: 1) lektor i stats- och kommunalkunskap (tillika rektor), 2) lektor i socialpolitik och socialrätt, 3) en lärartjänst i praktisk socialvård. Lund: 1) lektor i socialpolitik och socialvård (tillika rektor), 2) lektor i kommunalkunskap, kommunalförvaltning med samhällsplanering samt kommunal ekonomi och bokföring, 3) en lärartjänst i praktisk socialvård. I stort sett kan således de ämnen som ingår i socionomexamen rubriceras som samhällsvetenskapliga kärnämnen samt rättsvetenskapliga ämnen. Det enda teoretiska ämne, som ej finnes företrätt vid universiteten som självständigt ämne, är ämnet socialpolitik. (Ämnet socialhygien kan närmast jämställas med socialmedicin.) Antalet antagna elever har under senare år varit något lägre än institutens intagningskapacitet skulle medgiva. Med hänsyn till behovet av socionomer måste den nuvarande intagningen betecknas såsom alltför låg. Detta framgår 364

av den analys av behovet av socionomutbildad arbetskraft, som arbetsmarknadsstyrelsen nyligen offentliggjort i serien Arbetsmarknadsinformation (Serie S, nr 6/1959). Av här redovisat material synes man kunna draga slutsatsen, att en mycket stark ökning — från nu cirka 200 till i varje fall 330 — av antalet årligen diplomerade socionomer skulle erfordras med nuvarande tendenser på efterfrågesidan. För att uppnå en erforderlig, mycket stark ökning av den årliga examinationen av socionomer fordras självfallet en förstärkning av socialinstitutens utbildningsresurser, men därutöver fordras — det framgår av att antalet antagna elever är lägre än antalet till förfogande stående nybörjarplatser — särskilda överväganden och åtgärder. I arbetsmarknadsstyrelsens översikt påpekas, att en närmare granskning av tillämpade inträdesvillkor och meritvärderingsgrunder möjligen skulle kunna ge anvisning om åtgärder, som skulle ha en gynnsam effekt på tillströmningen. Härutöver vill universitetsutredningen framhålla, att en förbättring av socionomernas möjligheter till vidareutbildning efter socionomexamen även torde kunna stimulera rekryteringen. Någon möjlighet för socionomer till vidareutbildning efter grundexamen finnes icke vid socialinstituten. Socionomer utan studentexamen har dock numera, efter vissa kompletteringar i moderna språk m. m., rätt att inskriva sig vid universiteten och där avlägga examina. Sveriges Socionomförbund har för något år sedan i skrivelser till Kungl. Maj:t hemställt om utredning rörande socialutbildningen och bland de problem som förbundet då önskade utredda var bl. a. samordningen mellan socionomexamen och examina vid universitet och högskolor. I en promemoria av den 1 juli 1959, vilken överlämnats till universitetsutredningen, framhåller socionomförbundet bl. a.: »Sveriges socionomförbund har vid flera tillfällen haft anledning att uppmärksamma frågan om socionomexamens samordning med examina vid universitet och högskolor. Med hänsyn till att fortsatt utbildning efter socionomexamen icke kan erhållas vid socialinstituten annat än i form av vissa specialkurser inrymmes i detta samordningsproblem också frågan om socionomernas möjligheter till betygsmässigt redovisad fördjupning och utvidgning av studierna samt till forskning.» Förbundet konstaterar vidare: »Antalet socionomer, som avlagt examen vid universitet och högskolor, kan icke korrekt angivas. Enligt tillgängliga uppgifter skulle det emellertid uppgå till 133 av tillsammans omkring 3 600 diplomerade från socialinstitut. Detta antal torde emellertid vara för lågt, enär tillförlitliga uppgifter icke kunnat erhållas från ett förhållandevis stort antal av de diplomerade. Av dessa 133 ha 84 avlagt examen inom filosofisk fakultet, 24 juris kandidatexamen och 13 civilekonomexamen. Även andra examina förekomma. Det är icke känt hur många av ovannämnda 133 examina som avlagts efter socionomexamen; troligen är det de flesta. De torde vanligen ha inneburit vidareutbildning — mera sällan inträde på helt ny utbildningsväg — och avläggandet av akademisk examen har då icke i och för sig medfört att socionomen bytt yrke.» 365

Socionomförbundet framhåller vidare att någon verklig forskning inom de områden som den sociala utbildningen täcker knappast kan komma till stånd. I den mån forskning bedrivits har detta möjliggjorts genom tillmötesgående från lärare som varit gemensamma för socialinstituten och t. ex. Stockholms högskola. I sin ovannämnda till universitetsutredningen för yttrande överlämnade skrivelse till departementschefen den 6 oktober 1959 hänvisar Sveriges Socionomers Riksförbund inledningsvis till styrelsens för socialinstitutet i Stockholm underdåniga framställning den 14 april 1958, vari styrelsen konstaterar, att enligt dess mening tiden nu är inne att ompröva socionomutbildningen i dess helhet. Styrelsen hemställde därför om en särskild utredning med uppgift att överse utbildningen och överväga åtgärder för en ökad utbildning av socionomer. Beträffande utbildningens innehåll framhöll styrelsen, att ämnena socialvårdsmetodik och mentalhygien måhända borde ges en starkare ställning i utbildningen, som dessutom också kunde behöva inriktas på personaladministration och ungdomsledarutbildning. Styrelsen understryker i sin framställning även behovet av högre utbildning för socionomer och nämner, att en samordning borde kunna komma till stånd mellan socionomexamen och examina vid universitet och högskolor. Svenges Socionomers Riksförbund instämmer i sin framställning med styrelsen för Stockholms-institutet i avseende på behovet av en allsidig omprövning av socionomutbildningen. Förbundet biträder även styrelsens uttalanden beträffande behovet av högre utbildning efter socionomexamen och möjligheterna av en samordning med universitetsexamina. Förbundet diskuterar i avseende på den högre utbildningens organisation två tänkbara alternativ, nämligen antingen utbildning inom socialinstitutens ram eller vidareutbildning för socionomer vid universiteten, och anför: »SSR anser att det förstnämnda alternativet är att föredraga. Detta skulle i praktiken innebära, att socialinstituten ombildas till fackhögskolor och ges samma status som handelshögskolorna, lantbrukshögskolan etc. En sådan reell ombildning av socialinstituten till högskolor skulle medföra, att socionomexamen kunde leda direkt till en social kandidatexamen och därefter vidare till en licentiatexamen. Så är förhållandet exempelvis i Finland, där utbildningen vid den speciella högskola som motsvarar det svenska socialinstitutet leder fram till de båda nämnda examina. Det synes alltså angeläget från flera synpunkter, att socialinstituten ombildas till högskolor, inte minst för att få till stånd en social och kommunal forskning, som hitintills fått en mycket ringa omfattning.» Förbundet konstaterar att en omläggning av utbildningen kan medföra en förlängning av utbildningstiden för socionomexamen och anför: »De krav på ökade och fördjupade kunskaper, som numera ställs på socionomer inom skilda grenar av socialvården och kommunalförvaltningen är emellertid av den omfattningen att redan av det skälet en förlängning av utbildningstiden svårligen 366

kan undvikas. Dessa krav utgör också de facto det viktigaste argumentet för socialinstitutens ombildning till fackhögskolor även i formellt avseende.» I fråga om den ifrågasatta samordningen mellan socionomutbildningen och utbildningen inom ramen för filosofiska examina framhåller förbundet, att vissa kursmoment i olika ämnen är gemensamma, men att kunskapsstoffet totalt sett för de olika examina är avpassat efter dessas olikartade syftemål. En viss samordning rekommenderas emellertid, och förbundet framhåller att man genom en sådan samordning skulle underlätta övergång till socionomutbildning för studenter, som av tradition eller på grund av otillräcklig yrkesrådgivning börjat studera vid humanistisk fakultet men senare finner, att utbildning vid socialinstitut bättre skulle passa deras intresse och yrkesambition. Universitetsutredningen anser för sin del, att de här redovisade förhållandena — bristen på socionomer, socialinstitutens otillräckliga kapacitet för utbildning av det antal socionomer, som skulle svara mot den väntade efterfrågan, socionomutbildningens rekryteringsproblem och önskemålen om förbättrade vidareutbildningsmöjligheter för socionomerna — starkt motiverar att ett allsidigt utredningsarbete snarast igångsattes såväl rörande socionomutbildningens utformning som rörande socialinstitutens uppgifter och behov. Universitetsutredningen tillstyrker således, att den redan från flera håll föreslagna utredningen kommer till stånd. Utredningsuppdraget bör enligt universitetsutredningens mening även innefatta frågorna om socialinstitutens organisatoriska ställning och möjligheterna att anknyta såväl instituten som socionomutbildningen till universiteten och den samhällsvetenskapliga utbildningen. Med hänsyn till att de i socionomutbildningen ingående ämnena i stort sett sammanfaller med de vid universiteten företrädda samhällsvetenskaperna, måste det nämligen enligt utredningens bestämda uppfattning vara riktigare att anknyta socialinstituten till de humanistiska fakulteterna än att ombilda instituten till fristående fackhögskolor. I fråga om de motiveringar, som ligger bakom detta ställningstagande, kan utredningen hänvisa till de resonemang, som i nästföregående avsnitt av detta kapitel föres rörande civilekonomutbildning vid universiteten. Utredningen anser principiellt, att socionomexamen likaväl som civilekonomexamen bör kunna avläggas vid universiteten och att stora fördelar står att vinna, om dessa grenar av samhällsvetenskaplig utbildning integreras i universitetens verksamhet. Den föreslagna utredningen bör givetvis överväga, huruvida det ökade utbildningsbehovet bör tillgodoses genom att möjligheter till socionomutbildning öppnas på flera håll i landet. Med hänsyn till vad här anförts rörande värdet av en anknytning till de humanistiska fakulteterna och med hänsyn till att tre av de fyra universitetsorterna redan har socialinstitut anser universitetsutredningen, att man därvidlag i första hand bör överväga en förläggning till Uppsala. Därest en samhällsvetenskaplig fakultet i framtiden upprättas i Umeå, bör denna enligt 367

utredningens mening självfallet även kunna meddela undervisning inom ramen för socionomutbildningen. Socionomutbildning står för närvarande öppen för såväl studenter som ickestudenter. Utredningen ifrågasätter för sin del ingen förändring härutinnan utan anser det önskvärt och värdefullt, att socionomexamen alltjämt skall kunna avläggas av personer utan formella meriter men med håg och fallenhet för sociala studier och socialt arbete. Enligt utredningens mening bör det vara fullt möjligt att finna sådana former för socialinstitutens anknytning till universitetsorganisationen, att denna möjlighet bibehålles. Utredningen vill i detta sammanhang emellertid framhålla, att antalet inträdessökande utan studentexamen sannolikt kommer att minska, allteftersom en allt större andel av ungdomskullarna beredes tillfälle till gymnasiestudier. I samband med den här förordade översynen av socionomutbildningen och socialinstitutens ställning bör enligt universitetsutredningens mening också göras en omprövning av nu tillämpade inträdesvillkor och meritvärderingsgrunder vid urvalet bland de inträdessökande. Bl. a. bör därvid prövas, huruvida tillräckliga skäl verkligen föreligger att i fråga om sökande med studentexamen ställa högre fordringar i avseende på studentbetygets kvalitet för tillträde till socionomutbildning än för tillträde till studier vid fri fakultet. Utredningen får härutinnan hänvisa till vad i föregående avsnitt av detta kapitel anförts i motsvarande fråga beträffande tillträdet till civilekonomutbildning. Vid en anknytning av socialinstituten och socionomutbildningen till universiteten torde vidare ämnet socialpolitik böra ges en starkare ställning vid dessa än nu är fallet. Till en början synes universitetslektorat böra inrättas, men utredningen håller för troligt, att ämnet kan utvecklas på ett sådant sätt, att det kan kräva självständig representation vid universiteten. I fråga om själva undervisningen för socionomexamen utgår universitetsutredningen från att denna, därest en anknytning till universiteten kommer till stånd, i vissa hänseenden kan samordnas med den undervisning, som ges för filosofiska examina. Vissa kurser måste däremot helt naturligt ges särskilt för de studerande, som önskar avlägga socionomexamen. Utredningen finner det emellertid vara angeläget, att man även skapar möjligheter för dessa studerande, även studerande utan studentexamen, att, därest de uppfyller de särskilda fordringar som finnes föreskrivna i stadgan rörande vidgat tillträde till universiteten, betygsmässigt tillgodoräkna sig för socionomexamen avlagda prov såsom prov jämväl för filosofiska examina. Det bör enligt utredningens mening vara möjligt att ämne för ämne fastställa hur stor del av fordringarna för filosofisk-samhällsvetenskaplig eller filosofie kandidatexamen, som kursfordringarna för socionomexamen motsvarar. I princip vore det önskvärt, att man i de fall där så är möjligt utarbetade de i utbildningen för socionomexamen ingående kurserna som kurser för en halv respektive en betygsenhet i filosofiska examina. Härigenom skulle möjlighet även öppnas att göra ämnet socialpolitik till examensämne i 368

sådan examen. Däremot torde kurserna i praktisk socialvård icke kunna tillgodoräknas som akademiskt betyg, ehuru dessa kurser självfallet skulle kunna stå öppna även för studenter, som siktar på en filosofie kandidatexamen. Slutligen vill universitetsutredningen understryka, att en socionomutbildning förlagd till universiteten lika väl som civilekonomutbildningen där givetvis måste utformas i nära samråd med företrädare för socionomutbildningens avnämarsida. Därest den här föreslagna utredningen kommer till det resultatet, att de nuvarande socialinstituten bör inordnas i universitetsorganisationen, måste därför de nuvarande styrelsernas roll som kontaktorgan mellan utbildningsanstalt och arbetsmarknad övertagas av något annat organ, förslagsvis då en examensrådsorganisation av i princip samma slag, som den universitetsutredningen i det föregående skisserat för den till universiteten förlagda civilekonomutbildningen. Avslutningsvis vill universitetsutredningen än en gång framhålla, att socialinstituten och socionomutbildningen icke innefattas i det åt utredningen anförtrodda uppdraget. Utredningen har med det här ovan anförda — närmast i anledning av remissen av Sveriges Socionomers Riksförbunds framställning — endast velat tillstyrka, att en allsidig utredning rörande socionomutbildningen och socialinstitutens ställning snarast kommer till stånd. Därjämte har universitetsutredningen velat ange vissa mera allmänna synpunkter på den problematik, som kommer att aktualiseras i samband med den föreslagna särskilda utredningens arbete, synpunkter som närmast är att betrakta som konsekvenser av utredningens i det föregående redovisade allmänna överväganden rörande riktlinjerna för den högre utbildningens utbyggnad under 1960-talet.

G. De teologiska och juridiska fakulteterna I direktiven för universitetsutredningens arbete betonades, att den teologiska och den juridiska utbildningen nyligen varit föremål för utredningar och att universitetsutredningen borde behandla de teologiska och juridiska fakulteterna endast i det större organisatoriska universitetssammanhanget. I sina två tidigare förslagsbetänkanden har universitetsutredningen också inskränkt sig till att särskilt behandla dessa fakulteters förhållanden endast i samband med att utredningen övervägt och framlagt förslag rörande mera generella åtgärder till främjande av forskning och forskarrekrytering. Med hänsyn både till den utveckling, som ägt rum sedan universitetsutredningens direktiv gavs, och till de allmänna rekommendationer utredningen i det föregående givit rörande utbildningsbehovet under det närmaste decenniet anser sig utredningen emellertid även böra ingå på vissa frågor rörande dessa fakulteters undervisningsresurser. En särskild anledning har utredningen även däri, att Kungl. Maj:t genom beslut den 26 mars 1959 anbefallt universitetsutredningen att avgiva yttrande över en av historisk-filosofiska sektionen av filosofiska fakulteten vid Göteborgs 369 24

universitet gjord framställning angående, bl. a., rätt för sektionen att anordna delstudiekurs i ämnet nationalekonomi inom ramen för juris kandidatexamen. Till universitetsutredningen för övervägande har vidare — genom beslut den 17 november 1958 — överlämnats kanslerns för rikets universitet underdåniga skrivelse den 20 oktober 1958 i anledning av en av det större akademiska konsistoriet i Göteborg den 17 december 1957 gjord framställning rörande särskilda befattningars inrättande och viss ytterligare medelsanvisning i syfte att möjliggöra en fullständig utbildning för juridisk-samhällsvetenskaplig examen vid Göteborgs universitet. 1. De teologiska

fakulteterna

Universitetsutredningen har i femte kapitlet konstaterat, att de i modellberäkningarna gjorda antagandena beträffande 1960-talets tillströmning till teologisk utbildning ger en alltför liten examination med hänsyn till den rådande prästbristen. Såsom riktpunkt för tillströmningen till teologisk utbildning har utredningen rekommenderat, att examinationen ökas till sådan nivå, att bristen elimineras. Därest tillströmningen stiger till sammanlagt 850 nyinskrivna under femårsperioden 1960/61—1964/65 och till 1 000 respektive 1 150 under de två därpå följande femårsperioderna, skulle man kunna räkna med att prästbristen eliminerades under loppet av ett par decennier.1 Detta resultet skulle givetvis kunna uppnås snabbare om tillströmningen skulle stiga ännu starkare, men utredningen vill i detta sammanhang erinra om att prästkåren är en i jämförelse med de flesta andra akademikergrupper relativt avgränsad yrkesgrupp och att antalet prästtjänster varit relativt konstant, varför varje ökning av tillströmningen till teologisk utbildning — över en nivå på 500 ä 600 nyinskrivna per femårsperiod vid nuvarande antal prästtjänster — med hänsyn till arbetsmarknaden torde böra följas av en motsvarande minskning. Enligt de ovan redovisade antagandena skulle antalet teologie studerande stiga från för närvarande ungefär 700 till knappt 1 000 under 1960-talets sista år. Om tillströmningen till teologisk utbildning skulle utveckla sig på här antaget sätt, medför detta sålunda en icke obetydlig merbelastning på de teologiska fakulteternas undervisningsresurser. Nu måste emellertid hänsyn också tagas till det förhållandet, att de teologiska fakulteterna icke blott har att meddela undervisning för blivande teologie kandidater (av vilka det övervägande flertalet söker sig till prästbanan), utan även svarar för viss del av utbildningen för blivande ämneslärare, som har kristendomskunskap som ett av sina huvudämnen. 1955 års reform av kristendomslärarutbildningen innebar nämligen bl. a., att blivande kristendomslärare icke längre behöver avlägga en fullständig teologie kandidatexamen. Ämnet kristendomskunskap gjordes i stället till examensämne i filosofisk ämbetsexamen, men 1 Beräkningen är baserad på ett antagande om en till 70 procent stigande examinationsfrekvens. Jfr s. 132.

för undervisningen inom ramen för detta examensämne svarar fortfarande de teologiska fakulteterna. Denna undervisning sammanfaller med de första tre ä fyra terminernas undervisning inom ramen för teologie kandidatexamen. Denna omläggning av kristendomslärarutbildningen för med sig, att de teologiska fakulteterna har att svara för undervisning och examination för ett större antal studerande än det som i inskrivnings-, närvaro- och examensstatistiken redovisas som teologer. Visserligen torde en del av de blivande kristendomslärarna börja sina akademiska studier med ämnet kristendomskunskap och därför vid inskrivningen betrakta sig som teologie studerande, men det torde vara vanligare, att vederbörande skriver in sig som humanister, men sedan under en del av studietiden studerar vid teologisk fakultet 1 . Dessa förhållanden måste särskilt beaktas, då det gäller att bedöma de teologiska fakulteternas behov av resurser för den grundläggande undervisningen. I fråga om sin lärarorganisation måste de teologiska fakulteterna betecknas som relativt »topptunga» i den meningen att fakulteterna förfogar över ett relativt sett stort antal lärarkrafter på professors- och docentnivåerna. De beräkningar utredningen gjort rörande de skilda anslagsposternas fördelning på olika ändamål vid fakulteter och högskolor har också givit vid handen, att en förhållandevis mycket liten del av anslagen till de teologiska fakulteterna utgöres av avlöningar till assistentpersonal och biträdeshjälp e t c , medan löner till professorer och e.o. docenter utgör en förhållandevis stor post i de teologiska fakulteternas anslagssumma. Räknade per student är anslagen till de teologiska fakulteterna större än anslagen till de juridiska och humanistiska fakulteterna. (Jfr s. 414 ff.) Då man nu bör räkna med en stigande tillströmning till de teologiska fakulteterna och då dessa förutom prästutbildningen har att svara även för undervisningen för ett på förhand svårberäkneligt antal blivande kristendomslärare, anser universitetsutredningen, att förbättrade möjligheter bör skapas för att på ett smidigt sätt anpassa de teologiska fakulteternas undervisningsresurser till förändringar i fråga om undervisningsbelastningen. Med hänsyn till den fasta lärarorganisationens struktur synes det utredningen härvidlag vara riktigast att särskilda medel ställes till förfogande för att användas till erforderliga förstärkningar av fakulteternas undervisande personal i form av extra assistenttjänster, universitetslektorat och timarvoden. Universitetsutredningen föreslår, att särskilda medel ställes till universitetskanslerns förfogande för fördelning i mån av behov enligt samma grunder som för närvarande tillämpas då det gäller tillfälliga förstärkningar av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Dessa medel kan lämpligen anvisas via en särskild anslagspost under anslaget till Gemensamma universitetsändamål: Extra utgifter. I examensstatistiken redovisas under alla förhållanden det helt övervägande flertalet av de blivande kristendomslärarna som humanister. Av detta skäl har i de föregående resonemangen kristendomslärarbanan räknats till humanisternas arbetsmarknad.

Rörande den enligt universitetsutredningens mening erforderliga förstärkningen av antalet e.o. docentbefattningar för de teologiska fakulteterna har utredningen framlagt förslag redan i sitt femte betänkande. 2. De juridiska

fakulteterna

De riktlinjer universitetsutredningen i femte kapitlet angivit rörande den önskvärda utvecklingen av tillströmningen till juridisk utbildning innebär, att antalet studerande vid juridisk fakultet skulle komma att fördubblas fram till slutet av 1960-talet, jämfört med studerandeantalet höstterminen 1958. Nu är det givetvis beträffande de juridiska fakulteterna lika väl som beträffande övriga fria fakulteter osäkert huruvida tillströmningsutvecklingen verkligen blir den, som utredningen här räknat med och rekommenderat. Varnande röster har också — som framgått av det föregående — höjts mot en ytterligare ökning av tillströmningen till juridisk utbildning, detta trots att den stigande tillströmningen under de senaste åren endast inneburit en återhämtning efter en femårig period, under vilken antalet årligen nyinskrivna vid de juridiska fakulteterna legat avsevärt lägre än det gjorde i slutet av 1940-talet. Skulle emellertid — vilket universitetsutredningen anser önskvärt — tillströmningen till de juridiska fakulteterna stiga från knappt 500 läsåret 1958/59 till närmare 800 mot 1960-talets slut, leder detta som nämnt till en avsevärt ökad belastning på de juridiska fakulteternas undervisningsresurser. Det blir under sådana förhållanden ofrånkomligt att ge de juridiska fakulteterna ytterligare förstärkningar utöver dem, som nu successivt tillkommer i enlighet med statsmakternas vid 1957 års riksdag fattade upprustningsbeslut. Om utvecklingen skulle tendera mot en fördubbling av antalet juris studerande, synes det naturligt att överväga till och med en så långtgående åtgärd som att tillskapa ytterligare en juridisk fakultet, lämpligen då vid Göteborgs universitet. Härvidlag måste emellertid sättas i fråga, om de personella resurserna är tillräckliga dels för den normala nyrekryteringen till befintliga ordinarie lärarbefattningar, dels för att besätta både de redan beslutade nya tjänsterna och därutöver lärostolarna vid en helt ny juridisk fakultet. Redan har från flera håll påtalats, att forskarrekryteringen vid de juridiska fakulteterna under en lång följd av år varit alltför ringa. Antalet disputationer har sålunda under de senaste 25 åren utgjort i medeltal endast två per år och någon avgörande förändring härutinnan torde icke vara att vänta under den närmaste tiden. Då nu antalet studerande vid de juridiska fakulteterna synes böra stiga högst avsevärt, är det enligt universitetsutredningens mening synnerligen angeläget att snara åtgärder vidtages i syfte att stimulera forskarrekryteringen inom rättsvetenskapen. Utredningen föreslår i detta syfte, att forskarassistentbefattningar 372

inrättas även vid de juridiska fakulteterna. Härutöver synes böra särskilt övervägas en omprövning av den högre rätts vetenskapliga utbildningens (juris licentiatexamen och juris doktorsgrad) ställning från meritvärderingssynpunkt vid befordringar inom främst domarbanan. Vid sidan av dessa och andra åtgärder i forskarrekryteringsstimulerande syfte måste emellertid enligt universitetsutredningen särskilda åtgärder vidtagas i syfte att på kort sikt säkra tillgången på lärarkrafter för den juridiska undervisningen. Även härvidlag förordar utredningen att särskilda medel ställes till förfogande för att lärarpersonalen skall kunna förstärkas i takt med ett stigande undervisningsbehov. Även dessa medel bör ställas till universitetskanslerns förfogande att i mån av behov fördelas på sätt som med hänsyn till omständigheterna är mest ändamålsenligt och kan även de anvisas via en anslagspost under anslaget till Gemensamma universitetsändamål: Extra utgifter. Då det gäller möjligheterna att för de juridiska fakulteternas undervisning engagera tillfälliga lärarkrafter, vill universitetsutredningen emellertid framhålla, att särskilda åtgärder kan vara behövliga. Härvidlag tänker utredningen särskilt på möjligheterna att för tillfällig lärartjänstgöring intressera i första hand yngre hovrätts jurister. Härför torde bl. a. erfordras särskilda regler för bedömningen av sådan tjänstgörings meriteringsvärde och rörande möjligheterna att för sådan tjänstgöring erhålla tjänstledighet. Universitetsutredningen vill avslutningsvis understryka, att lärarrekryteringsfrågan för de juridiska fakulteternas del ter sig allvarlig och påkallar skyndsamma åtgärder med hänsyn till den troliga undervisningsbelastningen. Först därefter kan man bedöma förutsättningarna för en fördelning av den juridiska utbildningen mellan fyra i stället för för närvarande tre fakulteter. Det blir under tiden också möjligt att överblicka tendenserna på tillströmningssidan och därvid bedöma huruvida en avlastning för de tre nuvarande fakulteterna är erforderlig. Vidkommande den inom Göteborgs universitet resta frågan om möjliggörande av en fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning vid Göteborgs universitet vill universitetsutredningen till en början erinra därom, att den juridisksamhällsvetenskapliga examen obligatoriskt omfattar flertalet eller fem av vid de juridiska fakulteterna av professurer företrädda ämnesområdena och att som tillvalsämne i examen därjämte må ingå ämnet rättshistoria. Enligt universitetsutredningens mening måste därför frågan om juridisk utbildning överhuvudtaget i Göteborg ses som ett sammanhängande problem. En utbildning för juridisksamhällsvetenskaplig examen, som i avsevärd utsträckning finge meddelas av speciallärare, skulle knappast betraktas som fullt likvärdig med den som meddelas vid en fullständig juridisk fakultet. Denna utväg synes i varje fall för närvarande knappast vara aktuell, med hänsyn till att den juridisk-samhällsvetenskapliga examen i sin nuvarande utformning ännu är så ny, att tillräckliga erfarenheter av dess värde knappast hunnit vinnas. 373

NIONDE KAPITLET

Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna

Inledning Samhällets ökade behov av utbildad personal gäller icke endast de mest tidskrävande utbildningsformerna utan tar sig uttryck i en allmän och över hela linjen märkbar nivålyftning. Detta förhållande berör inte minst de institutioner, som behöver tekniskt utbildat folk. Man kan uttrycka saken så, att det är fråga om en trappstegsformig uppryckning. När en högre utbildningsform reformeras, erfordras en samtidig upprustning av övriga utbildningsformer. För att den genom de högre utbildningsformerna utbildade arbetskraften rationellt skall kunna utnyttja sina kunskaper, erfordras nämligen att skickliga och kvalificerade medhjälpare finnes till förfogande. Detta torde vara en förutsättning för att man skall kunna öka den industriella produktionen och hålla vår industri konkurrenskraftig i förhållandet till utlandet. För att den av utredningen föreslagna utbyggnaden av civilingenjörsutbildningens kapacitet skall få avsedd verkan, måste man även förstärka utbildningspyramidens bas och mellannivåer. I tredje och fjärde kapitlen har utredningen redovisat sina modellberäkningar rörande den framtida examinationen av civilingenjörer samt rörande totalantalet civilingenjörer i yrkesverksam ålder. Liknande beräkningar kan göras för personer med läroverksingenjörsexamen. Examinationen vid de tekniska gymnasierna är med relativt stor säkerhet känd fram till och med år 1962, då den utgör 10,0 procent av det beräknade totala antalet studentexamina vid allmänbildande gymnasier och specialgymnasier. (Se tabell 1 och 2, s. 20 respektive 22.) Därefter beräknas specialgymnasierna öka sin relativa andel av studenter (s. 117 f.). I nedanstående räkneexempel har examinationen vid de tekniska gymnasierna antagits öka så att dess andel av den totala examinationen ökar med 0,3 procent per år under åren 1963—70. E x vid tekn gymn1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 374

1 625 1307 1901 2 033 2 080 2 207 2 247 2 264 (12,4 %)

För att examinationen skall bli den i föregående tablå angivna behövs en intagningskapacitet vid de tekniska läroverken under de närmaste åren av följande omfattning. 1 I960

1964.

2 083

2 317

2 437

2 606

2 667

2 829

2 881

2 902

En del av de nyexaminerade läroverksingenjörerna går vidare till teknisk högskola. Av de ett visst år examinerade antages att ett antal motsvarande 20 procent av antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna året därpå går vidare och blir civilingenjörer. De från teknisk fackskola examinerade åren 1956—60 beräknas till 1 773 (Arbetsmarknadsinformation Serie S, nr 3/1959). Därpå följande tre femårsperioder antages examinationen vara 2 000. Med ledning av läroverksingenjörernas åldersfördelning år 1955 har gjorts följande beräkning av antalet i yrkesverksam ålder 1955—75:

År

1955 . . . 1960 . . . 1965 . . . 1970 . . . 1975 . . .

Antalet (kvarlevande) läroverksingenjörer under 65 år med examen år 1955 eller tidigare

19 065 18 347 17 208 15 627 14 267

Beräknat antal (kvarlevande) lärov<;rksingenjörer med examen 1956 och senare gymn.

fackskola

• 3 474 9 823 18 698 27 482 2

• 1766 3 741 5 691 7 602

Beräknat totalt antal läroverksingenjörer under 65 år

19 065 23 587 30 772 40 016 49 351

Härutöver bör tillfogas att antalet i yrkesverksam ålder examinerade från bergsskolorna kan beräknas till 720 år 1955. Om fortsatt examination av 20 personer om året antages erhålles 690 år 1965 och 810 år 1975. (Ingenjörsbehovet i Sverige, s. 72.) Totalantalen civilingenjörer och läroverksingenjörer (inklusive de från bergsskolorna examinerade) i yrkesverksam ålder skulle enligt dessa beräkningar utveckla sig enligt tablån på s. 376. Som jämförelse anges Industriförbundets teknikerkommittés beräkningar enligt det s. k. 3,5-procentsalternativet. (Se s. 66.) Det framgår härav, att vid mitten av 1970-talet siffrorna enligt räkneexemplet är av samma storleksordning som behovet enligt teknikerkommittén. Utredningens rekommendationer rörande de tekniska högskolornas utbyggnad och antaganden rörande de tekniska läroverkens expansion visar att relationen mellan civilingenjörer och lär verksingenjörer i yrkesverksam ålder skulle sjunka 1 Vid beräkningen av antalet nyintagna har utredningen utgått från att examinationen ett visst år motsvarar 78 procent av antalet tre år tidigare nyintagna elever. 2 För perioden 1971—1975 har antagits att bruttotillskottet (efter avdrag för dem som blir civilingenjörer) är lika stort som under perioden 1966—1970.

Antal i yrkesverksam ålder enligt universitetsutredningens beräkning . . , läroverksciv-ing.1 j n g

1955 1960 1965 1970 1975

Beräknat behov enligt teknikerkommittén (3,5-procentsalt.) . • läroverksciv.-mg. b g

I

II

I/II

I

II

I/II

10 800 12 600 15 600 20 600 26 900

19 800 24 300 31500 40 800 50 200

0,55 0,52 0,50 0,50 0,54

11 600

0,54

18 000

33 900

0,53

27 500

0,53

något under 1960-talet men åter stiga i början av 1970-talet. Storleksordningen är dock densamma som den som räknats med i teknikerkommitténs behovsundersökning. Utredningen vill starkt stryka under, att en underdimensionering av de tekniska gymnasierna i förhållande till de tekniska högskolorna kan medföra icke önskvärda rubbningar av tillgången på ingenjörer i näringslivet. Vidare vill utredningen i detta sammanhang uttala, att den framtida examinationen från de skolor som utbildar institutsingenjörer av samma skäl måste följas med uppmärksamhet från statsmakternas sida. Därest dessa inte utbyggas i erforderlig utsträckning, synes man ha att välja mellan statliga initiativ för en utbildning av motsvarande karaktär eller en ytterligare utbyggnad av de tekniska läroverken. Förslag till nya utbildningsvägar De nu redovisade siffrorna bildar en lämplig bakgrund till följande synpunkter och rekommendationer rörande nya utbildningsvägar inom den tekniska utbildningens område. Redan i sitt första betänkande (SOU 1957:24) berörde utredningen detta problem. Sedan utredningen framhållit, att den i ett kommande betänkande skulle taga ställning till frågan om en ytterligare teknisk högskola, anförde utredningen (s. 17 f.): »Ett stort problem i det sammanhanget är, om man nu skall skapa nya typer av tekniskt utbildad arbetskraft. Därvid har bl. a. uppmärksamhet riktats mot en typ av ingenjörer med mer kunskaper i merkantila ämnen. Förslag har framlagts om utbildning av en ny typ av civilingenjörer med betydande merkantila kunskaper, kallade ekonomingenjörer. Vidare har från representanter för universitetens naturvetenskapliga fakulteter väckts förslag om utbildning vid universiteten av en ny typ av tekniker på civilingenjörsnivå. Inom utredningen har dessutom preliminärt diskuterats inrättan1

Teknikerkommitténs siffror inbegriper ej lantmätarna. Därför har från den på s. 145 redovisade sammanställningen av civilingenjörsbeståndet ett konstant antal av 600 subtraherats. Vidare har siffrorna i tablån korrigerats med hänsyn till den i sjätte kapitlet föreslagna intagningen vid de tekniska högskolorna (s. 263).

det av nya, tekniskt och ekonomiskt inriktade läroanstalter — förslagsvis kallade industrihögskolor — för en ny typ av akademisk utbildning, något kortare än den civilingenjörerna har.» Sedan utredningen framlade dessa allmänna reflexioner, har utredningen fått mottaga en rad synpunkter på denna nya högskoleforms utseende och uppgifter. Ehuru uppfattningarna givetvis inte alltid varit överensstämmande beträffande vilken typ av kurser och utbildning som högskolorna i fråga borde lämna, har såväl behovet av särskild utbildning för studenter till läroverksingenjörsnivå som behovet av nya utbildningsformer över denna nivå, allmänt vitsordats. Sveriges Industriförbund har sålunda i sin skrivelse av den 19 mars 1959 till utredningen framhållit följande: »En mellannivåutbildning avsedd för realstudenter skulle kunna vara lycklig inte blott för dem som ej har formella förutsättningar att komma in på de tekniska högskolorna utan även för stora grupper som nu avlägger civilingenjörsexamen och offrar tid och pengar på att lära mycket avancerad teknik, vilken i arbetslivet endast blir aktuell för en mindre del av ingenjörerna. Försäljare samt vissa typer av driftsledare och administrativ personal borde kunna klara sig med en grundläggande allmän teknisk utbildning ovanpå studentexamen.» Industriförbundet anser sålunda att den nya formen för teknisk utbildning framför allt borde sikta på att vidareutbilda realstudenter. Skellefteå stad har tillsatt en särskild kommitté för utredning av högre skolfrågor. Denna kommitté har till universitetsutredningen framlagt en omfattande utredning kallad Utredning om industrihögskola i Övre Norrland. I denna utredning utgår man från som det mest ändamålsenliga att industrihögskolan skall bygga på läroverksingenjörsexamen. Kommittén framhåller i sin till utredningen den 4 juni överlämnade skrivelse följande: »Man kan ställa sig kritisk mot tanken att endast läroverksingenjörer — eller sådana som dokumenterat motsvarande kunskaper — skulle vinna inträde i industrihögskolan. Det har ju från många håll framställts som ett önskemål att få en kortare teknisk utbildning för studenter än den vid de tekniska högskolorna. En sådan utbildning finns som bekant i Köpenhamn, där s. k. akademiingenjörer har en utbildningstid av tre år. Den enda vägen för en student att få en relativt kort ingenjörsutbildning vid en statlig skola är att gå in i andra klassen i ett tekniskt gymnasium och sedan gå två år där. En realstudent borde emellertid kunna avlägga examen vid ett tekniskt gymnasium efter tre terminer. Av organisatoriska och ekonomiska skäl borde detta ske så, att en särskild en-tenninig studentklass inrättades av 2:an och att studenterna efter denna termin skulle gå in i avgångsklassen som ordinarie elever bland de andra.» Om studenternas utbildning samordnas med läroverksingenjörernas, uppstår enligt kommitténs mening betydande organisatoriska fördelar, enhetlighet vid utbildningen och möjligheten att vidareutbilda även studenter vid industrihögskolan. Under våren 1959 har en rad diskussioner ordnats i Norrland av Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen. Även vid dessa diskussioner har rae377

ningarna om den lämpligaste utformningen av de planerade industrihögskolorna gått i sär. I Härnösand framhöll man att det vore viktigt att ta vara på det kommande stora antalet realstudenter. En tvåårig teknisk utbildning för dessa skulle kunna ge ett tekniskt kunnande av ungefär samma mått som hos gymnasieingenjörerna, men därtill skulle då komma realstudentens bättre språkkunskaper och allmänorientering. Utbildningen, framhöll man, borde förläggas till vissa tekniska gymnasier och särskilt då till sådana gymnasier, där man kunde räkna med visst stöd från industrien i närheten i vad avser praktik etc. Studenterna skulle givetvis bilda egna klassavdelningar. Viss specialisering på olika linjer kunde tänkas men även en mer »allmän linje» hade resonans. För såväl denna typ av ingenjörer som gymnasieingenjörerna skulle sedan efter längre eller kortare praktik ordnas påbyggnadskurser av ungefär den typ som redan förekommit, t. ex. för cellulosaingenjörer i Härnösand. I Skellefteå anslöt man sig i allmänhet till de synpunkter, som senare framlagts av den särskilda kommittén och utförts i skrivelsen till universitetsutredningen. Man framhöll dock önskvärdheten av mera allmänbildning än den gymnasieingenjörer i allmänhet besitter. I Luleå ansåg man, att Norrland behövde en fullständig teknisk högskola och ställde sig därför avvisande mot tanken på denna nya utbildningsform. I Östersund åter anslöt man sig till de synpunkter som redan framförts i Härnösand. Man ansåg, att särskilda studentlinjer borde ordnas vid en del tekniska gymnasier för att ta vara på realstudenterna och på så sätt få fram ingenjörer med den vanlige studentens bättre allmänorientering och språkkunskaper. Studenter från den allmänna linjen och latinlinjen skulle efter komplettering givetvis också kunna tas emot. Slutligen har en kommitté, tillsatt av stadsfullmäktige i Jönköping, den 1 juli 1959 till universitetsutredningen översänt en skrivelse med förslag om en högskola av den nu diskuterade typen förlagd till Jönköping. De studerande, som främst skulle rekryteras till denna utbildning, skulle vara studenter med förkunskaper i matematik och fysik motsvarande minst godkänd i studentexamen på reallinjen eller på den allmänna linjens sociala gren samt förkunskaper i kemi med minst godkänt vitsord i studentexamen på reallinjen eller vid flyttning till högsta ringen på den allmänna linjens sociala gren.

I stort sett kan sålunda konstateras, att man antingen avser att ge gymnasieingenjörerna en teknisk vidareutbildning omfattande ungefär två år (Skellefteålinjen) eller avser att ge studenter från det allmänbildande gymnasiet en teknisk utbildning omfattande två år (Härnösand—Jönköpings-linjen). Utredningen har vid närmare prövning icke funnit skäl föreligga att framlägga förslag till en utbildningsform, som skulle innebära, att en ny ingenjörskategori 378

tillskapades. Å a n d r a sidan vill utredningen u n d e r s t r y k a nödvändigheten av a t t åtskilliga a v de önskemål, som anförts rörande ingenjörsutbildningen, b e a k t a s . Av de olika y t t r a n d e n , som anförts i det föregående, synes klart framgå, a t t m a n inom näringslivet har b e t y d a n d e intresse för en utbildningsform, som ger möjligheter dels för dem som i vanlig ordning genomgått tekniskt läroverk a t t erhålla en gedigen vidareutbildning, dels för studenter från de allmänbildande gymnasierna a t t på ett effektivt s ä t t förvärva tekniska k u n s k a p e r på eller över gymnasieingenjörsexamens nivå.

1. Studentlinjer

vid de tekniska

gymnasierna

A v utredningens bedömningar r ö r a n d e övergången från allmänbildande gymnasier till universitet och högskolor framgår, a t t m a n under den n ä r m a s t e framtiden bör r ä k n a med a t t e t t ökat antal u n g d o m a r k o m m e r a t t avlägga studentexamen u t a n a t t sedan övergå till högskolestudier. Samtidigt k o m m e r bristen på läroverksingenjörer a t t göra sig s t a r k t gällande. M e d h ä n s y n bl. a. härtill vill utredningen föreslå, a t t vid e t t a n t a l tekniska gymnasier i n r ä t t a s en speciell linje, avsedd för s t u d e n t e r som avlagt examen vid allmänbildande läroverk. D e t t o r d e ligga u t o m r a m e n för utredningens u p p d r a g a t t n ä r m a r e ange hur en sådan linje bör utformas. Efter hänvändelse från utredningen h a r emellertid rektorn vid högre t e k n i s k a läroverket i Uppsala, fil. dr E i n a r Lunell, såsom en skiss till studieplan a n g e t t följande: De grundläggande teoretiska och allmänbildande ämnena upptar vid ett tekniskt gymnasium något mera tid än de tekniska och merkantila ämnena. Om man med detta faktum som förutsättning öppnar en väg för ingenjörsutbildning på 3 terminer i stället för på 3 år, måste man också godkänna studentbetygen i en hel rad grundläggande ämnen och överföra dessa till ingenjörsbetyget (med tillägget: givet i studentexamen). Dessa »överföringsämnen» skulle vara följande: matematik, fysik, kemi, svenska, engelska, tyska, historia med (och) samhällslära. Endast i ämnet kemi sammanfaller kurserna helt. Man torde dock icke begå någon orättvisa med betygsöverföringen i de andra ämnena. I matematik och fysik måste visserligen några tillägg göras till studentkurscn, och i språken samt historia är målsättningen vid de tekniska gymnasierna något skild från den vid de allmänna läroverken, men dessa smärre skillnader kan knappast vara ett hinder för betygsöverföringen. Under vårterminen i klass I I skall sedan de tekniska ämnena jämte kompletteringarna i matematik och fysik genomgås, så att studenterna bli kapabla att följa med i IILans undervisning tillsammans med skolans ordinarie elever. Det är endast under vårterminen i klass II som studenterna måste bilda egen avdelning. Såsom exempel på t i m p l a n h a r rektor Lunell angivit: Då det vid de tekniska gymnasierna finns ett 20-tal olika linjer, av vilka dock flera är mycket specialiserade och har litet elevantal, måste jag utvälja en av dem, den maskintekniska, för att exemplifiera vårterminens timplan: ritteknik och projektionslära 7 vtr, hållfasthetslära 7 vtr, materiallära 5 vtr, verkstadsteknik 3 vtr, konstruktionsteknik 7 vtr

samt kraft- och värmeteknik 4 vtr; återstående 4 vtr bör ägnas åt kompletterande succ e s s i v a studier i matematik, mekanik och fysik (integralkalkyl, funktionsserier och enkla differentialekvationer i matematik, integraltillämpningar, utvidgad kurs i statik och rotationsproblem i mekanik, växelströmslära i fysik). Tekniska Läroverkens Ingenjörsförbund har i skrivelse till utredningen den 23 november 1959 anfört, att studietiden för studenter vid tekniskt gymnasium bör kunna nedbringas till att omfatta kortare tid än tre år. Förbundet anser emellertid, att tillfredsställande resultat ej kan nås på kortare tid än fyra terminer. Frågan om studietidens längd vid ifrågavarande studentlinjer bör enligt utredningens mening närmare prövas. Utredningen har emellertid för egen del närmast kommit till den uppfattningen, att en studiegång omfattande tre terminer bör vara möjlig. I detta sammanhang bör också undersökas, huruvida man med hänsyn till bl. a. klassavdelningarnas storlek kan låta studenterna i avgångsklassen ingå i samma klassavdelning som övriga elever, varvid garantier skulle skapas för att studiemålet upprätthålles. För inträde vid ifrågavarande linje bör fordras kunskaper motsvarande fordringarna för studentexamen på reallinjen. Kravet på praktik före utbildningens början bör begränsas så, att de tekniska studierna kan påbörjas utan alltför stor tidsutdräkt efter studentexamen, även i de fall då kompletteringsstudier erfordras. Utredningen vill särskilt understryka angelägenheten av att man tillgodoser möjligheterna för studenter från gymnasiets allmänna linje att efter kompletteringsstudier vinna tillträde till den här föreslagna utbildningen. Då kravet på praktik under inga förhållanden får reduceras, skulle ytterligare erforderlig praktik i viss utsträckning kunna förvärvas under utbildningstiden.

2. Vidareutbildning

på läroverksingenjörsexamens

grund

Vidareutbildning för läroverksingenjörer förekommer — förutom genom skilda specialkurser — bl. a. genom vissa normerade vidareutbildningskurser av cirka en termins längd. En ytterligare kvalificerad vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund synes vara önskvärd från näringslivets synpunkter. Man torde därjämte kunna räkna med att intresset bland studenterna från de allmänbildande gymnasierna för yrkesutbildning vid de tekniska gymnasierna kommer att öka väsentligt, om man till de tekniska gymnasierna knyter en vidareutbildning, som ger de studerande de teoretiska förutsättningarna för mer kvalificerade uppgifter i arbetslivet. Intresset för vidareutbildning bland de elever vid de tekniska gymnasierna, som icke avlagt studentexamen, har i många sammanhang dokumenterats. Man kan härvidlag bl. a. hänvisa till det stora antal läroverksingenjörer, som deltager i kurser av skilda slag, och till den betydande rekryteringen av läroverksingenjörer till de tekniska högskolorna. Uppgifterna i en enkät, som på uppdrag av Skellefteå stads kommitté för högre skol380

frågor utförts bland de studerande vid de tekniska läroverken i övre Norrland understryker ytterligare intresset för fortsatta studier bland dessa gymnasister. Näringslivets intresse för vidareutbildningen bör innebära en garanti för att de, som genomgått sådan, kommer att kunna tillgodogöra sig sina färdigheter på arbetsmarknaden. Samtidigt torde de studerandes intresse för vidareutbildning säkerställa en tillräcklig rekrytering. En förutsättning härför är givetvis att utbildningen ges en lämplig utformning. Vid planeringen av denna vidareutbildning måste man ta särskild hänsyn till de snabba förändringarna på det tekniska området och till att all teknisk utbildning måste vara så utformad, att en snabb anpassning möjliggöres. Även om utbildningen för en relativt bestämt inriktad yrkesverksamhet måste vara ett huvudmål, får denna utbildning inte bli för snäv. En viss mångsidighet måste sålunda eftersträvas för att dessa tekniker på bästa sätt skall kunna anpassa sig efter och bidraga till den tekniska utvecklingen. Detta syfte torde bäst nås, om man ger eleverna gedigna kunskaper i grundläggande teoretiska ämnen jämte en viss möjlighet till specialisering. Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att citera ett uttalande av den engelske undervisningsministern: »The range of technical education goes far beyond the study of materials and mechanics. Accountancy, costing, salesmanship, commercial skills of all kinds, including foreign languages, are equally important to a great trading nation. Full employment brings new problems which are more likely to be soluble the wider is the understanding of how economy works. Such subjects as economics, business management, wage systems and human relations must be given more prominence.» (Technical Education, februari 1956, § 5.) Det torde icke ligga inom ramen för universitetsutredningens uppdrag att framlägga ett detaljerat förslag i detta avseende, varför utredningen begränsar sig till att skissera vissa huvuddrag för vidareutbildningen. E t t av de karaktäristiska dragen för landets tekniska läroverk har varit, att deras undervisning i icke ringa utsträckning anpassats efter näringslivets regionala struktur. Enligt utredningens mening bör även vidareutbildningen kunna inrymma en viss grad av specialisering, vilken bl. a. kan bestämmas av branschinriktningen inom de skilda gymnasiernas rekryteringsområden. Denna specialisering bör dock icke drivas för långt, då de vidareutbildade ingenjörernas verksamhetsområde icke bör snävt avgränsas. Då därjämte kravet på ytterligare kunskaper i vissa grundläggande ämnen i huvudsak torde vara gemensamt för flertalet ingenjörsgrupper, synes vid längre vidareutbildning en icke obetydlig del av timantalet böra ägnas åt några obligatoriska ämnen, varvid exempelvis tillämpad matematik, industriell ekonomi samt engelska eller tyska kan komma i fråga. Beträffande de valfria ämnena synes en stor variation beträffande såväl ämnenas inriktning som antalet ämnen vara lämplig, och en ständig anpassning till näringslivets behov blir nödvändig. Det bör sålunda vara möjligt att begränsa antalet ämnen till ett — i vilket studiemålet i specialämnet kan ligga 381

mycket högt —, lika väl som att i vidareutbildningen medtaga ett flertal ämnen, i vilket fall ingenjörerna lämnar vidareutbildningen med en bredare kunskapsbas. Vidareutbildningens innehåll kan alltså skilja sig mellan de skilda utbildningsanstalterna och i viss utsträckning även variera från år till år vid samma utbildningsanstalt. De studerande bör dock i god tid — i regel före sitt val av tekniskt gymnasium — erhålla kännedom om de ämnen, som kommer att ingå i vidareutbildningskurserna, varför planeringen i dessa avseenden bör ske på minst tre års sikt. Beträffande studietidens längd bör hänsyn tagas å ena sidan till att den sammanlagda utbildningstiden för läroverksingenjörsexamen och vidareutbildningen bör vara icke obetydligt kortare än utbildningstiden för civilingenjörsexamen samt å andra sidan till att tiden för vidareutbildningen icke får bli för knapp, om eleverna åtminstone i vissa avsnitt skall meddelas kunskaper som väsentligt överstiger läroverksingenjörsexamens nivå. Med hänsyn härtill och till vad ovan anförts om den nu ifrågavarande vidareutbildningens innehåll och anpassbarhet anser utredningen att man kan räkna med att studietiden normalt kommer att omfatta två ä tre, högst fyra terminer. För tillträde till vidareutbildningen bör i princip erfordras läroverksingenjörsexamen. Utbildningen skulle sålunda stå öppen såväl för dem som i hittills vanlig ordning avlagt sådan examen, som för dem som efter allmänbildande studentexamen genomgått den ovan föreslagna »studentlinjen» vid de tekniska gymnasierna. Möjligheter bör därvid föreligga att påbörja vidareutbildningen omedelbart efter läroverksingenjörsexamen. I den mån personer med annan utbildning söker tillträde till vidareutbildningskurserna, bör ansökan bedömas med utgångspunkt från vederbörandes möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen. Om undervisningen vid vidareutbildningskurserna skall erhålla den kvalitet, som utredningen avsett, bör lärarkåren utgöras av lektorer. Härjämte torde ett stöd från industrien, innebärande att man för undervisning i vissa ämnen ställer speciallärare till förfogande, vara erforderligt. I vissa fall torde det också vara lämpligt med en samverkan med någon av de tekniska högskolorna. Organisatoriskt bör vidareutbildningen knytas till de tekniska läroverken. Härför talar bl. a. dels att åtskilliga av eleverna torde genomgå vidareutbildningen i omedelbar anslutning till läroverksingenjörsexamen, dels att en sådan ordning erbjuder möjligheter till samordning beträffande personal- och lokalresurser. Vidareutbildningen bör vidare ske i nära anslutning till det lokala näringslivet, som bör tillerkännas inflytande på vidareutbildningens utformning och inriktning och känna ansvar för kursernas ständiga anpassning efter arbetsmarknadens behov och för praktiken i samband med utbildningen. Praktiken, som förmodligen bör läggas in med jämna mellanrum under utbildningstiden, 382

synes särskilt betydelsefull för denna utbildningsform och bör måhända tillmätas större vikt och ges mera tid än de blivande civilingenjörernas praktik. Utredningen föreslår, att ovan skisserade principförslag på lämpligt sätt konkretiseras och att efter en dylik bearbetning en försöksverksamhet snarast igångsattes omfattande såväl en »studentlinje» vid tekniska läroverk som vidareutbildningskurser, knutna till dessa. Det synes önskvärt att sådan försöksverksamhet kommer till stånd i förslagsvis Skellefteå, Härnösand, Uppsala, Eskilstuna, Jönköping och Hälsingborg. I likhet med vad fallet varit vid de tekniska läroverkens uppbyggnad, synes den närmare planläggningen böra ankomma på kommunala initiativ. Undersökningar rörande lokalresurser, vidareutbildningens lämpliga inriktning jämte därav föranledda förslag till kursplaner bör därför utföras i de städer som önskar komplettera sina tekniska läroverk med här föreslagna utbildningsformer. Statsanslag för verksamheten bör utgå enligt de normer, som i övrigt gäller för de tekniska läroverken.

TIONDE KAPITLET

Den utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten

Inledning Som grundval för sina i det föregående framlagda förslag rörande det högre utbildningsväsendets utbyggnad under 1960-talet har universitetsutredningen framlagt en översikt och en därtill knuten bedömning av de aktuella tendenserna på den akademiska arbetsmarknadens tillströmnings- och efterfrågesidor. Under sitt arbete härmed har utredningen stött på en rad svårigheter, som i stor utsträckning kan hänföras till det förhållandet, att det saknats en kontinuerlig utredningsverksamhet rörande utvecklingstendenserna på akademikernas arbetsmarknad. Det är mycket svårt att göra en tillfredsställande bedömning av arbetsmarknadsutvecklingen isolerat för en viss grupp eller vissa grupper vid en viss tidpunkt. Därför är det nödvändigt att göra en totalbedömning för all arbetskraft med längre utbildning och att denna bedömning kontinuerligt överses och alltså får karaktär av en rullande framtidsbedömning. Självfallet har universitetsutredningens begränsade resurser och den begränsade tid, som stått till förfogande, gjort det omöjligt för utredningen att själv utarbeta en aktuell totalprognos på längre sikt för hela den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida. Som framhållits tidigare i detta betänkande ger därför de av utredningen redovisade — delvis ej helt aktuella och relativt kortsiktiga — behovsbedömningarna för de olika utbildningsområdena inte ensamma en tillräcklig grund för slutsatser i fråga om utbildningsanstalternas dimensionering. Utredningen har i stor utsträckning även fått basera sina förslag på mera allmänna överväganden, och vidare har frågorna om utbyggnad av vissa typer av högskolor fått lämnas öppen i avvaktan på specialutredningar. Det har med hänsyn till vad här anförts kommit att stå allt mera klart för utredningen, att man under 1960-talet fortlöpande bör anpassa universitetens och högskolornas utbyggnad efter resultat som nås genom en kontinuerlig utbildnings- och yrkesprognostisk utredningsverksamhet med erforderliga resurser. Det behövs enligt utredningens övertygelse ett permanent organ, som följer utvecklingen och som kan ge både samhället och ungdomen ett så fast underlag som möjligt för de bedömningar, som måste ligga till grund för utbildningspolitik och utbildningsval. Allteftersom en stigande andel av befolkningen skaffar sig en långvarig och specialiserad yrkesutbildning, blir det alltmer ofrånkomligt att 384

genom en fortlöpande verksamhet av detta slag skaffa bättre möjligheter att följa utvecklingstendenserna och därigenom så långt möjligt undvika felinvesteringar, som kan bli mycket allvarliga för både samhället och den enskilde. Härigenom skulle man också verksamt underlätta de många specialutredningar rörande utbildningens dimensionering inom olika fält, som kommer att bli nödvändiga. Ett annat skäl till att universitetsutredningen ansett sig böra behandla frågan om den framtida yrkes- och utbildningsprognostiska verksamhetens organisation och resurser är det förhållandet, att definitiv ställning ej tagits till de tidigare utredningsförslag, som framlagts i denna fråga och att detta i huvudsak torde bero på att man sedan 1949 avvaktat först arbetskraftsutredningens och sedan universitetsutredningens arbete. Universitetsutredningen har enligt sina direktiv haft till uppgift att på grundval av främst arbetskraftsutredningens utredningsmaterial rörande behovet av akademiskt utbildad arbetskraft inom olika yrkesområden framlägga förslag om universitets- och högskoleväsendets utbyggnad. När denna del av utredningens förslag nu framlagts, är det angeläget att det prognostiska utredningsarbetet utan avbrott fullföljes, så att man kan basera utbyggnadens genomförande och den fortsatta planeringen på en rullande framtidsbedömning. Det bör vidare nämnas, att Sveriges Förenade Studentkårer, Statstjänstemännens Riksförbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Tjänstemännens Centralorganisation i gemensamma skrivelser till universitetsutredningen dels hemställt att utredningen i nu föreliggande betänkande skulle framlägga förslag i fråga om prognosarbetets fortsatta bedrivande, dels framlagt vissa synpunkter i fråga om prognosverksamhetens organisation. Som bakgrund till utredningens överväganden och förslag ges här en kortfattad översikt av de tidigare framlagda förslagen samt av den nuvarande arbetsmarknadsprognostiska organisationen och verksamheten.

A. Tidigare förslag och hittills vidtagna åtgärder 1. Wicksell-Jernemans

förslag

Det första förslaget till en prognos- och yrkesvägledningsverksamhet för intellektuella yrken framlades i Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena (SOU 1935: 52). I denna, den s. k. Wicksell—Jernemanska utredningen, föreslogs införandet av en yrkesorientering, Ansvaret för denna yrkesorientering skulle åvila en särskild nämnd, yrkesorienteringsnämnden. Vidare föreslogs upprättandet av en universitetsstatistik, vars centrala organ föreslogs bli förlagt till ecklesiastikdepartementet. Utredningen föreslog också anordnandet av en arbetsförmedling för intellektuellt utbildade. 385 25

Som motivering för sitt förslag anförde utredningen bl. a., att valet av levnadsbana visserligen alltid borde ske på den enskildes ansvar, men att man icke kunde begära, att de studerande eller deras föräldrar utan samhälleliga åtgärder själva skulle kunna skaffa sig en tillfredsställande översikt över framtidsutsikterna på olika studiebanor. Felgrepp vid yrkesvalet på grund av bristande kunskap om de olika studie- och yrkesbanorna kunde ha ödesdigra verkningar för individen genom att tid och pengar förlorades. Det måste därför vara ett väsentligt samhällsintresse, att uppgifter på vilka val av levnadsbana kunde grundas ställdes till ungdomens och föräldrarnas förfogande. Den föreslagna yrkesorienteringsnämnden skulle bestå av representanter för högskoleundervisningen, för några av de större kategorierna av intellektuellt utbildade samt för de studerande; härutöver skulle särskild expertis kunna adjungeras. Nämnden skulle publicera dels statistiska upplysningar angående tillströmningen till olika yrkesbanor sammanställda med uppgifter om samhällets behov av yrkesutbildade, dels sin uppfattning om utvecklingstendenserna på olika områden. Den skulle vidare avge yttranden om tillämpandet av spärranordningar vid högre utbildningsanstalter. Wicksell—Jernemans förslag förverkligades såtillvida som 1936 års riksdag fattade beslut om upprättandet av en universitetsstatistik inom statistiska centralbyrån. Någon yrkesorienteringsnämnd upprättades emellertid ej. Sedermera har emellertid — för gymnasiernas del sedan 1942/43 — som bekant yrkesorienteringen utbyggts inom arbetsmarknadsstyrelsen, som vid ombildningen från kommission till styrelse erhöll en särskild yrkesvägledningsbyrå.

2. Studentsociala

utredningens

förslag

År 1947 framlade 1946 års utredning om den högre utbildningens demokratisering (studentsociala utredningen) förslag till inrättande av ett prognosinstitut för intellektuell arbetskraft. Utredningen framhöll, att till följd av osäkra arbetsmarknadsprognoser ett osäkerhetstillstånd kommit att råda, som i en del fall resulterat i överskott på utbildad arbetskraft — t. ex. tidvis inom den teologiska fakulteten och inom vissa ämneskombinationer för läroverkslärare — och i andra fall i en mer eller mindre starkt kännbar underproduktion av bl. a. akademiker, ett förhållande som bland andra bidrog till att försvåra eller fördröja genomförandet av beslutade sociala eller kulturella reformer — främst inom skolväsendet samt hälsooch sjukvården. Utredningen betonade särskilt arbetsmarknadsprognosernas betydelse från studentsocial synpunkt. Den akademiska utbildningen är förbunden med dryga kostnader såväl för den enskilde som för samhället, då den sträcker sig över en lång följd av år. Konsekvenserna av en felaktig investering av arbetskraft och kapital kunde bli förödande, särskilt för akademiker med bristande ekonomiska 386

resurser. Enligt utredningens uppfattning var det en av förutsättningarna för en genomgripande demokratisering av den högre utbildningen, att de riskmoment avskaffades, som av gammalt varit förbundna med akademiska studier. Osäkerheten hade lett därhän, att i stor utsträckning blott de ekonomiskt välställda samhällsskikten kunnat sätta in erforderligt kapital på sådan utbildning. I samma mån som någotsånär tillförlitliga arbetsmarknadsprognoser kunde utarbetas, minskades riskerna för felinvesteringar. Härigenom kunde tillskapandet av ett prognosinstitut bidraga till att jämna vägen för en successiv demokratisering av den högre utbildningen. Utredningen framhöll vidare, att man genom inrättandet av ett prognosinstitut för intellektuell arbetskraft dessutom finge möjlighet att i god tid planera olika åtgärder inom undervisningsväsendet, avsedda att möta en för stor eller för liten tillströmning till de olika utbildningsanstalterna. Utredningen ansåg att verksamhetsområdet för prognosinstitutet i huvudsak borde avgränsas till de yrkesområden, som rekryteras med personer, vilka förskaffat sig en yrkesutbildning, vartill kräves dels studentexamen eller motsvarande kunskapsmått som inträdeskvalifikation, dels särskild utbildning vid universiteten, de fria högskolorna eller fackhögskolorna. Därutöver borde institutet beakta folkskolans och socialvårdens framtida behov av utbildad arbetskraft. Utöver redan kända yrkesområden borde institutet i en eventuellt uppkommande arbetslöshetskris undersöka möjligheterna för utkomst inom nya verksamhetsfält för akademiker och med dem jämförbara grupper. I samarbete med bl. a. konjunkturinstitutet, skolöverstyrelsen och statistiska centralbyrån skulle institutet utföra statistiska undersökningar rörande dels utbudet av, dels efterfrågan på intellektuell arbetskraft. På grundval av dessa undersökningar skulle institutet avgiva rekommendationer åt utbildningsväsendet beträffande t. ex. intagningen vid de olika utbildningsanstalterna, rekommendationer åt statliga, kommunala och andra arbetsgivarparter, rekommendationer åt yrkesvägledningen samt slutligen förmedla kontakter mellan efterfrågesidans och utbudssidans olika instanser. Beträffande prognosinstitutets förläggning ansåg utredningen att vissa skäl talade för ett fristående institut. Utredningen stannade emellertid för att föreslå, att prognosinstitutet anknöts »till den myndighet, som i praktiken har att till stor del omsätta institutets arbetsresultat, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen». Utredningen förutsatte dock att prognosinstitutet organisatoriskt skulle erhålla en så självständig ställning som möjligt inom arbetsmarknadsstyrelsen. Anknytningen till arbetsmarknadsstyrelsen borde vidare icke göras mera fast än att prognosinstitutet, om så skulle befinnas lämpligt, lätt kunde överföras till annan myndighet. Prognosinstitutets verksamhet skulle enligt utredningsförslaget ledas av en nämnd, kallad Statens nämnd för orientering rörande intellektuella yrken. Nämnden skulle verka för att samhällets behov av intellektuell arbetskraft i

största möjliga utsträckning blev tillgodosett samt tillse, att de upplysningar och rekommendationer, som lämnades utåt, grundade sig på auktoritativa och objektiva undersökningar och bedömanden. Nämnden skulle vara den instans, utifrån vilken prognosinstitutet lämnade sina rekommendationer till statliga myndigheter, utbildningsanstalter, arbetsgivare, fackorganisationer och yrkesvägledningen. Dylika rekommendationer skulle alltid lämnas i nämndens namn. Nämnden skulle fastställa och godkänna de kalendrar, broschyrer och dylikt för de intellektuella yrkesområdena, som utarbetades av yrkesvägledningen. Även andra liknande publikationer kunde underställas nämnden för godkännande. Nämnden skulle vidare dra upp riktlinjer för det prognostiska arbetet samt taga befattning med alla viktigare frågor, som handlades av institutet. I frågor rörande prognosinstitutets organisation samt inrättandet och tillsättandet av befattningar inom institutet hade arbetsmarknadsstyrelsen att bereda nämnden tillfälle till yttrande, innan beslut fattades. Även i frågor rörande planeringen av yrkesvägledningsverksamheten bland gymnasister och studenter skulle nämnden fungera som ett rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen. I övrigt borde styrelsen hänskjuta sådana frågor till nämnden för yttrande, vilka den ansåg beröra nämndens verksamhetsområde. Nämndens ordförande skulle vara chefen för arbetsmarknadsstyrelsen och vidare skulle nämnden bestå av tre representanter företrädande samhällets och näringslivets intressen och tre representanter för SFS, SYACO (sedermera SACO) och TCO. Trots att flertalet remissinstanser tillstyrkte utredningsförslaget, ledde detta ej till något direkt resultat, utan frågan hänsköts till 1949 års arbetskraftsutredning. Under tiden utbyggdes emellertid den yrkesvägledande verksamheten inom arbetsmarknadsverket. Även beträffande universitetsstatistiken genomfördes vissa förbättringar. I en inom arbetsmarknadsstyrelsen upprättad promemoria av den 9 februari 1949 utvecklades ytterligare vissa synpunkter på målsättningarna för en arbetsmarknadsprognostisk utredningsverksamhet i huvudsaklig anslutning till studentsociala utredningens förslag och arbetsmarknadskommissionens utlåtande över detta. Enligt promemorian visade erfarenheten, att man gjorde klokast i att avstå från varje tanke på långtidsprognoser, i varje fall när det gällde det stora flertalet yrken och yrkesområden. Framför allt måste man ställa sig skeptisk till möjligheterna att göra industriella yrken av manuellt slag till föremål för prognoser, som avsåg att gälla mer än ett eller annat år framåt i tiden. Det mest givande fältet för undersökningar av arbetsmarknadsprognostiskt slag var, framhölls det, de yrken eller yrkesområden, till vilka rekryteringen så gott som uteslutande skedde via speciella yrkesutbildningsanstalter. »Det stora flertalet av dessa yrkesutbildningsanstalter äro statliga eller statsunderstödda, och det bör därför vara ett speciellt statsintresse att kontrollera, att antalet elever inom yrkesutbildningsväsendets olika grenar står i rimlig proportion till det framtida 388

behovet av folk med ifrågavarande utbildning, så långt detta behov med säkerhet kan konstateras. Speciellt böra alla förslag om att inrätta nya skolor eller avdelningar eller att öka utbildningskapaciteten hos de redan existerande noga prövas även ur arbetsmarknadsprognostisk synpunkt.» Yrken som borde tillhöra prognosverksamhetens arbetsfält var därför sådana, för vilka i allmänhet krävdes utbildning vid universitet och högskolor, tekniska läroverk och institut, handelsgymnasier, lantbruksskolor, seminarier, sjuksköterskeskolor, utbildningsanstalter för barnhems- och ålderdomshemsföreståndarinnor m. fl. ävensom vissa yrkesgrupper, som utbildades genom interna utbildningskurser, såsom tullverkets och kommunikationsverkens utbildningsanstalter samt den militära utbildningen.

3. Arbetskraftsutredningens

förslag

Arbetskraftsutredningen föreslog i sitt betänkande om arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet (SOU 1955: 34) dels inrättandet av en central samarbetsnämnd för frågor rörande planläggningen av den högre undervisningen, särskilt yrkesundervisningen och den vetenskapliga fackutbildningen, dels upprättandet inom arbetsmarknadsstyrelsen av en fristående sektion för yrkes- och utbildningsstatistiska undersökningar och prognoser. I sin motivering till förslagen erinrar arbetskraftsutredningen om att kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering framhållit behovet av en centralt organiserad utredningsverksamhet som ett led i planeringen av utbildningsväsendets utbyggnad. Kommissionen hade bl. a. betonat, att den ökade investeringen för yrkesutbildning måste, så långt det var möjligt, planläggas på grundval av en metodisk uppskattning av de framtida behoven av utbildad arbetskraft på olika områden. Arbetskraftsutredningen hänvisade vidare till andra statliga utredningar, bl. a. skolkommissionen, som framhållit behovet av utbildningsprognoser. Arbetskraftsutredningen framhöll, att man för en längre tid framåt hade anledning att räkna med en påtaglig knapphet i tillgången på utbildad arbetskraft. I detta läge var det angeläget att noggrant planlägga sådana samhälleliga åtgärder, som kunde vara av betydelse för hushållningen med specialutbildad personal. Utbildningsväsendets utbyggnad borde övervägas med hänsyn till arbetsmarknadens krav. De specialundersökningar som gjorts i detta syfte hade ofta blivit lidande på att något fortlöpande studium av utvecklingen icke ägt rum. Endast genom ett sådant kunde man få den nödiga bakgrunden för bedömande av de uppgifter som insamlades från fall till fall rörande utbildningsbehovet inom en viss grupp. Därtill kom att man måste söka få fram en helhetsbild av läget på ett större område. Sålunda borde exempelvis utbildningsbehovet när det gällde civilingenjörer bedömas med hänsyn till tillgången på bl. a. gymnasie- och institutsingenjörer, civilekonomer samt universitetsutbildade kemister 389

och fysiker, Av dessa skäl behövde prognosverksamheten handhas av ett fast organ. Utredningen betonade vidare att det inom såväl enskild som offentlig verksamhet var angeläget att föreliggande reformprojekt, utbyggnadsplaner och rationaliseringsplaner bedömdes med hänsyn till tillgång och efterfrågan på fackutbildad arbetskraft. Även om specialundersökningar i detta syfte ofta skulle bli erforderliga, skulle sådana undersökningar väsentligt underlättas om det fanns ett fast organ, varifrån de grundläggande uppgifterna kunde erhållas och som hade tillräckligt vid överblick för att kunna bedöma frågorna med hänsyn till utvecklingen även på andra områden. Av dessa skäl ansåg utredningen att en fortlöpande utredningsverksamhet, anförtrodd åt ett permanent organ, erfordrades med hänsyn till behovet av kunskapsmaterial för följande tre särskilda ändamål: 1) utbildningsverksamhetens planläggning, 2) bedömningen av tillgång på utbildad arbetskraft för realiserandet av olika reformprojekt, 3) yrkesvägledningens fortlöpande verksamhet. Utredningen diskuterade olika alternativ i fråga om utredningsverksamhetens förläggning — bl. a. som ett fristående organ och förläggning till statistiska centralbyrån — men utredningen stannade för att föreslå förläggning till en särskild, fristående sektion inom arbetsmarknadsstyrelsen, varjämte arbetsmarknadsstyrelsens statistiska sektion skulle handha arbetet med de mera omfattande primärstatistiska undersökningarna. Den föreslagna samarbetsnämnden skulle särskilt syssla med den översiktliga planläggningen av yrkesundervisningens och den vetenskapliga fackutbildningens utbyggnad. Nämnden borde bl. a. tjäna som kontakt- och samarbetsorgan mellan de centrala myndigheterna på undervisningens och arbetsmarknadens områden. Dess huvuduppgift skulle emellertid vara att till ledning för de planerande myndigheterna och statsmakternas prövning av anslagsäskanden m. m. klargöra de omständigheter, som behövde beaktas för en ändamålsenlig utbyggnad och inriktning av det offentliga undervisningsväsendet. I viss mån blev därför nämnden på sitt område en parallell till de samordnande och planerande organ som på vissa andra områden befunnits erforderliga, t. ex. samarbetsdelegationen och nämnden för ekonomiska stabiliseringsåtgärder. E t t nära samarbete skulle äga rum mellan nämnden och den föreslagna utredningssektionen i arbetsmarknadsstyrelsen. Nämnden borde årligen utarbeta och till Kungl. Maj:t inge en rapport över utvecklingen dels inom undervisningsväsendet, dels på arbetsmarknaden från de synpunkter som nämnden hade att beakta. I anslutning härtill skulle nämnden ange de riktlinjer som enligt dess mening borde iakttagas för att undervisningsväsendet på ett rationellt sätt skulle kunna tillgodose de anspråk som kunde väntas komma att ställas på det. Nämnden skulle vara utsedd av och direkt underställd Kungl. Maj:t samt knuten till ecklesiastikdepartementet. I nämnden skulle ingå chefen för arbets390

marknadsstyrelsen (ordförande), två företrädare för universitets- och högskoleväsendet, en företrädare för vardera skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, två företrädare för den offentliga förvaltningen och det enskilda näringslivet samt två företrädare för den berörda arbetskraften.

4. 1956 års

proposition

Arbetskraftsutredningens förslag, som oförändrat eller i huvudsak tillstyrkts av flertalet remissinstanser, upptogs till behandling i statsverkspropositionen 1956. Socialministern erinrade om att några remissinstanser hävdat att nämndens arbetsuppgifter var av den natur, att de borde handläggas inom regeringen. Socialministern ansåg, att dessa anmärkningar hade fog för sig. Han erinrade också om att ett flertal av de problem som arbetskraftsutredningen behandlat beträffande den högre undervisningen hade nära anknytning till de frågor som utreddes av 1955 års universitetsutredning. Denna utrednings arbete borde därför avvaktas innan förslaget om en nämnd upptogs till prövning. Härefter anförde departementschefen bl. a. följande: Som arbetskraftsutredningen ansett finnes anledning att bättre än för närvarande är möjligt följa tendenserna i fråga om tillgång och efterfrågan på fackutbildad arbetskraft. Detta behov gör sig gällande både inom offentlig och enskild verksamhet samt är särskilt framträdande när det gäller yrken med lång utbildningstid. Det utredningsarbete som utförts av arbetskraftsutredningen bör därför fullföljas i mera permanenta former. Det rör sig här om arbetsuppgifter som normalt bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen. Denna bör därför erhålla de resurser som erfordras för en utredningsverksamhet i syfte att skaffa bättre överblick över tillgång och efterfrågan på fackutbildad arbetskraft, främst sådan med längre utbildningstid. Utredningsarbetet bör bedrivas i samarbete med berörda myndigheter, organisationer m. fl. Till en början bör en samordning med universitetsutredningens arbete åstadkommas. I den mån så är möjligt bör styrelsen för statistiska undersökningar anlita statistiska centralbyrån. För ifrågavarande uppgift erfordras inom arbetsmarknadsstyrelsen en viss personalförstärkning. Jag föreslår därför, att arbetsmarknadsstyrelsens lokaliserings- och utredningsbyrå förstärkes. B. Nuvarande organisation och verksamhet 1. Nuvarande

organisation

De riktlinjer för prognosverksamheten inom arbetsmarknadsstyrelsen, som uppdrogs i 1956 års proposition, gäller fortfarande. Enligt det 1956 fattade riksdagsbeslutet förstärktes arbetsmarknadsstyrelsens lokaliserings- och utredningsbyrå med en förste byråsekreterare, en amanuens i reglerad befordringsgång samt ett kansli- och ett kontorsbiträde. Den personal, som inom byrån är avdelad för ifrågavarande arbetsuppgifter och kan sägas utgöra byråns prognosgrupp, är emellertid för närvarande något större. Sålunda har en av byråns övriga amanuenser sedermera avdelats för prognosarbete och vidare har arbetsmarknads391

styrelsen år 1959 av till förfogande stående medel anvisat anslag till arvode åt ytterligare en amanuens avdelad för prognosarbete. Den akademiskt utbildade personalen inom prognosgruppen består således för närvarande av en förste byråsekreterare och tre amanuenser. Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare år 1959 beslutat tillsätta en rådgivande expertgrupp, som skall deltaga i planläggningen av och fortlöpande följa den arbetsmarknadsprognostiska verksamheten, såväl vad beträffar utredningsarbetets bedrivande som beträffande prognosresultatens användning i samband med exempelvis yrkesvägledningen. Syftet härmed är att skapa fastare former för samarbetet med sådana myndigheter och centrala organisationer, vilka regelmässigt berörs av undersökningarna. Formen för denna nybildade expertgrupps tillsättande och verksamhet är att styrelsen med stöd av 10 § 2 mom. i styrelsens instruktion tillkallat elva sakkunniga jämte elva ersättare »med uppgift att giva styrelsen råd vid verkställandet av arbetsmarknadsprognostiska undersökningar rörande olika yrken och utbildningsbanor». Av de sakkunniga utses sex efter hörande av respektive Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Statstjänstemännens Riksförbund samt Sveriges Förenade Studentkårer. De övriga ledamöterna företräder bl. a. utbildningsväsendet och statistiska centralbyrån. Ordförande vid expertgruppens sammanträden är chefen för arbetsmarknadsstyrelsen. Det bör också påpekas att de särskilda undersökningarna fortlöpande bedrives i nära samarbete med berörda myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer. 2. Den hittillsvarande

prognosverksamheten

Arbetsmarknadsstyrelsen utger sedan 1957 en serie »Yrkes- och utbildningsstatistiska undersökningar och prognoser», i vilka resultaten av prognosgruppens arbete fortlöpande redovisas. Hittills har i denna serie utkommit följande undersökningar: Rekryteringsbehovet inom de för studenter avsedda karriärerna vid kommunikationsverken och tullverket Landskanslist-, häradsskrivare- och kronokamrerarekarriärerna Antagna studerande vid socialinstituten Behovet av agronomer Behovet av arbetskraft med högskolemässig trädgårdsutbildning Behovet av jägmästare Skogsmästareutbildningen Behovet av skogsskoleutbildad personal Arbetsledare vid anläggningsarbeten Behovet av instrumentmekaniker Kontorstjänstemannakarriären vid försäkringsbolagen 392

Behovet av fackutbildad köks- och serveringspersonal inom restaurangfacket Yrkes- och utbildningsstatistiska undersökningar och prognoser; översikt 1958 Skol- och utbildningsstatistiska uppgifter Behovet av veterinärer Behovet av socionomer Tillgång och efterfrågan på telereparatörer Bland för närvarande under arbete varande eller planerade undersökningar av större omfattning inom arbetsmarknadsstyrelsens prognosgrupp kan nämnas undersökningar rörande behov av och tillgång på officerare, bankmän, handelsutbildad personal, farmaceuter, ingenjörer samt humanister och naturvetare. En mycket betydande del av den prognosverksamhet som bedrivits under efterkrigstiden har emellertid utförts av särskilda statliga utredningar samt av organisationer. På så sätt har flera av utredningarna för de största och från såväl utbildnings- som arbetsmarknadsplaneringssynpunkt mest betydande yrkes- och utbildningsområdena tillkommit. De viktigare yrkes- och utbildningsprognostiska undersökningar, som under efterkrigstiden utförts av statliga utredningar, torde vara följande: Allmänt 1945 års akademikerutredning 1945 års universitetsberednings betänkande IV: Studenternas sociala ursprung, betyg i studentexamen, vidare utbildning, yrkesval m. m. Arbetskraftsutredningens betänkande om arbetskraftsbehovet i offentlig verksamhet 1955 års universitetsutrednings betänkande II: Akademikerräkningen 1955 1955 års universitetsutrednings betänkande I I I : Reserverna för högre utbildning 1955 års universitetsutrednings betänkande VI: Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Speciella grupper 1955 års universitetsutredning betänkande IV: Lärarbrist och läraröverskott Psykologutredningens betänkande Kommitténs för översyn av hälso- och sjukvården i riket betänkanden 1951 års tandläkarkommittés betänkande Seminarieutredningens betänkande Utöver större undersökningar av denna typ, för vilka förteckningen ej gör anspråk på att vara uttömmande, har flera andra statliga utredningar, främst på utbildningsväsendets område, fått göra smärre prognostiska undersökningar eller bedömanden. Bland de undersökningar, som utförts av organisationer, bör främst nämnas Industriförbundets teknikerkommittés omfattande undersökning rörande ingen393

jörsbehovet men även särskilda undersökningar rörande tillgång på och behov av präster, läkare, väg- och vattenbyggare, arkitekter, apotekare och receptarier, vilka utförts av ifrågavarande akademikerorganisationer, samt undersökningar angående kvinnliga akademikers yrkesverksamhet, utförda bl. a. genom Sveriges Förenade Studentkårer. Slutligen bör framhållas, att åtskilliga statliga myndigheter, t. ex. skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen och trafikverken, haft behov av att göra egna prognosstudier i anslutning till sitt planläggningsarbete.

C. Universitetsutredningens överväganden och förslag Innan universitetsutredningen framlägger sitt organisationsförslag i fråga om den fortlöpande prognosverksamheten skall utredningens syn på behovet av en sådan verksamhet samt på dess innebörd och metodik klargöras.

1. Behovet

av särskild prognosverksamhet med längre utbildning

för

arbetskraft

Varje förnuftsmässigt samhälleligt eller individuellt handlande måste basera sig på en bedömning av framtiden. När det gäller arbetsmarknadsförhållandena, föreligger för arbetsmarknaden i dess helhet ett behov av framtidsbedömningar, som i huvudsak utgöres dels av relativt kortsiktiga konjunkturbedömningar — för en period av i regel högst ett år —, dels av en mera långsiktig bedömning av den ekonomiska verksamhetens och arbetsmarknadens förutsättningar och utvecklingstendenser. Sådana allmänna prognoser omfattande hela arbetsmarknaden, särskilda branscher eller särskilda geografiska områden utarbetas främst, vad beträffar de kortsiktiga prognoserna, i samarbete mellan konjunkturinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen och, vad beträffar de mera långsiktiga bedömningarna, av de s. k. långtidsutredningarna. Denna typ av allmänna framtidsbedömningar för hela arbetsmarknaden eller huvuddelar av denna skiljer sig till både inriktning och metodik från de yrkesoch utbildningsstatistiska utredningar, som universitetsutredningen här avser. Utredningens förslag tar helt sikte på det särskilda behov av prognoser, som föreligger för arbetskraft med längre utbildning. Denna senare typ av prognoser bör begreppsmässigt hållas skild från de allmänna arbetsmarknadsbedömningarna. Orsaken till det särskilda behovet av prognostisk utredningsverksamhet för arbetskraft med längre utbildning och till att en speciell metodik här måste tillämpas kan illustreras med följande citat ur en tidningsartikel 1 : 1

S.-O. Döös, Prognosverksamhet för intellektuella yrken, Svenska Dagbladet 7/7 1954.

Antag att vi har en specialutbildad yrkeskår om ungefär 7 500 individer. Vid normal åldersfördelning måste den årliga nyrekryteringen uppgå till i runt tal 200 yrkesutövare för att ersätta avgången ur yrket. Detta att den årliga rekryteringen är låg i förhållande till hela antalet yrkesutövare innebär att ändringar i tillströmningens storlek endast långsamt påverkar totalantalet. Låt oss förutsätta att den här diskuterade yrkeskåren rekryteras via en femårig utbildning och att man år 1954 beslutar öka intagningen till ifrågavarande utbildningsanstalt med så mycket som 50 procent. Förutsätt vidare, att nödvändiga upprustningsåtgärder, ökade lokalutrymmen, flera lärare etc. kan vara avklarade redan till hösten 1955, så att man då kan börja ta emot de större elevkullarna. Få, om ens någon, av våra högre utbildningsanstalter torde i dagens läge ha en sådan reservkapacitet. Vad händer då på arbetsmarknaden? Till en början absolut ingenting. Men våren 1960 kommer den första större kullen ut, tilllskottet till yrkeskåren blir 300 i stället för de förut normala 200, som jämnt motsvarade avgången. Med andra ord: yrkeskåren växer då från 7 500 till 7 600 (1,3 procent), vilket ju är ett ganska blygsamt resultat sex år efter en 50-procentig Ökning av intagningen. Först fram mot 1975 uppgår ökningen av yrkeskårens totala storlek till 20 procent, och ännu 1985 understiger den 30 procent. Omkring år 2000 har den fulla effekten av rekryteringsökningen mognat fram, och yrkeskårens storlek har ökat med 50 procent. D e n grundläggande orsaken till behovet av en särskild prognosverksamhet för arbetskraft med längre utbildning är alltså den långa utbildningstiden och flertalet utbildningsanstalters begränsade kapacitet, som gör a t t vid utbildningsa n s t a l t e r n a vidtagna å t g ä r d e r först på lång sikt ger resultat p å a r b e t s m a r k n a den. O m m a n på ett år k u n d e utbilda en obegränsad m ä n g d akademiker av visst slag för a t t t ä c k a en brist och sedan radikalt skära ned utbildningskapaciteten så a t t den blott t ä c k t e ersättningsbehovet och om m a n på e t t år k u n d e omskola all akademisk arbetskraft som blivit överflödig genom en förändring på a r b e t s m a r k n a d e n till e t t a n n a t likvärdigt yrke, skulle det i och för sig inte v a r a n ö d v ä n d i g t med en långsiktig prognosverksamhet. D e t t a förutsätter, a t t det a l l m ä n n a ville v i d k ä n n a s de kostnader, som sådana ansträngningar av utbildningsväsendet skulle leda till. M e n inte ens under denna förutsättning är det möjligt a t t tillämpa en s å d a n p r a k t i s k t t a g e t obegränsad elasticitet i utbildningsväsendet. Utbildningsväsendet är till sin n a t u r trögrörligt och h a r långs a m m a verkningar på a r b e t s m a r k n a d e n . D e t t a gäller särskilt en utbildning, som u t ö v e r den obligatoriska skolan omfattar intill cirka 10 års fortsatt yrkesutbildning — d. v. s. den a k a d e m i s k a utbildningen, m e n naturligtvis också a n n a n längre specialutbildning. E n a n n a n orsak till b e h o v e t av en särskild prognosverksamhet är det samband, som sett från a n d r a aspekter än de rent k v a n t i t a t i v a k a n sägas r å d a mellan a r b e t s m a r k n a d och utbildningsväsende. D e n som påbörjar en längre utbildning k o m m e r a t t t r ä d a u t p å a r b e t s m a r k n a d e n först efter en ganska lång tid och h a n s verksamhet sträcker sig m å n g a år efter det utbildningen avslutats. Även om m a n i största möjliga u t s t r ä c k n i n g söker tillgodose behovet av vidareutbildning, ä r det e t t självfallet önskemål, a t t grundutbildningen så långt möjligt anpassar sig till förhållandena på den a r b e t s m a r k n a d d ä r den utbildade

skall ha sin verksamhet. Något tillspetsat skulle man kunna säga, att medan utbildningsväsendet hittills baserat sig på förhållandena på gårdagens arbetsmarknad skulle det behöva sikta på inte ens dagens eller morgondagens utan de närmaste decenniernas arbetsmarknad. Detta gör det angeläget med framtidsbedömningar icke blott på kvantitativ grund utan även med hänsyn till utbildningens innehåll. Sambanden är för övrigt på detta område sådana, att man icke kan hålla isär de kvantitativa och kvalitativa aspekterna. E t t tredje skäl är att bristande balans mellan tillgång och efterfrågan på utbildad arbetskraft leder till särskilt stora skadeverkningar för samhälle och näringsliv. Brist på t. ex. tekniker, lärare, läkare etc. — en brist som på grund av ovannämnda förhållanden endast mycket långsamt kan avhjälpas — kan hindra eller försvåra genomförandet av önskvärda reformer eller en eljest möjlig ökning av produktiviteten inom näringslivet. E t t nära samband råder således mellan å ena sidan samhällets reformverksamhet och näringslivets investeringsverksamhet och å andra sidan utbildningsanstalternas kapacitet och inriktning. E t t fjärde skäl för det stora behovet av framtidsbedömningar för yrken med längre utbildningstid är att utbildningen ofta ställer sig mycket kostsam både för samhället och för den enskilde. Det är således från både samhälls- och privatekonomisk synpunkt angeläget att undvika en felaktig inriktning av utbildningsinvesteringarna i förhållande till situationen på den framtida arbetsmarknaden. De yrken och utbildningsbanor med längre utbildningstid, vilka denna utredningsverksamhet behöver omfatta kan naturligtvis inte exakt avgränsas. Behovet av prognoser är i princip större, ju längre och mera specialiserad utbildningen är, och behovet blir sedan mindre ned till en i praktiken icke preciserbar gräns, där värdet av en långsiktig prognosverksamhet icke motsvarar kostnaderna för densamma. Med utgångspunkt härifrån kan man särskilja tre huvudkategorier, som prognos verksamheten bör omfatta: 1. Utbildning vid universitet och högskolor och annan utbildning av motsvarande längd (akademikerområdet i vidsträckt bemärkelse). 2. Utbildning motsvarande studentexamens nivå och kortare yrkesutbildning på studentexamens grund (studentkarriärerna i vidsträckt bemärkelse). 3. Övrig yrkesutbildning av längre varaktighet.

2. Prognosverksamhetens

innebörd

och

metodik

En utredningsverksamhet av den omfattning och med den inriktning, som här föreslagits, kommer att ha till syfte att lämna ett yrkes- och utbildningsstatistiskt underlag för utbildningsväsendets planering, för yrkesvägledningen, för arbetsmarknadsplaneringen inom organisationer och myndigheter samt för samhällets och näringslivets planering i övrigt. Detta yrkes- och utbildningsstatis396

tiska underlag består av redovisningar av tillgång på och behov av arbetskraft av visst slag i nuläget och i framtiden. Det är alltså fråga om studier och utredningar dels av en utbudssida, dels av en efterfrågesida.

Principskiss

av

pr ogn osm et odik en

Studiet av utbudssidan förutsätter ett gott utbildningsstatistiskt underlag. Den förbättrade universitetsstatistiken erbjuder numera en god grund för denna del av utbildningsväsendet. För utbildningsväsendet i övrigt planeras för närvarande en förbättrad statistik. På grundval av uppgifter om tillströmningen till utbildningsanstalterna kan man fram till en viss tidpunkt utan alltför ovissa antaganden bedöma omfattningen och inriktningen av examinationen från utbildningsanstalterna. För att kunna bedöma utvecklingen efter denna tidpunkt — vilket är nödvändigt vid mera långsiktig prognosverksamhet — lämnar data om årskullarnas storlek, tillströmningen till lägre utbildningsnivåer samt de aktuella tendenserna beträffande efterfrågan på utbildning en viss vägledning. Man tvingas emellertid här till antaganden inom en betydligt vidare marginal för att få ett underlag för beräkningar av tillströmningssidans inriktning och omfattning längre fram i tiden. Det kan härvid ofta vara lämpligt att göra beräkningarna utifrån olika alternativa förutsättningar. Liknande förhållanden föreligger på efterfrågesidan. Det s. k. ersättningsbehovet, d. v. s. det antal nyexaminerade som behövs för att ersätta dem som avgår från yrket, kan med någorlunda säkerhet beräknas under förutsättning att man känner åldersfördelningen bland de yrkesverksamma. När det gäller utvidgningsbehovet (eller minskningsbehovet), d. v. s. behovet av att öka (eller minska) yrkeskårens nuvarande storlek, står man väl på relativt säker mark när det gäller de allra närmaste åren. Skolväsendet eller sjukvårdsorganisationens utveckling, för att nämna ett par exempel inom centrala områden, kan med någorlunda säkerhet bedömas för några få år framåt i tiden. För utvidgningsbehovet på längre sikt tvingas man däremot laborera med antaganden och modeller av olika slag. Dessa antaganden och modeller knyter sig till olika föreställningar om den ekonomiska, tekniska och samhälleliga utvecklingen och om därav betingade förändringar i arbetslivets struktur. En försvårande faktor då det gäller efterfrågeberäkningarna tillkommer i vissa sammanhang, där man även har att räkna med ett utbytesbehov, d. v. s. behov av ett engångstillskott till en viss yrkes- eller utbildningsgrupp, erforderligt för att gruppen skall få en annan sammansättning än som den vid undersökningstillfället har. Det kan härvidlag gälla att ersätta en examenskategori, som befinner sig i utdöende därför att ifrågavarande examen avskaffats. Det kan också gälla att så småningom bringa en hel yrkesgrupp i överensstämmelse med nya (höjda eller sänkta) kompetenskrav. I båda dessa fall kan det vara rimligt att 397

beakta utbytesbehovet i samband med beräkningen av det naturliga ersättningsbehovet. Men det kan också gälla att så snart som möjligt ersätta tillfälligt anlitad — i något hänseende ej fullt kompetent — arbetskraft med sådan med normalt krävd kompetens. I sådant fall får man i sina beräkningar — schematiskt uttryckt — låta nettotillskottet av arbetskraft i första hand tillfredsställa detta utbytesbehov, medan det egentliga utvidgningsbehovet först i andra hand kan tillgodoses. På grundval av utredningar av de slag, som här skisserats, kan man komma fram till att vid en viss tidpunkt med större eller mindre sannolikhet ett visst överskott eller underskott på utbildad arbetskraft av visst slag kommer att föreligga. På grundval av prognosmaterialet kan man då — i tillräckligt god tid före den förutsedda situationen — vidtaga åtgärder för att förändra relationen mellan utbud och efterfrågan. Detta kan ske genom yrkesvägledningen, genom utbildningsanstalternas dimensionering och inriktning, genom förändringar beträffande den verksamhet som efterfrågar personer med den ifrågavarande utbildningen eller genom förändringar i fråga om dessas faktiska kompetensområde. Denna principskiss illustrerar prognosernas roll som underlag för handlandet, sambandet mellan prognoser och planering. Utredningen vill ytterligare söka belysa detta genom att med utgångspunkt från principskissen behandla utredningsresultatens praktiska värde som sådant underlag.

Prognosernas

v ä r d e som u n d e r l a g

för

handlandet Som sannolikhetsbedömning av den framtida utvecklingen har prognoserna ett mycket påtagligt värde för en relativt begränsad framtid. För en längre framtid har prognoserna ett mera begränsat sannolikhetsvärde. De anger då blott olika tänkbara utvecklingslinjer under vissa angivna förutsättningar. Men även med detta begränsade värde som sannolikhetsbedömning har kalkylerna ett stort praktiskt värde som underlag för handlandet. Detta framhålles på följande sätt i undervisningsrådet Ragnar Lundblads undersökning angående lärarbrist och läraröverskott: Beräkningarna har, även med de gjorda begränsningarna, ännu en uppgift att fylla. Skolorganisationen är i våra dagar oerhört komplicerad. Endast de relativt fåtaliga skolspecialisterna överskådar organisationen i dess helhet. Vid de diskussioner om skolans framtid, som just nu är särskilt nödvändiga, är det av värde, om verkningarna av de viktigaste utvecklingsfaktorerna är utredda och summerade i förväg. Kalkylerna ger då i varje fall en viss stadga åt resonemangen. Den som inte vill acceptera resultaten tvingas att göra klart för sig, vilka förutsättningar han inte anser hållbara; på samma gång underlättar de för honom att bedöma de ändringar i slutbilden, som blir följden, om man rubbar den ena eller andra förutsättningen. 398

Den prognostiska utredningsverksamheten ger således med olika räkneexempel ett kvantitativt underlag för handlandet. Den skapar handlingsberedskap inför olika alternativ. Men man kan också, om man vill, se olika alternativa räkneexempel som handlingsalternativ i sig. Samhället kan t. ex. önska utvidga en viss typ av verksamhet med ett ökat personalbehov av visst slag som följd, varvid olika alternativ överväges. Genom prognosberäkningar av här skisserat slag kan man få ett underlag för att bedöma vilka förändringar i utbildningsanstalternas kapacitet, som är nödvändiga för att personalbehovet enligt de olika handlingsalternativen vid viss tidpunkt skall vara täckt. Härvid måste hänsyn även tagas till förändringar i behovet av personal av detta slag på andra områden; man måste ha en helhetsbild. På grundval härav kan beslut fattas om vilken handlingslinje man skall följa, sedan arbetsmarknads- och utbildningssynpunkterna vägts mot varandra. På grundval av detta beslut kan därefter utbildningsplaneringen bedrivas. Begreppet »prognos» bör alltså icke fattas som innebärande en förutsägelse av vad som faktiskt kommer att inträffa i framtiden. Prognoserna är i stället räkneexempel, som visar vad som under vissa angivna förutsättningar skulle kunna hända.

Exempel för

på p r o gn o s b er ä k n i n g a r s o m

underlag

handlandet

Det sagda kan konkret belysas med utgångspunkt i den nämnda undersökningen om lärarbrist och läraröverskott. Denna beräknar förhållandet mellan tillgång på och behov av universitetsutbildade lärare inom skolväsendet för en relativt begränsad tidsperiod — fram till år 1966 — och med ett minimum av alternativa antaganden. Men även en sådan begränsad men omsorgsfullt utförd beräkning har stort praktiskt värde. Den ger ett underlag för yrkesvägledningen och en utgångspunkt bl. a. för bedömningen av de humanistiska fakulteternas dimensionering. Den visar på nödvändigheten att söka nya arbetsområden och nya utbildningsformer för humanister. Därtill ger den ett underlag för skolväsendets planering. Även med fasthållande vid denna relativt begränsade målsättning behöver en beräkning som den Lundbladska kontinuerligt justeras. Prognosen har själv påverkat verkligheten; vi kan redan nu förutse, att relationen mellan humanistiskt och naturvetenskapligt utbildade läraraspiranter kommer att vara något annorlunda år 1966 än vad Lundblad antog, bl. a. på grund av att hans beräkningsresultat blivit kända och påverkat ungdomens yrkesplaner. För att kalkyler av detta slag icke skall leda till felaktiga slutsatser och felaktigt handlande måste de således ständigt hållas aktuella. 399

Man kan sedan driva utredningsarbetet ett steg längre. Från många synpunkter skulle det vara önskvärt att nu föra den Lundbladska prognosen fram till t. ex. år 1970. Man får då använda flera antaganden och förmodligen olika alternativ för utvecklingen. Men sådana räkneexempel ger ett bättre underlag för handlandet i alla de ovan nämnda avseendena. Den kan dessutom ge svar på frågan när bristen på lärare i naturvetenskapliga ämnen kan väntas bli hävd och vilka möjligheter som i slutet av 1960-talet föreligger att minska elevantalet i klasserna. Slutligen kan man — för att fasthålla vid det tidigare förda allmänna resonemanget — se hela prognosverksamheten från en annan utgångspunkt. Statsmakterna måste redan nu överväga skolväsendets omfattning och inriktning under slutet av 1960-talet med hänsyn till byggnadsplaneringen, lärarutbildningen etc. Om det t. ex. bland de alternativ som är under övervägande också finns ett som innebär en viss minskning av elevantalet i klasserna, kan beräkningar utföras av vilket lärarbehov en sådan minskning av klassavdelningarnas storlek medför, i vilken utsträckning den väntade tillströmningen till lärarutbildningsanstalterna räcker till för detta behov och vilka förändringar i tillströmningen som är nödvändiga för att behovet skall bli täckt. Detta utredningsmaterial kan sedan läggas till grund för ställningstagandet beträffande skolväsendets utveckling. Detta beslut ligger sedan i sin tur till grund för utbyggnaden av läroanstalterna för lärarutbildning. Utbildningsväsendets utbyggnad har — i stor utsträckning på grund av bristande prognostiskt underlag — hittills i alltför stor utsträckning skett på känn, ryckvis eller genom improvisationer i tvångssituationer. En långsiktig planering på grundval av mera ingående framtidsbedömningar är nödvändig. Bättre prognoser kommer icke att leda till att man blir mera bunden i sitt handlande. Tvärtom skapar de ökad handlingsfrihet och bättre handlingsberedskap inför olika alternativ. Prognoserna underlättar en elastisk anpassning av vårt utbildningsväsende till arbetsmarknadens och samhällets förändrade krav. Särskilt i ett dynamiskt utvecklingsskede, i vilket den välutbildade arbetskraften kommer att spela en stor roll för utvecklingen, är en sådan anpassning av den största betydelse. En god prognosverksamhet på det yrkes- och utbildningsstatistiska området kan bli en viktig drivkraft i framstegsutvecklingen inom samhälle och näringsliv.

3. Prognosverksamhetens och

relationer till arbetsmarknad

statsförvaltning

Av det sagda framgår, att prognosverksamheten har nära relationer till många olika sidor av den statliga verksamheten liksom till arbetsmarknadens organisationer. Det material, på vilket beräkningarna grundas, utgöres till en 400

del av statistiskt material. Detta tillhandahålles redan för närvarande till stor del av statistiska centralbyrån, och förslag har framlagts om en ytterligare koncentration av statistikproduktionen till detta verk. Men på grundval av ett rent statistiskt fakta-material kan prognosverksamheten endast drivas till en viss, alltför närbelägen gräns. Härutöver krävs bedömningar som underlag för de antaganden, på grundval av vilka beräkningarna kan föras vidare. Dessa bedömningar måste utgå från framtidsförväntningar i fråga om teknisk, ekonomisk och samhällelig utveckling eller från olika konkreta handlingsalternativ. Underlag för sådana bedömningar kan erhållas från departement, ämbetsverk, arbetsmarknadsorganisationer m. fl. Lika mångfacetterad är prognosverksamhetens avnämarsida. Först och främst hör hela vårt utbildningsväsende hit och vidare den yrkesvägledning som bedrives såväl genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg som genom arbetsmarknadsorganisationerna. Men prognosverksamhetens resultat har också stor betydelse för samhällets och näringslivets planeringsverksamhet i övrigt. Prognosverksamhetens relationer till statliga organ och arbetsmarknaden har schematiskt illustrerats på nedanstående skiss. YRKESVÄGLEDNING (AMS, arbetsmarkn.-org.)

UTBILDNINGSPLANERING (Eckl. dep. m.fl. dap..

POLITISK

OCH

EKONOMISK PLANERING

vissa dmbctsv.)

(departem.j ämbetsv., arbetsmarkn. - org)

SKOLSTATISTIK

UNIVERSITETS-

(stat. centralbyrån)

STATISTIK (stat.

centralbyrån)

ARBETSMARKNADS BEDÖMNINGAR OCH-STATISTIK (arbetsmarkn.-org.j Stat.centralbyrån,

4. Behovet

av en förstärkt

särsk. utreda., AMS)

POLITISKA OCH EKONOMISKA BEDÖMNINGAR (departem., ämbetsv., organisationerna)

utredningsorganisation

Som nämnts bedrives för närvarande prognosverksamhet på det yrkes- och utbildningsstatistiska området i huvudsak dels genom arbetsmarknadsstyrelsens prognosgrupp, dels genom särskilda offentliga utredningar och dels genom myndigheter och organisationer. Denna prognosverksamhet har lämnat ett värdefullt underlag främst för utbildningsplanering och yrkesvägledning. Den har 401 2 (i

emellertid också kännetecknats av stora brister. De huvudsakliga bristerna torde vara följande: 1) Prognosverksamheten har icke i tillräcklig utsträckning kunnat arbeta under hänsynstagande till tendenserna på yrkes- respektive utbildningsområdena i dessas helhet. De olika akademikergruppernas sysselsättningsområden går nämligen många gånger i varandra. Efterfrågeutvecklingen för den ena utbildningskategorien är dessutom starkt beroende av utbudet av andra slag av akademiskt eller icke-akademiskt utbildad arbetskraft. Som exempel på dessa, ibland mycket komplicerade interdependensförhållanden kan tas dels juristernas arbetsmarknad, dels industriens behov av tekniskt-naturvetenskapligt utbildad arbetskraft. Jurister behövs dels inom rättsvården, dels inom förvaltningen. På det sistnämnda området konkurrerar emellertid juristerna med samhällsvetare, civilekonomer och i viss mån även med socionomer. En bedömning av förvaltningens efterfrågan på jurister måste därför göras under hänsynstagande till vad man kan räkna med beträffande utbudet av arbetskraft med övriga här nämnda typer av utbildning. Det andra exemplet på nödvändigheten att göra framtidsbedömningar för flera grupper och sysselsättningsområden på en gång gällde industrien. Denna behöver för sin utveckling både naturvetare, civilingenjörer, läroverksingenjörer och institutsingenjörer, och uppenbart är, att industriens efterfrågan på den ena av dessa utbildningskategorier är i hög grad beroende av tillgången i fråga om de övriga. Tillgången på naturvetare är i sin tur bl. a. avhängig av industriens konkurrensförhållande till den arbetsmarknad för naturvetare, som det högre skolväsendet erbjuder. Detta förhållande inverkar i sin tur på behovet av humanistiskt utbildad arbetskraft: Om industrien drar till sig så många naturvetare, att skolväsendets utveckling hämmas, sjunker efterfrågan på humanister under vad den skulle vara, om behovet av ämneslärare i naturvetenskapliga ämnen helt kunde tillgodoses. Det sagda torde vara tillräckligt för att belysa, att en prognosverksamhet av det slag, varom här är fråga, visserligen måste delas upp i ett antal specialundersökningar rörande behovet av arbetskraft med olika slag av specialistutbildning, men att beräkningarna samtidigt måste hållas samman såsom delar av större undersökningar, omfattande flera yrkesområden eller flera delar av samma yrkesområde eller flera utbildningsgrupper. Dessa större undersökningar måste vidare göras på grundval av ensartade antaganden och bedömningar i stort. 2) Prognoserna har inte kontinuerligt följts upp och justerats. Nödvändigheten av att detta sker har tidigare utvecklats. Inaktuella prognoser kan provocera felaktiga beslut. 3) Genom att prognosverksamheten i så stor utsträckning bedrivits av tillfälliga utredningssekretariat, har den på sätt och vis varit oekonomisk: Ny 402

personal har fått söka anknyta där en annan utredning slutade några år tidigare. En fast personalorganisation som kontinuerligt håller beräkningarna aktuella och som överblickar hela området kan åstadkomma bättre resultat med mindre arbete. Den känner materialet och metoderna och behöver inte ständigt börja från början. 4) I viss utsträckning har prognosverksamheten icke haft tillräcklig kontakt med de planerande organen. Detta är en brist främst när det gäller mera långsiktiga prognoser, då man måste laborera med bedömningar eller planeringsalternativ. Från vissa synpunkter kan man säga, att en prognosverksamhet av nuvarande provisoriska och tillfälliga art kan åstadkomma direkta skadeverkningar. Om man utgår från en delprognos, som inte beaktat förhållandena på utbildningsområdet i stort och som kanske är några år gammal, riskerar man att ledas in på en planering som bygger på felaktiga eller inaktuella förutsättningar. Ett uppfyllande av de målsättningar som här uppställts kräver förstärkta resurser för prognosverksamheten. Men skapandet av en fast och kontinuerlig prognosverksamhet, som i sig inkluderar både arbetsmarknadsstyrelsens hittillsvarande prognosverksamhet och de tillfälliga utredningar som ägt rum samt i viss utsträckning även myndigheternas prognosverksamhet, innebär också en rationaliseringsåtgärd. Genom en fast och kontinuerlig prognosverksamhet blir kostnaderna mindre i förhållande till resultaten. Enligt universitetsutredningens bestämda mening är det — inför 1960-talets utveckling på utbildningsområdet — icke längre möjligt att uppskjuta skapandet av en tillfredsställande organisation för yrkes- och utbildningsstatistiska undersökningar med prognostiskt syfte.

5. Utredningens

förslag

Under hänvisning till vad ovan anförts och till under mer än två decennier förda diskussioner, som redovisats i det föregående, föreslår universitetsutredningen, att ett särskilt utredningsorgan tillskapas för utbildnings- och yrkesprognoser. Innan utredningen går in på frågorna om detta utredningsinstituts organisation, vill utredningen behandla frågan om institutets ledning, d. v. s. frågan om den i tidigare utredningsförslag på olika sätt konstruerade nämnden och dennas uppgifter. Under de cirka 20 år som förflutit mellan det första och det senaste utredningsförslaget har en förskjutning skett i fråga om bedömningen av hur prognosverksamhetens resultat skulle komma att utnyttjas. I det första utredningsförslaget avsågs, att resultaten huvudsakligen skulle utnyttjas för yrkesorientering, även om de också skulle tjäna som underlag för ställningstaganden i fråga; om utbildningsspärrar. I arbetskraftsutredningens förslag avsågs beräkningarna, 403

i huvudsak ligga till grund för utbildningsplanering. I dagens läge kan man gå ett steg längre och konstatera att resultaten utöver sin betydelse för yrkesvägledning och utbildningsplanering är av stor vikt för planeringen inom samhälle, näringsliv och arbetsmarknadsorganisationer. Gemensamt för alla de tre tidigare förslagen, liksom för den nuvarande organisationen inom arbetsmarknadsstyrelsen, är att man bygger dels på en utredningsorganisation och dels på en nämnd med representanter för närmast berörda intressen och med i huvudsak rådgivande funktioner. Enligt Wicksell— Jernemans förslag skulle nämnden leda både prognosverksamhet och yrkesorientering. Enligt studentsociala utredningens förslag skulle nämnden i viss mån leda prognos verksamheten samt delvis även yrkes väglednings verksamheten. Gentemot utbildningsväsendet hade nämnden en allmänt rådgivande funktion på grundval av arbetsmarknadssynpunkter. Arbetskraftsutredningens förslag innebar att nämnden skulle vara ett utbildningsplanerande organ med huvuduppgift »att till ledning för de planerande myndigheterna och statsmakternas prövning av anslagsäskanden m. m. klargöra de omständigheter som behöver beaktas för att åstadkomma en ändamålsenlig utbyggnad och inriktning av det offentliga undervisningsväsendet». Mot arbetskraftsutredningens förslag i fråga om nämndens organisation och uppgifter riktades kritik från utgångspunkten att nämnden skulle få befogenheter av det slag som endast kunde åvila regeringen. Man kan också säga, att nämnden enligt detta förslag insköts som en petitagranskande instans mellan ämbetsverken och regeringen. Det synes som om det främst var denna kritik som ledde till att förslag icke framlades om att inrätta en sådan nämnd. Vilket behov av en samarbetsnämnd av tidigare föreslagen art kan då anses föreligga? Fyra olika huvudgrupper av intressenter kan urskiljas kring den föreslagna prognosorganisationen: 1) utbildningsmyndigheterna, 2) arbetsmarknadens och näringslivets organisationer, 3) yrkesvägledningsverksamheten, 4) den samhälleliga planeringsverksamheten i stort. Vad först beträffar yrkesvägledningsverksamheten torde dess intresse främst vara att snabbt kunna utnyttja prognos verksamhetens resultat. Några särskilda organisatoriska anordningar för uppnående av detta syfte torde ej erfordras. Motsvarande gäller arbetsmarknadsorganisationernas och näringslivets utnyttjande av prognosresultaten. Dessa intressenter har emellertid dessutom intresse och behov av inflytande på prognosarbetets uppläggning och frågeställningar. De måste också kontinuerligt medverka i prognosarbetet, så att detta får erforderlig kontakt med den arbetsmarknadsmässiga verkligheten. Vad så beträffar utbildningsmyndigheterna — såväl skolans och yrkesutbildningens som universitetens och högskolornas — måste det sägas ha blivit allt mera uppenbart, att dessa för sin verksamhet är beroende av ett kontinuerligt bedrivet och i avseende på premisser och metoder enhetligt genomfört prog404

nosarbete. De fem första kapitlen av detta betänkande belyser klart detta förhållande: Gymnasiets utveckling utgör grunden för de högre läroanstalternas utbyggnad men är samtidigt beroende av dessas möjligheter att förse skolan med lärare; teknikerutbildningen erbjuder i mångt och mycket ett enda och sammanhängande problemkomplex, som icke kan ges tillfredsställande lösningar genom från varandra isolerade planeringsarbeten för realgymnasiet, för de tekniska högskolorna, för de tekniska läroverken och för den lägre teknikerutbildningen. Med det sagda har utredningen också belyst prognosverksamhetens betydelse för det samhälleliga planeringsarbetet i stort. En på utbildnings- och arbetsmarknadsstatistiska undersökningar grundad yrkesvägledning för ungdomen och framtidsorientering för näringslivets och arbetsmarknadens organisationer blir meningsfull först om utredningsresultaten också lägges till grund för samhällets åtgärder på utbildningspolitikens omfattande fält. Den utredningsverksamhet som det här är fråga om måste därför läggas upp och genomföras med alla dessa syften i sikte. Av detta drar universitetsutredningen — liksom de tidigare utredningarna — den slutsatsen, att det här föreslagna yrkes- och utbildningsstatistiska prognosarbetet måste ledas av ett organ med en betydande överblick över samhällets utveckling på skilda områden och en fast förankring hos de beslutande myndigheterna liksom hos olika medborgargrupper. Den form man har för ett sådant organ är en nämnd, sammansatt på sådant sätt, att den tillgodoser kraven på överblick och mångsidig förankring men samtidigt begränsad till sin storlek, så att funktionsdugligheten säkras. Utredningen förordar för sin del, att det föreslagna prognosorganet direkt underställes en sådan nämnd, som sålunda blir chefsmyndighet och ansvarig för verksamhetens uppläggning och bedrivande. Nämnden bör sålunda, enligt universitetsutredningens mening icke få en rent rådgivande funktion och icke heller med något annat organ dela ansvaret för prognosverksamhetens ledning. Universitetsutredningen föreslår sålunda inrättandet av en särskild nämnd, förslagsvis kallad Nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser. Denna nämnds uppgift skulle bli att med uppmärksamhet följa utvecklingstendenserna på såväl tillströmnings- som efterfrågesidorna inom sådana delar av arbetsmarknaden, som fordrar personal med längre utbildning. I detta syfte bör nämnden genom ett nämnden underställt särskilt utredningsinstitut kontinuerligt införskaffa och bearbeta statistiska uppgifter rörande ungdomens studieval, de olika läroanstalternas examination och efterfrågan på kvalificerad personal av olika kategorier inom arbetsmarknadens olika delområden. Nämnden bör vidare — genom utredningsinstitutet eller annorledes — föranstalta om särskilda undersökningar, ägnade att belysa tendenserna på längre sikt på arbetsmarknaden för akademiker och andra personalkategorier med längre utbildning. Resultaten av institutets utredningsverksamhet bör genom nämndens försorg offentliggöras, och det 405

bör därutöver åligga nämnden att avge de rekommendationer — till myndigheterna liksom till allmänheten —, vartill nämnden finner anledning föreligga. Nämnden bör slutligen fungera som ett allmänt kontaktforum mellan de utbildningsplanerande myndigheterna och den offentliga yrkesorienteringsverksamheten å ena sidan och näringslivets och arbetsmarknadens organisationer å den andra. Härigenom finge myndigheterna möjlighet att mera kontinuerligt inhämta arbetsmarknadens synpunkter på utbildningsväsendets utformning och planläggning i stort. E t t sådant kontinuerligt samråd blir enligt utredningens mening allt mera nödvändigt med hänsyn till utbildningsfrågornas stigande betydelse i samhällsarbetet. Utredningsinstitutets chef bör fungera som nämndens föredragande och verkställande chefstjänsteman. Innan utredningen övergår till att behandla frågorna om nämndens sammansättning och organisatoriska ställning i övrigt, vill utredningen än en gång understryka den här föreslagna prognosverksamhetens uppgift att tillhandahålla material både för arbetsmarknadsorientering och för utbildningsplanering. Nämndens huvuduppgift blir, som utredningen ser den, att leda verksamheten med dessa båda huvudsyften i sikte. Det är därför nödvändigt, att nämnden får en sammansättning och en ställning i organisatoriskt hänseende, som ger den ställningen av en förmedlande länk mellan arbetsmarknaden och utbildningspolitiken. Utredningen föreslår, att nämnden skall bestå av högst tio för tre år i sänder utsedda ledamöter. Med tanke på nämndens uppgifter och ställning bör enligt utredningens mening samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj:t. I syfte att säkerställa nämndens förankring inom näringslivet och hos arbetsmarknadsorganisationerna bör emellertid fem av ledamöterna utses efter förslag av respektive Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges Förenade Studentkårer, Sveriges Industriförbund och Tjänstemännens Centralorganisation. Bland återstående fem ledamöter tänker sig utredningen minst en företrädare för den samhällsvetenskapliga forskningen, minst en företrädare för arbetsmarknadsmyndigheterna och en minst en företrädare för skolmyndigheterna. För var och en av nämndens ledamöter bör utses en personlig suppleant. Nämnden bör vidare vara oförhindrad att då så visar sig lämpligt till sig knyta särskilda experter eller representanter för viss del av utbildningsväsendet eller arbetsmarknaden. Då det så gäller nämndens och utredningsinstitutets organisatoriska ställning, vill utredningen till en början erinra om att man tidigare såsom ett alternativ diskuterat en anknytning till statistiska centralbyrån. För detta alternativ talar det förhållandet, att prognos verksamhetens grundmaterial i framtiden sannolikt i än högre grad än nu kommer att framställas inom centralbyrån. Det här föreslagna utredningsinstitutets arbete kommer emellertid att innefatta 406

bearbetning och analys av detta grundmaterial samt beräkningar och bedömningar på grundval av uppgifter från ett flertal instanser. Med hänsyn till att en utredningsverksamhet av detta slag knappast kan anses naturligen höra hemma inom ett statistikproducerande ämbetsverk, finner utredningen att övervägande skäl talar emot de föreslagna utredningsorganens anknytning till statistiska centralbyrån. De två alternativ som erbjuder sig är enligt utredningens uppfattning dels en anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen, dels att nämnden och dess utredningsinstitut direkt underställes Kungl. Maj:t såsom en särskild myndighet under ecklesiastikdepartementet. Till förmån för det förstnämnda alternativet — en anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen — talar flera skäl. Dels blir en av prognosverksamhetens huvuduppgifter att kontinuerligt förse den offentliga yrkesvägledningsverksamheten med aktuellt och tillförlitligt arbetsmaterial och några skäl för att bryta ut yrkesvägledningsorganisationen ur arbetsmarknadsstyrelsen torde icke föreligga. Dels utgör den nuvarande prognosverksamheten en del av arbetsmarknadsstyrelsens organisation, och det kan därför vara naturligt att bygga vidare på denna grund. Den här föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser skulle då formellt få status av sådan särskild delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen, som finns angiven i § 8 av styrelsens instruktion och vilken skulle ha att »i styrelsens ställe» handhava prognos verksamheten på det sätt som angivits ovan. Till förmån för alternativet att ge nämnden och dess utredningsinstitut en friare ställning som särskilt organ, direkt underställt Kungl. Maj:t, talar framför allt det förhållandet, att nämndens och dess utredningsinstituts arbete skall fylla uppgifter med sikte på utbildningsplaneringen och på samhällsutvecklingen i stort. Detta leder till att nämnden i organisatoriskt hänseende bör stå lika fri gentemot alla de olika myndigheterna på dessa områden. Dessutom bör, som ovan framhållits, chefsskapet för utredningsinstitutet uteslutande ligga hos nämnden, något som sannolikt skulle erbjuda svårigheter i formellt hänseende, därest man ger nämnden status av delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen. I fråga om den arbetslöshetsförsäkringsdelegation, som för närvarande finnes inom arbetsmarknadsstyrelsen och vilkens ställning härvidlag närmast skulle utgöra en förebild, stadgas sålunda, att frågor rörande framställningar till Kungl. Maj:t om anslag, lagstiftningsfrågor av större vikt, andra frågor av större betydelse för den allmänna arbetsmarknadspolitiken samt vissa personal- och organisationsfrågor skall handläggas av arbetsmarknadsstyrelsen i dennas ordinarie sammansättning. E t t motsvarande arrangemang för den här föreslagna nämndens del skulle knappast vara lyckligt. Ger man å andra sidan denna nämnd en ännu friare ställning gentemot arbetsmarknadsstyrelsen än den nuvarande arbetslöshetsförsäkringsdelegationen intager, måste det sägas, att man i realiteten om ock ej formellt valt alternativet att skapa ett helt fristående organ. 407

Universitetsutredningen finner för sin del skälen för en helt fristående organisation vara de avgjort starkaste. Särskilt har utredningen därvid fäst sig vid att den här föreslagna nämndens och dess utredningsinstituts arbetsuppgifter är av relativt särpräglad natur och delvis helt annorlunda än huvuddelen av de uppgifter, som åvilar arbetsmarknadsstyrelsen. Det måste enligt utredningens mening vara lättare att ge utredningsinstitutet en med hänsyn till arbetsuppgifterna väl avpassad personalorganisation, om man därvid icke är bunden av hänsyn till organisationen inom ett ämbetsverk med förvaltande uppgifter. Utredningen föreslår därför, att den nuvarande prognosgruppen inom arbetsmarknadsstyrelsen förstärkes och ombildas till ett särskilt utredningsinstitut, underställt den i det föregående föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser. Utredningen föreslår vidare, att denna nämnd ges ställning av ett särskilt organ under ecklesiastikdepartementet. Med hänsyn till nämndens vittomfattande arbetsuppgifter och de krav dessa ställer på allmän överblick över samhällsverksamheten i stort, vill utredningen föreslå att ordförandeskapet i nämnden läggs hos chefen för ecklesiastikdepartementet. Värdet av goda kontakter med arbetsmarknaden och yrkesvägledningsorganisationen motiverar å andra sidan enligt utredningens mening, att chefen för arbetsmarknadsstyrelsen fungerar som nämndens vice ordförande. Nämndens huvudsakliga arbetsuppgifter liksom dess sammansättning i övrigt har skisserats i det föregående. Det återstår nu att något närmare beröra det föreslagna utredningsinstitutets organisation. Utredningen vill härvidlag med kraft understryka, att en högt kvalificerad personalstab är oundgänglig, om institutet skall kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina mycket krävande arbetsuppgifter. Institutets uppgift skall vara att göra analyser, beräkningar och bedömningar på grundval av primärmaterial, som väsentligen insamlas på annat håll, och dess personalorganisation måste därför bli ovanligt »topptung», om den jämföres med organisationen inom sådana statliga organ, vilka har icke blott utredande utan i betydande utsträckning även förvaltande uppgifter. Bl. a. måste i erforderlig utsträckning institutets behov av personal med god vetenskaplig kompetens tillgodoses. Utredningen vill också särskilt framhålla, att själva igångsättningen av utredningsinstitutets arbete måste bli tids- och personalkrävande. Det är därför viktigt, att institutets resurser icke blir underdimensionerade i början, utan institutet bör redan från starten vid ingången av budgetåret 1960/61 ges fullt utbyggda personella resurser. En beräkning av personalbehovet inom den föreslagna utredningsorganisationen kan ske med utgångspunkt från utredningsbehovet inom vart och ett av de stora utbildningsområdena. Som ett sådant område skulle man kunna avgränsa de tekniska och naturvetenskapliga yrkena; som ett annat handelsutbildningen och de samhällsvetenskapliga yrkena; som ett tredje lärarområdet och angränsande områden; som ett fjärde sjuk- och socialvården; som ett femte återstående 408

studentkarriärer i vid bemärkelse och som ett sjätte övriga utbildningsområden. För varje sådant utbildningsområde torde erfordras två kvalificerade tjänstemän jämte biträdespersonal. Härtill kommer chefen för hela verksamheten samt åtminstone ytterligare en kvalificerad tjänsteman för allmänt bevaknings- och kontaktarbete. Från denna utgångspunkt kommer man till ett personalbehov om 14 kvalificerade tjänstemän jämte erforderlig biträdespersonal. Rimligheten i denna beräkning kan kontrolleras genom bedömningar från andra utgångspunkter. Prognosverksamheten torde i allt komma att omfatta inemot 200 utbildningslinjer, varav flertalet gäller utbildning under studentexamensnivå, medan å andra sidan de från arbetssynpunkt mest tidskrävande utbildningslinjerna är de längre. Om man bortser från det tidskrävande igångsättningsarbetet med utarbetande av vad man skulle kunna kalla för grundprognoser och om man schematiskt utgår från att varje prognos kräver en mindre arbetskrävande aktualisering varje år samt vidare förutsätter, att varje sådan aktualisering kräver minst en arbetsvecka, skulle för denna del av arbetet åtgå 4—5 kvalificerade tjänstemän. Vidare kan antagas, att varje år en mera genomgripande omarbetning behöver ske i fråga om cirka 25 utbildningslinjer och att en tjänsteman i genomsnitt kan utföra fyra sådana omarbetningar per år. För denna del av arbetet åtgår då ytterligare 6 kvalificerade tjänstemän. Härtill kommer så chef och biträdespersonal. Till samma resultat kommer man om man som utgångspunkt tar det förhållandet, att inom arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande fyra akademiskt utbildade tjänstemän är sysselsatta med prognosverksamheten. Härtill kommer, att inom tillfälliga utredningssekretariat i genomsnitt åtminstone tre kvalificerade tjänstemän kan antagas vara sysselsatta med yrkes- och utbildningsstatistiska undersökningar. Om man bortser från olika myndigheters prognosverksamhet för egna behov, är alltså i utgångsläget cirka 7 akademiskt utbildade tjänstemän verksamma på detta område. Verksamhetens omfattning behöver betydligt mer än fördubblas, men det torde vara tillräckligt med en fördubbling i avseende på antalet tjänstemän, detta med hänsyn till den rationaliseringsvinst, som uppnås genom att verksamheten koncentreras till ett enda organ. På grundval av vad här anförts föreslår universitetsutredningen, att utredningsinstitutets personalresurser skall bestå av 14 kvalificerade befattningshavare. Härjämte erfordras 10 biträden. Det för denna personaluppsättning erforderliga avlöningsanslaget beräknas till 440 000 kronor per år. Härvid har universitetsutredningen utgått från en kalkyl enligt vilken befattningshavarna skulle utgöras av en chef, en biträdande chef, 6 byråsekreterare, 6 amanuenser i reglerad befordringsgång, 5 kanslibiträden och 5 kontorsbiträden. Det är möjligt, att alla dessa tjänster icke omedelbart bör inrättas, utan att en del av det här föreslagna avlöningsanslaget i stället till en början bör utnyttjas för expertarvoden och anställande av tillfällig personal. Utredningen vill dock än en gång understryka, att det tidskrävande igångsättningsarbetet fordrar att institutet 409

får fulla resurser till sitt förfogande redan från början. Å andra sidan behöver antalet fasta befattningar icke från början låsas. Den diskussion utredningen fört i femte kapitlet visar, att de förändringar i samhället som bestämmer efterfrågan på akademisk och annan arbetskraft är av synnerligen komplicerad ekonomisk och social natur. Om de ej skall bli alltför ytliga, måste sådana efterfrågestudier ställas i relation till den ekonomiska och sociala omvandling samhället genomgår under loppet av sin långsiktiga utveckling. För att klargöra sådana sammanhang krävs mera djupgående ekonomiska och sociologiska studier. Sådana studier torde ibland lämpligen kunna utföras som speciella utredningsuppdrag av särskild expertis. I syfte att möjliggöra för institutet att få till stånd dylika undersökningar föreslår utredningen att på institutets stat jämväl upptages ett expertanslag med förslagsvis 50 000 kronor. Till de här angivna anslagen kommer ett omkostnadsanslag, som beräknats till 35 000 kronor, arvoden till nämndens ledamöter och sekreterare med uppskattningsvis 15 000 kronor samt ett engångsanslag för inventarier m. m. om 50 000 kronor. Utredningen vill tillägga, att det för större specialundersökningar kan bli nödvändigt med tillfälliga extra-anslag för särskilda omkostnader. Vid bedömningen av detta anslagsbehov bör beaktas, att avlöningar och omkostnader för den personal, som inom arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande är avdelad för pro gnos verksamheten, kan beräknas uppgå till 120 000 kronor. Vidare vill utredningen understryka, att tillkomsten av det här föreslagna institutet för en kontinuerligt bedriven prognos- och utredningsverksamhet kan beräknas avlasta främst ecklesiastikdepartementets utredningsverksamhet genom kommittéer och sakkunniga från eljest erforderligt arbete till en årlig kostnad av uppskattningsvis cirka 80 000 kronor. Den årliga nettokostnadsökningen skulle således stanna vid 340 000 kronor. Härtill kommer det nämnda engångsanslaget för inköp av inventarier m. m. med 50 000 kronor. Universitetsutredningen vill avslutningsvis framhålla att den ansett det ligga utanför ramen för sitt uppdrag att avge förslag i fråga om yrkesvägledningsverksamheten. Utredningen finner det emellertid samtidigt angeläget att understryka, att den av utredningen skisserade utbildningssituationen under 1960talet nödvändiggör en utökning och effektivisering av den på prognosverksamhetens resultat beroende yrkesvägledningen, inte minst yrkesvägledningen i skolorna.

ELFTE KAPITLET

Kostnadsberäkningar

De riktlinjer och förslag universitetsutredningen i det föregående lagt fram gäller huvudsakligen ett allmänt program för universitetens och högskolornas utbyggnad under 1960-talet. Endast på ett fåtal punkter är förslagen så detaljerade, att de kan förverkligas utan ytterligare konkretisering. I övrigt fordras för vart och ett av de framlagda förslagens förverkligande ett särskilt planeringsarbete, för vilket universitetsutredningen i föreliggande betänkande endast angivit riktlinjerna. Utredningen föreslår i flera fall, att detta planeringsarbete anförtros särskilda kommittéer. Sålunda har utredningen i femte kapitlet föreslagit, att en särskild översyn göres rörande tandläkarutbildningens dimensionering på längre sikt. I sjätte kapitlet har utredningen föreslagit en organisationskommitté för högre teknisk utbildning i Lund. I sjunde kapitlet har utredningen vidare föreslagit, att en särskild kommitté tillkallas för planeringen av de grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnenas förstärkning i Göteborg med sikte på att deras resurser skall stå till förfogande för såväl universitetets som Chalmers tekniska högskolas verksamhet. I åttonde kapitlet, slutligen, har utredningen dels föreslagit en kommitté för utredning av frågorna rörande en differentierad humanistutbildning, dels föreslagit tillsättandet av en organisationskommitté för civilekonomutbildningen i Uppsala, Lund och Göteborg, dels även tillstyrkt, att en särskild utredning tillkallas för en omprövning av socionomutbildningens utformning och socialinstitutens ställning, varvid särskilt bör övervägas möjligheterna till en anknytning till universitetens humanistiska fakulteter. Det föreliggande betänkandets karaktär av översiktsplan medför helt naturligt, att det icke är möjligt att till de framlagda förslagen knyta en detaljerad kostnadsberäkning av det slag som kan göras, då fråga är om konkreta och i alla detaljer genomarbetade förslag. Utredningen har emellertid ansett det angeläget att söka framlägga en ramberäkning för de anslagsbehov — såväl för årliga driftskostnader som beträffande investeringar —, som uppkommer vid ett genomförande av utredningens plan för en utbyggnad av de högre läroanstalterna. En sådan ramberäkning kan självfallet endast ge närmevärden, som ger en allmän uppfattning rörande storleksordningen av de summor det här kommer att röra sig om. Universitetsutredningen har valt att grunda denna ramberäkning på den beräknade utvecklingen av antalet studerande inom olika fakulteter och högskolor, varvid beträffande driftbudgetanslagen till läroanstalterna en beräkning gjorts av nuvarande kostnader per student med tillägg för det i utredningens femte 411

betänkande framlagda programmet för förstärkning av forskningens resurser. Anslagsbehov har därefter beräknats för det nytillkommande antalet utbildningsplatser vid skilda fakulteter och högskolor. Mot denna metod kan bl. a. den invändningen riktas, att skillnad ej gjorts mellan fasta kostnader och marginalkostnader. Å andra sidan har hänsyn ej heller tagits till den fördyring, som säkerligen kommer att uppstå under det närmaste decenniet som en följd av forskningens differentiering och ökade volym. Med hänsyn härtill har utredningen ansett den använda metoden vara försvarlig. En annan invändning mot metoden kan gälla det förhållandet, att anslagsbehov ej beräknats för en höjd undervisningsstandard vid nuvarande studentantal. Utredningen vill härutinnan hänvisa dels till sitt första betänkande rörande de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser och statsmakternas beslut i anledning härav, dels till direktiven för utredningens arbete, enligt vilka vad beträffar den kvalitativa sidan av den akademiska utbildningen endast de filosofiska fakulteternas förhållanden borde bli föremål för utredningens överväganden. Utredningen är klar över att en översyn av utbildningens innehåll och utformning vid andra utbildningslinjer, t. ex. de tekniska högskolorna, kan vara motiverad, men utredningen har — även med hänsyn till sin sammansättning — ansett en sådan översyn ligga utanför dess uppgifter. Utredningen har dessutom med sitt nu föreliggande betänkande uteslutande tagit sikte på universitets- och högskoleväsendets kvantitativa utbyggnad. Utredningen är emellertid angelägen understryka, att dess förslag genomgående avser en fullgod vetenskaplig utbildning för ett ökat antal studerande. Å andra sidan är utredningen medveten om att krav mycket snart kommer att resas från många håll på betydande kvalitativa förbättringar ej blott i fråga om undervisningsstandarden utan även i fråga om den här antagna standarden beträffande forskningens resurser. I detta sammanhang må särskilt erinras om föreliggande förslag beträffande införande av en ny specialiseringsmöjlighet inom civilingenjörsutbildningens ram med sikte på kärntekniken. Slutligen vill utredningen påpeka, att dess i det följande redovisade beräkningar bygger på förutsättningen — tidigare utförligt diskuterad och analyserad — att en sjunkande andel studenter påbörjar akademiska studier under 1960-talet. Detta innebär i sin tur att en stigande andel studenter söker sig till andra än akademiska utbildningslinjer, vilket medför att samhällets utgifter fölen utvidgning av dessa utbildningslinjer måste komma att bli högst betydande under det kommande årtiondet. Med hänsyn till den valda metoden att grunda beräkningarna av erforderliga anslagsbehov på den beräknade utvecklingen av antalet studerande är det lämpligt att först ge en sammanfattning av utredningens i föregående kapitel redovisade beräkningar rörande studentantalets utveckling. Denna sammanfattning redovisas i följande sammanställning, som avser förhållandena höstterminerna 412

1959, 1965 och 1970. D e a n t a g a n d e n som m å s t göras beträffande de fakulteter och högskolor, vilka icke särskilt behandlats i det föregående, redovisas i anmärkningen. Beräknat antal närvarande studerande höstterminen år 1959 1965 1970

Fakultet/högskola

Teol. fak Jur. fak Med. fak Hum. fak Mat.-nat. fak Tekn. högsk Handelshögsk./ekon. stud. vid univ Tandl.-högsk Farm. inst GCI Jordbr. högsk Summa

700 2 000 3 200 12 100 4 700 4 800 1 300 1 100 400 140 650

830 3 300 3 900 14 300 9 400 8 200 2 200 1 600 500 200 650

980 4 300 4 300 14 600 13 000 10 400 2 700 1 700 500 200 650

31 090

45 080

53 330

Anm. På grundval av observerade data rörande förhållandet mellan antalet ett år närvarande studerande och antalet nybörjarplatser respektive nettoantalet nyinskrivna ett antal år tidigare har följande antaganden gjorts för skilda fakulteter och högskolor: 1. Antalet teologer har antagits motsvara 95 procent av nettoantalet nyinskrivna under de fem senaste åren. 2. Antalet jurister har antagits motsvara 93 procent av nettoantalet nyinskrivna de sex senaste åren. 3. Antalet medicinare har antagits motsvara 96 procent av antalet nybörjarplatser de nio senaste åren. 4. Beträffande beräkningsmetoderna för antalet studerande vid de humanistiska och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt vid de tekniska högskolorna se s. 333, 284 respektive 210 ff. 5. Antalet ekonomie studerande har antagits motsvara 95 procent av antalet nybörjarplatser de fyra senaste åren. 6. Antalet studerande vid tandläkarhögskolorna har antagits motsvara 96 procent av antalet nybörjarplatser under de fem senaste åren. 7. Antalet studerande vid farmaceutiska institutet har antagits motsvara 100 procent av antalet nybörjarplatser på apotekarlinjen de fyra senaste åren + hela antalet nybörjarplatser på receptarielinjen. 8. Antalet studerande vid gymnastiska centralinstitutet har antagits motsvara summan av antalet nybörjarplatser de två senaste åren. Driftskostnader Utredningen övergår härefter till a t t redovisa sina r a m b e r ä k n i n g a r beträffande de anslagsökningar på driftbudgeten, som torde erfordras för den expansion av universiteten och högskolorna, som illustreras i sammanställningen ovan.

Dessa beräkningar har uppdelats i dels en beräkning för anslagen till de enskilda läroanstalterna, dels en beräkning rörande vissa anslag på driftbudgeten, vilka är gemensamma för alla eller flera högre läroanstalter. I fråga om den förstnämnda gruppen av anslag har beräkningarna genomförts för var och en av de enskilda utbildningslinjerna, medan de för flera läroanstalter gemensamma anslagen därefter beräknas böra stiga i samma takt som summan av anslagen i den första gruppen. De anslag, vilka beräknats särskilt för de enskilda utbildningslinjerna är följande anslag till de olika läroanstalterna, nämligen anslagen till Avlöningar Omkostnader Materiel Bokinköp och bokbindning Nyanskaffning av apparater (den ospecificerade delen) Vid beräkningarna har även inbegripits de i riksstaten för budgetåret 1959/60 under rubriken Vissa forskardocenttjänster m. m. upptagna anslagen. För att underlätta jämförelser mellan siffror för olika läroanstalter har kostnaderna för samtliga lönegradsplacerade tjänster beräknats på grundval av utgående lön efter en löneklassuppflyttning och enligt ortsgrupp IV (samma princip som användes i femte betänkandet). Inga personliga tjänster har medräknats, eftersom det är tveksamt om antalet sådana är beroende av antalet studenter. Vad nu först beträffar anslagen till de fria fakulteterna har utredningen försökt göra en uppdelning av de enskilda läroanstalternas anslag på var och en av fakulteterna. Som grund för denna uppdelning ligger inhämtade uppgifter rörande fattade beslut (eller, i vissa fall, väntade beslut) rörande fördelning av icke-ordinarieanslag och materielanslag. Med hjälp av dessa uppgifter jämte i regleringsbreven meddelade föreskrifter av olika slag har det varit möjligt att genomföra en korrekt fördelning på fakulteterna av huvuddelen av de ifrågavarande anslagen. Svårigheten har gällt att få fram en rimlig fördelningsgrund för de gemensamma anslagen, nämligen dels avlöningsanslagen till forskardocenttjänsterna, förvaltningspersonal, universitetsbibliotekens personal, viss annan gemensam personal (director musices etc.) och vikariatsersättningar, dels omkostnadsanslagen, de gemensamma eller ännu ej fördelade delarna av materielanslagen, bokinköps- och bokbindningsanslagen samt apparatanslagen. Efter överväganden har utredningen stannat för att fördela dessa gemensamma anslag — utom apparatanslagen — mellan fakulteterna i samma proportioner som de fakultetsbundna avlöningsanslagen visat sig vara fördelade. Motiveringen härtill är den, att de personal- och utrymmeskrävande medicinska och naturvetenskap414

liga fakulteterna rimligen fordrar en avsevärt större andel av nu ifrågavarande anslag än som svarar emot t. ex. dessa fakulteters andelar av respektive läroanstalters studentantal eller antal akademiska lärare. Motsvarande synes gälla beträffande den belastning, dessa fakulteter utgör för den centrala förvaltningsapparaten. Utredningen anser, att man med denna metod når en rimlig fördelning på fakulteterna av de nu ifrågavarande anslagen totalt sett, men vill understryka, att metoden knappast är användbar för var och en av de olika delposterna (t. ex. anslagen till universitetsbiblioteken eller till bränsle, lyse och städning). Apparatanslagen har schablonmässigt fördelats med 200 000 kronor för de medicinska fakulteterna ( = anslagen till karolinska institutet och till Göteborgs universitet) och återstoden för de matematisk-naturvetenskapliga. Denna fördelning är ej helt invändningsfri; fördelningen av innevarande års anslag på de olika fakulteterna vid de olika läroanstalterna kan emellertid knappast heller läggas till grund för en fördelningsprincip. De på angivet sätt fördelade anslagen för budgetåret 1959/60 har så dividerats med det för höstterminen 1959 beräknade antalet närvarande studerande vid de enskilda teologiska, juridiska, humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. De så erhållna kvoterna utgör alltså den beräknade driftskostnaden per studerande vid var och en av dessa fakulteter. Dessa beräkningar har genomförts för samtliga fakulteter, men det visade sig, att endast beräkningarna för universiteten i Uppsala och Lund ger ett användbart material. Orsakerna härtill är i huvudsak följande: (1) De gamla statsuniversitetens filosofiska fakulteter är de mest differentierade i avseende på ämnesrepresentationen; de är därför dyrare per student räknat men liknar till sin struktur i stället mera de fullt utbyggda fakulteter, som man måste räkna med för samtliga universitet under 1960-talet. (2) Dessa universitet är de enda som har en universitetsbiblioteksorganisation. Att göra en beräkning av de delar av t. ex. Kungliga bibliotekets och Göteborgs stadsbiblioteks utgifter som i nuläget är hänförliga till de fria fakulteternas verksamhet torde vara ogörligt; å andra sidan måste en kostnadsram för de fria fakulteternas utbyggnad under 1960-talet rimligen även innefatta kostnaderna för den nödvändiga biblioteksorganisationen. De på angivet sätt beräknade driftskostnaderna per student budgetåret 1959/60 för de fria fakulteterna i Uppsala och Lund framgår av följande sammanställning, i vilken tillägg även gjorts för utredningens ännu icke genomförda förslag om förstärkning av biträdespersonal och materielanslag. Med utgångspunkt i dessa siffror har utredningen ansett sig kunna för var och en av de fria fakulteterna välja ett avrundat normalbelopp, vilket skulle kunna anses representera en rimlig standardkostnad per student. I fråga om den genom beräkningen framkomna kostnaden per student vid de teologiska fakul415

Driftskostnad

per studerande vid de fria fakulteterna i Uppsala och Lund budgetåret 1959/60. Teol. fak.

Jur. fak.

U

L

U

L

U

L

2 370

2 010

319'

290 Summa kostnad per studerande 1959/60 2 445

2 708

2 060

2 330

B. Omkostnader, materiel, bokinköp och bokbindning C. Apparater

D. Tillägg för utredningens ännu ej genomförda förslag betr. bitr.personal och materiel

Hum . fak.

—

—

48 Totalt 2 450

2 708

45 Mat.-nat. fak. U

L

5 488 5 333 1343 267

1015 317

7 098 6 665

2 375 7 251 7 216

teterna synes man vara berättigad till den slutsatsen, att denna kostnad bör kunna nedbringas något vid ett stigande studentantal (t. ex. genom införandet av universitetslektorat). Både de teologiska och de juridiska fakulteterna kunde i själva verket beräknas draga något lägre kostnader per student än de humanistiska fakulteterna, eftersom de förhållandevis dyra samhällsvetenskapliga ämnena saknar motsvarighet vid de två mindre fakulteterna. Å andra sidan kan det tänkas, att man beträffande dessa sistnämnda måste räkna med fördyring genom smådriften. Vad särskilt beträffar de teologiska fakulteterna måste beaktas vad i åttonde kapitlet framhållits om att dessa fakulteters undervisningsresurser i icke obetydlig utsträckning belastas av undervisning för studenter, vilka i närvarostatistiken (liksom i inskrivnings- och examensstatistiken) är hänförda till de humanistiska fakulteterna. Efter överväganden rörande de antydda faktorernas inverkan har utredningen stannat för att grunda sina ramberäkningar på följande normalbelopp per student vid de olika fakulteterna: Antagen kostnad per studerande

..

Teol. fak.

Jur. fak.

Hum. fak.

Mat.-nat. fak.

2 500

2 000

2 400

7 200

Om man nu multiplicerar den beräknade nettoökningen av antalet studerande vid de enskilda fakulteterna med denna antagna kostnad per student, får man fram ett mått på den anslagsförstärkning till nu ifrågavarande ändamål, som skulle bli erforderlig, därest studenttillströmningen utvecklar sig på det sätt utredningen i detta betänkande beräknat och rekommenderat. Man får då följande siffror (tusental kronor): 416

Fakultet Teol. fak Jur. fak Hum. fak Mat.-nat. fak

1960/61— 1965/66 325 2 600 5 280 33 840

delsökning 1966/67— 1970/71 375 2 000 720 25 920

Summa 1960/61— 1970/71 700 4 600 6 000 59 760

Genomsnitt per år 1960/61— 1966/671965/66 1970/71 54 433 880 5 640

75 400 144 5 184

I fråga om anslagen till de medicinska läroanstalterna måste till en början beaktas, att finansieringen av dessa är avhängig av utformningen av de avtal mellan staten å ena sidan och de kommunala sjukhushuvudmännen å den andra. Dessa avtal har en sinsemellan olikartad utformning, även om huvudprincipen givetvis är den, att det skall ankomma på staten att bestrida de utgifter, som äger samband med själva läkarutbildningen. Därtill kommer att även sjukvården vid vissa av undervisningssjukhusen i viss ehuru växlande utsträckning bekostas av staten, och man har därför när det gäller de medicinska läroanstalterna en fördelning av kostnaderna dels på riksstatens åttonde huvudtitel (de rena utbildningsutgifterna), dels på riksstatens elfte huvudtitel (sjukvårdsutgifterna vid de statliga undervisningssjukhusen samt vissa sjukvårdsutgifter vid vissa statskommunala undervisningssjukhus), dels slutligen på de kommunala huvudmännen. Bl. a. med hänsyn till dessa förhållanden har utredningen ansett det riktigast att grunda sin beräkning av kostnadsramen för en utökning av läkarutbildningens kapacitet på grundval av de under riksstatens åttonde huvudtitel redovisade anslagen till en enda av de medicinska läroanstalterna. Utredningen har därvid valt karolinska institutet såsom varande den största och fullständigaste av dessa läroanstalter. Även beträffande tandläkarhögskolorna har utredningen funnit det av praktiska skäl vara mest lämpligt att grunda ramberäkningen i fråga om läroanstalternas driftskostnader på de nuvarande kostnaderna vid en av högskolorna och utredningen har därvid valt tandläkarhögskolan i Malmö, som är den enda av de tre nuvarande läroanstalterna, som ger fullständig tandläkarutbildning för samtliga där intagna studenter. I fråga om farmaceutiska institutet och gymnastiska centralinstitutet föreligger inga problem motsvarande dem för fakulteterna och övriga här behandlade högskolor, eftersom endast en läroanstalt av vartdera slaget finnes inrättad. De i riksstaten för budgetåret 1959/60 upptagna anslagen till karolinska institutet, tandläkarhögskolan i Malmö, farmaceutiska institutet och gymnastiska centralinstitutet kan, sedan avlöningsanslagen omräknats till ortsgrupp IV och sedan avdrag gjorts för personliga befattningar samt för personalen vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm (karolinska institutet) och tandtekniker- och tandsköterskeskolorna i Malmö, slås ut per student på motsvarande sätt som ovan skett beträffande anslagen till de fria fakulteterna:

417 27

Driftskostnad per studerande vid karolinska institutet, i Malmö, farmaceutiska institutet och gymnastiska budgetåret 1959/60.

tandläkarhögskolan centralinstitutet

Karol. inst.

Tandl.-högsk. i Malmö

Farm. inst.

GCI

7 399

7 367

2 580

3 808

1938 176

1564 277

834 50

9 513

9 208

3 464

5 272

B. Omkostnader, materiel, bokinköp

Summa kostnad per studerande 1959/60 D. Tillägg för utredningens ännu ej genomförda förslag betr. biträdespersonal och materiel

—

—

Totalt

9 803

9 241

3 464

5 272

Med utgångspunkt i dessa siffror har universitetsutredningen valt följande normalkostnad per student vid de nu ifrågavarande läroanstalterna: Antagen kostnad per studerande

Med. fak.

Tandl.-högsk.

Farm. inst.

GCI

9 800

9 200

3 500

5 300

De erforderliga anslagsökningarna för utredningens här föreslagna och beräknade utvidgning av dessa läroanstalters utbildningskapacitet kan nu beräknas på samma sätt som utredningen ovan gjort beträffande de fria fakulteterna (tusental kronor): Fakultet/högskola

Erforderlig medelsökning 1966/67— 1970/71

1960/61— 1965/66

Med. fak

6 860

Tandl.-högsk F a r m . inst GCI

4 600 350 318

3 920 920

Summa 1960/61— 1970/71 10 780 5 520 350 318

Genomsnitt per år 1960/61— 1966/67— 1970/71 1965/66 784 1 143 767 184 58 53

I fråga om de tekniska högskolorna har utredningen valt att grunda sina ramberäkningar av de erforderliga driftsanslagsökningarna på nuvarande driftskostnader per student vid tekniska högskolan i Stockholm. Nu måste man emellertid räkna med att utbildningskostnaderna per student vid de tekniska högskolorna ställer sig olika vid de skilda fackavdelningarna, av vilka dessutom två (avdelningarna för bergsvetenskap och lantmäteri) endast finnes i Stockholm. Utredningen har med hänsyn härtill gjort ett försök att fördela hög418

skolans anslag p å de olika avdelningarna och därefter b e r ä k n a t en kostnad per s t u d e n t vid v a r och en a v dessa 1 . Huvuddelen av avlöningsanslaget liksom hela materiel- och apparatanslagen är genom högskolemyndigheternas beslut fördelade på de olika avdelningarna. De gemensamma avlöningskostnaderna samt omkostnads-, bok- och reseanslagen har liksom universitetens motsvarande anslag fördelats på avdelningar i samma proportioner som huvuddelen av avlöningsanslaget (av utredningen) fördelats mellan dessa. Den speciella svårighet, som mött vid dessa beräkningar, sammanhänger med det förhållandet, att den administrativa avdelningsuppdelningen vid de tekniska högskolorna icke sammanfaller med studenternas fördelning på fackavdelningar. En student, som tillhör t. ex. avdelningen för maskinteknik, läser sålunda i viss utsträckning ämnen, vilkas lärartjänster och institutioner i administrativt avseende räknas till en annan avdelning. Särskilt gäller detta avdelningen för teknisk fysik, vars institutioner och personal är dimensionerade för att ge undervisning i flertalet av de s. k. grundläggande ämnena, som läses av samtliga avdelningars studenter. Till följd härav har det varit nödvändigt att med ledning av den officiella läro- och timplanen fördela de olika anslagsposterna till de administrativa avdelningarna på utbildningsavdelningarna i förhållande till den belastning var och en av dessa sistnämnda utgör på de administrativa avdelningarnas resurser. Beräknad

driftskostnad

per studerande

fackavdelningar

vid tekniska

budgetåret

högskolans

i

Stockholm

1959/60.

A v d e l n i n g F Avlöningar 4 874 Omkostnader, bokinköp och bokbind., resebidr. t. stud. 766 Materiel och apparater . . . . 1053 Summa kostnad per studerande 6 693

M

S

E

V

K

5 068

4 574

4 942

7 270

7 241 4 323

6 603

795 1151

718 920

776 1395

811 1264

1142 1644

1 137 1821

1036 1374

7 014 6 212

7 237 10 056 10199

|

B

|

A

679 1062

L

6 064 9 013

H ä r t i l l k o m m e r k o s t n a d e r för ä n n u ej genomförda delar av utredningens i femte b e t ä n k a n d e t framlagda förslag r ö r a n d e förstärkning av forskningsresurserna. D å dessa förslag ej gällde enskilda avdelningar, h a r det ansetts rimligt a t t h ä r b e r ä k n a en genomsnittlig kostnad av 500 kronor per s t u d e n t för de för t e k n i s k a högskolan i Stockholm föreslagna förstärkningarna i fråga om lektorat, biträdeshjälp och materielanslag. P å grundval dels a v dessa b e r ä k n a d e genomsnittskostnader per student, dels a v en beräkning enligt utredningens i sjätte kapitlet framlagda förslag av stud e n t a n t a l e t s utveckling inom de olika fackavdelningarna h a r utredningen så 1 Antalen ordinarie studerande vid de skilda avdelningarna beräknas motsvara 95 procent av antalen nybörjarplatser de fyra föregående läsåren och det innevarande läsåret. Beräkningsmetoden medför, att hänsyn ej kunnat tagas till den ökning av andelen licentiander, som med utgångspunkt i det på s. 210 ff. redovisade räkneexemplet i övrigt räknats med i detta betänkande.

4ia

beräknat den erforderliga anslagsökningen för de tekniska högskolorna på samma sätt som de tidigare redovisade beräkningarna för övriga fakulteter och högskolor. Denna beräkning har givit till resultat, att anslagen till de tekniska högskolorna skulle behöva ökas enligt följande (tusental kronor): Erforderlig medelsökning 1966/67— 1965/66 1969/70

Summa

22 646

34 246

1960/61—

11600 Genomsnitt per år 1960/61— 1966/67— 1965/66 1969/70 3 774

2 900

Eftersom utredningens förslag beträffande civilingenjörsutbildningens utbyggnad är mera preciserat i avseende på fördelningen mellan de enskilda läroanstalterna ges här också de beräknade driftsanslagen till var och en av dessa vid full utbyggnad enligt utredningens förslag. Härvid har även räknats med den anslagsökning som med här använd metod skulle erfordras för en 50-procentig ökning av den årliga intagningen vid avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan i Stockholm, trots att utredningen icke framlägger något förslag rörande denna avdelning. LTH CTH KTH 1 16 252 23 755 Erforderliga medel (tusental kronor) vid full utbyggnad 28 044 2 — 13 644 Anslag 1959/60 19 706 16 252 10 111 Ökning 8 338 I detta sammanhang vill utredningen — under hänvisning till vad som inledningsvis anförts om dessa kostnadsberäkningars natur av ramberäkningar — påpeka, att det torde få ankomma på vederbörande myndigheter och organ att på basis av det i föreliggande betänkande föreslagna utbyggnadsprogrammet framlägga detaljerade förslag rörande erforderliga årliga medelsförstärkningar för var och en av de tekniska högskolorna.

Vad så slutligen beträffar de årliga driftskostnaderna för civilekonomutbildningen har utredningen beräknat de nuvarande kostnaderna per student vid handelshögskolan i Göteborg enligt följande: Beräknad driftskostnad per studerande vid handelshögskolan i Göteborg läsåret 1959/60 Avlöningar Omkostnader

1 544 387 S u m m a kostnad per studerande

1 931

1 Som framgår av det följande (s. 423) bör till de här angivna beloppen för de två nuvarande tekniska högskolorna läggas de belopp som erfordras för ännu ej genomförda delar av utredningens i dess femte betänkande framlagda förslag om förstärkningar av dessa läroanstalters resurser. 2 Eftersom beräkningarna är gjorda under antagande att alla avlöningar utgår enligt ortsgrupp IV, har KTH:s avlöningsanslag omräknats till denna ortsgrupp.

Med hänsyn till att en icke obetydlig upprustning av handelshögskolans resurser torde vara erforderlig redan vid nuvarande studerande-antal och till att kostnaderna per studerande vid handelshögskolan i Stockholm torde vara avsevärt högre än de här beräknade för handelshögskolan i Göteborg, har utredningen funnit det rimligast att grunda sina beräkningar rörande driftskostnaderna för civilekonomutbildningen på samma normalbelopp som beträffande de humanistiska fakulteterna eller sålunda 2 400 kronor per student. Med denna beräkningsmetod får man följande resultat beträffande driftskostnadsökningen för civilekonomutbildningen (tusental kronor): Erforderlig medelsökning

Genomsnitt per år

1960/611965/66

1966/671970/71

Summa

1960/611965/66

1966/671970/71

2 160

3 360

240 Utredningen vill i detta sammanhang tillägga, att det med hänsyn till vad ovan anförts beträffande de nuvarande resurserna vid handelshögskolan i Göteborg kan vara motiverat att räkna med en särskild medelsförstärkning för denna högskola. Det torde emellertid få ankomma på den i åttonde kapitlet föreslagna kommittén för civilekonomutbildningen i Uppsala, Lund och Göteborg att närmare överväga denna fråga. De nu redovisade beräkningarna rörande de höjningar av driftsanslagen till de olika fakulteterna och högskolorna vid en utbyggnad enligt utredningens i detta betänkande framlagda rekommendationer och antaganden sammanfattas i följande sammanställning: Anslagsbelopp 1 000-tal kronor

Genomsnittlig ökning per år 1 000-tal kronor

På riksstaten för budgetåret 1959/60 Erforderliga höjningar 1960/61—1965/66 Erforderliga ytterligare höjningar 1966/67—1970/71

134 121 78 979 46 655

13163 9 331

Summa 1970/71

259 755

Beräkningarnas resultat är sålunda att de årliga driftsanslagen direkt till läroanstalterna skulle få höjas med 94 procent till budgetåret 1970/71, varav 59 procent under de sex budgetåren 1960/61—1965/66. För en utbyggnad av hela universitets- och högskoleväsendet fordras emellertid icke blott höjningar av läroanstalternas anslag utan även höjningar av en rad för alla eller flera läroanstalter gemensamma anslag. I följande sammanställning redovisas de anslagsposter i riksstaten för budgetåret 1959/60, vilka direkt kommer att beröras vid en utbyggnad av de högre läroanstalterna. 421

Anslagsrubrik

Universitetskanslersämbetet Biträdeshjälp m. m. åt docenter Främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet . . Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier vid rikets universitet och högskolor Gemensamma universitetsändamål Bidrag till Stockholms högskolors rektorkonvents verksamhet . . Ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten m

m

Bidrag till anordnande av praktisk-pedagogiska utbildningskurser för blivande läroverkslärare m. m Överstyrelsen för de tekniska högskolorna Gemensamma ändamål vid de tekniska högskolorna Humanistisk forskning Statens medicinska forskningsråd » naturvetenskapliga forskningsråd » råd för samhällsforskning Atomforskning Särskilda forskartjänster ( Statens tekniska forskningsråd \ Tekniskt-vetenskaplig forskning Handelshögskolorna: Stipendier Summa

Anslag 1959/60 kronor

463 000 ° 2 650 000 320 00

^ 8 0 5 ^0 6 089 000 30 000 400 000 42 000 100 100 478 500 1300 00° 5 2 l 0 00 ° 5 230 000 955 00 ° 5 240 000 635 000 125 00 ° 4 500 000 38 500

34 586 600

Av denna anslagssumma på 34,6 miljoner kronor faller 23,2 miljoner kronor på forskningsråden och de särskilda forskartjänsterna, medan 11,4 miljoner kronor faller på övriga i sammanställningen upptagna anslag till gemensamma ändamål för universitets- och högskoleväsendet. För den förstnämnda av dessa anslagsgrupper — anslagen till forskningsråden och till särskilda forskartjänster — har universitetsutredningen i sitt femte betänkande framlagt ett upprustningsprogram, som i fråga om samtliga ifrågavarande ändamål täcker tiden fram till och med budgetåret 1961/62. Efter avdrag för de delar av detta program, som realiserats genom beslut vid 1959 års riksdag, återstår föreslagna anslagsökningar med sammanlagt i runt tal 16,4 miljoner kronor, vilka utredningen förutsätter komma till stånd under tiden fram till och med budgetåret 1961/62. För sistnämnda budgetår skulle sålunda anslagen till forskningsråden och de särskilda forskartjänsterna kunna beräknas uppgå till sammanlagt 39,6 miljoner kronor. Under åren 1960/61—1961/62 bör enligt den tidigare redovisade beräkningen anslagen direkt till de högre läroanstalterna öka med i genomsnitt 13,2 mil422

joner kronor per år eller tillsammans för de två budgetåren med 26,3 miljoner kronor, detta såsom en på de två första budgetåren fallande andel av den i föreliggande betänkande föreslagna utbyggnaden av universitetens och högskolornas utbildningskapacitet. Härtill bör emellertid läggas i runt tal 19,5 miljoner kronor, utgörande kostnaderna för ännu icke realiserade delar av utredningens i femte betänkandet framlagda förslag om en vid oförändrad undervisningsbelastning erforderlig standardhöjning av de högre läroanstalternas forskningsresurser. Sammanlagt skulle sålunda anslagen direkt till universiteten och högskolorna böra ökas med (26,3 + 19,5 ==) 45,8 miljoner kronor under tiden fram till och med budgetåret 1961/62, vilket motsvarar drygt 34 procent av nu utgående anslag till de högre läroanstalterna. Om man nu antager, att anslagen till övriga i förteckningen på s. 422 upptagna gemensamma ändamål för universitets- och högskoleväsendet (11,4 miljoner kronor budgetåret 1959/60) under de närmaste två budgetåren bör stiga proportionellt lika mycket som anslagen direkt till de högre läroanstalterna eller med 34 procent, finner man här ett sammanlagt ytterligare anslagsbehov av knappt 3,9 miljoner kronor, i genomsnitt 1,9 miljoner kronor per år under budgetåren 1960/61—1961/62. Sistnämnda budgetår skulle ifrågavarande anslag sålunda uppgå till sammanlagt 15,3 miljoner kronor. Man synes vidare kunna antaga, att anslagen till samtliga för universitetsoch högskoleväsendet gemensamma ändamål — således även anslagen till forskningsråden och de särskilda forskartjänsterna — från och med budgetåret 1962/63 bör ökas i takt med anslagen direkt till de högre läroanstalterna enligt den ovan redovisade beräkningen. Dessa sistnämnda anslag skulle under de fyra budgetåren 1962/63—1965/66 behöva höjas från (nuvarande 134,1 + under budgetåren 1960/61 och 1961/62 erforderliga sammanlagt 45,8 = ) 179,9 miljoner kronor med sammanlagt 52,7 miljoner kronor till 232,6 miljoner kronor eller med 29 procent över 1961/62 års anslagsnivå och därefter under femårsperioden 1966/67—1970/71 med ytterligare 46,7 miljoner kronor eller ytterligare 26 procent över 1961/62 års anslagsnivå. Budgetåret 1970/71 skulle anslagen direkt till universiteten och högskolorna enligt denna beräkning sålunda uppgå till sammanlagt 279,3 miljoner kronor. En proportionell höjning av anslagen till forskningsråden och de särskilda forskartjänsterna fordrar under budgetåren 1962/63—1965/66 en medelsökning från 1961/62 erforderliga 39,6 miljoner till 51,1 miljoner kronor budgetåret 1965/66 (i genomsnitt 2,9 miljoner kronor per år under de fyra budgetåren 1962/63— 1965/66) och 61,4 miljoner kronor budgetåret 1970/71 (i genomsnitt 2,1 miljoner kronor per år under de fem budgetåren 1966/67—1970/71). För anslagen till övriga för universitets- och högskoleväsendet gemensamma ändamål ger motsvarande beräkning ett ytterligare anslagsbehov av i genomsnitt 1,1 miljoner kronor per år under den första fyraårsperioden och i genomsnitt 0,8 miljoner kronor per år under de fem budgetåren 1966/67—1970/71. 423

Den här redovisade ramberäkningen för utvecklingen av driftbudgetanslagen till universitets- och högskoleväsendet under budgetåren 1959/60—1970/71 sammanfattas i följande tablå. Erforderlig medelsökning i genomsnitt per år Anslag 1959/60

Summa erforderliga anslag

femårsfyraårstvåårsperioden perioden perioden 1960/61— 1962/63— 1966/67— 1970/71 1965/66 1961/62

1965/66

1970/71

Direkt till universitet och Till forskningsråd och särskilda forskartjänster . . . . Till övriga för universitetsoch högskoleväsendet gemensamma ändamål . . . . Summa

134,1

22,9

13,2

9,3

232,6

279,3

23,2

8,2

2,9

2,1

51,1

61,4

11,4 168,7

1,9 33,0

1,1 17,2

0,8 12,2

19,7 303,4

23,7 364,4

I de här beräknade medelsökningarna på driftbudgeten med sammanlagt 196 miljoner kronor under tiden fram till och med budgetåret 1970/71 är — som framgått av det föregående — inräknade 36 miljoner kronor utgörande kostnaderna för ännu ej genomförda delar av universitetsutredningens i femte betänkandet framlagda förslag rörande en förstärkning av forskningens resurser. Återstående 160 miljoner kronor kan sålunda sägas vara den anslagshöjning, som erfordras för genomförande av utredningens i föreliggande betänkande framlagda förslag och beräkningar rörande en utbyggnad av de akademiska läroanstalternas utbildningskapacitet. Denna summa om 160 miljoner kronor innefattar anslagsökningar av både »automatisk» och »icke-automatisk» natur. I den här gjorda ramberäkningen rörande driftkostnadsutvecklingen för universitets- och högskoleväsendet ingår — som ovan framhållits — icke någon beräkning för anslag till Inredning och utrustning av nya lokaler. Utredningen återkommer i nästfoljande avsnitt till detta anslagsbehov. I beräkningarna har heller icke inbegripits anslagsbehoven för stuolentsociala ändamål. På driftbudgeten gäller det härvidlag närmast anslagen till Garantilånenämnden, Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter samt Kostnader för avskrivning av vissa studielån med statlig kreditgaranti. I nästf oljande avsnitt av detta kapitel göres icke heller några beräkningar av anslagsbehoven på kapitalbudgetens utlåningsfonder under rubrikerna Statens lånefond för universitetsstudier, Allmänna studielånefonden, Lånefonden för inventarier i studentbostäder och Lånefonden för bostadsbyggande. Denna uteslutning av de studentsociala anslagsbehoven har ansetts vara motiverad bl. a. med hänsyn till att huvuddelen av dessa anslagsbehov för närvarande är föremål för översyn av särskilt tillkallade sakkunniga. 424

Den anslagsökning som budgetåret 1960/61 fordras för en första etapp av utbildningskapacitetens utbyggnad har utredningen redovisat i särskild framställning till departementschefen den 11 september 1959. Det gäller härvidlag dels anslag för en ökning av intagningen med 44 studerande vid Chalmers tekniska högskola, vilket skulle draga med sig merkostnader på 628 000 kronor, varav 350 000 kronor utgörande engångsanslag för nyanskaffning av apparater. Vidare gäller anslagsbehoven för nästkommande budgetår ett förstärkningsanslag till handelshögskolan i Göteborg för möjliggörande av en ökning av intagningen vid högskolan med 60 studerande höstterminen 1960. Detta anslagsbehov beräknades till 317 000 kronor. För att redan under läsåret 1960/61 kunna påbörja den i sjunde kapitlet föreslagna ingenjörsutbildningen vid den fysiska institutionen i Uppsala erfordras vidare ytterligare anslag för budgetåret 1960/61 med 472 000 kronor, varav 200 000 kronor engångsanslag för materielanskaffning. I samma skrivelse till departementschefen hemställde utredningen om att anslag måtte ställas till förfogande redan från och med budgetåret 1960/61 för det i tionde kapitlet föreslagna utredningsinstitutet för utbildnings- och yrkesprognoser. Den härför erforderliga nettoanslagsökningen beräknar utredningen nu till 390 000 kronor, varav 50 000 kronor engångsanslag för inventarier.

Investeringskostnader

m. m.

Den i föreliggande betänkande föreslagna och beräknade, mycket starka utbyggnaden av de högre läroanstalterna fordrar för sitt förverkligande betydande investeringar i form av ny- och ombyggnader av institutionslokaler av olika slag. Det nödvändiga investeringsprogrammet måste bli särskilt omfattande av det skälet, att de flesta av de utbildningslinjer, som enligt utredningens mening bör utbyggas särskilt starkt, också är avsevärt mera lokalkrävande än andra akademiska utbildningslinjer. Detta gäller i särskilt hög grad den tekniska och den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen, som enligt utredningens mening bör byggas ut till att kunna taga emot ett i jämförelse med nuvarande förhållanden nästan fördubblat antal studerande varje år. I sjätte och sjunde kapitlen har utredningen berört de mest betydelsefulla av de byggnadsfrågor, som aktualiseras för ett genomförande av det framlagda programmet. Här skall utredningen till en början söka ange en mera allmän ram för investeringsbehoven på de olika universitetsorterna och därefter framlägga vissa synpunkter som bör kunna vara vägledande i det lokala och centrala generalplanearbete för de högre läroanstalterna, som nu måste fullföljas under stark tidspress. De i det föregående redovisade ramberäkningarna beträffande de årliga driftskostnadernas (exklusive kostnaderna för inredning och utrustning av nya lokaler) utveckling är — bortsett från beräkningarna för de tekniska högskolorna — gjorda utan uppdelning på de enskilda läroanstalterna, beroende på att de 425

schablonmässiga beräkningsmetoder, som därvid kommit till användning, icke ansetts göra en dylik uppdelning försvarlig. För planläggningen av erforderlig byggenskap på de olika universitetsorterna — såväl för institutionslokaler som för student- och lärarbostäder — är det emellertid nödvändigt att ha någon riktpunkt i fråga om det framtida studentantalet inom olika utbildningslinjer på var och en av universitetsorterna. Utredningen anger därför i följande sammanställning en beräknad fördelning på utbildningslinje och ort av det ovan beräknade totala antalet studerande år 1970. Härvidlag har det varit nödvändigt att föra in nya antaganden, vilka redovisas i anmärkningen, och utredningen vill understryka, att de i sammanställningen angivna talen därför är ännu mera approximativa till sin karaktär än talen i sammanställningen på s. 413. För jämförelse anges inom parentes i summa-kolumnen till höger och i summaraden för de enskilda orterna närvarostatistikens siffror för höstterminen 1958.1 Beräknat antal studerande vid universitet

och högskolor 1970.

Uppsala

Lund/ Malmö

Teol. fak

490 Jur. fak

1075 Med. fak

1200 Hum. fak

4 550

3 000

3 000

4 050

Mat.-nat. fak

3 600

2 900

2 900

3 600

2 500

3 600

4 300

490 Fakultet/högskola

Tekn. högsk Handelshögsk./ekon. stud. vid univ

400 Tandl.-högsk

Göteborg

Stockholm

—

53 330

4 661 153

11663 54

140 318

28 480

GCI

200 275

Jfr höstterm. 1958 Ökning %

6 322 77

5 694 108

—

(651) 980 (1 886) 4 3U0 (2 927) 4 300 (10 949) 14 600 (3 906) 13 000 (4 423) 10 400

375 17 965

500 Summa

345 Summa

(1431) 2 700 (1 097) 1700 (431) 500 (137) 200 (642) 650

Farm. inst

Jordbr. högsk

Umeå

1 Siffror för hösten 1959 saknas ännu; de i sammanställningen på s. 413 angivna är grundade på en beräkning, som varit nödvändig därför att siffror för 1959 måste användas vid beräkningar av innevarande budgetårs anslag per student.

Anm.: 1. Teologerna har antagits fördela sig lika mellan Uppsala och Lund. 2. Juristerna har antagits fördela sig med 50 procent i Stockholm och 25 procent i vardera Uppsala och Lund. 3. Medicinarna har antagits fördelade med 18 procent i Uppsala, 23 procent i vardera Lund och Göteborg, 28 procent i Stockholm och 8 procent i Umeå. Dessa procentsiffror svarar emot en här antagen fördelning av 490 nybörjarplatser med 90 i Uppsala, 110 i Lund, 115 i Göteborg, 135 i Stockholm och 40 i Umeå. Något antagande har ej ansetts behövligt rörande fördelningen av det enligt utredningens i det föregående redovisade antagande från och med läsåret 1969/70 nytillkommande antalet nybörjarplatser. 4. Naturvetarna har i anslutning till sammanställningen på s. 303 antagits fördela sig med 55 procent i Uppsala—Stockholm (lika antal på vardera orten) och 45 procent tillsammans i Lund och Göteborg (lika antal på vardera orten). 5. Till grund för antagandet rörande humanisternas fördelning ligger samma beräkning som för naturvetarna. Dock har med hänsyn till det mycket omfattande nybyggnadsprogram för naturvetenskapliga och tekniska institutioner i Lund och Göteborg, som blir nödvändigt för genomförande av utredningens här framlagda förslag, en något mindre andel (41 procent) av humanisterna antagits för dessa två orter. En motsvarande ökning har i stället antagits för Uppsala. Ett stöd härför utgör gymnasieorganisationens förhållandevis starka utbyggnad i landets norra delar. Om man jämför fördelningen av gymnasisterna år 1956 på olika delar av landet (skolöverstyrelsens gymnasieutredning) med de fyra humanistiska fakulteternas hittillsvarande dragningskraft på olika landsdelars studenter (statistiska centralbyråns undersökning rörande de höstterminen 1956 närvarandes fördelning efter hemort vid inskrivningen), finner man att Uppsalas rekryteringsområde skulle omfatta 35 procent av de närmaste årens studenter mot 26 procent för Stockholm, 26 procent för Lund och 14 procent för Göteborg. Nu är emellertid övergångsfrekvensen till akademiska studier särskilt hög bland storstädernas studenter. Därtill kommer, att den humanistiska fakulteten i Göteborg ännu måste betecknas som icke fullt utbyggd. En fördelning med något mer än 31 procent för Uppsala, 41 procent för Lund och Göteborg tillsammans och återstående nära 28 procent för Stockholm har med hänsyn till dessa förhållanden ansetts rimlig. 6. De studerande vid de tekniska högskolorna har antagits fördelade med 41 procent i Stockholm, 35 procent i Göteborg och 24 procent i Lund. Dessa procentsiffror svarar emot den i sjätte kapitlet föreslagna och (beträffande avdelningen för lantmäteri) beräknade fördelningen av antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna. Licentianderna har schablonmässigt fördelats enligt samma proportioner. 7. De ekonomie studerande har antagits fördelade med 40 procent i Stockholm, 30 procent i Göteborg och 15 procent i vardera Uppsala och Lund. Dessa procentsiffror svarar emot en antagen fördelning av 700 nybörjare per år med ungefär 300 i Stockholm, 200 i Göteborg och 100 i vardera Uppsala och Lund. 8. Odontologerna har antagits fördelade med 29 procent i vardera Stockholm och Malmö, 28 procent i Göteborg och 14 procent i Umeå. Dessa procentsiffror svarar emot en antagen fördelning av 350 nybörjarplatser med 100 i vardera Stockholm, Malmö och Göteborg och 50 i Umeå. D e n h ä r givna siffersammanställningen bör enligt utredningens mening tills vidare k u n n a t j ä n a som r i k t p u n k t för generalplanearbetet för de högre läroanstalternas u t b y g g n a d . Utredningen vill emellertid u n d e r s t r y k a , a t t siffrorna endast i vissa hänseenden — det gäller främst de t e k n i s k a högskolorna och de m a t e m a t i s k - n a t u r v e t e n s k a p l i g a fakulteternas stora laborationsämnen — grun-

dar sig på i detta betänkande framlagda, konkreta förslag. I andra hänseenden är det här fråga om antaganden rörande studenternas val av studieort eller om hypotetiskt grundade beräkningar rörande statsmakternas framtida beslut i fråga om dimensionering och förläggning av vissa läroanstalter. Det sistnämnda gäller främst de medicinska läroanstalterna, tandläkarhögskolorna och de till jordbruksdepartementet hörande läroanstalterna. Utredningen har sålunda med den givna sammanställningen endast kunnat ge en provisorisk riktpunkt fölplaneringsarbetet. Allteftersom statsmakterna fattar beslut i anledning av universitetsutredningens och andra sittande utredningars förslag, blir det därför nödvändigt att justera planer och riktpunkter. Särskilt måste här framhållas, att utredningen själv — såsom framgått av det föregående — tänker sig möjligheten av matematisk-naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig utbildning i Umeå och därutöver även antytt möjligheten av att viss juridisk utbildning kan behöva komma till stånd i Göteborg.

I anledning av universitetsutredningens framställning den 10 november 1958 har Kungl. Maj:t genom beslut den 28 november 1958 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att utarbeta förnyade generalplaner för Uppsala och Lunds universitet. Detta arbete har påbörjats och universitetsutredningen har under hand fortlöpande hållit byggnadsstyrelsen informerad om utredningens överväganden och preliminära ståndpunktstaganden till dimensioneringsfrågorna för dessa läroanstalters del. I fråga om Stockholms blivande universitet har statsmakterna vid 1959 års riksdag fattat beslut om universitetets förläggning till Frescati-området. För närvarande är programmet för den samtidigt beslutade arkitekttävlingen under utarbetande. Även för detta arbete har universitetsutredningen — efter hemställan från byggnadsstyrelsen — under hand givit styrelsen informationer rörande preliminära ställningstaganden i dimensioneringsfrågorna. Beträffande de särskilt brådskande byggnadsbehoven för nya övningslaboratorier i ämnena fysik och kemi har utredningen tillsammans med byggnadsstyrelsen i skrivelse den 12 juni 1959 hos arbetsmarknadsstyrelsen hemställt om utverkande av särskilda medel från anslaget till bestridande av Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m. i syfte att snabbt få i gång ett projekteringsarbete för sådana laboratorielokaler i Uppsala, Lund och Göteborg. Genom beslut den 23 juli 1959 har Kungl. Maj:t bifallit arbetsmarknadsstyrelsens framställning i anledning härav, och projekteringsarbetet för ifrågavarande byggnader har därför redan kunnat påbörjas. För utbyggnaden av de högre läroanstalterna i Göteborg föreligger av byggnadsstyrelsen utarbetade generalplaner dels för universitetets humanistiska fakultet, dels för Chalmers tekniska högskola. Dessa planer ligger till grund för inom byggnadsstyrelsen nu påbörjat projekteringsarbete för utbyggnaden av 428

båda läroanstalterna, ett projekteringsarbete som synes kunna fullföljas samtidigt som generalplanerna i vissa enskildheter överses med hänsyn till universitetsutredningens här framlagda förslag och beräkningar. Denna översyn blir enligt universitetsutredningens mening en huvuduppgift för den i sjunde kapitlet föreslagna kommittén för den naturvetenskapliga och tekniska forsknings- och utbildningsorganisationens utbyggnad i Göteborg. Detta planeringsarbete torde i allt väsentligt kunna anknytas till alternativet I I i byggnadsstyrelsens förslag till generalplan för Chalmers tekniska högskolas utbyggnad. Detta alternativ bygger på antaganden om en större intagning av teknologer men å andra sidan en mindre intagning av filosofie studerande än den utredningen nu vid sina slutliga överväganden kommit fram till. De justeringar som i anledning härav erfordras av det ursprungliga generalplaneförslaget har utredningen i det föregående antytt. — I avseende på utbyggnaden för Göteborgs universitets humanistiska fakultet vill universitetsutredningen uttala, att det med hänsyn till den här beräknade tillströmningen av studerande synes angeläget, att denna utbyggnad fullföljes i snabb takt. Även för Umeå pågår arbete på en generalplan för utbyggnaden. Utredningen har i det föregående understrukit vikten av att denna plan utarbetas med sikte på att det skall bli möjligt att i mån av behov senare komplettera den akademiska organisationen i Umeå. Då det gäller storleksordningen av de för den här föreslagna utbyggnaden totalt erforderliga investeringsanslagen, måste först understrykas, att dessa anslagsbehov måste vara starkt beroende av lokala förhållanden. På ett håll kan det vara möjligt att göra tillbyggnader med anknytningar till redan befintliga anläggningar (värmecentraler, ledningsnät etc); på ett annat håll kan det för en undervisningskapacitet av samma storleksordning vara nödvändigt att bygga helt nytt och flytta befintliga institutioner till nya lokaler, varvid de äldre måste iordningställas för nya ändamål. Anläggningskostnaderna för två eljest lika byggnader ställer sig olika på olika platser i landet och även ibland olika på olika platser i samma stad. Med hänsyn till dessa förhållanden är det för utredningen icke möjligt att göra annat än ett grovt räkneexempel. Av praktiska skäl har universitetsutredningen funnit sig böra inskränka detta räkneexempel till att avse den byggenskap som blir erforderlig för att få till stånd den här förutsatta nettoökningen av de högre läroanstalternas utbildningskapacitet. Hänsyn har sålunda ej här kunnat tagas till sådana investeringar, som är nödvändiga för a t t läroanstalterna vid oförändrat studentantal skall erhålla en fullgod standard i avseende på forsknings- och undervisningslokaler. E t t undantag får härvidlag göras för Stockholms blivande universitet, vars flyttning till Frescati-området nödvändiggör nybyggnader för hela läroanstalten. Med här angivna förutsättningar får man sålunda räkna med att i Uppsala och Lund erfordras nybyggnader fram till omkring år 1970 för ytterligare 3 700 429

naturvetare och 3 100 humanister (inklusive ekonomie studerande vid universiteten), jurister och teologer i dessa två städer. Härtill kommer Stockholm, där nybyggnader skulle erfordras för samtliga beräknade 3 600 naturvetare och 6 200 humanister och jurister. I fråga om Göteborg kan man måhända till en början bortse från naturvetarna och endast räkna med nybyggnadsbehov för ytterligare 1 300 humanister. Totalt skulle sålunda ett nybyggnadsbehov föreligga för 10 600 humanister, jurister och teologer samt — bortsett från Göteborg — 7 300 naturvetare. Med utgångspunkt i de beräkningar byggnadsstyrelsen redovisat i sin den 31 december 1957 avgivna promemoria rörande Stockholms högskolas utbyggnad skulle man måhända våga räkna med en genomsnittlig byggnadskostnad med 35 000 kronor per studerande vid de matematisknaturvetenskapliga fakulteterna och 5 000 kronor per studerande i humanistiskt betonade ämnen 1 . Man skulle i så fall ha att räkna med ett investeringsbehov av 255,5 miljoner kronor för de matematisk-naturvetenskapliga och 53 miljoner kronor för de teologiska, juridiska och humanistiska fakulteterna. Därtill kommer så erforderliga nybyggnader för naturvetenskaplig och teknisk forskning och utbildning i Göteborg. I generalplanen för Chalmers tekniska högskola beräknade byggnadsstyrelsen byggnadskostnaderna för genomförande av alternativet I I till 100 miljoner kronor, en summa som med hänsyn till vad ovan anförts rörande skiljaktigheterna mellan utredningens förslag och generalplaneförslaget i detta räkneexempel synes kunna användas som grovt mått på de erforderliga nybyggnadskostnaderna både för den tekniska högskolan och för universitetsundervisningen inom ämnena matematik-fysik-kemi. För de biologiska ämnena i Göteborg synes man överslagsvis kunna beräkna en byggnadskostnad av minst 10 miljoner kronor. För den nya tekniska högskolan i Lund synes man kunna våga antagandet att härför erforderliga nybyggnader tillsammans skulle omfatta en volym ungefär lika stor som den byggnadsstyrelsen räknade med för alternativet I i generalplaneförslaget för Chalmers tekniska högskola, nämligen 70 miljoner kronor. Den därvid förutsatta intagningsvolymen i Göteborg var visserligen avsevärt större än den här föreslagna för den tekniska utbildningen i Lund, men å andra sidan erfordras i Lund att alla lokaler nybygges, medan man beträffande Chalmers tekniska högskola också kunde räkna med det befintliga lokalbeståndet. Beträffande den föreslagna utbyggnaden för tekniska högskolan i Stockholm föreligger inga kostnadsberäkningar. Jämför man med den beräknade kostnaden för Lund och med de tidigare beräknade kostnaderna för de naturvetenskapliga ämnena, kan man måhända räkna med 25 miljoner kronor. 1 Det måste understrykas, att de här använda genomsnittstalen förutsätter en oförändrad fördelning av undervisningsbelastningen inom varje fakultet mellan mycket lokalkrävande och mindre lokalkrävande ämnen. En radikal omfördelning av t. ex. de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas studenter, innebärande att laborationsämnena finge en relativt sett starkare tillströmning än nu, skulle helt naturligt leda till att byggnadskostnaderna, räknade som genomsnitt per student vid fakulteten, skulle stiga högst avsevärt.

Vårt räkneexempel beträffande nybyggnadskostnaderna (inklusive utflyttningen av nuvarande Stockholms högskola till Frescati-området) för de fria fakulteterna och de tekniska högskolorna slutar sålunda på 513,5 miljoner kronor, fördelade enligt följande sammanställning: Uppsala

Lund

Göteborg

Stockholm

Teol., jur. och hum. fak. (inkl. civilekonomutb. i Uppsala och Lund) . . Mat.-nat. fak. och tekn. högsk

9,5 73,5

6,0 126,0

6,5 110,0

31,0 151,0

Totalt

83,0

132,0

116,5

182,0

Härtill kommer så erforderliga nybyggnader för övriga läroanstalter, rörande vilka universitetsutredningen icke framlagt några konkreta förslag. Främst torde det härvidlag bli fråga om nybyggnaderna för den medicinska högskolan i Umeå, vartill kommer investeringar för beräknade ökningar av utbildningskapaciteten vid övriga medicinska läroanstalter samt av tandläkar- och gymnastiklärarutbildningen. Utredningen uppskattar ifrågavarande investeringsbehov till i runt tal 100 miljoner kronor. Mot det här redovisade räkneexemplet kan, bl. a., den invändningen riktas, att hänsyn icke tagits till att byggnadskostnaderna för uppnående av en viss önskad ökning av utbildningskapaciteten vid en läroanstalt kan bli mindre om man i stället för att bygga helt nytt utnyttjar föreliggande möjligheter till omoch tillbyggnader. Denna invändning är otvivelaktigt i viss utsträckning befogad, även om erfarenheter visar, att skillnaderna i fråga om byggnadskostnader vid ny- respektive vid tillbyggnad ofta är relativt små. Å andra sidan måste framhållas, att mot den här gjorda beräkningen också kan riktas invändningar, som innebär att beräkningarna skulle ange en alltför låg siffra för genom föreliggande betänkande aktualiserade investeringsbehov. Sålunda har hänsyn icke tagits till föreliggande behov av lokalmässig standardhöjning redan vid nuvarande undervisningsbelastning. Icke heller har hänsyn tagits till att en ökad forskningsverksamhet vid universitets- och högskoleinstitutionerna mycket väl kan leda till avsevärt större investeringsbehov än dem utredningen här — med utgångspunkt närmast i undervisningsbelastningen — överslagsvis beräknat. Med hänsyn till ovan angivna förhållanden och till varje dylik beräknings osäkerhet har universitetsutredningen stannat för att som en ytterst osäker riktpunkt rörande investeringsbehoven vid ett genomförande av universitetsoch högskoleväsendets här föreslagna och beräknade expansion ange den avrundade summan av inemot 650 miljoner kronor för perioden 1960/61—1970/71. E t t genomsnitt per år under ifrågavarande elva år skulle sålunda kunna beräknas till omkring 60 miljoner kronor, men det bör även härvidlag understrykas, att beräkningarna rörande den kommande studenttillströmningen ger vid handen, att en förhållandevis större del av investeringarna bör falla på periodens första hälft. 431

Med kostnaderna för investeringar i nya byggnader följer kostnader för byggnadernas inredning och utrustning. Dessa sistnämnda kostnader ingår ej i den i föregåede avsnitt av detta kapitel redovisade ramberäkningen rörande det vid genomförande av utbyggnadsprogrammet uppkommande medelsbehovet på driftbudgeten, ehuru inrednings- och utrustningsanslagen är uppförda på denna. Med ledning av erfarenheter från de senaste åren torde man våga räkna med att inrednings- och utrustningskostnaderna genomsnittlig en motsvarar ungefär 30 procent av byggnadskostnaderna. De sistnämnda har ovan beräknats till 650 miljoner kronor under perioden 1960/61—1970/71. Man skulle sålunda kunna beräkna medelsbehovet för inredning och utrustning av nya lokaler till 195 miljoner kronor för samma tid eller i genomsnitt närmare 20 miljoner kronor per år.

Även om den här angivna riktpunkten av olika skäl är ytterst osäker, är det uppenbart, att mycket stora investeringar är nödvändiga för genomförandet av det i föreliggande betänkande skisserade programmet för universitetens och högskolornas utbyggnad. Universitetsutredningen finner det därför angeläget att understryka, dels att man såvitt möjligt måste sträva efter att begränsa investeringarna till vad som oundgängligen erfordras för att uppnå den angivna kapaciteten för här ifrågavarande läroanstalter, dels att man vid avvägningen av tidsprogrammet för utbyggnaden måste sträva efter att i första hand få till stånd den för den grundläggande undervisningen erforderliga kapaciteten. Trycket av den kommande studenttillströmningen kommer eljest att skapa helt ohanterliga förhållanden och man riskerar att forskningen i fråga om rekrytering förlorar vad den på kort sikt skulle kunna vinna i form av något eller ett par år tidigare färdigställda forskningsutrymmen. Man bör visserligen räkna med att forskning och forskarutbildning på längre sikt kommer att kräva en relativt sett ännu starkare ökning av resurserna än själva undervisningen för grundexamina. En större andel av studenterna kommer att bygga på sin preliminärexamen med forskarutbildning; tendensen till en allt mera omfattande forskningsverksamhet vid universitets- och högskoleinstitutionerna kommer att fortsätta. Dock har man då det gäller forskarutbildningen att räkna med ett något bättre rådrum för planeringsarbetet, eftersom den blivande forskaradepten först måste avlägga preliminärexamen. Då de gäller planläggningen av de experimentella ämnenas utbyggnad, bör man därför börja med att bygga övningslaboratorier. Det måste sålunda vara att föredraga att i början bygga nya övningslaboratorier t. ex. för tre ämnen än att bygga en hel institution för ett enda ämne. Genom att undervisningen kan flyttas till nybyggda lokaler, friställes de gamla övningslaboratorierna för forskningsändamål. De rena undervisningslokalerna ställer i vissa hänseenden icke lika höga krav på byggnadskvalitet och inredning som forskningslokaler och de bör därför vara lättare att planera och gå fortare att uppföra än de 432

sistnämnda. Standardisering av inredningen bör i möjligaste mån eftersträvas. — Man får på detta sätt också bättre tid att genomföra det mera krävande planeringsarbetet för forskningens lokalbehov. Forskningslokaler bör vidare enligt utredningens mening planeras med sikte på att läroanstalten och dess institutioner skall ha möjlighet att ställa sig som värd för gästande forskare och forskare som icke ingår i institutionernas ordinarie personalstat (av forskningsråden organiserade forskargrupper, innehavare av särskilda forskartjänster etc.). Man bör härvid räkna med att dessa kategorier av forskare utan anknytning till institutionens undervisningsuppgifter kommer att starkt öka i antal. Lämpligen torde varje läroanstalt böra förfoga över särskilda forskarutrymmen, avsedda att disponeras i mån av behov för tillfälligt forskningsarbete av här antytt slag. Vid planeringen av lokaler för icke-experimentella ämnen, främst de humanistiska, synes det vara särskilt betydelsefullt att skilja på utrymmena för undervisning och utrymmena för självstudier. Seminariebibliotek bör sålunda icke användas för undervisning. Bl. a. med hänsyn till att antalet studerande i de enskilda humanistiska ämnena kan komma att variera starkt från tid till annan torde man vid planeringen av nya lokaler för humaniora böra undvika särskilda byggnader för särskilda ämnen. I stället kan det sannolikt i många fall vara rationellt att lägga undervisningslokaler respektive studie- och forskningsutrymmen i skilda byggnader. Under alla omständigheter bör det vara möjligt att använda en lektionseller föreläsningssal eller ett grupprum för undervisning i flera ämnen. Studieoch forskningsutrymmen bör ävenledes planeras med sikte på att det skall vara möjligt att smidigt anpassa lokalanvändningen till de olika ämnenas aktuella behov. Seminarie- och kurslitteraturbiblioteken bör vidare enligt utredningens mening helst stå under gemensam förvaltning. E t t ämnes referenslitteratur bör vara lätt åtkomlig även för angränsande vetenskapers forskare och studenter.

433 28

Sammanfattning och förslag

Samhällets förkovran beror i allt högre grad av forskningens resultat och människornas allmänna bildnings- och utbildningsstandard. Ökad utbildning och forskning är en förutsättning för en fortsatt väsentlig höjning av vår levnadsstandard i vidaste bemärkelse. Därpå beror utvecklingen av vårt näringslivs produktivitet och samhällslivets anpassning till förändrade förutsättningar. För att människorna skall kunna känna sig behärska ett allt mera komplicerat samhälle, fordras också en höjd bildnings- och utbildningsstandard. Den bidrar då samtidigt till att utplåna klassgränserna, och vi säkrar för framtiden det samhällsskick, vars livskraft beror av den enskildes orientering och trivsel i samhällslivet. Så kan universitetsutredningen sammanfatta den grundsyn, som ligger bakom dess nu avlämnade tredje förslagsbetänkande. De växande ungdomskullarna och det stigande utbildningsintresset ser utredningen som en naturtillgång, som vår generation ensam förvaltar. Därmed följer ett ansvar, som vi har anledning räkna med, då vi väljer mellan konsumtion och investering. Universitetsutredningen har i de första kapitlen av detta betänkande konstaterat, att utbildningsintresset sådant detta avspeglar sig i andelen i varje födelsekull som når realexamensnivå, studentexamensnivå och högre utbildningsnivå varit starkt stigande under hela efterkrigstiden och mänskligt att döma kommer att fortsätta att stiga under nu överblickbar framtid. Av 1920 års födelseårgång nådde 3,7 procent studentexamen (vid allmänbildande gymnasium eller specialgymnasium), av 1930 års 6,4 procent. Av 1940 års födelseårgång kan man räkna med att 11,8 procent avlägger studentexamen och av de barn som föddes år 1950 anser utredningen sig kunna räkna med att 20 procent når studentexamensnivån. Men ungdomen nöjer sig icke med den allmänbildningsgrund, som gymnasiestudierna ger. I stigande omfattning vänder sig det allmänbildande gymnasiets studenter till universiteten och högskolorna för att där få en yrkesutbildning för högt kvalificerade insatser i samhällsarbetet. Av de ungefär 3 400 ungdomar, som tog studentexamen på allmänbildande gymnasium år 1937, gick drygt 60 procent eller cirka 2 000 vidare till akademiska studier vid universitet och högskolor. Av 1958 års mer än dubbelt så stora studentkull kan man räkna med att tre fjärdedelar eller 5 800 studenter har skrivit in sig eller kommer att skriva in sig vid någon av våra högre läroanstalter. Därtill kommer, att särskilt 434

under de senaste åren ett stort antal ungdomar utan studentexamen skrivits in vid de akademiska läroanstalterna. Alla som skriver in sig vid universitet och högskolor går ej ut på arbetsmarknaden med en akademisk examen, men examinationsfrekvensen är i stigande, sedan även de fria fakulteternas utbildningskapacitet börjat förstärkas i takt med studenttillströmningen. Allt detta får till följd, att antalet akademiker, som under en lång tid stigit med i genomsnitt ungefär 3 procent per år, nu under 1960-talet sannolikt kommer att stiga med i genomsnitt så mycket som 5 procent årligen. Mot bakgrund av dessa tendenser på utbudssidan har universitetsutredningen sökt att med hjälp av tillgängligt utredningsmaterial studera de aktuella tendenserna i fråga om efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft. Detta material täcker i allmänhet endast de närmaste fem åren och är därför av direkt intresse som orientering närmast för de ungdomar, som redan påbörjat akademiska studier. För dagens gymnasister har detta material däremot ett mycket begränsat direkt värde som vägledning vid valet av studiebana och yrke. Materialets värde ligger närmast däri, att det ger en uppfattning om de aktuella utvecklingstendenserna på de olika yrkesområdena och det måste därför — så länge mera långsiktiga undersökningar saknas — kompletteras med allmänna värderingar rörande tendensernas stabilitet i en fjarmare framtid. Utredningen har redan framhållit, att samhället enligt dess mening har all anledning att taga tillvara det intresse för bildning och utbildning som visas av dagens föräldra- och ungdomsgenerationer. Men samhället har samtidigt anledning att så dimensionera utbildningslinjer och läroanstalter, att den specialutbildade arbetskraften får en med hänsyn till arbetsmarknadens behov avpassad sammansättning. Detta bör gälla både vertikalt — beträffande arbetskraft på olika nivåer inom samma yrkesområde — och horisontellt — beträffande olika utbildningslinjer på samma nivå. Om man beslutar sig för en kraftig utbyggnad av t. ex. civilingenjörsutbildningen, har man samtidigt anledning att se till, att läroanstalterna för utbildning av andra teknikerkategorier utbygges så, att utbudet av tekniker får en med hänsyn till arbetsmarknadens behov lämplig sammansättning. Men man har också anledning att därvid undersöka, om utbildningen av andra akademikerkategorier — t. ex. företagsekonomiskt och naturvetenskapligt utbildad expertis — svarar mot efterfrågan inom ett näringsliv, som till sitt förfogande får ett större antal tekniker av skilda slag. Universitetsutredningen har kommit till den uppfattningen, att samhället bör fortsätta att bygga ut gymnasieorganisationen i takt med efterfrågan på gymnasiemässig utbildning. Men man bör därvid enligt utredningens mening eftersträva en under det närmaste decenniet förhållandevis kraftigare utbyggnad av de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna än av de allmänbildande gymnasierna. 435

Utredningen anser vidare, att den stigande studentfrekvensen bland ungdomskullarna bl. a. måste leda till en starkt stigande tillströmning av studenter och studentskor till de läroanstalter och utbildningsområden av olika slag, som nu icke formellt kräver studentexamen för inträde. Det stigande utbildningsintresset överhuvudtaget kommer sannolikt att leda till en allt starkare efterfrågan på yrkesutbildning av dessa slag, och universitetsutredningen vill uttala, att man av dessa skäl torde ha anledning att i tid överse att även den icke-akademiska utbildningsorganisationen får en kapacitet, som svarar emot de närmaste årens efterfrågan på utbildningsplatser. Även universiteten och högskolorna måste byggas ut mycket starkt, om det skall bli möjligt att tillvarataga de stora årskullarnas studiebegåvningar. Denna utbyggnad bör sålunda enligt universitetsutredningens mening ingå som ett av leden i en allsidig utbyggnad av hela utbildningsväsendets kapacitet. Utredningen har funnit det angeläget, att det vid denna utbyggnad sker en omstrukturering av studenttillströmningens fördelning mellan skilda akademiska utbildningslinjer, och utredningen vill för utbyggnaden av universitets- och högskoleväsendet ange följande allmänna riktlinjer: 1. Universitet och högskolor bör under 1960-talet byggas ut så att de redan vid mitten av årtiondet årligen kan taga emot 40 procent flera nyinskrivna studenter än de gjorde läsåret 1958/59. 2. Utbyggnaden av de akademiska läroanstalterna bör ha sin tyngdpunkt i en kraftig förstärkning av den naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga, ekonomiska och tekniska utbildningskapaciteten. 3. Beträffande lakar- och tandläkarutbildningen samt utbildningen av vissa mindre akademikerkategorier kan universitetsutredningen icke ange någon bestämd riktpunkt; härvidlag bör man enligt utredningens mening avvakta resultaten av särskilda undersökningar rörande det framtida behovet av sådan arbetskraft. 4. Tillströmningen till humanistisk utbildning bör med hänsyn till den framtida balansen på arbetsmarknaden icke fortsätta att stiga utan tvärtom även i absoluta tal totalt sett minska. En avsevärt förstärkt rekrytering till den samhällsvetenskapliga utbildningen är emellertid mycket önskvärd. Den humanistiska utbildningen bör därutöver ges en med sikte på olika verksamhetsområden för humanister differentierad utformning. 5. Allteftersom en allt större del av ungdomen skaffar sig specialiserad yrkesutbildning — akademisk eller icke-akademisk — blir det nödvändigt för samhället att bygga en rationellt bedriven utbildningspolitik och en allsidig vägledning i yrkes- och utbildningsval på resultaten av en kontinuerlig utredningsverksamhet rörande tendenserna på arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesidor. 436

Inom ramen för dessa allmänna riktlinjer framlägger universitetsutredningen sina konkreta förslag rörande utbyggnaden av den akademiska forsknings- och utbildningsorganisationen. Detta utbyggnadsprogram aktualiserar en rad organisatoriska och administrativa frågor, rörande vilka utredningen avser att så snart ske kan framlägga förslag i en sista etapp av sitt arbete. Under hänvisning till vad som anförts i sjätte kapitlet föreslår universitetsutredningen, att de tekniska högskolornas utbildningskapacitet under åren 1960—65 utvidgas med cirka 80 procent från för närvarande drygt 1 000 till drygt 1 800 årligen nyintagna studerande med den fördelning mellan de olika avdelningarna, som anges i sammanställningen på s. 222; att en tredje teknisk högskola upprättas och förlägges till Lund; att de tre tekniska högskolorna och dessas avdelningar dimensioneras på sätt som framgår av tablån på s. 258 och att uppbyggnaden sker i huvudsak efter den tidsplan, som sammanfattas i tablån på s. 263 och som bl. a. förutsätter en mycket snar lösning av frågan om ytterligare markreservationer för tekniska högskolan i Stockholm; samt att en organisationskommitté för den högre tekniska utbildningen i Lund snarast tillkallas och ges de arbetsuppgifter och den sammansättning, som närmare anges på s. 266 f. Under hänvisning till vad som anförts i sjunde kapitlet föreslår utredningen, att den matematisk-naturvetenskapliga forsknings- och utbildningsorganisationen under 1960-talet utbygges till en samlad kapacitet motsvarande 13 000 närvarande studerande; att en permanent och fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och utbildning successivt upprättas i Göteborg och att därvid för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola gemensamma institutioner inom ämnesgruppen matematik-fysik-kemi kommer till stånd; att en kommitté för den matematisk-naturvetenskapliga och delar av den tekniska forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg snarast tillkallas och ges de arbetsuppgifter och den sammansättning, som närmare anges på s. 309 f.; att utbildningsresurserna inom de matematisk-naturvetenskapliga examensämnena fysik, kemi, botanik och zoologi utbygges till den kapacitet, som anges i sammanställningen på s. 290; att kemistutbildningen inom ramen för matematisk-naturvetenskapliga examina reformeras i enlighet med förslag framlagt av Nationalkommittén för kemi (bilaga 1); 437

att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala från och med läsåret 1960/61 ges resurser att meddela civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater motsvarande utbildningen vid avdelning för teknisk fysik; att bestämmelser utfärdas om möjlighet att vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet avlägga teknisk licentiatexamen och att där förvärva teknisk doktorsgrad; samt att möjlighet införes för ordinarie studerande vid teknisk högskola att där avlägga filosofisk grundexamen och att möjlighet därjämte införes att vid teknisk högskola jämväl förvärva filosofie licentiatexamen och filosofie doktorsgrad. Under hänvisning till vad som anförts i åttonde kapitlet föreslår universitetsutredningen, att en kommitté snarast tillkallas med uppgift att — i enlighet med på s. 327 f. angivna riktlinjer — framlägga förslag till differentierad studiegång för studerande vid de humanistiska fakulteterna; att civilekonomutbildning kommer till stånd vid universiteten i Uppsala och Lund; att för närmare utredning av en förstärkning av civilekonomutbildningens kapacitet särskilda sakkunniga snarast tillkallas i enlighet med på s. 358 ff. närmare angivet förslag; att denna kommitté jämväl ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för en närmare anknytning mellan handelshögskolan i Göteborg och de samhällsvetenskapliga ämnena vid Göteborgs universitet; att i avvaktan på resultaten av denna kommittés arbete handelshögskolan i Göteborg redan läsåret 1960/61 ges provisoriskt förstärkta utbildningsresurser för intagning av ytterligare 60 elever; att en kommitté tillkallas med uppgift att — enligt på s. 367 ff. redovisade synpunkter — utreda socionomutbildningens utformning och socialinstitutens organisatoriska ställning och att åt denna kommitté uppdrages att därvid särskilt undersöka förutsättningarna för socialinstitutens anknytning till universiteten; att de teologiska och juridiska fakulteternas undervisningsresurser avpassas med hänsyn till förändringar i utbildningsbehovet; samt att forskarassistenttjänster inrättas vid de juridiska fakulteterna. Under hänvisning till vad som anförts i femte kapitlet föreslår universitetsutredningen, att den medicinska högskolan i Umeå utbygges till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning; samt 438

att en särskild översyn — analog med den beträffande läkarutbildningen påbörjade — genomföres rörande utbildningsbehovet beträffande tandläkare. Under hänvisning till vad som anförts i nionde kapitlet föreslår utredningen, att efter närmare utredning en särskild utbildnings väg till läroverksingenjörsutbildning tillskapas vid de tekniska gymnasierna för studenter från allmänbildande gymnasium och därjämte förstärkta möjligheter till vidareutbildning för läroverksingenjörer skapas vid vissa tekniska gymnasier. Under hänvisning till vad som anförts i tionde kapitlet föreslår utredningen, att den nuvarande s. k. prognosgruppen inom arbetsmarknadsstyrelsen från och med den 1 juli 1960 förstärkes och ombildas till ett fristående utredningsinstitut för utbildnings- och yrkesprognoser; samt att detta institut ställes under ledning av en särskild nämnd, Statens nämnd för utbildnings- och yrkesprognoser, med den sammansättning och de arbetsuppgifter, som anges på s. 405 f.

Bilaga 1.

Skrivelse från Svenska nationalkommittén för kemi angående uppdelning av läroämnet kemi Till

Konungen

Svenska nationalkommittén för kemi får härmed i underdånighet hemställa, att läroämnet kemi vid universiteten i Lund och Uppsala samt vid Stockholms högskola måtte uppdelas i fem läroämnen på sätt som närmare utvecklas nedan. Nationalkommittén har med oro konstaterat den i förhållande till det växande antalet studerande inom naturvetenskapliga ämnen alltför ringa tillväxten av antalet kemistuderande. Med den ökande betydelse för vårt materiella framåtskridande, som kemien intar, måste detta förhållande anses alarmerande. I samband med Universitetsutredningens arbete har Sveriges Industriförbund på basis av intervjuer med de flesta av vårt lands större industrier utarbetat en prognos över behovet av högskole- och universitetsutbildad arbetskraft inom de närmaste årtiondena. Denna undersökning visar entydigt, att behovet av kemister med akademisk utbildning — såväl civilingenjörer som akademici med examen från matematisk-naturvetenskaplig fakultet — är i starkt stigande. Industriens representanter i Nationalkommittén har även understrukit sin oro för en stagnation av utvecklingen av den kemiska industrien på grund av bristen på akademisk arbetskraft. Från industrihåll har vidare uttalats önskemålet, att de nuvarande lärokurserna i kemi vid universiteten på ett bättre sätt borde ansluta sig till industriens behov. Enligt Nationalkommitténs uppfattning är emellertid frågan om att säkra tillgången till högskoleutbildade lärare vid våra skolor ett minst lika allvarligt problem. Endast kompetenta lärarkarfter i kemi vid gymnasierna förmår skapa ett sådant intresse för ämnet, att eleverna känner sig manade att efter avlagd studentexamen fortsätta sina studier i kemi vid universitet eller högskola. En väsentlig förutsättning för att studenterna skall välja läroämnet kemi vid högskolestudierna är icke blott ett allmänt intresse för ämnet ifråga samt goda framtidsutsikter i förvärvslivet utan även det förhållandet, att ämnet skall kunna ge samma antal betygsenheter per studietermin som andra, jämförliga ämnen. Den tanken har då varit naturlig, att läroämnet kemi skulle uppdelas. Så har ju redan skett med de läroämnen, vilka vid de allmänna läroverken och seminarierna benämnes biologi och fysik. Biologin är i själva verket till kandidat- och ämbetsexamen uppdelad i fyra examensämnen nämligen botanik, zoologi, genetik och limnologi. Fysiken är till samma examina uppdelad i fysik samt teoretisk fysik med mekanik. Intet hindrar sålunda en studerande att avlägga lägre examen i ämnena botanik, zoologi och genetik med två betygsenheter i varje ämne och att alltså erhålla hela sin examen efter studier enbart inom skolämnet biologi. Något liknande är ej möjligt för kemiens del, trots den utomordentligt stora differentiering och det väldiga omfång, som detta ämne nått. Det är t. ex. ingen tvekan om att skillnaden i material och metodik mellan examensämnena fysik och teoretisk fysik med mekanik är betydligt mindre än mellan ämnesgrenarna oorganisk kemi och biokemi. Nationalkommittén har i samarbete med representanter för universiteten i Lund och Uppsala samt Stockholms Högskola utarbetat, ett förslag till uppdelning av kemiämnet, vilket i huvudsak innebär följande. Fil. kand. — och

ämbetsexamen

1. I fil. kand.- och ämbetsexamen kvarstår examensämnet kemi för grundläggande studier. Fordringarna för 1 och 2 betyg skall motsvara de nuvarande (jämför punkt 5). 2. Fem nya examensämnen tillkommer: analytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi. För studier i dessa ämnen fordras 2 betyg i kemi (enligt punkt 1).

3. I de nytillkommande examensämnena finnas 1, 2 och 3 betygsenheter. 4. Dessa betyg erhållas genom kurser, tentamina eller specialarbete i respektive examensämne enligt studieplaner, som i vanlig ordning upprättas för varje lärosäte. 5. Studieplanerna uppläggas så, att en betygsenhet erhålles per studietermin. 6. Om tre betyg i kemi (enligt punkt 1) av formella skäl icke kan avskaffas, bör detta betyg utdelas endast i undantagsfall och då på en kurs, som icke ansluter sig till någon av studiekurserna i de specialiserade examensämnena. Fil. lic.-examen I fil. lic.-examen ersattes det nuvarande examensämnet kemi med de fem examensämnena analytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi. Universitetskanslersämbetet och nationalkommittén kallade representanter för universitet och högskolor, Kungl. skolöverstyrelsen, läroverkslärarna samt studentorganisationerna till en ämneskonferens i kemi den 2 april 1957 för diskussion av detta förslag. E t t diskussionsprotokoll från ämneskonferensen fogas till denna skrivelse. Av protokollet framgår, att förslaget antogs enhälligt av de närvarande. De fördelar som skulle stå att vinna med en dylik uppdelning av kemi-ämnet belyses på ett utförligt sätt i ovan nämnda diskussionsprotokoll. Nationalkommittén skulle särskilt vilja fästa uppmärksamheten på följande förhållanden. Kemikurserna har med nuvarande läroplan varit svåra att anpassa, så att de dels tillgodoser behovet för lärarna, dels bildar en tillräckligt bred bas för licentiatstudier. Genom det aktuella förslaget skulle emellertid båda behoven kunna tillgodoses. För studier fram till 2 betygsenheter i licentiatexamen erhålles en tidsvinst som kan uppskattas till åtminstone 1 termin. Den ökning av utbildningskapaciteten utan ökade kostnader, som detta medför, måste vid nuvarande lärarbrist anses vara värdefull. En grundkurs i kemi i enlighet med förslaget torde vara av värde icke blott för dem, som ämnar fortsätta sina kemistudier, utan även för sådana studerande, som har behov av djupare kunskaper i kemi än vad studentexamen ger, exempelvis fysici och biologer. Med kemiens alltmer ökande betydelse på de flesta områden i vårt dagliga liv torde betydelsen av denna grundkurs i framtiden väntas bli än större. Här skall blott pekas på, att representanter för vårt lands läkemedelsindustri anvisat möjligheten av att inom denna industri ersätta läkare med sin för landet ytterligt dyra utbildning med kemister med passande ämneskombination i kemiämnen, kompletterad med en på lämpligt sätt förvärvad, mindre omfattande medicinsk utbildning. Det är ett alltför känt faktum för att här behöva anföras, hurusom en ökning av antalet kemilärare är en brådskande angelägenhet. Nationalkommittén vill emellertid här framföra den svenska kemiska industriens allvarliga syn på läget för sin del. Näringslivet har med skärpa framhållit, att ett uppskov med behandlingen av förändrade villkor för kemiämnet kan få allvarliga konsekvenser. Det är ett livsvillkor för denna industri att genom avancerad forskning snabbt kunna anpassa sig till konjunkturläget, ett förhållande som just nu har en dyster aktualitet ur internationell handelspolitisk synpunkt. Det har vidare från universitetshåll framförts, att lösningen av många byggnadsfrågor och organisatoriska problem skulle spara statsmedel, om blott klarhet skapades i frågan om tidpunkten för realiserandet av den aktuella uppdelningen av kemiämnet. Under diskussionen av det aktuella förslaget har framförts, att förslaget icke kan genomföras med mindre än att examensstadgan för ämnet ändrades. Såvitt nationalkommittén kunnat finna skulle emellertid en dylik ändring icke påfordras. Allt vad som erfordras skulle vara att inom den nuvarande examensstadgans ram erhålla de fem tillkommande kemiämnena godkända som examensämnen. Även om en ändring av examensstadgan av formella skäl skulle visa sig nödvändig får detta i nuvarande allvarliga läge enligt nationalkommitténs bestämda uppfattning icke hindra ett snabbt genomförande av en för vårt lands materiella framåtskridande så betydelsefull åtgärd. Det kan sålunda konstateras, att det framlagda förslaget: icke medför några ökade kostnader för statens del, gör kemiämnet mer lockande för de studerande, medför en smidigare anpassnig av utbildningen för lärarnas och industriens behov,

innesluter en grundkurs i kemi av värde för studerande inom andra naturvetenskapliga discipliner, ökar utbildningskapaciteten av bland annat lärare inom oförändrad kostnadsram samt troligen icke kräver någon ändring av examensstadgan för läroämnet kemi. Såvitt nationalkommittén erfarit har under diskussionen av förslaget endast sådana fakta framkommit, som stöder den ifrågasatta uppdelningen av kemiämnet. Nationalkommittén får med stöd därav hemställa, att den föreslagna uppdelningen skyndsammast måtte genomföras. Stockholm den 8 juni 1959 Underdånigst Sven Brohult Ordförande i Svenska nationalkommittén för kemi.

Bilaga 2.

Skrivelse till utredningen rörande ingenjörsutbildning vid Uppsala universitet Till Universitetsutredningen Inledning I en tidigare skrivelse till Universitetsutredningen (31 maj 1957) har vi föreslagit inrättandet av en universitetsingenjörsexamen vid Uppsala Universitet. Vi anförde bl. a. följande: Under de senaste åren har vi emellertid observerat en avsevärd stegring i efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft dels från industrihåll, dels från andra laboratorier, där fysiskteknisk forskning bedrives i olika former såsom inom atomenergiverksamheten, försvarsforskningen, medicinska forskningen etc. Detta är ju endast självklara yttringar av den nu välkända teknikerbristen. Vi vill emellertid framhålla att den utbildning som universiteten för närvarande ger de studerande i fysik och närliggande ämnen icke är avsedd för blivande tekniker inom industri eller ovan berörda forskningsverksamheter. Vi har haft tillfälle att ganska ingående diskutera dessa frågor med framstående representanter för olika industrier och vi har därvid erfarit ett nyvaknat stort intresse från industrihåll att få till stånd en rationell teknisk avrundning av den nuvarande universitetsutbildningen så att även universiteten skulle kunna bidraga till rekryteringen av kvalificerade tekniker. Vi anser det ganska naturligt att universiteten inte i längden kan bortse från näringslivets (och studenternas egna) önskemål i detta hänseende. Härtill kommer emellertid att även ur den s. k. grundforskningens synpunkt vore det synnerligen betydelsefullt om forskarutbildningen fick en rationellare utformning. Det är i själva verket ej längre möjligt att bedriva ett någorlunda framgångsrikt forskningsarbete inom fysiken eller dess många tillämpningsområden utan vissa grundläggande tekniska insikter. Speciellt viktigt är härvidlag givetvis elektroniken (förstärkarteknik, pulsteknik, mikrovågsteknik). Det är vidare oundgängligen nödvändigt ur såväl industriell som grundforskningssynpunkt att viss kunskap bibringas om konstruktionselementen, materialfrågor, tillämpad matematik (»ingenjörsmatematik») samt mätteknik. I denna skrivelse framhölls sålunda önskvärdheten av att det vid Universitetet fanns en möjlighet att erhålla en teknisk efterutbildning ovanpå en kandidat- eller magisterexamen. Härigenom vore det möjligt för de studerande att välja levnadsbana (exempelvis ingenjör, forskare eller lärare) först sedan den första grundläggande akademiska graden passerats. Även för den fortsatta högre utbildningen på 3- och 4-betygsstadiet samt för licentiat- och doktorsutbildningen skulle införandet av denna utbildningsform innebära högst avsevärda fördelar. Hittills har ingen ordnad kursundervisning i fysik på högstadiet förekommit — en kännbar brist som blivit alltmera accentuerad allteftersom tillströmningen på högstadiet starkt ökat under senare år. Det kan i detta sammanhang erinras om att dylika kurser sedan många år tillbaka äro obligatoriska vid motsvarande kemiska utbildning i Uppsala. Införandet av dylik utbildning i Uppsala kan av lätt insedda skäl icke på något sätt ersätta de övriga tekniska utbildningsmöjligheter som föreligger vid landets tekniska högskolor. Målsättningen är begränsad och syftar till att tillföra industri och teknisk forskning en viss typ av universitetsutbildade tekniker såsom ett komplement till de civilingenjörer som utbildas vid de tekniska högskolorna. Emellertid förefaller det uppenbart att en dylik utbildning vid universiteten skulle kunna tillföra näringslivet ett ytterst värdefullt tillskott av kvalificerade tekniker som i dagens läge är synnerligen önskvärt. Såsom framhölls i vår tidigare skrivelse söker sig ett allt större antal av de som nu avlägger akademisk examen till de tekniska yrkena som forskare inom industrien eller andra

forskningslaboratorier, trots att den utbildning som sedan gammalt erbjudits vid universiteten praktiskt taget helt tar sikte på läroverksläraryrket. Det torde icke vara möjligt att i längden kunna uppehålla en så snäv utbildningsplan för de studerande vid universiteten utan att avsevärda olägenheter kommer att drabba såväl de studerande själva som den vetenskapliga forskningen. Allmänna riktlinjer för den nya studiegången Såsom tidigare nämnts skall den nya examen bygga direkt på en tidigare avlagd fil. mag.- (eller kand.-)examen. Den kursbundna undervisningen i ingenjörsexamen skall pågå under ett läsår som avslutas med ett examensarbete under ytterligare en termin varvid den studerande under sakkunnig ledning får deltaga i kvalificerat forskningsarbete. Undervisningen skall vidare vara organiserad så att den samtidigt kan följas av 3- och 4-betygsstuderanden i lämplig omfattning samt dessutom utgöra den obligatoriska grundkursen för en eventuell licentiatexamen. Härigenom löses samtidigt hela undervisningsproblemet på högstadiet och det nödiga lärarbehovet nedbringas till ett minimum. Maximala antalet kursdeltagare har satts till förslagsvis 30 per läsår, men bör, om tillströmningen skulle motivera detta, framgent kunna ökas något. Detaljerad studieplan 1. Grundläggande ämneskombination för fil. mag. examen. 2. Timplan för universitetsingenjörsutbildning avseende l:a och 2:a terminens föreläsningar, övningar samt laborationer. 3. Examensarbete. 4. 3- och 4-betyg. 5. Licentiatkursen. 6. Erforderligt lärarbehov. 7. Lokalbehov. 8. Materielbehov samt viss teknisk baspersonal. I . Grundläggande

ämneskombination

för fil. mag.

examen

Den för universitetsingenjörsexamen grundläggande ämneskombinationen i magister- (eller kandidat-) examen kan lämpligen utgöras av matematik 2 betyg mekanik 1 betyg fysik 2 betyg kemi 1 betyg Av de studerande som ha fysik i sin magisterexamen läser för närvarande nästan alla matematik (2), mekanik (1) och fysik (2). Beklagligtvis är det dock relativt sällsynt att kemi medtages i denna kombination, sannolikt beroende på att kemi som stödämne hittills haft ett alltför stort kursomfång för en betygsenhet för att medhinnas på en termin. En ändring har nu skett på denna punkt och härigenom har förutsättningar skapats att ge de studerande den rätta matematisk-naturvetenskapliga bakgrunden för ingenjörsutbildningen, nämligen den ovan anförda kombinationen som följaktligen också innehåller kemi (1). Denna kemikurs innehåller bl. a. laborationer inom såväl den oorganiska, organiska som den fysikaliska kemien. Examinationen sker successivt under terminens gång och ingen sluttentamen över hela kursen erfordras. (Motsvarande arrangemang gäller för den 1betygsknrs i fysik som är avsedd som stödkurs för kemister etc.) För de blivande universitetsingenjörerna utgör 2-betygsmatematiken ett särskilt viktigt ämne. För att ge lärostoffet en för denna examen lämplig utformning har ingående diskussioner förts med ämnesrepresentanter i Uppsala. Vissa smärre justeringar av den tidigare kursen för 2 betyg har därvid diskuterats (speciellt ökning av vissa moment av teorin för differentialekvationer på bekostnad av några andra kursmoment) men som helhet har den gängse matematikundervisningen vid universitetet visat sig väl motsvara vad som kan anses vara lämpligt som grundkurs för ingenjörsutbildningen. Under denna kommer en betydande utökning av matematikutbildningen att ske (bl. a. en kurs i användningen av matematikmaskin etc).

Beträffande mekanik (1) utgör detta ämne ett alldeles nödvändigt stödämne till fysiken. Bedan för läroverksläraryrket är kursen i mekanik helt väsentlig bl. a. med hänsyn till de grundläggande moment som ingår i gymnasiets fysikkurs av detta ämne. Mekaniken utgör den naturliga förbindelselänken mellan matematiken och fysiken. Den studerande lär sig här att använda matematikens formella teknik på mera konkreta problem. För den blivande ingenjören eller forskaren är ett-betygsmekaniken icke tillräckligt omfattande och en ytterligare påbyggnad på mekaniken är nödvändig i den senare ettåriga studiekursen för ingenjörsexamen. Två-betygskursen i fysik utgör en självklar förutsättning för fortsatt utbildning till universitetsingenjör. Sedan fysikstudierna i Uppsala för några år sedan helt omorganiserades och moderniserades har en mycket glädjande förbättring inträffat både vad beträffar kunskapsnivån och studietidens längd, vilken numera av majoriteten har nedbringats till två terminer. Någon förändring av den sålunda nyligen införda två-betygsundervisningen i fysik är därför, med hänsyn till de senaste årens erfarenheter, icke påkallad. Möjligen kunde man överväga att 3-betygskursen i fysik först kunde inhämtas innan själva ingenjörsutbildningen vidtar. Emellertid har det visat sig möjligt att i den nedan föreslagna studiegången undvika detta genom att lägga kurserna så att den schemabundna studiekursen för tre betyg — som alltså även berör de studenter som icke har för avsikt att avlägga ingenjörsexamen — innehåller vissa klart avgränsade avsnitt av den totala studiekursen för ingenjörsexamen. Detta arrangemang har också den fördelen att en avsevärd vinst i lärarpersonal och lokaler uppnås (se nedan under 4, 6 och 7). Sammanfattningsvis utgör fysik (2), matematik (2) och mekanik (1) den oundgängligen nödvändiga basen för den fortsatta ingenjörsutbildningen. Mycket starka skäl talar dessutom för att kemi (1) utgör det naturliga stödämnet till denna ämneskombination. Emellertid är detta icke absolut nödvändigt. Tänkbara ämnen äro också andra nu existerande ämnen i magisterexamen såsom astronomi, meteorologi, geodesi, radiofysik, eller eventuellt något biologiskt ämne (biofysik?).

2. Timplan

för universitetsingenjörsutbildningen föreläsningar (F), övningar (Ö)

avseende l:a och 2:a samt laborationer (L)

terminens

Enligt gällande föreskrifter skall kursomfånget för de olika läroämnena vid universiteten vara så dimensionerade att 1 betygsenhet medhinnes på 1 termin. Teoretiskt sett bör följaktligen de i magisterexamen ingående 6 betygen ta en tid av 3 år, åtminstone för de mera begåvade studenterna. En civilingenjörsexamen skall enligt samma beräkningsgrunder taga en tid av 4 år och det är därför rimligt att den kursbundna tekniska efterutbildningen tar en tid av 1 år. En närmare undersökning av gällande studieplaner vid universitet och tekniska högskolor visar också att en kortare tid än 1 år skulle göra efterutbildningen ur teknisk- och forskningssynpunkt svår att realisera. Vad beträffar det detaljerade studieprogrammet kan givetvis olika synpunkter här göra sig gällande. Man skulle exempelvis kunna betrakta de mera teoretiskt betonade studierna såsom avslutade i och med att magisterexamen avlagts och lägga den tekniska efterutbildningen helt och hållet på det »praktiska» planet, d. v. s. ge den studerande möjligaste ingående kännedom om de industriella och tekniska problem som han på basis av sitt redan förvärvade teoretiska kunnande kan tänkas taga befattning med i fortsättningen. En annan möjlighet är att söka åstadkomma en fördjupad kännedom om de mera grundläggande avsnitten av de fysiskt-tekniska vetenskaperna samtidigt som den studerande får undervisning i frågor av mera gängse ingenjörstyp såsom elektronik, material-, konstruktions- och hållfasthetslära. Den kursplan som presenteras i det nu föreliggande förslaget tar sikte på den senare av de två ovan framförda möjligheterna. Det förefaller ur alla synpunkter vara riktigt att en universitetsingenjörsutbildning ges en sådan form att den på lämpligt sätt anknyter till den allmänna målsättning som sedan gammalt gäller för de naturvetenskapliga fakulteterna vid universiteten i vad avser studiernas grundlighet och koncentration till ett begränsat antal discipliner. I tabell A är timplanen för de två terminernas kursbundna undervisning i form av föreläsningar (F), övningar (Ö) samt laborationer (L) sammanfattad. De i tabellen angivna siffrorna svarar mot antalet timmar per vecka. Undervisningen skall vara av »klassrums»-karaktär och meddelas av universitetslektorer med biträde av assistenter i vad avser övningar (väsentligen räkneövningar o. dyl.) och laborationer. Lärarfrågan behandlas närmare under 6. Tabell B utgör en mera detaljerad timplan.

Tabell A. Förslag till timplan

(sammandrag). 2:a terminen

1: a terminen F Ö L

F Ö L

F Ö L

F Ö L

2 2 3

8 6

8 Tillämpad matematik Teoretisk fysik Fysik Elektronik med el. mätteknik . Hållfasthetslära o. konstr.tekn.

4 2 3 2 2

8 6

4 Summa timmar

13 0

1 2 4 3

Kursomfången inom de i timplanen angivna olika läroämnena äro också utarbetade i sina väsentliga drag och finnas angivna i följande sammanställningar.

Tabell B. Förslag till timplan. l:a terminen F Ö L Tillämpad

2:a terminen

F Ö L

F Ö L

F Ö L

matematik

Numeriska beräkn .met Matematisk statistik Funktionslära

2 Teoretisk fysik Klassisk mekanik Partiella diff.-ekv Kvantmekanik Fysik Atom- och molekylfysik Fasta tillståndets fysik Fysikalisk mätteknik

2 Elektronik m. el. mätteknik Elektronik Elektrisk mätteknik Servoteknik Hållfasthetslära

o.

konstr.tekn.

Hållfasthetslära Materiallära Rit- o. konstruktionstekn Summa timmar

13 0 = 29

= 30

8 6 = 27

= 26

Kursomfång Tillämpad Numeriska

matematik

beräkningsmetoder

Interpolation, inversinterpolation, numerisk beräkning av derivator, numerisk integration, numerisk bestämning av rötter till ekvationer. Numerisk integration av ordinära diff.ekv. (serieutveckling, successiv approximation, Bunge-Kuttas metod, diff.ekv. av högre ordning, system av diff.ekv.). Matematikmaskiner. Matematisk

statistik

Fundamentalsatser, sannolikhetsfördelningar, (binomialfördelningen, poisson-fördelningen, normalfördelningen, K2-fördelningen). Fördelningar i flera dimensioner (korrelation, minsta kvadratmetoden). Tillämpningar på statistiskt material (signifikanskriterier, felteori, statistisk kvalitetskontroll). (Ungefär motsv. H. Cramér: »Sannolikhetskalkylen och några av dess användningar».) Analytiska

funktioner

Funktioner av komplexa variabler, Cauchy-Biemann's diff.ekv., Cauchy's teorem. Laurentserier, residue-kalkyl, analytisk fortsättning, konformavbildning. Besselfunktioner. Legendrefunktioner. Laplacetransformation.

Teoretisk Klassisk

fysik

mekanik

Generaliserade koordinater, Lagrange's ekvationer, Hamiltons princip, generaliserade impulser, Hamiltons ekvationer, (cykliska koordinater, rörelsekonstanter, poissonparanteser). Lagrange- och hamiltonformalismen tillämpas förslagsvis på en laddad partikel i ett elektromagnetiskt fält (bl. a.). Partiella differentialekvationer

av 2 ordningen

Elliptiska ekv., potentialteori, hyperboliska ekv., svängningar, vågor, paraboliska ekv., värmeledning, diffusion. För dessa ekvationstyper behandlas: begynnelse-, rand värdesproblem, separation av variablerna, egenvärden, hermiteska operatorer, ortogonala funktionssystem, dispersion. Kvantmekanik1 Vågfunktioner, hermiteska operatorer, egenvärden, medelvärden, degeneration, matrisrepresentation, ombytesuttryck, osäkerhetsrelationerna, hamiltonoperatorn, schrödingerekvationen, hamiltonoperatorn och tidsberoendet, rörelsekonstanter, impulsmoment, klotfunktioner, spin, väteatomen, störningsräkning2, ev. något om dipolstrålning (enkla spektra, en eller annan urvalsregel, spridningsteori2).

Fysik Atom- och molekylfysik Föreläsningar: Atomernas byggnad, optiska linjespektra, röntgenspektra, Pauliprincipen och periodiska systemet, vätemolekylen, molekylers vibrations- och rotationsnivåer, molekylspektra, kemisk bindning. Laborationer: Spektralanalys, röntgenspektra, spektrofotometer, magnetisk resonans. 1

I huvudsak t. ex. Mandl, kap. 1—8, kanske med vissa strykningar. Förslagsvis ung. enl. kapitlet Quantum dynamics (Condon) i Handbook of Physics (Condon— Odinshaw). 2

Fasta tillståndets

fysik

Föreläsningar: Jonisk, kovalent och metallisk bindning, kristallsystematik, fasta kroppars elastiska och termiska egenskaper, elektroners energiband i fasta kroppar, dielektriska och magnetiska egenskaper, metallisk ledning, gitterstörningar, halvledare. Laborationer: Halleffekt, magnetiska suseptibilitet, termoelektriska mätningar, halvledarelaboration, röntgenkristallografi. Fysikalisk

mätteknik

Föreläsningar: (Omfattande endast sådana avsnitt som ej kan täckas väl med enbart laborationer.) Elektronmikroskopi, mätmetoder baserade på användningen av radioaktiva isotoper, användning av masspektrometrar inom mättekniken, slirmetoder, aerodynamiska mätningar. Elektronik

med

elektrisk

mätteknik

Elektriskt laddade partiklars rörelse i elektriska och magnetiska fält. Elektronemission, praktiska katoder, vakuumdioder med temperaturbegränsad och rymdladdningsbegränsad ström, signallikriktare, effektlikriktare, trioder, virtuell katod, ekvivalent diod, pentoder, strömfördelning, tetroder, sekundäremissionseffekter, stråltetroden, mångelektrodrör, karakteristiska rörkurvorna, grafisk behandling av stora signaler, belastningslinjer, småsignalparametrar och dessas variation, ekvivalenta rörschema, ingångs- och utgångsimpedanser, dimensionering av enkla förstärkarsteg, jämförelse mellan olika rörtyper, allmänt om elektronrörkonstruktioner, miniatyrrör, långlivsrör, specialrör, felkällor, felstatistik, livslängd, dataspridning. Halvledarteknikens grundelement såsom egenledare, termisk bärarproduktion, störhalvledare, termistorer, halvledarövergången, diodekvationen, egenskaper och framställning av olika slags dioder, transistorn, karakteristiska kurvorna med utgångspunkt från transistorns karaktär av två dioder, läckströmmar, likströmsparametrar, småsignalparametrar och ekvivalenta schema, in- och utgångsimpedanser, ström- och effektförstärkning för enkla förstärkarsteg, effekter vid höga frekvenser, ekvivalent schema, olika transistorkonstruktioner, värmeavledningsproblemen, jämförelse transistorer — elektronrör. Urladdningar i gaser med tekniska tillämpningar, stabilisatorrör, gaslikriktarrör, tyratroner och triggerrör. Fotokänsliga vakuum- och gasfyllda rör. Fotomultiplikatorer. Fotokänsliga halvledarelement, televisionskamerarör. Motstånd, kondensatorer, induktanser, transformatorer, beräkningsmetoder, utförningsformer och egenskaper, transmissionsledningar, vågledare, resonatorer, praktiska beräkningar på likströms- och växelströmskretsar, fyrpoler, operatorkalkylens element. Förstärkare med rör och transistorer för likspänning och växelspänning inom olika frekvensområden, oscillatorkretsar, specialrör för höga frekvenser och dessas användning som oscillatorer och förstärkare. Strömförsörjning, stabiliserade växel- och likspänningsaggregat, strömstabilisatorkretsar, magnetiska förstärkare. Pulskretsar med rör och transistorer, univibratorer, flip-flop-kretsar, blocking oscillatorer, portkretsar, diskriminatorer, koincidenskretsar, pulsförstärkare, pulshöjdsanalysatorer, computerteknikens element, minnen, siffermaskiner, analogimaskiner. Tekniska grunderna för radiovågors sändning, utbredning och mottagning, radio, radar, television. Servoteknik, industriell kontroll. Elektrisk mätteknik

med laborationer

Mätning av strömmar och spänningar med olika precision och känslighet. Katodstråleoscillografen, mätning av resistans, induktans, kapacitans inom olika storleks- och frekvensområden, överföring av fysikaliska storheter i elektriska, t. ex. magnetiska, termiska, optiska, mekaniska, kemiska med olika slags transducers, lagring och överföring av mätinformation.

449 29

Hållfasthetslära

o.

konstruktionsteknik

Hållfasthetslära Hookes lag, raka balkars böjning, elastiska linjens ekvation, skjuvspänningår, vridning av rundstång, spiralfjädrar, knackning av centralt belastade strävor, egensvängningsfrekvens för rak balk med punktmassa, spänningstöjningsdiagram, utmattning. Laborationer: Dragprov, hårdhetsprov, trådtöjningsgivare, spänningsoptik. Materiallära Kortfattad genomgång av kol-ståldiagram, värmebehandling, legerade stål, lättmetaller, kopparlegeringar, plaster, glas. Speciella materialsynpunkter på vakuumteknik, låg- och högtemperatur teknik, kemisk teknik, magneter. Demonstrationer av fysikalisk apparatur. Rit- och

konstruktionsteknik

Vyplacering, måttsättning, gängor, toleranser och passningar, lager, kraftöverföringen, tätningar. Konstruktionsuppgift: apparat eller del av apparat med anknytning till fysikalisk forskning t. ex. vakuumsystem, magnet. 3.

Examensarbete

Efter genomgången schemabunden kursundervisning under de två terminerna avslutas universitetsexamen med ett examensarbete under 1 termin. Under denna tid får den studerande undervisning i »forskningsteknik» och får då ingå i en redan existerande forskningsgrupp på institutionen som står under direkt ledning av en erfaren forskare. Under denna termin bevistas också de vetenskapliga seminarier som pågår över det ämnesområde som den givna forskningsuppgiften faller inom. På fysiska institutionen pågår sedan några år tillbaka regelbundna seminarier av denna typ varje morgon 9—10 fem dagar i veckan uppdelade i fem ämnesområden. Den studerande följer minst en av dessa fem serier, vilket alltså innebär bevistandet av minst 1 vetenskapligt seminarium i veckan. En mycket kortfattad rapport över det utförda examensarbetet författas av den studerande innan arbetet godkännes. Det kan påpekas att denna »forskningstermin» hittills utgjort den experimentella delen av fordringarna för 3 betyg i fysik i magisterexamen.

4. 3- och

4-betyg

Såsom tidigare nämnts har det föreliggande förslaget bl. a. den fördelen att 3- och 4-betygsundervisningen samt även den grundläggande obligatoriska licentiatkursen, lätt låter sig inordnas i den för universitetsingenjörsexamen gällande studieplanen. För 3 betyg i fysik torde det vara lämpligt att den studerande får frihet att själv välja mellan å ena sidan en »forskningstermin» av ovan nämnda typ (se 3) jämte en mindre studiekurs som föreslås av examinator i varje enskilt fall samt å andra sidan deltagandet i de två studiekurserna »fysik» samt »elektronik m. el. mätteknik». 4 betyg bör erhållas om båda dessa alternativ medtages efter varandra. 5.

Licentiatkursen

Den obligatoriska grundkursen i licentiatexamen i fysik bör enligt föreliggande förslag utgöras av samtliga delkurser i universitetsingenjörsexamen (d. v. s. 2 terminers studier). Därefter kan det experimentella licentiatarbetet direkt påbörjas, vilket beräknas taga en tid av ytterligare c:a 2 år. Den sammanlagda tiden för licentiatexamen blir därmed de nu stipulerade 3 åren (för de bättre studenterna). Den litteraturkurs som kräves för licentiatexamen utöver den som inhämtats under det obligatoriska kursbundna l:a året föreslås av examinator från fall till fall och kan då koncentreras helt på det område som den experimentella forskningsuppgiften faller inom.

6. Erforderligt

lärarbehov

Av ovanstående framställning torde framgå att en avsevärd besparing av lärarpersonal kan göras tack vare att den högre undervisningen, d. v. s. för 3 och 4 betyg i magisterexamen samt för licentiatutbildningen betrides av samma lärare som samtidigt undervisar de blivande universitetsingenjörerna. Enligt vår mening är det nödvändigt att denna undervisning handhaves av universitetslektorer. Detta motiveras av flera skäl. För att få den nödvändiga stadgan i det onekligen hårt pressade programmet under ingenjörsutbildningen måste man kunna förlita sig på en kvalificerad lärargrupp som är fast knuten till universitetet. Vidare är det nödvändigt att man av denna lärargrupp kan få ut ett tillräckligt stort antal undervisningstimmar. Den enda typ av kvalificerad lärarkraft som uppfyller dessa villkor är universitetslektorn. Denne bör också handhava den examination som förekommer under kurserna och dessutom vara behjälplig vid examensarbetena. Såsom biträde vid laborationer och övningar måste till varje lektor avdelas en assistent. Enligt timplanen innebär detta ett totalt (minimi-) behov av 4 lektorer (i ämnena tillämpad matematik, teoretisk fysik, fysik samt elektronik m. el. mätteknik) samt 1 speciallärare (i hållfasthetslära och konstruktionsteknik) samt 5 assistenter. Det är tänkbart att assistentbehovet i något av ämnena underskattats och att listan bör kompletteras med en eller annan amanuens.

7.

Lokalbehov

Lokalbehovet som uppkommer i och med inrättandet av universitetsingenjörsexamen bör ses i sammanhang med den planerade tillbyggnaden till den fysiska institutionen som blivit alltmera aktuell i och med den inom kort väntade starka tillströmningen av studenter till tvåbetygsstadiet. Enbart detta sistnämnda förhållande gör det nödvändigt att undervisningslokalerna får en sådan rationell utformning att klassrum, övnings- och laborationssalar kan utnyttjas på möjligast effektiva sätt. Väsentligt är därför att vid planeringen av tillbyggnaden, lokaler reserveras för universitetsingenjörsutbildningen samt att klassrummen för gruppundervisningen på tvåbetygsstadiet även kan användas för denna förstnämnda undervisning. Härigenom torde betydande besparingar kunna göras utan att undervisningen blir lidande härpå. För att genomföra denna koordinering av de olika undervisningsstadiernas lokalbehov kräves givetvis en väl genomarbetad schemateknisk plan. Beträffande lokalbehovet hänvisar vi i övrigt till särskild skrivelse angående tillbyggnad till fysiska institutionen.

8. Materielbehov

samt viss teknisk

baspersonal

Materielbehovet gäller i första hand de delämnen som har laborationer, d. v. s. fysik och elektronik m. el. mätteknik. Framför allt erfordras viss mätteknisk utrustning som förekommer i olika sammanhang inom industrier och annan forskning samt dessutom någon undervisningsmateriel av demonstrationstyp. Vissa laborationer som tidigare iordningställts för 3-betygsstadiet kan med fördel nu komma till användning och andra permanenta anläggningar som tidigare enbart betjänat forskarna på institutionen kan också komma undervisningen på högstadiet till godo (elektronmikroskop, röntgenanläggningar, fotometrar, lågtemperaturanläggning, vakuumförångning, spektroskopi, etc). Med hänsyn härtill torde ett engångsbelopp av uppskattningsvis 200 000 kronor vara tillräckligt för att kunna sätta igång laborationsövningar. För underhåll av laborationsmaterielen samt vissa ofrånkomliga nybyggnadsarbeten erfordras 1 mekaniker och 1 elektronikbiträde. Övrig baspersonal utgöres av 1 skrivbiträde (utskrivande av kompendier, övningsuppgifter etc), 1 vaktmästare och 1 laboratorietekniker. Avslutande kommentarer till förslaget Det här framlagda förslaget till inrättande av universitetsingenjörsexamen vid Uppsala Universitet synes oss vara ett angeläget ärende, vars snara lösning i hög grad skulle öka universitetets attraktionskraft på den studerande ungdomen. Det har blivit mer och mer uppenbart att undervisningsformen vid universitetet måste få en bättre anpassning till näringslivets behov. En för universitetet avpassad teknisk utbildningslinje skulle i hög grad förbättra de studerandes möjligheter att senare kunna göra en insats inom den utanför universiteten bedrivna forskningen. I det föreliggande för-

slaget kan de studerande på ett tämligen sent stadium i sin utbildning vid universitetet välja levnadsbana. För många torde ett sådant arrangemang vara av väsentlig betydelse eftersom endast ett fåtal redan vid studentexamen kan känna sig beredda att ta närmare ställning till vilket yrke som bäst passar vederbörandes personliga läggning. Utredningen visar att den föreslagna universitetsingenjörsexamen lätt går att inordna i den övriga akademiska undervisningen och att kostnaderna härigenom blir relativt små. Tidpunkten för den nya utbildningsformens genomförande just nu synes oss utomordentligt lämpligt vald med hänsyn till den utvidgning beträffande lokaler etc. som ändock måste göras i samband med den väntade ökade tillströmningen av studenter inom den fysisk-matematiska ämnesgruppen. Uppsala den 5 juni 1959. Kai Siegbahn

452 Per Ohlin

BIHANG

Utredning angående behovet av lärare i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna åren 1959/70 utförd under augusti—september

1959 av undervisningsrådet L. Sandgren

Inledning På grund av de väsentligt ändrade förhållanden, som i vissa avseenden gjort sig gällande under de allra senaste åren, har det ansetts nödvändigt att undersöka i vilken utsträckning den av undervisningsrådet Bågnar Lundblad gjorda undersökningen Lärarbrist och läraröverskott (SOU 1958: 21) i fråga om lärare i matematik, fysik och kemi behöver kompletteras. I föreliggande utredning genomföres för den skull några beräkningar beträffande såväl behovssidan som utbudssidan. På grund av frågans brådskande natur har arbetet på åtskilliga sätt måst begränsas. I många avseenden har sålunda Lundblads prognoser accepterats, utan att de följts upp till dagens läge. Sådana beräkningar, som kan antas väsentligt påverka slutresultatet, har emellertid så långt möjligt ägnats särskild uppmärksamhet. De nya resultat, som i en del betydelsefulla avseenden framkommit, är givetvis beroende av en rad antaganden om att utvecklingen skall följa vissa bestämda linjer. Om detta inte blir fallet kan resultaten helt förryckas. Det måste kraftigt betonas att redan prognosen i sig kan ha ödesdiger effekt på de förhållanden, som den avser att belysa. I det följande används i stor utsträckning Lundblads terminologi och indelning för att underlätta direkta jämförelser med hans utredning.

A. Behovet av lärare i matematik, fysik och kemi inom de högre skolorna 1. Enhetsskolans

högstadium

Enhetsskolans kvantitativa utveckling. Inom skolöverstyrelsen har nyligen färdigställts vissa beräkningar av antalet klasser på enhetsskolans högstadium under åren 1959/60—1970/71. Beräkningarna har utförts av undervisningsrådet Verner Engström. Två metoder har prövats. Den ena innebär i största korthet följande: Inom kommuner, där försöksverksamhet påbörjats senast 1958/59, är de lokala förhållandena i dagens läge välbekanta. Bl. a. med hjälp härav göres för var och en av dessa kommuner en prognos rörande antalet klasser på högstadiet. I kommuner, som börjar försöksverksamhet innevarande läsår, kan barnantalet och därmed antalet klasser relativt noggrant bestämmas, varefter beräkningarna föres fram för gruppen som helhet. Beträffande övriga kommuner göres ett antagande om den takt i vilken enhetsskolan kommer att införas. Därefter kan omfattningen år från år beräknas. Vid prognosens uppgörande måste självfallet göras antaganden om elevantalet per klass, proportionerna mellan olika linjer m. m. I den andra metoden göres inget försök att beräkna antalet högstadieklasser i var och en av de kommuner, som redan påbörjat försöksverksamhet. Gruppen användes endast i sin helhet som vägledning och för bedömning av de antaganden, som måste göras för att beräkningar om enhetsskolans framtida utveckling skall kunna utföras. Innevarande läsår bedrives försöksverksamhet i 217 kommuner med ett innevånareantal, som utgör 30,8 procent av hela rikets. Läsåret 1960/61 antas detta procenttal ha stigit till 36 för att året därpå öka till 51 (då bl. a. Stockholm i sin helhet torde ha nått årskurs 7). Därefter antas en jämn ökning med 7 procent årligen till och med läsåret 1968/69, då enhetsskola antas påbörjad i samtliga rikets kommuner. Antalet innevånare i de kommuner, där enhetsskolan omfattar årskurs 7, kan nu år från år beräknas och därmed också med tillfredsställande noggrannhet det antal barn, som bor i sådana kommuner och med hänsyn till åldern skall tillhöra

årskurs 7. I dagens läge går en del av dessa barn till praktiska realskolor och flickskolor, som hittills i försökskommunerna i regel finns kvar jämsides med försöksverksamheten. (I några kommuner med partiell försöksverksamhet är situationen mera komplicerad och även de allmänna läroverkens realskolor tar här emot elever från försöksdistrikten. Å andra sidan har det visat sig att åtskilliga försöksdistrikt på sina högstadier mottar elever från grannkommuner utan försöksverksamhet. Det vill synas som om dessa båda effekter i stort sett kompenserar varandra.) De praktiska realskolornas och flickskolornas framtida ställning är för närvarande inte bekant. Kalkylerna förenklas emellertid om dagens situation antas oförändrad. Från lärarbehovsynpunkt har detta antagande ingen nämnvärd betydelse. Uppskattningar har visat att det torde vara rimligt att anta att 6 procent av de barn i försökskommuner med årskurs 7, som skulle tillhöra denna årskurs, går till kvarlevande äldre realskolformer; praktisk realskola och flickskola. Av de återstående 94 procent beräknas 96 procent komma att tillhöra normalklass av årskurs 7. Antalet sådana klasser, vilka aide enda som i fortsättningen beaktas, beräknas nu år från år under den förutsättningen att i varje klass kommer att i medeltal undervisas 30 elever. Antalet klasser av årskurs 8 antas vara lika med antalet i årskurs 7 föregående år. Slutligen antas att antalet klasser i årskurs 9 är 20 procent större än antalet klasser i årskurs 8 föregående år och att fördelningen mellan 9 a, 9 g, 9 ag och 9 y är 28 procent, 24 procent, 1 procent respektive 47 procent. På det sätt som lärarbehovet beräknas i nästa avsnitt behöver här endast utnyttjas fördelningen mellan 9 a, g, ag å ena sidan och 9 y å den andra. I tabell I presenteras ett utdrag ur de beräkningar, som gjorts enligt den sist refererade metoden. Tabell 1. Utvecklingen av enhetsskolans högstadium 1959/71. Prognos.

Läsår

Elever i n ormalklass i årsk urs 7. Proc. av årskullen

Antal normalklasser i årskurs 7

9 a, g, ag

9y

7- -9

H

Lx

II

H

H

II

H

U

1959/60

18,1

17,4

23,4 36,3 45,7 49,2 55,7 62,4 69,1 75,8 82,4 89,3 96,0

23,4 29,4 35,4 41,4 49,4 57,4 65,4 73,4 81,4 89,4 97,4

405 (406) 732 917 1400 1621 1721 1868 2 094 2 319 2 427 2 698 2 936

218 (230) 258 466 583 890 1031 1095 1 128 1332 1475 1543 1716

217 (204) 229 412 517 790 914 970 1054 1181 1308 1369 1522

1569 (1 572) 2136 3 195 4121 5 022 5 534 6 027 6 655 7 259 7 882 8 546 9 309

1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71

729 (732) 917 1400 1621 1 721 1868 2 094 2 319 2 427 2 698 2 936 3135

2110 2 920 3 630 4 230 4 790 5 460 6 260

H = här beräknade tal. Li och L» = av Lundblad angivna tal. Den först omtalade — i viss mening mera detaljerade — metodens resultat avviker inte påfallande mycket från den senares, som emellertid sannolikt är tillförlitligare. Lokala förändringar, migration m. m. kan ogynnsamt påverka den förra metodens resultat men knappast den senares. I fortsättningen antas därför att enhetsskolans högstadium utvecklas kvantitativt såsom angivits i tabell I. För år 1959/60 har angivits det faktiska antalet klasser (så långt detta hittills kunnat bestämmas) samt inom parentes det beräknade. Dessutom har för jämförelses skull medtagits (i kolumnen med rubrik L2) det av Lundblad (SOU 1958:21, s. 22) beräknade sammanlagda antalet normalklasser på enhetsskolans högstadium 1959/67 samt (i kolumn Li) de procenttal, som visar Lundblads antagande angående utvecklingstakten. Enligt den nya prognosen skulle utvecklingen de

närmaste åren gå icke obetydligt snabbare än Lundblad antagit. I dagens läge kan om riktigheten härav endast sägas att de uppgifter, som föreligger för läsåret 1959/60, stöder den nya prognosen. Lärarbehovet per klass har med utgångspunkt från de s. k. högstadieplanerna för läsåren 1957/60 beräknats för årskurs 7, 8 och 9. I årskurs 9 har uppdelning på de olika linjerna övervägts, varvid det befunnits lämpligast att dra gränsen mellan 9 y å ena sidan och 9 a, g, ag å den andra. Även inom den senare gruppen finns betydande skillnader bl. a. på grund av uppdelning av klasser av 9 ag vid undervisning i matematik men också emedan matematik mycket ofta förekommer som tillvalsämne i 9 a. Besultatet av beräkningarna framgår av tabell II. I kolumner med rubriken L har de av Lundblad (SOU 1958:21, s. 99) beräknade talen införts. Tabell II. Lärarbehovet i matematik, fysik och kemi på enhetsskolans uttryckt i heltidstjänster per klass. ^"^^Läroämne

L 7 8 9 a, g, ag 9y 9

57/58 58/59 59/60

0,146 0,145 0,143 0,197 0,173 0,178 — 0,194 0,189 — 0,030 0,049 0,108 0,111 0,117

Kemi

Fysik

Matematik

Årskurs ^ ^ " ^ ^

L

57/58 58/59 59/60

högstadium,

L

57/58 58/59 59/60

0 0,140 0,108 0,106 0,106 0,105 0 0,218 0,107 0,105 0,105 0,106 0,170 0,167 — 0,084 — 0,104 0,103 0,102 0,233 — 0,001 — 0,002 0,005 0,018 0,073 0,153 0,052 0,053 0,053 0,068 0,041 0,042

0 0,168 0,083 0,003 0,042

0 0,167 0,082 0,009 0,045

Belativt sett betydande ändringar har ägt rum i 9y. Orsaken är väsentligen införandet av grenen 8 c (teknisk gren), där varje avdelning läser matematik 8 vtr, fysik (-f- mekanik) 4 vtr och kemi 2 vtr. Grenen prövades första gången läsåret 1958/59, då i två kommuner med vardera en klass, men förekommer redan innevarande läsår i 21 klasser. Även om utvecklingen inte blir så explosionsartad i fortsättningen, måste det bedömas som sannolikt, att gren 8 c kommer att ytterligare öka sin relativa andel av 9 y. Absolut sett betyder den av riksdagen beslutade ökningen av timtalet för matematik i årskurserna 8 och 9 a, ag, g än så länge mest för lärarbehovet. I viss mån kompenseras denna ökning emellertid av den minskade frekvens, som matematik såsom tillvalsämne får i årskurs 8. Vid beräkningarna har en heltidstjänst ansetts motsvara 24 veckotimmar. På grund av den reduktion av undervisningsskyldigheten, som medges studierektorer m. fl. blir den reella undervisningsskyldigheten i medeltal något mindre. Bäknemässigt kan detta förhållande beaktas genom att (jfr SOU 1958: 21, s. 23) lärarbehovet per klass höjes med 1—2 procent. Med hänsyn till övriga osäkra faktorer torde denna korrektion vara ganska betydelselös. Av avgörande betydelse för det framtida lärarbehovet blir givetvis den timplan, som efter skolberedningens förslag kommer att fastställas. I nuvarande läge kan inga prognoser härom göras. Det har därför ansetts lämpligast att antaga att nuvarande förhållanden i huvudsak består under den tid, som kalkylerna avser. Det har sålunda bedömts som rimligast att för läsåren 1960/71 räkna med det lärarbehov uttryckt i heltidstjänster per klass i ämnena matematik, fysik och kemi, som framgår av nedanstående sammanställning: ^ ^ \ L ä r o ä m ne Årskurs ^ ^ - ^ ^ 7 8 9 a, g, ag 9y

Matematik

Fysik

Kemi

0,140 0,218 0,233 0,110

0,106 0,106 0,103 0,030

0 0,168 0,083 0,015

Det totala lärarbehovet i normalklass på enhetsskolans högstadium i ämnena matematik, fysik och kemi kan nu beräknas med hjälp av tabell I och sammanställningen ovan. Under de gjorda antagandena erhålles tabell III. För 1959/60 kan de angivna talen betraktas som faktiskt gällande. Vidare har i kolumner markerade med L medtagits Lundblads prognos. Avvikelserna är betydande Tabell III. Lärarbehovet i matematik, fysik och kemi på enhetsskolans 1959/71, uttryckt i heltidstjänster. Prognos. Läroämne Läsår

Matematik II

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71

257 373 550 725 889 974 1062 1160 1268 1394 1509 1646

Fysik

II 224 327 447 551 638 721 822 945

147 208 306 396 470 514 562 616 676 734 797 866

Matematik -fFysik + Kemi

Kemi II

139 202 272 331 382 432 493 567

148 199 291 358 388 419 461 518 550 602 658

högstadium

II 85 136 194 246 286 323 363 421

492 729 1055 1412 1717 1876 2 043 2 237 2 480 2 678 2 908 3170

418 6G5 913 1128 1306 1476 1678 1933

H = här beräknade tal. L = av Lundblad beräknade tal. och uppgår läsåret 1963/64, då skillnaden är som störst, till 411 hela tjänster, för att därefter avta till 304 år 1966/67, som är det sista år Lundblad medtagit. Olikheterna beror i huvudsak på dels antagandet att enhetsskolan under 1960-talets första hälft kommer att genomföras snabbare än Lundblad beräknat; dels antagandet att lärarbehovet per klass i vissa fall blir något större än Lundblad antagit. 2 . Den äldre

realskoleorganisationen

I begreppet den äldre realskoleorganisationen innefattas här — liksom hos Lundblad — de allmänna läroverkens realskola, kommunala flickskolor, kommunala realskolor, praktiska kommunala realskolor, högre folkskolor, i folkskolan inbyggda realskollinjer samt motsvarande skolformer vid privatläroverk under offentlig kontroll. Antalet klasser. Att göra prognoser för den äldre realskoleorganisationen är ännu vanskligare än att göra motsvarande beräkningar beträffande försöksskolan. På grund av enhetsskolans införande avvecklas de äldre skolformerna helt eller delvis i vissa kommuner, medan de samtidigt i andra kommuner tillväxer på bredden under trycket av ett alltjämt stigande intresse för utbildning på denna nivå. Den fortfarande pågående omorganisationen av den äldre realskoleorganisationen är ett annat osäkerhetsmoment. I detta läge har det — på grund av den korta tid som stått till buds — fått räcka med att undersöka hur Lundblads beräkningar utfallit för läsåret 1958/59 och så långt som möjligt för 1959/60. Besultatet framgår av tabell IV. Vid uppgörandet av tabellen har för 1958/59 skolöverstyrelsens statistiska kontors statistik använts, medan talen för 1959/60 har måst grundas på de s. k. vårrapporterna jämte skolöverstyrelsens beslut med anledning av dessa. De faktiska förhållandena kan därför komma att avvika något från de angivna. Noggrannheten är emellertid tillräcklig, för att man skall kunna konstatera att utfallet av den lundbladska prognosen är tillfredsställande med hänsyn till de utomordentliga svårigheter, som förelegat vid dess upp-

Tabell IV. Antalet avdelningar inom den äldre realskoleorganisationen läsåren 1958/59 och 1959/60. ^~"~~---^_^^

Klass

11 Summa

[ H 1958/59 {

115 142

265 267

1528 1470

1472 1463

1283 1322

782 733

100 100

5 545 5 497

[ TT

73 96

116 146

1424 1425

1591 1477

1344 1415

917 829

107 113

5 572 5 501

Läsår

1959/60

^~~~~~~-^^

H = det här beräknade antalet avdelningar. L = Lundblads prognos (SOU 195S: 21, tabell VI, s. 30). Klassbeteckningarnas betydelse: Bealskolan och H ö g r e folkskolan l5 klass 5 = klass 6 = 2B klass 7 = 35, klass 8 = 45, 24, klass 9 = 5 5 , 34, 2 klass 10 = 44, 2 klass 11 =

Flickskolan

V

T

2\ 1°+2 7 6 7 l5, 1 3 , 2 + 3 7 8 7 2S, 2 4 , 3 + 4 7 7 3°, 3 5 , 4 ° + 5 8 7 8 7 45, * 5 , 6 , 5 + 6 60+77 G°,

görande. Skall m a n våga n å g r a slutsatser a v d e t k n a p p a materialet, b ö r dessa i första h a n d v a r a följande 1 : D e n del a v den äldre realskoleorganisationen, som g r u n d a s p å folkskolans fjärde klass torde a v vecklas n å g o t snabbare ä n L u n d b l a d b e r ä k n a t . Organisationen i sin helhet ä r å a n d r a sidan något m e r a resistent. D e t t a torde bl. a. s a m m a n h ä n g a m e d a t t de p r a k t i s k a realskolorna och flickskolorna i försökskommunerna hittills finns k v a r i något större u t s t r ä c k n i n g ä n v a d L u n d b l a d a n t a g i t . H ä n s y n härtill h a r ju också t a g i t s ovan (se s. 454) vid b e r ä k n i n g a v a n t a l e t klasser p å enhetsskolans h ö g s t a d i u m . H u r u v i d a d e p r a k t i s k a realskolorna och flickskolorna k o m m e r a t t finnas k v a r ä v e n i fortsättningen jämsides m e d enhetsskolan eller inordnas i d e n n a v e t m a n ä n n u inget o m . D e t o v a n s. 454 gjorda sexprocentsavdraget p å enhetsskolesidan m å s t e emellertid kompenseras a v e t t tillägg p å realskolesidan. F ö r å r 1959/60 blir tillägget ungefär lika m e d skillnaden mellan d e t faktiska a n t a l e t klasser i den äldre realskoleorganisationen och d e t a v L u n d b l a d b e r ä k n a d e . I forts ä t t n i n g e n k a n d e t emellertid i n t e v a r a rimligt a t t till L u n d b l a d s beräkningar lägga en kompensation av angiven storleksordning. O m enhetsskolan, så som ovan antagits, utvecklas snabbare, m å s t e även realskoleorganisationen m i n s k a fortare. D e t h a r inte varit möjligt a t t n u göra några kalkyler över h u r stor del a v d e t n ä m n d a tillägget, som härigenom skulle »ätas u p p » . I d e t t a läge a n t a g e s helt enkelt a t t de b å d a v e r k n i n g a r n a t a r u t v a r a n d r a , vilket innebär, a t t a n t a l e t klassavdelningar inom den äldre realskoleorganisationen från och m e d 1960/61 a n t a s k o m m a a t t bli d e t a v L u n d b l a d b e r ä k n a d e (se S O U 1958: 2 1 , s. 30, tabell V I ) . Lärarbehovet i matematik, fysik och kemi. H ä r m å s t e h ä n s y n t a s till timtalsökningen i m a t e m a tik i vissa årskurser. Effekten h ä r a v ä r i h u v u d s a k k ä n d innevarande läsår, d å den k r ä v e r omkring 95 heltidstjänster. I fortsättningen m i n s k a r b e h o v e t p å grund a v organisationens minskning. B e h o v e t k a n relativt enkelt b e r ä k n a s m e d tillfredsställande noggrannhet. D e t h a r ä n n u inte v a r i t möjligt a t t u p p s k a t t a den framtida effekten p å lärarbehovet a v inför a n d e t a v särskild k u r s och särskild studiegång. F ö r n ä r v a r a n d e k a n e n d a s t k o n s t a t e r a s a t t d e t p å g r u n d a v anordningen ökade l ä r a r b e h o v e t i m a t e m a t i k i n n e v a r a n d e å r varit m y c k e t ringa (5—7 heltidstjänster) i förhållande till d e t t o t a l a behovet. Även p å d e n n a p u n k t accepteras därför L u n d blads kalkyler. 1 Vid tidpunkten för tryckningen föreligger de definitiva talen för 1959/60. Dessa styrker ytterligare de gjorda slutsatserna. Totala antalet avdelningar är 5 614 och antalet avdelningar i klass 7 är 1 443.

457 30

Slutligen antas liksom beträffande enhetsskolan att nuvarande timplaner kommer att bestå under den betraktade tidsperioden. Under de gjorda förutsättningarna har nu det totala lärarbehovet i matematik, fysik och kemi inom den äldre realskoleorganisationen beräknats och resultatet sammanställts i tabell V. Tabell V. Lärarbehovet i matematik, fysik och kemi inom den äldre realskoleorganisationen 1959/67, uttryckt i heltidstjänster. Prognos. ~~~~ ^ - ^ ^ ^ Läsår 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67

Läroämne

^^--—^_

Matematik

Fysik

Kemi

Matematik -4Fysik -|- Kemi

977 926 837 791 746 690 631 563

478 447 423 385 362 336 307 276

419 411 341 324 295 278 257 231

1874 1784 1601 1500 1403 1304 1 195 1070

3 . Gymnasieålderns

skolformer

Lundblad har uppdelat dessa skolor i två huvudgrupper: de egentliga gymnasierna (allmänbildande gymnasier, handelsgymnasiernas tvåårskurser och de tekniska gymnasierna) och andra skolor avsedda för något mognare ungdom (folkhögskolorna, seminarierna m. fl.). Man kan beräkna att av samtliga högre skolors lärarbehov i ämnena matematik, fysik och kemi 20—25 procent behövs i de egentliga gymnasierna, 7—8 procent i gymnasieålderns övriga skolformer och närmare 70 procent i enhetsskolan och den äldre realskoleorganisationen. Det är härav klart att förändringar inom folkhögskolorna, seminarierna och dylika skolformer — även om de skulle vara relativt sett rätt betydande — inte får någon stor inverkan på det totala lärarbehovet. Något försök att följa upp Lundblad har därför inte ansetts nödvändigt inom denna sektor. I de egentliga gymnasierna dominerar de allmänbildande stort och även om under den betraktade 10-årsperioden en förskjutning till förmån för fackgymnasierna synes sannolik, kommer dessas lärarbehov i de aktuella ämnena inte upp till mer än en femtedel av behovet för alla de egentliga gymnasierna. Då dessutom såvitt man kan bedöma en relativ utvidgning av fackgymnasierna kommer att motsvaras av en ungefärligen lika stor relativ minskning av de allmänbildande gymnasierna kommer verkningarna på lärarbehovet att bli obetydliga. Med hänsyn till det anförda har det betraktats som tillräckligt att i detta sammanhang kontrollera om den dominerande av gymnasieålderns skolformer, de allmänbildande gymnasierna, i huvudsak ansluter sig till den Lundbladska prognosen vad gäller lärarbehovet i ämnena matematik, fysik och kemi. Inom de allmänbildande gymnasierna har under de senaste läsåren ägt rum en markant förskjutning i relationerna mellan antalet elever och avdelningar inom de olika linjerna och grenarna. Gymnasiets totala expansion är visserligen så stor, att alla linjer och grenar absolut sett torde öka, men den dominerande tillväxten sker på reallinjen, vars matematiska gren dessutom ökat sin andel synnerligen kraftigt (se nedan s. 462 f.). Man kunde härav ledas till den slutsatsen att lärarbehovet inom de naturvetenskapliga ämnena skulle ökat väsentligt även om gymnasiets expansion, som fallet är, totalt sett mycket nära ansluter sig till Lundblads prognos. En ingående undersökning har därför ansetts nödvändig av senast möjliga förhållanden. Genom en enkät till rektorerna — kombinerad med en undersökning om lärarbristen — har uppgifter om lärarbehovet innevarande läsår erhållits. Även om dessa i några fall varit preliminära, kan de efter vissa kompletteringar anses med mycket stor noggrannhet återge det verkliga läget. Ur uppgifterna har lärarbehovet i matematik, fysik och kemi beräknats till 714 hela tjänster på det allmänbildande gymnasiet. Enligt

Lundblads prognos skall behovet vara just 714 hela tjänster. 1 En dylik exakt överensstämmelse är givetvis en tillfällighet, men även om en avvikelse på låt oss säga 25 tjänster skulle ha uppträtt, hade detta saknat betydelse i jämförelse med de ovan beräknade talen för den underliggande skolan. Att man inte erhållit den ökning av behovet, som ovan antytts kunna väntas, torde i huvudsak bero på två omständigheter. På reallinjens grenade del fanns redan innan matematiska grenens kraftiga expansion började i praktiskt taget varje gymnasium en avdelning i var och en av de två högsta ringarna. Antalet elever uppgick emellertid mycket sällan till 30 utan var i regel högst hälften därav. Därför har nästan hela ökningen av matematiska grenen kunnat rymmas inom den icke utnyttjade kapaciteten. Då biologisk och matematisk gren samläser i alla ämnen utom matematik har lärarbehovet hittills icke nämnvärt påverkats i det grenade gymnasiet. I de lägre ringarna är timplanerna på allmän linje och reallinje mycket lika. En omfördelning av lärjungarna påverkar därför inte heller här lärarbehovet i större utsträckning. Det nu förda resonemanget är givetvis tillämpligt endast när vi som nu befinner oss i början av en omfördelning av proportionerna mellan gymnasiets linjer och grenar. Skulle de nu gällande proportionerna bestå eller ytterligare ändras till reallinjens och särskilt dess matematiska grens förmån, kommer detta att ganska snart visa sig i en ökad efterfrågan på lärare i matematik, fysik och kemi utöver vad som betingas av gymnasiets totala expansion. Någon uppskattning av denna ökning har icke företagits. Då hela den sektor av gymnasieålderns skolformer, som omfattar folkhögskolor, seminarier m. m., icke särskilt undersökts, kan det knappast vara värt att specialbehandla omfördelningsproblemet inom de allmänna gymnasierna. Besultatet skulle i alla händelser få karaktären av en mindre korrektionsterm jämfört med de betydande osäkerheter, som är implicerade i kalkylerna rörande de verkligt stora »konsumenterna», enhetsskolans högstadium och den äldre realskoleorganisationen. Mot bakgrund av det anförda synes det berättigat att antaga att lärarbehovet i matematik, fysik och kemi inom gymnasieålderns skolformer även i fortsättningen kommer att väl ansluta sig till Lundblads prognoser. Tabellerna IV och V i SOU 1958: 21, s. 100 och 101 används därför, när i nästa avsnitt det totala lärarbehovet summeras. 4. Det totala lärarbehovet

i matematik,

fysik och kemi vid de högre

skolorna

erhålles för läsåren 1959/67 genom addition av delposterna ur tabell III, tabell V ovan samt tabellerna IV och V i SOU 1958:21, s. 100—101. Besultatet framgår av tabell VI nedan, där för jämförelses skull även det av Lundblad (SOU 1958: 21, tabell VI, s. 101) beräknade behovet angivits. Tabell VI. Det totala lärarbehovet i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna läsåren 1959/67. Läroä aroamne Läsår

Matematik II

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67

1 759 1877 2 020 2 190 2 342 2 393 2 441 2 483

Fysik

II 1614 1740 1837 1940 2 021 2 073 2 140 2213

940 1003 1 117 1190 1258 1288 1318 1 347

Kemi

II 923 997 1083 1125 1170 1206 1249 1298

771 850 861 953 1007 1031 1050 1071

Matematik + Fysik -f- Kemi

II 761 838 856 908 935 966 994 1031

3 470 3 730 3 998 4 333 4K07 4712 4 809 4 901

3 298 3 575 3 776 3 973 4 126 4 245 4 383 4 542

H = här beräknade tal. L = av Lundblad angivna tal. Detta tal är i SOU 1958: 21 icke angivet separat utan tillsammans med fackgymnasiernas behov.

För de allra närmaste åren kan de i tabellen angivna talen betraktas som ganska tillförlitliga men mot periodens slut är de givetvis helt beroende på riktigheten av den rad av antaganden, som i det föregående måst göras. Vill man gå ytterligare några år framåt, kan det endast bli fråga om rena räkneexempel. E t t stöd för ett räkneexempel kan man möjligen få ur förhållandena under de sista fyra åren 1963/67, då lärarbehovet i matematik -f- fysik -f- kemi enligt tabell VI växer linjärt med ungefär 100 tjänster per år. Om detta antages fortsätta ytterligare tre år, skulle behovet vara cirka 5 000 heltidstjänster år 1967/68, 5 100 år 1968/69 och 5 200 år 1969/70.

5. Rekryteringsbehovet

av lärare i matematik,

fysik och kemi vid de högre

skolorna

Sedvanlig terminologi (se SOU 1958:21, s. 45) användes. Utvidgningsbehovet för ett visst år erhålles omedelbart ur tabell VI genom att minska årets totala lärarbehov med föregående års totala lärarbehov. Ersättningsbehovet har beräknats av Lundblad (SOU 1958: 21, s. 102, tabell VIII). I förhållande till utvidgnings- och utbytesbehovet är ersättningsbehovet av ringa omfattning då det gäller ämnena matematik, fysik och kemi, nämligen för hela perioden 1959/67 enligt Lundblad endast 265 hela tjänster jämfört med utvidgningsbehovets 1 431 och utbytesbehovets (se nedan s. 462) cirka 1 000 tjänster. Någon fullständig uppföljning av Lundblads beräkningar har därför icke verkställts men i samband med en för annat ändamål gjord inventering har erhållits tal, som nära ansluter sig till Lundblads. I forsättningen användes Lundblads beräkningar. Utbytesbehovet är komplicerat och väl inte ens möjligt att precist bestämma. Att avgöra om en viss lärare har den utbildning som enligt gällande bestämmelser erfordras inom en viss skolform kan ibland vara en svårbedömd behörighetsfråga. Det är emellertid känt att lärarbristen är mycket stor i ämnena matematik, fysik och kemi. Ur tabell XV i SOU 1958:21, s. 105 kan utläsas, att Lundblad utifrån en viss definition av bristen har beräknat denna till 880 heltidstjänster 1959/60 (hösten 1959). I det följande redovisas vissa resultat av en undersökning, som företagits efter andra linjer än Lundblads. Denna undersökning, som utfördes under senare delen av augusti 1959, gällde samtliga lärare, som höstterminen 1959 undervisar i minst ett av ämnena matematik, fysik och kemi, och avsåg att kartlägga lärarnas utbildning i vart och ett av dessa ämnen för sig. För den skull uppdelades lärarna med hänsyn till utbildning i vart och ett av de tre ämnena i fem kategorier. En lärare skulle i ett visst ämne hänföras till kategori I: om läraren i detta ämne vid tentamen i filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen erhållit minst två betyg; II: om läraren i detta ämne vid tentamen i filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen erhållit 1 eller 1 % betyg eller om läraren har betyg i ämnet i examen från lärarinneseminarium; III: om läraren avlagt folkskollärarexamen samt med godkänt vitsord genomgått befordringskurs eller vidareutbildningskurs i ämnet eller om läraren avlagt ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk samt genomgått lärarutbildningskurs för läroverksingenjörer; IV: om läraren har annan högskoleutbildning i ämnet (civilingenjörsexamen, utländsk examen etc); V: om läraren icke tillhör någon av kategorierna I—IV. Uppgifter infordrades från samtliga rektorer vid allmänna läroverk, försöksgymnasier, kommunala gymnasier, kommunala flickskolor, kommunala realskolor, försöksskolornas högstadium, i folkskolan inbyggda realskollinjer, högre folkskolor och privatläroverk. Då förhållandena innevarande hösttermin önskades kartlagda måste i vissa fall, nämligen vid skolor, där lärarfrågan vid uppgifternas insändande ännu inte var definitivt löst, rektor göra en bedömning av den mest sannolika lösningen och i tveksamma fall särskilt anmärka detta. En viss men sannolikt obetydlig osäkerhet föreligger därför i det inkomna materialet. Dessutom har ett antal tillfrågade rektorer icke svarat eller svarat så sent, att deras skolor icke kunnat medtagas vid sammanräkningen. I dessa fall har med ledning av skolornas organisation antalet veckotimmar i matematik, fysik och kemi uppskattats och befunnits utgöra cirka 5 procent av antalet veckotimmar vid samtliga tillfrågade skolor. Upp-

skattningarna torde ansluta sig rätt nära till den verkliga situationen. (Bekräftelse härpå har erhållits vid jämförelse med de uppgifter, som inkommit sedan beräkningarna slutförts.) Den procentuella fördelningen av undervisningen på olika lärarkategorier har givetvis endast kunnat beräknas med hjälp av det i tid inkomna materialet. För att erhålla en uppfattning om den absoluta fördelningen har samma relativa fördelning antagits gälla för resterande skolor. (Att antagandet inte torde medföra något större fel framgår även i detta fall av de för sent inkomna uppgifterna.) Slutligen har antalet veckotimmar omräknats i heltidstjänster. I tabell VII presenteras en av de sammanställningar, som gjorts av det erhållna materialet. Såväl procenttalen som antalet tjänster har avrundats till hela tal. Tabell VII. Fördelningar av undervisningen i matematik, fysik och kemi på olika lärarkategorier höstterminen 1959 inom de högre skolorna (utom vissa av gymnasieålderns skolor). Heltidstjänster Lärarkategori

I II

III IV V Summa

Matematik

Fysik

i Matematik -fFysik -{- Kemi

Kemi

Antal |

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

643 186 150 55 565 1599

40 12 10 3 35 100

387 29 94 34 264

48 4 12 4

51 5 7 5 32

1353 246 288 124 1033

45 8 9 4

323 31 44 35 204

3 044

34 När slutsatser skall dras ur tabell VII har man att observera bl. a. följande förhållanden: 1. Vid kategoriindelningen har inget avseende fästs vid lärarens tjänsteställning, eventuellt fullständiga examen eller tjänstgöringens omfattning. Exempelvis ryms inom lärarkategori I för ämnet matematik både lektorer och de filosofie studerande, vilkas enda specialutbildning är två betyg i matematik. Om de senare också har undervisning i fysik och kemi tillhör de i dessa ämnen kategori V. 2. De absoluta talen avser heltidstjänster och icke lärare. De senare är säkert fler, eftersom timlärare med mindre än full tjänstgöring liksom lärare, som har sin huvudsakliga undervisning i andra ämnen, medtagits. Å andra sidan har ett betydande antal av lärarna i matematik, fysik och kemi åtagit sig timlärartjänstgöring och täcker sålunda mer än en heltidstjänst. 3. Den »naturliga» brist, som väl i varje situation måste föreligga på grund av lärares tjänstledighet exempelvis för studier, har fått komma till uttryck i tabellen, därigenom att vikarierna i stället för de tjänstlediga har medräknats. (Dock har tillfälligt — exempelvis på grund av kortvarig sjukdom — tjänstlediga lärare medräknats och icke deras vikarier.) Tabell VII ger en tydlig bild av bristsituationen såsom den ter sig just nu. För slutsatser angående utbytesbehovets omfattning är den på grund av nyssnämnda förhållanden inte idealisk. Det är exempelvis inte möjligt att med tabellen som bevis påstå, att de undersökta skolorna för närvarande tillsammans förfogar över 1 353 -f 246 = 1 599 lärare, som med hänsyn till teoretisk utbildning är behöriga till ordinarie tjänst i minst två av ämnena matematik, fysik och kemi. Hur kategorierna III—IV skall betraktas från utbytessynpunkt är ett annat problem. Om man följer det s. k. 60-procents-alternativet skulle på försöksskolans högstadium innevarande läsår enligt tabell I I I föreligga ett behov av cirka 197 heltidstjänster av kategori III. För den skull bör väl inte 288 —197 = 91 heltidstjänster av denna kategori anses tillhöra utbytesbehovet, då ju redan nästa år av kategorien behövs 292 heltidstjänster. En annan sak blir det givetvis om produktionen av lärare tillhörande nämnda kategori skulle få den omfattningen, att dessa lärare inte inom överskådlig tid skulle rymmas inom en rimlig marginal i första hand bestämd av 60-procents-alternativet.

De 124 heltidstjänsterna inom kategori IV uppehälles givetvis till en del av ett antal lärare, som redan fått eller kommer att få behörighet till ordinarie tjänst i matematik, fysik eller kemi. Även övriga lärare tillhörande nämnda kategori är sannolikt till en stor del sådana, som gärna även i en normal situation accepteras för att täcka den under 3. ovan nämnda »naturliga» bristen. Av det förda resonemanget skulle man närmast ledas till slutsatsen att de 1 033 heltidstjänsterna i kategori V skulle utgöra utbytesbehovet. Även i denna kategori kan naturligtvis dölja sig en eller annan lärare — exempelvis en ordinarie adjunkt i matematik och fysik, som i en för skolan brydsam situation åtagit sig undervisning i kemi, trots att han saknar specialutbildning i ämnet —, vars tjänstgöring, om tjänstefördelningen hade tillåtit det, skulle helt placerats i någon högre kategori. Någon del av de 1 033 tjänsterna kan kanske också hänföras till den accepterade »naturliga» bristen. Allt som allt torde emellertid dessa två omständigheter uppvägas av den överskattning av tillgångarna i kategori I och II, som talet 1 599 — på grund av lärares med full tjänstgöring »övertimmar» — innebär. Slutligen skall påpekas att vid denna undersökning har de tekniska läroverken, seminarierna och dylikt utelämnats. Det totala antalet heltidstjänster (3 044) blir därför lägre än det i tabell VI angivna (3 470). Skillnaden överensstämmer väl med nämnda skolors lärarbehov. För utbytesbehovet torde dessa skolor ha mindre betydelse. Sammanfattningsvis bör återigen betonas de vanskligheter, som föreligger vid försök till uppskattning av utbytesbehovet. Det finns emellertid en påfallande överensstämmelse mellan talet 1 033 och det tal 1 052, som erhålles, om man till den av Lundblad för höstterminen 1959 beräknade bristen lägger de 172 tjänster, som enligt tabell VI — på grund av skolväsendets kraftigare expansion — krävs läsåret 1959/60 utöver det av Lundblad beräknade. Denna överensstämmelse och ovanstående diskussion får utgöra stöd för antagandet att lärarbristen i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna för närvarande är 1 050 heltidstjänster. Den slutliga diskussionen av utbytesbehovets storlek får anstå till dess i avsnittet B. produktionen av lärare med akademisk utbildning diskuterats.

B . Produktionen av lärare i matematik, fysik och kemi med akademisk utbildning I detta avsnitt skall ett försök göras att förutsäga produktionen av matematik-, fysik- och kemilärare under tiden 1959/71. På grund av den utomordentligt kraftigt ökade tillströmningen av studerande till dessa ämnen vid universiteten och Stockholms högskola under de allra sista åren finns det anledning undersöka om inte produktionen av lärare kommer att bli åtskilligt större än vad Lundblad beräknat. Då den dominerande rekryteringskadern för studerande i ämnena matematik, fysik och kemi utgöres av studenter med examen från allmänbildande gymnasiets reallinje skall dennas utveckling i första hand studeras.

1. Studentexaminationen

på reallinjen

1957/1965

Elevernas fördelning på det grenade gymnasiet. Den första studentexamen enligt den nya gymnasiets organisation ägde rum våren 1957. Den procentuella fördelningen mellan allmän linje (inklusive s. k. A-kombinationer), latinlinje och reallinje var då 28,8 procent, 32,2 procent och 38,0 procent. Sedan dess har reallinjen ständigt ökat sin andel. Samtidigt som gymnasiet expanderar starkt, väljer även relativt sett allt fler och fler gymnasister reallinjen. För att få senast möjliga uppgifter har vissa preliminära beräkningar gjorts angående antalet elever i näst högsta ringen av det allmänbildande gymnasiet innevarande läsår. Bektorerna vid samtliga statliga, kommunala och privata gymnasier har tillfrågats om det beräknade antalet elever. Bektorernas uppgifter är sålunda preliminära och bygger bl. a. på en bedömning av det antal vid slutet av vårterminen 1959 icke flyttade elever, vilka vid prövning i början av höstterminen torde flyttas. En sammanställning av uppgifterna finns i tabell VIII, där också motsvarande tal för läsåret 1958/59 medtagits. Då några få skolor icke lämnat (användbara) uppgifter, kan de absoluta talen komma att bli något större, när de definitiva uppgifterna längre fram erhålles. I de relativa talen kan naturligtvis också ändringar uppträda, sannolikt dock icke av sådan storleksordning att tendensen ändras.

Tabell VIII. Antalet elever i näst högsta ringen av allmänbildande gymnasium, fördelat efter grenar läsåren 1958/59 och 1959/60 (preliminärt1). N.

Läsår

Gren

Helklassisk

Halvklassisk

\ . Antal] % Antal

Språklig

Social

% Antal % Antal

Matematisk

Biologisk

% Antal

Summa

% Antal % Antal

%

1958/59

453 4,3 2 653 25,0 1312 12,4 1734 16,3 2 460 23,2 2 004 18,9 10 616 100,0

1959/60

439 3,7 2 767 23,6 1228 10,4 1994 17,0 2 709 23,1 2 604 22,2 11741 100,0

Samtliga grenar, utom språkliga och helklassiska, har absolut sett ökat. Minskningarna för de två nämnda grenarna är emellertid så små, att de mycket väl i de definitiva siffrorna kan förvandlas till mindre ökningar. Från de här beaktade synpunkterna är reallinjens fortsatta — både absolut och relativt sett — kraftiga frammarsch intressantast. Särskilt matematiska grenen har ökat utomordentligt starkt och omfattar nu nära hälften av reallinjens elever. Biologiska och matematiska grenarnas utveckling sedan tillkomsten framgår av följande uppställning, där för att underlätta jämförelse med det färska materialet alla tal avser näst högsta ringen: H t 55

Biologisk gren . . . . Matematisk gren . Hela reallinjen .. .

Ht 56

Antal

%

1941 1218 3159

23,8 15,0 38,8

Ht 57

Antal

%

2 284 1439 3 723

25,0 15,7 40,7

H t 59

Ht 58

Antal

%

2 358 1577 3 935

24,4 16,3 40,7

Antal

%

Antal

%2

2 460 2 004 4 464

23,2 18,9 42,1

2 709 2 604 5 313

23,1 22,2 45,3

Studentexaminationen. I tabell IX har bl. a. angivits antalet studenter på det allmänbildande gymnasiet, dess reallinje och dennas grenar. Talen är kända för 1957—1959 och beräknade för I960—1965, varvid universitetsutredningens beräkning av antalet studenter ett visst år använts. Belationstalen för reallinjens biologiska och matematiska gren har hämtats ur sammanställningen ovan, varvid antagits att från och med studentexaminationen våren 1962 45 procent av studenterna tillhör reallinjen och fördelar sig lika på dennas båda grenar. 2.

Lärarproduktionen

Prim är material. Utöver de i föregående avsnitt omnämnda uppgifterna har följande material utnyttjats: a) Studietidsdeklarationer avlämnade av filosofie magistrar och kandidater examinerade 1957/58 och 1958/59. b) Prognosuppgifter inlämnade 1957/58 och 1958/59 av studerande vid filosofisk fakultet inskrivna 1957 och 1958. c) Uppgifter från de matematiska institutionerna vid Göteborgs, Lunds och Uppsala universitet samt Stockholms högskola om antalet nybörjare i matematik läsåren 1950/59 samt om examinationen för B och AB i filosofie kandidat- och ämbetsexamina av vissa nybörjarårgångar. d) Examinationen för B och AB i matematik läsåren 1950/59 enligt tentamenslistorna. 1 Vid tidpunkten för tryckningen av denna rapport föreligger definitiva uppgifter från samtliga gymnasier. Enligt dessa är de relativa talen för respektive grenar 4,1 procent, 23,9 procent, 11,0 procent, 16,9 procent, 22,8 procent och 21,4 procent. Beallinjens relativa ökning är således något mindre än tabell VIII anger. Å andra sidan är de absoluta talen i samtliga fall större och det totala antalet elever är 12 482. De på s. 203 angivna sifferuppgifterna bygger dock på de preliminära resultaten, redovisade i tabell VIII. 2 Procent av hela antalet elever i näst högsta ringen den angivna höstterminen.

Tabell IX. Antal studentexamina 1 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

vid allmänbildande gymnasier m. m.

7 251 7 814 8 270 9 006 10 409 11598 12 800 13 800 14 000

1615 1795 1985 2 080 2 420 2 610 2 880 3 100 3150

1075 1215 1325 1700 2 300 2610 2 880 3 100 3150

2 690 3 010 3 310 3 780 4 720 5 220 5 760 6 200 6 300

112 109 114 125 111 110 108 102

113 109 128 135 113 110 108 102

1001 1006 1050 1144 1396 1566 1719 1834 18441

101 104 109 122 112 110 107 101

Kolumn 1: År. » 2: Antal studentexamina vid allmänbildande gymnasier. » 3: Antal studentexamina på reallinjens biologiska gren. » 4: Antal studentexamina på reallinjens matematiska gren. y> 5: Antal studentexamina på reallinjen. » 6: Kvoten i procent mellan antalet studentexamina på reallinjen ett visst år och närmast föregående år. » 7: Kvoten i procent mellan antalet studentexamina på matematiska grenen ett visst år och närmast föregående år. » 8: Intagningen (faktisk eller föreslagen) vid de tekniska högskolorna. » 9: Kvoten i procent mellan intagningen vid de tekniska högskolorna ett visst år och närmast föregående år. Metod. Statistiska centralbyrån har gjort vissa sammanställningar av materialet i studietidsdeklarationerna. Av dessa framgår bl. a. att ämneskombinationen fysik-kemi (utan matematik) är mycket sällsynt (endast 3 av 197 läraraspiranter) bland filosofie magistrarna. Prognosuppgifterna har ytterligare bestyrkt att det till en början är naturligt att betrakta endast filosofie magistrar med någon av ämneskombinationerna matematik-fysik-kemi, matematik-fysik och matematikkemi. Det har dessutom visat sig lämpligt att ställa dessa magistrar i relation till antalet nybörjare i matematik. Beräkningar av medianstudietider visar att magisterexaminationen ett visst läsår bör jämföras med antalet nybörjare fyra år tidigare, alltså exempelvis filosofie magistrar examinerade 1958/59 med nybörjare läsåret 1954/55. Det bör observeras, att detta inte innebär att studietiden sättes till fyra år i genomsnitt, eftersom de flesta börjar sina studier på höstterminen, medan examinationen fördelar sig över hela läsåret. Vidare börjar inte alla studerande med matematik. De, som tar med kemi i examen, inleder ofta med detta ämne. Nybörjarantalet i matematik. E t t betydelsefullt problem har — med den valda metodiken — varit att fastställa antalet nybörjare under gångna år liksom att försöka beräkna antalet för de närmast kommande åren. Med nybörjare en viss termin menas här en studerande, som första gången denna termin börjar ett-betygsstudier och därvid följer undervisningen under inte alltför kort tid (i regel 4—6 veckor). Om vederbörande senare återkommer och »går om» ett-betygskursen räknas han sålunda endast första gången. Likaledes tas ingen hänsyn till när två-betygsstudierna påbörjas. Med hjälp av materialet i c) och d) (se ovan s. 463) har det varit möjligt att rekonstruera nybörjarantalet i matematik åren 1952/59 med en noggrannhet, som bedömts vara tillräcklig för de följande beräkningarna. (Se tabell X kolumn 2.) I fortsättningen behövs även vissa antaganden om antalet nybörjare i matematik från och med läsåret 1959/60. Av tabell X framgår, hur tillströmningen ökat relativt under de gångna åren. I tabellens tredje kolumn anges kvoten (i procent) mellan antalet nybörjare ett visst år och antalet 1 Antagen ökning av intagningen vid fackavdelningen för lantmäteri här rent hypotetiskt till höstterminen 1966.

förlagd

Tabell X. Produktionen av lärare i matematik, 1 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71

270 324 342 405 508 661 923 1105 1270 1400 1540 1690 1775 1775

120 106 118 125 130 140 120 115 110 110 110 105 100

85 82 115 117 147 192 268 320 368 406 447 490 515 515

fysik och kemi med akademisk utbildning m. m. 5

80 107 114 138 179 245 298 345 389 431 474 502 508

12 9 11 14 18 25 30 35 39 43 47 50 51

92 116 125 152 197 270 328 380 428 474 521 552 559

98 109 122 133 143 156 171 186 201

Kolumn 1: Läsår. » 2: Antal nybörjare i matematik. 3: Kvoten i procent mellan antalet nybörjare ett visst år och närmast föregående. 4: Antal examinerade filosofie magistrar som ämnar bli lärare och har någon av ämneskombinationerna matematik-fysik-kemi, matematik-fysik eller matematik-kemi. » 5: Lärartillskottet från kolumn 4. t 6: Lärartillskottet av filosofie magistrar med någon av kombinationerna kemi-biologi eller matematik-geografi. » 7: Summan av kolumnerna 5 och 6. » 8: Lärartillskottet i matematik, fysik och kemi enligt Lundblad. föregående år. De tre sista talen är samtliga väsentligt högre än 120 procent. Hittills tillgängliga siffror för höstterminen 1959 tyder på att kvoten inte heller för läsåret 1959/60 kommer att understiga 120 procent. Hur utvecklingen kommer att fortsätta bör intimt sammanhänga med reallinjens tillväxt. Av tabell IX framgår denna linjes såväl relativt som absolut sett mycket kraftiga tillväxt. Om inga yttre krafter kommer att verka störande, bör denna tillväxt i stort sett slå igenom på tillströmningen till de akademiska banor, som rekryteras från reallinjen. Om intagningen vid de spärrade utbildningsanstalterna bibehålles vid den nuvarande kan man förutse en ännu kraftigare ökning av intagningen vid de icke spärrade. Nu ifrågasattes emellertid en ökning av intagningen vid de tekniska högskolorna, vilka i detta sammanhang är särskilt intressanta. I tabell I X har angivits den intagning, som föreslås av universitetsutredningen. Denna kan synas mycket kraftig men, som framgår av tabellen, är den både relativt och absolut väsentligt mindre än motsvarande ökning av reallinjens matematiska gren åtminstone till och med 1964. Då den matematiska grenen är den dominerande rekryteringsbasen för studerande vid de tekniska högskolorna, synes det sannolikt att tillströmningen till de fria fakulteterna från reallinjen bör relativt sett öka i en takt, som knappast kommer att avsevärt underskrida den relativa ökningen av realstudenter. Med hänsyn till de redan konstaterade förhållandena innevarande hösttermin och under hänvisning till ovanstående diskussion synes det inte rimligt att sätta den relativa tillströmningen för innevarande läsår till lägre än 120 procent, medan den sedan bör minskas. Detta har antagits ske

på det sätt, som framgår av tredje kolumnen i tabell X. I enlighet med detta antagande har sedan nybörjarantalet åren 1959/66 kunnat beräknas (se kolumn 2). Relationen mellan antalet filosofie magistrar-läraraspiranter och antalet nybörjare i matematik. Läsåren 1957/58 och 1958/59 har enligt studietidsdeklarationerna examinerats 117 respektive 163 filosofie magistrar med matematik-fysik-kemi, matematik-fysik eller matematik-kemi, varav 82 respektive 115 förklarat sig ämna bli lärare, d. v. s. vartdera året 70 procent av årets magisterproduktion. Kvoten mellan antalet läraraspiranter ett av nämnda år och antalet nybörjare i matematik fyra år tidigare (alltså 1953/54 respektive 1954/55) blir 82 / 324 = 25,3 procent respektive 115 / 342 = 33,6 procent. Skillnadens storlek kan synas oroväckande. Emellertid behövs en överflyttning av endast 10 examina från 1958/59 till 1957/58 för att kvoterna skall bli lika. De blir i så fall (82 + 115) / (324 + 342) = 197 / 666 = 29,6 procent. Den officiella statistiken ger en viss möjlighet till jämförelse även med magisterexaminationen år 1956/57. Antalet filosofie magistrar med ämneskombination, i vilken ingår minst två av ämnena matematik, fysik och kemi var detta år 122. Om vi antar att 70 procent, d. v. s. 85 magistrar, ämnar bli lärare, skulle dessa utgöra 8 5 / 2 7 0 = 31,4 procent av antalet nybörjare i matematik år 1952/53. Med stöd av de refererade beräkningarna kan som hypotes framföras, att antalet filosofie magistrar, som examineras ett visst läsår och har någon av ämneskombinationerna matematik-fysik-kemi, matematik-fysik och matematik-kemi samt ämnar bli lärare, utgör minst 29 procent av antalet nybörjare i matematik fyra år tidigare. Emellertid har antalet nybörjare i matematik ökat synnerligen kraftigt under de år, som följt efter dem, som använts i ovannämnda beräkningar. Detta — tillsammans med det faktum att betydande olikheter finns mellan de skilda lärosätena — gör att man gärna önskar en prövning av procenttalet 29 på senare årgångar studenter. En viss möjlighet härtill erbjuder prognosuppgifterna. Vid en genomgång av dessa har bl. a. erhållits att av inskrivningsårgång 1957 enligt prognosuppgifter avlämnade 1957/58 och 1958/59 165 respektive 181 studenter ämnar avlägga filosofisk ämbetsexamen i någon av de tre här diskuterade ämneskombinationerna och sedan bli lärare. Dessa tal utgör 27 procent respektive 29,6 procent av antalet nybörjare (612) i matematik kalenderåret 1957. Motsvarande siffror för inskrivningsåret 195S är 258 studenter, vilket utgör 29,2 procent av 883 nybörjare i matematik. De sist beräknade procenttalens avvikelser från talet 29 är så små, att de, även om prognosuppgifterna måste tillskrivas en betydande osäkerhet, kan anses utgöra ett icke oväsentligt stöd för följande antagande: Produktionen ett visst läsår av filosofie magistrar, vilka ämnar bli lärare och har någon av ämneskombinationerna matematik-fysik-kemi, matematik-fysik och matematik-kemi, utgör 29 procent av antalet nybörjare i matematik fyra läsår tidigare. Även på annat sätt har försök gjorts att mera allmänt bedöma hållfastheten hos ovanstående antagande. Sålunda har med användning av institutionernas uppgifter (se ovan s. 463) och uppgifter om de studerandes studentbetyg sambandet mellan examinationen i matematik och studentexamensbetygen i matematik studerats så långt materialet medgivit detta. Tecken tyder på att tentamensfrekvensen är i stigande trots den mycket starkt ökade tillströmningen, delvis av studenter med mindre välkvalificerade studentbetyg i matematik. Övergången till lärarbanan. Sedan ovanstående antagande gjorts och nybörjarantalet i matematik förutsatts bli det i tabell X, kolumn 2, angivna, kan produktionen av filosofie magistrar och läraraspiranter beräknas och man erhåller de i tabell X, kolumn 4, från och med 1959/60 angivna talen. Återstår att beräkna hur många av dessa, som skolväsendet omedelbart kan tillgodogöra sig. Med

hjälp av bearbetningar av studietidsdeklarationsmaterialet gjorda av statistiska centralbyrån har uppskattningar erhållits, som lett till följande antagande: Av de filosofie magistrar, som ett visst läsår avlagt examen med matematik-fysik-kemi, matematik-fysik eller matematik-kemi och förklarat sig ämna bli lärare, inträder 80 procent närmast följande läsår på lärarbanan, 10 procent efter ytterligare ett år samt 10 procent fyra år efter examensåret. Tillskottet av aktiva lärare har med hjälp härav beräknats och i tabellen X införts på det läsår, då de inträder i lärartjänst (se kolumnen 5). Mot ovanstående antagande kan bl. a. följande invändningar göras. Kommer alla, som förklarat sig ämna bli lärare, verkligen att förverkliga denna avsikt? Svaret är säkert nej. Några — men sannolikt relativt få — kommer att gå till annan verksamhet. Å andra sidan tycks erfarenheten visa, att denna avgång uppvägs av tillströmning från den kategori filosofie magistrar, som icke deklarerat sig som läraraspiranter. Ett annat problem, som i dagens läge inte är så allvarligt men som kommer att bli mycket besvärligt, när den förutsagda stora lärarproduktionen kommer i gång, är de avbrott som orsakas av den praktiska lärarutbildningen. För övrigt kommer redan denna lärarutbildning i sig att ställa enorma krav på utbildningsanstalternas kapacitet. Lärare med andra ämneskombinationer i vilka matematik, fysik eller kemi ingår. Kombinationen fysik-kemi synes bli mycket sällsynt och utelämnas helt (utom för åren 1958/60 då 2 + 1 redan examinerade magistrar medtagits och förts in tillsammans med de redan behandlade kombinationerna). Kombinationerna kemi-biologi och matematik-geografi dominerar hittills, men även andra kombinationer, även sådana med humanistiskt inslag, torde bli aktuella i framtiden. Här medtages emellertid endast de två första, vilkas frekvens låter sig ungefärligen beräkna. Grova uppskattningar har visat, att lärarproduktionen i kemi-biologi och matematik-geografi inte torde bli mindre än 20 procent av den ovan beräknade produktionen i matematik-fysik-kemi, matematik-fysik och matematik-kemi. Man kan anta att 50 procent härav kan utnyttjas i ämnena matematik och kemi, vilket skulle ge ett lärartillskott (se tabell X, kolumn 6) utgörande 10 procent av det redan beräknade. Tillskott av lärare med akademisk utbildning i något av de här behandlade ämnena kommer sannolikt att erhållas även på annat sätt. Exempelvis kan nämnas folkskollärare, som skaffar sig adjunktskompetens utan att fullfölja till någon examen, men framför allt kommer troligen ett inte alltför obetydligt antal filosofie kandidater att bli lärare. Så har fallet varit sedan länge och de senaste prognosuppgifterna bekräftar att ingen förändring inträffat. Det står emellertid i överensstämmelse med den allmänna, avsiktligt försiktiga uppläggningen av detta avsnitt, när dessa kategorier icke medtages i beräkningarna. Lärartillskottet i matematik, fysik och kemi 1958/71 erhålles enligt nu angivna principer genom att addera kolumnerna 5 och 6 i tabell IX år från år. Besultatet har införts i kolumn 7. För jämförelses skull har i kolumn 8 Lundblads beräkningar medtagits. Man ser att de båda metoderna åren 1958/61 ger praktiskt taget samma resultat för att därefter allt hastigare divergera. Om man jämför den samlade produktionen enligt de båda prognoserna under den tid Lundblads beräkningar omfattar, finner man talen 2 088 respektive 1 319 d. v. s. en skillnad på inte mindre än 769 lärare.

C. Lärarbristen i matematik, fysik och kemi 1 9 5 9 / 6 7 För att samspelet mellan lärarproduktion och lärarbehov skall kunna undersökas, måste någon förutsättning göras om de olika lärarkategoriernas användning. Två alternativ skall här behandlas.

1.

Hundra-procentsalternativet

Här antas rent teoretiskt att hela det lärarbehov, som beräknats i avsnitt A, skall täckas med filosofie magistrar eller jämställda. Kalkylerna är närmast att anse som ett räkneexempel för att belysa lärarbristproblemets omfattning. Bekryteringsbehovet kan under den gjorda förutsättningen

lätt beräknas år från år genom summering av utvidgningsbehovet (se s. 460) och ersättningsbehovet (se s. 460). Därjämte måste utbytesbehovet i detta fall antas bli 1 050 + 288 = 1 338 (se s. 461 f.). Sammanställes rekryteringsbehovet med produktionen av lärare enligt tabell X, kolumn 7, erhålles lärarbristen år från år. Den är införd i tabell X I i kolumnen »100 %». Tabell XI. Lärarbristen i matematik, fysik och kemi läsåren 1959/67, uttryckt i heltidstjänster och beräknad under två alternativa antaganden angående lärarkategoriernas användning. "^--^^^

Alternativ

Läsår

"~"~~-—-^^^

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67

100%

60%

1338 1512 1658 1823 1857 1664 1412 1108

1141 1220 1236 1258 1170 913 594 213

Av denna framgår att ännu 1966/67 bristen är synnerligen stor och nästan densamma som innevarande år. Vågar man kombinera räkneexemplet om lärarbehovets utveckling åren 1967/70 (se s. 460) med beräkningen av lärarproduktionen för samma år, skall man emellertid finna att bristen skulle vara hävd läsåret 1969/70.

2.

Sextio-procentsalternativet

Här antas att det lärarbehov, som beräknats i avsnittet A skall täckas med filosofie magistrar eller jämställda utom beträffande 40 procent av lärarbehovet på försöksskolans högstadium. I detta fall bör utbytesbehovet sättas till 1050 + 91 = 1141. Bekryteringsbehovet kan lätt uträknas år från år, varefter sammanställning med den beräknade lärarproduktionen ger lärarbristen år från år enligt tabell XI i kolumnen »60 %». Man ser att lärarbristen under de 4—5 närmaste åren kommer att hålla sig konstant vid cirka 1 200 heltidstjänster, varefter den snabbt sjunker. Medtages även året 1967/68, skall man finna att bristen, så som den här definierats, är eliminerad.

Kommentar till tabell 6, s. 2 7 Genom att nettoantalet nyinskrivna vårterminen 1959 för alla spärrade utbildningslinjer beräknats med utgångspunkt i relationen mellan höstoch vårterminsinskrivningen läsåret 1957/58 har inskrivningssiffran för läsåret 1958/59 beträffande farmaceutiska institutets receptarielinje blivit för hög. Den år 1958 beslutade extra-kursen vid denna utbildningslinje börjar på hösten. Jfr tabell 11, s. 32.

KUNGL. BlBL.

2 2 JAN 1960 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård Fångvårdsanstalternas optimala storlek. [6] Fångvårdsstyrelsen. [15] Domarbanan. [17] Fånges arbetsersättning. [18] Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. [20] Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. [24] Omreglering av hovrätternas domkretsar. [27] Atomansvarighet I. [34] Ungdomsbrottslighet. [37] Beredskap mot atomenergiolyckor. [38] Avveckling av fideikommissen. [40] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten. [4] Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. [9] Författningsutredningen IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. [10] Riksdagens budgetarbete. [16] Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation. [21] Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. [22] Donationsfonder och övriga diverse medel inom statsförvaltningen. [29] Lantmäteriväsendets och kartverkets organisation. [30] Organisatoriska riktlinjer för svensk statistik. [33] Kommunalförvaltning

Statens och kommunernas finansväsen Familjebeskattningen. [13] Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. [19] Besparingar inom statsverksamheten. [28]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. [1] Myrslogar i Dalarna. [31]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Industri Konkurrens under samverkan. [42]

Handel och sjöfart

Kommunikationsväscn

Bank-, kredit- och penningväsen Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m. [7]

Försäkringsväsen

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt

Preliminär nationalbudget för år 1959. [3] Tilläggspensioneringens administration. [12] Reviderad nationalbudget för år 1959. [14] Förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen m. m. [32]

Filmstöd och biografnöjesskatt. [2] Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantve samt handel. [8] Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. [25] Flyttning, kvarsittning och utkuggning. '[35] Mätningsteknisk och kartteknisk utbildning. [36] Ordförklaringar och sakupplysningar till 1917 års bibel. [4 Praktiska gymnasier. [44] 1955 års universitetsutredning V I : Universitet och högskol i 1960-talets samhälle. [45]

Hälso- och sjukvård Läkemedelsförsörjningens organisation. [5] Gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. [39] Läkemedelsrabatteringen. [43]

Försvarsväsen Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlog varv. [11] Arméns befäl. [23] Arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal. [26]

Nationalekonomi och socialpolitik

Allmänt näringsväsen

Utrikes ärenden. Internationell rätt

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959